Tisdagen den 26 november Sid (Riksdagens protokoll 1963:34)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 34

FÖRSTA KAMMAREN

1963

22—27 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 november Sid.

Svar på interpellation av herr Hanson, Per-Olof, om pension till
personal vid Europarådets sekretariat ...................... 8

Svar på fråga av herr Nilsson, Ferdinand, ang. Förenta Nationernas
sammansättning och verksamhet m. m................... 9

Svar på interpellationer:

av herr Åkerlund ang. tidpunkten för utbetalning av överskjutande
preliminär skatt .................................. 11

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. kommunernas jordförvärv .. 13
av herr Hilding ang. statsstipendienämndernas handläggning av
låne- och stipendieansökningar .......................... 18

Onsdagen den 27 november

Om representation för de demokratiska partierna i försvarsrådet 21

Om inrättande av en professur eller laboratur i oligofrenologi .. 30
Klassföreståndarnas omvårdnad och vägledning av eleverna .... 31

Om utredning rörande arvsbeskattningen ...................... 32

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden............ 34

Skattefinansiering av grundskyddet i socialförsäkringssystemet.. 42

Avveckling av fideikommiss, m. m. ............................ 43

Om ersättning till föräldrar för vård av handikappade barn i

hemmet .................,................................ 62

Användning av rötslam som gödsel- och jordförbättringsmedel
m. m..................................................... 67

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 34

Nr 34

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 november sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 14, ang. överenskommelse
med främmande makt innebärande ömsesidig suveränitetsbegränsning
.............................................. 21

— memorial nr 15, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 21

Statsutskottets utlåtande nr 165, om överlåtelse av vissa delar av
övningsflygplatsen i Kalix ................................ 21

— nr 166, om ändrade övergångsbestämmelser för mariningen jörskadetter

............................................ 21

— nr 167, om representation för de demokratiska partierna i försvar
srådet .............................................. 21

—■ nr 168, ang. besiktning av hästar, som uttagas enligt militära
uttagningsförordningen .................................. 29

— nr 169, om undervisning i humanistiska ämnen vid de tekniska
högskolorna m. fl. läroanstalter ...................... 29

— nr 170, om inrättande av en professur eller laboratur i oligo frenologi

................................................ 30

— nr 171, om inrättande av statliga folkloristiska institut...... 31

— nr 172, om möjlighet att i grundskolans nionde årskurs välja

ett tredje främmande språk................................ 31

— nr 173, ang. rätten att disponera studentbostäder ............ 31

— nr 174, om utnyttjande av militära m. fl. verkstäder för civil

yrkesskolutbildning ...................................... 31

— nr 175, om statliga åtgärder för att stimulera kulturpolitiska

insatser från kommunernas sida .......................... 31

—- nr 176, om ekonomiskt stöd för att stimulera intresset för
schackspel .............................................. 31

— nr 177, ang. klassföreståndarnas omvårdnad och vägledning

av eleverna .............................................. 31

— nr 178, om främjande av den psykosomatiska medicinska verksamheten
................................................ 32

— nr 179, om en plan för trafiken i Stockholms södra skärgård 32

— nr 180, ang. decentralisering av statliga förvaltningsuppgifter

till länsplanet ............................................ 32

•— nr 181, om effektivisering och rationalisering av den statliga
verksamheten ............................................ 32

—• nr 182, om översyn av bestämmelserna om pensionsålder för
statlig befattningshavare .................................. 32

— nr 183, om en höjning av pensionsåldern för fast anställd,

aktiv militärpersonal, m. m............................... 32

— nr 184, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter in. in......................................... 32

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, om utredning rörande arvsbeskattningen
............................................ 32

— nr 53, om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden . . 34

Innehåll

Nr 34

Sid.

— nr 56, ang. skattefinansiering av grundskyddet i socialförsäkringssystemet
............................................ 42

— nr 58, ang. avtal med Spanien för undvikande av dubbelbe skattning

och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande skatter å inkomst och förmögenhet
.................................................. 43

— nr 59, ang. avtal med Spanien för undvikande av dubbelbeskatt

ning och fastställande av bestämmelser angående ömsesidig
handräckning beträffande skatter å kvarlåtenskap ............ 43

Sammansatta bevillnings- och första lagutskottets utlåtande nr 2,
ang. dels avveckling av fideikommiss m. in., dels inkomstbeskattning
av fideikommissbo, m. m......................... 43

Bankoutskottets utlåtande nr 27, ang. ändring i lagen om betalningsväsendet
under krigsförhållanden, m. m............... 62

—■ nr 28, ang. ändrad lydelse av 32 och 84 §§ lagen om sparbanker,
m. m............................................... 62

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. utlämningsfördrag mellan
Sverige samt Förenade Konungariket Storbritannien och
Nordirland .............................................. 62

— nr 43, ang. avtal med Israel om ömsesidig utlämning för brott 62

Andra lagutskottets utlåtande nr 65, om ersättning till föräldrar
för vård av handikappade barn i hemmet.................... 62

—• nr 71, om obligatorisk dödsfallsförsäkring m. m............. 67

— nr 72, om grupplivförsäkring för värnpliktiga, in. m......... 67

— nr 73, ang. kontrollen av charkuterivaror och om varudeklara tionsplikt

i fråga om livsmedel ............................ 67

Jordbruksutskottets utlåtande nr 21, om avveckling av skogssällskapet
.................................................. 67

— nr 22, om utbildning av lantbruksjournalister .............. 67

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 37, om utredning rörande
en rationell användning av avfallsämnen, m. m....... 67

Fredagen den 22 november 1963

Nr 34

Fredagen den 22 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 348, till Konungen i anledning
av väckt motion om införande av kvalitetsbestämmelser
å saluförd frukt.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 349, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m. jämte i anledning
av propositionen väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 351, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av tilläggsavtal till avtalet
den 24 december 1936 mellan Sverige
och Frankrike för undvikande av
dubbelbeskattning och fastställande av
bestämmelser angående handräckning
beträffande arvsskatt.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 352, i anledning av väckta motioner
om inbetalning av kommunernas
andelar i folkpensionskostnaderna;

nr 353, i anledning av väckta motioner
om en enhetlig socialvårdslagstiftning,
m. m.;

nr 354, i anledning av väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande kioskhandel
med livsmedel;

nr 355, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 29 december
1949 angående handel med
skrot, lump och begagnat gods;

nr 356, i anledning av väckta motioner
angående livsmedelsstadgans bestämmelser
om försäljning av färsk fisk,
m. in.; samt

nr 357, i anledning av väckt motion
angående utbetalningen av sjukpenning
och pension till vissa alkoholmissbrukare.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 358, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen
angående godkännande av fördrag om
förbud mot kärnvapenprov i atmosfären,
i yttre rymden och under vatten.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 190, angående utgifter å
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1963/64, hänvisades propositionen,
såvitt den anginge jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj ds
proposition nr 201, med förslag till
lag om ändrad lydelse av 26 § sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530).

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 202, dels med förslag till ändring i
lagen den 28 juni 1962 (nr 371) om särskilda
förmåner för vissa internationel -

Nr 34

Fredagen den 22 november 1963

la organisationer m. m., dels ock angående
godkännande av protokoll rörande
privilegier och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående inrättande
av vissa ordinarie tjänster vid riksdagens
ekonomibyrå.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande och
memorial:

nr 14, med anledning av väckt motion
angående överenskommelse med främmande
makt innebärande ömsesidig suveränitetsbegränsning;
samt

nr 15, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

statsutskottets utlåtanden:
nr 165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse av vissa delar
av övningsflygplatsen i Kalix;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om ändrade övergångsbestämmelser
för mariningenjörskadetter;

nr 167, i anledning av väckta motioner
om representation för de demokratiska
partierna i försvarsrådet;

nr 168, i anledning av väckt motion
angående besiktning av hästar, som uttagas
enligt militära uttagningsförordningen; nr

169, i anledning av väckta motioner
om undervisning i humanistiska
ämnen vid de tekniska högskolorna
m. fl. läroanstalter;

nr 170, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur eller
laboratur i oligofrenologi;

nr 171, i anledning av väckta motioner
om inrättande av statliga folkloristiska
institut;

nr 172, i anledning av väckta motioner
om möjlighet att i grundskolans nionde
årskurs välja ett tredje främmande
språk;

nr 173, i anledning av väckt motion
angående rätten att disponera studentbostäder; nr

174, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av militära m. fl.
verkstäder för civil yrkesskolutbildning; nr

175, i anledning av väckta motioner
om statliga åtgärder för att stimulera
kulturpolitiska insatser från kommunernas
sida;

nr 176, i anledning av väckt motion
om ekonomiskt stöd för att stimulera
intresset för schackspel;

nr 177, i anledning av väckta motioner
angående klassföreståndarnas omvårdnad
och vägledning av eleverna;

nr 178, i anledning av väckta motioner
om främjande av den psykosomatiska
medicinska verksamheten;

nr 179, i anledning av väckta motioner
om en plan för trafiken i Stockholms
södra skärgård;

nr 180, i anledning av väckta motioner
angående decentralisering av statliga
förvaltningsuppgifter till länsplanet; nr

181, i anledning av väckt motion
om effektivisering och rationalisering
av den statliga verksamheten;

nr 182, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna om pensionsålder
för statliga befattningshavare; nr

183, i anledning av väckta motioner
om en höjning av pensionsåldern
för fast anställd, aktiv militärpersonal,
m. m.; samt

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter
m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 50, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande arvsbeskattningen; nr

53, i anledning av väckta motioner
om ökat rättsskydd för den enskilde i
skatteärenden;

nr 56, i anledning av väckta motioner
angående skattefinansiering av

Fredagen den 22 november 1963

Nr 34

grundskyddet i socialförsäkringssystemet; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Spanien för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Spanien för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

sammansatta bevillnings- och första
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om avveckling av fideikommiss
m. m., dels Kungl. Majt:s proposition
med förslag till förordning
om inkomstbeskattning av fideikommissbo,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 december
1957 (nr 684) om betalningsväsendet
under krigsförhållanden, m. m.; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 32 och 84 §§
lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

utlämningsfördrag mellan Sverige samt
Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel om ömsesidig
utlämning för brott;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 65, i anledning av väckta motioner
om ersättning till föräldrar för vård av
handikappade barn i hemmet;

nr 71, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk dödsfallsförsäkring
in. in.;

nr 72, i anledning av väckta motioner
om grupplivförsäkring för värnpliktiga,
m. m.; samt

nr 73, i anledning av väckta motioner
angående kontrollen av charkuterivaror
och om varudeklarationsplikt i
fråga om livsmedel;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av väckt motion
om avveckling av skogssällskapet; samt
nr 22, i anledning av väckta motioner
om utbildning av lantbruksjournalister;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av motioner
om utredning rörande en rationell användning
av avfallsämnen och angående
användning av rötslam som gödseloch
jordförbättringsmedel.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 34

Tisdagen den 26 november 1963

Tisdagen den 26 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr Hagberg anmälde, att han åter
infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 19
och den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 359, i anledning av väckta motioner
rörande statsbidragen till skolskjutsar
m. m.; och

nr 360, i anledning av väckta motioner
angående redovisningen av kommittékostnader.

Om pension till personal vid Europarådets
sekretariat

Hans excellens hem ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr PerOlof
Hansons interpellation om pension
till personal vid Europarådets sekretariat,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Per-Olof Hanson
har frågat mig om jag vill medverka
till att önskemålet om en pensionsordning
för personalen vid Europarådets
sekretariat utan dröjsmål bringas till
förverkligande.

Liksom herr Hanson anser jag det
vara angeläget att ifrågavarande problem
löses. Det är därför med tillfredsställelse
jag kan meddela, att Europarådets
generalsekreterare i dagarna till
ministerkommittén överlämnat ett principförslag
i ämnet under hemställan att

regeringarna utan dröjsmål måtte taga
förslaget under övervägande och överlämna
detsamma till en expertkommitté
för detaljgranskning. Förslaget, vars
huvudprinciper bygger på utredningar,
som under flera år gjorts i samarbete
med olika internationella organisationer,
har anpassats till de särskilda förhållanden
som gäller för personalen i
Europarådets sekretariat.

Svenska regeringen avser stödja förslaget
om expertutredning.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig att tacka
hans excellens utrikesministern för svaret
på min interpellation. Det var ett
kort svar, och jag är i det lyckliga läget
att kunna hålla ett mycket kort anförande
med anledning av svaret, som
jag finner helt tillfredsställande.

Jag konstaterar med glädje att vi är
överens om att det är angeläget att frågan
bringas till lösning. Jag hoppas nu
att ministerkommittén, som har handlingarna
i målet i sina händer, handlar
raskt och att den expertkommitté som
sedan skall ta hand om det inte behöver
ta lång tid på sig. Den här frågan har
ju alltför länge varit olöst, och det har
inte kunnat undgå att skapa en viss
olust inom sekretariatet. Det var ändå
så att man redan vid Europarådets start
förutsåg att man skulle få en pensionsordning.

Jag hoppas alltså nu, herr talman, att
under nästa år den här frågan skall
komma till en god lösning.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Tisdagen den 26 november 1963

Nr 34

Ang. Förenta Nationernas sammansättning
och verksamhet m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Nilsson, Ferdinand,
till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena framställt följande
frågor: »År utrikesministern villig att
inför kammaren kommentera utvecklingen
beträffande Förenta Nationernas
sammansättning och den inverkan det
kan ha på organisationens verksamhet,
då sedan 1953 antalet anslutna stater
ökat från 60 till 110? Huru kan Förenta
Nationernas uppgift att trygga freden
och genomföra sina humanitära principer,
ävensom lämpligheten av att till en
så sammansatt organisations förfogande
ställa svensk militärmakt, bedömas
påverkas av det starka inslaget däri av
s. k. folkdemokratier, ibero-amerikanska
militärdiktaturer och afro-asiatiska stater
med enpartisystem eller liknande förhållanden,
medan de i svensk mening demokratiska
staterna utgör ett klart mindertal?» Ordet

gavs härefter ånyo till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl denna fråga, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har till mig framställt följande frågor:

»1. Är utrikesministern villig att inför
kammaren kommentera utvecklingen
beträffande Förenta Nationernas
sammansättning och den inverkan det
kan ha på organisationens verksamhet,
då sedan 1953 antalet anslutna stater
ökat från 60 till 110?

2. Huru kan Förenta Nationernas
uppgift att trygga freden och genomföra
sina humanitära principer, ävensom
lämpligheten av att till en så sammansatt
organisations förfogande ställa
svensk militärmakt bedömas påverkas
av det starka inslaget däri av s. k. folkdemokratier,
ibero-amerikanska militärdiktaturer
och afro-asiatiska stater
med enpartisystem eller liknande förhållanden,
medan de i svensk mening

demokratiska staterna utgör ett klart
mindertal?»

Herr talman! Jag ber frågeställaren
om tillgift för att jag inte tidigare har
svarat på frågorna. De framställdes vid
en tidpunkt då jag var bortrest. Jag tycker
emellertid att de fortfarande äger
samma aktualitet som när de framställdes,
och därför anser jag att jag bör
svara på dem nu.

Till svar vill jag erinra om att man
från svensk sida alltid hälsat utvecklingen
i riktning mot Förenta Nationernas
universalitet med tillfredsställelse.
Vi har efter förmåga sökt främja denna
utveckling i övertygelsen att freden och
framåtskridandet bäst tjänas av att såvitt
möjligt alla världens stater dras in
i det internationella samarbetet inom
Förenta Nationerna och åtager sig de
därmed förenade förpliktelserna. Jag
ber att här få återge några ord ur Dag
Hammarskjölds rapport till generalförsamlingen
år 1960. Han yttrade: »Det
är min övertygelse att tillkomsten av
ett stort antal nya medlemsstater skall
vidga perspektiven, berika debatten och
bringa FN närmare dagens realiteter.
Jag tror också att denna utveckling
skall utöva ett sunt inflytande i riktning
mot en demokratisering av arbetssättet
genom att minska inflytandet av
fasta grupperingar med fasta förpliktelser.
»

Herr talman! Det är ett uttryck just
för Förenta Nationernas universalitet,
att medlemsstaterna representerar vitt
skilda politiska, sociala och ekonomiska
system. Denna omständighet har icke
medfört några olägenheter i samband
med Sveriges åtagande att ställa militär
och teknisk personal till Förenta
Nationernas förfogande i exempelvis
Ghaza och Kongo. Det kan erinras om
att dessa åtaganden varit frivilliga och
att en skyldighet att medverka i FNaktioner
av detta slag endast kan uppkomma
för det fall att säkerhetsrådet
fattar beslut härom med det erforderliga
stödet av de i rådet ständigt företrädda
stormakterna.

Nr 34

Tisdagen den 26 november 1963

Ang. Förenta Nationernas sammansättning och verksamhet m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till utrikesministern
få framföra uttryck för min
glada och tacksamma överraskning över
att denna ganska grå och mörka novemberdag
få emottaga svaret på ett par
frågor som jag ställde en vårlig morgon
i april. Jag måste erkänna att jag i våras
egentligen inte var besviken över
att jag inte fick något svar, ty jag medger
att den invändningen med ett visst
berättigande kan resas mot de frågor
som jag här ställt att de berör ett alltför
omfattande problem för att göras
till förmån för en s. k. enkel fråga.
Överraskningen kom därför, som jag inledningsvis
nämnde, nu i höst då jag
fick veta att jag skulle få svar. Det svaret
visar nämligen att olika synpunkter
kan läggas på denna fråga. Det är min
förhoppning att orosmolnen på dagens
horisont icke skall komma alla den
världspolitiska konsertens katter att i
mörkret framstå som lika grå.

Utrikesministern är enligt min uppfattning
en smula för förnöjsam när han
hänvisar till det »berikande» av arbetet
inom Förenta Nationerna som skett genom
anslutningen av 50 nya medlemmar:
Albanien, Bulgarien, Kambodja,
Ceylon, Irland, Italien, Jordanien, Laos,
Libyen, Nepal, Portugal, Rumänien,
Spanien, Ungern, Österrike, Sudan, Marocko,
Tunisien, Japan, Ghana, Malajiska
federationen, Guinea, Centralafrikanska
republiken, Cypern, Dahomey,
Elfenbenskusten, Gabon, Kamerun,
Kongo (Brazzaville), Kongo (Leopoldville),
Madagaskar, Niger, Somalia,
Tchad, Togo, Övre Yolta, Mali, Senegal,
Nigeria, Sierra Leone, Mongoliska folkrepubliken,
Mauretanien, Tanganyika,
Ruanda, Burundi, Jamaica, Trinidad
och Tobago, Algeriet och Uganda.

Jag har en känsla av att den förstärkning
av organisationen, som utrikesministern
här talar om och som skulle ha
skett genom tillkomsten av dessa många
nya medlemmar, också skapar vissa
komplikationer.

Vad jag i våras ville var att få understruket
vilket omfattande internationellt
problem som diktatur, folkförtryck,
partiförbud och diskriminering
av oliktänkande är. Jag ville klargöra
att detta problem finnes brännande
ganska nära inpå våra gränser.

Det finns inte ett dugg av demokratisk
självgodhet i en sådan erinran. Det
är icke en uppgift för svensk utrikespolitik
att uppträda med en pekpinne
gentemot andra folk med andra ideologiska,
ekonomiska och sociala förutsättningar.
Sådant rimmar dåligt med den
försiktiga neutralitetspolitik som, såsom
statsministern i våras underströk,
fortfarande skall vara vår. Men demokrti
är en politisk realitet, likaväl som
andra styrelsesätt är det. Vi har enligt
min uppfattning ingen anledning att
blunda för att vårt styrelseskick enligt
vår uppfattning borde ge de bästa förutsättningarna
för fredens och humanitetens
sådd i människornas sinnen. Sedan
må samexistensen folken och styrelseformerna
emellan vara en historisk
realitet, manifesterad som sådan i en
händelseutveckling som griper tillbaka
till tiden mot slutet av första världskriget,
då som bekant kommunister i plomberade
vagnar fraktades genom Centraleuropa
till Ryssland, och sedermera
genom det faktum att demokratiens seger
i det senaste världskriget vanns i
förbund med Sovjetryssland.

Det är likväl att hoppas att den förtröstan,
som utrikesministern här hyser,
skall infrias och att således den
starkt utvidgade sammansättning som
Förenta Nationerna numera har, med
en tre fjärdedels majoritet av stater,
som enligt vårt begrepp inte är att betrakta
som demokratier, icke skall innebära
ett hinder för att de stora och
bärande ideerna i organisationen skall
kunna förverkligas och utbyggas.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Tisdagen den 26 november 1963

Nr 34

Ang. tidpunkten för utbetalning av
överskjutande preliminär skatt

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som förklarat
sig ämna vid detta sammanträde
besvara herr Åkerlunds interpellation
angående tidpunkten för utbetalning av
överskjutande preliminär skatt, fick nu
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Åkerlund har i en
interpellation frågat om jag vill överväga
att föreslå åtgärder för att uppmuntra
skattskyldig med överskjutande preliminär
skatt att avstå från att ta ut beloppet
omedelbart och i stället låta det
stå inne viss tid. Interpellanten själv
tänker sig ett extra räntetillägg för den
som dröjer ett halvt år med att taga ut
den överskjutande skatten. Jag vill
svara följande.

Det av interpellanten upptagna spörsmålet
har sedan länge varit föremål för
överväganden i finansdepartementet.
Jag vill erinra om att försök gjorts för
att få en framflyttning av skatteåterbäringarna.
Jag syftar närmast på 1956
och 1957 års skattelotterier. Erfarenheterna
från dessa har emellertid gjort
mig tveksam om möjligheterna att för
en rimlig kostnad nå någon nämnvärd
konjunktur- eller kreditpolitisk effekt
genom att uppmuntra allmänheten att
ge staten anstånd med återbetalning av
överskjutande skatt.

Inom finansdepartementet har vi
alltjämt uppmärksamheten riktad på
detta problem, som är en del av den
större frågan att utjämna de säsongmässiga
variationerna i statsupplåningen.
Enligt min uppfattning är det emellertid
nödvändigt att dessa strävanden inte
får inkräkta på allmänhetens berättigade
krav att, så snart som det är möjligt
med hänsyn till taxerings- och debiteringsarbetet,
i önskad utsträckning
få tillbaka den överskjutande skatt som
man har rätt till. Jag vill tillägga, att ett
system med definitiv källskatt för löntagare
skulle betydligt reducera problemets
storlek. Frågan om ett sådant sys -

tem utredes, som bekant, av allmänna
skatteberedningen.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag ber att på övligt
sätt få tacka finansministern för det
svar jag erhållit på min interpellation.

Det intryck jag fått av svaret lämnar
mig emellertid i någon osäkerhet om
vilken betydelse finansministern tillmäter
detta frågekomplex. Å ena sidan
sägs det att spörsmålet sedan länge varit
föremål för överväganden i finansdepartementet
och att uppmärksamheten
alltjämt är inriktad på detsamma.
Detta skulle väl tyda på att frågan inte
anses vara helt betydelselös. Å andra
sidan har sex år gått sedan någonting
senast åtgjordes i saken; och man får
väl anse att det är en tämligen lång tid
för överväganden. Så lång tid har jag
för min del inte behövt för att »kläcka»
min lilla idé. Vidare hänvisas till att
problemets storlek skulle betydligt reduceras,
om definitiv källskatt för löntagare
infördes; men det kommer antagligen
att dröja några år ännu, innan
den saken är genomförd.

Härav får jag intrycket, att finansministern
dock betraktar frågan såsom
rätt betydelselös. Det vore tacknämligt
om finansministern ville precisera sin
ståndpunkt till spörsmålet något tydligare
än som görs i interpellationssvaret;
min bedömning av frågan skulle på
det sättet underlättas.

Åren 1956 och 1957 gjordes försök
med dessa skattelotterier, och jag kan
förstå om finansministerns mod i någon
mån slogs ner av det mottagande
de fick; kanske även av kostnaderna i
jämförelse med resultatet. Det är visserligen
sant, att för allvarligt sinnade
människor något av ett löjets skimmer
vilar över spel och dobbel, men något
sådant gäller inte en allvarligt syftande
reform som icke har detta inslag. Jag
tror därför inte att finansministern, se -

Nr 34

Tisdagen den 26 november 1963

Ang. tidpunkten för utbetalning av överskjutande preliminär skatt

dan nu hela sex år förflutit, behöver
känna sig decouragerad vid tanken att
röra i problemet, om han verkligen menar
att det har betydelse.

Jag bär inte avsett mer med min interpellation
än att underlätta spörsmålets
förnyade upptagande och att visa
på en möjligen framkomlig väg. Jag har
nogsamt avstått från varje inslag av favorisering
och lämnat full frihet åt
skattebetalaren att taga ut sina skattepengar
omedelbart, om han så önskar,
men även, genom att bjuda honom 5
procents ränta, d. v. s. marknadsbetonad
ränta, velat ge honom en möjlighet
och uppmuntran att vänta till slutet av
maj nästa år. Valet är fritt för den enskilde,
och detta kan för staten eventuellt
bli en fördel.

Jag är helt medveten om att räckvidden
av mitt förslag är ganska begränsad
och att resultatet inte kan väntas
bli överväldigande. Summan av överskjutande
skatt ligger dock på miljardbelopp.
Vad kostnaderna beträffar, kan
ränteutgiften knappast spela stor roll.
Riksgäldskontoret är ju under alla förhållanden
nödsakat att låna upp pengar
och brukar göra detta mot skattkammarväxlar
per den 15 maj—15 juni till
f. n. 4 å 4,5 procents ränta. Det är endast
mellanskillnaden man därför behöver
ta hänsyn till. Kan man slippa eller
reducera upplåningen i riksbanken,
som tyvärr är alldeles för vanlig och
omfattande, skulle man nå ett verkligt
angeläget resultat, som är värt sina
kostnader.

Vilka de administrativa kostnaderna
skulle hli och om mitt förslag över huvud
taget är praktiskt genomförbart har
jag själv svårt att bedöma. I det hänseendet
tycker jag att interpellationssvaret
är påvert. Inte ett ord sägs därom.
Det hade ju varit lätt att avvisa propån
enbart med en hänvisning till dess
praktiska ogenomförbarhet, men det
finns som sagt inte ett ord därom. Skulle
inte finansministern vilja komplettera
svaret med att upplysa mig, om förslaget
är administrativt mycket besvär -

ligt och kostsamt? För en i uppbördsfrågor
obevandrad person förefaller saken
inte vara så märkvärdig, men den
kanske är det.

Att frågan om en utjämning av säsongrörelserna
i statsskuldförvaltningen
är uppmärksammad, har vi som bekant
fått ett exempel på genom riksgäldskontorets
i dagarna framlagda promemoria
med begäran om tillstånd att
använda tillfälligt överflödiga skatteuppbördsmedel
till dagslån i marknaden
i stället för att sätta in dem räntelöst
på checkräkning i riksbanken. Den
saken skall jag inte beröra här i annan
mån än att jag vill framhålla, att denna
utjämningsprocess i marknaden blott
omsluter några veckor i anslutning till
uppbörderna och inte, som i vårt här
debatterade spörsmål, gäller en halvårig
fluktaution. Men riksgäldskontorets
åtgärd visar, att frågan om utjämningsprocessen
på penning- och kreditmarknaderna
i varje fall på sina håll
anses vara betydelsefull.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan nog inte gå interpellanten
så särdeles mycket mer till
mötes än jag har gjort i själva svaret.

Det är ju kammaren bekant att jag
vid ett par tidigare tillfällen har försökt,
bl. a. genom skattelotteriet, att få
till stånd en utjämning mellan underrespektive
överskottshalvåren. Trots en
ganska intensiv propaganda blev resultatet
skäligen blygsamt -— jag vill minnas
att cirka 10 procent av beloppet disponerades
för lotteriarrangemanget. Erfarenhetsmässigt
har jag kommit till
den uppfattningen att ett lotteri är mer
attraktivt än en rät och slät honorering
med 5 procent på det innestående beloppet.
Av den miljard staten utbetalar
före jul kommer mer än hälften på belopp
understigande 500 kronor, och om
genomsnittet för de utbetalningarna är
kanske ett par, tre hundra kronor, ifrågasätter
jag huruvida en tia eller två
tior i räntefavör skulle vara tillräckligt

Tisdagen den 26 november 1963

Nr 34

lockande för att förmå människor att
avstå från att ta ut sina pengar just i
julhandeln, när de själva anser sig behöva
dem så innerligt väl.

Jag har alltså inte funnit detta uppslag
realistiskt, något som väl framgår
av svaret, även om jag inte uttryckt
den meningen så brutalt som interpellanten
nu har tvingat mig att göra.

Däremot finns problemet, såsom jag
understryker på två ställen i svaret, och
det är föremål för överväganden i departementet.
Någon generallösning kan
jag dock inte för dagen presentera.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det kanske från min
sida skulle framhållas, att jag endast
tänkt mig att den ifrågasatta åtgärden
skulle avse belopp som överstiger 1 000
kronor. Skulle det röra sig om låt oss
säga totalt 250 å 300 miljoner kronor
—• det är är således inte fråga om små
belopp -—- skulle väl ändå såvitt jag förstår
en viss effekt, som kanske skulle
bli större än 10 procent, kunna uppnås.

Däremot kan det väl ligga en del i
när finansministern säger, att det kan
vara en alltför stor apparat att dra på
för en sådan sak. Jag finner det därför
tacknämligt att jag av finansministern
har fått den upplysningen, att mitt förslag
inte skulle vara realistiskt. Det är
tänkbart att det är riktigt, och jag har
ingenting emot att det sägs så öppet
som finansministern här har gjort. Jag
är emellertid tacksam för medgivandet
att problemet existerar, även om finansministern
inte i dag har någon generallösning
att visa på. Vi får kanske tillfälle
att återkomma till denna fråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. kommunernas jordförvärv

Ordet lämnades därefter till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som tillkän -

Ang. kommunernas jordförvärv
nagivit, att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Ferdinand
Nilssons interpellation angående
kommunernas jordförvärv, och nu yttrade: Herr

talman! Herr Ferdinand Nilsson
har i anslutning till ett aktuellt fall
ställt vissa frågor till mig angående
kommuners förvärv av jordbruksfastighet.

Jag vill framhålla att det var i anledning
av motioner till 1958 års riksdag
som jordförvärvslagen ändrades så att
borgerliga primärkommuner utan tillstånd
för förvärva jordbruksfastigheter.
Motioner till 1959 och 1960 års riksdagar
med yrkande om återgång helt eller
delvis till förut gällande bestämmelser
i ämnet föranledde ej annan åtgärd än
att de överlämnades för kännedom till
jordlagsutredningen. Denna har i sitt
betänkande med förslag till jordförvärvslag
förordat att rätten för kommun
att utan tillstånd förvärva jordbruksfastighet
begränsas till fastighet
inom kommunen. Ställning till detta
förslag bör enligt min mening tas i
samband med att betänkandet i övrigt
slutligt prövas.

Vad gäller kommunala markförvärv
för fritidsändamål vill jag erinra om att
spörsmålet berördes i den av vårriksdagen
behandlade propositionen angående
riktlinjer och organisation för
naturvårdsverksamheten. Jag underströk
vid anmälan av denna proposition,
att jag ansåg det vara väl motiverat
att kommun antingen i egen regi
eller genom att delta i stiftelser och dy^
likt engagerar sig ekonomiskt för att
skaffa sina invånare tillgång till områden
för rekreation och friluftsliv. Till
detta uttalande anslöt sig jordbruksutskottet
i sitt av riksdagen godkända utlåtande
över propositionen. För egen
del vill jag tillägga, att det ligger i sakens
natur att de mera folkrika kommunerna
är hänvisade till att utanför
sina gränser tillgodose sitt markbehov
för fritidsändamål.

I fråga om det i interpellationen åbe -

Nr 34

Tisdagen den 26 november 1963

Ang. kommunernas jordförvärv
ropade förvärvet av Aske gård i Upplands-Bro
kommun vill jag upplysa om
att — enligt vad jag under hand inhämtat
— Stockholms stad ej planerar någon
inskränkning av jordbruksdriften
på egendomen. För övrigt avses ändringar
i egendomens utnyttjande ej ske
utan föregående förhandlingar med
kommunen. Vad interpellanten anfört
rörande kontakter mellan staden och
kommunen före förvärvet anser jag inte
böra föranleda något uttalande från min
sida.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Ferdinand Nilssons interpellation.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för det
erhållna svaret på interpellationen om
kommunala jordförvärv i grannkommuner.
Jag nämnde däri ett typexempel
på hur kommuner inte bör handla
mot varandra — Stockholms stads förvärv
av Aske gård i min hemkommun
Upplands-Bro utan kontakt med denna
kommun och utan hänsyn till av kommunen
avsedd planering. Av svaret
framgår, att statsrådet tagit kontakt under
hand med den stora kommunen och
nu gör oss glädjen förmedla Stockholms
stads utfästelse, att i framtiden icke
vidtaga ändringar i egendomens användning
utan föregående förhandlingar
med Upplands-Bro. För detta resultat
av min interpellation ber jag att få
särskilt tacka jordbruksministern. För
Stockholms del vill jag endast tillfoga
ett »bättre sent än aldrig!». Man hade
väl inte heller i längden kunnat komma
så långt förbi vår byggnadsnämnd, som
i alla fall har sitt planeringsmonopol
för den händelse staden hade velat utnyttja
gården för någonting annat än
jordbruksändamål.

Statsrådet har i svaret på interpellationen
uttalat sin oförgripliga mening
om kommunala markförvärv för fri -

tidsändamål samt tillfogat, att det ligger
i sakens natur att de mera folkrika
kommunerna är hänvisade till att utanför
sina gränser tillgodose sitt markbehov
för fritidsändamål. Jag vill utöver
ett allmänt instämmande i så tänkvärda
synpunkter endast tillfoga att jag i interpellationen
inte satt den saken i
fråga.

Problemet — ett problem som oroar
kommuner landet runt — är om dessa
folkrika kommuner skall få busa på hur
som helst under utnyttjande av 1958
års efter lösa boliner tillkomna lagändring.
Just därför, att anskaffandet av
mark för fritidsändamål numera är så
mycket mera aktuellt än blott för några
år sedan, har frågan blivit så brännande
som den nu mångenstädes är.

Statsrådet säger något om, att vad jag
anfört om kontakter mellan staden och
kommunen före förvärvet inte föranleder
något uttalande från hans sida. Må
så vara — men den som på nära håll
ser först den stockholmska valmanövern,
då Svea garde vräktes bort från
Järvafältet och in på ett område på
Upplands-Bro, som HSB satt i gång att
planera för 20 000 människor, och sedan
inklafsandet på Aske i samma kommun
har svårt att vara så särdeles försiktig
i ordvalet.

Det är två saker jag frågat om: Är
det i god överensstämmelse med 1958
års lagändring som detta förvärv kommit
till? Jag frågar inte om det strider
mot lagtextens bokstav — det gör det
ju inte —- utan om förvärvet skett i enlighet
med de grunder som 1958 angavs
i motioner och i den reservation som
vann riksdagens bifall.

Ändringen av den 1955 beslutade lagen
genomfördes efter motioner •— i
första kammaren nr 98 och i andra
kammaren nr 101 -— som avstyrktes av
tredje lagutskottet i dess utlåtande nr
12 men som togs av riksdagen genom
bifall till reservation nr 1 i samma utlåtande.
Motionernas inriktning på att
främja permanentbebyggelse har jag
berört i interpellationen. I reservatio -

Tisdagen den 26 november 1963

Nr 34

nen säges under hänvisning just till de
nämnda motionerna att de största olägenheterna
av den då gällande ordningen
avser kommunernas tätbebyggelseplaner.
Vidare sägs: »Sannolikheten
av att kommun kommer att i kapitalplaceringssyfte
förvärva jordbruksfastighet
är---mycket liten.»

I belysning av statsrådets upplysning
nyss att »Stockholms stad ej planerar
någon inskränkning av jordbruksdriften
på egendomen» framgår att just kapitalplacering
utan anknytning till kommunala
uppgifter synes vara det aktuella
motivet för förvärvet. Detta bekräftas
av en annons i dagspressen, varav
framgår att Stockholms stad utbjuder
Aske gård med 400 hektar åker, 75 hektar
bete och 25 hektar hagmark på arrende
i fem år och med tillträde 14
mars 1964. Det kan betvivlas att det
skulle vara i god överensstämmelse med
förutsättningarna för 1958 års lagändring
att en kommun köper upp jordagods
för att arrendera ut dem. Det i
annonsen angivna läget — 50 kilometer
från Stockholm — gör det heller inte
troligt att det är fråga om att få tillgång
till mark för stadens framtida expansion.
Några gränser skall det väl
finnas även för jätten Gluff-Gluff.

I början hette det i vanligen välunderrättad
stockholmspress att förvärvet
avsåg fritidsändamål. Det är ju inte
vår plåga i grannkommunerna om
Stockholm gjort ett för sådant ändamål
dumt gårdsköp. Annars tycker nog
många, som känner till det, att Aske
med förhållandevis obetydlig strand
men stora åkerarealer är föga lämpligt
för fritidsändamål, särskilt med tanke
på läget i förhållande till Stockholm.
Vad som för oss var mest stötande var
ingreppet i en grannkommun, utan förhan
dskontakter, utan hänsyn till grannkommunens
egna planer. Man frågar sig
varför sådant skall få ske ohämmat.

Därpå svarar statsrådet Holmqvist,
att på den saken tänker han fundera en
annan gång. Om jag inte misstar mig,
lär det visst inträffa att vi får en ny

Ang. kommunernas jordförvärv
jordförvärvslag om och när Sveriges
anslutning till EEC är klar. Om den
dagen vet vi alla kanske ungefär lika
mycket. Men behovet av att inskränka
kommuners jordförvärv i annan kommun
är mångstämmigt omvittnat. Redan
vid 1959 års riksdag väckte i denna
kammare herrar Axel Andersson i österfärnebo
och Erik Svedberg i Gnarp
en motion — nr 5 — i detta syfte och
den överlämnades, som statsrådet
nämnde, till 1958 års jordlagsutredning.
Denna har också i sitt betänkande —
Statens offentliga utredningar 1961, nr
89, sid. 131 — föreslagit att kommuns
fria rätt att förvärva egendom väsentligen
skall begränsas till den egna kommunen.

Det är min förvissning att de folkrika
kommunernas lust till sin nästas — sin
grannkommuns — egendom skall snart
nog driva fram en lagstiftning som blir
mer och mer nödvändig.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill helt kort erinra
herr Nilsson om att vad beträffar jordlagskommitténs
förslag om att förvärvsrätten
skall begränsas till att gälla endast
inom den egna kommunen, så är
det värt att läsa motiveringarna för det.
Man har velat undvika en konflikt mellan
kommunernas intressen och behovet
av att rationalisera jordbruket. Man
vill således att lantbruksnämnden skall
ha rätt att göra en bedömning huruvida
marken behövs för jordbruksrationalisering
innan en kommun får lov att
förvärva mark i en annan kommun.

Men om jag förstår saken rätt, så är
det i det här fallet fråga om någonting
helt annat. Här är det bara att äganderätten
flyttas över; i övrigt händer ingenting.
Jordbruket kommer att drivas
även i fortsättningen, enligt vad man
uppgivit från Stockholms stad.

Jag förutsätter att det primära intresset
är att Stockholms stad vill försäkra
sig om områden, där medborgarna skall
kunna ströva omkring utan att man där -

Nr 34

Tisdagen den 26 november 1963

Ang. kommunernas jordförvärv

för behöver alltför ängsligt se till ägarens
inställning till att folk kommer
dit ut. Jag föreställer mig att detta är
motivet för att Stockholms stad har förvärvat
den här gården. Men här föreligger
inget sådant motiv som man talat
om i den senaste utredningen, ty
jag vet inte att det här kan finnas något
rationaliseringsintresse. Gården är
så stor att man inte kan tala om att
stycka den och utnyttja den till förstärkning
av intilliggande jordbruk. Jag
tycker alltså att parallellen är en smula
haltande.

Det kan väl hända, herr Nilsson, att
vi inte kan vänta så länge som till dess
att vi kommer med i EEC, innan vi ser
över jordlagarna. Jag har kommit till
den uppfattningen att det blir ganska
svårt att förlänga lagens giltighetstid,
när provisorietiden utgår 1 juli 1965.
Jag tror att det är en sak som vi får
anledning att återkomma till.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Med det allra sista i
statsrådets anförande ber jag få uttala
att det kan finnas behov av att få fram
ett förslag ganska snart. Jag är övertygad
om att detta skulle vara av mycket
stort värde. Detta är en behållning av
denna diskussion som vi bör ta fasta
på.

Förut har det sagts att det var de inskränkningar
i förvärvsrätten som ingår
i den gällande lagen som det skulle
vara svårt att få att stämma överens
med bestämmelserna inom EEC om de
fria kapitalrörelserna o. s. v. Det var
detta resonemang jag byggde min uppfattning
på, och jag är glad över att jag
inte behöver vara så pessimistisk.

Statsrådet säger att det är en annan
sak som jordlagsutredningen talar om.
I det ena fallet är det fråga om förhållandet
kommuner emellan och i det
andra är det fråga om jordbruksrationalisering.

Men det är så — och det vet naturligtvis
jordbruksministern också — att

när ett ärende kommer till lantbruksnämnden
skickas det till den berörda
kommunen för yttrande och då får kommunen
tillfälle att framföra både ett
och annat. I detta fall fick emellertid
kommunen inte någon möjlighet att
säga ett »kipp», utan den fick helt enkelt
bara veta resultatet. Samma dag
beslutet skedde i Stockholm ringde man
från stadshuset till vår kommunalnämndsordförande
och sade att han
inte skulle vara ledsen. Han svarade att
hans ledsnad inte spelade någon roll.
Men så skall väl inte kontakterna skötas,
utan det måste ske på ett annat
sätt. Nu är jag glad om vår store granne
genom statsrådets ingripande hädanefter
anlägger litet mänskligare synpunkter,
så att han efter detta kontaktar
en kommun innan han ger sig till
att göra markförvärv inom densamma.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av att det spörsmål som här
diskuterats inte är, vilket också framskymtat
i debatten, begränsat till detta
fall. Jag har kännedom om likartade
tendenser från mitt län, där en stadskommun
har förvärvat fastighet i en
helt annan kommun på ett par mils avstånd
från staden. Uppenbarligen sker
detta utan att man har för avsikt att
där planera någon bebyggelse.

Man ställer sig naturligtvis på orten
denna fråga: Varför sker sådana här inköp?
Förmodligen är det egentligen ett
rent spekulationssyfte — ett köp som
detta är ju, som också har sagts i debatten,
undantaget från jordpolitisk prövning.
Att kommunerna enligt jordförvärvslagen
skulle vara undantagna från
dylik prövning när det gäller sådan
mark, som är aktuell för bebyggelse,
tycker jag man inte kan ha några direkta
invändningar emot, men när den
tendens mer och mer börjar göra sig
gällande, att kommuner utan en sådan
orsak förvärvar rena jordbruksegendomar
— jag vill här inom parentes säga,

Tisdagen den 26 november 1963

Nr 34

att jag inte avser sådana egendomar
som på något sätt kan vara avsedda för
fritidsbebyggelse, utan rena jordbruksegendomar
•—• undrar man vad som
egentligen händer. Ja, det som händer
är ju bara att man genom att betala jag
vågar säga ganska goda priser ytterligare
skjuter på den jordprisutveckling,
som man nog faktiskt börjar tycka visar
oroande tendenser åtminstone i de
trakter som jag här avser.

Det är i dag i vissa trakter av mitt
hemlän ganska svårt för en ung jordbrukare
att etablera sig som jordbrukare.
Han kan inte i likhet med dessa
kommuner eller penningstarka organisationer
räkna med att han på lång sikt
får ersättning i en inflationistisk utveckling,
ty han har inte den kapitaltillgång
och inte den ekonomiska ryggrad
som behövs för att »stå pall» under
åren fram till det att hans förvärv har
nått den nivå som det varit orsak till
att spekulera i. Det sker med andra ord
en jordprisutveckling, som direkt strider
emot jordbrukets kalkylmässiga lönsamhet.

Får jag tyda statsrådet Holmqvists
replik här så, att han i en framtid ämnar
ta upp dessa synpunkter, vore jag
tacksam. Jag vill i varje fall här passa
på tillfället att vädja till statsrådet att
ha den tendens som jag här har påtalat
under observation.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Om man drog ut konsekvenserna
av vad herr Thorsten Larsson
sade beträffande svårigheterna med
de höga värdena på fastigheter i dagens
läge, skulle man kanske kunna finna,
om man vill se de ljusa sidorna, att det
i så fall borde bli större tillgång på arrendejordbruk,
vilket skulle vara till
fördel för de jordbrukare som har mycket
begränsade resurser att sätta in i ett
jordbruk. Utvecklingen bär faktiskt lett
till att vi i dag har en mer begränsad
tillgång på arrendegårdar än vi hade
för bara något tiotal år sedan.

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr 34

Ang. kommunernas jordförvärv

Om vi alltså ser på de ljusa sidorna,
lierr Thorsten Larsson, skulle en sådan
här utveckling nästan vara tillfredsställande.
Jag tror dock att kommunerna
endast i obetydlig omfattning har förvärvat
mark för att driva jordbruk, och
jag vågar också säga att jag tror att det
inte har skett på ett sådant vis att fastigheterna
har stigit i värde på ett oroande
sätt.

Jag tycker nog att herr Thorsten
Larsson har gjort mer av saken än vad
den verkligen är värd.

Vi har hittills talat om att inte andra
än jordbrukare eller de som tänker bli
jordbrukare skall få lov att förvärva
jordbruk, vilket ju är en avsevärd begränsning.
Dock gäller det undantaget,
att kommunerna har den rätten. Men i
kommunerna har vi ju en fri debatt om
vad kommunerna gör, och jag föreställer
mig att den fria debatten mellan olika
åsiktsriktningar som är företrädda
inom kommunerna kan vara tillräcklig
garanti för att de inte skall ge sig in
på tilltag som inte är motiverade i det
avseende det här gäller. Jag måste säga
att herr Larsson går litet för långt om
han vill tolka mitt uttalande som om
jag tagit någon ställning i denna fråga.
Jag tror emellertid att det även ur
många andra synpunkter är nödvändigt
att vi får vidta vissa justeringar
i de nu gällande jordlagarna. Det är ett
f>roblem som vi kan ha anledning att
återkomma till.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tror inte att jag tar
till alltför stora ord i detta spörsmål,
som statsrådet gärna ville göra gällande.
Jag har den erfarenheten av utvecklingen
på detta område — och jag tycker
att jag måste säga detta till statsrådet
-—■ att det faktiskt är ytterst besvärligt
att kalkylmässigt sköta en låneverksamhet
via lantbruksnämnderna,
när vi i dag måste räkna med dessa förhållanden
som jag här nämnt. Varje ansökan
berör givetvis ett speciellt fall,

Nr 34

Tisdagen den 26 november 1963

Ang. statsstipendienämndernas handläggning av låne- och stipendieansökningar

men de höga priserna berör mer än en.
Det är som när man kastar en sten på
vattnet: ringarna sprider sig mot periferien.
Jag tror att statsrådet kommer
att ge mig rätt på denna punkt, i varje
fall så småningom. Det är ganska stora
problem för den jordbrukare, som i dag
skall söka sig en egendom i dessa
trakter.

Vad sedan beträffar arrende och arrendetillgång,
vill jag inte säga att arrendetillgången
är god, ty den marknaden
har ju hittills, i varje fall i våra
trakter, varit ganska efterfrågad. Jag
tror dock att den allmänna tendensen
mer och mer gått i den riktningen att
man fått större arrendemöjligheter än
vad som tidigare varit fallet. Huruvida
detta är en hjälp för jordbrukarkåren
vill jag emellertid låta vara osagt. Jag
är rätt väl medveten om att såväl kommunerna
som vissa andra jordförvärvare,
som betalar dessa höga priser, tar
ut högsta möjliga arrenden för att få sina
kapitalbelopp så väl täckta som möjligt.
Med den stora efterfrågan efter
goda jordbruk, som vi har i dessa trakter,
kan det naturligtvis bli mycket besvärligt
för de unga jordbrukare som av
olika omständigheter tvingas betala dessa
höga arrenden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag fäste mig vid ett uttalande
som statsrådet gjorde. Han menade
att den kommunala kontrollen,
den fria debatten inom kommunerna,
kunde utgöra en hämsko på olämpliga
markförvärv o. s. v.

Jag har en bestämd känsla av att detta
gäller för den händelse den kommunala
friheten är begränsad till den egna
kommunen. Då kommer sakerna upp på
ett mera allsidigt sätt. Men beträffande
sådana här köp blir ingalunda fallet
detta. Jag vågar inte alls räkna med
att opinionen i Stockholm kan reagera
på samma sätt som opinionen i Upplands-Bro,
när detta förvärv kom till.
Jag tror att i det fall som herr Larsson
i Särslöv här nämnde saken ligger till

på precis samma sätt. I den stora förvärvande
kommunen kommer kontrollen
inte att sättas in på samma sätt som
om det gällde någonting som låg vederbörande
närmare.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. statsstipendienämndernas handläggning
av låne- och stipendieansökningar Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Hildings interpellation
angående statsstipendienämndernas
handläggning av låne- och
stipendieansökningar, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hilding frågat, om jag vill medverka
till att åtgärder vidtages i syfte
att vid statsstipendienämnderna möjliggöra
en snabbare behandling och expediering
av låne- och stipendieansökningar.

Tillväxten av antalet studerande vid
universitet och högskolor har självfallet
fått till följd, att också arbetsbelastningen
hos statsstipendienämnderna
blivit allt större. Det sammanlagda antalet
behandlade ansökningar om statsstipendier,
räntefria lån och statsgaranterade
studielån utgjorde budgetåret
1956/57 inte fullt 14 000. Budgetåret
1962/63 nådde antalet ansökningar upp
till inemot 42 000. Parallellt med denna
ökning har betydande förstärkningar
av statsstipendienämndernas administration
genomförts. Förvaltningskostnaderna
har sålunda under samma period
i det närmaste tredubblats.

En faktor som särskilt starkt påverkat
nämndernas arbetsbörda är den
fr. o. m. budgetåret 1961/62 införda avskrivningen
av vissa studielån med
statlig kreditgaranti. I överensstämmelse
med riksdagens uttalande då beslutet
om denna reform fattades har

Tisdagen den 26 november 1963

Nr 34

Ang. statsstipendienamndernas handläggning av låne- och stipendieansökningar

granskningen av låneansökningarna
skärpts, för att missbruk av avskrivningsrätten
skall förhindras. En annan
faktor som i hög grad påverkat nämndernas
arbete är, att antalet individuella
fall i behov av aktiv rådgivning
starkt ökat, något som i sin tur bör ses
mot bakgrunden av bl. a. den bredare
rekryteringen till högre studier och den
allt vanligare familjebildningen under
studietiden.

De här angivna omständigheterna har
denna höst medfört betydande svårigheter
för statsstipendienämnderna. Enligt
uppgifter som inhämtats av garantilånenämnden
har de studerande i Uppsala
i vissa fall fått vänta närmare tre
månader, innan ansökningar om studielån
beviljats. I Stockholm och Göteborg
har motsvarande väntetid uppgått
till ca två månader, medan den i Lund
kunnat begränsas till mellan fyra och
sex veckor.

Garantilånenämnden har nyligen haft
en konferens med företrädare för statsstipendienämnderna
för att diskutera
vilka åtgärder som skulle kunna förbättra
arbetssituationen vid nämnderna
på såväl kortare som längre sikt.
Vid konferensen konstaterades, att den
största arbetsbelastningen i år liksom
eljest inträffat under september och oktober,
då huvudparten av de mer än
30 000 ansökningar om statsgaranterat
studielån som hittills inkommit skulle
beredas, remissbehandlas och föras
fram till beslut och expediering. Med
hänsyn härtill skulle, har det framhållits,
en förstärkning av nämndernas resurser
med helårsanställd personal inte
vara rationell. I stället har man funnit
att det borde vidtagas åtgärder i syfte
att genomföra dels en jämnare fördelning
av verksamheten året runt, dels
vissa tillfälliga förstärkningar av personalresurserna.

Jag delar denna uppfattning och noterar
med tillfredsställelse, att nämnderna
nu ämnar pröva nya lösningar av
arbetsproblemen. Genom tidigareläggning
till våren och försommaren av be -

redning och beslut i då inkomna låneärenden
avser man att åstadkomma en
minskning av säsongvariationerna. I
konsekvens härmed förbereds en intensifierad
upplysningsverksamhet bland
de studerande om angelägenheten av att
i tid inge ansökan om lån. Vidare övervägs
inom nämnderna att — till en början
på försök — under perioder med
mindre arbetsbelastning utbilda viss reservpersonal,
som kan tas i anspråk under
de mest arbetstyngda månaderna.

Slutligen vill jag erinra om att studiesociala
utredningen väntas inom
kort avge sitt betänkande med förslag
om de högre studiernas finansiering.
Enligt vad jag erfarit kommer i betänkandet
att föreslås bl. a. en betydande
förenkling och rationalisering av
handläggningen av ansökningar om studiesocialt
stöd.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag tycker att jag bör
vara tämligen nöjd med det svar som
statsrådet Edenman har lämnat på min
interpellation, och jag vill därför också
gärna uttrycka min tacksamhet för svaret.

Jag noterar liksom statsrådet med tillfredsställelse,
att statsstipendienämnderna
nu ämnar pröva nya utvägar för
att undanröja olägenheterna med den
nuvarande ordningen. Vi kan bara hoppas
att nämnderna också skall kunna
infria detta sitt löfte om bot och bättring.

Med hänsyn härtill skall jag inte heller
uppehålla mig vid det som fordom
brast, även om det kunde vara frestande,
utan endast lova att jag med intresse
skall följa hur den nya given kommer
att fungera när den stora mängden
av låneansökningar väller in nästa år.
Av allt att döma är detta ett intresse,
som jag har äran och glädjen att dela
med ecklesiastikministern.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 34

Tisdagen den 26 november 1963

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 202, dels med förslag till ändring i
lagen den 28 juni 1962 (nr 371) om
särskilda förmåner för vissa internationella
organisationer m. m., dels ock
angående godkännande av protokoll rörande
privilegier och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 rilcsdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning
angående inrättande av vissa ordinarie
tjänster vid riksdagens ekonomibyrå,
hänvisades framställningen till bankoutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14 och
memorial nr 15, statsutskottets utlåtanden
nr 165—184, bevillningsutskottets
betänkanden nr 50, 53, 56, 58 och 59,
sammansatta bevillnings- och första
lagutskottets utlåtande nr 2, bankoutskottets
utlåtanden nr 27 och 28, första

lagutskottets utlåtanden nr 42 och 43,
andra lagutskottets utlåtanden nr 65
och 71—73, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 21 och 22 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 825, av herr Jonasson och hem
Gustafsson, Nils-Eric, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 200, med
förslag till förordning om ändring i
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648); samt

nr 826, av herr Wallmark och herr
Jacobsson, Gösta, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 200, med förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.58.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Onsdagen den 27 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott motionerna nr
825 och 826.

Föredrogos ånyo konstutionsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 14, med anledning av väckt motion
angående överenskommelse med
främmande makt innebärande ömsesidig
suveränitetsbegränsning; och

nr 15, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

165, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om överlåtelse av vissa delar
av övningsflygplatsen i Kalix; och
nr 166, i anledning av väckta motioner
om ändrade övergångsbestämmelser
för mariningenjörskadetter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om representation för de demokratiska
partierna i försvarsrådet

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 167, i anledning av väckta motioner
om representation för de demokratiska
partierna i försvarsrådet.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmberg och Åkerlund (1:472)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Cassel och Björkman (II:
571), hade hemställts, att riksdagen i

skrivelse till Kungl. Maj:t måtte uttala,
att de demokratiska partierna borde få
var sin representant i försvarsrådet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 472 och II: 571 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Axel Johannes Andersson,
Virgin, Per Jacobsson, Edström,
Staxäng och Ståhl, fröken Elmén
samt herrar Nilsson i Göingegården
och Helén, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:472 och
II: 571, i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att försvarsrådet borde utvidgas
med en ledamot ur vart och ett av riksdagens
demokratiska partier.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I de motioner som kammaren
nu skall ta ställning till föreslås
att försvarsrådet skall utökas med parlamentariska
ledamöter.

Totalförsvarsfrågorna intar i många
avseenden en särställning bland de frågor
som riksdagen har att behandla.
De är oerhört omfattande, de drar väldiga
kostnader, de kommer inte sammantagna
i en grupp till riksdagen, och
de behandlas i olika utskott eller olika
avdelningar av utskott. Det medför att
det är utomordentligt svårt för den enskilde
riksdagsmannen att skaffa sig en
samlad överblick. Detta är olyckligt, i
synnerhet eftersom det här gäller ett
område där samtliga demokratiska partier
under en lång följd av år har kunnat
enas om handläggningen. På ett sådant
område borde det vara naturligt,

22 Nr 34 Onsdagen den 27 november 1963

Om representation för de demokratiska partierna i försvarsrådet

för att inte säga självklart, med en kontinuerlig
och tidig information och med
möjligheter till överläggningar och debatt,
som också den äger rum på ett tidigt
stadium innan positionerna är låsta
och definitiv ställning har tagits.

När vi alltså känner och även faktiskt
har ett gemensamt ansvar för försvaret
och dess utformning, borde det
enligt min mening vara rimligt att de
oppositionspartier som har velat dela
ansvaret med regeringen också finge
tillgång till samma och i stort sett lika
tidiga informationer som regeringen
och finge deltaga i de överläggningar
och ge de synpunkter på den planläggning
som dessa kan föranleda. Ett sådant
önskemål gör sig med extra skärpa
gällande om eller när det inträffar
händelser som kan ha betydelse för det
riktiga fullföljandet av det som man
har kommit överens om.

Jag skall ge ett exempel som belyser
vad jag menar. När riksdagen i våras
fattade beslut om försvarets utformning,
effekt och kostnader för den närmaste
fyraårsperioden, grundade sig
detta beslut på att man i en parlamentarisk
kommitté hade lyckats samsas
om den avvägning som borde göras
mellan å ena sidan vad man ville uppnå
i försvarsförmåga och å andra sidan
vad man ville satsa i kostnader.
Kort tid efter beslutet och för övrigt redan
innan det trätt i tillämpning, inträffar
så en helt oväntad händelse:
Wennerström avslöjas, och det meddelas
att han har förrått försvarshemlighefer
av betydande vikt. Från ansvarigt
håll deklareras offentligt att
Wennerströms verksamhet medfört skador
som kommer att kräva betydande
kostnader att upphäva. Det är självklart
att det i en sådan situation kommer
avvägningsproblem i blickpunkten
och att det uppstår nya diskussioner
kring dem. Det borde då vara lika självklart
att de oppositionspartier som har
medverkat till enigheten i försvarsbeslutet
erbjudes deltaga också i dessa
diskussioner. Vi föreslog därför från

vårt håll att försvarskommittén skulle
återupplivas för sådant ändamål. Detta
väckte ingen förståelse. I stället meddelades
från regeringen i remissdebatten
att det måhända icke uppstått några
skador alls av sådan art att de kommer
att kräva extra kostnader. Man
måste fråga sig: Vad grundade sig de
första uppgifterna på, och varpå grundar
sig de senare? Det är sannerligen
inte egendomligt att vi med utgångspunkt
från det ansvar som också vi
känner är oroade. Det är man ofta, när
man inte får fullständiga upplysningar.

Detta exempel tecknar enligt min
mening klart motiven bakom de motioner
som vid ett par tidigare tillfällen
har väckts om tillsättandet av en totalförsvarsnämnd.
Statsutskottet har vid
sin behandling av dessa motioner varje
gång framhållit att det skulle vara önskvärt
med utförligare och tidigare information
i riksdagen i försvarsfrågor
men att detta borde kunna åstadkommas
på annat sätt än genom tillskapandet
av ett nytt organ. Redan 1951 vid
behandlingen av en dylik motion uttalade
statsutskottet att man i stället borde
pröva sig fram genom av regeringen
eller försvarsministern under hand
anordnade överläggningar eller samråd.
Det skulle vara intressant att veta
i vilken utsträckning man därefter verkligen
har prövat sig fram genom sådana
överläggningar och samråd. Jag har
inte hört talas om att det har skett vid
något enda tillfälle, men det kan naturligtvis
ha ägt rum ändå. Om så varit
förhållandet skulle det vara av värde
att få redovisat vad prövningen kan ha
givit för resultat. Det har uppenbarligen
varit negativt, eftersom man i varje
fall tycks ha slutat med verksamhet av
den arten. Hur det än kan vara med
denna sak kvarstår behovet av orientering
och samråd lika starkt i dag som
tidigare, om inte än starkare.

1962 års riksdag beslöt i samband
med omorganisationen av totalförsvarets
högsta ledning att inrätta ett försvarsråd
med uppgift att samordna

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Om representation för de demokratiska partierna i försvarsrådet

verksamheten inom regeringen med
verksamheten hos totalförsvarets centrala
myndigheter. I detta råd skall
orientering lämnas och överläggningar
äga rum om totalförsvarets gemensamma
målsättning och andra väsentliga
problem. Utan att man tillskapar ett
nytt organ skulle därför åtminstone en
del av tankarna bakom kravet på en totalförsvarsnämnd
kunna förverkligas,
om i detta råd finge ingå representanter
för riksdagens demokratiska partier. Vi
har därför i år begränsat oss till att
motionsvis föreslå en sådan komplettering
av försvarsrådet och i statsutskottet
reserverat oss till förmån för dessa
motioner.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid statsutskottets
utlåtande nr 167.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Den fråga det här gäller
är ingen ny fråga — den har vid
många tillfällen varit upptagen till behandling
i kammaren. Jag tror inte
heller att det som har hänt under det
senaste året, framför allt i Wennerströmaffären,
på något sätt kan inverka
på behovet av den nya representation,
som här föreslås — jag har svårt att
tänka mig att detta kan göra vare sig till
eller från i detta hänseende. Ansvaret
i detta fall måste naturligtvis läggas på
vederbörande ansvariga myndigheter.
Och det är väl endast angenämt att inte
behöva ta något direkt ansvar därvidlag.

Jag sade att denna fråga varit föremål
för riksdagens prövning åtskilliga
gånger, senast föregående år i samband
med den då framlagda propositionen
angående ny organisation för totalförsvarets
högsta ledning. Även då blev
som känt motionerna avslagna av riksdagen.
Det innebär inte att det skulle
råda någon oenighet om att riksdagen
bör erhålla alla de upplysningar som
kan anses erforderliga i försvarspoli -

tiska frågor och i beredskapsfrågor.
Spörsmålet gäller väl om det för den
sakens skull skall behövas ytterligare
ett organ.

Statsutskottet har ju nu alla möjligheter
att få del av dessa frågor, och
dessutom har i frågor av utrikespolitisk
natur, där militärpolitiska bedömanden
ibland förekommer, utrikesutskott
och utrikesnämnd alla möjligheter
att få upplysningar. Jag föreställer
mig att vid de sedvanliga sammanträffandena
mellan partiledarna också ventileras
aktuella militärpolitiska spörsmål.
Vi känner också väl till att det med
regelbundna mellanrum tillsättes försvarsutredningar
som sysslar med dessa
saker. Jag tycker således att möjligheterna
för riksdagens partigrupper att
få de upplysningar som kan krävas i
dessa frågor är ganska stora.

Motionärerna önskar nu ytterligare
parlamentarisk representation i det i
fjol beslutade försvarsrådet, som består
av vissa regeringsledamöter och
ett begränsat antal av i totalförsvaret
ingående verkschefer och militära chefer
med uppgift att orientera och samråda
om militärpolitiska spörsmål och
andra beredskapsfrågor.

Jag föreställer mig att orientering i
aktuella försvarsspörsmål sker på beredningsstadiet
inom rådet. Det kan sålunda
diskuteras om parlamentarikerna
redan då skall inkopplas på dessa frågor,
som säkerligen i många fall är av
kontroversiell natur. Fråga är därför
om det är önskvärt med ett parlamentariskt
inslag i ett dylikt råd. Det ligger
väl snubblande nära att partierna
genom medverkan på detta förberedande
stadium kan få ett visst ansvar som
det sedan vid riksdagens prövning av
dessa ärenden blir svårt att komma
ifrån.

Även reservanterna förefaller medvetna
om detta problem. De säger i sin
reservation att enigheten i försvarsfrågan
har grundats på en samfälld bedömning
av den försvarskapacitet som
med hänsyn till de samhällsekonomis -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om representation för de demokratiska partierna i försvarsrådet

ka möjligheterna i varje särskilt läge
ansetts påkallad. »Detta samfällda ansvar»,
understryker de, »bör enligt utskottets
mening även få taga sig uttryck
i löpande kontakter och samråd».
Men säger de vidare: »Försvarsrådet
får självfallet icke föregripa den vanliga
behandlingen, budgetmässigt och
i övrigt, av totalförsvarsfrågorna i regering
och riksdag.»

Jag frågar mig då: Är det inte ett
önsketänkande att i detta avseende först
tala om ett samfällt ansvar och sedan
komma ifrån detta genom att säga att
man inte får föregripa den vanliga behandlingen,
budgetmässigt och i övrigt,
av totalförsvarsfrågorna i regering och
riksdag? Hur skall dessa olika ställningstaganden
kunna förenas?

Jag har därför, herr talman, svårt att
föreställa mig att det föreligger något
större behov från riksdagens sida till
representation i försvarsrådet och hemställer
om bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Bakgrunden till denna
diskussion är ju i hög grad den att det
på två väsentliga områden i svensk politik
föreligger en långtgående enighet
mellan partierna. Det ena gäller utrikespolitiken
och det andra försvarspolitiken.
Att vi är överens om huvudlinjerna
i den svenska utrikespolitiken och
att vi dessutom är överens om huvudlinjerna
i den svenska försvarspolitiken
är ingen tillfällighet, eftersom det
finns starka skäl för att säga att utrikespolitik
och försvarspolitik har ett mycket
långtgående inre samband som gör
att det finns anledning att markera enighet
i båda dessa avseenden.

Det finns, som vi alla vet, i fråga om
utrikespolitiska frågor speciella arrangemang
för att säkra en fortlöpande information
och ett fortlöpande meningsutbyte
mellan partierna redan på beredningsstadiet.
Att det sedan självfallet
är regeringens sak att ta ansvaret
för vilken linje man därpå väljer efter

att ha haft dessa överläggningar är en
sak för sig. Av dessa skäl förefaller det
mig något överraskande att man när vi
kommer in på den andra delen av de stora
frågor som gäller våra relationer till
främmande makt och vår nationella säkerhet,
nämligen försvarsfrågan, inte vill
gå med på ett liknande arrangemang, som
just skulle innebära att man i parallell
till vad som sker beträffande utrikespolitiska
frågor också för försvaret
skulle tänka sig en sådan ömsesidig information
och samråd. Jag tycker att
det vore logiskt att se den saken på
samma sätt.

Nu tycks även utskottsmajoriteten erkänna
behovet av bättre information
och samråd redan på beredningsstadiet.
Jag kan inte läsa utskottsutlåtandet på
annat sätt. Jag konstaterar att det gäller
både utrikespolitik och försvarsfrågor.
Det är mera formerna för detta vi tvistar
om. Majoriteten anser det vara tillräckligt
med den information och det
samråd som kan ske i de ordinarie utskotten,
d. v. s. utrikesutskottet och
statsutskottet. Man har emellertid en
känsla av att detta inte är riktigt tillräckligt
och antyder därför att särskilda
kontaktmöjligheter kan förekomma
i mån av behov. Detta är väl, såvitt jag
kan förstå, en nödutväg från utskottsmajoritetens
sida.

Vad som däremot kan konstateras är
att det inte på det sättet blir någon fortlöpande
och sammanhållen information
och samråd i dessa frågor, utan det
hela blir av naturliga skäl ganska splittrat.
På det viset blir det i viss utsträckning
samma personer som får
dessa informationer i båda dessa sammanhang.
Men det är alldeles klart att
vissa personer som har att göra med
dessa frågor icke får denna sammanhållna
och dubbla information i fråga
om försvars- och utrikespolitik.

Jag har därför svårt att förstå varför
man inte vill gå med på en rationell
lösning av detta problem. De sakskäl
som anförs tycker jag är svaga och föga
bärkraftiga.

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Om representation för de demokratiska partierna i försvarsrådet

Herr andre vice talmannen anförde
här att det ju kunde hända att oppositionen
fick ett medansvar om förslaget
genomfördes. Jag måste säga att mycket
skall man höra innan öronen trillar
av, och med tanke på allt vad vi
haft av försvarsuppgörelser under årens
lopp. Att riksdagens behandling av försvarsfrågorna
inte bör föregripas formellt
sett är vi alldeles överens om, men
realiteten är som vi vet något helt annat.
Och ingen bör väl starkare och
bättre känna till det än ordföranden i
statsutskottets första avdelning som
mycket väl vet hur begränsade behandlingsmöjligheterna
är i försvarsfrågorna
sedan en parlamentarisk försvarsberedning
har framlagt ett ramförslag. Vad
vi kan göra är, som avdelningsordföranden
mycket väl vet, mera att putsa på
detaljerna. Detta argument bör därför
kunna avföras ur diskussionen ganska
snart.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade inte begärt ordet,
men jag skall använda det i alla
fall när jag nu fått det. Jag vill understryka
vad herr andre vice talmannen
sagt, att denna fråga debatterats vid åtskilliga
tillfällen i kammaren, och varje
gång har kammaren uttalat sin uppfattning,
som vi väl måste respektera. Trots
herr Virgins exempel kan jag inte se
att det sedan dess har inträffat någonting
som behöver ändra kammarens
ståndpunkt i frågan.

När den förra året senast behandlades,
knöts den till beslutet om en ny
organisation av totalförsvarsledningen.
I det sammanhanget inrättades vad vi
kallar ett försvarsråd. Tidigare hade
man motionerat om en försvarsnämnd
med politisk representation. Detta försvarsråd
som beslöts förra året var avsett
som ett samrådsorgan mellan regeringen
och cheferna för de viktigare

totalförsvarsgrenarna, liksom för samråd
mellan dessa chefer inbördes. Självklart
måste det i stort sett bli fråga om
rena förvaltningsbestyr, medan man
knappast i det organet avses behandla
försvarspolitiska frågor av den karaktär
som riksdagen skall ta ställning till.
Detta var ett skäl till att man inte fann
anledning att medverka till en partipolitisering
av detta organ.

Ett annat viktigt skäl var att man inte
ville föregripa behandlingen av frågorna
i statsutskottet. Detta var alla ense
om, och jag måste alltjämt hävda, liksom
förut, att ett sådant organ skulle
medföra en viss förbehandling av frågorna,
som skulle ställa riksdagen och
statsutskottet offside.

Det kan ju tänkas att man avser att
skapa ett organ liknande det vi hört talas
om under senaste halvåret, samrådsnämnden
i säkerhetsfrågor, där ju
somliga ledamöter tycks ha för sig att
de sitter bara för att stilla sin personliga
nyfikenhet i hemliga saker. Jag kan
inte tänka mig att det skulle vara riksdagens
mening att inrätta en sådan politiskt
oansvarig representation. Det måste
bli fråga om framskjutna, ansvariga
ledamöter av de olika partierna, som
på sätt och vis engagerar sina partier i
de ställningstaganden de inte kan undvika
att göra i detta försvarsråd. Vi vet
att sedan partiledarna eller andra liknande
representanter engagerat sig
utanför riksdagen, blir det ganska svårt
för riksdagens partigrupper att efteråt
ha annan mening än vad som har fixerats
vid samråden.

Jag tror inte ett sådant samråd är
nödvändigt, eftersom vi redan har det
informations- och samrådsorgan som
utrikesnämnden utgör i försvarspolitiska
frågor och det organ som statsutskottet
måste utgöra när det gäller att
behandla frågorna ifrån ursprunget.

Jag tycker, herr talman, att kammaren
tillräckligt ofta har behandlat denna
fråga, tillräckligt ofta avvisat tanken
på ett sådant försvarsråd, och att
det inte borde föreligga skäl att nu ha

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om representation för de demokratiska partierna i försvarsrådet

annan mening. Jag yrkar bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag vet ju att ett av de
vanligaste argumenten i kammaren är
att vi inte skall ändra på tidigare beslut.
Men om det nu råkar vara så att
kammaren med en förhållandevis knapp
majoritet har fattat ett beslut, som endast
en del av kammarens ledamöter
biträder — även om det är den större
delen — är det ju inte så konstigt att
de andra vill fullfölja sin linje. Dessutom
kan jag inte tycka att det är ett
sakskäl att säga att om riksdagen en
gång fattat ett beslut skall man för
alla tider hålla fast vid det.

Låt mig nu i stället gå till själva sakfrågan.
Borde man inte vara konsekvent
och även i försvarsfrågor få till stånd
en ordning för samråd mellan partierna
på samma sätt som gäller för utrikespolitiken? Man

skall, sade herr Gillström, inte
ställa riksdagen offside i försvarsfrågorna.
Men vad är det då man gör i dessa
parlamentariska försvarsberedningar?
Är det inte just att i viss, långt gående
mening ställa riksdagen offside? Yi som
sitter i statsutskottets första avdelning
och följer dessa ärenden har närmast att
på det parlamentariska planet verkställa
vad den senaste försvarsberedningen
kommit fram till och enats om. Vi kan
inte påstå att vi i egentlig mening utför
någon realprövning. Vi kan putsa litet
i detaljer, vi kan flytta på ett och annat,
men själva ramen och de stora klotsarna
är fastlagda. Om vi skall kalla
detta förhållande att riksdagen ställs
offside eller inte, kan ju vara en ordmässig
fråga. Realiteterna är vi ändå
överens om. Jag kan inte tänka mig att
herr Gillström med den samarbetsvilja
han ofta ger uttryck åt skulle vara beredd
att ta risken att frångå den ordningen,
som dock i viss mening innebär
att riksdagen — men ingalunda partierna
—- är ställd offside. Måste vi inte

också försöka att få litet konsekvens
i fråga om enigheten och medansvaret
när det gäller försvaret, liksom vi redan
har det — i rimlig mån, tycker jag
—• ordnat när det gäller utrikespolitiken.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag kan i långa delar instämma
i vad herr Hanson nyss sagt.
Jag vill därutöver tillägga att det icke
är riktigt om man säger att den motion
som nu föreligger till behandling redan
tidigare har avvisats av riksdagen. Den
motion som senast i fjol avvisades av
riksdagen avsåg inrättande av en totalförsvarsnämnd.
Vad vi nu begär är att
försvarsrådet skall kompletteras med
parlamentariska ledamöter. Den frågan
kunde inte bli föremål för behandling
förra året eftersom motionen om totalförsvarsnämnden
behandlades samtidigt
med propositionen om försvarets högsta
ledning, inrymmande bildandet av en
försvarsnämnd.

Herr andre vice talmannen tycks anse
att det skulle vara riskabelt om de
demokratiska partierna gav råd åt regeringen
i försvarspolitiska frågor. Jag
har svårt att förstå betänkligheterna
häremot. Om man inte ger sådana råd
blir väl resultatet bara att man inte får
något inflytande alls. När regeringen
en gång låst sig genom avlämnandet av
en proposition visar all erfarenhet att
det är för sent att åstadkomma några
ändringar av väsentlig art.

Det sägs också att första avdelningen
i statsutskottet skulle vara ett lämpligt
forum för erhållande av informationer
och för samråd av det slag som vi nu
diskuterar. Jag tror inte det. Första avdelningen
är ju hårt arbetstyngd av sina
normala rutinuppgifter. Vidare gäller
det här ofta saker av strängt konfidentiell
natur. Jag behöver bara peka på
den omständigheten att det finns över
50 suppleanter som kan komma och gå
som de vill inom första avdelningen i
statsutskottet. Därtill kommer att det

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Om representation för de demokratiska partierna i försvarsrådet

inte är så lätt att veta vilka informationer
man som utskottsledamot skall
begära, då man ju inte är orienterad om
vilken planläggning som pågår förrän
en proposition framläggs.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Bara en kort replik.

Herr Per-Olof Hanson antydde att
man redan i de nuvarande försvarsutredningarna
har ett organ där det sker
ungefär ett liknande samråd som man
nu avser att få till stånd i försvarsrådet.
Hans uttalande kan i varje fall tolkas
så. Jag skulle då gärna vilja att herr
Hanson närmare förklarar om han anser
att vi efter tillskapandet av ett försvarsråd
av den föreslagna typen inte
längre skulle behöva några försvarsberedningar.
.lag tror inte att det är riktigt
att handla så. Vi har både under
kriget och årtiondena därefter kontinuerligt
haft försvarsberedningar i arbete
med tämligen korta mellanrum. Vi
har under de gångna åren praktiskt
taget haft försvarsutredningar arbetande
under längre perioder än då det inte
funnits någon sådan utredning i gång.
Deras uppgift har väl i första hand
varit att skapa enighet mellan partierna
om hur mycket vi kan tänkas ha råd
att offra på försvaret. Samtidigt har
försvarsberedningarna haft till uppgift
att dra upp en yttre ram för våra
försvarskostnader liksom också att lösa
vissa avvägningsfrågor inom denna
ram. Menar herr Hanson nu att försvarsrådet
skulle överta den uppgiften? I så
fall finns det så mycket större skäl för
mig att varna för tillskapandet av ett
sådant försvarsråd.

Herr Virgin säger att vad vi behandlade
förra året var frågan om inrättandet
av en totalförsvarsnämnd och icke
en representation i det totalförsvarsråd
som då instiftades. Ja, motionen
var väckt under ordinarie motionstid
men knöts till detta ärende och behandlades
i samband med frågan om ett
totalförsvarsråd. Även då diskuterades

frågan om en partiernas representation
i detta försvarsråd. Det är samma fråga
som vi diskuterar i dag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag tycker att det är
litet anmärkningsvärt att herr Gillström
inte drar sig för att så klart säga ut att
vad man från regeringens sida vill ha
hjälp med av de övriga partierna är att
få räkningen betald. Ramen är man alltså
intresserad av, men man vill inte ha
någon medverkan från oppositionens
sida då det gäller vad som finns inom
ramen.

Vad det här gäller är ju om man skall
ge oppositionspartierna tillräckliga möjligheter
att fortlöpande följa försvarsfrågornas
utveckling, sedan man en
gång spikat en ram, och alltså kunna
hålla sig underrättad om vad som sker
inom ramen. Med de ständiga förskjutningar
i bedömningarna av utrikespolitisk
och försvarspolitisk art som nödvändigtvis
måste ske är det nödvändigt
att de övriga partierna får en fortlöpande
information. Men där är man märkvärdigt
nog från regeringens sida inte
längre intresserad av att få till stånd
en bred förankring i den mening som
man här skulle kunna få genom en parlamentarisk
representation i försvarsrådet.
Jag tycker att det är en egendomlig
brist på konsekvens. När det gäller
utrikespolitiken anser man det självfallet
att man skall ha en dylik representation,
och starka skäl talar ju också
härför. Men när det gäller försvarspolitiken
tycks dessa skäl inte längre gälla.
Jag kan inte förstå ett sådant resonemang
som jag anser vara inkonsekvent.
Jag är dessutom övertygad om att det
i längden är olyckligt.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Inom utrikesnämnden
föredras även försvarspolitiska frågor.
Såvitt jag vet finns det samma möjligheter
att där behandla dem som de utrikespolitiska
problemen.

Onsdagen den 27 november 1963

för de demokratiska partierna i försvarsrådet

28 Nr 34

Om representation

Herr Per-Olof Hanson säger att det
väsentliga är att partierna får tillfälle
att i ett försvarsråd i förhand pröva
det som finns inom ramen. Det är just
detta jag har riktat mig mot. Det är
riksdagens uppgift att behandla vad
som skall finnas inom ramen, och det
bör inte förekomma något tidigare ställningstagande
som föregriper behandlingen.
Det bör inte — bortsett från militärledningens
och regeringens beredning
—- förekomma någon sådan tidigare
prövning utanför riksdagen av
vad som skall finnas inom ramen.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag har mycket svårt
att förstå varför herr Per-Olof Hanson
är angelägen om att även oppositionen
skulle vara med om att i detta organ
ge regeringen råd i olika frågor. Om
oppositionen påtar sig uppgiften att vara
med i detta råd, följer väl därav att
partigrupperna också får ta ansvar. I
den mån de är informerade blir de ju
delaktiga i ansvaret.

Jag ställer mig också den frågan, varför
ett sådant samråd skall ske just i
militärpolitiska sammanhang och inte
i andra politiska frågor av inrikespolitisk
art. Den del av utrikespolitiken som
berör vår militärpolitik kommer ju alltid
under utrikesnämndens domvärjo.

Det verkar som om herr Hanson i
övermått skulle vilja vara med om en
sådan här rådgivning. Det står emellertid
uttryckligen i reservationen att man
visserligen vill vara med om att ta ett
samfällt ansvar men däremot inte vill
föregripa den vanliga budgetmässiga
och övriga behandlingen. Hur båda dessa
saker skall kunna förenas har jag
mycket svårt att föreställa mig. Jag ber
därför, herr talman, att ännu en gång
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Vad frågan gäller är ju
huruvida riksdagspartierna har riktiga

och nödvändiga möjligheter att bedöma
vad som händer inom ramen. Som herr
Gillström medger är, såsom det nu ligger
till, möjligheterna att följa med vad
som händer mycket små för oss som
sitter i första avdelningen men ändå inte
varit med om dessa månader av detaljgranskning
av försvaret. — Jag skall
alltså möjligen göra en reservation för
dem som har varit med om att diskutera
fram försvarsbesluten inom parlamentariska
beredningen och ge oss ramen.

Vidare kan det ju inte vara ett sakargument,
herr Gillström, att hänvisa
till att det förekommer försvarspolitiska
föredragningar i utrikesutskottet och
utrikesnämnden. Motiveringen är ju
det förhållandet att försvarspolitiken
och utrikespolitiken är olika delar av en
och samma sak och att det därför krävs
information på båda sektorerna. Men
bara en del av dem som har att inom
statsutskottet handlägga försvarsfrågorna
har möjlighet att få informationer i
utrikesutskottet. De som är med i utrikesnämnden
och utrikesutskottet får
en bättre information, och jag har svårt
att förstå varför vissa andra, som ändå
har att medverka i rätt viktiga avgöranden,
skulle ställas utanför när det
lämnas betydelsefulla utrikespolitiska
och militärpolitiska informationer. Jag
tycker det brister på ett så grundläggande
sätt i logiken när man accepterar
behovet av en allsidig information
på den utrikespolitiska sidan men kopplar
bort det behovet när det gäller den
försvarsmässiga sidan av saken.

Såsom jag sade i mitt första anförande
— jag kan upprepa det — har jag
emellertid ett intryck av att utskottsmajoriteten
inte riktigt tror på sig själv,
eftersom den inte vill fullfölja sin
tankegång utan hänvisar till möjligheterna
att i utrikesutskottet, i statsutskottet
och kanske vid särskilda föredragningar
för utvalda personer som hopplockats
för tillfället, ge vissa betydelsefulla
informationer. Jag tycker, kort
sagt, att det finns starka skäl för att

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Om representation för de demokratiska partierna i försvarsrådet

ordna denna information så att den
blir kontinuerlig, fortlöpande och väl
sammanhållen och inte tillfälligt anordnad
när det händer någonting speciellt.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag har svårt att riktigt
förstå herr andre vice talmannens rädsla
för att delta i överläggningar som
eventuellt skulle kunna tolkas såsom
samråd med regeringen på planläggningsstadiet
i försvarsfrågor, men jag
vill gärna medge att denna del av vad
vi diskuterar inte är det väsentliga. Det
väsentliga är givetvis att oppositionen
får orientering och tillgång till samma
informationer som regeringen har när
olika förslag skall bedömas, och framför
allt att den får sådana informationer
tidigt.

Nu sägs det att orienteringar erhåiles
inom utrikesnämnden. Det är möjligt att
försvarspolitiska föredragningar har förekommit
i utrikesnämnden — det är
svårt att bilda sig en uppfattning om
den saken, eftersom protokollen inte
är offentliga — men jag vågar med stöd
av egen, ett par år gammal erfarenhet
säga att det i varje fall inte tycks ske
ofta. I fjol utlovade försvarsministern
vid framläggande av propositionen angående
totalförsvarets ledning att försvarspolitiska
orienteringar i ökad omfattning
skulle komma att lämnas inom
utrikesnämnden. Jag kan icke erinra
mig att någonting sådant har skett ännu,
i varje fall inte i den utomordentligt
viktiga fråga som jag berörde inledningsvis.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat

propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 167, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

168, i anledning av väckt motion
angående besiktning av hästar, som uttagas
enligt militära uttagningsförordningen;
och

nr 169, i anledning av väckta motioner
om undervisning i humanistiska
ämnen vid de tekniska högskolorna m.
fl. läroanstalter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om inrättande av en professur eller
laboratur i oligofrenologi

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av väckta motioner
om inrättande av en professur
eller laboratur i oligofrenologi.

Statsutskottet hade till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström (1:107) och den andra inom
andra kammaren av herr von Friesen
(II: 125), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning och förslag i frågan
om inrättande av en lärostol i oligofrenologi
(professur eller laboratur)
vid något av universiteten eller karolinska
institutet, i första förslagsrummet
vid Lunds universitet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 107 och II: 125
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anmälts av herr
Edström, som dock ej antytt sin mening.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att jag måste reagera mot motiveringen
för utskottets avslag på föreliggande
motion, trots att samtliga fakulteter
och lärarkollegier har varit positiva
— fakulteterna i Uppsala och Lund synnerligen
positiva.

Medicinska fakulteten i Uppsala säger
att det är synnerligen angeläget, att
en professur inrättas i detta ämne. Fakulteten
i Lund ansluter sig livligt till
motionen och anser det synnerligen angeläget
att en intensifierad forskning
på detta fält kommer till stånd. Lärarkollegiet
vid karolinska institutet i
Stockholm är även starkt positiv men
vill hellre ha en personlig professur.
Medicinska fakulteten i Göteborg och lärarkollegiet
vid högskolan i Umeå finner
inrättandet av en professur i ämnet
angeläget men anser att det finns stör -

re och angelägnare uppgifter som i första
hand bör tillgodoses; framför allt
tänker man på den tunga psykiatrien,
som bör ytterligare utbyggas. Slutligen
har emellertid kanslersämbetet uttalat
att först sedan allmänpsykiatriens forsknings-
och undervisningsbehov blivit
någorlunda tillgodosedda i hela landet,
så bör man ta problemet under omprövning.
Detta sista uttalande har utskottet
anslutit sig till såsom motivering.

Jag anser detta vara ett orealistiskt
ståndpunktstagande från utskottets sida,
som är synnerligen olämpligt i vårt
progressiva samhälle. Det är ju på de
områden, där vi har speciella möjligheter,
särskilda forskningsmaterial och
särskilt underlag — inte minst när det
gäller tillämpad forskning — som det
främst finns möjligheter att göra framstående
vetenskapliga insatser. På sådana
områden har ju också hittills vetenskapliga
insatser, enligt den praktiska
erfarenhet som vi har i vårt land,
ofta gett utomordentligt tillfredsställande
resultat. Främst detta har medfört,
att en del av vår svenska medicinska
forskning — för att ta ett exempel -—
blivit världsberömd. Därigenom har vi
fått sådana män som professorerna Gösta
Forssell, Herbert Olivecrona, Holger
Crafoord och nu senast Viking Björk.
Vi har satsat på speciella områden där
vi har forskningsmaterial och personella
möjligheter för att sätta i gång något
speciellt.

Om vi skulle vänta till dess att det
allmänna medicinska undervisningsoch
forskningsbehovet vore någorlunda
tillgodosett här i landet, skulle vi aldrig
kunna satsa på sådana speciella problem.
I praktiken måste de allmänna
undervisnings- och forskningsresurserna
nämligen oavbrutet utbyggas, och
behovet blir sällan någorlunda tillgodosett.

Det är därför en olycklig motivering
som kanslern här har använt och som
utskottet har fastnat på. Vi måste se
realistiskt på frågor av denna art och
satsa på det material och den personal
vi har samt använda sådana resurser så

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Ang. klassföreståndarnas
gott vi kan. Det är därigenom i realiteten
vetenskapen ofta går avsevärt framåt,
inte minst då det gäller det medicinska
området och rent praktisk sjukvård.

Jag ber att få återkomma nästa år och
hoppas att ett eventuellt avslagsbeslut
då inte blir så olyckligt formulerat som
denna gång.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag förstår herr Edström
— det är ju alltid så att om man
väcker en motion och får den avstyrkt
känner man sig inte tillfredsställd.

Att herr Edström i sitt anförande i
någon mån underskattar utskottet tar
jag med ro, men när han även tycks
underskatta kanslerns ställningstagande
finner jag det mera obehagligt. Jag utgår
dock från att kanslern är tillsatt för
att ur rent sakliga synpunkter pröva de
olika förslag som förs fram, och han
har avgivit ett yttrande som avdelningen
och utskottet, med undantag för herr
Edström, enhälligt har kunnat ansluta
sig till.

När det gäller själva saken kan jag
försäkra herr Edström att både avdelningen
och utskottet hoppas på att vi
skall komma i den situationen att det
blir möjligt att tillgodose även detta
önskemål.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

171, i anledning av väckta motioner
om inrättande av statliga folkloristiska
institut;

nr 172, i anledning av väckta motioner
om möjlighet att i grundskolans
nionde årskurs välja ett tredje främmande
språk;

omvårdnad och vägledning av eleverna
nr 173, i anledning av väckt motion
angående rätten att disponera studentbostäder; nr

174, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av militära m. fl.
verkstäder för civil yrkesskolutbildning; nr

175, i anledning av väckta motioner
om statliga åtgärder för att stimulera
kulturpolitiska insatser från kommunernas
sida; och

nr 176, i anledning av väckt motion
om ekonomiskt stöd för att stimulera
intresset för schackspel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. klassföreståndarnas omvårdnad
och vägledning av eleverna

Föredrogs ånyo statutskottets utlåtande
nr 177, i anledning av väckta motioner
angående klassföreståndarnas
omvårdnad och vägledning av eleverna.

Till behandling hade statsutskottet
förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Wallmark och Enarsson (I:
339) samt den andra inom andra kammaren
av herrar Nordstrandh och Wennerfors
(11:386), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att för klassföreståndare
i den nioåriga grundskolans
högstadium skulle läggas in minst
en veckotimme inom ramen för gällande
undervisningsskyldighet för omvårdnad
och vägledning av eleverna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 339 och II: 386
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anförts, utom av
andra, av fröken Ljungberg, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till föreliggande utlåtande

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om utredning rörande arvsbeskattningen
och ber att mycket kort få motivera
den.

Utskottet säger i sin skrivning att
skolöverstyrelsen beaktar det av motionärerna
framförda önskemålet om vidgade
möjligheter för utövande av klassföreståndarskap
i grundskolans högstadium
och att en försöksverksamhet pågår
i syfte att utröna de bästa formerna
för denna verksamhet. Men om jag har
rätt förstått vad skolöverstyrelsen hittills
bekantgjort genom remissyttrande
till avdelningen, förefaller det som om
överstyrelsen lägger större vikt vid att
pröva andra alternativ än det som omtalas
i de föreliggande motionerna. I
sjunde klassen finns, såsom skolöverstyrelsen
också säger, stora möjligheter
att inom ämneslärarsystemets ram få
lärare med tillräckligt många timmar
i klassen för att de skall kunna ägna behövlig
individuell uppmärksamhet åt
eleverna; men redan i åttonde klassen
blir detta svårare med tillvalssystemet
och tillvalsgrupperingen. Då är det önskvärt
att klassföreståndare inom ramen
för gällande undervisningsskyldighet
skall beredas möjlighet till sådan kontakt
med eleverna i klassen som kan
verka främjande på samhörigheten, på
disciplinen och på elevernas personlighetsutveckling.

Jag vill med detta, herr talman, bara
motivera min blanka reservation och
vill i övrigt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

178, i anledning av väckta motioner
om främjande av den psykosomatiska
medicinska verksamheten;

nr 179, i anledning av väckta motioner
om en plan för trafiken i Stockholms
södra skärgård;

nr 180, i anledning av väckta motioner
angående decentralisering av stat -

liga förvaltningsuppgifter till länsplanet; nr

181, i anledning av väckt motion
om effektivisering och rationalisering
av den statliga verksamheten;

nr 182, i anledning av väckt motion
om översyn av bestämmelserna om pensionsålder
för statlig befattningshavare; nr

183, i anledning av väckta motioner
om en höjning av pensionsåldern
för fast anställd, aktiv militärpersonal,
m. m.; och

nr 184, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Om utredning rörande arvsbeskattningen Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande arvsbeskattningen.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 254,
av herr Eric Carlsson, och II: 311, av
herr Wahrendorff m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om prövning
och förslag rörande sådan ändring
i arvsskatteförordningen, att testamentslott
till fosterbarn, fosterbror eller
fostersyster i enlighet med i motionerna
anförda riktlinjer komme att beskattas
enligt arvsskattetariffens klass
II i stället för nu gällande klass IV;
samt

2) motionen II: 431, av herr Darlin
m. fl., vari anhållits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte framhålla
angelägenheten av att arvsbeskatt -

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

ningen gjordes till föremål för en allsidig
utredning, med särskilt beaktande
av arvsbeskattningens negativa inverkan
då det gällde att bibehålla det
för ekonomiskt framåtskridande så viktiga
riskkapitalet i egenföretagen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 254,
av herr Eric Carlsson, och II: 311, av
herr Wahrendorff m. fl., angående beskattningen
av testamentslott till fosterbarn
m. fl., samt

2) motionen II: 431, av herr Darlin
m. fl., om utredning rörande arvsbeskattningens
verkningar,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson, Magnusson
i Borås och Barlin, vilka, under
åberopande av innehållet i motionen
II: 431, ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om en allsidig
utredning rörande arvsbeskattningen.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! I detta betänkande behandlas
under punkten 2 en i andra
kammaren väckt motion som gäller ett
utredningsyrkande rörande arvsbeskattningen.
Jag vill erinra om att år 1958
beslöt riksdagen att avskaffa kvarlåtenskapsskatten,
men det innebar egentligen
endast en teknisk omarbetning,
enär den tidigare utgående kvarlåtenskapsskatten
då inbakades i arvsskatten.

Vi reservanter har den uppfattningen
att det föreligger behov av att arvsbeskattningen
göres till föremål för en
allsidig utredning. Det har sedan 1958
skett mycket stora förändringar. En inflationistisk
utveckling har medfört att
skatten på arv blivit kännbarare allt
efter vad tiden lider. Den påverkar också
i hög grad egenföretagarnas och inte

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 34

Om utredning rörande arvsbeskattningen
minst bland dem jordbrukarnas möjligheter
att vidmakthålla en tillräcklig kapitalbildning.
Svårigheterna blir givetvis
större, ju häftigare inflationen fortsätter.
Jag vill också erinra om att år
1958, alltså för fem år sedan, begärde
riksdagen en allsidig översyn av bestämmelserna
rörande arvsbeskattningen.
Detta riksdagens önskemål har emellertid
regeringen ännu inte beaktat. Vi
har därför kommit igen med vårt önskemål
om en allsidig utredning rörande
arvsbeskattningen, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Vad det gäller motionsyrkandena
om lättnader i arvsbeskattningen
är det riktigt som reservanten
här sade, att riksdagen år 1958 på förslag
av bevillningsutskottet beslöt begära
en allsidig översyn av frågor rörande
arvsbeskattningen. Att denna
översyn ännu inte har kommit till stånd
är helt beroende på att familjerättskommittén,
vars arbete för närvarande
pågår, har i uppdrag att så småningom
undersöka vissa saker då det gäller familjerättsfrågorna
som hör intimt samman
med arvsbeskattningen. Denna undersökning
har ännu inte startats men
är ju signalerad och kommer att så
småningom presenteras för riksdagen.
Man räknar med att familjerättskommitténs
betänkande kommer att föreligga
under våren 1964, och bevillningsutskottet
har därför inte ansett det vara
angeläget och nödvändigt att nu starta
en särskild utredning om dessa frågor.
Man bör i stället avvakta de resultat familjerättskommittén
kommer till på
detta område.

Då det sedan gäller yrkandena i motionen
II: 431 begärs ju där inte bara
en översyn av arvsbeskattningsreglerna
utan också en sänkning av beskattningsnivån.
Då kan man ifrågasätta, vilket
utskottsmajoriteten också har gjort, om
det är angeläget att just dödsbobeskatt -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

ningen i första hand skall bli föremål
för skattelättnader. Det finns enligt vad
jag kan förstå andra områden där det
vore angelägnare att få skattesänkningskrav
tillgodosedda än just beskattningen
av dödsbon.

De synpunkter som sedan har framförts
i motionerna I: 254 och II: 311 har
utskottet ju ansett värda att beakta. Utskottet
anser dock att det kan finnas
andra vägar att gå för att lösa dessa frågor.
Utskottet anser även att kraven i
viss mån är tillgodosedda genom den
utredning som så småningom kommer
att ta hand om de beskattningsfrågor
jag tidigare talat om.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
bevillningsutskottets betänkande beträffande
såväl punkten 1 som punkten 2.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten 1 hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
50 punkten 2, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 23.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om ökat rättsskydd för den enskilde
i skatteärenden

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 53, i anledning av väckta
motioner om ökat rättsskydd för den
enskilde i skatteärenden.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 370,
av herr Schött m. fl., och 11:424, av
herr Anners in. fl., vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning och förslag om
åtgärder, syftande till att förbättra den
enskildes rättssäkerhet i skatteärenden;
samt

2) de likalydande motionerna 1:438,
av herr Per-0lof Hanson, och II: 520,
av fröken Elmén m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning och förslag
rörande lämpliga vägar att stärka

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

den enskildes rättssäkerhet i taxeringsförfarandet.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 370,
av herr Schött m. fl., och 11:424 av
herr Anners m. fl., om ökat rättsskydd
för den enskilde i skatteärenden, samt

2) de likalydande motionerna I: 438,
av herr Per-Olof Hanson, och II: 520,
av fröken Elmén m. fl., om ökat rättsskydd
för den enskilde i skatteärenden,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Gustaf Elofsson, Yngve Nilsson, Kronstrand,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt,
herrar Larsson i Umeå och Björkman
samt fru Kristensson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande motionerna
I: 370, av herr Schött m. fl., och
II: 424, av herr Anners m. fl., samt de
likalydande motionerna I: 438, av herr
Per-Olof Hanson, och II: 520, av fröken
Elmén m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning och
förslag till riksdagen i syfte att stärka
rättsskyddet för den enskilde i skatteärenden.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! När det gäller frågan
om ökat rättsskydd för den enskilde i
skatteärenden vill jag gärna understryka
att både utskottsmajoriteten och reservanterna
synes ha den uppfattningen
att taxeringarna skall ske så att de
blir så likformiga och rättvisa som möjligt.
Men därmed är ju inte sagt att förhållandena
är bra som de är. Tiden rider
fort, och utvecklingen står inte
stilla. Ständigt nya spörsmål tränger
sig på, och därför har reservanterna an -

sett att de spörsmål som aktualiserats i
de föreliggande motionerna bör göras
till föremål för en utredning.

Utskottsmajoriteten motsätter sig detta
och tycker tydligen att allt är bra
som det är och att ytterligare reformer
skulle vara onödiga.

Enligt reservanternas mening kan
det under 1950-talet inledda utredningsoch
reformeringsarbetet på taxeringsområdet
ännu inte anses avslutat. Alla
vet ju att förhållandena ändras mycket
snabbt, inte minst på det ekonomiska
området. Det höga skattetrycket, som
råder när det gäller inkomst- och förmögenhetsbeskattningen,
tillsammans
med den alltmer komplicerade och för
skattebetalarna många gånger svåröverskådliga
skattelagstiftningen skapar nya
problem.

Motionerna pekar på olika uppgifter
för det fortsatta reformarbetet. Man tar
sålunda sikte på att stärka rättsskyddet
genom att en ledamot av taxeringsnämnden
skall utses med särskild uppgift att
bevaka deklaranternas rätt vid den förberedande
granskningen. Ett annat uppslag
går ut på att man kan tänka sig ett
särskilt ombud med uppgift att bevaka
den enskildes rätt vid taxeringsproceduren.
Ombudet skulle då knytas till
länsstyrelsen.

Båda dessa förslag avvisas emellertid
av utskottsmajoriteten utan någon starkare
motivering.

Motionärerna har också framfört krav
att skattskyldig, som vinner en taxeringsprocess,
skall få ersättning för de
med målet förenade kostnaderna. Detta
synes mig vara riktigt. Det bör väl vara
på det sättet att den förlorande parten,
staten, betalar kostnaderna, när en
skattskyldig blivit felaktigt taxerad och
vinner taxeringsprocessen.

Utskottsmajoriteten säger om detta
förslag, att motionärernas yrkande i
och för sig kan övervägas men att man
bör avvakta besvärssakkunnigas utredning,
innan slutlig ställning kan tas till
spörsmålet.

Vad skatteuppbörden beträffar kan

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

denna också reformeras så att rättssäkerheten
starkes. Vid beräkning av den
kvarstående skatten, på vilken eventuell
ränta skall erläggas, tas t. ex. ingen
hänsyn till skatt som utbetalts efter
den 30 april året efter inkomståret.
Taxeringsnämndernas arbete behöver
inte vara avslutat förrän den 30 juni.
Skulle då meddelad avvikelse från självdeklaration
medföra att räntebetalningsskyldighet
blir aktuell, har den skattskyldige
ingen möjlighet att genom ytterligare
fyllnadsinbetalning slippa att
erlägga ränta. Denna brist på samordning
borde kunna undvikas. Det är en
praktisk fråga som går att lösa, men utskottet
säger nej till utredning härom.

Slutligen vill jag framhålla att den
ena av samtaxerade makar kan debiteras
ränta på kvarstående skatt trots att
sådan skyldighet inte föreligger, när
hänsyn tas till makarnas sammanlagda
skatteförhållanden. Rättelse kan härvid
vinnas först efter ansökan av den skattskyldige,
men på grund av bristande
kännedom om skattelagstiftningen förbises
detta i regel, och då kan betydande
förluster uppstå. I varje fall åsamkas
de skattskyldiga extra besvär och
tidsspillan. Även här borde alltså eu
reformering vara på sin plats.

De anförda exemplen visar att det
finns utrymme för en reformering av
taxeringsförordningen, och jag är övertygad
om att en utredning i här berörda
spörsmål skulle kunna bidra till en
större smidighet i taxeringsarbetet och
därmed till ett bättre rättsskydd.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr SCHöTT (h):

Herr talman! Som motionär i detta
ärende ber jag att få säga några ord.

Beskattningen har en central funktion
i samhällsmaskineriet. Den berör intimt
alla medborgare, varför helt naturligt
förändringar på detta område
är viktiga och tilldrar sig stort intresse.

Förändringarna under de senaste trettio
åren är stora inom beskattningsområdet
liksom inom de flesta andra områden
av samhället. Jag vill gärna framhålla
att den taxering som verkställdes
i början av 1930-talet ägde rum i en
mildare atmosfär och under mer idylliska
förhållanden än den effektiva
hårdmangling, som kännetecknar dagens
taxering. Till denna förändring
har givetvis i hög grad bidragit det allmännas
behov av större skatteintäkter
och det härav följande hårdare skattetrycket.

Det är under sådana förhållanden naturligt
att i de taxeringsreformer som
genomförts under de gångna åren man
framför allt sökt tillgodose taxeringsarbetets
effektivitet. Tyvärr har emellertid
samtidigt rättssäkerheten för den
enskilde icke kommit att ägnats lika
stor uppmärksamhet. Detta är att beklaga,
då i en hårdare taxeringsprocedur
ökade möjligheter för den skattskyldige
att bevaka sin rätt och gardera
sig mot rättsförluster framstår som
synnerligen angelägna.

Allt bör göras för att den skattskyldige
skall kunna känna ökad trygghet
och veta att han blir rättvist och korrekt
behandlad. I tidigare debatter har
jag i detta syfte med skärpa velat understryka
angelägenheten av att arvodena
till taxeringsnämndsordförandena
hålls på en sådan nivå att verkligt kvalificerade
personer kan förvärvas för
dessa uppdrag.

Av utskottets yttrande framgår att en
ej obetydlig justering av taxeringsarvodena
skett de senaste åren. Det är beklagligt
att denna förbättring kom att
dröja så länge. Därigenom har ett avsevärt
bortfall av intresserade och duktiga
funktionärer ägt rum ute i länen,
och länsstyrelserna har haft stora bekymmer
för att få fram lämpliga ersättare.

Frågan är också om höjningen av
taxeringsarvodena är tillräcklig. Med
hänsyn till den avsevärda förbättring i
de kommunalvalda ledamöternas vill -

Onsdagen den 27 november 1963 Nr 34 37

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

kor som nu inträtt torde man också kunna
ifrågasätta, om ersättningen till dem
och ersättningen till taxeringsnämndsordförandena
och kronoombuden står
i rätt proportion till vederbörandes arbetsinsats.
Det är angeläget att denna
fråga ägnas tillbörlig uppmärksamhet.

I såväl motionerna som utskottsyttrandet
framhålles att det behövs ökad
rådgivning åt de skattskyldiga och att
dylik rådgivning bl. a. med fördel sker
och i ökad utsträckning kan ske hos
de lokala skattemyndigheterna. Jag vill
gärna understryka detta. Onekligen är
den plats, där den skattskyldige lämnar
sin deklaration och varifrån han får
sin debetsedel — den lokala skattemyndigheten
— den naturliga platsen
för en sådan rådgivning. Jag måste
emellertid samtidigt framhålla angelägenheten
av att vederbörande myndigheter
erhåller tillräckliga personella resurser
för sin upplysningsverksamhet.

Förslaget om en särskild befattningshavare
vid länsstyrelserna med uppgift
att tillvarata den skattskyldiges rätt i
taxeringsproceduren har ej vunnit utskottets
gillande. Utskottet anför som
sin mening att taxeringsintendenten ej
bör ensidigt betraktas som en representant
för det allmännas rätt och det fiskaliska
intresset. Som faktum kvarstår
emellertid att taxeringsintendenten med
sin stora arbetsbörda som regel måste
ägna nästan all sin kraft åt den fiskaliska
sidan och — vilket är högst väsentligt
— i allmänhetens ögon är fiskal
och ej den skattskyldiges ombud.

Herr talman! Jag är medveten om att
tanken på en särskild de skattskyldigas
ombudsman vid länsstyrelse liksom tanken
på ersättning till skattskyldig som
vinner en taxeringsprocess vinner alltmer
terräng men ännu ej är mogen för
allmän anslutning. Det är emellertid angeläget
att dessa liksom övriga i motionen
berörda spörsmål — alla viktiga,
ehuru jag inte här går in på dem i detalj,
och alla syftande till att öka rättsskyddet
för den enskilde i skatteärenden
och till att stärka de skattskyldigas

förtroende för taxeringsväsendet —
snarast blir föremål för utredning. Beskattningsväsendet
är både så betydelsefullt
och så speciellt att det framstår
som naturligt med en särskild utredning
av dessa problem. Att som utskottet
på flera punkter hänvisa till andra
utredningar synes mig icke riktigt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Nilsson framhöll
här nyss, att föreliggande utskottsbetänkande
inte innehåller särskilt starka
motiveringar för avstyrkandet av
motionerna. Så långt jag kan finna har
utskottet emellertid lagt ned stor möda
för att reda ut begreppen i de — det
skall jag gärna erkänna — relativt komplicerade
ting det här är fråga om. Utskottet
redovisar motionsyrkandena och
sina egna ställningstaganden, och jag
tycker att utskottets redovisning i föreliggande
betänkande bör kunna få minst
lika högt betyg som den reservation
som återfinnes i betänkandet, ty denna
reservation är ju inte av den karaktären
att den kan sägas ge mycken belysning
av vad reservanterna kan ha
för uppfattning i dessa speciella frågor.

Det förhåller sig ju så — och det erkänner
reservanterna — att det har
skett en mängd reformer på förevarande
område. Det är ju önskvärt att taxeringsarbetets
effektivitet kan förenas
med en större säkerhet för skattebetalarna
i allmänhet. Sedan kan man diskutera
hur man skall förfara i olika
sammanhang. Det har här anförts, att
det är angeläget att man ger taxeringsnämndsordförandena
högre arvoden, så
att man får fram de rätta personerna
för detta uppdrag. Jag kan vitsorda betydelsen
härav, men utskottet redovisar
vad som hänt under senare år med
dessa arvoden. Inte har jag fått en
känsla av att statsmakterna varit ointresserade
av en lösning av detta spörs -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

mål. Alldeles tvärtom! Jag har, herr talman,
sedan jag fick det stora förtroendet
att vara ordförande i bevillningsutskottet,
årligen fått en inbjudan av Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund
att delta i en sammankomst, vid vilken
ett stort antal ordförande från hela landet
träffas. Mitt intryck från dessa sammanträffanden
är att man uppskattar
det tillmötesgående, som statsmakterna
visat under senare år, vilket helt naturligt
har påverkat rekryteringsmöjligheterna
och bidragit till att de nu tjänstgörande
ordförandena stannat kvar på
sina poster. Jag finner därför mot bakgrunden
av vad som redovisats i utskottsbetänkande!
inte någon anledning
för riksdagen att här ge sig in på att
uttala den meningen, att arvodesförbättringen
bör ske i ännu snabbare takt.

När det gäller de önskemål, som har
framförts beträffande räntan på kvarskatten,
har jag kanske en något avvikande
mening. Detta problem är nog
inte så stort som man vill göra gällande,
om man betraktar hela frågekomplexet
från något vidare synvinkel. Räntesatsen,
9 procent, förefaller vara mycket
hög, men den utgör ju en ränteersättning
för ett belopp som icke inbetalats
under en tid överstigande ett och
ett halvt år. Ränteersättningem gäller ju
inte de allra minsta beloppen utan kommer
i fråga först när det icke inbetalade
beloppet överstiger 1 000 kronor. Det
är vidare skäl att beakta att vederbörande
ju har möjlighet att få räntegottgörelse
å sina egna pengar, om han har
dem insatta på bankräkning eller i sin
rörelse före skatteinbetalningen. Till
sist, ärade kammarledamöter, kan erinras
om att alla ränteutgifter är avdragsgilla
vid beskattningen. För dem som
klagar på de höga marginalskatterna
finns ju all anledning att ta hänsyn till
även den andra sidan. Då blir belastningen
inte så kolossal som man vill
göra gällande. Utskottet menar därför,
att om man skall diskutera andra villkor
på detta område, kommer även en
ändring av räntesatserna i fråga.

Jag har velat framhålla detta, ty jag
anser att man har bedömt dessa ting litet
ensidigt ibland. Man talar bara om
att skattebetalarna kläms orimligt hårt
och att statsmakterna skulle vara särskilt
ogina i detta fall. Så förhåller det
sig inte, utan vad man åsyftat är att
skatten så långt det är möjligt skall betalas
in vid de tidpunkter som är fastställda.
I den mån myndigheterna, taxeringsnämnder
eller prövningsnämnder,
gjort ändring i deklarationerna finns
möjlighet att efter framställning få lättnader
i här förevarande avseenden.

I övriga spörsmål har val utskottet
belyst majoritetens mening tillräckligt.
Jag skall därför inte uppehålla mig vid
desamma. Det är ett allmänt intresse
att effektiviteten i taxeringsarbetet förbättras
ytterligare och att man gör vad
som rimligen kan göras för att den enskilde
skall kunna känna trygghet när
det gäller skattebeloppens fastställande.
Om sistnämnda önskemål är vi väl alla
ense.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När utskottets ärade
ordförande här redovisade sina synpunkter
på detta ärende, föreföll det
som om han i viss mån ansåg, att nu
rådande ordning i stort sett var tillräcklig
för att skydda skattebetalarna.
Härtill vill jag bara säga, att man naturligtvis
inte kan förneka att det å ena
sidan finns de som vill komma rättvisan
så nära som möjligt och å andra sidan
de som försöker smita undan så
långt det är möjligt. Det tror jag inte vi
bör glömma bort.

Nu håller länsstyrelsernas företrädare
i skatteärenden kanske på i tre eller
fyra månader och kanske längre
med granskningen av deklarationerna.
Sedan får skattebetalaren ett brev med
uppmaning att svara på olika frågor
och yttra sig över de utredningar som
skattemyndigheterna gjort. De enskilda
skattebetalarna får då högst åtta —

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

ibland inte mer än fem — dagar på sig
att inge svar. Detta är orimligt, och det
bör rättas till. Den anklagade bör väl
ha rätt att få lika lång tid på sig att
försvara sig som den som anklagar honom
har haft. Det är ju detta som striden
alltid gäller; den skattskyldige skall
snabbt ge svar på frågor som prövningsnämnder
och de lokala slcattenämnderna
kan ställa efter långa och grundliga
utredningar. Det förhåller sig inte alltid
på det sättet, att den skattskyldige
har möjligheter att lämna det svar som
krävs inom föreskriven tid, eftersom
han kanske inte inom denna tid kan
skaffa någon sakkunnig hjälp — de som
sysslar med dessa skatteärenden i de
olika myndigheterna har ju mycket
större kunnighet och erfarenhet på detta
område. Vi menar därför att man
bör se till, att den enskilde bör få den
rättshjälp han behöver för att kunna
försvara sig gentemot dem som sitter i
dessa högre skatteinstanser.

Jag anser att det är mycket på detta
område som bör ses över. På kvarskatten
måste ju den skattskyldige betala
ränta med 9 procent, men så säges det,
att om man betalar in för mycket pengar
får man ränta på detta belopp. Ja,
det får man, men det är ingalunda 9
procent ränta man erhåller, utan det
är en mycket mindre ränta.

Jag skulle bara vilja säga att den
skattskyldige skulle kunna erhålla ett
sådant rättsskydd som det här gäller
genom att en jurist, som kunde hjälpa
honom med utredningar och med att
besvara skrivelser, ställes till hans förfogande
på statens bekostnad. Staten
betalar ju alla omkostnader för den motsatta
sidan. Jag tycker därför att det
vore rättvist att vidta en sådan åtgärd
som man här föreslagit. Det är därför
som vi i motionerna har begärt en utredning
i frågan.

Jag skall inte uppehålla tiden längre,
herr talman, utan ber att få yrka bifall
till reservationen, trots att utskottets
ärade ordförande sagt att den är dåligt
skriven och inte innehåller någonting.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Då jag tillsammans med
andra ledamöter avgivit den reservation
som är fogad till utskottets betänkande,
ber jag i all korthet att få peka
på en enda sak —■ jag skall dock inte
fördjupa mig i någon detalj.

Det är alldeles riktigt, som utskottet
anför, att det gjorts åtskilligt under de
senaste åren för att förbättra den enskilde
medborgarens rättsliga ställning,
men nya problem dyker upp för varje
år, och det torde alltjämt finnas utrymme
för reformer. Därom är också utskottets
ledamöter i stort sett ense. Jag
vill hänvisa till att motionen nr 520 i
andra kammaren i huvudsak motiveras
med vad riksdagens revisorer anfört
1962, och ur deras berättelse vill jag citera
ett par meningar. Revisorerna säger
följande: »Den nuvarande ordningen
för taxeringsarbetet i första instans
kan enligt revisorernas mening icke sägas
tillgodose de principer som ligger
till grund för taxeringsförordningen ■—•
stärkt rättsskydd för den enskilde och
skärpt kontroll över svårkontrollerade
skattskyldiga — och synes från principiella
synpunkter icke tillfredsställande.
Det föreligger sålunda en alltför stor
skillnad mellan det förfarande taxeringsförordningen
förutsätter och det i
verkligheten tillämpade. Det bör emellertid
framhållas att det knappast torde
vara möjligt att iakttaga de i taxeringsförordningen
angivna formerna.»

Detta säger väl att det inte råder
överensstämmelse mellan teori och
praktik på detta område. Med taxeringsförordningen
försöker man nog att täcka
över behoven, men de praktiska problemen
är ju så många och skiftande,
att den enskilde skattskyldige ändå råkar
i vissa svårigheter. Därtill kommer
ju att vår skattelagstiftning är invecklad
—• det kan vi inte förneka, och den
kanske behöver vara det; därom vill
jag inte yttra mig •—- men å andra sidan
blir det så att den enskilde medborgaren
känner sig bortkommen, och
så snart han har ett aldrig så litet kin -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om ökat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

kigt problem, ställes han inför svårigheter.
Det bör vara samhällets plikt att så
långt det går bedriva rådgivande och
upplysande verksamhet. Jag syftar
emellertid inte bara till att klarlägga
själva beskattningsproblemet, utan anser
att man bör söka vinna ökad förståelse
för och positiv inställning till
själva taxeringssystemet från medborgarens
sida eller med andra ord: skapa
den goda atmosfär som gagnar alla
parter.

Nu är det också på det sättet att de
anvisningar som tillhandahålles den
skattskyldige är klädda i sådan språkdräkt
att de är mycket svårförståeliga.
Man har många gånger framfört önskemål
att få anvisningarna tryckta på ett
för allmänheten begripligt språk, där de
juridiska termerna översatts till vanlig
vardagssvenska, men detta har ännu
inte skett. Hur man än läser i anvisningarna
så känner man sig desorienterad.
Detta skapar ett behov för den
skattskyldige att få någon att förtroendefullt
rådgöra med. Han kan, som det
sägs, vända sig till myndigheterna, men
i likhet med vad herr Schött nämnde
har myndigheterna i huvudsak till uppgift
att bevaka samhällets intressen och
fattar sin uppgift på det sättet. Målsättningen
bör därför vara att ett sådant
upplysningsarbete bedrives, att den enskilde
i särskilda fall på förhand skall
kunna bedöma de skatterättsliga konsekvenserna
av sitt handlande.

I detta syfte har reservationen tillkommit
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till densamma.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande har rätt när han säger,
att det inträtt en förbättring i fråga
om arvodena till taxeringsfunktionärerna.
Jag framhöll också detta i mitt
anförande, men jag ifrågasatte om det
var en tillräcklig förbättring. Jag är
litet orolig, om man nu tror att allt är
gott och väl. Ett faktum är ju att detta

speciella arbete är mycket grannlaga
och inte särskilt behagligt. Det förvånar
därför inte om folk undviker att i
första hand ägna sig åt sådant arbete.
Människorna värdesätter numera också
främst sin fritid, och detta arbete tar
kvällar, nätter och fridagar i anspråk.

Jag tryckte också på att de kommunala
förtroendemännen nu fått sina
villkor högst avsevärt förbättrade. Det
vore enligt min mening felaktigt, om
hädanefter en vanlig kommunal taxeringsnämndsledamot
-— med all respekt
för hans insats —• får en ersättning
som kommer i närheten av kronoombudets.
Det finns anledning att ägna
denna detaljfråga uppmärksamhet.

Jag önskar framhålla att jag när det
gäller taxeringsarvodena icke talar i
egen sak. När jag hamnade i denna kammare
efter 25 års verksamhet som taxeringsfunktionär,
avstod jag från dessa
uppdrag. Jag är glad att jag gjorde det.
Det är ett tillräckligt stort offer att ha
ägnat 25 vårar åt taxeringsarbete.

Utan att ingå på några detaljer, måste
jag säga, att jag fick det allmänna
intrycket, att bevillningsutskottets ärade
ordförande, även om vi är överens
om målsättningen, underskattar de aktuella
problemen och önskemålen om att
få dem utredda. De frågor som förts
fram i motionerna är av sådan betydelse
och sådant allmänt intresse, att det är
fullt befogat med en utredning. Trycket
från de skattskyldigas sida för att
få fram åtgärder, som innebär ett ökat
rättsskydd för dem i den allt mer
komplicerade taxeringsproceduren, gör
sig allt mer kännbart. Jag tror inte att
man i längden kan avvisa ex. tanken
på särskilda ombud vid länsstyrelserna,
som bär att tillgodose de skattskyldigas
intressen. Kravet härpå är starkt,
och jag tror att tiden nu är inne att utreda
bland annat denna fråga.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag har kanske inte ägnat
så många vårar åt taxeringsarbete

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Om osat rättsskydd för den enskilde i skatteärenden

som herr Schött har gjort, men jag skulle
ändå i detla sammanhang vilja framhålla
några synpunkter.

Jag skulle först vilja säga att taxeringsorganisationen
och taxeringsfolket
har många svåra uppgifter. Det är
säkert så, att de allra flesta gör sitt allra
bästa, de liar i många avseenden en
mycket obehaglig befattning att behöva
ta itu med dessa frågor, och vi skall
vara glada för att det finns människor
som vill hjälpa till att klara allt detta.
Vi måste ju ha denna organisation, om
samhället med sina inkomster och utgifter
skall kunna fungera.

Jag vill dock påtala hur somliga inom
denna taxeringsorganisation sköter sina
uppdrag, specielt den nonchalans
som man i vissa fall fått skåda och som
ingalunda är trevlig.

Många deklaranter är inte tillräckligt
sakkunniga för att klara situationen,
men de finner sig i att bli orättvist behandlade,
ibland därför att de inte vill
bråka. Men en rättvis taxering och noggrannhet
från taxeringsnämndernas sida
är förutsättningen för att deklaranterna
skall få respekt och förtroende
för taxeringsarbetet, och detta är ytterst
viktigt.

För min del vill jag inte på något sätt
försvara de s. k. skattesmitarna, men
med hänsyn till de förhållanden som
man känner till finner jag det nödvändigt
att den enskildes rättsskydd inte
blir ställt åt sidan. I likhet med andra
talare här tror jag att en utredning på
detta område behövs. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Schött sade här
att utskottsmajoriteten skulle vara
mindre intresserad för dessa spörsmål
än vad reservanterna är. Plan använde
uttrycket att jag underskattar problemet.
Det var kanske ett milt uttryck.
Ibland hör jag alt vi från majoritetens
sida nonchalerar föreliggande problem,
men det sade inte herr Schött, utan han

sade att vi underskattar problemen. Det
är en annan valör i det uttrycket.

Vi underskattar visst inte problemen.
Jag vill betyga det. Vad gäller speciellt
arvodena till taxeringsnämndsordförandena
tror jag att det framgick av mitt
förra anförande att statsmakterna, i
detta fall regeringen, är intresserade av
att lösa arvodesfrågorna på ett sådant
sätt att rekryteringen underlättas. Vi
har i betänkandet redovisat höjningarna
under senare år.

Jag finner det naturligt att kontakterna
mellan finansdepartementet och denna
kår av förtroendevalda upprätthålles
och att man följer utvecklingen i
riktning, helt naturligt, mot ännu bättre
ersättningar. Jag tycker det är bevis för
ett intresse, om man uttalar sig på det
sättet, och jag tror att det är ändamålsenligt
att förhandlingarna sker på det
sätt som de nu bedrives.

Herr talman! Jag vill endast tillägga
att när vi motsätter oss utredningar ■—
det får vi göra varje år i ett otal sammanhang
— må kammaren beakta att
i den mån man kan hänvisa till en
pågående utredning, som avhandlar just
de frågeställningar det gäller, är det
en skyldighet för vederbörande utskott
att se till att man inte hos regeringen
begär ytterligare en utredning. Det klagas
allt som oftast över att vi har en
alldeles för stor mängd utredningar.
Det bör då vara ett intresse från riksdagens
sida, att i den mån man från
detta hus skriver till regeringen och
hemställer om utredningar skall det
vara fråga om angelägna ärenden, som
man vet inte är täckta av andra utredredningar,
då är det fri sikt för en ny
utredning, och då har man också all anledning
att tro att Kungl. Maj:t skall
uppmärksamma riksdagens skrivelse i
förevarande avseende och rätta sig efter
riksdagens beslut. Jag har lagt särskild
vikt vid detta. Tycker för min
del inte om att man skickar alla möjliga
besked till Kungl. Maj:t och säger
att vi vill ge till känna det och det.
Sådant skulle vi sluta med och i stället

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. skattefinansiering av grundskyddet
koncentrera oss omkring de viktigare
utredningsspörsmålen. Vi menar därför
att det i dessa motioner inte har framkommit
sådana ting av väsentlig nyhet,
att vi kan påyrka en särskild utredning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej —61.

i socialförsäkringssystemet

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. skattefinansiering av grundskyddet
i socialförsäkringssystemet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 56, i anledning av väckta
motioner angående skattefinansiering
av grundskyddet i socialförsäkringssystemet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 515, av herr Bengtson
m. fl., och II: 627, av herr Hedlund.
in. fl., hade hemställts, utom annat, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att vid pågående skatteberedning,
främst med hänsyn till de
lägre inkomstgrupperna, måtte utarbetas
förslag till övergång helt till skattefinansiering
av grundskyddet i socialförsäkringssystemet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker
hemställt, att de likalydande motionerna
I: 515, av herr Bengtson m. fl., och
II: 627, av herr Hedlund m. fl., i vad
motionerna avsåge skattefinansiering av
grundskyddet i socialförsäkringssystemet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! I det här ärendet finns
ingen reservation. Det skulle ju innebära
att jag inte har någon som helst
anledning att använda de ord som bevillningsutskottets
ärade ordförande för
en liten stund sedan sade att reservanterna
brukade använda, nämligen att
majoriteten underskattat eller nonchalerat
minoritetens förslag.

Att jag ändå, herr talman, tar till orda
beror på att jag själv är motionär. Den
här frågan var uppe under föregående
års riksdag, och den rönte då — om
jag får använda de orden •—• samma

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

framgång som den har rönt i bevillningsutskottet
detta år. Frågan är emellertid
av så stor betydelse, att jag med
några ord vill ange varför det inte
finns någon reservation fogad till utskottets
betänkande.

Vi vet ju att det finns såväl direkta
skatter som avgifter för oss alla, och
för närvarande får även mycket små
inkomsttagare betala rätt avsevärda belopp
i avgifter för grundtrygghetens
finansiering. Jag vill här anföra ett enda
exempel, nämligen att en inkomsttagare
som har en taxerad inkomst på 4 000
kronor får i avgifter till folkpensioneringen,
till sjukvårdsförsäkringen och
till grundpenningsförsäkringen betala
över 300 kronor.

Här säger nu utskottet, att gränsen
för avgifterna till folkpensioneringen
den 1 januari i år i enlighet med riksdagens
beslut 1962 har höjts från förutvarande
1 200 kronor till 2 400 kronor i
taxerad inkomst. Inom parentes vill jag,
herr talman, till detta foga, att denna
framgång nåddes i och med det mycket
omdiskuterade skattepaketet, av vars innehåll
riksdagen antog det mesta. Men
även om gränsen har höjts, så är de
nuvarande förhållandena enligt mitt
förmenande — och jag förmodar att
bevillningsutskottets majoritet delar
min uppfattning — inte tillfredsställande.
Därför har vi i motionen framfört
tankar på en annan finansieringsmetod.

Nu har emellertid den olyckan inträffat
— om jag får använda det ordet
— att jag själv som motionär fick i bevillningsutskottet
avstyrka denna mycket
behjärtansvärda motion; sådant kan
ju inträffa för oss alla. Anledningen är
att jag är bunden av den skatteberedning
som så småningom skall avge förslag
om finansiering.

Det är bara detta allra sista, herr talman,
som jag velat tillkännage på detta
sätt. Om jag inte har någon reservation,
så har jag därför icke uppgivit tanken
på en annan finansiering av det som
kan betecknas som grundskyddet.

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Spanien för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
samt

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings-
och första lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om avveckling av fideikommiss, m. m.,
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om inkomstbeskattning
av fideikommissbo, m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Genom en den 25 januari 1963 dagtecknad
proposition, nr 5, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag om avveckling av fideikommiss; 2)

lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, för -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
ening och stiftelse att förvärva fast
egendom; samt

3) lag angående ändrad lydelse av
228 § lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag.

Kungl. Maj:t hade vidare genom en
den 25 januari 1963 dagtecknad proposition,
nr 26, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av protokoll
över finansärenden, föreslagit riksdagen
att antaga vid denna proposition
fogade förslag till

1) förordning om inkomstbeskattning
av fideikommissbo, m. m.;

2) förordning om arvsskatt vid avveckling
av fideikommiss; samt

3) förordning om ändring i förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften.

I propositionen nr 5 hade framlagts
förslag till lag om avveckling av fideikommiss.
Enligt lagförslaget skulle fideikommiss
i regel avvecklas, när nuvarande
innehavaren avlede. Egendomen
skulle då fördelas så, att den som
enligt fideikommissurkunden vore närmaste
efterträdare till den avlidne innehavaren
erhölle hälften av egendomen,
medan återstoden skulle fördelas
mellan den avlidnes arvingar och testamentstagare.
Avvecklingen skulle ske
under medverkan av en särskild nämnd,
fideikommissnämnden.

För att undvika följderna av en
olämplig splittring av fideikommissegendomarna
hade föreslagits, att aktiebolag
skulle kunna bildas på grundval
av de större jord- och skogsfideikommissen.
Genom att aktiebolag bildades
beräknades en eljest föreliggande risk
för att arrendatorerna vid en avveckling
skulle rubbas i sin besittning av arrendegårdarna
väsentligen bliva eliminerad.
Härigenom väntades också i
många fall förutsättningar finnas att
lösa andra problem, som sammanhängde
med en avveckling av fideikommissen,
nämligen de anställdas pensione -

ring, skyddet av kulturvärdena och naturvårdsintressena.

Den utväg som propositionen sålunda
anvisade avsåge att bereda fideikommissintressenterna
möjlighet att bevara
egendomen odelad inom släkten.
Om dessa emellertid icke ville begagna
denna möjlighet, avsåges det allmännas
intresse att undvika en splittring av
egendomen i förekommande fall kunna
tillgodoses genom inlösningsrätt för
det allmänna, avseende jord- och skogsområdena
samt betydande kulturvärden.

För rena undantagsfall innehölle propositionen
en möjlighet för Kungl.
Maj:t att förordna, att fideikommiss
tills vidare skulle få bestå.

Särskilda regler hade föreslagits beträffande
avvecklingen av s. k. atypiska
fideikommiss.

I propositionen nr 26 hade framlagts
förslag till de regler i inkomst- och
arvsskattehänseende m. m., som föranleddes
av fideikommissavvecklingen.

Propositionen nr 5 hade hänvisats
till lagutskott och tilldelats första lagutskottet,
medan propositionen nr 26
hänvisats till bevillningsutskottet. Genom
överenskommelse mellan nämnda
utskott hade båda ärendena hänskjutits
till behandling av sammansatt bevillnings-
och första lagutskott.

I anledning av nämnda propositioner
hade följande motioner väckts, nämligen dels

vid vårsessionen

de likalydande motionerna 1:575, av
herr Hanson, Per-Olof, m. fl., samt II:
706, av fru Gärde Widemar m. fl.,

de likalydande motionerna I: 576, av
herrar Kaijser och Sveningsson, samt
II: 704, av herr Fröding m. fl.,

de likalydande motionerna 1:577, av
fröken Ljungberg m. fl., samt II: 705, av
fru Gunne m. fl.,

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

de likalydande motionerna I: 578, av
herr Ohlsson, Ebbe, och herr Nilsson,
Yngve, samt II: 708, av herr Nilsson i
Svalöv in. fl., ävensom

motionen 11:707, av herr Nilsson i
Svalöv, och

motionen II: 709, av herr Wachtmeister,

dels ock vid höstsessionen

motionen I: 785, av herr Elof sson,
Gustaf, och herr Nilsson, Yngve, samt
motionen I: 786, av herr Jacobsson,
Gösta.

I anledning av propositionen nr 5
hade dessutom väckts följande motioner,
nämligen

dels vid vårsessionen

de likalydande motionerna 1:572, av
herr Bengtson in. fl., samt 11:699, av
herr Gustavsson i Alvesta in. fl.,

de likalydande motionerna I: 574, av
herr Schött m. fl., samt II: 698, av herrar
Anners och Nilsson i Göingegården,
ävensom

motionen I: 573, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., samt
motionen II: 700, av herrar Tobé och
von Friesen,

dels ock vid höstsessionen

motionen I: 784, av herr Hernelius
och fröken Stenberg.

I anledning av propositionen nr 26
hade, utöver vad ovan sagts, väckts följande
motioner, nämligen

vid vårsessionen

de likalydande motionerna I: 579, av
herr Ohlsson, Ebbe, och herr Enarsson,
samt II: 703, av herr Palm, ävensom
motionen II: 701, av herr Hamilton
m. fl., och

motionen II: 702, av herr Hamilton
in. fl.

Sammansatta utskottet hade behandlat
nämnda motioner i samband med
propositionerna.

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.

I motionerna I: 574 och II: 698 hade
hemställts, att riksdagen vid antagande
av lag om avveckling av fideikommiss
måtte dels bereda möjlighet till avtal
om prolongation, dels besluta om sådana
ändringar i §§ 1, 6 och 17—19, som
motiverades av vad motionärerna anfört
beträffande dessa paragrafer.

I motionerna I: 576 och II: 704 hade
anhållits, att propositionerna nr 5 och
26 måtte av riksdagen avslås.

I motionerna I: 577 och II: 705 hade
föreslagits, att riksdagen med avslag å
Kungl. Maj:ts propositioner nr 5 och
26 skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte, med
tillämpande av sin permutationsrätt efter
hemställan av fideikommissinnehavare
medgiva tillstånd till avveckling
av fideikommiss, där Kungl. Maj:t ansåge
skäl för en sådan avveckling föreligga.

I motionen I: 786 hade yrkats, att
riksdagen skulle

1) besluta ett tillägg till 4 § sista stycket
förordningen om förmögenhetsskatt
av innebörd, att vid värderingen av aktier
i aktiebolag, bildade på grundval
av jord- och skogsfideikommissegendomar,
dessa aktier skulle upptagas med
ledning av den genomsnittliga avkastningen
av realtillgångarna i bolaget;

2) hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
i syfte att åstadkomma skattelättnader
för rörelsedrivande fåmansaktiebolag,
som bildats för bibehållande
av tidigare fideikommiss, genom befrielse
i vissa fall från dubbelbeskattning
eller annorledes.

I motionen II: 707 hade allenast hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
den slutliga behandlingen av propositionerna
nr 5 och 26 skulle uppskjutas
till innevarande års höstriksdag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl — och med
erinran om att motionen II: 707 bifal -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
lits genom riksdagens beslut den 30
maj 1963 i anledning av utskottets memorial
nr 1 angående uppskov med vissa
till utskottet hänvisade ärenden —
hemställt,

A. att riksdagen, med förklaring att
propositionen nr 5 icke kunnat oförändrad
bifallas, måtte

dels med bifall till motionerna I: 574
och II: 698, i vad de rörde ändring i
19 § andra stycket av det genom propositionen
nr 5 framlagda förslaget till
lag om avveckling av fideikommiss,
dels ock med avslag å följande motioner,
nämligen

1. I: 572 och II: 699, i vad de rörde
annat än skrivelse till Kungl. Maj:t,

2. I: 574 och II: 698, i vad de rörde
avtal om prolongation ävensom ändringar
i 1, 6, 17 och 18 §''§ samt 19 §
första stycket nämnda förslag till avvecklingslag,

3. I: 575 och II: 706, i vad de rörde
37 § samma förslag,

4. I: 576 och II: 704,

5. I: 577 och II: 705,

6. I: 578 och II: 708,

7. I: 579 och II: 703, i vad de rörde
befrielse från stämpel å aktiebrev,

8. I: 573, i vad den innefattade hemställan
om avslag å propositionen nr 5,

9. I: 785,

10. II: 700,

11. II: 701,

12. II: 702 samt

13. II: 709, i vad den rörde 17 §

nämnda förslag till avvecklingslag,

för sin del antaga

I. de vid propositionen nr 5 fogade
förslagen till

1) lag om avveckling av fideikommiss,
med den ändring, att 19 § erhölle
följande såsom utskottets förslag betecknade
lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)

19 §.

Fideikommissnämnden består---Konungen bestämmer.

Mot beslut som av fideikommiss- Har fideikommissnämnden avslagit
nämnden meddelas enligt denna lag må framställning om tillstånd eller medgitalan
ej föras. vande som avses i 27—29 §§, må kla gan

över beslutet föras hos Konungen
genom besvär, vilka skola ingivas till
nämnden. I övrigt må talan ej föras
mot beslut av fideikommissnämnden
enligt denna lag.

Närmare föreskrifter----av Konungen.

2) lag om ändrad lydelse av 2 § lagen
den 18 juni 1925 (nr 219) angående
förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast
egendom; samt

3) lag angående ändrad lydelse av
228 § lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag; ävensom

II. de vid propositionen nr 26 fogade
förslagen till

1) förordning om inkomstbeskattning
av fideikommissbo, m. m.;

2) förordning om arvsskatt vid avveckling
av fideikommiss; samt

3) förordning om ändring i förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften;

B. att följande motioner, nämligen

1. 1:572 och 11:699, i vad de rörde
skrivelse till Kungl. Maj:t,

2. 1:575 och 11:706, i vad de rörde
skrivelser till Kungl. Maj:t,

3. 1:573, i vad den rörde skrivelse
till Kungl. Maj:t,

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

4. I: 786 samt

5. II: 709, i vad den rörde skrivelse
till Kungl. Maj:t,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; ävensom

C. att följande motioner, nämligen

1. I: 574 och II: 698,

2. I: 575 och II: 706,

3. 1:579 och II: 703 samt

4. I: 784,

i vad de omfattades av utskottets hemställan
under A. och B.,

måtte anses besvarade med vad utskottet
i övrigt i utlåtandet anfört.

Reservation hade anmälts, utom av
annan, av herr Jacobsson, Gösta„ som
dock ej antytt sin mening.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Jag tänker inleda denna
överläggning med en kort redogörelse
för ärendets behandling.

Jag vill då först säga att det för närvarande
i vårt land finns omkring 180
fideikommiss. Cirka 125 avser fast egendom.
Omkring 110 har lantegendomar
med jordbruk och i en del fall också
industriella anläggningar.

Det utmärkande för dessa fideikommiss
är att de enligt stiftelseurkunden
skall bevaras ominskade och icke gå i
arv på vanligt sätt, utan följa en viss
successionsordning. I flertalet fall skall
vid varje tidpunkt finnas endast en innehavare.
Vid hans död övergår egendomen
i första hand till äldste sonen.
Flera andra slag av successionsordningar
finns. Sålunda har i många fall innehavaren
rätt att utse sin efterträdare.
Kvinnor är ofta helt uteslutna från rätten
att inneha fideikommiss. Åtskilliga
urkunder uppställer särskilda villkor
för innehavaren, t. ex. förbud mot ofrälse
gifte. De flesta fideikommiss torde
ha tillkommit under 1700-talet.

Förslaget att avveckla fideikommissinstitutet
är ingalunda någon hastigt
uppkommen tanke. I de övriga länder
i Västeuropa, där fideikommissen spe -

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
lat någon roll, har de för länge sedan
blivit i huvudsak avvecklade. Även i
vårt land har man länge ansett att fideikommissinstitutet
icke överensstämmer
med en senare tids rättsuppfattning
och samhällsförhållanden. Denna uppfattning
tog sig redan år 1810 det uttrycket,
att då infördes förbud mot att
instifta nya fideikommiss i fast egendom.
Ett motsvarande förbud mot fideikommiss
i lös egendom kom först
med testamentslagen år 1930. Dessa reformer
berörde inte redan instiftade fideikommiss.

Under årtiondena närmast omkring
sekelskiftet väcktes i riksdagen ett flertal
motioner, av vilka en del tog sikte
på att alla fideikommiss skulle upphävas,
medan andra syftade till att befria
jorden från fideikommissband. År 1909
begärde riksdagen hos Kungl. Maj:t lagförslag
om försäljning av lantfastighet
som utgjorde fideikommiss, och 1914
års riksdag hemställde om utredning angående
upphävande av fideikommiss i
såväl fast som lös egendom. Flera förslag
om avveckling av fideikommissen
tillkom sedan under tiden fram till
1935, utan att något fördes längre än
till remissbehandling.

Efter ett omfattande och grundligt utredningsarbete
har därefter den s. k.
fideikommissutredningen år 1959 framlagt
de förslag, som efter sedvanlig remissbehandling
och fortsatta överväganden
inom Kungl. Maj:ts kansli utmynnat
i de propositioner, nr 5 och nr
26, som riksdagen nu har att ta ställning
till.

Enligt avvecklingslagen skall fideikommissegendomen
successivt återföras
till vanlig arvsordning. Avvecklingen
skall i det enskilda fallet normalt ske
då den nuvarande innehavaren avlider.
Egendomen skall då fördelas så, att
den som enligt fideikommissurkunden
är närmaste efterträdaren får hälften av
egendomen, medan återstoden fördelas
mellan den avlidne innehavarens arvingar
och testamentstagare. Vid nästa
arvfall skall vanliga arvsregler gälla.

Onsdagen den 27 november 1963

48 Nr 34

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.

Avvecklingen skall ske under medverkan
av en särskild nämnd, fideikommissnämnden,
som skall se till att avvecklingen
sker i en lämplig ordning.

För att undvika en olämplig splittring
av egendomarna föreslås, att aktiebolag
skall kunna bildas på grundval av de
större jord- och skogsfideikommissen.
Genom att aktiebolag bildas har man
även räknat med att väsentligen eliminera
risken för att arrendatorerna på
fideikommissen skall rubbas i sin besittning
av arrendegårdarna. Härigenom
skall även skapas förutsättningar för att
lösa andra problem som sammanhänger
med avvecklingen. Särskilt har man
tänkt på de anställdas pensionering,
skyddet för kulturvärdena och naturvårdsin
tressena.

Om fideikommissintressenterna inte
kan eller vill bevara egendomen odelad,
kan det i vissa fall bli nödvändigt att
tillgodose det allmännas intresse av att
egendomen sammanhålles genom att det
allmänna inlöser egendomen. Bestämmelser
har därför föreslagits om en möjlighet
till inlösen av större jord- och
skogsegendomar samt av betydande kulturvärden.
Detta är dock avsett att tilllämpas
endast i sådana undantagsfall
då intresset av att egendomen sammanhålles
inte på annat sätt kan tillgodoses.

För särskilda fall föreslås i avvecklingslagen
en möjlighet för Kungl. Maj:t
att förordna att ett fideikommiss skall
få bestå tills vidare.

I anledning av propositionerna har
väckts ett tjugotal motioner. Flertalet
av motionerna har blivit remissbehandlade.

I några av motionerna har motionärer
yrkat att riksdagen skall avslå det
föreliggande förslaget till avvecklingslagstiftning.
Under utskottets behandling
av ärendet har man emellertid så
småningom nått fram till enighet om att
Kungl. Maj ds förslag är väl ägnat att
ligga till grund för ett slutligt ståndpunktstagande
från riksdagens sida till
avvecklingsfrågan och att de framlagda
lagförslagen bereder möjlighet att ge -

nomföra en avveckling med tillgodoseende
i skälig omfattning av de allmänna
och enskilda intressen som beröres
av avvecklingen. Utskottet har
alltså varit berett att i allt väsentligt
tillstyrka den föreslagna reformen.

De meningsskiljaktigheter som kunde
finnas vid början av ärendets behandling
har under den grundliga utskottsbehandlingen
kunnat sammanjämkas.
Vissa motionsyrkanden har
kunnat tillgodoses genom förtydliganden
i utskottets skrivning. I en detalj
föreslås en smärre ändring i lagtexten.

Jag skall nu nämna några av de viktigaste
detaljer som varit föremål för
motionsyrkanden och som därför ägnats
särskild uppmärksamhet i utskottet.

I 6 § avvecklingslagen har givits en
allmän bestämmelse om att Kungl. Maj :t
må, om fideikommissegendom har synnerligt
kulturhistoriskt värde eller eljest
särskilda skäl är därtill, förordna
att fideikommissurkundens bestämmelser
skall äga tillämpning tills vidare eller
till dess i beslutet angiven innehavare
av fideikommisset avlider.

Bakom detta stadgande ligger tanken
att i särskilda fall förhållandena
kan vara sådana, att en avveckling
skulle medföra problem som blir svåra
att bemästra om det inte finns en möjlighet
att göra en prövning i det enskilda
fallet. Departementschefen har
syftat på svårigheten att på förhand
bedöma vilka verkningar en avveckling
får från social och ekonomisk synpunkt
och för kulturvården.

Utskottet har framhållit att det finns
fideikommiss, som har stor ekonomisk
och social betydelse, bl. a. genom att
en betydande del av ortsbefolkningen
direkt eller indirekt har sin utkomst
från fideikommisset. En del fideikommiss
representerar också synnerligen
stora kulturvärden. Enligt utskottets
mening är det klart att en allmän undantagsregel
bör stå till buds för det
fall att sådana intressen som nu nämnts
inte kan bli tillräckligt beaktade på

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

annat sätt. Utskottet anser alltså liksom
departementschefen att tillämpningen
av undantagsregeln måste vara
restriktiv. Utskottet har emellertid ansett
att det i några fall utöver dem som
departementschefen har förutsatt kan
uppkomma behov av att låta avvecklingen
av fideikommisset anstå i avbidan
på gynnsammare förutsättningar.
Vid den bedömningen har utskottet
också tagit hänsyn till att avvecklingen
kommer att äga rum successivt under
en lång tidrymd. Utskottet har formulerat
sin mening så, att berörda fall bör
kunna falla inom undantagsregelns tilllämpningsområde,
om de representerar
synnerligen betydande allmänna intressen
av ekonomisk, social eller kulturell
art. Utskottet har funnit att den
meningen är väl förenlig med den lagtext
som föreslagits i propositionen. I
detta sammanhang har utskottet uttalat,
att Kungl. Maj:t skall kunna ta en viss
hänsyn till intressenternas inställning
när det gäller tveksamma fall. Däremot
har utskottet icke ansett det lämpligt att
låta intressenterna helt råda över avvecklingsfrågan
på det sätt som föreslagits
i motionsyrkanden.

I ett särskilt avsnitt under rubriken
Företagsformerna har utskottet redovisat
sin inställning till frågan om vilka
företagsformer som från allmän synpunkt
kan vara acceptabla när det gäller
att bevara stora, rationellt drivna
produktionsenheter. Utskottet har ansett
det självfallet att här fordras en
viss offentlig kontroll och vissa inskränkningar
i de enskilda intressenternas
handlingsfrihet. Beträffande valet
av företagsform har utskottet framhållit
att det inte är avsett, att aktiebolag
skall utgöra en exklusiv form för
sammanhållande av fideikommissegendom.
Avtal mellan intressenterna skall
även kunna träffas om annan form av
samverkan, under förutsättning att tillräckliga
garantier finns för att egendomen
inte skingras. I vissa motioner
har ifrågasatts, om man inte borde
öppna möjligheter för intressenterna att

4 Första kammarens protokoll 1963. Nr 34

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
bilda handelsbolag eller kommanditbolag
på grundval av fideikommissen.
Även andra associationsformer har
nämnts. Utskottet har sagt att det i och
för sig inte föreligger något hinder för
att utnyttja alla de möjligheter som allmän
lag erbjuder att till juridisk person
överföra fideikommissegendom. I
flertalet fall torde dock aktiebolaget
vara att föredraga framför andra former.
Det kan i detta sammanhang nämnas
att aktiebolaget på flera stora fideikommiss
har visat sig vara en lämplig
organisationsform för en del av verksamheten.
Beträffande handelsbolag har
utskottet framhållit att den formen kan
användas blott i undantagsfall, om inte
en omfattande omarbetning av den civilrättsliga
lagstiftningen på området
skall vidtagas.

I detta sammanhang har utskottet
framhållit, att ytterligare åtgärder för
att undvika splittring av egendomen
bör övervägas först sedan erfarenheter
vunnits från fideikommissavvecklingen.

Utskottet har även allmänt berört de
skattemässiga verkningarna av aktiebolagsbildningen.
Dessa har tilldragit
sig stor uppmärksamhet i motionerna.
I anledning härav har utskottet framhållit,
att dubbelbeskattningen av aktiebolagsvinsterna
sannolikt inte kommer att
få så menliga verkningar som befarats
på vissa håll. Verkningarna av dubbelbeskattningen
kan nämligen mildras i
stor utsträckning. Man bör heller inte
bortse från att aktiebolagsformen erbjuder
vissa betydande fördelar i ekonomiskt
hänseende. Särskilt får möjligheterna
till konsolidering och självfinansiering
betydelse för intressenterna,
om deras marginalskatt är högre än
bolagsskatten, och detta torde ofta bli
fallet.

Utskottet har även berört frågan hur
aktierna skall värderas vid förmögenhets-
och arvsbeskattningen och pekat
på vissa förhållanden som måste beaktas
i detta sammanhang.

Vid övervägande av de spörsmål som
nu närmast berörts har utskottet fun -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
nit, att man för närvarande knappast
har anledning att befara, att av enbart
skattemässiga skäl aktiebolagsbildning
icke skall komma till stånd i de fall, då
egendomens bevarande som en enhet
är av betydande allmänt intresse. Med
hänsyn till att avvecklingen kommer
att pågå under en avsevärd tidrymd, får
man emellertid inte bortse från att väsentligt
ändrade förhållanden kan uppkomma.
Utskottet har därför förutsatt,
att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på frågan och vidtar de åtgärder
som erfarenheterna kan föranleda.

Till de spörsmål som utskottet ägnat
särskilt intresse hör frågan om fideikommissarrendatorernas
ställning. Departementschefen
har inte funnit anledning
att föreslå någon lagregel om
skydd för arrendatorerna utöver de bestämmelser
som upptagits i 15 § avvecklingslagen.
Bakgrunden härtill är att i
förslaget i övrigt förordats särskilda
åtgärder för att undvika en uppdelning
av fideikommissjorden med därav följande
risker för att arrendatorer skulle
bli uppsagda från sina arrenden. Departementschefen
har dock sagt, att hithörande
frågor skall ägnas fortlöpande
uppmärksamhet och att bl. a. en vidgad
optionsrätt kunde komma att övervägas,
om erfarenheterna från kommande
avvecklingsfall skulle bli negativa.

I några motioner har man förordat
åtgärder för att stärka arrendatorernas
ställning, nämligen förköpsrätt och provisoriskt
besittningsskydd. Utskottet har
avstyrkt dessa förslag på skäl som närmare
framgår av utlåtandet. Till de
skälen hör även starka principiella betänkligheter
mot att införa regler som
skulle ge fideikommissarrendatorerna
förmåner, vilka andra grupper av arrendatorer
kunde göra anspråk på med
lika stor rätt.

Utskottet har i detta sammanhang —
liksom departementschefen -— framhållit
att utvecklingen på området bör noggrant
följas och att särskilda regler till
skydd för arrendatorernas befogade in -

tressen bör övervägas, om erfarenheterna
ger anledning därtill.

Även i fråga om skyddet för kulturvärdena
har utskottet sagt, att erfarenheterna
kan komma att utvisa att behov
föreligger av åtgärder utöver de i
propositionen föreslagna. Utskottet anser
det erforderligt att utvecklingen här
följes med uppmärksamhet, i första
hand av fideikommissnämnden, som
kommer att inom sig ha åtminstone en
särskilt sakkunnig på kulturvårdens område,
men även av de övriga myndigheter
som var på sitt speciella gebit har
kulturvårdande uppgifter.

Jag nämnde att utskottet i en detalj
föreslagit en smärre ändring i lagtexten.
Denna enda av utskottet förordade
ändring gäller en rätt att anföra besvär
över fideikommissnämndens beslut. Enligt
Kungl. Majrts förslag skulle nämndens
beslut icke kunna överklagas. Tanken
var att en besvärsrätt skulle kunna
undvaras med hänsyn till att nämndens
ledamöter skall vara mycket högt kvalificerade
för att avgöra de frågor som
kommer under dess prövning. Vidare
beaktades, att Kungl. Maj:t enligt förslaget
till avvecklingslag ändå skall avgöra
de viktigaste frågorna.

Enligt min mening finns mycket som
talar för att fideikommissnämnden får
vara både första och sista instans i de
frågor den har att avgöra. Då det emellertid
motionsvis framkommit förslag
om en besvärsrätt och förslaget tillstyrkts
av den särskilda organisation
som varit fideikommissinnehavarnas
språkrör i lagstiftningsärendet, har utskottet
inte velat motsätta sig det framförda
önskemålet utan sökt tillgodose
det på sådant sätt, att smidighet och
snabbhet i handläggningen av ärendena
hos nämnden inte motverkas alltför
mycket. Den bestämmelse utskottet föreslår
har upptagits i 19 § andra stycket
avvecklingslagen. Besvärsrätten inskränkes
till beslut som avses i 27—
29 §§.

Som framgår av det föreliggande utlåtandet
är utskottet på alla väsentliga

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

punkter enhälligt. Jag nämnde att denna
enhällighet har uppnåtts efter resonemang
inom utskottet. I vissa fall kan
man kanske säga att det är fråga om
kompromisslösningar. Under sådana
förhållanden kan helt naturligt inte alla
känna sig fullständigt nöjda med det
föreliggande förslaget.

Det har också fogats två blanka reservationer
till utskottsutlåtandet av utskottets
båda högerrepresentanter. För
att inga missförstånd skall uppkomma
vill jag emellertid säga, att såvitt jag
har mig bekant avser dessa blanka reservationer
inte samma sak. Om jag fattat
saken rätt, avser herr Frödings reservation
tidpunkten för ikraftträdandet,
medan däremot herr Jacobssons reservation
väl närmast har tillkommit
i anledning av en motion av herr Jacobsson
om utredning rörande vissa
skattemässiga förhållanden i fåmansbolag.
Vi får väl om en stund närmare motivering
för detta.

Då emellertid herr Jacobsson i varje
fall i utlåtandet icke framställt något yrkande,
har jag i detta sammanhang inte
anledning att gå närmare in på vad
som avses med de blanka reservationerna,
utan jag nöjer mig, herr talman,
med det nu sagda och ber därmed att
få yrka bifall till utskottets hemställan
i samtliga punkter.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det beslut om fideikommissens
avskaffande som riksdagen i
dag står i begrepp att fatta är historiskt,
bl. a. så till vida att beslutet betyder att
det urgamla släktsamhällets sista juridiska
skans raseras. Statsmakterna drar
nu även på detta område konsekvenserna
av det förhållandet, att i vår tid individ
och samhälle betyder allt, släkten
nästan ingenting.

Fideikommissinstitutionen som sådan
är, det må jag gärna medge, en relikt
från en svunnen tid, en anomali, har
det sagts, i det arvsrättsliga system som
vi eljest upprätthåller. Innerst inne tyc -

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
ker jag nog att vi borde ha haft råd att
kosta på oss att ha kvar denna relikt
från en svunnen tid, vars karaktär av
privilegium numera inte är så mycket
värd — en relikt som jag för min del
ser mindre som en skönhetsfläck och
mera som en tillgång. Fideikommissinstitutionen
har nämligen påtagliga positiva
sidor — det kan ingen förneka.
Därtill kommer att det på något sätt
bjuder mig emot att annullera de testamentariska
förordnanden om fideikommissens
tillkomst vilka godtogs av rättsordningen
på den tid de gjordes.

Låt mig börja med att något uppehålla
mig vid de positiva sidorna av fideikommissinstitutet,
enkannerligen av
jordbruks- och skogsfideikommissen.
Det kan i dag vara på sin plats.

Såvitt jag kan förstå, har fideikommissen
inneburit en stabilitet ocli kontinuitet
i brukandet av jorden och skogen,
som saknar motsvarighet, i varje
fall utanför de stora skogsbolagens
krets. Medan bondejordbruket successivt
ekonomiskt försvagas genom den
kapitalavtappning som sker en gång
varje generation, när den som övertar
gården får lösa ut sina syskon, har fideikommissen
sluppit denna avtappning
och därigenom — trots arvsskatten —
kunnat konsolideras och leva vidare.
Jag håller det icke för alldeles otänkbart
att vi i en avlägsen — kanske långt
avlägsen — framtid kan bli nödsakade
att införa någon liknande besittningsform
för all jord över huvud taget.

Sett ur samhällsekonomisk synvinkel
försvarar fideikommissen alltjämt väl
sin plats inom jordbruket och skogsskötseln.
Produktionsmässigt är fideikommissen
på intet sätt några sovande
törnrosaslott utan representerar tvärtom
levande företagsamhet. Stordriften
ger i dag större förutsättningar än småbruken
för tillfredsställande produktivitet
och god lönsamhet.

.lag skall inte gå närmare in på detta,
liksom jag inte behöver närmare utveckla,
vilka oersättliga kulturmiljöer
som åtskilliga av fideikommissen utgör.

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.

Den förnämliga presentation i TV som
skedde för något år sedan bidrog till att
öppna ögonen hos svenska folket för de
tillgångar ur kulturell synpunkt som
vårt land här äger. Dessa tillgångar har
skapats av gångna släktgenerationers
omtanke och känsla för tradition och
väl förvaltats av den nuvarande. Vårt
land bleve fattigare, om de skulle försvinna
som levande miljöer och bli enbart
museer. För naturvården gör fideikommissen
också en betydelsefull insats.

Alla synes vara ense om värdet av att
den förvaltningsgemenskap som fideikommissen
utgör bibehålies i en eller
annan form. Det är, herr talman, en
händelse som ser ut som en tanke att
när det varit fråga om att avskaffa fideikommissinstitutet,
har det svåraste
bekymret varit hur man skulle kunna
sätta något lika bra i stället och skapa
någon annan form för egendomsgemenskap.

När jag härefter övergår till att motivera
min reservation till utskottsutlåtandet,
vill jag först förklara, att reservationen
enbart gäller motiveringen,
medan jag anslutit mig till utskottets
hemställan. Jag vill inte förneka att jag
har gjort det med sorg i hjärtat, men
jag har gjort det bl. a. därför att jag
trott att jag på detta sätt skulle kunna
bidraga till bästa möjliga lösning av
det stora problem som det här gäller.

I fråga om motiveringen har jag förutom
att jag önskat en annan skrivning
i ett par viktiga detaljer — herr Ahlkvist
nämnde skattedetaljen, vilket jag
vill stryka under — inte gärna velat
skriva under på utskottets omdöme att
utskottet funnit de genom propositionen
framlagda förslagen vara »väl ägnade»
att läggas till grund för riksdagens slutliga
ståndpunktstagande till frågan om
fideikommissens avskaffande. En sådan
entusiasm, herr Ahlkvist, har jag för
min del inte kunnat uppbringa. Orden
»väl ägnade» har jag tyckt vara litet för
mycket av det goda. Det borde ha räckt
med att förslagen var »ägnade» att läg -

gas till grund för fideikommissens avskaffande.
För min egen del skulle jag
även med tanke på skatteförhållandena
vilja säga »med tvekan ägnade». Det
kan finnas anledning till pessimism.

Yad först angår proposition nr 5 vill
jag gärna ge herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet det erkännandet,
att statsrådet vid propositionens avfattande
gått till verket utan påtaglig
ideologisk belastning och såvitt jag har
kunnat förstå varit besjälad av ett ärligt
uppsåt att göra det bästa möjliga av
frågan med sikte på bibehållande av
flertalet fideikommissegendomar som
ekonomiska enheter och förhindra
splittring. Propositionen har otvivelaktigt
sina förtjänster. Även utskottet har
allvarligt och sakligt tagit på uppgiften
och givit sina positiva bidrag för att
åstadkomma en tillfredsställande lösning.
I vad mån man har lyckats får
framtiden utvisa.

Justitieministern understryker i olika
sammanhang att vid en avveckling
betydande olägenheter kan uppstå av
såväl social och ekonomisk art som för
kulturvården, därest icke åtgärder kan
vidtagas till skydd för ifrågavarande
intressen. Han säger på ett ställe t. o.
in.: »Att ett tillfredsställande skydd härutinnan
skapas är ett villkor för fideikommissens
avskaffande.» Detta uttalande
av departementschefen ser jag
som ett förpliktande program för statsmakternas
fortsatta politik på detta område.

Beträffande avvecklingslagen och vad
därtill hör skall jag inskränka mig till
att ta upp ett par punkter.

Den ena avser § 6, vilken ger Kungl.
Maj:t befogenhet att dispensvägen förordna
att visst fideikommiss av synnerligt
kulturhistoriskt värde eller eljest,
om särskilda skäl därtill är, skall få
vara kvar. Jag ser utskottets utvidgning
av undantagsregeln som en klar förbättring,
även om man å andra sidan kanske
inte skall bygga alltför mycket på
denna regel, som ju måste bli ett undantag.
Den gör det möjligt för stats -

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

makterna att slå vakt om vissa av vårt
lands kulturella klenoder och i övrigt
om fideikommiss av väsentlig betydelse
för ortens ekonomiska och sociala
liv. Värdefullt är utskottets uttalande,
att intressenternas inställning till frågan
om fideikommissens bestånd i tveksamma
fall bör kunna tillmätas viss betydelse.
Här kommer i fortsättningen
enskilda personers rätt med i bilden,
vilket kan innebära en svårighet.

Den andra punkt, där det nyss citerade
programuttalandet har viss relevans,
gäller företagsformerna. Det ligger
givetvis närmast till hands att i vårt
moderna samhälle med dess användning
av aktiebolagsformen liksom departementschefen
finna aktiebolaget vara en
lämplig associationsform för fideikommissegendomens
sammanhållande. Genom
möjligheterna att vid bolagsbildningen
endast sätta in en viss del av fideikommissegendomen
som apportegendom
och medge betalning i övrigt genom
reverser, har departementschefen
otvivelaktigt utvidgat möjligheterna för
användning av aktiebolagsinstitutet.

Aktiebolaget har sina fördelar men
det har också sina svagheter. Dilemmat
ligger framför allt på skattesidan. Medan
departementschefens uttalande lätt
ger intrycket att han mer eller mindre
låst fast sig vid aktiebolagsformen som
den allena saliggörande — kanske föreligger
ett missförstånd på denna punkt,
men det har legat nära till hands —
har utskottet anlagt en mera obunden
och realistisk bedömning på denna fråga.
Utskottet fastslår nämligen, som herr
Ahlkvist nyss nämnde, att aktiebolaget
inte får vara en exklusiv form för sammanhållande
av fideikommissegendom
utan att avtal mellan intressenterna
även torde kunna träffas om samverkan
i annan form, under förutsättning att
garantier finnes för att egendomen inte
splittras.

Utskottet har anvisat några andra
tänkbara vägar, såsom sammanhållning
i handelsbolag eller kommanditbolag •—
som undantagsregel -—- eller en sam -

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
manhållning på så sätt att intressenterna
innehar större delen av fideikommissegendomen
under samäganderätt
och utarrenderar fastigheterna till ett
driftbolag, till vilket övrig fideikommissegendom
överföres. Driftbolaget är
säkerligen en ganska smidig form. Att
utskottet på detta sätt hållit olika vägar
öppna och fäst huvudvikten vid att garantier
för sammanhållande ges förefaller
ändamålsenligt och har gjort det
lättare för mig att acceptera avvecklingslagen.

Jag måste emellertid fästa uppmärksamheten
på att det till proposition nr
26 fogade förslaget om inkomstbeskattning
av fideikommissbo m. m. uteslutande
tar sikte på överförande till aktiebolag
och inte till någon annan associationsform.
Jag undrar om det inte kommer
att bli nödvändigt att anpassa hithörande
regler även till andra associationsformer.

I likhet med herr Ahlkvist vill jag
understryka utskottets uttalande att väsentligen
ändrade förhållanden kan
uppstå, varför utskottet förutsätter att
Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och kommer att
vidta erforderliga åtgärder, baserade på
erfarenheterna av kommande avvecklingsfall.

Sammanhållningen av fideikommissegendomarna
blir nog ett ganska besvärligt
praktiskt och juridiskt problem.
När fideikommissbandet avklipps kommer
— det fruktar jag ■— centrifugala
personliga krafter att börja verka.

I motsats till herr Ahlkvist anser jag
att det ur rättssäkerhetssynpunkt är värdefullt
att utskottet infört besvärsrätt i
vissa fall över fideikommissnämndens
beslut.

En annan ur rättssäkerhetssynpunkt
mera känslig sak utgör de s. k. familjestiftelserna.
I avvecklingslagens § 1, som
fastslår tillämpningsområdet, talas endast
om fideikommiss. I motiveringen
hänföres emellertid hit även andra
rättsbildningar som inte går under namnet
av fideikommiss, såsom vissa stif -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
telser. Då de personer som handhar dessa
stiftelser inte sällan torde sakna vetskap
om att de betraktas som fideikommiss
och likaledes faller under avvecklingslagen,
måste här uppstå en viss
rättsosäkerhet. Gränsdragningen borde
nog helst ha gjorts i lagen och icke
överlämnats åt praxis.

Den stora svagheten i hela denna
fråga ligger — såvitt jag förstår — på
beskattningssidan. Här går det inte att
skapa lösningar genom juridiska formler.
Här framträder de ekonomiska realiteterna,
sådana de är för handen i vårt
nuvarande skattesystem med en hög
årlig personlig beskattning, baserad på
en starkt progressiv inkomst- och förmögenhetsskatt,
dubbelbeskattning av
aktiebolagens avkastning jämte en i vissa
lägen närmast konfiskatorisk arvsskatt.
Skattesystemet kommer här -—
liksom eljest för familjeföretagen -— i
många fall att skapa närmast olösliga
ekonomiska ekvationer.

Medan avvecklingslagen handhafts av
justitiedepartementet har skattefrågorna
ombesörjts av finansdepartementet.
De lösningar av skattefrågorna som finansministern
presterat rimmar enligt
min mening ganska dåligt med justitieministerns
nyss citerade förpliktande
programförklaring om det tillfredsställande
skyddet mot de ekonomiska, sociala
och kulturella olägenheterna av
fideikommissens avskaffande som ett
villkor för avskaffandet.

Men, herr talman, jag förstår å andra
sidan att man inom finansdepartementet
inte haft en lätt uppgift. Det har varit
och måste vara förenat med svårigheter
att skapa en lösning, som går någorlunda
ihop med vårt skattesystem i övrigt.

Man har visserligen mildrat arvsskatten
för efterträdaren och således medgett
en lättnad vid den första generationsväxlingen
och dessutom gjort en
del andra anordningar för att underlätta
det hela. Men i övrigt har proposition
nr 26 knappast lämnat några verkligt

konstruktiva bidrag till problemets lösning.

Från utskottets sida har otvivelaktigt
lagts i dagen en ganska betydande förståelse
för skattefrågornas betydelse.
Utskottets insats har emellertid inskränkt
sig till de positiva uttalanden
som gjorts om värderingen av aktierna
i fideikommissbolag, där utskottet i sak
tillgodosett den av mig motionsvägen
framförda synpunkten att man i anvisningarna
för värderingen av dessa aktier
borde ta sikte mera på avkastningen
av realtillgångarna och mindre på
aktiernas substansvärde, respektive
slaktvärde. Att jag inte fått bifall på
min motion betyder i denna del mindre.
Huvudsaken är att anvisningarna
kommer att bli sådana att aktierna i
praktiken kommer att värderas efter
vettiga grunder och icke övervärderas
med ty åtföljande skattemässiga konsekvenser.

Av vikt är att vid värderingen hänsyn
kan tas till de ekonomiska förpliktelser
som åligger fideikommissbolaget
för vården av kulturhistoriskt värdefulla
byggnader, parkanläggningar och
samlingar. Denna kulturvård innebär
för bolaget en kostnadsbelastning. Jag
hälsar utskottets uttalande på denna
punkt med tillfredsställelse, dock utan
att överskatta den ekonomiska betydelsen
av de ändrade värderingsregler,
som enligt vad jag hoppas kommer till
stånd. De betyder trots allt en del. Utskottets
ställningstagande innebär en
klar förbättring, tycker jag.

I min motion hade jag ytterligare
hemställt att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i syfte att
åstadkomma skattelättnader för rörelsedrivande
fåmansbolag, som bildats för
bibehållande av fideikommiss, genom
befrielse i vissa fall från dubbelbeskattning
eller annorledes. Motionen tar sikte
på de svårigheter, som det till följd
av dubbelbeskattningen erbjuder att vid
dödsfall frigöra i bolag befintligt kapital
för betalning av arvsskatt utan

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

alltför kraftiga skatteavbränningar genom
den årliga inkomstbeskattningen.
Tanken är att för fideikommissbolagens
del detta skulle ske genom att medgiva
utskiftning i en eller annan form
av bolags tillgångar utan skyldighet att
erlägga utskiftningsskatt, under förutsättning
att de utskiftade medlen används
för betalning av aktieägare åvilande
arvsskatt. Jag menade att vederbörande
aktieägare därmed endast skulle
skattemässigt försättas i samma situation
som om den av fideikommissets
upphörande föranledda bolagsbildningen
icke kommit till stånd. Även andra
uppslag framfördes i motionen.

Utskottet har ställt sig avvisande till
mina förslag, och i kompromissens tecken
har jag böjt mig härför. Jag måste
emellertid tillstå att jag hyser oro för
att dubbelbeskattningen — även om den
icke alltid slår igenom — skall försätta
de bolag som kommer att bildas och
deras intressenter i en omöjlig ekonomisk
situation. Hur skall man vid arvsfall
kunna mobilisera medel till betalning
av den skärpta arvsskatten, även
om skattebördan fördelas på ett antal
år, och samtidigt hålla ihop den förutvarande
fideikommissegendomen? Jag
ställer frågan. Jag tänker följa med vad
som här händer och förbehåller mig
rätt att motionsvis återkomma till saken,
om det finns anledning därtill. Jag
är nämligen mycket rädd för att arvsskatten
i andra generationen kommer
att krossa hela egendomsgemenskapen.

Till sist, herr talman, är den lagstiftning
som vi nu skall fatta beslut om
till väsentlig del beroende på hur den
kommer att tillämpas. Jag vill hemställa
till de berörda departementscheferna,
främst justitieministern, att ägna
denna fråga fortsatt uppmärksamhet
och att vaka över att avvecklingslagen
administreras på ett klokt och realistiskt
sätt. Icke minst är det angeläget
att skattekonsekvenserna beaktas. Vi
har här alla ett stort ansvar gentemot
det förflutna och gentemot framtiden.

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.

Herr talman! Jag har inget eget yrkande.

Häri instämde herr Åkerland (h).

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skulle vilja anknyta
till de ord som herr Jacobsson sade
allra senast. ,Det gäller här en fråga av
betydande principiellt intresse, där vi
har ett mycket stort ansvar såväl gentemot
den tid som gått som gentemot
framtiden.

Fideikommissen har ju under de århundraden
då de existerat varit till nytta
på många sätt. Under slutet av 1600-talet och under 1700-talet gav fideikommissen
en ekonomisk bakgrund inte bara
för familjens heder och konservation,
utan också för en uppfostran och
skolning som behövdes för de män som
skulle få till uppgift att verka i statens
tjänst. Det är i själva verket rätt intressant
att lagstiftning om fideikommissen
kom till stånd strax efter det att reduktionen
hade reducerat en stor del av
adelns egendom och återfört den till
kronan.

Den samling av kulturföremål som
redan på den tiden sammanfördes i fideikommissens
ägo hade sin betydelse
inte bara som museiföremål eller som
föremål som skulle pryda ett hem, utan
hade också en praktisk betydelse i den
på den tiden viktiga nationella propaganda,
som bl. a. bestod i att vid representation
för gästande utlänningar
visa att vårt land var en kulturnation.
Genom fideikommissbandet har dessa
samlingar kunnat sammanhållas ända
fram i vår tid. Om den praktiska nytta
som de då hade med sig inte spelar
samma roll i våra dagar som tidigare,
så ger de oss dock ännu i dag en levande
bild av en länge sedan svunnen kulturperiod.

Ekonomiskt har fideikommissen också
varit av betydelse. Det har erkänts
här i riksdagen även på den tid, då
man var mest angelägen att stycka fi -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
deikommissen, att de varit av betydelse
för skogsbruket. Det har sagts att utan
fideikommissen hade vi inte haft några
skogar kvar i Skåne t. ex. Om de stora
sammanhållna jord- och skogsfideikommiss
som nu finns har också fideikommissutredningen
anfört vida starkare
praktiska skäl för deras fortbestånd
än för en fullständig avveckling.

Tidigare, alltsedan frågan togs upp
vid 1809/10 års riksdag, har huvudmotivet
för en avveckling av fideikommissen
varit en önskan att kunna dela
upp de stora jordagodsen i små brukningsdelar,
detta väsentligen därför att
man på så sätt skulle kunna driva ett
mera intensivt jordbruk. Nu vet man
i stället att det behövs stora enheter
för att kunna driva ett rationellt jordbruk.
Det har också visat sig, att de
stora fideikommissen är rationellt skötta
driftsenheter, och deras innehavare
har en stark känsla av ansvar för sina
anställda och för den egendom som anförtrotts
dem.

Det kan visserligen sägas att flertalet
stora fideikommiss är uppdelade i ett
mycket stort antal mindre brukningsdelar.
Det är sant, men antalet brukningsdelar
har under den senaste tioårsperioden
minskat med en tredjedel, och
det finns fortfarande ett stort antal som
i dagens läge i sin nuvarande form inte
bär sig. En ytterligare koncentration är
alltså motiverad och kan under en småningom
skeende fortsatt utveckling äga
rum inom fideikommissens ram.

Jag skall inte breda ut mig över vad
de stora fideikommissen betyder som
ryggraden för en bygds näringsliv och
vad deras differentierade verksamhet
inom skogsbruk, jordbruk och industri
betyder för en jämn sysselsättning inom
bygden. Jag konstaterar emellertid, att
en viss speciallagstiftning är nödvändig
för att en avveckling inte skall leda
till alltför stora skador och för att de
stora enheterna i princip skall kunna
bevaras även i framtiden.

Man kan alltså säga att fideikommissen
fört nytta med sig, på olika sätt vid

olika tider. Om man hade avvecklat
dem tidigare efter de principer, som då
var bärande, nämligen genom att uppdela
dem i smådelar, skulle man ha genomfört
saker som efter vad vi nu vet
haft ur ekonomisk synpunkt olyckliga
följder.

De motiv, som nu anföres för en avveckling,
är av principiell, teoretisk
och formell art. Jag skall inte utveckla
de principiella juridiska synpunkter,
som man här kan anföra och ställa mot
varandra •—• jag är inte kompetent att
bedöma den saken. Jag har bara det
intrycket att de med den begränsade
omfattning som det hela gäller under
förhandenvarande omständigheter kan
anses vara föga tungt vägande.

Jag skall gärna erkänna att allvarliga
försök har gjorts för att förhindra alltför
stora vådor av beslutet ur ekonomisk,
social och kulturvårdande synpunkt.
Jag vill gärna instämma i herr
Jacobssons yttrande att justitieministern
har gjort mycket allvarliga försök
att nå fram till bestämmelser, som skall
innebära så små risker som möjligt i
detta avseende. Man kan emellertid av
olika skäl tro att effekten av dessa åtgärder
i vissa avseenden kan komma
att bli otillräcklig för de syften som de
siktar till.

Skälen för en avveckling av fideikommissen
är alltså enligt min mening otillräckliga.
Huruvida skador i framtiden
kommer att uppstå som en följd av en
avveckling enligt de föreslagna riktlinjerna,
är omöjligt att i dag klart överblicka.
Vi kanske genomför någonting
som i framtiden visar sig vara lika
dumt som det skulle ha varit att tidigare
avveckla fideikommissen enligt de principer,
som då var gällande. Det resonemang
som nu förs gäller naturligtvis
inte de rena penningfideikommissen.
Jag har ingenting emot att dessa upplöses.

Med anledning av det anförda ber jag,
trots att utskottsutlåtandet är enhälligt,
att i anslutning till motion nr 576
i denna kammare och nr 704 i andra

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

kammaren få yrka avslag på utskottets
förslag, d. v. s. på propositionerna nr 5
och nr 26, och yrkar att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla
om ett nytt förslag med regler för avveckling
av de rena penningfideikommissen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna fråga för att ta upp några speciella
spörsmål. Jag vill kanske här
först understryka att denna fråga under
utredningsarbetets gång debatterats
mycket särskilt i de områden av vårt
land, där många fideikommiss är belägna.
Dessa stora egendomar har ett
allmänintresse ur flera aspekter, framför
allt som kulturvärde med sina
i många fall enastående och sällsynta
samlingar. Jag vill också betona att dessa
egendomars marker och skogar och
omgivningar och deras vackra trädgårdar
särskilt i bilismens tidevarv blivit
ett utflyktsmål och ett turistmål av mycket
stor betydelse. Jag är villig att här
stryka under att dessa områden i regel
också — åtminstone har jag den erfarenheten
—• mycket välvilligt upplåtits
vid besök av allmänheten. Jag kan därför
med tillfredsställelse konstatera att
den nya lagen ger möjligheter för dessa
egendomar att bestå i fortsättningen.

Det finns emellertid en stor grupp
människor som på ett speciellt sätt är
knutna till dessa egendomars förvaltning
och för vilka det inte bara är fråga
om de allmänintressen som här
nämnts. Jag tänker på alla de arrendatorer,
som har sin vardagliga försörjning
på fideikommissens arrendeställen.
De har givetvis ett mycket stort intresse
av vad som här sker. Varken i
propositionen eller i utskottsutlåtandet
har det ansetts behövligt att man vidtar
någon särskild åtgärd för dessa arrendatorer.
Man anser uppenbarligen att
det för närvarande inte behöver göras
någonting mer än att löpande arrendekontrakt
skall bestå avtalstiden ut även
gentemot den nye innehavaren.

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 3i

Ang. avveckling av fideikommiss, in. m.

Bland de olika motioner, som här
väckts, har jag främst fäst mig vid en,
och det är den som tar upp frågan om
besittningsskydd under avvecklingsperioden.
Motivet är närmast att man, innan
man fått några erfarenheter av den
nya lagen, bör ge de människor det här
gäller en rimlig tidsgaranti i fråga om
berörda arrendeförhållanden. Även arrendeutredningen
har uttalat sig för en
kontraktsförlängning under avvecklingsperioden.
Detta förslag har inneburit
en så kort tid som tre år utöver gällande
avtal och kan, såvitt jag förstår,
inte innebära något som helst intrång
i jordägarens rättigheter, särskilt som
detta speciella förhållande endast skulle
gälla under en tidrymd av fem år från
avvecklingsdagens ikraftträdande.

Utskottet har som sagt inte funnit
detta nödvändigt utan anser att utvecklingen
noggrant bör följas och att frågan
om någonting speciellt inträffar
ånyo bör prövas. På denna punkt har
jag, herr talman, den anmärkningen, att
ett sådant förhållande tyvärr inte kan
observeras och föranleda åtgärder tillräckligt
snabbt för att bli till nytta för
dem som därav berörs.

Därtill kommer att jag har en alldeles
speciell fråga att ställa i detta sammanhang
när det gäller arrendatorerna.
I 15 § lagförslaget gör man, såvitt jag
kan förstå, ett undantag för huvudgårdsarrendatorn.
Undantaget innebär, om jag
har fattat det hela rätt, att en sådan arrendator
kan mitt under löpande kontraktsperiod
uppsägas till avflyttning
vid det aktuella tillfället, alltså redan
till nästa fardag.

Om ett sådant förhållande är rådande
och skulle bli rådande, måste jag säga
att det är mycket betänkligt, ty även
om de personer det här gäller inte är
många — och jag vill inte påstå att så
är fallet — är det svårt nog för dem
som drabbas av en uppsägning. Det betyder
att arrendatorn kastas ut med påföljd
att han måste realisera sitt dyrbara
lösöre m. m.

Jag tycker nog att utskottets resone -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
mang om trygghetsmomentet röjer litet
tveksamhet. Utskottet säger, att det genom
den successiva avvecklingen torde
finnas skäl att anta, att fideikommissen
i fortsättningen kommer att i huvudsak
drivas efter arrendesystemet. Utskottet
menar att detta tydligen inte kan verka
så hårt, eftersom det kommer att ske
en avveckling under en lång period.
Det synes mig, som om denna tveksamhet
borde föranlett ett mera aktivt ställningstagande
i frågan än att — som
här sagts — avvakta utvecklingen och
därefter kräva särskilda regler.

Jag har dock, herr talman, i motsats
till den föregående talaren inte något
som helst yrkande på denna punkt. Jag
har bara med det anförda velat fästa
uppmärksamheten på arrendatorernas
ställning vid dessa fideikommiss.

Herr AHLKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Jacobsson har
jag egentligen ingenting annat att säga
än att det av hans anförande föreföll,
som om hans missnöje hade ökats sedan
utskottsbehandlingen avslutats. Eftersom
han yttrade att han inte velat
skriva under på att det föreliggande förslaget
är »väl ägnat» att ligga till grund
för denna reform, vill jag invända att
det har han ju ändå gjort, liksom jag
har gjort det beträffande besvärsrätten.
Utskottet är ju här enhälligt.

Till herr Kaijser vill jag endast säga,
att om det verkligen vore riktigt att vi
utan fideikommissen inte skulle ha kvar
några skogar i Skåne, skulle jag kunna
dela hans betänksamhet. Det är dock
inte alla, som är lika betänksamma
bland gamla tiders motionärer —■
bland dem finns namn som Wallenberg
och Hamilton. Vad gäller skogarna i
Skåne vill jag också tillägga, att där
finns minst lika många skogar utan
fideikommisskaraktär.

Med anledning av herr Thorsten Larssons
anförande vill jag betona, att man
inte räknar med några förändrade förhållanden
för arrendatorerna. I den

mån aktiebolagsformen kommer att tilllämpas,
finns det väl inte någon anledning
att vänta sig uppsägningar av arrendatorer.
Därtill kommer vad utskottet
har yttrat — jag kan återigen hänvisa
till vad som gäller om de övriga
godsen i Skåne —■ samt att utskottet inte
är berett att rekommendera någon
särlagstiftning.

På herr Larssons direkta fråga, hur
15 § beträffande arrendatorer av huvudgårdar
skall tolkas, vill jag svara att
stadgandet där inte innehåller någon
som helst ändring i förhållande till nu
gällande bestämmelser. Även nu finns
alltså motsvarande möjlighet till uppsägning
av huvudgårdsarrendatorer.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! I så fall måste jag till
herr Alilkvist säga, att stadgandet är betänkligt.
Det finns ju fall, där arrendatorer
har lagt ned ett mycket stort kapital
i dessa arrendegårdar. Har de
skaffat sig mycket lösöre och ett stort
bohag och blir uppsagda till avflyttning
nästkommande 14 mars, innebär detta
att de kommer att göra en mycket stor
förlust. Det innebär också att de inte
på något sätt kan få igen de pengar,
som de har lagt ned i byggnader och
dylikt. Jag känner exempel på sådana
arrendatorer, och jag upprepar därför
vad jag sade i mitt föregående anförande,
att även om de inte är många, så är
det dock synd om dem det drabbar.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag var inte inne i kammaren
och lyssnade till vad herr Ahlkvist
anförde, men jag har hört att han
yttrade, att om vad jag sagt om Skånes
skogar varit riktigt, så hade han kunnat
hålla med mig.

Jag vill då citera vad lagutskottet
skrev år 1906, nämligen att riksdagen
framhöll, »hurusom i vissa delar av vårt
land, exempelvis Skåne, fideikommiss -

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

skogarna egentligen vore de enda skogar
av någon betydelse, som funnes,
och att det vid sådant förhållande vore
tydligt, att för dessa landsdelar fideikommisskogarnas
oförminskade bibehållande
och rationella vård vore av
den största betydelse».

Herr AHLKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara fästa herr
Kaijsers uppmärksamhet på att det nu
är 1963 och inte 1906. Hur det förhöll
sig med skogarna i Skåne år 1906 kan
väl inte ha någon betydelse för situationen
i dag.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Hur frestad jag än kunde
vara att i likhet med mina ärade
kamrater i högerpartiet börja med att
apostrofera den historiska händelse,
som ett beslut i dag om fideikommissinstitutets
avskaffande skulle innebära,
vill jag dock gärna avstå härifrån med
hänvisning till vad de redan har uttryckt
på ett förnämligt sätt.

Jag kan, hur konservativ och traditionskär
jag än är, inte med bästa vilja
i världen påstå, att regeringen här har
handlat i hastigt mod. Det är ju en
gammal fråga, som nu förts fram till sin
lösning. Det torde väl också vara ostridigt,
om man skulle renodla principiella
skäl, som talar för fideikommissens
avveckling, att det är alldeles riktigt
som justitieministern säger, att institutionen
inte helt överensstämmer med
vår allmänna rättsuppfattning nutilldags,
bl. a. om lika rätt.

Emellertid är det intressant att den
principiella otidsenligheten i dag förefaller
vara mindre stötande än den var
i går eller tidigare under de inemot
150 år, under vilka frågan har varit
föremål för behandling. Fideikommissens
ekonomiska och sociala särdrag
har inte hindrat deras anpassning efter
och till en modern utveckling. Det är
väl detta som i stor utsträckning för -

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
klarar, att de många initiativ, som tidigare
har tagits till denna frågas lösning,
aldrig har lett fram till något beslut.

Mer än tre fjärdedelar av remissinstanserna
avstyrkte eller uttalade tveksamhet
om utredningens förslag. Med
utgångspunkt därifrån kunde det tyckas
naturligt om justitieministern hade
avstått från att framlägga förslag om
fideikommissens avveckling. Jag har
tillsammans med herrar Enarsson och
Ringaby i denna kammare väckt en
motion, vari vi har yrkat avslag på
propositionen. Sammansatta utskottet
har behandlat den motionen i sitt utlåtande.

Även om vi i motionen har motsatt oss
en tvångsmässig avveckling av fideikommissen,
är vi öppna för att en frivillig
avveckling i många fall borde
kunna få äga rum. Vi har ifrågasatt om
man inte genom att utvidga Kungl.
Maj:ts befogenheter att bevilja s. k. permutation
skulle på ett smidigt sätt kunna
avveckla de fideikommiss, som det
inte av ekonomiska, sociala, eller kulturella
skäl finns anledning att skydda.

Ett par remissinstanser är positiva
till ett sådant förfaringssätt, en avstyrker,
och ett par är tveksamma. Jag vill
särskilt framhålla att Göta hovrätt och
hovrätten för västra Sverige ifrågasätter,
huruvida ett sådant förslag om vidgad
permutationsrätt kan genomföras
utan särskild lagstiftning.

Utskottet, som enligt vad talesmannen
för utskottet herr Ahlkvist nyss anförde
varit berett att i allt väsentligt tillstyrka
propositionen, finner inte anledning
att ingå på vad som har yrkats rörande
vidgad tillämpning av Kungl. Maj:ts
permutationsrätt. Men det hade väl inte
varit alldeles omöjligt att pröva möjligheten
av en eventuell särskild lagstiftning
i fråga om permutationsinstitutet,
när utskottet ändå har haft att ta
ställning till ett lagförslag. Detta hade
kanske kunnat vara ett instrument för
en successiv och frivillig avveckling.

Men, herr talman, det är uppenbart
att det frågekomplex, som mest har

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. avveckling av fideikommiss, m. in.

uppmärksammats i sammanhang med
förslaget om fideikommissens avveckling,
rör möjligheten att skydda de
omistliga kulturvärden, som fideikommissen
har sammanhållit i sina säregna
kulturmiljöer. Det är den frågan som
har gjort, att många remissinstanser
och många motionärer har varit tveksamma
inför detta lagförslag. Hovrätten
över Skåne och Blekinge säger rent
ut, att »en avveckling nu kan medföra,
att man i en framtid får anledning att
anklaga vår generation för en onödig
och onyttig värdeförstörelse.»

Justitieministern tar också, efter vad
jag förstår, mycket allvarligt och omsorgsfullt
på denna fråga och anser det
angeläget att utforma skyddet för kulturvårdsintressena,
för kulturvärdena
och kulturminnesmärkena i fideikommissens
sammanhang. Detsamma vill
jag otvetydigt också säga om det sammansatta
utskottet, som ju dessutom i
sin skrivning rörande 6 § i avvecklingslagen
i bl. a. kulturvårdssyfte säger sig
vilja vidga undantagsregelns tillämpningsområde.

Jag vill emellertid ändå, herr talman,
fästa uppmärksamheten på en punkt,
där skyddet, som jag har uppfattat det,
enligt lagförslaget är betänkligt svagt.
Jag syftar här på skyddet för de fasta
kulturvärdena — det är här fråga om
mangårdsbyggnader, samlade bebyggelsemiljöer
m. m. Departementschefen säger
beträffande de fasta kulturvärdena,
att det för närvarande inte finns anledning
att vidtaga några särskilda åtgärder
för att skydda dessa. Han nöjer sig
med vad som sägs i 17 § i avvecklingslagen
om möjligheten att inlösa i vissa
fall lösa kulturföremål. Han menar att
möjligheten till bolagsbildning ger en
utväg för de släkter, som har traditionen
levande för vården av sin släkts
kulturvärden och kanske har kulturvärden
som rör hela landet i sin ägo, att
bibehålla dessa och verkligen också
kunna realisera en aktiv kulturvård.

Skulle det inte gå så, menar justitieministern,
att man kan begagna sig av

de lagrum som redan finns för ett ingripande
till förmån för de fasta kulturvärdenas
bevarande. Han talar om den möjlighet
som föreligger till expropriation
av kulturhistoriskt synnerligen värdefulla
byggnader och vidare om det
skydd som erbjuds genom lagen 1960
om byggnadsminnen.

Utskottet behandlar också frågan om
de fasta minnesmärkena, men man märker
här, liksom i departementschefens
skrivning, att det råder en viss osäkerhet
huruvida de föreslagna åtgärderna
i det långa loppet kommer att visa sig
tillräckliga. Utskottet säger bland annat,
att det är önskvärt att skyddet för en
kulturhistoriskt värdefull samling skall
kunna leda till att samlingen kan bibehållas
i en levande kulturmiljö och inte
bortföras därifrån. Utskottet menar att
man i första hand vill lägga ansvaret på
fideikommissnämnden att följa utvecklingen
härvidlag med uppmärksamhet,
och i andra hand skall de kulturvårdande
myndigheterna ta på sig ansvaret att
var och en på sitt område vara vaksam.

Här står jag framför allt frågande inför
hur det skall gå till om övriga myndigheter,
som var på sitt område omhänderhar
kulturvårdsuppgifter, skall
kunna åstadkomma någonting. Jag vet
inte om de har instrument för detta och
ännu mindre om de har ekonomiska
medel härtill.

På grund av denna tveksamhet är jag,
herr talman, egentligen benägen att instämma
i herr Kaijsers avslagsyrkande.
Det täcker emellertid inte helt vad jag
syftar till här. Jag skulle vilja ha en
frivillig avvecklingsmöjlighet till dess
man har kunnat bereda ett bättre och
effektivare skydd för de kulturvärden
som jag här har berört. Om jag därför,
herr talman, inte kommer att ha något
annat yrkande än bifall till utskottet, så
beror det på att jag har den uppfattningen
att justitieministerns och utskottets
förhoppningar — hur vagt uttalade
de än är — om att en riktig och god
utveckling skall kunna förverkligas un -

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

der i övrigt gynnsamma förhållanden,
skall visa sig riktiga. Till dessa gynnsamma
omständigheter, det vill jag stryka
under, räknar jag inte endast att
statsmyndigheterna verkligen skall bibehålla
sin intresserade vaksamhet och
sin känsla för ett ökat ansvar inför fideikommisssens
avveckling för kulturvården
utan också att de skall iakttaga
en hållning av en skärpt beredskap i
fråga om försvaret av våra kulturminnesmärken.

I detta anförande instämde herrar
Ringaby (h) och Enarsson (h).

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Som flera talare redan
förut har betonat här i dag är detta en
fråga som statsmakterna har haft under
övervägande under långt tid. Redan i
början av 1880-talet aktualiserades frågan
om fideikommissens avveckling här
i riksdagen. Det är nog inte många som
vill bestrida att starka principiella skäl
talar för fideikommissens avveckling.
Jag tror inte att man använder för starka
ord om man säger att fideikommissinstitutionen
är en anomali i vår rättsordning.

Fastän alltså mycket starka skäl talar
för en avveckling, så har ett avgörande
av denna fråga dragit långt ut på tiden.
Det sammanhänger kanske med att vi
är så noggranna i våra utredningar. Vi
vill försöka göra allting så rättvist som
möjligt, och vi vill inte göra det på den
rekommenderade frivillighetens väg.

Jag kan som exempel nämna hur det
gick till när fideikommissen avvecklades
i Danmark på frivillighetens väg.
Det bestämdes där genom lagstiftning,
att den som frivilligt avvecklade sitt fideikommiss
skulle få överta det minus
20—35 procent av egendomens värde,
som skulle avstås till staten. Den som
inte gjorde det skulle, i stället, för all
framtid betala en viss procentuell andel
av egendomens värde till staten. I fideikommissutredningen
har detta skildrats,
och utredningen tillägger kort och

Ang. avveckling av fideikommiss, m. m.
gott: Samtliga fideikommiss avvecklades
under mindre än ett decennium.

Nej, vi har sett de svårigheter som
föreligger om man vill avskaffa fideikommissen.
Det gäller lämpliga regler
angående egendomens fördelning, bevarande
av förmåner som utgår ur fideikommissegendom,
skydd för fideikommissarrendatorer
och för kulturvärden
på fideikommiss och vidare lämpliga
lösningar när det gäller den ekonomiska
förvaltningen.

Det har tagit lång tid innan vi har
kommit fram till något resultat. De åtgärder
som nu har föreslagits i propositionen
bygger på tidigare förslag, men
i viss utsträckning anvisas också i propositionen
nya vägar. Förslaget syftar
till att åstadkomma regler som inrymmer
olika möjligheter till lösningar i de
enskilda fallen, samtidigt som kravet på
enkelhet och smidighet i tillämpningen
tillgodoses, och vi har vidare eftersträvat
att bereda intressenterna själva
största möjliga utrymme för att nå lämpliga
resultat.

Det är med stor tillfredsställelse jag
nu konstaterar att utskottet enhälligt har
accepterat de lösningar som anvisas i
propositionen. Utskottets bedömning
stöder sig på ett grundligt inträngande
i och en ingående analys av dessa problem
som jag nyss har redogjort för. Eftersom
utskottets bedömning redan har
utförligt redovisats här av herr Ahlkvist,
kan jag inskränka mig till att beröra
endast ett par detaljer.

När det gäller den i propositionen
föreslagna undantagsregeln i 6 § har utskottet
uttalat sig för en något mindre
restriktiv tillämpning av regeln än som
har förutsatts i propositionen. Jag har
sagt, efter att ha pekat på Skokloster,
att bestämmelsen kunde komma till användning
i något eller några ytterligare
fall. Utskottet tillägger, att det inte kan
uteslutas att den kan behöva användas
i några fall utöver de i propositionen
avsedda. Vad utskottet sålunda har uttalat
anser jag kunna med en förnuftig
tillämpning vara väl förenligt med för -

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om ersättning till föräldrar för vård av
slaget i stort, och jag anser mig därför
kunna biträda den uppfattning som utskottet
har givit uttryck åt.

Beträffande en detalj i förslaget har
utskottet förordat en från propositionen
avvikande regel, nämligen i fråga om
besvärsrätt över fideikommissnämndens
beslut. Det framgår av propositionen att
jag var mycket tveksam när det gällde
för mig att ta ställning på den punkten.
Den besvärsregel som utskottet nu har
föreslagit och som innebär en tämligen
begränsad besvärsrätt anser jag mig
kunna acceptera.

Herr KAIJSER (li):

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av statsrådets jämförelse med
de danska fideikommissen!

De danska fideikommissen var inte
riktigt likadana som de svenska. En
stor del av de danska stiftelser, som
motsvarade våra fideikommiss, var föreningar
av kronan och var underkastade
bestämmelser om hemfallsrätt till
kronan, för den händelse successionsberättigad
person saknades. Därigenom
ställdes den danska staten bland sakägarna
vid avvecklingen, och det kan
därför vara naturligt att bestämmelserna
blev litet gynnsammare för staten.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Tillåt mig konstatera,
att detta påstående att danska staten
på sätt och vis var sakägare gällde en
del fideikommiss, men icke alla. Lagen
om den frivilliga avvecklingen gällde
däremot samtliga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats

dels att vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt skulle bifallas,

dels ock, av herr Kaijser, att Kungl.
Maj:ts propositioner nr 5 och 26 skulle
avslås samt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om ett nytt

handikappade barn i hemmet

förslag med regler för avveckling av
de rena penningfideikommissen.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden: nr

27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 december
1957 (nr 684) om betalningsväsendet
under krigsförhållanden, m. m.; samt
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 32 och 84 §§
lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
utlämningsfördrag mellan Sverige samt
Förenade Konungariket Storbritannien
och Nordirland; ävensom

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel om ömsesidig
utlämning för brott.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ersättning till föräldrar för vård av
handikappade barn i hemmet

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 65, i anledning av väckta
motioner om ersättning till föräldrar
för vård av handikappade barn i hemmet.

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Om ersättning till föräldrar

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft

dels motionen nr 55 i första kammaren
av fru Hamrin-Thorell, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
ersättning skulle utgå till föräldrar för
vården av vissa fosterskadade barn enligt
i motionen angivna riktlinjer och
således antaga i motionen infört förslag
till lag om ersättning till föräldrar för
vården av vissa fosterskadade barn,

dels ock de likalydande motionerna
nr 348 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 406 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl., vari anhållits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning rörande ersättning
till föräldrar för vården av handikappade
barn i hemmet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att motionen 1:55 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd, samt

B. att motionerna I: 348 och II: 406,
i vad de avsåge ersättning för vård av
handikappade barn i hemmet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, utom av
annan, av fru Hamrin-Thorell, fröken
Nordström och herr Anderson i Sundsvall,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av motionen
1:55 måtte för sin del antaga
i reservationen infört förslag till lag
om ersättning till föräldrar för vården
av vissa fosterskadade barn;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 348 och II: 406, i vad de avsåge
ersättning för vård av handikappade
barn i hemmet, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära förslag till 1964
års vårriksdag om dels ett generellt
statligt bidrag till vården av handilcap -

för vård av handikappade barn i hemmet
pade barn i hemmet, dels ett behovsprövat
bidrag för sådan vård; samt

C. att förevarande motioner, nämligen 1)

motionen 1:55 och

2) motionerna 1:348 och 11:406, i
vad de avsåge ersättning för vård av
handikappade barn,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad reservanterna under
A och B hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Det i reservationen införda lagförslaget
avsåg, att en särskild vårdersättning
på 3 000 kronor årligen skulle beslutas
för den grupp av barn, som gravt skadats
såsom foster på grund av att modern
använt sig av läkemedelspreparat,
vilket varit underkastat statlig läkemedelskontroll.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag känner mig först
föranlåten att ge en motivering för att
jag i den motion, som har givit anledning
till detta utskottsutlåtande, har
begränsat mig till en begäran om ersättning
till de neurosedynskadade barnen.

För det första kan man ringa in denna
grupp på ett alldeles speciellt sätt.
Man vet att det rör sig om ett trettiotal
gravt skadade barn och inalles om ett
begränsat antal. Det går att härleda skadorna
på dessa barn till en viss medicin,
som mödrarna har ordinerats av läkare
och som varit underkastad statlig
läkemedelskontroll. De mödrar som fick
detta läkemedel hade alltså ingen anledning
misstänka att det skulle vara
till skada för vare sig fostret eller dem
själva, om de lydde läkarordinationen.
Läkarna i sin tur litade på den statliga
läkemedelskontroll som de var vana
vid.

För det andra har det inträffade med
rätt eller orätt skapat ett skuldkomplex
hos mödrarna, samtidigt som de
inte kan förstå hur något sådant som

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om ersättning till föräldrar för vård av handikappade barn i hemmet

detta har kunnat ske. De känner sig
som en särskild grupp. Därom vittnar
den föräldraförening som har bildats
av denna grupp av föräldrar och som
redan har åstadkommit en hel del för
dem och deras barn, inte minst genom
att ge dem ett psykologiskt stöd, som
de själva anser att de inte har kunnat
få av läkare och kuratorer och som
många av dem svidande har saknat.
De känner sig utlämnade på något sätt
till att lita på sig själva när det gäller
att försöka skapa en framtid för sina
barn som något så när liknar det liv
som de friska barnen för.

För det tredje vet man att det här
brådskar med träning, träning och åter
träning av dessa barn. De är nu i genomsnitt
två år gamla, och det är farligt
att låta dem ligga som små paket.
I förra veckan var en ung mor uppe
här i riksdagen och sökte mig i sammanbindningsbanan.
Hon hade sin lilla
tvååriga dotter med sig. Flickan saknade
helt ben. Mamman berättade att
den största delen av hennes dag gick
åt till att sköta barnet och träna det
med den nya protes som den lilla hade
fått, så att hon kunde börja hålla balansen
och stå upprätt.

Jag skulle starkt vilja understryka,
att vad jag här föreslagit bara är ett
steg mot att alla handikappade barn
som sköts i hemmet skulle kunna få
en ersättning som utgick till vårdaren,
men den åtgärden låter tyvärr vänta
på sig. Det är med verklig besvikelse
som man läser att utskottet inte ens
vågat beställa en proposition till nästa
års riksdag, mycket mindre påyrka
ett belopp som står i något så när rimlig
proportion till de kostnader som
dessa familjer måste ha för vårdnaden
av barnen hemma.

En nära framtid, skriver utskottet.
Ja, det kan ju vara hur många år som
helst. Ty vi vet nogsamt att byråkratien
är en kvarn som mal i ultrarapid.
Och det är just denna formalism och
denna byråkratiska behandling av ären -

det som den berörda föräldragruppen
inte kan fatta, liksom inte heller många
föräldrar till andra handikappade barn
eller ens föräldrar till friska barn. Att
man skall behöva falla offer för administrativa
besvärligheter är säkert det
som de tilltänkta offren har svårast av
allt att förstå.

De flesta av dessa gravt skadade
barn befinner sig nu på anstalt där de
— får man hoppas — erhåller all den
träning och vård som behövs för att
de skall kunna leva ett normalt liv i
framtiden. Jag har interpellerat socialministern
och frågat, om så är fallet,
och jag hoppas att få veta hur det är
ordnat nu och vilka planer staten har
för dessa barns vård i fortsättningen.

Den fråga vi här behandlar gäller ju
ekonomisk hjälp till de barn som skall
vårdas i hemmen. Huruvida de skall
vårdas hemma, eller skötas på anstalt
torde i många falla bero av ett val som
endast föräldrarna kan göra, framför
allt då modern, som i hemmet får uppgiften
att sköta barnet. Räcker hennes
krafter till? Hur inverkar det skadade
barnets närvaro i hemmet på de övriga
syskonen? Detta är endast ett par
av de frågor man måste ställa, och avgörandet
kan bara föräldrarna träffa;
naturligtvis med hjälp av läkarexpertis
om det gäller direkt protesbehandling.

Men till detta skall inte behöva komma
en i hög grad försämrad ekonomi,
i varje fall inte om läkare och kuratorer
säger — såsom en av mödrarna
till ett mycket gravt skadat barn berättade
för mig; den lilla var blind
och saknade armar ■— att barnet bör
tas hem och få växa upp i en miljö
med föräldrar och syskon. Man undrar
hur mycket dessa människor vet
om den situation som då kan uppkomma.
Måhända vet de inte mer än riksförsäkringsverket
som i sin remisskrivelse
till utskottet med anledning av
motionen har förklarat att dessa barn
dock är i den ålder då de skulle be -

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Om ersättning till föräldrar
hövt en fortlöpande tillsyn och vård
även om de varit friska. Jag kan inte
neka till att jag gärna skulle velat tala
öga mot öga med den som skrivit en
sådan mening — han kan inte veta
mycket om vården av sjuka barn i
jämförelse med vården av friska barn.

Föräldrarna till dessa skadade barn
skall inte till alla sina andra svårigheter
behöva få en katastrofalt försämrad
ekonomi, sade jag. Får de då ingen
som helst ekonomisk hjälp? Ja, Landstingsförbundet
har ju skickat ut en skrivelse
och uppmanat landstingen att ge
bidrag. Resultatet har blivit högst varierande.
En del landsting ger 10, ja,
ända upp till 15 kronor om dagen; men
det finns också landsting som inte ger
någonting alls, i avvaktan på vad staten
skall göra. Stockholms stad ger 1 000
kronor om året, alltså 2: 80 per dag.
Hur långt tror kammarens ledamöter
att ett sådant belopp räcker? Del förslår
ju inte ens till en halvtimmes extra
hjälp om dagen. Och den lilla mamman
jag nyss refererade till fick inte heller
den hjälpen — hon hade inte bott i
Stockholm tillräckligt länge. Detta är
ju en fullt legal förklaring; men man
får inte begära att alla skall fatta sådana
formaliteter, utan det är helt naturligt
att många känner stor bitterhet.
Astra har donerat en miljon kronor
till en fond för dessa skadade barn,
men bolagets representanter har uttryckligen
sagt ifrån att pengarna inte
får användas till sådana behov som
staten eller andra myndigheter skall
täcka, utan de skall användas därutöver.

I reservationen till utskottets utlåtande
begärs 3 000 kronor om året. Jag vet
mycket väl att det beloppet inte räcker
mer än! till en mycket begränsad hjälp.

I åtskilliga fall måste man därutöver
tänka sig ett behovsprövat bidrag. Hur
stort det skall vara och vem som skulle
betala ut det bör ytterligare övervägas.
Men det är tydligt att alla väntar på
staten i det fallet — både landstingen,

för vård av handikappade barn i hemmet
kommunerna och de som disponerar
över Astrafonden.

Herr talman! Det förefaller mig och
många med mig som om människan
kom bort i all vår förträffliga människovärd.
Vi slår alla vakt omkring de
stora, generella bidragen — och det
är inget fel — men den lilla gruppen,
den enskilda människan som far illa
lämnas ofta att irra omkring i vår byråkratiska
och formalistiska labyrint
tills hon känner sig totalt förlorad och
utlämnad.

I det fall som vi nu har redovisat i
tryck på våra riksdagsbänkar, kan man
heller inte komma ifrån att samhället
har en viss skuld genom slapphet och
bristande kontroll. Ett par fäder till
dessa skadade barn har skrivit till JO
och begärt svar på åtskilliga frågor,
och man behöver bara citera några av
frågorna för att inse hur svårt dessa
föräldrar och för övrigt många utanför
deras krets har att förstå att detta
behövt ske. Man frågar: Varför har det
inte skett i Förenta staterna eller i
Frankrike — varför har det skett här
i Sverige, detta välkontrollerande land?

Vi är outtröttliga i att uppfostra människorna
till att i alla situationer få
känna sig trygga inför vad samhället
gör; ibland är det ett perfektionsraseri
som man har svårt att följa med i.

I nästa vecka skall samma utskott,
som har haft denna fråga till behandling,
lägga på riksdagens bord en begäran
om en ny utredning rörande
frågan hur provisoriska kiosker skall
vara inrättade för att vi skall känna
oss fullständigt trygga när det gäller
vad som där säljs. Kiosker som rullas
på hjul, och även dragkärror eller hästanspända
fordon från vilka försäljning
sker, skall vara så hygieniskt inredda
att vi inte skall behöva råka ut för matförgiftningar
och fä ont i magen. Det
är ju gott och väl, men skall vi skapa
detta av myndigheter i detalj kontrollerade
tillstånd, måste vi också ta konsekvenserna
och hålla efter alla i alla

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Om ersättning till föräldrar för vård av handikappade barn i hemmet

väder. Om samhället åtar sig kontrollen,
får också myndigheterna svara för
vad som händer när den brister. Jag
kan inte inse annat än att det blir en
ofrånkomlig konsekvens i framtidens
samhälle.

Det har här blivit en fruktansvärd
tragedi för en liten grupp av små barn
därför att kontrollen brustit svårt på
några punkter. Jag vill inte alls anklaga
någon yrkeskår eller någon enskild
person, men jag tror att det system som
vi håller på att skapa har till konsekvens
dels en effektiv kontroll och
dels ett ansvar för när denna kontroll
inte håller. Skall vi då verkligen inte
ha råd att utan formalistiskt krångel
hjälpa denna lilla grupp och låta den
bli en liten stöttrupp för alla handikappade
barn i övrigt?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av mig m. fl., som
är fogad till detta utskottsutlåtande.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag skulle tro att vi
allesamman hyser den djupaste medkänsla
med både dessa barn och deras
föräldrar. Det öde som har drabbat
dem är synnerligen tungt och svårt.

Av fru Hamrin-Thorells framställning
här skulle man emellertid kunna
få den uppfattningen att statsmakterna
inte hyste något intresse för den här
saken, men så är ju inte fallet. Tvärtom
har den socialpolitiska kommittén
så sent som den 19 april i år framlagt
ett förslag om hur man skulle ordna
för de handikappade barnen, ett förslag
som väl åtminstone i stort skulle
tillgodose de önskemål som motionärerna
själva har framställt. Detta förslag
har varit ute på remiss. Remisssvaren
har inkommit, och i socialdepartementet
är man i färd med att utarbeta
en proposition i ämnet. Socialministern
har också i ett interpellationssvar
förklarat att han är mycket

intresserad av att förslaget så snart
som möjligt föres ut i praktisk tilllämpning.
Eftersom därtill alla de remissinstanser
som utskottet har hört
är av den meningen att vi inte bör ha
en särreglering i detta ämne, har utskottet
stannat för att riksdagen bör
avvakta den proposition som sannolikt
kommer till nästa år och som följaktligen
på ett riktigt sätt kommer att lösa
denna fråga inte bara för dessa barn
utan också för de handikappade barnen
i övrigt.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Till detta skulle jag bara
vilja genmäla att om man tycker att
statsmakterna har gjort så förfärligt
mycket för denna lilla grupp av barn
eller för de handikappade barnen i övrigt
så får man nog inskränka sig till
att säga att man har talat väldigt mycket
om den saken. Det har många gånger
här i kammaren talats om denna tragedi
och dess konsekvenser, och frågan
har också utretts tillräckligt länge.

Jag upprepar vad jag tidigare sagt:
Kunde inte utskottet ändå ha kostat på
sig att begära proposition till nästa års
riksdag i stället för att bara skriva »i
en nära framtid»? Herr Elowsson vet
lika bra som jag att det kan betyda en
framskjutning i tiden nästan hur länge
som helst. För övrigt skall man inte
uttala sig så säkert — vare sig herr
Elowsson eller jag själv. Jag har inte
begärt mer än 3 000 kronor, men att
2 000 kronor, som har föreslagits av
den socialpolitiska kommittén, skulle
vara en effektiv och rimlig hjälp för
denna lilla grupp av barn och övriga
handikappade barn tycker jag nog är
rätt mycket sagt. Yi får väl ändå vara
överens om att det är en fasligt liten
summa.

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Ang. användning av rötslam som

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Utskottet har inte på
något sätt tagit ställning till hur stort
beloppet skall vara utan utgår naturligtvis
ifrån att det blir en sak som
får övervägas inom departementet. Om
man här i riksdagen efter det att propositionen
har framlagts är av den meningen
att bidragsbeloppet bör vara
högre än vad Kungl. Maj :t föreslår, blir
det ju tillfälle att motionera om den
saken.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fru
Hamrin-Thorell m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
var med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 65,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

gödsel- och jordförbättringsmedel, m. m.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 28.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 71, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk dödsfallsförsäkring
m. m.;

nr 72, i anledning av väckta motioner
om grupplivförsäkring för värnpliktiga,
m. m.; samt

nr 73, i anledning av väckta motioner
angående kontrollen av charkuterivaror
och om varudeklarationsplikt i
fråga om livsmedel.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 21, i anledning av väckt motion
om avveckling av skogssällskapet; och
nr 22, i anledning av väckta motioner
om utbildning av lantbruksjournalister.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. användning av rötslam som gödseloch
jordförbättringsmedel, m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning
av motioner om utredning rörande en
rationell användning av avfallsämnen
och angående användning av rötslam
som gödsel- och jordförbättringsmedel.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
394, av herr Osvald, och II: 471, av herr

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. användning av rötslam som gödsel- och jordförbättringsmedel, m. m.

Wachtmeister, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t begära en grundlig utredning rörande
en rationell användning av avfallsämnena,
i syfte att dels utnyttja
värdefulla näringsämnen, dels förhindra
nedsmutsning och nedskräpning i
naturen, samt framläggande för riksdagen
av de förslag till förordningar och
lagstiftning, vartill utredningen kunde
föranleda.

I de likalydande och till utskottet
hänvisade motionerna I: 465, av herrar
Lager och Adolfsson, samt II: 563, av
herr Holmberg m. fl., hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till regeringen
skulle hemställa om en skyndsam utredning
för att klarlägga vilka åtgärder
som vore nödvändiga för att systematiskt
använda rötslammet som gödseloch
jordförbättringsmedel.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av de likalydande motionerna
1:394 och 11:471 samt de likalydande
motionerna I: 465 och II: 563 i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Rörande i utlåtandet angivna problem
i samband med effektiv vattenvård
hade utskottet bland annat ansett
det vara angeläget, att utvecklingen
noggrant följdes och att möjligheterna
och behovet att stödja och stimulera
forsknings- och utvecklingsarbetet
och kommunernas insatser på
ifrågavarande område beaktades. Utskottet
förutsatte, att de initiativ till ytterligare
åtgärder, som i sådant syfte
kunde visa sig påkallade, skulle tagas
av Kungl. Maj:t.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Innan de motioner som
föranlett det här utskottsutlåtandet avslås
av kammaren vill jag säga några
ord. Jag gör det närmast för att understryka
den stora betydelse som den här
frågan har.

Motionerna rör en detalj i hela frågekomplexet
— det handlar här ytterst
om att vi anser att vi skall ha
rent vatten i våra sjöar och våra vattendrag.
Tätorterna förorenar vattnet,
och man kan väl vänta en tilltagande
intensitet i denna förorening, så som
utvecklingen nu går. Industrierna gör
likadant ■— inte alla men i varje fall
en del — och hittills har vi dragits
med rätt stora försummelser i fråga om
att dels avstyra förorening av vattnet,
dels återställa vattnet i ursprungligt
skick.

Till försummelserna finns väl i huvudsak
två skäl. Framför allt har man
hyst — och hyser väl fortfarande —
den uppfattningen att vattendragen är
i stånd att konsumera obegränsade
mängder av avloppsvatten och på annat
sätt förorenat vatten utan att skada.
Det är alltså ett vanetänkande. Den
andra orsaken har varit att det kostar
pengar att inrätta reningsverk, och det
har verkat återhållande både på de privata
industriföretagen och på kommunerna.
Därtill kommer att vattenreningen
inte är fullständig. Det återstår också
i ett höggradigt renat vatten vissa
beståndsdelar som framkallar dåliga
förändringar i naturens harmoni. Jag
har även en känsla av att man på ansvariga
håll vet allt för litet om hela
detta problemkomplex.

Vi har begränsat vårt förslag till en
enda detalj, nämligen möjligheten att
utnyttja det rötslam som uppstår som
avfallsprodukt i vattenreningsverken
och använda det som jordförbättringsmedel.
Kunde man lösa det problemet
på ett ekonomiskt försvarbart sätt,
skulle det ju göra vattenreningen mindre
kostsam, och därmed skulle man
också avlägsna ett av de hinder som
finns.

Låt mig också, herr talman, säga ett
par ord om utskottets behandling av
den här frågan. Samtliga remissinstanser
med ett enda undantag har tillstyrkt
förslagen om utredning. Utskottet
förstår uppenbarligen också frågans

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Ang. användning av rötslam som
vikt —- det framgår av skrivningen —
men slutar med att avstyrka den begärda
utredningen.

Utskottet hänvisar i stället till en
kommitté, den rådgivande kommittén
för vatten- och avloppsfrågor, som tillsattes
för ett par år sedan och som skall
ha hand om dessa angelägenheter. Jag
tycker mig kunna utläsa ur utskottsutlåtandets
referat av kommitténs uppgifter
att de är ganska begränsade och
inte griper över hela fältet av frågor
som här dyker upp.

Utskottet menar nu att initiativrätten
skall förbehållas regeringen. Där ligger
alltså bollen. Möjligheten att ta initiativ
på detta område har ju regeringen dock
haft hela tiden. Det har stått den obetaget
att ta vilket initiativ som helst.
Vårt förslag tillkom därför att regeringen
avstått ifrån att på allvar ta itu med
dessa frågor. Vi tycker att ett åläggande
från riksdagens sida att verkligen
ta upp detta synnerligen allvarliga problem
till utredning och framlägga de
förslag som utredningen ger anledning
till skulle vara behövligt.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till motionerna nr 465
i första kammaren och nr 563 i andra
kammaren.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! När man studerar det
nu föreliggande utlåtandet från allmänna
beredningsutskottet och finner alt
den ena remissmyndigheten efter den
andra har tillstyrkt motionärernas krav
på utredning och att utskottet självt uttalar
att dessa problem förtjänar ett mycket
stort beaktande, tycker man att den
naturliga slutsatsen skulle ha varit, att
utskottet hade tillstyrkt motionärernas
förslag om en utredning av dessa mycket
väsentliga problem. Så har utskottet
emellertid inte gjort, utan det säger att
såvitt utskottet har kunnat finna är vad
som här framför allt krävs ett långsik -

gödsel- och jordförbättringsmedel, m. m.
tigt forsknings- och utvecklingsarbete.
Däremot finner utskottet det inte vara
sannolikt att en utredning av den
typ, som i motionerna föreslås, i någon
väsentlig mån skulle föra frågorna
framåt.

Till detta skulle jag vilja säga, att vi
som har motionerat i dessa ärenden
ingalunda har tänkt oss en utredning,
där denna fråga skulle begravas för en
lång framtid, utan vi har tänkt oss, att
denna utredning skulle kunna så att säga
samordna så mycket av den forskningsverksamhet
som redan bedrivs både
i vårt land och i andra länder och
att utredningen skulle kunna ta upp en
hel del problem, som ännu inte har blivit
studerade något närmare.

Här talas framför allt om vatten- och
avloppsfrågorna, men som herr Lager
nyss nämnde är det ingalunda hela problemkomplexet.
Dit hör även andra saker.
Jag kan erinra om att det i utskottets
utlåtande i ett referat av motionernas
innehåll heter att det bör »utredas
bl. a. om icke värmen från förbränningen
av soporna kan användas för torkning
av slammet och om man icke genom
blandning av aska och slam kan
få fram en produkt, som är värdefull
såsom växtnäring och jordförbättringsmedel».

Det finns många olika metoder, som
man kunde tänka sig, för att komma
fram till åsyftade resultat. Ett utvidgat
forskningsarbete, allsidigt och inte begränsat
på det sätt som vattenbyggnadsstyrelsens
kommitté gjort, ett verkligt
allomfattande forskningsarbete skulle
kunna sättas i gång. Nu skriver emellertid
utskottet att det vill »understryka
vikten av att statsmakterna ägnar "hithörande
spörsmål stor uppmärksamhet
och verksamt bidrager till deras lösande»
och att »det är angeläget att utvecklingen
noggrant följes och att möjligheterna
och behovet att stödja och
stimulera forsknings- och utvecklingsarbetet
och kommunernas insatser på
ifrågavarande område beaktas».

Nr 34

Onsdagen den 27 november 1963

Ang. användning av rötslam som gödsel Det

är mycket riktigt att så bör ske,
och jag tycker, att den naturliga följden
av detta borde varit att utskottet
skulle ha tillstyrkt den i motionerna
föreslagna utredningen. Då så icke blivit
fallet men då utskottet så starkt
tryckt på betydelsen av detta, skulle jag
faktiskt vilja vädja till regeringen att
snarast möjligt vidta åtgärder i den
riktning, som motionärerna föreslagit,
så att vi verkligen snart får till stånd
en allsidig och grundlig undersökning
rörande alla här föreliggande problem,
samt att man också ställer erforderliga
medel till förfogande för den forskningsverksamhet
som behövs.

Efter denna vädjan, herr talman, har
jag inte något särskilt yrkande utan ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har i förevarande fråga ägnat
rätt mycket arbete åt att söka belysa
det problemkomplex som motionerna
inrymmer. Huvudfrågan vid utskottets
behandling var huruvida en speciell utredning
på detta område skulle tillsättas
eller inte. Utskottet fann att de utredningar
som pågår — speciellt den
som är nämnd i utskottets utlåtande och
som kom till för ett par år sedan —
hade så pass omfattande program att
man kunde tänka sig att det i mycket
stor utsträckning omfattade just dessa
aktuella punkter. Annars tycker jag att
motionärerna i stort sett borde kunna
känna sig tillfredsställda. Utskottet har
dock understrukit att statsmakterna
skall ägna stor uppmärksamhet åt hithörande
spörsmål och även verksamt
bidra till deras lösande.

Det blir alltså en skrivning från riksdagens
sida som enligt min uppfattning
är ganska stark och som i mycket stor
omfattning villfar motionärernas önskemål.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

och jordförbättringsmedel, m. m.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Till vad som nu senast
sagts vill jag bara framhålla, att den
forskning, som omnämnes i utskottsutlåtandet,
endast avser vatten- och avloppsfrågorna,
men det som bl. a. har
framhållits i motionerna, nämligen
kombinationen av sopförbränning och
behandling av rötslam, tas inte alls upp
i det forskningsprogram som vattenbyggnadsstyrelsen
har satt i gång. Jag
menar, att det är synnerligen viktigt att
hela frågan om avfallet i det moderna
samhället kommer upp till behandling,
så att man dels kan förhindra de stora
faror som det innebär att ha allt detta
skräp och avfall ute i naturen och i
vattnet, dels kan nyttiggöra de många
mycket värdefulla substanser som finns
i dessa avfallsämnen. Jag är naturligtvis
nöjd med att utskottet intagit en
så pass positiv hållning till dessa frågor,
och det är därför som jag också
tillåtit mig yrka bifall till utskottets förslag,
men jag hoppas att regeringen
kommer att behandla frågan något
grundligare och ta med hela problemkomplexet.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i vad herr Osvald nyss sade om frågans
betydelse. Jag begärde ordet för replik
egentligen bara för att ställa en liten
fråga, och det är väl min parlamentariska
oerfarenhet som gör att jag måste
det. Utskottet skriver på sidan 5, att
det »icke är sannolikt att ett tillsättande
av sådana utredningar, som i motionerna
föreslagits, skulle i någon väsentlig
grad föra frågorna framåt». Nu undrar
jag bara: Finns det en skala som man
följer när man söker klargöra huruvida
en utredning bör tillsättas eller inte?
Att en utredning skulle vara till nytta
menar utskottet, men den skulle inte
vara till så stor nytta att den kan tillstyrkas.
Detta förefaller mig litet egendomligt.

Onsdagen den 27 november 1963

Nr 34

Ang. användning av rötslam som
Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande utskottets
hemställan såvitt avsåge motionerna I:
465 och II: 563 samt därefter särskilt
rörande utskottets hemställan i övrigt.

Beträffande utskottets hemställan i
vad anginge motionerna 1:465 och II:
563 gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till densamma samt
vidare på bifall till nämnda motioner;

gödsel och jordförbättringsmedel, m. m.

och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw