Tisdagen den 28 februari. Sid (Riksdagens protokoll 1950:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FORSTA KAMMAREN

Nr 8

25 februari—1 mars.

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 februari. Sid.

Interpellation av herr Petersson, Emil, ang. ifrågasatt driftsinskränkning
vid örlogsvarvet i Karlskrona .................... 6

Onsdagen den 1 mars.

Ang. de kommunala tjänstetillsättningarna ...................... 7

Anslag under riksstatens sjunde huvudtitel:

Statistik över företagens inkomstutbetalningar och vinster...... 12

Anslag till 1950 års folkräkning.............................. 14

Uppflyttning av vissa tullvakttjänster ........................ 23

Grunderna för höjning av statstjänstemännens löner.............. 24

översyn av bestämmelserna ang. skadestånd...................... 26

Översyn av förmynderskapslagstiftningen ........................ 28

Tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket .................. 29

Auktorisation av resebyråverksamheten.......................... 31

Lagstiftning ang. tre veckors semester............................ 32

Införande av fem dagars arbetsvecka............................ 33

Åtgärder för åstadkommande av större söndagsfrid .............. 39

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 1 mars.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, ang. de kommunala tjänstetillsättningarna
.............................................. 7

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln:
finansdepartementet.................................... 12

— nr 27, ang. grunderna för höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m....................................... 24

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 8.

Xr 8.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 13, ang. beskattningen av vid
försäljning av fartyg återvunna värdeminskningsavdrag in. m. . . 26

— nr 14, ang. beräkning av skatt för andel, som på grund av visst

testamente tillkommer lantbrukaren Ture Anton Persson ...... 26

— nr 15, ang. upphävande av 5 kap. 3 § förordningen ang. förförsäljning
av rusdrycker .................................. 26

-—- nr 16, ang. tullfrihet för blomsterlökar, avsedda för L. G. Sjöholms
blomsterodlingsfonds verksamhet .................... 26

—• nr 17, om fortsatt giltighet av förordningen ang. rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift .............................. 26

Första lagutskottets utlåtande nr 7, om översyn av bestämmelserna
ang. skadestånd ........................................... 26

— nr 8, ang. förlängning av den tid, inom vilken moder till barn

utom äktenskap kan erhålla införsel i faderns lön eller andra
tillgångar för sin bidragsfordran ............................ 28

— nr 9, ang. översyn av »lagen om förmynderskap» .............. 28

Andra lagutskottets utlåtande nr 6, ang. lagstiftning beträffande tillstånd
för utövande av fastighetsmäklaryrket .................. 29

— nr 7, ang. auktorisation inom resebyråverksamheten............ 31

— nr 8, om ändring av 15 § kungörelsen ang. vägmärken.......... 32

— nr 9, ang. ändring i arbetarskyddslagen m. m................. 32

— nr 10, ang. ändring av 37 § lagen om folkpensionering och inrättande
av en högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor .... 32

— nr 11, ang. översyn och modernisering av näringsfrihetsförord ningen

m. m............................................... 32

— nr 12, ang. ändring i lagen om semester ...................... 32

— nr 13, ang. införande av fem dagars arbetsvecka.............. 33

— nr 14, ang. utredning rörande åtgärder för åstadkommande av

större söndagsfrid .......................................... 39

— nr 15, ang. obligatorisk skiljedom i arbetstvister mellan samhälleligt
organ och fackorganisation ............................ 42

Lördagen den 25 februari 1950.

Nr 8.

Lördagen den 25 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 18 och
den 21 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Under åberopande av bifogade intyg
får jag härmed anhålla om ledighet från
riksdagsarbetet för tiden fr. o. m. den
24 februari t. o. m. den 6 mars innevarande
år.

Stockholm den 23 februari 1950.

Gerard De Geer.

Härmed intygas, att disponent De
Geer för närvarande för sjukdom vårdas
på karolinska sjukhuset.

Stockholm den 24 februari 1950.

John Hellström,
professor.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 47, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 48, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 49, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50, i vad propositionen avser folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde; nr

50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; samt

nr 51, i anledning av väckta motioner
om anslag å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1949/50 till understöd åt
föreningarna Skyddsvärnet i Stockholm
och Göteborg.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 13, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 8 § 2 mom. och 47 § lagen den 20
juni 1924 (nr 349) om landsting.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 52, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av
lagen den 29 juni 1945 (nr 520) om återställande
av viss från ockuperat land
härrörande egendom, m. m.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagen skrivelser
till Konungen:

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

Nr 8.

Lördagen den 25 februari 1950.

stat II till riksstaten för budgetåret 1949/
50, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för avsättning
till domänverkets förnyelsefond
för återväxtkostnader ni. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr De Geers motion, nr 367, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående förvärv av viss tidigare tyskägd
gruvegendom m. m.

Herr talmannen anmälde, att till
kammaren överlämnats följande kungl.
propositioner, vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 74, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 75, angående livränta till Ebba
Linnéa Emmertz m. fl.;

nr 76, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1950/51,
m. in.;

nr 77, med förslag till lag om rätt för
hantverkare att sälja gods som ej avhämtats;
och

nr 79, angående ersättning till Johannes
Karlsson m. fl. i anledning av yrkessjukdom
eller olycksfall i arbete.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 368, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärv av viss tidigare tyskägd
gruvegendom m. m.; och

nr 369, av herr Wistrand m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr 4,
i anledning av väckta motioner angående
de kommunala tjänstetillsättningarna; -

statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående grunderna för
höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. in. jämte i ämnet
väckt motion;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av vid försäljning
av fartyg återvunna värdeminskningsavdrag
m. m.;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om beräkning av skatt för andel, som
på grund av visst testamente tillkommer
lantbrukaren Ture Anton Persson;

nr 15, i anledning av väckt motion
angående upphävande av 5 kap. 3 § förordningen
angående försäljning av rusdrycker; nr

16, i anledning av väckt motion
om tullfrihet för blomsterlökar, avsedda
för L. G. Sjöholms blomsterodlingsfonds
verksamhet; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om översyn av bestämmelserna angående
skadestånd;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om förlängning av den tid, inom vilken
moder till barn utom äktenskap kan erhålla
införsel i faderns lön eller andra
tillgångar för sin bidragsfordran; och
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av »lagen om förmynderskap»
i vissa avseenden; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning beträffande tillstånd för
utövande av fastighetsmäklaryrket;

Tisdagen den 28 februari 1950.

Nr 8.

nr 7, i anledning av väckt motion
angående auktorisation inom resebyråverksamheten; nr

8, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 15 § kungörelsen den 22
januari 1937 angående vägmärken;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari
1949 (nr 1), m. in.;

nr 10, i anledning av väckta motioner
dels om ändring av 37 § lagen om folkpensionering,
dels ock om inrättande av
en högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor; nr

11, i anledning av väckt motion
om översyn och modernisering av näringsfrihetsförordningen
m. m.;

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om semester; -

nr 13, i anledning av väckta motioner
om införande av fem dagars arbetsvecka; nr

14, i anledning av väckt motion
om utredning rörande åtgärder för
åstadkommande av större söndagsfrid;
och

nr 15, i anledning av väckt motion
om utredning rörande obligatorisk skiljedom
i arbetstvister, som uppkommit
mellan kommun, landsting eller annat
samhälleligt organ, å ena, samt fackorganisation,
å andra sidan.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 22 och
den 25 innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 74, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 75, angående livränta till Ebba
Linnea Emmertz in. fl.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 76, angående anslag till statens
försöksgårdar för budgetåret 1950/51,
m. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds proposition
nr 77, med förslag till lag om rätt
för hantverkare att sälja gods som ej avhämtats.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 79,
angående ersättning till Johannes Karlsson
m. fl. i anledning av yrkessjukdom
eller olycksfall i arbete.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den av herr Ewerlöf m. fl. väckta
motionen, nr 368, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående förvärv
av viss tidigare tyskägd gruvegendom
m. in.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet den av herr Wixtrand m. fl.
väckta motionen, nr 369, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående rikt -

Nr 8.

Tisdagen den 28 februari 1950.

Interpellation ang. ifrågasatt driftsinskränkning vid örlogsvarvet i Karlskrona.

linjer för det svenska skolväsendets utveckling.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, statsutskottets
utlåtanden nr 7 och 27, bevillningsutskottets
betänkanden nr 13—
17, första lagutskottets utlåtanden nr 7
—9 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 6—15.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition
nr 78, angående anslag för budgetåret
1950/51 till tandläkarhögskolan
i Malmö.

Den kungl. propositionen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Interpellation ang. ifrågasatt driftsinskränkning
vid örlogsvarvet i
Karlskrona.

Herr PETERSSON, EMIL, erhöll på
begäran ordet och anförde: Herr talman!
Örlogsvarvet i Karlskrona har under
sin långa tillvaro haft många skiftande
öden. För att blott nämna de tre
sista decennierna så medförde statsmakternas
ställningstagande i försvarsfrågan
vid olika tillfällen driftens omorganisation
och reducering av arbetarstammen,
vilken dock självfallet under beredskapstiden
åter ökades och uppgick
i juli 1945 till bortåt 2 200. Vid denna
tidpunkt var den av riksdagen året förut
beslutade organisationen av örlogsvarven
genomförd och inledde till synes
för Karlskronavarvets del ett lyckosamt
skede. Sålunda utfördes nybyggnader
och moderniseringar av flottans
fartyg under denna period och ävenledes
beställningar från privata företag.
Antalet arbetare är visserligen något
minskat sedan dess men har i stort sett
tämligen oförändrat kunnat bibehållas
och är för närvarande 2 040.

Sedan det av statsmakterna fastställda
moderniseringsprogrammet nu genomförts
och beställningar från andra företag
helt uteblivit, beroende bl. a. på
Karlskronas geografiska läge, fjärran
från de stora stråkvägarna, och hård

konkurrens från inhemska och utländska
civila varv, ter sig läget för framtiden
mycket bekymmersamt. Från marinförvaltningens
och varvsledningens
sida ha gjorts och göras stora ansträngningar
för att inom ramen av statsmakternas
anslagstilldelning och genom
civila arbeten undvika avskedanden,
men likväl bebådas, att vid stundande
halvårsskifte omkring 200 man vid varven
i Karlskrona och Stockholm måste
entledigas och under 1951, om förhållandena
icke ändras, ännu flera. Proportionellt
torde ya komma på Karlskronavarvets
del till stort avbräck både
för de avskedade och staden, som redan
förut har arbetslöshet, vilken tyvärr
ökats, sedan en privat industri nyligen
nödgats avskeda en del av sina arbetare.
Även om man räknar med, att
35 å 40 arbetare å vgrvet genom dödsfall
eller efter uppnådd pensionsålder årligen
avgå, blir antalet avskedade likväl
betydande och skapar en känsla av
otrygghet och osäkerhet, som icke borde
förekomma inom statens egna företag.
För marinen måste det vara en
fördel att behålla så stor del som möjligt
av örlogsvarvets erkänt skickliga
och vrkeskunniga arbetare.

Karlskrona har under senare tider
gång efter annan måst vidkännas indragning
av militär eller överflyttning av dem
till annat håll med därav följande konsekvenser
och skulle få ännu en åderlåtning,
om arbetarstammen å varvet decimeras.

Jag ifrågasätter, om icke ökning av
vissa anslag kunde övervägas, och anhåller
därför om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet få rikta följande
fråga:

Vill herr stasrådet med hänsyn till
det sagda taga under välvillig omprövning
marinförvaltningens förslag om ökat
anslag för fullföljandet av moderniseringsprogrammet
och underhåll av fartyg? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Ang. de kommunala tjänstetillsättningarna.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 370, av herr von Heland, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
Sveriges anslutning till Internationella
handelsorganisationen (ITO)
m. m.;

nr 371, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete;
och

nr 372, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.07 eftermiddagen.

In fidem
C. H. Berggren.

Onsdagen den 1 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 78,
angående anslag för budgetåret 1950/51
till tandläkarhögskolan i Malmö.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
herr von Helands motion, nr
370, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning
till Internationella handelsorganisationen
(ITO) m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 371, av herr Mannerskantz m. fl.
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943 (nr
444) om tillståndstvång för byggnadsarbetare;
och

nr 372, av herr Lindblom m. fl., i
samma ämne.

Ang. de kommunala tjänstetillsättningarna.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner angående de kommunala
tjänstetillsättningarna.

Konstitutionsutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft
dels de likalydande motionerna nr 21
i första kammaren av fröken Andersson
m. fl. och nr 23 i andra kammaren av
herr Kyling m. fl., dels ock de likalydande
motionerna nr 285 i första kammaren
av herr Snnne m. fl. och nr 341
i andra kammaren av herr Nihlfors
in. fl.

I motionerna 1:21 och 11:23 hade
hemställts, att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag rörande sådan ändring
i kommunallagarna samt andra lagar
och författningar, att frågan om tillsättning
av kommunala tjänster skulle
kunna i större utsträckning än no vore
fallet underkastas prövning i besvärsväg.

I motionerna 1:285 och 11:341 hade
hemställts, att riksdagen ville i skrivel -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Ang. de kommunala tjänstetillsättningarna,
se till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
rörande sådana lagändringar, som
erfordrades för införande av ett effektivt
besvärsinstitut i frågor om kommunala
tjänstetillsättningar.

Utskottet liade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att

1) motionerna 1:21 och 11:23 samt

2) motionerna 1:285 och 11:341
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Jones Erik Andersson, Herlitz, Weiland,
Swedberg, Nordkvist, Löfroth och Brac.
onier, som på anförda skäl hemställt,
att riksdagen ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att motionerna 1:21
och 11:23 samt 1:285 och 11:341 måtte
överlämnas till kommunallagskommittén
för att beaktas vid dess utredning angående
det kommunala besvärsinstilutet.

Herr HEItLITZ: Herr talman! Det är en
gammal välkänd fråga, som här åter bär
kommit på riksdagens bord. Mycket pekar
ju på att den inte har utsikter att
få någon annan lösning vid denna riksdag
än vid tidigare tillfällen. Det är
emellertid med glädje man konstaterar,
att om denna fråga nu är på väg att falla,
så faller den alldeles påtagligen framåt.
Jag vill i det hänseendet särskilt konstatera
det glädjande förhållandet, att efter
det att man från högerhåll sedan
mer än ett årtionde tillbaka har drivit
på denna sak under motstånd från de
övriga partiernas sida, så har nu folkpartiet
sent omsider övergivit sitt motstånd
mot reformkravet och till och
med slutit upp bland motionärerna i
ämnet.

Jag vet inte, huruvida jag skall säga,
att den socialdemokratiska majoritetens
hållning inger mig liknande förhoppningar.
Det förekommer i utskottets utlåtande
ett skrivsätt, som gör ett rätt
löftesrikt intryck. Man pekar nämligen
på hurusom denna sak tagits upp av
kommunallagskommittén till behandling,

och man säger, alt därför behövs det
inte något initiativ från riksdagens sida.
Det kan ge ett mycket vackert intryck
av att utskottsmajoriteten i själva verket
inte står så långt från reservanterna.
Kammarens ledamöter böra dock läsa
detta mycket noggrant och uppmärksamma,
att det spörsmål, som majoriteten
vill ha beaktat, bara är det lilla
spörsmålet om att eventuellt tillämpa det
s. k. stockholmssystemet i besvärshänseende
■— ett system vars betydelselöshet
jag litet längre fram skall be att
få belysa.

Man måste konstatera att denna fråga,
som ständigt och jämt kommer tillbaka,
är en sak som vi inte kunna skjuta undan.
Det råder en stadigvarande oro
på denna front från deras sida, som göra
gällande, att här försiggår allsköns
orättvisa vid kommunala tjänstetillsättningar.
Det är inte bara för de missnöjdas
skull, som man skulle önska att
man här komme till någon ändring. Det
skulle också vara ett välförstått kommunalt
intresse att det skapades en ordning,
genom vilken det kan bli ådagalagt,
att i många fall törhända den kritik,
som riktas mot de kommunala organen,
är helt och hållet oberättigad.

Det skall gärna erkännas, att det är
ett svårt och vidlyftigt problem man
står inför. Problemet är svårt, därför
att det ju här som på så många andra
områden gäller en kompromiss; det gäller
att väga mot varandra två intressen,
som man i och för sig måste tillerkänna
den största betydelse: å ena sidan kommunernas
berättigade anspråk på rörelsefrihet
i sin verksamhet, å andra sidan
det berättigade kravet, som förs fram
inte bara från tjänstemannahåll utan
också från den stora allmänheten, att
det skall gå renhårigt och riktigt till
vid tjänstetillsättningar.

Frågan är svår också därför att man
utan tvivel måste tänka på huruvida det
låter sig göra att finna en enhetlig lösning
av spörsmålet, vilken passar för
alla fall. Det finns många olika slag av
kommunala tjänster, och det kan hända,
att man måste bedöma olika tjänster
på mycket olika sätt.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Ang. de kommunala tjänstetillsättningarna.

Det är sålunda ett komplicerat och
svårt spörsmål. Reservanterna, som ha
önskat en mera positiv inställning från
riksdagens sida, ha inte vågat peka på
någon bestämd linje, men jag skall tilllåta
mig att i alla fall framhäva några
viktiga drag i frågekomplexet.

Då man ställs inför frågan om möjligheten
att överklaga kommunala beslut
om tjänstetillsättningar, tycker jag, att
man bör hålla isär två spörsmål, som
alltför mycket sammanblandas och som
båda förtjäna beaktande. Den första frågan
gäller under vilka förutsättningar
det över huvud taget skall gå för sig
att få kommunala beslut om tjänstetillsättningar
granskade av en besvärsmyndighet
och eventuellt underkända. Den
andra frågan är, vilka myndigheter som
skola få fungera på detta sätt.

Vad först angår frågan om möjligheten
över huvud taget att överklaga
kommunala beslut om tjänstetillsättningar,
hör man ju ständigt invändningar
resas mot tanken på besvär över
sådana. Därvid åberopas, att vi inte
kunna ha samma system här som vid
överklagande av tjänstetillsättningar i
statsförvaltningen. Detta spöke målas på
väggen, och man menar, att en sådan
ordning är otänkbar i den kommunala
förvaltningen. Man tänker då på att när
t. ex. högre myndigheter i besvärsväg
pröva en tillsättning av en lägre statstjänst,
väga de ju alla sökande emot varandra,
och finna de, att B, som inte blev
utnämnd, var bättre än A, så utnämna
de B i stället. De gå därvid i stor utsträckning
så till väga, att de döma efter
examensmeriter, betyg o. s. v.

Då invänder man: Denna inblandning
och denna pappersexercis vilja vi för
all del inte ha in i den kommunala förvaltningen! Det

är mig mycket angeläget att stryka
under, att om man tillgriper vidgade
besvärsmöjligheter i fråga om kommunala
tillsättningar — på vissa områden
finnes det ju redan besvärsmöjligheter
— så innebär det för ingen del, att man
utan vidare accepterar det statliga besvärssystemct.
En lösning kan gestaltas
så, alt man i mångahanda måtto avvi -

ker från detta system. Det ligger t. ex.
självklart nära till hands, att besvärsmyndigheterna
— vilka de nu bli — inte
få större makt än att de kunna upphäva
ett beslut, som de ogilla, och således
inte få rätt att sätta någon annan
i den utnämndes ställe. Man kan också
mycket väl tänka sig det hela ordnat
på det sättet — och det blir en mycket
väsentlig skillnad —• att besvärsmyndigheten
får möjlighet att upphäva ett tillsättningsbeslut
endast i de fall, att den
tillsatte befinnes icke motsvara de kompetenskrav,
som uppställts eller kunna
komma att uppställas för tjänsten. Det
betyder således, att den tillsatte kan underkännas
av besvärsmyndigheten endast
om han faller under strecket såsom
inkompetent, men icke av den anledningen,
att det till äventyrs finns någon
som är mera kompetent än han.

Framför allt vill jag stryka under, att
om man skall få till stånd en prövning
av kommunala tjänstetillsättningar, så
behöver det naturligtvis inte — och bör
inte — ordnas på det sättet, att de meriter
som äro avgörande — antingen för
kompetens eller icke kompetens, såsom
jag nyss sade, eller för vägningen mellan
två sökande — bliva enbart examens-
och tjänstgöringsbetyg och dylikt.
Jag skulle finna det fullkomligt naturligt,
om man kom in på en sådan bog
att det uttryckligen sades ut att vid kommunala
tjänstetillsättningar hänsyn skall
tagas å ena sidan till examina och sådant
och å andra sidan till ådagalagd
kommunal erfarenhet eller någonting dylikt.

Det är sant, att det föreligger intresse
för ett kommunalt besvärsinstitut bland
tjänstemannaorganisationerna och att
dessa äro angelägna att få sina medlemmars
rätt bättre tillgodosedd på denna
väg. Jag menar dock inte, att institutet
bara skall tjäna deras rätt och
deras intressen. Här är det inte enbart
fråga om att ställa upp ökade säkerheter
för tjänstemannaelementet kontra dem
som ha förvärvat förfarenhet på andra
vägar.

Sedan kommer man då till frågan om
till vilka myndigheter eu sådan här

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Ang. de kommunala tjänstetillsättningarna,
prövning skall anförtros. Därom kanske
jag kan fatta mig jämförelsevis kort.

En möjlighet är naturligtvis, att man
håller fast vid den gamla vanliga ordningen.
Mycket talar för det. Här är ju inte
fråga om att införa någonting helt nytt,
utan att vidga de möjligheter till besvär
hos länsstyrelse och regeringsrätt som
redan finnas.

Men det är naturligtvis också mycket
som talar för att man skall försöka att
ta bort det stötande och obehagliga i
den nya anordningen genom att skapa
besvärsmyndigheter med ett lekmannainslag.

Nu har man på många håll blivit
högeligen fascinerad av vad som med
ett välkänt namn kallas »stockholmssystemet».
Stockholmssystemet betyder i
det här fallet, att man inrättar en särskild
nämnd inom varje kommun med
rättighet att uppta besvär över tjänstetillsättningar.

Men, mina damer och herrar, kan man
verkligen rekommendera detta system
såsom en allmängiltig lösning av frågan?
Jag kan tänka mig en sådan besvärsnänmd
fungera i Stockholm och i
en del andra större städer. Men hur
skall man förnuftigtvis kunna inympa
ett sådant system i alla våra smärre
kommuner? Hur skola vi tänka oss den
besvärsnämnd beskaffad, som skall sitta
t. ex. i en landskommun och uppta besvär
över beslut av kommunalfullmäktige,
kommunalnämnd o. s. v.? Nej, jag
tror inte att man kan lösa problemet på
den vägen.

Då har i diskussionen skymtat den enligt
min mening beaktansvärda tanken
att skapa något slags organ av större
räckvidd, innefattande inslag av kommunala
representanter, eventuellt också
något tjänstemannainslag. Den tanken
har framförts från flera håll och är utan
tvivel värd allt beaktande. Är man emellertid
rädd för — och jag kan förstå
sådana betänkligheter — att skapa nya
institutioner för detta ändamål, finns
det också andra linjer att tänka på.
Man har att överväga, vad det månde
bli av den tjänstedomstol eller vad det
nu kallas, som förberedes i en inom fi -

nansdepartementet arbetande kunglig
kommitté. Kanske är den någonting som
skulle kunna lämpa sig att foga in i
detta besvärssystem.

Man erinrar sig också och framför allt
de strävanden, som på olika linjer göra
sig gällande att infoga ett lekmannainslag
i länsstyrelserna. Man har tänkt
sig ett sådant lekmannainslag i olika
sammanhang. Dels skulle det förekomma
vid behandling av frågor om frihetsberövanden,
dels skulle det vara motiverat
såvida man ryckte in de olika fristående
länsorganen — arbetsnämnder,
bostadsnämnder och jordbruksnämnder
— i länsstyrelserna. Man har också resonerat
om att skapa ett lekmannainslag
över huvud taget vid behandlingen särskilt
av kommunala besvärsfrågor i länsstyrelserna.

Det finns många olika linjer, som äro
tänkbara. Reservanterna ha inte velat
peka på någon bestämd linje som den
enda riktiga, och det ha de så mycket
mindre kunnat göra som det hela ju är
ett ganska komplicerat och svårbedömt
spörsmål. Det är inte minst svårt att
bedöma vad gällande rätt säger i ämnet.

Det återstår således mycket att överväga,
men vi ha varit angelägna om att
frågan inte skall skjutas undan. Det är,
mina damer och herrar, inte det rätta
sättet att skjuta undan en fråga som
denna. Jag tror nämligen att den kommer
tillbaka gång efter annan, till dess
vi erkänna bär i riksdagen, att detta
inte är ett spörsmål, som skall bedömas
och avgöras enbart utifrån de arbetsgivarsynpunkter,
som det stora flertalet
av oss representerar, utan med beaktande
jämväl av de motstående intressen,
som bär föreligga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den i ärendet avgivna reservationen.

Herr ELMGREN: Herr talman! Jag vill
bara erinra kammarens ledamöter om
vad som tidigare har skett i denna fråga.

1948 års riksdag behandlade motioner,
vilkas innehåll liknade de nu avgivnas.
Den gången gjorde man en kompro -

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Ang. de kommunala tjänstetillsättningarna.

miss inom utskottet och detta på den
grunden att man — ehuru på många håll
med stor tvekan -— ansåg sig kunna rekommendera
ett besvärsinstitut, liknande
det som finns i Stockholm. Detta institut
är ju upprättat på rent kommunal
basis och innebär således inte något
intrång i den kommunala självbestämmanderätten,
som man var mycket ivrig
att hävda.

Utskottsutlåtandet, som således var
mycket välvilligt formulerat, godkändes
i denna kammare utan debatt. Andra
kammaren däremot tyckte att utskottet
hade gått för långt. Den strök utskottsmotiveringen
samtidigt med att den avslog
motionerna.

Vad som sedan har inträffat är att
kommunallagskommittén har tagit upp
frågan till behandling, och jag frågar
mig vad det då skulle vara för mening
i att första kammaren nu fattade ett annat
beslut än vid föregående tillfälle, då
denna fråga var före. Den gången påpekade
utskottet, att kommunallagskommittens
direktiv voro så pass allmänna,
att kommittén utan påstötning från riksdagens
sida kunde taga upp frågan till
behandling. Nu har kommittén tagit upp
frågan. Varför skulle då första kammaren
ändra sin ståndpunkt?

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottsförslaget.

Herr HERLITZ: Herr talman! Att skriva
eller inte skriva — det är frågan,
som vi ständigt stå inför och i vilken
man kan resonera på det ena eller andra
siittet. Det iir ju helt enkelt så, att där
det finns ett verkligt intresse, känner
man ett behov att säga ifrån, även om
det kunde finnas utsikter till att saken
komme till behandling ändå.

Men låt oss precisera vad det gäller,
efter alla de upplysningar som vi ha
fått. Man känner ju inte så exakt till
kommittéernas inre arbete, men enligt
de upplysningar vi ha fått är det, såvitt
jag förstår, den begränsade fråga, vilken
konstitutionsutskottet gick in för för
två år sedan, som nu bär tagits upp till
behandling, nämligen frågan om infö -

rande av det s. k. stockholmssystemet.
Att kommunallagskommittén skulle ha
tagit upp frågan i hela dess vidd är jag
inte underrättad om. Det är möjligt att
det förhåller sig på det viset, ehuru inte
riksdagen, och inte ens första kammaren,
tidigare har velat sträcka sig så långt
som till ett uttalande om önskvärdheten
därav. Men även om kommittén skulle ha
börjat tänka på saken mer eller mindre
ingående, så tycker jag att det vore i
högsta grad angeläget att kammaren nu
sade sin mening, detta just mot bakgrunden
av det föregående uttalandet, som
strikte sade ifrån, att vi inte ville veta av
någonting annat i det här ärendet än besvär
inför en nämnd inom den egna
kommunen.

Det är däri skillnaden ligger. Den
linje, som kammaren den gången följde,
måste, som jag tidigare antydde, betraktas
som omöjlig att gå eller i varje fall
opraktisk.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Berlitz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Ang. statistik över företagens inkomstutbetalningar och vinster.

Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Herlitz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; ocli befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 50.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under
sjunde huvudtiteln, avseende anslagen
inom finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Ang. statistik över företagens inkomstutbetalningar
och vinster.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
vissa av departementschefen angivna
ändringar i den för statistiska
centralbyrån gällande personalförteckningen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för statistiska
centralbyrån, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1950/51,
dels ock till Statistiska centralbyrån:
Avlöningar till personal för verksamheten
i allmänhet för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av 1 240 400
kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att en av konjunkturinstitutet
föreslagen och av 1947 års insynskommitté
förordad årlig statistik över företagens
inkomstutbetalningar och vinster
skulle komma till stånd. Årskostna -

den för denna statistik hade, frånsett
tryckningskostnader, beräknats till omkring
17 500 kronor, därav 13 000 kronor
till löner och återstoden till expenser.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sandler (I: 48) och den andra inom
andra kammaren av fröken Vinge och
herr Henriksson (11:44),

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Mannerskantz (1:300) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edström (11:357).

I de båda sistnämnda motionerna
hade, såvitt nu vore i fråga, hemställts,
att riksdagen ville uttala, att den av
Kungl. Maj :t föreslagna statistikutredningen
icke skulle komma till stånd,
samt avslå Kungl. Maj :ts äskande av
13 000 kronor till avlöningskostnader för
statistik över företagens inkomstutbetalningar
och vinster.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:300 och 11:357,
såvitt nu vore i fråga, samt 1: 48 och
II: 44,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i personalförteckningen
för statistiska centralbyrån
uppföra ytterligare en kansliskrivare
i Ca 15 och ytterligare 3 kontorister
i Ca 13;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statistiska centralbyrån,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1950/51;

c) till Statistiska centralbyrån: Avlöningar
till personal för verksamheten
i allmänhet för budgetåret 1950/51
anvisa ett förslagsanslag av 1 240 800
kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Mannerskantz och Rubbestad, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Ang. statistik över företagens inkomstutbetalningar och vinster.

Herr MANNERSKANTZ: Ilerr talman!
På denna punkt har jag väckt en motion,
vari yrkas avslag på det kungl. förslaget
om upprättande av en årlig statistik
över företagens inkomstutbetalningar
och vinster och andra därmed sammanhängande
uppgifter.

Jag vill inte förneka, att det kan vara
en fördel förenad med att erhålla dylika
uppgifter, men jag tycker å andra sidan,
att det inte bör vara nödvändigt att tillskapa
en särskild statistik för detta ändamål.
Det bör vara möjligt att ur aktiebolagens
vanliga årsredogörelser hämta
åtminstone huvuddelen av de uppgifter,
som här äro i fråga och som budgetdelegationen
och konjunkturinstitutet kunna
behöva.

När jag säger, att det finns vissa skäl
för att insamla en statistik angående inkomstutbetalningar
och vinster, är det
inte detsamma som att jag anser att den
ovillkorligen skall komma till stånd. Det
är nämligen också nackdelar förknippade
med en sådan sak. Det kommer inte bara
att kosta staten pengar att bearbeta de statistiska
uppgifterna, utan uppgiftslämnandet
kommer även att belasta företagen.
När det gäller de större företagen
blir det nödvändigt att anställa särskild
personal, vilket medför en extra kostnad.
Härigenom dragés personal från
annat, produktivare arbete. I fråga om
de mindre företagen blir det väl så, att
någon extra personal inte anställes för
ändamålet. I stället får väl ofta företagaren
själv sitta och syssla med detta arbete,
varigenom han får mindre tid över
till att sköta sitt företag. Vad det kan
medföra för ekonomisk skada iir svårt
att bedöma, men i varje fall måste någon
sådan skada uppkomma.

Man får uppskatta kostnaderna inte
bara till det lilla belopp på några få tusen
kronor, som det talas om i propositionen,
ulan man får också taga i beräkning
de kostnader, som uppgiftslämnarna
komma att få. Det är väl riktigt,
att man sammanräknar alla kostnader,
vare sig de uppstå för det allmänna eller
de enskilda företagen. Härtill kommer
att för företagen etl alltmer ökat uppgiftsläinnande
innebär en plåga, som

man bör försöka värja sig för, i den
mån det finns möjlighet därtill.

Nu bar det under utskottsbehandlingen
upplysts, att de uppgifter, som skola
lämnas och sammanställas sedan de i
år föreslagna ändringarna i aktiebolagslagen
trätt i kraft, delvis sammanfalla
med de upgifter, varom här är fråga,
och att det därför icke skulle bli fråga
om så mycket merarbete för företagen.
Det är ju möjligt, att så är fallet.

Med anledning av vad som förekommit,
skall jag, herr talman, nu inte framställa
något särskilt yrkande. Jag vill
endast såsom en allmän förhoppning
uttala, att man inte skall falla alltför lätt
för varje frestelse från dem som vilja
lia ytterligare statistiska uppgifter. Uppgifter
böra inte begäras annat än då
det är ostridigt bevisat, att det är nödvändigt
att ha tillgång till dem. Det är
såsom en allmän reaktion mot den alltmer
ökade börda och plåga, som läggas
på företagen och en mängd enskilda
människor, som jag bär väckt min motion
och hållit detta anförande, men jag
skall, som sagt, inte på denna punkt
framställa något yrkande. Däremot
kommer jag att vid behandlingen av
punkten 12 återkomma med ett särskilt
yrkande.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Herr
Mannerskantz har ju inte ställt något
yrkande om bifall till reservationen, varför
jag kanske inte behöver säga så
många ord på denna punkt.

Jag delar fullständigt herr Mannerskantz’
uppfattning om att man nog vid
infordrandet av uppgifter för den här
ifrågavarande statistiken bör iakttaga en
viss återhållsamhet, så att inte näringsföretagen
komma att onödigt belastas
med dessa uppgifters lämnande. Departementschefen
bar ju också i propositionen
anfört, att han förutser att ett
genomförande av det föreliggande förslaget
skulle komma att medföra en
merbelastning för näringsidkarna. Även
utskottet bar understrukit denna uppfattning.
Men utskottet bar liksom departementschefen
ändå ansett, att över -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Anslag till 1950 års folkräkning,
vägande skäl tala för att nu söka få till
stånd en sådan statistik, som man här
vill få fram. Därför har utskottet för
sin del ansett sig böra tillstyrka Kungl.
Maj :ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Anslag till 1950 års folkräkning.

Under punkten 12 av sjunde huvudtiteln
i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att till
Statistiska centralbyrån: Avlöningar till
personal vid 1950 års folkräkning för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 410 000 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft

dels en inom första kammaren av herr
Holmbåck väckt motion (I: 23), i vilken
hemställts, att riksdagen, under uttalande
att på grund av det nuvarande
ekonomiska läget den till den 31 december
1950 planerade folkräkningen
icke borde komma till stånd, ville avslå
Kungl. Maj :ts under sjunde huvudtiteln
punkt 12 gjorda äskande om ett
anslag å 410 000 kronor till avlöningar
till personal vid 1950 års folkräkning;

dels ock en inom första kammaren
av herr Mannerskantz väckt motion
(1:299), vari, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen ville besluta
att uttala, att med hänsyn till nuvarande
ekonomiska läge den till den 31 december
1950 planerade allmänna folkräkningen
icke borde komma till stånd,
samt att avslå Kungl. Maj:ts under sjunde
huvudtiteln gjorda äskande om anslag
under budgetåret 1950/51 å 410 000
kronor till avlöningar till personal vid
1950 års folkräkning.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 23 och I: 299, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga, till
Statistiska centralbyrån: Avlöningar till
personal vid 1950 års folkräkning för
budgetåret 1950/51 anvisa ett reservationsanslag
av 410 000 kronor.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Mannnerskantz, Ohlon
och Heiding, fröken Andersson samt
herrar Skoglund i Doverstorp, Boman i
Kieryd, Wallentheim, Rubbestad och
Bergstrand, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna 1:23 och 1:299,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag; b)

av herrar von Heland, Staxäng
och Pettersson i Dahl •—- vilka dock ej
antytt sin mening.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det
som frapperade mig då jag läste finansministerns
förslag i årets statsverksproposition
om ett anslag för en ny folkräkning
var, att det egentligen icke
finns någon motivering för finansministerns
förslag. Den enda motivering, som
man kan återfinna, består helt enkelt
i att finansministern räknar upp de
olika ämnen, som man vill behandla vid
den nya folkräkningen. Men någon
egentlig motivering för att en ny folkräkning
bör anordnas just nu kan jag
för min del icke finna.

Det är dock här fråga om ett omedelbart
anslag på 410 000 kronor, och folkräkningen
i dess helhet kommer att kosta
statsverket ett beräknat belopp av
3 400 000 kronor. Mot denna bakgrund
måste man säga, att en ordentlig motivering
hade varit synnerligen önsklig.

Därtill kommer att vi hade en folkräkning
så sent som för fem år sedan,
och resultatet av denna har ännu icke
hunnit i sin helhet publiceras. Trots
detta föreslår man nu att en ny folkräkning
skall komma till stånd.

Det faktum att man i det föreliggande

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

förslaget saknar en ordentlig motivering
är enligt mitt sätt att se särskilt tråkigt,
eftersom det här gäller ett anslag som
faller under finansdepartementet. I vilken
regering, som än sitter, är det naturligt
att de olika departementscheferna
vilja driva igenom anslag under sina
egna departement. Den stora besparingsfaktorn
i det samlade budgetarbetet är
givetvis finansministern. Men just i fråga
om finansdepartementet saknar man
den besparingsfaktor, som på detta vis
gör sig gällande i fråga om de övriga
departementschefernas äskanden. Det
är därför, fastslår jag, av desto större
intresse att man i förslag, som avse finansdepartementet,
presterar en fullständig
motivering.

Vad det nu föreliggande anslagsäskandet
beträffar har det ämbetsverk, som
särskilt företräder sparsamhetsintresset,
nämligen statskontoret, efter vad jag
kunnat finna icke blivit hört. Detta förtjänar
att särskilt observeras.

Frågan ligger till på följande sätt. År
1859 utfärdades en kungörelse om att
statistiska uppgifter vart femte år skulle
inlämnas till statistiska centralbyrån.
Sedan dess har allmän folkräkning anordnats
vart tionde år. År 1935 beslöt
emellertid riksdagen efter därom framlagd
proposition att en s. k. extra folkräkning
skulle anordnas. Det var den
kommission, som då hade tillsatts för
befolkningsfrågans utredning, som väckte
förslag i detta hänseende. Den extra
folkräkningen beräknades kosta 1 300 000
å 1 400 000 kronor. År 1940 hölls en
vanlig folkräkning med på grund av
tidsförhållandena inskränkt program.
År 1945 framlades för riksdagen en proposition
om ny extra folkräkning. Det
var 1941 års befolkningsutredning som
hade begärt en dylik extra folkräkning.
Finansministern beräknade att den skulle
kosta 3 000 000 kronor. Finansministern
var den gången synnerligen tveksam om
huruvida det vore berättigat och nödvändigt
att genomföra den av befolkningsutredningen
begärda extra folkräkningen,
men han böjde sig för de skiil,
som talade för dess anordnande. Dess
program karakteriseras i årets stats -

Anslag till 1950 års folkräkning,
verksproposition så, att det blev mycket
vidsträckt.

När man nu begär pengar till en ny
folkräkning framhäves givetvis samtidigt
sparsamhetskravet. Men den summa,
som man beräknar här skall åtgå,
är 3 400 000 kronor, således 400 000 kronor
mer än den vidsträckta folkräkning
som ägde rum för fem år sedan. Ser man
på hela den utveckling i fråga om folkräkningarna
och deras kostnader, som
jag här angivit, är det uppenbart, att utvecklingen
visar en klart stigande kurva
för dessa utgifter. Från år 1935 måste
vi naturligtvis räkna med en viss given
kostnadsstegring på grund av dyrtiden,
men det är ett faktum, att man dessutom
kan konstatera en betydande höjning av
utgifterna för våra folkräkningar.

Vad jag här anfört har, herr talman,
lett mig fram till att i en motion yrka
avslag på förslaget om en ny folkräkning.
Jag var nämligen icke övertygad
om att det var berättigat att en sådan
nu kom till stånd.

När jag nu läser statsutskottets utlåtande
finner jag, att statsutskottet inte
heller har påstått att man skulle uppnå
några särskilda fördelar med att nu anställa
en ny folkräkning. Statsutskottets
motivering för det framlagda förslaget
kan sammanfattas i två olika punkter.
Statsutskottet anför i den första punkten,
att det är önskligt av internationella
skäl att nu anordna en folkräkning även
i Sverige. Man anser med andra ord i
internationella kretsar att det är lämpligt
att få till stånd en folkräkning även
i Sverige samtidigt med att det över hela
världen görs en allmän folkräkning omkring
år 1950. På denna punkt skulle
jag emellertid, herr talman, vilja ha en
del ytterligare upplysningar. Jag skulle
vilja veta, om det här verkligen föreligger
så starka internationella intressen,
att vi böra böja oss för dem. Jag förstår
mycket väl, att det kan vara önskligt
att i exempelvis Frankrike eller England
genom folkräkningar kunna konstatera
befolkningsförändringarna under
de senaste åren, men jag tror inte att
detta kan vara av samma intresse här i
Sverige.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Anslag till 1950 års folkräkning.

Det andra skälet som anföres för att
nu anordna en ny folkräkning i Sverige
är att vi, om vi icke skulle hålla en
sådan, skulle bryta serien av de folkräkningar,
som ha ägt rum i vårt land
sedan år 1860. Man skulle således bryta
den jämna tiotalsserien. Jag kan mycket
väl förstå det skälet, vilket jag anser är
det starka skäl som anföres till förmån
för förslaget att nu bevilja det äskade
beloppet. Men detta skäl för, enligt vad
jag kan förstå, inte längre än till att vi
nu böra anordna en rökning av samma
storleksordning som den folkräkning
som skedde 1940, d. v. s. en mycket inskränkt
folkräkning, .lag är inte alls
fackman på detta område, men jag kan
inte undgå att konstatera, att det förefaller
mig som om redan en enkel bearbetning
av det material, som vi ha genom
vår moderna folkbokföring, skulle
kunna ge åtskilliga av de uppgifter, som
man vill få fram genom den föreslagna
folkräkningen.

Herr talman! Jag är fortfarande icke
övertygad om nödvändigheten av detta
anslag. Jag är det så mycket mindre på
grund av den reserverade ton mot anslaget,
som ger sig till känna i statsutskottets
motivering, och framför allt på
grund av de talrika reservanter, som i
utskottet ha anslutit sig till yrkandet att
det begärda anslaget icke skall beviljas.
Jag tillåter mig därför, herr talman, att
yrka avslag på utskottets utlåtande i denna
punkt. Jag ber att få tillägga, att även
om anslaget skulle beviljas, har så mycket
alltid vunnits genom de motioner
som ha väckts — förutom min motion
föreligger ju även en motion av herr
Mannerskantz — att det nu kommer under
allvarlig prövning huruvida vi här
i Sverige verkligen skola ha en ny folkräkning
om fem år, något som val knappast
torde komma att bli fallet eljest på
grund av lydelsen i det cirkulär som utfärdades
i frågan för två månader sedan.

Herr WAHLUND: Herr talman! Det
gladde mig mycket att höra att herr
Holmbäck tar hänsyn till det traditionsskälet,
om jag så får säga, för anordnandet
av den föreslagna folkräkningen. Jag

hade inte alls tänkt tala om den sidan
av saken i dag, ty det är ju sådana ting
som man knappast kan mäta i kronor
eller ören.

Den tradition, som vi ha här i Sverige
på detta område, sträcker sig inte bara
tillbaka till 1860, utan den går tillbaka
till mitten av 1700-talet. Från och med
år 1750 ha vi haft folkräkningar i vårt
land åtminstone i början av varje decennium.
För några månader sedan hugfäste
den svenska befolkningsstatistiken
sitt tvåhundraårsjubileum, och då framställdes
från utlandet Sverige som ett
föregångsland på detta område. Vi kunna
säga, att Sverige faktiskt hade folkräkningar
och befolkningsstatistik, som
uppfyllde moderna krav, hundra år tidigare
än något annat land. Det skulle
därför vara litet snöpligt, om nu några
månader efteråt man fick höra att vi i
Sverige hade inställt vår folkräkning år
1950, i all synnerhet som man — och
det sade också professor Holmbäck ■—
i år gått in för att internationellt inventera
jordens befolkningsresurser. De
flesta kulturländer komma att ha folkräkningar
år 1950. Jag har tyvärr inte
nu till hands några siffror över den saken,
men jag har här en uppgift om att
redan för två år sedan hade trettiosju
länder förklarat sig skola ha folkräkningar
år 1950.

Jag skall så övergå till de mera krassa
dagsekonomiska skälen för en folkräkning.
Jag vill ge professor Holmbäck
fullständigt rätt i att det inte är som det
skall vara, när arbetet med den tidigare
folkräkningen inte är färdigt, då den
nya skall sättas i gång. Jag har kanske
oftare än någon annan i denna kammare
under de senare åren påtalat, att
vår svenska administrativa statistik inte
är tillräckligt snabb och inte tillräckligt
effektiv. Jag tror emellertid att statistiska
centralbyråns nyutnämnde chef
går in för att göra .statistiska centralbyrån
till ett verkligt levande ämbetsverk,
och vi skola ge den nye överdirektören
en chans. Jag här i egenskap
av utredningsman på detta område varit
i kontakt med den nye överdirektören,
och jag tror mig kunna säga, att ämbets -

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

verket och dess arbete komma att undergå
en förändring, och det mycket
snabbt.

Huvudmotiveringen från motionärernas
sida är den statsfinansiella situationen:
vi måste spara. Jag är inte så alldeles
övertygad om att vi spara genom
att nu inställa folkräkningen. Jag kommer
ihåg hur det var vid 1945 års folkräkning,
alltså den som professor Holmbäck
nyss omnämnde. Vi hade från befolkningsutredningens
sida framlagt ett
förslag, men det förslaget blev nedskuret
på en punkt, nämligen i fråga om
inkomst- och förmögenhetsskattestatistiken,
i kombination med barnantalet.
Det visade sig då, att vi för att kunna
förbereda ett förslag till barnbidrag och
ett förslag i vissa skattefrågor i samband
därmed blevo tvungna att själva
sätta i gång med en liten folkräkning
just angående inkomstskattestatistiken
och barnantalet.

Det är svårt för mig att säga, vad som
kommer att hända, om denna folkräkning
inställes. De uppgifter, som skola
samlas in, behövas i stort sett. Jag vill
här endast ha en liten reservation beträffande
möjligheterna att något skära
ned programmet. Jag tänker på stadsplaneringsärenden
och på bostadspolitiken,
jag tänker på den i dagarna så aktuella
skolreformen. Om det nu inte blir någon
folkräkning tvingas de enskilda
kommunerna själva att göra små folkräkningar,
och det naturligtvis på ett
ganska oekonomiskt sätt, för att klara
planeringen av den framtida skolan.

Professor Holmbäck sade, att kostnaderna
för dessa folkräkningar ha stegrats,
och det är sant, men det är inte
eu så farlig stegring ändå, om vi räkna
folkräkningskostnaderna per invånare.
Dessa voro år 1930 24 öre, år 1945 37
öre, och år 1950 komma de enligt förslaget
att bli 49 öre. Det är något mer
än levnadskostnadsökningen, men inte
mycket mera.

Jag vill säga, att det är en väl känd
sak bland fackmän, att de svenska folkräkningarna
kunna göras till ett oerhört
billigt pris. Jag tittar ett slag här i
litteraturen, men jag kan inte få fram

2 Första kammarens protokoll 1950. .Yr 8.

Anslag till 1950 års folkräkning,
siffror för den sista folkräkningen år
1940, men folkräkningsåret dessförinnan
visade det sig att Förenta staterna på
sin folkräkning lade ned i svenska pengar
1 krona 16 öre per invånare, Norge
33 öre per invånare och Sverige 24 öre
per invånare.

Alla skäl tala därför enligt mitt förmenande
för att denna folkräkning kommer
till stånd. Jag hör till dem som kanske
ivrigast arbetat för att göra besparingar
inom den administrativa statistiken,
men den här gången kan jag icke
biträda motionärerna.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag,
herr talman.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Efter
herr Wahlunds anförande behöver jag
inte försöka att gå in på någon närmare
motivering, varför en folkräkning i år
anses behöva komma till stånd.

Herr Holmbäck sade i sitt anförande,
att utskottet uttryckt en mycket stor betänksamhet
inför denna fråga, och det
är riktigt. Det är väl tämligen klart, att
då det här är fråga om en så pass stor
utgift som 3,4 miljoner kronor, man kan
ha en viss tvekan om huruvida det är
nödvändigt att biträda förslaget. Inom
utskottet ha vi emellertid tagit liänsvn
till att vi under en lång tidsföljd haft
folkräkningar vart tionde år. Vi ha visserligen
haft extra folkräkningar åren
1935 och 1945, men det vanliga har varit
att folkräkningarna återkommit jämna
tiotal år. Att då bryta denna serie ha
vi inte ansett vara lämpligt. Och om
man nu skulle uppskjuta folkräkningen
i år, när skulle man då ha nästa folkräkning?
Skulle man ha den år 1955, eller
skulle man ha den om två eller tre
år? Detta är ju frågor, som jag tycker
borde klarläggas i detta sammanhang,
för den händelse man nu skulle besluta
att uppskjuta folkräkningen i år.

Utskottet har alltså funnit avgörande
skäl tala för att folkräkningen i år kommer
till stånd. Men samtidigt har utskottet
uttalat, att man bör undersöka
om det inte är möjligt att inställa eller
i varje fall inskränka folkräkningen

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Anslag till 1950 års folkräkning.

1955. Från statistiska centralbyråns sida
har det förklarats, att en undersökning
på den punkten skall komma att ske.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OSVALD: Herr talman! Herr
Holmbäck yttrade, att motiveringarna
för förslaget om folkräkning äro synnerligen
knappa. Jag kan ge honom rätt
i detta, men jag kan för min del inte
finna, att det behövs så särskilt vidlyftiga
motiveringar för en folkräkning.

Vad som mest förvånade mig, då jag
läste utskottets utlåtande, var, att sä
många utskottsledamöter hade reserverat
sig mot en så viktig sak som en folkräkning.
Såvitt jag förstår ger oss folkräkningen
en primär och exakt kunskap om
oss själva. Den innebär, kan man väl
säga, en tillämpning av den klassiska regeln
»känn dig själv». Den ger oss en
kunskap om vårt eget folk, som har visat
sig'' vara och som jag tror kommer att
vara utomordentligt nyttig vid bedömningen
av åtgärder av olika slag både
från enskilda och från det allmänna, på
det sociala och det kulturella området.
Särskilt skulle jag vilja framhålla, att
det blir av största värde inför den skolreform,
som väl inom kort kommer att
beslutas, att man har den kunskap om
vårt folk, som en folkräkning kan ge.

Jag tror också att tidpunkten 1950 är
lämplig även ur den synpunkten, att vi
under 1940-talet ha kunnat konstatera
sällsynt starka befolkningsrörelser från
landsbygden till tätorterna och från den
ena tätorten till den andra, befolkningsrörelser
som det skulle vara värdefullt
att få belysta i klara siffror. Inte minst
på jordbrukets område tror jag att detta
skulle vara av värde med hänsyn till
det arbete som nu pågår där.

Under debatten om anslaget till denna
folkräkning har det bland annat sagts,
att man borde vänta till dess kommunsammanslagningen
är genomförd. Jag
tror, att man tvärtom kan använda komr
munsammanslagningen såsom ett argument
till förmån för att folkräkningen
bör äga rum i år. Man kan nämligen

lättare konstatera de förändringar, som
sedermera kunna komma att inträffa, om
man har en exakt kunskap om hur förhållandena
ha tett sig före kommunsammanslagningen.
Därtill kommer den
kanske ännu viktigare omständigheten,
att det för en mängd arbeten i de nya
storkommunerna blir av största värde
att snarast möjligt få tillgång till ett
exakt siffermaterial om befolkningen i
de områden, som komma att bilda de
nya storkommunerna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MANNEltSKANTZ: Herr talman!
Det skulle vara ytterligt förvånande, om
inte professor Wahlund talade för en
folkräkning i år. Han är ju specialist på
statistik, och jag förmodar, att han läser
statistiska tabeller med samma njutning
som en vanlig människa läser ett vackert
diktverk eller någonting liknande.
Det skulle därför rätt mycket förvåna
mig, om inte professor Wahlund vill ha
folkräkningar så ofta som möjligt.

Det enda jag inte riktigt förstod i
professor Wahlunds anförande var hur
det kan komma sig, att han inte ville
ha folkräkningar varje eller åtminstone
vartannat år. Han ville ju göra gällande,
att folkräkningarna äro nödvändiga för
att vi skola få besked om barnantalet i
olika åldrar och sådana saker. Men vi
ha ju vår folkbokföring, och det är väl
ingen som helst svårighet att ur den
få fram alla uppgifter av det slaget. Man
vet nu exakt, hur många barn som äro
födda, och man vet hur stor den normala
avgången är. Det finns ju statistiskt
belägg för detta utan att man behöver
genomföra någon folkräkning.
Därför kan det inte vålla svårigheter alt
bedöma, hur många skolplatser som behöva
ordnas i en kommun. Herr Wahlund
valde ett dåligt exempel. Han anförde
såvitt jag förstår inte något exempel,
som direkt talar för att dessa folkräkningar
böra återkomma alltför ofta.

Om man nu säger att folkräkningar
äro önskvärda, så kan man inte därför
säga att de böra förekomma varje år.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Man har inte heller sagt att man vill ha
dem vartannat år, utan- man säger att
man vill ha dem vart femte år, men under
långa tider har det ansetts att det är
fullt tillräckligt vart tionde år. Det kan
väl delvis vara en fråga om hur mycket
man är intresserad av resultatet av folkräkningen,
men för det praktiska bruket
därav borde det väl inte vara någon särskilt
avgörande skillnad, om man hade
folkräkningen vart femte år eller vart
tionde år. Jag anser för min del att man
skall ha folkräkningar med jämna mellanrum
och alltså inte fördärva vårt
världsrykte på detta område. Det kan
ju ligga något i att man vill ha dem just
på jämna tiotal år, d. v. s. de årtal som
sluta på nollor, men är inte detta ett
slags magi med siffror? En femma är
väl lika bra avslutningssiffra på ett årtal
som en nolla.

Egentligen skulle inte 1945 års folkräkning
ha kommit till. Den anser jag
var ett misstag. Om den inte hade kommit
till hade man nu kommit i takt
med de övriga länderna, ty de andra
hade inte någon folkräkning 1945. De
ansågo att det då var så stora omkastningar
och omstörtningar överallt, att
läget först borde hinna stabilisera sig.
Vi, som inte ha varit med i kriget, ha
inte haft motsvarande omstörtningar
och samma allmänna röra, så att vårt
folkräkningsresultat från år 1945 bör
kunna vara ganska användbart vid jämförelse
med de länders, som sätta i
gång nu.

Jag tycker vidare att det får bli beroende
på utvecklingen när man vill ha
nästa folkräkning. Jag skulle för min
del inte känna någon avsmak för folkräkningar
vart tionde år på årtal, som
sluta på 5, och jag tycker inte alt det
spelar någon större roll. Men jag tycker
det är onödigt att ha folkräkning vart
femte år även av den orsaken att den
folkräkningen då inte hinner bli färdig
förrän nästa börjar. Man bör hålla på
att innan man börjar med en ny, bör den
föregående vara definitivt avslutad. Nu
saxar man varje gång med ett år eller
ett par, och så uppehälles apparaten som
en permanent institution, visserligen

Anslag till 1950 års folkräkning,
något nedminskad under vissa perioder
men den finns dock alltid inom statistiska
centralbyrån. Jag skulle alltså finna
att man -måste ha större direkta skäl
än det att det internationellt skall bli
en folkräkning 1950, därför att det inte
allmänt sett förekom en sådan 1945.

Herr Osvald säger att vi måste ha en
fullständig kunskap om vårt folk i detta
avseende. Det kunna vi väl inte få, om
vi inte ha folkräkning varje år, utan
vi måste väl ha en tämligen ofullständig
sådan kunskap och nöja oss med
det. En folkräkning som återkommer
vart femte år är redan den ofullständigare
än en för varje år, och herr Osvalds
krav på att få fullständig kunskap
kan ändå inte bli uppfyllt utan att man
har löpande folkräkningar. Därför tycker
jag inte det är någon hållbarhet i
det argument, som herr Osvald framförde.
Det är väl mera en smaksak, om
folkräkningen skall ske vart femte eller
vart tionde år.

Vårt läge ekonomiskt sett är, som vi
talade om förra onsdagen, så trängt att
det är alldeles nödvändigt, ja, till och
med ofrånkomligt, att vissa saker måste
eftersättas. Det är enligt min mening
inte riktigt att nu här anslå medel, för
nästa budgetår 530 000 kronor, när det
faktiskt inte sker någon principiell ändring
mot vad som förekommit under
en lång tidsperiod, nämligen att ha folkräkning
vart tionde år. Vi veta inte heller
hur det blir kommande budgetår.
Jag skulle tro, att döma efter en föredragning
i statsutskottet, att den automatiska
utgiftsökningen för budgetåret
1951/52 blir rätt mycket större än de
200 miljoner som man beräknar för
det närmast kommande budgetåret, och
då får man under både det året och
fem år framåt dras med sammanlagda
utgiftsökningar på detta konto med ungefär
3,5 miljoner kronor. Det är väl
bäst att försöka hålla undan de utgifter,
som inte äro ofrånkomliga. Jag skulle
inte tro att ens professor Wahlund anser
att detta är ofrånkomligt — det
skulle väl vara alt missbruka det ordet,
önskvärt kan det vara, men inte nöd-
vändigt och ännu mindre ofrånkomligt.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Anslag till 1950 års folkräkning.

Herr talman! De! är så svårt för de
människor, som vilja försöka att hjälpa
finansministern att spara pengar, ty
det kommer alltid några, som framföra
skäl emot detta sparande, och om man
skulle godtaga alla sådana skäl skulle
man aldrig i sitt liv kunna spara in på
något.

Det fanns en granne till mig för åtskilliga
år sedan — han är död nu, men
det var en människa, som hade skaffat
sig en god ekonomisk ställning, och
han hade ett uttryck, som han brukade
använda. Det lät på följande sätt: »När
du kommer i frestelse att köpa någonting,
så säg inte: Behöver jag detta?,
utan du skall säga: Kan jag inte möjligtvis
undvara detta?» Jag undrar, om
inte den frågeställningen är den riktigaste
att tillämpa i dagens läge i Sverige.
Om vi inte börja göra det mer än vi
hittills ha gjort i den svenska riksdagen,
tror jag att det till slut blir så, att inte
ens lumpen kommer att räcka till för att
göra sedelpapper ute vid Tumba.

Herr WAHLUND (kort genmäle):
Herr talman! Det är ju en mycket lättköpt
metod att säga, att jag som statistiker
naturligtvis måste vara intresserad
av att ha folkräkningar varje år, som
herr Mannerskantz sade, för att det riktigt
skulle ta. Nu tror jag, att de flesta
av kammarens ledamöter ha läst riksdagens
protokoll bättre än herr Mannerskantz
och att de därför veta, att jag
vid två tillfällen här har framlagt motioner
just i avsikt att skära ned statistiken.
Jag vet inte hur många gånger jag i
övrigt uppträtt just som besparingsivrare
på detta område.

Vad herr Mannerskantz därutöver sade
är det inte värt att offra många ord
på, men när herr Mannerskantz skall försöka
göra en statistik över barnantalet
i de enskilda församlingarna, skulle jag
vilja råda församlingarna att inte anlita
herr Mannerskantz i det sammanhanget.
Vad herr Mannerskantz ville göra, var i
alla fall en liten folkräkning, ty han
höll på med kyrkoböckerna och plockade
ihop siffror om barnantalet. Skall

man göra så ute i alla Sveriges kommuner,
kan jag försäkra, att det skulle
bli dyrt.

Det där med talet noll, herr Mannerskantz,
det är ingen magi. Det är helt
enkelt så, att det är vanligt världen runt,
att man anordnar folkräkningar vid de
årtal, som sluta med noll, för att få jämförbara
siffror. När man nu på andra
håll en gång har gått in för talet noll,
kunna inte vi bryta oss ut ensamma.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Holmbäck föranledde mig att begära
ordet; annars hade det väl inte varit
så mycket att tillägga i denna diskussion.

Herr Holmbäck hade några maliciösa
yttranden; bl. a. ställde han sig ytterligt
förvånad över att förslaget till folkräkning
inte hade understötts av någon
mera vidlyftig och ingående motivering.
Jag skulle väl tänka, att med den flit
som herr Holmbäck ständigt ådagalägger
har han väl upptäckt, att större delen
av anslagen i statsverkspropositionen
icke äro motiverade. Det finns till
större delen av de allra största utgifterna
synnerligen knapphändiga motiveringar.
Och varför? Jo, det är helt enkelt
så, att det som är det normala, det
som är mer eller mindre självklart, det
ger man ingen motivering till; det skulle
bli alldeles för vidlyftigt. Jag måste nu
för min del säga, att anordnandet av en
folkräkning 1950 har jag betraktat såsom
en normal sak, som en sådan automatisk
företeelse i den svenska statens
liv, att den icke behöver motiveras. Det
är ju i alla fall på det sättet med statistik,
att om den skall få sitt fulla värde,
måste den vara jämförbar bakåt i
tiden. Ju större jämförbarhet man kan
skapa, desto större nytta har man av
statistiken. Svårigheter vid tolkningen
uppstå oftast på grund av att man icke
kan skapa jämförbara siffror, och då är
det väl ganska naturligt, att när vi här
sedan århundraden tillbaka, hade jag så
när sagt, ha anordnat folkräkningar
varje jämnt tiotal år, skola vi icke i fortsättningen
avstå från möjligheten att
göra likartade jämförelser.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Jag tror väl inte det finns någon anledning
att här gå in på frågan om befolkningsstatistikens
betydelse. Den stod
■ju, som herr Wahlund påpekade, klar
redan för våra förfäder för tvåhundra
år sedan, och hur skall det då inte vara
nu med den socialpolitik vi bedriva,
med våra barnbidrag, med våra folkpensioner,
med den ifrågasatta skolpolitiken?
Det blir ju allt större och större
behov av att kunna bedöma befolkningens
struktur ur olika synpunkter; det
tror jag inte man behöver ytterligare
understryka. Jag menar därför att dagens
diskussion, trots herr Holmbäck
och herr Mannerskantz, icke rör en fråga
om sparsamhet, icke en fråga om mer
eller mindre onödiga utgifter. Den frågan
kan komma upp, om det läggs fram
förslag om en folkräkning 1955. Då kan
man på allvar diskutera, huruvida det
är nödvändigt att gå ifrån den gamla serien
med tio års folkräkningar och gå
över till fem års, men att man kan ur
ekonomisk synpunkt diskutera frågan
om vi skola ha folkräkningar vid jämna
tiotal år, det tycker jag icke är riktigt.

Jag vill sluta med att säga — jag kan
icke underlåta att understryka det, trots
att jag är part i målet — att sjunde huvudtiteln
har av mig behandlats med
samma stränghet som de andra huvudtitlarna,
ja, jag skulle vilja säga med
större stränghet. Det är icke riktigt att
insinuera, att jag skulle vid budgetarbetet
ha försökt gynna mina egna områden.
Det finns det faktiskt inte skäl att
göra.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har begärt ordet för att göra ett par
repliker.

Herr Osvald sade, att folkräkningen
ger oss kunskap om vårt eget folk på
det kulturella och på det sociala området,
och han tog den grekiska filosofien
till stöd för detta uttalande. Det
är riktigt så till vida som — såsom en
av kammarens ledamöter nyss påpekade
för mig — ordet folkräkning inte riktigt
täcker vad man avser. Det är snarast
fråga om en analys av folket i vis -

Anslag till 1950 års folkräkning,
sa hänseenden. Men, herr talman, det
är inte sant, att folkräkningen ger kunskap
om hur vårt eget folk är. Den ger
kunskap om hur vårt eget folk har varit.
Resultaten komma ju till synes först efter
ett antal år, och i det läge som just
nu råder, komma ju de sista resultaten
av den föregående folkräkningen fram
först någon tid efter det att den nya
folkräkningen ägt rum. Bland annat av
det skälet ställer jag mig frågande till
om det verkligen skall vara nödvändigt
att anordna en dylik räkning vart femte
år.

Herr Osvald sade vidare, att folkräkningen
nu behövs för kommunsammanslagningen.
Jag frågar: Känna inte kommunalmännen
i de blivande storkommunerna
ungefär de förhållanden, som
komma att blottas genom folkräkningen?
Ha de inte tillräcklig kännedom om sina
kommuner för att ha reda på befolkningssammansättningen
med nödvändig
noggrannhetsgrad? Jag tror, att samma
resonemang gäller beträffande skolreformen.
I de olika lokala styrelserna, i de
lokala områdena känner man på förhand
—■ och jag tror att detta gäller även
Stockholm — sammansättningen av den
befolkningsstook, som ingår i de områden,
vilka de särskilda skolorna skola
få. En helt annan sak är naturligtvis, att
man inte känner den så i detalj, men i
detalj får man ju inte heller genom folkräkningen
reda på förhållandena, ty genom
den får man ju i detalj endast veta,
hur det en gång varit.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
replikerade bl. a. med att
säga, att anledningen till att det inte förekommer
någon särskild motivering för
detta anslag i statsverkspropositionen
är, att det har normal karaktär, och man
motiverar inte det normala, det självfallna.
Jag skulle vilja säga, att just i
förevarande fall, då det gäller så pass
stora utgifter för en sak, vars nytta
många måste ställa sig tvivlande för, hade
det varit utomordentligt lyckligt med
en motivering, och redan den debatt som
har varit, redan de många reservanterna
i statsutskottet, redan den uppläggning
sou) statsutskottet har givit sitt ut -

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Anslag till 1950 års folkräkning,
låtande visar, tror jag, detta med fullkomlig
klarhet.

Jag vill säga, herr statsråd, att jag
inte på något sätt har insinuerat, att finansdepartementets
huvudtitel skulle ha
blivit behandlad med mindre sparsamhet
än övriga departements huvudtitlar.
Vad jag sade var, att man just beträffande
finansdepartementet skulle vilja ha
en mera ingående motivering för en sådan
här utgift. Det är någonting annat.
Han yttrade, att jag hade varit maliciös
mot honom. Ja, jag skulle snarare vilja
säga, att mitt yttrande var litet skämtsamt,
men att tolka det så som lian gjorde
är inte berättigat.

Herr talman! Jag skulle vilja sluta med
att säga, att debatten enligt min mening
har visat att det är hänsynen för traditionen
— såsom jag redan påpekade i
mitt första anförande -— som talar för
detta anslag, men knappast någonting
annat.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skulle beklaga, att jag inte kostade
på mig en mera ingående motivering, om
jag hade kunnat våga hoppas, att jag genom
att lägga fram de skäl, som jag
trodde vara allbekanta, skulle ha kunnat
låta herr Holmbäck slippa att skriva sin
motion.

Herr OSVALD: Herr talman! Tyvärr
förhåller det sig så vid alla undersökningar
av den art, som det här är fråga
om, att vi aldrig kunna få resultatet omedelbart.
Det måste alltid dröja någon tid,
innan det kommer fram. Därför är det
naturligtvis sant, såsom herr Holmbäck
säger, att resultatet inte ger oss en kunskap
om vårt folk i dag, utan en kunskap
— när kunskapen en gång kommer
-— om hur det har varit. Men om man
därav skulle dra den slutsatsen, att man
inte skulle göra någon folkräkning, skulle
man faktiskt aldrig bry sig om att
göra någonting, ty vi kunna aldrig få
ett resultat omedelbart. Men även om
resultatet kommer först någon tid efteråt,
är den grundliga analys, som folk -

räkningen innebär, av allra största värde.
Jag vågar påstå att också de, som
ha att göra och komma att få att göra
med storkommunerna, komma att vara
tacksamma för det analysmaterial, som
folkräkningen kommer att ge.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Den
omständigheten, att en folkräkning aldrig
kan ge oss upplysning om hur det
svenska samhället är, utan blott hur det
en gång har varit, är naturligtvis icke
något skäl för att över huvud taget inte
ha några folkräkningar. Det är ett skäl
för att inte ha dem oftare än vart tionde
år.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare å antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Mannerskantz m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Mannerskantz
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Punkterna 13—30.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 31.

Ang. uppflyttning av vissa tullvakttjänster.

I denna punkt hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts under
punkten 33 av sjunde huvudtiteln i statsverkspropositionen
framlagda förslag
och med avslag å motionen II: 154,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i den för
tullstaten gällande personalförteckningen
dels uppföra ytterligare 10 tulluppsyningsmän
i Ca 12, dels ock ur förteckningen
avföra 10 tullvakter i Ca 9
samt följande befattningshavare å övergångsstat,
nämligen 1 tullkassör (Ca 22)
och 7 tillsyningsmän (Ca 10);

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för tullstaten, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1950/51;

c) till Tullverket: Avlöningar till befattningshavare
å tullstaten för budgetåret
1950/51 anvisa ett förslagsanslag
av 32 287 000 kronor.

I motionen 11:154, av herr Senander,
hade hemställts, att riksdagen måtte,
med ändring av vad Kungl. Maj:t föreslagit
under sjunde huvudtiteln, Tullverket:
Avlöningar till befattningshavare
å tullstaten, bifalla vad generaltullstyrelsen
äskat under sagda punkt.

Generaltullstyrelsens ifrågavarande
förslag innebar bland annat, att 60 tullvakttjänster
skulle uppflyttas till tulluppsyningsmanstjänster.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Simdelin, Leander,
Hesselbom, Bergstrand, Henriksson och
Nihlf.ors ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under a) hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionen II: 154, bemyndiga Kungl.
Maj:t alt i den för tullstaten gällande
personalförteckningen dels uppföra yt -

Ang. uppflyttning av vissa tullvakttjänster,
terligare 20 tulluppsyningsmän i Ca 12,
dels ock ur förteckningen avföra 20
tullvakter i Ca 9 samt följande befattningshavare
å övergångsstat, nämligen 1
tullkassör (Ca 22) och 7 tillsyningsmän
(Ca 10).

Herr SUNDELIN: Herr talman! Vid
denna punkt har jag jämte några andra
ledamöter av utskottet avgivit en reservation.

Det är här fråga om uppflyttning av
ett antal tull vaktstjänster till tulluppsyningsmanstjänster.
Denna fråga var före
också vid förra årets riksdag. Då
hade generaltullstyrelsen föreslagit uppflyttning
av 80 tullvaktstjänster till tulluppsyningsmanstjänster.
Motiveringen
var den, att man därigenom ville tillgodose
en viss befordringsgång inom
tullverket. Kungl. Maj:t föreslog då uppflyttning
av halva det antal som hade
begärts från generaltullstyrelsen, d. v. s.
40, men riksdagen beslöt på statsutskottets
förslag att endast medge uppflyttning
av 20.

I år har generaltullstyrelsen föreslagit
uppflyttning av 60 tullvaktstjänster, d.
v. s. de 80 som generaltullstyrelsen förordade
i fjol, minskat med de 20 som då
uppflyttades. Departementschefen har föreslagit
uppflyttning av endast 10. Vi reservanter
ha ansett, att det just med
hänsyn till vad generaltullstyrelsen hatanfört
kunde föreligga skäl för att uppflytta
samma antal tullvaktstjänster som
förra året. Merkostnaderna bli säkert
relativt obetydliga. Vi ha ansett, att det
inte behöver beräknas några ytterligare
medel för detta ändamål. De ifrågavarande
tullvakterna ha så lång tjänstetid
bakom sig, att de nog redan äro placerade
i högsta löneklassen i lönegrad
Ca 9, d. v. s. i löneklass 12. Jag tror
därför inte att detta är någon ekonomisk
fråga av större betydelse.

Däremot tror jag att det är sakligt
motiverat med denna uppflyttning av 20
tullvaktstjänster, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation,
som jag och andra utskottslcdamöter
fogat till vdskottets utlåtande på
denna punkt.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Ang. grunderna för höjning av statstjänstemannens löner.

Herr NORLING: Herr talman! I andra
kammaren har herr Senander i en motion
nr 154 anslutit sig till det förslag
till ordnande av befordringsförliållandena,
som generaltullstyrelsen har framlagt.
Det kan inte bestridas, att generaltullstyrelsen
anfört synnerligen starka
skäl för sin framställning om förbättring
av befordringsförhållandena för de
lågt avlönade tullvakterna. Utskottet har
inte heller ifrågasatt, att en försämring
av befordringsförhållandena inträtt vid
tullen, men det oaktat har utskottet för
sin del stannat vid Kungl. Maj ds förslag
att endast uppflytta 10 tjänster. Tullstyrelsen
har, som herr Sundelin nyss
nämnde, begärt att 60 tullvaktstjänster
skulle uppflyttas till tulluppsyningsmän,
och nu har herr Suiidelin m. fl. i en reservation
begärt att antalet tjänster, som
skola uppflyttas, skall ökas med 10 utöver
de av utskottet föreslagna 10 tjänsterna.
Det är samma antal, som riksdagen
förra året beslöt uppflytta till tulluppsyningsmän.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade, såsom nr
5 betecknade reservationen av herr Sundelin
m. fl.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
endast yrkats, av herr Sundelin,
att vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt skulle
bifallas med den ändring, som förordats
i den av honom m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare enligt herr Sundelins
yrkande; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundelin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som förordats
i den av herr Sundelin m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 32—62.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. grunderna för höjning av statstjänstemännens
löner.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående grunderna
för höjning av löner enligt statens löneplansförordning
m. m. jämte i ämnet
väckt motion.

I förevarande utlåtande hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj :ts i proposition nr
41 framlagda förslag och med avslag
å motionen 11:421,

A. besluta

1) att höjning av belopp, som angåves
i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna, tills vidare
under år 1950 skulle ske enligt samma
grunder som gällt under år 1949;

2) att kristillägg tills vidare under år
1950 skulle utgå enligt samma grunder
som gällt under år 1949;

B. till Kristillägg för budgetåret 1950/
51 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 2 500 000 kronor.

I motionen 11:421, av herr Senander
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att höjning av belopp,
som angåves i de i 3 § statens löneplansförordning
intagna grundlönetabellerna,
tills vidare under år 1950 skulle
ske med 20 %, att kristilläggen tills

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Ang. grunderna för höjning av statstjänstemannens löner.

vidare under år 1950 skulle utgå med
proportionellt sett motsvarande belopp
samt att under åttonde huvudtiteln måtte
till kristillägg för budgetåret 1950/
51 anvisas erforderligt förslagsanslag.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Detta utlåtande
handlar ju om ett fortsatt lönestopp
för statsanställda. Det hävdas såväl
i utskottets utlåtande som i propositionen,
att förslaget om fortsatt lönestopp
är ett resultat'' av förhandlingar
som ha förts med statstjänarnas organisationer,
men detta är en sanning med
mycket stor modifikation. Det är visserligen
sant att förhandlingar ha förts
med högsta ledningen för statstjänarnas
organisationer, men medlemmarna ha ju
själva inte haft tillfälle att uttala sin
mening om lönestoppspolitiken. I den
mån medlemmarna ha uttalat sig, ha de
emellertid klart sagt ifrån, att de ogilla
statsmakternas lönepolitik. De ha med
rätta fordrat att den orättvisa lönepolitik,
som riksdagen har genomdrivit,
skall korrigeras dels genom att statstjänarna
erhålla en engångskompensation,
som täcker vad de hittills ha förlorat
av vad de lagligen ha rätt att få,
dels genom att statens löneplansförordning
i fortsättningen följes.

Dessa berättigade krav ha emellertid
nonchalerats såväl av regeringen som av
statsutskottet. Det är nu tredje året som
denna politik föres för statstjänarnas
del. Dessa ha hittills ådagalagt ett enastående
tålamod och gjort större uppoffringar
på lönestoppspolitikens altare
än någon annan arbetargrupp.

Jag vill emellertid varna regeringen
och riksdagen för att sätta allt för stor
tillit till de lägre avlönade statstjänarnas
beredvillighet och framför allt möjlighet
att göra ytterligare uppoffringar.
Missnöjet är utbrett och berättigat. Det
går inte hur länge som helst att intala
familjeförsörjare i statstjänst, som kanske
ha inkomster på 400 eller 500 kronor
i månaden, att en riksolycka skulle
ske, om de under 1950 erhölle de 20
procents tillägg på grundlönerna, som
de äro berättigade till, i stället för de
12 procent, som de nu erhålla.

Man får inte heller glömma bort att
de statsanställda ha drabbats hårdare
av lönestopppet än andra löntagargrupper.
Inom industrien har det åtminstone
för en del grupper funnits vissa möjligheter
att uppnå en inkomstökning
trots lönestoppet, men för dem, som äro
anställda i statens tjänst, finns det inga
sådana möjligheter. Därför är det upprörande
orättvist att de lägst avlönade
statstjänarna, vilkas standard redan är
så låg, att det börjar bli en massföreteelse
att de vid sidan om sitt dagliga
arbete i statens tjänst tvingas att taga
extra arbete som biografvaktmästare, cykelbud,
försäljare och liknande, skola
påtvingas lönestopp under ytterligare
ett år.

Det är detta som har gjort att vi från
kommunistiskt håll genom min partivän
Senander i andra kammaren ha väckt
en motion i det här ärendet. Den avser
att åstadkomma en rättvisare politik
med avseende på de statsanställda.

Jag ber, herr talman, att under punkten
A i utskottets utlåtande få yrka bifall
till första delen av motionen. Under
punkten B har jag intet eget yrkande,
utan yrkar bifall till vad statsutskottet
däri föreslår.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag ber
endast att med hänvisning till vad utskottet
anfört därom, att Kungl. Maj:ts
förslag beträffande grunderna för höjning
under år 1950 av löner enligt statens
löneplansförordning är ett resultat
av förhandlingar med tjänstemännens
huvudorganisationer, få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det nu ifrågavarande
utlåtandet yrkats 1 ro) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; samt 2:o),
av herr öhnmn, att kammaren skulle
dels, i fråga om punkten A av utskottets
hemställan, bifalla motsvarande del
av den i ämnet väckta motionen, dels
ock bifalla utskottets hemställan i punkten
B.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 195*).

Om översyn av bestämmelserna ang. skadestånd.

Sedermera gjordes propositioner en- måtte föranstaltas, varvid särskilt borde
ligt berörda yrkanden; och förklarades tagas under övervägande, om betalningspropositionen
på bifall till utskottets skyldigheten av större skadeståndsbehemställan
vara med övervägande ja be- lopp till viss del skulle kunna överflytsvarad.
tas på det allmänna.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av vid försäljning
av fartyg återvunna värdeminskningsavdrag
in. m.;

nr 14, i anledning av väckta motioner
om beräkning av skatt för andel,
som på grund av visst testamente tillkommer
lantbrukaren Ture Anton Persson; nr

15, i anledning av väckt motion
angående upphävande av 5 kap. 3 § förordningen
angående försäljning av rusdrycker; nr

16, i anledning av väckt motion om
tullfrihet för blomsterlökar, avsedda för
L. G. Sjöholms blomsterodlingsfonds
verksamhet; och

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om översyn av bestämmelserna ang.
skadestånd.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckta
motioner om översyn av bestämmelserna
angående skadestånd.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
97 i första kammaren av herr Sunne och
nr 117 i andra kammaren av herr Nihlfors.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att en
översyn av skadeståndsrätten snarast

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:97 och II:
117, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER: Herr talman! Att jag
har dristat mig att begära ordet i den
föreliggande lagstiftningsfrågan, beror
på att jag i ett tidigare sammanhang
kommit att syssla med spörsmålet om en
revision av lagreglerna å skadeståndsrättens
område.

Den nuvarande lagstiftningen på detta
område har visat sig vara i hög grad
föråldrad, ofullständig och osammanhängande,
varigenom den icke ger domstolarna
en tillräcklig och klar ledning
för bedömande av de olika fall av skadeståndsmål
som numera förekomma.
Det är alldeles uppenbart, att samhällsutvecklingen
har lett till att skadeståndslagstiftningens
utformning och tillämpning
ha fått en mycket stor betydelse.

Som bekant inrymmes gällande lagstiftning
om skadeståndsrätten i strafflagens
sjätte kapitel. Det kan starkt ifrågasättas,
huruvida detta särpräglade lagstiftningsområde
verkligen hör hemma
inom strafflagen. Under den sista tiden
bär som bekant särskilt i fråga om vår
strafflag pågått ett omfattande revisionsarbete.
Detta kommer kanske att resultera
i att vår strafflag kommer att uppdelas
i två stora avsnitt, nämligen dels
en brottsbalk och dels en straffbalk. Det
torde då knappast vara möjligt att kunna
finna något sammanhang mellan skadeståndsrätten
och strafflagen. Om skadeståndslagstiftningen
fortfarande kommer
att hänföras till strafflagen, kommer
den, om jag så får säga, att hänga i luften
mellan två stora avdelningar i vår
straffrättslagstiftning.

Skadeståndsrätten har ju för övrigt en
helt annan karaktär än strafflagstiftningen
i övrigt. Strafflagstiftningen har

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Om översyn av bestämmelserna ang. skadestånd.

till uppgift att i viss mån kodifiera brottsarterna
och reglera straffen för brotten
i fråga. Den utgör med andra ord en
samhällets reaktion mot brottslighet och
förseelse mot allmän lag. Men när det
gäller skadeståndsrätten är det väl uppenbart,
att den har till uppgift att reglera,
om jag så får säga, ett ekonomiskt
jämviktsförhållande som har rubbats antingen
genom annans vållande eller genom
ett brottsligt ingrepp. Skadeståndslagstiftningen
har således icke något med
straffkaraktär eller straffverkan att göra.

De nuvarande reglerna i strafflagens
sjätte kapitel uppvisa en sådan knapphändighet
och ofullständighet, att vi helt
enkelt icke kunna fortsätta längre att ha
det på det sätt som vi nu ha. Om man
i lagboken slår upp sjätte kapitlet strafflagen,
finner man att själva lagreglerna
äro avfattade på några få korta rader.
Därutöver finns det hänvisningar till ett
antal rättsfall, till prejudikat. Men vad
där står är, som jag nyss påpekade, inte
tillräckligt vägledande för domstolarna.

Såsom framgår av utskottets utlåtande,
är anledningen till att jag redan vid något
tidigare tillfälle berörde denna fråga
bär i riksdagen ett rättsfall från Dalarna.
Det gällde en lastbilsförare som
genom grov vårdslöshet blivit vållande
till en kvinnas död. Saken gick till domstols
prövning, och lastbilsföraren befanns
vara skyldig till vållande av annans
död och dömdes till ett mycket
kännbart straff. Men när sedan familjen
begärde skadestånd, underkändes detta
skadeståndskrav med hänvisning till
strafflagens sjätte kapitel fjärde paragraf,
som stadgar, att endast i de fall,
där det kan visas att den efterlevande
för sin försörjning var beroende av den
omkomne, kan skadestånd komma i fråga.
I detta fall gjorde rätten gällande,
att den omkomna kvinnan, som var husmor
i ett litet hem, icke i sådan grad
hade bidragit till familjens försörjning
att skadeståndsanspråk kunde resas. Om
det hade varit mannen-lmsf ad c r n som
hade dödats, hade rätten givetvis kommit
att inta en annan inställning. Men
domstolen ansåg, som sagt, icke att familjen
var beroende av den omkomna

kvinnans arbete i hemmet, vilket enligt
min uppfattning måste sägas vara en
föråldrad inställning.

Resultatet blev att lastbilsföraren frikändes
från skadeståndsplikt, trots att
han ägde ett kapital som uppgick till ett
värde av över 100 000 kronor och trots
att han redovisade en årsinkomst av
17 000 kronor.

Vederbörande domstol gjorde således i
detta fall en viss skillnad mellan värdet
av en mans och en kvinnas arbete, men
det är en inställning som icke kan godkännas
enligt modern rättsuppfattning
och i en modern lagstiftning.

Frågan är, hur detta stora rättsområde
skall kunna regleras. Vi ha under senare
år byggt upp en modern och efter
tidsförhållandena anpassad lagstiftning
på olika områden, men lagstiftarna ha
aktningsfullt gått förbi hela detta svåra
område som skadeståndsrätten utgör.
Man kanske har gjort det på grund av
de oerhörda svårigheter som här otvivelaktigt
möta vid en lagrevision. Det
kan emellertid icke vara tillfredsställande
att ha kvar den nuvarande bristfälliga
lagstiftningen på denna punkt, i
all synnerhet som med den starkt stigande
olycksfallsfrekvensen ett växande
antal skadeståndsmål kommer att
handläggas vid våra domstolar. Vi måste
ju räkna med ett stort antal skadeståndskrav
mot tredje man, t. ex. när
barn ofrivilligt varit vållande till skada.
Det kan då icke vara tillfredsställande
att skadeståndsskyldigheten
skall regleras på grundval av ett bedömande
av den skadelidandes eller skadevållandes
starkare eller svagare ekonomi.

Då det här, såsom jag nyss sade, ofta
gäller ett ekonomiskt jämviktsförhållande,
som rubbats genom brottsligt ingrepp,
måste man vidare idgå ifrån att
samhället äger en viss skyldighet att
skydda individerna mot brott. Men sedan
väl brottet är begånget, lämnas familjen
med nuvarande bristfälliga lagstiftning
många gånger i yttersta misär
utan att kunna erhålla berättigat skadestånd.
Det kan icke vara samhället likgiltigt,
bur dessa förhållanden ordnas

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Om översyn av förmynderskapslagstiftningen.

och hur man tryggar existensen för
människor som genom annans vållande
kommit att lida skada. Det kan tänkas
att det här måste bli fråga om en utsträckning
av samhällets ansvar mot individen.
Jag tänker härvid närmast på
det fall att skadan orsakats av ett brott.
Givetvis kan man på detta område även
tänka sig införandet av ett utsträckt
försäkringsskydd.

Jag skall, herr talman, icke längre
uppehålla kammaren med denna fråga.
Jag vill bara erinra om att riksdagen
redan år 1946 begärde en utredning i saken,
visserligen gällande ett begränsat
avsnitt. Det gäller dock här ett lagstiftningsområde,
som inte gärna kan delas
utan som måste bli föremål för en allmän
översyn. Nu ha fyra år gått, sedan
riksdagen skrev till Kungl. Maj:t. Första
lagutskottet brukar göra en sammanställning
av expedierade ärenden som
hopas hos Kungl. Maj:t. Det är möjligt
att utskottet har känt sig förhindrat att
nu bifalla framställningen om en översyn
av denna fråga, därför att Kungl.
Maj:t på sin tid tillsatte en särskild utredningsman
för att i samråd med de
övriga nordiska länderna uppta frågan
till prövning. Jag befarar dock att om
vi skola vänta på resultatet av detta internordiska
samarbete, tvingas vi kanske
att vänta alltför länge, innan vi
kunna få fram en mer moderniserad,
klar och överskådlig lagstiftning på detta
rättsområde som, såsom jag redan betonat,
är mycket viktigt och som för
varje år får allt större betydelse.

Jag har, herr talman, velat ge till
känna det bekymmer som jag hyser inför
det dröjsmål som här har uppstått
och som hotar att göra de nuvarande
bristerna i vår lagstiftning på denna
punkt permanenta.

Jag ber, herr talman, att få sluta med
en vädjan till justitiedepartementet att
ägna denna fråga en mera energisk uppmärksamhet
och att söka påskynda att
ärendet i någon form kommer fram till
avgörande.

Herr AHLKVIST: Herr talman! De synpunkter,
som herr Werner har anfört i

fråga om detta ärende, ha ingalunda varit
främmande för första lagutskottet.

Såsom herr Werner själv erinrade om,
motionerade herr Werner redan år 1946
i detta ärende. Som resultat av denna
motion tillsatte Kungl. Maj :t den utredningsman
som herr Werner också omnämnde
och som fick i uppdrag att i
samarbete med representanter för de
övriga nordiska länderna företaga en
förberedande utredning om en revision
av skadeståndsrätten. Vid den kontakt
som första lagutskottet har haft med
ifrågavarande utredningsman bär framkommit,
att det inom den allra närmaste
tiden kommer att framläggas ett
betänkande i ärendet. Under sådana förhållanden
har första lagutskottet icke
ansett det motiverat att, innan detta betänkande
föreligger, ånyo göra en hemställan
från riksdagen, och med denna
motivering har utskottet avstyrkt den
föreliggande motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckta motioner om förlängning av
den tid, inom vilken moder till barn
utom äktenskap kan erhålla införsel i
faderns lön eller andra tillgångar för
sin bidragsfordran, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om översyn av förmynderskapslagstiftningen.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående en översyn av »lagen
om förmynderskap» i vissa avseenden.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen i anledning av två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 243 i första kammaren
av herr Andersson, Axe!, och nr

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Om lagstiftning ang. tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket.

291 i andra kammaren av fru Sandström,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under
övervägande att meddela bestämmelser
om skyldighet för domstol att
med jämna tidsmellanrum verkställa inspektion
hos överförmyndare.

Herr ANDERSSON, AXEL: Herr talman!
Med tanke på den välvilja och
det stora intresse, som utskottet har visat
denna motion, skulle det kanske vara
tillräckligt att här endast framföra ett
tack till utskottet. Jag vill emellertid till
detta tack foga några få ord.

Utskottet har tillstyrkt motionens yrkande
i dess första del, som syftar till
en bättre kontroll av överförmyndarnas
verksamhet. Även om man utgår från att
överförmyndarna i allmänhet väljas med
den största omsorg, kan naturligtvis inte
möjligheten av underslev och försummelser
i en del fall uteslutas, och sådana
missförhållanden underlättas eller
stimuleras kanske rent av genom att
den nuvarande kontrollen är ganska illusorisk.
I ett nyligen timat fall i en
norrlandskommun, där överförmyndarens
göranden och låtanden av särskilda
skäl kommit att bli föremål för polisens
uppmärksamhet, ha synnerligen bedrövliga
förhållanden avslöjats. Utredningsmannen
har fått hand om inte mindre
än 1 600 akter, och av dem är det endast
ca 5 procent som befunnits vara i
korrekt skick. Mot alla de andra kunna
delvis mycket allvarliga anmärkningar
riktas. Utredningen har hittills bland annat
visat, att överförmyndaren redan
år 1937 upphörde med att i förmynderskapsboken
göra regelbundna anteckningar
beträffande myndlingarnas förhållanden.
En del uppgifter, som överförmyndaren
har lämnat, äro uppenbart
falska. I en del fall har han försett sina
anteckningar med uttrycket »pro forma».
Detta avslöjar också fullständigt upprörande
exempel på nonchalans och uppenbart
skumma avsikter från överförmyndarens
sida.

Utskottet har däremot inte velat gå
med på motionens förslag beträffande

överförmyndarnas arvoden. Också därvidlag
finns det emellertid många exempel
på att de nuvarande förhållandena
äro mycket skiftande och -att det nu
tillämpade systemet inte kan vara fullt
riktigt. Det nyss nämnda fallet visar
sålunda hur en broder till överförmyndaren,
som var förmyndare, hade fått 28
ekonomiskt mycket lättskötta s. k. anstaltsfall
sig anförtrodda, och för dem
hade han uttagit de av lagen maximerade
5 procenten, vilket medfört en årligt
inkomst av 2 000 kronor. Hans broder
överförmyndaren hade på sina 2
procent fått 757 kronor.

På många verkar det onekligen också
mycket stötande, att överförmyndaren
skall uppbära ersättning för barnpensioner.
Över huvud taget förefaller det
synnerligen hårt, att barn, åldringar och
sjuka skola kunna åläggas att ersätta förmyndarna
med ända upp till 7 procent.
Att en ändring av dessa förhållanden
måste anses önskvärd, förefaller uppenbart.

Utskottet har emellertid som sagt inte
velat gå med på motionens yrkanden i
dessa hänseenden. Man medger visserligen,
att förhållandena inte äro idealiska,
men man har med hänsyn till den
statsfinansiella situationen inte velat tillstyrka
motionens yrkande beträffande
ersättningen för överförmyndarnas arbete.
Jag kommer naturligtvis inte att
framställa något yrkande här i kammaren,
utan vill endast uttrycka den förhoppningen,
att det statsfinansiella läget
inom en inte alltför avlägsen framtid
skall så förbättras, att en reform kan
genomföras även på detta område.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt.

Om lagstiftning ang. tillstånd för utövande
av fastighetsmäklaryrket.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr C, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning beträffande tillstånd
för utövande av fastighetsmäklarvrket.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Om lagstiftning ang. tillstånd för utövande av fastighetsmäklaryrket.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
174 i första kammaren av herr Hermansson,
Herbert, och lierr Niklasson samt
nr 208 i andra kammaren av herr Vigelsbo
m. fl.

I motionerna, vilka voro likatydande,
hade — under hänvisning till rådande
förhållanden inom fastighetsmäklaryrket
— hemställts, att riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t begära skyndsam utredning
i förevarande avseenden samt
framläggandet för riksdagen av förslag
till lagstiftning beträffande tillstånd för
utövande av fastighetsmäklaryrket i huvudsaklig
anslutning till av motionärerna
framförda synpunkter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 174 och 11:208,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr HERMANSSON, HERBERT: Herr
talmani Andra lagutskottets utlåtande i
denna fråga angående effektivisering av
auktorisation av fastighetsmäklare är
ju, trots det formella avslaget, skrivet
på ett sådant sätt, att man över huvud
taget känner sig rätt tillfredsställd med
detsamma. Jag har heller inte begärt
ordet för att ställa något direkt yrkande
utan fastmer kanske för att lägga några
mera allmänna synpunkter på frågan.

Utskottet delar, synes det mig, motionärernas
uppfattning att stora krav måste
ställas på fastighetsmäklarna i fråga
om hederlighet och yrkesskicklighet.
Men utskottet säger också i sitt utlåtande
bl. a. att, »inom kåren torde emellertid
alltjämt rymmas ovederhäftiga
element, som brista i de angivna hänseendena
och som i sin affärsverksamhet
ofta åstadkomma skada». Men med hänsyn
till att den auktorisation av fastighetsmäklare,
som det nu gäller, endast
varit prövad i 2 1 /2 års tid, anser utskottet,
»att tiden ännu ej är mogen att till
omprövning företaga frågan om revision
av gällande regler i ämnet».

Jag vill inte tvista med utskottet angående
denna sak, jag vill bara framhålla
motionärernas uppfattning att
den nuvarande auktorisationen av fastighetsmäklare
inte är tillfyllest. Vi ville
gå ett steg längre, därigenom att man
skulle förbehålla rätten att bedriva fastighetsmäkleri
åt enbart sådana som
kunde åberopa en auktorisation. Med
den ordning vi nu ha är det inget som
hindrar vem det vara må att utöva detta
mäklaryrke.

I detta sammanhang är jag emellertid
angelägen att vilja understryka vad som
säges i motionen angående de lokala
förtroendemän, nämndemän och dylika,
som i viss utsträckning bedriva fastighetsförmedling,
nämligen att dispens hör
kunna meddelas sådana, vilka kunna
anses besitta erforderlig kunnighet och
erfarenhet på fastighetsområdet. Dessa
förtroendemän, som för en billig penning
bedriva en viss fastiglietsförmedling,
torde i allmänhet motsvara de krav
på hederlighet och ansvarskännande
som man har rätt att ställa i sådana fall.

I den allmänna diskussionen i denna
fråga, stimulerad kanske i någon mån
av föreliggande motion, men jämväl också
genom våra lantbruksnämnders ståndpunktstagande
genom yttrande till lantbruksstyrelsen
på senaste tid har tanken
på jordbrukarnas egna organisationers
initiativ på detta område föris på tal. I
någon mån har ju redan RLF i vissa
delar av vårt land börjat engagera sig
för fastighetsförmedling ute på landsbygden,
och det är min förhoppning att
det skall givas möjligheter att vidare utveckla
detta intresse till fromma, som vi
tror, åtminstone när det gäller fastighetsförmedlingen
på landsbygden.

Herr talman, jag har som sagt intet
yrkande, men jag har velat i samband
med denna frågas behandling framhålla
dessa allmänna synpunkter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Om auktorisation av resebyråverksamheten.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
angående auktorisation inom resebyråverksamheten.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 35, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Lundqvist hemställt, att riksdagen
ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte vidtaga
åtgärder för att genom auktorisation
eller på annat sätt åt resebyråyrket inom
vårt land bereda sådant skydd, att nöjaktiga
trygghetsgarantier skapades för
den resande allmänheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, I: 35, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att få uttala min tacksamhet till
andra lagutskottet för den utredning,
som utskottet har gjort beträffande det
spörsmål, som jag har tillåtit mig att
beröra, och det är med tillfredsställelse
som jag har kunnat konstatera, att den
nu arbetande turistutredningen, utan
att detta tydligen ingår i deras direktiv,
har tagit upp det spörsmål, som jag i
motionen berört. Jag kan naturligtvis
därför också väl förstå, att andra lagutskottet
inte bär ansett det vara påkallat
att samma spörsmål då också av
riksdagen föres fram till Kungl. Maj:t
genom ett bifall till den motion, som
jag har väckt.

Jag vill — såsom jag redan gjort i
motionen — för undvikande av varje
missförstånd understryka, att det givetvis
inte är någon som har någonting att
erinra mot att personer eller sammanslutningar,
som med nya initiativ vilja
berika rese- och turistlivet, få möjlighet
att öppna en resebyråverksamhet.
Tvärtom iir det bara bra, om så sker.
Nu har det emellertid, herr talman, på
de allra senaste åren hänt ganska mycket
på detta område, som jag är sä -

ker på att ingen anser bör få förekomma,
när det gäller någonting i svensk
regi. Jag syftar på de grava anmärkningarna
i pressen mot en del av de
företag, vilka här såsom outsiders dykt
upp i så stort antal under de sista åren,
uteslutande för att dra Sveriges folk
till utlandet i olika gruppresor, men
utan att bekymra sig om att vi få några
turister hit i stället, alltså organisationer
som uteslutande syssla med
export av svensk valuta. Detta rimmar
ju inte riktigt bra med strävandena i
allmänhet för närvarande i vårt land.
Bortsett emellertid från detta anser jag
att en resande, som anlitar ett företag,
vilket opererar under det inarbetade och
välkända resebyrånamnet, har rätt att
kunna lita på att inte bli direkt lurad
av företaget. Därför är det enligt mitt
förmenande angeläget, särskilt med hänsyn
till den stora allmänheten, att åtminstone
någon kontroll eller prövning
sker, innan en dylik ny verksamhet får
öppnas, och att detta också sker utan
tidsutdräkt.

Jag har med dessa ord bara velat understryka
vikten av att någonting göres
på detta område. Jag har velat göra det
till den verkan det hava kan och samtidigt
uttala en förhoppning om att turistutredningens
arbete på denna punkt
liksom även på de andra snarast möjligt
måtte leda till ett positivt resultat.

Jag skall, såsom utskottets utlåtande
är formulerat, begränsa mig till dessa
ord och ställer icke något särskilt
yrkande.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag kan
begränsa mig till att instämma med herr
Lundqvist i hans önskan och förhoppning,
att den nu pågående utredningen
måtte leda till ett sådant resultat, att
det kan bli en sanering på detta område,
något som jag personligen anser vara
väl behövligt.

Jag hemställer om bifall till utskottets
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Om lagstiftning ang. tre veckors semester.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 15 § kungörelsen den
22 januari 1937 angående vägmärken;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen den 3 januari 1949
(nr 1), m. m.;

nr 10, i anledning av väckta motioner
dels om ändring av 37 § lagen om folkpensionering,
dels ock om inrättande av
en högsta prövningsinstans i folkpensionsfrågor;
samt

nr 11, i anledning av väckt motion om
översyn och modernisering av näringsfrihetsförordningen
in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om lagstiftning ang. tre veckors semester.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om
semester.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
63, i första kammaren av herr Norling
och herr Persson, Helmer, samt nr 116
i andra kammaren av herr Dahlgren
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till innevarande års
riksdag till lag, som garanterade arbetstagare
som arbetat hela året tre veckors
semester.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:63 och II:
116, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING: Herr talman! I semesterkommitterades
betänkande 1945
uttalade de kommitterade att de ansågo,
att den kortaste tid varunder en ar -

betare borde erhålla vila var den som
då föreslogs, nämligen 12 dagar. Betänkandet
var så formulerat att det av
detsamma framgick, att andemeningen
var att denna tid, som var en minimitid,
skulle gälla för alla, men man ansåg
att det skulle komma att upptagas
förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter om en längre semester. Detta
bär emellertid inte skett, åtminstone
inte för kroppsarbetarna. Endast ett
mycket ringa antal kroppsarbetare ha
längre tids semester än just den i lag
fastställda minimisemestern om 12 dagar.

Motiveringarna för att semesterns
längd icke skulle utsträckas voro ju, att
man fruktade att industrien inte skulle
kunna bära de med en längre semester
förenade ökade koslnaderna. Detta kan
man emellertid inte längre fasthålla vid,
när man kan konstatera, att industriens
produktionsvolym har höjts väsentligt,
nämligen från år 1935 till år 1947
med icke mindre än 72 procent och
mellan 1947 och 1948 med drygt 6 procent.
Man kan således inte på allvar
fasthålla vid den meningen, att industrien
inte skulle förmå bära kostnaden
för en förlängd semester.

Att behovet av en längre semester är
allmänt och även att det givits uttryck
på arbetarhåll åt att en förlängning borde
genomföras, framgår bäst av att det
under valrörelsen 1948 från socialdemokratiska
partiet och LO utgavs en valaffisch,
enligt vilken man lovade arbetarna
att under den kommande valperioden
genomföra en allmän treveckorssemester.
Dessutom har statsministern
såväl i anföranden i riksdagen som i
tal annorstädes lovat detsamma.

Av utskottets utlåtande ser det ut
som om det skulle stanna endast vid
affischer, tal och utredningar, ty utskottet
har inte kommit med något konkret
förslag utan har sagt sig anse att
man bör gå den partiella vägen och endast
ta grupp efter grupp. Jag är av
den uppfattningen, att alla arbetslagare
med arbete året runt borde ha tre veckors
semester, och att de undantag, som
utskottet åberopar för treveckorssemes -

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

ter, borde erhålla längre semester än
tre veckor. I ett av våra grannländer,
Norge, har ju redan riksdagen beslulat
treveckorssemester, som där tillämpas,
och man kan också säga att semesterbestämmelserna
i Norge i övrigt äro
förmånligare än i Sverige. Detta har
kunnat ske utan att vare sig industrien
eller statsekonomien i Norge ha kollapsat
efter det beslutet. I de länder, där
man övergivit den kapitalistiska produktionsordningen
och övergått till en socialistisk
sådan, har man genomfört
helt andra semesterbestämmelser. Jag
skall nöja mig med att här endast nämna
semesterbestämmelserna i Sovjetunionen.

I Sovjetunionen har varje arbetare,
som haft anställning under elva månader,
minst 14 dagars semester. Efter två
års anställning inom industrien utgår
för varje arbetare en tre dagars tilläggssemester,
och sedan ökas denna tillläggssemester
upp till tolv dagar till en
sammanlagd semester av tjugufyra dagar.
Detta gäller för vanliga industriarbetare.
För arbetare i de mest hälsofarliga
yrkena uppgår semestertiden till
fyrtioåtta dagar. Skogsindustriens arbetare
ha två månaders semester vart tredje
år, och under mellanåren åtnjuta de
en månads semester. Ungdom under 18
år har en månads semester. Dessutom
bestridas kostnaderna för vistelse på
vilohem och semesterhem till 70 procent
medelst socialförsäkringen, och semestertagaren
har bara att själv betala
30 procent av kostnaden för att vistas
på ett semester- eller vilohem. Det är
klart att dylika bestämmelser om semester
för arbetstagare i ett land med
kapitalistisk produktionsordning inte
kunna tänkas framlagda eller antagna,
^fen nog tycker man att det i ett land
som Sverige, med en så högt uppdriven
produktion som industrien här har, borde
finnas möjlighet att genomföra tre
veckors allmän semester.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr NORMAN: Herr talman! .lag vet
egentligen inte vad herr Norling polett
Första kammarens protokoll 1950. Nr 8.

Om införande av fem dagars arbetsvecka,
miserade emot, som utskottet skulle ha
sagt. Jag fick den föreställningen, att det
gällde någonting som utskottet hade yttrat
för några år sedan. Nu konstaterade
vi ju bara, att de önskemål som herr
Norling velat ha framlagda i år troligen
komma att framläggas nästa år. Och till
dess få vi väl vänta och gemensamt
glädja oss åt att människorna där borta
i öster ha det så mycket bättre!

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
de i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Om införande av fem dagars arbetsvecka.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av väckta motioner
om införande av fem dagars arbetsvecka.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 13
i första kammaren av herr öhman m. fl.
samt nr 7 i andra kammaren av herr Senander
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen "måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
skyndsamt förslag till sådan lagändring,
som innebure, att lördagen bleve fridag
och att alltså arbetsveckan skulle bestå
av fem dagar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:13 och 11:7,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag tog med tillfredsställelse del

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Om införande av fem dagars arbetsvecka.
av den snabba behandling som utskottet
ägnat motionen. Måhända ha de många
uttalandena från fackföreningshåll till
förmån för motionen kunnat förklara utskottsbehandlingens
tempo i detta fall.

Det hade givetvis varit angenämt, om
man kunnat fortsätta att med tillfredsställelse
notera några positiva uttalanden
från utskottets sida, men man måste
tyvärr beklaga utskottets negativa, avvisande
hållning mot det i motionen ställda
yrkandet samt utskottets förslag att
riksdagen måtte avslå motionen. Och
ändå är det ju så, att alla de skäl, som
1919 talade för åtta timmars lagstadgad
arbetsdag, i dag tala för arbetsdagens
reducering i den form som ar föreslagen
i motionen.

Det är ju riktigt, att situationen 1919
var en annan än nu. Och i vilka avseenden?
Jo, 1919 hade vi ju en borgerlig
majoritet i riksdagen. Vi hade inom arbetarklassen
inklusive socialdemokratiens
ledning en enhällig mening, att åttatimmarsdagen
skulle genomföras. Borgarklassen
var splittrad. Och varför? Jo,
den fruktade vågorna av de revolutioner
som gingo över Europa -— det torde i
varje fall ha varit grundorsaken till
splittringen inom borgarklassen 1919,
när åttatimmarsdagen behandlades i
riksdagen. Men det avgörande i situationen
1919 var ju, att alla riktningar inom
arbetarrörelsen voro eniga om att åttatimmarsdagen
skulle genomföras. År
1919 var det borgerliga standardargumentet
mot genomförandet av åttatimmarsdagen,
att den skulle innebära ekonomisk
ruin för vår industri. Gent emot
detta hävdade arbetarrörelsen, att det
icke förhöll sig så och åttatimmarsdagen
hade en mycket stor progressiv
uppgift att fylla.

Nå, vilken situation ha vi i dag, då
förslag om ytterligare förkortning av
arbetsdagen föreligger? Jo, borgarpartierna
äro i minoritet inom riksdagen. Det
är nu arbetarmajoritet. Det finns därtill
realiter sett en enhällig mening inom
arbetarklassen. Men ledningen för socialdemokratien
ställer sig på samma
ståndpunkt som högerpartiet gjorde
1919, när åttatimmarslagen behandlades.

Och man måste tyvärr säga, att socialdemokratiens
ledning har tillägnat sig
alla de borgerliga argument som 1919
framfördes mot åttatimmarsdagen. Detta
har kommit till uttryck vid frågans behandling
i pressen, och det har också
kommit till uttryck i det enhälliga utskottsutlåtande
som här föreligger. Utskottet
anser ju i likhet med herr Lindman
1919, att en förkortning av arbetsdagen
bör lösas bl. a. genom avtalsuppgörelser
på arbetsmarknaden. Det var
ett av de främsta förslag som herr Lindman
ställde år 1919 för att komma
ifrån att riksdagen då skulle föreskriva
åtta timmars arbetsdag. Utskottet av i
år förutsätter i bästa fall, att arbetstidsutredningen
i en framtid kan tänkas
hemställa om direktiv för utredningen.

Detta är skillnaden mellan situationen
1919 och 1950, så som jag här har
försökt att skissera den. De borgerliga
partierna ha fått socialdemokratiens ledning
som trogna bundsförvanter, när förslag
om ytterligare reducering av arbetstiden
framlägges år 1950.

Ändock kan man sakligt sett inte komma
ifrån vissa fakta. Bakom yrkandet i
vår motion finns i verkligheten en enhällig
arbetaropinion — jag frånser naturligtvis
här socialdemokratiens och Landsorganisationens
ledning. Vidare går det
inte att komma ifrån det faktum, att under
tio år har produktionen ökat med 50
procent och därtill att produktionen per
arbetare har stegrats oerhört. Man kan
inte heller bortse från att antalet sjukdagar
per arbetare har ökats med 60
procent under de senaste tio åren — i
metallbranschen har antalet sjukdagar
ökats med 150 procent. Därtill var
olycksfallens antal 195 000 år 1940 och
306 000 år 1949. Var fjärde medlem i
Landsorganisationen skadas per år, och
varje dag bli tio människor invalider
på grund av olycksfall i arbete.

Tala kanske icke dessa siffror sitt
tydliga och klara språk? Säga de kanske
inte att arbetstiden måste förkortas, för
att inte det värdefullaste, den mänskliga
arbetskraften, helt skall förstöras eller
förslitas? Vilket är viktigast: människorna
eller profiten? Med det förslag

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

som utskottet här framlägger och med
den inställning, som socialdemokratiens
ledning har ådagalagt i denna fråga, är
det ju tydligt, att man på det hållet värdesätter
kapitalisternas profiter högre
än vården av det mänskliga materialet.

År 1847 framställdes förslag i England
att införa tio timmars arbetsdag för
kvinnor och barn i textilindustrien. Då
svarade man från den engelska borgarklassen,
att det skulle innebära, att industrien
ginge under. Samma argument
framförde högerpartiet 1919: industrien
skulle komma att gå under. Nu 1950 äro
alla borgerliga partier av denna mening,
och därtill har socialdemokratiens ledning
också kommit till samma uppfattning.
Det hör till saken, att den härskande
klassen ju alltid spått undergång,
om en reform genomförs till arbetarklassens
favör. Så har det varit, när
det bland annat gällt sådana saker som
att sluta avtal med fackföreningarna.
Det är också bekant, att detsamma gällt
frågan om lika och allmän rösträtt, att
det har gällt åttatimmarsdagen o. s. v.
Så har det alltid varit, och så är det
också i dag. Därtill kommer att denna
inställning har fått anslutning från socialdemokratiens
ledning.

Jag sammanfattar: En förkortning av
arbetstiden är nödvändig för att icke
den mänskliga arbetskraften helt skall
förslitas. Arbetarklassen bär rätt att kräva
arbetstidsförkortning för att därmed
också få ut en större andel av det stegrade
produktionsresultatet. Inför den
ekonomiska kris som stundar — dess
tecken äro redan synliga — skulle en
förkortning av arbetsdagen ge mera sysselsättning.

Med hänvisning till vad jag nu har
anfört yrkar jag, herr talman, bifall till
motionen.

Herr NORMAN: Herr talman! När jag
i dag här har lyssnat till hela den kommunistiska
gruppen, har jag kommit att
erinra mig en dikt av Fröding, nämligen
den där lilla dikten, diir de bägge kontrahenterna
sitta och resonera om hur
bra de skola ha det i alla olika avseen -

Om införande av fem dagars arbetsvecka,
den. Här började herr öliman med att
propagera för att statstjänarna skulle få
litet bättre betalt -— ett önskemål, som
jag naturligtvis av fullaste hjärta måste
instämma i, såsom varande medlem av
den gruppen. Sedan ville herr Norling
införa tre veckors semester för arbetarna,
och herr Persson slutar nu med att
vilja få femdagarsveckan genomförd så
snart som möjligt, redan nästa år.

Det är goda uppslag och bra förslag
och det är riktigt att de bli genomförda
— i den män som vi också kunna besvara
den fråga, som herrar motionärer
här underläto att ställa men som de båda
personerna i dikten som jag tänkte
på ställde: »Erk du, Maja du, var ska vi
ta’t?»

Frågan om femdagarsveckan är så enkel
för herr Persson. Det är bara en voteringsfråga!
Det är klart, att vi skulle
kunna votera igenom en lag om fem dagars
arbetsvecka eller om fyrtio timmars
arbetsvecka, men vi vilja väl inte
gärna göra det utan att veta, att vi därjämte
kunna behålla en hygglig levnadsstandard.
Och det råder väl ingen tvekan
om att läget just nu inte är sådant,
att vi ha möjlighet därtill. Jag tror för
min del att femdagarsveckan kommer;
den behöver komma på grund av den
hets, det jäkt och den förslitning, som
arbetstakten medför. Och jag tror nog
att jag kan försäkra herr Persson, att
det socialdemokratiska arbetarpartiet
inte skall underlåta att göra sin insats
för att genomföra den reformen, när den
blir möjlig att genomföra.

Jag hemställer om bifall till utskottets
yrkande.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag anser att det skulle ha varit
bättre, om herr Norman i stället för
att citera Fröding hade citerat Socialdemokraten
från år 1919, då den gick
till aktion gentemot de borgerliga argumenten
när det gällde genomförandet
av 8-timmarsdagen. Eftersom herr Norman
underlät detta, skall jag läsa upp
vad Socialdemokraten skrev år 1919 om
denna sak, på det att det må inflyta i

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Om införande av fem dagars arbetsvecka,
riksdagsprotokollet såsom ett vittnesbörd
om att socialdemokratien av år
1950 säger tvärt emot vad den gjorde
år 1919, trots att det faktum föreligger,
att produktionsresultatet har stigit i den
utsträckning, att det motiverar en förkortning
av arbetsdagen och gör denna
förkortning oundgängligen nödvändig
för att inte det mänskliga materialet helt
skall förslitas både fysiskt och psykiskt.

Jag citerar ur Socialdemokraten från
1919: »Det viktigaste av argumenten består
i ett återupprepande av de gamla —
och oklara — farhågorna för att 8-timmarsdagens
genomförande skulle vara
liktydigt med en avsevärd nedgång i
produktionen, varav skulle följa minskning
av nationalinkomsten och därmed
en oundviklig nedsättning i hela befolkningens,
inte minst arbetarklassens, levnadsstandard
... Intet under att sådana
principiella betänkligheter i högerpressen
betygsättas som ''märkliga’. Det är
just betänkligheter av denna art som
städse vållat att Sverige i jämförelse
med de övriga skandinaviska länderna
kommit på sladden i demokratiseringsarbetet.
» Här vill jag avbryta citatet
och anknyta till behandlingen av treveckorssemestern,
i vilken fråga vi ligga
efter bl. a. vårt broderland Norge.
Och så fortsätter jag att citera: »För övrigt
— skulle alla reformer stranda på
uppkonstruerade bekymmer om vad
som möjligen i ogynnsammaste fall
kommer att inträffa, då skulle inte mycket
ha uträttats här i världen. Numera
skratta vi gott åt de olycksprofeter,
som en gång i världen sågo näringarnas
ruin i — järnvägarna. Kanske kommer
man i framtiden att se lika humoristiskt
på bekymren om normalarbetsdagens
verkningar. För 50 å 60 år sedan skulle
10 timmars arbetsdag ha förklarats absolut
otillräcklig för upprätthållandet
av normal produktion. Varför måste
just 8-timmarsdagen komma samhällets
ekonomiska grundvalar att svikta?»

Jag kan med en liten travestering fråga:
Varför måste just införandet av fem
dagars arbetsvecka —- med bibehållen
lön naturligtvis — komma samhällets

ekonomiska grundvalar alt rubbas? Det
hade varit angelägnare för den svenska
arbetarklassen, att socialdemokratien år
1950 hade kunnat stå på den ståndpunkt,
där den stod år 1919.

Herr ANDKE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Det är inte lönt att diskutera
de här sakerna alltför mycket
med herr Persson. Han diskuterar som
kommunisterna bruka göra. Han plockar
fram argument från alla tider. Här
drar han nu paralleller med läget efter
första världskriget, när vi genomförde
åttatimmarsdagen. Det var ett
djärvt steg, men vi trodde, att åttatimmarsdagen
skulle kunna genomföras
utan en sänkning av befolkningens levnadsstandard.
Och den optimismen visade
sig vara befogad.

Jag tror inte, att man kan vara lika
optimistisk i dag när det gäller att
skapa ytterligare en ledighetsdag. Jag
är för min del övertygad om att det
kommer att leda till en sänkning av
framför allt arbetarklassens standard.
Under alla förhållanden är det en sak,
som man inte lättsinnigt beslutar. Såsom
herr Norman har framhållit ligger
det emellertid i linje med den politik,
som socialdemokratien för, och när
herr Persson här försöker göra gällande,
att vårt parti skulle vara motståndare
till en förkortning av arbetstiden,
så talar han emot bättre vetande.

Jag skulle emellertid vilja framställa
en fråga till herr Persson: Vad är anledningen
till att femdagarsveckan inte har
blivit genomförd i Sovjetunionen? Där
har man inte ens tagit upp frågan till
diskussion, om nu över huvud taget någon
diskussion är tillåten i Ryssland.
Herr Persson kanske svarar, att Ryssland
är så härjat av kriget, att man där
måste använda all arbetskraft, som står
till förfogande, och att man inte kan
förkorta arbetstiden hur mycket som
helst för att inte försena återställandet
av det tillstånd som rådde före kriget.

Ja, det kan vara riktigt, men det kan
också vara riktigt för oss i Sverige att
fråga oss, vilka följderna av ett införan -

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

de av femdagarsveckan skulle bli. Framför
allt kan man ju fråga, varför ryssarna
inte genomförde femdagarsveckan
före kriget, när landet ännu inte var
härjat och när man enligt Ny Dag och
andra kommunistiska tidningar hade så
ljuvliga och paradisiska förhållanden.
När kriget kom kunde det vara befogat
att hålla igen, men det kan vara befogat
att hålla igen även i ett land som
vårt i en tid, då praktiskt taget all arbetskraft
är sysselsatt och då det alltså
inte finns någon arbetskraft att sätta in
i stället för den, som skulle gå förlorad
genom en förkortning av arbetsveckan i
så stor utsträckning som det här är fråga
om.

Jag tror att det här kommunistiska
reformförslaget är likt alla andra från
det hållet; det är ett utslag av den demagogi,
som kommunisterna använda då
de stå på möten och klappa sig för sina
mer eller mindre breda bröst och påstå
att de äro de enda som vilja genomföra
några reformer. Jag misstänker att
herr Perssons anförande här kommer
att slås upp i Ny Dag i morgon som ett
lysande exempel på att kommunisterna
äro de enda som hysa en sådan reformvilja.
I verkligheten äro de väl reaktionens
främsta medhjälpare i det här
landet.

Herr NORMAN: Herr talman! Det var
herr Perssons parallell med läget 1919
som uppkallade mig till en replik. Jag
var med år 1919 och långt dessförinnan,
och under mitt ganska långa politiska
liv, både i kommunalpolitiken och i
rikspolitiken, har jag lärt mig att man
vid varje tillfälle skall sträva efter att
nå det möjliga. Det ha vi gjort, och vi
ha nått ganska bra resultat. Vi komma
att nå ännu bättre resultat. Men läget
måste vid varje tillfälle bedömas från
denna utgångspunkt: vad är i nuvarande
situation möjligt?

Efter den regeln har jag handlat, och
efter den regeln liar socialdemokratien
handlat i sin politiska verksamhet.

Herr PERSSON, HELMER: Bara några
ord till herr andre vice talmannen! Om

Om införande av fem dagars arbetsvecka,
jag inte fattade honom fel, menade han
att socialdemokratien var för optimistisk
år 1919 och att i verkligheten en
sänkning av levnadsstandarden ägde
rum. Om den saken vill jag inte diskutera,
men jag vill erinra om att lågkonjunkturen
inträdde omedelbart efteråt;
som bekant pläga lågkonjunkturer leda
till en sänkning av arbetarklassens levnadsstandard.

Andre vice talmannen återupprepade
sig i känd stil. Han har mycket svårt
att hålla sig på svensk mark. Han vill
gärna emigrera österut och ställa frågor
till oss, och i dag frågade han: Varför
är icke femdagarsveckan genomförd i
Sovjetunionen? Varför genomfördes den
inte där före kriget?

Jag måste tyvärr konstatera att hans
frågor vittna om en djupgående okunnighet
om förhållandena i världens största
statssammanslutning, som därtill är
en socialistisk stat. Det är ju allmänt
bekant att femdagarsveckan var genomförd,
och därtill sju timmars arbetsdag.
Det är också bekant varför man var
tvungen att återinföra åttatimmarsdag
och sex dagars arbetsvecka; det var
krigets förstörelse som nödvändiggjorde
detta. Det är uppenbart, att det är detta
som har gjort det omöjligt att återgå till
den ordning som var rådande före kriget.
Men vi ha ju inte varit i krig.

För övrigt hade väl inte herr Åkerberg
velat vara med om femdagarsveckan,
även om Sovjetunionen hade tilllämpat
den nu. Han trodde bara att han
skulle kunna ge oss en sådan där behändig
liten »sop», men det går nog
inte.

Om vi nu äro demagoger, så kan man
ju lättast avslöja oss genom att tillmötesgå
bland annat det förslag som vi ha
ställt på denna punkt. Jag tror nog det
var mera demagogi niir statsminister
Erlander i valrörelsen år 1948 sade, att
man skulle införa tre veckors semester.
Av den har inte den svenska arbetarklassen
sett någonting ännu. Han sade

1 en intcrpellationsdebatt med mig den

2 december 1919, att man avser att genomföra
den reformen under innevarande
valperiod, alltså senast år 1952.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Om införande av fem dagars arbetsvecka.
Om så skall bli fallet, är det nog skäl i
att riksdagen redan i år tar ett förberedande
steg.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Både herr Persson och herr Norling ha
i debatterna i de två sista ärendena
framhållit, att den svenska produktionen
har ökat så avsevärt under tiden
från år 1919 och till den dag, vi nu ha,
att det borde ge utrymme för inte bara
tre veckors semester utan även fem dagars
arbetsvecka.

När man gör sådana jämförelser skall
man emellertid inte glömma, att det har
hänt en del under den mellanliggande
tiden. Det har till en början hänt, att vi
ha haft ett ytterligare världskrig, som
Sverige visserligen inte deltagit i men
som i alla fall ekonomiskt kostat oss en
hel del, även till hjälp åt Sovjetunionen.
Jag skall inte i detta sammanhang gå in
på de bördor, som Sverige burit, men
jag omtalar säkert inte någon hemlighet
för herr Persson, om jag säger att bördorna
ha varit ganska tunga och komma
att utgöra en belastning på oss en lång
tid framåt.

Det är emellertid även en annan skillnad
mellan 1919 och nu. Vi ha nu en
socialbudget, som åtminstone med i
runt tal en miljard kronor överstiger
den som vi hade 1919. Vi ha nu en annan
semester än då, eftersom vi då praktiskt
taget inte hade någon semester alls.
Vi ha över huvud taget spänt för på
ett sätt som vi då inte kunde drömma
om. Det gäller bl. a. undervisningen och
våra skolor. Vi ha också rustat upp
vårt sjukvårdsväsen.

Under dessa förhållanden borde herr
Persson kunna säga sig, att för att vi
skola kunna gå i land med dessa uppgifter,
kunna vi inte taga bort två miljoner
arbetsdagar varje dag under 50
dagar på året. Genom uppgifter, som vi
ha fått från konjunkturinstitutet och
som ha framkommit i samband med nationalbudgeten,
ha vi fått alldeles klart
för oss, vilka möjligheter vi ha att förverkliga
förslag i fråga om den ekonomiska
politiken med beaktande av de
förpliktelser, som vi ha tagit på oss. När

vi nära nog på kronan kunna räkna ut,
vilka möjligheter vi ha att använda arbetskraften
för olika ändamål, är det
ansvarslöst, för att inte säga — vilket det
i verkligheten är — demagogiskt att
komma med sådant tal som herr Persson
har fört fram. Om herr Persson vill fortsätta
en diskussion bär efter de linjerna,
tror jag att det är flera än jag som äro
med på den saken.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Jag frågade herr Persson, varför inte
Sovjetunionen genomfört fem dagars arbetsvecka,
och på det svarade han med
att Ryssland vid något tillfälle måst frångå
åtta timmars arbetsdag. Jag tycker att
det belyser situationen mer än min fråga
gjorde. Ett faktum är, att eftersom
kommunisterna alltid framställa Sovjetunionen
såsom ett föregångssamhälle
borde alla de reformer, som de vilja
genomföra bär i landet, redan ha förverkligats
där. När så inte är fallet, vittnar
det om att det från kommunisternas
sida är fråga om ett spegelfäkteri.

Det stod i Ny Dag häromdagen, att
Sovjetunionen var världens föregångsland
eller något i den stilen. Man måste
efter herr Perssons senaste upplysningar
konstatera, att det påståendet minst sagt
är obevisat.

Herr NORLING: Herr talman! Det är
ett talesätt, »att tiderna förändras, sa
borgmästaren när han gick brandvakt».
Jag tror att det talesättet kan tillämpas
på företrädarna i denna debatt för det
socialdemokratiska partiet.

År 1936 föreslog den dåvarande regeringen
i en proposition, att konventionen
om 40 timmars arbetsvecka skulle
ratificeras, och regeringen använde då
samma motivering som vi i dag anföra
för förslaget om fem dagars arbetsvecka.
Då uppträdde representanter för de borgerliga
partierna mot socialdemokraterna
med precis samma motivering, som
socialdemokraterna i dag använda mot
oss. Förslaget om ratificering av konventionen
om 40 timmars arbetsvecka
avslogs också av riksdagen.

Det säges, att det skulle bli allvarliga

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Om åtgärder för åstadkommande av större söndagsfrid.

ekonomiska konsekvenser, om vi skulle
gå in för fem dagars arbetsvecka. Åtminstone
såvitt man kan utläsa ur de
vinster, som industrien för närvarande
har, borde införande av fem dagars arbetsvecka
inte kunna betyda så förfärligt
mycket. Riksdagen har måst besluta
om inrättande av särskilda spärrkonton,
där industrien har fått insätta de vinstbelopp,
som överstigit en normal vinst.
Man har således inom riksdagen fått
vidtaga särskilda åtgärder för att konservera
industriens onormala vinster.

Ett mycket bärande motiv för införande
av fem dagars arbetsvecka är den
hets, som nu finnes på arbetsplatserna.
Den intensiva arbetstakten visar sig inte
minst genom ett ökat antal olycksfall.
Det har beräknats, att cirka 15 miljoner
arbetsdagar om året gå förlorade på
grund av olycksfall, och man kan nog
tillskriva större delen av dem den omständigheten,
att arbetarna i hetsen för
att uppehålla sin förtjänstnivå inte hinna
se sig för på ett sådant sätt som de
skulle kunna göra, om arbetstakten inte
vore så starkt uppdriven. För min del
förstår jag inte hur herr andre vice talmannen
har uppfattat herr Perssons
tillrättaläggande av de här gjorda uttalandena
om femdagarsveckan. Ett faktum
är ju att man i Sovjetunionen före
kriget hade femdagarsvecka och med
sju timmars arbetstid per dag inom viss
industri. Man hade dessutom var sjätte
dag som fridag, vilket medförde att
arbetarna hade betydligt fler fridagar
än här i Sverige, där man ju har sexdagarsvecka
med var sjunde dag som
fridag. Man har visserligen sedermera i
Sovjetunionen av speciella skäl måst
återgå till sexdagarsvecka, men såsom
framgår av tidningarna i dag pågå i
Sovjetunionen oavbrutet framstegsarbetet
för arbetarklassen. Jag hoppas och
tror att det heller inte skall dröja länge
förrän man i Sovjetunionen kan återinföra
femdagarsveckan — såvida icke
det nya världskrig, som nu hotar, uppstår
inom en nära framtid.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna

yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Om åtgärder för åstadkommande av större
söndagsfrid.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av väckt
motion om utredning rörande åtgärder
för åstadkommande av större söndagsfrid.

I inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 169, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Bengtson hemställt, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl. Maj:t
anhålla om utredning om åtgärder för
åstadkommande av större söndagsfrid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, I: 169,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Bengtson, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BENGTSON: Herr talman! Den
motion, som kammaren nu skall ta ställning
till, har enligt min uppfattning väsentligen
två syftemål. Den har dels ett
religiöst syftemål, d. v. s. att göra söndagen
till den helg- och vilodag, som den
ursprungligen var avsedd till. Dels avser
den att ge ett skydd för människan mot
en alltför materialistisk utveckling, som
utan hänsyn driver oss till en tillvaro
fylld av hets och jäkt.

Till andra lagutskottets avstyrkande
utlåtande har jag trots den mycket välvilliga
skrivningen fogat en reservation,
som ger mig anledning att framföra
några synpunkter på problemet.

Det är knappast erforderligt med ytterligare
understrykande av att vi ha
en forcerad och jäktad livsföring. Inom
alla folkgrupper och samhällsklasser iir

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Om åtgärder för åstadkommande av större söndagsfrid.

jäktet en vanlig företeelse. Arbetstakten
drives allt högre, fritidssysselsättningarna
bli allt flera och nöjeshetsen allt
intensivare.

I allmänhet kan man kanske säga, att
talet om den gamla goda tiden i flertalet
fall inte är berättigat. Vi ha det
säkerligen bättre nu än man hade förr
i tiden. Men trots den låga levnadsstandarden
och den orimligt långa arbetstiden
hade man dock förr råd till
en sak — söndagen var en lugn dag.
Det var en helig dag, och det var en
vilodag. Människorna togo på sig sina
bästa kläder, och de gingo till gudstjänsterna.
Jag tror att man hade en
känsla av högtid, av ett välkommet och
uppbyggligt avbrott i vardagens strävsamma
slit. Tyvärr är inte söndagen sådan
i vår tid. Många ha ingen eller
ringa hänsyn till helgdagen, och man
t. o. in. förlägger söndagsevenemangen
till gudstjänsttiderna.

När söndagen fylles av allehanda sysselsättningar
ställes i synnerhet ungdomen
ofta inför valet att avstå från kyrkbesök
eller från något söndagsevenemang.
En av de sysselsättningar som i
synnerhet upptar ungdomens tid är givetvis
idrotten. Idrotten är en önskvärd
företeelse och en folkrörelse som
vi på alla sätt böra främja. Det är dock
icke lyckligt att idrottsevenemangen
förläggas till söndagarna. Idrottsintresserade
ungdomar, som samtidigt äro religiöst
sinnade, hindras därigenom faktiskt
ibland att deltaga i tävlingar. Å
andra sidan bidrar förläggandet av
idrottsevenemang till söndagarna till
minskad besöksfrekvens vid gudstjänster
och andra religiösa sammankomster.
Enligt min mening vore det önskligt att
kyrkan och idrotten gå hand i hand
i stället för att komma i ett icke önskvärt
konkurrensförhållande.

Även för dem, som inte vilja betrakta
söndagen som en helgdag eller se problemet
ur religiös synpunkt, måste det
dock framstå såsom önskvärt att söndagen
blir en vilodag.

Utskottet bestyrker i sitt utlåtande de
synpunkter som jag har framfört i motionen,
då det säger, att onekligen har

»de senaste årtiondenas stora utveckling
på olika områden för det stora flertalet
människor medfört en mycket forcerad
och jäktad livsföring. Det torde även
framstå såsom obestridligt, att denna
jäktade tillvaro för många människor
haft skadliga verkningar till följd,
främst kanske såvitt angår det psykiska
hälsotillståndet. Den tanke, som kommer
till uttryck i motionen, nämligen
att söka göra söndagen till en verklig
vilodag, finner utskottet därför behjärtansvärd
och förtjänt av uppmärksamhet.
»

Utan att som lekman kunna bedöma
de medicinska olägenheterna finner jag
det dock vara obestridligt att jäktet
verkar ogynnsamt ur såväl psykisk som
fysisk synpunkt. Sålunda säger överläkaren
på Norrköpings lasarett, doktor
Brahme, följande i en uppmärksammad
intervju för ett par dagar sedan: »Jag
talar om Sverige därför att jag vet inget
annat land som kan uppvisa maken till
jäkt. Och inget görs för att avbryta denna
för normala människor olämpliga
livsföring.» Doktor Brahme konstaterar
vidare, att den svenska livsföringen är
så onormal, att Sverige snart blir landet
där ingen kan skratta. Det är speciellt
hjärttromboserna eller med ett målande
uttryck »karriärhjärtat», som doktor
Brahme talat om.

När det gäller att råda bot på detta
för flertalet människor välkända missförhållande,
stöter man givetvis på stora
svårigheter. I annat fall hade man säkerligen
redan uppmärksammat detta problem
och kanske också försökt lösa det.
Det kan dock ifrågasättas, om man bara
på grund av att man är medveten
om att problemet är svårt också skall
avstå från att försöka bemästra det. I
första hand borde man kanhända undersöka,
vad det är som uppfyller söndagen.
Vi känna rätt väl till vad det är
som uppfyller våra söndagar med sysselsättningar.
I första hand är det
idrotts- och festföreställningar. Jag har
redan deklarerat min positiva inställning
till idrotten och betonar än en
gång, att jag på intet sätt riktar mig
mot idrotten. Men man skulle kanske

Onsdagen den 1 mars 1950.

Nr 8.

Om åtgärder för åstadkommande av större söndagsfrid.

kunna tänka sig att här i Sverige på
samma sätt som i England ordna det så,
att idrottstillställningar förlädes till lördagarna
i stället för till söndagarna.
Därigenom skulle söndagarna lämnas
mera i fred. Vi kunde också tänka oss
att försöka omgruppera arbetstiden på
sådant sätt, att arbetstiden bleve kortare
på lördagarna. Vi ha nyss diskuterat
införandet av femdagarsvecka. Jag delar
den uppfattning, som framförts från
flera håll om att det vore önskligt, att
vi någon gång i framtiden här i landet
kunde införa femdagarsvecka. För närvarande
torde detta dock icke vara
genomförbart. Att det i och för sig är
önskligt att få till stånd en dylik förkortning
av arbetstiden är dock uppenbart.
Under alla förhållanden vore det
nog önskligt att vi kunde ordna vårt
arbetsliv så, att vi, då vi nu ha sex arbetsfyllda
dagar per vecka, kunde få
söndagen till en verklig vilodag. Många
företag ha ju redan nu avkortat arbetstiden
på lördagarna, och en del ge sina
anställda helt fria lördagar. Det vore
kanske tänkbart att så småningom gå
vidare på den vägen, och då skulle
idrottstävlingarna allmänt kunna förläggas
till den fria lördagen.

De evenemang, som med nuvarande
ordning förläggas till söndagarna, föra
med sig en hel mängd arbete som binder
ett stort antal människor. Kommunikationerna
anlitas hårt, och det blir
stor tillströmning till restauranger och
näringsställen. Genom att folk är i rörelse
och måste förflytta sig till olika
platser uppstår en hel del söndagsarbete
för betydande kategorier anställda.
Det torde vara ett allmänt intresse
att så många människor som möjligt bli
lediga från sitt arbete på söndagarna.

Den ökade produktionen i vårt land
kan givetvis utnyttjas till att bereda
medborgarna olika fördelar. Man kan
utnyttja produktionsökningen till att
skapa en höjd levnadsstandard eller
också till att få till stånd kortare arbetstid.
Enligt min uppfattning iiro vi
i vårt land många gånger alltför materialistiskt
inriktade. Vi ha fått lagstadgad
semester och kortare arbetstid, men

4 Första kammarens protokoll 1950. Xr 8.

det är icke med sådana reformer man
kan lösa de problem, som vi här ha
uppe till behandling.

Det är klart att det kan möta stora
svårigheter att allmänt göra söndagarna
arbetsfria. Det finns ju alltid en del arbete
som måste bedrivas kontinuerligt
och som icke kan avbrytas över söndagarna.
Inom jordbruket t. ex. torde det
vara ogörligt att helt inställa allt arbete
på söndagarna — man måste ju
bl. a. svara för djurens skötsel. Med
god vilja skulle man dock säkerligen
kunna åstadkomma mycket för att undvika
onödigt söndagsarbete. Jag har i
motionen visat på några områden, där
man enligt min uppfattning mycket väl
kan undvika söndagsarbete, och det torde
finnas flera dylika områden.

Hela denna fråga, herr talman, är ett
stort problem som ingalunda är lätt att
lösa, men å andra sidan är det uppenbart
att det alltmer ökade jäktet skapar
en växande rad av olägenheter och obehagligheter.

Herr talman! Även om utskottet inte
har tillstyrkt motionen, kan jag dock
med tillfredsställelse citera vad utskottet
anför angående åtgärder i det avseende
som jag har önskat. Utskottet
skriver: »Det framstår dock såsom tillfredsställande
att uppmärksamheten riktats
på spörsmålet, och det synes önskvärt,
att de utredningar, som arbeta med
angränsande frågekomplex, beakta spörsmålet
i den mån så låter sig göra med
hänsyn till andra intressen.»

Jag är givetvis tacksam för att utskottet
skrivit så välvilligt. Med allt
vårt framåtskridande böra vi inte glömma
bort människan. Det behövs en lugn
dag varje vecka som stoppar jäktet. Den
motion, som jag har tillåtit mig att väcka,
är kanske ett första steg för att komma
till rätta med ett problem, som vi
tyvärr i olika former komma att möta i
framtiden och som med allt större skärpa
kommer att göra sig påmint.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Nr 8.

Onsdagen den 1 mars 1950.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckt motion om utredning rörande
obligatorisk skiljedom i arbetstvister,
som uppkommit mellan kommun,
landsting eller annat samhälleligt organ,
å ena, samt fackorganisation, å
andra sidan, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 55, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående godkännande
av en mellan Sverige och Italien
träffad handelsöverenskommelse.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 56, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om fortsatt giltighet av förordningen
den 22 april 1949 angående rätt för Konungen
att åsätta särskild tullavgift.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 17 bifölles även av andra
kammaren.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande kungl. propositioner,
vilka nu var för sig föredrogos
och lades på bordet:

nr 80, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastighetsandelar; nr

81, angående inhämtande av riksdagens
samtycke till förordnande om
tillämpning av vissa bestämmelser i allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939
(nr 293); och

nr 82, angående anslag till kostnader
för inventering av typskogar.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 373, av herrar Lindén och Norman,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för det svenska
skolväsendets utveckling;

nr 374, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för det svenska skolväsendets
utveckling; samt

nr 375, av herr Petersson, Emil, och
herr Spetz, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till vissa
statliga lånefonder för budgetåret 1950/
51, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.14 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500883