Tisdagen den 26 maj Sid (Riksdagens protokoll 1959:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1959

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 20

26 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Sundin ang. utbildningen av yrkeslärare.............. 3

av herr Palme ang. universitetens och högskolornas organisation 4

Ändring i valutalagen, m. m................................... 10

Riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m........... 21

Statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m............... 111

Det särskilda stödet åt det mindre jordbruket .................. 126

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 26 maj

Första lagutskottets memorial nr 28, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om förslag tiU lag ang. ändring i lagen om villkorlig
dom .................................................... 10

Bankoutskottets utlåtande nr 36, ang. ändring i valutalagen så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, m. m..................... 10

Jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 29, ang. åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets område
in. m............................................... 21

nr 30, ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m. . 111
nr 31, ang. det särskilda stödet åt det mindre jordbruket 126

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. ändring i tulltaxan . . 134

Jordbruksutskottets memorial nr 33, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden ... 134

1 Första kammarens protokoll 1959. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

Särskilda utskottets memorial nr 2, ang. sammanjämkning beträffande
förslag om vissa sparfrämjande- och värdesäkringsåtgärder
..................................../.............. 134

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 18, ang. ny stadga om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande .............. 134

Bevillningsutskottets betänkande nr 55, ang. beskattning av ersättning
till riksdagsmän .................................... 134

Konstitutionsutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden................................... 134

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj förmiddagen

Kammaren sammanträde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Ang. utbildningen av yrkeslärare

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Sundins interpellation angående utbildningen
av yrkeslärare, erhöll ordet och
anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Sundin frågat dels
om jag uppmärksammat, att bristerna
på yrkesutbildningens område utgör
ett akut problem för industrien, och dels
om jag är beredd att, i avvaktan på
förutsättningar för en långsiktig lösning
av yrkeslärarnas utbildningsproblem,
vidtaga åtgärder med syfte att
intensifiera den kursverksamhet, som
bedrives för fortbildning av lärare
inom yrkes- och verkstadsskolor.

Det framgår klart av motiveringen
för interpellationen att med den första
frågan åsyftas det förhållandet, att åtskilliga
av de yrkesskickligaste arbetarna
inom industrien för närvarande tas
från den omedelbara produktionen för
att utnyttjas som yrkeslärare, utan att
de dock fått en tillfredsställande pedagogisk
utbildning. Jag är medveten om
att detta på sina håll kan medföra akuta
problem. Att i varje fall tillfälligt
avstå från denna arbetskraft är emellertid
en ofrånkomlig uppoffring från
industriens sida, om det skall vara möjligt
att ytterligare bygga ut yrkesutbildningens
kapacitet i den omfattning,
som fordras för att ge industrien utbildad
arbetskraft för en ökad produktion.

Beträffande den andra frågan vill

jag framhålla följande. Det är givetvis
av stor vikt att vid den väldiga expansion
av yrkesutbildningens kapacitet,
som nu pågår och som måste fortgå
ytterligare, tillvarata alla möjligheter
att ställa yrkeslärare med tillräcklig
pedagogisk skolning till förfogande för
denna utbyggnad. Kursverksamheten
för yrkeslärarutbildning inom industri,
hantverk och handel, har pågått i ett
femtontal år och har därunder naturligtvis
förbättrats både kvalitativt och
kvantitativt. Så har exempelvis utbildningskapaciteten
vid de längre kurserna
för lärare inom industri och hantverk
ökat från 50 lärare år 1955 till
omkring 150 innevarande år. Motsvarande
ökning beträffande lärare inom
handel är från omkring 20 till 50.

Det bör framhållas att dessa kurser,
som för närvarande är förlagda till
Stockholm, Göteborg och Linköping,
innebär stora påfrestningar på yrkesskolorna
i kursorterna och deras närhet.
De blivande lärarna måste under
den koncentrerade pedagogiska utbildningen
få tillfälle till ett stort antal
auskultationer och egna övningsundervisningstimmar
i yrkesskolorna.

Trots denna ökning av de reguljära
lärarutbildningskurserna kvarstår ett
stort lärarbehov för yrkesutbildningen.
Luckorna i lärarkadern måste därför
fyllas med bl. a. yrkesskickliga arbetare
från industrien, oftast utan någon
särskild pedagogisk utbildning för de
nya arbetsuppgifterna. Den hjälp som
de får av rektorer och erfarna kolleger
är naturligtvis värdefull, men det är
självfallet önskvärt att de också får en
mera systematiskt upplagd pedagogisk
utbildning. I detta syfte ordnas för lärare
inom industri och hantverk kortare
kurser om fem veckor. Även dessa
kursers kapacitet har ökats väsentligt.
Innevarande år erhåller på detta sätt
ett åttiotal lärare utbildning.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation

Vidare ordnas för i tjänst varande
lärare pedagogiska fortbildningskurser.
Så bär exempelvis under detta budgetår
hittills omkring 300 lärare deltagit
i sådana kurser. Likaså ordnas ett stort
antal kurser för ämnesmässig fortbildning.

Den ökning av yrkeslärarutbildningens
kapacitet, som sålunda skett under
de senaste åren, är resultatet av mycket
stora ansträngningar från överstyrelsens
för yrkesutbildning sida men
också av den medverkan som lämnats
från kommuner och näringsliv i form
av exempelvis övningsskolor och instruktörer.
Det är självfallet att fortsatta
ansträngningar kommer att göras
för att ytterligare förbättra tillgången
på utbildade yrkeslärare genom en
ökad kursverksamhet, tills vi får tillfälle
att ta ställning till de förslag till
en mera långsiktig lösning av utbildningsfrågan,
som 1955 års sakkunniga
väntas framlägga inom kort. Kanske
något av den positiva anda, som präglar
aktiviteten på detta område, kan
belysas ur ännu en synvinkel, om jag
till sist nämner, att de direkta årliga
statsanslagen till yrkeslärarutbildning
sedan yrkesutbildningsreformen 1955
fram till och med de av riksdagen beslutade
anslagen för budgetåret 1959/
60 ökats med drygt 630 procent, från
380 000 till närmare 2,8 miljoner kronor.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för det
svar som han här har lämnat på min
fråga. Jag vill även uttala min tillfredsställelse
över den redovisning som statsrådet
har gett i anledning av denna interpellation.
Den stora omfattning som
kursverksamheten fått utgöra ett bevis
för att vi behöver såväl flera som bättre
utbildade yrkeslärare.

Jag ser orsakssammanhanget på det
sättet, att vi för det första måste ge ungdomen
i yrkesskolan en god utbildning,
att vi för det andra måste se till att in -

dustrien får behålla och genom en intensifierad
yrkeslärarutbildning får ännu
flera yrkeskunniga och att för det
tredje med de storslagna och i och för
sig fullt riktiga utbildningsmöjligheter,
som samhället i dag bjuder ungdomen,
ingen mannamån får göras för den ungdom
som vill tillgodogöra sig en praktisk
utbildning.

Hur samhället i en framtid än kommer
att utvecklas är det givet att vi
jämsides med människor i de intellektuella
yrkena behöver människor med
praktiskt kunnande.

Den positiva anda, som svaret här har
präglats av, är för mig glädjande, och
till detta vill jag endast knyta den förhoppning,
att 1955 års sakkunniga snarast
skall komma med ett förslag, så att
beslut fortast möjligt kan fattas för en
mera långsiktig lösning av denna fråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. universitetens och högskolornas
organisation

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Palmes interpellation
angående universitetens och högskolornas
organisation, och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Palme frågat, om jag
har mig bekant huruvida 1955 års universitetsutredning
ämnar ta upp frågan
om universitetens och högskolornas administration
och organisation till behandling
eller om jag i annan ordning
ämnar ta upp denna fråga till allsidig
prövning.

Med anledning härav får jag anföra
följande.

I direktiven för universitetsutredningen
framhålles, att i utredningskomplexet
också skall ingå spörsmålet om universitetens
och högskolornas organisatoriska
och administrativa ställning. Utredningen
bör enligt direktiven helt förutsättningslöst
ta upp frågan om uni -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. universitetens och högskolornas organisation

versitetens organisatoriska uppbyggnad
och administrativa struktur, varvid den
ledande synpunkten bör vara att skapa
organisatoriska förutsättningar för att
effektivt kunna tillgodose de snabbt
ökande kraven på universitetens kapacitet.

Universitetsutredningen har alltså redan
enligt sina direktiv att pröva den
av interpellanten upptagna frågan. Att
en grundlig översyn av universitets- och
högskoleförvaltningen måste ske för att
de högre läroanstalterna skall kunna på
ett effektivt sätt fullgöra sina uppgifter
i undervisningens och forskningens
tjänst, framstår utifrån dagens erfarenheter
och förutsättningar i ännu klarare
belysning, översynen bör givetvis avse
såväl den lokala administrationen och
organisationen som den centrala förvaltning,
vilken för närvarande är organiserad
i form av universitetskanslersämbete
och överstyrelser.

Universitetsutredningen har hittills
avlämnat två huvudbetänkanden, avseende
den akademiska undervisningens
och forskningens villkor och behov. I
höst väntas utredningen avlämna ett
tredje huvudbetänkande, avseende en
plan för universitets- och högskoleväsendets
utbyggnad under 1960-talet mot
bakgrunden av en analys av arbetsmarknadens
tillgång på och behov av akademiskt
utbildad arbetskraft. I detta betänkande
torde bl. a. komma att aktualiseras
en rad organisatoriska frågor,
exempelvis beträffande samarbete över
fakultets- och högskolegränserna. I ett
fjärde och sista betänkande torde utredningen
därefter — under år 1960 —
komma att mer systematiskt och detaljerat
ta upp de berörda spörsmålen om
universitets- och högskoleväsendets administration
och organisation.

Att de förvaltningsmässiga frågornas
definitiva behandling inom utredningen
måste komma sist i ordningen är naturligt
med hänsyn till att utbyggnaden och
omgestaltningen av det utbildnings- och
forskningsväsende, som administrationen
skall ha att förvalta, först måste
vara någorlunda klarlagd i sina huvudlinjer.

Slutligen vill jag framhålla, att det
med hänsyn till de förvaltningsmässiga
frågornas speciella natur måhända kan
bli aktuellt att i någon form komplettera
universitetsutredningens sammansättning,
innan utredningen slutligt ger
sig i kast med dessa viktiga och förvisso
inte lättlösta problem.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet för svaret på
min interpellation.

Det är mycket glädjande, att statsrådet
så starkt understrukit behovet av en
grundlig översyn av universitetens och
högskolornas förvaltning. Att denna är
ålderdomlig och svårt otidsenlig är så
allmänt känt, att jag här inte behöver
ta upp den frågan till en allsidig belysning.

Skälet till min interpellation var närmast,
att skeendet under det sista året
bjärt belyst styrkan i reformkraven på
detta område. Det är därvid två ting
som jag skulle vilja peka på.

Universitetsutredningen tryckte i sitt
första betänkande mycket starkt på att
när man skulle genomföra den s. k.
automatiken, måste man få till stånd
undervisningsplaner eller — som de senare
kom att kallas — organisationsplaner,
som skulle ligga till grund för beräkningen
av de erforderliga undervisningsresurserna
i de olika högskoleämnena.
Det skulle ankomma på fakulteterna
att utforma dessa organisationsplaner
efter förslag från ämnesrepresentanterna
och diskussioner i undervisningsnämnden.
Det förutsattes, att särskilda
ämneskonferenser skulle anordnas
under kanslerns överinseende för en
samordning av arbetet vid de olika lärosätena.
Organisationsplanerna skulle
godkännas av kanslern och fastställas
av Kungl. Maj:t.

Förslaget i den delen rönte i stort sett
allmän anslutning bland remissmyndigheterna.
I proposition nr 104 till fjolårets
A-riksdag framhöll föredragande

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation

departementschefen, att det helt nya systemet
för undervisningsresursernas dimensionering
inom de filosofiska fakulteterna,
d. v. s. automatiken, förutsatte
att man i vart fall för de större ämnena
fastställde organisationsplaner. Detta
var sålunda en absolut central punkt i
universitetsreformen.

I sitt remissyttrande över universitetsutredningen
den 30 november 1957 sade
Socialdemokratiska ungdomsförbundet
bl. a., att det tillåter sig »allvarligt betvivla,
att de svenska universiteten och
högskolorna är organisatoriskt rustade
att företa en så pass genomgripande omläggning
av sitt arbete, som utarbetandet
och genomförandet av aktiva undervisningsplaner
av föreslagen typ innebär».

Nu blir min fråga: Hur många organisationsplaner
har till dags dato utarbetats
av fakulteterna? Hur många har
godkänts av kanslern? Och hur många
har fastställts av Kungl. Maj:t?

Den andra saken som jag vill peka på
är denna. År 1955 tillsattes universitetsutredningen.
Den arbetade berömvärt
snabbt. År 1957 förelåg dess första betänkande.
Förslaget blev föremål för en
livlig debatt i dagspress och fackpress
och utsattes för en omfattande remissbehandling,
där bl. a. alla akademiska
myndigheter engagerade sig. Det är väl
ingen överdrift att säga att förslaget
mottogs med något av entusiasm. Våren
1958 framlades proposition nr 104 för
riksdagen, i huvudsak i enlighet med
utredningens förslag, som enhälligt godtogs
av riksdagen. Våren 1959 utbröt
något av en opinionsstorm vid universiteten
— framför allt vid ett sydligt -—-vilken i första hand och väsentligen gäller
utredningens betänkande 1957 och
riksdagens beslut 1958. Denna fördröjda
effekt av förslag som varit kända, debatterade
och behandlade just av dem
som sedermera opinionsstormar ter sig
logiskt fullständigt oförklarlig. Jag kan
knappast föreställa mig att någonting sådant
kunde ha skett i någon annan del
av svensk förvaltning. Fenomenet måste
bero på att någonting någonstans icke
fungerar som det skall, och eftersom
jag absolut inte kan tro att det är något

fel på människorna — det är högst hedervärda
och förträffliga människor det
är fråga om — måste det vara fel på
systemet, d. v. s. på organisation och
administration.

Nu stryker ecklesiastikministern starkt
under detta förhållande, och han säger
att problemet skall tas upp av universitetsutredningen.
Han antyder i sitt svar
något av en utvidgning av universitetsutredningens
direktiv när han säger att
den skall behandla frågorna såväl om
den lokala administrationen som om den
centrala förvaltningen, vilken för närvarande
är organiserad i form av ett universitetskanslersämbete
och en överstyrelse.
Jag hoppas jag kan tolka detta som
ett förord för en som jag tycker självklar
sammanslagning av överstyrelse och
kanslersämbete liksom ett uttalande om
nödvändigheten av att förstärka kanslersämbetet.
Jag vill bara tillfoga en
kommentar. Hur mycket kanslersämbetet
skall behöva förstärkas och utbyggas beror
väl på i vilken utsträckning de lokala
universiteten är villiga och förmögna att
reformera sig själva till ett högre mått
av effektivitet. Ty det är mycket som talar
för en decentralisering av universitetsförvaltningen,
men en sådan decentralisering
förutsätter ju att de lokala
myndigheterna också fungerar som de
skall. Annars måste man bygga upp en
större centralbyråkrati.

Herr statsrådet säger vidare att det är
naturligt att universitetsutredningen tar
upp den här saken sist, eftersom man
först måste bygga ut det utbildningsoch
forskningsväsende som man sedan
skall förvalta. Därför kan denna sak inte
komma upp i utredningen förrän 1960,
menar ecklesiastikministern. Jag är icke
helt övertygad på den punkten, och detta
av två skäl.

För det första vore det synnerligen
olyckligt om var och en av de viktiga
delreformer som blir frukten av universitetsutredningens
förtjänstfulla arbeten
mer eller mindre skulle köra fast av administrativa
skäl. Av erfarenheterna att
döma skulle ju den reform, som riksdagen
tar ställning till i morgon utlösa en
opinionsstorm år 1960, och något sådant

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. universitetens och högskolornas organisation

ligger det ju i alla parters intresse att
undvika.

För det andra är det väl icke alldeles
nödvändigt att ha arbetat sig igenom
hela den kvantitativa utbyggnad av högskolorna,
som befinnes önskvärd, innan
man griper sig an med administrationen
och organisationen av forskning och undervisning.
Problemen blir icke nödvändigtvis
helt olika bara för att de blir
större kvantitativt sett. Tvärt om kan man
väl hävda, att ju längre man skjuter de
administrativa och organisatoriska problemen
framför sig — och jag medger
att det är en het potatis — desto svårare
blir det måhända med hänsyn till de institutionella
tröghetsfaktorerna, eller vad
man skall kalla det, att genomföra de
oundgängliga reformerna.

Avgörande vikt vill jag då fästa vid
tidsfaktorn. Ecklesiastikministern hoppas
att utredningen under år 1960 tar
upp dessa problem. Det betyder att vi
kan förvänta oss förslag tidigast 1961,
proposition i bästa fall 1962 och praktiskt
genomförande 1963. Har vi råd att
vänta så länge?

Statsrådet antydde att det kan bli nödvändigt
att komplettera utredningens
sammansättning inför behandlingen av
dessa frågor. Mot bakgrunden av framför
allt de tidsfaktorer som jag här har berört
skulle jag vilja vädja om att statsrådet
ånyo överväger om det inte kan
vara skäl i att ta steget fullt ut och snarast
möjligt tillsätta en särskild utredning
för de administrativa och organisatoriska
problemen.

Slutligen, herr talman, det är inga små
problem det här gäller. Det är jättebelopp
som högskolorna och universiteten
förvaltar. Det är min livliga förhoppning
att riksdagen under kommande år
skall anslå ännu mycket större belopp
för dessa ändamål, men då måste det ju
också vara ett självklart intresse för riksdagen
att se till och medverka till att dessa
stora belopp förvaltas på ett ändamålsenligt
och tidsenligt sätt.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! När jag talar om att
det är nödvändigt att ta de administra -

tiva frågorna efter det att det materiella
komplexet är klart, syftar jag därmed
på möjligheten att slutgiltigt lösa organisationsfrågorna.
Däremot är det självfallet
att jag inte minst med hänsyn
till vårens upplevelser har den uppfattningen,
att man här inte kan sitta
med armarna i kors utan måste ge förvaltningen
de ökade resurser som är
oundgängligen nödvändiga.

Men jag begärde ordet, herr talman,
närmast för att för herr Palme framhålla
följande synpunkter.

Om man på detta gamla och traditionella
område vill göra någonting nytt
är det lättare att göra detta när den
nya organisationen står klar. Jag vill
exemplifiera med Göteborg, där vi redan
nu har den erfarenheten, att det
nya universitetet, Chalmers tekniska
högskola och den nya naturvetenskapliga
fakultet, som säkerligen blir ett resultat
av universitetsutredningens arbete,
gör att de gamla formerna där inte
håller och att man redan från början
på en ny plats —• på jungfrulig mark,
höll jag på att säga —- har helt andra
förutsättningar att angripa även hela
administrationsfrågan.

Jag kan i dag inte yttra mig om vad
som så småningom kommer att hända
i övre Norrland, men så mycket är väl
alldeles klart, att det på något sätt
kommer att bli en utbyggnad av det
högskoleväsende som redan finns där
uppe.

För det tredje vill jag erinra om den
stora omdaningen av Stockholms högskola
till ett universitet. Det är mycket
möjligt att man även under den processens
gång kommer att lära sig åtskilligt.

Jag tror därför att det vore olyckligt
åt! nu tillsätta en särskild utredning
med uteslutande uppgift att granska
och inkomma med förslag om universitetsorganisationen
och universitetsadministrationen
utan att samordna detta
med det pågående reformarbetet och
när det gäller de stora linjerna avvakta
universitetsberedningens sista och slutgiltiga
betänkande. Herr Palme satte
här som tidsfrist 1960—1961, kanske

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. universitetens och högskolornas organisation

1962. Jag vill understryka att det naturligtvis
aldrig har varit min mening att
utgå från att allt är bra som det är och
inte göra någonting alls, förrän universitetsutredningen
är helt klar med
denna del av sitt arbete och riksdagen
fattat sitt beslut i anledning därav. Men
något helt nytt grepp i princip om universitetsadministrationen
lär man dock
icke kunna ta förrän man har hela
komplexet klart och färdigt framför
sig.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Även jag ber att få tacka
herr statsrådet för de upplysningar som
vi erhöll, men jag är i någon mån överraskad
över herr Palmes framställning
av förhållandena.

Universiteten och högskolorna i vårt
land befinner sig givetvis liksom det
mesta i vårt samhälle under en omfattande
omorganisation, helt enkelt beroende
på samhällets pågående omdaning.
Universiteten och högskolorna i
Sverige har dock ute i världen ett utomordentligt
gott rykte. De anses vara
bland de bäst organiserade av alla, och
deras vetenskapliga forskningsresultat
har vunnit uppskattning över hela världen,
vilket vi har all anledning att vara
glada och stolta över.

När det gäller en omorganisation av
våra universitet och högskolor bör vi
därför vara ganska försiktiga. Vi bör
säkerligen inte vara alltför rabulistiska,
som herr Palme här tycks vara. Det är
bättre att fortsätta på en väg som under
långliga tider visat sig vara en god
och bra väg än att ge oss in på alltför
oprövade och kanske äventyrliga vägar.

Jag måste, herr talman, konstatera,
att herr Palmes anförande var minst
sagt äventyrligt.

I detta anförande instämde herr Osvald
(fp).

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag undrar vad det var
som herr Edström blev överraskad av i
mitt anförande. Jag kan inte komma till

annat resultat än att han måste ha blivit
överraskad av att man över huvud
taget vågar ifrågasätta, att det på detta
område finns ett klar reformbehov.

Jag vill inte belysa i alltför många
detaljer varför den nuvarande administrationen
inte fungerar. När herr Edström
säger, att svensk forskning har
nått mycket goda resultat och att de
svenska universiteten producerar utomordentligt
kompetenta samhällsmedlemmar,
kan jag emellertid inte underlåta
att understryka, att de gör detta trots
att universitetens organisation knappast
är ägnad att främja detta arbete. Även
om denna organisation under tidigare
skeden fyllt sin uppgift — det vill jag
inte alls förneka — är det ju ett faktum,
att vi i dag befinner oss i ett helt annat
läge med en fördubbling på kort tid av
studentantalet, antalet lärarbefattningar
och av anslagen. Problemen får därmed
en helt annan dimension.

Vi lever inte längre i den idyll som
rådde tidigare, då man kunde ha en
oligarki av medeltida typ som skötte
universiteten och då ingenting ändå
hände därför att problemen inte var så
stora. Det går inte att ha det på det
sättet i det moderna samhället.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det går visserligen inte
att jämföra våra universitet och högskolor
med en industri. Men i ett avseende
kan man dock jämföra dem, nämligen
däri, att funktionen är avgörande för
produkten. Våra universitet och högskolor
ger en mycket högtstående produkt
såväl i fråga om forskningsresultat som
utbildandet av en god högskolebildad
kader, vilket som sagts vinner erkännande
inte bara i vårt land utan även
utanför Sveriges gränser. Detta vittnar
väl om något om att den nuvarande organisationen
inte är så dålig.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag tror att herr Edström
kommit litet vid sidan av den debatt,
som herr Palme och jag tänkte föra
här i kammaren.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. universitetens och högskolornas organisation

Det gäller här inte universitetens
ställning och forskning, utan man kan
formulera problemet på följande sätt:
Skall professorerna inte bara syssla med
forskning och undervisning, utan i
växande grad även med administration?

Var och en vet ju — jag känner till
att herr Edström har mycket goda universitetsförbindelser
—- vilken börda
denna administration har blivit för professorerna.
Många gånger är det en börda
som inte bara är tung utan som dessutom
lagts på personer — jag säger inte
generellt, men många gånger — som
icke är lämpliga att bära en sådan börda.
Det är ett oerhört stort problem hur
man skall kunna bevara universitetens
frihet, hur man fortfarande skall kunna
ha en förvaltning uppbyggd av professorer,
samtidigt som man kräver allt
större effektivitet av dem.

Vi har i departementet under en följd
av år kunnat se — jag talar fortfarande
bara om administrationen — hur petita
kommer sent och hur varje ny belastning
på universitetens administrativa
organ kommer det hela att knaka. Jag
har ännu inte haft glädjen att föreslå
Kungl. Maj:t fastställandet av en enda
organisationsplan. Det är massor av sådana
ting, som gör att man är bekymrad
och frågar sig, om det går att klara detta
i de gamla formerna. Jag föreställer mig
att herr Palmes oro bestod däri, att han
ville ha dessa frågor lösryckta ur det
sammanhang, som jag tycker att de hör
hemma i, nämligen i universitetsutredningen.

När herr Osvald reste sig upp och instämde
med herr Edström, skall jag ju
inte opponera mot det, men herr Osvald
har, om jag inte missminner mig, för
något eller några år sedan här i kammaren
fört en liknande debatt. Jag vet
att lian är mycket intresserad av universitetskanslersämbetets
organisation;
vi har jordbrukets högskolor, som har
en helt annan organisation, och vi har
sådana problem som Uppsala universitets
och lantbrukshögskolans eventuella
framtida samarbete. Hur skall mellaninstansen,
alltså myndigheten, se ut?
Skall vi ha fristående styrelser för jord -

brukets högskolor, en särskild överstyrelse
för de tekniska högskolorna, ett
kanslersämbete och en styrelse för farmaceutiska
institutet o. s. v.? Hur skall
vi göra med de nya högskolorna i Göteborg
och i Umeå? Detta, ärade kammarledamöter,
är inte bara ett stort problem,
utan ett problem som kommer att
kräva skärpt uppmärksamhet.

Jag tror att det är olyckligt, herr Edström,
om man i en diskussion i ett så
renodlat administrativt ämne som det
här är fråga om, omedelbart drar in
forskningen och vetenskapen. Det är
ingen som vill göra det i detta sammanhang,
utan utgångspunkten, herr Edström,
är universitetens frihet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är fullt överens med
herr statsrådet om att vi behöver en omorganisation
på detta område — jag har
inte på något sätt antytt någonting annat.
Och jag är lika klar över att de administrativa
uppgifter, som för närvarande
ålägges alla klinikchefer och andra
institutionschefer vid universiteten,
utgör en belastning och att här behövs
en omorganisation. Alltför mycket tid
tages bort från undervisning och forskning
just på dessa för undervisning och
forskning avsedda tjänster genom alla
de organisatoriska krav, som ställes på
dem.

Det var emellertid de överdrifter, som
herr Palme kom med, som jag reagerade
mot. Jag menade att just därför att
universitetens resultat är så goda, är
organisationen ändå inte så dålig, även
om den behöver efterses och omses.

Herr OSVALI) (fp):

Herr talman! .lag skulle också gärna
vilja säga ett par ord till ecklesiastikministern.

I fråga om den omorganisation, som
han vidrörde i sitt anförande nyss, är vi
fullkomligt eniga; man hör tillskapa
goda enheter, och hl. a. hör man, som
jag själv en gång har föreslagit, föra in
lantbrukshögskolan under kanslersämbe -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. ändring i valutalagen, m. m.
tet och sammanföra den med Uppsala
universitet. Det är en omorganisation,
som jag anser vara riktig och lämplig och
som snarast möjligt bör genomföras.

Vad jag, liksom herr Edström, vände
mig mot var de överdrifter, som herr
Palme gjorde sig skyldig till, då han
talade om själva det administrativa arbetet
inom universiteten. Vad jag anser
att man skall ta sikte på vid en omorganisation,
det är att slå vakt om universitetens
självstyrelse. Det tror jag är
en sak, som i längden ger det bästa resultatet,
både i fråga om det administrativa
arbetet och den uppgift som universiteten
skall förvalta.

Herr PALME (s):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga, att jag var mycket desorienterad
vid herr Edströms första replik, där han
beskyllde mig för »äventyrligheter», liksom
jag är det efter de två senaste inläggen,
där det sagts att jag skulle ha
gjort mig skyldig till »överdrifter» —
utan att precisera på vilken punkt.

Det första jag talade om var det faktum,
att det inte tillkommit några organisationsplaner.
Det andra var, att det
blev en fördröjd effekt på universitetsutredningens
första betänkande, som tyder
på att någonting inte fungerade, samt
att detta är två aktuella exempel, som
belyser nödvändigheten av en omorganisation
av universitetens administration.
För det tredje tillät jag mig säga
att den väg, som man lämpligast bör
följa, är att försöka slå vakt om decentraliseringen
och därmed om den lokala
självstyrelsen vid universiteten.

Jag står fortfarande frågande inför
vad som är överdrifter i detta —- om det
inte är det, att man över huvud taget
väcker frågan, som är en äventyrlighet
enligt herrar Edströms och Osvalds mening.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
132, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om skyddsrum vid
universitetsbiblioteket i Uppsala.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

Enär förevarande memorial ej hunnit
utdelas till kammarens ledamöter beslöts,
på framställning av herr talmannen,
att detsamma nu icke skulle företagas
till behandling utan ånyo bordläggas.
Tillika beslöts att memorialet
skulle uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 52.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 28, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande första lagutskottets
utlåtande nr 25 i anledning av
dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen
den 22 juni 1939 (nr 314) om villkorlig
dom dels ock i ämnet väckta motioner
ävensom motioner om vissa åtgärder i
syfte att bekämpa brottsligheten.

Med hänsyn till riksdagssessionens nära
förestående slut hade utskottet hemställt,
att förevarande memorial måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna memorialet
hemställt.

Ang. ändring i valutalagen, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350) så ock om fortsatt giltighet
av samma lag, m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

I en den 3 april 1959 dagtecknad proposition,
nr 129, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handlägg -

Tisdagen den 26 mai 1959 fm.

Nr 20

ning, hade Kungl. Maj :t, under åberopande
av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll,

dels föreslagit riksdagen att, jämlikt
§ 87 regeringsformen, antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i lagen om förfogande över utländska
betalningsmedel m. m. under utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden
(valutalag) den 22 juni 1939 (nr
350) så ock om fortsatt giltighet av samma
lag;

dels begärt riksdagens samtycke till
att Kungl. Maj :t med stöd av 1 § tredje
stycket valutalagen i dess föreslagna lydelse
förordnade, att vad i 2 § första
stycket 1), 2) och 4)—7) samt 5 § 1)
och 3) ävensom 9 § samma lag stadgas
skulle äga tillämpning under tiden från
och med den 1 juli 1959 till och med
den 30 juni 1960;

dels ock inhämtat riksdagens yttrande
över ett inom finansdepartementet upprättat
förslag till valutaförordning.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft två i anledning
av densamma väckta, likalydande
motioner, nämligen inom första kammaren
nr 473 av herrar Hanson, PerOlof,
och Bergh, Ragnar, samt inom andra
kammaren nr 578, av herr Bohman
m. fl.

I motionerna hade hemställts, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts
förevarande proposition nr 129,

1) antaga följande

Förslag

till

Lag om fortsatt giltighet av valntalagen
den 22 juni 1939 (nr 350)

Härigenom förordnas, att valutalagen
den 22 juni 1939, vilken jämlikt lag den
25 april 1958 (nr 210) gäller till och
med den 30 juni 1959, skall äga fortsatt
giltighet till och med den 30 juni 1960,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj:t måtte med beaktande
av vad i motionerna anförts låta
verkställa utredning — under medver -

Ang. ändring i valutalagen, m. m.

kan av representanter för näringslivet
— angående dels skyndsam avveckling
av nuvarande valutareglering, dels utformningen
av beredskapslagstiftning i
fråga om valutareglering, varvid förutsattes
att förslag i förstnämnda hänseende
skulle kunna framläggas till nästa
års riksdag.

3) uttala, att riksbanken utan dröjsmål
borde, med beaktande av vad i motionerna
anförts och efter förhandlingar med
berörda parter, vidtaga lättnader genom
generella dispenser samt i avseende å
uppgiftsskyldigheten m. m., så att valutabanker
samt enskilda personer och
företag icke betungades i vidare mån
än som vore oundgängligen nödvändigt
för upprätthållande av en vid varje tillfälle
erforderlig valutareglering.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

A. dels — med avslag å det i motionerna
I: 473 och II: 578 framställda yrkandet
om fortsatt giltighet till och med
den 30 juni 1960 av lagen om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350) — antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
ändring i lagen om förfogande över utländska
betalningsmedel m. m. under
utomordentliga, av krig föranledda förhållanden
(valutalag) den 22 juni 1939
(nr 350) så ock om fortsatt giltighet av
samma lag,

dels samtycka till förordnande om
fortsatt valutareglering i enlighet med
vad i propositionen förordats,

dels ock vad beträffade det genom
propositionen framlagda förslaget till
valutaförordning i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet anfört;

B. besluta, att motionerna I: 473 och
11:578 i övrigt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ewerlöf, Schmidt, Larsson, Nils Theodor,
Domö, Regnéll, Löfgren, Eliasson
i Sundborn och Bohman, vilka ansett,

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. ändring i valutalagen, m. m.

att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte A.

— med avslag å Kung]. Maj:ts förevarande
proposition samt med bifall till
det i motionerna 1:473 och 11:578 under
punkten 1 framställda yrkandet —
antaga i reservationen infört förslag till
lag om fortsatt giltighet av valutalagen
den 22 juni 1939 (nr 350);

B. i anledning av motionerna I: 473
och 11:578 i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om skyndsam utredning rörande
valutaregleringen.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Den nuvarande valutalagen
har alltsedan tillkomsten 1939 varit
en fullmaktslag som satts i kraft
för ett år i sänder. Den har kunnat sättas
i kraft vid krig, krigsfara eller eljest
under utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden i den mån så
prövas oundgängligen nödigt för uppnående
av det mål, som fastställts för
riksbankens penningpolitiska verksamhet.
Kungl. Maj:t föreslår nu att denna
lag skall ersättas med en permanent beredskapslag
för krig, krigsfara och i
övrigt då så prövas erforderligt — således
inte »oundgängligen nödigt» — för
uppnåendet av det mål, som fastställts
för riksbankens penningpolitiska verksamhet,
eller eljest med hänsyn till rikets
betalningsförhållanden med utlandet.

Erinringar har gjorts mot lagens
konstruktion även när det gäller krig
eller krigsfara, men uppmärksamheten
har särskilt riktats mot det tredje, för
fredliga förhållanden avsedda alternativet.
Det må ju erkännas att »utomordentliga,
av krig föranledda förhållanden»
knappast längre kan anses föreligga
och att det följaktligen kan ifrågasättas
huruvida det årliga förnyandet
av lagen under nuvarande förhållanden
har stått i överensstämmelse med
dess ordalag. Men när man nu vill att
det ursprungliga stadgandet — att
ikraftträdandet skall vara oundgängli -

gen nödigt för en så pass extrem situation
som utomordentliga, av krig föranledda
förhållanden — skall ersättas
med vad som är erforderligt i ett vagt
beskrivet läge, så är det att beröva lagen
varje begränsning när det gäller
dess tillämpning i fredstid. Det minsta
man kan fordra är att vissa kvalificerade
och avgränsade situationer angives i
lagen.

Det är att märka att valutalagen ursprungligen
tillkom under mer extrema
förhållanden, och föredragande departementschefen,
statsrådet Wigforss, var
angelägen om att betona att denna valutareglering
innebar ett extraordinärt
ingrepp för ett extraordinärt behov.
Det är dock någonting annat man nu
ifrågasätter. Vi är nu inne i en tämligen
normal situation, där man redan
kan ifrågasätta huruvida det är rimligt
att fortsättningsvis upprätthålla en valutareglering.
Att i det läget föreslå en
permanentning av en provisorisk lag
och göra tillämpningsmöjliglieterna mera
vidsträckta än enligt den tidigare
lagen, står ju inte i överensstämmelse
med utvecklingens krav.

De sakkunniga som utarbetat förslaget
— någon företrädare för näringslivet
återfinns icke bland dem ■— har
varit medvetna om att fullmaktens mycket
allmänna formulering innebär en
brist, och de har velat avhjälpa den
med en bestämmelse att riksdagen vid
varje prövning av förordnande enligt
valutalagen när det gäller fredstid också
skall få pröva innehållet i den blivande
tillämpningsförordningen, den
s. k. valutaförordningen; man har tänkt
sig att även om huvudlagen således innehåller
en mycket vidsträckt fullmakt,
skall det ligga ett korrektiv däri att
riksdagen varje gång det är fråga om
att sätta den i kraft skall få i detalj ta
ställning till valutaförordningens innehåll
och på det viset ha möjligheter
att vid varje tillfälle kontrollera, att
förordningen inte ges en vidare tilllämpning
än som kan anses i rådande
läge erforderligt.

Kungl. Maj:t har därför också nu bifogat
propositionen ett förslag till ny

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

valutaförordning. Det är första gången
riksdagen inbjudes att engagera sig för
valutaförordningen i dess helhet. Ja, då
undrar man om inte valutaförordningen
vid denna start har noggrant genomgåtts
och anpassats till ett nu förändrat
läge. Nej, så har inte skett. Det
föreliggande förslaget överensstämmer
i allt väsentligt med den nu gällande
förordningen. Visserligen har man tagit
bort bestämmelser om hembudsskyldighet
som numera inte tillämpas, men
i övrigt har ingen anpassning skett.
Förslaget har utarbetats inom finansdepartementet
och har icke blivit föremål
för någon remissbehandling, varför
riksdagen för sitt bedömande saknar
den värdefulla ledning som ett remissförfarande
brukar skänka.

Motionärerna i ärendet har sökt motverka
denna brist genom att i en mycket
utförlig och omsorgsfullt utarbetad
motion framföra inom näringslivet företrädda
kritiska synpunkter på den nu
föreslagna lagstiftningen, som efter vad
jag nyss antydde inte påverkats ens
av en så pass väsentlig nytillkommen
omständighet som den att vi från och
med nyåret har gått över till så gott
som fullständig konvertibilitet för kronan
i likhet med de stora världsvalutorna.

Jag skall inte upptaga kammarens
dyrbara tid med att gå in på motionens
detaljer; det skulle inte nytta mycket
till. Många saker är av ytterst speciell
inebörd, och ämnet är ju i och för sig
tämligen svårtillgängligt. Det må vara
nog sagt att de vägande invändningar
mot förslaget, som framförts i motionen,
övertygat reservanterna om behovet
av en översyn av den föreslagna lagstiftningen
med utnyttjande jämväl av
den inom näringslivet samlade erfarenheten.
Vid denna översyn bör, menar
vi, de i motionen anförda synpunkterna
tagas under övervägande, och riktmärket
bör vara att i det läge, som vi nu
går in i, ställa valutaregleringen i fredstid
under avveckling. Ett uppskov för
alt få möjlighet till en översyn av denna
innebörd kan utan olägenhet beslutas,
om riksdagen nu stannar för att

Ang. ändring i valutalagen, m. m.
förlänga den nu gällande lagstiftningen
under ytterligare ett år, således både
den valutalag och den valutaförordning
som nu gäller. Genom ett sådant rådrum
skulle man också kunna få tillfälle
att vid den nya utformningen av
lagen ta vederbörlig hänsyn till det nordiska
och västeuropeiska samarbetet
som ju just under det närmaste året
kan beräknas på ett eller annat sätt gå
in i ett avgörande skede.

Det är således inte ifrågasatt — jag
betonar det ännu en gång — att ett
avslag på det framlagda lagförslaget
skulle leda till någon som helst förändring
i möjligheterna till en fortsatt valutareglering
enligt nu gällande bestämmelser,
och meningen är att riksdagen
ett följande år skulle konfronteras med
ett mera genomarbetat förslag än det
som nu föreligger.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Efter herr Ewerlöfs anförande
kan jag fatta mig förhållandevis
kort. Jag kan instämma i praktiskt taget
allt vad han här har anfört. Jag ber
emellertid att få göra ytterligare några
reflexioner med anledning av det föreliggande
ärendet.

Det är klart att det i och för sig är
riktigt att anpassa också valutalagstiftningen
till de vanliga reglerna för beredskapslagstiftning.
Man har ju i det
avseendet funnit en mall som vi på olika
områden har applicerat på ifrågavarande
lagstiftning. Men man kan fråga
sig, om just det här förslaget är något
gott exempel på hur lagstiftningen bör
moderniseras. Här möter inte bara de
vanliga svårigheterna med sådana fullmaktslagar,
utan här framträder, tycker
jag, i mycket grälla färger svårigheterna
att åstadkomma fasta gränser för fullmaktslagarna.
Det är riktigt såsom den
föregående talaren här sade, att med den
utformning, som man nu tänkt ge valutalagen,
blir det möjligt att tillgripa valutaregleringar
i praktiskt taget varje

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. ändring i valutalagen, m. m.
situation. Rent allmänna bedömanden
kan bli avgörande, och valutaregleringen
kommer otvivelaktigt att ingå som
ett led i den allmänna ekonomiska politiken,
efter de styrandes godtycke. Det
är ingen tvekan om att regleringsmentalitetens
ambitionsgrad har stigit mycket
kraftigt sedan den nuvarande valutalagen
kom till år 1939. Den dåvarande finansministern,
herr Wigforss, var mycket
mer angelägen än dagens finansminister
att dra gränser kring fullmaktslagarna.
Herr Wigforss ville sålunda exempelvis
inte göra valutalagen till något
normalt medel för den ekonomiska politiken,
men såvitt jag förstår syftar man
med det nu framlagda förslaget avsevärt
längre i det avseendet. Herr Wigforss
ville inte heller använda valutaregleringen
för att reglera utrikeshandeln. Att
man har någonting sådant i sikte med
det nu föreliggande förslaget i bakfickan,
tycker jag är ganska klart.

Vidare kan jag inte undgå att göra den
reflexionen att den väg, som man här
avser att slå in på, ganska dåligt harmonierar
med våra internationella åtaganden
på detta område, vilka ju går ut på
att försöka riva ned regleringarna och
alla andra hinder som av olika skäl har
rests mellan länderna när det gäller kapitaltransaktioner
och betalningstransaktioner
över huvud taget. Jag skall återkomma
till den saken längre fram.

Låt mig, innan jag går vidare, också
påpeka det avsevärda krångel och blankettkineseri
som den nuvarande valutaförordningen
för med sig. Motionärerna
framhåller på ett ställe att antalet valutablanketter
i en enda affärsbank varje
månad växer med i runt tal två och en
halv hyllmeter. Det krävs mycket personal
för att fylla i och sköta alla dessa
blanketter, och det vore ju ett rimligt
krav att myndigheterna lättade på
dessa bördor, i synnerhet som det gäller
en extrem och enligt min uppfattning
till det orimliga driven kontrollverksamhet.

Man kan inte annat än vara förvånad
över att det anses vara nödvändigt att
upprätthålla en så omfattande kontroll
över en verksamhet, som numera löper

praktiskt taget friktionsfritt. Man bara
registrerar för att kanske i någon promille
av fallen finna något att anmärka.
Det är, menar jag, att driva kontrollverksamheten
en bit över gränsen till det
orimliga.

Motionärerna framhåller vidare att den
nuvarande valutaförordningens bestämmelser,
till exempel om betalningsförbud
vid transaktioner med utlandet, nog går
en bit längre än valutalagen i själva verket
medger. Det är sådana saker som
verkligen behövde opereras bort och
som därför borde göras till föremål för
en utredning.

Jag kan inte undgå att vara litet förvånad
över att man just nu lyfter fram
valutalagstiftningen för att göra den
provisoriska lagstiftningen mera permanent,
eftersom vi befinner oss i ett skede
där det rör sig så pass kraftigt på
det internationella ekonomiska området
som det ändå gör. Den föregående talaren
påpekade exempelvis de nya bestämmelser
om konvertibilitet mellan en
lång råd länder, som vi fick bara för
ett halvår sedan, över huvud taget karakteriseras
ju utvecklingen av en ökad
frihet i de internationella betalningsbestämmelserna.
Vi har vidare alla dessa
överläggningar i Europa med friliandelsplaner,
vi har de nordiska marknadsplanerna
och vad därmed sammanhänger,
vilket ju rimligen borde göra det motiverat
att dröja litet med den föreslagna
ändringen och ytterligare penetrera
materialet för att man skulle kunna få
det hela anpassat till den nuvarande situationen.
Ty det är karakteristiskt för
det föreliggande förslaget, att det tar
allt för stor hänsyn till vad de sakkunniga
sade och föreslog för en tid sedan,
innan vi hade fått dessa mycket omvälvande
förändringar på de internationella
betalningsförbindelsernas område.

Låt mig så, herr talman, få säga några
ord om kapitalrörelserna, som ju spelar
en viss roll i det här sammanhanget.

Det är ju så att flera länder i Europa
nu har gått över till praktiskt taget full
frihet på detta område, t. ex. Västtyskland
och Schweiz. Även England är långt
ute på den vägen.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Det nu föreliggande lagförslaget ger,
såvitt jag förstår, alldeles utomordentligt
stora möjligheter för myndigheterna här
i Sverige att kontrollera kapitalrörelserna.
Man kan ju i det avseendet studera
de villkor som riksbanken ställer upp
för investeringar i utlandet. Det är inte
småsaker! Man säger bl. a. att aktiemajoriteten
i det utländska dotterbolaget
skall bibehållas av det svenska moderbolaget,
balans- samt vinst- och förlusträkning
för det utländska bolaget
skall årligen tillställas riksbanken, och
vidare skall det utländska bolaget skötas
med hänsyn jämväl till svenska intressen
med avseende på tillförsel till Sverige av
främmande valutor, vilket innebär bl. a.
att vinstmedel ej får användas till annat
än hemtagning till Sverige och alltså
inte till fondering och sådana saker. Det
är klart att detta i mycket hög grad begränsar
svenska företags möjligheter att
upprätta dotterbolag i andra länder, en
sak som för närvarande är betänklig, om
man tar i betraktande det läge som råder
i fråga om förhandlingarna om ett europeiskt
frihandelsområde.

Dessa utomordentligt restriktiva villkor
står, i ett ganska obehagligt men
ändock klart sammanhang också med de
svenska, synnerligen föråldrade bestämmelserna
om utländsk företagsamhets
möjligheter att slå sig ned i Sverige.
Därvid har man att dras med bestämmelser
som är cirka 50 år för gamla, alldeles
avgjort. Trots att det ofta nog visar
sig, att till exempel amerikanska företag
är intresserade av att upprätta dotterföretag
i Sverige, så stannar det med
en första undersökning, ty när man har
gjort sig närmare bekant med de svenska
valutaföreskrifterna och möjligheterna
för en utlänning att förvärva fast egendom
och driva rörelse här i Sverige
så drar man sig ganska snabbt tillbaka.
Det vore på tiden att ompröva även dessa
bestämmelser. Det finns verkligen
ganska mycket att titta på också i det
sammanhanget.

Allt det som jag nu senast bar talat
om bör ju inte direkt till valutalagstiftningen,
men det hänger i många avseenden
nära ihop.

Ang. ändring i valutalagen, m. m.

Det finns alltså mycket goda skäl för
att tillgodose motionärernas önskemål
om att dröja något med genomförandet
av det nu föreliggande förslaget och använda
tiden till att fila på förslaget, så
att man får fram mera tidsenliga, mot
den aktuella situationen svarande regler.

Man kommer inte ifrån att det allmänna
intryck man får inför det föreliggande
förslaget till valutalag och valutaförordning
är att ur de styrandes synpunkt,
om jag får något travestera en skald,
vårt behov av trygghet är oändligt. Man
säkrar sig för alla möjliga situationer —
jag kommer närmast att tänka på den
pessimism som präglar den man som
klär sig i både hängslen och livrem och
inte kan gå ut på promenad runt kvarteret
en varm sommardag utan att ha
med sig paraply.

Man radar upp en stor mängd fall,
där bestämmelser skulle kunna behövas,
och man får till slut en situation,
där den samlade effekten av alla de olika
regleringarna blir tyngande och skadlig
både för friheten i betalningsrörelserna
och det internationella samarbetet och
över huvud taget verkar hämmande på
det svenska näringslivet.

Jag ber med detta, herr talman, få yrka
bifall till reservanternas förslag.

Herr BOO (s):

Herr talman! Valutaförordningen av
1940 tillkom med stöd av den 1939 utfärdade
valutalagen, och den underställdes
då i vederbörlig ordning riksdagens
prövning. Sedan dess har undan för undan
de årliga förlängningarna skett och
i samband med dessa har också de förändringar,
som föreslagits av den ursprungligen
antagna förordningen, redovisats.
Det enda undantaget härvidlag var
år 1941, då inte något underställande för
riksdagen ägde rum. Det kanske är skäl
att påpeka, att detta var under den tid,
då vi hade en samlingsregering. Detta
kan i och för sig öppna intressanta perspektiv
på frågan om riksdagens inflytande
— i varje fall under en samlingsregering
— men jag skall inte, herr tal -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. ändring i valutalagen, m. m.
man, ytterligare fördjupa mig i det problemet
i detta sammanhang.

Det propositionsförslag som nu föreligger
avser en modernisering av den nuvarande
lagstiftningen på liknande sätt
som skett med åtskilliga andra beredskapslagar.
Lagförslaget, som föregåtts
av en utredning, har i vederbörlig ordning
varit ute på remiss och underställts
lagrådets behandling. Därefter har man
utformat det förslag till valutaförordning,
som nu underställs riksdagen. Det
är riktigt, såsom motionärerna och reservanterna
här har påpekat, att denna
förordning inte har varit ute på remiss
annat än vad gäller de ingalunda oviktiga
förändringar i förordningen, vilka
som vanligt redovisats i bankofullmäktiges
skrivelse, då man begärt en förlängning
av valutaförordning under ytterligare
ett år. Denna skrivelse bär ju ändå
remissbehandlats.

Med anledning av den uppmärksamhet,
som här tycks ägnas speciellt den nu
föreliggande valutaförordningen, kan det
kanske vara skäl att påpeka, att denna
ingalunda är någon ny produkt. Som jag
tidigare anfört har man gjort förändringar
i valutalagen och anpassat den till de
liknande lagar, som tidigare gjorts till
föremål för riksdagens prövning. Men
den förordning, som sedan bygger på
denna lag, har inte genomgående omarbetats,
och detta kan väl vara förklaringen
till att man inte ansett ett stort remissförfarande
vara nödvändigt.

Motionärerna vrkar nu avslag på propositionen
med den huvudsakliga motiveringen,
att näringslivet inte beretts
tillfälle att yttra sig om förslaget i denna
del. Detta yrkande förvånar, minst sagt.
Man motiverar alltså inte avslagsyrkandet
— vilket kanske har skett i andra
sammanhang — med att riksdagens intressen
skulle bli tillbakasatta — och
hur skulle man för övrigt kunna göra
det — utan med att förordningen inte
har tillkommit i samverkan med näringslivet.
Men det är ju näringslivet, som förordningen
är till för att övervaka. Det
ger mig anledning, herr talman, påpeka
att man från oppositionshåll under senare
tid även här i riksdagen har rik -

tat kritik mot att krafter utanför riksdagen
skulle ha fått ett alltför stort inflytande
på sådana frågor, som riksdagen
rätteligen skall avgöra. Ett exempel på
detta var när frågan om på vilket sätt
budgetbalanseringen skulle ske uppsköts
till höstriksdagen.

I det nu föreliggande fallet har vi ju
en liknande situation. Man vill inte avslå
propositionen därför att riksdagen har
förbisetts, utan man vill bibehålla den
gamla lagen och den gamla förordningen
för att näringslivet skall få öva inflytande,
så att förordningen nedbantas så
mycket som möjligt. Enligt min uppfattning
är detta ganska anmärkningsvärt.

Den nu föreliggande valutaförordningen
är ett medel för en styrning av våra
ekonomiska förhållanden gentemot andra
länder. Även om våra egna förhållanden
spelar en ganska stor roll vid bedömandet
av huruvida vi behöver en valutaförordning
eller vilken omfattning
denna skall ha, så är det av avgörande
vikt, hur andra länder uppträder på detta
område. En utblick över världen säger
oss att många länder, med vilka vi har
ganska omfattande ekonomiska förbindelser,
har hårdare valutaregleringar än
vad vi har. Sverige har efter förmåga
medverkat till en liberalisering av de internationella
förbindelserna på det ekonomiska
området. I den mån utvecklingen,
bland annat genom den nya konvertibiliteten,
går därhän att det finns möjligheter
att ytterligare utvidga denna frihet,
är vi givetvis beredda att fortsätta
att medverka till denna utveckling.

Men är inte motionärerna alltför optimistiska,
när de hävdar att vi liksom
Schweiz och Västtyskland tämligen omgående
skulle kunna avveckla vår valutareglering.
Om vi ser på vår valutareserv
och på förhållandena på vår kapitalmarknad,
med våra knappa tillgångar,
måste väl herrar motionärer och reservanter
medge, att man inte inom den
närmaste framtiden kan komma fram till
en avveckling av valutaregleringen, och
att vi närmast har att vara så följsamma
som möjligt till den internationella utvecklingen
på detta område.

Det är alldeles givet, att om eu nordisk

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

eller en europeisk marknad kommer till
stånd, får vår valutalagstiftning anpassas
till denna nya situation. Men där är
vi ju inte ännu, och vi vet inte, när vi
kommer i det läget. Det finns därför
ingen anledning att med denna motivering
avslå det föreliggande lagförslaget.

Det är riksdagens majoritet som avgör,
huruvida vi skall ha en valutareglering
eller inte. Den nya lagen är utformad
såsom en beredskapslag, och om förordningen
sedan skall vara i kraft och tilllämpas
eller inte avgöres av riksdagsmajoriteten.
Det är alltså inte utslagsgivande,
hur lagparagraferna i och för sig
är utformade, ty det är ändå det politiska
utövandet av beslutet här i riksdagen
som blir avgörande. Näringslivet har för
övrigt tre representanter i valutastyrelsen.
Från det hållet har inte hörts av
några framställningar i den riktning som
motionärerna åberopat. I det stora hela
har förordningen fungerat väl, och överklagandena
har varit ganska sällsynta.
När den nya förordningen träder i kraft
genomföres för övrigt ytterligare begränsningar
på viktiga punkter.

Varken den nuvarande eller den nya
valutaregleringen hindrar de normala betalningsförbindelserna
mellan vårt land
och andra länder. Vad man vill kontrollera
är kapitalrörelserna. Men skall den
kontrollen kunna bli effektiv, måste den
ha en sådan omfattning att den ej kan
kringgås alltför lätt. Man kan därför inte,
som motionärerna vill, utan vidare
minska ner omfattningen av denna kontroll.
Enligt de sakkunnigas uppfattning
står valet på denna punkt i rätt stor utsträckning
mellan att ha en någorlunda
effektiv kontroll, även om den, som herr
Hanson påpekade, innebär en viss arbetsbelastning,
eller över huvud taget
inte ha någon reglering alls.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr EWERLÖF (h):

Herr talman! Det förefaller mig som
om herr Boo i väsentliga stycken missförstått
mina argument. Detta framgår
bäst av att han är angelägen att betona,

2 Första kammarens protokoll 1959. Nr 20

Ang. ändring i valutalagen, m. m.
att den valutaförordning som riksdagen
nu för första gången får tillfälle att
yttra sig om i dess helhet är, som han
säger, ingen ny produkt. Det rör sig i
detta sammanhang ej om någon omarbetning
utan om den valutaförordning
som vi haft förut.

Det är ju just detta, som jag har velat
vända mig emot såsom stridande
mot hela den uppläggning som man
här presenterar för riksdagen. Man har
å ena sidan utgått ifrån att det varit
svårt att få en definition av lagen, som
är så stringent, att den i och för sig
begränsar fullmakten. Man säger då,
att man vill bättra på detta med att
jämte lagen låta riksdagen få pröva
valutaförordningen, som skall i detalj
ange hur man tänker begagna fullmakten.
Korrektivet för riksdagen skall ligga
i, att man vid varje tillfälle kan se
till, att fullmakten inte får en vidare
tillämpning än den som man vill vara
med om.

Det är nu första gången som detta
system skulle fungera. Här har man lagen
med den vida fullmakten, och så
kommer då för första gången en valutaförordning
som riksdagen skall ta ställning
till. Då säger man, att man inte
brytt sig om att omarbeta den. Man
lägger fram den gamla utan att grundligt
ha gått igenom den för att se i vad
mån det läge, som vi nu befinner oss
i bl. a. efter konvertibilitetens genomförande
från och med nyåret, skulle
kunna ge anledning till att just strama
åt valutaförordningen och inte ge den
en vidare kostym än vad som i detta
läge kan anses erforderligt.

Nu är det således inte längre tal om
att denna riksdagens prövning av valutaförordningen
skall få utgöra ett korrektiv
i denna mening, utan nu låter
man det vara hänt att även valutaförordningen
ger en vidsträcktare fullmakt
iin vad som behövs och menar
att till sist giiller det bara hur den tilllämpas
av de myndigheter som skall
handha den. Och det är ytterst den
politiska majoriteten som är avgörande.
Ja, men då har man ju raserat hela
tankegången, att fullmaktslagstiftning -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. ändring i valutalagen, m. m.
en såsom sådan skall innefatta garantier
för att fullmakten inte blir vidsträcktare
än den behöver vara. Vi har
tydligen delade meningar på denna väsentliga
punkt.

Herr Boo menar tydligen att man bör
lita på att vad far gör är alltid det
bästa och sedan är det inte så mycket
värt med de rent konstitutionella garantierna,
under det att vi anser att
dessa när det gäller fullmaktslagstiftning,
är av en utomordentligt stor betydelse.
Det kan komma den dag, när
den majoritet, som nu tycker att den
kan styra och ställa som den behagar,
befinner sig i minoritet och själv kan
ha behov av att det finns ett konstitutionellt
skydd i fråga om fullmaktslagstiftning.
Det är därför vi fäster ett
sådant avseende vid detta, och det hela
är inte, som herr Boo försökte göra
gällande, bara föranlett av att näringslivet
inte fått komma till tals.

Nej, det förhåller sig på det sättet
att vi genom den motion, som här presenteras,
med alla de invändningar som
där är gjorda, blivit övertygade om att
vi för att få en riktig utformning av
denna lagstiftning behöver tillgodogöra
oss näringslivets erfarenheter på ett
annat sätt än som varit möjligt vid utformningen
av det förslag, som här
föreligger.

Jag beklagar att vi har måst föra
denna debatt utan att det varit möjligt
för någon representant för regeringen
att vara närvarande. Jag skulle ha velat
erinra statsministern om att han
vid sitt deltagande i Industriförbundets
årsmöte i år hade tillfälle att åhöra
ett anförande av bankdirektör Thunholm,
vilket gällde först och främst
kapitalfrågan men även valutafrågorna.
Statsministern betonade i ett anförande
under eftermiddagen, att han hade
funnit största intresse i att lyssna till
vad som där hade sagts och att där
var mycket som det fanns anledning
att fundera på samt att man från regeringens
sida gärna såg att man fick
etablera en närmare samverkan med
näringslivet när det gällde bedömandet
av dessa frågor.

Ja, här har vi nu ett sådant tillfälle,
då det verkligen skulle ha varit möjligt
att visa en viss generositet åt näringslivets
synpunkter. Det kostar ingenting,
ty man skulle under den tid, som det
nu är fråga om, få ett rådrum, under
denna tid skulle den gamla lagstiftningen
i alla fall täcka hela fältet. Det
är precis bara fråga om att ge möjlighet
för näringslivets synpunkter att
komma under bedömande utan att nu
ta ställning till detaljerna.

Om statsministern varit här närvarande,
skulle jag ha frågat honom, om
det inte just nu är ett sådant tillfälle
till samarbete, som han åsyftade i sitt
anförande i samband med Industriförbundets
årsstämma. Jag tycker att det
borde varit upplagt att begagna denna
situation för att ge prov på den deklarerade
viljan till samarbete. Men när man
nu bara avvisar denna tanke, som om
den inte hade något värde, är detta
uttryck för den gentemot samarbete avvisande
mentalitet, som tyvärr under
den nuvarande regimen varit utmärkande
för våra politiska förhållanden.

Häri instämde herr Domö (h).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Bara några få ord!

Jag frågade mig litet oroligt, när jag
lyssnade till herr Boo, om han verkligen
läst motionen, eftersom han med så
lätt hand kunde glida förbi de mycket
starka sakliga invändningar, som däri
anförts mot det föreliggande förslaget
till valutaförordning. Vidare fann han
det inte alls vara något anmärkningsvärt,
att förslaget inte sänts ut på remiss.
Men det är väl alldeles uppenbart,
att en remittering av förslaget skulle ha
givit många värdefulla uppslag till förbättringar.
Man fick närmast det intrycket,
att herr Boo var rädd för att låta
näringslivet komma till tals i denna fråga,
men så farligt kan det väl ändå inte
vara att låta dess representanter i ett
remissyttrande tala om de erfarenheter,
de har av den nuvarande valutaförordningen,
och vilka förbättringar och förändringar
de skulle vilja få till stånd.

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Man kan inte göra gällande, att denna
förordning har fungerat bra och grunda
detta på att klagomålen varit relativt få.
Vederbörande har ju ändå åtskilligt annat
att göra i de berörda sammanhangen
än att skriva klagolitanior till myndigheterna
— vilket, som var och en har
sig bekant, ofta är en ganska litet lönande
sysselsättning. Om nu de sakkunniga
sagt, att valet står mellan en
extrem kontroll och ingen kontroll alls,
är detta naturligtvis en utomordentlig
tillspetsning. Vad jag sade i mitt förra
anförande — vilket jag videhåller — är
att det på detta område förekommer en
mängd alldeles onödig rutinkontroll. De
allra flesta ärenden bara passerar, registreras
och plockas in i arkivet. Men
man bör väl inte plocka in en sådan
oerhörd massa papper enbart för att se
till att inte någon enda skall kunna
springa förbi kontrollen. Några större
olyckor kan ju inte hända, om man företar
vissa uppmjukningar. Det går väl inte
att skaffa undan några enorma belopp
från fosterlandet utan att man kommer
underfund med det. Vårt läge är väl inte
heller så dåligt, att en absolut vattentät
kontroll måste bibehållas.

Det verkligt beklagliga i detta fall är,
att man skapar en kautschukparagraf,
som kommer att ge valutastyrelsen praktiskt
taget obegränsade möjligheter att
agera på detta område efter gottfinnande.
Detta är inte att hantera fullmaktslagstiftningen
på ett riktigt och rimligt
sätt.

Herr BOO (s):

Herr talman! Herr Hanson yttrade i
sitt första anförande, att det föreliggande
förslaget är en typisk produkt av regleringsmentalitet.
Det är en gammal anklagelse
från oppositionens sida, men
det har ju undan för undan visat sig,
att vi inte har varit intresserade av att
bibehålla regleringar längre än de varit
nödvändiga. Därefter har de blivit avvecklade.
I detta fall kan vi ju ändå påvisa,
att det stora flertalet länder, som
vi har förbindelser med — inte mindre
än 56 länder — har en motsvarande va -

Ang. ändring i valutalagen, m. m.

lutareglering. I dessa länder är regleringen
i de allra flesta fall betydligt hårdare
än vår. De länder, som verkligen
kunnat gå ifrån valutaregleringen, är
Schweiz och Västtyskland, men vi vet
ju, att dessa länder intar en särställning,
som har kunnat medge en sådan åtgärd.

Herr Hanson anförde vidare — vilket
också framhållits i motionen — att herr
Wigforss’ motiveringar vid förordningens
tillkomst år 1940 ger vid handen,
att man inte alls avsett att gå så långt,
som man i tillämpningen sedermera har
kommit att göra. Det är riktigt, men
även motionärerna vet väl, att det på
detta område har skett en hel del under
kriget och under efterkrigsåren. Det är
inte bara vi, som har tillämpat valutaregleringen
på ett annat sätt än man avsåg
1940. Vi har fått följa med i den tilllämpning,
som har blivit gängse i det
internationella umgänget. Vi har tvingats
in i en sådan utveckling. Man kan alltså
inte utan vidare jämföra förhållandena
år 1940 med t. ex. år 1948 eller något
senare årtal.

Herr Hanson ifrågasatte, om jag verkligen
hade läst motionen. Den var lång
och omfattande, men jag har läst den
flera gånger och har kommit fram till,
herr Hanson, att om man inte vill gå
till angrepp mot förordningen som sådan
och få fullständig frihet, så skulle
man likväl kunna genomföra sakliga
ändringar i såväl den nya som i den
gamla förordningen. Det finns alltså
möjligheter att få till stånd en fortlöpande
omprövning på detta område i
syfte att anpassa denna efter ändrade
förhållanden.

Herr Ewerlöf invände gentemot mig,
att enär det här ju ändå gäller en ny
lagstiftning, så skulle det vara anledning
till att man förfore på det sätt som reservanterna
har förordat beträffande valutaregleringen.
Men även förordningen
har ju varit föremål för översyn i samband
med utarbetandet av förslag till
den nya lagstiftningen. Uppfattningarna
kan ju vara delade om hur denna förordning
bör se ut och hur omfattande
den bör vara. Enligt de sakkunnigas och
utskottsmajoritetens uppfattning behövs

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. ändring i valutalagen, m. m.

en valutakontroll av nuvarande omfattning,
och det är ju anledningen till att
förordningen har givits den utformning
som här föreligger.

Herr Ewerlöf gjorde vidare gällande,
att jag skulle driva tesen att »det far
gör är rätt». Jag får säga herr Ewerlöf,
som väl inte tror på »far» — och det
förstår jag — att han litar väl mer på
någon utomstående part. Man kan då
bara fråga vilketdera som är bäst.

Herr Ewerlöf framhöll dessutom att
det kunde komma en annan majoritet i
riksdagen. Ja visst kan det inträffa. Det
har vi aldrig förnekat. Men då får vi
väl följa spelets regler, och låta den nya
majoriteten utforma den ekonomiska politiken
samt ta ställning till valutaförordningens
existens.

Motsättningen gäller väl här att oppositionen
vill att man skall avslå det föreliggande
lagförslaget för att näringslivet
skall få tillfälle att utöva ett avgörande
inflytande på utformningen av ett
nytt förslag, att man omedelbart skall
företa en nedbantning av den gamla förordningen
under det nu kommande året,
samt att man i övrigt snarast möjligt
bör eftersträva hela valutaregleringens
avskaffande och endast ha kvar en reglering
i specialfallen krig eller krigsfara.
Vi har en annan uppfattning och hävdar,
att så länge nuvarande förhållanden
består ute i världen, har den nuvarande
valutaregleringen en uppgift att fylla.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte på det sättet,
att vi skulle vilja liuvudstupa avskaffa
alla möjligheter att ingripa på dessa områden,
när det verkligen brinner i knutarna.
Men när jag lyssnade till herr Boos
sista anförande, måste jag i likhet med
en känd man på 1500-talet säga: »I haven
en annan ande än vi». Så som denna
regleringsmentalitet — förlåt uttrycket
— kom i dagen i hans anförande,
kan jag inte fatta saken på annat sätt.

Det är klart att ingen människa önskar
ha regleringar i onödan. Men när har
man någonsin märkt en entusiasm på

socialdemokratiskt håll när det gällt att
avskaffa regleringar? Man säger bara
helt allmänt, att vi bedömer läget så,
att denna reglering behövs. Från mina
utgångspunkter kommer jag nästan alltid
till att man därvid bedömer nödvändigheten
i överkant. Att som herr Boo
gjorde, dra in i resonemanget hur man
har agerat i Västtyskland och i Schweiz,
är kanske ur hans egna synpunkter något
äventyrligt. Dessa länder har inte
någon valutareglering, och varför har
de inte det? Ja, man skulle helt kort
kunna uttrycka saken så, att de haft det
moraliska modet att skilja sig från en
mängd s. k. nödvändiga regleringar.

Man skulle kunna ställa frågan så:
Vilken ekonomisk politik skall man föra
i ett land för att slippa regleringar
av detta slag? Dessa länder har fört en
sådan politik. De har en låg ränta och
har blivit lyckligen befriade från dessa
regleringar. Men tro mig, med den inställning
till dessa problem som herr
Boo här har givit uttryck åt kommer vi
inte att bli fria från regleringar utan
kommer att trassla in oss mer och mer
i regleringar.

Herr BOO (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Hanson med anledning av att han
på nytt drog upp problemet med Västtyskland
och Schweiz, att han ställde
kyrkan mitt i byn, när han framhöll
att det är fråga om att föra en annan
ekonomisk politik. Det är där skiljelinjen
går, herr Hanson.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,

(ep):

Herr talman! Riksdagens vårsession
har kommit in i sitt avgörande skede; vi
befinner oss i dess sista dagar. Jag hoppas
därför att kammaren uppskattar, om
någon betänker även tidens värde. Jag
skall därför endast med några korta ord
ange hur det kommer sig, att jag och
herr Eliasson i Sundborn tillhör reservanterna.

Den utredning som ligger till grund
för propositionen är gjord rätt tidigt, i
varje fall är den gjord före de händelser

Tisdagen den 26 mai 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna
på valutaområdet, som inträffat under
senaste halvåret, då en mera allmän
övergång till konvertibla valutor ägde
rum. I den motion, som högern och folkpartiet
avgivit med anledning av propositionen,
har framkommit synpunkter,
som vi vid övervägandena i bankoutskottet
fann vara av värde, och vi ville
därför inte motsätta oss förslaget att
vänta ett år med att ta den nya valutalagen.
Därmed får vi tillfälle till ytterligare
överläggningar. Här är ingen ko på
isen, utan man kan mycket väl vänta ett
år. Reservanterna föreslår ju att den
nuvarande lagstiftningen endast skall
förlängas över ytterligare detta år.

Detta är anledningen till att vi från
centerpartiets sida har ställt oss på samma
sida som övriga reservanter. Jag har
inte för min personliga del funnit anledning
att blanda mig i den debatt
som har försiggått här den senaste
timmen, men jag ber ändå, herr talman,
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ewerlöf begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ewerlöf begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 67.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1959/60 beräkna till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
ett reservationsanslag av 173 000 000
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en till
riksdagen den 17 april 1959 avlåten
proposition, nr 147, vilken hänvisats till
jordbruksutskottet, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen att
fatta beslut på sätt i propositionen närmare
angivits beträffande föreslagna
åtgärder i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.

I propositionen hade framlagts förslag
angående prissättningen på jordbrukets
produkter under 6-årspcrioden 1 september
1959—31 augusti 1965. Förslå -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

gen grundades på en mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets förhandlingsdelegation
träffad överenskommelse,
i vilken nu gällande prissättningssystem
hade föreslagits skola med
vissa ändringar och tillägg tillämpas under
nämnda 6-årsperiod.

Till utgångspunkt för överenskommelsen
hade legat bland annat beräkningar
av skillnaden mellan industriarbetarnas
genomsnittliga årslön i dyrortsgrupperna
2 och 3 samt jordbrukarnas
arbetsinkomst för år. Denna inkomst
hade beräknats på grundval av material
ur den jordbruksekonomiska undersökningen
på gårdar med i medeltal 15
respektive 25 hektar åker inom slättbygdsområdena.
Vidare hade till grund
för överenskommelsen legat vissa överväganden
angående utvecklingen på
världsmarknaden samt en undersökning
av de producent- och konsumentpriser,
som gällde i vissa andra västeuropeiska
länder.

De föreslagna ändringarna i gällande
prissättningssystem bestode bland annat
däri, att de nuvarande 5- och 6-procentreglerna
skulle ersättas av en ny
spärregel, i propositionen kallad 3-procentregeln.
Denna hade utformats så,
att den på ett effektivt sätt skulle kunna
uppväga förändringar i prisnivån på
världsmarknaden samt i kostnadsnivån
för jordbruksföretagen. Vidare skulle en
anknytning ske till den allmänna årslöneutvecklingen
för industriarbetare i
dyrortsgrupperna 2 och 3 för att inkomstnivån
inom jordbruket skulle följa
med i den allmänna inkomstutvecklingen.
Denna regel hade i propositionen
kallats inkomstregeln. Prisskyddet
hade föreslagits avvägt så, att den inkomstnivå,
som kunde uppnås vid början
av den nya prissättningsperioden,
skulle kunna beräknas giva möjlighet
att utfylla en del av den inkomstklyfta,
som då kunde väntas komma att föreligga.
Härutöver skulle jordbrukarna
lämnas möjlighet att under perioden genom
rationaliseringsvinst i de egna företagen
utfylla återstoden av inkomstklyftan.

Enligt överenskommelsen skulle vid
utgången av den nya prissättningsperioden
bedömningen av inkomstlikställigheten
i jordbruket anpassas till förhållandena
i storleksgruppen 20—30 hektar
inom slättbygdsområdet. Om jordbrukarinkomsterna
i denna storleksgrupp
därvid skulle befinnas ligga högre än
jämförelseinkomsten, borde denna skillnad
utjämnas successivt.

För tillämpning av den s. k. 3-procentregeln
skulle fortlöpande beräknas
en världsmarknadsprisindex och en
kostnadsprisindex. När skillnaden mellan
dessa båda index under 3 månader
i följd överstege 3 procent eller indexenheter,
skulle enligt spärregeln införselavgifterna
ändras så, att det ovägda
medeltalet av jordbruksnämndens producentprisindex
för ifrågavarande 3 månader
beräknades komma att ändras
med hälften av nämnda skillnad, d. v. s.
med 1,5 procent eller däröver. Enligt
den s. k. inkomstregeln skulle den procentuella
förändringen av industriarbetarnas
årslön — omfattande den avtalsmässiga
förändringen av årslönerna för
det löpande året samt de statistiskt registrerade
merinkomsterna under den
senast förflutna 12-månadersperioden —
föranleda den justering av införselavgifterna,
som erfordrades för att möjliggöra
en motsvarande procentuell ökning
av brukarens årsinkomst i storleksgruppen
10—20 hektar.

I anslutning till de överenskomna
grunderna hade i propositionen framlagts
förslag till de mittpriser, prisgränser
och införselavgifter, som skulle gälla
under den nya prissättningsperioden.
Såväl mittpriser som prisgränser skulle
enligt särskilda regler justeras i samband
med de ändringar av införselavgifterna,
som kunde ske enligt nyss angivna
spärregler. Införselavgifterna hade
bestämts så, att vid de importpriser,
som bedömdes som mest sannolika vid i
ingångsläget rådande marknadsläge, de
erforderliga mittpriserna kunde uppnås.
Vidare hade föreslagits att liksom hittills
interna regleringsavgifter på brödsäd,
fabrikspotatis, mjölk, grädde och

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

ost samt kött och fläsk skulle uttagas.
De kompensationsavgifter, som i anledning
av den interna avgiftsbelastningen
upptoges vid import, avsåges emellertid
i olikhet med vad som gällde enligt nuvarande
prissättningssystem i fortsättningen
skola vara i princip fasta.

Enligt överenskommelsen skulle därjämte
vid skördeskador 4-procentregeln
i modifierad form tillämpas för 1959 års
skörd.

I propositionen framlades vidare
bland annat förslag till grunder för användningen
av införsel- och regleringsavgiftsmedel
m. m. samt till närmare
användning av införselavgiftsmedlen
under regleringsåret 1959/60 och till
stödet åt odlingen och beredningen av
lin och hampa under sagda regleringsår.

Medelsbehovet för prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område under
budgetåret 1959/60 beräknades
till 101 730 000 kronor, därav 96 000 000
kronor till allmänt mjölkpristillägg,
1 750 000 kronor till stöd åt odlingen
och beredningen av lin och hampa,
1 500 000 kronor till fraktbidrag för
fodersändningar till Västerbottens och
Norrbottens län samt 2 480 000 kronor
till diverse kostnader i samband med
jordbruksregleringen. På grund av reservationer
beräknades anslagsbehovet
till de prisreglerande åtgärderna till
96 500 000 kronor. De för leveranstilllägg
för mjölk samt extra mjölkpristilllägg
i norra Sverige erforderliga medlen
hade i samband med framläggandet
av en proposition angående utformningen
av det särskilda stödet åt det mindre
jordbruket föreslagits bliva anvisade
under ett särskilt anslag. Vidare hade
hemställts om medgivande att även under
budgetåret 1959/60 disponera investeringsanslagen
till lagring av jordbruksprodukter
samt inlösen av inhemskt
oljeväxtfrö för de med anslagen
avsedda ändamålen ävensom om bemyndigande
att i fortsättningen tillhandahålla
föreningen Svensk spannmålshandel
vissa statskrediter. Förslag framlades
även om att medlen på det för bud -

getåret 1958/59 anvisade anslaget till
gottgörelse till jordbruket för av dess
utövare erlagd energiskatt för motorbrännolja
till traktorer skulle tillföras
Fonden för främjande av forskning och
försöksverksamhet på jordbrukets område.

Vidare hade framlagts förslag till vissa
författningsändringar.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 353,
av herr Jonasson m. fl., samt II: 420, av
herrar Wahrendorff och Elmwall,

2) de likalydande motionerna I: 358,
av herr Sundin m. fl., samt 11:434, av
herrar Larsson i Hedenäset och Gustafsson
i Kårby,

3) de likalydande motionerna 1:474,
av herr Jonasson m. fl., och II: 580, av
herr Jansson i Benestad m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 479,
av herr Aastrup m. fl., och II: 607, av
herr Ohlin m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 480,
av herr Bengtson m. fl., och II: 593, av
herr Hedlund m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 481,
av herr Carlsson, Georg, m. fl., och II:
594, av herr Elmwall m. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 482,
av herr Domö m. fl., och 11:584, av
herr Hedlund m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 483,
av herr Elof sson, Gustaf, m. fl., samt II:
585, av herrar Nilsson i Bästekille och
Nilsson i Svalöv,

9) de likalydande motionerna 1:484,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 589, av
herr Ilxggblom m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 485,
av herr Gustafsson, Nils-Eric, och I: 588,
av herr Nilsson i Tvärålund,

It) de likalydande motionerna 1:486,
av herr Hedström m. fl., och II: 595, av
herr Lundmark m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 487,
av herr Johansson, Nils, m. fl., samt II:
598, av herrar Wahrendorff och Pettersson
i Norregård,

13) de likalydande motionerna I: 488,

24 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

av herr Jonasson m. fl., och II: 599, av
herr Wahrendorff m. fl.,

14) motionen I: 489, av herr Jonasson
och herr Carlsson, Eric,

15) de likalydande motionerna 1:490,
av herr Nilsson, Yngve, m. fl., samt II:
592, av herrar Hansson i Skegrie och
Nilsson i Bästekille,

16) de likalydande motionerna 1:491,
av herr Nilsson, Yngve, och herr Eskilsson,
samt II: 587, av herr Hseggblom
m. fl.,

17) motionen I: 492, av herr Nilsson,
Yngve, m. fl.,

18) de likalydande motionerna 1:493,
av herr Nord m. fl., samt II: 586, av herrar
Rimås och Åhman,

19) de likalydande motionerna 1:494,
av herrar Olsson, Ernst, och Svensson,
Rikard, samt 11:583, av herrar Nyberg
och Börjesson,

20) de likalydande motionerna I: 495,
av herr Petersson, Bertil, och herr Larsson,
Nils Theodor, samt 11:591, av herrar
Hseggblom och Kollberg,

21) de likalydande motionerna I: 496,
av herr Spetz m. fl., och II: 590, av herr
Svensson i Ljungskile m. fl.,

22) de likalydande motionerna I: 497,
av herr Spetz m. fl., och II: 597, av herr
Gustafsson i Uddevalla m. fl.,

23) de likalydande motionerna I: 498,
av herr Sörlin m. fl., och II: 596, av herr
Lundmark m. fl.,

24) motionen II: 614, av herr Larsson
i Hedenäset m. fl., ävensom

25) motionen I: 306, av herr Gustafsson,
Nils-Eric, m. fl.

I motionerna 1:474 och 11:580 hade
hemställts,

att riksdagen måtte besluta, att slaktdjursavgift
skulle uttagas endast för det
antal svin som överstege 5 av enskilda
producenters årsleveranser,

att riksdagen måtte fastställa ett stödpris
för smågrisar på kronor 3:30 att
betalas med medel ur clearingkassan för
importavgifter, samt

att utskottet måtte framlägga förslag
beträffande den avgift som, med hänsyn
till inskränkningen ovan i underlaget
för slaktdjursavgifter, måste uttagas för

att tillföra clearingkassan avsett inkomstbelopp.

I motionerna 1:479 och 11:607 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta

1. att avslå Kungl. Maj:ts förslag om
införande av stödköpsförfarande för fodersäd; 2.

att exportpremier å fodersäd endast
skulle medgivas under de särskilda
omständigheter, som angivits i motionerna
I: 478 och II: 606; samt

3. att 50 procent av importavgifterna
för fodermedel skulle föras till en särskild
fond, som skulle användas till att
förstärka leveransbidraget till det mindre
jordbruket under stallfodringsperioden.

I motionerna 1:480 och 11:593 hade
hemställts, att riksdagen måtte

A. beträffande grunderna för prisregleringen
på jordbrukets område under
6-årsperioden 1 september 1959—31 augusti
1965

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om bemyndigande för statens
jordbruksnämnd

a) att, om planerna på en gemensam
nordisk marknad eller ett europeiskt
friliandelsområde förverkligades eller
om de förutsättningar för utrikeshandeln,
från vilka jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation i övrigt
utgått, skulle ändras väsentligt, efter
överläggningar med jordbrukets förhandlingsdelegation
framlägga förslag
till sådana åtgärder, att syftet med den
träffade jordbruksöverenskommelsen
förverkligades;

b) att till motverkande av otillbörligt
pristryckande import från länder med
centraliserad export vid sidan av kvantitativ
reglering även vidtaga prisutjämnande
åtgärder antingen genom införande
av särskild införselavgift eller
genom centralisering av importen till
lämplig importsammanslutning på sätt
som föreslagits i jordbruksnämndens
skrivelse;

c) att till stöd av fodersädspriset efter
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation
genomföra stödköpsförfarande
med utnyttjande av de medel,

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

som föreslagits i jordbruksnämndens
skrivelse;

2) besluta, att i överensstämmelse
med vad som föreslagits i jordbruksnämndens
skrivelse följande produkter
skulle överföras till jordbruksregleringen: a)

lucernmjöl och fälttorkat hömjöl
(tulltaxenr 12.10)

b) makaroner, spagetti och liknande
veteprodukter (tulltaxenr 19.03)

c) glukos (tulltaxenr 29.43)

d) majsstärkelse i detaljhandelsförpackningar,
vägande per styck högst 1
kilogram netto (stat. nr 11.08.101);

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om parlamentarisk utredning om
hur vid tillämpning av en ny arealgräns
för slättbygdsområdena vid den allmänna
prisavvägningen målsättningen om
inkomstlikställighet för den i jordbruket
arbetande befolkningen skulle förverkligas
och samtidigt livsmedelsförsörjningen
i en avspärrningssituation
samt för landsbygdens ekonomiska liv
väsentliga näringspolitiska, befolkningspolitiska
och sociala synpunkter skulle
kunna tillgodoses på sätt som avsåges genom
1947 års principbeslut;

C. uttala, att beslut i ovannämnda syfte
borde fattas i god tid och sättas i kraft,
innan en ny arealgräns inom slättbygdsområdena
tillämpades vid den allmänna
prisavvägningen; samt

D. beakta även vad i övrigt anförts i
motionerna.

I motionerna 1:481 och 11:594 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla,

att frågan om objektiv kvalitetsbedömning
av spannmål måtte bli föremål för
utredning, så att förslag i motionernas
syfte kunde föreläggas riksdagen, innan
de nya kvalitetsbestämmelserna trädde i
tillämpning år 1960,

att frågan om utvidgning av prisorternas
antal måtte upptagas till övervägande
under avtalsperioden med beaktande
av i motionerna anförda synpunkter,

att jordbruksnämnden måtte bemyndigas
att vid utfärdande av föreskrifter
för användande av utjämningsmedel på
mjölk- och mejerihanteringens område
beakta vad i motionerna anförts i detta
hänseende,

att förslag måtte framläggas till nästa
års riksdag om återförande till jordbruksregleringens
tillämpningsområde
av kemiskt rent mjölksocker (tulltaxenr
29.43) och uttagande för denna produkt
av samma införselavgift som gällde för
kemiskt icke ren vara, och

att stödköp av fodersäd måtte tillgripas,
då priset på havre tenderade att
sjunka under 31 öre per kilogram.

I motionerna I: 482 och II: 584 hade
hemställts, att riksdagen med godkännande
av det mellan statens jordbruksnämnd
och förhandlingsdelegationen
träffade avtalet måtte medgiva, att regleringsmedel
till ett belopp av högst 2
miljoner kronor per år finge ställas till
regleringsföreningarnas disposition för
att av dem användas för forsknings-, försöks-
och upplysningsverksamhet enligt
de riktlinjer, som angivits i jordbruksnämndens
framställning.

I motionerna 1:483 och 11:585 hade
yrkats, att riksdagen skulle med ändring
av Kungl. Maj:ts förslag i proposition
nr 147 besluta, att lucern- och hömjöl
skulle föras in under jordbruksregleringen.

I motionerna I: 484 och II: 589 hade
hemställts, att riksdagen måtte

dels hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning
rörande det svenska jordbrukets
ekonomiska förhållanden i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i motionerna
anförts,

dels vid behandling av proposition nr
147 angående prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område beakta vad i övrigt
anförts i motionerna.

I motionerna 1:488 och 11:599 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 147
måtte besluta,

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

a) att samtliga nytillkomna prisorter
skulle erhålla ett inlösenpris lika med
övriga prisorter vid kustkvarnplatser,
således utan särskilt prisortsavdrag,
samt

b) att prisort skulle införas även för
Kopparbergs och Västmanlands län, förslagsvis
Hedemora respektive Västerås.

I motionen 1:489 hade hemställts, att
riksdagen för sin del måtte besluta, att
sådan förmalning av brödsäd, som verkställdes
mot lön för tillgodoseende av
odlarens och i hans tjänst anställda personers
husbehov, skulle undantagas från
skyldighet till förmalningsavgift, samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
åtgärder i enlighet härmed.

I motionerna 1:490 och 11:592 hade
yrkats, att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 skulle
besluta, att tullen om 20 öre per kilogram
för färskpotatis skulle fastställas
att utgå under tiden 6 juni—12 juli;

alternativt att gränsskyddet för matpotatis
under juli månad efter utgången
av tullperioden skulle utformas som
en fast införselavgift om 8 öre per kilogram.

I motionerna 1:491 och 11:587 hade
hemställts, att riksdagen vid behandling
av proposition nr 147 måtte uttala, att
resandes rätt att fritt införa sådana
jordbruksregleringsvaror, som vore avgiftsbelagda,
borde begränsas till sammanlagt
5 kilogram, varav högst 2 kilogram
måtte utgöras av matfett och av
sistnämnda kvantitet högst 1 kilogram
smör.

I motionen I: 492 hade yrkats, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 147 skulle besluta,
att såväl kemiskt rent druvsocker (tulltaxenr
29.43) som majsstärkelse i detaljhandelsförpackningar,
vägande per
styck högst 1 kilogram netto (stat. nr
11.08.101), skulle återföras under jordbruksregleringen
och beläggas med
samma införselavgift och i förekommande
fall kompensationsavgift som annat
druv- och stärkelsesocker i fast form
respektive majsstärkelse i större förpackningar
än 1 kilogram.

I motionerna 1:493 och 11:586 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 147 måtte besluta,
att förmalningsavgift icke skulle utgå
vid sådan förmalning av brödsäd, som
verkställdes mot lön för tillgodoseende
av odlares och i hans tjänst anställda
personers behov.

I motionerna I: 494 och II: 583 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 147 skulle avslå departementschefens
uttalande beträffande
prisavdrag för utomstående odlare
vid leverans av potatis till stärkelsefabriker.

I motionerna I: 495 och II: 591 hade
hemställts, att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utfärdande av
förordning, som möjliggjorde för wellpappfabriker
att erhålla restitution å
införsel- och kompensationsavgifter,
som utginge å stärkelsepreparat, på basis
av majsstärkelse, som dessa fabriker
använde i sin fabrikation av wellpapp.

I motionerna 1:496 och 11:590 hade
hemställts,

1) att riksdagen vid behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 147 icke
måtte fatta beslut om den storleksgrupp
av jordbruk, som om sex år skulle läggas
till grund för inkomstjämförelsen
emellan jordbruket och andra folkgrupper,

2) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om en allsidig utredning
av huru man med bibehållande
av 1947 års målsättning skulle kunna lösa
de tekniska problem, som aktualiserats
i samband med inkomstjämförelsen
emellan den i jordbruket sysselsatta arbetskraften
och andra jämförbara folkgrupper.

I motionerna I: 497 och II: 597 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,

att Uddevalla skulle fastställas som
prisort med oreducerade inlösningspriser,
samt

att Trollhättan skulle såsom prisort
jämställas med Vänersborg.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
av angivna orsaker hemställt,

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

A. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning och i anledning
av motionerna I: 484 och II: 589,
såvitt nu vore i fråga, samt med avslag
å motionerna I: 480 och II: 593 samt I:
496 och II: 590 — nämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
de av utskottet i det föregående framlagda
förslagen beträffande grunderna
för prisregleringen på jordbrukets område
under 6-årsperioden 1 september
1959—31 augusti 1965;

B. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 306, I: 358 och II: 434, I:
480 och II: 593, I: 484 och II: 598 samt
I: 496 och II: 590, såvitt de avsåge yrkanden
om utredning av jordbrukets
ekonomiska förhållanden m. m., giva
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet i
det föregående anfört i ämnet;

C. att riksdagen måtte

dels godkänna de av utskottet förordade
förslagen om mittpriser, prisgränser
samt införselavgifter och andra avgifter
i samband med jordbruksregleringen
ävensom förslagen om den närmare
utformningen av de prisreglerande
åtgärderna under perioden 1 september
1959—31 augusti 1965;

dels medgiva Kungl. Maj:t att vidtaga
erforderliga åtgärder i övrigt för reglering
under sagda period av produktions-
och avsättningsförhållandena på
jordbrukets område i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, utskottet
angivit i det föregående, samt således 1)

beträffande allmänna synpunkter
och förslag i fråga om jordbruksregleringens
utformning, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å motionerna 1:480 och 11:593
samt 1:491 och 11:587 — förstnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga
— godkänna vad utskottet anfört;

2) i fråga om brödsäd och brödsädsprodukter,
med bifall till Kungl. Maj ds
framställning samt med avslag å motionerna
1:353 och 11:420, 1:488 och
11:599, 1:489, 1:493 och 11:586, 1:497
och 11:597, 1:480 och 11:593 samt I:

481 och II: 594 — sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad utskottet anfört;

3) rörande fodersäd och andra fodermedel
m. m., med bifall till Kungl.
Maj ds framställning samt med avslag å
motionerna I: 479 och II: 607, I: 480 och
11:593, 1:481 och 11:594 samt 1:483
och II: 585 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad utskottet anfört;

4) i vad anginge potatis och potatisprodukter,
med bifall till Kungl. Maj ds
framställning och i anledning av motionerna
1:495 och 11:591 samt med avslag
å motionerna I: 480 och II: 593
ävensom I: 492 — sistnämnda tre motioner
såvitt nu vore i fråga ■—• I: 490
och II: 592 samt I: 494 och II: 583, godkänna
vad utskottet anfört;

5) beträffande oljeväxter och fettvaror
(utom mejeriprodukter), med bifall
till Kungl. Maj ds framställning och med
avslag å motionerna I: 484 och II: 589,
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

6) i fråga om mjölk och mejeriprodukter
m. m., med bifall till Kungl.
Maj ds framställning samt med avslag å
motionerna I: 481 och II: 594, såvitt nu
vore i fråga, I: 498 och II: 596 samt II:
614, godkänna vad utskottet anfört;

7) rörande köttvaror m. m., med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt
med avslag å motionerna I: 474 och II:
580, såvitt nu vore i fråga, I: 485 och II:
588, 1:486 och 11:595 samt 1:487 och
II: 598, godkänna vad utskottet anfört;

8) i vad anginge ägg m. m. bifalla
Kungl. Majts framställning;

D. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å motionerna I: 479 och II: 607,
såvitt nu vore i fråga, lämna utan erinran
vad utskottet anfört beträffande reglerna
för användningen av de medel,
som influtit eller under regleringsåren
1959/60—1964/65 inflöte genom upptagande
av införselavgifter ävensom andra
i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under sagda regleringsår
inflytande avgiftsmedel;

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

E. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt med
avslag å motionerna 1:482 och 11:584,
lämna utan erinran vad utskottet anfört
beträffande användningen av de medel,
som influtit eller som inflöte under regleringsåren
1956/57—1958/59 och som
inflöte under regleringsåret 1959/60 genom
upptagande av införselavgifter
ävensom andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under
nämnda regleringsår inflytande avgiftsmedel; F.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, medgiva
Kungl. Maj:t att vidtaga erforderliga åtgärder
för stöd åt odlingen och beredningen
av lin och hampa under regleringsåret
1959/60 i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående
angivits;

G. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva Hallands läns
linodlareförening och Gotlands hampodlareförening
uppskov med erläggande
av de under åren 1959—1963 till betalning
förfallande amorteringarna på och
räntorna för föreningarna ur hemslöjdslånefonden
beviljade lån;

H. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln
till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område anvisa ett reservationsanslag
av 96 500 000 kronor;

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, medgiva,
att de å riksstaten under kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket,
för budgetåret 1953/54 anvisade investeringsanslagen
till Lagring av jordbruksprodukter,
till Inlösen av inhemskt
oljeväxtfrö och till Ytterligare lagring av
jordbruksprodukter finge under budgetåret
1959/60 användas för de med anslagen
avsedda ändamålen;

J. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, medgiva att
de medel, som anvisats å det å riksstaten
för budgetåret 1958/59 under nion -

de huvudtiteln anvisade anslaget till
Gottgörelse till jordbruket för av dess
utövare erlagd energiskatt för motorbrännolja
till traktorer finge tillföras
den under statskontorets förvaltning
stående Fonden för främjande av forsknings-
och försöksverksamhet på jordbrukets
område;

K. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
fullmäktige i riksgäldskontoret att under
perioden 1 september 1959—31 augusti
1965 tillhandahålla Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, en rörlig
kredit av 190 000 000 kronor samt
ställa säkerhet för kredit åt föreningen
å checkräkning i riksbanken eller affärsbank
intill ett belopp av 35 000 000 kronor; L.

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, bemyndiga
Kungl. Maj:t att medgiva Svensk spannmålshandel,
ekonomisk förening, att
med anlitande av nyssnämnda kredit i
riksgäldskontoret i viss omfattning finansiera
handelns och kvarnindustriens
omhändertagande av brödsädsskörden
under regleringsåren 1959/60—1964/65;

M. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning, godkänna
vad i det föregående föreslagits beträffande
reglering av skördeskador å 1959
års skörd;

N. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:480 och 11:593, 1:483 och 11:585
samt I: 492 — samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga — antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 5 § förordningen
den 7 juni 1956 (nr 402) angående reglering
av utförseln av vissa levande djur
och jordbruksprodukter m. m.;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 7 juni 1956 (nr 405) angående tillverkningsavgift
för vissa produkter av
potatis, m. m.;

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 6 och 7 §§ förordningen
den 7 juni 1956 (nr 406) angående
mjölkavgift m. m.;

4) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändring
i förordningen den 5 juni 1953 (nr
375) med vissa bestämmelser angående
prisregleringen för råg och vete;

5) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 474 och II: 580, såvitt nu vore i fråga,
antaga det vid propositionen fogade förslaget
till förordning om ändrad lydelse
av 1, 2 och 4 a §§ förordningen den 3
juni 1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m.;

6) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om ändrad
lydelse av 2 a och 5 a §§ förordningen
den 10 juli 1947 (nr 378) om
vissa avgifter å mjölk, grädde och ost.

Reservationer hade avgivits

Beträffande överenskomna allmänna
grunder för prisregleringen m. in.

1) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
1:484 och 11:589 ävensom med
bifall till motionerna 1:480 och 11:593
samt med avslag å motionerna I: 496
och II: 590, samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna de av
reservanterna framlagda förslagen beträffande
grunderna för prisregleringen
på jordbrukets område under 6-årsperioden
1 september 1959—31 augusti
1965;

2) av herr Franzén, som dock ej antytt
sin mening;

Beträffande allmänna synpunkter och
förslag i fråga om jordbruksreglcringens
utformning

3) av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Franzén, Pettersson i Dahl, Heeggblom
och östlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C 1
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
allmänna synpunkter och förslag
i fråga om jordbruksregleringens utformning,
i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna 1:480
och II: 593, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med bifall till motionerna I: 491
och II: 587,

dels godkänna vad reservanterna anfört,

dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utfärdande av sådana föreskrifter,
att avgiftsfri resandeinförsel av
jordbruksregleringsvaror måtte begränsas
per person och resa till en kvantitet
av högst fem kilogram, varav högst
två kilogram måtte utgöras av matfett
och av denna kvantitet högst ett kilogram
av smör;

Beträffande brödsäd och brödsädsprodukter 4)

av herrar Nord, Nils Hansson, Franzén,
Svensson i Ljungskile och Antby,
vilka ansett, att utskottets yttrande såvitt
gällde förmalningsavgift vid förmalning
av brödsäd till husbehov bort
hava den avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under C 2
hemställa, att riksdagen måtte i fråga
om brödsäd och brödsädsprodukter, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och med bifall till motionerna I:
489 samt I: 493 och II: 586 ävensom med
avslag å motionerna I: 353 och II: 420,
1:488 och 11:599, 1:497 och 11:597, I:
480 och II: 593 samt I: 481 och II: 594 —
sistnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga — godkänna vad reservanterna
anfört;

30 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

5) av herrar Nord och Svensson i
Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande beträffande förmalningsavgift
vid förmalning av brödsäd till husbehov
bort erhålla samma lydelse som angivits
i reservationen 4 samt att utskottets yttrande
i vad anginge prisortsystemet i
västra Sverige bort lyda så, som i denna
reservation angivits, ävensom att utskottet
bort under C 2 hemställa, att
riksdagen måtte i fråga om brödsäd och
brödsädsprodukiter, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt med bifall
till motionerna I: 497 och II: 597, I:
489 samt I: 493 och II: 586 ävensom med
avslag å motionerna 1:353 och 11:420,
1:488 och 11:599, 1:480 och 11:593
samt I: 481 och II: 594 — sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga —
godkänna vad reservanterna anfört;

6) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottets yttrande i vad gällde överförande
till jordbruksregleringen av makaroner,
spaghetti och liknande produkter
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under C 2 hemställa, att riksdagen
måtte i fråga om brödsäd och brödsädsprodukter,
i anledning av Kungl. Majts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 480 och II: 593, såvitt nu vore
i fråga, samt med avslag å motionerna I:
353 och 11:420, 1:488 och 11:599, I:
489, 1:493 och 11:586, 1:497 och II:
597 ävensom I: 481 och II: 594, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna anfört; Beträffande

fodersäd och andra fodermedel
m. m.

7) av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Franzén, Pettersson i Dahl, Hseggblom
och östlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande såvitt rörde överföring till
jordbruksregleringen av konsttorkat lucernmjöl
och fälttorkat hömjöl bort erhålla
den ändrade avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under C 3 hemställa, att riksdagen
måtte rörande fodersäd och andra fodermedel
m. m., i anledning av Kungl.

Majts framställning samt med bifall till
motionerna 1:480 och 11:593 samt I:
483 och 11:585 ävensom med avslag å
motionerna I: 479 och II: 607 samt 1:
481 och II: 594 — samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga — godkänna
vad reservanterna anfört;

8) av herrar Nord, Nils Hansson,
Svensson i Ljungskile och Antby, vilka
ansett, att utskottets yttrande såvitt gällde
exportpremier för fodersäd m. m
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
G 3 hemställa, att riksdagen måtte
rörande fodersäd och andra fodermedel
m. m., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt med bifall till motionerna
I: 479 och II: 607 ävensom med
avslag å motionerna I: 480 och II: 593.,
1:481 och 11:594 samt 1:483 och II:
585 — samtliga nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga —• godkänna vad reservanterna
anfört;

Beträffande potatis och potatisprodukter 9)

av herrar Sigfrid Larsson, Yngve
Nilsson, Franzén, Pettersson i Dahl,
Hseggblom och östlund, vilka ansett, att
utskottets yttrande i vad anginge återförande
under jordbruksregleringen av
glukos samt majsstärkelse i detaljhandelsförpackningar
bort erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C 4
hemställa, att riksdagen måtte i vad anginge
potatis och potatisprodukter, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 495 och II: 591 samt
I: 490 och II: 592 ävensom med bifall
till motionerna 1:480 och 11:593 samt
1:492 — sistnämnda tre motioner såvitt
nu vore i fråga — liksom ock med
avslag å motionerna 1:494 och 11:583,
godkänna vad reservanterna anfört;

10) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottets yttrande såvitt rörde
fast införselavgift för färskpotatis bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under C 4
hemställa, att riksdagen måtte i vad

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

anginge potatis och potatisprodukter, i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom motionerna I: 495 och II:
591 samt med bifall till motionerna I:
490 och II: 592, I: 480 och II: 593 ävensom
I: 492 — sistnämnda tre motioner
såvitt nu vore i fråga — liksom ock med
avslag å motionerna 1:494 och 11:583,
godkänna vad reservanterna anfört;

11) av herrar Nord, Gunnar Berg och
Franzén, vilka ansett, att utskottets yttrande
i vad gällde prisavdrag för utomstående
odlare vid leverans av potatis
till stärkelsefabriker bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under C 4 hemställa, att
riksdagen måtte i vad anginge potatis
och potatisprodukter, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning samt motionerna
I: 495 och II: 591 ävensom med
bifall till motionerna 1:494 och 11:583
liksom ock med avslag å motionerna I:
480 och 11:593 samt 1:492, sistnämnda
tre motioner såvitt nu vore i fråga, samt
I: 490 och II: 592, godkänna vad reservanterna
anfört;

Beträffande oljeväxter och fettvaror
(utom mejeriprodukter)

12) av herrar Eskilsson, Hseggblom
och Östlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den ändrade
avfattning, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under C 5
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
oljeväxter och fettvaror (utom
mejeriprodukter), med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt i anledning av
motionerna 1:484 och 11:589, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

Beträffande mjölk och mejeriprodukter
m. m.

13) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under C 6
hemställa, att riksdagen måtte i fråga
om mjölk och mejeriprodukter m. m., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna I:

481 och 11:594, såvitt nu vore i fråga,
ävensom med avslag å motionerna I:
498 och II: 596 samt II: 614,

dels godkänna vad reservanterna anfört,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att förslag måtte framläggas till
1960 års riksdag om återförande till
jordbruksregleringens tillämpningsområde
av kemiskt rent mjölksocker (tulltaxenr
29.43) och uttagande för denna
produkt av samma införselavgift, som
gällde för kemiskt icke ren vara;

14) av herr Lundmark, som likväl ej
antytt sin åsikt;

Beträffande köttvaror m. m.

15) av herr Pettersson i Dahl, utan
angiven mening;

Beträffande införselavgiftsmedlens
storlek och användningen av sådana medel
m. m.

16) av herrar Nord, Nils Hansson,
Svensson i Ljungskile och Antbg, vilka
ansett, att utskottets yttrande i angiven
del bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds framställning
och motionerna I: 479 och II:
607, såvitt nu vore fråga,

dels lämna utan erinran vad reservanterna
anfört beträffande reglerna för användningen
av de medel, som influtit
eller under regleringsåren 1959/60—
1964/65 inflöte genom upptagande av införselavgifter
ävensom andra i samband
med jordbruksregleringen influtna eller
under sagda regleringsår inflytande avgiftsmedel,

dels i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att statens jordbruksnämnd måtte
få i uppdrag att söka nå överenskommelse
med jordbrukets förhandlingsdelegation
om en förstärkning av stödet
åt det mindre jordbruket i enlighet med
de grunder reservanterna angivit i det
föregående eller på annat likvärdigt
sätt;

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

17) av herr Sigfrid Larsson, som ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den ändrade avfattning, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under E hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och med bifall till motionerna
1:482 och 11:584, lämna utan
erinran vad reservanterna anfört beträffande
användningen av de medel,
som influtit eller inflöte under regleringsåren
1956/57—1958/59 och som inflöte
under regleringsåret 1959/60 genom
upptagande av införselavgifter
ävensom andra i samband med jordbruksregleringen
influtna eller under
nämnda regleringsår inflytande avgiftsmedel; Beträffande

författnings frågor

18) av herrar Sigfrid Larsson, Franzén
och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
dels att utskottets yttrande i viss del
bort hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, dels att i utskottets hemställan
under N bort upptagas en punkt
7, i vilken punkt utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 480 och II: 593, såvitt nu
vore i fråga, överföra makaroner, spaghetti
och liknande produkter (tulltaxenr
19.03) från tulltaxan till vederbörande
författning rörande införsel av jordbruksregleringsvaror
samt därför antaga
i reservationen infört förslag till förordning
om ändring i den vid förordningen
den 7 juni 1956 (nr 401) angående
reglering av införseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter
m. m. fogade bilagan, dels ock att utskottet
bort under N 1 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt motionerna I:
483 och II: 585 ävensom I: 492 liksom
ock med bifall till motionerna I: 480 och
II: 593, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, antaga i reservationen infört
förslag till förordning om ändring i förordningen
den 7 juni 1956 (nr 402) angående
reglering av utförseln av vissa
levande djur och jordbruksprodukter
m. m.;

19) av herrar Sigfrid Larsson, Eskilsson,
Franzén, Pettersson i Dahl,
Hseggblom och östlund, vilka ansett, dels
att utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den ändrade avfattning, som i denna
reservation angivits, dels att i utskottets
hemställan under N bort upptagas
en punkt 7, i vilken punkt utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna I: 480 och II:
593 samt I: 483 och II: 585, nämnda fyra
motioner såvitt nu vore i fråga, antaga
i reservationen infört förslag till förordning
om ändring i den vid förordningen
den 7 juni 1956 (nr 401) angående
reglering av införseln av vissa levande
djur och jordbruksprodukter m. m. fogade
bilagan, dels ock att utskottet bort
under N 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj ds framställning
samt motionen I: 492 ävensom med
bifall till motionerna 1:480 och 11:593
samt I: 483 och II: 585, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, antaga i reservationen
infört förslag till förordning
om ändring i förordningen den 7
juni 1956 (nr 402) angående reglering
av utförseln av vissa levande djur och
jordbruksprodukter m. m.

Reservanternas förslag avsåg, att lucernmjöl
och hömjöl skulle införas i
jordbruksregleringsförfattningarna.

20) av herrar Sigfrid Larsson, Yngve
Nilsson, Franzén, Pettersson i Dahl,
Hseggblom och Östlund, vilka ansett, dels
att utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
dels att i utskottets hemställan under
N bort upptagas en punkt 7, i vilken
punkt utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
1:480 och 11:593 samt 1:492, nämnda
tre motioner såvitt nu vore i fråga,
överföra glukos (tulltaxenr 29.43) och
majsstärkelse i detaljhandelsförpackningar,
vägande per styck högst 1 kilogram
netto (stat. nr 11.08.101), från tulltaxan
till vederbörande författning rörande
införsel av jordbruksregleringsvaror
samt därför antaga i reservationen
infört förslag till förordning om änd -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

ring i den vid förordningen den 7 juni
1956 (nr 401) angående reglering av
införseln av vissa levande djur och jordbruksprodukter
in. m. fogade bilagan,
dels ock att utskottet bort under N 1
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Mai:ts framställning
samt motionerna I: 483 och II: 585 ävensom
med bifall till motionerna I: 480
och 11:593 samt 1:492, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, antaga i reservationen
infört förslag till förordning
om ändring i förordningen den 7 juni
1956 (nr 402) angående reglering av
utförseln av vissa levande djur och
jordbruksprodukter in. in.;

21) av herr Lage Svedberg, som dock
ej antytt sin mening.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Sigfrid
Larsson, Franzén och Pettersson i Dahl.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
i fråga om förevarande utlåtande
tillika finge omfatta jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar angående
statligt stöd till jordbrukets rationalisering,
m. m., samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar rörande det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket.
Redogörelser för innehållet i sistnämnda
utlåtanden återfinnas å sid. 111 f respektive
sid. 126 f.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag tillåter mig att redan
nu ta till orda i denna debatt, och
det är ett par särskilda skäl som förestavar
den kanske något ovanliga åtgärden.

Jag vill gärna börja med att säga,
att jag mycket väl förstår, om i första
hand jordbruksutskottets ledamöter
tyckt sig ha belastats alldeles över hövan,
när de så sent som fallet var »överöstes»
med de tre stora och omfattande
propositionerna om dels nytt förslag
till prisreglerande åtgärder, dels nya
riktlinjer för statens stöd till rationaliseringsverksamheten
och slutligen för !5

Första kammarens protokoll Nr 20

slaget om det särskilda småbrukarstödet.
Ser man till resultatet i de tre utlåtanden,
som jordbruksutskottet har
åstadkommit, synes det mig vara ett
bevis för jordbruksutskottets både vilja
och inte mindre förmåga att trots den
påtvingade tidsknappheten lösa sin uppgift
på ett grundligt och i stort sett
mycket bra sätt, om jag nu får tillåta
mig ett sådant omdöme.

Trots det stora antalet reservationer,
som är bifogade de tre digra utskottsutlåtandena,
synes det mig som om det
ändå avslöjas stor samstämmighet i de
allra flesta centrala frågeställningar,
dessa tre utlåtanden omfattar. I vissa
avseenden — det tvekar jag inte ett
ögonblick att erkänna — innebär också
utskottets skrivningar klara förbättringar
i förhållande till propositionerna.
Om jag får blanda ett sådant försök till
objektivt omdöme med ett subjektivt,
är det kanske inte ur vägen att tillägga,
att det givetvis finns punkter, där jag
har en något annan mening. Men varje
försök till värdering ger mig ändå anledning
att rikta ett tack till jordbruksutskottet
för den i stort sett välvilliga
och positiva inställningen till de tre
aktuella propositionerna.

Det är ju också så, som jag gissar att
de flesta är övertygade om både i denna
kammare och utanför densamma,
att dessa tre områden i sig själva rymmer
så mycket brännbart och kontroversiellt
stoff, att det redan av det skälet
varit orimligt att begära absolut och
fullständig enighet. Det har inte ens
varit möjligt att nå enighet i fråga om
det förslag, som är underställt riksdagen
som resultat av vad jordbrukets
förhandlingsdelegation och statens jordbruksnämnd
bemödat sig om när man
träffat den förhandlingsuppgörelse, som
nu ligger på riksdagens bord. När det
inte varit möjligt att åvägabringa den
fullständiga enigheten ens på den punkten,
är det kanske begripligare att det
inte går när det gäller de två andra
områdena.

På en mycket väsentlig punkt vill jag
emellertid för min personliga del avstå
från en kommentar. Det gäller center -

Nr 20

Tisdagen den 20 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

partisternas mycket märkliga särskilda
yttrande i det första av de föreliggande
utskottsutlåtandena. Jag gissar att det
får bli en intern sak bland utskottets
ledamöter att försöka bedöma den frågan,
och jag nöjer mig för ögonblicket
med att uttala min förvåning över den
form framstöten fått liksom över aktionen
över huvud taget.

Vad som emellertid, herr talman, varit
ett särskilt skäl för mig att ta till
orda, är närmast min önskan att belysa
en enligt min åsikt rätt väsentlig
sak vid bedömningen av dessa tre frågekomplex,
nämligen deras inbördes
absoluta sammanhang. Redan den historiska
bakgrunden till vår nuvarande
jordbrukspolitik ger tillräckliga motiv
för att tala om detta samband. Som
kammarledamöterna så väl vet, grundar
sig vår hittills förda jordbrukspolitik
— vilket också finns angivet i den
proposition det gäller — ytterst på vissa
av 1947 års riksdag antagna allmänna
riktlinjer. Dessa utmynnar i tre
huvudområden.

1) åtgärder för allmänt prisstöd åt
den svenska jordbruksproduktionen;

2) åtgärder för statligt stöd åt rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket;
och

3) åtgärder för särskilt stöd åt det
mindre jordbruket.

Enligt dessa tre allmänna riktlinjer
har jordbrukspolitiken alltså utformats
med ett direkt och intimt samband mellan
dem.

Redan i själva utformningen av det
allmänna prisstödet ligger incitamentet
till .statens medverkan i rationaliseringsverksamheten.
Vid en så genomgripande
förändring inom prisstödet
som nu överenskommits av de förhandlande
parterna har det därför enligt
min mycket bestämda uppfattning varit
ofrånkomligt att i tiden och till innehållet
synkronisera förslaget om ändrade
rationaliseringsbestämmelser med
förslaget om godkännande av den träffade
prisuppgörelsen.

I fråga om småbruksstödet är jag visserligen
medveten om att meningarna
kan vara delade om i vilken grad det

har samband med t. ex. den stora prisuppgörelsen
och riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten.
För egen del
menar jag nog, att detta samband är
fullt klart. Omfattningen liksom arten
av detta särskilda stöd kan därför inte
ses isolerat från den träffade prisuppgörelsen.
Under alla förhållanden måste
ändå småbruksstödet förbli endast
ett tillskott till småbrukarens övriga
inkomster. Dessa är givetvis beroende
av det gränsskydd eller prisstöd på annat
sätt som gäller för näringen över
huvud taget. Av den anledningen synes
det mig uppenbart, att även småbruksstödet
har samband med prisuppgörelsen.
Detta i sin tur utgör förklaringen
till att jordbruksutskottet och riksdagen
så här i elfte timmen och under stor
tidsnöd har haft alla dessa tre utomordentligt
vidlyftiga och svårgenomträngliga
problemkomplex till behandling.

Medan jag ändå uppehåller mig vid
småbruket kanske det kan vara på sin
plats att med åtminstone ett par exempel
belysa detta samband.

Som kammarledamöterna känner till,
innebär totalramen för det föreslagna
småbruksstödet en höjning •— den kan
synas inte vara nämnvärt stor i och
för sig — från 107 till i runt tal 114
miljoner kronor. Därutöver finns det
en del — jag behöver inte använda ordet
överhud — andra bud. Jag ber emellertid
kammarens ledamöter vara uppmärksamma
på att småbruksstödet är
och förblir ett komplement till småbrukarnas
övriga inkomster. Låt oss se
på det praktiska utfallet. Jag tar då
en enda produktionsgren, den som är
den centrala för de flesta småbrukare:
mjölkproduktionen. Man finner då, att
det totala småbruksstödet där är större
än vad som framgår av totalsiffrorna.

Om jag exempelvis räknar med det
producentbidrag som utgått tidigare,
arealtillägget, sådant det kommer att
utgå i fortsättningen enligt det framlagda
förslaget och utskottets utlåtande,
samt leveranstilläggen, finner man,
att detta stöd vid ett jordbruk på 4,1—7
hektar, alltså ett jordbruk som repre -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. in.

senterar medelproportionalen av småbruk
i storleksordningen 2—10 hektar,
ökas för den händelse vederbörande har
en mjölkinvägning av i runt tal 10 000
kilo per år — det är som kammarledamöterna
hör bara siffror tagna på en
höft — det direkta statliga stödet från
hittillsvarande 680 kronor till 800 kronor.
Detta är alltså en stegring med
120 kronor på en enda sektor. Det innebär
inklusive arealtillägget och de
ändrade grunderna för leveranstillägget
en sammanlagd höjning med ungefär
18 procent.

Det andra exempel som jag vill erinra
om gäller Norrland. Det visar ungefär
samma utveckling. Där handlar
det om en stegring med 20 procent enbart
på mjölkavsnittet inom småbruksproduktionen.

Naturligtvis inverkar också de övriga
grenarna av den betydelsefulla
produktion som småbruket svarar för.
Det råder ju inga delade meningar om
att småbruket alltjämt är den förliärskande
gruppen i vårt lands jordbruk.
Man kan med fördel hänvisa till hur
stor andel som småbruket svarar för i
olika delar av landet. Totalt torde småbrukens
produktion representera ungefär
en åttondel av den totala jordbruksproduktionen
i landet. Siffran varierar
emellertid mycket starkt i olika delar
av landet. I Norrland spelar, som alla
vet, småbruket en avgörande roll.

Med hänvisning till denna exemplifiering,
som givetvis ytterligare kunde kompletteras,
har jag endast velat understryka,
att det särskilda småbruksstödet blott
är ett komplement till det allmänna jordbruksstödet.
Jag vill med samma skärpa
hävda, att också rationaliseringsbestämmelserna
har sitt bestämda samband med
småbruksstödets utformning. Slutsatsen
av detta mitt resonemang blir, att ingen
av de tre nu aktuella propositionerna
kunnat behandlas för sig. Alla tre har
varit beroende av en gemensam utformning
och en gemensam inriktning.

Ser man sålunda till helheten, det vill
säga till alla de tre huvudfrågorna gemensamt,
är det nog ingen överdrift att
säga, att de framlagda förslagen repre -

senterar en genomgripande förändring
av vår jordbrukspolitik, dess förutsättningar
och inriktning''. Denna förändring
är framtvingad av utvecklingen själv, betingad
av en hel serie nya förutsättningar
och ändrade förhållanden både inom
och utom landet. Den huvudsakliga
målsättningen för vår nya jordbrukspolitik
avvike,r icke ifrån den målsättning
som vägledde riksdagen 1947 och
som senare förestavade den nu gällande
treårsuppgörelsen från 1956.

För att ägna ett par ord åt prisfrågan,
som ändå kanske i detta sammanhang är
den allra största, så tror jag mig våga
utgå från att jordbrukets förhandlingsdelegation
och statens jordbruksnämnd
har varit mycket väl medvetna om den
innebörden i den överenskommelse som
träffades efter veckors, ja, månaders
överläggningar, att den är ett ramavtal
för det allmännas stöd åt jordbruksnäringen.
Den har inte gjort anspråk på,
och jag tror inte det är möjligt för någon
liknande reglering att göra anspråk på
att innebära absolut millimeterrättvisa.
Det finns plats för invändningar såväl
från jordbrukarsynpunkt som — det är
jag lika angelägen att understryka —
även från konsumenternas och löntagarnas
synpunkt. Från vilken position man
än söker bedöma det nya prisavtalet är
det klart alt det är behäftat med nackdelar,
men också med fördelar. Om man
gör ett försök att på så osäkra grunder,
som det ändå alltid blir fråga om när det
gäller att skapa sådana här instrument,
summera resultaten, tror jag att man
finner att de ömsesidiga nackdelarna
och fördelarna tämligen väl uppväger
varandra.

Man har, om jag får lov att göra en
kort sammanfattning, följt och även strävat
att fullfölja 1947 års jordbrukspolitiska
program både till anda och bokstav,
kanske något mer till andan än til)
bokstaven. De prognoser som den gången
ställdes för den framtida utvecklingen
liar i många stycken visat sig alltför försiktiga.
Utvecklingen på detta område
liar gålt snabbare än man kunde förutse
vid krigets slut. Huvudtanken bakom
programmet, nämligen att inkomstlikstäl -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

lighet för jordbrukarna skulle uppnås
genom parallella åtgärder för gränsskydd
och rationalisering av produktionen,
har enligt mitt förmenande genom
det nya avtalet fått en mera verklighetsbetonad,
en mera realistisk grund.

Genom övergången efter sexårsperiodens
slut till den närmast högre arealklassen
av jordbruk såsom bas för prissättningen
har man också, förefaller det
mig, fått en mera konstruktiv uppläggning
av jordbrukspolitiken för fortsättningen.
Den innebär kanske framför allt
en omisskännlig signal, att sammanläggningen
av jordbruk till större och mera
rationella enheter måste fortgå och intensifieras.

Kanske kan man också ut ifrån den
synpunkten skönja slutet på de överskottsproblem
som hittills ekonomiskt
och i andra avseenden har tyngt både
producenter och konsumenter. Men det
slutet torde man inte skönja, såvida man
inte är helt på det klara med och ger
akt på att det nya avtalet inte innebär
någon garanti för avsättning av den överskottsproduktion
som kan uppkomma,
utan ställer anspråk på en marknadsmässig
produktionsanpassning i högre grad
än det hittillsvarande avtalet kanske har
gjort.

Vi har i det nya avtalet fått ett långtidsavtal
av ungefär det slag — det vill
jag gärna erinra om — som diskuterades
före 1956 års uppgörelse om ett treårsavtal
men som man då inte lyckades
åstadkomma. I bästa fall kan kanske den
kommande perioden innebära en avpolitisering
på detta område. Detta tillåter
jag mig också uppfatta som en fördel, såsom
något som är till båtnad inte minst
för jordbruket självt. Detta kanske också
kan medföra att diskussionen om den
fortsatta utvecklingen förs på ett sakligare
plan.

Man har — fortfarande kort uttryckt
— i det nya avtalet sökt bygga vidare
på det år 1956 införda prissättningssystemet,
och även om det låter litet
chockerande tror jag ändå att allvarliga
bedömare kan samlas kring omdömet,
att dessa nya prissättningssystem med
viss anknytning till världsmarknadsut -

vecklingen i princip har fungerat väl.
Detta har tyvärr inte hindrat de påfrestningar
som vissa överskottslägen med
våldsamma prisfall på världsmarknaden
har inneburit, men det kunde heller inte
förutses för tre år sedan. Det kan också
vara värt att erinra om att principerna
för det system vi har även har väckt betydande
internationell uppmärksamhet
och varit föremål för ganska ingående
studier, därför att det anses i förhållande
till motsvarande regleringssystem i
många andra länder ändå möjliggöra en
relativt sett smidigare liandel mellan
länderna än de system som tillämpas på
åtskilliga andra håll. Man har i det nya
avtalet tagit vara på de mest värdefulla
idéerna i det hittillsvarande systemet —
anknytningen till världsmarknaden och
rörligheten i prisrelationerna mellan olika
produkter — vilket möjliggör och ger
incitament till en snabbare anpassning
och därigenom på lång sikt minskar
kostnaderna för jordbruksstödet.

Man har också utan att överge den
långsiktiga målsättningen — och det förtjänar
att framhållas — i det aktuella läget,
i själva initialskedet, från och med
i höst, i ett i övrigt känsligt läge på det
ekonomiska området lyckats undgå att
förorda en höjning av konsumenternas
livsmedelskostnader just i ett läge, då
dessa kanske har mindre möjligheter än
eljest att bära en sådan påfrestning med
hänsyn till utvecklingen på lönemarknaden
över huvud taget. Jag vet hur riskabelt
det är att försöka göra några omdömen
på sikt. Ändå tror jag att det är riktigt,
som någon bekant person bland de
pa förhandlingsplanet verksamma har
tillåtit sig framhålla: med reservation för
vad som händer på världsmarknaden
och i fråga om kostnadsutvecklingen —
om det inte blir alltför snabba skritt
och kastningar — skulle det nuvarande
avtalet kunna innebära praktiskt taget
oförändrade priser fram till i varje fall
våren 1961.

På sina håll har man, naturligtvis inte
utan rätt, gjort den erinringen mot systemet,
att de korta intervallerna mellan
prövningarna, alltså tremånadersperioderna,
och den nya 3-procentregeln

Tisdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

kan komma att innebära många rubbningar
på detta område. Fördenskull
har det ansetts önskvärt att försöka applicera
detta nya system på den 3-årsperiod
som ligger närmast bakom. Tyvärr
har vi inte haft någon kostnadsindex av
det slag som är förutsatt i det nya avtalet,
och därför blir bilden inte absolut
rättvisande, men om man med hänsyn
till utvecklingen av världsmarknadspriserna
överför det nya avtalet till den
gångna 3-årsperioden, så skulle det ha
medgivit tolv tillfällen till justeringar.
Trots att prisfluktuationerna under perioden
varit mycket snabba och rätt genomgripande
skulle det inte ha inträffat
mer än fem sådana tillfällen, och
av dessa skulle tre ha inneburit en mindre
justering uppåt och två en motsvarande
mindre justering nedåt.

Är då dessa nya spärregler så effektiva,
att man kan räkna dem såsom ett
fullgott skydd? Nej, jag tror att det vore
en illusion att hänge sig åt föreställningen
att man kan skapa ett system som
ger hundraprocentig säkerhet på detta
område — det vore att ställa alldeles för
höga förväntningar på ett dylikt system.

Får jag ett ögonblick fortsätta summeringen,
så skulle jag kanske vilja
nämna det inflationsskydd för jordbrukarna
som gäller enligt det nya systemet.
Det avser numera bara företagskostnaderna
och inte som tidigare även
levnadskostnaderna. Det innebär följaktligen,
att om inte löntagarna sin
sida får kompensation för ökade levnadskostnader,
så blir det inte heller
med nödvändighet en sådan kompensation
till jordbrukarna via livsmedelspriserna.
Den stora vinsten ur jordbrukarsynpunkt
består naturligtvis i den
absoluta anknytningen till inkomstutvecklingen
för industriarbetarna. Ur
samhällsekonomisk synpunkt är den
sammankopplingen ganska riskabel, det
tror jag att både jordbruksutskottets ärade
ledamöter och förhandlarna varit införstådda
med när de prövat denna fråga.
I vissa lägen kan sammankopplingen
innebära utlösning av en automatisk
inflationsmckanik, och däri ligger givetvis
en allvarlig fara i och för sig. Redan

1947 och 1955 angavs dock en motsvarande
sammankoppling mellan industriarbetarnas
löneutveckling och basjordbrukargruppen.
Vad som på den punkten
skiljer är att nuvarande avtal kanske
verkar stelare och mer automatiskt, men
i princip följer det intentionerna från
1947. Innebörden av den direkta inflationsmekaniken
skulle kanske enklast
kunna uttryckas så, att för varje procent
som industriarbetarlönen stiger i fortsättningen
under dessa sex år, enligt de
mycket konstfärdiga beräkningar som
ingår i dessa instrument, skall jordbruket
tillföras 10 å 12 miljoner kronor.
Detta betyder om jag fortsätter en primitiv
översättning, att för varje kronas
löneförhöjning går fem öre till höjda
livsmedelspriser. Det är den automatik
som ligger i sammankopplingen av inkomstutvecklingen
för de olika grupperna.

Det finns en annan omständighet som
i den allmänna debatten har påtalats såsom
en olägenhet med detta system ■—
jag tror inte att det är någon nyhet,
men jag önskar ändå beröra saken •—
nämligen att det i ett Europa, som är
inbegripet i allvarliga integrationssträvanden,
kan vara tveksamt att förstärka
importskyddet så kraftigt som detta
prisavtal innebär. Sedan 25-procentregeln
avförts från avtalsinstrumentet får
vi ett procentuellt sett mycket högt
gränsskydd, cirka 42 procent mot tidigare
25 procent eller något därutöver, som
det var 1956; räknar man in även kompensationsavgifterna
så är gränsskyddet
för närvarande cirka 32 procent. Men
får jag lov att göra en jämförelse så vill
jag gärna nämna, att om man bortser
från kompensationsavgiften och bedömer
gränsskyddet sådant det var i det
nuvarande avtalets ingångsskede, sådant
det nu är ocli sådant det blir enligt det
nya avtalet, så finner man att gränsskyddet
redan den 1 september 1950
uppgick till 26,7 procent i genomsnitt
för hela jordbruksproduktionen, att nu
gällande skydd, fortfarande utan kompensationsavgift,
är 32,3 procent och
att det nya avtalet innebär ett skydd av
35,4 procent. Räknar jag in även kom -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

pensationsavgifterna, finner jag att redan
när det nuvarande treårsavtalet startade
uppgick gränsskyddet, trots 25-procentregeln,
den 1 september 1956 till
31,7 procent. Nu gällande avgifter innebär
ett gränsskydd på 40,4 procent, och
från och med den 1 september i höst
är detta gränsskydd 43,5 procent.

Det är klart att detta är en allvarlig
och i och för sig bekymmersam historia,
och man skall kanske vara medveten
om att detta inte representerar slutet
utan att det kan ske en fortsatt stegring,
beroende i första hand på världsmarknadsprisernas
utveckling. Men med
den sannolikhet, med vilken man vågar
bedöma dessa frågor, tror jag man kan
säga, att så låga som världsmarknadspriserna
är just nu och har varit en
längre tid, är det föga troligt att ett
motsvarande prisfall ute på den s. k.
världsmarknaden kommer att fortsätta.

Av det sagda kan det ju förefalla som
om det svenska jordbruket skulle vara
sensationellt väl omhuldat i form av
importskydd. Det saknas ju som bekant
inte krafter, som vill öka detta skydd
ännu mera, men den saken lämnar jag
därhän vid detta tillfälle. Det råder ingen
tvekan om att importskyddet är högt,
men om man vill göra ett allvarligt försök
till bedömning, skall man kanske i
rättvisans namn erinra om att producentpriserna
på jordbruksprodukter i
vårt land befinner sig på en mycket hedrande
plats, jämfört med Europas länder
i övrigt. Om man fixerar producentpriserna
i vårt land vid siffran 100, finner
man att Danmark slår oss på ett
mycket övertygande sätt, då motsvarande
siffra för Danmark är 74. Därnäst
kommer Nederländerna med 93, men
redan på tredje plats kommer Sverige,
i tillfällig konkurrens med Frankrike,
som före den dubbla devalveringen hade
siffran 104 men som nu, mer eller
mindre tillfälligt, är nere i siffran 99.
Västtyskland har siffran 104, Norge 109,
Storbritannien 112 och Italien 125. Denna
jämförelse visar ändå, att läget för
vår del inte är så ofördelaktigt som det
kanske kan förefalla.

Jag tror emellertid att man får säga,

att dessa höga importavgifter, som förordas
i det nya avtalet, får anses vara
priset för att vi, i motsats till flertalet
andra länder, i huvudsak kan avstå från
att använda kvantitativa importregleringar
som jordbrukspolitiskt medel. Det
har i avtalet förutsatts, att jordbruket
på annat sätt skall kunna erhålla motsvarande
skydd, ifall landet genom internationella
åtaganden skulle tvingas
minska dessa importavgifter.

Jag har, herr talman, kanske redan
tagit allt för lång tid i anspråk, men jag
har velat redovisa dessa allmänna synpunkter
såsom en bakgrund för sambandet
mellan de tre problemområden,
som de aktuella utskottsutlåtandena berör.
Jag har också velat motivera varför
regeringen för sin del i fråga om prisuppgörelsen,
trots de redovisade olägenheterna,
inte tvekat att i en så central
fråga, som det här gäller, utan varje betydande
reservation acceptera förhandlingsresultatet.
Jag tror att det vore
välbetänkt att riksdagen intar samma
ståndpunkt, även om man självfallet inte
kan påräkna hundraprocentig enighet
när det gäller bedömningen av de enskilda
detaljerna. I den mån man är koncentrerad
på att utifrån detta avtalsresultat
förbättra fördelarna för den ena
sidan på bekostnad av motsvarande på
den andra sidan, äventyrar man — och
detta är ett alltför viktigt förtroendekapital
att spoliera — respekten och förtroendet
för de förhandlande parterna på
detta område.

Jag har velat säga detta redan i inledningsskedet
till denna debatt.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
instämma i vad statsrådet Netzén har
sagt, och på dessa punkter behöver jag
därför inte göra någon upprepning. Då
emellertid jordbruksministern vände sig
mot det särskilda uttalande, som centerpartisterna
i jordbruksutskottet har
gjort, skall jag något ta upp de spörsmål,
som där beröres.

Det är väl så, att när man gör upp ett
avtal mellan två parter, är parterna säl -

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

lan helt belåtna med resultatet. Man
skulle nästan kunna säga, att just det är
en indikation på att avtalet kanske inte
är så tokigt. Detsamma gäller naturligtvis
även jordbruksavtalet. Från jordbrukarhåll
är man bekymrade över att inte
inkomstlikställigheten, som det har talats
om ända sedan år 1947, har kunnat
realiseras. Från den andra parten pekar
man på de liöga införselavgifterna,
och den saken var ju också statsrådet
inne på. Jag skulle därvidlag vilja göra
ett tillägg. Vad är förutsättningen för de
höga tal beträffande importavgifterna,
som statsrådet anger? Jo, det är att priserna
starkt går ned till den 1 september
1959; det är ett antagande, och det
är möjligt att det är riktigt; men skulle
den prisnivå, som förelåg vid årsskiftet,
kvarstå oförändrad, blir ju läget ett helt
annat. Nu har man presumerat en prissänkning
och med utgångspunkt därifrån
satt införselavgifterna så höga. Men
hur det går med prisnivån vet ju inte någon
av oss med säkerhet. Får vi under
månaderna sept.—nov. samma prisnivå
som vid sista årsskiftet, kommer storleken
av importavgifterna efter den 1 december
att bli obetydligt högre än nu.

Vad beträffar avtalets bestämmelser
föreligger inga delade meningar. Departementschefen
har i stort sett godtagit
avtalet, och detsamma har utskottet
gjort. Det särskilda yttrandet, som statsrådet
av någon anledning åberopade i
detta sammanhang, syftar inte heller till
några avvikelser från avtalet. Vad som
där framförts är i stället en något utförligare
redogörelse än utskottets för
hur det kan komma att bli under den tid
som följer efter den 1 september 1965.
Vi hyser liksom utskottet tveksamhet i
fråga om den tekniska grundvalen för
beräkning av inkomstlikställigheten så
långt fram i tiden. Dessa betänkligheter,
som utformats i det särskilda yttrandet,
har två anledningar.

Först och främst är det vid svårt, för
alt inte säga omöjligt att bedöma jordbruksnäringens
arbetsvillkor om sex och
ett halvt år. Dessa villkor kan i grunden
ha förändrats genom teknikens och
forskningens framåtskridande. Vid den

ifrågavarande tidpunkten kan arealbegreppet
vara ett föga adekvat uttryck
för ett jordbruksföretags bärkraft. Den
jordbruksekonomiska expertisen framhåller
redan nu, att enbart arealens storlek
ger ett mycket ofullständigt mått på
de ekonomiska förutsättningarna för ett
jordbruksföretag. Detta är det ena skälet
till att vi har ställt oss betänksamma
inför ett förslag som innebär ett så
hårt fastnaglande av metodiken även efter
år 1965.

Det andra skälet är att det, såsom ett
enhälligt jordbruksutskott har framhållit,
med hänsyn till alla förändringar,
som kan förutsättas ha skett i vårt samhälle
under tiden fram till den 1 september
1965, är befogat att företa en
översyn av det svenska jordbrukets ställning
ur beredskaps-, befolkningspolitiska,
samhällsekonomiska och sociala synpunkter.
Resultatet av en sådan utredning
kunde, säger utskottet vidare,
lämpligen föreläggas 1964 års riksdag.

Utskottet har beträffande alla huvudfrågorna
när det gäller åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
blivit enigt, och jag anser liksom jordbruksministern
att man kan notera detta
med stor tillfredsställelse. Det föreligger
dock reservationer i fråga om
några detaljproblem, och dessa gäller så
gott som uteslutande frågor, beträffande
vilka departementschefen inte godtagit
eller ofullständigt redovisat avtalet.
Statsrådet var ju inne på att vi måste
respektera avtalet, och det tycker också
jag, men ett faktum är att jordbruksministern
på vissa punkter bär intagit eu
annan ståndpunkt än den avtalet representerar.

Vad beträffar sådant som inte är fullständigt
redovisat i propositionen har
vi i en reservation fäst uppmärksamheten
på de protokollsanteckningar angående
avtalet, som tillkom i avsikt att
förebygga eventuella framtida tolkningstvister
rörande spärreglerna. Det har ju
förekommit rätt många sådana tolkningsbesvär
i fråga om 6-procentsregeln ocli
25-procentsregeln, och nu ville man
undvika sådana i framtiden. Jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlings -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, in. m.

delegation kom därför överens om att
göra vissa förtvdliganden i anteckningar
till protokollet.

Det gäller här frågan om justeringar
med hänsyn till industriarbetarlönernas
utveckling. Vid förhandlingarna enades
man om att såsom löneförmån likvärdig
med kontant löneförstärkning skulle
medräknas obligatoriska pensionsavgifter,
som arbetsgivaren erlägger för de
anställdas räkning. Vidare att den kostnadsindex,
som ingår i 3-procentsregeln,
inte skall rensas från en eventuell omsättningsskatt
eller andra indirekta skatter.
Reservanterna menar också, alt den
överenskommelse, som träffats mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation
i fråga om åtgärder
som bör vidtagas, om planerna på ett
europeiskt frihandelsområde eller en gemensam
nordisk marknad kommer till
stånd, bör respekteras.

Av dessa skäl ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till reservation nr 1 vid
jordbruksutskottets betänkande nr 29.

Vad angår den rad av produkter, som
av jordbruksnämnden föreslagits böra
hänföras till jordbruksregleringen, skall
jag inte i detalj gå in på dessa frågor.
Jag vill emellertid som ett exempel
nämna lusernmjölet, som bl. a. på grund
av sin karotinhalt är ett synnerligen
betydelsefullt fodermedel. Tidigare importerade
vi betydande kvantiteter
bl. a. från Argentina. Det sker kanske
fortfarande i någon mån, men förut
gällde det betydligt större mängder. Nu
har vi torkanläggningar för lusernmjölframställning
både i mellersta och södra
delarna av landet, och lusernodlingen
bar fått betydelse särskilt för kreaturslösa
jordbruk. De bästa lusernkvalitéerna
är närmast att betrakta som
kraftfoder. Det är därför högst inkonsekvent
att inte hänföra den produkten
till jordbruksregleringen. Reservation
nr 7 behandlar dessa ting, och jag
ber att få yrka bifall till den. Liknande
förhållanden gäller en del andra produkter,
och de är omnämnda i reservationerna
6, 9, 10 och 13. Det synes mig
innebära ett onödigt och inkonsekvent
förfarande att punktvis urholka gräns -

skyddet i vissa fall och att frångå avtalets
bestämmelser och jordbruksnämndens
förslag i dessa stycken.

För något mer än ett år sedan hade
livsmedelsresorna till Danmark och
Norge en uppseendeväckande omfattning
med ty åtföljande svåra ekonomiska
följdverkningar för såväl lantbruk
som handel i gränstrakterna. För
dagen har dessa resor mindre betydelse,
men skulle det återigen uppstå
en ökad prisspänning, så föreligger de?
risk för att dessa osunda företeelser
återkommer. Det är ju ingen som vill
hindra utlandsresande att köpa och
medföra varor för det omedelbara behovet,
men det gör man inte heller
om man minskar de maximala kvantiteter,
som fritt får införas, till de mängder
som föreslås i reservation 3, till
vilken jag ber, herr talman, att få yrka
bifall.

Vid jordbruksavtalsförhandlingarna
kom man överens om att regleringsföreningarna
skulle efter tillstånd av
jordbruksnämnden ha rätt att av reglcringsmedel
använda högst 2 miljoner
kronor per år för forsknings-, försöksoch
upplysningsändamål. Departementschefen
och utskottet har prutat ned beloppet
till 1 miljon. Jag finner detta
beklagligt. Det måste nämligen vara av
stor vikt, med den snabba utveckling
som karakteriserar jordbruket i dag,
att möjligheter bereds för regleringsföreningarna
att genom målforskning
och försöksverksamhet lösa problem
som undan för undan aktualiseras i vår
livsmedelsproduktion. Det är ju också
jordbrukets egna pengar det gäller. Jag
yrkar därför bifall till reservation 17.

Ja, herr talman, det jag nu bar nämnt
gäller jordbruksutskottets utlåtande nr
29. Jag går nu över till jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, utlåtandet över
rationaliseringspropositionen.

Den svenska jordbruksnäringen bar
de senaste 15 åren präglats av en omfattande
strukturrationalisering från att
under närmast föregående decennier
inte ha undergått några nämnvärda förändringar
i detta hänseende. Under
åren 1944—1951 minskade antalet bruk -

Tisdagen den 26 mai 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna
ningsenheter över 2 hektar här i landet
med 2 000 per år och under åren 1951—
1956 med 3 000 per år, allt enligt den
officiella statistiken. Enligt andra undersökningar
uppgick minskningen under
den senare tidrymden till 50 procent
mer än den officiella statistiken
visar, alltså 4 500 per år, och det är
mycket troligt att den siffran är mera
realistisk. Minskningen har så gott som
uteslutande träffat brukningsdelar under
10 hektar, men under senare år har
storleksgruppen 10—15 hektar också
nedgått i antal. Om takten i storleksrationaliseringen
fortsätter i oförminskad
skala kommer antalet brukningsenheter
i storleken mellan 2 och 10
hektar år 1971 att uppgå till 125 000,
d. v. s. en minskning från 1951 med
inte mindre än 60 000.

Jag har nämnt dessa siffror för att
få en bakgrund till diskussionen om
rationaliseringsproblemen i dagens läge.
Det saknas anledning betvivla att
ett stort antal brukningsenheter kommer
att försvinna de närmaste decennierna,
och orsakerna härtill är välbekanta.
Moderna, starkt mekaniserade
driftsmetoder har medfört, särskilt när
jordbruksföretaget varit inriktat på huvudsakligen
vegetabilisk produktion, att
många mindre brukningsenheter blir
alltför oekonomiska. God tillgång på
arbete i många av näringslivets sektorer
har gjort det möjligt för från jordbruksnäringen
friställd arbetskraft att
finna annan sysselsättning. Även om
lantbruksnämndernas verksamhet inte
skall underskattas, råder det nog ingen
tvekan om att strukturomvandlingen huvudsakligen
har skett oberoende av det
.statliga stödet åt den yttre rationaliseringen.
Den är ett resultat av jordbrukarnas
egna initiativ, och de i sin tur
har varit en följd av den snabba tekniska
utvecklingen på jordbrukets område.
Denna utveckling har medfört en
betydande produktivitetsökning, som
kanske bäst belyses av att antalet i
jordbruket sysselsatta under åren 1952
—1957 har minskats med bortåt 150 000.
Hur mycket är detta av det hela antalet
sysselsatta? Jo, bortåt 20 procent!

för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

I diskussionerna om jordbrukets rationalisering
har brukningsenheternas
areal kommit att spela en alltför dominerande
roll. Det är felaktigt att tro att
inte många brukningsdelar skulle vara
bärkraftiga och kunna bestå på längre
sikt. Om så ej vore fallet, skulle svenskt
jordbruk verkligen befinna sig i en beklagansvärd
situation. Av de 250 000
brukningsenheter på över 2 hektar, som
vi har i dag, är dock inte mindre än
160 000, således betydligt mer än hälften,
av storleksordningen mellan 2 och
10 hektar. Många av dem är säkerligen
mer bärkraftiga än åtskilliga i högre
storleksklasser. Inte minst gäller detta
dem vid vilka drivs en relativt stor
animalisk produktion. När det är fråga
om fläsk- och äggproduktion beror omfattningen
av denna endast i mycket
liten grad på om åkerarealen är stor
eller liten. Vi får också komma ihåg
att ett stort antal av de mindre brukningsenheterna
vid sidan av åkern har
skog, d. v. s. att det egentliga jordbruket
endast är en del av företaget.

När man talar om inkomsterna för
jordbrukarna inom en viss storleksgrupp,
får man således räkna med stor
spridning. De mindre brukningsenheter
som är dömda att försvinna är givetvis
i första hand minusvarianterna.
Arealtänkandet och det myckna talet
om arealgränser har också en olycklig
psykologisk sida. Brukaren av en liten
areal får den föreställningen att det
a priori saknas förutsättningar för honom
att få en tillfredsställande bärgning
på denna brukningsenhet. Det är
därför att hoppas att de beslut som
riksdagen nu går att fatta kommer att
innebära att arealbegreppet blir ersatt
med mera realistiska bedömningsgrunder
av vad som är bärkraftigt än hänsynen
till jordstyckets storlek. Att bedöma
jordbruket efter arealen är ungefär
som att bedöma en industris ekonomiska
förutsättningar enbart efter fabriksbyggnadens
storlek.

Även om som jag tidigare framhållit
många små brukningsdelar kommer att
försvinna, torde inget tvivel råda om
alt flertalet mindre jordbruksföretag

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

både inom basjordbrukets ram och därunder
har en framtid på lång sikt, antingen
som enda förvärvskälla eller,
och troligen framför allt, i samband
med skog. Att beträffande de senare
som ofta skett analysera jordbruksdriftens
ekonomi för sig och skogsbrukets
för sig tror jag inte är tillräckligt upplysande
för att klarlägga kombinationsjordbrukets
bärkraft. Det är ekonomien
för företaget i dess helhet som är avgörande,
varvid ett rationellt utnyttjande
av brukarens och hans familjs arbetskraft
spelar en stor roll. Det är
också klart att kombinationen mellan
jordbruk och andra förvärvskällor än
skog ger förutsättningar för bibehållandet
av många småbruk.

Det är glädjande att enighet uppnåtts
i utskottet om att beträffande statens
medverkan till strukturrationaliseringen
bärkraften hos nyskapade jordbruk
är den avgörande faktorn och inte stereotypa
arealgränser. Yi hoppas nu att
dessa skall försvinna ur bilden. Enligt
nu gällande bestämmelser är 20 hektarsjordbruket
det kritstreck som inte
får överskridas för att statsbidrag skall
komma i fråga. Nu föreslås i stället
som övre gräns tvåmansjordbruket,
men detta är endast en utvidgning, väl
att märka. Den gamla målsättningen i
övrigt skall bibehållas, som utskottet
nu liar utformat förslaget.

Hurdan blir då den framtida bilden
för jordbruket i vårt land? Jag skulle
tro att, beroende på de mycket växlande
förhållanden som föreligger, får
vi både större och mindre jordbruksföretag,
företag med olika produktionsinriktning
och sannolikt mer specialiserade
än i dag. Målsättningen blir att
företaget skall vara av den beskaffenheten
att företagarens och hans familjs
arbetskraft kan utnyttjas effektivt och
att skälig lön erhålles för mödan. Det
innebär att den nu pågående omställningen
kommer att fortsätta. Många
brukningsdelar, både mindre och större,
kommer att bli föremål för strukturrationalisering.
Liksom hittills blir
den enskilde jordbrukarens initiativ
den viktigaste drivfjädern för omställ -

ningsprocessen. Statsmakternas insats
bör inskränkas till att medelst rådgivning,
underlättande av legala åtgärder
vid fastighetsbildning osv. och i förekommande
fall genom ekonomiskt stöd
medverka vid denna strukturomvandling.
Ungefär så hade jag fattat tankegången
bakom jordbruksutskottets enhälliga
hemställan under punkt 1.

I fråga om statens medverkan till rationaliseringen
vore det värdefullt, som
framhållits i motionsparet nr 499 i första
kammaren och nr 604 i andra kammaren,
om man utan allt för långt
dröjsmål finge till stånd en utredning
för att klarlägga samordningen av den
yttre och inre rationaliseringen och
dessas sammanknytning med driftsrationaliseringen.
En rad detaljutredningar
har nyligen slutförts, och andra väntas
bli färdiga inom en snar framtid.
Det skulle vara av stort värde att i god
tid före förhandlingarna om prissättningen
på jordbrukets produkter för
tiden efter den 1 september 1965 på
grundval av de många detaljutredningarna
få utrett, på vilket sätt de i varandra
ingripande rationaliseringsåtgärderna
lämpligast bör samordnas och
hur statens medverkan härtill lämpligen
bör organiseras samt i anslutning
diirtill få en lämplig utformning av
de centrala och regionala organ, som
skall handha den statliga verksamheten
beträffande jordbrukets rationalisering.

Jag skall nu övergå till att behandla
några detaljproblem i jordbruksutskottets
utlåtande nr 30. Bristerna i arronderingsförhållandena
framför allt i fråga
om skogsmark är stora och påtagliga i
vidsträckta delar av landet. Det är av
betydande vikt att dessa missförhållanden
genom fastighetsreglerande åtgärder
i största möjliga utsträckning undanröjes.
Vad departementschefen i avvaktan
på bland annat 1954 års fastighetsbildningskoinmittés
betänkande har föreslagit
hälsas med tillfredsställelse liksom
även hans uttalande om att omarronderingen
skall kunna ske utan att de enskilda
skogsägarna betungas med alltför
stora kostnader.

Departementschefen hänvisar till vad

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna
1947 års riksdag beslutat i fråga om att
ställa kronoskogsmark till förfogande för
yttre rationalisering och understryker
att det just ur arronderingssynpunkt bör
ligga i domänverkets intresse att medverka
vid jordbrukets yttre rationalisering.
Hittills har tyvärr, får man säga,
utbytet av skogsmark mellan domänverk
och lantbruksnämnder endast skett i
mycket ringa omfattning.

Vad kan orsaken härtill då vara? Skälet
till detta är sannolikt de villkor som
domänverket uppställer för att gå med
på markbyten. Med fog kritiserar lantbruksstyrelsen
denna domänverkets inställning.
Lantbruksstyrelsen framhåller
att den generella regel som domänverket
uppställer för byten, nämligen att
bytesområdena skall vara likvärdiga eller
nära likvärdiga i fråga om skogstillgång,
belägenhet och avsättningsförhållanden,
starkt hämmar bytesaffärerna.
Ja, det är nog det minsta man kan säga.
Det är väl nästan lika stor chans som
att vinna på lotteri, att två skogsområden
skall vara så lika som domänverket
sätter som villkor för byte. Lantbruksstyrelsen
tillägger att den har goda erfarenheter
av byten med skogsbolag, då
olikheter kan föreligga i nämnda hänseende,
men att vid värdering av de områden
som skall bytas hänsyn givetvis
tas till dessa olikheter. Jag kan inte,
herr talman, underlåta att citera vad
lantbruksstyrelsen anfört i denna fråga.

Lantbruksstyrelsen säger: »Det är enligt
lantbruksstvrelsens sätt att se saken
ingenting att erinra mot att domänverket
vid ett utbyte av mark med lantbruksorganisationerna
får en marktilldelning
med större avkastningsförmåga
uttryckt i areal x bonitet än den domänverket
lämnar ifrån sig. Det avgörande
måste i stället vara att bondeskogsbruket
tillföres lämpligt belägen mark, medan
domänverkets innehav samlas med
förbättrad arrondering i sådana lägen,
där mark utan någon påtaglig olägenhet
för bondeskogsbruket kan varaktigt införlivas
med storskogsbruket. Det finnes
under sådana förhållanden inte någon
anledning att öda tid och arbetskraft
på detaljberäkningar i svfte att

för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

avgränsa bytesområden, så att de representerar
samma avkastningsförmåga.
Ett sådant förfarande medför ett avsevärt
arbete utan egentlig nytta och tynger
verksamheten avsevärt.»

Även i fråga om värderingsprinciperna
har domänstyrelsen och lantbruksstyrelsen
olika uppfattningar. Domänstyrelsen
fasthåller envist vid en på vissa
teoretiska förutsättningar uppbyggd
avkastningsvärdering, medan lantbruksstyrelsen
utgår från den värdering efter
marknadsläget som lantbruksnämnderna
tillämpar vid sina köp, byten och
försäljningar, alltså de principer som
gäller i den allmänna marknaden. Det av
domänverket teoretiskt beräknade värdet
på skogsmark ligger cirka 30 procent
över vad som betalas i den allmänna
marknaden. Domänverket anser nämligen
att marknadsvärdet är lägre än avkastningsvärdet
och att detta beror på
att det finns vissa inskränkningar i rätten
att förvärva skog.

Huruvida domänverkets beräkningar,
som bygger på avkastningsvärdet, har
belägg i redovisade inkomster från statens
stora skogsinnehav vågar jag inte
yttra mig om. Vi får hoppas att beräkningarna
håller i det fallet. Vid byten
spelar det, som utskottet har framhållit,
mindre roll om domänstyrelsens eller
lantbruksstyrelsens värderingsmetod används.
I praktiken blir det också huvudsakligen
fråga om dylika. Det anses
nämligen att skogskomplettering av jordbruk
i stort sett bör kunna ske inom
bondeskogsbrukets ram, för såvitt clearing
kan ske mellan olika områden. Under
sådana förhållanden är det uppenbarligen
betydelselöst eller rätt betydelselöst
för domänverket vilken värderingsmetod
som tillämpas. Man har därför
svårt att förstå att inte domänstyrelsen
kan gå med på att vid byte, försäljning
och köp använda den metodik som
lantbruksorganisationerna med nödvändighet
måste tillämpa.

Jag ber, herr talman, med det anförda
att få yrka bifall lill reservation 1,
som jag skall återkomma med yrkanden
om, då vi kommer till behandlingen av
utskottets utlåtande nr 30.

EU av de skäl, som anförts för att

44 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

plantera skog på sämre åkerjord, är att
man därigenom skulle kunna undvika
svåravsättbar överproduktion på vissa
jordbruksalster. Jag tror att den synpunkten
ofta överdrivits. Jordbruksministern
var också i sitt anförande inne
på denna fråga och talade om risken för
överproduktion. Den totala jordbruksproduktionen
har sedan år 1950 inte
ökat i vårt land. Vi kan i stället under
senare år märka en sjunkande tendens.
Huruvida vi i dagsläget totalt har
en större livsmedelsproduktion än som
konsumeras inom landet, beror nästan
helt på konsumtionsvanorna i fråga om
matfett. Med den låga konsumtion av
smör som vi hade i början av år 1958
hade vi ett överskott, men med nuvarande
smörkonsumtion och vid normalskörd
torde totalt sett knappast något
produktionsöverskott föreligga. Självförsörjningsgraden
ligger ungefär vid
100 procent, men givetvis kan vid ett
gott skördeår uppkomma överskott beträffande
vissa enstaka produkter. Vi
får emellertid inte glömma bort att vår
befolkning ökar — jag tror att det är
med ca 50 000 varje år — och detta
innebär ju en ökad konsumtion, även
om kaloriförbrukningen per person nu
är lägre än förr.

Man bör också hålla i minnet att vi
för att åstadkomma den livsmedelsproduktion,
som vi i dag har och som motsvarar
självförsörjningsgraden, i hög
grad är beroende av import av handelsgödsel
och fodermedel, för att inte tala
om olja till våra traktorer. Vid en avspärrning
med bortfall av dessa produktionsmedel
torde vår självförsörjning
sjunka väsentligt. Beräkningar har nämligen
visat, att i så fall skulle det svenska
jordbruket inte kunna producera mer
än omkring 60 procent av de livsmedel
som svenska folket skulle behöva. Jag
anser att man bör beakta dessa förhållanden,
när man talar om nedläggning
av åkerjord, ocli det finns alltså anledning
att vara en smula försiktig i detta
avseende.

Oavsett ur vilken synpunkt man bedömer
detta problem om överförande av
sämre åkerjord till skogsmark, har den -

na fråga ur produktionssynpunkt inte
så stor betydelse, då den sämre åkerjorden
ju avkastar mindre per hektar.
Det är för övrigt många gånger svårt
att bedöma om en jord är bra eller dålig.
Bedömningarna härvidlag påverkas
av den tekniska utvecklingen och av
ökad kännedom om jordarnas egenskaper.
I många fall har det lyckats att genom
lämpliga åtgärder — t. ex. gödsling
— förvandla en jord, som tidigare
betecknats som dålig, till en relativt bra
sådan. Å andra sidan förekommer det
också mark, som i och för sig består
av god åkerjord men som på grund av
stenbundenhet eller arrondering är föga
lämpad för modern jordbruksdrift.

Landets åkerareal minskades enligt
den officiella statistiken under åren
1951—1956 med två procent, d. v. s.
med 70 000 hektar. Enligt andra undersökningar
är den verkliga siffran högre
— sannolikt dubbelt så stor. Det är alltså
då bortåt 140 000 hektar — ungefär
fyra procent av landets åkerjord — som
överförts till annat ändamål. Även detta
förhållande bör mana till försiktighet
när man bedömer frågan om att överföra
åker till skogsmark.

Jag vill inte bestrida att det finns
mark som nu brukas som åker men som
efter nutida förhållanden inte är lämplig
för ändamålet och därför bör överföras
till skogsmark. Vi har emellertid också
stora arealer kalmarker och skräpskog
samt även en del nedlagd åker, där
buskvegetationen nu vandrar in. I första
hand bör man inrikta sig på att överföra
dessa områden till produktiv skogsmark
och låta mark, som nu användes
som åker, komma i andra hand — detta
bland annat med hänsyn till att tillgången
på skogsplantor under de närmaste
åren enligt de upplysningar vi fått
i utskottet är så begränsad att den inte
ens räcker till för att klara planteringen
på de områden jag nyss nämnde, d. v. s.
kalmarker och skräpskog.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja
uttrycka svaret på frågan om skogsplantering
på åker på följande sätt. All mark
som i sitt nuvarande skick är eller utan
större investeringar kan bli för tidsen -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

lig jordbruksdrift ändamålsenlig åker
bör användas som sådan. Det bör kanske
också erinras om att det är relativt
enkelt att förvandla åker till skog, under
det att det motsatta är både dyrbart
och svårt.

För att övergå till ett annat problem
vill jag erinra att utskottsmajoriteten
föreslår att avdikningslånefonden skall
upphöra den 1 juli 1959 och ersättas
med lånegarantier vid stödjandet av
torrläggningsverksamheten. I likhet med
jordbruksanslagsutredningen anser vi
reservanter att en dylik omläggning
skulle innebära betydande besvär och
kostnader för såväl det allmänna som
för enskilda när det gäller att ordna
inteckningssäkerhet för garantilånen.
Det är ju också fråga om ett mycket
stort antal delägare i torrläggningsföretagen.
Det är vidare så att det nuvarande
systemet med avdikningslånefonden
fungerar smidigt och bra. Det är klart
att vissa detaljer kanske kan behöva
ändras, så att systemet blir ännu mer
tidsenligt. Vi reservanter har ingenting
emot att man i detta avseende följer
lantbruksstyrelsens förslag. Vi har heller
ingenting i princip emot att lånefondssystemet
ersättes med garantilån, men i
detta fall anser vi det nödvändigt att
frågan om ställande av säkerhet vid ett
kreditgarantisystem närmare övervägs,
innan man överger ett system, som
fungerar tillfredsställande.

Jag skall, herr talman, bara helt kort
beröra ytterligare ett par frågor. Beträffande
markfondens stora tillgångar, som
domänstyrelsen förfogar över, har det
vid flera tillfällen påpekats, bl. a. av
riksräkenskapsverket, att det kanske behövs
en översyn av frågan om användningen
av dessa medel. Vi reservanter
finner att en sådan översyn vore lämplig
och föreslår därför att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om en utredning i denna
fråga.

Detsamma gäller skogskompletteringen
av jordbruksfastigheter. Jag är övertygad
om att det beslut som riksdagen
av allt att döma kommer att fatta blir
en god hjälp när det gäller skogskompletteringen
av jordbruksfastigheter.

Men det krävs nog ytterligare åtgärder
för att skapa de bärkraftiga kombinationsjordbruk,
som vi anser önskvärda
i de skogsrika delarna av landet. Vi har
också på denna punkt avgivit en reservation.

Vi har ju tidigare diskuterat trädgårdsnäringen.
Även denna bör ju få
stöd för att kunna rationalisera sin verksamhet.
Den, som har en man anställd,
kan få sådant stöd. Nu har man kommit
överens om att vidga ramen för stödet
åt jordbruksnäringens rationalisering
till att även omfatta tvåmansj ordbruk.
Det är väl då helt naturligt att man också
låter motsvarande utvidgning komma
trädgårdsnäringen till del. Vi har
därför avgivit en reservation även på
den punkten.

Jag skall, herr talman, nu sluta mitt
kanske litet långa anförande. Jag skall
inte ingå på utlåtandet nr 31 i vars behandling
jag inte har deltagit. Som
statsrådet Netzén yttrade har vi haft
ganska mycket att göra i jordbruksutskottet.
Enbart propositionerna 147 och
148, som vi fick behandla under några
korta dagar, omfattar 500 sidor. Det är
beklagligt att så kort tid stod utskottet
till buds för behandlingen av dessa ärenden,
men skälen härtill känner vi ju
till. Det har knappast varit möjligt att
penetrera alla detaljer i den omfattning,
som hade varit önskvärd. Det är därför
inte osannolikt att åtskilliga detaljspörsmål
kan komma att kräva justeringar
vid ett senare tillfälle. En källa
till tillfredsställelse har emellertid varit
att utskottet beträffande viktiga principfrågor
kunnat uppnå enighet. Jag
hoppas att det skall vara ett gott omen
för den framtida behandling av en del
detaljfrågor, som sannolikt blir nödvändig.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
instämma i herr Sigfrid Larssons beklagande
av att arbetet i utskottet måste
pressas i så hög grad som var fallet vid
behandlingen av dessa propositioner. Utskottet
utnyttjade alla tillfällen till sam -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fin.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

manträden men knnde på grund av den
korta tiden inte ägna de olika propositionerna
en så ingående behandling som
hade varit önskvärd. Särskilt justeringen
av utskottets utlåtande, för vilken vi
hade några timmar på oss en plenidag,
blev alltför forcerad för att man kunde
vara viss om att undvika uttalanden från
utskottets sida, som måhända i framtiden
visar sig vara otillräckligt underbyggda.
Vi var inom utskottet bekymrade
för detta, men det fanns ingen teknisk
möjlighet att lösa frågan på annat
sätt än genom en behandling vid vårriksdagen
av samtliga propositioner.
Därför fick vi försöka göra så gott vi
kunde.

När vi för en stund sedan lyssnade
till statsrådet Netzéns anförande, fick
vi väl alla i kammaren ett starkt intryck
av att ett betydande arbete nedlagts på
det frågekomplex, som riksdagen i dag
skal! ta ställning till. Jag fick åtminstone
själv också ett mycket starkt intryck
av det positiva intresse som jordbruksministern
har ägnat dessa frågor och
av hans bestämda önskan att komma
fram till ett tillfredsställande resultat.
När man hör hans omdömen om förslagen,
sådana de är utformade i propositionerna
och utskottsutlåtandena, så
kanske man undrar över hur det kan
komma sig att dessa förslag har mottagits
med så stor tveksamhet inom vida
kretsar av dem förslagen närmast berör,
nämligen bland jordbrukarna. Men det
heror bl. a. på att man, när beslut om
viktiga jordbruksfrågor har fattats förr,
haft samma uppfattning och förhoppningar
som i dag, att frågorna skulle
lösas på ett för jordbruket tillfredsställande
sätt. Förhoppningarna har inte
alltid infriats, och därför är jordbrukarna
något skeptiska även den här gången
gentemot de föreliggande förslagen.

Man gör sig väl inte skyldig till någon
överdrift om man säger att förslagen
mottagits med mycket blandade känslor
bland våra jordbrukare. Detta förhållande
har kommit fram i olika sammanhang.
Det fick ett uttryck på RLF :s riksstämma
i mars månad, när det mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets för -

handlingsdelegation träffade avtalet endast
accepterades med en mycket liten
majoritet, det rörde sig om bara tre
rösters övervikt. Minoriteten på stämman
ansåg att avtalet var alltför vanskligt
och förfäktade den åsikten att det
kanske varit bättre med ett avtalslöst
tillstånd än med den överenskommelse
som blivit träffad. Samma tendens till
oro och missnöje har gjort sig gällande
lokalt ute i landet på olika håll och har
bland annat lett till att förtroendemän,
som sedan många år stått i spetsen för
olika organisationer bland jordbrukarna,
har avpolletterats därför att de varit
med om att tillstyrka det nya avtalet.

Man kan fråga sig vad denna avoga inställning
till uppgörelsen beror på. När
vi lyssnade till statsrådet Netzén fick
vi väl alla intryck av att det skulle vara
ett för jordbruket mycket fördelaktigt
avtal som presenterats. Trots dessa uttalanden
kommer vi inte ifrån, att det
för närvarande råder ett mycket betryckt
läge bland stora grupper av landets
jordbrukare. Ett mycket stort antal jordbrukare
har sackat efter i inkomstutvecklingen
i jämförelse med andra folkgrupper.
Det visas även i det omfattande
statistiska material som redovisas i proposition
nr 147. Där får vi veta att inkomstlikställigheten
icke ens var uppnådd
år 1956 när den nuvarande avtalsperioden
började, fast man då utgick från
eu sådan förutsättning. Vi får också
veta att inkomstklyftan vidgats sedan
dess och beräknas bli ännu större till
hösten 1959. Det är tacknämligt att detta
konstateras, men det är i alla fall bara
skrivbordsberäkningar och grå teori.
I det dagliga livet ser de som har kontakt
med jordbrukarna på ett mera realistiskt
sätt hur eftersläpningen kommer
till uttryck. Antalet konkurser och exekutiva
auktioner bland jordbrukarna bär
ökat i oroande grad under det senaste
året. Likviditeten har försämrats, och
det var ett tidens tecken om något att
vi helt nyligen måste vidta särskilda åtgärder
från riksdagens sida för att ge
hårt trängda jordbrukare möjligheter att
köpa utsäde och konstgödsel till vårbruket
för att vårsådden över huvud

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, in. in.

skulle kunna ske. När hypoteksföreningen
i mitt hemlän nyligen hade sin årsstämma
konstaterades att läget där var
mycket prekärt för många jordbrukare.
Restantierna på räntor och amorteringar
till föreningen var betydande.
Vid marsuppbörden inflöt t. ex. endast
40 procent av förfallna annuiteter. Ett
annat uttryck för samma förhållande är
den ökade arbetslöshet bland lantarbetare
som vi fått bevittna, därför att
jordbrukarna numera har allt svårare
att behålla arbetskraften när det inte är
högsäsong inom jordbruket.

Det är sådana handgripliga påminnelser
som jordbrukarna får om eftersläpningen,
som är bakgrunden till tveksamheten
inför det nya avtalet, och jag
tror att man inte bör förundra sig över
denna tveksamhet.

Tveksamheten gäller också andra detaljer
i avtalens utformning. Den gäller
den långa avtalstiden, som man är frågande
inför, eftersom erfarenheten visat
att tre är var en alltför lång tid för
nuvarande avtal. Den gäller vidare frågan
om vilken storleksgrupp inom jordbruket
som skall användas vid inkomstjämförelsen.
Det har talats om att man
kommer att glömma bort basjordbruken
och lämna deras innehavare åt sitt öde.
Nu tror jag inte att något sådant är meningen.
Det skulle vara betänkligt om
så vore fallet, ty alltjämt hade vi vid
sista jordbruksräkningen ungefär 60 000
brukningsenheter i den storleksgrupp
som hittills har legat till grund för inkomstjämförelsen,
medan det var knappt
20 000 brukningsenheter inom den nya
normgruppen. Jag har emellertid för
min personliga del svårt att förstå talet
om att man skulle glömma bort vissa
grupper när man gjort avtalet. Hela
jordbruksregleringen bygger på prissättningen
för olika jordbruksprodukter. Relationerna
mellan priserna kan vara olika
vid olika tillfällen och därigenom
gynna en grupp mera den ena gången
och en annan mera vid ett annat tillfälle.
I det avseendet har de gångna åren
visat många exempel på missgrepp och
felspekulation. Men det är prissättningen
som är det bärande i hela systemet,

och utformningen därav träffar givetvis
alla jordbrukare, som har något att sälja,
oavsett om de har fler tunnland eller
färre att bruka. Det är inte storleken på
jordbruket som i och för sig är avgörande
för brukarens inkomst, det är
många andra faktorer som spelar in.

Utskottet framhåller också i sin motivering
— det är den del som har skrivits
samman av några av ledamöterna
i utskottet — att jämförelsegruppens
funktion i huvudsak är teknisk. Den
är en del i den metodik, som avser att
ge jordbruket i gemen ett visst stöd.
Det viktigaste i alla sammanhang är ju
i själva verket inte inkomstjämförelser
mellan olika grupper. Det viktigaste är
i stället att vi får ett jordbruksstöd som
stimulerar till en jordbruksproduktion
av så stor omfattning att vi kan känna
oss trygga för livsmedelsförsörjningen
under olika förhållanden. Beredskapskravet,
som dominerade vid jordbruksbeslutet
1947, har sin giltighet även i
dagens läge.

Jag har hittills i huvudsak stannat
inför den tveksamhet som har varit rådande
inom stora jordbrukargrupper inför
det nya avtalet och har försökt att
i någon mån belysa varpå denna beror.
Jag förmodar att man kände samma
tveksamhet bland jordbrukets representanter
även när förhandlingarna pågick
om dessa frågor under den gångna vintern.
Där hade man inte bara att ta
hänsyn till de egna önskemålen utan
även till motpartens, nämligen representanterna
för statsmakterna och konsumenterna.
Uppgörelsen bär också
tydliga spår av en kompromiss, där fördelar
och nackdelar fått vägas emot
varandra. Ur jordbrukets synpunkt
måste det emellertid betraktas som en
betydande fördel att de garantiregler,
som är knutna till det nya avtalet, nu
fått en bättre och mänskligt alt döma
tillförlitligare utformning än enligt nuvarande
system. Därigenom tillförsäkras
jordbruket en rätt till gränsskydd
av mycket stor betydelse för framtiden.
Huruvida denna rätt sedan skall kunna
utnyttjas beror givetvis ytterst på möjligheterna
all sälja produkterna till de

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

priser som garantireglerna skapar förutsättningar
för. Bindningen vid industriarbetarlönen,
skyddet mot kostnadsökningar
och ändrade världsmarknadspriser
är detaljer i det nya avtalet,
som ur jordbrukets synpunkt måste hälsas
med mycket stor tillfredsställelse.

Det har varit en styrka för vårt samhälle
att avtalsfrågorna på jordbrukets
område i allmänhet har kunnat lösas
i samverkan och samförstånd mellan
olika parter. För högerpartiets vidkommande
har vi tidigare förordat en sådan
lösning, och vi föreslog senast förra
sommaren att man skulle ordna en
överläggning om jordbrukets problem
mellan alla parter som hade intresse
av jordbrukspolitikens utformning.
Från denna utgångspunkt anser jag det
vara en betydande vinst att jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, som berör
prispolitiken, är så enhälligt när det
gäller själva huvudprinciperna i de beslut
som nu skall fattas. Visserligen
finns många reservationer fogade till
utlåtandet, sammanlagt är det inte
mindre än 21 stycken motiverade eller
blanka reservationer, men dessa reservationer
berör i huvudsak detaljer, i
och för sig viktiga men dock detaljer.

Enigheten har inte kommit till på en
höft. Det torde vara välbekant för kammarens
ledamöter att man under utskottsbehandlingen
genom att tillsätta
en mindre delegation inom utskottet
försökte få fram en gemensam skrivning
om huvudprinciperna och även
lyckades i denna strävan. Det fanns en
positiv och ärlig vilja från alla håll
att åstadkomma detta samfällda resultat.

Mot bakgrunden härav är det svårförklarligt
och beklagligt att utskottets
centerpartister har funnit sig föranlåtna
att avge ett särskilt yttrande till
jordbruksutskottets utlåtande. Bland
undertecknarna av detta särskilda yttrande
finns även utskottets värderade
ordförande, som dock var med om att
klubba det enhälliga beslut varmed utskottet
godkände den gemensamma
skrivning i vars utformning även utskottets
ordförande hade deltagit. Det

har väl sina särskilda orsaker att detta
yttrande har kommit till. Jag tycker
för mitt vidkommande inte att det innehåller
mycket utöver jordbruksutskottets
skrivning som direkt behövde
motivera denna ganska ovanliga företeelse
vid utformningen av ett utskottsförslag.

Vi står emellertid i dag liksom tidigare
i den situationen att vi i enighetens
tecken kan lösa huvudprinciperna
för prispolitiken. Jag vill än en gång
understryka att detta är en betydande
fördel för alla parter. Vi motionärer
anser det också vara tillfredsställande
att jordbruksutskottet enhälligt har
stött kravet på noggranna utredningar
om jordbrukspolitikens utformning efter
sexårsperiodens slut. Vid dessa undersökningar
bör man enligt mitt förmenande
inte vara bunden av några på
förhand låsta positioner utan gå till
verket förutsättningslöst.

Efter detta konstaterande om enighet
när det gäller huvudprinciperna vill
jag i all korthet beröra ett par av de
reservationer som är knutna till jordbruksutskottets
utlåtande nr 29.

Herr Sigfrid Larsson, som står som
första namn under de båda reservationerna
nr 7 och nr 19, har redan redogjort
för dessa båda reservationer, varför
jag inte skall ytterligare beröra
dem. Reservation nr 3 behandlar ett
ärende, som vi här i riksdagen hade
anledning att diskutera ganska utförligt
för inte så länge sedan. Jag går
därför även förbi den och ber i stället
att få stanna en stund vid reservation
nr 12, trots att också den reservationen
gäller en fråga som varit föremål för
riksdagens behandling under föregående
år.

I det träffade avtalet ingår i samband
med frågan om prissättningen på smör
ett uttalande att margarinpriset i princip
skall vara fast under nästa avtalsperiod.
Vi har i ett par högermotioner
tolkat detta uttalande så, att margarinpriset
inte skall justeras för att påverka
avsättningsutrymmet för smör. Margarinaccisen
användes emellertid inte för
jordbruksregleringen utan tillförs stats -

Tisdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

kassan direkt och spelar därför en roll
för budgetens balansering. Eftersom vi
inte vet huruvida en ändring kan behövas
under den kommande sexårsperioden,
anser vi därför att uttalandet
om ett fast margarinpris inte får utgöra
binder för en ändring av margarincacisen
av budgetära skäl. Vi yrkar
därför i reservation nr 12 att riksdagen
skall biträda denna tolkning. I reservation
nr 5 till utlåtandet nr 31 anvisar
vi en möjlighet för regeringen att vidta
en sådan böjning för att skaffa de
ytterligare medel som behövs för småbruksstödet.

Med detta bar jag, lierr talman, framfört
de synpunkter som jag velat anföra
beträffande utskottets utlåtande nr
29. Jag ber att med detta än en gång
få yrka bifall till de vid detta utlåtande
fogade reservationerna nr 3, 7, 12 och
19.

Jag skall sedan, innan jag slutar, med
några ord beröra ytterligare ett av de
utlåtanden som vi nu har uppe till behandling
i ett sammanhang, nämligen
frågad om det särskilda småbruksstödet.
Det är en fråga som ofta har debatterats
i riksdagen och där man inte
minst från regeringens sida har talat
om att en betydande upprustning skulle
komma. När den särskilda småbruksutredningen
tillsattes av dåvarande
jordbruksministern Norup var det för
att få en förbättring till stånd. Även
vår nuvarande jordbruksminister har
haft starka ambitioner i samma avseende.
Mot bakgrunden av detta har man
inom jordbruket och främst bland småbrukarna
sett fram mot den väntade
propositionen med stora förhoppningar.
Men ingen kan säga att dessa förhoppningar
blivit i alla avseenden infriade.
Jordbruksministerns förslag till särskilt
småbruksstöd innebär en kraftig nedprutning
av småbruksutredningens enhälliga
förslag. Om man tar hänsyn till
penningvärdeförsämringen under de
senaste fem—sex åren kominer stödet
lill det mindre jordbruket att minskas
i stället för att ökas, även om det såsom
vi hörde av jordbruksministerns anförande
nyss innebär eu omfördelning

4 Första kammarens protokoll !!)!>!>. ,Vr 20

som ger vissa grupper av småbrukarna
ett ökat stöd jämfört med vad de tidigare
haft. Totalt betyder emellertid de
nya förslagen ingen förbättring av nu
utgående stöd, om man som sagt tar
hänsyn till den penningvärdeförsämring
som skett sedan riksdagen fattade
sitt senaste beslut i denna fråga.

Småbruket spelar alltjämt en stor roll
i svensk jordbruksproduktion. Statsrådet
Netzén var även inne på denna sak
och belyste det med en del uppgifter.
Jag skall be att ur propositionen nr
149 få återge ytterligare några uppgifter,
som jag anser vara förtjänta att
anföras i detta sammanhang.

Ett mycket stort antal småbrukare
har fortfarande sin huvudsakliga inkomst
av jordbruk i storleksklassen 2—
10 hektar. Under ett decennium har antalet
människor som har sin huvudsakliga
bärgning från jordbruk i denna
storleksgrupp minskats från 600 000 till
500 000, således med omkring 100 000
personer. Småbruket svarar för ungefär
en fjärdedel av vår totala jordbruksproduktion.
Animalieproduktionen är
alltjämt den dominerande. Småbruket
svarar där för ungefär 40 procent av
totalproduktionen, räknat i kalorier.
Omkring 40 procent av mjölkproduktionen
sker vid småbruket, ungefär 30 procent
av fläskproduktionen och 60 procent
av äggproduktionen. Inte minst ur
beredskapssynpunkt är det därför en
betydande insats som småbruket gör i
vårt lands livsmedelsförsörjning. Dessutom
spelar småbruket fortfarande en
betydande roll när det gäller försörjningen
med arbetskraft, t. ex. inom
skogsbygderna.

Eftersom inkomstläget inom den övervägande
delen av småbruket ligger avsevärt
under inkomstläget inom närmast
högre storleksgrupp finns det alltjämt
ett påtagligt behov av ett särskilt småbruksstöd.
Vi accepterar Kungl. Maj:ts
förslag beträffande leveranstillägget för
mjölk ocli det extra mjölkpristilläggct
för norra Sverige. I enlighet med småbruksutredningens
förslag föreslår vi
emellertid att det nya arealtillägget utformas
så som anges i reservation nr 1

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

till utskottets utlåtande. Detta skulle
medföra en ökad kostnad för statsverket.
Det är alltså ett »överhud» i jämförelse
med regeringens förslag. Merkostnaden
beräknas bli ungefär 11 miljoner
kronor. Men vi anser att dessa
pengar kommer till en mycket god användning.
Högern förordar att denna
merkostnad täcks genom en höjning av
regleringsavgifterna för fettråvaror, såsom
vi angivit i reservation nr 12 till
utskottets utlåtande nr 29.

Detta är, herr talman, i stort den uppfattning
som vi har företrätt vid behandlingen
av dessa viktiga frågor. Det
är möjligt att det kan finnas anledning
att komma tillbaka beträffande någon
viss detalj. Vid behandlingen av jordbruksutskottets
utlåtande nr 30 har jag
inte deltagit. Våra synpunkter i samband
med detta utlåtande kommer en
annan ledamot av mitt parti att redogöra
för.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Återigen har vi i riksdagens
slutskede att ta ställning till för
jordbruket mycket betydelsefulla frågor.
Jag kan instämma med de båda föregående
talarna i att vi på detta sätt har
blivit överhopade med arbete under vårriksdagens
allra sista dagar. Man kan
verkligen ha skäl att fråga om det inte
hade varit möjligt att dela på de propositioner
som vi nu har fått. Vi har väntat
ganska länge på propositionen om småbruksstödet,
och vi hade hoppats att
den skulle ha lagts fram tidigare, så att
vi hade kunnat behandla den för sig. Och
när det gäller jordbrukets rationalisering
kan man inte värja sig för den tanken
att det skulle ha varit lyckligt om
propositionen därom hade fått ligga
till sig till hösten, så att man hade fått
tid att studera den noggrannare än man
nu har haft tillfälle till. Denna proposition,
som är så betydelsefull för jordbrukets
vidare utveckling, skulle kräva
ett mycket noggrannare studium. Nu har
det bara blivit ett studium som hastigast,
och man får knappast någon djupare
uppfattning om vad som åsyftas, utan
man får nöja sig med att ana det.

Ett av de framträdande delförslagen
inom denna proposition gäller skapandet
av tvåfamiljsjordbruk. Även om man
enligt min mening inte bör hindra uppkomsten
av denna typ av jordbruk, förefaller
det mig ändå som om man inte alltför
starkt bör gå in för densamma. Jag
för min del tror inte så mycket på den
typen av jordbruk. Mina erfarenheter
har sagt mig att tvåfamiljsjordbruk i
regel inte går så bra. Man drar jämnt en
tid, men sedan tröttnar man på samarbetet
och skiljs åt.

Jag kan inte komma ifrån att avsikten
med den nämnda propositionen är att
påskynda den bortrationalisering av
jordbruk som vi sedan länge bedriver
här i landet. Man frågar sig om det
verkligen är av behovet påkallat att denna
bortrationalisering påskyndas. Det
har nämnts här tidigare att rationaliseringen
har gått mycket fort i detta hänseende.
Jag tror det var herr Larsson
som hade den frågan uppe i sitt anförande.

Jag tror att det också har nämnts här
tidigare, att man tycks ha kommit in i
ett slags arealtänkande. Småbruket skall
rationaliseras bort, det är dömt att försvinna.
Vi inom småbrukargrupperna
har svårt att följa med i denna utveckling.
Det är inte så mycket på arealen
det beror om ett jordbruk skall bära sig
eller inte. Det har sagts här tidigare,
och jag vill understryka det.

Jag nämnde i utskottet att det i den
bygd där jag bor övervägande finns små
brukningsdelar på 10 till 15 hektar. Jag
tror att det i den lilla socken där jag
bor inte finns mer än sex eller sju gårdar
över 50 tunnland. Men en stor egendom
fanns där, på 800 hektar åkerjord. Den
bar sig inte utan ägaren måste sälja den.
Däremot kan jag inte finna annat än
att de småbrukare vi har klarar sig gott.
Jorden är visserligen bra ute på Varaslätten,
de har, som jag sade i utskottet,
såväl animalisk som vegetabilisk produktion,
deras inkomster är inte föraktliga,
och de är goda skattebetalare. De
har förmått rationalisera sitt jordbruk,
de har kunnat köpa traktorer, de håller
sig med bilar o. s. v. Jag anser för min

Tisdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna
del att detta sammanhänger med vederbörande
jordbrukares eget arbete och
inte bara med arealbegreppet.

Vi har fogat vissa reservationer till
utlåtandet om denna proposition, men
jag skall inte gå in på dem vid detta tillfälle.

Om småbruket och den proposition
som utskottet där behandlat — en proposition
som vi från småbrukarhåll
länge har väntat på — måste jag säga
ungefär som herr Eskilsson nyss sade
att denna proposition närmast blev en
besvikelse för småbruket. Herr Eskilsson
har redan nämnt att en utredning
beträffande stödet till småbruket tillsattes
av herr Norup. Ledamöterna i denna
utredning var framstående män inom
de demokratiska partierna, och dess betänkande
om stöd till det mindre jordbruket
var enhälligt. Med hänsyn till
utredningens sammansättning kunde
man förutsätta att de olika ledamöterna
hade haft kontakt med sina respektive
partier innan de band sig för utredningens
förslag. Under sådana förhållanden
hade man naturligtvis skäl att utgå
från att jordbruksministern skulle
ha accepterat betänkandet och framlagt
ett förslag som nära överensstämde med
detsamma. Detta har han emellertid
inte gjort, utan han har minskat det av
utredningen förordade anslaget med 33
miljoner, vilket naturligtvis betyder att
småbruket får så mycket mindre i stöd.
Det blir kanske tillfälle att återkomma
till den saken senare, och därför skall
jag nu inte längre uppehålla mig vid
den.

Propositionen om åtgärder i prisreglerandc
syfte på jordbrukets område är,
såsom här har påpekats, uppgjord i enlighet
med den prisöverenskommelse
som träffats mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden.
Detta avtal har ju godkänts såväl av lantbruksstyrelsen
som av RLF, och jag finner
det därför kanske något vågat att
de, som varit med om uppgörelsen, nu
står upp och starkt kritiserar densamma.
De som enligt min uppfattning har
skäl till missnöje är småbrukarna. De
har inte fått vara med vid förhandling -

för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.
arna, trots de många framstötar i detta
syfte som gjorts under gångna år. Då
våra önskemål om representation vid
förhandlingarna inte tillmötesgåtts, har
vi från småbrukets sida inte heller något
ansvar för den träffade prisöverenskommelsen,
utan vi anser oss ha full rätt
att kritisera densamma och kommer att
så göra.

Vi har enligt mitt förmenande så mycket
större anledning till kritik som småbruket
enligt den allmänna uppfattningen
inom småbrukarkretsar blivit missgynnat
vid denna uppgörelse. Småbrukets
animalieproduktion belastas t. ex.
genom höga importavgifter som fördyrar
fodervarorna. Detta är även fallet med
exportpremier o. s. v. som bidrager till
höga foderpriser.

Småbruket belastas också genom avgifter
på andra områden, bland annat
förmalningsavgiften för löneförmalning
vid bygdekvarnar. Denna fråga har varit
uppe till behandling vid varje riksdag
under senare år, och jag har därför inte
anledning att nu gå djupare in på densamma,
men jag vill försäkra att denna
förmalningsavgift alljämt är mycket impopulär
bland de jordbrukare som mal
sin brödsäd i dessa bygdekvarnar, framför
allt då småbrukarna. De anser att
denna avgift är orättvis, därför att de
genom den får vara med och stödja det
spannmålsproducerande jordbrukets avsättningsmöjligheter
och priser.

Vi har också, med anledning av vad
jag nyss nämnde, yrkat på att stödet
till den inhemska foderproduktionen
skall begränsas till reglering av foderimporten
och ett stöd åt animalieproduktionen.
Endast regniga eftersomrar
eller svåra vintrar vilka tvingar vegetabilieproducenterna
att så vårsäd på
arealer, som normalt används för brödsäd,
vill vi vara med om att stödja exporten
av fodersäd genom exportreglering.

Vi bär även yrkat att av de införselavgifter
som upptas för fodermedel 50
procent må avsättas till en fond för att
förstärka leveransbidraget för mjölk under
stallfodringsperioden för det mindre
jordbruket. Motiveringen för detta

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

förslag kan sägas vara, såsom jag nyss
sade, att dessa avgifter belastar småbrukets
produktion, men förslaget kan
även motiveras med det stöd åt det
mindre jordbruket som jag också nämnde
om, vilket enligt propositionen med 33
miljoner kronor understiger vad småbruksutredningen
hade föreslagit. I denna
utredning hade bl. a. föreslagits att
man av mjölkprisanslaget skulle ge ett
lilläggspris på kalvar, som var beräknat
till 14 miljoner kronor av det allmänna
pristillägget. Nu har ju detta
förslag frångåtts, av skäl som jag inte
bär har anledning att kritisera. Detta
borde emellertid kunna gottgöras genom
att man tar av fondmedelsavgifterna,
som småbruket till stor del får betala,
och lägger på mjölkproduktionen,
då särskilt under vintermånaderna.

Detta var, herr talman, några synpunkter
och yrkanden i fråga om jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, där vi
från det håll, som jag företräder, har
avgivit några reservationer. Jag skall
be att få sluta med att yrka bifall till
reservationerna nr 4, 5, 8, 11 och 16 i
förevarande utlåtande.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! I en framtid kommer
man att tala om två viktiga perioder
av grundläggande förändringar i jordbrukets
strukturella utformning. Den
ena perioden är 1800-talets skiftesperiod,
då omreglering och splittring gick
hand i hand. Den andra utgöres av den
strukturella omställningsprocess, som
vi har påbörjat. I båda fallen spelar befolkningsrörelserna
en stor roll. Det är
ingen ny företeelse att människorna
överger jordbruket och landsbygden
och söker sin utkomst i städerna och
industriorterna. Under efterkrigstidens
ekonomiska högkonjunktur, med en hastig
ansvällning av industriens arbetskraftsbehov,
har avflyttningen skett i
ökad omfattning, och ju mer uttunnad
som landsbygdens befolkning blir, desto
besvärligare är det att komma till
rätta med och att genomföra en anpassning
till den situation som avfolk -

ningen framkallar. Det är uppenbart
att dessa folkomflyttningar utgör en
integrerande del i den standardförbättring,
som vi har haft att glädja oss åt,
men de »sår» som landsbygden fått vidkännas
tar sin tid att ärra. De kommuner
som drabbas hårdast av avflyttningen
har det inte så lätt, med ett
vikande skatteunderlag och ändå betydande
kostnader, att genomföra de
omgrupperingar av bebyggelsen in. m.
som folkminskningen nödvändiggör.

Denna avflyttning har inte stannat,
och den kommer säkerligen inte heller
att stanna. Jag tänkte här med några
ord beröra det förhållandet att man
rationaliserar bort så och så inånga
småbruk. Jag tror att lantbruksnämnderna
och jordbrukets rationaliseringsverksamhet
över huvud taget får ta
hand om de småbruk, som ingen vill
bruka, på grund av att de ungdomar,
som kanske naturligen skulle ha tagit
vid där föräldrarna slutade sitt arbete
och inte orkade längre, har andra värderingar
och livsbehov än som kan tillgodoses
av ett mindre jordbruk. Jag
tror inte heller att småbrukarbidraget är
av den beskaffenheten — även om det
inte är utan betydelse — att det håller
människorna kvar vid jordbruket eller,
om det uteblir, föranleder dem att flytta
eller ger impulser til! avflyttning. Det
är andra och starkare krafter som ligger
bakom denna avflyttning från landsbygden
än några hundra kronor hit
och dit. Det är behovet av fritid, det är
behovet av att bo centralt och det är
jakten efter en allt högre levnadsstandard,
som är de främsta krafterna när
det gäller att driva människorna från
landsbygden, och främst från de mindre
jordbruken.

Jag tror att vi litet var är överens om
alt det övergår den enskildes förmåga
att komma till rätta med de problem
som uppstår i samband med den avflyttning
som nu försiggår från landsbygden,
särskilt då från skogsbygden.
Här måste samhället ingripa stödjande,
vägledande och hjälpande. Det är emellertid
riktigt, som sagts från denna talarstol
i dag och som också nämnts

Tisdagen den 2G maj 1959 fin.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

både i propositionen och i utskottsutlåtandel,
att det väsentligen är de enskilda
jordbrukarna själva som driver
fram rationaliseringen, som aktualiserar
en uppförstoring av jordbruken och
mycket annat som behandlas i de här
propositionerna.

Jag vill säga att jag håller med jordbruksministern
om att de här tre propositionerna
hör ihop, och jag vill redan
på detta stadium uttala ett tack till
jordbruksministern för den energi han
lagt i dagen när det gällt att få fram
den proposition som ligger bakom utlåtandet
nr 30, som behandlat propositionen
nr 148 om jordbruksrationaliseringen,
så att också den fick komma
med i det här sammanhanget. På det
viset får man ökade möjligheter och
bättre förutsättningar från statsmakternas
och lantbruksnämndernas sida att
företa den anpassning som prisuppgörelsen
och utvecklingen på landsbygden
kräver på grund av de omständigheter
jag nyss har skildrat.

Det är alldeles riktigt vad herr Eskilsson
här tog upp till behandling, att
det råder stort missnöje bland jordbrukarna,
vilket kommit till uttryck på
olika sätt, såsom herr Eskilsson skildrade
det. Jag har emellertid en känsla
av att det kanske inte är så mycket det
nya förslagets konstruktion och dess
utformning över huvud taget som ligger
hakom denna missnöjesopinion från
jordbrukarnas sida, utan det är den
omständigheten att spärreglerna, 5- och
(i-procentsreglerna, som fanns i det gamla
avtalet, icke gav vad de från början
lovade. Man har också inom betydande
delar av vårt land haft tre regniga höstar,
som har förstört en stor del av
skörden för åtskilliga jordbrukare. Det
är detta som har skapat pessimismen
och det är detta som har tagit sig uttryck
i misstänksamhet.

Därför tycker jag att det är synnerligen
värdefullt att förhandlingsdelegationen
och statens jordbruksnämnd har
kunnat komma överens. Jag vill starkt
understryka värdet av detta. Som vi
förstår har överenskommelsen nåtts efter
hårda strider, men man har dock

kunnat komma överens och man har
kommit fram till ett sådant resultat,
att de aktuella jordbrukspolitiska debatterna
kan avföras från dagordningen
i sex år framåt, samtidigt som man
kan räkna med att jordbrukets befolkning
skall följa med i inkomstförbättringen.

En av delegationsledarna, Folke Edblom,
skrev i RLF-tidningen för den
8 april följande: »Vi tror oss ha åstadkommit
en ordning, där man förenar
möjligheter till långsiktig planering
med kortsiktig trygghet.»

Jag vill speciellt med anledning av
vad centerpartiet framfört i sitt särskilda
yttrande anföra ytterligare några
rader, som Edblom skrev i samma nummer
av tidningen. Han skriver bl. a.:
»Utvecklingen går raskt framåt. Vi har
bedömt framtiden så, att vid utgången
av 1965 kan man tänka sig att göra
denna förändring utan alltför stora
kostnader. Under övergångstiden har vi
doek åstadkommit, enligt vår mening,
regler som bör verksamt dels förhindra
en ytterligare eftersläpning på grund
av olika omständigheter och dels en
anordning som gör det möjligt att täcka
in den nu konstaterade eftersläpningen.
Alla de prisförbättringar som nu
och framdeles under avtalstiden kommer
jordbruket till del på grund av
dessa anordningar, de kommer alla
jordbrukare till del i förhållande till
deras produktion och leveranser. Det
blir ingen ny ordning. Talet om att
alla de som ligger under de 20 hektaren
inte har med avtalet att göra är renodlad
demagogi.»

Jag har velat citera detta uttalande
därför att det är framfört av en ansvarsmedveten
ledare inom förhandlingsdelegationen,
eu ledare, som inte
försöker att smita ifrån det ansvar han
har tagit vid uppgörelsen, något som
jag tycker att Edblom bör ha ett erkännande
för.

Det måste därför sägas att vi blev
litet bekymrade, och framför allt förvånade,
niir utskottsutlåtandet kom och
vi såg alt centerpartiet utan förvarning
där hade formulerat ett »särskilt yttran -

Nr 20

Tisdagen den 26 mai 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

de». Det är nämligen så att vi inom jordbruksutskottet
—- def är väl ingen hemlighet
att tala om det — hade en särskild
delegation som skulle undersöka
om vi kunde få till stånd en enig skrivning.
Vi fick en sådan både vad beträffar
den centrala delen i propositionen
om prisuppgörelsen och rationaliseringen.
När det sedan inte ställdes något
särskilt yrkande i jordbruksutskottet,
så trodde vi att alla var överens ■—•
men så kom i alla fall detta särskilda
yttrande.

Jag avvaktade med stort intresse vad
herr Sigfrid Larsson skulle säga om
den saken. Han halkade emellertid förbi
den ganska lättvindigt. Han sade
bl. a. att alla inte brukar vara belåtna
med en kompromiss. Nej, det är man
ju i regel inte. Men det brukar väl vara
så, att när man har gått med på en
kompromiss och inte är fullt belåten,
tröstar man sig med att motparten inte
heller är belåten, och sedan följer man
överenskommelsen lojalt.

Vidare sade herr Larsson att det inte
så mycket var det nuvarande han riktade
sig emot, utan tiden efter uppgörelseperioden,
alltså efter 1965. Jag vill
då genmäla att i den uppgörelse, som
vi enats om, ingår ju att en utredning
skall utföras, i vilken alla olika faktorer
får komma med. Först skall vi under
ett par år pröva hur det nya systemet
verkar, och sedan får man med
ledning av de erfarenheter på olika
områden, som då har gjorts, genom
en utredning söka komma fram till hur
regleringen i framtiden i detalj bör utformas.
Detta är vi ju överens om, och
under sådana omständigheter anser jag
att centerpartiet hade kunnat förena
sig med de övriga partierna om den
saken. I förhandlingsdelegationen, som
träffat uppgörelsen med statens jordbruksnämnd
är, om jag inte är fel
underrättad, centerpartiet representerat
med sex ledamöter av tio. Dessa
måste väl nu fråga sig vad som är meningen
med det särskilda yttrande som
centerpartiet har avgivit.

Enligt min uppfattning har den föreliggande
uppgörelsen, särskilt när det

gäller frågan om priserna, blivit bättre
ur jordbrukarsynpunkt än man från
början hade kunnat vänta sig.

I centerpartiets särskilda yttrande
görs vidare gällande att talet om att
kostnaderna är mindre vid de större
jordbruken än vid de mindre inte är
riktigt. Härvidlag beror väl mycket på
vad man hänför till kostnader och hur
man räknar. Nog är det väl ovedersägligt
att driften blir billigare vid de större
jordbruken per hektar, om man till
kostnaderna räknar även de fasta kostnaderna
för exempelvis byggnader och
maskiner. Direktör Moberg, chefen för
maskinprovningarna i Uppsala, sade vid
lantbruksveckans öppnande att man borde
ha omkring 50 hektar åkerjord för
att kunna bära de kostnader som en
modern maskinpark drar. Om det vore
så, att större jordbruk hade lika höga
driftkostnader som mindre och inte
gav större vinst, vilket exempelvis skulle
innebära att normjordbruket inte gav
mer i vinst än basjordbruket — varför
har centerpartisterna då i en särskild
reservation vänt sig emot att det 1965
skall vara normjordbruket och inte basjordbruket
som skall ligga till grund för
prissättningen?

Vidare framföres i det särskilda yttrandet,
som väl får betraktas som ett
uttryck för centerpartiets uppfattning,
kravet på en utredning. Såsom jag förut
påpekat har emellertid också utskottet
ansett att en utredning bör ske med beaktande
av alla olika omständigheter.
Vissa av de frågor, som i en reservation
anges böra bli föremål för särskild
utredning -— det gäller framför allt
gränshandeln och europamarknaden —
tycker jag emellertid har blivit så klarlagda
både genom diskussionerna i utskottet
och i den kungl. propositionen
att ytterligare direktiv i dessa hänseenden
icke är behövliga. Vad frågan om
den nordiska gränshandeln beträffar vet
vi att Nordiska rådet sysslar med dessa
frågor och försöker på olika sätt komma
till rätta med gränshandeln inte bara
när det gäller smör, utan också en
hel del andra varor.

Till herr Nord vill jag säga att jag

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna

hyser vissa sympatier för vad som sägs
i reservation nr 16 i fråga om fodermedelsavgifterna.
Men när det nu ingår i
uppgörelsen, att dessa avgifter skall tagas
ut på det sätt som föreslås av utskottet,
anser jag mig inle behöva närmare
gå in på den frågan. Vi har inget
annat att göra än godtaga utskottets förslag.

Innan jag övergår till nästa proposition
vill jag som en liten kuriositet
nämna, att min gode vän herr Franzén,
som deltagit i utskottsbehandlingen, är
med i reservation 9 och yrkar avslag
på motionerna 1:494 och 11:583, men
i reservation 11 är han med och tillstyrker
bifall till desamma. Han går i
viss mån en annan väg än vad majoriteten
av centerpartiet gjort. Centerpartisternas
majoritet var först med på förslaget,
men sedan gick de emot. Jag
tycker nog ändå att Franzéns handlande
är mer sympatiskt och på sätt och vis
är av samma beteendemönster som när
man säger om flickorna, att de först avslår
men sedan ger sitt bifall.

Beträffande rationaliseringspropositionen
och utskottets utlåtande nr 30 vill
jag ännu en gång understryka, att man
måste anpassa sig efter den utveckling
som jag förut skildrat. Det gäller också
att söka ta hänsyn till den tekniska utvecklingen.
Det statliga stödet har hittills
stannat vid de 20 hektaren. När
man nu menar, att man skall sikta till
att 20—30-hektarsjordbruket, alltså i genomsnitt
25 hektar, framdeles —• om
sex år —■ skall bli normerande för prisgivningen
beträffande jordbrukets produkter,
så vill jag säga, att det är helt
i sin ordning att man också nu upphäver
de bestämmelser i rationaliseringskungörelsen,
som stannat vid de 20
hektaren, och låter lantbruksnämnderna
lämna stöd och bidrag upp till tvåfamiljsjordbruk.

Jag måste också understryka den stora
betydelsen av den utbyggnad och i
vissa fall också uppmjukning av rationaliseringskungörelsen,
som jag hoppas
att vi kommer att fatta beslut om.

Även där har vi en centerpartireservation,
som det inte är så lätt att bli

för den framtida jordbrukspolitiken, m. in.
klok på. Min klokhet växte inte heller
långt när jag satt och lyssnade till Sigfrid
Larssons redogörelse för det hela.
Det talas i reservationen om att enligt
propositionen skall lantbruksnämnderna
åläggas att verka för att sådana brukningsdelar
bildas, som normalt kan skötas
av två män. Vidare påstås i reservationen
att målsättningen för den yttre
rationaliseringen skapar svårbedömbara
konsekvenser för vår landsbygd genom
de alltför snäva bestämmelserna för rationaliseringen,
som innefattas däri.

Jag har försökt komma underfund
med vad orden »snäva bestämmelser»
hänsyftar på. Vad är det som är för
snävt? Jag tycker detta uttalande är
egendomligt eftersom vi ju i utskottets
skrivning, som centerpartiet var med
om från början, säger att man kan gå
också till större jordbruk och hjälpa
till, där så är möjligt. Därmed föreställer
jag mig, att gränsen har vidgats.
Är det den gränsen, som utskottet i sitt
utlåtande anfört som är för snäv och
som centerpartiet vill vidga, eller vad
är det? Vi kanske kan få reda på det.

I det stycke i utskottets utlåtande på
s. 78, som reservanterna vill ha utbytt
mot sin reservation, säges det att
rationaliseringen bör ske enligt hittills
gällande allmänna grunder och jordbruket
med lantbruksnämndernas medverkan
göras lämpat att under överskådlig
tid kunna bestå som självständiga enheter.
Det sägs vidare, att med hänsyn
bl. a. till den tekniska utvecklingen har
det satts för snäva gränser för verksamheten.
Från det allmännas sida bör åtgärder
kunna vidtagas för att underlätta
strävandena särskilt i slättbygden, där
så ske kan. Tillkomsten av jämväl brukningsenheter,
som normalt kan skötas av
två män utan anlitande i normala fall
av lejd arbetskraft, framhåller utskottet
också.

Jag tycker att denna skrivning, sådan
som utskottet utformat den, lämnar stor
frihet för lantbruksnämnderna och lantbruksorganisationerna
att handla efter
olika krav ocli behov. Den innesluter ju
både stöd åt jordbruket och skogsbruket
och tvåfamiljsjordbruken ute i slätt -

56 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

bygderna, som kan bli föremål för stöd
i den omfattning som de själva anser att
de behöver ha.

Jag vill också understryka vad som
förut sagts, nämligen att det väsentligen
är jordbrukarna själva som bestämmer
hur utvecklingen skall ske, vilka insatser
som skall göras, vilka sammanläggningar
som bör ske och vilka försäljningar
och tillköp som bör komma i fråga,
ty ingen kan tvingas att sälja och
ingen kan tvingas att köpa. Statens medverkan
vid jordbrukets strukturomvandling
bör självfallet såsom hittills ske
under behörigt hänsynstagande till orternas
naturliga produktionsutveckling
och andra lokala förhållanden. Bland annat
får givetvis ägosammansättningen
varieras med hänsyn till skogstillgången
m. m. i orten. Tillskapandet och förbättring
av kombinerade jordbruk bör
också främjas. Jag tycker för min del
att detta skapar stora förutsättningar att
kunna anpassa verksamheten både efter
den enskilde jordbrukarens intresse och
efter de lokala ortsförhållandena.

Så är det i centerpartiets reservation
fråga om att stöd till den yttre rationaliseringen
samt samarbetsformerna mellan
olika centrala ämbetsverk och enskilda
länsorgan skall utredas. Jag vill
därtill säga, att det ju finns en utredning,
som sysslar med den saken, nämligen
1958 års jordlagsutredning. För
min del har jag den uppfattningen att
de som arbetar i lantbruksstyrelsen,
lantbruksnämnder, lantmäteri o. s. v.
själva bäst vet hur detta samarbete bör
utformas. Det har utformats ett samarbete
mellan lantbruksstyrelsen, lantmäteri
och skogsstyrelser, ett samarbete
som gäller också på länsplanet, och det
anpassas efter de uppgifter de olika styrelserna
bär och efter de lokala förhållandena.
Att låta dessa organ ta hand
om samarbetet kommer säkerligen att
klara formerna för detta bättre än om
man skulle tillsätta en utredning härom.

När det gäller anslagen till rationaliseringsverksamheten
har centerpartiet
varit konsekvent i så måtto, att det har
stött såväl upprustningen som anslagen.

Högern och folkpartiet liar däremot varit
med på det principiella i skrivningen
i det förslag, som utskottet har utformat
för arbetsprogrammet och arbetsuppgifterna,
men de vill inte helt vara
med när det gäller att ge skoglig expertis
åt lantbrukets organisationer. Detta
är egendomligt, och jag tycker det är
en svaghet i reservationen att den skogliga
expertis, som folkpartiet har representerad
i jordbruksutskottet, nämligen
jägmästare Hansson, en mycket erfaren
och klok man, anser att detta inte är
riktigt och därför inte är med på reservationen.
De som har avgivit reservationen
är alltså de osakkunniga, och
den sakkunnige har ställt sig utanför.

Vad beträffar förslaget om anslagsminskningar
är det uppenbart, att för
den vidgade målsättningen och effektivisering
av rationaliseringsverksamheten,
som vi siktar till, behövs också
rörelsemedel. Annars skulle man ju
minska möjligheterna för de nya metoder,
som skall ersätta de gamla, och
det kan inte vara riktigt.

Jag vill sluta med att säga, att det
i fråga om utskottsutlåtandena nr 29
och 30 är värdefullt att så pass stor
enighet i det väsentliga har kunnat uppnås
och att sakfrågorna fått vara vägledande
för ståndpunktstagandet. Men det
hade varit ännu bättre om centerpartiet
hade hållit sig på mattan och orkat fullfölja
den inom utskottet träffade överenskommelsen
om målsättningen för
prisregleringen och rationaiiseringsverksamheten.

Nu utgör centerpartiets avsteg på denna
punkt ett onödigt irritationsmoment,
som icke kan sprida någon glädje hos
jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen,
som haft hårda duster med
varandra men ändå gått kompromissens
och överenskommelsens väg för att föra
i hamn cn så stor och för vår jordbruksbefolkning
livsviktig fråga utan
partitaktiska och finurliga spekulationer.
Jag hoppas att vi trots detta skall
kunna uppnå någorlunda stor enhet i
denna kammare om jordbruksutskottets
förslag.

Jag har inte varit med vid behand -

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

lingen av utskottsutlåtandet nr 31, men
jag har deltagit i utredningen och vill
därför inte delta i diskussionen, men vill
säga min mening i denna fråga.

Jag vill poängtera vad som förut sagts,
att småbruket har stor betydelse särskilt
i skogsbygderna, att det genom tiderna
har varit dominerande och att det väl
är det alltjämt i många bygder. Men
allteftersom utvecklingen har gått framåt,
har småbruket fått det svårare och
svårare att ge en inkomst som är tillräcklig
för att hålla odlarna kvar i denna
jordbruksform. Småbruket ligger särskilt
i Norrland, Dalarna och de mellansvenska
skogsbygderna i lä av skogsbruket.
Dessa småbrukare arbetar i skogen
och har ofta litet skog själva. Jag
tror att det är rationaliseringen och det
därmed följande minskade arbetskraftsbehovet
inom skogsbruket, som bestämmer
antalet kvarvarande småbruk på
svenska landsbygden. Jag tror också att
det alltjämt behövs ett betydande antal
småbruk särskilt i Norrland, och därför
är det av intresse för statsmakterna att
också stödja dem. Det har också påpekats
tidigare, bl. a. av herr Eskilsson,
vilken betydelse småbruket har för produktionen.

Beträffande stödets utformning har en
kommitté tillsatts, i vilken jag deltog.
Vi har sett förslaget, och jag skall inte
närmare gå in på det. Det är bara två
punkter som jag skulle vilja ta upp. Den
ena är småbrukarstödets betydelse för
rationaliseringen. Jag hävdade i utredningen,
att detta statsbidrag givetvis har
en viss betydelse för småbrukarna, särskilt
för de äldre, som har svårt att söka
sig över till en annan sysselsättning.
Men det har ingen avgörande betydelse
för bibehållandet av det mindre jordbruket,
tv några hundra kronor till varje
småbruk håller ingen flicka eller pojke
kvar. Om detta stöd uteblir, flyttar
de inte för den sakens skull.

Såsom saken nu har lagts upp i den
rationaliseringsproposition, som vi nu
behandlar och snart kommer att besluta
om, med en aktivisering av rationaliseringen,
så håller jag med om att
det kanske rimmar litet illa att, som

småbruksutredningen från sina utgångspunkter
föreslog, låta bidraget utgå till
fastigheten och inte till brukaren. Jag
tycker nog, att man på den punkten kan
följa utskottets förslag. Det centrala i
denna utredning var ju frågan om arealtillägget.
Jag har ju deltagit i utredningens
arbete och där medverkat till
en kompromiss omkring det förslag, som
vi framlade. Jag anser med den respekt
jag har för ingångna överenskommelser,
att jag därmed tagit ståndpunkt när det
gäller stödet till småbruket. Jag kommer
därför vid voteringen att stödja
reservation 1, punkterna B och E, och
i konsekvens därmed reservation 2.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till jordbruksutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 29 med undantag för
moment E, beträffande vilket jag i stället
yrkar bifall till reservation 17.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Av någon oförståelig
anledning har det särskilda yttrande,
som från centerpartihåll har fogats till
jordbruksutskottets utlåtande nr 29,
framkallat en mängd anmärkningar.
Statsrådet Netzén inledde dessa anmärkningar,
som fortsattes av herr Eskilsson.
Nu gjorde herr Jonsson gällande,
att yttrandet gick emot en träffad överenskommelse
och emot ett enigt utskott.

Det är klart att saker och ting kan
läsas på olika sätt, men som jag har
läst yttrandet — liksom de flesta som
läser det utan förutfattad mening —
så kan jag inte finna, att det i något
hänseende strider emot överenskommelsen.

Men vad skulle det då ijäna till? Herr
Jonsson reste den frågan. Ja, vi har
bara gett en ytterligare belysning av
de problem och den diskussion, som
utskottet har grundat sitt ställningstagande
på, vilket vi inte har gått emot.
Det kan väl inte vara något fel, att
man gör på det sättet. Avger man ett
särskilt yttrande ulan att begära någon
ändring i eu reservation, är det viil för

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

att ytterligare belysa den berörda frågan.

Ja, herr talman, så har jag sett det,
och jag har svårt att förstå att denna
min uppfattning skall kunna vederläggas.

Herr Jonsson berörde vidare reservation
nr 1 i jordbruksutskottets utlåtande
nr 30. Han måste därvid ha råkat
ut för ett missförstånd. Vi har i reservationen
ansett, att tredje stycket på s.
78 i utskottets utlåtande skall ges den
av oss förordade lydelsen. Detta stycke
i utlåtandet omfattar nio rader. Nu har
den text vi vill ha i stället för dessa
rader råkat bli längre. Det är kanske
det som medfört, att herr Jonsson utgick
från att vi därmed även skulle
ersätta fjärde stycket på samma sida i
utlåtandet, det som börjar med orden:
»Liksom departementschefen.»

Men i den delen av utlåtandet är vi
ju överens! Det är ju den skrivning,
som de fyra vise män, som blev utsedda
att försöka samordna synpunkterna,
hade enats om. Det skulle inte falla
oss in att gå ifrån den skrivningen.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill i anledning av
herr Sigfrid Larssons anförande säga,
att hans ståndpunkt innebär att vi skulle
klargöra en fråga ytterligare genom
att begära en utredning utöver den,
som redan är begärd i utskottets utlåtande.

Jag vill också framhålla, att när det
gäller en stor fråga, som har föregåtts
av hårda strider och i vilken man försöker
komma fram till ett resultat, så
förbättrar man inte situationen utan
irriterar den tvärtom genom att lägga
fram ett särskilt yttrande, samtidigt som
man gör gällande, att det inte ändrar
någonting i sak, men att man ändå
vill lägga fram det. Varför vill man då
göra det?

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Vad beträffar reservation
1 i utlåtandet nr 30 frågade herr

Jonsson, vad vi menade med orden
»alltför snäva bestämmelser för rationaliseringsverksamheten».
Vi vill inte
heller ha några snäva bestämmelser, så
hur går det resonemanget ihop, frågar
herr Jonsson.

Ja, vad vi vänder oss emot är det
uttryck som finns återgivet i det föregående,
nämligen att enligt propositionen
skall lantbruksnämnderna åläggas
att verka för bildandet av tvåfamiljsjordbruk.
Det tycker vi är att dra upp
för snäva gränser, och därför anser vi
att det uttryck vi valt passar utmärkt
väl in i bilden.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill på denna punkt
säga att jag trodde att man genom det
särskilda yttrande det här gäller vände
sig mot ett utskottsutlåtande och inte
mot propositionen. Det förhåller sig
nämligen på det sättet, att man, om
man läser utskottsutlåtandet, finner att
detta är litet mjukare skrivet än propositionen
och att där finnes med vad
som enligt herr Sigfrid Larssons uppfattning
kan betraktas såsom »något
mera vidgade gränser».

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! När några ledamöter av
centerpartiet under ordinarie motionstid
denna riksdag väckte en motion med
ett yrkande om att det skulle verkställas
en utredning för att vi skulle få
klarhet om jordbrukets ställning när det
gällde såväl livsmedels- och försvarsberedskapen
som principiella frågor för
landsbygden i övrigt, gjordes denna
hemställan under den övertygelsen, att
det var riksdagens självklara uppgift att
lösa dessa problem.

De förhandlingar som har förts och
den uppgörelse som har träffats mellan
statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation har i stor utsträckning
åsidosatt riksdagens eget
principiella ställningstagande när det
gäller denna fråga. Efter detta skedde
kan man befara en blivande praxis med

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna
defactobeslut och att riksdagens uppgift
blir av konfirmerande art. Det kan vara
av intresse att i detta sammanhang få
veta jordbruksministerns inställning till
den här skisserade eventuella utvecklingen.

Som framgår av propositionen nr 148
är frågor, som rör rationaliseringen,
bundna vid prisuppgörelsen på ett sådant
sätt, att om man anammar den regel
som blivit gällande i vårt samhälle,
nämligen att ingångna avtal är heliga,
kan i huvudfrågan — storlcksrationaliseringen
— inga större förändringar
göras.

Beträffande föreliggande utskottsutlåtanden
med anledning av propositionerna
nr 147 och 148 vill jag instämma i
det anförande, som herr Sigfrid Larsson
här hållit. Även vill jag särskilt understryka
nödvändigheten av vad utskottet
i en mycket skicklig skrivning anfört
om en utredning av de ändrade förhållanden,
som med den nya given kan bli
följden. Även om utskottet trots sin positiva
skrivning inte vågat ta steget
fullt ut och begära en beställning, får
man med bestämdhet hoppas, att den
regering, som bär ansvaret, kommer att
handla så att riksdagen i god tid före
år 1965 får ta del av utredningsresultatet.
Det är, som jag ser det, en tvingande
nödvändighet att så sker.

Om jag sedan övergår till frågan om
prissättningen och därmed lönsamheten
för jordbrukarna, får man, om man
bortser från det pris som betalats, rättvisligen
säga, att de nya basjordbrukarna
erhållit i förhållande till de grupper,
som tagits till jämförelse, en tryggare
existens. Även i fråga om skyddet över
gränserna har bättre resultat uppnåtts
än i det gamla avtalet. 1 fråga om jämförelsegrupperna
kan man med fog fråga
sig, om brukaren av ett femtiotunnlandsjordbruk
inte i kompetenshänseende
bör ligga betydligt över det jämförelseobjekt
som man nu enats om.

Priset från jordbrukets sida för uppgörelsen
är en förskjutning uppåt i arealhänseende
av de s. k. lönsamma jordbruken,
och resultatet av automatiken
blir att vi får ännu fler icke bärkraftiga

för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

jordbruk. I denna situation frångår
jordbruksministern anmärkningsvärt nog
småbruksutredningens förslag med 33
miljoner kronor. I denna för jordbruket
tvångsmässiga situation borde statsrådet
Netzén, som jag ser det, visserligen
ha frångått småbruksutredningens förslag,
men vad beträffar pengarna i motsatt
riktning.

Jag vet inte, om herr statsrådet Netzén
någon gång besökt min hemsocken
Nordingrå. Om så inte är fallet — låt
mig då ta detta tillfälle i akt och bjuda
herr statsrådet, vare sig det sker som
statsråd eller privatperson, välkommen
till min hembygd; och inte bara
till bygden, herr jordbruksminister,
utan även till småbrukarna där uppe i
Nordingrå. Vi har en i turisthänseende
härlig natur med en starkt kuperad terräng.
När jag var hemma under veckoslutet,
besökte jag av någon anledning
en av byarna. Vi satt där inne hos en
av byamännen, och det var väl alldeles
naturligt att vi kom in på de frågor,
som vi i dag skall besluta om i denna
kammare. Det märkliga var att alla så
när som på en var negativt inställda till
den s. k. välvilja, som regeringen och
statsrådet Netzén visat. Det var en enda,
som inte var missnöjd. Jag frågade honom
om anledningen till detta. Då sade
han, herr statsrådet, på följande sätt:
»Mina åkrar har en så stark lutning, och
om denna politik gentemot oss småbrukare
kommer att fortsätta, då funderar
jag allvarligt på att försöka att odla min
jord även på baksidan.»

Om småbrukets betydelse såväl i fråga
om försvars-, livsmedels- och arbetsberedskap
som i fråga om bilden av
landsbygden i dess helhet råder, hoppas
jag, inga starkare divergenser i uppfattning
i denna kammare. Småbrukets andel
i livsmcdelsberedskapen torde röra
sig om cirka 50 procent. Produktionsutvecklingen
inom jordbruket efter kriget
visar, att det i vårt land skett en ökning
med 5 procent i förhållande till
förkrigsåren. I det fria Europa har det
under samma tid skett en ökning meil
25 procent. Jämför man dessa siffror
med folkmängdsökningen blir resultatet

60 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

att vi per capita ligger 10 procent lägre
än före kriget, medan den fria delen av
Europa ökat med 10 procent. Det uppstår
alltså en divergens i denna jämförelse
med 20 procent. Detta innebär enligt
mitt sätt att se att vi i dagens läge,
om vi kombinerar jordbruksproduktionen
med livsmedelsberedskapen, ännu
mer än tillförne är i behov av den produktion
som småbruket ger.

Visst har rationaliseringen och tekniken
i stor utsträckning ändrat bilden
ute på landsbygden, men fortfarande
behövs dock arbetande människor kvar.
Än så länge faller inte träden i skogen
när man trycker på en knapp i en tätort,
inte heller forslas timret från skogen
till industrien om man trycker på
en annan knapp. Fortfarande är det nog
lyckligast för hela landsbygden om det
jämsides med övriga näringsidkare finns
folk, som i jord och skog kan få en skälig
utkomst.

De föreslagna arealbidragen, som utgör
en ersättning för de gamla producentbidragen,
kan under några övergångsår
i princip accepteras från vårt
håll, men det bör undersökas huruvida
inte denna form av stöd lämpligen så
småningom kan överföras till exempelvis
leveranstilläggen.

Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
förslag innebär en sänkning av
arealbidragen i förhållande till vad småbrukarutredningen
föreslagit. Detta kan
inte godtagas ifrån småbrukets sida. Utskottets
förslag om en kategoriklyvning
innebär att man flyttar fram gränsen
för en ur småbrukets synpunkt sett tidigare
rådande orättvisa några år. Genom
det nya som skett måste motiven
för detta ställningstagande anses ogrundade.

Förslaget om att arealbidrag inte kan
erhållas av dem, som har en förmögenhet
överstigande 50 000 kronor, kan inte
heller godtagas av centerpartiet. Om vi
som exempel tar en småbrukare som
har sin gård skuldfri — ja, även om
han skulle ha en del skulder — kommer
med de ökade taxeringsvärdena
jämte värdet av inventarierna deklarationsblanketten
många gånger att redo -

visa en förmögenhet av över 50 000 kronor.
Denna gränsdragning betyder att
man rekommenderar en sådan småbrukare
att förbruka en del av produktionsmedlen
för att kunna existera.

Kungl. Maj :ts och utskottets förslå
angående leveranstillägget anser vi
centerpartiet illa rimma med utvecklingen
mot flera icke bärkraftiga jordbruk,
och logiken bör väl här ändå leda
till en förskjutning uppåt av leveranstilläggen.
På basis härav har vi i såväl
motion som reservation fört fram rättvisesynpunkter.

Slutligen har vi i fråga om det extra
mjölkpristillägget för Norrland velat föreslå
en uppräkning med 40 procent.
Motiveringen härför grundar sig på de
kända geografiska och därmed sammanhängande
klimatiska förhållandena samt
det samband vi anser att frågan har
med arbetsmarknaden och därmed på
de stora problem som i nuet och i framtiden
med all säkerhet kommer att vara
rådande i denna del av vårt land.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) :

Herr talman! När riksdagen går att
slutgiltigt avgöra frågan om ett godkännande
av det avtal, som är redovisat i
propositionen angående åtgärder i prisreglerande
syfte på jordbrukets område
så har vi kunnat notera i dag samma
förhållande som alltid tidigare när
det gällt för riksdagen att ta en slutgiltig
prövning i dessa frågor, nämligen
att de som varit jordbrukets representanter
vid underhandlingarna — i
synnerhet vid detta tillfälle och som
var majoriteten ifrån centerpartiet —
har till den kungl. propositionen redovisat
det största antalet ändringsyrkanden.
Jag konstaterar detta, därför att
det tydligen varit avsikten att camouflera
det ställningstagande man vid avtalsuppgörelsen
har intagit.

Vi behandlar här tre kungl. propositioner,
varav en hade den rubrik jag
nyss nämnde. Den andra gäller jordbrukets
fortsatta rationaliseringsåtgärder,
och den tredje avser stödet till det
mindre jordbruket.

-er-!

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna fö

Vad man här har anledning att rikta
vissa erinringar emot är den solidaritet
som har presterats vid avtalets upprättande.
.lag konstaterar att avtalet har
praktiskt taget inriktat sig på att i första
hand säkerställa det stövre jordbrukets
lönsamhet. Det mindre jordbruket
har blivit placerat på efterkälken. Man
har enat sig om att genomföra importavgifter,
som har säkerställt den del
av landets jordbrukare, som har haft en
mera differentierad produktion: spannmålsodling,
sockerbetsodling, rapsodling.
Endast i sista hand har man tagit
sikte på den animala produktionen, av
vilken den övervägande delen jordbrukare
i detta land har sin huvudsakliga
inkomst.

Det är helt naturligt att man inte har
kunnat åstadkomma särskilt långtgående
generella förbättringar när det gäller
det minsta jordbruket. Man kan ju
inte räkna med att göra en prissättning,
som ger full lönsamhet åt ett
ofullständigt jordbruk, ty ungefär två
tredjedelar av jordbruksbefolkningen
bär sin utkomst från det mindre jordbruket,
om jag däri räknar jordbruk
från 2 hektar upp till den hittills normgivande
storleken på basjordbruket, 10
hektar. Dessa jordbrukare har endast
en tredjedel av jordbruksarealen, som
är drygt 3 400 000 hektar.

Jag har därvid räknat bort jordbruken
mellan 1 och 2 hektar, ty dessa,
omkring 80 000, håller på att rationaliseras
bort. De var omkring 95 000 vid
1950-talets början, men de hade tillsammans
inte mer än 120 000 hektar.

Med dessa förutsättningar för jordbruksöverenskommelsen
är det helt naturligt,
att den grupp som ligger under
basjordbrukens storlek har haft större
förväntningar på förbättringar än vad
som presterats i den senaste överenskommelsen.
Ännu så länge har nämligen
ijordbruksrationaliseringen inte
kunnat åstadkomma en storleksrationalisering
i så snabb takt, som hade varit
önskvärt, trots att man redan år 1947
gav uttryck för farhågan - inte minst
i centerpartiets press — att den då sittande
jordbruksministern var i färd

den framtida jordbrukspolitiken, m. m.
med att avpollettera 100 000 — en del
sade 200 000 — mindre jordbruk i detta
land.

Vi kan i dag konstatera, att den spådomen
ingalunda har gått i uppfyllelse.
Statistiken har inte kunnat ge uppgifter
om en så stor bortrationalisering.
Under femårsperioden 1951—55 har
ungefär 14 000 mindre jordbruk rationaliserats
bort, men de har gått upp i
de andra. Den statistik vi har tillgänglig
i dag är visserligen inte dagsaktuell,
men den ger följande siffror.

Inom storleksordningen 2—5 hektar
har på slättbygden en minskning skett
med 2 610, i Mellansveriges skogs- och
dalbygder 3 441 och i norra Sverige
3 240, sammanlagt 8 391 stycken.

Går vi till gruppen 5—10 hektar, noterar
vi följande siffror: på slättbygd
2 544, i Mellansveriges skogs- och dalbygder
2 655 och i norra Sverige 1 310.

När vi kommer till nivån mellan 10
och 15 hektar har antalet brukningsdelar
på slättbygden reducerats med 1 033
stycken. I Mellansveriges skogs- och
dalbygder har man en minskning med
54 stycken, men i norra Sverige har det
varit en ökning med 419 stycken.

Går vi sedan till storleksgruppen 15—
20 hektar finner vi en ökning som på
slättbygden har uppgått till 83 stycken,
i de mellansvenska skogs- och dalbygderna
till 164 stycken och i norra Sverige
till 192 stycken.

I gruppen mellan 20 och 30 hektar
är ökningen väsentlig på slättbygden.
Där kan man notera 438 nya brukningsenheter.
För Mellansverige är siffran
234 och för norra Sverige 88 stycken.

Man kan till och med följa rationaliseringsutvecklingen
när det gäller jordbruksstorlekarna
mellan 30 och 50 hektar.
Där visar slättbygderna en ökning
med 363 stycken, Mellansverige en ökning
med 61 och norra Sverige en ökning
med 9 stycken.

Sammanlagt, kan man konstatera, har
14 000 brukningsenheter bortrationaliserats.
Vad säger man i dag i tidningspressen?
.lag skall återge ett par rubriker
som förekom omedelbart efter det

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

att det nu föreliggande jordbruksavtalet
blev klart. En centerpartitidning
från Norrbottens län använde följande
två rubriker: »Netzéns förslag till småbruksstöd
ger ingen förbättring åt vårt
län. Netzén-plan för utrotning av
200 000 småbruk nu framlagd.»

Vi konstaterar alltså att man i dag
använder precis samma propagandametod
som år 1947 användes mot den
departementschef som hade ansvaret
för den proposition vilken riksdagen
då beslutade om och som har föranlett
den jordbruksrationalisering som sedan
under denna tid i vårt land förekommit.

Jag har emellertid kunnat konstatera
att de representanter för Norrbottens
län, som under pågående granskning
av de nu föreliggande tre propositionerna
har uppvaktat jordbruksutskottet,
har haft en helt annan uppfattning
än den nämnda norrbottenstidningen.
Det var för övrigt den person, vars
porträtt tidningen hade på första sidan,
som var den främste talesmannen för
delegationen, nämligen RLF:s distriktsordförande.
Han gjorde ett påstående
som gjorde mig mycket förundrad, nämligen
att småbruket i Norrbotten inte
skulle vara något problem, utan att
problemet skulle vara de jordbruksenheter
som ligger vid 10-hektarsgränsen
och däröver.

Detta uttalande föranledde både mig
och herr Hseggblom att ställa frågor.
Personligen fick jag den uppfattningen
att det måste vara en felsägning. Det
kan inte vara riktigt att småbruket inte
utgör något problem för Norrbottens
län, i synnerhet som medelstorleken
för jordbruket inom detta län till och
med är mindre än inom det län jag
själv representerar. Jag vet att produktionsvolymen
från det mindre jordbruket
— alltså med en storlek mindre än
basjordbrukets — inom Västerbottens
län utgör hela 75 procent av den totala
produktionsvolymen. Och det är riktigt
som statsrådet meddelar i prisregleringspropositionen,
att i Sydsverige
endast 8 procent av produktionsvoly -

men kommer från det mindre jordbruket.
Detta betyder att medelstorleken
där är väsentligt större. Förr hade vi
i Malmöhus län en medelstorlek mellan
15 och 20 hektar, och i Kristianstads
län hade vi i varje fall år 1947 en medelstorlek
som var drygt så stor som
basjordbrukets dåvarande storlek. Men
i Västerbottens län är väl medelstorleken
nu drygt 5 hektar, och i Norrbottens
län är den något lägre.

Orsaken till att jag nämner dessa
siffror är den, att det vid den nämnda
uppvaktningen inför jordbruksutskottet
— vilket mina utskottskamrater kan
intyga riktigheten av — som om man
från Norrbottens län ville göra gällande
att småbruket inte var något problem.
Detta föranledde oss att ställa
frågan, om inte Norrbottens län i detta
hänseende är ungefär likställt med Västerbottens
län. Men vi fick svaret att
leveransmängderna är så små från de
mindre jordbruken att den kvantitet av
konsumtionsmjölk som från dessa inlevereras
till mejerierna där inte spelar
någon större roll.

Jag trodde faktiskt till en början att
jag missuppfattat deputationens inställning,
men våra frågor ledde inte till
någon rättelse av den gjorda deklarationen,
varför den får anses vara uttryck
för vederbörandes inställning.

Det hade naturligtvis kunnat finnas
anledning även från vår sida att väcka
motioner i anslutning till den framlagda
propositionen om jordbrukets prisreglering.
Jag hävdar emellertid den uppfattningen,
att ingångna avtal måste respekteras.
Ett avtal må vara hur felaktigt
som helst sett från en enskild riksdagsledamots
synpunkter, men är avtalet
väl ingånget, så måste det också respekteras
av riksdagen. Vi hade dock kanske
från vår sida haft anledning att hoppas
att avtalet i något större omfattning än
vad nu är förhållandet hade utgjort en
solidaritetsbevisning mot majoriteten av
det svenska jordbrukets utövare. Man hade
t. ex. kunnat lyfta av åtskilliga belopp
från införselavgifterna för att i
stället använda dessa pengar som en

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

utjämningsmöjlighet till förmån för sådana
jordbrukare som huvudsakligen är
hänvisade till animalisk produktion.

Jag har också, herr talman, vid utskottets
utlåtande fogat en blank reservation
för att ge till känna dessa synpunkter.

Jag övergår sedan till propositionen
om den fortsatta rationaliseringen inom
det svenska jordbruket och ber att i den
delen få anföra några synpunkter till
protokollet.

Det är, anser jag, angeläget att departementschefen
undersöker möjligheterna
för en justering och komplettering
av gällande jordförvärvslag, som faktiskt
i vissa fall lägger hinder i vägen
för erforderliga rationaliseringsåtgärder.
Folk har blivit vana vid att vederbörande
lantbruksnämnd vid utbud av jordbruksfastigheter
skall inträda såsom en
självklar förmedlare om t. ex. en granne
vill förvärva viss mark för att utvidga
sitt jordbruk. Vederbörande har kanske
sedan lång tid tillbaka önskat köpa marken
i fråga från grannfastigheten, men
han har inte gett sitt intresse till känna.
Resultatet har blivit att många rationaliseringsmöjligheter
helt enkelt inte utnyttjats.
Det kan t. ex. vara fråga om
ett stärbhus som över huvud taget inte
vidtar några åtgärder för att sälja fastigheten.
Man vet nämligen med sig att
lantbruksnämnden omedelbart skulle
åberopa paragraf 5 i jordförvärvslagen
och med hjälp av denna lag ta ifrån köparen
den försålda marken om köparen
ej har sin fastighet i närheten. Det har
medfört att intresset för storleksrationalisering
under de gångna åren i viss
mån minskat. De som legat bäst till för
rationaliseringsåtgärder har helt enkelt
inte uppträtt som köpare till en fastighet,
utan man har avvaktat och vänlat
till dess att försäljning förekommit
och framfört begäran om lantbruksnämndens
ingripande mot köparen som
tvingats överlåta fastigheten till någon
av intilliggande jordbrukare.

Vidare tror jag att det är nödvändigt
att få till stånd eu lagbestämmelse som
lägger hinder i vägen för dessa 49-åriga
arrendekontrakt som nu ofta upprät -

tas när man får avslag på ett köpeavtal.
Man tillämpar i realiteten samma system
som för åtskilliga år sedan föranledde
riksdagen att via en lagbestämmelse
stoppa användandet av det inteckningsförfarande
som då utnyttjades för
att kunna säkerställa att man för all
framtid tryggade sitt innehav av en
skogsfastighet som förvärvats. Vi har
kunnat konstatera att liknande metoder
tillämpas nu vid förvärv av jordbruksfastighet.

Jag övergår emellertid, herr talman,
till frågan om skogskompletteringarna.
Man har här i progagandan gjort gällande,
att om domänverket avhände sig
alla sina skogar, så skulle man därmed
också få tillräckliga möjligheter att komplettera
de skoglösa fastigheterna. Ingen
kan väl tro att det i verkligheten ligger
så enkelt till. Domänverket har ju
t. ex. ofta sina skogar på helt andra håll
i landet än i de trakter där sådana här
kompletteringar av jordbruken med skog
bör åstadkommas.

Jag måste också, herr talman, uttrycka
min förvåning över den reservation
som fogats till utskottets utlåtande över
rationaliseringspropositionen i vad avser
departementschefens hemställan om
skoglig sakkunskap till hjälp för lantbruksnämnderna
vid värderingar och
inköp av skogsfastigheter samt framför
allt vid byte med bolagen. Vi har ingalunda
velat göra gällande, att våra
skogsmästare i lantbruksnämnderna i
övre Norrland inte skulle ha varit tillräckligt
kvalificerade för att kunna beräkna
skogens värde vare sig det gäller
byte, köp eller försäljning.

Men här är det att märka, ärade kammarledamöter,
att skogsbolagen har en
skogshögskoleutbildad tjänstemannakår,
och för att säkerställa en motvikt när
det gäller dessa stora byten och ge trygghet
åt lantbruksnämnderna i deras ställningstaganden
har det varit nödvändigt
att begära hjälp med värdeberäkningar
från skogshögskoleutbildade tjänstemän.
Hittills har lantbruksstyrelsen klarat sig
med lånad arbetskraft från domänstvrelsen,
och denne jägmästare, som varit
arvodesanställd hos lantbruksstyrelsen,

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktiinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

har naturligtvis fått åka som en ombudsman
mellan flera län, i de fall att lantbruksnämnderna
har begärt hans sakkunskap
och bedömning i fråga om de
byten, som förelegat till slutgiltig prov
ning i nämnderna. Jag tror att det är
välplacerade pengar som lantbruksstyrelsen
har begärt både departementets
och riksdagens stöd till. Skall man påskynda
en skogskompletteringsrationalisering,
kommer det att innebära en snabbare
takt i utvecklingen, om lantbruksnämnderna
ges möjlighet till en viss
kontroll över de skogsmästare, som är
anställda i lantbruksnämnderna.

När det gäller det normjordbruk, som
har fastställts, är det helt naturligt åt!
det mindre jordbruket har varit bekymrat,
ty om inkomstgränsen bestämmes
till den storleksordning, som nu föreslås,
och man noggrannare synar inkomstläget
för dessa normjordbruk, blir
följden prisjusteringar nedåt. Jag har
nämligen svårt att tro, herr talman, att
25- och 30-hektarsjordbruken nere på
slättbygden endast ligger vid genomsnittsinkomsten
för industriarbetare i
dyrortsgrupperna 2 och 3. Om det är
så, är det ingen risk med denna storleksnorm,
men jag skulle tänka mig att
inkomstresultatet kommer att justeras
betydligt, om man gör en mera noggrann
undersökning. Det kan hända att
den statistik, som man nu har, innesluter
några års dåliga skörderesultat. Det
är väl på samma sätt som medelinkomsten
i Norrland ligger till grund för beräkningarna.
Där kännetecknas emellertid
inkomstnivån av en stigning uppåt på
grund av att man räknat in skogsbrukets
inkomstförhållanden och med ledning
därav bestämt medelinkomsten.

Jag är belåten med den skrivning, som
utskottet har utformat när det giiller en
översyn av övre Norrlands framtida utveckling.
Till grund för detta förslag ligger
en motion, som har väckts av herr
Nils-Eric Gustafsson i denna kammare
och som jag är glad över att utskottet
hundraprocentigt har accepterat. Denna
översyn kommer att skapa förutsättningar
för att ge en klarare bild av de problem,
som övre Norrland brottas med,

inte bara när det gäller problemen i dag
utan även de problem, som varje år
tornar upp sig. Varför gör de det? Jo,
helt enkelt därför att man kan konstatera
en teknisk utveckling inte bara
inom det svenska jordbruket utan även
inom skogsindustrien. Det kan noteras,
att vi år 1947 hade ungefär 18 000 traktorer
inom vårt jordbruk. Vi kan i dagens
statistik konstatera, att vi har
135 000 traktorer. I samma takt har den
tekniska utvecklingen fortgått inom
skogsbruket, där de mindre skogsägarna
i övre Norrland fick sin inkomst
från bolagens och domänverkets skogsuttag.
I dag har man i allt större
och större omfattning satt in maskiner,
barkmaskiner och motorsågar. Det gör
att de mindre jordbrukare, som har haft
sin tillflykt till skogsbruket under vintermånaderna,
i dag endast kan notera
en mycket kort säsong. Med detta såsom
ett framtidspanorama är det helt
naturligt, att de norrländska jordbrukarna
har en helt annan syn på problemet
än man hade år 1947.

Sedan är bara frågan: Hur långt kan
man sträcka sig när det gäller jordbruksrationaliseringen
i övre Norrland?
Det är möjligt att det blir en samhällsangelägenhet
att i dessa bygder kvarhålla
en viss befolkning även på de områden
som kan avfolkas. Inom de norrländska
kommunerna ser vi med bekymmer
hur ungdomen flyr bort. De
kommunala myndigheterna beslutar åtgärder
för att ge den möjligheter till en
bättre utbildning — vi har ordnat med
realskolor, handelsskolor och yrkesskolor,
och vi har folkhögskolor. Detta har
varit ett samfällt kommunalt intresse.
Vi har oberoende av politiska skiljelinjer
ansett det nödvändigt att ge även
den norrländska ungdomen, den reskost
som den behöver i sin strävan att nå
fram till förbättrade inkomster. Men resultatet
av dessa åtgärder har blivit, att
vi i våra jordbruksbygder genom utflyttning
av ungdom har en genomsnittsålder
som överstiger 50-årslinjen;
och när ungdomen lämnar jordbruket
blir ju följden att detta bortrationaliseras
av sig självt. I samband med denna

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

folkuttunning lyser emellertid redan nu
problemet om otrivseln igenom. Det är
den som påskyndar förberedelserna att
packa kappsäcken även bland de ungdomar
som alltjämt är kvar vid jordbruket.
När också de ungdomarna flyr bort,
tornar måhända problemet upp sig även
för statsmakterna — då måste de känna
sitt ansvar för att i övre Norrland finns
en befolkning som är tillräckligt stor
för att vi skall kunna tillgodogöra oss
denna landsändas råvarutillgångar. Det
räcker inte att gruvanläggningar byggs
ut här och var, att kapital skyfflas in
till vårt land via exporten, att skogstillgångar
och vattenkraft exploateras;
man måste samtidigt sörja för att det
finns en så levande landsbygd, att tillgång
på nödig arbetskraft finns kvar
samt att de otrivselproblem elimineras,
som redan nu har gjort sig gällande.

Jag går sedan över till den proposition
som rör småbruksstödet. Jag har i
jordbruksutskottet betraktat saken på
det sättet, att här finns ingenting att
göra. Om vi fått börja med denna proposition
och komma till klarhet om det
samfällda intresse, som gett sig till känna
i de till jordbruksutskottets utlåtande
rörande denna proposition fogade reservationerna,
och om vi sedan fått resonera
om propositionen rörande prisavtalet,
så är det möjligt att herrarna
kunnat finna utsikter för en justering.
Men här har man diskuterat det föreslagna
stödet via ett arealbidrag och
presterat reservationer, där man i någon
mån gått utöver vad Kungl. Maj :t
föreslagit. Det är väl ingen av kammarens
ärade ledamöter som tror, att småbrukets
framtida vara eller icke vara
beror av huruvida man höjer ett arealbidrag
med 50 kronor.

Visserligen rör det sig här bara om en
merkostnad av It miljoner kronor, men
jag har anledning att ställa en fråga till
högern, som i sin reservation yrkar att
riksdagen må bemyndiga Kungl. Maj:t
att höja regleringsavgiften för fettvaror
i sådan utsträckning att inkomsterna
därav ökar med cirka It miljoner kronor.
Kan man, herr talman, gå förbi bevillningsutskottet
när det gäller alt bc 5

Första kammarens protokoll 195!). Nr 20

döma de förslag som herrar Eskilsson,
Haeggblom och Östlund i sin reservation
ger antydningar om? Jag har närmast
det intrycket, att dessa reservanter
har rekommenderat en sorts omsättningsskatt
och därvid intagit en annan
ståndpunkt än högern annars gör när
det gäller skattepolitiken.

Jag skall, herr talman, inte ytterligare
förlänga debatten. Herr Jon Jonsson har
redan behandlat flera av de punkter
som jag hade tänkt taga upp, och jag
kan därför inskränka mig till att yrka
bifall till Kungl. Maj :ts förslag såväl i
fråga om prisregleringen som beträffande
rationaliseringen och småbruksstödet,
men med den förhoppningen att
den översyn, som utskottet enhälligt har
uttalat sig för, inte skall uppskjutas för
länge, utan att resultatet därav bör bli
känt i god tid innan nästa prisuppgörelse
skall föreläggas riksdagen.

Herr TALMANNEN:

Jag får för kammaren tillkännage att
anslag uppsatts om detta sammanträdes
fortsättande i kväll kl. 19.30.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten
på att vi icke kan åtskiljas i kväll
förrän de föreliggande tre utlåtandena
från jordbruksutskottet är slutligt avgjorda.
Med vanlig voteringstakt kommer
voteringarna angående de tre utlåtandena
att ta minst en och en halv timme.
På de tre och en halv å fyra timmar
som diskussionen nu pågått har sju
talare haft ordet. Det återstår sexton talare.
Allt tyder på att vi, om denna takt
bibehålies, kommer att få se morgonsolen
i all dess strålande glans.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag skall fatta mig så
kort jag kan.

Jag vill först uppehålla mig en smula
mig vad som här sagts om avtal, särskilt
då den kritik som riktats mot centerpartiet
i det sammanhanget. Jag tycker att
den kritiken har varit starkare i ansatsen
än i utförandet. Personligen vågar jag
kanske säga, att jag när det gäller jord -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

brukets avtal kan hänvisa till ett föregående
som styrker, att jag för min del är
positivt inställd till jordbrukets avtalsrätt
och de konsekvenser som därav följer,
eftersom jag en gång 1941 satte min
egen och min familjs existens på spel i
en strid som gällde jordbrukets avtalsrätt
gentemot en tvångslagstiftning som
som sökte sin like i de diktaturstyrda
länderna.

Jag konstaterar att det har riktats kritik
mot centerpartiet, men jag gör gällande
att den skjuter en smula vid sidan
om målet.

Herr Eskilsson fann det märkligt att
det förekom ett särskilt yttrande i utskottsutlåtandet.
Han fastslog i fortsättningen
att det särskilda yttrandet av centerpartiets
representanter i jordbruksutskottet
enligt hans uppfattning just inte
innehöll mer än vad som står i utskottets
utlåtande. Om så vore fallet förstår jag
inte varför han skulle ondgöra sig så
förskräckligt över det.

Något strängare var herr Jonsson i
Fjäle, men inte heller han gav så klart
belägg för vad det egentligen var han
inte tyckte om. Han tyckte inte om att
yttrandet fanns, men därutöver hade han
inte så mycket att komma med.

När vi på sin tid i länsförbundet i
Uppland behandlade det föreliggande avtalet,
var det ett par saker som faktiskt
stötte oss. Det gällde inte i så hög grad
innehållet som det sätt på vilket avtalet
drevs fram. Vi stötte oss på att man på
förhandlarhåll förklarade, att det gällde
att utelämna de mindre jordbrukarna i
tid så länge de hade ett avtalsvärde och
som man alltså kunde få någonting för
det. Detta stötte oss så pass mycket, att
jag tror att saken gav färg åt bedömandet
av avtalet i dess helhet.

Den tesen har vidare drivits, att om
detta avtal inte hade accepterats, skulle
det ha lett till ett avtalslöst tillstånd. Men
det ligger väl till så på det fackliga området
att när avtal inte kommer till
stånd, försöker man med fortsatta förhandlingar
och, om så behövs, med skiljemannaförfarande.
Det är ovanligt att
man säger, att om ni inte tar det förslag
som lagts fram, blir det inget avtal. Jag

tror inte att det var regeringens mening
att gå fram på det sättet, men så piskades
i alla fall inom jordbruket avtalet fram.
Undra på att det sedan är ett visst gnissel
!

Vad beträffar själva innehållet i avtalet
framhöll statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet en hel del värdefulla
ting, och jag skall gärna vitsorda
att det innehåller mycket som kanske
skall bli till gagn under den tid avtalet
gäller. Men när han gjorde gällande att
det föreslagna gränsskyddet i förhållande
till utlandsmarknaden skulle bereda
jordbruket en alldeles särskild förmånsställning,
vill jag peka på att det gränsskyddet
väl ändå inte är starkare, och
icke kan jämföras med det skydd som
lämnas åt arbetsmarknaden i detta land.
Utgångspunkten borde härvidlag alltjämt
vara den gamla uppgörelsen från år 1933,
då tryggheten på arbetsmarknaden och
tryggheten för jordbruket ordnades ungefär
efter samma linjer. Går jag till den
faktor, som jordbruksministern särskilt
upphöil sig vid, nämligen det skydd mot
pristryckande åtgärder, som här ges åt
jordbruket, vill jag säga att ett motsvarande
skydd i minst lika hög grad ges
även åt arbetsmarknaden. Statsrådet sade
att vi inom jordbruket i alla fall är i
viss mån beroende av marknadsmässiga
förhållanden, men det förefaller som om
den svenska arbetsmarknaden skulle ha
det bättre ordnat, ty där stiger lönerna
— låt vara i mindre omfattning än tidigare
— även under en tid av en ganska
omfattande arbetslöshet, och detta innebär
ju inte full marknadsmässighet. Jag
menar att man borde driva parallellismen
litet längre, men jag skall inte gå in
på den saken. Jag vill endast säga att
jag tror att det skydd för svenskt jordbruk
och det skydd för svensk arbetsmarknad,
för vilka grunden lades 1933,
kunde genomföras på ett mera reciprokt
sätt. Jag tror att det är en uppgift för
framtiden att se till att de stora bärande
folkgrupperna i vårt land i stort sett
erhåller ett likvärdigt skydd.

Herr Nord konstaterade att småbrukarna
i det här landet står utanför avtalet.
Jag vet inte om han menade precis

Tisdagen den 2G maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

som han sade. Han kanske bara menade
Småbrukarförbundet, ty de hundratusende
jordbrukare som är anslutna till
RLF och Sveriges lantbruksförbund är
väl inte idel storjordbrukare, och de
några tusen medlemmarna i Småbrukarförbundet
är väl inte de enda småbrukarna
i detta land. Jag tror att när
herr Nord sade att det lilla jordbruket
står utanför avtalet, så misstog han sig.
Han satte kanske på något sätt likhetstecken
mellan småbrukarna och Småbrukarförbundet.
Det var detta jag ville
rätta till.

Herr Svedberg kritiserade också centerpartiet
för att det kommit med reservationer,
men när jag hörde honom i fortsättningen
hade han ungefär samma uppfattning
som vi. Jag upptäckte åtminstone
inte någon stor skillnad mellan herr
Sigfrid Larsson och herr Svedberg. Herr
Sigfrid Larsson har ett särskilt yttrande,
som inte innebär något direkt yrkande.
Herr Svedberg gick igenom hela jordbrukspolitiken,
och han konstaterade att
det lilla jordbruket inte blivit ordentligt
tillgodosett, han gjorde anmärkningar ur
norrlandssynpunkt o. s. v. o. s.v., men i
likhet med herr Sigfrid Larsson hade
herr Svedberg inte heller yrkande på de
punkterna. Herr Sigfrid Larsson hade
däremot yrkande på andra punkter, och
på en punkt konstaterar jag att herr
Svedberg kunde ha givit herr Sigfrid
Larsson en liten blomma, nämligen då
från vårt håll faktiskt ingick ett förslag
om bifall till utredningsförslaget om det
s. k. kalvbidraget, som på något vis fallit
bort i Kungl. Maj :ts proposition men
som herr Svedberg i sin förtjusning över
Kungl. Maj:ts förslag råkade glömma att
nämna.

Jag går sedan över till skogskomplctteringen.
Därvidlag vill jag instämma
med herr Svedberg om det värdefulla
i den hjälp som lantbruksnämnderna får
genom expertis, ocli jag finner det svårförklarligt
att man riktar kritik på den
punkten. Såvitt jag förstår är det en synnerligen
värdefull del av förslaget angående
skogskomplctteringen, att man ger
lantbruksnämnderna personal till ett effektivt
bedrivande av verksamheten. På

den punkten delar jag helt herr Svedbergs
uppfattning.

Jag måste emellertid på ett par andra
punkter säga, att jag tycker att både
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag ger
väldigt litet. Beträffande domänverket är
herr Svedberg relativt nöjd med både
Kungl. Maj :t och utskottet. På den
punkten vill jag komplettera och understryka
vad herr Sigfrid Larsson sade.
Det betänkliga i domänverkets prispolitik
är inte bara att det sätter ett högt pris
när det säljer — det kan ju, som herr
Larsson framhöll, elimineras genom ett
bytesförfarande, som kanske bereder
möjligheter för jordbrukarna att komplettera
och möjligheter för lantbruksnämnderna
att underlätta denna komplettering.
Svårigheterna beror på åtskilliga
håll på domänverkets politik att göra
inköp till en prisnivå, som ligger betydligt
över de priser jordbrukarna betalar
vid köp sinsemellan och som således
också lantbruksnämnderna kan tillämpa
vid sina inköp för att tillhandahålla
mark till förstärkning av jordbruk. Jag
tror att man inte bör bortse från den
sidan av saken, inte heller från att storskogsbruket
tillämpar liknande normer.
Vi har således här en klar smittofara,
och man bereder på en omväg betydande
svårigheter. Jag tror att vi skall ta saken
konkret. Om ni tänker er att man använder
domänverkets värderingsmetod,
så måste man säga — även sedan de höjt
värdekoefficienten från 3 å 3,5 procent
till 4,25 — att man ligger avsevärt under
i fråga om räntckoefficienten och avsevärt
högre i fråga om priserna över
vad jordbrukarna kan bära, om kompletteringen
skall genomföras. Jag tror inte
att det är någon bra ordning om statens
pengar använda till att vidtaga åtgärder
för statsinköp av skog i den omfattning
som här har skett. Det har ju sedan några
år förstatligats netto ungefär 90 000
har. Jag tror inte alt denna inköpsverksamhet
är till välsignelse, om den samtidigt
bereder svårigheter för den komplettering
med skog som statsmakterna
(lock åsyftar och som i åtskilliga hänseenden
främjats genom den proposition
som bär föreligger.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, ni. m.

Sedan vill jag säga, att jag tror man
inte skall bortse från kreditbehovet och
möjligheterna att anpassa krediterna vid
skogskompletteringsförvärven till skogen,
och inte tillämpa någon byråkratisk
norm som gäller under ett visst antal år.
Man hör göra marginalen så pass vid,
att man kan anpassa dels räntefriheten
och dels amorteringstiden efter skogsskiftets
bestånd, uttagningsmöjligheter
och behov av upprustning. På det sättet
kan man gagna ett genomförande av
skogsförvärv på ett helt annat sätt än
om man bortser ifrån de möjligheter som
finns till skogsuttag och de utgifter för
att bättra upp och reparera trasiga skogsskiften
o. s. v., som är nödvändiga eftersom
det inte alltid är de bästa skogsbitarna
som kan komma i fråga vid kompletteringarna.

Till sist vill jag, herr Svedberg, säga,
att det är ett fullkomligt misstag att tro,
att vi menar att domänverket i någon
större utsträckning kan tänkas direkt
tillhandahålla skog för dessa kompletteringar.
Domänverkets innehav är, som
herr Svedberg var inne på, oftast samlade
domäner, som väl lämpar sig för
storskogsbruk. Vad det här gäller är byten,
gärna trekantsbyten, som underlättar
tillgodogöradet av de ströskiften av
bolagsjord, som i mycket stor utsträckning
finns i jordbruksbygderna i hela
Norrlands kustland, i det jämtländska
silurområdet, i Norrlands mellanbygd
o. s. v., detta stora antal skiften av bolagsskog,
som är insprängda i jordbruksbygd
och som väl lämpar sig för komplettering.
Där kan domänverket med
byten medverka till att förbättra förhållandena
på ett särskilt värdefullt sätt.
Om det skulle visa sig, att genom dessa
trekantsbyten kronomark skulle övergå
i bolagshand i viss utsträckning, så betvivlar
jag att skogsvården härigenom
skulle hli sämre.

Genom det förslag, som här kommer
att vinna riksdagens bifall, har ett steg
framåt tagits. Men det finns åtskilligt
mer att göra när det gäller möjligheterna
att utnyttja kronans stora markresurser
vid bytesförfarande och när det gäller
krediterna. Under sådana förhållan -

den förefaller det mig att vara en riktig
åtgärd, som herr Sigfrid Larsson m. fl.
vidtagit, när de till utskottets betänkande
har fogat en reservation, där de begär
förslag, som skall fullfölja det nu
föreliggande betänkandet. Det är att
hoppas att detta skall lända till en vidare
utveckling på den väg som detta förslag
lägger grunden till.

Herr ESKILSSON (h): kort genmäle:

Herr talman! Min vän till höger, herr
Ferdinand Nilsson, var något indignerad
över mina uttalanden om centerpartiets
särskilda yttrande. Mina kritiska
reflexioner var betingade av att detta
yttrande avgivits av personer, vilka
under utskottsarbetet aktivt har medverkat
till utformningen av utskottets
enhälliga förslag. Men herr Ferdinand
Nilsson hade särskilt svårt att förstå
min förvåning eftersom jag i mitt anförande
ansåg, att det särskilda yttrandet
inte gav så mycket utöver utskottets
uttalande. Jag har litet svårt att följa
med herr Nilssons tankegång i detta avseende.
Då jag är av den uppfattningen,
att detta särskilda yttrande inte ger så
mycket utöver utskottets eget uttalande,
undrar jag vad det över huvud taget
skulle tjäna till att avge detsamma.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill säga till herr
Ferdinand Nilsson, att jag utgår ifrån
att centerpartiet inte menar, att staten
via domänstyrelsen skall subventionera
avyttring av skog för komplettering. Om
det gäller att komplettera genom byten
eller triangelbyten, har det ju i realiteten
ingen betydelse, huruvida man tilllämpar
lantbruksnämndens brukningsvärdesvärderingar
eller domänverkets
försäljningsvärderingar, eftersom det
blir samma värderingsgrunder vid bytena.
Det blir ju samma värderingsnorm,
om man å ena sidan använder domänverkets
inköpspris och lantbruksstyrelsen
tillämpar det för de skogskomplex
man vill byta ut. Man kan ju också an -

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna

vända lantbruksnämndernas prisvärdesberäkningar,
eftersom domänverket ingenting
förlorar på det.

Vad Norrland beträffar kan man vidare
underligt nog notera, att där tilllämpas
andra ränteuttag än i de övriga
delarna av landet. Hela Norrland får för
närvarande betala en kvarts procent
högre ränta än Syd- och Mellansverige.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Svedberg är inne
på att kritisera tillämpningen av de ödemarksräntor,
som jag så väl känner till
för Norrlands del och som sammanhänger
med förhållanden, som från min och
många av mina meningsfränders sida
kritiserats sedan mycket länge. Han ger
mig väl då också rätt, när jag försöker
hävda, att vi måste se till att kreditförhållandena
ordnas på ett mera tillfredsställande
sätt, om det skall bli något
med dessa köp. Sedan gled han förbi
vad domänverkets värderingsnormer
innebär, när domänverket köper och
sålunda med statens hjälp höjer priserna
på fastigheter samt därigenom bereder
svårigheter för strukturrationaliseringen.
Detta gled han förbi för att i
stället tala om något annat.

Herr Eskilsson hade svårt att förslå
mig, och det berodde nog på att jag hade
svårt att förstå honom. Vad jag inte
förstår, herr Eskilsson, är, att ifall det
här föreligger ett yttrande av herr Larsson
m. fl. som enligt herr Eskilssons
mening inte innehåller något särskilt,
då tycker jag inte att herr Eskilsson
skall bråka om den saken.

Herr SVEDBERG: LAGE, (s) kort genmäle: Herr

talman! När det gäller värdeberäkningarna
vid jordbruksrationaliseringen,
är det en väsentlig skillnad mot
de värdeberäkningar i inköpshänseende
som man kunnat notera från bolagen
och från domänverket. Och varför? Därför
att dessa värderar ungskogsbestån -

för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

det på helt annat sätt. Jordbrukarna
vill i allmänhet inte värdera till fullt
värde en skogsareal, som de inte kan exploatera
under sin tid.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte hur jag
skall tolka herr Svedbergs yttrande. Jag
förmodar att jag inte skall tolka det så,
att han träder i bräschen för bolagens
normer när de gör sina inköp. Det är ju
på det sättet, att den bolagsförbudslag
som vi har medför att de inte gör så
förfärligt stor skada. Jag förmodar, att
han inte vill försvara dessa normer, ty
han vet att jordbrukarna inte kan köpa
för de priser bolagen räknar fram utan
att stå på näsan.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! I den senaste dispyten
här mellan herrar Nilsson och Svedberg
skulle jag vilja säga till herr Nilsson, att
i det förslag till rationalisering, som föreligger
från utskottets sida, finns riktlinjerna
för värdering av både den skog
som lantbruksnämnderna har och den
skog som domänverket har. Det kan inte
i fortsättningen råda något tvivel om efter
vilka beräkningsgrunder man skall
gå i denna stora fråga.

I de tre stora frågorna vill jag till att
börja med deklarera, att jag vid utskottsbehandlingen
av dessa frågor godtagit
vad departementschefen föreslagit i propositionerna
nr 147, 148 och 149 och således
även kan tillstyrka utskottets alla
olika förslag. Jag vill ändå på några
punkter anföra några synpunkter, och i
första hand skulle jag vilja ta upp frågan
om inkomstlikställigheten mellan jordbrukarna
och industriarbetarna i ortsgrupperna
2 och 3. Orsaken till att jag
gör det är att i årets proposition, i de
utredningar som ligger till grund för den
och i tidigare propositioner har man
alltid funnit att det statistiska materialet
icke är exakt och att beräkningarna är
behäftade med felmarginaler men att man
ändå kan godta dem att ligga till grund

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

för prisuppgörelser. Alltså har det varit
en viss osäkerhet i det material som
legat till grund för beräkningarna av inkomsterna
när det gäller likställigheten
mellan jordbrukare och industriarbetare,
men man har trots detta godtagit siffrorna.
När jag läst igenom detta material
bär jag frågat mig, om det inte
skulle finnas möjlighet att någon gång
komma fram till ett material, en metodik
som man kan lita på. Jag trodde mig
kanske ha funnit svaret på denna fråga
när jag gick tillbaka några år i tiden
och läste propositionen nr 198 av år
1955, där man föreslog bestämmelserna
för den nu snart gångna treårsperioden.
Departementschefen anförde där att i
stort sett hade likställighet uppnåtts
mellan jordbrukarna och industriarbetarna
i jämförbara grupper. Han sade följande:
»Ehuru jag är medveten om att
brister vidlåder det statistiska materialet
varpå utredningen byggt sina beräkningar
och slutsatser, anser jag tillräcklig
grund dock föreligga för antagandet, att
den i 1947 års riksdagsbeslut åsyftade
inkomstlikställigheten i huvudsak uppnåtts
vid utgången av den tid utredningens
jämförelser avser. Vid den närmare
utformningen av det prissättningssystem,
som jag i det följande kommer att
föreslå, måste självfallet hänsyn tagas
till de förändringar, som därefter kan
ha inträtt.»

Han syftar här på jordbruksprisutredningen,
som enligt hans uppfattning hade
kommit fram till ett resultat, där man
nått likställighet mellan grupperna.

I 1956 års proposition är departementschefen
inne på samma tema och
förklarar, att någon större förskjutning
år 1956 inte heller inträtt i inkomstlikställigheten
och att han därför kunde
godta de synpunkter som framförts. I
den nu föreliggande propositionen har
man däremot kommit fram till att det i
dagens läge föreligger en inkomstklyfta,
som beräknats till 3 600 kronor. Jag har
frågat mig, om det verkligen har kunnat
ske en så kraftig förändring från år
1956 till år 1959. Man motiverar beloppet
med att det under denna period
framför allt har varit utlandspriserna,

som varit avgörande för jordbrukets inkomstminskning.
Man anför även den
inkomstökning, som kommit industriarbetarna
till del. Men man kan väl ändå
fråga sig, om det under denna period
har kunnat ske en så väsentlig förändring
i inkomstlikställigheten. I det material,
som jordbruksnämnden har presterat
och som har legat till grund för
förhandlingarna med jordbrukets organisationer,
bär man beträffande beräkningarna
anfört bland annat, att man
vid överväganden rörande inkomstklyftans
storlek till utgångspunkt tagit de
beräkningar, som i förhandlingsberedningens
promemoria, bil. 1, redovisats
angående den vid årsskiftet 1958/59 föreliggande
skillnaden mellan industriarbetarens
genomsnittliga årslön i de två
lägsta dyrortsgrupperna samt jordbrukarnas
årsarbetsinkomst, beräknad med
utgångspunkt från materialet ur den
jordbruksekonomiska undersökningen på
gårdar med i medeltal 15 respektive 25
hektar åker inom slättbygdsområdena.
Man kommer därvid fram till en skillnad
av 2 500 respektive 850 kronor. Därtill
kommer en beräkning för den kommande
perioden, d. v. s. av det läge
som väntas föreligga den 1 september

1959. Till nyssnämnda belopp lägger
man då för det första höjda kostnader
för arbetskraften under den återstående
tiden, för det andra löneglidningen inom
industrien, för det tredje arbetstidsförkortningens
standardhöjande effekt,
för det fjärde arbetstidsförkortningen

1960, och för det femte skall man beakta
den effekt, som prisfallstendenserna
på världsmarknaden kan få på prisutvecklingen.
Lägger man dessa faktorer
till de tidigare angivna siffrorna 2 500
respektive 850, kommer man fram till en
summa av 3 600 kronor. Men hur man
kan beräkna effekten av prisfallstendenserna
på världsmarknaden har jag
svårt att bedöma. Enligt vad jag kan
förstå föreligger här endast beräkningar
och antaganden beträffande utvecklingen,
och på grundval därav har man sedan
fixerat en summa på 3 600. Det förklaras
nu att enligt uppgörelsen skall av
detta belopp omedelbart täckas 1 100

Tisdagen den 26 mai 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

kronor, medan återstoden skall tiiekas
av rationaliseringsvinster inom jordbruket.

I fråga om de beräkningsgrunder, som
använts för denna jämförelse mellan
jordbrukarnas och industriarbetarnas
inkomster, hänvisar jordbruksnämnden
till eu bilaga till nyssnämnda bilaga 1,
en utredning som Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen gemensamt
lagt fram. Det kanske kan vara
av intresse för kammaren att få kännedom
om den osäkerhet, som även dessa
organisationer anser vidlåda de av
dem gjorda beräkningarna. Organisationerna
framhåller, att som väsentligaste
grundmaterial vid beräkningen av inkomstutvecklingen
har utnyttjats socialstyrelsens
lönestatistik för industriarbetare.
I promemorian bortses från frågan
om det rimliga i att med paritetsinkomst
mena just industriarbetarinkomsten
och från frågan om verkligen socialstyrelsens
lönestatistik har den kvaliteten,
att den kan användas i det nu
aktuella syftet. Det tillägges i promemorian,
att man likaså bortser från det förhållandet
att socialstyrelsens lönestatistik
ej redovisar löneuppgifter för
»landsbygden» utan blott för de officiella
s. k. dyrorterna.

Redan i denna promemoria, som ligger
till grund för årets proposition, är
man således tämligen osäker beträffande
materialet. Jag har frågat mig, huruvida
man inte nästa gång, när man skall
lägga fram ett så stort förslag som det
här gäller, ändå måste söka få fram ett
material med mera exakta uppgifter om
inkomstlikställigheten mellan jordbrukare
och industriarbetare, .lag tror att
det är nödvändigt att man söker få fram
aktuella och korrekta siffror vid en sådan
jämförelse. När det här redovisas
hur osäkra faktorerna är, så måste man
ju ställa sig tveksam till de föreliggande
uppgifternas riktighet.

I den träffade uppgörelsen finns det
bara en punkt, som jag skulle vilja beröra.
Det var den punkt, som jordbruksminister
Netzén tog upp i sitt anförande
i dag. Rån nämnde att för varje kronas
förhöjning av industriarbetarlönerna går

fem öre till höjda livsmedelspriser. Häri
inkluderas även den s. k. löneglidningen
under året. Jag har frågat mig vad löneglidningen
egentligen är för någonting.
Då jag själv varit industriarbetare, kan
jag inte säga mig annat än att löneglidningar
väl måste motsvaras av en ökad
arbetsprestation från industriarbetarnas
sida, av en ökad ackordsinsats och över
huvud taget av en rationalisering inom
industrien, som möjliggör en förbilligad
produktion och en ökning av inkomsterna.
Det är väl den s. k. löneglidningen.
Gör man en sådan tolkning, innebär
det alltså, att samtidigt som en industriarbetare
i detta land gör en ökad arbetsprestation,
för vilken han får en ökad
löneinkomst, arbetar han för att jordbrukarna
får en procentuell förhöjning av
sina inkomster. Jag har velat notera detta,
därför att det innebär att den ena gruppens
ökade arbetsinsats i landet medför
att även den andra gruppen kan tillgodogöra
sig nyttan och inkomsten därav.

Sedan skall jag, herr talman, säga något
om propositionen angående stödet
till det mindre jordbruket. Jag skall deklarera
att jag i huvudsak kan tillstyrka
vad utskottet där anfört och föreslagit,
men jag skall ta upp ett par saker som
gäller de reservationer, som i detta avseende
avgivits.

I den med 3 betecknade reservationen
till utlåtandet nr 31 av herr Hermansson
m. fl. har föreslagits, att fömögenhetsgränsen
för erhållande av arealtillägg
skall höjas från 50 000 kronor
—• såsom departementschefen föreslagit
— till 80 000 kronor i likhet med vad
utredningen föreslagit. När jag läste både
motionen och reservationen, slog det
mig att jordbruksnämnden hade på det
bestämdaste avstyrkt förslaget om en
gräns vid 80 000 kronor och i sitt yttrande
bland annat anfört, att om man
tar i betraktande att värdet å i förmögenheten
ingående fastighet härvid beräknas
efter taxeringsvärde, kan förmögenhetsgränsen
i realiteten komma att
ligga över 80 000 kronor. Man har där
alltså sagt att 50 000-kronorsgränsen är
den mera normala och att den bör godtagas.

72 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

I den med 4 betecknade reservationen
har folkpartiet föreslagit att 50 procent
av importavgifterna för fodermedel skall
föras över till en särskild fond, som
skall användas till att förstärka leveranstillägget
under stallfodringsperioden.
Detta förslag innebär att man i viss
mån bryter sönder den prisuppgörelse
som tidigare träffats mellan parterna, ty
man tar några miljoner som enligt den
stora prisuppgörelsen skall användas för
vissa ändamål och använder dem för
ett annat ändamål. När jag i utskottet
frågade, vad detta innebar, fick jag till
svar att ett bifall till detta förslag skulle
innebära att det nuvarande stödet till
äggexporten helt enkelt skulle indragas,
ty av de miljoner, som kommer in genom
importavgifter på fodermedel, går
6 å 8 miljoner kronor till stödet åt äggexporten.
Då skulle man på det sättet
försämra äggexportens läge och över
huvud taget äggmarknaden.

Den med 5 betecknade reservationen
vid utskottets utlåtande nr 31 — som avgivits
av herr Eskilsson m. fl. — gäller
en fråga som, enligt vad jag kan förstå,
inte kan bedömas av jordbruksutskottet
utan som hör hemma hos bevillningsutskottet.
Jag ifrågasätter, huruvida detta
yrkande kan ställas under proposition
här i dag.

Till sist, herr talman, skall jag endast
ta upp det särskilda yttrande, som centerpartiets
ledamöter i utskottet avgivit
och som några talare tidigare berört här.
Man vänder sig där i huvudsak mot det
nya förslaget till arealgräns. Jag måste
säga att detta är ett egendomligt sätt att
yttra sig över en fråga, ty det kan väl
ändå antas att centerpartiets ledande
män både på det politiska och ekonomiska
området och i de fackliga rörelserna
varit med i de utredningar det här
gäller och varit med i förhandlingarna
med jordbruksnämnden och dessutom
godkänt uppgörelsen. Sedan kommer
man alltså här i riksdagen och gör ett
särskilt uttalande, där man i viss mån
försöker att ta avstånd från de tidigare
uppgörelserna. Jag tror att det hade
varit mera rakryggat av centerpartiets ledamöter,
därest de inte avgivit detta sär -

skilda yttrande. Har man träffat en uppgörelse,
skall man stå för denna uppgörelse
och inte försöka att krypa undan
när det hela kommer till avgörande.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice talmannen.

Herr FRANZÉN (ep):

Herr andre vice talman! De flesta talarna
här i dag, som deltagit i denna
debatt, har berört centerpartiets särskilda
yttrande. Detta ger mig anledning att
gå in på de tankegångar, som herr Jonsson
i Fjäle har givit uttryck åt. Han
sade att det var inkonsekvent av mig att
biträda vissa av de reservationer, som
folkpartiet avgivit. Det förhåller sig
emellertid på det sättet, att den reservation,
som jag ensam från centerpartiets
håll avgivit tillsammans med herr
Nord m. fl., avser slopandet av förmalningsavgiften
när det gäller husbehovsförmalningen.
Jag har tidigare motionerat
i denna fråga och röstat för ett sådant
förslag i riksdagen. Yi har även
vid denna riksdag från centerpartiets
sida motionerat i samma sak, och därför
har jag reserverat mig till förmån för
detta förslag.

En annan sak, som inte någon talare
bär nämnt ännu, gäller insatserna i
stärkelsefabrikerna, om vilket också en
motion är väckt av representanter från
centerpartiet. Jag skall inte gå in på
den saken, det kommer säkerligen andra
talare att göra här, men jag tycker
det är en rättvis sak, och jag har därför
undertecknat den reservationen.
Detta är ju ändå detaljer i motionerna,
men det kan givetvis framstå som en
inkonsekvens att jag nu är med på dessa
reservationer, och jag kan därför i
viss mån förstå herr Jonsson i Fjäle, men
det är oriktigt att dra de slutsatser han
gjorde, och jag vill säga att jämförelsen
med flickan, som först avslog och sedan

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

biföll, tycker jag inte alls passar på mina
reservationer om stärkelsefabriker
och husbehovsförmalning. De sakerna
får herr Jonsson ändå skilja på — det
gör jag.

Som herr Jonsson sade, var det vid
utskottets handläggning av detta ärende
så, att fyra stycken i utskottet försökte
skriva ihop sig om ett uttalande
om hur det skulle bli med jämförelsegruppen
1965. Jag tycker det var riktigt
att man försökte skriva ihop sig på
den punkten, men vad var anledningen
till att man kom fram till beslutet att
påpeka nödvändigheten av en utredning
till 1965? Jo, det var på grund av motioner,
bland annat från vårt håll. Detta
hade inte kommit fram annars, herr
Jonsson! Herr Jonsson i Fjäle minns säkerligen
också att jag i utskottet framställde
ett yrkande om en ändring i
skrivningen, och detta gör att jag alldeles
särskilt kan sympatisera med och
tillstyrka vårt särskilda yttrande.

Herr Jonsson lovordade mycket RLF,
och det tycker jag är riktigt. RLF har
gjort stora insatser och särskilt påpekat
att vi inte bör rubba uppgörelsen. Detta
har väl inte heller gjorts utom i vissa
detaljer, trots att det föreligger ett tjugotal
reservationer. Huvudprinciperna
är det väl inte någon ändring på.

Vidare åberopade herr Jonsson en ledare
i RLF-tidningen, där det påpekats
att riksdagen inte borde rucka på överenskommelsen,
men herr Jonsson glömde
då ledaren i nästa nummer av tidningen.
Vad innehöll den? Den skrev
att det är orimligt av jordbruksministern
att driva jordbrukets förhandlare framför
sig när det gäller rationaliseringspropositionen.
Det tycker jag herr Jonsson
också skulle ha sagt, ty RLF'' har
där tagit avstånd från att man skulle behandla
rationaliseringspropositionen
samtidigt med prispropositionen. Också
för min del tycker jag, att man borde
dröjt med den förra till hösten. Vi resonerade
om den saken i utskottet, att
det blev mycket på en gång, men när
det nu är som det är, fanns ingenting
annat att göra än alt behandla dem gemensamt,
eftersom det inte blev majo -

ritet för uppskov. Jag förstår också att
det är ett visst samband mellan prispropositionen
och rationaliseringspropositionen.

Nu vill jag säga några ord till herr
Svedberg. Han sade något om centerpartiets
representanter i förhandlingsdelegationen.
Men där gällde det dock en
uppgörelse mellan å ena sidan jordbruksnämnden
och å andra sidan jordbrukets
ekonomiska och fackliga organisationer,
och dessa är väl ändå inte
precis samma sak som centerpartiet, så
att vi i alla detaljer måste instämma i
deras handlande. Man kan väl ha skilda
synpunkter i detaljer. Sådan frihet är
det i centerpartiet, herr Svedberg.

Jag förstod herr Svedbergs synpunkter
om småjordbrukets bevarande. Det
är precis samma synpunkter om stöd åt
småbruket, som vi framför i många reservationer
och i vårt särskilda yttrande.
Vi är alltså på samma ståndpunkt,
herr Svedberg, men jordbruksministern
är inte på den ståndpunkten som herr
Svedberg, ty han sade flera gånger under
sitt anförande, att sammanslagningen
av jordbruken skall forceras. Vi däremot
menar att man inte skall göra det.

Jag är angelägen om att citera något
ur vårt särskilda yttrande, men innan
jag gör det, vill jag yrka bifall till reservationerna
4 och It av herr Nord
m. fl. i jordbruksutskottets utlåtande nr
29.

I det yttrande som de fyra representanterna,
en från varje parti, enade sig
om, tryckte man inte så starkt på att
en utredning skulle ske 1965 utan ville
endast ge till känna vad utskottet därom
anfört. Däremot säger centerpartiet
i sitt särskilda yttrande, som jag tar mig
friheten att citera ett avsnitt ur: »Skulle
därvid jordbrukarinkomsterna i sagda
storleksgrupp befinnas ligga högre än
jämförelseinkomsten, bör denna skillnad
utjämnas successivt. Då jämförelsetalet
inverkar på hela jordbruket, stora som
små brukningsenheter, kan den utveckling,
som förenämnda uttalande tydligen
åsyftar, medföra att hela jordbrukets
prisnivå skulle successivt sänkas
och den i jordbruket arbetande bofolk -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

ningen skulle få minskade inkomster.
Detta kan inte vara cn riktig målsättning,
när övriga yrkesgrupper tillföres
ökade inkomster. Vi vill understryka betydelsen
av att en utredning i överensstämmelse
med vad utskottet anfört tillsättes
i så god tid, att resultatet av densamma
kan föreläggas 1964 års riksdag
för övervägande av hur inkomstlikställighet
åt den i jordbruket arbetande
befolkningen i fortsättningen skall kunna
beredas. Någon ny arealgräns vid den
allmänna jordbruksprisavvägningen bör
icke tillämpas, förrän resultatet av
nämnda utredning redovisats och beslut
i anledning av detsamma fattats av riksdagen.
» Detta ger väl uttryck för i stort
sett samma mening som utskottets utlåtande,
men vi har här givit klarare besked
om dessa synpunkter.

När vi nu vet att tiden är långt framskriden,
skall jag försöka att inte bli
så långrandig, men jag vill ändå framföra
min personliga synpunkt på avtalet
i fråga.

Den föregående talaren, herr Hjalmar
Nilsson, förklarade att han hade svårt
att förstå att inkomstklyftan var så stor
som 3 600 kronor. Även jag har mycket
svårt att förstå att man så exakt kan
säga det på kronan. Uträkningen bygger
givetvis på antaganden och på siffror
som varit tillgängliga från den jordbruksekonomiska
undersökningen.

För att något belysa, vilken inkomst
en basjordbrukare har i förhållande till
normjordbruket tar jag mig friheten att
nämna några siffror. Basjordbrukarens
arbetsinkomst från jordbruk på slättbygderna
i södra och mellersta Sverige
blir den 1 september 1959 5 173 kronor,
under det att arbetsinkomsten på normjordbruket,
d. v. s. mellan 20 och 30
hektar, blir 6 798 kronor. Från skogsbruket
får man vid basjordbruket 854
kronor och vid normjordbruket 783 kronor.
I inkomst från körslor m. m. får
man på basjordbruket 381 kronor och
på normjordbruket 320 kronor. Av annan
verksamhet får man på basjordbruket
689 kronor och på normjordbruket
546 kronor. För beräknad kapitalvinst
genom inflation får basjordbruket

767 kronor och normjordbruket 1 087
kronor. Inkomsten blir alltså på basjordbruket
7 864 kronor och på normjordbruket
9 534 kronor.

Som praktisk jordbrukare tvivlar givetvis
även jag på att dessa siffror, åtminstone
då det gäller kapitalvinst genom
inflation och inkomst genom annan
verksamhet, kan vara genomsnittsinkomsten
för basjordbruket och normjordbruket.
Man får dock enligt mitt
förmenande ta dessa siffror för gott.
De ligger kanske sanningen så nära
man kan komma.

Avtalet innebär att man 1965 skall
lämna basjordbruket som jämförelsegrupp.
Man säger att man gör en ändring
av tekniska skäl. Det kan man givetvis
påstå, men man kan ändå inte
komma ifrån att man genom detta avtal
slår fast, att man lämnar alla basjordbrukare
bakom jämförelsegruppen,
precis som man har gjort med småbruket
tidigare.

Det är underligt att denna jämförelsegrupp
har flyttats upp vid en enda underhandlingsomgång
ett år med tanke
på att den nuvarande ordningen med
basjordbruket som jämförelsegrupp kommit
till efter mycket ingående utredningar,
nämligen dels genom utredning
1942, den s. k. 27-mannakommittén som
lade grunden till 1947 års beslut, dels
ock genom jordbruksprisutredningen,
som tillsattes år 1952 och lade grunden
till de beslut som fattades 1955 och
1956, alltså för nu löpande treårsavtal.

Det har pågått grundliga utredningar
från 1942 fram till årsskiftet 1954/55,
men nu gjorde man med ett enda penndrag
en ändring beträffande jämförelsegruppen.
Jag anser för min del att det
hade varit angeläget, att en utredning
hade skett, innan riksdagen tagit ställning
till saken. Men avtalet innehåller
som sagt inte någonting om någon utredning
före övergången till normjordbruk
år 1965. Utskottet har emellertid enat
sig om ett uttalande härom, och det
noterar jag med tacksamhet.

Det har sagts här tidigare att man
kan stå frågande inför uppgiften att inkomstklyftan
är så pass stor som 3 600

Tisdagen den 20 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

kronor. När den treåriga avtalsperioden
började syntes man på visst håll vara
beredd att hävda att inkomstklyftan var
utjämnad. Och det kunde man kanske
med ganska gott fog säga, eftersom 1955
års beslut byggde på jordbruksprisutredningen,
vars siffror var hämtade från
1952 och 1953, en period då priset på
jordbruksprodukter var högre än det
var när vi gick in i det treåriga avtalet.

Det är en tillgång att man nu har
kommit överens om inkomstklyftans
storlek, men att man skall dröja fram
till år 1965 innan inkomstklyftan för
lantbrukarna utfylles tycker jag för min
del inte är tillfredsställande. Man fick
ett löfte från statsmakterna år 1947 -—
och detta har ytterligare understrukits
år 1955 — om att likställighet skulle
åvägabringas, men nu går vi in i ett
sexårigt avtal som innebär att det skall
dröja ännu sex år innan inkomstklyftan
blir utfylld. Det skulle vara rimligare
att ha ettåriga avtal under den tid
som förflyter tills utjämningen vore färdig.
Men så har det nu inte blivit, och
vi får lov att rätta oss efter det avtal
som är uppgjort.

Det är väl inte heller alldeles säkert
att det hela kommer att gå gnisselfritt
med den metodik som det sexåriga avtalet
innebär, lika litet som under det
treåriga avtalets tid. Jag vill gå så långt
att jag säger att om viljan hade varit
till finnandes hos båda parter — även
hos den part som inte representerar
jordbrukarna — så hade utjämningen
kunnat ske tidigare. Vi har ju haft 5-procentregeln och 6-procentregeln, som
har utlösts under treårsperioden, men
vi vet ju också att det har rått principiella
motsättningar om dessa regler. År
1958 på hösten, när 6-procentregeln utlöstes,
skulle jordbruket erhållit täckning
med i runt tal 225 miljoner kronor.
Från motpartens sida menade man
till en början att det gick an att ge ett
bud på några tiotal miljoner i stiillet,
och till slut enades man om att det skulle
bli 100 miljoner. Om man hade haft
klart för sig att klyftan var så stor som
den nu är och den goda viljan hade

funnits från båda hållen hade man säkert
utjämnat klyftan tidigare.

Vad som har gjort besvikelsen så stor
bland jordbrukarna — ett flertal talare
här har tidigare sagt att den ekonomiska
situationen för jordbrukarna är besvärligare
än man anar — är att utgifterna
för jordbruket har ökats avsevärt under
avtalsperioden. Det hade inte i och för
sig varit så bekymmersamt om priserna
hade varit oförändrade, men det är omkostnaderna
— jag tänker främst på
den stora höjning av räntan som har
ägt rum under denna avtalsperiod och
som har medfört kostnadsökningarna
för de tjänster som jordbruket köper •—
det är det höga kostnadsläget som har
åstadkommit snedvridningen.

Som avslutning skall jag vidröra några
synpunkter i samband med rationaliseringen.
Vi har här hört jordbruksministern
säga att jordbruksrationaliseringen
bör forceras. Man kan inte komma
ifrån att bakom ett sådant uttalande ana
den tanken, att livsmedelskostnaden
sjunker om jordbruken blir större. Jag
tror inte att det är på det sättet, utan
om jordbruken blir större och måste
drivas med utökad lejd arbetskraft blir
förhållandet det motsatta.

Jordbruksministern sade att vi har
ett starkt gränsskvdd. Ja, det vet vi alla.
Och det skall bli starkare under den
period som börjar den 1 september
1959. Men ändå, sade han, ligger priserna
på jordbrukets produkter bara på
tredje eller fjärde plats i världen. Det
är, tycker jag, ett gott betyg åt vårt
jordbruk. Att vi med de omkostnader
som vi har ändå kan ligga så bra till
i jämförelse med andra länder är ett
bevis för att vårt jordbruk är effektivt.
Men jordbruksministern nämnde inte
kostnadssidan. Den glömde han bort.
Om han hade tagit med denna hade jämförelsen
säkert utfallit ännu gynnsammare
för det svenska jordbruket.

Man har alltså här sagt att rationaliseringen
skall forceras. Vad kan det
vara för angeläget i att i dagens läge
forcera avflyttningen från det svenska
jordbruket, när vi vet att vi på vissa

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

områden har det besvärligt med sysselsättningen?
Sysselsättningsläget blir inte
bättre om strömmen från jordbruket
blir kraftigare.

Jag bar bär i min band ett tidningsurklipp
som visar hur besvärlig situationen
är i fråga om sysselsättningen i
landet. Svenska byggnadsarbetareförbundet
förklarar i sin årsberättelse att
trots den stora byggnadsvolym vi haft
under de senaste åren måste vi räkna
med att åtskilliga människor nu kommer
att bli sysslolösa inom byggnadsverksamheten.
Arbetsmarknadsstyrelsen har,
förklaras det, gjort en utredning
som visar att trots den alltjämt stora
byggnadsvolymen kommer så många
byggnadsarbetare att friställas att det
kommer att kosta statsmakterna ytterligare
omkring 500 miljoner kronor att
bereda dessa friställda människor arbete,
samtidigt som vissa fackförbund nekar
anställning av människor som är
över 45 år. Detta bör väl om något ge
oss en tankeställare att vi bör gå sakta
fram med jordbrukets rationalisering.
Den går tillräckligt fort ändå, eftersom
ju varje dag 10—12 jordbruk försvinner.
Enligt min mening bör vi göra allt för
sysselsättning på landsbygden och där
bevara så många människor som möjligt.
Vi måste tänka litet på vad denna
utveckling betyder ekonomiskt framför
allt för kommunerna i de trakter av vårt
land där jordbruket utgör den dominerande
näringsgrenen.

Jag har, herr talman, velat anföra dessa
synpunkter i anslutning till de föreliggande
utlåtandena från jordbruksutskottet.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först fästa herr
Franzéns uppmärksamhet på att det stod
en ledare i RLF-tidningen senare än den
som jag citerade och där redaktören
klart sade ifrån att det inte får bli något
större fingrande på den uppgörelse som
man ingått därför att den är så betydelsefull
och uppnåtts under så hårda strider
att den bör tas som den är.

Jag vill också fästa uppmärksamheten

på att jag inte alls bar klandrat centerpartiet
därför att man i vissa detaljer
bar velat ändra den träffade uppgörelsen.
Vad jag klandrar centerpartiet för
är att man sedan man varit med om uppgörelsen
i jordbruksutskottet kommit
med ett särskilt yttrande. Jag medger att
herr Franzén grymtade något när vi
höll på med frågan i utskottet, men det
tog sig inte uttryck i något särskilt yrkande.
Jag tänkte att det var någon missnöjesyttring
som han ansåg sig böra ge
ifrån sig för att sedan vara belåten -—
en del människor brukar ju uppträda på
det sättet.

Sedan har vi frågan om forceringen
av sammanslagningen av alltför små
jordbruksenheter. Om jag uppfattade
jordbruksministern rätt sade han att
denna verksamhet kommer att forceras.
Herr Svedberg och andra har statistiskt
belyst den höga genomsnittsåldern bland
innehavarna av mindre jordbruk. Det
betyder helt enkelt att jordbruken överges.
Som vår lantbruksdirektör Erik Sjölund
brukar säga är barnen i många av
dessa småbrukarhem kvar endast som
förstoringar på byrån i finrummet; annars
finns de i Stockholm, Göteborg eller
på andra platser. Ingen vill fortsätta arbetet
på dessa småbruk. Det är där vi
har det stora problemet. Även jordbruksministern
har nog den uppfattningen att
man bör söka ta hand om dessa överblivna
jordbruk, som alltså ingen tvingas
lämna, och försöka sammanlägga dem
med andra. Därigenom kan man skaffa
mer jord åt sådana småbrukare som vill
stanna kvar inom jordbruket och bereda
dem en bättre stämning, vilket kanske
förmår dem att stanna kvar på sina gårdar.
Detta är ett positivt arbete. Det
skall alltså inte vara något tvång. Man
skall i stället söka ta hand om sådana
här övergivna jordbruk för att med deras
hjälp söka skapa sådana jordbruksenheter
som efter ortens förhållanden
är tillräckliga för att folk på dem skall
kunna få en dräglig inkomst och därmed
också välja att stanna kvar i jordbruket.
Man bör se hela detta problem från denna
utgångspunkt och här inte bara tala
om forcering av sammanslagningen. Det

Tisdagen den 2G maj 1959 fm. Nr 20 77

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

är ju människorna själva som bestämmer
om dessa jordbruk överges eller
inte.

Sedan har vi, herr talman, i utskottet
föreslagit en förutsättningslös utredning
vars resultat skall föreläggas 1964 års
riksdag. Varför skall detta behöva skrivas
i ett särskilt yttrande då det ju redan
står i utskottets utlåtande? Det understrykes
starkt i utskottets utlåtande,
att vi förväntar att denna utredning
skall komma fram till 1964 års riksdag.
Det är som om herr Franzén tyckte att
en sak inte blir sanning förrän centerpartiet
får säga det självt.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Med anledning av herr
Franzéns påstående, att jag skulle ha en
avvikande uppfattning gentemot departementschefen
när det gäller jordbrukets
rationalisering, vill jag säga att jag
har den bestämda uppfattningen att inte
ett enda småbruk eller ett mindre jordbruk
kan storleksrationaliseras, om det
inte finns förutsättningar för innehavaren
att få en tillräcklig inkomst från
detta eller vid sidan av jordbruket. Därvidlag
bör samhället hjälpa till, så att
familjen får bättre existensmöjligheter,
även om det blir fråga om en bortrationalisering.

Jag vill ställa frågan: Centerpartiet
menar väl inte att vi skall konservera
mindre jordbruk, där innehavaren och
hans familj befinner sig i ett inkomstläge,
som inte är människovärdigt? Om
man strävar efter att ge samtliga landsbygdsinvånare
ett människovärdigt inkomstläge,
måste rationalisering vidtagas.
Men då är problemet i Norrland att
man kanske tvingas till en avfolkning på
ett sätt, som gör det samhällsekonomiskt
nödvändigt att vidtaga andra åtgärder.
Det var den saken jag nämnde i mitt
anförande.

Herr FRANZÉN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att herr Jonsson i Fjiile inte kri -

tiserar centerpartiets motioner och reservationer.
Det är bara det särskilda
yttrandet som irriterar litet, annars är
det inte någonting att klandra.

Jag är också glad för erkännandet att
jag försökt få en ändring till stånd i
utskottet. Herr Jonsson förstod inte mitt
grymtande, sade han. Det är också klart
att hörseln ibland kan slå fel även för
herr Jonsson, men det gläder mig att
herr Jonsson är överens med oss i det
mesta.

Till herr Svedberg skulle jag vilja säga
att jag av hans första anförande fick den
uppfattningen — och det tror jag också
är riktigt — att det var av en helt annan
innebörd och mening än vad jordbruksministern
anförde. Men den saken får
väl herr Svedberg klara upp med jordbruksministern.
Jag tror emellertid att
herr Svedberg har synpunkter på jordbrukets
område som jag kan dela.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Det föreföll mig av
statsrådets yttrande, som inledde denna
debatt, att han kände en viss skuldmedvetenhet
över att han pressat oss arma
ledamöter av jordbruksutskottet väl
hårt med sina tre propositioner nu i
riksdagens slutskede, vid sidan av allt
annat arbete vi har. Vi är väl tvungna
att ge honom absolution, men vi har nog
haft en känsla av att vi inte hunnit penetrera
propositionerna fullt så ingående
som önskvärt vore. Kanske de som
suttit i utredningar och följt jordbruksfrågorna
under årens lopp inte känner
det på samma sätt som vi andra, som
inte är jordbrukare och inte har kunnat
följa jordbruksfrågorna i detalj under
någon längre tidsperiod. Vi försökte
ju också få rationaliseringspropositionen
skjuten till hösten, men det visade
sig inte gå. Jag har velat säga detta och
därmed att det är med en viss betänksamhet
som jag tar till orda; jag är nämligen
medveten om att jag inte behärskar
propositionernas alla detaljer.

Så mycket står ändå klart att överenskommelsen
för slättjordbrukens del
otvivelaktigt innebär en omedelbar för -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

bättring gentemot nu gällande prissättningssystem.
Vi får, såvitt jag kan se, en
snabbare utlösning av den nya spärrregeln,
alltså 3-procentregeln, än av nuvarande
ö- och 6-procentregler och därmed
en teknisk smidighet, som förhindrar
den stora eftersläpning i jordbrukspriserna,
vilken har vållat åtskilligt
missnöje under de senaste åren. Det förefaller
mig vidare sannolikt att slättbygdernas
rena jordbrukare genom det
föreslagna gränsskyddet och den 3-procentregel,
som jag nämnde, genom inkomstregeln
och även genom behållen
rationaliseringsvinst kan nå inkomstlikställighet
med industriarbetarna och följa
med i den allmänna inkomstutvecklingen.
Däremot har jag inte kunnat bilda
mig något säkrare begrepp om hur
avtalet kommer att verka för flertalet
av våra jordbrukare, alltså för alla ägare
av kombinerade skogs- och jordbruk
i våra utpräglade småbrukarlän. I propositionen
och dess bilagor går det inte
— åtminstone har det inte gått för
mig — att få någon egentlig vägledning
härutinnan.

Vad sedan beträffar den politiskt sett
största frågan, nämligen normjordbrukens
övertagande av basjordbrukens
roll som grund för bedömningen av inkomstlikställigheten
vid avtalsperiodens
utgång, tror jag mig ganska väl kunna
bedöma vad detta kommer att innebära
för slättjordbrukens del. Men jag står
frågande inför hur utvecklingen kommer
att bli i skogsbygderna i det läge,
som vi har kommit in i, med bl. a. sjunkande
skogspriser. överenskommelsen
mellan jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation om bedömningen
av inkomstlikställigheten för
jordbrukets del har i viss mån överraskat
oss. Övergången från basjordbruk till
normjordbruk har visserligen antytts redan
på 1940-talet, men den hade inte
blivit dryftad i den allmänna debatten,
och därför står man rätt undrande inför
vad framtiden bär i sitt sköte. Jag
förstår också ganska väl dem som hyser
en viss oro. För egen del vill jag deklarera,
att jag är på det klara med att en
annan och högre storleksgrupp än jord -

bruksministerns 10—20 hektar snart
nog måste väljas som underlag för prisskyddsbedömningarna.
Det är en följd
av den ekonomiska och tekniska utvecklingen,
som vi sannolikt inte kan komma
ifrån. Men kvar står frågan om man
därigenom verkligen når den allmänna
målsättning som man eftersträvar, eller
om vi inte i nuvarande läge får räkna
med såväl befolkningspolitiska som samhällsekonomiska
och sociala konsekvenser
av icke önskvärd art. Därtill kommer
den fråga som statsrådet berörde,
nämligen om inte sammankopplingen
med industriarbetarlönerna kan befaras
underblåsa en inflationistisk utveckling.
Härom vågar vi väl inte uttala oss med
säkerhet, men att risker för olägenheter
av skilda slag finns är nog ovedersägligt.

Nu har ju utskottet ■— vilket gläder
mig —- varit enigt om att i princip biträda
den föreliggande överenskommelsen,
även om centerpartiet har sin lilla
i dag mycket omdebatterade brasklapp.
För mitt partis del har en förutsättning
för detta biträdande varit, att den framtida
jordbrukspolitiken efter ett par års
erfarenhet av det nya systemets verkningar
får bli föremål för en omprövning.
Jag tror att den vägen är den riktiga.
För egen del har jag ivrigt stött
förslaget om en utredning, och jag gläder
mig över att vi har blivit ense på
linjen att en översyn skall ske till 1964
års riksdag. Det är en lycklig och därtill
samlande lösning.

Naturligtvis kunde man här gå in på
en debatt av åtskilliga punkter i propositionen,
men jag skall begränsa mig.
Först vill jag säga att utfallet av det
nya prissättningssystemet blir i inte
oväsentlig grad beroende av hur jordbrukets
rationalisering fortskrider under
de närmaste åren. Vi syftar ju till
tvåfamiljsjordbruk som skall ha ungefär
samma löneinkomst som industriarbetarna
i dyrortsgrupperna 2 och 3.

När det gäller rationaliseringen skall
jag bara ta upp några synpunkter som
förts fram under debatten. Först vill
jag göra den anmärkningen att vi i vårt
parlamentariskt styrda land har svårt

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna

att vara riktigt effektiva i vårt handlande
— det är ju faktiskt så, att vi lämnar
bidrag till stöd åt rationaliseringsverksamheten
men samtidigt lämnar bidrag
och stiftar lagar som direkt är ägnade
att motverka samma rationalisering.

Här har talats om att vi skall skapa
större enheter och genom sammanläggning
av fastigheter söka nå fram till tvåfamiljsjordbruk.
Det är en fråga som har
varit uppe åtskilliga gånger. Under 1950-talet har avfolkningen och sammanläggningen
fortgått ganska snabbt, och jag
kan för min del inte tro annat än att
högkonjunkturen i viss mån har bidragit
till detta. Det har varit lätt att få arbete
på andra håll. Nu talar visserligen åldersfördelningen
på landsbygden för att
man kan vänta en fortsatt avfolkning,
men jag tror knappast att vi kan forcera
den utvecklingen; som herr Jonsson i
Fjäle vid ett par tillfällen i dag framhållit
är det ändå jordbrukarna själva som
avgör den saken. Först när de frånträder
sina gårdar kan man ingripa för att
genom sammanläggning öka jordbrukens
storlek.

Vad jag däremot tror kan forceras är
fastigheternas omarrondering, alltså de
splittrade fastigheternas omformning till
bättre samlade och mer lättbrukade enheter.
Detta gäller inte minst på skogsbrukets
område. I propositionen sägs
på ett ställe att en utredning visar att vi
har ungefär fem miljoner hektar skogsmark
som kräver en förbättrad arrondering.
Den verksamheten har även kommit
i gång på många håll — ganska lätt
har byten skett mellan bolagen och staten
i Norrland, och även de enskilda
jordbruken har kommit med i spelet. På
det området tror jag att vi har ganska
goda möjligheter att snart nog göra en
insats. Och att man kan ha den förhoppningen
beror bl. a. på de beslut
riksdagen fattat tidigare i år med anledning
av proposition nr 44, som gick
ut på att man skulle undanröja en hel
del hinder i nuvarande skattelagstiftning
mot frivillig medverkan i åtgärder för
jordbrukets och skogsbrukets yttre rationalisering.
.lag skall inte no gå när -

för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

mare in på det, men som skogsman anser
jag att de besluten — som det tagit
rätt lång tid att komma fram till ■— är
en oundgänglig förutsättning för denna
verksamhet.

I samband härmed kommer jag in på
den fråga som bl. a. herr Jonsson i Fjäle
berörde, huruvida det är vettigt att bygga
ut en särskild skogssektion inom
lantbruksstyrelsen.

Han hade fäst sig vid att jag inte är
reservant på den punkten. Jag vill då
först säga att utbyggnaden egentligen
inte är så stor. Det finns redan ett 20-tal skogsmästare anställda inom lantbruksnämnderna,
men det är bara tre av
dessa som haft fast anställning, de övriga
17 har varit tillfälligt anställda, och
det är nu frågan om att ge dessa en fastare
anställning och att samtidigt utöka
styrkan med två jägmästare. Jag tror att
man kan motivera detta med att man vill
forcera just denna omarrondering av
skogsfastiglieterna, men samtidigt är jag
angelägen att säga — och jag tror att
herr Jonsson i Fjäle kan hålla med mig
om detta —• att vi måste akta oss för en
överorganisation av de myndigheter som
har hand om rationaliseringsarbetet ute
på fältet. Det har nog brustit åtskilligt
på den punkten. Här är ju både hushållningssällskap,
lantbruksnämnder, lantmäteri,
skogsvårdsstyrelser, länsbostadsnämnder
m. fl. inblandade. Det har blivit
för stor anhopning av folk, det har
blivit för dyrbart på många håll, och
det gäller att rationalisera verksamheten.

Jag skulle kunna ta flera exempel. För
mitt eget läns del vill jag inte klaga, därför
att samarbetet mellan mig och lantbruksdirektören
har skett direkt och
smärtfritt. Men jag vill peka på att man
exempelvis bygger skogsvägar dels genom
skogsvårdsstyrelserna, som planlägger
högst avsevärda sträckor sådana
vägar varje år med bidrag från skogsvårdsanslaget,
dels genom lantbruksnämnderna,
som har sin speciella skogsvägsbyggnadsverksamhet
och ett särskilt
anslag för denna. Jag undrar om inte ett
bättre .samarbete skulle kunna ske på det
området. Då förutsätter jag ett enda

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

anslag och att den organisation som redan
finns inom skogsvårdsstyrelserna
får handlägga alla sådana ärenden, liksom
naturligtvis allt som har med skogsodling,
skogsskötsel och skogsrationalisering
över huvud taget att göra.

Det är vidare en sak som jag är angelägen
att understryka, och det är att
propositionen saknar ett uttalande om
yrkesutbildningens betydelse även för
rationaliseringen. Då tänker jag närmast
på det skogliga området. För mig står
det av erfarenhet klart att framgång i
rationaliseringen på skogens område
måste grundas på en tidsenlig yrkesutbildning
för alla nuvarande och blivande
ägare till skogsfastigheter.

Frågan om skogsodling på åkermark
har tagits upp, och därvidlag framskymtar
farhågor som synes tämligen ogrundade.
Det bör vara en självklar sak att
vi inte skall plantera skog på åker som
bedöms som framtidsduglig, men vi har
ännu kvar i detta land ofantliga arealer
som är övergångsformer mellan åker och
hagmark, och vi har också många utdömda
åkrar som det inte i tid tagits
hand om. Där blir det dyrare att plantera
skog ju längre man dröjer. Lagstiftningen
har också motverkat att skogsodling
kommit till stånd i tid. Jag skall
emellertid inte gå närmare in på detta.

Denna form av rationaliseringsverksamliet
kommer alltså inte att bedrivas
på något för jordbruket ogynnsamt sätt,
utan det är helt frågan om att inhämta
en eftersläpning på området, vilket är
mycket angeläget.

Jag hinner kanske även ta upp ett par
frågor som inte har berörts i debatten.

Jag har tidigare här i kammaren talat
för 1955 års skogsvårdsutrednings förslag
att sänka skogsvårdsavgiften. Utredningen
visade att det tas ut i avgifter miljonbelopp
som inte kan anses vara berättigade.
Förslaget innebar en sänkning av
avgiften från nuvarande 1,5 promille till
0,7 promille. När det nu gäller att stödja
jord- och skogsbruket vore det väl naturligt
att följa utredningens förslag i detta
avseende i stället för att å ena sidan
dela ut över 100 miljoner kronor till
lantbrukets stöd och å andra sidan bibe -

hålla en beskattning av detsamma som
allmänt anses vara orättvis.

När jag är inne på beskattningsfrågor
är det en annan sak jag skulle vilja ta
upp. Jag har inte närmare tänkt igenom
frågan, men jag vill ändå fästa
uppmärksamheten på den. Om vi såsom
nu är fallet siktar på tvåfamiljsjordbruk
om i genomsnitt minst 25 hektar åker
så kommer man upp i taxeringsvärden
på dessa fastigheter om mellan 100 000
och 200 000 kronor. Därtill kommer värdet
av maskinbeståndet och andra inventarier.
Kan vi nu, undrar jag, rekommendera
en sådan inriktning utan
att tänka på den förmögenhetsskatt som
drabbar ägarna av dessa fastigheter? Jag
har inte funnit att man tar hänsyn till
denna skatt i dessa sammanhang. Den
som driver upp ett tvåfamiljsjordbruk
till full produktion måste ha tillgång till
kapital, och ur samhällets synpunkt är
det också angeläget att stimulera sparandet.
Ser vi ägarens av ett tvåfamiljsjordbruk
verksamhet i ljuset av den
pensionsreform som nyligen har beslutats,
måste vi finna det nödvändigt att
överväga, om inte gränsen för förmögenhetsbeskattningen
flyttas från 80 000
kronor och uppåt — jag skall inte precisera
hur långt, men i varje fall så högt
att ägarna till jordbruk av den storlek,
som vi rekommenderar såsom lämplig,
inte skall belastas med kanske en tusenlapp
i förmögenhetsskatt. Här föreligger
nu en motsättning som inte bör accepteras.

Jag nämner saken i förbigående och
erinrar om att det kommer in många sådana
obeaktade problem i bilden. Jag
anför detta även som ett exempel på att
den utredning, utskottet har enat sig om,
säkert blir angelägen om ett par år.

I jordbruksutskottets utlåtande nr 29
står jag som reservant i tre fall. I fråga
om de två första reservationerna har yrkande
om bifall redan framställts, och
jag skall inte närmare gå in på dem. I
stället vill jag stanna ett ögonblick vid
reservation nr 16.

Det gladde mig att herr Jonsson i Fjäle
hyste en viss sympati för den reservationen,
som går ut på att 50 procent

Tisdagen den 26 maj 1959 fm.

Nr 20

Ang. riktlinjerna for den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

av fodermedelsavgifterna skulle avsättas
till en särskild fond som skulle användas
till förstärkning av leveranstillägget
på mjölk under stallfodringsperioden
den 1 november—31 maj. Under denna
den för jordbruken sämsta perioden
skulle från fonden ett pristillägg om 3
å 4 öre per kilogram mjölk kunna utbetalas.
Jag finner uppslaget gott, och
det gladde mig därför att höra att herr
Jonsson i Fjäle tyckte detsamma. Förslaget
är kläckt av herr Waldemar Svensson.
För min del har jag inga erinringar
mot det utan anser tvärtom att det innebär
en god lösning. Även om det inte
finns några utsikter att nu få igenom
förslaget, skulle jag vilja uppmana herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
att studera uppslaget. Jag
tycker inte att det bör få försvinna i
glömska.

På framställning av herr andre vice
talmannen beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 265, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa markförvärv
för försvaret;

nr 266, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för
budgetåret 1959/60 under åttonde huvudtiteln
till bidrag till studiecirkelverksamhet
och till ungdomens fritidsverksamhet
samt till folkbildningsåtgärder
i övrigt m. m. jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar rö -

rande försöksverksamheten med nioårig
enhetsskola m. m.; och

nr 268, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildning av
lärare i manlig slöjd m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 276, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 72 § lagen
den 14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1959/60, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 10 § 2 mom.
förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Nilsson, Ferdinand, under sammanträdet
till herr andre vice talmannen avlämnad,
av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 515, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 159, med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 10 § 2 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

0 Första hammarens protokoll 1959. Nr 20

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Tisdagen den 26 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. riktlinjerna för den framtida
jordbrukspolitiken, m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
jordbruksutskottets utlåtanden nr 29, 30
och 31.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! För det första vill jag
fastställa, att i verkligheten förkastade
majoriteten av Sveriges bönder det sexåriga
prisavtalet. Denna starka missnöjesyttring
noterade inte jordbruksministern
i sitt tal här i kammaren. Han sökte
i stället göra gällande, att meningsskiljaktigheterna
egentligen inte är så
stora. Måhända meningsbrytningarna inte
framträder så starkt i riksdagen, men
bönderna själva — jag syftar då på de
mindre jordbrukarna — är djupt missnöjda
med den senaste prisuppgörelsen.
De är i synnerhet djupt besvikna över
utformningen av det särskilda stödet till
småbruket.

Låt mig för det andra fastställa, att
centerpartiets ledning är en av de huvudansvariga
för att jordbruksavtalet
blev så dåligt för flertalet av landets
jordbrukare. Inom jordbrukets förhandlingsdelegation
innehade ju centerpartiet
majoriteten, övriga representanter var
antingen folkpartister eller högermän.
Det var dessa representanter för de borgerliga
partierna, som vid underhandlingarna
skulle föra böndernas talan. Resultatet
blev därefter; de mindre jordbrukarna,
d. v. s. flertalet av bönderna,
fick ett ännu sämre avtal än det gamla,
treåriga avtalet. Och försök inte komma
ifrån detta faktum! Men det är just vad
ni har sökt göra bär i dag. Flera reservationer
i anslutning till utskottets tre
utlåtanden är i avgörande delar ägnade

uppgiften att kamouflera sveket mot
jordbrukarnas stora massa.

Nu skriver centerpartiets dags- och
veckopress, att jordbruksminister Netzén
vill utrationalisera hundratusentals bönder.
Om nu detta är fallet, så är den linjen
ingen nyhet för centerpartiets jordbrukspolitiska
experter. I så fall är det
bara ett fullföljande av den linje som
centerpartiets tidigare jordbruksminister,
herr Norup, genomförde.

I stort sett befinner sig det svenska
jordbruket i ett kristillstånd. Nu söker
man komma ur denna situation genom
en ny målsättning för jordbrukspolitiken.
Tidigare hette det att enfamiljsjordbruket
skulle lösa alla problem. Det blev
nu inte så, utan i stället fick vi så småningom
uppleva någonting annat, nämligen
att jordbrukets svårigheter växte. De
makthavande visste egentligen inte, hur
de skulle komma till rätta med svårigheterna.
Men så hittade någon av deras
experter på att i stället för enfamiljsjordbruk
måste vi ha tvåfamiljsjordbruk.
Vad blir så nästa målsättning? Det är
inte så gott att veta. Kanhända blir målsättningen
om cirka 20 år tre- eller fyrfamiljsjordbruk.
Man får utgå ifrån att
de som representerar en förnuftigare
linje då skall ha ett avgörande ord med
i laget.

Jag hävdar, att alla officiellt fastställda
jordbrukspolitiska målsättningar i
vårt land egentligen varit ägnade att fördjupa
krisen och motsättningarna inom
jordbruksnäringen. Så kommer det framgent
att bli, om man bygger hela politiken
på att storfinansen skall sitta i orubbat
bo. I många sammanhang har vi
framhållit att den enskilde småbrukaren
inte kan hävda sig i den kapitalistiska
utvecklingens häxdans. Han kan givetvis
klara sig bättre genom en kollektiv, kooperativ
samverkan. Vem är det för resten
som kan bestrida sanningen av det -

Tisdagen den 2G maj 1959 em.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

ta? Ja, tyvärr finns det sådana, nämligen
de som av klassmässiga skäl inte vill
vara med om att utveckla bondekooperationen
konsekvent och på ett förnuftigt
sätt.

Vårt land är ett industriland med en
relativt högt utvecklad teknik, men det
är storfinansen som suveränt bestämmer
den ekonomiska politiken, och detta ger
i sin tur också utslag inom jordbruket.
Det förhåller sig nämligen på det sättet,
att det svenska jordbruket rationaliserats
i rask takt, men vinsten av denna rationalisering
har inte kommit vare sig konsumenterna
eller jordbrukarnas majoritet
till godo. Fakta är att matpriserna stigit
undan för undan och att samtidigt
härmed flertalet av landets jordbrukare,
främst under de tre senaste åren, tvingats
inregistrera minskade inkomster.
Vinsterna av rationaliseringen och prisstegringarna
på jordbrukets produkter
har hamnat hos storfinansen och hos
storbönderna. Den saken är klar och omvittnad
och behöver inga längre utläggningar.
För varje år som går får löntagarna
i olika former öka sin insats för
vad som kallas stöd åt jordbruket, men
samtidigt minskar inkomsterna för majoriteten
av landets jordbrukare.

Är det då inte uppenbart, att det måste
finnas kategorier av folk här i landet
som roffar åt sig pengar på bekostnad av
konsumenternas och de mindre jordbrukarnas
intressen? Det förhåller sig på
det sättet, och politiken med den höga
penningräntan är bara en detalj i denna
klassmässigt utformade ekonomiska politik.

Det sexåriga prisavtalet följer samma
principiella linje som tidigare. Den jordbrukspolitiska
målsättning, som regeringen
framlägger, är en illusionspolitik.
Krisen inom jordbruket kommer att
fördjupas. Mot denna sätter man så in
förslaget om tvåfamiljsjordbruk. Men
detta löser ju inte något problem, utan
i stället måste ytterligare hundratusentals
jordbrukare lämna sin näring.

Vi har fortfarande den meningen, att
småbrukarna genom kooperativ samverkan
kan tillgodogöra sig storjordbrukets
fördelar. Sätt in en halv miljard kronor

för att exempelvis göra det ekonomiskt
möjligt att bygga andelsladugårdar här i
landet, och resultatet kommer att bli
mycket bra. En sådan statlig investering
skulle i det långa loppet gynna såväl
konsumenterna som flertalet av landets
jordbrukare.

Som jag tidigare nämnt blev det nya
prisavtalet ett elände för flertalet av
jordbrukarna. Därför har vi lagt speciell
vikt vid utformningen av det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket. Regeringens
förslag är ett löftesbrott. Den har
till och med minskat utredningens kostnadsförslag
med 33 miljoner kronor. Våra
förslag i fråga om arealtillägg, leveranstillägg
och extra mjölkpristillägg till
norra Sverige ligger på ett avgörande
sätt i linje med de krav jordbrukarna
och deras organisationer har ställt.

Beträffande arealtillägget har vi yrkat
att högsta bidrag på 400 kronor bör utgå
även till ägare av brukningsenheter på
upp till 10 hektar. Denna kategori av
jordbrukare har i allmänhet ytterst små
möjligheter att vid sidan av sitt jordbruk
skaffa sig bättre inkomster. Vidare anser
vi att gränsen för när högsta leveranstillägg
skall utgå måste höjas åtskilligt,
och därför har vi föreslagit, att
högsta tillägg, 400 kronor, även skall utgå
för leveranser på upp till 20 000 kg
mjölk.

Utskottet ansluter sig till departementschefens
förslag att beräkna extra
mjölkpristillägg med 20 procent. Men
detta motsvarar ju knappt penningvärdeförsämringen
sedan 1952, och lägger
man härtill att bland annat de norrbottniska
jordbrukarna fått betala utjämningsavgifter,
uppgående till ungefär lika
mycket som de uppburit i extra
mjölkpristillägg, bör det väl stå klart
hur rimligt det är att höja extra mjölkpristillägget
med åtminstone 50 procent.

När vi kräver ett ordentligt stöd åt
det mindre jordbruket, innebär detta
ingalunda att vi försvurit oss åt småbruksromantiken
och att vi skulle ha
motsatt oss eu rationalisering av jordbruket.
Många av dem som i dag talar sig
varma för jordbruksrationaliscringens
välsignelser garanterade för två årtion -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

den sedan att småbruket var storbruket
överlägset. Nu har de bytt åsikt och predikar
bara rationalisering och kapitalistisk
stordrift inom jordbruket. Det betyder
att den ena överdriften har avlöst
den andra. Bakom detta tal ligger egentligen
i nuvarande situation en strävan
att eliminera allt vid småbruksstöd heter.

Linjen att likvidera småbruket genom
utsvältningspolitik kan inte bli frukbringande
— ty vad har ni att bjuda de
mindre jordbrukare, som bland annat på
grund av den statliga jordbrukspolitiken
tvingas lämna sina hem? Vad har ni att
erbjuda dem för arbete? Faktum är ju,
att de får i avgörande grad ställa sig i
arbetslöshets- och bostadsköerna i storstäderna,
och arbetarklassen har minsann
inte något intresse av en dylik utveckling.
Innan man kan ge anvisning
på arbete och hygglig inkomst, måste
följaktligen stödet åt det mindre jordbruket
utformas så, att det ger dess brukare
en hygglig inkomst. Så ligger saken
till, och vi fäster därför stor vikt vid att
de löften man tidigare gett åt de mindre
jordbrukarna nu skall infrias på alla
områden.

Med detta har jag i korthet motiverat
vår ståndpunkt i denna viktiga fråga.

Beträffande yrkandena, herr talman,
ber jag att få återkomma senare.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Med hänsyn till att diskussionen
i dessa frågor redan pågått
mycket länge och att risken är stor för
att den skall dras ut i det oändliga, och
inte minst med hänsyn till herr talmannens
varnande uttalande, skall jag bara
försöka göra några korta reflexioner
kring de tre utlåtanden, som nu ligger
på kammarens bord.

Beträffande utlåtandet nr 29, som är
byggt på Kungl. Maj:ts proposition nr
147, är detta ett resultat av en förhandling
mellan representanter för jordbrukets
utövare och motparten, statens
jordbruksnämnd. Det är ju så, att när
man går till förhandling, får man vara
beredd på att man aldrig får det som
man vill utan måste vara beredd på vis -

sa eftergifter. Så är naturligtvis förhållandet
även beträffande detta betänkande,
som man nu inom jordbrukets förhandlingsdelegation
kunnat komma
överens om. Man har gjort det bästa av
situationen, och därmed får man också
anse sig ha anledning att vara nöjd. Man
borde särskilt vara nöjd i den politiska
grupp, som haft majoritet i jordbrukets
förhandlingsdelegation.

Vad som är det mest anmärkningsvärda
i den överenskommelse, som vi nu
håller på att anta som lag, är de ändrade
grunderna för inkomstjämförelsen,
som har kommit att bli ett resultat av
dessa förhandlingar, vid vilka bedömningen
av inkomstlikställigheten anpassats
till förhållandena i normjordbrukens
20—30 hektar i stället för basjordbrukens
10—20 hektar. Detta innebär
helt ändrade bedömningsgrunder inte
minst sett ur mina synpunkter som norrlänning,
eftersom vi där uppe knappast
har några jordbruk av den storleken och
det därför knappast heller kan bli någon
möjlighet att över huvud taget göra några
inkomstjämförelser. Ännu svårare är
det att förstå att man skall eftersträva
en sådan storlek på jordbruken, vilket
skulle komma att innebära att en stor
del av vår bygd skulle komma alt avfolkas.

Det är därför med tillfredsställelse
och tacksamhet som jag noterar utskottets
skrivning inte minst med anledning
av motionerna I: 496 och II: 590. I skrivningen
tar man sig liksom en funderare
på hur långt man bör gå i dessa strävanden
i riktning mot storjordbruk, och
man rekommenderar där Kungl. Maj:t
att med uppmärksamhet följa utvecklingen
på detta område under de närmaste
åren och att sedermera föranstalta
om en undersökning och utredning,
som är baserad på de samhällspolitiska,
befolkningspolitiska och sociala synpunkterna.
Utskottet hoppas att Kungl.
Maj:t skall få anledning att förelägga
riksdagen ett resultat av denna utredning.

.lag tycker att det är en ganska acceptabel
skrivning, som utskottet här kunnat
enas om, och jag har personligen

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

inte mycket att invända däremot. Särskilt
är detta förhållandet beträffande
den del av skrivningen, där det pekas
just på de olika problem som kommer
att uppstå i Norrland.

Vad sedan gäller proposition nr 148
och utlåtandet nr 30 innebär ju dessa
Kungl. Maj:ts direktiv, hur vi skall tänka
oss påskynda rationaliseringen för
att åstadkomma den storlek av våra
jordbruk, som man nu genom förhandlingen
har åsyftat. Jag måste nog personligen
säga, att jag har den uppfattningen,
att avflyttningen från landsbygden
och rationaliseringen har börjat ta
en sådan fart, att det ej är någon större
anledning för Kungl. Maj:t och statsmakterna
att påskynda densamma. Vi
bevittnar dagligen, och det är omvittnat
inte minst här i dag, hurusom ungdomen
flyttar från jordbruket och hurusom
åldern inom jordbruksfamiljerna
är hög.

Detta ger oss anledning att dra den
slutsatsen, att om detta fortsätter så
kommer vi snart i den situationen, att
det måste ligga i Kungl. Maj:ts intresse
att förhindra rationaliseringen i stället
för att påskynda densamma. Vi strävar
alla efter, inte minst föräldrarna i jordbrukarhemmen,
att ge våra barn och
ungdomar en sådan utbildning, att de
kan finna utkomstmöjligheter i andra
yrken än jordbruket. Detta är ingenting
annat än riktigt och rätt, och både statsmakterna,
kommunerna och samhällets
funktioner över huvud taget strävar efter
samma mål. Vi skall aldrig kunna
tänka oss att en ung man eller kvinna,
som lyckats vinna en samhällsställning
i andra yrken och kunnat skapa en
framkomstmöjlighet, som är betydligt
säkrare än jordbruket, någonsin skall
komma tillbaka till landsbygden och bli
yrkesutövare i jordbruket. Jag måste
därför säga att jag tror att vi måste
skynda långsamt när det gäller jordbrukets
rationalisering — den kommer att
påskyndas av sig själv.

Nu säges det i Kungl. Maj:ts proposition,
att vi bör eftersträva tvåfamiljsjordbruk.
Men det är ganska oklart på
vilket sätt detta skall ske. Skall det vara

så, att dessa jordbruk skall bedrivas kollektivt,
eller skall det vara så, att den
ene av jordbrukarna skall avhända sig
sitt jordbruk åt den andre — den ene
skall bli arbetsgivare och den andre arbetstagare?
Kommer inte med andra ord
det spörsmålet att uppstå, vilken som
skall vara herre och vilken som skall
vara dräng, vilken som skall betala in
avgifterna till den lagstadgade pensionen
och vilken som skall uppbära pensionen? Det

kommer säkert att bli stora svårigheter
för grannar att bli överens om
en sådan åtgärd. Jag måste säga att förslaget
om dessa tvåfamilj sjordbruk verkar
för mig ganska verklighetsfrämmande.

Enligt denna Kungl. Maj:ts proposition
bör man nu också sträva efter att
plantera skog på åkermark. Jag delar
nog uppfattningen, att en hel del avsides
belägna jordbruk, som ej har tillgång
till samhälleliga anordningar, vilkas
kommunikationer är dåliga och vilkas
jord kanske också är dålig, bör kunna
bli föremål för vissa och för all del
också berättigade krav på att de skall
förvandlas till skogbärande mark. Men
när man vet, med vilken svett och möda
våra förfäder odlat upp åkerbitarna i
vårt land, så måste jag säga, att jag
är litet betänksam över att vi med medel
från den ganska knappa statskassan
skall uppmuntra plantering av skog
och raserande av jordbruk. Vi har ju
två gånger under detta århundrade varit
med om att med ljus och lykta söka
efter jordbitar, som skulle kunna ge oss
litet brödföda för dagen. Vi kan mycket
väl komma i en sådan situation en
tredje gång under återstoden av detta
århundrade. Det skulle vara bedrövligt,
om vi då hade förstört en stor del av
den svenska jorden.

Jag tror alltså att man bör vara försiktig
på detta område. Vi vet så litet
om den framtida utvecklingen, och det
är svårt att ta fasta på alla de påståenden
och teorier, som i dag lanseras.
Grundvalarna för dem kan mycket väl
rubbas fortare än vi tror.

Vi har här i vårt land en hel del

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

skogsmark, som har burit skog i alla
tider men som är dåligt skött och behöver
planteras. Låt oss använda våra medel
till att effektivt och i tillräcklig utsträckning
vårda den skogsmark, som
nu finns och som är dåligt skött.

I övrigt delar jag departementschefens
och utskottets uppfattning i propositionen
och i utlåtandet om att man bör
eftersträva en bättre arrondering. Ägoutbyten
i fråga om skogs- eller åkermark
bör vara mycket beaktansvärda åtgärder.
Det är någonting, som redan är
prövat i mina hemtrakter. Genom ägobyten
mellan domänverket och vissa
skogsbolag har det visat sig att man kan
få till stånd en vida bättre arrondering
än förut. Vad jag nu sagt gäller i främsta
rummet skogsmark, men samma förutsättningar
bör även finnas när det gäller
åkermark. Det är såvitt jag förstår
en klok åtgärd att eftersträva en bättre
arrondering.

Jag kan däremot inte biträda Kungl.
Maj:ts förslag, att vi skall tillskapa en
ny skoglig expertis i våra bygder genom
att förstärka lantbruksnämnderna med
skogligt utbildade förrättningsmän. Vi
har för närvarande i vårt land en statlig
institution, skogsstyrelsen, som genom
sina länsorgan, skogsvårdsstyrelserna,
har till uppgift att vara vägledande
och rådgivande organ för det enskilda
skogsbruket. Jag tror att vi bör akta oss
för en överorganisation på detta område,
som skulle medföra ett virrvarr av
tjänstemän, och att man knappast skulle
komma att veta, vilken man skall lyssna
till eller vända sig till. En sådan åtgärd
skulle komma att vålla irritation
bland jordbrukets utövare och givetvis
bli en bidragande orsak till försämring
av jordbrukets lönsamhet och framtida
möjligheter.

Jag tillråder alltså på det varmaste
försiktighet beträffande detta förslag,
för att inte säga att man helt och hållet
bör ta avstånd från tanken att utrusta
lantbruksnämnderna och lantbruksstyrelsen
med skoglig expertis. Det bör
räcka med den skogliga expertis, som
vi för närvarande har.

Propositionen nr 149 och utlåtandet

nr 31 är ju byggda på ett betänkande,
som i februari förra året avlämnades
av en parlamentariskt sammansatt utredning,
i vilken man varit ense om de olika
metoderna för ett särskilt stöd till
det mindre jordbruket. Folk har länge
och i olika sammanhang frågat, när denna
proposition skulle komma. Nu ligger
den alltså på riksdagens bord. Frånsett
de politiska synpunkter, som man
skulle kunna lägga på propositionen, och
endast sett ur småbrukarsynpunkt, måste
jag nog säga att propositionen är en
ganska stor besvikelse. Utredningen var
ense om en hel del ting, som skulle
kunna utgöra ett stöd för småbruket.
Härutinnan har Kungl. Maj:t företagit
betydande ändringar och prutningar
utan att på något sätt ange några särskilda
motiv för prutandet. Man får naturligtvis
förstå, att allt som skall gå
via statens budget oftast räknas som allmosor,
och man får naturligtvis vara
på det klara med att statens utgifter
skulle bli stora och att det är anledning
till sparsamliet. Men man kan också i
detta sammanhang inte undgå att påpeka,
att småbrukarna sannerligen inte
till någon del är skuld till att staten i
dag har smått om pengar. Därför bör
inte just de vara den yrkeskategori, som
skall drabbas genom en tillfällig försämring
av statens ekonomi.

Jag tycker därför att vi borde kunna
följa den reservation, som åtminstone
vad gäller arealbidraget grundas på utredningens
förslag. Arealbidraget är ju
för övrigt så kringgärdat av arealgränser,
mantalsskrivningsbestämmelser, inkomstgränser
och förmögenhetsgränser,
att det över huvud taget knappast kan
komma någon till godo, som inte har
verkligt behov av det.

Olika talare har här i dag sagt, att det
är oro i jordbrukarlägret, och däri kan
jag personligen instämma på det livligaste.
Jag tror det var herr Eskilsson
som först nämnde ordet »oro i jordbrukarlägret»,
och så är det verkliga förhållandet.
Jag har sällan eller aldrig under
min tid i det offentliga livets tjänst mött
så många missbelåtna, pessimistiska
jordbrukare med farhågor inför fram -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

tiden, som jag mött under den gångna
vintern och våren. Jag tror inte detta
är grundat enbart på förhandlingsresultatet
eller på Kungl. Maj:ts förslag
eller på den överenskommelse
som här föreligger — långt därifrån.
Jag tror det bottnar i någonting helt annat
— i ett missmod som har gripit sig
omkring i jordbrukarkretsar. Jag tror
att detta missmod i mångt och mycket
är berättigat, men jag kan inte heller
värja mig ifrån intrycket att det i mångt
och mycket är överdrivet. Man gör allt
för att försöka framskapa en missnöjespsykos,
som skulle kunna bli mycket besvärlig
för både land och folk, om förtroendet
för jordbruksnäringen helt och
hållet skulle raseras.

Jag tror därför, att det för oss som
politiker är en angelägen uppgift att
försöka begränsa den oron. Vi bör försöka
lugna folket och förklara, att det
inte är alldeles säkert att jordbrukets
utövare har det sämst här i landet. Jag
tror också att vi måste enas om en allmän
strävan att försöka bevara vårt
jordbruk, som historien igenom har varit
den näring på vilken vårt folk främst
har levat.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Trots herr talmannens
nyss uttalade maning kan jag inte underlåta
att nu göra några kommentarer
till de utlåtanden som nu debatteras.

Gemensamt för de tre propositioner,
som ligger till grund för de utlåtanden
som nu behandlas, är att de syftar till att
påskynda den s. k. yttre rationaliseringen
och därmed också avflyttningen från
jordbruket. Denna på ett sterilt hektartänkande
fotade strävan är enligt min
mening ingalunda riktig. Låt mig säga
några ord med anledning av det som
sägs i proposition nr 148 om bl. a. tvåfamiljsjordbruken.

Tvåfamiljsjordbruken skall hädanefter
vara målet för rationaliseringssträvandena,
och även om det måste sägas vara
ostridigt, att vid den vanliga inriktningen
av jordbruksdriften och i övrigt lika
betingelser blir arbetsinkomsten för bru -

karen högre vid större än vid mindre
jordbruksenheter, synes det mig dock
att den nu nämnda utvecklingen av
strukturrationaliseringen bör ske helt
och hållet på frivillighetens väg, d. v. s.
utan någon som helst form av statlig
s. k. »ledning». Man bör för övrigt hålla
i minnet, att många jordbrukare i vårt
land ägnar sig åt att frambringa mycket
dyrbara produkter såsom, för att ta ett
par exempel, jordgubbar, fröer av olika
slag, värdefulla grönsaker o. s. v. Med
en sådan inriktning av växtodlingen kan
även små brukningsdelar ge full sysselsättning
för flera personer och även ge
ganska stora inkomster. Jag tror att man
har all anledning att anta, att odlingar
av sådan art kommer att öka i omfattning
under den närmaste framtiden. Å
andra sidan kan det inom slättbygdsområdena
mycket ofta förekomma att jordbrukare
kan specialisera sig på odlingar,
som kan mekaniseras i mycket hög grad,
så att en familj kan sköta ett jordbruk
betydligt större än det som i propositionen
avses med tvåfamiljsjordbruk.

Även om det ur flera synpunkter kan
synas riktigt att staten främjar utvecklingen
mot större brukningsenheter, får
man inte blunda för att en alltför snabb
avfolkning av jordbruket kan innebära
stora risker, inte så mycket för jordbruket
som för samhället i dess helhet. Jag
har haft tillfälle att i annat sammanhang
framhålla, att vi sannolikt bör räkna
med att produkterna från skogen i
framtiden kommer att möta en hårdnande
konkurrens, i all synnerhet om tropikernas
mycket stora potentiella möjligheter
att producera cellulosa skulle
komma att bli utnyttjade. Det är också
mycket sannolikt, att gruvdriften i vårt
land kommer att ställas inför svårigheter
av liknande art. Det förefaller mig
därför alt vara klokt att räkna med att
vi i framtiden inte kan leva lika högt på
export av råvaror och halvfabrikat som
vi hittills kunnat göra. Vi kommer i
stället att bli hänvisade till resultaten
av vår uppfinningsförmåga och vår yrkesskicklighet,
d. v. s. till inkomster
från mekanisk och kemisk-tcknisk industri
för tillverkning av högförädlade

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

produkter. I nuvarande läge på den ekonomiska
Europa-fronten, om jag så får
kalla den, ter sig framtiden för vårt land
synnerligen oviss och i varje fall ovissare
än förr.

Det torde vara ostridigt, att industrien
måste söka övervinna de svårigheter,
som nu tornar upp sig, dels genom en
långt gående automatisering, dels genom
att i främmande länder bygga upp dotterföretag.
I båda fallen leder detta till
minskade möjligheter att sysselsätta den
svenska arbetskraften. Det finns därför
all anledning att gå varligt fram med åtgärder,
som kan medföra en snabb avfolkning
av landsbygden och svårigheter
att sysselsätta den ledigblivna arbetskraften.
Den samhällsekonomiska effekten
måste beaktas och inte endast den företagsekonomiska
inom jordbruket.

Man har därför anledning att ställa sig
skeptisk gentemot jordbruksministerns
och sedermera av utskottet understrukna
uttalande »att staten bör medverka till
en krympning av landets jordbruksmark
genom skogsodling på dylik mark av
sämre beskaffenhet». Jag delar i fråga
om åtgärder av den arten helt och hållet
den uppfattning, som kommer fram i reservation
nr 1 till jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, och det gör jag av följande
skäl.

För det första bör vi, som nyss bär
framhölls av herr Olofsson, plantera
skog på kalmarker och hagmarker, av
vilka vi har mycket stora arealer här i
landet, i varje fall långt större än vad
som för närvarande kan planteras,
d. v. s. med den tillgång vi har på plantmaterial.

För det andra är det ingalunda säkert,
att avkastningen från skogen kommer
att bli bättre än från åkern om 80—100
år, då skogen så att säga skall skördas.

För det tredje kan man göra den s. k.
sämre åkerjorden bättre på olika sätt.
Den kan t. ex. dräneras, den kan kalkas
och den kan tillföras näringsämnen av
olika slag, så att den från att vara sämre
blir fullgod. Det är enligt min mening
fel att till skog överföra sådan åkerjord,
som kan göras högproduktiv. Helt annat
är det naturligtvis med sådan åkerjord,

som är alltför stenbunden för att med
rimliga kostnader kunna göras till god
åker.

Syftet med dessa åtgärder, som man
nu talar om, alltså skogsplantering på
åker, är att minska jordbrukets produktion.
Därtill skulle jag vilja säga att en
svältande värld är en föga lämplig bakgrund
till åtgärder i riktning mot minskad
livsmedelsproduktion. Motiven för
produktionsminskningen är ju i själva
verket skräcken för överskott. Denna
skräck har vi i dag hört omnämnas bl. a.
av jordbruksministern.

Emot denna uppfattning om överskottens
farlighet skulle jag vilja framhålla
ett par synpunkter. För det första borde
vi inom svenskt jordbruk ägna oss åt
att producera en hel mängd av de varor,
som vi för närvarande importerar. Därigenom
skulle vi få möjlighet att utnyttja
ganska stora arealer. För det andra skulle
jag vilja ställa den frågan: Varför kan
inte jordbruket lika väl som andra näringar
kunna inriktas på export?

Under förarbetena till 1947 års jordbruksbeslut
präglades bl. a. satsen, att
Sveriges jordbruk arbetar under ogynnsamma
naturliga betingelser och därför
måste betraktas såsom en beredskapsnäring.
Alltsedan dess har jordbruksdebatten
i vårt land kännetecknats av en defaitism,
som vi nyss hörde omnämnas
av herr Olofsson. Én sådan defaitism är
enligt min mening fullständigt oberättigad.
Vi har, därom kan man vara ense, i
vårt land mycket goda naturliga betingelser
för mycket stora delar av växtodlingen
och även för djurproduktionen.
Vi har ett utomordentligt högt mekaniserat
jordbruk, kanske det högst mekaniserade
i hela Europa, och vi kan därför
framställa vissa högförädlade produkter
lika billigt som andra länder.

Jag skall tillåta mig nämna ett par
exempel. Vi har mycket gynnsamma betingelser
för produktion av sättpotatis
och borde kunna producera sättpotatis
för export i stället för att lämna exportmarknaden
helt och hållet åt andra länder,
som ingalunda har bättre utan snarare
sämre produktionsmöjligheter än
vad vi har i det avseendet. Vi har också

Tisdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

i vissa delar av vårt land och framför
allt i de nordliga delarna av vårt land
kombinationen av ett rikligt flödande
sommarljus och en måttlig värme, vilket
gör det möjligt för oss att producera en
mycket hög kvalitet av t. ex. vissa grönsaker.
Kvaliteten skulle faktiskt kunna
bli ännu bättre om man vidtoge en del
åtgärder av växtbefrämjande art, d. v. s.
sådant som går under namnet driftrationalisering,
och om staten stödde sådana
åtgärder.

Det nu sagda beträffande norra Sverige
gäller även om våra allra nordligaste
jordbruksdistrikt, t. ex. om Tornedalen.

Vad som behövs för att rationalisera
ett sådant program är en offensivanda
och ett stöd åt produktionshöjande åtgärder
inom ramen för vad som är ekonomiskt.

Det finns också en tredje linje, som
jag här inte vill underlåta att nämna.
Vi borde inom Förenta Nationerna stödja
strävandena att tillskapa en internationell
fond med uppgift att uppköpa
överskott och sedan fördela dessa till
svältande länder. Man har länge arbetat
på att få en sådan fond till stånd. Dess
syfte skulle alltså vara att fördela överskott
på ett sådant sätt att överskotten
inte skulle behöva trycka marknaden.

I ett avseende är jordbruksutskottets
utlåtande nr 29 enbart glädjande. Jag
syftar på dess skeptiska inställning till
den hittills använda metodiken för fastställande
av förhållandet mellan jordbrukares
och andra medborgargruppers
inkomster. Konsekvensen av denna utskottets
inställning har ju också blivit
att utskottet har föreslagit en utredning
om jordbruket och riktlinjerna för jordbrukspolitiken.
Jag hoppas att en sådan
utredning kommer till stånd i huvudsaklig
överensstämmelse med vad jordbruksutskottet
har föreslagit och att den
skall kunna leda fram till en mera rationell
jordbrukspolitik än den som under
senare år bedrivits här i landet.

Jag skulle också vilja säga några ord
om utlåtande nr 30 och om den proposition,
som ligger bakom detta.

Då jag läste propositionen om stödet

åt jordbrukets rationalisering kunde jag
inte underlåta att göra den reflexionen,
att den egentligen med lika stor rätt
skulle kunna kallas en proposition om
jordbrukets byråkratisering. Den handlar,
som vi alla vet, mest om den s. k.
yttre rationaliseringen. Följden har också
blivit att utskottets utlåtande huvudsakligen
handlar om åtgärder för den
yttre rationaliseringen.

Det utrymme som både i propositionen
och i utskottsutlåtandet ägnats åt var
och en av de olika rationaliseringsarterna
åskådliggör, synes det mig, den betydelse
som man tillmäter de olika rationaliseringsåtgärderna,
och det är alldeles
tydligt, att den rationaliseringsåtgärd,
som man räknar mest med såsom
botemedel, är den yttre rationaliseringen.
Det säges visserligen en del vackra
ord om den inre rationaliseringens betydelse,
men trots detta föreslås överförande
av arbetskraft från den inre rationaliseringen
till den yttre. Och likväl är
det på det viset, att vissa former av den
inre rationaliseringen skulle behöva utvecklas
betydligt mera och stödjas mera
av det allmänna än vad som nu är fallet.

Detta gäller kanske i främsta rummet
torrläggningsverksamheten. Jag är för
min del alldeles övertygad om att, om
vi hade haft den svenska jorden ordentligt
dränerad år 1957, skulle skördeskadorna
inte ha behövt bli så svåra som de
blev det året.

I fråga om driftsrationaliseringen återger
utskottet med gillande jordbruksministerns
uttalande, att driftsrationaliseringen
varit en mäktig hävstång för att
höja jordbrukets produktivitet. Det är
vackert sagt, men de vackra orden motsvaras
inte av någon handling för stöd
åt driftsrationaliseringen. Det sägs bara
att man skall stödja den framför allt genom
forskning och undervisning o. s. v.,
men jag vill erinra om att jordbruksforskningen
alltjämt är svältfödd.

Det är beklagligt, menar jag, att man
inom jordbruksdepartementet visar så
ringa förståelse för och insikt om jordbruksforskningens
möjligheter för en
förbättring av jordbrukets produktivitet
och räntabilitet.

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

Då jordbruksministern öppnade debatten
här i kammaren, framhöll han,
att de tre propositionerna liksom de tre
utlåtandena hänger ihop. Det är naturligtvis
sant, att de sakligt hänger ihop,
men sambandet är dock inte starkare än
att t. ex. propositionen om stödet åt rationaliseringen
hade kunnat ligga till
sig. Jag tror att det hade varit välgörande
från flera synpunkter, och jag skall
här endast återge något ur den framställning
varpå jag främst grundar detta mitt
uttalande, nämligen statsrevisorernas
nyligen verkställda granskning.

1958 års statsrevisorer sade i sin berättelse
bl. a. att det, eftersom tio år har
förflutit sedan 1947 års jordbruksreform
trädde i kraft, har befunnits vara av intresse
att granska både lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas organisation
och arbetsuppgifter. De hänvisar
till att lantbruksstyrelsen i samband med
sina anslagsäskanden för budgetåret
1959/60 framhållit, att lantbruksnämndernas
arbetsuppgifter i viss mån förändrats
under den gångna tioårsperioden.
Arbetet med den yttre rationalseringen
har ökats, medan arbetet med
den inre har minskats. Enligt vad revisorerna
kunnat konstatera har en liknande
förskjutning även ägt rum inom
lantbruksstyrelsen. På planläggningsbyrån
har arbetet ökats, på jordförbättringsbyrån
och på sociala byrån har det
minskats. Revisorerna säger att en förskjutning
av denna art sannolikt kommer
att bli än mera påtaglig i framtiden.
En av anledningarna till förskjutningen
är nämligen den, att beslutanderätten
i vissa torrläggningsärenden överflyttats
till lantbruksnämnderna. Ärenden
om lån och bidrag till större företag
handlägges dock alltjämt av jordförbättringsbyrån,
men, säger revisorerna,
sannolikt blir dylika företag i framtiden
ganska fåtaliga.

Sociala byrån har, säger revisorerna,
fått ett mycket begränsat arbetsfält, och
de arbetsuppgifter, som man tänkt sig
att byggnadsbyrån skulle ha fått sig tilldelade,
handhas till väsentlig del av
andra organ.

Det är på grund av dessa omständig -

heter som revisorerna föreslår en omprövning
av lantbruksstyrelsens organisation.

I fråga om lantbruksnämnderna framhåller
revisorerna, att hela personalen
uppgår till 680 personer samt att utgifter
för löner och omkostnader utgör 14
miljoner kronor; statsbidragen till hushållningssällskapen
uppgår till 11,6 miljoner
kronor.

Den strukturrationalisering, som under
senare år ägt rum inom svenskt jordbruk,
har, säger revisorerna, till stor
del ägt rum utan nämndernas medverkan.
Arbetet med den inre rationaliseringen
visar under senare år en stark
nedgång. Som exempel nämnes nyodling,
betesförbättring och torrläggning.

Härtill vill jag göra den kommentaren,
att det är ganska självklart att nyodlingsverksamheten
gått tillbaka. Nu talar
man ju inte längre om att odla upp
ny mark i Sverige, utan utvecklingen
går snarast emot en minskning av åkerarealen,
bl. a. genom plantering av skog
på sämre åkerjord.

Att arbetena för betesförbättring minskat
har också sin naturliga förklaring.
Dels har som bekant beståndet av hästar
och nötkreatur minskat och därmed
också behovet av betesmarker, dels förläggs
betena nu i stigande utsträckning
på åker, samtidigt som äldre betesmarker,
hagmarksbeten och dylikt, planteras
med skog.

Vad åter torrläggningen beträffar, föreligger
det alltjämt, som jag nyss antydde,
ett stort behov av förbättring.
Torrläggning är en verksamhet som tyvärr
har ägnats alltför litet intresse under
senare år. De statsbidrag, som stått
till förfogande för detta ändamål, har
varit otillräckliga.

På grund av nu angivna orsaker borde,
menar revisorerna, lantbruksnämndernas
verksamhet kunna begränsas i
vissa avseenden. Detta gäller för övrigt
också den aktiva inköpspolitiken, som
revisorerna ägnat en ingående granskning.

Vid ingången av år 1958 ägde lantbruksnämnderna
närmare 1 400 fastigheter
med 6 850 hektar åker och om -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

kring 60 000 hektar skog och med ett
taxeringsvärde av inemot 33 miljoner
kronor. Många jordbruksfastigheter har
i åratal blivit kvarliggande som en fastighetsreserv
hos nämnderna.

Det ligger i sakens natur, säger revisorerna,
att ett fastighetsbestånd av nu
nämnd omfattning medför betydande
förvaltningsuppgifter. Det kan knappast
ha varit avsikten, då lantbruksnämnderna
tillskapades, att de skulle få sådana
uppgifter.

Förutsättningarna för lantbruksnämndernas
arbete och organisation är inte,
säger revisorerna vidare, desamma som
för tio år sedan. Det borde nu vara möjligt
att i en organisation sammanföra
nämndernas arbete för den inre rationaliseringen
med hushållningssällskapens
verksamhet. Samtidigt bör den
yttre rationaliseringen kunna överföras
till lantmäteriorganisationen.

Om arbetsuppgifterna beträffande den
yttre rationaliseringen överföres till
lantmäteriorganisationen, skulle detta
komma att medföra konsekvenser även
för lantbruksstyrelsens rationaliseringsavdelning,
som lämpligen skulle kunna
infogas i lantmäteristyrelsen. Med de
förändringar, som för övrigt kan anses
befogade inom lantbruksstyrelsen, borde
det vara skäl att pröva, om icke lantbruksstyrelsen
lämpligen borde sammanslås
med statens jordbruksnämnd
i en gemensam organisation.

Statsrevisorernas mycket grundliga
granskning har sålunda lett fram till
ett förslag om utredning av hela det
stora frågekomplexet om arbetsuppgifterna
och organisationsformerna för rationaliseringsverksamheten
inom jordbruket.
I korthet skulle revisorernas organisationsplan
kunna beskrivas på följande
sätt:

1. Lantbruksnämnderna delas upp.
Den yttre rationaliseringen hänvisas till
lantmäteriorganisationen, den inre sammanföres
med hushållningssällskapens
verksamhet.

2. Lantbruksstyrelsen delas upp. Rationaliseringsavdelningen
överföres till
lantmäteristyrelsen, återstående delar

sammanföres med statens jordbruksnämnd.

Under sådana omständigheter måste
det sägas vara högst anmärkningsvärt,
att Kungl. Maj:t framlägger en proposition
som går i rakt motsatt riktning:
lantbruksnämndernas personalstat ökas,
lantbruksdirektörerna flyttas upp i högre
lönegrad och lantbruksstyrelsen bygges
ut med en skoglig sektion, trots det
att skogliga problem redan handhas av
domänstyrelsen, skogsstyrelsen och
skogsvårdsstyrelserna. Det måste sägas
vara högst märkligt att förslag, som
framlägges av riksdagens egna granskningsmän,
behandlas på detta nonchalanta,
egenmäktiga sätt.

Icke mindre märkligt är enligt min
mening, att statsutskottet, som säger sig
dela revisorernas uppfattning, nöjer sig
med att till riksdagen göra en omförmälan,
»eftersom en särskild proposition
berörande bl. a. förevarande ämne numera
framlagts». Det förefaller mig till
slut också märkligt, att statsrevisorernas
granskning och det av statsutskottet
gjorda uttalandet inte satt något spår i
det utlåtande, som här föreligger från
jordbruksutskottet.

Herr JONSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Osvald talade i sitt
sista anförande om den organisationsplan,
som han vill genomföra. Den saken
är emellertid ett alltför vidlyftigt
problem för att kunna behandlas i ett
kort genmäle. Jag vill bara säga, att när
herr Osvald talar om att utskottet nonchalerat
statsrevisorerna, borde han väl
ha påtalat dessa saker när riksdagen behandlade
revisorernas berättelse, där
det på denna punkt endast blev en omförmälan
utan att någon hade någon
erinran att göra.

Jag begärde emellertid närmast ordet
när herr Osvald talade om de olämpliga
tvåfamiljsjordbruken, alltså de något
större jordbruken. Min erfarenhet av elva
års arbete i lantbruksnämnderna är
den, att om jordbrukarna inte vill ha
dessa stiirre jordbruk, så blir det heller
inga, ty det är först om eu jordbrukare

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

vill lägga tillsammans så mycket jord,
att det blir ett tvåfaniiljsjordbruk, som
det blir fråga om att få till stånd ett sådant.
Ingen kan ju tvinga en jordbrukare
att köpa jord, inte heller att sälja.
Det blir alltså jordbrukarna själva som
kommer att pröva, huruvida en sådan
åtgärd är lämplig eller inte.

Ofta är det så — åtminstone är det
fallet i mina hemtrakter — att en jordbrukare
med låt oss säga 30 å 40 tunnland
åker skaffar sig en traktor, en skördetröska
eller dylikt, och då kommer
han underfund med att han också får
tid över att hjälpa till att sköta grannens
jordbruk, som kanske är 15 å 20
tunnland stort, och utföra körslor åt honom.
Rätt vad det är kan då grannen
vilja sälja sitt jordbruk; ladugårdsbyggnaderna
och ekonomibyggnaderna är
kanske i så dåligt skick, att det kostar
för mycket att reparera dem. Då köper
den andra jordbrukaren fastigheten för
sammanläggning, ty han har erfarenhet
av att han kan sköta även den jorden.
Han har kanske en son på 17 eller 18
år som kan hjälpa till att sköta gården.
Det är en utveckling som man inte skall
motverka, i varje fall inte när jordbrukarna
vill ordna den saken själva.

Herr Osvald sade också, att det mindre
jordbruket kan ordna specialodlingar.
Ja, det finns kanske en del som gör
det, men det sker huvudsakligast omkring
tätorter och städer, där det är god
avsättning på trädgårdsprodukter och
dylikt. Längre ut i periferien är det inte
så många som kan ordna sådan odlingar.
Men, herr talman, det finns väl
ingenting i propositionerna eller i utskottets
förslag, som förbjuder den saken.
Driftrationalisering får jordbrukarna
ordna själva, och det är huvudsakligast
hushållningssällskapen som sköter
den saken genom sina konsulenter,
jordbrukskonsulenter och trädgårdskonsulenter.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom.
2 av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av
talaren överskriden.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Tillåt mig säga att jag
inte har påstått, att jordbruksutskottet
har visat någon nonchalans. Det är
Kungl. Maj :t, som visat nonchalans mot
riksdagen genom att inte på något sätt
ta hänsyn till uttalandet av riksdagens
revisorer.

Sedan vill jag säga, att det är gott och
väl att herr Jonsson i Fjäle anser, att bildandet
av tvåfaniiljsjordbruk skall vara
fullt frivilligt, men det står ändå i propositionen,
att det skall göras under
ledning av statliga organ.

Vad beträffar driftrationaliseringen
säger herr Jonsson, att det inte någonstans
finns något förbud mot att jordbrukarna
vidtar åtgärder för en sådan
rationalisering. Nej, det skulle väl bara
fattas, att statsmakterna skulle förbjuda
driftrationalisering! Vad jag har kritiserat
är, att man inte från Kungl. Maj:ts
och riksdagens sida ger tillräckliga anslag
och därmed tillräckligt stöd för
jordbrukets driftrationalisering. Om
man gjorde det och dessutom avskaffade
jordförvärvslagen, tror jag att jordbruket
skulle komma att utvecklas på
ett utomordentligt lyckosamt sätt under
full frivillighet.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! När jordbruksministern
i förmiddags öppnade debatten om de
jordbruksfrågor, som vi nu behandlar,
började han med att framhålla att det
gamla avtalet, som ännu inte utlöpt, kanske
inte vid alla tillfällen till fullo haft
en sådan inverkan, att eftersläpningen
för jordbrukets del hade kunnat övervinnas.
Jag vågar säga, att man nog kan
hysa tvivel om att det nya avtalet är av
sådan beskaffenhet att man kan följa inkomstutvecklingen.
Här har träffats en
överenskommelse, och den skall ju respekteras
i den utsträckning som det är
möjligt, men man ställes inför det spörsmålet,
huruvida de säkerhetsventiler,
som avtalet innebär, är sådana att vi
kan få den prissättning på jordbrukets
produkter, som har ansetts önskvärd.
Jag tror ju att det blir på samma sätt

Tisdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 20

Ang. riktlinjerna

som det var med det föregående avtalet,
nämligen att man skall ta hänsyn
till så många faktorer, innan man får
vidtaga de åtgärder som är avtalade för
att höja prisbildningen, att det dröjer
alltför lång tid innan verkningarna sätter
in.

Från jordbruksministerns sida har
framhållits, att om det nya avtalet hade
gällt under perioden för det gamla avtalet,
skulle prisförändringar ha skett —
om jag inte minns fel — 14 gånger, och
vid flertalet av dessa tillfällen skulle
prishöjningar ha inträffat, under det att
vid några tillfällen prissänkningar skulle
ha blivit följden. Man kan ju fråga
sig, huruvida det är möjligt att åstadkomma
det resultat, som man har avsett
när det gäller att ge jordbrukarna
likställighet med andra näringar eller
samma inkomst på ett normaljordbruk
som en industriarbetare har. Den frågan
står ju i vida fältet.

Jordbruksministern sade att en procents
löneökning för industriarbetaren
skulle betyda 10 å 12 miljoner i ökning
för det svenska jordbruket. Men, ärade
kammarledamöter, riksdagen har för
några dagar sedan — innan detta avtal
ens blivit godkänt och hunnit träda i
kraft — beslutat landets hittills största
sociala utgift, nämligen tilläggspensioneringen,
och den medför en utgiftsökning
av minst två procent för det svenska
jordbruket lika väl som för alla andra
näringar. Och man kan ju fråga sig:
Vad för en regel skall utlösas för att
jordbruket skall få kompensation för
detta? Jag har inte kunnat finna någonting
i avtalet om den saken, och när
man frågat dem som gjort upp avtalet
har de svarat: »Vi har inte tagit någon
hänsyn till det, alldenstund man inte
visste om tilläggspensioneringen skulle
bli genomförd eller inte.»

Därför tror jag att det nya avtalet är
i underkant när det gäller den första perioden,
och man kan fråga sig om det
kanske inte hade varit skäl att ta ut steget
längre för att riktigt vara på den
säkra sidan.

Men det är klart att man också måste
ta hänsyn till prisnivån i andra länder.

för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.
Jordbruksministern framhöll att Danmark
och Holland har mycket lägre
jordbrukspriser än vi; men han glömde
att tala om att jordbrukarna i Danmark
och Holland också har bra mycket lägre
omkostnader än de svenska jordbrukarna.
Det är lätt att säga att de och de
länderna har det så och så, men skall
man få fram verkliga förhållandet måste
man också ta hänsyn till och försöka
jämställa kostnaderna i respektive länder
för de olika produkternas framställning.
Det duger inte att säga att nu kan
vi köpa de och de varorna så och så billigt,
när man vet att omkostnaderna i
dessa andra länder ligger vida under
våra.

Vårt jordbruk har, som professor Osvald
mycket riktigt sade, rationaliserats
kraftigare än någon hade tänkt sig, och
det svenska jordbruket är i dag mycket
högt rationaliserat. Men man tycks ändå
inte vilja nöja sig med detta, utan nu förklarar
man att basjordbruken mellan 10
och 20 hektar inte längre skall ligga till
grund för beräkningarna -— nu vill man
utgå från normjordbruk på 20—30 hektar.
Jag skulle vilja fråga: Är det meningen
att börja på nytt med att slå tillsamman
de jordbruk, som förut sammanslagits
till 10—20 hektar, och sammanföra
dem till ännu större enheter? Det
måste väl ändå innebära att vi får en
landsbygd, där endast enstaka gårdar
ligger kvar och alla de andra har försvunnit.
Jag tror inte att vi som representerar
landsbygden vill vara med om
något dylikt.

Man talar om »en levande landsbygd».
Ja, hur skall vi kunna hålla landsbygden
levande om man rationaliserar bort dem
som verkligen vill bo kvar ute på landet?
Jag tror att de mindre jordbrukarna
har en mycket stor uppgift att fylla, och
det är inte riktigt när man gör gällande
att ett jordbruk hör omfatta 20—30 hektar
för att bära sig. Låt oss ta en jordbrukare
med 10 hektar av vår bästa
skånska jord — han klarar sig bra mycket
bättre med den arealen än många
klarar sig med kanske både 40 och 50
hektar av sämre jord.

Man kan inte bara gå in för storleks -

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

rationalisering och säga, att våra jordbruk
skall sammanföras i större enheter
för att vi på så sätt skall förbilliga vår
livsmedelsproduktion. Jag har själv fått
uppleva två världskrig, och jag tror att
sådana tider kanske kan komma igen.
Jag minns hur statsmakterna under båda
dessa världskrig uppmanade jordbrukarna
att plöja upp alla betesvallar
o. s. v. för att kunna producera så mycket
livsmedel som möjligt. Under senaste
världskriget plöjde man till och med upp
gräsmattorna här i Stockholm för att få
fram tillräckligt med potatis. Man vidtog
alla tänkbara åtgärder för att nå en
tillräcklig försörjning med livsmedel för
svenska folket. Och detta lyckades. Men
nu rekommenderar regeringen att man
skall lägga ned alla sämre jordbruk och
beså åkermarken med skog; bara den
bästa jorden skall utnyttjas för livsmedelsproduktion.
Men vi vet ingenting om
vad som kan hända, och om ett krig
återigen bryter ut förmodar jag att vi
kommer i samma situation som tidigare.
Då är det bra att ha ett jordbruk som vi
kan lita till och som kan försörja hela
svenska folket. Och vad jag vill medverka
till är att bevara vårt jordbruk för
landets framtid.

Jordbruksministern framhöJl att gränsskyddet
vid ingåendet av detta avtal var
32 procent men att man räknade med
att det i september skulle bli 43,5 procent.
Han ansåg detta vara ett mycket
starkt skydd gentemot den utländska
marknaden. Jag skall villigt erkänna att
siffrorna verkar höga, men jag tror att
de flesta är överens om att man inte
skall försöka rucka alltför mycket på detta
skydd. Gör man det blir följden bara
sämre förhållanden för landets jordbrukare,
och den prisutjämning som man
har talat så mycket om uteblir. Det har
redan visat sig hur svårt läget är för
många, med det ständigt stegrade antalet
betalningsinställelser etc. Därför tror
jag att man bör gå försiktigt fram på
detta område.

Man bör nog också vara litet försiktig
då det gäller rationaliseringen och
inte driva den alltför hårt.

Jag håller med professor Osvald om

vad han sade om att det föreliggande
förslaget egentligen innebär att man
försvårar en hel del åtgärder, som har
varit avgörande då det gällt att bringa
det svenska jordbruket upp till den nivå,
där det nu befinner sig. Sålunda tas
nu möjligheterna bort att i fortsättningen
utföra täckdiken och andra avloppsdiken.
Tidigare hade ju jordbrukarna
möjlighet att få en viss medverkan från
statens sida för att få sådana arbeten
utförda, men i den senaste uppgörelsen
har detta stöd utelämnats, och jordbrukarna
har knappast möjligheter att själva
bekosta dem med de inkomster som
de har. Man har nog anledning att hysa
betänkligheter på den punkten. Jag tror
att det hade varit mycket önskvärt att
torrläggningsföretagen liksom hittills hade
kommit i åtnjutande av statligt stöd.
Det är ganska betydelsefullt att marken
dikas ut på ett sådant sätt att den kan
stå emot påfrestningarna under mycket
våta år.

Jag skulle också vilja säga, att vi inte
bör vara så rädda för ett litet överskott
i jordbruksproduktionen. Man har nästan
haft en panisk skräck för att hålla
ett litet lager, och så har man sålt ut
det — med hjälp av subventioner. Jag
behöver inte trötta kammaren med att
tala om att det sedermera befunnits nödvändigt
att köpa tillbaka kvantiteten
igen, då man behövt foder till djuren
och dylikt. Jag erinrar bara om att
det har gått till på det sättet. Bara därför
att man varit så nervös för att ha
liggande ett litet lager av spannmål, som
man menat skulle byggas på år efter
år, har man velat göra sig av med det
till vilka priser som helst. Och ändå
vet vi ju mycket väl, att om vi får ett
gott år, så kommer det sällan två i
följd, och därför brukar lagren automatiskt
hålla sig på ungefär oförändrad
storleksnivå. Man behöver inte bli så
nervös av att vi har ett hyggligt lager
i landet; det kan ju för övrigt vara till
ovärderlig nytta i speciella situationer
som kan inträffa.

Vad jag här velat framhålla är att det
är nödvändigt att ge jordbruket erforderliga
resurser, om vi skall kunna

Tisdagen den 26 mai 1959 em.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

upprätthålla ett jordbruk av den omfattning
som behövs för landets försörjning.
Jag vill också framhålla att småbruket
behövs i vårt land. Vi skall akta
oss för att rationalisera bort sådana småbruk
som har möjlighet att klara sig.
Inte heller behöver vi ordna det så, att
efterträdare till en småbrukare, som
haft något litet statligt stöd, inte skall
komma i åtnjutande av samma stöd som
företrädaren haft. Det borde vi kunna
vara överens om, ty om vår landsbygd
skall kunna bevaras levande får vi se
till, att den inte avfolkas genom statsmakternas
åtgärder, såsom hittills har
skett.

Jag blev litet förvånad när jag hörde
herr Helmer Perssons jordbrukarvänlighet.
Han framhöll ju hur angeläget det
var att jordbrukarna fanns kvar, och
till slut förklarade han att det borde
satsas en halv miljard kronor på att bygga
ladugårdar för sambruk. Jag vet inte,
om han menade att vi borde övergå
till den ryska metoden med kolchoser.
Sådant bör vi ju be Gud bevara oss
ifrån. Däremot anser jag att man bör
ge Norrlands jordbrukare litet extra
stöd så att de kan bevara sina småbruk
även i framtiden.

Jag skall inte uppta tiden längre, herr
talman, utan ber med dessa ord att få
yrka bifall till de reservationer som herr
Sigfrid Larsson i förmiddags yrkade bifall
till.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Då det gäller jordbruksutskottets
utlåtande nr 29 vill jag kort
och gott konstatera, att enighet har rått
inom utskottet om de grundläggande
principerna för prisuppgörelsen. Under
många år, ja, alltför många år har ju
jordbruket utlovats inkomstlikställighet
med andra jämförbara näringar i vårt
land. Vi vet hur det blivit. Inkomstlikställigheten
har ännu inte infunnit sig.
Utan att gå in på några detaljer när
det gäller att förklara atl så ej skett,
vill jag nu uttala den förhoppningen,
att den här föreliggande överenskommelsen
skall visa sig vara av den arten,

att det uppställda framtidsmålet skall
kunna förverkligas och vår jordbruksnäring
kunna säkra sin position såsom
en bärkraftig näring i vårt samhälle.

Jag har, herr talman, varit med om
en reservation vid detta utlåtande till
förmån för överförandet från tulltaxan
till jordbruksregleringen av bl. a. glukos
och majsstärkelse i enkilosförpackningar.
Att vi tagit upp denna fråga beror
på att jordbruksnämnden efter överenskommelse
med förhandlingsdelegationen
tillskrivit Kungl. Maj:t och begärt
en sådan överflyttning. Jordbruksministern
har emellertid inte ansett sig kunna
gå med på detta, utan förordar att
ifrågavarande varuslag skall stå kvar
i tulltaxan. Nu förhåller det sig emellertid
så, att druvsockret eller glukosen
har en mycket låg tull åsatt och att
majsstärkelse i enkilosförpackningar är
tullfri. Detta sätter sina spår i handeln
med dessa varor. Jag vill erinra om att
importen av druvsocker i fast form under
januari månad 1958, alltså innan
den nya tulltaxan trätt i kraft, uppgick
till ungefär 88 ton. 1959, sedan tulltaxan
hade trätt i kraft, uppgick importen
av fast druvsocker endast till 621 kilo
under januari månad. Däremot hade
glukosimporten stigit under de tre första
månaderna 1959 till inte mindre än
136 ton, samtidigt som försäljningen av
glukos från den fabrik som finns i Lyckeby
i Blekinge sjunkit avsevärt. 1958
under januari månad såldes därifrån 60
ton, i februari 57 ton och i mars 63
ton. 1959 sjönk försäljningen, så att den
för respektive månader uppgick till respektive
2, 6 och 4 ton. Med detta tror
jag mig ha klargjort varför jag skrivit
under reservationen nr 9, och jag ber
att få yrka bifall till densamma.

Så ber jag, herr talman, att även få
siiga några ord om jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, som gäller rationaliseringspropositionen.
Vid behandlingen
av denna proposition kom man inom
utskottet tämligen snart överens om att
vissa justeringar borde företagas då det
gällde de grundläggande principerna
för rationaliseringen, och fördenskull
tillsattes en delegation, för resten den -

Nr 20

Tisdagen den 2G maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

samma som utformade förslaget till
skrivning i utlåtandet nr 29. Det förslag
som framlades kunde utskottet också
ena sig om, och det innebar bl. a. ett
understrykande av att lantbruksnämndernas
verksamhet i fråga om jordbrukets
rationalisering bör ske enligt nu
gällande allmänna grunder. Den skall
alltså syfta till att göra brukningsdelarna
lämpade att under överskådlig tid
kunna bestå såsom självständiga brukningsenheter.
Hittills har emellertid
lantbruksnämnderna i princip haft att
befrämja tillkomsten av s. k. basjordbruk.
Med hänsyn bl. a. till den tekniska
utvecklingen tycker man nog att alltför
snäva gränser satts för denna verksamhet.
Därför kommer lantbruksnämndernas
uppgift enligt det nya förslaget att
vidgas till att omfatta även tvåfamiljsjordbruk.
Utskottet förordar alltså verksamhetens
utvidgning, utan att lämna å
sido förbättringen av mindre jordbruk
med utsikt att kunna bestå för framtiden.

Med detta vill jag ha sagt att högerpartiet
accepterat de grundläggande
principerna i detta utlåtande. På en del
detaljpunkter har vi däremot haft avvikande
mening, och jag skall beröra några
av dessa punkter.

Då det gäller storleksrationaliseringen
ser det ut som om det enskilda initiativet
vore av minst lika stor betydelse
som lantbruksnämndernas åtgärder.
Om man får tro på den tillgängliga statistiken
har nämligen basjordbrukens
antal minskat under åren 1951—1956
med 229 stycken. Det är den sortens
jordbruk som lantbruksnämnderna har
att främja. Under samma tid har normjordbruken,
som 1947 års riksdag överlämnade
åt jordbrukarnas eget bedömande
att bilda utan hjälp av statsmedel,
ökat med 760 stycken.

Med tanke på detta har högerpartiet
föreslagit en del åtgärder, som skulle
kunna främja jordbrukarnas frivilliga
rationaliseringssträvanden. Sålunda har
vi föreslagit upphävande av jordförvärvslagens
bestämmelser då det gäller
kompletteringsköp för jordbrukare. Den
utgör nämligen en broms på rationali -

seringssträvandena, och jag vill i detta
sammanhang uttrycka min tacksamhet
för att herr Svedberg tydligen har ungefär
samma inställning som vi i denna
fråga.

Då det gäller kapitalanskaffningen
har vi anslutit oss till utskottets utlåtande,
men därutöver har vi också hemställt
om en utredning i kapitalfrågan
med tanke på svårigheten att skaffa kapital
för den frivilliga rationaliseringsverksamheten,
inte minst i samband
med komplettering av skog.

En annan fråga som högerpartiet tagit
upp till behandling är driftrationaliseringens
stora betydelse. Det är ju inte
enbart jordbrukens storlek som är
utslagsgivande för bärigheten. I stället
är det väl så att det är omsättningen
som är utslagsgivande, och det kan vara
nödvändigt att spela på många
strängar i dagens jordbruksproduktion.
Därför anser vi att en driftsekonomisk
rådgivning skulle ha en mycket stor
uppgift att fylla, och vi har begärt en
utredning även beträffande den saken
och anhållit att få hushållningssällskapen
inkopplade på denna fråga.

Slutligen vill jag nämna några ord om
reservationen nr 7. Det har rests klander
mot oss för att vi inte accepterat
majoritetens förslag om tillsättande av
en skoglig sektion inom lantbruksstyrelsen
och en del tjänster inom lantbruksnämnderna.
Det förtjänar emellertid påpekas
att lantbruksstyrelsen i sina petita
för 1959/60 icke framställt något önskemål
härom, och om skoglig expertis
skulle behöva anlitas utöver den som re
dan är tillgänglig inom lantbruksstyrelsen,
så bör väl ett samarbete kunna etableras
med skogsstyrelsen i avvaktan på
den utredning som i denna angelägenhet
pågår inom lantbruksstyrelsen.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna nr 2, 4,
5, 6 och 7, vilket inte betyder att jag
kommer att begära votering på samtliga
de punkter som berörs av reservationerna.

Vidare finns en reservation, nr 8, som
är avgiven till förmån för trädgårdsnäringen.
På grund av vad vi kan kalla

Tisdagen den 2(> maj 1959 em.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

olycksfall i arbetet bär jag och mina
kolleger inom utskottet inte blivit i tillfälle
att underteckna denna reservation.
Då vi emellertid tidigare dokumenterat
vårt intresse för denna fråga i motioner
under flera år, ber jag samtidigt att
få yrka bifall även till reservationen
nr 8.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Med hänsyn till att kammaren
just nu befinner sig i tidsnöd
skulle jag mycket väl kunna inskränka
mig till ett instämmande i det intressanta
anförande, som nyss hölls av herr Osvald,
vars synpunkter jag om inte i allt
så dock i väsentliga stycken kan ansluta
mig till.

Jag tillåter mig därutöver att säga alt
vi här i riksdagen inte utan alldeles
tvingande skäl bör riva upp ett avtal eller
omintetgöra en överenskommelse, som
förut förhandlingsvägen har träffats mellan
två därav berörda parter. Vi brukar
inte göra det här i kamrarna, när vi tar
ställning till andra överenskommelser på
arbetsmarknaden, och då bör vi självfallet
inte heller göra det i detta fall.

No kan man visserligen säga, att landets
jordbrukare långt ifrån enigt har
accepterat det förhandlingsresultat som
föreligger och på vilket jordbruksministern
närmare byggt sina förslag. Jag förstår
mycket väl att jordbrukarna på vissa
punkter kan ha stark anledning att
vara missbelåtna. Detta har också kommit
fram under dagens debatt. Men ingen
vet hur det å andra sidan skulle komma
att bli, om riksdagen skulle upphäva ett
beslut som dock träffats på fullt parlamentarisk
förhandlingsväg. Även om
man motionsledes här i kammaren har
önskat en ändring på åtskilliga punkter
i den träffade uppgörelsen, får detta icke
leda till att man river upp och äventyrar
hela överenskommelsen, tv då vet
man ju inte var vi hamnar på det här
området. Man kan emellertid ha berättigad
anledning att stiilla sig åtskilligt fundersam
inför den utveckling och strukturförändring
som just nu äger rum in 7

Förslå kammarens protokoll 1''Jöil. Nr 21)

om jordbruket och som ytterligare starkt
forceras genom statsmakternas medverkan,
och detta inte minst genom vad
som föreslagits i de propositioner som
berör spörsmålet och som här ligger på
riksdagens bord.

För att slå fast vad jag menar i detta
fall, vill jag först göra en liten återblick.
Det är inte mer än några få decennier
sedan vi här i landet hade en allmän
sinåbruksvänlig inställning. Egnahemsidén
och dess förverkligande var då den
allt annat överskuggande frågan. Staten
och hushållningssällskapen gick i bräschen
när det gällde att anslå medel och
anställa konsulenter och tjänstemän som
skulle propagera för egnahemsbildning
och nyodling m. m. En Rösiö och andra
jordbrukets apostlar underblåste entutiasmen,
och vi var på god väg att få vad
man kallar en verkligt levande landsbygd.

Ändrade produktionsfaktorer, en starkt
forcerad teknisk utveckling och en i
förening därmed allmänt höjd standard
har sedan dess helt förändrat såväl tänkesätt
som åtgärder. Nu går staten i täten,
när det gäller att så fort som möjligt
få bort alla de omnämnda småbruken
och egnahemmen, alltså en diametralt
motsatt inställning till den tidigare
och detta — jag vill särskilt understryka
det — efter en ganska kort tidrymd. Betecknande
för den genomgripande förändring
som ägt rum är vad vår förutvarande
jordbrukskonsulent och egnahemsdirektör
därhemma nyligen yttrade
till mig just på tal om denna utveckling.
Han sade nämligen:

»Jag har i min tjänst hela mitt liv haft
till uppgift att arbeta för egnahemsbildning
och berikande av produktionen. Jag
har bildat mejeriföreningar, kontrolloch
tjurföreningar o. s. v. När jag nu ser
på allt detta från våra dagars inställning,
så kan hela min livsgärning närmast betraktas
såsom varande brottslig.»

Ja, tyvärr ser det inte bättre ut. Det
hela är närmast tragiskt, det måste man
nog säga. De snabba och skiftande förändringarna
på jordbrukets område kan
emellertid inte frita oss från den tanken,
att det kanske förr än vi kan ana kan

Nr 20

Tisdagen den 2G maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

inträda en ny fas i utvecklingen, vars karaktär
vi inte på förhand kan förutse.
Man bör i varje fall inte vara alltför
tvärsäker på att allt vad vi nu gör är det
enda och allena riktiga. Jag har någon
gång tidigare från den här platsen sagt,
att läget trots allt inbjuder till eu viss
försiktighet, och jag har märkt att åtskilliga
talare i dag också varit inne just
på den tankegången.

Alldeles särskilt synes mig så vara förhållandet
med avseende på den föreslagna
åtgärden att höja arealgränserna för
normaljordbruket upp till 20—30 hektar.
Detta synes också vara den åtgärd mot
vilken jordbrukarna i landet allra starkast
har reagerat, och det var väl, skulle
jag tro, det som gjorde, att man på RLF:s
riksstämma fattade sitt beslut med så ytterst
knapp röstmarginal. Även om jag
själv inte längre är jordbrukare, så måste
jag ändå säga att jag förestår dem.

För övrigt ifrågasätter jag om det i
någon större utsträckning är möjligt att
i praktiken genomföra en arrondering
av denna beskaffenhet. På slättbygderna
möter det givetvis inga större svårigheter.
Där kan man nära nog rita in brukningsdelarna
med en linjal. Men hur olika
är det inte i våra skogs- och småbruksbygder,
och dessa är ju till sin omfattning
övervägande i landet. Om man
i en sådan bygd, låt oss säga i Småland
eller i södra Västergötland eller var som
helst i våra småbrukar- och skogstrakter,
skulle skapa ett sådant normaljordbruk
om 50 å 60 tunnland åker, så innebär det
att man ofta måste ringa in en hel bygd
eller i många fall en hel rote. Vilka
oformliga »normaljordbruk» skulle man
inte på detta sätt åstadkomma! Vilken
tidsutdräkt och svårighet att bruka de
spridda åkerfälten! Vilka nybyggnadsbehov
skulle inte anmäla sig, och vilken
enorm skuldbelastning skulle inte åvila
brukaren av ett sådant jordbruk! Och
vilket slit sedan under alla veckans sju
dagar hela året över! Om jag själv vore
försatt i ett läge där jag måste välja, tror
jag nära nog att det vore bättre att föredra
en helinackordering på Långholmen
än att ha ett jordbruk av denna beskaffenhet
med allt vad det innebär. Det

skulle utan tvivel vara både lindrigare
och bekymmerfriare så.

Nu har det sagts här i dag, att man
syftar till att normaljordbruken skall vara
tvåfamiljsjordbruk. Det låter säga sig,
men då får man också föra in i bilden
det förhållandet, att det kan uppstå samarbetsproblem,
vars konsekvenser vare
sig jordbruksministern eller någon annan
kan förutse.

Det torde vara klart att man inte löser
normaljordbrukets arrondering i
våra småbruksbygder efter den mall som
här skisserats. Här måste man räkna med
andra arealer, och beträffande lönsamheten
ta vederbörlig hänsyn till såväl
skogsinkomster som andra arbetsförtjänster
vid sidan härav. Det är uppenbart,
att det i praktiken inte går att ställa
upp samma normer för ett normaljordbruk
i skogsbygden som på slättbygden.
Den tanken kan betraktas som helt ogenomförbar
och bör såsom varande alltför
verklighetsfrämmande snarast avskrivas.
Så olikartat till sin arrondering
och struktur som jordbruket är i skilda
delar av vårt land, går det aldrig att
komma fram till en enda enhetlig typ av
brukningsdelar. Här bör genom en utredning
ges rum för en variation, som
mera motsvarar förhållandena i olika delar
av landet, och en variation som åtminstone
ger berättigande åt ett par eller
kanske tre sådana typer.

Jag ber därför, herr talman, till sist
att med dessa påpekanden få tillkännage
min anslutning till det motionsledes
framställda yrkandet om ett uppskov och
en omprövning av denna detalj i propositionen.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag skall endast beröra
en detalj i utskottsutlåtandet nr 31, en
detalj som, såvitt jag kunnat följa debatten,
inte har berörts tidigare i dag.
Men dessförinnan ber jag att i största
allmänhet beträffande detta utskottsutlåtande
få säga, att frågan om småbrukets
ekonomiska förhållanden i stor utsträckning
är en fråga om sysselsättningsförhållandena
vid sidan av jord -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

bruket, åtminstone är detta numera till
stor del fallet beträffande det norrländska
jordbruket. Möjligheterna till biinkomster
vid jordbruket har bortfallit
i sådan omfattning, att problemet om
möjligheterna för de mindre jordbrukarna
att försörja sig och sin familj har
blivit verkligt brännande. Detta är en
allvarlig fråga i den del av vårt land,
där man alltid måste räkna med förekomsten
av jordbruk, som inte ger full
försörjning. Därför tror jag också att
man, samtidigt med att man diskuterar
förbättrade inkomstmöjligheter för
mindre jordbruk, har anledning att också
diskutera sysselsättningsfrågorna över
huvud taget på de områden, som det här
närmast gäller, och där försöka komma
fram till mera positiva åtgärder.

Den detalj i utskottsutlåtandet jag
vill beröra är arealbidragen och närmast
då frågan om vilka som skall anses vara
berättigade till dessa bidrag. Det är
en bidragsform som vi väl tills vidare
får lov att räkna med, även om jag anser
att det kommer att visa sig att den
är förenad med vissa olägenheter och
fastän jag nog skulle tycka att det vore
riktigt om, i likhet med vad utskottet
antytt, stödet i stället skulle läggas på
produktionen, främst mjölkproduktionen.

När det gäller arealbidragen gäller
ju enligt propositionen och utskottsmamajoritetens
förslag, att en viss kategoriklyvning
skall tillämpas, alltså att
vissa villkor måste uppfyllas för att en
småjordbrukare skall bli berättigad till
ett sådant bidrag. I anslutning till detta
skulle jag vilja säga, att det förefaller
som om man, när man diskuterar stödåtgärder
i olika former, har svårt att
låta bli att på ett eller annat sätt bärtill
knyta det magiska ordet rationalisering,
detta må sedan leda till vilka orimliga
konsekvenser som helst.

Utskottet säger också i sitt utlåtande
med anledning av de motionsvis framförda
yrkandena om att man, i likhet
med vad småbrukarutredningcn föreslagit,
inte skall tillämpa den föreslagna
kategoriklyvningen, att ett generellt till
nytillträdandc jordbrukare utgående

arealtillägg enligt utskottets uppfattning
inte skulle vara förenligt med grundtankarna
bakom den av riksdagen fastställda
jordbrukspolitiska målsättningen.
Men sedan påpekar man, att man
föreslagit en viss utvidgad bidragsriitt,
jämförd med vad som nu gäller för producentbidraget.
Bidraget skall alltså kunna
utgå till änkling eller änka efter
företrädaren eller till dem som eljest
på grund av nära släktskap eller annat
särskilt förhållande stått företrädaren
nära. Dock, säger man, bör gälla som
villkor, att den tillträdande jordbrukaren
stadigvarande har varit bosatt i bygden.

Jag skulle vilja framställa den frågan,
vad denna formulering egentligen
innebär. Villkoret för den nytillträdandc
jordbrukaren är att han varit stadigvarande
bosatt i bygden. Låt oss tänka
oss, att en jordbrukare har skött sitt
jordbruk ensam och att hans söner varit
nödsakade att utvandra till andra delar
av landet för att söka sin bärgning. Han
måste så småningom lämna sitt jordbruk
av åldersskäl eller av andra orsaker.
Kanske någon av hans söner, som
vistats på annat håll, kommer tillbaka
för att överta jordbruket. Han kanske
inte har vistats i bygden under lång
tid. Skall han då anses vara berättigad
till arealbidrag? Jag tror att sådana
problem kommer att uppstå och att
man har anledning att spekulera över
dem.

Det framhålles emellertid, att ny til Iträdande
jordbrukare i regel inte skall
vara berättigade till arealbidraget. Det
är egentligen den punkten, som jag i
första hand vill vända mig mot. Hur
man än rationaliserar, kommer det alltid
att finnas jordbruk — och många
sådana jordbruk — som icke på ett naturligt
sätt kan infogas i rationaliseringsprocessen
på grund av läge och
arronderingsförhållanden eller kanske
på grund av bristande intresse hos närboende
jordbrukare att komplettera sina
jordbruk; man har ju än så länge inte
någon möjlighet att tvinga jordbrukarna
till komplettering. Vidare borde man
också i någon mån ta hänsyn lill äga -

100

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 om.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

rens naturliga önskan att bestämma, till
vem han skall sälja sitt jordbruk. Skall
han tvingas att sälja till köpare med
så att säga lagstadgad förköpsrätt eller
till en köpare, som i förväg måste räkna
med att arbeta under ogynnsammare
ekonomiska betingelser än andra? Här
är man såvitt jag förstår inne på problemet
om rätten att fritt förfoga över
sina tillgångar. Kanske någon invänder,
att detta är en fråga som inte alls hör
hemma i detta sammanhang, men jag
kan inte se annat än att det i alla fall
gäller en fråga om hur långt man själv
bestämmer över sina tillgångar, till vem
man skall ha rätt att sälja och till vem
man med fördel kan sälja. Det är här
fråga om en inskränkning, som inte gäller
för de flesta andra ägarkategorier
och som väl i stort sett måtte anses
främmande för svensk rättsuppfattning
på de flesta områden.

Mina erfarenheter som lantbruksnämndens
ombud i min hemkommun
av tillämpningen av det nu utgående
producentbidraget ger mig anledning till
dessa kritiska anmärkningar beträffande
rätten till det föreslagna arealbidraget.
Man hade hoppats, att de orättvisor,
som kännetecknar det nu gällande systemet
med producentbidragen, inte
skulle återkomma, när man går in för
en ny generell bidragsform. Riksdagen
har i dag möjlighet att undvika detta
genom att bifalla den reservation, som
i idlåtandet nr 31 betecknats med nr 1.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Debatten om jordbruksfrågorna
har nu pågått så länge, att det
inte finns någon större anledning att ytterligare
förlänga densamma. Jag skall
inte heller i någon större omfattning
förlänga tiden, innan voteringen kan
börja.

Bakom de förslag, som i dag behandlas,
ligger, som det redan har sagts,
många utredningar. Det är mycket arbete,
som är sammanfört i dessa tre utskottsutlåtanden.
Man har också anledning
att fråga, om det skall vara nödvändigt
att prissättningen på jordbrukets

produkter skall vara en så omfattande
procedur och att den har blivit en så
krånglig vetenskap, att det torde vara
ett mycket litet antal praktiskt verksamma
jordbrukare här i landet, som i verkligheten
förstår vad det rör sig om och
hur det hela fungerar.

Av de utskottsutlåtanden, som här föreligger,
och av den debatt, som här har
hålits, har det framgått, att det vid tidigare
tillfällen för jordbrukets del har
fattats beslut, som inte blivit så lyckade
och som inte givit jordbruket vad man
hoppats på. Många förhoppningar har i
dag uttalats om jordbrukets framtid,
men det är inte säkert, att dessa förhoppningar
blir infriade. Beträffande
de beslut om ett nytt prissättningssystem,
som man fattade vid 1955 och 1956
års riksdagar, är man nu enig om att de
inte har givit det resultat som man då
avsåg. Man är enig om att jordbrukarna
inte på långt när har uppnått den inkomstlikställighet,
som man uttalade sig
för och beslutade redan 1947. Under de
senaste åren har det i stället för inkomstlikställighet
blivit en stor och bred
klyfta i inkomsthänseende, som är svår
att överbrygga.

Statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
ansåg i sitt inledningsanförande,
att prissättningssystemet fungerat
väl sedan 1956, men man glömde
bort att tala om att en stor klyfta har
uppstått när det gäller inkomstlikställigheten.
Jordbruksministern var i sitt inlägg
på förmiddagen så nöjd och belåten
med resultatet, men, som så många yttrat
i dag, jordbrukarna är i stor utsträckning
inte nöjda. De känner oro
och bekymmer för framtiden.

Jag tycker att man har all anledning
att befara att man, när några år har gått,
kommer att på nytt få konstatera, att
det beslut som i dag fattats inte heller
gav det resultat som man trodde och
att det blev ett nytt misslyckande för
jordbrukarnas del. Man får i dag hoppas,
att det inte var det som var meningen.

Den största delen av den inkomstklyfta,
som det här gäller att bygga igen,
skall man enkelt, ledigt och lätt klara

Tisdagen den 2G maj 1959 em.

Nr 20

101

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

genom de vinster, som man kan rationalisera
fram under de närmaste sex
åren. Såsom här tidigare sagts av ett
flertal talare, är det säkert många jordbrukare
i skogsbygderna, i de sämre
jordbruksbygderna, som alltjämt driver
jordbruk under sådana förhållanden, att
de inte alls kan rationalisera fram någon
ytterligare vinst på jordbruket. Såsom
nyligen herr Anders Johansson här
framhöll, finns det i många bygder jordbruk
som drivs under sådana förhållanden
att det inte går att med en yttre
rationaliseirng få fram ett bättre resultat.

Jag har aldrig för min del haft något
överdrivet intresse för den rationaliseringsverksamhet,
som lantbruksnämnderna
bedrivit. Jag har här samma uppfattning
som herr Osvald gav uttryck åt.
Såsom jag redan sagt, befarar jag att
man ånyo, när några år har gått, är färdig
med att konstatera att inte heller
1959 års jordbruksbeslut gav något
gynnsamt resultat. När man nu utreder
så mycket, borde man kanske utreda och
klarlägga, vad lantbruksnämnderna i
verkligheten har haft för betydelse för
jordbruket här i landet.

När beslut om jordbrukets rationalisering
fattades år 1947, fick lantbruksnämnderna
den uppgiften, att de skulle
genom den yttre rationaliseringen skapa
fram basjordbruk med en storlek på 10
—20 hektar. Nu konstateras det, att jordbruk
av den storleksordningen har varit
ett misstag. Nu skall man skapa fram
normjordbruk med en storlek på 20—30
hektar, och nu skall lantbruksnämnderna
rationalisera efter den modellen. Jag
tycker verkligen att man med ett visst
intresse borde kunna emotse, vilken
storlek det skall vara på ett jordbruk i
detta land, när en ny tioårsperiod är
till ända. Denna omläggning från basjordbruk
till normjordbruk är jordbrukarna,
såsom också framgått av denna
debatt, mycket betänksamma emot. 1
stort sett kan det allvarligt befaras att
likställighetsklyftan kommer att ytterligare
öka i stiillet för att minska.

Många är de utredningar, som sysslat
med jordbruksproblem under de senaste

tio, femton åren. Men har man någonsin
tagit upp de samlade landsbygdsproblemen
till utredning, sedda ur beredskapssynpunkt
och ur befolkningspolitisk synpunkt?
Jag är —• liksom det framhållits
förut i dagens debatt —- inte säker på
att staten alltför långt bör driva fram
verksamheten med att plantera skog på
åkerjord. Jag hör till dem, som på den
punkten är mycket tveksamma mot att
staten här skall visa eu långtgående aktivitet.

En annan fråga, som genom kommande
utredningar bör klaras ut och som
hör samman med jordbrukets bekymmer,
är hur det skall bli med de serviceanordningar,
de allmänna och kommunala
inrättningar, som måste finnas i en
kommun, och hur allt detta skall ordnas,
när befolkningen bara minskar i de områden,
där man på grund av ett alltmer
försämrat ekonomiskt resultat lägger
ned jordbruksdriften och där det blir
stora ödebygder. Hur skall det bli med
trivseln i de bygder, där det bara blir
ett fåtal människor kvar? Som herr
Elofsson framhöll blir en bygd med ensamma
gårdar här och var ingen trivsam
bygd. Trivselproblemet i hårt uttunnade
glesbygder har även i annat
sammanhang berörts i dagens debatt,
och detta är någonting som vi måste ta
med i beräkningarna när vi skall bedöma
och besluta om jordbrukets framtid.

Det var bara, herr talman, dessa enkla
synpunkter som jag ville ge uttryck åt.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Beträffande jordbruksutskottets
utlåtande nr 29 kan jag i stort
sett instämma i herr Sigfrid Larssons
anförande. Som motionär i en del frågor
vill jag emellertid här framföra vissa
synpunkter.

Jag vill säga att spannmålspriserna är
beroende på prisorternas belägenhet,
och det har varit så och är så fortfarande,
att en hel del län i Mellansverige
inte har några prisorter. För att rätta
till detta missförhållande väckte vi här
i denna riksdags början en motion, nr

102

Nr 20

Tisdagen den 2G mai 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

353 i denna kammare — likalydande
med 420 i andra kammaren. Sedan kom
propositionen, och enligt denna utökades
antalet prisorter så att Mellansverige
fick en del nya prisorter. Två län, nämligen
Kopparbergs län och Västmanlands
län, blev dock utan. I de prisorter
som kom till blev det prisortsavdrag, varierande
mellan 50 öre och 1 krona.
Då motionerade vi på nytt, nämligen genom
motionerna 488 i denna kammare
och 599 i andra kammaren. Vi tänkte
att man därigenom skulle få möjligheter
att erhålla ett och samma prisortspris
i de spannmålsproducerade länen,
och vi tänkte att det skulle bli möjligt
för samtliga län, där det producerades
spannmål, att erhålla prisorter. Det är
så, att produktionskostnaderna i dessa
län snarare är högre än i södra Sverige,
men man erhåller ett lägre pris. Det är
inte tillräckligt motiverat att ha sådana
skillnader. Jag ber alltså att få yrka bifall
till motionerna nr 488 i första kammaren
och 599 i andra kammaren, som
redovisas i utlåtandet nr 29.

Enligt proposition nr 147 skulle slaktdjursavgiften
för svin ökas från 15 till
25 kronor per gödsvin. I motionerna I:
474 och II: 580 har vi yrkat generell avgiftsbefrielse
för fem gödsvin per år.
Det är ju inte småbrukarna utan snarare
de s. k. »fläskfabrikerna» som förorsakar
fläsköverskottet, och därför bör inte
heller småproducenterna bestraffas för
överskottet genom extra höga avgifter.
Jag skall inte uppta tiden längre på
denna punkt, utan ber att få yrka bifall
till motionerna nr I: 474 och II: 580.

Det är tänkt att förmalningsavgiften
också i fortsättningen skall tas ut. Förmalningsersättningen
har utgjort ett
stort irritationsmoment och förorsakat
bygdekvarnarna mycket stora besvär. En
förmalning av exempelvis 500 kilo brödspannmål
per hushåll utan avgifts erläggande
skulle inte betyda så mycket för
regleringskassan men bli en betydlig
lättnad för småbrukarna och förorsaka
långt mindre besvär för bygdekvarnarna.
I motion 1:489 av herr Eric Carlsson och
mig ställs det yrkandet, och jag hemställer
om bifall till detsamma.

Jag kan i det sammanhanget ej yrka
bifall till reservation nr 4 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 29, ty i denna reservation
har även yrkats avslag på motionen
om prisorterna.

Vad sedan beträffar jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 skulle jag vilja ansluta
mig till de synpunkter herr Sven
Sundin har framfört. Beredskapssynpunkten
är viktig när det gäller småjordbruket,
det bör man absolut inte
bortse ifrån i detta sammanhang. Man
måste gå försiktigt fram med en sådan
åtgärd som skogsplantering på åkerjord,
och sådana synpunkter har ju
framförts av en hel del talare.

Till detta utlåtande har vi också ett
par motioner, 1:507 och II: G10. Det
högre särskilda mjölkpristillägget, som
utgår i Norrland och även till viss del i
Värmland, borde höjas för Värmlands
vidkommande med hänsyn till de svaga
skörderesultat som Värmland har. Stora
delar av Norrland har bättre skörderesultat
iin vi har i Värmland, och därför
anser vi att en ändring i fråga om
mjölkpristillägget vore berättigad. Vi
har svåra produktionsbetingelser inom
stora delar av länet; de s. k. Värmlands
skogsbygder ligger i många hänseenden
betydligt sämre till än stora områden i
exempelvis Norrland. Småbruket har i
alla fall inom dessa bygder en stor uppgift
att fylla, och ett högre mjölkpristillägg
skulle vara motiverat där. Utskottet
har på den punkten skrivit: »Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
inom oförändrad kostnadsram och på
grundval av de fördelningsuppgifter
som jordbruksnämnden kan förete vidtaga
de smärre jämkningar beträffande
områdesindelningen som kan visa sig
vara påkallade.» Enligt vad jag kan fatta
måste detta innebära en vink till
Kungl. Maj:t att placera länet eller vederbörliga
delar därav i samma läge som
motsvarande delar av Norrland vad gäller
det särskilda mjölkpristillägget.
Skulle så ej bli fallet, kommer jordbruksministern
säkerligen att bli uppvaktad.

Herr talman, beträffande jordbruksutskottets
utlåtande nr 30 vore mycket

Tisdagen den 2G maj 1959 em.

Nr 20

103

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

mer att säga här, men med hänsyn till
den sena timmen och den förestående
voteringen skall jag avstå från detta. Jag
vill dock i likhet med en hel del talare
här förut understryka vikten av att
skogskomplettering kommer till stånd
och att detta också kan ske till rimliga
priser.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Då tiden nu är långt
framskriden, skall jag inskränka mig
till att göra några randanmärkningar i
denna fråga. Jag vill börja med att uttrycka
min stora tillfredsställelse med
de propositioner vi diskuterar i dag och
som har behandlats i de tre utskottsutlåtandena
nr 29, 30 och 31 från jordbruksutskottet.
Det tycks också vara en ganska
allmän tillfredsställelse i de olika partierna
i riksdagen — med undantag för
centerpartiet — med denna överenskommelse,
speciellt när det gäller prisöverenskommelsen
för jordbrukets produkter.
Beträffande denna har man en känsla
av att det är många som velat se yxan
gå, men få som velat hålla i skaftet. Förklaringen
till den ganska uppseendeväckande
formen för beslutets fattande,
nämligen att jordbrukets förhandlingsdelegation
i sina förhandlingar träffat
avtal som i väsentliga avseenden utgör
eu omläggning av den politik som tidigare
godkänts och antagits av regering
och riksdag. Riksdagen har härigenom i
viss mån satts ut spel. Emellertid tror jag
att avtalet och propositionen kommer att
lägga grunden för en modernisering av
den nuvarande politiken.

Herr Franzén och herr Sigfrid Larsson
bland andra talare från centerpartiet
uttryckte sitt missnöje och klagade över
att vi här lämnar den jordbrukspolitik,
som först kom till uttryck i 1942 års
jordbrukskommittés betänkande. Jag
skulle bara med några ord vilja beröra
några frågor i detta sammanhang.

Vad för det första arealgränserna beträffar
ville herr Sigfrid Larsson hävda,
att de inte spelar så stor roll och att
man inte kan basera jordbrukspolitiken

på dem. Det finns många småbruk, som
lönar sig lika bra som större jordbruk
sade han. Med det resonemanget skulle
man t. o. m. kunna avskaffa småbrukarstödet,
om man driver det för långt. Samtidigt
återgav ju dock t. ex. herr Franzén
siffror, som visade medelinkomsten
för jordbruk mellan 10 och 20 hektar och
för jordbruk mellan 20 och 30 hektar.
Av dessa siffror framgick en skillnad i
inkomststandard. Jag tror också att han
berörde den inkomstutredning, som gjordes
av 1942 års kommitté och som också
klart visade en skillnad i inkomst. Det
är klart att det finns småbruk som av
olika skäl lönar sig så bra, att det inte
finns anledning att avskaffa dem, men
det finns å andra sidan generellt sett en
klar gräns i räntabilitet mellan större
och mindre jordbruk.

Det är inte något nytt förslag, som nu
föres fram i propositionen om större
arealer. Redan 1942 års jordbrukskommitté
skilde mycket klart mellan normjordbruk
och basjordbruk och sade att
basjordbruken, alltså jordbruk mellan 10
och 20 hektar, var för små för att finansiera
jordbruksmaskiner etc. Kommittén
ansåg att målsättningen borde vara
normjordbruk, men man kunde vid denna
tidpunkt inte rekommendera en omläggning
till normjordbruk med hänsyn
till de sociala konsekvenser det skulle
medföra. Det är följdriktigt att man nu
efter drygt ett tiotal år tar upp den rekommendation,
som fanns redan på den
tiden.

Beträffande en annan fråga har för
det andra en förändring ägt rum i den
gamla politiken. Enligt 1947 års jordbruksproposition,
som framlades av dåvarande
jordbruksminister Sköld, sades
det att det närmaste målet för de statliga
åtgärderna på jordbrukets område enligt
hans mening borde vara att den i
jordbruket arbetande befolkningen skulle
få samma möjlighet som utövare av
andra näringar att uppnå skälig inkomstnivå
och bli delaktig av den allmänna
välståndsstegring som kunde bli i fortsättningen.
Det var alltså en relativt
oförpliktande formulering. I det nya förslaget
är emellertid inkomstutvecklingen

104

Nr 20

Tisdagen den 2G maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, in. m.

bunden till en viss arbetarkategori, en
viss grupp av människor. Det är således
en väsentlig förbättring för jordbrukets
del.

I och för sig kan man kanske anse det
vara principiellt betänkligt att på detta
sätt binda en samhällsgrupp vid inkomstutvecklingen
för en annan samhällsgrupp,
men å andra sidan har jag för
min del ingenting emot att jordbrukets
standardutveckling blir så god som möjligt
och sker i de former som denna förpliktelse
i och för sig innebär.

För det tredje skall jag också ta upp
en annan fråga, som herr Sigfrid Larsson
var inne på beträffande jordbrukets
produktionsutveckling. Han konstaterade
att vi för närvarande är självförsörjande
till omkring 100 procent. Det är en
utveckling, som i vissa avseenden är förmånlig
för jordbruket, men den står helt
i strid med 1947 års jordbruksbeslut eller
i varje fall med 1942 års jordbrukskommittés
rekommendation. Denna kommitté
framförde två alternativ. Det ena gick
ut på 92 procents självförsörjning och
det andra 80 procents. Vi har således redan
gått långt över de två målsättningar,
som där diskuterades. En hundraprocentig
självförsörjning innebär normalt sett
att man på vissa områden har ett exportöverskott
och på andra ett importöverskott.
Jag tror inte att vi kan räkna med
att i längden hålla en så hög produktion.

Herr Osvald talade en del om kommande
exportmöjligheter. Finns det möjligheter
till sådana, kan jordbruket börja
exportera sättpotatis o. s. v., måste en
sådan utveckling välkomnas med tillfredsställelse.
Hittills har vi dock inte
sett många bevis på det. Vad vi hittills
sett är de oerhörda svårigheter, som dyker
upp så fort man har exportöverskott
inom någon del av jordbruket. Att i detta
sammanhang hoppas på att någon internationell
organisation skall ta hand om
vårt jordbruksöverskott och fördela det
bland de svältande länderna tror jag är
relativt orealistiskt. I varje fall får man
då räkna med att vi själva får betala dessa
kostnader. De kommer att drabba
svenska folket, konsumenterna likaväl

som producenterna. Det förhåller sig inte
så, att vi kan producera för mycket
och låta utlandet betala överskottet. Det
bör man inte räkna med. Jag anser att
det är realistiskt att hålla sig till den
högre av de båda målsättningar, som diskuterades
av 1942 års kommitté, d. v. s.
en jordbruksproduktion som ligger något
under självförsörjning, för att inte
riskera att få ständiga exportbekymmer,
detta även om det finns nöd här i världen.

Detta medför å sin sida att det krävs
betydligt mindre arealer än dem vi har
i dag. En fortsatt minskning av åkerarealen
är under sådana förhållanden en förutsättning.
Man räknar med att vi skulle
kunna minska åkerarealen till 75 procent
av den nuvarande för att hålla de
målsättningar som diskuterades av jordbrukskommittén.
Ett sådant program innebär
således en fortsatt minskning av
jordbruksarealen. Denna måste ju rimligen
i första hand träffa den mindre väl
belägna åkerjorden, och det är väl också
i stort sett den som småbruket har.
Jag tror inte att man kan komma ifrån
en sådan minskning. Det gäller emellertid
att under en övergångstid göra förhållandena
så goda som möjligt.

Jag är inte heller säker på att man i
första hand bör plantera skog på hagmark.
Det finns många skäl som gör att
man måste ta i anspråk den sämst belägna
åkerjorden. Det är andra kostnader
som följer med ett bibehållande av produktionen
på dåligt belägen åkerjord.

Man har från centerpartiets sida talat
om en utredning, och det har man från
andra håll också gått med på. Jag är
emellertid inte säker på att man hoppas
på samma resultat av denna utredning.
I den mån man räknar med att det program
som är nedlagt i dessa propositioner
skall omkullkastas av en sådan utredning
är man kanske inte alldeles realistisk,
men det finns åtskilliga andra
problem som bör undersökas. Både frågan
om beredskapsbehovet och de organisatoriska
formerna för jordbrukets rationalisering
kräver säkerligen en allmän
översyn.

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

105

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Herr Siegbalin påstod att
centerpartiet inte skulle ha godkänt det
träffade avtalet, men då måste herr Siegbahn
ha missförstått vad jag och andra
yttrat på den punkten. Vi säger visserligen
i fråga om arealgränserna, att det
finns andra mått än företagens storlek,
som är bättre ägnade att uttrycka vad
man vill ha fram beträffande inkomstlikställigheten.
Där har vi också utskottet
med oss i vår uppfattning att det
finns skäl som talar för en utredning.

Undertonen i herr Siegbalins anförande
var väl närmast, att de nuvarande
förhållandena medfört att livsmedlen är
dyra här i landet. Jag vet inte om herr
Siegbahn hörde vad statsrådet Netzén
sade här i kammaren. Statsrådet förklarade,
att så inte var fallet. Livsmedelspriserna
var, sade han, lägst i Danmark,
sedan kom Holland och så Sverige, alltså
som nummer tre nedifrån.

Man kan också räkna på ett annat
sätt: hur många timmar behöver en industriarbetare
arbeta för att kunna inköpa
den livsmedelsmängd som erfordras
för en svensk normalfamiljs standard?
Jag har här en del siffror från
Yearbook of Labour Statistics för år
1958. De siffrorna visar, att Danmark
ligger i botten. Där behövs 649 industriarbetstimmar
för att kunna köpa de livsmedel
som en normalfamilj förbrukar
under ett år. Sedan kommer Sverige med
696 timmar, alltså praktiskt taget detsamma.
För Holland är motsvarande
siffra 1 049 timmar och för Västtyskland
1 146. Jag skall på grund av den sena
timmen inte trötta med fler siffror men
vill nämna att i Polen behövs 2 830 industriarbetstimmar
för att kunna köpa
normalfamiljens livsmedel mot alltså 696
i Sverige.

Dessa siffror visar att det saknas anledning
till klagomål över dyra livsmedel
bär i landet.

Herr SIEGBAHN (s):

Herr talman! Jag sade inte att centerpartiet
hade vägrat godkänna överenskommelsen
utan bara att partiet hade
riktat kritik mot densamma.

På denna korta tid nämnde jag inte
alla de förtjänster som svenskt jordbruk
har. Det var emellertid inte min mening
att säga att svenskt jordbruk inte är effektivt.
Jag bara ställde mig frågande till
dess möjligheter att konkurrera på exportmarknaden.
Och de siffror som herr
Sigfrid Larsson anförde behöver väl inte
stå i någon motsats till vad jag sade.
De kan lika gärna anses visa att de
svenska arbetarna är väl betalda. Exemplen
måste alltså bedömas från två
synpunkter.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av
utskottets i det nu ifrågavarande utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början

108 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
havå utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 23.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Herr talmannen anförde, att proposition
komme att framställas särskilt rörande
de två inledande delsatserna till
punkten C efter det att envar av punkterna
C 1—C 8 blivit behandlade.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten C 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Sigfrid Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkten C 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 39.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten C 2, anförde
vidare herr talmannen, komme i anledning
av föreliggande yrkanden propositioner
att framställas först särskilt
i fråga om vad utskottet hemställt såvitt
gällde förmalningsavgift vid förmalning
av brödsäd till husbehov, därefter
särskilt angående utskottets hemställan i
vad den rörde prisortssystemet i västra
Sverige, vidare särskilt beträffande utskottets
hemställan såvitt anginge överförande
till jordbruksregleringen av makaroner,
spaghetti och liknande produkter,
samt slutligen särskilt i avseende å
utskottets hemställan i övrigt under
punkten C 2.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
gällde förmalningsavgift vid förmalning
av brödsäd till husbehov, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet härutinnan hemställt,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen, med vilken
reservationen 5 i motsvarande del vore
likalydande.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Tisdagen den 2G mai 1959 em.

Nr 20

107

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkten C 2, såvitt gäller förmalningsavgift
vid förmalning av brödsäd till
husbehov, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja 100;

Nej — 39.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I avseende å utskottets hemställan i
punkten C 2 såvitt rörde prisortssystemet
i västra Sverige, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan i denna del skulle
bifallas; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herrar
Nord och Svensson i Ljungskile vid utlåtandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen
i denna del; samt 3:o) att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1:488 och
11:599 i motsvarande del.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes enligt de yrkanden,
som förekommit beträffande utskottets

hemställan såvitt anginge överförande
till jordbruksregleringen av makaroner,
spaghetti och liknande produkter, propositioner,
först på bifall till denna
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Sigfrid Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten C 2.

Beträffande punkten C 3, fortsatte
herr talmannen, komme i anledning av
förekomna yrkanden propositioner att
framställas först särskilt i fråga om vad
utskottet i punkten hemställt såvitt gällde
överföring till jordbruksregleringen
av konsttorkat lucernmjöl och fälttorkat
hömjöl, därefter särskilt angående utskottets
hemställan i vad den rörde exportpremier
på fodersäd m. m., samt
slutligen särskilt med avseende å utskottets
hemställan i övrigt under punkten
C 3.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
gällde överföring till jordbruksreglering
av konsttorkat lucernmjöl och fälttorkat
hömjöl, anförde vidare herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt, dels ock
alt det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i förevarande
del vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkten C 3, såvitt gäller överföring till

108 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

jordbruksregleringen av konsttorkat lucernmjöl
och fiilttorkat hömjöl, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet angivna, med 7 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 105;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som förekommit beträffande
utskottets hemställan i vad
den rörde exportpremier på fodersäd
m. in., propositioner, först på bifall till
denna hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 8 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan i denna
del, sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkten C 3, såvitt gäller exportpremier
på fodersäd m. in., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 29.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten C 3.

Rörande punkten C 4, yttrade nu herr
talmannen, komme i anledning av föreliggande
yrkanden propositioner att
framställas först särskilt i fråga om vad
utskottet i denna punkt hemställt såvitt
gällde återförande under jordbruksregleringen
av glukos samt majsstärkelse i detaljhandelsförpackningar,
därefter särskilt
beträffande utskottets hemställan i
vad den rörde fast införselavgift för
färskpotatis, vidare särskilt angående utskottets
hemställan i avseende å prisavdrag
för utomstående odlare vid leverans
av potatis till stärkelsefabriker,
samt slutligen särskilt såvitt anginge utskottets
hemställan i övrigt under punkten
C 4.

Med avseende å utskottets hemställan
såvitt gällde återförande under jordbruksregleringen
av glukos samt majsstärkelse
i detaljhandelsförpackningar,
anförde vidare herr talmannen, hade yrkats
dels bifall till vad utskottet liärutinnan
hemställt, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Sigfrid Larsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 9 betecknade reservationen.

Tisdagen den 2G maj 1959 em.

Nr 20

109

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29 punkten
C 4, såvitt gäller återförande under
jordbruksregleringen av glukos samt
majsstärkelse i detaljhandelsförpackningar,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 9 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 39.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de yrkanden, som framkommit
beträffande utskottets hemställan i vad
den rörde fast införselavgift för färskpotatis,
propositioner, först på bifall
till denna hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av lierr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan lian upprepat propositionen
på bifall till utskottets hem -

ställan i denna del, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29 punkten
C 4, såvitt gäller fast införselavgift
för färskpotatis, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 10 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 23.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
föreliggande yrkanden i fråga om utskottets
hemställan såvitt anginge prisavdrag
för utomstående odlare vid leverans
av potatis till stärkelsefabriker propositioner,
först på bifall till vad utskottet
härutinnan hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av lierr Nord in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 11 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten C 4.

Nr 20

Tisdagen den 2G maj 1959 em.

Ang. riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken, m. m.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkten C 5 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Eskilsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29 punkten
C 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Eskilsson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 12 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten C 6 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 13
betecknade reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes enligt de i fråga om
punkten C 7 framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till samma hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:474 och 11:580, såvitt nu vore
i fråga; och förklarades den förra pro -

positionen, vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå
vad utskottet i punkten C 8 hemställt.

Därefter bifölls på gjord proposition
de två inledande delsatserna till punkten
C, i vad de ej besvarats genom kammarens
redan fattade beslut.

I fråga om punkten D, yttrade nu herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 16 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29
punkten D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna med 16 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 106;

Nej — 34.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Tisdagen den 26 mai 1959 em.

Nr 20

111

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande punkten E förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson
vid utlåtandet avgivna, med 17 betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna F—M
hemställt.

Herr talmannen yttrade, att på grund
av kammarens beslut angående punkterna
C 2, C 3 och C 4, de i reservationerna
18,19 och 20 framställda yrkandena finge
anses hava förfallit, samt att i fråga om
punkten N 1 annat yrkande ej kvarstode
än om bifall till utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls sistnämnda
yrkande.

Därefter bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna N 2—
N 4 hemställt.

Sedermera gjordes enligt de med avseende
på punkten N 5 framställda yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
bifall till samma hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:474 och 11:580, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten N 6 hemställt.

Ang. statligt stöd till jordbrukets
rationalisering, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj ds framställningar angående .statligt
stöd till jordbrukets rationalisering,
in. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 17 april 1959
avlåten proposition, nr 148, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade

Kungl. Maj:t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att dels godkänna de
framlagda förslagen rörande den framtida
inriktningen och utformningen av
den .statliga verksamheten med jordbrukets
rationalisering, dels godkänna de
framlagda förslagen till vissa organisatoriska
förändringar i syfte att främja
jordbrukets fortsatta rationalisering
m. m., dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningarna
för lantbruksstyrelsen och lantbruksnämnderna,
vilka angivits i propositionen,
ävensom att upphäva personalförteckningen
för jordbrukets upplysningsnämnd,
dels fastställa viss angiven
avlöningsstat för lantbruksstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60, dels fastställa viss angiven
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1959/60, dels för budgetåret
1959/60 anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 2 935 700 kronor respektive
402 000 kronor, till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar och Omkostnader
förslagsanslag av 12 509 500 kronor
respektive 2 971 500 kronor, till Lantbruksnämnderna:
Utrustning och Ut bildningskurser

för viss personal reservationsanslag
av 70 000 kronor respektive
20 000 kronor, dels å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60 under
Diverse kapitalfonder till Jordfonden
anvisa ett investeringsanslag av 8 000 000
kronor. Vidare hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen medgiva, att under budgetåret
1959/60 statlig kreditgaranti
finge beviljas, dels för lån avseende yttre
rationalisering intill ett belopp av

14 000 000 kronor, för lån till inre rationalisering
intill ett belopp av

15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
m. in. intill ett belopp av
20 000 000 kronor och för driftlån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill,
medgiva jämkning i sagda fördelning,
dels för lån avseende upp -

112

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

förande av lagerhus m. m. för jordbruksändamål
intill ett belopp av
5 000 000 kronor, dels för lån avseende
trädgårdsnäringens rationalisering intill
ett belopp av 2 000 000 kronor. Därjämte
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
biträda ackord och eljest eftergiva statens
rätt på grund av garantiåtagande
för lån avseende jordbrukets yttre och
inre rationalisering samt för jordbruksegnaheinslån
och driftlån, dels oek
medgiva, att Kungl. Maj :t finge vidtaga
i propositionen föreslagna ändringar i
lantbruksnämndstaxan.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:499,
av herr Bengtson m. fl., och II: 604, av
herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 148 måtte dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
den utredning, varom framställning
gjordes i motion nr 11:593 i anledning
av propositionen nr 147, i sig måtte innesluta
en utredning om den yttre rationaliseringen
och om de samarbetsformer
mellan olika centrala ämbetsverk
och enskilda länsorgan som genomförandet
av den yttre rationaliseringen
erfordrade, dels besluta, att stödet till
rationaliseringen i avvaktan på förenämnda
utredning skulle utgå under
enahanda betingelser som nu rådde,
dels besluta, att anslaget till den inre
rationaliseringen för budgetåret 1959/
60 skulle upptagas till 17 225 000 kronor
i enlighet med vad i motionerna anförts,
dels besluta, med frångående av propositionens
förslag, alt skog för kompletteringsändamål
skulle värderas i enlighet
med de principer, som härutinnan
föreslagits av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning,
samt att skog oavsett
ägarekategorier skulle under likartade
förhållanden kunna utnyttjas i kompletteringssyfte,
dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag till lösning
av skogskompletteringsfrågan snarast
måtte föreläggas riksdagen;

2) de likalydande motionerna 1:504,
av herr Sundelin in. fl., och II: 602, av
herr Antbij m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 148 måtte dels beträffande den
framtida inriktningen och utformningen
av den statliga verksamheten med jordbrukets
rationalisering beakta vad i motionerna
anförts, dels beträffande den
statliga administrationen på jordbrukets
område samt i fråga om föreslagna ändringar
i personalförteckningar avslå
Kungl. Maj:ts förslag att inrätta en skoglig
sektion inom lantbruksstyrelsen samt
nyinrätta 17 befattningar som assistenttjänster
vid lantbruksnämnderna, och i
anledning härav å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 885 700
kronor, b) till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 357 000
kronor, c) till Lantbruksnämnderna:
Avlöningar ett förslagsanslag av
12 239 500 kronor, d) till Lantbruksnämnderna:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 639 500 kronor, e) till Lantbruksnämnderna:
Utrustning ett reservationsanslag
av 46 000 kronor samt dels
å kapitalbudgeten för budgetåret 1959/
60 under diverse kapitalfonder till Jordfonden
anvisa ett investeringsanslag av
5 000 000 kronor;

3) motionen I: 503, av herr Nilsson,
Ferdinand, och herr Jonasson;

4) motionen II: 615, av herr Larsson
i Hedenäset in. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 500,
av herr Eskilsson in. fl., och II: 690, av
herr Hseggblom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts
förslag om avveckling av avdikningslånefonden,
samt att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, dels
att Kungl. Maj:t måtte till höstriksdagen
framlägga förslag till upphävande av
jordförvärvslagens bestämmelser i fråga
om jordbrukares rätt att inköpa jord för
komplettering av brukningsenheternas
areal, dels att Kungl. Maj:t måtte verkställa
utredning angående jordbrukets
kapitalproblem, dels att Kungl. Maj:t

Tisdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 20

113

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

måtte framlägga förslag till ordnande genom
hushållningssällskapen av driftekonomisk
rådgivning;

0) de likalydande motionerna 1: 502,
av herr Jonsson m. fl., och II: 005, av
herr Jonsson i Strömsund m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till 1900 års riksdag om sådan ändring
i lagen den 18 juni 1925 angående
förbud i vissa fall för bolag, förening
och stiftelse att förvärva fast egendom
att det i motionerna angivna syftet uppnås; 7)

de likalydande motionerna 1:00,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
II: 87, av herr Vigelsbo m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte göra framställning
om proposition senast till 1900
års riksdag avseende åtgärder för förstärkande
av jordbruk med skog i anslutning
till de riktlinjer, som berörts i
motionerna;

8) de likalydande motionerna 1:00,
av herr Bengtson m. fl., och II: 88, av
herr Hansson i Skegric m. fl., vari hemställts,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att skyndsamma åtgärder
måtte vidtagas för att åstadkomma
regler för en prissättning, som möjliggjorde
byte och försäljning av kronoskog
för jordbrukets yttre rationalisering
såsom förutsattes i 1947 års riksdagsbeslut; 9)

de likalydande motionerna 1: 354,
av herr Jonasson m. fl., och II: 435, av
herr Börjesson in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t dels uttala, alt domänverkets
inköp av skogsmark för
markfondsmedel borde begränsas till att
i huvudsak avse omarronderingar med
syfte att rationalisera lokala förvaltningsenheter,
dels anhålla om prövning
angående sådana ändringar av gällande
bestämmelser att de ändamål, för vilka
markfondsmedel finge tagas i anspråk,
utökades att jämväl, och med samma angelägenhetsgrad,
innefatta förstärkande
av domänverkets rörelsekapital, samt

8 Första kammarens protokoll 1959. Nr 20

förvärv för domänverkets behov av annan
fastighet än skogsegendom;

10) de likalydande motionerna I: 182,
av herr Franzén m. fl., och 11:227, av
herr Grebuck in. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till ändrad lydelse
av kungörelsen angående den statliga
jordbruksegnahemsverksamheten så
att s. k. driftlån måtte kunna beviljas
med högst tjugutusen kronor och amorteringstiden
för sådana lån bestämmas
till högst femton år;

11) de likalydande motionerna I: 344,
av herr Pålsson m. fl., och 11:232, av
herr Larsson i Norderön m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen måtte uttala,
att bidrag ur Statens skogsförbättringsanslag
i första hand borde utgå till åtgärder,
som avsåge skogsodling på hagmark
och annan därmed jämförbar mark
och först i andra hand till skogsplantering
på åkerjord;

12) de likalydande motionerna I: 333,
av herr Sundelin, och II: 404, av herr
Stähl m. fl., i vilka motioner, såvitt nu
vore i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte dels till Bidrag till jordbrukets rationalisering
för budgetåret 1959/60 anvisa
ett reservationsanslag av 6 775 000
kronor, dels medgiva, att under budgetåret
1959/60 finge beviljas statsbidrag å
tillhopa högst 1 600 000 kronor till
skogsodlingsåtgärder på sämre jordbruksmark
samt å tillhopa högst
1 400 000 kronor till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål,
dock med den inskränkning, som
angivits i propositionen, med rätt för
Kungl. Maj:t att göra jämkningar i ifrågavarande
fördelning, dels ock till Statens
skogsförbättringsanslag för budgetåret
1959/60 anvisa ett förslagsanslag av
3 000 000 kronor;

13) de likalydande motionerna 1:94,
av herrar Sveningsson och Bingabg,
samt 11: 127, av herr Antbg in. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte höja förslagsanslaget
till Bidrag till kostnader i
samband med lantmäteri- och vägförrättningar
in. in. för budgetåret 1959/60

114 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, in. m.

till 570 000 kronor samt göra motsvarande
minskning å reservationsanslaget
till Bidrag till jordbrukets rationalisering; 14)

motionen II: 603, av herr Grebäck
m. fl.;

15) de likalydande motionerna I: 179,
av herr Jonasson m. fl., och II: 225, av
herr Brandt i Sätila m. fl.;

16) de likalydande motionerna 1:501,

av herr Eskilsson m. fl., och II: 601, av
herr Hseggblom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte dels avslå Kungl.
Maj:ts förslag om inrättande av en skoglig
sektion inom lantbruksstyrelsen, dels
ock å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln anvisa till
Lantbruksstyrelsen: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 860 700 kronor; till
Lantbruksnämnderna: Avlöningar ett

förslagsanslag av 10 412 200 kronor; till
Lantbruksnämnderna: Omkostnader ett
förslagsanslag av 2 500 000 kronor och
till Bidrag till jordbrukets rationalisering
ett reservationsanslag av 7 000 000
kronor;

17) de likalydande motionerna 1:334,
av herr Sundelin, och 11:405, av herr
Ståhl m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu
vore i fråga, att lantbruksstyrelsens och
lantbruksnämndernas omkostnadsanslag
måtte minskas med 10 procent och
uppföras med belopp av 361 800 kronor
respektive 2 695 100 kronor;

18) de likalydande motionerna I: 92,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 130, av
herr östlund m. fl.;

19) de likalydande motionerna I: 91,
av herr Eskilsson och herr Nilsson, Yngve,
samt 11:125, av herr Hseggblom, i
vilka hemställts, att riksdagen till Bidrag
till jordbrukets rationalisering för
budgetåret 1959/60 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 8 000 000 kronor;

20) motionen I: 338, av herr Andersson,
Axel Emanuel, och herr Jonsson,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln, Bidrag till kostnader
i samband med lantmäteri- och väg -

förrättningar in. in., anvisa ytterligare
20 000 kronor såsom Bidrag till ersättning
åt vissa förrättningsmän enligt lagen
om enskilda vägar, vilka förrättningsmän
icke vore pensionerade lantmätare,
och att ersättningen skulle utgå
med 15 % av den ersättning — hortsett
från s. k. förskjutna kostnader --- som
vägförrättningsman hade att enligt vägförrättningsmannataxan
uppbära av sakägare; 21)

de likalydande motionerna 1:63,
av herr Hermansson in. fl., och II: 89, av
herr Hansson i Skegrie m. fl.; ävensom

22) de likalydande motionerna 1:64,
av herr Persson, Johan, m. fl., samt II:
90, av herrar Ähman och Nilsson i Lönsboda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning liksom ock
i anledning av motionerna I: 499 och II:
604, I: 504 och II: 602 samt I: 503, samtliga
nämnda motioner såvitt nu vore i
fråga, ävensom motionen II: 615, godkänna
de förslag rörande den framtida inriktningen
och utformningen av den
statliga verksamheten med jordbrukets
yttre rationalisering, som utskottet i det
föregående framlagt;

II. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom i
anledning av motionerna 1:502 och II:
605 samt 1:504 och 11:602, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna de förslag rörande verksamheten
med storleksrationalisering, omskiften
m. m. av skogsmark, som utskottet
i det föregående framlagt;

III. att motionerna 1:500 och 11:600,
såvitt de åsyftade ändring av jordförvärvslagen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

IV. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna 1:499 och 11:604, såvitt nu
vore i fråga, samt I: 66 och II: 88 liksom
ock med avslag å motionerna I: 60 och
11:87 samt 1:503, sistnämnda tre mo -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

115

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

tioner såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i det föregående anförts rörande
kronans medverkan i den yttre rationaliseringen
samt angående villkor vid försäljning
och byten av domänverket tillhörig
mark;

V. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning medgiva,
att domänstyrelsen bemyndigades att
under i det föregående angiva förutsättningar
för kronans räkning ingå i och
svara för s. k. avtalsbyten;

VI. att motionerna 1:354 och 11:435
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna 1:60 och 11:87
samt I: 499 och II: 604, såvitt de avsåge
hemställan om proposition till riksdagen
med ytterligare förslag i skogskompletteringsfrågan,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VIII. att motionerna 1:60 ocli 11:87
samt I: 503, såvitt de berörde vissa frågor
angående finansiering av markförvärv
för skogskomplettering, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning samt i anledning
av motionerna I: 182 och II: 227
godkänna vad i det föregående anförts
rörande ändringar i jordbruksegnahemskungörelsen; X.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:504 och II:
602, såvitt nu vore i fråga, I: 344 och II:
232 samt 1: 503, såvitt nu vore i fråga,
godkänna de riktlinjer för verksamheten
till främjande av skogsodling på sämre
jordbruksmark, som angivits i det föregående; XI.

att riksdagen måtire med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:333 och II:
404 samt 1:503, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att under
budgetåret 1959/60 finge beviljas statsbidrag
å tillhopa högst 2 200 000 kronor
till skogsodlingsåtgärder på sämre jordbruksmark
samt å tillhopa högst

1 400 000 kronor till med statens skogsförbättringsanslag
i övrigt avsedda ändamål,
dock med den inskränkning, som
närmare angivits i statsverkspropositionen,
samt med rätt för Kungl. Maj:t att
göra jämkning i ifrågavarande fördelning; XII.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:94 och II:
127 samt I: 504 och II: 602, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta,
att bidragsverksamheten med stöd av
lantmäteribidragskungörelsen skulle i
enlighet med vad i det föregående anförts
upphöra från och med den 1 juli
1959;

XIII. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 500 och
11:600 samt 11:603, sgmtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna vad i
det föregående föreslagits i fråga om avveckling
av avdikningslånefonden;

XIV. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:499 och II:
604, I: 503 samt II: 603, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna de
övriga förslag rörande den framtida inriktningen
och utformningen av den
statliga verksamheten med jordbrukets
inre rationalisering, som framlagts i det
föregående;

XV. att motionerna I: 500 och II: 600,
såvitt däri yrkats att riksdagen skulle i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till ordnande genom hushållningssällskapen
av driftekonomisk rådgivning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

XVI. att motionerna 1:500 och II:
600, såvitt de åsyftade en utredning angående
jordbrukets kapitalproblem, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

XVII. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1: 499 och
11:604, såvitt nu vore i fråga, lämna
utan erinran de förslag rörande fasta -

116

Nr 20

Tisdagen den 2G maj 1959 em.

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

re samverkan mellan av rationaliseringsverksamheten
inom jordbrukets och
skogsbrukets områden berörda myndigheter
och statsunderstödda organisationer,
som angivits i det föregående;

XVIII, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning samt i
anledning av motionerna I: 179 och II:
225 godkänna vad i det föregående föreslagits
i fråga om avdelande av särskilda
förfogandelantmätarorganisationer
för lantmäteriförrättningar m. m.
berörande jordbrukets och skogsbrukets
yttre rationalisering samt om ökad samverkan
mellan vissa personalgrupper
inom lantbruks- och lantmäteriorganisationerna; XIX.

att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag ävensom med
avslag å motionerna 1:501 och 11:601
samt I: 504 och II: 602, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar
i personalförteckningarna för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, vilka
angivits i det föregående, ävensom
att upphäva personalförteckningen för
jordbrukets upplysningsnämnd;

XX. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å motionerna 1:501 och 11:601
samt 1:504 och 11:602, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga,

1) fastställa i utlåtandet införd avlöningsstat
för lantbruksstvrelsen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

2) fastställa i detta utlåtande införd
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

3) å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 935 700 kronor;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 12 509 500
kronor;

XXI. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:334 och II:

405 samt I: 504 och II: 602, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lantbruksstyrelsen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
402 000 kronor;

XXII. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 501 och
II: 601, I: 504 och II: 602 samt I: 334 och
II: 405, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, å riksstaten för budgetåret 1959/
60 under nionde huvudtiteln anvisa till
Lantbruksnämnderna: Omkostnader ett
förslagsanslag av 2 971 500 kronor;

XXIII. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt
med avslag å motionerna 1:504 och II:
602, såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa till Lantbruksnämnderna:
Utrustning ett reservationsanslag
av 70 000 kronor;

XXIV. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å motionerna I: 92 och II: 130,
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1959/60 under nionde huhuvudtiteln
anvisa till Lantbruksnämnderna:
Utbildningskurser för viss personal
ett reservationsanslag av 20 000 kronor; XXV.

att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å motionerna I: 92 och II: 130,
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa till Särskilda utbildningskurser
ett reservationsanslag av 136 700
kronor;

XXVI. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 333 och
11:404, 1:501 och 11:601, 1:499 och II:
604 samt I: 94 och II: 127, samtliga
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
liksom ock motionerna I: 91 och II: 125
fi riksstaten för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Bidrag
till jordbrukets rationalisering ett reservationsanslag
av 9 000 000 kronor;

Tisdagen den 20 maj 1959 em.

Nr 20

117

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

XXVII. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa till Täckande
av förluster på grund av statlig kreditgaranti
ett förslagsanslag av 300 000 kronor; XXVIII.

att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning medgiva,
att under budgetåret 1959/60 statlig
kreditgaranti finge beviljas, dels för lån
avseende yttre rationalisering intill ett
belopp av 14 000 000 kronor, för lån till
inre rationalisering intill ett belopp av
15 000 000 kronor, för jordbruksegnahemslån
m. m. intill ett belopp av
20 000 000 kronor och för driftslån intill
ett belopp av 6 000 000 kronor, med rätt
för Kungl. Majd att, om förhållandena
skulle giva anledning därtill, medgiva
jämkning i sagda fördelning, dels för lån
avseende uppförande av lagerhus m. m.
för jordbruksändamål intill ett belopp
av 5 000 000 kronor, dels för lån avseende
trädgårdsnäringens rationalisering
intill ett belopp av 2 000 000 kronor;

XXIX. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag medgiva, att
den årliga räntan å den stående delen av
lån från egnahemslånefonden, som beviljats
efter ingången av år 1920 men före
den 1 juli 1940, finge för år 1960 nedsättas
till 3,0 procent;

XXX. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag medgiva, att i
avseende å köpeskilling för sådan jordbrukslägenhet
eller byggnad å åbolägenliet,
som år 1920 eller senare år försålts
från kronoegendom, räntan finge, i den
mån köpeskillingen förräntades enligt
enahanda grunder, som gällt eller gällde
för den stående delen av före den 1 juli
1940 beviljat egnahemslån för jordbrukslägenheter,
under år 1960 utgå efter 3,6
procent;

XXXI. alt riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln anvisa till Statens avdikningsanslag
ett förslagsanslag av
1 500 000 kronor;

XXXII. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt med
avslag å motionerna 1:333 och 11:404,
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa till Statens skogsförbättringsanslag
ett förslagsanslag av 3 600 000
kronor;

XXXIII. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning ävensom
med avslag å motionerna 1: 94 och II:
127, såvitt nu vore i fråga, samt I: 338 å
riksstaten för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln anvisa till Bidrag till
kostnader i samband med lantmäterioch
vägförrättningar m. m. ett förslagsanslag
av 345 000 kronor;

XXXIV. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds framställning samt
med avslag å motionerna 1:504 och II:
602, såvitt nu vore i fråga, å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60 under Diverse
kapitalfonder anvisa till Jordfonden
ett investeringsanslag av 8 000 000
kronor;

XXXV. att motionerna I: 63 och II: 89
samt 1:64 och 11:90, såvitt däri yrkats
sådan författningsändring, att statlig kreditgaranti
för lån till rationaliseringsåtgärder
måtte beviljas trädgårdsföretag
oavsett storleksordning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

XXXVI. att motionerna 1:64 och II:
90, såvitt de ej behandlats under punkten
XXXV, icke måtte någon riksdagens
åtgärd föranleda;

XXXVII. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning bemyndiga
Kungl. Maj :t att biträda ackord
och eljest eftergiva statens riitt på grund
av garantiåtagande för lån avseende
jordbrukets yttre och inre rationalisering
samt för jordbruksegnahemslån och
driftslån;

XXXVIII, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning medgiva,
att Kungl. Maj:t finge vidtaga de
föreslagna ändringarna i lantbruksnämndstaxan.

118

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Sigfrid Larsson, Hermansson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
IV, VI, VII, X och XIII hemställa,

IV. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
motionerna I: 499 och II: 604, I: 503,
I: 60 och II: 87, samtliga nämnda motioner
såvitt nu vore i fråga, ävensom
motionerna 1:66 och 11:88, godkänna
vad reservanterna i det föregående anfört
rörande kronans medverkan i den
yttre rationaliseringen samt angående
villkor vid försäljning och byten av domänverket
tillhörig mark;

VI. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 354 och II: 435 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan rörande dispositionen
av markfondens tillgångar;

VII. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 60 och II: 87 samt I:
499 och II: 604, såvitt de avsåge hemställan
om proposition till riksdagen med
ytterligare förslag i skogskompletteringsfrågan,
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad reservanterna i det föregående
anfört;

X. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning ävensom med
bifall till motionerna 1:504 och 11:602,
I: 503, samtliga nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, samt I: 344 och II:
232, godkänna de riktlinjer för främjande
av skogsodling på sämre jordbruksmark
som reservanterna angivit i det
föregående;

XIII. att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts framställning samt i anledning
av motionerna I: 500 och II: 600
samt II: 603, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, besluta att icke nu avveckla
statens avdikningslånefond;

2) av herrar Nord, Nils Hansson, Yngve
Nilsson, Heeggblom, Svensson i
Ljungskile, Östland och Antby, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
hava den lydelse, som i reservationen

angivits, samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:500 och 11:600,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte till årets höstriksdag framlägga
förslag till undantag från jordförvärvslagens
bestämmelser i fråga om jordbrukares
rätt att inköpa jord för komplettering
av brukningsenheternas areal;

3) av herrar Nord, Svensson i Ljungskile
och Antby, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar
erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort under XI,
XXXII och XXXIV hemställa,

XI. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning samt motionen
I: 503, såvitt nu vore i fråga, ävensom
med bifall till motionerna 1:333
och II: 404, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att under budgetåret 1959/60 finge
beviljas statsbidrag å tillhopa högst
1 600 000 kronor till skogsodlingsåtgärder
på sämre jordbruksmark samt å tillhopa
högst 1 400 000 kronor till med statens
skogsförbättringsanslag i övrigt
avsedda ändamål, dock med den inskränkning,
som angivits i statsverkspropositionen,
samt med rätt för Kungl.
Maj:t att göra jämkning i ifrågavarande
fördelning;

XXXII. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 333 och 11:404,
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa till Statens skogsförbättringsanslag
ett förslagsanslag 3 000 000
kronor;

XXXIV. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning samt
med bifall till motionerna I: 504 och II:
602, såvitt nu vore i fråga, å kapitalbudgeten
för budgetåret 1959/60 under
Diverse kapitalfonder till jordfonden anvisa
ett investeringsanslag av 5 000 000
kronor;

4) av herrar Nord, Nils Hansson, Yngve
Nilsson, Heeggblom, Svensson i
Ljungskile, Östlund och Antby, vilka an -

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

119

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

sett, att utskottets yttrande bort hava den
ändrade avfattning, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
under XII och XXXIII hemställa,

XII. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 94 och II: 127 samt I: 504
ocli 11:602, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
att bidragsverksamheten med stöd av
lantmäteribidragskungörelsen skulle upphöra
från och med den 1 juli 1959;

XXXIII. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med bifall till motionerna I: 94 och
II: 127, såvitt nu vore i fråga, samt med
avslag å motionen 1:338, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till kostnader
i samband med lantmäteri- och vägförrättningar
m. m. ett förslagsanslag av
570 000 kronor;

5) av herrar Yngve Nilsson, Hreggblom
och Östlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under XV hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 500 och II: 600, såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till ordnande genom
hushållningssällskapen av driftsekonomisk
rådgivning;

6) av herrar Yngve Nilsson, Hseggblom
och Östlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under XVI hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:500 och 11:600, såvitt nu
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning av jordbrukets kapitalproblem; 7)

av herrar Nord, Yngve Nilsson,
Hieggblom, Svensson i Ljungskile, östlund
och Anlbg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar
erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under XIX—XXVI hemställa,

XIX. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds förslag samt med bi -

fall till motionerna 1:501 och 11:601
samt 1:504 och 11:602, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i
personalförteckningarna för lantbruksstyrelsen
och lantbruksnämnderna, vilka
angivits i det föregående, ävensom
att upphäva personalförteckningen för
jordbrukets upplysningsnämnd;

XX. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds framställning samt motionerna
I: 504 och II: 602, såvitt nu vore
i fråga, ävensom med bifall till motionerna
1:501 och 11:601, såvitt nu vore
i fråga,

1) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för lantbruksstyrelsen, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1959/60;

2) fastställa i denna reservation införd
avlöningsstat för lantbruksnämnderna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1959/60;

3) å riksstaten för budgetåret 1959/60
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbruksstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 2 860 700 kronor;

b) till Lantbruksnämnderna: Avlö ningar

ett förslagsanslag av 10 412 200
kronor;

XXI. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds framställning samt motionerna
I: 334 och II: 405, såvitt nu vore
i fråga, ävensom med bifall till motionerna
1:504 och II: 602, såvitt nu vore
i fråga, å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbruksstyrelsen: Omkostnader ett
förslagsanslag av 357 000 kronor;

XXII. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj ds framställning samt motionerna
I: 504 och II: 602 samt I: 334
och II: 405, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, ävensom med bifall till motionerna
1:501 och 11:601, såvitt nu
vore i fråga, å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln anvisa
till Lantbruksnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 2 500 000 kronor; -

120 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

XXIII. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt med
bifall till motionerna 1:504 och 11:602,
såvitt nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa till Lantbruksnämnderna:
Utrustning ett reservationsanslag av
46 000 kronor;

XXIV. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 92 och II: 130 avslå
Kungl. Maj:ts förslag att för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln till
Lantbruksnämnderna: Utbildningskurser
för viss personal anvisa ett reservationsanslag
av 20 000 kronor;

XXV''. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning, samt
för disposition därjämte i enlighet med
vad i motionerna I: 92 och II: 130 yrkats,
å riksstaten för budgetåret 1959/
60 under nionde huvudtiteln anvisa till
Särskilda utbildningskurser ett reservationsanslag
av 136 700 kronor;

XXVI. att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt motionerna
I: 333 och II: 404, I: 94 och
II: 127 samt I: 91 och II: 125 ävensom
med bifall till motionerna I: 501 och II:
601 samt med avslag å motionerna I: 499
och II: 604, samtliga nämnda motioner
sävitt nu vore i fråga, å riksstaten för
budgetåret 1959/60 under nionde huvudtiteln
anvisa till Bidrag till jordbrukets
rationalisering ett reservationsanslag av
7 000 000 kronor;

8) av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Nils Hansson, Hermansson, Pettersson i
Dahl, Svensson i Ljungskile och Antby,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under XXXV hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 63 och II: 89 samt I: 64 och II:
90 besluta, att statlig kreditgaranti för
lån till rationaliseringsåtgärder skulle
beviljas trädgårdsföretag oavsett storleksordning; 9)

av herr Svensson i Ljungskile, som
dock ej antytt sin mening;

10) av herr Antby, utan angiven mening; 11)

av herr Lage Svedberg, likaledes
utan angiven mening; ävensom

12) såvitt avsåge bidrag till ersättning
åt vissa förrättningsmän enligt lagen om
enskilda vägar av herr Jon Jonsson, som
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, SIGFRID, (ep):

Herr talman! Jag ber att i fråga om
punkterna IV, VI, VII, X och XIII få
yrka bifall till reservation nr 1 i motsvarande
delar.

Herr NORD (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 2, 3, 4, 7 och
8.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna nr 5 och 6.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! I fråga om punkt XXXIII
ber jag att få yrka bifall till motion nr
338 i denna kammare.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme
att framställas särskilt rörande varje
punkt av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls till
en början vad utskottet i punkterna I
och II hemställt.

Med avseende å punkten III, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
2 betecknade reservationen.

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20 121

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 96;

Nej — 45.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten IV förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i motsvarande
del; och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten IV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten V hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten VI
framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Sigfrid Larsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen i
motsvarande del; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse.

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30
punkten VI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson

122

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt lians uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 122;

Nej — 23.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjordes enligt de med avseende
å punkten VII framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Sigfrid Larsson m.
fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna VIII
och IX hemställt.

I fråga om punkten X, yttrade nu vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Sigfrid
Larsson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen i
motsvarande del.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Sigfrid, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

kändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Sigfrid,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 114;

Nej — 29.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten XI förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Nord in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
angående punkten XII framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innehölles
i den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen
i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Tisdagen den 26 maj 1959 om.

Nr 20

123

Ang. statligt

Sedermera gjordes enligt de beträffande
punkten XIII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sigfrid Larsson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
1 betecknade reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå vad
utskottet i punkten XIV hemställt.

Därefter gjordes i enlighet med de avseende
punkten XV framställda yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Yngve Nilsson m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 5 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Rörande punkten XVI, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 6 betecknade reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
XVI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 6 betecknade
reservationen.

stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 115;

Nej — 20.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XVII
och XVIII hemställt.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de med avseende på punkten XIX förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nord m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen i motsvarande del; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
XIX, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord in. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 7 betecknade reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

124 Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.
fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej — 43.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande punkten XX, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet i nämnda punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning''
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
XX, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 44.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i fråga om envar
av punkterna XXI, XXII, XXIII, XXIV
och XXV enligt förekomna yrkanden
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Nord in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 7 betecknade reservationen
i vad den avsåge den i respektive punkt
berörda frågan; och förklarades propositionerna
på bifall till utskottets hemställanden
vara med övervägande ja besvarade.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten XXVI
framställda yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i nämnda
punkt hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 7 betecknade reservationen
i motsvarande del; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
XXVI, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 7 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans upp -

Tisdagen den 2G maj 1959 em. Nr 20 125

Ang. statligt stöd till jordbrukets rationalisering, m. m.

fattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 45.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i punkterna XXVII—
XXXI hemställt.

Sedermera gjordes enligt de rörande
punkten XXXII förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen
i förevarande del; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Beträffande punkten XXXIII, anförde
nu herr talmannen, komme i anledning
av förekomna yrkanden propositioner
att framställas först särskilt i fråga om
vad utskottet i denna punkt hemställt,
såvitt gällde Bidrag till ersättning åt
vissa förrättningsmän enligt lagen om
enskilda vägar, samt därefter särskilt
angående utskottets hemställan, såvitt anginge
anslaget till Bidrag till kostnader
i samband med lantmäteri- och vägförrättningar
m. m., i övrigt.

Med avseende å utskottets hemställan
såvitt gällde bidrag till ersättning åt
vissa förrättningsmän, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt, dels ock
bifall till motionen 1:338.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i förevarande del vara med
övervägande ja besvarad.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
yrkanden, som framställts beträffande

utskottets hemställan i punkten XXXIII,
såvitt rörde anslaget till Bidrag till kostnader
i samband med lantmäteri- och
vägförrättningar m. m., i övrigt, propositioner,
först på bifall till denna hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
4 betecknade reservationen i motsvarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vidare gjordes enligt de i fråga om
punkten XXXIV förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Nord m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen i förevarande del; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Med avseende å punkten XXXV, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet i denna punkt
hemställt skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 8 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30 punkten
XXXV, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 8 betecknade
reservationen.

126

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. det särskilda stödet åt det mindre jordbruket

Då emellertid herr Nord begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 83;

Nej — 63.

Slutligen bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna XXXVI
—XXXVIII hemställt.

Ang. det särskilda stödet åt det mindre
jordbruket

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar rörande det särskilda
stödet åt det mindre jordbruket
jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen att, i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1959/60 till producentbidrag till
vissa innehavare av mindre jordbruk beräkna
ett förslagsanslag av 37 500 000
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en till
riksdagen den 17 april 1959 avlåten, till
jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 149, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att

dels godkänna de i propositionen
framlagda förslagen angående utformningen
av det särskilda stödet åt det
mindre jordbruket,

dels å riksstaten för budgetåret 1959/
60 under nionde huvudtiteln till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket anvisa
ett reservationsanslag av 114 000 000
kronor.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:478,
av herr Aastrup m. fl., och 11:606, av
herr Ohlin m. fl., i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte i fråga om
leveransbidraget samt arealbidragen till
det mindre jordbruket beakta i motionerna
framförda förslag och synpunkter; 2)

motionen It: 608, av herr Agerberg
m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:508,
av herrar Persson, Helmer, och Öhman,
samt II: 609, av herr Holmberg, vari
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att dels godkänna de i motionerna ställda
förslagen angående utformningen av
det särskilda stödet åt det mindre jordbruket,
dels å riksstaten för budgetåret
1959/60 under nionde huvudtiteln till
Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
anvisa ett reservationsanslag av
145 000 000 kronor;

4) de likalydande motionerna I: 507,
av herr Jonasson, och 11:610, av herr
Wahrendorff, vari hemställts, att riksdagen
vid behandling av frågan om extra
mjölkpristillägg måtte besluta, att den
nordligaste delen av Värmlands län i
indelningen i naturliga jordbruksområden
benämnd Norra Värmland — omfattande
socknarna Norra Finnskoga, Södra
Finnskoga, Dalby, Nyskoga, östmark,
Vitsand, Norra Ny, Ekshörad, Gustav
Adolf och Rämmen — i differentieringshänseende
skulle överflyttas till område
II, att jordbruksområdena Centrala och
Västra Värmland samt Värmlands bergslag
i differentieringshänseende skulle
överflyttas till område IV, att övriga delar
av Värmlands län skulle utgöra ett
särskilt område, inom vilket extra mjölkpristillägg
utginge med 2,5 öre/kg mjölk
(3,5 % fetthalt), samt att anvisa de medel,
som erfordrades för fullgörande av
vad i det föregående anförts;

5) de likalydande motionerna I: 505,
av herr Bengtson m. fl., och 11:611, av

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

127

Ang. det särskilda stödet åt det mindre jordbruket

herr Hedlund m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 149 måtte
dels godkänna de i propositionen framlagda
förslagen med de ändringar och
tillägg som angåves i motionerna, dels å
riksstaten för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln till Särskilt stöd åt
det mindre jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 143 000 000 kronor;

6) de likalydande motionerna I: 506,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 612, av
herr Hseggblom m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte dels med ändring av
Kungl. Maj :ts förslag i propositionen nr
149 besluta, att nuvarande producentbidrag
skulle utgå även för budgetåret
1959/60, dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t efter ytterligare
utredning måtte förelägga 1960
års riksdag förslag om ett arealtiilägg i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
som förordats i utredningen om småbruksstöd;
samt

7) motionen II: 613, av herr Larsson
i Hedenäset m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 149 måtte dels besluta
att öka det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige med omkring 40 procent,
att utgå med följande belopp i öre
per kilogram mjölkfett: område I 250, II
230, III 180, IV 140 och område V 40 öre
per kilogram mjölkfett, dels i övrigt beakta
vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte

A. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 506 och II: 612 besluta, att nuvarande
producentbidrag från och med kalenderåret
1959 skulle ersättas av ett arealtillägg; -

arealtillägg skulle utgå enligt följande

skala:

2.1— 3,0 hektar

3.1— 4,0 »

4.1— 7,0 »

7.1— 9,0 »

9.1— 10,0 »

.. 200 kronor/år
. 300 »

. 400 »

.300 »

. 200 *■

C. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:478 och 11:606 ävensom 1:505 och
II: 611, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad i det föregående
föreslagits i fråga om arealtilläggets anknytning
till viss brukarkategori;

D. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 508 och II: 609 ävensom I: 505 och II:
611, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga, besluta, att, på sätt angivits i det
föregående, förmögenhet överstigande
50 000 kronor skulle utesluta från rätt
till arealtillägg;

E. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
I: 478 och II: 606, såvitt nu vore i fråga,
besluta, att administrationen av arealtillägget
skulle omhänderhavas av lantbruksorganisationen; F.

med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 505 och
II: 611, såvitt nu vore i fråga, besluta, att
särskilt bidrag skulle kunna utgå till
vissa småbrukare i Västerbottens och
Norrbottens läns inland samt Jämtlands
läns fjällbygder med upp till 2,0 hektar
åker;

G. avslå motionerna I: 505 och II: 611
såvitt däri hemställts om utredning av
frågan, huruvida och i vilken utsträckning
de medel, som avsåges för arealtillägg,
i stället kunde lämnas som tilllägg
på produktpriserna;

II. godkänna vad Kungl. Majd i övrigt
föreslagit beträffande utformningen
och administrationen av arealtillägget;

B. med bifall till Kungl. Maj ds framställning
samt med avslag å motionerna
1:478 och 11:606, 1:508 och 11:609
samt 1:505 och 11:611, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, besluta, att

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna 1: 508 och
11:609 samt 1:505 och 11:611, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att leveranstillägg för mjölk skulle utgå

128

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. det särskilda stödet åt det mindre jordbruket

med 5 öre per kilogram för leveranskvantiteten
1 001—9 000 kilogram per år
och med 400 kronor per år för leveranskvantiteterna
9 000—12 000 kilogram
och för leveranser överstigande 12 000
kilogram minskas för överskjutande
kvantitet med 4 öre per kilogram;

J. godkänna vad Kungl. Maj:t i övrigt
föreslagit beträffande utformningen och
administrationen av leveranstillägget
för mjölk;

K. med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:508 och 11:609, 1:507 och 11:610
samt II: 613, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad utskottet föreslagit
beträffande det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige;

L. avslå motionerna I: 505 och II: 611
såvitt däri hemställts om införande av
kalvbidrag;

M. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna 1:478
och II: 606, I: 508 och II: 609, I: 507 och
11:610, 1:505 och 11:611 samt 11:613,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1959/60 under
nionde huvudtiteln till Särskilt stöd
åt det mindre jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 114 000 000 kronor;

II. att motionen II: 608 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

III. att motionerna I: 478 och II: 606
samt 1: 613, såvitt de ej besvarats i det
föregående, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nord, Eskilsson, Hermansson,
Uno Olofsson, Sandin, Hseggblom,
Svensson i Ljungskile, östlund,
Rimås och Svensson i Vä, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I B, I C
och i I E hemställa, att riksdagen måtte

I B. i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning ävensom motionerna I:
478 och 11:606 samt 1:505 och 11:611
samt med avslag å motionerna I: 508 och

II: 609, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, besluta, att arealtillägg skulle
utgå enligt följande skala:

2,1—■ 3,0 hektar	. . 250 kronor/år
3,1— 4,0 »	. . 375 »
4,1— 7,0 »	. . 500 ,>
7,1— 8,0 »	.. 375 »
8,1— 9,0 »	.. 250 »
9,1—10,0 »	. . 125 »
I C. med avslag å Kungl. Maj:ts fram

ställning samt med bifall till motionerna
1:478 och 11:606 ävensom 1:505
och 11:611, samtliga motioner såvitt nu
vore i fråga, besluta, att arealtillägg
skulle utgå utan anknytning till viss brukarkategori; I

E. med avslag å Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:478 och 11:606, såvitt nu vore i
fråga, besluta, att administrationen av
arealtillägget skulle omhänderhavas av
jordbruksnämnden;

2) av herrar Nord, Eskilsson, Uno
Olofsson, Hseggblom, Svensson i Ljungskile,
östlund och Rimås, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort under
I M hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:478 och 11:606
samt 1:505 och 11:611 samt med avslag
å motionerna 1:508 och 11:609, I:
507 och 11:610 samt 11:613, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 125 000 000 kronor;

3) av herrar Hermansson, Sundin och
Svensson i Vä, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa angivna delar
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
ID, IG, II, I J, I K och I M hemställa,
att riksdagen måtte

I D. i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt med bifall till motionerna
I: 508 och II: 609 ävensom I: 505 och
II: 611, samtliga motioner såvitt nu vo -

Tisdagen den 26 mai 1959 em.

Nr 20 129

Ang. det särskilda stödet åt det mindre jordbruket

re i fråga, besluta, att, på sätt angivits
i det föregående, förmögenhet överstigande
80 000 kronor skulle utesluta från
rätt till arealtillägg;

I G. med bifall till motionerna I: 505
och II: 611, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan, huruvida och i vilken
utsträckning de medel som avsåges för
arealtillägg i stället kunde lämnas som
tillägg på produktpriserna;

I 1. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
505 och II: 611 ävensom med avslag ä
motionerna 1:508 och 11:609, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, besluta,
att leveranstillägg för mjölk skulle utgå
med 5 öre per kilogram för leveranskvantiteten
1 001—9 000 kilogram per år
och med 400 kronor per år för leveranskvantiteterna
9 000—15 000 kilogram och
för leveranser överstigande 15 000 kilogram
minskas för överskjutande kvantitet
med 4 öre per kilogram;

I J. besluta, att leveranstillägg under
30 kronor icke skulle utgå samt i övrigt
godkänna vad Kungl. Maj :t föreslagit beträffande
utformningen och administrationen
av leveranstillägget för mjölk;

I K. i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
ävensom med bifall till motionen
II: 613 samt med avslag å motionerna
I: 508 och II: 609 samt I: 507 och
II: 610, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, godkänna vad reservanterna föreslagit
beträffande det extra mjölkpristillägget
i norra Sverige;

I M. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna 1:478 och II:
606, 1:508 och 11:609, 1:505 och II:
bil samt 11:613 ävensom med avslag å
motionerna I: 507 och II: 610, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, å riksstaten
för budgetåret 1959/60 under nionde
huvudtiteln till Särskilt stöd åt det
mindre jordbruket anvisa ett reservationsanslag
av 135 000 000 kronor;

4) av herrar Nord, Uno Olofsson,
Svensson i Ljungskile och Iiimås, vilka,
under åberopande av vad som anförts i
reservationen nr 16 till utskottets utlå 9

Första kammarens protokoll 1959. Nr 20

lande nr 29, ansett, att utskottets yttrande
i viss del av nu förevarande utlåtande
bort hava den lydelse, reservationen
visade;

5) av herrar Eskilsson, Hseggblom och
Östlund, vilka, i anslutning till reservation
nr 1 om arealtillägg, på anförda
skäl ansett, att utskottet bort hemställa,

IV. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att höja regleringsavgiften
för fettvaror i sådan utsträckning att inkomsterna
därav ökade med cirka 11
miljoner kronor;

6) av herr Lage Svedberg, som likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr NORD (fp):

Herr talmani Jag ber att få yrka bifall
till de med 1, 2 och 4 betecknade reservationerna
vid det föreliggande utlåtandet.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan på samtliga
punkter i utlåtandet.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Under punkterna I. B, I.
I, I. K och I. M ber jag att få yrka bifall
till motionerna I: 508 och II: 609.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag yrkar under punkt I.
D, I. G, I. I, I. J, I. K och I. M bifall till
den med 3 betecknade reservationen i
motsvarande delar.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! .lag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationerna
1 och 2. Dessutom ber jag att få yrka
bifall till reservation 5. Yrkandet i sistnämnda
reservation utgör ett förslag att
täcka de merkostnader, som uppkommer
genom höjning av småbrukarstödet enligt
reservation 2. Om reservation 2
inte skulle bifallas av kammaren, frånträder
jag yrkandet om bifall till reservation
5.

130 Nr 20

Tisdagen den 26 mai 1959 em.

Ang. det särskilda stödet åt det mindre jordbruket

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande varje punkt av utskottets
i det nu ifrågavarande utlåtandet gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten I A hemställt.

I fråga om punkten I B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Nord, att det förslag skulle antagas,
soin innefattades i den av honom m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i motsvarande del;
samt 3:o), av herr Persson, Helmer, att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 508 och
11:609 i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten I B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Nord begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 68.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
angående punkten 1C förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nord m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen
i motsvarande del; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Med avseende på punkten I D, anförde
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet i nämnda
punkt hemställt skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Hermansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen i motsvarande del.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten I D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
in. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition

ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Tisdagen den 26 mai 1959 em.

Nr 20

131

Ang. det

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid lierr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 26.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjordes enligt de rörande
punkten I E framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten I F hemställt.

Rörande punkten I G, yttrade herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i nämnda punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen
i motsvarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten I G, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

särskilda stödet åt det mindre jordbruket

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På gjord proposition bifölls därefter
vad utskottet i punkten I H hemställt.

Vidkommande punkten 11, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Sundin, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den av
herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen
i motsvarande del; samt 3:o), av
herr Persson, Helmer, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 508 och II: 609 i förevarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition

ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

132 Nr 20 Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. det särskilda stödet åt det mindre jordbruket

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

DS emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 117;

Nej — 27.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjordes i enlighet med de
beträffande punkten IJ förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Hermansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen i motsvarande del;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

I avseende å punkten I K, yttrade nu
herr talmannen, komme med anledning
av de under överläggningen förekomna
yrkandena propositioner att framställas
först särskilt i fråga om vad utskottet
i denna punkt hemställt såvitt gällde
Värmland, därefter särskilt angående utskottets
hemställan i vad den rörde
norra Sverige samt slutligen särskilt beträffande
utskottets hemställan i övrigt
under punkten I K.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i vad gällde
Värmland.

I fråga om utskottets hemställan i förevarande
punkt såvitt gällde norra Sverige,
fortsatte herr talmannen, hade yrkats
l:o) att vad utskottet härutinnan
hemställt skulle bifallas; 2:o), av herr
Sundin, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 3 betecknade reservationen i motsvarande
del; samt 3:o), av herr Persson,
Helmer, att kammaren skulle bifalla
utskottets hemställan med den änd -

ring, som föranleddes av bifall till motionerna
I: 508 och IT: 609 i förevarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det
av honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31
punkten I K, såvitt gäller norra Sverige,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 117;

Nej — 27.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i övrigt hemställt under
punkten I K.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten IL hemställt.

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20 133

Rörande punkten I M, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet i denna punkt hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Nord, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen;
3:o), av herr Sundin, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Hermansson
m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen i motsvarande
del; samt 4:o), av herr Persson, Helmer,
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionerna
1:508 och 11:609 i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Nord begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog vart
och ett av de återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit
med övervägande ja för deras åsikt,
som ville till kontraproposition antaga
bifall till herr Nords yrkande.

Herr Sundin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående jordbruksutskottets
utlåtande nr 31 punkten I M antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

de av det förslag, som innefattas i den
av herr Hermansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen
i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 55;

Nej — 30.

Därjämte hade 60 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31 punkten
I M, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nord begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej —- 59.

Ang. det särskilda stödet åt det mindre jordbruket
Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännan -

134

Nr 20

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Ang. det särskilda stödet åt det mindre jordbruket

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna II och
III hemställt.

Slutligen yttrade herr talmannen, att,
med hänsyn till kammarens redan fattade
beslut, de i reservationerna 4 och 5
framställda yrkandena finge anses förfallna.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12
september 1958 (nr 475) jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i detta betänkande
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
memorial nr 33, angående
uppskov med behandlingen av
vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av särskilda
utskottets memorial nr 2, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om förslag rörande vissa sparfrämjande-
och värdesäkringsåtgärder,
bifölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 18, i anledning av
fullmäktiges i riksgäldskontoret skrivelse
den 16 oktober 1958 med överlämnande
av betänkande med förslag till
ny stadga om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande jämte i
ärendet väckta motioner.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 55, i anledning
av väckta motioner angående
ändring av kommunalskattelagens regler
om beskattning av ersättning till riksdagsmän,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 19, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden, bifölls vad utskottet i
detta memorial hemställt.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att behandlingen av
återstående ärenden på föredragningslistan
finge uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att bevillningsutskottets
betänkande nr 52 och bankoutskottets
utlåtande nr 39 skulle i angiven ordning
uppföras sist på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till riksdagens första kammare

Enär bevillningsutskottet redan slutbehandlat
proposition nr 159 och då avsedd
behandling av den vid dagens plenum
väckta motionen nr 515, om uppskjutande
av ifrågavarande proposition
till behandling vid höstriksdagen, sålunda
icke medhinnes, återkallas härmed
motionen jämte därmed sammanhängande
yrkanden.

Stockholm den 26 maj 1959
Ferdinand Nilsson

I ovanstående återkallande instämma:
Bertil Jonasson Nils Franzén

Sven E. Sundin Axel Andersson

Nils-Eric Gustafsson

Tisdagen den 26 maj 1959 em.

Nr 20

135

Den föredragna skrivelsen lades till
handlingarna, varjämte motionen återtogs
av herr Nilsson, Ferdinand.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 23.25.

In fidem
K.-G. Lindelöw