Tisdagen den 28 februari Sid (Riksdagens protokoll 1956:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 8

24—29 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 februari Sid.

Svar på interpellation av herr Huss ang. ökad anställning i statstjänst
av partiellt arbetsföra m. in........................... 5

Onsdagen den 29 februari
Svar på interpellationer:

av herr Andersson, Karl, ang. medelstilldelningen till vägarbeten

m. m.................................................... 10

av herr Hagberg ang. prognosverksamheten rörande isförhållandena
vid Norrlandskusten m. m........................... 15

Uttagande av prisutjämningsavgift m. m....................... 18

Interpellationer:

av herr Huss ang. bättre koordination av judiciell och administrativ
bestraffning ...................................... 31

av herr Franzén om iordningställande av en fiskehamn vid Hallshuks
fiskeläge .......................................... 33

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 29 februari

Statsutskottets utlåtande nr 33, ang. anslag å tillägsstat II till vägunderhållet
in. in........................................ 18

— nr 34, ang. överlåtelse av vissa, kronan tillhöriga fastigheter . . 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 9, ang. prisutjämningsavgift
m. in..................................................... 18

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning.................... 29

t Förslå kammarens protokoll 1956. Nr 8

\r 8

Innehåll.

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 9 kap.

24 och 33 §§ vattenlagen .................................. 29

— nr 2, ang. ändrad lydelse av 74 § gruvlagen ................ 30

— nr 3, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal

vid domänverket ......................................... 30

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet) ............................... 30

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. ändrad lydelse av
punkt 2 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen ...... 30

— nr 11, ang. upphävande av varuskatten för marmelad och ersättningsmedel
härför ....................................... 30

Första lagutskottets utlåtande nr 8, ang. föreläggande för riksdagen
av viss del av straffrättskommitténs förslag till brottsbalk m. m. 30

— nr 9, ang. anteckning å personakt av vapeninnehav .......... 30

— nr 10, ang. returrätt för köpare av bokverk som utgives enligt

subskriptionsmetoden ..................................... 30

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, ang. översyn av bestämmelserna
om minderårigas rätt att föra traktor .................... 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. godkännande av konvention
till förhindrande av havsvattnets förorening genom olja
m. m..................................................... 30

— nr 5, ang. vissa anslag ur kyrkofonden m. m................. 30

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, ang. skyldighet för
statens sakrevision och statens organisationsnämnd att årligen
till riksdagen avgiva redogörelse för sin verksamhet......... 30

Fredagen den 24 februari 1956

Nr 8

Fredagen den 24 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1955/
56, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Margareta
Berglöw m. fl.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings räkenskaper; nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag; och
nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avseende
inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till stödlån
till jordbrukare; och

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 85, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändring i lagen den 14 juni 1917
(nr 380) om införsel i avlöning, pension
eller livränta, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 488, av herr Eliasson m. fl.; och
nr 489, av herr Huss m. fl.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 33 och 34, bevillningsutskottets
betänkande nr 9, bankoutskottets
utlåtande nr 3 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 1—3.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

69, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 60 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m.;

nr 70, angående anslag till Statens
rättskemiska laboratorium: Avlöningar
för budgetåret 1956/57; och

nr 72, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
egentliga statsutgifter för budgetåret

Nr 8

Fredagen den 24 februari 1956

1956/57 under andra huvudtiteln, avseende
anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för marmelad
och ersättningsmedel härför;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckt motion om
föreläggande för riksdagen av viss del
av straffrättskommitténs förslag till
brottsbalk, m. m.;

nr 9, i anledning av väckt motion om
anteckning å personakt av vapeninnehav;
samt

nr 10, i anledning av väckt motion om
införande av returrätt för köpare av bokverk
som utgives enligt subskriptionsmetoden; -

andra lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av väckt motion om översyn
av bestämmelserna angående minderårigas
rätt att föra traktor;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening ,genom olja, dels
ock med förslag till lag om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg, m. in.; samt
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2, över motion om skyldighet för
statens sakrevision och statens organisationsnämnd
att årligen till riksdagen avgiva
redogörelse för sin verksamhet.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 28 februari 1956

Nr 8

Tisdagen den 28 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00

Justerades protokollen för den 21 och
den 22 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Då jag på grund av offentligt uppdrag
skall närvara vid OEEC:s förestående
ministerrådsmöte i Paris, får jag härmed
anhålla om tjänstledighet från riksdagsuppdraget
för tiden 27 februari—3 mars
1956.

Stockholm den 24 februari 1956

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Vidare upplästes två till kammaren
inkomna ansökningar, vilka jämte därvid
fogade läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhålles
om befrielse från riksdagsarbetet
under den tid läkarintyget utvisar.

Örnsköldsvik den 27 februari 1956

Axel Andersson

Riksdagsmannen Axel Andersson, från
Örnsköldsvik, är på grund av Neurastenia
förhindrad att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden från och med den 27
februari till och med den 12 mars 1956

Örnsköldsvik den 27 februari 1956

Gustaf Lindström
Med. doktor

Till riksdagens första kammare

Hänvisande till närlagda sjukintyg
från överläkaren vid Kiruna länslasarett,
dr Erik Eriksson, Kiruna, får undertecknad
härmed anhålla om ledighet

från riksdagsarbetet till och med den 3
mars 1956.

Kiruna den 22 februari 1956

E. Hj Nyström

Ledamot av riksdagens
första kammare

Riksdagsman Hjalmar Nyström, Kiruna
C, är sedan den 11 februari 1956 intagen
för vård å Kiruna lasarett och på
grund härav oförmögen att deltaga i
riksdagsarbetet till och med den 3 mars
1956, intygas härmed

Kiruna lasarett den 22 februari 1956

Erik Eriksson
Lasarettsläkare

Även de av herr Andersson, Axel, och
herr Nyström sökta ledigheterna beviljades.

Ang. ökad anställning i statstjänst av
partiellt arbetsföra m. m.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
LINDHOLM, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Huss’
interpellation angående ökad anställning
i statstjänst av partiellt arbetsföra m. m.,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Huss har frågat mig

1) om jag anser mig kunna avge någon
försäkran om att snara åtgärder kommer
att vidtagas för en avsevärd effektivisering
av nu rådande, högst otillräckliga
rekrytering av partiellt arbetsföra i statens
tjänst, samt

2) om jag vill utveckla mina synpunkter
på frågan om möjligheten att i statlig
tjänst anställa lindrigt kroniskt sjuka,
som vid anställningstillfället är i besittning
av fullgod eller i det närmaste fullgod
arbetsförmåga.

På den första frågan kan jag helt kort
svara, att jag inom den närmaste tiden

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1950

Ang. ökad anställning i statstjänst av partiellt arbetsföra m. m.

har för avsikt att föreslå Kungl. Maj:t att
i proposition till riksdagen upptaga vissa
förslag i syfte att ytterligare underlätta
partiellt arbetsföras anställning i statlig
tjänst. En del åtgärder, som här kan ifrågakomma
— bl. a. den av interpellanten
berörda frågan om inrättande av ett centralt
rådgivande organ — har diskuterats
i en departementspromemoria, som
nyligen har remissbehandlats. Den är nu
föremål för beredning inom civildepartementet.
Jag anser mig därför för närvarande
inte böra gå närmare in på den.

När det gäller den andra frågan bör
först konstateras, att möjligheterna att
bli anställd i statlig tjänst för det slag av
arbetskraft, som interpellanten avser,
har ökat avsevärt genom de år 1949 tillkomna
anvisningarna i tilläggsbestämmelserna
till Saar. Den vidsträckta definition,
som där bär angivits beträffande
begreppet partiellt arbetsför, omfattar
nämligen också de i interpellationen
nämnda kategorierna av kroniskt sjuka.

Enligt dessa anvisningar skall de personer
det här är fråga om anställas på
samma villkor som personer, vilkas hälsotillstånd
inte företer några brister, under
förutsättning att de anses kunna fullgöra
normal arbetsprestation och deras
sjukdom ur arbetssynpunkt förväntas utveckla
sig gynnsamt. Denna sjukdom
skall alltså i detta fall inte vara något
handikapp, när det gäller att erhålla ordinarie
eller extra ordinarie statstjänster.
Även om prognosen beträffande deras
hälsotillstånd är oviss, skall de emellertid
kunna konkurrera på lika villkor
med de friska sökande till lediga tjänster.
I detta hänseende skall dock anställningsformen
som extra tjänsteman regelmässigt
anlitas, men nya läkarundersökningar
skall efter vissa tidsintervaller
ske för att utröna, om vederbörande då
kan erhålla extra ordinarie eller ordinarie
anställning.

Riskerna för sjukpensionering är onekligen
större när det gäller personer, som
lider av någon kronisk sjukdom, än i
fråga om andra. Och det har inte från
något håll gjorts gällande, att de inte
borde vara underkastade samma medi -

cinska bedömning som andra sökande
för ordinarie eller extra ordinarie statstjänst.
Däremot har det från en del håll
framhållits att den bedömning, som därvid
kommer till stånd, många gånger är
alltför restriktiv. Jag vill i detta sammanhang
erinra om de sockersjukas problem,
som tidigare har varit föremål för
riksdagens intresse. I fråga om denna
kategori kroniskt sjuka anförde medicinalstyrelsen,
som är myndigheternas
rådgivande organ i dessa frågor, i ett
remissyttrande till första kammarens allmänna
beredningsutskott, att den framtida
tjänstdugligheten hos en sockersjuk
måste betecknas som oviss och genomsnittligt
väsentligt lägre än hos frisk
person. På grund härav avstyrkte styrelsen
ett motionsledes framfört önskemål
att sockersjuka skulle beredas möjlighet
i vissa fall att erhålla pensionsberättigad
statstjänst. Utskottet intog dock här en
annan ståndpunkt genom att understryka
angelägenheten av att staten, där så
ur social och ekonomisk synpunkt kan
anses försvarligt, bereder de sockersjuka
ökade möjligheter att vinna fast anställning''
i statens tjänst.

Med anledning av riksdagens skrivelse
i denna fråga uppdrog Kungl. Maj:t den
22 april 1955 åt medicinalstyrelsen att
genomföra en undersökning rörande de
sockersjukas sjukledighets- och avgångsförhållanden
vid de statliga verken. Enligt
vad jag har inhämtat beräknas denna
undersökning bli färdig under vårens
lopp. Syftemålet med undersökningen är
just att få fram ett material, som kan
ligga till grund vid en omprövning av
frågan om i vilken mån de sockersjuka
kan beredas ökade möjligheter till pensionsberättigande
tjänster.

När det gäller de andra grupperna av
kroniskt sjuka, är jag tveksam om liknande
undersökningar kan göras beträffande
dem. Om det ifrågasatta centrala
organet inrättas på detta område, torde
det emellertid kunna bli en av uppgifterna
för detta organ att noggrant följa utvecklingen
och framlägga de förslag som
kan anses erforderliga.

Tisdagen den 28 februari 1956

Nr 8

Ang. ökad anställning i statstjänst av partiellt arbetsföra m. m.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Jag skall be att få framföra
ett hjärtligt tack till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet för
det svar han lämnat på min interpellation,
som åtminstone på en punkt är
synnerligen tillfredsställande, nämligen
att han inom kort kommer att föreslå
Kungl. Maj:t en proposition angående
ytterligare lättnader för anställande av
partiellt arbetsföra i statens tjänst. Å
andra sidan råder det givetvis fortfarande
en del oklarheter på detta område,
som erbjuder en plattform för diskussion,
och jag skall peka på några av
dem. Jag vill emellertid själv intyga, att
dessa spörsmål till en del är mycket
svårlösta och bland annat omfattar sådana
frågor som omskolning m. m. Dessutom
vill jag medge, att staten på detta
område kanske, åtminstone i princip,
har ett försteg framför landsting och
kommuner, med andra ord tillämpar
mera liberala principer än dessa, även
om staten å andra sidan kanske kommer
till korta vid en jämförelse med åtgärder,
som vidtagits av en del privata företag.

Det är främst två saker, som jag skulle
vilja peka på såsom något oklara. Det är
för det första frågan om de kollektivanställda.
När statsrådet framhåller att
det har skapats betydligt vidgade möjligheter
efter år 1949 för anställning av
partiellt arbetsföra i statens tjänst, borde
kanske den lilla inskränkningen ha
gjorts, att ifrågavarande beslut endast
omfattade tjänstemän med lön enligt löneplan
och icke kollektivanställda i statens
tjänst. Det är ju möjligt att statsrådet
inte i dag kan meddela huruvida han
har för avsikt att i den proposition som
kommer ta upp denna fråga till behandling.
Det är möjligt att departementet
inte har intagit någon slutgiltig ställning
till frågan. Om så skulle vara förhållandet
vill jag inskränka mig till att uttala
den förhoppningen, att man inte glömmer
bort möjligheten att anställa partiellt
arbetsföra även i tjänster, som regleras
av kollektivavtal.

Det finns också eu annan sak som här
spelar eu betydande roll. Det är den om -

ständigheten att staten år 1949 i princip
har beslutat om ganska liberala grunder
för anställning av partiellt arbetsföra i
statens tjänst, men att effektiviteten av
detta beslut har varit ganska ringa. Riksdagen
beslöt 1949 att vissa lättnader
skulle göras för anställning av partiellt
arbetsföra. Det utfärdades sedan anvisningar
till statens allmänna avlöningsreglemente
och till verken, samtidigt
som det tillsattes en delegation sammansatt
av medlemmar ur medicinalstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen, som skulle
ha hand om frågor av detta slag. Så gick
det några år, och i november 1954, då
en interpellation framställdes i ämnet,
företogs en undersökning, som visade att
denna delegation inte haft en enda förfrågan
från något statligt verk om anställande
av partiellt arbetsföra sedan
den startade 1951. Däremot hade delegationen
haft en del uppgifter i fråga om
sjukpensionering, vilket ju i och för sig
är en viktig sak.

I interpellationssvaret finner man inte
något besked om delegationens effektivitet
under år 1955. Detta får väl tolkas
så, att den fortfarande har ganska litet
att göra. Man har då kanske anledning
fråga sig, varför inte civildepartementet,
när denna sak stod klar i november
1954, gjorde en påstötning hos verken
för att söka väcka dem ur deras törnrosasömn
när det gäller denna fråga. Det
är klart, att detta mera är en reflexion
än en fråga till herr statsrådet, eftersom
herr statsrådet då inte var chef för departementet.

Att det erbjuder åtskilliga svårigheter
att åstadkomma ändringar på detta område
framgår också av de besvärligheter
som förelegat, då det gällt att få fram
lindringar i synkravsbestämmelserna,
vilket jag framhållit i min interpellation.
Den kommitté, som på 1940-talet
arbetade med frågan om .synkravsbestämmelserna,
framlade år 1950 ett förslag
till bestämmelser med betydligt
minskade krav på olika områden. Kommitténs
rekommendationer har sedan
börjat tillämpas i flertalet statliga verk.
Men ännu återstår eu del verk — kanske
inte statliga men i alla fall sådana

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1956

Ang. ökad anställning i statstjänst av partiellt arbetsföra m. m.

som är underkastade vissa statliga bestämmelser,
t. ex. de enskilda järnvägarna
och spårvägarna — dit de mera
liberala synkravsbestämmelserna ännu
inte hunnit.

Hur hårda dessa bestämmelser varit
framgår av en uppgift i synkravskommitténs
betänkande år 1950, nämligen att
man under åren 1942—1946 måste kassera
inte mindre än 236 personer, som
hade sökt plats vid statens järnvägar,
framför allt i loktjänst.

I fråga om vad som säges i interpellationssvaret
rörande sjukpensioneringen
måste jag erkänna, att jag är en liten
smula oklar om vad herr statsrådet har
för uppfattning. Det är givet, som herr
statsrådet säger, att lättare kroniskt sjuka,
som anställs i statlig tjänst, löper
större risk att bli sjukpensionerade än
friska personer. Men när det å andra sidan
säges att det inte från något håll
gjorts gällande, att dessa personer inte
borde vara underkastade samma medicinska
bedömning som andra sökande
för ordinarie eller extra ordinarie statstjänst,
så strider det i viss mån mot innehållet
i påföljande mening, där det heter,
att denna bedömning från vissa håll
ansetts vara alltför restriktiv. Det strider
ännu mer mot riksdagens i interpellationssvaret
omnämnda beslut i anledning
av en motion att understryka vikten av
att staten bereder de sockersjuka ökade
möjligheter att vinna fast anställning i
statens tjänst. Jag tror för min del, att
man på enahanda sätt kan erbjuda vissa
lindrigt kroniskt sjuka, t. ex. personer
med ett mindre hjärtfel, en astmatisk
bronkit o. s. v., anställning med pensionsrätt.
Herr statsrådet ställer sig inte
helt avvisande till den tanken men anser,
att denna fråga får överlämnas till
det centrala organ, som väntas bli inrättat
på detta område.

Till slut vill jag endast framhålla att
de spörsmål som vi här diskuterar självfallet
är en del av ett mycket större frågekomplex.
Alla är vi på det klara med
att landet behöver uppsamla all den arbetskraft
som finns, den må vara partiellt
eller fullständigt bibehållen. Pensioneringen
blir då en sekundär fråga.

Om en partiellt arbetsför person förhindras
att arbeta och erhåller sjukpension
enligt lagen om folkpensionering
innebär detta en dubbel utgift för staten
och kommunerna liksom för skattedragarna,
det vill säga utlämnande av
pekuniära förmåner utan att det blir en
arbetsprestation i utbyte som åtminstone
till en del kan lämnas. Huvudprincipen
bör väl vara arbete, i den mån arbete
kan utföras och intill en viss ålder, då
vederbörande får folkpension jämte
eventuell annan pension i den utsträckning
kvantiteten utfört arbete berättigar
därtill. Må vi hoppas att den ifrågasatta
obligatoriska pensionsförsäkringen skall
bidra till att lösa detta problem.

Med dessa ord vill jag än en gång
framföra mitt tack till statsrådet för svaret.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Herr Huss berörde i någon
mån en del av de problem som upptas
i den promemoria som för närvarande
är föremål för bearbetning i departementet.
Det gällde dels de kollektivavtalsanställda
och dels vissa andra
spörsmål. Jag tror att det är lämpligast
att spara den diskussionen till dess att
propositionen ligger på riksdagens bord.

Herr Huss förklarade vidare, att det
inte gjorts något från departementets
sida för att fästa myndigheternas uppmärksamhet
på de bestämmelser i Saar
som ger vidgad möjlighet att anställa
partiellt arbetsföra. Jag vill då erinra om
att civildepartementet i december månad
1954 utfärdat ett särskilt cirkulär till
verken, där just detta spörsmål berörs.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
69, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 57 och 60 §§ lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
in. m.

Tisdagen den 28 februari 1956

Nr 8

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
70, angående anslag till statens rättskemiska
laboratorium: avlöningar för budgetåret
1956/57.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
72, med förslag till lag om fortsatt giltighet
av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 2, bevillningsutskottets
betänkanden nr 10 och 11, första
lagutskottets utlåtanden nr 8—10, andra
lagutskottets utlåtande nr 6, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 4 och 5 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 73, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 3 juni 1949
(nr 314) angående rätt för Konungen att
i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så

ock om fortsatt giltighet av samma lag,
in. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 490, av herrar Sunne och De Geer,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående den tekniska skolutbildningen; nr

491, av herr Arrhén, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
den tekniska skolutbildningen;

nr 492, av herr Mossberger m. fl., i
anledning av Kungl. Ma:ts proposition
angående den tekniska skolutbildningen;
samt

nr 493, av herr Andersson, Alvar, och
herr Andersson, Lars, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.24.

In fidem
G. H. Berggren

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Onsdagen den 29 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Ang. medelstilldelningen till vägarbeten
m. m.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Karl Anderssons interpellation angående
medelstilldelningen till vägarbeten
m. in., erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Karl Andersson har
frågat mig, om jag observerat de stora
praktiska olägenheter, som uppstår i fråga
om väggbyggnadsarbetet genom att
dels riksdagen beslutar om vissa anslag,
dels av Kungl. Maj :t fastställda rambelopp
tillämpas, samt om jag har för avsikt
att överväga en uppmjukning av beslutet
om rambegränsning av den 18 november
1955, så att större medelstilldelning
kan tillföras väg- och brobyggnadsarbeten
under år 1956.

I anledning härav får jag anföra följande.

De flerårsplaner, som enligt vägstadgans
bestämmelser vart femte år upprättas
för att tjäna till ledning för den ordinarie
statliga väg- och brobyggnadsverksamheten,
grundar sig för den löpande
perioden 1955—1959 på det program,
som legat till grund för 1954 års
riksdags beslut om automobilskattens
storlek. Man har sålunda i dessa planer
upptagit investeringar med en successivt
ökad omfattning från 320 miljoner kronor
under år 1955 till 450 miljoner kronor
under år 1959. De av riksdagen för
åren 1955 och 1956 anvisade anslagen
till nämnda verksamhet överensstämmer
med de totalbelopp, för vilka nu gällande
flerårsplaner är upprättade. Ehuru
detta program utgör en riktpunkt för
vägbyggnadsverksamheten, som i princip
bör följas, kan dock många faktorer
komma att påverka ett dylikt långtidsprogram
både i ökande och minskande

riktning. I gynnsamma lägen kan det vara
möjligt och lämpligt att investera mera
än programmet, varvid vissa arbeten
i flerårsplanerna tidigareläggs. Så skedde
t. ex. under åren 1952 och 1953, dä de
faktiska investeringarna översteg det till
grund för flerårsplanerna då föreliggande
programmet med sammanlagt 35 miljoner
kronor. I andra fall tvingas man
att medge vissa uppskov i fråga om flerårsplanernas
förverkligande. Under kalenderåren
1954 och 1955 hindrade sålunda
det samhällsekonomiska läget genomförandet
av en vägbyggnadsverksamhet
av den omfattning, som förutsatts i
uPPgjorda planer. Programmen för sistnämnda
båda år kom att underskridas
med tillhopa omkring 100 miljoner kronor.

Den investeringsverksamhet, som med
hänsyn till de samhällsekonomiska konsekvenserna
bedöms möjlig i ett visst läge,
fastställes av Kungl. Maj :t årligen genom
särskilda medelsförbrukningsramar.
I anslutning härtill upprättar den verkställande
myndigheten länsvis ett aktuellt
arbetsprogram för det kommande
verksamhetsåret.

De olägenheter, som interpellanten anser
följa med en dylik begränsning i medelsanvändningen
i förhållande till långtidsprogrammet
och de i enlighet därmed
anvisade anslagen, torde vara i stort
sett av två slag. För det första uppkommer
extra arbete och vissa svårigheter i
övrigt genom att vägförvaltningarna vid
uPPgörandet av det årliga arbetsprogrammet
men även vid planeringen på
längre sikt ej helt kan följa flerårsplanerna.
För det andra blir investeringarna
ej av den storleksordning, som motsvarar
det genom programmet erkända
behovet av vägbyggnadsverksamhet med
hänsyn till kravet på vägnätets standard.

Jag är den förste att beklaga dessa
olägenheter. Framhållas bör dock att
motsvarande förhållanden gäller för huvuddelen
av den statliga investerings -

Onsdagen den 29 februari 195(3

Nr 8

Ang.

verksamheten. Vägbyggnads verksamhetens
spridning på ett mycket stort antal
arbetsobjekt av skilda slag över hela landet
gör emellertid svårigheterna i vad
gäller omdisponeringen av resurserna i
förhållande till ett ursprungligen tänkt
program mer påtagliga för väg- och vattenbyggnadsverket.
Det bör emellertid å
andra sidan påpekas, att vägförvaltningarna
även tidigare stått inför begränsningar
i medelsanvändningen i förhållande
till flerårsplanerna. De investeringsramar
som numera tillämpas motsvarades
därvid tidigare av byggnadstillståndsbegränsning.

Jag är medveten om att arbetet med
planeringen för ett kommande års verksamhet
väsentligt underlättas, ju tidigare
besked kan lämnas väg- och vattenbyggnadsverket
om nästa års medelsförbrukningsram.
Ramen för innevarande år
fastställdes av Kungl. Maj:t i början av
november förra året. Härvid meddelade
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, att
investeringsverksamheten under år 1956
tills vidare borde anpassas inom en ram
av 275 miljoner kronor jämte ett belopp
av drygt 8 miljoner kronor avseende
Sveriges kostnadsandel under år 1956 i
den s. k. Trondheimsvägen. 1956 års hittillsvarande
ram utgör alltså ca 283 miljoner
kronor mot programmets beräknade
medelsomslutning om 355 miljoner
kronor. Vidare vill jag särskilt göra
klart, att då Kungl. Maj:t sedermera på
förslag av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fastställt fördelningen av medlen
mellan länen och mellan de olika anslagen
enligt den angivna, i förhållande till
flerårsprogrammet beskurna medelsförbrukningsramen,
har detta föregåtts av
en noggrann prövning med ledning av
uppgifter från styrelsen. Medlen har fördelats
med hänsyn till redan bundna medelsbehov
för påbörjade företag och med
beaktande av att vägförvaltningarna skall
kunna bedriva arbeten i egen regi i eu
omfattning så att sysselsättningen av
verkets egen mera fast anställda arbetskraft
tryggas. Som en följd av investcringsbegränsningcn
skjuts vissa i och för
sig angelägna nya företag framåt i tiden,
bland vilka interpellanten nämner några.

medelstilldelningen till vägarbeten m. in.

Skulle det senare under året visa sig
möjligt att lätta på investeringsregleringen
inom detta område, är Kungl. Maj:t
givetvis beredd att — på samma sätt som
skedde förra året — ompröva tilldelningen.

Vad särskilt angår förhållandena vid
vägförvaltningen i Göteborgs och Bohus
län har jag inhämtat, att vägförvaltningen
numera, sedan man där gjort vissa
närmare detaljplaneringar, förutser, att
den med den gjorda begränsningen av
medelsförbrukningen under år 1956
kommer att fr. o. m. oktober få avskeda
20 man, varav 5 med kortare anställningstid
än ett år. För dagen ser man
ingen möjlighet att behålla dessa, såvida
icke medelstilldelningen för länet ökas.
Härvid siår till Kungl. Maj ds förfogande
i första hand vissa medel inom medelsförbrukningsramen,
vilka t. v. innehållits
bl. a. just för att möta dylika lägen
men även för viktiga företag, som
väntas först senare bli aktuella.

Beträffande olägenheterna av eftersläpningen
i förhållande till investeringsbehovet
sådant det angivits i gällande
femårsprogram, så har jag senast i
november förra året vid besvarandet av
en liknande interpellation i andra kammaren
förklarat, att möjligheterna att
öka den för året hittills angivna investeringsramen
är föremål för min oavlåtliga
uppmärksamhet. Det är att hoppas,
att förutsättningar skall uppkomma för
en önskvärd höjning av ramen.

Jag vill vidare icke underlåta att framhålla,
att det nuvarande läget med medelstillgångar
under väganslagen, som
avsevärt överstiger vad som för dagen
kan bedömas bli erforderligt under det
nu aktuella medelsförbrukningsåret, betingas
av rådande förhållanden på investeringsområdet
och arbetsmarknaden.
Sett mot bakgrunden av det moderna
vägbyggandets alltmera kostnadskrävande
teknik jämte de behov, som följer
med motorfordonstrafikens snabba ökning,
framstår reservationsmedelsbeliållningarna
på väganslagen ingalunda såsom
anmärkningsvärda. Ltt med hänsyn
till disponibla medelsbehållningar och
dagens förutsebara investeringsmöjlighe -

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Ang. medelstilldelningen till vägarbeten :

ter avpassat medelsäskande förutsätter
en omprövning av väginvesteringsprogrammet.
Såsom framhållits i årets statsverksproposition
anser jag, att det bör
anstå med en dylik omprövning ännu ett
år tills man får möjlighet att bedöma frågan
om väginvesteringsverksamhetens
framtida omfattning mot bakgrunden av
de resultat, som väntas framkomma bl. a.
genom den pågående långtidsutredningen.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret. Min tacksamhet
hade kanske varit större, om svaret varit
mera positivt. Statsrådet säger sig
dock förstå olägenheterna av den nu tilllämpade
ordningen och säger sig vara
den förste att beklaga dessa olägenheter.
Statsrådet borde ju med den ställning
han intar till vägväsendet vara den förste
som sökte undanröja dessa olägenheter.

Olägenheterna är inte bara av det slag
herr statsrådet anfört i svaret. Den nuvarande
ordningen medför även åtskilliga
sidoverkningar genom att vägplaner
inte kan fullföljas. Det inträder en förskjutning
i tidtabellen. En femårsplan
blir i själva verket en sjuårsplan med
allt vad därmed följer. Detta inverkar
även på byggnadsplaneringen i samhällen
som berörs av vägarna. Det hindrar
eller fördröjer en planlagd bebyggelse
och sätter käppar i hjulen på många
olika sätt.

Det är riktigt alt den nu fastställda
femårsplanen för väg- och brobyggnadsverksamheten
grundar sig för den löpande
perioden 1955—1959 på det program
som låg till grund för 1954 års riksdagsbeslut
om automobilskattemedlens storlek.
Skatten blev således avvägd i förhållande
till det vägbvggnadsbehov som
då ansågs föreligga. Riksdagen har också
vid upprepade tillfällen sagt ifrån, att
automobilskatten skall oavkortad gå till
vägväsendet. Sedan år 1954 har emellertid
genom tillämpningen av investeringsramar
för vägbyggnader uppstått en eftersläpning,
som vid utgången av inne -

n. ni.

varande år torde uppgå till cirka 180
miljoner kronor.

Det är att märka att vi här har att göra
med en specialbudget. Inkomsterna, alltså
automobilskattemedlen, har avvägts i
förhållande till behovet av vägar, och
det är uppenbart att de, som har att betala
skatten, vill se att medlen kommer
till användning för sitt avsedda ändamål.
Det går inte i längden att innehålla
dessa medel eller att använda dem för
andra ändamål. Frågeställningen blir:
mera vägar eller lägre bilskatter. Jag tvivlar
inte på vilket alternativ statsrådet
föredrar i det valet, men det gäller att
visa den inställningen i handling.

Statsrådet anför att medlen fördelas
med beaktande av att vägförvaltningarna
skall kunna bedriva arbeten i egen
regi i en omfattning så att sysselsättningen
av verkets egna fast anställda arbetare
tryggas. Inom Göteborgs och Bohus
län är förhållandet snarast det omvända.
Där har följderna av medelsinknappningen
blivit att inskränkningarna
gått ut över arbeten i egen regi. Arbeten,
som utlämnats på entreprenad och
är kontraherade, kan man inte göra någonting
åt, utan de får fortgå. Det är
arbetena i egen regi som måste omställas
så, att verksamheten avpassas till de
medelstillgångar som finns.

Under det gångna året visade det sig
också att man måste räkna med en rätt
betydande nedskärning av arbetarkåren.
Vid ett tillfälle var det aktuellt att avskeda
60 vägarbetare, men tack vare ett
tilläggsanslag, som man då fick, kunde
avskedandena begränsas till 30 man. Senare
under året kom ett par små tilläggsanslag
i mindre poster. Det sista, jag vill
minnas på 150 000 kronor, kom så sent
som mellan jul och nyår. Det är uppenbarligen
mycket svårt för en vägförvaltning
att använda pengar, som kommer
så sent, under samma år, men givetvis
kommer de i alla fall till nytta. Faktum
är emellertid att vägförvaltningen i det
länet har måst avskeda sina egna arbetare
på grund av medelsinknappningen.

Hela åtgärden, således rambegränsningarna,
motiveras -— såsom också
framgår av statsrådets svar — med för -

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Ang.

hållandena på arbetsmarknaden, bristen
på arbetskraft. Jag vill härvidlag framhålla
att i varje fall inom det län, som
jag representerar och som jag känner
bäst till, inte föreligger någon brist på
vägarbetare. Jag fick senast i går bekräftat
av chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
att det beträffande styrelsens
egna arbeten inte har varit några
svårigheter att få arbetskraft. Det föreligger
således inget arbetskraftsproblem
för vägbyggandets del.

Man säger då, att det råder brist på
arbetskraft inom andra områden. Ja, vi
känner ju till alt det råder brist på utbildad
arbetskraft på en mängd områden,
men det torde kunna betvivlas, att
denna brist avhjälpes genom att vägarbetarna
ställes utan arbete. Vägarbetarna
är nämligen inte specialutbildade på det
sättet, att de kan ta vilket som helst annat
yrkesarbete, utan de är vanligen grovarbetare.

En annan sak, som nog också bör observeras
när vi talar om rambegränsningarnas
inverkan på vägplanering och
vägbyggnad, är den reform, som genomfördes
för ett par år sedan och som innebar,
att man låter inkomsterna för ett
budgetår täcka utgifterna för kommande
kalenderår, således ett halvår i förskott,
för att man därigenom skall få bättre
möjligheter att planera arbetena. Vinsten
med denna reform, som säkerligen i och
för sig kunnat vara av stor betydelse för
vägbyggnadsverksamheten, blev helt spolierad
genom det beslut om rambegränsningar,
som kan komma omedelbart före
eller t. o. in. — vilket hände förra året
— under det kalenderår, då medlen skall
användas. Tidigare hade man som regel
omkring den 1 juni kännedom om vilka
anslag som skulle komma att beviljas för
kommande budgetår. Då hade man visserligen
kort tid på sig att planera, men
man kunde i alla fall planera för det
kommande budgetåret. Nu skall man planera
för ett kalenderår, som ligger sex
månader längre fram i tiden. Beskedet
om hur mycket medel som ställes till förfogande
kommer alltså omedelbart före
kalenderårets början eller t. o. in. efter
kalenderårets ingång. Med denna ord -

medelstilldelningen till vägarbeten m. m.

ning blir det svårare för vägförvaltningarna
att planera arbetena än det var med
den gamla ordningen, då planeringen
skedde för samma tid som anslagen gällde,
d. v. s. för budgetåret.

Statsrådet har lovat att under året ompröva
tilldelningen av medel, men vill
vänta med den stora omprövningen till
nästa år. Jag vill livligt hoppas att statsrådet
verkligen företar en omprövning
för innevarande kalenderår och då beaktar
alla de svårigheter och olägenheter,
som statsrådet säger sig vara fullt på
det klara med, och tar hänsyn till de
olika faktorer, som kan inverka.

Vad beträffar talet om att skjuta prövningen
för kommande år på framtiden,
vill jag säga, att det ju är ett billigt sätt
att komma undan, om man bara skjuter
en sak på framtiden, men jag befarar att
det inte blir mycket lättare att lösa frågan
om ett år än det är i dag. Vi har väl
då ungefär samma svårigheter att brottas
med. Vad gäller denna prövning tillkommer
ju dessutom någonting däremellan,
nämligen riksdagens egen prövning av
väganslagen, när sjätte huvudtiteln inom
kort kommer upp till behandling. Jag
hoppas verkligen att riksdagen själv också
tar någon ställning till denna fråga
och således redan vid behandlingen av
anslagsfrågan säger sin mening om hur
denna specialbudgets medel i fortsättningen
skall användas.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag skall tillåta mig några
korta reflexioner i anslutning till
herr Anderssons anförande, och jag vill
då först säga några ord med anledning
av eu formulering i detta anförande.

Herr Andersson sade någonting om att
det inte i längden går att innehålla medel
på sätt som nu sker eller att använda
dem för andra ändamål. Jag vill
därvidlag understryka, att det säkerligen
inte finns någon, vare sig i regering
eller riksdag, som tänker sig att medel
från denna budget skall användas för
andra ändamål. Jag tror vi kan vara
överens om att vägmedlen skall användas
för vägbyggnadsverksamhet och inte
för någonting annat.

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Ang. medelstilldelningen till vägarbeten

Vad beträffar anvisande av anslag till
Göteborgs och Bohus län — och det gäller
för övrigt för alla län — har jag redan
sagt, att vi är beredda att ompröva
de fastställda ramarna, när detaljplaneringarna
är klara, så att de egna, mera
fast anställda arbetarna skall kunna beredas
fortsatt sysselsättning. Om man i
dag räknar med att eventuellt något tjugutal
arbetare skulle bli arbetslösa framemot
september månad i år i Göteborgs
och Bohus län, skulle jag tro att det rör
sig om att täcka ett belopp av ytterligare
mellan 200 000 och 300 000 kronor i en
stat, som omfattar bortåt 10 miljoner kronor.
Det är alltså inte fråga om någon
större justering, ifall man vid den fortsatta
prövningen inom denna vägförvaltning
kommer till samma resultat som
man i dag tror kommer att uppstå under
senare delen av detta år.

Jag tror också att vägförvaltningen i
Göteborgs och Bohus län har vissa möjligheter
att klara dessa problem. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har nämligen
meddelat oss, att vägförvaltningen
där har förbrukat 99,6 % av de medel
som anvisades för år 1955. Om den siffran
som jag antar är riktig, tyder det på
att vägförvaltningen — även om den haft
svårigheter— har lyckats bemästra problemen
på ett ganska tillfredsställande
sätt.

Frågan om tillgången på arbetskraft
inom väg- och vattenbyggnadsverkets
område contra bristen på arbetskraft inom
andra områden skall jag inte gå närmare
in på; arbetskraftens sysselsättning
i stort är ju ett problem som inte jag
handlägger, utan den debatten får väl
föras i annat sammanhang och utifrån
andra förutsättningar. Det är där, såvitt
jag förstår, fråga om en avvägning av
vilka projekt och ändamål som i nuläget
skall få företräde. Om man vidgar arbetena
på ett område, får man med nödvändighet
finna sig i inskränkningar på
något annat. Jag är fullt på det klara
med svårigheterna inom vägbyggnadsområdet
— det har jag redan sagt —
men jag är inte beredd att se detta som
ett isolerat problem, skilt från alla de
andra områden, där regeringen har att

m. m.

göra avvägningar i fråga om arbetskraftens
användning.

Herr ANDERSSON, KARL, (s):

Herr talman! Endast några små kommentarer.

Vad först angår bilskattemedlen är
jag alldeles övertygad om att varken
statsrådet eller någon annan i riksdag
eller regering har en tanke på att använda
desa medel för andra ändamål.
Riksdagen menar säkerligen allvar med
vad den tidigare uttalat i denna sak. Men
det ligger mycket nära till hands att
tänka sig, att om vi fortsätter att ackumulera
behoven och inte använder medlen
utan får mycket stora belopp fonderade,
så blir möjligheterna att använda
dem för sitt ändamål mindre och mindre.
Den risken blir snarast större, herr
statsråd, när det förhåller sig så, att vi
ackumulerar behov inom snart sagt alla
områden. Om detta skall fortgå ytterligare
något år, kommer vi att i automobilskattemedelsfonden
ha en halv miljard
som inte förbrukats, och jag är inte
alldeles övertygad om att skattebetalarna
vill nöja sig med det. De kommer
kanske att säga: »Antingen får ni bygga
vägar för pengarna, eller också vill vi
betala mindre.» — Det är så jag ser frågan
om bilskattemedlen.

Statsrådet nämnde att vägförvaltningen
i Göteborgs och Bohus län inte hade
svårigheter att använda sina anslag. Nej,
säkerligen inte. Behoven är så stora, där
liksom på många andra håll, att anslagen
utnyttjas till allra sista öret, något som
för övrigt framgår av att man har kunnat
förbruka inemot 100 % av anvisade
medel. Jag tror också att vägförvaltningen
gör sitt yttersta för att använda medlen
så förståndigt och nyttigt som möjligt.
Men om en vägförvaltning i början
av året får besked om hur stora anslag
den får och rättar sin planering därefter,
sedan på hösten får ett nytt besked om
att något större belopp ställes till förfogande
och mellan jul och nyår får besked
om ytterligare någon medelstilldelning,
så förstår vi nog alla, att det blir
ytterligt svårt att klara planeringen. Ett

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Ang. prognosverksamheten rörande
sådant tillvägagångssätt måste vålla onödigt
stora svårigheter, och det är detta
jag har velat framhålla.

Till sist bara några ord om arbetskraften.
Jag vet mycket väl att denna fråga
liar mycket stor räckvidd och att man
inte kan bedöma vägbyggandets arbetskraftsfråga
för sig. Men när herr statsrådet
i sitt svar lika väl som i propositionen
har åberopat arbetskraftsfrågan
såsom ett skäl för sina åtgärder, så bär
jag inte kunnat underlåta att heröra den
saken. Och då har jag kunnat konstatera
att det, i varje fall vad gäller den vägbyggnadsverksamhet
som skötes i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens egen regi,
inte är någon svårighet att anskaffa arbetskraft.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON:

Herr talman! Jag tror inte att vi bör
överdriva svårigheterna med vägplanerandet
när det gäller tilläggsanslag, som
i regel förbrukas på arbeten, som inte
blir avslutade under året. Jag tror inte
att dessa planeringssvårigheter är så
synnerligen stora. Det må tillgivas mig,
att jag har denna uppfattning, jag bygger
därvid på vad jag sett av hur det
går till på detta område ute i länen.

Jag vill i detta sammanhang säga ett
par ord även om en annan sak. För 1955
meddelades beslutet om medelsförbrukningsramen
först ett stycke in på det
nya året. Jag är fullt på det klara med
att svårigheterna blir större, ju längre
man får vänta på besked om medelsramen.
I år har vi försökt att lämna meddelande
därom så tidigt som möjligt,
men det ligger i sakens natur, att ju tidigare
medelsramen fastställes, desto
svårare har vi att överblicka möjligheterna
till sysselsättning och annat som
hör till bilden för det kommande året.

De åtgärder som har vidtagits beträffande
Göteborgs och Bohus län och andra
län och som rört sysselsättningen har,
så långt vi i departementen känner till
det, beslutats i fullt samförstånd med
arbetsmarknadsstyrelsen, som har att
pröva arbetskraftsfrågorna ur arbetsmarknadssynpunkt.

isförhållandena vid Norrlandskusten m. m.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. prognosverksamheten rörande isförhållandena
vid Norrlandskusten m. m.

Ordet lämnades härefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Hagbergs interpellation angående
prognosverksamheten rörande isförhållandena
vid Norrlandskusten
m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Hagberg har frågat
mig, om jag observerat de svårigheter
för sjöfarten, särskilt på Norrland, som
förorsakas av otillräcklig prognosverksamhet
beträffande isförhållandena och
om jag i så fall har för avsikt att undanröja
dessa olägenheter genom att förstärka
möjligheterna för Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut till
effektiv prognosverksamhet i detta hänseende.

I anledning härav får jag lämna följande,
delvis från nämnda institut erhållna
uppgifter.

Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut utfärdar f. n. genom sin avdelning
för israpporttjänst årligen under
cirka 200 dagar isberättelser för sjöfarten,
som grundar sig på rapporter från
samtliga lotsplatser och ett antal fyrplatser.
Berättelsen över issituationen bekantgöres,
förutom genom uppläsning i
radion, genom en daglig rapport, som
distribueras till vissa statliga myndigheter,
isbrytarnämnden, enskilda sjöfartsintressenter
och andra prenumeranter.

För att vidga israpporttjänsten till att
även avse en verklig prognostjänst, framför
allt till hjälp åt statens isbrytarverksamhet,
har viss forskning rörande bl. a.
sambandet mellan lufttemperatur och isläggning
utförts av den statsmeteorolog,
som leder israpporttjänsten. Detta har
också lett till sådana resultat, att institutet
i viss omfattning numera kan förutsäga
tidpunkten för och utvecklingen av
isliiggningen i förhållande till vad som är
normalt. Sådana isprognoser lämnas dag -

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Ang. prognosverksamheten rörande isförhållandena vid Norrlandskusten m. m.

ligen till isbrytardirektören och intas en
gång i veckan i israpporten. Jag kan
nämna, att institutet den 5 december
förra året rapporterade att isvintern i
Bottniska viken kunde bedömas ligga tre
veckor före normal tid. I själva verket
blev emellertid läget där än värre, då
lufttemperaturen i fortsättningen sjönk
betydligt under det normala.

Vid en utredning om isbrytarberedskapen,
som pågår inom sjöfartsstvrelsen,
har nyligen fråga uppkommit om
möjligheterna att till hjälp åt sjöfarten
vid issvårigheter och för planläggning
av isbrytarnas användning söka bedöma
isutvecklingen på grundval av mera
långsiktiga väderleksprognoser än institutets
nuvarande över endast två dygn.
Institutet har nämligen med viss framgång
under förra året och i början av
1956 tidvis gjort försök med temperaturoch
nederbördsprognoser för en vecka
framåt. Det har nu ansetts önskvärt att
i detta sammanhang under någon tid få
pröva värdet av dylika väderleksprognoser,
kompletterade med i anslutning härtill
gjorda bedömanden av isläggningen.
Man hoppas härvid inte bara kunna
undan för undan ställa prognoser för isutvecklingen
under den nu aktuella säsongen
utan även få en bättre allmän insikt
om med vilken sannolikhet ishinder
till besvär för sjöfarten över huvud taget
kan förutses komma att uppträda under
en isvinters olika stadier. Sjöfartsstyrelsen
har därför den 9 februari i år hemställt
om medel för ersättning åt institutet
mot det att institutet under cirka två
månader utför och tillhandahåller styrelsen
veckoprognoser för att försöksvis
tjäna till ledning för isbrytarverksamheten.
Kungl. Maj:t har den 10 februari på
föredragning av handelsministern bifallit
framställningen.

Det vill synas som om man nu först
bör avvakta erfarenheterna av denna
nyss påbörjade försöksverksamhet, innan
ställning tages till frågan om att genomföra
en mera permanent sådan prognosverksamhet
och hur den i så fall bör
utformas samt till frågan om att tillgodose
de ökade ekonomiska och personella
behov vid institutet, som kan bli

en följd av en sådan verksamhet och
därmed sammanhängande förbättrad service
åt sjöfarten och isbrytartjänsten.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman: Den föregående interpellanten
hade anledning att framföra
vissa kritiska reflexioner kring det svar,
som han hade fått från statsrådsbänken.
Jag för min del befinner mig i den angenäma
situationen att kunna inta en
väsentligen mera positiv attityd.

Av statsrådets svar framgår två, såsom
jag nog tycker, både värdefulla och glädjande
fakta. Statsrådet meddelar, att sjöfartsstyrelsen
den 9 i denna månad hemställt
om medel för ersättning åt institutet
mot det att institutet under cirka
två månader utför och tillhandahåller
styrelsen veckoprognoser att försöksvis
tjäna till ledning för isbrytarverksamheten.
Styrelsen ger därmed uttryck åt just
de synpunkter, som jag tillät mig att i
min interpellation anlägga på detta problem,
och jag är givetvis tillfredsställd
med att kunna konstatera, att sjöfartsstyrelsen
omfattar samma betraktelsesätt.

Vidare meddelar statsrådet, att Kungl.
Maj:t redan påföljande dag — den 10
februari — på föredragning av handelsministern
bifallit framställningen och
ställt medel till förfogande för försöksverksamheten,
som alltså redan nu är i
gång.

Statsrådet sade i slutet av sitt svar, att
vi nu bör avvakta erfarenheterna av denna
nyss påbörjade försöksverksamhet,
innan vi tar ställning till frågan om att
införa en mera permanent prognosverksainhet
och bestämmer, hur den i så fall
skall utformas, vilken personal som skali
ställas till förfogande och vilken teknisk
apparatur som skall anskaffas etc. Jag
har samma uppfattning och anser det
rimligt att, sedan pengar nu ställts till
förfogande och försöksverksamheten
kommit i gång, man avvaktar resultaten
av densamma, innan man beslutar om
eller gör något mera positivt uttalande
till förmån för en mera permanent utökning
av verksamheten.

Jag skulle emellertid för fullständighe -

Onsdagen (ten 29 februari 1956

Nr 8

Ang. prognosverksamheten rörande
tens skull och mot bakgrunden av svaret
gärna vilja ge kammaren en liten föreställning
om hur det ser ut inom meteorologiska
institutet när det gäller personalen.
Om jag inte är fel underrättad,
är det endast två man inom institutet
som handhar hela den viktiga israpporttjänsten.
Dessa två tjänstemän har bl. a.
— såvitt jag vet — att varje dag ta emot
och bearbeta telegrafiska rapporter från
omkring ettusen israpportörer. Man kan
förstå, att möjligheterna till ledighet för
den personal, som stått till förfogande
under denna isvinter, varit praktiskt taget
obefintliga. Institutet har i sina petita
tre år å rad hemställt om en blygsam
utökning av personalen, men denna anhållan
har varje gång avvisats.

Statsrådet erinrar i sitt svar om att
institutet med viss framgång under förra
året och även i år tidvis gjort försök
med temperatur- och nederbördsprognoser
för en vecka framåt i stället för de
vanliga vi känner till och som bara omfattar
en å två dagar. Det är denna prognosverksamhet
som med anlitande av
de medel Kungl. Maj:t med prisvärd
snabbhet den 10 dennes ställt till förfogande
skall fortsätta under en tid av
två månader. Jag kan i detta sammanhang
tillägga att från Förenta staterna
föreligger redan nu ganska gynnsamma
erfarenheter av försök att med nya metoder
göra förutsägelser för en vecka
eller 14 dagar i sträck.

Som jag tillåtit mig påpeka i interpellationen,
måste kostnaderna för det allmänna
för anordningar av den art, det
här är fråga om, te sig ytterligt blygsamma
i förhållande till de värden för det
allmänna, som här står på vinstsidan. Jag
föreställer mig, att kammarens ledamöter
i tidningarna i dag tagit del av de utförliga
referaten från den stora konferens
om vintersjöfarten, som i går ägde
rum i Härnösand. I denna konferens deltog
representanter för staten, kommuner,
industri och sjöfart in. fl. intressenter.
Vid denna konferens lämnades enligt referaten
i tidningarna bl. a. den upplysningen,
att 29 fartyg med laster för 36
miljoner kronor för närvarande ligger
infrusna i norrlandshamnarna. Detta be 2

Första kammarens protokoll 1.956. Nr S

isförhållandena vid Norrlandskusten m. m.
tyder, att redarnas förluster uppgår till
någonting mellan 80 000 och 90 000 kronor
per dag. I och för sig kanske dessa
siffror inte säger så mycket, men jag anser,
att de varje fall lämnar en antydan
om de värden, det här gäller.

Det är en allvarlig näsknäpp, årets isvinter
gett oss, sade någon på mötet i
Härnösand i går. Jag menar, att omdömet
är befogat. Vi gör nog klokt i att beakta
erfarenheterna och inte glömma
bort dem, när till äventyrs —■ det ser litet
mörkt ut för ögonblicket — ljummare
vindar börjar blåsa.

Den detalj i fråga om isberedskapen,
som jag i interpellationen tillåtit mig att
peka på, har nog sin betydelse, och, såvitt
jag kan förstå, delar kommunikationsministern
min mening i detta hänseende.
Vi har alltså nu att — och därom
är jag ense med herr statsrådet —- avvakta
resultaten av den inledda försöksverksamheten
med veckoprognoser för att
tjäna till ledning för sjöfarten och isbrytartjänsten.
Jag vågar emellertid, herr
talman, förutsätta att man på vederbörligt
håll, därest dessa resultat — vilket
man har all anledning att förmoda —
kommer att visa sig gynnsamma, inte
dröjer med att vidtaga de nödvändiga åtgärderna
i fråga om meteorologiska institutets
personella och tekniska upprustning
till sysselsättningens —- framför
allt i Norrland — och till näringslivets
fromma.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 73,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 § lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, så ock om
fortsatt giltighet av samma lag, m. in.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 490, av herrar Sunne och De Geer;
nr 491, av herr Arrhén; samt
nr 492, av herr Mossberger in. fl.

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Andersson,
Alvar, och herr Andersson, Lars, väckta
motionen nr 493.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

33, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1955/56 till
vägunderhållet m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av vissa,
kronan tillhöriga fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående prisutjämningsavgift
m. in. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 30 december 1955 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 37, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att lämna Kungl. Maj :t fortsatt
bemyndigande för tiden till och med den
30 juni 1957 att, med iakttagande av
vad i propositionen anförts, meddela
föreskrifter om uttagande av prisutjämningsavgift
samt att godkänna vad
departementschefen föreslagit beträffande
dispositionen av influtna prisutjämningsavgifter.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

a) de likalydande motionerna I: 485
av herr Anders Johansson och II: 643
av herr Kristensson i Osby m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte avslå den
av Kungl. Maj:t i proposition nr 37 be -

gärda fullmakten att förordna om prisutjämningsavgift;
ävensom

b) de likalydande motionerna 1:486
av herr Svärd samt II: 644 av herrar
Cassel och östlund, vari hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 37 i vad den avsåge fortsatt
bemyndigande för Kungl. Maj:t att för
tiden till och med den 30 juni 1957 uttaga
prisutjämningsavgift.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
37 samt med avslag å de likalydande motionerna
1:485 av herr Anders Johansson
och II: 643 av herr Kristensson i
Osby m. fl. ävensom de likalydande motionerna
1:486 av herr Svärd samt II:
644 av herrar Cassel och Östlund,

1) lämna Kungl. Maj:t fortsatt bemyndigande
för tiden till och med den 30
juni 1957 att, med iakttagande av vad i
propositionen anförts, meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift;
samt

2) godkänna vad departementschefen
föreslagit beträffande dispositionen av
influtna prisutjämningsavgifter.

Beträffande utskottets hemställan under
punkten 1 hade reservation avgivits,
av herrar Spetz, Söderquist, Veländer,
Kristensson i Osby, Sjölin, Kollberg och
Nilsson i Bästekille, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 485 av herr Anders Johansson
och II: 643 av herr Kristensson
i Osby m. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 486 av herr Svärd samt II:
644 av herrar Cassel och Östlund — ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
proposition nr 37, såvitt densamma
avsåge fortsatt bemyndigande för
Kungl. Maj :t att för tiden till och med
den 30 juni 1957 meddela föreskrifter
om uttagande av prisutjämningsavgift.

Herr VELÄNDER (h):

Herr talman! Frågan om uttagande av
prisutjämningsavgifter aktualiserades ge -

Onsdagen den 29 februari 195G

Nr 8

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. ni.

nom en proposition till 1945 års riksdag.
Man resonerade då på det sättet, att exportprisutvecklingen
kunde på viktiga
punkter vara i hög grad ägnad att försvåra
den inhemska prisstabiliseringen.
Denna behövde därför stödjas genom
särskilda prisutjämningsavgifter vid exporten.
Uttagandet av sådana avgifter,
menade man, skulle ur de därav berörda
exportindustriernas synpunkt innebära,
att dessa komme i ett ekonomiskt läge,
i viss mån motsvarande det som skulle
förelegat, om exportpriserna varit underkastade
reglering efter för hemmamarknaden
godtagna normer. Avgifterna
skulle alltså innefatta en prispolitiskt
motiverad ersättning för den vanliga
priskontrollen. Det var med andra ord i
realiteten fråga om en kontroll även av
våra exportpriser. Jag skulle tro, att detta
förhållande knappast har uppmärksammats
av så inånga av denna kammares
ledamöter.

Departementschefen förklarade emellertid,
att den tänkta anordningen vore
direkt betingad av övergångstidens speciella
problem och avsåge att bidraga
till en successiv inpassning av den svenska
ekonomien i dess internationella sammanhang
utan onödiga och skadliga kastningar
under den tid som förflöte, till
dess anpassningen kunde ske i normala
former. Prisutjämningsavgifterna utgjorde
sålunda en ren övergångsanordning.
Behov syntes därför icke föreligga att
ge dem någon fastare formell ram i särskild
författning, utan det vore tillräckligt
med ett riksdagens bemyndigande
att för viss tid framåt, förslagsvis t. o. m.
den 30 juni 1946, meddela föreskrifter
om uttagande av sådana avgifter i antytt
syfte. Med sådan motivering — eller sådana
talesätt — undvek man all precisering
av under vilka förutsättningar avgifterna
skulle kunna uttagas. Och dock
var det fråga om en fullmaktslagstiftning
av djupt ingripande innebörd, som väl
närmast fölle inom området för riksdagens
beskattningsmakt.

Från högerhåll anfördes starka betänkligheter
mot förslaget ur såväl principiella
som konstitutionella och handelspolitiska
synpunkter.

Även bevillningsutskottet fann vissa av
dessa synpunkter vara förtjänta av uppmärksamhet
och underströk utskottet,
att med hänsyn därtill systemet med uttagande
av prisutjämningsavgifter borde
tillämpas endast där det befunnes oundgängligen
nödvändigt för vinnande av
de antydda syftemålen. Det var sålunda
under stark tvekan och under betonande
av att det vore fråga om en ren övergångsanordning,
alltså en anordning av
rent tillfällig karaktär, som bevillningsutskottet
gav sin anslutning till propositionen.

Riksdagen godtog till alla delar utskottets
betänkande.

Det har synts mig påkallat att erinra
om denna bakgrund till det bemyndigande
att förordna om uttagande av prisutjämningsavgift,
som Kungl. Maj:t enligt
den föreliggande propositionen nu för
tolfte — säger tolfte — gången önskar få
ytterligare prolongerat.

Motiveringen för denna begäran är ju,
såsom vi vant oss vid, närmast intetsägande.
I propositionen hänvisas blott till
vad som anförts i tidigare sammanhang,
samtidigt som vi får veta, att det icke är
uteslutet, »att liknande omständigheter
som de, vilka under åren 1950—1952
medförde kraftiga prisförskjutningar i
vår utrikeshandel, åter kan inträffa»
samt att det internationella ekonomiska
läget under år 1955 icke synes uppvisa
någon mera väsentligt ökad stabilitet,
utan att tvärtom »påtagliga risker för en
inflationistisk utveckling på nytt gjort
sig gällande». Prisförskjutningen under
år 1952 — ett av de nämnda åren —
gick emellertid i sänkande riktning och
ledde till att prisutjämningsavgifterna
helt föll bort. Sedan maj sagda år har icke
heller några prisutjämningsavgifter
uttagits.

Sedan kan man efterlysa åtminstone
någon precisering av vad som år 1945
betecknades såsom »övergångsanordning»
har att göra med de påtagliga risker
för en inflationistisk utveckling som
år 1955 på nytt gjort sig gällande. Det
kan vara av intresse att erfara något därom.

Utskottet har intet annat att anföra

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1950

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

till stöd för sitt ståndpunktstagande än
att utskottets uttalanden i ämnet under de
senare åren »synes alltjämt äga giltigtre
t».

Vilka är då dessa uttalanden? Jo de
är, såsom utskottet liar upprepat åtminstone
i tre år, att det icke vore möjligt
att avgöra, huruvida behov komme att
föreligga att i fortsättningen uttaga prisutjämningsavgift,
att möjligheten därav
icke borde uteslutas, liksom ej heller
möjligheten att ett läge kunde uppkomma,
i vilket det framstode såsom önskvärt,
att man bevarat möjligheterna till
snabba åtgärder för att stabilisera den
inhemska prisnivån, samt att uttagande
av prisutjämningsavgifter och därmed
sammanhängande åtgärder borde betraktas
såsom speciella anordningar, betingade
av exceptionella förhållanden.

Detta utgör väl knappast någon motivering
för ett bibehållande av den övergångsanordning
av tillfällig karaktär i
syfte att befordra den inhemska prisstabiliseringen
omedelbart efter kriget,
som diskussionen i detta sammanhang
rör sig om. Det är endast ett talesätt som
kan med samma styrka — eller rätteligen
utan någon styrka eller bärighet alls
— åberopas till stöd för vilket bemyndigande
som helst, som Kungl. Maj :t kan
vara benägen att begära. Om man finner
sig kunna falla tillbaka på dylika motiveringar,
markerar det enligt mitt sätt
att se en lust till reglerande för reglerandets
egen skull.

Ja, så lätt går det att förläna vad som
uttryckligen betecknats såsom rena övergångsanordningar
en hög grad av permanens.
Man anser sig icke böra på något
sätt söka klarlägga hur nu inflytandet
från exportprisutvecklingen kan tänkas,
såsom det hetat, på viktiga punkter
»vara i hög grad ägnat att försvåra den
inhemska prisstabiliseringen» eller hur
denna stabilisering med stöd av det begärda
bemyndigandet skall kunna verksamt
befordras. Den något tveksamme
måste känna sig uppfordrad att efterlysa
det inflytande, som uttagandet av prisutjämningsavgifter
av vår skogshantering
faktiskt har haft för den inhemska
prisstabiliseringen. Det räcker därvid -

lag inte med allmänna talesätt om vad
man avsett, utan det gäller vad man reellt
sett har utvunnit för just det angivna
syftet.

Bemyndiganden av den art det här är
fråga om får väl ändå icke ifrågakomma
— det borde vi alla vara ense om — annat
än i synnerligen extraordinära lägen
och dä icke heller med mindre än att
bestämda preciseringar vinnes beträffande
syftet därmed, möjligheterna att
nå detta syfte och hur man därvid ämnar
gå till väga etc.

Det kan över huvud taget icke vara
försvarligt att riksdagen skall överlåta åt
Kungl. Maj:t att i sitt ställe träffa avgöranden,
varigenom exempelvis betydande
belopp indrages till det allmänna av
industriens exportintäkter eller där
missförstånd kan uppstå eller olägenheter
vållas beträffande vår utrikeshandel.
Det måste vara på sin plats att det bemyndigande,
som här avses och som en
gång, obetänksamt nog, av riksdagen
lämnats utan de preciseringar, jag här
antytt, icke vidare prolongeras.

Till sist ett litet påpekande. I propositionen
säger departementschefen, att uttalanden
förekommit av det innehåll att
vid överväganden av spörsmål rörande
prisutjämningsavgiften i varje särskilt
fall också andra synpunkter än de prispolitiska,
bl. a. även handelspolitiska
synpunkter, bör vinna beaktande.

Det synes mig angeläget erinra därom
att ett sådant uttalande gjordes av bevillningsutskottet
vid 1945 års riksdag i
samband med det första bemyndigandet
för Kungl. Maj:t att uttaga prisutjämningsavgifter.
Att märka är emellertid,
att detta uttalande skedde i anslutning
till en från högerhåll väckt mottion av
restriktiv innebörd och att utskottets avsikt
därmed var icke att föreskrift om
uttagande av prisutjämningsavgift finge
ske på gruncl av synpunkter av handelspolitisk
karaktär utan att, när sådana föreskrifter
meddelades, såsom meningen
städse varit, ur prispolitiska synpunkter,
vissa handelspolitiska synpunkter borde
beaktas eller uppmärksammas. Detta betyder,
med mitt sätt att se, att, även om
uttagandet av prisutjämningsavgifter

Onsdagen den 29 februari 195G

Nr 8

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

kunde motiveras ur prispolitiska synpunkter,
synpunkter av handelspolitisk
karaktär dock kunde lägga Kinder i vägen
därför.

Jag utgår ifrån att departementschefen
med sitt uttalande icke avsett någonting
annat än detta.

Med det anförda hemställer jag, herr
talman, om bifall till den vid utskottsbetänkandet
fogade reservationen.

Häri instämde herr Ewerlöf (h).

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Det befullmäktigande för
Kungl. Maj:t att vid förekommande behov
uttaga prisutjämningsavgift, varom
det här är fråga, må väl i första hand
karakteriseras som en kvarleva från mera
kristidsbetonade förhållanden. Som
dylika förhållanden numera icke föreligger
på det handelspolitiska området,
saknar emellertid, så långt jag förstår,
ett sådant befullmäktigande all aktualitet.

För denna synpunkt talar ju också
den omständigheten att nämnda bemyndigande
av Kungl. Maj:t i angivet syfte
inte har behövt användas sedan år 1952

— alltså inte under de fyra senaste åren

— och ingenting talar heller för närvarande
för att något behov av ett sådant
bemyndigande skulle yppa sig under den
tidrymd man nu kan överskåda.

När detta ärende i fjol var föremål
för riksdagens behandling, yttrade dåvarande
handelsministern Ericsson bl. a.
följande: »Det är inte något önskemål
från min sida att årligen begära dessa
fullmakter. — — Jag skall gärna erkänna»,
tilläde han, »att det bästa vore, om
vi kunde slippa fullmakten.» Om statsrådet
Ericsson fortfarande haft hand om
handelsdepartementet, så kanske man
kunde vågat tro att denna framställning
till årets riksdag inte skulle kommit. Nu
liar man emellertid anledning förmoda,
att det är förra årets rundvirkesexport,
som föranlett den nuvarande handelsministern
att trots allt begära en ny fullmakt
av årets riksdag. Ty på något annat
område än trävaruexportens har väl ett

prisreglerande ingripande inte varit ifrågasatt.

På tal om denna rundvirkesexport vill
jag emellertid framhålla, att den inhemska
massaindustrien, trots denna export,
fick sitt behov av råvara väl tillgodosett
och detta utan att priset på denna rönte
någon påverkan av de utvunna exportpriserna
på rundvirket. Om man sedan
från skogsintresserat håll lyckades att
till någorlunda förmånliga priser utomlands
vinna avsättning för de kvantiteter,
som den inhemska industrien inte
kunde absorbera, torde väl detta enbart
få betecknas som en förinån för landet
och framför allt för dess handelsbalans,
vilket väl handelsministern borde
vara den förste att tacksamt erkänna.
Jag vill tillägga att det ju här i första
rummet gällde att ta till vara och vinna
avsättning för virket från förra årets stora
och överraskande stormfällningar.

Den här ifrågasatta förlängningen av
den ifrågavarande fullmakten innebär i
realiteten att riksdagen ger avkall på sin
egen självklara beskattningsrätt, en eftergift
som jag anser vara principiellt
oriktig och i dagens läge helt omotiverad.
Riksdagen är ju för övrigt numera
själv samlad större delen av året och har
därför möjlighet i extrema fall — därest
sådana skulle uppkomma — själv ta ställning
till dessa utan att behöva överlåta
detta ställningstagande på Kungl. Maj:t.
En handelspolitisk högkonjunktur eller
en företeelse av det slag man här befarar
kommer väl inte heller så där hastigt
och oförberett liksom en blixt från
klar himmel utan att riksdagen själv
skall hinna ta ställning till densamma.

Jag ber därför, herr talman, få yrka
avslag på Kungl. Maj:ts proposition nr
37, i den mån den avser detta bemyndigande
och yrka bifall till den i bevillningsutskottet
avgivna reservationen.

I detta anförande instämde herr Söderquist
(fp).

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Jag liar för min del liksom
de två föregående talarna svårt åt!
anföra några nya skäl i detta ärende. Jag

- _

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

borde därför i motsats till dem kunna
fatta mig ännu kortare än de, men efter
deras anföranden måste jag dock säga
några ting.

Denna sak får betraktas såsom en ren
beredskapsåtgärd. När det gäller kampen
mot inflatoriska tendenser är ju ansvaret
visserligen i viss utsträckning
lämnat åt riksbanken, men regeringen
är ju närmast ansvarig för om någonting
liänder på detta område. Under dessa
omständigheter är det nödvändigt att ge
regeringen vapen i händerna att kunna
vidtaga de åtgärder som i varje ögonblick
kan visa sig erforderliga. Det är
därför som denna fråga — den må vara
ursprungligen motiverad på det eller det
sättet — årligen återkommer, och riksdagen
har varje gång givit regeringen
denna fullmakt.

Det kan väl inte vara herrar opponenter
obekant att vi alltsedan krigets slut
levat i ett hårt pressat ekonomiskt läge
med praktskt taget ständig fara för inflatoriskt
tryck. Detta har föranlett en
hel rad av åtgärder, bland annat även
den det nu är fråga om. Visserligen ger
oppositionen, och det är dess rätt, regeringen
skulden för vad som till äventyrs
olyckligt sker. Den är tyst som små möss,
när någonting lyckligt sker, men det hör
ju också till oppositionens natur att vara
tyst, när det passar, och skria, när så
passar. Vi har hört på skriandet, och vi
har hört tystnaden.

I detta fall har visserligen inte denna
fullmakt tagits i bruk sedan i maj 1952
— jag litar på herr Velanders uppgift
om detta datum — till februari 1956. Nära
fyra år har alltså gått utan att den har
använts. Detta kan väl ändå icke tyda på
att den fullmakt, som givits, har missbrukats.
När den sist användes, befann vi
oss under ett sådant tryck, att vi överhuvud
taget ropade på åtgärder för att
bekämpa inflationen.

Jag vill inte disputera med herr Anders
Johansson, om det under föregående
år här i landet på vissa områden har
förefunnits ett inflatoriskt tryck, som måhända
har kunnat bringa denna fullmakt
i diskussion. Vad propositionen har sagt
och vad utskottet har upprepat om att

det ifrån skogsindustrielit håll förra året
uttalades farhågor för att exportutvecklingen
beträffande rundvirke kunde komma
att medföra inflationsdrivande verkningar
inom landet har, efter vad jag har
uppfattat, icke bestritts. Det var alltså ett
läge, då fullmakten skulle ha kunnat
komma till användning. Vi red ut detta
läge utan att använda den. Detta är ytterligare
ett exempel på hur ogärna regeringen
använder fullmakter som denna.

Det har här också talats om riksdagens
beskattningsmakt. Jag vill bara erinra
kammaren om att denna beskattningsmakt
— om vi nu skall använda den termen
— användes på det sättet att man
får, visserligen under lagens tryck, frivilliga
överenskommelser med praktiskt
taget alla parter det här gäller. De pengar,
som sålunda flyter in, användes sedermera
efter riksdagens bemyndigande
under riksdagens kontroll för sådana åtgärder
som, eftersom pengarna har uttagits
ut skogsindustrien, kan befrämja
skogsindustriella syftemål. Användandet
av fullmakten på detta sätt borde icke
föranleda någon synnerligt stor ängslan.

Herr talman! Jag upprepar. Regeringen
är den som närmast göres ansvarig
för hur det går med penningvärdet här
i landet. Regeringen måste lämnas vapen
i händerna. Den använder och har använt
detta vapen bevisligen på ett utomordentligt
hänsynsfullt sätt och blott
under exceptionella förhållanden. Jagförordar,
herr talman, att kammaren bifaller
utskottets tillstyrkande av den
kungl. propositionen.

Herr VELANDER (li) kort genmäle:

Herr talman! Den röda tråden i herr
Sjödahls anförande var, att vi här hade
att göra med en beredskapslagstiftning
och att den såsom sådan väl borde existera
även i fortsättningen. Det undgick
förmodligen herr Sjödahl, att jag i mitt
anförande nyss sökte klarlägga innebörden
av bevillningsutskottets och riksdagens
ställningstaganden till det vid 1945
års riksdag meddelade bemyndigandet.
Jag tycker nog också, att det är rätt un -

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

derligt, att herr Sjödahl kan så helt abstrahera
från vad exempelvis bevillningsutskottet
då uttalade, eftersom herr
Sjödahl var ledamot av utskottet. Både
Kungl. Maj:t enligt den då föreliggande
propositionen och riksdagen i sitt ställningstagande
till utskottsbetänkandet utgick
dock ifrån, såsom jag tidigare anfört,
att det var fråga om en anordning,
avsedd att underlätta den inhemska prisstabiliseringen
under en kort övergångstid.

Det har här talats om rundvirkesexporten.
Jag är inte införstådd med vad
vederbörande talare då åsyftar. Jag är
inte på det klara med att herr Johansson
vandrar på riktiga vägar, när han säger,
att handelsministern förmodligen har
gått in för en prolongering av bemyndigandet
med hänsyn till just denna export.
Jag är inte heller på det klara med
vad diskussionen om rundvirket kan ha
för betydelse, när det gäller stabiliseringen
i stort av vår inhemska prisnivå.
Innan resonemanget därom föres vidare,
tycker jag, att sambandet därutinnan
bör närmare klarläggas.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra en mycket
kort replik.

Herr Velander påpekade att denna lagstiftning
kom till stånd som en övergångsanordning
omedelbart efter kriget.
Vi levde då alla i den föreställningen,
att sedan vi väl hade genomlevt några år
efter kriget skulle vi komma in i förhållanden,
som närmast liknade de förhållanden,
under vilka vi här i landet levde
före det senaste världskriget. Men ack,
det blev helt annorlunda! Utvecklingen
blev lycklig ur den synpunkten, att vi
marscherade in i den fulla sysselsättningens
samhälle, men också litet tvivelsam
ur den synpunkten, att alla de spörsmål,
som reste sig i den fulla sysselsättningens
samhälle, ställde oss inför helt
nya uppgifter, vilka vi måste ta ställning
till. Vad som var en tanke för en övergångstid
blev sedermera en åtgärd under
ett starkt inflationstryck, vari vi
alltsedan dess faktiskt har levat.

Jag har, herr talman, icke abstraherat
från de förhållanden, under vilka denna
lagstiftning kom till stånd, men jag kan
inte, såsom herr Velander, abstraliera
från den verklighet vari vi lever.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahls uttalande
nyss innebar ju, att man bedömde läget
och utvecklingen helt oriktigt år 1945.
Jag är inte benägen att här understryka
den meningen, men om herr Sjödahls argument
väger någonting, betyder det, att
man 1945 inte räknade med den utveckling,
som faktiskt kom att äga rum. Men
det är, jag upprepar det, herr Sjödahls uttolkning
av situationen. Jag vill inte ge
mig in därpå i detta sammanhang. Jag
håller sålunda fortfarande fast vid att
bemyndigandet för Kungl. Maj:t var en
åtgärd, avsedd att underlätta stabiliseringen
av den inhemska prisnivån under
en kort övergångstid.

Herr Sjödahl säger vidare att Kungl.
Maj:t har tillämpat fullmakten på ett
mycket hänsynsfullt och i övrigt utomordentligt
bra sätt! Det skulle ha varit än
värdefullare, om herr Sjödahl kunnat
antyda, vilka resultat som uppnåtts i
prisstabiliserande syfte vid bemyndigandets
utnyttjande.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Herr Velander ställde
frågan, om det går att över huvud taget
bevisa att denna fullmakt, i den mån den
har utnyttjats, har tjänat det syfte, som
låg bakom när riksdagen fattade sitt beslut.

Jag utgår ifrån att alla ledamöterna i
kammaren vill erkänna, att i varje fall
under åren 1951—1952, när denna fullmakt
utnyttjades, så nådde statsmakterna
det resultatet, att vi med fullmaktens
hjälp kunde dämpa prisstegringarna på
den inhemska marknaden.

Det är klart att herr Veländer ser på
dessa frågor annorlunda än vi gör. Han
frågade nyss helt patetiskt, vilken betydelse
exporten av rundvirke kan ha på
den svenska prisstabiliteten. Det vore
frestande att rekommendera herr Velan -

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

der att ta ett samtal med sina goda vänner
inom cellulosaindustrien. Jag är förvissad
om att han då får en lektion i hur
prismekanismen fungerar, om det blir
för stora exportkvantiteter, som kan avsättas
till allt högre priser. Jag hade
verkligen den uppfattningen, herr talman,
att herr Velander skulle kunna genomskåda
så pass primära ekonomiska
sammanhang, som det här är fråga om.

Herr Johansson i Borås erinrade om
att jag förra året vid behandlingen av
denna fråga gav uttryck för den meningen,
att vi kanske inom rimlig tid kunde
avskaffa fullmakten. Jag erkänner att jag
vid den tidpunkten såg läget så, att vi
kanske snart kunde undvara denna beredskap
som vi nu har. Men herr Johansson
kunde inte själv undgå att komma
in på ett ämne, som utgör bakgrunden
till vad handelsministern har skrivit
i sin proposition, nämligen att vi
kunde klara upp den situation som uppstod
i våras. Ingen är gladare därför än
jag, men det vore väl felaktigt att förneka
att det då förelåg en situation, som
var rätt besvärlig under en viss tid.

Jag håller ju gärna med herr Johansson
i Borås om att det är tacknämligt att
få in exportvalutor. Uttagandet av en
prisutjämningsavgift behöver väl emellertid
inte innebära att man avstår från
att på exportmarknaden ta ut det pris
man kan få. Avsikten är ju endast att
reglera förhållandena på hemmamarknaden
i prisstabiliserande syfte.

Jag är således ense med herr Johansson
i Borås om att det är angeläget att
kunna sälja på exportmarknaden, men
jag bestrider att tillämpningen av prisutjämningsavgiftskungörelsen
i och för
sig skulle ha inneburit ett bortfall av
några exportinkomster.

Sedan talas det mycket om att riksdagen
bör vara försiktig med att utlämna
fullmakter av denna karaktär därför att
det är riksdagen allena som har beskattningsmakten.
Det har i det sammanhanget
fällts yttranden som ger mig anledning
att erinra om att de stora pengarna,
som har dragits undan företagen genom
exportavgifterna, ingalunda tillförts det
allmänna, d. v. s. dragits in till statskas -

san. Den överväldigande delen av dessa
pengar ligger kvar hos företagen själva,
hos skogsägarna, i särskilda fonder. Det
allmänna har således alls inte tagit hand
om dessa pengar. Den anvisning på 20
miljoner kronor, som handelsministern
bär tagit upp att frigöras för forskningsändamål,
har tagits ur fonden för skogsvård.
Faktum är att mycket små belopp
av de medel som influtit genom prisutjämningsavgifterna
har i egentlig mening
indragits till statskassan. Att så har
skett beror på att riksdagen uttryckligen
har sagt ifrån till Kungl. Maj:t, att man
skall förhandla med företagarna så långt
det är möjligt för att på den vägen söka
nå fram till uppgörelser. Vi har också
nått dylika uppgörelser. Vi har alltså
inte i någon större omfattning tagit ut
prisutjämningsavgifter utan i stället konjunkturutjämningsavgifter,
vilket betytt
att pengarna stannat hos företagen själva,
fastän beloppen inte fått disponeras
förrän efter viss tid.

Jag är faktiskt så optimistisk att jag
i detta sammanhang vågar ge uttryck för
den meningen, att det i dag finns många
företagare som kanske känner en viss
glädje över att ha dessa dolda tillgångar
i form av andel i dessa fonder, i all synnerhet
som en hel del av dessa pengar
redan har blivit beskattade och beloppen
alltså nu är värda mera netto än
vanliga inkomster för företagen.

Man får inte driva denna sak så långt
att man med bortseende från verkliga
förhållandet använder uttryck, som kan
ge allmänheten den felaktiga uppfattningen,
att mycket stora belopp genom
dessa avgifter indragits till statskassan.
Så är ingalunda förhållandet, utan vi har
använt en helt annan metod.

Då Kungl. Maj :t nu har begärt att få
fullmakten förlängd har det helt enkelt
skett därför att vi känt ett behov av att
upprätthålla denna beredskap ytterligare
ett år. Jag kan gärna upprepa vad jag
sade i fjol, att det inte kommer att vara
särskilt angeläget för Kungl. Maj:t att
återkomma till riksdagen och begära ytterligare
förlängning av fullmakten. Vi
har dock ansett att läget i år krävt en
förlängning.

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

Det är sant som herr Velander sade,
att hela tolv år gått sedan samlingsregeringen
första gången kom till riksdagen
och begärde denna fullmakt Alla partier
som då var representerade i regeringen
enades om att begära fullmakten. Även
om man hade vissa principiella betänkligheter
ansåg man det vara så viktigt
att ha den, att man gick in till riksdagen
med en begäran om att få fullmakten.
Jag hör att herr Velander protesterar
tyst i bänken bakom mig, men det
förhöll sig faktiskt på detta sätt. Nu försöker
man driva upp en alldeles speciell
stämning emot denna fullmaktslag.
Det faktum, att regeringen inte har utnyttjat
fullmakten under de gångna fyra
åren, kan väl inte utgöra en anledning
att vi inte nu skulle få riksdagens förtroende
att behålla fullmakten ytterligare
ett år.

Jag uttalar, herr talman, den förhoppningen
att kammaren måtte biträda utskottets
hemställan.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte första gången
som statsrådet Ericsson och jag ganska
livligt diskuterar dessa spörsmål här
i kammaren. Det har emellertid inträffat
den förändringen, att statsrådet
Ericsson, som tidigare uppträtt i egenskap
av handelsminister, nu är socialminister.
För min del tolkar jag dock
inte detta så, att spörsmålen i fråga håller
på att få karaktären av sociala problem! Herr

statsrådet menade, att jag hade
anledning att hos företrädarna för skogsindustrierna
söka få närmare information
om rundvirkesexporten och därmed
sammanhängande frågor. Det är
möjligt att sådan information behövs,
men jag behöver den icke i dag. Däremot
tycker jag, att det liade legat nära
till hands, att statsrådet i sammanhanget
hade lämnat vissa informationer. Vi är
väl alla ense om att en ny fullmakt för
Kungl. Maj:t inte får användas annat än
när så prövas erforderligt ur prispolitiska
synpunkter. För min del utgår jag
ju ifrån att det icke är nödvändigt med

någon fullmakt alls. Det skulle dock vara
intressant att få något besked rörande
herr statsrådets inställning till frågan,
huruvida en reglering av rundvirkesexporten,
om den vore på något sätt aktuell,
skall ske på grund af prispolitiska
synpunkter eller från handelspolitiska
utgångspunkter.

För egen del är jag i princip inte anhängare
av statliga regleringar. Jag anser
ock att i förevarande fall det riktigaste
och bästa vore, att de, som har
hand om vår industriella produktionsapparat,
får inrätta sig så, att vi kan
utnyttja våra skogstillgångar utan att behöva
förlägga diskussionen därom till
det politiska planet.

Herr statsrådet talade om för oss, att
uttagandet av prisutjämningsavgifter inte
betytt indragande av några större belopp
till statskassan, utan att skogsindustrierna
hade fått eller skulle få tillbaka
det mesta av sina pengar. Det förhåller
sig väl, herr statsråd, först och
främst på det sättet, att skogsindustrierna
inte anser sig böra inrätta sig så, att
statsrådet eller Kungl. Maj :t skall förvalta
deras pengar med rätt att bestämma
när och i vilken ordning dessa får
användas. Det är en sak. En annan sak är,
att jag inte delar statsrådets uppfattning
att det allmänna inte har tagit bra betalt
för sitt besvär. Statsrådet och jag har varit
inne på den saken en gång förut och
då yttrade jag mig på följande sätt: »När
man talar om återbäring av 70 eller 50
procent av de erlagda avgifterna skall
man för övrigt inte glömma, vad det är
exportörerna i själva verket får tillbaka.
Hur mycket var det som exportörerna
tillfördes genom överenskommelsen
om återbäring av de 70 procenten? Ja,
efter avdrag av de 30 procenten och efter
avdrag av den inkomstskatt, som
statsverket tar ut i förskott, och efter
avdrag av kommunalskatten samt med
hänsyn till att pengarna står räntelösa
under många år, räknade man ju med
att vad som faktiskt gick tillbaka till exportören
var någonting mellan 25 och 30
procent.»

När enligt mina tidigare uttalanden,
det bemyndigande som lämnades av

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m.
riksdagen 1945, faktiskt tog sikte på en
kontroll eller reglering av våra exportpriser,
är det klart att man inte stillatigande
bevittnar, hurusom detta bemyndigande
år efter år förlänges och detta
med motiveringar som inte är någonting
annat än allmänna talesätt.

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talman! Jag vill gärna bestyrka
vad herr Velander antydde, nämligen att
man inte skulle behöva använda den här
fullmakten eller tillämpa systemet med
konjunkturutjämning, om man kunde nå
en kvantitativ uppgörelse med leverantörerna
å ena sidan till den svenska industrien
och å den andra sidan på export.
Detta var faktiskt vad som skedde förra
året. Men prisutjämnings- eller konjunkturutjämningsavgifterna
tar sikte just på
priserna. Om man genom sådana avgifter
drar undan en del av förtjänsten, leder
det till att säljaren på exportmarknaden
åtminstone för tillfället inte får
samma favörer, som han annars skulle
ha fått, och därmed blir exporten inte
lika tilldragande, vilket i sin tur måste
påverka läget på prisfronten inom landet.

Nu säger herr Velander att vi väl bör
ordna det så, att vi helt utnyttjar våra
skogstillgångar. Ja, det vill jag hoppas.
Vad saken här gäller är ju — i varje
fall är industrien rädd för det — att
det kan uppstå en bristsituation i vilken
den svenska skogsindustriens industriella
kapacitet inte kan utnyttjas,
därför att exporten får för stor omfattning.
Jag vet emellertid att skogsägarna,
kanske i första hand organiserade i
skogsägarföreningarna, deklarerar soin
sin uppfattning, att det är angeläget se till
att den svenska industrien får sina behov
tillgodosedda, och jag tar fasta på
detta. Det innebär ju, att regeringen, såsom
jag hoppas, skall slippa ifrån att använda
den här fullmakten.

Herr Velander sade i sitt senaste anförande
att man ju ändå kunde påstå,
att industrien och näringarna har fått
avstå från en hel del i detta sammanhang,
eftersom det inte blir mvcket

pengar de får tillbaka. Jag inregistrerar
den reträtt som detta herr Velanders
yttrande innebär. Han vill alltså inte
upprepa påståendet att det allmänna hade
dragit in pengar i stor omfattning
med stöd av ifrågavarande fullmakter.
Det är industrien och skogsägarna som
har pengarna placerade i fonder. Att de
bär betalat skatt i förskott är ju en helt
annan sak. Skatten hade de ju fått betala
också om inkomsterna flutit in på
reguljärt sätt.

Varför skall industrien tvingas att disponera
sina pengar på ett visst sätt,
undrade herr Velander. Jo, herr Velander,
det kan finnas mycket starka samhälleliga
intressen som kräver hänsyn,
och detta var förhållandet just åren 1951
—1952. Om snabbt ökande exportinkomster
uppstår verkar det faktiskt inflationsdrivande
på det svenska prissystemet,
och det var därför man måste
vidtaga motåtgärder. Den svenska industrien
bör ha — jag hoppas att den
har det — känsla för just dessa synpunkter.
Dei är ett allmänt samhälleligt
intresse att bevara prisstabiliteten så
långt som det över huvud taget är möjligt.
Det är endast ur den synpunkten
som den nu diskuterade fullmakten vid
vissa tillfällen kan vara absolut nödvändig.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är beredd att i långa
stycken skriva under vad statsrådet
Ericsson här anfört, och jag är villig att
erkänna att det i ett extremt läge, som
vi hade 1951—1952, kunde vara av behovet
påkallat att vidtaga en åtgärd som
denna. Men frågan är om vi skall permanenta
ett sådant bemyndigande i en
tid, då det inte föreligger någon risk
för dylika extrema lägen. Såvitt jag förstår
finns det ingen fara för ett sådant
förhållande inom överskådlig tid, och
varken herr statsrådet eller herr Sjödahl
har pekat på någon sådan risk. Jag
förmodar att statsrådet Ericsson mycket
väl känner till detta förhållande — herr
Sjödahls kunskap när det gäller träva -

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

ruexporten räknar jag mindre med —
och jag vill alltså erinra om vad herr
statsrådet säkert vet, nämligen att det
så långt man nu kan se inte finns någon
risk för en överkonjunktur. Det är ju
tvärtom så, att den Västeuropeiska marknaden
för närvarande översvämmas av
kolossalt stora utbud från Sovjetryssland,
så stora att köparna inte kan mer
än till viss del acceptera dem och till
priser, som ligger betydligt under vad
vi här i Sverige kan konkurrera med.
Så långt jag kan finna är det bara på
trävarumarknadens område, som denna
fullmakt kan behöva utnyttjas, och den
förefaller alltså inte heller att behövas
på det området.

När herr statsrådet säger att dessa
prisutjämningsmedel inte använts till
några allmänna ändamål, vill jag påpeka
att detta må vara teoretiskt riktigt. Vi
har dock i dagens proposition en fördelning
av 20 miljoner kronor, som visserligen
inte betraktas som allmänna,
men där man kan ifrågasätta, om inte
ett sådant ärende som skoglig forskning
ändå kan vara lika befogat ur allmän
synpunkt som ur enskild skogsägarsynpunkt.
Jag skulle tro det!

Herr WERNER (bf):

Herr talman! Jag hade inte tänkt
att uppträda som någon speciell talesman
för den begärda förlängningen av
den regeringsfullmakt, som det här gäller,
och jag ger dem rätt som vill göra
gällande, att en tillämpning av denna
fullmakt i nuvarande läge både är onödig
och torde leda till mindre lyckliga
konsekvenser. Jag har emellertid inom
bevillningsutskottet inte velat motsätta
mig denna förlängning, då ju fullmakten
har existerat under lång tid och vi
har erfarenhet av att regeringen med
kallt omdöme underlåtit att tillämpa den
i lägen då den inte behövts. Den har ju
inte tillämpats sedan 1952.

Jag har lyssnat till debatten här och
jag har annoterat hurusom herr Velander
liksom herr Johansson i Borås gör
gällande, att någon sådan situation inte
iir överhängande eller kan tänkas in -

träffa, som kan föranleda regeringen att
sätta fullmakten i funktion. Jag hoppas
att detta är riktigt. Men jag har här i
min hand skogsindustriernas framställning
till regeringen den 16 juli 1955, och
den talar ett helt annat språk. Herr Velander
bad socialministern ge honom en
information om vad denna skrivelse innehöll,
och jag kanske kan få uppträda
i socialministerns ställe och ge denna
information i mycket korta drag.

Skogsindustriernas samarbetsnämnd
utgör de större skogsbolagens samarbetsorgan,
och den erinrar i denna skrivelse
om att representanter för skogsindustrien
den 10 februari 1955 överlämnade
en PM rörande exporten av
rundvirke efter frilistningen i oktober
1953. Denna promemoria har bifogats
den ifrågavarande skrivelsen. Sedan
framhåller man, att exporten av massaved
och props har visat en tydlig tendens
att öka och att denna ökning vållat
svårigheter på marknaden. — Man framhåller
att det varit mindre att invända
om denna virkesexport hämtats från
de södra delarna av landet, men man
framhåller att det nu har visat sig tendenser
till ökade inköp även i Dalarna,
Värmland och Dalsland. »Norrland synes
ännu så länge vara fredat», säger
man, »men det finnes anledning förmoda,
att även denna landsända kommer
att beröras så småningom.»

När man använder ordet fredat, måste
man väl tänka sig att här föreligger en
överhängande fara för någonting skadligt.
Vilken fara det är som man åsyftar
framgår av att man nämner, att bland
annat norrmännen betalar för helbarkad
sulfitved, levererad fritt banvagn
Charlottcnberg, omkring 75 kronor för
lösmeter, vilket ligger 15 kronor över det
överenskomna inlandspriset, och att
detta kan medföra en prisutveckling,
som vållar att skogsägarna inte fullföljer
sina kontrakt, och även i övrigt kan
inverka menligt på prisöverenskommclserna
med skogsägarföreningarna vid
höstens avtalsuppgörelser. Sedan fortsätter
man att tala om alla vådor som detta
kan medföra. Jag vill här kraftigt understryka,
att någon brist på råvara inte

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 195G

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m
har kunnat påvisas av industrien. Det
är endast när det gäller prisbildningen
som man talar om att det föreligger vådor.

Det framhålles vidare, »att en även i
fortsättningen helt oreglerad export av
rundvirke kommer att i ännu högre grad
än sistlidna år verka inflationspådrivande,
därest den inhemska industrien
verkligen blir nödsakad att inköpa massaved
inom landet i konkurrens med utländska
intressen». Man talar från industrihåll
ibland om värdet av en gemensam
nordisk marknad och en fri konkurrens,
liksom man nog på det hållet
ofta och gärna framhåller det fördärvbringande
i statens regleringsingrepp, eller,
såsom herr Veländer uttryckte det,
att regeringen synes ha lust att »reglera
för reglerandets egen skull» men när
det tjänar de egna intressena, då är betänkligheterna
borta.

I skrivelsen diskuteras först och
främst frågan om införande av prisutjämningsavgifter
och exportavgifter, men
man anser nog att framför dessa åtgärder
är en virkesreglering, en reglering
av exportmarknaden, att föredraga. Det
kan ju bero på den omständigheten att
exportavgifterna och prisutjämningsavgifterna
i första hand träffar skogsindustrien,
medan ett stopp i fråga om rundvirkesexporten
i alldeles särskilt hög
grad skulle ha träffat endast skogsägarna
och rundvirkespriserna.

Samarbetsutskottet uttalar till sist,
»att, om statsmakterna har för avsikt att
göra något ingripande beträffande exporten
av rundvirke, detta måste ske
mycket snart — före den 1 augusti —
om ingreppet skall få den verkan, man
avser. Vissa industrier i Syd- och Mellansverige
äro i dag i den försörjningssituationen
att de kunna förväntas —
närmast i desperation, och möjligen redan
under juli månad — gå ut med priser
på massaveden, som på ett ytterst
besvärande sätt skulle prejudicera höstens
förhandlingar med skogsägarföreningarna
och därjämte animera skogsägarna
att icke fullfölja redan ingångna
leveranskontrakt. För närvarande torde
det närmast vara ett visst hänsynsta -

. m.

gande till kollegerna som håller tillbaka
de virkesköpande industrier som befinna
sig i denna bristsituation».

Jag skall inte fortsätta att föredraga
samarbetsutskottets långa skrivelse. Jag
vill endast konstatera att herr Velander
möjligen genom denna skrivelse skulle
kunna få värdefulla informationer om
den situation, som han anser icke vara
för handen men som av industriernas
samarbetsnämnd ansetts vara mycket hotande
under det gångna året. Jag förmodar
att dessa representanter för skogsindustrien
har mycket nära samband
med högerpartiet.

Jag lyssnade med stor tillfredsställelse
till anförandet av herr Johansson i
Borås. Det andades en helt annan förståelse
för skogsägarna än den som framkommer
i folkpartiets stora motion år
1951, i vilken krävdes mycket djupt ingripande
åtgärder och där man ställde
frågan vad »regeringen egentligen tänker
göra inför det förhållandet, att skogshanteringen
och skogsindustrien synes
dela en ökad intäkt på över 2 miljarder
kronor». Det sades också i motionen, att
man inte kan begära att andra grupper
skall ställa sig likgiltiga inför en prisutveckling
på ett visst område, som tillför
en kategori av näringsidkare en så
våldsam inkomstökning, när löntagarvärlden
ser sina reallöner minskade.
Man frågar »vilka åtgärder som från
samhällets sida kunna vara motiverade
för att undvika en pris- och inkomstutveckling,
som i alltför hög grad gynnar
vissa grupper och ställer andra grupper
i ett sämre läge än tidigare. Endast i
den män detta sker torde det vara möjligt
att vinna förståelse för en sådan inställning
i fråga om inkomstbildningen
att allmänna inkomst- och prisstegringar
av mycket betydande storlek och därmed
ökad kraft hos inflationen undvikas.
Samhällsingripanden av denna art
ha i vårt land sedan länge tillgripits under
tider med häftiga pris- och inkomstförskjutningar».

Jag hörde att herr Johansson också
anspelade på förhållandena 1951—1952,
och det var väl dessa förhållanden som
föranledde hem Ohlin och folkpartiet att

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Ang. uttagande av prisutjämningsavgift m. m.

avge den motion jag nu citerat, en motion
som dock påkallar mycket starka
konfiskatoriska ingrepp mot en viss kategori
bär i landet, som i övrigt är mycket
hårt beskattad, nämligen skogsägarna.

Ja, herr talman, jag har endast velat
påpeka att det finns en mycket dubbeltydig
uppfattning inom de grupper, som
avgivit den föreliggande reservationen
till betänkandet. I vissa fall påkallar
man stora ingrepp från regeringens sida,
men i andra fall är man, när det passar,
alldeles främmande för tidigare intagna
ståndpunkter.

Herr VELANDER (li):

Herr talman! Med hänsyn till den inriktning,
som debatten nu senast har
fått, viil jag säga ifrån, att jag för inin
del inte på något sätt har föranlett någon
diskussion efter de linjer, herr Werner
nu var inne på. I mitt första anförande
siktade jag inte med ett enda ord
på rundvirkesexporten, och jag anser, att
frågan därom ligger helt utanför denna
diskussion. Jag tänker mig, att också
herr Werner skulle ha kunnat inse det,
om han hade närmare fäst sig vid innehållet
exempelvis sista stycket av den
inlaga, som han här föll tillbaka på.
Jag tackar dock herr statsrådet och herr
Werner för att de har velat informera
mig om dessa ting. Jag beklagar dock, att
herr Werner skulle behöva göra det på
ett så ingående sätt, eftersom jag ändå
har framför mig den inlaga han här föredrog.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i det nu ifrågavarande betänkandet
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 1 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid be -

tänkandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Velander begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 9
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Velander begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 35.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 3, angående verkställd
granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 9 kap. 24 och 33 §§ vattenlagen; -

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ris
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 74 § gruvlagen den 3 juni
1938; och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
hifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—60

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 61

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370); samt

nr 11, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för marmelad
och ersättningsmedel härför.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om
föreläggande för riksdagen av viss del av
straffrättskommitténs förslag till brottsbalk,
m. m.;

nr 9, i anledning av väckt motion om
anteckning å personakt av vapeninnehav;
och

nr 10, i anledning av väckt motion om
införande av returrätt för köpare av bok -

verk som utgives enligt subskriptionsmetoden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av väckt motion om översyn av bestämmelserna
angående minderårigas rätt att
föra traktor, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av konvention till förhindrande av havsvattnets
förorening genom olja, dels ock
med förslag till lag om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg, m. m.; samt
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 2, över
motion om skyldighet för statens sakrevision
och statens organisationsnämnd
att årligen till riksdagen avgiva redogörelse
för sin verksamhet, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461); och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1955 vid dess trettioåttonde
sammanträde fattade beslut.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Interpellation ang. bättre koordination av judiciell och administrativ bestraffning

nr 90, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående prisutjämningsavgift
in. m.; och

nr 91, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370).

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

75, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 30 mars 1951 (nr 148) om rätt
att vid taxering för inkomst njuta avdrag
för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.; samt

nr 77, angående omorganisation av statens
lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt kemiska analyslaboratoriet vid lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
m. m.

Interpellation ang. bättre koordination
av judiciell och administrativ bestraffning Herr

HUSS (fp) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! I en motion i första
kammaren 1953 (nr 58) hemställde jag
om sådan ändring i läroverksstadgan
in. fl. skolstadgor, att relegationsstraff
endast undantagsvis borde utdömas och
inskränkas till sådana fall, där den felande
eleven kan anses hava utövat och
fortfarande utövar ett dåligt inflytande
på sina kamrater. Särskilt angeläget vore,
framhöll jag, att den, som blivit dömd
till villkorligt straff av allmän domstol
eller gjorts till föremål för åtgärd av
barnavårdsnämnd, icke som påbröd skulle
dömas till förvisning från läroverket
och sålunda erhålla dubbel bestraffning.
Som högst otidsenlig betecknade

jag den grund för förvisning, som enligt
stadgorna bestode däri, att lärjungen visat
sig ovärdig att vid skolan åtnjuta undervisning.
Motionen tillstyrktes av hörda
remissmyndigheter, men då skolöverstyrelsen
framhållit, att de i motionen
anförda synpunkterna skulle komma att
beaktas vid pågående revision av läroverksstadgan
m. fl. stadgor, hemställde
första kammarens allmänna beredningsutskott,
att motionen icke måtte till någon
kammarens åtgärd föranleda, vilket
också blev kammarens beslut. Skolöverstyrelsen
har sedermera inkommit till
Kungl. Maj:t med förslag till reviderade
stadgor, men någon kungl. proposition
i ärendet har ännu icke avlämnats.

Även på andra områden har dels den
administrativa bestraffningsformen framstått
som mången gång alltför sträng
och dels en bristfällig koordination mellan
judiciell och administrativ bestraffning
kunnat iakttagas.

I ett mycket uppmärksammat mål mot
tvenne kadetter vid krigsskolan i Karlberg,
vilka anklagats för häleri, förvisades
kadetterna omedelbart från skolan
och detta under former, som påtalats i
annan ordning. Sedan rådhusrätten i
Uppsala dömt kadetterna till ovillkorlig
dom har Svea hovrätt sedermera ändrat
dessa domar till villkorliga utan övervakning.
Vid förvisning från läroanstalter,
som hör under skolöverstyrelsens
överinseende, skall förvisningsdomen
underställas överstyrelsens prövning,
varvid en förhastad kollegiedom kan
korrigeras. Ofta skyndar sig dock en
elev, som vet sig vara föremål för ifrågasatt
förvisning, att anmäla utträde ur
läroverket, varefter vederbörande icke
längre står under kollegiets domvärjo.
Även denna omständighet är från hest
raffningssynpunkt otillfredsställande
och understryker kravet på en omsorgsfull
prövning av förvisningsdomar och
ett uppskjutande av sådana till dess att
det blivit klarlagt, huruvida ärendet kommer
att hänskjutas till judiciell myndighet
och till dess att denna avkunnat
slutgiltig dom i ärendet. Förvisningarna
i Karlbergsfallet tycks vara baserade på
ett numera icke berättigat anspråk på

Nr 8

Onsdagen den 29 februari 1956

Interpellation ang. bättre koordination av judiciell och administrativ bestraffnin;

särställning för krigsskola. Intet hindrar
de förvisade att vinna inträde vid universitet
m. m.

I konseljen den 3 februari 1956 handlades
— att döma av tidningsuppgifter
— ett ärende rörande en av järnvägsstyrelsen
beslutad degradering. En stationsskrivare
i Sydsverige hade av hovrätten
dömts till sex månaders suspension för
oegentligheter. Därjämte degraderade
järnvägsstyrelsen honom men lät honom
behålla stationsskrivares lön, medan övriga
förmåner, såsom pension, fribiljetter
m. in. skulle utgå efter stationskaris
löneklass. Den bestraffade gjorde hos
Kung]. Maj:t gällande, att det här förelåge
en dubbelbestraffning i strid med
gällande lag. Kungl. Maj:t beslöt •— fortfarande
enligt uppgifter i pressen att
återförvisa ärendet till järnvägsstyrelsen
för ny handläggning.

I detta sammanhang bör framhållas,
att enligt bestämmelse i 25 kap. 8 §
strafflagen det visserligen förutsättes, att
förvaltningsmyndighet för visst brott kan
hava ålagt ämbetsman bestraffning vid
den tidpunkt, då ärendet handlägges av
domstol, men att förvaltningsmyndighetens
beslut skall förfalla, om det ej helt
eller delvis verkställts, då åtal för brottet
väckes. Enligt ett prejudicerande
rättsfall (RÅ 1951: 61) har polisman icke
ansetts kunna disciplinärt bestraffas för
gärning, som av allmän domstol belagts
med straff. Även från den mera formella
synpunkt, som här anlagts, synes det alltså
angeläget, att förvaltningsmyndighets
beslut i disciplinärende bör anstå, om
ärendet synes komma att föranleda åtal.

En särskilt rigorös form av dubbelbestraffning
förekommer vid brott av läkare.
Orsaken härtill är den, att det enligt
3 § lagen om behörighet att utöva
läkekonsten den 21 september 1915 åligger
medicinalstyrelsen att som påföljd
till straff, som ådömts legitimerad läkare
av domstol med anledning av vissa närmare
angivna broti, för viss tid, ej över
tio år eller för alltid återkalla hans legitimation.
Ett dylikt straff, som helt utesluter
möjligheten för läkaren att förtjäna
sitt uppehälle, är hårdare än det,
som drabbar andra brottslingar och bl. a.

även det, som drabbar en till avsättning
från sitt ämbete dömd präst, enär denne
icke kan berövas den rätt att förtjäna
sitt bröd, som följer med prästvigningen.
Deslegitimation av läkare innebär
mer än en avsättning av en tjänsteman;
den innebär att läkaren utsätter sig för
nytt straff om han på något som helst
sätt utnyttjar sin utbildning.

Icke sällan har det förekommit å ena
sidan, att läkare, som av domstol dömts
till villkorligt fängelsestraff, av medicinalstyrelsen
berövats sin legitimation under
viss tid, varigenom villkorligheten
hos den judiciella domen blivit illusorisk
för den dömde, och å andra sidan,
att ovillkorligt dömd läkare undgått deslegitimation,
sannolikt emedan medicinalstyrelsen
av naturliga skäl ansett, att
fängelsestraffet varit förenat med deslegimation
under strafftiden.

Den medicinalstyrelsen sålunda ålagda
skyldigheten att återkalla läkares legitimation
förutsätter, att »läkaren finnes
hava genom vad han sålunda låtit komma
sig till last visat sig ovärdig det förtroende,
en läkare bör äga, eller oförmögen
att nöjaktigt utöva sin konst». Om
den sistnämnda av dessa båda förutsättningar
är givetvis intet att säga. Skulle
läkaren å andra sidan t. ex. hava låtit
förleda sig, vilket understundom föranlett
deslegitimation, att av humanitära
skäl och utan att handla i vinningssyfte
medverka till fosterfördrivning i ett antal
fall, kan man knappast säga, att han
visat sig ovärdig förtroende som läkare.
På detta område har i samband med den
allmänna klassnivelleringen i vårt land
förekommit en förskjutning i det allmänna
betraktelsesättet av den innebörden,
att ingen — åtminstone icke utanför
ämbetsmannakåren -— anses ovärdig
att arbeta därför att han undergått en
bestraffning, lika litet som en skolelev
av samma anledning skulle vara ovärdig
att åtnjuta undervisning. Uppfattningen
att deslegitimation skulle innebära en
skyddsåtgärd från samhällets sida är
knappast hållbar. Det är icke sannolikt,
ait en läkare, som ruinerats genom deslegitimation
och nödtvungen sysslolöshet
skulle visa sig mer lojal mot samhället

Onsdagen den 29 februari 1956

Nr 8

Interpellation om iordningställande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge

än en läkare, som på grund av en mera
mänsklig behandling från samhällets sida
tillåtits återupptaga sitt arbete så
snart detta låtit sig göra.

Huruvida den kommitté, som 1951 tillsattes
för att företa en översyn av gällande
lag om behörighet att utöva läkarkonsten
och vars betänkande uppges
inom kort komma att inlämnas till Kungl.
Maj :t, tagit hänsyn till nu anförda förhållanden,
är givetvis f. n. icke känt.

Med stöd av det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
framställa följande interpellation:

Anser sig herr statsrådet kunna medverka
till en bättre koordination mellan
judiciell och administrativ bestraffning
och är herr statsrådet i tillfälle att framlägga
sina synpunkter på frågan om de
disciplinära bestraffningsformerna, som
f. n. synes vara alltför stränga, åtminstone
då de kombineras med judiciell
dom?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om iordningställande av en
fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr FRANZÉN (bf), som yttrade:

Herr talman! År 1954 anhöll riksdagen,
att Kungl. Maj :t måtte vidtaga åtgärder
i syfte att snarast möjliggöra
iordningställande av en fiskehamn vid
Hallshuks fiskeläge och bemyndigade
Kungl. Maj :t att förskottera härför erforderliga
medel ur anslaget till bidrag
till jordbrukets rationalisering eller ur
jordfonden. Riksdagens ställningstagande
var i överensstämmelse med vad som
föreslagits i motionerna I: .‘ISO och II:
404 samma år. Några åtgärder i det av
riksdagen begärda syftet har emellertid
ännu icke vidtagits.

Behovet av en fiskehamn vid Hallshuks
fiskeläge måste sägas vara mycket
väl dokumenterat. Jordbruket i orten har
icke de bästa förutsättningarna. Till följd
härav minskar såväl antalet bruknings :!

Första kammarens protokoll 19öti. Nr 8

delar som den till jordbruket knutna
befolkningen och därmed även folkmängden
i socknen. Jordbruket kan inte
ensamt utgöra tillräckligt näringsunderlag
i denna bygd. Det är därför av synnerligen
stor vikt, att arbetstillfällen och
utkomstmöjligheter skapas utanför det
egentliga jordbruket. Detta är nödvändigt,
om bygden skall kunna hållas levande.
Tyvärr saknas i regeln förutsättningar
inom området för startande av
ny verksamhet, som kunde ge befolkningen
kompletterande sysselsättning.
Rationalisering av fisket är därför den
enda framkomliga vägen. Jordbruket och
fisket måste alltså alltjämt vara de enda
huvudsakliga näringsgrenarna i Hall socken.
En ändamålsenlig kombination mellan
dessa näringsgrenar är den enda
möjligheten att här bevara en levande
bygd.

En nödvändig förutsättning härför är
att en hamnanläggning snarast möjligt
kommer till stånd vid Hallshuk. 1944 års
fiskehamnsutredning underströk angelägenheten
härav i sitt betänkande år 1947.
Lantbruksstyrelsen framhöll i remissyttranden
1953 och 1954, att frågan om att
skapa lönsamma arbetstillfällen inom
nämnda område måste lösas snabbt.
Jordbruksutskottet underströk i sitt utlåtande
nr 19 vid 1954 års riksdag, att
det i motionerna föreslagna iordningställandet
av en fiskehamn borde ske så
snart som möjligt. Tillkomsten av ett
bärkraftigt fiske skulle vara av stort värde
även för jordbruket, framhöll utskottet.

Anslaget till byggande av fiskehamnar
är litet i förhållande till det behov, som
föreligger. För Gotlands vidkommande
är det angeläget att flera fiskehamnar
iordningsställes så snart ske kan.

Erforderliga medel till iordningställande
av en fiskehamn vid Hallshuk har
inte inom för frågans lösning rimlig tid
kunnat erhållas ur anslaget till byggande
av fiskehamnar. Då en fiskehamn vid
Hallshuk och den därmed följande rationaliseringen
av fiskenäringen samtidigt
är av så stor betydelse för jordbruksnäringen
i bygden, ansågs det
liimpligt, att de för hamnen erforderliga

34 Nr 8 Onsdagen den 29 februari 1956

Interpellation om iordningställande av en fiskehamn vid Hallshuks fiskeläge

medlen förskotterades antingen ur anslaget
till bidrag till jordbrukets rationalisering
eller ur jordfonden för att sedan
i sinom tid återföras till nämnda
anslag respektive fond från anslaget till
byggande av fiskehamnar. Riksdagens
beslut år 1954 hade denna innebörd. Det
bör i detta sammanhang framhållas, att
övriga planerade fiskehamnsanläggningar
inte härigenom behöver försenas.
Riksdagens beslut måste anses innebära,
att de för hamnen vid Hallshuk förskotterade
pengarna inte behöver föras från
anslaget till byggande av fiskehamnar
förrän ifrågavarande hamn enligt den
uppgjorda förtursordningen skulle ha
iordningställts.

Det har i orten väckt stor förvåning
och undran, att ännu icke några åtgärder
vidtagits till genomförande av de åtgärder,
som riksdagen år 1954 uttalade
sig för. Frågan om en fiskehamn vid
Hallshuk måste på grund av dess betydelse
för bygdens näringsliv ges en särställning.
Det är därför av synnerligen
stor vikt, att denna fiskehamn snarast
möjligt iordningställes. Det kan framhållas,
att Lärbro kommun redan anslagit
en tiondel av det belopp, som erfordras
för hamnens iordningställande. Då en
skattetyngd kommun som Lärbro visat
sig beredd till en sådan åtgärd, måste
det tolkas som bevis för hur angeläget
det ur bygdens synpunkt är, att hamnen
snarast kommer till stånd. Det måste då
vara lika angeläget, att den av riksdagen
begärda åtgärden snarast möjligt vidtages.

Med anledning av vad jag här har anfört
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet ställa följande frågor: Är

herr statsrådet beredd att medverka
till att åtgärder i enlighet med riksdagens
anhållan år 1954 snarast möjligt
vidtages i syfte att möjliggöra iordningställande
av en fiskehamn vid Hallshuks
fiskeläge, och när anser herr statsrådet
i så fall, att ifrågavarande arbete kan påbörjas? -

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av handelsavtal
mellan Sverige och Tjeckoslovakien;

statsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1956/57 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa ändringar i
polislönereglementet m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av väckta motioner om upphävande
av jordförvärvslagen den 3 juni
1955 m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående omprövning av gällande bestämmelser
om rätt att försälja explosiva
varor till minderåriga;

nr 4, i anledning av väckt motion om
viss ändring av bestämmelserna om skyldighet
att erlägga licensavgift för radiomottagningsapparat; nr

5, i anledning av väckt motion om
nedsatt inträdesavgift för telefon åt invalider
m. fl.; och

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående obligatorisk anskaffning av
identitetsbrickor åt vissa barn.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.27.

In fidem
G. H. Berggren

Stockholm 1956. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

560459