Tisdagen den 28 maj fm (Riksdagens protokoll 1968:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28

ANDRA KAMMAREN

1968

28 maj

Debatter in. in.

Tisdagen den 28 maj fm.

Sid.

Hyresreglering m. m........................................... 2

Det statliga utvecklingsbiståndet m. in........................... 64

Tisdagen den 28 maj em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m. (forts.)................... 91

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 28 maj fm.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 50, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m. och om fortsatt giltighet av lagen, m. in., om hyreshöjning
på grund av standardförbättring, m. m., om införande i
hyreslagstiftningen av bestämmelser om bytesrätt och reparationsskyldighet,
ang. besittningsskyddet för hyresgäst, om successiv
avveckling av hyresregleringen, om avveckling av hyresregleringen
beträffande en- och tvåfamilj svillor, ang. effektivare
åtgärder mot vanvård av fastighet samt om översyn av de nuva -

rande hyressättningsnormerna............................... 21

Statsutskottets utlåtande nr 130, ang. ändring i lagen om hyresreglering
m. m. och om fortsatt giltighet av lagen, m. in............. 61

Tisdagen den 28 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 128, ang. långtidsplan för det statliga utvecklingsbiståndet
m. m. samt ang. ytterligare svenska bidrag till

Internationella utvecklingsfonden (IDA)...................... 91

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. det svenska biståndet till

u-länderna m. m............................................ 91

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Tisdagen den 28 maj

Kl. 10.30

§ 1

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
memorial nr 10, statsutskottets
utlåtanden nr 132 och 133, bevillningsutskottets
betänkanden nr 44,
45 och 47 samt bankoutskottets utlåtanden
nr 43, 47, 48 och 52.

§ 2

Hyresreglering m. in.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 19 juni
1942 (nr 429) om hyresreglering in. in.
och om fortsatt giltighet av lagen, in. m.,
dels motioner i ämnet, dels ock motioner
om hyreshöjning på grund av standardförbättring,
m. m., om införande i
liyreslagstiftningen av bestämmelser om
bytesrätt och reparationsskyldighet, angående
besittningsskyddet för hyresgäst,
om successiv avveckling av hyresregleringen,
om avveckling av hyresregleringen
beträffande en- och tvåfamiljsvillor,
angående effektivare åtgärder
mot vanvård av fastighet samt om
översyn av de nuvarande hyressättningsnormerna.

Genom en den 29 mars 1968 dagtecknad
proposition, nr 91, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av tredje
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresregle -

ring m. m. och om fortsatt giltighet av
lagen,

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 7 december 1956 (nr 567) med
vissa bestämmelser, som skola iakttagas
sedan hyresregleringen upphört,

3) lag angående ändring i lagen den
14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom,

4) lag angående ändrad lydelse av
1 § lagen den 22 juni 1928 (nr 253) om
kollektivavtal,

5) lag om ändrad lydelse av 10 kap.
10 och 17 §§ rättegångsbalken,

6) lag om hyresnämnder,

dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
och tilldelats tredje lagutskottet
såvitt avsåge lagförslagen och i
övrigt hänvisats till statsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att nuvarande
hyreslag ersätts med en ny hyreslag
— liksom den nuvarande infogad som
3 kap. i lagen om nyttjanderätt till fast
egendom — samt att en ny organisation
bestående av statliga regionala hyresnämnder
inrättas för handläggningen
av hyrestvister. Vidare föreslås att giltighetstiden
för hyresregleringslagen
förlängs till utgången av år 1971 och
att lagen ändras i vissa hänseenden.

Förslaget till ny hyreslag är med något
undantag likalydande med det förslag
som framlades i prop. 1967:141.
Detta innebär att de tidigare föreslagna
bestämmelserna om förstärkt besittningsskydd
och lagstadgad bytesrätt för

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

bostadshyresgäsit, om förbättrat rättsskydd
för hyresgäst när lägenhet upplåts
i anslutning till anställning, om
vidgad rätt för hyresgäst att överlåta
hyresrätten och upplåta lägenheten i
andra hand och om vidgad skyldighet
för hyresvärd att underhålla bostadslägenhet
föreslås bli införda i den för
hela landet gällande hyreslagen. Det
nya förslaget skiljer sig från det tidigare
endast genom att den lagstadgade
bytesrätten nu föreslås gälla även orter
utan påtaglig bostadsbrist.

Förslaget innebär vidare att hyresregleringen
behålls både i fråga om bostadslägenheter
och lokaler på de orter
där regleringen nu gäller. På sådan ort
kan alltså det allmänna hyresläget inte
ändras i annan mån än som följer av
hyresregleringslagens bestämmelser om
kompensation för ökade omkostnader
för fastighetsförvaltningen. Det är vidare
även i fortsättningen förbjudet för
hyresvärden att ta emot, träffa avtal om
eller begära högre hyra än den fastställda.
För bostadslägenheter föreslås att
den nya hyreslagens besittningsskyddsregler
skall gälla. För lokaler behålls
besittningsskyddet enligt hyresregleringslagen.

För att anpassa hyresregleringen till
hyreslagens nya bestämmelser föreslås
vissa begränsade reformer inom hyresregleringens
ram. Sålunda öppnas möjlighet
för hyresvärd och hyresgäst att,
liksom f. n. gäller i fråga om ersättning
för bränsle-, vatten- och avloppskostnader,
träffa avtal om ersättning för förbättringsarbeten,
inbegripet underhåll.
Om avtal inte kan träffas, har hyresvärden
rätt att vända sig till hyresnämnden
för att få ersättningen godkänd.
Har avtal träffats om ersättning
för förbättringsarbeten, kan hyresgästen
få skäligheten av ersättningen prövad
av hyresnämnd.

Lägenheter som färdigställs efter utgången
av år 1968 undantas från hyresregleringen.
Hyrorna i dessa lägenheter
kommer som följd härav inte att be -

Hyresreglering m. m.

stämmas med hänsyn till de faktiska
produktionskostnaderna utan efter jämförelse
med hyresläget i likvärdiga lägenheter.
Genom att en sådan jämförelse
som regel kommer att göras med ett
stort bestånd av lägenheter, där de allmännyttiga
bostadsföretagen är prisledande,
finns förutsättningar att kravet
på rimliga hyror i nyproducerade lägenheter
blir bättre tillgodosett än f. n.
Hyresnämnd skall vidare på begäran
av hyresvärd eller hyresgäst kunna förordna
att hyresregleringen skall upphöra
att gälla för hus vilka har undergått
omfattande ombyggnad som avslutats
efter utgången av år 1968. Fn sådan
regel avser att främja underhåll
och förbättring av det äldre fastighetsbeståndet
samtidigt som kontrollen över
detta bestånd i övrigt behålls.

I syfte att förenkla den nuvarande
omständliga och svåröverskådliga proceduren
med generella hyreshöjningar
föreslås en nollställning av hyrorna per
den 31 december 1968. Den då utgående
grundhyran jämte generell hyreshöjning
kommer enligt förslaget att — under
den nya beteckningen bashyra —•
i princip utgöra grundvalen för eventuell
kommande generell kompensation
för ökade förvaltningsomkostnader.

Beträffande förfarandet i hyresmål
föreslås att statliga, regionala hyresnämnder
inrättas i överensstämmelse
med vad som föreslogs i prop. 1967:
141 och 171 samt att dessa nämnder
övertar de nuvarande kommunala
nämndernas arbetsuppgifter. De kommunala
nämnderna föreslås dock bestå
under en övergångstid för att pröva
redan anhängiggjorda ärenden. Hyresrådet
behålls som besvärsinstans i fråga
om ärenden enligt hyresregleringslagen.
Rådet föreslås också få till uppgift
att utfärda anvisningar för hyresnämnderna
och att fullgöra vissa administrativa
uppgifter.

Den nya lagstiftningen föreslås träda
i kraft den 1 januari 1969.

Propositionen innehåller också för -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. in.

slag om de statliga hyresnämndernas ten begärs för budgetåret 1968/69 ett
närmare organisation. För verksamhe- anslag av 5 335 000 kr.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 2 § lagen den 7 december 1965 (nr 567)
med vissa bestämmelser, som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört, var
så lydande:

Härigenom förordnas, att 2 § lagen den 7 december 1956 med vissa bestämmelser,
som skola iakttagas sedan hyresregleringen upphört, skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

§ 2

Har hyresregleringslagen---av beslutet.

Är hyresavtal---hyresregleringen upphörde.

Konungen äger förordna att, om hyra
som utgår vid utgången av den hyrestid,
som löper när hyresregleringslagen
upphör att gälla beträffande lägenheten,
understiger hyran för lägenheter
som med hänsyn till bruksvärdet äro
likvärdiga, hyresgästen för att erhålla
förlängning av hyresavtalet ej skall vara
skyldig godtaga höjning av hyran i
vidare mån än vad som är skäligt för
att hyran efter eu övergångstid skall
vara anpassad till hyran för likvärdiga
lägenheter.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969.

I förslaget till lag angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom var
70 och 72 §§ av följande lydelse:

70 §.

Hyresnämnd har till uppgift att medla
i hyrestvister samt att pröva frågor
enligt 49 och 55 §§ och övriga frågor
som enligt detta kapitel ankommer på
nämnden. Nämnden kan även vara skiljenämnd
i hyrestvister. Närmare bestämmelser
om hyresnämnd meddelas
i särskild lag.

72 §.

Hyrestvist som ej enligt 70 § ankom -

mer på hyresnämnds prövning och ej
heller rör kollektivavtal skall, om icke
Konungen bestämmer annat, upptagas
av rätten för den stad som är säte för
länsstyrelsen i det län där fastigheten
är belägen. Klandertalan som avses i
71 § upptages, om den rör kollektivavtal,
av arbetsdomstolen och i annat fall
av domstol som nyss nämnts.

Tvist som efter klander mot hyresnämnds
beslut är anhängig vid domstol
får återförvisas till nämnden.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen 1.

de likalydande motionerna I: 862

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

av herr Dahlberg och fru Landberg
samt II: 1117 av herr Svenning m. fl., i
vima motioner hemställdes, att riksdagen
måtte besluta om i motionerna angiven
lydelse av 45 § femte stycket i hyreslagen; 2.

de likalydande motionerna 1:880
av herr Dahlberg och fru Lundblad samt
II: 1135 av herr Svenning m.fl.;

3. de likalydande motionerna I: 887 av
herr Bengtson m.fl. samt 11:1147 av
herr Hedlund in. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala sig för att den regionala
avvecklingen av hyresregleringen
fortsätter;

att riksdagen måtte besluta om en sådan
utformning av bestämmelserna för
besittningsskydd att lokalhyresgäst erhåller
ett lika starkt direkt besittningsskydd
som i propositionen föreslås för
bostadshyresgäst; samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext»;

4. de likalydande motionerna I: 888
av herr Holmberg m.fl. samt 11:1146
av herr Bohman m. fl., i vilka motioner
bl. a. hemställdes, att riksdagen med avslag
å Kungl. Maj :ts proposition nr 91
såvitt avsåge hemställan under 2) och
5) måtte antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

a) lag angående ändring i lagen den
19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. och om fortsatt giltighet av lagen
med den ändringen att lagen skulle gälla
till och med den 31 december 1969,

b) lag angående ändring i lagen den
17 juni 1907 (nr 36, s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom med den ändringen
att övergångsbestämmelserna erhölle
av motionärerna angiven lydelse;

5. de likalydande motionerna I: 8S9
av herr Lundberg samt II: 1143 av herr
Bengtson i Solna, i vilka motioner hemställdes,
att riksdagen måtte besluta
i motionerna föreslaget tillägg till punkt
6 i övergångsbestämmelserna till lagen
angående ändring i hyresregleringsla -

Hyresreglering m. m.

gen m. in. och om fortsatt giltighet av
lagen;

6. de likalydande motionerna I: 890
av herr Lundberg samt II: 1145 av herr
Bengtson i Solna m.fl.;

7. de likalydande motionerna I: 891
av herr Lundberg samt II: 1144 av herr
Bengtson i Solna m. fl., i vilka motioner
hemställdes

»1. att riksdagen vid behandling av
proposition nr 91 med förslag till lag
angående ändring i vissa delar av lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till
fast egendom måtte besluta

a) att hyresnämnds befattning med
den föreslagna hyreslagstiftningen skall
begränsas till medlande verksamhet,

b) att talan enligt 73 § må fullföljas
till hovrätt i de fall där underrätt enligt
förslaget är sista instans samt i
övrigt till högsta domstolen i enlighet
med de allmänna principer som gäller
för sådan fullföljd,

2. att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
författningsändringar»;

8. de likalydande motionerna 1:892
av herr Lundberg samt II: 1152 av fröken
Ljungberg m. fl.;

9. de likalydande motionerna 1:893
av herr Lundberg samt II: 1151 av fröken
Ljungberg, i vilka motioner hemställdes »att

riksdagen måtte besluta om en
sådan utformning av bestämmelserna i
hyresregleringslagen att 3—5 §§ upphäves
och att hyreskontrollen i stället
sker enligt 6 § samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
härför erforderliga författningsändringar»
;

10. de likalydande motionerna 1:894
av herr Lundberg samt II: 1155 av fru
Sundberg, i vilka motioner hemställdes

»att riksdagen vid behandling av proposition
nr 91 måtte besluta att lagen
av den 19 juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
m. m. skall äga fortsatt giltighet
t. o. in. den 31 december 1970»;

11. de likalydande motionerna I: 895

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 19G8 fm.

Hyresreglering m. m.

av herrar Stefanson och T istad samt
11:1154 av herr Nyberg in. fl., i vilka
motioner hemställdes,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala sig för att den regionala
avvecklingen av hyresregleringen
fortsatte;

att riksdagen måtte besluta om en
sådan utformning av bestämmelserna
för besittningsskydd att lokalhyresgäst
erhölle ett lika starkt direkt besittningsskydd
som i propositionen föresloges
för bostadshyresgäst;

att riksdagen måtte besluta om i motionerna
angivna ändringar i 72 och
73 §§ nyttjanderättslagens 3 kapitel samt
avslå förslaget till ändringar i rättegångsbalken;
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderlig författningstext;

12. de likalydande motionerna 1:896
av herr Werner samt It: 1149 av herr
Karlsson i Huddinge in. fl., i vilka motioner
hemställdes

»att riksdagen i anledning av propositionen
nr 91 år 1968 måtte besluta:

att antaga de i bilaga 1. till denna
motion föreslagna ändringarna i förslag
till Lag angående ändring i lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom; samt

att med de i bilaga 2. till denna motion
föreslagna ändringarna bifalla förslaget
om förlängning av lagen den 19
juni 1942 (nr 429) om hyresreglering
in. in.

att avslå under punkt 6. i prop. nr
91 år 1968 framställt ''Förslag till Lag
om hyresnämnder’ samt

att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en översyn av ''Lagen om
nyttjanderätt till fast egendom’ 3 kap.
angående hyresnämnder i enlighet med
vad i denna motion anförts och till
1968 års höstriksdag framlägga förslag
till lag om hyresnämnder»;

13. motionen 11:1148 av fru Holmquist
m. fl., i vilken motion hemställdes »att

i princip samma prövning av

skäligheten i hyressättningen skall gälla
även för inackorderingsrum och
möblerade lägenheter samt del (delar)
i lägenhet som gäller i den övriga hyresmarknaden
och att den föreliggande
lagtexten omarbetas i motionens syfte»;

14. motionen 11:1150 av herrar
Lindkvist och Kellgren, i vilken motion,
såvitt nu var i fråga, bl. a. hemställdes,
att riksdagen beslutade om sådan
ändring i de föreslagna lagtexterna
att hyresvärd ålades skyldighet att hos
hyresnämnd anmäla sådant avtal som
avsåges i 45 §, sista stycket, förslaget
till hyreslag samt att hyresmarknadens
myndigheter bl. a. med ledning härav
följde utvecklingen och vid behov påkallade
statsmakternas åtgärder;

15. motionen 11:1153 av herr Nordgren
och fröken Ljungberg.

I samband med propositionen hade
utskottet även behandlat följande fristående
motioner, nämligen

1. de likalydande motionerna 1:143
av herr Lundberg samt 11:126 av herr
Werner;

2. de likalydande motionerna 1:281
av herr Dahlberg m.fl. samt II: 354 av
herr Svenning in. fl.;

3. de likalydande motionerna 1:417
av herr Bengtson m. fl. samt II: 523
av herr Gustafsson i Skellefteå m.fl.,
i vilka motioner bl. a. hemständes, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära

1) att förslag om ny hyreslag, innehållande
de skydd för hyresgästerna
som behandlats i motionernas motivering,
utan dröjsmål förelädes riksdagen;

2) att den avbrutna regionala avvecklingen
av hyresregleringen återupptoges
sedan den nya hyreslagen trätt i
kraft;

4. de likalydande motionerna 1:487
av herrar Enarsson och Lundberg samt
It: 614 av fröken Ljungberg m. fl., i
vilka motioner hemställdes

»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om förslag till

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

hyresregleringens successiva avveckling»; 5.

de likalydande motionerna I: 703
av lierr Åkerlund samt II: 897 av herr
Åkerlind;

6. motionen 11:40 av herr Sjönell;
samt

7. motionen 11:887 av herr Bengtson
i Solna, i vilken motion hemställdes,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om förslag till sådan
ändring i hyreslagstiftningen att
vad motionären anfört om hyressättningsnormerna
vunne beaktande.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte dels, med
avslag på motionerna I: 888 och II: 1146
samt 1:894 och 11:1155, såvitt avsåge
ingressen till förslaget till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering in. m. och om
fortsatt giltighet av lagen, bifalla propositionen
i denna del, dels, med avslag
på förstnämnda motionspar, såvitt
avsåge det under 2) i propositionen angivna
lagförslaget samt ikraftträdandeoch
övergångsbestämmelserna till lagen
angående ändring i lagen den, 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom, bifalla propositionen i
denna del;

B. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna I: 893 och II: 1151 samt
I: 896 och II: 1149, såvitt avsåge 3 och
4 §§ hyresregleringslagen, bifalla propositionen
i denna del;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:893 och 11:1151, såvitt
avsåge 5 och 6 §§ hyresregleringslagen,
bifalla propositionen i denmn del;

D. att riksdagen måtte med avslag
på motionerna 1:896 och 11:1149, såvitt
avsåge 7, 8 a, 13, 17, 18, 20 och
26 §§ hyresregleringslagen samt 3 kap.
48, 69, 71 och 74 §§ lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom (hyreslagen), bifalla propositionen
i denna del;

E. att riksdagen måtte med avslag'' på
motionerna 1:889 och 11:1143, såvitt

Hyresreglering m. m.

avsåge punkt 6 i övergångsbestämmelserna
till lagen angående ändring i
hyresregleringslagen m. m. och om fortsatt
giltighet av lagen, bifalla propositionen
i denna del;

F. att riksdagen måtte i ainledning av
motionerna 1:417 och 11:523, 1:487
och 11:614, 1:887 och 11:1147 samt
I: 895 och II: 1154 i skrivelse till Kungl.
Maj:t ge till känna vad utskottet anfört
angående successiv avveckling av hyresregleringen
;

G. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:862 och 11:1117 samt
1:896 och 11:1149, såvitt avsåge 45 §
hyreslagen, bifalla propositionen i denna
del;

H. att riksdagen måtte i anledning
av motionen II: 1150 bemyndiga Kungl.
Maj ;t alt utfärda erforderliga föreskrifter
rörande skyldighet för hyresvärd
att till hyresnämnd anmäla vissa överenskommelser
i enlighet med vad utskottet
anfört;

I. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:890 och 11:1145, såvitt
avsåge 46 § första stycket punkt 8 hyreslagen,
bifalla propositionen i denna
del;

K. alt riksdagen måtte med avslag på
yrkandet i motionen II: 1148 att skälighetsprövningen
av hyressättningen
skulle gälla även för inackorderingsrum
in. m. bifalla propositionen i denna
del;

L. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:891 och 11:1144 samt
1:896 och 11:1149, alla såvitt avsåge
70 § hyreslagen, bifalla propositionen i
denna del;

M. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:895 och 11:1154 samt
1:896 och 11:1149, alla såvitt avsåge
72 § hyreslagen, bifalla propositionen
i denna del;

N. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:895 och 11:1154, såvitt
däri yrkats avslag på förslaget till lag
angående ändring i rättegångsbalken,
och med avslag på motionerna 1:888

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

och 11:1146, såvitt däri yrkats ändrad
tid för ikraftträdande av denna lag,
antaga nämnda lagförslag;

O. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:891 och 11:1144, 1:895
och II: 1154 samt I: 896 och II: 1149,
alla såvitt avsåge 73 § hyreslagen, bifalla
propositionen i denna del;

P. att riksdagen måtte med avslag
på dels motionerna 1:896 och 11:1149,
såvitt däri yrkats avslag på förslaget till
lag om hyresnämnder, dels motionerna
1:888 och 11:1146 i hithörande del,
dels motionerna 1:892 och 11:1152 bifalla
propositionen, såvitt avsåge förslaget
till lag om hyresnämnder;

R. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:896 och 11:1149, såvitt däri
yrkats översyn av hyreslagens bestämmelser
om hyresnämnder och nytt förslag
till lag angående dessa nämnder;

S. att riksdagen måtte med avslag på
följande motioner, nämligen

a) I: 887 och II: 1147;

b) I: 888 och II: 1146;

c) 1:895 och 11:1154 samt

d) 11:1150,

bifalla propositionen i de delar, som
ej omfattades av vad utskottet ovan hemställt
;

T. att följande motioner, nämligen

a) 1:417 och 11:523, såvitt avsåge
frågan om införande av ett direkt besittningsskydd
även beträffande annan
lägenhet än bostadslägenhet;

b) 1:887 och 11:1147 samt

c) I: 895 och II: 1154,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

U. att följande motioner, nämligen

a) I: 143 och II: 126;

b) I: 281 och II: 354;

c) I: 417 och II: 523;

d) I: 703 och II: 897;

e) I: 880 och II: 1135;

f) I: 888 och II: 1146;

g) I: 890 och II: 1145;

h) 11:40;

i) II: 887 samt

k) 11:1153,

i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande:

Propositionsförslaget i denna del har
i första hand till syfte att anpassa hyresregleringen
till bestämmelserna i den
nya hyreslagen. En sådan anpassning
torde vara nödvändig. Översynen av
lagen har hållits inom tämligen snäva
gränser, och de farhågor för obefogade
hyreshöjningar till följd därav, som
uttryckts i motionerna I: 896 och
II: 1149, synes vara överdrivna. Vad
gäller besittningsskyddet delar utskottet
departementschefens uppfattning,
att det är en fördel om hyreslagens
bestämmelser vinner tillämpning i fråga
om bostadsupplåtelser, som omfattas
av hyresregleringen. Den övergång till
det s. k. 6 §-systemet som förordats i
motionerna I: 893 och II: 1151 torde
till sina verkningar till stor de! kunna
jämställas med en total avveckling av
hyresregleringen. Som ovan framgår
har utskottet inte ansett det lämpligt
att förorda att ett sådant steg nu tas.

De i de fristående motionerna 1:143
av herr Lundberg och 11:126 av herr
Werner framställda yrkandena, vilka
gäller möjligheterna till ändrad hyressättning
efter förbättrings- och ombyggnadsarbeten,
synes vara till stor del tillgodosedda
genom propositionsförslaget.
Motsvarande gäller den fristående motionen
II: 887 av herr Bengtson i Solna
med begäran om översyn av hyressättningsnormerna.
Även motionerna I: 417
av herr Bengtson in. fl. och 11:523 av
herr Gustafsson i Skellefteå får, såvitt
avser yrkandet angående prövning av
hyra efter reparation, anses vara tillgodosedda.
Dessa motioner bör därför
inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

I. av herrar Lidgard och Bengtson i
Solna (båda h), vilka bl. a. ansett att
den nya hyreslagen jämte följ dlagstiftning
borde såsom föreslagits i propositionen
träda i kraft den 1 januari
1969 och att övergångsbestämmelserna
till hyreslagen borde ha samma innehåll
som 1967 års förslag i ämnet, ävensom att

utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att propositionen icke kunnat oförändrad
bifallas — i anledning av motionerna
I: 888 och II: 1146 samt I: 894
och II: 1155 dels förordna att lagen
den 19 juni 1942 om hyresreglering
in. m. skulle äga fortsatt giltighet till
och med den 31 december 1969, dels
avslå propositionen, såvitt avsåge det
under 2) däri angivna lagförslaget, dels
besluta att ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna
till lagen angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
skulle ha samma lydelse som de
bestämmelser härutinnan, som fogats
vid det i propositionen 1967:141 under
1) angivna lagförslaget;

VidjB—C i utskottets hemställan

II. av herrar Lidgard och Bengtson
i Solna (båda h), vilka ansett

att ovan intagna avsnitt av utlåtandet
bort ha följande lydelse:

»Propositionsförslaget i---(lika

med utskottet) — — — omfattas av
hyresregleringen.

De i — — — (lika med utskottet)

•— — — genom propositionsförslaget.

Som ovan nämnts förordas i motionerna
1:893 och 11:1151 en prövning
av hyrorna enligt det s. k. 6 §-systemet;
syftet skulle vara att mjukt anpassa
hyrorna så att den kommande slutliga
avvecklingen av hyresregleringen skulle
underlättas. Utskottet erinrar om att
hyresrådet i sitt yttrande den 6 oktober
1* — Andra kammarens protokoll 1968.

Hyresreglering m. m.

1966 över hyreslagstiftningssakkunnigas
betänkande, efter att ha pläderat för en
6 §-prövning, anförde följande:

Med det förordade tillvägagångssättet
kommer anpassningen av hyresstrukturen
att ske under medverkan av hyresnämnderna,
som har betydande erfarenhet
av bedömningar av detta slag,
samt under hyresrådets kontroll. Rådet
har anledning förutsätta att organisationerna
på hyresmarknaden genom att
verka för frivilliga uppgörelser mellan
hyresvärdar och hyresgäster om ny hyressättniing
kommer att bidra till att den
föreslagna regleringen tillämpas på ett
smidigt och ändamålsenligt sätt.

Det finns enligt utskottets mening utöver
vad ovan anförts ytterligare ett
skäl av stor tyngd som talar för en uppmjukning
av hyr ess ätt ni n gsmo rm erna.
Det förhåller sig nämligen så att det
på en hel del orter förekommer vad man
brukar beteckna som moderna lägenheter
i det äldre fastighetsbeståndet
(med parkettgolv och badrum), vars
grundhyror ligger mellan 10 och 15
kr/m2. Trots att hyresregleringslagen innehåller
en bestämmelse om att höjning
av grundhyra skall kunna ske,
om hyran för en lägenhet understiger
hyran för jämförliga lägenheter, har det
i praxis visat sig omöjligt att få någon
ändring till stånd. Det kan enligt utskottets
uppfattning inte vara riktigt
att dessa lägenheter fortfarande skatt betinga
hyresbelopp, som omöjliggör en
normal fastighetsförvaltning. De föreslagna
reglerna om viss ersättning för
förbättringsarbeten är för fastigheter,
tillhörande denna kategori, helt otillräckliga
och kommer ej att medföra att
fastigheter med speciellt låg hyra kan
lyftas ur »hyresgropen». Med hänvisning
till att utskottet förordat en avveckling
av hyresregleringen fr. o. m.
den 1 januari 1970 finner utskottet emellertid
nu ej skäl biträda motionerna
I: 893 och II: 1151.

Enahanda gäller den fristående motionen
II: 887 av herr Bengtson i Solna
Nr 28

10 Nr 28

Tisdagen den 28 inaj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

med begäran om översyn av hyressättningsnormerna.
»;

Vid E i utskottets hemställan

III. av herrar Alexanderson (fp),Ernulf
(fp), Lidgard (h) och Bengtson
i Solna (h), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förkla -

(Kungl. Maj:ts förslag)

6. Bestämmelserna i 3 § andra stycket
om höjning av bashyra på grund
av underhållsarbete och i 4 § första
och andra styckena angående avtal om
ersättning på grund av sådant arbete
äger icke tillämpning på arbete som
avslutats före utgången av år 1968.

ring att propositionen icke kunnat oförändrad
bifallas — i anledning av motionerna
1:889 och 11:1143, såvitt avsåge
övergångsbestämmelserna till lagen
angående ändring i hyresregleringslagen
in. m. och om fortsatt giltighet
av lagen, för sin del beträffande punkt
6 i nämnda bestämmelser antaga följande
som reservanternas förslag betecknade
lydelse:

(Reservanternas förslag)

Vid F i utskottets hemställan

IV. av herrar Göran Karlsson, Svante
Kristiansson, Knut Johansson, Svenning,
Ekström i Iggesund, Hammarberg
och Hugosson (samtliga s), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att motionerna 1:417 och 11:523,
1:887 och 11:1147 samt 1:895 och
11:1154, alla såvitt nu var i fråga,
ävensom motionerna 1:487 och 11:614
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

(Kungl. Maj:ts förslag)

Bestämmelserna i------- ■

Har hyresvärden och hyresgästen
i särskilt upprättad handling överenskommit,
att hyresrätten icke skall
vara förenad med rätt till förlängning,
år överenskommelsen gällande. Har
överenskommelsen träffats innan hyresförhållandet
varat längre än nio månader
i följd, gäller den dock endast
om den godkänts av hyresnämnden.
Om make som ej har del i hyresrätten

Vid G i utskottets hemställan

V. av herrar Hansson och Svenning
(båda s), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:862 och 11:1117 samt
1:896 och 11:1149 — med förklaring
att viss ändring borde göras i det framlagda
förslaget till hyreslag — för sin
del anta följande såsom reservanternas
förslag betecknade lydelse av 45 §
nämnda lag:

(Reservanternas förslag)

§•

---av 47 §.

Överenskommelse mellan hyresvärd
och hyresgäst att hyresrätten icke skall
vara förenad med rätt till förlängning
gäller endast om den tillkommit sedan
hyresförhållandet varat längre än nio
månader i följd och intagits i särskilt
upprättad handling samt godkänts av
hyresnämnden. Om make —--god tagit

den.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Hyresreglering m. m.

(Kuiigl. Maj:ts förslag) Reservanternas förslag)

hade sin bostad i lägenhet när överenskommelsen
träffades, gäller överenskommelsen
mot honom endast om han
godtagit den.

Vid H i utskottets hemställan

VI. av herrar Hansson och Svenning
(båda s), vilka ansett

a) att visst avsnitt av utlåtandet bort
ha i reservationen angiven lydelse;

b) att utskottet bort hemställa,

att motionen II: 1150 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

VII. av herrar Alexanderson (fp),
Ernulf (fp), Lidgard (h), Nyberg (fp)
och Bengtson i Solna (h), vilka ansett

a) att samma avsnitt av utlåtandet
bort ha i denna reservation angiven
lydelse;

b) att utskottet bort hemställa,

att motionen II: 1150 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

Vid K i utskottets hemställan

VIII. av herr Hugosson (s), utan angivet
yrkande;

Vid L i utskottets hemställan

IX. av herrar Lidgard och Bengtson
i Solna (båda h), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte —- med förklaring
att förslaget till hyreslag icke kunnat
oförändrat bifallas — med bifall till
motionerna I: 891 och II: 1144 och med
avslag på motionerna 1:896 och
II: 1149, alla såvitt avsåge 70 § hyreslagen,
för sin del bifalla propositionen
i denna del med den ändringen att
orden »samt att pröva frågor enligt
49 och 55 § § och övriga frågor som enligt
detta kapitel ankommer på nämnden»
utginge;

Vid M i utskottets hemställan

X. av herrar Alexanderson, Ernulf,
Nyberg och From (samtliga fp), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till hyreslag icke
kunnat oförändrat antagas — i anledning
av motionerna I: 895 och II: 1154
och med avslag på motionerna I: 896
och II: 1149, alla såvitt avsåge 72 §
hyreslagen, för sin del besluta dels
att nämnda paragraf skulle utgå, dels
att numreringen av de två efterföljande
paragraferna skulle ändras i enlighet
härmed;

Vid N i utskottets hemställan

XI. av herrar Alexanderson, Ernulf,
Nyberg och From (samtliga fp), vilka
— under förutsättning av bifall till reservationen
X -— ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:895 och 11:1154, såvitt
däri yrkats avslag på förslagen till lag
angående ändring i rättegångsbalken,
och med avslag på motionerna 1:888
och 11:1146, såvitt däri yrkats ändrad
tid för ikraftträdande av denna lag, avslå
propositionen i vad avsåge nämnda
lagförslag;

Vid O i utskottets hemställan

XII. av herrar Alexanderson (fp),
Lidgard (h), Ernulf (fp), Nyberg (fp),
Bengtson i Solna (h) och From (fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte — med förklaring
att förslaget till hyreslag icke

12 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

kunnat oförändrat antagas — i anledning
av motionerna I: 891 och II: 1144
samt I: 895 och II: 1154 och med avslag
på motionerna I: 896 och II: 1149,

(Kungl. Maj:ts förslag)

73 §.

Talan får ej föras mot underrätts
dom i fråga om tillstånd som avses i
34—36 eller 40 § eller i fråga om fastställelse
av hyresvillkor och ej heller
mot hovrätts dom i fråga om förlängning
av hyresavtal eller fastställelse av
hyresvillkor.

alla såvitt avsåge 73 § hyreslagen, antaga
följande såsom reservanternas förslag
betecknade lydelse av nämnda paragraf
:

(Reservanternas förslag)

Talan får ej föras mot hovrätts dom
i fråga om tillstånd som avses i 34—36
eller 40 § eller i fråga om förlängning
av hyresavtal eller fastställelse av hyresvillkor.

Vid P i utskottets hemställan

XIII. av herr Bengtson i Solna (h),
utan angivet yrkande;

Vid T i utskottets hemställan

XIV. av herrar Nils-Eric Gustafsson
(ep), Ernulf (fp), Nyberg (fp) och
Grebäck (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:417 och 11:523, 1:887
och 11:1147 samt 1:895 och 11:1154 i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära förslag
till 1968 års höstriksdag till införande
av ett direkt besittningsskydd
även beträffande annan lägenhet än
bostadslägenhet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen beträffande tredje
lagutskottets utlåtande nr 50 må omfatta
jämväl statsutskottets utlåtande nr
130, men yrkanden rörande sistnämnda
utlåtande framställes först sedan detsamma
föredragits.

Tredje lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det nya hyreslagförslag
som vi nu har att behandla innebär dels

en förlängning av hyresregleringslagen
på tills vidare tre år, dels förbättringar
i den allmänna hyreslagen. I propositionen
framhålles att frågan om en total
avveckling av hyresregleringen för närvarande
saknar aktualitet och att det
inte heller finns anledning att nu gå
in för en fortsatt successiv avveckling
av regleringen.

När vi för sex månader sedan diskuterade
hyresregleringen hoppades vi på
politisk enighet, men detta gick tyvärr
inte att uppnå. Splittringen förorsakade
oro och misstolkningar bland hyresgästerna
samt enligt min uppfattning
också omfattande förväntningar på
kommande stora hyreshöjningar bland
fastighetsägarna. Därför blev det då
inget avgörande.

Inom vårt parti har vi sedan lång tid
tillbaka varit inställda på en mycket
försiktig avveckling av hyresregleringen
med hänsyn till den kvardröjande
bostadsbristen, men vi har ständigt varit
utsatta för kritik från vissa av de
borgerliga partierna, som anser att vi
har gått för försiktigt fram i fråga om
avvecklingstakten.

Jag och många av mina partivänner
har haft en helt annan uppfattning,
och det är därför naturligt att vi hälsar
en förlängning av hyresregleringslagen
med största tillfredsställelse, lik -

Nr 28 13

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

som vi noterar regeringens ställningstagande
att en total avveckling av regleringen
för närvarande saknar aktualitet.

Det finns inget skäl att nu beröra
frågan om en successiv avveckling av
hyresregleringen. Låt mig bara nämna
att en Sifo-undersöltning som för kort
tid sedan presenterades i Svenska
Dagbladet visade att cirka 80 procent
av de utfrågade uttalade sig för ett fortsatt
bibehållande av hyresregleringslagen
eller var tveksamma om dess avskaffande.
Endast 20 procent ville ta
bort hyresregleringslagen. Av undersökningen
framgår sålunda att man i stort,
och inte minst på bristorterna, tillmäter
den nuvarande hyresregleringen stor
betydelse. Med hänsyn till den stora
vikt som de borgerliga partierna tillägger
Sifo-undersökningar är detta resultat
mycket upplysande.

Det har denna gång inte varit möjligt
att åstadkomma enighet i utskottet
om propositionens förslag till hyresregleringslag.
Den socialdemokratiska
utskottsminoriteten har i detta läge reserverat
sig för bifall till regeringens
förslag om en förlängning av hyresregleringslagen
i första hand fram till
1972 och vill inte heller vara med om
någon successiv avveckling.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen under inom. F i
tredje lagutskottets utlåtande nr 50.

Låt mig ändå göra några kommentarer.
De som kritiserat hyresregleringslagen
glömmer bort den oerhörda betydelse
denna lag har haft för att hålla
bostadskostnaderna inom rimliga gränser
i ett läge där det rått stor brist på
bostäder på hyresmarknaden. Detta har
ingalunda inneburit att hyrorna har
legat stilla. Vi har haft betydande hyreshöjningar
genom de generella hyrestilläggen
samt genom bränsletillägg
och justering av vissa taxor. Vidare
har fastighetsägarna åtnjutit kompensation
i fråga om räntorna och genom
de individuella höjningar som medgi -

Hyresreglering m. m.

vits i samband med standardförbättringar.

Kritikerna talar sällan om att hyrorna
i de aktuella lägenheterna i många
fastigheter stigit med över 100 procent
under den tid regleringen gällt. Hyresregleringslagen
har varit en social tillgång,
och hyresregleringen har inte heller
låsts fast på orter där man kunnat
avveckla densamma. Sedan slutet av
1950-talet har det pågått en successiv
avveckling av hyresregleringslagen.
Knappt en fjärdedel av alla lägenheter
i landet berörs för närvarande av hyreskontrollen.
För kontors- och butikslokaler
är regleringen kvar på 16 orter
och för möblerade rum på 8 orter.

På de platser där hyresregleringslagen
inte gäller är i stället 1956 års
besittningsskyddslag tillämplig. Också
denna lag är temporär. Därför behöver
den allmänna hyreslag, som nu föreslås,
bli införd.

Motståndarna till hyresregleringslagen
gör gällande att ett avskaffande av
lagen skulle vara av stor betydelse för
hyressättningen, för rörligheten på bostadsmarknaden
och för bostadsproduktionen
i dess helhet. Det framhålles ofta
att hyresregleringslagen har skapat en
kraftig hyressplittring. Det är därför
av vikt att konstatera, att hyreslagstiftningssakkunniga
i sitt betänkande till
ny hyreslag också presenterar en ingående
undersökning av hyressplittringen,
en undersökning som utförts av
statistiska centralbyrån. Efter det att
resultatet av denna undersökning redovisades
har det blivit betydligt tystare
i frågan om hyressplittringen. Det klarlädes
nämligen att hyressplittringen inte
hade kommit med hyresregleringen och
att den inte heller var omfattande. Den
fanns innan hyresregleringslagen infördes
år 1942, alltså vid en tidpunkt då
det rådde en fri prisbildning på hyresmarknaden.

Inte heller påståendet att den nuvarande
hyresregleringen skulle åstadkomma
en stelhet på hyresmarknaden

14 Nr 28

Tisdagen den 28 mai 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

har kunnat styrkas. Såväl hyresregleringssakkunniga
som bostadsförmedlingsutredningen
har noggrant studerat
detta problem. Det har därvid konstaterats
att det i själva verket finns en
betydande rörlighet på bostadsmarknaden
och att det förekommer en kraftig
omflyttning i bostadsbeståndet, något
som många gånger sker vid sidan av
bostadsförmedlingen genom eu rad bostadsbyten
på olika håll.

Undersökningar som gjorts i såväl
Stockholm som Jönköping bär visat en
hög omflyttningsfrekvens i lägenhetsbeståndet.
Resultatet kan dock bli ännu
bättre, och det är därför vi med stor
tillfredsställelse hälsar förslaget om införandet
av fri bytesrätt över hela landet.

De tidigare framlagda förslagen om
förstärkt besittningsskydd, legal bytesrätt
för bostadshyresgäster, förbättring
av rättsskyddet för bostadshyresgäster
som hyr tjänstebostad, vidgad rätt för
hyresgäster att överlåta hyresrätten
samt utökad skyldighet för hyresvärd
att underhålla lägenheten finns med i
det nya förslag, som nu ligger på riksdagens
bord.

Vad som är alldeles nytt är att den
legala bytesrätten gäller över hela landet,
d. v. s. även på orter utan påtaglig
bostadsbrist. Besittningsskyddet har betydligt
förbättrats i det nya förslaget
och är i den utformning som det nu
erhållit till stor nytta för hyresgästerna.

Det finns dock i förslaget en skönhetsfläck,
som tagits upp i det socialdemokratiska
motionsparet 1:862 och
II: 1117, nämligen att överenskommelse
mellan hyresgäst och fastighetsägare om
besittningsskyddets slopande skall underställas
hyresnämnden för prövning.

I propositionens förslag föreligger
endast prövningsskyldighet inom en
respittid av nio månader. Motionärerna
vill inte att något besittningsskydd skall
komma att äventyras eller »hänga i
luften». Motionärerna anser inte att den

föreslagna lagändringen med ett tidsintervall
för avvikelser från besittningsskyddet
utgör en tillräcklig trygghet
för hyresgästerna. Även om utskottets
skrivning är välvillig och innebär att
frågan skall följas och att ingripande
eventuellt skall göras om sådant skulle
behövas, vore det bättre om man från
början garderade sig för de risker som
föreligger för att besittningsskyddet kan
»avtalas bort».

Vi motionärer har ett starkt intresse
av ett bifall till ifrågavarande motioner,
och jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen vid moment G i
utskottets hemställan liksom till reservationen
vid H.

En förstärkning i den nya hyreslagen
är reparationsskyldigheten.

Underhållsfrågan kommer i ett helt
annat läge enligt den nya hyreslagen.
Det öppnas möjlighet för hyresvärd och
hyresgäst att — liksom för närvarande
gäller i fråga om ersättning för bränsle-,
vatten- och avloppskostnader — träffa
avtal om ersättning för förbättringsarbeten,
inbegripet förbättrat underhåll.
Om avtal inte kan träffas om sådan
ersättning måste hyresvärden vända sig
till hyresnämnden för att få ersättningen
godkänd. Och även om hyresgästen
frivilligt har åtagit sig att utgiva ersättning
för förbättringsarbeten har
han rätt att få ersättningen prövad av
hyresnämnden. Därmed skapas garantier
för att missbruk inte sker.

Utskottet har i anledning av de socialdemokratiska
motionerna I: 880 och
11:1135 ansett att hyresnämnden vid
bedömningen av frågan om högre hyra
i anledning av reparationer bör ta hänsyn
till nuvarande och tidigare generella
hyreshöjning, i vilken ingår viss
ersättning för underhålls- och reparationsarbeten.
Utskottet anser vidare att
den mera seriösa fastighetsägare, som
tidigare utfört förbättringar och reparationer
och i stort sett försökt underhålla
lägenheterna inom höjningarnas
ram, bör få en generösare behandling

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

vid en eventuell hyreshöjning än den
fastighetsägare som under lång tid försummat
att reparera eller helt uraktlåtit
att göra reparationer, trots att han
åtnjutit generell hyreshöjning. Jag anser
att det är av betydelse att utskottet
i sin skrivning understryker de i
motionerna framförda synpunkterna.

Utskottet har framhållit betydelsen
av att hyresgästerna får ett starkare
besittningsskydd i fråga om tjänstebostäder
och har härvidlag anslutit sig
till förslagen i regeringspropositionen.
Utskottet vill dock starkt betona att
hänsyn i denna angelägenhet tages till
både hyresgästens besittningsskydd och
fastighetsägarens berättigade krav att
inom rimlig tid kunna disponera tjänstebostaden.
Erbjudes godtagbar ersättningslägenhet
bör inte oberättigade hinder
resas från hyresgästens sida att
mottaga den erbjudna lägenheten, därest
denna fyller rimliga krav på storlek
och hyreskostnader.

En fråga där vi inom utskottet hamnat
i olika ställningstaganden är frågan
om affärsmännens hyresförhållanden.
På orter där hyresregleringslagen
tillämpas finns ett starkt direkt skydd
för affärsmännen, och detta skydd bibehålies
så länge hyresregleringslagen
gäller och ingen avveckling sker. Detta
avser alltså det direkta skyddet. Beträffande
hyreslagen däremot föreslås
ett indirekt besittningsskydd, vilket innebär
att hyresgästen inte får någon
kvarboenderätt, men om uppsägningen
är omotiverad blir hyresvärden skyldig
att ersätta förlust på grund av att hyresförhållandet
upphör. I princip skall
hela förlusten ersättas; i särskilda fall
kan ersättningen jämkas. Enligt utskottets
uppfattning är ersättningsreglerna
så väl utarbetade, att det skall starka
skäl till för att en fastighetsägare kan
och vill säga upp en hyresgäst.

Det skall kraftigt understrykas att det
i centrala affärslägen kan uppstå en
besvärlig situation för hyresgästen-affärsmannen
därest han blir av med sin

Hyresreglering m. m.

lokal. Inom affärsvärlden är frågan om
besittningsskydd -— direkt eller indirekt
— mycket diskuterad och åsikterna
delade. Men med hänsyn till lagens
uppläggning och de starka skyddsregler
som finns i form av ersättningar, så
anser utskottsmajoriteten att det indirekta
besittningsskyddet borde vara
tillfredsställande. Det är dock skäl att
med största uppmärksamhet följa utvecklingen
på detta avsnitt. Därest det
visar sig att det indirekta besittningsskyddet
inte är någorlunda tillfredsställande
för affärsmännen bör ingripande
företagas och lagändring ske.

Slutligen vill jag i fråga om möblerade
lägenheter påpeka att dessa åtnjuter
besittningsskydd, medan de möblerade
rummen undantages från besittningsskyddet.
Med den utveckling som
nu äger rum på bostadsmarknaden kan
vi räkna med att de möblerade rummen
inom rimlig tid i allt större utsträckning
försvinner och att de ensamstående
och studerande får sin bostadsfråga
ordnad genom möblerade
lägenheter eller genom lägenheter av
mindre utrymmestyp. På denna punkt
föreligger en socialdemokratisk motion
om besittningsskydd även för möblerade
rum. Herr Hugosson har avgivit
en blank reservation och kommer att
motivera sitt ställningstagande.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall dels till reservationen
IV vid moment F, dels till reservationen
V vid moment G, dels ock
till reservationen VI vid moment H. Jag
ber att få yrka bifall till vad utskottet
hemställt under övriga moment.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Dagens debatt om hyreslagstiftningen
kan föras i en betydligt
lugnare atmosfär än debatten i
höstas, när motsvarande fråga behandlades.
Det är i sak inte så mycket som
skiljer de olika partierna åt, och något
hot om att dra tillbaka propositionen
har inte förekommit denna gång. Tvärt -

16 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

om har sämjan varit mycket god vid
utskottsbehandlingen.

De reservationer, som föreligger, kan
knappast sägas vara uttryck för några
djupgående meningsmotsättningar i
stort. Vissa omständigheter bör emellertid
kanske särskilt uppmärksammas.

Den nya propositionen innebär i huvudsak,
att den nuvarande hyresregleringen
kommer att vara i kraft i första
hand till utgången av 1971 och att
en ny hyreslag antas för att ersätta den
nu gällande. Från högerhåll har föreslagits,
dels att hyresregleringen skall
förlängas endast till utgången av 1969,
dels att förlängning skall göras till
utgången av 1970. Tre olika bud föreligger
sålunda, därav två från ett och
samma parti. I utskottet har högerns
representanter anslutit sig till förslaget
om en förlängning till utgången av
år 1969. De olika uppfattningarna angående
giltighetstiden har inte åstadkommit
några stridigheter i utskottet.
Jag vill erinra om detta för att belysa
kontrasten mellan det nuvarande läget
och den upphetsning det vållade på
socialdemokratiskt håll, när mittenpartierna
förra året föreslog en något längre
övergångstid för den nya lagstiftningen
än regeringen gjort.

Vidare bör särskilt uppmärksammas
att folkpartiet, centerpartiet och högern
väckt motioner om att den regionala
och kategorimässiga avvecklingen av
hyresregleringen skall fortsätta. Detta
yrkande har även fått stöd av majoriteten
i utskottet, vilket dock berott på
att en ledamot från regeringspartiet var
frånvarande vid voteringen. Som synes
föreligger vid detta moment en socialdemokratisk
reservation, som herr
Svenning före mig har talat för och yrkat
bifall till.

Jag vill, som jag inledningsvis sade,
inte betrakta reservationerna som uttryck
för några djupare motsättningar.
Man kan dock inte värja sig för den
uppfattningen, att det med litet god
vilja borde ha gått att fatta beslut om

hyreslagstiftningen redan i höstas utan
den dramatiska tillspetsning som uppkom.
Möjligheter förelåg som bekant
att göra en kompromiss angående övergångstiden.
Om en sådan inte hade varit
genomförbar borde man i vanlig ordning
ha godtagit att säryrkanden framställdes
i reservationer. Motiveringen
för regeringens handlingssätt framstår
i dag som ännu svagare än den gjorde
förra året.

Det lönar sig emellertid inte att tala
så mycket om det som hände i fjol.
Jag vill säga några ord om utskottets
utlåtande och om reservationerna. Från
mittenpartiernas sida har godtagits att
hyresregleringen förlängs till utgången
av år 1971, och vi ställer icke krav
på någon tidigare total avveckling.
Däremot anser vi att den successiva
avvecklingen bör fortsätta som hittills,
d. v. s. i den takt som är möjlig med
hänsyn till läget på bostadsmarknaden.
Att denna utveckling skulle stoppas
kan inte vara ett önskemål för vare
sig fastighetsägare eller hyresgäster,
eftersom man på alla håll betraktar det
som önskvärt att uppnå normala förhållanden
på hyresmarknaden. Man får
i alla fall behålla hyresregleringen på
vissa orter så länge som man finner
det nödvändigt. Det får väl också förutsättas
att under de närmaste åren sådana
lättnader inträder på en del av
de nu hyresreglerade orterna att regleringen
kan avvecklas. På den punkten
ansluter jag mig sålunda i motsats
till herr Svenning till utskottets
hemställan.

En fråga som nu liksom vid behandlingen
förra året befunnit sig i förgrunden
har varit besittningsskyddet för
butiker och andra lokaler. Så länge
hyresregleringen gäller blir besittningsskyddet
detsamma för lokaler som för
bostäder, vilket herr Svenning redan
har framhållit. Den nya hyreslagen
medför den skillnaden att besittningsskyddet
för lokaler blir indirekt. Vi
som reserverat oss i detta avseende an -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

ser att det icke finns tillräckligt starka
skäl för att härvidlag tillämpa olika
skyddsformer. Motiveringen för vår
uppfattning skall jag inte gå in på i
detalj; jag hänvisar till reservationen
XIV vid moment T i utskottets hemställan,
vari en ganska utförlig motivering
har givits. I reservationen hemställer
vi om en skrivelse till Kungl.
Maj:t om ett förslag till höstriksdagen
om direkt besittningsskydd även beträffande
annan lägenhet än bostadslägenhet.
Av tekniska och tidsmässiga
skäl har vi inte kunnat föreslå en ändring
i lagtexten redan under utskottsbehandlingen.
Jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen XIV
vid moment T i utskottets hemställan.

I övrigt vill jag endast beröra ett
par detaljer i utlåtandet. Utskottet har
tillstyrkt en motion av herrar Lindkvist
och Kellgren om att hyresvärd skall
anmäla till hyresnämnd om en hyresgäst
sedan hyresförhållandet varat längre
än nio månader avstått från besittningsskydd.
Tillsammans med några
andra ledamöter av utskottet har jag
reserverat mig på denna punkt. Vi reservanter
anser att det är att sträcka
sig längre än nöden kräver att stadga
en sådan anmälningsskyldighet och utgår
från att eventuellt missbruk i alla
fall blir känt på grund av den uppmärksamhet,
med vilken berörda myndigheter
och hyresgäströrelsen kommer
att följa lagens tillämpning. Med
dessa ord vill jag yrka bifall till reservationen
VII vid moment II i utskottets
hemställan.

Enligt propositionen skall det finnas
en hyresnämnd i varje län. Kungl.
Maj :t äger dock bestämma att annat
område än län skall utgöra verksamhetsområde
för en nämnd. lag vill i
detta sammanhang framhålla att endast
i undantagsfall mer än ett län bör
omfattas av en enda hyresnämnd. Med
en hyresnämnd för flera län får man
ett ganska tungrott system, som säkerligen
också kan bli rätt tidsödande.

Hyresreglering m. m.

Däremot kan det kanske vara erforderligt
att inrätta mer än en hyresnämnd
för ett och samma län.

I princip kan likartade synpunkter
anföras på frågan om hyrestvister anhängiggörande
vid domstol, d. v. s.
överklaganden i de fall där part är
missnöjd med hyresnämndens beslut.
Enligt propositionen skall en sådan
prövning i första instans ske vid endast
en underrätt i länet, nämligen rätten
i residensstaden i det län där fastigheten
är belägen. Folkpartiets representanter
i utskottet anser att en sådan
ordning kan medföra betydande
olägenheter såsom ökade kostnader,
svårigheter för part att närvara vid
förhandlingar m. m. Vi föreslår därför
att hyresmålen skall kunna handläggas
vid domstol i den ort där fastigheten
är belägen. Jag vill med detta yrka
bifall till reservationen X vid moment
M i utskottets hemställan. Skulle
reservationen icke vinna riksdagens bifall,
vill jag understryka vikten av att
Kungl. Maj:t får möjligheter att bestämma
att även annan domstol än den
som är belägen i residensstaden skall
få rätt att uppta hyrestvister till prövning.

Jag har, herr talman, skrivit under
ytterligare ett par reservationer som
föreligger till detta utskottsutlåtande,
men jag skall här inte gå närmare in
på dessa. Det gäller reservationerna
VII, XI och XII, till vilka jag sålunda
också ber att få yrka bifall.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nyberg försökte
genom vissa motiveringar göra gällande
det rättmätiga i mittenpartiernas
ställningstagande till denna fråga förra
gången den var uppe till behandling
här. Jag vill dock lägga till rätta den
historieskrivningen; den var nog inte
alldeles riktig.

Herr Nyberg sade att det fanns utsikter
till en sammanjämkning. Ett sådant
försök gjordes också från vårt

18 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

håll, varvid vi sade ifrån, att om det
skulle förhålla sig på det sätt som mittenpartierna
påstod, nämligen att det
skulle behövas en övergångstid på sex
år, vore det betydligt bättre att förlänga
hyresregleringslagens giltighet
med två år och att ha en övergångstid
på fyra år. Detta var vårt förslag, men
det accepterades inte.

Jag kan i detta sammanhang inte
bortse från det märkliga i att man år
efter år har stått upp här och anklagat
oss på socialdemokratiskt håll för att
vara alltför försiktiga och sakna mod
att avskaffa hyresregleringslagen; ett
avskaffande av denna lag ansågs inte
innebära några risker. Men när det
blev fråga om ett ställningstagande och
det förelåg förslag om en fyraårig övergångstid,
anslöt man sig i stället till
förslaget om sex års övergångstid. Det
visar alltså att vår inställning var fullt
berättigad och att det förelåg vissa risker
som gjorde att man borde vara
försiktig vid övergången. När vi framlade
vårt förslag menade vi att om
hyresregleringslagen skulle förlängas
med två år, skulle det bli en fyraårig
övergångstid; men detta accepterades
alltså inte.

Nu föreligger i stället förslag om en
förlängning av hyresregleringslagen på
tre år utan att något bestämt tidsintervall
angivits för lagens upphörande
senare. Dessutom finns ett förslag om
att den successiva avvecklingen tills
vidare skall stoppas.

Jag tror att det beslut som fattades
förra våren var klokt och att det förslag
som föreligger i år är ännu klokare.
I varje fall har det vunnit en mycket
stark anslutning från hyresgästerna
i landet, såsom framgår av Sifoundersökningen,
vilken ju visar att 80
procent av landets hyresgäster vill ha
kvar hyresregleringen.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi skall kanske inte
så mycket diskutera vad som hände i

fjol, men jag vill erinra om att det
kompromissförslag som då allvarligt
diskuterades och som borde ha haft
möjlighet att gå igenom var det förslag
som framställts av representanter för
folknartiet och centerpartiet, innebärande
att man skulle gå en medelväg
och välja en övergångstid på tre respektive
fem år. Det fanns intresse för
en sådan kompromiss även på visst håll
inom det socialdemokratiska partiet,
såvitt jag har mig bekant. Men eftersom
frågan nu tagits upp måste jag beklaga
att vi inte kunde följa den linjen
förra året.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Bara en enkel fråga, herr talman!

Vad är det för skillnad mellan att
vi begär att hyresregleringslagen förlänges
på två år med en fyraårig övergångstid
och att det fastställes en sexårig
övergångstid? Kan man inte säga
att detta var ett klart kompromissförslag
från socialdemokraterna?

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Herr Nyberg antyder
att han tror att det i dag skall bli en
lugn debatt om dessa frågor. Jag skulle
snarare vilja uttrycka det så, att det
finns viss risk för att en förlamning
skall lägga sig över debatten om hyror
och bostäder här i kammaren.

Utanför detta hus är debatten desto
livligare. Den ena konferensen avlöser
den andra om de höga hyrorna. Pressen
och andra massmedia redovisar
olika utredningar och olika synpunkter
från prominenta personer i branschen.
Inrikesministern är ute och förmanar
och tillrättalägger, försvarar sig
och anklagar hos bostadsproducenter
och bostadskonsumenter, hyresgäster
och fastighetsägare. Men här i kammaren
har han inte på allvar deltagit i någon
bostadsdebatt sedan den 23 maj i
fjol, d. v. s. sedan ett år och fem dagar.
Kanske är det fråga om huruvida vi
över huvud taget haft en bostads- och

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

liyresdebatt under denna tid, om jag nu
undantar debatterna i december i fjol.
Men dessa var i egentlig mening inte
några bostads- eller hyresdebatter, utan
de utgjorde en redovisning av ett politikernas
misslyckande, av ett fiasko
och detta fiaskos orsaker, yttringar och
följder.

En av följderna tycks ha blivit att
man ligger lågt. Man törs inte gå varandra
in på livet och verkligen redovisa
sina synpunkter. Jag får väl, herr talman,
göra ett undantag för herr Svenning,
som tycker att det är bra att allt
förblir vid det gamla. Likväl konstaterar
herr Svenning att beslutet väckt oro
och splittring bland hyresgästerna och
deras organisationer. Men han hälsar
med största tillfredsställelse att regleringen
är kvar. Jag förstod att han i
fjol var litet halvhjärtad, men då anslöt
han sig i alla fall till en annan uppfattning.

Sedan pekade herr Svenning på den
oerhörda betydelse som hyresregleringen
haft. Men är det detta som frågan
i dag gäller? I och för sig kan jag
hålla med om att hyresregleringen från
början hade stor betydelse. Denna betydelse
har enligt min mening allteftersom
tiden gått minskat; efter att ha varit
positiv har den blivit negativ.

Frågan måste väl ställas på följande
sätt, herr Svenning: Vad kommer denna
hyresreglering att ha för verkan i
framtiden? Jag kan då nöja mig med
att hänvisa till vad vår bostadsminister,
inrikesministern, anförde i sin proposition
nr 100 i fjol: »Avslutningsvis vill
jag i detta sammanhang framhålla att
det är min förhoppning att den hyrespolitiska
reform, vars huvuddrag jag
här sökt teckna, på sikt skall kunna
verksamt främja en utveckling mot en
bättre fungerande bostadsmarknad än
den vi nu har. Framför allt bör reformen
kunna leda till ökad rörlighet och
rättvisa på bostadsmarknaden.»

Så sade herr inrikesministern i fjol.

Nu säger herr Svenning att motstån -

Hyresreglering m. m.

darna till hyresregleringen anser att
den minskar rörligheten och bidrar till
att skapa orättvisa. Alltså, således, följaktligen
skulle enligt hem Svennings
terminologi bostadsministern-inrikesministern
vara motståndare till hyresregleringens
förlängning. Men jag håller
med om att det vore roligare att på
den punkten få ett besked av inrikesministern
själv än av herr Svenning.

De lagförslag som vi i dag har att ta
ställning till har framlagts i proposition
nr 91 och behandlats av tredje lagutskottet
i dess utlåtande nr 50. Förslagen
var redan från början komplicerade och
svåröverskådliga, och de har inte vunnit
— åtminstone inte i enkelhet — på
att ligga till sig. Den nya liyreslagen
skall i första hand reglera hyresförhållandena
i de nya husen och för framtiden.
Den har ändrats på några punkter,
men är i stort sett densamma som
lades fram i fjol. Hela detta lagförslag
byggde på att hyresregleringen skulle
avvecklas; det var först som ersättning
för hyresregleringen som det skulle bli
någon glädje med lagförslaget och det
redovisades, som jag nyss nämnde, av
inrikesministern.

Till den nya proposition som lades
fram i år har lagrådet fogat en kommentar
som bör uppmärksammas. Lagrådet
säger att utifrån de synpunkter
som lagrådet har att bevaka, nämligen
rättssäkerhet m. m., beklagar man allvarligt
läget och konstaterar att de missförhållanden
som skulle undanröjas blir
bestående. Som alla vet skall hyresregleringen
nu enligt utskottsmajoritetens
uppfattning stanna kvar på obestämd
tid. Den gäller fortfarande
500 000—600 000 lägenheter. Och det är
inte vilka lägenheter som helst — det
är de centralt belägna lägenheterna i
storstadsområden, där bostadsnöden är
som störst.

Jag får medge att det hyresreglerade
beståndet stadigt minskar, men det
beror inte på en målsättning av politikerna
utan på sanering, rivning och

20 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

kontorisering. Ja, man har en känsla av
att det finns de som anser att denna
reglering skall vara kvar tills det sista
hyresreglerade huset har rivits. Då först
bor vi alla i dyra lägenheter med små
utrymmen.

Nu kräver vi i högerpartiet att beslut
i dag skall fattas om att avveckla hyresregleringen;
det är det viktigaste i vårt
ställningstagande. Med hänsyn till den
förskjutning som skett genom regeringens
underliga handlande i fjol vill vi
sätta tidpunkten till den 1 januari 1970,
d. v. s. ett år senare än som föreslogs i
propositionen i fjol. Eftersom vi då alla
var överens om ett sådant steg behöver
jag inte nu närmare gå in på orsakerna
till att vi tycker att hyresregleringen
har överlevt sig själv.

De förändringar som föreslås i lagen
under den tid som den skall vara kvar
kan vi godta med en mindre reservation,
som jag skall återkomma till.

Vi har således föreslagit att hyresregleringen
skall upphöra med utgången
av år 1969. Detta hindrar emellertid
inte att Kungl. Maj :t omedelbart tar
upp frågan om en fortsatt regional och
kategorimässig avveckling, som termen
lyder. Det betyder att man kan avföra
vissa orter från hyresregleringen och
även vissa typer av lägenheter, t. ex.
möblerade rum och lokaler.

Utskottet har starkt understrukit vikten
av en successiv avveckling. Herr
Svenning redovisade också att vi alltsedan
1956 har haft en sådan avveckling
utan att några olägenheter kunnat
förmärkas. Tvärtom har man endast
haft goda erfarenheter härav. Det måste
vara ett allmänt intresse att förhållandena
normaliseras och att den nya
hyreslagen kommer att gälla på orter
där någon egentlig bostadsbrist inte
finns.

På denna punkt redovisar en socialdemokratisk
minoritet, som herr Svenning
talar för, sin mening. Man yrkar
på att den successiva avvecklingen, som
alla varit ense om, nu skall upphöra.

I belysning av att hyresregleringen samtidigt
förlänges i tre år, d. v. s. mer
än vad som tidigare varit brukligt, förefaller
detta vara en osedvanligt olycklig
inställning. Jag vill påminna om att
hyresrådet redan den 18 maj 1965 föreslog
att hyresregleringen skulle avvecklas
successivt. Jag har fört den skrivelsen
på tal här i kammaren men då fått
det svaret att den inte var aktuell, eftersom
det skulle ske en total avveckling.
I konsekvensens namn borde väl
i dagens läge denna skrivelse tas upp
till prövning. Den har legat i över tre
år, så den är säkert mogen.

I förslaget till förlängning av hyresregleringen
ingår bl. a. en ny regel,
som säger att lägenheter vilka blivit
föremål för omfattande ombyggnad som
avslutats efter utgången av 1968 skall
undantas från regleringen. Någon liknande
regel för hus som redan tidigare
undergått sådan ombyggnad finns tyvärr
ej. Dessa kommer fortfarande att
falla under regleringen, vilket många
måste anse alldeles särskilt orättvist.

Det förhåller sig vidare så, att på en
hel del orter finns det moderniserade
lägenheter med parkettgolv, badrum
etc. där grundhyran ligger på mellan
10 och 15 kronor kvadratmetern. Ja,
jag har t. o. in. ett exempel där grundhyran
understiger 10 kronor; den ligger
närmare bestämt vid 9: 93, vilket
inte är mer än vad som kan utgöra felmarginalen
vid fastställandet av hyrorna
i nyproduktionen. Det gäller en tvårumslägenhet
på 72 kvadratmeter där
grundhyran är 59: 50 i månaden, d. v. s.
mindre än 60 kronor i månaden. Med
generella tillägg och bränsle kommer
man kanske upp i en effektiv hyra på
120 kronor i månaden för denna moderniserade
och rymliga tvårumslägenhet.
Det säger sig självt att ett hus med
sådana hyror inte lönar sig ekonomiskt.
Fastighetsägaren har också i detta fall
måst låna pengar för att hålla huset i
stånd och reparera det. Någon utsikt
att få höja hyrorna till rimlig nivå har

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

lian inte med den föreslagna lagstiftningen.
Något som helst bruksvärde
kommer inte in i bilden, eftersom huset
ligger inom det hyresreglerade området.

Detta blir ännu ett hus som kommer
att rivas, herr Svenning. Meningen var
ju att den nya lagstiftningen skulle sätta
stopp för onödiga rivningar. Men jag är
rädd — och jag uttryckte det redan i
december — för att det i stället, så som
reglerna är utformade, kommer att bli
ytterligare många rivningar.

Ett annat fall av s. k. hyresgrop är
följande. Till en butikslokal hör även
en lagerlokal på 48 kvadratmeter. När
hyresregleringen infördes 1942 var det
svårt att hyra ut denna lagerlokal. Den
åsattes helt enkelt ingen som helst hyra,
och ännu i dag 26 år efteråt utgår
ingen hyra men värden har likväl underhållsskyldighet
för lokalen. Man kan
verkligen undra, om det finns rim och
reson i en sådan lagstiftning.

I en motion nr 887 i denna kammare
har jag begärt en översyn av hyressättningsnormerna
inom hyresregleringen.
Eftersom vi i högerpartiet vill att hyresregleringen
skall avvecklas i och
med utgången av nästa år kommer jag
inte att yrka bifall till denna motion nu,
men detta betyder inte att motionen
saknar aktualitet. Det finns många sådana
fall där exceptionella förhållanden
från år 1942 ännu består. I reservation
II har herr Lidgard och jag tagit
upp detta problem.

För att fortsätta med de nu föreslagna
förändringarna i hyresregleringen
■— som vi ej motsätter oss — kan jag
nämna förslaget att den nya bostadshyran
skall kunna höjas på grund av underhållsarbete.
Man skall vidare kunna
träffa avtal om hyreshöjning på grund
av förbättrat underhåll. Men — och detta
är en allvarlig invändning — detta
gäller inte för arbeten som avslutats
före utgången av 1968. I reservation
III yrkar vi att detta skall gälla åven
för arbeten som påbörjats efter den 31

Hyresreglering m. m.

maj i år. Meningen med förslaget i propositionen
är ju att stimulera till ett
förbättrat underhåll, och det är väl då
underligt om man skall behöva vänta
med att påbörja sådana arbeten. Det
finns säkert massor av fastighetsägare
som planerat att sätta i gång reparationer
nu, och det finns många som långsiktigt
planerar sina underhållsarbeten
år efter år. Men nu inför man alltså ett
tu tre en regel som hindrar dem i deras
planer.

Särskilt med tanke på den debatt om
sysselsättningen av den äldre arbetskraften
som för närvarande pågår ter
sig denna regel underlig. De äldre byggjobbarna
är ju med sin ofta mycket
stora hantverksskicklighet speciellt lämpade
för och tycker kanske bäst om sådana
reparationsjobb. Det råder ju fortfarande
en mycket stor arbetslöshet
inom byggfacket. Den 15 april fanns
det över 12 000 arbetslösa, men antalet
kanske har sjunkit nu — jag har inte
någon aktuellare siffra. Och nu diskuterar
man alltså på fullt allvar att införa
en regel att på stora nybyggen en
viss del av jobbarna skall vara över 50
år. Men det kanske inte passar dem att
jobba på dessa stora byggen, de kanske
helt enkelt inte har lust med det, och
det kanske inte heller gillas av de yngre
jobbarna, som då blir arbetslösa •— en
sådan regel skapar ju inga nya jobb,
utan den bara minskar chanserna till
nya jobb. Nej, då är det väl betydligt
klokare att försöka få i gång reparations-
och underhållsarbeten så snart
som möjligt. Det är i alla händelser det
billigaste sättet att skapa goda lägenheter.
Jag finner det helt naturligt att
yrka bifall till reservation III, och jag
hoppas att många här i kammaren skall
biträda den.

Det är ett stort lagkomplex detta,
herr talman. Jag skall nu övergå till
att säga några ord om de statliga hyresnämndernas
och domstolarnas verksamhet.
I reservation IX har vi föreslagit
att hyresnämnderna endast skall ha

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

medlande uppgifter. Jag kan på denna
punkt inskränka mig till att citera vad
lagrådet anförde till proposition nr
171. Lagrådet sade först: »Hyresnämnderna
skall fungera dels som förlikningsinstitution,
dels som dömande organ
och dels som skiljenämnd.» Efter
att ha efterlyst fasta regler för denna
verksamhet konstaterade lagrådet: »Förfaringssättet
står i kontrast mot den
omsorg som eljest brukar iakttas för att
skapa så betryggande former som möjligt
för dömande verksamhet.»

Jag delar lagrådets uppfattning och
ber att få yrka bifall till reservation IX.

Bl. a. som en följd av denna min uppfattning
hemställer jag i reservation
XII att mål i hyressättningstvister och
mål om överlåtelser skall kunna fullföljas
i hovrätt. Utskottsmajoriteten har
ansett att det bara är frågor om besittningsskydd
som skall kunna tas upp
i hovrätt, men för att åstadkomma en
något så när enhetlig praxis anser reservanterna
att det skulle vara lämpligt
att även de andra ärendena finge
handläggas av hovrätterna.

Jag skulle innan jag slutar vilja säga
ett ord till herr Nyberg som tog upp
frågan om indirekt besittningsskydd
för lokaler. Jag vill säga att jag är medveten
om att vissa företagare kan vara
mera betjänta av ett direkt besittningsskydd,
d. v. s. samma skydd som gäller
för bostäder. Men jag har ändock kommit
till den uppfattningen, att det stora
flertalet har ett bättre skydd mot obefogade
uppsägningar genom det indirekta
skyddet. Det innebär ju att fastighetsägaren
påtar sig risken att få betala
ut stora ersättningar; dessa skall till
och med kunna beräknas som om det
vore fråga om expropriation. Därför
finns det nog anledning för fastighetsägaren
att betänka sig mer än en gång.

Herr talman! Jag utvecklade dessa
synpunkter i debatten i december i fjol,
varför jag nu inskränker mig till att
erinra om att Köpmannaförbundet och
Fastighetsägareförbundet — det är ju

de stora parterna när det gäller uthyrning
av lokaler — sedan länge har sysslat
med att göra upp olika indexkontrakt
på 5, 10, ja, till och med 20 år
för att säkerställa hyresgästerna. Vad
som sägs om att det inte skulle bli ett
effektivt skydd är nog överdrivet. Under
den tid då man har ett 20-årskontrakt
gällande med indexreglerad hyra
kan man i alla fall inte bli uppsagd.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de reservationer till vilka mitt
namn är fogat, nämligen I, II, III samt
VII, IX och XII.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Bengtson i Solna inte har observerat
vilka förändringar som har gjorts i 3
och 4 §§. Det är helt enkelt så, att man
därigenom får betydligt större möjligheter
till reparationer och moderniseringar.
Man får också möjlighet att bedöma
det på ett helt annat sätt än tidigare
varit fallet. Från hyresgästhåll är
vi mycket glada över att dessa förändringar
blir gjorda, vilka möjliggör ett
ingripande på ett helt annat sätt än
förut. Sådana ingripanden kommer att
ske. Det har vi diskuterat i utskottet,
och det är tydligt och klart att det här
gäller en förbättring som är av största
betydelse.

Sedan skulle jag vilja citera litet ur
en artikel i Dagens Nyheter söndagen
den 19 maj, skriven av jur. kand. Gustaf
Delin. Han presenteras som stadsfullmäktiges
ordförande i Sigtuna och har
gjort sig känd som bl. a. utredningschef
i högerpartiet. Det är av intresse att läsa
vad han skriver: »Från ekonomisk synpunkt
kan man knappast hävda att det
föreligger ett behov av kompensation
till husägare för uteblivna hyresintäkter
på grund av regleringen.» Ett annat
citat ur artikeln är följande: »Därtill
kommer att intäktshöjningar i samband
med hyresregleringens avskaffande i
viss omfattning har karaktären av oväntad
— om man så vill oförtjänt — gåva.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Det pris som fastighetsägaren erlagt kan
nämligen anses vara ett uttryck för det
diskonterade värdet av framtida hyresintäkter.
De flesta fastighetsägarna befinner
sig för närvarande i ungefär samma
situation som mannen vilken nyligen
ropat in en byrå på auktion av den
enkla anledningen att han önskade just
en byrå. Om hyresregleringen slopas
visar det sig att de ropat in en byrå som
innehåller 10 000 kronor i ett lönnfack.»

Det är alltså en mycket bra och fin
uppläggning. Jag kan som representant
för fastighetsnämnden i Malmö vittna
om att vi har köpt in fastigheter för
ganska höga priser, som faktiskt ger
god avkastning, 9 och 10 procent. Drömmarna
som här talas om från fastighetsägarna
kan omsättas i orden: Drömmar
om silver, drömmar om guld. De har
ingenting att förlora på detta.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är riktigt, herr
Svenning, att det blir en viss förbättring
i framtiden men jag talade om de
lägenheter där reparationer och ombyggnader
redan gjorts och där det
sagts att någon ersättning inte är avsedd
att utgå för den del av reparationerna
och ombyggnaderna som är att betrakta
som underhåll.

Herr Svenning citerade en artikel av
herr Delin. Jag är inte helt omedveten
om att det kan finnas fall som han syftade
på, men jag talade om de hyror
som fortfarande är så låga att de inte
medger en förräntning. Herr Svenning
måste väl ändå medge att vi har en
mycket splittrad hyressituation. Det
finns ju grundhyror som ligger på 10
kronor mz, och då kan man inte gärna
tala om ersättning för bruksvärde. I
vissa fall utgår för övrigt ingen hyra
alls. Detta kan väl ändå inte anses vara
rimligt.

Jag skulle vilja formulera en bostadspolitisk
målsättning på följande sätt.
Grunden är en sund konkurrens, även

Hyresreglering m. m.

mellan olika fastighetsförvaltare. Medlet
måste vara en marknadsanpassad
produktion men målet en aktiv socialpolitik.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar nu att
herr Bengtson i Solna slagit till reträtt,
vilket han gjorde klokt i. För närvarande
finns det nämligen möjligheter
att få moderniseringsarbeten tillåtna av
hyresnämnden och även mycket förnämliga
sådana som betalar sig mycket
bra. Vederbörande får ersättning från
hyresnämnden för vartenda dugg som
görs i moderniseringsavseende och inte
bara det. Tidigare har jag i denna
kammare talat om att man förutom för
moderniseringar får ersättning för efterreparationer,
fastän det här egentligen
inte borde utgå någon ersättning,
eftersom sådan utgått redan förut. Fastighetsägarna
är alltså generöst behandlade.
När herr Bengtson talade om särskilt
låga hyresintäkter får det inte
glömmas bort, att en generell hyreshöjning
vidtagits avseende alla fastigheter.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Förvisso finns det en
gammal bestämmelse i hyresregleringen
som säger, att man kan få en högre hyra
för lägenheter som av något skäl var
mycket låga 1942. Men, herr Svenning,
kruxet är ju att denna regel inte fått
några konsekvenser i praktiken. Om jag
får tolka herr Svennings inlägg så, att
man skall kunna blåsa liv i denna lagregel,
överensstämmer det i stort sett
med vad som framhålles i reservation
II. Vill herr Svenning medverka till att
få bort hyresgroparna med en grundhyra
av 10 kronor per m2 med en effektiv
hyra — med generella tillägg och
bränsletillägg — på 20 kronor per in2,
vore något vunnet med denna debatt.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! När förra vårriksdagen

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

beslutade om nya riktlinjer för bostadspolitiken
förutsattes att det också skulle
bli nya riktlinjer för hyrespolitiken.
När vi då behandlade bostadsfrågorna
hade vi framför oss en lagrådsremiss
med förslag till ny hyreslagstiftning. I
bostadspropositionen framhöll inrikesministern,
att bostads- och hyresfrågorna
hänger nära samman. Detta var också
regeringens uppfattning långt in på
höstriksdagen. Tyvärr fick vi ingen möjlighet
att fatta beslut i enlighet med vad
som föreslogs i den proposition som
förelädes oss under höstriksdagen. Den
drogs tillbaka under former som jag
inte nu skall uppehålla mig vid men som
inte kan påstås ha stärkt förtroendet för
statsmakternas sätt att driva bostadsoch
hyrespolitiken. Tillbakadragandet
var på sikt till nackdel för framför allt
bostadskonsumenterna, som nu kommer
att få vänta ännu längre på en efter
marknadsmässiga normer fungerande
bostadsmarknad. Det är dock glädjande
att kunna konstatera, att enighet råder
hos en betydande majoritet om angelägenheten
av att hyresregleringen avvecklas.

Angelägenheten av att få till stånd en
total, successiv avveckling av hyresregleringen
kvarstår med oförminskad
styrka. Enligt centerpartiets uppfattning
föreligger emellertid nu inte reella möjligheter
att göra det. Därför ansluter vi
oss till förslaget att förlänga regleringen
med tre år. Däremot kan vi inte finna
några skäl varför vi inte under den
tiden skulle fortsätta den successiva avvecklingen.
Att vi anser en sådan avveckling
angelägen beror på att nackdelarna
med regleringen är så uppenbara.
Regleringen var en gång motiverad av
sociala skäl. Den var av kristidskaraktär
och måste så småningom ersättas av en
friare marknad. Hyresregleringen har
medverkat till en omotiverad hyressplittring.
Priserna har inte motiverats
av konsumenternas värdering av lägenheterna.
En svart marknad har stimulerats.
Regleringen har också varit en

bidragande orsak till rivningsraseriet.

Sedan 1956 har en successiv avveckling
av regleringen pågått. Den har varit
av såväl kategorimässig som regional
art. Utskottets socialdemokratiska
del vill liksom departementschefen inte
nu gå med på en fortsatt successiv avveckling.
Socialdemokraterna skriver i
sin reservation, att det inte finns anledning
att nu närmare gå in på frågan om
en fortsatt successiv avveckling. Yi däremot
har inte funnit att det finns något
skäl att avbryta den successiva avvecklingen.
Hyresgästerna har tvärtom genom
den nya hyreslagen fått ett förbättrat
skydd, som det finns anledning att
hälsa med tillfredsställelse. Förslag om
att ett sådant skydd borde beslutas av
årets riksdag föreslogs också i motion
från vårt håll i januari. De nya hyreslagsbestämmelserna
med besittningsskydd
ger ett bättre skydd åt hyresgästerna,
varför det i varje fall inte har inträffat
något som minskar motivet för
att fortsätta den successiva avvecklingen.

Sedan vill jag poängtera, att när regeringen
en gång bestämmer sig för att
lägga fram förslag om en total avveckling
av regleringen bör denna även då
ske successivt, så att vi inte får några
socialt oacceptabla konsekvenser när
det gäller hyresmarknadens utveckling.

Liksom i propositionen 1967:141 föreslås
nu endast ett indirekt besittningsskydd
för lokaler. Departementschefen
hävdar den uppfattningen, att hyresmarknaden
för lokaler numera väsentligt
skiljer sig från hyresmarknaden för
bostäder. Det sägs i propositionen att
det inte kan anses råda någon påtaglig
brist på lokaler på någon ort, inte ens
i storstadsområdenas centrala delar.
Innan man gör sådana tvärsäkra påståenden
borde man dock först höra efter
uppfattningarna hos de små företagare
som är på jakt efter bra, välbelägna lokaler
till rimliga kostnader.

Vi reservanter har liksom ett stort
antal remissinstanser hävdat den upp -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

fattningen, att ett indirekt besittningsskydd
inte är tillräckligt. För många
hantverkare och småföretagare är innehavet
av en lämplig lokal förutsättningen
för deras ekonomiska trygghet.
De föreslagna ersättningsreglerna i ett
indirekt besittningsskydd kan inte ge
ett effektivt skydd mot uppsägningar.
Man kan när som helst bli uppsagd och
då eventuellt tvingad att betala en oskälig
hyra. Man skall inte behöva processa
sig till sin rätt att inneha sin lokal.
Därför anser vi det vara motiverat
att ha samma besittningsskydd för
lokalhyresgäster som det som skall gälla
för bostadshyresgäster.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen XIV vid tredje
lagutskottets utlåtande nr 50. I övrigt
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Sjönell
(ep).

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Samtliga de borgerliga
ledamöter som yttrat sig tidigare i denna
debatt har inlett sina anföranden
med sin egen historieskrivning över vad
som hände i december månad när regeringens
proposition 1967:141 drogs
tillbaka. Orsaken till tillbakadragandet
var ju den kovändning som folkpartiet
och centerpartiet gjorde i anslutning
till behandlingen av regeringens proposition
om hyresregleringens avskaffande.
Härigenom spolierades möjligheterna
att redan förra året fatta beslut om
en ny hyreslag. Från en samlad borgerlighet
har under flera år, för att inte
säga decennier, förts fram krav på hyresregleringens
avskaffande, men när
förra årets hyresproposition, baserad
på flera års utredningar och byggd på
samförstånd mellan hyresmarknadens
parter, presenterades för riksdagen
ställde sig mittenpartierna på en annan
principiell grund och hävdade, att ett

Hyresreglering m. m.

förverkligande av förslaget skulle innebära
betydande hyreshöjningar.

Det var således icke frågan om övergångstidens
längd, som förorsakade
propositionens tillbakadragande, utan
det faktum att mittenpartierna inför
hyresförhandlingarna ville stärka hyresvärdarnas
situation, så att dessa
skulle kunna ta ut högre hyror än vad
som var motiverat med hänsyn till
marknadsläget. Detta var givetvis bakgrunden
till de motioner mittenpartierna
väckte förra året, men man försökte
på detta håll — om än med ringa framgång
— göra gällande att det var hyresgästernas
sak man var intresserad av.
Sällan har mittenpartierna blivit så
kritiserade i den borgerliga pressen
som i samband med sitt av, såsom jag
förmodar, partitaktiska hänsyn dikterade
uppträdande denna gång.

På socialdemokratiskt håll beklagade
vi djupt den situation som uppstod i
samband med mittenpartiernas agerande.
Såsom herr Svenning redan tidigare
erinrat om, försökte vi inom tredje
lagutskottet finna former för en samförståndslösning.
Att vi beklagade den
situation som uppstod berodde framför
allt på det förhållandet, att den föreslagna
hyreslagen innehöll flera för hyresgästerna
värdefulla ting. Där framlades
t. ex. förslag om ökat besittningsskydd,
större reparationsskyldighet,
förbättrade bestämmelser för tjänstebostadshyresgäster
och lagfäst bytesrätt.

Det är därför med tillfredsställelse vi
nu hälsar regeringens proposition nr 91
till årets riksdag, vilken behandlas i
tredje lagutskottets utlåtande nr 50. Förslaget
till ny hyreslag är nämligen med
något undantag likalydande med det
förslag, som mittenpartierna förra året
spolierade. Lagen innehåller således bestämmelser
om förstärkt besittningsskydd,
om lagstadgad bytesrätt för bostadshyresgäster,
om förbättrat rättsskydd
för hyresgäst när lägenheten
upplåts i anslutning till anställning, om
vidgad rätt för hyresgäst att överlåta

26 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

hyresrätten och att upplåta lägenheten
i andra hand samt om vidgad skyldighet
för hyresvärd att underhålla bostadslägenhet.
En nyhet i årets förslag
är att bytesrätten gäller över hela landet
— något som jag för övrigt tillsammans
med ett par andra socialdemokrater
redan förra året motionsledes krävde
att den skulle göra.

Beträffande hyresregleringslagen föreslås
en förlängning till utgången av
år 1971. Lägenheter som färdigställs efter
utgången av år 1968 undantages
dock från regleringen och hyran bestämmes
efter jämförelse med hyresläget
i likvärdiga lägenheter, varvid de
allmännyttiga bostadsföretagen kommer
att bli prisledande. Det finns därför
anledning hoppas att kravet på rimliga
hyror i nyproducerade lägenheter
blir bättre tillgodosett än vad fallet nu
är i de privatproducerade lägenheterna.

För det äldre bostadsbeståndet finns
det dock möjlighet att få hyresregleringen
upphävd, om hyresvärden låter
huset undergå en omfattande ombyggnad
och modernisering. Genom denna
regel bör en icke oväsentlig upprustning
av det äldre bostadsbeståndet
komma till stånd — om det nämligen
har varit så som man från fastighetsägarhåll
velat göra gällande och som
herr Bengtson i Solna i dag sagt, att
nuvarande grundhyror plus generella
hyreshöjningar icke räckt till för att
underhålla och rusta upp bostadsbeståndet.
Personligen tror jag att det resonemang
som förts från fastighetsägarhåll
och som herr Bengtson i Solna i
dag stött — det går som sagt ut på att
hyresläget i det bostadsbestånd som hyresregleringen
omfattar icke möjliggör
ett fullgott underhåll — har varit och
är i grunden falskt. Som bekant har de
generella hyreshöjningar som medgivits
även innefattat kompensation för
löpande fastighetsunderhåll.

Att det är lukrativt att inneha fastigheter
som omfattas av nuvarande hy -

resreglering framgår av de artiklar som
Dagens Nyheter under april månad
publicerade om de börsnoterade fastighetsförvaltande
företagen. Exempelvis
fastighetsbolaget Drott, som innehar företrädesvis
äldre fastigheter — de har
genomsnittligt varit i bruk ungefär 60
år — har successivt moderniserat lägenheterna.
Detta fastighetsbolags hyror
är — det skall jag erkänna — relativt
låga, men trots detta var vinsten
per aktie för år 1967 cirka 15 kronor.
Drotts vinst har under senare år successivt
stigit, och under de senaste fyra
åren har utdelningen ökat med en krona
per år för att år 1967 vara 13 kronor.
Detta innebär, herr Bengtson i Solna,
att aktieägarna under dessa fyra
år fått en ökning av utdelningen på
inte mindre än 45 procent!

Jag har således mycket svårt att följa
med i det resonemang som förts från
fastiglietsägarhåll och som högerns talesman
här i dag anslutit sig till, nämligen
att hyresläget i det äldre fastighetsbeståndet
är så lågt, att det inte går
att förränta det insatta kapitalet och
inte heller att göra reparationer.

Trots att man alltså kan hävda att de
utgående hyrorna i det reglerade beståndet
väl bör räcka till för underhåll
är det välkommet att möjlighet öppnas
att få fart på underhållet och moderniseringen
av det äldre beståndet. Det har
ibland talats om rivningsraseri — jag
tror att herr Grebäck i sitt inlägg använde
detta ord — vilket jag tycker är
överdrivet. Men genom den nya regel
som nu föreslås bli införd bör allt tal
om omöjligheten att modernisera och
underhålla det äldre bostadsbeståndet
kunna avföras ur debatten.

Vid mom. F i utskottsutlåtandet har
avgivits en socialdemokratisk reservation.
Utskottsmajoritetens hemställan
under denna punkt gäller det krav om
en successiv avveckling av hyresregleringen
som framförts i olika borgerliga
motioner. Utskottsmajoriteten, som alltså
i detta fall utgörs av de borgerliga

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

ledamöterna, vill i skrivelse till Kungl.
Maj:t påtala vikten av att den successiva
avvecklingen fortsätter. Eftersom
hyresregleringens giltighetstid förlängs
endast med tre år måste riksdagen före
utgången av denna tid ånyo ta ställning
i frågan. Då det rör sig om en så
kort tidrymd finns det, som departementschefen
också framhållit, ingen anledning
att nu ta närmare ställning till
frågan om fortsatt successiv avveckling
av hyresregleringen.

Hyresregleringen gäller för närvarande
för cirka 500 000 privatägda hyreslägenheter,
fördelade på ett antal bristorter
där balans på bostadsmarknaden
ännu inte har uppnåtts. Därest tillgången
och efterfrågan kommer i balans under
den tid det nu gäller — tre år —
kan regeringen ta initiativ till avveckling
redan under denna tid om den finner
det motiverat. Jag får därför, herr
talman, yrka bifall till den socialdemokratiska
reservation som avgivits vid
utskottets hemställan under moment F.

Herr talman! Under moment E i utlåtandet
finns en reservation av två folkpartister
och två högermän, vilka kräver
sådan ändring av reglerna i övergångsbestämmelserna
att fastighetsägarna
redan fr. o. m. den 31 maj i år skulle
kunna sätta i gång och före årsskiftet
avsluta reparationer av fastigheter för
att därigenom få dessa utanför hyresregleringen
och en förhöjning av bashyran.
Som jag redan tidigare försökt
framhålla innehåller nu gällande bestämmelser
om generella hyreshöjningar
kompensation för löpande fastighetsunderhåll.
Dessa regler skall givetvis
fortsätta att gälla under innevarande
år, trots att ny lag kommer att träda
i kraft fr. o. m. årsskiftet om riksdagen,
som jag hoppas, bifaller proposition
nr 91.

Reservanterna har tydligen inte uppfattat
skrivningen i 3 och 4 §§, som reglerar
dessa förhållanden. Jag skall därför
för herr Bengtson i Solna läsa upp
vad som står i 3 §: »Har lägenhetens

Hyresreglering m. m.

värde ökats genom sådant ombyggnads-,
ändrings- eller underhållsarbete som
är av ej endast ringa omfattning eller
föreligger för visst fall annat skäl av
därmed jämförlig betydelse, äger nämnden
på framställning av hyresvärden
höja bashyran till det belopp, som därav
föranledes.»

Det är således, som framgår av denna
paragraf, inte fråga om något vanligt
löpande underhåll. Om man skall kunna
få en höjning av bashyran skall det röra
sig om en rejäl upprustning och modernisering
av fastigheten, som kan motivera
en ändring av bashyran. Jag tror,
herr talman, att fastighetsägarna behöver
tiden fram till årsskiftet för att planera
och förbereda dylika arbeten. Jag
får därför yrka bifall till utskottsmajoritetens
hemställan under detta moment.

Frågan om besittningsskydd för lokaler
och butiker har också tagits upp
i reservation. Motionsledes har krävts
ett direkt besittningsskydd för lokalhyresgästerna,
likadant som det bostadshyresgästerna
har. Såsom utskottsmajoriteten
framhåller i utlåtandet utgör hyresförhållanden
beträffande lokaler i
allmänhet ett led i en affärsmässigt driven
verksamhet och sociala skäl kan
inte, på samma sätt som när det gäller
bostadshyresgäster, anföras som stöd för
ett direkt besittningsskydd. Utskottsmajoriteten
understryker att de ekonomiska
synpunkterna i allmänhet är helt dominerande
då det gäller hyresavtal beträffande
lokaler. Därför tror vi — och
i denna tro har vi gott sällskap, som
herr Bengtson i Solna framhöll — att
det indirekta besittningsskydd som den
nya hyreslagen ger lokalhyresgästerna
kommer att bli det bästa stödet för dem.

Herr talman! Till mom. K i utskottets
hemställan har jag fogat en blank reservation.
I en motion 11:1148, väckt av
fru Holmqvist in. fl., har hemställts att
skälighetsprövningen av hyressättning
skall igälla även för inackorderingsrum.
Enligt propositionen omfattar besittningsskyddet
inte lägenheter som utgör

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

del av upplåtarens bostad, dit inackorderingsrum
hör. Den föreslagna hyreslagen
bygger på det förhållandet, att
hyresspärren skall vara ett komplement
till besittningsskyddet, som inte
skall kunna sättas ur spel genom obilliga
hyreskrav. Att införa besittningsskydd
för inackorderingsrum är inte
möjligt. Utbudet av uthyrningsrum skulle
sannolikt nedgå katastrofalt, och därigenom
skulle ungdomen, framför allt
i storstäderna, ställas i en mycket svär
situation. Eftersom det råder ett samband
mellan besittningsskyddet och hyresspärren
har utskottet inte funnit det
möjligt att införa en skälighetsprövning
av hyran för uthyrningsrum.

Jag har, herr talman, fått böja mig
för utskottets uppfattning i denna fråga
och har inte velat rubba grunderna för
förslaget till ny hyreslag. Jag kan dock
inte undgå att hysa en viss oro beträffande
prisutvecklingen för möblerade
rum, som för de ungdomar som flyttar
till storstadsregionerna under den första
tiden på den nya orten mestadels är
den enda bostadsform som står till förfogande.
Jag förutsätter att Kungl. Maj:t
följer denna fråga med uppmärksamhet
och, om utvecklingen i framtiden visar
negativa effekter, försöker finna en
form för hyreskontroll beträffande möblerade
rum och inackorderingsrum.

I detta sammanhang bör det understrykas
att våra kommunalmän har ett
stort ansvar för ungdomens bostadsfråga.
Varför bygger vi bara studenthotell
men inte ungdomsihotell? .lag tror
att vi snart måste ompröva våra nuvarande
förhållanden och i stället för studenthotell
bygga ungdomshotell, där såväl
förvärvsarbetande som studerande
ungdom kan bo. Kategoribebyggelse, av
vilket slag det vara må, är i grunden
felaktig. Enligt min mening skulle
många av de kommunistiska studenter,
som ligger bakom de pöbelliknande
upplopp vi fått bevittna de senaste dagarna,
må synnerligen väl av att bo och
leva tillsammans med förvärvsarbetan -

de, sund, svensk ungdom. Min konklusion,
herr talman, blir därför: Sluta med
kategoribyggandet och bygg ungdomshotell,
som står till förfogande för såväl
förvärvsarbetande som studerande ungdom! Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen IV, som är fogad
till utskottets hemställan vid mom. F.
Vid övriga moment yrkar jag bifall till
vad tredje lagutskottet hemställt. Jag
kommer också, herr talman, att rösta
för bifall till statsutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 130.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ett par påståenden i
herr Hugossons anförande kan jag inte
gärna låta stå oemotsagda. Herr Hugosson
gjorde gällande att det var mittenpartiernas
kovändning — som han
kallade det •— förra året, som gjorde
att propositionen togs tillbaka. Jag vill
bestämt bestrida att någon kovändning
förekom. Rån man tala om en sådan
»rörelse» i detta sammanhang, måste
det väl vara den som regeringen företog,
när den återtog propositionen.

Jag vill kraftigt understryka att det
i princip inte förelåg några skiljaktigheter
mellan socialdemokraterna och
mittenpartierna när det gällde hyresregleringens
avveckling och den nya hyreslagen.
Skillnaden var endast den, att
vi ansåg att det borde vara en något
längre övergångstid, och det kan ändå
inte vara en principiell olikhet. Va menade
ju från båda hållen att den nya
hyreslagstiftningen var välkommen och
borde genomföras.

Jag vill också säga att det inte var
våra motioner som åstadkom rädsla hos
hyresgästerna. Det förekom också motioner
från socialdemokratiskt håll, vilka
väcktes tidigare än mittenpartiernas
motioner och i vilka det befarades att
resultatet av den nya hyreslagstiftningen
skulle bli hyresstegringar till nackdel
för hyresgästerna. Jag vill i detta
sammanhang också framhålla, att vi re -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

dan vid riksdagens början i år från folkparti-
och centerpartihåll väckte motioner
med förslag om förstärkning av
skyddet för hyresgästerna och samtidigt
en sådan ändring av hyresregleringen,
att hyresvärd efter företagen grundlig
reparation skulle få hyresbeloppet prövat
av hyresnämnd. Dessa förslag återfinns
också i den proposition som nu
ligger på riksdagen bord, och som vi i
dag i stort sett kommer att antaga.

Beträffande det direkta besittningsskyddet
för lokaler vill jag säga att det
föreligger en viss skillnad mellan uppfattningarna
hos herr Hugosson och
herr Svenning. Herr Hugosson är ganska
säker på att det indirekta besittningsskyddet
blir tillfredsställande, medan
herr Svenning däremot i ett tidigare
yttrande framhöll, att om det skulle
visa sig att det inte blir tillfredsställande,
skulle man kunna ta upp frågan på
nytt. Vi reservanter önskar att man snarast
möjligt efter vederbörlig utredning
skall genomföra en lagändring som ger
ett direkt och starkare besittningsskydd
även för lokaler.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Hugosson redovisade
ett fastighetsbolag som har lyckats
rationalisera sin fastighetsförvaltning
och sköta sin finansförvaltning så bra
och ha sin expertis inkopplad på hyresregleringens
kineseri på ett sådant sätt,
att fastigheterna lämnar överskott.

Förhållandet är väl det, att hyrorna
i vissa allmännyttiga bolag ligger betydligt
högre än hyrorna i vissa andra
fastigheter. Herr Hugosson erkänner att
detta fastighetsbolag hade relativt låga
hyror. Det är väl anledning att här ha
fullständig och naturlig konkurrens.
Kan ett bolag sköta sin fastighetsförvaltning
på ett förträffligt sätt —- jag
förutsätter nu att just detta bolag har
goda fastigheter, vilket jag inte haft
tillfälle att själv kontrollera, men jag
tror herr Hugosson på hans ord — är

Hyresreglering m. m.

det en fråga om effektivitet. Men vad
jag har talat för, herr Hugosson, är de
små fastighetsägarna, kanske främst i
de tre städer som jag vill nämna, nämligen
Hälsingborg, Gävle och Jönköping,
med lägenheter som ligger kvar
på en orimligt låg hyresnivå. — Jag skall
inte nämna siffrorna en gång till, eftersom
jag redan har gjort det två gånger.
Det är dessa fastigheter som nu kommer
att utsättas för nytt rivningshot.
Vi kan bara konstatera detta.

Vidare gick herr Hugosson in på förslaget
i vår reservation, att reglerna om
höjning av bashyra på grund av underhållsarbete
och avtal om ersättning på
grund av sådant arbete skulle tillämpas
också på arbeten som avslutats före utgången
av 1968. I och för sig är det
kanske inte 3 § som är den väsentliga
i detta sammanhang, utan det är mera
4 §. Men herr Hugosson räknar liksom
med att en ny tidräkning påbörjas från
och med i dag. Tror inte herr Hugosson
att det finns fastighetsägare som redan
tidigare planerat för lång tid framöver
beträffande dessa reparationer, ombyggnader
och underhållsarbeten? Det
är nu svackan kommer på grund av den
regel som uppenbarades i propositionen
för cirka en och en halv månad sedan.
Det är då som det hela stoppar upp.
Herr Hugosson har ingen som helst
känsla för att vi i detta läge bör stimulera
sysselsättningen, då vi har över
10 000 arbetslösa inom facket.

Till slut vill jag bara konstatera att
herr Hugosson har större intresse av
att de unga får möblerade rum än av
att de får nya, moderna lägenheter.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp
en sak som herr Hugosson berörde i sitt
långa anförande, nämligen frågan om
det indirekta besittningsskyddet för lokalhyresgästerna.
Han sade att man beträffande
dem inte kunde förebära samma
starka .sociala skäl; det vore här

30 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

mera fråga om en affärsmässig uppgörelse
o. s. v.

Jag undrar, om det i verkligheten förhåller
sig så. Tag t. ex. en invalid som
har ett korvstånd eller någon annan
kiosk på en trafikerad plats, talar då
inte starka sociala skäl för att han i det
fallet har ett direkt besittningsskydd?
Jag har svårt att förstå motsatsen.

Jag kan ta ett annat exempel. I en
tätort finns en företagare som driver en
småindustri med ett tiotal anställda. Till
företaget hör även en bostadsfastighet.
Nu kommer det märkliga att inträffa
att han i fråga om bostadsfastigheten
har ett direkt besittningsskydd men när
det gäller verkstaden bara ett indirekt.
Han kan alltså sägas upp vilken dag
som helst när det gäller företaget, men
han får sitta kvar i sin villa — vad han
nu kan ha för glädje av det.

Jag tror att det finns minst lika starka
sociala skäl för ett direkt besittningsskydd
när det gäller lokalhyresgästerna
som när det gäller bostadshyresgäster.
Vi kommer nog att ganska
snart få tillfälle att ompröva denna fråga,
vilket varit onödigt, om vi givit lokalhyresgästerna
samma skydd som tillkommer
bostadshyresgästerna.

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
tog ordet kovändning i min mun som
karakteristik på mittenpartiernas agerande
under höstriksdagen 1967 var att
de under flera år fört fram krav på hyresregleringens
avskaffande men att de
sedan när propositionen kom, stoppade
grus i maskineriet!

Det var, herr Nyberg, inte fråga om
den förlängda övergångstiden som för
oss i tredje lagutskottet var det väsentliga
under diskussionerna förra året,
utan det var den skrivning som de borgerliga
ville ha införd i utskottsutlåtandet.
De ville där ha med uttryck
om väntade hyreschocker eller hur nu
formuleringarna löd. Socialdemokraterna
ville inte vara med om att ge hy -

resnämnderna detta som underlag vid
ett bedömande av hyressättningen i
framtiden. Vi hävdade att denna fråga
var av så viktig natur, att det borde
föreligga en överenskommelse eller ett
någorlunda gott samförstånd om de
grundläggande politiska värderingarna
i en ny hyreslag.

Till min glädje konstaterar jag att sex
veckor efter det frågan var uppe till
behandling väckte representanter för
folkpartiet en motion vari hävdades -—
och jag kan, om herr Nyberg så vill,
ordagrant citera ur den — att politisk
enighet måste råda om man skall fatta
ett sådant beslut. Detsamma hävdade vi
i december, och det man då angrep
hade alltså blivit sanning under den
allmänna motionstiden i januari månad
— ånyo ett exempel på mittenpartiernas
hoppande från en åsikt den ena
dagen till en annan åsikt nästa dag. Vi
gläder oss åt att de nu har kommit fram
till vår uppfattning även på denna
punkt.

Herr Bengtson i Solna sade att jag
pekat på ett enda fastighetsbolag som
skött sig bra, och han menade väl att
det inte skulle vara representativt. Jag
har i min hand papper med uppgifter
inte bara från det företag som jag hänvisade
till, utan även från andra — det
finns tyvärr inte så många fastighetsförvaltande
företag som är börsnoterade
och som man därför har insyn i genom
deras verksamhetsberättelser. De
uppgifter jag har skall jag emellertid
gärna ställa till förfogande. Av dem
framgår att samtliga de börsnoterade
företag som har äldre fastighetsbestånd
gör mycket goda vinster.

Herr Bengtson i Solna försökte litet
demagogiskt göra gällande att jag är
mer intresserad av att ungdomen får
möblerade rum än lägenheter — det är
ju helt felaktigt.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Bara en kort kommen -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 31

tar beträffande de fastighetsförvaltande
bolagen som berr Hugosson är så imponerad
av.

lag tycker det är mycket glädjande
om de kan förvalta sina fastigheter; jag
förmodar att de har bra lägenheter
och kan få fram ett överskott. Herr Hugosson
har sagt att de allmännyttiga bolagen
skall vara prisledande när man
försöker ena sig om eu hyresnivå. Skulle
man då inte kunna tänka sig att dessa
nu berörda bolag, som tydligen tillämpar
lägre hyror än de allmännyttiga,
blir prisledande och att man såg till att
vissa byggherrar inom de allmännyttiga
bolagen byggde litet billigare?

Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber kammarens ledamöter
om ursäkt för att jag måste ta
tid i anspråk för att upplysa herr Bengtson
i Solna om att den nya hyreslagen
gäller fastigheter som produceras
fr. o. m. den 1 januari 1969. Det finns
alltså ingen möjlighet att ta fastighetsbolag
med ett fastighetsbestånd som är
60—70 år gammalt -som utgångspunkt
när man skall bedöma kostnads- och
hyresläget i nyproduktionen.

I min förra replik hann jag inte med
att bemöta vad herr Bengtson i Solna
tidigare talade om, nämligen hyresgroparna
som skulle ha inneburit att man
i tre nämnda städer inte fått en skälig
hyressättning därför att man 1942 inte
hade lägenheterna eller lokalerna uthyrda
eller därför att man då hade
exceptionellt låg hyressättning. Men varför
i fridens namn har inte dessa fastighetsägare
under perioden 1942—1968
utnyttjat de möjligheter som finns enligt
hyresregleringslagen att få en ändring
till stånd? Även under utskottsbehandlingen
har vi sagt att sådana möjligheter
skall finnas under en övergångstid.
Om det som herr Bengtson i
Solna säger är riktigt, tycker jag att han
skall åka till Jönköping och Hälsingborg
och tala om för dessa fastighetsäga -

Hyresreglering m. m.

re att det finns möjligheter att få en
ändring av hyresläget till stånd.

Ordet lämnades på begäran till

Herr BENGTSON i Solna (h), som
yttrade:

Herr talman! Jag har tyvärr ingen
replik kvar.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Det är inte länge sedan
vi här i kammaren debatterade det höga
kostnadsläget i nyproduktionen och
de åtgärder som borde vidtagas för att
komma till rätta med det problemet.

I Åke Ortmarks nyligen mycket uppmärksammade
TV-program riktades
strålkastarna på det fullkomligt orimliga
förhållandet att vi har ganska
många tomma outhyrda moderna lägenheter
och samtidigt en relativt lång bostadskö,
där det inte finns människor
som anser sig ha förmåga att hyra dessa
lägenheter. Vi har haft en rad debatter
här i kammaren i samband med interpellationer
om detta problem. Jag skall
inte här upprepa, hur den grupp jag
representerar ser på frågan om åtgärder,
ägnade att angripa kostnadsproblemet
och åstadkomma lägre hyror. Flera
av medlemmarna i vår grupp har
framfört synpunkter på detta i så många
sammanhang och därför skall jag inte
upprepa detta.

Ett faktum är emellertid att man nu
på borgerligt håll gärna vill utnyttja de
höga hyrorna i nyproduktionen som
motiv för vad man kallar en friare hyresmarknad,
en fri hyressättning, varvid
avses det äldre fastighetsbeståndet.
Omskrivet betyder detta: slopande av
hyresskontrollen eller en väsentlig uppluckring
av denna, höjda hyror. Det är
s. k. marknadshyror man vill uppnå.
Herr Bengtson i Solna och herr Grebäck
m. fl. har ju talat för detta här i debatten.

I högerns partimotion till den före -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

liggande popositionen nr 91 betecknas
det som asocialt och orättvist att en del
medborgare i förhållande till andra har
en rymlig, god och billig bostad.

Vi har sagt tidigare och jag vill upprepa
det: hyrorna i nyproduktionen och
de relativt nyuppförda lägenheterna
blir inte lägre av att man höjer hyrorna
i de äldre husen. Vår ståndpunkt är att
såväl angripa problemet om det höga
hyresläget i nyare hus som att vända
oss mot sakligt omotiverade hyreshöjningar
i de äldre. Vi kan inte godkänna
att bostaden skall betraktas som en
marknadsvara. En bostadspolitik med
ett socialt innehåll förutsätter att samhället
både kontrollerar och påverkar
hyresnivån.

Regeringen drog som bekant tillbaka
sin proposition nr 141 år 1967. Nu återkommer
den med en ny proposition.
Jag skall inte bestrida eller förringa
värdet av de faktiska förbättringar som
det nu föreliggnde regeringsförslaget
innehåller.

Vi har i motionsparet 1:896 och
II: 1149 konstaterat dessa förbättringar.
Men jag vill säga — fortfarande utan
att förringa värdet av en bytesrätt gällande
hela landet, etc. — att dessa förbättringar
rör relativt små frågor i jämförelse
med den enligt vår mening centrala
frågan om reglerna för hyressättningen.
I det avseendet återkommer
regeringen med det förslag som i höstas
utsattes för en ganska hårthänt kritik
här i kammaren av bl. a. herr Lundberg
och i motioner av herrar Hagnell och
Lindkvist m. fl., för att nu inte tala om
den folkpartistiska motionen, där man
yrkade på en förlängd övergångstid för
hyresregleringens avveckling. Man ville
liksom åstadkomma en generösare tolkning
av uttrycket i 48 § hyreslagen att
hyrorna inte väsentligen finge överskrida
hyran för »lägenheter som med
hänsyn till bruksvärdet är likvärdiga».
Nu återkommer regeringen med exakt
samma förslag till regler för hyressättningen,
men inom folkpartiet är man

faktiskt mer nöjd denna gång. Relativt
nöjd förefaller man också att vara inom
högern. I sin partimotion nr II: 1146
betygsätter högern regeringsförslaget så
här: »Å andra sidan innebär Kungl.

Maj ds proposition---betydande

lättnader i regleringen ägnade att underlätta
en övergång till de fria förhållanden
som utgör förutsättning för balans
på bostadsmarknaden.» De invändningar
herr Rengtson i Solna gjorde
var ju inte heller så särskilt kategoriska,
och han meddelade också att han
inte ens avsåg att yrka bifall till sin
egen motion. Denna tillfredsställelse
över regeringsförslaget är enligt vår
mening inte helt rekommenderande för
förslaget ur hyresgästsynpunkt. Det nya
i regeringsförslaget i jämförelse med
förslaget från i höstas är ju att hyresregleringen
på bristorterna föreslås
förlängd under en period av tre år. Om
det innebar att den nuvarande hyreskontrollen
och det nuvarande förfarandet
bibehölls skulle detta alltså betyda
ett förlängt skydd mot hyresstegringar,
åtminstone i huvudsak. Låt mig inom
parentes säga att vi inte bara vill åstadkomma
en treårig förlängning; vi vill
ha en förlängning ända fram till den
dag då bostadsfrågan fått en social lösning
som ger goda bostäder åt alla till
rimliga hyreskostnader. Men här uppluckras,
som vi ser det, hyresregleringen
så att åt fastighetsägarna trots
förlängningen på tre år ges möjligheter
att genomföra sin hyresstegringslinje
på ett sätt som de redan nu praktiserar
men som de hädanefter kommer att
kunna praktisera mera legalt.

Låt mig erinra om ett reportage i
Dagens Nyheter i december i fjol som
tidningen kallade för Tidsbild från
hyresnämnderna. Exempel gavs på fall
där hyran hade trefaldigats på grund av
s. k. standardförbättringar, medan själva
underhållet av lägenheterna i fråga —
målning, tapetsering etc. — fått bekostas
av hyresgästerna själva. Moderniseringarna
kan ha utgjorts av att en

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 33

marmordiskbänk ersatts med en rostfri
sådan, de kan lia bestått i utbyte av en
spis e. d., medan underhållet av lägenheten
varit eftersatt. Hyresgästföreningarna
i landet kunde ge massor av belysande
exempel på detta. Nu skall
hyresregleringslagen, som i sin nuvarande
lydelse medgivit ett sådant förfarande
ytterligare mjukas upp, ytterligare
försämras genom att man inför
något som man kallar »omfattande ombyggnad».
I sådant fall upphör hyresregleringen
att gälla, och i dess ställe
kommer systemet med lägenheternas
s. k. bruksvärde och jämförelsehyror
enligt nya hyreslagens så starkt kritiserade
paragrafer att träda i funktion.
Mot bakgrunden av den praxis som bl. a.
Dagens Nyheter genom sin studie av
hyresnämndsprotokollen kunde visa på
kan man vara förvissad om att metoden
kommer att praktiseras i mycket vidsträckt
omfattning.

Man vill ju ställa in det i det sammanhang,
som herr Bengtson i Solna alldeles
nyss i debatten var inne på, när
han polemiserade mot herr Hugosson
och sade: Tror inte herr Hugosson att
hyresvärdarna planerat reparationer?
Jo, det har de säkert gjort. Framför
allt har de planerat hyreshöjningar när
denna lag träder i funktion.

Visst är det nödvändigt att lägenheter
förbättras. Jag vill inte bestrida
att det kan finnas sakligt motiverad
och grundad hyreshöjning. Men det är
något annat man kommer att tillåta enligt
det föreliggande lagförslaget. Det
är, skulle jag nog vilja påstå, egentligen
fritt fram för hyreshöjningar. Och ändå
måste vi ju som generell värdering säga
att det under den senaste tioårsperioden
ägt rum en fortlöpande försämring
av förhållandet mellan inkomst och
hyra.

Hyresgästföreningen i Stor-Stockholm
har vid sitt årsmöte den 20 april
1968 uttalat sig så här:

»Det måste också resas starka betänkligheter
mot att hyresvärdar på hy -

Hyresreglering m. m.

resreglerade orter skall ha rätt att överenskomma
med sina hyresgäster om ersättning
vid sidan av bashyran för
standardförbättringar och reparationer.
Riskerna för missbruk är uppenbara.
»

Jag skulle också vilja citera en utmärkt
skrivning från Hyresgästernas
riksförbunds tjugonde ordinarie kongress
som nyligen hållits. Där sägs följande:
»Kongressen finner emellertid
att ändringar som föreslås införda i hyresregleringen
innebär uppenbara risker
för omotiverade hyreshöjningar i
samband med t. ex. underhåll av lägenheter.
Vidare är det i hög grad riskfyllt
att besittningsskyddet enligt den
nya hyreslagen kan avtalas bort.»

Utskottet tycker emellertid att de
farhågor som jag uttrycker här och som
framförts i vår motion är överdrivna.
Situationen blir i praktiken den att
eftersom skrivningen i propositionen
genomgående uttalat ett berättigande
för hyreshöjningar, till och med i fall
som inte direkt höjer lägenhetens värde
utan som avser reparation av fastighetens
tak, fasader, rörsystem, grundförhållanden
etc., har fastighetsägarna
i sanning fått ett gynnsamt förhandlingsläge
då de tar initiativ till att
»fritt förhandla om höjd hyra» med
anledning av sådana reparationer. Jag
föreställer mig livligt att mer än en hyresnämnd
— efter antagande av detta
förslag — också kommer att anse sig
ha fått riktlinjer om efter vilka grunder
den har att bedöma hyresärendena.

Herr talman! Vi upprepar i motionsparet
1:896 och 11:1149 vårt förslag
till annan lydelse av hyressättningsparagrafen
än det regeringen framlagt.

Hyresgäströrelsen i vårt land har,
som jag erinrat om nyss, kongressat och
kan redovisa i runt tal 500 000 medlemmar.
Förbundet har en förhandlingsordning
med de allmännyttiga bostadsföretagen
och avtalar om hyrorna. Vi
anser för vår del att det väl skulle kunna
tänkas ett utsträckande av detta för -

2 —Andra kammarens protokoll 1968. Nr 28

34 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

farande till att gälla även det privata
fastighetsbeståndet i större eller mindre
grad.

I den mån sådan överenskommelse
icke träffats mellan partsorganisationerna
skall — enligt vårt förslag •— hyran
fastställas av hyresnämnd. Vårt
förslag har den utformningen att här
avses orter med mer än 10 000 invånare.
Det betyder att bestämda regler
måste ligga till grund vid fastställandet
av hyrorna. Medan vi i vår motion
framhållit, att hyresnämnd »har att vid
fastställande av hyra utgå från fastighetens
drifts- och självkostnader samt
att hyran med hänsyn till standard och
bostadsmiljö ej får överstiga hyresnivån
för jämförliga lägenheter eller eljest
ej är obillig» står det i regeringsförslaget
beträffande samma paragraf,
att hyran skall anses som oskälig »om
den väsentligt överstiger hyran» för
likvärdiga lägenheter o. s. v. Utgående
från linjen för bibehållande och förbättring
av samhällets kontroll över att
inga sakligt omotiverade, d. v. s. oskäliga,
hyresregleringar inträffar, anser
vi att de nuvarande hyresnämnderna
måste finnas kvar. I princip är en hyresnämnd
för varje län otillräcklig.
Statens hyresråd bör bibehållas och
ha i huvudsak samma uppgifter som
nu. Av det nu anförda framgår att vi avvisar
uppluckringen av hyresregleringslagen
3, 4 och 26 §§.

Låt mig avslutningsvis återknyta till
de principiella frågeställningarna. Regeringsförslagets
förbättringar jämförda
med fjolårets förslag ändrar inte
omdömet att detsamma i stort sett är
otillfredsställande från hyreskonsumenternas
synpunkt. Därmed är också
sagt att det avlägsnat sig från en annan
sak som enligt vår mening måste anses
väsentlig, nämligen det sociala innehållet
i bostadspolitiken. Varje finger
åt linjen om marknadshyror representerar
ett sådant avsteg. Effektivare priskontroll,
inte avvecklad sådan, måste
alltfort vara riktningsgivande. De pri -

vata vinstintressena bör skyndsammast
möjligt kopplas bort från bostadsmarknaden.
Detta gäller produktionen av
bostäderna och byggnadsmaterielen
men också ägandet och förvaltningen
av bostäderna. Vi har flera gånger, senast
i vårt motionspar I: 882 och
II: 1092 hösten 1967, erinrat om den
linje som ursprungligen angavs i Arbetarrörelsens
efterkrigsprogram och
som Stockholms-Tidningen på sin tid
mycket energiskt förfäktade. Inriktningen
avsåg ett successivt överförande
av flerfamiljshyreshusen i samhällets
ägo. Tillsammans med det tidigare anförda
om de privatkapitalistiska vinstintressenas
frånkoppling från bostadspolitiken
bildar detta, enligt vår mening,
huvudingredienserna i den socialistiska
bostadspolitik som arbetarrörelsens
partier borde samlas kring. En
sådan linje anser vi måste fullföljas.

Jag kan innan jag slutar inte låta bli
att göra en värdering av den hittillsvarande
debatten. Flera socialdemokratiska
talare har placerat sig i ett slags
försvarsposition gentemot de borgerliga
talarna. Detta reflekterar naturligtvis
på ett riktigt sätt själva det framlagda
förslaget men inte riktigt det parlamentariska
läget. Men det reflekterar
inte på ett riktigt sätt vårt parlamentariska
läge. Realpolitiskt representerar
ju majoriteten av de valda ombuden
för Sveriges folk — för att här låna
högprosans talesätt — de två arbetarpartier
som rimligen borde enas om
litet djärvare grepp på bostadspolitiken.
Och under inga förhållanden behöver
de inta någon försvarsposition gentemot
borgerliga kritiker.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till motionerna I: 896 och
11:1149. Reservationen V av herrar
Hansson och Svenning vid mom. G i
utskottets hemställan sammanfaller
med det av oss i nämnda motionspar
ställda yrkandet rörande 45 § förslaget
till hyreslag, varför jag kan ansluta
mig till den reservationen. Jag yrkar

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 35

även bifall till reservationen IV.

I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Mitt inlägg nu skall
bli mycket kort. Jag skall bara något
beröra uppläggningen av reparationsfrågorna.
Vi motionärer har starkt
tryckt på att man i hyresnämnderna
bör se till att hänsyn tages både till
de generella hyreshöjningarna och till
de fastighetsägare som har utfört reparationer
på rätt sätt och i rimlig tid,
men att fastighetsägare som försummat
att reparera inte skall behandlas
på samma sätt. Utskottet har helt anslutit
sig till detta motionsyrkande,
och därför har vi inte ens behövt skriva
någon reservation om den saken.
Utskottet har haft exakt samma uppfattning
därvidlag.

Sedan tillåter jag mig också att som
representant för hyresgästerna och
deras förbund säga att vi är fullt på
det klara med att vi kommer att kunna
agera på ett mycket förnämligt sätt
i dessa frågor, och vi är mycket glada
över det stora förtroende vi fått av
departementschefen att kunna klara
de uppgifterna. När vi skall börja diskutera
och förhandla om dessa frågor
sitter vi också representerade både i
hyresnämnderna — som numera blir
länsorgan — och i hyresrådet. Våra
representanter för både hyresgäster
och affärsidkare kan därför bevaka
de frågorna, och jag kan försäkra herr
Jansson att vi skall utnyttja den ställning
som den generösa behandlingen
har givit oss.

Beträffande uppläggningen av reparationerna
är jag övertygad om att vi
skall kunna gå samma väg som de allmännyttiga
bostadsföretagen, d. v. s.
träffa uppgörelse om reparationer inom
fastställda tidsintervaller, för närvarande
9—10 år. Inom den tiden skall en
fullständig reparation företas. Vi bör
få samma kontakter med Fastighets -

Hyresreglering m. m.

ägareförbundet i det fallet och får därför
möjlighet att agera på samma sätt
som i fråga om de allmännyttiga bostadsföretagen.

Herr JANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig bara helt
kort säga att det förtroende som departementschefen
hyser för hyresgäströrelsen
och för herr Svenning —• som
är en mycket framträdande talesman
för hyresgästerna — delar också jag.
Men om jag uttalar ett sådant förtroende
för hyresgäströrelsens ledande personer,
så innebär det på intet sätt att
jag därmed anser att det framlagda
lagförslaget är bra.

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Med anledning av
Kungl. Maj ds proposition nr 91 till
årets riksdag har fru Hörnlund, fru
Thunvall och jag själv väckt motionen
11:1148 med yrkande om att i princip
samma prövning av skäligheten i hyressättningen
skall gälla för inackorderingsrum
och möblerade lägenheter
samt del eller delar av lägenhet, som
vad som gäller på den övriga hyresmarknaden.

Enligt vår mening har en kategori
av hyresgäster förbigåtts i propositionen,
nämligen alla de som inte innehar
egen bostad utan är hänvisade
till att bo såsom inneboende hos annan
lägenhetsinnehavare. Att denna fråga
utelämnats i propositionen kan av statsrådet
motiveras med att boendeproblemen
för denna kategori inte behandlats
av vare sig hyreslagstiftningskommittén
eller hyreslagstiftningssakkunniga.

Faktum är dock, såsom vi har framhållit
i vår motion, att denna boendeform
är dyr och ofta drabbar betalningssvaga
grupper. I första hand är
det fråga om ungdomar som av en
eller annan anledning lämnar föräldrahemmet
och bosätter sig på annan ort
för studier eller arbete. Yngre ensam -

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

stående mödrar är en annan sådan
grupp. Den part som i skilsmässofall
blir frånhänd hyresrätten är vidare
ofta hänvisad till att söka bostad i
andra hand.

Den grupp som här de allra största
svårigheterna att kunna hävda sig på
hyresmarknaden torde vara den utländska
arbetskraften. Upprörande fall
har blivit kända, där undermåliga bostäder
har hyrts ut till, milt uttryckt,
obilliga hyror.

Tyvärr har inte de som är hänvisade
till denna boendeform någon organisation
som för deras talan. Gruppen
är inte liten. Enligt 1965 års folk- och
bostadsräkning tillhör 242 000 personer,
alltså cirka en kvarts miljon, bostadshushåll
med vilkas lägenhetsinnehavare-bostadsföreståndare
de inte står
i något släktskapsförhållande. Mer än
43 000 av dessa hyresgäster finns i
Stockholms stad. I Stockholms län finns
nära 23 000, i Göteborgs stad 13 000,
i Malmöhus län 17 500 — av dessa i
Malmö stad mer än 7 000 — i Uppsala
nära 3 000 samt i Umeå, Örebro och
Linköping över 2 000 i varje stad.

På universitetsorterna tillkommer
konkurrensen om rummen från studenterna.
Samtliga de skolungdomar, som
är inackorderade på skolorterna, kommer
nämligen utanför de 242 000 som
jag tidigare angivit. Någon exakt uppgift
över antalet sådana skolungdomar
har emellertid inte stått att få.

Jag vill inte göra gällande att alla
som bor i inackorderingsrum betalar
för dyr hyra. Men för många personer
blir detta en alltför dyr boendeform,
om deras värdfolk ekonomiskt
vill utnyttja en svår situation. Hyresgästen
kan t. ex. vägras möjligheten
att koka en kopp kaffe eller te, så att
all förtäring måste köpas utanför bostaden,
och värdfolket kan vidare se
med oblida ögon på att badrummet användes
av den inneboende.

Jag har anledning förmoda att manliga
inneboende kan lia mindre svårig -

heter att finna bostad än kvinnliga.
När jag var ny i riksdagen tog jag
själv kontakt med rumsuthyrare enligt
de erbjudanden om hyresrum åt ledamöter,
som brukar finnas i vårt läsrum.
Det visade sig emellertid att rummen
var avsedda för män, och anledningen
härtill var att man allmänt hade den
uppfattningen att kvinnor skulle använda
badrummet mycket mer än männen
och dessutom där vill tvätta strumpor
och blusar. Om denna uppfattning
är allmän, skulle det kunna innebära
att det är svårare för flickor att
hyra inackorderingsrum än vad det är
för pojkar.

Oavsett detta råder det inget tvivel
om att hundratusentals människor inom
överskådlig tid kommer att vara beroende
av möjligheten att hyra rum.
Lösningen på detta problem bör vara
att man bygger ungdomshotell och
mindre lägenheter för enpersonshushåll.
På denna punkt är jag helt överens
med herr Hugosson. För dem som ännu
under lång tid är beroende av inneboendesystemet
borde det dessutom
finnas någon form för prövning av
skäligheten av hyreskostnaden. Utskottet
har avfärdat propån i motionen med
att hyresspärren är ett komplement till
besittningsskyddet och att det inte är
möjligt att införa en skälighetsprövning
av det slag som vi motionärer
tänkt oss utan att rubba grunderna för
förslaget.

Herr talman! Av formella skäl avstår
jag för dagen från att ställa något
yrkande, men vi motionärer anser oss
vara ute i angeläget ärende och tänker
återkomma. Utöver den ekonomiska sidan
har saken också en social och allmänmänsklig
sida, vars betydelse inte
bör underskattas. Det vore inte ur vägen
att ungdoms- och familjeministern
tog initiativet till en utredning av frågan
— en sådan skulle enligt mitt förmenande
vara väl så angelägen som
många andra.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

I detta anförande instämde fru Thunvall,
fröken Bergegren, fru Löfqvist, fru
Hörnlund och fru Sundström (samtliga
s).

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det finns inte mycket
att i detalj lägga till den hittillsvarande
debatten, men då jag begärt ordet
har jag gjort det närmast för att få
tillfälle att framföra några generella
synpunkter på den reglerade bostadsmarknaden.

Genom det beslut som kammaren går
att fatta om en stund kommer vi förmodligen
att konfirmera regeringens
snöpliga kapitulation i hyresregleringsfrågan
från december förra året. Det
var en kapitulation inför krafter och
stämningar som regeringen uppenbarligen
inte hade det politiska modet att
ta upp striden med. Jag syftar nu inte
på mittenpartiernas aktivitet under
höstriksdagen. De kan visserligen inte
komma ifrån sitt ansvar för händelseutvecklingen
och sin obeskrivliga tanklöshet
att ge regeringen en förevändning
att göra reträtt i hyresfrågan,
men det verkliga skälet för regeringen
kan inte ha varit mittenpartiernas agerande,
utan det har varit socialdemokraternas
rädsla för stämningarna i de
egna leden och deras numera allt vanligare
farhågor för att kampanjen från
vänsterflygeln skall ge utbyte för denna
i det kommande valet.

Så föll då regeringen undan och tog
det för svensk politik och för en regering
över huvud taget exceptionella
steget att ta tillbaka en proposition
som den själv efter moget övervägande
lagt på riksdagens bord. Regeringen
valde alltså att öppet erkänna sitt bristande
kurage framför att fullfölja en
politisk handlingslinje som den själv, i
vart fall under hela året, vid upprepade
tillfällen starkt hade argumenterat för.
Konsekvensen blev att det svenska folket
fortfarande får dras med en orimlig
bostadspolitik — en politik som

Hyresreglering m. m.

utmanar alla ekonomiska principer och
alla förnuftsskäl, en politik som bygger
på orättvisor och som gynnar vissa
grupper i samhället och vissa generationer
framför andra.

Den svenska bostads- och hyrespolitiken
har under hela efterkrigstiden
kantats av misslyckanden. Det är i
själva verket förvånande att ett parti
som det socialdemokratiska, som i andra
sammanhang likväl till sist brukar
låta förnuftet regera, inte vågat dra
lärdom av erfarenheterna och av de
■— vågar jag säga — rent förödmjukande
felspekulationerna år efter år på
detta område.

För en regering och ett regeringsparti
som — i varje fall i sin politiska
förkunnelse — brukar hävda behovet
av samhällelig kontroll och samhällelig
insyn, av reglering och långsiktig
planering, borde bostads- och hyresområdet
ha kunnat tjänstgöra som ett
nära nog idealiskt experimentfält för
sådana idéer. Och den samhälleliga
kontrollen har helt följdriktigt målmedvetet
och planmässigt successivt
utvidgats över hela området. I själva
verket torde inom den svenska biandekonomin
inte kunna uppletas någon
sektor — jag har sagt detta förut, herr
talman, men det tål att upprepas —
där det offentligas insyn, kontroll och
inflytande är av samma storleksordning
som här och där de fria s. k. spekulativa
krafterna i så stor utsträckning
har motats bort. På detta experimentalfält
skulle alltså regeringspartiet
ha haft utomordentliga möjligheter att
bevisa planeringspolitikens överlägsenhet
över den fria marknadshushållningen.
Erfarenheterna inom bostadssektorn
hade kunnat åberopas som bevis
för planeringspolitikens styrka och effektivitet
— men därav blev intet. Vi
känner alla till resultatet; det upplevs
utan några förmildrande omständigheter
av de enskilda bostadskonsumenterna
i dag.

Det är riktigt att bostadssektorn om -

38 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

fattar den viktigaste delen av våra materiella
behov. Men här finns, i motsats
till vad fallet är på flertalet andra
områden, ingen valfrihet, ingen möjlighet
—• annat än med hjälp av förbindelser,
släktskap eller mycket digra
plånböcker — att snabbt få individuella
angelägna önskemål tillgodosedda.

Bostadsköerna växer trots en utomordentligt
hög bostadsproduktion. Jag
vill naturligtvis inte påstå att de nära
en halv miljon människor som köar
i våra bostadsregister saknar bostad.
Flertalet har säkerligen anmält sig för
att få en bättre bostad, en större bostad,
en som har lämpligare läge i förhållande
till arbetsplatsen eller en som över
huvud taget motsvarar deras individuella
behov bättre än den de har.
Trots det uppgår antalet människor
som helt saknar bostad till något över
100 000. I Stockholm får också barnfamiljerna
vänta många år på lägenhet.
För de barnlösa är väntetiden som
bekant betydligt längre.

Bostadspolitiken har framför allt sin
udd riktad mot de unga, som skall
bilda familj. Hyressplittringen tycks nu
förvärras och är helt orimlig ur marknadssynpunkt.
Den utgör en social orättvisa;
jag vidhåller det. Vi har att räkna
med ett nytt bostadsfrälse — de besuttna,
med väl belägna, relativt billiga
lägenheter. Motpolen till dessa blir de
obesuttna utan lägenhet eller med avsides
liggande, dyra bostäder.

Lagrådet har i sin kritik givit en
fullt adekvat beskrivning av ett område
i det svenska kultursamhället som
saknar stöd i rättsmedvetandet. Jag ber
att få citera: »Det är enligt lagrådets
mening beklagligt, att genom att övergången
till en friare hyresmarknad sålunda
ställes på framtiden de missförhållanden
som följer av regleringen blir
bestående. Från de synpunkter lagrådet
närmast har att företräda» — lagrådet
går alltså inte in på de andra
olägenheterna — »må pekas på den
olägenhet som ligger i att denna regle -

ring, som tillkom under andra förhållanden
än de nu rådande, måste upprätthållas
med straffhot och därmed
förfaranden blir straffbelagda som ej
står i strid mot rättsmedvetandet hos
stora grupper av befolkningen; härtill
kommer, att då de obehöriga förfarandena
som regel är av beskaffenhet att
undgå beivran, den s. k. svarta handeln
med lägenheter kan fortgå tämligen
ohämmat.»

Det borde vara en självklar uppgift
för varje regering att se till att sådant
inte får förekomma. Den skyldigheten
blir inte mindre motiverad därför att
en reform kan tänkas medföra vissa
bekymmer och obehag för regeringen
och regerinspartiet, vilket jag är klart
medveten om att den kan göra.

Jag och övriga som talat för högerpartiet
är alltså inte ensamma i vår år
efter år upprepade kritik av det hittillsvarande
systemet och i våra krav
på att detta skall avskaffas. Vi har
bakom oss en mängd — kanske alla
-—■ ekonomiska experter på detta område,
vilka oavsett egen politisk grundinställning
påvisar hur det nuvarande
systemet överlevt sig självt. De har också
påpekat att vi inte får rimliga, rättvisa
och legala förhållanden på bostadsområdet,
förrän den nu 26 år gamla,
från andra världskriget kvarlevande,
hyresregleringen avskaffas.

Om denna rad av experter inte skulle
anses vara tillräckligt lång kan jag hänvisa
till 1966 års långtidsutredning, som
framför allt utvecklat synpunkter på
regleringens utomordentligt otillfredsställande
konsekvenser för den väntade
välståndsutvecklingen. Regleringen utgör,
förklarade långtidsutredningen, en
hämsko för en effektiv lokaliseringsoch
arbetsmarknadspolitik och en
broms på produktivitetsutvecklingen.
Slutsatsen var att hela bostadspolitiken
måste omprövas.

När regeringen nu på nytt bestämt
sig för att under en oviss tid konservera
hyresregleringen — om än med vissa

Tisdagen den

betydande lättnader, det skall gärna
vitsordas — finns det anledning att
påminna om de kapitalt felaktiga prognoser,
som fortlöpande har redovisats
beträffande bostadsbristens utveckling.
Det finns desto större skäl att göra det
som regeringen och de ansvariga myndigheterna
som svar på vår kritik regelmässigt
brukat påstå, att den snabba
bostadsproduktionen snart skulle leda
till att vi byggde ifatt bostadsbristen.
Förhållandena kommer snart att normaliseras,
har man sagt, men verkligheten
har gång efter annan klart dementerat
alla sådana påståenden. Ett
felaktigt påstående vinner ingenting på
att upprepas och på nytt dementeras.

Herr talman! En av de viktigaste
punkterna i det socialdemokratiska efterkrigsprogrammet
var att avskaffa
bostadsbristen. När kommer detta löfte
att infrias? 1950 års långtidsutredning
räknade med att ett bostadsbyggande
om 50 000 lägenheter per år i ogynnsammaste
fall skulle skapa balans fram
till år 1959. Det byggdes 55 000 lägenheter
årligen, men bostadskön bara växte.
För 1955 års långtidsutredning räknade
bostadsstyrelsen fram ett nybyggande
av 65 000 lägenheter om året.
Detta skulle, sades det, medföra balans
fram till år 1965. Det byggdes i genomsnitt
73 000 lägenheter per år — d. v. s.
8 000 mer än man räknat fram — men
bostadssituationen försämrades alltmer.

1959 års långtidsutredning hade
bostadsbyggnadsutredningens prognos
som utgångspunkt. 78 000 lägenheter
per år skulle nu ge balans fram till år
1965. Det byggdes 80 000 lägenheter per
år, men resultatet blev enligt 1966 års
långtidsutredning att jämviktsläget var
mer avlägset än tidigare. Långtidsutredningens
egen slutsats för åren fram
till 1970 var den att det inte är möjligt
att bygga bort bostadsbristen ens med
en kraftig forcering av bostadsbyggandet.
Därmed skulle enligt utredningen
för lång tid framöver de sociala problem
och de svåra hinder för en för -

28 maj 1968 fm. Nr 28 39

Hyresreglering m. m.

bättrad effektivitet i ekonomin som
följer av bostadsbristen komma att bestå.
Så ter sig alltså i verklighetens
obarmhärtiga belysning planekonomins
löften och prognoser.

Nu är — det skall jag gärna medge

— situationen i så måtto förändrad
som de generella subventionerna delvis
avskaffats. Jag säger delvis, eftersom
också det nya paritetslånesystemet
innebär ett slags subventionering genom
att man uppskjuter amortering och
förräntning av de nya bostadslånen till
en oviss framtid, då förutsättningar
måhända inte föreligger att få tillbaka
de uppskjutna ränte- och amorteringsbeloppen.
Det uttalande som årets riksdag
gjorde i detta avseende är belysande.
Lika belysande är att detta uttalande
tillkom på initiativ av företrädare
för de s. k. allmännyttiga företagen,
som bättre än många andra bör vara
medvetna om vad en ogynnsam hyresutveckling
kan få för konsekvenser på
lång sikt.

Också i ett annat hänseende är förhållandena
förändrade i jämförelse med
den situation, i vilken långtidsutredningen
gjorde sitt uttalande. Samtidigt
som hyrorna — formellt men inte reellt

— blivit högre i nyproduktionen till
följd av de generella subventionernas
avskaffande har åtstramningen på arbetsmarknaden
och de dämpade konjunkturerna
ökat känsligheten för höga
hyror och lett till den abderitiska situation,
som i dag råder på flera håll
i landet, nämligen att bostäder i nyproduktionen
står outhyrda samtidigt
som köerna hos bostadsförmedlingarna
inte visar någon tendens att avta.

Det innebär på sätt och vis en kulminering
av socialdemokratisk bostadspolitik,
när hyressplittringen tar sig
sådana uttryck att nya, perifert liggande
trerumslägenheter utbjudes till de
unga bostadssökande i Stockholm för
en månadshyra av 1 000 kronor, medan
de äldre, besuttna hyresgästerna i innerstaden
betalar knappt en tredjedel

40 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

så höga hyresbelopp för bättre belägna
lägenheter. Detta skulle alltså vara resultatet
av en s. k. .solidarisk bostadspolitik,
kännetecknad av socialdemokratisk
ransonerings- och regleringstänkande
och av brist på fritt konsumtionsval,
fri konkurrens och den
planhushållning, som på alla andra områden
förmått skapa balans mellan tillgång
och efterfrågan.

Inom öststaternas planekonomi är inte
endast bostadssektorn planerad och
reglerad utan också flertalet andra sektorer
av det ekonomiska livet. Även
där har konsekvenserna blivit desamma:
brister, missförhållanden, orättvisor
och höga priser. Starka tendenser
gör sig nu där gällande att »liberalisera»,
som det brukar heta, planekonomin
och att ersätta den med ett i någon
utsträckning friare marknadssystem,
där efterfrågan och vinstbegreppet
på nytt i någon mån kan göra sig
gällande.

Jag tror inte att det finns många förnuftigt
och nyktert tänkande människor
i vårt land som skulle kunna förmås
att på olika områden föreslå — med
åberopande av sociala eller andra skäl
— att man skall ersätta den nuvarande
biandekonomin med en planekonomi
av östeuropeiskt slag. Men på bostadsområdet
måste vi fortfarande dras
med ett regleringssystem som har haft
möjligheten att under 26 år bevisa sitt
berättigande men som har fullständigt
misslyckats. Det systemets många orättvisor
skall nu för oviss tid drabba dagens
och morgondagens konsumenter
på grund av att vi bär en socialdemokratisk
regering som har saknat det
personliga modet att fullfölja sina egna
förslag.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Bohman har begagnat
tillfället inte bara för att tala om
hyresregleringen utan också för att
skumma hela fältet i frågor som egent -

ligen bort höra hemma i bostadsdebatten
och som det hade varit bättre att få
bemöta där. Jag får alltså här endast
tillfälle att bemöta honom på en del
punkter, och jag börjar då med skälet
till regeringens tillbakadragande av
propositionen, vilket är alldeles felaktigt
uttolkat av herr Bohman.

Skälet till tillbakadragandet var helt
enkelt att det kom med en övergångstid
som man under inga förhållanden vare
sig beräknat eller tänkt sig när man
räknade med att det skulle råda politisk
enighet i frågan — inte endast politisk
enighet utan också enighet mellan de
båda berörda hyresmarknadsparterna.
En uppgörelse dem emellan hade träffats
efter många och långa års förhandlingar.
Herr Bohman ger visserligen i
ärendet en liten släng också åt mittenpartierna,
men den är mycket försiktigt
hållen, kanske det med tanke på den
trepartisamverkan som man hoppas
skall kunna äga rum senare. Man vill
inte säga direkt ifrån till dessa partier
som verkligen den gången ändrade hela
uppläggningen.

Vi hade, såsom jag tidigare sagt, ända
till strax dessförinnan i utskottet möjlighet
att träffa en uppgörelse inom den
ram som jag tidigare har beskrivit,
nämligen en förlängning av lagen på
två år och därefter en fyraårig övergångstid.
Detta har jag talat om gång på
gång. Herr Bohman må tro mig och
mina kamrater i utskottet eller ej, men
så var det verkliga förhållandet. Jag
tycker det hör hemma i denna debatt,
men det är inte första gången jag har
upplyst om detta.

Sedan vill jag ta upp den politiska
bedömning som herr Bohman lägger på
hela frågan. Den är helt präglad av högerns
intresse för att få upp hyrorna i
det gamla bostadsbeståndet och ingenting
annat. På hyresgästhåll är vi på
det klara med att hyresregleringslagen
har varit av stor betydelse för att klara
av en bristsituation, och i denna uppfattning
har vi ända tills nu haft stöd

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 41

frän centerpartiet. Herr Bohman vill
göra denna lag till någonting som är avskräckande
och som inte har någon betydelse.
Den är emellertid en av de förnämsta
sociala lagar som har funnits
och den har varit alldeles nödvändig i
en bristsituation. Jag har kunnat konstatera
detta vid många tillfällen.

Det äldre bostadsbeståndet skulle vi
ha kunnat på ett annat sätt förfoga över,
om det hade funnits en vilja hos ifrågavarande
fastighetsägare att lämna ut
rätten att överlåta lägenheterna till bostadsförmedlingen.
Därigenom hade
många svårigheter bortfallit. Jag kan ta
ett exempel från min egen hemstad.
Där har vi genom mycket bestämda
metoder lyckats att under en fyraårsperiod
få 9 000 lägenheter i det gamla
bostadsbeståndet till bostadsförmedlingen,
vilka sedan har fördelats bland bostadsbebövande.
Men vad har man gjort
i Stockholm? Ingenting alls. Och det
händer ingenting väsentligt nu heller.
Varje år talar man bara om vilka växande
köer det finns.

Vad händer nu när man äntligen har
börjat bestämma sig för att det skall bli
en bostadsförmedling över hela räjongen?
Man börjar då att titta på registret
och kan utan vidare konstatera att man
kan ta bort 30 000. Det är 30 000 bostadssökande
som står antecknade i
Stockholm men som inte har något berättigande.
De finns inte kvar, de har
flyttat eller försvunnit på annat sätt.

Jag har gång på gång här i riksdagen
talat om att vi har gjort en uppröjning
i våra register och där kunnat ta bort
ett par tusen varje år. Den verkliga siffran
kommer nu fram. Den innebär tydligt
och klart att situationen trots allt
är besvärlig. Kön är tillräckligt stor i
alla fall — alldeles för stor. Men låt oss
konstatera att om det hade funnits en
möjlighet att göra någonting positivt
tidigare skulle man ha kunnat klara situationen
bättre.

Nu kommer vi att få en lagstadgad
möjlighet till lägenhetsbyte. Detta kom2*
— Andra kammarens protokoll 1968.

Hyresreglering m. m.

mer att betyda oerhört mycket i uppläggningen.
De bostadsförmedlingar som
har fungerat har varit mer eller mindre
effektiva. Men varför talar man bara
om de stora bostadsköerna i Stockholm
och om den långa väntetiden där, 9—10
år? Först och främst vill jag säga att
denna tid är överdriven. Men man kan
naturligtvis vilja bo på Östermalm och
säger då ifrån att man inte vill ha anvisning
till något annat bostadsområde;
i så fall kan man få stå i kön inte bara
10 år utan 12 år eller längre, ty ingen
flyttar från denna stadsdel. Ungefär likadant
förhåller det sig med mycket
annat. Jag kan tala om att de bostadssökande
till två tredjedelar består av
sådana som vill byta bostad. Om det
hade funnits en rörlighet på marknaden
på annat sätt än vad som nu är fallet,
hade man kunnat ordna saken mera
tillfredsställande.

Högern fullföljer sin linje att inte vilja
vara med om paritetslånen. Dessa lån
betyder en chans för människor med
små inkomster som inte har någon bostad
att få en bostad till hygglig hyra.
Högern går direkt emot detta. Här utgår
helt enkelt inga subventioner, utan det
är fråga om ett lån som skall betalas så
småningom. Paritetslånen möjliggör för
människorna att kunna flytta in under
hyggliga ekonomiska förhållanden. Detta
är klart och tydligt dokumenterat.

Herr Bohman och jag har gång på
gång talat om vilka som är det verkliga
bostadsfrälset här i landet. Det är inte
de som bor i de gamla lägenheterna
utan det är i högsta grad de som hor i
villorna och framför allt i lyxvillorna.
Dessa har en chans att utan vidare klara
av en hyra på ett hyggligt sätt. De får
skattesubventioner, har avdragsmöjligheter
och annat varigenom de kan klara
det hela. Jag såg nyligen att den mycket
bekanta arkitekten Jussil hade sagt:
»Vi bor nu i en villa i Stockholm. Vi
skulle egentligen ha bott i en vanlig lägenhet,
men vi får väldiga subventioner
och är gynnade på ett oerhört förnämt
Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

sätt.» Hon säger: »Här är det fråga om
det verkliga bostadsfrälset.»

Herr Bohman har aldrig velat vara
med om detta utan talar om andra boendemöjligheter.
Glöm inte bort att en
hel del av de människor som hor i det
äldre bostadsbeståndet inte har de bekvämligheter
och moderniteter som de
önskar. Många av dem önskar ingenting
annat än att flytta till en annan lägenhet,
men de stoppas av de flyttningsbestämmelser
som nu finns och av att man
inte lämnar lägenheten till bostadsförmedlingen.
Låt oss i rättvisans namn
medge att vi skulle ha haft bättre förhållanden
än nu, om alla hade tagit
krafttag. Men det finns många hinder i
hela uppläggningen, vilka inte minst vi
inom hyresgäströrelsen kunnat konstatera.
Nu har vi en hyreslag som vi alla
kan samla oss kring och som jag tycker
är bra. Det är förnämligt att partierna
kunnat ena sig om ett lagförslag som
ger helt andra möjligheter. Den samling
det här är fråga om skulle ha kommit
betydligt tidigare. Samtidigt har jag
klart för mig att det inte går att ta bort
en hyresreglering utan att det finns ett
någorlunda bra lagskydd bakom. Det
finns i dagens läge framför allt ingen
möjlighet att ta bort lagskyddet i bristorterna.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det var endast första
delen av herr Bohmans anförande som
uppkallade mig till genmäle. Jag finner
att herr Bohman resonerar ungefär likadant
nu som han gjorde i höstas: han
kritiserar regeringen för att den tog
tillbaka sin proposition men begagnar
samtidigt tillfället att ge mittenpartierna
en släng. Jag förstår att det ligger
politiska motiv bakom detta hans agerande.

Jag fäste mig vid att herr Bohman
använde uttrycket att mittenpartierna
manövrerat på ett nära nog obeskrivligt
ansvarslöst sätt i denna fråga. Det
skulle kanske funnits ett visst fog för

den kritik, som herr Bohman riktar mot
mittenpartierna, om vi på förhand hade
vetat att de motioner vi väckte skulle
ha lett till att propositionen drogs tillbaka.
Men vi kunde inte i vår vildaste
fantasi föreställa oss att ett ändringsförslag
till en proposition skulle få så
exceptionella följder. Jag tror inte heller
att någon annan vid den tidpunkt,
då motionerna väcktes, kunde förutse
en så ovanlig effekt.

Låt oss göra tankeexperimentet att
propositionen inte hade dragits tillbaka.
Mittenpartiernas representanter
skulle alltså ha avgivit en reservation
med yrkande om en förlängd övergångstid
på tre respektive fem år eller möjligen
fyra respektive sex år, som föreslogs
i vissa motioner. Låt oss vidare
tänka oss att denna reservation i vanlig
ordning hade behandlats i kamrarna
tillsammans med propositionen i övrigt.
Skulle då någon ha kommit på idén att
påstå att mittenpartierna hade handlat
ansvarslöst? Jag tror inte det, och jag
tror inte heller att herr Bohman då
skulle ha fällt ett sådant omdöme.

Det förelåg väl ändå, herr Svenning,
inte någon uppgörelse mellan partierna
innan propositionen avlämnades? Jag
känner i varje fall inte till någon sådan.
Under debatten i höstas sades också att
någon överenskommelse mellan partierna
inte förelåg. Däremot kunde man
konstatera att regeringen i sin proposition
gått ifrån det betänkande som
propositionen i stort sett skulle bygga
på, och under sådana omständigheter
var det väl inte något större brott om
de olika partierna här i riksdagen framställde
vissa ändringsförslag? Detta var
också vad som skedde. Jag vill än en
gång säga till herr Svenning att någon
sådan uppgörelse som han talade om i
sin replik till herr Bohman inte förelåg.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Jag vill på det bestämdaste
dementera herr Bohmans uppgift

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 43

att regeringens tillbakadragande av
propositionen i december var betingat
av en inre opposition inom det socialdemokratiska
partiet. Låt mig tala om
för herr Bohman att en enig socialdemokratisk
partikongress så sent som
i oktober förra året ställde sig bakom
det förslag som sedan spolierades av
mittenpartierna genom deras agerande
i tredje lagutskottet.

Herr Bohman kom sedan över på
hyressituationen i nyproduktionen. Jag
skall gärna medge att även jag är allvarligt
oroad över hyreskostnadsutvecklingen
i det nya bostadsbeståndet.
Men, herr Bohman, vad har högern
gjort för att åstadkomma lägre hyror
i bostadsproduktionen? Jo, man har
motarbetat förslaget om kommunernas
förköpsrätt till mark, som på sikt medför
en sänkning av bostadskostnaderna;
man var emot beskattningen av oförtjänta
markvinster; man väckte förra
året en motion om att basannuiteten
skulle höjas från 5,1 till 6 procent, vilket
skulle inneburit en höjning av de
utgående hyrorna i nyproduktionen
med 15—20 kronor per kvadratmeter.

Högern har varit med om och stått
bakom avskaffandet av de generella
subventionerna, som gör sig märkbara
i kostnadsläget nu. Vidare talar herr
Bohman om dålig planering när det
gäller bostadsbyggandet. Ja, det ena
året har högerpartiet krävt mer bostadsbyggande
och det andra året har
man krävt ett lägre bostadsbyggande.
I så fall är regeringen i högersällskap
på denna punkt om man gör gällande
att bostadspolitiken varit illa planerad.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Vi kanske inte skall
fördjupa oss alltför mycket i den här
festliga följetongen om regeringens decemberkapitulation.
Jag betraktar mig i
någon mån som en utomstående bedömare
av vad som verkligen inträffade,
och jag måste konstatera att aldrig förut
har vår starka socialdemokratiska

Hyresreglering m. m.

regering tillmätt aktiviteten inom den
borgerliga oppositionen så stor betydelse
att den fått motivera ett tillbakadragande
av en lagd proposition.

Uppriktigt sagt, herrar Svenning och
Hugosson, så — det är kanske oartigt
att säga det — tror jag inte på er beskrivning.
Att jag tog upp mittenpartiernas
handlande i min korta ingress
berodde inte på att jag ville ge någon
»politisk släng» åt dem. Men deras
handlande har spelat eu stor roll i debatten,
och jag tycker inte att man bär
någon möjlighet att gå förbi det. Jag
tycker att de båda partierna handlade
olämpligt men jag sade inte, herr Nyberg
— och det vill jag starkt understryka
— att det var ett »ansvarslöst»
handlande. Jag sade att det var »tanklöst»
att inte kunna sätta sig in i att
socialdemokraterna skulle inför trycket
från de djupa leden begagna detta som
en förevändning — och det gjorde de
ju också.

Vidare kritiserade herr Svenning mig
för att jag spände över ett vitt fält och
menade att olika frågor som jag berörde
borde ha tagits upp i den bostadspolitiska
debatten. Nej, herr Svenning, när
jag tog upp den debatten om hyresregleringens
avskaffande eller rättare sagt
dess bibehållande höll jag mig kring
dagens ämne. Däremot gav sig herr
Svenning ut på åtskilliga andra vägar.

Herr Svenning och jag bär under
årens lopp många gånger ställt våra
uppfattningar mot varandra. Vi bär
varje gång kunnat konstatera att vi
inte kan mötas, därför att vi representerar
helt skilda grundåskådningar på
det här området.

Jag gör gällande att fri konkurrens,
fritt konsumtionsval och fri marknadsprisbildning
i normala tider — jag
talar inte om kristider — är helt överlägsna
ett reglerings- och ransoneringssystem.
Herr Svenning bär motsatt uppfattning.
Men herr Svenning har bevisbördan
för riktigheten av sina teser.
Jag kan åberopa att mitt system på

44 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

alla andra områden har skapat balans.
Herr Svenning har bakom sig erfarenheter
från ett område där det icke
råder balans utan påtagliga missförhållanden
och orättvisor. Då är det
väl litet förmätet att göra gällande att
mina teorier är felaktiga.

Herr Svenning ansåg att en orsak till
hyressplittringen, till bristerna och bekymren,
framför allt för de unga, skulle
vara att det gamla bostadsbeståndet
inte har kunnat siå till fritt förfogande
för bostadsförmedlingarna. Jag har en
känsla av att om herr Svenning hade
fått välja, skulle vi inte bara ha haft
det nuvarande regleringssystemet, utan
också ett bostadsransoneringssystem.
Den tanken har som bekant varit uppe
flera gånger och avvisats av sansade
bedömare. Men när jag hör herr Svenning
argumentera förstår jag att herr
Svenning inte skulle ha hört till dem
som skulle ha avvisat tanken — om
den hade förts fram — på ett system
som i andra länder har fått verkligt
allvarliga följder.

Jag gjorde åtskilliga reservationer
när jag talade om det stora antalet
människor i bostadskön. Jag drog bort
ett stort antal sökande som jag tror
står där av andra skäl än därför att
de saknar bostad. Men herr Svenning
vågade göra gällande, att man inte
kunde dra några slutsatser av det stora
antalet sökande i köerna. Herr Svenning,
som alltid åberopar sina kontakter
med hyresgäströrelsen och med
bostadsmarknaden i övrigt, kan väl inte
vara alldeles okunnig om att den unga
generationen i dag fortfarande uppfattar
bostadsfrågan som det nästan allt
överskuggande problemet. I det hänseendet
får det inte råda någon okunnighet! Jag

sade inte att man får stå 9—10
år i kön för en bostad i Stockholm;
jag var mycket försiktigare i mitt uttalande
än så. Väntetiderna har nedbringats,
ehuru jag inte just nu bär
tillgång till de exakta siffrorna.

Jag tog inte upp paritetslånen annat
än i förbigående; jag menar att paritetslånesystemet
har ett inbyggt subventionsmoment
som kan få besvärliga
konsekvenser på lång sikt.

Herr Svenning tog i sitt bemötande
av mina synpunkter upp frågan om
villorna. Skall jag tolka herr Svennings
yttrande så att han beklagar att den
fria villamarknaden bär utgjort en säkerhetsventil
för många bostadssökande?
Är det herr Svennings uppfattning
att man också skulle ha dragit in villorna
i regleringen för att om möjligt
»korka till» även detta lilla andningshål
på bostadsmarknaden?

Vi har varit ense om den nya hyreslagstiftningen
— det är med tillfredsställelse
vi kan konstatera det. Men vi
skall inte glömma bort att lagstiftningen
när den presenterades och utarbetades
utgjorde den ena delen av en,
i varje fall underförstådd, kompromiss
mellan parterna på bostadsmarknaden;
en reformering av hyreslagstiftningen
skulle följas av ett avskaffande av hyresregleringen.
Denna kompromiss har
regeringen svikit.

Till sist försökte herr Hugosson göra
gällande att vi inom högerpartiet inte
varit angelägna om att pressa ned hyrorna.
Han sade att vi hade gått emot
den kommunala förköpsrätten och
markvärdestegringslagstiiftningen. Om
man verkligen hade haft den uppfattningen
att kommunernas förköpsrätt
och markvärdestegringslagen skulle
komma att spela någon nämndvärd roll
för prisbildningen på mark och för
hyressättningen, så skulle vi ha kunnat
diskutera dessa lagstiftningsprodukter.
Men det har ingen kunnat bevisa.
Dessutom bär de två lagarna så många
andra olägenheter att det verkligen
fanns starka motiv för att motsätta sig
att de infogades bland det svenska rättssamhällets
regleringar.

De generella subventionerna bär regeringen
och alla partier utom kommunisterna
äntligen kommit överens

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

om att avskaffa. Det är en stor fördel.
Dessa behöver va alltså inte diskutera
i dag eftersom vi alla bidragit till att
ta bort dem.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bohman sade att
han inte tror på mig och på herr Hugosson,
trots att vi deltog i utskottsbehandlingen
av denna fråga. Då kanske
herr Bohman vill vara vänlig och vända
sig till de utskottsledamöter som tillhör
de andra partierna för att få konstaterat
att min beskrivning är riktig;
om han inte tror mig och herr Hugosson
är det ju möjligt att han tror de
andra.

När det gäller den unga generationen
är vi helt på det klara med vad vi skall
göra. De unga får hjälp, också sådan
hjälp som man här tidigare inte nämnt;
de hjälps inte bara till nya lägenheter
utan också till gamla lägenheter. Vi
tar all den hänsyn man kan och måste
ta när det gäller dessa grupper. Att
påstå någonting annat är felaktigt.

När det gäller villorna förhåller det
sig inte alls så som herr Bohman påstod.
Även villorna befinner sig under
en kontroll. Vad jag påpekade var helt
enkelt att villorna behandlas på ett
annat sätt när det gäller hyror, och
att generösare bestämmelser gäller för
beskattningen. Det är bara detta jag
gång på gång har sagt. Herr Bohmans
påstående att vi inte skulle vilja gynna
villorna faller på sin egen orimlighet.
Det byggs ju villor lika väl som andra
bostäder. Jag har bara betonat vilka
boendeformer som behandlas bäst, och
vilken grupp det är kan herr Bohman
inte komma ifrån — det finns alltför
många bevis för det.

Herr Bohman trodde att jag arbetade
för en bostadsransonering. Det är också
en tro som det inte finns det minsta
belägg för. Ibland tror herr Bohman,
ibland tror han inte. Vilket är det nu?
Bara gissningar?

Hyresreglering m. m.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag hade inte tänkt att
jag skulle behöva blanda mig i denna
debatt och förlänga den, när både kammare
och läktare otåligt väntar på att
en debatt skall börja som väl kommer
att bli längre än denna som skulle handla
om hyresregleringen. Men herr Bohman
har missbrukat situationen till att
ta upp hela den bostadspolitiska diskussionen
från början igen. Jag tänker
inte ge mig in på en debatt med herr
Bohman om den saken. Jag vill bara,
herr talman, konstatera den stora tillfredsställelse
som vi på regeringsbänken
kan hysa över att se »enigheten»
mellan oppositionspartierna så tydligt
demonstrerad som fallet är här i dag.

Det finnis ingen anledning för mig
att nu upprepa allt vad jag sade i början
av december vid olika tillfällen här
i kammaren om anledningen till att regeringen
ansåg sig nödsakad att återkalla
den då framlagda propositionen.
Men jag vill erinra om ett uttalande,
nämligen att regeringen skulle försöka
genomföra de väsentliga förbättringarna
i den då föreslagna reformen men
samtidigt bibehålla hyresregleringen
tills vidare. Det är det löftet som regeringen
nu har infriat med sitt förslag
och som riksdagen nu kan komma att
besluta om i dag.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Sanningen i vår följetong
tror jag att herr Svenning och hans
partivänner skall klara upp vid diskussioner
med företrädare för mittenpartierna.
Jag skall inte uppehålla mig vid
frågan längre.

Att jag drog den slutsatsen av herr
Svennings uttalande att han i själva
verket var anhängare av bostadsransonering
beror på att jag har för vana att
dra ut konsekvenserna av uttalanden,
som mina meddebattörer gör, och herr
Svennings uttalande leder fram till en
sådan slutsats.

40 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

Jag gick emellertid inte upp för att
säga detta utan närmast för att reagera
mot uttalandet från justitieministerns
sida. Jag tycker att det är oerhört att
man från regeringens sida skall få höra
att man »missbrukar situationen», när
man, då en så här viktig fråga skall avgöras,
tar upp en debatt. Justitieministern
har inte rätt att göra sådana uttalanden
till representanter för Sveriges
riksdag. Vi »missbrukar» ingen situation,
när vi fullgör våra skyldigheter
att diskutera väsentliga frågor.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag hade inte heller
tänkt delta i denna debatt, men jag vill
göra det eftersom här tidigare åberopats
en motion som väaktes i januari
och som jag hade ett visst ansvar för.
Där sade vii bl. a. att förutsättningarna
för att en allmän avveckling av hyresregleringen
skulle genomföras är att det
råder en betydande enighet mellan partierna.

Det har sagts att detta innebar att vi
ändrade iståndpunkt i förhållande till
den som folkpartiet intog i höstas. Det
vill jag bestämt bestrida. Jag vill säga
att om vi ännu en gång kommer fram
till den grad av enighet som förelåg i
höstas är jag fullt nöjd. Det var ju egentligen
endast fråga om nyanser i bedömningen,
men inte minst av statsministern
framställdes det som stora principiella
skillnader. För att statsministern
skulle kunna komma fram till detta
avgav han under debatten i höstas följande
verkligen uppseendeväckande deklaration
om regeringens ståndpunkt.
Han sade: »Hyresnivån i tätorterna

måste ligga praktiskt taget fast. Det är
vad som står i propositionen.»

Det var just precis vad som inte stöd
i propositionen. Framför allt kan man
peka på att man hade föreslagit en fördelning
av hyreshöjningarna på fyra år.
En hyreshöjning som inte blir av delar
man ju inte på fyra år och inte heller

delas en liten hyreshöjning på bara
någon procent på fyra år. Förutsättningen
för att det skall vara någon mening
med åtgärden är att man har att
vänta rätt betydande hyreshöjningar.

I propositionen nr 100 år 1957, när
frågan första gången behandlades, står
också bl. a. följande: »Övergångsbestämmelserna
får sin största betydelse för
de fall bruksvärdet och därmed den i
och för sig skäliga hyran för lägenheterna
är avsevärt högre än den nuvarande
reglerade hyran.»

Man väntade således i vissa fall avsevärda
hyreshöjningar. Om man jämför
detta uttryckssätt med det som användes
i folkpartimotionen finner man,
som sagt, att det möjligen fanns nyansskillnader
i fråga om bedömningen
men ingenting annat. Det framgick också
att man i propositionen föreslog
skärpning av reglerna för reparationer,
och motivet var att hyresvärdarna skulle
få ökade inkomster när hyresregleringen
avvecklades. Hyreshöjningarna,
soan enligt -statsministern inte skulle bli
av, skulle dels uppdelas på fyra år, dels
räcka till för reparationer. Nej, det rådde
fullt tillräcklig enighet i höstas för
hyresregleringens avveckling, och allt
tal om att oenighet låg till grund för
återtagandet av propositionen -tycker
jag är rent nonsens.

För övrigt skulle jag vilja fråga justitieministern
hur hyrorna i nyproduktionen
skall beaktas när man skall -fastställa
hyrorna i det äldre beståndet. Det
råder, såvitt jag förstår, vissa oklarheter
i de tre propositioner vari frågan
behandlats. Först togs frågan upp i proposition
nr 100 år 1957 och av den fick
man intrycket att hyrorna i nyproduktionen
nästan genast skulle tillämpas i
det äldre beståndet; åtminstone fanns
det en sådan formulering. Det står nämligen
följande: »Hyrorna för äldre lägenheter
skall alltså -sättas i relation till
hyrorna för nybyggda lägenheter.» Tar
man hänsyn till standardolikheter liksom
också till läget — ty detta måste

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

väl också komma med i bilden vid beräkning
av bruksvärdet, eftersom alla
faktorer måste beaktas -— kan man nog
befara avsevärda engångshöjningar.

Sedan kom proposition nr 141 år 1967
som återtogs. Där står det bl. a.: »Från
denna utgångspunkt får sedan den aktuella
hyran bestämmas efter en bedömning
av den ifrågavarande lägenhetens
modernitetsgrad, underhåll och skick i
övrigt m. m.» Det skulle äga rum med
beaktande av det allmänna hyresläget i
orten för lägenheter i nybyggda bostadshus.
Sedan följer ett stycke där det klargörs
hur detta skall ske. Där står bl. a.:
»Mot bakgrunden av hyresläget för lägenheterna
i nybyggda hus bör sedan
bedömas om hyran för jämiförelselägenheterna
är rimlig» — jag understryker
ordet rimlig.

Vad innebär nu detta? Förmodligen
har den som iskrivit det menat att hyran
inte skall vara för hög, men an hyra
kan ju vara orimlig även om den är låg.
Betyder detta att man skall höja hela
jämförelsematerialet, om man finner att
det är orimligt på det sättet? Jag vtill
inte göra denna tolkning, ty förmodligen
är detta inte meningen. Men jag
tror att det är angeläget att det klargörs
hur hyrorna i nyproduktionen skall
gälla.

I den proposition vi behandlar i dag
står bl. a. följande: »Genom särbestämmelserna
för bristorter blir hyresnivån
i hela lägenhetsbeståndet i viss män låst
i ett läge som styrs av hyresnivån i nyproduktionen.
» Vad betyder då detta?
Innebär det att nyproduktionen skall
utgöra något slags tak, så att man inte
behöver riskera en av knapphet betingad
hyreshöjning, eller betyder det någonting
annat?

Jag tycker att man i tre propositioner
lyckats skriva så att flera tolkningar är
möjliga. Därför är det angeläget att justitieministern
lämnar ett klargörande,
ty jag tror att just talet om hur hyran i
nyproduktionen skulle beaktas i fråga
om det äldre bostadsbeståndet var en

Hyresreglering m. m.

av orsakerna till den oro som lag bakom
folkpartimotionen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Alla de frågor som herr
Gustafsson i Skellefteå ställde till mig
kan besvaras mycket enkelt.

Skrivningarna i de olika propositionerna
är mycket lätt förenliga med varandra,
om man tar hänsyn till att den
proposition som riksdagen i dag behandlar
utgår från att hyresregleringen
hibehålles. Att hyrorna i nyproduktionen
och ii det gamla beståndet skall sättas
i relation till varandra — och detta
är svaret på herr Gustafssons alla frågor
— betyder naturligtvis inte detsamma
som att hyrorna skall vara exakt lika
höga.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Ja, om man utgår från
att hyresregleringen skall bibehållas,
behöver vi självfallet inte diskutera den
saken, men om va t. ex. räknar med en
regional avveckling av regleringen,
kommer ju ändå den lag att tillämpas
»om vi nu skall antaga, och då är det
väl angeläget att den som skall tillämpa
lagen kan tolka den rätt. Och jag bestrider
att formuleringarna är sådana
att de inte kan isägas vara ganska motstridiga.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Efter den i en del avseenden
ganska svåröverskådliga debatt
som bär förts tror jag det är nödvändigt
att mycket kort slå fast några väsentliga
ting.

Först och främst har det inte förelegat
någon politisk uppgörelse mellan
partierna om hur hyresregleringsfrågan
och andra väsentliga bostadspolitiska
frågor skulle behandlas i riksdagen i
saimbanid med att regeringen lade fram
sin proposition i höstas. Däremot förhåller
det sig så att herr Ohlin på folk -

48 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

partiets vägnar på ett tidigare stadium
erbjöd regeringen att söka nå en stor
bostadspolitisk uppgörelse, som skulle
spänna över hela fältet inklusive hyresregleringen.
Inrikesminister Johansson
svarade då i denna kammare avvisande
och sade att enligt hans mening borde
regeringen först komma fram till vad
den ansåg skäligt att förelägga riksdagen,
och därefter fiok man se vilken
grad av enighet som kunde nås. Efter
det beskedet följde vi för vår del exakt
det recept som inrikesministern sålunda
utfärdat.

Eu annan omständighet var naturligtvis
att vi ansåg den proposition om hyresreglering
som lades på riksdagens
bord vara behäftad med en del väsentliga
svagheter, bl. a. för kort övergångstid.

Sedan konstaterar jag att i nu rådande
läge, när den förbättring skett av
lagstiftningen som partierna i nära nog
alla väsentliga avseenden är överens om,
finns det givetvis också större förutsättningar
att utan allvarligare skadeverkningar
och störningar fortsätta med en
regional avveckling. Det tror jag är det
naturliga tillvägagångssättet i nuvarande
läge, och det förordar vi därför för
vår del.

Låt mig, herr talman, slutligen tilllägga
att den som föreställer sig att det
skulle vara en klok politik att på ett par
tre år — efter den långa tid av reglering
som vi genomlevt -— avveckla hyresregleringen
helt och hållet även i de
stora tätorterna och i bristorterna rör
sig inte på verklighetens mark. En sådan
linje kommer jag därför inte att
förorda.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Wedén har naturligtvis
alldeles rätt däri — det sade jag
redan under debatten i december — att
någon formell politisk uppgörelse inte
bär förelegat. Regeringen hade emellertid
efter alla de deklarationer, som

gjorts från mittenpartierna under årens
lopp, all anledning att utgå från att
man var beredd att acceptera den linje,
som vi angivit i vårt lagförslag. Men
såsom herr Wedén nyss sade, var detta
förslag behäftat med väsentliga svagheter.
Den svagheten har vi dock undanröjt
i det förslag riksdagen nu behandlar
genom att hyresregleringen tills vidare
bibehålies.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:
Herr talman! Bara några få ord. Jag
kan inte förstå hur ett sådant intryck
som justitieministern nu talade om hade
kunnat uppstå inom regeringskretsen
efter den mycket klarläggande diskussion
som jag nyss refererade till. Vi
hade utredningar som arbetade med hyresregleringen
och med bostadsfinansieringen
och dessutom flera andra utredningar
som berörde detta stora problemkomplex.
Vad herr Ohlin förordade
för folkpartiets räkning var ju att
man skulle försöka uppnå en samlad
lösning under enighet mellan de demokratiska
partierna om alla dessa stora
frågor. Denna framställning avvisades
explicite av inrikesminister Rune Johansson
bär i riksdagen.

Hur man därefter inom regeringen
kunde ha den föreställningen att det
ändå förelåg något slags överenskommelse,
är mer än vad jag kan förstå.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Om jag inte minns fel
var också folkpartiet representerat i det
mångåriga utredningsarbete, som hade
försiggått, men man hade inte från det
hållet där framfört några sådana tankar
som herr Wedén nu redogjorde för. Det
var först när man såg möjligheten att
skapa en politisk oro genom denna fråga
som man började agera på det sätt
som man sedan gjorde.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Ja, vi var representera -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 49

de inte ibara i don utredning som justitieministern
nu syftade på, utan även i
andra. Men de resultat som man därvid
kom fram till berör inte i minsta mån
den samordnande lösning av problemet
i stort som vi önskade få till stånd
när vi i riksdagen framställde det förslag
som inrikesministern avvisade.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Vi vet alla att socialdemokraterna
bär gjort gällande att de
drog tillbaka sin proposition om hyresregleringens
avskaffande därför att mittenpartierna
— jag vill för enkelhetens
skull begränsa mig till vad som gäller
de större orterna — inte önskade att
avvecklingen skulle ske under en period
av fyra år, såsom angavs i den socialdemokratiska
propositionen, utan under
en något längre period, nämligen
sex år, för att minska irritationen och
svårigheterna.

Från högerhåll har man nu märkligt
nog tagit upp denna fråga och framhållit
att detta naturligtvis inte var socialdemokraternas
verkliga skäl, och det är
väl egentligen inte heller någon som
tror detta. Samtidigt undrar man dock,
från högern, varför mittenpartierna
skulle ha givit socialdemokraterna denna
förevändning att dra tillbaka propositionen
sedan det inom hyresgästopinionen
förmärkts en betydande motvilja
mot att avvecklingen skulle genomföras
på det föreslagna sättet. Uppriktigt
sagt tror jag att när socialdemokraterna
väl hade kommit underfund
om att behandlingen av propositionen
inte borde fullföljas, så var de nog
karlar att finna de rätta förevändningarna
utan hjälp av oss. Jag skulle kunna
tänka mig att de mycket väl kunnat
falla tillbaka på en sådan sak som att
uppgifter från Danmark om att hyresregleringens
avskaffande där hade
väckt en viss — och inte så liten — irritation,
detta trots .att man i Danmark
gick in för en aweckliingsperioid på hela
åtta år i stället för som bär fyra år.

Hyresreglering m. m.

Det är sant att centerpartiet har öinskat
hyresregleringens avskaffande. Vi
är på det klara med att den varit till
betydande nackdel för samhället i dess
helhet och för många av de bostadssökande
— den har byggt under svartabörshandeln
på hyresmarknaden o. s. v.
Men den omständigheten, herr justitieminister,
att vi vill ha bort hyresregleringen
betyder inte att vi på varje avsnitt,
i fråga om varje kommatecken,
skulle vilja acceptera precis den proposition
som socialdemokraterna utan något
samråd, utan något samförstånd
med oss har lagt fram. Så går det inte
till i denna kammare, herr justitieminister,
och det tror jag att vi båda skall
vara glada för. Nej, man gör sina ändringsförslag
om man tycker att det
finns fog för dom, och de tas upp till
den verkan det hava kan. Ofta blir det
väl inget resultat av ändringsförslagen,
men var och en har tillkännagivit sin
mening. Och detta tror jag — jag upprepar
det — att vi båda skall vara glada
för.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Hedlund gör sig
skyldig till kraftiga överord när han
vill låta påskina att j-ag skulle ha den
inställningen att ett förslag som jag har
signerat inte får ändras på någon punkt.
Vad gör vi här i riksdagen? Jo, vi diskuterar
förslagen, vi argumenterar för
våra åsikter. En sådan argumentering
har jag alltså rätt att föra, men jag kräver
inte att herr Hedlund skall skriva
under på varje kommatecken eller varje
annat skiljetecken ii mina propositioner
— jag brukar för övrigt inte granska
skiljetecknen själv.

Herr Hedlund och jag har en gång i
tiden — under åtta månader, om jag
minns rätt — suttit i saimrna regering.
Herr Hedlund bör därför veta att man
diskuterar sig fram till beslut och att
det inte alltid inträffar att alla är eniga

50 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

om varje kommatecken, om vi nu skall
granska dem.

För övrigt har nog herr Hedlund —
med den kännedom han äger om den
nuvarande regeringen — alldeles rätt i
att vi är karlar att själva kunna hitta på
skäl, om det skulle behövas, och att vi
alltså inte är tvungna att gå till oppositionen.
Men i detta fall behövdes det
inte.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Justitieministern har
inte på någon punkt kunnat föra fram
något argument för att det skulle föreligga
hinder för ett oppositionsparti att
säga: »Vi vill hyresregleringens avskaffande
av det och det och det skälet.
Enligt den socialdemokratiska propositionen
skall avvecklingen ske på fyra
år, men vti tycker att det är bättre att
avvecklingstidan blir sex år.» Justitieministern
har inte i något avseende
kunnat tala om, varför vi inte skulle
kunna få göra sådana uttalanden i Sveriges
riksdag utan att det från regeringssidan
sägs: »Ja, då vill inte vi vara
med längre. Visserligen vet vi att det
går att driva igenom propositionen, men
är det så att ni opponerar er i fråga
om tidslängden får inte propositionen
gå fram.»

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Skälen för och emot
tillbakadragandet av propositionen debatterades
ju så ingående vid två tillfällen
i december i fjol att jag tycker det
är ganska onödigt att nu, i riksdagens
slutskede, upprepa dem.

Men, herr Hedlund, det finns ett mycket
väsentligt skäl som jag anförde redan
till herr Wedén. Vi upptäckte att
det förslag vi hade lagt fram i fjol var
behäftat med väsentliga svagheter. Därför
återkallade vi det, och vi har nu
återkommit till riksdagen med ett mycket
bättre förslag.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Men tala då om det
verkliga skälet, herr justitieminister,
nämligen att den av er framlagda propositionen
var behäftad med så stora fel
att ni drog den tillbaka. Skyll inte på
oppositionen!

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Eftersom debatten ändå
kommit att gälla en del av de viktiga
händelserna i höstas skulle också jag
Vilja göra några konstateranden.

Jag vill till att börja med instämma
i det som tidigare herr Wedén och nyss
herr Hedlund uttalade: det är ett mycket
betydelsefullt erkännande som
gjorts från regeringsbänken rörande vad
som orsakat tillbakadragandet av propositionen.
Vad som nu sagts är någonting
helt annat än det regeringen påstod
i höstas.

Det gläder mig att finansministern
kommit, så att han fått höra detta själv
och inte behöver få det refererat efteråt.

Sedan vill jag, herr talman, helt kortfattat
slå fast några saker. Regeringen
påstod i höstas att det förelåg en överenskommelse
mellan partierna om övergångstiderna
och att det därför var
orimligt att mittenpartierna föreslag en
förlängning av dessa. Till detta vill jag
säga följande.

För det första hade jag i ett särskilt
yttrande erbjudit regeringen att en parlamentarisk
grupp skulle diskutera
övergångstidernas längd. Detta hade regeringen
inte tagit upp.

För det andra riktade, som herr Wedén
påpekade, inrikesminister Johansson
en uppmaning till oppositionen att
komma med modifikationer bär i kammaren
efter det att regeringen på eget
ansvar lagt fram sitt förslag.

För det tredje behandlade den utredning
där överenskommelsen enligt regeringen
skulle ha träffats inte frågan
om övergångstiderna.

För det fjärde företräddes oppositio -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 51

nen i denna utredning av herr Gustafsson
i Skellefteå som, hur utomordentlig
person han än är, inte kunde representera
både högerpartiet och centerpartiet
förutom sitt eget parti.

För det femte ändrade regeringen
själv det betänkande som framlades av
utredningen.

Varför det då skulle vara omoraliskt
av oppositionen att föreslå en modifikation
i förhållande till regeringens ställningstagande
på den punkt där utredningen
inte hade något förslag, kan ingen
begripa. Det är väl alldeles uppenbart
att det var något sensationellt i
denna kammares politiska debattbistoria
när regeringen höll en stor moralpredikan
om det oanständiga i mittenpartiernas
ändringsförslag och grundade
detta på ett så fullständigt felaktigt
påstående som den gjorde. Vi har nu
fått ett erkännande om att orsaken till
att regeringen drog tillbaka propositionen
inte var mittenpartiernas motion.
Då använde man detta som en förevändning;
nu har man uppgivit även detta
med förevändning.

Regeringen började höstdebatten på
angivet sätt. Debatten avslutades med
ett uttalande av statsminister Erlander,
vilket herr Wedén redan har berört,
nämligen att propositionens innehåll
var att hyrorna skulle vara oförändrade.
Det finns — det är jag övertygad
om — inte en enda ledamot av denna
kammare som har den uppfattningen
att propositionens syftemål var att man
skulle räkna med att hyrorna i äldre
hus efter hyresregleringens avveckling
skulle kunna bli oförändrade. Jag tror
att denna karakteristik av regeringens
sätt att börja och sluta bostadsdebatten
i höstas kan vara tillräcklig.

Får jag, herr talman, när vi nu skall
se framåt beröra en enda detalj. Enligt
min mening är den reservation, XIV vid
tredje lagutskottets utlåtande nr 50 som
herr Nils-Eric Gustafsson m. fl. har avlämnat
om ett direkt besittningsskydd
även beträffande annan lägenhet än bo -

Hyresreglering m. m.

stadslägenhet synnerligen väl motiverad.
Jag ber därför att få yrka bifall
till densamma.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Låt mig till en början
konstatera att herr Ohlin instämde med
herrar Wedén och Hedlund men inte
med herr Bohman!

I övrigt uppehöll sig herr Ohlin vid
mitt yttrande att vi hade funnit att den
gamla propositionen var behäftad med
vissa svagheter. Ja, det var den; det
yttrandet vidhåller jag. Jag framhöll
detta redan under den debatt vi hade
bär i kammaren i december i fjol, men
jag talade också om varför förslaget
hade kommit att framstå som sådant.
Jag sade att mittenpartierna »gjort gällande
att kraftiga hyreshöjningar skulle
bil följden av reformprogrammet alldeles
oavsett de kraftiga spärrar som
regeringen hade byggt in i förslaget.
De har på det sättet drivit fram en oro
bland hyresgästerna om innebörden av
reformen. De har allvarligt försvårat
tillämpningen av det nya systemet och
skapat förväntningar bland vissa kategorier
av fastighetsägare om hyreshöjningar
av en storlek som en i politisk
enighet genomförd reform ingalunda
hade kunnat medföra.»

Den sålunda uppkomna situationen
var sådan, underströk jag, att »regeringen
i den politiska anständighetens
namn måste återkalla hela lagstiftniingskomplexet»
och försöka återkomma
med ett bättre förslag.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag måste verkligen
reagera mot justitieministerns försök att
klara sig ur en för honom själv och regeringen
besvärlig situation. Det är alldeles
klart, som herr Hedlund nyss konstaterade,
att justitieministern som kommentar
till ett yttrande av mig sade:
Javisst, propositionen hade väsentliga
svagheter. Den hade alltför väsentliga

52 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

svagheter i och för isiig. — Det kunde
icke ligga någon annan innebörd i detta
justitieministerns första yttrande.

Nu försökte justitieministern göra
gällande, att hans första yttrande var
avsett att uttrycka en reaktion mot de
svagheter som andra meningsriktningar
ville tillägga regeringsförslaget men
som detta — enligt hans senaste inlägg
— inte skulle ha haft. Kammarens ledamöter
kan själva bedöma vilken grad
av realism som ligger i justitieministerns
senaste yttrande. Det är alldeles
klart att hans första uttalande är det
som är relevant och täcker verkligheten,
medan det andra yttrandet är en
ganska ynklig reträtt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Dessa yttranden är
ingalunda oförenliga. Den svaghet i det
ursprungliga förslaget som jag talade
om var att det genom mittenpartiernas
agerande visade sig att tiden inte var
mogen — och ännu inte är mogen —
för ett totalt avskaffande av hyresregleringen.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Justitieministern menar
alltså, att om man från folkpartiets och
centerpartiets sida icke hade påtalat
dessa väsentliga svagheter i propositionen,
skulle regeringen ha genomfört
ett förslag som innehöll väsentliga svagheter.
Detta tycker jag säger tillräckligt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag förefaller kanske
tjatig, men herr Wedén glömmer alldeles
vilken oro som ni genom ert agerande
skapat både på hyresgästsidan
och på fastighetsägarsidan. Vi bär tidigare
i dag hört att det finns de som fortfarande
drömmer om att få till stånd
en sådan situation att man skall kunna
skära guld med täljknivar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag har nyss ur propositionen
nr 100 citerat ett uttalande,
vari det står att man räknar med avsevärda
hyreshöjningar. Nu skulle jag vilja
att justitieministern talade om för
mig dels vad det är för skillnad mellan
formuleringarna i folkpartimiotionen
och regeringens tal om avsevärda hyreshöjningar,
dels varför folkpartimotionen
skrämde hyresgästerna men däremot
icke propositionen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kommer uppspringande
här i slutet av debatten, men jag
blev faktiskt uppkallad till det av herr
Ohlin, som sade att han hoppades att
finansministern nu lyssnar på vad som
var orsaken till att regeringen återkallade
propositionen i höstas.

Jag kan vara den förste som erkänner
att den proposition som nu behandlas
är bättre än den som lädes
fram i höstas. Men eftersom jag råkar
tillhöra regeringen kanske kammaren
bär anledning att tro på vad jag säger
när jag gör det enkla konstaterandet,
att den för mig avgörande orsaken till
återkallandet var att oppositionen ville
utnyttja tillfället att på valtaktiska bevekelsegrunder
slå regeringen i huvudet
med höstens framlagda proposition
om hyresregleringens avveckling. Regeringen
ansåg — jag talar nu för en
hel del av regeringens ledamöter liksom
jag talar för mig personligen, och jag
kan väl också tala för justitieministern,
eftersom han har understrukit
detta i sina senaste inlägg i debatten —
att detta var, mot bakgrunden av allt
som hade förekommit i frågan om hyresregleringen,
någonting om vilket
man i enklare sammanhang skulle säga:
Nu går skam på torra land! Nu får det
vara slut.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag brukar inte använ -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 53

da så där starka ord, men jag vill säga
att jag tror att herr Strängs uttryck
här -—• om han tillämpar det på sig
själv och på ett par kolleger i regeringen
— inte helt saknar motivering.

Vi har nämligen konstaterat, att regeringens
påstående om en överenskommelse
mellan partierna var grundlöst,
men att regeringen stod upp här
såsom moralpredikant utifrån påståendet,
att det fanns en sådan överenskommelse
och att regeringen — åtminstone
gäller detta herr Sträng —
inte har tagit tillbaka detta. Herr Kling
har däremot i ett avseende modifierat
den tidigare intagna ståndpunkten genom
att hänvisa till de brister som
förslaget var behäftat med. Och, herr
justitieminister, det var inte bara det
felet att förslaget framlades vid en
olämplig tidpunkt, utan ni talade också
om vissa brister i förslaget. Det går
inte att komma ifrån detta.

Herr Sträng framhåller här att han
förordade ett tillbakadragande därför
att oppositionen ville utnyttja regeringsförslaget
till en politisk kampanj.
Om detta är för det första att säga att
inrikesminister Rune Johansson uppmanade
oss här i kammaren att komma
med ändringsförslag, om vi ansåg det
lämpligt; för det andra att vi hälsade
regeringsförslaget i stora drag såsom
välkommet — sällan har vi berömt ett
regeringsförslag som vi i stort sett berömde
detta; för det tredje att vi gjorde
dessa enligt min mening mindre
väsentliga men dock inte obetydliga
mod if i katio n sf örslag enligt Rune Johanssons
anvisningar; för det fjärde att
regeringen hade vägrat att i förväg resonera
med oss om eventuella modifikationer.
Och isåsom herr Hedlund påpekat
bör det dock inte vara så, att regeringen
bara dikterar och aldrig talar
med oppositionen för att uppnå enighet.

Vad skulle ha hindrat att regeringen
och regeringspartiet i utskottet träffat
en kompromiss om övergångstiden som

Hyresreglering m. m.

vi förklarade oss beredda till? Det skulle
effektivt ha hindrat någon från att
blåsa upp frågan om övergångstiden till
en stor sak. Det skulle då mycket väl
ha gått att få igenom denna reform i
kammaren under praktiskt taget fullständig
enighet.

Hela påståendet att oppositionen —
man syftar väl då särskilt på mittenpartierna
— ville utnyttja detta för
någon stor kampanj är grundlöst, eftersom
vi förklarade oss villiga att göra
en kompromiss som skulle ha bundit
oss i lika hög grad som den skulle ha
bundit regeringen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Mina pedagogiska egenskaper
är tydligen inte vad de borde
vara, i varje fall inte när det gäller att
lära professorer att förstå vad man menar.

Jag sade att bristen i det tidigare förslaget
var att det genom mittenpartiernas
manipulerande visade sig aitt tiden
icke var mogen för en avveckling av
hyresregleringen. Därvidlag hade alltså
skett en fullständig felbedömning från
folkpartiets sida, eftersom dess representant
i utredningen varit med om att
föreslå en omedelbar avveckling av hyresregleringen
utan någon övergångstid.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I mitt lilla inlägg sade
jag att det närmast var mot bakgrund
av den debatt som tidigare förts i hyresregleringsfrågan
som indignationen
var stor och äkta på regeringshåll när
vi bevittnade mittenpartiernas uppträdande.

Herr Ohlin har hållit ett anförande
tidigare än denna debatt var aktuell. I
första kammarens protokoll för den 14
december 1967 finns återgivet ett referat
ur Dagens Nyheter vilket rör en
diskussion vid folkpartiets landsmöte i

54 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

Eskilstuna. Det heter där: »Men herr
Ohlin önskade inte gå radikalt fram på
denna punkt. Det skulle bara fresta socialdemokraterna
att starta en kampanj
mot kravet på denna reglerings slopande,
ansåg herr Ohlin. Saken skulle därmed
inte gagnas. Folkpartiet kan i denna
fråga bara ligga ett litet stycke
framför socialdemokratin så att denna
inte behöver frukta att vi skall angripa
dem när de successivt avvecklar regleringen.
»

När sedan förslaget kom vände mittenpartierna
tvärt på klacken och gick
till angrepp mot regeringen och gjorde
sig till talesmän för hyresgästernas intressen.

Yaltaktikens speciella profeter kan
ibland bli övertaktiska. Men det hamnar
sig. Det var vad som skedde i
december månad i fjol.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Från vår sida har under
debatten i denna kammare klargjorts
att vi önskade en uppgörelse om hela
frågan angående hyresregleringen. Alla
förslag i sådant isyfte bär avvisats. Yi
bär klargjort att vi önskade att en
grupp parlamentariker skulle resonera
om övergångstiden. Förslagen bär avvisats.
Nu säger finansministern att den
ståndpunkt som vi intagit — att vara
pådrivande i fråga om hyresregleringems
avveckling och välkomna denna —
skulle innebära att vi accepterade varje
ord, varje kommatecken i regeringens
proposition. Regeringen hade ingen
anledning att diskutera med oppositionen;
den skulle kunna utgå från att vi
godkände varje ord.

Inrikesminister Rune Johansson, som
talade å regeringens vägnar, uppmanade
oss att framlägga modifierande förslag.
Menar ni verkligen, hem finansminister,
att det innebär ett brott mot
vad vi tidigare markerat som vår uppfattning,
när vi då tar honom på orden?
Varför i all världens dar begärde vi
alla dessa förhandlingar, om vi inte

menade att detta var en fråga av den
art att den närmare utformningen av
förslaget borde göras i enighet?

Regeringen avvisade våra förslag;
man ville tydligen enligt hem Sträng
själv diktera besluten. Det enda moraliska
är enligt finansministern att regeringen
dikterar och vägrar att resonera
med oppositionen. Och när oppositionen
handlar enligt det ansvariga
statsrådets uppmaning är detta ännu
värre. Nej, herr finansminister, det går
inte! Sanningen är den att vi erbjöd
er en kompromiss som skulle ha garanterat
att hyresregleringens avveckling
inte användes som argument i någon
stor politisk kampanj.

Jag konstaterar också att herr Gustafsson
i Skellefteå inte fått svar på
sina upprepade frågor. Han talade om
att vad som i två propositioner sagts om
hyresnivån strider fullständigt mot vad
som anförts från regeringsbänken. Menar
finansministern, att när regeringschefen
står här i kammaren och säger
att propositionen byggde på uppfattningen
att det inte skulle bli någon
höjning av hyresnivån i äldre hus, så
överensstämmer detta med vad som
skrives i propositionen? Eller menar
herr Sträng att det är berättigat att
regeringschefen här i kammaren påstår
att något helt annat kommer att bli
följden av hyresregleringens avveckling
än vad alla kammarens ledamöter vet?
■—■ Vilka förtjänster den än har kan
den inte hindra en vi-ss utjämning av
hyresnivån.

Detta är också en fråga om moral,
herr finansminister!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag förstår att herr
Ohlin i den trängda situation där han
nu befinner sig bär ett behov av att
referera detaljer från den mycket långa
och ingående debatt som fördes föregående
höst.

Den reaktion som regeringen visade

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 55

på mittenpartiernas utspel var naturlig
och riktig. Den var inte karakteristisk
enbart för regeringen; de mer minnesgoda
av oss minns att vi i dessa dagar
läste i tidningarna — Svenska Dagbladet,
Dagens Nyheter, Expressen och
flera andra — att alla beklagade mittenpartiernas
övertaktiska spekulationer
som föranlett den situation som
man hamnat i. Det är den enkla förklaringen,
och för att göra en lång diskussion
kort kan jag säga, att när man
nu, såsom skedde i tidigare inlägg, tror
sig ha hittat en räddningsplanka i ett
medgivande av justitieministern att den
nya propositionen är bättre än den
gamla, var det val riktigt av både justitieministern
och mig att tala om vad
som egentligen var det väsentliga i denna
frågas behandling föregående höst.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Min väsentliga minnesbild
av frågans behandling i höstas är
— och det är mitt intryck av finansministerns
yttrande även i dag — att
vad som bestämde finansministerns
reaktion helt enkelt var att han blev
arg. Det kan jag ju förstå, men det är
inte någon vidare rationell grund för
ett politiskt handlande.

Vad däremot justitieministern anbelangar
är det inget som helst tvivel om
att han tidigare i dag klart och tydligt
sade, att regeringspropositionen i höstas
hade väsentliga svagheter, inte med
avseende på hur den kunde komma att
utnyttjas, utan i sig själv. Sedan finansministern
inträtt här i kammaren och
funnit, att yttrandet var betänkligt, har
justitieministern gjort ett par försök att
avlägsna sig från detta väsentliga medgivande.

Jag tycker att finansministern skulle
visa litet större misskund med sin kollega
justitieministern och kanske lägga
litet band på sin ilska.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Hyresreglering m. m.

Herr talman! Jag behöver inte någon
hjälp av herr Wedén. Jag vill bara
konstatera att herr Wedén tydligen så
gått i sin företrädares fotspår, att inte
heller han förstår vad jag säger.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Om man blir indignerad
och har skäl härför tycker jag nog
att det är bättre att tala rent ut än att
slicka på fingret och fråga sig vad det
blåser för vind i dag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! På ett sätt som icke
kunnat motsägas har det i debatten
redovisats, att regeringens påstående
om att det fanns politiska överenskommelser
etc. är grundlöst. Felet med herr
Strängs ståndpunkt är bara att han
trots detta fortsätter sin argumentation
som om det fanns en sådan överenskommelse.

Det har vidare påvisats att vi inom
oppositionen har agerat enligt statsrådet
Rune Johanssons rekommendationer
om eventuella modifikationer, men
inte heller det låtsas herr Sträng om.

Nej, herr Sträng, sanningen är väl
den att regeringen var i knipa. Ni blev
rädda för den opinion som höll på att
växa fram, inte på grund av mittenpartiernas
motion utan närmast på grund
av en del tidningsskriverier och agitation
inom hyresgäströrelsen. När ni
sålunda började bli rädda, fann ni lämpligt
att ta tillbaka propositionen, och
då försökte ni skylla på någon annan.
Yår motion var en förevändning, inte en
orsak, som herr Bohman mycket riktigt
påpekat.

När herr Sträng i dag är så intresserad
av moralen vill jag än en gång erinra
om att finansministern inte sagt
någonting om det som herr Gustafsson i
Skellefteå påpekade, nämligen att det
i propositionen nr 100 talades om en
väsentlig hyreshöjning och att landets
statsminister från denna talarstol för -

5G Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering- m. m.

klarade, att regeringens tankegång, när
den lade fram propositionen om en avveckling
av hyresregleringen, var att avvecklingen
inte skulle påverka hyresnivån.
Delar Ni, herr finansminister,
denna mening? Delar justitieministern
den meningen? Låt oss få höra det! Var
inte rädda, det går lätt att säga ja eller
nej!

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skulle vilja föreslå
herr Ohlin liksom herr Gustafsson i
Skellefteå att läsa igenom fjolårets proposition
och sedan gärna tala om för
mig på vilken sida och vilken rad i departementschefsanförandet
det talas om
avsevärda hyreshöjningar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Tyvärr kan jaginte efterkomma
den uppmaningen. Jag har nämligen
lånat ut propositionerna till stenograferna.
Men jag citerade ordagrant ur
proposition nr 100, år 1957, där det sades
att dessa spärrar är till för de fall
då det uppstår avsevärda hyreshöjningar.
Har vi skrämt allmänheten, så
har vi gjort det genom att i stort sett
använda regeringens formulering.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga denna något kuriösa debatt. Vi
klarade ju upp detta förhållande under
höstriksdagen; det rådde väl inget tvivel
om vad regeringen ansåg och hur
regeringen bedömde mittenpartiernas
uppträdande. Finansministern har på
ett utmärkt sätt försökt friska upp minnet
hos herrarna. Men minnet är dåligt,
framför allt hos herr Ohlin. Jag har här
framför mig det anförande som han
väl syftar på då han tror att jag har sagt
att ingen hyresstegring kommer att äga
rum. Det är fel. Inte ett ord av herr
Ohlins referat är riktigt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson i Solna begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herrar Lidgard och
Bengtson i Solna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtson i Solna begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 183 ja och 34 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 896
och II: 1149 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. C

Hemställan

Utskottets hemställan bifölls.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28

Motiveringen beträffande
in o in. B och C

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den motivering, som anförts i reservationen
II); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bengtson i
Solna begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
tredje lagutskottets motivering beträffande
mom. B) och C) i utskottets
utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den motivering som anförts i reservationen
II) av herrar Lidgard och Bengtson
i Solna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtson i Solna begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 188 ja och 34 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
motivering.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 896
och II: 1149 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Hyresreglering m. m.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bengtson i Solna begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

E) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen III) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtson i Solna begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 73 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. F

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen IV);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hugosson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

58 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

F) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IV) av herr Göran Karlsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Bengtson i Solna begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 114 nej.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
IV) av herr Göran Karlsson
m. fl.

Mom. G

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen V);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svenning begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

G) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen V) av herrar Hansson
och Svenning.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspro -

positionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 46 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. H

Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationerna
VI) och VII); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Svenning
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.

H) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationerna VI) av herrar Hansson
och Svenning samt VII) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114 ja och
92 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 59

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Motiveringen

Utskottets motivering godkändes.

Mom. I och K

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. L

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen IX) av
herrar Lidgard och Bengtson i Solna;
samt 3:o) bifall till motionerna I: 896
och II: 1149 i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bengtson i Solna begärde
likväl votering, i anledning varav
och sedan till kontraproposition antagits
den under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
L) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen IX) av herrar Lidgard
och Bengtson i Solna.

Hyresreglering m. m.

jämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. M

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen X) av herr
Alexanderson m. fl.; samt 3:o) bifall
till motionerna 1:896 och 11:1149 i
motsvarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
M) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen X) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 47 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. N

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

Mom. O

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen XII) av
herr Alexanderson m. fl.; samt 3:o) bifall
till motionerna I: 896 och II: 1149

1 motsvarande del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtson i Solna begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen följande
voteringsproposition efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
O) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen XII) av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning geinom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bengtson i Solna begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 145 ja och 76 nej, varjämte

2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. P

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna 1: 896

och II: 1149 i motsvarande del; och biföll
kammaren Utskottets hemställan
oförändrad.

Mom. R

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 896
och II: 1149 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. S

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. T

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
XIV); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nyberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
T) i utskottets utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej. har kammaren bifallit
reservationen XIV) av herr Nils-Erie
Gustafsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nyberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Där -

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 61

vid avgavs 130 ja och 83 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. U

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Hyresreglering m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
130, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 juni 1942 (nr
429) om hyresreglering m. in. och om
fortsatt giltighet av lagen, m. m., i vad
propositionen hänvisats till statsutskottet,
jämte motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Utan att i övrigt vilja
fortsätta debatten skall jag be att i
kammarens protokoll, eftersom vi även
nu behandlar en hyresreglering, få läsa
in vad statsministern uttalade i debatten
den 14 december förra året. Han
yttrade att företrädarna för den ena
principiella ståndpunkten säger: »Det
ska inte bli några nämnvärda hyreshöjningar.
» Detta är alltså statsministerns
egen karakteristik av vad propositionen
syftade till — det skall inte
bli några nämnvärda hyreshöjningar.
Nu vet jag inte om statsministern menar
att 10 procent eller 20 procent eller vad
det är skall betraktas som »nämnvärt».
I propositionen 100, som herr Gustafsson
i Skellefteå hänvisade till, talades
det om möjligheten av avsevärda hyreshöjningar.

Nu är det härvidlag faktiskt inte
fråga om att rida på ord, ty regeringen
byggde ju — enligt utsago — i hög grad
sin ståndpunkt på dessa saker, lag vill
bara helt kort konstatera, att statsmi -

Hyresreglering m. m.

nistern bundit sig för den tolkningen
av propositionen, att det inte skulle bil
några nämnvärda hyreshöjningar. Han
har emellertid inte talat om det för inrikesministern,
som svarade för propositionen
100 och som tydligen tänkte
sig möjligheten av hyreshöjningar av
betydligt större omfattning.

Jag tycker att detta inte tarvar några
vidare reflexioner från min sida.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är mig ett nöje att
få helt instämma med herr Ohlin —
det fordras inte några reflexioner från
herr Ohlins sida.

Detta är en strid om ord. Jag bär använt
större delen av mitt anförande —
som herr Ohlin med stor behållning
skulle kunna läsa upp — till att skildra
vilken ömtålig materia detta är: hur
farligt det är att det skapas förväntningar
hos vissa och besvikelser hos
andra. Vi måste alltså gå försiktigt fram
om vi skall kunna lösa frågan utan
nämnvärda hyr eshö j n in gar.

lag slogs för den linjen. Ni ansåg att
det skulle bil betydande hyreshöjningar
men röstade ändå för ett förslag,
som ni själva karakteriserade såsom
farligt för hyresnivån.

Jag tycker verkligen att herr Ohlins
inlägg var utmärkt; det ställde motsättningarna
i blixtbelysning. Jag har
ingenting att ta tillbaka, men jag antar
att herr Ohlin kommer att ha mycket
att ta tillbaka.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag ber att få påpeka
att statsministern inte sade ett ord om
vad som står i propositionen nr 100
om avsevärda hyreshöjningar. Jag konstaterar
vidare att hans egen karakteristik,
att det inte skulle bli några nämnvärda
hyreshöjningar, är mycket talande,
ty alla vet ju hur stora klyftorna är
mellan hyrorna i äldre och nyare lägenheter.
Att då förklara att det visserligen

62 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Hyresreglering m. m.

inte direkt sagts ifrån i propositionen
men att meningen var att förslaget
skulle kunna genomföras utan nämnvärda
hyreshöjningar är orimligt. Att
den, som vill välja ett mera realistiskt
uttryck, därigenom på något sätt skulle
visa att han inte tar tillbörliga sociala
hänsyn är så förbluffande, att det talar
för sig självt. Jag behöver därför bara
konstatera en enda sak. Regeringen har
talat med — jag vill inte inlägga den
elaka betydelsen i uttrycket — två olika
tungor: den talar dels om inte nämnvärda
hyreshöjningar, dels om avsevärda
hyreshöjningar. Regeringen har tydligen
inte riktigt vetat på vilket ben den
skulle stå.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Är det verkligen herr
Ohlins [mening att vi skall ta upp en debatt
kring det föregående och nyss avgjorda
ärendet igen? Det är ju en fråga
som vi diskuterat ingående, två gånger
under hösten och därefter i dag.

Jag konstaterar att herr Ohlin inte
hade någon täckning för påståendet att
jag skulle ha sagt att det inte skulle bli
några hyreshöjningar. Jag har skildrat
hur ömtålig denna mekanism är. Jag
har förklarat att om mittenpartiernas
förslag har haft någon effekt har det
varit att det rubbat den grund på vilken
propositionen byggde, nämligen att
det skulle kunna skapas en atmosfär i
vilken det var möjligt att genomföra
hyresregleringens avveckling utan
nämnvärda hyresstegringar. Mittenpartiernas
motion förstörde de möjligheterna,
vilket är ett faktum. Herr Ohlin
hade fel från början till slut och det
var bra att han tog upp saken, så att
den blev belyst.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Nej, herr statsminister,
jag tycker inte heller att vi skall upprepa
debatten, men eftersom statsministern
fick tillfälle att avsluta den

förra debatten med ett uttalande som
gav en skev framställning av hans egen
i höstas uttalade uppfattning finns det
verkligen anledning att klarlägga förhållandena.
Det råder en obestridlig
motsättning mellan; herr Erlanders uttalande
i debatten i höstas och den mening
som kom fram i regeringspropositionen.
Det friska mod med vilket herr
Erlander tycks vilja bestrida detta
ofrånkomliga faktum kan bara tyda på
att han över huvud taget inte var insatt
i propositionens väsentliga detaljer eller
— vilket vore värre — inte är insatt
i det verkliga läget på hyresmarknaden.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman ! Herr Wedén säger att
anledningen till att herr Ohlin ansåg sig
tvungen att ta till orda var att jag fick
tillfälle att göra en skev framställning
i den föregående debattens sista replik.
Den chansen ville herr Ohlin ha.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Statsministern är mycket
skicklig när det gäller att vrida på
saker och ting, men jag vill verkligen
uppmana kammarens ledamöter att studera
det avsnitt av regeringspropositionen
som herr Gustafsson i Skellefteå tidigare
återgivit och dessutom det avsnitt
av herr Erlanders yttrande som
herr Ohlin har citerat. Jag tror det
kommer att framgå mycket klart vid
ett sådant studium vem som gjort en
skev framställning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är mig en glädje att
helt kunna instämma med herr Wedén:
Läs regeringspropositionen!

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! I mitt tidigare inlägg
påpekade jag att vi under ett årtionde
har haft en permanent försämring av
förhållandet mellan inkomst och hyra

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Nr 28 63

i vårt land. Det skulle förenkla denna
diskussion om »avsevärda» hyreshöjningar
eller »mycket små», om talarna
från folkpartiet, herr Ohlin och herr
Wedén, i stället för att föra en raffinerad
polemik talade om vad de vill. Men
det framgår ändå ganska tydligt.

Jag tror att herr Ohlin och herr
Wedén hyser en helt ogrundad oro. Vi
kommer säkerligen att få mycket stora
hyreshöjningar, vilket fastighetsägarna
väntar sig att få tillstånd att genomföra
i anslutning till de reparationer som
kommer att göras. Herr Ohlins och herr
Wedéns oro för att hyreshöjningarna
icke skulle kunna genomföras i snabb
takt är alltså enligt min mening helt
ogrundad.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Först blev vi kritiserade
för att vi ville ha en för lång övergångstid.
Sedan kommer herr Jansson och
säger att vi är oroliga för att inte hyrorna
skall stiga fort nog. Därmed är
väl allt sagt om herr Jansson.

Det är i alla fall väsentligt huruvida
statsministern vidhåller att hyresregleringen
skulle avvecklas utan några
nämnvärda hyreshöjningar, alltså även
i äldre hus.

Man kan för det första fråga: Varför
ville regeringen ha en övergångstid om
den trodde att hyreshöjningarna inte
skulle bli nämnvärda?

För det andra, herr statsminister:
Tala om för kammarens ledamöter vad
Ni tänkte när Ni sade att höjningarna
inte skulle bli nämnvärda. Var det att
det inte skulle bli någon hyreshöjning
på 10, 20 eller 30 procent? Räknar Ni
20 procent som inte nämnvärt? Det kan
Ni inte göra. Är 10 procents hyreshöjning
nämnvärd? Jag tycker det. Kanske
statsministern är så stor i greppet att
han menar att 10 procent inte är nämnvärt;
i så fall kan han hänvisa till det.
Men om han anser att 10 procent verkligen
är nämnvärt, har han tydligen
sagt ifrån, att hyresregleringens avveck -

Hyresreglering m. m.

ling endast skulle kunna leda till hyreshöjning
i en del fastigheter med några
få procent.

Att påstå att detta är en realistisk bedömning
av verkligheten och att det
var den ståndpunkten som låg till grund
för författarna till Kungi. Maj :ts proposition,
vare sig den i höstas presenterade
eller nr 100, är orimligt, herr
statsminister. Läs själv propositionerna! -

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
ta kammarens tid i anspråk med ännu
en kort replik. Jag konstaterar bara att
alla mina inlägg har gått ut ifrån att det
var en mycket besvärlig situation, en
verkligt ömtålig historia. Skulle man
kunna klara avvecklingen utan nämnvärda
hyreshöjningar, fordrades det enhällighet
hos de opinionsbildande krafterna
— och till dem hör dess värre
även folkpartiet och centerpartiet. De
bedömde sakerna annorlunda, och därigenom
var förutsättningen rubbad för
att man skulle kunna genomföra hyresregleringens
borttagande utan nämnvärda
hyreshöjningar. Är detta så svårt
att förstå, att man ständigt skall behöva
förklara det? Det är det faktiska förhållandet.
Jag uppmanar än en gång: Läs
propositionen!

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Hyresegleringens avveckling
leder till hyreshöjningar. Den
som inte är medveten om det måste vara
medvetslös. Det kommer hyreshöjningar
som ett brev på posten, och de har kommit
trots att vi haft hyresregleringslagen.
Är det någon som tror att de upphör
när den efter hand avvecklas? Nu
blir det visserligen en förlängning, men
den innebär likväl vissa uppmjukningar.

Folkpartiet har i tio år kämpat för

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 fm.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

avveckling av denna lag. Med detta
konstaterande är alla dimridåer skingrade,
herr Ohlin.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 4

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Debatten rörande statsutskottets utlåtande
nr 128 må omfatta utlåtandet i
dess helhet samt bevillningsutskottets
betänkande nr 41. Yrkanden avseende
samtliga punkter i statsutskottets utlåtande
och bevillningsutskottets betänkande
framställes under den gemensamma
överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

statsutskottets utlåtande nr 128, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående långtidsplan för det statliga
utvecklingsbiståndet m. in. samt Kungl.
Maj :ts proposition angående ytterligare
svenska bidrag till Internationella utvecklingsfonden
(IDA) jämte motioner;
samt

bevillningsutskottets betänkande nr
41, med anledning av motioner angående
det svenska biståndet till u-länderna
m. m.

Ifrågavarande utlåtande och betänkande
redovisas efter återgivandet av
överläggningen i ärendet.

Or det lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! För mig ter sig språnget
svindlande mellan den nyss avslutade
debatten och de globala perspektiv som
jag nu försöker anlägga på den fråga
som kammaren har att ta ställning till
i dag eller — det blir väl snarast — i
morgon. Att det går till så tillhör emellertid
riksdagens sätt att arbeta.

Till det utskottsutlåtande över propo -

sition nr 101 om det statliga utvecklingsbiståndet,
som riksdagen nu behandlar,
finns många reservationer.
Detta kunde ge intryck av betydande
åsiktsskilj aktigheter mellan riksdagspartierna
om biståndspolitiken. Jag tror
emellertid att ett sådant intryck av djup
och omfattande splittring vore svagt
grundat. Jag vill inte släta över de skillnader
som finns —• dessa kommer säkert
att belysas i debatten — men jag
tror att det är riktigt att säga att partierna
står eniga kring stora och väsentliga
delar av biståndsprogrammet. Och
det är viktigt att så är förhållandet: för
att allt effektivare kunna tjäna sina syften
behöver biståndsverksamheten det
stöd som består i att dess mål omfattas
av en något så när enhetlig opinion, och
för att biståndet skall kunna tillväxa
snabbt behövs en växande opinion bakom
arbetet.

Riksdagen ställer sig — därom är jag
förvissad — i dag eller i morgon enhälligt
bakom en politik som syftar till
att visa vårt folks känsla av solidaritet
med de fattiga folken. Den politiken
förestavas också av övertygelsen, att vi
därmed lämnar ett bidrag i kampen för
att uppnå och vidmakthålla fred i världen,
en fred som skall möjliggöra en
utveckling till allmänt välstånd och
verklig demokrati. Därmed blir biståndspolitiken
en verksamhet som ligger
i vårt intresse — så sant som vår
fred och vår demokrati är beroende av
omvärldens. I dessa dagar upplever vi
intensivt hur världen krymper, hur oro
och motsättningar är smittsamma.

En rad konflikter, som nu skakar och
plågar världen, kan föras tillbaka på
gemensamma orsaker. Kampen gäller
politisk frihet och social frigörelse,
trygghet till arbete och utkomst, den
gäller människovärde och rättvisa,
mänsklighet och värdighet. De fattiga
och eftersatta begär en rimlig och rättvis
andel av jordens rikedomar och av
människolivets möjligheter. De besuttna
å andra sidan värnar om sin privilegierade
ställning.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

effektiviteten och initiativkraften och
är en god hjälp till självhjälp för uländerna.
Det garantisystem som socialdemokraterna
nu till en del har gått
med på ansluter, som jag ser det, just
till dessa synpunkter.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! SIDA skall få 600 kronor
för sin information, sade fru Lewén-Eliasson.
Det var en felsägning som
lät som en tanke!

Jag har en känsla av att fru LewénEliasson
och jag inte talar om riktigt
samma saker när vi begär ökad information.
Och jag blir ganska orolig över
att stå på samma utlåtande, som fru
Lewén-Eliasson i den här frågan när
hon exemplifierar hur man kan sprida
information om u-landshjälpen genom
att hänvisa till statsutskottets utlåtande
nr 128 — det utlåtande som vi just behandlar.
Det är ett av de mest snåriga
och ogenomträngliga dokument som
finns. Jag har, trots att jag själv varit
med om utskottsbehandlingen, haft
enorma svårigheter att hitta rätt i alla
de skrivningar som finns där. Och att
detta dokument skulle bidra till att
sprida upplysning hos någon bredare
allmänhet om vad u-ländernas problem
egentligen gäller har jag mycket svårt
att tänka mig. Då tror jag faktiskt mera
på demonstranterna på gräsmattan här
utanför.

Men vad jag framför allt tror är att
vi måste sätta i gång en verkligt intensiv
kampanj. Jag tog högertrafikomläggningen
som exempel på hur en lyckad
statlig information kan läggas upp.
Det är en kampanj av det slaget, utsträckt
över längre tid, som vi måste ta
till om vi skall klara detta problem.

Sedan ställde fru Lewén-Eliasson frågan
till mig: Hur många krav har ni i
folkpartiet egentligen? Ja, här i riksdagen
har vi ett krav. Det är riktigt att
vi är några yngre folkpartister som i
motioner till folkpartiets landsmöte i
sommar kräver att partiet skall uttala

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

sig för att målsättningen 1 procent skall
uppnås redan 1970/71. Den plan som
folkpartiets riksdagsgrupp lägger fram
i dag går ut på att målet skall nås senast
1972/73. Om vi lyckas få partiet med
oss för ett tidigare årtal, så innebär det
att kravet på att målsättningen skall
uppnås kommer att drivas hårdare. Vår
plan innebär ju, genom betoningen av
att målsättningen skall uppnås senast
1972/73, ingen bindning till just den
tidpunkten. Vi försöker nå målet så tidigt
som möjligt.

Men, säger fru Lewén-Eliasson, hur
skall det gå för er som skall ha högern
med er i den regering ni avser att bilda?
Ja, det är klart att det kan vara
ett problem; högern representerar nämligen
i u-landsfrågan samma opinion
som fru Lewén-Eliasson. Det är högern
och socialdemokraterna som i dag går
fram som en oövervinnerlig majoritet
här i kammaren för det lägre av de två
buden i u-landsfrågan. Skillnaden är
bara att den ståndpunkten i en ny regering
kommer att befinna sig i minoritet
och inte i majoritet som den för närvarande
gör.

Vi skall försöka komma längre än till
1 procent, säger fru Lewén-Eliasson och
hänvisar till att socialdemokraterna uttalat
sig för en massiv hjälp till Vietnam.
Det är utmärkt; vi stöder kravet
på en massiv hjälp till Vietnam, men
i den mån den kommer att ha karaktären
av mer tillfälliga insatser tycker
jag inte att man skall räkna in den i
enprocentmålet. I den mån den däremot
kommer att ha karaktären av
vanlig u-hjälp skall den räknas in;
på den punkten är vi inte oeniga.

Sedan kommer fru Lewén-Eliasson in
på det kanske mest väsentliga, nämligen
prioriteringsfrågan. Hon frågar:
Vad är det ni vill avstå från att göra
när ni kräver så mycket i u-hjälp? Därmed
erkänner hon att vårt förslag går
mycket längre än propositionens. Men
problemet om prioritet gäller inte bara
vårt förslag. Ert förslag är visserligen

4 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

98 Nr 28

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

otillräckligt enligt vår mening, men det
innebär dock att vi skall satsa bortåt
åtta miljarder kronor i u-hjälp fram till
1974/75. Jag kan alltså med samma rätt
ställa frågan tillbaka till fru LewénEliasson:
Vad är det ni vill avstå från,
som ni kunde använt pengarna till i
stället? Hur mycket i utebliven höjning
av barnbidragen, hur mycket i utebliven
höjning av arbetsmarknadsbidragen,
hur mycket i utebliven höjning av
studiebidragen och hur mycket i ökade
.skatter har ni planerat i samband med
denna höjning av u-hjälpen? Ni kommer
att lika litet kunna svara på den
frågan som jag kan. Den är alldeles
orimligt ställd. Man kan inte svara på
den. Man får göra en avvägning när
den tiden kommer.

Man kan däremot säga: Här gör vi en
avvägning där det handlar om ett jämlikhetsproblem
i två dimensioner. Det
rör sig dels om jämlikheten mellan
fattiga och rika länder, dels om jämlikheten
inom Sverige. Vi har sagt när det
gäller avvägningsfrågan mellan fattiga
och rika länder, att vi är beredda att
gå längre än ni gör, att vi är beredda
att acceptera dubbelt så höga anslag
som ni gör och att vi är beredda att
acceptera en plan som innebär att vi
kan nå enprocentmålet nästan dubbelt
så snabbt som man kan göra enligt ert
förslag.

Men man har en känsla av när man
lyssnar till fru Lewén-Eliasson att ni
på något sätt, trots vad utrikesministern
sade, vill ställa möjligheterna att
åstadkomma ökad jämlikhet i Sverige i
motsats till möjligheterna att öka ulandshjälpen.
Jag skulle mot denna bakgrund
vilja ställa en fråga till fru Lewén-Eliasson:
Om det är vi som kommer
att lägga fram nästa u-landsbudget
och föreslå en plan som innebär att vi
skall nå enprocentmålet 1972/73, kommer
ni då med stöd av den argumentation
ni lägger fram i dag att hålla fast
vid er nuvarande plan och alltså — med
hänvisning till att det finns behov i

Sverige som behöver tillgodoses bättre
•— förorda en lägre anslagsökning än
den vi kommer att föreslå? Jag tror
det är en fråga som den u-landsengagerade
opinionen är mycket intresserad
av att få svar på före höstens val.

Herr ANTONSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag bemödade mig i
mitt tidigare anförande avsiktligt om
att inte förstora upp de partipolitiska
motsättningarna i denna fråga. Jag har
nämligen den uppfattningen, att socialdemokraterna
äntligen har tagit ett steg
framåt när det gäller detta problem.

Jag måste dock säga att det ändå ger
ett ganska egendomligt intryck, både
hos kammarens ledamöter och hos folkopinionen,
när socialdemokraterna vill
låta påskina att deras parti var det första
som, efter beslut av partikongressen,
tagit ett rejält tag.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att vi inom mittenpartierna år efter
år, när denna fråga har diskuterats,
har försökt driva på opinionen. Dessutom
vill jag erinra om att socialdemokraterna
och högern förra året stod
på en gemensam linje. De ville inte
höja anslaget, utan de ville göra en omfördelning
av 50 miljoner kronor inom
den ram som regeringen hade anvisat.

Låt mig få säga några ord om centerns
handlande i detta sammanhang.
Jag vet att vi var det första partiet,
efter det engelska labourpartiet, som
klart uttalade oss för FN:s målsättning
om 1 procent av bruttonationalprodukten
till u-hjälpen. Det är alltså ingen
hastigt påkommen åsikt hos oss. Vi har
medvetet försökt att vara pådrivande
opinionsbildare i detta fall, trots att vi
har vetat, herr talman, att det inte har
varit populärt. Från socialdemokratiskt
håll har man förklarat att det först
gäller att »städa upp» i folkhemmet.
Man har också sagt att opinionen inte är
mogen; vi har hört det åtskilliga gånger,
inte minst från finansministern. Vi
har ändå medvetet försökt att bilda

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

opinion, därför att vi har burits av insikten
om att vår internationella solidaritetskänsla
förpliktar oss till det, av
insikten om att rent humanitära hänsyn
kräver det och att — det är vi alla
överens om -— vi aldrig når internationell
fred och stabilitet så länge en stor
del av världens befolkning lever under
sådana förhållanden som i u-länderna,
och inte minst av insikten om att ifall
vi lyckas frigöra de latenta resurser
som ändå finns i u-länderna, tillför
detta det samlade världshushållet även
stora ekonomiska tillgångar.

Varje år då jag har deltagit i denna
debatt har jag poängterat att om vi menar
allvar med vår strävan att gå längre
än regeringen, får vi också vara beredda
att offra någonting, vara beredda
att gå fram litet saktare när det gäller
ökningen av levnadsstandarden. Den
beredvilligheten finns fortfarande inom
vårt parti.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s) kort genmäle
:

Herr talman! Ett tag tyckte jag att
det verkade som om herr Antonsson
tänkte bli moraliskt upprörd över att
jag hade börjat tala om partipolitik.
Men det är väl ingen som tror att det
inte skall bli partipolitik av det beslut
vi fattar i dag? I varje fall har jag den
bestämda uppfattningen, att vi i fortsättningen
kommer att få höra talas om
de skilda åsikter som vi har framfört
i dag.

Herr Ullsten ställde en rad frågor. Jag
skall börja med den sista, vari han
undrade hur vi skulle ställa oss, om en
eventuell regering i vilken hans parti
medverkade skulle ge ett lägre bud. Jag
tror inte att den situationen kommer
att uppträda, men låt oss säga att den
gör det. Då ser vi naturligtvis efter vad
det är man sätter åt sidan, alltså vad
man inte har prioriterat för att kunna
lämna mera bistånd, och sedan får vi
göra en avvägning.

Den plan, som regeringen har gjort

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

upp i största samförstånd med det socialdemokratiska
partiet i fråga om både
volym och tidsmål, är naturligtvis
byggd på den bestämda uppfattningen,
att vi skall kunna klara den utan åsidosättande
av viktiga sociala och andra
anordningar här hemma. Det är just
därför vi har valt denna tidsplan.

Det är väl inte förmätet av mig att
ställa frågan: Hur skall man klara alla
dessa olika lyft, som man nu vinkar
med bl. a. från folkpartihåll? Var skall
man skaffa pengarna, eller vad man
skall sätta tillbaka?

Det var en smula billigt att utgå från
min felsägning i informationsavsnittet.
Jag menade naturligtvis 600 000 kronor.

Vad gäller det informationsvärde som
ligger i ett utskottsutlåtande anser jag
naturligtvis inte att man skall gå ut på
gator och torg med det, men jag trodde
att herr Ullsten och jag var överens om
att de olika definitioner och preciseringar
som har gjorts i fråga om olika
begrepp var värdefulla som upplysningsgrund.

Herr Ullsten förklarar att högern är
ett problem. Skulle det bli en borgerlig
regering, får vi väl se hur detta problem
tar sig ut i detta sammanhang.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är visserligen litet
billigt att utnyttja felsägningar, det vet
jag, men jag tycker den här passade så
bra in i sammanhanget.

Nu råkade fru Lewén-Eliasson dessutom
ut för en felsägning till. Hon
sade: Vad skulle hända, om en ny regering
lade fram ett lägre bud än det
som socialdemokraterna har tänkt sig?
Ja, det tror jag aldrig kan hända.

Jag skall emellertid inte utnyttja den
felsägningen mera, utan jag skall utgå
från min fråga: Vad skulle hända, om
det sannolika skulle inträffa, att en ny
regering lägger fram ett högre bud?
Vad skulle socialdemokraterna då ställa
för motförslag?

100 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Om ni håller fast vid den linje ni
driver i dag, att det inte går att klara
de inhemska behoven utan att sträcka
sig fram i tiden till 1974/75 för att kunna
uppnå en procent i u-hjälp, då måste
ni rimligen inta samma ståndpunkt när
det framkommer ett hud som går längre.
Frågan lyder alltså inte då: Vad är
det som ni är beredda att avstå från?
I och för sig skulle man givetvis kunna
ställa frågan till er i dag också: Vad är
det som ni har låtit bli att föreslå, eftersom
ni ökar u-hjälpen så pass mycket
som ni ändå gör?

Vi ställer inte den frågan, utan vi
ställer följande fråga: Det finns resurser
i dag tillgängliga för att satsa på
mer u-hjälp än regeringen föreslår plus
en del annat. Varför säger ni då nej
till den ökningen?

Vi har lagt fram ett budgetalternativ,
som ger full täckning för vårt förslag
att öka u-hjälpen med 100 miljoner kronor
mer än vad regeringen föreslår,
d. v. s. med 100 procent mera, eftersom
ni föreslår 100 miljoner och vi föreslår
200 miljoner kronor.

Det är en prioritering, visst är det
det. Ni har prioriterat u-hjälpen lägre
än vi. Vi har föreslagit vissa justeringar
i skatterna och ansett att vi kan ta
dem liksom vissa justeringar på utgiftssidan;
trots att det innebär nackdelar.
Detta har vi gjort därför att vi
anser det viktigt att höja u-hjälpsbidraget.
I dag finns det ekonomiskt utrymma
för det förslag till u-landshjälp som
vi lägger fram, men ni är inte beredda
att acceptera detta.

Sådan är situationen. Vi har en högre
prioritering, en högre värdering av
vad vårt internationella ansvar kräver
än ni.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag har för avsikt att
säga några ord om bevillningsutskottets
betänkande nr 41.

Sedan gammalt har från svensk sida

bedrivits biståndsverksamhet gentemot
s. k. utvecklingsländerna. Ett beundransvärt
och av stark idealitet buret
arbete har sedan lång tid tillbaka bedrivits
av den svenska kyrkan och av de
fria samfunden i deras verksamhet på
missionsfälten. När man nu går att bedöma
värdet av de olika verksamheterna
är det på sin plats att inte underskatta
vad som där har uträttats. Jag
tror att den statliga verksamheten nu
skulle vinna ganska mycket på att man
toge lärdom av de erfarenheter som
därvid vunnits, eftersom det är på detta
område som den verkliga sakkunskapen
på detta gebit finns.

Vidare har de svenska företagen genom
sin etablering i dylika länder bidragit
till att hjälpa dessa länders folk.
Till den mest effektiva hjälpen, speciellt
på det ekonomiska fältet, torde
kunna räknas de svenska företagens
etablering i sådana länder. Herr Petersson
i Gäddvik har mycket utförligt argumenterat
för en sådan linje, varför
jag inte har någon anledning att upprepa
dessa argument, utan jag skall bara
instämma i dem.

I en reservation till bevillningsutskottets
betänkande nr 41 har vi reservanter
fullföljt yrkandena i motioner
om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära »förslag till sådana
ändringar i skattelagstiftningen, att det
ekonomiska samarbetet med u-länderna
underlättas». Främst torde detta kunna
ske genom slutande av dubbelbeskattningsavtal
med dessa länder.

Genom dessa åtgärder kan man på
ett effektivt sätt hjälpa u-länderna. En
hjälp denna väg kräver att dessa företag
är villiga att ta vissa risker och
göra stora ansträngningar. Den kräver
ett helt och fullt engagemang från dem
som här befattar sig med denna sak.

Om dessa företag genom sitt risktagande
i dessa länder där får en skattepreferens,
bör inte svensk skattelagstiftning
lägga hinder i vägen härför.
Därför ber jag, herr talman, att få yrka

Tisdagen dem 28 maj 1968 em.

Nr 28 101

bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande nr 41 fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(h).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall syssla, inte
med u-hjälpen, utan med den detalj
som herr Magnusson i Borås talade om.
Jag vill dock passa på tillfället att säga
till oppositionen att det är ganska enkelt
att stå här och skryta med att
man varit först med kraven på högre
u-hjälp eller att man varit först på det
eller det området.

Det är självklart att det är ett oppositionens
privilegium, inte bara i detta
land utan även i andra länder, att komma
med bud som ligger långt fram i
tiden. Det är sådana bud som en ansvarig
regering eller ett ansvarigt parti
kanske inte har möjligheter att genomföra,
eftersom de måste ta hänsyn till
alla omständigheter.

Jag frågar herr Ullsten om hur folkpartiet
egentligen skulle klara problemet
om det skulle komma i regeringsställning.
Folkpartiet kommer med den
kritiken mot regeringen och mot socialdemokratin
att vi inte gjort det eller det
på det eller det området. Folkpartiet
angriper bostadsbristen, köerna och att
det knappast är tillräckligt gjort på något
område. Folkpartiet vill genomföra
stora reformer; det vill ha skattesänkningar
— inte för dagen, heter det —
men i princip är man med på högerns
skattesänkningsförslag. Dessutom skall
man ha mera till u-hjälpen.

Då frågar man sig: Hur skall mittenpartierna
eller de borgerliga över huvud
taget klara detta problem? Denna
fråga kommer ni inte ifrån genom några
finurliga konstruktioner i ett annat
avseende, ty detta är den verklighet
som vi, vilka debatterar dessa frågor,
dagligen konfronteras med. Det är vi
som skall försöka upplysa det svenska
folket om att det gäller att få en riktig

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

avvägning av de resurser som vi anser
oss kunna ta ut.

Men, herr talman, jag skall inte längre
syssla med detta. Jag kände ett behov
av att framföra dessa synpunkter
och så att säga ställa kyrkan mitt i byn
även när det gäller den känsliga fråga
som u-hjälpen innebär.

Beträffande den fråga som bevillningsutskottet
haft att behandla i sitt
betänkande nr 41 har riksdagen under
de tre senaste åren haft att ta ställning
till liknande yrkanden som framförts
i de nu aktuella motionerna. Dessa har
avslagits huvudsakligen med den motiveringen
att internationell dubbelbeskattning
skall undvikas genom överenskommelser
med vederbörande främmande
stat och att Sverige har ett rikt
förgrenat nät av dubbelbeskattningsavtal
och andra sådana överenskommelser.
Enligt anvisningar till 20 § kommunalskattelagen
utgör allmän direkt
skatt, som erlagts till utländsk stat eller
kommun, avdragsgill kostnad vid taxering
i Sverige av inkomst från förvärvskälla
i beskattningslandet. Det
medför alltså en lättnad i svensk beskattning
till hälften eller mera av den
utländska skatten.

Vi har inte minst hänvisat till de
regler om en generell rätt till avräkning
för utländsk skatt som riksdagen
antog 1966; ett s. k. credit of tax-system,
som innebär att fysiska personer
med hemvist i Sverige och svenska juridiska
personer, som har inkomster
från länder, med vilka Sverige inte ännu
har dubbelbeskattningsavtal, äger
rätt att från den svenska statliga skatten
avräkna den statliga skatt eller delstatsskatt
som erlagts i ett sådant land.
Beräkningen är individuell. Om en utländsk
skatt är högre och en lägre än
den svenska, begränsas avräkningen i
det förra fallet till den svenska och i
det senare till den utländska skattens
belopp. På det sättet betalas skatt på
utländsk inkomst i princip endast en
gång och efter den skattesats som till -

102 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

lämpas i den stat som uttar den högsta
skatten.

Avräkningsförfarandet kan också avse
tjänsteinkomst som uppburits i annat
land. Ett svenskt moderbolag har
dock inte rätt till avräkning för skatt
som erlagts för dotterbolags räkning.
Avräkningen skall gälla slutlig och
faktiskt erlagd skatt; lielt eller delvis
efterskänkt utländsk skatt får inte avräknas.

Dubbelbeskattningssakkunniga sade
att risken för dubbelbeskattning genom
detta avräkningsförfarande torde komma
att helt undanröjas. Jag vill erinra
om att enligt svensk företagsbeskattning
har de svenska företagen avsevärda möjligheter
att finansiera investeringar
utomlands. Sålunda kan ett svenskt företag
med dotterföretag utomlands få
uppskov med skatten genom att dotterföretagets
vinst skall leda till beskattning
först då den blir tillgänglig för
lyftning. Det innebär en icke oväsentlig
förmån när det gäller utlandsinvesteringar.
Men motsvarande gäller också
för ett moderföretags möjligheter att
överföra egen vinst skattefritt till ett
dotterföretag utomlands.

Utskottet har nu liksom tidigare velat
understryka att det inte är självklart
att interna lagstiftningsåtgärder, som
medger skattefavörer för utländska investeringar,
alltid kommer att gynna ulandet;
man får inte bortse från att
dylika regler kan användas som ett
medel för skatteflykt. En sådan vill vi
inte medverka till, och vi menar att
den inte heller gagnar u-länderna.

Låt mig tillägga, herr talman, att
dessa skatteproblem mellan industrioch
u-länder varit föremål för undersökningar
av en skattekommitté inom
OECD. Kommittén vitsordar att industriländerna
genom interna skattelagstiftningsåtgärder
kan skapa förutsättningar
för u-landsinvesteringar, men
den understryker samtidigt att dylika
interna åtgärder är till föga gagn, om
inte u-länderna själva på olika sätt för -

söker förbättra investeringsklimatet inom
sina egna gränser. Det är önskvärt,
tillägger kommittén, att dubbelbeskattningsavtalen
ökar snabbt i antal.

Som jag nyss framhöll har Sverige
ingått dubbelbeskattningsavtal med flera
u-länder. Några av dessa avtal innehåller
bestämmelser om skatteavräkning,
s. k. matching credit. De innebär
en direkt skattefavör vid ett företags
etablering i ett u-land. I de avtal som
nu ingås försöker man om möjligt få
med bestämmelser om matching credit.

Utskottet erinrar om att man inom
Förenta Nationerna tillsatt en arbetsgrupp
med skatteexperter och representanter
för både industri- och u-länder,
som i samarbete med internationella
organ skall undersöka olika vägar
för att underlätta ingåendet av dubbelbeskattningsavtal
mellan industrioch
u-länder. Vid sidan om annat statligt
utvecklingsbistånd i ökad takt är
detta samt andra överenskommelser för
att undanröja dubbelbeskattning säkerligen
den bästa metoden i fråga om
beskattningen.

I övrigt har i debatten redan redogjorts
för betydande strävanden att
hjälpa u-länderna, och det torde väl när
allt kommer omkring vara den effektivaste
vägen.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till bevillningsutskottets hemställan.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Herr Brandt sade i sitt
anförande att han skulle ställa kyrkan
mitt i byn. Det tror jag att lian lyckades
göra — antagligen sig själv ovetande —
när han uttryckte den meningen att det
tillkom den politiska oppositionen att
på väsentliga områden ta initiativet och
visa vägen mot framtiden; det var i varje
fall innebörden av hans uttalande.
Jag tror att detta i och för sig inte behöver
vara någon oundviklig regel. I
själva verket är det väl så, att det socialdemokratiska
partiet i Sverige under tidigare
skeden haft initiativet på väsent -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

103

liga områden, både i oppositionsställning
och i regeringsställning. Det signifikanta
i den föreliggande situationen
— både när det gäller det ämne vi nu
diskuterar och i flera andra avseenden
—• är att det nuvarande regeringspartiet
har förlorat detta initiativ. Det var
intressant att höra att även herr Brandt
instämde i detta omdöme, som jag för
min del många gånger givit uttryck för.

När det gäller den nu föreliggande
och mycket väsentliga frågan är det
många av oss bär i kammaren som under
de senaste dagarna har resonerat
med företrädare för de ungdomsgrupper
som på olika sätt försökt väcka en starkare
opinion för ökad u-hjälp. Det finns
utan tvivel — jag tror att det har konstaterats
av någon tidigare talare i debatten
— en stark kontrast mellan dessa
unga människors intensiva men samtidigt
ganska lågmälda resonemang för
att hävda sin uppfattning å ena sidan
och å den andra de gormande våldsprofeter
i smått som under tiden huserat i
Stockholms studentkårs hus.

I grunden är naturligtvis de unga generationernas
häftiga upplevelser av de
gigantiska u-landsproblemen lätta att
förstå; de unga känner instinktivt och
inser kunskapsmässigt att de nuvarande
förhållandena i relationerna mellan rika
och fattiga länder inte kan bestå. Deras
reaktioner grundas säkert främst på
starka känslor för humanitetens krav
och på insikten om de djupa och kolossala
skillnader som finns mellan de villkor
som u-ländernas ungdom växer upp
under och de svenska ungdomarnas egna
villkor. Det är känslor och värderingar
som vi i hög grad respekterar och som
jag tror att även vi, som är äldre eller
något äldre, också upplever i större utsträckning
än många unga vill förstå.

Men härtill kan fogas en omständighet
av mer brutal karaktär. Världsfreden
kan inte tryggas — det fanns en antydan
om det också i utrikesministerns
inledande deklaration —- så länge social
rättvisa och ekonomisk trygghet är ett

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

privilegium för en minoritet av jordens
befolkning. Låt mig på denna punkt tilllägga,
att det gladde mig att få höra ett
uttryck för denna uppfattning i regeringsdeklarationen
— tidigare har vi varit
ganska ensamma om att understryka
aspekter av den karaktären. Sanningen
är på marsch också inom regeringslägret,
även om regeringen — som herr
Brandt sade — har tappat initiativet.
Det finns dess värre, herr talman, ingen
anledning att betvivla — och detta är
det brutala perspektivet — att några av
dagens fattiga u-länder, om inte en avgörande
förändring i den internationella
atmosfären inträffar, inom loppet av
ett kvarts sekel eller inom en avsevärt
kortare tidrymd i samma skala som dagens
supermakter kommer att skaffa sig
tillgång till de fruktansvärda påtryckningsmedel
som kärnvapnen utgör. De
kommer i så fall att göra det även till
priset av att deras egen materiella standardutveckling
kommer att starkt fördröjas.
Inget hot mot Europas och Nordamerikas
välstånd eller mot demokratier,
som har blivit för loja för att inse
sitt ansvar för världen, kan vara allvarligare
än det hot talrika, halvsvältande,
av hatkänslor över orättvisor uppfyllda
och till tänderna rustade folk kan komma
att utgöra.

Jag kan beträffande de perspektiv,
som jag här har antytt, i långa stycken
instämma i utrikesministerns beskrivning
av den allmänna situationen. Det
finns emellertid på en punkt i utrikesministerns
anförande en märklig passage
som jag gärna skulle vilja att utrikesministern
gav en förklaring till. Han
sade att skiljelinjen mellan dem som
kämpar för rättvisa och dem som försvarar
sina privilegier i en del fall går
vid hudfärgen, och det är förvisso sant.
I andra fall är den beroende av ekonomiska
förhållanden. Men när det gäller
hudfärgen nämnde utrikesministern Förenta
staterna, Sydafrika och Rhodesia i
ett enda andetag — jag tror ordet var
Amerika.

104 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

(Hans excellens utrikesministern: Det
har jag inte gjort.)

I varje fall står det i den stencilerade
utskrift som jag haft tillfälle att ta del
av. Om det nu inte var avsiktligt eller
om detta har blivit ändrat, så tror jag
att det skulle vara mycket tillfredsställande
om utrikesministern ville klarlägga
det.

De konkreta krav, som de demonstrerande
ungdomsgruppernas företrädare
framfört beträffande u-länderna, och de
praktiska förslag, som de framställt om
de lämpliga vägarna för industriländerna
att förverkliga dessa krav, har inte
befunnit sig i nivå med deras ideella
engagemang och faktiska kunskaper om
förhållandena i u-länderna. Men det är
ändå mycket positivt att opinionen i ulandsfrågan
drivs på. Det är speciellt
viktigt då, som jag har uppfattat det, regeringen
haft en tendens att skylla på
folkopinionen för att motivera den långsamma
fram&tegstakten. Det är med en
känsla av missräkning, ja, jag skulle vilja
säga av fruktan som jag funnit att
den nuvarande regeringen haft en böjelse
att säga: Visst är problemen allvarliga,
men ännu är den svenska opinionen
inte riktigt mogen, och därför
får vi ta det ganska lugnt ett tag. Det är
möjligt att regeringens bedömning av
opinionen är riktig. Desto mer angeläget
är det i så fall att andra politiker
fullgör sin del av den upplysningsuppgift
som här föreligger. Vår uppgift är
särskilt stor, därför att vi bör veta att
den tid som står till vårt förfogande är
begränsad.

.lag vill inte överdriva de skillnader
som finns mellan regeringens program
och det program för en större och snabbare
ökning av stödet till u-länderna
som vi förordar. Men nu som tidigare
vill jag deklarera, att även om den skillnaden
skulle vara förknippad med en
politisk belastning för oss, så är vi beredda
att acceptera den; vi tror nämligen
att om de liberala och sociala partierna
går i spetsen för en mer aktiv

linje, så kan detta bidra till att en bred
opinion snabbare vaknar till förståelse
för de ödesperspektiv som här öppnar
sig och de anspråk som de perspektiven
ställer, perspektiv som antytts både i utrikesministerns
deklaration och något
mer brutalt i inledningen av mitt anförande.
Jag vill på den punkten tillägga
att utrikesministerns uttalande, att den
översyn, som det socialdemokratiska
partiet vidtagit, följts av en prövning
inom andra partier när det gäller uhjälpens
utformning och storlek, gör ett
egendomligt intryck på en företrädare
för ett parti som med lugnt samvete kan
säga sig att han tillsammans med dem
som representerat centerpartiet har gått
före med den prövningen i positiv riktning.
Regeringen Erlanders u-landspolitik
har varit mycket mer storartad i sina
paroller än i sina handlingar.

När de grundläggande principerna för
det svenska u-landsbiståndet framlades
1962 i en proposition, som var undertecknad
av statsministern själv, sades
det där, att stödet till de fattiga länderna
komme att utgöra ett av de viktigaste
inslagen i 1960-talets politik. Vi vet nu
att det inte blev så. Under hela 1960-talet har u-hjälpen inte blivit stort mer
än en restpost i budgeten. Målet, att uppnå
1 procent av nationalinkomsten i bistånd
till de fattiga länderna före 1960-talets utgång, har genom regeringens
långsamhet att successivt höja u-hjälpen
blivit omöjligt, och nu vill man skjuta
målet till 1970-talets mitt.

Nej, u-hjälpen blev inte ett av de viktigaste
inslagen i 1960-talets politik, vilket
skrevs i statsministerns proposition
för sex år sedan. Den blev inte heller
vad det socialdemokratiska partiet utlovade
för fyra år sedan. Då sades det att
partiet var beslutet att »snabbt utvidga
vårt bistånd till de fattiga folken med
sikte på 1 procent av nationalinkomsten».
Jag vet inte vilka anspråk på
snabbhet som programskrivarna hade,
men jag tror att det var få som då kunde
tänka sig att man 1963 eller om det var

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 105

1964 med »snabbt» menade mitten av
1970-talet. Nej, socialdemokraterna har
inte genomfört det löftet från 1964.

Det blev inte heller så som den arbetsgrupp
i det socialdemokratiska partiet
krävde som lade fram förslag till 1967
års partikongress. Den arbetsgruppen
bestod av representanter för regeringen,
Landsorganisationen och Broderskapsrörelsen
och den ansåg i en skrift att enprocentmålet
skulle vara uppnått i början
av 1970-talet. Det avvisades av det
socialdemokratiska partiet. Men det är i
princip samma krav som nu reses i de
reservationer som i dag föreligger från
mittenpartiernas sida. Jag skall gärna
erkänna, att socialdemokratiska politiker
ofta har framfört stora och välformulerade
paroller om u-hjälpens vikt,
men det är inte en parollernas regering
som vi behöver i detta avseende, utan
en handlingens.

Skillnaderna nu mellan den linje, som
vi företräder, och å andra sidan regeringens
och högerns linje är ändå inte
obetydliga. Herr Ullsten har tidigare i
debatten berört den metafor som utrikesministern
använde för att karakterisera
den skillnaden; han talade om
skummet på en redan välfylld bägare.
Herr talman! Jag måste säga att i denna
liknelse ligger — jag vill gärna tro en
omedveten — cynism när det gäller måttet
av de insatser som görs från svensk
sida och av i-världen över huvud taget.
De kan inte jämföras med någon
välfylld bägare. Vi i folkpartiet har strävat
att göra den bägaren något mera
fylld med en dryck som kan tillgodose
de allra mest elementära av dagens behov
i ett litet fåtal av de ifrågavarande
länderna. Utrikesministerns metafor är
av ett slag, vars innebörd faller tillbaka
på den i grunden felaktiga bedömning
som regeringen gör av hela problemet.

De unga demonstranterna här utanför
kräver att enprocentmålet skall vara
uppnått 1969/70. För min del tror jag
inte att detta är praktiskt genomförbart.
Men jag vill kraftigt understryka att det

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

väl ändå är alldeles tydligt att våra krav
ligger väsentligt närmare vad som behöves
för att kunna uppnå målet 1969/
70 än vad regeringens gör. Ty för den
femårsperiod, 1968/72, det är fråga om
innebär de sannerligen ingen spottstyver.
Våra förslag innebär för denna period
inemot en miljard kronor mer i anslag
än vad regeringen är beredd att satsa.
Jag har litet svårt att förstå resonemang
som går ut på att den som säger,
att enprocentmålet skall var uppnått
redan under 1969/70, är en ädel riddare,
värd de största entusiasternas fulla
förtroende. Men den som säger, att
etappmålet skall vara uppnått senast
budgetåret 1972/73, bör inrangeras i
samma harhjärtade falang som regeringens
anhängare, som skjuter på etappmålet
till 1970-talets mitt.

Det är väl ändå klart att med den linje
som folkpartiet och centerpartiet företräder
skulle många fler goda ting
kunna uträttas i flera utvecklingsländer
än med regeringens. En bättre undervisning,
en vidgad familjeplanering, ett
bättre stöd till livsmedelsförsörjningen
och livsmedelslagringen skulle exempelvis
kunna uppnås. Många u-landsmedborgares
tillvaro skulle kunna te sig mer
ljus, i varje fall avsevärt mindre mörk,
än med den av regeringen föreslagna
omfattningen av anslagen. Jag tror att i
praktiken ingenting skulle vara mera
värdefullt för möjligheterna att få till
stånd en snabbare ökning och en effektivare
satsning, när det gäller det svenska
utvecklingsstödet, än om de som nu
släpar efter mest i resonemangen, och
det är socialdemokraterna och högern,
ville röra sig närmare våra ståndpunkter.

Det är med förhoppningen att så till
slut skall ske som vi kommer att fortsätta
att driva vår linje och noga undersöka
de möjligheter och utsikter som
kan finnas att ytterligare stegra tempot.
Det är också med den förhoppningen
som vi i dag uppmanar kammarens ledamöter
att rösta på de reservationer

4*—Andra kammarens protokoll 19(18. Nr 2S

106

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

som undertecknats av våra representanter
i utskottet.

Enligt min mening är det inte realistiskt
att resonera som utrikesministern
gjorde i sitt inledande anförande, då lian
yttrade att han fäste lika stor vikt —
kanske sade han rent av minst lika stor
vikt — vid kvalitet som vid kvantitet.
Det låter bestickande, men som jag ser
det förhåller det sig helt enkelt så att
det för att uppnå tillräcklig kvalitet behövs
ett minimum av kvantitet. Det var
det som utrikesministern förbisåg i sitt
resonemang.

Sj avfallet är det emellertid riktigt att
u-landsdebatten inte bara gäller volymen.
Regeringen har genom åren bifallit
flera av de andra krav vi ställt. Nu
är vi medlemmar i OECD:s biståndsorgan
DAC, även om det tog sin tid. Vi får
nu investeringsgarantier, även om förslaget
är behäftat med brister, och vi får
också en plan för u-hjälpens höjning —
även om den planen ställer ett enligt vår
mening alltför avlägset mål.

Ett väsentligt syfte med Sveriges uhjälp
är att öka demokratins framtidsmöjligheter,
och ett viktigt medel att
göra detta är att söka stegra levnadsstandarden
i u-länderna. Jag är glad för
överensstämmelsen i uppfattningarna i
det avseendet. Men därför måste också
möjligheterna att förbättra u-landsbefolkningens
levnadsförhållanden vara
avgörande för dirigeringen av vårt bistånd.

Vi måste naturligtvis inse att förutsättningarna
för en demokrati av vår
parlamentariska typ är mycket sämre i
utvecklingsländerna än hos oss. Men jag
har svårt att se att det finns några
egentliga belägg för att utvecklingstakten
har varit snabbare i länder som
styrts av diktaturer av ena eller andra
slaget än i länder som söker nalkas demokratiska
samlevnadsformer på olika
vägar. Jag har för min del i stort sett
ingenting att anmärka mot de principer
som hävdas både i propositionen som
nu behandlas och i statsutskottets utlå -

tande, och jag tror att de kan sammanfattas
ungefär så i de avseenden jag här
talar om:

1. Vår egen bedömning av huruvida
de politiska förhållandena i ett u-land
motiverar en svensk biståndsverksamhet
måste ske från fall till fall. Därför
kan vi inte låsas av en doktrinär uppfattning
om vad som vore lämpliga styrelseformer
i ett u-land, vars förhållanden
skiljer sig mycket starkt från våra
egna.

2. Det kan då också förekomma fall,
där en bedömning av ett u-lands politiska
förhållanden kan ge till resultat att
något bistånd inte bör lämnas.

3. Ett av syftena med den svenska biståndsverksamheten
över huvud taget är
dock, som jag tidigare angivit, att man
utan inslag av doktrinära tänkesätt söker
underlätta uppkomsten av en demokratisk
anda i utvecklingsländerna.

Här finns tydligen en gemensam uppfattning
inom de demokratiska partierna
i Sverige om det värdefulla i — hur
stora svårigheterna inom många u-länder
än i dag kan te sig — att det skeende,
som där under de närmaste årtiondena
skall utspelas, skall gå i en riktning
som främjar de demokratiska krafterna.
Jag delar också utrikesministerns
uppfattning att i längden bär detta säkert
också mycket stor betydelse för hur
demokratins framtidsutsikter skall te sig
även i de länder där den nu och från en
ur historisk synvinkel ganska kort period
är hemmastadd.

Det finns i regeringens och statsutskottets
majoritets ställningstagande en
onödig reminiscens kvar av en kombination
av misstro mot enskilt näringsliv
och en mera doktrinär värdering av utvecklingsländernas
politiska förhållanden.

Regeringen och utskottsmajoriteten
håller ganska envist fast vid uppfattningen
att svenska investeringsgarantier
mot politiska risker i varje fall på nuvarande
stadium bör hållas inom den
begränsade krets av länder, som kom -

107

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

mit att kallas för huvudmottagarländer.
Definitionen är ju, försiktigt uttryckt,
ganska oklar. En rad av remissinstanser
— bland dem några som sannerligen
inte kan misstänkas för att vara partiskt
inställda till förmån för enskilt näringsliv
— har avstyrkt denna länderbegränsning
beträffande investeringsgarantierna.
Dit hör — vilket har åberopats i en
reservation — Landsorganisationen,
Kooperativa förbundet och riksbanksfullmäktige.

Herr talman! Även när det gäller dessa
problem måste självfallet den andra
punkten i den uppräkning av principer,
som jag nyss gjorde, gälla. Det kan finnas
och finns naturligtvis i dag särskilda
politiska förhållanden inom en del
områden, som utgör ett hinder för investeringsgarantier
mot politiska risker.
Dit hör inte bara, såsom utskottet nämner,
t. ex. de portugisiska kolonierna i
Afrika utan även —- men det nämner
inte utskottet — Portugal självt, som vad
befolkningens levnadsförhållanden beträffar
i mycket stor utsträckning kan
jämföras med ett u-land och där de politiska
riskerna för utländska investeringar
torde vara ganska betydande.

Vidare står det klart att investeringsgarantier
av den typ det här är fråga
om inte skall lämnas, om inte en ingående
prövning skett om huruvida de projekt
det är fråga om verkligen — och
även enligt mottagarlandets egen bedömning
— är ägnade att gynnsamt bidraga
till dettas ekonomiska utveckling.

Däremot finns det när det gäller investeringsgarantier
inte samma skäl som
i fråga om de statliga svenska insatserna
i övrigt att i effektivitetens intresse göra
en koncentration till ett starkt begränsat
antal länder. Det kan förutsättas att
en enskild investering i ett utvecklingsland
över huvud taget inte kommer till
stånd, om den inte grundas på en bedömning
som säger att effektiviteten i
investeringen blir betydande. Häri kan
ligga en bedömning av att en sådan investering
även är förenad med fördelar

Nr 28

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

för det investerande företaget. Men det
utgör naturligtvis på intet sätt något skäl
för att den inte samtidigt är till fördel
för det land där den sker eller för att
den inte skulle komma till stånd. Det är
i själva verket en sådan kombination av
privata och allmänna intressen som lett
till den välståndsutveckling som kännetecknat
vårt eget land och som varit till
stort gagn för alla dess medborgare. Det
är naturligtvis det som är bakgrunden
till att det övervägande flertalet av uländernas
ledare är positivt inställda till
sådana investeringar. Det inslag av doktrinalism
som regeringspropositionen på
denna punkt har fått bör snarast avlägsnas.

Jag vill tillägga att det är synnerligen
väsentligt att investeringarna i u-länderna
inpassas i en väl genomtänkt ekonomisk
uppbyggnadsplan. Den politiska
målsättningen för denna planering är ulandets
egen angelägenhet. När det gäller
den tekniska inriktningen och sättet
att genomföra planeringen kan framför
allt de politiskt obundna multilaterala
organen göra väsentliga insatser. För att
planeringen skall kunna anpassas till de
olika förhållandena och till den olika
grad av ekonomisk utveckling som uländerna
befinner sig i behövs, som vi
ser det, en genomtänkt utvecklingsstrategi
— jag tillåter mig använda det uttrycket.

I ett land kan bristen på kapital vara
den avgörande svårigheten. I ett annat
land kan kapitaltillförsel och investeringar
bara få begränsad effekt så länge
landet saknar en något så när hyggligt
fungerande egen administration. I ett
tredje land kanske villkoret för bistånd
måste vara att landet genomför en jordreform,
eftersom i annat fall insatserna
endast kan komma minoriteter till del.
•— Detta är bakgrunden till den internationella
utvecklingsstrategi som krävts
från många håll under de senaste åren.

Vi bör genom stöd till forskning och
genom en målmedveten värdering av resultaten
av genomförda projekt medver -

108 Nr: 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ka till förbättringar i denna utvecklingsstrategi.
Våra egna projekt bör naturligtvis
så långt möjligt inpassas i planer
som är uppgjorda på grundval av sådana
erfarenheter.

Herr talman! Det har sagts att dagens
beslut kommer att vara avgörande för
den svenska u-landspolitiken för många
år framåt. Jag tror inte det. Om regeringens
förslag går igenom innebär det
visserligen att u-landshjälpen under nästa
budgetår blir lägre än enligt det förslag
som vi i folkpartiet och centerpartiet
har lagt fram. Det är klart att detta
också innebär att det blir svårare att
uppnå enprocentmålet senast 1972/73.
Men jag vill inte uppge förhoppningarna
om att det skall gå att genomföra vår
plan. Då behöver vi emellertid en regim
som inte bara vill utan som också vågar.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ämnade inte begära
ordet nu, men jag tycker att jag inte
utan vidare behöver finna mig i den
debattmetod som herr Wedén använder.

Herr Wedén har antingen inte förstått
vad jag sade eller också har han förvrängt
det — vilken tolkning som är
mest sympatisk för herr Wedéns vidkommande
vet jag inte. Jag har inte sagt
att folkpartiet eller mitten har tagit initiativet
beträffande u-lijälpen. Jag sade
att det är ett privilegium för en opposition
att kunna föra fram överbud i
vissa frågor. Men dessa överbud är ju
fullkomligt värdelösa om man sätter in
dem i ett större sammanhang och tar
ansvaret för att skapa resurser för att
realisera kraven.

Ni har, som jag sade, fört en propaganda
i form av överbud på många områden,
när detta varit populärt. Ni har
fört en propaganda mot att vi skulle
utvidga den offentliga verksamheten, ni
har fört en ständig propaganda mot
skatterna och ni tar inte heller nu principiellt
avstånd från högerns stora skattesänkningsförslag.
Det var detta jag
framhöll.

Det finns inte någon möjlighet att lösa
u-hjälpsproblemen med någon jultomtemyt.
Den fråga jag ställde var hur
det skall gå för folkpartiet, om partiet
kommer i regeringsställning.

Herr talman! I fråga om u-hjälpen
krävs av oss inte propaganda om vilken
som har kommit först med krav om att
vi skall hjälpa u-länderna. Nej, i dag
krävs såvitt jag förstår allvarliga och
väl övervägda åtgärder, vilka ger den
bästa hjälpen och för vilka vi alla är
villiga att ställa resurser till förfogande.
Det gläder mig att vi i dag åtminstone
i sak är eniga om att hjälpa u-länderna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill för det första
säga till herr Brandt att om det blir vår
uppgift att i regeringsställning handlägga
dessa frågor kommer vi att fullfölja
den linje jag här talat för.

För det andra vill jag säga att om
herr Brandt är vänlig och studerar de
förslag som vi har framlagt vid innevarande
års riksdag kommer han att finna
att vi har varit beredda att ställa erforderliga
resurser till förfogande. Allt annat
tal är alldeles felaktigt!

Till sist ber jag att få framhålla att
jag fullständigt instämmer i herr Brandts
omdöme att det minsann inte skall vara
fråga om att bara röra sig med ord, fraser
och paroller. Man måste också i
större utsträckning verkligen handla.
Det är vi som förespråkar det större
måttet av handlingar; herr Brandt och
hans meningsfränder förespråkar det
mindre måttet av handlingar och den
större mängden av paroller utan täckning.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Många av de fakta som
möter oss i u-landsdebatten är klara
och ovedersägliga. Klyftan mellan de
rika industriländerna och de fattiga utvecklingsländerna,
vilken vi hade hoppats
skulle minska, vidgas i stället för

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 109

att krympa. U-ländernas andel av
världsexporten stiger inte. U-ländernas
skuldbörda ökar och har inom kort nått
en nivå där enbart räntor och amorteringar
tar i anspråk en stor del av ulandsbiståndet.

»Utvecklingsdecenniet» uppvisar en
stagnation i absoluta tal och en nedgång
relativt sett. Från många håll har
insatserna faktiskt minskat; från vårt
håll har de ökat något men är ändå alldeles
otillräckliga.

För min del tror jag att detta kan
bottna i det bristande intresset för uländerna
— vilket beror på att tillräcklig
upplysning om förhållandena saknas
— och naturligtvis också däri att många
ögonblickets entusiaster tyckt att det
dröjt alltför länge innan man fått se
några påtagliga resultat av hjälpen.

Till det kommer naturligtvis också
den uppfattningen, som inte är så ovanlig,
att denna u-hjälp uteslutande skulle
vara till gagn för u-länderna. Så är ju
inte alls fallet. Helt säkert blir den —
om vi lyckas med en effektiv u-hjälp;
och det måste vi göra — till gagn för
hela vår värld både när det gäller att
skapa fredligare förhållanden mellan
folken och att efter hand ordna en mer
världsomfattande handel.

Det är alltså i grund och botten inte
fråga om åtgärder som — frånsett det
humanitära motivet, vilket i och för
sig är tillräckligt — är till nytta för
oss alla.

I ett sammanhang som detta får det
helt enkelt inte finnas utrymme för någon
defaitism. Den tredje världens problem
måste finna sin lösning. Dessa
problem har så att säga kommit hem
till oss på ett omedelbart och nära sätt
genom massmedia, och de har kommit
för att stanna. Men några kortsiktiga
och enkla lösningar finns inte, och inte
heller finns det väl utrymme för att tala
om att somliga bara driver propaganda,
i tro att det skall hjälpa, i stället för
att anvisa resurser. Som herr Wedén
nyss framhöll har faktiskt centerpartiet

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

och folkpartiet begärt större anslag för
detta ändamål och också anvisat hur
man skall täcka dessa utgifter. Det är
inte stora pengar — 100 miljoner kronor
— men det är dock mera än vad
regeringen har gått in för.

Naturligtvis finns det risk för att den
svenska u-landsdebatten i alltför hög
grad stannar vid sådana målsättningar
som vi har angivit för det framtida
biståndet. Det vore olyckligt. Det svenska
enprocentmålet är givetvis inte något
slutmål utan ett etappmål, och det
har sin främsta uppgift som en planeringsriktpunkt
för relativt kort tid framöver
och som ett pedagogiskt tillrättalagt
mått för vår vilja till insatser. Det
är viktigt att hålla den saken i minnet,
inte minst inför den planering som
snart måste till för den period som
kommer efter det att enprocentmålet
uppnåtts.

Vårt bistånd är i stor utsträckning
inriktat på att ge u-länderna själva förutsättningar
att sätta i gång en utveckling.
En sådan form av bistånd har vi
i verksamheten för att starta familjeplanering.
Utvecklingsländernas folk
måste på egen hand — tyvärr utan att
vi förmår göra så särdeles mycket; något
kan vi ändock göra — försöka att
sätta ett stopp för befolkningsexplosionen.
Om inte vilja och förståelse kan
skapas i det viktiga inledningsskedet,
blir stödet av föga värde. Detsamma
kan man säga om undervisningsområdet,
vare sig det gäller utbildning av
vuxna eller av barn. Detta är områden
där man kan få till stånd en självgenererande
effekt, strategiskt naturligtvis
utomordentligt viktiga. Våra egna insatser
på fältet är ofta alltför litet anpassade
till den miljö det gäller att få
full effekt inom.

Ett annat viktigt fält för utveckling
av de fattiga länderna är handeln. Det
är omöjligt att begära konkurrens på
lika villkor av ett land, som står alldeles
i början av sin utveckling. Stabilisering
av råvarupriserna är nödvän -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

110 Nr 28

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

dig och preferensbehandling måste genomföras
för att främja u-ländernas export
av såväl hel- som halvfabrikat.

Om u-ländernas export drabbas av
svåra och oförutsedda reduceringar bör
någon form av stödjande åtgärder tillgripas.
Det finns också anledning att
stödja u-ländernas försök till ekonomiskt
samarbete genom bildandet av
frihandelsområden o. d.

Om vissa u-länder ställs utanför handelssamarbetet
med i-länderna kommer
dessa u-länder naturligtvis i ett svårt
läge. Många u-länder, t. o. in. folkrika
sådana, är i starkt behov av större
marknader för sin begynnande industriproduktion.
De länderna har i allmänhet
minst lika stort behov av gemensamma
marknader som de utvecklade
länderna bär, och att de utvecklade
länderna anser sig ha behov av stora
marknader råder det väl inget tvivel
om. Vi har ju skapat en stormarknad
inom EFTA, och andra länder har skapat
en sådan stormarknad inom EEC.
Vi arbetar nu för ett sammanförande
av dessa båda marknader. Helt säkert
är det emellertid minst lika viktigt för
u-Iänderna att de erhåller större marknader
som det är för de utvecklade länderna.

Detta ställer i sin tur stora krav på
planeringsresurserna. Här kan emellertid
internationella organ säkert lämna
hjälp och stöd vid planeringen.

I samband med införandet av det
svenska investeringsgarantisystemet bör
understrykas — vilket statsutskottet
också har gjort — att systemet måste
ansluta sig till de allmänna målen för
biståndspolitiken. Endast investeringar
som klart kan väntas bidra till den ekonomiska
utvecklingen i ett u-land bör
stödjas inom ramen för ett sådant system.

Det är naturligtvis angeläget att värdlandets
egen bedömning härvidlag ges
stort utrymme och — som det redan
har sagts — att de anställda får tillfredsställande
arbetsvillkor.

Men den begränsning som regeringen
föreslagit i fråga om länderna och som
skall gälla i varje fall under en första
tillämpningstid kan vi inte anse välgrundad
och motiverad. En motsatt
ordning borde faktiskt kunna prövas
på försök.

Jag talade nyss om skillnaderna mellan
regeringens förslag å ena sidan —
och högerns — och mittenpartiermas
å den andra, och jag framhöll att skillnaden
inte kan betraktas som särskilt
stor när det gäller anslagsbeloppets
storlek. 100 miljoner kronor är inte
något våldsamt betydande belopp, men
det är liksom en manifestation, ett tecken
på att vi vill att man skall gå snabbt
fram, och så snart vi får denna vår
önskan uppfylld vill vi försöka gå vidare
i än snabbare takt, därför att vi
är på det klara med att man här inte
får hesitera. Här får man inte dröja,
utan här måste vi göra vad vi kan —
och vi kan göra mycket.

Statsfinansiella skäl bär som vi vet
åberopats i debatten. Alla som har satt
sig in i frågan är naturligtvis på det
klara med att saken ingalunda gäller
att vi skall sänka vår levnadsstandard,
utan vad det är fråga om är bara
att vi skall dämpa takten i vår standardhöjning.
Det är här fråga om rimliga
anspråk.

Jag hoppas iatt vi vid den kommande
voteringen skall få igenom våra önskemål
— men kanske blir det inte som
man hoppats. Jag skulle i så fall vilja
vädja till socialdemokraterna om att
göra gemensam sak med oss reservanter
och så snart som möjligt lägga fram
ett nytt förslag av den omfattning som
våra resurser faktiskt medger. Detta är
mer än vad både regeringen och mittenpartierna
i själva verket vill bevilja.

Av vad jag här har sagt torde framgå
att det är ett av vår tids största problem
hur man skall ordna en samverkan
mellan u-ländernas folk och industriländernas.
Vi måste vara beredda
att göra betydande insatser, men om

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

111

de skall bli till någon verklig nytta
måste det bli en hjälp till självhjälp.

Samtidigt som vi gör vår insats i de
rätta formerna måste vi också underlätta
för u-ländernas folk att vara verksamma
på rätt sätt. Jag tror inte att
den föreliggande problematiken blivit
tillräckligt genomarbetad. Vi måste försöka
ta initiativ för att få en bättre
genomgång av hela frågan och av hur
insatserna skall ske. Å ena sidan får
det helt enkelt inte från de rika länderna
vara fråga om någon »de små
smulornas politik». Det kan inte bli
tal om det, utan här är det fråga om
åtgärder till gemensam nytta för u-länder
och industriländer. Vi måste komma
ihåg att det skall vara till gemensam
nytta.

Samtidigt som det inte får vara någon
»de små smulornas politik» vet vi
att barnbegränsningen är av avgörande
betydelse. Helt säkert måste vi försöka
att arbeta fram en insikt om den saken
i u-länderna. Ett led i våra strävanden
måste ta sikte på detta. Folket i u-länderna
måste också få en undervisning
som gör dem skickade att t. ex. sköta
de maskiner och andra tekniska hjälpmedel
som vi kan -ställa till deras förfogande.

Det är alltså tre saker det gäller: barnbegränsning,
hjälp till bättre företagsamhet
— i första hand till utveckling
av deras jordbruk — och utbildning.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som avgivits av centerpartister och
folkpartister. Jag gör det i den förhoppningen
att om vad som sås i dag inte
lämnar skörd i dag eller i morgon bittida,
så skall sådden dock ganska snart
bära riklig skörd.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag vill gärna erkänna
att jag blev fängslad av herr Wedéns
anförande; det var ett gott prov på
hans oraitoriska förmåga och det måste
ha gjort intryck på många. Jag är rädd

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

för att vad jag själv bär att säga kommer
att uppfattas som betydligt mer
jordnära, mer prosaiskt och krasst, men
jag bär känt ett behov av att framför
allt påvisa de gigantiska u-landsproblemens
konkreta och praktiska aspekter.
När allt kommer omkring är det de
som kommer att avgöra vad vi kan
åstadkomma. Jag är medveten om att
det finns risk för att det jag säger kommer
att missförstås, men jag tar dein
risken. Jag tror nämligen att bilden inte
blir fullständig om den inte kompletteras
med sådana här synpunkter.

Ilerr talman! Det är alldeles påfallande
hur starkt splittrad den svenska
opinionen står i u-landsfrågain. Majoriteten
av svenska folket är uppenbarligen
inte — och på den punkten har
de demonstrerande studenterna utanför
riksdagshuset alldeles rätt — verkligt
engagerad för u-ländemas problem.
Dem unga uniiversitetsgenerationens intresse
är desto starkare. Hos den är det
ofta fråga om ett engagemang för de
globala perspektiven av sådan styrka
att de näraliggande realiteterna får träda
i bakgrunden. Våra möjligheter att
komma till rätta med de realiteterna
blir trots allt avgörande för hur vi koncentriskt
skall kunna vidga våra insatser.

Intensiteten i inlevelsen då det gäller
den mindre lyckligt lottade delen av
världens befolkning är likväl ett uttryck
för en känsla av solidaritet som
är ett omistligt inslag i dagens demokrati.

Vi som i sista hand är ansvariga för
de beslut som här skall fattas och de
insatser som skall göras måste göra
klart för oss hur vi skall nyttiggöra och
kanalisera det starka engagemanget i
praktiskt genomförbara åtgärder för de
folk som vi måste hjälpa till bättre förhållanden
för deras egen skull men också
på lång sikt för vår egen skull och
för den fredliga utvecklingens skull.

Inlevelsen och offerviljan då det gäller
den underutvecklade världens be -

112

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tolkning får inte vara ett självändamål,
ett medel att döva samvetet, att
reagera av sig, att sova gott om natten;
de måste utgöra en stimulans för praktiskt,
målmedvetet handlande som leder
till effektiva resultat. Vi måste
skala bort den retorik som ofta utnyttjats
i den allmänna debatten och de
många gånger falska förevändningar
som dras fram för att motivera behov
av åtgärder från vårt land.

Jag vågar, herr talman, bestrida att
det föreligger en förpliktelse för de
rika länderna eller för vårt land att
dela med sig av sin rikedom till de fattiga
länderna. I solidaritetens intresse
må vi uppleva det så, men vi måste
vara medvetna om att vi inte löser
världens utvecklingsproblem med allmosor,
lika litet som vi löser våra egna
liknande svårigheter här hemma på det
sättet. Vi behöver inte känna oss skuldbelastade
för vad vi har åstadkommit
här hemma. Om vi accepterar det gängse
talet om utsugning och utplundring,
kommer perspektiven att förskjutas och
vårt handlande att grundas på felaktiga
utgångspunkter. Och vi kommer inte
att nå resultat. Och det är resultatet vi
måste nå.

Vår och de andra rika ländernas
levnadsstandard är följden av en utveckling
som pågått under århundraden.
Det tog lång tid för det en gång
fattiga u-landet Sverige med dess ogynnsamma
klimatologiska och näringsekonomiska
förhållanden att bygga upp ett
välstånd. Vi har haft god hjälp av utländska
investeringar, av utländska tekniker,
köpmän, industrimän och gruvman.
Men helt avgörande för utvecklingen
fram till i dag har varit ett målmedvetet
hårt arbete under århundraden.
Det har bokstavligt talat varit en
lång kamp för brödfödan, en kamp som
från fattigsamhället lett fram till dagens
välfärdssamhälle.

Våra erfarenheter och våra kunskaper
kan inte utan vidare omsättas på
kontinenter och länder, av vilka många

befinner sig inte långt ifrån stenåldersnivån.
Vi kan inte kopiera de metoder
som vi använt här hemma, och vi kan
inte tillämpa samma åtgärder i de
många sinsemellan skiftande delar av
världen som vi nu diskuterar. Varje
område, varje land och varje problem
måste angripas för sig, och insatserna
måste grundas på kunskap om de speciella
förhållanden som råder på varje
plats. De kunskaperna kan skaffas här
hemma bara i begränsad omfattning.
De förutsätter i övrigt studier och erfarenheter
där ute. Det kan kräva år att
förvärva dem.

Herr talman! Jag har ända från början
varit tvivlande beträffande uppläggningen
av den svenska u-hjälpen. 1962
års riksdagsbeslut var enligt min mening
på många punkter ensidigt, och det
byggde delvis på förutfattade meningar.
Detta bär i varje fall bidragit till att
våra insatser blivit mindre effektiva och
givit mindre utbyte än vad fallet skulle
ha varit om grundsynen inte från början
hade varit så låst. Organisationen har
inte varit effektiv, men jag skall gärna
medge att det inte är lätt att bygga upp
en organisation för en sådan här verksamhet
från intet. Insatserna var därför
från början famlande och splittrade.
Synen på missionens och näringslivets
möjligheter att nå resultat i uländerna
var alltför negativ, och obenägenheten
att utnyttja där förefintliga
kunskaper — inte sällan de enda
som stod till förfogande — var påfallande.

Jag bär också fört fram tvivel beträffande
det berättigade i aitt uppställa eu
viss procentsats som mål för vårt arbete.
En sådan målsättning för lätt tanken
just till de moraliska bevekelsegrunder,
som jag tycker bör vika för en
praktiskt inriktad, rent uppbyggande
verksamhet, i vilken resultatet och inte
den ekonomiskt framiräkinade ramen
bör vara helt avgörande.

U-hjälpen skulle ha vunnit på om
man klarare än vad som hittills skett

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

113

understrukit det gemensamma intresset
både inom u-länder och i-länder att
utveckla världsekonomin, att skapa förutsättningar
för en bredare internationell
arbetsfördelning. Insatserna borde
i första hand syfta till att höja och tillvarata
avkastningen från världens jordbruk,
att skapa underlag för ekonomisk
utveckling och höjd produktivitet.

Alla möjligheter att vidga handelsutbytet
och utbytet av kunskaper och
erfarenheter borde utnyttjas. Helt avgörande
för resultatet måste vara att
u-länderna själva aktivt medverkar och
att de inte uppfattas — vare sig av oss
eller av sig själva — som passiva mottagare
av ett bistånd från de rika länderna,
som dessa ger för att gottgöra
tidigare utsugning — som det ibland
har hetat.

Mot den bakgrunden, herr talman,
är enprocentmålet inte något bra mål.
Och det är också från andra synpunkter
diskutabelt. Det ger inte en rättvisande
bild av vad som i själva verket sker.
Enprocentmålet säger ingenting om
den reella satsning vi som nation gör
och inte heller mycket om det reella
utbyte som mottagarländerna får. Stora
utvecklingslån med amorterings- och
ränteskyldighet kan, även om man starkt
reducerar skyldigheterna i sistnämnda
hänseenden, inte jämföras med insatser
som industriländerna kan göra genom
att ställa sakkunskap, erfarenheter och
experter till förfogande.

Hjälpsändningarnas storlek säger
ingenting om storleken av de reella uppoffringar
som givarlandet gör. I en
arbetslöshetskris kan gåvosändningar av
egna produkter rent av betraktas som
en vinst för givarlandet, inte tvärtom.
Sändningar av egna exportvaror kan
inte jämföras med finansiellt bistånd
för köp av varor på världsmarknaden.
Bunden och obunden hjälp är ur denna
synvinkel långt ifrån konunensurabel.
Unilateral hjälp kan inte jämföras med
bilateral.

En blandning i en enda pott och eu

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

sammanräkning av sinsemellan olikartade
eller rent av oförenliga åtgärder
måste ge ett missvisande resultat, och
därmed blir också internationella jämförelser,
i vilka detta resultat spelar in,
felaktiga. Än mer missvisande som mått
på ett industrilands aktivitet blir resultat
och jämförelser, om man av politisk-ideologiska
eller andra skäl inte
vill medräkna de på lång sikt för välstånd
och utveckling verkligt betydelsefulla
insatserna som näringslivet på
olika sätt kan medverka till.

Även om kommersiella åtgärder medför
vinst för respektive företag och
måste göra det, är sådana åtgärder i
det långa loppet ofta långt mer betydelsefulla
för mottagarlandet än stora
finansiella, humanitära eller tekniska
bidrag över statsbudgeten. Å andra sidan
skall jag gärna erkänna, att det
kan ligga någonting positivt i att uppställa
eu riktpunkt för kommande insatser,
dels därför att vederbörande
myndigheter därigenom lättare kan fullfölja
en långsiktig planering, dels också
därför att en sådan riktpunkt gör
det svårare för statsmakterna att utnyttja
mer eller mindre tillfälliga interna
svårigheter för att minska verksamhetens
omfattning. Men det borde
finnas andra möjligheter att garantera
långsiktighet, planmässighet och målmedvetenhet.

Magiska kritstreck blir, tycker jag,
svårare att acceptera ju mer man lämnar
allmosetänkandet och övergår till
att se u-landspolitiken soim ett praktiskt
handlingsprogram i den allmänna
välståndsutveeklingenis och fredens
tjänst.

Ett sådant synsätt — det är jag fullt
medveten om — strider mot den socialdemokratiska
uppfattningen om framför
allt de kommersiella insatsernas betydelse.
Att de industriländer som har
ett kolonialt förflutet har samma uppfattning
kan te sig naturligt. De har
fortfarande, kan man naturligtvis säga,
ekonomiska intressen att bevaka där

114 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ute. Men därmed må förhålla sig hur
som helst — dessa länder har också
kunskaper och erfarenheter av u-ländernas
behov, och deras kommersiella
åtgärder överskrider relativt sett motsvarande
insatser i vårt land i mycket,
mycket hög grad. Frankrike, Nederländerna
och Belgien skulle i detta sammanhang
särskilt kunna apostroferas.

Sverige har däremot varit doktrinärt
renlärigt: ingen sammanblandning av
statsstöd och kommersiella åtgärder.
Det förtjänar t. ex. påminnas om att
Sverige i sällskap med öststaterna och
några få u-länder lade ned sin röst vid
omröstningen i FN för ett par år sedan
rörande ett av u-länderna väckt förslag
att rekommendera regeringarna i
kapitalexporterande länder att främja
enskilda investeringar. I rekommendationen
nämndes särskilt befrielse från
skatter eller lättnader i beskattningen,
investeringsgarantier för u-landsinvesteringar,
stöd för utbildning av företagsledare
och teknisk personal o. s. v.

Herr talmannen minns säkert hur
länge den borgerliga oppositionen fick
kämpa för att Sverige skulle gå med i
OECD:s utvecklingsorgan DAC och hur
hård striden har varit om statsgarantier
för de speciella risker som oftast
följer med investeringar i u-länder.
Tack vare högerpartiets insatser vid förhandlingarna
förra året har vi nu
äntligen fått ett — ehuruväl icke helt
godtagbart -— system för sådana garantier.

Jag vidhåller alltså, herr talman,
att det helt avgörande i detta sammanhang
inte kan och inte får vara att ett
svenskt företag gör en vinst på sina
insatser utan att det i dessa länder
skapas bättre betingelser för industriell
produktion och distribution. Därmed
lägger man grunden till utveckling,
ökad sysselsättning, meddelande av kunskaper
och tekniskt »know-how», som
i sin tur underlättar ett tillvaratagande
av landets latenta resurser på olika områden.
I detta sammanhang bör kanske

inskjutas att den gängse utbildningen
av lärare och kunskapsförmedlare inom
jordbruk och skolväsende bör kompletteras
med rent kommersiell utbildning
avseende inte minst marknadsföring.
Genom att investera i u-länderna
och skola företrädare för landets egen
befolkning i företagen eller i kontakt
med företagen kan man vinna värdefulla
resultat. Man kan därigenom lägga
en grund för vidareutveckling av
landets eget näringsliv.

Herr talman! Som tidigare sagts är
organisationen av vår u-hjälp inte tillfredsställande.
Den är splittrad och arbetar
i många hänseenden tungt. Propositionen
nr 101 ger ingen lösning på
det problemet, någonting som också har
föranlett ett flertal reservationer i statsutskottet.
Enligt min mening kan vi i
längden inte låta bli att helt förutsättningslöst
och obundet av tidigare intagna
ståndpunkter ompröva den svenska
u-landshjälpen och dess administration
i första hand.

Om man har den grundsyn som jag
här har företrätt, nämligen att vår uhjälp
och dess administration i första
hand måste bedrivas ur effektivitetens
synvinkel och ge största möjliga bidrag
till respektive u-lands vidareutveckling,
faller det sig också naturligt att skissera
— jag stryker under ordet skissera
— en organisation av våra insatser
som möjliggör att åtgärder från
den statliga sektorn kan smidigt samordnas
med investeringar och insatser
från den enskilda företagsamheten och
från missionens sida.

I vårt näringsliv finns i dag, som jag
redan har framhållit, en icke tillräckligt
utnyttjad sakkunskap om förhållandena
i u-världen. Där finns erfarenheter och
lokalkännedom som har förvärvats under
mångårig kontakt med dessa länder.
På många håll har svenska konsulter
varit engagerade och gjort viktiga
insatser. Det samlade kunskapsmaterial
som står till förfogande skulle
kunna utnyttjas till gemensamma sam -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

lande projekt i vilka både staten och
enskilda företag medverkar.

Såsom har framhållits i en av reservationerna
till statsutskottets utlåtande
skulle staten kunna svara för de nödvändiga
infrastrukturella investeringarna
som i sin tur möjliggör satsningar
från företagsamhetens sida. För vissa
u-länder eller för särskilt stora projekt
torde kunna bildas fristående projektgrupper
eller konsortier med uppdrag
att smidigt och efter företagsekonomiska
grunder självständigt ombesörja planering,
genomförande och uppföljning
av projekten. Projektledningen skulle
kunna vara ansvarig inför den styrelse
som tillsätts i varje särskilt fall.

Genom sådana samordnande stora
projekt under enhetlig ledning, som bör
kunna arbeta betydligt friare och mera
obundet än vad statliga myndigheter
kan göra, borde man i respektive uland
kunna vinna en effekt för de insatser
som görs, för de pengar som
ställs till förfogande, som är väsentligt
större än som uppnås med nuvarande
splittrade arbetsformer.

Herr talman! Vår stora uppgift är att
dels hos människorna i vårt land skapa
förståelse för de väldiga problem
som befolkningsutveckling och bristande
försörjningsmöjligheter alltmer kommer
att aktualisera, dels också att få
de redan starkt engagerade grupperna
att inse problemets svårighetsgrad och
nödvändigheten av att angripa det från
rationella och praktiska, icke främst
etiska och moraliska utgångspunkter.

Vi kan inte bortse ifrån att många
också med rätta starkt upplever kvarstående
missförhållanden och orättvisor
i vårt eget samhälle. Åldringar, sjuka
eller i övrigt eftersläpande känner
intensivt kontrasterna mellan sina egna
svårigheter och överflödssamhällets mera
lyckligt lottade. I krislägen då arbetsplatser
läggs ned och arbetskraften
friställs framträder helt naturligt motsättningarna
starkare än eljest.

Tilldelningen av statsmedel till u -

Nr 28 115

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

landsbiståndet förutsätter avvägning
mellan olika behov, där prioriteringen
i sista hand avgörs av våra väljare. I
sin tur skärper det kraven på att våra
u-landsinsatser skall vara meningsfyllda
och ge resultat och även av u-länderna
själva uppfattas som ett stöd i
deras eget utvecklingsarbete. Det är
framför allt mot den bakgrunden som
jag, herr talman, har vågat ifrågasätta
åtskilliga av de trossatser som har varit
avgörande för den svenska regeringens
u-landshistånd och det är också mot
den bakgrunden som jag anser att en
omprövning av den hittillsvarande politiken
i dess helhet är angelägen.

Det är slutligen mot den bakgrunden
som jag efterlyser en för alla politiska
partier samlad syn på detta spörsmål.
De nuvarande motsättningarna gagnar
varken själva saken, opinionsbildningen
eller de politiska partierna. Jag delar
på den punkten den uppfattning
som utrikesministern gav uttryck åt.
Vi vet, och det har jag redan understrukit,
att det inom alla partier finns en
opinion som av olika skäl ställer sig
främmande och kallsinnig inför kraven
på en ökad satsning till u-hjälp. Inte
minst därför torde det framstå som ett
betydelsefullt mål för alla politiska partier
att inte utnyttja u-landsproblematiken
partipolitiskt. Riktpunkten för oss
alla borde vara att samla hela det svenska
folket kring det väsentliga, nämligen
att göra våra utlandsinsatser verkligt
effektiva och meningsfyllda, och riktpunkten
bör vara att lyfta dessa väldiga
problem över partierna. Jag fick en
känsla av att centerpartiets ledare hade
stark sympati för en sådan målsättning.

Jag menar, herr talman, att trots alla
utredningar — det skall gärna erkännas
att de varit många — tiden nu är inne
att föranstalta om en snabb parlamentarisk
utredning, som med hjälp av all
tillgänglig sakkunskap från olika håll
förutsättningslöst tar upp hela problematiken
till ny granskning. Obunden av
tidigare ställningstaganden måste den

116 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

klarlägga medel och former för svenska
u-landsinsatser, inriktade på att lägga
grunden till en välståndsutveckling i
det begränsade antal länder dit de
svenska insatserna bör koncentreras.

Herr talman! Jag vädjar alltså till regeringen
att ta initiativ till en sådan
omprövning över partigränserna.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag kan instämma i herr
Bohmans yttrande i hans senaste anförande,
att man under dagens debatt
fått en känsla av att vissa talare ansträngt
sig att finna skillnader mellan
de ståndpunkter som företrätts från
denna talarstol.

Herr Wedén sade någonting om att
han hade all aktning och respekt för de
ungdomar som under de senaste dagarna
har demonstrerat sitt starka, ideella
intresse för u-hjälpen, och jag kan mycket
val instämma häri. Själv har jag varit
i direkt personlig kontakt med företrädare
för dessa ungdomar, och jag
måste säga att jag fick stor respekt inte
bara för deras lidelsefulla intresse utan
också för den beredskap som de lade i
dagen för att sprida upplysning om denna
från global synpunkt ytterligt viktiga
fråga. Ja, jag skulle vilja gå längre
än herr Wedén och ge ungdomarna rätt
när de säger att det egentligen inte är
någon skillnad på mittenpartiernas och
regeringens förslag. De karakteriserar
båda förslagen på samma sätt, och jag
tror att de har rätt uti att det i sj älva verket
inte är någon skillnad att tala om,
när det gäller att uppnå enprocentmålet
— som är ett etapp mål; däri kan
jag instämma med herr Hedlund -—
1972/73 i stället för 1974/75. Jag har
redan tidigare understrukit det betydelsefulla
i att det i dag inte bara fattas
beslut om ett tvåmiljardprogram under
en treårsperiod, utan att det även
förutskickas att fram till 1974/75 skall
ställas till förfogande medel uppgående
till mellan 7 och 8 miljarder kronor.

Det kan inte rubriceras som småsmulor,
herr Hedlund! Gör man det, så har
man tappat sinnet för proportioner när
det gäller våra ekonomiska möjligheter,
inte minst med tanke på alla de förslag
som olika partier lägger fram bär i
riksdagen om att vi skall reparera brister
i vårt eget samhälle — brister som
måste repareras om vi skall kunna vinna
en opinion som är beredd att avstå
större belopp än hittills till u-hjälpen.

Varför kan man då inte, herr Wedén,
göra så som jag förstår att herr
Ullsten önskar, nämligen komma fram
till enprocentmålet 1970/71? Herr Wedén
försökte blåsa upp en oerhörd
skillnad mellan regeringens och mittenpartiernas
förslag, men han hade
kommit på mellanhand redan innan
han höll sitt anförande. Liksom det
finns olika grader i helvetet finns det
tydligen också trappsteg i himlen. Det
fick herr Wedén som sagt erfara redan
innan han tog till orda.

Vad centerledarens anförande beträffar
kan jag instämma i att enprocentmålet
är ett etappmål, och dessutom
ett planeringsmål, eftersom planeringen
enligt min mening är så utomordentligt
viktig i detta sammanhang.
Varför är det så? Jo, när jag sätter kvalitet
mot kvantitet gör jag det inte minst
med tanke på den kritik som riktas mot
våra u-landsengagemang, både våra egna
och de som genomföres i FN :s eller
annan internationell organisations regi
— herr Bohman var inne på den kritiken,
som ingalunda är ny men som
han försökte ge en ny tappning. Vi måste
acceptera att det tar tid att planera
ett ökat bistånd. Varken Sverige eller
andra biståndsgivare — jag tänker då
på FN-organen — eller mottagarländerna
själva har en omedelbart tillgänglig
exekutiv kapacitet för stora biståndsprojekt.
Tidigare har man varit irriterad
över reservationer på biståndsanslagen,
t. o. m. om de varit till stor de!
intecknade eller disponerade genom
åtaganden gentemot mottagarna. Även

117

Tisdagen dem 28 maj 1968 em.

efter detta budgetårs utgång kommer
både SIDA och FN-organen att här i
Sverige ha tillgångar som väntar på att
slutgiltigt bli tagna i anspråk. Ett visst
utrymme för svenska krediter kommer
troligen att stå öppet efter budgetårsskiftet
— det rör säg om 50 miljoner
kronor — och eljest kommer ungefär
ett års bidrag till FN:s biståndsprogram
att finnas tillgängligt här i landet,
d. v. s. mellan 80 och 90 miljoner kronor,
vid det nya budgetårets ingång.

En löpande och mera effektiv planering
inom ramen för den växande anslagsvolymen
kommer troligen att successivt
miniska avståndet mellan åtaganden
och utbetalningar. Jag bedömer
det för min del som angeläget att så
sker. Jag tror nämligen att det kan vara
svårt för allmänheten att godta att
några mer betydande belopp står kvar
på anslagen, samtidigt som stora krav
ställes på nya medel.

Det har sålunda inte enbart varit fråga
om att göra en gradering mellan
kvalitet och kvantitet, vilket är nog så
viktigt, utan det gällde också att handla
så att man inte i onödan underbygger
don i vårt land förekommande opinionen,
som herr Bohman pekade på
och som kanske finns inom alla partier,
mot att dämpa den egna standardutveciklingen
till förmån för de underutvecklade
länderna.

Något som verkligen förvånade mig
var herr Wedéns yttrande att han kände
glädje över att från regeringens sida i
propositionen och för övrigt i det anförande
som jag hållit hade för första
gången talas om den sociala rättvisan.
Man iskall höra mycket innan öronen
faller av! Jag minns förvisso -— och
minnet kan inte heller var så bekvämt
kort för herr Wedén att han glömt bort
detta — den diskussion som för inte
mer än något år sedan ägde rum mellan
statsrådet Palme och företrädare för
folkpartiet. Representanten för regeringen
pekade då på de sociala orättvisorna,
något som framkallade explo -

Nr 28

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

sioner och politiska jordskalv. Men vad
gjorde man från folkpartihåll? Jo, man
bestred de faktiska förhållandena. Man
inlät sig i en häftig diskussion, där det
var socialdemokratin som fick företräda
de sociala rättvisesynpunkterna, som
förvisso inte är nya för oss, eftersom
internationalismen och den internationella
solidariteten alltid har ingått som
hörnpelare i den socialdemokratiska
åskådningen.

Hur ofta har de borgerliga partierna
tidigare velat blicka ut över vårt eget
lands gränser för att ta del i den utveckling
som där ägt rum? Nu säger
man emellertid plötsligt att den socialdemokratiska
regeringen äntligen har
tagit upp begreppet social rättvisa i förhållandet
mellan fattiga och rika länder.

För övrigt vill jag påpeka för herr
Wedén att vi fick kämpa under åtskilliga
tiotal år för att få de borgerliga att
acceptera — om man ännu har gjort det
— begreppet social rättvisa inom vårt
eget lands gränser. Men nu villmanändå
på detta sätt försöka förvända begreppen
för människorna. Herr Bohman kallade
detta en förnämlig retorik, och han
komplimenterade herr Wedén för den.
Jag skall i anständighetens namn lägga
band på mig och inte karakterisera anförandet
i detta avseende, för att inte
riskera att inte förolämpa honom.

Jag vill också i anslutning till det anförande
som herr Wedén höll framhålla,
att det är riktigt att jag på tal om att
hudfärgen kan utgöra en skiljelinje mellan
fattiga och rika nämnde »Amerika,
Sydafrika, Rhodesia och många andra
länder». Kunde det vara något fel i detta
mitt påstående? Förhåller det sig inte
så ''att skiljelinjen mellan fattiga och rika
i Förenta staterna — jag kan gärna
nämna det — ofta går mellan färgade
och vita? Jag medger dock samtidigt att
det fortfarande finns betydande folklager
av de vita vilka också lever i fattigdom.
Och är det inte riktigt att det i
Sydamerika och Mellanamerika ofta går

118 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

en skiljelinje mellan fattiga och rika,
där man å ena sidan har indianerna och
å andra sidan en vit befolkning? I varje
fall vet va att indianbefolkningen tillhör
de grupper som praktiskt taget alltid är
fattiga.

Det var bara detta konstaterande jag
ville göra, och jag hade inga biavsikter.
Jag ville egentligen endast inregistrera
ett obestridligt faktum.

Jag tror att det var herr Ullsten som
nämnde någonting om att vi borde hjälpa
Zaimhiia. Ja, vi har förvisso bisträckt
Zambia på flera områden, framför allt
i personellt avseende. Men därtill kommer
att vi bär förberett ett vägprojekt
— som jag nämnde i mitt inledningsanförande
— vilket innebär en försörjningsled
för Zambia med hänsyn till
rhodesiablockaden. Konsulter och entreprenörer
är nu i färd med att fortsätta
förberedelserna, och man räknar
med att arbetena kommer att ta två å
tre år d anspråk. Vägen genom Tanzania
är 50 mil lång. SIDA räknar i dag med
att omkring 26 miljoner svenska kronor
skall lämnas i form av en långsiktig kredit
för vägbygget, som totalt kostar
mellan 100 och 150 miljoner. En stor
del av kostnaderna skall bäras av IDA
inom Världsbanken i form av en mjuk
kredit, medan Zamibia-delen av vägen
finansieras genom ett ordinärt världsbankslån.

Man kan sålunda säga att vi förvisso
har tänkt på Zambia. Men jag skulle
vilja säga att Zambia också har tänkt
på Sverige, ty just i dagarna har vi från
Zambia fått en hemställan att vi skall
åtaga oss skyddsmaktsuppdrag för Zambia
i Nigeria. Det är självklart att vi
skall åtaga oss denna uppgift, men det
är kanske ingen tillfällighet att Zambia
valt att bland alla länder vända sig till
Sverige, trots att det finns åtskilliga
länder som skulle kunna utföra samma
uppdrag, exempelvis i Afrika.

Här har vidare ställts vissa hypotetiska
frågor. Jag tror det var herr Ullsten
som sade: Vad händer om en bor -

gerlig regering lägger ett högre bud? Jag
tycker att herr Ullsten är snabb i vändningarna
— och det tycker nog även
herr Wedén — inte bara när herr Ullsten
vill nå enprocentmålet 1970/71 utan
även när han börjar räkna med vad en
borgerlig regering skall göra och hur
socialdemokratin skall ställa sig inför
eventuella högre bud. Nåja, först skall
det bli en borgerlig regering — jag tycker
att han borde följa herr Hedlunds
gamla regel att inte dela skinnet förrän
björnen är skjuten.

Sedan får vi se om ett sådant förslag
framlägges av en borgerlig regering,
om en sådan kommer till stånd. Jag
lyssnade nyss till herr Bohman och
därest han skall delta i en sådan regering
är jag inte helt övertygad om att
ett dylikt förslag om högre bud kommer
att läggas fram. Jag är nämligen
nästan säker på att herr Bohman inte
kommer att spela en underordnad roll
i en eventuell sådan regering.

Dessutom har ju vissa erfarenheter
redan gjorts på andra håll. Jag vill påpeka
att vårt närmaste grannland på
andra sidan Kölen har en borgerlig regering.
Den är sammansatt av partier
av ungefär samma slag som man har
profeterat om att en borgerlig regering
i Sverige skulle bestå av. Jag vill inte
gärna göra några direkta jämförelser,
men jag kan ändå påminna om att man
i det norska stortinget helt nyligen har
godtagit ett regeringsförslag, i vilket
man inte räknar som vi. Man räknar i
procent av nettonationalinkomsten i
stället för av bruttonationalprodukten
som vi gör i Sverige, och detta beräkningssätt
innebär att man mycket snabbare
uppnår enprocentmålet än om man
skulle räkna efter bruttonationalprodukten.

Nå, vad har då beslutats? Jo, att man
1973 skall ha kommit fram till 1 procent
av nettonationalinkomsten. Men
märk väl att endast tre fjärdedelar av
1 procent skall anslås av statsmedel.
Den resterande fjärdedelen räknar man

Tisdagen detn 28 maj 1968 em.

Nr 28 119

med att det privata näringslivet skall
skjuta till. Det är klart att om vi i Sverige
gjorde på samma sätt — dels utgick
från nettonationalinkomsten, dels räknade
in vad näringslivet eventuell!
skulle komma att satsa — skulle vi inom
mycket få år kunna visa upp en målsättning
liknande den man har i Norge.

Jag kan också nämna att där är det
arbeiderpartiet som begärt betydligt
större anslag i u-hjälp än regeringen
föreslagit; partiet har ansett att man
borde räkna på ungefär samma sätt som
vi gör i Sverige. Den norska oppositionen
hyser dessutom mycket stora tvivel
om att man skall kunna få ett belopp
motsvarande 0,25 procent av nettonationalinkomsten
från näringslivet och
sålunda — om man lägger ihop vad
staten anslår och näringslivet skjuter
till — komma upp till 1 procent av nettonationalinkomsten
1973. I Norge finns
nämligen inte samma garantisystem som
vi har i Sverige, och fiån oppositionens
sida har man hän mai (ill della system
och sagt att det borde vara någonting
att ta efter i Norge. Det norska bidraget
till u-hjälpen är f. n. 150 milj. kronor.

Vi ser sålunda att när de borgerliga
partierna väl har ansvaret — dels för
att anskaffa medlen, dels för att påverka
opinionen, dels för vad som behöver
göras inom det egna landet —•
kan det hända att de får en något annorlunda
syn på saken än när de bara
kan ställa anslaghöjningar i utsikt.

Jag lade märke till att herr Wedén i
sitt anförande framhöll att det var stor
skillnad mellan de föreliggande förslagen
till u-hjälp — herr Hedlund ansåg
däremot att skillnaden inte var stor —-och att han sade att om man nu inte tar
mittenpartiernas förslag, blir det kanske
— som han uttryckte det — svårare
att uppnå målet 1972/73. Var det redan
fråga om en brasklapp, som herr Wedén
stack in under sigillet med tanke
på att han eventuellt skulle ta hand om
regeringen efter valet i höst? Det finns
vissa tecken, på att så skulle kunna vara

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

fallet, men, som jag har sagt, det blir
väl en fråga som kommer att avgöras
senare.

Ärade kammarledamöter! Jag har
bara velat bemöta några av de invändningar
och påståenden, som har gjorts
av oppositionens talare. Min slutsats
är fortfarande att det inte råder några
större skillnader vare sig i fråga om
målsättningen eller beträffande själva
utformningen av den biståndsverksamhet,
som vi bedriver.

Herr Bohman antydde någonting om
att man eventuellt skulle tillsätta en ny
parlamentarisk utredning. Ja, dessa
frågor har ju stötts och blötts och utretts
så många gånger att jag tror att vi med
utgångspunkt i de erfarenheter som vi
år efter år förskaffat oss kan göra de
organisatoriska justeringar som behövs
för en effektiv u-hjälp utan att tillsätta
en ny parlamentarisk utredning. All
erfarenhet säger oss att sådana utredningar
bara fördröjer arbetet. Därför
ställer jag mig skeptisk till förslaget.
Jag tror i stället att vi med förenade
ansträngningar — inte minst när det
gäller att påverka den svenska opinionen
— skall försöka utforma vår uhjälpspolitik
på ett sådant sätt att den
godtas av svenska folket och samtidigt
blir ett handtag till både den del av
den underutvecklade världen där Sverige
går in direkt med sitt bistånd och
den del där vi lämnar vårt stöd över de
internationella organen.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att det
finns väsentliga skillnader mellan fattiga
och rika i Amerika och i Förenta
staterna, såsom utrikesministern nämnde.
Säkerligen är det en betydligt större
procentandel låginkomsttagare bland de
svarta än bland de vita, men det finns
många också bland de vita.

Vad jag reagerade mot var att utrikesministern
nämnde Amerika, Sydafrika
och Rhodesia i ett svep när det
gällde att karakterisera en uppdelning

120

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

efter hudfärg. Jag beklagar att han nu
inte tog tillfället i akt att rätta till denna
uppenbara oriktighet, ty att dra en sådan
parallell är inte möjligt.

(Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Nilsson: Jag sade att
det också gällde många andra länder.)

Javisst, men det påverkar inte mitt
omdöme. När man nämner Amerika,
Sydafrika och Rhodesia i samma svep
på tal om hudfärgen har man därmed
också sagt att det råder ungefär samma
förhållanden för de färgade i Förenta
staterna som i Sydafrika, men det
gör det inte.

Utrikesministern yttrade vidare något
om anständighet i samband med
social rättvisa. Jag tror att han alldeles
har missförstått vad jag sade. Jag komplimenterade
nämligen utrikesministern
till att det nu i hans deklaration fanns
ett klart uttryck för att möjligheterna
att bevara freden i världen och stärka
utsikterna för demokratin hade ett nära
sammanhang med de insatser, som de
välutvecklade länderna var beredda att
göra. Det är emellan denna insikt och
regeringens insatser för att honorera
insikten som det finns ett gap.

Utrikesministern talar om att kämpa
för social rättvisa och säger att man
har fått göra det här i Sverige. Ja, vi
har också kämpat för social rättvisa
här hemma, men nu — och just i det
avseende som jag nämnde — är det vi
som kämpar mer än utrikesministern
för att verkligen förhoppningar om fredens
bevarande och en demokratisk utveckling
i världen, i den utsträckning
våra insatser kan påverka detta, skall
infrias.

Sedan vill utrikesministern neddimensionera
till noll skillnaderna mellan
de ståndpunkter som här har intagits
av hans eget parti och av högerpartiet
å den ena sidan och av mittenpartierna
å den andra. Får jag säga,
att när det nu gäller framtiden, förhåller
det sig verkligen så som jag hävdade i
mitt första anförande, att skillnaden

beträffande de insatser, som kan göras
under de fem åren från och med 1968
och fram till 1972/73, mellan den linje
som vi företräder och den som ni före
träder, herr utrikesminister, är ungeläi
1 miljard kronor.

Det är klart att man kan säga att detta
är ett ganska litet belopp. Det är ungefär
samma belopp som högerns skattesänkningsförslag
för en tolvmånadersperiod
belöper sig till, och vi får väl höra i
morgon eller i övermorgon, om man
från regeringens sida anser att detta
är ett obetydligt belopp.

Om man vill ha ett annat mått på vad
beloppet innebär kan man säga att den
ökning som vi i dag föreslår innebär
t. ex., att vi kan hjälpa 77 länder med
lika mycket som regeringen i dag hjälper
Zambia med — Zambia skulle enligt
regeringens terminologi vara närmast
ett huvudmottagarland. Denna
jämförelse ger något mått på dimensionen
av vårt förslag.

Nu menar jag naturligtvis inte att
man skulle fördela detta belopp på 77
länder — jag tror också att man måste
koncentrera sig — men jag har nämnt
denna siffra för att belysa vilken verklighet
som ligger bakom det tal som
utrikesministern har rört sig med.

Herr talman! Regeringen är mästare
på ett område när det gäller u-hjälpen,
och det är att finna ursäkter. En ursäkt
som man i många år har åberopat och
som utrikesministern också nu snuddade
vid i sitt senaste anförande är att
opinionen inte är mogen. Men vad gör
då regeringen för att opinionen skall
bli mera mogen? Inte åstadkommer man
det genom yttranden av sådan karaktär
som utrikesministern senast visade
prov på.

Regeringen anför att det inte går att
öka u-hjälpen så snabbt, bl. a. därför
att mottagarländerna inte skulle vara
mogna för det utrikesministern sade här
nyss att man då råkar ut för risken att
det uppstår överskott på medel som
inte kommer att kunna utnyttjas, o. s. v.

Tisdagen dem 28 maj 1968 em.

Nr 28

121

Men i sin egen deklaration tidigare i
dag framhöll utrikesministern att det
har visat sig svårt att få till stånd tillräckligt
stora höjningar av anslagen till
FN och till FN :s organ.

Ja, just det, herr utrikesminister! Det
är här som vi kan göra mera, det är
här som vi kan gå i spetsen och inte
gömma oss bakom de falska föreställningarna
att u-hjälpen inte kan ökas
på grund av mottagarländernas dåliga
planering. Om det som säges i er första
deklaration är riktigt, herr utrikesminister,
finns det verkligen här ett område
som lämpar sig för en satsning
som ni inte vill fullfölja men som vi
vill fullfölja

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det finns grader i helvetet
och trappsteg i himlen, säger utrikesministern
— vad nu detta kan ha
med denna debatt att göra.

Men vad som har med denna debatt
att göra är att det i den socialdemokratiska
riksdagsgruppen finns två helt
oförenliga ståndpunkter när det gäller
att bedöma mittenpartiernas alternativ
till u-landsfrågan. Den ena ståndpunkten
går ut på att det inte finns någon
skillnad alls mellan regeringen och mittenpartierna.
Den andra ståndpunkten
går ut på att skillnaderna är så stora,
att vi inte har någon chans att klara
våra krav.

Varför skall man hålla på att göra
olika värderingar och diskutera, när
det finns klara siffror som beskriver
skillnaden mellan alternativen? Jag
medger att i det stora globala perspektivet
och mot bakgrunden av de behov
som föreligger skillnaderna inte
är särskilt stora, men de finns där
ändå. Och de går att beskriva. Det gäller
för nästa budgetår 100 miljoner kronor
— det är fyra gånger hela det tekniska
biståndet till vårt största huvudmottagarland.
Det gäller 900 miljoner
kronor för perioden fram till 1972/73.
Detta är mer än dubbelt så mycket som

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

hela u-landsanslaget för innevarande
budgetår. Det gäller omkring 1 500 miljoner
kronor för perioden fram till
1974/75. Det är lika mycket som allt
svenskt bistånd sedan 1962.

Dessa siffror visar att det är en ganska
bestämd skillnad.

Jag ställde tidigare en fråga till fru
Lewén-Eliasson, och jag tror också till
någon annan. Min fråga var: Hur kommer
den socialdemokratiska oppositionen,
om det är vi på den borgerliga
sidan som framlägger nästa u-landsbudget,
att reagera om vår plan är mera
avancerad än den socialdemokraterna
i dag är beredda att stödja: Kommer socialdemokraterna
då att yrka på sänkningar
eller kommer de att acceptera
den?

Fru Lewén-Eliasson svarade med att
det ligger en svårighet i, att hennes
egen ståndpunkt kommer att finnas representerad
även i den regeringen, i
högerns skepnad.

Herr Torsten Nilsson svarade med att
hänvisa till Norge. Men min fråga, herr
utrikesminister, gällde en svensk regering,
i vilken mittenpartierna har majoritet.
Skulle inte utrikesministern vilja
ta chansen att nu svara på frågan, det
må vara att den är hypotetisk men den
är ändå inte alldeles orimlig. Hur kommer
den socialdemokratiska oppositionen
att reagera, om en regering med
mittenpartierna som majoritet lägger
fram den plan som vi nu presenterat i
våra reservationer? Kommer ni att yrka
på lägre anslag eller kommer ni att acceptera
vår plan? Jag tycker att frågan
är klart framställd och därför borde
vara ganska enkel att svara på.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få citera
utrikesministern: »Herr Bohman an tydde

något om att man eventuellt skulle
tillsätta en parlamentarisk utredning.»

122

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Det är en mästerlig omformulering av
mitt konkreta förslag till regeringen att
överväga en sådan utredning.

Sedan säger utrikesministern att han
har svårt att tänka sig detta, ty en sådan
utredning tar — det vet man av
erfarenhet — mycket lång tid för sitt
arbete. Man kan åstadkomma behövliga
organisatoriska justeringar på annat,
mera praktiskt sätt.

Men då har utrikesministern missat
själva poängen i min tanke. Syftet med
en parlamentarisk utredning var att
man därigenom skulle lyfta frågan över
det partitaktiska spelet och åstadkomma
resultat. Motivet var bl. a. att det i
alla partier finns opinioner som är negativt
inställda till u-hjälp. Detta motiverar
ännu starkare försök att avpolitisera
frågan. Vi har exempel tidigare i
svenskt parlamentariskt liv på att frågor
som angår hela nationen men som likväl
är kontroversiella på motsvarande
sätt berövats sin partiskiljande karaktär.

Jag tycker att partitaktiskt spel kring
u-landsproblematiken rimmar illa med
det djupa allvar som här är invävt.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Det är riktigt att jag
var försiktig när jag redogjorde för herr
Bohmans förslag. Jag tänkte att det är
bäst att vara försiktig, därför att det
här är en ny tanke som herr Bohman
kastar fram, och man vet aldrig hur
allvarligt menad den kan vara. Det
kunde också till äventyrs vara ett led
i det partitaktiska spelet.

Men jag skall hålla med om att jag
tycker att u-landshjälpen är alldeles för
allvarlig för att man skall låta den påverkas
av det partitaktiska spelet. Hela
mitt inledningsanförande andades en
vilja från min sida att försöka lyfta
u-hjälpen över all partitaktik. Herr
Bohman måste emellertid ha mycket
låga föreställningar om sina kommande
bröder i en eventuell borgerlig rege -

ring, eftersom han anser att man nödvändigtvis
måste få eu parlamentarisk
utredning till stånd för att undvika partitaktiken.
Tror herr Bohman verkligen,
sedan han lyssnat på exempelvis herr
Ullsten, att det inte skulle bli någon
partitaktik? Är det tänkbart att man
kan höja u-hjälpen över partitaktiken?
Jag tvivlar faktiskt på det, men jag anser
personligen att man hör lyfta uhjälpsdebatten
över det partipolitiska
»käbblet» — för att använda herr Bohmans
ordval. Jag anser att om bara
viljan finns skall man kunna praktiskt
utföra u-hjälpsarbetet och nå snabba resultat
utan att tillsätta en parlamentarisk
utredning och ändå kunna lyfta
denna fråga över partipolitiken.

Sedan till herr Wedén. När jag talade
om skiljetecknet mellan fattiga och rika
nämnde jag mycket riktigt Amerika. Jag
nämnde också Sydafrika, Rhodesia och
»många andra länder», som jag uttryckte
det. Det frågade emellertid herr Wedén
inte efter. Han efterlyste ändå, huruvida
jag inte skulle nämna andra länder.
Herr Wedén är tydligen överkänslig.
Jag sade inte Förenta staterna,
som han trodde att jag hade sagt —
så citerade han mig nämligen först.
Jag tänkte faktiskt på hela Amerika —-Nordamerika, Mellanamerika och Sydamerika.
Ingen vill väl bestrida — det
kunde inte heller herr Wedén göra —
att avståndet mellan fattiga och rika
ofta avgörs av hudfärgen. Till och med
herr Wedén medgav nyss att det var
en vida större procent fattiga bland de
färgade än bland de vita. I det avseendet
vill jag hänvisa till hans — i varje
fall i den förra utrikesdebatten — politiske
idol Robert Kennedy, som mycket
kraftigt understrukit detta och gått i
bräschen för att sudda ut »skiljetecknet»
mellan fattiga och rika samt färgade
och vita.

Jag skall sedan återvända till frågan
om de ansträngningar som folkpartiet
har gjort för att påskynda socialdemokratins
insatser för de underutvecklade

Nr 28 123

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

lolken. Redan i mitt inledningsanförande
påpekade jag att de förslag som
lagts fram av folkpartiet under hela
1960-talet hade inneburit att vi kommit
upp till 0,32 procent av bruttonationalprodukten,
medan vi efter de förslag
som framförts av regeringen kommit
upp till 0,30 procent. Om man gör detta
till en stor partiskiljande fråga tycker
jag verkligen att man har förlorat sinnet
för proportioner.

Herr Ullsten riktade på nytt den frågan
till mig: Hur kommer vi att ställa
oss till ett förslag om ökad u-hjälp från
en borgerlig regering? Och så begär
han att vi socialdemokrater i dag skall
besvara den frågan.

Hur kommer förslaget att se ut, herr
Ullsten? Skall det innebära att man når
enprocentmålet 1970/71 som herr Ullsten
själv vill, eller skall man nå enprocentmålet
1972/73 som herr Wedén
vill? Är det inte orimligt — och jag
trodde verkligen att herr Ullsten hade
deltagit så länge i det parlamentariska
livet att han borde ha insett detta —
att begära av kammarens ledamöter att
de skall ge ett svar på frågan hur de
skall ställa sig till ett eventuellt borgerligt
förslag om u-hjälp, därest det
blir en borgerlig regering? Det tycker
jag verkligen är att ställa problemet
fullständigt på huvudet. Även om han
kunde redogöra för hur ett förslag skulle
komma att se ut, så skulle det ändå
vara svårt att svara på hans fråga, ty
vi måste väga detta förslag mot de eventuella
åtgärder som det framtvingar på
andra områden; vi kunde t. ex. tvingas
att företa skattehöjningar eller att avstå
från den ena eller andra socialreformen,
om vi gick på linjen att uppnå
målet exempelvis 1970/71.

I sitt senaste anförande anslöt sig
herr Wedén till herr Hedlunds uppfattning,
att skillnaden mellan mittenpartiernas
och regeringens förslag egentligen
inte är så stor. Det kan jag ytterligare
understryka. Jag har tidigare
sagt, att det är möjligt att den ekono -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

miska utvecklingen kan komma att gå
snabbare än vad vi i dag räknar med.
Regeringen har icke velat avge löften
eller skapa förhoppningar som sedan
kanske inte kan infrias. Utskottets majoritet
har sedermera uttryckt önskemål
om att därest de ekonomiska möjligheterna
finns, så skall vi gå snabbare
fram än vad regeringen föreslagit. Jag
har ingenting att erinra häremot. Men
vad jag slutligen vill säga är, att löften,
som inte kan infrias, har baksidan fodrad
med besvikelse, och regeringen vill
inte att vi skall råka ut för någonting
sådant.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara beträffande
formuleringen om Amerika och hudfärgen
säga att det nu står klart för
mig att det här föreligger en lapsus,
som utrikesministern inte varit medveten
om och som han nu gör sitt bästa
för att bortförklara. Jag tror inte att
han konkret menar vad som står skrivet.
Detta kan kanske vara en uppmaning
till honom att mer noggrant titta på
de manuskript som föreläggs honom.

Men det allvarliga i den diskussion
som här fördes — och där det visade
sig föreligga en viss överensstämmelse
mellan herr Bohmans och utrikesministerns
uppfattning — det var, att eftersom
det, som utrikesministern sade,
finns en viss eftersläpande opinion inom
alla partier, så borde man avpolitisera
frågan och inte bedriva något partipolitiskt
spel.

Jag har icke någon känsla av, herr
utrikesminister och ärade kammarledamöter,
att jag här bedriver något partipolitiskt
spel. Det skulle jag kunna sägas
ha gjort om det vore så, att man
inom regeringen hade den uppfattningen
att det fanns några partipolitiska
fördelar att vinna genom att gå på vår
mer expansiva linje. Men en sådan uppfattning
har ju regeringen inte. Den har
i stället den motsatta uppfattningen,
nämligen att man måste anpassa sig ef -

124

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ter en opinion vars majoritet är eftersläpande.
Om en avpolitisering av denna
fråga skall innebära, att man låter
dem som vill gå långsammast fram bestämma
takten — och det finns en
stark tendens i den riktningen i utrikesministerns
anförande — då kommer
vi att ta en politisk strid på denna
punkt och vi kommer att fortsätta denna
strid. Vi tror att ni, när tiden är
mogen, kommer att närma er vår ståndpunkt,
ty det är den som har framtiden
för sig. Om de som vill gå långsammast
fram skall bestämma takten i det här
landet och i andra länder, då kommer
i framtiden — i motsats till de förhoppningar
utrikesministern uttryckte
i sitt anförande — demokratins utsikter
i världen att vara dåliga.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern retirerar
nu genom att säga att han inte vet
hur förslaget kommer att se ut. Jag
sade: Om det förslag vi nu lägger fram
som reservation skulle framläggas som
proposition, hur skulle ni då ställa er?
Jag tycker frågan är ganska enkel. Den
är hypotetisk, säger utrikesministern,
och man kan därför inte diskutera den.
Varför inte det? Ni ställer ofta hypotetiskt
frågor om vad en borgerlig regering
skulle göra, vilket inflytande högern
skulle få i en sådan regering etc.
Vem är det som över huvud taget kräver
besked? Men okay, utrikesministern
vill inte svara på min fråga; den tycks
vara besvärlig. Jag skall därför inte
vara envis utan lämna den.

Det är ju dessutom möjligt att det
intresse som utrikesministern i sitt senaste
inlägg lade i dagen för att höja
denna fråga över partigränserna kommer
att få till följd, att han, om vi
lägger fram ett förslag med den målsättning
som vi i dag föreslår i reservationen,
i partiekumenikens intresse kommer
att acceptera det. Jag hoppas det.

Men jag skulle gärna vilja fråga: På
vilket sätt har socialdemokraterna tidi -

gare visat något intresse för att höja
denna fråga över partikäbblet? Vad är
det för initiativ som utrikesministern
tagit för att höja denna fråga över partigränserna?
Har utrikesministern gjort
något försök att få till stånd någon
»försvarsuppgörelse» i u-landsfrågan?
Har utrikesministern någonsin försökt
få sina representanter i utskottet att
diskutera en kompromiss? Vi har haft
olika förslag om höjningar av u-landsanslaget
uppe till behandling — ibland
har de föreslagna höjningarna varit
små, 15 miljoner, 30 miljoner etc. Nu
är det 100 miljoner kronor. Men aldrig
någonsin har vi kunnat rubba socialdemokraterna
ett enda öre från deras
förslag, aldrig någonsin har det funnits
minsta lilla intresse för en kompromiss
från socialdemokraternas sida. Socialdemokraterna
har ständigt hållit på sitt
eget bud — det lägsta — och avvisat
alla andra förslag.

Jag tycker att det vore alldeles utmärkt
om vi kunde komma överens i
denna fråga, om vi kunde slippa de
stora partifejderna om u-landshjälpen,
men bara under en förutsättning, nämligen
att u-hjälpen höjs till en anständig
nivå. Så länge vi inte får en u-hjälp på
anständig nivå är striden bättre än
kompromissen — för u-ländernas skull.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Om herr Ullsten degraderar
sin tidigare fråga till att gälla det
förslag som just nu föreligger, alltså till
att avse ett val mellan propositionens
och mittenpartiernas förslag, kan jag
ulan vidare svara att deit är klart att jag
själv och som jag förmodar de flesta övriga
socialdemokrater röstar på propositionen.
Det är nästan självklart.
Men så framställde herr Ullsten inte
frågan tidigare.

Jag säger ännu en gång att jag inte
kan veta — och jag tror inte heller att
herr Ullsten kan veta det —- hur ett
eventuellt förslag från en eventuell bor -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 125

gerlig regering låt säga nästa år kan
komma att se ut. Det är en omöjlighet!
Varför skall man gå in på sådana hypotetiska
spetsfundigheter när de inte
har något som helst praktiskt värde.

Herr Ullsten sade att vi från socialdemokratisk
sida inte gjort några försök
att hålla u-landsdebatten över partistriderna
och partikäbblet. Det har vi
gjort. Jag försökte det med all kraft i
mitt inledningsanförande. Jag vet också
att de socialdemokratiska ledamöterna
av utskottet förra året försökte få
till stånd ett paket som mittenpartierna
emellertid sprang ifrån.

Det är väl egentligen med u-hjälpen
som det är med bostäderna: folkpartiet
har ofta föreslagit något tusental fler
bostäder än regeringen. På samma sätt
har det varit med u-hjälpen: när regeringen
lagt fram ett förslag om u-hjälpen
har folkpartiet föreslagit en eller
annan miljon mera — naturligtvis för
att markera att man vill höja u-hjälpsfrågan
över partikäbblet! Det är ju hur
genomskinligt som helst att det är detta
man strävar efter från folkpartiets sida.
När herr Wedén nu med sin oskuldsfulla
min steg fram och sade att han
icke önskade en politisk strid om u-hjälpen,
då såg man hur änglavingarna
"växte fram på honom, men jag måste
säga att de var svartbrända.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Från socialdemokratiskt
håll har i flera inlägg redovisats
vår inställning till denna fråga, och jag
skall därför fatta mig kort.

Jag vill först säga att vi ju är tämligen
överens om att det fordras information
och upplysning om u-hjälpen
för att få till stånd ökat intresse för
frågan. Jag vill fråga: Vad har herrarna
från mittenpartierna bedrivit för
upplysningsverksamhet i dag? Finns
det någonting som kan användas i upplysningsarbetet
och i informationen om
u-hjälpen? Har man sagt någonting po -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

sitivt om den u-hjälp som vi bedriver
för att informera människorna om vad
vi har gjort och vad vi kan göra? Nej,
man har hela tiden ägnat sig åt angrepp
på regeringen. Det är inte u-hjälpen
man är intresserad av utan det är att
komma åt regeringen.

Herr talman! I inläggen av utrikesministern
och fru Lewén-Eliasson har
vi fått en målande skildring av den
ofantliga klyftan mellan rika och fattiga
länder, en klyfta som onekligen
blir allt större. Allt fler människor i
vårt land börjar bli medvetna om hur
det ser ut i vår omvärld. Vi möter ju
dagligen nöden och eländet i TV och i
andra massmedia. Vi tillhör en privilegierad
minoritet i den mänskliga gemenskapen.

Hur reagerar då människorna inför
denna situation? Vi ser hur en del människor
blir förlamade. De tror inte att
det finns någon som helst lösning av
detta ofantliga problem. Andra sveper
in sig i sin egen välfärd och hoppas att
den skall bestå för dem. Det mönstret
känner vi igen från reformarbetet i
vårt land under 1900-talets allra första
år, när den stora massan i vårt land
levde i ett u-land.

Vidare finns det de som för dogmatiska
teoretiska resonemang om hur
världen egentligen borde se ut. Det känner
vi också igen från vår egen utveckling.
De säger nej till reformernas väg,
och likväl finns det ingen annan väg
att gå än den genomtänkta reformvägen,
om vi skall kunna möta den allt
snabbare befolkningstillväxten, försorjningsbristen
och utvecklingsproblemen.
Utan väl genomtänkta och genomarbetade
program blir allt i detta sammanhang
ord och ingenting annat än ord.

De fattiga ländernas problem är naturligtvis
i lika stor utsträckning våra
problem. Det kan inte nog starkt understrykas
och tillräckligt ofta framhållas,
att arbetet för en fredlig värld
kan krönas med framgång endast om
vi förmår att gemensamt lösa hela värl -

126 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

dens försörjnings- och utvecklingsproblem.
Jag stryker under gemensamt: vi
måste nämligen göra klart för oss att
Sveriges del i det totala utvecklingsbiståndet
är mycket marginell och kommer
att bli mycket marginell, även om
vi ökar vårt bistånd mycket kraftigt.
Sverige är ett mycket litet land; vi är
som en indier framhöll vid ett samtal
jag hade med honom i FN ingenting
annat än ett litet, intressant, socialt laboratorium.

Det är därför vi skall göra våra insatser
i de internationella organisationerna.
Jag tror också att vi hitintills
har gjort de största insatserna just inom
de internationella organen, inte bara så
att en stor del av våra hjälpinsatser
kanaliseras via FN och andra internationella
organ utan framför allt genom
att vi förberett marken för biståndsprojekt.
Våra konkreta insatser då det gäl
ler familjeplaneringen hälsas ju med
glädje, och de betyder utan tvivel mycket,
men om vi inte i de internationella
organen hade förberett marken skulle
sådana insatser ha varit helt omöjliga
helt enkelt därför att de inte varit välkomna
i de länder där de nu företas.
Det är däri som våra stora insatser ligger.
Familjeplaneringens genombrott är
i dag ett faktum. Visserligen är vägen
lång innan regeringarnas positiva inställningar
leder fram till positiva resultat,
ty det finns stora hinder att
övervinna — traditionella och religiösa.
När vi började i FN mötte vi stort motstånd
från alla håll, inte bara hos företrädare
för olika religioner utan också
hos mycket mäktiga politiska motståndare
till familjeplaneringen. Kampen
för familjeplaneringen är ännu inte
slutförd.

Det finns också andra föreställningar
och fördomar som måste bekämpas i
många länder, föreställningar och sedvänjor
som utan tvivel hindrar utvecklingen.
Vi får nog även på dessa områden
börja tala i klartext och inte
längre vara så finkänsliga i de inter -

nationella organ där vi har tillfälle att
ge vår mening till känna.

De stora problem som u-hjälpen rymmer
löses enbart genom samfällda insatser
av i-länderna. Det är bland annat
av det skälet, som en stor del av
hjälpen bör vara samfälld, d. v. s. gå genom
FN eller andra organ. När det nu
förordas vad som kallas multilateral
hjälp görs inte detta för att vi skall
komma undan billigare. Det kostar oss
precis lika mycket att satsa på svenska
projekt i u-länderna som att satsa på
sådana projekt som FN eller andra organ
står bakom. I båda fallen är det
fråga om personella insatser. Det gäller
lärare av olika slag, byggnadstekniker,
agronomer och andra jordbruksexperter,
arbetsledare, sjuksköterskor
och läkare samt inte minst administratörer
som kan hjälpa dessa länder att
bygga upp en administration som kan
ta emot utvecklingsbistånd. Vi skall
inte inbilla oss att vi kan skicka en
summa pengar till FN och begära att
man där skall gå ut till andra delar av
världen och köpa dessa experter eller
annan utbildad personal. Det finns inte
mer läkare, lärare och liknande personal
i de andra länderna.

Med det anförda har jag velat belysa
att biståndsverksamheten inte i första
hand gäller så och så många miljoner
kronor utan att det är fråga om att omsätta
miljonerna i resurser, i experter.
Jag har inte kunnat underlåta att göra
detta påpekande, eftersom somliga resonerar
som om man kunde öka biståndsverksamheten
väsentligt utan att
det medför någon uppoffring. Jag vågar
påstå att en rejäl satsning på u-hjälpen
kommer att märkas på alla områden av
den offentliga sektorn. Vi kommer att
få finna oss i att ha större skolklasser
längre än vi annars skulle behöva, längre
väntetider på polikliniker, hos läkare
o. s. v. Vi kan också få svårigheter
på arbetsmarknaden.

Nu har jag hört vissa yngre folkpartister
påstå att det inte alls är nöd -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 127

vändigt att höja skatten för att kunna
göra större insatser på det här området.
Man har menat att efter det att vi
fått en borgerlig regering kommer produktionen
att öka, och då kan vi öka
våra insatser till u-länderna utan att
behöva göra några uppoffringar. Ett sådant
resonemang hjälper sannerligen
inte till att förbereda allmänna opinionen
för ett ökat u-landsstöd.

Jag vill här också säga några ord
om den upplysningsverksamhet som är
så nödvändig på detta område. Ett av
de krav som demonstranterna utanför
detta hus har ställt är just att vi skall
satsa mera på information och upplysning
om u-landsfrågorna. För min del
vill jag kraftigt understryka behovet av
en sådan upplysning. Men samtidigt vill
jag betona att det är oerhört svårt att
träffa rätt i en sådan upplysningskampanj.
Vi vet exempelvis att ungdomen
och studenterna har varit mycket aktiva
för ett kraftigare u-hjälpsengagemang.
Många ungdomar offrar också
tid och pengar för den sak, som de och
vi anser vara ett av de mest angelägna
och brännande problemen i vår tid.
Många har också fört fram goda argument
för ökad u-hjälp och med skicklighet
försökt övertyga andra och stimulera
dem till personliga uppoffringar
för u-länderna.

Men samtidigt har andelen av studenter
som genom sin kårorganisation
hjälper till att finansiera stipendiater
från u-länderna stadigt sjunkit. Vid
starten nådde man en så pass hygglig
siffra som 61 procent av studenterna.
I dag är man totalt nere i 31 procent,
detta trots ökad upplysning via massmedia,
partierna, de ideella organisationerna
och — inte minst — fastande
studentkolleger. Jag säger inte detta
som någon anklagelse mot studenterna
utan bara för att illustrera hur svårt
det är att engagera en majoritet av befolkningen
för en fråga som kan synas
perifer och som inte har den närkontakt
med människorna som andra poli -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tiska problem har. Studenterna har sina
näraliggande problem: UKAS, studiefinansieringsfrågan,
barntillsynsproblemen
etc.

Oppositionspartierna har heller inte
bidragit till att underlätta informationen
om u-länderna och behovet av ökad
u-hjälp. De har tagit som sin uppgift
att tala om för svenska folket hur urusel
ekonomi vi har här i landet. Den
bild som oppositionen målar av vårt
samhälle är enbart dyster. Om vi har
en statistisk arbetslöshet på 50 000 man,
så talar genast ett antal borgerliga politiker
om att arbetslösheten i själva
verket är mycket större, nämligen
150 000 arbetslösa. Och om vi får bekymmer
med betalningsbalansen vill
oppositionen göra troligt att vi står inför
ekonomisk ruin. När en sjuk människa
inte får plats på sjukhus har vi
en vårdkris, och när bostadskön växer
får vi genast en bostadskris. När vi sedan
skall övertyga svenska folket om
att vi mitt i alla dessa kriser, som de
borgerliga målar upp, vill öka hjälpen
till u-länderna, uppstår det en viss förvirring.
Man säger då: Ja, men vi som
har så oändligt stora problem och så
många kriser som de borgerliga partierna
påstår, hur skall vi kunna hjälpa
andra länder?

Vi har därför fått bedriva ett tvåfrontskrig,
men vi har ändå lyckats
övertyga människorna och har fått dem
att inse, att när de borgerliga talar om
kris menar de att vi har vissa problem.
Vi har också lyckats få människorna
att inse att vi kommer att klara våra
åtaganden till u-länderna. Men för det
behövs pengar och upplysning. De borgerliga
partierna skulle egentligen få
betala en särskild tribut till den upplysningsverksamheten
för varje kris som
de uppfinner.

Man kan naturligtvis lätt votera fram
ytterligare 100 miljoner kronor. Men
man kan inte votera fram vatten ur
torra ökenområden eller, såsom SIDAchefen
sade vid ett tillfälle, votera fram

128

Nr 28

Tisdagen dein 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

skördar ur Indiens torra jord, som de
allra fattigaste 500 miljoner människorna
skall leva av. Det är levande händer
och hjärnor med fantasi och skaparkraft
vi behöver.

Man diskuterar ofta vilka länder vi
skall satsa på i detta sammanhang, och
jag vill till sist säga ett par ord om detta.
När det gäller vår egen verksamhet
kan vi naturligtvis i ganska stor utsträckning
själva bestämma detta. Med
hänsyn till att hjälpen är så förhållandevis
begränsad finns del naturligtvis
dock all anledning att koncentrera denna,
och då bör man ta hänsyn till vederbörande
länders vilja att göra insatser
för det egna folket. Nu vill jag
påpeka att det kan inträffa — och tyvärr
alltför ofta gör det — att länder,
som vi i dag känner sympati för och ger
hjälp, om någon tid får en ny regim
som vi ogillar. Biståndsprojekten är
inte alltid av den typen att de då kan
avbrytas. Politiska förhållanden kan
snabbt ändras, vilket gör frågan svår.

Spörsmålet bär emellertid en annan
sida, och det var den jag egentligen
ville framhålla. Målet för biståndsverksamheten
är ju förbättrade levnadsbetingelser
för de enskilda människorna,
och det gäller alla individer. Det gäller
de fattiga bönderna i Etiopiens byar,
de hungrande arbetslösa i Indiens miljonstäder
och Tanzanias fiskare vid Indiska
oceanen. En grundläggande förutsättning
för att få till stånd förbättrade
levnadsförhållanden och levnadsbetingelser
är en ökad n å t i o n a 1 p r o d u kt ion.
Men det räcker inte, ty förbättrade levnadsbetingelser
förutsätter dessutom en
rättvis fördelning av de resurser man
skapar. En ökad nationalproduktion är
nödvändig, men en rättvis fördelning
är lika nödvändig. Detta förutsätter utan
tvivel också en social omdaning i vissa
länder, så att den enskilde får vara med
i beslutsprocessen och blir i tillfälle
att utveckla ett socialt ansvarskännande.
Detta är nödvändigt för att utvecklingen
i dessa länder skall få en önskvärd

riktning. Delta kan vi påverka i de internationella
organ, där vi har stämma,
bl. a. genom arbetet i ILO, Internationella
arbetsorganisationen, som
bär som motto »Ingen varaktig fred
utan social rättvisa».

Därvidlag kan också våra hjälpinsatser
betyda en hel del. När de bortglömda
bönderna i Etiopiens avlägsna
byar får skolor för sina barn, skolor
som de själva med mycket stora uppoffringar
medverkat till att få fram,
kan detta för dem vara början till en
social medvetenhet, och det kan bli
fröet till en rättvis samhällsordning i
deras land. På detta område har svenska
fredskårister gjort betydelsefulla insatser.
Tillsammans med etiopiska medarbetare
svarar de nu för en stor del
av skolbyggandet i Etiopien. Man får
fram 1 000 klassrum om året, vilket inspirerat
Etiopiens myndigheter till att
öka utbildningen. Numera får 10 procent
av barnen skolutbildning, och denna
andel kommer på en femårsperiod
att ökas till 20 procent.

Jag bär velat nämna detta efter att
på ort och ställe ha haft tillfälle att
studera fredskåristernas insatser och
även fått se hur människorna där upplever
deras arbete. Dessa insatser kan
utan tvivel komma att få en stor effekt
när det gäller att bygga ett rättvisare
samhälle i denna del av Afrika. Och
här satsar vi alltså på ett land vars
regering ju på intet sätt kan betraktas
som progressiv.

Herr talman! Förra året förde vi en
lång debatt om u-hjälpen. Vi var på
det klara med att biståndsverksamheten
— både den bilaterala och den
multilaterala — förutsätter planering
på längre sikt, och vi har nu fått en
sådain plan: 1 procent av bruttonationalprodukten
1974/75 i statligt bistånd.
Detta är, som statsutskottet uttalat i
sitt utlåtande, ett minimiprogram och
kan som sådant accepteras. Det innebär
att programmet inte kan försämras
men väl kan förändras till det bättre

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 129

— och detta i »in tur innebär till sist,
herr talman, att vi gör utfästelser som
vi med all säkerhet kan infria. Detta
har varit och är den bästa politiken.

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! I islutet av förra århundradet
fördes i vårt land en diskussion
om den s. k. arbetarfrågan och om nödvändigheten
av socialpolitiska åtgärder.
Bakgrunden var den proletarisering scvm
ägde rum. Diskussionen fördes i vida
kretsar i termer av välgörenhet — man
talade om att de bättre lottade hade en
moralisk plikt att bistå de sämre ställda
etc. Den socialistiska arbetarrörelsen
var inte motståndare till socialpolitiska
åtgärder, men den ansåg att man först
måste klargöra orsakerna till fattigdomen
för att kunna vidta riktiga och effektiva
motåtgärder. Den kom också
fram till att det krävdes en förändring
av hela det ekonomiska systemet för att
varaktigt lösa de problem det gällde.

Parallellen med en del av u-landsdebatten
i vårt land är påtaglig. Det talas
om rika och fattiga länder utan någon
realistisk analys av orsakerna till fattigdomen.
Det heter i den nu diskuterade
propositionen att de bättre lottade har
en moralisk plikt att bistå de sämre
ställda. Man talar allmänt om behovet
av mera u-hjälp, precis som om det inte
fanns många sorters u-landspoldtik och
som om det avgörande inte var just valet
mellan dessa. Mittenpartierna anser
sig mera u-landsvänliga än andra därför
att de föreslagit 100 miljoner kronor
mera i anslag inom det otillräckliga
system som nu finns. Frågan om vilket
år enprocentregeln skall vara genomförd
ses ibland som det helt avgörande.

Enligt vår uppfattning är huvudfrågan
en annan. Det avgörande är att utforma
en riktig politik i förhållande till
u-länderna. När vi gjort det blir stora
höjningar av anslagsbeloppen meningsfulla.

Proposition nr 101 avses ju vara

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

grundvalen för en mera långsiktig planering
av det statliga utvecklingsbiståndet.
Det är angeläget att en sådan planering
kommer till stånd — vi har länge
efterlyst den. Men just därför att det
handlar om en långsiktig planering är
det dubbelt beklagligt att det i propositionen
inte finns någon verklig analys
av att befolkningsmajoriteten i vissaländer
lever i fattigdom och svält, medan
levnadsstandarden för privilegierade
grupper i andra länder är mångdubbelt
högre. Ingenting sägs i propositionen
om nödvändigheten av att stödja de fattiga
folkens frihetskamp mot den imperialistiska
utplundringen, trots att detta
är själva den avgörande frågan.

Inte heller när det gäller den konkreta
svenska biståndspolitiken finns
det någon analys av dennas hittillsvarande
verkningar. Tåg frågan om de s. k.
huvudmottagarländerna! Därvidlag föreslås
att det nuvarande systemet i huvudsak
skall bibehållas, men i propositionen
ges ingen som helst redogörelse
för den ekonomiska, sociala och
politiska utvecklingen i dessa länder
under den tid svenska biståndsinsatser
har gjorts.

Här finns avgörande frågor som måste
besvaras: Har biståndsinsatserna blivit
bidrag till en utvecklingsprocess, som
lett till förbättrade förhållanden för folkets
breda lager eller bär de väsentligen
utgjort ett stöd för en reaktionär
regim som står i vägen för en verklig
utveckling? Hur är det t. ex. i Etiopien,
som föregående talare berörde? Där har,
som vi alla vet, en feodal regim hållit
sig kvar vid makten med hjälp av en
barbarisk undertryokningspoMtik. I detta
land har verkligen inte de politiska
förhållandena förändrats snabbt.

Men frågor av samma innebörd måste
ställas också beträffande andra länder,
t. ex. Indien. Svenska rapportörer, bl. a.
Aftonbladets chefredaktör Gunnar Fredriksson,
har nyligen skildrat hur klyftorna
vidgats inom det indiska samhället.
Även utvecklingsprogrammen, det

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 28

130 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

utländska stödet, anses ha bidragit till
denna utveckling.

Konkreta anmärkningar har också
framförts i debatten t. ex. mot anslagen
till yrkesskolan i Liberia, som väsentligen
blir u-hjälp till Lamco, mot pappersgåvorna
till Indien och Pakistan,
beträffande vilka hävdas av experter att
effekten har blivit att industrins utveckling
i mottagarländerna har hämmats.

Jag vill också framhålla att många
länder inte ingår i det biståndspolitiska
programmet. Varför har t. ex. inte kontakt
tagits med Cuba för en undersökning
av dess behov av investeringar?
Det finns garantier för att biståndsprojekt
där verkligen blir till nytta för huvuddelen
av befolkningen. Svenska projekt
på Cuba kan lämpligen också kombineras
med ett avskaffande av sockerregleringen
och påbörjande av import
av socker till vårt land. Det kan inte
vara rimligt att fortsätta att ge stora
subventioner till sookernäringen samtidigt
som u-länderna söker avsättning för
denna vara. En förändring av politiken
på denna punkt skulle vara till fördel
både för de svenska konsumenterna och
för befolkningen på Cuba.

Det sagda har redan fört mig över till
frågan om handelspolitiken. Det skulle
föra för långt att här gå in på en utförlig
bedömning av vad som hände vid
handelskonferensen i New Dehli och
den svenska delegationens agerande. Utgångspunkten
för vad som kan göras i
fortsättningen är tyvärr det faktum, att
inga större resultat åstadkoms. Konferensen
var i avgörande stycken en besvikelse.
Man kan länge diskutera orsakerna
därtill.

Men det väsentliga är: Vilka insatser
kan Sverige göra nu på handelspolitikens
område? Det finns två linjer i debatten.
Den ena är att vi måste fortsätta
att verka på det internationella planet
för att söka åstadkomma överenskommelser
som blir ett stöd för u-ländernas
handel. Den andra är att vi själva skall
vidta vissa åtgärder. Jag ser ingen mot -

sättning mellan de bägge framgångslinjerna
—• de måste förenas. Men det betyder
att vi inte får begränsa oss till
arbete för internationella överenskommelser,
även om det är det avgörande
på lång sikt. Vi måste också vidta åtgärder
själva, omedelbart och oavsett
att vissa internationella avtal inte har
träffats.

De åtgärder som bör komma i fråga
är följande: avskaffa alla tullar och
skatter som fortfarande drabbar vissa
tropiska produkter; uppställa bestämda
mål för importen av råvaror och färdigvaror
från u-länderna; medge viss
tullfrihet för u-ländernas industrivaror;
underlätta u-ländernas marknadsföring
av deras varor i Sverige och stimulera
hela handelsutbytet med u-länderna genom
i nf orm ati o msv erksamh e t.

Det gäller alltså i sak att på väsentliga
punkter genomföra de krav som
ställs av u-länderna i Algerchartan.

Det finns ytterligare ett huvudproblem
i u-landspolitiken. För att underutvecklingen
skall kunna hävas krävs i
verkligheten en nationell och social frigörelse
—- en revolution som befriar de
fattiga folken från imperialismens
grepp. Ett viktigt led i en effektiv ulandspolitik,
som verkligen syftar till
att främja en progresssiv utveckling, är
därför ett direkt stöd till nationella och
sociala befrielserörelser.

I särskilda motioner har vi föreslagit
anslag dels till befrielserörelserna i de
av Portugal förslavade länderna i Afrika,
dels till Demokratiska republiken
Vietnam och Nationella befrielsefronten
i Sydvietnam. Den första motionen
har tyvärr redan avslagits av riksdagen,
och på den andra yrkar statsutskottet
nu avslag. Utskottets avslagsyrkande
står i skärande kontrast mot vad som
brukar sägas i de officiella talen om inställningen
till kriget i Vietnam och de
lidanden som befolkningen drabbas av.
Herr Hector kommer att i ett särskilt
inlägg tala för denna motion.

När det gäller vårt allmänna krav på

Nr 28 131

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

stöd till nationella och sociala befrielserörelser
anför utskottet att förslaget
skulle bortse från de folkrättsliga problemen.
I nästa andedrag påpekar emellertid
utskottet att humanitärt bistånd
och stöd till civil utbildning redan utgår
till vad som i realiteten är organ för
befrielserörelser. Varför polemiserar
man då mot kravet i vår motion? Det
har vi litet svårt att förstå.

Det folkrättsliga problemet har emellertid
många sidor. Förenta Nationerna
har proklamerat bojkott mot Rhodesia.
Sverige stöder bojkotten. I detta läge
invecklar sig ett av de största svenska
företagen, ASEA, i ett projekt i Mozambique,
som befinner sig i krig för sin
frihet mot kolonialmakten Portugal.
Ström från det planerade kraftverket
kommer med säkerhet att levereras till
Sydafrikanska unionen och sannolikt
även till Rhodesia, som är grannstat.
Projektet förutsätter folkomflyttning
och vad som i realiteten är slavarbete.
Refrielserörelsen i Mozambique, Frelimo,
som Sverige stöder med anslag till
undervisningsverksamhet, vänder sig
bestämt mot projektet. Strider inte
ASEA:s deltagande i kraftverksbygget
i Mocambique i verkligheten just mot
folkrätten?

Kritiken mot det planerade svenska
deltagandet i kraftverksbygget måste i
första hand riktas mot ASEA och den
där bakom stående finansfamiljen. Den
investerings- och handelspolitik man
vill bedriva står i direkt motsättning till
den officiella svenska utrikespolitiken.
Men kritik måste också riktas mot regeringen
för att den inte tar initiativ
för att förhindra dylika leveranser av
strategisk materiel till en krigförande
stat.

Herr talman! Vi har i vår principmotion
anfört en rad skäl till att det krävs
en grundläggande förändring av den
svenska politiken gentemot u-länderna.
.Tåg har kort redogjort för de synpunkter
som gäller handelspolitiken samt biståndsverksamhetens
omfattning och in -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. in.

riktning. Vi vill att utvecklingsbiståndet
skall koncentreras till de socialistiska
låginkomststaterna, till andra antiimperialistiska
regimer och till nationella
befrielserörelser. Motiveringen för detta
är att biståndet skall inriktas på länder
med regimer som förmår att nyttiggöra
detsamma.

Inriktat på sätt som föreslagits bör,
hävdar vi, det svenska u-landsbiståndet
snabbt ökas. Målsättningen 1 procent av
nationalprodukten borde kunna nås på
tre budgetår. Därefter måste ökningen
snabbt fortsätta. Men för att få en fast
grundval för u-landspolitiken är det enligt
vår mening nödvändigt med en utredning,
som tar hänsyn till alla de kritiska
synpunkter som har förts fram i
debatten, bl. a. genom ungdomsuppvaktningarna
under den senaste veckan, men
också i de många analyserande arbeten
som har kommit ut under de senaste
åren. Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till motionerna 1:523 och 11:563.
Yrkandet är i sak detsamma som ställts
av ungdomsorganisationerna om bordläggning
av propositionen och förnyad
utredning om långtidsprogrammet.

Man kommer inte så lätt undan detta
krav på en grundlig parlamentarisk utredning
som utrikesministern har försökt
göra i denna debatt. Utredningskravet
ställs från flera håll här i riksdagen
och av många utanför riksdagen,
t. ex. i ett uttalande i dag av ärkebiskop
Ruben Josefson, flera universitetsrektorer
o. s. v. I detta uttalande stöder
man också u-aktionerna i Lund, Stockholm
och Uppsala i deras krav. En utredning
behöver inte på något sätt fördröja
en ökning av u-landsbiståndet,
men den är nödvändig för att lägga en
fast och riktig grundval för u-landspolitiken.

Herr talman! Det är en allmän fördom
som förekommit i debatten här, att
privata kapitalistiska investeringar i uländerna
skulle vara nödvändiga för att
bryta underutvecklingen. I själva verket
bidrar emellertid de utländska in -

132

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

vesteringarna till att bibehålla eller
t. o. m. fördjupa underutvecklingen.

Det är ett faktum som ingen kan förneka
att den viktigaste utvecklingseffekten
av investeringar i u-länderna ligger
inom det investerande landet. Det finns
däremot inga bevis för att u-ländernas
ekonomi allmänt skulle befordras av utländska
investeringar. Stora summor
går tillbaka i form av räntor och andra
vinster. U-länderna berövas stora delar
av det överskott som de skulle behöva
för sin egen industrialisering. Det utländska
kapitalet upprätthåller ofta en
orationell organisation av produktionen.
Det förhindrar en verklig planering
av u-ländernas ekonomi.

Den avgörande relationen mellan de
rika kapitalistiska staterna och u-länderna
är alltså just ett förhållande av
utplundring och utsugning, dels via
handelspolitiken, dels via privata kapitalinvesteringar.
Och dessa förhållanden
existerar trots herr Bohmans fruktan
för de begrepp som beskriver verkligheten.

Den fördjupade underutvecklingen
kan brytas endast om de utländska företagen
överförs i inhemska händer och
man därigenom får en grundval för en
planering av det ekonomiska förloppet.

Här kommer vi in på ett viktigt problem,
som har med våra beslut här i
dag att göra.

Jag har redan tidigare i dag i några
inlägg berört frågan om de föreslagna
statliga garantierna för privata kapitalinvesteringar
i u-länder. Det gäller s. k.
politiska risker, d.v. s. om ett svenskägt
företag nationaliseras och de svenska
ägarna, t. ex. familjen Wallenberg, inte
får en tillräckligt stor ersättning skall
svenska staten rycka in och betala.
Svenska folket skall alltså ersätta Wallenbergs
för att de inte får ut alla de
profiter som har utvunnits genom exploatering
av löntagarna i u-landet.

Herr talman! Detta kan inte vara ett
riktigt system. Det nya systemet innebär
också stora risker för att Sverige enga -

geras mot den ofrånkomliga sociala omdaningsprocessen
i de berörda länderna.
.lag yrkar därför avslag på propositionen
i denna del, d. v. s. bifall till motionerna
I: 870 och II: 1120.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Denna debatt har följt
en rytm som är vanlig vid riksdagsdebatter
i viktiga frågor. Först uppträder
en representant för regeringen — i dag
utrikesministern — sedan uppträder
representanter för utskottet och diskuterar
de frågor som varit aktuella vid
ärendets behandling där. Därefter uppträder
partiledarna och anlägger mera
allmänna aspekter på ämnet. Och när
man har kommit dit, då har egentligen
allt sagts som är värt att sägas.
Yi befinner oss i den situationen just
nu.

Då är det ingenting annat att göra än
att låta bli att säga vad man hade tänkt
säga, vilket herr talmannen säkert uppskattar
vid denna tid på natten, och i
stället försöka att något dröja vid en
del punkter som varit centrala i den
hittills förda diskussionen.

Jag vill börja som Sven Wedén gjorde
och tala om de unga demonstranterna
här ■— våra gäster på planen
utanför riksdagshuset och de demonstranter
som har cirklat omkring. Jag
vill säga ungefär detsamma som Sven
Wedén sade: Man finner verkligen en
stor skillnad mellan de demonstranter
som befinner sig utanför riksdagshuset
— dessa unga människor med sitt ganska
lågmälda resonemang, när de vill
hävda sin uppfattning — samt de gormande
världsprofeter i smått som har
huserat i kårhuset här i Stockholm.

Också jag har varit i kontakt med
demonstranterna när de uppvaktade
vårt parti, och jag vill utan tvekan säga
att jag blev imponerad av deras intensiva
intresse för u-landsfrågorna. Väl

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 133

märkte man, kanske ett visst förakt för
vad vi håller på med här i riksdagen,
och väl ansåg man oss mittenpartister
som lika goda kålsupare som representanterna
för högern och socialdemokratin.
Nog kände man att de kanske inte
h ad c så stor aktning för oss riksdagsmän.
Var man därtill en äldre riksdagsman
ansågs man, tycktes det, smått förlorad
för världen.

Men jag blev imponerad av dessa representanter
för demonstranterna, ty de
kunde sina saker. De var inne i ämnet,
även om de kanske inte förstår och i
varje fall inte uppskattar de former
som vi liar för våra överväganden och
beslut i riksdagen. Tio professorer i
nationalekonomi har stött demonstranterna
i deras aktion. Jag skulle till riksdagens
protokoll till åtminstone en del
vilja återge vad dessa tio professorer i
nationalekonomi säger, tv vad de här
skriver är värt att komma ihåg. De säger
att de allmänna uttalandena från
politikerna inte har motsvarats av
handling. De säger att en avgrund uppstått
mellan principiella uttalanden och
praktisk politik.

Även dessa professorer ställer oss
mittenpartister i flock och farnöte med
högermän och socialdemokrater. Utan
att nämna en särskild adress säger de,
att de argument, som anförts mot kravet
att snabbt öka det svenska biståndet
till 1 procent av nationalprodukten,
motiverades med att det inte finns samhällsekonomiskt
utrymme. Man skulle
ta hänsyn till betalningsbalansen, och
detta utgjorde ett hinder för en snabb
utveckling av u-hjälpen. Några sådana
uttalanden har mig veterligt inte kommit
från mittenpartierna.

Så kommer man till en slutsats som
säkert herr Bengtsson i Var berg bejakar
och förmodligen också utrikesministern.
De säger att det avgörande är
hur vi värderar ökad u-landshjälp i
förhållande till andra reformer och därmed
till ökad privat och offentlig konsumtion
och inhemska investeringar.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Ja, det är just här det ligger. Vi har
olika värderingar härvidlag. Det är obestridligt.
Då kommer jag in på frågan
om enprocentregeln.

Som ni vet tillkom denna regel i
Förenta Nationernas generalförsamling,
jag vill minnas att det var 1960. Jag var
själv närvarande och hörde representanten
för det land som var huvudsponsor
för ett resolutionsförslag i ämnet,
Indien, säga att enprocentregeln bara
vore en tumregel och inget mer.

Som utrikesministern sade i debatten
är det inte bara fråga om kvantiteten i
pengar räknat utan också om kvaliteten
på u-hjälpen. Om vi från vårt land slussar
reda pengar till ett internationellt
organ för fri användning är dessa pengar
naturligtvis mer värda än om vi
t. ex. bilateralt lånar ut pengar till ett
land — även om vi efter vår vana tar
låg ränta och inte fäster oss så mycket
vid amorteringarna. Men denna enprocentregel
har trots allt visat sig fungera
som måttstock, i varje fall i stort, på
volymen av u-hjälpen.

Det är sant som utrikesministern sade
— rätt skall vara rätt — att vi här i
Sverige definierar enprocentregeln på
ett för u-länderna mycket liberalt sätt,
när vi säger att u-hjälpen, skall uppgå
till 1 procent av bruttonationalprodukten.
Centerpartiet tog upp denna regel
i riksdagen — det är inget skryt att påstå
det, som herr Brandt sade. Vi tyckte
det var helt naturligt att göra det. Sverige
hade biträtt regeln i generalförsamlingen,
och då var det rimligt att
riksdagen fattade ett principbeslut därom.
Vi fick igenom enprocentregeln
1962. Vi ansåg — i all synnerhet när vi
läste propositionen det året — att vi
snabbt måste komma fram till detta enprocentmål.
Det var sagt att 1960-talet
skulle bli ett utvecklingens årtionde,
och vi räknade — tyvärr väl optimistiskt
— med att vi skulle ha varit framme
vid detta mål ungefär vid det här
laget. Så bär inte blivit fallet. Nu håller
vi på och bråkar om vid vilken tid -

134 Nr 28

Tisdagen dein 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

punkt vi skall komma upp till 1 procent.

Jag skall gärna medge att det är positivt
att propositionen fastställer en
tidpunkt; bara det skall man sätta värde
på. Vi vill ha igenom enprocentregeln
ett par år tidigare än vad som
föreslås i propositionen. Man kan, som
utrikesministern gör, säga att skillnaden
mellan oss inte är så stor —- han
talade om en fylld bägare, där centerpartiets
och folkpartiets förslag skulle
representera skummet. Om utrikesministern
vore här skulle jag fråga honom
var detta härligt bornerande Öl finns.

Vi överdriver inte skillnaden mellan
vårt partis inställning och den inställning
som socialdemokraterna företräder,
men man skall inte heller alldeles
bagatellisera den som utrikesministern
gör. Den ökning som vi föreslår är dock
dubbelt så stor som den regeringen föreslår
— 200 miljoner kronor mot 100
miljoner kronor — och vi vill nå enprocentmålet
åtminstone två år tidigare
än regeringen.

Utrikesministern påstod att herr Wedén
kom med en brasklapp när han sade
att eftersom vi inte får igenom vårt förslag
nu hlir det svårare att nå målet vid
den tidpunkt vi har tänkt oss. Jag instämmer
i vad herr Wedén sade, men
det är absolut inte fråga om någon
brasklapp. Vi måste räkna med att inte
få igenom vårt förslag i år; ökningen av
u-hjälpen kommer att bli 100 miljoner
kronor i stället för 200 miljoner kronor
som vi föreslagit. Det betyder att vi för
att komma fram till vårt etappmål vid
den tid vi sagt måste höja våra krav för
nästa år. Hur mycket vi skall begära
nästa år är svårt att säga; det sammanhänger
med nationalinkomstens ökning
och med andra ting. Men jag skulle tro
att vi nästa år kommer att stanna vid
ett krav på 300 miljoner kronors ökning.

Både utrikesministern och herr
Bengtsson i Varberg har sagt att det
föreligger stora svårigheter vid alltför

kraftig utvidgning av u-hjälpen. Ja,
visst gör det det. SIDA håller redan på
att förbereda sina petita, och det står
alldeles klart att det när det gäller den
bilaterala hjälpen är omöjligt att pressa
fram någon större ökning. Jag skall för
resten inte kalla det den bilaterala hjälpen,
utan vill beteckna det som den del
av hjälpen som kräver stora personella
insatser från svensk sida framför allt
vad det avser det administrativa men
också vad det avser folket ute på fältet.
Det är klart att dessa 300 miljoner kronor
i ökning — om vi nu stannar för
det beloppet — åtminstone till större
delen måste läggas på hjälp, för vilken
det inte krävs så stora personella insatser
från Sveriges sida. Det blir då i
första hand att slussa pengarna till Förenta
Nationernas organ.

Så långt om enprocentmålet. Andra
frågor som gång på gång återkommit i
denna debatt är världssvälten och framför
allt befolkningsexplosionen.

Att vi skulle komma till det tillstånd
i världen som vi har i dag kunde man
se redan på 1930-talet och i varje fall
på 1940-talet. Det visade den internationella
statistiken. Man såg att födelsetalen
i u-län derna höll sig höga och att
dödligheten hastigt gick tillbaka. Vi exporterade
från västerlandet våra medicinska
upptäckter och våra upptäckter
på hygienens område. Man kunde kontrollera
farsoterna, man införde malariakontroll
o. s. v. Det var som sagt lätt
att förutse att det skulle bli som det
blev. De barn som föddes passerade under
minskad dödlighet uppåt i åldersklasserna,
och nu befinner sig en alltmer
ökad befolkning i de åldersklasser
där man föder barn och där man utför
produktivt arbete. Vi har u-land för irland
gjort den erfarenheten att man lagt
upp planer — t. ex. femårsplaner för
förbättring av produktionen — och när
planerna blivit färdiga visar det sig att
de framsteg som gjorts genom internationell
hjälp eller självhjälp har slukats
upp av den ökade befolkningen.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 135

Allra mest märks detta på livsmedelsområdet.
Livsmedelsproduktionen har
ökat, men det har blivit fler munnar att
mätta, och svälten är som den är.

Nu säger vi, att vi skall försöka klara
av detta problem genom födelsekontroll

— eller familjeplanering som det litet
försiktigare heter. Det är klart att Sverige,
som är ett land som kan satsa på
sådana åtgärder utan att möta motstånd
från grupper inom den egna befolkningen,
skall göra allt det kan i fråga
om födelsekontroll, och det gör vi. Men
man skall emellertid inte ha några överdrivna
föreställningar om möjligheterna
att nå resultat den vägen. Undersökningar,
som jag, herr talman, vid denna
sena timme inte kan referera, har visat
att vad man kan åstadkomma genom en
födelsekontroll, som verkligen accepteras
av u-ländernas befolkning, är en
uppbromsning av befolkningstillväxten
men inte mer. Egentligen är det ganska
viktigt att göra detta konstaterande när
man umgås med regering och de ledande
i de länder det här gäller. Man kan
tryggt säga: Vi vill åstadkomma födelsekontroll
— det är klart att landet i fråga
självt också måste acceptera det —
men ni skall inte tro att detta är ett försök
av oss att smita undan ekonomiska,
tekniska och andra hjälp åtgärder; enbart
födelsekontroll klarar inte upp situationen.

Det har sagts i denna kammare i dag
att det numera bör gå bättre att införa
födelsekontroll, därför att folk mer och
mer börjar acceptera den. Det är sant.
Men detta omdöme gäller de länder som
ger hjälpen. Det är där det fortfarande
finns ett motstånd, framför allt från katolskt
håll, mot åtgärder på det födelsekontrollerande
området. Men det har
hela tiden varit så — det finns också
undersökningar som klart visar detta

— att det inom u-länderna själva inte
finns någon nämnvärd resistens mot
födelsekontroll. Man vill ha barn, det
är sant, men man vill inte ha för många.

Vi skall alltså inte vänta oss för myc -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ket av dessa åtgärder. Herr Hedlund
sade för en stund sedan från denna talarstol
att man i en sådan här viktig
fråga inte får vara defaitist. Men när
åren går och går, och alltför litet görs,
så blir man mer och mer pessimistisk
— det kan inte hjälpas. Man undrar om
inte utvecklingen ändå så småningom
kommer att gå emot en katastrof. Vi är
troligen så sent ute att vad vi kan göra
är endast att lindra katastrofen. Det
kommer på många områden på jorden
att uppstå ett hårt befolkningstryck.
Överbefolkningen kommer att söka sig
livsrum, som det hette på Hitlers och
Mussolinis tid. Folkförflyttningar kan
ske fredligt, men det är inte det vanliga.
Vi kan ju säga oss att det finns en
geografisk tröghet vid sådana befolkningsomflyttningar
och att vi bor i ett
hörn av världen som i detta hänseende
är relativt skyddat, men vi skall inte
tro att vi i det långa loppet kan sitta
här vid våra köttgrytor när stora delar
av jordens befolkning svälter.

Alltså måste vi redan av egen omsorg
tänka på att verka för en effektiv uhjälp.
Men vi måste framför allt göra
det av humanitära skäl. Hans excellens
utrikesministern och herr Bengtsson i
Varberg talade om förhållandena sådana
de var i Sverige vid början av seklet,
då de sociala och humanitära idéerna
spirade i vårt land och då vi så småningom
fick fram vad vi kallar en välfärdsstat,
där vi inte accepterar att människor
svälter eller över huvud taget lider
nöd. Precis detsamma gäller på det
internationella fältet. Yi borde vara
överens om att vi inte skall låta vår
känsla för medmänniskor göra halt vid
landets gränser, vill jag minnas att herr
Antonsson sade tidigare under debatten.

Herr talman! Det vore mycket mer
att säga i denna fråga, men jag skall
nöja mig med vad jag har sagt. Det är
från utgångspunkter sådana som de här
anförda som jag, herr talman, ber att få
yrka bifall till de reservationer där
företrädare för centerpartiet är under -

Nr 28

28 maj 1968 em.

Tisdagen den

130

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tecknare. Jag vill dock göra ett undantag.
Det gäller reservationen 5 vid
punkten 7 (Organisatoriska frågor). Där
yrkar reservanterna på eu utredning
om inrättande av ett samordningsorgan
mellan de biståndsgivande myndigheterna:
riksdag, näringsliv, mission och
andra humanitära organisationer. .lag
kommer att rösta mot den reservationen
av det enkla skälet att vi redan har
ett sådant organ. Styrelsen för SIDA
fungerar som ett sådant organ, och efter
vad jag har kunnat förstå finns det
i det avseendet ingen anmärkning att
rikta mot SIDA.

Jag slutar alltså, herr talman, med att
yrka bifall till reservationer undertecknade
av centerpartister med det undantag
som jag har nämnt.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! 1 den s. k. civiliserade
världen talas ofta om underutvecklade
länder, och man menar då de fattiga
länderna som många gånger kan uppvisa
en äldre kultur än kanske vi har,
medan den ekonomiska och tekniska
utvecklingen ligger långt efter de rika
ländernas.

När man diskuterar u-hjälp måste
man ha klart för sig att när det talas
om underutvecklade länder är det
egentligen inte u-länderna som är underutvecklade,
utan det är många av
dagens politiker — politiker som visserligen
i partiprogram, pamfletter och
högstämda tal pläderar för internationell
solidaritet men ofta med hänvisning
till folkopinionen och allehanda
undersökningar säger att u-hjälpen ligger
långt ner på väljarnas valbarometer
och därför inte är så politiskt matnyttig.
Det är politiker som inte vill
förstå eller, rättare sagt, glömt att det
ju är de som skall gå i spetsen för vad
de tror är sant och riktigt. Om det inte
finns någon opinion är det naturligtvis
politikern som har inte bara plikten
utan också förmånen att väcka en
opinion.

Man kan väl förstå att vår ungdom
ställer sig tvivlande till politiker som
drömmer om att bygga upp en social
välfärdsstat men glömmer att vi i framtiden
kommer att omges av hungrande
miljoner människor. De internationella
problemen är 19G0- och 1970-talens
största frågor. Det går inte längre att
blunda för den världskatastrof som inte
sakta utan blixtsnabbt närmar sig. Man
kan ha olika synpunkter på u-hjälp.
Vill man inte betrakta frågan från internationell
och moralisk synpunkt
måste man ändå förstå att, om vi inte
gör någonting, kommer våra barn alt
möta de oerhörda problem som överbefolkning,
fattigdom, svält och därmed
krig utgör. En aktiv u-hjälpspolitik
får därför även anses vara en god
försvarspolitik. Varken bajonetter eller
Berlin-murar kommer i framtiden att
kunna hindra svältande miljoner människor
att svämma över den rika världen.
Med förbättrade kommunikationer
och en alltmer omfattande världshandel
blir jordens länder mer och mer beroende
av varandra, och om vi vill
behålla vår levnadsstandard har vi helt
enkelt inte råd att låta några som helst
resurser ligga outnyttjade, vare sig det
gäller kapital, material, teknik eller
människor. För att kunna utnyttja sina
tillgångar på bästa sätt vid en gemensam
byteshandel och kunna betala för
vad andra länder producerar behöver
dock många av våra u-länder hjälp
vid starten.

Vad som behövs i framtiden är sålunda
inte någon på allmosor grundad
hjälpverksamhet, där såväl enskilda
individer som hela stater tror sig kunna
lösa sina problem genom att räcka
ut två tomma händer, utan ett klart
och på ekonomiska och sociala grunder
fördelat arbetsprogram. Uppfattas
u-hjälp som en allmosa har den ofta
ett rent negativt värde. Alla har vi vår
stolthet. Att behöva ta emot en gåva
utan vederlag är förnedrande, även om
gåvan ges i bästa välmening. Endast

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 137

en slav kan ta emot en gåva utan att
vilja gengälda den. Kravet på frihet
ligger förankrat djupt i varje människa,
och känslan av oberoende är ofta betydligt
starkare än en utomstående från
början vill föreställa sig. Att behöva ta
emot hjälp utan motprestation föder
därför gärna en viss arrogans eller rent
av aversion mot givaren. Man måste ha
klart för sig att vi många gånger inte
kommer att få något tack för våra
hjälpinsatser, utan vi kommer snarare
att betraktas med misstänksamhet av
gåvomottagaren.

Många av våra politiker talar ofta
om hur mycket vi hjälper och jämför
oss med andra folk. Man nämner aldrig
i det sammanhanget att Sverige har
haft fred i över 150 år. Det får inte
bli så att vår u-hjälp i framtiden mäts
i någon tio-i-topp-liga. Här har i kväll
talare efter talare sagt att u-hjälp en
skall vara någonting som bör stå över
partierna, och det håller jag gärna med
om. Men i det andra andetaget har det
sagts, att det ändå var vi som började
först; det var vi som sade det och det;
slå upp sidan så och så! Man faller så
lätt tillbaka i det gamla.

Det kan bara klart konstateras att
Sverige ger alldeles för litet. Tio professorer
i nationalekonomi uttalade
häromdagen att vi redan nu har möjlighet
att ge 1 procent av bruttonationalinkomsten
till u-länderna. Givetvis
får inte, som många talare framhållit
i kväll, enprocentmålsättningen vara
något annat än ett riktmärke och absolut
inget slutmål. Ända in i början
av detta decennium hade vår mission
satsat mer än staten på u-landshjälp.
Det måste anses vara skrämmande att,
när vi i dag behandlar den statliga
långtidsplaneringen av vår u-landshjälp,
den sittande regeringen inte tror
sig kunna uppnå enprocentmålet förrän
nästan i mitten på 1970-talet.

När riktlinjerna för det svenska biståndet
drogs upp i proposition nr 100
år 1962 godkände ju egentligen rege5*
— Andra kammarens protokoll 1968.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ringen och riksdagen enprocentmålet,
och det sattes redan från början i relation
till den egna nationalinkomsten.
Vår strävan skulle på den tiden liksom
även nu vara att inom detta decennium
uppnå det mål som då fastställdes.
I stora annonser kunde vår
finansminister häromdagen tala om vår
ökade bruttonationalprodukt, som sades
ha stigit med 4,5 procent. Men u-hjälpen
har stannat vid 0,35 procent. Det
har i dag ställts hypotetiska frågor hur
en kommande regering kommer att
ställa sig i u-hjälpsfrågan, det har talats
om överbud och underbud — jag
tycker att man glömt det viktigaste
budet, nämligen kärleksbudet. Man vill
inte förstå att vi människor i framtiden
inte bara kan vara människor utan
också måste vara medmänniskor.

I sitt utlåtande angående biståndsprogrammets
mål skriver utskottet att
åtgärder från svensk sida liksom hittills
skall sättas in, ägnade att motverka
svälten och massfattigdomen, begränsa
befolkningstillväxten, förbättra
utbildningen och påskynda den ekonomiska
utvecklingen. Personligen hävdar
jag att undervisningen är det viktigaste
i all u-hjälp. Hur skall man kunna lära
ut familjeplanering till människor som
inte kan läsa och skriva? Hur skall
man kunna lära ut jordbruk så länge
huvudparten av u-ländernas befolkning
är analfabeter? Hur kan politiker över
huvud taget drömma om sociala revolutioner,
så länge människor inte kan
läsa och skriva? Oftast blir då våra
stackars medmänniskor slavar i allehanda
militärregimer och diktaturer.

Enligt min mening satsar vi många
gånger alldeles för stort och pretentiöst.
Vi bygger exempelvis en lärarhögskola
i Kenya, vilken med driftsomkostnader
kommer att gå på 50 miljoner
kronor. Där tänker man utbilda
lärare för högre undervisning — i ett
land där inte ens hälften av befolkningen
kan läsa eller skriva! Hur många
byskolor på primärstadiet hade inte
Nr 2S

138 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

kunnat uppföras för dessa 50 miljoner
kronor!

I statsutskottets utlåtande står det
bl. a. att den svenska biståndspolitiken
har av statsmakterna kontinuerligt utformats
och reviderats med största möjliga
hänsynstagande till mottagarländernas
önskemål och FN-organens och
de internationella biståndsprogrammens
samlade erfarenheter. Ja, inånga
gånger har man tyvärr rättat sig alltför
mycket efter mottagarländernas
önskemål. I utvecklingsländerna vill
man t. ex. nämligen många gånger uppföra
skrytbyggnader för staten. Det
hade varit bättre om vi haft en större
samordning med Förenta Nationernas
olika organ och en bättre koordinering
med våra frivilliga organisationers redan
insatta hjälpinsatser. Alltför många
misstag har gjorts. Många kan givetvis
hänföras till den nästan fullständiga
bristen på enhetlig planering före
SIDA:s tillkomst 1965. Många projekt
ser nästan ut att ha igångsatts för att
kunna placera ut en svensk flagga. Man
har inte undersökt huruvida den insatta
hjälpen verkligen varit den riktiga
och om den inte i samråd med t. ex.
FN eller andra organ hade kunnat ge
bättre resultat.

Ovissheten om den framtida anslagsutvecklingen
har givetvis hittills gjort
det svårt för SIDA att genomföra vissa
planeringar. När man i vissa fall haft
sådana planeringar har man fått svika
givna löften och t. o. in. fått uppskjuta
beslutade eller planerade projekt, allt
i brist på pengar.

I motionen 11:209 har herr Werner
och jag hemställt om tillsättandet av
eu svensk biståndsattaché i åtminstone
varje huvudmottagarland. Det måste i
framtiden finnas någon instans som koordinerar
vår statliga, frivilliga och industriella
hjälp —• ja, även upptar samarbete
med andra nationers biståndsprogram
i de länder där vi arbetar.
Nu kan man många gånger hitta svenska
organ som arbetar ovetande om att

andra nationer utför samma biståndsarbete
och bedriver liknande forskning
kanske bara något tiotal mil från
den egna biståndsverksamheten. Man
måste som jag sade koordinera verksamheten.
Låt mig där bara ta ett exempel.

I Etiopien driver Lutherska världsförbundet
sin stora radiostation, Radio
Voice of Gospel. Med den radiostationen
når man miljoner människor, men
man kan ännu inte utnyttja all sändningstid.
Nere i Moshi i Tanzania ligger
en kooperativ skola, där man bl. a.
har kombinerad korrespondensundervisning
per brev och radio men man
har bara en sändningstid på en kvarts
timme i veckan i Tanzanias radio. Tänk
bara vad man där skulle kunna uträtta
med litet samarbete mellan Radio
Voice of Gospel och våra biståndsorgan.

Utskottet skriver i sitt utlåtande att
man erfarit att uppmärksamheten för
närvarande inte minst är inriktad på
att finna smidigare lösningar på fältet
av de problem som den växande projektadministrationen
i de s. k. huvudmottagarländerna
för svenskt bistånd
erbjuder.

Utskottet uttalar att särskilda svenska
biståndsattachéer avses komma att bli
knutna till ambassader i de s. k. huvudmottagarländerna
i större utsträckning
än hittills. Det är nu två år sedan man
utfärdade en instruktion för biståndsattachéer,
men mig veterligt har vi
hittills bara haft en sådan i tjänst, nämligen
i Pakistan. I Etiopien kom den
dåvarande biståndsattachén att nästan
helt ägna sig åt regionalprojektet i
Arussi. För närvarande har vi inte
heller någon biståndsattaché i Etiopien.

Utskottet skriver att instruktionen för
biståndsattachéer på grund av rekryteringssvårigheter
ännu inte kommit
att prövas mer än i ett par fall. Jag vill
fråga, om man verkligen bemödar sig
om att få fram några biståndsattachéer.
Jag har en känsla av att det för när -

Nr 28

139

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

varande är våra ambassadsekreterare,
vilka, trots att de har oerhört mycket
att göra provisoriskt också får tjänstgöra
som biståndsattachéer. Det är, som
sagt, bara i Pakistan man fått möjlighet
att i praktiken se hur oerhört viktigt
det är att ha en biståndsattaché.

I propositionen nr 101 utnämns plötsligt
Sudan till huvudmottagarland,
d. v. s. till ett land dit olika slag av
svenska insatser koncentreras. Mig veterligt
har Sudan endast erhållit svensk
hjälp i form av ett mycket omdiskuterat
lån på 35 miljoner kronor till
byggande av brunnar och s. k. hafirer.
Lånet betraktades av många, när frågan
var föremål för diskussion i riksdagen,
såsom en engångsföreteelse. Det
framhålles också i utlåtandet att man
sedan länge varit överens om »att en
koncentration av biståndet till ett fåtal
huvudmottagarländer utgör förutsättningen
för grundlig planering av biståndsinsatserna».

•Tåg vill därför fråga varför Sudan
plötsligen har utnämnts till huvudmottagarland.
Jag ser att det just nu inte
finns någon närvarande i denna kammare
som kan svara på frågan, och jag
får väl därför återkomma till den vid
ett senare tillfälle. Men är det verkligen
meningen att Sverige skall satsa
ytterligare i Sudan? Det har ju inte
på något sätt framgått av handlingar
eller uttalanden från vare sig SIDA
eller regeringen.

På s. 12 — alltså sidan före den där
Sudan omnämns som huvudmottagarland
— anges propositionens målsättning
bl. a. vara att man från svensk
sida söker befordra jordreformer eller
kooperativa former för producent- och
konsumentsamarbete, främja en sund
arbetsmarknadspolitik eller en human
flyktingpolitik eller uppkomsten av
folkliga organisationer, som kan bidra
till en snabbare utveckling i demokratisk
anda. .lag vill inom parentes framhålla
att jag hoppas att ordet »eller»
i det senare fallet är ett feltryck och

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

skall utbytas mot »och». Det är väl så
att man både vill främja en sund arbetsmarknadspolitik
och en human
flyktingpolitik. Jag förstår att detta utlåtande
har tillkommit i allra största
skyndsamhet.

Det måste ändock vara en skandal
att riksdagen på det sätt, som nu sker,
i slutet av maj skall behandla så oerhört
viktiga frågor som dem som dag
efter dag läggs på våra bord. Klockan
slår nu snart 12 i natt, och vi kominer
förmodligen att få ägna resten av natten
åt frågan om u-hjälpen. Jag skulle absolut
inte heller ha något emot detta,
bara vi hade fått tillfälle att i lugn och
ro studera alla hithörande handlingar.
Det måste vara något fel på de arbetsformer
vi för närvarande har, att de
inte ger oss tillfälle att bättre sätta oss
in i frågorna.

Det har många gånger tidigare i kväll
diskuterats vilka länder som skall få
hjälp. Många menar att vi endast bör
hjälpa länder, där det inte förekommer
regimer som har våld, rasdiskriminering
o. d. på sitt program. Enligt min
mening bör man givetvis inte underlåta
att hjälpa folk i länder där sådana
förhållanden råder. Ty det är väl ändå
så att människorna inte skall straffas
både genom att bo i diktaturländer,
rasdiskrimineringsländer, och genom
att inte få någon hjälp. Jag och många
med mig anser ändå att vi kunde ge
hjälpen under förutsättning av vissa
löften från den sittande regimens sida
om lättnader för den förtryckta befolkningen.

Till Sudan lånade svenska staten ut
35 miljoner kronor, trots att fullt inbördeskrig
rådde i landet och trots
att regimen fördrivit tusentals människor
i det raskrig som ännu pågår
mellan den regerande arabregimen och
den sydsudanesiska negerbefolkningen.
Medan staten lånade 35 miljoner till
regimen i Sudan samlade svenska folket
genom Radiohjälpen in ungefär 18
miljoner för att hjälpa de sydsudanesis -

140 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ka flyktingar som samma regim fördrivit.

Kriget i Sudan fortsätter. En av de
negerledare som försökt få till stånd
en sammanjämkning — jag syftar på
parlamentsledamoten William Deng —
blev mördad häromdagen. — Hur är
det egentligen — skall vi verkligen satsa
i ett sådant land som Sudan? Varför
är det ett huvudmottagarland numera?
Det finns all anledning att ställa
dessa frågor.

Trots att jag förut motarbetat utvecklingskrediten
till Sudan anser jag
nu att den insatta hjälpen bör fullföljas!
Lånet är inom parentes sagt förbrukat
— och det med de maskiner man
redan hade i landet och på betydligt
kortare tid än som från början var
planerat. För den sista miljonen köpte
man bilar från Scania Vabis, men vartill
dessa bilar skall användas i framtiden
vet man inte eftersom projektet
— som det för närvarande ser ut —
inte kan fullföljas.

I propositionen heter det beträffande
insatser av den karaktär som
nämnts, att det är nödvändigare än
annars att söka samarbete för planering
och eventuellt för genomförande
med internationella biståndsorgan och
andra biståndsgivare. Jag frågar mig
då t. ex. i fallet Sudan: Vad har man
där haft för samarbete med andra biståndsorgan?
Förenta Nationerna håller
ju på att bygga ut den väldiga
Roisseredammen. Hade det inte varit
något för Sverige att vara med och
satsa på?

Nu har vi en gång börjat att borra
brunnar, och vi får väl fortsätta med
detta om det över huvud taget skall
vara någon mening med projektet. Men
det räcker ju inte med att borra några
brunnar. Genom dessa brunnar kan
man, som jag förut sagt från denna
talarstol, givetvis vattna mängder med
kreatur. Men vad kan man använda
kreaturen till när det inte finns vägar,
slakterier etc.? Nej, det blir väl som

det nu är att kreaturen många gånger
används som bytesvara mellan olika
byhövdingar, och då kommer vi kanske
att medverka till att en negerhövding
kan byta till sig ett par fruar mer än
han förut har. Och det kan knappast
vara målet för svensk u-hjälp.

I samband med lånet till Sudan upprättades
— antagligen som en kontrollåtgärd
— en svensk delambassad i
Khartoum. Nu är lånet som sagt förbrukat
i förtid, och i Khartoum bor
mig veterligt inte mer än fem svenskar,
om man frånräknar svenska flygare
men inräknar Sveriges chargé d’affaires.
Det skulle — som jag förut sagt
— verkligen vara intressant att få veta
om man tänker fortsätta hjälpen eller
avveckla biståndet. I det senare fallet
skulle man med fördel kunna dra in
delambassaden och låta dess skicklige
chef bli en av de biståndsattachéer
som man nu enligt propositionen har
svårigheter att rekrytera.

Herr talman! Redan för några år
sedan påpekade jag från denna talarstol
att u-landsfrågan är 1960-talets viktigaste
fråga och att vi därför borde
ha ett departement under särskilt statsråd
för dessa frågor.

Jag är glad över att även många av
mina vänner i mittenpartierna ställt
sådana förslag. Det måste vara fel att
vårt tekniska och finansiella bistånd
handhas av olika myndigheter och att
t. ex. finansdepartementet och inte
SIDA förarbetar och lägger fram anslagsförslag
beträffande det bilaterala
finansiella biståndet. En administrativ
centralisering i Sverige måste vara en
förutsättning i framtiden. Den nuvarande
splittringen är inte rationell samt
medför tidsspillan och onödigt höga
administrativa kostnader.

Man skulle givetvis också kunna
tänka sig att SIDA tog hand om allt
bistånd och gavs ett samlat anslag under
utrikesdepartementet. SIDA:s fältverksamhet
administreras fortfarande
i stor utsträckning från kontoret på

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 141

Klarabergsgatan i Stockholm. Projekten
följs via många gånger bristfälliga
rapporter och genom olika inspektionsbesök
på fältet. Man kan förstå att
projektledare utomlands ofta nonchalerar
kvartalsrapporterna. Jag träffade
under min senaste resa till Afrika en
projektledare som inte skrivit någon
kvartalsrapport på över två år. Han
fann att arbetet flöt bättre utan skrivbordsdirigering
från kontoret i Stockholm.

SIDA har en omfattande korrespondens,
inte minst på grund av sin kontoplan,
vilken bl. a. förutsätter att alla
originalverifikationer sänds hem för
bokföring. Brev från Sverige till dessa
länder tar ofta lång tid och det är vanligt
att SIDA på grund av orimliga
arbetsförhållanden tar ganska god tid
på sig för att svara på breven. Det är
ganska naturligt, eftersom SIDA — som
proportionellt sett inte har fler skrivbiträden
än ett ordinärt ämbetsverk —
har att sköta hela sin förvaltning per
brev.

Enligt de uppgifter som lämnats skall
man i framtiden genomföra en långtgående
decentralisering av projektens
administration, men det kan — som
jag tidigare sade -— göras först om
varje huvudmottagarland får en biståndsattaché.

En mycket stor svaghet i SIDA:s nuvarande
organisation är att våra biståndsexperter
vanligen endast anställs
för en tid av två år. De täta bytena av
personal ger arbetet en otillräcklig
kontinuitet och drar onödigt höga kostnader.
Det är ofta så att experterna
knappt har hunnit bli insatta i sitt arbete
förrän det är dags att förbereda
hemresan. Givetvis måste man i framtiden
försöka anställa folk på längre
kontraktstid.

I detta sammanhang vill jag uttala
att jag tror att våra fredskårister har
en av sina stora uppgifter — upplysningsarbete
•— när de kommer hem.
Kurser för blivande fredskårister skul -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

le också med fördel kunna förläggas
i ett u-land i stället för, som nu är
fallet, i Sverige. Det var verkligen roligt
att se hur väl fredskåren arbetade
med att bygga skolor i Etiopien. Synd
bara att inte fler svenska ungdomar
får tillfälle att resa ut till u-länderna!

Det är häpnadsväckande att vårt
lands monopolmyndigheter t. ex. förbjuder
charterföretagen att företa flygningar
till Östafrika och att våra resenärer
enbart hänvisas till banala mål
såsom Kanarieöarna och Mallorca. Turistnäringen
skulle ha betydelse för
u-länderna. Det skulle förvåna mig om
inte exempelvis Kenya inom en ganska
snar framtid tackar nej till SAS, som
nu bara flyger två gånger i veckan
till dessa trakter. Passagerarna nu för
tiden — dit i alla fall — utgörs oftast
av affärsmän samt givetvis folk med
god ekonomi. Den vanlige svenske medborgaren
får dock inte tillfälle att besöka
dessa intressanta länder och därmed
kanske entusiasmeras för att i
framtiden göra en insats.

Redan 1965 framförde jag den synpunkten
att det vore bra om unga medicine
kandidater kunde få tjänstgöra
i u-länderna. Jag har personligen sett
och upplevt hur många medmänniskor
helt i onödan dött i spetälskeläger och
på missionsstationer, därför att det har
fattats en läkare som kunnat göra enkla
operativa ingrepp. För mig framstår
det som ovärderligt att våra unga läkarkandidater
får komma till dessa länder
— inte bara för människorna där, som
kan räddas till livet, utan också för de
blivande svenska läkarna, som på en
sjukvårdsstation i bushen kan få se
och diagnostisera sjukdomar som han
eller hon kanske annars bara får läsa
om i böcker hemma i Sverige.

I detta sammanhang skulle jag också
som en personlig erfarenhet vilja framhålla
att ju flera av våra u-landsstipendiater
som kan utbildas i respektive
u-länder i stället för i Sverige, desto
bättre är det. Statistiken visar att många

142

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

stipendiater tyvärr inle återvänder till
sina hemländer efter utbildningen. Givetvis
borde de som stannar fa betala
tillbaka den summa, som utbildningen
i Sverige har kostat.

Jag bär redan förut, herr talman, talat
om att vi alltför ofta satsar på för stora
och pretentiösa projekt. Nordiska tanganyikaprojektet
är ett sådant exempel,
vårt svenska sjukhus i Addis Abeba delvis
ett annat. Sjukvården får inte centraliseras
till enbart storstäderna. Som
det nu är tjänstgör t. ex. 300 av Etiopiens
350 läkare i de större städerna.
Vi borde satsa mera på de små hälsocentralerna
och missionsstationerna och
utbilda hälsovårdsarbetare som t. ex.
kan bota de tio mest förekommande
sjukdomarna, helt enkelt hälsovårdare
som skulle kunna lära människorna
nödvändig hygien.

Hans excellens utrikesministern sade
för en stund sedan att vi skulle behöva
utbilda ytterligare 5 000 personer i Sverige
och ge dem gedigna kunskaper.
Jag har den uppfattningen att varje
svensk har någonting att lära ut: helt
enkelt det som vi alla är födda med,
det som vi alla tycker är så naturligt.

Vad hjälper det att--som vi nu så ofta

gör — bota barn på stora, flotta sjukhus,
om de återvänder till sin by, dricker
samma smutsiga vatten som förut
och utsätts för behandling av trollkarlar
och medicinmän, människor som inte
förstår att man skall strö kalk på avföringen
och att det är flugor som sprider
baciller etc.

Missionen har sannerligen visat hur
man med små, begränsade medel kan
nå stora resultat. Många personer frågar:
Varför skal! man resa ut och påtvinga
andra människor on tro? När jag
en gång kom till Etiopien kanske jag
tyckte likadant, men jag såg en svensk
sjuksköterska springa och dra ned löv
och kvistar framför fönstren till de
långa spetälskebaraoker som förr i tiden
fanns i Addis Abeba, jag såg hur människorna
gömde sig på kvällen och satte

för fönstren därför att de var rädda för
onda andar, och jag tänkte om. Har vi
nutidsmänniskor egentligen satt oss in
i hur det känns att alltid leva i skräck
och ångest? Kom inte och säg att mission
inte har någon betydelse? Den ger
folk inte bara någonting att leva av utan
också någonting att leva för.

I propositionen sägs det att man skall
samarbeta med myndigheterna i respektive
länder, och det håller jag med om.
Jag vill emellertid lägga till att man bör
ha bättre kontroll över de myndigheter
man samarbetar med och verkligen
se till att hjälpen används till avsett ändamål.
Vid teknisk och finansiell hjälp
gäller det inte bara att söka fördela materiellt
välstånd. Den afrikanska pessimismen
ligger djupt rotad, och för att
lyckas måste initiativet komma från
människorna själva.

Det är också värt att minnas att det
inte bara är vad vi tänkt göra och gör
utan också vad som återstår av vad vi
gjort som har betydelse när det gäller att
bedöma kommande u-landsinsatser. Allt
detta förefaller egentligen självklart,
men hjälpprogrammen visar ofta motsatsen.
Det är betydligt enklare att redovisa
hur många miljoner som skänkts
än att kontrollera gjorda investeringar.
Men det räcker inte att ta emot önskelistor
och skaffa fram pengar. Ett hjälpprogram
måste utföras gemensamt. Båda
parter måste känna att de strävar mot
ett gemensamt mål.

Svett och inte pengar skapar gemenskap
människor emellan. För att man
skall kunna lia något gemensamt med
sina medmänniskor fordras i allmänhet
också en viss överensstämmelse i moraliska
värderingar. En god moral är den
plattform på vilken de tekniska framstegen
skall vila.

I många av dessa u-länder förekommer
tyvärr mycket korruption. Därför
behövs i dessa stater också en moralisk
uppbyggnad. Missionen har i detta fall
gått i spetsen för att ge människorna
något bättre. Många av våra duktiga och

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

143

hederliga ämbetsmän i u-länderna liar
uppfostrats i svenska missionsskolor.
När man haft med missionen att göra
förstår man att svenskt biståndsarbete
aldrig skulle ha kunnat komma så långt
som det gjort, om inte missionens pionjärer
lagt grunden till detta.

För att man skall kunna hjälpa ett
u-land krävs det att man känner till folkets
historiska och kulturella bakgrund,
och man måste också känna till landets
sedvänjor och bruk. Det går inte att
bara se på u-hjälpen genom svenska
glasögon som många av våra politiker
gör.

I senaste numret av tidningen Industria
har min bror skrivit en artikel, vari
han berättar om en kaffeodlare som inte
alls fick så stora skördar som det ansågs
att han borde få inom biståndsprogrammets
ram. Man uppmanade honom att
försöka lägga ut kaffet till torkning i
sängar. Han svarade: Om jag själv inte
har någon säng att ligga i, varför skall
då mina kaffebönor ligga i sängar? Och
varför skall jag behöva gå och låna
pengar till sådant, när jag ändå har det
så bra att jag klarar mig? — Så kan
man resonera många gånger.

Man har här nere att göra med mycken
vidskepelse och alla möjliga slag av
övertro. Många människor tror t. ex. att
det måste göra ont för att de skall bli
botade från en sjukdom. En gång på en
av mina resor var jag tvungen att sitta
och nypa patienter i armen för att de
skulle känna att det gjorde ont. Då kände
de sig trygga; annars hade de inte
trott att medicinen skulle göra någon
verkan.

Sverige kan aldrig i framtiden — och
vill väl inte heller — konkurrera med
andra länder med vapen och raketer
för att hävda sig, men nog tror jag att
vårt lilla land i alla fall kan ha stor betydelse
som föregångsland i u-hjälp.
Tänk om staten och alla våra frivilliga
organisationer, näringslivet etc. satsade
tillsammans i ett enda land; vilka resultat
skulle vi då inte kunna uppvisa där!

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

U-hjälpen måste naturligtvis d framtiden
finansieras med skattemedel. Jag
tyckte det var beklämmande när utrikesminister
Nilsson i dag sade att våra
u-landsinsatser givetvis inte får komma
i motsättning till vår egen trygghet, våra
sociala förmåner och våra egna behov.
U-hjälpens storlek är i grunden ett prioriteringsproblem,
och vi måste val avstå
från någonting, om vi vill ge någonting
i stället.

Jag lade i fjol i denna kammare fram
motioner om lyxskatt på kosmetika,
parfym och grammofonskivor. U-hjäipsfrimärken,
lyxskatt på bilar med ett
värde som överstiger 20 000 kronor samt
3 öre i skatt på varje cigarrett. Jag fick
bara två stycken med mig som ville
rösta för det förslaget. Flera fanns det
inte i kammaren som kunde tänka sig
att undvara dessa slantar i stället för
att lägga dem på -sådana saker som vi
människor egentligen inte behöver, sådant
som enbart är att betrakta som lyx.

Jag kunde naturligtvi-s ha lagt fram
dessa motioner i år igen, men jag förstod
att vare sig ni, ärade kammarledamöter,
eller svenska folket i övrigt är
mogna för radikala grepp i denna 1960-talets viktigaste fråga.

Jag tvivlar emellertid inte på att var
och en av er skulle ha röstat för mina
motioner, om ni själva fått se allt vad
jag och en del andra haft förmånen att
se — jag säger förmånen, eftersom jag
betraktar det som en förmån att få veta
att det inte är så ute i den stora världen
som många av oss gärna vill föreställa
oss att det skall vara. Vi håller på
att utvecklas till vad jag brukar kalla
»acceptantmänniskor». När vi först ser
rymdraketer och andra märkvärdigheter
i TV-rutan tycker vi kanske att alla
pengar som lagts ned på sådana saker
borde ha kunnat användas på bättre
sätt.

Vi säger då: Nog kunde dessa pengar
användas bättre. Men så ser vi det andra
gången, och plötsligt finner vi att vi accepterar
allt detta. Vi accepterar att nu -

144

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tidens människor försöker upptäcka nya
världar; dock har vi ännu ej upptäckt
den egna värld vi lever i. Vi har inte
förstått de stora problem som finns och
inte försökt att lösa dem. Världssvälten
och överbefolkningen är vår tids
stora frågor.

Politikerna fjärmar sug och liksom
vardagsmänniskan försöker vi undfly
för att i stället ägna oss åt de kanske
något mindre frågorna. Jag vet inte hur
många gånger jag tidigare har sagt det,
men vad som behövs är upplysning och
åter upplysning! Många av SIDA:s broschyrer
utkommer fortfarande som stenciler.
FN-dagen som egentligen skulle
vara vår stora internationella högtidsdag
i samband med riksomfattande
kampanjer i radio och TV passerar nuförtiden
nästan med tystnad. Det är
glädjande att mittenpartierna sluter upp
bakom min för fjärde gången i år återkommande
motion om en stor upplysningskampanj
för ökad u-hjälp med
bl. a. distribution av en broschyr till
alla svenska hushåll. U-hjälp en bör inte
bara vara en statlig uppgift utan en
hela folkets angelägenhet, där alla tillgängliga
resurser utnyttjas för att hjälpa
våra medmänniskor och därmed indirekt
oss själva. Jag får i det sammanhanget,
herr talman, yrka bifall till min
motion nr 663 i denna kammare.

Under några dagar bär ungdomar
hungerstrejkat utanför vår riksdag för
att därmed väcka en opinion för de fattiga
länderna, en opinion som i kväll
också manifesterats i den skrivelse som
utskickats och undertecknats av ärkebiskop
Ruben Josefson, biskoparna Bo
Giertz och Helge Ljungberg, universitetsrektorerna
Torgny Segerstedt, Philip
Sandblom och Dag Norberg samt direktorn
för Svenska missionsstyrlsen
Holger Benettsson. De säger i denna
skrivelse: »Vi undertecknare av detta
upprop stöder u-aktionerna i Lund,
Stockholm och Uppsala i deras krav att
en genomgripande utredning av hela
den svenska u-landspoli tiken omedel -

bart igångsättes; att en omfattande informations-
och op in i on sbi 1 dn i n gsk ampanj
om u-landsfrågorna av samma storleksordning
som högertrafikkampanjen
nu måste komma till stånd; att utbildningen
på alla nivåer skall förändras
så att mycket större vikt lägges vid undervisning
om u-landsfrågorna; att ulandsbiståndets
omfattning ökas i väsentligt
snabbare takt än vad något politiskt
parti nu föreslår och att dessa
åtgärder ej får gå ut över låginkomstgrupperna
i samhället, utan att i stället
en lösning av låglöneproblemet samtidigt
måste påskyndas.»

Många av dem som sett de strejkande
ungdomarna utanför riksdagshuset hav
kanske sagt att de kunde göra något
bättre. Nej, jag tror sannerligen inte det.
De bär lyckats med vad många politiker
inte har kunnat göra. De har väckt eu
opinion. Måtte vi i framtiden fålikahängivna
politiker som dessa målmedvetna
ungdomar. De har gjort vad många av
oss för länge sedan borde ha gjort, nämligen
gått i spetsen för den upplysningsverksamhet
som behövs för att våra
medborgare skall förstå vidden av våra
medmänniskors stora problem. Måtte vi
som arbetar för ökad förståelse mellan
folk och länder och för en ökad u-hjälp
aldrig förtröttas i vår internationella
strävan!

Jag har en gång tidigare sagt att det
förvånar mig att vi inte mera intresserar
oss för sådana frågor som vi i natt
diskuterar i riksdagen. Jag sade en gång
att man efter andra världskriget i många
länder frågade: Varför gjorde ni inte
mera? Ni kände till koncentrationslägren
etc. Varför gjorde ni ingenting? Det
är väl just den fråga man ställer sig i
dagens samhälle. Vad kommer våra barn
en gång att säga när de läser framtidens
historieböcker. De kommer säkert att
fråga: Varför gjorde ni inte mera för
svältande medmänniskor?

De som först och främst skall göra
någonting är politikerna. Ni och jag —
vi alla måste gå i spetsen för den ap i -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 145

nion och för den upplysning som behövs
i dessa frågor.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Efter detta av idealitet
präglade och med djup känsla och stor
sakkunskap framförda tal av herr Rubin
är det kanske svårt för mig att med
någon oratorisk effekt lägga fram synpunkter
på vissa delfrågor i det väldiga
ämne, som nu under många timmar debatterats
i denna kammare. Jag anser
det emellertid nödvändigt för min egen
skull att för kammaren redovisa en del
av vad jag personligen under utskottsbehandlingen
varit intresserad av.

Innan jaig går över på detta och på
några frågor som framför allt utrikesministern
tog upp vill jag säga till herr
Rubin, eftersom han undrade varför
Sudan blivit ett huvudmottagarland, att
utskottet på s. 16 i utlåtandet i enighet
gjort följande uttalande: »Utskottet vill
i detta sammanhang erinra om att det
i propositionen saknas en entydig definition
av begreppet huvudmottagarland
och att det i viss män synes oklart
efter vilka kriterier Sudan kommit att
betecknas som huvudmottagarland. Utskottet
vill uttrycka önskemålet om ett
förtydligande av innebörden av begreppet
i fråga». Formuleringen innebär
alltså en kritik mot vad som skett och
en begäran om att regeringen i fortsättningen
preciserar och definierar
just detta begrepp.

Utrikesministern riktade kritik mot
folkpartiet och centerpartiet och sade
att vi förde en träta för trätans egen
skull. Han gjorde därvid ironiska anspelningar
på hur litet som under senare
år hade skilt oppositionens förslag
från regeringens. Men, herr talman,
i avsaknad av någon framlagd
plan för uppnående av enprocentsmålet
bär vi tvingats att lägga fram alternativ
som inte kunnat underbyggas genom
något särskilt program.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att vi förra året med kraft

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

yrkade, att en plan skulle läggas fram
till i år om hur det mål som sattes i
riksdagsbeslutet 1962 skulle kunna nås
någorlunda snabbt, sedan så markerade
förseningar uppkommit som dem vi
kunnat konstatera på senare år.

Det är verkligen inte fråga om en
träta föranledd av någon partipolitisk
spekulation när vi för nästa budgetår
föreslår en dubbelt så stor ökning av
anslaget till utvecklingshjälpen som regeringen
föreslår och eu plan som leder
fram till enprocentsnivån två år tidigare
än regeringens plan. Att tala om
träta för trätans egen skull är tillvitelser,
som vi tillbakavisar. Det är dock
en skillnad mellan regeringen och mittenpartierna
på sammanlagt 900 miljoner
kronor under perioden. Det finns
all anledning att tala ut om den skillnaden
i f ramgån gst ak t en för att öka
våra u-landsinsatser.

Utrikesministern sade också att uhjälpen
var en så allvarlig fråga att den
borde lyftas över det partitaktiska spelet,
som han uttryckte det. Detta sades
som ett instämmande i något som herr
Rohman hade anfört av ungefär samma
innebörd. Är denna attityd månne
inte baserad på det förhållandet att socialdemokratin
och högern hänger ihop
om den långsamma takten mot målet
och inte — eftersom de två partierna i
övrigt är så omaka — vill gå i par hur
länge som helst? Man kan undra!

Förhåller det sig inte också så, att vi
i detta hus bär många svårbehandlade
frågor att ta ställning till och att det
hittills bara varit försvarsfrågan som
lyfts över partierna — i år har dessutom
denna praxis brutits av socialdemokraterna.

Har man klart uttryckt olika meningar
om hur snabbt man skall bygga
ut viktiga insatser för u-länderna, skall
dessa olika meningar få brytas mot varandra
och voterinigsapparaten slutligen
få avgöra hur det skall bli.

Jag understryker gärna önskvärdheten
av att vi alltid söker sträva efter

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

146

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

jämkningar och kompromisser för att
nå enighet.

Jag har själv i regel satt sådana strävanden
i främsta rummet vid påbörjandet
av utskottsbehandlingen av kontroversiella
frågor. Att det inte gått så bra
denna gång i statsutskottet annat än på
några få punkter innebär ingenting
ovanligt. Regeringen håller i allmänhet
benhårt på sina bedömningar i anslagsfrågor,
och inga sakskäl brukar rubba
dess anhängare.

Bland det vi dock i utskottet kunnat
enas om är kravet från mittenpartiernas
sida om en plan för hur informationsverksamheten
kring u-hjälpsfrågorna i
fortsättningen skall bedrivas. SIDA anmodas
att i samband med sin nästa anslagsframställning
lägga fram förslag till
en dylik plan.

Jag tror att det är väsentligt — och
detta bär påpekats av tidigare talare —
att informationsverksamheten kring uhjälpsinsatserma
får en ökad bredd.
Därvid kan man inte gå till väga på det
sättet att man slumpvis sänder ut broschyrer
eller annat dyrt propagandamaterial,
utan man måste tänka igenom
på vad sätt vi skall kunna tränga igenom
indolensen hos många i vårt folk.
Psykologisk och annan expertis bör
därför tas i anspråk för uppläggningen
av denna kampanj. Att vi nöjt oss med
det av regeringen föreslagna anslaget
beror på att man först måste ha en
plan och bedöma kostnaderna för genomförandet
av denna plan. Det betyder
att vi kan räkna med att propositionen
nästa år innehåller förslag om
väsentligt ökade anslag för informatio
n s v er ks amh et en.

Mittenpartiernas förslag till anslagsökningar
medför också ökade personella
insatser. Vi vet att SIDA satsar för
fullt på personalrekrytering. Våra förslag
medför att man i det avseendet
måste anspänna sig än mer. Jag tror
att det finns många idealister — det
bär visat sig inte minst under senare
tid, till och med här utanför riksdags -

huset — som SIDA bör ta kontakt med
för att försöka få dem intresserade för
en aktivitet på detta område som kan
ge resultat och även vara till personlig
tillfredsställelse för dem.

Sedan många år har vi fredskårister.
Dessa har ökat i antal, och de behöver
öka än mer i antal. Jag tror att det även
på detta område finns ytterligare en
del att göra. Vi har på den punkten inte
kunnat ena oss inom utskottet annat än
helt allmänt. I fråga om anslaget anser
vi reservanter från folkpartiet och centerpartiet
att det i första hand för nästa
budgetår behövs ytterligare 2 miljoner
kronor för fredskårsverksamheten,
framför allt den verksamhet som kan
bedrivas med frivilligorganisationernas
hjälp. Jag tror att det i detta avseende
finns oanade möjligheter till ökade insatser.

När man talar om personalrekryteringen
kommer man också in på frågan
om meritvärderingen. Det är ju meningen
att våra u-landsexperter över
huvud taget inte skall tjänstgöra så
länge utomlands. De skall kunna komma
tillbaka och återinträda i arbetslivet
här hemma. Men frågan om hur
man skall bedöma u-landstjänstens meritvärde
är fortfarande olöst. Det är en
fråga som riksdagen skall ta ställning
till i höst. Men jag har redan nu velat
anmäla att detta är ett problem som
man bör tänka över.

Jag tror också, herr talman, att vi bör
undersöka om man inte borde ha eu
särskild karriär inom SIDA för sådan
här tjänstgöring, som gör det möjligt
att flytta folk mellan hemlandet och ulandet
och på det sättet tillgodogöra sig
denna expertis under längre tid än vad
man nu kanske gör. Jag förmodar att
man på SIDA försöker lösa dessa problem,
men jag vill ändå från denna talarstol
understryka att man grundligt
måste fundera även över sådana problem
på det praktiska planet.

Slutligen, herr talman, skall jag beröra
en fråga som då och då tidigare i

Nr 28 147

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

dag behandlats och som folkpartiet och
centerpartiet tagit upp, nämligen behovet
av att se över den administrativa
organisationen. Vi har ifrågasatt om
man inte rent av borde sikta in sig på
att förändra SIDA:s ställning i administrativt
hänseende. I blickpunkten står
frågan om man inte kan plocka in
SIDA i utrikesdepartementet — SIDA
handlägger ju frågor som kanske inte så
sällan kolliderar med regeringens utrikespolitik
i övrigt. Jag tror också att
det för närvarande föreligger rent praktiska
svårigheter att matcha denna verksamhet
jämsides med ambassadverksamheten
i övrigt i en del länder, där
vi har biståndsverksamhet av större omfattning
och där vi kommer att öka
denna.

En sak som visar att organisationen
och samordningen mellan UD och nuvarande
SIDA behöver omprövas är att
SIDA enligt vad som har försports inom
utskottet tänker inrätta särskilda biståndskontor
i vissa länder, varvid chefen
för kontoret skall ackrediteras vid
ifrågavarande länders svenska ambassader.
Detta är, menar jag, ett tecken på
att det behövs nya former för verksamheten.
På SIDA tycks man treva sig
fram för att uppnå en lösning. Jag tror
emellertid att det skulle vara en fördel
om vi fick ett samlat grepp på detta
genom en utredning som förutsättningslöst
såg över det hela. Man behöver fördenskull
inte hejda den nuvarande utvecklingen
med biståndskontor, vilket
jag för egen del tycker är en riktig utveckling.
Den har ju också prövats av
andra länder, som utövar biståndsverksamhet
av stor omfattning.

Den fråga som vi inom folkpartiet
och centerpartiet fört fram är alltså om
inte en allmän översyn med sikte på
biståndsadininistrationens inlemmande
i utrikesdepartementet är av behovet
påkallad. Vi har därför krävt en särskild
utredning som också skulle kunna
ta upp frågan, om inom regeringen en
särskild statsrådspost bör avdelas för

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

denna verksamhet, som är av så speciell
natur.

Herr talman! Jag har alltså på grund
av tidsnöden mycket flyktigt berört
dessa frågor, som — särskilt den senare
— skulle kunna förtjäna ytterligare
diskussion. Jag slutar med att yrka
bifall till de reservationer som rör
de frågor som jag här har tagit upp. Jag
yrkar självfallet i övrigt bifall till de
reservationer som undertecknats av
folkpartister och centerpartister gemensamt.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! År 1961 antog den
svenska riksdagen sin första principproposition
om den svenska u-hjälpen.
Jag framhöll den gången att det inte
gällde organisation av humanitära hjälpåtgärder,
utan att vi stod inför en historisk
process, gigantisk i sina proportioner,
omöjlig att hejda men kanske
möjlig att styra och påverka. Ur denna
nya historiska revolution med global
spännvidd måste nödvändigtvis även vi
utgå förändrade.

Sedan dess har vi fått ökad kännedom
om den alltmer växande ekonomiska
klyftan mellan u-länderna och de
rika länderna bottnande bl. a. i olika
handelspolitiska hinder och kapitalflykt,
alltsammans ledande fram till att
man kan möta pessimism och uppfattningar
att det inte lönar sig att hjälpa
u-länderna därför att de inte har resurser
åt! gå vidare.

Herr talman! Jag tror att man för att
rätt kunna mäta den situation u-länderna
befinner sig i måste göra vissa historiska
jämförelser. Den omdaningsprocess
som de nu genomgår svarar närmast
mot industrialismens genombrott
i i-länderna. Dock får inte denna jämförelse
förenklas, eftersom situationen
är helt annorlunda för u-länderna nu än
för oss då. När i-länderna genomgick
sin utveckling under industrialismens
skede hade den tekniska revolutionen
just påbörjats. Varje enskilt i-land ställ -

148 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

des därför endast inför konkurrens från
andra länder som befann sig på ungefär
samma utvecklingsnivå.

Det är inte bara ett ekonomiskt gap
u-länderna nu ställs inför; det är också
ett alltmer växande teknologiskt gap
mellan dem och i-länderna, som dessutom
sammanslutit sig i olika ekonomiska
block, EEC, EFTA, OECD etc.
U-länderna ställs också inför problemet
att möta den miljöförstöring, erosion,
vatten- och luftförstöring in. m. som är
den teknologiska utvecklingens baksida
och vilka kräver stora investeringar
också för dem, investeringsbehov som
var okända under industrialismens genombrottsår.

U-länderna ställs också inför en befolkningsexplosion,
som inte enbart
bottnar i att allt fler barn överlever
utan också i att medellivslängdens höjning
fortfarande i u-länderna faller
inom den fruktsamma perioden — på
1920-talet var medellivslängden i t. ex.
Indien 27 år och den är nu knappt 50
år. Den fruktsamma perioden har alltså
ökat med 20 år för varje vuxen kvinna.
Samtidigt kommer samma medicinska
utveckling att innebära att u-länderna
om några decennier kommer att få ett
ökat antal åldringar med därmed sammanhängande
ekonomiska problem.

U-länderna saknar även möjligheter
att lösa sitt befolkningsöverskott med
omfattande emigrationsrörelser. Under
1870- och 1880-talen emigrerade en miljon
människor från Sverige. Tidigare
bedömdes effekten av denna förlust av
en tredjedel av befolkningen som ekonomiskt
negativ. Nu är ekonomer och
historiker överens om att denna emigration
utgör en bakgrund för vårt välstånd
och att vi därigenom undslapp
revolution eller inbördeskrig.

Vidare har u-länderna en sned befolkningsstruktur.
45—50 procent av befolkningen
är under 15 år. Migrationsrörelser
till storstädernas slumområden
och akademikerflykt skärper dessa problem.

Befolkningsexplosionen innebär inte
bara att hungern ökar, även analfabetismen
ökar, därför att u-länderna saknar
möjlighet att utöka sina lärarkrafter,
bygga skolor m. m. Den innebär också
att fler människor borde beredas arbetsmöjligheter.
U-ländernas investeringsbehov
är högre och annorlunda än iländernas.

Som exempel vill jag nämna att i Indien
föddes förra året 21 miljoner barn
och 8 miljoner människor dog, dvs. befolkningsökningen
var då 13 miljoner.
Hösten 1967 hade Indien totalt 550 miljoner
invånare. Enbart denna befolkningsökning
1967 skulle krävt 4 miljoner
nya arbeten, 2,5 miljoner nya hus,
en kvarts miljon nya skolbyggnader,
375 000 nya lärare. Därtill kommer ökade
behov av livsmedel och kläder.

Från 1951 till 1965 steg arbetslösheten
från 3 miljoner till 10 miljoner trots
att 31 miljoner nya arbeten tillskapats.
Trots en ökad livsmedelsproduktion
sjönk genom befolkningsökningen den
mängd mat varje enskild erhöll. Indien
försöker nu lösa detta problem genom
en sedan drygt ett år starkt intensifierad
familjeplanering.

Förra hösten gjorde jag en riksdagsstipendieresa
till bl. a. Australien, Japan
och Indien. Jag ber att få exemplifiera
hur annorlunda förutsättningarna är i
ett i-land och ett u-land när de vill lösa
sina överbefolkningsproblem.

I Japan bor 80 procent av befolkningen
i städerna och i Indien SO procent
på landsbygden, fördelade på denna
subkontinent med 560 000 byar och
3 000 städer. I Japan infördes folkundervisning
på 1860-talet, och i Indien
är 25 procent av hela landets befolkning
analfabeter och analfabetismen är
högre på landsbygden. I Japan kan man
nå befolkningen via olika massmedia,
tidningar, radio, television, broschyrer
in. in., medan i Indien endast befolkningen
i de större städerna kan nås på
detta sätt. Indien har dessutom 14 språk
och över 200 olika dialekter. I Japan

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 149

finns god tillgång på läkare och barnmorskor;
i Indien råder det brist på
dem.

Japan kunde därför lösa sitt befolkningsproblem
främst genom aborter.
Antalet aborter översteg vissa år antalet
förlossningar. I Indien måste man lita
till steriliseringar av män och spiraler
för kvinnorna eftersom detta är engångsåtgärder.
Läkarna får lönesänkningar
om de inte utför tillräckligt
många steriliseringar eller monterar in
tillräckligt många spiraler, och det
finns vissa stater där för dem som får
mer än två barn — och det gäller från
premiärministern och nedåt ■— sociala
förmåner dras in och pensionerna
sänks.

Motivationen i Japan var restaurering
efter ett krigsnederlag. I Indien frågade
jag vad som skulle hända om de inte
klarade befolkningsexplosionen och
fick till svar: Då frukar vi ett inbördeskrig.
Jag tilläde att det kunde bli ett
nytt Vietnam som Västerlandet aldrig
skulle kunna klara och jag fick svaret,
att de ser det som ett problem jämförligt
med cancer där inte bara ett organ
är angripet, utan hela organismen är
skadad.

När man i i-länderna skall avgöra
omfattningen av de enskilda industriländernas
olika hjälpinsatser till u-länderna
sker detta mot bakgrunden av bedömningar
av det egna landets behov
och ekonomiska resurser. Storleken av
den u-hjälp ett industriland lämnar uländerna
bestäms i sista hand som ett
prioriteringsproblem i förhållande till
industrilandets välståndsökning — det
gäller oavsett om man avser exempelvis
utbyggnad av landets utbildningsväsen,
industriella kapacitet eller åldringsvård
— u-länderna kommer i andra hand.
Det gäller inte bara Sverige, utan ännu
mer länder som är mindre rika än vårt
land.

Får jag på nytt ett ögonblick återgå
till Australien och Japan som båda äger
ett omfattande och nedslitet bostadsbe -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

stånd. Innan man där hunnit bygga tillräckligt
många bostäder och hunnit påbörja
olika sociala reformer i form av
sjuk- och arbetslöshetsförsäkring samt
pensioner, svarande mot relativt rimliga
krav som ligger långt under de
svenska, hinner det säkerligen förflyta
decennier. Det är inte sannolikt att uhjälp
i ens dessa relativt rika länder får
någon högre prioritet. Går man till fattigare
länder är det än mer osannolikt
att det skulle kunna avsättas pengar för
hjälp till lika fattiga eller ännu fattigare
länder. Det är de rikaste ländernas
skyldighet att avstå mest.

Herr talman! I Hongkong och Bangkok
besökte jag de flytande flottor som
finns i båda städerna och vilka ofta tas
som exempel på bostadsnöden där. Ändå
bodde människorna i dessa flottstäder
oändligt mycket bättre än människorna
på land, hopträngda i vad som
romantiskt brukar kallas Orientens basarer,
små kyffen överfulla av människor
som i det eviga mörkret sökte skydd
mot tropikernas obarmhärtiga sol och
hetta. Utefter bergssluttningarna i den
kitteldal Hongkong utgör klängde flyktingbarackerna.
Oavvisligt uppkom frågan
när flyktingarna, med Hongkongs
lyxkvarter amfiteatraliskt ständigt utbredda
framför sig, skulle göra revolution.

Min resa slutade i Calcutta, där jag
vandrade i timmar och såg tusentals
människor ligga, sitta och stå på gatorna,
utmärglade som de människor som
i Europa överlevt koncentrationslägrens
fasor. Utanför Calcuttas största hotell
där jag disponerade ett rum, stort som
en ordinär trerummare, mötte jag en av
Calcuttas många tiggare, en gammal
kvinna. Hon rörde sig i samma stela
hungerapati, som filmerna från de tyska
koncentrationslägren avslöjade om
människorna där. Kom ett hinder i vägen,
vände hon och fortsatte som en
mekaniskt uppvriden leksak till dess
hon stötte på nästa hinder.

Det fasansfulla, herr talman, var inte

150 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

att se dessa tusentals människor, som
föddes, levde och dog på gatan, utan att
veta att ingen av dem någonsin skulle få
gå i en skola och ingen av dem någonsin
skulle få ett arbete.

Där nere nåddes jag av beskedet om
att vid den extra partikongress socialdemokraterna
hållit skulle målet för uhjälpen
uppnås i mitten av 1970-talet.
Detta var alltså ett beslut fattat av ett
arbetarparti i världens rikaste och mest
stabila land. Herr talman! Jag har
aldrig känt mig så bitter och så besviken
som då, aldrig känt en större oro
för världens och mitt eget lands framtid
som då.

I svensk television visades i höstas
ett program från Korea. En av mina
medarbetare, en 30-årig kvinna, var skakad
över den nöd detta program uppenbarade.
Hon råkade särskilt ha fäst sig
vid de gamla konservburkar som koreanerna
använde som kokkärl och muggar.

Efter andra världskrigets slut tjänstgjorde
jag ute i det krigshärjade Europa,
främst i Hamburg och i Ruhr-området.
Det var en daglig syn att se skolungar
leka med en konservburk fasthunden
vid underarmen, så att den inte
skulle kunna tappas eller stjälas. En
gammal konservburk betydde då liv
eller död. I den fick man dagens enda
måltid, »svensksoppa», från de länder
som undsluppit kriget. I hela Ruhr-området,
där 7 miljoner människor bodde,
fanns inte ett helt hus. Allt var sönderbombat.
Då diskuterades på allvar om
mänskligheten någonsin skulle kunna
återuppbygga den värld som skakats av
världshistoriens största katastrof. Man
ifrågasatte allvarligt, om dessa städer i
alla de krigshärjade länderna över huvud
taget kunde återuppbyggas eller om
man inte var tvungen att låta dem ligga
som ruiner. Det var en ekonomisk, politisk
och militär nödvändighet att återuppbygga
de bombhärjade och krigsförrödda
länderna. Det möjliggjordes
bl. a. och främst genom Marshallhjäl -

pen. Inom förbluffande kort tidrymd
var krigets spår utplånade.

Herr talman! Utvecklingen i u-länderna
karakteriseras inte enbart av ett
växande ekonomiskt och teknologiskt
gap. Ju mer detta gap växer, desto större
blir risken för lokala krig som övergår
i stormaktskrig. Varje lijälpåtgärd
av vad slag det vara må som ökar de
ekonomiska resurserna i u-länderna
minskar samtidigt svälten där. Ju mindre
hungerapatiska människorna blir,
desto större blir risken för revolution
och krig.

Vi kan i dag lösa u-ländernas problem,
om vi äger samma vilja att göra
det som vi ägde vilja att utplåna andra
världskrigets förödelse. Eller som en
forskare uttryckte det: Det tragiska är
inte att det är omöjligt, utan att det
möjliga inte får genomföras.

Jag tillhör den generation som är
gammal nog att acceptera att do, om
ett krig inträffar, och även tillräckligt
gammal för att acceptera att mina barn
dör; de har hunnit bli vuxna. Men jag
känner inom mig en djup biologisk protest
inför tanken att mina barnbarn inte
skulle förunnas möjligheten att bli vuxna
— liksom jag känner samma biologiska
och samtidigt djupt demokratiska
protest inför tanken att barnen i u-länderna
inte får nå vuxen ålder.

Vi skall i dag fatta ett principbeslut
om vår u-hjälp. Statsutskottet skriver —
på s. 21 — i sitt utlåtande: »Utskottet
förutsätter emellertid att det av Kungl.
Maj :t framlagda förslaget om budgetåret
1974/75 som det år då 1 %-målet senast
skall ha uppnåtts är att betrakta som en
minimimålsättning. Därav följer att i
den mån det allmänna budgetläget så
tillåter en snabbare ökningstakt bör
eftersträvas.» Detta uttalande av statsutskottet
kan inte tolkas på annat sätt
än att riksdagen under kommande år
har frihet att gå fram i snabbare takt
än propositionen i år anger. Tidpunkten
för målet är med andra ord obunden.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

151

Som mål har vi satt 1 procent av bruttonationalprodukten.
Enprocentmålet,
hur man än vill tolka detsamma, spikades
första gången 1960 i en FN-resolution.
För många år sedan lärde jag mig
att utvecklingen inom den tekniska naturvetenskapliga
medicinska forskningen
går så fort att vetenskapliga upptäckter
har en genomsnittlig livslängd av
tre—fem år; därefter ersätts de av nya.
Jag har många gånger även som riksdagsman
praktiskt kunnat konstatera
att detta är riktigt.

Enprocentmålet »spikades» för åtta
år sedan. Sedan dess har kunskaperna
om u-länderna ökat, inte bara om deras
problem och växande behov utan också
om det alltmer vidgade gapet och om
dess orsaker. Samtidigt har forskningen
givit oss nya möjligheter och nya resurser
att hjälpa dem.

Det kan inte vara riktigt att ett mål,
uppsatt år 1960, skulle ha giltighet och
bärkraft fram till mitten av 1970-talet,
inte bara hos oss utan kanske även i
alla andra i-länder.

Herr talman! Det slog mig häromkvällen
att vi i Sverige aldrig haft en
parlamentarisk utredning om omfattningen
av och formerna för vår u-hjälp.
Tidigare utredningar sysslade övervägande
med administrativa problem,
knutna främst till NIB och SIDA, samt
med vissa expertrekryteringsproblem.

Riksdagen har under årens lopp endast
ställts inför olika regeringsförslag
och med dem sammanhängande olika
motionsförslag, tillkomna under den
korta motionstid de skilda partierna
och de enskilda ledamöterna haft till
sitt förfogande.

Också i år framläggs motionsvägen
ett flertal förslag. I motionsparet I: 865
och II: 1119 berörs utformningen av
handelspolitiken och av finansiella bidrag.
Utformningen av upptrappningen
av anslagen behandlas i motionsparet
1:213 och 11:271 och samordningsorgan
emellan biståndsgivande myndigheter
och bl. a. av humanitära organisa -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

tioner i de likalydande motionerna
1:157 och 11:208. Vidare berörs forskningsplaneringen
i ett flertal rnotionspar.

Vi måste göra allt för att intensifiera
effektiviteten av våra åtgärder. Genom
att goda förbättringsförslag endast dyker
upp motionsvägen föreligger inga
möjligheter att samordna olika förslag
eller att komma fram till kompromisslösningar.
Enda vägen att göra detta är
en parlamentarisk utredning. Denna
skulle emellertid inte bara syssla med
sådana frågor. Det finns ett brett spektrum
av frågeställningar, som den borde
ta upp, och jag skall bara nämna några
av de viktigare.

Den första punkt som bör tas upp till
granskning är bakgrunden till 1960 års
FN-resolution, innefattande eu värdering
av hållfastheten i de beräkningar
som då gjordes. Vidare bör beräkningar
utföras av hur snabbt gapet — ekonomiskt
och teknologiskt — vidgas mellan
i-länder och u-länder, om huvudparten
av i-länderna fasthåller vid det
mål som då uppställdes. Alternativa lösningar
för en annan målsättning och
för andra tidsramar för uppnående av
målet bör utarbetas, där försök göres
att mäta vilken innebörd detta kan få
för u-länderna. Nu utgår vi ju övervägande
från ställningstaganden, byggda
på förhållanden i våra egna länder. Vi
erbjuds därigenom ingen möjlighet att
ta ställning till förslag, som kunde vara
gynnsammare för u-länderna.

Utredningen bör även studera hur
forskning'' — inom alla områden — inriktad
på u-länderna kan stödjas. I det
sammanhanget uppkommer en rad organisatoriska
frågor i form av samarbetsproblem
mellan olika forskningsråd,
styrelsen för teknisk utveckling,
SIDA, riksbanksfonden och de stora privata
forskningsfonderna; behov föreligger
också av ändrade instruktioner
för forskningsråden, så att de tillätes
stödja sådan forskning. En inventering
av forskningsprojekt som nu kan for -

152 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

muleras och genomföras bör ske och
finansieringsbehov för dessa projekt beräknas.

Vidare bör expertverksamheten granskas,
både mot bakgrunden av en ökad
multilateral och bilateral verksamhet.
För övrigt innebär den svenska linjen
med prioritering av multilateral hjälp
även att vi, kanske endast underförstått
och omedvetet, därigenom behöver offra
färre kvalificerade experter. Vi bör
utreda om vi är underrepresenterade i
de internationella organen i förhållande
till den kvot av experter vi bör ställa
till FN-organens förfogande. Jämförelser
med andra länder bör också göras
—- har de till u-länderna sänt ut fler
experter och fler bättre kvalificerade
experter än Sverige sänt ut? En sådan
inventering borde kanske lämpligen
ställas i relation till hur många akademiker
som väljer att arbeta i USA.

Frågan om experternas sociala förmåner
är ännu inte tillfredsställande löst
och inverkar sannolikt på möjligheterna
att rekrytera. Experternas kvalitet
bör dock granskas. U-länderna behöver
högt kvalificerade experter. Det
är deras enda möjlighet att kompensera
den allvarliga akademikerflykt de utsätts
för och som har ökat. SIDArs möjligheter
att anställa ad hoc-experter i
ökad omfattning bör utredas. Redan då
NIB inrättades framhöll jag att ett ämbetsverk
av denna typ måste täcka alla
samhällsfunktioner. Herr Kellgren var
inne på en liknande tankegång när han
föreslog att vi skulle kunna låna ut experter
från ämbetsverken till de FNorgan
som fanns i Sverige.

En evalvering av våra projekt bör
ske, avseende planläggningen av desamma
och effektivitetsgraden av desamma.
Någon sådan evalvering sker ännu ej —
och fortfarande saknar vi projekt med
samma metodiska planläggning som karakteriserat
t. ex. det norska fiskeprojektet
i Indien och Rockefeller Foundations
jordbruksprojekt i Mexico, där
man i båda fallen genom en ytterligt

grundlig planläggning inom kort tid
nådde snabba och goda resultat utan att
offra särskilt mycket pengar eller experter.

Familjeplaneringen bör granskas mot
bakgrunden att vi uppger att den har
hög prioritet. Sannolikt uträttar Population
Council och Ford Foundation mer
än Sverige — det lärde jag mig omigen
senast i Indien. En granskning och evalvering
bör ske av resultaten av IPPF:s
arbete; en sådan granskning borde även
omfatta andra enskilda organisationer
som den officiella svenska u-hjälpen
samarbetar med.

Vi bör även långt mer än tidigare ta
hänsyn till den lärdom ett ökat kunnande
om tropikerna gett oss och kunna
frångå att »översätta» metoder från
tempererade länder till tropiska förhållanden.
Kritik har riktats mot våra projekt
i Tanzania och Kenya —- insemination
och vattenanläggningar — för
att vi i båda länderna kan riskera jordförstöring.
Redan misstanken om att något
sådant kunde vara förenat med våra
projekt borde föranleda utredning, med
hjälp av kvalificerad expertis.

Jag tror också att man bör utreda
möjligheten att i samband med våra
projekt i ökad omfattning använda inhemsk
materiel i u-landet eller kanske
t. o. m. stödja tillskapandet av industrier
inom landet för att täcka de materielbehov
våra projekt skapar.

Herr talman! Jag vill exemplifiera
detta med den svenska glödlampans väg
runt Afrika för att komma till Bortre
Asien och Australien. Varje svensk ambassad
litar i dag till svenskt material,
inkluderande möbler och elektrisk utrustning.
Varje utbrunnen glödlampa
måste ersättas hemifrån. Problemet är
emellertid av mycket större omfattning
uttryckt just i denna vår bundenhet vid
svenskt material, svenska maskiner etc.,
omöjliga att reparera i u-landet i fråga.

Vår u-hjälp har nu pågått så länge att
en översyn av de samarbetsformer som
skapats i olika länder bör göras. Säker -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

ligen kan en jämförelse av erfarenheter
från olika länder leda fram till förbättringar
i andra länder.

En utredning bör vidare omfatta informationsproblemet
i Sverige. Den bör
även omfatta internationella jämförelser
om vårt lands och andra länders ulijälp
och utreda former för ökat internationellt
samarbete. Den bör slutligen
även omfatta en evalvering av FN:s
verksamhet. Tillräckliga medel bör ställas
till förfogande för en sådan utredning.
Den bör bl. a. ha möjligheter att
knyta ett flertal expertgrupper till sig
och den bör slutligen arbeta skyndsamt.

Herr talman! Det är ingen ovanlighet
att en regering och ett parlament ändrar
uppfattning när kunnandet om ett
problems natur och tyngd ökar och när
vetenskapens framsteg ställt nya resurser
till samhällets förfogande för att
lösa problemet. Jag ber därför att få
yrka att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om tillsättande av
en parlamentarisk utredning, som skall
studera omfattningen av och formerna
för den svenska u-hjälpen och framlägga
de förslag, vartill utredningen kan
finna anledning.

Enligt propositionen skall det internationella
livsmedelsprogrammet erhålla
hög prioritet. I en fyrpartimotion har
vi föreslagit att av de 114 miljoner kronor
som under treårsperioden 1968—
1971 föreslagits skola ställas till detta
programs förfogande 10 miljoner kronor
inneliålles för livsmedelsforskning
i svensk regi samt att av detta belopp 5
miljoner anvisas som reservationsanslag
budgetåret 1968/69. Vi motionärer motiverar
detta med att det finns kvalificerade
forskare här i Sverige med tillräckligt
många vilande projekt och att
en forskning inom landet skulle göra
mer nytta än om anslaget nu gick till
World Food Program. Denna forskning
spänner över vida fält, och vi har därför
även föreslagit inrättande av en särskild
nämnd eller ett särskilt forskningsråd.
I motionen har vi försökt

Nr 28 153

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

exemplifiera en del av vad denna forskning
skulle kunna omfatta, och jag ber
att få hänvisa till motionen. Enligt uppgifter
är 102 av dessa 114 miljoner juridiskt
redan bundna — de andra förutsätter
bifall av riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion 1123 i andra kammaren.

Herr talman! I det anförande jag tidigare
citerade från 1961, om den nya
globala utvecklingsprocess u-länderna
ställde oss inför, gjorde jag även jämförelser
om industrialismens genombrott.
Jag hoppades den gången att de
rika länderna skulle kunna deltaga i
denna process med stöd av de erfarenheter
de fick då, främst utmynnande i
att globala omvälvningsprocesser icke
skulle präglas av det klasskampstänkande
och de klasskampsstrider som
karakteriserade industrialismens genombrott
i alla länder, när arbetarrörelsen
kämpade för sin existens och sina
demokratiska villkor. Jag framhöll den
gången att arbetarrörelsen måste ha ett
alldeles speciellt ansvar och att den
måste hålla minnesbilderna från den
tiden levande.

Herr talman! Fortfarande hoppas jag
att dessa minnesbilder är levande inom
arbetarrörelsen och att arbetarrörelsen
fortfarande känner solidaritet med de
mycket fattiga.

Fru SUNDBERG (h):

Herr talman! Världsbankens chef
George Woods sade vid UNCTAD-konferensen
i år bl. a. att för närvarande befinner
sig några av de viktigaste biståndsgivande
länderna i värsta tänkbara
position. De lämnar tillräckligt med
bistånd för att irritera sin egen nationella
lagstiftande församling, men för litet
för att åstadkomma verkliga ekonomiska
framsteg i utvecklingsländerna.

George Woods gör med säkerhet en
riktig bedömning härvidlag. Den irritation
vi i dag upplever orsakas av en
känsla av att vår insats är för liten, och
jag vågar påstå att den irritationen

154 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

upplevs intensivare än den vi skulle
känna, om vi gjorde större försakelser
med ett effektivare bistånd som följd.
Därför ser jag irritationen som något
positivt. Den är ett tecken på att vi äntligen
börjar skaffa oss ett internationellt
samvete. Ett sådant samvete kan i dag
inte vara rofyllt.

Herr talman! Herr Wennerfors och
jag har väckt en motion, II: 1124, likalydande
med motionen 1:864, vari vi lagt
fram synpunkter på en förstärkning av
denna irritation eller med andra ord på
SIDA:s informationsverksamhet. Från
departementschefens sida har anslaget
till informationsverksamheten förts upp
till 600 000 kronor från äskade 350 000
kronor — en höjning som vi motionärer
ser med tillfredsställelse.

Vi vill däremot inte biträda förslaget
om att överföra informationsanslaget
från allmänna omkostnader till Rekrytering
och utveckling av fältpersonal. Vi
anser givetvis att en effektiv information
är nödvändig för att rekrytera personal
till biståndsverksamheten. Men vi
tycker att kravet på en förstärkning av
den allmänna informationen är oerhört
mycket viktigare. Det gäller att först
bygga ut vårt internationella samvete på
bredden, göra allt fler människor medvetna
om världssituationen sådan den
verkligen är och om de krav som denna
situation ställer på vårt välfärdssamhälle.
Jag betraktar detta som en nödvändighet
och en förutsättning för den
vidare utvecklingen av vår biståndsverksamhet.

När det gäller rekrytering av personal
till u-landsarbete anför utskottet: »I förhållande
till vad Sverige finansiellt satsar
på biståndsverksamhet — och detta
gäller framför allt de internationella biståndsprogrammen
— framstår emellertid
den svenska insatsen i form av rådgivare,
administratörer, lärare, förmän,
tekniker, ekonomer och annan expertis
alltjämt som blygsam.»

Bedömningen är säkert riktig, men
den är beklämmande. Enbart informa -

tion ökar inte rekryteringen. Vi har föreslagit
i den förut nämnda motionen
att u-Iandstjänstgöring skall meritvärderas.
Det är hoppingivande att utskottet
meddelat att riksdagen senare skall
få tillfälle att ta ställning till denna fråga,
även om det naturligtvis hade varit
riktigare att motionen i dess helhet hade
fått behandlas i samband med propositionen
om biståndsverksamheten.

Men rekryteringen till biståndsverksamhet
ställer krav på ungdomarna, på
att de satsar sig själva. Hela debatten i
vårt land har i alltför hög grad kommit
att koncentreras till en fråga om det
ekonomiska anslagets storlek. Pengar
ensamt mättar ingen. Pengar ensamt
odlar ingen jord och bygger inga hus.
Pengar ensamt kan kanske minska vår
irritation, men gör de detta är det risk
för att anslagsgivningen döljer de övriga
krav vi måste ställa: krav på personella
insatser, krav på effektivitet i
arbetet och krav på resultat.

Det är dessa krav som ligger till
grund för högerpartiets förslag om inrättandet
av ett samordningsorgan mellan
biståndsgivande myndigheter, riksdagen,
näringslivet, missionen och andra
humanitära organisationer. Det har
emellertid utskottsmajoriteten inte velat
gå med på. Jag vill också erinra om informationsvärdet
av ett sådant samarbetsorgan.
När flera olika organisationer
får komma tillsammans blir det ett ömsesidigt
givande och tagande av informationer,
och detta givande och tagande
sprider sig inom de olika organisationerna
som ringar på vattnet.

Jag nämnde förut kravet på effektivitet.
Detta krav är omutligt. Men effektivitet
i biståndsarbete är svår att uppnå.
Professor Myrdal har i sin bok
Asian Drama betonat att framåtskridandet
i u-länderna är en uppgift som
i första hand faller på u-länderna själva.
Han säger inte detta för att försvara
i-ländernas insatser, utan därför att han
vet att all biståndsverksamhet alltid är
marginell. Marginalerna är mycket breda

Nr 28 155

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

och lämnar vida fält öppna; de hör dock
oupplösligen ihop med u-landet självt.
Denna bindning gör administrationskraven
höga. Vi kan inte bara slå dem från
oss genom att överlämna alltmer till
multilaterala biståndsorgan. Dessas administrativa
svårigheter är också stora.
Vi måste lära oss problematiken, lära
av misstagen och oupphörligen satsa på
nytt. Inte minst UNCTAD II visade vilka
svårigheter som föreligger, speciellt
på det handelspolitiska området.

Herr talman! Det finns mycket i statsutskottets
utlåtande som jag beklagar.
Högerpartiet har inte fått något stöd i
sitt hävdande av biståndsvärdet i det kapitalflöde
som sker i form av industriella
investeringar. Utskottsmajoriteten har
inte velat stödja vårt krav på ett närmare
samarbete när det gäller samordning
av projekt. Socialdemokraterna
ställer sig ovilliga till förslaget att också
enskilt bistånd medräknas vid en totalbedömning
av våra biståndsinsatser.

Vad jag mest beklagar är dock att
u-landsdebatten alltmer kommit att bli
en trätofråga, i vilken själva trätandet
är så laddat och intensivt att det fördunklar
problemen. Debatten, som förr
rörde projektutformning och prioriterande
av insatser, har krympt till ett
ekonomiskt schackrande. Detta har
högern velat undvika bl. a. genom sitt
förslag till en samarbetsorganisation
mellan de olika biståndsgivande organen.

Herr Bohman och fru Sjövall har båda
yrkat på tillsättandet av en parlamentarisk
utredning. .Tåg tror att det är riktigt,
inte att ompröva hela vår biståndsgivning
men att vidareutveckla den till
något mycket mera smidigt, mångfasetterat
och mindre statiskt men mera effektivt.
.lag ser en sådan utredning bl. a.
som en utvidgning av vårt förslag till en
samarbetsorganisation, en parlamentariskt
sammansatt organisation med representanter
från samtliga partier och
med en intensiv ad hoc-verksamhet. Ett
forum, dit olika strömningar kan ka -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

naliseras för att i parlamentarisk ordning
utformas till förslag om konkreta
åtgärder.

Jag vill däremot varna för tillsättandet
av en utredning, som i sig själv blir
orsak till eftersläpning, ett forum dit
man hänvisar förslag, medveten om att
behandlingen kommer att ta sin tid. Fru
Sjövall har härvidlag fört fram krav på
en annan form av utredning, en utredning
som fyller de uppgifter jag velat
lägga på den. Vi har aldrig tidigare haft
en sådan parlamentarisk utredning vad
avser biståndsverksamheten. Kanske är
det just den försummelsen som vi lider
av genom att nu förvandla u-landspolitiken
till partipolitiskt agerande. I så
fall är det för oss hög tid att sona försummelsen.

Fru Sjövall angav olika uppgifter för
en parlamentarisk utredning. Mycket
kan därtill hända på fältet och bland
medborgarna i vårt eget land. Om nu
ungdomar känner och upplever vår tids
internationalism starkare än andra är
det kanske riktigare att låta dem själva
förvalta en del av biståndsmedlen. Kanske
kan en del av de administrativa svårigheter,
som jag här förut har påpekat,
lösas genom att en större del av anslagen
förs över till redan etablerade ideella
organisationer. Kanske kommer den
ökade och av mig eftersträvade informationen
att åstadkomma en fördjupning
av den internationella solidaritetskänslan
med ökade krav på anslagstilldelning.

Ingenting av allt detta vet vi. Vad vi
vet är att utredningen inte kommer att
sakna arbetsuppgifter.

Herr talman! Jag ber att få tillstyrka
förslaget från herr Bohman och fru Sjövall
om tillsättande av en parlamentarisk
utredning.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! »Klyftan ökar — jorden

156

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

brister» — så ropas det från ett av de
många plakat som just i dessa dagar burits
runt vid vårt riksdagshus av hungerdemonstrerande
studenter.

Även om man kan undra, om detta är
bästa sättet att väcka upp svenska folket
till insikt om vikten av snar och ökad
hjälp till de fattiga folken i u-länderna,
tror jag inte att vi i riksdagen bör nonchalera
dessa ungdomars inställning till
och behjärtande av u-ländernas problem.
De har säkert många sympatisörer
ute i landet just i denna inställning,
även om känsloyttringarna tar sig andra
uttryck. Man bör nog akta sig för att
jämföra dessa, i de flesta fall säkert
ideellt inställda studerande, med den revolutionära
och av våldsmetoder präglade
hop av ungdomar, som under den
senaste tiden väckt en föga smickrande
uppmärksamhet i vår huvudstad. De för
ökad u-hjälp demonstrerande studenterna
har också fått stöd och instämmanden,
bl. a. av ett antal professorer i nationalekonomi,
liksom av några biskopar
och universitetslektorer m. fl.

Den nyss citerade plakatdevisen är
alldeles riktig: klyftan mellan de rika
och de fattiga länderna vidgas för varje
år som går — och detta i såväl ekonomiskt
och socialt som i tekniskt avseende.
Vi lever i dag i två helt olika
världar. I den ena råder välstånd, ja,
i viss mån övermättnad; i den andra lurar
svält och hungersnöd, och trots höjd
livsmedelsproduktion ökar antalet svältande.

I dag har u-länderna ungefär 2 miljarder
invånare. År 2000 beräknas det finnas
dubbelt så många människor där.
För varje år ökar världsbefolkningen
med 60 å 70 miljoner, och av dessa
kominer mer än 50 miljoner att leva i
områden som redan präglas av svält.

Trots denna utveckling har biståndsbidragen
från de rika länderna minskat
i stället för att öka. För tio år sedan var
bidragen uppe i genomsnittligt 0,9 procent
av den samlade nationalprodukten.
Nu är de knappt 0,5 procent därav. Sam -

ma förhållande råder beträffande kommunistländerna.
Tillsammans använder
industriländerna i år cirka 150 miljarder
dollar till militära projekt och endast
9 miljarder dollar för utvecklingen
av de fattiga länderna.

Studentopinionen har förvisso rätt i
kravet på en utvidgad upplysning till
vårt folk om fakta och förhållanden i
u-landsfrågorna.

Men har vi då inte nog av våra egna
problem? Är det någon mening med att
öka vårt svenska bidrag till u-hjälpen?
Alla ansvarskännande medborgare svarar:
Vi måste visa solidaritet med de
fattiga folken. Vi måste hjälpa dem ekonomiskt
och tekniskt och inte minst personellt.
Vi skall inte fråga om vi vinner
några röster på en sådan hjälp. Men
vårt samvete, vårt moraliska och mänskliga
ansvar bjuder oss detta. Experter
och kännare säger att tiden är sen,
mycket sen. Men ännu har vi en chans.
Vi måste satsa mer på u-länderna!

Vårt land är litet. Vår hjälp kan endast
i mindre omfattning förändra situationen
för u-länderna. Vi måste ändå
göra vad vi kan. Och vi måste göra vår
röst hörd i de internationella sammanhangen,
så att också andra industriländer
väckes upp över ansvaret och behovet.

Det har sagts att FN :s konferens i
New Delhi, UNCTAD — The United
Nations Conference on Trade and Development
— med delegater från 121 länder
och med kostnader som påstås ha
varit 40 miljoner kronor, gav som resultat
55 000 kg dokument och stencilerade
handlingar. Men den lämnade mycket litet
av ett principutformat program.
»Aldrig någonsin har så många förhoppningar
brustit» — så lär en talesman
för u-länderna ha uttryckt det. De rika
länderna kom visserligen överens om att
låta 1 procent av sin bruttonationalprodukt
gå till u-hjälp. Men någon bestämd
tid för denna enprocentiga hjälp kunde
man inte enas om. Vi här hemma är i
samma dilemma.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 157

Regeringen har i sin långtidsplan för
det statliga utvecklingsbiståndet, framlagd
i proposition nr 101, siktat på budgetåret
1974/75 för uppnående av 1 procent
av bruttonationalprodukten, vilket
innebär en 20-procentig böjning år från
år under sjuårsperioden.

Mittenpartierna har ifrågasatt en snabbare
ökningstakt, så att enprocentmålet
kan uppnås två år tidigare, d. v. s. senast
under budgetåret 1972/73. Det betyder
att ökningen av det statliga utvecklingsbiståndet
för nästa budgetår måste bli
200 miljoner kronor, eller 100 miljoner
kronor mer än vad Kungl. Maj:t föreslagit.
Vi menar inte att denna ökning är
tillräcklig eller att enprocentmålet är
allena saliggörande. Men det är dock ett
steg i rätt riktning, och det ligger helt
inom möjligheternas gräns. Jag har också
noterat utskottets uttalande i samband
med behandlingen av motioner om
en framtida tvåprocentig målsättning,
att vi inte får slå oss till ro med uppnående
av enprocentmålet, utan redan
innan detta nåtts sikta vidare mot ett
högre etappmål.

Jag ber alltså, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen 3 a. Härutöver
vill vi att man redan i år skall beställa
varor för 100 miljoner kronor
extra till u-länderna hos svenska företag
med ledig arbetskraft. Naturligtvis
skulle också detta ge en extra stimulans
åt sysselsättningen bär hemma.

För några veckor sedan hade man på
SIDA en informationskonferens med
närmare hundratalet representanter för
svenska ungdomsorganisationer och
grupper. Det gavs då också tillfälle att
ansluta sig till Ungdomens resolution
mot världssvälten, vilken deklaration
vänder sig till hela världens ungdom.
Den avslutas med följande ord, som borde
kunna accepteras av hela vårt folk:
»Mänskligheten är en familj, där alla har
skyldighet att hjälpa varandra. Vi måste
framför allt visa vår vilja att arbeta för
världens utveckling och fordra att vi
får möjligheter att göra vår insats.» —

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

Ja, låt oss då ge ideellt inriktad ungdom
möjlighet att offra ett eller ett par frivilligår
just på u-landsfältet.

Vid den nyssnämnda konferensen hos
SIDA gjordes det uttalandet att man —
tned de begränsade resurser som står till
förfogande — borde låta redan existerande
organisationer ta på sig olika ökade
funktioner. Det är samma tankegång
som kommit till uttryck genom yrkandet
i motionen II: 1101, bakom vilken
står riksdagens kristna grupp med mitt
namn som det första. Vi har där framhållit,
att frivilligorganisationerna —
främst missionen som varit ute på dessa
fält i cirka 100 år och som jämte sin
evangeliska verksamhet har lång erfarenhet
av u-landsarbete i form av undervisning,
sjukvård etc. — över allt åtnjuter
odelat förtroende från såväl den infödda
befolkningen som myndigheter
och regeringar i dessa länder. Känt är
också att missionen visat sig kunna administrera
och utföra u-landsuppgifter
betydligt billigare än det statliga verket.

Statsutskottet har uttalat sig positivt
om motionen. Utskottet meddelar att
SIDA för närvarande har större tillgång
på medel för denna anslagspost, för vilken
i riksstaten upptagits 6 miljoner
kronor, än som beräknas erforderligt
för att täcka organisationernas medelsbehov.
Återstående medel kommer att
fördelas efter prövning av inkomna ansökningar.
I linje med vårt påpekande
framstår det enligt utskottet som naturligt,
att då den totala biståndsvolymen
växer även biståndet genom enskilda organisationer
får expandera. Jag noterar
tacksamt detta uttalande.

Ett annat önskemål som vi framställt
i vår motion synes också kunna tillgodoses,
nämligen att SIDA lämnar bidrag till
viss del av driftkostnaderna, närmast då
startbidrag under en inledande period
av verksamheten i fråga. SIDA har enligt
utskottet för budgetåret 1968/69 beräknat
7 miljoner kronor till enskilda
organisationer, d. v. s. 1 miljon kronor
mer än vid framställningen i höstas. Ut -

158 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

skottet tillägger att om ytterligare behov
skulle uppkomma torde visst utrymme
finnas för ökad medelsanvisning från
Kungl. Maj:ts sida inom det föreslagna
fältverksamhetsanslagets ram.

Genom dessa positiva uttalanden från
utskottet bär många önskemål i nämnda
motion liksom i ett par andra motioner
enligt min mening blivit tillgodosedda.
.lag har all anledning att uttrycka min
uppskattning härav och skall inte i detta
avseende framställa något särskilt yrkande.

Beträffande en annan motion som jag
väckt i denna kammare, nr 1098, lika lydande
med motionen 1:849, vari yrkas
på en intensifierad bioteknologisk forskning
för att få fram protein på mikrobiell
väg, meddelar utskottet att SIDA
planerar nya insatser bl. a. på livsmedelsområdet,
däribland forsknings- och
utvecklingsarbete för proteinframställning.
Därmed synes önskemålen i motionerna
kunna tillgodoses.

Med hänvisning till vad jag framhållit
och i övrigt till motiveringen i berörda
reservationer ber jag att få instämma
i de yrkanden som herr Nihlfors
här framställt.

I detta anförande instämde herr Berglund
(fp).

Herr NORDSTRANDH (li):

Herr talman! Anförandena har nu helt
naturligt mer och mer börjat koncentreras
på olika detaljfrågor inom problemkomplexet,
som inte närmare belysts i
de stora, svepande respektive grundläggande
inläggen. En sådan detaljfråga av
inte obetydlig vikt är den som berör
u-landsforskningen, vilken utskottet ägnar
ett par sidor — oväntat och glädjande
mycket.

Statsutskottet ger sitt oreserverade
stöd åt den forskning av olika slag och
på olika nivåer, som måste ingå i biståndsverksamheten
och inte är att betrakta
som en fristående aktivitet utan
som ett värdefullt och ibland oumbärligt

komplement till den praktiska verksamheten
i u-länderna. Det är mot den bakgrunden
man må se de förslag, som
restes i ett motionspar, väckt redan i januari,
om inrättande av en professur i
u-landsfrågor rörande i första hand en
samhällsteknisk och sociologisk attitydforskning
kring de problem som omställningsprocessen
och biståndsverksamheten
i u-länderna framkallar. Motionerna
remitterades ursprungligen till
statsutskottets andra avdelning, där de
remissvägen lockade fram yttranden
från såväl SIDA som universitetskanslersämbetet.

Med hänsyn till svårigheten att från
andra akademiska discipliner avgränsa
en u-landsprofessurs forskningsområde
kunde emellertid SIDA, trots en i övrigt
välvillig bedömning av förslaget, inte
tillstyrka motionen men såge gärna, att
den nu pågående inriktningen av särskilt
samhälls- och beteendevetenskaplig
forskning rörande problem och förhållanden
i u-länderna ytterligare breddades
och fördjupades.

Universitetskanslern å sin sida menade,
att de forskningsprojekt, som är och
kan komma att bli aktuella inom det
vittfamnande begreppet u-landsfrågor,
icke rymdes inom en enda disciplin, vartill
komme att det inte heller vore ändamålsenligt
att hänskjuta de metodspörsmål
inom biståndsproblematiken,
som motionärerna delvis åsyftade, till
en särskild professur. Det hela kunde,
menade kanslern, klaras upp inom ramen
för uppdragsverksamhet åt den förhandenvarande
universitetsforskningen.

I anledning av biståndspropositionen
väcktes motionerna på nytt med dels utvidgad
motivering, dels ny hemställan,
nu om allenast en utredning angående
lämpligaste ämnesomfattningen för en
u-landsprofessur. Samtidigt togs tanken
på en sådan professur upp i en partimotion
från högern. Om denna utvidgade
motivering har utskottet inte sagt något,
trots att densamma efter hand blivit mer
och mer skrämmande aktuell.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 159

Ytterligare en forskningsuppgift, framhöll
vi i motionerna, har på sistone trätt
i förgrunden, inte minst sedan en ung
forskare vid Lunds universitet gjort en
förberedande undersökning om svenskens
attityder till u-landsfrågorna och
därvid fått fram vissa ofrånkomliga preliminära
fakta av betydelse för bedömningen
av u-landshjälpens resonans
inom vårt folk och de därav betingade
nödvändiga åtgärderna. De flesta svenskar,
konstateras det, vet för litet om
förhållandena i de fattiga länderna. Alltför
många är alltjämt likgiltiga och ointresserade
av det som sker utanför det
egna landet. Man är skeptiskt inställd
till folket i u-länderna o. s. v. Detta är en
icke oviktig sida av u-landsproblematiken,
där en objektiv, osentimental information,
byggd på kunskap om och forskning
kring vederbörande u-lands samhällstekniska
och sociologiska struktur
och därmed sammanhängande angelägnaste
och lättast tillgodosedda hjälpbehov,
skulle kunna påverka hemmaopinionen
i positivare riktning.

Professurer och andra forskningstjänster
i u-landsstudier med tillhörande
institutioner och forskningsenheter torde
ha framtiden för sig trots svårigheterna
-— det medges gärna att sådana
finns — att avgränsa och fördela ämnesomfattningarna.
Tjänsterna behövs, utöver
deras värde för forskningen i sig
själv, för att tillgodose det nästan obegränsade
behovet av dels utbildning i
u-landstjänst, dels information om
u-landsproblematiken i sitt stora och invecklade
sammanhang. Information måste
i sin tur bygga på systematiserad och
underbyggd kunskap hos dem som ger
informationen. Det är alltså inte bara,
som man ibland frestas att tro, fråga om
pengar till tryckande av informationsmaterial
och dylikt. Saken går djupare;
ytlig och sentimental information kan
vi lika bra vara utan — ja, sådan information
kan till och med skada.

SIDA lär planera att inrätta ett permanent
internationellt utbildningscent -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

rum i Uppsala. Till detta bör på ett eller
annat sätt knytas också forskningstjänster.
Jag vet ingenting om hur man avser
att bygga upp ett sådant centrum, men
det synes mig helt orimligt, att där inte
skulle förekomma permanent och fortgående
forskning i det som vi i våra motioner
sammanfattar under det förvisso
vida begreppet u-landsfrågor av framför
allt sociologisk och psykologisk karaktär.
Åtskilliga sidor av u-landsproblematiken
belyses bäst och säkrast genom
vetenskaplig forskning, och då vårt land
för närvarande saknar institutioner, som
har sådan forskning till sin huvuduppgift,
är det angeläget, att en första professur
i u-landsfrågor snarast inrättas
vid förslagsvis något av våra universitet.
Kommer ett permanent internationellt
utbildningscentrum till stånd i
Uppsala förefaller staden ligga närmast
till hands som platsen för den första
universitetsinstitutionen för avancerad
u-landsforskning och avancerat u-landsstudium.
Närheten till SIDA geografiskt
sett är ju också betryggande.

Kravet på organiserad u-landsforskning
på universitetsnivå torde återkomma
flera gånger. Nu föreligger tyvärr
inga förutsättningar för att yrka på något
i den vägen.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag har varit med om
att väcka eu motion som berör missionens
verksamhet i u-länderna. Frivilliga
organisationer får ungefär 6 miljoner
kronor, och huvuddelen av dessa pengar
går till missionens sociala och kulturella
verksamhet. Hittills har man i stort sett
fått vad man begärt. Det har således
egentligen inte brustit i det avseendet,
men det är kriterierna för anslag som vi
velat få omprövade. Man har beviljat
medel till upprustning och investeringar
men inte något driftbidrag. I motionen
föreslogs att man skulle vidga dessa kriterier
så att staten skulle kunna ge också
driftbidrag eller i varje fall startbidrag
under några år. Utskottets skrivning på

160 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

denna punkt är positiv, och jag är för
min del nöjd med den. Jag tror att man
med stort förtroende kan anslå dessa
pengar, och jag vet att de förvaltas mycket
väl och kommer till stor nytta. Jag
håller, som jag har sagt tidigare, inte alls
för otroligt att anslaget till frivilliga organisationer
om några år kan uppgå till
25 miljoner kronor. Jag tänker då inte
bara på missionen utan också på kooperationen
och på bildningsorganisationerna
som här skulle kunna göra en betydande
insats.

Jag har också tillsammans med Ulla
Lindström, Nancy Eriksson och Torsten
Hansson väckt en motion i vilken vi
bl. a. hemställer att procentsatsen skall
bindas till bruttonationalprodukten och
inte till tidigare års anslag, som är fallet
om anslaget årligen skall ökas med
ca 25 procent. Det finns flera motiveringar
till detta, men en väsentlig är att
om man binder procentsatsen till bruttonationalprodukten,
så kommer man med
hundraprocentig säkerhet att verkligen
uppnå etappmålet 1 procent av bruttonationalprodukten
budgetåret 1974/75.
Detta har också utskottet tagit fasta på
och hemställer att riksdagen skall skriva
till regeringen i denna fråga. Jag kan
alltså också på denna punkt vara nöjd
med utskottets skrivning.

•lag skulle emellertid vilja yrka bifall
till ett par reservationer. Det gäller
först reservationen 8, som gäller ett institut
för att hjälpa till med marknadsföring
av u-ländernas produkter. I arbetarrörelsens
u-hjälpskommitté, där jag
var med, var vi just inne på denna fråga,
och jag finner det fullt följdriktigt att
här biträda den reservation som är fogad
vid utskottsutlåtandet. Jag yrkar
alltså, herr talman, bifall till reservationen
8.

.Tåg vill också yrka bifall till en annan
reservation, nämligen 11 b. Det gäller
ett svenskt initiativ i fråga om FN:s
livsmedelsfond. Vi känner väl alla till
vad saken rör. Människor behöver mat,
och det skulle vara värdefullt om Sve -

rige här gjorde en insats i pådrivande
riktning. Den skrivning som begärs i reservationen
går ut på det. Jag ber alltså
som sagt att få yrka bifall till reservationen
11b.

Jag har också under min tid här varit
intresserad av att införliva ett nytt land
i kretsen av prioriterade länder, nämligen
Zambia. Anledningen till det är att
Zambia, som tillhör Östafrika, ligger på
gränsen till södra Afrika, alltså på gränsen
till ett apartheidområde. Man kan
säga att Zambia är demokratins sista utpost
i Afrika mot i första hand Rhodesia
men också Sydafrikanska unionen. Det
har visserligen avlämnats en reservation
i denna fråga, men jag skall inte yrka
bifall till den. Jag tycker nämligen att
utskottets majoritet har skrivit ganska
tillfredsställande i frågan och även att
utrikesministern i sitt tal uttalat sig i positiv
riktning i detta avseende.

I detta sammanhang skulle jag vilja
säga, att jag tror att det är riktigt att vår
svenska u-hjälp i så hög grad som för
närvarande sker koncentreras till Östafrika.
Vi har god kontakt med ifrågavarande
länder och har många gemensamma
värderingar med dem. Dessutom
föreligger det mycket enkla skälet att
de är engelsktalande. Vi har också sedan
gammalt goda kontakter med dem genom
våra svenska missionssällskap som har
verkat där nere under långliga tider.

Fri! Sjö vall har här aktualiserat en ny
fråga, nämligen att vi skulle begära en
utredning beträffande u-hjälpen. Vi hade
som bekant detta spörsmål uppe förra
året. Majoriteten yrkade då avslag på utredningskravet.
Anledningen var att en
utredning lätt blir grus i maskineriet i
stället för smörjmedel. Jag tror också att
om man skulle ta upp alla de frågor som
fru Sjövall presenterade här i en parlamentarisk
utredning skulle det vara till
nackdel för den plan vi har beträffande
u-hjälpen. Mycket skulle hänvisas till utredningen,
vilket skulle försinka utvecklingen
av u-hjälpen.

Vi har nu ett ämbetsverk som är väl

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 161

inkört. Yi har stort förtroende för dess
generaldirektör och verkets personalstyrka
är bra. Det riktas ju mycket kritik
mot SIDA. När jag hörde herr Rubin
tala här fick jag en känsla av att han
visserligen ville att u-hjälpen skulle
ökas, men samtidigt utsatte han SIDA
för mycket ovett. Är detta verkligen ett
sätt att bedriva saklig upplysning? Jag
tycker att det snarare är någonting annat.

Jag tror att det skulle vara felaktigt
att gå med på en utredning, och jag ber
alltså att få yrka avslag på det förslag
som fru Sjövall har ställt.

Det har sagts en hel del om UNCTAD
II i New Delhi. Jag skall inte kommentera
denna konferens särskilt ingående
men vill framhålla, att det är alldeles
tydligt att Sverige har varit mest pådrivande
i fråga om Algerstadgan. U-ländernas
folk har verkligen haft Sverige
att lita till när det gällt att driva fram
sina krav. Herr Nelander sade mycket
riktigt att resultatet blev ganska dåligt,
men detta berodde inte på Sverige utan
på de andra industriländerna. Jag tror
att det kan vara av värde att påpeka, att
socialdemokratin ju inte är särskilt stark
i många av dessa länder.

U-hjälpsdebatten går även i utlandet
fram och tillbaka, och man försöker väl
också på några håll göra politik av saken
som i vårt land. Jag tror inte att vi
skall ta så allvarligt på att somliga begär
litet mer pengar till u-hjälpen. Det politiska
spelet är sådant och det visar, såvitt
jag förstår, att det finns ett intresse
för saken och att vi gemensamt är beredda
att driva fram en u-hjälp av större
omfattning.

Utrikesministern var för sin del inne
på exemplet från Norge. Det förhåller
sig naturligtvis alldeles som han sade,
nämligen att den norska borgerliga regeringen
framlagt ett förslag men att den
socialdemokratiska oppositionen begärt
mer. Men den socialdemokratiska oppositionen
har gjort ytterligare en sak som

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

nämnde. Den har framhålit att särskatten
till u-hjälpen, såsom norrmännen
kallar skatten i fråga, skall höjas från
''4 till 2/s procent för att finansiera ökningen.
Förra året försökte vi att göra
någonting liknande genom att i samband
med förslag om en höjning också framlägga
förslag om en finansiering över
skatten, men det misslyckades vid det
tillfället. Jag tror — och jag vill härvidlag
understryka vad som tidigare sagts
— att det naturligtvis härvidlag är en
fråga om finansiering och prioritering.
I stort sett gäller det skatter och vilka
andra ting vi önskar genomföra.

Herr talman! Innan jag lämnar talarstolen
skulle jag vilja ta upp frågan om
en upplysningskampanj. Det är riktigt
att FN-organisationen här i landet får
medel och det är också riktigt att SIDA
får pengar för upplysning. Men jag tror
man feltolkar situationen, om man med
penningmedel vill försöka driva fram en
opinion. Enligt min mening finns nämligen
opinionen. Jag har tidigare påpekat
och kan göra det ånyo, att regeringen
framlagt förslag om u-hjälp år
efter år, men icke en enda i denna kammare
har yrkat på mindre anslag än regeringen,
och riksdagen representerar
ju folket. Om det nu vore politiskt matnyttigt
att yrka på mindre medel skulle
det väl alltid vara någon som skulle
komma med förslag härom. Riksdagen
bär fram opinionen, och när riksdagen
godtar ett regeringsförslag om höjning
är jag alldeles övertygad om att det finns
en opinion härför. Däremot — och det
vill jag gärna understryka — tror jag
att det är viktigt att vi upplyser om vad
som görs så att folk inte misstolkar. Det
är ju så oerhört lätt att skriva skandalartiklar
och så oerhört lätt att tala illa
om projekt nere i Afrika eftersom få kan
kontrollera påståendena. På det sättet
kan man driva upp en anti-rörelse mot
vår u-hjälp.

Herr talman! Med det anförda vill
jag i övrigt yrka bifall till utskottets
hemställan.

utrikesministern, såvitt jag hörde, inte
6—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 28

162

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

I detta anförande instämde fru Lindskog
(s).

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Eftersom denna viktiga
debatt förs mitt i natten — ett förhållande
som vi väl alla finner djupt otillfredsställande
och beklagligt •— skall
jag försöka att väsentligt begränsa mitt
inlägg och avstår från de många reflexioner
och meningsyttringar, som ulandsproblematiken
i stort och de
många delproblemen av framtidskaraktär
skulle kunna ge anledning till.

Under de senaste dagarna har vi mött
många seriösa uttryck för ökat intresse
och stark insatsvilja vad gäller ulandsbiståndet.
Vi önskar väl också alla
medverka till att denna värdefulla och
utåt demonstrerade ambition kopplas
över i praktisk och konkret gärning.
Jag vill här peka på åtminstone ett sätt
att omvandla ungdomlig vilja till insatser
i just praktisk gärning och därmed
låta denna vilja få konkretion.

Som bekant lät SIDA:s föregångare
NIB utreda frågan om insatser av frivilligarbetare
i u-länderna efter president
Kennedys mönster. Man beslöt sedan
att inrätta en statlig s. k. fredskår
—■ en benämning som för övrigt med
rätta har kritiserats från u-landshåll,
eftersom den ju kan häntyda på att
man i u-länderna skulle vara så krigisk,
att i-länderna behöver skapa fred genom
att sända ut »fredskårer».

Frågan om frivilliga u-landsarbetare
i tjänst mot en betalning på fickpenningsnivå
plus täckning för ett enkelt
vivre löstes bara delvis genom inrättande
av denna statliga fredskår 1965.
Frågan om stöd i bidragsformer, som
redan då föreslogs beträffande de frivilliga
ungdomsorganisationernas egna
u-landsarbetare, ställdes öppen i avvaktan
på erfarenheterna av den statliga
frivilligkårens verksamhet.

I januari i år avgav SIDA en diger
lunta, i vilken man gör en ambitiös och
ingående bedömning av erfarenheterna

av den sålunda bedrivna statliga fredskårens
verksamhet, en typ av verksamhet
som betecknas som både en uppmaning
och en utmaning till främst
ungdomen. Erfarenheterna, som omfattar
tiden 1 juli 1965—30 juni 1967, befanns
i stort sett gynnsamma. Nära 50
procent av de statliga frivilligarbetarna
kom från politiska, ideella eller religiösa
organisationer. Samtidigt har
emellertid de frivilliga organisationerna
med på olika sätt insamlade medel utsänt
ganska många egna sådana ulandsarbetare.
De har varit nästan lika
många som den till omkring 100 personer
uppgående statliga fredskåren.
Det beror litet på hur man definierar
begreppet »u-landsarbetare» •— jämförelsen
vad gäller arbetet kan därför utfalla
litet olika.

Eftersom man medvetet har ställt frågan
om statligt stöd till de frivilliga
organisationernas u-landsarbetare öppen
i avvaktan på erfarenheterna av
den statliga fredskåren, och eftersom
SIDA i nämnda januarirapport konstaterar
att man i ett flertal europeiska
länder har valt att administrera frivilligverksamheten
i u-länderna genom
statligt stöd till enskilda organisationer,
som bedriver sådan verksamhet, väntade
man sig väl att SIDA skulle ta ställning
i denna fråga. Det gör SIDA faktiskt
också, fastän tämligen halvhjärtat. Man
skriver sålunda ett kortare stycke i rapporten
innehållande ansatser till principer
för statligt stöd åt frivilligorganisationernas
utlandstjänst. Men förbehållen
är stränga. SIDA-rapporten anger
t. ex. som villkor för statligt stöd, att
»det bör krävas att organisationerna
står för kostnaderna i samband med
planering av nya eller utvidgade insatser
av fredskårskaraktär och tar ett betydande
finansiellt ansvar för verksamhetens
bedrivande». Man skulle i övrigt
utgå från dittills tillämpade principer
för stöd till frivilliga organisationer, vilket
torde betyda att endast rena investeringskostnader
enligt stränga normer

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

163

skulle kunna komma i fråga vid prövningen
av ansökningar om statsbidrag
till frivilligarbete.

Sedan dess har dock -— efter det att
ungdomsorganisationerna rest bestämda
invändningar — överläggningar upptagits
mellan SIDA och vissa av dessa
organisationer och dessa kontakter
tycks ha lett till viss uppmjukning av
den sålunda ganska hårda ståndpunkten
i SIDA:s januarirapport. Nu omnämns
i utskottsutlåtandet att just de
kostnader, som enligt denna rapport
organisationerna själva skulle stå för
— alltså planeringskostnader för frivilligarbetares
utsändning — skulle kunna
komma i fråga genom ett s. k. startbidrag
för täckande av en del av driftkostnaderna
under ett inledningsskede
av en sådan verksamhet. Tydligen är
det härvid fråga om underhandsupplysningar,
som utskottet inhämtat.

Ingenting tycks dock ännu vara bestämt,
och det rör sig sålunda i utlåtandet
endast om information om det föreliggande
förhandlingsläget. För att söka
skapa garantier för att någonting verkligen
görs till ökat stöd åt enskilda frivilligkårer
i u-länder och att en liberalisering
av bidragsprinciperna kommer
till stånd har man därför, såsom herr
Nihlfors framhöll i sitt anförande, i
motionerna I: 865 och II: 1119 bl. a. yrkat
på att 2 miljoner kronor avsätts för
detta stöd av de 100 miljoner kronor
mittenpartierna föreslagit som höjning
av totalanslaget till u-landsbistånd för
nästa budgetår utöver vad regeringen
föreslagit i proposition nr 101. Jag yrkar
därför bifall till reservationen 10
vid statsutskottets utlåtande nr 128.

Jag vill gärna tillfoga att det är med
tillfredsställelse jag konstaterar att
SIDA nu visar beredvillighet att gå ungdomsorganisationerna
till mötes. Jag
har vid flera tillfällen haft anledning
att påtala bristen på sådan beredvillighet.
Jag måste dock samtidigt konstatera,
att vad som hittills framkommit
om den nya inställningen på SIDA -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

håll ännu ter sig alltför diffust och fortfarande
— åtminstone i föreliggande
riksdagstryck — är präglat av så stor
återhållsamhet, att jag för min del inte
kan godta utskottsmajoritetens skrivning
rörande stödet till de frivilliga
organisationernas u-landsbistånd.

Jag vill i detta sammanhang peka på
det tredje stora u-landsseminariet, som
i samarbete med bl. a. Europarådet,
FAO och EEC kommer att hållas i
Strasbourg den 4—8 november i år.
Seminariets ämne är »Samarbete för
ekonomisk och social utveckling —
fackföreningarnas, kooperationens, frivilligorganisationernas
och näringslivets
ansvar». Syftet är bl. a. att liksom
vid de två tidigare seminarierna tillsammans
med representanter för u-länderna
och mycket framstående experter
på u-landsfrågor diskutera hur man
skall kunna främja framväxten av en
infrastruktur av olika slags samhällsservice
och folkligt organisationsliv i uländerna,
bl. a. fackliga, kooperativa
och ideella organisationer. En sådan
struktur är lika nödvändig vid u-ländernas
industrialisering och utveckling
som infrastrukturer i mera egentlig mening.
Där har de enskilda organisationernas
frivilligkårer sin givna och speciella
uppgift. Men för att kunna genomföra
denna måste driftbidrag till dessa
kårer lämnas, omfattande även vissa
andra kostnader än startkostnader, givetvis
under de i reservationen 10 angivna
villkoren i vad avser kvaliteten
på insatserna.

Jag skulle till slut också på tal om de
frivilliga organisationernas insatser vilja
peka på möjligheten att ge stöd åt
folkupplysning och undervisningsverksamhet,
t. ex. genom utbildning av lärare,
föreläsare och instruktörer, lämpade
att via radio och TV nå ut till
olika målgrupper i u-länderna. Den stora
radiosändaren i Addis Abeba, som
drivs i Lutherska världsförbundets regi,
spelar härvidlag en betydelsefull roll.
Flera sådana stationer skulle kunna

104

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet in. m.

byggas i olika u-länder bara medel och
personal kunde ställas till förfogande.

Konkretion genom praktiska insatser
betyder såsom attityd mer än i dagens
läge i och för sig högst berättigad demonstration
för ökat u-landsbistånd.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Efter att ha lyssnat på
fru Sjövall anser jag mig inte vilja belasta
kammarens protokoll med något
anförande. Jag vill instämma i hennes
anförande, och jag ansluter mig även
till det förslag om en parlamentarisk
utredning som hon framförde.

Låt mig därutöver, herr talman, endast
rikta mig till herr Svensson i Kungälv
och uttala min förvåning över att
det skall vara honom omöjligt att på
samma sätt ansluta sig till fru Sjövalls
yrkande. Jag förstår inte varför en parlamentarisk
utredning inte skall kunna
bedrivas samtidigt som arbetet i övrigt
fortsätter i den riktning som riksdagens
kamrar beslutar.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hänvisar till mitt
tidigare uttalande att vi alla torde ha
den erfarenheten att det lätt blir så när
det finns en utredning, att olika frågor
hänskjuts till utredningen just under
hänvisning till att denna arbetar. Jag
tror alltså alt det faktiskt skulle vara
till nackdel med en utredning och yrkar
därför avslag på förslaget om en sådan.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Under den senaste tiden
har den studerande ungdomen skapat
debatt i olika samhällsfrågor. Vid
ett flertal tillfällen har det gällt vitala
samhällsproblem, som i hög grad engagerar
även människorna utanför läroanstalterna.
Tyvärr har under de allra
senaste dagarna en intern livlig studentdebatt
utvecklats till en våldsam protest
mot hela vårt samhällssystem. En liten
aggressiv grupp bland Stockholms stu -

denter liar velat understryka detta genom
att ockupera kårhuset vid Stockholms
universitet. De har även försökt
besätta offentliga byggnader för att på
det sättet markera sin inställning till
det s. k. etablerade samhället.

Denna studentgrupp har samtidigt
sökt stöd hos löntagarna på arbetsplatserna
ute i landet. Jag tror att majoriteten
av löntagarna kommer att sluta
upp bakom demokratins ideal när det
gäller att bereda människorna ett friare
och rikare liv. Men liksom studenterna
anser jag att nya former måste växa
fram för mänsklig samlevnad på arbetsplatserna
och inom vårt samhälle i övrigt.
En sådan utveckling kan endast
skapas genom ett fortsatt demokratiskt
samhällsbygge. Ingen människas välfärd
i detta land kan främjas av utomparlamentariska
metoder. Men det finns tydligen
studerande ungdomar som tror att
våldsmetoder är en framkomlig väg när
det gäller att förbättra levnadsvillkoren
för människorna i vårt land.

Svensk arbetarrörelse valde för mycket
länge sedan den fredliga vägen för
att bygga upp ett samhälle med solidaritet
och samförstånd mellan människorna.
Arbetarrörelsen har spelat en
avgörande roll vid uppbyggnaden av
den politiska demokratin. Efter långa
och hårda arbetsdagar har tiotusentals
fackföreningsmedlemmar genom aktiva
samhälleliga insatser givit demokratin
både mening och innehåll. Fackföreningsrörelsen
och socialdemokratin i
övrigt, som stått i främsta ledet i vakthållningen
kring demokratin på arbetsplatserna,
har i dag all anledning att på
alla sätt understödja de krafter som vill
bevara demokratiska spelregler inom
studentkåren.

Herr talman! Jag är i dag mycket
positivt inställd till den studerande
ungdomens agerande på planen utanför
riksdagshuset. Genom demonstrationen
har dessa studenter återigen utlöst en
livlig debatt kring kravet på solidaritet
med folken i u-länderna och även med

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 165

låglönegrupperna i vårt land. Studenterna
kräver att enprocentmålet skall uppnås
nästa budgetår och att inkomstutjämningen
i Sverige samtidigt påskyndas.

Sedan lång tid tillbaka har den fackliga
rörelsen krävt ökade u-lijälpsinsatser
samt medvetet arbetat för bättre
arbets- och lönevillkor för löntagarna.
Dessa krav gäller inte minst låglönegrupperna.
Tyvärr har löneklyftan mellan
olika löntagargrupper i näringslivet
vidgats. Det är därför glädjande att den
fackliga rörelsen även nu kan påräkna
stöd från studenternas sida när det gäller
att åstadkomma en inkomstutjämning
i vårt land.

Debatten i dessa frågor har förts inför
öppen ridå, varför det är mycket
lätt att bilda sig en uppfattning om den
fackliga rörelsens inställning. Det borde
vara välkänt att denna folkrörelse alltid
känt solidaritet med nödlidande
människor såväl inom som utom vårt
lands gränser. Detta gäller inte minst
folken i u-länderna. Utan tvivel har
Landsorganisationen visat sin solidaritet
genom stöd till den internationella
fackliga biståndsverksamhet som i stor
utsträckning inriktas på utbildning av
fackliga förtroendemän i de fattiga länderna.

Den fackliga rörelsen har också varit
en drivande kraft för att utveckla den
statliga biståndsverksamheten till u-länderna.
Liksom vi kommer att bekämpa
fattigdom i vårt välfärdssamhälle — i
dag finns en och en halv miljon löntagare
som inte kommer upp till 14 000
kronor i årsinkomst — kommer löntagarna
säkerligen i fortsättningen att
medverka till att lyfta de fattiga ländernas
folk ur svält, nöd och sjukdom.
Men vi måste samtidigt vara medvetna
om att bl. a. ökade statliga insatser på
u-hjälpens område kan leda till en fördröjd
takt i vår standardstegring. En
sådan utveckling får dock aldrig gå ut
över låginkomsttagarna i vårt land. Jag
delar härvidlag helt och fullt de demon -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

strerande studenternas mening, att det
krävs en ökad inkomstutjämning för
att vi snabbt och helhjärtat skall kunna
förverkliga våra förpliktelser mot de
fattiga folken i u-länderna.

Regeringens målsättning för det svenska
u-landsbiståndet har nu lagts fram
i proposition nr 101. Målet 1 procent
av nationalprodukten skall uppnås senast
budgetåret 1974/75. I år föreslås
en ökning med 25 procent av u-hjälpsanslaget,
som nu är uppe i 505 miljoner
kronor. Det kan självfallet råda delade
meningar om genomförandet av regeringens
handlingsprogram, men för mig
är det väsentliga att det nu föreligger
en plan för en kraftig utbyggnad av det
svenska utvecklingsbiståndet, så att vi
successivt uppnår enprocentmålet. Jag
delar helt utskottets uppfattning då det
i sitt utlåtande anför: »Utskottet förutsätter
emellertid att det av Kungl. Maj:t
framlagda förslaget om budgetåret 1974
/75 som det år då 1 %-målet senast
skall ha uppnåtts är att betrakta som
en minimimålsättning. Därav följer att
i den mån det allmänna budgetläget så
tillåter en snabbare ökningstakt bör eftersträvas.
»

Jag hälsar utskottets uttalande med
tillfredsställelse och ser det som ett uttryck
för att vi på allvar söker förverkliga
vår solidaritet med nödlidande
människor utanför vårt lands gränser.

Herr talman! Jag vill till sist säga
några ord om inrättandet av ett svenskt
system för statliga garantier för privatinvesteringar
i u-länder. Jag är personligen
mycket tveksam inför denna form
av u-hjälp, men genom den föreslagna
åtgärden får måhända det svenska näringslivet
större möjligheter att skapa
nya arbetstillfällen och förmedla tekniskt
kunnande till u-länderna. Detta
samarbete med svensk industri måste
dock helt ligga i linje med berörda länders
utvecklingsplaner. Jag vill i detta
sammanhang understryka handelsministerns
och utskottets uttalanden om företagens
ansvar mot sina anställda. Vi

166 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

måste ställa krav på företagen att de
ger de anställda tillfredsställande anställnings-
och arbetsvillkor liksom att
de visar en positiv inställning till den
fackliga verksamheten. Vid prövningen
av investeringsgarantier skall man självfallet
se till, att företagen samtidigt
kommer att bedriva en människovänlig
personalpolitik. Erfarenheten av företagarnas
arbete på detta område blir
avgörande för kommande anslag till garantier
för investeringar i u-länderna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Vi befinner oss nu i
samma tidsnöd som otaliga gånger tidigare.
Alla kan inte placeras i toppen
på listan, där man får tala om vad man
vill hur länge man vill. Många av oss
kommer på listans nedre tredjedel, och
för oss är det inte längre fråga om vad
vi har att säga utan om hur kort vi kan
säga det. Jag undrar inte alls över att
man, när man befinner sig bland dessa
olycksfåglar, får vänliga små antydningar
om att man bör tala kort; jag önskar
bara att de skulle framföras också på
förmiddagarna. Jag respekterar i hög
grad herr talmannens ambition att försöka
slutföra denna debatt i ett sammanhang.
För min del har jag beslutat
att avstå från åtskilligt av det som jag
hade tänkt säga, inte minst från SIDA:s
synpunkt, men ett par, tre saker kanske
jag ändå bör ta upp.

Fru Sjövalls förslag är naturligtvis
från vissa synpunkter sympatiskt och
riktigt. Att jag ändå är tveksam mot en
ny parlamentarisk utredning hör samman
med det faktum att vi under åtta
år i olika former har utrett detta ärende
.— frågan är för resten, om det inte är
nio år. Vad vi nu behöver är arbetsro
och möjlighet att praktiskt pröva den
oändliga rad av projekt som har kommit
fram som resultat från utredningarna.
Åtminstone i två fall har det tidi -

gare varit parlamentariskt sammansatta
grupper, nämligen först administrationsutredningen
under ledning av professor
Carlson och sedermera den s. k.
u-landsberedningen i statsministerns
kansli, vilken tillsattes 1960 och som
jag själv tillhörde. Denna utredning är
för övrigt bara förpuppad och skulle
kunna återuppväckas vid behov.

Vi kan i alla fall konstatera att faran
med tillsättandet av en ny parlamentarisk
utredning är att den skulle kunna
störa det praktiska arbetet, som nu har
kommit i gång, genom att det skulle
kunna rivas upp från grunden så att
man måste börja om på nytt.

Man kan mycket väl biträda tanken,
som har förts fram motionsledes, på en
utredning om biståndsorganets administration,
men detta är en annan sak.
Det är en detalj. Fru Sjövalls förslag
skulle, såsom jag uppfattade det, innebära
ett upprivande av alltför mycket
av det som redan är prövat och beprövat.
Med all respekt för Elisabet Sjövalls
stora kunnighet på detta område och
hennes nitälskan nödgas jag därför avstå
från att biträda detta förslag, inte
därför att vi inom SIDA:s styrelse är
rädda för insyn i vårt arbete, utan därför
att vi nu äntligen önskar förverkliga
det som redan är utrett.

Kärnpunkten i dagens debatt, herr
talman, tycks ändå vara utvecklingstakten
i vårt u-landsbistånd. Det är väl
i dag ytterst få som ifrågasätter, huruvida
vi skall biträda u-länderna eller
inte. De få röster som tidigare höjts för
detta vågar väl numera knappast ge luft
åt sin internationella eller kanske privata
egoism, kanske av samma anledning
som gör att de svenska akademiker,
vilka under Hitler-tiden motsatte
sig att några livshotade judiska medicinare
skulle få komma in i vårt land och
»ta brödet ur munnen» på våra svenska
läkare, skäms för detta i dag. Jag tror
det blir likadant med dem som har varit
mycket tveksamma inför svenskt
u-landsbistånd. Den opinionen tiger

167

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

ganska stilla nu och vi är tacksamma
för det.

Men tendenserna kan dyka upp igen,
om vi inte skapar en ordentligt utbyggd
motivering för vårt u-landsbistånd. Det
är därför högst angeläget att vi får en
fortsatt saklig information både om
u-ländernas behov och om arten av de
insatser som man där väntar av oss.

Vi bör naturligtvis också — och det
är närmast detta som jag skulle vilja
belysa ett ögonblick — upplysa om vart
de miljoner tar vägen som vi hittills
anslagit i u-hjälp. SIDA har enligt min
mening i detta avseende ingenting att
dölja. Misstag har naturligtvis begåtts,
vilket också öppet har erkänts och redovisats.
Men vilken internationell
verksamhet av denna gigantiska svårighetsgrad
har inte fått betala lärpengar
i form av mer eller mindre felaktiga
initialinvesteringar? Det bästa sättet att
undgå misstag är naturligtvis att inte
göra någonting alls.

Med allt erkännande av saklig kritik
vågar jag ändå, herr talman, hävda att
svenskt u-landsbistånd verkligen fungerar.
Vad jag sett med egna ögon säger
mig att vi relativt lyckligt kommit över
initialstadiet på våra äldre verksamhetsfält
och att vi har en löftesrik begynnelse
på andra. Inte minst gäller
detta fredskårsarbetet, som herr Wiklund
i Stockholm nyss talade om.

Så en principiell synpunkt som gäller
biståndsorganet. Många har frestats till
en i vissa avseenden orättvis jämförelse
mellan den statliga u-hjälpen och det
enskilda frivilligarbetet inom exempelvis
missionen, kooperationen och Röda
korset. Det är sant att jämförelsen
i många fall utfaller till förmån för frivilligarbetet,
men rättvisan kräver att
man gör vissa bestämda distinktioner.
Vad missionen beträffar har denna i regel
en mycket längre verksamhetstid
bakom sig, i vissa fall ett århundrade
eller däromkring. Den har vidare ett
ärende till u-ländernas folk som delvis
ligger på ett annat plan. Jag säger inte

Nr 28

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

att det är lättare att förvandla ett folks
andliga situation genom att förkunna
kärlekens evangelium än genom att anlägga
inseminationsstationer eller att
försöka lyfta ett folks ekonomi och näringsliv.
Det är väl snarare tvärtom.
Felet är att över huvud taget göra jämförelser
och kräva något slags likvärdighet.
Det är i långa stycken fråga om
inkommensurabla storheter. Vi är i
skriande behov av dem båda, och det
skulle lända Sveriges folk till heder om
vi kunde göra fortsatta ledande insatser
både på missionens och u-landshjälpens
arbetsfält.

Det finns också områden där deras
intentioner sammanfaller. Herr Nelander
har bl. a. berört detta, och där har
redan ett betydande samarbete inletts.
Jag erinrar om att vi på NIB:s tid var
tacksamma om vi under ett år kunde avdela
400 000 kronor till förbättring av
yrkesskolorna på de svenska missionsstationerna
i några länder. I årets budgetförslag
är det beloppet till enskilda
organisationer upptaget till 6 å 7 miljoner
kronor, i sista hand 7 miljoner.
Om mittenpartiernas motion om en fördubbling
av årets ökning av u-landsanslaget
bifalles, kan också detta belopp
ytterligare ökas. Det finns kvalificerade
projekt förordade av Svenska missionsrådet.

Vad jag ytterligare, herr talman, ville
säga om de olika betingelserna gäller
naturligtvis också personalen och lönekostnadssidan.
Vi behöver en högt kvalificerad
personal i biståndsverksamheten.
För att få denna måste vi betala.
Missionen har ofta en lika högt kvalificerad
personal men till oändligt mycket
lägre kostnader.

Orsaken ligger på det psykologiska
plan som har att göra med idealitet,
kallelsemedvetande och offervilja. För
missionären är det en naturlig sak att
genom avstående från höga lönekrav gå
in under liknande villkor som de frivilliga
understödjarna i hemlandet, som
ju också av övertygelse avstår från en

168 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ibland betydande del av sina tillgångar.
Även om nu våra biståndsarbetare är
besjälade av en liknande idealitet, kommer
de i en helt annan kategori. Det
är orealistiskt att tänka sig samma
system i det statliga u-landsarbetet. Man
gör inte så i statliga lönesammanhang.
Även om SIDA skulle anställa en rad
missionärer, vilket bl. a. Alva Myrdal
har föreslagit, kommer dessa att avlönas
enligt det statliga lönereglementet. Man
bör hålla dessa synpunkter i minnet
när man talar om att den statliga hjälpen
kostar så mycket mer. All statsdrift
blir dyrare än den på idealitet
grundade enskilda och frivilliga verksamheten.
Det är ett faktum som vi bara
har att acceptera.

Jag har ofta vägt dessa båda synpunkter
mot varandra när jag har besökt
de olika verksamhetsfälten, och jag
har konstaterat att systemen inte går
att likrikta. Dessutom vet vi att ett statligt
ämbetsverk — och vi kan inte undvara
ett sådant — svårligen kan komma
ifrån vissa drag av byråkrati. Även det
kostar pengar. Men vi har accepterat
att skapa ett statligt ämbetsverk till förvaltningsorgan
för vår u-hjälp, och jag
har ingen åstundan att slå ihjäl det. I
överensstämmelse med mittenpartiernas
motioner vill jag se en ännu mera långtgående
koncentration i fråga om den
centrala förvaltningen av hela den svenska
u-hjälpen, den bilaterala och den
multilaterala och inte minst den utomordentligt
värdefulla form som vi nu
alltmer börjat tillämpa, nämligen skapandet
av s. k. multi-bi-projekt, där
Sverige betalar ut pengarna medan FN :s
speciella organisationer svarar för personalfrågor
och administration.

Personalfrågan är alltjämt en av våra
svåraste flaskhalsar, och därför har
SIDA i sina petita, som ligger till grund
för årets proposition i ärendet, begärt
avsevärt ökade anslag till personalutbildning,
en framställning som utskottet
har funnit behjärtansvärd.

Låt oss gärna kritisera svensk u-hjälp,

men låt oss göra det i en positiv och
konstruktiv anda! Jag tycker att en sådan
anda ofta har varit för handen
i dag.

Jag har tillsammans med herr Sörenson
i första kammaren föreslagit att vi,
medan vi ännu sysslar med planeringen
inom ramen för enprocentmålet, börjar
planera för en tvåprocentig del av den
svenska bruttonationalprodukten. Utskottet
har i sak biträtt vårt förslag
utan att acceptera själva procenttalet,
så jag har ingen anledning att ställa
något annat yrkande. Det är heller inte
det viktigaste. Det är viktigare att vi
i dag bestämmer oss för en snabbare
utvecklingstakt än den regeringen föreslagit.
I det stycket skall vi med tacksamhet
— och jag tycker med gripenhet
-—• acceptera vad våra demonstrerande
ungdomar på riksdagens gård har
sagt oss.

Utrikesministern betecknade visserligen
här i dag reservationerna till förmån
för en snabbare utvecklingstakt
som skummet på en välfylld bägare. Nu
har jag föga erfarenhet inom det området,
men jag tror ändå att den föreslagna
ökningen på 100 miljoner kronor
i förhållande till regeringens och
utskottsmajoritetens förslag kan absorberas
av de bilaterala och multilaterala
organ vi har. Varken utrikesministern
eller jag är främmande för att vissa av
FN:s speciella organisationer alltjämt
är beroende av ökade utfästelser för att
kunna planera i ökad takt. Inte minst
är detta fallet med avseende på de
multi-bi-insatser där möjligheten till
förverkligande hänger på att någon är
villig att satsa pengarna. Det har talats
om att vi kunde dubblera några av de
anslag vi ger på multi-bi-området. Redan
därigenom skulle en betydande del
av de 100 miljonerna kunna placeras,
och det är ingen svårighet att placera
återstoden inom området för frivilligorganisationernas
aktivitet och andra
bilaterala uppgifter. Vi tror nämligen
att man med förenade ansträngningar

169

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

bör kunna uppnå enprocentmålet redan
budgetåret 1972/73 i stället för, som regeringen
föreslår, 1974/75. I den förhoppningen,
herr talman, yrkar jag bifall
till mittenpartireservationerna.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Rimmerfors måste
ha missförstått mig; jag har inte talat
om en utredning som skulle handla om
SlDA:s verksamhet. Den skall spänna
över helt andra fält och skulle väl mer
syssla med handelspolitiska problem
och olika finansiella stödformer och
mer syssla med vad man kunde göra
för att finna olika kompromisslösningar
framför allt av de olika saker som motionsvägen
framförts. Den skulle också
syssla med den forskning och de samarbetsformer
som borde tillskapas, där
SIDA i så fall bara är en part i dessa
samarbetsorgan.

När herr Svensson i Kungälv sedan
säger att han går emot en utredning,
därför att en utredning alltid försenar
arbetet, så vill jag helt instämma i herr
Lothigius’ replik. Om en utredning syftar
till att skaffa ett ökat kunnande och
skaffa erfarenheter, värdera vad vi uträttat
mot bakgrunden av internationella
jämförelser och därefter komma
fram med förslag, så kan det ju inte försena
ett redan pågående arbete, men
det kan utgöra grunden för en planläggning
av kommande nya förslag. Ju tidigare
man tillsätter en utredning, desto
mer tid sparar man.

Dessutom måste det ju ändå betecknas
som märkligt, att detta är den enda
fråga av en sådan storleksordning som
ställes utanför det parlamentariska utredningsväsendet,
därför att tidigare utredningar
har, som jag påpekade, just
bara sysslat med SIDA:s administration
men inte med själva utformningen av
vår u-hjälp. Jag tror att en sådan utredning
kanske skulle kunna föra oss
över ett visst dödläge. Här framförs nu
förslag år från år men det är bara möjligt,
såsom jag framhöll, att behandla

Nr 28

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

dem i riksdagen, som är politiskt låst
när motioner skall behandlas, varför
utgången är given. Detta betyder att
om goda förslag under följande år endast
kan framläggas motionsvägen, så
är de dömda att do, såvida inte den
politiska situationen i kammaren tilllåter
någonting annat. Det är delvis för
att komma över detta och för att man
under den normala utredningens form
gemensamt skall kunna komma fram till
lösningar, kompromisser och förbättringar
som jag framlade utredningsförslaget.

I detta anförande instämde herr
Bohman (h).

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag är klart medveten
om att SIDA:s administration och verksamhet
bara utgör en del av det område
som fru Sjövall föreslår att vi skall undersöka
på nytt. Jag vill dock påminna
om att det inom ramen för inte bara
SIDA:s verksamhet utan också det s. k.
interdepartementala samrådet, som ju
omfattar några av departementen, ständigt
pågår samtal och utredningar också
på kreditområdet och när det gäller
handelsförbindelserna, och även forskningen
har varit föremål för begrundan.
Men detta hindrar inte att fru Sjövalls
propåer är av mycket stort värde för
det fortsatta arbetet.

Herr WERNER (h):

Herr talman! U-landsproblematiken
har uttryckts i många och komplicerade
siffror här i dag. Man kan hyfsa ekvationen
genom att uttrycka det så här:
endast en av tre somnar mätt i natt.
Detta betyder inte att vi går emot en
katastrof, utan att vi lever mitt i den.
Det tänker man kanske inte på om man
råkar representera den ende och mätte.
Men det kommer en dag då vi skall
uppleva detta, ty professor Georg Borgström
har naturligtvis rätt, när han sä -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

170 Nr 28

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ger att vi inte skall tro att vi kan förbli
sittande på parkett medan världens
stora tragedi utspelas på världsscenen.
Yi kommer att bli berörda vare sig vi
vill det eller inte — åskådarplatserna
kommer att stormas. Detta kan låta patetiskt,
men sant är det tvivelsutan. Professor
Myrdal uttrycker samma sak på
det sättet att alla korttidsprognoser pekar
på världskatastrof, och lian anför
sedan att det kan dröja bara något tiotal
år.

Jag tillåter mig att lita mera på dessa
mäns utsagor än på många politikers i
detta sammanhang. Jag tycker nog att
det förs rätt mycket av strutspolitik —
vi räknar inte med den verklighet som
dessa sanna experter talar om. Det går
inte att balansera u-ländernas behov
mot den förmodade viljan hos våra
väljare.

Den obotfärdiges förhinder, det statsfinansiella
läget, har de tio nationalekonomerna
i sitt uttalande tagit gadden
ur enligt min mening. Man kan ju inte
beskylla nationalekonomiska professorer
för att hänge sig åt känslotänkande
— de brukar vara torra, sakliga och vettiga.
Har vi en produktionsökning på
fyra procent, är det väl rätt märkligt,
om vi inte skulle kunna dela med oss
mer än 0,35 procent av dessa fyra procent.
Det är ju inte fråga om att offra
något av den välfärd som vi har —
endast en liten del av ökningen av densamma.
Medan vi ökar vår produktion
med 4 procent, sjunker produktionen
med 4 procent i utvecklingsländerna,
om man slår ut detta per capita.

Jag vill med det anförda bara ha
motiverat att jag kommer att ansluta
mig till mittenpartierna beträffande
punkt 5 och rösta för den med 3 betecknade
reservationen. När det gäller samverkan
på fältet, samordning av de
svenska insatserna där, vill jag gärna
understryka behovet av biståndsattachéer.
Propositionen anför att principen
redan är knäsatt och fungerar på ett
par orter. Pakistan har sedan en kort

tid en sådan biståndsattaché. Jag tror
att det är alldeles nödvändigt att ha
sådana attachéer för att biståndet skall
fungera. Andra talare har uttalat sig
om detta, och jag kan därför gå vidare.
Men jag tror att det är väsentligt att
denna tanke är aktualiserad i ett par
motioner i år. Biståndspolitiken är en
integrerande del av vår utrikespolitik,
och därför måste den vara förankrad
i ambassaderna.

De svenska missionerna — det rör
sig om ett 25-tal organisationer — har
med all rätt uppmärksammats mer och
mer. En gång i tiden betraktades de
som beskedlig filantropi. Nu är det annat
ljud i skällan. Statsrådet Alva Myrdal
yttrade vid fjolårets kyrkliga möte
i Malmö: »Om personer med missionserfarenhet
i större utsträckning rekryterades
som experter i det officiella biståndsprogrammet
skulle enligt min mening
stora vinster kunna inhöstas.»

Utrikesminister Torsten Nilsson var
inne på frågan i fjol och sade att det
ligger i sakens natur att missionen på
de områden där den verkar har låg administrationskostnad.
Han sade sig värdera
den idealitet som kom till uttryck
inom missionen och skulle gärna se att
den utsträcktes till andra grupper av
befolkningen. Det finns alla skäl för det
statliga biståndet att samverka med missionen,
inte bara för att missionen
åstadkommer lika bra skolor, sjukhus,
jordbruksfarmer och sådant som staten.
Därtill kommer att missionen genom sin
evangeliserande verksamhet förmedlar
en demokratisk människosyn och de
värderingar som hör ihop med den
kristna människouppfattningen: allas

lika, oändliga värde, respekten för individen,
vördnaden för livet och alla de
fundament som är nödvändiga för den
hjälp till självhjälp som vi vill ge.

Utrikesministern förordade också
samverkan mellan missionen och den
statliga biståndsverksamheten med orden:
»Faktum är att missionsförbunden
kompletterar den verksamhet som de

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

171

statliga organen bedriver ute på fältet,
och en sådan komplettering är ju ur
alla synpunkter önskvärd.»

Ett bra exempel på det är den insats
som Svenska Lutherhjälpen får göra i
Östafrika. Lutherhjälpen som sedan
flera år har fått förmedla det utan jämförelse
största icke-statliga biståndsprogrammet
är involverad i det arbete
där Lutheran World Service har ansvar
för all flyktingverksamhet på uppdrag
av regeringarna i Tanzania och Zambia
samt FN:s flyktingkommissarie. Den
senare bidrar med i runt tal 50 procent
av de med denna flyktingverksamhet
förknippade utgifterna. Det övriga insamlas
av de med Lutheran World Service
samverkande kyrkorna. En tredjedel
av kyrkornas bidrag kommer från
Sverige, vilket betyder närmare 1,5 miljon
kronor. 1 sammanhanget kan nämnas
att flyktingkommissarien, när han
i sina tal både inför FN och i andra
sammanhang har velat illustrera sitt
samarbete med de frivilliga organisationerna
och hur detta, när det sköts riktigt,
kan slå väl ut, alltid — om och
om igen — har hänvisat till samarbetet
med den internationella Lutherhjälpen
i Tanzania och Zambia. Senast skedde
det vid den stora flyktingkonferensen
i Addis Abeba i oktober i fjol, där herr
Rubin och jag var närvarande. Till detta
arbete har Lutherhjälpen erhållit bidrag
från SIDA, men det framhålles att
man skulle kunna ta emot bra mycket
mera för denna verksamhet utan någon
ytterligare administrativ kostnad.

Jag vill inte förneka det goda samarbete
som inom vissa gränser sker
mellan SIDA och de enskilda hjälporganen,
men den ekonomiska samverkan
är dock förbluffande blygsam. SIDA
äskade i år liksom i fjol 6 miljoner för
bistånd genom de enskilda organisationerna.
Beloppet har sedan räknats
upp till 7 miljoner och ytterligare har
ställts i utsikt. Yi vet också att det skett
en liberalisering av bidragsbestämmelserna,
så att organisationerna nu också

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

kan få bidrag till driftkostnader i initialskeden.

En undersökning bland de organisationer
som har kyrklig eller frikyrklig
anknytning ger vid handen att det investeras
inte mindre än 55 miljoner kronor
i rent neutrala projekt. Fortfarande
finns det alltså ingen rimlig relation
mellan de uppskattande orden om missionen
och de transfereringar av biståndsmedel
som kommer missionen till
del.

Staten har i dessa hjälporgan stora
möjligheter att få sina biståndspengar
förvandlade till god utvecklingshjälp,
praktiskt taget gratis. De välkontrollerade
lijälpprojekt, som t. ex. Kyrkornas
världsråds hjälpavdelning har listade
och som den Svenska Lutherhjälpen bidrar
till, kan årligen täckas endast till
60—70 procent, vilket betyder att det
fattas 25—30 miljoner kronor. Vi bidrar
med 5 miljoner, men avsevärt mera
skulle kunna kanaliseras utan att den
nuvarande administrationen behöver bli
större.

Jag skulle kunna anföra många andra
exempel men skall inte göra det. Så
länge effektiviteten av vårt statliga bistånd
är föremål för dubier och debatt,
kan jag inte finna annat än att man
mer helhjärtat borde arbeta genom de
frivilliga organen, om man nu menar
vad man säger när man i höga tonarter
berömmer deras verksamhet.

Herr talman! Innan bänklocken i salen
slår alltför mycket, vill jag yrka
bifall till de reservationer bakom vilka
det står högerrepresentanter samt till
reservationen nr 3.

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! I detta långt framskridna
skede av debatten om utvecklingsbiståndet
är väl de flesta argumenten
framförda. Men även om jag har all
respekt för klockslaget och vet att alla
väntar på voteringen i denna fråga, har
jag ändå känt ett behov av att få ge uttryck
för min uppfattning i några av de

172

Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

ämnen som gäller utvecklingsbiståndet.
Jag skall vid denna tidpunkt på dygnet
göra det kort och i allmänna ordalag.

Jag är medveten om att privata investeringar
i u-länder kan ge en utvecklingseffekt,
som är till gagn för det berörda
u-landet. Jag motsätter mig inte
investeringsgarantier.

Tyvärr har vi emellertid exempel av
det mindre angenäma slaget, vilket gör
att det är mycket lätt att hysa tveksamhet
på denna punkt. Under alla förhållanden
måste det enligt min mening vara
utrikespolitiska överväganden vid garantiers
lämnande. Vidare anser jag det
vara riktigt att investeringarna bedöms
så att de klart kan väntas bidraga till
den ekonomiska tillväxten i ett u-land.
Som framhålles i propositionen skall företaget
också ge de anställda tillfredsställande
anställnings- och arbetsvillkor
samt ha en positiv inställning till fackföreningsverksamhet
inom företaget.

Jag är medveten om att förhållandena
är olika dem i Sverige när det gäller
fackförenings- och andra organisationsfrågor,
men det är enligt min mening
angeläget att det visas ett positivt intresse
för att därigenom stimulera och öka
möjligheterna till en demokratisk utveckling.

Den andra fråga där jag vill deklarera
min uppfattning gäller utvecklingssamarbete
på handelns område. Detta
har redan berörts här i dag, varför jag
kan nöja mig med att konstatera att allt
som kan göras för att få bort liandelshindren
skall göras, eftersom det är en
grundförutsättning för att u-landsexporten
skall kunna öka i önskad och tillfredsställande
takt.

Inom de olika handelsorganisationerna
har en del överenskommelser träffats
om förbättringar för att underlätta exporten
för u-länderna. Det har sagts att
hög prioritet skall ges för att i möjlig
mån avskaffa tullar och andra handelshinder
för u-landsprodukter. Det är begreppet
»i möjlig mån» som jag har reagerat
mot. Jag kan förstå att u-länderna

har gett uttryck för besvikelse över att
resultaten blivit begränsade och uttalat
önskemål om fortsatta ansträngningar
för att avveckla handelshindren för produkter
av särskilt intresse för u-länderna.
Jag vill därför stödja ytterligare ansträngningar
från svensk sida att gå i
spetsen för åtgärder i detta avseende
och så långt det är möjligt engagera
oss aktivt för att övertyga andra industriländer
om angelägenheten av att eliminera
kvarvarande handelshinder.

Jag har sagt detta därför att jag anser
det angeläget att skapa förutsättningar
för u-länder att nå fram till en rimlig
andel av världshandeln. Det skulle enligt
min mening vara olyckligt om uländerna
isolerade sig i inbördes handel
sinsemellan. Glädjande nog tycks den
negativa trenden i detta avseende ha
hrutits. Men det finns otvivelaktigt mycket
att göra på handelns område som
är av vitalt intresse för att lösa u-landsproblematiken.

Den tredje och sista frågan gäller utvecklingsbiståndet.
Jag vill här ge uttryck
för min uppfattning om det s. k.
enprocentmålet. Det tycks vara enklast
när man behandlar u-hjälpen att diskutera
i termer om vem som kommer med
det högsta budet och vem som snabbast
når fram till etappmålet. Jag säger
etappmålet därför att jag betraktar våra
insatser för den fattiga delen av världen
som en etapp på vägen. Egentligen är jag
inte förtjust i benämningen »en procent
av vår nationalprodukt». Jag skulle hellre
vilja ha en mätare på det verkliga behov
som föreligger för att ge u-länderna
möjligheter att leva ett drägligt liv.

Givetvis är jag medveten om att våra
möjligheter att göra insatser står i relation
till vårt lands resurser, men som
redan tidigare framhållits är vi ett rikt
land med hög levnadsstandard. Därför
bör vi enligt min mening ha råd att medverka
i stor utsträckning. Men jag tror
det är riktigt, som också redan har anförts,
att vi måste anstränga oss för att
skapa en bred opinion för ökat utveck -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 173

lingsbistånd. Detta kan ske på olika sätt,
dels genom ett samhälleligt engagemang,
dels — och kanske ännu viktigare —
genom att våra organisationer och folkrörelser
medverkar aktivt med informationer
och upplysning, som ger en klar
belysning av sambandet mellan vårt
lands ekonomi och storleken av våra insatser.
Detta sistnämnda tror jag är mycket
viktigt. Kanske är jag optimist, men
jag tror att en sådan upplysning skulle
innebära att vi slapp ifrån överbudspolitiken
när det gäller våra biståndsinsatser.
En upplysningsverksamhet skulle
enligt min mening dessutom innebära en
god grund för ökade insatser.

Jag ansluter mig till propositionens
målsättning, en successiv höjning av utvecklingsbiståndet,
därför att jag tror
det är till fördel för mottagarländernas
planering att ha bindande utfästelser
och även fördelaktigt för oss som givarland.
.lag vill emellertid för egen del ta
fasta på statsutskottets skrivning beträffande
ökningstakten efter budgetåret
1968/69, där utskottet talar om att målet,
1 procent av bruttonationalprodukten,
skall uppnås senast 1974/75. Då vill
jag särskilt trycka på ordet senast, därför
att jag tror att vi är på väg att få en
alltmera positiv syn på vårt engagemang
för de fattiga länderna. Denna positiva
syn finns hos ungdomen. Jag vill dock
för min del gärna understryka att jag
reagerar mot att man använder biståndsfrågorna
som ett medel för att skapa
motsättningar mellan generationerna.
Under ATP-striden gjordes också försök
att spela ut generationerna mot varandra
i avsikt att skapa motsättningar. Försöken
misslyckades den gången.

Utvecklingsbiståndet är en av våra
viktigaste frågor. Det är allas vår angelägenhet,
varför både yngre och äldre
generationer måste samlas för att ta
krafttag för frågans definitiva lösning.

Jag skall sluta med att säga att vi från
socialdemokratiskt håll kommer att med
kraft driva studie- och agitationsverk.
samhet i frågor som rör vårt utveck -

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

lingsbistånd. Jag är övertygad om att en
sådan aktivitet kommer att resultera i
en större opinion för ett ännu bättre
stöd till u-länderna.

Jag kommer i dag att rösta för bifall
till propositionens förslag men vill ge
uttryck för en förhoppning om att vi
skall få möjligheter att i snabb takt öka
vårt utvecklingsbistånd i olika avseenden,
så att det kan ge till resultat en
världsgemenskap, där alla länder kan
leva i trygghet och frihet.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Sonsonen till Indiens
store ledare Mahatma Gandhi besökte
Sverige för ungefär ett år sedan, och
han yttrade då i ett inledningsanförande
vid en konferens följande ord, som
kan vara av intresse i detta sammanhang: »I

Norden har ni gett era folk en mycket
hög levnadsstandard. Ni har ett gott
samarbete inom industrin. Ni har en
stark känsla för fair play och rättvisa
för alla människor.

Norden har visat vad befolkningen i
en del av världen kan göra för sig själv.
Nu kan ni visa vad en del av världen
kan göra för människorna i en annan
del. Asien behöver er. Hjälp oss — inte
bara med pengar. Ni har redan gett mycket.
Kanske borde ni ge mera. Vi skall
med tacksamhet ta emot det. Men vi har
en oerhörd förmåga att konsumera den
hjälp som ges. Vi kan konsumera all
rikedom i Västeuropa, Sovjetunionen
och Amerika och ändå förbli fattiga. Vi
behöver något mer.

Jag har mött många i Norden som är
villiga att komma till Indien och lära
oss ABC — att lära oss läsa och skriva.
Men ännu mera behöver vi lära oss ABC
om hur man lever — hur man lever i ett
hem, som man och hustru, som föräldrar
och barn, i ett parlament, i en fabrik,
på en gård. Ni kan också hjälpa
oss att bota hatet och grymheten mellan
människorna. Om ni lär oss allt detta,
så kan vi lära oss att själva skapa och

174 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

producera. Detta är den bästa hjälp ni
kan ge.»

Det är en man från Indien som vet
vad han talar om, som säger detta. Och
det är skäl i att vi kommer ihåg hans
ord. De passar också väl ihop med vad
utrikesministern i sitt inledningsanförande
sade om kvalitet. Sverige kan skapa
teknisk kvalitet. Vi har inte lyckats
lika bra med människorna, men vi skall
kunna lyckas även på den punkten. Om
vi skickar ned människor med kvalitet,
ödmjukhet och läraktighet inför de folk
som finns där nere, då kan vi göra en
insats. Vi har skickat människor som
Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld,
Gunnar Jarring; namn som är eller har
varit på allas läppar. Det har varit hög
kvalitet på dessa människor. Vi skall
kunna skicka 10 000 till av den sorten,
om vi tänker oss för. Vi har inga bekymmer
för vårt välstånd — eller rättare
sagt: vi har alldeles för mycket sådana
bekymmer. Men vi har så att vi reder
oss här, och vi skulle kunna tänka litet
mera just på detta med kvalitet.

Jag skall inskränka mig till detta, herr
talman.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Många av deltagarna i
denna debatt har uttalat sig mycket uppskattande
om u-aktionerna som har genomförts
i anslutning till riksdagsbehandlingen.
Och visst finns det anledning
att ge höga betyg åt ungdomarna.
Deras kunnighet har tillfört debatten
nya argument. Deras initiativ har dragit
allmänhetens uppmärksamhet till frågorna,
och den fina stilen på demonstrationen
har — som också många andra talare
nämnt — varit en välbehövlig motvikt
mot de sjaskiga och busaktiga uppträden
som vissa andra studentgrupper
medverkat i.

Om vi nu tycker att vi har anledning
att ge högt betyg åt studenternas kunnighet
och deras handlingsförmåga har
vi kanske på vår sida — professor Wahlund
antydde det bl. a. — inte kunnat

undgå att märka att studenterna har sett
på oss med en viss skepsis. Och uppriktigt
sagt: man förstår det. Ty varken
insikten hos oss enskilda riksdagsmän
eller de resultat som vi tillsammans, eller
rättare sagt, som vi under partipolitiskt
käbbel har nått fram till här i riksdagen
är väl särskilt imponerande. I
första hand saknas riktig insyn i och insikt
om u-landsproblematiken. Hade vi
vetat mera skulle vi säkert i större utsträckning
ha agerat på det sätt som
ungdomarna anser riktigt. Men jag tror
ändå att vi är på väg mot ett bättre vetande.
Sällskapet Riksdagsmän och forskare
har under de år sällskapet verkat
haft en rad utomordentligt värdefulla
föredrag och diskussioner om u-hjälp.
Ganska många riksdagsmän har också
med hjälp av riksdagens resestipendier
skaffat sig förstahandsbesked om förhållandena
i u-länder. Att sådana studier
och resor kan resultera i ett starkt
engagemang, som är grundat på en verklig
kunskap, framgick av fru Sjövalls
anförande.

Men riksdagen är trög — visligt trög,
sägs det ibland när man vill dämpa det
kritiska i omdömet trög. Jag betvivlar
starkt att trögheten när det gäller att
bygga ut u-landshjälpen är vis. Det tvivlet
har lett mig till att bestämma mig för
att, liksom högermännen herr Blomquist
i första kammaren och herr Werner här
i vår kammare, på samma sätt som i fjol
rösta för mittenpartiernas förslag om
högre anslag — den linje som minst
präglas av tröghet.

Herr HECTOR (vpk):

Herr talman! I de likalydande motionerna
1:55 och 11:52 har vi yrkat att
riksdagen måtte som humanitär hjälp
och återuppbyggnad åt anfallna och ödelagda
områden i Vietnam anvisa dels 10''
miljoner kronor till Demokratiska republiken
Vietnam, dels 10 miljoner kronor
till Sydvietnams nationella befrielsefront.
För några år sedan var kriget

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 175

i Vietnam för oss bara en liten detalj i
skeendet långt borta. En smula förstrött
kunde vi — mera för syns skull — lämna
några tiotusentals kronor till plåster
på några sår. I dag samlar sig allt i detta
sammanhang till en världspolitisk brännpunkt,
som rycker oss allt närmare.

Vad innebär därför nu ett stöd åt
Vietnam? Låt det vietnamesiska folket
självt svara därpå! Hela tiden har dess
representanter sökt klargöra för oss att
detta är en solidaritetsfråga. Vi har haft
svårt att förstå ett sådant synsätt — vi
är så inkörda i det dekadenta Västerlandets
hyckleri. Detta rör sig enligt följande
schema: Sanningsfrågan existerar

icke, menar vi; den moraliska frågan intresserar
oss inte; sannolikhetsfrågan
skall vi akta oss för, den för bara besvär
med sig.

Vi står i trygghet utanför livets och
historiens sammanhang. Tränger sig dessa
frågor på oss kan vi hålla dem från
livet med diverse gester och fraser —
välgörenhetens gest och humanitetens
fras. Visst kan vi ge en slant åt Vietnam,
som haft en del otur och besvär. Det är
så synd om dess folk, gubevars. Sedan
kan vi sniket diskutera hur långt vi kan
sträcka oss i välgörenheten.

Det är denna inställning som av det
vietnamesiska folket uppfattas som en
förolämpning, ett hån, ett försök att
smita undan hela dess livsfråga. Vad
dessa människor först och främst vill ha
av oss är inte våra smutsiga pengar utan
vårt hjärtas svar på deras frågor: Begriper
ni att vi är överfallna, i risk att
utplånas av omänskliga krafter? Begriper
ni att vi kämpar för våra liv, för era
liv, för allt som är värt att leva för?
Kan ni se tydligt vilka det är som har
överfallit oss? Begriper ni vad de vill
bakom alla sina vackra fraser? Vill ni
stå på vår sida?

Detta är det avgörande för vår hjälp,
anser de. Hur många kronor vi sedan
ger är i och för sig inte avgörande. Vi
skall komma ihåg att de är mycket känsliga
på denna punkt. Till skillnad från

Det statliga utvecklingsbiståndet m. m.

oss räknar de nämligen med moraliska
mänskliga värden.

Vi har alltjämt svårt att förstå detta.
Vi försöker fortfarande döva vårt samvete
med eleganta förslag, i och för sig
välmenande, men förgiftade av att vi
inte förstått den avgörande sanningsoch
solidaritetsfrågan.

Det program som utskottet hänvisar
till är i och för sig berömvärt: ett långsiktigt
program för uppbyggnad efter
krigets upphörande i Vietnam. Frågan
är dock om programmet inte — mest
omedvetet — är upplagt som en kringgående
manöver för att man vill undvika
att ta ställning till den avgörande frågan:
Vilka bär skulden till att Vietnam
blivit ödelagt? Skall inte dessa krafter
också genom krigsskadestånd sona sitt
brott? Vi måste vara beredda på att Österlandets
sinne för sanning och logik
framför allt hävdar detta och därigenom
kommer att genomskåda våra försök att
med gott samvete ställa oss utanför den
avgörande frågan som hyckleri, och i
sårad stolthet avvisa vår välmenande
beskäftighet.

Samma risk finns beträffande alla
våra hjälpanslag, de må röra sig om
160 000 kronor, som vi från början sökte
döva våra samveten med, eller 20 miljoner
enligt den motion jag här talar
för. Men jag vill ändå som en förtvivans
åtgärd tala för det sistnämnda anslaget,
framför allt i hopp om att det
vietnamesiska folket tvärsigenom allt
vårt hyckleri skall uppfatta åtminstone
en gnutta av den solidaritet som trots
allt börjat vakna hos oss och som de
först och främst frågar efter.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till ifrågavarande motioner.

Härmed var överläggningen slutad;
och företogs med hänsyn till därunder
framställda yrkanden vad statsutskottet
hemställt till avgörande punktvis och i
förekommande fall momentvis, medan
bevillningsutskottets hemställan ställdes
under proposition i ett sammanhang.

176 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Biståndsprogrammets motiv och mål —
Statsutskottets utlåtande nr 128
Propositionerna

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen
nr 1 (bilaga 5, littera G, samt bilaga 9,
littera G) beräknat medel för internationellt
utvecklingsbistånd, hade Kungl.
Maj:t i propositionen nr 101 under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över utrikesdepartements-, finans-
och handelsärenden för den 15
mars 1968 bl. a. föreslagit riksdagen att
godkänna framlagd långtidsplan för det
statliga utvecklingsbiståndet samt riktlinjer
för planens förverkligande och
att godkänna riktlinjer för ett garantisystem
för investeringar i u-länder.

I propositionen nr 102 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 5 april 1968 föreslagit riksdagen
att godkänna att Sverige biträdde
en internationell uppgörelse om en allmän
ökning av internationella utvecklingsfondens
(IDA) kapital och bemyndiga
Kungl. Maj:t att avge en officiell
förklaring avseende den svenska betalningsförpliktelsen
i enlighet med överenskommelsen.
Denna proposition anslöte
direkt till prop. 1968: 101.

Långtidsplan för det statliga
utvecklingsbiståndet m. m.
(prop. nr 101, s. 82—107)

I propositionen nr 101 hade Kungl.
Maj:t (s. 107) föreslagit riksdagen att
godkänna den av ministern för utrikes
ärendena förordade långtidsplanen för
det statliga utvecklingsbiståndet och de
samtidigt angivna riktlinjerna för planens
förverkligande.

Punkten 1

Biståndsprogrammets motiv och mål
(prop. nr 101, s. 82—83)

I de likalydande motionerna I: 523
av herr Werner och II: 563 av herr
Hermansson m. fl. hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen i skri -

Biståndets medel och metoder

velse till regeringen anhölle om utredning
angående inriktningen av den
svenska u-landspolitiken, innefattande
såväl handelspolitiken som stödet till
nationella och sociala befrielserörelser
och den allmänna biståndspolitikens utformning,
varvid hänsyn toges till de i
motionerna anförda synpunkterna.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:523 och 11:563 i vad de avsåge
utredning angående inriktningen
av den svenska u-landspolitiken,

2. att riksdagen måtte godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts beträffande
biståndsprogrammets motiv och mål.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 523
och II: 563 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3

Biståndets medel och metoder
(prop. nr 101, s. 86—91)

I de likalydande motionerna 1:865
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén
hade bl. a. hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen i anslutning till
vad i motionerna sades om önskvärdheten
av vidgad samverkan mellan stat
och näringsliv måtte uttala att s. k. paketbistånd
borde användas i ökad utsträckning.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de av -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 177

såge fortsatta strävanden på det handelspolitiska
området,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge
s. k. paketbistånd,

3. att riksdagen måtte godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts beträffande
biståndets medel och metoder.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Nyman (fp), Bengtson (ep),
Ottosson (h), Siindin (ep), Bohman
(h), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Antonsson (ep), Vitsten (fp) och Petersson
(h), som ansett att

dels utskottet under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge
s. k. paketbistånd och ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

dels utskottet under 3. vid bifall till
yrkandet beträffande 2. bort hemställa,
att riksdagen måtte i övrigt godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts
beträffande biståndets medel och metoder.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1)
i motsvarande del; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Petersson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Biståndets ämnes- och länderinriktning

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bar kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 116 ja och 105 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Biståndets ämnes- och länderinriktning
(prop. nr 101, s. 91—95)

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 863
av herr Ahlmark och 11:1125 av herr
Ullsten, vari hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om att a) Zambia bleve ett av de
s. k. huvudmottagarländerna för svensk
u-landshjälp, b) att omedelbara kontakter
toges med Zambias regering angående
en snabb utbyggnad av den svenska
biståndsverksamheten i Zambia samt
c) att en plan härför framlades för
nästa års riksdag,

dels de likalydande motionerna I: 865
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte uttala att Zambia
borde vara ett av de prioriterade länderna.

Andra kammarens protokoll 1968. Nr 28

178 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Biståndets omfattning och vägen till 1 %-måIet

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:863 och 11:1125 samt
1:865 och 11:1119, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts beträffande
biståndets ämnes- och länderinriktning.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Sundin (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Ullsten (fp), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:863 och 11:1125 samt
1:865 och 11:1119, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga, hos Kungl. Maj:t
hemställa att omedelbara kontakter toges
med Zambias regering angående
en utbyggnad av den svenska biståndsverksamheten
i Zambia och i övrigt
godkänna vad i statsrådsprotokollet anförts
beträffande biståndets ämnes- och
länderinriktning.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ullsten begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 4)
i utskottets utlåtande nr 128, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ullsten begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst oinröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 141 ja och 72 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 5

Biståndets omfattning och vägen till
1 %-målet

(prop. nr 101, s. 95—96)

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 157
av herr Holmberg m. fl. och II: 208
av herr Bohman m. fl., vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att i motionerna
intagen plan för uppnående av 1 %-målet för det svenska u-landsbiståndet
budgetåret 1974/75 antoges som riktlinje
för u-landsbiståndets fortsatta utveckling,

dels de likalydande motionerna I: 213
av fru Lindström och herr Hansson
och 11:271 av fru Eriksson i Stockholm
och herr Svensson i Kungälv, vari
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen vid sin behandling av långtidsplan
för internationell hjälpverksamhet
föresloge Kungl. Maj :t att tilllämpa
en anslagsmetodik varigenom
anslagsökningarna inom planens ram
sattes i direkt procentuell relation till
bruttonationalprodukten,

dels de likalydande motionerna I: 523
av herr ITerner och II: 563 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
uttala sig för att målsättningen 1 % av
bruttonationalprodukten i u-landsbi -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

179

Biståndets omfattning och vägen till 1 %-målet

stånd skulle uppnås under loppet av
de tre nästföljande budgetåren,

dels de likalydande motionerna 1: 781
av herr Sörenson och 11:1025 av herr
Rimmerfors,

dels de likalydande motionerna I: 865
av herrar Dahlén och Bengtson och
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte antaga den plan för utvecklingsbiståndets
ökning som framlades
i motionerna och som bl. a. innebure
att det statliga utvecklingsbiståndet
ökades så att 1 %-målet uppnåddes
senast budgetåret 1972/73, vilket av
motionärerna beräknats förutsätta årliga
anslagsökningar med i genomsnitt
235 milj. kr. (för budgetåret 1968/69
förordades i motionerna en anslagsökning
med sammanlagt 200 milj. kr.,
dvs. 100 milj. kr. mer än Kungl. Maj:ts
förslag).

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 791 och II: 1025,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:213 och 11:271 i vad de
avsåge anslagsmetodiken ge Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet anfört,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:157 och 11:208, 1:523
och 11:563 samt 1:865 och 11:1119,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts beträffande biståndets omfattning
och vägen till 1 %-målet.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson ((p), Nyman
(fp), Bengtson (ep), Siindin (ep),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Ullsten (fp), som ansett
att utskottet under 3. bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till
motionerna 1:865 och 11:1119 och
med avslag å motionerna 1:157 och
II: 208 samt I: 523 och 11:563, samtliga

motioner såvitt nu var i fråga, ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
beträffande biståndets omfattning
och vägen till 1 %-målet;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Ottosson,
Bohman och Petersson (samtliga
h), som ansett att utskottet under 3.
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag, med bifall till
motionerna 1:157 och 11:208 och med
avslag å motionerna 1:523 och 11:563
samt 1:865 och 11:1119, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ge Kungl.
Maj :t till känna vad dessa reservanter
anfört beträffande biståndets omfattning
och vägen till 1 %-målet.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Utskottets hemställan och motivering

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 3 a) av
herr Axel Andersson m. fl.; 3:o) bifall
till reservationen 3 b) av herr Virgin
m. fl.; samt 4:o) bifall till motionerna
I: 523 och II: 563 i motsvarande del;
och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Ullsten begärde
likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
tre återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening för
sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Petersson votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagits den under 3:o) angivna
propositionen efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen

180 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Biståndets omfattning och vägen till 1 %

angående punkten 5) mom. 3) i statsutskottets
utlåtande nr 128 antager reservationen
3 a) av herr Axel Andersson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 3 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 74 ja och 39 nej, varjämte
106 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

målet

råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst amröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 108 ja
och 75 nej, varjämte 38 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å det av fru Sjövall
under överläggningen framställda yrkandet,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om tillsättande
av en parlamentarisk utredning, som
skulle studera omfattningen av och formerna
för den svenska u-hjälpen och
framlägga de förslag, vartill utredningen
kunde finna anledning; och fann herr
talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Sjövall begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det av fru Sjövall under överläggningen
framställda yrkandet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sjövall begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
131 ja och 78 nej, varjämte 12 av

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 181

Anslag och planeringsram 1968/69—1970/71 — Organisatoriska frågor

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Punkten 6

Anslag och planeringsram 1968/69—
1970/71 (prop. nr 101, s. 96—102)

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1: 213
av fru Lindström och herr Hansson och
II: 271 av fru Eriksson i Stockholm och
herr Svensson i Kungälv, såvitt nu var i
fråga,

dels de likalydande motionerna I: 865
av herrar Dahlén och Bengtson och
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte begära att Rungl.
Maj :t till höstriksdagen framlade de förslag
till förändringar i utfästelserna till
internationella program för budgetåren
1969/70 och 1970/71 som föranleddes av
antagande av den av motionärerna föreslagna
plan för utvecklingsbiståndets ökning,
som redovisats under punkten 5
ovan.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:213 och 11:271 i vad de avsåge
»matching contributions» samt åtaganden
och utfästelser,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 865 och II: 1119, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts beträffande anslag
och planeringsram 1968/69—1970/71.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Sundin (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep)
och Ullsten (fp), som under förutsättning
av bifall till reservationen 3 a) ansett
att utskottet under 2. bort hemställa,
7»

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 865 och II: 1119, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört beträffande anslag
och planeringsram 1968/69—
1970/71.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Organisatoriska frågor (prop. nr 101, s.

102—107)

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:157
av herr Holmberg m. fl. och II: 208 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning om inrättande av ett samordningsorgan
mellan de biståndsgivande
myndigheterna, riksdag, näringsliv,
mission och andra humanitära organisationer
(yrkandet hade upprepats i de
likalydande motionerna 1:866 och
II: 1118 av samma motionärer),

dels de likalydande motionerna 1:158
av herrar Lundberg och Blomquist samt
II: 209 av herrar Werner och Rubin,
dels de likalydande motionerna I: 865
av herrar Dahlén och Bengtson och
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte i anslutning till vad
i motionerna anförts uttala sig för en
översyn av SIDA:s ställning i administrativt
hänseende och att därvid särskilt
beaktades lämpligheten av att göra
biståndsverksamheten till en del av den
svenska utrikesförvaltningen med ett
särskilt statsråd i ledningen för denna
del av verksamheten inom utrikesdepartementet,

dels de likalydande motionerna 1: 866
av herr Holmberg m. fl. och II: 1118 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen i skri -

182 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Anslag och planeringsram 1968/69—1970/71 — Organisatoriska frågor

velse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om en översyn av den svenska biståndsorganisationens
ställning.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:157 och II: 208 samt I: 866 och
II: 1118 i vad de avsåge samordningsorgan,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:158 och 11:209 om biståndsattachéer,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:865 och 11:1119 samt
I: 866 och II: 1118 i vad de avsåge översyn
av biståndsorganisationen godkänna
vad i statsrådsprotokollet anförts
beträffande organisatoriska frågor.

Reservationer hade avgivits
ia) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Sundin
(ep), Bohman (h), Eliasson i Sundiborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep), Ullsten
(fp) och Petersson (h), som ansett att
utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
I: 157 och II: 208 samt I: 866 och
11:1118 i vad de avsåge utredning om
inrättande av ett samordningsorgan och
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört;

b) av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Sundin
(ep), Bohman (h), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep), Ullsten
(fp) och Petersson (h), som ansett att
utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :t förslag och med bifall till
motionerna 1:865 och 11:1119 samt
I: 866 och II: 1118 i vad de avsåge översyn
av biståndsorganisationen ge Kungl.
Majd till känna vad reservanterna anfört.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 ta) av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 119 ja och 99 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
5 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Petersson be -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28

183

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5 b) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omrjöstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 118 ja och 103 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utvecklingsbistånd under tredje
huvudtiteln

(prop. nr 101, s. 108—116, se även s.

48—53 och 59—78)

Sedan Kungl. Maj:t i propositionen
nr 1 (bilaga 5, littera C) beräknat medel
till tekniskt och humanitärt bistånd,
hade Kungl. Maj :t i bilaga 1 till propositionen
nr 101 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
den 15 mars
1968 och i anslutning till den i propositionens
huvuddel föreslagna långtidsplanen
för det statliga utvecklingsbiståndet
framlagt förslag rörande bl. a.
de anslag under tredje huvudtiteln som
avsåge utvecklingsbistånd.

Punkten 8

Vissa FN-organs biståndsprogram

Kungl. Maj:t hade (punkt Cl, s. 108
—109) under hänvisning till vad som i
långtidsplanen för det staUiga utvecklingsbiståndet
anförts rörande anslagsteknisk
samordning föreslagit riksdagen
att till Vissa FN-organs biståndsprogram
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
anslag av 92 460 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:865
av herrar Dahlén och Bengtson och II:
1119 av herrar Hedlund och Wedénhade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 101 måtte besluta att utöver vad
i propositionen föresloges ytterligare
anvisa till a) Förenta Nationernas utvecklingsprogram
(UNDP) 15 600 000
kr. (3 milj. dollar), b) till Förenta Nationernas
barnfond (UNICEF) 5 200 000
kr. (1 milj. dollar).

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna I: 865 och II: 1119, såvitt
nu var i fråga,

a) medge att Sverige utfäste sig att
lämna bidrag till Förenta Nationernas
utvecklingsprogram (UNDP) med det
beräknade motvärdet av sammanlagt 53
milj. dollar eller 275 900 000 kr. under
verksamhetsåren 1968—1970, fördelade
med 80 900 000 kr. (15,5 milj. dollar)
på budgetåret 1968/69, 91 000 000 kr.
(17,5 milj. dollar) på budgetåret 1969/
70 och 104 000 000 kr. (20 milj. dollar)
på budgetåret 1970/71;

b) medge att Sverige utfäste sig att
lämna bidrag till Förenta Nationernas
barnfond (UNICEF) med sammanlagt
39 000 000 kr. under verksamhetsåren
1968—1970, fördelade med 9 000 000 kr.
på budgetåret 1968/69 och 15 000 000
kr. på vart och ett av budgetåren 1969/
70 samt 1970/71;

c) medge att Sverige utfäste sig att
lämna bidrag till Förenta Nationernas
flyktingkommissariat (UNHCR) med

184 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Fältverksamhet

det beräknade motvärdet av sammanlagt
1 150 000 dollar eller 5 980 000 kr. under
verksamhetsåren 1969—1971, fördelade
med 1 560 000 kr. (300 000 dollar)
på budgetåret 1968/69, 2 080 000 kr.
(400 000 dollar) på budgetåret 1969/70
och 2 340 000 kr. (450 000 dollar) på
budgetåret 1970/71;

d) medge att Sverige lämnade ett allmänt
bidrag av 1 000 000 kr. till Förenta
Nationernas hjälporganisation för Palestina-flyktingar
(UNRWA) för verksamhetsåret
1969;

e) till Vissa FN-organs biståndsprogram
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa
ett anslag av 92 460 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Sundin (ep), Eliasson

1 Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustaf sson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep)
och Ullsten (fp), som under förutsättning
av bifall till reservationen 3 a) ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:865 och 11:1119, såvitt
nu var var i fråga,

a) medge att Sverige för budgetåret

1968/69 lämnade bidrag till Förenta
Nationernas utvecklingsprogram

(UNDP) med det beräknade motvärdet
av 18,5 milj. dollar eller 96 500 000 kr.;

b) medge att Sverige för budgetåret
1968/69 lämnade bidrag till Förenta Nationernas
barnfond (UNICEF) med
14 200 000 kr.;

c) medge att Sverige utfäste sig att

lämna allmänna bidrag till Förenta Nationernas
flyktingkommissariat

(UNHCR) med det beräknade motvärdet
av sammanlagt 1 150 000 dollar eller
5 980 000 kr. under verksamhetsåren
1969—1971, fördelade med 1 560 000 kr.
(300 000 dollar) på budgetåret 1968/69,

2 080 000 kr. (400 000 dollar) på budgetåret
1969/70 och 2 340 000 kr.
(450 000 dollar) på budgetåret 1970/71;

d) medge att Sverige lämnade ett all -

mänt bidrag av 1 000 000 kr. till Förenta
Nationernas hjälporganisation för Palestina-flyktingar
(UNRWA) för verksamhetsåret
1969;

e) till Vissa FN-organs biståndsprogram
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa
ett anslag av 111 260 000 kr.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 9

Fältverksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt C 2, s. 109
—110) föreslagit riksdagen att till
Fältverksamhet för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
180 000 000 kr.

De motionsyrkanden som närmast
berörde fältverksamheten hade grupperats
i anslutning till den ordningsföljd,
i vilken de olika verksamhetsområdena
redovisats i propositionens återgivande
av SIDA:s anslagsframställning. Ifrågavarande
motionsyrkanden behandlades
av utskottet gruppvis med angivande av
de respektive ämnesområden, till vilka
de hänförde sig.

Beträffande familjeplanering
(prop. nr 101, 69—71, 85—86, 88, 91—
94) hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I: 157
av herr Holmberg m. fl. och II: 208 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa,
att ett familjeplaneringsinstitut i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer
och principer inrättades (yrkandet
hade upprepats i de likalydande
motionerna I: 866 och II: 1118 av samma
motionärer),

dels de likalydande motionerna I: 865
av herrar Dahlén och Bengtson och
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte i skrivelse till

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 185

Kungl. Maj:t uttala vad i motionerna
anfördes om familjeplaneringen (av
huvudsaklig innebörd att den svenska
projektverksamheten på området ständigt
borde vidgas, samtidigt som Sverige
borde verka för att familjeplanering
finge ökat utrymme i de multilaterala
organens biståndsverksamhet och
vidga sitt samarbete med den internationella
familjeplaneringsorganisationen
1PPF).

Beträffande forskning (prop.
nr 101, s. 72) hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I: 1
av fröken Stenberg m. fl. och II: 5 av
herr Nordstrandh,

dels de likalydande motionerna I: 157
av herr Holmberg m. fl. och II: 208 av
herr Bohman in. fl., såvitt nu var i
fråga,

dels de likalydande motionerna I: 849
av herr Nyman och II: 1098 av herr Nelander,

dels de likalydande motionerna I: 868
av fröken Stenberg och II: 1121 av herr
Nordstrandh.

Beträffande exportfrämjande
bistånd (prop. nr 101, s. 25—26,
72, 89—90) hade utskottet behandlat
de likalydande motionerna 1: 865 av
herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala vad i motionerna
föresloges beträffande utredning om ett
institut för u-ländernas marknadsplanering.

Beträffande gåvobistånd i
form av varor och tjänster
(prop. nr 101, s. 73 och 87) hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 453 av herrar Yngve Nilsson
och Blomquist samt II: 660 av herr Nilsson
i Bästekille och fru Heurlin.

Beträffande flyktingverksamhet,
humanitärt bistånd etc.

Fältverksamhet

(prop. nr 101, s. 75—77, 92, 94—95)
hade utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I: 55
av herr Werner och II: 52 av herr Hector
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
som humanitär hjälp och återuppbyggnad
åt anfallna och ödelagda områden

1 Vietnam anvisade dels 10 000 000 kr.
till Demokratiska Bepubliken Vietnam,
dels 10 000 000 kr. till Sydvietnams nationella
befrielsefront,

dels de likalydande motionerna I: 865
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen måtte dels besluta att utöver
vad i prop. 1968:101 föreslagits ytterligare
anvisa till Förenta Nationernas
flyktingkommissariat (UNHCB) samt
till Förenta Nationernas hjälporganisation
för Palestina-flyktingar (UNBWA)
tillsammans 10 400 000 kr. (2 milj. dollar)
att fördelas av SIDA, dels till utbildning
av rhodesiska flyktingar anslå

2 000 000 kr. att användas på sätt som i
motionerna anfördes.

Beträffande insatser genom
svenska enskilda organisationer
(prop. nr 101, s. 77, 88, 93,
94) hade utskottet behandlat följande
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna 1:36
av herrar Lundberg och Svenungsson
samt II: 53 av herr Werner m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 851
av herrar Eric Gustaf Peterson in. fl. och
II: 1101 av herr Neländer in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 865
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen i anledning av vad som i motionerna
anförts dels måtte besluta att
till Frivilliga organisationers fredskårer
anslå 2 000 000 kr., dels i anslutning till
vad i motionerna anfördes om villkoren
för bidrag till de frivilliga organisationernas
verksamhet uttala sig för en liberalisering
av dessa,

dels de likalydande motionerna I: 866

186 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Fältverksamhet

av herr Holmberg in. fl. och II: 1118 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att stödet till missionens och de humanitära
organisationernas verksamhet i
utvecklingsländerna förbättrades samt
att reglerna för den statliga bidragsgivningen
omprövades,

dels motionen II: 142 av herrar Berglund
och Hamrin i Jönköping,

dels motionen II: 143 av herr Nilsson
i Agnäs,

dels motionen II: 1126 av herr Werner
in. fl.

Beträffande stipendiat- och kursverksamhet
(prop. nr 101, s. 77—78,
94) hade utskottet behandlat motionen
II: 387 av herr Rimmerfors.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:157 och 11:208 samt 1:866 och
Ii: 1118 i vad de avsåge inrättandet av
ett familjeplaneringsinstitut,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge
uttalande om familjeplaneringen,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1 och 11:5 angående inrättandet
av professur i u-landsfrågor,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:157 och 11:208 samt 1:866 och
11:1118 i vad de avsåge målinriktad
forskning,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 849 och II: 1098 angående bioteknologisk
forskning och proteinframställning,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:868 och 11:1121 angående utredning
om professur i u-landsfrågor,

7. alt riksdagen måtte avslå motionerna
1:865 och 11:1119 i vad de avsåge
utredning om ett institut för u-ländernas
marknadsplanering,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:453 och 11:660 angående export
av överskottslager av fisk,

9. att riksdagen måtte avslå motioner -

na I: 55 och II: 52 angående bistånd till
Vietnam,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge
ytterligare medelsanvisning till Förenta
Nationernas flyktingkommissariat
(UNHCR) och Förenta Nationernas
hjälporganisation för Palestina-flyktingar
(UNRWA),

11. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge
medelsanvisning till utbildning av rhodesiska
flyktingar,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:36 och 11:53 angående bidrag
till enskilda organisationer,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:851 och 11:1101, 11:142,

II: 1126, I: 865 och II: 1119 samt I: 866
och 11:1118, de fyra sistnämnda i vad
de avsåge villkoren för bidrag till enskilda
organisationer,

14. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 143 angående kompensation för
beskattade gåvor till enskilda organisationer,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge
medelsanvisning till frivilliga organisationers
fredskårer,

16. att riksdagen måtte avslå motionen
11:387 angående riktlinjerna för individuell
stipendiering,

17. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 865 och II: 1119, såvitt
nu var i fråga, till Fältverksamhet för
budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 180 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits beträffande
familjeplanering av herrar Virgin
(h),Kaijser (li), Ottosson (h), Bohman
(h), Ullsten (fp) och Petersson
(h), som ansett att utskottet under 1.
bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:157 och 11:208 samt 1:866 och
11:1118 i vad de avsåge inrättandet av

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 187

ett familjeplaneringsinstitut och ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

beträffande exportfrämjande bistånd
av herrar Virgin (h), Axel Andersson
(fp), Kaijser (h), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Ottosson (h), Sundin
(ep), Bohman (h), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep), Ullsten (fp)
och Petersson (h), som ansett att utskottet
under 7 bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge utredning
om ett institut för u-ländernas
marknadsplanering och ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört;

beträffande flyktingverksamhet

a) av herrar Axel Andersson (fp),
Nyman (fp), Bengtson (ep), Sundin
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Antonsson (ep) och Ullsten (fp), som
under förutsättning av bifall till reservationen
3 a) ansett att utskottet under
10. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:865 och II: 1119, såvitt nu var
i fråga, utöver vad som förutsatts i
Kungl. Maj :ts förslag till Förenta Nationernas
flyktingkommissariat (UNHCR)
samt till Förenta Nationernas hjälporganisation
för Palestina-flyktingar
(UNRWA) för budgetåret 1968/69 inom
ramen för anslaget till fältverksamhet
anvisa ett belopp av 10 400 000 kr. att
fördelas av SIDA;

b) av herrar Axel Andersson (fp),
Nyman (fp), Bengtson (ep), Sundin
(ep), Eliasson i Sundborn (ep) Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Ullsten (fp), som under
förutsättning av bifall till reservationen
3 a) ansett att utskottet under 11.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:865 och 11:1119,
såvitt nu var fråga, till utbildning av
rhodesiska flyktingar för budgetåret

Fältverksamhet

1968/69 inom ramen för anslaget till
fältverksamhet anvisa ett belopp av
2 000 000 kr.;

beträffande insatser genom enskilda
organisationer av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Sundin (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep),
och Ullsten (fp), som under förutsättning
av bifall till reservationen 3 a) ansett
att utskottet

dels under 15. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:865 och 11:1119, såvitt
nu var i fråga, till frivilliga organisationers
fredskårer för budgetåret
1968/69 inom ramen för anslaget till
fältverksamhet anvisa ett belopp av
2 000 000 kr.;

dels under 17. vid bifall till yrkandena
beträffande 10., 11. och 15. bort hemställa,

iatt riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:865 och 11:1119, såvitt
nu var i fråga, till Fältverksamhet
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 194 400 000 kr.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

188 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Fältverksamhet

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 162 ja och 54 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 8);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9)
mom. 7) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
8) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Iicrr Petersson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 107 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 55
och II: 52; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hector begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 9)
mom. 9) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 55 och II: 52.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hector begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
210 ja och 9 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 189

Rekrytering och utbildning av fältpersonal samt informationsverksamhet

Mom. 10—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Rekrytering och utbildning av
fältpersonal samt
informationsverksamhet
(prop. nr. 101, s. 87,101—102, 110—112,
115—116)

Kungl. Maj :t hade (punkt C 3, s. 110—
112) föreslagit riksdagen att till Rekrytering
och utbildning av fältpersonal
samt informationsverksamhet för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 3 650 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 864
av herr Blomqvist och II: 1124 av fru
Sundberg och herr Wennerfors,

dels de likalydande motionerna I: 865
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen i anslutning till motionerna
måtte begära en plan för ökad information
kring u-ländernas problem,

dels motionen II: 663 av herr Rubin
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
i .skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om åtgärder snarast för att hos allmänheten
väcka intresse för biståndet till
utvecklingsländerna, dels genom att utge
en broschyr med i motionen angivet
innehåll för distribution till alla hushåll,
dels genom att vidtaga åtgärder i
syfte att arrangera en internationell
vecka med en omfattande landsinsamling
i vilken staten fördubblade insamlat
belopp.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 864 och II: 1124, såvitt
nu var i fråga, till Rekrytering och utbildning
av fältpersonal samt informationsverksamhet
för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under tredje huvud -

titeln anvisa ett reservationsanslag av
3 650 000 kr.,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:865 och 11:1119, såvitt
nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet anfört,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 663.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 663;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Rubin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 10)
mom. 3) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionen
11:663.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rubin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst ornröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
202 ja och 6 nej, varjämte 13 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

190 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

Punkterna 11 och 12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Finansiellt utvecklingsbistånd
(prop. nr 101, s. 117—127)

Sedan Kungl. Maj:t i proposition nr
1 (bil. 9 littera G) beräknat medel till
finansiellt utvecklingsbistånd, hade
Kungl. Maj:t i bilaga 2 till propositionen
nr 101 under åberopande av utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
den 15 mars 1968 och i anslutning
till den i propositionens huvuddel föreslagna
långtidsplanen för det statliga
utvecklingsbiståndet framlagt förslag rörande
bl. a. de anslag under sjunde huvudtiteln
som avsåge finansiellt utvecklingsbistånd.

I anslutning härtill hade Kungl. Maij:t
i propositionen nr 102 under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden den 5 april 1968
framlagt förslag rörande bl. a. Sveriges
anslutning till en internationell överenskommelse
rörande en allmän ökning av
Internationella utvecklingsfonden IDA:s
kapital.

Punkten 13

Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd (prop.

nr 101, s. 53—59, 96—99,

117—122)

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
101 (punkten G 1, s. 117—122) bl. a. föreslagit
riksdagen att till Multilateralt
finansiellt utvecklingsbistånd för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 112 672 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat dels

de likalydande motionerna I: 98
av herr Nyman in. fl. och II: 144 av herr
Rimmerfors,

dels de likalydande motionerna I: S65
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga,

dels att riksdagen måtte besluta att utöver
vad som föreslagits i propositionerna
101 och 102 lämna ytterligare
bidrag till Internationella utvecklingsfonden
(IDA) för nästa budgetår med
15 600 000 kr. (3 milj. dollar) samt till
Internationella livsmedelsprogrammet
med 21 000 000 kr. (4 milj. dollar), dels
att riksdagen med anledning av motionerna
måtte uttala att Sverige borde ta
initiativet till en miljardfond för livsmedelshjälp
samt att Sverige om en sådan
inrättades skulle bidraga med 100
milj. kr. årligen till denna fond,

dels motionen II: 1123 av fru Sjövall
m. fl., vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att av de 114 milj. kr., som
under treårsperioden 1968/71 föreslagits
skola ställas till Internationella livsmedelsprogrammets
förfogande, innehålles
10 milj. kr. för livsmedelsforskning i
svensk regi, av vilket belopp 5 milj. kr.
anvisades som reservationsanslag budgetåret
1968/69, samt att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle att en
särskild nämnd eller särskilt forskningsråd
inrättades för att handlägga
denna forskning.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag i propositionen nr
102 bemyndiga Kungl. Maj:t att till Internationella
utvecklingsfonden (IDA)
avge en officiell förklaring av innebörd
att Sverige, på villkor och sätt som angetts
i statsrådsprotokollet över finansärenden
den 5 april 1968, förbunde sig
att inom ramen för överenskommelsen
om påfyllnad av Internationella utvecklingsfondens
resurser för perioden 1968/
69—1970/71 lämna bidrag till fonden
med ett sammanlagt belopp motsvarande
29 640 000 dollar,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i propositionen nr
101 och med avslag å motionerna I: 865
och 11:1119, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
erforderliga åtgärder för att lämna bidrag
till Internationella utvecklingsfon -

Nr 28 191

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

den för åren 1968—1970 motsvarande
sammanlagt 51 000 000 dollar, fördelade
med 14 000 000 dollar på budgetåret
1968/09, 17 000 000 dollar på budgetåret
1969/70 och 20 000 000 dollar på budgetåret
1970/71,

b) godkänna Sveriges utfästelse att till
Internationella livsmedelsprogrammet
för vart och ett av åren 1969 och 1970
lämna bidrag i form av livsmedel och
kontanter motsvarande 3 000 000 dollar,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag i propositionen
nr 101 bemyndiga Kungl. Maj d att träffa
överenskommelse med Internationella
livsmedelsprogrammet om administrationen
av Sveriges livsmedelshjälp
enligt 1967 års konvention om livsmedelshjälp,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
11:1123 angående livsmedelsforskning,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag i propositionen nr
101 och med avslag å motionerna I: 865
och II: 1119, såvitt nu var i fråga, till
Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 112 672 000
kr.,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:98 och 11:144 angående villkor i
samband med livsmedelshjälp,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge
en miljardfond till livsmedelshjälp och
svenska bidrag till en sådan fond.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande bidrag till Internationella
xitvecklingsfonden IDA av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Sundin (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep)
och Ullsten (fp), som under förutsättning
av bifall till reservationen 3 a)
ansett att utskottet

dels under 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag i propositionen

Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

nr 101 och med bifall till motionerna
I: 865 och II: 1119, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att till
Internationella utvecklingsfonden för
budgetåret 1968/69 lämna bidrag med
det beräknade motvärdet av 17 milj.
dollar eller 88 400 000 kr.,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att till
Internationella livsmedelsprogrammet
för budgetåret 1968/69 lämna bidrag
med det beräknade motvärdet av 7 milj.
dollar eller 36 400 000 kr.;

dels under 5. vid hifall till yrkandet
beträffande 2. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag i propositionen nr
101 och med bifall till motionerna 1: 865
och 11:1119, såvitt nu var i fråga, till
Multilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 149 272 000
kr.;

b) beträffande livsmedelsfond av herrar
Axel Andersson (fp), Nyman (fp),
Bengtson (ep), Sundin (ep), Eliasson i
Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep)
och Ullsten (fp), som ansett att utskottet
under 7. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:865 och 11:1119, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj :t till känna
vad reservanterna anfört om svenskt initiativ
till en miljardfond för livsmedelshjälp
och svenska år sbidrag till en sådan
fond.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 1123;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sjövall begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given

192 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd

varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13)
mom. 4) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 1123.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. 5 och 6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
11 b); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Antonsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13)
mom. 7) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
11b) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antonsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 135 ja och 78 nej, varjämte 8 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten It

Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
(prop. nr 101, s. 78—82, 82—87, 99—
100, 122—126)

Kungl. Maj:t hade (punkten G 2, s.
126) föreslagit riksdagen att till Bilateralt
finansiellt utvecklingsbistånd för
budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 105 000 000 kr.

I de likalydande motionerna 1: 865 av
herrar Dahlén och Bengtson samt
11:1119 av herrar Hedlund och Wedén
hade hemställts, såvitt nu var i fråga,
att riksdagen måtte dels till Svenska utvecklingsfonden
för Latinamerika anvisa
13 000 000 kr. (2,5 milj. dollar) samt
därvid uttala vad i motionerna sades om
tillstånd för den Interamerikanska utvecklingsbanken
att uppta ett obligationslån
på den svenska marknaden,
dels till utvecklingskrediter utöver vad
regeringen föreslagit anvisa ytterligare
10 000 000 kr., dels ock under hänvisning
till vad i motionerna anfördes om
inrättande av en förinvesteringsfond bevilja
ett anslag till denna med 5 000 000
kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge
medelsanvisning till Svenska utvecklingsfonden
för Latinamerika samt ut -

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 193

talande om tillstånd för Interamerikanska
utvecklingsbanken att uppta ett
obligationslån i Sverige,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:865 och 11:1119 i vad de avsåge
medelsanvisning till utvecklingskrediter,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 865 och II: 1119 i vad de avsåge
inrättande av och medelsanvisning till
en förinvesteringsfond,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna I: 865 och II: 1119, såvitt nu
var i fråga, till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
105 000 000 kr.,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts beträffande
de allmänna riktlinjerna för bilateralt
finansiellt utvecklingsbistånd.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande svenska utvecklingsfonden
för Latinamerika av herrar Axel
Andersson (fp), Nyman (fp), Bengtson
(ep), Sundin (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Ullsten
(fp), som under förutsättning av bifall
till reservationen 3 a) ansett att utskottet
under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:865 och 11:1119, såvitt nu
var i fråga, till Svenska utvecklingsfonden
för Latinamerika för budgetåret
1968/69 anvisa ett belopp av 13 000 000
kr. (2,5 milj. dollar) och i samband därmed
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört rörande tillstånd för
Interamerikanska utvecklingsbanken att
uppta ett obligationslån i Sverige;

b) beträffande utvecklingskrediter av
herrar Axel Andersson (fp), Nyman
(fp), Bengtson (ep), Sundin (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep)
■och Ullsten (fp), som under förutsätt -

Investeringsgarantier

ning av bifall till reservationen 3 a) ansett
att utskottet under 2. bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:865 och 11:1119, såvitt nu
var i fråga, utöver vad som förutsatts i
Kungl. Maj:ts förslag för budgetåret
1968/69 anvisa ett belopp av 10 000 000
kr. till utvecklingskrediter;

c) beträffande en förinvesteringsfond
av herrar Axel Andersson (fp), Nyman
(fp), Bengtson (ep), Sundin (ep), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Ullsten (fp), som under förutsättning
av bifall till reservationen
3 a) ansett att utskottet bort
dels under 3. hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:865 och 11:1119, såvitt nu
var i fråga, ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört rörande inrättandet
av eu förinvesteringsfond och för
budgetåret 1968/69 anvisa ett belopp av
5 000 000 kr. till denna;

dels under 4. vid bifall till yrkandena
beträffande 1.—3. hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 865 och II: 1119, såvitt nu
var i fråga, till Bilateralt finansiellt utvecklingsbistånd
för budgetåret 1968/69
på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
133 000 000 kr.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Kommersiellt utvecklingsbistånd

(prop. nr 101, s. 28—40, 128—132)

Punkten 15

Investeringsgarantier

I bilaga 3 till propositionen nr 101
hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av utdrag av statsrådsprotokollet över
handelsärenden den 15 mars 1968 och
i anslutning till den i propositionens
huvuddel föreslagna långtidsplanen för
det statliga utvecklingsbiståndet, före -

194 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Investeringsgarantier

slagit riksdagen att dels godkänna de av
handelsministern därvid förordade riktlinjerna
för statliga garantier för investeringar
i u-länderna, dels medge att
staten intill ett belopp om 400 milj. kr.
åtoge sig betalningsansvar i form av
garanti för investeringar i u-länder.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen
dels de likalydande motionerna I: 865
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 1119 av herrar Hedlund och Wedén,
vari hemställts, såvitt nu var i fråga,
att investeringsgarantier i princip skulle
kunna gå till alla u-länder,

dels de likalydande motionerna I: 866
av herr Holmberg m. fl. och II: 1118 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa
att investeringsgarantier i princip skulle
kunna beviljas i alla u-länder,

dels de likalydande motionerna I: 870
av herr Werner och II: 1120 av herr
Hermansson in. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte avslå det i Kungl. Maj :ts
proposition nr 101 föreslagna systemet
med statliga garantier för privata kapitalinvesteringar
i u-länder,

dels motionen I: 867 av fru Segerstedt
Wiberg och herr Holmberg, såvitt nu
var i fråga.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 865 och II: 1119, I: 866
och II: 1118 samt I: 870 och II: 1120, de
fyra förstnämnda såvitt nu var i fråga,
godkänna de i statsrådsprotokollet förordade
riktlinjerna för statliga garantier
för investeringar i u-länder,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:t förslag medge att staten
intill ett belopp av 400 milj. kr. åtar sig
betalningsansvar i form av garanti för
investeringar i u-länder,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 867, såvitt nu var i fråga.

Reservation hade avgivits av herrar

Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Nyman (fp), Bengtson (ep),
Ottosson (h), Sundin (ep), Bohman (h),
Eliasson i Sundborn (ep), Nihlfors (fp),
Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep), Ullsten (fp) och Petersson (h),
som ansett att utskottet under 1. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag, med bifall till motionerna
I: 865 och II: 1119 samt I: 866
och 11:1118 och med avslag å motionerna
I: 870 och II: 1120, de fyra förstnämnda
såvitt nu var i fråga, godkänna
de i statsrådsprotokollet förordade riktlinjerna
för statliga garantier för investeringar
i u-länder, dock med den
ändringen att sådana garantier i princip
skulle kunna avse alla u-länder.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner på
1 ;o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 13) av herr
Virgin m. fl.; samt 3:o) bifall till motionerna
1:870 och 11:1120; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Petersson begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Hermansson votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående punkten 15 mom. 1) i statsutskottets
utlåtande nr 128 antager reservationen
13) av herr Virgin m. fl. röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 28 195

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna I: 870 och II: 1120.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hermansson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 24 nej, varjämte
89 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 15)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 128,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
13) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Petersson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 105 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot:ets
hemställan.

Investeringsgarantier

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41

Bevillningsutskottet hade upptagit till
behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 174
av herr Holmberg m. fl. och II: 231 av
herr Bohman m. fl., i vilka hemställts,
att de förslag rörande beskattningen
som framlagts i de i övrigt av statsutskottet
i dess utlåtande nr 128 behandlade
likalydande motionerna 1:157 av
herr Holmberg m. fl. och II: 208 av herr
Bohman m. fl. beaktades vid utformningen
av den svenska biståndsverksamheten; 2)

de likalydande motionerna I: 627
av herrar Bengtson och Ahlmark samt
II: 822 av herrar Ullsten och Wedén,
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begärde förslag
till åtgärder i syfte att, genom undanröjande
av brister i den nuvarande
svenska skattelagstiftningen, stimulera
svenska investeringar i utvecklingsländerna.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:174 och 11:231,

2) motionerna I: 627 och II: 822.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson (h), Siindin (ep), Gösta
Jacobsson (h), Lundström (fp), Tistad
(fp), Magnusson i Borås (h), Gustafson
i Göteborg (fp), Vigelsbo (ep), Boo (ep)
och Öhvall (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:174 och II: 231 samt I: 627
och II: 822 i skrivelse till Kungl. Maj :t
begära förslag till sådana ändringar i
skattelagstiftningen, att det ekonomiska
samarbetet med u-länderna underlättades.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

196 Nr 28

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Investeringsgarantier

dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 115 ja och 105 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§2

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
bevillningsutskottets betänkande nr 44,
statsutskottets utlåtande nr 133, bevillningsutskottets
betänkande nr 45, statsutskottets
utlåtande nr 132 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 43 och 52 i nunämnd
ordning främst, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 47 sist.

§ 3

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
utlåtanden:

nr 49, angående regleringen för budgetåret
1968/69 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.,

nr 50, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående tilläggspension till avdelningssekreteraren
Åke Gyllenram,
nr 51, i anledning av skrivelse från
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
familjepension åt fru Helfrid Wigren,
och

nr 53, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående viss ersättning för deltagande
i interparlaimentariskt möte
jämte motion.

§ 4

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bankoutskottet:

nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av likviditets- och kassakvotslagen
den 25 maj 1962 (nr 256),
m. in.;

från andra lagutskottet:

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslagsfrågor
m. m. rörande det militära försvaret
och civilförsvaret, såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet;

nr 288, i anledning av motioner angående
pensionsgrundande inkomst och
arbetsgivaravgift inom den allmänna
försäkringen; och

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § kommunaltjänstemannalagen
den 3 juni 1965 (nr 275),
m. m.; samt

Tisdagen den 28 maj 1968 em.

Nr 28 197

från jordbruksutskottet:
nr 267, i anledning av motioner angående
trädgårdsnäringen; och
nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående den framtida dispositionen
av vissa s. k. häradsjordar.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 290, till styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond angående
verkställd granskning av stiftelsens

verksamhet och förvaltning under år
1967.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 3.42 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson