Tisdagen den 27 april Sid (Riksdagens protokoll 1965:19)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 19

FÖRSTA KAMMAREN

27—28 april

1965

Debatter m. m.

Tisdagen den 27 april Sid.

Svar på enkel fråga av herr Källqvist ang. intensifiering av den
profylaktiska verksamheten inom tandvården m. m......... 5

Svar på interpellation av herr Nyman ang. skolinternat för elever
med grava anpassningssvårigheter i skolarbetet.............. 6

Onsdagen den 28 april

Om särskilda lekgator ...................................... 11

Utländsk arbetskraft ............................... 16

Information till kommunala fullmäktige om arbetet inom kommunens
styrelse ............................................ 19

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen å aktiebolag och
ekonomiska föreningar .................................... 21

Om förstatligande av läkemedelsindustrien .................... 23

Om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland...................... 25

Om ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande och vissa offentliga
investeringar ............................................ 26

Försäkringsväsendets organisation ............................ 27

Om inflytande för de anställda över enskilda och statliga företag 32

Fastighetsbeskattningen, m. m............................... 33

Yrkesintensiteten hos kvinnor................................ 49

Kulturpolitikens framtida utformning ........................ 51

De svenska musikernas arbetsmarknadssituation .............. 57

Interpellation av herr Arvidson om åtgärder mot sexuella våldshandlingar,
m. m......................................... 60

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 19

Nr 19

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 april Sid.

Statsutskottets memorial nr 77, ang. överlämnande till lagutskott
av sex till statsutskottet hänvisade motioner i vissa delar .... 11

Tredje lagutskottets utlåtande nr 18, ang. rätten att utsätta fast fiskeredskap
i allmänt vatten .............................. 11

— nr 19, om särskilda lekgator ............................ 11

— nr 20, ang. viss paragraf i riksdagens revisorers berättelse över

granskningen av statsverket .............................. 16

— memorial nr 21, ang. överlämnande till jordbruksutskottet av

vissa till lagutskott hänvisade motioner .................... 16

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 21, om åtgärder för att
stimulera ökad invandring av utländsk arbetskraft, m. m. .... 16

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 20, ang. ändring i landstingslagen
m. m........................ 19

— nr 21, om begränsning av antalet ledamöter i landsting...... 19

— nr 22, ang. valkretsindelningen för landstingsval .......... 19

— nr 23, ang. information till kommunala fullmäktige om arbetet

inom kommunens styrelse ................................ 19

Bevillningsutskottets betänkande nr 26, om successiv avveckling
av dubbelbeskattningen å aktiebolag och ekonomiska föreningar
................ 21

Bankoutskottets utlåtande nr 16, om utgivning av en informationstidskrift
rörande riksdagens verksamhet m. m............. 23

— nr 17, om förstatligande av läkemedelsindustrien .......... 23

— nr 18, om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland ............ 25

— nr 19, om anordnande av en statlig verkstadsindustri i Norrland
.................................................. 26

— nr 20, om tillskapande av ett byggnadsföretag med staten som

huvuddelägare .......................................... 26

— nr 21, om ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande och vissa

offentliga investeringar .................................. 26

— nr 22, ang. försäkringsväsendets organisation, m. m......... 27

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. allmän beredskapsstat

(jordbruksärenden) .................................... 32

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 23, om inflytande för

de anställda över enskilda och statliga företag.............. 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 24, ang. ändring i kommunalskattelagen
............................................ 33

Första lagutskottets utlåtande nr 21, om begränsning av tiden för
ansökan om handräckning för återtagning av avbetalningsgods 48

— nr 22, om översyn av försäkringslagstiftningen, m. m....... 48

Innehåll

Nr 19

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 42, ang. vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1964 fattade beslut 49

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, ang. förvärvsarbete
för kvinnor, m. m....................................... 49

— nr 24, ang. vissa kulturpolitiska åtgärder, m. m............. 51

— nr 25, om åtgärder för att tillgodose kravet på diskretion vid

postförsändelser från polismyndigheter m. fl............... 57

— nr 26, om åtgärder att förhindra barnmisshandel .......... 57

— nr 27, ang. de svenska musikernas arbetsmarknadssituation. 57

— nr 28, om utredning rörande den statliga informationsverksamheten
.............................................. 59

Pf ir

Jen uf-ii .! ,i -i'';.t > iiin 4 - -t.. l

;* !>i;i;’h,S i l*:i "''.i; i, ,i - f i t ä;. ■ •''rn t-i

•ji j.i a;.;. ."t;w »i! . it; "in •! i. ‘ ‘ vi -11 -.''-i::-■. .)'';■>.!

............. , r : . i - ! h v . ;

Jé ..... ,11! .i,: ''vigtj; ,>I i! '' ■ >1 ''!!}!>''

hiv il- }.»- :ii -J Villor i i M i -.Jjjt: ,ö_ it:

TT . . .....it ''• »J .rt*.i}n. *i •<: .:■! i -J:>t:-

....... (‘ififiSl!/,''in''n ll >1 stbflidv''-: '' , i\> V- !

T<* ''im 1''Jiii ''WH. •• t ''i . >

»sb ,il>.•««•!»*.• Wirjb-r;!!'' k;o tSl* -

(i.,'', . ..... i•}*•--: ... .

Tisdagen den 27 april 1965

Nr 19

Tisdagen den 27 april

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner; samt

nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående upprustning
av den veterinärmedicinska forskningen
och utbildningen, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens skrivelse,
nr 170, till Konungen angående val av
riksdagens lönedelegation.

Ang. intensifiering av den profylaktiska
verksamheten inom tandvården m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Källqvisls fråga angående
intensifiering av den profylaktiska
verksamheten inom tandvården
m. m., vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 21 april, och anförde: Herr

talman! Herr Källqvist har frågat
mig om möjligheterna att intensifiera
den profylaktiska verksamheten
inom tandvården och har vidare be -

gärt en redogörelse för det aktuella läget
i fråga om tillsättande av fluor till
dricksvatten.

I kungörelsen angående statsbidrag
till folktandvård har intagits en föreskrift
om att inom folktandvården skall
meddelas råd och upplysningar angående
förebyggande tandvård. Till ledning
för denna verksamhet har anvisningar
utfärdats av medicinalstyrelsen.

1 riksstaten har vidare sedan flera år
tillbaka anvisats medel för förebyggande
tandhälsovård. I årets statsverksproposition
har planerna för denna
verksamhet redovisats för nästa budgetår.
Korta filmer samt artiklar med
upplysning om hur man förebygger
tandröta kommer att framställas. En
film kommer även att beröra tandlossnandets
orsaker och förebyggande.
Kurser i profvlaktik för tandläkare och
tandsköterskor kommer att anordnas.
Medel har beräknats för stöd till olika
organisationer, främst Tandvärnet.

Den av riksdagen år 1962 antagna
lagen om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten
trädde i kraft den 1
januari 1963. Enligt lagen äger Kungl.
Maj:t eller myndighet, som Kungl.
Maj:t bestämmer, efter framställning av
kommun medge att fluor på vissa villkor
och i kariesförebyggande syfte tillföres
vattnet i det kommunala vattenledningsnätet.
För närvarande förekommer
sådan fluorering ingenstans i
riket. Två framställningar om medgivande
till fluorering — från Norrköping
och Landskrona — prövas nu i
socialdepartementet.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

Ang. skolinternat för elever med grava anpassningssvårigheter i skolarbetet

enkla fråga. Det innehåller en mycket
positiv inställning från herr statsrådets
sida, och det gäller sedan bara att
kunna utföra intentionerna i det praktiska
tandvårdsarbetet.

Anledningen till min fråga var närmast
den utredning, som nu är ute på
remissförfarande, som rör tandvårdsförsäkring
och vari man föreslår att
sådan försäkring skall komma in i sjukförsäkringen,
så att man kan få bidrag
till dem som behöver tandvård.

Jag behöver bara citera vad denna
utredning anförde i den sista meningen
i det föreliggande betänkandet. Där påpekas
bl. a. möjligheterna att genom
en effektiv, profylaktisk verksamhet
särskilt bland barnen minska tandvårdsbehovet
och genom ökad anställning''
av hjälpkrafter avlasta tandläkarna
rutinuppgifter av olika slag.

Man har möjligheter att genom vissa
behandlingar nedbringa kariesfrekvensen,
och man har också i några fall
lyckats nå avsevärda resultat. Det har
redovisats exempel på att man fått ned
kariesfrekvensen med 30—40 procent
genom denna behandling, som oftast
sker genom sköljning och ännu bättre
kanske genom tandborstning med fluorlösning.

Det är givet att man skulle önska att
denna vård kunde utvecklas ytterligare.
Det förekommer också i utredningens
betänkande förslag om särskild utbildning
för tandhygieniker, och jag
hoppas att herr statsrådet ställer sig
välvillig härtill. Det skulle ha viss betydelse
också för den profylaktiska
verksamheten.

Den andra delen av min fråga gällde
fluoreringen av dricksvattnet, och det
sägs i svaret att det var 1962 som man
antog lagen härom. Jag vill minnas att
dåvarande inrikesministern svarade,
att man hade tänkt sig en försöksverksamhet.
Själv deklarerade han, att han
inte var beredd att sträcka denna försöksverksamhet
längre än till de fall
som man redan då höll på med —
Norrköpingsfallet.

Sedan dess har det gått rätt lång tid.
Det vore intressant att få veta — även
om kanske inte herr statsrådet behöver
anse sig skyldig svara på det — varför
det dröjt så länge med detta ärende.
Det har förekommit besvär i ärendet.
Jag vill minnas att medicinalstyrelsen
behandlade dessa besvär, och det vore
värdefullt att nu få detta ärende ytterligare
aktualiserat. Jag tror att detta
är en väg som skulle ha mycket stor
betydelse. Det är nämligen så att man
i vissa kommuner från en naturlig vattentäkt
har naturlig fluor i vattnet. Går
dessa kommuner sedan till att använda
sjövatten så tar man ju bort denna
fluor, och därigenom kommer dessa
kommuner i ett sämre läge än förut.
Jag tror därför att denna lösning skulle
kunna användas i mycket större utsträckning
än som sker nu. Det har
varit i strid om detta, det vet jag. Det
är därför angeläget att det försök som
gjordes i Norrköping kan fullföljas, så
att denna fråga ytterligare kan belysas.

Jag vill ännu en gång tacka herr statsrådet
för hans positiva inställning, och
jag hoppas att alla krafter skall sättas
in i kampen mot karies och att man inom
ramen för sjukförsäkringen skall
möjliggöra en bättre tandvård.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. skolinternat för elever med grava
anpassningssvårigheter i skolarbetet

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Nymans interpellation angående skolinternat
för elever med grava anpassningssvårigheter
i skolarbetet, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Nyman frågat mig, om jag avser att
stimulera skolstyrelser i landet att i

Tisdagen den 27 april 1965

Nr 19

Ang. skolinternat för elever med grava anpassningssvårigheter i skolarbetet

större omfattning än hittills pröva formen
med skolinternat i lämplig miljö
för elever med grava anpassningssvårigheter
i skolarbetet. Interpellantens
fråga anknyter till de försök med skolinternat
i landsbygdsmiljö som sedan
flera år gjorts av Stockholms skoldirektion.
Som exempel härpå nämnes Kedjebo
internatskola i Västmanland.

I den obligatoriska skolan har det
sedan länge förelegat möjligheter att
vidta speciella åtgärder rörande elever
med anpassningssvårigheter och andra
störningar. Enligt skolstadgan kan för
sådana barn, som har svårt att anpassa
sig till verksamheten i skolan, anordnas
specialundervisning antingen i form av
observationsklass eller vid sidan av
vanlig undervisning i form av s. k. särskild
observationsundervisning. Från
och med innevarande läsår har denna
verksamhet utbyggts med en tredje
form av observationsundervisning bedriven
inom s. k. observationskliniker,
som får inrättas, så snart varaktigt behov
av sådan undervisning bedöms föreligga.
Erfarenheterna av observationsundervisningen
bedöms som mycket
goda. Framför allt har observationsklinikerna
hälsats med tillfredsställelse
från skolans sida. Det gemensamma för
här relaterade åtgärder är, att de kan
vidtas inom skolans ram och utan sådana
ingrepp, som medför elevernas
skiljande från hemmen.

Den av interpellanten omnämnda åtgärden
att söka stimulera skolstyrelserna
att, med den av Stockholms stad
understödda Kedjeboskolan som förebild,
inrätta skolinternat i lämplig miljö
för elever med grava anpassningssvårigheter
i skolarbetet, saknar uttryckligt
stöd i de bestämmelser som
gäller för den obligatoriska skolan,
överförande av elev till sådant skolinternat
innebär, att eleven skiljs från
sitt hem och omhändertas av samhället.
Detta kan givetvis ske i de fall då föräldrarna
frivilligt lämnar medgivande
till ett sådant ingripande men kan icke
ske mot föräldrarnas vilja. I princip

skall åtgärder, som innebär skiljande
av barn från hemmet, inte ingå i skolans
handläggning av anpassningsproblemen.
Enligt barnavårdslagen kan
emellertid sådana åtgärder tillgripas av
barnavårdande organ. Såväl vid några
privata barnhem, som utnyttjas av de
barnavårdande myndigheterna, soin vid
en rad av de i barnhemsplanerna enligt
barnavårdslagen upptagna barnhemmen
har internatskolor inrättats.
Skiljande av elev från hemmet t. ex.
för placering i detta slag av internat
kan enligt barnavårdslagen ske även
mot föräldrarnas vilja.

Kedjebo internatskola i Västmanland,
till vilken interpellanten hänvisar, är
en skola, driven av enskild huvudman:
Riksförbundet Sveriges ungdoms- och
hemgårdar. Den började sin verksamhet
på försök i januari 1961 på initiativ
av nämnda riksförbund, som sedan
dess drivit skolan med bidrag dels från
stiftelsen Frimurarbarnhuset, dels från
Stockholms stad. Till löner för de vid
skolan anställda lärarna uppbär Stockholms
stad i sin tur statsbidrag. Lärarnas
löne- och tjänstgöringsförhållanden
motsvarar vad som gäller för lärare i
observationsklass inom det obligatoriska
skolväsendet.

Kedjeboskolan har en särskild styrelse,
i vilken ingår ledamöter, utsedda
av skoldirektionen och barnavårdsnämnden
i Stockholm samt skolöverstyrelsen.
Den är underställd Stockholms
skoldirektion och rubriceras som
elevhem, inte som barnhem. Därigenom
har man velat markera skillnaden mellan
denna vårdform och de tidigare
nämnda internatskolorna i barnavårdsmyndigheternas
regi. Kedjeboskolan
står dock under socialstyrelsens tillsyn
jämlikt 55 S barnavårdslagen.

Placering av elev vid skolan sker alltid
efter föräldrarnas medgivande och
ofta på deras önskan. Försöket har pågått
under sammanlagt åtta terminer
och givit genomgående positiva erfarenheter.
Skoldirektionen har för avsikt
att även i fortsättningen stödja

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

Ang. skolinternat för elever med grava anpassningssvårigheter i skolarbetet

verksamheten, som nu anses ha funnit
sin form.

Kedjeboskolan utgör en mycket speciell
och från organisatorisk synpunkt
ganska komplicerad anordning med
privat huvudman, utnyttjande av fondmedel
för driften, särskild styrelse
samt särskilda överenskommelser mellan
barnavårdsnämnd och skolstyrelse
och dessutom annan tillsynsmyndighet
än det allmänna skolväsendet. Upprättandet
av internatskolor av detta slag
är en kommunal angelägenhet och bör
således ske på kommunalt initiativ.
Några önskemål från andra kommuner
att få inrätta liknande skolor har inte
framkommit. I regel torde de åtgärder,
som skolan och de barnavårdande organen
inom ramen för gällande bestämmelser
kan vidta för att komma till
rätta med de påtalade anpassningssvårigheterna,
vara till fyllest.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.

Disciplinfrågan i skolarbetet och hur
den skall förbättras kommer igen med
jämna mellanrum såväl i riksdagen som
i olika sammanhang och visar frågans
stora aktualitet och det intresse som
visas för densamma. Då det gäller elever
med grava anpassningssvårigheter
i skolarbetet har med framgång prövats
specialundervisning i form av observationsklass
eller av särskild observationsundervisning.
En tredje form är
observationskliniker, som skall prövas
— såsom vi hörde av interpellationssvaret
— fr. o. m. innevarande läsår,
så snart varaktigt behov av sådan undervisning
bedöms föreligga.

Avsikten med min interpellation har
varit att peka på ett annat försök, om
jag så får säga »Skolan Annorlunda»,
den skola i Kedjebo i Västmanland, vid
vilken goda resultat uppnåtts med
stockholmspojkar i åldern 12—14 år.

Kanske den formen skulle kunna komplettera
övriga åtgärder för att hjälpa
elever med anpassningsproblem och andra
störningar att bli mera anpassningsbara
i normalklass efter några terminers
vistelse på ett dylikt elevhem eller
en sådan internatskola? Att skolformen
är relativt dyrbar och svår att
administrera och att det är svårt att
få lämplig personal till den har jag förstått,
men om den kan medverka till att
klara disciplinproblemen i någon mån,
att befria lärare från de svåraste ungdomarna
i normalklasserna, så kanske
Kedjeboförsöket kan vara värt att pröva
i större skala. Så har varit inin
tanke.

Av statsrådets svar har jag emellertid
förstått att det finns andra svårigheter
att övervinna, främst av principiell
art, om man vill utvidga verksamheten.
Skolinternat av detta slag saknar
stöd i de bestämmelser som gäller
för den obligatoriska skolan och ingår
principiellt icke i skolans handläggning
av anpassningsproblem. Närmast kan
det ske av barnavårdande organ eller
privat. Kedjeboskolan tycks vara något
speciellt och från organisatorisk synpunkt
en ganska komplicerad anordning
med Riksförbundet Sveriges ungdoms-
och hemgårdar som huvudman,
dock underställd Stockholms skoldirektion,
som av statsmedel bidrar med lärarlöner.
Det är glädjande att skoldirektionen
har för avsikt att i fortsättningen
stödja verksamheten, som nu anses
ha funnit sin form. Det har också i
svaret vitsordats, att erfarenheterna av
elevhemmet eller internatskolan varit
positiva.

Statsrådet anser att i regel de åtgärder,
som skolan och de barnavårdande
organen inom ramen för gällande bestämmelser
kan vidtaga för att komma
till rätta med påtalade anpassningssvårigheter,
är till fyllest. Statsrådet säger
för övrigt inte direkt något om sitt intresse
att på något sätt stimulera skolstyrelser
ute i landet att pröva Kedjeboformen.
Får jag emellertid tyda herr

Tisdagen den 27 april 1965

Nr 19

Ang. skolinternat för elever med grava anpassningssvårigheter i skolarbetet

statsrådets svar så, att om önskemål dagens revisorer angående löneuppräkfrån
andra kommuner att få inrätta ning för kanslichefen hos revisorernas
liknande skolor uppstår, kommer eck- kansli.

lesiastikministern icke att ha något di- Framställningarna hänvisades till
rekt emot en sådan utveckling? bankoutskottet.

Med detta ber jag att få tacka för _

svaret än en gång.

Föredrogos och hänvisades till stats överläggningen

förklarades härmed utskottet motionerna nr 744 och 745.
slutad. _

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 67, med överlämnande av
redogörelse från Nordiska rådets svenska
delegation, hänvisades skrivelsen,
såvitt den gällde de under avdelning II
i redogörelsen behandlade sakerna, enligt
följande:

punkterna A 7, B 1, B 2, B 3, B 4, B 5,
B 6, B 7, B 8, C 6, utom i vad avsåge
frågan om recepts giltighet, C 7, D 3,
D 4, D 5, D 6, D 8, E 4, E 7 och E 9 till
statsutskottet;

punkterna C 5, E 5 och E 6 till bevillningsutskottet; punkterna

D 7 och E 2 till bankoutskottet;
samt

punkterna A 1, A 2, A 3, A 4, A 5, A 6,
A 8, C 1, C 2, C 3, C 4, C 6, såvitt den anginge
frågan om recepts giltighet, C 8,
D 1 och D 2 till lagutskott; ävensom

övriga delar under avdelning II i redogörelsen
samt skrivelsen i övrigt till
utrikesutskottet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 124,
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och 17:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Föredrogs bankoutskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
inkommit:

dels en framställning från fullmäktige
i riksbanken angående försäljning av
en riksbanken tillhörig fastighet i Uppsala; dels

ock en framställning från riks -

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24,
första lagutskottets utlåtanden nr 21
och 22, andra lagutskottets utlåtande nr
42 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 22 och 24—28.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 126, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj :t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram; nr

52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts

Nr 19

Tisdagen den 27 april 1965

proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66 i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1965/66, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositio -

nen avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

65, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående godkännande av
avtal med Stockholms stad rörande vissa
markbyten m. m.;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1965/66 till skolväsendet jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till byggnadsarbeten vid
universiteten och vissa högskolor m. m.;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
inom socialdepartementets verksamhetsområde; nr

71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.;
och

nr 77, angående överlämnande till
lagutskott av sex till statsutskottet hänvisade
motioner i vissa delar; samt

bankoutskottets utlåtande nr 15, i anledning
av väckta motioner om åtgärder
mot inflation, m. in.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr andre vice
talmannen avlämnade motioner:
nr 746, av herr Elofsson,
nr 747, av herr Hansson, Nils, in. fl.,
nr 748, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl.,

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

nr 749, av herr Pettersson, Gunnar,
in. fl., samt

nr 750, av herr Sveningsson och herr
Jacobsson, Gösta,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, angående ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten på
jordbrukets och trädgårdsnäringens områden;
ävensom

nr 751, av herrar Strandberg och
Lundberg, i anledning av Kungl. Maj:ts

Om särskilda lekgator

proposition nr 110, angående anslag till
Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m. för budgetåret 1965/66.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.21.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 28 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Stadling för tiden till och
med den 10 nästkommande maj på
grund av ett från honom inkommet, nu
uppläst läkarintyg, utvisande att han
till följd av hjärtutredning vore sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda
dag.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 126, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 746—750 till jordbruksutskottet
och

motionen nr 751 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 51—71.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
77, angående överlämnande till lagutskott
av sex till statsutskottet hänvisade
motioner i vissa delar.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs och bordlädes ånyo bankoutskottets
utlåtande nr 15.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 18, i anledning
av väckta motioner angående rätten
att utsätta fast fiskeredskap i allmänt
vatten, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om särskilda lekgator

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av väckta
motioner om särskilda lekgator.

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Om särskilda lekgator

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 242 i
första kammaren av fröken Mattson och
nr 297 i andra kammaren av fröken
Bergegren m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
åt högertrafikkommittén uppdraga en
utredning om lekgators införande vid
övergången till högertrafik samt att undersöka,
vilka ändringar i trafikförordningen
som borde vidtagas för att på
föraren av motorfordon lägga hela ansvaret
vid körning på en lekgata.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:242 och II:
297, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
beträffande motionerna nr 242 i
första kammaren och 297 i andra kammaren
av mig och fröken Bergegren
in. fl. för att anmäla något missnöje
mot tredje lagutskottet. Den motion
som vi har väckt och som pekar på ett
experiment som gjorts i staden Munkebo
i Danmark för att bättre skydda barnen
i trafiken, har blivit mycket välvilligt
behandlad. Däremot finner jag
att de remissinstanser som tagit ställning
till denna fråga kanske inte alla
gånger riktigt förstått motionens innebörd
eller också varit alltför optimistiska.

Anledningen till att denna motion
väcktes är bl. a. det alltmer ökande antalet
skador eller dödsfall när det gäller
barn i trafiken. Av de statistiska
uppgifterna framgår att år 1963 dödades
eller skadades 3 470 fotgängare i
trafiken. Om vi ser på åldersfördelningen
beträffande dödade eller skadade ett
år tidigare, alltså år 1962, var det 510
barn i åldern upp till 6 år och 448 barn
i åldern 7—14 år. Det blir totalt 958,
och det är en större grupp än gruppen
45—64 år, som uppgår till 827. Fjol -

årets statistik visar att 39 barn dödades
i trafiken och att ett hundratal
barn allvarligt skadades när de uppehållit
sig på gator och vägar, alltså inte
i samband med att de varit passagerare
i bilar. Detta är en av anledningarna
till att man kan fråga sig hur förhållandet
kommer att bli, då vi om
några år övergår till högertrafik. Redan
nu kan väl en del olyckor undvikas
genom att förarna har sin uppmärksamhet
skärpt när de ser barn i
trafiken, men vid övergång till ett annat
system kan man väl antaga att fordonsförarna,
i varje fall under första
året, inriktar sin uppmärksamhet i
högre grad på själva framförandet av
bilarna och det för oss helt spegelvända
trafiksystem som då kommer att
tillämpas.

Vi motionärer har tänkt oss att man
skulle pröva det system som införts i
Munkebo, ett system som även har tilllämpats
i en del engelska industristäder,
nämligen att anvisa vissa gator
som lekgator, där barnen kan leka och
inte vara lika oskyddade. Motorfordonstrafik
skall visserligen förekomma
på dessa gator, men barnen skall inte
behöva ha sin uppmärksamhet riktad
på den i samma utsträckning, eftersom
motorfordonsförarna skulle få sig ålagda
en mycket större uppmärksamhet
med ett större ansvar om någonting
skulle hända.

Detta är tankegångar som remissinstanserna
inte har velat dela. De allra
flesta går emot, medan HSB:s riksförbund
och SABO, delvis understött motionens
syfte. Jag anser inte, vilket däremot
flera remissinstanser gör, att barn
utan vidare skulle kunna tro att en lekgata
vore en lekplats. Jag tror att barn
mycket väl kan skilja mellan en lekplats
och en gata, även om detta system
införes.

Vad jag dock framför allt skulle vilja
vända mig mot är remissinstansernas
och särskilt byggnadsföretagens i mitt
tycke överdrivna optimism när de säger
att alla stadsplaner i framtiden

Onsdagen den 28 april 1985

Nr 19

kommer att bereda barn en full trygghet
genom att lekområden kommer att
anvisas för barnen och skyddade trafikleder
kommer att inrättas. Risk för
att barnen skall möta trafik skulle således
aldrig någonsin uppstå. Jag är
inte lika optimistisk i det avseendet.
•lag vet att sådana system i dag inte
inrättats bl. a. i de småhusområden
som byggs, och vi har dessutom en till
stora delar gammal bebyggelse överallt
i landet där det inte går att genomföra
ett sådant system.

Trafiksäkerhetsrådet har en i mitt
tycke »dråplig» motivering när motionen
avstyrkes — man finner att »ändamålet
med motionerna förfelas på grund
av den inte sällan förekommande bristande
respekten för lagar och förordningar
hos motorförarna». Rådet anser
med andra ord att det inte är någon idé
att lagstifta här i landet, om man inte
har garantier för att alla medborgare
hundraprocentigt följer dessa lagar och
förordningar. Det är ju en ganska säregen
princip, som i andra avseenden
ingalunda brukar hindra vårt lagstiftningsarbete.

Trafiksäkerhetsrådet säger vidare att
»de oskyddade grupperna bibringas en
falsk säkerhetskänsla, som leder till
försämrad uppmärksamhet». Rådet menar
alltså att införande av lekgator,
där barnen skulle veta att de var bättre
skyddade än i andra trafikleder,
skulle bibringa barnen en falsk säkerhetskänsla.
Nu vet ju alla pedagoger
och barnpsykologer att ett av de allra
svåraste momenten när det gäller att
lära barn trafikregler sammanhänger
just med barnens totala oförmåga att
förstå trafiken och känna vare sig säkerhet
eller osäkerhet. Små barn tänker
inte på övergångsställen eller försiktighet
då de lämnar trottoaren utan
kommer rusande riitt ut i trafiken. De
uppfattar inte ljud, eller föreställer sig
att tidningar från en bil kommer från
direkt motsatt håll. över huvud taget
har barn rätt långt upp i åldrarna mycket
svårt att anpassa sig i trafiken. Det

Om särskilda lekgator
är också därför man i dagens läge inte
riktigt vet hur man skall bibringa barnen
en riktig trafikundervisning. Trafiksäkerhetsrådet
har med andra ord
inte ordentligt studerat de senaste undersökningarna
om barns uppträdande
i trafiken, vilket jag finner rätt märkligt.

I övrigt är jag mycket nöjd med att
man från flera håll har betonat angelägenheten
av att uppmärksamheten
mer än nu riktas in på hithörande problem,
liksom att högertrafikkommissionen
sägs ha ögonen öppna för dessa
frågor. I och med detta tror jag att
en del av motionens syften ändå har
blivit tillgodosedda. I likhet med HSR:s
riksförbund kan man ju uttrycka den
förhoppningen, att högertrafikkommissionen,
därest nuvarande system inte
skulle visa sig till fyllest vid omläggningen
till högertrafik om ett par år,
måhända kunde kosta på sig en resa
till Munkebo i Danmark, den kommun
som väckt så stor internationell uppmärksamhet
genom sitt pionjärarbete,
och kanske även till de engelska industristäder
där man har problem liknande
våra och där man försökt lösa problemen
på likartat sätt.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr HANSSON, TORSTEN, (s):

Herr talman! Den motion om lekgator,
som fröken Mattson har väckt, berör
det allvarliga problemet om barnens
säkerhet i trafiken. Motionen tar emellertid
upp frågan ur en ganska begränsad
synvinkel, och det har resulterat i
att utskottets behandling också blivit
tämligen kortfattad. Utskottet ansluter
sig dock avslutningsvis till motionens
syfte att skydda barnen mot olyckor i
trafiken och att få till stånd erforderliga
åtgärder på området. Det innebär ett
ställningstagande till ett så stort problemkomplex
att några kommentarer
kan vara på sin plats.

Frågans angelägenhet framgår med
all tydlighet av den tillgängliga statisti -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Om särskilda lekgator

ken, som ju fröken Mattson redogjort
för. Hon redovisade olycksfallen i absoluta
tal, och jag kan bara komplettera
med en relativ siffra — år 1962 utgjordes
28 procent av alla skadade vid vägtrafikolyckor
av barn under 14 år.

Det i motionen framlagda förslaget
tar — med hänvisning till dansk förebild
— sikte på en ändring av vägtrafikförordningen,
som skulle medge att
vissa gator fick en särskild rättsstatus.
I dessa s. k. »lekgator» skulle hela ansvaret
läggas på föraren av motorfordon.

De trafiksäkerhetsvårdande organisationerna
— Motororganisationernas
samarbetsnämnd och Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande —
har påpekat de pedagogiska riskerna av
en sammanblandning av lek och trafik.
Fröken Mattson var inne på dessa problem,
och jag skulle vilja erinra om att
en liknande aspekt diskuterades, när
principen om en sträng trafikdifferentiering
infördes i stadsplanedebatten
för etl femtontal år sedan. Det hävdades
då att en sträng trafikdifferentiering
inte skulle ge barnen tillfälle att
»lära sig trafik». Detta tillbakavisades
med stöd av undersökningar, som klargjorde
att barn före en viss ålder över
huvud taget inte är mogna att tillgodogöra
sig trafikkunnande.

En annan synpunkt, som har framförts
av remissinstanserna, är att det
kategoriska ansvarsförhållande som motionen
tar syfte på inte har stöd i den
svenska trafiklagstiftningen. Å andra sidan
innehåller vägtrafikförordningen
redan en bestämmelse om att föraren
har att hålla en med hänsyn till förhållandena
tillräckligt låg hastighet
bland annat då barn uppehåller sig på
eller vid vägen.

Motionärerna säger att »största vinsten
torde kunna göras i småhusområden».
Till detta skulle jag vilja göra en
kättersk kommentar. Alla remissinstanser
hänvisade till stadsplanernas utförande
såsom bästa skydd, men just småhusområdena
är väl ett exempel på stäl -

len, där man av ekonomiska skäl ofta
har tvingats kompromissa med säkerhetsstandarden
i kommuner, som kanske
har drivit småhusbyggandet alltför
långt. Remissvaren från byggare och
byggnadsmyndigheter tar huvudsakligen
upp argumenteringen kring den
stränga trafikdifferentiering som är målet
för modernt stadsplanerande.

I rättsfrågan förordar remissinstanserna
ett vidgat nyttjande av hastighetsbegränsningar
och varningsmärket »Lekande
barn» såsom ett bättre alternativ
än införandet av nya rättsbestämmelser.
Slutligen påpekar trafiksäkerhetsorganisationerna,
att man i samband med
övergången till högertrafik bör tillvarata
möjligheterna till trafiktekniska förbättringar.

Denna relativt ingående redogörelse
för anförda synpunkter vore kanske
onödig, om jag inte härtill ville knyta
några kritiska synpunkter och betänkligheter
och kanske i viss mån ansluta
dem till motionärens funderingar. Det
finns trots allt en del farhågor att hysa.
Det finns gamla områden, där planeringen
inte har genomförts efter de anförda
höga idealen, och nya stadsplaner,
där man ansett sig kunna kompromissa
bort denna viktiga synpunkt. Vissa
bostadsgrupper är för små enheter
för att kunna planera konsekvent. Det
finns kanske t. o. m. dåliga stadsplanerare.
Till slut existerar det — vilket är
synnerligen allvarligt — hundratals
byggnadslovsärenden, där man vill tillföra
gamla bostadsområden nya parkeringsplatser.
Härvid tillåts ofta bilisternas
krav på att få ha den kära plåtlådan
praktiskt taget inne i köket att dominera
över omsorgen om barnens säkerhet
och lekmöjligheter. Utskottets
välvilliga motivering får väl därför ses
som en tankeställare för alla inblandade.

Det mest nyanserade remissyttrandet,
nämligen HSB:s innehåller ett förslag
om »en samlad inventering av möjliga
åtgärder i fråga om planutformning och
trafikreglering för att så långt det går

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

minska riskerna för barntrafikolyckor».
Detta skulle bli ett jättearbete. Skulle
emellertid takten i det redan kontinuerligt
bedrivna reformarbetet ej visa sig
tillfredsställande, kvarstår möjligheten.
I första hand bör arbetet då inriktas på
utarbetandet av skärpta tillämpningsföreskrifter
till byggnadsnämnder och polismyndigheter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SKÅRMAN (fp):

Herr talman! Låt mig redan från början
få betyga, att jag är helt ense med
utskottet i dess utlåtande nr 19 i anledning
av motionen om införande av
särskilda lekgator. Samtidigt kan jag
instämma med motionärerna i det önskvärda
i att alla tänkbara uppslag prövas
när det gäller att nedbringa olycksriskerna
i allmänhet och för de mer
oöverlagt handlande barnen i synnerhet.

Vad som har gjort att jag här har tagit
till orda är en tendens, som lyser
igenom i motionen och som vi nyss hörde
hos fröken Mattson, en tendens att
överdriva farorna vid en övergång till
högertrafik och samtidigt lasta på högertrafikkommissionen
alla möjliga uppdrag
inför övergången. Man har t. o. m.
fått Motororganisationernas samarbetsdelegation
att framhålla, att omläggningen
till högertrafik kommer att medföra
ökade risker, inte minst för barnen.

Det är enligt min bestämda uppfattning,
herr talman, psykologiskt oriktigt
att provocera fram någon ödesstämning
inför övergången. Låt mig
först helt nyktert konstatera, att här har
man tvingat hundratusentals människor,
som i angelägna uppgifter eller på nöjesresor
passerar gränserna, att ideligen
byta från vänster till höger och vice
versa. De flesta torde med mig ha funnit,
att den svåraste omställningen
egentligen varit att efter en längre tids
högerkörning gå tillbaka till vårt kör -

Om särskilda lekgator

system. Så kommer då dagen H, då hela
svenska folket med stöd av varandra
och på en gång och för alltid gör sitt
byte. Detta byte åtföljs av den mest omfattande
trafiksäkerhetspropaganda som
förekommit i vårt land — ja, kanske
i hela världen. Det åtföljs av fartbegränsning,
trafikstopp, nya trafikmärken
och mycket annat. Jag skulle vilja
fråga: År det då inte att underskatta
det svenska folkets intelligens och allmänna
status att utmåla dagen H som
något slag domedag, då det gäller att
hålla sig inomhus och väl regla dörrarna?
Jag tror att det blir något av
västgötaklimax över det hela.

Det är min övertygelse att det är
psykologiskt oriktigt att suggerera fram
någon sorts skräckstämning inför omläggningen.
Är det inte så i stället att
den nedsatta farten och propagandan
bör föra med sig en önskad nedgång
av olyckorna? Det blir en period av påfrestning,
det är klart, när man börjar
känna sig varm i kläderna och kör på
som vanligt igen, men med skärpt trafikövervakning
— det är väl den viktigaste
punkten — skall nog även den
perioden gå att bemästra.

Till sist ett par ord om tendensen till
att vilja lasta över allt möjligt och omöjligt
på högertrafikkommissionen. Är det
inte så att den har häcken full nog ändå?
Visst vore det lyckligt att på en
gång få en mängd frågor lösta, men vi
får nog i stället bereda oss på att under
någon övergångstid få klara oss med
provisorier. Visst är det bra med perfektionism,
men vi räcker liksom inte
till på alla fronter. Det knakar redan
i fogarna på vårt samhällsbygge. Vi får
inte lasta över för mycket vare sig på
kommissionen eller på oss själva, som
många försöker göra i det här fallet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
framställning.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har inte någon närmare
anledning att lägga mig i den här

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. utländsk arbetskraft

debatten. Jag ber bara att få instämma
i herr Skärmans uttalande om att vi
bör vara litet försiktiga med att gång
efter annan mana fram skräckstämningar
inför den dag då högertrafiken skall
införas. Som jag har sagt vid tidigare
tillfällen, tror jag inte att denna övergång
kommer att föra med sig något
ökat antal trafikolyckor.

För övrigt delar jag fröken Mattsons
uppfattning att vi bör göra allt vad vi
kan för att minska antalet barnolyckor.
Barnen är ju fullkomligt oskyldiga offer
i det här sammanhanget. Emellertid bär
jag många gånger tänkt den tanken —
och jag tycker att det är lämpligt att
ge uttryck för den nu — att om det är
knapphändigt ställt med trafikövervakningen
ute på vägarna, så är det ännu
knapphändigare ställt med trafikövervakningen
i städer och samhällen. Den
kanske är svårare att ordna där, men
för min del tror jag att mycket skulle
kunna vinnas och många olyckor —
främst barnolyckor — skulle kunna
undvikas, om det skedde en mera effektiv
trafikövervakning även i städerna.

Man ser så ofta hur bilister kör med
mycket högre hastighet än den tillåtna.
Man kan se det t. ex. på gatan mellan
riksdagshuset och riksbanken. Där händer
kanske inga barnolyckor, ty där
vistas väl i allmänhet inte många barn.
Säkerligen skulle dock, som sagt, mycket
kunna vinnas i fråga om minskning
av trafikolyckorna i allmänhet genom
eu strängare och bättre trafikövervakning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
tredje lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av viss paragraf i
riksdagens revisorers berättelse över
den år 1964 av dem verkställda granskningen
av statsverket.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets memorial nr 21, angående
överlämnande till jordbruksutskottet av
vissa till lagutskott hänvisade motioner,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Ang. utländsk arbetskraft

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 21, i anledning
av väckta motioner dels om åtgärder för
att stimulera ökad invandring av utländsk
arbetskraft, dels angående utländska
arbetstagares utbildning och
anpassning.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner angående
utländsk arbetskraft:

1) de likalydande motionerna 1:61,
av herr Nyman m. fl., och 11:72, av
herr Enskog m. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungi. Maj:t
måtte anhålla om en utredning rörande
utländska arbetstagares och deras
familjers språkundervisning och anpassningsproblem
i svenskt samhälle och
näringsliv;

2) motionen 11:682, av herrar Antonsson
och Gustafsson i Kårby, vari
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om undersökning
för att underlätta invandringen
och även anpassningen till svenskt
arbets- och samhällsliv i syfte att därigenom
stimulera ökad invandring av
utländsk arbetskraft till vårt land;

3) motionen 11:683, av herr Arvidson
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om skyndsamma och omfattande
åtgärder för att i vårt land få till stånd
en sådan utbildning av den utländska
arbetskraften, att den finge en god introduktion
i svenska förhållanden och
en grundläggande skolning i svenska
språket.

Utskottet hade i förevarande utlåtande
anfört bland annat:

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

»Utskottet får sammanfattningsvis anföra
att de principer som tillämpats för
överförande av utländska arbetstagare
enligt utskottets mening torde vara ändamålsenliga
och riktiga. Ett mer rationellt
förfarande vid tillståndsgivningen
synes emellertid önskvärt och stora ansträngningar
bör göras för att underlätta
anpassningen för de utlänningar som
anställes här.

Med hänsyn till de förslag och utredningar
som redan föreligger och
som synes omfatta flertalet av de i motionerna
framförda önskemålen, kan
utskottet icke finna, att ytterligare undersökning
eller utredning nu bör begäras
från riksdagens sida. Utskottet får
dock med anledning av frågornas vikt
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna I: 61 och II:
72, motion 11:682 och motion 11:683
i .skrivelse till Kungl. Maj:t måtte ge till
känna vad utskottet ovan anfört.»

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Det föreligger ju ett
enhälligt utskottsutlåtande på denna
punkt, och det finns därför kanske
ingen anledning att uppta kammarens
tid. Då jag förutsätter att kammaren
inte blir så ansträngd i dag, vill jag
ändå säga några ord i det här ärendet.

De tre här föreliggande motionerna
är samstämmiga så till vida att de allesammans
begär längre gående åtgärder
för att göra anpassningen för den invandrade
arbetskraften lättare. Det är
rätt naturligt att det för med sig ganska
stora anpassningssvårigheter att komma
till ett annat land och falla in i arbetslivet
och miljön där. Vad som här
kan göras för att underlätta denna process
är vällovligt, ty en förutsättning
för att den invandrade arbetskraften
skall bli till nytta och stanna här är
ju alt den trivs och finner sig till rätta.

Motion nr 682 går emellertid längre.
Den berör också invandringen av arbetskraft
som sådan och begär åtgärder
för eu aktiviserad invandringspolitik
i vårt land. Vi har väckt denna

Ang. utländsk arbetskraft
motion mot bakgrunden av den befolknings-
och arbetskraftssituation som råder
i vårt land, och vi menar nog att
den är av det slaget att det finns anledning
för oss att i framtiden sannolikt
i större utsträckning än hittills lita
till utländsk arbetskraft. De första åren
på 1960-talet — från 1960 till 1965 —
beräknas vi ha ett nettotillskott på den
svenska arbetsmarknaden med 215 000
personer. För den senare delen av
1960-talet beräknas detta tillskott till
20 000, och för 1970-talet bedömer man
att tillskottet blir så gott som ingenting.
Klart är således att arbetskraftstillgången
framöver kan komma att bli
och sannolikt också blir den värsta
flaskhalsen då det gäller att höja vår
standard.

Det är rätt naturligt att man när det
gäller att komma till rätta med dessa
problem i första hand siktar in sig på
de inhemska resurserna. Man gör en
inventering här, man frågar sig om det
är möjligt att göra omdisponeringar,
och man frågar sig också om det finns
möjligheter att aktivisera vissa grupper.

Utskottet har i sitt utlåtande tagit
fasta på tre punkter. Man har omnämnt
omflyttningen av arbetskraften och vad
den kan ge. Man har talat om omstruktureringen
av näringslivet och då främst
anknutit till vad som är möjligt att erhålla
genom jordbrukets rationalisering.
Man har också siktat in sig på
vad en aktiviserad insats från kvinnorna,
främst de gifta kvinnorna, kan ge.

Vad det gäller förflyttningen av arbetskraften
har jag nog den uppfattningen
att det här finns vissa gränser
för hur långt man kan gå. Man kan
självfallet inte flytta all den yngre arbetskraften
från områden där det är
gott om arbetskraft, utan man måste
söka andra vägar för att ge i varje fall
en del av dessa människor arbete på
den ort där de bor.

Beträffande omstruktureringen av näringslivet
vill jag ha sagt att det i fråga
om jordbruket inte finns så mycket arbetskraft
att hämta, även om rationali -

Första kammarens protokoll 1065. År in

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. utländsk arbetskraft
seringen fortskrider. Jordbruksbefolkningen
är nämligen en kategori med
rätt hög medelålder.

Jag vill inte uttala mig om vad en aktivisering
av de gifta kvinnornas insats
kan ge på detta område. Jag vill
bara anföra att vissa tecken tyder på
att ju högre standard människorna lever
på, desto mindre intresserade är de
av att ha dubbelarbete inom familjen.
Det finns som bekant vissa grupper där
just det problemet är aktuellt, och mycket
talar för att tendensen kommer att
fortsätta framöver.

Herr talman! Jag har självfallet i
denna fråga inget annat yrkande än
om bifall till utskottets förslag. Jag är
tillfredsställd med utskottets skrivning,
främst därför att den bygger på och i
sig själv inrymmer yttranden från arbetsmarknadsstyrelsen
och synpunkter
från arbetsmarknadsutredningen, synpunkter
som ju är av den karaktären
att de talar för en liberaliserad invandringspolitik
framöver.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skall bara göra en
kort kommentar till herr Kristianssons
anförande, som inte innehöll något yrkande.
Vad han särskilt trycker på är
behovet av en ökad nettoinvandring i
vårt land. I motionerna begärs dels
ökad nettoinvandring, dels åtgärder för
snabbare utbildning och anpassning av
de människor som kommer till vårt
land.

Den ökade nettoinvandringen kan
inte ses oberoende av de reserver i fråga
om arbetskraft som vi har i vårt
land och som inte är fullt mobiliserade.
Utskottet har pekat på den stora reserven
på vår arbetsmarknad, nämligen
hundratusentals kvinnor, och att det
för närvarande pågår ansträngningar
för att mobilisera dem och i ökad utsträckning
möjliggöra för dem att träda
ut på arbetsmarknaden, om de så
önskar. Att skapa valfrihet för kvinnan
i vårt land att antingen stanna hemma
eller att gå i ut i förvärvslivet, är en

väsentlig samhällsfråga som starkt aktualiseras.

Trots bristen på arbetskraft i de södra
och mellersta delarna av landet har
vi en delvis besvärande arbetslöshet
i de nordligaste delarna. Där pågår en
omstrukturering, och vi måste se till
att de som blir arbetslösa snarast efter
omskolning får ett nytt arbete.

Det är mot den bakgrunden som utskottet
inte har velat tillstyrka motionärernas
tanke att statsmakterna och
myndigheterna nu skulle göra nya målmedvetna
ansträngningar för att öka
nettoinvandringen. Denna uppgår nu
till cirka 10 000 personer om året. Dessa
utgör ett välkommet, ytterst värdefullt
och behövligt inslag på vår arbetsmarknad.
Vi har anledning att räkna
med att denna spontana invandring,
väsentligen grundad på enskilda initiativ,
kommer att fortsätta. Däremot
har vi inte velat instämma i förordet
för att det nu skall ske målmedvetna
ansträngningar för att öka den kollektiva
nettoinvandringen. Denna fråga
måste även ses i samband med bostadsfrågan
och det allmänna läget på arbetsmarknaden.

Vad gäller det andra avsnittet åtgärder
kan man däremot tveklöst instämma
i önskemålet om en generös behandling
av dem som kommer hit, eu
generös utlänningspolitik som satsar på
att anpassa dem genom hjälp till utbildning,
framför allt i svenska språket,
det största hindret för anpassning i vårt
svenska samhälle, och övriga åtgärder
som behövs för att de skall finna sig till
rätta. Där har man rätt att vänta att
den pågående utlänningsutredningen
skall komma med betydelsefulla förslag.
Jag tycker det är riktigt att riksdagen
understryker det angelägna i att
vi på ett generöst sätt möter dem som
kommer till vårt land och på alla vis
underlättar deras anpassning i vårt
samhälle, där de gör en så betydelsefull
insats.

Med dessa ord, herr talman, yrkar
jag bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

Ang. information till kommunala fullmäktige om arbetet inom kommunens styrelse

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Som jag framhöll i mitt
första anförande har jag självfallet ingenting
emot att de inom landet tillgängliga
resurserna utnyttjas i första
hand, men jag vill än en gång understryka
att jag inte tror att de kommer
att räcka till framdeles. Jag vill därför
ha sagt att vi framdeles i mycket större
grad än hittills kommer att bli beroende
av utländsk arbetskraft — för
den händelse sådan då finns att tillgå.
Detta är emellertid inte så säkert, ty
situationen i andra länder börjar mer
och mer likna den som vi har i vårt
land.

Jag hänvisade i mitt första inlägg
till arbetsmarknadsstyrelsens synpunkter
på denna fråga. Jag vill citera några
ord ur utskottets utlåtande: »Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt yttrande
över ifrågavarande motioner bl. a. anfört
att en positiv och aktiv inställning
bör tagas till utländska medborgares
invandring och hänvisat till en framställning
till Kungl. Maj:t den 19 maj
1964, där styrelsen anhållit om bemyndigande
att efter samråd med berörda
arbetsgivare- och arbetstagareorganisationer
i samarbete med utländska arbetsmarknadsmyndigheter
organisera
överföring av utländsk arbetskraft till
Sverige.»

Man är här således införstådd med
en aktivisering av invandringspolitiken.
Det är, herr talman, främst detta
som gör att jag har kunnat yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i landstingslagen den 14 maj 1954
(nr 319) in. in. samt i ämnet väckta motioner; -

nr 21, i anledning av motioner om
begränsning av antalet ledamöter i
landsting; och

nr 22, i anledning av motioner angående
valkretsindelningen för landstingsval.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. information till kommunala fullmäktige
om arbetet inom kommunens
styrelse

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av motioner
angående information till kommunala
fullmäktige om arbetet inom
kommunens styrelse.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 358 i
första kammaren av herr Schött in. fl.
och nr 420 i andra kammaren av herr
Bengtson i Solna m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte uppdraga åt kommunalrättskommittén
att utreda vilka åtgärder som,
genom ändrad lagstiftning eller på annat
sätt, borde vidtagas för att främja
kommunala fullmäktigledamöters möjligheter
att erhålla fortlöpande informationer
om arbetet inom kommunens
styrelse.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:358 och 11:420
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Ehuru här föreligger
ett enigt utskottsutlåtande tvekar jag
inte att ta till orda i detta ärende, då
de problem som beröres i de aktuella
motionerna, undertecknade av representanter
för de fyra demokratiska partierna,
är väsentliga.

I motionerna hemställes nämligen att

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. information till kommunala fullmäktige om arbetet inom kommunens styrelse

riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att Kungl. Maj :t måtte
uppdraga åt kommunalrättskommittén
att utreda vilka åtgärder som, genom
ändrad lagstiftning eller på annat sätt,
bör vidtagas för att främja kommunala
fullmäktigeledamöters möjligheter att
erhålla fortlöpande informationer om
arbetet inom kommunens styrelse.

Motionärerna har alltså begärt en utredning
och för egen del som en möjlig
enkel lösning av informationsproblemet
framfört tanken på att protokoll
från sammanträden med kommunens
styrelse obligatoriskt skulle tillställas
fullmäktiges ledamöter samt ifrågasatt
att bestämmelse härom skulle införas i
kommunallagen.

Svenska kommunförbundet avstyrker
motionerna, enär de syftemål som motionärerna
eftersträvar enligt förbundets
uppfattning enklast kan uppnås
icke genom lagstiftningsåtgärder utan
genom praktiska åtgärder på det lokala
planet. Man anför att härvidlag även
de politiska partierna och den av dem
bedrivna informationsverksamheten inom
exempelvis de olika politiska fullmäktigegrupperna
har en stor uppgift
att fylla. Man synes emellertid härvidlag
ha förbisett att inte alla fullmäktigegrupper
har representation i kommunens
styrelse och att en dylik tänkt
information ofta kan vara bristfällig
och ibland helt utebli.

Svenska stadsförbundet anför i sitt
yttrande bl. a.: »Även om man kan ha
förståelse för syftet med den tänkta anordningen,
måste man enligt styrelsens
mening av principiella såväl som praktiska
skäl här ställa sig avvisande. Den
i var kommunalrätt genomförda kompetensfördelningen
mellan det beslutande
organet och förvaltnings- och
verkställighetsorganen innebär ju icke
att fullmäktige kan anses vara överordnade
de administrativa organen i den
bemärkelsen, att fullmäktige har ansvaret
för nämndernas verksamhet. En
stor mängd av de ärenden, som kommunens
styrelse har att befatta sig med,

är hänförlig till vad som i kommunallagen
avses med termen ''förvaltning
och verkställighet’ och faller inom styrelsens
egen maktsfär.»

Mot det anförda finns intet att erinra,
men det är, såvitt jag förstår, inte
relevant i det nu aktuella ärendet. Motionärerna
har nämligen aldrig ifrågasatt
den kommunala styrelsens kompetens
utan endast önskat åtgärder för en
bättre information av fullmäktigeledamöterna
om styrelsens arbete och beslut,
inte minst i ärenden utan direkt
samband med beredningsfunktionerna.

Lika omotiverat synes mig Svenska
stadsförbundets uttalande om sekretessbestämmelserna.
Motionärerna har
givetvis inte ett ögonblick tänkt sig att
kommunens styrelse skulle förfara olagligt
och röja något som enligt gällande
bestämmelser skall skyddas av sekretess.
Vi avser endast att fullmäktiges
ledamöter på ett praktiskt sätt skall få
del av handlingar, som enligt gällande
lag är offentliga och som ledamöterna
nu nödgas uppsöka vederbörande kansli
för att studera.

Märklig synes mig också följande
passus i Svenska stadsförbundets yttrande:
»Ett utsändande av protokollen
kunde vidare vara direkt olämpligt,
när där behandlades ärenden, som ännu
vore under utredning.» Menar man
att det är olämpligt att en ledamot av
stads- eller kommunalfullmäktige får
kännedom om att vederbörande drätselkammare
eller kommunalnämnd håller
på att utreda ett ärende? Skall detta
förstås som om Svenska stadsförbundet
tar avstånd från offentlighetsprincipen?
Detta vore i så fall enligt min mening
synnerligen allvarligt.

I detta sammanhang är det naturligt
att man gör jämförelser med landstingen.
Inom dem torde det numera
vara regel — så är i varje fall förhållandet
sedan flera år i mitt landsting
— att föredragningslistor och protokoll
för förvaltningsutskottets sammanträden
regelbundet tillställes landstingets
ledamöter. Det råder ingen som helst

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen å aktiebolag och ekonomiska

föreningar

tvekan om att detta varit till båtnad för
informationen till landstingsledamöter
och för landstingens hela verksamhet.

Konstitutionsutskottet medger i sitt
utlåtande att de i motionerna berörda
frågorna otvivelaktigt är förtjänta av
uppmärksamhet och att deras betydelse
ökar med den fortgående utvidgningen
av de kommunala uppgifterna och med
utvecklingen mot allt större kommuner.
Därefter gör man det något överraskande
påståendet att frågorna emellertid
inte är av beskaffenhet att kunna
lösas genom lagstiftningsåtgärder. Påståendet
är inte bara överraskande utan
också obestyrkt. I varje fall finns det
inget stöd för det i remissyttrandena, i
vilka man uttalat att frågorna bör lösas
på annat sätt än lagstiftningsvägen men
ingalunda gjort gällande att denna väg
icke vore möjlig.

Det är beklagligt att utskottet inte
velat tillstyrka motionärernas hemställan
om en utredning av de enligt utskottets
egen utsago betydelsefulla problem
som berörs i motionerna. Hade
kommunalrättskommittén fått i uppdrag
att utreda frågan, har man all anledning
tro att kommittén kommit med
positiva förslag i motionernas syfte. Nu
inskränker sig utskottet till att konstatera
att de kommunala förbunden följer
frågorna med uppmärksamhet.

Som motionär kan jag, som frågan nu
ligger till, endast uttala den förhoppningen,
att kommunförbunden verkligen
tar upp frågorna till allvarlig prövning
i en positiv anda.

Jag vill till slut, herr talman, endast
framhålla att det här gäller ett allvarligt
problem, fullmäktigeledamöternas
självklara rätt att erhålla en effektiv
information om den kommunala styrelsens
göranden och låtanden. Som konstitutionsutskottet
självt framhållit blir
problemet större för vart år. Kan inte
kommunförbunden själva bidra till att
det snarast får en tillfredsställande lösning.
finns det all anledning för motionärerna
att återkomma.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande utan har endast velat göra dessa
kommentarer till utskottsutlåtandet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska
föreningar

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 26, i anledning av väckta
motioner om successiv avveckling av
dubbelbeskattningen å aktiebolag och
ekonomiska föreningar.

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:307, av herr Virgin
m. fl., och II: 365, av herr Heckscher
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t genom vidgade
direktiv till allmänna skatteberedningen
måtte giva denna i uppdrag att utreda
frågan om en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen å aktiebolag
och ekonomiska föreningar.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 307, av herr Virgin in. fl., och II:
365, av herr Heckscher in. fl., om successiv
avveckling av dubbelbeskattningen
å aktiebolag och ekonomiska föreningar,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
andra, av herrar Yngve Milsson, Enarsson
och Magnusson i Borås, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:307, av herr Virgin
in. fl., och 11:365, av herr Heckscher
in. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t genom vidgade
direktiv till företagsskatteutred -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Om successiv avveckling av dubbelbeskattningen å aktiebolag och ekonomiska
föreningar

ningen måtte giva denna i uppdrag att
utreda frågan om en successiv avveckling
av dubbelbeskattningen å aktiebolag
och ekonomiska föreningar.

Herr ENARSSON (li):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 26 behandlar ju frågan om
en successiv avveckling av den rådande
dubbelbeskattningen å aktiebolag
och ekonomiska föreningar. Som torde
vara känt av de flesta i denna kammare,
är det för närvarande så, att uppkommen
vinst beskattas i första hand
hos aktiebolaget eller föreningen, och
i den mån som utdelning av vinstmedel
sker inkomstbeskattas även dessa
hos mottagarna. Härifrån görs vissa undantag,
som i detta sammanhang kanske
inte har så stor betydelse. Det är
fråga om en lagstiftning som ju är tillfällig
och tidsbegränsad och som dessutom
innebär en del inskränkningar i
fråga om familjebolagens ställning i
detta avseende.

Vi har från vårt parti i väckta motioner
framhållit, att vi anser rådande
förhållanden i detta avseende otillfredsställande,
i första hand på grund av att
det riskvilliga kapital som via aktiemarknaden
ställes till företagens förfogande
alltför hårt drabbas genom denna
dubbelbeskattning. Vi har också ansett
det önskvärt att företag av typen
familjebolag och s. k. egenföretag får
möjlighet att anlita aktiemarknaden för
att på den vägen nå fram till en mera
effektiv kapitalförsörjning när det gäller
investeringar och andra nödiga åtgärder
inom företaget. Gällande bestämmelser
om dubbelbeskattning av vinster
gör att det för närvarande är synnerligen
svårt för dessa företag att väcka
något intresse hos aktieköpare för
placering av kapital.

Nu pekar utskottsmajoriteten i sitt
yttrande bl. a. på att i direktiven för företagsskatteutredningen
understrykes
särskilt att en speciell fråga för utredningen
kan bli att bygga vidare på de

erfarenheter, som kan vinnas av den
s. k. Annell-lagen. Detta är ju ett mycket
riktigt konstaterande i det avseendet
att Annell-lagen naturligtvis innebär
ett steg på vägen till det mål som vi
syftar till, nämligen att lösa detta skatteproblem.
Vi reservanter bär dock funnit
det angeläget, att företagsskatteutredningen
genom vidgade direktiv får i
uppdrag att utreda frågan om en successiv
avveckling av dubbelbeskattningen
i sin helhet å aktiebolag och
ekonomiska föreningar. Vi vill nog gå
litet längre i detta avseende än som
framgår av nuvarande direktiv för företagsskatteutredningen.

Denna fråga har under tidigare riksdagar
varit föremål för behandling, och
ställningstagandena är enligt vad jag
tror lika väl nu som tidigare rätt klara.
Jag skall därför inte här gå ytterligare
in i argumentationen för det av oss
framlagda förslaget. Jag ber med dessa
ord. herr talman, att få yrka bifall till
reservationen av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Som herr Enarsson här
erinrade, har vi haft detta ärende uppe
till behandling många gånger tidigare.
Kammarens ledamöter känner väl till
de ståndpunkter som har intagits.

Nu har en reservation avgivits av tre
ledamöter i bevillningsutskottet, och
i den begäres att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa om
vidgade direktiv till företagsskatteutredningen.
Det kan inte tjäna något
syfte att i en sådan bär detaljfråga skriva
till Kungl. Maj :t och begära vidgade
direktiv, när de direktiv som nu gäller
avser hela området för företagsbeskattningen.

Herr Enarsson sade att den s. k.
Annell-lagen innebär ett steg framåt —
han menar då i den riktning han är
förespråkare för. Det är möjligt att man
kan gå den vägen, men frågan bör prö -

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

vas i vanlig ordning, och därför vill
utskottet inte vara med om en sådan
skrivelse till Kungl. Maj:t.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Enarsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
26, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av väckta motioner om utgivning av en
informationstidskrift rörande riksdagens
verksamhet in. in., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om förstatligande av läkemedelsindustrien Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om förstatligande av läkemedelsindustrien.

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 312 i första
kammaren av herrar Adolfsson och Lager
samt nr 378 i andra kammaren av
fru Ryding m. fl., hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till regeringen
måtte begära utredning i syfte att starta
samhälleligt ägd läkemedelsindustri i
Sverige och att på lång sikt hela läkemedelsindustrien
övertoges av de samhälleliga
organen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 312 och II: 378 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Bankoutskottet har i
dag buntat samman sex kommunistiska
motioner, och det skulle bli påfrestande
för flera än mig om jag skulle argumentera
för alla dessa motioner, varför
jag alltså sovrar.

Beträffande den första motionen vill
jag i huvudsak begränsa mig till att yrka
bifall till den, och det blir alltså motionsparet
1:312 och 11:378. Detta är
alltså mitt yrkande, herr talman.

Jag vill emellertid ändå korrigera det
missförstånd som utskottet tycks vara
offer för i denna fråga. Utskottet säger
att det icke finner skäl frångå sitt tidigare
ställningstagande i fråga om läkemedelsindustriens
förstatligande. Jag
skall inte för ögonblicket tvista med utskottet
i principfrågan utan bara göra
påpekandet att vi inte har motionerat
om denna industris förstatligande nu.
Utskottets förklaring har således ingen
direkt anknytning till vår motions yrkande.
Vi talar om en samhällelig läkemedelsindustri
— det är alltså det konkreta
— och ställer frågan om ett förstatligande
av hela läkemedelsproduk -

Ni 19

Onsdagen den 28 april 1965

Om förstatligande av läkemedelsindustrien

tionen som ett spörsmål på något längre
sikt, vilket framgår mycket klart av vad
som står i vår motion.

Jag vet inte om detta i hastigheten
har undgått bankoutskottet, men jag har
i varje fall funnit anledning påpeka att
vi har förordat en sådan tågordning,
och jag ser också gärna att detta blir
bokfört till kammarens protokoll.

Herr PALM (s):

Herr talman! Frågan om läkemedelsindustriens
framtida ställning har återkommit
vid riksdag efter riksdag, och
om man tittar på kommunistmotionerna
under några år tillbaka märker man
att det bär skett en glidning i argumentationen.
För några år sedan talade man
mycket om neurosedynskadorna som ett
skäl till att förstatliga läkemedelsindustrien.
Sedan dess har vi fått giftnämnd
och en del andra anordningar för att
gardera oss. Vid 1963 års riksdag framhöll
den kommunistiska motionen de
stora reklamkostnaderna och man ville
förstatliga läkemedelsindustrierna för
att möjliggöra att -— som det stod i motionen
•— förse u-länderna med livsviktig
medicin till självkostnadspris. Vid
1964 års riksdag begärde man en samhällelig
kontroll och centralisering av
droghandeln trots att en utredning pågick,
och i år säger man att man vill
starta en statens industri på detta område.

Det har alltså anförts olika skäl vid
de olika riksdagarna för att gå längre
iin vad utskottet velat göra. Utskottets
resonemang i detta avseende är att vi
hänvisar till den läkemedelsförsörjningsutredning
som pågår, och man vill
i första hand titta på den monopolmekanism
som ligger i själva apoteksväsendets
organisation.

Jag vill bara i korthet erinra om vad
utredningsdirektiven innehåller, där det
sägs att inrättandet av sjukhusapotek —
vilket riksdagen beslöt 1964 -— principiellt
innebär att det nuvarande apoteksmonopolet
brytes och att viss del av

läkemedelsförsörjningen ställs under
sjukvårdens samhälleliga organ. Vidare
sägs det, att det är angeläget att läkemedelsförsörjningens
organisation ytterligare
reformeras i riktning mot ett
större samhällsengagemang och att de
förslag som framlagts av förut nämnda
utredningar inte kan läggas till grund
för önskvärda reformer.

Vi har i alla dessa sammanhang argumenterat
på samma sätt vid riksdag
efter riksdag och velat avvakta utredningen
när det gäller läkemedelshandeln.
Mot den bakgrunden har utskottet
inte velat gå längre.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Det framgick kanske av
mitt anförande här nyligen att jag
egentligen inte hade för avsikt att sakdiskutera
denna fråga, vilket jag emellertid
annars i och för sig vore intresserad
av.

I anledning av utskottets talesmans
anförande här vill jag ändå framhålla,
att för vårt vidkommande förekommer
icke den glidning i argumentationen
beträffande våra motioner som han velat
hävda. Det är alldeles uppenbart att
vi avstår från att oavbrutet upprepa
precis samma argument när vi lägger
fram våra förslag i de olika frågor det
gäller. Vår ståndpunkt i denna fråga
om läkemedelsindustrien är oförändrad,
men vi söker självfallet nya vägar,
när vi inte har fått riksdagen med oss
beträffande våra tidigare förslag. Möjligen
kan det hävdas att den motion
vi framlagt i år är något »mera moderat»
än våra tidigare motioner. Jag
tycker inte att utskottets ärade talesman
skall förebrå oss för ett sådant
tillvägagångssätt.

Rent allmänt vill jag bara ha sagt,
utan att fördenskull fördjupa mig i frågan
i sak, att man måste finna det
orimligt att denna så oerhört viktiga
produktion skall vara föremål för pri -

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

vat profitjakt och att det privata skall
vara ensamt bestämmande för denna
så livsviktiga produktion. Sett ur den
synpunkten skulle vi fortfarande gärna
ha velat vidhålla kravet på ett ganska
omedelbart förstatligande av hela
läkemedelsproduktionen, men vi har
ändå varit så pass »anpassningsbara»
att vi har begränsat vårt yrkande på
det sätt som framgår av vår motion.

Herr PALM (s):

Herr talman! Av herr Adolfssons inlägg
i andra omgången framgår hur
svårtolkad den kommunistiska uppfattningen
kan vara i många delar. Jag har
tagit fram de gamla kommunistmotioner,
som vi sysslat med i utskottet några
år, och det är uppenbart att argumentationen
har skiftat från riksdag
till riksdag, vilket har gjort att vi sagt
oss, att man lämpligen borde bestämma
sig för en ståndpunkt för ett ökat statligt
engagemang på detta område.

Herr Adolfsson är blygsam och vill
avstå från att diskutera sakfrågan. Jag
beklagar detta därför att det kanske
kunde ha ett visst värde med hänsyn
till den roll som frågan spelar i mera
enkla propagandistiska sammanhang.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemstäjlan samt
vidare därpå att kammaren skulle bifalla
de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckt motion
om utvidgad statlig gruvdrift i
Norrland.

I en inom andra kammaren väckt, till
bankoutskottet hänvisad motion, nr 161,

Om utvidgad statlig gruvdrift i Norrland

av herrar Lorentzon och Holmberg, hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om åtgärder för att åstadkomma
en systematisk inventering av malmförekomsterna
i Västernorrlands län och
tillförsäkra staten förhandsrätt till alla
nyupptäckta förekomster; samt att inleda
förhandlingar med Bolidenbolaget
om möjligheten att utöka gruvdriften pa
Lövstrandsfältet och eventuellt igångsätta
någon form av förädlingsindustri i
anslutning till malmbrytningen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen 11:161 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag nödgas återkomma
vid detta ärende, där jag ber att få yrka
bifall till motionen 161 i andra kammaren
av herrar Lorentzon och Holmberg.

Jag vill förutskicka att jag inte finner
anledning att ställa något yrkande
i nästa ärende, bankoutskottets utlåtande
nr 19, eftersom det på den punkten
har inträffat så mycket i den riktning
som motionen har påyrkat.

Får jag kanske även synda på nåden
genom att säga att jag kommer att hålla
mig passiv även till bankoutskottets
utlåtande nr 20?

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
utlåtande. Utskottet har ganska
utförligt motiverat sitt ståndspunktstagande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till den i ämnet
väckta motionen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad,

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Om ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande och vissa offentliga investeringar

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
:

nr 19, i anledning av väckt motion
om anordnande av en statlig verkstadsindustri
i Norrland; och

nr 20, i anledning av väckta motioner
om tillskapande av ett byggnadsföretag
med staten som huvuddelägare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ett nytt kreditsystem för bostadsbyggande
och vissa offentliga investeringar Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av väckta
motioner om ett nytt kreditsystem för
bostadsbyggande och vissa offentliga investeringar.

I två till bankoutskottet hänvisade likalvdande
motioner, nr 131 i första
kammaren av herrar Lager och Adolfsson
samt nr 160 i andra kammaren av
herr Karlsson i Huddinge m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av förutsättningarna och formerna
för ett annat kreditsystem med låg
och fast ränta för bostadsbyggande och
offentliga investeringar av icke vinstgivande
karaktär enligt vad som i motionerna
anförts samt om föreläggande
för riksdagen av de förslag, som en
dylik utredning kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 131 och II: 160
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Åtminstone delvis är jag
angenämt överraskad av innehållet i
den korta redovisning som bankoutskottet
gör här beträffande vad som har förekommit
i denna fråga och vad som
kan tänkas förekomma. Vi har för vår

del länge hävdat att bostadskrediterna
bör undandragas räntefluktuationerna
och att krediterna för bostadsbyggande
och vissa offentliga investeringar skall
lämnas mot en ränta som är både fast
och låg. Behovet härav är sedan mycket
länge dokumenterat och har framträtt
ännu starkare under senare år, däribland
också i år. Nu har man kommit
så långt att en dämpning av konjunkturen,
som staten av och till säger sig
önska, indirekt också sker genom hyreshöjningar.
Hyresökningar kan tänkas
bli en följd också av den senaste diskontohöjningen
även om detta inte är
absolut säkert utan beroende på vad
som härefter följer.

Diskontohöjningarna har hittills lett
till betydande hyresökningar och dessa
läggs ovanpå den ökning av boendekostnaderna
som blivit en följd av att det
statliga bostadsstödet försämrats.

Nu säger således bankoutskottet om
vår motion, att den bostadspolitiska
kommittén utreder ett kreditsystem som
kan medföra just det som vi har föreslagit
i motionen. Ja, det hade vi liksom
på känn, men den angenäma överraskningen
ligger i att också riksbanksfullmäktige
anges hålla på att granska detta
problem, tydligen efter likartade intentioner
som de vilka har kommit till uttryck
i vår motion. Det är verkligen en
tröst att få veta att riksbanksfullmäktige
tar sig arbetsuppgifter vid sidan om
det mera kontinuerliga arbetet med de
oavbrutna räntehöjningarna.

Utskottsutlåtandet underskrivs reservationslöst
också av de borgerliga ledamöterna
i utskottet. Jag drar därav den
slutsatsen, att man håller på som värst
och bäst att utreda egentligen allt, som
vi föreslagit i motionen, och kanske att
man siktar till ungefär samma mål som
vi har pläderat för.

Om jag säger att det här på mig verkar
som rena julafton, bör det inte misstänkas
att det finns någon satirisk udd
i vad jag säger. Jag är snäll och noterar
vad som utlovas och hoppas på ett
snabbt utredningsresultat, eftersom rän -

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

leslaveriet oavbrutet ökar för de boende
människorna. Emedan det alltså bör vara
så att allt det som utlovas också infrias,
finner jag ingen orsak att ställa
något annat yrkande än det som är utskottets.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill inte dämpa herr
Adolfssons julaftonsstämning med att
ställa något annat yrkande än det utskottet
har anfört i sitt utlåtande.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. försäkringsväsendets organisation

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 22, i anledning av väckta motioner
angående försäkringsväsendets
organisation, m. m.

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 64 i första kammaren
av herr Tage Johansson m. fl.
och nr 85 i andra kammaren av fru
Ekroth m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i .skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla, att en utredning måtte tillsättas
med uppgift att allsidigt och förutsättningslöst
undersöka möjligheterna
att åstadkomma en mera rationell och
ändamålsenlig form för försäkringsverksamheten
än den nuvarande, varvid
också möjligheterna till samnordisk
organisation måtte prövas.

Vidare hade i två till bankoutskottet
hänvisade likalydande motioner, nr 217
i första kammaren av herrar Adolfsson
och Lager samt nr 271 i andra kammaren
av herr Hermansson m. fl., föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle begära utredning om försäkringsväsendets
organisation och
ställning, eventuellt genom förstatligande
av de stora privata försäkringskon -

Ang. försäkringsväsendets organisation

cernerna, i syfte att öka försäkringstagarnas
och samhällets inflytande över
försäkringsverksamheten samt rationalisera
och förbilliga dess former.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionerna I: 64 och II: 85 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 2.

att motionerna 1:217 och 11:271
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Åke Larsson, Augustsson, Franzén i Motala
och Ekström i Iggesund, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Vi har i motionsparet
1:64 och 11:85 föreslagit en förutsättningslös
utredning om huruvida den nuvarande
försäkringsverksamheten är
den billigaste och bästa, sedd ur försäkringstagarnas
synpunkt. Utskottet har
avstyrkt motionerna — det är kanske
inte så överraskande — men till utskottets
utlåtande har fyra ledamöter antecknat
en blank reservation, och man
kan väl få uppfatta detta som ett tecken
på att det inom utskottet finns en positiv
inställning till den fråga som behandlas
i motionerna. Jag vill understryka
att det i motionerna inte har
gjorts några försök att presentera lösningar,
och motionärerna har inte heller
några förutfattade meningar om hur
eventuella lösningar skulle kunna se ut.

Remissinstanserna har till övervägande
del ställt sig negativa till motionerna,
men med tanke på att flertalet remissinstanser
är försäkringsbolag behöver
detta ställningstagande i och för sig
inte innebära att en utredning är onödig.

Om behovet av försäkringar kommer
att öka i framtiden — och på den punkten
tycks man vara överens — så finns
det enligt mitt förmenande all anledning
för samhället att följa verksamheten
med mycket stor uppmärksamhet. Det

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. försäkringsväsendets organisation

som framför allt motiverar en översyn
är enligt min mening att det finns vissa
försäkringar, exempelvis trafikförsäkringar,
som på sitt sätt är obligatoriska.
Det förefaller mig vara ganska ineffektivt
att jag, då jag skall ta en trafikförsäkring,
uppvaktas av flera bolag, som
försöker övertala mig att ta en försäkring
hos dem. Förmånen att få välja
mellan olika bolag skulle jag mycket väl
kunna avstå från, om jag bleve erbjuden
en försäkring som jag visste skulle ge
ett fullgott skydd, och en sådan försäkring
borde kunna erbjudas mig utan
alltför stora försäljningskostnader.

Försäkringsinspektionen har i sitt remissvar
pekat på att avgiftsbetalningen
till trafikförsäkringen skulle kunna anknytas
till bilskatteuppbörden. Det är
uppenbart att man skulle kunna vinna
mycket med varje rationalisering på
detta stora område.

Det kan finnas skäl att också hänvisa
till vad försäkringsinspektionen har sagt
beträffande värdet av att över huvud
taget kunna erbjuda försäkringstagarna
ett billigare alternativ till nuvarande
försäkringar, där de stora försäljningskostnaderna
är eliminerade. Det har i
flera remissvar sagts, att de privata bolagens
försäkringar med nödvändighet
måste bli dyrare än exempelvis ATP
just därför att privata försäkringar kräver
en försäljning. Detta är givetvis riktigt
och oantastligt. Vad som emellertid
är mer intressant i sammanhanget är
om dessa stora försäljningskostnader är
nödvändiga.

Någon remissinstans har ifrågasatt,
om meningen med motionärernas förslag
är att de privata bolagen skall
bringas upphöra med sin verksamhet.
Frågeställningen har på intet sätt berörts
i motionerna, och såvitt jag förstår
är den heller inte aktuell i sammanhanget.
Det intressanta är enbart om
det finns möjlighet att erbjuda allmänheten
billigare och bättre försäkringar
än som nu är fallet.

Vi har i motionerna också ifrågasatt
möjligheterna till ett visst nordiskt sam -

arbete på försäkringsområdet. Personligen
tror jag alltjämt att vi i framtiden
kommer att finna det både möjligt och
praktiskt att söka åstadkomma ett visst
samarbete de nordiska länderna emellan.
Det finns numera så många beröringspunkter
mellan våra nordiska länder,
att ett samarbete också på försäkringsområdet
borde vara möjligt. Även
någon remissinstans har uttalat sitt intresse
på den punkten.

Försäkringsbranschen spelar en så
betydelsefull roll både för den enskilde
och för samhället i stort, att enligt motionärernas
mening samhället har all
anledning att följa dess verksamhet med
allra största uppmärksamhet. Ett yrkande
om bifall till vårt motionspar skulle
emellertid enbart vara en demonstration
och såvitt jag förstår inte kunna leda
till något positivt resultat för närvarande.
Jag nöjer mig därför, herr talman,
med att göra dessa allmänna kommentarer
till denna fråga.

I detta anförande instämde herr
Augustsson (s) och herr Larsson, Åke,
(s).

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Den föregående talaren
sade, att han inte ville demonstrera genom
att yrka bifall till den motion som
han talade för. Även jag befinner mig i
den situationen att jag här väckt en motion,
men jag skall tillåta mig att demonstrera
genom att vid utskottets hemställan
i mom. 2 yrka bifall till motionerna
1:217 och 11:271.

Fru NILSSON (s):

Herr talman! Först ber jag att få instämma
i vad herr Tage Johansson
sade. Jag trodde faktiskt att han skulle
yrka bifall till sin motion, men det
gjorde han nu inte. Jag hoppas likväl
att vi skall få återkomma till detta
ärende.

Utskottet erinrar på sid. 25 om att
det föreligger möjlighet att teckna fri -

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

villiga tilläggsförsäkringar. Den möjligheten
finns ju, men det är trots detta
angeläget att få till stånd en översyn
av bestämmelserna. Här har vi nämligen
just den grupp nollställda kvinnor,
som jag nyligen interpellerade om
men i fråga om vilka jag fick ett mycket
negativt svar. Än så länge är det
ju som regel kvinnor, som drabbas av
denna nollställning, men nu har också
allt fler män börjat lämna sitt förvärvsarbete
för att i stället sköta hemmen.
Jag hoppas därför att vi inte skall behöva
vänta alltför länge till dess att
denna fråga tas upp till ny behandling
— det kommer säkert att gå mycket
fortare att få till stånd en ändring om
männen nu börjar att stanna hemma
och sköta hemsysslorna och därmed
också de råkar ut för att bli nollställda.
Då blir det nog ett annat ljud i skällan.

Än så länge är det dock, som sagt,
mest kvinnor som drabbas av nollställningen
och som därmed förlorar sin
grundförsäkring. Än sorgligare är att
även deras tilläggsförsäkring faller bort
liksom också den frivilliga försäkring
som de kanske tagit. När kvinnorna
blir nollställda blir de således helt utan
varje .sjukförsäkring.

Jag hoppas, herr talman, att vi skall
fä återkomma till denna fråga.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Tage Johansson, som är en av motionärerna
i detta sammanhang, att vi i
utskottet inte har suttit med några speciella
ambitioner att avrätta motionerna.
Vi har skickat ut både den motion
som herr Tage Johansson toppar och
den motion som herr C. H. Hermansson
i andra kammaren toppar till olika remissinstanser
för att dessa skulle få yttra
sig (iver motionerna. Ingen enda remissinstans
har funnit något sakligt skäl
att göra ett ingripande enligt motionärernas
förslag. Det har då varit omöjligt
för utskottet att tillmötesgå yrkandena
i någon av motionerna — och alltså inte
heller herr Tage Johanssons motion.

Ang. försäkringsväsendets organisation

Herr Tage Johansson säger i sin motion,
att han vill ha till stånd en mera
rationell form för försäkringsverksamheten
än den nuvarande. Han jämför i
motionen försäkringsbolagets administrationskostnader
med motsvarande
kostnader inom ATP. I remissvaren
framhålles, att det över huvud taget
inte är möjligt att göra en sådan jämförelse
mellan försäkringsbolagens och
ATP:s administrationskostnader.

I den kommunistiska motionen talar
man, vilket är intressant att konstatera,
bara om att man vill förstatliga de
stora privata försäkringskoncernerna.
Vi har i utskottet med särskilt intresse
läst remissvaren på denna punkt. Det
gäller inte minst det remissvar som avgivits
av försäkringsinspektionen och
som undertecknats av generaldirektör
Richard Sterner. Han spelade ju på sin
tid en central roll vid tillkomsten av
27-punktsprogrammet. Inte heller i det
remissvaret har man kunnat finna något
skäl att tillmötesgå motionärernas
önskemål. Däremot tar man i försäkringsinspektionens
remissvar upp en
annan sak, nämligen placeringen av försäkringsbolagens
fondmedel. Den frågan
har emellertid inte berörts i någon
av motionerna, och därför har utskottet
inte kunnat tillmötesgå de synpunkterna
i detta sammanhang.

När kommunisterna i sin motion talar
om att man vill förstatliga de stora
försäkringsbolagen vill jag erinra om
att det i vårt land finns 100 riksbolag,
935 läns-, härads- och sockenbolag och
35 utländska bolag, som bedriver försäkringsverksamhet.
Jag vill fråga om
kommunisterna verkligen tror, att det
skulle bli billigare för försäkringstagarna
om läns-, härads- och sockenbolagen
tillsammans med de utländska
bolagen ensamma skulle få ha hand om
konkurrensen mot de statliga försäkringsbolag,
som skulle kunna utvecklas
till att bli ett mycket stort företag. 1
den kommunistiska motionen talas vidare
om den kapitalkoncentration soin
sker hos de stora bolagen. Där hän -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. försäkringsväsendets organisation
visar jag till koncentrationsutredningen,
som ju behandlar just dessa ting och
som nu varit i arbete drygt ett år.

I remissvaren betonas vidare genomgående,
att det är av stor betydelse att
det förekommer en hård konkurrens på
försäkringsområdet. Det har också visat
sig att en frivillig försäkring, grundad
på passiv försäljning, skulle få en
relativt ringa omfattning. På den punkten
tycks de olika försäkringsföretagen
vara överens, således både de enskilda
och de kooperativa företagen.

Man bör även tänka på vad nysparandet
genom försäkringar betyder.
Detta är ju något ganska väsentligt med
tanke på dagens situation på kreditmarknaden.

Sedan vill jag göra en deklaration, i
vilken jag tror att utskottets socialdemokratiska
halva livligt kan instämma.
Vi har med alldeles särskilt intresse tagit
del av vad kooperationens försäkringsanstalt,
Folksam, har haft att anföra
i sitt remissvar. Folksam har ju
redan tidigare slagit larm om konkurrensbegränsningar
inom det privata
försäkringsväsendet, t. ex. i form av
flerårsavtal och andra anordningar.
Folksam har hävdat den fria konkurrensen
och gör det även nu. Folksam
betonar, att konsumenterna är bäst betjänta
av att man får driva en fri och
hård konkurrens som ett komplement
till de lagfästa försäkringssystem vi har
här i landet. Folksam är ju det enda
företag som konsekvent har drivit den
fria konkurrensen genom att man inte
motsatte sig den allmänna tjänstepensioneringens
genomförande, när striden
i den frågan för några år sedan
stod mycket het.

Sedan talas det om rationaliseringen
inom försäkringsväsendet. Den allmänna
uppfattningen är väl, att försäkringsbolagen
legat utomordentligt väl
framme när det gäller användningen
av tekniska hjälpmedel, elektronhjärnor,
datamaskiner och andra anordningar.
Folksam har vid något tillfälle
i ett remissyttrande nämnt, att antalet

motorfordonsförsäkringar i det företa
get sedan år 1955 har ökat med 400
procent samtidigt som personalen ökat
med endast 60 procent. Härav framgår
ju att en synnerligen medveten rationaliseringsverksamhet
bedrivs.

Utöver detta skulle jag vilja säga
några ord rent allmänt och riktar mig
dä speciellt mot den kommunistiska
motionen, därför att jag vet att den
spelar rätt stor roll i diskussionen ute
på arbetsplatserna liksom på vissa
kongresser och i andra sammanhang.
Åtskilligt har ju hänt sedan ett krav
om försäkringsväsendets förstatligande
framfördes efter kriget. Vi har fått en
allmän sjukförsäkring, en starkt utbyggd
yrkesskadeförsäkring och ATP.
Arbetsmarknadens parter har efter förhandlingar
1962 skapat Arbetsmarknadens
försäkringsaktiebolag. Vi har fått
en vidgad kooperativ sektor på detta
område.

Man kan alltså säga att vi här har en
verklig blandekonomi, bestående av enskild,
kooperativ och statlig verksamhet
samt den försäkringsorganisation
som arbetsmarknadens parter själva
har skapat. Vi har ju i andra sammanhang
berömt oss av att denna blandekonomi
är mycket effektiv och i hög
grad bör tjäna konsumenternas intressen.
Hur högt man värdesätter denna
framgår inte minst av väljarnas reaktion
i den senaste valrörelsen; det borgerliga
försöket att attackera löntagarnas
fonder i ATP kom ju då att utlösa
en mycket kraftig reaktion. Vi har föreställt
oss att man bäst gynnar de stora
medborgargruppernas intressen, om den
balansen mellan privata, statliga och
kooperativa organs möjligheter att agera
på detta område kan upprätthållas
i en öppen konkurrens.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag gjorde här ett försök
till rationalisering i fråga om ban -

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

koutskottets många utlåtanden och gick
för egen del inte så djupt in i de principiella
spörsmålen, men herr Palm tycks
ha en stor lust att så göra. Personligen
skulle jag inte alls ha någonting emot
att inlåta mig på ett djupare resonemang
såväl om sådana frågor som exempelvis
försäkringsväsendets organisation och
ställning som om det system för blandekonomi
i det svenska samhället, som
herr Palm berörde. Jag föreställer mig
dock att debatten skulle bli alltför vidlyftig
om vi fördjupade oss i det.

Herr Palm diskuterade emellertid vår
motion som om den hade gällt uteslutande
förstatligandefrågan. Han bör
kanske fördjupa sig litet mer i motionens
motiveringar och yrkanden, varvid
han utan tvivel skall finna att vi haft
som utgångspunkt, att försäkringstagarnas
och samhällets inflytande över försäkringsväsendets
organisation och över
de pengar, som där förvaltas, bör bli
större. Vi har icke deciderat uttalat oss
om på vad sätt detta syfte skall förverkligas,
utan vi har föreslagit en utredning
i det avseendet. Av motionens motiveringar
framgår dock helt visst, att vi
har den övertygelsen att ett sådant inflytande
icke kan säkras med mindre
än att en form av försäkringsväsendets
samhälleliggörande åstadkommes.

Herr Palm talar om de många bolag
som existerar. Jag har ingen som helst
anledning att förneka det ■— vi har ju
själva i motionen påpekat att det finns
över 1 (HK) bolag på försäkringsområdet.
Men vi har också framhållit, och detta
iir det väsentliga, att en helt övervägande
del av försäkringsverksamheten är
koncentrerad till ett fåtal koncerner och
storbolag. Frågan rör alltså makten över
försäkringstagarnas pengar och hur
denna makt användes också niir det gäller
mycket viktiga samhälleliga funktioner.
Den faktiska koncentrationen inom
försäkringsväsendet markeras ytterligare
genom det förhållandet, att förbindelserna
iir mycket intima mellan vissa
försäkringskoncerner och de stora affärsbankerna
och andra finansgrupper.

Ang. försäkringsväsendets organisation

Detta är vad som ligger till grund för
vår motion och har konstituerat vårt yrkande
om en utredning av dessa problem.
Förstatligandefrågan har där inte
fullständigt konkret förts fram, utan endast
ett yrkande om utredning.

Herr PALM (s):

Herr talman! Vi behöver väl egentligen
inte diskutera vad motionärerna har
menat med sin motion. Av klämmen
framgår ju att de begär »utredning om
försäkringsväsendets organisation och
ställning, eventuellt genom förstatligande
av de stora privata försäkringskoncernerna,
i syfte att öka försäkringstagarnas
och samhällets inflytande över
försäkringsverksamheten samt rationalisera
och förbilliga dess former». Det är
ju klämmen vi har att utgå ifrån när vi
skall ta ställning till denna fråga.

Vad som här är intressant är ju den
moderna kommunistiska ideologien, där
man mjukar upp socialiseringsargumenten
genom att i olika sammanhang, under
herr Hermanssons ledning, nu tala
om att man endast vill förstatliga de
stora bolagen. När herr Hermansson efter
kommunistkongressen 1964 blev vald
till partiordförande uttalade han, att endast
de stora bolagen skulle vara aktuella
som socialiseringsobjekt. De stora bolagen
nämns också i denna motion som
ett socialiseringsobjekt. Om man nu
skall socialisera, är det ju föga rationellt
att bara ta de stora, effektivt arbetande
företagen och lämna sockenföretagen
utanför att kämpa med de andra.
Detta är var jag närmast velat markera
i det här sammanhanget.

När det gäller frågan om makten
nämnde jag att koncentrationsutredningens
arbete tar sikte också på den
saken. Om herr Adolfsson läser i »Från
departement och nämnder», nr 10 år
1963, skall han finna utredningsdirektiven
för koncentrationsutredningens arbete.
Där sägs bl. a. att utredningen
skall undersöka ägande-, makt- och
marknadsförhållandena på kreditmark -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Om inflytande för de anställda över enskilda och statliga företag

naden. Utredningen skall också undersöka
storföretagens expansionsmönster
med avseende på deras etableringsbenägenhet
och förekomsten av potentiell
konkurrens. Vidare skall utredningen
undersöka kartellerna. Arbetet beträffande
den frågan kommer att utföras av en
särskild arbetsgrupp. Slutligen sägs det
att utredningen skall göra specialundersökningar
på olika marknader i avsikt
att närmare analysera orsakerna till och
effekterna av koncentrationen och koneentrationstendenserna.

1 detta stycke pågår alltså redan ett
mycket omfattande arbete. Som jag sade
tidigare är det intressant, när herr
Adolfsson nu säger att det gäller att slå
vakt om försäkringstagarnas pengar, att
försäkringsinspektionen sannerligen inte
hyser några bekymmer i det avseendet.
Inspektionen påpekar att vi kanske
rent av binder försäkringsbolagen alltför
hårt för att kunna agera friare med
de pengar man har att disponera vilket
kan vara ett försäkringstagarintresse.
Detta är det kanske mest intressanta av
vad som sägs i samtliga remissvar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten 1 gjorda hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de
rörande punkten 2 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:217 och 11:271;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1965/66, såvitt
angår jordbruksärenden.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Om inflytande för de anställda över enskilda
och statliga företag

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av väckta motioner om inflytande för
de anställda över enskilda företag och
om inflytande för de anställda över
statliga företag.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
133, av herrar Lager och Adolfsson,
samt II: 172, av herr Hermansson m. fl.,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa
om en sådan översyn och förändring av
lagen om aktiebolag, att de anställda
kunde givas insyn i och inflytande över
företagens skötsel.

I de likalydande och likaledes till allmänna
beredningsutskottet hänvisade
motionerna I: 134, av herrar Lager och
Adolfsson, samt II: 173, av herr Hermansson
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om snabb utredning och praktiska
åtgärder för att inom statsföretagen
giva bestämmanderätt åt de anställda.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
133 och 11:172 samt de likalydande
motionerna I: 134 och II: 173 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Med hänvisning till de
motiveringar, som anförts i motionerna
1:133 och 11:172 samt 1:134 och II:
173, ber jag få yrka bifall till dessa motioner.

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Eftersom motionären
var så kortfattad i sin kommentar skall
jag på utskottets vägnar inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 24, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 5 februari 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 30, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Propositionen hade, såvitt densamma
avsåge förslag till lag om ändrad lydelse
av 46 § 3 inom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
behandlats i bevillningsutskottets betänkande
nr 16.

I propositionen hade föreslagits, att
repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen
och det procenttal, som låge till
grund för inkomstbeskattningen i fråga
om en- och tvåfamiljsfastigheter skulle
sänkas från 2,5 till 2. De nya bestämmelserna
hade föreslagits tillämpade
första gången vid 1966 års taxering.

Vidare hade bland annat föreslagits,
att skattepliktsgränsen för byggnad på
annans mark, som enligt stadgandet i
5 § 4 mom. kommunalskattelagen utgjorde
3 000 kronor, skulle höjas till

3 Första kammarens protokoll 1965. Nr 19

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

5 000 kronor. Den nya skattepliktsgränsen
hade föreslagits tillämpad redan
vid 1965 års fastighetstaxering.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:641,
av herr Eric Carlsson in. fl., samt II:
764, av herrar Larsson i Hedenäset och
Jonasson, vari hemställts,

a) att riksdagen måtte besluta, att repartitionstalet
vid fastighetsbeskattningen
skulle bibehållas vid 2,5 för fastigheter,
som ägdes av andra juridiska personer
än dels dödsbon, dels bostadsföreningar,
bostadsaktiebolag eller allmännyttiga
bostadsföretag; samt

b) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam utredning
av frågan om beskattningsföremålens
fördelning i syfte att tillföra
främst skogs- och vattenfallskommunerna
ett ökat skatteunderlag;

2) de likalydande motionerna 1:642,
av herr Per Jacobsson m. fl., och II:
763, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte

a) fastställa repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen
för samtliga slags
fastigheter med undantag av vattenfallsfastigheter
till 1,8;

b) fastställa repartitionstalet för vattenfallsfastigheter
till 2,5; samt

c) fastställa procenttalet för schablonmässig
beräkning av inkomst av enoch
tvåfamiljsfastigheter till 1,8;

3) de likalydande motionerna 1:643,
av herrar Bertil Petersson och Herbert
Ivarsson, samt 11: 766, av herr Svenninq
in. fl.;

4) de likalydande motionerna 1:644,
av herr Sandin, och II: 759, av herr Boo
in. fl., vari föreslagits,

A) att riksdagen skulle besluta,

a) att det procenttal, som skulle ligga
till grund för inkomstbeskattningen i
fråga om en- och tvåfamiljsfastigheter,
skulle utgöra 1,5;

b) att det procenttal, som skulle ligga
till grund för inkomstberäkningen

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

av fastigheter, som ägdes av bostadsrättsföreningar,
bostadsaktiebolag eller
allmännyttiga bostadsföretag, skulle utgöra
2,5; ävensom

B) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
\laj:t skulle anhålla

a) om skyndsam översyn i enlighet
med motionernas syfte av de interkommunala
fördelningsreglerna i fråga om
inkomst av förvärvskälla, vari fastighet
inginge; samt

b) om skyndsam prövning av frågan
om undantagande av tomtvärde från
garantibelopp och inkomstbelopp beträffande
fastigheter med av kommun
upplåten tomträtt, i enlighet med vad
i motionerna anförts;

5) de likalydande motionerna 1:645,
av herrar Wikberg och Erik Olsson,
samt 11:762, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl., vari yrkats, att riksdagen
vid behandling av proposition nr
30 skulle besluta den ändringen av propositionens
förslag, att garantibeloppet
för fastighet, som till sin huvudsakliga
natur utgjorde vattenfallsfastighet, skulle
beräknas till 2,5 procent;

6) de likalydande motionerna I: 646,
av herr Virgin m. fl., och 11:761, av
herr Heckscher in. fl., vari hemställts,

A) att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts proposition nr 30, såvitt
i motionerna vore i fråga, måtte antaga
det vid proposition nr 30 fogade författningsförslaget
med de ändringar, att
24 § 2 mom., 47 § och punkt 1 av anvisningarna
till 47 § erhölle i motionerna
angiven lydelse, vilket förslag avsäg,
att såväl repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen
som procenttalet vid beräkningen
av intäkt av en- och tvåfamiljsfastigheter
skulle bestämmas till
1,5; samt

B) att riksdagen måtte uttala, att
sänkningen av repartitionstalet borde
kompletteras med ändrade fördelningsregler
beträffande inkomst av fastighet,
som beskattades i flera kommuner, varvid
fastighetskommunen borde i första
hand få tillgodoräkna sig all inkomst av

fastigheten intill dess denna överstege
5 procent av taxeringsvärdet;

7) motionen 11:760, av herrar Ekström
i Iggesund och Sundelin, vari anhållits,
att riksdagen måtte besluta sådan
ändring i kommunalskattelagen att
repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen
icke sänktes från 2,5 till 2 för
av juridiska personer ägda skogsfastigheter,
anläggningar och industribyggnader;
ävensom

8) motionen 11:765, av herrar Xelander
och Mundebo, vari föreslagits,
att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 30 skulle fastställa
repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen
och det procenttal, som låge till
grund för inkomstbeskattningen i fråga
om en- och tvåfamiljsfastigheter, till 1,5.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen ■— med förklarande
att Kungl. Maj:ts proposition nr 30 icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
— måtte antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) med de ändringar, att

dels 46 § 3 mom. utginge och att i
anledning därav ingressen erhölle i betänkandet
angiven lydelse;

dels ock ikraftträdandebestämmelserna
erhölle den lydelse, som i betänkandet
angivits;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:641,
av herr Eric Carlsson, samt 11:764, av
herrar Larsson i Hedenäset och Jonasson,

2) de likalydande motionerna 1:642,
av herr Per Jacobsson m. fl., och II:
763, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:643,
av herrar Bertil Petersson och Herbert
Larsson, samt II: 766, av herr Svenning
in. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:644,

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

av herr Sundin, och 11:759, av herr
Boo in. fl.,

5) de likalydande motionerna 1: 645,
av herrar Wikberg och Erik Olsson,
samt 11:762, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:646,
av herr Virgin m. fl., och II: 761, av
herr Heckscher m. fl.,

7) motionen 11:760, av herrar Ekström
i Iggesund och Sundelin, ävensom 8)

motionen 11:765, av herrar Nelander
och Mundebo,

måtte, i den män de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet å sid.

16 i det tryckta betänkandet anfört
bland annat följande: »Enligt utskottets
mening torde emellertid knappast behöva
befaras att den höjda taxeringsnivån
kommer att medföra några väsentliga
skatteskärpningar för det stora flertalet
fastighetsägare. Utskottet kan därför
i princip ansluta sig till det i propositionen
föreslagna repartitionstalet.»

Reservationer hade avgivits
Beträffande repartitionstalet

I) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson och Erik Filip Petersson,
fru Nettelbrandt samt herrar Enskog
och Nilsson i Svalöv, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:642 och 11:763,
1:646 och 11:761 ävensom motionen
11:765, samtliga motioner såvitt avsåge
förevarande fråga — ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
besluta, att repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen
skulle utgöra 1,7 och
att till följd härav 47 § samt anvisningarna
till 47 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 skulle erhålla i reservationen
angiven lydelse;

II) av herrar Sundin, Eriksson i Bäckmora
och Boo, vilka ansett, att det nyss
återgivna avsnittet av utskottets yttran 3j

Första kammarens protokoll 1965. Nr 19

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

de, som på sid. 16 i det tryckta betänkandet
började å rad 5 nedifrån med
orden »Enligt utskottets» och slutade
å rad 2 nedifrån med »föreslagna repartitionstalet»,
bort hava följande lydelse:
»Utskottet kan på de grunder,
som anges i det följande, i princip ansluta
sig till det i propositionen föreslagna
repartitionstalet.»;

Beträffande procenttalet för intäktsberäkningen III)

av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson och Erik Filip Petersson,
fru Nettelbrandt samt herrar Enskog
och Nilsson i Svalöv, vilka — under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:642 och 11:763,
1:644 och 11:759, 1:646 och 11:761
ävensom motionen II: 765, samtliga motioner
såvitt avsåge förevarande fråga
— ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att procenttalet
vid beräkningen av intäkt av enoeh
tvåfamiljsfastigheter skulle utgöra
1,7 och att till följd härav 24 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 skulle erhålla den lydelse, som i
reservationen angivits;

IV) av herrar Sundin, Eriksson i
Bäckmora och Boo, vilka dels ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, reservationen visade,
dels ock ansett, att utskottet med
bifall till de likalydande motionerna
1:644 och 11:759 ävensom i anledning
av de likalydande motionerna 1:642
och II: 763, I: 646 och II: 761 samt motionen
11:765, samtliga motioner såvitt
avsåge förevarande fråga, bort hemställa,
att riksdagen måtte besluta, att
procenttalet vid beräkningen av intäkt
av en- och tvåfamiljsfastigheter skulle
utgöra 1,5 och att således 24 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) skulle erhålla den i reservationen
angivna lydelsen;

Beträffande inkomstfördelning
mellan kommuner

V) av herrar Yngve Nilsson, Lundström,
Enarsson, Sundin och Erik Filip

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

Petersson, fru Ncttelbrandt samt herrar
Eriksson i Bäckmora, Enskog, Boo och
Nilsson i Svalöv, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under B,
såvitt avsåge nu förevarande fråga,
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna 1:641, av
herr Eric Carlsson, samt II: 764, av herrar
Larsson i Hedenäset och Jonasson,
de likalydande motionerna 1:642, av
herr Per Jacobsson m. fl., och 11:763,
av herr Jönsson i Ingemarsgårdcn m. fl.,
de likalydande motionerna 1:644, av
herr Sundin, och 11:759, av herr Boo
m. fl., de likalydande motionerna I:
645, av herrar Wikberg och Erik Olsson,
samt 11:762, av herr Jönsson i
Ingemarsgården m. fl., de likalydande
motionerna I: 646, av herr Virgin m. fl.,
och 11:761, av herr Heckscher m. fl.,
ävensom motionen 11:760, av herrar
Ekström i Iggesund och Sundelin, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsam utredning av frågan om den
skattemässiga regleringen av vissa
vinstöverföringar mellan näringsföretag
i skilda kommuner, varvid även borde
beaktas vinstredovisning inom och
vinstöverföring mellan statliga och kommunala
näringsföretag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I fjolårets valrörelse
gladde finansministern fastighetsägarna
med några söta löften: Småhusägare,
hyresgäster och jordbrukare kan
emotse den kommande fastighetstaxeringen
utan att behöva räkna med sådan
höjning av fastighetsskatten, som
i annat fall skulle bli den automatiska
följden, sade finansministern. Förhoppningarna
steg, och förtjusningen över
finansministern kan inom vissa läger
beräknas ha blivit något mindre negativ.
Visserligen gjorde statsrådet också
något undantag när han sade: Däremot
måste man räkna med vissa skattehöjningar
för villor och sommarstugor inom
t. ex. stockholmszonen, i varje fall

inom de mer attraktiva områdena. Folk
i allmänhet menade väl, att detta föreföll
vara rätt måttliga begränsningar.

Hur har det nu blivit? Egentligen vet
man inte det, eftersom resultatet av
fastighetstaxeringen som helhet ännu
inte är känt. En sak torde ändå vara
ganska säker, nämligen att om propositionen
och bevillningsutskottets majoritetsförslag
i dag blir riksdagens beslut,
så kommer hundratusentals ägare
av villor och småstugor i landet att få
ett mera realistiskt och talande bevis
på vad socialdemokratiska vallöften är
värda än som på länge torde ha givits.
Redan nu synes nämligen tecken tyda
på att det sannerligen inte är bara de
mer attraktiva områdena — för att nu
citera finansministern — inom stockholmszonen
som har fått villavärdena
höjda långt över de 25 procent, som regeringsförslaget
kompenserar, utan att
detta gäller praktiskt taget alla städer
och samhällen i landet.

Det naturliga hade väl varit att beslutet
i de frågor, som vi nu behandlar,
hade fått anstå till dess att statistiken
rörande utfallet av fastighetstaxeringarna
hade blivit känd i sin
helhet. Uteslutet är väl inte att med
en bättre central planering de statistiska
uppgifterna hade kunnat föreligga
snabbare. Kanske skulle man också under
en liknande förutsättning ha kunnat
skjuta avgörandet av denna fråga
till hösten. I det sistnämnda fallet har
dock expertisen förklarat, att det då
skulle bli nästan omöjligt att få taxeringsblanketterna
tryckta i rätt tid.
Jag har visserligen vissa tvivel om den
saken, men det är väl i nuvarande läge
inte mycket att göra. Läget är som det
är och vi har att rätta oss därefter.

De förutsättningar vi alltså har att
utgå ifrån, när vi i dag skall bedöma
hur det föreslagna repartitionstalet verkar
i förhållande till utfallet av taxeringarna,
måste grunda sig på antaganden.
I propositionen har visats att överprisprocenten
för jordbruks- och villafastigheter
från år 1957 till år 1963 är

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

avsevärt högre än de 25 procent, som
en sänkning av repartitionstalet från
2,5 till 2 procent skulle kompensera.
För enfamiljsvillor uppgick denna överprisprocent
till 54,5 procent, för tvåfamiljsvillor
till 41,1 procent och för
jordbruksfastigheter till 35,6 procent.

Sedan dess har ju ökningen fortsatt.
De anvisningar som med ledning härav
har avgivits till taxeringsnämnderna av
landskamrerarna har också visat mycket
stora variationer. Beträffande enoch
tvåfamiljsvillor förordar man olika
värden mellan 20 och 80 procent och
för fritidshus mellan 35 och 70 procent.
I verkligheten har siffrorna enligt
de uppgifter, som det under rådande
förhållanden har varit möjligt att
få fram, i allmänhet legat på den övre
halvan av dessa tal och i många fall
överskridit dem — i enstaka fall väsentligt.
Vad fritidshusen beträffar har
stegringen inom s. k. attraktiva områden
inte så sällan rört sig om flera
hundra procent. I Stockholms stads
villaområden har ökningen enligt uppgifter
som lämnats av villaägareföreningarna
rört sig mellan 50 och 85
procent, i några enstaka fall ännu
högre.

Gentemot regeringens och utskottsmajoritetens
bud har i reservationer
föreslagits andra repartitionstal. Folkpartiets
och högerns representanter i
bevillningsutskottet har enats om att
föreslå ett repartitionstal på 1,7 i stället
för regeringsförslagets 2. Talet 1,7 motsvarar
en upptaxering med 50 procent,
vilket såvitt man kan bedöma torde
komma att ligga ganska nära medeltalet
för taxeringshöjningarna. Sakkunskapen
hade ju beräknat genomsnittshöjningen
till 40 procent. När man
emellertid har frågat sig för ute i landet
har den iakttagelsen gjorts, att höjningen
i allmänhet tycks ha blivit högre,
i åtskilliga fall avsevärt högre än
vad man beräknat. Det av oss i reservation
I förordade repartitionstalet 1,7
har vi därför valt med verklig strävan
att försöka komma så nära genomsnit -

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.
tet som möjligt för att det skall bli så
rättvist som tänkas kan.

Den utredningsman som har sysslat
med denna fråga har ansett att man i
fråga om repartitionstalet bör röra sig
med litet jämnare siffror, såsom 2,5, 2,
1,5 och 1. Jag har aldrig kunnat förstå
varför man skall behöva göra det. Folk
har ju nu i åtta år räknat med talet 2,5,
och så långt bör väl skolbildningen ha
kommit i detta land att man också bör
kunna räkna med en annan decimal än
5. Jag tror inte att det skulle vålla några
som helst svårigheter att använda
decimalen 7.

En schablon har ju alltid både sina
fördelar och sina skönhetsfläckar. En
del tjänar på en schablon och en del
förlorar. De som ligger under genomsnittshöjningen
och skulle få nöjet av
repartitionstalet 1,7 — det gäller förresten,
fastän i avsevärt färre fall, om
repartitionstalet sätts till 2,0 — kan ju
ändå säga sig, att de njuter av ett riksdagens
principbeslut av år 1957 om att
fastighetsskatten skall avskaffas. Då må
väl steg tas i fortsättningen såsom hittills
och på ett inte alldeles för räddhågat
sätt.

Det tal som utskottets majoritet föreslår
— 2 — vilket motsvarar en höjning
av taxeringsvärdena med 25 procent,
tillgodoser möjligen en viss kategori
fastighetsägare, nämligen villaägare
på landsbygden och i vissa fall ägare
till mycket små och relativt nya
egnahem i städerna, men absolut inte
det stora flertalet av dem som äger enoch
tvåfamiljsvillor i städer och samhällen.
Jag tror därför att det är befogat
att ta steget ned till 1,7 och göra
det som ett led på vägen mot den avveckling
av skatten, som riksdagen tidigare
uttalat sig för.

Det är naturligtvis beklagligt att man
inte har kommit längre på avvecklingens
väg. Jag hoppas därför att propositionen
om koncernbidrag m. m. — jag
understryker särskilt »m. in.» — och
den utredning som begärs i en särskild
reservation i dagens utskottsbetänkan -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.
de skall skapa förutsättningar för att
definitivt få slut på fastighetsskatten.
Tills vidare är det ju tyvärr så, att vissa
kommuner alltjämt är starkt beroende
av garantiskatten och att därför en alldeles
omedelbart avveckling skulle
komma att betyda svårigheter för dem.
Beträffande den nu ifrågavarande sänkningen
tror jag att de stora kommunbidrag,
som i år kommer att beslutas
av riksdagen, skall medföra att en sänkning
av repartitionstalet även till 1,7
inte skall bli särskilt kännbar.

Vad beträffar procenttalet vid den
schablonmässiga beräkningen av intäkt
av en- och tvåfamiljsfastigheter
delar folkpartiets och högerns representanter
uppfattningen, att det talet
hör vara lika med repartitionstalet. Att
röra sig med två olika tal kan nog i
vissa fall ha fog för sig, fastän då vore
det enligt min uppfattning rimligare
om repartitionstalet, som skall arbetas
ned till noll, vöre lägre och schablontalet
för intäktsberäknidgen högre. Men
finansministern har säkert rätt däri,
att olika tal skulle bli alldeles för
krångligt vid deklarationerna och kanske
också vid taxeringarna.

Jag skall inte gå närmare in på övriga
av reservanterna berörda frågor
utan inskränka mig till att yrka bifall
till de vid utlåtandet fogade reservationerna
nr I, III och V.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När vi nu behandlar
detta utskottsbetänkande, skulle det ha
varit önskvärt, för att inte säga nödvändigt,
att det verkliga taxeringsutfallet
hade varit känt. Det skulle vidare ha varit
en fördel med tanke på frågan om
kommunernas ekonomi att den skatt
som vi nu bebandlar, nämligen fastighetsskatten,
hade kunnat behandlas i
sammanhang med den proposition om
kommunal skatteutjämning och koncernbeskattning,
som nu, ligger på riksdagens
bord. Nu är inte detta fallet och
därför finns inte det samband som jag

anser skulle ha varit önskvärt och nödvändigt.

I vad det gäller förslaget om repartitionstalets
sänkning från 2,5 till 2 accepterar
vi den sänkningen från centerpartiets
sida. Frågan om juridiska personers
beskattning i detta avseende skall
jag sedermera komma fram till.

För fastigheter som används i företag
— jordbruksfastigheter och andra —
torde den åtgärd som finansministern
föreslår även med hänsynstagande till
de höjda taxeringsvärdena inte förorsaka
någon skattehöjning. För rörelseidkarna
finns, om företagen går med vinst,
dessutom det procentuella kommunala
skatteavdraget som för med sig att fastighetsskatten
icke har någon betydelse.

Med vetskap om de nya taxeringsvärdena
synes det mig inte finnas anledning
att sänka repartitionstalet för bostadsstiftelser
mera än vad som föreslås
i propositionen.

För en- och tvåfamiljshus torde de
höjningar av taxeringsvärdena som skett
trots repartitionstalets sänkning till 2
förorsaka en rätt betydande skattehöjning.
Utskottet skriver längst ned på sidan
16 följande: »Enligt utskottets mening
torde emellertid knappast behöva
befaras att den höjda taxeringsnivån
kommer att medföra några väsentliga
skatteskärpningar för det stora flertalet
fastighetsägare.»

Från vår sida anser vi att detta är ett
alltför kategoriskt ställningstagande, när
det är allmänt känt hur värdena på enoch
tvåfamiljshus har höjts med den senaste
fastighetstaxeringen. Vi har därför
i reservation II Velat ta bort denna mening,
eftersom vi anser att den i sammanhang
med de fakta som redovisas
inte är en logisk konklusion.

För att motverka skattehöjningen för
en- och tvåfamiljshus föreslår vi i reservation
IV att procenttalet för inkomstberäkningen
sättes till 1,5. Det skulle betyda
att man för denna kategori av fastighetsägare
når en bättre balans än
den som föreslås av utskottsmajoriteten.

I fråga om juridiska personers fastig -

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

hetsskatt kommer utskottets förslag att
för ett flertal kommuner — bl. a. kraftverkskommuner
och skogskommuner -—
att medföra ett betydande inkomstbortfall.
Här åberopar utskottet vad riksdagen
beslutade 1963 när det gäller kraftverkskommuner,
och alla vet vi att den
reformen, varigenom råvarukommunen
skulle erhålla 30 procent av huvudkontorsandelen,
bar hälsats med mycket
stor tillfredsställelse i dessa kommuner.

Herr talman! I detta sammanhang
skulle jag bara vilja göra den anmärkningen,
att man får förmoda att staten
själv när det gäller att tillämpa riksdagens
beslut — jag tänker då på vattenfallsstyrelsen
— inte i fortsättningen
gör på samma sätt som hittills, nämligen
överför vinsten till nya objekt. Hittills
har de kraftverkskommuner, där vattenfallsstyrelsen
byggt, inte erhållit den
vinst som det var meningen enligt 1963
års riksdagsbeslut att de skulle kunna
få.

Sedan hänvisas i utskottsmajoritetens
förslag till att vi skall få en ny koncernlagstiftning.
Proposition härom ligger
för närvarande på riksdagens bord. Vid
en hastig genomläsning under gårdagen
kom jag fram till att den propositionen
inte fyller de behov, som vi diskuterade
inom bevillningsutskottet när detta
ärende var före. Min mening är att man
skulle kunna lösa skattefrågorna för
skogskommuneriia på samma sätt som
jag tidigare bär refererat när det gäller
kraftverkskommunerna.

Nu är det emellertid så, att någon
skatteinkomst från ett skogsbolag som
en följd av de nya avverkningsmetoderna
tillfaller varje enskild kommun
kanske bara vart tionde eller femtonde
eller tjugonde år. Detta betyder att kommunen
under mellanåren inte har någon
annan inkomst från bolagen än fastighetsskatten.
Här bör det väl kunna bli
möjligt att ge råvarukommunerna en
kontinuerlig inkomstförstärkning. Jag
förmodar att det inte går att till propositionen
om koncernbeskattning som
jag här har åberopat, knyta några mö -

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.
tioner som skulle leda till samma ställningstagande
som när det gäller kraftverkskommunerna.
Så mycket mera befogad
är då den reservation, V, som
vi har fogat till utskottets betänkande
och där det begärs en speciell utredning
för att lösa dessa frågor.

Herr talman! Med de orden ber jag att
få yrka bifall till reservationerna II, IV
och V. I övrigt instämmer jag i utskottets
betänkande.

Herr ENARSSON (h):

Herr talman! Av de frågor som behandlas
i det nu föreliggande betänkandet
har herr Lundström redan i stor utsträckning
berört den fråga, som tas
upp i reservation I, nämligen frågan
om repartitionstalet. I den frågan vill
jag framhålla, att garantibeloppet träder
in först när vederbörande företag
inte lämnar någon vinst. I annat fall
saknar det ju betydelse vid inkomstbeskattningen.
Men just detta förhållande
gör enligt mitt förmenande, att man bör
ta på denna fråga med försiktighet och
se till att man inte har ett för högt procenttal
för repartitionstalet, om fastigr
lietstaxeringsnivån skulle stiga kraftigare
än som beräknats. Av skäl som herr
Lundström har utvecklat har vi i reservationen
stannat för procenttalet 1,7.

I fråga om reservation III, som behandlar
intäktsberäkningen för en- och
tvåfamiljsfastigheter, vill jag framhålla
att finansministern vid sin bedömning
har utgått från vissa av myndigheterna
och av honom utfärdade rekommendationer
till fastighetstaxeringsnämnderna
om att det vore önskvärt att man uppnådde
en viss värdenivå. För villafastigheterna
talade man om en höjning
med 40 procent för enfamiljshusen och
med 25 procent för tvåfamiljshusen, och
för hyreshusen syftade man till en lägre
höjning.

De föregående talarna liar redan sagt,
att den värdenivå, som var rekommenderad
från början, med all säkerhet
kommer att överskridas för villafastig -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

heterna och att det blir en väsentligt
högre nivå än man hade räknat med då
direktiven utfärdades. Det är då uppenbart,
att för dessa ägare av fastigheter
kommer schablontaxeringen att innebära
en skärpt beskattning.

Jag vill också något närmare beröra
en annan sak som medverkar i detta avseende.
När den s. k. schablonmetoden
—• eller villaschablonen, som man också
kallat den — tillkom vid 1950-talets början
ansågs den rätt acceptabel med hänsyn
till att det då var fråga om en nettobeskattning
och att detta avdrag på
sikt skulle täcka underhållskostnaderna
för fastigheten och andra kostnader som
tidigare hade varit avdragsgilla. Det var
endast ränteavdraget, som blev kvar
som avdragsgill kostnad, utöver de
schablonbelopp som då bestämdes.

Jag tror att man utan överdrift kan
säga, att kostnadsutvecklingen har gått
i så hastig takt att de ändringar av
schablonbeloppen som företogs vid något
tillfälle — jag vill minnas att det var
1957 — i dag inte svarar mot de kostnader
som en fastighetsägare har att
vidkännas för underhållet. Det är ingen
förmånlig schablon som man här rör
sig med. Därtill kommer att undantagsbestämmelser
som tillkommit under senare
år skapar mycket tvivelaktiga jämförelser
inbördes mellan olika ägare av
fastigheter. Jag syftar här t. ex. på undantaget
att om en husägare har en viss
hyresinkomst av sin fastighet — jag tror
det är 1 290 kronor om året -— skall han
beskattas enligt metoden för hyreshus.
Denna bestämmelse har inverkat på ett
mycket ojämnt sätt. Den som har dryga
reparationskostnader på huset —
10 000 eller 20 000 kronor — får göra
avdrag i den mån arbetet fyller lagens
krav om underhåll och inte är en förbättring.
Grannen däremot, som inte
haft denna lilla hyresinkomst vid sidan
om, är låst av schablonen. Han får inte
göra något avdrag för den reparation,
som han kanhända har gjort under beskattningsåret.

Detta är konsekvenser, som enligt

mitt sätt att se leder till otillfredsställande
förhållanden mellan fastighetsägarna.
Man kan fråga sig om detta hälsa
mycket med den sak att göra, som vi
nu behandlar. Ja, det har det, tv vad
jag talar om är schablonen för intäktsberäkning
för fastigheterna.

Från vårt partis sida har vi påtalat
det förhållandet, att gällande schablonmetod
för villafastigheternas taxering
är otillfredsställande. Vi har också sagt
att det är en föga rättvis beskattning. Vi
har då efter dessa bedömningar kommit
fram till att det finns fog för att här
iaktta försiktighet. I detta avseende har
vi också anslutit oss till samma procenttal
som repartitionstalet, eller 1,7. Det
kanske inte ger det utslag som vi hade
önskat, men det är dock en förbättring
för dessa fastighetsägare. Om de påföres
ett lägre schablonbelopp i fråga om inkomstberäkningen
får de väl åtminstone
någon täckning för sina förluster genom
kostnadsutvecklingen, även om det inte
alls leder till full täckning för dem.

En annan sak som man kanske också
borde peka på är att de s. k. fritidshusen
har blivit föremål för en mycket,
mycket kraftig upptaxering. I de områden
som är attraktiva för de större städernas
invånare och där dessa har sina
fritidshus eller sommarstugor eller vad
man kallar dem har värdet i många fall
fördubblats och mer än så. Det är uppenbart
att om man då skall hålla ett
schablonbelopp, som var beräknat för
en nivå som inte avsågs skola bli så hög,
kommer detta att drabba på ett orättvist
sätt.

Med denna korta argumentering för
de reservationer som vi från vårt håll
varit med om ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservationerna nr I,
III och V.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Den skattefråga som vi
nu skall besluta om är av den karaktären,
att den berör ett stort antal människor
som har fastighet och rörelse

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

med fastighetsvärden. Det är givet att
det blir en omöjlig uppgift för myndigheter,
tjänstemän och förtroendevalda
— jag tänker på alla de fastighetstaxeringsnämnder
som arbetar med dessa
värdens framräknande — att göra det
på ett sådant sätt att alla blir nöjda.

Det är emellertid intressant att konstatera,
att där det råder delade meningar
och där man vill göra gällande, att
förslaget i propositionen går alldeles för
hårt fram, det är när det gäller en- och
tvåfamiljsfastigheter. I övrigt finner
man att taxeringsvärdena blir någorlunda
rimliga.

Det är klart att fastighetsskatten kan
diskuteras från många olika synpunkter.
Vi erinrar i vårt betänkande om att riksdagen
en gång i skrivelse till Kungl.
Maj :t har begärt en undersökning om
möjligheterna att slopa denna skatt. Det
finns också fog för ett sådant yrkande,
men på grund av olika omständigheter
har någon sådan åtgärd inte verkställts.
I princip kanske vi kan säga, att vi kan
hålla fast vid det ställningstagande som
riksdagen en gång på bevillningsutskottets
förslag gjorde.

Verkningarna av den företagna taxeringen
och det förslag som Kungl. Maj:t
här lägger fram kan synas vara av den
karaktären, att det hela blir orättvist.
Herr Lundström har ju närmast den
uppfattningen, att det här kommer att
ske en kolossal höjning och att man därför
måste sänka repartitionstalet ännu
mer än vad Kungl. Maj:t har föreslagit.
Han ville helst haft en ordning som innebar
att frågan skulle skjutas upp med
hänsyn till att inga definitiva förslag ännu
föreligger om de nya taxeringsvärdena;
man har ju fortfarande besvärsrätt.
Erfaret folk har väl den uppfattningen,
att dessa besvär i stort sett inte kommer
att rubba den bild man nu får genom
taxeringsarbetets avslutande. Det är nog
främst ägare av en- och tvåfamiljsfastigheter
som kommer att klaga, möjligen
också ägare till fritidshus.

Man kan se dessa ting på olika sätt.
Inom utskottet har man gjort en upp -

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

ställning vari man söker visa hur föreslagna
förändringar i taxeringsvärdena
och i reglerna för beskattningen kommer
att verka. Det framgår, att om man
utgår från det genomsnittliga tal som
herr Lundström talade om på omkring
50 procent när det gäller en- och tvåfamiljsliusen,
om man räknar med en belåning
på 40 procent samt räntan därpå
samt de extra schablonavdragen, så
kommer man fram till att fastighetsägaren,
om han har en inkomst av 30 000
kronor per år, får vidkännas en höjning
av drvgt 100 kronor. Har han dubbelt så
stor inkomst, blir höjningen 150 kronor.

Jag vill genast gardera mig för att det
i en replik kanske säges, att det inte
räcker med 50 procent. Nej, i åtskilliga
fall blir ökningen av taxeringsvärdet betydligt
högre. Ett exempel visar att man
har att räkna med en höjning på 80 procent.
Har en fastighet ett nuvärde på
40 000 kronor skulle den siffran höjas
upp till 72 000 kronor. Skattehöjningen
vid 30 000 kronors inkomstnivå blir då
drygt 200 kronor eller, om ägaren har
60 000 kronor i inkomst, drygt 300 kronor.
Det är klart, att det är pengar.

Å andra sidan är det länge sedan det
företogs en fastighetstaxering, och åtskilligt
har hänt sedan dess. Vi brukar
alltid i denna kammare få höra, att penningvärdeförsämringen
far fram fruktansvärt
med sparade medel. Vi är ju
också överens om att de som satt in
pengar i kreditinstitut, i obligationer
och liknande förlorar på det. Fastighetsägarna
däremot får behålla realvärdena.
Går man tillbaka till den ursprungliga
tanken för taxering, att värdet
skall fastställas på ett sådant sätt att
det motsvarar vad en förståndig köpare
vill betala, tror jag ändå att de flesta
som klagar över högre taxeringsvärden
på sina villor inte i dag är beredda att
sälja dem ens till det nya taxeringsvärdet.

Fn värderad ledamot av denna kammare
tog upp ett exempel från sin hembygd
och talade om en fastighet, som
hade ett taxeringsvärde på 29 000 kro -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

nor men fått det höjt till 72 000 kronor.
Vederbörande ledamot sade vidare, att
det här måste finnas ett fel någonstans,
tv fastighetsägaren sålde huset för
170 000 kronor. Han undrade om det
var köparen eller fastighetens taxeringsvärde
det var fel på. Ja, någonstans
måste det ju ligga ett fel — det stämmer
nämligen inte.

Jag tror alltså inte, trots att taxeringsvärdena
har justerats betydligt i enstaka
fall, att det blir några betungande skattehöjningar
för folk i allmänhet. Inte
heller ägare av en- och tvåfamiljshus
har någon anledning att påstå att de
skulle drabbas särskilt hårt, när finansministern
genom detta förslag tar bort
25 procent av höjningen.

En del speciella ting har här diskuterats.
Jag har särskilt anledning att tänka
på vad herr Sundin anförde om de
besvärligheter som kommer att uppstå,
kanske i första hand i Norrland, med de
nya metoderna för avverkning av skog.
Kommunerna skulle få mycket ojämna
inkomster, och det kan ligga någonting
i det. Jag finner därför anledning att erinra
om en annan proposition, som riksdagen
kommer att få behandla, nämligen
med förslag om kommunal skatteutjämning.
Den skall fylla funktionen att
ge ett stabilt skatteunderlag. Herr Sundin
ville inte diskutera detta i det här
sammanhanget, utan talade om en proposition
om koncernbidrag. Även den
propositionen kanske vi kan få nytta av
i detta sammanhang.

Jag vill vidare säga att jag med anledning
av det nu föreliggande förslaget
fick en uppvaktning från alla fyra
norrlandslänen, varvid man i en skrift
påvisade, vilka fruktansvärda verkningar
detta förslag skulle få. Till min
stora glädje, herr talman, har jag lyckats
konstatera att nästan alla siffror,
som anfördes i skriften, var felaktiga.
Det förslag, som nu föreligger, innebär
sålunda inte några risker för dessa
kommuner.

Tilläggas bör kanske, att förslaget i
stort sett är måttligt och fått en skälig

utformning med hänsyn till vad som
gäller på byggnadsområdet i allmänhet.
Vi har därför från utskottsmajoritetens
sida inte funnit särskild anledning att
avvika från propositionen, tv det skall
naturligtvis starka skäl till för att göra
en annan avvägning.

Jag har sålunda i motsats till herr
Lundström inte den uppfattningen, att
de hundratusentals villaägare som han
talade om är särskilt hårt trängda. Jag
hoppas att herr Lundström skall begripa
att jag inte avser att ge några vallöften
på det sätt, som han säger att
finansministern har gjort; jag säger
rent ut att det här gäller en grupp som
i åtskilliga avseenden behandlas på ett
många gånger generöst sätt.

Vad herr Enarsson sade om schablonbeskattningen
är alldeles riktigt, och vi
skall nu få en översyn av den. Den verkar
mycket gynnsamt för de ägare, som
har stora underskott på sina fastigheter,
eftersom de ju får dra av skulderna
vid inkomstbeskattningen efteråt. Detta
har också finansministern uppmärksammat
och menat att »professorsvillor»
och andra sådana villor bör behandlas
på ett annat sätt.

Herr Enarsson talade om ojämnheten
när det gäller beskattningen av hyresintäkter
på en- och tvåfamiljsfastigheterna.
Jag kanske minns fel, men jag
har en hågkomst av att fastighetsägarna
i Bohuslän pressade fram ett skattefritt
hyresinkomstbelopp på 1 200 kronor
om året, och på det sättet fick vi
kanske i vissa avseenden en oförmånlig
utveckling. Jag hade inte särskilt
stort intresse för den förändringen,
men den gick igenom i riksdagen.

Till sist, herr talman, kan jag inte
heller mobilisera någon indignation,
om det skulle vara några ägare av fritidshus
som skulle få litet högre taxeringsvärden
på sina fastigheter, i varje
fall så länge som vi inte genomfört någon
sådan särskild beskattning till kommunerna,
som är på tal. Det har nämligen
varit så, att många ägare av fritidshus
varit nästan generade över att

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

de inte fått ge den kommun, där fritidshusen
är belägna, praktiskt taget
någon ersättning — i varje fall har jag
hört många säga, att kommunerna inte
haft någon som helst nytta av dem.
Den kategorien av husägare får väl nu
ta sin börda, i den mån det nu blir en
börda — den hör väl bokstavligt talat
samman med de kostnader de kan ha
för ett sommarnöje.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
på samtliga punkter till bevillningsutskottets
förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske kan ha sitt
intresse att jämföra den behandling
frågan om fastighetsbeskattningen nu
fått med anledning av den fastighetstaxering,
som har gjorts, med den behandling
som motsvarande frågor fick
1957. Då sänktes repartitionstalet från
4 till 2,5, alltså med 65 procent. Man
införde då 200-kronorsbidraget — om
jag minns rätt — och vidare tillkom
i den vevan även höjningen av den
skattefria gränsen för förmögenhetsbeskattningen
från 50 000 till 80 000
kronor, bland annat motiverad med att
värdena på fastigheter på grund av inflation
och annat ökat. Det är en viss
skillnad mot den nuvarande behandlingen,
och detta kan ju vara av intresse.

Jag vill till sist säga till bevillningsutskottets
ärade ordförande, att jag personligen
inte har någon anledning att
i och för sig beklaga upptaxeringen av
min egen fastighet — den är ändock
upptaxerad avsevärt över de 40 procent
som skulle vara genomsnittet. Jag
har inte heller tänkt överklaga beslutet.
Vad jag emellertid protesterar emot är
att detta innebär en höjning av en
skatt, som riksdagen i princip beslutat
sig för att avskaffa. Och en höjning av
en sådan skatt, som riksdagen i princip
liar beslutat att avskaffa, tycker jag är
en ganska märklig sak.

Den skatt det här gäller är orättvis.

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.
Alla är ense om och även riksdagens
ledamöter är ense om att eftersom
skatten inte är rättvis och i grunden
inte befogad, så bör den avskaffas. Jag
hoppas, att det inte skall dröja alltför
länge innan man verkligen når dithän.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig allra först säga
till bevillningsutskottets ärade ordförande
att jag på intet sätt glömde den
kommunala skatteutjämningen. Inledningsvis
påpekade jag att man skulle
ha tagit de här tre lagarna, den som vi
nu behandlar, kommunalskatteutjämningslagen
och koncernlagstiftningen i
ett sammanhang, så att vi på det sättet
skulle ha fått se de praktiska och reella
verkningarna. Att jag inte avslutningsvis
påtalade detta må vara mig
förlåtet, när jag säger att jag tar stor
hänsyn till den kommunala skatteutjämningen
i detta sammanhang. Jag
understryker än en gång att det varit
samtal med kommuner som baserar sitt
varande på bolagsägd och domänverksägd
skog, och där förmodar man att
verkningarna blir något snedvridna.

Jag har fått en skrivelse exempelvis
från Björna kommun i mitt liemlän, där
Mo och Domsjö äger inte mindre än
56 091 hektar skog. Under en 14-årsperiod
bär bolaget betalt 593 127 kronor
i skatt till Björna kommun. För de
år då man redovisat vinst är fastighetsskatten
rent fiktiv, därför att då blir
den avdragsgill. Slår man ut detta på
varje år och tänker på de stora arealer
bolaget har, som är taxeringsvärderade
till över 15 miljoner kronor, betyder
det att denna kommun har fått något
över 42 000 kronor i kommunalskatt av
Mo och Domsjö i årligt genomsnitt under
dessa 14 år. Inte minst detta understryker
vad jag tidigare sagt, att vi
måste finna regler som ger möjligheter
för kommunerna att planera på basis
av den råvara de bär. Man måste finna
en väg som ger dem en årlig inkomst

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.
från bolagen, och det var detta jag underströk
i anledning av vad jag sade i
reservation V i detta betänkande.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det var herr Sundins
senaste inlägg som gjorde att jag begärde
ordet. Han tog upp ett exempel
där lian talade om att Björna kommun
under senaste åren fått varje år 42 000
kronor i genomsnittlig skatt av ett bolag
för skogsavverkningar, och efter
vad man kunde förstå av anförandet
skulle kommunen förlora dessa pengar
i händelse av att kommunen gjorde tio
års avverkningar på ett år.

Jag känner inte exakt till förhållandet,
men det skulle förvåna mig synnerligen
om riksdagen tar propositionen
om kommunalskatteutjämning, om
inte statsrådet Sträng ingår som skattebetalare
i stället för Mo och Domsjö,
i den händelse Mo och Domsjö gör dessa
stora avverkningar, ty Björna kommun
som ligger i Västernorrlands län
kommer under alla omständigheter att
få 110 procent av medelskattekraften i
riket täckt av kommunala skatteutjämningsmedel,
och jag tror icke att Björna
kommun ligger över 110 procent i
dag. Om den skulle göra det så ber jag
om ursäkt, därför att då är jag ute
i ogjort väder. Några stora, relativt välbärgade
kommuner har redan i dag en
täckningsgrad av 110 procent i vissa
norrlandslän och 125 procent i de
nordligaste länen. De som ligger över
den gränsen får givetvis inte den kommunala
skatteutjämningen, men för de
kommuner som ligger under den gränsen
kommer, om jag inte totalt missuppfattat
detta, staten att ingå som
skattebetalare i stället för de bolag som
gör dessa stora avverkningar.

Till herr Enarsson vill jag också ställa
en fråga. Jag känner herr Enarsson
som en mycket skicklig man i skattefrågor
och i synnerhet i taxeringsfrågor.
Han sade tidigare att det är vissa
villaägare som vid sidan av uthyrning

av en- och tvåfamiljsfastigheter har en
uthyrning på 1200 kronor. Det året man
skaffar sig den hyresinkomsten gör
man de jättestora reparationerna och
utnyttjar dem som avdrag, och senare
år återgår man till schablonen. Jag förmodar
att herr Enarsson har rätt på
den punkten, och i så fall fordrar det
verkligen en översyn i allra högsta
grad, om man så skickligt lyckats utnyttja
detta. Då erkänner jag att det
finns en orättvisa i denna situation,
men jag förstår inte hur vi skulle kunna
rätta till denna orättvisa genom att
sänka uttagningsprocenten till 1,7 procent.
Jag förstår inte hur man skall förbättra
saken därigenom och eliminera
den skatteflykt som vederbörande ägare
av en- och tvåfamiljsfastigheter gör
sig skyldiga till.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Allra först vill jag säga
den senaste talaren, att det väl inte är
på det sättet att herr Sträng ensam inträder
som skattebetalare. Man fick nästan
intrycket att han skulle säkerställa
Björna kommuns ekonomi. Det är väl i
stället ett flertal i vårt land som får vara
med och hjälpa till. Jag har på intet sätt
velat förneka verkningarna av skatteutjämningen
i detta sammanhang, men jag
tror, som jag redan sagt två gånger, att
det hade varit nödvändigt att samordna
för att se de rent praktiska verkningarna.
Om man vill bortförklara mitt resonemang
när det gäller att skapa regler
för kontinuerliga inkomster till kommunerna,
vill då den senaste talaren påstå
att det beslut som fattades när det gäller
kraftverkskommunerna och deras huvudkontors
andel av vinsten var ett felaktigt
beslut? Det är analogt med detta.

Herr ENARSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill svara på herr
Wärnbergs frågor. Han använder ett
ordval som jag tycker inte riktigt passar
in i sammanhanget. Han talade om

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

att utnyttja skatteflykt och gav nästan
ett intryck av att det var fråga om att
laborera på lagens yttersta gränser och
litet till. Så kan det väl inte vara. Jag
skall också tala om hur jag vill skapa
rättvisa i detta fall: Ta bort schablonerna
och återgå till det gamla systemet
med avdrag för kostnaderna som är detsamma
som gäller för hyreshusen. Med
den våldsamma ansvällning som skett
beträffande underhållskostnaderna når
man då rättvisa. Då får varje skattskyldig
det avdrag han är berättigad till,
nämligen för var det kostar att underhålla
huset. Den utveckling vi har haft
på detta område har sprungit ifrån
schablonerna, som kunde vara något litet
försvarbara på 1950-talet.

Jag har ingenting emot tilläggsbestämmelserna.
Jag tror också att det var
riktigt att de kom med hänsyn till kustsamhällenas
uthyrningsförhållanden.
Underhålla sina hus måste väl alla göra.

I övriga förvärvskällor, jordbruk, hyreshus
och rörelse eller vad det gäller, får
man göra avdrag för de kostnader som
fyller lagens krav som avdragsgilla. Varför
skall man då inte få göra det i förvärvskällan
annan fastighet, även om
det är en annan typ av hus?

Jag kan inte finna att det är något
fifflande hit eller dit, utan det renaste
spelet är att var och en får avdrag i beskattningen
efter vad han verkligen har
betalat i underhåll för huset. Det tycker
jag är rättvisare än nuvarande system.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Till herr Sundin skulle
jag vilja säga att jag tror att i vissa kommuner
kommer faktiskt det beslut som
vi fattade om huvudkontorens roll vid
beskattningen och dylika saker att sättas
ur spel av den kommunala skatteutjämningen,
men i vissa andra kommuner
gör den inte det. De kommuner som
får del av det ligger över det streck jag
talade om nyss. Jag säger inte att det beslut
vi fattat är felaktigt, men jag säger
att jag tror att det kommer att sättas ur

4 Första kammarens protokoll 1965. Nr m

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

spel i vissa kommuner, där man ligger
under det streck jag nämnde.

Jag tackar herr Enarsson för svaret.
Det var ett rejält och korrekt svar: Bort
med schabloner! Det tycker jag är klara
linjer, ty då får man skatterättvisa. Det
är ingen tvekan om den saken. Jag vill
inte anklaga fastighetsägaren för skattefiffel
på något sätt. Om jag uttryckt mig
så, ber jag om ursäkt. Han laborerar inom
lagens råmärken, och alla legitima
sätt att undgå skatt anser jag vara tillåtna.
Han gjorde inte fel, men det var ett
kryphål som uppmärksammats och som
borde täppas till. För övrigt är jag tacksam
för det alternativ som herr Enarsson
nämnde.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att diskutera den principiella deklaration
som herr Enarsson gjorde. Jag tillhör
nämligen dem i denna kammare
som på den tid vi införde schablontaxering
för en- och tvåfamiljshus var motståndare
till den, då jag ansåg att det
var ett alltför generöst förfaringssätt beskattningsmässigt.
Jag lät nöja mig därför
att man ansåg att man genom denna
förenklade metod skulle spara rätt mycket
i den taxeringsmässiga hanteringen,
men om det börjar finnas en majoritet
i denna kammare för att vi skall återgå
till det gamla systemet, då har herr
Enarsson mig helhjärtat med sig på den
punkten.

Jag har närmast fått det intrycket,
herr talman, att man vill ha två typer
av taxeringsförfaranden när det gäller
denna beskattning. Under de underhållsfria
åren vill man använda schablon,
då den ger en fin effekt, och de år
man gör reparationer vill man använda
det andra systemet. Så generösa kan vi
väl ändå inte vara att vi lämpar vårt beskattningssystem
efter hur vederbörande
själv vill ha det.

Herr ENARSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall säga hem
Eriksson att jag inte är anhängare av att

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. fastighetsbeskattningen, in. m.

man skall få göra än si än så, utan jag
vill använda en metod som jag anser vara
den enda riktiga.

För att belysa min uppfattning vill jag
nämna ett exempel. En mindre villa målades
utvändigt i början på 1950-talet
för 800 kronor. Samma fastighet målades
förra året för 2 600 kronor, sedan
anbud inhämtats. Proportionerna är inte
mindre för andra reparationer.

Jag har räknat åtskilligt och kommit
fram till att det inte är riktigt med de
schabloner som vi har i dag, ty de ger
ett orättvist utslag. De var kanske acceptabla
i någon mån på den tiden de
kom till. Då kunde man ta det mera generellt,
men med den utveckling vi har
haft kan vi det inte längre. Här måste
vi gå in för ett system där var och en
konsekvent får avdrag för sina styrkta
verkliga och lagliga kostnader.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag måste ha uttryckt
mig verkligt illa om jag har beskyllt
herr Enarsson för att vara företrädare
för det skattesystem som jag vågade antyda
att många kanske önskade ha. Man
får närmast det intrycket när man talar
med dem som är utsatta för denna form
för taxering att schablonen passar bra
under de underhållsfria åren men inte
när man skall göra reparationerna. Jag
hoppas att de från finansdepartementet
som sitter här och avlyssnar debatten
för fram dessa synpunkter till finansministern.
Det är möjligt att herr Enarsson,
jag och herr Wärnberg kommer att
bli tillfredsställda med att få återgå till
det gamla fina systemet, som tycks vara
det som passar bäst. Då tar man också
bort de fula effekter som enligt professor
Mutén lär gälla även professorsvillor.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
förevarande betänkande komme att
framställas först särskilt angående ut -

skottets hemställan samt därefter särskilt
rörande visst avsnitt av utskottets
yttrande.

I avseende å utskottets hemställan,
fortsatte herr talmannen, komme, i anslutning
till avgivna reservationer, att
upptagas först fråga om repartitionstalet,
därefter fråga om procenttalet för
viss intäktsberäkning, vidare fråga om
inkomstfördelning mellan kommuner
samt slutligen utskottets hemställan i
övrigt.

Beträffande utskottets hemställan såvitt
avsåge repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen,
anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt, dels ock
att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med I betecknade reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till vad utskottet hemställt i denna
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
såvitt avser repartitionstalet vid fastighetsbeskattningen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 50.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å utskottets hemställan såvitt
rörde procenttalet vid beräkningen
av intäkt av en- och tvåfamiljsfastigheter,
yttrade herr talmannen, hade yrkats
1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas; 2:o), av herr Lundström,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen; samt 3:o), av
herr Sundin, att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den
av honom m. fl. vid betänkandet anförda,
med IV betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Lundströms
yrkande.

Herr Sundin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 24 såvitt avser
procenttalet vid beräkningen av intäkt
av en- och tvåfamiljsfastigheter antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i den av herr Yngve Nilsson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med III betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till
reservationen IV, av herr Sundin m. fl.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —49;

Nej — 20.

Därjämte hade 67 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
24 såvitt avser procenttalet vid beräkningen
av intäkt av en- och tvåfamiljsfastigheter,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
upplästs, verkställdes till en början om.

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. fastighetsbeskattningen, m. m.

röstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 63.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
anginge inkomstfördelning mellan
kommuner, anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med V
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till vad utskottet hemställt
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 24
såvitt avser inkomstfördelning mellan
kommuner, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med V
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —71;

Nej — 66.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
betänkande.

Vidkommande det avsnitt av utskottets
yttrande, som på sid. 16 i det tryckta
betänkandet började å råd 5 nedifrån
med orden »Enligt utskottets» och slutade
å råd 2 nedifrån med »föreslagna
repartitionstalet», yttrade herr talmannen,
hade yrkats dels godkännande av
utskottets yttrande, dels ock att det yttrande
skulle godkännas, som föreslagits
i den av herr Sundin m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande i denna del vara
med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen uppstod nu och avlägsnade
sig, varvid ledningen av kammarens
förhandlingar övertogs av herr
förste vice talmannen.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion
om begränsning av tiden för ansökan
om handräckning för återtagning av
avbetalningsgods; samt

nr 22, i anledning av dels väckta motioner
om översyn av försäkringslagstiftningen,
dels ock väckta motioner
angående vissa underrättelser enligt försäkringsavtalslagen.

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 42, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med anhållan om
riksdagens yttrande angående vissa av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1964 vid dess
fyrtioåttonde sammanträde fattade beslut.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. yrkesintensiteten hos kvinnor

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22, i anledning
av väckta motioner angående förvärvsarbete
för kvinnor, angående yrkesintensiteten
hos vissa grupper av kvinnor
och om införskaffande av uppgifter angående
arbetslösheten bland kvinnor
in. m.

Följande motioner hade hänvisats till
allmänna beredningsutskottet:

1) de likalydande motionerna 1:258,
av herr Virgin in. fl., och 11:312, av
herr Heckscher m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utredning av
kvinnornas möjligheter och önskemål
att åtaga sig förvärvsarbete;

2) de likalydande motionerna 1:578,
av herr Paul Jansson in. fl., och II: 709,
av fru Sjövall m. fl., vari föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att en utredning måtte
tillsättas med uppgift

a) att insamla och analysera material,
som belyste yrkesintensiteten hos
i motionerna berörda grupper av gifta
och ogifta kvinnor samt

b) att föreslå de åtgärder, vartill undersökningen
kunde föranleda; ävensom 3)

motionen II: 48, av fru Ilyding
in. fl.

Ang. yrkesintensiteten hos kvinnor

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att

1) motionen II: 48,

2) de likalydande motionerna I: 258
och II: 312, samt

3) de likalydande motionerna 1:578
och II: 709,

i den mån de icke kunde anses besvarade
med vad i utlåtandet anförts, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hultell
samt herrar Blomquist, Xilsson i
Bästekille, Westberg och Wennerfors,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen med bifall till motionerna
1:258 och 11:312 samt 1:578
och II: 709 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att en utredning måtte
tillsättas med uppgift att insamla och
analysera material, som belyste yrkesintensiteten
hos kvinnorna och deras
möjligheter och önskemål att åtaga sig
förvärvsarbete, samt föreslå de åtgärder,
vartill undersökningen kunde föranleda; b)

att motionen II: 48, i den mån den
icke kunde anses besvarad med vad i
reservationen anförts, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 22 behandlas de
likalydande motionerna 1:258 och II:
312 samt I: 578 och II: 709. Båda dessa
motionspar belyser den situation vi i
dag har på arbetsmarknaden, med akut
brist på arbetskraft inom flera områden,
områden som i stor utsträckning rekryteras
av kvinnor, t. ex. inom vårdyrkena.
En liknande situation föreligger också
inom andra sektorer, där arbetskraft
med kvalificerad utbildning sysselsättes;
jag tänker särskilt på situationen
inom skolväsendet.

I motionerna framhålles också att det

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. yrkesintensiteten hos kvinnor

är viktigt att samhället tillvaratar de resurser
man har i den redan utbildade
arbetskraften. Det räcker ej att öka utbildningskapaciteten,
utan man måste
också stimulera dem som är utbildade
att stanna kvar eller att återinträda i
yrket. De gifta hemmavarande kvinnorna
är den enda stora arbetskraftsreservvi
bär — det bar redan tidigare i dag
framhållits. Det är därför angeläget att
vi får kunskap om anledningen till att
de kvinnor som offrat arbete, tid och
pengar på att skaffa sig en god yrkesutbildning
inte vill gå ut på arbetsmarknaden,
inte ens då de inte längre måste
vara hemma för barnens skull. Det är
mycket otillfredsställande att vi inte kan
ge svar på denna fråga. Vi saknar en
helhetsbild av problematiken, inställningen
till bl. a. lönerna, arbetstidens
längd och förläggning, barntillsynsfrågan
och familjebeskattningsfrågan.

Utskottsmajoriteten framhåller betydelsen
av att dessa frågor blir belysta
och utredda men vill för dagen icke förorda
någon ny utredning. Man hänvisar
till flera pågående utredningar, som behandlar
frågor vilka aktualiserats i motionerna,
bl. a. när det gäller samhällets
service för barnfamiljerna och familjebeskattningen.
Vidare påpekas att sjukvårdens
huvudmän nu framlagt förslag
om undersökningar i syfte att klarlägga
orsakerna till avgången från yrkesverksamheten
inom sjukvården.

Utskottet hänvisar också till 1960
års arbetsmarknadsutrednings nyligen
framlagda betänkande, där kvinnornas
speciella arbetsmarknadsproblem behandlas
i ett särskilt avsnitt. Dock bör
här påpekas att utredningen framhåller
att en hel mängd av de hinder som finns
mot kvinnors förvärvsarbete är av annan
än arbetsmarknadspolitisk natur*

Vi reservanter är överens med utskottsmajoriteten
om att de åtgärder
som redan är vidtagna är mycket värdefulla,
men vi anser att en sammanställning
och kartläggning av pppnådda re->
sultat på olika områden skulle behövas.
Vi anser också att en samordnande ut -

redning bör tillsättas. Nu är problemen
beträffande de gifta kvinnornas förvärvsarbete
och yrkesintensitet splittrade
på flera olika utredningar och undersökningar,
som handlägges under
olika departement och som även utföres
i olika kommuner och organisationer.

Vi anser att en samlande utredning
bör tillsättas, som belyser hela frågan
och som kartlägger vilken betydelse olika
omständigheter har för den gifta yrkeskvinnan,
när hon skall välja mellan
hemarbete och förvärvsarbete, och även
belyser vad samhället kan och vill göra
för att de gifta kvinnor som vill upprätthålla
sitt förvärvsarbete också skall
kunna göra det.

•lag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till den reservation som har fogats
till allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 22.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! När det gäller detta
ärende föreligger knappast några motsättningar
i den sakfråga det handlar
om. Under senare år har man ju med
allt större intensitet diskuterat möjligheterna
att stimulera och göra det möjligt
för kvinnorna att inträda på arbetsmarknaden,
att ge dem ökad valfrihet
och att undanröja de hinder av olika
slag som finns. Det råder knappast några
delade meningar vare sig i riksdagen
eller ute på arbetsmarknaden om vikten
av detta, och under senare tid har även
allt större intresse i utredningsarbetet
ägnats åt att analysera dessa problem
och söka framkomliga vägar.

Vad man kan ha delade meningar om
är de metoder som skall tillämpas. Därvidlag
har reservanterna, som fru Hultell
nyss talade för, och utskottets övriga
ledamöter haft i viss mån olika meningar.
Majoriteten i utskottet har ansett
att det inte finns behov av att nu
starta en stor utredning i dessa frågor,
eftersom utredningar nyligen gjorts i
många avseenden och andra är i arbete.
Fru Hultell nämnde några sådana utred -

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

ningar, och av utskottets handlingar
framgår ju hur det ligger till på utredningsområdet.
Vi pekar på att skattefrågan
är under utredning i familjeskatteberedningen,
vi nämner en utredning
om barntillsynen och en annan om hela
familjestödet, statistiska centralbyråns
serie av monografier och studier, den
nyligen framlagda arbetsmarknadsutredningen
och andra ansträngningar. Vi
vill alltså hävda att det inte finns någon
anledning alt nu sätta i gång en ny utredning,
även om man ger den beteckningen
en stor, samlande utredning. Vad
som har största intresset och betydelsen
är att man ser till att de praktiska förslag,
som lagts fram eller inom kort
kommer att utarbetas, blir prövade och
efter beslut förverkligade. Det som behövs
är ett praktiskt handlande efter de
riktlinjer och kunskaper man redan
har, mindre att nya utredningar tillsättes.

Med den motiveringen, herr talman,
föreslår jag att vi godkänner allmänna
beredningsutskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hultell begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 22, röstar

.la;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Ang. kulturpolitikens framtida utformning

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då mellertid fru Hultell begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 35.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. kulturpolitikens framtida utformning Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 24, i anledning
av väckta motioner angående vissa kulturpolitiska
åtgärder och angående kulturpolitikens
framtida utformning samt
angående kultursociologisk undersökningsverksamhet.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner, vilka
av utskottet upptagits till samtidig behandling: I)

de likalydande motionerna I: 71, av
herr Adolfsson, och II: 96, av herr Hermansson
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till regeringen skulle
hemställa Om tillsättande av en utredning
med uppgift dels att med förebild
av den i motionerna åberopade kultursociologiska
undersökningen i Malmö
genomföra en riksomfattande kartläggning
av skiljaktigheterna i kulturaktivitet
inom socialgrupperna, dels att föreslå
åtgärder för att göra kulturen lättare
tillgänglig för alla skikt av befolkningen; -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. kulturpolitikens framtida utformning

II) de likalydande motionerna I: 198,
av herr Källqvist m. fl., och II: 135, av
herr Eliasson i Sundborn m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en utredning
beträffande kulturpolitikens
framtida utformning;

III) de likalydande motionerna I: 392,
av fru Olsson, samt 11:458, av herrar
Johansson i Skärstad och Larsson i
Borrby.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
1:71 och 11:96, de likalydande motionerna
I: 108 och II: 135 samt de likalydande
motionerna 1:392 och 11:458
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Eric Gustaf Peterson,
Svanström, Xyman, Axel Kristiansson,
Hamrin i Kalmar och From.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! En av de motioner som
föreligger här begränsas till ett förslag
om en allmän kultursociologisk undersökning.
Den motion som jag står i spetsen
för sträcker sig enligt min uppfattning
längre. Den åsyftar såväl en sådan
kartläggning som åtgärder för att skapa
vad vi har kallat en enhetskultur och
åtgärder för att göra kulturen lättare
tillgänglig för om möjligt alla skikt avbefolkningen.

På sitt vis — genom att rikta uppmärksamheten
på det fortsatta kultursträvandets
innehåll och mål — löper
vår motion jämsides med den motion
som har väckts av herr Källqvist m. fl.,
och därför kan jag också säga att jag för
min del har ganska stor sympati för
denna sistnämnda motions vidare syftning.

Vad beträffar först kulturpolitikens
innehåll och mål medger jag gärna att
numera en viss målmedvetenhet präglar
arbetet i ecklesiastikdepartementet i
dessa frågor. Detta har varit skönjbart

under flera år, i vart fall när det gäller
det s. k. stödet åt det konstnärliga skapandet
och i viss mån i fråga om främjandet
av kulturyttringarnas distribution
ut till människorna.

Jag anser att redan detta är värt en
blomma, men vi saknar ändå en så djupgående
analys av kulturfrågorna som
skulle behövas för ett sammanfattande
kulturpolitiskt program. Som en betydande
del av en sådan analys vill jag
betrakta en kultursociologisk kartläggning
av den art som vi har föreslagit i
motionen. Självfallet är det inte tillräckligt
med en sådan kartläggning, utan
man måste också dra konsekvenserna av
det som då kommer att uppenbaras. Det
måste betraktas som helt uteslutet att en
sådan undersökning skulle kunna inverka
på något sätt störande på det arbete
som pågår inom ecklesiastikdepartementet
i kulturfrågorna och som jag uttalat
min respekt för. Tvärtom kunde en
sådan undersökning verka främjande på
det arbete som pågår inom departementet
och vara befruktande för detta arbete.
Jag säger detta med anledning av att
det förekommer tendenser till påståenden
att en sådan undersökning inte kan
göras utan att rubba de cirklar man redan
har dragit upp i ecklesiastikdepartementet,
vilket jag sålunda för min del
vill bestrida.

Sant nog har vi emellertid föreslagit
också någonting utöver själva undersökningen,
nämligen åtgärder för att göra
kulturen lättare tillgänglig för alla skikt
av befolkningen och för en övergång
från den s. k. finkulturen till en enhetskultur
—- icke en borgarkultur, icke en
arbetarkultur, utan helt enkelt en enhetskultur.
Inte heller detta skulle enligt
vår uppfattning kunna överkorsa
några eventuella grundritningar inom
ecklesiastikdepartementet i kulturpolitiska
frågor och i fråga om planläggningen
av kulturpolitiken.

Jag vill inte påstå att vårt land kulturellt
är ett u-Iand, ty det skulle vara en
kränkande överdrift och ett osakligt påstående,
men jag behöver inte använda

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

den kulturpolitiska undersökning som
gjorts i Malmö och som vi refererar i
vår motion för att notera att det är rätt
illa beställt på detta område, både när
det gäller frågan om målsättningen för
kulturen och när det gäller det som brukar
kallas för kulturkonsumtionen. Den
kontakt och den insyn som jag under
många år har haft i skilda geografiska
och sociala miljöer i vårt land har övertygat
mig om såväl finkulturens, d. v. s.
klasskulturens, dominans som den kulturella
svältföddheten inom stora skikt
av landets befolkning.

Grovt sållat kan det ju sägas att det
finns fyra slags konster, nämligen bildkonsten,
tonkonsten, scenkonsten och
ordkonsten — det sistnämnda är alltså
vad som brukar kallas den vittra konsten.
Beträffande denna senare konstform
vågar jag nog säga att den inte bara
genom sin större lättillgänglighet i
förhållande till vissa av de andra konsterna
utan särskilt genom de offentliga
bibliotekens tillkomst och utveckling
har nått djupt in i skilda befolkningslager,
och dess karaktär av finkultur —
innehållsmässigt sett — är ju inte heller
lika påfallande som exempelvis scenkonsten.

Vad sedan beträffar de övriga konsterna
föreligger en mängd hinder för
att dessa konster skall kunna nås av den
breda publiken — eller kanske riktigare
uttryckt: för att publiken skall kunna
nå dem.

Man skall naturligtvis inte svära från
den här talarstolen, ty det låter illa. Annars
kunde jag ha svurit på att inom
vidsträckta bygder i vårt land finns
många människor som aldrig har bevistat
en konstutställning, som aldrig övervarit
en seriös konsert och som aldrig
har sett ett dramatiskt eller lyriskt verk
framföras på en scen. .lag vet att det förhåller
sig på det sättet. Tyvärr finns det
också människor som aldrig har bekantat
sig med ett skönlitterärt verk — prosaverk
eller lyriskt verk — men de är
fåtaligare.

En inte ringa del av befolkningen i

Ang. kulturpolitikens framtida utformning
storstäderna tillhör faktiskt också samma
kategori och gör det trots att sådana
kulturyttringar som den bildande
konsten, scenkonsten och tonkonsten
står till buds i dessa städer på ett helt
annat sätt än de gör i vissa andra områden
av vårt land. Detta kan man tycka
är väldigt ledsamt. Man måste undersöka
orsakerna härtill och sålunda
genomföra de kultursociologiska undersökningar
vi har förordat. En av orsakerna
till att förhållandet är så pass
prekärt är, att en arbetare efter allt blåslitet
i den moderna industrien är både
fysiskt och andligt uttröttad, och inom
vida skikt av befolkningen har man
helt enkelt inte råd till den extravagans
det skulle innebära att t. ex. bevista
en teaterföreställning, som ju är
dyr trots omfattande samhälleliga subventioner.

Jag vill tillägga att det som dessa
konster har att ge mycket ofta har endast
en ringa anknytning till de vanliga
människornas känslor, liv och erfarenheter.
Bildligt sagt kan det väl
hävdas att folket bjuds alltför många
Czardasfurstinnor och alltför många sådana
grevar, som aldrig går hem och lägger
sig före klockan tre. Jag ber att inte
bli missförstådd. Jag menar naturligtvis
inte att konst innehållsmässigt och
i sina uttrycksformer skall vara vare
sig såsom en akademisk avhandling eller
en propagandaskrift. Är det så, är
det inte fråga om konst, ty konsten
måste använda sig av andra uttrycksmedel.
.Tåg anser att det av en verklighet
går att göra dikt i ton, ord eller
vad det än må vara, och att konstens
kungsväg — det är väl tillåtet också
för mig att tala om kungsväg — till vad
vi brukar kalla folkets hjärta består i
att konsten anknyts till folkets känslor
och liv. Detta sker i mycket ringa omfattning
för närvarande, och det var
denna frågeställning som vi ville ta
upp i vår motion, där va varmt talar
för att man skall vidtaga alla möjliga
åtgärder för att skapa en enhetskultur
i vårt land.

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. kulturpolitikens framtida utformning

Detta är ändå inte nog. Samhället
måste vidta de organisatoriskt betonade
åtgärder som krävs för att en sådan
fördjupad kultur skall nå ut på bredden
och bli till glädje för allt flera
människor samt ge dem ett ökat livsmod
och ökad förståelse för utvecklingen
och dess säregenheter eller allt
vad det nu må vara som kulturen kan
ge. Där betyder de stipendieåtgärder
och sådant som utskottet hänvisar till
i sitt yttrande rasande litet, hur viktiga
dessa stipendieåtgärder än är för
att säkra själva skapandet av konstalster.
Som det nu är blir det som vi nu
kallar kultur ofta liksom en lysande
kraschan, vilken man smyckar sig med
vid solenna tillfällen. Det är ingenting
som speglar hela folkets och samhällets
liv och som lever inne i samhället som
en del av samhällets normala liv.

Det talas så mycket om att skapa en
kulturvänlig miljö. Hur skall denna
kunna skapas i ett samhälle som vårt
utan största möjliga frigjordhet även
från kommersialisering, utan djupgående
kultursociologiska kartläggningar
och utan målmedveten, programmatiskt
grundad aktivitet för friast möjliga växt
åt konsterna i avsikt att riva alla barriärer
som hindrar konsterna att nå
ut till så många som möjligt eller allra
helst till alla?

Ja, herr talman, jag är medveten om
att jag kanske har talat för länge och
kanske även för emfatiskt, men å ena
sidan anser jag att det finns anledning
för oss att få kulturfrågorna belysta
från olika håll och av olika människor
i allt vårt arbete här, och å andra sidan
skall jag nu inte längre hålla på
att tala själv utan med djupt instämmande
citera vad Stellan Arvidson nyligen
har sagt i andra kammaren i en
liknande fråga:

»Huvuduppgiften för politiken på
detta område måste vara att skapa en
kulturvänlig miljö, en miljö som utgör
en god jordmån för konstnärligt skapande
och som aktiviserar intresset för
det estetiska livet. Att få växa upp i en

sådan miljö, att ha tillgång till böcker,
till musik, till konst, till teater, att få
lära sig att förstå de konstnärliga uttrycksmedlen
och att tillägna sig ett
estetiskt betraktelsesätt vid bedömningen
av livs- och samhällsföreteelser är
så betydelsefullt att man, om intentionerna
på detta område blir verklighet,
kan hoppas på en mänsklig och samhällelig
förnyelse med helt nya anspråk
på arbete och fritid, på vanor och livsföring,
på samliv och ensamhet.»

Jag vill nu inte påstå att allmänna
beredningsutskottet har viftat bort dessa
frågor i sitt utlåtande.

En viss förståelse för sakens vikt kan
spåras och kanske även en känsla av
att något håller på att ske, men slutsatsen
har enligt min mening blivit alltför
konventionell och därför alltför lite positiv
och resonemanget alltför fjärilsliitt.
Man säger så mycket men det blir
så litet konkret av det.

Likväl låter jag mig tills vidare nöja
med den behandling som detta ärende
fått av allmänna beredningsutskottet,
d. v. s. jag låter mig nöja symboliskt
i den meningen att jag avstår ifrån att
framställa något yrkande om bifall till
min motion eller till andras motioner
i denna fråga. Jag är förvissad om möjligheten
att återkomma i dessa frågor
i en förbättrad atmosfär, ty det börjar
verkligen något röra på sig i de kulturella
frågorna. Man bär därför anledning
att förvänta att något också skall
komma att ske.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har fogats ett särskilt yttrande
som jag skall be att närmare få kommentera.
Innan jag gör det vill jag emellertid
säga att de synpunkter som herr
Adolfsson här framfört i många stycken
delas av mig. Många av dessa frågor
blev allvarligt granskade av utskottet,
vars medlemmar visade stor förståelse.
Herr Adolfsson erkände också i viss
män detta.

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

De samhälleliga insatserna på kulturpolitikens
område har de senaste åren
genomgått en mycket glädjande och
snabb upprustning. Det kunde också
herr Adolfsson konstatera, och det har
vi gjort även inom utskottet. Åtgärderna
har emellertid främst varit inriktade
på att förbättra villkoren för konstnärerna
och konstutövarna, d. v. s. för
dem som vi ibland kallar producenter.
Denna inriktning på produktionssidan
har varit riktig i inledningsskedet av
samhällets nya giv i kulturpolitiken under
senare år.

I ett samhälle som utmärkes av stigande
ekonomisk standard, ökad fritid
och massmedias expansion tycker man
att kulturkonsumtionen — för att nu
använda ytterligare ett låneord från näringslivet
— borde breddas ännu mera
än som skett, åtminstone när det gäller
kultur i de mera allvarligt syftande
formerna. Vi måste emellertid konstatera
att kulturen ännu inte nått den spridning
som vore önskvärd. Vi skulle vilja
att denna spridning nådde både djupare
och längre och omfattades av allt fler
medborgargrupper och nådde ut fullödigare
till allt fler orter, helst utanför
storstaden. Men de åtgärder som redan
vidtagits strävar mot detta mål. Vi är
på väg.

Sedan utskottet justerat sitt utlåtande
nr 24 har i pressen meddelats att ecklesiastikministern
utsett sakkunniga
som skall undersöka de lämpligaste
organisatoriska formerna för att ge allmänheten
samt skolelever på olika stadier
en mer omedelbar kontakt med museernas
rika samlingar, vilket är ytterligare
ett led i spridningen.

Dessutom skall förslag om hur våra
bildkonstnärer och konsthantverkare
skall få närmare kontakt med publiken
utanför de fyra största städerna utredas.
Det är något av detta som vi, söm
står för det särskilda yttrandet, också
bär velat påpeka, då vi poängterar vikten
av att insatserna på kulturområdet
samordnas, så att spridningen blir geografiskt
mer tillfredsställande.

Ang. kulturpolitikens framtida utformning
Vi har visat på de problem som kulturlivet
utanför Stockholm brottas med,
bl. a. landsortsorkestrarnas och landsortsteatrarnas
svårigheter att konkurrera
med Stockholms rika utspel i fråga
om goda artister. Ytterst beror naturligtvis
detta på att de samlade resurserna
är otillräckliga, men det kan också,
herr talman, vara fråga om en fördelning
av dessa resurser på ett något
annorlunda sätt än vad som hittills
skett. Vi som står för det särskilda yttrandet,
anser därför att en bred bedömning
av dessa samordningsfrågor och
nya snabba grepp kan vara behövliga
för att inte kulturområden som musik
och teater, exempelvis utanför Stockholm,
skall stagnera.

Frågan bar för oss varit om det finns
ett behov att utreda kulturpolitikens
framtida utformning. Vi har artsett att
det kan vara så men har velat lämna
denna utredningsfråga öppen i avvaktan
på undersökningar som redan är i gång
inom vissa områden av kulturlivet.

Herr talman! Jag har därför intet annat
yrkande än om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Adolfsson tyckte
närmast att utskottets resonemang var
fjärilslätta, och jag skall medge att utskottet
inte har eftersträvat att göra en
sådan djupdykning i kulturpolitiken
som hans anförande kom att i vissa delar
vara ett försök till. Utskottets uppdrag
har varit mera begränsade än så,
nämligen till att söka besvara motionerna
på ett så klokt och realistiskt sätt
som möjligt. Vi har sett det mera som en
praktisk fråga om handling och åtgärder
än som en teoretisk diskussion om
kulturpolitiken. Jag behöver inte säga
att vi har gjort det med all känsla för
och förståelse för kulturpolitiken —
om den kan inga delade meningar råda
i denna församling.

Riksdagen har ju med aktivt intresse
medverkat i den nya kulturpolitiska
giv som statsmakterna undet* sertare år

öb

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Ang. kulturpolitikens framtida utformning
utvecklat med allt större kraft. Det är
uppenbart att det kommer att stöta på
många praktiska svårigheter att förverkliga
detta, bl. a. av det skäl som herr
Adolfsson nämnde, att man har otillräckligt
underlag när det gäller olika
folkgruppers attityd till kulturpolitik
och kulturfrågor. Jag syftar på den sociologiska
undersökning som gjorts i
Malmö. Denna undersökning är av stort
intresse, och det är självklart att vi behöver
mera av den sorten. På sidan 3
i utskottets utlåtande antyds också de
initiativ som i övrigt pågår och är aktuella
just för att tillfredsställa behovet
av sådana undersökningar. Utskottet
understryker vidare det angelägna i att
man fortsätter med sådana initiativ, följer
upp verksamheten och de praktiska
åtgärderna med stöd av dylika sociologiska
undersökningar.

Det är alldeles påtagligt att det finns
en stor ojämnhet i spridningen och
mottagligheten hos olika folkgrupper
när det gäller kulturpolitik. Det är naturligtvis
ytterst beklämmande att det
ännu råder en rätt utbredd likgiltighet
bland stora breda folklager för vad vi
anser vara värdefullt i kulturpolitiken.
Det är många kulturupplevelser som
man därigenom går miste om.

Jag skall inte falla för frestelsen att
diskutera enhetskultur eller olika slags
kultur. Det är i hög grad en definitionsfråga
vad som därmed menas, och här
går lätt troll i ord. Kulturen känns
främst igen inte på om det är en enhetskultur
eller finkultur, utan framför
allt på om det är kultur av god kvalitet.
Det har varit och är en medveten
linje i statsmakternas kulturpolitik att
främja både produktionen och konsumtionen,
att öppna vägarna till spridning
av kultur. Det pågår en rad försök i det
syftet, bl. a. den mycket intressanta och
hittills framgångsrika rikskonsertverksamheten.
På riksdagens hemställan
kommer inom kort också att inledas ett
försök med en rikskonstutställningsverksamhet.
Upptagandet av dessa båda
grenar är ju en motsvarighet till vad

som för 30 år sedan skedde på teaterns
område.

I likhet med herrar Nyman och
Adolfsson tycker jag att det är ett centralt
intresse att man försöker sprida
kulturyttringarna utanför storstäderna
i högre grad, så att de avlägsnare områdena
— den s. k. landsorten — i möjlig
mån blir delaktiga av dessa värden.

Jag tycker att herr Adolfsson gjorde
sig skyldig till att framföra en något
för pessimistisk uppfattning och till ett
förbiseende när han inte nämnde radio
och television. Dessa massmedia är
och förblir våra största kulturspridare,
och de har möjlighet på ett helt annat
sätt att utan särskilda svårigheter, kostnader
och resor tränga in i varje familjs
hem, sprida kännedom om och
intresse för konserter, böcker, musik
o. s. v. I det avseendet tycker jag att vad
radioutredningen föreslagit är tillfredsställande.
Det är förslag som just i dessa
avseenden pekar framåt. Radio och TV
kommer att förbli vår största teaterscen
och vår största konsertestrad, och
där har vi stora möjligheter och ett
stort ansvar.

Jag vill med anledning av herr Nymans
yttrande om orkestrarna säga, att
den Hultska orkesterutredningen har
tagit itu med just de problem som han
pekade på och som framhållits i det
särskilda yttrandet, och jag antar att
ecklesiastikdepartementet är berett att
inom en nära framtid ta ställning till
orkesterutredningens förslag, som jag
tycker är väl värda att förverkligas.

Statsmakternas kulturpolitik har alltså
blivit mer och med medveten, och
den inger tillförsikt. Men även om vi
driver kraftigt på, är vägen lång. Vägen
måste göras framkomlig. Det är
främst en fråga om konkreta åtgärder
för att främja både kulturproduktionen
och spridningen och att söka stimulera
alla som har med opinionsbildningen
att göra till att skapa ett aktivare intresse
hos vårt folk för dessa frågor.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 28 april 1965

Nr 19

Ang. de svenska musikernas arbetsmarknadssituation

Häri instämde herr Xäsström (s).

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 25, i anledning av väckt motion
om åtgärder för att tillgodose kravet
på diskretion vid postförsändelser från
polismyndigheter m. fl.; och

nr 26, i anledning av väckta motioner
om åtgärder att förhindra barnmisshandel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. de svenska musikernas arbetsmarknadssituation Föredrogs

ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 27, i anledning
av väckta motioner angående de svenska
musikernas arbetsmarknadssituation.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
340, av herr Bengtson m. fl., och II: 413,
av herr Johansson i Dockered m. fl.,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag beträffande
frågan om de svenska musikernas
arbetsmarknadssituation.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:340
och 11:413 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! I de motioner som kammaren
har att behandla hemställdes, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag beträffande frågan om de
svenska musikernas arbetsmarknadssituation.

Att en sådan utredning är befogad

framgår kanske främst av de yttranden
som arbetsmarknadsstyrelsen har avgivit.
Man har citerat artistförmedlingsutredningen,
som visar på en undersökning
som gjordes år 1961. Av de musiker
som spelade på svenska restauranger
utgjordes 40 procent av svenskar, 17
procent av övriga nordiska musiker
och 43 procent var utomnordiska musiker.
Fler utländska musiker spelade alltså
på restaurangerna än svenska.

Utskottet har inte publicerat någon
senare undersökning, och jag förmodar
därför att det inte finns någon sådan.
Jag skulle nog ändå kunna påstå att
situationen sannolikt har förvärrats till
nackdel för de svenska musikerna sedan
år 1961. Det finns säkerligen fler utländska
musiker på våra restauranger
nu än då. De som läser nöjesannonser
eller besöker restauranger har säkerligen
lagt märke till det stora antalet utländska
musiker.

Är det då önskvärt med ett förhållande
som givetvis så småningom kommer
att leda till att inga svenska musiker
vågar ägna sig åt yrket? Om de inte får
något engagemang är de tvungna att arbeta
med någonting annat. Utskottet
har sagt några ord som jag — det vill
jag starkt understryka — anser vara
mycket tillfredsställande: »Utskottet anser
att de i motionerna berörda frågorna
om de svenska musikernas arbetsmöjligheter
samt förutsättningarna för
svenska ungdomars utbildning och utkomst
i musikeryrket är av väsentlig betydelse.
» Jag förmodar att utskottet bär
samma uppfattning som vi motionärer i
detta fall, att vi bör försöka upprätthålla
en kår av svenska musiker, så att
vi inte blir fullständigt utlämnade enbart
åt utländska musiker. Jag kan kanske
i detta sammanhang understryka att
jag ingalunda syftar till ett svenskt monopol
på musikerområdet. Visst skall vi
ha utbyte av musiker med andra länder,
men när det går så långt att det finns
fler utländska än svenska musiker på
restaurangerna, tycker jag att det är något
fel.

Onsdagen den 28 april 1965

58 Nr 19
Ang. de svenska musikernas arbetsmarknadssituation

Yttrande har begärts från två remissinstanser.
Den ena är arbetsmarknadsstyrelsen,
som har uttalat sig om olika
saker men som, vad jag kan se, varken
har tillstyrkt eller avstyrkt motionerna.
Den andra remissinstansen är Svenska
musikerförbundet, som har tillstyrkt
motionerna. Arbetsmarknadsstyrelsen
har visat oss en siffra, som säger att
antalet till arbetslöshetskassorna anmälda
musiker har varit mycket lågt. Det
har rört sig om ett par procent, och
man bär därmed velat bevisa att situationen
inte är så oroande. Då bör man
emellertid observera musikernas speciella
yrkesutövning. En musiker kan
ju få ett tillfälligt engagemang, kanske
spela en eftermiddag eller en timme på
radiotjänst eller på någon restaurang
någon kväll. Han är också så gott som
tvungen att ta detta tillfälliga engagemang.
Följden blir att han inte kan få
någon ersättning från arbetslöshetskassan.
Det är således inte någon rättvisande
bild av musikernas verkliga arbetsförhållanden
att peka på dessa låga
siffror.

Det är den ena saken. Fn annan sak
är att det på grund av de svåra arbetsförhållandena
finns ett antal musiker
som inte kan försörja sig på yrket och
därför får gå över till andra yrken.
Musikerförbundet har också påvisat att
de till arbetslöshetskassorna minskande
anmälningarna inte heller ger någon
rättvisande bild.

Arbetets art bör också beaktas på annat
sätt. En kvartett kan t. ex. vara
mycket samspelt men inte få något
engagemang. Medlemmarna anmäler sig
hos arbetsförmedlingen. Efter någon
dag säger man därifrån att det behövs
en pianist någonstans i en stad långt
ifrån Stockholm. Då skall man alltså
bryta ut pianisten ur denna samspelta
kvartett och skicka i väg honom. Han
kanske inte heller är lagd för att uppträda
som solist. Sådana speciella svårigheter
bör också beaktas beträffande
musikerna.

Det bör också i detta sammanhang

påpekas, att om det finns svenska musiker
som bor här i Stockholm med sina
familjer och marknaden översvämmas
av utländska artister, måste kanske de
svenska musikerna skickas i väg ut någonstans
i landet för att få engagemang.
Vi kan förstå att de svenska musikerna
inte känner sig särskilt tilltalade av en
sådan politik. Det finns alltså starka
skäl som talar för att någonting blir
gjort på detta område.

Jag kan utan vidare erkänna att utskottet
skrivit en hel del positiva saker
i sitt utlåtande, även om motionerna är
avstyrkta. Utskottet har ju sagt att frågan
om musikernas arbetsmarknadssituation
för närvarande uppmärksammas
i pågående och nyligen avslutade utredningar
och att det i anslutning till dessa
utredningar vidtas och planeras åtgärder,
som synes ägnade att verka i motionernas
syfte. Det är ju egentligen ett
uttalande, som synes innebära att utskottet
till stor del delar motionärernas
uppfattning, att det är aktuellt att någonting
blir gjort för de svenska musikerna.

Jag skulle kanske kunna sluta, herr
talman, med att erinra om att andra
länder gör betydligt mer för sina musiker
än vi. De skickar inte bara ut dem
med vissa subventioner för att spela i
andra länder — det skulle också vi kunna
göra här i Sverige — utan man har
också, såsom exempelvis i Danmark,
föreskrivit att det skall finnas en viss
procent inhemska musiker vid en restaurang.
Man kan då inte komma ifrån
detta, utan en viss tid är man tvungen
att reservera för de inhemska musikerna.
Jag har mig bekant att detta förekommer
också i andra länder än Danmark,
under det att vi i Sverige har
denna frihet som leder till att det finns
flera utländska musiker än svenska engagerade
här i landet.

Herr talman! Jag var något tveksam
om det yrkande jag här skulle framställa,
tv jag har ansett att utskottet gjort
en hel del positiva uttlanden. Jag har
understrukit vad utskottet därvid sagt

Onsdagen den 28 april 1965 Nr 19 59

Ang. de svenska musikernas arbetsmarknadssituation

och jag utgår ifrån att de förhoppningar
som där ställs skall infrias, men jag
anser att motionerna är så pass rättvisande
i sin bedömning att jag ber att få
yrka bifall till dem.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
(fp):

Herr talman! Av de remissvar, som
kommit in med anledning av motionerna,
framgår att artistförmedlingsutredningen,
som avlämnat sitt svar så sent
som i februari månad 1965, däri redovisar
både synpunkter och förslag som
ger vid handen att man där ägnat stor
uppmärksamhet åt denna fråga. Vidare
har arbetsmarknadsstyrelsen i sitt yttrande
sagt, att ansökningar om arbetstillstånd
för utomnordiska musiker alltid
remitteras till Svenska musikerförbundet
och att styrelsen i regel inte
tillstyrker lillståndsansökan, om förbundet
avstyrker. Vidare har konsertbyråutredningen
att behandla vissa härmed
sammanhängande frågor.

Slutligen vill jag säga, att de svårigheter
som kan uppstå genom konkurrens
från utländska musiker synes med
nuvarande principer för behandling av
ansökningar om arbetstillstånd kunna
bemästras, inte minst genom det samråd
som äger rum mellan myndigheter,
arbetsgivare och musikernas fackliga
organisation. Av den anledningen har
utskottet inte funnit skäl att tillstyrka
motionerna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Bara ett par korta kommentarer
med anledning av herr Petersons
anförande.

Vad gäller uttalandet att man skulle
kunna bemästra situationen med de åtgärder
som nu vidtas, kan vi nog vara
litet tveksamma, ty ingenting har ju
förändrats på detta område. Det har
ju varit på detta sätt tidigare också,
men vi har ändå råkat i den besvärliga
situation som nu föreligger.

Sedan vill jag understryka en sak,
som jag tycker är viktig. Jag hade nog
för mig att konsertbyråutredningen
inte direkt sysslade med dessa frågor,
men om nu riksdagen beslutar enligt
utskottets förslag, där det står att utredningen
skall ta upp de frågor som berörs
i motionerna, förmodar jag att konsertbyråutredningen
verkligen kommer
att syssla också med restaurangmusikernas
problem. Jag förmodar att utskottets
talesman också menade så, då
han hänvisade till utredningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 28,
i anledning av väckt motion om utredning
rörande den statliga informationsverksamheten,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 3
—den 8 maj 1965 för deltagande i Europarådets
rådgivande församlings sammanträde
i Strasbourg.

Stockholm den 28 april 1965

Lennart Gei jer
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 5, i anledning av Kungi. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 inom socialdepartemen -

Nr 19

Onsdagen den 28 april 1965

Interpellation om åtgärder mot sexuella våldshandlingar, m. m.

tets verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 171, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till Bidrag till varudeklarationsnämnden;
och

nr 172, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till Avsättning till fonden för friluftslivets
främjande.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 176, till Konungen i
anledning av väckta motioner angående
låglöne- och låginkomstgruppernas problem.

Interpellation om åtgärder mot sexuella
våldshandlingar, m. m.

Herr ARVIDSON (h) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Gång efter annan uppröres
allmänheten av underrättelser om
begångna våldsbrott ofta med sexuell
anknytning. Våldtäkter begås allt oftare,
människoliv utsläckas. Antalet dylika
grova brott begångna mot barn och
ungdom är av publiciteten att döma i
stigande. Allt flera medborgare frågar
sig ängsligt om samhället skall stå mer
eller mindre passivt till denna tendens.
Det räcker inte med att förbrytarna lagföras
och straffas; de bakomliggande
orsakerna måste angripas där så är möjligt.

Orsakerna till den beklagliga utvecklingen
är förvisso inte närmare klarlagda.
Omöjligt är emellertid inte att
det tilltagande antalet grova sexualförbrytelser
sammanhänger med att sexuallivet
och dess avarter i s. k. pornografisk
litteratur på film och teater, ja,
t. o. m. television, skildras ohöljt och
eggande. Även om kanske flertalet män -

niskor icke påverkas ogynnsamt vet
man dock, att det finns labila människotyper
som i sitt driftliv starkt påverkas
och eggas till ohämmade handlingar.
Skrämmande krafter i människonaturen
kan därigenom utlösas med
mycket svåra brott som följd. Det är
tänkbart att en stramare hållning från
samhällets sida på angivna områden
skulle vara ägnad bryta våldstendensen.
Samhället måste helt enkelt reagera
på ett annat sätt än som nu sker för
att stöda dem som inte kan reagera
»normalt», d. v. s. socialt. Skulle därigenom
människoliv räddas, vore det
förvisso värt priset av de relativt måttliga
inskränkningar i den nu rådande
vittgående friheten, vilka kan vara av
behovet påkallade för att skapa en förbättrad
ordning.

Tänkbara åtgärder i angivna syfte
är en strängare praxis vid tryckfrihetsförordningens
handhavande än den som
på sistone kommit till uttryck samt
framför allt återgång till en något hårdare
filmcensur. Även en ökad sovring
av vad som visas i television och på teater
kan finnas anledning överväga. Kulturlivet
skulle säkerligen inte lida skada
härav.

Under åberopande av vad sålunda anförts
vill jag till hans excellens herr
statsministern rikta frågan, huruvida regeringen
har sin uppmärksamhet riktad
på ifrågavarande allvarliga samhällsproblem
och avser vidtaga åtgärder
med syfte att förebyggande skydda
de människor som sannolikt påverkas
ogynnsamt av den överdrivna sexkulten.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTK. STHLM l%S