Tisdagen den 26 oktober (Riksdagens protokoll 1954:26)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

ANDRA KAMMAREN

Nr 26

26—27 oktober.

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 oktober.

Svar på frågor av:

herr Braconier ang. borttagande av skattefriheten för tobak och
sprit, som försäljes på båtar och färjor mellan Sverige och Danmark
..............................................

herr Nelander ang. förslag till förbättringar av folkpensionärernas

ställning inom sjukförsäkringen..........................

herr Larsson i Stockholm ang. förbud mot civilförsvarsövningar på

dagar då allmänna val förrättas..........................

Interpellationer av:

herr Senander ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande
av lagstiftning och domstol som vapen mot arbetarna i vissa in tressetvister

..........................................

herr Nihlfors i anledning av det ökade inslaget av finska brottslingar
i Sverige ......................................

Sid.

Onsdagen den 27 oktober fm.

Vid remiss av propositionen nr 219 ............

Onsdagen den 27 oktober em.

Vid remiss av propositionen nr 219 (forts.) ......

1-—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 26.

Tisdagen den 26 oktober 1954.

Nr 26.

Tisdagen den 26 oktober.

Kl. 16.00.

§ 1.

Justerades protokollen för den 18,
den 19 och den 20 innevarande oktober.

§ 2.

Föredrogs följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsledamoten
Etty Eriksson vårdas på sjukhus
tills vidare.

Sthlm 22/10 54.

Lars Hirsch.

Docent.

Kammaren beviljade fru Eriksson i
Ängelholm ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 22 innevarande
månad tills vidare.

§ 3.

Svar på fråga ang. borttagande av skattefriheten
för tobak och sprit, som försäljes
på båtar och färjor mellan Sverige
och Danmark.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD, som yttrade:

Herr talman! Herr Braconier har frågat,
om jag planerar några åtgärder för
att borttaga den nuvarande skattefriheten
på tobak och sprit som försäljes på
båtar och färjor mellan Sverige och
Danmark.

Såsom redan offentliggjorts har gcneraltullstyrelsen
i dagarna avgivit förslag
angående ändring av reglerna för skattefri
försäljning av varor i nordisk passagerartrafik.
Förslaget, som tillkommit
efter överläggningar mellan tullstyrelserna
i de nordiska länderna, har i vanlig
ordning utsänts på remiss. Bland an -

nat har länsstyrelserna i Malmö, Göteborg,
Karlstad och Luleå anmodats inkomma
med yttrande. Det har därvid
förutsatts att länsstyrelserna i sin tur
låter höra sådana kommunala myndigheter
och organisationer inom länet,
som kan tänkas vilja framlägga sina synpunkter
i ärendet. Då remissvaren den
1 december föreligger, kommer ärendet
att upptagas till beredning inom finansdepartementet
och först därefter är jag
beredd att underställa frågan regeringens
prövning.

Härefter anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag skall be alt till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för hans svar,
även om det ju inte ger uttryck för något
ståndpunktstagande från hans sida.
Om det tillåtes vill jag rikta en annan
fråga till statsrådet: Tänker regeringen,
därest man vill genomföra det förslag,
som nu framlagts av generaltullstyrelsen,
fråga riksdagen om saken eller anser
man att regeringens ekonomiska lagstiftningsmakt
ger regeringen befogenhet
att genomföra förslaget utan att
riksdagen höres?

Behandlingen av frågan om skattefriheten
på Öresundsbåtarna rymmer vissa
anmärkningsvärda moment. Utan att
uppta någon lång debatt vill jag erinra
om det anförandt som förre socialminister
Möller höll i Nordiska rådet beträffande
denna sak och där han uttalade
sin stora förvåning över att den danske
föredraganden i rådet utgick ifrån att
den socialpolitiska kommittén tagit ställning
även till frågan om skattefriheten.
Herr Netzén hade ju tidigare vid samma
sammanträde med Nordiska rådet uttalat
betänkligheter mot att, såsom man

Nr 26.

Tisdagen den 26 oktober 1954.

Svar på fråga ang. borttagande av skattefriheten för tobak och sprit, som försäljes

på båtar och färjor mellan Sverige och Danmark.

påstod, man avskaffade en hävdvunnen
frihet för få oeli i stället ville införa en
frihet för alla. Genom att ta bort de
skattefria varorna på båtarna ville man
— det har i debatten framförts från
vissa håll — skapa större lättnader vid
tullbehandlingen för resenärerna över
huvud taget -— det skulle ju bli tillåtet
att tullfritt införa 200 cigarretter i stället
för 50 o. s. v. Man trodde att detta
skulle vara ett steg mot ökad förståelse
för det nordiska samarbetet.

Den nordiska parlamentariska kommittén,
som i viss mån uttalade sig för
avskaffandet av denna hävdvunna frihet,
framhöll att en sådan inskränkning
skulle vara en följdföreteelse till en nordisk
tullunion. Är det någon som tror
att generaltullstyrelsens linje skulle bidraga
till förverkligandet av en sådan
tullunion? Har regeringen t. ex. någon
möjlighet att hindra tyska eller andra
främmande nationers båtar, som går på
internationellt vatten, att sälja de skattefria
varor det här gäller? Men generaltullstyrelsen
säger att resenärer, som
köpt sådana varor på dessa båtar, inte
skulle bli delaktiga av den vidgade tullfrihet
man avser att införa — alltså ökad
kontroll!

Det är uppenbart att det förslag, som
generaltullstyrelsen nu framlagt, har tillkommit
vid en psykologiskt sett mycket
olämplig tidpunkt. Stora medborgargrupper
anser att det vore i hög grad
olyckligt, om biljettpriset på båtarna
och färjorna i Öresund skulle behöva
höjas med kanske 50 procent. Det har
från ansvarigt håll inom S. J. gjorts uttalanden,
där man befarar att det skulle
bli fråga om en så stark höjning av biljettpriset.
Det är klart att en sådan höjning
skulle bli mycket kännbar, inte
minst för de många familjer som reser
fram och tillbaka mellan t. ex. Malmö
och Köpenhamn.

Det hade enligt min mening varit
skäl i att ta litet lugnare på denna sak.
Den svenska regeringen kan ju försvara

sig med att den inte har deklarerat
samma uppfattning som den danske
finansministern, nämligen att det framlagda
förslaget skall genomföras. Regeringsledamöter
har också till pressen
sagt att man inte vill göra någon deklaration
i saken, då man ännu inte tagit
ställning till förslaget. Vidare finns det
ju ett nordiskt råd, som är avsett att
diskutera frågor som denna. Men när
saken kom upp i Nordiska rådet visste
inte ens den, som själv suttit i den
socialpolitiska kommittén, såsom förre
socialminister Möller gjort, att frågan
om skattefriheten på Öresundsbåtarna
var inkluderad i ett visst utskottsbetänkande
som förelagts rådet.

Det är givet att frågan om denna skattefrihet
kommer i ett helt nytt läge, om
det bygges en bro över Öresund. Det är
också givet att den kan få en ändrad
innebörd, om de nordiska staterna går
med på en tullunion. Men är det någon
som tror att det för det stora flertalet
resenärer skulle innebära någon större
vinning, om man tullfritt fick införa
200 cigarretter, som man får betala
minst lika mycket för i Danmark som i
Sverige? Var skall man egentligen köpa
dessa cigarretter, om man skall få dem
billigare? I själva verket skulle för närvarande
endast ett fåtal resenärer komma
att ha nytta av att man gick på
generaltullstyrelsens linje.

Jag lägger alltså principiella synpunkter
på denna fråga med hänsyn till det
nordiska samarbetets betydelse. Jag viil
citera den socialdemokratiske talaren i
Nordiska rådet, som sade, att man i viss
mån har äventyrat en del av den allmänna
goodwill, som Nordiska rådets
ansträngningar att genomföra lättnader
i den nordiska resetrafiken har skapat.
Man avskaffar en förmån eller frihet,
som vi tidigare haft råd till.

Jag tror, att det finns all anledning
för regeringen att noga pröva denna
fråga. Jag tror också, att jag gör mig til!
tolk för en ganska utbredd mening inom

Tisdagen den 26 oktober 1954.

Nr 26.

Svar på fråga ang. borttagande av skattefriheten för tobak och sprit, som försäljes

på båtar och färjor mellan Sverige och Danmark.

riksdagen, när jag säger, att det är rimligt,
att en fråga av denna ganska stora
räckvidd blir föremål för riksdagens
prövning, innan man genomför det förslag,
som generaltullstyrelsen har kommit
med.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall i motsats till
den föregående ärade talaren icke yttra
mig i själva sakfrågan, och jag har särskilda
skäl till det. Jag är ju skyldig att
ta del av hela utredningen, innan jag
fattar min ståndpunkt. Jag kan dessutom
säga, att jag tyvärr inte har hunnit
sätta mig in i denna fråga så grundligt,
att jag nu skulle vilja uttala en
mening. Jag begärde egentligen ordet,
därför att herr Braconier talade om att
det hade skett något anmärkningsvärt i
detta sammanhang. När jag närmare
lyssnade, fann jag emellertid, att det
anmärkningsvärda hade hänt utanför
Sveriges gränser och icke inkluderade
några svenskar. Då var det kanske inte
så mycket att säga härom. Jag tycker
emellertid ändå, att herr Braconier skulle
ha utsträckt sina forskningar i denna
fråga litet längre bakåt i tiden, ty sanningen
är ju den, att 1950 års svenska
statsrevisorer har uttalat sig för att dessa
s. k. urgamla rättigheter skall upphöra,
och 1951 års riksdag har på statsutskottets
förslag skrivit till Kungl. Maj:t
och begärt utredning härom. Det intresserade
mig särskilt att höra, att herr
Braconier nu har principiella synpunkter
på problemet. Det hade han inte år
1951, när denna fråga behandlades i
riksdagen.

Under sådana förhållanden, när den
svenska riksdagen hade begärt, att denna
fråga skall utredas, är det väl ganska
uppenbart, att då man från danskt håll
tog initiativet till att saken blev underkastad
en undersökning, vi inie från
svensk sida motsatte oss detta. Det var
•väl i stället ganska naturligt, att vi i

regeringen sade till vår tullstyrelse: Det
är klart, att ni skall utreda detta. Det
kunde vi så mycket hellre säga, som vi
hade riksdagens direkta uppdrag att
göra det.

Jag menar därför, att herr Braconiers
anförande här innefattade bara en sida
av saken och inte inkluderade den befattning
med frågan, som den svenska
riksdagen för endast några år sedan
hade.

Till sist vill jag bara säga, att om det
skulle förhålla sig så, att regeringen
kommer till den uppfattningen, att något
skall ske i detta ärende, då kommer frågan
att föreläggas riksdagen för prövning.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill särskilt tacka
för den sista meningen i finansministerns
yttrande. Man har ju från pressens
sida inte fått klarhet i om regeringen
här skulle låta riksdagen få avgörandet.
Härom har man i vida kretsar
stannat i ovisshet.

Sedan säger finansministern, att därför
att jag inte gjorde några invändningar
mot att riksdagen uttalade sig
för en utredning av denna sak, skulle
jag inte nu •— det var väl meningen —
få uttala mina betänkligheter, när det
föreligger ett konkret förslag. Skulle
man då motsätta sig utredningar i riksdagen?
Det var väl ingen skrivelse från
riksdagens sida, där den sade, att dessa
rättigheter under alla förhållanden skulle
tas bort. Jag undrar, om riksdagens
ledamöter verkligen har deklarerat en
sådan uppfattning; i varje fall torde
man inte ha gjort det från skånebänken.

Vidare är det uppenbart, som jag
sade i mitt anförande, att om vi får
en nordisk tullunion kommer frågan i
ett nytt läge. Men generaltullstyrelsen
kommer bara fram med ett förslag
om att man skulle underlätta tullbehandlingen
för resenärerna, att man
skulle få föra in 200 cigarretter i stiil -

Nr 26.

Tisdagen den 26 oktober 1954.

Svar på fråga ang. borttagande av skattefriheten för tobak och sprit, som försäljes

på båtar och färjor mellan Sverige och Danmark.

let för 50 etc. Om man kan tolka riksdagens
skrivelse på det sättet, att den
uttalat sig bestämt på denna punkt, då
har jag mycket illa förstått dess begäran
om en utredning. Jag är inte
säker på att statsrevisorerna under alla
förhållanden vill upphäva en frihet,
om detta motverkar de nordiska samförståndssträvandena.
Det är väl ganska
djärvt av dem att säga, att vi skall
ta bort denna frihet, som funnits i alla
tider. Vad är det som är så orimligt i
de nuvarande förhållandena? Är det
att biljettpriserna kan hållas nere? Man
påstår ofta, att det är så mycket fylleri
på dessa båtar. Är det därför vi skall
ta bort den nuvarande skattefriheten?

Det är ju inte den motiveringen som
generaltullstyrelsen har, utan generaltullstyrelsen
och Nordiska rådet, som
i någon mån debatterat detta, har ju
lagt fram förslaget såsom ett led i strävandena
till ökat samförstånd mellan
Nordens stater. Det vore egendomligt,
om riksdagen skulle ha den uppfattningen
att generaltullstyrelsens förslag
såsom det föreligger främjar de nordiska
samförståndssträvandena. Jag framhöll
i mitt föregående anförande att det
av representanter från olika partier uttalats
mycket stark kritik mot detta
förslag. Man har ansett, att vill man
åstadkomma ett intensifierat nordiskt
samarbete, så skall man se alla dessa
förslag ur helhetens synpunkt. Det är
ganska olyckligt att på detta sätt plocka
fram en detalj, innan en tullunion skapats.
Det är klart att vi här inte närmare
skall diskutera Nordiska rådet, tv finansministern
är ju inte ansvarig för
hur det handlar. Jag har inte heller
riktat någon kritik mot regeringen.
Jag har bara fastslagit, att det är mycket
svårt för de svenska medborgare,
som är intresserade av dessa frågor, att
få något besked.

Samtidigt har Danmarks finansminister
förklarat, att från och med nästa år
kommer denna fråga att vara slutgiltigt

ordnad. Han förklarar alltså in blanco,
att även Sverige på något vis bundit sig.

Tyvärr är inte herr Edberg närvarande
— han sitter i den nordiska
kommitté som utrett denna fråga. Jag
har talat med herr Edberg och därvid
fått det intrycket, att han inte ansåg
det vara nödvändigt att skattefriheten
skall upphävas. Jag har fått det intrycket,
att det är framför allt från
danskt håll som man har kommit fram
med förslaget.

Nu har vi alltså tillfälle att en gång
i riksdagen få pröva denna fråga, och
det är i alla fall någonting att ta fasta
på.

Chefen för finansdepartementet herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag gjorde bara en stilla
invändning mot att herr Braconier bär
i dag tog upp en sakdiskussion i eu
fråga, som inte är färdigberedd och där
det alltså knappast är någon annan som
vill gå in på en sakdiskussion, eftersom
man ännu inte fixerat sin ståndpunkt.
Jag gjorde alltså bara den stillsamma
reflexionen, att det hade varit ett mera
lämpligt tillfälle för herr Braconier att
framlägga sina betänkligheter den gång
då det i riksdagen förelåg förslag om
en utredning i frågan. Det var en partivän
till herr Braconier i första kammaren
som yrkade avslag på utredningsförslaget,
och statsrevisorerna intog
här en principiell ståndpunkt som,
såvida inte herr Braconiers principiella
uppfattning är alldeles ny, måste stå
i stark strid med vad han i dag deklarerat.
Revisorerna sade nämligen:

»Enligt revisorernas mening framstod
det såsom principiellt oriktigt, att
betydande medel, vilka egentligen hade
karaktär av skattemedel, som med hänsyn
till monopolrättens allmänna innebörd
rätteligen borde komma statsverket
till godo, på sätt här skedde skulle
undandragas det allmänna för att i

Tisdagen den 26 oktober 1954. Nr 26.

till förbättringar av folkpensionärernas ställning inom

Svar på fråga ang. förslag

sjukförsäkringen.

stället tillgodoföras statliga eller enskilda
restaurationsföretag.»

Det är verkligen en principiell inställning,
och den har ingenting att
göra med huruvida det rör sig om 50
cigarretter eller 200 — det är en alldeles
ovidkommande sak.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är möjligt att det
varit bättre om jag och andra när riksdagen
begärde en utredning yppat våra
betänkligheter. Men jag undrar om det
skall anses vara praxis, att var och en,
som företräder en viss meningsriktning,
skall redan i förväg, när riksdagen beslutar
om en mer eller mindre förutsättningslös
utredning i en viss fråga,
behöva yppa sina betänkligheter inför
det och det förslaget som kan komma,
t. ex. i fråga om det nordiska samarbetet.
Det finns väl ändå någonting som
kallas en förutsättningslös utredning,
och det är väl diskutabelt, om man i
riksdagen ens skall i detalj diskutera
alla frågor som väckts av statsrevisorerna.
Det kan ju finnas tillfällen då
kammaren är ganska uttröttad, och det
är väl inte säkert, att man bör ta till
orda vid varje förslag, som man är kritisk
mot.

Jag sade tidigare, att om man får en
nordisk tullunion kommer frågan i ett
nytt läge. Men man har inte kommit
dithän. Medan den nordiska parlamentariska
kommittén av allt att döma betraktar
detta ärende som eu följdföreteelse
till en tullunion, ställer man det
nu i centrum.

Jag finner det ganska anmärkningsvärt
att finansministern riktar kritik
mot en ledamot av denna kammare för
att han, när riksdagen begär utredning,
inte kommer fram med de betänkligheter
han skulle kunna hysa mot det
förslag, som då ännu inte är framlagt.
Det kan komma nya förslag i framtiden,
som berör dessa ärenden och då kan
man förebrå riksdagsledamöter för

att de inte kommit med sina reservationer
innan de kunde veta till vilket
resultat en kommitté skulle komma. Jag
tror inte heller att de andra riksdagsledamöterna
— det finns nog ganska
många — som är kritiska mot detta
förslag, anser att de gjorde något fel
då de inte yttrade sig i denna fråga
när riksdagen begärde en utredning.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Svar på fråga ang. förslag till förbättringar
av folkpensionärernas ställning
inom sjukförsäkringen.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nelander har frågat
om jag har för avsikt att i så god
tid under höstriksdagen framlägga förslag
till förbättringar av folkpensionärernas
ställning inom sjukförsäkringen
att de nya bestämmelserna kan tillämpas
redan den 1 januari 1955.

Som svar härpå får jag anföra.

Som redan meddelats i dagspressen
kommer förslag till en förbättrad samordning
mellan folkpensionering och
sjukförsäkring att föreläggas 1955 års
riksdag. Som även redan meddelats i
dagspressen kommer i avvaktan härpå
ett förslag till övergångsbestämmelser
för gamla sjukkassemedlemmar att föreläggas
höstriksdagen.

Vidare anförde

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
för svaret på min fråga angående
folkpensionärernas ställning i
den nya sjukförsäkringen. Statsrådet säger
i detsamma, att dagspressen har
innehållit meddelanden om det av mig
angivna spörsmålet. Det vill synas som
om herr statsrådet ansåg min fråga
onödig. För några dagar sedan, efter

Nr 26.

Tisdagen den 26 oktober 1954.

Svar på fråga ang. förbud mot civilförsvarsövningar på dagar då allmänna val
förrättas.

framställandet av min fråga, fanns ett
referat av ett tal av statsrådet, där vissa
upplysningar gavs. Mig veterligt har socialförsäkringskommittén
inte ännu avlämnat
sitt förslag, varför den ovisshet,
som varit och väl ännu är rådande
bland folkpensionärerna, får anses vara
naturlig.

Om grundprincipen för själva sjukpenningen
— att den skall utgöra ersättning
för inkomstbortfall — torde
det säkert inte råda delade meningar.
Men man kan gott förstå missnöjet hos
de pensionärer, som i åtskilliga fall
varit med om att bygga upp sjukkassorna
och tillhört dem under större delen
av sitt liv men nu skulle bli utestängda
från fortsatt sjukpenningförsäkring.

Socialministern erinrade i anslutning
till lagförslagets framläggande om att
folkpensionärernas ställning i den nya
lagen blir gynnsammare än nu. Och
från departementet har senare framhållits,
att inte mindre än 75 procent av
pensionärerna nu för första gången i
sitt liv blir sjukförsäkrade. Detta är
utan tvivel riktigt. Men det försvarar
ändå inte, att 25 procent av de gamla
skulle få en försämrad ställning.

Det är viktigt att denna storslagna
reform redan från början får gynnsammast
möjliga mottagande inom alla
läger. Jag tror därför, att folkpensionärerna
landet runt med tillfredsställelse
och glädje skall hälsa budskapet, att en
väg nu öppnats, så att de — när den
nya sjukförsäkringen träder till — ska
få bli kvar vid sina gamla rättigheter
inte minst vad beträffar sjukpenningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5.

Svar på fråga ang. förbud mot civilförsvarsövningar
på dagar då allmänna val
förrättas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND, erhöll jrå begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med anledning av herr
Martin Larssons i Stockholm fråga om
jag vill medverka till att utbildning av
civilförsvarspersonal icke kommer att
äga rum på dagar, då allmänna val förrättas,
vill jag endast svara: ja. Obligatorisk
civilförsvarsutbildning bör enligt
min mening icke meddelas sådana
dagar. Chefen för civilförsvarsstyrelsen,
som förklarat att han icke kände till att
sådan utbildning bedrivits under någon
av de allmänna valdagarna denna höst,
har meddelat att han kommer att tillse
att detta icke sker i fortsättningen.

Härpå anförde

Herr LARSSON i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.
Jag blev förvånad över hur det på civilförsvarsstyrelsen
kan råda sådan okunnighet
om vad som egentligen försiggår
inom civilförsvaret. Jag har i min
hand en inkallelseorder till civilförsvarsutbildning,
som bl. a. omfattar
båda valdagarna den 19/9 och den 17/10,
och denna order är utfärdad av chefen
för civilförsvaret här i Stockholm.

Jag är tacksam för att inrikesministern
ställer sig positiv till den åsikt, som
jag också hyser, att det är olämpligt att
ha civilförsvarsutbildning just under
dagar då allmänna val förrättas. Det är
ju inte endast den till denna utbildning
inkallade personalen, som drabbas och
blir förhindrad att utföra sin samhällsgagnande
gärning vid valurnan, utan
också den militära instruktionspersonalen
blir i någon utsträckning förhindrad
därav. Det är klart att det under vissa
situationer kan bli nödvändigt att avvika
från ett arbetsschema, som har uppgjorts.
Så var ju t. ex. förhållandet under
åren närmast efter koreakrigets utbrott.
Den dåvarande inrikesministern
Mossberg förordnade ju om en intensifierad
utbildning av civilförsvarspersonal,
och det gjorde att man då även
måste ta arbetstagares arbetstid i an -

Nr 26.

Tisdagen den 26 oktober 1954.

Interpellation ang. regeringens uppfattning i fråga om utnyttjande av lagstiftning

oeh domstol som vapen mot arbetarna i

språk och inte nöja sig enbart med fritidsutbildning
på kvällar och söndagar.
Jag kan i varje fall inte finna att det
föreligger någon liknande situation nu,
och därför var jag mycket förvånad när
jag fick reda på att dylik utbildning
verkligen ägde rum nu i höst under
båda dessa dagar.

Det är i alla fall inte mycket mer att
tillägga i saken. Jag är tacksam för att
civilförsvarsstyrelsen liksom inrikesministern
uttrycker som sin åsikt att
man såvitt möjligt bör förhindra att dylikt
upprepas.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 6.

Föredrogs den av herr Helén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående rättvisare behandling
i skattehänseende av studiebidrag
och studieskulder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Interpellation ang. regeringens uppfattning
i fråga om utnyttjande av lagstiftning
och domstol som vapen mot arbetarna
i vissa intressetvister.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr SENANDER (k), som yttrade:

Herr talman! Den åtalsaktion som
stuveriarbetsgivarna igångsatt vid arbetsdomstolen
mot tusentals hamnarbetare
har åstadkommit en stark förbittring,
inte bara bland de åtalade, utan
hos de fackligt organiserade arbetarna
över huvud taget. Orsaken till arbetsgivarnas
aktion, som av arbetarna betraktas
som en hämndåtgärd, är den
arbetsnedläggelse som i våras kom till
stånd i en rad av landets hamnar. Arbetsnedläggelsen
uttryckte ett sedan

vissa intressetvister.

många år tillbaka ackumulerat missnöje
med de oefterrättliga förhållanden som
rått i hamnarna beträffande löne- och
andra arbetsvillkor, skydds- och välfärdsanordningar
m. m. Den hade därjämte
karaktär av en protestaktion mot
årets dåliga avtalsuppgörelse, som med
överväldigande majoritet förkastats av
arbetarna i en allmän omröstning.

Ansvaret för tillståndet i hamnarna
faller helt på arbetsgivarna, som vägrat
att tillmötesgå även mycket blygsamma
anspråk från arbetarnas sida. Arbetsgivarna
betraktar det som ett självklart
privilegium att driva en profitabel
hamnarbetsrörelse i av samhället ägda
hamnar men finner det inte lika självklart
att de bör ha minst samma skyldigheter
mot sina arbetare som de arbetsgivare
har som själva äger sina arbetsplatser.
Det unika förhållandet, att av
samhället ägda arbetsplatser med dyrbar
maskinell utrustning kan utnyttjas
i privat vinstsyfte, har tydligen hos arbetsgivarna
skapat den föreställningen,
att samhället som är ägare till arbetsplatsen
också skall svara för skvddsoch
välfärdsanordningar för arbetskraften.

Trots att arbetsgivarna är väl medvetna
om att det är de som genom sin
oresonlighet och halsstarrighet har
främsta ansvaret för hamnarbetarnas
protestaktion, utnyttjar de kollektivavtalslagen
för att släpa sina arbetare
inför arbetsdomstolen. De bestrider
hämndmotivet och riktar därmed uppmärksamheten
på sitt ekonomiska intresse
av fällande domar. De känner sig
naturligtvis uppmuntrade av att 5 av
arbetsdomstolens 7 ledamöter har borgerlig
härkomst och åskådning. Utan
varje som helst hänsyn till sin egen
skuld och sitt eget ansvar i saken har
de instämt den ena arbetargruppen
efter den andra och påyrkat högsta
skadestånd. Därigenom ökar de otrivseln
och bitterheten hos arbetarna. Sådant
förbättrar inte servicen i hamnar -

Nr 28.

Tisdagen den 26 oktober 1954.

Interpellation i anledning av det ökade

na. Det kan inte heller ge deras ägare,
kommunerna, ett gott utbyte.

Arbetsdomstolen har hittills infriat
arbetsgivarnas förväntningar. Den har
utmätt domar på löpande band mot de
åtalade. Skadestånden har blivit höga.
Enligt lagen kan arbetsdomstolen utdöma
lägre skadestånd än 200 kronor.
Den har uraktlåtit att följa den gamla
domarregeln »hellre fria än fälla».

Enligt paragraf 8 i lagen om kollektivavtal
har domstolen också rätt att
helt befria från skadeståndsskyldighet
om det med hänsyn till motpartens förhållande
i avseende å tvistens uppkomst
är skäligt. I de hittills utdömda
domarna har, trots det ansvar för missnöjet
som motparten måste bära, i åtskilliga
fall maximiskadestånd utdömts.

Vid handläggningen av målet i Göteborg,
där 1 100 arbetare instämts, förvägrades
cirka 94 procent av de åtalade
att ens yttra sig, trots att en del av dem
som hunnit yttra sig måste skiljas från
målet på grund av att de kunnat styrka
sjukdom eller annan s. k. legal bortovaro
från arbetsplatsen.

Det kan nämnas att sedan domstolen
vägrat att höra fler än ett sextiotal av
de åtalade var den tvingad att tillåta
förklaringar från ytterligare 5 åtalade.
Av dessa blev 3 omedelbart skilda från
målet genom att målsägaren nedlade
sin talan.

Hela förfaringssättet måste betecknas
som främmande för svensk rätt.

Därigenom har opinionen bland arbetarna
i hög grad vänt sig mot arbetsdomstolen.
Solidariteten med de åtalade
har en synnerligen stor omfattning
och växer dag för dag. Den allmänna
opinionen är utan tvivel på hamnarbetarnas
sida. Arbetsgivarnas åtalsaktion
och arbetsdomstolens domar harmonierar
icke med den allmänna rättsuppfattningen.

Kollektivavtalslagen genomdrevs på
sin tid mot arbetarrörelsens vilja. Arbetsdomstolen
har sedan dess fällt
många domar mot arbetare. Men aldrig

inslaget av finska brottslingar i Sverige.

tidigare har den så öppet avslöjat sin
karaktär som i jätteprocesserna mot Sveriges
hamnarbetare. Arbetsdomstolen
är icke, såsom det ofta påstås, ett medel
för åstadkommande av arbetsfred. Den
kan utnyttjas som ett vapen i händerna
på arbetsgivarna och skapar därigenom
irritation och bitterhet. Den bör därför
försvinna. Kravet därom kommer att
resas alit starkare.

För dagen vill jag med hänvisning till
behandlingen av hamnarbetarna anhålla
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framställa följande spörsmål:

Är det regeringens uppfattning att lagstiftning
och domstol skall kunna utnyttjas
som vapen mot arbetarna i intressetvister
av den karaktär som här
belysts?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8.

Interpellation i anledning av det ökade
inslaget av finska brottslingar i Sverige.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NIHLFORS (fp), som anförde:

Herr talman! Sedan något år tillbaka
har kunnat förmärkas en viss förändring
av det brottslingsklientel, som den
svenska polisen — kanske främst i
Stockholm — har att kämpa mot. På
polishåll tycks man ha den meningen,
att en hel del finska förbrytarelement
tagit sin tillflykt till vårt land. De liar
därvid begagnat sig av den införda
passfriheten för att på ett bekvämt sätt
komma undan den finska polisens övervakning
eller spaningar. En del har val
även funnit den svenska »marknaden»
lättare att bearbeta. Möjligheterna att
hålla sig undan är givetvis större, eftersom
den svenska polisen icke kan känna
till dessa lagbrytares metoder m, m.
När därför dessa nya och ofta hårdförare
förbrytartyper dyker upp, medför
detta en särskild belastning av den
svenska polisens redan förut tunga ar -

Tisdagen den 26 oktober 1954. Nr 26.

Interpellation i anledning av det ökade inslaget av finska brottslingar i Sverige.

betsbörda. Passfriheten gör det också
möjligt för dessa förbrytare att snabbt
försvinna tillbaka till hemlandet efter
ett fullbordat brott. Ändock kan man
icke med fog rikta någon anmärkning
mot den svenska polisens effektivitet.

Statistiken visar på en oroande ökning
av speciellt stölder och rån. I tidningarna
lämnas nästan dagligen rapporter
om dylika brott, och ofta är de
anhållna eller misstänkta finska medborgare
med som det vanligen sedermera
visar sig ett synnerligen brokigt
förflutet i hemlandet.

Att den svenska allmänheten oroas
över denna utveckling är inte att förvåna
sig över. Polismyndigheterna torde
knappast kunna lösa svårigheterna om
ej speciella åtgärder snarast vidtagas.
Pågående blockad mot nyrekrytering
till poliskåren i Stockholm gör icke situationen
bättre.

För min del är jag av den bestämda
uppfattningen, att en lösning eller en
förbättring av tillståndet icke får ske
på bekostnad av den i övrigt så värdefulla
passfriheten, men olika foriner av
effektivare samarbete mellan finsk och
svensk polis torde behöva etableras för
att bemästra svårigheterna.

Med anledning av vad ovan anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

Har herr statsrådet sin uppmärksamhet
riktad på problemet med det ökade
inslaget av finska brottslingar i Sverige?

Är herr statsrådet beredd att taga
initiativ eller medverka till sådant samarbete
mellan finska och svenska polismyndigheter,
att den oroande utvecklingen
på detta område stävjas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes, att följande Kungl. Maj:ts
propositioner tillställts kammaren,
nämligen:

nr 218, om godkännande av handelsöverenskommelse
mellan Sverige och
Indonesien; och

nr 219, angående godkännande av
tilläggsprotokoll nr 5 till överenskommelsen
den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Andra Kammarens Talman,
Riksdagen.

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under en månad,
räknat från den 25 oktober, för
deltagande i den svenska FN-delegationens
arbete.

Göteborg den 24 okt. 1954.

Rolf Edberg.

Till Riksdagens Andra Kammare.

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 1 instundande november tills
vidare under höstriksdagen för fullgörande
av uppdrag som delegat vid
Unescos generalkonferens i Montevideo.
Stockholm den 25 oktober 1954.

Manne Ståhl.

Kammaren biföll dessa ansökningar.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.40.

In fidein
Gunnar Britlh.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fin.

Onsdagen den 27 oktober.

Kl. 10.00.

§ 1.

Föredrogs och remitterades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 218, om godkännande
av handelsöverenskommelse mellan
Sverige och Indonesien.

§ 2.

Vid remiss av propositionen nr 219.

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj ;ts på kammarens bord liggande
proposition nr 219, angående
godkännande av tilläggsprotokoll nr 5
till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en
europeisk betalningsunion; och anförde
därvid:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h):

Herr talman! Jag har den uppfattningen
att herr talmannen tillåter, att
man vid denna remiss får tala om en
hel del annat än vad som berör den
proposition som nu skall remitteras.

Vid denna höstriksdagens första stora
debatt lär man väl inte kunna undgå
att säga något om de kommunalval
som ägde rum för en månad sedan.
Även kommunala val anses ju numera,
lyckligt eller inte, främst som rikspolitiska
opinionsmätningar. De flesta argumenten
i valrörelsen hämtades också
från den politiska allmänningen.
Till kammarens tröst skall jag emellertid
redan från början säga att mina
kommentarer kommer att bli både kortfattade
och innehålla föga av långtgående
matematiska analyser.

De gamla barrikadkämparna från tiden
då seklet ännu var ungt — dit
hör väl Z. Höglund och andra, som
ibland ger sig till känna — har förmodligen
tyckt, att årets valrörelse var

lam och föga uppiggande. Delvis kan
jag förstå dem. Valrörelsen slog inga
gnistor. Den luktade inte revolution,
snarare en aning uppvärmd skåpmat.
Ostridigt är dock, att det var för de
enskilda medborgarna mycket väsentliga
frågor som debatterades. Skattefrågan,
bostadsfrågan och livsmedelspriserna
kom starkt i förgrunden. För
min del måste jag också säga, att jag,
allteftersom meningsutbytet fortsatte,
fick en allt starkare känsla av att både
politikerna och väljarna, som de vände
sig till, kom frågorna mera in på livet.
Det resonerades något mindre allmänt
och mera rakt på sak i år än under de
föregående valrörelserna. Jag undantar
då den så kallade rättsrötedebatten,
som mest blev halvkvädna visor och i
några fall orimliga och varför inte också
säga otrevliga insinuationer.

Några våldsamma förskjutningar partierna
emellan medförde inte valet. Fn
hel del hände dock, som är värt att
observera.

Högerpartiet kunde notera en hygglig
framgång, både i förhållande till
1950 och till 1952 års resultat. Vi övervärderar
inte framgången, talar inte
om segerval eller om någon vändning i
folkmeningen. För oss är det väsentliga,
att vår ställning bland medborgarna
har stärkts på ett sådant sätt, att
ingen kan tala om 1952 års val som en
engångsföreteelse. Vi har en säkrare
grund att bygga vidare på.

Socialdemokraterna gjorde ett —- jag
vågar väl säga det — oväntat gott val
och höll i stort sett sina ställningar. Vi
har ingen anledning att dölja, att vi
hoppats på en större inbrytning i de
socialdemokratiska lederna och därmed
på en jämnare maktbalans i vårt offentliga
liv. Den kom inte till stånd.
Sämre karl är jag inte än att jag trots

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

allt kan lyckönska en skicklig socialdemokratisk
valledning till en odiskutabel
försvarsframgång. Men må det
också vara mig tillåtet att till denna
lyckönskan knyta en bestämd förhoppning
om stimulerande nederlag en gång
i framtiden.

Den kommunistiska mandatökningen
är direkt komprometterande för vårt
land.

Vad högerns röstökning beträffar lär
ingen kunna påstå, att denna tillkommit
genom några överdrivna löften under
valrörelsen. Vi har sökt att utan
särskild utsmyckning lägga fram våra
ståndpunkter för väljarna och låta dem
själva ta ställning till frågorna och detta
har gällt både när de varit angenäma
och när de varit mindre angenäma.
Vi tänker också efter valet vidhålla
denna linje såväl i skattefrågan som
då det gäller andra omdiskuterade samhällsspörsmål.

Det är självklart, efter allt vad som
sagts och skrivits om valsystemet under
de senaste åren, att utslaget den
19 september har kommit att tilldra sig
ett stort intresse från proportionalistisk
synpunkt.

Otvivelaktigt har 1,4-metoden gjort
mandattilldelningen något jämnare och
mera rättvis än fallet var vid landstingsvalen
1950. Men den nya metoden
har inte visat sig mäktig att åstadkomma
en acceptabel »proportionell rättvisa».
Jag vill hänvisa till hur skiljaktiga
kostnaderna för mandaten varit för
de olika partierna i t. ex. Västernorrlands
län. Där stod följande antal väljare
bakom varje mandat: Högern fick
13 679 röster och 4 mandat, bondeförbundet
18 288 röster ocli 10 mandat,
folkpartiet 26 380 röster och 13 mandat,
socialdemokraterna 82 919 röster
och 42 mandat, kommunisterna 10 601
röster och 2 mandat. Varje mandat kostade
högern 3 420 röster, bondeförbundet
1 828 röster, folkpartiet 2 029 röster,
socialdemokraterna 1 974 röster
och kommunisterna 5 300 röster.

Vid remiss av propositionen nr 219.

Ser man på hela riket, frågar man
sig, om det är en händelse som ser ut
som en tanke, att just de bägge regeringspartierna
gynnats av det nya systemet,
medan oppositionspartierna
och särskilt högern blivit underrepresenterade.
Bägge regeringspartierna
blir även i fortsättningen avsevärt
överrepresenterade i första kammaren.
Särskilt anmärkningsvärt är det, att socialdemokraterna
med klar marginal
behärskar första kammarens majoritet
nu och för överskådlig tid, trots att
partiet vid de tre val, som inverkar på
första kammarens nuvarande sammansättning,
nämligen 1946, 1950 och 1954
års, aldrig kommit upp till 50 procents
andel av väljarkåren utan hållit sig
vid genomsnittligt 47 procent.

Det förefaller som om ett avsevärt
fel hos den nya valmetoden är, att den
lämnar alltför stort spelrum åt slumpen.
I två landstingsområden har det
blivit fel majoriteter valda. I Kalmar
läns norra landsting har socialdemokraterna
fått en majoritet med tre rösters
marginal, trots att de borgerligas
totalsiffror överstiger hälften av de avgivna
rösterna. I Blekinge län återigen
har de borgerliga fått majoritet trots
att socialdemokraternas röstetal är större
än dessas. Möjligen kan dessa felutslag
förklaras av den omständigheten,
att valkretsarnas antal i dessa två områden
är litet, tre respektive fyra, varigenom
slumputslag underlättas. Men
nu när valstrid efter valstrid gällt majoriteten,
en majoritet som i regel är
ytterst knapp, måste det ligga i allas
intresse att få till stånd en valmetod
som såvitt möjligt förebygger uppkomsten
av dylika missvisningar tvärtemot
folkviljan. Troligen var den dTIondtska
metoden med tekniska karteller en
starkare garanti häremot än 1,4-metoden.
Den bästa och tillförlitligaste garantien
erbjuder emellertid uppenbarligen
systemet med tilläggsmandat, eventuellt
kompletterat med spärr emot
uppkomsten av småpartier. Vad som

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

inträffat vid senaste valet, icke minst
i det nu angivna hänseendet, borde enligt
mitt sätt att se vara en anledning
för regeringspartierna att än en gång,
objektivt och fördomsfritt, pröva frågan
om införande i någon form av tillläggsmandat,
när vi går att göra ett
slut på det nuvarande valmetodsprovisoriet
och utfinna en slutgiltig lösning.

Efter det att bondeförbundet i årets
valrörelse förklarat, att det just är detta
parti som räddat den svenska kronan,
har diskussionen om riskerna för en
ny inflation blossat upp — kanske alltför
häftigt, skulle jag vilja säga. Både
större och mindre löntagarorganisationer
har signalerat kommande krav på
löneökningar i sådan omfattning att en
ny allmän lönelyftning ansetts ligga
inom räckhåll. På samma gång har
emellertid erfarna representanter för
såväl tjänstemanna- som arbetargrupper
uttryckt sin oro för en ny prisstegringsvåg
och dess följder just för löntagarna.

Själva den diskussion, som såväl i
pressen som i andra former kommit i
gång, har inte minskat riskerna för en
ny inflation. Människornas oro — den
må vara grundad eller ej — har lätt att
sprida sig. Sprider den sig hastigt får
vi ett slags psykos och framför ailt,
kompensationsmaskineriet börjar arbeta.
Vad det kan mala fram vet ingen.

Därför är det viktigt att inte förivra
sig men också att de ansvariga ger ett
fast intryck av beslutsamhet. Allmänna
förmaningar till arbetsmarknadens parter
och till andra tror jag inte mycket
på. Vad det gäller är att i handling
visa, att de politiskt ansvariga, såvitt
på dem ankommer, inte tänker medverka
till eller godtaga någon ny engångsanpassning
av det allmänna prisläget.

No har ju riksgälds- och bankofullmäktige,
säkert i god kontakt med regeringen,
tillgripit eu. inte alldeles väntad
åtgärd. De har gått ut med ett 4
procents statslån, d. v. s. höjt upplåningsräntan
med en halv procent. Att

denna åtgärd varit välbetänkt visar de
uppnådda resultaten. Det 4-procentiga
statslånet har mottagits mycket gynnsamt.
Placerare, som staten inte nått
kontakt med i sin upplåning på kanske
ett tiotal år, har visat ett aktivt intresse.
Vi har redan fått något av den tveksamhet
och försiktighet på kreditmarknaden
som behövs just nu för att bryta
udden av inflationsspekulationerna. Regeringspressens
fiåsande ansträngningar
dagarna efter det lånet blivit bekant
att på det mest konstlade sätt
söka urskulda partierna för vad som nu
skett är säkert överflödiga. Valet är ju
över!

Att staten finansierar sina utgifter
för, som det normalt heter, »anläggnings-
och byggnadsverksamhet» med
verkligt sparande, måste vara ett framsteg.
Varken riksbankspengar eller korta
affärsbankspengar är lämpliga för
sådana utgifter. Detta sätt att placera
statens lån binder pengar och kommer
kreditmarknad ep att hårdna. Man
åstadkommer alltså eu viss återhållsamhet,
och därmed cn av förutsättningarna
för en något kärvare linje, åtminstone
för en viss tid.

Skall man nå ett mera bestående resultat
ur penningvårdande synpunkt,
måste man emellertid också godtaga
eu aktiv penningpolitik med en över
hela fältet rörlig ränta. Man måste ta
konsekvenserna av den nu avbrutna
låneoperationen och inte bara nöja sig
med att staten fått sina pengar.

Det verkligt allvarliga skulle vara,
om vårt land pressades upp i ett kostnadsläge,
som försvårade våra möjligheter
att hävda oss på exportmarknaden.
Detta har inte minst finansminister
Sköld understrukit i ett tal häromdagen
— om jag inte missförstått referatet
av detsamma. I dagens Organisationssverige,
där alla grupper jämför
sig med varandra och envar är rädd
för att komma i sämre läge än någon
annan, där räcker inte som spärr mot
en inflationsrisk förre finansminister

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

Wigforss’ ofta upprepade uttalande:
»Allteftersom de många får ökat inflytande,
får man förutsätta att ingen
ställer krav, som är oförenliga med
samhällets intressen.» Jag har eu livlig
känsla av att den nuvarande finansministern
tror, att det behövs något mera
än att bara lita till den goda viljan. Jag
skall inte förneka att denna goda vilja
finns, men jag tror att den behöver stagas
upp och att den behöver stöd även
på annat sätt. Det är eu av den ekonomiska
politikens uppgifter och ingalunda
den oviktigaste. Det är fråga om
på vad sätt detta kommer att ske.

Att exporten vinner nya marknader
och behåller gamla och att produktionen
ökar, är sannerligen inte något
ensidigt företagarintresse. Det är i
minst samma grad ett intresse för löntagarna
och för oss alla andra. Det är
sysselsättningen och avpassningen av
vårt arbete det gäller. Denbeskärning avbolagens
och de ekonomiska föreningarnas
rätt till fri avskrivning, som företagsbeskattningskommittén
ifrågasätter,
kan komma att ytterst ogynnsamt
påverka många företags möjligheter till
konsolidering, till utvidgningar och rationaliseringar.
Den minskar möjligheterna
att ge de anställda sysselsättning
vid kastningar i försäljningen, och den
kan under vissa förhållanden allvarligt
försämra konkurrensläget. Jag vill därför
framhålla, att det finns all anledning
för regering och riksdag att gå
fram med lampor på detta område.

Jordbrukarna i vissa delar av landet
har haft det besvärligt i år på grund
av ogynnsamt skördeväder. Sockerbetsodlarna
har det fortfarande besvärligt
med allt regnet. Vissa hjälpåtgärder för
särskilt illa utsatta områden har därför
ställts i utsikt. Det finns starka skäl för
att någonting blir gjort därvidlag, att
man ger hjälp till självhjälp.

Även den del av befolkningen i detta
land, som inte lever av jordbruket, har
av allt att döma större förståelse för
vad som rör sig på jordbrukets om -

Vid remiss av propositionen nr 219.

råde än vad kanske många har trott.
Också i storstäderna inser man värdet
för oss alla av en tillräcklig inhemsk
livsmedelsproduktion. På annat sätt
kan man väl knappast förklara den lielt
uteblivna framgången av en sådan tidningspropaganda
som den Dagens Nyheter,
Expressen och kanske även några
andra tidningar före valet bedrev
mot jordbrukarna och jordbruket. Livsmedelskonsumenterna
begrep för mycket
för att låta sig utnyttjas i en enkelriktad
propaganda. Jag betraktar detta
som ett hälsotecken, och jag tror det
är någonting som bör mana till eftertanke
även i klarakvarteren.

Det som förvånar mig är emellertid
att nu efter valet få läsa i en del bondeförbundstidningar
— och jag tror
inte jag har läst fel — att man där
försöker framställa högerns valframgång
såsom varande till direkt skada
för landsbygdens och jordbrukets folk.
Om den saken skulle jag vilja resonera
litet med statsrådet Hedlund. Högerpartiet
gick i många delar av vårt
land framåt både på landsbygden och
i städerna, och de största framgångarna
noterades t. o. m. i städer och
tätorter. I Stockholm ökade sålunda
högerpartiet, i direkt kamp med Dagens
Nyheter, med icke mindre än
18 000 röster. Dessa framgångar vanns
sedan och som vi tror därför att partiet
givit klart besked både i städerna och
på landsbygden om att högerpartiet
tog sin del av ansvaret för den prisuppgörelse
för jordbrukets del, som
träffats vid förhandlingar med näringens
fackliga och ekonomiska organisationer
och därefter godkänts i riksdagen.
Högerpartiet tvekade inte att
tala rent ut.

Är det då till nytta eller till skada
för jordbruket och för landsbygden att
praktiskt taget 600 000 väljare ger högerpartiet
sitt förtroende?

Statsrådet Hedlund uttalade visserligen
före valet i en intervju til! Dagens
Nyheters Bang, att han väl under vissa

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

förutsättningar kunde tänka sig ett
närmare samarbete med folkpartiet
men aldrig med högern. Detta yttrande
uppfattade jag visserligen, när jag såg
det återgivet den gången, närmast som
en överdriven artighet till Dagens Nyheters
charmerande och livfulla medarbetare.
Men kanske innebar det något
långt mera. Kanske menade herr
Hedlund allvar. Kanske är han mera
intresserad av den syndare, som sig
omvänder och bättrar, än av ett parti,
som för en konsekvent utjämningspolitik
mellan stad och land och som nått
resultat i dessa sina strävanden. Jag
vet ingenting därom, men jag tror mig
veta, att ansvariga kretsar inom jordbrukets
organisationer har dragit helt
andra slutledningar av årets valresultat
än vad vissa tidningar på det hållet
har gjort.

Herr talman! Vad jag här hittills
sysslat med kanske betraktas som mer
eller mindre partipolitiskt anlupet. Det
må kanske tillåtas mig att därutöver
säga några ord om problem som jag
anser inte bör vara partiskiljande.

Till de verkligt stora tingen, som
avtecknar sig framöver, hör överbefälhavarens
nu varslade riktlinjer för försvarets
framtida utformning. Jag hyser
intet misstroende mot försvarsministern
och hans vilja att positivt pröva
och bearbeta ÖB:s utredningar —
jag skulle snarast vilja säga tvärtom.
Det skulle emellertid vara av värde för
riksdagen och kanske till ledning för
den allmänna diskussionen, om statsrådet
kunde upplysa om hur han tänker
sig den närmaste handläggningen
av dessa frågor. Att försvarsministern
och regeringen ämnar bereda dessa
spörsmål i nära kontakt med riksdagsopinionen
kan man utgå ifrån.

Framför allt två ting anser jag då
vara av intresse, nämligen formerna
för denna kontakt och den tidtabell
regeringen tänkt sig. Kommer särskilda
utredningsmän att tillkallas eller överläggningar
ordnas på annat sätt? Får

riksdagen redan till nästa års vårsession
några förslag i anledning av riktlinjerna
eller först senare? Jag kanske
först och främst ställer denna fråga av
den anledningen att jag sett, både i
pressen och på annat håll, det ryktas
om en ny stor parlamentarisk utredning.
Vi på vårt håll står frågande inför
en sådan åtgärd. Den är tidsödande
och tungrodd och bör nog inte tillgripas
i första omgången. Jag vet att jag
inte kan begära några besked i själva
sakfrågan redan nu, men jag skulle
sätta stort värde på att få svar i övrigt,
i den mån det är möjligt att ge något.
Vi inom högerpartiet tillåter oss i övrigt
att redan nu uttala förhoppningen
om fortsatt samförstånd i försvarsfrågan
samtidigt som vi förklarar oss beredda
att göra vad som är möjligt för
att uppnå ett samförstånd.

Jag skulle till sist gärna vilja göra
en anknytning till det nordiska samarbetet.
Sista dagarna i denna månad
sammanträffar här i Sverige representanter
för Danmarks, Norges och Sveriges
regeringar till överläggningar angående
möjligheterna att förverkliga de
rekommendationer som Nordiska rådet
gav vid sitt sammanträde under
augusti i Oslo, och i början av nästa år
får vi glädjen att hälsa Nordiska rådet
som kära gäster här i vårt riksdagshus.
Vi som deltagit i det Nordiska rådets
arbete känner kanske i alldeles särskilt
hög grad angelägenheten av att
vad som där diskuterats också till någon
del blir omsatt i praktisk handling.
Att det förekommer skilda meningar
såväl mellan de olika nationernas deltagare
som mellan olika politiska grupper
från de enskilda länderna, tror jag
vi skall betrakta som både nödvändigt
och riktigt. Det viktigaste blir sedan
att sålla ut ett antal frågor, vilka har
tillräckligt bärande underlag i de tre
länderna, och att söka förverkliga dem.
Vi har ju beträffande pass- och arbetsmarknadsfrågor
nått verkligt snabba
resultat. Att nå sådana möter av na -

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

turliga skäl större svårigheter när vi
går in på det ekonomiska samarbetets
område; där möter vi säkerligen svårigheter.
Vi måste respektera de skiljaktiga
meningar som där kommer fram;
var och en har säkert skäl för sig. Dock
bör även i rent ekonomiska frågor,
om än till en början i begränsad omfattning,
lösningar kunna nås. Under
alla förhållanden bör vi i vårt land
medvetet och klart sträva efter sådana.

Får jag utöver det sagda göra en
liten kommentar till riksdagens eget
arbete under höstsessionen? Höstsessionerna
är inte särskilt lyckade, och
allt tyder på att årets höstriksdag blir
många av sina föregångare lik. Arbetsmaterialet
är ofullständigt och arbetsfördelningen
ojämn. Vissa utskott är
väl sysselsatta, andra får mycket litet
att göra. Det går inte att hålla strängt
upptagna människor samlade, om de
inte känner sig ha en verklig uppgift
att fylla. Som det nu är förvandlas
många av oss till ständiga resenärer,
som infinner sig här någon dag i veckan.
Det går knappast för en partigrupp
att hålla normala sammanträden
under hösten, och kontakten inom riksdagen
blir ofullständig. Skälet för att
vi inte skall kunna undvara höstriksdagar
är väl att riksdagens arbetsuppgifter
avsevärt ökas och inte kan medhinnas,
om riksdagen skall vara avslutad
den 1 juni. Det ligger mycket

1 detta, det skall inte förnekas, men nog
borde man försöka finna någon bättre
organisation av arbetet än den som nu
råder. Olika förslag har nämnts. .lag
vet, att konstitutionsutskottet för närvarande
är i fullt arbete med frågan om
riksdagens arbetsformer, och jag skall
inte fresta kammaren med att i dag
ta upp någon sakdebatt härom. Jag
vill endast till konstitutionsutskottet
framföra — och jag vet att denna min
uppfattning delas av många andra —
en bestämd vädjan att ägna spörsmålet
om höstriksdagarna en alldeles särskild
uppmärksamhet.

2 — Andra kammarens protokoll 195b.

Vid remiss av propositionen nr 219.

Regeringen visade under vårriksdagen
en beaktansvärd förbättring när
det gällde att lämna propositioner tidigare
till riksdagen; man hade ett
intryck av att regeringen gjorde allt
som på den punkten stod i dess förmåga.
Nu blir det fråga om vad riksdagen
själv kan åstadkomma för att
effektivisera sitt arbete.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Detta är ju inte en remissdebatt
i vanlig mening. Det finns
ingen anledning för oss att nu vid höstriksdagens
början eftersträva en direkt
parallell till remissdebatten i januari,
som ju har statsverkspropositionen med
alla dess utgifts- och skatteförslag till
utgångspunkt. Men en allmän, inledande
debatt kring några aktuella frågeställningar
får väl anses naturlig. Jag
skall tillåta mig att börja med några
korta reflexioner kring det nyligen timade
valet.

Detta bragte ingen förändring i den
politiska situationen. Regeringens underlag
är något svagare än vid dess
tillkomst men något starkare än efter
1952 års val. I detta läge insisterar man
på socialdemokratiskt håll, när man
talar om valutgången, på att jämföra
uteslutande med det senaste valet,
d. v. s. 1952. Jag har därför roat mig
med att slå upp regeringens huvudorgan
för dagen efter valet för två år
sedan för att se, vilka jämförelser man
då gjorde. Då hade nämligen socialdemokratien
gått tillbaka 21/2 procent
från 1950, medan folkpartiet den gången
ökat med 2,s procent.

Men, märkvärdigt nog, den gången
var det inte tal om att jämföra med
vad som skett för två år sedan. Ingen
rubrik om socialdemokratiskt nederlag
och folkpartiseger. Statsministern talade
om stabiliteten i det socialdemokratiska
väljarunderlaget. Man sökte tröst
i att socialdemokraterna fått ungefär
samma procenttal som vid valet fyra
år tidigare. Men i år, när socialdemo -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

lcraterna gått tillbaka sedan valet för
fyra år sedan, gör man alla jämförelser
med 1952. Jag lämnar den sortens
valkommentarer åt deras öde.

För folkpartiets del ligger det så till
att resultatet visserligen var lika bra
som det bästa landstings- och kommunalval
folkpartiet har gjort sedan sitt
bildande, men att vi på grund av 1952
års ännu bättre siffror inte vill dölja,
att vi hade hoppats på ett mer tillfredsställande
resultat än det vi uppnådde.
Jag tänker för övrigt, herr talman,
inte här diskutera valkampanjen,
ehuru jag gärna skall göra det om regeringspartierna
så önskar.

En sak har valkampanjen emellertid
bekräftat, och det är att socialdemokratien
här i landet ser i folkpartiet
den farligaste konkurrenten. Kan bara
högern vinna på folkpartiets bekostnad,
så betyder det en förstärkning av
socialdemokratiens position. Jag tror
att en övergång från folkpartiet till högern
skedde i viss mån på grund av
diskussionen kring sjukförsäkringsreformen.
Det var ingen överraskning för
oss i folkpartiet att det gick på det
sättet. Redan vid beslutets fattande uttalade
jag för min del den uppfattningen,
men vi ansåg och anser att
sjukförsäkringsreformen är en så viktig
reform, att man inte kan ta hänsyn
av denna art utan måste stödja sådana
reformer, som man menar vara till
uppenbart gagn för land och folk.

Det är, som herr förste vice talmannen
Skoglund nyss sade, oundvikligt
att den provisoriska valmetoden blir
föremål för debatt. Fyller denna metod
de krav som rätteligen kan ställas
på densamma? Mitt svar är liksom hans
nekande. Valutgången avviker sålunda
så mycket från rättvisa, att metoden
inte kan anses tillfredsställande. När
detta påpekas av oppositionen efter valet,
svarar den socialdemokratiska pressen
att nu kritiserar man inom oppositionen
sådant som man i våras accepterade.
Tillåt mig säga att sådana ut -

talanden göres mot bättre vetande. När
vi i folkpartiet i vintras accepterade
en kompromiss, skedde detta för att
undgå ännu större orättvisor, särskilt
vad det största partiets överrepresentation
beträffar. Vi sade redan då
ifrån, att vi inte var nöjda med den
provisoriska metoden men att den var
bättre än en ännu mera orättvis metod.
Men ändå låtsar den socialdemokratiska
pressen som om vi hade anslutit
oss helt till denna provisoriska metod.

Tyvärr gjorde sig statsministern skyldig
till en liknande, jag måste säga demagogisk
framställning i sin skrift
»Människor i samverkan», som utkom
under 1954 års valrörelse. Han gjorde
där följande uttalande: »Folkpartiet har
i år accepterat den valordning som
man 1952 inte drog sig för att beteckna
såsom fiffel och fusk med valsystemet.
» Här finns inte ett ord om de två
väsentliga medgivanden som regeringspartierna
gjorde i den av de demokratiska
partierna antagna kompromissen,
nämligen att valordningen inte blev
definitiv utan fortfarande är ett provisorium.
Varför insisterade vi på att
den skulle vara ett provisorium, om
inte därför att vi inte var nöjda med
metoden?

Vi uppnådde även att det minsta antalet
mandat i landstingsvalkretsarna
ökades till sju, med rätt snäva undantagsbestämmelser.
Inte heller om detta
säger statsministern ett ord utan låtsar,
att vi har accepterat det hela utan
vidare.

Under remissdebatten i våras gjorde
herr Erlander följande uttalande om
den träffade uppgörelsen: »Det är möjligt
man skall ha ett visst mått av vantrivsel
för att trivas, och jag skall så
långt det är möjligt sprida vantrivsel
inför valreformen i mitt parti, om herr
Ohlin lovar att göra detsamma i sitt
parti. Då kan inte den ena parten
känna sig såsom den som tagit hem
allting, medan den andra parten står
såsom slagen.»

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

Detta löfte att tala om, att uppgörelsen
var en kompromiss, som ingen
var tillfredsställd med, uppfyllde sannerligen
inte statsministern utan gav
ett helt annat intryck. Inför sådana
försök att oriktigt ange vår ståndpunkt
vill jag slå fast, att vi nu som då fastbåller
vid riktpunkten, att man bör
eftersträva en rättvis valordning. Vi
har i främsta rummet anvisat metoden
med tilläggsmandat till prövning.

När vi nu talar om en orättvis valordning,
säger särskilt statsministern:
Men se på Frankrike och tänk på
faran av att vi skulle kunna få en
mängd småpartier utan fast organisation.
Jag måste då framhålla, herr talman,
att i Frankrike har man ju inte
alls någon metod som åstadkommer en
rättvis valordning. Jag är övertygad
om att man skulle få färre, fastare organiserade
partier i Frankrike, om man
använde en sådan metod som vi i främsta
rummet har rekommenderat till
prövning här. Det franska exemplet
kan alltså sannerligen inte anföras som
någon motivering för att man inte
skulle eftersträva en rättvis mandatfördelning,
långt mera rättvis än den
som man har i Frankrike.

Jag är inte någon anhängare av sådana
där jämförelser, men när man
på regeringssidan gör dem vill jag
säga: Jämför med Danmark. Där har
man bara ett enda parti, som inte
existerade före första världskriget, men
det partiet tycks snarast hålla på att
försvinna. Gör detta sannolikt, att en
rättvis mandatfördelning leder till uppkomsten
av en mängd småpartier? Man
kan säga, att Knud Kristensens misslyckande
med sin partibildning berodde
just på en sådan bestämmelse, som
även herr förste vice talmannen antydde
möjligen kan övervägas.

Nej, man har inte lyckats göra sannolikt
att en söndersplittring av partiväsendet
under sådana förhållanden
som råder i vårt land skulle bli resultatet
av en rättvis valordning. Jag

Vid remiss av propositionen nr 219.

undrar varpå denna ängslan beror, att
socialdemokratien skulle splittras i
många beståndsdelar, om det blev en
rättvis valordning. Ty det kan väl inte
vara folkpartiet som ni är så intresserade
av att vidmakthålla? I så fall
vill jag säga, att den saken kan ni ju
lämna åt oss andra.

Nu är det väl självklart att en definitiv
valordning inte kan komma till
stånd förrän den utredning har ägt rum
som författningskommittén, hoppas jag,
redan har påbörjat, men å andra sidan
är det inte önskvärt med ett långvarigt
provisorium. Därför vore det naturligtvis
mycket bra om författningskommittén
påskyndade behandlingen av
denna fråga, även om vissa saker i det
stora komplexet kanske bör behandlas
dessförinnan.

Jag tillåter mig i alla fall att redan
nu rikta en uppmaning till regeringen
och till regeringspartiernas representanter
i författningsutredningen: Sök inte
skapa en definitiv valordning under
strid! Höj i stället behandlingen av
denna sak över partitaktiska hänsyn
till förmån för en allmän demokratisk
samling, samling kring en ordning,
som främst eftersträvar rättvisa!

Sedan riksdagen senast sammanträdde
har händelser av världshistorisk betydelse
utspelats i Europa. En kraftig
förstärkning av Västeuropas försvar
kommer att bli följden av de beslut
som nyligen har fattats. Jag tror att
det betyder ökade utsikter till fred i
Europa, ja i hela världen, och minskade
risker för en rysk hegemoni i Europa
genom den påtryckning, som en
mycket överlägsen rysk militärmakt
skulle kunna utöva. Ur svensk synpunkt
måste denna utveckling hälsas
med stor tillfredsställelse. Demokratien
och friheten i världen är mindre otrygga
än de skulle ha varit utan dessa
överenskommelser.

De risker som en begränsad tysk
upprustning medför —• och de bör naturligtvis
inte bagatelliseras — tror jag

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

är väsentligt mindre än de risker som
skulle följa med ett militärt svaghetstillstånd
i Västeuropa. Man har sannerligen
anledning att vara tacksam
för att det i England och Tyskland
inte är de socialdemokratiska partierna
som sitter vid makten, ty då skulle
denna förstärkning av demokratien
i världen med all säkerhet inte ha
kommit till stånd. Vi känner alla hur
det är med ståndpunkterna inom de
socialdemokratiska partierna i både
Tyskland och England, så jag behöver
inte närmare utveckla den saken här.
—• Vad som är av ett visst intresse
att veta är hur man på regeringssidan
ser på dessa spörsmål. Man kan inte
säga att händelserna inte angår oss
här i Sverige, ty det angår i hög grad
oss i Sverige vad som sker ute i Västeuropa.
Jag hoppas därför att vi, helst
redan i dag men, om det inte är möjligt,
i varje fall mycket snart skall få
någon belysning av hur man inom regeringen
ser på det utrikespolitiska
läget ute i Europa, ty det är klart att
kännedom härom har betydelse i
många avseenden.

Jag vill för min del konstatera att
denna utveckling enligt min mening
för Sveriges del inte motiverar någon
omläggning av vår utrikespolitik. Men
en sak är uppenbar: förståelse i väster
för vår hållning, och därmed möjligheten
att inköpa alla de viktigaste
moderna vapnen, blir för varje år av
alltmer avgörande betydelse.

Vi väntar nu på överbefälhavarens
utredning rörande avvägningen försvarsgrenarna
emellan, en allmän försvarsplan
som säges skola vara färdig
om några dagar. Jag måste beklaga att
vi inte hade den tillgänglig före denna
debatt. Den har varit föremål för spekulationer
i pressen, vilket är naturligt.
Bland de av försvarsfrågan intresserade
var väl det allmänna intrycket
i våras att överbefälhavarens utredning
skulle belysa olika avvägningsalternativ,
olika alternativ vad den totala kost -

nadsramen beträffar. Om man tar till
den totala kostnadsramen alltför hög
och har endast en sådan ram, bortfaller
ju egentligen hela avvägningsproblemet.
Ett sådant förfarande vore
till föga hjälp för regering och riksdag
när avgörande skall träffas. Jag tilllåter
mig därför fråga försvarsministern
: Kan herr statsrådet ge kammaren
en förvissning om att överbefälhavarens
utredning, som har tillkommit
efter direktiv från försvarsministern,
kommer att belysa avvägningsfrågan
med utgångspunkt från flera
olika kostnadsramar för försvarets totala
budget? Det vore ju att vandra i
nuvarande finansminister Skölds fotspår,
och jag vill säga att det finns
tillfällen då detta är att rekommendera.
Den dåvarande försvarsministern rörde
sig ju under kriget med olika alternativ.

Det har blivit en viss oro i fråga om
riskerna för en inflation här i landet,
inte på grund av förväntningar om inflation
i utlandet utan därför att helt
inhemska faktorer skulle framkalla en
allmän prisstegring. Vi vet att när det
är inflation i utlandet tycks regeringen
finna det naturligt, att denna blir starkare
i Sverige än på de flesta andra håll
i Västeuropa. Nu gäller det emellertid
inte den saken utan frågan om vi skall
ha en inflation bara i Sverige, som inte
drivits fram av prisstegringar i utlandet,
en svensk privatinflation, som den
har kallats.

Jag vill upprepa vad jag tidigare sagt
offentligt, nämligen att det är givet att
en sådan utveckling skulle vara ett inkompetensbevis
för de styrande. Blotta
ängslan för en sådan inflation vittnar
ju om misstro mot regeringen, vilket väl
är synd så snart efter valet. Det måste
vara en uppgift för samhället att slå vakt
om penningvärdet, och att penningpolitiken
är en viktig del av de åtgärder
som måste vidtagas är självklart. Jag
hälsar med tillfredsställelse att regeringen
har övergett sin negativa hållning i

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

fråga om räntepolitiken såsom led i en
inflationsbekämpande politik. I flera
år, ja, t. o. m. under valkampanjen har
socialdemokratiska talare och skribenter
utmålat vilka olyckor som skulle
inträffa, om man här övergick till en
rörlig räntepolitik, i några fall om man
höjde räntan från förut existerande
nivå. Följden skulle bli arbetslöshet,
höjda hyror, ökade inkomster för kapitalisterna
och andra hemska ting. Man
har ömsom sagt, att räntepolitiken är
ineffektiv, och ömsom att man, om den
skall bli effektiv, måste tillgripa så kraftiga
åtgärder att dessa förfärliga olyckor
uppkommer. Jag vill framhålla att bondeförbundets
talare inte har varit bättre.

Varken statsministern eller finansministern
eller inrikesministern lade saken
till rätta under valkampanjen.
Tvärtom gav statsministern, bl. a. i sitt
häftiga angrepp på doktor Per Jacobsson,
det intrycket, att också han var
emot en sådan rörlig räntepolitik, även
om det i hans uttalanden i allmänhet
finns en och annan brasklapp. Det allmänna
intrycket kan man emellertid
inte ta fel på. Jag tycker nästan synd
om alla som nu plötsligt har fått acceptera
den räntepolitik som de för inte
länge sedan så bestämt fördömde, och
man förstår den förvirring som spridde
sig i den socialdemokratiska pressen när
räntehöjningen annonserades.

Att säga en sak före valet och sedan
handla tvärtom efter valet är naturligtvis
klandervärt. Partier som uppför sig
så får finna sig i att dubbelspelet påtalas,
särskilt när man mot dem, som tidigare
har förordat den rörliga räntans politik,
har riktat allehanda beskyllningar
t. ex. för bristande intresse av att full
sysselsättning upprätthålls. Sådana lappkast
undergräver förtroendet för demokratien.

Låt mig emellertid precisera att den
rörliga räntans politik inte betyder högräntepolitik,
såsom jag flera gånger
framhållit i denna kammare. Men det är
väsentligt att det råder ovisshet om hu -

Vid remiss av propositionen nr 219.

rudan ränteutvecklingen blir, att man
kommer bort från den fastlåsta räntan.

Jag har aldrig trott att räntepolitiken
allena kan klara stabiliseringen av penningvärdet,
inte ens under för oss gynnsamma
förutsättningar i utlandet. Räntepolitikens
betydelse ligger för övrigt
inte främst däri, att själva krediten blir
fördyrad, utan däri att man kan åstadkomma
en naturlig kreditknapphet, vilken
begränsar investeringarna.

En annan viktig fråga gäller de offentliga
investeringarnas omfattning.
Enligt min mening bör det inte bli tal
om att minska bostadsbyggandet genom
några statliga åtgärder — det vill jag
redan nu göra klart. När investeringsbehoven
hårt trängs med varandra, ser
man hur oerhört betydelsefullt det är
att få fram ett ökat sparande här i landet.
Ingen kan väl bestrida att om regeringen
från 1946, innan den första efterkrigsinflationen
började, konsekvent
hade inriktat sig på att försvara penningvärdet
och begränsa prisstegringarna,
skulle sparviljan ha varit starkare
än den är i dag, sparandet skulle ha
varit större och möjligheterna att tillgodose
de trängande investeringsbehoven
bättre. Det är kanske den allvarligaste
bristen i regeringens ekonomiska
politik efter kriget, att man inte fäste
tillräcklig vikt vid penningvärdets bevarande
och en ökning av sparandet,
men det är aldrig för sent att börja. Det
förutsätter emellertid att både penningpolitiken
och skattepolitiken tar bestämt
sikte på dessa ting.

Jag vill emellertid tillägga att jag
tillhör dom som menar, att penningvärdets
försvar förutsätter förståelse från
arbetsmarknadens parter. Herr Sköld
har nyligen uttalat: »I en demokratisk
ekonomi med full sysselsättning, fri
arbetsmarknad och fri företagsamhet
har staten ej makt att helt hindra en
överansträngning av resurserna och ett
tryck på prisnivån, om löntagarna och
företagarna gemensamt pressar för hårt
uppåt. Löntagare och företagare kan

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

därför ej frånsäga sig sin del av ansvaret.
»

Detta uttalande har blivit i viss mån
kritiserat, men jag vill uttala att jag
tror det ligger någonting väsentligt och
riktigt i vad herr Sköld där framförde.
Det får naturligtvis inte tas som ursäkt
för en ansvarsflykt från regeringens
sida. Framför allt är det viktigt att en
alltför riklig penningtillgång och överfull
sysselsättning med inflationstryck
undvikes. När man, vilket särskilt sker
på högerhåll, gör gällande, att de från
arbetsmarknaden härstammande inflationsriskerna
skulle helt försvinna om
man bara skapade ett »hårdare ekonomiskt
klimat», vill jag emellertid tillägga,
att det i så fall förutsätter en inte
oväsentlig permanent arbetslöshet. Jag
anser att en sådan politik inte är önskvärd,
och jag tror heller inte att den är
möjlig att vidmakthålla i ett demokratiskt
land av vår typ. Naturligtvis kan
en tillfällig arbetslöshet komma utan
någons önskan, men det är en annan
sak.

Den trygghet för löntagarna att kunna
få arbete som den fulla sysselsättningen
innebär är en väsentlig vinning.
I Efterkrigstidens samhälle, som
folkpartiet utgav för tio år sedan, behandlade
vi dessa centrala reformkrav
och satte som det första att samhället
skulle eftersträva, att alla arbetsvilligas
rätt till arbete tillgodoses. Jag kan alltså
inte acceptera tanken, att inflationens
bekämpande bör ske genom en permanent
och väsentlig arbetslöshet. Jag tror
att alla är överens på den punkten. Men
jag hävdar att det är en missuppfattning
att tro det går att skapa ett hårdare
klimat som alltid och i tillräcklig
grad avlägsnar de från arbetsmarknaden
kommande inflationsriskerna utan
att man framkallar denna icke önskade
arbetslöshet.

Om vi är överens om målsättningen
med den fulla sysselsättningen, måste
vi därför också erkänna, att här finns
ett komplicerat problem, som även be -

rör parterna på arbetsmarknaden. Det
är då på regeringen det ankommer att
med hjälp av sina många experter utarbeta
och framlägga riktlinjer för en
politik som kan försvara penningvärdet
samtidigt som den vidmakthåller full
sysselsättning. När får vi av regeringen
detta besked, som från vår sida har
efterlysts, jag vill säga varje år ända
sedan 1946, d. v. s. från den tidpunkt då
problemet först började bli aktuellt? Om
regeringen år 1946 hade satt in sina
krafter på att lösa den uppgiften i stället
för att under de tolv månaderna 1946
till 1947 både statsministern och dåvarande
finansministern och andra använde
så stor del av sina krafter på den
strid, som man då upptog i skattefrågan,
där man hade bort göra en kompromiss,
hur mycket bättre skulle inte
läget ha varit i vårt land? Man borde
ha satt in sina krafter på att trygga
penningvärdet och begränsa prisstegringarna
i stället för att driva sina
ståndpunkter i skattefrågan så hårt som
man gjorde.

Jag vill i detta sammanhang passa på
att beröra en annan utredning som jag
flera gånger förordat men som regeringen
tyvärr inte intresserat sig för.
Jag tänker på behovet av aktuella offentliga
siffror som belyser inkomstförhållandena
för företagare i olika näringsgrenar.
Inkomstutvecklingen för
löntagare och jordbrukare kan följas
rätt bra även med avseende på vad som
skett det senaste året. Vad företagarna
i övrigt beträffar finns det däremot
inte något annat material än flera år
gamla siffror från skattestatistiken. Men
om staten och riksdagen alltså inte
känner till hurudan inkomstutvecklingen
är för olika näringsgrenar, om man
inte vet huruvida inkomsterna har gått
upp för företagarna inom en näringsgren
och ned för en annan, hur skall
man då kunna avgöra, om man handlar
rättvist, när det beträffande priser,
marginaler och en hel del annat sker
ingrepp från statens sida som påverkar

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

hela utvecklingen? Jag har sagt detta
många gånger tidigare, men av någon
anledning tycks regeringen finna det
bekvämare att inte skaffa fram ett material,
soin med aktuella offentliga
siffror belyser inkomstutvecklingen
för de olika näringsgrenarna.

Jag har med detta påpekande inte
tagit ställning till några konkreta och
aktuella frågor. Jag reser bara det principiella
spörsmålet, om samhället strävar
efter rättvisa i den ekonomiska politiken.
Det är därför jag efterlyser en
redovisning av inkomstförhållandena
för folkgrupper, beträffande vilkas inkomster
staten direkt eller indirekt ingriper
reglerande, i höjande eller sänkande
riktning.

Låt mig göra ett litet tillägg av aktuellt
slag. De skador, som regn och
översvämningar åstadkommit för jordbrukarna
i vissa trakter, är så allvarliga
att det inte förefaller rimligt och
rättvist att låta vederbörande själva
bära hela förlusten. Det är ytterst
angeläget med ett försäkrings- och utjämningssystem
som fördelar sådana
förluster på hela landets jordbruk.

I övrigt skall jag inte närmare ingå
på jordbrukspolitiken, i avvaktan på
att den Söderströmska utredningens resultat
äntligen skall, efter vad det säges,
föreligga inom ganska kort tid.

Till sist, herr talman, vill jag påtala
den brist på planmässighet och handlingskraft
som de styrande har visat
när det gäller den högre skolundervisningen
och utbildningen av en hel del
kvalificerad arbetskraft. Vi känner alla
till att folktandvården, som infördes
före kriget och alltså är ganska gammal
vid det här laget, på grund av den svåra
tandläkarbristen ännu inte kunnat
på långt när utbyggas på det sätt avsikten
varit. Vi vet också att massor av
skolbarn stängs ute från de högre skolorna,
fastän den ena improviserade
krisåtgärden efter den andra vidtages
för att tillfälligt täcka lärarbristen. Jag
kan nämna att antalet heltidstjänster

Vid remiss av propositionen nr 219.

för läroverkslärare, vilka besatts med
icke formellt behöriga personer, i fjol
var 747. Även när det gäller partiell
tjänstgöring hade ett ungefär lika stort
antal tjänster besatts med icke formellt
behöriga. Därtill kommer att antalet
övertimmar för kompetenta lärare, som
dessa åtagit sig på grund av lärarbristen,
var väsentligt större än normalt.

Bristen på läkare är väl känd. Jag
vill ta ett exempel. De vakanta tjänsterna
såsom läkare vid statens sinnessjukhus
utgjorde nu i höst ungefär en
tredjedel av hela antalet tjänster. De
flesta av dessa vakanser uppehölls av
utländska läkare eller medicine kandidater.
Talande är också siffrorna för
antalet invånare per läkare i olika länder.
I Schweiz fanns det år 1950 en läkare
på 700 invånare, i Danmark år
1949 en läkare på 1 000 invånare, i Norge
samma år en läkare på 1 000 invånare,
medan det i Sverige år 1950 fanns
en läkare på 1 400 invånare. Slutsatsen
måste bli, att man här har att räkna
med en allvarlig brist många år framåt,
detta trots att den medicinska utbildningen
i Göteborg har tillkommit,
som alla vet på initiativ från enskilt
håll i riksdagen, inte på initiativ av
regeringen. Det är klart, att den medicinska
utbildningen i Göteborg nu betyder
mycket. Jag måste säga, att man
vid studiet av sådana siffror får ett intryck
av att det brister i energi på regeringssidan
vid behandlingen av denna
fråga. De akademiska organisationerna
och studentorganisationerna har
länge och enträget begärt en statlig
prognosverksamhet, som skulle kunna
tjäna till vägledning. Den skulle ha talat
om hur situationen var och skulle
säkert lett till åtgärder tidigare än som
nu har skett. Den studentsociala utredningen
föreslog, att en sådan skulle inrättas,
men där har ännu ingenting
hänt. Därför är situationen fortfarande
svåröverskådlig. Säkert är emellertid,
att cn allvarlig brist kommer att råda
inom stora områden lång tid framåt,

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

samtidigt som intresserade och kvalificerade
ungdomar avvisas både från väsentlig
skolutbildning och från den
högre utbildningen därför att utbildningstillfällena
är otillräckliga. Herr
talman! Skall detta kallas för planmässighet?
Nej, det är snarare ineffektivitet
och bristande handlingskraft, som
rått ganska många år. Får jag säga ett
ord till herrarna på regeringsbänken i
fråga om detta sätt att sköta planeringen?
Felet med er planhushållare är
bl. a. att ni, som alla dessa exempel
visar, tydligen inte kan planhushålla,
inte ens på de områden, där alla vet,
att en samhällelig planering behövs,
främst på utbildningsväsendets område.
Likväl kräver den svenska socialdemokratien
en samhällelig detaljreglering
inom näringslivet i flera avseenden, där
för hela folket bättre resultat kan uppnås
genom planering utförd av skickliga
företagsledningar utan statlig centraldirigering.
Jag tillåter mig att rikta
en uppmaning till regeringen och dess
föredragande experter på dessa ting:
Bli vid er läst och lär er att hushålla
planmässigt, där ingen annan än samhällets
organ kan göra det! Vad ni i
dag har att framvisa på dessa områden
som resultat — det vill jag säga till
kammarens småleende ledamöter — av
denna otillräckliga planering och bristande
planmässighet, det är sannerligen
skrämmande. Den som inte tar allvarligt
på detta problem inom svenskt utbildningsväsende
och svensk sjukvård,
den tror jag kommer att framkalla
mycken förvåning bland alla de många
medborgare, som fått känna på vad
bristfälligheterna verkligen betyder.
Nej, när man ser sådana resultat som
nu av denna bristande planmässighet,
där ingen annan än samhällets organ
kan planera, då måste man säga, att
pretentionerna på en socialistisk dirigering
av näringslivet framstår som
mycket egendomliga, ja orimliga. Det
vore bättre, om de planerna därför
skrinlädes definitivt. Visa i stället, att

ni respekterar det svenska folkets berättigade
krav på sjukvård och undervisning
och andra i detta sammanhang
väsentliga ting, och se till, att
det blir gjort, som göras kan, för att
här gottgöra många års försummelser!

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin gjorde ett
uttalande, som jag inte utan vidare vill
låta stå oemotsagt. Om jag uppfattade
honom rätt ville han låta påskina, att
högern anser att det är arbetsmarknaden,
som ger upphovet till inflationen,
och att högern därför vill förorda en
arbetslöshetsskapande politik. Jag vill
bestämt protestera däremot. Vi har från
vårt håll i olika sammanhang velat
framhålla, att statsmakterna inte skall
medverka till utan söka hindra en ekonomisk
politik, som driver fram en
överfull sysselsättning och åstadkommer
överrörlighet på arbetsmarknaden
och den vägen pressar fram arbetslöner,
som icke på något sätt står i ett
rätt förhållande till ett konstant prisläge,
utan leder till inflation; jag vill
bestämt framhålla, att den arbetslöshet,
som möjligtvis herr Ohlin syftar på, vill
vi inte vara med om.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag sade, herr förste
vice talman, var att dessa prisstegringsrisker,
som kan komma från arbetsmarknaden,
enligt min mening inte kan
avlägsnas endast genom att man skapar
ett hårdare ekonomiskt klimat, ty vill
man ta bort dem endast den vägen, då
måste man skapa väsentlig arbetslöshet.
Sedan sade jag, att jag är övertygad
om att vi alla, alltså även högern,
är överens om att vi inte vill ha denna
kraftiga arbetslöshet. Men det är då ett
misstag om man tror — och det är här
jag vill kritisera en från högerhåll framförd
ståndpunkt — att man utan väsent -

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

lig arbetslöshet kan skapa ett så hårt
ekonomiskt klimat, att det inte står kvar
vissa för arbetsmarknadens parter väsentliga
frågor när kampen mot inflationen
skall läggas till rätta. Därför drog
jag den konklusionen att eftersom vi
var överens om att vi inte ville ha någon
väsentlig arbetslöshet så måste vi
erkänna att det fortfarande finns ett
problem kvar som inte bara primärt
gäller staten utan också i viss mån gäller
arbetsmarknadens parter, låt vara
naturligtvis mera sekundärt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hade väl följt min
vana i andra kammaren och väntat till
en senare tidpunkt med att lägga mig i
remissdebatten om inte de två föregående
talarna haft vänligheten att direkt
eller indirekt rikta frågor till mig,
som jag tror att det är lika bra att jag
besvarar på ett tidigt stadium.

Jag vill börja med alt uttrycka min
glädje över den entusiasm för planhushållningens
idé som folkpartiledaren
nyss gav uttryck för från denna talarstol.
Börjar han resonera på det sätt
som han här gjorde när han sade att
planhushållningen är av stor betydelse
på de livsviktiga områdena, då är det
klart att det inte dröjer länge förrän
han kommer in på tankegångar som ligger
oss ganska nära!

Jag vill emellertid fästa herr Ohlins
uppmärksamhet på att när det gäller
läkartillgången och utbildningsfrågorna
på detta område så förhåller det sig inte
så som en åhörare möjligen skulle kunna
föreställa sig efter herr Ohlins anförande.
Samhället har ju inte stått
stilla. Från år 1910 och till nu har vi
ökat antalet inskrivna vid våra medicinska
högskolor från 185 till 304. Detta
är en mycket kraftig ökning. Under den
senaste 20-årsperioden har vi fördubblat
antalet läkare i vårt land. Detta har
inte skett utan kamp med sakkunska -

Vid remiss av propositionen nr 219.

pen. Då vi velat utvidga utbildningsverksamheten
har vi fått mycket kraftiga
varningar ifrån den medicinska
expertisen. Man har varnat statsmakterna
och sagt, att de var i färd med att
skapa en överproduktion på detta område.
Jag erinrar mig väl — det var under
de snabbt flyende månaderna då
jag hade tillfälle att resonera om dessa
ting i ecklesiastikdepartementet — hur
man betraktade min bestämda vilja att
skapa en tandläkarhögskola i Malmö
såsom någonting mycket riskabelt, och
hur man ansträngde sig för att hitta
lösningar som jag tillät mig betrakta
som palliativ och som ting som försvårade
en ordentlig lösning av problemet.
Det är riktigt att vi hade en bristsituation,
och det var säkert ingen av kammarens
ledamöter som drog på munnen
åt att erinra sig det. Det var herr Ohlins
försök att politiskt utnyttja denna
bristsituation som vi tillät oss att le ett
igenkännande småleende åt! Att situationen
är allvarsam har vi dock inte
ett ögonblick förnekat.

Vad har hänt på detta område? Den
snabba ökningen av välståndet i vårt
land har även i detta fall sprängt gränserna
och lämnat framför allt den medicinska
expertisens beräkningar långt
bakom sig. Även vi räknade fel på
snabbheten i expansionstakten. Detta
skall kanske också tilläggas när anklagelserna
riktas mot oss.

Jag kan gärna hålla med herr Ohlin
när han började med att påpeka, att
det kanske är någonting konstlat i debatten
så här på hösten strax före den
stora remissdebatten, då man kan få
diskutera hela vårt lands politiska och
ekonomiska situation mot bakgrunden av
de förslag som bebådas eller läggs fram
i trontal och statsverksproposition. Det
skadar kanske ändå inte att vi efter valrörelsen
och efter valet får ett tillfälle
till ett allmänt meningsutbyte. Både herr
Skoglund och herr Ohlin lade upp sina
anföranden på det sättet, och jag tror
att det visar att det ändå finns ett visst

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

behov av att få tillfälle att resonera om
detta även nu.

Herr Skoglund var nog älskvärd att
framhålla, att socialdemokratien inte
hade gjort något dåligt val. Han hade
önskat, sade han, att vi skulle ramla
på ett stimulerande nederlag. Vore jag
elak — det är jag aldrig när jag talar
med herr Skoglund — så skulle jag
möjligen kunna säga att högern i rikt
mått har vederfarits denna stimulans
under tidigare år. Låt mig i stället kvittera
herr Skoglunds artighet med att
säga, att vare sig högern går ut ur en
valrörelse som förlorare eller — såsom
nu — som vinnare, så måste även vi
motståndare medge att den gör det med
gott humör och att högern är både god
vinnare och god förlorare. Det är kanske
inte en dålig egenskap för ett politiskt
parti.

Naturligtvis fäster vi liksom herr
Skoglund stora förhoppningar vid planerna
på ett närmare ekonomiskt samarbete
mellan Nordens folk. Jag har en
känsla av att det nu snart är på tiden
att övergå från ord till handling. Å andra
sidan måste vi ju, som herr Skoglund
vet lika bra som jag, om man skall
fota ett sådant samarbete på en hållbar
grund, också beakta de svårigheter som
finns, särskilt för Norge, och gå fram
på ett sådant sätt att man undan för
undan visar att det nordiska samarbetet
inte bara är uttryck för en naturlig
samhörighetskänsla mellan Nordens folk
utan också leder till materiella framsteg.
Jag tror inte att det finns några
meningsskiljaktigheter mellan herr
Skoglund och mig på den punkten.
Men jag ville ha sagt till dem som kanske
otåligt väntar på mycket snabba
resultat, att framsteg förankrade hos
människors förtroende genom de resultat
man vinner är säkrare än förhastade
åtgärder.

Herr Ohlin ville ha ett besked om
hur regeringen såg på den senaste månadens
världspolitiska händelser. Vad
som har hänt har icke kommit oss att

föreslå någon ändring vare sig i utrikespolitiken
eller i försvarspolitiken. En
regeringsdeklaration kan ju inte ha annan
uppgift än att tala om för Sveriges
folk om det som har inträffat medför
modifikationer i vår politik. Det kan
inte vara mycket mening i att vi kannstöper
över så ovissa ting som den europeiska
framtiden. Men då herr Ohlin
partitaktiskt försöker framställa saken
så som om ett socialdemokratiskt inslag
i Englands och Tysklands regeringar
skulle ha omöjliggjort vad han menar
vara betydelsefulla framsteg, låt mig
bara göra en reflexion. När nu Tyskland
på nytt får vapen i händerna, måste vi
hoppas att de demokratiska krafterna
i landet — och dit hör otvivelaktigt den
starka socialdemokratiska rörelsen —
kan engagera sig i vad som sker på ett
sådant sätt att upprustningen kontrolleras
av de demokratiska krafterna inom
Tyskland. All kontroll utifrån över ett
stort folk tror jag har långt mindre betydelse.

För att sedan återgå till vad som här
nämndes om valrörelsen förstår jag väl
att valet för folkpartiet mot bakgrunden
av de högt uppdrivna förväntningarna
blev minst sagt otillfredsställande.
När partiet sedan 1952 förlorat omkring
100 U00 röster, försöker man naturligtvis
finna en förklaring. Men något mera
halsbrytande i förklaringsväg kan man
knappast få höra än den förklaring herr
Ohlin i dag presterade, nämligen att det
var folkpartiets engagemang för sjukförsäkringen
som föranledde valnederlaget
och att folkpartiet alltså står som
martyr för det sociala framåtskridandet.
Det finns nog mycket närmare förklaringar,
herr Ohlin, och jag skall gärna
bidraga med en analys av förloppet så
som vi ser det. Men innan jag ger mig
in därpå vill jag i förbigående klargöra
en sak i fråga om penningpolitiken,
även om jag vet att de penningpolitiska
spörsmålen i denna debatt bör bli en
huvudfråga. Självfallet kommer också
den som i regeringen är ansvarig för

Onsdagen den 27 oktober 1954 till.

Nr 26.

vår ekonomiska politik att ta upp de intressanta
resonemang som herr Ohlin
lade fram i fråga om penningpolitiken.
Det är inte riktigt att vi, som herr
Ohlin säger, har gjort ett lappkast och
en frontförändring och att vi skuhe ha
skadat demokratien genom att säga en
sak före valet och en annan efter valet.
Vid två intressanta överläggningar inför
en betydande publik, i Vasaparken
och i Göteborg, hade herr Ohlin alla
möjligheter att få klarhet om vilken
uppfattning i räntefrågan jag hade. Sveriges
radiolyssnare kunde konstatera
att ingenting i radiodebatten antydde
att herr Ohlin var tveksam om var vi
stod i räntefrågan. Och var vi stod i
räntefrågan det har jag tillåtit mig att
exempelvis i ett anförande 1953 uttrycka
så här: »Vi delar riksbanksledningens
uppfattning att penningpolitiken
är ett användbart medel för att
åstadkomma ekonomisk balans, om den
användes tillsammans med andra åtgärder
av den typ som anlitades under
efterkrigstiden. Vi betraktar inte heller
ett visst räntetal som heligt utan kan
visst diskutera både böjningar och
sänkningar av räntan. För oss är räntepolitiken
liksom finanspolitiken ett
praktiskt spörsmål.» Detta uttalande
gjordes den 11 november 1953. I det tal,
som herr Ohlin sökte betäckning bakom,
var min huvudfråga följande: »Menar
herrar Ohlin och Hjalmarson, när de
rekommenderar ett ökat bostadsbyggande
i nuvarande situation, att man
genom att höja räntan kan pressa tillbaka
den privata industriens investeringar
i sådan utsträckning att det blir
möjligt att bygga mera bostäder?» Det
är det inlägg som jag gjorde under valrörelsen.
På den frågan fick jag inte
något svar, men det brukar ju vi partiledare
inte ge varandra, så det kanske
inte var så konstigt.

Herr Ohlin fäste sig också vid min
demagogiska framställning av valmetoden.
Ja, det är riktigt att det citat som
han anförde står i min skrift. Men i vi 1-

Vid remiss av propositionen nr 219.

ket sammanhang? Det står i ett resonemang
kring parlamentarismens principer,
där jag tar upp en diskussion om
Karl Staaffs synpunkter på majoritetsvalets
företräden framför proportionalismen
för att undvika en splittring av
de politiska partierna, som skulle försvaga
regeringsmakten. I det sammanhanget
fäste jag uppmärksamheten på
att 1952 års propaganda från folkpartiets
sida tyder på att man där inte har
någon som helst förståelse för det som
för Karl Staaff var någonting självklart.
Och så säger jag: »Visserligen har partiet
nu i år accepterat den valordning
som det förut betecknade som fiffel och
fusk. Men det får säkert inte tas som ett
bevis för att dagens folkparti insett vikten
av att skapa garantier för demokratiens
funktionsduglighet.» Jag tror att
var och en som läser detta i sitt sammanhang
får klart för sig att den socialdemokratiske
partiordföranden har tagit
upp ett för demokratien väsentligt
problem och belyser att folkpartiets tillfälliga
anslutning till det nya systemet
icke får tas som uttryck för en mera definitiv
sinnesändring. Jag tycker det
skulle vara ganska klart, om herr Ohlin
och hans medhjälpare kan hitta citatet.
Annars har jag det här och kan ställa
det till förfogande.

Beträffande valmetoden har jag precis
den uppfattning som jag haft hela
tiden. Det är mycket synd att inte herr
Ohlin hade tillfälle att höra vad en i det
politiska livet grånad statsman som
Ghurchill hade att säga om proportionalismen.
Han drog sig inte för att säga,
att det proportionella valsystemet splittrar
nationen inte bara därigenom att
det kommer att bli en uppdelning i småpartier
utan därigenom att varje småparti
ängsligt slår vakt om sitt klientel
så att man bygger murar mellan partierna
i stället för ett majoritetsvalsystem,
som enligt hans mening har den oerhörda
betydelsen att man liksom delar
upp nationen i stora partier, som alla
tävlar om ungefärligen samma margi -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

nalväljare och som därför tvingar de
mot varandra konkurrerande partierna
att i huvudfrågorna inta positioner, som
närmar partierna till varandra. Jag bara
refererar. Churchill har också en viss
politisk erfarenhet, herr Ohlin.

Jag tillåter mig därför att säga: Jag
vill inte acceptera majoritetsvalsystemet
som lösningen, men jag tror att det är
klokt att låta författningsutredningen ta
upp ett förutsättningslöst resonemang
där även frågan om majoritetsvalet kommer
i blickpunkten. Sedan får vi diskutera
dessa ting, och vi får säkert tillfälle
att diskutera dem många gånger innan
vi behöver göra ett definitivt ställningstagande.

Om jag sedan får säga ett ord om valpropagandan
och valutgången, så kan
man väl inte bestrida att valet var ett
förtroendeval för den politik som föres.
Det gjordes inte heller gällande något
annat vare sig av lierr Skoglund eller
herr Ohlin. Men när herr Ohlin och
lians press nu försöker finna motiveringarna
till att det inte blev något förtroendeval
för folkpartiet, så tycks man
tro att propagandan spelar en så oerhört
stor roll. Det är klart att propagandan
spelar en viss roll, men man skall
nog inte överdriva den. Jag ser i dagens
tidningar, att folkpartiets ledare i
Göteborg säger att de förlorade 5 000
röster där, och det anser somliga bero
på att det var en alldeles för stillsam
och saklig propaganda som folkpartiet
förde. Jag vet ju inte om detta är riktigt-
jag följde inte Göteborg så noga.
Men jag hade tillfälle att följa valrörelsen
i Stockholm, och här kan man ju
inte säga att folkpartiets propaganda
var vare sig stillsam eller saklig, och
här förlorade folkpartiet 20 000 röster.
Man kanske skulle ta och fundera på
hur det kan komma sig att man förlorade
oavsett hur propagandan var utformad.

Uppriktigt sagt, ärade kammarledamöter,
tror jag att väljarna genom sin
valhandling vill tala om vad de tycker

om partiernas politik och inte vad de
tycker om partiernas propagandametoder
eller reklamteknik. När man analyserar
valresultatet tror jag man därför
gör klokt i att ställa sig frågan, om det
inte hade varit riktigare från borgerlighetens
sida att försöka ställa upp ett alternativ
till regeringens politik och erbjuda
det till väljarna. Var det inte ett
misstag att man ryckte på axlarna åt
mina råd och anvisningar i den riktningen
under hela valrörelsen? Tror
inte kammarledamöterna att det är
olyckligt att spela så mycket på folks
okunnighet, såsom folkpartiet gjorde?
Om man säger att bostadsbristen beror
på att regeringen säger nej till ett ökat
bostadsbyggande, tänker nog en och annan:
»Det var en förskräcklig regering,
den skall vi rösta bort.» Men om man
samtidigt säger, att vår industri förlorar
konkurrenskraft därför att regeringen
inte begriper vad det betyder att industrien
får bygga, om man samtidigt
säger att bilarna blir sönderslagna därför
att regeringen inte begriper sig på
att bilismen kräver större engagemang
på vägbyggandets område, om man samtidigt
säger att regeringen inte intresserar
sig för sjukhusvården och att det
därför byggs för få sjukhus, om man
samtidigt säger att regeringen icke bygger
tillräckligt med skolor och att svårigheterna
på undervisningens område
följaktligen är regeringens fel, då tror
jag väljarna tänker att detta inte kan
vara riktigt. Det måste väl finnas något
annat fel än en illvillig regering, tv varför
skulle regeringen inta denna besynnerliga
hållning? Då frågar sig väljaren,
om det kanske inte är så, att vi inte har
tillräckliga resurser, och kanske alla
byggnadsarbetare är sysselsatta. Börjar
väljarens tankeverksamhet fungera i den
riktningen, herr Ohlin, då hjälper det
inte att man är skicklig och har landets
största tidningar till sitt förfogande.
Väljaren säger sig ändå, att det kan vara
intressant att höra vad socialdemokraternas
och regeringens företrädare har

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

att säga som förklaring till denna situation.
När vi då säger, att välståndsutvecklingen
själv bär gjort att vi fått
våldsamt ökade behov av bostäder, sjukhus,
skolor och vägar, att vi tillfredsställer
behoven i större utsträckning än
någonsin tidigare men att det ändå inte
räcker, varför det måste hli en avvägning,
då är det slut på möjligheterna för
oppositionen att komma så mycket
längre med propagandatekniska medel.

Dessutom, herr Ohlin, måste det vara
en halsbrytande politik att säga i valrörelsen,
att vi kan låna till en skattesänkning,
när både högern och regeringspartierna
är ense om att lån till en
skattesänkning innebär en påspädning
av redan uppenbara inflatoriska tendenser
i samhällsekonomien. Den halsbrytande
politiken ter sig väl ännu mera
orimlig för väljaren i dag, när alla politiska
partier ger regeringen rätt i överkant
däruti att det finns risk för inflation.

Man skall inte tro att väljaren inte
kan följa med även tämligen invecklade
ekonomiska sammanhang om han bara
får impulsen, och den ger sig ofta själv.
Många säger sig, att vi alltid får betala
någonting för en sak som vi köper. Det
är inte konstigare med samhället. Vill
samhället genomföra en mängd reformer,
måste det väl kosta någonting. I
det ögonblick då väljaren börjar fundera
efter de linjerna, öppnar sig också
hans sinne för det litet mer invecklade
sammanhanget mellan en utgiftspolitik
finansierad med lån och inflationsriskerna.

Jag tror att det viktigaste i valpropagandan,
hur enkelt den än läggs upp
och hur angelägna vi än alla är att försöka
fånga stämningarna med slagord
som griper medborgarna, alltid måste
vara att den har en bakgrund av verklighet
som medborgarna känner igen.
När medborgaren möter slagorden,
måste dessa täcka en realitet för honom.
Drar man den slutsatsen av valrörelsen,
tror jag att folkpartiet i fort -

Vid remiss av propositionen nr 219.

sättningen slipper alltför stimulerande
valnederlag.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag hinner inte besvara
allt vad statsministern sade, men får
jag börja med detta: Han talade om
»den entusiasm för planhushållningen,
som herr Ohlin visade». Jag ber kammaren
att ett ögonblick tänka på detta.
När man fordrar, att de som har stått
bakom utbildningen borde ha räknat
efter, hur mycket som skulle komma att
behövas för att få behovet tillfredsställt,
så kallar statsministern detta för entusiasm
för planhushållning. Det är
ungefär som det vore den socialistiska
planhushållningen det gällde. Det är
något, som alla konservativa och liberala
i alla tider varit överens om, att
samhället skall sköta dessa uppgifter
och sköta dem så väl som möjligt. Statsministern
kan tydligen inte motstå frestelsen
att fälla ett yttrande, som han
tror vara ett bon mot även när alla i
kammaren förstår hur gripet ur luften
det är — betraktat som replik. Alla i
denna kammare, som varit medlemmar
här, sedan detta hus byggdes, har varit
överens om att samhället här borde eftersträva
just den planmässighet som
jag har förordat.

Beträffande bristen på läkare försöker
statsministern nu att krypa bakom
sakkunskapen och säger att den varit
motståndare till ökad utbildning. Det
kan hända att den har varit det i vissa
fall. Jag hade en diskussion för 30 år
sedan med tandläkarförbundets ledande
män, som alla var mycket pessimistiska
om det framtida behovet av tandläkare.
Men är det någon ursäkt för regeringen?
Jag kan nämna, att det var
herr von Friesen, som själv är läkare,
som var den främste initiativtagaren
till den medicinska utbildningen i Göteborg.
Han hade åtskilliga medhjälpare,
det vill jag inte förneka.

Statsministerns andra ursäkt är att

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

det har varit en så snabb välståndsutveckling.
Det har visserligen varit en
snabb välståndsutveckling, herr statsminister,
men årtionde efter årtionde
med ungefär samma snabbhet, och därför
ingår det i prognoserna att ta hänsyn
till denna välståndsökning. Men det
är denna förhandsbedömning, som regeringen
inte brytt sig om att göra ordentligt,
och därför har man inte i tid
vidtagit åtgärder. Nej, herr statsminister,
det går inte att här skylla ifrån sig.

Sedan framför statsministern som
tredje argument, välkänt för denna kammare,
att »herr Ohlin försöker politiskt
utnyttja denna sak». Jag ber ännu en
gång kammaren att ett ögonblick stanna
inför vad statsministern sagt: »politiskt
utnyttja»! När en talare från oppositionen
kritiserar regeringen för brister
och underlåtenhetssynder, så har regeringschefen
ingenting annat att svara
än att man försöker »politiskt utnyttja».
På den kritik vi framfört svarar statsministern
endast, att vi vill politiskt
utnyttja situationen. Får jag be statsministern
att nästa gång, när han träffar
Winston Churchill, fråga honom vad
han skulle tänka, om han hörde en regeringschef
inför angrepp från oppositionen,
när den utkräver ansvar, säga:
Nu försöker ni politiskt utnyttja situationen.
Vi vet alla vad Churchill skulle
svara. Han skulle svara med ett gapskratt.
För det engelska tänkesättet är
det så främmande, att regeringen skulle
kunna smita undan sitt ansvar genom
att säga, att den stygga oppositionen vill
politiskt utnyttja situationen, när den
gör ett kritiskt angrepp.

Beträffande vad statsministern sade
rörande vissa halsbrytande förklaringar
till folkpartiets förluster i detta val vill
jag påpeka för statsministern, att jag
talade därvid om övergången från folkpartiet
till högern och nämnde i detta
sammanhang sjukförsäkringsreformen.
Statsministern valde då att låtsas som
om jag med dessa två meningar givit
min hela förklaring till att valet för

folkpartiet inte blev så gott som vi hade
hoppats. Med det konstgreppet att låtsas
som om dessa två meningar var hela
min förklaring till valutgången försöker
statsministern göra vad han tror
vara en effektiv replik. Jag vidhåller att
det är riktigt att det var en omständighet
som bidrog till att en del väljare
röstade med högern i stället för med
folkpartiet, att de var skeptiska i fråga
om sjukförsäkringsreformen, vilket inte
alls ändrar min uppfattning om denna
reforms berättigande.

Sedan skall jag beträffande räntefrågan
komma tillbaka till denna och läsa
upp några citat, herr statsminister. Jag
förmodar att finansministern kommer
in på den saken, men om tiden tillåter,
skall jag be att få hit dem. Jag kanske
hinner läsa upp dem.

Det var i alla fall så, att den socialdemokratiska
pressen förde en kampanj,
som nog inte var utan inflytande,
en kampanj, som var av den arten, att
en framträdande socialdemokratisk
journalist — medlem av denna kammare
— skrev: »Både pressen och allmänheten
har rätt att vara häpna efter
alla de diskussioner som förekommit
under senare år, till och med så sent
som under valrörelsen. Att vanligt folk
utanför regeringen och riksbanken har
litet svårt att följa med i svängarna
ibland är inte så underligt.» Vem vill
bestrida att detta är en rättvisande
skildring?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
något längre svar. Jag vill bara påpeka
för herr Ohlin, att det var herr Ohlin
själv, som gjorde dessa reflexioner när
han skulle tala om, varför folkpartiet
gjort ett mindre gott val. Då nämnde
han bara sjukförsäkringen. Det var inte
jag som gjorde något urval, utan det
var herr Ohlin själv som lämnade uppgiften.
Det måste väl betyda, att herr

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

Ohlin tillskrev den en mycket stor betydelse.
Annars skulle det väl innebära,
att herr Ohlin har en massa viktiga saker
att säga, när han står i talarstolen,
men dem döljer han och tar upp någon
liten sak, om vilken han sedan säger:
Det var bara en liten del av mitt kunnande
och vetande.

Beträffande den medicinska forskningen
är det riktigt att numera en total
omsvängning skett bland den medicinska
expertisen, och det gläder oss
alla. Jag tror därför att vi skall komma
fram till mycket betydelsefulla resultat
i samarbete med den medicinska expertisen.
Men, herr Ohlin, utbildningen
av läkare är en långtidsaffär. Denna utbildning
är inte beroende enbart av åtgärder
vidtagna efter 1945, då denna
regering har burit ansvaret för vad som
skett på detta område. Vad jag tillät
mig säga var helt enkelt att det är ett
otillbörligt partitaktiskt utnyttjande av
en besvärlig situation att ge den nu sittande
regeringen skulden för försummelser
som måste ha inträffat långt tidigare
och då ofta föranletts av bedömningar
av den dåvarande medicinska
sakkunskapen. Det var vad jag tillät
mig säga. Jag vet inte om Churchill har
så lätt att falla i gapskratt, som herr
Ohlin tycks föreställa sig. Jag skulle tro
att han betraktar det som orimligt om
han som regeringschef bleve angripen
för åtgärder, som vidtagits före den tid
då han blev regeringschef och på vilka
han inte kunnat öva något inflytande,
och då inte skulle få gå upp och säga
att det är ett otillbörligt utnyttjande av
misstag, som tillhör en förgången tid.
Det tror jag inte skulle föranleda något
gapskratt vare sig från Churchill eller
det engelska underhuset.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om Churchill varit regeringschef
i åtta år och en mycket
väsentlig del av de brister och underlåtenlietssynder,
som här kan konsta -

Vid remiss av propositionen nr 219.

teras, gällde denna åttaårsperiod, så
kan statsministern vara övertygad om
att han inte skulle försökt en sådan undanmanöver
som den statsministern försöker
här i dag.

Nu talar statsministern om den nu
sittande regeringen ungefär som om vad
som skett före 1951 har statsministern
inget ansvar för. Det kan herr Hedlund
säga, men det kan inte herr Erlander
säga.

Sedan beträffande detta med valutgången,
herr statsminister. Det var på
tal om övergången från folkpartiet till
högern som jag nämnde sjukförsäkringsreformen.
I övrigt avstod jag från en
närmare diskussion. Det var snedvridandet
från statsministerns sida som
jag sist vände mig emot: statsministern
låtsades som om jag gjort en allmän
valanalys, där jag inte hade något annat
att komma med. Detta är ett uppenbart
snedvridande, som jag måste påtala.

Till sist säger statsministern, att det
hade varit bättre om oppositionen
framlagt alternativ. Väljarna såg hur
saklig regeringen var, när det gällde investeringarna
och allt detta, och det
gjorde intryck på dem. Oppositionen
hade för litet av sammanhängande alternativ.
Jag undrar, herr statsminister,
vad det berodde på att ni på er kant ansåg
nödvändigt i denna valkampanj —
särskilt dess sista omgång, efter vad det
nu visat sig — att sätta in en häftig
propaganda, där talare, hl. a. medlemmar
av denna kammare, för omkring i
landet och sade att folkpartiet önskade
200 000 arbetslösa? Vad berodde det på
att ni återigen ur garderoben tog fram
det gamla storfinansspöket, ifall ni varit
så övertygade om alt bara väljarna
fick höra om er politik var ni säkra på
förtroende?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! .Tåg vill bara fästa herr

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

Ohlins uppmärksamhet på att de frågor
som vi tog upp under valrörelsens slutskede
sammanhängde med vår allmänna
uppfattning och vår samhällsåskådning,
ting som vi i alla tider fört till
torgs. Det var ingenting nytt och överraskande
att vi gick till angrepp mot
en ekonomisk maktkoncentration, om
denna visat sig vara skadlig för de
många i samhället. Jag står gärna till
tjänst med upprepande av alla de många
ideologiska debatter som jag haft med
herr Ohlin, men att skildra detta så
som om vi i valrörelsen slungat in nya
paroller är på nytt en fullständigt vilseledande
framställning. Vi har inte sagt
någonting annat än vad vi sagt vid
många andra tillfällen och som jag på
nytt är beredd att diskutera, om herr
Ohlin vill ha en ideologisk debatt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Det ekonomiska läget
och den ekonomiska politiken berördes
av såväl herr Skoglund som herr Ohlin,
och det ger mig anledning att göra några
reflexioner i anslutning till vad de
här yttrade.

När man skall föra den diskussionen
är det rätt viktigt att man gör klart
för sig, hur man egentligen anser att
läget är och vari riskerna ligger. Jag
tror väl ändå att vi allesammans är
eniga om att vi f. n. har en balanserad
ekonomi. Vi har icke någon inflation,
utan det som inger oron är fruktan för
framtiden, en fruktan för att den stegrade
investeringsbenägenheten, framför
allt i det privata näringslivet, och de resultat
som kan framkomma ur de blivande
löneförhandlingarna tillsammans
skall komma att leda till en överansträngning
av våra resurser. Det är alltså
inte så mycket tillståndet i dag som
inger oro utan snarast vad som kan
komma att hända i framtiden, och jag
vill för min del icke säga annat än att
ett sådant problem finns.

Då är den stora frågan: Hur skall
man möta de riskerna? Ja, svaret är väl
att det får vi från samhällets sida möta
med en restriktiv ekonomisk politik.
Detta uttalade regeringen under vårriksdagen
först i finansplanen och därefter
i den s. k. kompletteringspropositionen.
Vad vi där rekommenderade såsom
grundval för den ekonomiska politiken
var ju, att budgeten skulle vara balanserad,
det var att vi skulle bibehålla en
begränsning av avskrivningarna för företagen,
det var att vi skulle upprätthålla
en viss grad av priskontroll och
en byggnadsreglering, det var att vi
skulle tillgripa höjning av kassareserverna
i affärsbankerna, om detta erfordrades,
och att vi skulle bibehålla
ränteregleringslagen. Låt mig ställa frågan:
Vad tog nu oppositionspartierna
för ståndpunkt till dessa våra riktlinjer
för den ekonomiska politiken? Ja, man
kan väl säga, att på alla de punkter jag
här anfört mötte vi motstånd, avslagsyrkanden
eller förslag till uppmjukningar;
det var den inställning oppositionen
då intog.

Jag skulle vilja fråga herr Ohlin, när
han i ett av sina anföranden tog upp
frågan om en skattesänkning såsom ett
medel i konjunkturpolitiken, om inte
han och jag nu skulle kunna komma
överens om, att detta ur våra synpunkter
icke är något medel för konjunkturpolitiken.
Vi önskar ju genomföra en
skattesänkning, som främst tar sikte på
mindre inkomsttagare. Det är en bra
sak, men den är av samma natur som
höjda folkpensioner och införandet av
obligatorisk sjukförsäkring. Detta är
inte åtgärder som leder till att man
minskar ett expansivt tryck inom ekonomien,
det är saker och ting, som man
vill göra när man har råd därtill; detta
tror jag är den rätta beskrivningen.

En annan sak är om man gör som högern
och säger, att man skall ta bort
eller minska vissa sociala reformer,
man skall inte genomföra en obligatorisk
sjukförsäkring, man skall minska

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

de medel, som går till medborgarna genom
samhället, och i stället skall medborgarna
få motsvarande medel i form
av en skattesänkning. Då kan man säga
som högerns ledare i första kammaren
nyss gjorde, nämligen att på så sätt minskar
man den offentliga konsumtionen i
samma takt som man ökar den privata.
Men ur de synpunkter som både herr
Ohlin och jag företräder i dessa frågor
är det rätt så meningslöst att ta upp
skattefrågan som ett av de områden, som
vi skulle använda i vårt motstånd mot
de expansiva tendenserna i vårt näringsliv.

Jag frågar: Har man under den föregående
vårriksdagen och därefter från
regeringens sida sett bort ifrån att det
förelåg risker för en expansiv utveckling?
Nej, regeringen har talat om detta
i statsverkspropositionen och i kompletteringspropositionen.
Jag har yttrat det
i riksdagen, och jag har yttrat det utanför
riksdagen. Jag ställer nu frågan: Vad
har man från oppositionens sida gjort
i detta avseende? Har man understrukit
risken för de expansiva tendenserna?
Har man krävt några särskilda åtgärder?
Nej, varken vid förra riksdagen
eller därefter under valrörelsen har
något sådant kommit till synes. Jag menar
därför att man från oppositionens
sida kanske står litet vid sidan om den
utveckling som har varit och det som
på sista tiden skett. Det är, som jag i
början av året hade anledning tro, så,
att den ekonomiska intensiteten i näringslivet
har ökat under sommaren, och
det har givit regeringen anledning till
att komplettera den restriktiva politiken
med ytterligare åtgärder.

Vad skall man egentligen kunna göra
mot den risk till prisstegring, som avtalsförhandlingarna
eventuellt kan leda
till? Ja, det var ju inte vår mening —
och jag antar att det inte är någons
mening — att man skulle möta den
risken genom att blanda sig i avtalsförhandlingarna.
Men det är ju klart,
att även om avtalsförhandlingarna förs

Vid remiss av propositionen nr 219.

med förstånd och under ansvar kan det
komma att bli vissa konsekvensprisstegringar.
Men dem får vi väl möta på
annat sätt genom att skapa ett pristryck,
som leder till att det blir prissänkningar
kanske inte precis på samma område
utan på andra, så att den allmänna prisnivån
inte bringas att stiga. Det gäller
alltså att skapa ett tryck på priserna
nedåt.

Jag vill då fästa uppmärksamheten på
att regeringen sökt skapa detta pristryck
genom att medge fri import av
en stor del av de varor vi förr brukade
köpa från Amerikas förenta stater. Eftersom
man där har en i många avseenden
lägre prisnivå än hos oss, bör
en sådan import leda till att det blir ett
pristryck här hemma. Det är visserligen
från åtskilliga håll utsagt, att det inte
är så alldeles säkert att den prissänkning,
som sker hos producenterna eller
i importen, fortplantar sig ända fram
till detaljhandelsdisken, men det är
självfallet mycket viktigt att så sker.
Därför har vi med tillfredsställelse hälsat
de åtgärder, som vidtagits av priskontrollnämnden
för att övervaka priserna
och fästa uppmärksamheten på
förseningar och motstånd i prisrörelserna
från källan och fram till konsumenterna.

Det går i dag inte att överblicka hur
starkt det pristryck kan bli, som den
frilistade dollarimporten innebär. Det
går inte heller att överblicka, huruvida
det av valutaskäl är möjligt att fortsätta
på den vägen, men jag tror för min del
inte det är uteslutet att vi kan frige
ytterligare en del viktiga områden och
därigenom skapa förutsättningar för
lägre priser.

Vad skall vi då göra för att möta den
överdrivna investeringsverksamheten —
alltså den investering som med hänsyn
till våra resurser kan sägas vara överdriven?
Ja, från regeringens sida anser
vi att den skall mötas dels av byggnadsregleringen
och dels med en ytterligare
kreditåtstramning. Regeringen

3 — Andra kammarens protokoll 4.954. Nr 2(1.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

bär funnit en skärpning av kreditåtstramningen
nödvändig. Frågan om en
åtstramning av krediten har många
gånger diskuterats här i riksdagen efter
kriget, och vi har också debatterat vilka
metoder som därvidlag skulle komma
till användning. Debatterna har då i
första hand rört sig om huruvida vi
skall tillgripa en höjning av bankernas
kassareserver lagstiftningsvägen eller
överenskommelsernas väg, eller om man
skall tillgripa en räntehöjning. Dessa
frågor har från regeringens sida utförligt
diskuterats i propositionen nr 221
till 1951 års riksdag, och vad vi där
framhållit håller vi fortfarande fast vid.

Det gör så till vida nästan detsamma
vilka metoder man använder för att
skapa en kreditåtstramning, som alla
har sina fördelar och sina nackdelar.
Det är omöjligt att på detta område göra
ingripanden, som ju innebär ett tryck
på den enskildes möjligheter att handla
fritt, utan att samtidigt skapa en del
nackdelar. Därför måste man i varje
läge överväga vilken metod som ger de
största fördelarna och har de minsta
nackdelarna. Därefter får man rätta
sitt val. Ett sådant övervägande har
också skett från regeringens sida denna
höst, och resultatet har blivit att vi
har valt räntevapnet.

Det har här framhållits, att detta
val innebär att regeringen har ändrat
mening och givit sig in på en väg, som
regeringen förut har förkastat. Detta är
emellertid inte bara en överdrift utan
också ett bortseende från de verkliga
förhållandena. Jag vill fråga: När har
det från regeringens sida sagts, att vi
i princip är motståndare till att använda
ändrade räntesatser såsom ett hjälpmedel
för kreditåtstramning? Jag kan
föra tankarna tillbaka till den nyssnämnda
propositionen 1951, och det
finns i riksdagens handlingar även dussintals
uttalanden från både den nuvarande
och den föregående regeringen,
där det uttryckligen säges, att vi icke
har någon principiell motvilja mot att

tillgripa räntevapnet för kreditåtstramning,
i lägen där den metoden är fördelaktigare
än andra metoder. Vi har
emellertid sagt, och det vidhåller vi fortfarande,
att räntevapnet icke är något
universalmedel. Det är inte någonting,
som man kan tillgripa som ett huvudmedel
i kampen mot en expansiv konjunktur.
Det verkar dock som om högern
har den uppfattningen. Herr Ohlin
däremot har i dag gjort en deklaration,
som mera överensstämmer med regeringens
uppfattning i denna fråga.

Det förhåller sig sålunda inte på det
sättet, att vi från regeringspartiernas
sida i detta fall har sagt en sak före
valet och gjort en annan sak efter valet.
Herr Ohlin har här velat stödja denna
sin uppfattning på uttalanden av vissa
anonyma talare och skribenter. Därmed
vill herr Ohlin ha sagt, att det socialdemokratiska
partiet har förkunnat för
det svenska folket, att det aldrig kommer
att bli någon räntehöjning. Hur kan
herr Ohlin våga sig på en sådan taktik,
herr Ohlin som ju befinner sig i det
förfärliga läget, att han minst en gång
i månaden får lov att säga till den svenska
allmänheten: Ja, vad som står i den
tidningen, det är inte folkpartiets mening,
även om det är en tidning som
stöder folkpartiet? Och vad som står i
den tidningen representerar inte heller
folkpartiets mening. -— Vad är folkpartiets
mening? Herr Ohlin har alltid sagt
att det är den mening som förfäktas av
folkpartiets majoritet i riksdagen — jag
hade så när sagt att det är den som representeras
av herr Ohlin, men efter
utgången av voteringen under vårriksdagen
om spritskatterna vågar jag inte
vidhålla den linjen.

När herr Ohlin nu är tvingad att
jämt och ständigt säga alt det från folkpartihåll
förekommer uttalanden i propagandan,
som icke är överensstämmande
med folkpartiets mening, hur
kan herr Ohlin då påstå att det är för
regeringen och det socialdemokratiska
partiet komprometterande, om det har

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

förekommit uttalanden på socialdemokratiskt
håll, som icke överensstämmer
med den linje som vi från regeringens
sida mycket konsekvent hävdar, som
har förelagts riksdagen och som aldrig
har väckt någon gensaga på socialdemokratiskt
håll här i riksdagen?

Herr Ohlin talar om förvirring, en
förvirring som skulle ha uppstått i den
socialdemokratiska pressen efter beslutet
om det senaste statslånet. För min
del vill jag säga: Nog tycker jag att förvirringen
varit närmast att finna hos
herr Ohlin. Herr Ohlin talar om ett
»lappkast» från regeringens sida i räntefrågan.
Jag har tagit mig friheten att
gå igenom alla uttalanden i den saken,
som vi för vår del har gjort här i riksdagen.
Jag har till och med gått ända
tillbaka till finansminister Wigforss’ tid.
Jag har inte funnit något lappkast. Jag
har också gått igenom vad herr Ohlin
sagt i denna fråga — och där har jag
funnit lappkastet! Jag skall inte närmare
skildra detta lappkast. Det kan
herr Ohlin göra genom att själv göra en
retrospektiv undersökning av sina uttalanden
i räntefrågan under de senaste
fem åren. Det räcker med en tillbakablick
på fem år.

Herr Ohlin säger också — han sade
det inte här i dag men har sagt det i
ett föredrag — att det var närmast en
sensation att regeringen gick med på
en ändrad räntesats. Hur skulle det
kunna vara en sensation, när regeringen
under många år har sagt att vi är
beredda att göra detta när det lämpar
sig? Jag kan inte förklara herr Ohlins
känsla av sensation på annat sätt än
att herr Ohlin inte har trott vad vi har
sagt. Han har trott att våra uttalanden
inte var avsedda att avslöja vår mening,
utan att det var rent opportunistiska
uttalanden, som vi använde för att
klara en tillfällig situation. Men, herr
Ohlin, så gör inte vi för vår del. Vi är
inte så opportunistiska och så övertaktiska,
utan om vi säger en sak så menar
vi den, och när sedan det inträffar

Vid remiss av propositionen nr 219.

som vi har sagt att vi vid lämpligt tillfälle
skulle göra, då borde detta inte
vara någon sensation för herr Ohlin.

En räntestegring som ett medel för
att skapa en kreditåtstramning lämpar
sig inte i alla situationer. Den lämpar
sig ytterligt illa i tider med mycket
starkt inflationstryck. Om man vill använda
en räntestegring såsom hjälp till
en kreditåtstramning är det nämligen
nödvändigt att kapitalmarknaden får
den uppfattningen, att den räntehöjning
man gör innebär en topp i ränteutvecklingen
och att höjningen närmast
kommer att efterföljas av en räntesänkning.
Det finns emellertid ingen möjlighet
i tider med starkt inflationstryck
att göra en så stor räntehöjning, att
kapitalmarknaden tror att nu är toppen
nådd. Det är i stället på det sättet, att
om man i ett sådant läge tillgriper räntehöjningar,
skapas därmed en situation
som innebär motsatsen till vad man
vill uppnå. Man skapar en spekulation
i fortsatt räntestegring, och man får
ingen nytta utan man får skada av räntestegringen.
Det är detta som har gjort
att vi från regeringens sida vägrat att
leka med räntevapnet under tider av
starkt inflationstryck. Situationen var
icke lämplig för att använda räntehöjning
såsom ett vapen vare sig 1950 eller
1952, de båda gånger då vi diskuterat
denna fråga under den tid som jag har
varit finansminister.

Men i dag är situationen en helt annan.
Det inflationstryck som finns är
svagt, ty det bottnar inte i en förhandenvarande,
bristande balans i vår samhällsekonomi:
vi har ett balanserat

läge. De expansiva tendenserna bottnar
i mera dunkla föreställningar om risker
under den kommande tiden. I ett
sådant läge är det möjligt att med tillhjälp
av en räntehöjning skapa en kreditåtstramning.
Det går nämligen att
med en måttlig räntehöjning skapa den
föreställningen på kapitalmarknaden,
att räntetoppen är nådd och att vad
som därefter sker icke blir någon fort -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

satt höjning utan snarare en dragning
nedåt av räntan. Det var så vi bedömde
saken, och det var därför vi ansåg,
att ett statslån med en höjd ränta
skulle komma att dra över betydande
summor från — enkelt uttryckt — affärsbankerna
till kapitalmarknaden.
Därigenom skapas en åtstramning. Vår
bedömning var riktig; vi lyckades att
få det resultat, som vi från början
hade räknat med.

Därtill kommer, att denna åtgärd
med en högre ränta på statslånet kunde
förväntas ge en god psykologisk effekt.
Det skall man väl inte se bort ifrån, och
det gjorde vi inte heller. Det var också
rätt bedömt. Det blev en god psykologisk
effekt.

Det är klart att vi inte bestrider, att
när man kan använda en räntehöjning
i kreditåtstramande syfte, så når man
en snabbare verkan än om man skall
gå fram över kassareservsbestämmelserna,
där man ju för att inte skapa alltför
stora rubbningar tvingas gå relativt
långsamt fram. Vi bestrider från
vår sida inte heller att det är en
fördel, om man på detta sätt kan binda
pengarna hårdare än vad som sker
genom en ökning av bankernas likviditet.

Allt detta sammantaget betraktade vi
från regeringens sida som sådana fördelar,
att det uppvägde nackdelarna.
Den främsta nackdelen är väl att en
räntestegring alltid skapar risk för
kostnadsstegringar, en stegring av produktionskostnaderna
och en stegring
av konsumtionskostnadcrna. Även den
halva procent, som det här är fråga
om, kan ju komma att få en verkan i
uppdrivande riktning på vissa hyror,
om åtgärden blir tillräckligt långvarig
och man inte finner det rimligt att
vidtaga andra åtgärder för att undvika
en sådan stegring. Det skall vi inte se
bort ifrån, och vi skall inte försöka
komma ifrån att detta är en nackdel.
Det är möjligt, att nackdelen inte blir
så framträdande, kanske beroende där -

på att ränteläget genom marknadens
egen utveckling inte blir bestående så
länge.

Jag vill alltså understryka, att när
vi från regeringens sida var med om
räntehöjningen, så skedde det i det rent
konkreta syftet att på detta sätt föra
över medel från affärsbankerna till kapitalmarknaden,
göra det mer ont om
pengar hos affärsbankerna och därigenom
dra ned utlåningen av medel till
det ekonomiska livet. När man har ett
sådant syfte måste det ju vara naturligt,
om man eftersträvar att klyftan
mellan räntan på långa pengar och
andra räntesatser blir så stor som möjligt.
Ju större den klyftan är, desto
större blir ju sugningen av pengar från
affärsbankerna till kapitalmarknaden,
och det är därför ganska naturligt att
vi från regeringens sida inte motsatte
oss att diskontot bibehölls oförändrat.

Herr Skoglund i Doverstorp har här
i dag förklarat, att vi borde ta steget
fullt ut och gå fram över hela fältet.
Jag skall inte säga någonting annat om
detta än att det får väl ändå anses
vara välbetänkt om man stannar och
ser sig för och något observerar hurudan
reaktionen på marknaden blir.
Det får väl tjäna som en ledtråd för
det fortsatta handlandet.

Jag har för min del den uppfattningen,
och jag tror mina kolleger delar
den, att räntevariationer inte har några
mystiska egenskaper. Man skall inte tro
att räntan är en allmänt verkande god
medicin. Jag har visserligen inte hört
det här i dag, men jag föreställer mig
att herr Skoglund har i sitt bakhuvud
den tanken, att det är så väldigt bra
med en räntehöjning därför att det
stimulerar sparandet. Det är ingen som
vet någonting om det. Ännu har inte
den vetenskap som herr Ohlin företräder
lyckats utreda, huruvida en räntestegring
verkar stimulerande på sparandet
eller om den har en motsatt
verkan. Vi vet ingenting om det, och
vi har väl därför lov att tro, att verkan

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

inte kan vara stor. Verkan av räntevariationer
måste väl närmast bli den
rakt motsatta till en stimulans, ty när
folk vet att räntan kan röra sig, så är
ett tillfälligt högt ränteläge verkligen
ingenting att bygga ett sparande på.

Inte heller skall vi väl ha den föreställningen,
att räntevariationer som
sker inom ramen för en lågräntepolitik
kan ha någon större verkan på investeringsverksamheten
på grund av
att pengarna blir dyrare. I en högkonjunktur,
när det finns föreställningar
hos företagen om ökade vinster, är
kanske inte en halv procent någonting
som avskräcker. Det kan ju sägas, att
det ju i alla fall finns företag som har
det svårt. Men om de har det svårt och
kämpar för sitt liv, så föreställer jag
mig att de inte avstår från att låna
pengar för att hålla sig uppe i kampen
även om räntan har stigit med en
halv procent.

Detta när det gäller utlåningen ifrån
affärsbankerna. När det gäller den
långa räntan inskränker ju sig faktiskt
den verkan, som kan skapas, till
långa, bundna lån, och den effekten
tillvaratas ju med den åtgärd som nu
liar vidtagits.

Ingen kan väl påstå att det som nu
har gjorts för att bromsa upp den expansiva
utvecklingen är tillräckligt. Det
kan hända att det behöver göras mer,
och då kan ju även skärpningar komma
i fråga.

När det gäller investeringsverksamheten
är det klart att den får ägnas
uppmärksamhet dels när regeringen
skall ta ståndpunkt till den s. k. byggnadsbudgeten
för nästa år, där ju
byggnadsinvesteringarna är inbegripna,
och dels när staten skall ta ställning
till sina egna investeringar. Det kan
vi väl lämpligen ta ståndpunkt till i
samband med behandlingen av nästa
års statsverksproposition, ty någon alltför
överdriven investeringsverksamhet
kommer väl inte att äga rum under
vintern, utan de risker vi kan möta

Vid remiss av propositionen nr 219.

kommer väl när nästa sommar inställer
sig.

Men det skulle vara av visst intresse,
enligt mitt sätt att se, att få veta vad
folkpartiet egentligen menar om de offentliga
investeringarna. Här har herr
Ohlin nyss i denna kammare uttalat
den meningen, att bostadsbyggandet
icke får minskas, och jag föreställer
mig att han då menar att inte heller
statens tillskott till bostadsbyggandet
får minskas. Men samtidigt har folkpartiets
ledare i första kammaren sagt,
att staten bör begränsa sina investeringar,
att staten bör dra in tentaklerna,
för att använda herr Ohlons yttrande.
Det innebär väl att man från
folkpartiets sida anser att det finns
andra delar av de statliga investeringarna
som bör stryka på foten, och det
skulle vara intressant särskilt för mig,
som ju inte kan underlåta att ta en
viss ståndpunkt i den saken, att få veta
vilka investeringar inom den offentliga
sektorn som folkpartiet vill ha begränsade,
var tentaklerna skall dras in.
När det inte gäller bostadsbyggandet
så får det väl vara kraftiga tag på något
annat håll. Jag föreställer mig väl att
folkpartiets ledare i de båda kamrarna,
när de uttalar sig, har samma mening,
även om man i den ena kammaren
talar om ökning och i den andra
talar om minskning.

Till sist vill jag bara säga, att det
ju mycket väl kan hända att vi också
får överväga att utöva ett ökat tryck
på den enskilda investeringsverksamheten
genom en ytterligare kreditåtstramning.
Då blir det kanske lämpligt
att vi i nästa omgång använder kassareserverna
såsom metod för att genomföra
den uppgiften.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju nästan rörande
att höra finansministern i dag
betona att regeringen inte har något
ansvar för vad som står i regerings -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

pressen. Det är i alla fall av intresse
att konstatera, som jag gjorde och vilket
herr Sköld alltså inte ville bestrida,
att det i regeringspressen har förts
en kampanj mot oppositionen för dess
ståndpunkt i räntefrågan och att man
från regeringens sida, som jag sade,
underlät att lägga denna fråga till rätta.
Alla vet ju att det är mycket, mycket
närmare förbindelser mellan t. ex.
herr Erlander och Morgon-Tidningen
än det är mellan mig och en eller annan
folkpartitidning. Ja, när man nyligen
fått läsa — en text som är avsedd
för engelsk publik —- att Morgon-Tidningen
gör anspråk på att tala för
regeringen, tror man förstås att det
ligger någonting i det.

Men jag skall inte bara fästa mig vid
vad Morgon-Tidningen säger. Det var
ju så, som uttalades i det citat jag
läste upp, att allmänheten hade fått
intrycket, att det förelåg en bestämd
meningsskiljaktighet mellan regering
och opposition. Jag vill påpeka för finansministern,
att den socialdemokratiska
partistyrelsen har givit ut någonting
som heter »Politiska argument och
fakta», där man talar om för folk, att
när oppositionen ville ha höjd ränta
på hösten 1952 skulle en räntestegring
ha lett till prisstegring och andra olägenheter.
Det är inte lätt för folk att
förstå, att detta bara gällde hösten
1952. Herr finansminister! Varför är
det härvidlag annorlunda 1954? Hösten
1952 hade ju inflationstrycket upphört! Herr

Sköld säger att det är fråga om
anonyma uttalanden. Det uttalande jag
läste upp från Folket kom från en
tidning, vars chefredaktör är ledamot
av denna kammare och efter vad jag
tror också medlem av den socialdemokratiska
partistyrelsen, nämligen herr
Sehlstedt. Det är hans uttalande herr
Sköld nu tar avstånd från.

Herr Sköld säger »de båda gånger vi
diskuterat räntefrågan, 1950 och 1952».
Men vi har väl diskuterat räntefrågan

många gånger här. Vad menar finansministern
med att trolla bort alla de
andra diskussionerna?

Statsrådet Sven Andersson sade —
jag måste fatta mig kort, ty tre minuter
är inte lång tid — i ett anförande
den 1 september 1954, refererat i Sörmlands
Nyheter den 2 september 1954,
att det socialdemokratiska partiet inte
är principiell motståndare till fri ränta,
men om man eftersträvar favörer
för speciellt bostadsbyggandet har man
näppeligen någon annan väg att gå än
den man nu är inne på. Jag frågar:
Kan detta ge något annat intryck än
att man visserligen i princip vill ha
en fri ränta men att man dock inte i
nuvarande läge ville släppa något på
den?

Sedan har det i tidningen Bohuslänningen
refererats att statsministern
sagt — och han har inte heller dementerat
det — att det i krissituationer
kan vara rätt att använda räntevapnet,
som Danmark har gjort, men
att de danska socialisterna inte var
glada över att ha behövt göra det. Det
var alltså i ett krisläge. Tänk, att man
skulle få veta att det var visserligen
inte kris här i Sverige i september,
men det blev det i oktober!

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h), kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte direkt inblandad
i den diskussion som pågår
mellan finansministern och herr Ohlin,
men låt mig dock göra ett litet inpass.

Jag har uppfattat finansministerns
uttalande här så, att räntehöjningen
inte är gjord enbart i syfte att underlätta
det för staten att låna upp ett
visst antal miljoner kronor, utan att
den även har penningpolitiskt syfte.
Den kan åstadkomma en åtstramning
på kreditmarknaden genom att därifrån
överföra till kapitalmarknaden mycket
betydande belopp. Jag har tidigare här
sagt, att jag tror att detta är en åtgärd

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

som man inte på något sätt har anledning
att klandra.

När sedan finansministern kommer
fram till den punkt där vi nu är — då
teckningen avbrutits och upplåningen
i detta skede avslutats — fortsätter
han och säger, att han anser det vara
välbetänkt om man avvaktar hur marknaden
reagerar. Jag kan också förstå
att finansministern just nu, när riksbanken
skall föra förhandlingar med
banker och försäkringsföretag, inte
skyndar i förväg med något uttalande.
Jag tillåter mig emellertid att säga att
om man vill ha full effekt av vad som
här har uppnåtts, torde man också få
överväga att följa upp de verkningar
som redan inträtt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag kan för min del
inte tro att herr Ohlin med sin senaste
replik lyckades få folk att tro,
att det av det socialdemokratiska partiet
har förts en kampanj i räntefrågan,
som skulle innebära att vi därmed
visat oss vara motståndare till att i
lämpliga situationer använda räntevapnet
för reglering av konjunkturen. Om
det på socialdemokratiskt håll förts något
resonemang, så har det väl närmast
tagit sikte på det läge som vi hade
under Koreakrisen, där det ur våra
synpunkter ter sig självklart, att om
man den gången skulle lekt med räntevapnet
hade det skapats en betydande
räntestegring, som skulle ha varit
till skada för både det ekonomiska
livet och samhällslivet i allmänhet. Vad
herr Ohlin yttrade i dessa avseenden
gav inte något intryck av att här varit
någon kampanj. Herr Ohlin får
gärna för mig kalla herr Sehlstedt för
allmänheten, men herr Sehlstedt är inte
för mig allmänheten.

Jag kan inte heller förstå att det
fanns något matnyttigt att hämta i de
lösryckta ord, som herr Ohlin citc -

Vid remiss av propositionen nr 219.

rade från kommunikationsministern.
Och om herr Erlander har sagt att de
danska partivännerna inte var glada
över att de hade fått tillgripa räntevapnet,
vad kan det ge vid handen annat
än att kanske vi i Sverige har anledning
att säga att inte heller vi är
glada över att behöva använda detta
vapen? Det är så mycket man får göra
fastän man inte är glad över det. Jag
känner inte alls någon glädje över att
vi denna gång funnit att just detta var
det lämpligaste och att vi borde göra
på detta sätt.

Och till sist, herr Ohlin: visst har
vi diskuterat räntefrågan många gånger
men det är särskilt två gånger som
denna fråga på allvar diskuterats här,
och det var vid de tillfällen jag nämnde.
Jag vill emellertid ge herr Ohlin
den trösten: Gå gärna igenom alla uttalanden
vid alla andra tillfällen också,
och herr Ohlin kommer att konstatera
att lappkastet är herr Ohlins och
icke regeringens.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få läsa
upp en passus ur de »Politiska argument
och fakta», som år 1954 utgavs
av den socialdemokratiska partistyrelsen
— alltså inte enbart av herr Sehlstedt.
På tal om räntevapnet och vad
som förekommit under höstriksdagen
1952, troligen i november månad —-jag förmodar att finansministern håller
med mig om att det då inte fanns
någon inflation eller något inflationstryck
och att det alltså inte förelåg den
situation, där finansministern anser
att räntevapnet inte skall användas —
lämnas följande vägledning till de socialdemokratiska
talarna: »Den praktiska
konsekvensen av oppositionens
politik» —- alltså med en höjd ränta
— »skulle sannolikt ha blivit att
vi i ett läge, där den viktigaste politiska
uppgiften var att hålla priserna
nere, skulle fått prisökningar på en
rad viktiga områden».

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

Nog måste man ursäkta de talare och
skribenter, som av detta får det intrycket
att en räntehöjning är regeringen
inte med om. Om man sedan
också läser det referat av statsministerns
anförande, som jag nyss citerade
och där det talas om att i ett krisläge
som i Danmark kan det bli nödvändigt
att höja räntan, även om ingen
är glad över att göra det, så drar man
naturligtvis den slutsatsen, att eftersom
vi i Sverige inte befinner oss i ett sådant
krisläge som danskarna, kan det
inte vara aktuellt för oss att höja
räntan.

Nu säger herr Sköld, att frågan om
en räntehöjning blir beroende på huruvida
läget är lämpligt eller icke. Men,
herr finansminister, redan efter vårriksdagen
sade Ni, att det kan bli nödvändigt
med en ekonomisk åtstramning
här i landet. Vill Ni då hävda att
situationen ändrats så mycket från september
till oktober, att läget nu blivit
sådant att det är lämpligt att höja
räntan?

Vad beträffar frågan om huruvida
man kritiserat oppositionen eller inte,
så vill jag, för att även säga några ord
om bondeförbundet, erinra om ett yttrande
av herr Pettersson i Dahl från
den 26 maj 1954, där han finner det
egendomligt att oppositionen fortfarande
som den ståndaktige tennsoldaten
hänger fast vid sitt gamla evangelium
om räntehöjningens välsignelsebringande
verkan.

Att det fortgående och inte bara vid
två tillfällen, herr finansminister, har
förts en debatt, där oppositionen krävt
rörlig ränta och där bl. a. Ni, herr finansminister,
hårt kritiserat oppositionen,
låt vara att Ni kommit med vissa
brasklappar, är väl uppenbart. Det
ha ju från Ert parti som ett starkt
skäl mot oppositionens politik använts
det argumentet, att en räntehöjning
skulle medföra hyreshöjning o. s. v.

När herr Sköld nu säger att folkets
röst inte är herr Sehlstedts, så måste

man ju tycka synd om herr Sehlstedt,
som är chefredaktör för en tidning vid
namn Folket.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
diskussionen i de begreppsglidningens
spår, som herr Ohlin nu gav sig in
på, när han kom över från begreppet
»allmänheten» till »folket». Skulle man
fortsätta på det sättet, vet jag inte var
man skulle hamna.

Jag vill bara säga att eftersom ett
starkt skäl mot att tillgripa en räntehöjning
är, att en sådan har tendens att
medföra höjda hyror, så är det viktigt
att man noga överväger, vilket medel
som har de minsta nackdelarna, och
sålunda inte tillgriper en räntehöjning
i oträngt mål. Det är vår ståndpunkt,
och den bär vi fortfarande kvar.

Vidare blev det väl inte, herr Ohlin,
något av den där kampanjen som herr
Ohlin här talat om. Och vad har herr
Ohlin ytterligare att anföra? Jo, ett
uttalande i en skrift från den socialdemokratiska
partiexpeditionen om att
ett krav på hösten 1952 om höjd ränta
var olyckligt, ty detta krav skulle, om
det hade genomförts, ha lett till prisstegringar
på en rad varor. Vad finns
det att invända mot detta resonemang?
Herr Ohlin har ju själv här konstaterat,
alt på hösten 1952 hade vi inte
någon inflation eller något inflationstryck.
Följaktligen var väl vår ekonomi
i balans, och vad fanns det då för
motivering att hösten 1952 genomföra
en räntehöjning, som otvivelaktigt
skulle ha medfört prisstegringar?

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag får kanske sticka
upp huvudet mellan de stora i denna
debatt, eftersom mitt namn har kommit
att figurera och eftersom herr Ohlin för
ovanlighetens skull lyckades ge en mycket
rolig replik på Folkets bekostnad.

Jag vill bara göra herr Ohlin och dem

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

som lyssnar på debatten uppmärksamma
på en sak, nämligen att det förhållandet
att jag i en tidningsartikel ifrågasatt,
om räntevapnet borde användas
just nu, inte härledde sig från tanken
på att ingenting borde göras, utan tvärtom
från tanken på att man i stället
borde ha fortsatt på den gamla vägen,
varvid jag åsyftade tillämpandet av lagstiftningen
om bankernas kassareserver,
alltså en medicin som herr Ohlin, såvitt
jag förstår, för sitt vidkommande inte
finner särskilt angenäm.

Jag har alltså haft mina dubier beträffande
räntevapnet och jag har det
fortfarande. Under de senaste dagarna
har jag haft tillfälle att lyssna till en
lång rad sakkunniga personer som diskuterat
räntan och jag har därvid ännu
mer stärkts i det intrycket, att ingen
av dem egentligen vet var vi kommer att
hamna efter en räntehöjning. Den höjning
som nu skett har ju visserligen
fyllt en uppgift just därigenom, att man
kunnat ta in en massa pengar på statslånet
till 4 procent. Men det som jag
tycker är litet besvärande över huvud
taget för den svenska räntedebatten är
att ingen, inte ens nationalekonomerna
vet — och jag är inte heller säker på
att riksbankschefen vet det — var någonstans
vi kommer att hamna. De anmärkningar,
som tidigare har gjorts beträffande
räntehöjningen och de vådor,
som den kan komma att medföra för
prisutvecklingen, anser jag fortfarande
har lika stort berättigande.

Det är mitt bidrag till diskussionen
om räntan, och det var därför, som jag
tyckte att det kunde få finnas en liten
enkel röst, som hävde upp sina invändningar
mot den mäktiga regeringen och
riksbanksledningen, när de nu tog till
räntevapnet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag sympatiserar varmt
med dem, som hävdar sin egen självständiga
åsikt. Vad jag citerade från
herr Sehlstedt — det var det som var

Vid remiss av propositionen nr 219.

poängen — var hans omdöme om förändringen
från räntediskussionen för
någon månad sedan och till nu: »Att
vanligt folk utanför regering och riksbank
har litet svårt att följa med i
svängarna ibland, är inte så underligt.»
Det är denna uppfattning om svängarna,
som herr Sehlstedt och jag har gemensam.
Det är en helt annan fråga än den
om ränteteorien i och för sig. Det är
vad svängarna beträffar jag tror herr
Sehlstedt redovisar det allmänna intrycket
av vad som skett bättre än finansministern.

Herr SEHLSTEDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
såvitt jag förstår, att vanliga människor
blev förvånade. Men även de, som borde
veta bättre, nämligen sakkunskapen,
inte minst den i bankerna, var också
mycket förvånade. Alla människor var
förvånade utom herr Sköld, riksbankschefen
och några till. När jag registrerar
det, tycker man att det är egendomligt.

Jag skall emellertid be, herr Ohlin,
att få understryka en sak, nämligen att
jag har så många gånger hört finansministern
tala om räntan såsom ett användbart
vapen, att det inte förvånar
mig, att han tillgrep den vid en tidpunkt,
då han själv tydligen ansåg att
den borde tillgripas. Efter vad jag förstår
är han ursäktad, men däremot inte
herr Ohlin.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag vill bara säga, att
effekten av förvåningen var en av förutsättningarna
för alt åtgärden med
räntehöjningen skulle lyckas.

Herr andre vice talmannen övertog
nu ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr HAGHERG i Stockholm (k):

Herr talman! Jag kanske skulle notera,
att jag, som har anmälts som tredje

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

talare, kommer först på något kring
tjugonde plats genom den teknik, som
används i remissdebatterna. Jag vill
inte säga, att jag känner mig så värst
trakterad av detta; det är ju ganska
självklart. Jag skulle önska, att några
fler i denna kammare började reagera
mot en sådan användning av replikrätten
som här äger rum.

Först skulle jag vilja peka på ett par
utrikespolitiska ting. Sedan riksdagen
sist var samlad har en stor seger vunnits
för strävandena till fred och avspänning.
Berlinkonferensens fortsättning,
Genévekonferensen, gjorde slut på
kriget i Indo-Kina. För första gången på
många decennier pågår nu inte något
krig mellan stater i någon del av världen.
Detta underlättar fortsatta ansträngningar
för att hindra ett nytt storkrig.
Resultaten av dessa båda konferenser
bekräftar, att det lönar sig att
kämpa för freden och att ett nytt storkrig
inte alls är oundvikligt, även om
faran därför inte är ur världen.

Det är frestande att jämföra de uppnådda
resultaten med högerledarens
olycksprofetior i våras. Han hade som
bekant inte funnit något positivt i Berlinkonferensen,
snarare tvärtom, och
han utgick från att Genévekonferensen
skulle bli en ändå större besvikelse.
Hans ställföreträdare i dag lär inte våga
bekräfta dessa olycksprofetior. Detta
betyder dock inte, att allt är som det
skall. Tvärtom arbetar starka krafter,
vilkas utgångspunkt är att ett nytt krig
är oundvikligt och måste komma till
stånd så fort som möjligt. De har vunnit
en framgång i Londonkonferensen
med beslutet om upprättandet av den
tyska militarismen. Samma krafter, som
i vår tid har utlöst två världskrig, görs
genom Londonkonferensen beredda att
utlösa ett tredje. Denna konferens innebär
i korthet, att det gamla militaristiska
Tyskland återuppstår väster om
Elbe, att Tysklands enande som en demokratisk
och fredsvänlig stat ställs på
framtiden, samtidigt som en anledning

till konflikt mellan Tyskland och Frankrike
genom den s. k. lösningen av Saarfrågan
permanentas.

Hitler kunde starta med 100 000 man
och ansåg sig efter återinförande av den
allmänna värnplikten och insatsen av 90
miljarder mark på upprustningen vara
färdig för det andra världskriget. Hitlers
generaler, som nu tar ledningen i
den nya västtyska armén, skall starta
med 500 000 man jämte en reserv av 17
årsklasser frontsoldater från andra
världskriget. 60 miljarder mark skall
disponeras under de närmaste tre åren
för upprustningen. 22 000 före detta Hitlerofficerare
är redan enrollerade för
att överta utbildningen. På några få år
kommer den västtyska armén att vara
den absolut starkaste i Västeuropa. En
del av de västtyska stridskrafterna kommer
att inordnas under Atlantpaktens
nordkommando, som är förlagt i Oslo.
Om de uppställda planerna realiseras
måste de danska och norska folken betrakta
närvaron av tyska stridskrafter i
sina länder, kanske samma människor
som under andra världskriget ockuperade
Danmark och Norge, som ett säkert
perspektiv. Detta är oroande.

De amerikanska dirigenterna försöker
inbilla folk att de skaffat garantier
mot en ny tysk självständig krigspolitik,
och herr Ohlin har verkligen upprepat
dessa påståenden i dag. Han finner
det bra, att man här skapar maktbalans
i Europa, att Sovjetunionen inte
blir för stark. Men om detta resonemang
skulle vara hållbart har ju Sovjetunionen
varit oerhört lättsinnig, eftersom
den under alla dessa efterkrigsår, när
alla militära experter varit överens om
att Sovjetunionen har haft en dominerande
militär styrka, inte skaffat sig garantier
för att förhindra en sådan av
herr Ohlin önskad maktbalans. Jag tror
inte att vare sig amerikanerna eller herr
Ohlin själva tror på vad de säger i dessa
avseenden. Jag vill här uttrycka förvissningen,
att den västtyska regeringen
inte kommer att behöva inånga år för

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

att med bajonetterna riva sönder de
underskrivna fördragen. Inom en kort
tid kan den västtyska krigsmakten utgöra
ett hot mot alla grannar, ja mot
hela Europa.

I medvetande härom har den tyska
socialdemokratien vänt sig mot upprustningen
och Västtysklands anslutning
till Atlantpakten. Den franska socialdemokratien
har splittrats i två delar på
denna fråga. Den engelska labourkongressens
majoritet var motståndare till
den västtyska upprustningen, och endast
genom en listig resolution lyckades
ledningen avvärja ett direkt avståndstagande.
De danska och norska
socialdemokraternas ledare har däremot
gått med på Västtysklands upprustning
och anslutning till Atlantpakten och den
framtida placeringen av tyska krigskrafter
i Danmark och Norge. Det är
både tragiskt och ynkligt. Den socialdemokratiske
stortingsmannen Lpberg
har just betecknat dagen, då förslaget
godkändes i det norska stortinget, som
en av de svartaste dagarna sedan 1945.
Det finns även borgerliga norska tidningar
som nu börjar beklaga det stora
priset man måste betala för att ha en
»stor» utrikesminister.

Sveriges regering har hittills tegat om
dessa allvarliga händelser. Men jag tror
att efter det uttalande som statsministern
gjorde för en stund sedan behöver
jag inte ställa frågan om regeringen
ännu delar den mening, som utrikesminister
Undén uttryckte i början av detta
år inför Publicistklubben. Han ansåg
det då vara av stor betydelse för Sverige
om Tyskland enades och befriades
från ockupation och inte ingick någon
militärpakt med västmakterna. Så långt
har inte statsministern gått i sitt uttalande
i dag. Han har uttalat förhoppningen,
som jag tolkat som ett uttryck
för en mycket stark oro, att de demokratiska
krafterna i Västtyskland skall
få ta ledningen av den nya staten. Ja,
det är en nåd att stilla bedja om. Tillåt
mig i anledning av detta uttalande och

Vid remiss av propositionen nr 219.

av herr Ohlins uttalande om att denna
upprustning är ett stöd för demokratien
erinra om ett par fakta! Tidningen Expressen
gjorde efter valet 1953 en undersökning
av den nya förbundsdagens
sammansättning och konstaterade då:
»Nästan hälften av den är gamla nazistiska
partimedlemmar.» Den kände
svenske historikern professor Hugo Valentin
har nyligen i ett föredrag i Uppsala
redovisat sina intryck av dagens
Västtyskland. Jag skall be att få citera
honom efter Morgon-Tidningen:

»Hela den västtyska förvaltningen
håller på att infiltreras av gamla nazister.
I västtyska utrikesdepartementet
består personalen redan till 85 procent
av exnazister. Samma utveckling är
märkbar inom både polisen och rättsväsendet
och snart sagt hela statsapparaten.
Det är inte längre aktuellt att
undra om nazismen i Västtyskland utgör
en fara. Den faran är så påtaglig,
att man i dag oroligt måste fråga sig
vilka medel man har till förfogande
emot den. Till och med i förbundskansler
Adenauers eget kabinett sitter inte
mindre än åtta gamla aktiva nazister.
Inrikesministern var SS-överste, Adenauers
egen sekreterare skrev under
Tredje rikets glansdagar juridiska kommentarer
till nazismens judehetslagar.»

Jag tror att detta citat ger ett svar
på herr Ohlins falska framställning om
att den tyska upprustningen är ett stöd
åt demokratien och att det även väsentligt
måste öka den oro som statsminister
Erlander givit uttryck för i dag. Jag
tror även att det skulle vara bra, om
den svenska regeringen ännu tydligare
säger ett besinningens ord i anledning
av det som här inträffat, inte minst i
anledning av reaktionerna i det danska
folketinget och i det norska stortinget.

Vi för vår del anser, att det som här
har inträffat måste öka misstron mot
det etablerade Nordiska rådet. Hur
oskyldigt och menlöst man än försöker
framställa detta samarbete så komprometterar
det den svenska alliansfrihe -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

ten. De signalerade planerna på ett gemensamt
nordiskt medborgarskap bör
under nuvarande förhållanden skrinläggas.
Jag tror inte att någon svensk
vill bli medborgare i ett atlantpaktsland,
och jag tror att man kan utgå ifrån
clet utan att brista i tillgivenhet för db
danska och norska folken.

Plerr talman! Två världskrig har utlösts
genom Tysklands rustningar och
genom att Europa har delats i två antagonistiska
block. Båda dessa betingelser
håller återigen på att ta form, d. v. s.
betingelserna för ett tredje världskrig.
Det kan väl inte bara vara dumhet som
förorsakar folkpartiledarens glädje däröver.

Men sista ordet är ännu inte sagt i
denna fråga. Det finns ett alternativ,
och det är alternativet europeisk kollektiv
säkerhet. Denna fråga vinner i
aktualitet ju mer det blir klart att en
tredje väg inte kan ges. Yi anser för
vår del att Sverige bör följa alliansfrihetens
väg och skapa betingelser för
neutralitet i händelse av ett nytt krig.
Men vi anser också att det är ett stort
svenskt intresse att en kollektiv europeisk
säkerhet upprättas, att uppdelningen
på två antagonistiska block
bringas ur världen och att den svenska
utrikespolitiken bör stödja sådana strävanden.

Innan jag avslutar detta avsnitt skulle
jag vilja fråga regeringen huruvida den
överväger några åtgärder i anledning av
förhållandena inom textilindustrien. För
många år sedan beslöt riksdagen att
hemställa till regeringen om att utreda
förhållandena inom textilindustrien. Regeringen
har hittills ignorerat detta beslut.
Under tiden har bekymren hopat
sig för textilarbetarna. I den socialdemokratiska
tidskriften Aktuellt talade
man strax före valet om den ständiga
textilkrisen. Faktum är att många textilföretag
slår igen, att många textilarbetare
får söka sig annan sysselsättning och
att förhållandena för textilarbetarna
fortfarande är bland de sämsta i landet.

Regeringen har varit mycket tillmötesgående
mot det från USA inspirerade
kravet på frilistning av importen.
Jag menar att villkoret bör vara att denna
frilistning skall vara ömsesidig. Om
ömsesidigheten inte förverkligas kan en
svensk frilistning visserligen betecknas
som uttryck för en god vilja och ett
förlåtande sinnelag gentemot andra stater,
men det kan också ligga nära till
hands att beteckna det som lättsinne.
Jag tänker härvidlag särskilt på regeringens
beslut att frilista varor från
Förenta staterna. Detta beslut kom en
tid efter det att de amerikanska myndigheterna
genom sällsynt diskriminerande
åtgärder stoppade importen av
vissa svenska trävaror. De svenska protesterna
i anledning av denna åtgärd
var verkligen välbefogade. Regeringens
replik att frige huvudparten av den
amerikanska importen till Sverige ter
sig åtminstone för mig inte lika befogad.
Det är inte så många år sedan motsvarande
förmåner för de amerikanska
exportörerna ledde till en svensk valutakris,
som framtvingade rigorösa
motåtgärder. Uppstår inte, herr statsminister,
en liknande fara nu? Borde
inte erfarenheterna varna för en upprepning
av experimentet från 1947 och
1948?

När den nuvarande regeringen tillkom
betecknades som något väsentligt
i dess program den gemensamma åskådningen
om nödvändigheten av att hålla
en låg ränta. Man menade att en politik
som syftar till full sysselsättning bör
uppmuntra företagsamheten och att den
lättaste metoden därvidlag är billiga och
lätt tillgängliga lån. Man har samtidigt
sagt, att bönderna har intresse av låga
räntor, så mycket mer som skuldsättningen
på grund av mekaniseringen
inom jordbruket på kort tid tredubblats.
Man har sagt att en procents räntehöjning
motsvarar tio procents hyreshöjning
för hyresgästerna.

Regeringspartierna har också i årets
valrörelse försökt övertyga allmänheten

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

om vilka skadliga konsekvenser för sysselsättningen
och prisbildningen som
höga räntor måste få. De har framställt
höga räntor som ett attentat mot hemmens
och de stora familjernas ekonomi,
mot företagsamheten och mot arbetstillfällena.
De har också utgått från att
låga räntor kan stödja strävandena att
motverka inflation. Herr Sköld har nyss
ytterligare förtydligat detta när han
uttryckte den meningen, att en räntestegring
är ett dåligt vapen mot inflationen.

Just i räntefrågan har storfinansen
genom sina partier gjort alldeles särskilda
ansträngningar för att driva regeringen
på reträtt. Trots försöken för en
stund sedan att bagatellisera saken tror
jag att frågan om den s. k. rörliga räntan
contra den låga räntan har dominerat
remiss- och ekonomiska debatter
under de senaste fem åren. Efter all vältalig
argumentation mot den s. k. rörliga
räntan och mot räntehöjningar över
huvud kommer därför riksgäldskontorets
beslut att höja obligationsräntan på
det nya lånet med en halv procent som
en fullständig överraskning. En sådan
kovändning sker inte var dag. Gårdagens
lögn blev hokus pokus dagens
stora sanning. Det förlorande borgerliga
blockets mest propagerade programpunkt
övertogs i denna fråga av regeringen.
Det är inte underligt om skadeglädjen
i storfinansens press har berövat
många regeringsorgan målföret.

Regeringen har tidigare och även i
dag genom herr Sköld erkänt många
negativa konsekvenser av beslutet. Om
räntehöjningen slår igenom förutser
man minskad sysselsättning. Om räntehöjningen
drar ut på tiden, leder den
till ökade levnadskostnader, ökade levnadskostnader
är liktydigt med sänkt
penningvärde. Man frammanar sålunda
det som man säger sig vilja undvika.
Man uppställer officiellt som den ekonomiska
politikens mål upprätthållande
av full sysselsättning och fast penningvärde,
samtidigt som man söker

Vid remiss av propositionen nr 219.

åstadkomma minskad sysselsättning och
ett försämrat penningvärde. Säkert kommer
det att ge ökade vinster åt kapitalägare
på konsumenternas bekostnad,
men jag har svårt att föreställa mig att
sådana åtgärder kan vara i arbetares,
bönders och tjänstemäns intresse.

Vi kommunister är anhängare av ett
fast penningvärde. Kommunistiska partiet
var det enda parti i riksdagen som
motsatte sig devalveringen och som
förutsade att denna måste leda till den
inflation som sedan följde. Vi måste
därför beklaga denna reträtt för storfinansens
och dess partiers mångåriga
huvudkrav.

LO-ledningen har konstaterat att det
finns utrymme för generella lönestegringar.
Produktionen ökar oavbrutet,
och i de fall där arbetslönerna undergår
en viss ökning ökar profiterna ännu
mer. Faktum är att avståndet mellan
lön och profit förstoras och att arbetarklassens
samlade andel av nationalinkomsten
— trots att arbetarklassen utgör
en växande andel av befolkningen
— oavbrutet nedgår.

Det finns tendenser att utnyttja räntestegringen
för att animera till ökat motstånd
mot kravet på löneförbättringar.
Finansminister Sköld har nyss förklarat,
att åtgärden icke har någon betydelse
då det gäller att bromsa investeringar,
att åtgärden inte kan uppmuntra
till ökat sparande, att åtgärden inte är
användbar som ett vapen mot inflationen,
att åtgärden höjer levnadskostnaderna.
Vad finns det då kvar av hans
försök att advocera för denna åtgärd
annat än hans förklaring, att den genomfördes
av rädsla för att de väntade
lönehöjningarna skulle bli för stora?
Är det någon anledning att vara
rädd för detta? Har inte kapitalisterna
tillräckliga resurser utan att man skall
behöva mobilisera regeringsmakten för
att hindra en nödvändig förbättring av
stora arbetargruppers existensvillkor?
Enligt vår mening är denna räntestegring
med dess nu senast av finansminis -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

tern angivna konsekvenser ytterligare
ett starkt skäl för arbetare och jämförliga
löntagare att anstränga sig för att
pressa upp lönerna. Jag anser att man
också måste förhindra att räntestegringen
sprides.

Det finns, herr talman, en löntagargrupp
som har särskilt missgynnats,
nämligen de lägre statstjänstemannen.
Deras reallöner har försämrats under de
senaste åren, de har inte fått någonting
med av de goda konjunkturernas
möjligheter, och de ser ingenting av
den starkt växande nationalinkomsten
i sina egna plånböcker. Därför är missnöjet
bland dem mycket utbrett. Regeringen
har tydligen ingen aning om hur
stort detta missnöje är, men den kanske
kan erinra sig dåvarande finansminister
Wigforss’ erkännande — jag tror det
var 1946 -— att han inte haft en aning
om hur prekär situationen då var för
de lägre statstjänarna. Även om det är
en f. d. järnvägsman som nu sköter regeringens
lönepolitik mot de statsanställda,
tycks det i dag inte stå bättre
till med kunskapen om hur statens arbetare
har det. Man måste höja dessa
statstjänares löner. Man måste bland
annat av hänsyn till trafiksäkerheten
och de anställdas hälsa avvisa metoden
att under namn av rationalisering lägga
allt fler arbetsuppgifter på varje enskild
anställd i statens tjänst.

I konjunkturinstitutets rapport talas
om att utgifterna för den växande bilparken
närmar sig bostadskostnaderna.
Det är ju någonting fullständigt sensationellt.
Man skall naturligtvis vara glad
över att folk kan skaffa sig bilar, men
det är samtidigt en uppfordran till
krafttag för att lösa alla därmed uppkommande
problem.

Vi har nyss genomkämpat ett val,
vars utgång kan betecknas som ett hårt
slag mot de borgerliga partiernas förhoppningar
att kunna erövra väljarmajoriteten
i vårt land. Det blev ett
vänsterval, och detta konstaterande förändras
inte av att högern och folkpar -

tiet ännu en tid får regera i Stockholm.
De borgerliga partiernas överlägsna propagandaresurser
kunde inte hjälpa dem
denna gång, och allt talar för att de
inte skall räcka till i framtiden heller,
om bara arbetarrörelsen drar de nödiga
lärdomarna av valet.

Valet visar att arbetarrörelsen kan
marschera ytterligare framåt på de borgerliga
partiernas bekostnad. Folkpartiet
har inte längre samma möjligheter
att tränga in i arbetarrörelsen. Efter
nästa val har väl herr Ohlin genomkämpat
sin sjunde valrörelse som partiledare.
Det är mycket möjligt att vi då
får säga om herr Ohlin som man lär
säga om utrikesminister Eden i England:
sju gånger tärna men aldrig brud.
Folkpartiet har haft några framgångens
år, och det har därvid gynnats av arbetarklassens
tidigare besvikelser. Den socialdemokratiska
taktiken att möta den
borgerliga offensiven med koncessioner
åt höger och vrakande av viktiga arbetarkrav
stimulerade den borgerliga propagandan
och underlättade de borgerliga
partiernas tidigare frammarsch.
Folkpartiet har sol-och-vårat sig fram.
Nu går det inte längre med taktiken att
vara något allt för alla. Man kan inte
vara både för storfinansen och med folket,
och det kanske är en av orsakerna
till att högern vann så många anhängare
från folkpartiet av folk som ogillar alltför
mycket oklarheter på detta område.

Vad kommunistiska partiet beträffar
så lyckades det vända strömmen. Partiet
ökade sina röster med 12 procent
jämfört med 1952. I Stockholm ökade
rösterna med 20 procent. De uppgifter
som partiet ställde för arbetarna i valkampen
löstes i det väsentliga, och de
skulle ha lösts helt om inte socialdemokraterna
tappat två mandat i Stockholm.
De krav som partiet förde fram i valet
kommer att vägleda partiets politik. Jag
har till min glädje hört hur den tillförordnade
högerledaren herr Skoglund
finner att Sverige komprometteras genom
kommunisternas frammarsch. Ja,

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

kanske ur storfinansens, ur de amerikanska
miljardärernas synpunkt. Men
jag skulle vilja tillägga: statsministern
karakteriserade före valet högern som
reaktionen i svensk politik. Det är ur
det arbetande folkets synpunkt stor anledning
att säga att högerpartiets frammarsch
är komprometterande för Sverige.

Jag tror inte att arbetaruppmarschen
kan tolkas som belåtenhet med den nuvarande
regeringspolitiken. Men i höstens
val ställdes ett borgerligt alternativ
för landets styrelse som ett möjligt
perspektiv. De svenska arbetarnas klasskänsla
underkände ett sådant alternativ.
Därför marscherade de upp i ökad
utsträckning och drev tillbaka den
borgerliga fronten.

Den socialdemokratiska partiledningen
känner lika bra som kommunisterna
till i vilka frågor arbetarna är särskilt
missnöjda. Den gav mycket förpliktande
löften i valrörelsen att åstadkomma
en av arbetarna önskad lösning av en
del av dessa frågor. Jag tycker att vi
sålunda inte borde behöva gräla om
nödvändigheten av att förkorta arbetsveckan
så snart som möjligt, att genomföra
arbetarpensioneringen så snart som
möjligt och att sänka skatterna.

Men är detta nog? Jag tror att det som
ligger djupast under arbetarnas vantrivsel
är bristen på stora perspektiv,
själva osäkerheten i tillvaron och att
goda möjligheter till sociala och kulturella
reformer sumpas bort. Därför tror
jag också att villkoret för att detta vänsterval
skall få en god fortsättning i ett
kommande val är en verklig omprövning
av politikens uppgifter och problem
för hela den svenska arbetarrörelsen.
Jag tror det vore mer fruktbärande
om den socialdemokratiska partiledningen
brydde hjärnan med denna fråga
i stället för att spekulera över hur
en samregering med folkpartiet framdeles
skulle kunna bli möjlig.

Förutsättningen för att befästa vänstersegern
och ytterligare försvaga stor -

Yid remiss av propositionen nr 219.

finansens partiblock är, att politiken
söker lösningar, som inspirerar de breda
massorna.

Man måste ge arbetarklassen tillsammans
med tjänstemän och bönder den
verkliga ledningen över landets politik.
Man måste aktivisera, utbilda och
utveckla nationens bästa krafter, det
arbetande folket, i detta syfte. Folket
skall bestämma. Storfinansen måste föras
åt sidan.

Vi behöver följaktligen, herr talman,
en ekonomisk politik, som ökar tryggheten,
som beskär kapitalisternas makt
och som ger samhället resurser för reformer
på skilda områden.

Vi behöver en kulturpolitik, som avskaffar
överklassens utbildningsmonopol,
liksom monopolen på högre tjänster
och ämbeten och som underlättar
en allsidig demokratisering av samhället.

Vi behöver åtgärder för att begränsa
de reaktionära, krigsfrämjande krafternas
verksamhet och som befordrar strävandena
till fred och kollektiv säkerhet.

Låt mig med stöd av doktor Lindgrens
undersökningar erinra om hur
det står till med demokratien inom näringslivet.
2,5 procent av landets invånare
äger landets aktietillgångar,
d. v. s. äger nästan alla bolag och kreditanstalter
inklusive viktiga naturtillgångar.
Av våra 165 000 aktieägare —
flera är det inte — äger 11 000 två tredjedelar
av samtliga aktier. På omkring
60 procent av undersökta större bolags
årsstämmor dikteras besluten av en person,
och på de övriga större företagens
bolagsstämmor dikteras besluten av
högst tre personer. Det betyder att några
tiotal människor innehar den ekonomiska
makten i vårt land.

Just denna cgcndomskoncentration
ocli de vanliga människornas bristande
inflytande över företagens förvaltning
och ledning ökar massornas känsla av
maktlöshet, beroende och otrygghet.

De anställdas problem om ökad trygghet
i anställningen illustreras dagligen

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

48 Nr 26.

Vid remiss av propositionen nr 219.

av nya driftsinskränkningar och nya,
alltmera raffinerade metoder för att
utnyttja arbetskraften. Olycksfall och
sjukdomar ökar. Hetsen på arbetsplatserna
ökar, parallellt med profiterna.
Där det behagar kapitalisterna att slå
igen företagen gör de detta utan att
myndigheterna säger ett knyst. Vill de
avskeda en del av arbetsstyrkan gör de
också detta utan att fråga vare sig samhället
eller fackföreningen om lov. Vad
finns det för säkerhet för arbetarna i
dessa fall? Kan man alls tala om en
ökad trygghet i anställningen utan att
beröva kapitalisterna deras nuvarande
rättigheter på dessa områden?

Dessa stora problem kan man inte
vifta bort genom några tekniska överenskommelser
med företagen om förhandsvarsel
vid avskedanden, överenskommelser
som dessa sedan blankt
struntar i. Arbetarna kan inte nöja sig
med att någon vecka i förväg få reda
på att de blir utan arbete, eftersom deras
behov är att alltid ha arbete och
helst på den arbetsplats där de etablerat
sig.

Produktionen är samhällelig till hela
sin karaktär. Den borde därför också
drivas och ledas utifrån samhälleliga
synpunkter i stället för utifrån ett obetydligt
antal människors vinstsynpunkter.
Samhället måste ha ett verkligt inflytande
över företagens skötsel. Arbetarna
måste få inflytande över alla frågor
som har med deras arbete och försörjning
att skaffa.

Vi anser inte att dessa spörsmål blir
lösta även om våra förslag att lagfästa
en ganska lång varseltid vid planerade
driftsinskränkningar och driftstopp
skulle godkännas. Vi anser inte heller
att en lagstiftning som ger samhället
fullmakt att överta företag, som drives
otillfredsställande med hänsyn till kravet
om full sysselsättning, skulle skapa
en ny ordning på området.

Här aktualiseras för övrigt en annan
fråga. Vi hoppas att Statens skogsindustrier
i enlighet med den tillsatta utred -

ningens förslag skall överta Törefors,
som missbrukats och misskötts genom
kapitalistisk spekulation. Ett sådant beslut
är nödvändigt med hänyn till befolkningen
och bygden. Men det belyser
bara ytterligare problemet om staten
som företagare. Det är löjligt att
samhället bara skall få driva av kapitalisterna
bankrutterade företag eller företag
på områden, där kapitalisterna
anser sig erhålla för små profiter för
att själva riskera några investeringar.

Därför anser vi att frågan i sin helhet
bör tas upp till prövning. Eftersom
den moderna produktionen är samhällelig
är det abnormt att detta inte avspeglas
i fråga om ägande och ledning av
företagen.

Om samhället övertar viktiga produktionsområden,
där man exempelvis kan
börja med företag, som exploaterar naturtillgångarna,
och kreditväsendet, och
om produktionens syfte blir att tillfredsställa
människornas behov i stället
för ett litet antal enskilda kapitalisters
vinstintressen, så skapar man grundläggande
förutsättningar för full sysselsättning,
lönande produktion och sänkta
skatter.

Den inledda offensiven på arbetsplatserna
för att utnyttja varje sekund
av arbetstiden, automatisera och exploatera
varje rörelse från arbetaren,
är en form av rationalisering som medför
den största fara för arbetaren
själv. Den innebär inte bara att man
försöker förvandla arbetarna till ett
slags levande robotar. Den skall efter
ingående testningar också införa en ny
individuell lönesättning, som i realiteten
skulle avskaffa kollektivavtalen.
Att bekämpa skadeverkningarna av ett
sådant system, som man nu håller på
att införa, kan inte bara vara fackföreningarnas
angelägenhet. En förkortning
av arbetstiden och trygghet på
ålderdomen blir naturligtvis ändå mera
ofrånkomliga under dessa nya förhållanden.

Ett annat problem dyker upp i sam -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

manhanget. Några tusen hamnarbetare
jämte en del byggnadsarbetare har under
denna sista tid dragits inför arbetsdomstolen.
Hamnarbetarna hade protesterat
mot decennierlånga missförhållanden
på arbetsplatserna genom en
proteststrejk. Denna arbetargrupp har
bland det tyngsta, smutsigaste och
ohälsosammaste arbetet i vårt land,
men den ligger samtidigt under jämförliga
arbetare i löner och arbetsvillkor.
Den saknar elementära anordningar
för trivsel, hygien och vila. Bidragande
till denna protestaktion var
att arbetarna påtvingats ett avtal, som
de nyss, såsom i Göteborg, med 95 procents
röstövervikt hade förkastat och
som berövade dem varje inflytande
över arbetsvillkoren under ett år
framåt.

Kapitalisterna försöker i hamnarna
konservera missförhållandena. De vill
nu med skadestånd återta de kronor,
varmed lönerna enligt senaste avtalet
skulle ha kunnat förbättras, och mera
därtill. Kan verkligen detta, herr talman,
vara rättfärdigt? Är inte hela denna
aktion i stället ett försök att göra
en manifestation av den svenska arbetarklassens
rättslöshet?

Domarna över en del byggnadsarbetare,
som har stannat hemma någon
lördag, ger ytterligare en belysning av
rättstillståndet. Är inte dessa domar,
som straffar själva frånvaron från arbetsplatsen
och ger arbetsköparna skadestånd,
eu manifestation av ett slags
arbetsplikt i vårt land? Men vilken
rättslig grund finns det därför? Vilken
lag säger att arbetaren ovillkorligen
skall arbeta sex dagar i veckan och att
han, om han bryter däremot, skall ådömas
skadestånd?

Här finns ju inte ens eu formell likhet
inför lagen. Arbetsköparen kan när
han vill avskeda eller permittera arbetaren.
Han kan uppge vilken motivering
som helst därför, den verkliga
eller någon annan, och lagen kan ingen!
ing göra däråt. Han kan på sådant

Vid remiss av propositionen nr 219.

sätt också kringgå de hinder som avtalen
eventuellt reser mot politiska förföljelser.
Arbetaren kan inte stämma
arbetsköparen eller begära skadestånd
av honom för förlorad arbetstid resp.
förtjänst och detta trots att i vissa fall
åtgärderna kan få katastrofala verkningar
för arbetaren och hans familj.
Är inte detta en utomordentlig bekräftelse
på de farhågor som vid kollektivavtalslagens
tillkomst uttrycktes av representanter
för fackföreningsrörelsen
och socialdemokratiska partiet i riksdagen? Det

handlar här inte om rättskonflikter
utan om intressekonflikter, och därför
är det ett arbetarkrav att regeringen
tar avstånd från den nuvarande
tillämpningen av kollektivavtalslagen.
Men det aktualiserar samtidigt på nytt
det gamla arbetarkravet att avskaffa
kollektivavtalslagen och arbetsdomstolen.

I anslutning härtill skulle jag helt
kort vilja beröra en annan viktig punkt,
som har med kulturpolitiken att göra
och som samtidigt berör demokratiseringsfrågan.
Socialdemokraterna har
publicerat en undersökning, enligt vilken
socialgrupp 1, den s. k. överklassen,
som omfattar fem procent av befolkningen,
betalar IIV2 procent av
skatterna, men har 42 procent av alla
studenter. Socialgrupp 2, den s. k. medelklassen,
betalar enligt samma undersökning
28,8 procent av skatterna,
men den har 4G procent av alla studenter.
Socialgrupp 3 däremot, arbetare
och bönder, som betalar nära 60
procent av alla skatter, har endast 12
procent av alla studenter.

Att den högre utbildningen fortfarande
är ett överklassmonopol är ju ingen
nyhet. Mera anmärkningsvärt är att
tendenser till ett stärkande av detta
monopol på sista tiden har förmärkts.
1 departementen, alltså i kanslihuset,
härstammade år 1917 77,2 procent av
tjänstemännen från socialgrupp 1. Motsvarande
proportion var 30 år senare

4 - - Andra kammarens protokoll 195''t. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

79,9 procent, d. v. s. en ökad andel.
Från socialgrupp 3 var siffran 1917
2,4 procent och 1947 1,1 procent. I
kanslihuset var 1947 endast 3 av tjänstemännen
från socialgrupp 3.

Den svenska adeln torde uppgå till
ungefär >/soo av befolkningen, men i
departementen utgjorde den 1947 18,9
procent och i utrikesdepartementet i
det närmaste eu tredjedel av samtliga
tjänstemän. I officerskåren torde ännu
inte mer än 3 procent av officerarna
komma från arbetarhem.

Detta är bara några exempel, men
de belyser en viktig sida av demokratien.

Man kan inte som dåvarande försvarsministern
Sköld vifta bort demokratiseringskravet
med att säga, att
demokrati är något orimligt i det militära.
Man kan inte slå sig till ro med
afl som ett annat exempel anföra, att
arbetsdomstolen är sammansatt av fem
borgare och två s. k. arbetarrepresentanter
med hänsyn till att det inte
finns juridisk och annan sakkunskap
inom arbetarklassen. Man måste allsidigt
angripa demokratiseringsproblemet.

Det påstås att det var i utrikesdepartementet
den finska regeringen under
kriget hade sin förbindelseman, som
rapporterade alla diplomatiska nyheter,
som den svenska regeringen kunde
komma över. På slottet bodde en
tjänsteman, som organiserade krylbokatastrofen,
medan polisen gjorde razzior
bland arbetarna och spärrade in
kommunister i militära koncentrationsläger.
I utrikesdepartementet och försvarsstaben
kläcktes den sköna plan,
som enligt förre finansministern Wigforss’
»Minnen» skulle via Ålands befästande
föra över den svenska armén
på Karelska näset för att kriga mot
ryssarna. På slottet ställdes dåvarande
regeringen — återigen enligt Wigforss’
»Minnen» — inför kravet att öppna
gränserna för engelsk-franska trupper
under finnkriget, ungefär som en fly -

gel inom folkpartiet i ett nytt krig vill
öppna de svenska gränserna för amerikanska
trupper. Ingen kan betvivla
att om det kravet hade bifallits, skulle
Sverige automatiskt dragits in i kriget,
liksom om Ålandsplanen vidhållits.
Från slottet ökades också pressen från
Berlin på regeringen för att öppna de
svenska kommunikationerna för transport
av tyska trupper. Den pressen blev
som bekant framgångsrik, och den
grundläde en nesans politik för vårt
land under flera krigsår.

Frågan om demokratisering berör
sålunda alla områden av det svenska
samhällslivet. Att låta allt fortsätta i
gamla spår är ett svek mot demokratien,
ett hot mot folkets existensvillkor
och emot nationens framtid.

Så avtecknar sig, lierr talman, i stort
problemet på längre sikt för eu demokratisk
och framstegsvänlig politik i
vårt land. Arbetarklassen, som är majoriteten
av vårt folk, önskar en sådan
politik, och önskar eu samordning av
arbetarrörelsens alla krafter härför.
Och lika säkert är att en sådan politik
motsvarar behovet hos de svenska bönderna
och det stora flertalet av den
väldiga tjänstemannaarmén i vårt land.
Den politiken — och därmed slutar jag
mitt anförande — skulle inleda ett nytt
skede i vårt land, där folkets väl verkligen
finge gå före storfinansens.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf):

Herr talman! Jag kommer i likhet
med föregående talare att inte alls syssla
med den proposition det här gäller
att remittera, utan jag kommer i likhet
med dem att tala om helt andra saker.

Det är helt naturligt att den debatt
som föres här i dag sysslar ganska mycket
med den valkampanj som fördes innevarande
höst vid kommunalvalen.
Jag tror nog man kan säga, att den valkampanjen
var en av de hårdaste vi
någonsin haft i vårt land. Högern och
folkpartiet gjorde vad de kunde för att
slå sönder regeringssamverkan mellan

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

bondeförbundet och socialdemokraterna.
Den som följde med den politiska
debatten uppmärksammade att man riktade
mycket häftiga angrepp mot bondeförbundet,
det borgerliga inslaget i
regeringen. På sina håll sökte man
t. o. m. få till stånd en folkstorm i det
avseendet.

Herr talman! Jag hörde att förste vice
talmannen herr Skoglund i Doverstorp
i sitt anförande här sade, att allteftersom
valdebatten pågick kom talarna frågorna
alltmera in på livet. Han menade
därmed att debatten blev mer och mer
saklig. Jag skall inte ett ögonblick misstänka
annat än att det sagda gällde för
herr Skoglunds eget vidkommande, men
jag måste säga, att med den erfarenhet
jag hade av valdebatten var förhållandet
det alldeles motsatta. Jag vågar bestämt
påstå, att det inte alls var ovanligt
att talare — särskilt då från högerhåll
— i sina inlägg helt och hållet sysslade
med bondeförbundet och därvid
inte bara med sakliga skäl utan också
rätt så mycket med personligheter. Avsikten
var inte alls svår att förstå; den
var tydligen att reducera bondeförbundets
inflytande och beröva det dess
ställning i svensk politik.

Man kan fråga sig vilka intressen som
stod bakom dessa aktioner mot vårt
parti och jämväl mot det resultat som
uppnåtts genom vår politik. Man utgav
sig ju för att bekämpa socialismen, men
i stället bekämpade man bondcförbundct.

Resultatet av årets val blev måhända
inte så tillfredsställande som vi från
vårt håll önskat. Bondeförbundet fick
vidkännas röstminskning och en del
mandatförluster. Vår procentuella andel
i valdeltagandet sjönk från 10,7 till
10,3 procent. Dessa röstförluster har
emellertid sin förklaring i den fortgående
befolkningsuttunningen på landsbygden.
Flyttningsförlusten för landsbygden
var 1952 19 000 personer och
1953 22 000. Avflyttningen från den

egentliga landsbygden har varit av än -

Vid remiss av propositionen nr 219.

nu större omfattning. Detta är en förklaring
till valutgången.

Men jag vill gärna tillägga, att detta
inte är någon prognos för framtiden.
Enligt min mening bör vårt parti ha
lika stora förutsättningar som andra
partier att göra sig gällande även i städer
och tätorter, ty den politik vi för
iir till lika stort gagn för alla grupper
av vårt folk, och den bör kunna vinna
erkännande och anslutning även från
städernas invånare.

Det har sagts att det blåste högervind
i årets val. Det är naturligtvis efter
röstsiffrorna en riktig bild. Högern
kunde notera en ökning av sin procentuella
andel av rösterna från 14,4 vid
1952 års val till 15,7 nu. I det historiska
perspektivet är högerframmarschen
dock på intet sätt anmärkningsvärd.
Under 1920- och 1930-talen ända fram
till den stora Ohlin-lavinen var högern
det största borgerliga partiet. Vid 1928
års val fick högern 29,4 procent av rösterna,
vid 1940 års val ännu 18 procent
men vid 1948 och 1950 års val endast
12,3 procent av rösterna. För cirka 20
år sedan hade högern 73 mandat i andra
kammaren, men det minskade sedan, så
att man vid 1948 års val förlorade 16
mandat på en gång och föll ned till
sammanlagt 23 andrakammarmandat.

Det har tidigare från denna plats
framhållits, att högern är en mycket
god vinnare och en lika god förlorare.
Ja, man får kanske i detta fall likna
högern vid Karl XII, som var i medoch
motgång lika. Högerns kräftgång
avbröts emellertid vid 1952 års val, då
partiet noterade 14,4 procent av rösterna
och återerövrade åtta av de förlorade
andrakammarmandaten. Genom
årets val har högern ytterligare reparerat
något av vad partiet tidigare förlorat.

Nu är fluktuationer vid val ingalunda
något märkvärdigt. Jag vill bara som
hastigast erinra om att folkpartiet 1911
hade 111 mandat här i kammaren men
att partiet 1914 förlorade inte mindre

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

än 44 av dem. Folkpartiet var då i regeringsställning.
Högerframmarschen i
årets val kan väl betecknas som en återhämtning
för konservatismen, men det
bör uppmärksammas att konservatismen
som idé inte spelade någon större
roll i högerpropagandan inför årets val.
Mestadels har högern framträtt under
andra namn. Inte minst har partiet lovat
de enskilda människorna att lyckliggöra
dem med »egendomsägande demokrati»
— detta trots att egendomsägandet
aldrig varit så stort som nu, då
högern varit utan politiskt inflytande,
och trots att vi genom den politik som
förts uppnått en rättvisare inkomstfördelning
än tidigare.

Det kan vara särskild orsak att uppmärksamma
högerns argumentering beträffande
sjukförsäkringen, inte minst
av den anledningen att herr Skoglund i
Doverstorp som vikarierande högerledare
ånyo tagit upp den frågan i en
interpellation. I de andra partierna har
vi varit eniga om att införa den obligatoriska
sjukförsäkringen. När beslutet
härom fattades 1946, var högern med på
vår linje, och herr Skoglund var också,
vill jag minnas, ganska kritisk mot regeringen
ännu under valkampanjen 1952,
för att denna reform då inte hade förverkligats.
Men sedan har högern ändrat
uppfattning och vill nu inte vara
med längre. Det finns emellertid anledning
att understryka, att den allmänna
sjukförsäkringen innebär en trygghet
mot oförvållat inkomstbortfall, som vi
måste ge folket. Det bör också vara
klart att samhällets resurser att genomföra
en sådan reform nu i varje fall
inte är sämre än på den tiden, då högern
ville vara med om en allmän sjukförsäkring.
Nu har vi dock i högerns
valkampanj fått höra, att den enskilda
människan skulle ha större glädje av
att få en soffa. Jag har emellertid mycket
svårt att tro att Jarl Hjalmarsons
möbelfabrik skulle kunna ge de enskilda
människorna den trygghet, som i
detta fall är önskvärd och nödvändig.

Om det sålunda har blåst högervind,
så har det ändå inte varit någon vårvind
för folket. Om en sådan politik skulle
vara till fördel för enskilda människor,
så gäller detta bara för det fåtal, som
högern alltid har intresserat sig för. Det
må vara en prestation av högerns slagordsindustri
att genom begrepp som
»vardagsmänniskorna» och »de många
människorna» ge det politiska innehållet
i propagandan en annan innebörd än
det i verkligheten har. En sådan argumentering,
som helt bygger på missnöjespropagandan,
tycker jag — det får
förlåtas mig — verkar litet kommunistisk.
Den kan ett oppositionsparti använda
sig av med viss framgång, så
länge det inte behöver riskera att i
praktisk politik visa, att det bara är
fråga om såpbubblor. I längden håller
det dock inte. Jag tror att högern kommer
att få göra den erfarenheten —■
liksom folkpartiet fick göra vid årets
val.

Folkpartiets bakslag är givetvis den
mest anmärkningsvärda händelsen i
årets val. Folkpartiets andel av rösterna
har minskats sedan 1952 från 24,4
procent till 21,7 procent, d. v. s. med
inte mindre än 2,7 procent av valmanskåren.
Jag vill erinra om att minskningen
för vår del var 0,4 procent. Flera
orsaker har naturligtvis samverkat till
folkpartiets tillbakagång. År 1948 gick
herr Ohlin upp som en sol på den politiska
stjärnhimlen, och folkpartiet bör
nu ha kunnat göra den erfarenheten,
att man i längden inte kan bygga politiken
på en filmstjärnekult kring partiledaren.
Sådan popularitet är obeständig.
Det kommer nya stjärnor ideligen,
och just nu är det nog Jarl Hjalmarson,
som vill vara den politiska filmstjärnan.

Man kan säga, att folkpartiets förlust
är baksidan av högerns framgång. Vad
var orsaken till tillbakagången? Jag vet
inte om en utomstående får döma i den
saken. Herr Ohlin har själv sagt, att
han tror det var högerns motstånd till
och folkpartiets tillstyrkan av förslaget

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

om sjukförsäkringen som var orsaken.
Herr Ohlin trodde inte alls att det var
den negativa jordbrukspolitik som folkpartiet
fört. Men jag tror det senare, och
det har framhållits också från folkpartihåll
— i varje fall har vi fått läsa det
såväl i Stockholms-Tidningen som i
Karlstads-Tidningen —• att den hetskampanj,
som kretsarna kring Dagens
Nyheter och Expressen med flera folkpartitidningar
fört, i viss mån hade orsakat
tillbakagången för folkpartiet.

Jag skall kanske inte trötta med dessa
erinringar, men jag kan inte underlåta
att något tala om den kampanj,
som inleddes hösten 1951 mot skogsägarna
och den som började hösten 1953,
då man i Dagens Nyheter förklarade,
att mjölken var »sämre än utdömt badvatten».
I dessa kretsar har man medvetet
strävat efter att göra folkpartiet
till ett konsumentparti. Nu fick ju folkpartiet
vidkännas en kraftig tillbakagång
inte minst i våra största städer,
Stockholm och Göteborg, vilket kan
vara en fingervisning om att folkpartipropagandan
gått för långt. Jag får säga
precis som herr Skoglund sade tidigare,
att det är hedersamt för väljarna
i dessa städer att de tog avstånd från
folkpartiets klasskampsargumentering.

Det har ju också rått fullständig förvirring
inom folkpartiet inför jordbrukspolitiken.
Man har — har det
framhållits — letat efter en konkordieformel.
Det har då och då sagts, att
folkpartiet är en politisk diversehandel.
Jag tror att denna beteckning är
litet gammalmodig. Man har på sistone
snarare fått intrycket av en snabbköpsbutik,
där kunderna får expediera sig
bäst de kan. Affärsförcståndaren har
bara ställt sig för att ta betalt vid utgången.
Vid den här valutgången blev
det kanske sämre än han hade väntat.

Det jordbruksprogram, som professor
Ohlin lade fram här i riksdagen i våras,
blev ju inte den konkordieformel
som man hade utlovat. Även efter valet
har jag sett, att man inom folkpartiet

Vid remiss av propositionen nr 219.

är oense om jordbrukspolitiken. Det
var emellertid anmärkningsvärt, att när
professor Ohlin i den stora partiledardebatten
i radio äntligen måste ge besked
om jordbrukspolitiken, så vägrade
han att ta avstånd från den argumentering,
som hade förts i den folkpartistiska
valtidningen »Folkets val». Det
var en argumentering precis i den stil
som man är van att finna i Dagens Nyheter
och Expressen. Det skulle alltså
betyda, att folkpartiet officiellt ställer
sig bakom hetskampanjen mot jordbruket.

Efter valet har jag också sett, att
sekreteraren i folkpartiets riksdagsgrupp
i en artikel i Dagens Nyheter velat
konstatera, att folkpartiet klarat sig
bättre i tätorterna än i jordbruksbygderna.
Det finns väl ingen anledning
till protest mot den slutsatsen. Strävandena
att göra folkpartiet till ett renodlat
konsumentparti har inte varit
utan framgång. Ingen behöver ju sörja
över det, då det synes vara helt i överensstämmelse
med folkpartiets egen
önskan. Men för min del tror jag, såsom
jag redan har framhållit, att en
sådan klasskampssträvan inte alls passar
för vårt samhälle av i dag. De olika
grupperna av vårt folk är så beroende
av varandra, att vi i stället måste göra
allt vad vi kan för att få till stånd det
samarbete och den hänsyn som behövs
— få till stånd samarbete i stället för
strid.

Utgången av höstens val har på intet
sätt ändrat det politiska läget i vårt
land. Det har inte varit fråga om något
jordskred —• förskjutningarna har
varit små i år liksom i de flesta tidigare
val. Förlorar man i ett val, får man givetvis
försöka reparera skadan nästa
gång. Oppositionens och särskilt högerns
försök att slå sönder vårt parti
har misslyckats. Bondeförbundet har
som centerparti alltjämt nyckelpositionen
i vårt lands politik — lika markerat
efter valet som före.

Koalitionsregeringar bildas, när de

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

politiska förutsättningarna talar för en
sådan lösning, och de består så länge
dessa förutsättningar finns för handen.
Nu liksom alltid kan väl andra möjligheter
tänkas. Det är förvisso ingen som
missunnar högern och folkpartiet att
få regera. Det skulle nog vara ganska
välgörande, om herrar Ohlin och Hjalmarson
inför folket på det sättet fick
demonstrera, att praktisk regeringspolitik
är någonting helt annat än en bullersam
oppositionspropaganda. Det är
väl bara ett hinder i vägen — det är
inte så lätt att enas om ett program
att regera på.

Vi har haft koalitionsregering i tre
år nu. När vårt parti hösten 1951 gick
i koalition med socialdemokraterna, var
vi naturligtvis medvetna om att detta
inte var fördelaktigt ur partitaktisk
synpunkt. Under inflationsutvecklingen
efter Koreakrigets utbrott befann sig
emellertid landet i en brydsam situation.
Bondeförbundet ville givetvis inte
undandra sig ansvaret för den politik
som det ansåg nödvändigt att föra i
kampen mot inflationen. Landets och
folkets intresse måste enligt vår uppfattning
gå före de partitaktiska hänsynen.
Under 30-talet, då vårt land också
hade drabbats av en svår ekonomisk
kris, inleddes samarbete mellan bondeförbundet
och socialdemokraterna, och
denna samarbetspolitik visade sig vara
till gagn för hela folket. Det samarbete
som vi inledde 1951 är det konsekventa
fullföljandet av 30-talspolitiken.

Vi kunde inför årets val peka på goda
resultat som uppnåtts genom koalitionsregeringens
politik till gagn för det
hela. De många enskilda människorna
har fått det bättre än förut. Det är ett
resultat som vi kan vara nöjda med.
Sedan är det en annan sak, att det för
ett parti i oppositionsställning kan vara
fördelaktigare att driva en hänsynslös
missnöjespropaganda, såsom högern och
folkpartiet har gjort. Men sådant håller
bara en viss tid. Folkpartiet inledde
sin stora löftespolitiska propaganda -

offensiv 1946—48 men kunde inte längre
leva på den konjunkturen. På samma
sätt tror jag det kommer att gå för
högern, som kommit ut på löftespolitikens
jaktmarker, där professor Ohlin
har skjutit bort sitt krut. Den jordbrukspolitik
som förts i vårt land har
medfört, att jordbruket och framför allt
småbruket har kunnat vederfaras större
rättvisa än tidigare, även om likställighet
med andra näringar ännu inte är
uppnådd. Bondeförbundet kommer lika
målmedvetet som tidigare att fortsätta
kampen för rättvisa.

Skatterna har varit ett av de stora
debattämnena i valrörelsen. Vi vill ju
alla ha en skattesänkning. Det har från
bondeförbundet bland annat framlagts
en motion, som skall behandlas av höstriksdagen,
vari föreslås att en parlamentarisk
kommitté skall tillsättas i
syfte att söka möjliggöra en bestående
skattelättnad. Angelägenheten av att vi
kan uppnå ytterligare skattesänkning
och en rättvis skattesänkning bör understrykas.
Vi hoppas kunna öka produktionen
så att detta mål kan uppnås,
om vi samtidigt iakttar den nödvändiga
sparsamheten med statens medel. Oppositionens
skattepolitiska argumentering
bär emellertid varit mycket demagogisk,
när man försäkrat, att skatten
omedelbart kunde sänkas. Det har inte
funnits några möjligheter för ett sådant
beslut i år, om man ville att debet och
kredit skulle gå ihop för staten.

Det var ganska intressant att i radiodebatten
i Göteborg höra hur folkpartiets
ledare där, herr Thorburn, samtidigt
en ledande kommunalman i Göteborg,
blev angripen från kommunistiskt
håll därför att man inte där kunde sänka
skatten under 12 kronor. Herr Thorburn
framhöll mycket energiskt att det
skulle vara fullständigt felaktigt att sänka
skatten nu, när staden Göteborg står
inför så stora utgifter i framtiden för
bl. a. pensionering av sina anställda.
Han framhöll också mycket riktigt att
det är alldeles nödvändigt, att kommu -

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm. Nr 26. 55

nen ordnar så, att den bär reserver
och resurser för framtiden. Jag tycker
att det var en alldeles riktig argumentering
herr Thorburn framförde.

Högerns skattesänkningsförslag saknade
täckning, såsom med all önskvärd
tydlighet klargjordes i valdebatterna i
radio. Och folkpartiets förslag betydde,
att vi skulle ha underbalanserat budgeten,
vilket knappast bör kunna ifrågakomma
i en högkonjunktur som den nuvarande.

Den ekonomiska politiken talade oppositionen
inte så mycket om under
valkampanjen, och det kan man förstå.
Oppositionen hade tidigare vid upprepade
tillfällen förklarat, att regeringen
skulle misslyckas i sina strävanden att
hejda inflationen. Det blev i stället oppositionen
som misslyckades såsom politisk
väderleksprofet. På senaste tiden
har en del hänt som åter givit oppositionen
mod att tala om ekonomisk politik.
Regeringen har tagit räntevapnet i
sin tjänst i kampen mot de nya inflationistiska
impulser som kan spåras.
Ett 4-procentigt statslån har utgivits,
vilket betyder att kapitalmarknadsräntan
i detta fall höjts med en halv procent.

Nu har man från oppositionens sida
sagt att regeringen härmed har gjort
ett »lappkast» i den ekonomiska politiken.
Utan att säga något förklenande
om lappkast, som lär vara en användbar
färdighet i skidåkningen, måste man
dock konstatera att något sådant är det
inte fråga om här. Herr Svensson i
Ljungskile har skrivit och berättat i
Expressen, att jag nu har måst ändra
mig så att han och jag kommit på samma
linje i räntefrågan. Det vore roligt
om så litet kunde uppmuntra herr
Svensson, ty det händer ju inte så ofta.
Det är nästan synd att behöva tala om
för herr Svensson, att jag inte har ändrat
mig. Jag har aldrig haft någon dogmatisk
ståndpunkt i räntefrågan. Jag
liar alltid gjort gällande att det är ytterst
värdefullt, att räntan är fixerad.

Vid remiss av propositionen nr 219.

Herr Ohlin har varit vänlig att här
citera vad jag yttrade under den ekonomiska
debatten i våras om oppositionen
såsom den ståndaktige tennsoldaten.
Herr Ohlin hann inte med att citera
hela mitt uttalande på den punkten.
Det var ju så, att bankoutskottet
då hade behandlat riksbankens redogörelse
över den förda politiken. Där
förelåg en reservation, ifrån höger- och
folkpartihåll, varav tydligt framgick
att den politik som regeringen fört varit
framgångsrik. Jag kanske kan erinra
om att folkpartisten De Geer i första
kammaren klart sade ifrån, att oppositionen
tagit fel och att den politik som
förts hade lyckats.

Om jag, herr talman, får återge mina
ord vid detta tillfälle i vad gäller
denna angelägenhet, tillåter jag mig
göra det för fullständighetens skull.

»När oppositionen nu alltså medger»
— detta återfinnes i mitt anförande
den 26 maj — »att regeringspolitiken
varit framgångsrik och avgörande, tycker
jag det är egendomligt, att oppositionen
fortfarande som den ståndaktige
tennsoldaten hänger fast vid sitt
gamla evangelium om räntehöjningens
välsignelsebringande verkan. I sin reservation
i år kräver oppositionen en
rörlig räntepolitik, som tillåter variationer
i det allmänna ränteläget såväl
uppåt som nedåt. Men det är enbart
rörligheten uppåt som oppositionen
tänker på, ty annars skulle ju oppositionen
kunna vara tillfreds med den
rörlighet, som visades genom att diskontot
i höstas sänktes med en kvarts
procent. Jag vill minnas, att herr Ohlin
vid remissdebatten i höstas medgav,
att den dåvarande konjunkturen i
själva verket innebar eu tendens till
räntesänkning. Men nu vill man ha
läntehöjning igen. Jag tycker det är
egendomligt, att oppositionen inte vill
släppa sin räntehöjningsideologi, när
vi alla vet, att en räntehöjning skulle
medföra kostnadsfördyringar, som skulle
innebära allvarliga risker för sam -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

hällsekonomien. Hyrorna skulle stiga
och livsmedelspriserna måste höjas.
Därmed skulle följa lönestegringar, och
industriens kostnadsläge skulle ytterligare
pressas upp till förfång för vår
utrikeshandel och för våra möjligheter
att upprätthålla och om möjligt öka
valutareserven.» Och så fortsätter jag:
»När oppositionen nu har måst medge,
att regeringens politik varit av avgörande
betydelse för inflationens övervinnande,
så bör väl konsekvensen
fordra, att vi fortsätter med den politik,
som visat sig framgångsrik, och
inte kastar oss ut på sådana äventyr,
som reservanterna vill rekommendera.»

Jag tycker, herr talman, att den argumentering
jag då förde var absolut
riktig och att de åtgärder, som en ränteförhöjning
för med sig, måste inverka
på det sätt jag här har sagt. Sedan
blir man självklart många gånger
ställd i det läget, att man får gå med
på saker som man egentligen inte anser
vara så trevliga. Vi hörde detta av
finansministern, då han för en stund
sedan här i kammaren sade att han
inte var så glad över denna åtgärd,
som han dock har fått medge måste
vidtagas. Vi måste se detta i förhållande
till det läge som uppkommit. Vad är
det som har skett? Om det, i det läge
vi hade 1951—1952, skulle ha varit
möjligt att bekämpa inflationen med
eu räntestegring, så hade det väl inte
varit någon mening med att företa en
höjning på en halv procent, utan då
hade det kanske fått vara både två
och tre procent.

Nu har vi kommit i den situationen
att det är en allmän tendens till lönestegringar,
och vidare har vi den stora
investeringen. Vad är då att göra? Det
är väl av allra största betydelse för individ
och samhälle, att penningvärdet
kan bevaras. Vi har nu ekonomisk stabilitet.
Konjunkturinstitutets höstrapport
visar att vårt samhälles resurser
är goda. Bruttonationalproduktionen
kan i år beräknas öka med 4 å 5 pro -

cent, vilket är en snabbare stegring än
man vågat hoppas.

Här anmäler sig kanske en annan
fråga. I den nämnda rapporten omtalas
inte vilken stegring det blir för
exempelvis jordbruket. Man har kanske
anledning att ställa sig frågan:
Hur mycket av jordbrukets inkomster
har regnat bort, och vilka konsekvenser
kommer dessa förhållanden att få?
Jag vill i detta sammanhang gärna
framhålla att det är nödvändigt, att de
som hårdast drabbats av skördeskadorna
blir hjälpta.

Då man talat om jordbruket har det
från vissa håll då och då gjorts gällande
att jordbruket inte kunnat rationalisera
i tillräcklig omfattning. Det
kan därför vara anledning att uppmärksamma,
att jordbrukets produktionsvolym
från 1938—1939 till 1953—
1954 ökat med cirka 50 procent per arbetstimme,
vilket är betydligt mer än
vad industrien kunnat prestera.

Det är emellertid vidare några detaljer
som bör observeras i den ekonomiska
bilden. Investeringslusten har
åter ökat i betydande omfattning. Den
privata konsumtionen har också stigit
snabbt. Särskilt kan man lägga märke
till att bilinköpen ökat kraftigt. Det beräknas
att utgifterna för samtliga personbilar
under år 1954 kommer att
uppgå till cirka 2,2 miljarder kronor.
Det är tydligt att om utgiftsexpansionen
blir alltför stor, föreligger det risk
för prisstegringar. De löneoffensiver
som i höst signalerats från såväl LO
som TCO kan otvivelaktigt innebära
riskinoment för vårt penningvärde.
Man har på vissa håll till och med
gjort gällande att vi borde acceptera en
ny engångsinflation. Man har skjutit
ifrån sig problemet genom att säga, att
det är regeringen som får svara för
penningvärdet. Naturligtvis har regeringen
sitt självklara ansvar för den
ekonomiska politiken. Men man kan
inte komma ifrån, att arbetsmarknadsorganisationerna
också har sitt ansvar,

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

och jag är glad över att finansministern
har givit ett så klart besked på
den punkten. Skall vi ha en fri arbetsmarknad
—• och det är ju självklart att
vi vill ha det — måste organisationerna
också visa ansvar inför lönerörelserna.
Jag tror emellertid att det finns
anledning att säga till regeringen och
till dem som skall föra dessa förhandlingar,
att det nog är skäl att vara mycket
hård vid förhandlingar. Jag ställer
mig verkligen frågan: Vad gagnar det
att öka lönerna, som det sagts, med
t. ex. 10 procent? Är det någon som
kommer att tjäna på det? Hela denna
rullning kommer i gång. Om den ene
får, skall den andre också ha, och
det kan bli så att alla parter kommer
att förlora. Jag tillåter mig därför,
herr talman, här understryka, att det
finns all anledning att vara mycket
försiktig på denna punkt.

När man från oppositionens sida säger,
att den vidtagna räntehöjningen
skulle ha använts tidigare i kampen
mot inflationen, så är det en felaktig
argumentering. En sådan räntehöjning
med en halv procent skulle, som jag
tidigare nämnt, inte ha haft någon
effekt år 1951, då vi hade en pågående
inflation. Då hade det behövts en höjning
av räntan med kanske 2 å 3 procent.
Man kanske kan säga att denna
halva procent kan ha eu effekt nu. Jag
ser i Expressen att herr Waldemar
Svensson säger att det var en ödets
lek, att jag såsom suppleant blev inkallad
och fick vara med om detta beslut,
och han tycker att det i så fall inte
finns någon täckning för hela den argumentering
som jag tidigare har fört.
Jag tillåter mig att upprepa att jag har
den bestämda meningen att det är riktigt
att föra en lågräntepolitik. Det
hela kommer nog att må bäst av en
sådan politik, men jag vill också tilllägga
att jag flerfaldiga gånger från
denna plats, när jag argumenterat för
lågräntepolitiken, sagt att den högre
räntan inte skall tillämpas annat än i

Vid remiss av propositionen nr 219.

yttersta nödfall. Enligt min mening har
det nu varit skäl att tillgripa denna
utväg. Sedan hoppas jag också att de
som det vederbör skall ta varning av
detta, så att det faktiskt blir något resultat
och vi om möjligt snart kan gå
tillbaka till den gamla räntepolitiken
igen. Jag tror att denna åtgärd denna
gång kan vara ett användbart vapen
mot den ansats till psykos som finns,
inom näringslivet.

Det är givetvis alldeles omöjligt att
här profetera om det blivande resultatet,
och ingen i denna debatt har heller
försökt sig på det, men jag tror att
det bör finnas möjligheter att bemästra
situationen på detta sätt och att vi har
anledning att vara tacksamma för att
regeringen så snabbt vidtagit denna
åtgärd. Det är förvisso bättre att stämma
i bäcken än i ån.

Till sist, herr talman, skall jag be
att få förekomma herr Dickson med att
yrka att propositionen nr 219 remitteras
till vederbörande utskott.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

Herr SKOGLUND i Umeå (s):

Herr talman! Sedan lång tid tillbaka
vidmakthåller vi här i landet en högre
sysselsättning än kanske de flesta andra
länder i världen, i varje fall åtskilligt
högre än som hos oss betraktades
såsom fullt tillfredsställande för bara
ett par årtionden sedan. Av gjorda uttalanden
förefaller det som om alla
partier är ense om att detta är en god
sak, som bör fortsätta.

Det ligger emellertid i sakens natur,
att en full sysselsättning alltid innefattar
vissa latenta risker för en efterfrågan,
som kan driva priserna uppåt
och sålunda gynna uppkomsten av inflatoriska
tendenser. I en högkonjunktur
som den nuvarande skapas för övrigt
lätt föreställningen, att det finns
mera att ta än vad som i verkligheten
finns. Klart är att sådana föreställningar
också innebär en stimulans till en ur

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

stabilitetssynpunkt ogynnsam utveckling.

För närvarande råder i vårt land —
det har tidigare i dag omvittnats av
finansministern — en stabil ekonomi,
en god balans mellan varutillgång och
köpkraft och ett prisläge som icke undergår
annat än obetydliga justeringar
i någondera riktningen. Det råder också
enighet om att man bör bevara en
sådan god balans.

Det är därför angeläget att man,
även vid svaga rubbningar i balansen,
ingriper för att förhindra en utveckling
som kan få inflatorisk prägel. Åtgärden
— i och för sig inte alls sensationell,
men doek för många något
överraskande — att utbjuda ett obligationslån
till förhöjd ränta är vidtagen
just av den anledningen. Riksgäldskontorets
av regeringen vidtagna åtgärd
har av oppositionen hårt klandrats,
inte därför att den i och för sig skulle
vara oriktig, utan därför att socialdemokraterna
har medverkat till den.
Herr Ohlin har för sin del gått så långt
att han kallat saken för ett politiskt
lappkast.

Man har för övrigt också sagt, att
regeringen genom denna räntepolitiska
åtgärd har svikit sina vallöften. Vilka
vallöften är det man då har i tankarna?
Förmodligen vår ofta deklarerade
vilja att hålla räntenivån på ett lågt
plan. Det är en vilja som fanns före
valet, och det är en vilja som finns
efter valet. Men — och det är ju en sak
som oppositionen inte vill uppmärksamma
— socialdemokraterna har aldrig
försvurit sig åt den orörliga, åt den
fasta räntans dogmatik. Tvärtom lär
man väl såväl i propositioner som i
riksdagstal finna många exempel på
att regeringen förbehållit sig rätten
att använda en rörlig ränta som ett
penningpolitiskt instrument. Jag kan
nämna ett exempel: propositionen år
1951 om ränteregleringslagen. Men det
finns också andra. Statsministern plockade
en del av dem ur citatsamlingen

för en stund sedan. För vår del har vi
i de här sammanhangen resonerat om
eu rörlig ränta inom lågräntepolitikens
ram.

För att nu diskutera räntesättningen
på det långfristiga obligationslån, som
släpptes ut i marknaden för något mer
än en vecka sedan, så utgör inte den
något enstaka exempel på användningen
av rörlig ränta. Åtminstone två
gånger under den nuvarande finansministerns
ämbetstid har man ruckat
på räntesatserna, 1950 genom att höja
diskontot och vid årsskiftet 1953/54 genom
att sänka det.

Avsikten med det nyligen utsläppta
lånet har uppenbarligen varit att det
skulle ur kreditmarknaden uppsuga ett
inflationsdrivande penningöverflöd. Av
lämnade rapporter att döma synes det
också väl fylla den avsedda uppgiften.
Och när den uppgiften är fullgjord, ja,
då återgår väl ränteläget till det förutvarande.
Finns det för övrigt inte en
tendens till det redan nu?

Men, herr talman, om det nu omdiskuterade
lånet inte skulle komma
att fullgöra den funktionen, vad är då
att göra? Ja, ingen kan väl med bestämdhet
nu avgöra vad som då skall
ske. Kommer tid kommer råd. Men tidigare
har vi ju i sådana situationer
med framgång prövat en överbalansering
av budgeten och annat sådant.
Jag tror emellertid att dagens läge inte
alls gör det behövligt för oss att närmare
fundera över dylika ting. Det
sannolika är nämligen att det utsläppta
långtidslånet kommer att visa sig ha
just den i dag önskade effekten på
penningmarknaden, och därmed kan
vi med gott samvete uppskjuta diskussionen
om vad som eventuellt skall ske
efter detta.

Det har sagts att den rådande högkonjunkturen
accentuerats till överkonjunktur
med vissa inflationsrisker
på grund av löntagarnas föreställning
om att man nu kunde ta ut mera ur
produktionen genom ökade löner, nå -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

got som skulle få en prisstegrande verkan.
Utsagan är sannolikt felaktig.
Andra mera spekulativt betonade grupper
bör kanske i stället uppmärksammas.
Jag vet för övrigt inte hur man
inom de fackliga rörelserna ser på utsikterna
till en lönelyftning — det är
väl en sak, som arbetsmarknadens parter
får förhandla om. Men det skall å
andra sidan inte fördöljas, att många
företags stegrade vinster och genom
gralisaktieemissioner ådagalagda goda
ställning gör det naturligt för de anställda
att tro, att det finns utrymme
för reallöneförbättringar. Alla är vi
nog emellertid överens om att det inte
är önskvärt med sådana lönestegringar,
som i sin helhet slukas av prisstegringar.
I ett sådant fall betyder ju justeringen
ingen reallöneförbättring för
de anställda, utan endast sämre konkurrenskraft
för våra exportvaror. Men
— och det finner jag angeläget understryka
— utrymmet för sådana löneförbättringar,
vilka icke behöver eller
bör resultera i högre priser, skall de
anställda ha rätt att dela. Näringslivet
består fortfarande inte bara av aktieägare
och företagsledare utan också av
de anställda. Ett gott resultat av det
samfällda arbetet bör därför vara delaktigt
för alla, som varit med om att
skapa detsamma, ökad ekonomisk och
social trygghet måste nämligen alltjämt
vara den aktuella politikens riktmärke.
Jag tror också, herr talman, att
man kan tolka det nyss förrättade valet
så, att väljarna önskar att den hittills
förda politiken skall fullföljas,
med fortsatt strävan till upprätthållande
av full sysselsättning och stabilt
penning- och prisvärde; med fortsatta
justeringar av de socialpolitiska åtgärderna;
prövning av de nya stora uppgifter,
som infångas i uttrycken förkortad
arbetstid och arbetarpensionering,
samt — och icke minst -— att
jordbruket ägnas den omsorg, som inger
även de små brukarna känslan av
trygghet och tillförsikt.

Vid remiss av propositionen nr 219.

Tillåt mig så, herr talman, att i samband
med de ekonomiska frågorna något
beröra ett spörsmål som kan komma
att bjuda på vissa förändrade
aspekter. Jag syftar därvid på den pågående
förskjutningen i det svenska
folkets konsumtionsvanor. Vi har i
detta land en fri konsumtion, och inkomsttagaren
bestämmer själv vad han
vill köpa för sina pengar. Det är förresten
en angelägenhet, som det allmänna
inte skall lägga sig i, försåvitt
det inte vållar alltför stora omställningsbekymmer.
Här finns emellertid
i dagens Konsumtionssverige en sak
som är värd att uppmärksamma. Genom
den ansvällning, som bilparken i
vårt land undergått sedan krigsslutet,
har nämligen förbrukningen av andra
nyttigheter påverkats. Under det sista
året har man sålunda kunnat spåra en
konsumtionsminskning i fråga om såväl
livsmedel som kläder och andra
förbrukningsartiklar. Anledningen synes
vara den, att människorna för nyttan
och nöjet av att äga en bil nödgas
uppoffra något annat av sin standard.
Problemet har förresten också uppmärksammats
av vår tidningspress. Att
det svenska folket blir ett bilägande
folk är i och för sig intet fel, men det
kan skapa vissa problem och komma
att innebära, att det kanske uppstår en
del sysselsättningsbekymmer på ett eller
annat område. För dagen finns
emellertid ingenting annat att säga om
detta än att samhället nog bör ha sin
uppmärksamhet fäst vid konsumtionsvaneutvecklingen
i fortsättningen.

För något mer än en månad sedan
begick det svenska folket ett val, föregånget
av eu valrörelse, vilken jag
skall be att få ägna några ord. Under
förberedelserna för denna valrörelse
rekommenderade man från folkpartiets
sida eu större saklighet i debatten
om de politiska problemen. Personliga
insinuationer och politiska misstänkliggöranden
skulle sålunda helt avlysas.
Förslaget möttes med stort in -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

tresse på alla håll. Hur blev det nu i
fortsättningen? För var och en som följde
valrörelsen något närmare stod det
ganska snart klart, att den goda tanken
ingalunda slagit igenom inom folkpartiet
eller bland dess propagandaledare.
Från det hållet fick man i stället veta,
att rättsrötan florerade inom det svenska
samhället, att dess ämbets- och
tjänstemän höll på att influeras av totalitär
smitta, att det behövdes ett folkuppbåd
för att värna demokratien mot
socialistisk frihetsfientlighet, att de
svenska konsumenterna utsatts för tre
års utsugning o. s. v. »Vi har fått nog
av det nuvarande systemet», förklarade
sålunda en ledande folkpartitidning på
tal om jordbruksuppgörclsen och fortsatte:
»Vi har under de senaste tre
åren sett hur det hänsynslöst kan utnyttjas
vid politisk kohandel. Varför
skall Sveriges husmödrar betala extra
för smör, bröd, kött och andra livsmedel
bara för att herr Erlander skall
få sitta mera ombonat i kanslihuset?
Favörerna till jordbruket är nämligen
det pris som socialdemokraterna måste
betala för böndernas röster.»

På ett annat ställe i samma artikel
hette det: »Storbonden herr Norup sköt
åt sidan statens förhandlingsorgan som
alltför obekvämt och gjorde själv upp
med godsägare Liedberg om hundratals
miljoner i inkomstförbättring till jordbruket.
Det gick ut över konsumenterna
och skattebetalarna. Herr Sköld, denne
kavate Sköld, skrev utan vidare på överenskommelsen.
» Vad man än kan säga
om detta och liknande uttalanden, inte
vittnar de om att åt sakligheten givits
något ökat spelrum. Och så denna iver
från folkpartiledarens sida att fånga in
alla missnöjesyttringar med förklaring
att folkpartiet vore berett att lösa de
missnöjdas problem, alldeles obesedda.

Jag tillåter mig att i det sammanhanget
påminna om hurusom folkpartiet
bl. a. sökte politiskt utnyttja ett
yppat missnöje bland folkpensionärerna
rörande deras inlemmande i den nya

sjukförsäkringen och hurusom folkpartiet
inför ett motsvarande missnöje
bland vissa statstjänargrupper ansåg
sig oförhindrat att lova dessa sitt stöd
utan att dessförinnan ha klargjort vare
sig för sig självt eller för väljarna, hur
det hela skulle gå till eller vilka konsekvenser
detsamma kunde komma att
få. Mot denna form av propaganda
ställdes regeringens kanske en aning
kyliga men desto mer sakliga redovisning
av de aktuella frågorna. Redovisningarna
gavs stundom i meddelandets
korta och korrekta form, t. ex. i fråga
om folkpensionärerna och sjukförsäkringen.
I denna liksom i andra under
valrörelsen aktualiserade frågor föredrog
socialdemokraterna att redovisa
vilka utredningar och förberedelser
man sysslade med utan att göra andra
utfästelser än man vore beredd att insätta
sina krafter på att infria. För ett
parti, som måste ta sina ståndpunkter
med hänsyn till möjligheterna att genomföra
dem, blir det en naturlig sak
att icke slänga ut vallöften, om vilkas
genomförbarhet man ingenting vet. Det
är kanske däri som regeringspartierna
och oppositionen framför allt skiljer
sig.

Hur reagerade så väljarna inför de
båda argumenteringsmetoderna? I den
mån det nyss förrättade valet är ett
uttryck för väljarnas reaktion mot partiernas
sätt att framträda, får man nog
säga, att den folkpartistiska metoden
blivit underkänd. Folkpartiet fick nämligen
vidkännas en röstnedgång sedan
1952 på 97 000 röster, en procentuell
förlust på 2,7. Socialdemokraterna däremot
nådde en röstökning på omkring
65 000 röster, motsvarande en procentuell
ökning på 1,3. Av dessa siffror
bör man kanske för ögonblicket inte dra
annan slutsats än att den frikostiga
löftespolitik och den frigjorda argumenteringskonst,
som folkpartiet tilllämpade
vid höstens val, icke vann väljarnas
uppskattning och förtroende.

Argumenteringsmetoden fortsätter

Nr 26.

Öl

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

emellertid på vissa håll även efter valet.
Man försöker sålunda nu från folkpartiets
sida komma förbi de egna
motgångarna vid valet genom att göra
gällande, att den socialdemokratiska
valframgången var ett resultat av illusionsnummer
och fingerfärdiga propagandatrick.
En aktad folkpartirepresentant
i denna kammare förklarar sålunda
i en tidningsartikel: »Genom en
skicklig och taktiskt välberäknad propaganda
lyckades socialdemokraterna
komma ur underläget såväl beträffande
skatte- som rättsfrågan.» Och vidare:
»Socialdemokraternas propagandamakare
med statsministern i spetsen uppförde
här ett mycket skickligt illusionsnummer,
som också fick åsyftad
verkan: folkpartiet fick lägga sig på
försvar i en fråga där partiet från
början var den angripande.» Eller följande:
»Genom några fingerfärdiga propagandatrick
lyckades socialdemokraterna
slingra sig ur den farliga situationen
som skatte- och rättsfrågorna
försatt dem i.» Dagens Nyheter går förstås
ett stycke längre och talar om
statsministern som Pelle Jöns i Vasaparken.
Hur är det med sakligheten i
propagandan, herr Ohlin?

Att den debattmetod som folkpartiet
lanserade i årets val framstår som tvivelaktig
även för de egna, framgår av
följande citat ur en folkpartitidning —
Västerbottens Kuriren — en vecka efter
valet. Där står: »En annan svaghet
(i folkpartiets valrörelse) är nog att
folkpartiets politik kommit att bli kortsiktigt
inriktad genom att partiledaren
i så hög grad koncentrerat sin verksamhet
på att bevaka regeringen och dess
politik. Det framstår som alltmera angeläget,
att folkpartiet ägnar mer energi
åt att utforma sin egen politiska linje.»

Författaren nöjer sig inte bara med
misstanken om att allting inte är välbeställt,
han ger också en anvisning om
bur man framdeles borde handla.

Vidare säger han: »Det är siikert

klokt, att partiet fram till nästa riks -

Vid remiss av propositionen nr 219.

dagsval ägnar mer tid åt att klarare
utforma en långsiktslinje, även om det
sker till priset att regeringen blir mindre
intensivt bevakad än hittills.» En
annan, herr Ohlin kanske mer närstående
författare ger följande omdöme
om folkpartiets valpropaganda, som den
mötte oss i höstas. Han säger: »Ytterligare
en principiell iakttagelse kan vara
motiverad beträffande vår propaganda.
Denna var trots de abstrakta
dragen på flera punkter pressad just
till gränsen av det faktiskt hållbara.
Ingen tvekan om att det fanns underlag
för propagandan, men den var hårt tillspetsad.
Det innebar att man som debattör
och talare inte kunde utnyttja
det offensiva draget i propagandan utan
av renlighetsskäl nödvändigt måste hålla
sig inom propagandaformuleringarnas
gräns och ägna åtskillig tid åt ett
defensivt bemötande av de motargument
som framkallats just av tillspetsningen
av vår egen propaganda. En
centralt distribuerad propaganda bör
nog inte vara hårdare pressad än att
den enskilde uttolkaren av den kan
göra sina personliga tillspetsningar och
spjutformuleringar utan att halka över
gränsen till det tillåtna.»

Under valrörelsen frågade statsministern
gång på gång herr Ohlin vilket
alternativ till regeringens program
han hade att bjuda väljarna. Herr Ohlin
vek bara undan. De av mig anförda
citaten ger vid handen, att frånvaron
hos folkpartiet av en konstruktiv politik
kändes besvärande även för herr
Ohlins egna partivänner, vilka nu anger
denna brist som en av anledningarna
till den för folkpartiet ogynnsamma
valutgången.

Folkpartiets interna uppgörelse om
politisk taktik iir dess sak och inte min,
men med hänsyn till önskvärdheten av
en sakligare politisk debatt här i landet
tillåter jag mig ändå att fråga folkpartiledaren:
Hade det inte varit taktiskt
klokare om herr Ohlin hade försökt
utarbeta och för väljarna presen -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

tera ett alternativ till regeringsprogrammet
i stället för att koncentrera
sig och partiet på den negativa och
kortsiktiga uppgiften att bevaka regeringen?
Ett svar på denna fråga skulle,
oaktat den berör en folkpartiets inre
angelägenhet, bli av värde för den fort
satta politiska debatten här i landet.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag har en så trivsam
och solig bild av koalitionen personifierad
framför mig, att även om jag
hade varit frestad att använda några
skarpa formuleringar, faller dessa frestelser
till marken.

Jag skall med herr talmannens tillstånd
beröra diverse ting och då börja
med att tala om valet, liksom de flesta
andra talare här har gjort. Det har ju
varit ett lyckosamt val, tydligen, för
alla. Alla har vunnit valet eller i varje
fall varit nöjda efter valet. Detta har
kunnat uppnås genom vad herr Skoglund
i Umeå skulle kalla »fingerfärdiga
manipulationer» med årtalen för tidigare
valresultat. Jag fäste mig vid att
herr Ohlin alldeles i början av debatten
klandrade socialdemokraterna därför
att de hade gjort cn jämförelse med
1950 den ena gången och 1952 den
andra gången. Men han glömde då, förmodar
jag — han har mycket att tänka
på -— att han själv gjorde en jämförelse,
jag tror i själva appellen till folkpartiväljarna
efter det lyckade valet,
vari han hävdade 1938 såsom det jämförelseår
från vilket man rätteligen borde
utgå. Herr Ohlin kanske hade kommit
ihåg detta själv, men jag ville ändå
påminna honom om det.

Efter valet, som har kostat mycket
och väckt mycket intresse, skulle man
kunna filosofera något över vad meningen
med detta val liksom med andra
val här i landet egentligen har varit. De
flesta skulle väl tro, att det mål man
huvudsakligen vill uppnå är att i de
olika församlingarna, landsting, kom -

munalfullmäktige och stadsfullmäktige,
få de representanter som väljarna uttalat
sig för. Men studerar man förloppet
finner man, att det finns någonting
som är än viktigare än detta. Det är,
att de som sköter valet kan alla de paragrafer
och bestämmelser som omgärdar
själva valhandlingen. Först sedan
man förvissat sig om detta, kan man
tillgodose väljarna intressen. Vi har
otroligt krångliga bestämmelser som i
vällovligt syfte omger valhandlingen.

Jag har här framför mig ett par tidningsklipp.
Det ena, som är ur Svenska
Dagbladet, säger att drygt 1 000
socialdemokratiska röster måst kasseras.
Det andra, som också är från
Svenska Dagbladet — det är kanske
lite ensidigt — gäller också eu socialdemokratisk
malör. Det första fallet
gäller Ljungbyholms storkonunun utanför
Kalmar. Förhållandet var, att röstsedlarna
hade beteckningen »Kommunalfullmäktigeval»
tryckt överst på listan
i stället för nederst. Alla de som
använt sådana sedlar får sina röster
underkända, såvida inte regeringsrätten
är nådig och godkänner dem. Sedan
står det i detta urklipp, att sedlarna
för övrigt hade ännu ett fel. De
saknade bindestrecket mellan orden
»Arbetarpartiet» och »Socialdemokraterna».
Även detta betraktas som ett
fel, som kan inverka på huruvida väljarna
får sin vilja igenom eller inte.

Om man skulle försöka använda det
sunda förnuftet i detta som i andra
stycken här i världen, skulle man då
inte i första hand fråga sig hur väljarna
liar menat? Om detta resonemang godkännes,
vill jag framställa en fråga:
Finns det någon enda människa som
inte begriper, att de tusen socialdemokratiska
väljarna i Ljungbyholms storkommun,
som lagt sina röster på denna
litet felaktigt konstruerade lista, ville
att de namn som stod på denna lista
skulle komma in i kommunalfullmäktige?
Jag kan inte begripa att man kan
underkänna folkviljan i detta fall bara

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

därför att en under en övermänsklig
arbetsbörda dignande politisk ombudsman
har gjort ett förbiseende.

Må det tillåtas mig, herr talman, att
för en gångs skull från denna plats ge
en hyllning till de politiska ombudsmännen
av alla schatteringar. De är
människor som för ett underligt och
under vissa perioder utomordentligt
ansträngande liv samt nedlägger ett
otroligt arbete för att valet skall bli
såsom de önskar. Jag tror att det kan
vara på sin plats att de någon gång
får ett offentligt erkännande för sitt
stora och plikttrogna arbete.

Men jag återgår till valproceduren.

Jag ser till min glädje att inrikesministern
är här. Det är han som sköter
om dessa ting, och nu skulle jag vilja
be honom titta på detta med valsedlarna
någon gång och ordna så, att det
blir folkmeningen som blir det väsentliga
under det att formerna gärna får
komma i andra rummet eller åtminstone
betraktas såsom mindre väsentliga.
Man kan riktigt se ämbetsmännen när
de upptäckte detta med bindestrecket.
Jaha, här har vi ett fel som gör att vi
måste underkänna detta! En sedel får
inte märkas. Man skulle kunna föreställa
sig — jag tror att det är realistiskt
att ta ett sådant exempel — att
man på en länsstyrelse finner en valsedel,
där någon fluga mist självbehärskningen
och satt en liten punkt.
Det kan väl tänkas att denna valsedel
—• vi är noggranna här i landet —• skickas
till kriminaltekniska anstalten för
att man där skall utröna om sedeln är
märkt med avsikt eller inte.

Nu står det också att sedlarna skall
vara av vitt papper. Jag tror att jag
har frågat förut här i kammaren vad i
alla dagar det skulle göra, om jag
skriver mina kandidaters namn på eu
röd papperslapp och lägger den i kuvertet.
Det är väl lika lätt att se vad
jag menar även i detta fall, och det
vet jag att inrikesministern förstår. Om
jag är litet excentrisk och vill ha en

Vid remiss av propositionen nr 219.

rund valsedel, då anses den troligen
vara märkt och blir kasserad. Och om
jag klipper en elefant av papperet, då
kan sannolikt detta inte heller godkännas
på grund av min kanske litet besynnerligt
uttryckta önskan i fråga om
valets utgång.

Valhemligheten skall skyddas, sägs
det. Det är nog mycket bra. Antag emellertid
att jag i mitt lilla valdistrikt är
den ende som röstar på posten. Då vet
alla människor efteråt hur jag röstat —
eller i varje fall de som har hand om
sammanräkningen på länsstyrelsen.

Jag litar till min vän inrikesministern
i denna fråga. Det är barockt som
vi har det nu. Regeringsrätten bör få
direktiv — jag förmodar att man måste
ha paragrafer också — som säger, att
de skall vara generösa, så att ett val
blir som det bör vara. Nu kommer under
fyra års tid en mängd troligen duktiga
och erfarna kommunalmän inte att
få medverka i en del kommunala styrelser
bara därför att litet trycksvärta
fattats eller därför att ett ord kommit
att stå på fel ställe på valsedeln. Om
det nu står »Kommunalfullmäktigeval»
överst i stället för nederst, så kan man
ju betrakta ordet som obefintligt eller
vad som helst. Lösningar finns det
säkert.

Jag kommer nu till en helt annan sak,
nämligen våra utlandsförbindelser, som
vi väl alla börjar inse vara betydelsefulla.
Vi kan inte nonchalera dem. Det
är viktigt att vi sysslar med utrikesting
och att vi håller kontakt med vad
som sker ute i världen. Vi är med i
FN, vi är med i Europarådet, vi är med
i Nordiska rådet och i vissa andra internationella
sammanslutningar, och
detta är bra. Sveriges röst skall inte
fattas där det över huvud taget är
lämpligt att den finns med. Men för
att kunna klara den saken måste vi
vara beredda att medverka. Jag tror alt
jag någon gång tidigare inför ecklesiastikministern
har understrukit hur betydelsefull
språkundervisningen i sko -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

lorna är och hur viktigt det är att våra
ungdomar får tillfälle att i så stor utsträckning
som möjligt komma ut i
världen för att lära sig språk och få
kontakter.

Vi är med i FN, sade jag. Statsministern
talade i Eskilstuna på FN-dagen,
och det gladde mig mycket att i referatet
av vad han där hade sagt läsa om
hans rätt stora optimism i fråga om
FN eller i varje fall hans övertygelse,
att FN är ett medel som vi måste ha
för att komma framåt i samvaron länderna
emellan. Jag skulle önska att
våra delegater i FN vore något mera
frejdiga och mera talade om vad de
ville. Jag anser att en sak i fortsättningen
är mer betydelsefull än någon
annan, nämligen att FN får verklig
makt och får medel till sitt förfogande
för att utöva sina funktioner. Förenta
Nationerna behöver i denna onda värld
militära trupper som står under FN:s
befäl och överhöghet, och ju förr vi
för fram den frågan på det praktiska
planet, desto bättre är det.

Vi har också någonting som heter
Interparlamentariska gruppen, en sammanslutning
där de flesta av oss är
med. Dess aktivitet består i att man
sammanträder på kongresser en gång
om året i olika länder. Vi får anslag av
statsmedel för den saken, och det kan
vara ett utmärkt led i den uppfostran
jag talade om och i den strävan som vi
behöver gynna för att våra utlandskontakter
skall bli så bra som möjligt. Men
det är fel att, såsom emellanåt har skett,
ge ut de pengarna som en premie till
gamla förtjänta riksdagsledamöter, som
har ett eller annat år kvar av sin riksdagstid,
för att de en gång skall få
göra en utlandsresa. Det må vara dem
hjärtligt väl unnat rent personligt, men
staten bör inte bekosta en sådan sak.
De som skickas ut till interparlamentariska
möten bör vara folk som har
framtiden för sig inom det politiska livet,
personer som är villiga att göra
någonting av en sådan resa, att lära sig

språk och få personliga kontakter, så
att de kanske blir nyttiga verktyg i
framtiden. Jag vill lägga styrelsen för
Interparlamentariska gruppen och
framför allt de partipolitiskt ledande
männen om hjärtat att söka få ordning
på den saken, annars kommer det anmärkning
längre fram; det får inte
vara en sorts premieinrättning för statsresor
åt riksdagsmän.

Vårt förhållande till främmande makter
är gott, sägs det, men där finns ett
moln på himlen i vårt förhållande till
den västtyska förbundsrepubliken. Vi
har där en olöst fråga; jag har fört
fram ärendet tidigare från den här
platsen, och det måste föras fram tills
frågan är löst. Efter kriget har här
gjorts transaktioner med tysk privategendom
som inte kan tolereras i ett
rättssamhälle. Enskilda människor har
blivit berövade sin egendom, kanske
från vår synpunkt sett under vissa betryggande
former, men dock på ett sätt
som i varje fall enligt vad jag begriper
inte kan godtas av hederliga människor.
Det var kanske förklarligt att man såg
på ett alldeles speciellt sätt genast efter
kriget, men nu har vi haft tid att
tänka oss för. Nu måste var och en
inse, att om vi skall kunna resa till
Tyskland och se tyskarna i ögonen,
måste den här saken ur världen. Det
händer att det kostar pengar, men vårt
anseende såsom rättsstat och hederliga
människor kan vara värt en bra summa.
Det är kanske närmast utrikesministern
som inom regeringen har
hand om detta, och han är inte här,
men jag vet att många andra skickliga
människor är inkopplade på denna
krångliga sak. Detta är inte en politisk
fråga utan en moralisk, och den måste
lösas under alla förhållanden.

Till det ekonomiska hör väl också
riksbanken och därmed riksbankschefen.
Jag vet att man inte skall diskutera
val här i kammaren, herr talman,
och jag skall vara försiktig. Vi i Älvsborgs
län — herr Rubbestad och jag

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

och många andra —• har blivit utlovade
en ny landshövding, och han är välkommen
till oss, men han skall ha en
efterträdare i riksbanken, och det är
av betydelse att man håller för ögonen
det ärendets vikt. Det måste vara
en skicklig karl, det bör vara en självständig
karl, och så skall regeringen
inte försöka hunsa med honom för
mycket. Skall riksbanken skötas riktigt
skall det vara en högt kvalificerad
och högt avlönad man, som tillätes att
självständigt sköta sitt jobb och ta ansvaret
för det. Får han inte göra detta,
behöver vi inte ha någon högt kvalificerad
man. Det kan då räcka med en
man som kan expediera regeringens
intentioner, och han behöver inte avlönas
så särskilt högt. Jag vill uppställa
dessa båda alternativ, och det
är en viktig fråga.

Detta är litet osammanhängande, herr
talman. Jag hoppar nu till våra arkiv.
Finansministern är inte här just nu,
men jag vet att han ibland njuter en
stilla stund i kammararkivet bland
gamla volymer, och han vet då hur
nedslitningen hotar att förstöra våra
gamla urkunder. Är det så att arkiven
kan få litet mera pengar till sitt konserveringsarbete,
tror jag kommande
generationer kommer att tacka oss därför.

Slutligen skulle jag vilja säga till
justitieministern att jag är glad att
bilstöld numera får kallas för bilstöld.

Därmed är jag inne på slutrepliken.
Herr Pettersson i Dahl har varit nog
vänlig att avlyfta, som jag tror han
uttryckte det, besväret från mig att
yrka bifall till den föreliggande propositionen.
Herr Skoglund i Doverstorp
hade samma yrkande. Jag skall vara
mera blygsam och bara yrka remiss av
propositionen till vederbörande utskott.

Herr HAGBERG i Malmö (h):

Herr talman! När en representant för
den i koalitionen ingående mindre bro -

Vid remiss av propositionen nr 219.

dern omsider tog till orda här i kammaren,
hade säkert åtskilliga väntat att
få höra någon längre kommentar till det
aktuella ekonomiska läget, framför allt
till den märkliga händelse som inträffade
för någon tid sedan. Jag syftar givetvis
på räntejusteringen. Man blev emellertid
mycket besviken. Herr Pettersson
i Dahl tog på denna sak, som dock har
föranlett en så omfattande diskussion,
med mycket lätt hand. Herr Pettersson
i Dahl förklarade att han inte hade något
emot denna justering. Men, sade
han, jag har inte ändrat mening. Detta
uttalande påminner mig om en historia
om en gammal prost — det var ingen
ledamot av det numera rätt talrika
prosteståndet här i riksdagen — en
gammal prost alltså som uttalade sig
sålunda: »Min unge vän, sprit nyttjar
jag icke, men understundom tager jag
mig en genever.» I det sammanhang,
varom nu är fråga, har man otvivelaktigt
tagit sig en genever, bildligt talat,
och jag måste nog säga, att resultatet
förefaller ha blivit ganska välgörande,
som det ofta blir vid användandet av
denna medicin. Anslutningen kring detta
lån har ju blivit över förväntan. Den
har blivit så stor, att man får gå tillbaka
ända till krigsårens försvarslån
för att finna någon jämförelse.

Det var ett annat uttalande av herr
Pettersson i Dahl, som jag också gärna
skulle vilja knyta en kort kommentar
till. I stället för att syssla med, som
man hade hoppats, den ekonomiska politiken,
använde herr Pettersson i Dahl
en betydande del av sitt anförande till
en filippik speciellt mot högern av någon
anledning som jag inte riktigt kan
förstå. Det var emellertid ett yttrande
där, som jag i någon mån fäste mig vid.
Herr Pettersson i Dahl ordade om det
»fåtal som högern alltid intresserat sig
för». Men, herr Pettersson i Dahl, skulle
vi inte nu snart kunna vara ense om att
avföra denna gamla klyscha till allmänna
indragningsstaten? Ett parti,
som dock samlar 600 000 röster, kan

— Andra kammarens protokoll 1954. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

ju inte vinna alla dessa röster genom
att göra sig till talesman för ett fåtal.

Jag skulle med herr talmannens benägna
medgivande vilja komplettera
detta mitt uttalande med följande, också
det adresserat till herr Pettersson i
Dahl. I min egen hemstad Malmö samlade
högern vid senaste valet något
över 32 000 röstande. Det är ungefär
27 procent av väljarna i denna stad.
Dess sociala struktur är känd. Malmö
är ju ett stort och betydande industrisamhälle.
Man kan inte, herr Pettersson
i Dahl, samla 27 procent av väljarna i
ett sådant samhälle som Malmö, om man
gör sig till talesman för ett fåtal.

Jag är inte så särskilt intresserad av
det bollande med valsiffror, som här
äger rum. Men jag kan inte i anslutning
till herr Petterssons i Dahl anförande
underlåta att slutligen erinra om att så
sent som 1950 — det är dock inte mer
än fyra år sedan dess, låg högern och
bondeförbundet mycket jämnt. Bondeförbundet
låg före med 1 000 röster. I
dag, herr Pettersson i Dahl, fyra år senare
ligger bondeförbundet efter högern
med ungefär 200 000 röster! Kan
man nå ett sådant resultat för högerns
vidkommande, herr Pettersson i Dahl,
genom att göra sig till talesman för ett
fåtal? Jag tror som sagt inte att herr
Petterssons i Dahl anförande i den delen
kan anses så särskilt starkt underbyggt.
Jag tror det skulle vara lyckligt
för oss alla, om sådana antikverade valfraser
definitivt avfördes från diskussionen.

Det talas i dessa dagar så mycket om
vad som främst åsyftas med det nya
lånet. Finansministern har varit inne
på den saken, och riksbankschefen
gjorde ett uttalande omedelbart efter
det räntejusteringen tillkännagavs. Den
sistnämnde förklarade — och finansministern
har sagt ungefär detsamma
tidigare i dag — att vad som främst
åsyftas är »en åtstramning av kreditmarknaden
för alt motverka de nu något
för starka expansiva tendenserna».

Jag citerar här riksbankschefen ordagrant.
Det är på det sättet; det är nog
så riktigt. Men, herr talman, man får
nog i detta sammanhang inte alldeles
bortse från statens roll som investerare.
Det kan ju dock inte vara denna kammares
ledamöter alldeles obekant att
riksdagens anvisningar på kapitalbudgeten
för löpande budgetår betydligt
överstiger siffran en miljard kronor.
Räknar vi in de kvarstående reservationerna,
kommer vi till en siffra vida
överstigande detta belopp. Dessa pengar,
det förstår ju var och en, skall
upplånas, hur det nu skall gå till. Jag
skulle vilja fråga: Vore det dock inte
skäl i att även staten anpassade sina
investeringar efter konjunkturutvecklingen?
Har man inte i den hets, som
är rådande så ofta i det här huset,
hållit på att glömma bort att kapitalbudgeten
dock måste begränsas till belopp,
som kan tillgodoses inom ramen
för de tillgängliga resurserna? Då nu
riksgäldsfullmäktige i ett uttalande häromdagen
speciellt understrukit denna
sak, tror jag, att detta är, som man brukar
säga, ett ord i sinom tid. Kapitalbudgeten
kan inte göras upp utan hänsyn
till storleken av det enskilda sparande,
som kan beräknas stå till förfogande
för sådana långfristiga investeringar,
som det här är fråga om. Ty
får man inte de här pengarna, nödgas
ju riksgäldskontoret att vid sin kapitalanskaffning
i allt högre grad anlita
kortfristig upplåning hos affärsbankerna,
en upplåningsmetod, som naturligtvis
innebär mycket stora risker för inflation.

Jag för min del tror, att det nog är
ganska riktigt, som det har sagts, att
statens utgifts- och upplåningspolitik
under de två senaste åren haft till följd,
alt effekten av de penningpolitiska vapnen
sannolikt har försämrats. Effekten
skulle ha blivit större, om utgifts- och
upplåningspolitiken gestaltats annorlunda.
Nu står vi inför en ny antiinflationspolitik.
Såvitt jag förstår, är det

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

därför en förutsättning för att denna
nya antiinflationspolitik över huvud taget
skall lyckas, att den offentliga sektorn,
som inte anses vara särskilt räntekänslig,
ålägges stark sparsamhet med
utgifter och att lånebehovet för denna
sektor i stor utsträckning täcks på
marknaden och inte i banksystemet.
Detta tycks ju också, såvitt jag rätt uppfattade
det uttalande, som finansministern
här gjort, vara finansministerns
egen uppfattning.

Jag vill här gärna, herr talman, förklara,
även om det kanske förvånar
någon, att enligt min mening är finansministern
icke ensam ansvarig för att
det har gått som det gått. Han har det
säkert inte alltid så lätt, när det gäller
att hålla de övriga departementscheferna
på jorden då de kommer med sina
»behjärtansvärda ändamål», som det
brukar heta. Och, ärade kammarledamöter,
hur har riksdagen själv fungerat
i detta sammanhang? Är det opassande,
herr talman, att ställa den frågan:
Hur har riksdagen ryktat sitt

ansvar, när det gällt att visa återhållsamhet?
Här finns nog, skulle jag tro,
just nu åtskillig plats för en ganska
nyttig självrannsakan. Det måste nämligen
för eller senare, antingen vi vill
det eller inte, bli slut på den orealistiska
»vi har råd till allt»-mentalitet
som nu alltför länge gjort sig alltför
bred. Jag är ganska övertygad om att
en mera restriktiv riksdag skulle vara
ett gott stöd för vår nuvarande finansminister.

I ett uttalande i anslutning till meddelandet
om höjningen av den långa
räntan förklarade riksbankschefen, att
det inte vore riksbankens avsikt att ingripa
med några detaljregleringar. Vad
man syftar till är, sade riksbankschefen,
en allmän kreditåtstramning. Det
är, tilläde han, den totala kreditvolymen,
som måste pressas ned. Skall det
vara någon mening med en sådan deklaration,
måste den ju betyda, att i

Vid remiss av propositionen nr 219.

begreppet den totala kreditvolymen
också den offentliga sektorn inkluderas.

Det, som jag tycker är särskilt glädjande
i fråga om anslutningen kring det
nya lånet, är det anmärkningsvärt starka
inslaget av enskilda personer. Den
som har haft något intresse för de
många lånetransaktioner, som staten
under en lång följd av år har nödgats
vidta, måste känna sig överraskad, för
att inte använda ett annat uttryck, över
denna uppslutning från de enskildas sida
kring detta statslån. Det är inte denna
gång, som det har brukat vara, bara
försäkringsbolag, banker, fonder, kassor,
landsting etc., som har tecknat. Det
är i stor utsträckning enskilda människor.
Sedan länge har det, som jag antydde
för ett ögonblick sedan, varit påtagligt,
att privatpersoner endast i mycket
obetydlig grad deltagit i statslåneemissioner.
Vi står här otvivelaktigt inför
en omsvängning från allmänhetens
sida.

Vad innebär då den omsvängning,
som nu har kunnat konstateras? Jag
tror inte det är alldeles oriktigt att förmena,
att denna omsvängning visar, att
den senaste räntehöjningen verkat
starkt attraherande på sparkapitalet. I
teckningsresultatet för det nya lånet —
det är ju över 640 miljoner — har myndigheterna,
säga vad man vill, fått ett
klart bevis på räntegottgörelsens betydelse.
Det går inte, såvitt jag förstår, att
i fortsättningen hävda den här i kammaren
så många gånger framförda meningen,
att en halv procent spelar ingen
som helst roll. Här har vi ett bevis för
att den verkligen spelar en roll.

Finansministern framhöll visserligen
i ett föredrag häromdagen inför Kommunaltjänstemannaförbundet
— och
han var i förmiddags inne på samma
tankegångar — att riksbankens räntehöjning
på »de långa pengarna» inte
skedde för att man hoppades kunna öka
sparandet — »det torde inte fungera
så», sade finansministern, vad som nu
kan menas med det. .lag vet inte, om

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

detta är så alldeles riktigt resonerat.
Jag återkommer emellertid till den saken
om ett ögonblick.

Jag skall först ytterligare något uppehålla
mig vid vad finansministern sade
i det nämnda anförandet inför Kommunaltjänstemannaförbundet.
Han tilläde,
att räntehöjningen skedde inte heller
för att fördyra saker och ting och därigenom
minska aktiviteten, utan den
skedde för att folk, som hade pengar
stående hos affärsbankerna, i stället
skulle köpa statsobligationer. Finansministern
utvecklade ytterligare detta ämne
här i dag. »Därigenom minskas affärsbankernas
pengar, och man får den
åtstramning av deras krediter som vi
eftersträvar», tilläde han.

Jag bestrider inte, att det ligger åtskilligt
i detta resonemang. Det kan
man inte underlåta att medge. Jag kan
följa finansministern en ganska god bit
på väg, när han ser saken på det sättet.
I stor utsträckning är det naturligtvis i
det här fallet inte fråga om ett nysparande.
Man överför medel för att få bättre
ränta. Det är ju alldeles uppenbart.
Men jag tror, att saken även har en annan
sida, som tyvärr, såvitt jag kan se,
har något förbisetts i den allmänna diskussionen.
Jag undrar nämligen, om
man inte, i varje fall på längre sikt, så
att säga »på köpet» vid denna räntejustering
kan få ett betydande nysparande.
»Atmosfären», om jag må använda
detta uttryck, för ett sådant nysparande
har ju blivit bättre. Många, som tar av
sina tillgodohavanden på bankräkningarna
för att köpa statsobligationer, vill
nog ha medel till hands för sina eventuella
behov och kan då tänkas sätta in
pengar på bankräkningar. Då får man
ju ett nysparande, som är så oändligt
önskvärt och som kanske ingen önskar
mer än finansministern. Men en sådan
utveckling mot ett mera markerat nvsparande
skulle naturligtvis främjas och
underbyggas, därest man nu läte räntehöjningen
gå vidare och inte stoppade
den vid vad som nu har medgivits.

Jag vill i detta sammanhang peka på
en annan åtgärd — jag medger gärna,
att det gäller en angelägenhet av begränsad
betydelse — men jag vill omnämna
den, därför att jag tror, att en
sådan åtgärd som den, som jag nu kommer
att säga ett ord om, kan komma att
verka sparfrämjande. Jag syftar på 1950
års skattelagssakkunpigas förslag till,
som det heter, »förenkling av vissa beskattningsregler».
Jag är säker på att i
varje fall de ledamöter av denna kammare,
som intresserar sig för dessa ting,
har sett, att skattelagssakkunniga bl. a.
föreslagit dels att inkomst av kapital —
ja, även inkomst av annan fastighet —
skall vara skattefri upp till ett belopp
av 200 kronor, dels att försäkringspremieavdraget
skall höjas från nuvarande
200 kronor för ensamstående och 400
kronor för gifta till resp. 300 och 600
kronor. Enligt min mening måste sådana
anordningar som dessa av de sakkunniga
nu föreslagna var för sig verka
sparfrämjande, och jag vill gärna hoppas,
att finansministern kommer att ta
på dessa förslag så välvilligt som möjligt.

Tyvärr, herr talman, måste man nog
från sparfronten, om jag får använda
denna term, samtidigt inregistrera tecken,
som går i rakt motsatt riktning till
de nu nämnda. Uppenbarligen planerar
man nämligen i annat sammanhang åtgärder,
som direkt måste komma att
motverka sparandet, nämligen den form
av sparande, vi brukar kalla företagssparandet.
Jag tänker på det förslag,
som företagsbeskattningskommitténs
majoritet nyligen lagt fram och som
kammarens ledamöter väl känner till
från tidningsreferaten. Jag skall inte här
i detalj uppehålla mig vid denna angelägenhet;
den ligger ju alltjämt under
remissbehandling. Tids nog får vi tillfälle
att diskutera den frågan här i kammaren,
men så mycket vill jag nu säga
som att från småföretagarsynpunkt är
förslaget om en skärpning av varuvärderingsreglerna
oroväckande, då ju lager -

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

nedskrivningen för majoriteten småföretag
varit den hittills enda möjligheten
att åstadkomma någonting i riktning
mot en konsolidering. Jag har sett i tidningarna,
att man från vissa av småföretagarnas
organisationer talat om »diskriminering»
av småföretagen. Det är
ju starka ord att använda i ett remisssvar,
men det kan ju ifrågasättas om det
inte ligger något i detta uttryck. Frågan
är nog, om tiden nu inte är inne
för dem, som bestämmer i dessa ting,
alt tänka om även i denna sak.

Man har tidigare här i dag talat så
mycket om vad de socialdemokratiska
tidningarna skrivit och vad de inte
skrivit om räntejusteringen. Här har
citerats ett uttalande i tidningen »Folket»,
som ledde till den beklagliga konsekvensen
att finansministern förklarade,
att Folkets värderade redaktör inte
representerade allmänheten. Jag skulle
kunna citera ett uttalande i samma stil i
tidningen »Arbetet», men med hänsyn
till att tidningens aktade redaktör vid
sådant förhållande också han kunde
löpa risken att framställas såsom icke
företrädande allmänheten skall jag inte
göra det. Jag skall i stället ta fasta på
huvudorganet för att vara alldeles på
den säkra sidan. Där får man nu veta
hur litet doktrinär vår regering i själva
verket är. Där utsädes häromdagen, att
den vidtagna åtgärden är att fatta som
»en signal att statsmakterna ej kommer
att ligga stilla och att deras ingripande
ej kommer att hämmas av någon dogmbundenhet
vare sig åt det ena eller andra
hållet». Det måste jag säga var ett utmärkt
uttalande. Måtte det bara stå sig.
I anslutning till detta uttalande skulle
jag emellertid, herr talman, gärna vilja
passa på tillfället att vördsamt rekommendera
skattefrågan till ett förnyat
övervägande inom de bestämmande
kretsarna, obundet av dogmer och konventionellt
tänkande på samma sätt som
nu skett i räntefrågan.

Vi har från högerhåll de senaste åren
framlagt motioner om begränsning av

Vid remiss av propositionen nr 219.

statsverksamheten mot bakgrunden av
angelägenheten av en skattesänkning.
Vi körde mycket med detta i valrörelsen,
det bestrider jag inte. Jag skall därför
inte närmare uppehålla mig vid den
saken, jag bara konstaterar att dessa
motioner här i kammaren i vederbörlig
ordning avslagits. Vi har kommit tillbaka
i år bl. a. med en framställning, i
vilken sammankopplats nödvändigheten
av planmässiga åtgärder för rationaliseringar
och begränsningar i den statliga
verksamheten med kravet på planerat
skattesänkningsarbete. Vi har också föreslagit
ett system med skattefritt sparande
för bostadsändamål. Vi är övertygade
om att denna sparform skall stimulera
ungdom, som vill sätta bo, till ett
sparande, som eljest inte skulle komma
till stånd. Behandlingen av dessa frågor
har uppskjutits till höstriksdagen. Det
har blivit något slag av tradition under
senare år att förfara på detta sätt. Vi
får alltså tillfälle att resonera om dessa
förslag om några veckor. Jag undrar,
herr talman, om det inte vore skäl i att
denna gång på förekommen anledning
skänka dessa framställningar ett något
mindre förstrött intresse än tidigare
varit fallet.

Till slut, herr talman, bara ett ord
till om sparandet. Vi har, som det många
gånger tidigare sagts, att välja mellan
konsolideringens väg och balansgång
på gränsen till inflation. Statsministern
talade enligt gammal tradition till den
socialdemokratiska riksdagsgruppen
samma dag som höstriksdagen sammanträdde.
I detta anförande — jag kan
givetvis endast hålla mig till de referat
som förekommit i tidningarna men som
jag föreställer mig var auktoriserade
— framhöll statsministern — inte utan
tillfredsställelse, förmodar jag ■— att den
genomsnittliga lönenivån för industriarbetarna
beräknas ha stigit med 4 å 5
procent från i fjol. Samtidigt har, sade
han, prisnivån visat eu sjunkande tendens.
Om statsministern hade gått tillbaka
ytterligare ett år i tiden, hade han

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

kunnat säga, att den genomsnittliga
lönenivån för industriarbetarna beräknas
ha stigit med nio procent under
två år. Dessa siffror bestyrkes också av
innehållet i konjunkturinstitutets rapport,
som offentliggjordes i går. Vi har
alltså här en vacker och glädjande ökning
av lönenivån. När jag gör detta
konstaterande, måste jag emellertid samtidigt
säga, att, om det föreligger en genomsnittlig
ökning av industriarbetarnas
löner på nio procent under de senaste
två åren, så borde det väl också
finnas utrymme för ett mycket brett
lagt sparande, alltså ett sparande i de
vidaste kretsar här i landet, till gagn
för penningvärdets bevarande.

I nämnda rapport från konjunkturinstitutet
står emellertid bland annat följande
sats: »Några väsentliga förändringar
i det personliga sparandet synes
inte ha inträffat.» Detta nedstämmande
uttalande från konjunkturinstitutets
sida är riktigt. Jag har här i min hand
en uppställning över behållningen på
sparkasseräkning hos samtliga kreditinstitutioner
i landet den 30 september
i år, alltså postsparbanken, de 84 större
sparbanker, som ingår i statistiken,
affärsbankerna, jordbrukskassorna,
KF:s sparkassa o. s. v. Jag skall inte
trötta kammaren med att läsa upp dessa
siffror, men jag tror man kan säga, att
den bild av sparandet, som man får av
denna uppställning, inte är särskilt uppmuntrande.
Den innebär nämligen att
tillgången på kapital för exempelvis
långfristiga investeringar — som vi så
ofta talar om — är för liten, vilket är
att beklaga. Ty, när allt kommer omkring,
är nämligen sparandet — inte
minst i ett så oklart läge som det nuvarande
— den viktigaste stabiliseringsfaktorn.
Vi kan se på effekten av de åtgärder,
som vidtages av de skickliga
herrarna i finansdepartementet. De kan
komma med den ena konstruktionen
efter den andra, men deras uppslag och
initiativ föranleder oftast meningsskiljaktigheter.
Resultaten ter sig tvivelak -

tiga. Däremot tror jag att alla, även finansdepartementets
talesmän, kan vara
ense om att sparandet är den viktigaste
stabiliseringsfaktorn. Ett sparvänligt klimat
borde därför vara just den friska
luft, i vilken vårt folk ganska snart, det
är min fasta förvissning, skulle bli kurerat
från sin elaka inflationssjuka —
precis som fallet varit med en lång
rad länder runt om ute i Europa.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Några vänner, som
tycks ha lyssnat till vad jag nyss anförde,
har fäst min uppmärksamhet på
att min uppräkning av de karakteristika
som jag ansåg borde utmärka en
riksbankschef, kunde innebära en insinuation
att den nuvarande riksbankschefen
icke skulle fylla dessa kvalifikationer.
Jag vill därför till kammarens
protokoll manifestera, att jag icke hyser
en sådan åsikt, utan att jag tvärtom
anser honom vara en självständig och
bra riksbankschef.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Vid Nordiska rådets
möte i Oslo i somras enade man sig
om att rekommendera ett fortsatt arbete
för att skapa en gemensam nordisk
marknad över så stora områden
som möjligt av det ekonomiska livet.
För att realisera detta rekommenderade
man likartade tullsatser för de
nordiska länderna gentemot andra stater
och en avveckling av tullar och restriktioner
vid de nordiska gränserna.
Vidare rekommenderade man förhandlingar
för att lösa konkreta uppgifter,
som är gemensamma för de nordiska
ländernas produktivitet och levnadsstandard:
kraftförsörjning, teknisk naturvetenskaplig
forskning, jordbruksvetenskapliga
frågor o. s. v. Den svenska
delegationen var därvid enig med den
danska och majoriteten av den norska,
liksom vi var eniga med den svenska regeringen
om de rekommendationer som

Onsdagen den 27

gjordes. Det är ju alltid så på det politiska
området, att det man är överens
om diskuterar man inte så värst mycket.
Jag har bara velat omnämna detta
och vill stryka under att jag tror det
är angeläget att vi här i den svenska
riksdagen litet till mans gör oss förtrogna
med de tankegångar det är fråga
om. Det är alldeles riktigt som statsministern
sade, att vägen kan bli lång
och kanske också besvärlig, men så
mycket nödvändigare är det ju att man
inte glömmer bort att göra sig förtrogen
med förhållandena.

Här har, herr talman, rätt mycket
diskuterats om valrörelsen. Herr Pettersson
i Dahl nämnde, att det tycks
ha varit högerns avsikt att beröva
bondeförbundet inflytande. Jag skall
inte föra högerns talan och knappast
något annat partis heller. Annars trodde
jag det var självklart att det är alla
partiers avsikt att beröva konkurrentpartierna
inflytande. Det är väl det
legitima syfte vi allesammans har i en
valrörelse. Det verkar rätt idylliskt,
tycker jag, om man börjar på att diskutera
detta, och jag skall inte göra
det.

Här i landet firar vi ju jubileum
alltemellanåt av alla möjliga anledningar,
och medan valrörelsen pågick ägnade
en del socialdemokratiska tidningar
något slags jubileumskommentar
åt den svenska arbetsmarknadsstyrelsen
— den hade ett annat namn från
början, denna Hjalmar Hammarskjölds
skapelse från år 1914, som nu alltså
fyllde 40 år. Jag förvånar mig över att
detta ansågs vara ett jubileumsämne,
men jag skall inte utveckla det heller,
herr talman.

Det är ett annat jubileum jag skulle
vilja beröra. Det är visserligen intet
fyratioårsjubileum utan ett tioårsjubileum.
Så länge sedan är det sedan de
svenska efterkrigsprogrammen lades
fram för allmänheten. Det var bl. a.
det socialdemokratiska 27-punktsprogrammet,
i vars första punkt det heter:

oktober 1954 fm. Nr 26. 71

Vid remiss av propositionen nr 219.

»Prisstegringar förhindras. Vid bättre
varutillgång bör priserna sjunka.»

Detta var alltså det hugnesamma
budskap som man då hade att ge svenska
folket. Nu efter tio år, när vi har
litet perspektiv på utvecklingen, kan vi
ju se hur det har gått. Det har inte gått
precis i enlighet med programmet.

Det var emellertid inte bara i detta
27-punktsprogram som man anslöt sig
till denna tankegång. I bankoutskottets
utlåtande nr 57 från år 1944 finns verkligen
ett av regeringen framlagt ekonomiskt
efterkrigsprogram, som var
byggt på samma syn som 27-punktsprogrammet
i denna punkt. Det heter där
att penninginkomsterna varken borde
höjas eller sänkas. Bankoutskottet hade
en hel del berömmande ord att säga
om detta program. Man var särskilt
glad åt att olika alternativ hade sakkunnigt
genomarbetats och åt att man
fått anslutning för dessa tankegångar
från olika håll. Det gällde riksbanksfullmäktige,
regeringen, samtliga demokratiska
partier, LO, Kooperativa förbundet
och representanter för bankerna
och affärsvärlden. Jag citerar några
rader: »Enligt utskottets mening är det
av utomordentlig vikt, att de huvudsakliga
slutsatser och rekommendationer,
som de penningpolitiska utredningarna
lett till, enhälligt omfattats
av samtliga sakkunniga vid frågans förberedande
behandling samt vunnit departementschefens
och regeringens gillande.
Denna enighet ger ökad tyngd åt
det i propositionen framlagda programmet
för penningpolitiken under den
närmaste efterkrigstiden.»

Som jag nämnde har det inte gått
precis så som man tänkte sig för tio
år sedan, när detta program skrevs.
Levnadskostnadsindex har stigit från
154 till 215, och vi vet allesamman åtskilligt
om milstolparna på denna
törnbeströdda väg. Nu förstår jag mycket
väl och erkänner mycket gärna, att
det inte alltid går att driva ekonomisk
politik eller politik över huvud taget

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

efter ett på förhand uppgjort program.
Det finns på det politiska området
mycket oväntat som inträffar, så mycket
av strömsättningar och vindkast
som gör, att det kan vara svårt att hålla
kursen. Men även om man medger
detta, tar alltihop det där med i bilden,
tror jag ändå man kan ha anledning
säga att de svenska statsmakterna har
lyckats relativt dåligt med att realisera
vad man en gång hoppades.

Det finns mycket som är riktigt i
1944 års program. Det är ju så att man
kan ta ut en stegring i den reala levnadsstandarden
antingen genom att
höja de nominella inkomsterna eller
genom att sänka priserna eller naturligtvis
genom en kombination av dessa
möjligheter. Man kan naturligtvis också,
såsom vi har gjort, höja både priserna
och de nominella inkomsterna
och ändå försöka hålla lönerörelserna
i gång så att det blir en någorlunda
hygglig fördelning av den reella standardstegringen.
Men det ligger väl ändå
ganska mycken sanning i vad man påstod
för tio år sedan, när man motiverade
detta program med att de nominella
lönestegringarna knappast kan
förlöpa så rättvist, att den höjda standarden
kommer alla till del på samma
sätt som om det sker genom prissänkningar.

Vad som har hänt under dessa tio år
är att lägga till handlingarna. Det är
bara att konstatera att så här har det
nu gått, och det som är gjort kan man
inte göra ogjort. Men det skulle vara
oerhört dystert — och det kanske är
det viktigaste i dagens läge — ifall vi
utan några inflationsdrivande krafter
utifrån skulle få ett nytt varv av lönestegringar
som leder till prisstegringar.

Professor Ohlin har här i dag framhållit
— något som han framfört många
gånger tidigare — att det vore önskvärt
att få ett bättre grepp om en del
företagares inkomster för att man därigenom
bättre skulle kunna bedöma
vad som bör göras och hur det bör

göras i fråga om ekonomiska ingrepp
som påverkar dessa kategoriers ekonomi.
Det är säkerligen alldeles riktigt,
men det skulle också vara värdefullt
att veta, hur många människor
det finns i detta land som inte kan
höja sina nominella inkomster när priserna
stiger. Jag vet att man försöker
alt så småningom kompensera dem genom
sociala åtgärder av olika slag,
men man når aldrig ut till alla dem
som drabbas av prisstegringen, och
man gör det inte annat än med lång
eftersläpning, i den mån man över huvud
taget lyckas. De stora familjerna,
alla de människor som inte kan starta
någon lönerörelse — och det är trots
allt sammanlagt en mycket stor grupp
i detta land — alla dessa drabbas direkt
och orättvist av prisstegringar.
Och ju lägre deras standard är förut,
ju mera den är sammansatt av de nödvändigaste
varorna, desto hårdare
drabbas de många gånger av en sådan
utveckling.

Här har diskuterats vem som har
ansvaret för den fortsatta utvecklingen,
statsmakterna eller intresseorganisationerna.
Jag tror man har anledning
stryka under att det måste finnas ansvar
överallt där det finns makt, och
ansvaret bör finnas ungefär i proportion
till makten och möjligheterna att
öva inflytande. Den av regeringen år
1951 tillsatta vetenskapliga utredningen
om hur man skall kunna förena full
sysselsättning och stabilt penningvärde,
d. v. s. den utredning som borde ha
varit gjord innan man skrev 27-punktsprogrammet
om det skulle ha varit någon
botten i det, vilket det ju inte var,
denna utredning är ännu inte färdig,
och därmed är det väl alltjämt från finansministerns
sida erkänt, att vi i
grund och botten inte har något slutgiltigt
och definitivt svar på frågan
hur dessa två väsentliga önskemål skall
förenas. Så länge det svaret inte är givet
och vägen framåt i detta avseende
inte är kartlagd, lär det inte vara rim -

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

ligt att frikalla någon från ansvaret för
den fortsatta utvecklingen.

När finansministern därför talar om
att lian nu vill skapa ett pristryck som
leder till temporära prissänkningar,
bland annat genom dollarimporten,
skall jag för min del gärna be att få
önska honom lycka till. Det är alldeles
tydligt att någon stillastående, helt stationär
prisnivå kan man aldrig få. En
genomsnittligt stabil prisnivå kan man
inte tänka sig utan att vissa priser också
faller, och därför är det, om man
skall gardera sig mot en ny försämring
av penningvärdet, önskvärt att ett sådant
pristryck skapas.

I detta sammanhang har räntefrågan
kommit in i bilden, och här har diskuterats
hur olika parter tidigare stått
till frågan om en rörlig ränta. I dag
får vi veta att egentligen alla i princip
har varit med på denna rörliga ränta,
vilket tydligt visar att det i politiska
sammanhang är mycket svårt att tala
så, att missförstånd inte uppstår. Jag
får ju säga att när jag läst exempelvis
det uttalande som herr Pettersson i
Dahl här citerat rörande sitt ståndpunktstagande
och som också andra citerat
i denna debatt — jag skall inte
trötta med att läsa det en gång till —
har jag mycket svårt eller, rättare sagt,
har jag haft mycket svårt att förstå annat
än att det var en rekommendation
att icke begagna räntevapnet. Dessutom
kanske jag kan få göra en liten rättelse
i texten, när herr Pettersson i Dahl
talar om oppositionens »räntehöjningsideologi».
För folkpartiets del tror jag
inte att det har funnits någon räntehöjningsideologi,
utan det har funnits
en uppfattning att man i lämpliga sammanhang
borde använda en rörlig
ränta.

Man har emellertid i många sammanhang
på det mest skrämmande sätt målat
följderna av denna höjda ränta. Det
gjorde inrikesministern, herr Hedlund,
den 19 januari i år. När man nu har
tillgripit en höjd ränta i ett visst sam -

Yid remiss av propositionen nr 219.

manhang får man från Jordbrukarnas
Föreningsblad, Fackföreningsrörelsen
och andra sådana inflytelserika tidningar
höra, att det givetvis kan vara
ett visst obehag förenat med detta, men
att det ju i alla fall var det bästa som
kunde göras. Att åtgärden inte i och
för sig är någonting att vara glad åt är
vi överens om. Vi har såvitt jag vet
aldrig från folkpartiets sida påstått att
en höjd ränta skulle vara något i sig
självt önskvärt, utan den har betraktats
som ett nödvändigt ont i vissa sammanhang
för att undgå någonting ännu
värre. Tydligen är det också så finansministern
har betraktat saken just nu.

Nu talar finansministern om att en
höjd ränta skall användas då det inte
föreligger något svårare inflationstryck,
därför att den annars inte hjälper. Och
så säger finansministern att därför lekte
vi inte med en höjd ränta 1950 eller
1952. Jag har ingen större anledning att
polemisera mot finansministern här i
dag beträffande hans sakståndpunkter,
men i den här historieskrivningen
tycker jag nog att det fattas en del. I
debatten år 1950 om penningpolitiken
bekände sig finansministern mycket
riktigt till en rörlig ränta i princip, men
han sade, att det kunde man inte begagna
då, i den situation som då förelåg,
men om något år eller så skulle det
kanske vara möjligt att göra det. Detta
yttrades i denna kammare den 24 maj
1950. Minns jag rätt dröjde det på dagen
två månader tills riksbanken inställde
köp av statsobligationer och därmed
i realiteten höjde räntan, och det
drog ju mycket riktigt med sig en räntehöjning
på hösten 1950. Riktigt så
fin är alltså inte finansministerns historia
som den efterrationaliserade
framställningen i dag skulle kunna ge
vid handen.

Vad bondeförbundet och dess inställning
beträffar får jag nog säga, att om
det var något som jag trodde att jag
lärde mig under valrörelsen när det
gällde bondeförbundets ståndpunkt, så

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

var det att bondeförbundet hade räddat
penningvärdet och på ett avgörande
och betryggande sätt skapat den ekonomiska
stabilitet, som vi inte hade
när bondeförbundet gick in i regeringen.
Det har man förkunnat praktiskt
taget varhelst jag har hört på
framställningarna från det hållet; kronan
är räddad tack vare att bondeförbundet
grep tag i ratten 1951.

När herr Pettersson i Dahl här skulle
försöka krångla sig ifrån sina egna
uttalanden — vilket naturligtvis aldrig
lyckas, hur mycket herr Pettersson i
Dahl än krånglar — sade han att en
räntehöjning är någonting som endast
kan tillgripas i yttersta nöd; jag antecknade
orden. Jag tycker det är litet
underligt att denna yttersta nöd skulle
komma en månad efter valet, då man
hade förkunnat för allt Sveriges folk
att frågan om penningvärdet var löst.

Jag skall inte läsa några citat. Jag har
åtskilliga sådana, men det kan göra detsamma.

Herr talman! Jag måste säga att jag
blev en smula överraskad strax efter
valet när man såg spelöppningen till
årets avtalsrörelse. Där förkunnades det
från regeringen närstående håll med
beklagande, att löftena om sänkta varupriser
icke hade infriats. De som
hade rest omkring och talat om att de
var hundraprocentigt nöjda med regeringens
ekonomiska politik upptäckte
så fort valet var över, att löftena om
sänkta varupriser inte hade infriats.

På de punkter där vi från folkpartiets
sida har presterat — i och för sig
tämligen blygsamma — förslag till prissänkningar
under de gångna åren har
man inte visat det minsta intresse från
socialdemokratiskt håll att vara med.
Man kunde från år 1952 och framåt ha
hållit mjölet till svenskt bröd 10 å 15
öre billigare än vad man nu har gjort.
Detta kunde ha gjorts genom den jordbruksreglering
som man har haft i sin
hand. Men det bär man inte brytt sig
om, och — som sagt — för de i och

för sig mycket måttfulla förslag till
justeringar, som vi ibland har fört
fram, har man inte visat ett spår av
intresse.

Låt mig säga, för att undvika missförstånd,
att den diskussion om de svenska
jordbrukspriserna, som förs på våren,
alldeles självfallet förs utifrån den
prognoskalkyl, i vilken man förutsätter
hyggligt väder och normalskörd. Det
är ju själva diskussionsbasen, eftersom
man inte har någon annan grundval att
diskutera på. Vad som sedan kan hända
under sommarens och höstens gång,
det är ju något annat. I år har det hänt
en hel del, såsom här har sagts tidigare.
Ett mera prövande väder för lantbrukarna
än det har varit i sommar,
särskilt i vissa landsdelar, är det ju
nästan svårt att tänka sig, och det motiverar
att man försöker fördela bördorna
när det gäller skördeskadorna.
Men det är som sagt en sak för sig, som
man inte kan dra in i ett principiellt
resonemang, ifall man nu vill föra det
på ett någorlunda hyggligt sätt.

Nu skulle jag bara vilja notera till
riksdagens protokoll, att den ståndpunkt
som folkpartiet tidigare har tilllåtit
sig inta när det gäller spannmålspriset
har accepterats av herr Norup
för 1955 års skörd. För denna skörd
har det satts ett pris av 40 kronor på
vete och 35 kronor på råg. Detta är vårpriset,
gällande den 1 april 1956, vilket
alltså betyder att höstpriset ligger någonstans
vid 37: 50 eller 38 kronor för
vete och 32: 50 eller 33 kronor för råg.
Jag vill upprepa vad jag yttrade i ett
föredrag i somras, att mot den prissättningen
har jag för närvarande, så långt
jag nu kan överblicka saken, ingen erinran
att göra.

Men då kan man ju, herr jordbruksminister,
ställa frågan: Vad är det för
produktionskostnader som har fallit
och som gör det möjligt att hålla det
priset för 1955 års skörd? Mig veterligt
har ingenting väsentligt hänt beträffande
produktionskostnaderna, och än -

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

då säger jordbruksnämndens chef, att
man trots de sänkta priserna räknar
med en mycket stor brödsädsareal.
Men går det alltså att år 1955 odla vete
för 40 kronor, varför gick det då inte
att göra det åren 1952 och 1953, när ju
produktionskostnaderna inte har gått
ned?

Jag tror att debatten på denna punkt
egentligen kan vara avslutad, ty herr
Norup har ju själv givit slutrepliken.

Vidare skall jag, herr talman, bara
be att få säga några ord om ett par
detaljer. Jag kommer först till frågan
om foderpriset, som för övrigt inte är
någon detalj utan som för en stor del
av Sveriges jordbrukare och även för
andra är en viktig sak.

Det råder här i Sverige brist på kött
— därom har vi blivit underrättade i
flera olika sammanhang, varav en del
inte varit särskilt behagliga. Samtidigt
har vi överskott på både kalvar och
mjölk, och vi har i många fall överskott
på vete och grovfoder. Dessutom finns
det tillräckligt med arbetskraft på småbruks-
och bondgårdar för den lilla produktionsökning
som skulle behövas för
att vår köttproduktion skulle bli tillräckligt
stor. Vad som kräves för att
balansera foderstaterna och få det hela
på rätt bog är rimliga priser på foderspannmål.
Med sådana priser finns det
alla förutsättningar för en ökad köttproduktion.
Nu har man i stället betalat
upp till 24 kronor per 100 kg
brödsäd för att bli av med spannmålen,
samtidigt som man importerat dåligt
kött från Sydamerika. Det är en
mycket dålig planhushållning och jordbrukspolitik
som i detta avseende förts.

En extra poäng i hela denna spannmålsaffär
är att jordbrukarna varit så
angelägna att sälja ut rågen medan staten
betalade förlusten, att man inte
kunde lugna sig och se hur det gick
med bärgningen av skörden, och därför
måste vi nu köpa råg, sedan vi betalat
24 kronor per kg för att bli av
med det tidigare överskottet. Det är ju

Vid remiss av propositionen nr 219.

nästan lika olyckligt som när jordbruksministern
förra hösten mitt uppe
i allt veteöverflödet träffade en överenskommelse
om att köpa vete enligt
det internationella veteavtalet.

Slutligen vill jag helt kort beröra frågan
om oljekraftfodret. Vi har ju i år
fått skördeskadat dåligt hö och dåligt
grovfoder över huvud taget; rotfrukterna
är, åtminstone i de landsändar
jag besökt, praktiskt taget förstörda och
spannmålen är delvis också dålig. Om
det över huvud taget skall gå att få någon
fason på foderstaterna, är det i
många fall inte möjligt annat än genom
att använda oljekraftfoder. Men priset
på oljekraftfodret hålles fortfarande uppe
i över 50 kronor per 100 kg. Jag
skulle vilja fråga jordbruksministern,
om han fortfarande tänker låta detta
pris ligga så högt. Skall de, som nu har
fått sin skörd förstörd eller skadad och
som kämpar med svårigheter i olika avseenden,
behöva betala ett så högt pris
för oljekraftfodret? Jag tror att flertalet
jordbrukare i detta land är rätt intresserade
av svaret på den frågan.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort

genmäle:

Herr talman! Jag vill bara ge en
replik till herr Waldemar Svensson med
anledning av hans argumentering då
det gäller den ändrade räntan. Han
kan inte förstå att bondeförbundet någon
vecka efter valrörelsens slut kan
vara med om att ändra räntan, sedan
vi under hela valrörelsen talat om att
det ekonomiska läget och penningvärdet
stabiliserats på ett betryggande
sätt. Men när vi bär i riksdagen i våras
behandlade frågor som rörde det
ekonomiska läget, t. ex. bankoutskottets
utlåtande om den ekonomiska politiken,
så gjordes det ju, herr Waldemar
Svensson, från både högerns och
folkpartiets sida uttalanden, där man
medgav att det uppnåtts en viss grad
av samhällsekonomisk balans här i lan -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

det. Det förekom t. o. m. att folkpartister
intygade att oppositionen missräknat
sig vid sin tidigare kritik av
den ekonomiska politiken.

Sedan hände det ingenting under
hela valrörelsen, men så kom den överraskande
spelöppningen till avtalsrörelsen
— herr Waldemar Svensson sade
ju själv att han var förvånad över denna
spelöppning. Det var inför detta
hotande läge på avtalsmarknaden och
de stora investeringsökningarna som
man fick lov att ändra uppfattning. Åtminstone
hade inte jag tidigare reda
på att investeringarna ökat på det sätt
som skett, och jag vet inte, om så var
förhållandet med herr Waldemar Svensson,
som är ordinarie ledamot av riksgälden,
men jag skulle inte tro det.

Jag sade inte, att det i »yttersta nöd»
utan i »yttersta nödfall» skulle vara tid
att använda räntevapnet. Jag kan inte
förstå annat, med det ändrade läge vi
fått, än att det kan vara berättigat med
en annan syn på saken än man tidigare
haft.

Sedan kommer herr Waldemar Svensson
också in på frågan om spannmålspriset.
Jag måste säga, att han därvid
inte alls förvånar mig. Det är precis
som det brukar vara, när det gäller
herr Svensson, att han ena gången är
misslynt på ett sätt och andra gången
på ett annat. Tidigare, åtminstone under
senare år, har det förhållit sig så,
att herr Waldemar Svensson har ansett,
att spannmålspriserna varit för
höga. Nu tycks han vara missnöjd för
att de är för låga. Jag vet inte, om man
skall säga, att herr Svensson är kroniskt
missnöjd, ty han är alltid missnöjd,
vad som än sker.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra ett
par, tre små anmärkningar. Herr Pettersson
i Dahl hörde tydligen inte vad
jag sade. Jag uttalade inte något miss -

nöje med de priser på brödspannmål,
som satts för nästa år; tvärtom, jag
förklarade ju, att jag ingenting hade
att erinra mot dessa priser. Däremot
vidhåller jag min gamla uppfattning,
att man håller för höga foderpriser.

Att herr Pettersson sade »yttersta
nödfall» i stället för »yttersta nöd»
skall jag gärna erkänna och bekräfta.

Vad sedan beträffar investeringarnas
storlek, visste inte herr Pettersson i
Dahl om den saken förrän han kom in
i riksgäldsfullmäktige. Men herr Pettersson
har ju varit med om att behandla
saken i riksdagen. Det enda
överraskande, under förra året åtminstone,
är ju att nettoinvesteringarna inte
blev högre efter de beslut, som fattats,
än vad de i realiteten blev.

Till slut kan det ju noteras, att herr
Pettersson i Dahl nu erkänner, att han
ändrat ståndpunkt, och det är ju obestridligt.

Herr PETTERSSON i Dahl (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Det förhöll sig ändå
så, herr Svensson i Ljungskile, att
folkpartisterna i sin motion och reservation
i våras hade ett yrkande om att
spannmålspriset skulle sänkas med 4
kronor. Och då var de väl missnöjda
med att priserna var för höga.

Beträffande de väldiga investeringarna
och uttagningarna i bank, som man
fick reda på vid riksgäldsfullmäktiges
sammanträde, var det aldrig tal om
dem i våras. Om herr Svensson hade
reda på saken förut eller ej vet jag
inte.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det pris, som vi anmälde
missnöje med i våras, gällde
1954 års skörd. Vad jag talade om i dag
var de fastställda priserna för 1955 års
skörd.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Nr 26.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Efter vad jag har hört,
har herr Dickson riktat en häftig kritik
mot det sätt, varpå de tyska tillgångarna
i Sverige har behandlats. Med
anledning därav vill jag, fastän jag
inte har hört hans anförande, lämna
en kortfattad redogörelse för hela denna
fråga.

Det förhöll sig ju så, att vid Potsdamkonferensen
i juli 1945 beslöt de
segrande stormakterna, att den tyska
egendomen i neutrala länder skulle tillkomma
de västallierade nationerna.
Sovjetunionen förklarade sig desintresserad,
ty den hade fått vederlag i andra
länder. Till fullföljande av detta Potsdamkonferensens
beslut riktade de västallierade
stormakterna till Sverige en
begäran att få ut den tyska egendomen
från Sverige och få överta kontrollen
över den. Detta skedde av två motiv.
Dels ville de, att denna egendom skulle
ingå i det allmänna skadeståndskravet,
och dels hade de ju satt upp som sin
politik att avveckla tyska intressen i
andra länder.

Från svensk sida avböjdes denna begäran,
och man förklarade för västmakterna,
att man i första hand ansåg,
att tyska tillgångar i Sverige skulle användas
för tillgodoseende av svenska
rättsägares intressen. Efter långa och
svåra förhandlingar träffades en uppgörelse
i Washington i juli 1946 mellan
Sverige å ena sidan och de tre allierade
stormakterna å andra sidan. Denna
uppgörelse innebar i huvudsak följande: Från

svensk sida förklarade man sig
ha för avsikt att företa en likvidation
av de tyska tillgångarna och en tvångsclearing.
Intäkterna av denna likvidation
uppskattades preliminärt till i
runt tal 375 miljoner kronor. Av detta
belopp beräknades 225 miljoner kronor
motsvara sådana tillgångar, som borde
disponeras för betalning av tyska skulder
till Sverige. I enlighet därmed vän -

Vid remiss av propositionen nr 219.

tades ett saldo uppkomma på 150 miljoner
kronor till tysk förmån. Detta
skulle enligt överenskommelsen användas
för inköp av nödvändiga varor för
det tyska folkhushållets räkning. Man
bör komma ihåg, att det vid denna tidpunkt
var ett allierat organ, som var
regering för Tyskland och som hade
ansvaret för den tyska försörjningen i
det fruktansvärda läge, som rådde vid
krigets slut. Det ansågs alltså, att detta
saldobelopp, som tillkom tyska rättsägare,
lämpligen skulle kunna överlämnas
till dem, som hade ansvaret för
det tyska folkets bestånd, och det förutsattes,
att de enskilda rättsägare, som
hade gjort förlust genom att de hade
blivit av med egendom i Sverige, sedermera
genom interna åtgärder skulle
få ersättning av tyska staten. Det förutsattes
att de enskilda tyska fordringsägarna
skulle få värden motsvarande
de 150 miljoner kronorna. Från allierad
sida åtog man sig att tillse, att avtalet
i dess helhet godkändes av tyska
vederbörande i samband med ett kommande
fredsfördrag.

Svenska regeringen förklarade sig i
avtalet även beredd att återlämna vissa
kvantiteter guld, som bevisligen hade
genom tyska åtgärder rövats från ockuperade
länder.

Såsom en fristående svensk prestation
skulle Sverige lämna vissa särskilda
finansiella bidrag till återuppbyggnaden
av de krigshärjade länderna
i Europa. Denna hjälp skulle omfatta
dels 50 miljoner kronor till den internationella
flyktingkommittén att användas
för gottgörelse åt offer för nazistregimen,
dels, såsom en fortsättning
av den svenska hjälppolitiken
gentemot de krigshärjade länderna, ett
belopp av 75 miljoner kronor, närmast
avsett att utgå i form av avskrivningar
å redan lämnade eller framtida återuppbyggnadskrediter.
Dessa belopp togs
av svenska statsmedel. Uppgörelsen
godkändes på sin tid av riksdagen.

Vad beträffar de 150 miljoner kronor,

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

som var ett saldo till Tysklands förmån
och skulle disponeras för inköp
av livsförnödenheter för tyska folket,
har motvärdet av detta belopp av vissa
skäl ännu icke såsom det var meningen
utbetalats av tyska staten som ersättning
till enskilda rättsägare. Detta förklarar
i viss mån att det då och då
dyker upp en propaganda i Tyskland
rörande den saken från kretsar, till
vilka dessa rättsägare hör.

För utdelningen av de medel som
kom in genom likvidationen av de
tyska tillgångarna inrättades en särskild
myndighet, likvidationsnämnden.
Denna har per den 30 juni i år godkänt
svenska fordringsanspråk på Tyskland
på sammanlagt cirka 650 miljoner
kronor, alltså ett väsentligt större belopp
än det som från början beräknades.
Härav faller ungefär 165 miljoner
kronor på fordringsanspråk, som har
ansetts böra utgå med förmånsrätt, och
följaktligen återstående 485 miljoner
kronor på fordringsanspråk utan förmånsrätt.
Bland dessa sista är obligationsfordringar,
såsom svenska innehav
av Dawes-, Young- och Kreugerobligationer.

Anspråken med förmånsrätt har till
fullo kunnat utbetalas. På de fordringar,
som inte har tillerkänts förmånsrätt,
har kunnat gäldas 15 procents utdelning.
Det väntas dock en tilläggsutdelning.
Denna tilläggsutdelning, som
ännu inte kan bedömas, inskränker sig
till några få procent.

Cirka 1 500 fordringsanspråk återstår
att granska av ett sammanlagt antal av
drygt 20 000. Nämnden räknar med att
kunna slutföra sitt arbete i början av
nästa år.

För närvarande pågår vissa förhandlingar
dels med västtyska regeringen,
dels med de allierade regeringarna angående
en slutgiltig avveckling av de
med Washingtonavtalet sammanhängande
frågorna, däribland spörsmålet
om den ännu icke skedda dispositionen
av de 150 miljoner kronorna.

Jag tror att det av denna redogörelse
framgår, att då svenska staten har sökt
att i det tyska konkursboet tillgodose
svenska intressenters rätt, har detta
skett med all hänsyn. En utdelning
med 15 procent på fordringarna utan
förmånsrätt bör väl inte heller kunna
kränka herr Dicksons rättskänsla.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar hans excellens
utrikesministern för att han har
velat ge denna redogörelse, men jag
känner mig inte lugnad av den. Om en
person här i landet har en fordran på
en annan person och så tar av dennes
ägodelar och på så sätt skaffar sig
kompensation utan att vederbörande
gäldenär går med på detta, kallas det
för egenmäktigt förfarande. Här säger
utrikesministern, att de västallierade
begärde att Sverige skulle utlämna
tyska privattillgångar till dem. Detta
vägrade Sverige, men Sverige drog sig
inte för att självt ta hand om dessa
tillgångar för att täcka egna fordringar.
Bland dessa människor, som haft egendom
här, har säkert funnits många
utomordentligt värdefulla människor,
lika värdefulla kanske som vilken
svensk medborgare som helst. Dessa har
haft det förtroende för vårt land, att
de litat på att den egendom de hade
här skulle behandlas enligt rättsliga
principer. De har blivit svikna i sin
tilltro. Som jag redan har sagt kunde
under efterkrigstiden mycket hända,
därför att det hela hände en smula
plötsligt. Vad som ändå hände bör
emellertid Sverige för att rädda sin
heder undersöka om inte dessa, som
verkligen förlorat på vår åtgärd, kan
soulageras, när vi nu har insett att åtgärden
var olycklig.

Jag skulle vara mycket intresserad
av att i detta sammanhang få höra,
vilka fordringar som har ansetts värda
förmånsrätt. Det talas man och man
emellan rätt mycket om den saken.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! Herr Dickson ville likna
de åtgärder som vidtagits vid egenmäktigt
förfarande. Jag tycker att det
legat närmare till hands att tänka på
ett konkursförfarande. Då tar man hand
om gäldenärens egendom och likviderar
den för att få tillgång till att i någon
mån ersätta fordringsägarna.

Beträffande herr Dicksons spörsmål
angående sådana rättsägare som har
förlorat sin egendom genom likvidationen,
har tankegången varit den, att
tyska staten, som fick det saldo som
blev över, skulle använda det till ersättning
åt de enskilda tyskar som gått
miste om sin egendom. Detta torde väl
så småningom komma att ske.

Slutligen frågade herr Dickson vilka
fordringar som utgick med förmånsrätt.
För detta har lämnats en redogörelse
i en särskild proposition som på sin
tid har godkänts av riksdagen.

Herr DICKSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Om svenska staten skulle
gå i konkurs — vilket jag hoppas
inte skall ske — är det då utrikesministerns
mening att det skulle vara ett
riktigt rättsförfarande om andra folk
infann sig här och berövade enskilda
svenska personer deras egendom för att
klara upp sina fordringar?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Ja, herr talman, om svenska folket
gett sig ut på ett angreppskrig mot
sina grannar och detta slutat med en
kollaps för svenska folket, då tror jag
att man fått räkna med att de svenska
medborgarna betraktats såsom solidariska
med sitt land, och de hade då
fått lida med landet.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! I debattens början har
det ställts ett par direkta frågor till

Vid remiss av propositionen nr 219.

mig angående överbefälhavarens utredning.
Jag vill begagna tillfället att besvara
dem.

I bakgrunden tycker jag mig skymta
ett beklagande av att försvarsfrågan
inte kunde diskuteras just i dag på
grund av att överbefälhavaren ännu
inte har haft möjlighet att lägga fram
sin utredning. Tidigare har det också
beklagats att försvarsfrågan på grund
av samma orsak inte har debatterats i
den nyss avslutade valrörelsen. Till
detta vill jag emellertid bara göra den
kommentaren, att man kanske begär
något för mycket av överbefälhavaren
och hans medarbetare. Om vi exempelvis
tittar på de parlamentariska utredningar
som varit tillsatta för försvarsfrågans
behandling i andra sammanhang
och tänker på den tid dessa har
tagit i jämförelse med den prestation
överbefälhavaren och hans medarbetare
nu har gjort, då måste man medge
att man från militärt håll har varit
snabb i vändningarna.

Herr Ohlin frågade mig emellertid
direkt, huruvida överbefälhavarens utredning
belyser olika alternativ. Till
detta kan jag svara att förutsättningen
för försvarsgrenschefernas utredning
är att de utgår från skilda alternativ i
ekonomiskt avseende. Det är dessa försvarsgrenschefernas
utredningar, som
sedermera legat till grund för överbefälhavarens
strategiska bedömning och
vad denna ekonomiskt sett kan komma
att innebära. Följaktligen belyses konsekvenserna
av skilda kostnadsramar.
Detta är emellertid av naturliga skäl ett
hemligt material, eftersom man där
tvingas framlägga konsekvenser av sådan
art, som näppeligen kan placeras i
offentlighetens ljus vid den diskussion,
som kommer att tas upp kring dessa
ting. överbefälhavaren har emellertid
sedermera förordat ett alternativ, och
det blir detta alternativ som huvudsakligen
berörs i den offentliga delen av
betänkandet.

Regeringen har för endast några da -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 fm.

Vid remiss av propositionen nr 219.

gar sedan erhållit en förberedande, koncentrerad
information av vad utredningen
innehåller. Denna koncentrerade
information visar emellertid tydligt
nog, att det är utomordentligt svårbedömbara
ting som har ställts under debatt.
Det kommer därför att krävas ett
mycket ingående studium av det föreliggande
materialet. Enligt mitt förmenande
är emellertid redan nu så mycket
klart, att den utredning som föreligger
i sin tur nödvändiggör kompletterande
utredningar. Som ett exempel
härpå kan jag nämna, att en utredning
om förutsättningarna för och konsekvenserna
av en eventuell kategoriklyvning,
utan att man i förväg tar ställning
till problemet som sådant, kommer att
bli nödvändig.

Sedan frågade herr Skoglund i Doverstorp
mig om man kan räkna med
att förslag med utgångspunkt från överbefälhavarens
utredning kommer att
framläggas för vårriksdagen. På detta
vill jag bara svara att det kan tänkas
att smärre ting, som inte föregriper de
stora principiella avgörandena, kan
framläggas redan i vår. Annars är min
uppfattning den, att det är klokt att
man tar tid på sig innan beslut av mera
avgörande och vittgående betydelse fattas.

Slutligen frågade herr Skoglund angående
formerna för kontakter i fortsättningen.
Avsikten är att inom den
allra närmaste tiden informera de demokratiska
partierna om förslagets innebörd,
och man kommer då att ingående
skildra konsekvenserna av de olika
alternativ som eventuellt kan komma i
fråga.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för upplysningarna. På en
punkt synes mig måhända någon oklarhet
vidlåda beskedet. Försvarsministern
säger, att i den offentliga delen av överbefälhavarens
utredning kommer i huvudsak
att behandlas det alternativ till

avvägning och kostnadsram, som han
själv förordar. Det skulle vara hänsyn
till materialets hemliga natur som gjorde,
att inte andra alternativ kunde redovisas
inför offentligheten.

Det är klart att vad alla alternativ
beträffar måste det finnas ett material
som inte kan läggas fram för offentligheten,
men herr försvarsminister, det är
väl också lika klart att det vid alla alternativ
finns fakta och omdömen, som
kan och bör redovisas för offentligheten
för att tjäna regering, riksdag och allmänhet
till vägledning.

Jag hoppas därför att man kan tolka
försvarsministerns upplysning på det
sättet, att överbefälhavaren visserligen
av naturliga skäl i det offentliga betänkandet
mest uppehåller sig vid det alternativ
som han själv förordar, men att
vi i alla fall får en vägledning även rörande
de övriga alternativen, en så god
vägledning som är förenlig med uppenbara
hänsyn till att vissa uppgifter icke
kan framläggas för offentligheten.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet TORSTEN NILSSON:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Ohlin här har framhållit, att
det i samtliga alternativ måste finnas
material av sådan karaktär, att det inte
kan föreläggas offentligheten. Vad sedan
beträffar den offentliga delen av överbefälhavarens
utredning, som jag inte
själv har läst — såsom jag förut sade
har jag endast hört en koncentrerad
redogörelse av den hemliga delen — är
det givet att många ting, som behandlas i
utredningen kommer att redovisas alldeles
oavsett vilket alternativ som väljes.
Det gäller exempelvis bedömningen
av det utrikespolitiska läget, av Sveriges
strategiska läge med utgångspunkt
från det utrikespolitiska läget o. s. v.,
vilket är gemensamt för samtliga de alternativ
som kan komma i fråga.

Vad beträffar det hemliga materialet
avseende andra alternativ än det som
överbefälhavaren har anslutit sig till,

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

är det framför allt de konsekvenser av
militär art, vilka vi enligt överbefälhavaren
och hans medhjälpare skulle utsätta
oss för, därest man skulle följa
något av de lägre alternativen, som inte
kan redovisas offentligt. I övrigt utgår
jag ifrån att en sådan allmän vägledning
som herr Ohlin efterlyste, oavsett
vilket alternativ det gäller, kommer till
synes i den offentliga delen.

Som tiden nu var långt framskriden
3ch flera ledamöter anmält sig till ytt -

Onsdagen den

Kl. 19

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1.

Vid remiss av propositionen nr 219.

(Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts proposition nr 219, angående
godkännande av tilläggsprotokoll nr 5
till överenskommelsen den 19 september
1950 angående upprättande av en
europeisk betalningsunion, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp),
som yttrade:

Herr talman! Den socialdemokratiska
tidskriften Aktuellt säger i sitt senaste
nummer, att det blir höstriksdag i år
också, därför att det skall så vara.

Det vore intressant att här ta upp
en debatt om höstriksdagens organisation
och riksdagsarbetets organisation
6 — Andra kammarens protokoll 1954. Ni

Vid remiss av propositionen nr 219.

rändes avgivande, beslöt kammaren på
förslag av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen rörande
propositionen ävensom behandlingen
av övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.49.

In fidem
Gunnar Britth.

27 oktober.

.30.

över huvud taget, men eftersom vi får
en särskild debatt härom senare under
denna session med anledning av de motioner
som väckts, skall jag inskränka
mig till att uttala min tillfredsställelse
över det som herr förste vice talmannen
i dag sade beträffande höstriksdagens
organisation: Det måste i alla
fall någon gång komma därhän, att riksdagen
inte bara intresserar sig för att
organisera andras arbete utan också organiserar
sitt eget.

Dessutom skulle jag vilja ta upp ännu
en sak. Man klagar på att höstriksdagen
är illa organiserad, därför att utskotten
har en ojämn arbetsbelastning. Men så
länge vi inte betraktar höstriksdagen
som en normal session i samma utsträckning
som vårriksdagen utan som
ett nödvändigt ont, måste det ju vara en
fördel om vi kan ordna arbetet på vårriksdagen
så att utskotten tar med så
mycket som möjligt och att man till
höstsessionen endast flyttar sådana
ärenden som man absolut inte hinner
med. Därav följer att utskotten får en
ojämn belastning, men det har ju den
• 26.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

fördelen att ledamöter i de utskott, som
icke har någon arbetsbelastning att tala
om, på hösten har möjlighet att ägna
sig åt sitt arbete utanför riksdagen,
d. v. s. om höstriksdagen kan organiseras
på ett förnuftigare sätt än hittills.

Innan jag går in på det som jag egentligen
tänkt säga, är det en liten anmärkning
jag skulle vilja göra. Herr
Skoglund i Umeå talade om den kraftiga
ökningen av bilparken, som framför
allt har aktualiserats av konjunkturinstitutets
rapport, där man påpekar att
vi nu i bilar och underhåll och drift
av bilar investerar nästan lika mycket
som vi gör i bostäder. Det kanske i
alla fall i detta sammanhang bör sägas,
för att undvika missförstånd, att när
man gör denna beräkning har man tydligen
i bilkostnaderna också tagit med
alla driftkostnader för bilarna inklusive
bilskatterna, både bensinskatten
och fordonsskatten. När man säger att
bilarna kostar ungefär lika mycket som
bostäderna så menar man bilarna plus
alla väginvesteringarna, eftersom väginvesteringarna
täcks av bilskatterna.
Det är klart att i och för sig kan det
inte vara något fel att göra jämförelsen
på detta sätt, men man bör för att undvika
missförstånd ha klart för sig, att i
denna siffra ligger kostnaderna för bilköp,
underhåll och drift av bilarna samt
väginvesteringar.

Denna remissdebatt skall ju huvudsakligen
röra ekonomiska frågor. De
ekonomiska debatterna i riksdagen har
ju ett stadgat rykte för att vara tråkiga
och enformiga. Senast i våras blev oppositionen
beskylld för att bara komma
med de gamla vanliga argumenten.
Man ifrågasatte från regeringssidan till
och med om inte oppositionens reservation
till utlåtandet angående den ekonomiska
politiken var onödig och egentligen,
som någon sade, tillhörde valårets
vedermödor. Nu har herr Pettersson
i Dahl i dag upprepat vad som
stått i bondeförbundets valbroschyr, att
oppositionen i sin reservation skulle ha

erkänt att regeringens ekonomiska politik
har varit lyckosam på alla sätt.
Vad oppositionen där sade var att man
med tillfredsställelse noterade att regeringen
sent omsider tagit ad notam de
råd beträffande kreditåtstramningen i
inflationstider, som oppositionen år efter
år hade fört fram. Nu visar det sig
att när man gjorde den senaste statsupplåningen,
så följde man de rekommendationer
som oppositionen förde
fram i sin reservation och i debatterna
i våras. Droppen har tydligen urholkat
regeringens i princip rörliga men i
praktiken förstenade räntepolitik genom
att oupphörligt falla. Det kan tyckas
vara enformigt, men det har tydligen
varit effektivt i detta sammanhang.

Vi har vädjat till regeringen att inte
låta den fastspikade räntan stå i vägen
för en effektiv kamp mot inflationstendenserna,
och vi får hoppas att vi nu
sett inledningen till en politik med rörligare
ränta, vilket, som här påpekats i
debatten, inte betyder en högräntepolitik.

Man talar en hel del om inflationsfaran,
och där uppkommer frågan, om
vi har en tillräcklig beredskap emot
icke önskvärda konjunktursvängningar.
På detta område har vi bland annat
haft ett par utredningar i arbete. Jag
skall här i korthet beröra två av dem.
Den ena utredningen blev färdig i augusti
månad och gäller företagsbeskattningen.
Utredningen var enig om vissa
åtgärder, men på väsentliga punkter
gick meningarna isär. Remissbehandlingen
beträffande företagsbeskattningen
har just avslutats, och finansministern
har självfallet inte ännu tagit någon
ställning i frågan. Min mening är
inte att här få till stånd någon diskussion
i denna fråga. Vi får antagligen
tillfälle att debattera den redan nästa
år. Men med anledning av de uttalanden
som gjorts, sedan utredningen publicerades,
vill jag på två områden
framföra några synpunkter, som när -

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

mast har karaktären av en vädjan till
finansministern.

Först gäller det varulagervärderingen,
som kvantitativt otvivelaktigt är den
allra viktigaste frågan. Här har majoriteten
av kommittén enligt min mening
gått längre än de direktiv, som kommittén
fick av finansministern. Jag
skall inte gå in på några detaljer men
jag vill betona att finansministern, när
han gav direktiven för kommittén, betonade
att kommittén inte skulle eftersträva
någon skärpning av företagsbeskattningen.

Förslaget innebär emellertid enligt
min mening en sådan skärpning. Om
företagen tvångsvis skulle få uppskriva
sina varulager i den utsträckning kommittémajoriteten
förordar, innebär detta,
att man tar ut skatt på en vinst,
innan den ännu har uppstått och utan
att man är säker på att den någonsin
kommer att uppstå. Därtill kommer de
stora likviditetssvårigheter, som många
företag skulle få under övergångsåren.
I konjunkturpolitikens intresse hoppas
jag, att finansministern skall gå en annan
väg än den som majoriteten inom
kommittén har anvisat.

Det andra området av denna kommittés
arbete, som jag vill ta upp, är
frågan om förlustutjämningen. Det är
mycket tillfredsställande, att vi kan få
större möjligheter till en öppen resultatutjämning
än vi hittills har haft i
den svenska lagstiftningen. Men enligt
majoritetens linje skulle de nya bestämmelserna
inte gälla just de företagare,
som har det allra största behovet av
en förlustutjämning.

Om vi tänker oss ett nystartat företag
■— det är i regel de som har någon
glädje av en sådan anordning -— som
de två första åren går med en förlust
av 25 000 kronor varje år och som det
tredje året visar upp en vinst på 75 000
kronor, då har ju detta företag i själva
verket under treårsperioden gjort en
vinst på endast 25 000 kronor, 75 000
minus de 50 000 som det förlorade de

Vid remiss av propositionen nr 219.

två första åren. Om företaget är ett aktiebolag,
skall det enligt majoritetens
mening få betala skatt på dessa 25 000
kronor, men om det drives som enskild
firma eller handelsbolag, får ägaren till
detta företag betala skatt icke på 25 000
kronor, som ett aktiebolag skulle få
göra, utan på 75 000 kronor. Och till
yttermera visso får han på det belopp,
som motsvarar vad han förlorat, nämligen
de 50 000 kronorna i toppen, betala
skatt efter en högre skatteskala.
Nu kan man säga att man kan ombilda
småföretag till aktiebolag. Men dels förorsakar
detta besvär och kostnader för
den enskilde, dels är det väl av andra
skäl inte så förfärligt önskvärt med en
mängd nya småbolag. Reservanterna i
kommittén har här föreslagit, att förlustutjämningen
skall gälla för alla företag,
som har ordnad bokföring och
där kontrollen verkligen är tillfredsställande.

Redan nu är det ju så att de enskilda
företagen, som ofta är småföretag och
utgör en mycket stor grupp företagare,
är missgynnade i skattelagstiftningen.
Man borde därför eftersträva att i möjligaste
mån få till stånd en utjämning
också på detta område. Det är i varje
fall synnerligen önskvärt, att man inte
ytterligare försämrar deras ställning.
Detta är alltså närmast en vädjan till
finansministern att vid departementsbehandlingen
ägna så mycket tid och
intresse som möjligt åt denna viktiga
fråga.

Dessutom föreslog företagsbeskattningskommittén
en hel del åtgärder
som bättre skulle skydda de pensionsmedel
som de anställda har inom företagen.
Kommittén sade emellertid samtidigt
ifrån, att kommittén ju bara hade
att ta upp skattelagstiftningen till behandling,
men framhöll att det finns en
rad olösta problem när det giiller att
skydda de anställdas pensionsmedel i
den mån dessa är placerade i pensionsstiftelser
som arbetar inom företagen.
Kommittén uttalade därför önskvärdhe -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

ten, att en utredning kommer till stånd
om dessa spörsmål.

En sådan utredning har också begärts
av en enhällig riksdag. Jag har
med tillfredsställelse hört, att justitieministern
inom den närmaste framtiden
ämnar tillsätta en sådan utredning, och
jag har bara här velat understryka vikten
av att den kommer i gång snart
och så fort som möjligt kommer till
resultat. Det fall, som vi hade i Blekinge,
där ett företag avsatt medel för
de anställdas pensionsfond, men där
dessa, när företaget gått i konkurs, inte
vet, om de har någon säkerhet för dessa
medel, aktualiserar ytterligare denna
fråga.

Det finns en annan utredning som
arbetar på det här området, och den är
ännu inte färdig. Den har berörts tidigare
här i dag. Det är 1951 års penningvärdeundersökning.
Från början ställdes
i utsikt, att den skulle vara färdig
med utgången av 1953. I årets riksdagsberättelse
har man sagt, att den skall
vara färdig i år.

Denna undersökning är av teoretisk
karaktär. Finansministern har ställt i
utsikt, att när undersökningen är färdig,
skall en särskild kommitté tillsättas
för att framlägga konkreta förslag
rörande frågan om stabilt penningvärde
med bevarad full sysselsättning.

Nu skulle jag vilja rikta en fråga till
finansministern — jag ser att han inte
är i kammaren, men jag vore tacksam,
om den kunde vidarebefordras till honom
•—- om man kan vänta, att denna
penningvärdeundersökning kan bli färdig
i år, som det är utlovat, och i så
fall om finansministern är villig att genast
tillsätta den bebådade kommittén,
som skulle komma fram med konkreta
förslag. Jag tycker att denna fråga om
den fulla sysselsättningen och det bevarade
penningvärdet är så viktig, att
den bör ges den allra största prioritet.
Den angår varje medborgare i detta
land.

Jag tillät mig att i våras i den eko -

nomiska debatten uttala den förhoppningen,
att vi skulle kunna komma ifrån
skyttegravskriget i räntefrågan och försöka
nå fram till en gemensam linje
för att lösa frågan om full sysselsättning
och stabilt penningvärde. Om finansministern
är villig att tillsätta kommittén,
ankommer det på alla parter att
göra sitt bästa för att söka nå fram till
en position, där man kan få till stånd
en gemensam front i kampen mot inflation
och depression. Frågan är så viktig,
att den bör ägnas den allra största
uppmärksamhet.

Vidare anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill börja med att
fråga finansministern om en sak, som
jag är intresserad av, nämligen om vi
kan förvänta en proposition till nästa
års riksdag om borttagande av tobakshandelns
reglering. Vi har haft en utredning
i den frågan, och jag undrar
vad den egentligen gjort. Har den somnat
in? Om så är, hoppas jag att finansministern
snarast möjligt väcker vederbörande,
så att vi kan få en proposition
i ärendet nästa år.

Sedan vill jag instämma i herr Dicksons
artigheter mot de politiska ombudsmännen.
Det är oerhört viktigt att
vi stimulerar intresset för våra val —
även kommunalvalen har ju numera
mycket stor betydelse — och att vi
försöker få valmanskåren att möta upp
mangrant vid valurnorna. I år har vi
för övrigt inte bara landstingsval och
kommunala val utan även val till
kyrkofullmäktige. Man måste emellertid
fråga sig, om inte de sistnämnda
är en parodi på val. Jag undrar om vi
inte har anledning att ompröva hela
förfarandet beträffande val till kyrkofullmäktige
och där i stället gå fram
på andra vägar.

Här har sedan olika representanter
för de politiska partierna dragit sina
slutsatser av årets valresultat. Herr
Skoglund i Doverstorp har förklarat,

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

att högerpartiet noterat en hygglig
framgång och att resultatet för socialdemokraternas
del också blivit oväntat
gott samt att man inte lyckats göra
några större inbrytningar i socialdemokratiens
ställningar. I övrigt var det
inte så mycket att säga om valresultatet.

Herr Ohlin förklarade för sin del
att valet politiskt sett inte hade givit
något kraftigare utslag. Jag har emellertid
med intresse tagit del av valresultatet
från Norrbottens län, då
riksdagsmännen nyligen gjort en resa
genom de trakterna och eftersom det
länet är det mest socialiserade i landet.
Där har man prövat hur samhällets
olika ingripanden har utfallit, och jag
har därför frågat mig vad 1954 års val
skulle komma att ge för utslag beträffande
för- och nackdelarna av samhällsingripanden
i olika avseenden. Jag
har då kunnat konstatera att socialdemokratien
i detta län under de tre
senaste valen har gått framåt. Detta tyder
på att när människorna får se vad
samhället verkligen kan åstadkomma,
så försvinner deras rädsla för samhällsingripanden,
men det är mycket lätt
att i allmänna ordalag tala om faran
av samhällsingripanden i sådana trakter,
där man inte prövat på några samhälleliga
åtgärder.

Sedan undrar jag om inte folkpartiet
måste ta sig en allvarlig funderare, om
man verkligen där har infriat de förväntningar,
som bland annat arbetsgivareföreningen
ställt på partiet. I valpropagandan
sade man nämligen ifrån
att arbetsgivarna har samma rättigheter
och skyldigheter som alla andra
och att en av skyldigheterna var att
göra en insats i samhällsarbetet och
en av rättigheterna att delta i debatten
om samhällets utformning. Det är då
helt naturligt att arbetsgivarna går den
enda tänkbara vägen, nämligen över
partierna till riksdagen, och därvid följer
de partier som hiist tillgodoser deras
intressen. De förväntningar man
från arbetsgivarehåll i det avseendet

Vid remiss av propositionen nr 219.

har ställt på folkpartiet, har nog inte
infriats, och folkpartiet bör därför ha
anledning att ställa den frågan, om partiet
skall gå ännu längre för att tillmötesgå
arbetsgivarnas intressen.

När man tar del av de kommentarer
till valen, som framkommit i debatten,
blir man litet förvånad. Herr Ohlin
gjorde till exempel i sitt anförande det
ena lappkastet efter det andra. I likhet
med högern krävde herr Ohlin under
valkampanjen lägre skatter, och jag vill
därför nu fråga honom och högerns talesmän:
När ni nu först och främst
talar för en minskning av samhällets
inkomster genom lägre skatter, på vilket
område är det då, som ni vill göra
prutningar? Är det på försvarets område
eller är det på utgifterna för kulturella
och sociala ändamål — den sociala
välfärdspolitiken, utbildningen av
husmödrar, verksamheten på hemkunskapens
områden o. s. v. — som ni vill
pruta? Jag vill också fråga om man
från folkpartiets sida menar, att vi
skall stänga möjligheterna till förbättringar
för de lägre statstjänarna m. fl.
Det kan nämligen inte vara möjligt att,
som herr Ohlin gjorde, kräva olika reformer
men samtidigt minska de ekonomiska
resurserna för samhället att
göra en insats. Jag tycker att det är en
bluffpolitik, som man mötte inte minst
under valrörelsen, att ena stunden tala
om, att samhället tar ut för mycket i
ekonomiskt avseende av medborgarna,
men en stund efteråt kräver en massa
reformer; detta överensstämmer enligt
min mening inte med de ekonomiska
lagar vi tyvärr måste ta hänsyn till.

Herr Ohlin talade om universitet,
högskolor, läkarutbildning m. m. Vad
den saken beträffar har jag äran tillhöra
ett län, där vi har alla dessa
problem inför ögonen, .lag skulle därvidlag
vilja säga herr Ohlin, att det är
rimligt att vi, när vi har de ekonomiska
resurserna därtill, skall vidtaga
en mycket kraftig upprustning här, men
i så fall kan vi inte följa folkpartiets

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

politik i fråga om samhällets ekonomiska
behov och resurser.

Sedan skulle jag vilja göra en kommentar
till frågan om räntan över huvud
taget och den rörliga räntan i synnerhet
m. m. Den som tagit del av diskussionen
härom här i dag måste ju
säga sig, att den verkar något förvirrad,
detta särskilt som oppositionen,
när den rönt tillmötesgående på en
punkt, försöker att med historiska citat
få fram att man på den kanten påverkat
utvecklingen. För min del anser
jag en räntehöjning vara ett farligt medel,
emedan åtgärder därvidlag över
huvud taget verkar slumpvis och inte
ger möjlighet till anpassning så att skadeverkningarna
av höjningen kan elimineras.
Jag menar kort sagt att en
räntehöjning i och för sig är farlig
särskilt i ett samhälle som vårt, där
såväl stat som kommun engagerat sig i
bostadspolitik m. m. på ett sådant sätt,
att en räntehöjning ofta drabbar samhället
självt hårdast. Under sådana förhållanden
måste jag säga mig, att räntans
roll som styrare av det ekonomiska
livet delvis tjänat ut och att vi måste
försöka finna andra medel för att nå
vad vi önskar utan att åstadkomma
skadeverkningar i olika avseenden.

I fråga om regeringens och riksbankens
åtgärder beträffande räntehöjningen
på obligationerna kan jag bara
säga, att jag uppskattar desamma så till
vida att vederbörande handlat snabbt.
Dock anser jag inte denna räntehöjning
ofarlig, ty ingen vet vad resultatet av
densamma kan bli; jag tror sålunda att
det är angeläget att handla försiktigt i
detta avseende. I detta sammanhang
vill jag föra till torgs en mening som
jag tidigare gjort mig till tolk för, nämligen
att vi måste ha möjligheter att
reglera det ekonomiska livet. Jag har
vid åtskilliga tillfällen sagt, att samhället
under en högkonjunktur måste
vidtaga sådana åtgärder att vi genom
överbalansering skapar erforderligt
rörligt kapital, som i en viss given

situation kan utnyttjas dels för att
dämpa en väntad inflation och dels för
att stimulera verksamheten inom olika
grenar av näringslivet. Jag tror att den
direkta skatten, om den konstrueras så
att den blir mera rörlig än den för närvarande
är och uppbördssystemet förbättras,
kan ge oss möjlighet till ingripanden
i skattepolitiskt avseende, detta
utan att vi behöver reglera det ekonomiska
livet på annat sätt än som för
närvarande sker. Ingen enskild företagare
vill leva ur hand i mun, och
därför erfordras tillgång till ett visst
rörligt kapital. Jag tror att såväl stat
som kommun måste ha de nödvändiga
ekonomiska resurserna för att kunna
planera och handha sina olika uppgifter
på annat sätt än som för närvarande
är möjligt. Såvida man inte vill gå
den vägen kan jag inte se annat än att
vi tvingas ingripa på penningmarknaden
hårdare än för närvarande. Det
måste ur samhällets synpunkt vara angeläget
att affärsbankerna får en annan
utformning än deras nuvarande
och att samhällets inflytande därvidlag
ökas. Jag har velat säga detta, ty av
diskussionen mellan finansministern
och herr Ohlin samt chefredaktören
för tidningen »Folket» verkar det som
om både herr Ohlin och herr Sköld
vore övertygade om, att resultatet av
det hela kommer att bli som var och
en av dem tänkt sig. Jag tror att det
finns anledning att i dagens situation
säga oss att vi på det ekonomiska området
måste vidtaga sådana förändringar,
att de står i överensstämmelse med
den snabba tekniska utvecklingen. Kan
inte samhället göra det, då Har vi inte
heller möjlighet att på ett effektivt sätt
styra konjunkturerna.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Denna debatt var avsedd
att i första hand vara av ekonomisk
natur. De ekonomiska spörsmålen
har redan ventilerats så pass in -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

gående att jag hade kunnat avstå, men
det är ett par yttranden här som gör
att jag skall be att få säga något, endast
helt kortfattat.

Det var statsministern, herr Skoglund
i Umeå och herr Pettersson i
Dahl som tog upp en diskussion om
vad som sagts från de politiska partiernas
sida i valrörelsen och över huvud
taget i årets politiska debatt. Dessa
herrar försökte naturligt nog att ge ett
intryck av stabilitet åt regeringspartiernas
uppträdande för att därmed
framställa dessa i fördelaktigare dager
i förhållande till oss andra syndare.
Några nyanseringar, som skulle kunna
ge vid handen att det även på den sidan
någon gång felades, fanns inte, så
vitt jag kunde bedöma.

Jag skulle be att få ta två små exempel
på att det nog kan råda en viss,
mycket berättigad tvekan, huruvida det
verkligen finns en stabil politisk konsekvens
i uppträdandet beträffande det
huvudspörsmål som i dag diskuterats.
Jag skall be att få anföra två exempel
på hur man under de nio första månaderna
detta år har uppträtt på ett
sätt i räntefrågan och på ett annat sätt
några veckor efter valet.

Ur bondeförbundets officiella organ,
Svensk Politik, skall jag läsa upp vad
som står under rubriken »Den ekonomiska
politiken». Det är mycket kortfattat
och mycket pregnant uttryckt.
Det står helt enkelt så här: »Det är
alltså fortfarande räntan som är skiljelinjen
mellan regeringspartierna och
oppositionen». Uttrycket brister inte i
tydlighet när det gäller att dra gränsen
mellan regeringspolitik och oppositionspolitik
i ekonomiska frågor. Det
är möjligt att det är ett misstag från
bondeförbundsledningens sida att detta
kommit in. .lag har emellertid inte sett
detta påstående dementerat, och uttrycket
ansågs väl således på bondeförbundshåll
vara riktigt, i varje fall
för någon månad sedan.

Sedan ännu ett litet exempel, denna

Vid remiss av propositionen nr 219.

gång från socialdemokratiskt håll. Det
är ett referat i en tidning den 13 september
i år, med ett uttalande av riksdagsman
Elowsson i Kristianstad. Jag
har inte heller sett det dementerat trots
att jag har forskat i saken, varför jag
antar att det är riktigt återgivet. Herr
Elowsson sade:

»Folkpartiet vill sänka skatterna för
att tvinga staten att låna mera pengar,
varigenom räntan pressas upp, så att
kapitalisterna skall tjäna mera. Och när
sedan staten får mindre pengar genom
skattesänkningen, så måste man dra in
på sjukförsäkring och på andra bra
saker på det sociala området. Därför
skall nu den som röstar på folkpartiet
veta, att han visserligen röstar för
sänkt skatt men att sänkt skatt betyder
höjd ränta och höjda hyror och bättre
förtjänster för kapitalisterna och indragen
sjukförsäkring. Och därför röstar
han egentligen för större otrygghet
i tillvaron.»

Detta var ett referat av vad den socialdemokratiske
riksdagsmannen sade sex
dagar före valdagen. Intrycket av cn
påtaglig stabilitet i den politiska argumenteringen
blir kanske något blandat
efter den senaste tidens händelser.

Statsminister Erlander talade om alt
»slagord, som griper medborgarna, vill
vi alla ha». Vi vill föra ut dem i en
valrörelse. Han tilläde: Men slagorden
»måste täcka en realitet hos medborgarna».
Jag antar liksom herr Ohlin att
statsministern då syftade på slagord
av typen: »Folkets väl går före storfinansens».
Det är ju synd om herr
Elowsson och bondeförbundets organ,
att det argumentet för storfinanspropagandan
nu ryckts undan genom vad som
hände för några dagar sedan. Även statsministern
får väl tänka sig en framtida
omläggning av sina parkframträdanden.

Jag skall ta ett enda exempel till när
det gäller de ståndpunkter som regeringspartierna
uppritat under år 1954.
Från högerns och folkpartiets sida motionerade
man i januari om att en ut -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

redning borde komma till stånd om
möjligheten att få en kontroll eller
granskning av lagligheten i regeringens
förvaltningsåtgärder. Riksdagsmajoriteten
förklarade helt frankt i utskottsutlåtandet
—- jag har det icke ordagrant
utan förkortar det hela men det
är, tror jag, en korrekt återgivning av
dess innebörd — att man inte ville ha
någon annan kontroll över regeringen
än den parlamentariska. Från detta uttalande
ville man inte göra någon som
helst avvikelse.

Herr Herlitz, som är ordförande i
besvärssakkunniga, som ju blivit en
mycket populär institution under de
senaste månaderna — jag säger inte
detta i någon elak mening utan tror
verkligen att de har betydelsefulla uppgifter
— herr Herlitz gjorde, när detta
utskottsutlåtande med det absolut negativa
ställningstagandet från riksdagsmajoritetens
sida behandlades i första
kammaren, ett uttalande. Han gjorde
det därför att han ansåg, att man kunde
diskutera vad besvärssakkunniga
borde ta upp i detta sammanhang. Herr
Herlitz sade då, att »det skulle vara av
stort värde att veta, huruvida man ansåg
att också det nu aktuella spörsmålet
om kontrollen över regeringen borde
underkastas behandling av besvärssakkunniga
eller av några andra». På
detta blev det alltså ett bleklagt nej till
svar från riksdagsmajoritetens sida.

När valdagen sedan närmade sig fällde
herr Erlander -— jag tror det var på
XJllevi -— det yttrandet, att är det
ingenting annat som vi diskuterar än
att vi skall få en utredning, som skall
undersöka om det bör finnas möjligheter
till kontroll av regeringens förvaltningsåtgöranden,
så har ju justitieministern
redan sagt, att detta kan få
äga rum.

Att dessa två ståndpunkter från regeringspartiernas
sida —■ riksdagsmajoritetens
absoluta nej och statsministerns
åsikt — icke på något sätt rimmar
med varandra behöver man ju inte

spilla några ord på för att förklara.
Det är diametralt motsatta uppfattningar.

Nu frågar man sig ju, när det gått
några dagar sedan valet, vilken uppfattning
regeringspartierna för närvarande
har. Det vore intressant att framför
allt från dem som representerade
riksdagsmajoriteten i det sammansatta
konstitutions- och första lagutskottet
få reda på hur man betraktar situationen.
Jag ser i kammaren i varje fall
herr Jacobsson i Sala och herr Andersson
i Brämhult av dem som undertecknat
detta utskottsutlåtande. Det
finns ingen på regeringsbänken av dem
som deltog i debatten här i riksdagen
i maj eller yttrade sig under valrörelsen,
så jag kan inte fråga dem, men det
är ju möjligt att frågan går vidare. Vill
man verkligen träda oppositionen till
mötes och försöka möjliggöra en kontroll
av regeringens åtgärder utöver den
parlamentariska, som riksdagsmajoriteten
talat om? Det vore ju i så fall
ett utomordentligt värdefullt bevis på
att opposition lönar sig.

Sedan tror jag att den eventuella kritiken
av att även regeringspartierna
snabbt intar olika positioner i sakliga
överväganden nog kan dämpas högst betydligt.
Det är självfallet intet fel att
ändra uppfattning, om man anser sig
ha sakliga orsaker till det. Men att med
några månaders mellanrum inta diametralt
motsatta ståndpunkter och sedan
tala om stabil konsekvens i sitt
uppträdande är orimligt, och det kan
oppositionen inte avstå från att kritisera.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det varit
viktigare att herr Dahlén i stället för
att hålla på med denna citathistoria,
som vi fått mer än nog av i dag, hade
gjort klart, vilka områden folkpartiet
vill göra beskärningar på. År det på
kulturbudgeten, är det på socialbud -

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

geten, är det på det eller det området?
Tala inte i allmänna ordalag! Vad valmanskåren
behöver få veta är, var ni
anser att besparingar kan göras. Man
skall inte tala i allmänna ordalag utan
man skall precisera.

Vad sedan talet om sparandet beträffar
så är det ju ett ekonomiskt lättsinne
som predikas av oppositionen, ty det
är ju omöjligt att få folk att spara, när
oppositionspartierna i olika sammanhang
talar om hur skatterna suger ut
medborgarna och samtidigt framställer
krav på att det och det skall göras. Det
är mycket viktigare, herr Dahlén, att ge
ett svar på frågan om var man skall
spara än att läsa upp en mängd citat.
Sådana har vi nog alla samlade, om det
skulle behövas.

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort genmäle
:

Jag skall, herr talman, inte ge mig
in på en uttolkning av vad herr Elowsson
menat med sitt uttalande, särskilt
som jag inte vet om det är riktigt återgivet.
Men, herr Dahlén, om herr Elowsson
yttrat sig på det sätt som herr Dahlén
gjorde gällande, måste han ha gått
ut ifrån att oppositionen menade allvar,
när den talade om att räntan skulle
vara det enda instrument som skulle
utnyttjas. Då är det rätt naturligt att
konsekvenserna kan bli de som herr
Elowsson enligt herr Dahlén var inne
på.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg var litet
irriterad över att jag och en del andra
ledamöter gjort oss skyldiga till vad
han kallade citathistoria. Jag ber att få
påpeka att det inte, såvitt jag minns,
var någon från folkpartiet som drog upp
denna debatt i dag om vad som sades
vid det ena eller andra tillfället under
valrörelsen, utan den som tog upp den
trallen var statsminister Erlander, som
ägnade en betydande del av sitt anförande
åt att analysera vad den ene och

Vid remiss av propositionen nr 219.

den andre hade sagt. Jag hoppas alltså
att man ursäktar, om vi då från vårt
håll också svarar.

Sedan sade herr Lundberg, att vi från
folkpartiets sida borde diskutera budgetfrågorna.
Det har ju redan skett i
dag. Jag skall bara be att få påpeka för
herr Lundberg att den budget, som folkpartiet
presenterade i maj i år, gav möjligheter
till de förslag, som vi har ställt.
Betala t. ex. i bostadssubventioner bara
vad de kostar för varje år, så finns det
utomordentliga möjligheter om man
verkligen vill åstadkomma förbättringar
även på andra punkter. Detta är en avvägningsfråga.
En del anser att det är
nödvändigt att betala bostadssubventionerna
på det sätt som herr Sköld för
närvarande tycker är lämpligt. Vi anser
att man bör kunna ha en annan finansieringsmetod
därför att skattesänkningskravet
är så väsentligt. Man kan ha
olika bedömningar på denna punkt,
men att detta skulle innebära en skiljelinje
när det gäller ett partis inställning
till budgetfrågorna tror jag är mycket
svårt att göra klart för det svenska
folket. Det svenska folket har säkerligen
den uppfattningen, att ville man
sänka skatten så finns det finansiella
möjligheter härför.

Och, herr Lundberg, när valdagen
närmade sig anslöt sig ju i stor utsträckning
herr Sköld till det som folkpartiet
hade sagt upprepade gånger under vårriksdagen:
Om vi får ett relativt normalt
förlopp inom näringslivet, om konjunkturerna
förhåller sig goda, så blir ökningen
av statsinkomsterna så stor att
det verkligen finns möjligheter att sänka
skatten. Det är möjligt att herr Lundberg,
som ibland —- jag respekterar det
—- har avvikande meningar, avviker
från herr Sköld även på den punkten.
Ett lämpligt ställe att diskutera den
saken på är stora partilokalen.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Man fick nu ett sådant
svar som man alltid får, nämligen ett

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 era.

Vid remiss av propositionen nr 219.

sådant som innebär att vederbörande
aldrig vill precisera vad saken gäller.
Jag skulle vilja fråga: Om man i en högkonjunktur
går fram på lånevägen och
inte tar ut i skatt det som är nödvändigt
att ta ut för att finansiera utgifterna,
verkar då inte även detta inflationsstimulerande
?

När man i nuvarande situation anser
att man skall försöka dra upp ett kapital
på mellan 600 och 700 miljoner kronor
så skulle jag vilja fråga: Hade inte det
frigjorda kapitalet i det sammanhanget
också verkat i inflationsdrivande riktning? När

det gäller citat över huvud taget
och detta med herr Sköld så skall jag
villigt erkänna att alla partier i mer
eller mindre svävande ordalag talar om
skattesänkning, men för min del ser jag
saken på det viset, att det är viktigare
att vidta dessa kulturella, sociala och
andra upprustningar, som vi har önskemål
om, än att nu gå på skattelättnadens
väg, ty utrymmet är ju ändå sådant att
vi har möjligheter att klara skatten för
att tillgodose önskemål som vi anser
vara angelägna. Jag konstaterar att
ingen vill svara på vad man skall pruta
på i det ena eller andra avseendet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Skoglund i Umeå
fällde ett kort yttrande i denna debatt,
vilket närmast var det som uppkallade
mig. Jag vill emellertid, innan jag kommer
till detta, säga till herr Lundberg
att herr Dahlén redan har svarat honom.
Det är en mycket lustig metod
detta att ändå sedan konstatera att man
inte har fått något svar, när det har
givits ett svar många gånger på denna
fråga, nämligen just att man kan låta
varje år betala kostnaden för de subventioner,
som utgår det året och inte
betala för många år framåt i tiden på
en gång.

Det som nu uppkallade mig var
herr Skoglunds i Umeå verkligen

mest förbluffande yttrande, sedan han
blev vald till ordförande för gruppen
här i kammaren. Han sade till sitt försvar
för herr Elowsson, att herr Elowsson
tydligen menar att oppositionen —
eller kanske det var folkpartiet herr
Skoglund sade —- menar allvar när man
hävdar att räntehöjningen skulle vara
det enda vapnet, det enda medlet i
kampen mot inflationen eller i strävandena
att åstadkomma stabilitet. Men
detta, herr talman, är ju just vad man
på vårt håll icke har sagt, när man
ständigt har betonat att vi ser den
rörliga räntan, kreditpolitiken, såsom
ett led i den ekonomiska politik som
bör föras och icke såsom något i och
för sig allena saliggörande. Då är det
ju ändå ett oerhört svaghetsbevis, när
man får höra från herr Skoglund att vi
skulle ha sagt raka motsatsen till detta
som vi alltid har predikat. Tydligare,
herr talman, kan man inte här deklarera
hur oerhört väl medveten man är
på den socialdemokratiska sidan om
hur svag ståndpunkten är i denna räntediskussion
än genom att använda sådana
argument som herr Skoglund här
framförde.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kunde inte ur herr
Lundbergs anförande utläsa mer än en
sak, nämligen att herr Lundberg inte
är villig att stödja herr Sköld i det löfte
som herr Sköld avgav vid valrörelsens
början, att man skall försöka sänka
skatten. Det är möjligt att herr Lundberg
står ensam i sitt läger på den
punkten och att de andra vidhåller det
som man efter press fick medge, nämligen
att man borde försöka sänka skatten.
Eller är det så att herr Lundberg
möjligen förebådar en ny omsvängning
från herr Skölds sida när det gäller
skattepolitiken? Det skulle kanske
vara rätt otroligt, men ingenting är ju
omöjligt, och som jag har sagt, vi har
alla rätt att ändra oss.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

Men då vore det intressant att få ett
klart besked och inte bara dessa vaga
antydningar under försök att ge ett
annat parti en misstänkt ställning.

Herr SKOGLUND i Umeå (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Ohlin blev något
förbluffad över vad jag nyss yttrade.
Men, herr Ohlin, hur har det varit under
årens lopp? Här har regeringen lagt
fram det ena förslaget efter det andra
som har syftat till att man skulle dämpa
inflationen. Vad har man gjort från
oppositionens sida? Jo, man bär antingen
gått emot de föreslagna åtgärderna
eller strävat efter en uppmjukning
så långt att de skulle bli mer eller
mindre betydelselösa. Är det under sådana
förhållanden så underligt om folk
som ser till gärningarna uppfattar herr
Ohlin och den övriga delen av oppositionen
på det sätt jag angav? Det är
ett öde som herr Ohlin själv har skapat
åt sig.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nu erkände i alla fall
herr Skoglund genom det han inte sade,
att vi hela tiden har sagt att den rörliga
räntan är ett led i en större politik.
Herr Skoglund vågade inte bestrida att
det är vad som från vårt håll hela
tiden sagts. Nu säger herr Skoglund
troligen: Ja, men ni har inte velat vara
med på regeringens åtgärder på den och
den punkten. Men det är ju andra åtgärder
vi har föreslagit, exempelvis att
man bör sträva efter att vidga ramen
för de allmänna och enskilda investeringarna
här i landet genom att föra en
mera sparvänlig politik, inte minst på
skatteområdet. Det är en mycket betydelsefull
sak och det torde vara tillräckligt
som exempel på hur fullständigt
felaktigt herr Skoglunds referat av
vår ståndpunkt är.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Vid remiss av propositionen nr 219.

Herr talman! Det har tidigare i dag
sagts åtskilligt om valresultatet och jag
skall därför på den punkten fatta mig
tämligen kort. De vinnande partierna
var som bekant socialdemokraterna, högern
och kommunisterna, där de två
förstnämnda partierna vann ungefär
lika mycket. Folkpartiet och bondeförbundet
fick vidkännas en minskning i
röstetalet. För bondeförbundets del var
denna minskning rätt minimal. Det rör
sig om något mellan 12 000 och 13 000
röster, men för folkpartiet kommer man
upp till inemot 100 000 röster i förlust.
Jag tycker därför att när det från folkpartiets
sida talas om bondeförbundet
som förlorande parti vid detta val, så
skulle man i rättvisans namn också tala
om att folkpartiförlusterna uppgår till
7 å 8 gånger så mycket som bondeförbundets
minskning utgör. Vid bedömningen
av valresultatet för bondeförbundets
del kan man väl heller inte
undgå att ta hänsyn till det förhållandet
att den del av valmanskåren, till vilken
vi vänder oss, nämligen folket på landsbygden,
smälter samman år från år.

Det är klart att den jämförelse jag
här tillåtit mig att göra anknyter till det
närmast föregående valet, alltså till 1952
års val. Det finns ingen anledning att
vid en sådan jämförelse hoppa tillbaka
till 1950 års val. Årets val tillmätes ju
av alla rikspolitisk betydelse, och jag
tror att väljarna skulle ställa sig alldeles
oförstående om man frågade dem
huruvida de i år skulle ha lagt sin röst
på ett annat parti om det varit fråga
om riksdagsval i stället för landstingsval.

Inför 1954 års val hade man inom
högerpartiet uppenbarligen knutit stora
förhoppningar till att en mängd bondeförbundsväljare
skulle flytta över till
högerpartiet. Det sades i agitationen och
i pressen, och allt eftersom valrörelsen
fortskred framgick det mer och mer tydligt
att vad man traktade efter var ingenting
mindre än att försöka tillfoga bondcförbundct
ett svårt nederlag, helst

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

så svårt att partiets existensmöjligheter
skulle bli diskutabla. Nu eller aldrig
skulle det ske, nu eller aldrig skulle
bondeförbundet slås, det var mottot för
högern i valrörelsen 1954, sådant detta
uppfattades inom bondeleden ute i bygderna.
Men denna gång som så ofta
eljest visade det sig att räkningen hade
gjorts upp utan värden. Det är visserligen
en naturlig strävan hos varje parti
att söka vinna flera anhängare, och
klart är ju att en vinst av röster för ett
parti måste motsvaras av en minskning
för något annat parti. Men låt mig ändå
säga att det berörde oss ganska oangenämt
att se högern rikta sina attacker
nära nog uteslutande mot bondeförbundet.

De förändringar som har skett i de
olika partiernas röstetal är inte så överväldigande
stora. Under en period hade
vi en successiv övergång av röstande
från högern till folkpartiet. Nu har
denna cirkulation — för tillfället i varje
fall — bytt rörelseriktning. Vi får väl
se hur länge detta tillstånd kommer att
vara.

Dessa förskjutningar är inte särskilt
stora, och det kan de väl heller inte
gärna vara när stridsfrågorna mellan
oppositionen och regeringen är så pass
blygsamma som de har varit åtminstone
under de sista två valrörelserna. I valdebatten
1952 t. ex. var det fyra huvudfrågor
som ventilerades i tid och otid.
Det var grispremierna, svartrosten, 50-kronorshöjningen till folkpensionärerna
— det var ju inte fråga om huruvida
höjningen var berättigad eller inte utan
det gällde vem som först började tala
om den — och slutligen var bondeförbundets
medverkan i regeringen en aldrig
sinande källa till angrepp på bondeförbundet.

Det förefaller faktiskt som om diskussionsämnena
från oppositionens sida
var ännu mindre betydande vid detta
val. Man diskuterade skatten. Där var ju
alla ense om att vi ville ha en ytterligare
skattelättnad, och resonemanget kom

att röra sig uteslutande om huruvida det
fanns pengar i statskassan för att sänka
skatten ytterligare eller inte. Regeringspartierna,
som skulle se till att det hela
gick ihop, konstaterade att det inte gick
att sänka skatten mera, medan de som
visste om, att deras linje aldrig skulle
komma under prövning, därför att det
fanns majoritet för regeringens ståndpunkt,
kort och gott sade, att det visst
fanns pengar, och försökte gå fram på
den linjen.

Vi hade vidare en hetskampanj för
att inte säga smutskastning mot jordbruket
och dess föreningsrörelse. Den
var ett mycket uppmärksammat inslag
i valdebatten. Det länder de stora konsumentgrupperna
till heder att de på
valdagen visade, att det svenska folket
inte är tilltalat av aktioner av den här
typen. För vår demokrati måste det också
betraktas som ett hälsotecken, att det
inte går att hur som helst försöka slå blå
dunster i svenska folkets ögon. Det hade
varit beklämmande, om man på grundval
av de i sak inte alltför betydande
underbuden från folkpartihåll hade lyckats
skapa en mot jordbruket rent av
fientlig inställning hos de stora konsumentgrupperna
och därigenom försvårat
möjligheterna för jordbruket att
få vad det vill ha, nämligen en rättvis
bedömning av sina problem.

En fråga, som diskuterades i valrörelsen
och om vilken vi från vårt håll
måste säga, att vi är utomordentligt
glada över att den fick det utrymme,
som den verkligen erhöll, var just den
om flykten från landsbygden. En del
åtgärder har redan vidtagits för att
hejda denna flykt, men det som har
gjorts är alltför obetydligt. Det måste
krafttag till. Görs ingenting nu är det
snart för sent. I många av våra landskommuner
är åldersfördelningen sådan,
att man måste förutse en katastrofal
försämring av befolkningsunderlaget
inom 10 eller 15 år. Det är klart, att om
man över huvud taget skall ha möjlighet
att få folk att stanna kvar på lands -

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

bygden, måste man försöka ge dem arbete,
ty sysselsättning är vad de begär.
Vi menar från bondeförbundshåll, att
man bör göra allt som göras kan för
att få fram småföretagsamhet på landsbygden.
Här måste både staten och kommunerna
intimt samverka med det enskilda
näringslivet för att lösa problemen.

Av skilda anledningar har vi här i
höst kommit att få vad man kallar en
inflationspsykos. Jag skall inte närmare
uppehålla mig vid orsakerna till den.
För att i tid motverka psykosen och
därigenom värna penningvärdet har det
ansetts nödvändigt att något dämpa
konjunkturen. Eftersom läget alltjämt
är stabilt har man i valet av medel för
detta haft ganska stor frihet. Det gällde
att skapa en lämplig psykologisk motvikt,
i första hand till inflationstendenserna.
Det nya lånet tillkom därför för
att suga upp och binda en del likvida
medel, som man inte kunde komma åt
med de metoder vi använt tidigare,
d. v. s. med kreditåtstramning som
riktats mot bankerna. Räntehöjningen
skapade en ökad skillnad i ränta mellan
långa och korta lån och stimulerade
uppsugningen av pengar. Ser man till
de belopp, som tecknats på det nya
obligationslånet, kan man konstatera,
att lånet blev en framgång. Vi skall inte
ett ögonblick bestrida, att en räntehöjning
kan få en viss kostnadsökande effekt,
även när man avser det rakt motsatta,
d. v. s. vill försöka hindra en
inflationsartad utveckling, men man får
komma ihåg, att räntehöjningens kostnadsökande
effekt helt beror på för det
första hur stor ränteökningen är och
för det andra hur långvarig den blir.
Jag tror, att de som redan nu kommer
med krav på kompensation för ökade
omkostnader på grund av räntehöjningen
är väl tidigt ute.

På vissa håll har man velat tolka den
genomförda räntehöjningen på det
långa lånet som ett avsteg från eller
rent av ett övergivande av regeringens

Vid remiss av propositionen nr 219.

uppfattning i räntefrågan. Man vill låta
påskina att regeringen tidigare haft
en dogmatisk uppfattning i räntefrågan,
innebärande att räntan alltid skulle vara
fast, men att den nu accepterat oppositionens
ståndpunkt beträffande rörlig
ränta. Oppositionen har inte något stöd
för detta påstående. Det har dock vid
mer än ett tillfälle från regeringspartiernas
sida framhållits, att de inte är
principiella motståndare till ränteförändringar
inom lågräntepolitikens ram.
Finansministern har sagt detta vid upprepade
tillfällen, och för egen del har
jag också givit uttryck åt samma mening.
Jag kan vidare peka på det uttalande,
som regeringspartiernas företrädare
gjorde i bankoutskottet 1951.
Detta uttalande är återgivet i utlåtandet
nr 20. Där framhölls, att man ur
principiell synpunkt inte vill förneka,
att det kan finnas situationer, där en
stegring av räntan är motiverad.

Vi inom bondeförbundet står fast vid
den uppfattningen. De förändringar av
diskontot, som skedde exempelvis 1950
och på hösten 1953 och vilka vårt parti
accepterade, visar också att det enligt
vår uppfattning kan vara motiverat med
vissa förändringar av ränteläget inom
lågräntepolitikens ram. Däremot har vi
på bondeförbundshåll hävdat — och
den meningen hyser vi alltjämt — att
en rörlig ränta inte är något lämpligt
medel för att bekämpa en redan inträffad
inflation av den styrka som förekom
år 1951. Det är dock en väsentlig
skillnad mellan å sina sidan att
företa en begränsad och måhända tillfällig
räntehöjning för att i ett relativt
stabilt läge avvärja en till övervägande
del psykosbetingad fara för en kommande
inflation och å andra sidan att
införa en rörlig ränta med starka variationer
för att försöka få bukt på en
pågående allvarlig inflation.

Då man från oppositionshåll har uttalat
sin tillfredsställelse över regeringens
snabba ingripande mot uppdykande
inflationstendenser och samtidigt på -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

stått att regeringspartierna först efter
valet började tala om inflationen och
alltså skulle ha använt ett språk före
valet och ett annat efter, så kan det
vara befogat att göra ett par påpekanden.
För det första uppstod inflationspsykosen
efter valet. För det andra har
man från regeringens sida ingalunda
före valet stuckit under stol med att
expansiva tendenser kunde uppkomma
under det sista halvåret. Tvärtom har
man varnat för en sådan utveckling och
framhållit, att det kunde bli fråga om
att bland annat skärpa kreditåtstramningen.

Från regeringens sida har man alltså
inte blundat för denna utveckling, men
hur har oppositionen själv handlat? Oppositionen
vill ju gärna helt lägga ansvaret
för penningvärdets bevarande på
regeringen, men samtidigt har oppositionen
vid årets riksdag föreslagit åtgärder,
som både skulle ha förstärkt
riskerna för inflation och berövat regeringen
vissa möjligheter att effektivt
ingripa vid ett allvarligt hot mot penningvärdet.
Låt mig bara påminna om
att såväl högern som folkpartiet vid
vårriksdagen påyrkade återinförande
av fri avskrivningsrätt för bolagen, en
åtgärd som givetvis skulle ytterligare
stimulera industriens investeringsvilja.
Vidare skulle oppositionens skatteförslag,
om det genomförts, ha lett till en
underbalansering av budgeten, vilket
också främjat en expansiv utveckling.
Oppositionspartierna motsatte sig för
övrigt skärpningen av kassareservsbestämmelserna
för affärsbanker, vilken
dock kan visa sig vara värdefull, om
en ytterligare åtstramning av kreditmarknaden
blir nödvändig. Vill man
föra en aktiv konjunkturpolitik och förebygga
en krisartad utveckling i den
ena eller den andra riktningen, måste
man också hålla en nödig beredskap
mot eventuella kastningar i konjunkturläget.

Men för att återgå till dagens fråga,
den ekonomiska politiken, vill jag säga

att nog förefaller det, herr talman, som
om oppositionen nu står tämligen tomhänt,
när dess väsentligaste ansträngningar
tycks inriktas på att söka konstruera
fram ett lappkast i regeringens
inställning till räntefrågan.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund uttalade
sin stora tillfredsställelse över att bondeförbundet
hade klarat sig så bra i
valet, och om han är nöjd med resultatet,
har vi för vår del naturligtvis inte
anledning att göra några invändningar.
Jag skulle tro att det huvudsakligen eller
till mycket stor del är Dagens Nyheter
och Expressen som han har att tacka
för hjälpen därvidlag.

Jag begärde emellertid, herr talman,
närmast ordet när herr Hedlund sade,
att högern i sin propaganda så gott som
uteslutande riktat sig mot bondeförbundet
och i detta parti sett en huvudmotståndare.
Detta är absolut fel. Vi har
sett vår huvudmotståndare i ett stort
parti på helt annat håll, och i det fallet
skulle vi nog gärna — det har jag förut
i dag sagt till statsministern — ha önskat
att det skett en utjämning.

Herr Hedlund har i Dagens Nyheter
— jag har här förut berört den saken,
men jag skall i varje fall inte som så
många andra komma med några citat —
till signaturen Bang gjort det uttalandet
att han under vissa omständigheter
mycket väl kan tänka sig ett samarbete
med folkpartiet, men aldrig med högern.
Jag vill med anledning därav säga, att
vi inom högern däremot mycket väl
kan tänka oss ett samarbete med bondeförbundet,
förutsatt naturligtvis att det
är fråga om ett bondeförbund som inte
är engagerat på annat håll och som har
sådana åsikter, att vi verkligen känner
igen partiet sådant det tidigare har
varit.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Jag har förut i dag ställt en fråga till
herr Hedlund och jag vill nu upprepa
den. Bland de 600 000 väljare, som i år
röstat med högern, finns det naturligtvis
stora konsumentgrupper, och dessa
har alltså anslutit sig till oss efter det
att vi klart givit till känna, att vi stödjer
den uppgörelse i jordbrukets prisfrågor,
som träffats mellan jordbrukets
organisationer och statsmakternas förhandlare.
Skall det betraktas som någonting
för jordbruket skadligt eller ofördelaktigt
att ett sådant parti deklarerar
att det har en jordbruksvänlig inställning?
Jag sade det förut i dag och jag
säger det ännu en gång, att jag har ett
bestämt intryck av att jordbrukets ansvariga
organisationer har uppfattat det
på ett annat sätt. De har värdesatt att
det finns en så stor allmän uppslutning
kring och förståelse för jordbrukets intressen.

Det är endast detta jag har velat framföra,
herr talman. Vad inrikesministern
sade i övrigt skall jag inte ta upp kammarens
tid med att kommentera efter
allt ältande om detta före valet.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har utan ond vilja
lyssnat på regeringens förklaring för
att bilda mig en mening om huruvida
denna räntehöjning skulle ha någon betydelse
för att motverka inflationen.
Jag hörde finansministerns förklaring,
att vi har en balanserad ekonomi och
ingen inflation. Kunde man tala om något
inflationstryck, så vore det mycket
svagt. Sedan får jag höra inrikesministern
förklara dessa åtgärder med att vi
har en mycket stark inflationspsykos,
som har brutit ut först efter valet. Det
må ursäktas mig om jag säger, att dessa
båda förklaringar från två medlemmar
av regeringen inte stämmer. Det skulle
vara roligt att höra vilken av dem man
skall tro på.

Sedan får jag höra av finansministern,
att räntehöjningen inte har något sam -

Vid remiss av propositionen nr 219.

band med en antiinflationistisk politik.
Snarare medverkar en sådan politik till
inflation i den meningen, att den kan
driva upp levnadskostnaderna och priserna.
Men så säger inrikesministern,
att orsaken till räntehöjningen var att
man vill ha ett kampmedel mot inflationen.
Jag måste säga att de båda förklaringarna
i denna fråga liksom i den
förra frågan inte stämmer, och jag tror
att det vore nyttigt för det svenska folket
att få reda på vilken av förklaringarna
man skall tro på.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Jag har ingen svårighet
att få finansministerns och mina uttalanden
att gå ihop. Tvärtom är det
mig omöjligt att finna, att det ligger någon
motsättning i dem. Vi har båda förklarat,
att det inte föreligger någon
egentlig inflation i dag. Jag vet inte vad
finansministern har sagt här för övrigt,
men jag har för min del sagt att vi har
en psykos som kan innebära en risk för
inflation. Jag skulle tro att finansministern
har sagt ungefär detsamma.

Sedan några ord till herr Skoglund
i Doverstorp. Om herr Skoglund läser
protokollet över denna debatt tror jag
inte, att det är möjligt för honom att
någonstans leta upp att jag uttryckt någon
stor tillfredsställelse över valresultatet
för bondeförbundets vidkommande
— och inte någon liten tillfredsställelse
heller. Jag har över huvud taget inte uttryckt
någon tillfredsställelse över valet,
men jag har sagt, att den röstminskning
som drabbat bondeförbundet nog
ungefär kan motsvara vad bondeförbundet
förlorat genom en folkflyttning från
landsbygden. Därmed har jag inte sagt
att jag är tillfredsställd med valutgången.
Det är jag inte. Jag har velat ha en
ökning av röstetalet — en betydande
ökning. Sedan tror jag nog att bondeförbundet
mycket väl kan tacka Dagens
Nyheter för en del röster. Däremot tror

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

jag inte vi skall tacka herr Skoglund för
några röster.

Herr Skoglund tog här upp vissa uttalanden
som jag gjorde före valet. Det
var en del svar på frågor, som jag då
lämnade. Jag svarade på frågan, huruvida
bondeförbundet någon gång i framtiden
skulle kunna tänkas samarbeta
med ett annat parti än socialdemokraterna.
Mitt svar var då i första hand det,
att om omständigheterna motiverade
detta, skulle vi mycket väl kunna tänka
oss gå in i en samlingsregering. Om
det däremot gäller en tvåpartiregering,
sade jag, borde ett samgående med folkpartiet
inte vara otänkbart, eftersom
det partiet inrymmer en hel del hantverkare,
mindre handlande och liknande
yrkesgrupper i ungefär samma ställning
som ett mycket betydande antal av
bondeförbundsväljarna. Men jag sade
vidare att bondeförbundet inte kunde
samarbeta med folkpartiet på grund av
dess jordbrukspolitik. Sedan övergick
jag — fortfarande i ett teoretiskt resonemang
om framtiden, frågorna hade
ställts till alla partiledarna skulle jag
tro —- till att tala om de allmänna förutsättningarna
för ett kommande samarbete
med högern och fann mig nödsakad,
herr Skoglund, att konstatera, att
dessa förutsättningar föreföll mig vara
ganska små. Varför det? Jo, det finns
betydande grupper inom bondeförbundet
som skulle vägra att ha ett nära och
intimt samarbete med vad de kallar för
industrihögern. Känner herr Skoglund
till den? Många väljare anser det också
uteslutet att närmare liera sig med vad
de anse vara det översta skiktets parti
i samhället. Det är möjligt att herr Skoglund
är missbelåten med dessa konstateranden
från min sida, men jag försökte
att så verklighetstroget som möjligt
återge hur jag har uppfattat situationen
ute i bygderna bland våra valmän.

Herr HAGBERG i Stockholm (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror inte man kommer
från saken så enkelt. Det är mycket
vårdslöst om en regeringsledamot
talar om, att vi inte har någon inflation,
och en annan talar om att vi har en
inflationspsykos, om den ene regeringsledamoten
talar om att räntehöjningen
inte är något medel mot inflation utan
snarare kan befordra en sådan, och den
andre talar om att det är för att motverka
en inflation man tillgriper räntehöjning.
Att vara nöjd och finna att
dessa uttalanden stämmer med varandra,
det är en mer än tillåtlig anspråkslöshet,
det måste jag säga, herr inrikesminister! Herr

förste vice talmannen SKOGLUND
(h) kort genmäle:

Herr talman! Om det översta skiktet
är 600 000 här i landet då kan vi känna
oss nöjda. Jag tror tyvärr att påståendet
faller på sin egen orimlighet. Vad industrihögern
beträffar har vi lagt bort
det uttrycket, trodde jag, för ganska
länge sedan. Vad så gäller de industriella
företagen och dess ledning så känner
statsrådet precis lika bra till förhållandena
som jag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Jag ber om överseende
för att jag lämnar diskussionen om
räntan och valresultatet och i stället
svarar på den fråga som herr Svensson
i Ljungskile ställde till mig.

Herr Svensson frågade hur det skulle
bli med priset på oljekraftfoder. Jag
vet inte om han ville veta om priset
skulle bli föremål för ingripande från
statsmakternas sida. För närvarande
är emellertid oljekraftfoderpriset fritt.
Vilken firma som helst har rätt att importera
oljekraftfoder. Det är världsmarknadspriset
som är bestämmande.
I april 1954 belädes oljekraftfoder med
importavgift av två kronor per deciton,
men bestämmelsen härom bort -

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

togs den 1 augusti i år. Att ge jordbrukarna
någon sorts kompensation — om
det är det som herr Svensson menar —
för de priser, som herr Svensson tycker
är för höga, har vi inga medel för.
Jordbrukets organisationer har varit
av den meningen, att vi bör se till att
man använder så litet som möjligt av
det importerade kraftfodret, att man
bör göra det bara för att komplettera
foderstaten på äggvita och i stället använda
så mycket hemmaproducerad
äggvita som möjligt.

Herr Svensson säger, att regeringen
och herr Norup nu har accepterat folkpartiets
synpunkt på spannmålspriserna.
Det är att i någon mån överskatta
både sig själv, herr Svensson, och
folkpartiet. Ingalunda har vi accepterat
den av herr Svensson föreslagna
prisnivån. När vi 1951 gick in för höga
spannmålspriser var det därför, att vi
då hade brist på spannmål här i landet
och att världsmarknadspriserna
var höga. Vi fick sedan större brödsädesskörd
här hemma, och på världsmarknaden
blev det också mycket god
tillgång på brödspannmål. När priset
sjönk på världsmarknaden, måste vi
därför i viss mån följa med i konjunkturutvecklingen.
Herr Svensson frågar:
Vilka produktionskostnader har sjunkit?
Inga produktionskostnader har
sjunkit. Viss rationalisering av spannmålsodlingen
ger oss kanske någon möjlighet
att producera spannmål billigare
— det vågar jag inte uttala mig bestämt
om. Men å andra sidan har många kostnader
stigit för jordbruket, vilket förmodligen
väger upp rationaliseringsvinsten.
Den prispolitik som har måst
föras är den vi har kunnat komma
fram till, när vi velat få en utjämnad
och balanserad jordbrukskalkyl. Om
man skulle låta priserna följa de förhållanden
som dagens produktionskostnadsläge
bjuder, borde vi kanske ha något
högre spannmålspriser än dem som
nu godkänts.

Därefter kom herr Svensson i Ljungs7
— Andra kammarens

Vid remiss av propositionen nr 219.

kile in på ett resonemang om köttpris
och foderpris. Han kritiserade, att man
inte vakat över att vi haft billigare fodersädspriser
här hemma, så att vi
kunnat producera flera slaktdjur, och
det då blivit större tillgång på kött.
Vi hade då inte behövt importera kött.
Det är ju ganska lätt att vara efterklok,
och det är ju inte något nytt att herr
Svensson i Ljungskile är efterklok.
Om vi hade fått en sådan brödsädesskörd
som det lovades i våras, skulle vi
inte ha haft tillräcklig tillgång på fodersäd.
Då hade vi antagligen haft brist
på fodersäd, ty fodersädsarealerna hade
gått ned och vi hade måst importera
foderspannmål. Men även om så skett
hade vi säkerligen inte på några månader
kunnat åstadkomma den ökning
av köttillgången som enligt min mening
skulle vara önskvärd. Jag anser det är
angeläget för jordbrukarna att övergå
från mjölkproduktion till att i större
utsträckning producera kött.

Nu säger herr Svensson att vi har
haft en export av fodersäd som medfört
24 kronors förlust per deciton. .lag
förmodar att herr Svensson menar den
export av råg som är företagen. Väderleken
har medfört att vi fått en betydligt
sämre kvalitet än vi räknat med,
inte bara på råg utan även på vete, vilket
har medfört en del svårigheter. Vi
har därför måst exportera råg som
inte fyllt kvalitetskraven här hemma.

Det finns kanske anledning att i detta
sammanhang redogöra för marknadsutvecklingen
på råg under det senaste
året.

I mars månad i år var rågpriset på
den internationella marknaden mellan
25 och 28 kronor per deciton eif kontinenthamn.
Då uppträdde Argentina
och senare även Canada som säljare,
varvid priset sjönk till 24: 50. Därefter
minskade utbudet, vilket medförde en
prisstegring, och så sent som i augusti
månad såldes argentinsk råg för 27
kronor. Denna stegring var emellertid
inte tillräckligt stor för att vi skulle se

protokoll 195b. Nr 26.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

någon anledning att då forcera exporten
av råg. I juli och augusti lovade
både rågskörden och veteskörden gott.
Vi måste då skaffa utrymme för den
nya skörden och företog av den anledningen
någon export.

Senare visade det sig att rågskörden
slog fel i hela norra Europa, och det
medförde att efterfrågan på råg steg.
Argentina hade då sålt slut sina lager,
och Canada var det enda land som
hade råg att sälja. Det medförde att
rågpriset ute på kontinenten steg till
40 kronor per deciton. När vi skulle
exportera vår råg, var vi alltså inte
i det allra sämsta läget. Vi hade möjlighet
att till Tyskland sälja en del partier
av årets skörd som inte kunde på
grund av våra kvalitetsbestämmelser
godkännas här hemma.

Fram till slutet av mars 1954 hade
30 000 ton råg exporterats till ett pris
av 27 kronor fob. Därefter levererade
vi successivt 30 000 ton till Danmark
och fick för det 26:50 per deciton. I
juni sålde vi 5 000 ton råg till Holland
och Belgien för ett genomsnittspris av
24:50. Omkring den 1 augusti sålde vi
därefter 10 000 ton till Jugoslavien för
24: 30, men vi fick betalt i fria dollar,
vilket innebar att priset var likvärdigt
med det pris på 26: 50 som vi fick vid
exporten till Danmark.

Vid den tiden, då vi hade att räkna
med att sälja råg, visste man inte vare
sig i Sverige eller i övriga Europa, att
årets rågskörd skulle bli av dålig kvalitet.
Det visar sig nu att skördeskadorna
har medfört, att endast ungefär hälften
av den svenska rågskörden duger
till förmalning till brödsäd, och detta
under förutsättning att rågen blandas
med oskadad vara.

Hade man kunnat förutse att vi skulle
få en så regnig väderlek och så dålig
kvalitet på rågen, skulle man givetvis
inte ha exporterat den råg som såldes
i början av sommaren, utan ha behållit
den. Men när vi nu ändå har gjort denna
affär, som vi företagit i bästa avsikt

för att få plats för den nya skörden,
har vi måst importera 10 000 ton prima
råg från Canada i syfte att blanda in
den i skadad råg. Denna import har
givetvis medfört vissa kostnader.

Vidare har vi gjort ett byte med Finland.
För täckande av det omedelbara
behovet i Finland har vi sålt 15 000
ton svensk råg av den nya skörden. Det
är meningen att vi på nyåret skall få
tillbaka råg från Finland av sådan
kvalitet, att vi kan blanda den med vår
dåliga råg och sålunda få bättre utbyte.

Genom dessa affärer med fodersäd
i år har vi försökt göra det bästa möjliga
av den situation som varit för handen.
Som jag sade är det lätt att vara
efterklok, men jag tycker inte man har
anledning att framföra något klander
■—■ jag vet inte heller om det låg bara
klander i herr Svenssons anförande.
Enligt min mening har man tillgodosett
det svenska folkhushållets intressen så
gott som det varit möjligt. Förlusterna
av de affärer som efter den 1 september
görs av årets skörd bärs av Svensk
spannmålshandel, en förening som är
jordbrukarnas egen, och kommer givetvis
inte att belasta statskassan.

Detta var något till förklaring av den
utveckling som har skett. Om jag så går
till fodersädespriset här hemma, är det
väl i dag ganska acceptabelt. Å andra
sidan får säkerligen de jordbrukare,
som är hänvisade till att odla i huvudsak
foderspannmål, inte något lysande
ekonomiskt resultat i år, då det dåliga
vädret vid skördetiden åstadkommit så
oerhörda skador.

Det kan kanske i detta sammanhang
vara av ett visst intresse att veta, att
det inom den närmaste tiden kommer
att läggas fram en proposition, som ger
möjligheter till att i någon mån mildra
de skördeskador som åstadkommits.
Det har varit nödvändigt att göra en
undersökning av hur stor omfattning
dessa skördeskador haft. Jordbruksnämnden
har gjort undersökningar genom
hushållningssällskapen och kom -

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

mit till ett visst resultat, men ingalunda
något slutresultat. Jordbruksnämnden
har kommit in med ett förslag, enligt
vilket man på ungefär samma sätt som
år 1952 skulle ställa lånemedel till förfogande.
Enligt min mening har dock
en del skador varit av den art, att man
nog bör överväga ännu starkare medel,
då säkerligen en del jordbrukare är så
hårt drabbade, att de kan nödgas gå
från gård och grund om de inte får
hjälp. Så har det varit i Norrbotten,
där jag själv varit och sett hur oerhörda
skador det blivit av översvämningar
till följd av regn under försommaren
och mitt på sommaren, likaså
i vissa delar av Skåne, i synnerhet
nordvästra Skåne, där det blivit stora
skador på spannmålen. För närvarande
är det stora vattenskador, översvämningar
på betfälten. Vi vet inte om inte
stora delar av betskörden går till spillo.
Det är för tidigt att uttala sig om vilka
åtgärder som behövs för den saken.
Men jordbruksnämnden har fortfarande
i uppdrag att följa utvecklingen, och
efter hand som man får resultat och
förslag från jordbruksnämnden kommer
givetvis regeringen att överväga vilka
förslag man kan förelägga riksdagen
om hjälp till de drabbade jordbrukarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi är tydligen i alla fall
överens om en sak, och det är alt några
sänkta omkostnader för odlingen av
brödsäd kan vi icke uppspåra. Det blir
alltså lika dyrt att odla brödsäd 1955,
såvitt vi nu vet, kanske dyrare än vad
det var 1951, 1952, 1953 och 1954. Ändå
förutsätter jordbruksnämndens chef och
tydligen även jordbruksministern, att
vi 1955 skall kunna få en mycket stor
brödsädesareal för ett pris av 40 kronor
för veto, d. v. s. ett höstpris av 38
kronor i stället för det pris av 53 kronor
som man en gång startade med.
Detta bevisar ju, herr jordbruksminis -

Vid remiss av propositionen nr 219.

ter, att man hade ett för högt pris
under dessa år.

Nu säger herr jordbruksministern
med sin vanliga terminologi, att det är
lätt att vara efterklok. Men det är inte
fråga om någon efterklokhet i det här
fallet, det är fråga om en diskussion
som förts under tre, fyra år och där
det nu visar sig vilken ståndpunkt som
var möjlig att i längden realisera. När
inte skattebetalarnas pengar finns längre
som garanti, då går det inte mer med
det priset, och det var inte heller nödvändigt
med det priset. Det har varit en
spekulation i högt vetepris liksom det
tidigare var spekulation i högt oljeväxtpris.
Det är sanningen, och det är
ingen efterklokhet.

Beträffande de här rågaffärerna, där
man har sålt råg för 24:50 samtidigt
som man har ett svenskt foderpris på
bortåt 40 kronor, säger jordbruksministern,
att det varit det bästa som kunnat
göras. Ja, det är det bästa som kan
göras när man har skattebetalarnas
pengar till förfogande. Då är det bäst
för spannmålsodlarna att vältra undan
så mycket råg som möjligt för vad pris
som helst och låta statskassan betala,
ty då får man högre pris på svenskt
foder och över huvud taget bättre utrymme
på den svenska marknaden.
Men att betala stora pengar, av skattemedel,
för att bli av med denna råg
och samtidigt ha köttbrist och importera
paratyfus, det är inte klok jordbrukspolitik.

Det skulle, herr talman, ha varit ett
par saker till att säga, men jag hinner
inte under denna replik.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! Herr Svenssons sista
ord visar hur ovederhäftig herr Svensson
är i sina resonemang. Vi har väl
ändå inte på något sätt med statens
medverkan eller på någons önskan importerat
paratyfus. Jag är fullt beredd

100 Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

att försöka göra allt vad man kan för
att skydda de svenska konsumenterna
från att lida någon skada av paratyfus.
Jag menar att man i det fallet får vara
lika sträng när det gäller importvaror
som när det gäller att hålla efter det
svenska jordbruket och dess företag
här hemma. Säkerligen står våra företag
i fråga om hygieniska förhållanden
på en sådan nivå, att de kan jämföras
med vilket annat lands som helst.

Sedan talar herr Svensson om att
det är skattepengar som går emellan
när det gäller spannmål. Herr Svensson!
Vi importerade 1952 en hel del
spannmål till 70 kronor per deciton.
Varför? Jo, därför att vi under hela
1940-talet hade alldeles för lågt pris på
brödsäd och jordbrukarna då inte kunde
på något sätt odla tillräckligt med
brödsäd här hemma Det har gjorts beräkningar
att jordbruket under 1940-talet subventionerade det svenska folkhushållet
med omkring 220 miljoner
kronor om året. Jag skulle tro att om
man räknar ut debet och kredit, så är
det inte jordbruket som har subventionerats
så mycket med skattepengar
utan tvärt om.

Nu säger herr Svensson, att det kan
inte vara någon affär att exportera fodersäd
för 24 kronor, när man får 40
kronor här hemma. Men, herr Svensson,
man måste hålla sig till någorlunda
samma tidpunkt, när man gör jämförelser.
När vi exporterade råg var det
i ett tidsläge, då vi hade överfullt i våra
lagerhus samtidigt som man hoppades
kunna bärga en mycket god brödsädesskörd.
Storleken av de sålda arealerna
och skördeutvecklingen var sådan, att
man vid uppskattningen den 15 juli
räknade med en ganska god skörd. Sedan
kom de stora regnen, men det visste
vi inte, när vi exporterade denna
råg.

Sedan vill jag fråga herr Svensson,
vilka jordbrukare som i dag vid försäljning
av fodersäd får upp emot 40 kronor
per deciton. Det är inte känt för

mig i varje fall. Jag vet att det för
mycket god kvalitet av korn har betalats
37 å 38 kronor, men att man kan få
40 kronor för fodersäd, är väl ändå en
betydlig överdrift.

Om man håller sig till samma datum,
när det gäller exportpriser och importpriser
på spannmål, tror jag man kommer
till ett annat resultat än herr
Svensson gjorde. Den bild som herr
Svensson försöker att vid olika tillfällen
måla upp, är inte överensstämmande
med verkligheten utan är ett försök
att med olika sammanställningar nå ett
visst resultat.

Herr Svensson säger att det är fel
av mig att upprepa att herr Svensson
är efterklok. Det är emellertid inte på
grund av herr Svenssons och folkpartiets
förutseende, som spannmålsprissättningen
fått denna utveckling, som
skett, utan det är på grund av att vi i
hela världen under några år haft mycket
goda spannmålsskördar, och sådant
inverkar givetvis på prissättningen här
hemma.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi hamnar i den vanliga
karusellen. Vi har inom folkpartiet
aldrig förnekat att det var riktigt
att höja priset 1951. Vi har aldrig sagt
att 30 kronor då var ett tillfredsställande
pris. Men att det var nödvändigt att
ha ett högre pris än 30 kronor visar
väl inte, att det var nödvändigt att ha
ett pris på 53 kronor. Det är där som
jordbruksministern hoppar jämfota
över fakta gång på gång, och det är ju
en prestation.

Att sälja råg, som är en bra fodervara,
till ett pris av 24 å 25 kronor per
deciton samtidigt som man har brist
på kött är ju en huvudlös jordbrukspolitik.
Jag ber att få gratulera socialdemokraterna
till detta nya inslag i den
socialistiska planhushållningen som ni
lyckats att förvärva. Men det må vara
med detta!

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26. 101

Det som intresserar mig mest och
som jag tror intresserar flertalet jordbrukare
mest är, hur man tänker manövrera
med foderprissättningen under
det kommande året.

Nu säger jordbruksministern, att det
är fria priser. Ja, det är det ju, men nu
är vi i en sådan situation, att det kanske
inte skadade med litet grand initiativ
från jordbruksministerns sida.

Jag sade i fjol höst, att foderpriset
stod orimligt lågt i förhållande till höstsädespriset
eller tvärtom, vilket man
vill. Prisrelationen var ohållbar. Men
det dröjde inte länge förrän man manövrerade
det hela så, att foderpriset
blev ganska högt, och av allt att döma
får vi ett högt foderpris även i år.
Detta är en mycket svår belastning för
en massa små jordbrukare här i landet.
Jag hoppas att jordbruksministern
ägnar den saken ett mycket allvarligt
intresse och försöker bereda rum för
svensk produktion i stället för att syssla
med den sorts spannmålsaffärer som
ni gjort tidigare.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NORUP:

Herr talman! I den delen är vi säkert
överens, att vi skall försöka åstadkomma
så stor svensk produktion som
möjligt. Jag får säga att hittills har
väl ändå avvägningen mellan fodersädespris
och fläskpris under de senaste
ett och ett halvt åren varit sådan,
herr Svensson, att jag för min del är
förvånad över att vi inte haft större
produktion av fläsk än vad vi haft.

När det gäller framtiden skulle jag
vilja be herr Svensson om eu sak. Yar
vänlig att vara spågubbe och tala om,
vad vi får för väderlek nästa år, så
att vi kan veta hurudan skörden blir
och därigenom få reda på hur prissättningen
bör ske.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! En remissdebatt påminner
i mångt ocli mycket om en

Vid remiss av propositionen nr 219.

pytt-i-panna. Här debatteras den ekonomiska
politiken i stort och dragés
fram en rad småting om vartannat.
Herr Dicksons anförande litet tidigare
här i dag är en typisk sådan pytt-ipanna,
och jag vill inledningsvis anknyta
till en bit i hans anrättning och
knyta några reflexioner till den. Jag
syftar på det önskemål han uttryckte,
att våra FN-delegater frejdigare skulle
säga ut vad de tycker ute i de internationella
rådslagen.

Det föreföll som om han menade, att
det skulle bero främst på bristande
språkundervisning i våra skolor, att
så inte skedde. Jag vill gärna säga
kammaren, att herr Dicksons uppmaning
här är överfödig. De svenska
FN-delegaterna sitter ingalunda tigande
i församlingen i New York, varken
av den ena eller andra anledningen.
Jag kom hem för någon vecka sedan
från en tre veckors generaldebatt i
FN:s ekonomiska utskott, en debatt,
där även jag deltog och där jag hörde
representanter för 40-talet länder yttra
sig och anlägga sina synpunkter på
just samma ämne som vi debatterar här
i dag. Det ger anledning till en del icke
alldeles ointressanta jämförelser.

För ett land som vårt, som är så beroende
av utrikeshandeln för sin ekonomi,
är det ju angeläget att följa tendenserna
på världsmarknaden, och det
är också vad våra ekonomer ständigt
och stadigt spanar eftc-. Här har sagts
under debatten i dag, att vi kan räkna
med ett tämligen stabilt internationellt
ekonomiskt läge, och att den räntejustering,
som har ägt rum här hemma, har
skett uteslutande för att dämpa en intern
ekonomisk aktivitet, som har blivit
något litet för uppjagad. Det är riktigt,
att det internationella ekonomiska
läget är lugnt för närvarande, speciellt
om man utgår från förhållandena i
1JSA, där priserna knappast har undergått
några förändringar i år. Grosshandelsindex
i Förenta Staterna, som
bygger på noga räknat 1 G23 varuslag,

102 Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

var i juli månad oförändrat i förhållande
till januari månad detta år. 55 °/c
av priserna var helt oförändrade. Av
de övriga priserna hade priserna på
konsumentvaror sjunkit en aning, vilket
dock uppvägs av en lättare höjning
av priserna på nyttigheter och
service, inklusive hyror. Investeringsvolymen
i industrien i USA beräknas
dock sjunka under 1954 med en miljard
dollar — till 11,3 miljarder — och
importen har under första halvåret
1954 sjunkit med 7 procent jämfört
med motsvarande halvår 1953 — två
företeelser som tillsammans bidragit
till att inte blott hålla tillbaka en ekonomisk
överaktivitet utan också givit
ekonomien en viss liten lutning åt den
depressiva kanten. Med en allmän skattelättnad
på cirka tre miljarder dollar
och en sänkning av räntorna på
vissa lån försöker Washington hindra
ekonomien att vippa över åt det depressiva
hållet. Just nu kan man alltså
beskriva läget i USA som ett läge med
labil jämvikt. Delegaterna i FN:s ekonomiska
utskott talar däremot i höst
om en viss »nervös aktivitet» i det
västeuropeiska näringslivet, medan
amerikanerna samtidigt uttrycker sin
tillfredsställelse över att handelsrestriktionerna
mellan USA och dess handelspartners
borttages alltmer, tack vare
dessas bättre dollarsituation och deras
större förtroende för det egna näringslivets
produktivitet och konkurrensförmåga.

För minskningen i USA-importen
svarar i första hand de s. k. underutvecklade
länderna, de ekonomiskt efterblivna,
som enligt vad som omvittnats
i FN-debatten brottas med allt
större handelssvårigheter och vilkas
framtida läge ter sig allt annat än ljust.
Sjunkande priser på de råvaror, som
utgör dessa länders huvudsakliga export
och huvudsakliga inkomstkälla, minskar
deras marginal för inköp av färdigvaror
från industriländerna, så länge dessa
färdigvaror inte sjunker i pris på sam -

ma sätt. Fn internationell kommission
för studium av konsumentvarornas handelsvägar
och prissättning har därför
rekommenderats av FN:s ekonomiska
och sociala råd. Efterfrågan på konsumentvaror
minskar däremot inte i
dessa underutvecklade länder, där befolkningsökningen
är bekymmersamt
stor och där levnadsstandarden ligger
inte bara hästlängder utan sekler efter
vår. Det gör att inflationen — som vi
talat så mycket om här i dag och som
egentligen bara är ett spöke här, som
har förmått en del gott folk till onödigt
stora lagerökningar och investeringar i
sakvärden — är en fruktansvärd realitet
i många av dessa underutvecklade
länder: i Siarn (eller Thailand som
det numera heter) har levnadskostnaderna
ökat med 30 procent, i Bolivia
med 450 procent och i Paraguay med
640 procent på några få år — för att
här bara ta några exempel. Samtidigt
som det råder ett otillfredsställt behov
av konsumtionsvaror i nämnda länder,
råder där också stor kapitalhunger,
alltså en hunger efter sådant kapital,
som till låg ränta kan lånas ut på lång
tid för byggande av vägar, broar, kommunikationer,
skolor — allt detta som
man behöver för att bli en civiliserad
stat. Förr eller senare, och jag tror inte
det kommer att dröja många år, måste
man i västerlandet bereda sig på att
låna ut dessa pengar till asiatiska,
afrikanska och sydamerikanska länder
för att inte de ekonomiska klyftorna
folken emellan skall leda till allvarliga
politiska oroligheter. Sverige är icke
ett land som kan hålla sig utanför detta
internationella kraftfält. Vi kommer
att dragas in i det, vare sig vi vill eller
inte, och vi gör därför klokt i att
inte konsumera eller investera alla
våra inkomster utan spara en del för
framtida behov och för anspråk utifrån.

Man vill gärna hoppas, att den senaste
räntehöjningen för långa lån är en
lagom åtgärd just nu som tankeställare

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26. 103

för de stora kapitalinnehavarna här
hemma. Den lilla privatmänniskans
sparande tror jag för min del påverkas
helt obetydligt av räntesatser. Yi lockas
knappast att sätta in en större
sparslant på postsparbanksboken eller
att köpa obligationer, om räntan till
äventyrs skulle höjas med någon halvprocent.
För den enskilde spararen är
inte ränteavkastningen det viktigaste
utan tryggheten för att pengarna behåller
sitt värde och känslan av trygghet
för att inte krig och örlog kommer
och snappar bort ens sparkapital. Ur
den senare synpunkten kan vi vara glada
över den avspänning i det internationella
politiska läget, som har ägt
rum i höst. När den brittiske FN-delegaten
Selwyn Lloyd kallades hem till
London i förra veckan för att bli minister
of supply, var hans avskedsintervju
ett optimistiskt konstaterande av
den avspänning, som håller på att ske
i FN och en förhoppning att ett samförstånd
i nedrustningsfrågan så småningom
skulle komma inom räckhåll
och förmånligt påverka världsekonomien.
Tryggheten mot krig rycker närmare,
otryggheten för depression och
arbetslöshet — om krigsindustrien skulle
behöva rustas ned — skymtar därbakom.
Båda bör kunna samverka till
ett ökat enskilt sparande, och med ett
sådant ökat sparande kan vi i dagens
läge också hjälpa till att hålla den motsatta
fronten, mot inflationen, intakt.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag skulle egentligen
velat börja mitt anförande med att
säga några kärleksfulla ord om den
statsrådsterror, som i dag har utövats
mot kammarens ledamöter, men då vi
får tillfälle alt senare diskutera frågan
om riksdagens arbetsformer tror jag
att det kan få anstå till dess.

Herr Hagberg i Stockholm har i sitt
tal berört frågan om de lägre statstjänarnas
löne- och arbetsvillkor. Jag an -

Vid remiss av propositionen nr 219.

ser frågan vara av så stor vikt och
ha en så brännande aktualitet att den
förtjänar att något ytterligare belysas.

Det är egentligen ett bedrövligt kapitel
att det praktiskt taget konstant
skall föreligga skäl till missnöje hos
de statsanställda i de lägre graderna.
Staten borde ju vara en arbetsgivare
— jag vill inte längre ta ordet mönsterarbetsgivare
i min mun — som
strävade efter att minska missnöjesanledningarna
hos sina anställda till
ett minimum. Under alla förhållanden
borde den undvika att behandla sina
anställda så, att det ger näring åt talet
om att den beter sig sämre än arbetsgivare
i allmänhet.

Som helhetsomdöme kan man säga,
att så inte skett. Visserligen har under
senare tid vissa ansatser gjorts för att
förbättra renomméet, men det har mest
varit fråga om sporadiska sådana. 1947
års lönereglering var ett löfte om en
nyorientering av statens lönepolitik,
tjänsteförteckningsrevisionen år 1952
ett annat. Men löneregleringen 1947
hann inte ens träda i kraft förrän
statsmakterna proklamerade lönestopp,
och de gjorda utfästelserna i samband
med tjänsteförteckningsrevisionen är i
inte ringa grad ouppfyllda för de lägre
tjänstemännen.

Till detta kommer att staten, när den
genomfört en lönereglering eller tjänsteförteckningsrevision
för sina anställda,
tydligen anser allan rättfärdighet
uppfylld för avsevärd tid framåt.
Ett slag gällde att lönereglering för
statstjänarna borde ske vart femte år.
Men inte ens denna regel efterlevdes.
Den enda regel som varit orubblig är
»hänsynen till det statsfinansiella läget».
Vare sig konjunkturerna varit
goda eller mindre goda har de statsfinansiella
skälen åberopats, och det
ligger ingen överdrift i påståendet att
statstjänarlönerna ofta fått spela rollen
av budgetreglerande faktor. Därigenom
har statstjänarnas löner oupphörligen
släpat efter i den allmänna

104

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

inkomstutvecklingen, och det är inte
småsummor som särskilt de lägre statstjänarna
fått offra för att statsmakterna
underlåtit att infria sitt löfte att
reglera statstjänarnas löner inte bara
med hänsyn till prisutvecklingen utan
också med hänsyn till inkomstutvecklingen
för övriga samhällsgrupper. En
sådan utfästelse gjordes i samband med
den senaste löneregleringen, d. v. s.
1947.

I dag befinner sig de lägre statstjänarna
åter i ett prekärt läge. Deras löner
har varit fastlåsta sedan den 1
januari 1952 eller i snart tre år. Detta
innebär att det under sju av de tio
efterkrigsåren faktiskt rått lönestopp
för statstjänarna utan någon som helst
möjlighet för dem att komma i åtnjutande
av löneglidning. Under tiden
sedan den 1 januari 1952 har levnadskostnadsnivån
stigit med 8 enheter eller
från 207 i mars 1952 till 215 i juni
1954. Samtidigt har för övriga inkomsttagare
skett en löneglidning uppåt, som
kan beräknas till mellan 9 och 10 procent.
Till detta kommer vissa förbättringar
av sociala förmåner.

Detta är en betydande eftersläpning.
Verkningarna är särskilt kännbara för
statstjänarna i lägre grader. Flertalet
av dem har nämligen löner, som inte
medger en dräglig försörjning. Deras
levnadsstandard är låg. Jag vet att det
finns de, t. o. in. i riksdagen, som anser
ett sådant påstående vara en överdrift.
Men de som så tror är att betrakta
som offer för den sedan många
år tillbaka upprepade legenden om staten
som mönsterarbetsgivare och om
statstjänarnas förmånsställning framför
andra medborgare.

Jag har tidigare här i riksdagen sökt
visa, att verkligheten är något helt annat
än vad de tror, som inte tillräckligt
satt sig in i de invecklade och tillkrånglade
avlönings- och andra författningar
som reglerar statstjänarnas
löne- och andra arbetsvillkor. Jag tilllåter
mig emellertid att än en gång med

siffror och andra fakta belysa den
kalla verkligheten.

Det överväldigande flertalet statstjänare
— stationskarlar, banvakter, brevbärare,
tullvakter med flera — befinner
sig i lönegraderna 10 och 11. I 11
lönegraden är begynnelselönen i lägsta
ortsgrupp 634 kronor i månaden och i
högsta dyrort 721 kronor. I 10 lönegraden
är motsvarande siffror 608 och
690 kronor. Det betyder en veckolön
för befattningshavaren i 11 lönegraden
på lägsta dyrort av 146 kronor och för
den på högsta dyrort — exempelvis
Stockholm — 165 kronor.

För befattningshavaren i 10 lönegraden
på lägsta dyrort blir det en
veckolön av 140 kronor och för sådan
på högsta dyrort 159 kronor. Efter att
troget ha tjänat staten i 9—10 år kan
han uppnå en lön av på lägsta dyrort
711 kronor i månaden eller 163 kronor
i veckan och i högsta dyrort 807 kronor
i månaden eller 186 kronor i
veckan.

Jag ber att eftertryckligt få markera,
att detta är allt vad dessa befattningshavare
— stationskarlar, brevbärare
o. s. v. —• får ut i lön för sitt slitsamma
och pressande arbete, allt är inräknat
såväl grundlön som de tillägg, som enligt
de senaste löneuppgörelserna utgår
på grundlönen. Jag vill också understryka
att de löner jag här angivit tillkommer
det stora flertalet av de lägre
tjänstemännen. De utgör sålunda inga
undantag utan tillhör regeln.

Är det då någon som inför dessa lätt
kontrollerbara fakta längre vågar upprätthålla
legenden om statstjänarnas
undantagsställning till det bättre? Jag
vill hoppas att ingen i denna kammare,
inte ens herr Rubbestad, kan
påstå att detta är löner, som medger
en anständig försörjning för dessa befattningshavare
och deras familjer.
Tvärtom bör det väl vara uppenbart
för alla och envar att vi här har att
göra med ett upprörande förhållande

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26. 105

för vilket statsmakterna bär liela ansvaret.

Resultatet av denna lönepolitik bar
blivit att en mångfald av lägre statstjänare
måste skaffa sig extraarbete på
fritid för att kunna upprätthålla en någorlunda
hygglig levnadsstandard. Statstjänare
uppträder som expresskarlar,
cykelbud, hamn- och speditionsarbetare,
metallarbetare, snickare, vaktmästare;
ja, på de flesta verksamhetsområden
kan man finna stationskarlar,
brevbärare, tullvakter och andra lägre
statstjänare i verksamhet på sin fritid
för att skaffa sig det tillskott till sin
ordinarie lön som fordras för att kunna
upprätthålla en acceptabel standard.

Regeln om 8 timmars arbetsdag är
satt ut funktion för många lägre statstjänare.
Statens lönepolitik driver de
anställda till att skaffa sig dubbelanställningar
och extraarbete i en omfattning,
som är en utmaning mot de
principer som staten själv fastslagit i
lagen om 8 timmars arbetsdag. Detta
medför att arbetskraften slits ut i förtid
till skada inte bara för den underbetalde
befattningshavaren utan också
för staten själv. Ingen kan väl tro att
en befattningshavare, som tvingats ut
på allmänna arbetsmarknaden under
sin fritid, skall kunna utföra ett fullgott
arbete för statens räkning någon
längre tid. Hans fysik måste förr eller
senare brytas ner under tyngden av
detta dubbelarbete.

Det blir självfallet staten som får
bära de ekonomiska konsekvenserna
av en sådan ordning. De privata arbetsgivare,
som utnyttjat de underbetalda
lägre tjänstemännen, kanske
ibland också för underbetalning, behöver
inte bekymra sig om följderna
av arbetskraftens förslitning i förtid.

Kritiken mot statens lönepolitik brukar
ofta besvaras med en hänvisning
till de s. k. särskilda förmånerna, och
man har till och med visat en sådan
beskäftighet därvidlag, att man sökt
räkna ut deras värde i pengar och till -

Vid remiss av propositionen nr 219.

fört den kontanta lönen detta. Ingen
vill förringa värdet av dessa förmåner,
men det bör pekas på några omständigheter,
som reducerar talet därom
till rimliga proportioner.

För det första måste givetvis en löntagares
möjligheter att försörja sig och
sin familj bedömas med hänsyn till vad
han får ut i kontant lön, icke på någonting
han får ut sedan han lämnat
tjänsten eller på vad hans hustru och
barn får, om han själv avlider.

För det andra bör det fastslås, att de
»särskilda förmånerna» — semester,
sjukersättning, pension o. s. v. — numera
tillkommer även andra medborgare.
Avståndet mellan de »särskilda
förmånerna» för statstjänarna och de
som utgår för andra medborgare blir
allt mindre. Åberopandet av de »särskilda
förmånerna» är endast att betrakta
som ett dåligt försök att ursäkta
statens allt annat än föredömliga lönepolitik
mot sina anställda.

Ett annat försök i samma riktning är
åberopandet av de genom den senaste
tjänsteförteckningsrevisionen ökade befordringsmöjligheterna.
Jag har i början
av mitt tal antytt, att de gjorda
utfästelserna icke till alla delar uppfyllts.
Till detta kommer emellertid
andra omständigheter, som starkt förminskat
värdet av tjänsteförteckningsrevisionen
och därmed möjligheterna
till befordran. Sålunda har som bekant
statsmakterna beslutat medge ett frivilligt
kvarstående i tjänst efter det att
förut gällande pensionsåldrar uppnåtts.
Detta innebär självfallet en betydande
reducering av möjligheterna att nå en
förbättrad ställning genom befordran.
Fn befordrad äldre tjänsteman, som
kvarstår i tjänst efter uppnådd pensionsålder,
stänger möjligheterna i ett
till tre år för liela raden av de befattningshavare
i lägre grader, som har
chans till befordran.

Ytterligare bör nämnas att personalindragningarna
och personalomflyttningarna,
särskilt vid SJ, starkt bidrar

106 Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

till att reducera befordringsmöjligheterna
för den yngre personalen. Fakta
i saken är, att den genom tjänsteförteckningsrevisionen
utlovade takten vid
befordran icke hålles, varför inte heller
åberopandet av befordringsmöjligheterna
som skäl för en dålig löneställning
för statens befattningshavare har något
reellt värde.

Missnöjet bland de lägre statstjänarna
är därför i ständigt stigande. Det är
inte bara frågan om den direkta löneställningen
som orsakat missnöjet, ehuru
naturligtvis detta är den väsentligaste
anledningen. Förhalningen av
frågan om ersättning för obekväm arbetstid
har också starkt bidragit till att
öka inflationen. I flera år har denna
fråga varit aktuell genom den omfattande
nattjänstgöring och tjänstgöring
på sön- och helgdagar som förekommer
inom statstjänsten och som söndertrasar,
jag upprepar söndertrasar, både
tjänstgöring och fritid.

Det provisorium, som pressades fram
i riksdagen därför att civilministern
vägrade att acceptera utredningens förslag,
är av den art, att det utmanar
både harmen och löjet. Ersättningen
rör sig nu om 40 öre i timmen. Det
skall alltså utgöra ersättning för förlust
av nattsömn och värdefull sön- och
helgdagsledighet. Betecknande var, att
civilministern i trots härav inte ansåg
sig kunna gå med på det rimliga förslag
till höjning av ersättningsbeloppet,
som organisationernas representanter
framförde i början av detta år, utan
gick till riksdagen med sitt förslag efter
att ha brutit förhandlingarna. Detta
motiverar civilministern med att han
ville infria ett tidigare givet löfte till
statstjänarna. Den våldsamma opposition,
som utbröt bland statstjänarna
efter det förslaget pressats igenom i
riksdagen, vittnar knappast om att de
riktigt uppskattade infriandet av löftet
på det sätt som skedde. Det gav nämligen
inte stort mer än vad statstjänarna
tidigare hade fått.

Jag har till sist ännu en viktig fråga
att behandla i detta sammanhang. Det
gäller försöken, framför allt vid SJ, att
trots de dåliga löneförhållandena öka
utnyttjandet av arbetskraften genom
personalindragningar och personalomflyttningar.
Betecknande är att den s. k.
rationaliseringen vid SJ inte minst
drabbar säkerhetstjänsten. Indragningarna
gäller givetvis främst den yngre
personalen, som sålunda i stället för en
vid anställandet utlovad snabb befordran
i många fall får avsked ur tjänsten.
Den kvarvarande personalen, inte minst
lokförarna, pressas på ett sätt, som
äventyrar trafiksäkerheten. Fem dygn
i sträck kan lokmännen kommenderas
till nattjänst och även till viss dagtjänst
under samma tid.

Efter den tragiska olyckan vid Rörvik
har frågan om SJ:s rationaliseringsraseri
fått ny aktualitet. Det är uppenbart,
att man inte längre kan undkomma
spörsmålet om vilken inverkan personalindragningarna
och den därmed
följande fysiska och psykiska påfrestningen
har på möjligheterna att effektivt
upprätthålla säkerhetstjänsten vid
SJ. För min del anser jag att om SJ
fortsätter på den inslagna vägen, blir
följden inte bara ökad irritation hos
personalen utan också hos den trafikerande
allmänheten, som utsättes för
olycksrisker och får dragas med försämrad
service.

Allt flera lokmän börjar också protestera.
I Norrköping har lokmännen i
en skrivelse vänt sig till distriktsledningen
och förklarat, att de inte längre
kan ta ansvaret för de hundratals människoliv
och de miljonvärden som står
på spel under deras tjänstgöring. Den
direkta orsaken till aktionen är den nya
vintertidtabellen, som uppgjorts i eu
missbrukad rationaliserings tecken.

Att det ligger allvar bakom lokmännens
varningar bevisas inte minst av
SJ :s verksläkare i Norrköping. Han säger
i sin årsrapport för 1953 att maskinpersonalen
uppvisat många sjuka.

Nr 26.

107

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Lokförarnas nerver är hårt pressade
på grund av lång och obekväm arbetstid.
Arbetet är ohyggligt krävande, och
man måste sluta med att utmana döden
på detta sätt.

Herr talman! Uppenbart är att den
behandling av de lägre statstjänarna,
som jag här givit några stickprov på,
inte kan fortsätta utan allvarliga konsekvenser
för staten själv. Statsmakternas
politik gentemot sina anställda
måste ges en annan inriktning, och den
gamla, falska föreställningen om statstjänarna
som någon slags privilegierad
samhällsgrupp måste utrotas. Det är
äventyrligt för staten och dess funktioner
att underbetala sina anställda
och påtvinga dem orimliga arbetsförhållanden.
Extraarbete på fritid i förening
med ökat utnyttjande under arbetstiden
måste i det långa loppet bryta
ner arbetskraften och leda till förlustbringande
konsekvenser för staten.

En snabb förbättring av de anställdas
löne- och arbetsvillkor måste ske. Nästa
års riksdag kan inte undgå att allvarligare
än förr ta befattning med denna
fråga. Lönerna måste uppräknas så, att
eftersläpningen i fråga om levnadskostnadsstegringen
och den allmänna inkomstökningen
inhämtas. Därvid måste
hänsyn också tas till vad de förestående
avtalsförhandlingarna på den privata
arbetsmarknaden kan komma att
ge. Frågan om ersättningen för obekväm
arbetstid måste definitivt få sin lösning
vid nästa riksdags vårsession. Enligt
vad jag såg i pressen i dag har
förhandlingarna om en förbättring av
provisoriet slutförts, men ökningen av
den ersättning som enligt bestämmelserna
skall utgå är så ringa, att den
inte torde komma att accepteras av
statstjänarna. Enligt min mening bör
ersättningen icke understiga en krona
per timme.

Arbetstiden måste förkortas så att
den motsvarar 40 timmars arbetsvecka.
Frågan om rationaliseringen måste omprövas,
varvid personalens intresse av

Vid remiss av propositionen nr 219.

rimliga arbetsförhållanden och den trafikerande
allmänhetens intresse av trafiksäkerhet
särskilt beaktas. Beslutet
om de fasta pensionsåldrarnas ersättande
med pensioneringsperioder bör upphävas
och tidigare gällande pensionsåldrar
återinföras. Beslut i denna riktning
vid nästa års riksdag skulle verksamt
bidra till att skapa ökad trivsel
och en bättre atmosfär över huvud taget
inom statstjänsten.

Allra sist bara några reflexioner i anledning
av herr Ohlins anförande i debatten.
För ovanlighetens skull lyssnade
jag mycket noga till vad han hade att
säga i dag. Jag väntade mig nämligen
ett avsnitt, där han skulle dra en lans
för statstjänarlönerna. Men han hade
inte ett ord att säga i den frågan.

Alla vet annars att tjänstemännen i
allmänhet och statstjänarna i synnerhet
varit föremål för folkpartiets och
herr Ohlins speciella uppmärksamhet
under valen. Det fanns enligt deras mening
intet parti som så energiskt företrädde
statstjänarnas intressen som
folkpartiet. Att folkpartiet inte tagit ett
enda initiativ till en förbättring av de
lägre statstjänstemännens läge utan
tvärtom accepterat lönestoppspolitiken,
motsatt sig kommunisternas upprepade
försök att bryta denna politik och företrätt
den strama linjen i lönepolitiken
över huvud taget, det talade naturligtvis
inte folkpartiet om. Och det kan
man inte heller begära av ett parti, som
förklarat sig vara partiet för alla och i
anledning därav sökte fiska röster hos
både Per och Pål.

Herr Ohlin förklarade i sitt tal i polemik
mot regeringen, att man inte kan
föra eu politik före ett val och en annan
därefter. Det ansåg han vara till skada
för demokratien. Men då faller också
herr Ohlin för domen som skadegörare
mot demokratien. Statstjänarna var,
som jag tidigare sade, före valet föremål
för hans och folkpartiets särskilda
omvårdnad under förklaring att det
måste bli ett slut på statsmakternas då -

108 Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

liga lönepolitik, som ställde statstjänarna
i ett sämre läge än löntagarna i
den heliga privatkapitalismens tjänst.

Men i dag hade herr Ohlin fullständigt
tappat bort statstjänarna. Moren
har gjort sin tjänst, moren kan gå. Herr
Ohlin manade till och med fram inflationsspöket
i förklädd form genom förklaringen,
att regeringen måste sörja
för att arbetsmarknadens parter bibringas
förståelse för penningvärdets
bevarande, d. v. s. att de bör vara återhållsamma
i sina lönekrav.

Nu frågar jag herr Ohlin eller vem
som helst inom hans parti, som vill
eller får svara i hans ställe: Vad är er
mening om statstjänarnas löner och arbetsförhållanden?
Anser ni att lönerna
för de lägre statstjänarna måste undergå
en väsentlig justering uppåt och deras
arbetsförhållanden förbättras? Herr
Ohlin brukar krypa undan i förnäm avskildhet
och inte svara då enskilda ledamöter
attackerar honom, men det är
nog bäst för honom och hans parti att
han denna gång gör ett undantag. Frågan
bör nämligen anses vara ställd av
hundratusental av statstjänare, som vill
se vad folkpartiets löften från valrörelsen
är värda. Det kan heller inte vara
svårare att besvara denna fråga nu än
vad fallet var för folkpartiet och herr
Ohlin under valkampanjen.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det har ju i denna debatt,
särskilt i dess början, talats mycket
om de olika propagandaformerna
och diskuterats anledningen både till
vissa partiers seger och till vissa partiers
nederlag. Jag skulle här endast
vilja påpeka eu tendens, som också
kommit fram i denna riksdagsdebatt,
och det är det egendomliga angrepp
som Sveriges inrikesminister gör mot
högerpartiet.

För ett par månader sedan anslöt
bondeförbundet sig i en mängd uttalanden
till herr Hjalmarsons yttrande
om jordbrukspolitiken, och nu slungar
herr Hedlund ut parollen att vi ju vet
vad industrihögern är för något. Vi har
i valrörelsen liksom tidigare hört ordet
storfinansen. Statsministern försökte
förklara detta begrepp, och det var
i alla fall en viss ideologisk förklaring.
Han vände sig mot vad han sade vara
en maktkoncentration hos vissa företag.
Nu har ju Tidens chefredaktör
sagt att begreppet storfinansen är mycket
oklart. Jag skulle vilja till bondeförbundets
partiledare rikta frågan om
han tror att man leker med demokratien
på det sättet att man använder kollektiva
begrepp och slungar ut anklagelser
mot en hel yrkesgrupp. Vad är
det herr Hedlund vill komma fram till
när han slungar ut begreppet industrihögern?
Vill han konkretisera denna
sin kritik? Jag tycker detta är litet
djärvt av bondeförbundets ledare när
man vet att det bara är fyra år sedan
bondeförbundets huvudorgan betecknade
den socialdemokratiska politiken
som en landsskadlig, ja landsförrädisk
politik. Och en mycket känd socialdemokrat
i denna kammare skrev i sin
tidning att bondeförbundet var det mest
förljugna av alla svenska partier. Är
det någon som tror att inte en sådan
onyanserad propaganda skadar demokratien,
vare sig man använder ordet
storfinansen eller man från regeringsbänken
slungar ut detta om industrihögern
och diskriminerar vissa människor
av det skälet att de har en viss
ställning inom Sveriges industri? Det
är klart att man från tjänstemannahåll
— jag representerar själv en del tjänstemannaorganisationer
— kan rikta
kritik mot vissa asociala företagare, och
jag skulle tro att det inom herr Hedlunds
eget parti finns företagare som
man skulle kunna rikta denna kritik
mot. Men för att komma från ett statsråd
är väl detta en ganska egendomlig

Nr 26. 109

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

beskyllning mot ett parti när anmärkningarna
inte konkretiseras.

Det skulle vara lätt att dra upp mycket
i det skrivsätt som bondeförbundets
tidning tidigare använt. Herr Hedlund
är inte inne i kammaren nu, men
jag vill dock säga att om vi vill bevara
folkstyrelsen, och det vill vi ju alla, så
skulle jag önska att det socialdemokratiska
partiet — för vars gärningar jag
alltid haft den största förståelse och
vars sociala patos jag för min del aldrig
tvekat att beteckna som en vinning för
svensk politik — slungade bort alla allmänna,
kollektiva begrepp av detta slag,
vilka drar ner hela den demokratiska
debatten. Jag tyckte mig i herr Hedlunds
anförande finna en återklang av
klasskampsparoller, och om bondeförbundet
har någon annan representant
som vill svara frågar jag: Vad är det
nu denna industrihöger har gjort i
svensk politik av i dag som förtjänar
den allmänna nedsättning man här gör
sig skyldig till? Vilken föreställning
tror man skapas hos den svenska väljarkåren
om man går ut med sådana
onyanserade slagord? Är det detta som
stärker demokratien? Vi minns alla hur
den tyska demokratien gick under därför
att man använde just dessa kollektiva
slagord. Man talade där om rasen.
Här talar man om en viss grupp som är
satt att förvalta stora värden.

Från detta skall jag, herr talman,
övergå till att säga några ord om statsrådet
Lindströms anförande, som jag
tyckte var mycket intressant. Jag kan
ansluta mig till det patos hon hade när
det gällde de underutvecklade länderna.
Jag skulle visserligen kunna säga som
Knut Wicksell, som stod socialdemokratien
nära: Kapitalisten är inte alltid
en utsugare. Kapitalisten är, sade Wicksell
i sina föreläsningar i nationalekonomi,
arbetarens bäste vän. Och kommer
man till de underutvecklade länderna
kan man i varje fall säga att en
form av kapitalism kanske har sin bc''ydclse.

Vid remiss av propositionen nr 219.

Det var bara ett litet uttryck i statsrådet
Lindströms anförande som jag
fäste mig vid. Det är möjligt att jag
missuppfattade henne, men jag tyckte
hon sade att inflationsfaran i Sverige
var någonting av ett spöke. Jag tror
inte man kan se så enkelt på frågan om
prisstegringar. Det är möjligt att man
i Amerikas förenta stater i dag liksom
man gjorde för ett år sedan räknar med
en deflation, men man såg att det i
Amerika inte blev det prisfall man räknat
med. Det är kanske möjligt att Sovjetunionen
går med de andra makterna
i ett avrustningsförslag, det kan jag
ine säga något om, men det finns vissa
yttranden som kanske kan tolkas dithän
att man skulle kunna få fram vissa tendenser
som gynnade ett prisfall. Jag
tror emellertid inte att man utan vidare
här kan säga att inflationsfaran är ett
spöke. Detta var bara en bagatell, som
jag tror man måste ta med i bilden när
man diskuterar detta spörsmål.

Jag ser att hans excellens utrikesministern
är inne i kammaren. När jag
läste hans anförande om Förenta Nationerna
tyckte jag mig där spåra en viss
besvikelse i fråga om Förenta Nationernas
värde, och när man läser generalsekreterare
Hammarskjölds yttrande
om Förenta Nationerna kan man väl
inte tveka om att Förenta Nationerna
har åsidosatts i mycket stora centrala
sammanhang. Om jag inte tar fel blev
inte generalsekreteraren underrättad
om Genévekonferensen. Man försöker
från stormaktshåll i viss mån sätta Förenta
Nationerna ur spel. Jag vill inte
säga att det är på det sättet i så många
fall, men det är det i en hel del centrala
fall, och då måste vi, som är med
i Förenta Nationerna, ställa samma fråga
som man gjorde på 1930-talet när
det gällde den kollektiva säkerheten.
Om Förenta Nationerna skall degraderas
ännu mer, om stormakterna där
skall utgöra, för att använda ett talesätt
som förekommer när det gäller regeringar,
ett inre kabinett, som sätter

Ilo Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

Förenta Nationerna ur spel, då har vi
stor anledning att fråga oss vad man
kan göra för att skapa en verklig säkerhetsanordning
av Förenta Nationerna.
Om jag inte har tolkat hans excellens
utrikesministerns senaste anförande
utanför detta hus fel kunde man
däri spåra en viss skepsis.

För ett par år sedan fäste utrikesministern
i denna kammare en viss vikt
vid Achesonplanen, enligt vilken man
i generalförsamlingen skulle kunna få
fram vissa möjligheter till diskussion
och kanske beslut där man så att säga
skulle förbigå vetot i säkerhetsrådet.
Jag har inte under de sista månaderna,
kanske inte under det sista året, hört
utrikesministern säga någonting om
Achesonplanen. Är den alldeles avförd
från dagordningen?

När jag talar om Förenta Nationerna
vill jag också säga att även den som är
mycket positivt inställd till Unesco
måste finna det egendomligt att denna
stora institution kan komma fram med
en rad undermåliga skrifter. Det finns
många bra skrifter, men det finns också
på centrala områden Unescoskrifter
som såvitt jag förstår är utomordentligt
dåliga.

Det har ju under de sista dagarna
uppstått en ganska tråkig debatt mellan
Finland och Sverige. Det har från
finsk sida dragits upp att det har funnits
s. k. läckor, genom vilka man har
fått information. Jag har väldigt svårt
att förstå vad den diskussionen skall
tjäna till. Visst kan misstag begås, men
nog borde man i Finland förstå att vi
med stora sympatier följer Finlands
politik och Finlands utveckling. Jag
tror inte det är lyckligt för det nordiska
samarbetet om man på detta sätt blåser
upp saker som i grunden är bagateller.
Jag skulle för min del finna det lyckligt
om Finland kunde gå med i Nordiska
rådet. Jag tror visserligen att det är
så att de som nu sitter vid ledningen
i Finland kanske inte har det önskemålet,
men det finns ju i Finland star -

ka sympatier för att landet skall gå med
i det nordiska samarbetet. Jag tror att
det vore önskvärt, om man vill skapa
ett intensifierat nordiskt samarbete, att
man i vårt land, men kanske också i
våra nordiska grannländer, inte använde
alla möjliga nålsting för att komma
åt varandra i bagateller. Jag tycker att
Nordens folk borde vara ett föredöme
för varandra och skapa en sammanhållning
som kunde betyda rätt mycket
för ett verkligt nordiskt samarbete.

Jag vill ta upp ytterligare en punkt,
som hans excellens statsministern tog
upp och som gäller valsättet. Om jag
inte missförstod honom menade han att
majoritetsvalsystemet kunde vara till en
viss fördel. Det är möjligt att så är fallet,
men jag undrar ändå om man kan
säga sig att t. ex. det partisystem som
har skapats genom majoritetsvalsystemet
i Amerikas förenta stater alltid är
så lyckligt för ett land, detta system
som leder till att motsättningarna går
inom själva partierna och att regeringen
inte alltid kan veta vilka den har att
stödja sig på. Jag är inte säker på att
majoritetsvalsystemet ger den klarhet
som statsministern efter vad jag kunde
förstå ville göra gällande att det ger i
jämförelse med proportionella val. Jag
tror inte att man kan dra generella
slutsatser på den punkten.

Jag vill också framhålla -— ocli i det
fallet kan jag instämma med folkpartiledaren
— att frågan om det svenska
skolväsendets framtid verkligen inte är
någon bagatell. Det är lätt att skriva
framtidsplaner om enlietsskolan, men
det är mycket svårt att få fram en individuell
undervisning om en skollärare
skall ha 35 eller 40 elever. Jag
tycker, att innan man talar vackra ord
om den framtida skolan skall man lösa
detta problem, som är ett av de mest
centrala problemen för vårt skolväsende,
hur man skall få ned lärjungeantalet
i klasserna och få bort de stora
klasserna. Detta är en verklig reform
för att undvika den standardförsämring

Onsdagen den 27

i svenskt undervisningsväsende som jag
tror att man står inför.

Och så, herr talman, skall jag sluta
med att ta upp en fråga som jag har
tagit upp flera gånger i denna kammare.
Åren går, och vi får ingenting höra
om Raoul Wallenbergs öde. Vi vet att
det finns någonting som heter en järnridå.
Vi vet att miljoners lidanden förorsakas
av det statssystem där man inte
har den fria kritikrätten och de fria
valen. Men varje människas öde är lika
betydelsefullt som någon annans, och
från svenskt håll hyser man dock ett
levande intresse för att få reda på det
öde som Raoul Wallenberg har gått till
mötes.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN:

Herr talman! I anledning av herr Braconiers
sista ord vill jag bara säga, att
regeringen också hyser ett starkt intresse
för Raoul Wallenbergs öde, att vi
alltjämt håller på att göra vad vi kan
för att få närmare vetskap om det, och
att vi ingalunda har uppgivit detta fall.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Det kan kanske synas
litet märkvärdigt, att jag i dag tar upp
den stora och många gånger förut debatterade
frågan om landsbygdens avfolkning,
eftersom jag ju vet, att denna
fråga ganska snart måste bli föremål
för uppmärksamhet i denna kammare i
anledning av en stor motion vid vårriksdagen.

Jag skall emellertid inte gå in på
några detaljer och inte heller försöka
komma med några preciserade förslag.
Det enda jag vill göra i dag är att peka
på och understryka hur utomordentligt
betydelsefullt och svårlöst hela detta
stora problemkomplex är och hur nödvändigt
det är, att det angrips med all
kraft, och att detta sker så snabbt att
inte motåtgärderna kommer för sent.

1 augustinumret av SI„U:s tidning Po -

oktober 1954 em. Nr 26. 111

Vid remiss av propositionen nr 219.

litisk tidskrift kunde man läsa en artikel,
som stod intagen under rubriken
»20 års lokaliseringspolitik», vari författaren
som ett allmänt omdöme säger,
att denna politik har präglats av förvirring,
planlöshet och ineffektivitet.
Det är möjligt, att detta uttalande är
litet för hårt tillspetsat, men kvar står
det, att den förda politiken på intet
sätt har lyckats uppnå sina mål. Man har
knappt ens lyckats vinna full klarhet
om vilka mål man vill uppnå.

Den folkvandring, som just nu är i
full gång, betyder en åderlåtning av vår
landsbygd, som är fullt jämförlig med
den som emigrationen åstadkom under
de år på 1880-talet, då den pågick som
värst. Enligt tillgängliga siffror har den
egentliga landsbygden sedan år 1946
förlorat ungefär 400 000 människor, som
flyttat in till städer och tätorter. Toppåret
1946 flyttade inte mindre än 73 000
personer. Avfolkningen tycks fortgå i en
takt av 40 000 å 50 000 människor om
året. Det är, som vi alla vet, i första
hand ungdomen som ger sig i väg, och
främst då de unga kvinnorna. Följden
blir en bygd, som är befolkad av gamlingar
och ungkarlar, en bygd som så
sakteliga håller på att do bort och där
missmod och tristess växer sig allt starkare.
Storkommunerna tycktes på sin
tid kanske ibland t. o. in. i största laget,
men om avfolkningen får pågå bara
några år till, torde det ganska snart visa
sig, att de kommunala uppgifterna blir
övermäktiga för dem som stannar kvar
genom att skatteunderlaget inte räcker
till ens för nödvändiga reformer. Busslinjerna
och järnvägarna bär sig inte
längre med påföljd att man inåste glesa
ut turerna eller t. o. m. lägga ned linjer.
Det har vi inte minst i Värmland fått
känning av. Skolorna, även för små
barn, måste koncentreras med påföljd
att barnen får långa resor och de små
kulturhärdar som bygdeskolorna utgjorde
försvinner. För dem som stannar
kvar på landet blir livet allt ensligare,
obekvämare och kostsammare med

112

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

påföljd att de också snart nog tvingas
att bryta upp.

Vad händer då med de bortdragande?
Jo, de sugs upp till de små och stora
städerna, och där har de många gånger
ganska svårt att slå ordentlig rot, åtminstone
i första generationen. De känner
sig i rätt stor utsträckning lösryckta,
utan hemkänsla och utan tradition. Både
för de kvarvarande och de bortflyttande
är processen smärtsam, kanske t. o. m.
litet tragisk, och likväl pågår den ständigt
med en naturkrafts obeveklighet.
Detta förhållande har blivit ett socialt
problem som vi inte kommer ifrån.

I jordbruket, som ännu 1930 sysselsatte
nära 40 procent av folkmängden,
arbetade 1950 bara 25 procent. Insiktsfulla
bedömare tycker sig kunna förutse,
att det svenska jordbruket för att
producera de förnödenheter som vi behöver
för vår försörjning här i landet
i en framtid när rationaliseringen blir
bättre genomförd skall kunna reda sig
med omkring 15 procent av totalbefolkningen.
Hela jordbruksbefolkningen
skulle alltså uppgå till något mera än en
miljon människor mot 2,4 miljoner 1934,
2,1 miljoner 1940 och 1,7 miljoner 1950.
Om vi räknar från 1950, skulle alltså
ytterligare cirka 700 000 människor
snart nog kunna friställas från jordbruksnäringen.

Detta är i och för sig en naturlig utveckling
i ett samhälle, som går emot
en allt högre levnadsstandard. Vi skall
inte försöka rida spärr mot en sådan
utveckling. Problemet är emellertid hur
det skall vara möjligt för de cirka
700 000 människorna att lämna jordbruksnäringen
utan att detta skall behöva
betyda, att de med eller mot sin
vilja också tvingas bort från landsbygden,
hur det skall kunna ordnas, att,
trots att de bor kvar i sin bygd, effekten
av deras arbete i folkhushållet blir
lika stor, som om de hade dragits samman
i större enheter i städer och andra
tätorter.

Ilur skall det gå till att ge dem sådana

arbetsbetingelser i hemorten, att det för
dem själva måste förefalla både klokare
och förmånligare att stanna än att resa?
Utgångspunkten måste ju hela tiden
vara att den enskilda människan skall
ha sin fulla frihet att själv välja det, som
för henne framstår som det mest fördelaktiga.
Vi varken kan eller skall försöka
att hålla fast dem, som vill ge sig
av, och vi skall inte heller försöka sätta
upp några konstlade hinder mot inflyttning
vare sig till Stockholm eller
andra städer. Vad vi alla önskar och
har talat om i åratal är ett rikt differentierat
näringsliv ute på landsbygden
med möjlighet till industriell verksamhet
för den del av landsbygdsbefolkningen,
som inte behövs i jordbruk och
skogsbruk.

Till landsbygden får man i detta sammanhang
räkna också de små och medelstora
tätorterna, och dessa tätorter
erbjuder säkert såväl större industri
som småindustri och hantverk de bästa
naturliga förutsättningar. Med nutida
kommunikationsmöjligheter kan folk
mycket väl bo kvar i sina hem, även
om arbetsplatsen skulle komma att ligga
på någon mils avstånd därifrån.

Det har från statsmakternas sida
gjorts en del för att åstadkomma en sådan
lokalisering av näringslivet. Detta
är i och för sig både tacknämligt och
värdefullt, men det förslår inte långt. I
samråd med lokaliseringsorganet i arbetsmarknadsstyrelsen,
industriens produktionsråd
och företagarföreningarna
kommer det till en småindustri här och
en där eller kanske någon filial till en
större industri. Det är ju gott och väl,
men under tiden fortgår dock den stora
strömmen av ungdom från landsbygden.
Man kan ju också fråga sig, om staten
över huvud taget har möjlighet att göra
någonting effektivt på detta område. Det
är ett av de stora problem som i detta
sammanhang måste undersökas. Vi måste
emellertid hela tiden se saken realistiskt
och försöka befria oss från romantiska
önskedrömmar. Annars kom -

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

113

mer vi ingen vart med våra problemlösningar.
Vi måste hela tiden komma
ihåg att det är bråttom, ty varje år lämnar
40 000—50 000 ungdomar landsbygden.
Det sker i år, och det kommer att
ske 1955, 1956 och 1957. Dessa pojkar
och flickor kommer aldrig tillhaka till
landsbygden, om de en gång hunnit
flytta därifrån. Därför är det farligt att
dröja med åtgärder.

Förmodligen är det här som i andra
sammanhang de stora generella åtgärderna
som måste till. Vi måste försöka
skapa ett klimat som gynnar nyföretagande,
särskilt på landsbygden. Nyföretagande
såväl i stad som på landsbygd
kan stimuleras på olika sätt. I år
bär vi på högerhåll i en motion föreslagit
att enskilda företagare skall ha
rätt att göra en resultatutjämning mellan
flera år. Detta är naturligtvis framför
allt av stor betydelse för den som
just startat ett nytt företag. Högerns och
folkpartiets företrädare i företagsbeskattningskommittén
har gått på precis
samma linje. Tyvärr har vi inte vunnit
gehör för saken inom regeringspartierna.

Över huvud taget är det nödvändigt
att beskattningen i dess helhet lindras,
så att folk vågar sig på ett företag, som
kan ge vinst men som också kan misslyckas,
åtminstone till en början. Ett
sådant misslyckande får företagaren
själv betala till 100 procent, medan det
allmänna lägger beslag på en väsentlig
del av den vinst som kan uppkomma.

För att nyföretagande skall komma
till stånd är det ofta absolut nödvändigt
att företagaren kan få mera kredit än
han kan skaffa bankmässig säkerhet för.
Vi hade därför i eu motion till årets
riksdag föreslagit att bankerna skulle
kunna lämna förtroendekrediter, men
detta förslag avslogs i våras av regeringspartierna.

Slutligen går högerns allmänna strävanden
i alla möjliga sammanhang ut
på att öka rörelsefriheten för den enskilde
som vill åstadkomma någonting,

Vid remiss av propositionen nr 219.

genom alt man försöker röja undan något
i den snårskog av bestämmelser som
kommit att karakterisera dagens Sverige.
Liksom det emellertid inte går att
tvinga arbetskraften att stanna på landsbygden,
bör inte heller företagarna
tvingas att förlägga sina industrier till
landsbygden. En företagare måste ha
sin fulla frihet att välja det som ur hans
egen synvinkel förefaller mest förmånligt.
De som härvidlag ropar efter tvång
och förbud är inne på mycket farliga
vägar. Vad samhället kan göra är att
försöka rycka undan några av de argument
som talar mot att företagare söker
sig med nyanläggningar till landsbygden.
Detta kan ske genom att förbättra
vägar och kommunikationer, genom att
hålla fordons- och bensinskatterna inom
rimliga gränser, genom att se till att
det finns tillgång till billig arbetskraft
och att postgången är någorlunda tidsenlig
och genom att släppa fram bebyggelse,
så att fabriksbyggnader och egnahem
för de anställda kan komma till
stånd utan oändligt krångel och stor
tidsutdräkt.

Vid alla dessa åtgärder måste man
beakta både samhällsekonomiska och
företagsekonomiska synpunkter. Lika
viktigt som att den jordbrukande befolkningen
får sin arbetskraft hundraprocentigt
utnyttjad, lika viktigt är det
att hantverkets och industriens folk får
utföra sitt arbete under gynnsammast
möjliga betingelser. Att pruta på dessa
näringars effektivitetskrav för att i stället
gynna landsbygden skulle medföra
att vår produktionsapparat blev snedvriden
på ett ur hela landets synpunkt
olyckligt sätt.

Senast 1952 samlade sig högerpartiet
kring en omfattande motion, där vi försökte
lägga fram hela detta komplex
av problem till riksdagens skärskådande
och där vi begärde eu generalplan
beträffande åtgärder i syfte att stoppa
landsbygdens avfolkning. Vår motion
avslogs, vilket enligt min mening var
olyckligt. De frågor det här gäller är

8-—Andra kammarens protokoll 1954. Nr 26.

114

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

alltför betydelsefulla för att bli behandlade
ur snäva partitaktiska synpunkter.
Nu har man förlorat tillräckligt genom
att planläggningsarbetet inte då omedelbart
kom i gång. I dag står man fortfarande
lika rådvill beträffande de åtgärder
som bör vidtagas, men under de
år som gått har 100 000—150 000 ungdomar
lämnat landsbygden, ungdomar
som landsbygden för alltid gått miste
om.

Vi bör försöka lyfta denna fråga över
partistriderna på samma sätt som skett
med jordbrukspolitiken, ty endast därigenom
blir det möjligt att åstadkomma
något som visar sig bärande på längre
sikt. Vill vi det, vill vi att det verkligen
skall ske en ändring, så är det hög tid
att vi snarast tar oss samman, gör en
snabb men grundlig inventering av våra
möjligheter till motåtgärder och sedan
utan vidare dröjsmål sätter våra planer
i verket. Vill vi inte detta, vill vi inte
vidta omfattande åtgärder, då är det
lika bra att vi låter saken ha sin gång.
Med en pilsnerkork stoppar man inte
vattenflödet i ett femtumsrör.

Herr HÄMMAR (fp):

Herr talman! Redan har väl sagts
allt, som bör och kan sägas om den allmänna
ekonomiska politiken. Som väntat
har meningarna starkt brutit sig
mellan regerings- och oppositionspartierna.
Litet sid sidan om allfarvägen
tänkte jag en stund ta upp till skärskådande
en fråga, om vilken vi alla är
praktiskt taget överens. Regering och
riksdag har här i stort sett samma inställning.
Båda har vid upprepade tillfällen
mer eller mindre öppet deklarerat
sin positiva inställning till spörsmålet.
Genomförandet och slutförandet
av detsamma, och det inom en snar
framtid, är en oundgänglig nödvändighet.
Och dock väntar man alltfort förgäves
på det avgörande beslutet i frågan.
Regeringen har hittills icke funnit
tiden mogen för ett förslag, och

enskilda riksdagsmotioner i ärendet
har rönt ödet att bli avslagna. Det
spörsmål, jag här syftar på och om
vilket de flesta av oss i princip säkerligen
är eniga, ligger inom kulturbudgetens
råmärken och heter: upprustningen
av våra skolbibliotek.

Under de senaste tio åren har vårt
skolväsen varit på tal i mångfaldiga
debatter. Därvid har gång på gång betonats
och understrukits nödvändigheten
av obligatoriska skolbibliotek. Det
räcker kanske med att jag erinrar om
huru dessa biblioteks stora betydelse
för den moderna svenska skolan med
stort eftertryck framhållits av bl. a.
1940 års folkskolebibliotekskommitterade,
1940 års skolutredning, 1944 års
folkbildningsutredning och 1946 års
skolkommission. Med en mun har alla
dessa kommittéer och utredningar
framhållit de obligatoriska skolbiblioteken
som oundgängligen nödvändiga
för att skolans arbete skall nå full effekt.
Och folkbibliotekssakkunniga hävdade
i sitt betänkande för omkring fem
år sedan mycket bestämt, att obligatoriska
skolbibliotek bör upprättas vid
alla folkskolor och att kostnaderna härför
helt bör bestridas av statsmedel.

Till detta kommer skolöverstyrelsens
praktiskt taget årliga påpekanden, överstyrelsen,
som givetvis bättre än någon
annan »drar känsel» på förekommande
brister inom skolväsendet, har upprepade
gånger kunnat konstatera frånvaron
av skolbiblioteken. Fortfarande
saknar ungefär ett trettiotal skoldistrikt
över huvud tillgång till skolbibliotek.
Dessutom finns en mängd skoldistrikt,
som visserligen har centralt skolbibliotek
men vilkas flesta skolor saknar eget
bibliotek. I skolnybyggnaderna reserverar
man i regel utrymme för skolbibliotek.
Samtidigt kan man konstatera,
att frågan om bibliotekens fyllande
med böcker helt ställes på framtiden.
I sin petitaskrivelse från i fjol
avgav skolöverstyrelsen nästan ett nödrop:
en upprustning av skolbiblioteken

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

115

vore en av skolans mest angelägna reformer.

Jag har här sökt ge besked om de
sakkunnigas ståndpunkt i fråga om
skolbiblioteken. Vid vårriksdagen slöt
också statsutskottet upp vid deras sida.
Med anledning av ett par motioner i
ärendet uttalade sig utskottet mycket
positivt för frågans snara lösning. Så
bär skrev man: »I betraktande av skolbibliotekens
betydelse för undervisningen
torde de nuvarande förhållandena
på skolbiblioteksväsendets område
icke vara tillfredsställande.» Utskottet
delade motionärernas uppfattning
om att skolbibliotek med tillräckliga
resurser vore en nödvändig förutsättning
för genomförandet av de moderna
undervisningsmetoderna. Det
vore synnerligen angeläget att skolbiblioteksverksamheten
icke eftersättes
under den nuvarande betydelsefulla utvecklingsperioden.
Utskottet underströk
vidare betydelsen av att en allmän
upprustning av skolbiblioteken komme
till stånd men också vikten av att
denna skedde samtidigt med övrig, np
pågående reformverksamhet på skolväsendets
område. För att en dylik
upprustning skulle kunna genomföras
— så slöt utskottet sin skrivning —
fordrades icke blott intensifierade lokala
initiativ utan även väsentligt ökade
insatser från statens sida. Riksdagen
beslöt också en skrivelse till Kungl.
Maj:t i ärendet med anhållan om en
förnyad prövning av frågan om ökade
statsbidrag till skolbiblioteksverksamlieten.

Så ligger det för närvarande till med
frågan om skolbiblioteken. Regeringen
har saken om hand. Ännu vet vi inte
ens om proposition kommer att avgivas
i detta ärende. Av den anledningen vore
det skäl att säga: Låt oss vänta och se.
Tids nog att stämma upp en klagolåt
eller eventuellt en jubelsång vid remissdebatten
i januari 1955. Resonemanget
låter bestickande, och måhända är det
också klokt. Av vissa erfarenheter från

Vid remiss av propositionen nr 219.

tidigare år vet jag emellertid, hur svårt
det är för en enskild motionär att åstadkomma
en ändring av de förslag, som
en kungl. proposition redan bär kommit
med. Mitt inlägg i dag vill vara ett
litet men dock försök att innan budgeten
definitivt fastställts ånyo aktualisera
skolbiblioteksfrågan. Kanske vad
jag säger verkar både omotiverat och
tjatigt. Den risken får man emellertid
ta, när man menar sig förfäkta en stor
och berättigad sak, menar sig ha ett
angeläget ärende att komma med.

Redan har skolöverstyrelsen inkommit
med sina anslagsäskanden för budgetåret
1955/56. Det är mig bekant att
den tagit upp frågan om ett genomförande
av skolbiblioteksreformen från
delvis nya utgångspunkter. Förslaget
innebär, att kommunerna skall delta i
kostnaderna för skolbiblioteksverksamheten
och att kommunens del bestämmes
till hälften av kostnaderna. Enligt
förslaget skall till de skolbibliotek, som
har ett kommunalt bidrag på 5 kronor
per elev och år, utgå sammanlagt med
statsbidraget 10 kronor per elev och
år. Skolöverstyrelsens ändrade utgångspunkter
gäller som synes den ekonomiska
sidan av biblioteksreformen.
Överstyrelsen menar tydligen, att om
det av statsfinansiella skäl är omöjligt
att låta hela kostnaden bestridas av
statsmedel synes det ur saklig synpunkt
vara en lyckligare lösning att låta kommunerna
delta i kostnaderna än att genom
en försämring av villkoren beskära
bibliotekens möjligheter att göra
den erforderliga insatsen.

Har jag rätt fattat skolöverstyrelsens
resonemang, innebär detta, att överstyrelsen
frånträtt sin tidigare ståndpunkt,
att staten helt skulle svara för skolbiblioteken.
I stället har man föreslagit
hälftenbruk med kommunerna. Det
är för tidigt att yttra sig i saken. Ännu
föreligger ju icke någon kungl. proposition
i ärendet. Det är emellertid mycket
möjligt, att det för närvarande finns
små utsikter för staten att i sin helhet

116 Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

lösa den aktuella skolbiblioteksfrågan.
Ännu står det i vida fältet, liuru regeringen
kommer att ställa sig till skolöverstyrelsens
nya giv. Men så mycket
må dock sägas, att det är ytterst nödvändigt
att skolbiblioteksreformen genomföres
och att inte frågan om bibliotekens
upprustning skjutes till en oviss
framtid. Det synes mig därför angeläget
att också den aspekten lägges på
frågan, när man går att bedöma ett
eventuellt skolbiblioteksförslag. Kommer
Kungl. Maj:t att följa skolöverstyrelsens
hemställan innebär detta —■ låt
oss först som sist fastslå den saken —
en icke obetydlig anslagsförbättring för
skolbibliotekens de!.

Herr talman! Med det här anförda
har jag sagt nästan allt vad jag har på
hjärtat. Mitt inlägg berör en jämförelsevis
liten men ingalunda oviktig sektor
av den allmänna ekonomiska debatten,
nämligen kulturbudgeten. Detta får också
betraktas som en vädjan till ecklesiastikministern
att beakta de synpunkter,
som här har framkommit. Det är
så sant som det är sagt, att vi ej helt
kan utnyttja de materiella framstegen,
om vi icke samtidigt söker täcka de
nya kulturella behoven. Och frågan om
skolbiblioteken är en kulturfråga och
därtill en landsbygdskulturfråga av
allra största vikt.

Innan jag slutar, låt mig fästa uppmärksamheten
vid ännu ett spörsmål
av betydelse, det som gäller våra folkhögskolor
och yrkesskolor. Redan föreligger
utredning rörande dessa skolformer.
Tiden synes mig därför vara
inne att ta upp de frågorna till eu allsidig
lösning inom en inte alltför avlägsen
framtid. Kort sagt: tiden synes
mig vara inne att övergå från ord till
handling! Men till detta, herr talman,
får jag måhända återkomma vid ett annat
tillfälle.

Herr talmannen återtog under detta
anförande ledningen av kammarens
förhandlingar.

Herr HÅSTAD (h):

Herr talman! Eftersom statsministern
är inne i salen, ber jag att få börja mitt
korta anförande med att erinra om att
hans excellens i morse talade vackra
ord om folkets sunda instinkter och
andliga beredskap mot en enkel propaganda.
Han såg just i socialdemokraternas
framgångar vid årets val ett uttryck
för denna folkets säkra reaktionsförmåga.
Jag har inte mycket att invända
i sak mot vad hans excellens här
har anfört, men jag kan inte underlåta
att göra en reflexion. Det var inte
detta vi fick höra när frågan om referendum
diskuterades. Då hade man
allehanda invändningar att göra. Framför
allt framhöll man hur överlägsna
representanterna var folket i fråga om
sakkunskap och insikter. Vidare betonade
man hur stort och obehörigt inflytande
pressen hade. Jag erinrar särskilt
om vad herr Rehn i socialdemokratiska
partiet i tal och skrift utvecklat
på detta område.

Det finns en mycket stor distans mellan
vad herr statsministern här har
yttrat och vad som yttrades exempelvis
i konstitutionsutskottet från statsministerns
anhängare när referendum den
gången diskuterades. Den dag denna
fråga kommer åter hoppas jag att statsministern
vidhåller dessa uppfattningar
och därav drar de konsekvenser vi finner
vara de naturligaste.

Sedan ett par ord om valsättet, eftersom
det här kommit att diskuteras i
debattens början. Det var egentligen
detta som gjorde att jag anmälde mig
till denna remissdebatt.

Vi har i dag fått höra två förklaringar
till de nederlag som partier har lidit.
Först och främst har det från folkpartiets
sida sagts — låt vara inte lika
starkt i denna kammare som annorstädes
— att folkpartiet inte har samma
förmåga att tävla vid kommunalval som
eljest. Det är möjligt att denna teori är
riktig, men den saknar stöd i folkpartiets
tidigare historia, och den har kom -

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

117

mit i bruk först nu. Jag ställer frågan:
Vad gäller ett förstakammarval nu för
tiden? Det gäller sammansättningen av
första kammaren — som ännu inte är
avskaffad — fram till 19G6, det gäller
majoriteten i alla stora städer såsom
Stockholm, Göteborg o. s. v., och det
gäller dessutom sammansättningen av
kommunalfullmäktige, vilket otvivelaktigt
har stort intresse för många väljare.
Jag frågar: Har inte denna tredubbla
betydelse hos de kommunala
valen gått upp för folkpartiets väljare?
Jag vill också erinra om att valdeltagandet
vid kommunalvalen 1950
var högre än vid andrakammarvalet
1952 liksom det var högre än vid årets
kommunalval.

Vidare har bondeförbundets ledare
framhållit, att bondeförbundets motgångar
vid årets val — vilka ju inte var
så stora — nog kan förklaras av den
fortgående urbaniseringen. Det är möjligt
och väl ganska troligt, att den pågående
inflyttningen till städer och samhällen
i någon mån påverkar bondeförbundets
storlek, men jag måste ändå
ställa den frågan till herr Hedlund, hur
man i så fall skall förklara högerns röstökning
på landsbygden. 1952 ökade högern
mycket och även folkpartiet ökade,
medan bondeförbundet däremot gick
tillbaka. Högern måste väl ändå delvis
ha fått sina röster från bondeförbundet.
Och detsamma gäller väl vid årets val,
om det är riktigt som bondeförbundets
partisekreterare har uttalat, att bondeförbundet
har fått mottaga en stor kontingent
väljare från folkpartiet på grund
av folkpartiets politik i jordbruksfrågan.
Därtill kommer att om något parti
har lidit intrång på grund av urbaniseringen,
måste det väl gälla socialdemokraterna
i minst lika hög grad som
bondeförbundet, eftersom rationaliseringen
mest går ut över lantarbetarna
och de i skogsbruket anställda. Yttermera
framhöll ledaren för bondeförbundet
här i dag, att bondeförbundet till
en betydande del består av småhandlare
9 — Andra kammarens protokoll

Vid remiss av propositionen nr 219.

och småhantverkare, som han sade, och
även detta bör medverka till att reducera
giltigheten av förklaringen om urbaniseringens
inverkan. Ett faktum är i
alla fall, att bondeförbundet under de
två senaste åren har förlorat inemot
100 000 väljare, och det motsäger i någon
män vad herr Hedlund sade om att
de djupa leden i hans parti skulle reagera
mot ett samarbete med högern. Väljarna
har ju dragit en helt annan kor*-sekvens av bondeförbundets politik
under de senaste åren än partiledaren
vill göra.

Sedan skulle jag, herr talman, vilja
säga några ord om själva valmetoden.
Herr Ohlin har i dag på ett tydligt sätt
angivit, att kompromissen om 1,4-metoden
ingicks under vissa bestämda förutsättningar,
nämligen dels att anordningen
skulle vara provisorisk och dels
att valkretsarna skulle ökas liksom antalet
mandat. Jag var tidvis med i dessa
partiledarförhandlingar i stället för herr
Iijalmarson, som var utomlands, och
jag hade det bestämda intrycket, att det
inte minst hos statsministern fanns en
redobogenhet att försöka åstadkomma
ett rättvist valresultat. När jag nu läser
Skånska Dagbladets valkommentar finner
jag emellertid följande: »Det är
intressant att se, att bondeförbundet,
folkpartiet och socialdemokraterna fick
betala ungefär lika många röster för
landstingsmandaten. Märkligt är att bondeförbundet
trots mandatförlusterna
kom billigast undan. Partiet är fortfarande
överrepresenterat. Man kan konstatera
att uddatalsmetoden bestått provet.
» Jag frågar damerna och herrarna,
om det verkligen var denna överenskommelses
mening, att mandatmetoden
skulle garantera bondeförbundet en
överrepresentation. Jag vill säga — och
jag tror mig tala för mina partikamrater
i denna fråga — att om regeringspartierna
inte vill medverka till att
åstadkomma en verkligt rättvis valmetod
vid dessa förhandlingar, kan inte
någon medverkan påräknas från mina

l''.)5 ''i. Nr ‘2C>.

118 Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

meningsfränder. Jag vill än en gång betona,
att en rättvis metod måste vara
förutsättningen. Jag hade den uppfattningen,
att statsministern liksom herr
Hedlund under dessa förhandlingar
verkligen strävade efter att inom 1,4-metodens ram åstadkomma ett så rättvist
resultat som möjligt genom ändring
av valkretsarnas storlek och genom
ökning av antalet mandat.

Trots detta kanske jag får göra ett
par kommentarer. De som har läst propositionen
till årets riksdag rörande valmetoden
har där funnit en beräkning
över vad 1,4-metoden med dessa stora
valkretsar och denna ökade mandattilldelning
per valkrets skulle ge. Förutsättningen
var ju visserligen att det
skulle finnas 159 kretsar, men skillnaden
mellan 159 och 166, som det kom
att bli när landstingen hade fattat sina
beslut om valkretsindelning, kan inte
betraktas som konstitutiv. År 1946 skulle
högern ha blivit underrepresenterad
med 5 mandat, bondeförbundet överrepresenterat
med 4, folkpartiet med 2
och socialdemokraterna med 17, medan
kommunisterna skulle ha blivit underrepresenterade
med 18 mandat. År 1950
skulle högern ha blivit underrepresenterad
med 12 och bondeförbundet med
1, folkpartiet överrepresenterat med 19
och socialdemokraterna med 17 samt
kommunisterna underrepresenterade
med 23 — den siffran spelade ju en
stor roll vid förhandlingarna. År 1952
skulle högern ha varit underrepresenterad
med 8, bondeförbundet överrepresenterat
med 4, folkpartiet med 3 och
socialdemokraterna fortfarande med 17,
medan kommunisterna skulle vara underrepresenterade
med 16.

Vad har nu inträffat i år? Hur ställer
sig dessa siffror mot bakgrunden av
den verklighet som vi upplevde den 19
september? Resultatet1 har för högerns
vidkommande blivit en underrepresentation
med 14, för bondeförbundet en
överrepresentation med 7, för folkpar 1

Rättelse, se protokoll 2/11 sid. 9.

tiet en överrepresentation med 6, för
socialdemokraterna en överrepresentation
med 33 och för kommunisterna en
underrepresentation med 32. Märk väl
att jag här talar om landstingsproportionalitet
och inte om riksproportionalitet.
Jag har själv inte sammanställt
siffrorna, men de har gjorts upp på
högerns expedition, och jag förutsätter
att de är riktiga.

Vad ser vi nu av dessa siffror om vi
jämför dem med 1952 års valresultat?
Jag skall inte kvida å högerns vägnar,
men vi upptäcker här kort och gott att
denna valmetod, den modifierade 1,4-regeln, ger mycket mera slumpartade
och oväntade utslag än man i förväg
har beräknat. 1952 hade man ju räknat
med att socialdemokraterna skulle få
en överrepresentation på i genomsnitt
mellan 6 och 7 mandat. Det var ju
detta, som bl. a. låg till grund för den
kritik som riktades mot att man valde
1,4 och inte 1,3 som första divisor. Det
verkliga resultatet blev dock en överrepresentation
på 4, alltså ett slumputslag
åt ett håll som var mindre förmånligt
för socialdemokraterna än man i förväg
hade beräknat. Nu skulle socialdemokraterna
enligt dessa beräkningar, om
dessa är riktiga, aldrig komma upp till
en överrepresentation av mer än 17
mandat, men i verkligheten har socialdemokraterna
nu fått en större överrepresentation.
Varje betydande felutslag
är i detta sammanhang av vikt, eftersom
den sista rösten ju i regel påverkar
förstakammarvalet.

Om vi sedan också tar det fall som
herr förste vice talmannen i förmiddags
berörde, nämligen Blekinge län
och Kalmar läns norra landstingsområde,
så såg vi ju där hur en minoritet
plötsligt hade blivit majoritet i vederbörande
ting; i ena fallet gällde det de
borgerliga och i andra fallet socialdemokraterna.
Jag kan tillägga att i
ett så stort område som Stockholms
län, som ju väljer ett 90-tal landstingsman,
hängde det på 20 röster i Hud -

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26. 119

dinge att det hade blivit borgerlig majoritet
i detta ting, där dock socialdemokraterna
var starkare än de borgerliga.
Därför menar jag att det från rent
valteknisk synpunkt sett finns ett mycket
större osäkerhetsmoment i denna
modifierade valmetod än man från början
räknat med. Och det är väl ändå
ett minimikrav på en valmetod, att den
skall lämna mycket stor säkerhet för att
rätt majoritet väljes i de olika tingen.

Jag vill alltså för den fortsatta diskussionen
bara peka på dessa egendomliga
utslag. Jag vill därav dra samma
slutsats som herr Skoglund i Doverstorp
gjorde i förmiddags, att den gamla
d’Hondtska metoden med karteller

— som kanske inte är praktikabla under
nuvarande politiska förhållanden

— gav nästan hundraprocentig säkerhet
för att det blev rätt huvudmajoritet
i tinget, medan 1,4-metoden inte
gör det. Yi får inte glömma, att när
vi kommer till andrakammarvalet 1956
har vi att göra med valkretsar, som är
mycket mera oregelbundna och i varje
fall delvis mindre än de valkretsar vi
fick vid landstingsvalen till följd av
kompromissen mellan partierna i våras.

Nu vet jag att man säger från majoritetens
sida, både från bondeförbundets
men framför allt kanske från socialdemokraternas
och statsministerns
sida, att tilläggsmandatsystemet uppmuntrar
till partisplittring. Låt mig
bara dröja en minut vid detta. Är inte
detta att ställa verkligheten på huvudet?
Vad vill man med denna valmetod?
Jo, man vill genom ett visst utjämningsförfarande
ge små partier en
större chans att hävda sig. Det är enligt
min mening normalt lättare för ett litet
parti att komina fram vid denna
uddatalsmetod, vare sig man skulle välja
1,3 eller 1,4, än det är vid det
d’Hondtska systemet. Faktum är alltså,
att detta system liksom är anlagt på att
uppmuntra till bildande av småpartier.
Att det nu inte har skett beror sannolikt
på den tröghet, som alltid finns

Vid remiss av propositionen nr 219.

inom en stor väljarkår och som i hög
grad utmärkt det svenska elektoratet
under de sista 40—50 åren. Nej, vill
man ha eit något så när rättvist valresultat
och vill man samtidigt förekomma
uppkomsten av småpartier, vilket
nog från parlamentariska synpunkter
kan vara mycket väl motiverat, då
är det ändå tilläggsmandat plus spärr,
som erbjuder den riktiga lösningen.
Jag vill fästa statsministerns och inrikesministerns
uppmärksamhet på de
erfarenheter som man i detta hänseende
nu kan hämta från Tyskland och
Danmark, där man har använt spärrmetoden.

Sedan ytterligare ett par ord. Det var
intressant att höra vad hans excellens
statsministern i dag på tal om valsystemet
anförde om Churehill. Jag har nu
ändå inte så stor respekt för vad man
från labourhåll eller konservativt håll
i England säger i fråga om valsystem.
De är ju båda lika angelägna att utestänga
det liberala partiet och bägge
därför lika deciderade motståndare till
proportionalism, och jag tror att man
bör ta varje uttalande om valsystem
av personer i ledningen för dessa två
partier med mycket stor misstänksamhet.
Men det finns, tycker jag, ändå hos
statsministern liksom i justitieministerns
direktiv för författningskommissionen
ett visst lättsinne i fråga om majoritetsvalet.
Man odlar ett slags romantik
i fråga om majoritetsvalet, som jag
tror att man bör bortarbeta så fort som
möjligt, om man vill föra en grundlig
diskussion. Herr Braconier snuddade
vid detta nyss, och jag har sagt det
tidigare i en debatt med herr Edberg
i denna kammare. Om vi får majoritetsval
i detta land kommer naturen att
sörja för, även om inte partierna vill
det, alt vi får ett tvåpartisystem. Hur
detta tvåpartisystem kommer att vara
beskaffat är svårt att säga, men det
finns inte något exempel på ett land,
där tre eller fyra partier splittrat sig
och motståndslöst låtit det största par -

120 Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

tiet kamma in mandaten, 210 eller 220
mandat som socialdemokraterna då
skulle få.

Att få ett tvåpartisystem är inte något
ideal att sträva efter. Jag har den uppfattningen
från England, att England är
en nation som är uppdelad i två nationer.
Där råder den verkligt djupa splittringen.
Den är inte mycket för oss att
ta efter. Naturligtvis kan engelsmännen
individuellt vara framstående och realistiska
politiker, men det engelska valsystemet
har inte mycket att ge oss. Ty
vad ger det engelska systemet? Jo, en
kamp om makt. Varje insats är en strid
om makt. Detsamma gäller i Amerika
med dess tvåpartisystem. Man strider
om makt, inte så mycket om sakfrågor,
som vi i Sverige i stort sett dock gör
vid våra överläggningar. Ingen beskyller
mig för att eftersträva det eller det
ämbetet, då jag'' stiger upp och håller ett
anförande mot regeringen; jag har anledning
tro att man utgår ifrån att jag
blott vill föra en saklig uppfattning till
torgs. Hur var det med Churchill själv,
när han efter att ha vunnit kriget skulle
delta i valrörelsen 1945, när den stora
striden om makten utkämpades? Han
hindrades av folkmassan i en stad i
norra England från att tala. Så hårt var
man i England engagerad av det klasshat,
som där existerar och som enligt
min mening detta majoritetsvalsystem
uppfordrar till.

Vi har fyra demokratiska partier, och
vi kan naturligtvis säga att vissa svagheter
är förenade med detta system.
Någon ideal lösning finns inte. Men
i stort sett tror jag att den omständigheten
att vi ha dessa fyra partier har
befordrat dels ett mera nyanserat och
dels också ett mera sakligt meningsutbyte.

Det finns mycket mera att säga om
majoritetsval, och de som överlever
nästa val kommer förvisso att få vara
med om mycken diskussion i denna
fråga. Men jag skulle vilja från början,
innan denna stora principdebatt om

valsättet startar under dessa romantiska
föreställningar, säga ifrån, att det
finns något i majoritetsvalsystemet som
verkar så splittrande på nationen, att vi
sannerligen bör hysa en instinktiv rädsla
för det.

Till sist, herr talman, ett par ord om
en helt annan fråga. Det skall inte bli
många synpunkter, egentligen endast en.

Vi hörde herr förste vice talmannen
liksom statsministern säga några kloka
och behjärtansvärda ord om det nordiska
samarbetet. Vi hälsar alla de framsteg
som redovisats inom Nordiska rådet
med stor tillfredsställelse. Ingen kan
ju i och för sig ha något att invända
emot att en sådan samverkan på så
många områden som möjligt kommer
till stånd bland de tre tidvis splittrade
nordiska länderna. Men från rent parlamentariska
och från rent formella
synpunkter tycker jag, att riksdagen
skulle dröja något vid denna samverkansfråga
och ställa problemet ungefär
så här: Hur mycket får vi riksdagsmän
delta i detta arbete? Vad vet den
svenska riksdagen egentligen om det
nordiska samarbetet? Här reser regeringsledamöter
till rådet och gör stora
utfästelser, t. ex. om tullunion. Dit reser
de främsta representanterna för partierna,
åtminstone från socialdemokraterna
och bondeförbundet; högern och
folkpartiet har visserligen inte valt sina
ledare men bär valt mycket framstående
och auktoritativa män. Alla gör de
där visserligen formellt icke bindande
men dock utfästelser — det må vara
deras sak, men jag ställer ännu en gång
frågan: När får den svenska riksdagen
tillfälle att i normal ordning utan att
förhasta sig diskutera dessa frågor? Jag
ställer speciellt denna fråga: När har
den svenska riksdagen beslutat att uttala
sig för en tullunion? När har vi
fått material för detta? Är det någon
som bär sett att något material har levererats
till riksdagen i denna fråga?

I Norge är man, så vitt jag vet, mycket
mera känslig på denna punkt. Där

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26.

121

tar man större hänsyn till stortinget
och dess uppfattning i enlighet med den
gamla traditionen från unionsstriderna
och från Johan Sverdrups tid, när han
kämpade emot Sverige och unionen under
parollen för att all makt skulle
samlas, som han sade, i denna sal,
d. v. s. stortingssalen. Om jag är riktigt
underrättad, gjorde de norska representanterna
vissa reservationer med
hänsyn till stortinget. Jag betonar att
jag uttalar mig inte alls emot tullunion
på det nordiska området. Å andra sidan
får jag säga, att jag saknar helt och
hållet material för att bedöma denna
fråga. Vad jag tycker är att vi måste
gå till en diskussion om formerna för
den nordiska samverkan, förhållandena
mellan Nordiska rådet och den svenska
riksdagen. Det är bara den frågan som
jag skulle vilja sätta fingret på, så att
vi inte här till slut faktiskt till händer
och fötter blir bundna av uttalanden,
som Sveriges representanter där gör och
som är så auktoritativa att det är svårt
för de svenska partierna att rygga dem.

Jag vill, herr talman, helt och
varmhjärtat instämma i fråga om behovet
av nordisk samverkan, men jag
tror att vi här liksom på alla andra
områden skall vara måna om de konstitutionella
formerna.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det hade för visso varit
av betydande intresse att ta upp en
diskussion om de intressanta statsvetenskapliga
problem, som herr Håstad
rullade upp. Jag skall inte göra det nu.
Vi får säkert många tillfällen att resonera
om tvåpartisystem, majoritetsval,
nationens splittring och nationens
enhet.

Jag vill bara säga, att i någon särskilt
romantisk sinnesstämning har jag
inte tänkt, att man skulle föra denna
diskussion, .lag skulle tro att jag har
varit kolossalt nykter i mina uttalan -

Vid remiss av propositionen nr 219.

den om valsystemet. Jag har gjort ett
mera offentligt uttalande, och det var
vid den socialdemokratiska partikongressen
1952. Det är som sagt offentligt.
Jag hänvisar herr Håstad att ta
del av vad jag där sagt. Jag tror det i
långa stycken var identiskt detsamma
som herr Håstad nyss sade. Är jag romantisk,
är väl herr Håstad också romantisk.
Jag bär inte försvurit mig åt
någon majori tets valsromantik, men jag
har å andra sidan heller aldrig försvurit
mig åt någon proportionalitetsidioti
utan försökt hålla huvudet kallt och
sagt att vad det gäller är att få ett valsystem,
som så nära som möjligt avspeglar
det svenska folkets olika åsiktsskiftningar,
medan man samtidigt skall
försöka få ett parlament, som blir arbetsdugligt,
och då kan det hända, att
man får kompromissa sig fram till lösningar.

Jag måste emellertid säga, att det var
ju omöjligt för mig som statsminister
att låta herr Håstads slutord stå oemotsagda.
Jag förstod över huvud taget
ingenting av vad herr Håstad där tog
upp. Han frågade: Vad har denna kammares
ledamöter för material att bedöma
frågan om nordisk tullunion?
Kommer det inte att gå till på det sättet,
att regeringsledamöterna och andra
kommer att binda oss, så att riksdagen,
där hela den politiska makten bör vara
samlad, får stå utanför.

Vi har inget annat material, herr Hastad,
för bedömande av ställningstagandet
till tullunionsfrågan än den offentliga
utredning, som under överdirektör
Karin Kocks ledning har utförts.
Det finns inget annat material
än det. Var och en av kammarens ledamöter
har möjlighet att ta del av det
på samma sätt som jag hoppas regeringens
ledamöter redan har gjort.

För det andra har vi fört upp det
nordiska samarbetet i Nordiska rådet.
Det är ingen regeringsdelegation utan
det är valda representanter för bl. a.
denna kammare, som samlas till över -

122

Nr 2G.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Vid remiss av propositionen nr 219.

läggningar om icke några små obetydliga
frågor utan om högst väsentliga
ting. Det nordiska samarbetet blir därför
på grundval av det material, som
där redovisas, föremål för jag vågar
påstå mycket noggranna undersökningar
och diskussioner.

Det har visat sig, att inom den svenska
delegationen fanns det inga delade
meningar om den allmänna principiella
uppläggningen av arbetet på ett
ekonomiskt närmande mellan de nordiska
länderna. Det var så långt ifrån
delade meningar att en framträdande,
numera tyvärr avliden representant för
det största oppositionspartiet, Elon Andersson,
var den man som formade den
svenska ståndpunkten på sådant sätt,
att den blev en samlingssignal i ett
läge, då det såg ut som om vi inte
kunde nå enighet mellan Danmarks
och Norges delegationer.

Under sådana förhållanden bär jag
tillåtit mig bedöma det så, att det inte
finns några delade meningar, när det
gäller de allmänna riktlinjerna. Kanske
kommunisterna har en annan uppfattning.
Jag föreställer mig emellertid,
att vederbörande delegater hade tagit
sådan kontakt med de partier, som var
representerade i Nordiska rådet, att de
kunde ge uttryck för respektive partiers
uppfattning om de allmänna riktlinjerna
för ifrågavarande samarbete.
Längre har vi inte kommit.

I Norge är ju situationen en helt annan.
Där sitter en mycket knapp stortingsmajoritet
i hård kamp mot samtliga
oppositionspartier. Det är väl naturligt,
att i ett läge, när nationen är
splittrad, vill norska regeringen ha
Nordiska rådets allmänna rekommendationer
underställda stortinget med
en votering efteråt för att få veta om
det representerar en majoritet eller
inte. Det behövs ju inte att många från
majoritetspartiet går över till oppositionen,
så finns det inte någon norsk
uppslutning kring Nordiska rådets rekommendationer.

Under sådana förhållanden är det
naturligt, att norska regeringen i motsats
till de svenska och danska regeringarna,
som kan glädja sig åt en såvitt
vi vet enhällig uppslutning, går till
stortinget för att där få ett uttalande
i ena eller andra riktningen. Jag tycker
det är nästan obegripligt, att herr
Håstad kan ta denna omständighet till
utgångspunkt för en uppmaning till
oss att i fortsättningen hålla bättre kontakt
mellan riksdag och regering.

Jag kan försäkra herr Håstad och
naturligtvis öven kammarens ledamöter
i övrigt, att vi icke ämnar göra några
bindningar utan att ha tagit kontakt
med riksdagen. Och jag kan försäkra
att kommer på allvar planer om tullunionen
att bli föremål för diskussioner,
så nog kommer Sveriges riksdag
att få under full frihet ta ställning till
den frågan.

Herr HÅSTAD (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte alls på
något sätt känna mig övertygad om att
statsministern med sin framställning
träffat de faktiska förhållandena rätt.
Jag är alldeles övertygad om att vare
sig den regering som sitter i Norge, den
Torpska, har stor eller liten majoritet,
så fordrar norsk tradition att stortinget
först skall konsulteras innan utfästelser
görs å Norges vägnar. Stortinget har en
helt annan ställning än den svenska riksdagen,
och det är väl inte heller obekant
att ordföranden i den svenska delegationen
i Nordiska rådet vid avslutningen
av rådets arbete i år särskilt
betonade just den principiella och konstitutiva
skillnaden mellan betraktelsesätten
i Norge och Sverige. Då återstår
frågan: År den norska uppfattningen
felaktig, är det något oriktigt i att först
konsultera den svenska riksdagen i en
så oerhört viktig fråga som låt mig säga
frågan om en tullunion? Jag kan inte
finna att det är något principiellt felaktigt
i det. Tvärtom. Vad är nu en tull -

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Nr 26. 123

union? Jo, det är vad § 00 regeringsformen
handlar om, nämligen om bevillningar.
Och vad beträffar bevillningar
bär Kungl. Maj:t ingen makt alls,
utan riksdagen har ensam beslutanderätten.
Det är en makt som ända sedan
urminnes tid har tillhört riksdagen.

Jag vill betona, att jag i detta fall
mycket väl kan tänka mig att enskilda
ledamöter i Nordiska rådet haft kontakt
med grupper — jag har dock ej hört
talas därom —- men det är inte det för
mig avgörande, utan det är kravet att
den svenska riksdagen skall ha möjlighet
att i förväg säga sitt ord. Även om
politiker, som gör utfästelser, är eniga,
så ser jag däri icke någon konstitutionell
täckning. Det avgörande för mig
är just riksdagens ställning.

Nu kanske jag har gjort ett fel genom
att jag tagit upp denna fråga så sent på
natten, och den är måhända för stor
för att nu diskuteras. Jag finner emellertid
att det borde vara ett minimum,
att Nordiska rådet avgav en berättelse
till den svenska riksdagen, i likhet med
vad som sker beträffande FN och Europarådet.

Ju viktigare frågorna är och ju klarare
riksdagens makt är inskriven i regeringsformen
samt har historisk hävd,
desto viktigare finner jag också vara att
riksdagen som institution konsulteras i
de frågor, som Nordiska rådet behandlar,
på ett så tidigt stadium som möjligt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Hastad, att i det ögonblick det blir
fråga om konkreta förslag av en typ,
som fordrar ett beslut, är det självklart
att den svenska riksdagen blir inkopplad.
Men här är det fråga om förhandlingar,
som icke innebär någon form
av ställningstagande. Var så vänlig,
herr Hastad, och skissera den proposition,
som enligt herr Håstad borde ha
förelagts Sveriges riksdag!

Vid remiss av propositionen nr 219.

Härmed var överläggningen slutad.
Propositionen remitterades till utrikesutskottet,
till vilket utskott jämväl de
i anledning av propositionen avgivna
yttrandena skulle överlämnas.

§ 2.

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående regeringens uppfattning
i fråga om utnyttjande av lagstiftning
och domstol som vapen mot arbetarna
i vissa intressetvister.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till förevarande anhållan
dels ock på avslag därå; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Sjölin
begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
herr Senanders anhållan att få
framställa förevarande interpellation,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
denna anhållan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr förste vice talmannen
Skoglund begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos
48 ja och 20 nej, varjämte 10 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

124

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954 em.

Kammaren hade alltså bifallit herr
Senanders anhållan att få framställa
interpellationen.

§ 3.

Föredrogs den av herr Nihlfors vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i anledning av det
ökade inslaget av finska brottslingar i
Sverige.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4.

Anmäldes, att bankoutskottet jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan anmält, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställningar dels angående
anskaffande av en ny ångpanna för
Tumba bruk dels ock angående sjukpension
åt förre förste kammarskriva -

ren vid riksbankens huvudkontor Karl
Ivar Harry Dahl.

Dessa anmälningar bordlädes.

§ 5.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition, nr 217, angående statstjänstemännens
sjuklöne- och sjukvårdsförmåner
efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande in. m., nämligen:

nr 715 av herr Neländer m. fl. och

nr 716 av fröken Wetterslröm.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.24.

In fidem
Gunnar Britth.

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STHLM 54