Tisdagen den 26 oktober. Sid (Riksdagens protokoll 1954:26)

RIKSDAGENS

Hm? PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 26

26—27 oktober.

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 oktober. Sid.

Interpellation av herr Lundqvist ang. vissa äldre statstjänstemäns
pensionsförhållanden m. m................................. 3

Onsdagen den 27 oktober.

Svar på interpellation av herr Hermansson, Herbert, om anläggande

av en förbifartsled vid Kungälv ............................ 4

Remissdebatt rörande Kungl. Maj :ts proposition ang. den europeiska
betalningsunionens verksamhet m. m......................... 6

Interpellation av herr Spetz ang. villkoren för friköp av kyrklig
jord ...................................................... 59

1 Första hammarens protokoll 195b. Nr 26.

Tisdagen den 26 oktober 1954.

Nr 26.

Tisdagen den 26 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herrar Wahlund, Ewerlöf och Undén
anmälde, att de åter infunnit sig vid
riksdagen.

Justerades protokollen för den 18, 19
och 20 innevarande månad.

Interpellation ang. vissa äldre statstjänstemäns
pensionsförhållanden
m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
LUNDQVIST (h), som anförde:

Herr talman! Under de senaste åren
har i motioner och interpellationer ett
flertal för de pensionerade statstjänstemännen
mycket betydelsefulla frågor dragits
inför riksdagen. Av den behandling
dessa frågor därvid erhållit har mer
eller mindre klart framgått att dessa, i
varje fall i allt väsentligt, redan låge
under behandling hos 1951 års pensionsutredning.
Jag tänker här närmast på
följande spörsmål, nämligen

förhållandet mellan tjänstepension och
folkpension,

förhöjning av äldre tjänste- och familjepensioner
i anledning av de omfattande
lönegradsuppflyttningarna åren
1951, 1952 och 1953,

grunderna för tillgodoräkning i pensionshänseende
av tid före tillträdandet
av pensionsberättigande tjänst,

höjning av maximiåldern för ingående
av äktenskap medförande rätt till
familjepension samt

tillförsäkrande en i sin helhet oantastbar
änklings- eller änkepension även
åt sådan efterlevande make som innehar
statstjänst.

Av andra spörsmål som på liknande
sätt upptagits i riksdagen må här särskilt
erinras om frågan om förhandlings -

rätten rörande pensionerade statstjänstemän,
vilken senast behandlades av 1953
års riksdag, vilken i skrivelse till Kungl.
Maj :t bl. a. framhöll angelägenheten av
att detta problem finge en för pensionärerna
tillfredsställande lösning.

En fråga som jag i detta sammanhang
skulle vilja föra på tal är dyrortsgrupperingen
och statspensionerna. Sedan
dyrortsgrupp I från och med i år slopats,
medan pensionernas grundbelopp
bibehållits oförändrade, utgår tjänstepensionen
numera efter lönen på lägsta
dyrort, innebärande en principiell återgång
till tidigare beräkningsgrunder som
statsmakterna för länge sedan ansett
otillfredsställande.

Då de frågor som jag här tillåtit mig
att erinra om för många pensionerade
befattningshavare är ur såväl rättvisesom
ekonomisk synpunkt betydelsefulla,
är det beklagligt att de olika utredningarna
dragit så långt ut på tiden. Att detta
inom berörda kretsar väckt stark förstämning
kan därför inte förvåna. Det
skulle vara värdefullt om några närmare
upplysningar kunde erhållas om hur
långt utredningsarbetet i olika avseenden
fortskridit och när något resultat
i här berörda frågor eller i någon eller
några av dessa kan väntas.

I anslutning till vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att upplysa
kammaren om hur det för närvarande
ligger till med ovan berörda spörsmål
angående vissa äldre statstjänstemäns
pensionsförhållanden och när något
resultat av de pågående utredningarna
kan förväntas?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Om anläggande av en förbifartsled vid Kungälv.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

sen den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

nr 218, om godkännande av handels- Kammarens sammanträde avslutades
överenskommelse mellan Sverige och kl. 16.05.

Indonesien; samt

nr 219, angående godkännande av tillläggsprotokoll
nr 5 till överenskommel -

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 27 oktober.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Om anläggande av en förbifartsled vid
Kungälv.

Herr statsrådet HJALMAR NILSON,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Herbert Hermanssons interpellation
om anläggande av en förbifartsled
vid Kungälv, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Herbert Hermansson
har frågat mig, om jag anser möjlighet
förefinnas, att staten påtager sig
hela eller praktiskt taget hela såväl anläggnings-
som driftkostnaden för en
förbifartsled väster om Kungälv och, om
så är fallet, huruvida jag då ämnar taga
initiativ till att en snar projektering av
denna förbifartsled kommer till stånd.

Som svar på dessa frågor vill jag meddela
följande.

Huvudvägarna från Göteborg norroch
västerut har sedan gammalt gått
över Kungälv, där den s. k. Västra gatan
numera ingår som en del av rikshuvudväg
nr 2, Västkustvägen. Efter den
starka ökning av genomgångstrafiken,
som efter hand skett och där särskilt turisttrafiken
sommartid under de senaste
åren medfört en synnerligen kraftig be -

lastning av denna trånga gatuled, har
det visat sig nödvändigt att få till stånd
en lösning, som bättre tillgodoser trafikens
krav på framkomlighet och som
samtidigt kan höja trafiksäkerheten.
Nämnas må att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
trafikräkningar visar för år
1953 ett års- respektive sommarmedeltal
av drygt 2 000 respektive 4 000 bilar per
dygn genom Kungälv.

Av olika möjligheter tänkte man sig
till en början lösningen att framdraga en
ny led intill stranden av Nordre älv.
Denna strandgata, som upptogs i stadsplanen
och till vars byggnad statsbidrag
på sin tid beviljats, har med sin då planerade
sträckning emellertid, sedan
grundförhållandena närmare undersökts,
inte ansetts ekonomiskt genomförbar. I
anledning härav har staden inriktat sig
på att i stället få till stånd en gata längre
in från stranden. Förslag till ändring
av stadsplanen med ny sträckning av
Strandgatan har därför antagits av staden
och underställts Kungl. Maj:ts prövning.

Emellertid uppkom relativt tidigt även
tanken på att trafiken skulle ledas, i
stället för genom stadens centrala delar,
längre västerut på en ny bro över
Nordre älv. Regionsplanenämnden i Göteborg
har hävdat, att en sådan förbifartsled,
delvis ledande genom stadens

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Om anläggande av en förbifartsled vid Kungälv.

ytterområden, vore den bästa trafiklösningen
och att den borde utföras omedelbart.

I stort sett synes enigliet råda mellan
berörda myndigheter om att på längre
sikt ifrågavarande trafikproblem torde
böra lösas genom en förbifartsled av
antytt slag.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
emellertid bedömt att, även om arbetet
med en sådan förbifartsled omedelbart
påbörjades, denna ej skulle stå färdig
att ta emot trafiken förrän tidigast om
ca 6 år. Sett mot denna bakgrund framstod
den bristande funktionsdugligheten
hos Västra gatan så allvarligt, att
styrelsen icke ville taga på sitt ansvar
att ställa staden utan medverkan för
åstadkommande av den avlastande trafikleden
i Strandgatan. Även om denna
icke kunde sägas vara en slutgiltig lösning,
gav den ändock en väsentlig lättnad
för trafiken. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har intagit samma
ståndpunkt på grund av de rådande trafikförhållandena
samt med hänsyn till
den avvägning som måste göras mellan
investeringar i angelägna väg- och broföretag.
Nämnas må, att kostnaderna för
denna förbifartsled jämte bro approximativt
beräknas till minst 10 miljoner
kronor.

Genom beslut den 23 juli i år har
Kungl. Maj:t funnit gott att fastställa det
av staden antagna förslaget till ändring
av stadsplanen med den nya sträckningen
av Strandgatan. Byggandet av denna
trafikled av genomfartskaraktär är upptagen
i fördelningsplanen för tilldelning
under åren 1954 och 1955 av statsbidrag
till byggande av vägar och gator i städer
och samhällen, som är väghållare.

Även om detta Strandgatuprojekt synes
vara en riktig lösning i dagens läge,
är jag väl medveten om att en slutgiltig
lösning av förevarande trafikproblem
framdeles torde få sökas i en förbifartsled.
.lag vill meddela, att utredning om
ny sträckning av Västkustvägen med bro
över Nordrc älv också är upptagen i nu
gällande fördelningsplan.

I nuvarande situation, då ställning ännu
ej kan tagas till en sådan förbifarts -

leds utformning, är jag ej beredd att uttala
mig om den möjliga omfattningen
av statens framtida åtagande av anläggnings-
och driftkostnader för denna led.

Jag vill slutligen meddela, att jag inom
kort har för avsikt att hemställa om
Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla
särskilda sakkunniga för att verkställa
en översyn av bestämmelserna om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer
som är väghållare m. m. översynen
skulle bl. a. avse en prövning av frågan
om kronans övertagande under vissa
förutsättningar av byggandet och underhållet
av större vägtrafikleder inom
städer och samhällen, som är väghållare.

Herr HERMANSSON, HERBERT, (bf):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet Hjalmar Nilson få framföra
mitt tack för svaret på min interpellation.

På min fråga, huruvida möjlighet förefinnes
att staten påtager sig hela, eller
praktiskt taget hela såväl anläggningssom
driftkostnaden för en förbifartsled
väster om Kungälv, har herr statsrådet
visserligen nu sagt, att han i nuvarande
situation inte är beredd att uttala sig
om den möjliga omfattningen av statens
framtida åtagande av anläggnings- och
driftkostnader för denna led. Men samtidigt
meddelar herr statsrådet, att en
översyn av bestämmelserna om statsbidrag
till väg- och gatuhållningen i städer,
som är väghållare, inom kort skall
komma till stånd. Jag vill med tacksamhet
notera detta som en åtgärd att åstadkomma
det som jag just efterlyst i min
interpellation. Jag vill också uttrycka en
förhoppning om att denna översyn måtte
giva positivt resultat, liksom att den
måtte bliva färdig så fort som möjligt.

När det sedan gäller det provisorium,
som redan har beslutats, nämligen
Strandgatan i Kungälv, är det dock tyvärr
så att det även i fortsättningen måste
betraktas som ett dåligt provisorium
med hänsyn till att gatan blir en riskfylld
kombination av lokalgata med tomtutsläpp
och en snabbled. Detta inte

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m

minst med hänsyn till att man har anledning
att räkna med en ytterligare
ökad trafikintensitet.

Herr statsrådet har i sitt svar antytt,
att om förbifartsleden omedelbart påbörjades
skulle denna ej stå färdig att
ta emot trafiken förrän tidigast om ca
sex år. Jag önskar bara i anslutning till
detta få uttala min mening, att det ligger
makt uppå att alla krafter sättes in för
att få företaget påbörjat så fort som möjligt.

Jag tillåter mig till slut att citera några
synpunkter som kungl. byggnadsstyrelsen
anfört i ett yttrande. Den säger så
här: »Ur de synpunkter byggnadsstyrelsen
har att företräda är det sålunda
i hög grad angeläget att förbifartsleden
tillkommer inom den närmaste framtiden.
Den provisoriska trafiklösning som
stadsplaneförslaget anvisar synes i och
för sig vara så otillfredsställande och
medför sådana obestridliga olägenheter
för Kungälvs centrala delar att en sådan
lösning enligt styrelsens mening
kan diskuteras endast för så vitt ett sådant
ekonomiskt tvångsläge här skulle
visas föreligga, som nödvändiggör att
förbifartsledens genomförande skjutes
längre fram i tiden. Styrelsen har utgått
ifrån att ett sådant tvångsläge icke föreligger,
och att förbifartens tillkomst
är av sådant intresse för det allmänna
— lokalt såväl som regionalt -— att man
bör kunna räkna med dess snara genomförande.
»

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
218, om godkännande av liandelsöverenskommelse
mellan Sverige och Indonesien.

Kungl. proposition ang. den europeiska
betalningsunionens verksamhet m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 219, angående godkännande av tilläggsprotokoll
nr 5 till överenskommel -

sen den 19 september 1950 angående
upprättande av en europeisk betalningsunion.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Människan lever inte allenast
av bröd, hon har också behov av
spänning och skådespel ■— det visste redan
de gamla romarna liksom våra egna
förfäder, och den meningen står fast
ännu i dag. Också vi nutidsmänniskor
behöver en festkalender med lekar och
upptåg, något som kan ge förädlande
stoff åt veckotidningarnas kulturfrämjande
innehåll. Men här har tidigare förefunnits
en brist. Mellan månaden majs
karnevalsupptåg i samband med) studentexamen
— karnevalsupptåg vilka
allteftersom den pedagogiska utvecklingen
fortskrider, kan ge ersättning för
själva examen — samt societetskonfirmationerna
under juli har det varit ett
tomrum under juni. Detta tomrum i den
folkliga festkalendern har vår omtänksamma
regering i år utfyllt. Vi svenskar
av olika politisk ursprungsbeteckning har
haft mycken glädje av statsrådet Ulla
Lindströms invigning i sitt höga ämbete.
Endast i en kulturnation med gamla
anor kan ett statsråds upptagande i
regeringskretsen ske i så vacker omramning.

Och så inträffade då valrörelsen under
augusti och september med dess
överflöd på berikande föredrag, utställning
av hemska vidunder såsom den
excellenta storfinansen, kabaréer, varietéer
med deras intelligenta inslag av
burleska sketcher, helikopteruppvisningar
m. m. sådant — allt kostnadsfritt
tillhandahållet en lycklig allmänhet.
Om valutslaget är inte mycket att
säga. Som bekant förlorade folkpartiet,
medan alla andra partier segrade, även
de som fick sin procentuella andel i
valmanskåren minskad. Därom är de
sistnämnda partierna ense. Frågan är
alltså fastslagen och avgjord enligt all
demokratisk ordning.

På grund av regeringspartiernas glänsande
seger vid valet har vi väl att
förvänta en fortsatt koalition dem emellan.
Och detta desto hellre som -— enligt

Onsdagen den 27 oktober 1954. Nr 26. 7

Kungl. proposition ang. den europeii
vad statsrådet Hedlund anfört inför sin
partigrupp — den senaste given inom
penningpolitiken med höjd ränta på de
långa lånen utgör ett vittnesbörd om den
samstämmighet, som råder mellan de två
samverkande partierna på detta viktiga
område av samhällslivet. Allt vad som
förut sagts om räntans roll har inte varit
annat än trams. Det har man nu frivilligt
kommit överens om.

Detta är så mycket mera lugnande som
vi haft det intrycket, att de två partiernas
samverkan påmint om vissa himlakroppars
bundna rotation, där rörelsen
sker omkring den gemensamma
tyngdpunkten, men denna befinner sig
långt inne i den massivare kontrahenten.
Samtidigt vänder de alltid samma
sida mot varandra, och den vackraste
till på köpet, dock med en del vickningar
hit och dit. Dessa pikanta vickningar
utgör reminiscenser av deras förflutna,
alldeles som ute i liimmelssfären.

»Med oförställd häpnad», säger den
intet ont anande tidningen Folket i Eskilstuna,
har både pressen och allmänheten
tagit emot riksbanksbeskedet om
höjningen av räntan med en halv procent
på de långa lånen. Tidningen fortsätter:
»De har rätt att vara häpna efter
alla de diskussioner som förekommit under
senare år t. o. m. så sent som under
valrörelsen. Att vanligt folk utanför
regering och riksbank har lite svårt att
följa med i svängarna ibland, är inte så
underligt. Räntevapnet har utnyttjats
med en sådan försiktighet i så många
år, att åtgärden att nu aktivisera det sannolikt
kommer att framkalla mera oro
än tillfredsställelse.»

Den socialdemokratiske riksdagsmannen
i Eskilstuna har alldeles rätt. Räntevapnet
har verkligen begagnats med
försiktighet. Inte heller kan någon exakt
förutse vad som kommer att ske, men
inför denna oförställda häpnad må det
vara befogat att erinra om hur utvecklingen
i år förlupit.

I årets nationalbudget räknade man
med minskade privata investeringar,
men förutsägelsen har inte slagit in.
Tvärtom liar det ekonomiska förloppet
under första halvåret kännetecknats av

ika betalningsunionens verksamhet m. m.
ökad ekonomisk aktivitet med stigande
efterfrågan och stigande produktion.
Detta beror på goda konjunkturer för åtskilliga
av våra förnämsta exportindustrier,
som i sin tur dragit med sig tendens
till ökade privata investeringar. I
själva verket har investeringsviljan ytterligare
stegrats under de senaste månaderna.
Samtidigt har bankutlåtningen
ökats. Redan i april var industriens investeringskvot
fylld, och med hänsyn
till investeringarnas betydelse för vår
utrikeshandel har kvoten härför ökats.
Detta ledde till att på försommaren en
nedskärning av det planerade bostadsbyggandet
av regeringen beslöts för det
andra halvåret.

Under valrörelsen yttrade statsministern
någon gång — jag tror det var i
Hälsingborg — att sparandet för närvarande
är större än någonsin och har
slagit alla rekord. Här hade vi alltså ett
bevis för att den av regeringen bedrivna
politiken varit klok samt mötts av folkets
förtroende. Jag vill inte förneka,
att den sistnämnda delen av påståendet
hade sitt berättigande fram till den 14
oktober 1954. Hur stort förtroendet är
i dag låter jag vara osagt. Att döma av
uttalanden i den eljest rättrogna partipressen
tycks det vara en smula blandat.
Helt naturligt för övrigt. Här har
man i flera år fått sig intutad den rena
och oförfalskade läran om lågräntepolitikens
alla välsignelser, och så fick vi
utan någon egentlig övergång veta, att
allt det där pratet om den låga räntans
betydelse egentligen ingenting annat var
än en arbetshypotes. Det var en politik,
gjord för hemmaförbrukning.

För att emellertid återgå till statsministerns
tal om det rekordhöga sparandet
så är det väl ganska meningslöst att
endast anföra absoluta siffror och inte
sätta dem i samband med andra väsentliga
faktorer. En sådan väsentlig faktor
är att den samlade efterfrågan för investeringsändamål
uppenbarligen överstiger
nu tillgängligt kapital hos placerarna.
Talet om den överhängande nya
inflationsfaran bar alltså inte inneburit
någon överdrift. Detta har ju också i
handling erkänts därigenom att man i

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalnängsunionens verksamhet m. m.

syfte att dämpa investeringsviljan och
befordra sparverksamheten åter låtit
räntan komma till sin rätt.

Det gäller att hos allmänheten återvinna
förtroendet för den svenska kronans
värde, vidare att få folk att spara
för mera varaktiga ändamål exempelvis
för bättre bostäder. Nu resonerar ju
många människor så, att det är lika bra
att leva upp sina pengar, eftersom man
inte vet vad man får för dem om några
år. Konsumenternas köpkraft har i stigande
utsträckning förskjutits till sådana
ting som bilar, mopeder och utlandsresor.
Under första halvåret i år har
cirka 38 000 färdiga bilar importerats
mot 22 000 under första halvåret i fjol.
Värdemässigt steg importen av bilar och
bildelar under samma tidsperioder från
217 till 316 miljoner kronor. Samma tendens
har framträtt under de senare sommarmånaderna.
Enligt en tidningsnotis
skulle antalet bilar som rullar på de
svenska vägarna i år komma att ökas
med omkring 120 000. Alltför många
rullar också i landsvägsdikena till de
resandes fördärv eller till ett tvärt avbrott
i deras jordeliv.

Jag har ingenting att erinra mot att
den ökade standarden tar sig uttryck i
innehav av bil eller annat motorfordon,
men detta bör inte ske på bekostnad av
ekonomien i övrigt, vare sig det gäller
den enskilde eller samhället. Om den
enskilde anser sig ha råd att hålla bil,
bör han helst inte anropa samhället om
ekonomiskt understöd för att skaffa bostad.
Någon inskränkning i det personliga
konsumtionsvalet vill jag dock inte
vara med om.

Resor i främmande land kan vara nyttig
lärdom och bidraga till att vidga horisonten.
Vi kanske alla minns anekdoten
om den gode odalmannen, som pekade
på sin granne rätt över rågången och sade:
»Där borta står Pettersson. Det är
en konstig kropp, han har aldrig varit
i Paris.»

Förr i världen med låga skatter var
det ett relativt litet antal storsparare som
ombesörjde större delen av det erfoderliga
samhällssparandet, det sparande
som är en nödvändig förutsättning för

att vi skall få fram nya maskiner, nya
fabriksbyggnader, bättre bostäder, förbättrade
kommunikationer o. s. v. Med
våra dagars beskattning förslår inte storspararnas
insatser på långt när. Erfarenheten
har också visat att inte heller
staten med sina växande utgifter kan
väsentligt bidraga till sparandet genom
överskott i budgeten, åtminstone inte i
ett jämförelsevis fritt och lyckligt land
som vårt. Överskotten tas så lätt om
hand för löpande nya utgifter. Annorlunda
ställer det sig givetvis i de auktoritärt
styrda kommunistiska samhällena,
där man har möjligheter att sätta
stora delar av befolkningen på indragningsstat.

I samma man som inkomstutjämningen,
bl. a. till följd av den progressiva beskattningen,
fortskrider, blir samhället
beroende av de breda folklagrens sparande.
Men man kan inte räkna med
att folk skall spara i stigande utsträckning,
om de inte har förtroende för
statsmakternas förmåga att upprätthålla
penningvärdet. Endast en begränsad tid
kan man locka den breda allmänheten
att avstå av sin inkomster till förmån för
utbyggnad av produktionsapparaten, för
nya bostäder o. s. v., ifall det visar sig
att de gör rena förluster genom att penningvärdet
sjunker. När man numera
inom de ledande länderna ute i världen
tycks ha fått bukt på prisstegringarna,
borde det inte möta några större svårigheter
heller för Sverige att ta del i
den internationella stabiliseringspolitiken.
Det beslut, som fattades den 14 oktober
i år, bör ses ur den synpunkten.
Man har genom en höjning av den långa
räntan följt en väg som visat sig vara
lyckosam i en lång rad tongivande länder.

Beslutet borde emellertid ha fattats tidigare.
Då hade man undvikit den orättvisa,
som begicks mot de tidigare tecknarna
av statsobligationer under september,
som hade att börja inbetalningen
av de tecknade beloppen dagen efter
det att det nya statslånet kungjorts. Då
hade man kanske också hejdat den inflationspsykos,
varom statsministern nyligen
talat. Inflationspsykos eller inte-in -

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. ni.

flationspsykos, i samma andedrag som
statsministern slungade fram den glosan
uttalade han en förhoppning att de hittills
vidtagna åtgärderna skall visa sig
tillräckliga för att hålla de inflationsdrivande
krafterna i styr. Alltså fanns
det en drift hän mot en inflation!

Angående tillräckligheten i de vidtagna
åtgärderna tillåter jag mig uttala tvivel.
Räntehöjningen uteslutande verkar
det visserligen icke. Här vill det till en
åtstramning över lag, en samordning av
alla faktorer som inverkar på vår ekonomi.

I årets statsverksproposition hade finansministern
några kloka ord att säga
om kommunernas ansvar härvidlag. Han
framhöll angelägenheten av att kommunerna
ådagalägger största möjliga försiktighet
beträffande såväl investeringar
som löpande utgifter. Att döma av uppgifter
i nationalbudgeten har kommunerna
tagit i anspråk samhällets tillgängliga
resurser relativt sett i väsentligt
högre grad än vad som skett från
statens, företagens och de enskildas sida.
När man bedömer kommunerna och deras
accelererande bidrag till utgiftsstegringen,
bör man emellertid komma ihåg
vilka väldiga uppgifter som pålagts särskilt
tätorterna på grund av folkförflyttningen
till dessa orter.

Men även staten har anledning att draga
in sina tentakler, det bör vi alla oberoende
av partitillhörighet besinna. Staten
har ju nu i över ett år väsentligen
tillgodosett sitt kapitalbehov genom att
ta bankernas överskott i anspråk. Dessa
pengar har via den statliga investeringsverksamheten
kommit ut på marknaden
igen för delvis vidare återbefordran till
bankerna, varifrån staten återigen kunnat
tillfredsställa sitt kapitalbehov. Denna
naturliga omloppsprocess har uppenbarligen
under de senaste månaderna
fått ett allt hastigare tempo.

Detsamma kan givetvis komma att ske
även med de omkring 900 miljoner kronor
i obligationspengar som staten nu
upplånat. Enda sättet att få bukt med
det härav kommande inflationstrycket är
att staten är återhållsam i sin investeringsverksamhet,
liksom de enskilda och

kommunerna tvingas bli i följd av den
med statens upplåning följande kapitalknappheten.
All sådan investeringsverksamhet,
som är ägnad att i framtiden
befordra produktionen, bör ha företräde.
Till sådan produktionsfrämjande
investering räknar jag då också vad
som i åtskilliga fall nedläggs för att stimulera
forskning och ungdomarnas utbildning.
Allt detta utgör ju mycket svåra
avvägningsfrågor som regeringen är
närmast till att bedöma.

Sedan må man hoppas att det svenska
folket skall ådagalägga den grad av självbesinning,
som utmärkt åtskilliga andra
folk, så att vi inom en ej alltför avlägsen
framtid återigen skall kunna sänka
räntan. I England och Nederländerna
höjdes 1950—1951 det officiella diskontot
till 4 procent och har sedan inom
ett par år kunnat sänkas till respektive
3 och 2 1/2 procent. En så erfaren bedömare
av penningpolitikens mysterier
som doktor Per Jacobsson gjorde i ett
föredrag i Tanum i somras gällande, att
om vi i Sverige i tid hade fört en politik
med rörlig ränta, hade vi troligen
inte behövt gå så långt som England och
Nederländerna, vilka båda fått sin ställning
försvårad av det andra världskriget
på ett helt annat sätt än vårt land.
Vad dessa båda länder beträffar vill jag
erinra om att obligationsräntan där vid
den förut nämnda tidpunkten ett tag steg
till 4,5 procent, men sedan sjönk till
omkring 3,5 respektive 3 procent.

Varifrån härrör inflationstendenserna?
Det är ett ganska invecklat problem.
Under den så kallade engångsinflationen
ingav man oss den föreställningen, att
de uteslutande hade sitt ursprung i Koreakriget,
men det egendomliga var att
engångsupplyftningen i prisnivån den
gången blev större här än i flertalet
andra länder, även sådana som var direkt
engagerade i kriget. Nu kan man
inte skylla på utländska inflytelser. Pressen
kommer i stället från hemmamarknaden.
Under senare år har myntats ett
slagord: »Statsmakterna bär helt och
hållet ansvaret för penningvärdet. Det
är ett statsmakternas uteslutande privilegium.
» Tesen är riklig i ett samhälle

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m m

med inga eller svaga organisationer, men
den har inte giltighet i ett samhälle,
som är så genomorganiserat som vårt,
där organisationerna utövar en ständig
press på de politiska instanserna. När
jag talar om organisationerna, menar jag
inte bara arbetsmarknadens. Vi har också
andra organisationer inom näringslivet,
ej förglömmandes jordbrukets mäktiga
sammanslutningar.

Sant är dock att dagens oro utlöstes
av lönehöjningsoffensiverna inför det
kommande årsskiftets avtalsuppgörelser.
Om de färska motåtgärderna vidtagits
tidigare, är det sannolikt, att förutsättningen
varit bättre för uppgörelser i
godo. Men det fanns en hake: valrörelsen.
Det är begripligt att man drog sig
för att med valet för dörren bryta med
en penningpolitik, som så länge förklarats
vara den allena saliggörande. Endast
den som har skorna på vet var de
klämmer.

Nu invänds det, att vi de två senaste
åren i alla fall haft en genomsnittlig
löneförbättring — eller i varje fall en
förbättring på vissa håll — med 9 procent,
och ändå har prisnivån hållit sig
konstant. Men det heror på två ting. Det
beror på att man lyckats lägga dessa
förbättringar på den minst priskänsliga
produktionen, och det beror på att förbättringarna
väsentligen härrör från
ökade ackordslöner, utan att ackorden
stegrats. Stora grupper av löntagare har
emellertid kommit efter i galoppen, och
om de alla lyckas ta ut en lika stor andel,
har vi sannolikt inflationen över
oss med kraften av en kedjereaktion.

I och med att varubristen övervunnits
och den internationella konkurrensen
utvecklats i full styrka har också rörelsefriheten
minskats. Den internationella
prisnivån är fast, det bör vi komma
ihåg. Såsom konjunkturinstitutets
chef nyligen påpekat, är det inte så farligt
att driva inflationspolitik, om alla
andra länder gör detsamma. Om den
däremot kan förenas med rimliga anspråk
på politisk moral är en annan historia.
Tänk på småspararna, som samlat
för ålderns dagar, och alla människor
i blygsamma ekonomiska villkor,

som inte har några som helst möjligheter
att kompensera sig för prisstegringarna!
Hur går det för övrigt med betalningsbalansen
och den fulla sysselsättningen,
om vi låter priserna stiga i
Sverige samtidigt som de sjunker utomlands? En

av våra svåraste konkurrenter är
Västtyskland. Där har prisnivån under
de senaste två å tre åren varit sakta
vikande. Priserna på industriprodukter
har sjunkit med 6 procent, partipriserna
med 8 procent och levnadskostnaderna
med 3 å 4 procent. Det är bland annat
tack vare denna prissänkning, som det
kan hänvisas till att reallönerna i Västtyskland
sedan år 1950 stigit med 20
procent. Fortfarande ligger dock de tyska
reallönerna betydligt under de svenska.
Flertalet medborgare torde ha större
glädje av den standardhöjning som
sjunkande priser innebär än av en standardhöjning,
betingad av ökade löner
med automatiskt stigande skattetryck.
Den förstnämnda formen för standardhöjning
är ävenledes bäst ägnad att på
lång sikt garantera den fulla sysselsättningen.

I valrörelsens begynnelse erinrade
statsrådet Hjalmar Nilson enligt ett tidningsreferat
om det glädjande faktum,
att vår genomsnittliga prisnivå i stort
sett hållit sig konstant de tre senaste
åren. Han avslöjade också orsaken härtill:
den bestod i de fyra kloka bondeförbundarnas
närvaro i regeringen. Deras
klokhet har varit ägnad att leda de
mera ystra socialdemokratiska statsråden
på rätt spår.

När vi nu återigen otvivelaktigt möter
ett inflationstryck, är det att hoppas att
de bondeförbundistiska statsrådens välgörande
inflytande, varom statsrådet
Hjalmar Nilson vittnade, skall göra sig
gällande med hela sin överlägsna tyngd.

Detta är så mycket mera påfallande
som vi står inför en ny giv i fråga om
den internationella handeln. Sverige har
vunnit sin jämförelsevis höga materiella
standard tack vare en komplicerad ekonomisk
process, som bl. a. förutsätter
ett livligt utbyte av varor och tjänster
med andra länder. Förutsättningen är

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

att vi har en stabiliserad inre ekonomi.

Den europeiska betalningsunionen var
från början avsedd att vara en tillfällig
institution i syfte att befordra handeln
hän mot ett fritt utbyte av valutorna
de olika länderna mellan. Svårigheterna
har emellertid visat sig vara större
än beräknat. Därför har man beslutat
att förlänga unionen ett år framåt
från och med den 1 juli i år. Den
föreliggande propositionen nr 219 sysslar
med de problem som aktualiserats i
samband härmed. En övergång till fullständig
konvertibilitet kan inte ske oförmedlat
och innebär åtskilliga risker. En
sådan risk ligger i vår fortfarande alltför
knappa guld- och valutareserv.

Regeringen har inte varit overksam.
Inte heller vi inom den så kallade oppositionen
bör underlåta att ge regeringen
vårt erkännande härför. Vem som här
varit den verksammaste kraften vet jag
inte. Men av handelsministerns olika uttalanden
att döma har han haft målet
klart i sikte. Liksom flertalet övriga västeuropeiska
länder har Sverige beslutat
sig för att undan för undan lätta på de
restriktioner, som hittills gällt för varuimporten.
Avsikten har varit att på så
sätt låta den svenska ekonomien anpassa
sig efter den friare internationella konkurrens
som följer av att valutorna görs
utväxlingsbara. Som ett led i denna anpassning
kan man betrakta den i slutet
av förra månaden beslutade frilistningen
av ungefär en tredjedel av vår dollarbetalda
import. Urvalet har gjorts bland
annat med hänsyn till vilka pris- och
konkurrensmässiga fördelar som är att
vinna. Värdet av de nu frilistade varorna
har på senare tid uppgått till 300 miljoner
kronor per år, medan importen från
dollarländerna förra året uppgick till
inalles 922 miljoner kronor och under de
sju första månaderna i år till 504 miljoner
kronor. Det skulle vara av intresse
att ställa dessa siffror mot bakgrunden
av import av liknande varor från alla
länder, men jag skall inte gå in på det i
dag. Samtidigt har myndigheterna utlovat,
att övriga i dollar betalda varor
skall komma i åtnjutande av en mera
liberal licensgivning. Alla dessa åtgärder

är sannolikt ägnade att verka nedpressande
på prisnivån i landet. Att man
gått försiktigt till väga och bibehållit restriktioner
för import av mera lyxbetonad
karaktär är fullt naturligt. Vår reserv
av dollar har visserligen undergått
en icke oväsentlig ökning under de två
senaste åren, men så länge de andra valutorna,
framför allt pund sterling, icke
kan fritt utbytas mot dollar och vår valutareserv
i övrigt är svag, skulle våra
resurser sannolikt minskas alltför mycket
vid en mera fullständig liberalisering.

Vår valutareserv blir under dessa omständigheter
en allt mera påtaglig angelägenhet.
Vid fredsslutet lekte man på ledande
håll med tanken på en central
dirigering av utrikeshandeln. Den tanken
har allt mera kommit i bakgrunden,
om på grund av obehagliga erfarenheter
eller icke låter jag vara osagt.
Litet var torde man nog ha anledning
att ställa sig tveksam, när man erfar hur
de statsdirigerade affärerna inom spannmålshandeln
försiggår. Enligt meddelande
från statens jordbruksnämnd försåldes
prima svensk råg i somras till ett
pris mellan 25 kronor och 26 kronor 50
öre per 100 kg fob svenska hamnar. I
två fall var försäljningspriset så lågt som
24 kronor 50 öre fob. Några få veckor
senare inköptes råg från utlandet till ett
pris av omkring 40 kronor per deciton
eif Sverige, d. v. s. försäljningspriset
var ungefär två tredjedelar av inköpspriset.
Dylika affärer är i varje fall inte
precis ägnade att förstärka den svenska
valutaställningen. När enskilda affärsmän
missbedömer konjunkturutvecklingen
på ett visst område, får de själva dra
konsekvenserna av sina felaktiga bedömningar.
När statsskyddade företag begår
motsvarande malörer, kanske i stor skala,
blir det ytterst konsumenterna som
får bära kostnaderna, med andra ord deras
åtgöranden påverkar prisbildningen.

Man har anledning räkna med att vissa
av våra exportindustrier kommer att
utsättas för påfrestningar i samband med
den ökade frilistningen och ännu mera
om och när fullständig konvertibilitet
genomföres. Det är därför ägnat att för -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

våna, att detta inte återverkat på stämningen
på aktiebörsen. Den bär synbarligen
inte heller i högre grad påverkats
av de stundande avtalsförhandlingarna.
Måhända är det rädslan för inflation
och den härav föranledda flykten till
realvärden, som fortfarande gör sig gällande.

Och så till sist ännu en gång, herr talman,
ett oundvikligt conditio sine qua
non för framgång med den mera fria
handelspolitik, som nu åsyftas: stabiliserad
inre ekonomi och en tillräcklig
valutareserv.

Med dessa ord, herr talman, ber lag
att få yrka remiss till vederbörande utskott
av föreliggande proposition.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! I likhet med den föregående
ärade talaren finner också jag det
naturligt att vid detta tillfälle knyta några
allmänna reflexioner till de nyss förrättade
valen, även om jag omöjligen kan
göra anspråk på att tävla med honom i
spiritualitet. Siffrorna från valen känner
vid ju vid det här laget, och de representerar
i och för sig den rena matematiken.
D. v. s. när det gäller själva
platsfördelningen, kan det med fog göras
gällande att vi rör oss med en föga
ren matematik i betraktande av att det
är proportionella val det gäller. Vad som
eljest döljer sig bakom siffrorna — varför
väljarna reagerat som de gjort —
kan väl endast göras till föremål för
gissningar, som inte kan undgå att bli
personligt färgade. Jag begär inte heller,
att de korta reflexioner om valutgången
som jag vill göra skall betraktas
som mer än så.

Men först några ord om valsättet och
proportionaliteten i ljuset av det senaste
valets resultat. Har man som vi sedan
lång tid i stor enighet funnit ett proportionellt
valsätt vara att föredra framför
andra former, bör man också eftersträva
den proportionella rättvisa i
praktiken, om vars önskvärdhet man
teoretiskt är överens. 1954 års val har
på nytt gjort klart att vi ännu inte i
detta hänseende nått tillfredsställande

resultat. Rösträtten är allmän, men inte
lika. För att det bakom varje socialdemokratisk
landstingsledamot skall komma
lika många röstberättigade medborgare
som det nu finns bakom varje högerledamot
av ett landsting, skulle det
större regeringspartiet få finna sig i att
avstå från 74 platser i länens riksdagar.
Det mindre regeringspartiet — bondeförbundet
— skulle få lämna ifrån sig
ytterligare 20 platser — utöver de även
formellt förlorade. Detta är genomsnittssiffror
för hela landet. Ute i de
olika länen finns än mer drastiska belägg
för hur långt vi står från den medborgerliga
rättighet som en i praktiken
lika rösträtt innebär. Detta är inte en
fråga om millimeterrättvisa. Att 1 757
folkpartister i Gävleborgs län valde en
landstingsman, under det att det krävdes
4 301 högerröster för ett mandat, är
varken förenligt med centimeter- eller
meterrättvisa. Det är varken förenligt
med rättvisa över huvud taget eller med
politisk klokhet. Målet för våra strävanden
måste vara att göra den agitation
orimlig, som rör sig med slagordet att
det inte skulle »löna sig» att rösta med
ett visst parti. Den är ur demokratiska
synpunkter oacceptabel.

Rimlig proportionell rättvisa vid
landstingsval är i särskilt hög grad ett
intresse för riksdagens första kammare.
Vår legitimation för vårt uppdrag filtreras
från våra valmän via landsting och
stadsfullmäktige. För denna kammares
auktoritet och ställning i de politiska
sammanhangen måste det vara av betydelse
att valutslagen icke destilleras i
så hög grad, innan de fälls ut här, att
människor med skäl kan tala om en
förvanskning. Upplöstes första kammaren
så att nyval skulle förrättas nästa
år, skulle det bakom varje högerledamot
komma att stå 33 330 röstande svenska
medborgare, bakom varje socialdemokratisk
röst här i kammaren 21 022
medborgare. Vid full proportionalitet
skulle den socialdemokratiska förstakaminarmajoriteten
reduceras till en
klar minoritet.

Naturligtvis bygger dessa uppgifter på
ett rent tankeexperiment, men skillna -

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26. 13

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.
den mellan meningsriktningarnas styr- varandra och framför allt i våra meka
bland valmännen och i kammaren ningsbrytningar nå större kontakt med
är så anmärkningsvärd, att det inte kan människornas väsentliga vardagsprovara
nyttigt för vårt tvåkammarsystem blem.

att bara fortsätta som förut. Också i årets valrörelse gjordes kramp Jag

övergår nu till några strödda fun- aktiga försök att föra fram storfinansderingar
över vad som kan ha varit spöket. Detta vartannatårsmonstrum såg
anledningen till det uttryck folkmening- ut precis som vanligt, närmast som en
en tagit sig i det förrättade valet. attrapp för karnevalsbruk. Årets nyhet

Försöken att skapa en ny klassgräns var egentligen endast att bondeförbunmellan
livsmedelskonsumenter och livs- dets propagandamakare i detta som i
medelsproducenter har misslyckats. Den åtskilliga andra fall följde storebror i
instinkt för rim och reson och för rent hälarna. Det är mte min sak att bespel,
som de flesta människor har, vi- döma hur behövlig storfinansrekvisitan
sade sig starkare än spekulationerna i är för koalitionens uppträdande inför
den lättförståeliga okunnigheten om svenska folket. Låt mig bara i all anjordbrukskalkylens
också för de flesta språkslöshet fästa uppmärksamheten vid
riksdagsmän svårförståeliga mekanism, att växande grupper medborgare småler
Detta betyder ingalunda att fortsatt de- åt krumbukterna. Det går varken att
batt skulle vara överflödig om sättet att skrämma barn med sotaren längre eller
«arantera jordbruket tillfredsställande att få vuxna människor med någon
marknadsförutsättningar och dess utöva- praktisk erfarenhet att rysa inför vrångre
och anställda en arbetsersättning, som bilder av »bankdirektörer och dispoger
ekonomisk och social jämställdhet, nenter». Våra dagars löntagare ser ingen
Det betyder däremot att resonemangen naturlig fiende i företaget, ej heller i
hädanefter kan föras i en lugnare och företagsledningen. Naturligtvis har en
friskare atmosfär, vilket är ägnat att modernare och friare syn på forhahange
stärkta förhoppningar om saklighet det mellan anställda och arbetsgivare
n»u ömsesidie hänsvn. Vår jordbruks- ännu ingalunda helt trängt igenom. Att

politik behöver den översyn ior vuxen ucu ----- -— --------

grundmaterialet snarast bör levereras, Jag kan inte inse annat an att bondärför
att näringens läge i dag är ett deförbundet, om det over huvud age
annat än för sju, åtta år sedan och det vill behålla något av sitt eget ansikte,
enskilda jordbruksföretagets driftför- inom icke alltför lång tid måste trada
hållanden starkt förändrade. Målsätt- fram ur regeringsprogrammets konstningen
för vår jordbrukspolitik är oför- gjorda dimma. Ett politiskt parti som
ändrad: ett bärkraftigt jordbruk som för- anser sig ha någon annan uppgift an
utsättning för säker livsmedelsförsörj- att vara ett marginellt regeringsunderni»,
även under exceptionella förl.ällan- las, NWt »LjÄ

ning även
den.

som även människor utan tillträde till
tyder på att kanslihusets korridorer förstår.

J ^ T-, ■ •• a O “ _ J_____„1. va erTrtlfTAftlrrvmO

Det finns tecken som

klasskännandet som sådanl , .... ... , . - , orlQ

luckras upp, och att därmed de slentri- som jag särskilt fast mig vid. Det ena ar
anmässiga kategorier, i vilka man plä- att valjarna i gladjande omfattning
gar klyva mänskligheten, är i färd med sade sig besitta forvarvad immunitet mot
att förlora sin mening. Om så är för- valpropaganda i vedertagen bemärkelse.

hållandet _ och det vill jag gärna tro Det andra är att det gick att tala op —

skulle hela den politiska synen och penhjartigt med folk — aven om ing
hela diskussionen äntligen kunna frigö- som brukar betraktas som impopulära
ras från förlegade slagord och konstrue- Det uppmuntrar oss inom högerpartiet
rade motsättningar. Vi skulle få ett po- att fortsätta vår konkreta och sakliga positivare
och mera realistiskt meningsut- Etik för att undan för undan bygga u
We Vi skulle kanske kunna närma oss vår rörelses positiva alternativ i de a -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

hungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m m

sentliga avseenden, där regerinspolitiken
från våra utgångspunkter icke kan
godtagas. Självklart är, att vi alltjämt
ämnar kräva de skattelindringar, som
genom en återhållsam utgiftspolitik blir
möjliga. Främst bland dem står vår
fordran på att den extra inkomstskatt,
vilken allt sedan 1952 uttages med 10
procent, skall försvinna. En rationalisering
och förenkling av deklarationsbestämmelserna
vilket vi i och för sig betraktar
som eu angelägen uppgift, kan
vi inte primärt se som en skattelättnad.

Det finns ingen som helst anledning
att försöka bortförklara det faktum, att
det egentliga regeringspartiet förmådde
stabilisera sin ställning bland väljarna
i år. Däremot finns skäl att försöka förklara
vad orsaken härtill kan ha varit.
Dels har uppenbarligen partiapparaten,
till vilken jag gratulerar, fungerat väl
och effektivt. Även de tveksamma har
förmåtts att rösta. Det relativt låga valdeltagandet
har denna gång inte gått ut
över socialdemokraterna. Dels och framför
allt har såren efter den första engångsinflationen
ärrat sig och minnet
av priskonvulsionerna något bleknat.
Förhållandena har förefallit hyggliga,
och för de flesta har regeringen skymt
den världskonjunktur, av vilken vi alla
profiterar, och tillskrivit sig själv förtjänsten
av situationen. Detta må noteras
icke för att nedvärdera regeringens
aktuella parlamentariska styrka, utan
för att markera det omedelbara och
ofrånkomliga ansvar för den fortsatta
utvecklingen som vilar på dem, vilka
haft den uppreklamerade stabiliteten som
sin förnämsta tillgång i valet.

Får vi en andragångsinflation nu, så
får vi den mot konjunkturen i världen
och har endast oss själva att skylla. Vi
får den endast om regeringen inte förmår
att åstadkomma de allmänna förutsättningar
under vilka arbetsmarknadens
parter kan fungera utan risk för
tvära kastningar i penningvärdet. För
vår inre samlevnads skull har vi inte
råd med en ny inflation, inte rätt till
dess orättfärdigheter mot redan hårt
pressade människor. För vårt yttre an -

seendes skull har vi inte råd till en utveckling,
som kan leda fram till nödvändigheten
av en ny nedskrivning av
vår krona.

Riskerna för en inflation bottnar väl
alltid i psykologiska omständigheter. De
drivande krafterna är i främsta rummet
människornas bedömningar av utsikterna
för den närmaste framtiden, deras
förhoppningar, deras farhågor. Särskilt
markanta blir av naturliga skäl utslagen
i ett genomorganiserat samhälle,
där de skilda gruppernas stämningar och
synpunkter kan framföras med eftertryck
och där alltid en viss konkurrens
måste råda om den framgång, med vilken
de anslutnas verkliga eller förmenta
intressen hävdas.

Människornas oro kan vara mer eller
mindre välgrundad. Deras farhågor kan
ha mer eller mindre reell bakgrund, och
deras strävanden efter kompensation i
förväg kan vara starkare eller svagare
motiverad.

Såvitt man kan bedöma finns det knappast
i ögonblicket någonting i internationell,
ej heller i intern svensk ekonomi,
som gör en allmän prisstegring ofrånkomlig.
Inga tecken tyder på att det
skulle finnas någon uppdämd efterfrågan
som plötsligt skulle tränga sig fram.
Varutillgången gör intryck av att vara
tillfredsställande, både i fråga om liemmaproducerade
och importerade ting.

Jag vill inom parentes säga att jag
skulle önskat att jag haft möjlighet att
bättre tillgodogöra mig konjunkturrapporten,
som ju innehåller upplysningar
i alla dessa hänseenden, men vi har
fått den först under gårdagens eftermiddag,
vilket självfallet är en olägenhet
när man skulle ha velat läga det materialet
till grund för den diskussion
som vi för här i dag.

Såvitt man kan bedöma finns det emellertid
som sagt icke någon faktisk
grund för mera utpräglade inflationsfarhågor.
Detta gör emellertid inte i och
för sig de psykologiskt betingade riskerna
mindre. Framför allt minskar det
inte behovet av en ekonomisk politik
som skapar förtroende och som ger alla
grupper och alla medborgare den för -

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. in.

vissningen, att de ansvariga är beslutna
att göra allt som står i deras makt
för att hindra en utveckling som antingen
leder till allmänna prisstegringar,
till sysselsättningssvårigheter av mera
betydande omfattning eller •— vilket
vore det allra värsta — till båda dessa
olyckor.

Diskussionen om riskerna för en ny
inflation bär framkallats av vetskapen
om vad vissa grupper löntagare går ut
med för krav i den stundande avtalsrörelsen.
Bakom dessa krav ligger tydligen
dels anspråk på standardförbättringar,
dels en strävan från några kategorier
att inhämta en eftersläpning i villkoren,
dels också en allmän oro för
sjunkande penningvärde.

En inflationsbekämpande politik kan
inte byggas på ingrepp i rätten att sluta
avtal om löne- och arbetsvillkor. Varken
regering, riksdag eller någon myndighet
kan sätta sig till att rita upp mallar
för avtalsarbetet. Vad den ekonomiska
politiken kan och bör göra är att skapa
en allmän ekonomisk ram, inom vilken
samhällsekonomiskt hållbara löneuppgörelser
framstår som naturliga. I nuläget
betyder det att åstadkomma en sådan
åtstramning på marknaden att båda sidor
på arbetsmarknaden ålägger sig den
försiktighet i framtidsbedömningarna
som läget gör påkallad. Det måste göras
klart att någon inflationsfinansiering
icke kommer att stå till buds.

I botten på varje politik som vill vara
penningvårdande måste, som vi så många
gånger haft anledning framhålla, ligga
en aktiv penningpolitik. En sådan förutsätter
enligt vår uppfattning en rörlig
ränta. Det går inte att ersätta den effekt
man härigenom kan nå med regleringar,
fiskala ingripanden eller kvoteringar,
vilket ju erfarenheten har visat.

Det fyraprocentiga statslån, som riksgäldsfullmäktige
helt nyss emitterade,
har blivit en stor framgång. Ett väsentligt
belopp har tecknats. Tecknarkategorier
som man tyvärr knappast sett
av sedan försvarslånens dagar har trätt
fram. Statens eget lånebehov torde därmed
vara täckt måhända för resten av
detta budgetår. Detta betyder naturligt -

vis inte att alla de ofrånkomliga lånebehov,
med vilka man kan räkna för
den närmaste tiden, är tillgodosedda,
utan tvärtom ligger stora anspråk och
väntar.

Statslåneräntans uppjustering gjorde
det möjligt för staten att i väsentligt ökad
omfattning låna på kapitalmarknaden i
stället för kreditmarknaden, något som
är av stor betydelse ur penningvärdets
synpunkt. När likviderna för det nya lånet
börjar strömma in — alltså fram till
mars nästa år, vilket är den samhällsekonomiskt
kritiska tiden — kommer
en ingalunda obetydlig åtstramning alt
göra sig gällande på penning- och kreditmarknaden.

En åtgärd sådan som emissionen av
ett statslån till en ny räntesats måste ses
som första tecknet på en ny giv i räntefrågan.
Skall den få sin fulla effekt på
marknaden, sparandet och människornas
framtidsbedömningar, måste den fullföljas.
Det får varken bli fråga om att låsa
räntan i det nya läget eller att efter en
isolerad stöt gå tillbaka till det övergivna
låsta ränteläget. Vi måste få en rörlig
ränta — i ordets egentliga och hela
bemärkelse. Endast därigenom kan vi få
ett efter marknaden anpassat ränteläge.
Man kan på denna väg också förvänta
ett ökat och till alla folkgrupper spritt
enskilt sparande. Endast på så sätt kan
man undvika en utveckling, som kan
leda till en klyvning av kapitalmarknaden
i olika sektorer med allt vad detta
medför av stelhet och risker för direkta
ingrepp på ett synnerligen ömtåligt område.

Den rörliga räntan är intet självändamål.
Den är en förutsättning för en aktiv
penningpolitik och därmed för en
penninghevarande politik. Föreställningen
att det allmänna skulle stå maktlöst
om en rörlig ränta tillätes är orealistisk.
Centralbankerna har fortfarande medel
i sin hand att styra utvecklingen. Regeringen
och riksdagen blir ingalunda
utan inflytande.

Med hänsyn till att den stund närmar
sig, då arbetsmarknadens parter kan förväntas
bestämma sig för sin linje, är det
väsentligt att klarhet med det snaraste

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m m

skapas om de ansvariga myndigheternas
avsikter i denna centrala fråga. Såvitt
jag har kunnat finna av konjunkturinstitutets
rapport förutsätter den uppenbarligen
att höjningen av statslåneräntan
innebär övergång till en över hela linjen
rörlig ränta.

Den aktiva penningpolitiken är inget
universalmedel. Åtgärder på detta område
förmår säkerligen inte ensamma
komma till rätta med situationen. Penningpolitiken
måste ingå som ett led i
ett samlat program.

Vi arbetar för närvarande efter en
kapitalbudget, som tillsammans med övriga
investeringsbehov tenderar att överstiga
våra resurser. Frågan om att krympa
ramen för statens byggnads- och anläggningsverksamhet
synes därför böra
övervägas. Kapitalbudgeten innefattar ju
numera tre olika alternativ. Om jag är
rätt underrättad tillämpas för närvarande
det s. k. normalalternativet. I första
hand ställer man sig då frågan, om icke
tidpunkten är inne att aktualisera det
minimialternativ som redan föreligger.
Om en sådan begränsning icke förslår
och inskränkningar inte kan ske i de
andra hänseenden som läget kräver, är
det möjligt att ytterligare en översyn
över hela den statliga kapitalbudgeten
blir behövlig. Om detta kan underlätta
de ömtåliga avvägningar, som därvid
måste göras, upprepar jag erbjudandet
från vårt håll att deltaga i arbetet och
ta vår del av ansvaret.

Riksdagen kommer inom den närmaste
tiden att få ta ställning till ett högerförslag
om sparstimulerande åtgärder.
Närmast gäller det åtgärder i syfte att
öka det enskilda bostadssparandet. Att
utrymme för en ökning av bostadssparandet
och sparandet över huvud taget
föreligger, framgår ju av de uppgifter
som framkommit angående de sammanlagda
belopp svenska folket i år väntas
placera i bilköp och bilunderhåll. Att
få till stånd en så stark ökning av sparandet
som möjligt framstår i detta ögonblick
som särskilt angeläget.

Löntagarna och andra inkomsttagare
intresserar sig i första hand för den behållna
inkomsten, vilket betyder inkoms -

ten sedan skatten betalats. Det är med
den inkomsten människorna räknar. En
sänkt direkt skatt framstår alltså som en
höjd lön eller en ökad inkomst. Ett beslut
i våras om skattelättnader från årsskiftet
skulle därför enligt vår mening
ha varit till fördel även ur penningvårdande
synpunkt. Vår utgångspunkt var
den att skatten endast skulle ha sänkts
i den mån man förmått minska statens
löpande utgifter, den offentliga konsumtionen
alltså. Detta betyder att under
inga förhållanden någon ökning skulle
ha inträtt i den totala konsumtionen.
Förmodligen skulle konsumtionsbenägenheten
sammanlagt ha minskat, eftersom
man väl ändå vågar utgå ifrån att
någon del i skattelättnaderna skulle ha
sparats.

JaS hyser ingen övertro på försöken
att med hjälp av direkta ingripanden i
prisbildningen hålla tillbaka ett prisstegringstryck.
Inte heller tror jag särskilt
mycket på möjligheterna att importera
konkurrens från utlandet, vilket ju
angivits som skäl för dollarfrilistningen,
som ju emellertid kan ha goda skäl för
sig ur andra synpunkter. Trots alla förbättringar
sätter valutareserven ganska
snäv gräns för dessa möjligheter. Man
kan låna pengar i utlandet. Det blir i så
fall förmodligen ganska dyra pengar.
Men vi kan inte låna oss fram till en naturlig
balans i vår ekonomi.

Herr talman! Jag hyser inte någon tvekan
om att inflationspsykosen kan bemästras,
om man är beredd att handla
efter de linjer jag tidigare antytt. Det
finns inga tvingande skäl för oss att godta
en ny försämring i vårt penningvärde.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Vid årets val kunde högern
och socialdemokraterna som vi alla
vet notera en framgång, som råkar
vara exakt lika stor, nämligen ungefär
1,3 procent av valmanskåren. Även kommunisterna
ökade, men deras vinst stannade
vid 0,5 procent. Den största förlusten
drabbade ju folkpartiet, som fick
sin andel av valmanskåren reducerad

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europei

med 2,7 procent. Bondeförbundets
minskning stannade vid 0,4 procent. När
man från folkpartihåll i kommentarer
till valet talar om att bondeförbundet
gjort förluster är det riktigt, men man
borde samtidigt ha nämnt att folkpartiets
förluster är 7 å 8 gånger så stora
som bondeförbundets. Bondeförbundets
röstminskning stannade nämligen vid
12 000 å 13 000, medan folkpartiet förlorade
inemot 100 000 röster vid detta
val, närmare bestämt 97 000. Vid bedömningen
av valresultatet för bondeförbundets
del bör man emellertid beakta
den fortgående folkminskningen på
landsbygden, som sedan 1952 års val
torde utgöra inte mindre än ungefär
40 000 människor.

Den jämförelse, som jag bär tillåtit
mig att göra, anknyter naturligtvis till
närmast föregående val, nämligen 1952
års. Det finns ingen anledning att förbigå
det valet vid en sådan bär jämförelse.
Årets val tillmätes ju av alla rikspolitisk
betydelse, och jag tror att väljarna
skulle ställa sig alldeles oförstående
om man frågade dem, huruvida de
i år skulle ha lagt sin röst på ett annat
parti, därest det hade varit fråga om
riksdagsval i stället för landstingsval.

Valdebatten — för att nu övergå till
den — kom i 1952 års val att röra sig
framför allt omkring fyra frågor; det
var grispremierna, svartrosten, 50-kronorshöjningen
till folkpensionärerna —
eller rättare sagt vem som först började
tala om denna höjning — och slutligen
bondeförbundets medverkan i regeringen,
en outtömlig källa till angrepp
på bondeförbundet. Valet kom, och bondeförbundet
fick —- som vi väl själva
den gången väntade — vidkännas en
minskning i röstetalet. Minskningen var
dock faktiskt inte mycket större än den
som inträffade vid närmast föregående
riksdagsval, alltså före regeringskoalitionen,
och som i allmänhet på den tiden
inom olika partier ansågs bero på just
den snabba flykten från landsbygden.
Vi skall emellertid inte ett ögonblick
förneka, att tillbakagången 1952 gick en
bit längre än som kan hänföras till denna
folkflykt. Och i denna del berodde

2 Första kammarens protokoll 195-i. AV 26'',

ika betalningsunionens verksamhet m. m.

minskningen säkerligen på samarbetet i
regeringsställning med socialdemokraterna.
Vissa högerorienterade valmän,
som tidigare satsat på bondeförbundet,
föredrog nu tydligen att stödja högern.

Inför 1954 års val hade man inom högerpartiet
knutit stora förhoppningar
till att en mängd bondeförbundsväljare
skulle följa detta exempel. Det sades
rent ut i agitationen och t. o. m. i pressen.
Allteftersom valrörelsen fortskred
framgick det alltmer tydligt, att vad
man från högerhåll traktade efter var
ingenting mindre än att tillfoga bondeförbundet
ett så svårt nederlag, att partiets
existensmöjligheter skulle bli diskutabla.
Nu eller aldrig skulle det ske,
nu eller aldrig skulle bondeförbundet
slås, det var mottot för högern i valrörelsen
1954, sådant detta motto uppfattades
inom bondeleden ute i bygderna.
Men den här gången som så ofta eljest
visade det sig att räkningen hade gjorts
upp utan värden. Visserligen är det en
naturlig, ja, nödvändig strävan hos varje
parti att söka vinna flera anhängare.
Och klart är ju att en sådan vinning
måste motsvaras av en minskning för
något annat parti. Men låt mig ändå säga
att det berörde oss oangenämt att se
högern rikta sina attacker nära nog uteslutande
mot bondeförbundet. Trots att
bondeförbundet först i valrörelsens senare
skede blev helt underkunnigt om
högerpropagandans intensitet och metoder
ute i bygderna, slogs anfallet helt
tillbaka. Det kan man med fog säga, eftersom
röstminskningen i hela landet
med mellan 12 000 och 13 000 röster
ingalunda var större än som svarar mot
den folkflyttning från landsbygden som
skett sedan 1952 års val.

Vilka var egentligen stridsfrågorna vid
höstens val? Jag skall inte göra någon
uppräkning, utan bara dröja vid ett par
av dem. Skattefrågan diskuterades,
men det vore uppenbarligen fel att säga
att det fanns några meningsmotsättningar
om önskvärdheten och viljan att sänka
skatterna. Tvärtom var enigheten här
fullständig. Nej, meningarna bröt sig på
ett helt annat plan. Begeringspartierna,
som bär det omedelbara ansvaret för att

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska
inte utgifterna blir större än inkomsterna,
hävdade att pengar inte fanns till
skattesänkning nu. Oppositionen var
mera frikostig: visst fanns det pengar!
Det kunde oppositionen lätt säga, eftersom
den aldrig behövde riskera att få
sin linje prövad. Oppositionen hade
klart för sig att det fanns majoritet bakom
regeringens förslag, som byggde på
den förutsättningen, att det var ekonomiskt
oförsvarligt att sänka skatten i år,
men att man borde iaktta all sparsamhet
för att snarast få fram ett underlag
för en varaktig skattesänkning.

Hetskampanjen, för att inte säga
smutskastningen, mot jordbruket och
dess föreningsrörelse utgjorde också ett
uppmärksammat inslag i valdebatten.
Det länder de stora konsumentgrupperna
till heder att de på valdagen klart visade,
att svenska folket inte är tilltalat
av aktioner av den typen. För vår demokrati
måste det också betraktas som ett
hälsotecken att det inte går att hur som
helst söka slå blå dunster i ögonen på
svenska folket. Det hade varit beklämmande
om man på grundval av de i sak
inte alltför betydande underbuden från
folkpartihåll hade lyckats skapa en mot
jordbruket rent av fientlig inställning
hos de stora konsumentgrupperna och
därigenom försvårat möjligheterna för
jordbruket att i fortsättningen få vad
det vill ha, nämligen en rättvis bedömning
av sina problem. Det är allt vad
man från jordbrukarhåll begär.

I detta sammanhang skall jag be att
få säga några ord i anledning av herr
Ewerlöfs uttalanden om bondeförbundets
attacker mot storfinansen.

Först och främst vill jag säga, att jag
betraktar de män, som leder vad man väl
kallar finansvärlden, såsom i regel i och
för sig aktningsvärda människor — det
är inte tu tal om den saken. Men de har
intressen som ofta går emot åtminstone
våra inom bondeförbundet. När så är
fallet, vill vi förbehålla oss rätten att
säga ifrån, även om vi då råkar röra vid
den s. k. storfinansen. Det har vi gjort
hittills, och det kommer vi att göra också
i fortsättningen, i varje fall så länge
jag är med.

betalningsunionens verksamhet m. m.

När det gäller samhällsekonomien och
diskussionen om det nya statslånet, som
helt naturligt tilldrar sig mycket stort
intresse vid denna remissdebatt, kan det
vara anledning konstatera, att utvecklingen
under de senaste åren varit gynnsam.
Vi har haft ekonomisk stabilitet
och har det alltjämt. Produktionen har
både i fjol och i år visat en betydande
ökning. Sysselsättningen har i stort varit
god och valutareserven, som i fjol ökade
med 300 miljoner kronor, torde under
detta år inte avsevärt förändras. Dock
har en betydande kvalitativ förbättring
av valutareserven uppnåtts sedan årsskiftet
i form av en större andel av guld
och dollar.

Herr Ohlon medgav — jag kan väl
säga det — att regeringen fram till den
14 oktober, alltså den dag då 4-procentsobligationerna
sändes ut, skulle ha »åtnjutit
allmänt förtroende». Jag antar att
han då talade för folkpartiets del och
dess ekonomiska politik. Jag tar fasta
på detta. Men han sade, att hur det förhåller
sig efter den dagen, ville han låta
vara osagt.

Vad skulle då anledningen kunna vara
till att förhållandena förändrats? Är det
den omständigheten att det nya lånet på
4 procent släppts ut? I så fall är mig
herr Ohlons ståndpunkt fullständigt obegriplig.
Jag trodde att åtgärden skulle
betraktas som ett tecken på en bestämd
vilja hos regeringen, en vilja att stävja
inflationen i sin linda, eller med andra
ord att vidtaga motåtgärder redan innan
inflationen har kommit. Jag trodde att
detta skulle betraktas som en betydande
styrka hos regeringen i stället för motsatsen.

Herr Ohlon hade åtskilligt intressant
men också en del beska saker att säga
om bilimporten. Han nämnde vissa importsiffror.
Det skulle ha varit en import
under första halvåret i fjol — om
jag antecknade rätt — på 22 000 bilar
och under första halvåret i år på 38 000
bilar, alltså en mycket väsentlig ökning.
Men, herr Ohlon, skulle man inte möjligen
kunna tiinka sig att denna ökning
i någon mån iindå sammanhänger med
bilaccisen, så att bilaccisens borttagan -

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

de kan ha varit, kanske inte helt, men
i någon mån anledningen till denna ökning?
Om herr Ohlon skulle vara villig
att medge det, vilket jag inte vet, betyder
det att han medger, att regeringen
bedömda situationen rätt, när den införde
bilaccisen på sin tid mot oppositionens
mening. För att på denna punkt
undvika varje missförstånd vill jag tilllägga,
att jag för min del inte önskar
bilaccisen tillbaka.

Av skilda anledningar har vi i höst
fått vad man kallar en inflationspsykos.
De två föregående talarna har i viss
mån uppehållit sig vid orsakerna till
den, och jag skall inte närmare gå in på
det ämnet. För att i tid motverka denna
psykos och därigenom värna penningvärdet
har det ansetts nödvändigt
att något dämpa konjunkturen. Eftersom
läget dock i stort sett alltjämt är stabilt,
är det givet att man vid valet av medel
hade en ganska stor frihet. Det gällde
att skapa en lämplig psykologisk motvikt
till inflationstendenserna. Det nya
statslånet tillkom då för att suga upp
och binda en del likvida medel, som
man annars inte kunde komma åt. Räntehöjningen
skapade en ökad skillnad i
räntorna mellan långa och korta lån
och stimulerade denna uppsugning och
bindning. Ser man till det belopp, som
tecknats på det nya obligationslånet, kan
man konstatera att lånet blev en framgång.

Det kan ju inte bestridas, att en räntehöjning
kan få en viss kostnadsökande
effekt, även om man med den avser
det motsatta, d. v. s. att hindra en inflationsartad
utveckling. Men vi får komma
ihåg, att räntehöjningens kostnadsökande
effekt helt heror på räntehöjningens
storlek och framför allt på räntehöjningens
varaktighet. Jag tror att de,
som redan nu kommer med krav på
kompensation för ökade omkostnader på
grund av räntehöjningen, gör klokt i att
vänta och se en smula, hurudan utvecklingen
blir i fortsättningen. Till dess
man vet, om räntehöjningen blir tillfällig
eller mera långvarig, är det säkerligen
bäst att ställa sig avvaktande. Någon
höjning av diskontot har som be -

kant inte skett i samband med utbjudandet
av det nya obligationslånet.

Genom det nya lånet har betydande
likvida medel nu bundits, och delta kommer
givetvis att påverka utlåningsmöjligheterna
och därmed också att dämpa
investeringarna. Herr Ohlon framhöll,
att genom att höja räntan på detta sätt
har nu regeringspartierna medgivit, att
investeringarna måste dämpas. Ja, folkpartiet
har också erkänt det, och då förvånar
det mig, att folkpartiet intog den
ställning det gjorde i våras till förslaget
om den fria avskrivningsrätten för
aktiebolagen. Fn psykologisk effekt synes
också ha vunnits, och det är kanske
det inte minst viktiga i sammanhanget,
nämligen att det skedda måste
uppfattas som en signal, som ett tecken
på en verklig vilja att aktivt ingripa för
att värna penningvärdet.

Herr Ewerlöf ansåg att det var nödvändigt
att det blev klarlagt, huruvida
regeringen var beredd till krafttag emot
en eventuell inflation. Jag vill bara för
mitt eget pariis vidkommande säga, att
vi är beredda att medverka till sådana
krafttag, även om det skulle gälla tämligen
impopulära ting av skilda slag. Vi
kommer inte heller i ett sådant sammanhang,
herr Ewerlöf, att hesitera inför
»storfinansen» —• om vi skall använda
detta slitna ord; jag skulle önska tala
om »finansvärlden», men jag använder
den term som herr Ewerlöf introducerade
i debatten.

Jag skall inte närmare beröra möjligheterna
till prissänkningar — de undersöks
ju f. n. vid förhandlingar mellan
priskontrollnämnden och företrädare för
företagarna och handeln. Men det är ett
allmänt önskemål — det måste vi vara
överens om — att penningvärdet skall
bevaras och att vi inte skall försämra
konkurrenskraften på världsmarknaden
och skapa svårigheter för de hemmamarknadsniiringar,
som konkurrerar med
importen. Det föreföll mig, som om herr
Ewerlöf var benägen att undervärdera
betydelsen av den konkurrens ifrån utlandet,
som dollarfrisläppningen kan
väntas medföra. .lag vet inte, om jag i
det får utläsa något av inte ovilja, men

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska

någonting däråt, mot vad som skett. Jag
skulle emellertid tro att det inte gärna
kan vara på det sättet.

Sedan fällde herr Ewerlöf ett yttrande
rörande priskontrollnämnden, som jag
tycker det skulle vara anledning att få
preciserat. Herr Ewerlöf menade, att han
för sin del inte hyste någon övertro till
de resultat, som på den vägen kunde
uppnås. Får man då fatta det så, att
herr Ewerlöf menar att vissa resultat
emellertid kan uppnås på denna väg
och att vi alltså har att notera, att
även herr Ewerlöf anser, att det finns
en del plussidor av priskontrollnämndens
verksamhet? Det skulle vara mycket
intressant att få detta klarlagt.

På vissa håll har man velat tolka den
genomförda räntehöjningen på de långa
lånen som ett avsteg från eller ett övergivande
av regeringens uppfattning i
räntefrågan. Det har t. o. m. använts sådana
uttryck som att regeringen skulle
ha gjort vad man kallar ett lappkast,
alltså en helomvändning, i räntefrågan.
Man vill söka påskina, att regeringen
tidigare har haft en dogmatisk uppfattning
i räntefrågan, innebärande att räntan
alltid skulle vara fast, men att regeringen
nu accepterat oppositionens
ståndpunkt om en rörlig ränta.

Oppositionen har intet stöd för detta
påstående. Det har dock vid mer än ett
tillfälle från regeringspartiernas sida
framhållits, att man inte är principiell
motståndare till ränteförändringar inom
lågräntepolitikens ram. Finansministern
har vid upprepade tillfällen sagt detta,
och för egen del har jag också givit uttryck
för samma mening, bland annat
här i riksdagen. Vidare vill jag peka på
det uttalande, som regeringspartiernas
företrädare i bankoutskottet 1951 gjorde
i utskottets utlåtande nr 20. Där framhölls,
att man ur principiell synpunkt
inte ville förneka, att det kan finnas
situationer, där en stegring av räntan
kan vara motiverad. Man underströk
dock, att ränteförändringar bör vara resultatet
av beslut, fattade av de ansvariga
myndigheterna under beaktande av
tendenserna i det rådande läget och efter
övervägande av räntans sannolika

betalningsunionens verksamhet m. m.

inverkan på den ekonomiska utvecklingen
i dess helhet.

Det måste vara utomordentligt svårt,
för att inte säga fullständigt omöjligt,
att i ett sådant uttalande finna något
av dogmatisk bundenhet hos regeringspartierna
i räntefrågan. Tvärtom säges
det ju klart ifrån, att i vissa lägen kan
man mycket väl tänka sig en förändring
av räntesatserna.

Inom bondeförbundet står vi fast vid
denna uppfattning. De förändringar av
diskontot, som skett exempelvis 1950
och hösten 1953 och vilka vårt parti accepterat,
visar också att vår uppfattning
är att vissa förändringar i ränteläget
inom lågräntepolitikens ram kan vara
motiverade.

Däremot har vi från bondeförbundsliåll
hävdat — och den meningen hyser
vi alltjämt — att en rörlig ränta inte
var ett lämpligt medel att bekämpa en
redan inträffad inflation av den styrka
inflationen hade 1951. Det är dock en
väsentlig skillnad mellan att företa en
begränsad och måhända tillfällig räntehöjning
för att i ett relativt stabilt läge
avvärja en till övervägande del psykosbetingad
fara för en kommande inflation
och att tillgripa en rörlig ränta
med starka variationer för att söka få
bukt med en pågående inflation.

Det är klart att även en relativt måttlig
räntehöjning på ett visst slag av lån
kan väntas komma att få en kostnadsliöjande
effekt, om den blir långvarig. I
så fall kommer väl krav på en hyresstegring.
Jordbrukarna kommer också i
så fall att göra sig påminta med krav på
ersättning för ökade ränteutgifter o. s. v.
Men jag tycker att det är alldeles för
tidigt att orda om den saken, innan vi
vet hur pass långvarig ränteökningen
blir.

När man nu från oppositionshåll har
uttalat tillfredsställelse över regeringens
snabba ingripande mot uppdykande inflationstendenser
och samtidigt påstått
att regeringspartierna först efter valet
hörjat tala om inflationen och sålunda
talat ett språk före valet och ett annat
efter, kan det vara befogat att göra ett
par påpekanden. För det första uppstod

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

inflationspsvkosen efter valet. För det
andra — det inte minst viktiga — har
man från regeringens sida ingalunda
före valet stuckit under stol med att expansiva
tendenser kunde komma att uppstå
under det senare halvåret. Tvärtom
varnade man för att en sådan utveckling
kunde inträffa, och det sades att man
måste vara beredd att i så fall bland annat
skärpa kreditåtstramningen.

Från regeringens sida har man alltså
inte blundat för denna utveckling —
men hur har oppositionen själv uppträtt
under det här året? Oppositionen vill
ju gärna lägga ansvaret för penningvärdets
bevarande helt på regeringen, men
samtidigt har oppositionen vid årets
riksdag föreslagit åtgärder, som skulle
ha både förstärkt riskerna för inflation
och berövat regeringen vissa möjligheter
att effektivt ingripa vid ett allvarligare
hot mot penningvärdet.

Låt mig bara påminna om att såväl
högern som folkpartiet vid vårriksdagen
yrkade på återinförande av fri avskrivningsrätt
för bolagen -— en åtgärd som
givetvis skulle ytterligare ha stimulerat
industriens investeringsvilja. Vidare
skulle oppositionens skattefönslag, om
det genomförts, ha medfört en underbalansering
av budgeten, vilket också
skulle ha främjat en expansiv utveckling.
Oppositionspartierna motsatte sig
för övrigt också skärpningen av kassareservbestämmelserna
för affärsbankerna.
Fn sådan åtgärd kan dock visa sig
värdefull, om en ytterligare åtstramning
på kreditmarknaden blir nödvändig.

Vill man föra en aktiv konjunkturpolitik
och förebygga en krisartad utveckling
i den ena eller andra riktningen,
måste man också hålla en nödvändig beredskap
mot eventuella kastningar i konjunkturläget.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Hedlunds
skildring av valdebattens innehåll torde
vara en frihandsteckning. För mitt vidkommande
får jag säga att jag inte alls
känner igen den bild, som han här målade
upp!

Då jag begärde ordet var det emellertid
därför att jag ville beklaga att bondeförbundet
sitter så trångt, att så snart
en och annan person flyttade från landsbygden,
partiets hela fundament skakades
i sina grundvalar. Det är väl inte
bara bondeförbundare som flyttar, utan
också socialdemokrater, högermän och
folkpartister.

Statsrådet Hedlund gjorde gällande att
bondeförbundet inte alls kände sig dogmatiskt
bundet vid någon viss hållning.
Nej, jag har nog snarare det intrycket
att bondeförbundet i sin senaste uppenbarelseform
inte känner någon bundenhet
alls, vare sig dogmatisk eller annan.
Det är visserligen sant att finansministern
i juni månad varnade för de inflatoriska
tendenser, som var rådande i
vårt ekonomiska liv, men det talet kom
fullständigt bort under valrörelsen, och
det är först efter valrörelsen som diskussionen
har blossat upp på nytt, vad nu
anledningen härtill kan vara.

Statsrådet Hedlund erinrade om att vi
har gått emot åtskilliga av de regleringar,
som regeringen har föreslagit, och
det är alldeles riktigt. Vi har nämligen
hållit före att man inte kunde styra utvecklingen
genom dessa regleringar, i
varje fall inte enbart genom dem, utan
att vad som främst vore av nöden var
att få en generell styrning av den ekonomiska
verksamheten.

På tal om de fria avskrivningarna vill
jag erinra om vad jag sade i mitt förra
anförande, nämligen att en inskränkning
av investeringsverksamheten inte bör gå
ut över sådana delar av den ekonomiska
verksamheten, som är direkt produktionsfrämjande.

Herr EWERLöF (li) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet försökte göra
en längre historieskrivning angående inställningen
till räntefrågan, som i och
för sig skulle kunna uppkalla till gensägelse.
Jag vill emellertid erinra honom
om att det i mitt tidigare yttrande icke
fanns ett enda ord, som hänförde sig till
tidigare förhållanden eller tidigare in -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska
ställningar. Jag har med flit undvikit att
säga någonting som på minsta sätt skulle
kunna engagera prestigen när det gäller
en fråga, som jag tillmäter så stor betydelse
att jag inte har något annat intresse
än att vi så enhälligt som möjligt
skall kunna komma fram till ett vettigt
resultat. Därför låter jag mig inte heller
uppkallas av vad som nu yttrades
i detta hänseende till ett bemötande, eftersom
jag då kanske riskerar att åstadkomma
en effekt som jag i detta sammanhang
önskar undvika.

Jag fick en direkt fråga ställd till mig
angående dollarfrilistningen. Vad jag
sade därom var inte att fatta på annat
sätt än att jag tycker att åtgärden i fråga
i och för sig var välbetänkt, inte
minst som ett led i strävandena att förbereda
vår övergång till ett blivande
konvertibilitetssystem. Men jag ville
framhålla att jag inte betraktar den åtgärden
såsom något så framträdande vapen
mot inflationen, att man skulle kunna
påstå, att sedan vi gjort detta, behöver
vi inte göra något annat. Jag tror att
saken i detta hänseende inte förtjänar
att tillmätas alltför stor betydelse.

Detsamma vill jag säga i fråga om
priskontrollen. Herr Hedlund känner
mycket väl till vår inställning till priskontrollen
och vår uppfattning om de
bristande möjligheter, som den enligt
vår mening ger att komma till rätta med
en inflation. Vi får vid se vad resultatet
kan bli av de överläggningar som
priskontrollen givit sig in i. Men det
går inte att få något stöd från vårt håll
för uppfattningen att priskontrollen
skulle vara ett verkligt effektivt medel
att räkna med när det gäller inflationsbekämpandet.

Jag hoppas att jag får fatta vad herr
Hedlund sade om räntepolitiken på det
sättet att vi är överens om att meningen
nu är att gå in för en rörlig ränta. Jag
skulle finna det mycket tillfredsställande
om herr Hedlund höll med om detta.
Jag tror att om bondeförbundet kan förmås
att helhjärtat medverka till en sådan
politik, skulle det finnas mera realitet
bakom bondeförbundets affisch i
somras om att »kronan är räddad».

betalningsunionens verksamhet m. m.

Herr statsrådet HEDLUND:

Herr talman! Av vad jag yttrade om den
höjda räntans kostnadsstegrande effekt
borde väl framgå att jag tycker att räntan
även i framtiden bör vara rörlig,
men på ett sådant sätt att man så snart
omständigheterna medger kommer tillbaka
från de 4 procenten till de 3l/2
procenten. Huruvida detta låter sig göra,
kan jag inte uttala mig om. Det gäller
naturligtvis för de myndigheter som här
har avgörandet, närmast riksbanken, att
väga skälen för och emot. Men jag vill
fastslå att jag gärna ser att räntan rör
sig tillbaka till sitt utgångsläge, sedan
den högre räntan har gjort en betydande
tjänst genom att medverka till uppsugningen
av ett ganska ansenligt penningbelopp
från marknaden och till att visa
att det är meningen att ta krafttag mot
en kommande inflation om det skulle
behövas.

Herr Ewerlöf förklarade, att han för
sin del inte kritiserat räntehöjningen.
Ja, det är ju riktigt, men andra har talat
om »lappkast» i räntepolitiken och
det var mot dem jag polemiserade.

Herr Ohlon talade om att finansminister
Skölds tal med varningar för en
kommande inflation före valrörelsen hade
kommit bort. Men, herr Ohlon, det
hade ju funnits möjligheter för hejr
Ohlon och hans meningsfränder att om
de funnit det önskvärt draga fram detta
i ljuset varenda dag under valrörelsen.
Varningen har kommit, och man borde
ha tagit fasta på den.

Sedan talade herr Ohlon om bondeförbundets
besvärligheter med sitt röstetal.
Men, herr Ohlon, det är ju ändå på
det sättet, att bondeförbundet vänder
sig praktiskt taget uteslutande till den
befolkning som finns på landsbygden,
och det är väl klart att om den befolkningen
minskas, så kommer detta att gå
ut framför allt över bondeförbundet, i
all synnerhet som minskningen ju i sig
innefattar ett mycket betydande antal
jordbrukare. Det är ju så att jordbruk
efter jordbruk läggs ner, och jordbrukarna
och jordhrukarsönerna flyttar ut
ifrån landsbygden.

Herr Ohlon hade en underlig syn på

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

storleken av denna avflyttning, när han
talade om att det var »en eller annan person»
som flyttade ut från landsbygden.

I så fall måste statistiken vara alldeles
felaktig, ty där står det att det flyttat ut
ungefär 40 000 personer mellan 1952
och 1954. Herr Ohlon är lärare i sin dagliga
gärning — jag vet inte om han är
lärare i astronomi, men det kanske är så
att han är van att röra sig med stora
tal och då blir kanske 40 000 en obetydlighet.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Hedlund sade,
att bondeförbundet vände sig uteslutande
till landsbygdens folk och att det
då är fullt naturligt, att en avflyttning
från landsbygden kommer att återverka
speciellt på bondeförbundet. Var det
med den tanken, som bondeförbundet
etablerade sin framgångsrika valrörelse
i Stockholm och andra tätorter?

Vidare yttrade statsrådet Hedlund, att
om oppositionen under valrörelsen hade
tagit upp frågan om inflationsfaran,
skulle man från regeringen ha tagit fasta
på det. Nu får jag ju säga, att i nästan
vartenda föredrag som jag höll belyste
jag inflationsfaran, och jag är mycket
smickrad över att regeringen alltså har
tagit fasta på detta, ehuru det skedde något
sent.

Herr DE GEER (fp):

Herr talman! Liksom föregående talare
vill jag förklara att vårt land har
en god och balanserad konjunktur inom
näringslivet. Inom den viktigaste industrien
den som grundar sig på skogen föreligger
en verklig högkonjunktur. Inom
järn- och verkstadsindustrien har vi en
god produktionskonjunktur, fastän på
grund av stark konkurrens utifrån,
framför allt från Tyskland, marginalerna
är små. Inom textilindustrien är det
däremot rätt så bekymmersamt.

Trots den goda konjunkturen och tendenserna
till inre balans liar det ju
hysts stora farhågor för en inflation.
Särskilt har tendenserna tagit sig ut -

tryck på aktiemarknaden. Den starka
stegringen där har inte blott väckt irritation
hos löntagare, utan även om inte
irritation så bekymmer hos företagarna
själva, emedan den återspeglar ett
bristande förtroende till penningvärdet.
Den kraftiga stegringen på aktiemarknaden
har inte någon motsvarighet i ökade
vinstchanser, på några få undantag
när, utan den beror väsentligen på bristande
tilltro till penningvärdet, på den
s. k. flykten till sakvärden.

En särskild impuls fick aktiemarknaden
vid uvertyren till årets avtalsförhandlingar.
Jag vill särskilt påpeka den
mycket omtalade diskussionen i Västerås.
Även om jag gärna medger, att LO:s
rekommendationer var mycket moderata,
så tyddes de på olika sätt, och i flera
tidningar gjorde man gällande, att här
måste särskilt låglönegrupperna lyftas,
även om detta skulle medföra en höjning
av prisnivån. Efter denna diskussion
i Västerås kom en av de allra kraftigaste
hausserna på Stockholms fondbörs,
och dagen efter steg också priserna
på skogsauktionerna i Norrland
mer än man hade kunnat beräkna. Detta
var ett direkt uttryck för att man inte
trodde på penningvärdet. Priskontrollnämnden
hade skickat ut en varning
till inroparna på skogsauktionerna, men
den hade som vi vet föga effekt.

Sedan kom den stora sensationen,
nämligen räntehöjningen. Man måste ge
vederbörande en eloge för att de lyckats
hålla den så hemlig, ty den fick
därigenom en chockverkan som jag antar
var eftersträvad. Den följdes av en
mycket kraftig baissse på börsen, och
de skogsauktioner som ägde rum efter
räntehöjningen kännetecknades av lägre
priser. Tyvärr har prisfallet på aktiemarknaden
om inte helt så dock delvis
återhämtats, och detsamma är fallet —
fastän inte fullt i samma utsträckning
— vad virkespriserna beträffar. Detta ger
anledning att uttrycka den förhoppningen
att de som bär ansvaret för penningvärden
icke drar sig för ytterligare injektioner.
Det behöver inte nödvändigtvis
vara en ny räntehöjning, det finns
många andra medel. Vi hoppas att man

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska b

som sagt fortsätter på den inslagna vägen.

Mot dem som hävdar att en räntehöjning
alltid har en prishöjande effekt vill
jag påpeka de reaktioner som kom omedelbart
efter räntehöjning. De gick ju
närmast i prissänkande riktning.

När det gäller sparandet har man fått
goda rapporter från bankerna. Där har
flera enskilda personer tagit ut sina
pengar eller förberett uttagande därav
för att placera dem i det nya lånet, men
samtidigt har de förklarat att de alltid
önskar ha en marginal av pengar på en
så lätt tillgänglig räkning som sparkasseräkning.
De säger att de tar ut nu men
kommer att försöka att sätta in igen sedan.
Man vet inte vilken verklighetsgrund
detta har, men de första reaktionerna
tyder på att räntehöjningen kommer
att stimulera sparandet, vilket ju
var mycket önskvärt.

Att vi får en lönehöjning är nog ganska
säkert, men jag vill stanna något vid
detta problem; herr Ohlon berörde det
också. Det har sagts på flera håll bland
låglönegrupperna och inte minst bland
statstjänarna, att industriens kraftiga lönehöjning
ur rättvisans synpunkt måste
få sin motsvarighet inom andra grupper.
Att en sädan kraftig löneglidning — jag

kallar det så och inte lönehöjning _

har ägt rum inom industrien beror inte
på att företagarna inte skulle ha tillräckligt
med råg i ryggen för att stå
emot löneglidningen, utan på att en annan
mentalitet råder bland företagare
och anställda. I äldre tider höll vi styvt
på att det skulle finnas ett lönetak. Om
ett ackord gav för höga förtjänster visste
vederbörande arbetare att vid nästa
avtalsförhandling skulle man försöka
justera det ackordet nedåt. På senare
tid har man släppt detta lönetak och låtit
vederbörandes förtjänster gå upp. Löneglidningen
orsakar icke någon stegring
av produktionskostnaderna eftersom
den beror på en ökad arbetsintensitet.
Bland företagen har man accepterat
detta. Det råder sålunda en större
ojämnhet i lönerna inom företagen nu
än innan man avskaffade det s. k. lönetaket.
Jag tror nog att man inom andra

dalningsunionens verksamhet m. m.

grupper, kanske icke minst bland statstjänarna,
måste ta hänsyn till detta förhållande
när man kräver en motsvarighet
till den lönestegring som industriarbetarna
fått. Dessa andra grupper bär
ju inte haft samma möjlighet att stegra
sina förtjänster genom ökad intensitet.
Hänsyn skall tas till detta förhållande.

När jag är inne på lönefrågan vill
jag med några ord beröra strykpojken i
dag, nämligen bilismen. Jag tror att man
kan konstatera en positiv reaktion på
lönefronten som följd av det ökade bilintresset,
så till vida att hos många har
drömmen att få en bil eller en moped
kunnat förverkligas genom ökade förtjänster.
Detta har stimulerat arbetstakten.
Man kan också konstatera att det
minskat en del andra inköp. Det är ju
alltid ett positivt resultat av den annars
så förkättrade ökningen av bilarna.

Ser vi framåt vill jag påpeka att vi
icke får släppa kravet på sänkning av
skatterna. Om det fanns något som alla
partier var eniga om i årets valrörelse
så var det skattesänkningskravet. De
olika partierna hade mycket varierande
affischer, men när det gällde kravet på
skattesänkning fanns det en enig front
från kommunisterna upp till högerpartiet.

Om vi skall kunna hålla löftet om
skattesänkning — vi har fått det, visserligen
i försiktiga ordalag, också från
herr Sköld — när så många andra krav
anmäler sig icke minst på löneområdet,
får vi nog falla tillbaka på sparsamheten.
Det finns säkert marginaler att ta av.
Jag vill peka på några.

Även om vi är aldrig så försvarsvänliga
och icke vill reducera vårt försvar
har vi nog en känsla av att på detta område
kan det sparas högst betydligt. .lag
vill inte komma med generella anklagelser
om att det skulle slösas på försvarets
område, men nog är det ganska lätt att
plocka fram konkreta fall, där större
sparsamhet kunde iakttagas.

Vad beträffar jordbruket kan man nog
spara en del på lantbruksnämnderna.
Den strukturförändring som pågår inom
jordbruket sker nog nu utan lantbruksnämndernas
ingripande. Det har varit

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

olika i olika län, men i vissa län har
lantbruksnämnderna köpt upp ett stort
antal gårdar och därigenom bidragit till
att pengar kommit ut i marknaden. En
viss restriktiv hållning härvidlag tror jag
är att rekommendera. Jag erkänner gärna,
att detta bara är en detalj, men
många bäckar små gör en stor å.

Sedan har vi bostäderna. Det förefaller
nästan som om sparandet på bostadsområdet
skulle vara tabu. Det är ju impopulärt
att tala för minskning av bostadsproduktionen,
men vi kan nog spara
på det området även utan att minska
bostadsbyggandet. Jag vill särskilt påpeka
hur mycket dyrare det är att bygga
egnahem än att bygga flerfamiljshus.
Om man ökar antalet flerfamiljshus på
bekostnad av egnahemmen får man fler
bostäder. Även i framtiden är det mera
ekonomiskt att ha flerfamiljshus, då sådana
saker som vatten, avlopp, värme

o. s. v. blir billigare där. Detta skall man
kanske ta mer hänsyn till.

En sak som jag inte tycker att man
skall spara på är kraftverksbyggena. Det
har varit ett styrkebälte för svenskt näringsliv
under dessa år att äga så stor
tillgång på billig vattenkraft.

Vidare vill jag säga några ord om industriens
finansiering. Då kommer jag
in på förslaget om ändrade grunder för
företagsbeskattningen. Jag vill rekommendera
regeringen och det utskott, som
kommer att behandla frågan, att vara
försiktiga på detta område. Flera näringsorganisationer
och även organisationer
av anställda har yttrat sig mycket
kritiskt mot det nu framlagda förslaget.
Vår industri har ju i hög grad kunnat
finansiera sig själv under det sista decenniet,
vilket varit till stor fördel för
samhällsekonomien. Om vi nu skärper
avdragsbestämmelserna alltför mycket
minskas dessa möjligheter till självfinansiering,
och industrien måste i stegrad
utsträckning ge sig ut på marknaden och
konkurrera om lånemedlen.

Till sist vill jag med tillfredsställelse
vända mig till inrikesministern och konstatera,
alt lians yttrande om storfinansen
på ett välgörande sätt kontrasterar
mot de mycket onyanserade angrepp

som gjordes mot den i valrörelsen av
både socialdemokrater och bondeförbundare.
Han överräckte till och med en
blomma åt företrädarna för densamma,
och därtill använde han uttrycket den
»s. k. storfinansen». Jag tycker att det
ligger en tillfredsställande neddämpning
av kritiken att just sätta »s. k.» framför!

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Det har redan talats en
hel del om valutgången. Jag kunde kanske
underlåta att också komma in på den
frågan, men det är ju vanligt att under
remissdebatten hösten efter ett val säga
några ord därom.

Att utgången inte var tillfredsställande
för vårt parti tjänar ingenting till att
förneka. Även om vi tar med i beräkningen
folkomflyttningen och rationaliseringen
— maskinerna har inte rösträtt,
som det anmärktes i en tidning — så
beror dock minskningen av 0,3 procent
sedan 1952 antagligen till en del på att
högern vunnit röster från vårt parti.
Detta strider inte mot vad statsrådet
Hedlund nyss sade i frågan. Det ligger
väl så till att en del av de jordbrukare,
som på 1930-talet räddades från ruin
genom herr Pehrsson-Bramstorps jordbrukspolitik,
nu har gått över till högern.
Jag får uttala den förhoppningen
att de må trivas bra i sitt nya parti!

Mandatförlusterna har i stor utsträckning
berott på den nya valkretsindelningen
som vårt parti biträtt, trots vetskapen
om att den rent matematiskt,
oberoende av alla valvindar, skulle tillfoga
oss förluster.

Folkpartiet har inte heller anledning
att rosa marknaden med en röstförlust
sedan 1952 av 2,7 procent, om jag har
läst rätt i tidningsreferaten. Mest överraskande
var förlusterna i storstäderna.
Jag tror dock att folkpartiordföranden
i Göteborg — inte herr Ohlon utan avdelningsordföranden
där — är inne på
fel väg när han enligt ett citat i dagens
tidningar antyder att folkpartisterna
skulle ha varit alltför städade i sitt uppträdande.
Det har vi andra inte märkt
någonting av, t. ex. i skattesänkningsdiskussionerna.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska

Höjningen av räntan på kapitalmarknaden
har föranlett reflexioner av de
mest skilda slag, även här i dag. Först
och främst har kritiken varit ganska bitter
därför att räntehöjningen kom så
oförberett. Jag tror att herr Ohlon nästan
ville läga en moralisk aspekt på den
punkten i sitt yttrande. Men just det
oförutsedda ligger ju i linje med vad
som sagts om räntan som reglerande faktor.
Om en räntehöjning skall göra verkan
måste den komma oväntad, och herr
De Geer gav ju också fullmäktige en
eloge för att de lyckats hålla det hela
så hemligt. Det skulle inte tjäna något
nyttigt ändamål att här ge spekulanterna
fritt spelrum.

Herr De Geer var nyss inne på Västeråskongressen
med dess långtgående
krav på lönekompensation inte bara för
redan inträffade stegringar i kostnadsnivån
utan även för väntade stegringar.
En viss inflationspsykos låg därigenom
så att säga i luften. Här gällde det att
stämma i bäcken medan tid var. Det har
visat sig att kongressen i Västerås med
den diskussion den utlöste hade så kraftiga
verkningar att den till och med påverkade
det 31/2-procentiga lån som
riksgäldskontoret just då släppt ut på
marknaden, med påföljd att teckningen
fick avbrytas.

Det har påståtts, att vi nu har infört
en ny räntepolitik, och att vi, genom den
räntehöjning som vidtagits, i realiteten
erkänt att de senare årens argumentlinje
i räntefrågan varit i princip felaktig.
Detta är helt och hållet en konstruktion.
Vid en jämförelse med läget på våren
1951 visar det sig, att förhållandena då
var helt annorlunda. Någon ekonomisk
jämvikt fanns inte. Den pågående inflationen
hade inte stoppats — det skedde
som bekant först något halvår senare.
Jag tillhörde på den tiden bankoutskottet
och gav i en reservation uttryck
för den meningen, att om en räntestegring
skulle få någon egentlig verkan
vid bekämpandet av inflationen, så
måste den säkerligen vara mycket betydande,
troligen minst 2 å 3 procent. EU
sådant ingripande ville vårt parti under
inga förhållanden vara med om. Det teo -

betalningsunionens verksamhet m. m.

retiska resonemanget om att en kraftig
räntehöjning skulle pressa ned prisnivån
på längre sikt må vara riktigt, men
verkningarna av en högräntepolitik hade
vi alltför ogynnsamma erfarenheter
av från 1920-talet och från början av
1930-talet för att vilja vara med om ett
upprepande.

För min del har jag aldrig uttalat mig
emot en rörlig ränta, under förutsättning
att en räntestegring kunde inskränkas
till låt oss säga 1/4 eller 1/2 procent.
Men det var inte fråga om sådana
små ränteändringar under inflationstiden.
Enligt konjunkturinstitutets rapport
beräknas den svenska jordbruksproduktionen
1953/54 ha varit drygt 10
procent större än 1938/39, samtidigt som
antalet arbetstimmar inom jordbruket
minskats med 25—30 procent. Produktionsvolymen
per arbetstimme har ökat
med cirka 50 procent på 15 år. Det innebär
en rationalisering som torde ha
få motstycken, och även de ivrigaste
borde vara nöjda med takten. Någon efterblivenhet
kan man inte längre tala
om.

Att jordbruket inte kan drivas på ett
sådant sätt att produktionen lagom täcker
behovet säger sig självt. Förra året
hade vi t. ex. ett betydande överskott av
brödsäd, en omständighet som gav eko
i riksdagen och även diskuterades flitigt
i valrörelsen. Det fanns många efterkloka,
som talade om att statsmakterna burit
sig dumt åt. I år kommer väl den
kvarndugliga brödsäden knappast att
räcka till för vårt eget behov på grund
av de skador som vållats av regn och
översvämningar. Att produktionsvolymens
storlek endast skulle vara en prisfråga
— som så ofta görs gällande — är
naturligtvis inte riktigt. Inte heller är
det riktigt att jämföra de s. k. världsmarknadspriserna
med våra egna priser.
Det är t. ex. känt att importörer av
vårt vete får betala ett ganska stort tillhigg
till importpriset för att utjämna
marginalen mellan världsmarknadspriset
och vederbörande lands inhemska
prisnivå på brödsäd.

Herr Ohlon var nyss inne på frågan
om rågen. Vi hade i fjol ett överskott

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

på 100 000 ton råg, och med hänsyn till
arealinventeringarna kunde man vänta
sig att detta överskott i år skulle ökas med
ytterligare 100 000 ton. Herr Ohlon har
klandrat att vi exporterat råg till 25 eller
26 kronor och något senare måst importera
för 40 kronor. Sådant känner vi
mycket bra till, herr Ohlon! År 1950 hade
våra svenska jordbrukare ett inlösningspris
för vete på 30 kronor, och när
det sedan blev dåliga skördar 1951 och
1952 — vi hade svartrost 1951 och dåligt
bärgningsväder 1952 — fick vi importera
för 70 kronor.

I den av herr Ohlon berörda frågan
har jordbruksnämnden i pressen offentliggjort
ett tillrättaläggande som jag
skall be att få foga till kammarens protokoll.
»Om skördevädret ... hade blivit
normalt skulle vi, om vi väntat med
exporten, ha haft kanske bortåt 200 000
ton råg att exportera, vilket sannolikt
visat sig praktiskt omöjligt. — Spannmålshandeln
och kvarnindustrien har
bedömt situationen på samma sätt. Detta
visas bäst av att kvarnarna under den
gångna säsongen inte försett sig med
kvalitativt högvärdig råg av 1953 års
skörd för kommande behov.»

Det är samma sak som vi diskuterade
här i våras, då representanter för folkpartiet
ville frånsäga sig ansvaret för
överskottet på råg och vete. överskottet
berodde, sades det, på att staten hade
fastställt för höga garantipriser. När vi
nu har exporterat på de enda villkor
som stått till buds, då klandras denna
export. Den import som hittills företagits
av råg torde vara mycket obetydlig;
det har endast gällt att förstärka
kvaliteten hos den svenska varan.

Jag tror inte man har anledning att
nu i diskussionen om en eventuell inflation
skjuta jordbruket i förgrunden.
När man diskuterar kostnadsnivån får
man komma ihåg, att en sänkning av
jordbrukarnas produktpriser med 10
procent medför en sänkning av blott 2
procent av de totala levnadskostnaderna.

Det konstateras i konjunkturrapporten,
att exportkonjunkturen för skogsprodukter
befunnit sig i stigande sedan
hösten 1952. Den oro, som på sina håll

yppats inför årets skogsauktioner, förefaller
tämligen obefogad. Det är riktigt
som herr De Geer nämnde, att det omedelbart
efter västeråskongressen blev
höjda priser på någon auktion, men läget
stabiliserade sig snart. Man har ett
intryck av att prisläget hållit sig i stor
sett konstant. Vissa tendenser till höjningar
på en del håll tycks ha motverkats
av sänkningar på andra håll. Och
det är ingalunda något skogsägarintresse
att få sådana tillfälliga toppkonjunkturer
som fallet var 1951.

Det är inte sannolikt att skogsbruket
kommer att öka inflationshotet — jag
vill särskilt peka på den nya lagstiftningen
om skogskonto, som har omfattats
med ett mycket stort intresse av de
enskilda skogsägarna. Jag tror inte att
skogslikviderna i samma utsträckning
som tidigare omedelbart kommer ut i
marknaden, försåvitt inte herr Ohlons
parti kommer tillbaka med ett sådant
expropriationshot mot skogsägarnas inkomster
som det kom med hösten 1951,
så att skogsägarna drar sig för att sätta
in pengar på investeringskontot av rädsla
för att finansministern sedan kommer
att ta pengarna.

För att återgå till räntan tror jag att
eventuella spekulanter gör klokt i att
inte vänta sig för mycket. Det kan bli
dyrbara operationer.

För min del är jag fullt på det klara
med att det kan behövas andra åtgärder
än rörlig ränta även i nuvarande situation,
om inflationstendenserna skulle
fortsätta. Till dessa åtgärder räknar jag
knappast sakkunnigförslaget om företagsbeskattningen.
Den skärpning av avskrivnings-
och lagervärderingsreglerna
som föreslagits är avpassad efter normala
förhållanden och icke efter ett krisläge.
Om inflationsspöket åter skulle
sticka upp huvudet, måste betydligt kraftigare
åtgärder övervägas.

Jag är ense med herr Ohlon om att
det bästa medlet vore en ökning av sparandet.
Herr Ohlon framförde vissa synpunkter
på bilköpen, som herr De Geer
för sin del ansåg kunde vara till en viss
nytta. Jag vill erinra om att då konjunkturinstitutets
chef i ett föredrag i

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

vintras — eller kanske förra hösten —
framhöll nyttan av målsparande, nämnde
han att en bil som mål för sparandet
kunde vara berättigat även ur samhällssynpunkt.
Vi bör inte klandra dem
som använder sina ganska goda förtjänster
till att köpa sig bilar. Herr
Ohlon var inne på den tankegången, att
den som har råd att köpa bil inte bör
få någon statshjälp om han skaffar sig
en bostad. Nej, kanske det. Men det skulle
vara intressant att se hur herr Ohlon
vill utforma ett sådant förslag. Skulle vi
inte kunna få titta på det ett slag?

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall bara yttra mig
om en enda detalj, nämligen om våra
statsdirigerade spannmålsaffärer. De siffror,
som jag nämnde, var just de beriktigande
uppgifter som jordbruksnämnden
lämnat under diskussionen kring
dessa frågor. Nu säger herr Näsgård, att
anledningen till att man sålde råg i juli
till ett lägre pris än man köpte det för
några veckor senare var att man inte
kunde bedöma väderleken på lång sikt.
Jag vill erinra om att den amerikanska
långtidsprognosen för väderleken under
augusti och september klart förutsade
en abnormt hög nederbörd i nordvästra
Europa under augusti månad: att prognosen
sedan inte stämde när det gäller
september må nu vara hänt, men då
var olyckan redan skedd.

Detta aktualiserar emellertid ett annat
spörsmål, nämligen att det är angeläget
inte bara för jordbrukare utan även
för andra att även i Sverige få till stånd
långtidsprognoser i fråga om väderleken.
Sådana långtidsprognoser skulle kanske
ge i utbyte för folkhushållet långt mera
än vad hela den svenska väderlekstjänsten
kostar. Det har inte minst erfarenheterna
från i år visat.

Herr NÄSGÅRD (bf) kort genmäle:

Herr talman! Det skulle helt naturligt
vara ytterst önskvärt att få svenska väderleksprognoser,
på grund av vilka man
under sommaren kunde förutse bärg -

ningsvädret, kvaliteten på vete och råg
och kanske även sockerhalten i sockerbetor
o. s. v. Men vi är ännu ett stycke
därifrån, herr Ohlon! Och då får väl
herr Ohlon ursäkta att det kan göras
misstag.

Jag vill för övrigt påpeka att om nu
skörden blivit normal, såsom det tycktes
under sommaren enligt skörderapporterna,
så hade vi inte haft lagerutrymme
för detta överskott utöver fjolårets.
Jag vill dessutom tillägga, herr
Ohlon, att fr. o. m. i år sköts export och
övriga affärer av ett kooperativt företag,
Svensk spannmålshandel, där inte
bara jordbrukarnas kooperativa sammanslutningar
utan även handeln och kvarnarna
är representerade, varför nu även
affärsmännen fått fullt inflytande på
denna fråga.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN (s):

Herr Ohlon började sitt anförande i
dag med att citera en gammal sentens:
»Människan lever inte av bröd allenast.»
Med hänsyn till den proposition, som
är föremål för remissbehandling här i
dag, väntade jag mig att han skulle fortsätta
med att gå över till frågan om den
europeiska betalningsunionen. Det blev
emellertid inte så, utan fortsättningen
blev den klassiska: »Människan behöver
också skådespel.» Herr Ohlon menade
väl att han därmed fått en mjuk övergång
till vad han i första hand skulle
tala om, nämligen höstens valrörelse.
Han menade att den i mycket stor utsträckning
kunde fylla det behov, som
människorna har av skådespel. Där förekom
ju både varieté, musik, film och
liknande. Jag skulle också tro att vi behöver
fylla ut våra valmöten med sådana
inslag för att få väljarna samlade och
kunna övertyga dem om hur de bör rösta,
även om vi är medvetna om att det
inte alltid har så stor inverkan på deras
ställningstagande. Utan folkpartiets medverkan
i valdebatten i höstas tror jag
inte att vi hade nått upp till den nivå i
fråga om folknöjen, som herr Ohlon
skildrade i sitt anförande.

Herr Ohlon talade också något om val -

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

resultatet. Det låg en viss bitterhet i
stämman, när han nödgades konstatera
att vissa partier förlorat, medan andra
vunnit, visserligen inte så mycket att det
störde, i synnerhet mot bakgrunden av
att det ju fanns flera mandat att fördela
i år; även om röstresultatet var mindre,
så hade inte det haft så stor inverkan på
antalet valda ledamöter i representantförsamlingarna.
Relativt sett var visserligen
antalet valda ledamöter mindre,
men det märktes inte så mycket.

Utan att analysera valresultatet för
mitt eget parti eller för herr Ohlons tror
jag att valutgången för folkpartiets del
orsakades av att folkpartiet i år förmodligen
använde metoder, som inte slog
bland folket. Man kände inte igen sig i
den utmålning av läget som folkpartiet
gjorde. Jag förmodar att det var anledningen
till att många flyttade över sina
röster till andra partier — vilka skall
jag inte ange.

Även herr Ewerlöf var i sitt anförande
inne på valresultatet. Utan att försöka
dra några slutsatser av vad han sade vill
jag dock säga att jag fick den uppfattningen
att han gärna skulle ha velat
växla det ökade röstetalet mot ett större
antal mandat i framför allt denna kammare.
Nu är det ju tyvärr på det sättet,
att även om vi har proportionella val
och försöker tillämpa ett system som i
så stor utsträckning som möjligt ger ett
någorlunda rättvist resultat, kan det inte
undvikas att vissa partier blir missgynnade
och får betala mera för varje mandat
som de får i representantförsamlingen.
Det är ju ett faktum att det i allmänhet
är de mindre partierna som får
betala det högsta priset för sina mandat.
Eftersom högern fortfarande tillhör
de mindre partierna, är antagligen de
siffror riktiga som herr Ewerlöf nämnde
och som gav vid handen att högern
fått betala mera för sina mandat än exempelvis
socialdemokraterna. Jag förmodar
att samma resultat föreligger för
kommunisterna, alltså att de fått betala
sina mandat med ett större antal röster
än socialdemokraterna, kanske till och
med större antal röster än högern fått
betala för sina.

Sedan kan man ju alltid ägna några
ord åt innebörden av valresultatet. Herr
Ewerlöf nämnde att ordet »storfinansen»
förekommit i valdebatten, men att det
inte haft så stort inflytande på väljarnas
ställningstagande, såvitt man inte skall
tolka högerns ökade röstetal så, att den
inflation, som pågått tidigare, och den
ökade standarden i samhället har medfört
att flera människor än tidigare kunnat
identifiera sig med storfinansen och
nu röstat med högern. För att illustrera,
hur verkningslöst det vore att tala om
storfinansen, sade herr Ewerlöf, att det
går inte att skrämma barnen med sotaren
längre. Det går inte att gå till väljarna
och skrämma dem med storfinansen, menade
herr Ewerlöf. Jag förmodar emellertid
att herr Ewerlöf observerat att i
exempelvis Linköping uppträder sotarna
i vita rockar, inte för att dölja att de är
sötare utan för att kunna umgås i möblerade
rum. I den artikel som beskrev
detta sades det också, att den sotaren är
barnen inte rädda för. Det är väl så förmodar
jag, att storfinansen numera också
uppträder i andra kläder, visserligen
inte för att kunna umgås i möblerade
rum men med väljarna på ett annat sätt
än tidigare. Det är kanske därför troligt
att ordet »storfinansen» nu inte är det
spöke, som den en gång i tiden varit,
men trots detta har den dock en viss
användbarhet även i dag.

Herr Ewerlöf försökte förklara socialdemokraternas
»oberäknade» framgångar
på det vanliga sättet, nämligen att regeringen
haft tur. Den gynnsamma utvecklingen
under de senare åren skymmer
bort för folket vilken usel regering
det egentligen har, menar herr Ewerlöf.
Om regeringens politik har vunnit ökat
förtroende, kan det, menade herr Ewerlöf,
inte ha någon annan förklaring än
att folk egentligen inte begriper vem de
röstar på. Jag tror att herr Ewerlöf har
fel i detta avseende och att tvärtom den
politik, som nu förts under ett flertal år
och för vilken socialdemokraterna i
mycket stor utsträckning haft ansvaret,
har ingivit ett så grundmurat förtroende
hos folket, att röstunderlaget består. Folk
i allmänhet tror på den soeialdemokra -

30 Nr 26. Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m

tiska politiken, vilket också tagit sig uttryck
i valresultatet.

Propagandan om en sänkt skatt har
inte haft den stora betydelse som jag
förmodar att oppositionen väntade sig
att denna propaganda skulle få, när den
sattes i gång. Jag tror absolut inte att
folkpartiets propaganda om att det skulle
vara möjligt att genomföra en skattesänkning
utan att denna skulle få några
konsekvenser på statens utgiftssida har
slagit an ute bland väljarna. Snarare
har väl väljarna förstått att det låg något
mer i högerns propaganda om en
skattesänkning, ty högern har ju i alla
fall vågat tala om att en skattesänkning
naturligtvis skulle medföra vissa konsekvenser
på utgiftssidan i så måtto, att
det var nödvändigt att spara på statens
utgifter för att därigenom få möjlighet
att genomföra en skattesänkning. De väljare,
som röstat med det socialdemokratiska
partiet, har säkerligen varit medvetna
om att en skattesänkning skulle
få konsekvenser som i första hand gick
ut över de mindre inkomsttagarna, de
sämst ställda i samhället, och medvetandet
härom har med all säkerhet haft sin
inverkan på väljarnas ställningstagande.

Utan att göra något som helst försök
att i övrigt analysera valresultatet och
de förändringar som har skett 1954,
jämfört med exempelvis 1952 eller 1950
års val, vill jag endast understryka vad
herr Hedlund här redan tidigare framhållit,
nämligen att det enda parti som
har en någorlunda bärig förklaring till
förskjutningarna i höstens väl är bondeförbundet.
Man förklarar nämligen
från bondeförbundets sida den förskjutning
i väljarantalet, som framträdde vid
valet, med den minskning i det naturliga
väljarunderlaget för bondeförbundet
som sker genom avflyttningen från
landsbygden. Bondeförbundet har ingen
möjlighet att samla upp inflyttningen
till städerna och de större samhällena,
dit strömmen ju går. Herr Ohlons hänvisning
till resultatet i Stockholm ger
väl också närmast det intrycket, att bondeförbundets
marknad bland väljarna
inte ligger i städerna och de större sam -

hällena utan på landsbygden. Eftersom
bondebefolkningen minskar, utgör detta
i varje fall en förklaring till att bondeförbundet
kan motse en minskning i
sitt röstunderlag.

I debatten här i dag har man utöver
höstens valresultat också diskuterat inflationsfaran
och därmed sammanhängande
frågor. Man har använt uttrycken
inflationspsykos och inflationstendenser.
Jag är för min del inte säker på att
det verkligen varit någon större psykos
på detta område under någon mera avsevärd
tid. Tendenser till inflation har
förmodligen funnits ganska länge. Psykosen
skulle möjligen kunna utläsas av
den ur andra synpunkter ganska oförklarliga
stegring som skett av exempelvis
aktievärdena under innevarande år.
Där har det ju inträffat en stegring som
lär uppgå till i det närmaste 25 procent.
Om företagarnas farhågor för exempelvis
vårt kostnadsläge i förhållande till
utlandet skulle vara riktiga, skulle det
inte kunna ta sig uttryck i en sådan
höjning av aktievärdena som vi nu kan
konstatera. Följaktligen måste det finnas
något annat bakom den stegringen. Det
kan möjligen vara, om inte förväntningar
om, så i varje fall farhågor för en
ny inflationsperiod.

När Landsorganisationen representantskap
skrev sitt uttalande i september,
vilket publicerades, betecknades det
uttalandet av en del tidningar såsom en
stimulans för inflationspsykosen. Det
ligger emellertid i Landsorganisationens
uttalande ingenting som säger något annat
än att inflationstendenser finns och
att man bör vara uppmärksam på dem
och beredd att vidta åtgärder om de
skulle få sådan styrka, att en inflation
på nytt skulle försöka få insteg i vårt
ekonomiska liv.

I övrigt förklaras i Landsorganisationens
uttalande, att om inte något särskilt
inträffar borde det även år 1955
kunna finnas underlag för en förbättring
också för löntagarna. Det är ganska
naturligt att ett dylikt uttalande
bland våra förbund och organisationer
tas såsom uttryck för anspråk i den av -

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

talsrörelse som blir aktuell inför årsskiftet.
Det har väl också varit meningen.

Om vi ser på utvecklingen under den
senaste treårsperioden, förefaller det,
som om alla de tvivel, som har uttalats
från arbetsgivarsidan vid förhandlingarna,
om att vi gick mot en utveckling
som innebar hinder för fortsatta framsteg
på lönemarknaden, har varit felaktiga.
När vi slöt avtalen 1952 på basis
av den utveckling som hade skett under
år 1951 och som nödvändiggjorde relativt
starka lönekostnadshöjningar, uttalade
man från arbetsgivarsidan mycket
starka betänkligheter mot dessa höjningar,
därför att de, som man sade, kunde
befaras medföra en sådan höjning av
kostnadsläget i vårt land, att det skulle
bli svårt för oss att kunna konkurrera
på världsmarknaden. Det visade sig, när
året var slut, att reallöneförbättringen
uppgick till 5 procent. Även år 1952
medförde lönehöjningar utöver dem som
blev resultatet av avtalsuppgörelserna,
fastän i mindre utsträckning än under
1953 och 1954. Det fanns inga tendenser
som pekade mot att vi gick mot något
som skulle ha karaktären av depression.

Både inför 1953 och 1954 års uppgörelser
har vi vid avtalsförhandlingarna
och även i andra ekonomiska diskussioner
mött varningar för att pressa upp
lönerna alltför mycket. Det vore, har
man sagt, bättre om vi kunde stanna
vid den lönenivå som vi redan uppnått,
och i stället inrikta oss på prissänkningar.
Vi har anammat den propagandan
och i våra uttalanden inför både
1953 och 1954 års avtalsrörelser låtit
våra medlemmar förstå det förnuftiga i
en dylik politik och nödvändigheten av
att begränsa anspråken på löneförbättringar
till sådana grupper som av en
eller annan anledning har kommit att
släpa efter. Både 1953 och 1954 har avtalsrörelsen
gått i detta tecken, som vi
alltså rekommenderat, och resultatet har
blivit att det har skett en eftersträvansvärd
utjämning. Slutresultatet av dessa
båda års avtalsrörelser har blivit relativt
blygsamma höjningar.

Utöver de förbättringar, som vi har
kommit överens om i själva avtalen, har
emellertid lönerna för industriarbetarna
glidit uppåt både under år 1953 och
1954. Enligt socialstyrelsens statistik
blev lönehöjningen under år 1953 5 procent,
och man väntar att det skall bli i
varje fall 4,5 procents höjning under
1954. Vi fick mindre än 2 procent i avtalsuppgörelsen
1953 och något över 2
procent 1954, resten har kommit i form
av löneglidning; arbetsgivarna har alltså
varit villiga att betala mera för att få
den arbetskraft de behövt i sin produktion.

Alltsammans har kunnat ske utan att
det blivit någon höjning i prisnivån.
Från juni 1952 till nu har prisnivån varit
i det närmaste oförändrad, vilket
måste vara ett uttryck för att de lönehöjningar,
som ägt rum under denna tid
och som blivit reallönehöjningar, har
kunnat genomföras utan att de förorsakat
höjda priser. Följaktligen har produktionsresultatet
varit så bra, att det
funnits utrymme för sådana lönehöjningar.
Det är klart att man efter en
reallöneförbättring med i genomsnitt
nära 5 procent under tre år kan komma
till en punkt, där risken för prisgenomslag
blir större. Framför allt är
riskerna naturligtvis stora på vissa områden
som har råkat i svårigheter; man
har nämnt textilindustrien, men antagligen
är förhållandena likartade inom
stora delar av livsmedelsindustrien och
även inom jordbruket. Lönehöjningar
kan där få prishöjningar som nödvändig
konsekvens, om lönjehöjningarna
skall kunna bäras.

Detta till trots har vi i vårt uttalande
vågat ge uttryck för förhoppningen, att
det även 1955 skall finnas ett utrymme
för löneförbättringar. Vi bär också pekat
på att man i första hand bör inrikta sig
på sådana grupper som kommit i underläge.
Dessutom har vi gett en särskild
vink om att kvinnolönerna genom löneglidningen
under de senaste åren kommit
att släpa efter; kvinnorna har fått
mindre den vägen än de manliga arbetarna.

Vi säger ingenting om att företagarna

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

vid diskussionen av sådana frågor och
framför allt vid överläggningarna om
nvtalens innehåll för fram betänkligheter
mot de anspråk, som alltså kan ställas,
med hänsyn till de verkningar lönehöjningar
kan få för produktionen i
sin helhet. Men vi tycker nog, att utvecklingen
under de tre senaste åren
inte ger stöd åt deras tveksamhet. Tvärtom
förefaller det, som om företagarna
varit alltför pessimistiska i sina bedömanden.
Som väl är har de inte handlat
efter sin egen tro utan varit mycket
aktiva både i fråga om investeringar
och när det gällt åtgärder för att sprida
sina produkter på världsmarknaden.
Trots detta kan ju tveksamheten i och
för sig vara motiverad i sammanhang
där man skall diskutera sådant som höjer
kostnaderna.

Vi vet ingenting om utvecklingen under
1955 och inte heller om de uppgörelser
som kan träffas mellan arbetsmarknadens
parter om lönenivån under
det året. I första hand blir det väl, liksom
under de närmast föregående åren,
de sämst ställda som skjutes fram. Man
kommer att försöka uppnå de förbättringar
som är nödvändiga för dessa
grupper. Det är emellertid otvivelaktigt
att löneutvecklingen under i första hand
de två senaste åren — som tagit sig uttryck
dels i avtalsenliga lönehöjningar,
dels i en löneglidning, och som sammanlagt
innebär lönehöjningar med 8
eller 9 procent under dessa båda år —
ställt alla dem, som har fasta löner och
inte fått några tillägg, i en sådan situation
att de måste kräva motsvarande
höjning. Det är förmodligen riktigt som
någon har sagt i dagens debatt •— jag
tror det var herr Ohlon — att en stor
del av löneglidningarna är resultatet av
ökade produktionsinsatser, därför att
det i första hand är ackorden som givit
bättre förtjänster. Men detta förhållande
ändrar inet det faktum, att standarden
i samhället totalt har höjts och att följaktligen
även sådana grupper som arbetar
mot fast lön har rätt att få del av
standardförbättringen. Kraven på lönehöjningar
för dessa grupper är alltså
naturliga. Vi behöver inte diskutera stor -

leken av dem här. Det får väl göras i
andra sammanhang liksom när det gäller
de lönehöjningar, som kan krävas
av sådana grupper, vilka redan under
de två senaste åren har fått hel eller
viss del i den totala höjning som ägt
rum.

Det har sagts att de uttalanden, som
görs i representantskapets beslut, skulle
vara orealistiska, ägnade att driva upp
anspråken på arbetsmarknaden och att
främja den inflation, som vi alla ändå
önskar hålla tillbaka.

Jag fick häromdagen i min hand en
tidskrift, som heter »Balans». För utgivningen
svarar Skattebetalarnas förening,
och jag tror inte att man behöver
misstänka att föreningen skulle vara ute
i syfte att sprida någonting som skulle
kunna ge underlag för psykos i vare sig
det ena eller andra avseendet. Där finns
en artikel om »Bilköp och framåtskridande».
Författaren skriver där under
rubriken »Ännu snabbare expansion
möjlig och trolig» på följande sätt: »Helst
bör man också sluta betrakta den tvåocli
treprocenliga årliga tillväxten i nationalprodukten
som något heligt och
tillräckligt och inrikta sig på säg 5 %!
Tack vare den ökade ekonomiska friheten
är det icke omöjligt att närmare
5 % uppnås även i år, både i Sverige
och t. ex. i England, förutsatt» ■— står
det visserligen — »gynnsamma skördar.
Det ligger helt inom möjligheternas ram
även under de kommande åren och skulle
ytterligare underlätta anpassningen
till de nya konsumtionsvanorna.»

Den optimistiska bedömningen är visserligen
gjord i samband med uttalande
av entusiasm för den ökade bilismen
här i Sverige, men detta till trots
ger det ju ändå belägg för att det finns
andra än de, som spekulerar i dessa frågor
ur lönepolitiska synpunkter, som
vågar vara optimistiska. Jag tror för
min del att vi inte har nått något slutskede
i utvecklingen, utan tvärtom att
allt talar för att vi till och med kan öka
takten i fortsättningen.

Inflationen är vi inom fackföreningsrörelsen
lika angelägna som tidigare att
hålla tillbaka. Det skulle ju vara onatur -

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

ligt att vi, efter att gemensamt med andra
grupper i samhället och gemensamt
med statsmakterna under åren 1949 och
1950 ha deltagit i både åtgärder och ansträngningar
för att hålla inflationen
tillbaka, nu skulle vara beredda att starta
en rörelse i motsatt riktning. Vi vågar
nämligen satsa på att inflationen skall
kunna undvikas och att det ändå skall
finnas ett utrymme för en standardförbättring,
och eftersom vi tror därpå,
tycker vi också att det är naturligt att
löntagarna bevakar sina intressen i sådana
sammanhang. Vi har för avsikt att
göra det utan att vare sig stimulera eller
medverka till att inflationen på nytt får
ett fotfäste inom svensk ekonomi.

Jag har, herr talman, ingenting emot
att vi remitterar den proposition, som
är föremål för behandling.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Även jag anser det nödvändigt
att något nämna om valutgången
och de politiska konsekvenser som därav
följer.

Med utomordentlig tillfredsställelse
kan man nu konstatera, att den borgerliga
frammarschen stoppades upp. Ja,
inte bara så — de borgerliga partierna
trängdes tillbaka. Framför allt folkpartiet
fick vidkännas ett svidande nederlag.
Den framryckning, som högern kunde
notera, var till alla delar ett resultat
av en omskiftning mellan högern, folkpartiet
och bondeförbundet. Sammantaget
minskade emellertid dessa partier sin
andel i valmanskåren.

Jag önskar vidare notera, att den politik,
som vårt parti förde fram före och
under valrörelsen, tvingade socialdemokratiens
ledning att rikta huvudeldcn
mot högern och folkpartiet. Framför allt
i detta faktum har vi alt söka en av
huvudförklaringarna till det borgerliga
misslyckandet och arbetarpartiernas seger
i valet. Vårt parti stärkte sina positioner
i valet och ökade med 12 procent
jämfört med valet 1952.

Vid några av de tidigare valen har
den borgerliga demagogien haft vissa
framgångar. Att så kunde ske var främst

8 Första kammarens protokoll 195b. Nr 26.

beroende på att socialdemokratiens ledning
koncentrerade sin eldgivning till
vänster, mot det kommunistiska partiet.
Samma metod gick emellertid inte att
upprepa vid detta års val, ty arbetarklassen
i vårt land godkände inte detta.
Resultaten visar nu att i samma mån
som arbetarpartierna kunde forma fronten
mot högern och folkpartiet, kunde
framgångar noteras. Mycket större framgångar
hade kunnat uppnås, om icke
avsteg från denna linje gjorts av vissa
av socialdemokratiens ledare.

Under alla förhållanden framstår det
väl tämligen klart, att det borgerliga
valnederlaget och segern för arbetarpartierna
skapar bättre betingelser att
genomföra en politik till gagn för det
arbetande folket. Här handlar det inte
minst om snabba åtgärder för att genomföra
arbetarpensioneringen, kortare
arbetsvecka och åtgärder för större
trygghet i anställningen. Och det bör
inte glömmas bort, det bör inte skjutas
i bakgrunden, att större rättvisa måste
komma landsbygden till del. Inte minst
är uppgiften att genomföra en politik,
som skapar bättre levnads- och utbildningsbetingelser
för den stora massan
av ungdom i vårt land.

Nu väntar de mindre inkomsttagarna
att det skall bli mer än löften när det
gäller skattesänkningar. Nu gäller det
att genomföra en politik, som möjliggör
skattesänkningar. Statens utgifter till
rustningar måste nedskäras, och statens
inkomster genom bland annat höjd bolagsbeskattning
måste öka. Här har vi
ett klart program för att skatterna skall
kunna sänkas för de arbetande människorna
i vårt land.

Man måste emellertid säga, att allting
inte har startat precis så bra efter valet.
Arbetarna anser med rätta att deras löner
måste höjas. Men så fort detta kommer
på tal, plockar man fram det gamla
inflationsspöket. Det slår inte fel. Varje
höst, inför varje avtalsrörelse, kommer
det fram. Omedelbart efter valet
kom det sensationella meddelandet, att
räntan skulle höjas. Man kan ju därför
med visst fog ställa frågan: Var det högern
och folkpartiet som segrade i va -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

let, eftersom deras heta önskningar nu
uppfylls?

Under inånga år har vi fått höra förkunnelsen
från regeringsbänkarna, att
en höjning av räntan skulle komma att
hårt drabba de breda folklagren. Man
har sagt att hyrorna kommer att stiga,
att det skulle inverka menligt på sysselsättningen,
att det skulle leda till högre
livsmedelspriser o. s. v., o. s. v. Om detta
har åtminstone inte vi tvistat med
regeringspartierna, utan vi har gett stöd
åt strävandena att hålla räntan nere. Vi
tror dessutom att de skäl man tidigare
angett mot en höjd ränta har varit
starka och att samma skäl även nu föreligga
för att inte höja räntan. Det som
nu inträffar på detta område kan därför
inte karakteriseras på annat sätt än
att det är en eftergift åt storfinansen.

Vi är anhängare av åtgärder för att
stärka och bibehålla penningvärdet. Men
vi tror inte alls att de åtgärder, som
nu är i färd att genomföras, leder dithän.
Under alla förhållanden får det
inte bli på det sättet, att de negativa
verkningarna av en riinteförhöjning får
drabba de breda folklagren. De vill nämligen
inte ha högre hyror, de vill inte
ha högre livsmedelspriser och de vill
inte heller ha en försämring i fråga om
sysselsättningen.

I denna debatt gjorde herr De Geer,
folkpartiet, ett viktigt erkännande i sitt
anförande. Han sade ungefär på det sättet,
att löneglidningen icke medfört högre
produktionskostnader och att löneglidningen
var ett resultat av ökad arbetsintensitet.
Ja, det är ett viktigt erkännande,
ty därmed slår ju herr De
Geer sönder propagandafrasen om att
arbetarna bland annat med hänsyn till
bristen på arbetskraft har tilltvingat sig
högre ackord. Nu fastställer herr De
Geer att det är den ökade arbetsintensiteten
som är förklaringen till löneglidningen.
Men så säger herr De Geer, att
statstjänarna bör observera detta, och
därmed vill väl herr De Geer ha sagt,
att det inte finns någon ökad arbetsintensitet
bland statstjänarna. Jag tror nog
att man måste säga, att i varje fall hos
det överväldigande flertalet av stats -

tjänarna har även en ökad arbetsintensitet
ägt rum. Kort sammanfattat: med
anledning av bl. a. det uttalande, som
herr De Geer här gjorde, måste man ju
fastställa att en generell löneförhöjning
är på sin plats och att en kraftig löneförhöjning
för framför allt statstjänarna
är på sin plats.

I valutslaget finns det ytterligare vissa
saker som det är angeläget att fästa uppmärksamheten
på. Högern stärkte ytterligare
sin ställning genom att ta röster
från folkpartiet och från bondeförbundet.
Detta innebär egentligen en förstärkning
av det parti, som mest målmedvetet
kämpar för vårt lands inlemmande
i atlantpaktspolitiken. Högern är
inte bara ett storfinansens parti, utan
även ett generalernas parti; ett parti som
i sig innesluter de mest reaktionära och
krigsaktivistiska krafterna. Därför utgör
högerpartiets valframgång ett observandum
till det fredsälskande svenska folket
att vara på sin vakt. Det är nämligen
på det sättet, att vad som inte minst nu
karakteriserar den internationella politiken
är Västtysklands återupprustning,
som utgör ett dödligt hot även mot vårt
land. Och detta hot blir så mycket större
när det mest målmedvetna atlantpaktspartiet
i vårt land stärker sina politiska
positioner.

Den tyska återupprustningen av årgång
1954 utgör ett lika stort hot mot de
europeiska folken som Hitlers upprustning
av årgång 1933. Hitler hade tillstånd
att hålla en armé på 100 000 man,
men Adenauer får tillstånd att hålla en
armé på 500 000 man. Bakom Hitler stod
det tyska monopolkapitalet. Bakom den
nya västtyska återupprustningen står
också samma kapitalsammanslutningar.
Hitleristerna skrattade bara åt talet om
begränsning av de tyska rustningarna
och placerade en stövel i ryggslutet på
hycklarna i väster. Nu försöker man
även i vårt land slå blå dunster i folks
ögon genom att bl. a. säga: »Det är inte
alls farligt med den västtyska upprustningen,
tv den står under demokratisk
kontroll, och Västtyskland kan inte bli
en aggressiv makt.» Åt detta skrattar Hitlers
generaler, som nu leder den tyska

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

armén. Och till och med en medlem av
den västtyska regeringen, justitieminister
Neumeier, har nyligen förklarat: »Vi
kommer att visa, att det sist och slutligen
inte är villkoren i fördrag och överenskommelser
som blir det avgörande,
utan det reella styrkeförhållandet.»

Den västtyska socialdemokratien vänder
sig mot upprustningen och Västtysklands
anslutning till Atlantpakten.
Motiveringen anges också, nämligen att
upprustningen leder bort från Tysklands
enande och är ägnad att dela upp Europa
i två läger och upprätta den tyska
aggressionen. Det vore utan tvivel en
framgång, om socialdemokratiens ledning
här i landet kunde se lika realistiskt
på frågan som deras partifränder
i Västtyskland. Några sådana tendenser
har man hittills inte kunnat upptäcka i
en del socialdemokratiska tidningar,
utan tvärtom söker man även på det hållet
släppa ut dimridåer kring den västtyska
upprustningen.

Vägen till avspänning i Europa går
icke över västtysk upprustning. Denna
efterlängtade avspänning gynnas bäst genom
ett kollektivt säkerhetssystem i Europa.
Vårt land har all anledning att
stödja strävandena till kollektiv säkerhet
i Europa. Därmed gagnar vi bäst vår
egen nationella säkerhet. Och strävandena
till kollektiv säkerhet står på intet
vis i motsättning till den alliansfria utrikespolitiken.

Under andra världskriget ställdes från
höga vederbörande i vårt land parollen:
en svensk tiger. Det visade sig att en hel
del av dem som myntade parollen inte
alls teg utan babblade på för fulla muggar.
Nu bär det till och med kommit i
dagen, att utrikesdepartementet agerade
som den värsta sladderkäringen. Finnarna
och därmed också tyskarna fick
reda på praktiskt taget allt via läckorna
inom det svenska utrikesdepartementet.
Varför blir det inte nu räfst och rättarting?
Varför ropar man inte nu på polis?
Är förklaringen denna: strålkastarljuset
skulle i händelse av en verklig undersökning
komma att riktas mot alla de
andra partierna, som via samlingsrege -

ringen bar ansvaret för vad som hände
under andra världskriget?

Med anledning av de avslöjanden som
gjorts beträffande de stora luckorna
inom utrikesdepartementet under kriget
måste det väl anses angeläget att lämna
svenska folket en förklaring till det timade.
Här kan man inte nöja sig med
att hänvisa till att frågan i alla fall är
preskriberad. Folk har rätt att bli upplysta
om var läckan i utrikesdepartementet
fanns och om den nu är tätad.

Det hela inbjuder till vissa jämförelser.
År 1952 meddelade en provokatör,
att kommunister hade räknat tysktågen
år 1941. Hela det svenska polisväsendet
kom på benen, och polisbilarna rullade
natt och dag genom Norrbotten. Den
borgerliga pressen och tyvärr även den
socialdemokratiska skrev miltals långa
sensationsartiklar mot kommunisterna.
Det hela förvandlades till en viktig ingrediens
i det kalla kriget. Men nu är
allting så förunderligt tyst och stilla
trots de senaste avslöjandena. Och förståelsen
och tystnaden är lika stora, när
engelska agenter avslöjar, att de sprängde
ett tyskt ammunition ståg i Krylbo år
1941. Om den ringaste chans hade funnits
att nu använda Krylbo-sabotaget till
ett slagträ mot kommunisterna, skulle
redaktörerna i höger- och folkpartipressen
ha gått på händerna av förtjusning.
Nu råkade emellertid huvudmannen i
krylbodramat bo på Stockholms slott.

Efter valet har högern och folkpartiet
klagat bittert över att socialdemokratien
vid varje val plockar fram den stora busen
storfinansen, och herrar Ohlon och
Ewerlöf bär också beklagat sig under
denna debatt. Man säger från höger- och
folkpartihåll ungefär så här: »När vi
inte talar om storfinansen mellan valen,
varför skall den då plockas fram just vid
valtillfällen? Varför kan inte då socialdemokratien
ta bort denna stora buse?»

Ja, naturligtvis är detta genant för socialdemokratiens
ledning, och inte blir
väl situationen bättre för densamma, när
den socialdemokratiska tidningen i
Värmland skriver, att det inte finns någon
storfinans i Sverige, att talet om

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

storfinans är någonting gammalt och förlegat.

Högern säger att vi har en egendomsägande
demokrati och att den måste vidare
utbyggas, så försvinner allt tal om
storfinans. Folkpartiets herr De Geer vill
en popularisering av aktiemarknaden.
Han vill i amerikansk stil skapa ett nät
av agenter, som säljer aktier till folket.
Därmed menar man att man vidtar praktiska
åtgärder för att ideologiskt rensa
ut begreppet storfinans ur det svenska
folkets tänkande. Ja, det handlar här om
en ideologisk kamp, som de borgerliga
partierna till varje pris vill vinna. De
förlitar sig på sina överlägsna propagandaresurser,
men naturligtvis kan de inte
i det långa loppet vinna den kampen, tv
vad de önskar bevisa strider mot vetenskapen
och den samhällsutveckling som
varje dag ger sig till känna. Det är nämligen
på det sättet, att ett objektivt studium
av den svenska kapitalismens utveckling
visar en oupphörlig koncentration
av kapitalet. Det finns exempelvis i
vårt land 165 000 personer som har aktier
i bolag, men av dessa är det 11 000
personer eller 0,2 procent av befolkningen,
som äger två tredjedelar av alla aktier
i bolagen. T 94 storbolag har en enda
person majoritet på bolagsstämman, och
i endast 12 storbolag erfordras tre personer
för att representera mer än 50 procent
av aktierna. Kapitalkoncentrationen
är driven långt i vårt land, och ingen
skall söka inbilla folk att den saken rubbas
ett dugg, om arbetare och bönder
börjar köpa aktier av herr De Geer i
folkpartiet. Tvärtom leder detta till en
ytterligare koncentration av kapitalet.

Finanskapitalet har uppkommit genom
en sammanflätning av bank- och industrikapitalet.
Detta uttrycker resultatet
av de ekonomiska lagar som verkar
i ett kapitalistiskt samhälle. Folkmajoriteten
i vårt land vill avskaffa finanskapitalets
herravälde. De borgerliga partierna
vill operera bort begreppet storfinans
ur folks tänkande. Men storfinansen
är ingen propagandistisk företeelse,
den är ett materiellt faktum, och därför
kan ingen ideologisk propagandaoffensiv
utrota storfinansen. Den kan försvin -

na endast genom socialistiska ingrepp,
och kanske det vore skäl i att en del socialistiska
redaktörer tänkte på detta, innan
de ilar åstad för att hjälpa högern
och folkpartiet att avskaffa begreppet
storfinans.

Till sist vill jag säga: Denna storfinans
har dessutom ägt en utomordentlig förmåga
att ständigt påminna den svenska
arbetarklassen om sin existens. Kollektivavtalslagen
och arbetsdomstolen kom
som ett resultat av de krav som denna
storfinans ställde i slutet av 20-talet. Ett
av storfinansens partier, folkfrisinnet,
ställde sig villigt i bräschen för att tillsammans
med de andra borgerliga partierna
genomföra denna lag. Hela den
svenska arbetarklassen var emot densamma,
och under detta år har arbetarna
fått känna verkningarna av denna lag.
Opinionen inom arbetarklassen är ständigt
i stigande för att lagen skall avskaffas,
och vi är eniga med arbetarna om
detta. Det är ingenting annat än en
skam, att efter 20 års arbetarmajoritet
det skall finnas lagar, som gör det möjligt
att i tusental släpa arbetarna inför
domstol därför att de vågat kämpa mot
ett vrångt arbetsköpardöme.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Herr talman! Av vad den föregående
talaren sade skulle man kunna få den
uppfattningen, att jag hade uttalat om
den stora gruppen statstjänare, att de
inte arbetade intensivt eller inte ökade
sin arbetsintensitet. Det har jag inte alls
sagt. Jag har endast påpekat, att inom
industrien har en väsentlig del av löneökningen
berott på ökad arbetsintensitet.
Den delen av löneökningen slår ju
inte igenom i ökade priser; tvärtom, den
verkar pristryckande, och inom de olika
företagen har man accepterat detta så,
att om t. ex. en grupp ökar sina förtjänster
med 10—15 procent på grund
av ökning av ackordförtjänsten har de
andra, som inte haft tillfälle till ackordsarbete,
inte begärt tillnärmelsevis motsvarande
ökning. Men när man nu talar
generellt om industriarbetarnas löneökning,
så ligger i denna inte blott verkliga

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

löneökningar utan också de ökningar
som är resultatet av en ökad intensitet.
Jag menar alltså, att liksom man inom
de enskilda företagen inte låter ackordslönernas
stegring slå igenom, kan man
inte heller niir det gäller samhället i sin
helhet åberopa industriarbetarnas löner,
beträffande vilka ökningen till mycket
stor del är förorsakad av ökad arbetseffektivitet,
och begära att ökningen där
skulle slå igenom helt till andra grupper.

Herr WEHTJE (h):

Tillåt mig, herr talman, att först få
framhålla att kammaren borde allvarligt
överväga att i dag inskränka sig
till att besluta ännu en bordläggning
av den proposition, vars remiss till utskott
är den formella utgångspunkten
för denna hösts politiska och ekonomiska
inledningsdebatt, och alltså uppskjuta
debatten till ett senare plenum.

Vi har ett konjunkturinstitut. Dess
främsta uppgift är att ställa ett i möjligaste
mån objektivt underlag till förfogande
för den ekonomiska diskussionen
och de samhällsekonomiska bedömandena.
De meningsutbyten som äger
rum ute på mässor, möten och konferenser
är betydelsefulla, även om det kanske
många gånger sägs saker och ting som
kan tolkas på olika sätt och som skulle
må väl av att övertänkas ännu en gång,
innan de framfördes. Men det utbyte
av erfarenheter och synpunkter som arrangeras
här i riksdagen borde inte heller
betraktas som likgiltigt. Under alla
förhållanden borde inte riksdagen själv
medverka till att en misstanke därom
vinner näring. Hur man än resonerar
om hur ansvaret för penningvärde och
sysselsättning skall fördelas, står det
klart att det ytterst är riksdagen som
svarar för den ekonomiska politikens
utformning och gestaltning.

Med de utgångspunkterna har man
viss rätt att beteckna det som anmärkningsvärt
att konjunkturinstitutets grundmaterial
icke föreligger vid en sådan
tidpunkt att det kan ge bakgrund till
en riksdagsdebatt vilken från början betecknats
som en ekonomisk debatt. Det

är inte rimligt att begära att riksdagens
ledamöter på mindre än ett dygn skall
hinna inhämta vad den innehållsrika
och intressanta rapport meddelar, som i
går kom oss till handa. Jag skulle vilja
fråga: Hur många har över huvud taget
hunnit skumma av ens det mest väsentliga
i denna rapport? Jag har ingen anledning
att inlåta mig på någon utläggning
om orsakerna till detta säregna förhållande.
Jag endast konstaterar att om
konjunkturinstitutet inte kan rätta sig
efter riksdagens tidtabell — och jag kan
nog förstå att de, som utarbetat rapporten,
inte kan göra det, eftersom det
gäller att få med så sent insamlat material
— får väl riksdagen inrätta sig
efter konjunkturinstitutets tidtabell. Det
borde ju inte vara alltför svårt att passa
ihop dessa ting. Den nuvarande ordningen
är långt ifrån tillfredsställande.

I dagens läge skulle en redovisning
av resultaten från den pågående utredningen
om möjligheterna att förena full
sysselsättning och ett fast penningvärde
vara av stort intresse. Jag skulle därför,
om än i förbigående, vilja rikta en direkt
fråga till finansministern. När får vi veta,
hur vi enligt regeringsexpertisen skall
bära oss åt för att slippa nya inflationer
och undvika arbetslöshet? Ett besked
kan ju åtminstone ha ett teoretiskt
intresse — både ett besked från utredningen
och ett från finansdepartementet.

Vid åtskilliga tillfällen har flera av
oss här i kammaren givit uttryck för
vårt starka intresse både för en utveckling
mot allmänt och fritt växlingsbara
västerländska valutor, där Sverige är
med, och för de förberedelser på den
inre ekonomiens område som detta förutsätter.
Man kan visserligen för ögonblicket
säga att stunden för en övergång
till konvertibilitet har förskjutits framåt,
främst på grund av engelsmännens besvärligheter,
men hur långt, vet man ingenting
om. Man har anledning att vara
försiktig även med försiktigheten i sina
bedömningar, och man bör hålla ögonen
öppna för alla möjligheter — även för
möjligheten av ett forcerat tempo i aktiviteten.
Någon betecknade den senaste

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

Londonkonferensens resultat som »slutet
på det västeuropeiska inbördeskriget». Karakteristiken
föreföll, då den gavs, överdriven,
men de senaste veckornas händelser
har gett den både innehåll och
tyngd. Det har hänt något i Västeuropa,
något väsentligt.

Man bör nog vara återhållsam i bruket
av sådana termer som västeuropeisk integration.
Antingen är de bara termer
eller också överbetonar de och föregriper
på ett ur sakens synpunkt vådligt
sätt ett förlopp som icke är betjänt av
att diskuteras. Att den politiska utvecklingen,
sådan den nu avtecknar sig, aktualiserar
friare och naturligare gemenskap
mellan folk och länder i vår del
av världen samt mellan denna och de
amerikanska världsdelarna, är emellertid
alldeles uppenbart. Att detta betyder
praktiska åtgärder, ligger i sakens natur.
Att man under dessa förhållanden
har rätt och anledning att räkna med
ett allmänt försök att avveckla de valutaregleringar,
som vi ärvt från 1930-talets
ekonomiska och 1940-talets militära
krig, förefaller självklart. Våra amerikanska
vänner och kritiker ser med stigande
förvåning bristen på beslutsamhet.
Den ekonomiska utvecklingen i stort
— inte minst den västtyska — gör en
något så när snar lösning nödvändig.

Den ökade dollarfrilistning, som de
ansvariga bestämde sig för mitt under
valrörelsen, kan betraktas som ett första
svenskt steg i riktning mot konvertibilitet.
Skall det myckna tal, som då fördes
och ännu förs om import av konkurrens,
få någon annan innebörd än
gestens, måste åtgärden emellertid kompletteras
med ekonomisk-politiska åtgärder
av allmän karaktär. Det kan vara
klokt att vänja den svenska marknaden
vid den konkurrens med vilken den måste
räkna vid konvertibilitet. Företagen
bör få tillfälle att räkna över sina priser
och framför allt sina kostnader. Vi som
har den inte alltid lätta och behagliga
uppgiften att i första hand svara för
dessa ting, vi gör inga invändningar mot
tankegången, men först och främst måste
vi bestämt erinra om att det inte bara
är företagen som har ett kostnadspro -

blem. Det har också staten och kommunerna.
Det är sannerligen inte likgiltigt
— varken ur allmänhetens direkta synpunkt
eller ur den mera indirekta som
företagen bevakar för dess väl — hur
detta kostnadsproblem bemästras. Både
när det gäller den offentliga anläggningsverksamheten
och den löpande
verksamhet det allmänna bedriver, är
kravet på effektivitet och kostnadsnedpressningar
väl grundat. Vi kan inte importera
konkurrens till verk och styrelser.
Just detta gör att uppmärksamheten
inte ett ögonblick får slappna. En
för hög kostnadsnivå drar stora pengar
och har en påtaglig benägenhet att sprida
sig genom väl kända om ej välkända kanaler.
Hur är det för övrigt med priser
och kostnader inom den sektor av vårt
näringsliv där staten och icke de förkättrade
s. k. »spekulativa krafterna» rider
för rusthållet? Jag syftar inte på
Norrbottens järnverk utan på bostadsbyggandet.
År regeringen till freds med
kostnadsutvecklingen där? Om inte, är
den beredd att släppa konkurrensen friare?
Är den beredd att med lämpliga
och effektiva medel göra en tävlan om
de lägsta kostnaderna möjlig och att låta
kostnadselementen anpassa sig efter
marknaden i övrigt? Vad var det Relling
sa’!

Om de svenska företagen och den
svenska marknaden i praktiken skall förmå
inrätta sig efter en väntad hårdare
konkurrens, räcker det varken med allmänna
omdömen om för höga marginaler
eller med publicitet från en permanentad
priskontroll. Det väsentliga
som sker kommer inte ut av det som
priskontrollnämnden sysselsätter sig
med. Att lita på denna aktivitet som
medel mot en allmän prisstegringsvåg
är som att uppdraga åt väderlekstjänsten
att ordna sådant skördeväder nästa
år, att jordbrukskalkylens fyraprocentsregel
skall vara nog även då. Det kan
gå, men går det, är ämbetsverkets insatser
inte avgörande. Vill man ha en
pris- och kostnadsanpassning, får man
först och främst vara beredd att ta
konsekvenserna. Dessa begränsar sig varken
till de s. k. vinstmarginalerna eller

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m

till mellanhandskostnader. Problemet om
arbetskraftens rörlighet kommer in i bilden.
Frågan om företagskoncentration,
rationaliseringar och rationaliseringsutrymme
anmäler sig, de fasta kostnadernas
problematik får skärpt aktualitet,
och dit hör inte bara anläggningskostnader,
organisationskostnader och vissa
personalkostnader utan också skatter och
avgifter, åtaganden och ålägganden. Man
skall vara medveten om vad det är man
resonerar om, när man en smula hetsigt
talar om priser och kostnader.

I botten på hela frågan ligger emellertid
den ekonomiska politiken —■ den
politik som, vad vi än säger, ger gränserna
för den ekonomiska aktiviteten
och skapar den atmosfär i vilken vi
alla arbetar. Om det är rätt, och jag tror
det är det, att marknaden behöver tid
att vänja sig vid en friskare och kanske
kallare luft, så är det dubbelt sant att
den ekonomiska politiken måste börja
sin uppmjuknings- och träningsperiod
genast. Vårt ekonomiska system skall
också konkurrera — på lika villkor —•
med motståndare som inte ger några
handikapp, som inte tar någon som helst
hänsyn till optimistiska förhoppningar
eller förhastade löften. Om vi —• förmodligen
ensamma i världen — släpper
igenom en ny inflation med dess omedelbara
återverkningar på vår kostnadsnivå,
kommer ingen utanför vårt land
att intressera sig för de förmildrande
omständigheter, som kan anföras. Man
kommer att notera faktum, kanske med
samma förvåning, varmed man noterade
ej få av de många uttalanden vilka
ackompanjerade den senaste räntehöjningen.
Man kommer att utnyttja det inträffade
för att konkurrera, inte om inflationen
men om marknaderna.

För den händelse man på ledande håll
överväger att försöka möta en på nytt
eventuellt uppblossande överkonjunktur
med nya eller skärpta direkta eller indirekta
regleringar och med fiskala tillfällighetsåtgärder,
så bör man enligt
min mening först tänka sig in i hur dylika
ingripanden verkar, då de saknar
skyddet av en valutareglering. Dessutom
måste det vara av vikt att man redan nu

gör klart för sig vilken rörelsefrihet
man i själva verket kommer att ha i
fråga om åtgärder av sådant slag som
t. ex. importregleringar. Det är ingalunda
säkert att det i praktiken blir
möjligt att i en värld, där handeln är
fri och valutorna utbytbara, eller i en
värld, som inriktar sig på detta, tillgripa
åtgärder som ur våra handelspartners
synpunkter ter sig som diskriminerande.
Reaktionen nu kan beräknas bli
ännu hårdare än den blev 1947.

De omständigheter, som jag har antytt,
och andra, som jag med hänsyn till
kammarens tid inte skall beröra, understryker
två i och för sig självklara förutsättningar
för den aktuella ekonomiska
politiken. Vi måste förebygga en ny
inflation, inte nöja oss med att angripa
dess symptom när processen redan är
ett faktum. Nödvändigheten härav är
desto mer trängande som vår sårbarhet
på grund av den hittills förda ekonomiska
politiken är oroande. Vi är hänvisade
till de i egentlig mening generellt
verkande medlen, och då främst
till de penningpolitiska medlen.

Jag delar helt herr Ewerlöfs uppfattning
om penningpolitiken som kanske i
främsta rummet en psykologisk faktor
och en omständighet vilken först får sin
fulla slagkraft, om den sektor där räntabilitetskalkylen
bestämmer blir tillräckligt
stor. Även för mig framstår den
aktiva penningpolitiken som grunden i
ett arbetsprogram, vilket dessutom inbegriper
en anpassning av de offentliga utgifterna
och de allmänna investeringarna
efter nuläget, stimulans åt frivilligt
sparande och samhällsekonomiskt grundade
skattesänkningar. Men penningpolitiken
är omistlig.

Det kan inte hjälpas, men frågan om
riksbankens självständighet anmäler sig
osökt i detta sammanhang. 1 de senaste
årens finansplaner har gång på gång
platoniska kärleksförklaringar avgivits
till den självständiga riksbankens idé.
Detta är gott och väl, men har någon
utveckling till större självständighet
skett, har den varit så raffinerad, att
ingen märkt dem. Från vårt håll har förslag
framlagts om en reorganisation av

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m,

centralbanken i syfte att stärka dess
oberoende. Dessa förslag kan knappast
sägas ha väckt något intresse. Organisationsfrågan
är viktig, men som alltid är
det väl till slut personfrågornas lösning
det kommer an på. Utan att på något
sätt vilja nedvärdera övriga bankofullmäktiges
insats eller betydelse vågar
man väl säga, att det är två poster det
främst gäller — ordförandeposten och
posten som riksbankschef. Den sistnämnda
har på senare år varit en passagetjänst.
Detta kan inte anses lämpligt
eller ens godtagbart. Det är min
förhoppning, att när frågan om ny riksbankschef
nu skall lösas, den blir löst
för längre tid än ett par år. Jag hoppas
också att dessa båda nyckelposter i vårt
offentliga liv blir besatta med män som
har auktoritet, erfarenhet och kraft. Expertis
i mera begränsad bemärkelse är
kanske inte alldeles nödvändig, även om
den är önskvärd, men blick för de ekonomiska
sammanhangen, ekonomisk snarare
än nationalekonomisk sakkunskap
och sunt förnuft borde vara självklara
villkor. Vi behöver en riksbanksledning,
som tar och ger skäl, men som har vilja
och förmåga att fullfölja en egen linje i
det stabila penningvärdets tjänst. Rikets
ständers bank har i det avseendet inte
bara av traditionella skäl särskilda skyldigheter.

Ganska allmänt tycks man räkna med
att valutareserven nästa år och möjligen
alldeles särskilt nästa vår kommer att utsättas
för påfrestningar. Även om inflationsvinden
— vilket jag utgår ifrån —
kan dämpas och anspråken på standardförbättringar
hållas inom de verkliga resursernas
ram, kommer väl människorna
att i stigande grad inrikta sin efterfrågan
på importvaror. I viss utsträckning
syftar ju regeringen åt det hållet.
Om dessa påfrestningar skall kunna mötas
utan alltför stora risker för att vi
nödgas tömma ut förutsättningen för
fortsatt internationell handlingsfrihet —
en tillräcklig valutareserv — måste exporten
kunna hävda sig bättre och bättre.
Utsikterna att nå fördelaktigare exportpriser
förefaller starkt begränsade.
På åtminstone vissa av våra stapelvaror

kan ytterligare prishöjningar aktualisera
till exempel amerikansk konkurrens på
traditionella svenska marknader även i
Europa. På andra är prismotståndet av
andra skäl hårdnande. Man vågar nog
säga att i stort sett är utsikterna till
bättre exportinkomster förknippade med
möjligheterna att öka exportens omfattning.
Det finns ingen anledning i och
för sig att se på dessa möjligheter med
alltför stark pessimism — under förutsättning
att inte hela vår kostnadsnivå
pressas upp en gång till genom en andragångsinflation.
Avgörande blir emellertid
konkurrenskraften, våra kostnader
i förhållande till konkurrenternas.
Man måste se investeringsfrågan också ur
den synpunkten. Endast moderna maskiner
och anläggningar kan tävla om sysselsättningen
med moderna maskiner
och anläggningar. Det engelska socialistpartiet
driver hårt denna riktiga tes. Vi
får säkert tillfälle att mer än en gång
diskutera företagsbeskattningen under
den närmaste framtiden. Just nu skall
jag därför nöja mig med att peka på vad
fri avskrivning betyder för en exportindustri
med en liten och svagt skyddad
hemmamarknad. Den ger ökade möjligheter
att hävda sig i förhållande till de
konkurrenter, som hemma kan täcka huvuddelen
av sina fasta kostnader och
sedan går ut på export utan att i sin
kalkyl taga nämnvärd hänsyn till dessa.

Arbetet i tulltaxekommittén har väl nu
fortskridit ganska långt. Det är att hoppas
att man där kan komma överens om
ett tullsystem som i kommande förhandlingar
ger oss bästa möjliga utgångspunkter
för våra exportnäringar, som
numera inte endast är industri, och för
de hemmamarknadsföretag, som kämpar
en ojämn kamp mot sådan konkurrens
som utgår från eget skydd på hemmaplan.
Vår tullfråga går inte att lösa efter
gamla schabloner, icke heller i tecknet
av en yrvaken stämning för att det nu
gäller att få in så mycket konkurrens
som möjligt från utlandet.

Utifrån får man närmast ett intryck
av att försöken att få till stånd en gemensam
nordisk marknad gått i baklås.
Jag skulle gärna vilja veta, om så är

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

förhållandet och i så fall vilka huvudorsakerna
härtill är. Att tanken är riktig
är vi väl överens om. Det är ganska
naturligt att föret i portgången måste
vara trögt. Man genomför inte en anordning
av detta slag utan att riskerna framträder.
I vanliga fall måste ett arbete som
detta nästan helt drivas på de inre linjerna.
Då det gäller våra närmaste grannar
borde emellertid en viss öppenhet
vara möjlig, och därför frågar jag. Vad
som skrivits om nordiska rådets möte i
Oslo hade i så hög grad karaktär av
skickligt hopsnickrade kompromissformuleringar,
att man inte blir mycket
klokare av att studera dem.

Herr talman! Jag instämmer i de yrkanden
om remiss som förut har framställts.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Om man bortser från
herr Helmer Perssons anförande här i
dag, har debatten omfattat två temata,
för det första valet och valmetoden och
för det andra den ekonomiska situationen.
Jag skall först säga några ord om
valmetoden. Det har ju brukat vara min
roll i denna kammare att försvara den
valmetod, som vi nu tillämpar. Det har
fällts många hårda och ofta ovederhäftiga
ord om denna valmetod. Det är därför
välgörande att kritiken i dag varit
saklig och löpt i rätlinjiga banor. Jag
vänder mig här med uppriktig honnör
till herr Ewerlöf.

Högern har fått betala för mycket för
varje mandat, sade herr Ewerlöf, och
socialdemokraterna har fått betala för
litet. Han anförde en del siffror till belysning
härav. Hans siffror grundade
sig på vad jag skulle vilja kalla riksproportionalitet,
d. v. s. matematisk rättvisa
om man lägger valsiffrorna för hela
landet till grund för sitt bedömande.
Jag har utfört kalkylerna på ett annat
och, som jag menar, mera logiskt sätt.
.lag har gått ut från landstingsproportionalitet,
den matematiska rättvisan borde
tänkas föreligga i landstingskretsarna.
Jag har inte fått så skriande skillnader
som herr Ewerlöf med min be -

räkningsmetod, men jag har fått utslag
i samma riktning. Socialdemokraterna
är ett stort parti och har vunnit på den
nuvarande metoden, och högern har som
ett mindre parti förlorat. Detta resultat
ligger i metodens egen natur. Med landstingsproportionalitet
skulle högern ha
fått ytterligare tio mandat vid senaste
valet, medan socialdemokraterna skulle
fått femton mandat mindre. Jag anför
dessa siffror med en viss reservation.
Jag har så långt det varit möjligt försökt
grunda dem på uppgifter från länsstyrelserna,
men det bär inte varit möjligt
att få säkra siffror utefter hela linjen.

Det är alltså sant att vi inte når full
proportionalitet, full »rättvisa», men avvikelserna
är inte så stora. Avvikelsen
från landstingsproportionaliteten var
vid det senaste valet för alla partier i
alla valkretsar totalt 34 mandat. Hade
den nuvarande valmetoden tillämpats
vid 1950 års val, skule avvikelsen från
landstingsproportionaliteten ha blivit 36
mandat. Avvikelserna är inte stora i
jämförelse med det totala antalet mandat,
som uppgår till 1 385. Med full proportionalitet
skulle vid det senaste valet
högern ha vunnit 10 och kommunisterna
inte mindre än 24 mandat. Dessa mandat
har nu i stället i första hand gått till
socialdemokraterna, men också till bondeförbundet
och folkpartiet.

Jag tror emellertid inte att herr Ewerlöf
menade, att vi bör ha full proportionalitet.
Jag tror inte herr Ewerlöf
förordar den rena uddatalsmetoden, som
ju syftar till full »rättvisa», utan herr
Ewerlöf anmärker givetvis mot den
spärr, som finns inbakad i uddatalsmetoden,
den s. k. 1,4-regeln. Jag medger
gärna att denna regel kan diskuteras.
Själv har jag varit med då frågan befunnit
sig på utredningsstadiet och kompromissat
med representanter för högern
och folkpartiet om en spärrsiffra
på 1,3. Att det måste vara en spärr i den
ena eller andra formen är självklart.
Man vill ju bromsa upp möjligheten för
ett parti att få sitt första mandat. 1 annat
fall skulle det säkert bli en ganska
långt gående partisplittring här i landet.

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska
Erfarenheter från utlandet visar att en
stark politisk partikularism lindrigt sagt
leder till stora olägenheter.

Detta om valmetoden. Jag skall också,
herr talman, säga några ord om
konjunktursituationen. Jag skall bli
kortfattad, tv frågan har ju redan behandlats
av så många talare. Jag hade
tillfälle att diskutera konjunktursituationen
för ett par veckor sedan med
några amerikasvenska affärsmän. De var
rätt häpna över att man hemma i Sverige
allvarligt dryftade faran av en ny
penningvärdeförsämring. Den amerikanska
konjunkturutvecklingen bedömdes
där ute tämligen pessimistiskt. Man sade,
att den ekonomiska situationen i Förenta
staterna visserligen har stabiliserats
under de senaste åren, men man
pekade på att Förenta staterna har en
inte obetydlig arbetslöshet och att investeringslusten
inom den amerikanska industrien
snarast uppvisar en minskande
tendens. Särskilt pekade man på att
rustningsutgifterna kommer att kraftigt
minska under den närmaste tiden och
att Förenta staternas näringsliv härigenom
förlorar en betydelsefull stimulans.

Inom Förenta staterna är man alltså
på intet sätt rädd för någon penningvärdeförsämring.
Man är glad om det inte
blir deflation. Någon amerikansk prissmitta
via importvarorna är således inte
att befara i Sverige för närvarande. Jag
menar, herr talman, att detta konstaterande
nog inte är helt oviktigt, alldeles
särskilt då vi i Sverige liberaliserat dollarimporten.

Nu är det sant att Västeuropa, särskilt
England och Tyskland, har en utpräglad
högkonjunktur. Men jag tror, i
likhet med det alltid mycket försiktiga
konjunkturinstitutet, att vi den här gången
nog kan bortse från utlandet i våra
resonemang beträffande prisrörelserna.
Vi är alltså i en helt annan situation nu
än 1950—1951, d. v. s. efter Koreakrigets
utbrott.

Vad är det då för saker här hemma
som gjort, att man började tala om faran
för penningvärdeförsämring? Lever vi
över våra tillgångar? Är köplusten större
än vad som svarar mot varutillgång -

betalningsunionens verksamhet m. m.

en och mot önskvärdheten av ett normalt
sparande? Ja, det kan man i viss
mån säga. Vi har en viss drift mot inflation
just nu som herr Ohlon uttryckte
saken, det är ingen som vill förneka
den saken. Konjunkturinstitutet redovisar
en efterfrågeökning på 5 procent
mot en ökning av produktionen på 4—5
procent under det senaste året. De totala
investeringsutgifterna har ökat med
5—6 procent.

Jag tror ingen vill göra gällande att
situationen på något sätt skulle ge anledning
till panik. Men när statsmakterna
märker, att bankernas utlåning ökat
trots kreditrestriktionerna och att denna
ökning utgjort en förutsättning för
näringslivets tilltagande investeringsverksamhet,
då förefaller det som en
rimlig och högst logisk åtgärd att höja
den långa räntan, som nu har skett, från
3y2 procent till 4 procent.

Det har betygats här i debatten som
ett faktum, att resultatet av den fria
upplåningen har varit utomordentligt
gott. Man har avsett att åstadkomma en
åtstramning av kapitalmarknaden, och
detta har med all säkerhet lyckats.

Om man inräknar den tidigare upplåningen
har nu på en kort tid en miljard
kronor uppsugits. Man har dragit
över pengar från den korta till den
långa marknaden, och det förefaller —
ehuru man ännu inte vet det med säkerhet
— som om man den här gången mer
än vanligt fått in likvida, tidigare obundna
medel i upplåningen, alltså pengar
från enskilda sparare, kassor o. s. v.

Varför, herr talman, skall det vara
nödvändigt att blanda in partipolitik i
bedömandet av vad som här skett? Från
höger- och folkpartihåll deklareras, att
man varit anhängare av räntan som konjunkturdämpande
instrument, och det är
alldeles riktigt. Det har sagts, att socialdemokrater
och bondeförbundare varit
anhängare av lågräntepolitik, och det
är ju också alldeles riktigt, herr Ohlon.
Vi bondeförbundare har bland annat motiverat
denna vår inställning med en
hänvisning till jordbrukets hårda skuldsättning
— vi hörde det av herr Hedlunds
anförande i denna debatt. Men

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

om man säger, att vi är anhängare av
en fastlåst ränta, då måste jag, i likhet
med herr Hedlund, reagera. Vi kan
mycket väl tänka oss ränteförändringar,
inte bara nedåt utan också uppåt om
det behövs. Vi tycker inte att en räntehöjning
är någon särskilt behaglig medicin,
då det gäller att kurera samhällsekonomien,
men inga inflationsmediciner
är så värst välsmakande.

Den situation som utlöst höjningen av
den långa räntan kan beskrivas på följande
sätt. Den inflationsfara, som just
nu föreligger, skall inte överdrivas, men
den finns där. Regeringen och finansministern
är fast beslutna att bibehålla
penningens värde. Ett uttryck för viljan
att slå vakt om penningvärdet är just
att man inte tvekat att i föreliggande
situation tillgripa ett så hårt medel som
en räntehöjning.

Herr talman! Hittills har jag talat om
kapitalet och inflationen. Nu vill jag
säga några ord om människorna och inflationen,
och jag kommer då in på ett
problem, som är kroniskt och som vi
kommer att få brottas med under hela
1950-talet. På grund av befolkningsutvecklingen
har Sveriges arbetskraftsresurser
stagnerat. Det expanderande näringslivets
krav på arbetare ökar trots
detta näringslivs rationalisering. Statsmakterna
har i den situationen fastlagt
den svåra arbetsmarknadspolitiska målsättningen
att upprätthålla full sysselsättning.
Det får inte bli överkonjunktur,
det får inte heller bli högkonjunktur
av säg amerikansk typ, där också under
relativt goda år 5 procent av arbetarna
går arbetslösa. Vi tolererar en
viss omsättningsarbetslöshet, men försöker
hålla denna så låg som möjligt.

Det är självklart, att upprätthållandet
av den fulla sysselsättningen kräver en
mycket effektiv konjunkturvakt. Just nu
föreligger icke önskade tendenser. Inom
vissa delar av arbetsmarknaden har
uppträtt en skärpt knapphet på arbetskraft,
och resultatet har blivit löneglidningar;
jag tror också att cn god del av
orsakerna här ligger på det plan som
herr De Geer var inne på. Nu sneglar
andra arbetargrupper på de arbetarkate -

gorier som fått extra betalt, så kommer
tjänstemännen med sina krav på ökade
löner med hänvisning till att arbetarna
fått det bättre, och då vill naturligtvis
också jordbrukarna ha sitt i form av
ökade produktpriser. Så slutes den inflationsdrivande
cirkeln. Vi har den
kedjereaktion som herr Ohlon talade
om.

Vi kan nog tryggt konstatera, att regering
och riksdag kommer att göra sitt
för att rida spärr mot inflationstendenserna.
Det är ju klart att arbetsmarknadens
parter också har sin dryga del i
ansvaret för penningvärdet. Det är ett
mycket banalt påpekande, det sista, herr
talman, jag vet det, men jag har likväl
velat göra det.

Till slut vill jag säga ett par ord om
den sak som herr Wehtje var inne på
i första delen av sitt anförande. Vi har
alltid ansett konjunkturinstitutets rapporter
som mycket värdefulla. Det måste
därför anses som ett anmärkningsvärt
förhållande att rapporten kom kammaren
till handa först så sent som i går. Det
har ju för de flesta av oss varit omöjligt
att ens nödtorftigt skumma igenom
den framlagda rapporten. Herr Wehtje
var visst inne på att denna debatt skulle
uppskjutas, men övergav den tanken
så småningom. Vi kan nog också
konstatera att nu är skadan redan skedd,
och det är inte så mycket att göra åt
saken.

Herr talman! Jag ber med denna sista
lilla anmärkning att få yrka remiss
av den föreliggande propositionen till
vederbörande utskott.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf):

Herr talman! Denna höstremissdebatt
har ju i huvudsak berört den ekonomiska
politiken, penningpolitiken och räntehöjningen.
Jag skulle här vilja knyta några
ord till ett annat område, vilket ingen
av dem, som varit uppe i talarstolen, har
berört. Jag bar förvånat mig över att
varken högern eller folkpartiet haft någonting
att säga om det svenska jordbruket
och om ett stöd till detta efter de

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m

katastrofer, som drabbat jordbruket under
innevarande år. Men det saknas kanske
möjligheter att göra det nu, eftersom
det slösades så mycken välsignelse över
jordbruket under valrörelsen, att man
inte har råd att ägna det någon tanke nu,
när det verkligen behövs.

Den skörd som vi har haft i år är i så
gott som hela landet en av de sämsta
skördar, som vi upplevt i mannaminne.
Det såg mycket bra ut i våras, och vi
trodde att skörden skulle bli givande.
Men allteftersom väderleksförhållandena
ändrat sig har situationen försämrats,
och nu kan den nog nästan bedömas som
hopplös. Den spannmål som har skördats
i år har ju varit under medelmåttan,
och de priser som man ansett att
jordbrukarna kunde räkna med, har inte
på långt när kunnat uttagas. Jag har därför
ansett det angeläget att ta upp denna
fråga just i remissdebatten. Jag skulle
vilja rikta en vädjan till såväl hans excellens
statsministern som jordbruksministern
att inför kamrarna lämna uppgift
om hur de tänker sig att statsmakterna
skall lämna det stöd åt det svenska
jordbruket, som oundgängligen behövs
efter årets dåliga skörd. Det skulle vara
angeläget tycker jag att fortast möjligt
få besked härom. Man har ju satt till en
utredning, som har rest omkring och tittat
inom katastrofområdena, och efter
vad jag nu senast hört har det inhämtats
uppgifter från hushållningssällskapen
om hur de ser på läget. Men vi jordbrukare
kan inte i längden gå och vänta
på resultatet av alla dessa undersökningar.
De stora utgifterna för jordbruket
har redan kommit, och kapital måste på
något sätt skaffas fram för att betala
räkningarna. Situationen bär ju, såsom
jag förut sade, varit ytterst bekymmersam
och är det fortfarande. Stora områden
av våra sockerbetsodlingar står under
vatten, och man får faktiskt använda
roddbåt för att kunna komma till odlingarna.
Jag kan inte tänka mig annat
än att regeringen ämnar vidtaga åtgärder
för att lämna den hjälp som behövs. Att
man med uppskruvade priser inte kan
nå den som verkligen är i behov av hjälp
är jag villig att erkänna. Men det finns

ju andra vägar att följa för att räcka de
allra sämst ställda en hjälpande hand så
fort som möjligt.

Jag vill inte underlåta att i detta sammanhang
säga någonting om den förda
räntepolitiken och om penningpolitiken
över huvud taget. Det är ju självklart
att för oss som representerar det svenska
jordbruket, vilket är så hårt skuldbelastat,
är det mycket angeläget att vi bär i
landet för en lågräntepolitik. Den linjen
har bondeförbundet tidigare gått in för.
Jag är fortfarande anhängare av en lågräntepolitik.
Man blir ju litet förvånad
ibland. Icke minst blev jag det när
staten nu släppte ut ett statslån på nytt
och därvid först försökte med en lägre
ränta och sedan gick över till en högre.
Det är ju visserligen vanligt att statens
lånebehov brukar tillgodoses på det sättet
att staten släpper ut olika lån med
olika hög ränta, men i allmänhet upptogs
nog detta sista lån såsom tecken på en
allmän räntestegring. I tidningarna förklarades
den ena dagen att räntan skulle
höjas, men nästa dag kunde man läsa att
de pågående underhandlingarna ännu
inte var slutförda. Jag är för min del
anhängare av en lågräntepolitik, och
jag tycker att det bör vara angeläget för
regeringen att fortast möjligt tillkännage,
om man ämnar medge en räntestegring
på den allmänna marknaden, motsvarande
räntehöjningen på det nyligen
emitterade statslånet, eller om regeringen
ämnar hålla fast vid den hittills förda
lågräntepolitiken. Jag tror att allmänheten
gärna vill ha ett klart besked på den
punkten.

Herr Ewerlöf sade att löntagarna i
vårt land är intresserade av att få veta
vad de bär kvar när skatten är betald.
Ja, herr Ewerlöf, det är inte bara löntagarna
som är intresserade av den saken,
utan alla människor vill säkerligen
ha klarhet om vilka pengar man har kvar
när skatten är betald. Alla är vi väl också
eniga om att en skattesänkning i någån
mån bör komma hela svenska folket
till godo. Finansministern har under
årets valrörelse förklarat, att han ämnar
söka få till stånd en skattesänkning. Vi
hoppas att det löftet också kommer att

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungi. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

förverkligas. När man ser utvecklingen
av vår handelsbalans och det svenska
näringslivet kan det dock inte undgås att
man får vissa farhågor för framtiden.
Jag anser för min del att det kanske inte
alllid är till välsignelse att allting släpps
fritt och att näringslivet får förfara hur
som helst. Jag tänker närmast på den
omfattande frilistning som nu senast
skett. Man behöver bara se på utvecklingen
i fråga om bilimporten för att även
de som anser, att statsmakterna inte bör
hindra den enskilde att göra vad han
tycker vara lämpligt, nog måste få vissa
betänkligheter. Det hade nog varit ganska
lyckligt om vi inte hade släppt bilimporten
fri i den utsträckning som
skett. Enligt de siffror som stått att läsa
i tidningarna uppgår importen av bilar
och bildelar till cirka 2,2 miljarder kronor,
vilket är mer än vad som här i landet
användes för bostadsbyggande. Hur
tror ni, mina damer och herrar, att det
kommer att ställa sig i framtiden om utvecklingen
i fråga om bilimporten får
fortgå på samma sätt som hittills? Jag
vill ingalunda hindra människorna att
köpa bilar, men jag är övertygad om att
det inte är möjligt att låta utvecklingen
på detta område fortsätta som hittills
om vi skall kunna upprätthålla ett stabilt
penningvärde, vilket ju alla önskar,
och kunna fortsätta med en lågräntepolitik.
Då är det helt enkelt inte möjligt att
resonera som så, att staten inte får ingripa
utan att näringslivet självt skall
få sköta denna sak.

.lag har så många gånger från denna
talarstol hört olika talare säga alt staten
inte bör lägga sin tunga band över det
enskilda näringslivet; jag medger att det
vore lyckligt om vi kunde klara oss med
en sådan ordning, men det tycks inte
vara fallet. Näringslivet har ju faktiskt
här fått en chans att visa, att det kan
klara situationen utan statens hjälp, men
vi måste väl ändå konstatera att det verkar
som om man misslyckats. Den som
driver en affär vill naturligtvis sälja så
mycket varor som han kan komma över,
om han bara har köpare till dem. Men
den fullständiga friheten kan leda till
att man gör större inköp från utlandet

eller gör sådana affärer att man skadar
näringslivet i dess helhet.

Jag är rädd för att om utvecklingen
får fortsätta på samma sätt som hittills
inom bilbranschen, kan vi alla komma i
ett mycket bekymmersamt läge. Se bara
på vår handelsbalans. Den uppvisar ett
underskott på 719 miljoner kronor mot
blott 445 miljoner kronor i fjol vid samma
tid. Det är ett ganska talande exempel
på att det kan bli stora svårigheter
för näringslivet i framtiden.

Jag vill sedan, herr talman, även säga
några ord om den förda byggnadspolitiken.
Jag vill då börja med att upprepa
vad jag sade i remissdebatten i våras,
nämligen att det är självklart att varje
människa som har möjlighet till det
gärna vill skaffa sig ett eget hem. Det
är också mycket lyckligt så länge vårt
land har möjlighet därtill. Men man får
nog även på detta område iakttaga en
viss försiktighet och sparsamhet. Det är
ju ett konstaterat faktum att byggnadskostnaderna
per lägenhet räknat är billigare
för flerfamiljshus än för egnahem.
En talare har redan tidigare här i debatten
framhållit, att vissa besparingar
kan åstadkommas, om man i större utsträckning
bygger flerfamiljshus än egnahem,
och jag vill understryka vad han
i den delen sade. Om man alltmer skulle
övergå till att framför allt uppföra egna
hem, kan svårigheterna bli mycket stora.
Byggnadskostnaderna skulle bli höga,
och det hela kunde leda till att vi kanske
inte i framtiden kan fortsätta med
att ge de statssubventioner till bostadsbyggandet
som hittills utgått. Om man
skall kunna åstadkomma en skattesänkning,
såsom vi hoppas, är det väl ändå
nödvändigt att man gör vissa inbesparingar,
och man får då naturligtvis undersöka
alla de områden där besparingar
kan vara möjliga.

Herr förste vice talmannen sade att
LO:s deklaration om löneutvecklingen
i vårt land inte varit avsedd att på något
sätt stimulera krav på högre inkomster
från arbetarnas sida. Det iir antagligen
alldeles riktigt att BO inte hade
någon sådan avsikt, men jag kan ändå
inte hjälpa att man har intrycket att en

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

deklaration från LO:s sida om möjligheter
för löneökningar inom den givna ramen
måste inverka på arbetarnas inställning,
och det finns väl inte någon
grupp bland arbetarna som inte anser
sig vara i behov av högre löner. Jag tror
att uttalandet inte bara tolkas så, att de
i löneutvecklingen eftersatta skall få förbättringar;
det troliga är att alla i ett sådant
läge känner sig eftersatta.

Nu försöker man gå vägen att påverka
prisbildningen. Genom att minska marginalerna
inom näringslivet vill man söka
hålla löneökningen inom mycket rimliga
gränser. Det är all anledning att vara
tacksam mot regeringen för att den vidtagit
dessa åtgärder. Men jag skulle knappast
tro att det är möjligt att få fram
det rörliga kapital som fordras för att
på den vägen uppnå reallöneförbättring.
Därför tror jag att man bör iakttaga
mycket stor försiktighet, så att inte en
inflatorisk utveckling återigen kommer
i gång med löneökningar och höjda priser.
Man måste från alla håll hjälpa till
att undvika en sådan utveckling, och vi
måste hålla tillbaka, så att inte en ny
inflation sättes i gång.

Det är klart att vissa tecken till inflation
finns, såsom man här har framhållit,
men jag tror inte att de är så utpräglade
som förra gången när inflationen
inträdde.

Jag har med dessa ord, herr talman,
velat ge uttryck åt de synpunkter jag har
på läget just nu. Jag hoppas att man från
regeringens sida skall kunna ge besked
under dagens lopp om hur man tänker
göra i fråga om de jordbrukare som under
detta år blivit hårt drabbade av naturkatastrofer.

Herr DE GEER (fp) kort genmäle:

Den föregående talaren efterlyste folkpartiets
reaktion inför skördeskadorna;
när den uteblivit här i riksdagen kunde
det enligt hans mening tydas som bristande
intresse för jordbruket.

Jag undrar, om inte herr Elofsson dels
är för tidigt ute och dels anlägger alltför
lokalbetonade synpunkter. Skördeskadorna
är obestridligen mycket stora

just i norra Skåne, både i öster och
i väster, men jag tror att det var en
överdrift när herr Elofsson målade bilden
av en katastrof för hela landets
jordbruk. På Söderslätt, i Östergötland
och Uppland och även andra områden
av vårt land är skördeskadorna inte så
stora.

Jag tror att vi bör se tiden an innan
vi ropar på hjälp. Skåningarna är nog
litet bortskämda med sin fina jord och
sitt goda klimat. Vi längre upp i landet
är kanske vana att ta litet hårdare törnar
innan vi klagar. Det blir ofta stormfällning,
vattenbrist och snöbrist uppåt
landet, men jag tycker knappast att man
omedelbart skall ropa på hjälp i varje
sådan situation. Alla näringsgrenar bör
kunna ta någon törn själva.

Med detta har jag inte velat säga att
jag inte anser situationen svår, men herr
Elofsson är enligt min mening för tidigt
ute.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Elofsson hade alldeles
säkert missförstått vad jag yttrade
om LO:s uttalande vid septembersammanträdet.
Detta uttalande är skrivet
såsom ledning för förbundens och
organisationernas behandling av avtalsfrågorna,
och det skall helt naturligt tas
till intäkt för de förslag som framlägges.
Vi säger i uttalandet, att vi väntar att
det också under 1955 skall finnas utrymme
för en begränsad standardförbättring.
Det är klart att förbunden tar fasta
på detta, och det har även varit meningen.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (bf) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara till herr
De Geer vilja säga, att vi inte alls ropar
på någon hjälp förrän det verkligen
behövs. Om herr De Geer hade gjort
sig omaket att resa omkring och se hur
det ser ut, hade han kanske kommit till
en annan slutsats än han nu gjorde i
sin replik till mig. Jag undrar, herr De
Geer, hur de jordbrukare skall klara sig,

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

som inte har någon annan möjlighet än
att avyttra den dåliga skörd, de fått,
till ett pris som vida understiger vad de
räknat med. Deras utgifter är konstanta,
och därför anser jag att man i rättan
tid bör vidta sådana åtgärder, att de
inte skall behöva gå från hus eller hem.
Jag anser alltså att man på något sätt
måste ordna den saken genom statliga
stödåtgärder.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag tillåter mig att anlägga
några synpunkter på det ekonomiska
läget och den ekonomiska politiken.

Jag vill börja med att säga, att jag
tycker det är ganska naturligt att man,
när man skall tala om dessa ting, bör
försöka få en klar uppfattning om hur
läget i själva verket är. Om vi vill göra
det i dag, skall vi väl säga: Vi har icke
någon inflation, vi har en balanserad
ekonomi, och det finns i dag ingen jämviktsbrist
inom något område av vår
samhällsekonomi. Det kan alltså inte vara
dagens läge som i och för sig framkallar
någon oro, utan det som är föremål
för ett visst bekymmer är närmast
risken för vad som skall hända under
den närmaste tiden. Det är väl då framför
allt två ting man tänker på. Det ena
är att den ökade investeringsbenägenheten
från det enskilda näringslivets sida
skall växa sig så stark, att det blir en
överansträngning av våra resurser. Det
andra är att den stundande avtalsrörelsen
skall leda till sådana löneförhöjningar,
att det i sin tur skapar prisstegringar
och därmed inflationsimpulser.
Det är alltså framtidsrisker det gäller.
Jag vill inte förneka att det är ett
problem, men det är alltså icke något i
dag föreliggande faktum som vi här diskuterar.
Men det är klart att vi måste
försöka möta de risker, som vi ser, och
vad skulle vi möta dem med om inte med
eu restriktiv ekonomisk politik.

Det kan inte vara möjligt för mig
att här förbigå vad som skedde vid vårriksdagen,
då regeringen uttalade som
sin mening, att en restriktiv ekonomisk

politik var nödvändig. Regeringen framlade
också ett program för huvudpunkterna
i en sådan politik. Vi ville ha en
balanserad budget, vi ville ha en bibehållen
begränsning av företagens avskrivningsmöjligheter,
vi ville ha kvar
priskontroll, vi ville ha kvar byggnadsreglering,
vi ville ha en laglig höjning
av kassareservkvoterna för affärsbankerna,
och vi ville ha kvar ränteregleringslagen.
Får jag ställa den enkla frågan:
Hur ställde sig oppositionen till våra
önskemål? Jo, motstånd på hela linjen,
avslagsyrkanden på vissa punkter
och förslag till uppmjukningar på andra,
men inte något initiativ för en skärpning
av den ekonomiska politiken.

I detta sammanhang skulle jag vilja
göra en liten utvidgning. Det har här
i debatten talats om skatterna. Herr De
Gecr har talat för skattesänkning såsom
ett konjunkturpolitiskt medel. Herr
Ewerlöf har också talat om skattesänkning.
Nu skall jag först hålla mig till
herr De Geer. Jag föreställer mig att
herr De Geer företräder folkpartiet i
denna fråga. Men såvitt jag vet är folkpartiet
och regeringen överens därom att
en skattesänkning är önskvärd. Den
skall emellertid i första hand ta sikte
på en sänkning av skatterna för de
mindre inkomsttagarna. Det är väl alldeles
uppenbart att en sådan skattesänking
icke har någon konjunkturpolitisk
verkan. Den är en reform av samma
art som när man höjer folkpensioner
eller inför obligatorisk sjukförsäkring.
Det är en bra sak som man får
göra, när man har råd till det, men det
påverkar icke konjunkturen i dämpande
riktning. Och jag vill säga till herr Ewerlöf,
att det gör inte heller högerns ståndpunkt,
ty den omständigheten att man
minskar den offentliga konsumtionen för
att i stället bereda utrymme för en ökad
privat sådan medför icke någon förändring,
såvida man inte vill att skattesänkningen
förnämligast skall hänföra
sig till sådana skattbetalare, som har
förmåga att genom skattesänkningen väsentligt
öka sitt sparande. Jag tycker att
det är på tiden att man inte längre framställer
skattesänkningen såsom ett kon -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m

junkturdämpande medel, ty det är den
icke. Det är en bra sig i sig själv, men
det är inte något konjunkturdämpande
medel.

Till herr Gustaf Elofsson skulle jag
vilja säga, att det inte kan komma på
fråga att vi går till en reglering av bilimporten
eller ställer bilimporten i ett
alldeles särskilt läge nu, då vi ändå
kommit fram till mera normala förhållanden
i vår ekonomi. Vi skall inte i
onödan reglera människors konsumtionsvanor.
Vill det svenska folket använda
sin ökade levnadsstandard till att resa
mer och till att åka bil mer, får vi låta
det ske, ty det önskemålet är naturligtvis
lika legitimt som människornas lust att
köpa kläder eller att skaffa sig bostad.
Människorna själva får avgöra vilket de
betraktar som det viktigaste. Därför menar
jag att vi skall ta den ståndpunkten
nu, att frågan om bilköpen skall behandlas
på precis samma sätt som alla
andra ting. Vi skall inte genom en fortsatt
diskussion i denna fråga hjälpa bilförsäljarna
att lura folk. Vi skall inte
ge dem möjlighet att gå omkring och
säga till människor under den dåliga
bilsäsongen: »Köp bil nu, för nu kan
staten inte mer, och nu kommer det
att bli en ny bilaccis! Köp nu, för snart
blir bilarna dyrare.» Låt oss hjälpas åt
att förhindra sådana onödiga bilköp. Det
är bara en som har intresse av det, nämligen
den som får provision på försäljningen.

Regeringen lade alltså vid förra riksdagen
fram ett program för en restriktiv
ekonomisk politik. Vi bortsåg då inte
från riskerna att det kunde bli en expansiv
utveckling, som kunde kräva ännu
starkare ingrepp. Det sade vi i finansplanen
och i kompletteringspropositionen,
och jag sade det även i denna kammares
debatt. Det var inte något vidare
intresse för frågan från oppositionens
sida. Jag höll ett tal i juni månad, där
jag på nytt framhävde dessa risker. Jag
fick då närmast ovett för att jag inte sagt
det i riksdagen. Det hade jag nu gjort,
fastän ingen hade brytt sig om det.
Sedan jag fått detta ovett, var det slut.
Därefter höll jag ett tal i september,

i vilket jag ännu kraftigare underströk
riskerna. Det var ingen inom oppositionen
som tog upp det i valdebatten. Jag
var ganska ensam om det.

Vad jag nu sagt kan kanske behövas
som en bakgrund till den ekonomiska
diskussionen i dag. Den farhåga för en
intensifiering av den ekonomiska utvecklingen
under sommaren, som vi inom
regeringen uttalade, besannades —
jag kan gott säga tyvärr. Det har blivit
en del expansiva tendenser och förväntningar.
Regeringen har därför ansett det
vara anledning att komplettera den ekonomiska
politiken på ett sätt som vi hade
förutskickat kunde bli nödvändigt.

Jag frågar då först: Om den ekonomiska
politiken skulle kompletteras, vad
borde man då göra för att förhindra att
det blir en prisstegring, eventuellt genom
avtalsrörelser? Vi är väl alla eniga
om att vi inte skall lägga oss i avtalsrörelserna.
Då har vi väl bara en väg att
gå, nämligen att försöka skapa ett tryck
nedåt på priserna.

Därvidlag har regeringen vidtagit en
väsentlig sak. Regeringen har frilistat
importen av åtskilliga varor, som vi normalt
brukade köpa från Förenta staterna,
där prisnivån ligger ända till 10 procent
under den svenska. Då dessa varor
kommer in i landet, skapar man ju ett
pristryck.

Nu har det sagts — och det ligger nog
en viss sanning i det — att prissänkningar
i producentledet eller vid importen
har en viss benägenhet att komma
bort under vandringen från källan till
detaljhandelsdisken. Man kan därför inte
annat än med tillfredsställelse hälsa att
priskontrollnämnden givit sig i kast med
att försöka följa varornas vandring och
väcka den allmänna opinionens intresse
för möjligheterna till prissänkning. Detta
kommer otvivelaktigt att ha sin betydelse,
och man skall inte förringa effekten,
ty även om den blir procentuellt
sett ganska ringa, skall vi ha klart för
oss att det är marginalerna som spelar
roll och tendenserna som påverkar utvecklingen.

Nå, vad skall vi då göra mot en överdriven
investeringsverksamhet? Vi har

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

byggnadsregleringen, och den tänker vi
använda. Och så har vi kreditåtstramning.
Regeringen har funnit det nödvändigt
med en skärpning av kreditåtstramningen
för att göra tillgången på medel
åt näringslivet knappare.

Det kan användas olika metoder för
åstadkommande av kreditåtstramning.
Det är en sak som regeringen ingalunda
har varit främmande för. Jag kan hänvisa
den intresserade att titta på departementschefsyttrandet
i propositionen
nr 221 till 1951 års riksdag. Vad vi där
uttalade om dessa ting står sig fortfarande
och är fortfarande vår mening.

De metoder som i diskussionerna i
vårt land närmast ansetts kunna komma
i fråga har väsentligen varit att få ökade
kassareserver hos affärsbankerna genom
överenskommelser eller lagstiftning
för att därigenom minska affärsbankernas
utlåningsmöjligheter eller att
genomföra en räntehöjning. Båda metoderna
har sina fördelar och nackdelar.
Det är nämligen omöjligt att skapa ett
tryck emot enskildas ekonomiska verksamhet
utan att det medför nackdelar.
Man skall inte försöka inbilla sig, att
det härvidlag finns smärtfria medel. Alla
medel är förenade med sina besvärligheter,
och därför får man i varje läge
när man skall tillgripa kreditåtstramande
åtgärder väga fördelar mot nackdelar,
och man får välja den metod, som i
det förhandenvarande läget är den bästa.
Denna gång valde vi en räntehöjning.

Det har sagis, att regeringen nu har
ändrat mening. Det var något av en sensation,
säger man. Gudskelov för att det
uppfattades som en sensation, det var
mycket nyttigt. Men behövde det vara
någon sensation för dem, som sitter i
denna kammare? Gå tillbaka i riksdagens
handlingar, försök att finna ett uttalande
från regeringens sida, där den
har frånsagt sig bruket av räntehöjning
såsom ett medel för kreditåtstramning!
Ni skall då upptäcka, att det finns en
klar genomgående linje. Det finns inte
några lappkast. Det enda lappkastet i
den fråga, som föreligger, är folkpartiets,
men det är en annan sak.

Att använda räntestegring såsom me 4

Första kammarens protokoll 195/t. Nr 26.

del för kreditåtstramning i ett läge med
starkt inflationstryck är icke lämpligt
utan skadligt. Om en sådan räntestegring
skall fylla sin uppgift, måste den nämligen
kunna ha den storleken, att den
på kapitalmarknaden skapar en förväntning
om fallande ränta, det vill säga
den räntesats man sätter skall uppfattas
som en toppränta som icke ytterligare
kommer att stiga utan som snarast kommer
att falla. Ty om icke kapitalmarknaden
uppfattar saken så, blir det en spekulation
i fortsatt räntestegring som gör
att verkan av räntestegringen blir helt
förfelad. Under det starka inflationstryck,
som härskade här från 1950 till
och med första halvåret 1952, var det
enligt vår mening alldeles felaktigt att
tillämpa räntestegringen såsom ett medel
för kreditåtstramning, ty det skulle
inte vara möjligt att nå ett resultat utan
en mycket långt gående räntestegring.
Räntestegringen har alltid den nackdelen,
att den leder till kostnadsstegringar
både i produktion och konsumtion, och
är dessa kostnadsstegringar tillräckligt
stora, blir det rubbningar i samhällslivet
som man inte vill ta ansvaret för.

Läget är just nu ett helt annat. Vi har,
som jag inledningsvis yttrade, inte någon
förhandenvarande inflation. Vi hyser
farhågor för att det skulle uppstå
tendenser. Det är inte samma svårighet
i det läge, som vi nu befinner oss i, att
med en måttlig räntehöjning få en förväntan
på kapitalmarknaden, att den
satta räntesatsen är en toppränta. Det
föreligger därför inte några förväntningar
om en fortsatt räntestegring. Detta
statslån med en halv procents förhöjd
ränta skickades ut under dessa
förutsättningar och med dessa förväntningar,
och de sveks inte. Det visade sig
att räntesatsen betraktades såsom en
toppränta. Lånet drog till sig stora medel,
som ju måste komma på ett eller
annat sätt från affärsbankerna, och det
kommer att leda till minskade medel för
utlåning i affärsbankerna och därmed
att skapa en kreditåtstramning.

När man på detta sätt i ett visst läge
har möjlighet att genomföra en kreditåtstramning
genom räntehöjningar, bar

50 Nr 26. Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

det vissa fördelar — det bestrider inte
vi. Det ligger i sakens natur att det verkar
snabbare. Det blir snabbare påtagligt,
att här har blivit en åtstramning,
och jag har aldrig förnekat oppositionens
påstående att medel, som tas över
till staten med tillhjälp av den långa
räntan i form av obligationer, blir hårdare
bundna än om de skall komma i
form av skattkammarväxlar. Även detta
är en fördel. Men dessutom var det denna
gång så, att denna åtgärd kunde genomföras
med mycket stark psykologisk
verkan, och det berodde ju på att den
kom oväntat. Den kom så oväntat, att
alla stannade inför den och märkte att
någonting hade skett. Men därför fick
man också välja ett psykologiskt gott
ögonblick för att lägga fram saken inför
allmänheten. Detta ledde kanske till
vissa komplikationer, som jag inte här
skall närmare gå in på men som utan
tvivel har sin förklaring.

Tro dock inte, ärade kammarledamöter,
att vi inom regeringen inte håller
fast vid den uppfattning, som vi alltid
har haft, att en räntestegring har den
nackdelen med sig, att den höjer kostnaderna!
Den höjer kostnaderna för näringslivet,
och den höjer kostnaderna
för konsumtionen, icke minst för hyrorna,
särskilt i vissa fastigheter. Detta
skall vi inte sticka under stol med. Den
nackdelen finns där. Om den skall materialiseras,
beror ju i mycket hög grad
på frågan, hur länge denna räntesättning
står. Och detta kan vi väl avvakta,
innan vi tänker vidare på denna sak och
innan vi överväger om det är någonting
annat som vi måste göra som en
komplettering.

Jag vill alltså här understryka, att syftet
med denna räntehöjning har varit
rent konkret. Det har inte varit fråga
om någon mystisk tro på att om man
bara höjer räntan medför detta hälsa.
Det har varit ett rent konkret syfte,
nämligen att härigenom dra över pengar
från affärsbankerna — för enkelhetens
skull säger jag bara affärsbankerna, men
jag menar kanske litet vidsträcktare —
till en bindning i obligationer för att
därigenom nå en kreditåtstramning. Det

är detta som varit vårt syfte. Det är detta
vi velat vinna, och vi har inte spekulerat
över att det skulle följa några
andra mystiska fördelar härav.

Men har man ett sådant syfte, är det
väl också ganska naturligt att man finner
det vara fördelaktigt, om det kan
skapas en större klyfta mellan den långa
räntan och andra räntesatser än förut, ty
ju större man gör den klyftan, desto
starkare blir ju sugningen av medel åt
rätt håll. Det är därför ganska naturligt
att regeringen gav sitt stöd åt tanken
att diskontot icke borde höjas.

Det har här uttalats förmaningar att
regeringen borde se till att det snarast
skapas klarhet om hur det skall bli med
andra räntesatser. Jag kan förstå att det
föreligger ett sådant önskemål. Men
samtidigt skulle jag vilja göra den stillsamma
anmärkningen att det kanske ändå
vore skäl i att ta någon liten tid på
sig för att observera vilken reaktionen
på kapitalmarknaden nu kommer att bli,
vad det är man skall anpassa räntesatserna
till. Jag tror att det är ett legitimt
intresse att man går till väga på det sättet.

Jag nämnde att vi inte tilltror räntevariationerna
några mystiska egenskaper.
Vi tror inte att räntevariationer innebär
en stimulans för sparandet. Denna kammares
ledamöter känner ju väl till att
den nationalekonomiska vetenskapen
ännu inte lyckats ta reda på huruvida en
höjd ränta leder till ökat sparande eller
till minskat. Och när de lärde inte kan
det, är det väl värre för oss att komma
till rätta med frågan. Men det är ju ett
helt annat problem. Här är det fråga om
räntevariationerna, och det har i denna
debatt talats så mycket om den rörliga
räntan.

Jag hoppas att man nu äntligen är på
det klara med att en rörlig ränta kan gå
både upp och ned. Diskontot gick ju
ned med 1/4 procent för ett år sedan,
men då var det omöjligt för oppositionen
att kalla räntan för rörlig, ty den
gick nedåt. Men nu är vi väl äntligen
framme vid att vi kan vara överens om
att variationerna kan ske både uppåt och
nedåt. Jag tror inte, ärade kammarleda -

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

möter, att spararna känner någon stimulans
av vetskapen om att räntan kan
gå upp och ner. Det finns ju inte minsta
stimulans i att vi i dag har en litet högre
ränta, när man inte vet hur räntan är om
några månader. Det är en övertro när
man gör gällande att räntehöjningar har
någon inverkan på sparandet.

Man kan också fråga sig, om en sådan
räntestegring har någon inverkan på investeringarna.
.lag kan inte tänka mig
det. Jag föreställer mig att en räntehöjning
med 1 /2 procent är en pris snus
för de industrier, som har goda vinstchanser,
och de industrier, som har dåliga
affärer och som kämpar för livet,
avstår väl inte från att låna därför att
räntan har blivit 1/2 procent högre.

Detta gäller nu utlåningen från affärsbankerna.
Går vi så över till den »långa
sidan», får vi väl göra klart för oss att
den som skall skaffa sig kredit genom
obundna lån, får samma reflexioner i
sitt sinne inför räntevariationerna som
spararna. Det är alltså endast beträffande
de bundna lånen som man kan räkna
med en viss restriktivitet, och den effekten
tillgodoser ju den åtgärd som nu har
vidtagits.

Det förhåller sig inte på det sättet att
vi inom regeringen har någon bergfast
tro på att allt är bra, sedan vi nu genomfört
denna åtgärd, och att ingenting
mer nu behöver göras. Det är klart att
vi måste vara vaksamma och se, om inte
ytterligare ting behöver göras. Framför
allt är det investeringarna som då ligger
i synfältet. Regeringen kommer självfallet
att ta ståndpunkt till frågan, om vi
kan tillåta oss så mycket investeringar
som planerats, då regeringen om någon
tid kommer fram till att fastställa den
s. k. byggnadsbudgetcn, alltså budgeten
för byggnadsverksamheten under nästa
år. Det är också klart att regeringen får
taga statens investeringar under övervägande
när den kommer fram till statsverkspropositionens
utarbetande, och
sedan får ju nästa års riksdag ta ställning
till statsverkspropositionen, .lag
förmenar att det inte finns någon anledning
att ha så bråttom med denna fråga.
Vi befinner oss ju nu i en säsong, då

stora delar av investeringsverksamheten
av klimatiska skäl hålls tillbaka. Vad vi
närmast bör fundera över är väl vilken
omfattning vi önskar att den skall ha
nästa vår.

Nu har jag i dag hört olika meningar
framföras om de offentliga investeringarna.
Kanske de inte var så olika i denna
kammare. Däremot har det varit på
det sättet att det enda herr Ohlin, som
företräder folkpartiet i andra kammaren,
har sagt i frågan är att folkpartiet motsätter
sig minskning av bostadsinvesteringarna,
under det att herr Ohlon, som
företräder folkpartiet i denna kammare,
har sagt att staten får begränsa sina investeringar
och draga in sina tentakler.
Jag kan väl inte tänka mig annat än att
det finns en viss överensstämmelse mellan
medlemmarna i folkpartiets ledning,
så att herr Ohlon liksom herr Ohlin menar
att det inte får ske någon minskning
av bostadsbyggandet, utan att begränsningarna
bör falla på andra områden.
Jag skulle då vilja fråga herr Ohlon, vilka
områden han åsyftar. Ty det kan ju
vara av en viss betydelse för mig, när
jag skall ge mig i kast med statsverkspropositionen,
att få veta, om folkpartiet
tänker på skolorna eller sjukhusen eller
statens järnvägar eller vattenfallsverket
eller vad det nu kan vara för områden
där vi borde dra in tentaklerna. Det är
klart att jag skulle få större kraft gentemot
mina kolleger, om jag kunde säga
att jag i alla fall har stöd på en punkt
från folkpartiets sida.

Herr Ewerlöf har ju varit så välvillig,
att han för sin del förklarat att han
gärna skulle vilja hjälpa till med att
finna utvägar för att minska de offentliga
investeringarna, .lag kan inte tänka
annat än att den hjälp vi kan få av honom
är en åsiktshjälp; någon teknisk
hjälp tror jag inte är nödvändig. Men
för min del skulle jag vilja siiga, att det
förenklar ju saken, om herr Ewerlöf har
någon uppfattning om var vi egentligen
skulle gripa oss an med denna begränsning
av de offentliga investeringarna.
Jag säger inte detta ironiskt, ty jag kommer
för min del verkligen all överväga,
om vi kan ha så stora offentliga investe -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska

ringar som vi har och var man i annat
fall skall försöka få fram en minskning.
Men, som sagt, vi skall väl inte bara tala
om de offentliga investeringarna; vi får
väl också tänka litet på de privata, och
det kan ju bli möjligt att vi får tillgripa
ytterligare kreditåtstramning, men det är
ganska naturligt, att om man skall få
någon psykologisk verkan av vad man
gör, får man variera metoderna, så att
det nästa gång väl närmast kommer att
bli fråga om att skärpa kassareservbestämmelserna.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! För att börja med slutet
av finansministerns anförande får jag
säga, att jag trodde att finansministern
utan vidare hade klart för sig, att jag
inte hade erbjudit någon teknisk hjälp
för att göra en avvägning mellan de statliga
investeringarna. Det var väl ganska
genomskinligt att jag utgick ifrån att
man stod inför så ömtåliga frågor, att
det kunde behövas en breddning av det
politiska ansvaret för de åtgärder man
skulle vidtaga och att vi för vår del var
beredda att taga vår del av ansvaret för
de åtgärder som kunde visa sig behövliga.

Jag kan inte på något sätt godtaga
finansministerns beskrivning, att inställningen
till en restriktiv ekonomisk politik
skulle ha varit någonting för honom
ensamt utmärkande ännu vid vårriksdagen,
under sommaren och så vidare,
under det att oppositionen genomgående
skulle ha intagit en mera lättsinnig
hållning och inte trott på att någonting
i den vägen behövdes. Jag vill säga att
i varje fall min personliga linje varit
fullkomligt konsekvent ända från förra
höstens remissdebatt över remissdebatten
vid vårriksdagen och i den ekonomiska
debatten i maj. Jag har hela tiden
understrukit de risker för en inflation
som föreligger och nödvändigheten
av en restriktiv politik i tid, och jag
bär därvid särskilt framhållit vådan av
formerna för den statliga upplåningen,
som skapat en kreditexpansion i affärsbanksväsendet,
nödvändigheten av att

betalningsunionens verksamhet m. m.

gå över till att låna på kapitalmarknaden
och att föra en allmänt restriktiv
ekonomisk penningpolitik. Jag har varit
så konsekvent i detta avseende, att
jag inte kan ta emot någon som helst
förebråelse för att vi inte skulle ha insett
dessa risker.

Det har sagts att vi har motsatt oss de
medel som skulle komma till användning.
Ja, det har funnits delade meningar
om dessa medel. Flera av de medel
som regeringen velat använda har vi
frånkänt betydelse i detta sammanhang,
och vi har rekommenderat andra medel,
men detta innebär ju inte att vi inte
skulle ha insett riskerna för en inflation.

Finansministern säger att varje påstående
om att en skattesänkning skulle ha
haft en fördelaktig inverkan i detta hänseende
är oriktig. Jag vidhåller emellertid
vad jag sagt förut, att eftersom alla
löntagare och andra inkomsttagare fäster
avseende vid den lön man har kvar
sedan skatten betalts, så blir i själva
verket en skattelindring liktydig med en
inkomsthöjning eller en lönehöjning, och
i den mån de nuvarande riskerna beror
på kravet på lönehöjningar är det klart
att det skulle ha varit en motvägande
faktor, om vederbörande hade kunnat få
en viss lönehöjning i form av en skattesänkning.
Denna skattesänkning skulle
dessutom enligt vårt sätt att se ha
skett genom en motsvarande inskränkning
i den offentliga konsumtionen, så
att den totala konsumtionen icke skulle
ha ökats genom skattesänkningen. Jag
kan alltså inte instämma i de slutsatser
som finansministern kom till på den
punkten.

Beträffande slutligen historiken i räntefrågan
har jag sagt en gång förut i
dag till inrikesministern, att jag inte
vill belasta denna diskussion med några
som helst tillbakablickar och säga
att vi varit så bra och förstått läget tidigare
än andra, utan jag vill bara se
på den nuvarande situationen och på
framtiden. Jag har haft den förhoppningen,
att vad som har skett på detta
område verkligen skulle närma oss till
varandra i fråga om den penningpolitik

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalnmgsunionens verksamhet m. m.

som bör bedrivas i detta läge. Vi har
uppfattat höjningen av statslåneräntan
som en signal till en ny giv i räntefrågan
och trott att den höjningen skulle
innebära, att vi nu skulle få i verklig
mening en rörlig ränta, d. v. s. att även
övriga räntor skulle få anpassa sig och
söka sitt marknadsläge i förhållande till
det läge som har indicerats genom det
4-procentiga statslånet. Jag hoppas alltjämt
att denna möjlighet skall stå öppen,
ty det är min övertygelse att hela
den goda effekt, som man har haft rätt
att räkna med av denna åtgärd, skulle
förvanskas om det visar sig att man
inte har åsyftat någonting annat än att
få in så mycket pengar som möjligt till
statskassan för att sedan gå tillbaka
igen till det gamla låsta ränteläget. Jag
tror att man därmed skulle fullkomligt
eller i mycket väsentlig mån förslösa
de gynnsamma verkningar som här kan
inställa sig. Jag har samma mening som
finansministern om den rörliga räntan,
att den skall gå upp och ned, och jag
vill inte säga annat än att denna 4-procentsränta
har visat sig representera en
topp och att man därför kan räkna med
att förväntningarna ställer in sig på
att det skall bli en sänkning igen. Men
låt denna sänkning komma på ett naturligt
sätt sedan räntorna över hela fältet
fått anpassa sig efter det nya läget. Annars
tror jag som sagt att vad som gjorts
blir i hög grad förspillt. Jag erinrar om
att konjunkturinstitutets rapport uppenbarligen
förutsätter, att man med beslutet
om statslånet avsett en ny giv i räntefrågan.

Herr OHLON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern ställde
frågan: Har regeringen någonsin avsagt
sig räntan som medel för kreditåtstramning
i en expanderande ekonomisk politik*?
Till svar därpå vill jag erinra om
att försvarsministern, statsrådet Torsten
Nilsson, i sitt förstamajtal 1954 gjorde
gällande, att när oppositionen yrkar på
höjd ränta så skulle det bara leda till
att bankerna och storfinansen förtjänade

pengar. Så har diskussonen förts ute på
fältet.

Jag är mycket smickrad att höra landets
mäktige finansminister begära folkpartiets
stöd när han går till att avväga
olika statliga investeringsönskemål mot
varandra. Tyvärr måste jag säga, att vi
inte gärna kan stå till tjänst på detta tidiga
stadium. Länge har ju det talet
förts att regeringen ensam sitter inne
med alla upplysningar och ensam kan
överblicka situationen. Jag hoppas att
denna förmåga tillkommer finansministern
och hans kolleger även i fortsättningen.

Statsrådet Sköld ställde också en annan
fråga, närmast till herr De Geer, men
han tilläde spydigt att denne väl representerar
folkpartiet. Skattesänkning är
bra i och för sig, men den är inget konjunkturdämpande
medel, sade herr Sköld.
Nu har finansministern i valrörelsen
ställt i utsikt en skattesänkning år 1956.
Då vill jag rikta den frågan till finansministern:
Om vi fortfarande har högkonjunktur
1956, vill då finansministern
inte stå kvar vid sin utfästelse från valrörelsen?
Eller spekulerar han i en depression
år 1956?

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag får väl börja med att
uttala mitt djupt kända tack till herr
Ohlon för det förtroende han hyser för
min förmåga att ge mig i kast med de
offentliga investeringarna. Jag kan inte
säga, att jag tycker att hans egen insats
här var så särskilt imponerande.

Vidare vill jag för min del säga att
jag inte vet vad försvarsministern kan
ha yttrat i sitt förstamajtal, men av det
som herr Ohlon här läste upp framgick
i varje fall icke att försvarsministern
tagit avstånd från den uppfattning som
regeringen har deklarerat vid varenda
riksdag åtminstone de sista fem åren.
Något bevis för att regeringen har ändrat
mening här var det väl inte.

Eftersom jag har den uppfattningen
att skattesänkningen inte är något konjunkturpolitiskt
medel utan är en reform,
som är bra och nyttig och som vi

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

skall genomföra när vi får råd till den,
så vill jag för min del säga att det inte
påverkar mig om det är högkonjunktur
eller lågkonjunktur 1956. Det kan ju inte
vara någon mening för mig att betrakta
skattesänkningen som en åtgärd, som
man inte skall vidta i en viss konjunktur,
när jag säger att den ju egentligen
inte har någon inverkan på konjunkturen.
Det är klart att man på det viset
kan sätta mer pengar i omlopp, men vill
man då ha en balans får man väl dra
in dessa pengar på något annat håll,
herr Ohlon.

Till herr Bwerlöf skulle jag vilja säga
vissa ting. Jag skall först ta upp en sak
som jag borde ha sagt i mitt förra anförande.
Det gäller konjunkturrapporten.
Jag vill säga kritikerna här, att det väl
ändå är skäl att tänka sig för en smula.
Vad avser konjunkturrapporten? Den avser
ju att vara en bakgrund till nästa
års statsverksproposition. Det är alltså
dess huvuduppgift. Det är väl då klart
att konjunkturrapporten bör komma så
nära årsskiftet som möjligt. Det är därför
inte rimligt att begära att rapporten
skall vara färdig den dag då en eventuell
höstriksdag bestämmer sig för att
hålla en ekonomisk debatt. Begär man
det, så lägger man på konjunkturinstitutet
uppgifter som är omöjliga att genomföra.
Detta är alldeles klart. Hade
riksdagen bestämt att denna debatt skulle
ha hållits i förra veckan, hade det
icke funnits någon teknisk möjlighet för
denna rapport att komma fram ens i det
stencilerade skick vari den nu föreligger.
Hade riksdagen bestämt att debatten
skulle föras om 14 dagar, så hade
rapporten förelegat i tryck. Detta får
man väl ändå tänka på. Jag kan verkligen
inte lova att konjunkturinstitutet
skall ha en rapport färdig den dag en
eventuell höstriksdag bestämmer sig för
att föra en ekonomisk debatt, tv det går
inte i lås.

Sedan skulle jag vilja fästa uppmärksamheten
på några andra ting i herr
Ewerlöfs anförande.

Herr Ewerlöf talade om skattesänkningar
såsom en form av löneförhöjning.
Jag tror att herr Ewerlöf alldeles över -

skattar skattesänkningens betydelse på
detta område. Jag kan inte tänka mig
annat än att herr Ewerlöf har funnit,
att utgångspunkten för avtalsrörelserna
i år är ojämnheten i lönesättningen. Det
är grupper som känner sig eftersatta och
som vill komma upp. En skattesänkning
innebär ju ingen utjämning mellan olika
grupper. Det är väl tvärtom så, att den
som har högre lön får mer nytta av en
skattesänkning än den som har lägre
lön. Det kan ju ha rakt motsatt verkan.
Jag tror inte man skall tillmäta en skattesänkning
någon betydelse bland motiven
till en avtalsrörelse.

Herr Ewerlöf säger, att det är alldeles
oriktigt av mig att påstå, att oppositionen
under vårriksdagen var likgiltig för
konjunkturexpansionen — i varje fall
kunde herr Ewerlöf inte falla under den
etiketten, ty han hade sina tankar klara.
Ja, det är jag alldeles övertygad om.
Men jag har ändå tittat på vad herr
Ewerlöf sade vid vårriksdagen, och jag
känner mig en smula tveksam. Ty vad
herr Ewerlöf då gjorde var för det första
att han förklarade, att det inte finns
några tecken till expansion i det privata
näringslivet, och för det andra att det
inte var rätt att dra till skruvarna för
hårt på det privata näringslivet. I dag
är herr Ewerlöf och jag överens om att
det var nyttigt med en kreditåtstramning,
som ju måste bli en skruv på det
privata näringslivet. Det är inte tal om
annat än att herr Ewerlöfs ståndpunkt
från i våras i varje fall har förskjutit
sig. Men jag skall inte vara den som i
onödan gräver mig ner i det förflutna.

Till sist sade herr Ewerlöf: Låt oss
inte komma tillbaka till den gamla fastlåsta
räntan! Det kan jag gå med på.
Men, herr Ewerlöf, låt oss inte i stället
skaffa oss en ny fastlåst ränta!

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte erinra mig
i vilket sammanhang som de nyss citerade
yttrandena har fällts. Men om de
ställs in i sitt totala sammanhang, är det
inte möjligt att det skall framgå någonting
annat än att jag har hävdat en

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

restriktiv linje. Sannolikt har jag vänt
mig emot att man applicerar några särskilda
skruvar på näringslivet, ty jag
har hela tiden förfäktat, att man skulle
gå fram med de generella medel som en
rörlig räntepolitik innebär.

Det är därför som jag fortfarande hoppas,
att vi nu äntligen skall kunna komma
överens om att vi skall få tillämpa
en rörlig räntepolitik. Därvid menar jag
med rörlig ränta detsamma som finansministern,
som sade att det inte får bli
någon fastlåsning av räntan i det nya
lika litet som i det gamla läget. Räntorna
skall få röra sig och söka sitt rätta
läge i den marknad, som skapats i och
med den statslåneränta som nu är fastställd.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Jag ber att få göra ett
klarläggande. Jag har icke här intagit
den ståndpunkten, att marknaden skall
få avgöra ränteläget. Jag menar, att de
penningvårdande myndigheterna skall
ha kvar sill befogenhet när det gäller
räntesättningen här som i andra länder.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den förste talaren i dagens
debatt, herr Ohlon, raljerade en
smula med den festivitas som utspann
sig omkring statsrådet Ulla Lindströms
utnämning. Detta förvånade mig något,
ty det parti herr Ohlon företräder har
ju satt landets charmigaste karl på en
piedestal, en piedestal omkring vilken
folkpartiet året runt dansar ringdanser
ungefär som Israels barn dansade ringdanser
omkring kopparormen i öknen.

Om detta förvånade något, förvånade
det däremot mindre att herr Ohlon i
fortsättningen yttrade, att lian inte ansåg
det befogat eller motiverat att spilla
så värst många ord på utgången av valet.
Det kan man ju förstå. Men det måste
ändå väcka en viss förvåning, att man
glider förbi denna sak så där enkelt.
Den vandring som folkpartiet gjorde genom
Röda havet vid det tillfället — för
att fortsätta de bibliska liknelserna —

resulterade dock i en katastrof som betydde
en förlust på nära 100 000 män
och kvinnor. Det hör till de där inslagen
i ett partis liv, som man inte utan vidare
kan gå förbi, utan som otvivelaktigt är
ägnade att väcka viss uppmärksamhet
och som sannolikt också förtjänar en hel
del kommentarer.

När herr Ohlon sedan kom över till
det som är huvudsaken i denna debatt,
visade han emellertid att han hade insikter
i ekonomiska ting som nog förvånade
mer än en, insikter som skulle
hedra t. o. m. en professor i detta ämne.
Han riktade i det sammanhanget en anmärkning
mot att man hade släppt ut
ett obligationslån till en räntesats på
3 1/2 procent, men att man därefter, i
samma veva som lånet skulle betalas in,
höjde räntesatsen till 4 för ett nytt obligationslån
som då släpptes ut. Men det
ligger väl i sakens natur att man gör på
det sättet, och i all synnerhet får man
göra det om man skall ha en rörlig ränta.
Det är rätt anmärkningsvärt att ett parti,
som så ivrigt krävt en rörlig ränta, gör
en anmärkning mot regeringen — eller
rättare sagt riksbanken — när den tilllämpar
just en rörlig ränta.

Den rörliga räntan är, som vi nyss
hörde, ett mycket svårtydbart begrepp.
Man räknar dock med att om man skall
ha en rörlig ränta, så får den ha ungefär
samma karaktär som vi hade förut, så att
ett obligationslån går ut med en lägre
räntesats och ett annat lån med en högre.

När det sedan nämndes att man riskerade
inflation och att inflationen kan
påskyndas av att arbetarna får en högre
ersättning än de tidigare haft, eller rättare
sagt att de mera vinstgivande företagen
ger ut mera i löner, är det väl
ändå mycket begärt att arbetarna i dessa
företag skulle finna sig i att låta arbetsgivarna
ensamma disponera över dessa
vinster. Det är väl knappast riktigt realistiskt
resonerat.

Nu några ord till herr Ewerlöf. Han
skämtade med att under valrörelsen bonförbundct
och vi på något håll använt
storfinansen som något spöke. För oss
iir storfinansen inte något spöke utan en
i allra högsta grad påtaglig realitet —

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

en realitet som uppenbarat sig däri, att
ett litet antal personer bestämmer över
en betydande del av landets kapital. Innehavet
av kapital leder otvivelaktigt
till försök att skapa sig ökad både politisk
och ekonomisk makt. En sådan koncentration
kan ibland utgöra en fara för
ett land, inte bara för dess ekonomi
utan också för dess utveckling över huvud
taget. I ett land med en sådan
maktkoncentration är det uppenbart att
de, som riskerar att råka ut för otillbörligt
inflytande därifrån, kommer att försöka
begränsa denna makts verksamhetskrets.
Storfinansen är följaktligen
för oss inte något uppkonstruerat föremål,
utan en sak som finns i vårt ekonomiska
liv och som vi följaktligen bör
ha uppmärksamheten riktad på, vilket vi
som bekant också har.

Det har i detta sammanhang av herr
Ewerlöf nämnts, att man inte med enbart
regleringar kan klara av sådana
ekonomiska krissituationer som vi haft
vid tvenne tillfällen efter andra världskrigets
slut. Vad man anmärkt på i den
förda politiken är det förhållandet, att
räntan inte använts utan i stället regleringar.
Den användning vi gjort av regleringarna
har emellertid resulterat i att
vi lyckats klara oss igenom så pass
hyggligt, att vi inte bara har nått betalningsbalans
med utlandet, utan också
nått ekonomisk balans inom landet och
därtill haft möjlighet att avsevärt öka
valutafonden. Har vi kunnat göra detta
och samtidigt bevara den fulla sysselsättningen,
måste vi väl tillmäta regleringarna
huvudäran, om jag får använda
det uttrycket, eftersom vi ju inte begagnat
räntan, och långt mindre enbart
räntan.

Beträffande de kvarvarande regleringarna
måste emellertid frågan bli hur
länge vi skall ha dem kvar. Det blir en
fråga om behov, som naturligtvis kan
kännas mer eller mindre hårda beroende
på vem som har känning av dem
och vem som bedömer saken. Men jag
förmodar, att det i denna stund inte är
många som är beredda att avskaffa exempelvis
hyresregleringen. Jag föreställer
mig, att när vi fått vårt bostadsbe -

hov täckt kommer man även från folkpartiets
och högerns sida att vara betänksam
inför avskaffandet av hyresregleringen,
ty vi måste också tänka på exempelvis
hantverkare, affärer, restauranger,
kaféer, frisersalonger o. s. v., som
förmodligen kommer i ett ganska utsatt
läge vid den tidpunkten, eftersom de
riskerar att få betala så att säga uppskjuten
hyra.

Det är säkerligen likadant med importregleringen.
Även om vi kan räkna
med att frilistningen fortsätter, får vi
nog ha ögonen på hur importen utvecklar
sig. Har vi inte det, kan vi råka ut
för precis detsamma som vi råkade ut
för 1947.

Inte heller byggnadsregleringen är det
väl många som önskar avskaffa. Under
ett samtal som jag för bara ett par dagar
sedan hade med en högerman, som är
storföretagare, talade han om att på den
ort där han bedrev sin verksamhet hade
man just fått tillåtelse att bygga en mycket
stor industri. Tack vare detta kunde
de arbetare, som just var färdiga med
uppförandet av ett mycket stort hus i
samma samhälle, överflyttas till det nya
bygget och beredas arbete där. Därigenom
undveks arbetslöshet. Det är ju inte
minst för detta ändamål, som byggnadsregleringen
alltjämt finns till. Jag skulle
tro, att om man frågade enskilda folkpartister
eller högermän skulle man inte
få det svar som portioneras ut från vederbörande
partiers kanslier, utan deras
egen mening sådan den utkristalliserats
med hänsyn till deras erfarenhet av förhållandena
på de olika platserna. Man
skulle alldeles säkert få det svaret, att
det är mycket bättre att behålla byggnadsregleringen
än att slopa den.

Det har talats en del om priskontrollen
här i dag, och jag skall inte närmare
gå in på den. Priskontrollen är
helt visst inte ett lika effektivt medel
när det gäller att hålla priserna nere
som den riktigt fria konkurrensen. Men
eftersom vi inte har fri konkurrens i
världen och eftersom vi måste rätta oss
efter förhållandena sådana som de skapats
inte bara i vårt land utan i alla länder,
är vi naturligtvis hänvisade till att

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Kungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

använda de möjligheter som finns för
att inom landet hålla tillbaka priserna.
Det har dock visat sig under de senaste
månaderna, inte minst beträffande bilar
och en hel del annat, att priskontrollen
kunnat utöva en mycket stark
prissänkande verkan.

Sak samma gäller helt visst beträffande
investeringsbegränsningen. Då det talats
om den saken tidigare skall jag inte
gå in på den vidare, men det är värt
att hålla i minnet, att under de år som
gått har det riktats en hel del anmärkningar
gentemot investeringsbegränsningen.
Det gjordes exempelvis många
invändningar mot att staten på sin tid
ingrep för att minska tillkomsten av nya
möbelfabriker. Jag är tämligen övertygad
om att inte många här i landet numera
anser, att vi inte bär tillräckligt
med möbelfabriker. Samma förhållande
gäller beträffande antalet konfektionsfabriker.
Vi har tillräckligt även av det
slaget.

Det är inte alls så nyttigt att den privata
verksamheten får all den frihet den
eftersträvar, och därför anser jag att
den politik, som hittills bedrivits, bör
fortsättas också framgent, även om regleringarna
naturligtvis så småningom bör
avvecklas och även om utvecklingen
skulle leda till att räntan får en ökad
betydelse när det gäller regleringen av
penningvärdet. Men det är å andra sidan
klart, att allt inte kan ske på en
gång. Man får, som också finansministern
nämnde, vänta och se hur utfallet
blir av den nu genomförda räntehöjningen
innan nästa steg kan tas.

Herr LANGE (s):

Herr talman! Jag är tveksam om jag
skall ta till orda i en fråga, som i denna
debatt faktiskt inte har berörts. Men
det är ändå en remissdebatt, och det
kanske därför kan försvaras om jag säger
några ord i anslutning till den proposition,
på vilken denna debatt har
hängts upp. Jag skulle till propositionen
angående godkännande av överenskommelsen
om den europeiska betalningsunionens
förlängning vilja säga följande.

Betalningsöverenskommelsen, eller
EPU som den vanligen kallas, har varit
ett mycket användbart clearinginstrument
mellan de i Parisorganisationen
samverkande länderna i Västeuropa.
Systemet innebär i korthet vissa föreskrifter
som reglerar över- och underskott i
betalningarna mellan medlemsstaterna.
Varje medlemsstat har sålunda skyldighet
att ställa ett visst belopp i krediter
till förfogande till unionen och har å
andra sidan möjlighet att vid behov ta
i anspråk krediter från unionen. Detta
har medfört att guld- och dollarbetalningar
såsom utjämningsmedel i betalningarna
har kunnat i hög grad begränsas
mellan nationerna, och detta har i
sin tur varit av betydelse i en tid som
karakteriserats av allmän dollarbrist.

Det råder intet tvivel om att EPU möjliggjort
den glädjande utveckling och
stegring av den europeiska handeln, som
vi kunnat konstatera under de senaste
åren. Utan ett sådant clearingsystem
skulle liberaliseringarna på handelns
område knappast ha varit möjliga. Eftersom
vår handel med länderna i Parisorganisationen
motsvarar 60 till 70 procent
av hela vår utrikeshandel är det
uppenbart att Sverige dragit nytta och
fördel av EPU. Vi har haft all anledning
att positivt verka för ett vidgat samarbete
i dessa former.

Att vissa friktioner i det internationella
samarbetet på detta område förekommit
är föga anmärkningsvärt. Orsaken
härtill är framför allt att utvecklingen
efter hand medfört att extrema
över- och underskottsställningar utbildat
sig. Den allra största fordringsägaren
har under EPU:s senaste verksamhetsår
varit Västtyskland, vars fordringar
på övriga länder i unionen undergått
en betydande stegring. Bland gäldenärsländerna
kan man särskilt peka på
Frankrike och Turkiet, som varit skyldiga
att reglera underskotten helt i guld
eller dollar, eftersom de redan utnyttjat
hela den kreditmöjlighet som EPU givit
dem. Som också framhålles i den
proposition, som nu ligger på riksdagens
bord, har denna utveckling medfört en
allvarlig belastning för unionens arbe -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Rungl. proposition ang. den europeiska betalningsunionens verksamhet m. m.

te och i viss mån äventyrat dess fortsatta
existens. Tyskland och andra överskottsländer
har gjort anspråk på att erhålla
mera guld eller dollar för sina
överskott. De skuldsatta länderna å andra
sidan har haft betydande svårigheter
att fullgöra sina betalningsskyldigheter
och önskat fortsatta och större krediter.
Skulle samarbetet fortsätta var det
därför nödvändigt att på något sätt
klyftan mellan över- och underskottsländer
överbryggades.

Sverige tillhör ju, såsom torde vara
kammarens ledamöter bekant, överskottsländerna.
Men vi har också ett bestämt
intresse av att inte öka svårigheterna
för det europeiska handelsutbytet.
Så länge inte någonting bättre fanns att
sätta i dess ställe hade vi helst sett en
förlängning av samarbetet inom betalningsunionen
i dess nuvarande form.
Det hade varit önskvärt att samtidigt
vissa förpliktelser ålagts de extrema
överskottsländerna. Särskilt med tanke
på Tyskland, som trots sin extrema
överskottsställning bedrivit en stark protektionistisk
politik, hade det varit befogat
att överskottsländerna själva blivit
skyldiga att vidta åtgärder för att åtminstone
i någon mån rätta till skevheten,
nedbringa överskotten, genom att
underlätta exporten från underskottsländerna.
Från svensk sida har dessa
synpunkter med skärpa framförts vid
överläggningar med våra skandinaviska
grannländer Norge och Danmark och likaså
vid våra gemensamma överläggningar
med England i den s. k. Uniscangruppen.
Dessa synpunkter har också
vid upprepade tillfällen utvecklats vid
överläggningarna i Paris.

I diskussionerna i Paris om EPlT:s
framtid syntes motsättningarna mellan
över- och underskottsländer ett tag i
våras hart när oöverkomliga. Dödläget
bröts emellertid av ett engelskt initiativ
i april. England såg för egen del en
chans att konsolidera sin skuld till unionen
och få denna skuld bunden för en
något längre tid än vad som förutsetts
i reglerna för EPU:s upphörande. Priset
härför var en viss omedelbar återbetalning
i guld till fordringsägarna.

Med hänsyn till att detta innebar — det
måste man säga — en klar eftergift, om
vars nödvändighet man inte kände sig
övertygad, gentemot överskottsländerna
och särskilt Tyskland, så ställde vi oss
från både svensk, dansk och norsk sida
ganska kallsinniga till det engelska förslaget.
I själva verket motsatte vi oss det
ursprungliga ganska häftigt. Vi ansåg att
man borde pröva andra vägar att komma
fram till en lösning, att förlänga
EPU, om ingenting annat fanns i dess
ställe, men samtidigt få in bestämda
föreskrifter som i viss mån reglerade
överskottsländernas handelspolitik och
inte endast regler som hade inflytande
på underskottsländernas ekonomiska politik.
Men jag måste erkänna, att den
engelska tanken vann genklang hos både
överskotts- och underskottsländer.
Överskottsländerna ställde sig emellertid
för egen del obenägna att godta det
engelska förslaget oförändrat sådant det
förelåg. De begärde därutöver att vissa
betalningar skulle verkställas inte bara
från underskottsländerna, utan också
att en viss del av EPU:s guldkassa skulle
tas i anspråk för att nedbringa överskottsländernas
fordringar.

Sådant läget blivit inom unionen, där
det engelska förslaget principiellt fått
stöd av både debitorer och kreditorer,
fann Sverige, och med oss Danmark och
Norge, det omöjligt att i längden motsätta
sig att en uppgörelse efter dessa riktlinjer
kom till stånd. Vi uppställde emellertid
som oeftergivligt villkor för vår
medverkan en likformig behandling av
alla kreditorländer. Eftersom vi själva
var ett överskottsland var det naturligt
att uppgörelsen icke fick ha — och det
sade vi uttryckligen ifrån — karaktären
av en ensidig ettergift till Tyskland med
åsidosättande av de mindre överskottsländernas,
bland dem vårt eget lands,
intressen. Det är väl ingen överdrift att
konstatera, att den svenska ståndpunkten
härvidlag vann gehör inom Parisorganisationen.

I enlighet med dessa riktlinjer träffades
en principöverenskommelse inom
organisationen om en förlängning av betalningsunionen.
Den närmare innebor -

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

Interpellation ang. villkoren fri friköp av kyrklig jord.

den redovisas ju i den proposition, som
i dag ligger på riksdagens bord. Som ett
led i uppgörelsen ingicks också bilaterala
avtal efter vissa gemensamma riktlinjer
mellan enskilda över- och underskottsländer.
Dessa avtal gällde de närmare
villkoren för konsolidering av
fordringar och skulder. För vår del fördes
dessa förhandlingar av riksbanken,
och resultaten har godkänts av bankofnllmäktige.

Med hänsyn till Sveriges ställning som
kreditorland skulle man möjligen kunna
göra gällande, att vi mera helhjärtat borde
ha ställt oss bakom kreditorländernas
krav på reglering av fordringarna.
Det skulle ha varit en ståndpunkt, som
uppenbart stått i strid med de skandinaviska
broderländernas intressen. Följden
av en sådan ståndpunkt hade emellertid
också blivit hårdare betalningsvillkor
för underskottsländerna. Det skulle i sin
tur ha ökat riskerna för att dessa länder
tvingats återinföra handelsrestriktioner.
Eftersom Sverige måste önska en betalningsmekanism,
som skapar förutsättningar
för en utrikeshandel så fri och
av så stor omfattning som möjligt, hade
detta inneburit allvarliga olägenheter.
Våra exportindustrier skulle mött nya
svårigheter på åtskilliga marknader. Det
kan icke nog understrykas att betalningssystemet
inte är ett självändamål utan
syftar till att främja en friare handel
mellan länderna.

Kanske skulle man kunnat hävda den
rakt motsatta ståndpunkten. Av vissa
uttalanden i pressen har jag tyckt mig
förmärka den uppfattningen, att vi borde
ha pressat överskottsländerna ytterligare
och tvingat dem att lämna större
krediter eller åtminstone förbinda sig
att modifiera sin politik och minska på
de protektionistiska åtgärderna. Det är ju
framför allt problemet Tyskland det här
gäller, och det har jag redan berört.
Jag vill bara understryka, att Sverige
höll fast vid sin ståndpunkt så länge vi
ansåg det möjligt. Inte ens vid det senaste
ministerrådsmötet, som hölls i början
av maj och då riktlinjerna för uppgörelsen
antogs, var vi beredda till ett
definitivt ställningstagande. Hade vi

framhärdat skulle följden ha blivit antingen
att kreditorländerna hade lämnat
den europeiska betalningsunionen eller
också att vi själva hade lämnats utanför
överenskommelsen. Vi hade då fått avstå
från den utdelning ur EPU:s guldkassa,
som vi nu erhållit, och därjämte
icke fått en del av våra fordringar på
svagare gäldenärsländer reglerade i guld
och dollar. Den uppgörelse som träffades
framstår därför enligt mitt förmenande
som den klart fördelaktigaste ur
svensk synpunkt. Den är överlägsen de
nyss antydda alternativen.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka remiss till vederbörande utskott
av propositionen 219.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition
till utrikesutskottet.

Till utskottet skulle jämväl överlämnas
de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Interpellation ang. villkoren för friköp
av kyrklig jord.

Ordet lämnades på begäran till herr
SPETZ (fp), som yttrade:

Herr talman! Genom lagen den 18 juni
1925, den s. k. cnsittarlagen, har stadgats
rätt för nyttjanderättsinnehavare att
om vissa villkor uppfyllas få förvärva
det område, som innehaves med nyttjanderätt.
Några arealgränser i fråga om
områdets storlek finnes ej; avgörande är
endast frågan om förhållandet mellan
byggnadernas värde och värdet av området
med därå belägna byggnader. Eljest
gällande regler för fastighetsbildning
är genom denna lag satta ur kraft.

Enligt 19 § är lagen icke tillämplig
å kronojord.

3 § i lagen den 4 januari 1927, kyrkliga
försäljningslagen, utgör med avseende
å kyrklig jord en motsvarighet till
cnsittarlagen, även om cnsittarlagen i
många fall direkt är tillämplig å huvuddelen
av kyrklig jord.

Enligt kyrkliga försäljningslagen har
den i cnsittarlagen bestämda tidpunk -

Nr 26.

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Interpellation ang. villkoren för friköp av kyrklig jord.

ten för brukarens äganderätt till boningshuset
å området, 1 januari 1919, framflyttats
till den 1 januari 1926. Om bl. a.
detta villkor är fyllt »må tillstånd meddelas
till överlåtelse å innehavaren av
det till lägenheten hörande området, där
icke med hänsyn till olägenhet för fastighet
vartill lägenheten hör ... eller eljest
för det allmänna försäljning anses
ej böra ske».

I regel möter inga svårigheter att ena
lägenhetsinnehavaren och pastoratet om
såväl försäljningen som pris och villkor
i övrigt. Men svårigheterna möter då
området skall avstyckas. Om sålunda
nyttjanderättsinnehavaren blivit ägare
till boningshuset efter den 1 januari 1919,
men före den 1 januari 1926, eller om den
kyrkliga jorden prövas vara av kronojords
natur, då vägrar lantmätaren att
avstycka en lägenhet om t. ex. 6 har
åkerjord om icke därtill lägges en skogsareal,
som i min bygd beräknas ge en
årlig virkesavkastning om ca 30 fm3, vilket
förutsätter en areal produktiv skogsmark
om ca 10 har. Frånsett att uppmätningen
av den växande skogen ofta
ger ett sådant värde, att lägenhetsinnehavaren
icke vare sig vill eller ens kan
acceptera det, måste frånskiljandet av
dylika arealer skogsmark utgöra en allvarlig
olägenhet för den ecklesiastika
fastigheten genom att äventyra och fördyra
den planmässiga skötseln av det
återstående skogsbruket. Härtill kommer
de oftast oöverstigliga svårigheterna för
pastoraten att förvärva annan jord i
stället för den försålda. Anmärkningsvärt
är att statliga organ såsom lantbruksnämnderna
på sina håll motsätter
sig varje försök från de kyrkliga myndigheternas
sida att placera försäljningsmedel
i jord eller skog.

Med stöd av vad jag sålunda anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande frågor: 1.

Anser herr statsrådet att fordringarna
på fastighetsbildningen skall vara
hårdare om friköp sker enligt 3 § kyrkliga
försäljningslagen än om ensittarlagen
är tillämplig?

2. Om så icke är fallet, vill herr statsrådet
medverka till sådana anvisningar
till lantmäterimyndigheterna, att avstyckning
kan ske vid friköp enligt 3 § kyrkliga
försäljningslagen efter samma regler
som gäller enligt ensittarlagen i fråga om
fastighetsbildningen ?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan

gjorda anmälningar, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställningar

1) angående anskaffande av en ny
ångpanna för Tumba bruk; och

2) angående sjukpension åt förre
förste kammarskrivaren vid riksbankens
huvudkontor Karl Ivar Harry Dahl.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Undertecknad får härmed med stöd av
bifogat läkarintyg vördsamt hemställa
om befrielse från riksdagsarbetet fr. o.
m. den 26 oktober till den 27 november
1954.

Uppsala den 26 oktober 1954.

Einar Eriksson.

Att riksdagsman Einar Eriksson, Uppsala,
på grund av gallsten intagen på
Akademiska sjukhuset, Uppsala, för
operation, är arbetsoförmögen under tiden
25/10—27/11 1954 intygas.

Uppsala den 25 oktober 1954.

Dav. Melchersson,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

Onsdagen den 27 oktober 1954.

Nr 26.

nr 557, av herrar Huss och Sunne, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående statstjänstemännens sjuklöneoch
sjukvårdsförmåner efter den allmänna
sjukförsäkringens ikraftträdande
m. in.; samt

nr 558, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
statstjänstemännens sjuklöne- och sjuk -

vårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens
ikraftträdande m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.47.

In fidem
G. H. Berggren.