Tisdagen den 27 februari. Sid (Riksdagens protokoll 1951:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1951

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 8

24—28 februari.

Debatter m. m.

Tisdagen den 27 februari. Sid.

Interpellation av herr Mannerskantz ang. tolkningen av viss bestämmelse
rörande tillståndstvång för byggnadsarbete.............. 6

Onsdagen den 28 februari.

Svar på interpellation av berr Lundqvist ang. förbundsordningen

för stockholmstraktens regionplaneförbund .................. 8

Rätt för samerna att rösta å postanstalt.......................... 10

Gemensam valdag för andrakammarval och landstingsmannaval. . . . 15

ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m............... 16

Lönerevision för kuratorer och socialassistenter.................. 28

Handläggningen av ansökningar om svenskt medborgarskap...... 34

Anslag till lagberedningen .................................... 42

Interpellation av herr Persson, Karl, ang. prishöjningen å kraftfoder 55

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 28 februari.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 6, ang. sekretesskydd för förmögenhetstaxeringen
...................................... 10

— nr 7, ang. kungörandet av kommunala stämmor m. in. i kyrkorna 10

— nr 8, ang. rätt för samerna att rösta å postanstalt.............. 10

— nr 9, ang. sammanförande till en gemensam valdag av andrakammarval
och landstingsmannaval.......................... 15

1 Första kammarens protokoll 1951. Nr S.

Nr 8.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
under Utgifter å driftbudgeten, För flera huvudtitlar
gemensamma frågor ........................................ 15

—- nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln (justitiedepartementet)
.................................................. 34

— nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)
.................................................. 54

— nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
...................................................... 54

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, om fortsatt giltighet av förordningen
ang. omsättnings- och utskänkningsskatt å spritdrycker 54

—- nr 9, ang. avdragsrätt för personbilkostnader vid taxering för
inkomst av jordbruksfastighet................................ 54

— nr 10, ang. ändring i förordningen med provisoriska bestämmelser
om begränsning av skatt i vissa fall.................... 54

— nr 11, ang. portofrihet för deklarationsuppgifter till taxeringsmyndighet
................................................ 54

Bankoutskottets utlåtande nr 3, ang. utsträckning av tiden för återställande
av vissa Svenska jordbrukskreditkassan tillhandahållna
statsobligationer ............................ 54

Första lagutskottets utlåtande nr 7, ang. ändring i lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta............................ 54

— nr 8, ang. ändring av 11 kap. 8 § föräldrabalken .............. 54

— nr 9, ang. utredning rörande sättet för bestridande av överförmyndares
arvode .......................................... 54

—• nr 10, ang. fortsatt giltighet av lagen om fullgörande i vissa fall
av betalningsskyldighet i förhållande till utlandet m. m.......54

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring i 10 § alkoholistlagen 54

— nr 6, ang. ändring i förordningen om tillägg av statsmedel å

vissa ersättningar enligt olycksfallsförsäkringslagen m. m.....54

— nr 7, ang. ändrad uppsägningstid för distriktsbarnmorskor. . . . 55

Lördagen den 24 februari 1951.

Nr 8.

Lördagen den 24 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med åberopande av närslutna läkarintyg
får jag härigenom vördsamt anhålla
om befrielse från deltagande i riksdagsgöromålen
för tiden t. o. m. innevarande
februari månads utgång.

Sundsvall den 21 februari 1951.

Gustaf Velander.

Rådman Gustaf Velander är på grund
av influensasjukdom förhindrad att deltaga
i riksdagsarbetet fr. o. m. den 21/2
1951 tills vidare; intygar

Sundsvall den 21 februari 1951.

G. Hedberg.

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 27, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 51 § lagen den 15 juni 1935 (nr 337)
om kommunalstyrelse i Stockholm.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 29, i anledning av väckt motion
om höjning av den i 13 kap. 12 § andra
stycket giftermålsbalken upptagna värdegränsen;
samt

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 och 193 §§ utsökningslagcn.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 31, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 20
december 1940 (nr 1044) om vissa av
landsting eller kommun drivna sjukhus.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 322, av herr Pålsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
grunderna för höjning av löner
enligt statens löneplansförordning, m.
m.; samt

nr 323, av herr Lundqvist m. fl., i
samma ämne.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande Kungl.
Maj:ts propositioner, vilka nu var för
sig föredrogos och lades på bordet:

nr 45, angående anslag till markförvärv
m. m. för en försöksgård vid Röbäcksdalen
i Västerbottens län;

nr 63, med förslag till livsmedelsstadga
m. m.;

nr 65, angående vissa byggnadsfrågor
m. m. inom ecklesiastikdepartementetsverksamhetsområde; nr

66, med förslag till förordning om
fortsatt tillämpning i viss del av förordningen
den 4 juni 1948 (nr 278) med:
provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. in.; samt

nr 67, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden :
nr 6, i anledning av väckta motioner
om effektivare skydd mot offentliggörande
av storleken av skattskyldigas
skattepliktiga förmögenheter;

Nr 8.

Lördagen den 24 februari 1951.

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändring i kommunallagarnas bestämmelser
angående kungörande av
kommunala stämmor m. m. i kyrkorna;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt för samerna att vid allmänna val
avlämna valsedel i samma ordning som
gäller för vissa yrkesgrupper; och
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående utredning om sammanförande
av valen till riksdagens andra kammare
och valen till landstingen till en gemensam
valdag;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1951/52 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor,
jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

9, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt för personbilkostnader
vid taxering för inkomst av
jordbruksfastighet;

nr 10, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen med provisoriska
bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall; och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om portofrihet vid insändande av deklarationsuppgifter
till taxeringsmyndighet; bankoutskottets

utlåtande nr 3, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utsträckning av tiden för återställande
av vissa Svenska jordbrukskreditkassan
tillhandahållna statsobligationer; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta;

nr 8, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 11 kap. 8 § föräldrabalken; nr

9, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande sättet för bestridande
av överförmyndares arvode; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; samt

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckt motion om
viss ändring i 10 § alkoholistlagen;

nr 6, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m.; och

nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändrad uppsägningstid för distriktsbarnmorskor.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.07 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari,

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 20 och
den 21 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Åberopande bifogade läkarintyg får jag
vördsamt anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under 3 månader.

Sköllersta den 26 februari 1951.

Rob. Kriigel.

Att riksdagsman Robert Kriigel på
grund av sjukdom är oförmögen att deltaga
i riksdagsarbetet under 3 månaders
tid intygas härmed.

Örebro den 26 februari 1951.

R. Selldén.

Lasarettsläkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 32, i anledning av Kung]. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ls
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1950/51, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser staten
för statens allmänna fastighetsfond;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1950/51, i vad propositionen avser staten
för försvarets fastighetsfond;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under sjätte huvudtiteln
gjorda framställning om anslag
för budgetåret 1951/52 till viss beredskapsutrustning
åt Aktiebolaget Radiotjänst; nr

38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1951/52
till oförutsedda utgifter;

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1951/
52 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1951/52.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, angående anslag till markförvärv
m. m. för en försöksgård vid
Röbäcksdalen i Västerbottens län.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 63, med förslag till livsmedelsstadga
m. in., hänvisades propositionen,
såvitt angick de under 4)—7)
upptagna förordningsförslagen, till bevillningsutskottet
och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Nr 8.

Tisdagen den 27 februari 1951.

Interpellation ang. tolkningen av viss bestämmelse rörande tillståndstvång för
byggnadsarbete.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 65,
angående vissa byggnadsfrågor m. m.
inom ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

66, med förslag till förordning
om fortsatt tillämpning i viss del av förordningen
den 4 juni 1948 (nr 278) med
provisoriska bestämmelser om investeringsfond
för ersättande av normallager,
m. m.; och

nr 67, med förslag till förordning angående
upphävande av förordningen
den 19 juni 1942 (nr 375) om trafikskatt.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 6—9,
statsutskottets utlåtanden nr 2, 7, 12 och
13, bevillningsutskottets betänkanden nr
6 och 9—11, bankoutskottets utlåtande
nr 3, första lagutskottets utlåtanden nr
7—10 samt andra lagutskottets utlåtanden
nr 5—7.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
13 skulle på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde uppföras
näst före samma utskotts utlåtande
nr 2.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats följande Kungl.
Maj:ts propositioner, vilka nu var för
sig föredrogos och lades på bordet:

nr 64, med förslag till förordning om
ändring i taxeingsförordningen den 28
september 1928 (nr 379), in. m.;

nr 68, med förslag till förordning om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
m. m.;

nr 69, angående inhämtande av riksdagens
samtycke till förordnande om
utsträckt tillämpning av 5 § allmänna

förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293);

nr 70, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, in. in.; samt
nr 73, angående anslag till flygtekniska
försöksanstalten m. in.

Herr MANNERSKANTZ erhöll på begäran
ordet och yttrade: Herr talman!
Med hänsyn till omfattningen av det
ärende som avses i Kungl. Maj :ts proposition
nr 63, med förslag till livsmedelsstadga
in. m., hemställer jag, att kammaren
måtte medgiva, att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
kungl. proposition utsträckes till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från den dag propositionen
kom kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. tolkningen av viss bestämmelse
rörande tillståndstvång för
byggnadsarbete.

Ordet lämnades ånyo till herr MANNERSKANTZ,
som nu anförde: Herr talman!
I Kungl. Maj:ts kungörelse den 9
juni 1950 (nr 368) angående ändrad lydelse
av 1 § i kungörelsen den 29 juli
1943 (nr 640) med tillämpningsföreskrifter
till lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete föreskrives
bl. a., att reparations- och förbättringsarbeten
å bostadshus med högst
två bostadslägenheter (en- och tvåfamiljshus)
må bedrivas utan byggnadstillstånd.
Undantag stadgas dock för bl.
a. det fall att arbetet avser installation
av anläggning för centraluppvärmning i
hus som saknar dylik anläggning.

Enligt vad jag erfarit tolkas denna bestämmelse
— i varje fall på en del håll i
landet — så att, då endast en del av ett
reparations- och förbättringsarbete avser
installation av centraluppvärmning i eneller
tvåfamiljshus, som saknar dylik
anläggning, hela arbetet anses vara underkastat
tillståndstvång. Därvid förut -

Tisdagen den 27 februari 1951. Nr 8.

Interpellation ang. tolkningen av viss bestämmelse rörande tillståndstvång för

byggnadsarbete.

sättes jämväl hela kostnaden för arbetet
— och icke endast kostnaden för nyinstallationen
av centraluppvärmning —
påverka den tillgängliga byggnadskvoten.

Med åberopande av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet Sven Andersson få rikta
följande frågor:

1. Är enligt herr statsrådets uppfattning
den åberopade tolkningen i överensstämmelse
med lagbestämmelsens syfte,
och vad är i så fall anledningen till
att bestämmelsen givits en sådan innebörd? 2.

Vilka utsikter finnas enligt herr
statsrådets uppfattning att tillståndstvånget
kan upphävas beträffande sådana
reparations- och förbättringsarbeten
som bestå av nyinstallation av centraluppvärmning
i en- och tvåfamiljshus på
landet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 324, av herr Mannerskantz m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 325, av herr Gränebo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 326, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.;

nr 327, av herr Nilsson, Hjalmar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.;

nr 328, av herrar Näslund och Spetz,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ekonomiska föreningar,
m. m.;

nr 329, av herr Mannerskantz m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ekonomiska föreningar,
m. m.; samt

nr 330, av herr Lindblom m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ekonomiska föreningar,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.08 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Onsdagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Herr TALMANNEN yttrade: Efter samråd
med talmannen i andra kammaren
och talmanskonferensen får jag beträffande
riksdagsarbetet vid påsktiden
meddela följande:

Påskferierna komma att börja fredagen
den 16 instundande mars och pågå
till och med onsdagen den 28 i samma
månad. Kamrarna sammanträda åter
torsdagen den 29 mars kl. 2 em. för anställande
av gemensamma omröstningar,
såvida voteringspropositioner för sådant
ändamål blivit dessförinnan godkända.
I motsatt fall avses, att utskottsarbetet
återupptages sagda torsdag, den 29 mars,
varefter kamrarnas sammanträden komma
att hållas i sedvanlig ordning. Allt
detta gäller under förutsättning att intet
oförutsett inträffar, som påkallar annan
ordning.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade intyg får jag
härmed begära tjänstledighet från riksdagsarbetet
innevarande vecka.

Lesjöfors den 27 februari 1951.

Gerard De Geer.

Härmed intygas att riksdagsman Gerard
De Geer lider av bronchitis ac.
cum laryngitis ac. och är förhindrad att
fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag innevarande
vecka.

Lesjöfors den 27 februari 1951.

Märta Alsén.

Leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. förbundsordningen för stockholmstraktens
regionplaneförbund.

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NILSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Lundqvists interpellation angående förbundsordningen
för stockholmstraktens
regionplaneförbund, erhöll ordet och anförde:
Herr talman! I en till mig riktad
interpellation har herr Lundqvist frågat,
om det kan förväntas att Kungl. Maj:ts
besked rörande förbundsordning för
stockholmstraktens regionplaneförbund
kommer att fattas under den närmaste
framtiden.

Anledningen till dröjsmålet med avgörandet
av detta ärende är som bekant
att oenighet rått mellan parterna om deras
representation i förbundsdirektionen
och regionplanenämnden. Jag har ansett
det önskvärt att denna oenighet undanröjdes,
så att förutsättningar för ett förtroendefullt
samarbete inom förbundet
skulle föreligga, och jag har därför, sedan
frågan den 19 juni 1950 hänsköts till
Kungl. Maj :ts avgörande, gjort upprepade
försök att utjämna de föreliggande
motsättningarna. När det till slut visade
sig att den återstående skiljaktigheten i
parternas ståndpunkter icke var av sådan
beskaffenhet, att den rimligen borde
få ytterligare fördröja frågans avgörande,
fastställde Kungl. Maj:t den 16
februari 1951 på mitt förslag förbundsordning
för förbundet.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framföra mitt tack för svaret, och jag ber
också att få uttala min tillfredsställelse
med att denna utomordentligt viktiga
fråga äntligen har blivit avgjord. Enligt
mitt förmenande är det mycket beklagligt,
att enighet inte långt tidigare kun -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. förbundsordningen för stockholmstraktens regionplanefbrbund.

nät vinnas mellan de berörda parterna,
så att Kungl. Maj :t inte hade behövt bär
ingripa. Det råder väl intet tvivel om att
det långa dröjsmålet redan har varit
till stor olägenhet för en rationell lösning
av alla de olika planläggningsfrågor,
som det bär gäller. Det är därför
desto viktigare att organisationen nu
kan komma i verksamhet så snart som
möjligt.

Det beslut, som Kungl. Maj:t här fattat
i själva sakfrågan, har väl karaktären
av en kompromiss och delar väl
därför också samma öde som flertalet
kompromisser att göra ingendera
parten riktigt nöjd. Jag tror emellertid,
att alla parter äro tacksamma för att ett
avgörande i denna segslitna fråga nu
äntligen har träffats, och jag hoppas
också, att allt nu göres för att förbundets
verksamhet utan onödigt ytterligare
dröjsmål kommer i gång och naturligtvis
också att samarbetet därefter
inom förbundet blir det bästa, trots de
tidigare motsättningarna mellan parterna.

Mycket kommer här att bli beroende
på den anda och den vilja till samarbete,
som kommer att behärska det nya
organet och dess ledning, och av allra
största betydelse blir givetvis även i vilka
händer ordförandeposterna inom
förbundsdirektionen och regionplanenämnden
komma att ligga — därom är
ännu inte någonting känt. Jag hoppas
emellertid, att båda dessa huvudposter
inom förbundet komma att beklädas av
män med de allra bästa kvalifikationer
för uppdraget, män även med vilja och
förmåga både att opartiskt och rättvist
bedöma dessa olika, mycket svåra spörsmål
och även att brygga över eventuella
motsättningar mellan de olika parterna.
I den förhoppningen ber jag ännu en
gång att få uttala mitt tack till herr
statsrådet för det bekomna svaret.

Överläggningen ansågs liiirmed slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 64, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379),

in. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick förslag till lag angående ändrad
lydelse av 17 § lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar, till
konstitutionsutskottet, i vad propositionen
rörde dels personalförteckning och
avlöningsstat för riksskattenämnden,
dels ock anslag under sjunde huvudtiteln,
till statsutskottet samt i övrigt till
bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, med förslag till förordning om
rätt att vid taxering för inkomst njuta
avdrag för avgifter till vissa stiftelser,
in. in.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 69, angående inhämtande av
riksdagens samtycke till förordnande om
utsträckt tillämpning av 5 § allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293).

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 70, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946
(nr 431) om folkpensionering, m. m.,
hänvisades propositionen, såvitt angick
anslag under sjunde huvudtiteln, till
statsutskottet och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
73, angående anslag till flygtekniska försöksanstalten
m. in.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedanniimnda motioner:
nr 324, av herr Mannerskantz m. fl.,
nr 325, av herr Grånebo m. fl.,
nr 326, av herr Spctz m. fl., och
nr 327, av herr Nilsson, Hjalmar,

alla i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), in. in.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Om rätt för samerna att rösta å postanstalt.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 328, av herrar Näslund och Spetz,
nr 329, av herr Mannerskantz in. fl.,
och

nr 330, av herr Lindblom m. fl.,

alia i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ekonomiska
föreningar.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om effektivare skydd mot offentliggörande
av storleken av skattskyldigas
skattepliktiga förmögenheter; och
nr 7, i anledning av väckta motioner
om ändring i kommunallagarnas bestämmelser
angående kungörande av kommunala
stämmor m. m. i kyrkorna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om rätt för samerna att rösta å postanstalt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om rätt för samerna att vid
allmänna val avlämna valsedel i samma
ordning som gäller för vissa yrkesgrupper.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 37 i
första kammaren av herr Näslund m. fl.
och nr 24 i andra kammaren av herr
Löfroth m. fl. hade hemställts, att riksdagen
med ändring av gällande kommunal
vallag och lag om val av riksdagsmän
måtte besluta, att de röstberättigade
samerna skulle tillerkännas samma
rätt vid röstning, som nu tillerkändes
vissa i lagen uppräknade yrkesgrupper.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Björck, Swedberg och Löfroth, som under
hänvisning till innehållet i motionerna
I: 37 och II: 24 hemställt, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla om förslag till 1951 års riksdag
till sådana ändringar i vallagarna, att
den nomadiserande lappbefolkningen
erhölle rätt att, i likhet med vissa i
dessa lagar uppräknade yrkesgrupper,
före valdagen rösta på postanstalt.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Konstitutionsutskottet
har inte velat visa den
frimodigheten att utöka den grupp av
medborgare, som skulle få möjlighet att
avlämna poströster, och har som huvudsakligt
skäl för sitt avstyrkande anfört,
dels att det är svårt att avgränsa kategorien
nomadiserande lappar och dels
att en utökning av möjligheten att begagna
sig av poströstning skulle beröva
valdagen dess karaktär av valdag och att
följaktligen måhända intresset för valen
skulle kunna slappna.

Beträffande det första skälet, nämligen
att det kan vara svårt att få en riktig
gräns dragen mellan nomadiserande och
icke nomadiserande lappar, är jag villig
medge att det är ett sakförhållande, som
kanske kan förtjäna att diskuteras, men
någon större olycka kan ändå inte ske,
om till äventyrs en icke nomadiserande
lapp, som bor på långt avstånd från valstället,
skulle beredas möjlighet att rösta
per post, trots att han inte är nomadiserande.
Jag kan inte tillmäta detta
skäl en alltför avgörande betydelse.

Beträffande det andra skälet einot ett
bifall till motionerna, nämligen att en
utvidgning av den grupp, som skulle få
förmånen att få avlämna poströster, skulle
kunna förtaga valdagen dess karaktär
av en enhällig uppslutning kring ett allmänt
val, måste jag säga mig, att det väl
är att se spöken mitt på ljusa dagen. Om
denna utvidgning skulle gälla — som en
ren gissning — möjligen 500 eller 1 000
personer, kan detta väl i herrans namn
inte spela någon roll för valdagen såsom
sådan.

Jag vill, herr talman, bara med dessa
anmärkningar ha försökt ingjuta en li -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Om rätt för samerna att rösta å postanstalt.

ten smula eftertanke hos såväl konstitutionsutskottets
som kammarens ledamöter
i förhoppning om att det så småningom
skall växa fram förståelse för
behovet av de lagändringar, som här påyrkas.
Eftersom nu konstitutionsutskottet
ar så manstarkt samlat kring sitt avstyrkande
utlåtande, skall jag vara så
artig emot konstitutionsutskottets majoritet
att jag inte ställer något yrkande,
vilket måhända befriar utskottet från att
försvara sin annars ohållbara ståndpunkt.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Det verkar kanske litet
egendomligt att höra två riksdagsmän,
representanter från samma län och ett
län, i vilket en del av de medborgare,
denna fråga gäller, vistas och som sitta
på samma bänk här i kammaren, hävda
olika uppfattningar i fråga om att bereda
dessa medborgare möjlighet att
fullgöra sina medborgerliga rättigheter
och, jag tillägger, skyldigheter.

Eftersom herr Näslund inte ställde något
yrkande, skulle jag kanske inte ha
behövt ta till orda, men jag anser mig
ändå böra göra det, då jag fått i min
hand ett uttalande från lappfogden i
Luleå, avgivet år 1949. Det gäller visserligen
inte rösträtten, men det gäller
också att dra gränsen för en rätt, som
skall beredas nomadiserande lappar eller
skogslappar. Jag kan ta detta som ett
exempel, fastän det egentligen gäller
värnplikten. I det sammanhanget kan
jag också nämna, att enligt 1901 års härordning,
varigenom arbetskompanier infördes
på regementena, fanns det, när
jag 1903 fullgjorde min värnplikt på
Notviken, ire lappar där, som fingo fullgöra
sin värnplikt såsom militärarbetare.
De voro så småväxta, att de beträffande
kroppslängden inte uppfyllde
fordringarna för att kunna räknas som
vapenföra. Lappfogden i Luleå säger följande,
och jag skall läsa upp yttrandet
in extenso för att det helt skall komma
till sin rätt:

»Den nomadiserande lappbefolkningen
har sedan gammalt varit befriad från
värnpliktens fullgörande.

Med den nomadiserande lappbefolkningen
synes ursprungligen ha avsetts allenast
de lappar, som nomadisera, det
vill säga de lappar, som i och för drivande
av renskötsel icke varaktigt kunna bo
på samma ställe utan måste flytta mellan
olika trakter. Tidigare vore lapparna i
allmänhet — även skogslapparna — nomader
i sagda bemärkelse i större omfattning
än nuförtiden.

Nomadiserandet eller flyttningen med
renar och livsföringen i övrigt äro numera
i stort sett av samma art bland
skogslapparna i Norrbottens län. Några
få skogslappfamiljer sakna emellertid
fortfarande fasta bostäder, och under
flyttningarna med renarna mellan de olika
renbeteslanden bo dessa lappar under
de fyra årstiderna i kåtor; vintertid
pläga dock även dessa lappar hyra bostad
hos bofasta. Sådana lappfamiljer representera
en äldre form av skogsrenskötseln.
Stora flertalet skogslappar äro
numera bofasta, och vissa av dem äga
hemmansdelar, varå drivas jordbruksoch
boskapsskötsel. Bland sistberörda
kategori skogslappar följa allenast de
manliga renvårdarna med renarna under
betningen. Vissa grupper av skogslappar
ha långa vinterflyttningsvägar,
ända till 15 å 20 mil; sommartid skötas
renarna i regel å trakterna omkring lapparnas
hemvisten. Den främsta förutsättningen
för drivande av en ändamålsenlig
skogsrenskötsel är att renvårdarna
alltid öro beredda att flytta med renarna
och söka lämpligt bete åt dem (nomadisera)
.

Den tid, då alla renskötande lappar
voro nomader i den bemärkelsen, att de
icke voro bofasta, är förbi. Numera inneha
även många renskötande fjällappar
fasta bostäder, och i många fall följa familjerna
icke med renvårdarna under
flyttningarna med renarna. Fjäll- och
skogsrenskötseln ha därigenom börjat
likna varandra. Den ursprungliga helnomadiseringen
har börjat ersättas av andra
renskötselmetoder; detta behöver i och
för sig icke medföra avveckling av renskötsclnäringen.
Under begreppet nomad
synes man numera få inbegripa de renskötande
lappar, som varaktigt försörja

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Om rätt för samerna att rösta å postanstalt.

sig genom renskötseln. I renbeteslagen
användes ej heller termen nomad, utan
där talas om renskötande fjäll- och
skogslappar.»

Det är detta som lappfogden i Luleå
har gett uttryck åt. Han vill försöka få
en gräns dragen mellan de nomadiserande
och de icke nomadiserande lapparna.
Jag beklagar, att man inte kan gå med
på att bereda samefolket den rättighet,
som motionärerna vilja att de skola få,
men det skulle komma att stöta på mycket,
mycket stora svårigheter, och några
nya skäl ha inte framförts, sedan utskottet
ett par gånger tidigare har tagit
ståndpunkt i denna fråga.

Jag ber, herr talman, därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, JONES ERIK: Herr
talman! Jag skall inte säga många ord,
men beträffande avgränsningen av denna
befolkningsgrupp vill jag säga, att
det nog inte alltid är så lätt att göra en
sådan avgränsning. Själv blir jag ofta
betitlad lapp ute på gatorna, även om
jag måste säga att jag inte känner något
särskilt behov av att bli inrangerad under
den rubriken i detta sammanhang.
Jag må i alla fall säga, med hänsyn till
hela detta problem och det förslag, som
här föreligger, att jag — med all förståelse
för mina medbröder i norr — ändock
inte tror att deras sak kommer att
i någon vidare mån bli betjänt av ett bifall
till denna motion, varför jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr NÄSLUND: Jag har, herr talman,
med allra största ansträngning försökt
att ur de nu hållna anförandena få fram
någonting av egentligt sakvärde som motivering
för ett avslag på motionärernas
framställning, men det är nog hopplöst.
Här har man velat till protokollet anteckna
ett yttrande av lappfogden i
Norrbotten, i Luleå, vilket avser en helt
annan sak än den vi nu behandla, nämligen
gränsdragningen mellan nomadiserande
och icke nomadiserande lappar
såsom värnpliktsskyldiga. Därvidlag var
det naturligtvis av stor betydelse, om

gränsdragningen blev oriktig och till
äventyrs en nomadiserande inkallades
att fullgöra värnplikt utan att enligt lagen
vara skyldig därtill. Men här är det
ju bara frågan om att för ifrågavarande
befolkningsgrupp underlätta möjligheten
att avgiva sina röster vid allmänna val.
Då säger utskottet, såvitt man kan förstå
tankegången hos dess majoritet, att
om man hade kunnat avgränsa de nomadiserande
lapparna från de lappar,
som eljest äro bofasta eller skogslappar,
skulle man ha kunnat ha förståelse för
detta förslag, men eftersom man inte
kunde få denna avgränsning så vågar
man sig inte på det.

Då frågar jag: Vad inträffar, om denna
avgränsning inte blir så där hundraprocentigt
riktig? Det kan väl inte bli någon
annan påföljd av ett misstag, än att en
eller annan skogslapp eller bofast lapp
får tillfälle att rösta på posten i stället
för i vallokalen. Men vilken olycka skulle
ha skett på grund därav? Jo, säger
konstitutionsutskottet, det kunde förtaga
valdagen dess karaktär av allmän medborgerlig
uppslutning kring valförrättningen.
Jag måste säga, att det övergår
mitt förstånd, att man inte vill närmare
gå in på en sakprövning av en metod
att underlätta för dessa människor att
avge sina röster.

Jag vill, herr talman, säga, att det sannolikt
inte här gäller något stort antal
medborgare, men den medborgerliga
rättigheten att rösta -— ja, även skyldigheten,
som herr Karl August Johanson
uttryckte sig — är, individuellt betraktad,
av sådan betydelse, att även om det
bara gäller något hundratal, som på
grund av att de bo på stort avstånd från
vallokalen inte få tillfälle att avgiva sina
röster men gärna vilja göra det, bör
man göra ett offer för att tillmötesgå
dem.

Det är detta oförstående i utskottsmajoritetens
ställningstagande som jag finner
vara ganska beklämmande. Vi befinna
oss väl ändå i en så pass långt framskriden
utveckling i fråga om parlamentarismen
och de mänskliga rättigheterna
att vad motionärerna föreslå skulle kunna
anses som en naturlig åtgärd.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Om rätt för samerna att rösta å postanstalt.

Herr NYSTRÖM: Herr talman! Jag vet
inte i vad mån denna fråga är mera aktuell
för Västerbotten än för Norrbotten;
jag vill bara nämna, att för Norrbottens
vidkommande är det mycket viktigt att
man åstadkommer någon särskild form
för röstavlämning för att den nomadiserande
samebefolkningen skall kunna
utöva sin rösträtt vid allmänna val.

Förra året framhöll konstitutionsutskottet
i anslutning till sitt utlåtande i
denna fråga, att svårigheterna att avgränsa
den kategori lappar, som det här
är fråga om, äro mycket stora, och det
är just detta som har föranlett konstitutionsutskottet
att även i år anse, att motionen
inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd. Det är emellertid just den
svårigheten, att man inte klart kan avgränsa
den kategori av lappar det här är
fråga om, som jag för min del anser vara
ett tillräckligt starkt motiv för att en
utredning bör åstadkommas. De nomadiserande
lapparna ha dock stora svårigheter
att brottas med för att kunna utöva
sin rösträtt. Därför har jag, herr
talman, inför denna kammare med dessa
ord endast velat anmäla, att jag helt
delar herr Näslunds synpunkter i denna
fråga.

Herr STEN: Herr talman! Det är anmärkningsvärt
, att konstitutionsutskottets
utlåtande inte bär något som helst
spår av att de berörda medborgarna ha
satts i tillfälle att uttala sin mening i
denna fråga. Jag har vid olika tillfällen
under ett tredjedels sekel lagt märke till
att den nomadiserande lappbefolkningen
har stor förmåga att i både tal och
skrift framlägga sina synpunkter i de
frågor, som beröra deras livsintressen.
Det skulle ur dessa synpunkter, när någon
sådan kommunikation inte ägt rum
under konstitutionsutskottets medverkan,
ha varit synnerligen önskvärt, att kammaren
hade gått på reservationen, så att
Kungl. Maj:t hade fått en anledning
att sätta sig i förbindelse med de medborgare,
som äro berörda av denna fråga
och som säkerligen skulle ha kunnat
både lämna sakliga upplysningar och

medverka till frågans lösning. Men när
inte någon av motionärerna eller reservanterna
har ställt ett sådant yrkande,
dristar jag mig inte att göra det utan
har endast velat konstatera det anmärkningsvärda
i det sätt, varpå konstitutionsutskottet
har behandlat denna fråga
med förbigående av den berörda medborgargruppen.

Häri instämde herr Näsgård.

Herr JOHANSON, KARL AUGUST:
Herr talman! Jag förstår egentligen inte
herr Sten, då han säger att det sätt, varpå
konstitutionsutskottet har behandlat
denna fråga, är anmärkningsvärt. Har
herr Sten kännedom om på vilket sätt
konstitutionsutskottet har behandlat frågan
såväl nu som vid två tidigare tillfällen?
Jag vet inte, om herr Sten, som
inte tillhör utskottet, kanske haft andra
källor att osa ur för att få den klarhet
i saken, som han tror sig ha. Själv anser
jag, att frågan har behandlats i önskvärd
ordning och med beaktande av alla de
synpunkter, som kunna komma fram, då
man vill nå ett resultat, som ger dessa
människor de rättigheter de kunna
fordra.

Jag citerade, herr Näslund, vad lappfogden
i Luleå sagt, därför att jag —
fastän det exemplet avsåg vissa värnpliktiga
men ändå gällde samma gränsdragning
som det nu är fråga om —
ville bevisa svårigheten att kunna avgöra
vilken eller vilka samer som skulle
få rättighet att avlämna sina röster på
postanstalt. Jag vill erinra herr Näslund
—• det är inte obekant vare sig för honom
eller för herr Nyström, som känner
till förhållandena i både Västerbotten
och Norrbotten — att det för lapparna,
när de vistas ute på renbeteslanden och
kanske ofta äro ända till femton eller
tjugo mil från sina boplatser, är avsevärt
kortare väglängd till vallokalen —
åtminstone är så fallet i Västerbotten där
vi ha fått det rätt bra ordnat i det avseendet
— än mellan renbeteslanden och
närmaste poststation. Därom är jag övertygad.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Om rätt för samerna att rösta å postanstalt.

Vidare böra herrarna, som hålla så
styvt på att man skulle ha gjort en utredning
på detta område, komma ihåg,
att konstitutionsutskottet och riksdagen
ha behandlat dessa frågor två gånger tidigare
utan att komma till annat resultat
än att man inte kunnat bereda dessa
samer denna rätt, därför att det så att
säga skulle rubba cirklarna.

Jag beklagar, herr talman, att man
inte utan vidare kan ge de nomadiserande
lapparna den rätt som här ifrågasatts.
Jag skulle inte ha haft något emot
det, men det är stora svårigheter, som
man först måste komma till rätta med på
den punkten, och därför har majoriteten
inom utskottet stannat vid det förslag,
som blivit utskottets, nämligen att
avstyrka motionerna.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag har
begärt ordet för att ställa ett yrkande,
fast jag i mitt första anförande lovade
att inte göra det. Jag finner nämligen,
att det är så pass stort intresse bland
kammarens ledamöter för denna fråga,
att jag tycker det är värt alt undersöka
vilken ståndpunkt de olika ledamöterna
inta.

Innan jag ställer detta yrkande, skall
jag be att få säga några ord till herr
K. A. Johanson. Herr Johanson förklarade,
att det finns lappar, som äro bosatta
närmare vallokalen än poststationen.
Men det spelar väl ingen roll i detta
sammanhang, ty då får väl lappen
själv avgöra, om han vill fara den längre
vägen och rösta genom posten eller
den kortare vägen och rösta i vallokalen.
Med den kännedom jag har om bebyggelsens
gleshet i dessa trakter tror
jag mig kunna försäkra, att om det förekommer
några sådana fall, så kunna
de räknas på ena handens fingrar, och
de böra ju inte få förycka det hela.

Sedan framhöll herr K. A. Johanson,
att konstitutionsutskottet under två föregående
år avstyrkt liknande motioner
och att riksdagen följt utskottet. Ja,
tacka för det, när vi motionärer för fridens
skull tyst och lugnt låtit motionerna
avlivas! Men nu ha vi kommit till

den tidpunkten, då vi tycka att det inom
konstitutionsutskottet borde ha växt
fram en något större förståelse för dessa
mänskliga rättigheter, ehuru det inte
är fråga om något större flertal personer.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Björck m. fl.
vid detta betänkande fogade reservationen.

Herr STEN: Herr talman! I anledning
av vad konstitutionsutskottets talesman
sade i sitt sista anförande fäster jag
kammarens uppmärksamhet på att jag
byggde mitt uttalande på det föreliggande
utlåtandet. Det bär inga spår av någon
som helst remiss och allra minst av
att den berörda befolkningen har varit
i tillfälle att säga sin mening. Det
framgick inte heller av den ärade representantens
anförande, att någon sådan
kommunikation har ägt rum vid något
tidigare tillfälle. Med anledning därav
ville jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att det här gäller en kulturellt
högtstående befolkningsgrupp, som kan
tala för sig själv, och att man inte behöver
gå till några fogdar för att få
veta, hur det ligger till och hur de det
gäller vilja ha det på detta område.

Efter det överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Om gemensam valdag för

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 50;

Nej — 67.

Därjämte liade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om gemensam valdag för andrakammarval
och landstingsmannaval.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av väckta
motioner angående utredning om
sammanförande av valen till riksdagens
andra kammare och valen till landstingen
till en gemensam valdag.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 114 i
första kammaren av herr Sunne m. fl.
och nr 154 i andra kammaren av herr
Alilsten m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning genom 1950 års folkomröstnings-
och valsättssakkunniga rörande
sättet för ett sammanförande av
valen till riksdagens andra kammare
och valen till landstingen till en gemensam
valdag.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

llcrr SUNNE: Herr talman! Denna fråga
har ju vid flera tillfällen varit före -

andrakammarval och landstingsmannaval.
mål för riksdagens prövning. Vid en tidigare
behandling yttrade en talare, att
frågan kanske ännu inte var mogen för
avgörande. Motionärerna hade nog
tänkt sig, att den nu efter tio års vila
skulle vara mogen för en utredning. Vi
tycka det är tydligt, att under den tid
som förflutit sedan ärendet senast behandlades,
erfarenheter och utveckling
ha visat, att det finns mycket starka
sakliga motiv för det utredningskrav,
som vi ha framställt. Inför det kompakta
motståndet från konstitutionsutskottet
anser jag det tämligen lönlöst att
här upptaga någon diskussion.

Vad utskottet anför i sin motivering
har icke övertygat mig och i all synnerhet
inte det nu gjorda tillägget angående
de primärkommuner — jag tror
det var sju stycken — där det var kommunala
val 1947. De politiska partierna
hade då den uppfattningen att utgången
vid dessa val skulle bli en sorts barometer
för hur den politiska ställningen
skulle bli följande år, då det förrättades
riksdagsmannaval. Men, som sagt,
inför ett enhälligt utskott står man ju
maktlös, och därför bär jag, herr talman,
icke något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 1 (bilaga
2) hade under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, till behandling upptagits vissa
under punkterna 1—14 i propositionen
närmare angivna spörsmål. Under
punkten 1 hade behandlats frågan om
åtgärder för ökad rationalisering inom
statsförvaltningen, under punkten 2 frågan
om vissa besparingsåtgärder och under
punkten G frågan om lönerevision
för kuratorer och socialassistenter.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. in.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet avfattat sin hemställan i två
särskilda, med I och II betecknade punkter.
I punkten I hade hemställts, att riksdagen
måtte

a) besluta, att de personalförteckningar,
som riksdagen fastställde innan riksdagen
meddelat beslut om lönereglering
för byråchefer m. fl. högre statstjänstemän,
skulle gälla endast i den mån icke
annat följde av vad riksdagen i samband
med behandlingen av nämnda löneregleringsfråga
beslÖte;

b) besluta, att det Kungl. Maj:t senast
för budgetåret 1950/51 lämnade bemyndigandet
att medgiva överskridande av
genom riksdagens beslut maximerade anslagsposter
till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,
eller till avlöningar till ickc-ordinarie
personal skulle efter utgången av budgetåret
1950/51 äga fortsatt giltighet under
budgetåret 1951/52;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 3 januari
1951 förordats medgiva det överskridande
av genom riksdagens beslut maximerade
anslag och anslagsposter, som
för budgetåret 1951/52 påkallades med
hänsyn till regleringen av befordringsgången
för biträdes- och amanuenspersonal
eller som för innevarande eller
nästkommande budgetår föranleddes av
ändrad dyrortsgruppering;

d) medgiva, att dvrtidstillägg åt vissa
befattningshavare i statens tjänst m. fl.
under budgetåret 1951/52 finge i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
förordade grunder utgå enligt
de närmare föreskrifter, som meddelades
av Kungl. Maj :t;

e) besluta, att utgifterna för dyrtidstillägg
skulle, där ej särskilt anslag för
ändamålet vore anvisat, bestridas från
de anslag eller andra medel, av vilka
utgifterna i övrigt för vederbörandes avlöning
bestredes.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Ang. ökad rationalisering'' inom statsförvaltningen
m. m.

Punkten 1.

I motiveringen till förevarande punkt
hade utskottet anfört bland annat:

»Vad först angår de i statsverkspropositionen
berörda åtgärderna för ökad rationalisering
inom statsförvaltningen
(punkt 1) lämnas i propositionen en redogörelse
för vissa av Kungl. Maj:t under
de senaste åren meddelade beslut,
varjämte frågan om formerna för den
framtida rationaliseringsverksamheten
upptages till behandling. Utskottet ansluter
sig till de riktlinjer, som härutinnan
uppdragits i propositionen, och vill
särskilt understryka uttalandet att självverksamhet
i fråga om rationalisering är
en ämbetsuppgift för alla förvaltande organ,
vilken åvilar statsorganen såsom
sådana och bör ägnas fortlöpande uppmärksamhet.

Beträffande den under rubriken vissa
besparingsåtgärder (punkt 2) berörda
frågan om generell beskärning av aviöningsanslagen
i förhållande till budgetåret
1950/51 har anförts, att i fråga
om vissa myndigheter och institutioner
en beskärning med ca 3 procent ansetts
böra genomföras. Därvid har man allmänt
utgått från att icke alltför stora
olägenheter i fråga om den myndigheten
åvilande verksamheten skola behöva
uppkomma. Den närmare tillämpningen
för de olika verken av ifrågavarande regel
framgår av vad som föreslås under
de olika huvudtitlarna. Utskottet finner
visserligen, att vissa invändningar kunna
riktas mot en schematiskt verkande nedskärningsregel
av ifrågavarande slag men
har icke funnit anledning framtälla någon
erinran mot vad i detta sammanhang
i statsverkspropositionen uttalats
i berörda hänseende. Även i övrigt ansluter
sig utskottet till vad under förevarande
punkt anförts.»

Beträffande åtgärder för ökad rationalisering
inom statsförvaltningen och vissa
besparingsåtgärder hade reservation
anmälts av herrar Ohlon, Lundqvist,
Skoglund i Doverstorp, Ståhl och Hjalmarson,
vilka dock ej antytt sin mening.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Vid
behandlingen av detta ärende i statsutskottets
plenum anslöt jag mig till ett
där framställt yrkande om ärendets återförvisande
till femte avdelningen för att
man på avdelningen skulle överväga, om
icke vissa synpunkter, som under debatten
i utskottets plenum hade framförts,
borde ge anledning till viss omformulering
och komplettering av avdelningens
förslag till utlåtande i vad gäller ökad
rationalisering och ytterligare besparingsåtgärder,
alltså de två första styckena
av utskottets motivering. Detta förslag
avvisades, vilket jag för min del beklagar.
Enligt min mening äro utskottets
uttalanden på dessa punkter alltför vaga
och intetsägande. Det är visserligen
sant, att när det gäller ökad rationalisering
är det gott och väl, att utskottet uttalar
sin anslutning »till de riktlinjer
som uppdragits i propositionen» och
.särskilt understryker uttalandet »att
självverksamhet i fråga om rationalisering
är en ämbetsuppgift för alla förvaltande
organ, vilken uppgift åvilar statsorganisationerna
som sådana ocli bör
ägnas fortlöpande uppmärksamhet». Kan
emellertid, herr talman, ett sådant platoniskt
instämmande i Kungl. Maj:ts uttalanden
och förslag anses till fyllest?
Nog borde väl riksdagen ändå ha känt
behov av att i en så viktig fråga som
denna något närmare utveckla sina egna
synpunkter, och nog borde väl under alla
förhållanden riksdagen ha begärt att särskilda
direktiv nu av Kungl. Maj:t skulle
utfärdas till de olika ämbetsverken och
myndigheterna med understrykande av
denna plikt och även med en anmodan
att nu utan tidsutdräkt göra en ingående
översyn var och en inom sitt verksamhetsfält
och sedan till Kungl. Maj:t inkomma
med redogörelse för vad sålunda
har åstadkommits.

Jag vill, herr talman, för min del på
intet sätt förringa det värdefulla arbete,
som statsrådet Danielson utfört för att
åstadkomma ökad rationalisering inom
statsförvaltningen. Det resultat som här
uppnåtts måste rättvisligen sägas vara
ganska aktningsbjudande, även om tyvärr
spåren av detta arbete på statsvcrks 2

Första kammarens protokoll 1951. Nr s.

propositionens utgiftssidor äro skäligen
blygsamma liksom tyvärr även, såvitt jag
förstår, lättnaderna för den stora allmänheten
synas bli.

Att komma till rätta med den labyrint,
som våra dagars statsmaskineri utgör, är
förvisso ingen lätt sak. Vilja vi nå en
verklig rationalisering och en påtaglig
lättnad även för den stora allmänheten,
är jag för min del övertygad om att vad
som hittills gjorts och redovisats endast
får betraktas som ett första steg och att
ytterligare ingripanden måste till, avseende
åtgärder av skilda slag på olika
håll inom statsförvaltningen. Jag skall
här inte ta upp tiden med att gå
igenom olika förvaltningsområden för
att närmare belysa detta. Vad jag i detta
sammanhang skulle vilja betona, är
endast angelägenheten av att rationaliseringsarbetet
fortsättes och att därvid regeringen
bör finna det angeläget att
själv alltjämt ha ledningen och se till, att
verksamheten bedrives med all möjlig
skyndsamhet.

Jag har fäst mig vid att i det i statsverkspropositionen
omnämnda cirkuläret
den 6 juni 1947 särskilt underströks,
att kraven på säkerhet i ärendenas avgöranden
icke genom ett enklare förvaltningsförfarande
komme att eftersättas.
Ja, herr talman, om det är något
som är karakteristiskt för svensk förvaltningsverksamhet
över huvud taget,
så är det väl grundligheten och exaktheten
även i de minsta detaljer. Alla äro
vi väl även överens om att varje fråga
bör prövas med objektivitet och med
den grundlighet som frågan förtjänar,
men jag undrar, om inte mången gång
grundligheten drives långt utöver vad
frågans vikt motiverar. Man bör akta sig
så att grundligheten icke drives till att
bli något självändamål.

Det viktigaste är förvisso, att de statliga
arbetsuppgifterna väsentligt begränsas
till vad som är starkt erforderligt, att
dessa arbetsuppgifter sedan hänvisas att
handläggas inom de organ och på de
tjänsteställen som lättast kunna ombesörja
dem och att de där sedan organiseras
så rationellt som möjligt. Här liar
jo under senare år växt upp eu hel flora

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

av nya ämbetsverk ocli närbesläktade
statliga organ samtidigt som det statliga
ingripandet växt ut mer och mer
och gått mer och mer i detalj på område
efter område. Att här vore värdefullt
med en ingående objektiv prövning av
vad som numera verkligen är erforderligt,
synes mig ganska naturligt. Jag vill
i detta sammanhang också gärna understryka,
att en rationalisering ingalunda
är liktydigt med att utan vidare bara
minska arbetskraften inom olika verksamhetsområden
eller sänka dennas kvalitet.

Ingen av de i propositionen omnämnda
utredningarna synes ha rört statens
affärsdrivande verk. Detta anser jag för
min del mycket beklagligt. Här kunde
säkerligen genom organisatoriska förändringar
mycket av värde stå att vinna.
Att den nuvarande organisationen av
affärsverken med dessas ganska starkt
beskurna handlingsfrihet lämnar mycket
övrigt att önska även ur rationaliseringssynpunkt,
lärer väl icke kunna förnekas.
Alla måste väl med dagens situation för
ögonen erkänna, att större handlingsfrihet
i olika avseenden här är starkt av
behovet påkallad, och här finnes, såvitt
jag förstår, stark anledning för regeringen
att äntligen gå från ord till handling.
Utredningar och förslag finnas sedan decennier
tillbaka staplade på hög i kanslihuset.

Sedan skulle jag också, herr talman,
vilja säga några ord beträffande de besparingsåtgärder
från 1950 års besparingsutredning,
för vilka i propositionen
lämnas redogörelser, ävensom om
de förslag till åtgärder, vartill dessa föranlett
från Kungl. Maj:ts sida. Jag förstår
väl att, såsom finansministern
framhållit, omfattande utredningar och
remissförfaranden kunna göra det omöjligt
att till innevarande riksdag ta ställning
till alla mera genomgripande besparingsförslag
från den Wärnska utredningen.
Bortser man från subventionsavvecklingen,
måste man väl emellertid
med beklagande konstatera, att de
konkreta förslag till besparingar som
nu framlagts för budgetåret 1951/52 giva
ett besparingsresultat som •— för att

använda finansministerns ord — är »relativt
litet i förhållande till budgetens
totala utgiftssumma». Det förefaller mig
därför ganska anmärkningsvärt, att utskottet
även på denna punkt har begränsat
sina uttalanden på sätt som skett
och icke har haft någonting mera att
säga än att utskottet känner viss tveksamhet
inför den generella treprocentiga
besparingen men i övrigt endast
uttalar sin anslutning till vad finansministern
anfört. Nog borde väl åtminstone
ett uttalande ha gjorts, att riksdagen, sedan
besparingsutredningens förslag i vederbörlig
ordning remissbehandlats, bör
få sig förelagt förslag till utgiftsbegränsningar
av en helt annan och betydligt
större storleksordning än som nu framlagts.

I anledning av den generella beskärningen
av avlöningsanslagen i fråga om
vissa myndigheter och institutioner skulle
jag för min del vilja ifrågasätta, om
det inte vore ett praktiskt tillvägagångssätt,
att Kungl. Maj:t anbefallde berörda
myndigheter och institutioner att snarast
möjligt utreda återverkningarna på
deras verksamhet, dennas omfattning
och organisation, t. ex. vilka beskärningar
av olika arbetsuppgifter som
skulle bli nödvändiga, därest totalutgifterna
skulle minskas med ett belopp
motsvarande viss procent, förslagsvis
fem och alternativt tio procent. Först
sedan en sådan kartläggning skett, är
det väl möjligt för statsmakterna att
ta ställning till nedskärningens omfattning
inom olika grenar av den statliga
verksamheten.

Detta är, herr talman, några reflexioner
som jag har gjort och här velat
framföra, då tillfälle icke erbjöds att
vid statsutskottets plenum avge någon
motiverad reservation. Jag vill sluta med
att uttala den förhoppningen, att de synpunkter,
som jag här tillåtit mig framföra,
skola vid ärendets fortsatta behandling
inom regeringen tagas under
närmare prövning.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
tror att jag bedömer saken riktigt, om
jag säger att det inom statsutskottet

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

knappast rått några delade meningar om
huruvida dessa rationaliserings- och besparingsåtgärder
skulle fortsättas eller
inte. Jag tror att i det fallet såväl majoriteten
som den minoritet, för vilken
herr Lundqvist gjort sig til! talesman,
är fullt enig om att dessa åtgärder böra
fortsättas. I propositionen har lämnats
eu redogörelse för vad som hittills har
gjorts på dessa områden. Herr Lundqvist
klandrar femte avdelningen för
att den icke kommit med något annat
förslag än om anslutning till vad i propositionen
anförts. Ja, jag måste säga,
att det väl heller inte från reservanternas
sida kommit fram någonting nytt,
som man kan taga närmare fasta på.
•lag kan inte ens förstå, att herr Lundqvist
nu i sitt anförande har kommit
med någonting, som skulle kunna vara
av större värde i det fortsatta arbetet på
här ifrågavarande område.

För min personliga del är jag fullt
övertygad om att det just i fråga om rationaliseringen
inom den statliga förvaltningen
ännu finns åtskilligt att göra,
men jag tyder uttalandena i propositionen
så, att det är meningen att man
skall fortsätta på den väg man här slagit
in på. Statsutskottets femte avdelning har
heller inte ansett det vara påkallat att
söka komma med några nya förslag, när
vi haft för oss redovisat vad som ligger
till grund för Kungl. Maj:ts ställningstagande.
Jag syftar framför allt på
1949 års rationaliseringsutredning och
beträffande besparingsåtgärderna 1950
års besparingsutredning. Då Kungl.
Maj:t icke ansett sig kunna följa exempelvis
rationaliseringsutredningens förslag
om det större rationaliseringsorgan,
som skulle bildas genom att sakrevisionen
och organisationsnämnden skulle infogas
i statskontoret, så ha vi inom avdelningen
funnit skälen för detta ställningstagande
så starka, att vi även i det
fallet inte ansett oss böra hävda någon
annan mening.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Avdelningens ordförande

har gjort gällande, att det icke finns någon
meningsskiljaktighet mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten. Jag har
mycket svårt att förstå det. Herr Sundelin
säger vidare, att jag inte heller har
kommit med något nytt. Jag ber då att
få rekommendera till genomläsande det
anförande som jag hållit, när det kommer
i tryck, ifall herr Sundelin inte kunde
följa med, fastän jag tyckte att jag
talade ganska tydligt.

Herr Sundelin gjorde vidare gällande,
att femte avdelningen icke hade ansett
någon anledning föreligga att komma
med något eget förslag utan hade nöjt
sig med vad som här är framlagt. Jag
skulle då bara vilja fråga herr Sundelin,
om alltså inom femte avdelningen alla
verkligen varit fullt nöjda med de rationaliseringsåtgärder,
som hittills genomförts,
och om detta är allt som man där
alltså väntat sig, när man tidigare talat
om att söka åstadkomma en förenkling
av förvaltningen. Jag har i så fall en helt
annan mening än herr Sundelin. Likaså
tycker jag nog, att när det gäller besparingarna
skulle det väl ändå inte ha skadat,
om riksdagen, därest den nu verkligen
vill en effektivare besparing, hade
talat om detta för regeringen. Jag förmodar
att även finansministern i sin strävan
efter en nedskärning av utgifterna
skulle ha satt värde på en sådan uppmuntran.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag ber att få göra några strödda reflexioner
till det första anförande, herr
Lundqvist nyss höll. .lag vill då börja med
att uttala min särskilda glädje över att
även herr Lundqvist, som representerar
reservanterna, har velat uttala sin uppskattning
av det arbete som statsrådet
Danielson utfört på detta område. Jag
tror det är rättvist att säga, att en enskild
man aldrig tidigare har gjort så
mycket på detta område, som statsrådet
Danielson har gjort. Han har med stor
energi gripit sig an med detta vidlyftiga
arbete, och jag tror jag kan säga, att de
resultat han nått iiro ganska betydande,
01,1 jag mäter dem efter vad man annars

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

har kunnat åstadkomma i sådana avseenden.
Jag menar därför, att statsrådet
Danielson är tack värd för sitt osjälviska
arbete med denna mycket otacksamma
uppgift.

När herr Lundqvist efterlyste särskilda
direktiv till verken rörande det fortsatta
rationaliseringsarbetet, riktade han
sig främst till statsutskottet och efterlyste
dess initiativ. Men det kanske kan i
någon mån vara förklarligt, om statsutskottet
inte har givit sig in på att skriva
någonting på den punkten, då det väl
inte varit obekant, att sådana direktiv
varit under utarbetande i Kungl. Maj :ts
kansli och att det nu föreligger ett cirkulär,
som är intaget i Svensk författningssamling
och riktat till alla statliga
myndigheter, där de åläggas att utse särskilda
rationaliseringsföredragande inom
verken och där de få instruktioner om
att inifrån verken taga upp frågor om
den fortsatta rationaliseringen.

Jag tror att herr Lundqvist ingalunda
är ensam om den uppfattningen, att vad
som hittills har skett icke får vara ett
avslutat helt utan får vara en början,
som skall fortsättas inom alla områden.
Det är ju också regeringens mening, och
jag vill i detta avseende endast fästa uppmärksamheten
vid att i förra konseljen
kommunikationsministern skaffade sig
ett bemyndigande att tillkalla särskilda
utredningsmän för att försöka minska
krånglet inom byggnadsväsendet i alla
dess olika förgreningar. Jag tar detta
bara som ett exempel för att visa, att
ingen menar att vi nått ett avslutat helt,
utan att ansträngningarna äro avsedda
att fortsätta.

Slutligen vill jag med anledning av
herr Lundqvists admonition till statsutskottets
femte avdelning för att den inte
skrivit någonting med större stil om det
fortsatta besparingsarbetet säga, att jag
föreställer mig, att bakom denna moderation
i utskottets skrivsätt ligger, att man
inser, att besparingar i statens utgifter
icke kunna vinnas genom trumpetstötar,
utan att det är det långvariga, sega arbetet,
som där kan i någon mån krönas
med framgång. Jag vill försäkra herr
Lundqvist, att ifrån min sida kommer

det arbetet att fortsättas, och del finns
ju en bakgrund för dessa ansträngningar
vid detta års riksdag i 1950 års besparingsutrednings
förslag.

Jag vet inte, om herr Lundqvist gav
mig någon kritik för att jag inte kunnat
följa besparingsutredningen längre än
jag gjort. Det finns möjligheter för riksdagen
och dess olika ledamöter att påvisa,
i vilka fall jag där borde ha gått
längre. På det viset få vi upp de frågorna
till en allmän diskussion här i kamrarna.
Jag vill emellertid bara understryka
vad jag nyss anförde, att det inte är
lätt att spara. Man kan inte vinna resultat
bara genom stora yttre åthävor,
utan vad som kräves är ett systematiskt
arbete på längre sikt. Jag hoppas att det
arbetet skall fortsätta och vinna förståelse
inom både regeringen och riksdagen,
det sista är inte det minst viktiga.

Herr LUNDQVIST (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill till herr finansministern
uttala min tacksamhet för de
upplysningar som bär lämnats beträffande
cirkuläret till olika myndigheter med
direktiv om krafttag i fråga om rationaliseringen.
Jag har deltagit i statsutskottets
behandling av detta ärende, och där
har i varje fall ingenting nämnts om denna
sak. Om cirkuläret inte redan har
kommit ut, förmodar jag att -det i alla
fall är på väg, och jag vill som sagt uttala
min glädje över att detta önskemål
nu blir effektuerat.

Jag har för min del inte trott att man
skulle kunna åstadkomma besparingar
genom några trumpetstötar, men jag hade
tänkt mig att det skulle vara värdefullt
att riksdagen sade ifrån, om den
hade uppfattningen att det finns andra
områden och andra vägar att komma
fram på för att nå både rationalisering
och besparingar. Och jag har tillåtit mig
att här antyda, att om man vill genomföra
en verklig rationalisering, måste
man nog låta strävandena gå ut över vidare
fält. Då bör man söka få till stånd
en verklig nedskärning av den statliga
verksamheten på sådana områden, där
det, så vitt jag förstår, skulle kunna ske.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

Mitt syfte var alltså bara att visa, att det
finns sakligt underlag också i detta avseende
för det yttrande jag tillät mig
fälla.

Herr OHLON: Herr talman! Eftersom
jag har undertecknat den blanka reservationen,
vill jag avge en förklaring om
varför jag har gjort det.

Det är tydligt att frågan om rationalisering
och besparingar håller på att glida
över från det tekniska till det politiska
planet. Vi ha ju i dagens tidningar
kunnat läsa, att finansministern måst
vidtaga den uppseendeväckande åtgärden
att reservera sig till statsrådsprotokollet
i en angelägenhet, som sammanhör
med denna verksamhet.

Jag har också ansett att utskottet, när
man anslagit inte mindre än nio sidor i
utlåtandet för att referera vad Kungl.
Maj :t har sagt, borde kunnat utveckla sina
tankegångar något mer än som skett
på den halva sidan i yttrandet, där utskottet
bara nickar bifall till vad Kungl.
Maj:t bär föreslagit. Riksdagen får inte
urarta till att bli någon sorts Krolloper,
där det enda som förekommer är att
man bekräftar vad Kungl. Maj :t behagar
komma med.

Jag skulle tro att det finns rätt mycket
att göra på detta område särskilt inom
de grenar av förvaltningen, som ha
att dras med historiska relikter. Jag
minns, hur man i England upptäckte de
mest förunderliga ting, när man där på
1920-talet satte i gång med att svinga
Geddesyxan. Man kunde sålunda konstatera,
att det i Towern fanns två fångvaktare
som inte hade någon uppgift att
fylla. Då man började forska närmare i
saken, visade det sig att deras uppgift
en gång hade bestått i att bevaka en mycket
farlig politisk fånge. Denne hade för
300 år sedan lämnat detta jordiska och
övergått till de sällarc jaktmarkerna,
men fångvaktarna hade funnits kvar generation
efter generation!

Så illa ställt är det väl inte i vårt land,
men nog har man ofta den känslan, särskilt
om man är verksam inom statens
domäner, att där förekomma många

onödiga ting. Alla möjliga saker, som begäras
av myndigheterna, kunna naturligtvis
motiveras. Hela svenska folket
skulle rent av kunna sättas att bli inspektörer,
kontrollanter och tillsynsman
— allt i perfektionismens tecken. Jag
skall ta ett exempel.

Jag tror att det var år 1910 som censorerna
i studentexamen genom en ny
förordning ålades att ta hänsyn till föregående
prestanda vid sin bedömning
av huruvida en abiturient skulle underkännas
eller godkännas. För detta ändamål
beslöts det att rektorsämbetena
skulle uppgöra s. k. treterminskataloger
för varje elev, upptagande alla vitsord
under de tre sista terminerna, d. v. s.
30—40 vitsord per abiturient. Uppgifterna
skulle lämnas i två exemplar på så
stora papperssjok, att man inte kunde få
genomslag med skrivmaskin vid arbetet.
Här om året dekreterades det, att
alla dessa vitsord därutöver skola upptagas
på fyra kort, avsedda för censorerna
— i vanliga fall är det bara tre
censorer i varje grupp, men det kan ju
slumpa sig så att en grupp får fyra censorer,
och därför skall det vara fyra
kort. Detta betyder att rektorerna för
varje elev få avlämna över 200 vitsord.
För en kull på 100 abiturienter blir det
20 000 vitsord, och för landets samtliga
4 300 abiturienter blir det 860 000 vitsord
på ett enda år.

Allt detta kan ju motiveras, men vad
skall det tjäna till? Dessa betygsuppgifter
ha nämligen intresse endast när det
gäller abiturienter, som stå på gränsen
till att underkännas; de andra betygen
ha intet som helst intresse i detta
sammanhang. Men härtill kommer att det
numera finns ett s. k. lärjungekort för
varje elev, där allt som hänt eleven under
hans skolgång finns antecknat. Dessa
kort innehålla vida mera än de för
censorerna speciellt uppgjorda korten.
Det kunde därför räcka med att man
ställde in registret med dessa lärjungekort
i censorsrummet under studentexamen.
Då vore man fri från allt det myckna
besväret med treterminskatalogerna.
Hur många skrivbiträden betyder detta
per år?

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen ni. m.

Detta är bara ett exempel på hur man
undan för undan utvecklar en verksamhet,
även sedan verksamheten som sådan
blivit ganska meningslös. Jag menar att
så som läget nu är, borde nog utskottet
ha gett Kungl. Maj:t sitt stöd, och med
Kungl. Maj:t avser jag i detta sammanhang
rikets finansminister. Allteftersom
besparingsaktioncn fortsätter, föreställer
jag mig nämligen att den kommer att
mer och mer glida in på det politiska
planet, och då är det angeläget att finansministern
får allt stöd från riksdagens
sida.

Det har sagts att besparingsutredningens
förslag inte avsatt så stora spår i
årets statsverksproposition. Det beror på
hur man räknar. Subventionernas avveckling
betydde ju högst avsevärda besparingar,
men därvidlag få vi komma
ihåg att alla de prisförhöjningar och lönerörelser,
som följt i denna speciella besparingsaktions
spår, ha medfört att bördan
genom de ackumulerade prisstegringarna
avvältrats på spararna. Skola
vi vinna någonting för landet i dess helhet,
måste vi nog gå in på områden, där
besparingarna kanske komma att innebära
en viss standardsänkning. Som exempel
kan jag här ta statsanslagen till de
fria resorna. Det är klart att dessa anslag
enligt den gamla ordningen mycket
väl kunna motiveras, men är inte detta
ett sådant verksamhetsfält, där staten
skulle kunna strypa till en smula utan
att den enskilde behövde lida alltför
mycket?

Detta var, herr talman, en förklaring
till att jag anslutit mig till reservationen.
Utskottet hade enligt min mening
bort skriva mera energiskt för att stödja
finansministern i detta avseende —
han är dock ute på rätta vägar.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman!
Statsutskottet har i andra stycket av sitt
yttrande accepterat en generell nedskärningsregel
när det galler avlöningsanslagen
för statliga verk och institutioner.
Man har visserligen undantagit de statliga
sjukhusen, försvarskrafterna, domstolarna,
universitet ocli högskolor samt

allmänna undervisningsanstalter såsom
folkskolor, läroverk m. fl., men övriga
verk och institutioner inom statsförvaltningen
skulle komma att drabbas av en
generell beskärning med tre procent av
avlöningsanslagen.

Jag anser detta vara ganska betänkligt.
Innan man kan företaga reduktioner
och besparingar av detta slag, måste man
väl ändå undersöka var det finns möjlighet
att sätta in en stöt för att spara.

Utskottet skriver i slutet av det nämnda
stycket på s. 28: »Utskottet finner

visserligen, att vissa invändningar kunna
riktas mot en schematiskt verkande
nedskärningsregel av ifrågavarande slag,
men har icke funnit anledning framställa
någon erinran mot vad i detta sammanhang
i statsverkspropositionen uttalats
i berörda hänseende. Även i övrigt
ansluter sig utskottet till vad under förevarande
punkt anförts.»

Jag skulle be att få föreslå, herr talman,
att detta avsnitt i andra stycket av
utskottets yttrande i stället får "följande
lydelse: »Utskottet finner sig icke kunna
godtaga en schematiskt verkande nedskärningsregel
av ifrågavarande slag,
enär densamma skulle kunna medföra
rubbningar i göromålens behöriga gång
inom respektive verk. I varje fall finner
utskottet, att densamma icke bör vinna
tillämpning innan närmare utredning av
de olika verkens behov företagits.»

Jag ber att få yrka, herr talman, att
denna ändring göres i utskottets motivering.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag begärde
ordet närmast för att svara på
herr Lundqvists direkta fråga, om statsutskottets
majoritet var belåten med de
rationaliseringsåtgärder som vidtagits.

Nej, det äro vi inte, utan vi vänta givetvis
en fortsättning. Och så vitt jag
förstår, framgår det av propositionen
att en fortsättning kommer att följa. Vi
äro således inte alls belåtna med vad
som hittills uträttats på detta område
utan vänta, liksom förmodligen också
herr Lundqvist, på en fortsättning.

Herr Ohlon har här sagt, att det mås -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

te vara av värde att regeringen och
främst finansministern får riksdagens
stöd i sina strävanden. Inom utskottet
ha vi ansett, att riksdagen faktiskt har
givit sitt stöd åt dessa strävanden i och
med att utskottets utlåtande bifalles.
Sedan kan det givetvis diskuteras, huruvida
anslutningen till dessa strävanden
borde formuleras i mer eller mindre
kraftiga ordalag. Det är ju eu bedömningsfråga,
men jag förmodar att verkan
kommer att bli enahanda oavsett
vilken nyans i formuleringen man väljer.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag är i
den lyckliga situationen att jag kan instämma
i åtskilligt av det som föregående
talare här ha framfört. Jag begärde
emellertid ordet för att göra några
spridda anmärkningar till de strödda
reflexioner, som finansministern delgav
kammaren.

Jag vill från början säga ifrån, att
den svenska statsförvaltningen, så långt
jag känner förhållandena, inte är något
Augiasstall där en mera allvarlig upprensning
behöver göras. Jag tror att våra
svenska ämbetsverk i många stycken
ha en fullgod organisation och att en
karikatyr sådan som den Strindberg en
gång gav i »Röda rummet» inte kan motiveras
i nuvarande situation — den var
säkerligen felaktig även då den först
offentliggjordes. Emellertid finns det en
tendens i den svenska politiken som vi
måste se upp med, nämligen benägenheten
att utvidga statsverksamheten till
ständigt nya områden. Denna tendens
för med sig dels ökade statsutgifter och
dels ett vidgat personalbehov, men pengar
och personal äro två ting som vi ha
ont om här i landet — framför allt är
bristen på kvalificerad personal stor.
Det är inte minst ur dessa synpunkter
som vi måste ta itu med ett rationaliseringsarbete
i syfte att dels begränsa utgifts-
och personalbehov för de uppgifter
statsverksamheten redan har och
dels hindra att den statliga verksamheten
breder ut sig över alltför många
nya områden.

Det skulle kanske vara av intresse att
i detta sammanhang upptaga vissa detaljfrågor
till en närmare behandling.
Jag skall inte besvära kammaren därmed,
men eftersom herr Ohlon nu särskilt
nämnde censorernas och läroverkens
befattning med treterminskatalogerna,
vill jag säga att det egentligen är,
eller i varje fall har varit, mycket värre
än som framgick av vad han här anförde.
Då dessa treterminskataloger föreligga,
måste nämligen censorerna själva
sitta under ett par dagar och göra
avskrifter ur dem. Jag tycker att detta
avskrivningsarbete är så litet kvalificerat,
att det borde kunna utföras av en
billigare arbetskraft. Jag hoppas att man
nu har genomfört en reform på den
punkten, men ännu för några år sedan
hade det inte skett. Jag minns mycket
väl att jag för min del redan på 1930-talet påyrkade en sådan reform.

Frågan om kommittéväsendet har här
trätt i förgrunden. Jag har ju varit i
tillfälle att se åtskilliga utländska utredningar
och har inte kunnat undgå
att lägga märke till först och främst att
utredningarna göras mycket snabbare
i andra länder än här i Sverige och vidare
att rapporterna inte få det stora
omfång, som ofta utmärker de svenska
utredningarna. Ingen av oss vill väl yrka
på att detta arbete skall göras mindre
samvetsgrant och ordentligt än som
nu är fallet här i Sverige, men å andra
sidan kan det inte förnekas att en del
oskick här har förekommit, och jag tror
att det är av yttersta vikt att vederbörande
statsråd eller någon central instans,
anknuten till Kungl. Maj:ts kansli,
kan hålla efter sådant. Jag vet att en
kommitté år 1944 förordade, att statens
samhällsvetenskapliga forskningsråd eller
rättare sagt dess kansli skulle följa
med utredningsväsendet och särskilt ge
de nya kommittéordförandena och deras
kanslier upplysningar om sådana utredningar
som redan föreligga. Vid en
granskning av olika kommittébetänkanden
visar det sig nämligen ofta, att de
inrymma utredningar som redan tidigare
blivit gjorda av andra. Detta förhållande
är inte så märkvärdigt, ty det

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. okad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

finns vissa problem som komma igen i
utredning efter utredning. Sådana spörsmål
gälla t. ex. befolkningsutvecklingen
här i landet och flykten från landsbygden.
På dessa områden ha specialundersökningar
gjorts, som egentligen
skulle varit onödiga, om kanslierna i
vederbörande kommittéer känt till vad
som redan tidigare blivit gjort. Jag kan
i detta sammanhang lämna den praktiska
upplysningen, att riksdagsbiblioteket
nu har försökt skaffa en så långt
möjligt fullständig samling av tryckta
och otryckta utredningar. Man har alltså
möjlighet att här i detta hus bilda
sig en uppfattning om vilka problem
som redan ha blivit utredda, lag skulle
tro att vi allesammans i större eller
mindre utsträckning ha erfarenhet av
hur man vid planläggningen av arbetet
inom olika kommittéer och utredningar
kan göra sig skyldig till ett och annat
misstag i detta avseende, och jag skulle
för min del gärna se att Kungl. Maj :t på
något sätt skaffade sig möjlighet att
överblicka vad som sker på detta område.

Vissa rationaliseringsorgan finnas redan.
Vi ha organisationsnämnden och
sakrevisionen, och vi ha nu, som finansministern
erinrade om, statsrådet Danielson.
Finansministern framhöll att
statsrådet Danielson hade gjort en ganska
betydande insats i kampen mot
Krångel-Sverige. Jag tror att vi allesammans
skulle vara tacksamma, om finansministern
ville giva denna kammare
upplysning om vari statsrådet Danielsons
insatser egentligen ha bestått. Jag
vet nämligen att det är ganska många av
kammarens ledamöter som inte ha märkt
så mycket av dessa insatser. Jag framför
inte denna min fråga i ett kritiskt
sinnelag, utan jag vill ha en upplysning,
och jag tror att det är många med mig
som skulle önska och behöva information
på denna punkt.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag kan ju inte här ingå på någon detaljerad
beskrivning av alla de resultat
statsrådet Danielsons arbete givit, men

en sak är känd och kan i siffror angivas:
genom statsrådet Danielsons arbete
ha över 10 000 ärenden, som tidigare
ankommit på Kungl. Maj:t, hänförts till
underliggande myndigheter. Genom denna
decentralisering, som sålunda är av
betydande mått, har omgången blivit
mindre. Tidigare var det regel att yttrande
först skulle lämnas av vederbörande
myndighet och beslut därefter
fattas av Kungl. Maj :t. Eftersom verken
redan tidigare fått göra utredningsarbetet,
ha de i allmänhet kunnat åtaga sig
uPPgiften att fatta beslut i alla dessa
ärenden utan att personalen behövt utökas.
Och i Kungl. Maj :ts kansli har
det varit möjligt att på vissa områden
minska personalen och att på andra underlåta
att öka den. Redan denna omständighet
utgör ett belägg för att statsrådet
Danielsons verksamhet givit goda
resultat. För övrigt har han verkat stimulerande
på många områden och tagit
initiativet till olika utredningar som
gett resultat.

Det finns alldeles säkert i vår statsförvaltning
många ting som äro onödiga
och även gammalmodiga, även om
de inte äro så gammalmodiga som åtskilliga
företeelser i den engelska statsförvaltningen.
Jag är också för min del
alldeles på det klara med att vi måste
göra vad vi kunna för att uppnå en
bättre tingens ordning. Men det är inte
så lätt att uppspåra allt som inte är bra.
Jag tar bara det exempel, som herr Ohlon
här framförde och som herr Andrén
underströk. Herr Andrén har, så
vitt jag vet, varit ecklesiastikminister
under den tid som denna anordning
fungerat. Jag klandrar honom inte för
att han icke hittade och rådde bot på
krånglet just under den tiden, men det
är väl i alla fall ett exempel på att man
bör vara måttlig i sina anspråk.

Att våra svenska utredningar ofta ta
en oproportionerligt lång tid, vill jag
visst understryka, men 1950 års besparingsutredning
arbetade i alla händelser
snabbt, och den bör alltså vara ett exempel
som herr Andrén kan gilla.

Herr Ohlon fann det uppseendeväckande
att jag i regeringen har reserve -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

rat mig beträffande en kungl. proposition.
Detta är för mig inte alls någonting
uppseendeväckande. Jag har under
min politiska bana åtskilliga gånger varit
med om att sådant bär förekommit
utan att det tillmätts någon så stor betydelse.
Jag skall inte ingå på sådana
omständigheter som äro enkla och självklara
när det gäller att bedöma, hur en
regering ibland måste handla. Jag vill
bara säga att denna reservation från
min sida omöjligt kan ha fört över frågan
om rationaliseringsarbetet från det
tekniska till det politiska planet. Avgörandet
i fråga om alla dessa åtgärder
måste ju träffas på det politiska planet.
Jag är mycket tacksam för att herr Ohlon
inte sade att frågan om rationaliseringsarbetet
genom min reservation
kommit ut på det partipolitiska planet
— reservationen innebär otvivelaktigt
just det, att vi inom det socialdemokratiska
partiet inte tänka låta dessa rationaliserings-
och besparingsproblem
bli partipolitiska frågor, utan att vi
förutsätta att det i olika hänseenden
kan råda skilda meningar inom partierna.

Herr Ohlon sade att riksdagen borde
ge mig stöd i arbetet för att åstadkomma
besparingar, och jag är mycket tacksam
för det, men jag har å andra sidan
inte anledning att ingå på frågan om
vad statsutskottet här skulle ha kunnat
göra -— den saken få väl herrarna klara
upp inbördes. Jag vill bara säga att
jag blir ännu mera tacksam, om jag får
detta stöd i de konkreta punkterna under
den fortsatta riksdagsbehandlingen
av dessa frågor.

Jag skulle vilja tillägga att man genom
ett stöd åt mig på konkreta punkter
kan i någon mån motarbeta den tendens
till utökad statsverksamhet, som
herr Andrén varnade för. Riksdagen är
ju inte nu för tiden den instans, som
hårdast motsätter sig förslag att inrätta
nya tjänster. Tvärtom har jag under
de senaste åren gång på gång måst föra
mycket hårda strider för att hindra
beslut om en ansvällning av statsverksamheten,
ibland med, men ofta utan
framgång.

Herr MOGÅRD: Herr talman! Det är
alltid mycket populärt att föreslå besparingsåtgärder
i tider som äro lika dem
vi nu leva i, och det är samtidigt vanligt,
att det, som föreslås, är föga gripbart;
det är fromma önskningar som
sällan beledsagas av rent praktiska förslag
på bestämda punkter. När dylika
åtgärder verkligen föreslås och vidtagas,
mötas de ju ofta av det mest fruktansvärda
motstånd. Men jag tror nog man
kan försäkra finansministern, att om det
är någonting, som stora lager i vårt land
gilla honom särskilt för, så är det just
den oräddhet med vilken han uppenbarligen
går besparingsproblemet in på livet.
Man skulle önska, att det motstånd,
han kommer att möta, icke blir sådant,
att det totalt förkväver den vilja att göra
besparingar som han har ådagalagt.

De i statsverkspropositionen återgivna
direktiven beträffande besparingsoch
rationaliseringsverksamheten upprepades
nästan ordagrant av herr Ohlon
och delvis också av herr I.undqvist. Uppenbarligen
litar man även i statsverkspropositionen
på statens tjänstemän, och
man gör det med skäl. De äro grundliga
och exakta, såsom herr Lundqvist säger,
och de äro det i varje detalj. Det är
detta som göra att våra ämbetsverk äro
förträffliga institutioner, men också att
de äro så dyra och ständigt förkovra sin
dyrhet.

I föredragande statsrådets yttrande är
det dock en punkt, där det måhända har
skrivits felaktigt eller otydligt. Det heter
på flera ställen, att besparings- och rationaliseringsåtgärdcr
icke skola vidtagas,
»om säkerhetskravet därigenom
skulle eftersättas». Jag förstår mycket
väl, att man närmast tänker på effektiviteten
och att man inte vill försämra
statsförvaltningen. Det är ju naturligt, att
om man tar hort en råd kontrollanter
och konsulenter och amanuenser och allt
vad de heta, får man inte samma .säkerhet
för varje slant i örekolumnen som
om dessa tjänstemän verkligen funnits.
Men säkerhetskravet får inte överdrivas
och förlama viljan att vidta rationaliseringsåtgärder,
så att man underlåter detta,
bara därför att man är så rädd för

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

att »säkerheten» inte skall komma till
sin rätt på alla punkter.

Innan jag gick till riksdagen, ringde
en assistent från föreningen Skyddsvärnet,
där jag är ordförande, och anmälde
vilka arbeten man hade i dag. Bland
annat hade man av vederbörande domstol
fått i uppdrag att göra en förundersökning
beträffande en person som var
åtalad för stöld. Mannen hade år 1947
stulit ett paket med kalsonger, värderade
till 35 kronor, och på grund härav
skulle det nu, år 1951, förekomma
dels förundersökning, dels domstolsbehandling,
dels rättssammanträde med en
nämnd på nio personer å 30 kronor
per dag. Jag sade då till assistenten:
»Kan du inte vara snäll och höra med
domstolen, om det är nödvändigt att år
1951 sätta i gång en sådan apparat för
ett brott, som gäller ett värde av 35
kronor och som är begånget år 1947.
Därtill kommer att vederbörande synes
vara alkoholist. Kan inte målet återkallas
på något sätt?» Svaret blev: »Det går
nog inte juridiskt.» Det juridiska skäl
som justitieministern eller eventuellt någon
annan jurist skulle ha andragit är,
att rättssäkerheten kommer i fara, om
man inte år 1951 sätter i gång en domstolsförhandling
mot denne man, som år
1947 stulit kalsonger för 35 kronor!

För att hålla mig till mitt älsklingsämne,
fångvårdsstaten, vill jag bara påpeka
att alla, som känna till den, veta
att det inte är bra där och att det behöver
göras mycket. Men veta herrarna
och damerna i denna kammare vad en
svensk fånge kostar, när han sitter i häkte?
Jo, 7 000 kronor om året. Man skulle
kunna tänka sig att åstadkomma en bättre
fångvård genom att öka denna kostnad
till exempelvis 14 000 kronor. Men
av naturliga skäl går det inte. Vi måste
hålla oss inom rimliga gränser. Vi måste
därför avväga och se vad som kan göras
med utnyttjande av förefintliga medel.

Jag har läst förslaget om den nya uppfostringsanstalten
på Roxtuna för svårbehandlade
barn, ett förslag som innehåller
mycket goda synpunkter och som
jag hoppas skall realiseras. Men där anföres
på ett ställe, att man tagit som fö -

rebild den av Stockholms stad vid SkåEdeby
upprättade anstalten för psykopatiska
barn. Veta de närvarande vad
en elev på Skå-Edeby nu kostar per dag?
Jo, 35 kronor. Vi förstå alla att det är
praktiskt taget omöjligt att utan vidare

— generellt så att säga — vidta åtgärder
som medföra dessa enorma kostnader,
även om åtgärderna mycket väl äro motiverade
på enstaka punkter.

Därför menar jag, att man bör understryka
vad föredragande statsrådet har
sagt om att man främst måste vädja till
de förvaltande organen själva. Man skall
uppmuntra och underlätta deras självverksamhet
till rationalisering. Denna är

— som det står här — en »ämbetsuppgift
för alla förvaltande organ vid sidan
av och i samband med deras förvaltningsuppgifter»,
och »alla tillfällen
till rationaliseringar och besparingar
skola tillvaratas». Om vi inte göra det,
drunkna vi till slut i utgifter. Det blir
för oss här i Sverige nästan likadant som
för de berömda invånarna på ön Skye,
som livnärde sig med att tvätta varandras
skjortor. Därvidlag vill jag bara peka
på att vad som är viktigt är inte i främsta
rummet säkerheten utan effektiviteten
-— att vi inom de rimliga gränser,
som våra statsinkomster medgiva, skapa
effektivitet.

Herr SVÄRD: Herr talman! Statsrådet
Skölds redogörelse för statsrådet Danielsons
insatser i decentraliseringens tjänst
fordrar nog tyvärr en kompettering, den
nämligen, att herr Danielsons insatser
ha avsett decentraliseringsfrågor av relativt
ringa räckvidd. Det är med andra
ord fråga om småsaker — om man skall
använda det uttrycket. Den stora frågan
om en decentralisering av beslutanderätten
i väsentliga ting har, såvitt
jag vet, knappast berörts, och ännu
mindre ha där nåtts några resultat.

När det gäller möjligheterna att genomföra
en rationalisering av statsverksamheten
måste man naturligtvis, såsom
också göres i propositionen, skilja mellan
en rent teknisk rationalisering och
en rationalisering som syftar till att be -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. ökad rationalisering inom statsförvaltningen m. m.

gränsa den statliga verksamheten och
det statliga inflytandet. Givetvis kan man
vinna åtskilligt genom den tekniska rationaliseringen,
och riksdagen får väl
med tacksamhet anteckna löftet om att
vad som nu har presterats bara är en
början. Men vad det främst här gäller
är ju att såväl Kungl. Maj:t som riksdagen
ålägga sig återhållsamhet i lagstiftningsarbetet,
så att man inte motverkar
den tekniska rationaliseringens
resultat. Om man t. ex. genomför en teknisk
rationalisering av lantbruksnämndernas
arbete, ger den ju intet nettoresultat,
om man samtidigt vidhåller och
kanske skärper en lagstiftning sådan
som den nu så moderna jordlagstiftningen,
vilken på lantbruksnämnderna lägger
ett mycket stort antal ärenden -—
ett så stort antal, att dessa institutioner
inte ha några möjligheter att sköta sina
egentliga och centrala uppgifter.

Jag tror att det är viktigt och mer än
viktigt att vidhålla denna synpunkt och
att hålla den levande för sig i arbetet.

Naturligtvis är den lojalitet gentemot
Kungl. Maj:t, som statsutskottets femte
avdelning presterat både aktningsvärd
och anmärkningsvärd. Men den hade
kanske framstått än mer till sin fördel,
om den hade varit förenad med litet
friare synpunkter, synpunkter som det
kanske förefaller naturligare för riksdagen
än för Kungl. Maj:t att framföra.

Herr HERLITZ: Herr talman! Här har
talats mycket om åtgärder för att förenkla
och förbilliga statsförvaltningen,
och det har därutinnan på olika områden
kommit fram mycket nyttiga uppslag.
Jag behöver inte säga, att vi självklart
alla dela önskemålet, att man skall
rationalisera på alla de punkter, där detta
över huvud är möjligt; vi äro väl
alla på det klara med att det finns punkter,
där det kan rationaliseras. Jag känner
emellertid ett behov att i denna debatt
få understryka, att det härvidlag
finns gränser, under vilka man inte kan
gå. Vid tillämpningen av en lagstiftning
är det utomordentligt angeläget, att det
finns krafter nog och pengar nog, så att

lagstiftningen liandhaves så som den
skall handhavas, så att ärendena verkligen
bli handlagda så som lagens mening
kräver. Det är anledning att stryka
under detta, då här stiftas så oerhört
många lagar och man ingalunda alltid
tänker på vad dessa lagar ha för ofrånkomliga
konsekvenser i fråga om förvaltningsapparatens
och förvaltningsgöromålens
ansvällning.

Det är en rätt lustig växelverkan som
där gör sig gällande. De, som äro intresserade
av en ny lagstiftning, äro mänskligt
nog mycket angelägna att inte låta
det framträda för tydligt att den kan
leda till ökad byråkrati. Då man föreslår
en lagstiftning, är man benägen att inte
fästa uppmärksamheten på eller tänka
på dess konsekvenser i detta avseende.
Och jag skall inte neka till att för dem,
som äro betänksamma mot en ökad statsverksamhet,
faller det sig ofta nog av
många skäl naturligt att inte rikta kritiken
mot själva hjärtpunkten utan rikta
den mot yttringarna och sålunda, t. ex.
då man har en viss reglering, snarare
vända sig mot den kommission som
handhar regleringen än mot regleringen
själv.

Jag säger detta bara för att framhålla,
hur utomordentligt angeläget det
är i alla besparingssträvanden att hålla
det ofrånkomliga sammanhanget mellan
lagstiftning och tillämpning för ögonen
och att inte arbeta på det viset, att den
vänstra handen lagstiftar och den högra
sörjer för anslag utan att veta, vad den
vänstra handen har gjort. Det är i det
ögonblick som vi skapa en ny lag eller
besluta oss för en ny form av anslag som
vi — både i regeringen och i riksdagen —
borde göra klart för oss vad detta kommer
att kosta. Kammaren kan få tillfälle
till eu sådan eftertanke, om kammaren
läser t. ex. den märkliga proposition
med förslag till livsmedelsstadga
som vi nu ha framför oss. Jag har läst
igenom detta lagförslag och sett, hur
oändligt många saker det är som skola
kontrolleras av myndigheterna — allsköns
saker skola vara godkända av
hälsovårdsnämnd och jordbruksnämnd
o. s. v. Det vore tacknämligt, om veder -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. lönerevision för kuratorer och socialassistenter.

börande utskott gjorde sig underrättat
om vad denna kontroll i stort och smått
kommer att kosta och sörjde för att kostnaderna
komma med i övervägandena
om den nya lagstiftningen.

Kärnpunkten i vad jag ville säga är,
att det är utomordentligt farligt, om vi
glida in på den vägen, att vi friskt och
frimodigt lagstifta men sedan inte sörja
för en förvaltningsapparat som tillbörligt
kan handha den stiftade lagen.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Herr
Mogårds anförande föranleder ett par
korta reflexioner.

Herr Mogård har här fastslagit, hur
dyrt det är med anstaltsvård, och därutinnan
kan jag helt och hållet instämma.
Jag vill peka på att man varje gång
noga bör betänka de ekonomiska konsekvenserna,
innan man utvidgar området
för omhändertagandet av människor på
anstalt. Det sker inte alltid. Och nu ha vi
ju på sista tiden upptäckt, att vi ha anstalter,
där människor bli sittande längre
än som skulle vara behövligt.

Det finns en form för behandling av
lagöverträdare, som ställer sig mycket
billigare än anstaltsvård, nämligen kriminalvård
i frihet: den villkorliga domen
och den villkorliga frigivningen.
Jag har tillåtit mig att tidigare inför
kammaren redovisa skälen för denna
uppfattning, och jag skall göra det i korthet
nu också.

Om vi icke hade den villkorliga domen
och den villkorliga frigivningen i detta
nu, skulle vi ha 422 000 flera vårddagar
om året på anstalterna, vilket med
en kostnad av 10 kronor per dag skulle
medföra en utgift på bortåt 4’A miljoner
kronor. Vidare skulle vi, om vi inte
hade den villkorliga domen och den villkorliga
frigivningen, behöva skaffa lokaler
för ett utvidgat klientel, ett klientel
som omfattade 1 200 personer mera
än nu; det skulle föranleda en mycket
dyrbar byggnadsverksamhet. Kriminalvården
i frihet erbjuder slutligen den
fördelen, att den, som är omhändertagen
på detta mycket lindriga och beskedliga
sätt, kan under den tid han

står under tillsyn eller övervakning bidra
till familjens försörjning helt eller
delvis och därmed lätta det tryck som
eljest skulle komma att åvila socialvårdsmvndigheterna.

Det var dessa reflexioner som jag ville
framföra med anledning av vad herr
Mogård här har sagt. Jag understryker
ännu en gång liksom hem Mogård, att
ingen vårdform är så dyr som anstaltsvården.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på den nu föredragna punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas med godkännande av utskottets
motivering, dels ock, av hem
Persson, Ola, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
att den del därav, som å s. 28
i det tryckta utlåtandet började med
orden »Utskottet finner visserligen» och
slutade med »under förevarande punkt
anförts» utbyttes mot följande uttalande:
»Utskottet finner sig icke kunna godtaga
en schematiskt verkande nedskärningsregel
av ifrågavarande slag, enär densamma
skulle kunna medföra rubbningar
i göromålcns behöriga gång inom respektive
verk. I varje fall finner utskottet,
att densamma icke bör vinna tilllämpning
innan närmare utredning av
de olika verkens behov företagits».

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan med godkännande av
utskottets motivering vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. lönerevision för kuratorer och socialassistenter.

Punkten II.

På sätt förut angivits hade under
punkten 6 i bilaga 2 till statsverkspropositionen
behandlats frågan om lönerevision
för kuratorer och socialassistenter.
I sådant hänseende hade föreslagits,
att ■—• i avvaktan på slutlig prövning av
frågan på grundval av förslag från 1949
års tjänsteförteckningskommitté — so -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. lönerevision för kuratorer och socialassistenter.

ciala kuratorer skulle uppflyttas från 15
till 17 lönegraden och socialassistenter
i 11 lönegraden uppflyttas till 13 lönegraden.
En tjänst som socialassistent ill
lönegraden berördes icke av förslaget.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herrar Lundqvist
och Sanne (I: 177) och den andra
inom andra kammaren av fröken Elmén
m. fl. (11:258), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta följande provisoriska
lönegradsplaceringar för socialassistenterna,
nämligen för socialassistenter
vid sinnessjukhusens och fångvårdsanstalternas
rättpsykiatriska undersökningsstationer
lönegrad 17 och för
socialassistent vid rättspsykiatriska kliniken
i Stockholm lönegrad 19.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å motionerna
I: 177 och II: 258 bifalla Kungl.
Maj:ts förslag beträffande lönerevision
för kuratorer och socialassistenter.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson, herrar Landquist och Bergstrand,
fröken Elmén samt herrar Nihlfors
och Hjalmarson, vilka ansett att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj ds förslag samt
med bifall till motionerna 1:177 och
11:258 besluta följande provisoriska lönegradsplacering,
att gälla fr. o. m. den
1 juli 1951, nämligen för sociala kuratorer
17 lönegraden, för socialassistenten
vid rättspsykiatriska kliniken i Stockholm
19 lönegraden samt för övriga socialassistenter
17 lönegraden.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Frågan om kuratorers och socialassistenters
löneställning kan ju, jämfört med det
stora problem som nyss bär diskuterats,
synas ganska liten. Men principiellt sett
iir den mycket allvarlig, ty vi ha här ytterligare
ett exempel på hur man stiftar
lagar och förordningar utan att samti -

digt se till, att det finns folk som kan
göra dessa lagar och förordningar funktionsdugliga.
Vi ha fått en del exempel
på att det på detta område understundom
kan vara väsentligt dyrare att spara.
De ytterligare kostnader, som man
skulle behöva lägga ut för att hålla lagarna
funktionsdugliga, bli små jämfört
med de kostnader som nu uppstå för det
allmänna. Vi ha kanske i dagarna i pressen
sett, hur det står till med rättsvården
i vårt samhälle. Jag tänker då närmast
på advokat Behms hemställan till
justitieministern.

Den fråga det här gäller kan som sagt
synas vara en liten fråga, men det är
samma symptom här som på andra områden.
Innebörden av det föreliggande
förslaget är ju, att kuratorerna skola flyttas
upp från 15 till 17 lönegraden och
socialassistenterna från 11 till 13. Det är
ett intressant studium att tänka igenom
denna fråga ordentligt. Här har man —
därtill tvingad av läget på denna del av
arbetsmarknaden — lagt fram förslag
till en liten höjning, men man har inte
höjt så mycket, att man råder bot för
bristen. Jag kan redan på detta stadium
av mitt anförande betona, att den lilla
uppflyttning det här gäller icke — i varje
fall icke väsentligt — även verkar
förbättrande i fråga om tillgången på
arbetskraft inom detta område. Man har
vidare, vilket också är symptomatiskt,
flyttat upp alla kuratorer till 17 lönegraden
och alla assistenter till 13 lönegraden,
men man har icke tagit hänsyn till
att de ledande befattningarna ligga ett
par tre lönegrader över. Det sker alltså
en relativ nedflyttning av de ledande befattningarna
på detta område liksom på
så många andra.

Nu säger man emellertid — kammarens
ärade ledamöter känna väl igen motiveringen
— att man inte kan gå längre,
på grund av att tjänsteförteckningskoinmittén
inte slutgiltigt tagit ställning
till denna fråga. Men med hänsyn till läget
på arbetsmarknaden har man i alla
fall måst ta detta lilla tuppfjät. Man har
alltså, och det tycker jag är ganska viktigt
att betona, tvingats att gå ifrån väntandeprincipen,
om jag så får kalla den.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. lönerevision för kuratorer och socialassistenter.

Men sedan har man på vanligt sätt hänvisat
till att frågan är under utredning.
Jag säger då, att frågan de facto är utredd.
Statens lönenämnd sade redan år
1947, att kuratorerna skulle sättas i 17
lönegraden och socialassistenterna i 15.
Men det är att märka, att halva antalet
ledamöter i lönenämnden — en lönenämnd
som sannerligen inte förfar lättsinnigt
när det gäller att ta ställning till
lönegradsplaceringar — betonade att kuratorerna
borde sättas i 19 lönegraden
och assistenterna i 17 lönegraden.

Det är ganska intressant att läsa om
dessa tjänstemannakategoriers via dolorosa
när det gäller deras löneförhållanden.
Jag skall dock inte gå djupare in
därpå, utan bara nämna några exempel.

I en proposition år 1947 förutsatte chefen
för ecklesiastikdepartementet, att
förslag i ämnet skulle föreläggas »nästa
års riksdag». Men år 1948 framlades endast
motioner i ärendet, vilket då föranledde
statsutskottet att i sin tur förutsätta,
att förslag i ämnet från Kungl.
Maj:ts sida skulle föreläggas »nästa års
riksdag». År 1949 kom det ånyo en motion.
Den blev blankt avslagen med hänvisning
till lönestoppet. År 1950 hände
absolut ingenting, och i år, anno 1951,
händer det lilla som jag talat om här.

Nu säger man i propositionen, att en
uppflyttning har ansetts nödvändig med
hänsyn till löneläget för liknande personal
vid landstingens sjukvårdsanstalter.
Hurudant är då löneläget vid dessa
anstalter? Enligt avtal mellan landstingens
centrala lönenämnd och kommunaltjänstemannaförbundet
ha sedan den 1
januari 1947 kuratorerna varit placerade
i 17 lönegraden. Därvid är att märka •—
det har man inte tagit hänsyn till nu —
att i varje landsting finns det minst en
kurator i 19 lönegraden, och man har
rätt att tillsätta flera inom denna högre
lönegrad. Inom staten föreslås nu alla
kuratorer i 17 lönegraden — alltså ingen
skillnad mellan de ledande befattningarna
och de andra. Staten är således fortfarande
på efterkälken. Hur man under
sådana förhållanden skall kunna konkurrera
på marknaden, går åtminstone
över min horisont. Nu säger man visser -

ligen, att detta gjorts provisoriskt, men
jag föreställer mig, att kammarens ärade
ledamöter ha märkt, att begreppet »provisoriskt»
har undergått en ganska märklig
förändring till sitt innehåll under
senare tider.

Jag skall sedan bara ett ögonblick
uppehålla mig vid socialassistenterna vid
sinnessjukhusens och fångvårdsanstalternas
rättspsykiatriska undersökningsstationer,
som motionerna närmast ta
sikte på. Till dessa tjänster finns det ingen
motsvarighet inom landstingen. Men
motsvarande tjänstemän inom socialvården
runt om i landet ha redan i allmänhet
ett väsentligt högre löneläge. För bara
ett par veckor sedan annonserade t.
ex. barnavårdsnämnden i Stockholm efter
en assistent — en vikarierande assistent
för resten — i 17 lönegraden vid
en utredningsbyrå och två assistenter i
17 lönegraden vid vårdbyrån. Socialassistenterna
ha minst lika anvarsfullt arbete
som dessa tjänstemän, och de ha till
yttermera visso samma utbildning. Nu
säger man i propositionen, att man »efter
samråd med statens och kommunernas
samarbetsnämnd i lönefrågor» stannat
för dessa lönegrader, och jag vore
mycket tacksam att få en förklaring på
den saken. Hur man mot denna bakgrund
som jag här, om ock i korthet, har
skisserat har kommit fram till detta resultat
förstår jag inte.

När de socialassistenttjänster det är
fråga om inrättades år 1946 i samband
med att revisionen av lagstiftningen angående
psykiskt sjuka och abnorma tilltalades
straffrättsliga behandling trädde
i kraft, var man på det klara med att
arbetet skulle bli både kvalificerat och
krävande. Utvecklingen har sedan dess
ytterligare accentuerat denna uppfattning.

I Statens offentliga utredningar 1,950
nr 24 får man en utomordentligt klar
bild av vad som fordras av dessa assistenter,
och man får samtidigt cn skrämmande
bild av resultatet av statens lönepolitik.
Det gäller ingenting mindre än
att genomföra sådana undersökningar, på
grundval av vilka läkarna sedan skola
bilda sig en uppfattning om vederböran -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. lönerevision för kuratorer och socialassistenter.

des mentala och sociala status. På grund
av läkarbristen har det lagts allt mer
arbete och allt högre kvalificerat arbete
på dessa assistenter. Detta framgår med
all önskvärd tydlighet av den utredning,
som jag nyss nämnde och som är verkställd
av professor Olof Kinberg. Som
jag redan nämnt, är dessa assistenters
arbete lika kvalificerat och kräver samma
utbildning som andra assistenters.

Då jag, herr talman, anser att den bild
av läget, som utredningen ger, säger
mycket som man kanske eljest skulle behöva
längre utläggningar för att få fram,
skall jag tillåta mig att återge ett citat
ur denna offentliga utredning: »En följd
av de låga lönerna är att på vissa stationer
där kompetenta socialassistenter är
anställda de inte uppehåller sina tjänster
utan uppehåller bättre avlönade tjänster
på annat håll. Sålunda är båda de
socialassistenter som enligt staten skall
finnas å undersökningsstationen vid
psykiatriska sjukhuset tjänstlediga och
förordnade på annan plats. •—• --Des sa

tjänster har under årens lopp flera
gånger varit ledigförklarade utan att
kompetenta sökande anmält sig. Sedan
undersökningsstationen öppnades den 1
januari 1946 har tjänsterna flera gånger
bytt innehavare. Det har också hänt att
kompetenta vikarier vägrat söka tjänsterna
för att inte vara bundna av den
stadgade uppsägningstiden utan omedelbart
kunna anta annan bättre tjänst. En
av de ovannämnda socialassistenterna
som uppehållit bättre avlönad tjänst på
annat håll har för kort tid sedan begärt
sitt entledigande. Ny innehavare har utsetts
men nu begärt tjänstledighet för att
upprätthålla annan bättre avlönad
tjänst.» Jag rekommenderar kammarens
ledamöter ett noggrannare genomläsande
i lugn och ro av detta stycke!

Professor Kinberg, som ju väl vet vad
det rör sig om, föreslår nittonde lönegraden,
och samma lönegrad föreslår
Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund.

Om vi inte få ett tillräckligt antal
tjänstemän på dessa poster, kommer, såsom
herr Göransson sade nyss, hela verksamheten
att fördyras, ty utredningarna

måste ju då taga längre tid, och har man
okvalificerat folk, bli de sämre gjorda.
Tidsutdräkten måste medföra ökade
kostnader för uppehållet vid undersökningsavdelningen,
som är väsentligt dyrare
än uppehållet på anstalt.

Nu säger man att man skall vänta på
det resultat tjänsteförteckningskommittén
kommer till, men då frågar jag bara:
Menar man då att den verksamhet, som
dessa socialassistenter skola utöva, under
tiden skall ligga nere?

Jag kan också klart säga ifrån, herr
talman: Därest man inte vill hålla lagarna
i funktion, avskaffa dem då, gärna
för mig! Avskaffa de tjänster som det
här är fråga om, men behåll inte lagar
som inte fungera!

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Lundqvist och Sunne.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
skall inte gå in på något längre bemötande
av fröken Anderssons argumentering.
Jag vill bara betona att utskottet
inte med sitt ställningstagande till det
här förslaget har avsett att säga att den
av utskottet tillstyrkta löneställningen
för socialassistenterna är den slutgiltigt
riktiga. Men man kan väl ändå inte i nuvarande
läge bortse ifrån att vi ha en
tjänsteförteckningskommitté. Jag vet att
många frågor stranda på att den kommittén
arbetar, och detta vållar irritation,
men man kan ändå inte bortse
ifrån att tjänsteförteckningskommittén
har att pröva den inbördes löneställningen
olika befattningshavaregrupper
emellan. I den motion, som reservanterna
gått på, har det föreslagits att dessa
socialassistenter skola flyttas upp från
elfte lönegraden till sjuttonde lönegraden,
d. v. s. sex lönegrader, medan man
däremot inte har något yrkande om förändring
av kuratorernas löneställning utöver
vad Kungl. Maj:t har föreslagit. Det
måste ju ovillkorligen väcka betänkligheter,
att man utan vidare, på grund
av att det är svårt alt få folk till socialassistentbefattningarna,
vill flytta upp

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. lönerevision för kuratorer och socialassistenter.

dessa befattningshavare till samma löneställning
som kuratorerna. Denna fråga
är, tycker jag för min del, i allra högsta
grad en tjänsteförteckningsfråga, och det
är därför mycket motiverat att man inte
förändrar den inbördes löneställningen
mellan de båda grupperna innan tjänsteförteckningskommittén
hunnit undersöka
området.

Nu innebär ju Kungl. Maj:ts förslag
att både socialassistenterna och kuratorerna
flyttas upp två lönegrader. Därmed
blir den inbördes ställningen mellan
dessa båda grupper inte förändrad.
Och det skäl, som fröken Andersson här
åberopade med avseende på möjligheterna
att få befattningshavare på dessa poster,
det är väl ett skäl som kan åberopas
inte bara här, utan på oändligt många
områden inom statsförvaltningen.

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Vid prövningen av lönegradsplaceringen
för olika befattningshavare har
det under de senare åren iakttagits försiktighet
med hänsyn till den mera allmänna
prövning av lönegradsplaceringen
som skulle verkställas av tjänsteförteckningskommittén.
Att denna kommitté
inte hunnit slutföra sitt arbete så
snabbt, som man kanske från början hade
hoppats och väntat, beror på olika
omständigheter. Jag har tidigare i riksdagen
haft tillfälle att framhålla att det
inte beror enbart på tjänsteförteckningskommittén
att dröjsmål har uppstått. Det
beror också på organisationerna, som
ha avgivit sina förslag så sent att kommittén
inte kunde börja sitt arbete förrän
framemot mitten av år 1950.

Vad beträffar de grupper som äro föremål
för uppmärksamhet bär i dag —
kuratorer och socialassistenter — kan
det tänkas att, om jag inte hade föreslagit
en provisorisk reglering för dessa
grupper i propositionen, de inte skulle
ha uppmärksammats mera än andra
grupper, som inte ha tagits upp alls. Vi
få inte glömma att det föreligger yrkanden
om förbättrad löneställning för
många olika personalgrupper, beträffan -

de vilka man emellertid väntar på tjänsteförteckningskommitténs
prövning av
inplaceringen i förhållande till andra
grupper.

Denna grupp, ansåg jag att det fanns
goda skäl att göra något för. Jag ansåg
att man borde bereda den en löneställning
som närmare motsvarar den som
tillämpas inom landstingens sjukvårdsområden,
och det skedde därför ett samråd
med den samarbetsnämnd, vars inrättande
riksdagen i fjol godkände. Därför
diskuterades vilken lönegradsplacering
som skulle ge större likställdhet inom
de olika områdena. Emellertid är en
revision av tjänsteförteckningen aktuell
även för landstingens del, och det är väl
angeläget att detta arbete utföres ungefär
samtidigt inom de olika sektorerna,
så att man får såvitt möjligt likformig
bedömning av tjänsterna oavsett om de
tillhöra statlig eller kommunal verksamhet.

Här framträder också svårigheten att
ange skillnad mellan befattningshavare
i sjuttonde och nittonde lönegraden. Det
måste uppställas några mera allmänna
normer; åtminstone kräva tjänstemännen
själva att det skall finnas sådana.

Det är klart att en förbättrad löneställning
kan förbättra möjligheterna att
skaffa arbetskraft. Men då är frågan: Var
finns denna reserv av arbetskraft, som
man har att ta ifrån? Det blev ofta så
att man drar arbetskraft från det ena
området till det andra, och jag tror inte
att det är möjligt att enbart genom höjningar
av lönerna fylla den brist på arbetskraft
som totalt finns här i landet.
Det gäller väl i stället att avväga lönesättningen
så, att man kan fördela arbetskraften
på sådant sätt att man i varje
fall nödtorftigt klarar sig inom olika
områden. Det är inte bara inom den statliga
och den kommunala verksamheten
som man på vissa områden endast nödtorftigt
klarar arbetskraftsproblemet,
utan även inom den privata sektorn
brottas man med samma problem.

Om man tar upp ett enstaka område,
såsom fröken Andersson här har gjort,
är det klart att man kan måla bilden så
mörk som man för tillfället tycker att

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. lönerevision för kuratorer och socialassistenter.

det är lämpligt att göra. Då kan man
också stödja sig på citat från utredningar
som ha arbetat inom speciella områden
och som beaktat just de intressen som
böra tillgodoses inom dessa. Jag är dock
övertygad om att man kan få lika pessimistiska
uttalanden från många olika
områden, om man ger sig in på att söka
fram citat från utredningar och uttalanden
som ha gjorts av personer som äro
särskilt intresserade av vissa verksamhetsgrenar.

Om det över huvud taget skall vara
möjligt att åstadkomma en samordning
av lönesättningen inom den statliga sektorn,
att bedöma relationerna i lönesättning
olika befattningshavare emellan,
så får man väl ändå ge sig till tåls
och avvakta resultatet av den prövning
som nu pågår inom tjänsteförteckningskommittén,
en kommitté som har tillkommit
på grund av gemensamma önskningar
från tjänstemännens och statsmakternas
sida.

Jag har inte i propositionen sagt, att
den löneställning, som skulle uppkomma
genom inplacering av dessa tjänstemän
i femtonde respektive sjuttonde lönegraden,
är den riktiga, utan jag har
betraktat denna lönesättning såsom ett
provisorium i avvaktan på att den pågående
undersökningen skall kunna fullföljas.
Därför tror jag nog att man skjuter
litet över målet, om man i likhet
med fröken Andersson vill göra gällande
att våra lagars funktionsduglighet
skulle vara beroende av cn eller två eller
tre lönegraders skillnad i inplaceringen.
Jag tror inte att det ligger till på det
sättet. Det är klart att det är lättare att
skaffa arbetskraft om man betalar mera,
men man måste göra klart för sig var
man skall taga arbetskraftstillskottet
ifrån, ålan måste göra klart för sig, om
vi verkligen ha en arbetskraftsreserv
som vi kunna utnyttja utan att detta
medför återverkningar på andra håll.

■lag tror att det finns anledning för
riksdagen att vara något försiktig, även
när det gäller en enstaka grupp, när
gruppen är utbruten ur det stora sammanhanget.
Det är inte så lätt att isolera
cn sådan utbrytning.

8 Första kammarens protokoll 1951. Nr 8.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag skulle kunna ställa ytterligare en fråga,
nämligen denna: Om herr statsrådet
inte tror att några lönegrader mer eller
mindre betyda så mycket för arbetskraftstillgången,
varför då förslaget i
propositionen? Ty det är väl ändå den
tanken som ligger bakom, att den föreslagna
uppflyttningen skulle förbättra
tillgången på arbetskraft. Åtminstone har
jag trott det.

Nu kan man fråga var den reserv
finns, som man kan tillgodogöra sig på
detta sätt. Det var just detta som kom
lyig att ställa frågan: Behöva vi de lagar
som det här är fråga om? Eller kunna
vi ändra lagarna, så att vi icke behöva
så mycket arbetskraft för verksamheten
på detta område? Vi kunna ju inte
år efter år ha lagar som inte äro funktionsdugliga.
Jag hänvisar till den offentliga
utredning, som jag antar att
herr statsrådet har läst och där man
sida upp och sida ner kan läsa om hur
det står till på detta område.

Jag har inte tagit ställning till frågan,
huruvida detta område är viktigare än
alla andra, men i fråga om nödvändigheten
av en avvägning kan jag ansluta
mig till det resonemang som fördes
under den föregående debatten; när resurserna
tryta måste man göra en avvägning
mellan de olika kraven, och anser
man då att det här området inte är så
viktigt som en hel del andra inom socialvården,
så å la bonne heure. Nu säger
herr statsrådet, att om inte frågan om
löneställningen för de här grupperna av
befattningshavare hade tagits upp i propositionen,
så hade kanske ingen lagt
märke till frågan. Åjo, det kan jag nog
garantera, ty jag läste den här utredningen
redan i slutet av förra året, och
jag hade min uppmärksamhet fäst på
frågan.

Vad jag anmärkte på i fråga om samrådet
med samarbetsnämnden var att
man inte bär följt landstingens bestämmelser;
diskrepansen beträffande de viktigaste
befattningarna kvarstår alltjämt.

Man har nu hänvisat till tjänsteförteckningssakkunniga.
Men man kan ju
fördröja lösningen av livsviktiga frågor

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. handläggning av ansökningar om svenskt medborgarskap.

hur länge som helst genom att hänvisa
till pågående utredningar. Det har berättats
mig att en partiledare, vilken
skulle uppfostra de unga adepter som
skulle komma till riksdagen — »ge dem
tips», som det heter på svenska — sade,
att det är inte sed att man väcker motioner
i ämnen som redan befinna sig
under utredning, och tilläde: »Alla ämnen
befinna sig under utredning.» Det
skulle man kunna tillämpa här. Men den
fråga vi nu diskutera är utredd, herr
statsråd, såväl av lönenämnden som av
en av vårt lands främsta sakkunniga på
området.

Det vore en del att tillägga, men det
lönar kanske inte mycket. Jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Fröken Andersson bär citerat ett
betänkande och en del uttalanden som
ha gjorts. Jag skulle vilja återge vad
som finns i det utlåtande utskottet har
avgivit. I utskottets recit står det: »Chefen
för civildepartementet uttalar emellertid
den förhoppningen att arbetet
inom kommittén skall kunna bedrivas i
sådan takt att förslag rörande principerna
för tjänsteförteckningsrevisionen
skall kunna föreläggas 1952 års riksdag.»
Då detta konstaterande finns i det utlåtande,
som nu behandlas, ligger det mycket
nära till att inte bara citera, utan
även beakta det, och inte säga att utredningen
kommer att taga hur lång tid som
helst.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr

2, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1951/52 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Ar.g. handläggning av ansökningar om
svenskt medborgarskap.

I denna punkt hade utskottet, med
förmälan, att utskottet icke funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj :ts i
ämnet framlagda förslag, hemställt, att
riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i statsrådsprotokollet angiven ändring
i justitiedepartementets personalförteckning; b)

fastställa under punkten införd avlöningsstat
för justitiedepartementet, att
tillämpas under budgetåret 1951/52;

c) till Justitiedepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1951/52 anvisa ett
förslagsanslag av 591 900 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson samt herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Svensson
i Ljungskile, Pettersson i Dahl och Hjalmarson,
vilka ansett, att utskottet bort
göra ett uttalande av följande lydelse:

»Enligt utskottets mening bör proceduren
vid behandlingen av ansökningar
om svenskt medborgarskap kunna väsentligt
rationaliseras och förenklas, varigenom
arbetsbelastningen på departementet
och vederbörliga remissinstanser
kan minskas samtidigt som väntetiden
och besvären för de sökande nedbringas.
En sådan förenkling torde vara möjlig
utan att behöriga säkerhetshänsyn eftersättas.
»

Herr SVÄRD: Herr talman! Utskottets
utlåtande i denna punkt innebär att
det utan egen meningsyttring godtagit

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. handläggning av ansökningar om svenskt medborgarskap.

Kungl. Maj:ts förslag om cn ökning av
anslaget på 46 400 kronor, vilken ökning
skall göra det möjligt att anställa två
extra föredragande samt en amanuens
och ett biträde i reglerad befordringsgång.

Jag fäster uppmärksamheten vid att
Kungl. Maj:ts förslag om denna personalökning
anses räcka tills vidare och
att den föreslagna personalökningen av
föredragande departementschefen uppenbarligen
betraktas som ett minimum.

Bakgrunden till framställningen är
som bekant det förhållandet, att under
den närmaste femårsperioden över
36 000 i landet bosatta utlänningar beräknas
komma att ansöka om svenskt
medborgarskap. Under år 1951 beräknas
mellan 5 000 och 9 000 utlänningar komma
att göra sådan ansökan ocli under
därpå följande år ett ytterligare ökat
antal.

Det förhållandet, att detta antal kommer
att stiga, gör det tyvärr troligt att
riksdagen även nästa år kommer att få
ett förslag om utökning av departementets
arbetskraft för behandlingen av
medborgarskapsärenden.

Herr talman! Detta är, förefaller det
mig, ett karakteristiskt exempel på hur
man har tagit enbart den lättaste tänkbara
utvägen för att möta en svårighet.
Var och en inser att den stora anhopning
av ansökningar, som nu kommer,
kräver extra arbetskraft, under förutsättning
att en rationalisering och förenkling
av själva ansökningsförfarandet
inte genomföres.

Enligt min mening bör en sådan förenkling
kunna genomföras. Jag erinrar
om att varje ansökan om svenskt medborgarskap
är förenad med ett mycket
omfattande remissförfarande, som belastar
såväl det centrala ämbetsverket som
de olika remissinstanserna. Det borde
vara möjligt att begränsa detta remissförfarande
i mycket hög grad, särskilt
som alla de utlänningar, som inlämna
ansökningar av detta slag, under minst
sju år ha varit bosatta här i landet och
under denna tid ha stått under en förhållandevis
noggrann kontroll, utövad av
statens utlänningskommission. Det före -

ligger en skyldighet för allmän åklagare
att till statens utlänningskommission
meddela alla de fall, där en utlänning
gör sig skyldig till förseelse mot svensk
lag. Inte annat än jag förstår borde det
följaktligen vara möjligt att få något
slags summarisk förteckning från utlänningskommissionen,
med vars hjälp man
mycket lätt skulle kunna plocka ut det
efter vad jag tror förhållandevis lilla antal
här i landet boende utlänningar, som
icke kunna anses värdiga svenskt medborgarskap.

På det sättet skulle emellertid inte bara
besparingar och begränsningar kunna
göras i den statliga förvaltningen.
Man borde också kunna minska den nu
förhållandevis långa väntetid, som de
vilka söka medborgarskap få finna sig i,
och man skulle kunna underlätta för
dessa människor att få fulla medborgerliga
svenska rättigheter.

Det är fråga om inemot 40 000 personer,
som redan äro bosatta här i landet.
Det är alltså inte fråga om människor
som kunna tänkas flytta hit. Det är fråga
om 40 000 människor, som ha fulla skyldigheter
mot det svenska samhället men
som sakna fulla rättigheter i samma
samhälle.

Det är fråga om människor som vi
måste räkna med att få behålla här i landet,
som inte vistas här mer eller mindre
tillfälligt, utan som på grund av de
politiska omständigheterna ute i världen
måste komma att smälta in i den svenska
folkkroppen.

Jag har under dessa förhållanden
mycket litet till övers för ett formalistiskt
betraktelsesätt. Det gäller att göra
det möjligt för människor, som bo i vårt
land, att helt och fullt smälta samman
med arbetslivet och samhällslivet i landet.
Det gäller att göra det så enkelt som
möjligt utan att det fördenskull skall
vara nödvändigt att man skapar några
risker för den säkerhet som man naturligtvis
måste beakta när det gäller ansökningar
av detta slag.

Jag tror att man utan överdrift kan
säga att prövningen, även med det omfattande
remissförfarande vi för närvarande
ha, i det stora flertalet fall blir

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. handläggning av ansökningar om svenskt medborgarskap.

mycket schematisk. Det rör sig här i stor
utsträckning om enkla människor, människor
som sakna sinne för juridiska detaljer
och formaliteter. Även detta är ett
skäl för ett förenklat förfarande, ett förfarande
som såvitt möjligt göres så enkelt
att de sökande kunna förstå vad förfarandet
innebär och själva kunna sköta
vad dem åligger i sammanhanget.

Det har nu fastställts en ny blankett
för ansökningar om svenskt medborgarskap.
Jag ber redan från början om ursäkt
om jag visar någon sidovördnad
mot den blankettutredning som jag förmodar
bär ansvaret för denna blankett,
men åtminstone för mig är blanketten
praktiskt taget obegriplig, och enligt
uppgift anses den även inom justitiedepartementet
vara svårförståelig. Den är
så obegriplig att jag tillåter mig betvivla
att en baltisk skogshuggare har någon
nämnvärd möjlighet att överblicka
densamma och att fylla i den.

Jag är med all reverens för kungl.
blankettkommissionen i övrigt rädd för
att reaktionen inför denna blankett
bland de utlänningar, som vistas här i
landet, blir av ungefär samma art som
den reaktion en blankett framkallade i
min gamla hemstad Göteborg. Där var
det en man som hade fått ett papper liknande
den här blanketten i sin hand. På
blanketten stod det: »Gift. Ogift. Frånskild.
Stryk under det riktiga.» Mannen
drog två breda streck under orden »det
riktiga» och lämnade in blanketten.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
På grund av den ökade arbetsbelastning,
som kommer att uppstå inom
justitiedepartementet till följd av att ett
stort antal flyktingar väntas söka
svenskt medborgarskap, har departementschefen
begärt en viss förstärkning
av arbetskrafterna. Det skulle behövas,
säger han, två extra föredragande, en
amanuens och ett biträde. Emot denna
arbetskraftsförstärkning har herr Svärd
och de övriga reservanterna ingenting
att invända. Det är således här inte fråga
om någon meningsskiljaktighet beträffande
anslagsbeloppet, utan reservan -

terna inskränka sig till att begära att
riksdagen skulle göra ett uttalande, att
proceduren vid behandlingen av ansökningar
om svenskt medborgarskap borde
förenklas.

Om jag inte har missuppfattat herr
Svärd, har han tänkt sig denna förenkling
i proceduren huvudsakligast därför
att flyktingar från de baltiska länderna
väntas söka svenskt medborgarskap. Vi
ha i statsutskottets tredje avdelning rätt
grundligt behandlat denna punkt, och
när den var genomdiskuterad, blev herr
Svärd ensam i sin uppfattning, att utskottet
borde uttala sig för en förenkling
av proceduren vid behandlingen av
ansökningar om svenskt medborgarskap.
Det är kanske snarare tvärtom så, att ju
fler utlänningar det är som söka svenskt
medborgarskap, desto noggrannare böra
vi vara för att inte efterverkningarna
skola bli alltför svårartade. Av denna anledning
ha vi helt enkelt inte velat rekommendera
den föreslagna förenklingen
av proceduren. Vi förutsätta emellertid
därvid, att alla de förenklingar, som
kunna göras och som man har börjat
göra i departementet med resultat att
man inte bär nu behöver omedelbart
begära någon förstärkning av skrivbiträdespersonalen
eller den övriga personalen
av lägre befattningshavare, skola
i fortsättningen genomföras och att
man ständigt skall undersöka alla möjligheter
till förenklingar utan att säkerhet
och noggrannhet äventyras.

Både på arbetsplatser och annorstädes,
där utlänningar förekomma, ha
många gånger komplikationer uppstått,
och det är säkerligen en ganska allvarlig
sak att rekommendera förenklingar
av bär avsett slag utan att man har prövat
de vägar, som i detta avseende skulle
kunna visa sig framkomliga och som
departementschefen då självfallet bör
rekommendera riksdagen att slå in på.
Vi ha sålunda inte kunnat komma till
någon annan uppfattning än att kort
och gott rekommendera riksdagen att
godkänna departementschefens förslag.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan under punkt 2.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. handläggning av ansökningar om svenskt medborgarskap.

Herr SVÄRD: Herr talman! Det är säkerligen
riktigt, att det har uppstått friktioner
på arbetsplatser, där utlänningar
varit anställda. Jag vill för min del parentetiskt
bara säga att jag är förvånad
över att dessa friktioner ha varit så pass
obetydliga som de i själva verket ha varit.
Det är ju nämligen en svår process,
när så många människor, som det här
är fråga om, skola på en förhållandevis
kort tid smälta in i ett främmande lands
arbetsliv. Men frågan om friktionerna på
arbetsplatserna kan ju inte ha något
rimligt sammanhang med den fråga vi i
dag behandla. Jag kan inte inse att friktionerna
på arbetsplatserna eller annorstädes
ha något samband med vilket
medborgarskap utlänningen har. Jag kan
med andra ord inte inse att dessa båda
problem tangera varandra på någon enda
punkt.

Det är mig obekant vad herr Karlsson
i Munkedal har för remedium mot eventuella
förseelser från utlänningarnas sida
och varför han är så angelägen att så
länge som möjligt undanhålla dem fulla
medborgerliga svenska rättigheter. För
att ta ett exempel: Om en balt bär sig
illa åt här i landet, finns ju ingen annan
möjlighet än att bestraffa honom enligt
svensk lag. Det lär väl inte vara någon,
som på allvar överväger att utvisa
honom ur riket, att skicka honom tillbaka
till Sovjet-Estland. Ur den synpunkten
är frågan om de baltiska flyktingarnas
medborgarskap något av ett rättvisekrav,
men det är också en lämpliglietsfråga,
sedd ur samhällelig svensk
synpunkt.

Varken här i kammaren eller i utskottet
ha några yttranden i den riktningen
framkommit, men det finns här i landet
en föreställning, att kriminaliteten skulle
vara särskilt hög bland de balter, som
vistas här i riket. De undersökningar —
visserligen av mycket ytlig karaktär —
som på den punkten ha företagits, ha
icke givit fog för en sådan misstanke.

Jag tror att man med ganska stor .säkerhet
kan hävda, att det befolkningstillskott
vi fått från de baltiska länderna är
i stort sett värdefullt och att vi ha all
anledning att bereda detta bcfolknings -

tillskott såväl rimliga rättigheter i samhället
som känslan av säkerhet, vilket
är icke minst viktigt i nuvarande läge.
Jag tillåter mig utan kommentarer för
övrigt endast erinra om att de baltiska
flyktingar, som söka svenskt medborgarskap,
formellt sett byta ut sovjetryskt
medborgarskap mot svenskt.

Herr talman! I den svåra nervositet,
vari jag befann mig när jag höll mitt
första anförande, glömde jag alldeles
bort en liten sak, nämligen att ställa
yrkande. Jag tillåter mig nu att reparera
denna underlåtenhetssynd och ber alltså
att få yrka bifall till den av herr Ohlon
m. fl. avgivna reservationen.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag har verkligen med ganska
stor förvåning läst denna reservation,
och jag begriper fortfarande inte riktigt,
vad den går ut på. Den har ju, såsom
redan förut framhållits, inte någon kläm.
Den riktar sig emellertid emot det yrkande,
som är ställt i propositionen och
som går ut på en förstärkning av medborgarskapsbyråns
arbetskrafter. Orsaken
till detta yrkande är ju den, att en
mycket stor ansvällning av medborgarskapsansökningar
alldeles säkert kan
väntas äga rum under de allra närmaste
åren. Det gäller, såsom också nyss påpekats,
framför allt den stora skaran
av balter, som komma att söka svenskt
medborgarskap och som nu även ha
möjligheter att bli naturaliserade, sedan
den såsom villkor för medborgarskap
stipulerade väntetiden nedbringats.
När jag började handlägga dessa ärenden,
utgjorde denna tid tio år, men den
har nu successivt minskats till sju år.
Eftersom det nu till hösten blir sju år
sedan en stor skara balter kom hit till
landet, är tiden inne att, som vi hoppas,
snabbt uppta dem till svenska medborgare.

Det är detta önskemål, som ligger
bakom anslagsyrkandet i huvudtiteln,
och jag har, som sagl, med stor förvåning
sett, hur man från borgerligt håll
på något sätt riktar sig just mot detta

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. handläggning av ansökningar om svenskt medborgarskap.

anslagsyrkande. Genom en fråga i riksdagen
år 1949 av herr Ohlin, som i debatten
kraftigt understöddes av herr
Håstad, fästes uppmärksamheten på att
balterna så snart som möjligt borde få
svenskt medborgarskap. Om det skall
vara någon konsekvens i dessa olika
ståndpunkter, skulle meningen nu vara
den — och det är kanske herr Svärds
tanke — att balterna visserligen böra
få svenskt medborgarskap genast men
att detta bör kunna ske på något slags
enklare sätt.

För att kammaren skall förstå, vilken
arbetskvantitet inom justitiedepartementet
som det här rör sig om, skall jag
först erinra om några siffror. Medborgarskapsansökningarna,
som nu behandlas
praktiskt taget utan någon balans i
departementet, uppgå för närvarande
till ungefär 3 000 om året. Under de närmaste
åren vänta vi oss att antalet skall
tredubblas. För närvarande finns det tre
föredragande för dessa ärenden, och
med en tredubbling av arbetsbördan
skulle vi alltså proportionellt behöva nio
föredragande; alltså en ökning med sex.
Det finns möjligheter med de medel,
som redan äro anslagna men som vi ännu
inte ha behövt ta i anspråk, att öka
antalet föredragande med två, och i propositionen
föreslås nu en ökning med
ytterligare två, således en utökning med
endast fyra tjänstemän i stället för sex,
som det proportionellt skulle krävas.

Vad den lägre personalen angår föreslås
i propositionen en förstärkning med
endast en amanuens såsom biträde åt
chefen på byrån, vars arbetsbörda kommer
att bli tredubblad, och blott ett kontorsbiträde,
trots att det nu finns ganska
många biträden på byrån. Att det är
möjligt att sålunda begära ett mycket
mindre antal befattningshavare än som
proportionellt sett skulle krävas, beror
på den rationalisering av arbetet, som i
justitiedepartementet genomfördes redan
för fyra år sedan med biträde av
statens organisationsnämnd och som
bl. a. består i att man tagit i anspråk
alla moderna kontorstekniska hjälpmedel
med kortsystem och dylikt. Jag vågar
påstå att i den delen finns det inte

något mer att vinna ur rationaliseringssynpunkt.

Nu menar tydligen herr Svärd, att vi
skulle klara av arbetsbelastningen på
något annat sätt, och om jag förstod
honom rätt, riktade han särskilt sin kritik
mot det sätt, varpå vi få in personuppgifterna.
Han talade flera gånger om
ett vidlyftigt remissförfarande och tycks
mena, att vi skulle huvudsakligen genom
att vända oss till utlänningskommissionen
kunna få tillräckliga uppgifter
för att handlägga ärendena snabbare
och tydligen mera i klump.

Jag vill då framhålla att denna fråga
har varit föremål för undersökning. Decentraliseringsutredningen
hade år 1947
tänkt sig den möjligheten, att utredningen
av medborgarskapsärenden skulle
förläggas till utlänningskommissionen
och att dessa ärenden på något sätt skulle,
ungefär som herr Svärd här tycks
mena, schematiskt kunna avgöras på
grundval av de uppgifter, som kommissionen
skulle lämna. Vi undersökte då
mycket noga detta uppslag, ty det var ett
stort intresse ur departementets synpunkt
att lätta på den arbetsbörda, som
medborgarskapsärendena vållat. Men
det visade sig, att utlänningskommissionen
inte satt inne med de uppgifter,
som behövdes, och detta är också ganska
förklarligt. Utlänningskommissionens
befattning med en utlänning avser ju
frågan, om han tills vidare skall tillåtas
att vistas i riket eller inte. De uppgifter,
som utlänningskommissionen för
detta ändamål behöver, avse i de flesta
fall ingenting annat än frågan, huruvida
han har varit i kontakt med polisen
eller liknande. Däremot saknar utlänningskommissionen
i allmänhet uppgifter
om utlänningens vandel i sådana
fall, då han inte har blivit föremål
för rättsligt ingripande. Utlänningskommissionen
vet i regel inte heller
någonting om hans anpassning i övrigt
i det svenska samhället, om hans möjligheter
att försörja sig, om han fullgör
sina förpliktelser i fråga om skatter och
dylikt —- med andra ord om alla de
personliga förutsättningar, som enligt
både den äldre och den nyligen antagna

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. handläggning av ansökningar om svenskt medborgarskap.

medborgarskapslagen äro nödvändiga
för att en person skall kunna upptagas
till svensk medborgare.

Vi måste alltså ta reda på hur utlänningen
har skött sig, och det vidlyftiga
remissförfarande, som herr Svärd talade
om, består i regel helt enkelt bara
därav, att vi från den ort, där han bor,
få upplysningar i nyss nämnda hänseenden.
Det är alldeles nödvändigt att
göra på detta sätt, och jag kan ju kanske
få erinra om vad herr Svärds partivän
herr Håstad yrkade i den där debatten
år 1949, då han mycket ivrigt gick in
för att balterna snart skulle få svenskt
medborgarskap. Vid det tillfället betonade
herr Håstad att både när det gäller
balter och andra folk måste man företaga
en ganska noggrann prövning av
medborgarrättsärenden, ty det är ju alldeles
uppenbart, sade han, alt det finns
åtskilliga element, som inte äro särskilt
önskvärda här i landet, även om de
ojämförligt största grupperna kunna utgöra
mycket värdefulla tillskott.

Det står för mig klart, att vi måste
handlägga dessa ärenden på det sätt,
som herr Håstad angivit. Att tillerkänna
någon svenskt medborgarskap innebär
ju en oåterkallelig åtgärd, och innan en
person definitivt och utan möjlighet till
ändring av beslutet upptas till medborgare
i vårt samhälle, måste frågan prövas
ordentligt. Jag tror inte att det finns
någon möjlighet att handlägga ärendena
på det sätt herr Svärd förordat. Vi behöva
inte gå så långt, att vi tala om risken
för spioneri och dylikt ■— sådana
faror finnas ju också — men även när
det gäller mindre kvalificerade anmärkningar
måste frågan om vederbörandes
skötsamhet, försörjningsförmåga och allmänna
anpassning i vårt samhälle bli
föremål för utredning.

Skulle riksdagen inte bifalla det i propositionen
framlagda förslaget om anslag
till avlöningar åt departementets
tjänstemän eller skulle riksdagen göra
ett uttalande, att medborgarskapsärendena
inte borde handläggas så noggrant
som nu sker, återstår endast att välja
mellan två möjligheter: antingen komma
balternas och de andra utlänningar -

nas ansökningar om svenskt medborgarskap
att fördröjas onödigt länge, eller
också komma vi att utan erforderlig
prövning till svenska medborgare upptaga
personer, som ej äro förtjänta
därav.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Efter justitieministerns anförande kan
jag nöja mig med att helt instämma
i vad min utskottskollega, herr Karlsson
i Munkedal, anförde. Men då herr
Svärd så skarpt kritiserade den där
blanketten, ber jag att få nämna att jag,
som inte är någon särskild vän av det
s. k. blankettraseriet, frågade föredraganden
i tredje avdelningen, vilken fråga
i formuläret som han ansåg kunde
uteslutas. Svaret blev, att samtliga frågor
måste kvarstå.

Herr talman! Jag skulle gärna vilja
rekommendera herr justitieministern att
ge herr Svärd i uppdrag att själv utarbeta
ett förslag till blanketter. Det är
ju möjligt, att herr Svärd under det
arbetet blir ännu mer nervös än han
sade sig ha varit under sitt jungfrutal.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Svärd sade i sitt senaste anförande
att han inte kunde förstå, vad
utskottsmajoriteten hade för intresse att
så länge som möjligt undanhålla utlänningarna
svenskt medborgarskap. Vi
ha inte alls något intresse av att undanhålla
någon person svenskt medborgarskap,
om han enligt gällande lagstiftning
och gällande praxis är berättigad
därtill. Det är bara det, herr Svärd, att
när det gäller att genomföra förenklingar
av själva proceduren vid behandlingen
av dessa frågor litar jag personligen
mera på landets justitieminister
än på herr Svärd, och det är väl tämligen
naturligt.

Det föreligger således inte från utskottets
sida någon avoghet mot utlänningarna,
men vi våga inte rekommendera
denna förenklade procedur, som herr
Sviird här resonerar om. Det siiger väl
ändå något, att i den avdelning i stats -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Ang. handläggning av ansökningar om svenskt medborgarskap.

utskottet, som mycket noga penetrerat
detta ärende, blev herr Svärd ensam om
sin ståndpunkt — vid behandlingen av
ärendet i plenum fick han sex ledamöter
med sig. Jag tror, herr talman,
att både försiktigheten och klokheten
bjuda att följa utskottet på denna punkt.

Herr SVÄRD: Herr talman! Herr Karlssons
i Munkedal deklaration, att han
mera litar på justitieministern än på
mig, hedrar hans omdöme. Däremot är
jag inte så säker på att den närmast föregående
talarens cmdöme hedras av det
sakkunniguppdrag han i en hast tilldelat
mig. Jag skulle emellertid mycket lätt
kunna klara av det sakkunniguppdraget.
Jag kan bara säga att den blankett, som
tidigare — intill senaste årsskifte — använts,
förefaller mig och tydligen också
åtminstone vissa tjänstemän inom justitiedepartementet
överlägsen den av mig
här kritiserade blanketten. Det skulle
alltså vara möjligt i detta fall med en
återgång till äldre och bättre tider.

Till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet vill jag bara säga,
att här måtte ha uppstått något slags
missförstånd. Reservanterna ha nämligen
icke riktat sig mot statsrådets äskande
om förhöjt anslag till medborgarskapsbyrån
inom justitiedepartementet. I den
reservation, som finnes fogad till statsutskottets
utlåtande nr 2, står icke ett
ord av det innehållet, och det ställes på
denna punkt intet yrkande om en sänkning
av det begärda anslaget. Tvärtom
har åtminstone jag varit mycket angelägen
att justitiedepartementet får arbetskraft
i sådan omfattning, att medborgarskapsärenden
även i fortsättningen kunna
handläggas utan att någon arbetsbalans
uppstår. Det är inte det det är fråga
om. Här gäller det möjligheterna till en
förenkling av proceduren i det speciella
läge, som vi nu befinna oss i. Den svenska
medborgarskapslagen och den procedur,
som har vuxit ut omkring den, har
man, såvitt jag inte alldeles missförstått
situationen, konstruerat för ett normalare
läge än det som vi nu befinna oss i.
Den har konstruerats för, låt oss säga,

en frekvens på 2 000 eller 3 000 ansökningar
om året. Nu stå vi i ett engångsläge
— skola vi kalla det en engångsinflation
på medborgarskapsansökningar
— där det är fråga om inte mindre än inemot
40 000 medborgarskapsansökningar.
Är det, herr statsråd, alldeles orimligt
att i en sådan situation förutsätta
möjligheter till de förenklingar i proceduren,
som äro förenliga med gällande
lagstiftning? Jag kan t. ex. nämna bara
en sådan förenkling, att en ansökning
om svenskt medborgarskap inte skall behöva
remitteras till samtliga länsstyrelser
i de län, där sökanden bott en kortare
eller längde tid.

Jag har fått den upplysningen här, att
statens utlänningskommission inte har
fullständiga uppgifter om de utlänningar,
som vistas i landet. Det är ju kanske
naturligt, att kommissionen inte har alltför
ingående uppgifter, men det är å
andra sidan rätt egendomligt, att en institution,
som skall svara för dessa utlänningar
under prövotiden, de första
åren de vistas här i landet, inte skulle
vara i besittning av tillräckligt material.
Justitieministern har den uppfattningen,
som är rätt naturlig, att man bör noggrant
pöva de olika omständigheterna.
Jag tror att man bör pröva omständigheterna,
men på ett sådant sätt, att det
inte blir en onödig belastning för den sökande
och en onödig belastning för myndigheterna.

Jag frågar mig fortfarande vad alternativet
kan vara, om det ur ordningssynpunkt
och ur allmän samhällelig synpunkt
är att föredra att år ut och år in,
decennium efter decennium, ha utlänningar
boende här i landet, vilka inte ha
fulla medborgerliga rättigheter. Alternativet
kan inte bli, därom förmodar jag
att herr statsrådet och jag äro överens,
att vederbörande förpassas ur riket, i
varje fall inte av den anledningen att
han eller hon vid något tillfälle underlåtit
att betala sin hyra, en sak som justitiedepartementet
ju gör sig underrättat
om.

Jag är ledsen, om jag nödgas företräda
en i förhållande till herr Håstad avvikande
mening, men jag tar mig den frihe -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Ang. handläggning av
ten. Jag tror nämligen att det här är en
fråga som skall kunna lösas praktiskt och
förhållandevis snabbt, och jag är inte
rädd för de s. k. säkerhetsynpunkter, som
anlagts på den. Jag upprepar mitt påstående,
att det är rätt svårt att förstå
den väsentliga skillnaden ur säkerhetssynpunkt,
om en utlänning, som vistas
här i landet, är svensk medborgare eller
inte.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
har tidigare kritiserat justitiedepartementets
handläggning av ärenden rörande
svenskt medborgarskap för flyktingar
i Sverige. Jag har ansett att det
har gått för långsamt när det gäller att
förkorta den väntetid, som i lagen uppställts
såsom villkor för att en utlänning
skall kunna bli svensk medborgare.
Jag har tidigare också motionerat
om förstärkning av arbetskrafterna inom
justitiedepartementet för att ärendena
skulle kunna behandlas snabbare, en
fråga som i dag kommer att lösas. Och
jag hyser givetvis fortfarande den uppfattningen,
att särskilt de baltiska flyktingarna
böra erhålla svenskt medborgarskap
efter så enkel procedur och så
snabbt som det över huvud taget är möjligt.

Jag tror emellertid inte att jag vågar
gå så långt som herr Svärd. Skillnaden
mellan justitieministerns uppfattning
och den uppfattning, som ligger bakom
herr Svärds uttalande, är väl den, att
justitieministern menar att en baltisk
flyktings ansökning bör behandlas på
precis samma sätt som varje annan
persons ansökning om svenskt medborgarskap
och bör bli föremål för
samma remissförfarande, under det att
herr Svärd resonerar på det sättet, att
i fråga om de baltiska flyktingarna,
som faktiskt ha bott här i landet sju,
åtta år, ha vi praktiskt taget inte något
annat alternativ än att uppta dem såsom
svenska medborgare, och att det
då inte behövs någon annan remiss än
till utlänningskommissionen. Jag skulle
tänka mig att detta är problemställningen.
Jag tycker att det är något mycket

ansökningar om svenskt medborgarskap,
sympatiskt i tanken att försöka undvika
onödiga remisser. Om remiss sker
till samtliga de länsstyrelser, inom vilkas
område utlänningen i fråga har bott
under de gångna sju åren — herr Svärd
förklarade, om jag förstod honom rätt,
att så sker — är detta att gå för långt.
Men jag anser det inte vara riktigt att
inskränka undersökningarna så mycket
att remiss inte skulle ske till någon annan
myndighet än utlänningskommissionen.
Nog måste man i varje fall ur säkerhetssynpunkt
höra den lokala polismyndigheten
på den ort, där utlänningen
bor eller har bott under längre tid.
Att underlåta detta vore enligt min mening
att gå alltför långt i förenkling.
Jag kommer därför, herr talman, för
min del med understrykande av dessa
synpunkter att rösta för utskottets förslag.

Den blankett, som omnämnts, har jag
inte läst och kan därför inte ha något
omdöme om den. Men jag kanske
i detta sammanhang får påpeka, att eu
förenkling över huvud taget av våra
blanketter är en önskvärd rationaliseringsåtgärd,
liksom också införandet av
ett för gemene man begripligt skrivsätt
i officiella skrivelser. Den engelska regeringen
bär genom sitt finansdepartement
låtit utarbeta en särskild handledning,
»Plain words», i konsten att författa
officiella skrivelser på begripligt
språk. Även i Sverige har genom en officiell
utredning föranstaltats om framläggandet
av en dylik vägledning, nämligen
professor Welanders mycket intressanta
och eleganta framställning
»Kommittésvenska». Det är att rekommendera
att vad som säges i denna svenska
utredning också efterföljes.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med det tillägg till motiveringen, som
påyrkats i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talman -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

nen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med det tillägg till motiveringen,
som påyrkats i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 96;

Nej — 33.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 3 och 4.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Anslag till lagberedningen.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lagberedningen för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
67 000 kronor.

Departementschefen hade framhållit
angelägenheten av att beredningens arbete
med revision av jordabalken snarast
fullföljdes. I rådande läge hade han

emellertid nödgats avstå från att tillstyrka
ett förslag från beredningen om utökning
av arbetskraften med en särskild
sekreterare.

Utskottet hade i förevarande sammanhand
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Holmbåck m.
fl. (I: 20) och den andra inom andra
kammaren av herrar Andersson i Löbbo
och Olsson i Mellerud (II: 29), i vilka
hemställts, att riksdagen ville till lagberedningen
för budgetåret 1951/52 anvisa
ett reservationsanslag av 86 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört bland annat:

»Departementschefen har i rådande
läge nödgats avstå från att tillstyrka beredningens
hemställan om anvisande av
medel för anställande av en särskild
sekreterare. I nyssnämnda motioner yrkas
emellertid höjning av anslaget med
19 000 kronor för sagda ändamål (33
löneklassen jämte dagarvode). Från beredningens
sida har uppgivits att det pågående
revisionsarbetet beräknas vara
slutfört inom 3—4 år men att vid bifall
till yrkandet i motionerna om anställande
av en sekreterare denna tid kan reduceras
med omkring ett år.

Ehuru utskottet finner vad i motionerna
anförts beaktansvärt, har utskottet
under nuvarande förhållanden ansett
sig icke böra tillstyrka någon ändring i
Kungl. Maj:ts förslag. Utskottet utgår
från att lagberedningens ordförande och
ledamöter i fortsättningen icke åläggas
uppdrag vid sidan av verksamheten i beredningen
i sådan omfattning, att beredningens
arbete därigenom avsevärt uppskjutes.
Enligt utskottets mening bör härjämte
övervägas huruvida icke möjligheter
föreligga att inom ramen för anvisade
medel lämna beredningen åtminstone
tillfällig sekreterarhjälp för vissa
arbetsuppgifter.

Under åberopande av det anförda får
utskottet hemställa, att riksdagen må
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 20 och II: 29
till Lagberedningen för budgetåret 1951/

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

52 anvisa ett reservationsanslag av
67 000 kronor.»

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Gränebo, Iwar Anderson
och Ohlon, fröken Andersson,
herrar Sundelin, Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Malmborg i Skövde, Boman i
Kieryd, Svensson i Ljungskile och Pettersson
i Dahl, fröken Elmén samt herr
Hjalmarson ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 20 och II:
29 till Lagberedningen för budgetåret
1951/52 anvisa ett reservationsanslag av
86 000 kronor.

I den av reservanterna förordade motiveringen
hade sista stycket av utskottets
yttrande ersatts med ett uttalande av
följande lydelse:

»Med hänsyn till såväl sistnämnda omständighet
som förut antydda vinster för
det allmänna i skilda hänseenden vid
ett tidigare slutförande av lagberedningens
arbete har utskottet ansett sig böra
förorda bifall till yrkandet i motionerna.
Utskottet utgår vidare från att lagberedningens
ordförande och ledamöter
icke i fortsättningen åläggas uppdrag vid
sidan av verksamheten i beredningen i
sådan omfattning, att beredningens arbete
därigenom avsevärt uppskjutes. Genom
anställandet av sekreterare kommer
även att rådas bot för det mindre
tillfredsställande förhållandet, att beredningens
ledamöter i brist på sekreterarhjälp
måste utföra mindre kvalificerade
göromål.»

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Statsutskottet har i denna punkt
delat sig i två nästan lika stora delar,
och då jag liar anslutit mig till reservationen
ber jag att med några ord få
motivera mitt ställningstagande.

Lagberedningen är för närvarande sysselsatt
med en revision av jordabalken i
1734 års lag. Man syftar vid denna revision,
såsom motionärerna framhålla,

Anslag till lagberedningen,
till att råda hot på bl. a. det mycket allvarliga
missförhållandet att jord i samband
med jordöverlåtelser vid arvskiften
delas upp i alltför små lotter. Denna
omarbetning av lagen förgrenar sig sedan
ut på en hel mängd andra områden,
såsom tomträttsinstitutet, servitutsrätten
och inskrivningsväsendet, i vilket senare
ju riksdagen själv tidigare har begärt
ändringar, och även fastighetsbildningssakkunnigas
arbete fördröjes i väntan på
den nya lagstiftningen.

Vad som emellertid har gjort mig uppmärksam
på detta problem och som i
högsta grad har aktualiserat behovet av
denna revision är det sakförhållandet,
att statsverket på jordbruksutskottets tillstyrkan
och med riksdagens bifall offrar
omkring 600 000 kronor årligen för
att genom s. k. provskiften söka komma
till rätta med de missförhållanden som
uppstå på grund av sämjedelningar,
d. v. s den sönderstyckning i mycket
små delar som äger rum framför allt i
Dalarna. Som exempel kan nämnas att
ett jordbruk på endast tio hektar jord
kan ha ägorna fördelade på 112 olika
platser. Det har visat sig att på grund
av bristfällig lagstiftning spolieras i
många fall helt det resultat som man
vill uppnå genom den dyrbara statliga
skiftesverksamheten. Folk fortsätter ogenerat
att vid arvskiften åter sönderstycka
jordägarna, sedan statsmakterna
genom provskiftesverksamheten sökt
bringa rätsida på förhållandena. Av
elfte huvudtiteln framgår att lantmäteristyrelsen
begär inte mindre än 25 mätningstekniker
och 25 skrivbiträden för
provskiftesverksamheten under nästa
budgetår, och justitieministern tillstyrker
ett anslag på 525 000 kronor.

Alla äro rörande eniga om att en lagändring
behövs, länsstyrelsen i Falun,
lantmäteristyrelsen och inte minst riksdagens
egna revisorer. Statsrevisorerna
ha ägnat stor uppmärksamhet åt detta
spörsmål. I sin senast avgivna berättelse
offra de flera sidor på en redogörelse
för det negativa resultatet av provskiftesverksamheten,
vilken hittills har
kostat staten omkring två miljoner kronor.
Statsrevisorerna sluta sin redogö -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

relse med att förklara, att det är av synnerligen
stor vikt att åtgärder snarast
vidtagas.

I sitt svar på statsrevisorernas propåer
understryker lantmäteristyrelsen — trycket
delades i kammaren först i förra
veckan, så det är väl inte många kammarledamöter
som lia hunnit läsa det —
kraftigt statsrevisorernas påpekande att
något måste göras. Det har då förefallit
mig, som om man nu måste söka
gå från ord till handling och ge lagberedningen
den sekreterare som begäres.
Det kommer ändock att ta två å tre år,
innan något lagförslag i här berört avseende
kan komma på riksdagens bord.

Justitieministern förklarar själv, att
han nödgas avstyrka lagberedningens
krav på en sekreterare. Jag fäster för
min del stort avseende vid svårigheterna
i dagens ekonomiska läge och har ofta
i statsutskottets tredje avdelning framhållit,
att det erfordras mycket starka
skäl för att jag skall kunna tillstyrka anslag
utöver den totalsumma som Kungl.
Maj:t begär. Jag vill dock fästa kammarens
uppmärksamhet på att statsutskottet
under en senare punkt i denna
huvudtitel föreslår besparingar som väl
täcka utgifterna för lönen till den här
begärda sekreteraren både under nästa
och troligen även under påföljande budgetår.

I utskottsmajoritetens motivering säges,
att det bör »övervägas huruvida
icke möjligheter föreligga att inom ramen
för anvisade medel lämna beredningen
åtminstone tillfällig sekreterarhjälp».
Jag tror att detta uttalande bara
är en gest. För övrigt ligger det väl i
detta arbetes egenart att det här bör
vara en man som kan fördjupa sig i
denna mycket komplicerade uppgift.

Situationen är således den, herr talman,
att vi ha flera tiotal av staten helt
avlönade personer som äro sysselsatta
med att söka få fason på de missförhållanden
i fråga om jorddelningen som jag
nyss berört. Detta arbete är emellertid
på väg att i ganska stor omfattning spolieras.
Jag ifrågasätter då, om det inte
är missriktad sparsamhet att inte med
kraft se till att den önskade lagänd -

ringen snarast möjligt kan komma till
stånd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid denna
punkt avgivna reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Det är riktigt, som herr Xwar
Andersson nämnde, att detta är en allvarlig
fråga och att ett fördröjande av
lagberedningens arbete kan få ganska
omfattande konsekvenser. Utskottsmajoriteten
har ingalunda förbisett det, men
vi ha ansett att då justitieministern
ändå inte har framlagt något förslag om
att en sekreterare skall anställas i lagberedningen,
kan saken inte vara så
överhängande i nuvarande ekonomiska
läge. Vi föreställa oss inom utskottsmajoriteten
— åtminstone gör jag det —
att justitieministern nog skulle ha kunnat
hävda sig gentemot finansministern,
om det verkligen hade varit stora värden
som stode på spel om lagberedningen
inte omedelbart finge en sekreterare.
Men justitieministern har inte drivit saken
så hårt.

Nu är det emellertid också ett annat
förhållande som spelar in här, nämligen
att även om denne sekreterare skulle anställas,
äro lagberedningens ledamöter
sysselsatta med allt möjligt annat än vad
de egentligen skola arbeta med. För detta,
jag höll på att säga vidriga förhållande
har justitieministern ett mycket
stort ansvar. Det är skäl att justitieministern
försöker röja upp bär först; sedan
går det kanske att komma och begära
en sekreterare. Lagberedningens
ordförande har själv inför statsutskottets
tredje avdelning sagt, att han liksom
pressades av regeringen att åtaga
sig ordförandeskapet i den s. k. Kejnekommittén.
Nog finns det väl ändå i
detta land någon annan människa, som
hade kunnat åtaga sig detta uppdrag,
utan att man skulle ha behövt lägga
också denna uppgift på lagberedningens
ordförande. Även lagberedningens andra
ledamöter äro engagerade på olika
håll, så att knappast mer än en enda
man, som tillika fungerar som sek -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

reterare, har kunnat arbeta ostört. Detta
är, anser utskottsmajoriteten, ett oefterrättligt
förhållande, vilket vi också
påpeka i utlåtandet, fastän kanske med
litet vänligare ord och tonfall än vad
jag här använder. Men jag tycker faktiskt
att denna sak är så allvarlig, att jag föranledes
att använda mitt naturliga språk,
herr talman.

Jag rekommenderar således att man,
sedan justitieministern och regeringen i
övrigt klarat upp denna sak, återkommer
och begär pengar för anställande av en
sekreterare i lagberedningen därest så
är absolut nödvändigt. Ehuru statsutskottet
inte gärna vill vara med om det,
finns ju i alla fall den utvägen för departementschefen
att begära anslag på
tilläggsstat. Då behöver man inte vänta
ett helt år, förutsatt nu att man först
kan få lagberedningen verkligt arbetsduglig,
så att den verkligen har användning
för en sekreterare. Jag hörde i utskottet
att lagberedningens ordförande
motiverade behovet av en sekreterare på
det sättet, att man då skulle kunna fortsätta
med mångsyssleriet. Sekreteraren
skulle sköta det egentliga arbetet, och
så kunde lagberedningens ledamöter kila
in någon gång då och då och titta på
vad han hade utfört. Fastän jag är lekman
och kanske inte har så lätt att förstå
juridiska angelägenheter, måste jag
ändå säga, att detta är en dålig arbetsmetod.
Tillsättas sakkunniga, som skola
arbeta på ett visst område, skola de också
ägna sig åt den förelagda uppgiften
och icke splittra sina krafter såsom man
nu gör inom lagberedningen. Även om
lagberedningens ledamöter äro de främsta
juristerna i vårt land, äro de dock
bara vanliga människor. Så mycket har
jag lärt mig i detta hus, att även sådana
personer som vi på avstånd betrakta
såsom stora och duktiga människor, ändå
bara äro vanliga mäniskor. De orka
helt enkelt inte med att göra ett fullgott
arbete, om de skola splittra sina krafter
på alla möjliga uppgifter.

Herr talman! Detta är egentligen huvudmotivet
varför utskottsmajoriteten
icke har velat nu gå med på anställandet
av en sekreterare i lagberedningen.

Anslag till lagberedningen.
Det rör sig om ett belopp på 19 000 kronor,
och det är ju inte hela världen.
Men jag tycker nog att det är klokt om
riksdagen vilar på hanen litet, innan
man släpper till dessa pengar, och först
ser till att ledamöterna i lagberedningen
komma i arbete ordentligt och bli befriade
från sitt mångsyssleri. Det tycker jag
är den angelägnaste uppgiften just nu.

Jag skall, herr talman, inte spinna vidare
på detta tema. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, IWAR (kort genmäle):
Herr talman! När vi hade uppe
lagberedningens ordförande i avdelningen
nämndes just de uppdrag som dessa
jurister få titt och tätt. I fråga om det
uppdrag, som herr Karlsson i Munkedal
särskilt nämnde, var det själva statsministern
som bad lagberedningens ordförande
att åtaga sig detsamma. Justitieministern
har därför kanske inte så mycket
med den saken att göra.

Jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på att även reservanterna understryka,
att lagberedningens ledamöter
icke böra belastas med andra uppdrag.
Men därutöver önska vi att en särskild
sekreterare skall anställas. Det kan icke
vara rimligt att riksdagen under en huvudtitel
anslår 500 eller 600 tusen kronor
för att få någon rätsida på vissa
förhållanden och sedan snålar in på en
annan huvudtitel. Det är enligt mitt sätt
att so icke klok politik.

Till min högt värderade vän och utskottskollega
herr Karlsson i Munkedal
vill jag till sist bara säga, att jag inte
riktigt kände igen statsrevisorn herr
Gustaf Karlsson.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Jag skall inte yttra mig i den
huvudfråga som här behandlas, ty den
har redan belysts av de båda föregående
talarna, .lag bar i stället begärt ordet
för att säga några ord i anledning av
vad herr Karlsson i Munkedal yttrade
om lagberedningens ledamöters övriga
uppdrag.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

Jag erkänner att herr Karlsson i stort
sett har rätt i sitt påstående, att lagberedningens
ledamöter i alltför stor utsträckning
ha belastats med andra uppdrag.
Det är gamla försyndelser, det har
faktiskt länge varit på det viset. Jag kan
berätta att jag själv har varit ledamot
av lagberedningen, innan jag blev statsråd.
Inte heller jag fick vara i fred under
min tid i lagberedningen, utan jag
nödgades gång på gång skriva propositioner
åt justitieminister Bergquist.

Det är, som sagt, en gammal försyndelse
att inte låta lagberedningens ledamöter
ostörda sitta vid sitt stora, svåra
och viktiga arbete. Förhållandena äro
emellertid nu på den punkten mycket
bättre än vad de ha varit tidigare.

Vad man för närvarande i stort sett
skulle kunna utpeka i fråga om uppdrag,
som i någon större utsträckning ta vederbörandes
tid i anspråk, är att lagberedningens
ordförande, justitierådet
Gärde, av regeringen har utsetts till ledamot
av den s. k. Kejnekommissionen.
Därvidlag synes det mig emellertid föreligga
ett alldeles speciellt fall, som kan
kräva undantag från de regler som man
eljest vill upprätthålla. Det är ju kammarens
ledamöter bekant, hurusom det har
riktats en lång rad beskyllningar mot
både mig och andra personer i ansvarsfull
ställning för såväl brottsliga gärningar
som andra förgripligheter. I detta
läge har det varit regeringen angeläget
att en utredning skulle verkställas
av personer från de olika politiska partierna,
av människor som i ovanligt stor
utsträckning åtnjuta alla medborgares
förtroende och som stå helt fria i förhållande
till regeringen. Jag vitsordar att
jag — liksom mina kolleger i regeringen
— var angelägen att bland de framstående
medborgare som betroddes med
denna uppgift också få med justitierådet
Gärde. Hans bana är ju så känd, att
jag inte behöver närmare utveckla, varför
vi ville ha honom med. Vi ansågo det
synnerligen angeläget att för denna uppgift
få med en man med lians stora
skicklighet som domare, med hans erfarenhet
som lagstiftare och politiker och
över huvud taget med hans anseende som

medborgare i samhället. Det var därför
enligt min uppfattning befogat att här
göra ett undantag från den regel, som
jag anser att man eljest bör upprätthålla,
nämligen att försöka låta lagberedningen
i största möjliga utsträckning
ostörd ägna sig åt sin uppgift.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Jag
ber att till att börja med få instämma i
vad herr Gustaf Karlsson yttrade angående
önskvärdheten av att lagberedningens
ledamöter icke tas ifrån sitt
egentliga kall till andra sysslor.

Justitieministern har nu förklarat, att
Kejnekommittén är ett undantag på
grund av de alldeles säregna förhållanden
som därvidlag ha förekommit och
som föranlett att justitierådet Gärde kallats
till ledamot av Kejnekommittén. Jag
medger att detta kan vara riktigt. Men
när justitieministern säger att förhållandena
beträffande lagberedningens arbete
nu i alla händelser äro bättre än förr,
så till vida att ledamöterna nu för tiden
inte tas så mycket i anspråk för
andra uppgifter som förr, är nog detta
en sanning med modifikation.

Lagberedningen startade, som kammarens
ledamöter veta, i början av detta
sekel. Den sysslade till att börja med
med jordabalken, och det ganska intensivt.
Det var i mycket ringa omfattning
som det förekom att någon av lagberedningens
ledamöter under denna period
kallades till att deltaga i andra kommittéer.
Sedan övergick lagberedningen till
giftermålsbalken och ärvdabalken. Det
är från detta arbete som vi nu ha 1920
års giftermålsbalk, den föräldrabalk, som
vi antogo i förfjol, och en serie lagar
om arv, testamente, boutredning o. s. v.,
vilka helt upphäva den gamla ärvdabalken.
Det var under tjugu års tid ett utomordentligt
intensivt arbete inom lagberedningen,
och under denna tid drogos
ledamöterna i mycket ringa omfattning
över till andra sysslor. Vad justitieministern
tänkte på i sitt anförande är
att det har blivit bättre nu än i förhållande
till vad det var för fem, sex år
sedan, och det medger jag. Herrar Gus -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

taf Karlsson och Iwar Anderson liksom
utskottet i dess helhet ha fullständigt
rätt, när man i både utskottets utlåtande
och reservationen gör ett direkt uttalande,
att dessa utomordentligt viktiga
lagstiftningsarbeten böra få bedrivas
ostört, alltså utan att lagberedningens
ledamöter tas ifrån denna uppgift till
andra uppdrag.

Jag trodde att debatten här skulle
komma att gå efter delvis andra linjer
än vad den hittills har gjort. Jag väntade
mig faktiskt, att man mot varandra
skulle ställa upp dels önskvärdheten av
att snabbt få till stånd en ny lagstiftning
på jordabalkens område och därvid
påpeka av huru utomordentligt
stor betydelse det ur många synpunkter,
inte blott dem som äro berörda direkt
i motionen, propositionen och anförandena
här, utan även ur andra, är
att snabbt få fram denna nya lagstiftning,
och dels sparsamhetsintresset, d. v.
s. det önskvärda i att i nuvarande ekonomiska
läge spara 19 000 kronor. Debatten
har emellertid i stället gått så, att
man överlag tycks erkänna att i denna
fråga sparsamhetsintresset — det är ju
bara herr Gustaf Karlsson som har yttrat
sig på den andra sidan, men han
är ju representant för utskottsmajoriteten
— får sättas i andra rummet, och jag
tror för min del att det är fullständigt
riktigt. Jag deltog inte i den debatt om
rationaliseringen, som förekom här i
kammaren för ett par timmar sedan, och
jag har heller inte deltagit i några tidigare
debatter om statens sparande. Jag
har den allra största aktning för finansministerns
ansträngningar att åstadkomma
besparingar i den svenska budgeten,
men därmed är givetvis inte sagt att jag
i varje detalj ansluter mig till vad han
föreslagit. Det är ju klart att man på en
eller annan punkt kan ha en annan uppfattning
än finansministern.

Vad beträffar justitiedepartementets
huvudtitel måste jag säga, att om jag hade
suttit i statsutskottet, skulle jag utan
varje tvekan ha varit med om den föreslagna
nedsättningen med 25 000 kronor
av anslaget till lagsamlingar. Men jag
skulle också utan varje tvekan lia gått

Anslag till lagberedningen,
med på tillsättandet av denne sekreterare.
Jag anser alltså att regeringen vid
avvägningen mellan dessa två olika behov
och vid avgörandet, huruvida man
skulle spara på det ena eller andra anslaget,
har kommit till ett icke riktigt
resultat. Jag tror mig kunna försäkra att
den alldeles övervägande delen av
Sveriges juristvärld i båda dessa punkter
står på samma ståndpunkt som jag.

Det har sagts åtskilligt i den fråga,
som nu är under debatt. Det är emellertid
en synpunkt, som jag kanske kan
få stryka under.

Herr Gustaf Karlsson säger att i varje
fall den väsentliga anledningen till att
utskottsmajoriteten inte gått med på
motionen är att lagberedningens ledamöter
dragits bort till annan verksamhet
och att det därför inte tjänar någonting
till att tillsätta en sekreterare.
På det skulle jag vilja svara: Den största
kritiken har ju riktats mot att justitierådet
Gärde kallats till Kejnekommittén,
och denna kommitté skall väl i alla händelser
avvecklas nu under våren. Här
begäres nu medel för en tjänsteman,
som skall tillsättas den 1 juli 1951. När
våren förflutit och Kejnekommittén är
avvecklad, komma alltså — jag utgår
från att det efter statsutskottets yttrande
här inte blir fråga om att lagberedningens
ledamöter få några nya sådana
här uppdrag — lagberedningens ledamöter
att kunna helt ägna sig åt beredningens
utomordentligt viktiga uppgifter.
Att lagberedningens ordförande nu
har andra uppdrag i den omfattning,
som det här är fråga om, är därför i
nuvarande läge inget skäl för avslag på
reservationen och motionen.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag har begärt ordet för att tala något
om reservanternas krav på högre statsanslag
för tillsättande av en ny sekreterare
hos lagberedningen. Jag fann anledning
att ta till orda icke minst på
grund av den debatt, som fördes här i
början av detta plenum, då det från åtskilliga
håll underströks med stor styrka,
att vi skola ta oss till vara för att

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

utöka den statliga verksamheten, och
man också gav det rådet, att vi skulle
visa återhållsamhet i lagstiftningsarbetet,
så att vi inte fingo en allt för stor
statsapparat.

Nu har man här kommit med förslag
om att det skall tillsättas en ny
tjänsteman. Det kan visserligen sägas att
han inte är ny, han är kanske redan
i statstjänst. Han måste emellertid ersättas
på den plats, där han varit tidigare,
och längst nere i botten måste det
bli en ny statstjänsteman. Jag har, när
jag arbetat med den statsverksproposition,
av vilken vi nu behandla en liten
del, gått ut ifrån att vi måste i nuvarande
läge iaktta den största återhållsamhet
och därvid inte för mycket snegla
på våra rent privata tycken och intressen,
ty om den ene skall ha sina intressen
tillgodosedda och den andre
sina, så blir det ingenting av besparingsaktionerna.
Om man ger efter på
en punkt men inte på en annan, blir
det också ganska snedvridet. Nu säger
herr Holmbäck, att inom juristvärlden
är man överens om att en sekreterare
borde tillsättas. Ja, det är mycket möjligt,
men juristvärlden är ju inte Sveriges
rike. Den representerar ju bara en
liten del av det svenska samhället, och
dess önskemål måste avvägas mot önskemål
på andra områden.

Motiveringen för inrättandet av denna
tjänst är ju att vi genom den skulle
kunna snabbare få fram en ny jordabalk
och i samband därmed kanske vissa
ändringar i fastighetsbildningslagstiftningen;
om denna sekreterartjänst inrättades,
skulle vi kunna få dessa nya
lagar om två å tre år, om inte någon
tjänst inrättades, skulle vi få lagarna om
tre å fyra år. Nu förhåller det sig i verkligheten
så åt! beträffande denna lagstiftning
har jag personligen en viss benägenhet
att önska snart resultat, ty det
gäller områden, som på sätt och vis stå
mitt hjärta nära. Jag har tagit del av
förarbetena; det första utkastet till jordabalk,
som kom för några år sedan, har
jag läst. Det är klart att det skulle vara
bra att få en ny jordabalk, men handen
på hjärtat, ärade kammarledamöter, tro

ni att det är av någon väsentligt avgörande
betydelse för det svenska samhället,
om vi få en ny jordabalk ett år förr
eller senare? Det är ju i verkligheten så,
att från den dagen, då man konstaterar
att det behövs exempelvis en ny jordabalk,
till dess att lagen är färdig för antagande,
förflyter det en mycket lång
tidrymd -— tio år är icke någon hög
siffra. Under sådana omständigheter får
man väl inte tillskriva det förhållandet,
om vi få denna lagstiftning ett år förr
eller senare, någon avgörande betydelse.
Jag tycker därför inte att det finns något
skäl för att vi på just denna punkt
skola avvika från den restriktiva linje,
som vi i övrigt måste följa.

När herr Holmbäck säger att han i
praktiken är med på att vi äro sparsamma
och återhållsamma, men att han förbehåller
sig rätten att ha en egen mening
i fråga om den ena eller andra detaljen,
förstår jag honom. Men ligger det
ändå inte bakom detta betraktelsesätt:
»I allmänhet är jag intresserad för sparsamhet,
men på detta speciella område,
som ligger mitt hjärta nära, är det en
helt annan sak.»

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Det
kunde vara ganska mycket att säga om
finansministerns anförande. Det centrala
i anförandet var väl ändå att vid besparingsarbetet
skulle man helst inte för
mycket snegla på sina privata intressen,
ty gjorde man det, sade finansministern,
skulle mycket bli snedvridet. Även om
juristvärlden står enig, sade han, så är
juristvärlden icke Sveriges rike, och man
måste väga önskemålen på de olika områdena
mot varandra. Ja, tacka för det,
det är jag alldeles övertygad om att man
måste göra. Men naturligtvis ha finansministern
och jag på dessa områden
olika uppfattning om hur en avvägning
bör ske. Det ha vi haft en gång förut.
Då gällde det ett anslag under finansdepartementet
till en ny folkräkning, som
skulle kosta 2 å 3 miljoner kronor. Där
vågade jag hysa den uppfattningen, att
den skulle kunna skjutas på framtiden.
Jag tyckte att det var ett mycket bety -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

dande anslag. Finansministern ansåg
emellertid att det måste tas med detsamma.
Här är det samma förhållande
fast i alldeles omvänd ordning.

Men det betyder väl också något, vilka
skäl som man anför till förmån för
sin mening och av vilken storleksordning
det anslag är, som man yrkar på.
Här gäller det ett anslag på 19 000 kronor,
och detta anslag skall möjliggöra att
en så viktig sak som att framläggandet
av den nya jordabalken kommer ett år
tidigare än eljest. Jag tycker för min del
att ett år just på det här området är av
utomordentligt stor vikt.

Herr statsrådet Sköld är skåning. Han
har nu visserligen tagit del, sade han, av
förarbetena till den nya jordabalken,
men jag tror att han bedömt saken som
skåning. Nere i Skåne behövs det kanske
inte så mycket av den lagstiftning, som
det här är fråga om —- en lagstiftning
som för resten icke på något sätt betyder
att den svenska statsverksamheten skall
utökas, ty det är fråga om ändringar i
den civila lagstiftningen. Men för Norrland
och Dalarna, och kanske särskilt för
Dalarna, betyder en ny jordabalk utomordentligt
mycket, och att den kan framläggas
ett år tidigare är av stor vikt. Detta
är inte något privat intresse hos mig.
Jag har inget privat intresse av att det
skall komma eu ny jordabalk. Men vad
betyder denna lagstiftning egentligen?
Enligt den hittillsvarande lagstiftningen
med dess utomordentligt dåliga regler
angående lagfart å fast egendom är det
möjligt att genom att kombinera en sämjedelning
med lagfart på en kvotdel av
en fastighet fullkomligt omintetgöra resultat
av den dyrbara och omfattande
verksamhet på skiftesväsendets område
som ägt rum i Dalarna. Till följd av de
underhaltiga lagfartsreglerna — det är
dessa som i det här sammanhanget spela
en roll — riskeras således den skiftesverksamhet,
som ägt rum och kommer
att äga rum där uppe och som kostar
600 000 kronor om året. Jag tror att ett
år här betyder utomordentligt mycket.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
När jag i det här sammanhanget nämn t

Första kammarens protokoll 1951. Nr 8.

Anslag till lagberedningen.

de »privata intressen» kanske jag använde
ett något felaktigt uttryck. Jag
menade en sak som ligger ens hjärta nära,
men jag förknippade inte uttrycket
med något ekonomiskt eller liknande intresse
i själva saken.

Herr Holmbäck förde fram den lilla
kontrovers, som vi hade häromåret om
folkräkningen, och satte den i motsats
till vår meningsskiljaktighet i dag. Jag
vill här säga att frågan om en ny jordabalk
ligger mitt hjärta närmare än
frågan om folkräkningen, men den skillnaden
föreligger mellan dessa båda frågor,
att beträffande folkräkningen gällde
det, huruvida man rationellt skulle fortsätta
en statsverksamhet, som var godtagen
av alla, eller om man inte skulle
göra det. Jag fick behandla den frågan
rent objektivt, på samma sätt som jag
vill behandla den nu föreliggande frågan
rent objektivt. När herr Holmbäck
säger att folkräkningen låg inom finansdepartementets
område, vill jag därför
svara, att det inte hade det minsta med
mitt ställningstagande att skaffa.

Så sade herr Holmbäck att jag ser på
den föreliggande frågan såsom skåning.
Nej, herr Holmbäck, det gör jag inte.
Jag känner till detta lands jordkamerala
förhållanden i praktiken lika bra som
herr Holmbäck, och om jag skulle ha
gjort en uppräkning av de landsändar,
för vilka den nya jordabalken kommer
att få betydelse, skulle jag ha tagit fram
särskilt Kalmar län, som i detta avseende
är mera besvärligt än Norrland. Men
hur mycket jag än värdesätter en ny
jordabalk, vill jag inte att man skall på
det sätt överdriva betydelsen av den som
herr Holmbäck här gjorde. Jag har med
mycket stort intresse studerat frågan om
den nya jordabalkens förhållande till
sämjedelningen, ocli jag gillar de principer
som där komma fram. Vid ett närmare
studium av ämnet, som jag har måst
göra tidigare i annat sammanhang, fann
jag emellertid att inte heller den nya jordabalken
kommer att bli ett effektivt bålverk
mot sämjedelningens skadliga inverkan
på skiftesförhållandena. Det går
över huvud taget inte i ett demokratiskt
samhälle som vårt att skapa några reg -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag- till lagberedningen.

ler, när det gäller sämjedelningen, som
bli av prohibitiv natur. Det komma vi
inte att rå med. Jag menar därför, att
hur nyttig och nödvändig en ny jordabalk
än är, skall man inte tillmäta den
en betydelse, som den inte kommer att
få. Därav drar jag den slutsatsen, att så
förfärligt angeläget är det inte, om vi
få denna lagstiftning ett år förr eller
senare.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag har
begärt ordet under finansministerns första
anförande. Finansministern kastade
därunder sin sedvanliga sarkastiskt vänliga
blick nedåt älvsborgsbänken och
erinrade om att under en föregående debatt
i dag hade en talare varnat för att
staten skulle påtaga sig nya uppgifter,
då därmed skulle följa nya utgifter, nya
krav på personal o. s. v. Jag vill inte
neka till att jag i förmiddags framförde
dessa åsikter, men jag framförde också
den synpunkten, att det gäller att se till
att våra kommittéer och beredningar arbeta
på ett tillfredsställande sätt och att
man inte använder överkvalificerad arbetskraft.
Det är ingenting annat än detta
som påfordras i reservationen till
statsutskottets utlåtande, där man starkt
framhåller behovet av en sekreterare i
lagberedningen.

Om jag fick dra någon slutsats — men
det vore kanske oförsiktigt — av det
mycket diskreta yttrande, som justitieministern
höll här i kammaren för en
stund sedan, skulle det väl vara att justitieministern
inte just hade någonting
emot att lagberedningen bleve utrustad
med en sekreterare. Men jag skulle vilja
tillägga, att när jag yttrade mig i förmiddags,
kunde jag anknyta till ett yttrande
i statsverkspropositionen, som finansministern
gjort i För flera huvudtitlar
gemensamma frågor. Där säger finansministern
nämligen några ord, som
kunna ha en räckvidd även för den fråga,
som vi nu behandla. Det heter: »Jag
kan vitsorda det av rationaliseringsutredningen
och trycksakskommittén påtalade
behovet av ökad service åt kom->
mittéerna i skilda avseenden. Enligt min

mening bör det emellertid ankomma på
det departement, som tillkallat en kommitté,
att lämna denna erforderligt stöd
och biträde samt därvid i görligaste
mån tillhandahålla kommittén erforderlig
skrivhjälp, utrustning in. in.»

Jag kan alltså i denna fråga som vi
nu behandla åberopa detta finansministerns
yttrande, som riksdagen tog ställning
till för några timmar sedan och för
sin del lämnade utan anmärkning.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill bara fästa uppmärksamheten på
att detta yttrande om att kommittéerna
borde understödjas med service tog närmast
sikte på skrivbiträdeshjälp, hjälp
med förhyrning av lokaler och med anskaffande
av materialier. Jag har aldrig
varit med om att man räknat sekreterare
till sådan servicetjänst.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag
förstår att justitieministerns ställning till
denna fråga liksom utskottsmajoritetens
är ett uttryck för renlevnad inför de
allmänna sparsamhetssträvandena. Jag
vill för min personliga del deklarera, att
jag i allra högsta grad gillar en dylik
hållning. Jag har själv varit beredd i
alla sammanhang, då jag haft tillfälle
därtill, att stödja en sådan linje. Men då
jag nu tillåtit mig att vara en av motionärerna
i detta ärende, har jag ett behov
av att förklara varför.

Jag har helt enkelt inte kunnat se vårt
förslag annat än som en verklig sparsamhetsåtgärd.
Det är därför som jag gjort
detta enda undantag och velat vara med
om en begäran om anslag utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit. Därvid bortser
jag från försvarsområdet, som faller helt
utanför våra allmänna resonemang här.
Det finns en sparsamhet som är ägnad
att bedraga visheten. Jag kan inte underlåta
att referera ett uttryck för denna
sanning, ett mycket drastiskt uttryck,
som en kinesisk statsman i början av detta
århundrade gav vid ett tillfälle. Han
sade: »Det är dålig ekonomi att gå och
lägga sig tidigt om kvällarna för att spa -

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

ra på ljuset, om resultatet blir tvillingar.
» Det finns många former av sparsamhet
som iiro av denna natur. Jag har
en känsla av att vi ha anledning fråga
oss om inte resultatet kommer att bli
»tvillingar» av den åtgärd, som föreslagits
från Kungl. Maj :ts och utskottsmajoritetens
sida. Jag behöver inte göra mera
än att hänvisa till vad finansministern
själv uttalar, alltså att det är möjligt att
vi genom den föreslagna åtgärden skulle
kunna få jordabalken ett eller annat år
tidigare än vad vi eljest skulle få. Om vi
kunde räkna ut i närvarande stund vad
den nya jordabalken kommer att ytterligare
kosta oss, om vi ha kvar lagberedningen
oförändrad, och vad kostnaderna
skulle bli, om vi anställa en sekreterare
och därmed förkorta tiden för arbetets
färdigställande med ett eller annat år,
skulle en jämförelse visa, att jordabalken
i det senare fallet kunde åstadkommas
till ett betydligt billigare pris än om vi
underlåta att tillsätta en sekreterare.

Därtill kommer att det är angeläget att
effektivt utnyttja den högt kvalificerade
arbetskraft, som finns hos lagberedningen
och som självfallet blir bättre utnyttjad,
om lagberedningen har tillgång till
eu sekreterare, varigenom alla möjliga
arbeten, som det nu ankommer på ledamöterna
själva att utföra, kunna avlyftas
dem. Jag kan inte se annat än att det
är en ren sparsamhetsåtgärd att på detta
sätt öka lagberedningens möjligheter att
påskynda sitt utomordentligt viktiga arbete.

Jag vågar inte ge mig in på någon
diskussion med finansministern om sämjedelningen
i Dalarna, men så mycket
vågar jag i alla fall säga, att man av
lagberedningens egen framställning kan
dra den slutsatsen, alt de stora kostnader,
som staten nedlagt på att ordna
skiftesförhållandcna i Dalarna, kanske
icke skulle bli till någon nytta, om vi
inte så fort som möjligt fä till stånd eu
ny jordabalk. Jag ser emellertid bort
från hela detta resonemang och utgår
bara från att denna nya jordabalk, som
alla vänta på och som det är betydelsefullt
att få så fort som möjligt, kommer
att stå oss billigare, om vi nu vid -

Anslag till lagberedningen.

taga denna åtgärd, än om vi underlåta att
göra det.

Herr talman! Jag anser mig därför
fortfarande såsom en renlevnadsman i
fråga om sparsamhet kunna med gott
samvete yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Ett av
de skäl som finansministern anförde
var alt den nya jordabalken icke skulle
komma att bli ett effektivt bålverk mot
sämjedelningen. Jag törs för min del inte
göra något uttalande därom. Men en
sak torde vara fullständigt klar, och det
är att om vi inte lyckas att skapa regler
mot sämjedelningen, kunna vi lägga ned
vår jorddelningsverksamliet efter nuvarande
linjer. Den skulle då inte tjäna
någonting till, utan bara innebära att
man arbetade på ett mål, som man inte
kan nå. Även ur den synpunkten att det
är viktigt att få reda på om man kan
bemästra sämjedelningen är det angeläget
att få fram den nya jordabalken ett
år tidigare.

Det gäller emellertid här inte bara
sämjedelningen, utan det är en utomordentligt
stor mängd problem, som därutöver
uppkomma. Herr finansministern,
som sade att han studerat dessa
frågor, erinrar sig kanske att högsta
domstolen år 1932 dömde på ett visst
sätt i ett ärende angående köp av kvotdelar
i samfälliglieter; det gällde huvudsakligen
skogsmark. Fem eller sex år efteråt
dömde högsta domstolen på ett
helt annat sätt i en fråga av samma
slag. Man hade kommit till den uppfattningen,
att lagstiftningen inte blivit rätt
tolkad vid första tillfället, något som givetvis
berodde på att lagtexten var så
ålderdomlig och obestämd. Det gällde
vid dessa tillfällen i sina konsekvenser
miljonvärden. Köp av fast egendom, varav
köp av kvotdelar är en art, är också
ell område, där den nya jordabalken
skall reglera rättsförhållandena.

Jag kan på det livligaste instämma i
vad herr Ewcrlöf nyss sade, och jag får
kanske tillägga att jag icke tror att lagberedningen
tidigare har varit besatt
med så få arbetskrafter som för närva -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

rande — i varje fall kan inte jag erinra
mig något sådant tillfälle. År 1918, då
förslaget till den nya giftermälsbalken
framlades, hade beredningen en ordförande
och fyra ledamöter, och man har
i regel haft en ordförande och tre ledamöter.
För närvarande har lagberedningen
bara en ordförande och två ledamöter,
något som jag inte tror har förekommit
tidigare utom möjligen under
någon kort period.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Trots att herr Holmbäck nyss förklarade,
att han instämde i allt vad herr
Ewerlöf sagt, vågar jag inte ge mig in
på att diskutera problemet om ljusets
betydelse för nativitetsfrågan, utan den
saken låter jag falla vid sidan av! Jag
ber bara att till herr Ewerlöf få säga,
att hans ekonomiska beräkningar va?
voro litet för snabbt tillkomna. Eftersom
3 x 19 blir 57 och 1 x 07 är 67 kan man
inte vinna någon penningbesparing
av betydelse genom att tillsätta en sekreterare.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Denna fråga har ju redan belysts
ur så många aspekter, att jag inte gör
anspråk på att kunna lämna några ytterligare
bidrag i detta avseende. Jag
vill emellertid framhålla en synpunkt,
som riksdagen kanske bör ta någon hänsyn
till: därest reservationen skulle bifallas,
beslutar riksdagen i dag att eu
sekreterare i lagberedningen skall tillsättas,
placeras i 33 löneklassen och ha
dagarvode. År riksdagen verkligen beredd
att säga, på yrkande av enskilda
motionärer, att sekreteraren i lagberedningen
skall placeras just i den löneklasscn? Detta

är en detalj som vi för vår del i
statsutskottet ha fäst rätt stor vikt vid.
Vi veta ju att riksdagen ibland är ganska
modig när det gäller att löneklassplacera
den ene och den andre, men det
händer också att riksdagen surt får betala
för dessa stunder av modighet. Och
det kan ju tänkas att någonting sådant

skulle bli följden också vid ett bifall till
den föreliggande reservationen.

Vi ha sålunda, med understrykande
av det betydelsefulla i att lagberedningen
arbetar på ett effektivt sätt, ändå
sagt oss, att vi icke kunna tillstyrka motionärernas
önskemål om medel för att
anställa en särskild sekreterare, som enligt
motionen och reservationen skulle
placeras i en viss löneklass. Jag har tidigare
framhållit, att vi böra avvakta regeringens
åtgärder för att göra lagberedningens
ledamöter arbetsdugliga på
sitt område. Först därefter är väl tiden
kommen att bevilja medel också till en
sekreterare, om det är nödvändigt att
en sådan anställes, något som jag för
min del tror. Men tidpunkten är icke
inne för riksdagen att på yrkande i en
motion och utan tillräcklig utredning
bevilja medel för att placera en sådan
sekreterare i ett visst bestämt fack. Det
har sina risker, ärade ledamöter!

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Den
arbetskraft, som det här är fråga om,
har begärts av lagberedningen, och lönen
ligger mycket lågt på skalan. Vad
man vill ha är en yngre assessor, alltså
en man, som ännu inte hunnit förvärva
sig några så avsevärda meriter att han
begär ett högre arvode. Det är en mycket
blygsam lön som här förordas, och
det sker som sagt med direkt stöd av
lagberedningens förslag.

Det skulle förvåna mig, om i en proposition
justitieministern skulle kunnat
förorda en annan löneklassplacering än
som här föreslagits för en sådan yngre
assessor.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Endast ett par korta repliker.

Till herr finansministern skulle jag
vilja säga, att när han här gör sina ekonomiska
beräkningar glömmer han alldeles
bort att staten offrar bortåt 600 000
kronor årligen på denna provskifteshistoria
i Dalarna, pengar som sedan delvis
äro till ingen nytta. Vi få dock komma

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

ihåg att finansministern har varit med
om att låta jordbruksministern släppa
fram den här saken på nionde huvudtiteln.

Till herr Karlsson i Munkedal, som
berörde frågan om lönegradsplaeeringen,
skulle jag vilja säga, att jag inte alls
är främmande för de konsekvenser som
han talade om. Det är nog en del jurister
inom den kommunala förvaltningen
i landet, framför allt i de större städerna,
som redan ha passerat 33 lönegraden
och som, om jag inte tar fel, syfta
till 38 — förlåt, herr talman, jag tänkte
säga breddgraden, men jag menar självfallet
lönegraden. Jag hoppas ju att kammaren
följer reservanterna, men hur
blir det, herr Karlsson, om kammaren
följer utskottsmajoriteten? Då är det väl
sannolikt, att detta ärende kommer igen.
Och vad kan då komma att hända? Som
vi veta är ju en lönejustering i faggorna
just för dessa kategorier av statstjänstemän,
och det är väl då mycket
möjligt, att vi nästa år få räkna med ännu
högre lönegrad än den 33.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Jag ber
att få återkomma. Jag skall gärna ge finansministern
rätt i att det var ett hastigt
överslag av kostnaderna jag gjorde,
men jag kan inte förstå annat än att det
hela utfaller till min förmån.

Om vi tänka oss att att arbetet skulle
ta tre år — det är väl maximitiden —
därest lagberedningen får en sekreterare,
skulle merkostnaderna bli 3 X
19 000, eller 57 000 kronor. Skulle man
underlåta att anställa denne sekreterare
och lagberedningen i sin nuvarande omfattning
får fortsätta med arbetet bara
ett år längre det är ju den minsta lid
som man menar att man skulle vinna —■
kostar det 07 000 kronor, och då äro ändå
bara lönerna medräknade. Sammanlagt
uppgå kostnaderna till 78 000 kronor.
Man sparar alltså in dessa 78 000
kronor på ett år, medan merkostnaderna
för tre år skulle bli 57 000 kronor.
Det blir i alla fall fråga om ett rätt väsentligt
belopp. I alla händelser är det
tillräckligt stort för att man skall kun -

Anslag till lagberedningen.

na ge mig rätt, när jag säger att det är
en besparingsåtgärd att bevilja detta
anslag i stället för att nu avvisa det.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Herr Ewerlöf, som är väl inne i dessa
petitesser, vet alldeles säkert, att med
varje nyanställd tjänsteman öka omkostnaderna
proportionellt.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Anderson, Iwar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
5, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Ifcrr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Anderson, lwur,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej -- 50.

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

Anslag till lagberedningen.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 6—47.

Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverksproposition
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1951/52 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckt motion.

Punkterna 1—64.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 65.

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1951/52 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—18.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19.

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker; nr

9, i anledning av väckta motioner
angående avdragsrätt för personbilkost -

nader vid taxering för inkomst av jordbruksfastighet; nr

10, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen med provisoriska
bestämmelser om begränsning av
skatt i vissa fall; och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om portofrihet vid insändande av deklarationsuppgifter
till taxeringsmyndighet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utsträckning
av tiden för återställande av
vissa Svenska jordbrukskreditkassan tillhandahållna
statsobligationer, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring i lagen om införsel
i avlöning, pension eller livränta;

nr 8, i anledning av väckt motion om
viss ändring av 11 kap. 8 § föräldrabalken; nr

9, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande sättet för bestridande
av överförmyndares arvode; och
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 5, i anledning av väckt motion om
viss ändring i 10 § alkoholistlagen;

nr 6, i anledning av väckt motion om
viss ändring i förordningen om tillägg
av statsmedel å vissa ersättningar enligt
lagen om försäkring för olycksfall i arbete
m. m.; och

Onsdagen den 28 februari 1951.

Nr 8.

Interpellation ang. prishöjningen å kraftfoder.

nr 7, i anledning'' av väckta motioner
om ändrad uppsägningstid för distriktsbarnmorskor.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen anmälde, att till kammaren
överlämnats Kungl. Maj:ts proposition,
nr 74, angående anslag till ytterligare
aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag, m. m.

Den kungl. propositionen blev nu
föredragen och lagd på bordet.

Interpellation ang. prishöjningen å
kraftfoder.

Herr PERSSON, KARL, erhöll på begäran
ordet och anförde: Herr talman!
I Kungl. Maj :ts proposition angående
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område för budgetåret 1950---1951 föreslogs bl. a. att i enlighet med
den överenskommelse med jordbrukets
förhandlingsdelegation, som föregått propositionen,
priset på oljekraftfoder skulle
få höjas med högst 4 kronor per deciton,
samt att priset på annat kraftfoder
skulle få höjas i motsvarande män.
Denna höjning trädde i kraft omedelbart,
detta likaledes efter godkännande
av den med jordbruksorganisationen
träffade uppgörelsen. Även jordbruksutskottet
skrev i sitt utlåtande att det biträdde
uttalandet i denna del.

I redogörelsen för den uppgörelse som
skedde strax före nyåret talades inte om
någon överenskommelse om högre pris
på kraftfodret. Även i jordbrukets priskalkyl
torde inte ha räknats in någon
kostnad för högre foderpriser.

Den väldiga stegring av kraftfoderpriserna
med mellan 2 och 10 kronor per
100 kg, som skett från och med denna
vecka, var ett hårt slag för det starkt
animalieproducerande småbruket, då
ingen som helst motsvarande höjning
skett på produkterna. Det kan knappast
uppfattas på annat sätt än som ett frångående
av en gjord överenskommelse.

Därtill kommer att det drabbar jordbruket
under den mest kraftfoderkrävande
delen av året, då den egna spannmålsskörden
börjar taga slut och jordbrukarna
i större utsträckning måste anlita
inköpta fodermedel. Alla uppgjorda
driftskalkyler falla sönder. En kull nyss
till gödning insatta eller inköpta smågrisar
kan inte realiseras utan måste
färdiggödas om än detta går med ren
förlust. För kor som nyligen kalvat har
man att välja mellan att med inköp av
kraftfoder hålla dem uppe i hull och
avkastning till betesperioden eller låta
bli att köpa kraftfoder och få dem ner
i halv produktion eller därunder och
samtidigt få dem utmagrade. Det sista
sättet torde även ur rent nationalekonomisk
synpunkt vara förkastligt, då uppbyggda
produktionsresurser inte kunna
utnyttjas, och det måste ju ändå vara
detta det syftar till, nämligen att göra
kraftfodret så dyrt att det inte går att
använda. För många jordbrukare kommer
den nya kraftfoderfördyringen helt
och hållet att äta upp den kompensation,
som jordbruket vid höstöverenskommelsen
fick som kompensation för fördyrade
arbetslöner, och i extrema fall ännu
mer.

Det är möjligt att på lång sikt en ändring
av produktionsinriktningen på ett
eller annat sätt behöver genomföras, men
att göra detta under löpande konsumtionsår
synes inte bara vara ett brott
mot ingångna överenskommelser, utan
det betyder stora ekonomiska svårigheter
för den enskilde jordbrukaren, då
han inte så här tvärt kan lägga ned eller
minska en planlagd produktion utan att
härvidlag göra stora förluster.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga.

Vad är orsaken till den nu företagna
prishöjningen på olika kraftfoderslag av
mellan 2 och 10 kronor per 100 kg och
var denna stora prishöjning i överensstämmelse
med den senaste jordbruksuppgörelsen? -

Nr 8.

Onsdagen den 28 februari 1951.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 43, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
fortsatt giltighet av förordningen den 8
juni 1923 (nr 155) angående omsättnings-
och utskänkningsskatt å spritdrycker.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 6 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Mannerskantz under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad, av honom
in. fl. undertecknad motion, nr 331, i anledning
av Kungl. Majrts proposition angående
förslag till lag angående nedsättning
av allmän kommunalskatt i anledning
av övergångsbidrag, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.30 eftermiddagen.

In fidem.

G. H. Berggren.

Stockholm 1951. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

510853