Tisdagen den 26 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1953:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1953

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 23

26—27 maj.

Debatter m. in.

Tisdagen den 26 maj. Sid.

Ändrade bestämmelser om tomträtt ............................ 4

Vidgad inlösningsrätt vid laga skifte enligt datalagen ............ 23

Åtgärder för gynnande av bebyggelsen på landsbygden .......... 25

Upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.......26

Onsdagen den 27 maj.

Prisreglerande åtgärder på jordbrukets område ................ 44

Ändringar i lagen om allmän sjukförsäkring m. m............... 93

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Tisdagen den 26 maj.

Val av ombud och suppleanter i Nordiska rådet ................ 3

Statsutskottets memorial nr 157, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .......................................... 3

— utlåtande nr 158, ang. anslag till remontering ................ 3

— nr 159, ang. anslag till handelshögskolorna i Stockholm och

Göteborg m. m........................................... 4

— nr 160, ang. anslag till statens priskontrollnämnd ............ 4

— nr 161, ang. anslag till kommerskollegium m. m........... 4

Bankoutskottets utlåtande nr 26, ang. avgångsåldern för kvinnliga
befattningshavare vid riksdagens verk m. m................. 4

— memorial nr 27, ang. särskilt lönetillägg åt hos riksdagen tillfälligt
anställda tjänstemän ................................ 4

1 Första kammarens protokoll 1953. Nr 23,

Nr 23.

Innehåll.

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändrad lydelse av 43 kap.

11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken .................... 4

Tredje lagutskottets utlåtande nr 26, ang. ändring i lagen om nyttjanderätt
till fast egendom m. m........................... 4

— nr 27, ang. vidgad inlösningsrätt vid laga skifte enligt den s. k.

dalalagen ................................................ 23

— nr 28, ang. åtgärder för gynnande av bebyggelsen på landsbygden
.................................................. 25

— memorial nr 29, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
...................................................... 26

Jordbruksutskottets utlåtande nr 35, ang. reglering av priserna på
fisk m. m................................................. 26

— nr 36, ang. främjande av lagring utav drivmedel för jordbruks traktorer

...... 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. upphävande av lagen
om investeringskonto för skog m. m......................... 26

Onsdagen den 27 maj.

Andra lagutskottets memorial nr 36, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden ........................................ 44

Jordbruksutskottets utlåtande nr 38, ang. prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område .................................... 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 35, ang. ändring i lagen om allmän
sjukförsäkring m. m................................... 93

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Herr Anderson, Iwar, anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Företogs val av åtta ombud i Nordiska
rådet.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr talman! För vartdera av de två
val, som nu skall förrättas, ber jag att
få överlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Varje
lista upptar namn på så många personer
som det ifrågavarande valet avser.

Herr andre vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan»
upptog följande namn:

Sandler,

Möller,

Andersson, Birger,

Werner,

Ohlon,

Herlitz,

Fru Sjöström-Bengtsson,

Andersson, Elon.

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
ombud i Nordiska rådet.

Anställdes val av åtta suppleanter för
de av kammaren valda ombuden i Nordiska
rådet.

Herr andre vice talmannen avlämnade
en av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen godkänd
lista, som under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» upptog följande
namn:

Sjödahl,

Gillström,

Ahlkvist,

Pålsson,

Andersson, Axe],

Fröken Andersson,

Pettersson,

Bengtson.

Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
suppleanter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om kammarens val av ombud
och suppleanter i Nordiska rådet samt
anmodas låta uppsätta och till kamrarna
ingiva förslag dels till förordnanden för
de valda, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om de förrättade
valen.

Föredrogos och bordlädes ånyo andra
lagutskottets utlåtande nr 35 och memorial
nr 36 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 38.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 157, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

nr 158, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1953/
54 till Armén: Remontering jämte i ämnet
väckta motioner;

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt.

nr 159, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 160, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1953/54 till statens priskontrollnämnd
jämte i ämnet väckta motioner; och
nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till kommerskollegium
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtande
och memorial:

nr 26, i anledning av delegerades för
riksdagens verk framställning angående
ändrade bestämmelser rörande avgångsåldern
för kvinnliga befattningshavare
vid riksdagens verk m. m.; och

nr 27, angående särskilt lönetillägg åt
hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 43 kap. 11 § och 46 kap. 11 § rättegångsbalken,
dels ock i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 27 februari 1953 dagtecknad
proposition, nr 177, vilken hän -

visats till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till 1) lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907
(nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast
egendom; 2) lag angående tillägg till lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 25) om
servitut; 3) lag angående ändrad lydelse
av 36 § lagen den 22 juni 1920 (nr
474) med vissa bestämmelser om registrering
av elektriska anläggningar samt
om rätt till elektrisk kraft m. in.; 4) lag
om ändrad lydelse av 17 kap. 6 § handelsbalken;
5) lag om ändrad lydelse av
4 § lagen den 24 maj 1895 (nr 36 s. 1)
angående vad till fast egendom är att
hänföra; 6) lag angående tillägg till lagen
den 30 september 1904 (nr 48 s. 1)
om samäganderätt; 7) lag angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s.
27) om inskrivning av tomträtt och vattenfallsrätt
samt av fång till sådan rätt;

8) lag om inteckning i tomträtt och vattenfallsrätt;
9) lag om ändrad lydelse
av lagen den 15 juni 1934 (nr 255) angående
anteckning om innehav av fordringshandling
på grund varav inteckning
beviljats i fast egendom m. in.; 10)
lag om ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 16 juni 1875 (nr 42 s. 12)
angående inteckning i fast egendom.

De genom propositionen framlagda
lagförslagen utgjorde resultatet av en av
riksdagen begärd översyn av lagstiftningen
om tomträtt och syftade till att
med bevarande av de grundtankar, på
vilka tomträttsinstitutet vilade, i möjligaste
mån stärka tomträttshavarens
rättsliga ställning och därmed även
tomträttens kreditvärde. I förslaget hade
tomträtten utformats som en på obestämd
tid upplåten nyttjanderätt. Tomträttshavaren
skulle icke någonsin kunna
uppsäga tomträttsavtalet. Däremot skulle
markägaren ha rätt att genom uppsägning
bringa tomträtten att upphöra
vid utgången av vissa på förhand bestämda
tidsperioder, dock endast om det
för honom vore av vikt att marken användes
för bebyggelse av annan art eller
eljest på annat sätt än tidigare. Om

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

ej längre tid avtalades, skulle den första
perioden omfatta 60 år och varje följande
period 40 år. Den avgäld, som
tomträ ttshavaren hade att erlägga, skulle
under tomträttens bestånd kunna omregleras
med hänsyn till inträdda ändringar
i markvärdet. Omreglering skulle,
där ej längre tid avtalats, kunna påkallas
vart tjugonde år. Den nya lagstiftningen
hade föreslagits skola träda
i kraft den 1 januari 1954. I princip
skulle de nya bestämmelserna emellertid
icke gälla i fråga om äldre tomträtter.

I förslaget till lag angående ändring i
lagen om nyttjanderätt till fast egendom
voro 6 och 17 §§ i 4 kap. så lydande: 6

§.

Ej må i tomrättsupplåtelse upptagas
villkor, varav tomträttens inträde eller
bestånd skulle vara beroende, ej heller
inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna
upplåta panträtt. Inskränkning i rätten
att upplåta nyttjanderätt i tomträtten må
ske allenast med Konungens medgivande.

17 §.

Skall på grund av uppsägning tomträtten
upphöra, vare fastighetsägaren
skyldig att lösa byggnad och annan
egendom, som utgör tillbehör till tomträtten.
Löseskillingen skall motsvara
egendomens värde vid tomträttens upphörande,
under antagande att tomträtten
med samma ändamål och i övrigt oförändrade
föreskrifter angående fastighetens
användning och bebyggelse alltjämt
skulle bestå.

Har efter uppsägningen å tomträtten
nedlagts kostnad, som icke varit nödig,
må därigenom uppkommen värdeökning
icke tagas i beräkning vid löseskillingens
bestämmande.

Upplåtes tomträtt väsentligen för annat
ändamål än bostadsbebyggelse, må
därvid överenskommas, att lösenskyldighet
icke eller allenast i begränsad omfattning
skall åligga fastighetsägaren.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft tre i an -

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
ledning av densamma väckta motioner,
nämligen motionerna i första kammaren
nr 450 av herr Ewerlöf och nr 451
av herrar Ewerlöf och Werner samt motionen
i andra kammaren nr 561 av herr
Nihlfors.

I motionen I: 450 hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte för sin del besluta, att 4
kap. 17 § sista stycket lagen om nyttjanderätt
till fast egendom skulle erhålla
följande lydelse:

Upplåtes tomträtt väsentligen för industriellt
ändamål, må därvid överenskommas,
att lösenskyldighet icke eller
allenast i begränsad omfattning skall
åligga fastighetsägaren.

I motionerna I: 451 och II: 561, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
måtte för sin del besluta, att
4 kap. 6 § lagen om nyttjanderätt till
fast egendom skulle erhålla följande lydelse: Ej

må i tomträttsupplåtelse upptagas
villkor, varav tomträttens inträde eller
bestånd skulle vara beroende, ej heller
inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna
upplåta panträtt, nyttjanderätt, servitut
eller annan särskild rättighet.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen — med förklaring,
att riksdagen funnit viss ändring böra
företagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36
s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom
— måtte, med bifall till motionerna
I: 451 och II: 561 i vad de rörde tomträttshavares
befogenhet att upplåta nyttjanderätt
i tomträtten men med avslag
å sagda motioner i övrigt ävensom å
motionen I: 450, för sin del antaga
nämnda lagförslag med den ändringen,
att 4 kap. 6 § erhölle följande lydelse:

Ej må i tomträttsupplåtelse upptagas
villkor, varav tomträttens inträde eller
bestånd skulle vara beroende, ej heller

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
inskränkning ske i tomträttshavarens
rätt att överlåta tomträtten eller i denna
upplåta panträtt eller nyttjanderätt.

B. att riksdagen måtte antaga övriga i
propositionen framlagda lagförslag.

Reservation hade avgivits av herrar
Johansson i Torp, Levin, Boo och Jansson
i Hällefors, vilka ansett, att utskottets
motivering bort i viss angiven del
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med avslag å motionerna
I: 450 samt I: 451 och II: 561,
antaga de genom propositionen framlagda
lagförslagen.

Herr BOO (s): Herr talman! Ändringarna
i det föreliggande lagförslaget rörande
nyttjanderätt till fast egendom
kan väl synas berättigade, då denna lag
i sina huvudgrunder har gällt sedan år
1907. »Huvudsyftet med ändringarna är
att, med bevarande av de grundtankar
på vilka tomträttsinstitutet vilar, i möjligaste
mån stärka tomträttshavarens
rättsliga ställning och därmed även tomträttens
kreditvärde.» Det nu anförda är
ett citat ur propositionens sammanfattning.

Vilka grundtankar är det då som tomträttsinstitutet
vilar på? Jo, för det första
att samhället skall komma i åtnjutande
av markvärdestegringen och ha möjlighet
att förfoga över marken för annat
ändamål i framtiden. För det andra
vill man med denna lagstiftning åstadkomma
att samhället skall ha möjlighet
att ingripa för att ändamålsenligt ordna
bostads- och hyresförhållandena. Det
sistnämnda var anfört som en motivering
redan till 1907 års lagstiftning. I
enlighet härmed har tomträttsupplåtaren
för närvarande obegränsade möjligheter
att i tomträttsavtalet föreskriva de
villkor i fråga om nyttjanderätt och annat,
som upplåtaren kan finna lämpliga.
Dessa bestämmelser tillämpas i dag och
bildar — det bör hållas i minnet — utgångspunkten
för de ifrågasatta ändringarna.

Lagberedningen, som framlagt de nu
ifrågavarande ändringsförslagen, föror -

dar en rad ändringar som väsentligt stärker
tomträttshavarens ställning och tomträttsmarkens
kreditvärde. Sålunda föreslås
att upplåtelsetiden, som nu är fastställd
till minst 26 och högst 100 år, i
framtiden skall bli obegränsad; första
upplåtelsen sker på 60 år och de följande
på 40 år. Hela upplåtelsen löper
tills vidare med uppsägningsrätt från
markägarens sida. Under avtalets giltighetstid
kan båda parterna — markägaren
å ena och tomträttshavaren å andra sidan
— begära omreglering av avgälden.
Här rör det sig om väsentliga förändringar
som stärker tomträttshavarens
ställning och även tomträttens kreditvärde,
och alla instanser har i dessa
frågor varit fullkomligt ense.

När det däremot gäller förbehållen i
upplåtelseavtalen har lagberedningen,
med lagrådets gillande, föreslagit att
tomträttsupplåtarens nuvarande möjligheter
att i avtalen föreskriva villkor
skall helt försvinna. Gentemot detta har
departementschefen hävdat, att det inte
torde vara ändamålsenligt att helt utplåna
kommunernas möjligheter att träffa
avtal om nyttjanderätten. Därför bär
föreslagits, att det skulle ligga i Kungl.
Maj :ts hand att pröva de förbehåll kommunerna
vill göra vid upplåtelse av
tomträtt. Härigenom skulle man vinna
en större enhetlighet i de inskränkningar
kommunerna kan önska göra, och den
nuvarande rikliga floran av förbehåll
skulle därmed försvinna.

Vid utskottsbehandlingen av detta
ärende har majoriteten stannat för lagberedningens
förslag, under det att den
av herr Johansson i Torp m. fl. avgivna,
till utlåtandet fogade reservationen
sammanfaller med regeringsförslaget
på denna punkt. I övrigt är utskottet
enigt om att tillstyrka propositionen.

Under utskottsbehandlingen har i stor
utsträckning åberopats vad remissinstanserna
anfört. Jag vill därför understryka,
att remissyttrandena bygger på lagberedningens
promemoria, alltså det första
utkastet, och att departementschefens
förslag om Kungl. Maj :ts prövning inte
bedömts av dessa instanser. Yttrandena
på denna punkt är för övrigt ingalunda

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

entydiga. Som nämnts avser lagändringarna
att stärka tomträttens kreditvärde.
Enligt reservanternas mening får man
dock därvid inte lämna ur sikte det ändamål,
som tomträtten avser att tjäna.
Här får alltså ske en avvägning mellan
dessa intressen. Vi har vid det ställningstagandet
inte kunnat finna att samhället
hör avsäga sig alla möjligheter att
föreskriva villkor i tomrättsavtalen.

När lagberedningen och utskottsmajoriteten
som skäl för sin mening anför,
att ingripanden på bostads- och hyresmarknaden
borde ske genom lagstiftning
i annan ordning, som inte ställde tomträtten
i sämre läge än enskild äganderätt,
förbigår man enligt reservanternas
mening väsentliga fakta i dessa frågor.
För det första behandlas väl tomträttshavare
och enskilda ägare lika i den
krislagstiftning på bostadsmarknaden,
som för närvarande existerar. För det
andra kan aldrig tomträtten bliva helt
lika enskild äganderätt, ty då skulle den
ju förlora sin karaktär och göras obrukbar.
Här är alltså inte fråga om att
jämställa dessa båda institut helt och
hållet. Därför kan man inte tala om en
deklassering eller diskriminering av
tomträtten, om man nu skulle göra sådana
förbehåll i upplåtelseavtalen.

I sin nya form, med Kungl. Maj ds
prövning, avser förslaget knappast heller
att tillgodose kortfristiga, av kriser
betingade ingripanden genom tomträttsinstitutet.
Bara den tidlösa upplåtelsen
motsäger, att detta kan vara inriktningen.
Men det finns långsiktiga problem
i tätorterna, som enklast även i fortsättningen
löses genom tomträttsinstitutet.
Vi har i reservationen sökt exemplifiera
detta, men vill starkt understryka,
att vad som längre fram i tiden i dessa
avseenden kan bli aktuellt, för dagen
inte kan överblickas. Vad här sker är i
realiteten avsevärda förbättringar i tomträttshavarnas
ställning och därmed också
av kreditvärdigheten. Om — såsom
föreslås i departementschefens lagförslag
— samhället får behålla något av
sin nuvarande oinskränkta rätt att föreskriva
villkor vid tomträttsupplåtelse,
torde detta vara en lämplig avvägning,

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
åtminstone att pröva tills vidare. Något
avgörande negativt inflytande på kreditvärdigheten
kan den inskränkta rätten
till förbehåll inte få.

Enligt lag är kommunerna numera
ålagda att ansvara för bostadsförsörjningen
inom den egna kommunen. Det
är väl då inte orimligt att kommunerna
även i fortsättningen genom föreskrifter
i tomträttsavtalen kan tillgodose en del
av de bostadspolitiska målsättningarna.
Att märka är här, att detta sker på mark,
som kommunen för överskådlig tid själv
äger.

Alla de, som är på det klara med samhällets
förpliktelser och intresse härvidlag,
torde inte tveka att biträda Kungl.
Maj:ts förslag, vilket i detta avseende
är lika med den föreliggande reservationen,
till vilken jag ber, herr talman, att
få yrka bifall.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Reservanternas
talesman sade bl. a., att
tomträttsinstitutet skulle fylla två uppgifter,
nämligen dels möjliggöra för samhället
att tillgodogöra sig tomtmarkens
värdestegring, dels ge möjlighet till att
utnyttja tomträttsinstitutet i bostadspolitiskt
syfte. Det är denna senare möjlighet,
som reservanterna alltjämt vill att
tomträttsinstitutet skall erbjuda men som
utskottsmajoriteten inte anser bör existera
i längden.

Det förhåller sig nämligen så, att det
hittills gällande tomträttsinstitutet varit
behäftat med flera brister. Det var bl. a.
av den anledningen, som riksdagen begärde
en översyn av tomträttsinstitutet
just i syfte att förbättra tomträttshavarnas
rättsliga ställning och därmed också
tomträttens kreditvärde. Det är detta
syfte man vill nå med nu föreliggande
lagförslag, som har utarbetats av lagberedningen.
Förslaget syftar nämligen till
att i största möjliga utsträckning stärka
tomträttshavarens rättsliga ställning och
därmed också tomträttens kreditvärde.
Enligt lagberedningen bör tomträtten i
stort sett fylla samma funktioner som
äganderätten men samtidigt ge stat eller
kommun möjlighet att åtnjuta värdesteg -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
ring och vid behov förfoga över marken
för det ena eller andra ändamålet.

Om lagberedningens förslag har lagrådet
uttalat, att förslaget i allt väsentligt
syntes vara ägnat att åstadkomma
den avsedda förbättringen av tomträtten.
Det kan sägas, att det utan tvekan är ett
samhällsintresse att stimulera till tomträttsupplåtelser
genom att man ger tomträttsinnehavaren
en så stark ställning
som möjligt. Härom är också, som herr
Boo nyss framhöll, alla eniga. Utskottet
har även i princip tillstyrkt den i propositionen
förordade lagstiftningen.

På en viktig punkt har emellertid åsikterna
brutit sig emot varandra. Det gäller
utformningen av 6 §, där i propositionen
gjorts en mycket väsentlig avvikelse
från lagberedningens förslag. Avvikelsen
rör tomträttshavarens befogenhet
att i tomträtten upplåta nyttjanderätt,
servitut eller annan särskild rättighet. I
propositionen föreslås att detta av lagberedningen
begagnade uttryck skall ersättas
med en föreskrift, enligt vilken särskilda
inskränkningar i tomträtten skall
kunna göras efter Kungl. Maj:ts godkännande.
På denna punkt har utskottet, såsom
också herr Boo påpekade, inte kunnat
ena sig. Jag skall därför be att få
redogöra för hur diskussionen har gestaltat
sig i denna centrala fråga.

I en förberedande promemoria från
lagberedningen berördes bl. a. tomträttshavarens
dispositionsfrihet. Det framhölls
där, att samhälleliga ingripanden
exempelvis för ett ändamålsenligt ordnande
av bostads- och hyresförhållanden
inte borde begränsas till tomträtten. Man
borde inte ha någon lagstiftning, som
begränsar tomträttshavarens möjlighet
att förfoga över t. ex. ett hyreshus i annan
män än lagstiftningen föreskriver i
fråga om fastigheter som innehaves med
full äganderätt. Hyresspekulation, menade
man, borde förhindras med samma
medel i fråga om båda dessa slag av fastigheter
— alltså oavsett om tomtmarken
upplåtits med äganderätt eller tomträtt.

I flera av de remissyttranden, som avgivits
över lagberedningens promemoria,
behandlades också detta problem om särskilda
avtalsvillkor vid tomträttsupplå -

telse. Jag skall be att få nämna ett par
av dessa yttranden.

Bostadsstyrelsen, som naturligtvis kan
sägas i detta fall företräda det allmännas
intressen, ansåg att det skulle vara av
mycket stor betydelse med enhetliga upplåtelsevillkor
och att i lagen borde angivas,
vilka villkor som finge och skulle
gälla vid upplåtelse av tomträtt. Bostadsstyrelsen
ställde sig alltså bestämt på
den ståndpunkten, att man icke skall ha
några särskilda möjligheter för kommunerna
att göra eventuella inskränkningar.
Även om de skulle godkännas av
Kungl. Maj:t, har i alla fall bostadsstyrelsen
mycket klart sagt ifrån, att alla
sådana inskränkningar är av ondo.

Sparbanksinspektionen, som också yttrat
sig över promemorian, hade samma
uppfattning som bostadsstyrelsen och
ansåg att problem, som icke gäller själva
tomträtten, icke skulle lösas på ett sådant
sätt, att tomträtten deklasserades.
Man menade alltså, att endast sådana
problem, som har med själva tomträtten
att göra, bör komma in i avtalet om
tomträtten, men att man inte skulle försöka
att lösa t. ex. bostadspolitiska problem
genom att göra inskränkningar i
denna rätt.

Svenska bankföreningen yttrade sig
också och framhöll, att det vore ytterst
angeläget, att lagstiftningen utformades
så, att skillnaden mellan äganderätt och
tomträtt inskränktes till det som kunde
sägas vara det väsentliga för tomträtten.
Även bankföreningen menade alltså, att
några särskilda uppgifter vid sidan av
sitt egentliga syftemål skulle tomträttslagstiftningen
icke ha.

Flera andra remissinstanser uttalade
samma uppfattning — med ett enda undantag.
Denna enda remissinstans ansåg,
att det alltjämt borde finnas en möjlighet
för samhällena att i tomträttsavtal
inta bestämmelser, som skulle hindra
bl. a. hyrespekulation.

Efter remissbehandlingen kom ärendet
tillbaka till lagberedningen, som återigen
behandlar spörsmålet och framlägger
sitt betänkande. I detta framhåller lagberedningen,
att man såvitt möjligt borde
undvika bestämmelser, som innebär

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

en diskriminering av tomträtten. Lagberedningen
säger bl. a., att det inte finns
några andra skäl för det allmänna att
ingripa med hyresreglering i hus som
innehas med tomträtt än då det gäller
hus som innehas med full äganderätt.
Det framhålles också, att om det i en
situation kräves en lagstiftning beträffande
t. ex. hyresförhållandena, så bör
denna lagstiftning gälla både för fastigheter
som innehas med tomträtt och för
sådana som innehas med äganderätt.
Man vill alltså att i det fallet alla olika
typer av fastigheter skall vara likställda.

Så kommer ärendet upp till departementschefen,
och han anser att det är
tveksamt om inte lagberedningen hade
gått för långt i sitt förslag. Han säger
bl. a., att det kunde vara av vikt att vid
upplåtelse med tomträtt tillgodose t. ex.
barnrika familjers bostadsbehov. Men,
tillägges det, för att inte vilka villkor
som helst skulle få föreskrivas borde inskränkningar
i tomträttshavarens befogenheter
godkännas av Kungl. Maj :t. Det
var till följd härav som lagberedningens
formulering av 6 § angående nyttjanderätten
och servituten fick tillägget, att
»inskränkning i rätten att upplåta nyttjanderätt
i tomträtten må ske allenast
med Konungens medgivande».

Efter denna förändring gick ärendet
tillbaka till lagrådet, och detta uttalade
enhälligt, att det inte kunde tillstyrka
den av Kungl. Maj:t föreslagna ändringen
i lagberedningens förslag. Tomträttshavarens
rätt, säger lagrådet, kunde härigenom
begränsas på ett sätt som icke
kunde överskådas. Tomträtten skulle allt
efter begränsningarnas art få ett växlande
innehåll, och det, menade man, skulle
vara till stor nackdel.

Trots detta lagrådets bestämda uttalande
vidhöll emellertid departementschefen
sin uppfattning, och det är alltså
den som nu föreligger i propositionen.

Utskottets majoritet har anslutit sig
till lagberedningens uppfattning, nämligen
att inskränkningar i nyttjanderätten
menligt inverkar på tomträttens kreditvärde
och därmed i själva verket motverkar
det syfte man vill uppnå med
denna lagstiftning.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt.

Nu säger herr Boo, att någon inverkan
på kreditvärdet kan inskränkningar
av den art, som föreslås i reservationen
och som överensstämmer med vad
som sagts i den kungl. propositionen,
inte komma att få. Det har emellertid
tydligt sagts ifrån av olika remissinstanser,
av en enhällig juridisk sakkunskap
och av bland andra bostadsstyrelsen, att
inskränkningar av den art, som man här
har tänkt sig, får ett menligt inflytande
på tomträttens kreditvärde. Tomträtten
blir, som bl. a. lagrådet anfört, icke en
entydig rättighetstyp, om nyttjanderätten
skall kunna begränsas så som det
föreslagits i propositionen. Och man
måste ju ta hänsyn till att denna lag är
avsedd att gälla för en obegränsad tid
framåt. Då måste man också räkna med
att den prövning, som denna lags tilllämpning
skall komma att underställas
av Kungl. Maj:t, kan komma att utfalla
på ett mycket växlande sätt ifrån den
ena perioden till den andra. Man har
ingen garanti för att Kungl. Maj:t alltid
kommer att pröva från precis samma
utgångspunkt — det kan bli mycket stora
växlingar även om sådana inskränkningar,
såsom här föreslagits i propositionen
och i reservationen, underställes
Kungl. Maj ds prövning. Den ovisshet,
som då kommer att vidlåda tomträtten,
måste enligt all den sakkunskap, som
har uttalat sig i denna fråga, komma
att verka så att kreditvärdet på tomträtten
sänkes.

Man kan emellertid också fråga sig,
om det ur samhällsnyttans synpunkt är
angeläget att inte ställa ett absolut hinder
mot inskränkningar i nyttjanderätten.
Man kan ställa sig den frågan: Bör
samhället ha särskilda möjligheter att
påverka t. ex. uthyrningspolitiken i
tomträttshus? Vi har inom utskottet ställt
oss den frågan, och utskottets majoritet
har ansett sig kunna besvara den
med nej, och detta framför allt av den
anledningen, att vi inom utskottet mycket
bestämt hävdar att under t. ex. en
krissituation på bostadsmarknaden skall
olika former av samhällsingripanden, t.
ex. hyresreglering och frivillig behovsprövning,
som ju redan har behandlats

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt.

vid årets riksdag, ha en generell giltighet,
d. v. s. gälla för alla olika slag av
bostadsfastigheter. Så är det faktiskt
också för närvarande. Den lagstiftning
vi har beträffande hyresregleringen och
den frivilliga behovsprövningen gäller
för alla hyresfastigheter. Det finns därför
inte någon anledning att vidtaga några
åtgärder, som minskar tomträttsfastigheternas
kreditvärde och på det sättet
gör tomträtten mindre lockande än
vad den bör kunna vara.

Utskottets majoritet har därför kommit
till den uppfattningen att det i propositionen
framlagda förslaget till formulering
av 6 § inte är påkallat av hänsyn
till samhällets behov och att det
äventyrar syftet med revisionen av tomträttsinstitutet.
Man bör därför återgå till
den av lagberedningen framlagda formuleringen.

Den uppfattning som utskottets majoritet
sålunda anslutit sig till utesluter
ju ingalunda, att tomträttsupplåtaren avfordrar
tomträttshavaren en fristående
förbindelse t. ex. beträffande den första
uthyrningen eller gällande vissa andra
önskemål som fastighetsägaren kan ha.
En sådan förbindelse är av obligationsrättslig
natur och verkar under jämförelsevis
kort tid. Den kan inte heller inverka
på tomträttens kreditvärde.

Reservanterna har, så vitt jag kan finna,
inte heller kunnat anföra några vägande
skäl för en inskränkning av tomträtten
utöver dem, som redan har anförts
av departementschefen. Reservanterna
hänvisar bl. a. till vad tredje lagutskottet
anfört vid det av riksdagen
godkända utlåtandet nr 23 angående
zonexpropriationen. Utskottet underströk
däri mycket starkt, att det vore
av vikt att kommunerna förfogade över
exproprierad mark på ett sätt, som innebure
skälig hänsyn till förutvarande
fastighetsägares och hyresgästers rimliga
önskningar att få t. ex. återkomma
till samma kvarter som de haft före zonexpropriationen.
Reservanterna menar,
att man kan utgå ifrån att kommunerna
i stor utsträckning kommer att upplåta
exproprierad mark med tomträtt, och
här skulle man alltså enligt reservanter -

nas mening ha ett fall, där det vore
lämpligt med särskilda inskränkningar
i fråga om tomträttshavarens nyttjanderätt.

I själva verket är detta i stället ett
typiskt exempel på en situation, där ett
avtal av obligationsrättslig natur kan
träffas vid sidan av själva tomträttsavtalet.
Det är ju nämligen här fråga om
en engångsföreteelse, t. ex. att låta en
person, som haft en affärsrörelse i en
viss del av staden, få komma tillbaka
till ungefär samma stadsdel, sedan expropriationen
ägt rum. Ett sådant villkor
kan ju inte tänkas få giltighet för
någon längre tid än den period, som
förflyter från expropriationen till dess
att en ny fastighet blir uppbyggd på
den exproprierade marken.

Det är alldeles avgjort ett samhällsintresse
att stimulera upplåtelser med
tomträtt och att alltså göra tomträtten
så eftersträvansvärd som möjligt även i
förhållande till äganderätten. Om detta
sker, så kan samhället förfoga över marken
på helt annat sätt än eljest. Det kan
tillgodogöra sig markvärdestegringen,
och samhällsintresset måste därför kräva,
att tomträtten skall göras lockande.
Konsekvensen blir då också, att man
skall se till att tomträttens kreditvärde
blir så stort som möjligt, och därmed
blir naturligtvis också, fastän detta är
mindre viktigt, inkomsterna från fastigheten
större än om kreditvärdet är
lågt.

Jag vill slutligen ännu en gång som
en sammanfattning understryka, att bakom
den av utskottets majoritet uttalade
meningen står en enhällig juridisk
sakkunskap, representerad av bl. a. lagberedningen
och lagrådet. Samma mening
delas av våra kreditinstitut, av bostadsstyrelsen
och av en rad andra instanser
som yttrat sig i frågan. Jag tror
därför, att det riktigaste vi kan göra är
att följa det förslag till formulering av
6 §, som framlagts av lagberedningen
och som tillstyrkts av praktiskt taget
alla som yttrat sig i denna angelägenhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Herr SVENSSON (s): Herr talman! Jag
kan ge utskottets ärade ordförande rätt
på en punkt, nämligen när han säger att
den nuvarande lagstiftningen är synnerligen
bristfällig och behöver en översyn.
Det är ju egentligen denna bristfällighet
i den gamla lagen som har
medfört, att kommunerna i sina tomträttsavtal
har måst intaga bestämmelser
som skyddar inte bara kommunens intressen,
utan även den enskilde medborgarens.

Malmö är ju en av de städer som har
figurerat mycket i den förberedande
diskussionen, och det är detta som har
givit mig anledning att begära ordet för
att något motivera det ställningstagande,
som staden här har varit tvungen att
intaga, då den infört en del särbestämmelser
i tomträttsavtalen.

Jag erinrar till en början om att tomträtten
har till uppgift inte bara, som utskottets
ärade ordförande säger, att
skydda den enskilde medborgaren när
det gäller uthyrande av lägenheter. Det
är inte detta som är det primära. Jag
tycker, att man i utskottet har gjort
detta till en stor fråga, när man fört
fram uthyrningspolitiken som ett större
moment i dettas lagstiftningsärende. Det
är inte så vi har sett det. Jag erinrar om
att våra större städer och kommuner
under många årtionden har dragits med
ett kostnadsproblem, som alltid följer
med inlösensskyldighet av fastigheter,
om vi vill dra fram en ny väg eller gata,
om vi vill göra någon allmän plats etc.
Detta har varit ett av de största bekymren
i kommunerna och är det alltjämt.
Med utgångspunkt härifrån har också
riksdagen förra veckan beslutat om zonexpropriation
för att underlätta en expropiering
av större områden.

För att få en bättre stadsplanering
för kommande generationer har vi således
i Malmö i tomträttsavtalet infört sådana
bestämmelser, som för med sig, att
en större stadsdel är skyddad för framtiden
mot spekulationer. Vi har i rikets
tredje stad sprängt in stora områden,
och vi förväntar att utvecklingen skall
gå därhän, att dessa områden småningom
blir centrala. De skulle ha kommit

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
att utgöra ett mycket eftertraktat objekt,
om man icke skyddat marken för spekulation.

Det är således ur stadsplaneringssynpunkt,
som vi här har drivit fram ganska
hårda bestämmelser i tomträttsavtalet
för Malmö stads vidkommande, och det
är klart att vi har tagit sikte på den
oskäliga värdestegring, som går igen
även här i debatten.

Men vi har också måst införa en särbestämmelse,
som innebär, att hyrorna
icke får ändras på området under hela
tomträttstiden, även om hyreslagen skulle
upphävas. Det står nämligen fastslaget
i vårt tomträttsavtal, att hyrorna
och bostadsrättsavgifterna icke får ändras
utan stadens godkännande. Samma
sak gäller om man skulle vilja sälja fastigheten:
den kan icke heller försäljas
till annat pris än det staden godkänner.

Bakom dessa två bestämmelser ligger
ju det allmännas önskemål, att tomträttsfastigheterna
icke kommer att få ett
oskäligt värde, så att man, när man
kommer fram till den tidpunkt då inlösensskyldighet
kanske föreligger för
kommunen, då befinner sig i samma situation
som i dag och får betala så höga
priser för fastigheterna, att de förhindrar
en vettig framtida lösning för kommunen.

Vi har också en bestämmelse av innehåll,
att det i varje tomträttsfastighet
skall finnas fritidslokaler, och vi har
fixerat dessa i tomträttsavtalet till 1
kvadratmeter per lägenhet. Varför har
denna bestämmelse kommit in? Jo, helt
enkelt av det skälet, att om vi inte hade
gjort den tvingande i tomträttsavtalet,
hade vi aldrig fått sådana fritids- eller
hobbylokaler. Alla här känner till, vilket
problem det i dag är att skapa fritidssysselsättning
för barn och ungdom
och kanske även för de äldre. Här har
vi således tvingat fram fritidslokaler för
barnen, för ungdomen och för föräldrarna.
Alla grupperna har sina lokaler,
och det står i tomträttsavtalet, att det
inte får tas ut någon hyra för dem, utan
att kostnaden skall inräknas i den fastställda
hyran, som är godkänd av bostadsstyrelsen.
Därmed har vi skapat en

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
mycket förnäm fritidsverksamhet på
våra stora tomträttsområden. Ett av
dessa områden kallas för Augustenborg
— det har figurerat mycket i pressen.
Där finns ungefär 2 500 människor av
alla åldrar, för vilka fritids- och hobbyverksamheten
ordnats. Vi tycker, att vi
därigenom bär främjat stadens och över
huvud taget det allmännas intresse att
skapa sysselsättning under fritiden. I
stället för att kanske få uppleva sönderslagning
och vandalisering och annat i
fastigheterna har vi här fostrat de yngre
till någonting värdefullt.

För flerbarnsfamiljernas vidkommande
vill jag säga, att den bestämmelse
som gäller dem har tillkommit för att
över huvud taget tvinga fram bostäder
till flerbarnsfamiljerna. När bestämmelsen
kom till i Malmö fanns det icke
några fastighetsägare som tog emot familjer
med tre eller flera barn. För att
således över huvud taget kunna fylla de
i lagstiftningen av riksdagen fastställda
kraven, att dessa familjer skulle få moderna
bostäder, måste vi införa en bestämmelse
som innebar, att 20 procent
av alla nyproducerade lägenheter skulle
reserveras för flerbarnsfamiljerna.

Jag vill erinra herr Osvald om att det
har varit förenat med många svårigheter
att få detta genomfört. Det har varit
mycket gny och gnissel för att vi har
tvingat fram denna lösning. Men vi kan
i dag säga oss, att vi har upphävt kategoribebyggelsen
för flerbarnsfamiljerna
och således främjat utspridningen av
dessa familjer i hela vårt bostadsbestånd.
Detta hade inte lyckats, om vi
inte hade haft den nämnda särbestämmelsen.
Den är således mycket viktig,
och det har ju också departementschefen
särskilt framhållit. Den är kanske
nödvändig som ett komplement till den
lagstiftning som här i dag ligger på
bordet.

När därför utskottet inte har kunnat
vara med om det tillägg till G §, som ger
Kungl. Maj:t rätt att godkänna avvikelser
från vad lagen här stadgar, tycker
jag att utskottet har farit för hårt fram.
Jag skall villigt medge, att man natur -

ligtvis inte skall införa vilka bestämmelser
som helst vid sidan av lagen. I den
mån Kungl. Maj:t finner sig kunna godkänna
en särbestämmelse, måste det naturligtvis
bli en generell regel, som gäller
även för andra kommuner som gör
framställning därom. Men jag tycker
inte att man kan vara med om att förhindra,
att en kommun verkligen får
tillgodose ett behov, som utvecklingen
pressar fram. Vi skall ju komma i håg,
herr Osvald, att vi inte vet mycket om
vad utvecklingen har fört med sig för
kommunerna och för landet om 10, 20
eller 30 år. Det kan ju hända, att det
då föreligger behov, som man inte känner
i dag. Man bör därför lämna en
möjlighet öppen för en prövning, för
dert händelse man utöver lagen skulle
behöva ha någonting som skyddar samhällets
intresse.

Jag kan således, herr talman, här inte
göra något annat än att instämma i vad
reservanterna har anfört. Jag tycker att
det är både rätt och billigt, att kommunerna
får en möjlighet att vända sig till
Kungl. Maj:t. Man bör ge kommunerna
den rörelsefrihet, som ligger i att Kungl.
Maj :t får rätt att pröva de särskilda villkor,
som de vill ha in utöver lagens bestämmelser.
Den lagstiftning, som ligger
på bordet här i dag, herr Osvald,
betyder att för Malmö stads del får åtskilligt
av vad jag har nämnt här mönstras
ut ur stadens tomträttsavtal. Jag
skulle tro att det blir revideringar på
flera punkter, och jag är beredd att i
det stycket gå utskottet till mötes, när
det kan bli en generalisering och tilllämpning
för många kommuner.

Jag kan alltså medverka till detta, men
jag kan inte medverka till att man berövar
kommunerna all frihet att få vissa
alternativ prövade, som de kan finna
nödvändiga.

Jag ber således, herr talman, med vad
jag här har anfört att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Einar Eriksson (s), Mogård (s) och Edvin
Thnn (s).

Tisdagen den 2G maj 1953.

Nr 23.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle: Herr
talman! Av herr Svenssons yttrande liksom
också av vad som framhålles i reservanternas
förslag till utskottsyttrande
kunde man lätt få den uppfattningen,
att med den formulering, som lagen har
fått i utskottets förslag, samhället skulle
ha avhänt sig alla möjligheter att förfoga
över marken. Jag vill emellertid erinra
om att i 4 § står, att upplåtelsehandlinggen
skall innehålla bl. a. »de närmare
föreskrifter rörande fastighetens användning
och bebyggelse samt de bestämmelser
i övrigt som skola gälla i fråga om
tomträtten».

Nu säger herr Svensson, att utskottets
majoritet alltför ensidigt talat om uthyrningspolitik
och hyresreglering i samband
med den av Kungl. Maj :t föreslagna
inskränkningen. Men det är ganska
naturligt att vi gör det, ty i Kungl.
Maj :ts proposition talas inte någonting
om alla de olika slag av inskränkningar,
som Malmö stad bär företagit i tomträtten.

Den enda remissinstans, som avvek i
uppfattningen från alla de andra, var
just Malmö stads drätselkammare. Jag betvivlar
ingalunda, att Malmö stad har
kunnat åstadkomma många värdefulla lokaler
för sin ungdom genom olika ingripanden,
men samtidigt är det val också
känt, att tomträtten i Malmö stad har
försämrats på ett sätt, som kanske inte
är fallet i någon annan del av vårt land.
Jag är alldeles övertygad om att sådana
inskränkningar i tomträtten, som föreskrivits
i Malmö stad, säkerligen inte
skulle komma att godkännas av Kungl.
Maj :t, även om den av Kungl. Maj :t och
reservanterna föreslagna lagtexten skulle
komma att gälla. Jag vill samtidigt
säga, att man i andra samhällen lyckats
lösa samma problem som i Malmö stad
utan att man därför har behövt förgripa
sig på tomträtten. Man har möjligheter
att ordna sådana samhälleliga angelägenheter
på andra sätt än genom att minska
tomträttens värde. Dessa möjligheter bör
man utnyttja. Men man bör också se till
att tomträtten blir eftersträvansvärd, ty
endast därigenom kan samhället i stor
utsträckning upplåta mark med tomträtt

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt.

och därmed tillgodogöra sig värdestegringen.
Om man går den väg som man
har gått i Malmö och alltså gör tomträtten
mindre eftersträvansvärd, kan man
inte tillgodogöra sig markvärdestegringen
och man kan få svårigheter av många
olika slag att dras med.

Det förefaller mig därför, som om just
de erfarenheter man har från Malmö snarast
talar för att man bör vidta den ändring
i propositionen, som ansluter sig
till lagberedningens förslag och som
tredje lagutskottet har tillstyrkt.

Herr SVENSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill säga herr Osvald,
att jag aldrig har haft någon känning
av att bestämmelserna i tomträttsavtalet
i Malmö har försatt staden i sämre ställning
än andra kommuner. Vi har fått
låna pengar i bankerna på samma villkor
som andra kommuner.

Men det finns en annan sak, herr Osvald,
som jag vill nämna i all korthet.
De lägre byggnadskostnader och hyror,
som Malmö stad uppvisar gentemot stora
delar av landet i övrigt, har vi inte
fått till skänks, herr OsVald. Det är
många faktorer som har spelat in, men
den viktigaste faktorn därvidlag är utan
tvivel tomträttsavtalets bestämmelser.
Det är min bestämda uppfattning att
den hårdföra politik, som ligger bakom
våra tomträttsbestämmelser, är en mycket
starkt bidragande orsak till att vi
alltjämt kan ståta med en hyresnivå som
är betydligt lägre än i landet i övrigt.
Men här, menar jag, kan en försämring
komma att ske. Om vi tvingas genomföra
sämre villkor, glider vi kanske in i ett
högre hyresläge i Malmö.

Jag vill för övrigt erinra herr Osvald
om att ingen ju har vägrat att bygga och
bo på vår tomträttsmark trots de bestämmelser
som vi haft. I Malmö bygger vi
allt vad vi får lov att bygga. Våra bestämmelser
har inte lett till någon
olycka.

Herr HERMANSSON, ALBBERT (s):
Herr talman! Syftet med den föreslagna
ändringen av tomträttslagen är att för -

Nr 23.

Tisdagen den 26 mai 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt.

stärka tomträttshavarnas rättsliga ställning
och att öka tomträttens värde som
kreditobjekt. Även departementschefen
har i motiven till sitt förslag framhållit,
att tomträttshavarna i princip bör bli
jämställda med de husägare som själva
äger sin byggnadstomt. Alla har varit
eniga om att detta är det mål som bör
eftersträvas, vilket också framgått av
vad som här har yttrats av herr Boo och
kanske i någon mån även av herr Svensson
i Malmö.

Det är emellertid alldeles självklart
att alla inskränkningar, som göres i nyttjanderätten
till ett hus, minskar möjligheten
att erhålla inteckningslån i fastigheten.
Departementschefens förslag innebär
att en viss inskränkning i nyttjanderätten
skall kunna ske med Kungl.
Maj:ts tillstånd. För min del anser jag
detta vara ett avsteg från själva den
princip som har varit vägledande vid
lagförslagets utarbetande. Det avsteget
motiveras med att det kan föreligga skäl
för en kommun att samtidigt med upplåtelsen
av byggnadstomter tillgodose
vissa bostadspolitiska syften. Kommunen,
sägs det, kan t. ex. vilja föreskriva
att lägenheterna i ett nybygge skall komma
de mest behövande till godo, och
det kan finnas även andra bestämmelser,
som kommunen vill införa i tomträttsavtalet.
Det kan emellertid enligt
min mening göras flera berättigade invändningar
mot propositionens och reservanternas
betraktelsesätt i detta avseende.

För det första faller det av sig självt,
såsom redan framhållits, att den föreslagna
inskränkningen i tomträttsavtalet nödvändigtvis
måste medföra eu minskning
av kreditvärdet. Reservanternas förslag
innebär för det andra att tomträttsavtalen
skulle komma att ges olika innehåll
i olika kommuner. Det är nämligen kommunerna
själva som skall göra framställning
om de särskilda villkor som
skall införas i tomträttsavtalen. Och man
kan förmoda att den ena kommunen vill
föreskriva ett slags villkor för tomtupplåtelsen
och den andra ett annat
slags inskränkningar. För övrigt sitter
ju inte regeringarna som skall godkän -

na förbehållen i evighet. Departementscheferna
växlar, men det är meningen
att tomträttslagen skall komma att bestå
åtminstone under lång tid framåt.
Jag hyser nu inte några misstankar om
att den nuvarande justitieministern skulle
låta förleda sig att begå några större
galenskaper på detta område, men vi vet
ju inte vilka efterträdare han får; vi
vet inte vad som kan komma att hända
i framtiden.

Jag tycker för övrigt att det borde
ligga i regeringens eget intresse att inte
försätta sig i sådana situationer att departementscheferna
skall behöva sitta
och plottra med detaljfrågor av sådan
art som det här kan bli fråga om. Då
är det betydligt bättre att lagen formuleras
på ett sådant sätt att den bestämt
säger ifrån vilka inskränkningar som
får göras och som inte får göras.

Den sista och viktigaste invändningen
mot reservanternas yrkande gäller
emellertid deras inställning till de bostadspolitiska
synpunkter som har varit
på tal här i debatten. Jag är fullt
ense med reservanterna om att det i synnerhet
för närvarande är högst angeläget
att beakta de bostadspolitiska intressen
som kommunerna har att bevaka.
Men vad utskottsmajoriteten vänder sig
emot är att nödvändiga samhällsingripanden
ensidigt skall rikta sig mot den
relativt obetydliga bostadsgrupp som
representeras av bostadslägenheter uppförda
på s. k. tomträttsmark. I den mån
samhället kan finna det påkallat att ingripa
för att reglera bostadsmarknaden
bör åtgärderna åtminstone enligt min
mening gälla hela beståndet av hyreshus
och inte begränsas till endast en
mindre del av hyreslägenheterna.

Herr Svensson nämnde något om att
de enskilda medborgarnas intressen bör
bevakas. Jag är fullt ense med herr
Svensson om detta. Men jag anser att de
enskilda medborgarnas intressen bör bevakas
även i sådana fall, när dessa enskilda
medborgare är hyresgäster i hus
som är uppförda på mark med äganderätt
och inte endast när de hyr i hus
som är uppförda på tomträttsmark. Vi
får nämligen inte glömma, att systemet

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

med tomträtt ännu inte har slagit igenom
överallt ens inom de större och medelstora
städerna. Jag vet att tomträttsinstitutet
har fått en viss omfattning i
Malmö och i en del andra större städer,
men det finns också många samhällen
där tomträttsinstitutet ännu icke kommit
till användning, och detta förhållande
får vi som sagt inte glömma.

Om vi på det sätt som reservanterna
rekommenderar begränsar de bostadspolitiska
åtgärder, som kan anses nödvändiga,
kommer den stora mängden av hyresgäster,
som ju bor i hus uppförda på
mark som upplåtits med äganderätt, att
försättas i ett avsesvärt sämre läge än
det lilla fåtal, som bor i s. k. tomträttshus,
och det kan enligt min uppfattning
inte vara riktigt.

Följden av en sådan begränsning måste
också bli att tomträtten deklasseras
och att husbyggarna blir mindre angelägna
om att bygga på tomträttsmark.
Om det anses nödvändigt att vidtaga åtgärder
t. ex. för att säkerställa tillräckliga
bostadsutrymmen åt de barnrika
familjerna, bör dessa åtgärder erhålla
generell giltighet och således gälla för
alla hyreshus och inte endast för sådana
som är byggda på tomträttsmark. Jag har
för min del mycket svårt att fatta deras
inställning som anser, att en liten grupp
hyresgäster skall sättas i särställning på
det sätt som här har föreslagits. Och jag
kan inte värja mig för den tanken, att
propositionens innehåll på den punkten
är ganska illa övertänkt.

Om man vill göra tomträtten populär
och få den utnyttjad i högre grad än hittills,
bör man enligt min mening följa
utskottets förslag. Jag ber således, herr
talman, att få instämma i det yrkande
som redan är gjort om bifall till utskottets
hemställan.

Herr BOO (s): Herr talman! Jag skall
begagna detta tillfälle till att något replikera
utskottets talesman, herr Osvald,
och kanske också säga några ord till
herr Hermansson.

Det resonemang som utskottsmajoriteten
använder, nämligen att man inte

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
skall skapa en undantagsställning för
den bebyggelse som sker på tomträttsmark
i jämförelse med den som sker på
enskild mark, måste vara haltande, ty
såsom jag tidigare anfört är dessa två
fall inte fullt jämförbara.

Herr Hermansson sade, att om man
skulle ingripa i något avseende, borde
det ske på ett sådant sätt, att det träffade
lika både den bebyggelse som skett
på tomträttsmark och den som skett på
enskild mark. Men om man i fortsättningen
inte vill begagna tomträttsinstitutet
till att tillgodose de bostadssociala
syften, som kommunerna är ålagda att
fullgöra, skulle konsekvensen av utskottsmajoritetens
åsikt bli att den i stället
skulle vilja förorda en särskild lagstiftning
för att tillgodose t. ex. barnfamiljernas
bostadsbehov och mycket annat,
som enligt min mening ingalunda är någon
krisföreteelse. Men vill utskottsmajoriteten
beträda en sådan väg? Jag tror
det inte.

Krislagstiftningen sådan den framkommit
gäller ju lika för hela bostadsområdet.
Där är därför inte den som skall
föras in i detta sammanhang som ett
argument, även om det i de upplåtelser
som hittills praktiserats, där kommunerna
ju varit suveräna att i sina avtal var
för sig föreskriva vad de vill, givetvis
förekommit även sådana förbehåll.

När denna fråga diskuterats, har man
tagit stor hänsyn till remissyttrandena.
Även herr Osvald har använt dem i stor
utsträckning. Det viktigaste av de åberopade
remissvaren anser man vara bostadsstyrelsens.
Men vad bostadsstyrelsen
har anfört är så pass tvetydigt, att
jag skulle kunna utnyttja det även för
att understryka de synpunkter, som jag
företräder. Bostadsstyrelsen anför i fråga
om de förbehåll av såväl långsiktig som
tillfällig karaktär som hittills tillämpats
följande: »Lämpligheten härav kunde
ifrågasättas. För tomträttens kreditvärde
skulle det vara av stor betydelse, om
enhetliga upplåtelsevillkor kunde tilllämpas.
Avsevärda fördelar skulle vinnas,
om en viss begränsning av avtalsfriheten
infördes och i lagen angåves alla villkor,
som finge och skulle gälla vid upp -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
låtelse av tomträtt.» Hur skulle man kunna
föreskriva detta i lagen? För det
första talar bostadsstyrelsen om »en viss
begränsning» och således icke om ett
totalt förbud, vilket lagberedningen föreslagit.
För det andra önskar bostadsstyrelsen
att i lagen skulle anges de undantag
som får göras i tomträttsavtalen.
Juridisk expertis säger, att en dylik uppläggning
är ohållbar, därför att man icke
i lagtexten kan ange alla villkor, som
kan förekomma.

Jag vill dessutom understryka vad jag
sade redan i mitt förra anförande, nämligen
att remissinstanserna ingalunda har
uttalat sig om det nu föreliggande lagförslaget,
utan om lagrådets första utkast
till lagförslag, alltså den promemoria
som var ute på remiss. Det är endast
Stadsförbundet, som i efterhand har anfört
sina synpunkter på den lösning,
som Kungl. Maj :t här har förelagt riksdagen,
och Stadsförbundet har tillstyrkt
det framlagda lagförslaget.

Om man vill bibehålla något av kommunernas
rätt att göra förbehåll vid
tomträttsupplåtelserna, så kan man, om
man vill inskränka på kommunernas hittillsvarande
obegränsade möjligheter
därvidlag, inte göra detta på bättre sätt än
genom att lägga denna prövning i Kungl.
Maj:ts hand. På den punkten har herr
Hermansson varit tveksam och anfört,
att detta icke är en lämplig anordning.
Då det nu gäller en avvägning mellan
att låta kommunerna behålla den oinskränkta
rätt, som de hitintills haft, eller
helt avskaffa denna rätt, så är väl
den lämpligaste lösningen att lägga avgörandet
i Kungl. Maj :ts hand och låta
Kungl. Maj:t pröva upplåtelsevillkoren.
Därigenom åstadkommer man enhetlighet
på detta område och tillgodoser de
väsentliga intressen som här måste främjas.

Herr Osvald anförde gentemot mig, att
jag skulle ha sagt, att den uppläggning,
som reservanterna här förordat, inte
skulle medföra någon inskränkning i
kreditvärdigheten. Jag sade inte exakt så,
utan använde väl i stället ordet »avgörande»
inskränkning. Jag medger, liksom
herr Svensson, att om man nu låter

kommunerna i viss utsträckning ha kvar
denna rätt, så kommer detta naturligtvis
att i någon mån påverka kreditvärdigheten,
som annars skulle vara exakt
densamma som vid enskild äganderätt.
Men här får ju ske en avvägning. När
vi går att besluta i denna fråga, måste
vi ha utgångspunkten i minnet. Den är
ju att kommunerna i dag har oinskränkt
rätt att göra olika föreskrifter i tomträttsavtalen.
Kungl. Maj :t föreslår att
denna rätt skall begränsas högst avsevärt
och att det skall läggas i Kungl.
Maj:ts hand att pröva dessa inskränkningar
i upplåtelsevillkoren. Lagberedningen
och utskottet däremot vill helt
avskaffa denna rätt för kommunerna.

Herr Osvald gjorde vidare gällande,
att reservanterna inte skulle ha anfört
några egentliga skäl för sin ståndpunkt.
Vi har ju dock hänvisat till att kommunerna
har skyldighet att var och en på
sin ort sörja för bostadsförsörjningen.
Bara detta måste väl anses vara tillräcklig
motivering. Vidare kan jag hänvisa
till vad vi i vår reservation anfört
för att belysa hur man i dagens läge
kan behöva använda dessa föreskrifter
i tomträttsavtalen. Dessutom är det ju
ett faktum att ingen kan se in i framtiden
och överskåda, vilka nya problem
på detta område som kan framkomma.

Herr Osvald förklarar vidare, att det
syfte, som vi vill nå, kan uppnås på ett
mycket enklare sätt, nämligen genom att
man vid dessa uppgörelser skriver en
förbindelse, som i viss mån skulle tillgodose
dem som t. ex. blir föremål för
zonexpropriation. Men det skulle ju bli
någon sorts uthyrningsavtal och en överflyttning
av den bostadsransonering som
vi för närvarande bar. Ett dylikt förfarande
skulle inte lösa problemet på lång
sikt, tv det skulle inte få samma rättsliga
verkan för dem som skall skyddas
genom en sådan skriftlig förbindelse.
Den skyddar nämligen inte mot tredje
man; den skyddar inte vid exekutiv auktion.
Reservanternas lösning ger faktiskt
i dessa avseenden ett bättre skydd åt
dem, som här bör skyddas, än vad utskottsmajoritetens
förslag gör. Den föreskrift
i tomträttsavtalen, som reservan -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

terna föreslår, får nämligen rättslig verkan
även på längre sikt. Samhällets intressen
blir genom reservanternas förslag
också bättre tillgodosedda därigenom
att de intrångsersättningar, som kan
komma i fråga vid expropriationsförfarande,
kan nedbringas eller helt bortfalla
genom att man kan lämna erforderliga
garantier åt näringsidkare och andra,
som kan bli föremål för expropriationsförfarande.

Jag har, herr talman, med vad jag nu
anfört velat mer utförligt och detaljerat
motivera den ståndpunkt, som reservanterna
intar.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr WERNER (bf): Herr talman! Anledningen
till att jag dristat mig att begära
ordet är att jag inom lagberedningens
rådgivande nämnd liaft möjlighet
att följa utformningen av det föreliggande
lagförslaget. Då jag icke har något
intresse speciellt inriktat åt någotdera
hållet, vill jag framföra några, såsom
jag tror, objektiva synpunkter på
denna fråga.

Förändringen i jämförelse med nu gällande
lagstiftning består däri, att medan
avtal om upplåtelse enligt den nuvarande
lagstiftningen är tidsbegränsade att
gälla från minst 26 till 100 år, stadgar
det nu föreliggande lagförslaget principiellt
icke någon tidsbegränsning utan
medger upplåtelser på obegränsad tid,
dock så att tomträttshavaren inte kan
uppsäga avtalet, vilket däremot markägaren
kan göra efter viss tid, om han
anser att marken behöver användas
för annat ändamål. Därjämte föreskriver
förslaget rätt för markägaren att med
hänsyn till stegrat markvärde och penningvärdefall
efter vissa tidsintervaller
— jag vill minnas 20 år — uppsäga avtalet
för revidering av gällande tomtliyra.

Med hänsyn till den vidgade användningen
av tomträttsinstitutet såsom ett
nyttjanderättsinstitut har det varit önskvärt
att skapa större säkerhet, enhetlighet
och stadga åt denna form av tryggad
besittningsrätt till fast egendom. Då man

''2 Första kammarens protokoll 1953. Nr 23.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
här gjort gällande i allt för hög grad att
den föreslagna tomträtten närmat sig
äganderätten, vill jag påpeka, att det
dock råder en väsentlig skillnad mellan
den obegränsade äganderätten och denna
form för jordinnehav. Den består däri
att enligt lagförslaget äganderätten till
tomtmarken alltid är förbehållen upplåtaren.
Därjämte har, såsom jag nyss
påpekade, markägaren rättighet att uppsäga
tomtavtalet efter minst 60 år och
sedan efter påföljande intervaller om 40
år för markens eventuella användning
för annat ändamål, och han har vidare
rätt att efter 20-årsperioder få tomthyran
reviderad med hänsyn till markens
stegrade värde. Jag tycker att detta
är så pass väsentliga inskränkningar, att
man inte kan jämställa äganderätten med
denna form a^ besittningsrätt till fast
egendom.

De invändningar, som gjorts här av reservanterna
till förmån för justitieministerns
bedömning av den föreliggande
frågan, tror jag fick en riktig karakteristik
av herr Hermansson, då han sade
att de var illa övertänkta. Vad skulle inträffa,
om man gav upplåtaren rätt till
förbehåll i avtalen? Här förutsättes, att
vid en upplåtelse av dyrbar tomtmark
denna tomtmark utnyttjas för bebyggelse
av kapitalkrävande och betydande omfattning.
.Tåg är alldeles övertygad om
att ett sådant utnyttjande av tomtmarken,
som är avsett att kunna ske med en
tryggad besittningsrätt, då inte skulle
kunna komma till stånd. De förbehåll,
som föreslagits i propositionen, skulle
verka hindrande på investeringarna,
icke minst därför att dessa kanske i
vissa fall skulle bli mindre räntabla. I
varje fall skulle dessa förbehåll, om de
komme att tillämpas olika i olika delar
av landet, otvivelaktigt skapa ett
osäkerhetstillstånd till skada för användbarheten
av hela tomträttsinstitutet.

Principiellt skulle jag vilja framhålla
att man gör klokt i att göra varje lagstiftning
sådan, ait dess tillämpning alltid
är oberoende av de politiska skiftningarna.
Reservanternas och justitieministerns
felsyn förefaller mig vara att
de bygger på den nuvarande regimen,

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt.

som anses — måhända felaktigt — ha en
större förståelse för vissa byggnadsuppgifter.
Men antag, att en förändring av
den politiska strukturen skulle komma
att ske och att frågan kommer att bedömas
från andra politiska aspekter — det
är dock här fråga om långfristiga avtal,
som kan röra sig om 100 år och däröver
— vad skulle hända då? Jag tror att
man skulle ångra i hög grad, om man nu
införde en bestämmelse, som gjorde tilllämpningen
beroende av ett administrativt
bedömande, vilket väl för övrigt för
Kungl. Maj:t skulle innebära en mycket
ökad arbetsbelastning.

Man har gjort gällande att den förändring,
som här föreslås, är särskilt nödvändig
för att trygga mark för barnrikehusen.
Jag kan inte tänka mig denna viktiga
fråga, som jag hyser starkt intresse
för, trots att jag inte är stadsbo, skulle
på något sätt hämmas genom den utformning,
som lagstiftningen enligt utskottets
förslag får. Man kan väl ändå
förutsätta att samhällena såsom markupplåtare
har mycket god tillgång •—
särskilt efter den nya expropriationslagens
genomförande — till mark, som
med tomträtt kan upplåtas för att tillgodose
just dessa mycket viktiga ändamål.
Jag tror att man överdimensionerar
denna detalj i hela frågan för att få
fram en viss stämning, som inte är sakligt
motiverad.

Lagstiftningsarbetet i vårt land är ju
mycket grundligt, och alla olika synpunkter
har särskilt inom lagberedningen
övervägts under mycket lång tid. Lagberedningens
rådgivande nämnd innesluter
ju representanter för olika politiska
meningsriktningar, och den har med
beaktande av de olika synpunkterna
stannat för det förslag, som framlagts
och som vunnit lagrådets gillande. Jag
tror för min del att kammaren gör klokt
i att inte följa reservanterna och inte
fästa avseende vid deras överdimensionerade
bekymmer rörande den framtida
tillämpningen. Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag, som enligt min mening
är ur alla synpunkter sakligt starkt
grundat och tillgodoser alla berättigade
intressen.

Herr LARSSON, NILS AUGUST (s):
Herr talman! Även om denna fråga blivit
ganska allsidigt belyst, ber jag att få
understryka ett par av de synpunkter,
som redan framhållits, och även att i
någon mån få framhålla ytterligare en
synpunkt.

Såvitt jag förstår, vinner samhället
det väsentliga genom att dels få behålla
marken i sin ägo och dels ha rätt att
tillgodogöra sig värdestegringen. Att
därutöver föreskriva ytterligare villkor
för den, som mottar jorden med tomträtt,
måste enligt min mening vara
ganska orimligt.

Det har sagts att spekulation skulle
kunna bli följden, om man inte har den,
jag skulle vilja säga, säkerhetsventil,
som skulle bestå däri att Kungl. Maj:t
på kommunens begäran skulle kunna föreskriva
särskilda villkor. Men hur blir
en spekulation i jord över huvud taget
möjlig, när jordvärdestegringen skall
tillfalla samhället och tomträtten trots
allt dock är tidsbegränsad? Kommunerna
har ju möjlighet att efter 60 respektive
40 år säga upp tomträttsavtalen, om
de behöver marken för eget ändamål.

Det är inte heller bara ett skäl som
man bollar med i debatten, när det framhålles
att kreditvärdigheten för tomträtt
är sämre i de orter, där tomträtten
är kringgärdad med en hel del extra
villkor av olika slag.

Tomträtten är för tätorterna enligt
min mening egentligen den enda lämpliga
formen av upplåtelse, och om över
huvud taget kooperativa byggnadsorganisationer
eller enskilda skall vara villiga
att bygga på mark, som upplåtes
med tomträtt, måste man nog begränsa
sig till att bestämma utvecklingens allmänna
riktning och undvika att genom
allsköns inskränkningar och villkor försämra
läget.

De bostadssociala synpunkterna har
både i reservationen och här i debatten
åberopats till stöd för kommunernas rätt
i detta hänseende, och herr Boo har
gång på gång understrukit att kommunerna
enligt lag har så och så omfattande
skyldigheter i bostadssocialt avseende
mot sina innebyggare. Det är

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

alldeles riktigt, men jag kan inte finna
det rimligt att dessa städernas och tätorternas
skyldigheter mot sina innebyggare
skall klaras av tomträttshavarna. I
den mån det gäller att skaffa bostad åt
familjer, som har svårt att få sådan, bör
städerna enligt min mening göra det i
egen regi och inte lita till tomträttshavarna.

Jag kan inte finna att den av utskottsmajoriteten
förordade formuleringen av
lagförslaget skulle på något sätt innebära,
att samhället i fråga om tomträtten
blir den svagare parten. Tomträttshavaren
kommer nog fortfarande att vara
den svagare, och man bör säkerligen —•
såsom herr Hermansson uttryckte det
om jag inte uppfattade honom fel — slå
vakt om de enskildas och organisationernas
berättigade intresse att bli skäligt
och riktigt behandlade.

Det är dessa rent praktiska överväganden
som gjort att jag gått på utskottsmajoritetens
linje. Jag vill särskilt starkt
betona att inga principiella meningsbrytningar
föreligger, utan alla är ense
om att vi skulle söka skapa ett mera
begärligt tomträttsinstitut. Frågan gäller
bara vilka ytterligare villkor utöver
lagförslaget vi skall föreskriva i fråga
om tomträtten.

Jag har under dessa förhållanden ansett
det rimligt att, såsom utskottet föreslår,
begränsa de till tomträtten knutna
ytterligare villkoren, om vilka tomträttshavaren
inte vet så mycket och vilkas
konsekvenser han kanske också har
rätt svårt att överblicka.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! I
sitt sista anförande gjorde herr Boo
gällande, att bostadsstyrelsen på sätt och
vis hade uttalat samma mening som reservanterna.
Jag vill då erinra om att
bostadsstyrelsen bland annat framhållit,
att det i tomträttsavtalen intagits åtskilliga
särbestämmelser, som var avsedda
att tillgodose fastighetsägarnas
intressen, och att dessa särbestämmelser

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
ofta var av en tillfällig karaktär. Det
är beträffande detta som bostadsstyrelsen
sagt, att lämpligheten härav kan ifrågasättas.
Bostadsstyrelsen framhåller mycket
tydligt, att det skulle vara av stor
betydelse, om man kunde tillämpa enhetliga
upplåtelseviilkor. Styrelsen säger
visserligen också, att avsevärda fördelar
skulle vinnas, om en viss begränsning
av avtalsfriheten infördes i lagen
och i denna angåves alla villkor, som
finge och kunde gälla vid upplåtelse av
tomträtt.

Det är detta sista uttalande som herr
Boo menar i viss mån skulle innebära
ett medgivande i den riktning som reservanterna
föreslagit. Jag vill emellertid
framhålla, att de lagskrivande instanserna
ansett, att man inte — och
herr Boo var ju också av den uppfattningen
— kan införa bestämmelser för
alla möjliga olika situationer. Man kan
därför enligt min mening ingalunda säga,
att bostadsstyrelsens uttalande, att i lagen
skall anges alla villkor som finge och
skulle gälla, på något sätt är ljumt i den
fråga det här gäller.

Herr Boo säger också, att Stadsförbundet
har uttalat sig på ett sådant sätt,
att det skulle kunna betraktas som ett
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts förslag.
Förbundet har yttrat sig i efterhand, men
det är inte rätt att säga, att det har tillstyrkt
förslaget. Stadsförbundet tillstyrkte
på sin tid lagberedningens princippromemoria.
När förbundet sedan
fick tillfälle att yttra sig över förslaget
i propositionen, meddelade förbundet
att det inte hade någon erinran att göra.
Om man härav skall dra någon slutsats,
är det att Stadsförbundet inte har någon
bestämd ståndpunkt i denna fråga.
Jag tycker i varje fall inte man kan draga
fram Stadsförbundet såsom någon instans,
som tillstyrkt Kungl. Maj :ts förslag,
eftersom förbundet i första hand
tillstyrkt princippromemorian.

Herr Boo säger vidare, att dessa obligationsrättsliga
avtal, som omnämns i
utskottsutlåtandet, är av relativt litet värde
för exempelvis hyresgäster, eftersom
de inte gäller vid exekutiv auktion, således
inte mot tredje man. Det är rik -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt,
tigt, att de inte gäller vid en zonexpropriation,
om en affärsinnehavare exempelvis
hyr en affärslägenhet. Men varför
skulle avtalet göra det i detta fall?
De gäller ju inte beträffande några
andra fastigheter. Varför skulle hyresgästen
i ett tomträttshus åtnjuta ett
skydd, som han för närvarande inte har
och som väl inte heller någonsin har
ifrågasatts att han skulle komma att få
i framtiden?

Herr BOO (s) kort genmäle: Herr
talman! När det gäller den sista frågan,
som herr Osvald här berörde, anförde
jag tidigare, att kommunen kan få den
stora fördelen att åtminstone i viss mån
undgå intrångsersättning''. Detta är ett
av skälen. Ett annat skäl är att de, som
här skall skyddas, får ett bättre skydd.

Vad sedan beträffar remissinstansernas
yttranden, så framgår det väl ändå
av herr Osvalds sista anförande, att bostadsstyrelsens
uttalande kan tolkas på
olika sätt. Jag erkänner gärna vad herr
Osvald anförde beträffande Stadsförbundets
yttrande, men det väsentliga är väl,
herr Osvald, att Stadsförbundet har glidit
i sin uppfattning sedan det fått taga
del av Kungl. Maj :ts slutgiltiga förslag.
Det är väl inte uteslutet att också bostadsstyrelsen
och andra remissinstanser
kunnat göra en liknande glidning, om
de blivit i tillfälle därtill. Det jag framhållit
är bara, att de inte över huvud
taget haft den möjligheten. Man skall därför
inte bygga alltför mycket på vad
remissinstanserna sagt.

Herr Werner tryckte ganska hårt på
att både departementschefen och reservanterna
i hög grad skulle bygga på den
nuvarande politiska regimen vid sitt
ställningstagande. Nej, det bestrider jag
bestämt att vi gjort. Jag är åtminstone
för min del klar på att varje tid får
uttryck i sin politiska regim, och vad vi
beslutar här i dag kanske inte står sig
i en ändrad politisk konjunktur. Jag förutsätter
emellertid, att inte heller herr
Werners ställningstagande i dag är betingat
av att den regim vi nu har skall
förändras.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Jag
vill visst inte göra anspråk på att företräda
någon sakkunskap i detta ärende.
Jag måste också erkänna, att utskottsmajoriteten
ur logisk synpunkt träffat
rätt; nämligen under förutsättning, att
man inte har något annat i sikte, när
man talar om denna revision av tomträtten,
än kreditvärdigheten. Om man
släpper alla andra hänsyn, har majoriteten
logiken på sin sida. Då jag för
en gångs skull ganska flitigt lyssnat på
denna debatt, måste jag säga att jag
inte på något sätt blivit övertygad om
att majoritetens argument är tillräckliga
för att man skall gå emot Kungl. Maj:t
på denna punkt. Jag förstår heller inte
varför man skall beröva de kommuner,
som infört tomträtt och som haft en möjlighet
att ställa ett eller annat villkor,
som kanske inte är tilltalande för borgerliga
representanter här, den möjligheten
i fortsättningen att åtminstone vid
handhavandet av tomträttsinstituten ta
hänsyn till sina bostadssociala angelägenheter.
Det är egentligen detta som
begäres av talesmännen för de kommuner,
som har en mera vidsträckt tomträttsupplåtelse.
Här blir det naturligtvis
faktiskt på det sättet, att representanter
från en hel mängd kommuner utan tomträttsupplåtelse
bestämmer hur det skall
skall vara i de kommuner, där man infört
tomträtt.

Jag vill erinra om att det för inte så
många år sedan över huvud taget icke
lämnades någon kredit för en tomträttshavare
annat än från speciella tomträttskassor,
som kommunerna själva hade
upprättat. Det lämnades alltså inte någon
kredit mot inteckningar i tomträttsfastigheter.
Detta förhållande är ju nu ändrat.
När staten började sin bostadspolitik
med en betydande utlåning, jämställde
den utan vidare tomträttsfastigheterna
med äganderättsfastigheterna, och jag
har åtminstone mig bekant att man inte
numera absolut vägrar att lämna kredit
till tomträttshavare även i vissa bankinstitut.

Frågan är emellertid: kan man inte
acceptera Kungl. Maj:ts prövningsrätt
såsom en tillräcklig garanti, utan skall

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

man ha detta absoluta förbud, enbart
i den s. k. kreditvärdighetens intresse?
Jag måste för min del medge, att jag i
alla fall är glad över att det har gjorts
en reservation till förmån till Kungl.
Maj:ts förslag. Jag är övertygad om att
det är riktigt att acceptera Kungl. Maj :ts
förslag. Vi har haft ett tillstånd, där
tomträtt över huvud icke varit kreditvärdig.
Nu när rätten har fått ett kreditvärde,
är man genast färdig att så att
säga gå till den andra ytterligheten, att
det inte får ske någonting som kan begränsa
kreditvärdigheten. Enligt min
mening bör man nog skaffa sig litet
större erfarenheter på denna punkt, innan
man sträcker sig så långt. Jag har
mycket svårt att tro att tomträttsinstitutet
skulle bli mera populärt, om all självbestämmanderätt
från kommunernas sida
upphävdes, då det gäller upplåtelse av
tomträttsfastigheter. Vad innebär detta
i själva verket? Stockholms stad har —
om jag inte är fel underrättad — infört
den ordningen, att den över huvud taget
inte säljer mark för något ändamål, sedan
staden förvärvat mark, utan staden
tillämpar tomträttsinstitutet, och det är
väl inte osannolikt att utvecklingen i en
hel rad kommuner kommer att gå i den
riktningen. Jag vill påminna mina gamla
partivänner om att det om tomträtten
verkligen stått slagsmål i denna riksdag.
Det tog lång tid och mycken kraft,
innan det lyckades för Lindhagen på sin
tid att genomdriva ett ordentligt principbeslut
om upprättandet av tomträttsinstitutet,
men då kunde de, som fått fastigheter
med tomträtt, inte låna ett öre
på rättigheten i en bank. Staden måste
omedelbart upprätta en tomträttskassa
för att institutet över huvud taget skulle
kunna begagnas. Nu är man precis åt
rakt motsatt håll, och jag kan inte se, att
Kungl. Maj:ts förslag inte är acceptabelt
ur deras synpunkt, som hävdar att kreditvärdigheten
är det centrala och bör
tillgodoses. Jag kan inte se annat än att
Kungl. Maj :ts förslag är tillfredsställande,
och jag är beredd att ta Kungl.
Maj :ts prövningsrätt som en tillfredsställande
garanti, alldeles oavsett hur
Kungl. Maj:ts regering är sammansatt.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt.
Vi får väl ändå hoppas, att den skall
vara så sammansatt, att det på den bestämmande
punkten finnes tillräckligt
mycket sunt förnuft för att det inte
skall fattas allt för enfaldiga eller okloka
beslut.

I herr Möllers yttrande instämde herrar
Holmqvist (s), William Ohlsson (s)
och Sjödahl (s).

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Om
jag fattade herr Möller rätt, menade han
att tomträttsinstitutet är en mycket värdefull
förbättring i hela vårt samhällsbyggande.
Och jag ger honom rätt i
detta. När vi inom utskottet — som herr
Möller säger — med logik hävdar, att
utskottets linje är den enda riktiga ur
kreditvärdighetssynpunkt, gör vi naturligtvis
inte detta för kreditvärdigheten i
och för sig, utan för att vi skall främja
den upplåtelseform, som vi alla anser
vara lämplig ur samhällets synpunkt.
Det är därför som man enligt min mening
bör följa inte bara logikens krav i
detta fall, utan också praktiskt taget alla
dem, som yttrat sig i denna fråga. Det
har faktiskt rått en samfälld mening, att
man då det gäller att tillgodose de bostadssociala
önskemålen bör -komma till
rätta med dem på samma sätt och med
samma medel beträffande tomträttsfastigheter
som beträffande fastigheter med
äganderätt. Det bör alltså vara samma
lagstiftning, som skall gälla t. ex. för
hyresreglering och sådant.

Nu frågar man om inte befogenheten
för Kungl. Maj :t är tillräcklig garanti för
att avvikelserna inte skall behöva bli
alltför växlande som de varit på senare
tiden. Det är kanske en fråga av
retorisk art, men vi får komma ihåg att
detta är en lagstiftning som skall gälla
för obegränsad tid, för århundraden
framåt, och Kungl. Maj:t kan komma att
tillämpa olika bestämmelser då det gäller
inskränkningar i tomträtten. Det är
därför som vi inom utskottet menat att
det är riktigt, såsom sagts på flera håll,
att alla villkor, som finge och skulle
gälla vid upplåtelse av tomträtt, skulle
vara införda i lagen.

Nr 23.

Tisdagen den 26 mai 1953.

Ang. ändrade bestämmelser om tomträtt.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Jag
vill först påpeka, att då Svenska stadsförbundet
lämnat Kungl. Maj:ts förslag
utan erinran, så bör man lägga märke
till att Stadsförbundet har precis en sådan
representation som verkligen vet
vad det hittillsvarande tomträttsinstitutet
har betytt. Där sitter de stora städernas
representanter, och det är framför
allt de stora städerna — det finns mindre
städer också — som har tomträtt. Jag
tycker att det är skäl att minst lika mycket
lyssna till Stadsförbundets mening
som till den »enhälliga juridiska expertisens»
— jag erkänner att min misstänksamhet
väckes när man talar om enhällig
juridisk expertis.

Jag vill ytterligare bara påpeka att
detta är en fråga om hur kommunerna
skall handla. När herrar Osvald och Hermansson
gör gällande att man bör ha
samma lagstiftning för äganderättsfastigheter
och tomträttsfastigheter, så är
detta bara en fras, eftersom ju kommunerna
inte kan göra någonting åt den
saken. Det är ju staten som skall lagstifta.
Vad jag vill säga är att det inte
finns tillräckliga skäl för att beröva
kommunerna en rättighet som de även
vid ett bifall till Kungl. Maj :ts förslag får
mycket inäkränkt, men som de har haft
och som de enligt min mening bör få
behålla. Jag kan inte finna att de senaste
replikskiftena bör utöva något inflytande
på ställningstagandet i denna sak.

Herr HERMANSSON, ALBERT (s) kort
genmäle: Herr talman! Herr Möller frågade
i sitt första anförande varför kommunerna
skulle berövas den rätt som de
nu har att ställa villkor och göra förbehåll
vid tomträttsupplåtelse. Jag vill då
påpeka att även med Kungl. Maj:ts förslag
kommer kommunerna i viss mån att
berövas denna rätt, därför att man i
Kungl. Maj:ts hand lägger rätten att föreskriva
andra bestämmelser än dem
kommunerna för närvarande har. Om
det inom kommande regeringar skulle
komma att råda det sunda förnuft som
både herr Möller och jag tror på, får
man väl också tänka sig att regeringarna

kommer att utfärda något så när likformiga
bestämmelser för de olika kommunerna.
Därför behöver de inte bli
alldeles lika överallt, men departementschefen
kommer naturligtvis att sträva
efter alt bestämmelserna skall bli något
så när likformiga. Och det betyder att en
del städer måste ändra på de olikartade
bestämmelser som de nu har tillämpat,
emedan de hittills haft full frihet att
göra detta. Det blir sålunda även med
regeringens förslag så att man berövar
kommunerna en del av de rättigheter
som de nu har.

Vad herr Möller sade i sitt senaste anförande
om Stadsförbundet och de stora
städer som där är dominerande är naturligtvis
riktigt, men för min del har
jag sett saken sä, att jag önskar att tomträtten
skall kunna slå igenom även i det
stora antal småstäder och andra samhällen
där tomträtten hittills inte spelat
någon som helst roll. Och jag är övertygad
om att i den mån man gör begränsningar
och lägger i Kungl. Maj:ts
hand att avgöra vilka inskränkningar
och förbehåll som kommunerna får göra,
kommer detta att motverka tomträttsinstitutets
införande i mindre städer och
samhällen.

Jag vill också passa på att säga att
när herr Möller talade om utskottsmajoritetens
logik, träffade han precis i prick,
åtminstone i fråga om min egen inställning
till frågan. Som jag kanske tidigare
också betonat anser jag det riktigt att få
fram så stor likställighet som möjligt
mellan de båda upplåtelseformerna i fråga
om kreditvärdigheten. De bestämmelser,
som man behöver för att generellt
reglera förhållandena på hyres- och bostadsmarknaderna
kan inte genomföras
av kommunerna. Det har herr Möller
rätt i. Det är regering och riksdag, som
tillsammans skall genomföra en sådan
lagstiftning. Och den bör enligt min mening
gälla för alla hyresgäster och för
alla slag av bosladshus.

Herr OSVALD (fp): Herr talman! Herr
Möller åberopade ännu en gång Stadsförbundet,
och då vill jag ännu en gång

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ang. vidgad inlösningsrätt vid laga skifte enligt dalalagen.

Ja — 74;
Nej — 57.

säga vad jag tidigare sagt, att Stadsförbundet
tillstyrkt lagberedningens princippromemoria.
När det sedan får förslaget
från Kungl. Maj:t, säger det att
det inte har något att erinra. Jag kan
endast dra den slutsatsen att Stadsförbundet
inte har någon bestämd ståndpunkt
i denna fråga. Bakom den uppfattning
som tredje lagutskottets majoritet
har står inte bara, som herr Möller
sade, en enhällig juristexpertis, utan
där står praktiskt taget alla de remissinstanser
som yttrat sig i denna fråga,
både kreditinstitut och bostadsmyndigheter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Boo begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 26, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. vidgad inlösningsrätt vid laga skifte
enligt dalalagen.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 27, i anledning av väckta
motioner om vidgad inlösningsrätt vid
laga skifte enligt lagen den 17 juni 1932
(nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom vissa
delar av Kopparbergs län (den s. k. dalalagen).

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,
att riksdagen ville, med bifall till
motionerna I: 186 av herr Eliasson och
herr Persson, Einar, och II: 399 av herr
Jansson i Aspeboda m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
måtte låta verkställa skyndsam utredning
rörande vidgad inlösningsrätt enligt dalalagen
samt för riksdagen framlägga de
förslag, till vilka utredningen kunde föranleda.

Herr ELIASSON (bf): Herr talman!
Jag ber först att få uttala min tillfredsställelse
över att tredje lagutskottet tillstyrkt
den utredning om vidgad inlösningsrätt
i samband med laga skifte enligt
den s. k. dalalagen, som vi motionsledes
begärt. Det gäller här en fråga av
utomordentligt stor betydelse för jordbruket
i vissa delar av Kopparbergs län.
Jag skall, herr talman, här endast ta upp
några synpunkter och framföra ett par
önskemål.

Den starka ägosplittring, som råder i
vissa delar av länet, är i och för sig
inte något nytt problem. Före storskiftet
under förra århundradet var ett jordinnehav
av 3, 4 hektar åker i regel
splittrat på 50, 60 olika tegar, som ofta
kunde ligga spridda ganska lång från
varandra. Det lär på den tiden ha funnits
jordägare med ägor på inte mindre
än 300 olika ställen.

Man ville genom storskiftet försöka

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. vidgad inlösningsrätt vid laga skifte
skapa endast bärkraftiga brukningsdelar,
och man införde mycket stränga bestämmelser,
som syftade till att göra det
möjligt att uppnå detta mål efter en relativt
kort övergångstid. Men på grund av
sedvänjan att vid arvskiftena uppdela
jorden mellan alla dödsbodelägarna blev
resultatet inte det väntade. Den fortgående
arvskiftes- och sämjedelningsverksamheten
bär lett till en stark ägosplittring
både beträffande åkerjorden och
skogsmarken. Denna ägosplittring pågår
fortfarande i viss utsträckning och leder
för övrigt till att allt större delar
av åkerjorden och skogsmarken övergår
i icke-jordbrukares hand.

Det är naturligtvis angeläget att få en
ägosammandragning och att bättre arrondering
kan uppnås. Det är inte lätt
att rationalisera driften och att kunna
med full effekt använda moderna arbetsbesparande
maskiner och redskap, om
det gäller exempelvis ett jordbruk med
ägorna splittrade på 30—40 små tegar,
belägna på långt avstånd från varandra.
Men detta att få ägorna mera samlade
är inte tillräckligt. Ett laga skifte, som
tyvärr tar mycket lång tid och trots statens
bidrag ändock innebär en ganska
betydande utgift för den enskilde, måste
också, i varje fall i dessa bygder, syfta
till att åstadkomma mera bärkraftiga
brukningsdelar.

Vid 1948 års riksdag beslöts vissa
ändringar av den s. k. dalalagen. Den
viktigaste av dessa var, att man införde
en inlösningsrätt, som syftade till att
möjliggöra en förstärkning av ofullständiga
brukningsdelar med åkerjord i
samband med laga skifte. Reformen innebar,
att ägare av jordbruksfastighet,
som saknar nödiga åbyggnader och som
omfattar mindre än 1 hektar åker, skall
kunna åläggas att frånträda sin inrösningsjord
mot likvid i pengar. Den jord,
som på detta sätt blir disponibel, kan
sedan användas för att förstärka bebyggda
ofullständiga jordbruk inom
skifteslaget. Skogsmarken får däremot
dessa ägare behålla, men denna skogsmark
skall utläggas i gemensamma lotter.

Det ifrågasattes när denna reform till -

enligt dalalagen.

kom, att man ur jordpolitiska synpunkter
borde ha gått längre. Men en mera
vidgad inlösningsrätt ansågs från de
flesta håll inte lämplig att införa med
hänsyn till opinionen i de berörda bygderna.
Det förordades inte heller en sådan
ytterligare utvidgning av de sakkunniga,
bland dem några jordbrukare
i Siljansbygden, som biträdde utredningsmannen.

Vi har i motionerna framhållit, att
den inlösningsrätt, som infördes för fem
år sedan, är otillräcklig. Erfarenheterna
visar nämligen, att den inte ger tillräckliga
möjligheter att i samband med ett
laga skifte kunna skapa ändamålsenliga
brukningsdelar i önskvärd utsträckning.
De obebyggda fastigheterna innehåller
nämligen ofta något mer än 1 hektar
åker, d. v. s. de ligger något över den
arealgräns, som nu gäller för inlösningsrättens
begagnande. Och därtill kommer,
som jag redan har påpekat, att nuvarande
lagstiftning inte innehåller bestämmelse
om någon inlösningsrätt till
skogsmark, vilket måste betraktas som
en oerhörd brist. I de bygder det här
gäller måste helt enkelt jord och skog
komplettera varandra, om den jordbrukande
befolkningen skall få sin utkomst
tryggad.

Det är glädjande att våra önskemål om
en skyndsam utredning om vidgad inlösningsrätt
har rönt en så välvillig
behandling i remissyttrandena och i
tredje lagutskottet, som enhälligt tillstyrkt
motionerna. Jag skall därför inskränka
mig till att nu understryka ett
par synpunkter som framföres i remissyttrandena
och i utskottets utlåtande.
Från alla håll har betygats, att motionärerna
med all rätt gjort gällande, att
ortsopinionen nu är positivt inställd till
tanken på en vidgad inlösningsrätt. Jag
kan nämna, att en konferens med representanter
för RLF:s lokalavdelningar i
Siljansbygden hölls ett par dagar innan
motionen väcktes just för att utröna,
vilka synpunkter som jordbrukarna
i Siljansbygden har på denna fråga.
Det rådde vid detta sammanträde en rörande
enighet om att inlösningsrätten
måste vidgas, och det sades från många

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Om åtgärder för gynnande av bebyggelsen på landsbygden.

håll, att en sådan reform är nödvändig
för att jordbrukarna med verkligt intresse
skall kunna gå in för laga skifte.

Den närmare målsättningen för utredningen
har utskottet inte velat ta definitiv
ställning till, och detta förstår jag
mycket väl. Vi har också i motionerna
framhållit, att det måste bli utredningens
sak att pröva, hur omfattande inlösningsrätten
bör bli. Detta är en avvägningsfråga,
men låt mig tillägga, att när
vi motionärer särskilt pekat på obebyggda
jordbruksfastigheter, som äges av personer
bosatta utanför kommunen, beror
detta på att vi hyser den uppfattningen,
att inlösningsrätten mycket väl kan göras
mera omfattande beträffande denna
ägarekategori än i fråga om andra. I
många fall är ju vederbörande bosatt
långt från hembygden, inte så sällan i
Amerika.

Med särskild tillfredsställelse noterar
jag, att alla instanser delar motionärernas
uppfattning, att inlösningsrätten
även bör omfatta skogsmark. Det bör
poängteras, att den nuvarande dalalagen
strider emot den allmänt accepterade
principen, att jord och skog inte
bör skiljas från varandra.

Till sist ber jag att få understryka en
synpunkt, som alla remissinstanser och
även utskottet gett uttryck åt, nämligen
att frågan om vidgad inlösningsrätt är
av brådskande natur och att utredningen
bör hedrivas med största skyndsamhet.
Det pågår ju en översyn av dalalagen
inom lantmäteristyrelsen, men jag
har liksom lantbruksstyrelsen den meningen,
att om denna översyn skulle ta
avsevärd tid, så bör frågan om en utvidgning
av inlösningsrätten göras till
föremål för en särskild, skyndsam utredning.
Laga skifte enligt dalalagen pågår
för närvarande på skifteslag med en
sammanlagd areal av ca 200 000 hektar,
d. v. s. ungefär en åttondel av den totala
arealen av samtliga skifteslag inom
dalalagens tillämpningsområde. Ärendet
är brådskande, men detta bör dock inte
föranleda att man, såsom en remissinstans
ifrågasatt, begränsar utredningens
uppdrag till frågan om vidgad inlösningsrätt
till åkerjord och hänskjuter

spörsmålet om inlösningsrätt till skogsmark
till en annan utredning. Det är
enligt min mening onödigt att här göra
en uppdelning på två olika utredningar
med risk att frågan om inlösningsrätt
till skog blir löst först i en avlägsen
framtid.

Ytterligare ett önskemål vill jag framföra,
nämligen att Kungl. Maj:t liksom
fallet var 1947, ville bereda representanter
för jordbrukarna i de berörda
bygderna tillfälle att deltaga i utredningsarbetet
och därvid framföra sina
synpunkter.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag och
att än en gång få betyga tredje lagutskottet
min tacksamhet för dess välvilliga
behandling av motionerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt, efter rättande
av ett anmärkt tryckfel, så att motionsbeteckningen
I: 186 på förekommande
ställen ändrades till I: 185.

Om åtgärder för gynnande av bebyggelsen
på landsbygden.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av väckta
motioner om åtgärder för gynnande av
bebyggelsen på landsbygden.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 176 i första kammaren av herr Persson,
Karl, m. fl. och nr 165 i andra kammaren
av herr Jansson i Benestad m. fi.
I motionerna hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att uppdraga åt
Kungl. Maj :t att efter översyn av hithörande
lagar vidtaga snabba åtgärder
för sådana ändringar, att bebyggelsen på
den rena landsbygden gynnades.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 176 och II: 165,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

Herr PERSSON, KARL (bf): Herr talman!
Jag har begärt ordet för att i all
korthet till kammarens protokoll anteckna
ett tack till statsrådet Sträng för vad
han yttrar i proposition 138. Denna hör
visserligen inte direkt till detta ärende,
men man kan i alla fall säga, att det väsentliga
som begärts i nu förevarande
motion har blivit tillgodosett genom
hans yttrande. Jag ber även att få tacka
utskottet. Det har visserligen inte formellt
tillstyrkt motionen, men det har i
alla fall tagit statsrådet Strängs yttrande
till underlag för sin mycket välvilliga
skrivning. Jag tror att med detta utskottsutlåtande
har en bräsch blivit slagen
i det hinder som funnits för bostadsbyggande
på den rena landsbygden.

Av bostadsstyrelsens synnerligen byråkratiska
yttrande om motionen framgår
ju med all tydlighet att styrelsen i stort
sett har varit motståndare till all bostadsbebyggelse
på landsbygden. Styrelsen
hänvisar ju till att landsbygden håller
på att avfolkas och tar detta till motiv
för att inte ens sådana som vill bygga
där skall få göra det. Bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna har ibland
hänvisat till att en tomt där avstyckning
begärs ligger för nära ett samhälle,
ibland har styrelsen sagt att den ligger
för långt från ett samhälle, ibland ligger
den för nära en väg eller för långt bort,
för långt från skola och handelsbod
o. s. v. Nu har ju genom statsrådets yttrande,
att kreditvärdigheten inte bör anses
sämre ute på landsbygden, en hel del
av dessa motiveringar fallit bort.

Jag vet att det efter detta utskottsutlåtande
inte blir någon ändring för dem
som vill flytta till städerna. Det är ju
en ständig ström av personer som ovillkorligen
skall flytta till städer och samhällen.
Däremot tror jag att för den som
vill bo på landsbygden ute i Guds fria
natur har det nlivit bättre möjlighet att
bygga bostadshus där.

Det har talats mycket om gemensamma
vatten- och avloppsledningar. Sådana
har nästan varit förutsättningen för att
man skulle få bygga. Nu erbjuder avloppsfrågan
inte alls något problem för
enstaka hus på landsbygden. Jorden är

ju faktiskt den bästa och billigaste renare
av kloakvattnet som hittills uppfunnits.
Däremot är avloppsfrågan ett
oerhört stort och dyrt problem för städer
och samhällen, och jag tror inte det
kan lösas vare sig under det närmaste
årtiondet eller det därpå följande. Snart
sagt alla vattendrag och sjöar samt stora
delar av våra kuststräckor har ju blivit
förorenade av avloppsvattnet. I den mån
det går att sprida ut åtminstone någon
del av bostadsbebyggelsen till landsbygden
minskas detta problem i motsvarande
proportion.

Jag skall inte tala mer om detta. Jag
hoppas att efter detta utskottsutlåtande
skall det i alla fall bli lättare för den
som verkligen vill bo på landsbygden att
både få lånebidrag och få tomter avsöndrade
för att bygga där.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje lagutskottets
memorial nr 29, angående uppskov
med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 35, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1953/54,
m. m., jämte i ämnet väckt motion; och
nr 36, med anledning av väckta motioner
angående åtgärder för främjande
av lagring utav drivmedel för jordbrukstraktorer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto
för skog m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, i anledning av väckta
motioner om upphävande av lagen om
investeringskonto för skog m. m.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
bevillningsutskottet till behandling i ett
sammanhang upptagna motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 9 av
herr Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr
Hjalmarson m. fl., vari hemställts, att
riksdagen mätte antaga i motionerna införda
förslag till

a) lag om upphävande av lagen den
14 december 1951 om investeringskonto
för skog, (nr 783);

b) förordning om upphävande av förordningen
den 14 december 1951 om
taxering för inkomst av medel, som insatts
på investeringskonto för skog (nr
784);

c) förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å investeringskonto
för skog;

2) de likalydande motionerna I: 284
av herrar Hansson och Boman samt II:
366 av herr Widén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att
nuvarande lag om investeringskonto för
skog skulle upphävas samt att frivillig
insättning på investeringskonto skulle
få verkställas med högst 40 % av den å
beskattningsåret belöpande köpeskillingen
för skog, som avyttrats genom upplåtelse
av avverkningsrätt, högst 20 %
för avyttrade skogsprodukter samt högst
20 % av saluvärdet av skogsprodukter,
som under beskattningsåret uttagits för
förädling i egen rörelse och innestode
högst 10 år; ävensom

3) motionen I: 285 av herr Werner,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att skyldigheten att å spärrat konto
insätta under år 1953 influtna skogsintäkter
skulle upphöra samt att idkare
av skogsbruk skulle medgivas rätt att,
med uppskov av skattskyldigheten, frivilligt
å spärrat konto i riksbanken insätta
del av skogsintäkt, som uppburits under
år 1953, i huvudsaklig överensstämmelse
med de regler som nu gällde för den
obligatoriska insättningen; dock med
ränta å insättningsbeloppet från insättningsdagen
tills lyftning skedde.

Det i motionerna I: 9 av herr Ewerlöf
m. fl. och II: 16 av herr Hjalmarson
m. fl. framlagda förslaget till förordning
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å investeringskonto för skog, innebar
i huvudsak, att rätt till frivilliga
avsättningar å konto i bank eller annan
penninginrättning av upp till 60 respektive
30 procent av uppburna skogsintäkter
skulle införas, varvid uppskov med
taxering av insatta medel skulle kunna
erhållas i högst tio år. Medlen skulle
icke vara bundna något visst antal år,
och även belopp som insatts enligt lagen
om investeringskonto för skog skulle få
omedelbart disponeras.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet anfört bland annat följande:

»I samtliga de förevarande motionerna
har framställts yrkande av huvudsaklig
innebörd, att lagen om investeringskonto
för skog måtte upphävas
samt att i stället möjligheter måtte skapas
för en frivillig skattefri avsättning
av skogslikvider. Nämnda lag antogs vid
1951 års riksdags höstsession, och syftet
med densamma var i första hand att
åstadkomma en sterilisering av viss del
av den intäktsökning, som under den dåvarande
konjunkturen tillfördes skogsägarna
i form av stegrade skogsvinster.
Enligt lagen skall idkare av skogsbruk
vara skyldig att göra insättning å särskilt
riksbankskonto med 25 procent av
köpeskillingen för rotsåld skog samt,
med vissa undantag, 12 procent av köpeskillingen
för avyttrade skogsprodukter
och av saluvärdet av skogsprodukter, som
uttagits för förädling i egen rörelse. Rätt
till frivillig insättning med ytterligare
15 respektive 8 procent förefinnes. Inbetalade
medel skall i princip innestå
spärrade i lägst fem och högst tio år.
Återbetalning må dock ske av länsstyrelsen,
därest särskilda förhållanden därtill
föranleder. För att tillgodose skogsvårdens
behov finnes möjlighet att uttaga
insatta medel redan efter två år för
täckande av kostnader för utförda skogsvårdsarbeten.
Lagen antogs att gälla för
inkomståren 1952 och 1953. Kungl. Maj:t
har emellertid numera med stöd av i

Nr 23.

Tisdagen den 26 mai 1953.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog in. m.

lagen givet bemyndigande förordnat, att
någon insättningsskyldighet icke skall
föreligga för år 1953 men att lagen i övrigt
skall gälla, varför frivillig insättning
kan göras med belopp upp till 40 respektive
20 procent av under innevarande
år influtna skogsintäkter. Genom en särskild
förordning om taxering av insatta
medel erhålles uppskov med inkomsttaxeringen
för gjorda insättningar till
det år, då uttag från kontot sker. Härigenom
åstadkommer bestämmelserna
jämväl en utjämning i beskattningsavseende
av skogsinkomsterna.

Av det ovan anförda framgår, att någon
skyldighet att verkställa insättningar
å investeringskonto för skog icke längre
föreligger, men att möjlighet alltjämt
finnes att göra frivilliga insättningar och
därigenom erhålla uppskov med beskattningen
av insatta medel. Genom den
sålunda vidtagna omläggningen anser
utskottet, att syftet med de förevarande
motionerna i huvudsak blivit tillgodosett.

Utskottet vill i detta sammanhang
framhålla, att riksdagen i samband med
lagstiftningens tillkomst begärde utredning
och förslag till bestämmelser om
särskild skatteberäkning för ackumulerad
inkomst av skog, vilka skulle träda
i kraft i omedelbar anslutning till upphävande
av den tillfälliga lagstiftningen
om investeringskonto för skog. Vidare
vill utskottet erinra om att 1948
års riksdag hemställde om utredning
och förslag rörande införande av investeringsfonder
för skogsbruk. Enligt
vad utskottet under hand inhämtat avses
att dessa frågor snarast skall utredas
av en särskild utredningsman inom finansdepartementet,
därvid även frågan
om vilka spärregler som i fortsättningen
skall gälla för redan insatta medel kommer
att upptagas till bedömande. Lagen
om investeringskonto för skog ävensom
förordningen rörande taxering av insatta
medel är sålunda i gällande delar
att betrakta som en provisorisk lösning
av de i motionerna berörda spörsmålen.
Med hänsyn härtill finner utskottet
anledning nu ej föreligga att förorda

de i motionerna ifrågasatta ändringarna.
Utskottet är å andra sidan medvetet
om att skogsvårdens behov eller
arbetsmarknadssynpunkter kan motivera
en omprövning av bestämmelserna om
spärrtiderna redan innan förslag till en
definitiv reglering framlägges, varför utskottet
förutsätter att Kungl. Maj :t ägnar
uppmärksamhet åt detta spörsmål. Slutligen
vill utskottet i anledning av de föreliggande
motionerna understryka vad
som tidigare uttalats från riksdagens
sida rörande behovet av en permanent
lagstiftning i ämnet.»

Utskottet hade därefter hemställt,

1) att de likalydande motionerna I: 9
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr
Hjalmarson m. fl. om upphävande av
lagen om investeringskonto för skog
m. m. måtte, i den mån de icke kunde
anses besvarade genom vad utskottet
förut anfört, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

2) att de likalydande motionerna I:
284 av herrar Hansson och Boman samt
II: 366 av herr Widén m. fl. angående
upphävande av lagen om investeringskonto
för skog m. m. måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad utskottet förut anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd; ävensom

3) att motionen I: 285 av herr Werner
om upphävande av skyldigheten att
å spärrat konto insätta under år 1953
influtna skogsintäkter m. m. måtte, i
den mån den icke kunde anses besvarad
genom vad utskottet förut anfört, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderqnist, Kristensson
i Osby, Sjölin och Iiollberg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen i anledning av de
likalydande motionerna 1:9 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr Hjalmarson
m. fl., de likalydande motionerna
I: 284 av herrar Hansson och Boman
samt II: 366 av herr Widén m. fl.
ävensom motionen I: 285 av herr Wer -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. ni.

ner måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring
av 7 och 8 §§ lagen den 14 december
1951 om investeringskonto för skog (nr
783);

B) att de likalydande motionerna 1: 9
av herr Ewerlöf m. fl. och II: 16 av
herr Hjalmarson m. fl., de likalydande
motionerna I: 284 av herrar Hansson och
Boman samt II: 366 av herr Widén m. fl.
ävensom motionen I: 285 av herr Werner
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna
förut anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd;

II) av herrar Magnusson och Nilsson
i Svalöv, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, och avslutas med en hemställan,

A) att riksdagen, med bifall till de
likalydande motionerna 1:9 av herr
Ewerlöf m. fl. och II: 16 av herr Hjalmarson
m. fl., måtte för sin del antaga
i reservationen anförda förslag till

lag om upphävande av lagen den 14
december 1951 om investeringskonto för
skog (nr 783),

förordning om upphävande av förordningen
den 14 december 1951 om taxering
för inkomst av medel, som insatts
på investeringskonto för skog (nr 784)
och

förordning om taxering för inkomst av
medel, som insatts å investeringskonto
för skog.

B) att följande motioner, nämligen de
likalydande motionerna I: 284 av herrar
Hansson och Boman samt II: 366 av
herr Widén m. fl. ävensom motionen
I: 285 av herr Werner, måtte, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
vad reservanterna förut anfört och hemställt,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Det i herr Spetz’ m. fl. reservation
framlagda förslaget till lag om ändring
i 7 och 8 §§ lagen om investeringskonto
för skog innebar bland annat, att obligatoriskt
insatta medel skulle få uttagas
efter uppsägning av insättaren.

Herr MAGNUSSON (h): Herr talman!
Den reservation som herr Nilsson i Svalöv
och jag har avgivit till bevillningsutskottets
betänkande nr 45 ansluter sig
till motionerna I: 9 och II: 16, där yrkande
framförts om upphävande av den
år 1951 antagna förordningen om sterilisering
av inkomster från skogsbruk.
Den obligatoriska skyldigheten till avsättning
av 1953 års inkomster har ju
redan tidigare satts ur kraft av Kungl.
Maj:t. Genom det nu av oss påyrkade
upphävandet av förordningen skulle möjlighet
emellertid beredas skattebetalarna
att omgående disponera sina spärrade
pengar. I dagens förändrade konjunkturläge
finner vi det angeläget att denna
möjlighet beredes skogsägarna, dels
ur den synpunkten att skogsvårdande
åtgärder är önskvärda med hänsyn till
arbetsmarknadsläget, dels också ur den
synpunkten att det är angeläget att skogsvården
inte blir eftersatt.

Utskottets ställningstagande är så mycket
egendomligare som utskottet i sitt
utlåtande säger att det är medvetet om
att skogsvårdens behov eller arbetsmarknadssynpunkter
kan motivera en anpassning
av bestämmelserna om spärrtiderna.
Utskottet förutsätter därför att Kungl.
Maj:t ägnar detta spörsmål uppmärksamhet.
Då medlen emellertid skall innestå
minst två år innan de får tas i
anspråk för skogsvårdande ändamål och
för övrigt i minst fem år, synes Kungl.
Maj :t emellertid icke ha möjlighet att
medgiva uttag från dessa konton, såvida
icke Kungl. Maj :t med åberopande av ett
väsentligt förändrat konjunkturläge är
beredd att medgiva ett generellt upphävande
av spärreglerna.

Behovet av medel till skogsvårdande
åtgärder tränger emellertid på redan under
detta års höst. Bevillningsutskottets
förlitande på Kungl. Maj ds åtgärder, vilka
av allt att döma icke kan komma till
stånd förrän vid nästa års riksdag, synes
sålunda icke få någon som helst effekt
förrän tidigast nästkommande år. När
vintern redan har inträtt är det emellertid
i stort sett för sent att utföra dessa
arbeten.

Vår vilja till skapande av förutsätt -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

ningar för upprätthållande av den fulla
sysselsättningen och vårt ansvar för de
skogsvårdande åtgärderna bjuder oss
därför att yrka på hela förordningens
omedelbara upphävande. Vi kan i detta
fall icke dela bevillningsutskottets ansvar.

I samband härmed har vi samtidigt
yrkat på att en förordning införes som
ger skogsägaren möjlighet att göra frivilliga
insättningar på spärrkonto men
med en fri dispositionsrätt över medlen.
I många olika sammanhang har sedan
lång tid tillbaka framhållits angelägenheten
av att dessa möjligheter beredes
skogsbruket. Tidigare års bevillningsutskott
har också påyrkat just detta. Det
är de för skogsbruket så speciella förhållandena
som gör att det kan finnas
motiv för detta. Vi finner också att
det är angeläget ur många olika synpunkter.
Genom en sådan möjlighet kan
en mera rationell avverkning företas
och det för vårt land mest lämpliga
tillfället för skogsavverkningar väljas.
Genom att skogsinkomsterna kan fördelas
på flera olika år blir det också
större möjlighet att hålla en ur arbetsmarknadssynpunkt
jämnare sysselsättning
i de skogsvårdande arbetena.

Med hänsyn till att skogen för hela
vårt folkhushåll spelar en avgörande roll
och med hänsyn till dess speciella förhållanden
är det angeläget att de åtgärder,
vartill högermotionen syftar,
omedelbart kommer til! stånd. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till den av herr Nilsson i Svalöv och mig
avgivna reservationen.

Herr SPETZ (fp):Herr talman!Ilånga
stycken kan jag instämma med herr Magnusson,
nämligen i vad han sade om behovet
att bereda skogsägarna möjlighet
att använda vad de har satt in på investeringsfond
till skogsvårdande åtgärder
när sådana tarvas. Men när herr
Magnusson förordade en höjning av
gränsen för den frivilliga insättningen
och samtidigt en fullständig frihet att
disponera över det insatta kapitalet, kan
jag, herr talman, inte längre följa ho -

nom. Detta skulle innebära en möjlighet
till skattelättnader för skogsägare
som icke finns för några andra näringsidkare.
Innan det föreligger någon utredning
på denna punkt har vi från folkpartiet
inte kunnat följa högern. Däremot
är vi ense med högern om att de
tvångsvis på spärrkonto insatta medlen
omedelbart bör friges. För innevarande
års inkomster har ju detta redan genom
Kungl. Maj:ts föranstaltande skett.

De frivilligt insatta medlen skall, som
herr Magnusson erinrade om, vara spärrade
i två år. Dessa regler var kända
för skogsägarna vid insättandet, och vi
har inte ansett, att det funnits några
skäl till att nu göra någon generell ändring
på den punkten. Det som man frivilligt
har iklätt sig bör man kunna
stå för.

Vi har dock ansett, att dessa bestämmelser
bör uppmjukas på en punkt. Med
hänsyn till skogsvårdens behov och arbetsmarknadssynpunkter,
såsom det uttryckts
i reservationen, föreslår vi nämligen
att även frivilligt insatta medel
skall få uttagas under innevarande år
mot företeende av intyg från skogsvårdsstyrelsen
om att skogsvårdsarbeten verkställts
efter det att dessa medel har insatts.
Genom en sådan bestämmelse lämnas
inte den skattskyldige någon frihet
att använda medlen i skattereglerande
syfte — detta skulle vi nämligen
inte ha velat tillstyrka.

Då, som herr Magnusson nämnde, man
kanske redan nästa år kan vänta förslag
beträffande en definitiv reglering av
denna fråga, har vi också ansett, att de
regler som nu finns bör kunna provisoriskt
gälla även under den tid som återstår
intill dess.

Jag ber, herr talman, att med stöd
av det anförda få yrka bifall till reservation
nr I, avgiven av mig och några
utskottsledamöter till.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Det är med tillfredsställelse man konstaterar,
att frågan om investeringsfonder
för skogsbruket nu äntligen närmar
sig sin lösning. Vi tog upp frågan från

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

vårt parti redan 1947 i bevillningsutskottet
och fick då fram ett uttalande, som
kunde tagas till utgångspunkt i fortsättningen.
Vid 1948 års riksdag fullföljdes
aktionen, och det blev en skrivelse till
Kungl. Maj:t om utredning. 1951 års utskott
gjorde mycket bestämda uttalanden
i denna fråga, och sedan kom höstriksdagen
1951 med de särskilda bestämmelserna
på grund av att man ville sterilisera
köpkraft.

Dessa investeringsfonder har haft en
lång lidandesväg, och jag tror att det
skall bli mycket stor tillfredsställelse
bland skogsägarna, när man, som jag
hoppas, nästa år kan vara framme vid
målet.

Somliga resonerar som så — och det
kanske man även gjort hos Kungl, Maj:t
under de gångna åren — att det inte är
så viktigt med denna skattetekniska möjlighet
att insätta viss del av en ofta
ojämn inkomst på ett spärrkonto med
rättighet att ta ut den senare, ty det
finns möjligheter att dela upp en skogslikvid
när man säljer exempelvis till
ett bolag. Men bevillningsutskottet gjorde
en mycket viktig anmärkning om den
saken i utlåtandet 1951, där utskottet
påpekade, att det kunde vara ganska stor
risk med denna fördelning av köpeskillingen,
om köparen råkade på obestånd.
Det kanske inte är så farligt, så länge
den nuvarande konjunkturen varar, ty
även om priserna gått ned kraftigt det
senaste året, kan man ännu säga att det
fortfarande råder eu relativ högkonjunktur,
och inga tecken tyder på att det
skulle inträda något depressionstillstånd.
Men skulle vi råka in i en långvarig nedåtgående
konjunktur, förstår man vilka
risker det skulle innebära med denna
uppdelning av köpeskillingen. Om man
studerar riksdagsprotokollen efter tidigare
kriser, kan man avläsa detta på
framställningarna från domänverket till
Kungl. Maj :t och riksdagen om rättighet
att avskriva fordringar, som verket haft
på köpare. Ändå har domänverket ett
system med borgen, som borde garantera
köparnas solvens.

Jag kanske också skulle säga ett par
ord i detta sammanhang om taxerings -

myndigheternas benägenhet att i någon
mån försvåra uppdelning av köpeskillingen.
I vissa län har, åtminstone i år,
försök gjorts att taxera som inkomst för
ett visst år köpeskillingar, som inte kommer
att tas ut förrän ett följande år. Nu
hoppas jag, att dessa försök strandar,
och att om underordnade myndigheter
fattar sådana beslut, de högre instanserna
skall upphäva dem.

Föreliggande betänkande handlar formellt
om några motioner, men jag skall
inte säga mycket om dem.

I högermotionen föreslås bl. a., att
60 procent av köpeskillingen för rotsåld
skog skall få insättas på investeringskonto,
medan man i övriga motioner
nöjer sig med 40 procent. Motionen är
väl ett litet överbud från högerns sida
av det vanliga välmenta slaget.

Årets folkpartimotion skiljer sig fördelaktigt
från motionen hösten 1951. I
år föreslås att medel, som frivilligt insatts
på riksbanken, inte får utbetalas
förrän efter fem år, men med det viktiga
undantaget, att kostnader för skogsvårdsarbeten
får gäldas med dessa me del.

I 1951 års motion, som var undertecknad
av folkartiets ledande män i
riksdagen, var man riktigt på jakt efter
skogsägarna. Insättaren skulle visserligen
även enligt denna motion kunna få
ut pengarna i förtid, men då skulle han
betala ränta på sina egna pengar för den
tid som återstod intill femårsperiodens
slut. Staten skulle däremot inte betala
någon ränta alls till insättaren.

Denna monstruösa motion får väl sin
förklaring därav, att folkpartiledaren
hösten 1951 bidrog till sitt partis tidningskampanj
mot skogsägarna med den
märkliga uppgiften, att skogsnäringen
kommit i åtnjutande av en oerhörd konjunkturvinst
på minst 2 000 miljoner
kronor brutto. Han sade sig också vara
övertygad om att konjunkturvinsten hos
alla skogsägare komme att uppgå till sammanlagt
många hundra, kanske ett tusental
miljoner kronor. Med sådana åsikter
var han — det förstår man — angelägen
att ordentligt klämma åt skogsägarna i
samband med lagen om investeringskonto.

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

Hur föga välgrundad folkpartiets uppfattning
om skogsvinsterna var, framgår
av att finansministern nu beräknar att
den på folkpartiets initiativ tillkomna
konjunkturskatten — som dock tväremot
folkpartiets önskan kom att gälla även
andra näringar än skogsbruket — inte
kommer att inbringa mer än 54 miljoner
kronor, trots att den gjordes retroaktiv
för det ur skogsbrukets synpunkt
gynnsammaste året.

För min del sympatiserar jag närmast
med det förslag, som framlagts i herr
Werners motion. Eftersom man nu inte
längre behöver ha steriliseringen av en
del av inkomsterna som främsta ögonmärke,
borde det vara möjligt att göra
insättningarna räntebärande redan från
början. Jag kan helt instämma med motionären,
när han säger att denna form
av enskilt sparande skulle kunna tillföra
kreditmarknaden ett värdefullt tillskott
av lånemedel.

Så som frågan ligger till, torde man
inte komma längre i dag än vad utskottet
föreslagit. Man får detta år nöja sig
med de bestämmelser om frivillig insättning
på investeringskonto, som är
gällande, sedan bestämmelserna om den
obligatoriska insättningen upphävts.

Huvudsaken är enligt min mening att
fortsättning följer, så att vi äntligen till
nästa år får det gamla önskemålet om
verkliga investeringsfonder för skogsbruk
realiserat. Enligt utskottet kommer
frågan att tagas upp av finansdepartementet,
varvid en särskild utredningsman
får i uppdrag att bena upp problemet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Hem SJÖDAHL (s): Herr talman! Jag
har att å utskottets vägnar framställa
samma yrkande, som herr Näsgård nyss
gjorde, om bifall till utskottets förslag.

Jag vill erinra om att ifrågavarande
lagstiftning ursprungligen avsåg en obligatorisk
insättning av 25 procent och
en frivillig insättning, som kunde gå upp
till ett sammanlagt belopp av 40 procent
av inkomsten av vissa försäljningar, och

gällde åren 1952 och 1953. För innevarande
år har emellertid bestämmelserna
om obligatorisk insättning upphävts, undet
det att rätten att göra frivilliga insättningar
kvarstår. Skogsägare kan alltså
frivilligt insätta medel upp till 40 procent
av köpeskillingen, givetvis under de
villkor som anges i lagen. Man kan, såsom
framhållits, redan två år efter insättningen
uttaga medlen till bestridande
av kostnader för skogsvårdande arbete
under förutsättning av myndighets
godkännande. Eftersom bestämmelsen
om obligatorisk insättning är upphävd,
är det nu endast fråga om de medel, som
år 1952 frivilligt har insatts och som
skulle stå inne intill två år, för så vitt
inte särskilda likvidationssvårigheter eller
vissa andra omständigheter föreligger,
i vilka fall myndighet kan medgiva
uttag tidigare.

Av reservanternas motförslag går högerns
ut på att upphäva lagen. Högerreservanterna
kallar det lagförslag, som de
vill sätta i den nuvarande lagens ställe,
för en lag om investeringskonto för skog.
Men det är inte en lag om investeringskonto
för skog, såvitt jag kan läsa den
rätt — rubriken är fullständigt missvisande.
Man får enligt förslaget sätta in
på konto upp till 60 procent av vissa inkomster,
och de kan stå inne i högst tio
år. De skall beskattas när de tas ut, och
uttag sker efter behag. Det finns ingenting
som säger att dessa pengar får tagas
ut blott när det gäller att investera vissa
kostnader i skogsvårdande arbete. Rubriken
är som sagt fullständigt missvisande.
Lagförslaget borde i stället ha kallats
»lag om taxering för inkomst av medel
som insatts å särskilt skogskonto» eller
någonting sådant, ty det är icke fråga
om investeringskonto för skog. Innebörden
i högerns lagförslag är att man
vill bereda vederbörande skogsägare
möjlighet att välja, hur och när han under
en tioårsperiod vill uttaga dessa medel
och upptaga dem till beskattning, en
förmån som — däri instämmer jag med
herr Spetz — praktiskt taget inga andra
inkomsttagare äger.

Folkpartiets förslag går ut på vissa
ändringar i den nuvarande lagen. Folk -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

partiet önskar att skogsägaren skall ha
rätt att fritt uppsäga de under år 1952
obligatoriskt insatta medlen, som alltså
skall kunna uttagas när som helst. Man
önskar vidare medge rätt till frivilliga
avsättningar upp till 40 procent — därvidlag
är folkpartiet blygsammare än
högern — som sedan skall kunna användas
för skogsvårdande arbete. Sett från
folkpartiets synpunkt blir det här naturligtvis
fråga om ett investeringskonto för
skog. Men med investeringskonto avser
man ju vanligen ett förfarande där t. ex.
en industri sätter in sitt överskott på
ett särskilt konto, från vilket pengarna
är avsedda att uttagas blott under sådana
tider, då det ur arbetsmarknadssynpunkt
är lämpligt och önskvärt att åstadkomma
större investeringar. Om man
följer folkpartiets förslag, skulle dessa
medel inte bli bundna för det ändamål
som annars är avsikten med insättningar
på investeringskonto. Pengarna skulle
ju kunna tas ut, därest bara en skogsvårdsstyrelse
anser det lämpligt att de
ur skogsvårdande synpunkt används för
vissa arbeten. Det står — i motsats till
vad herr Spetz anförde — ingenting i
lagförslaget om att det skall vara motiverat
att igångsätta arbetena ur arbetsmarknadssynpunkt.
Man vill att vederbörande
skall få ta ut pengarna på villkor
att det bara intygas av skogsvårdande
myndighet att de skall användas för
det ena eller andra arbetet. Begreppet
investeringskonto har ju en helt annan
innebörd i lagstiftningen i övrigt.

Jag var, herr talman, på sin med i en
kommitté, som framlade förslag om att
man även beträffande skogsinkomsterna
skulle tillämpa lagstiftningen om ackumulerad
inkomst. Vid remissen visade
det sig emellertid att ett genomförande
av detta förslag stötte på så stora svårigheter
rent tekniskt sett, att regeringen
inte ansåg sig kunna framlägga förslaget
för riksdagen. Utskottet skrev den
gången, att denna fråga borde ytterligare
undersökas och förslag framläggas.
Högerns nu framlagda förslag innebär
ingenting annat än rätt till fri disposition
av pengarna under tio år utan några
som helst begränsningar. Hela för 3

Första kammarens protokoll 1953. Nr 23.

slaget är så löst att, om man tänker på
vad som anfördes under remissen av
förslaget om ackumulerad inkomst från
skog och de svårigheter som ett förverkligande
av detta förslag ansågs möta, utskottet
inte ansett sig kunna tillstyrka
högerns i år framlagda förslag, vilket
väl inte heller riksdagen bör kunna göra.

Nu har regeringen lovat, att en utredningsman
skall tillsättas — jag vet faktiskt
inte, om han redan är tillsatt —
för att lösa frågan hur beskattningen av
skog skall ordnas så, att den inte onödigt
hårt drabbar skogsägarna. Man avser
bl. a. att åstadkomma en sådan ordning,
att en skogsägare, som t. ex. avverkar
skog vart femte år, skall ha möjlighet
att i beskattningsavseende dela
upp inkomsten på dessa fem år. Men
man vill inte, såsom högern nu föreslår,
tillåta att pengarna vid beskattningen
delas upp på en tioårsperiod, utan fördelningen
skall givetvis ske under den
period, som inkomsten egentligen avser.
Utredningsmannen skall också undersöka
möjligheten att skapa särskilda investeringsfonder
för skog. Båda dessa mycket
intrikata och besvärliga frågor, som
är förknippade med stora tekniska svårigheter,
är alltså redan i sin helhet
upptagna till undersökning av Kungl.
Maj:t, eller kommer att bli det. Det är
att förmoda, att vi ganska snart kommer
att få ett förslag på riksdagens bord som
avser att lösa båda dessa frågor. Det kan
naturligtvis inträffa, att skogsägarna kan
behöva förfoga över dessa medel redan
innan Kungl. Maj ds förslag i dessa båda
frågor föreligger, på grund av att det
ur arbetsmarknadssynpunkt kanske blir
önskvärt att sätta i gång vissa arbeten
i skogen. För instundande sommar räknar
man dock i stort sett knappast med
någon arbetslöshet i landet. Tvärtom utgår
man från att det kommer att råda
full, ja, kanske överfull sysselsättning
med vissa tendenser i inflatorisk riktning,
varför man anser det vara klokt
med en återhållande politik i fråga om
åtskilliga investeringar. Mot den bakgrunden
utgår vi också ifrån att riksdagen
icke är beredd att redan nu upphäva
några investeringsbegränsande be -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

stämmelser. Utskottet förutsätter emellertid,
att om en dylik försämring på
arbetsmarknaden skulle inträffa redan
under hösten eller vintern — vilket utskottet
inte anser sannolikt — så kommer
regeringen att vidtaga sådana åtgärder
eller framlägga sådant förslag, att
man får till stånd en prövning av de hittills
gällande spärrtiderna.

Så som detta ärende ligger till, d. v. s.
då bestämmelserna om obligatorisk insättning
är upphävda och det finns möjlighet
alltjämt till frivillig insättning —
skogsägarna liar alltså att välja mellan
att göra dessa insättningar eller att låta
bli att göra dem — och man dessutom
kan vänta sig, att hela frågan om skogsinkomsternas
beskattning skall komma
att tas upp till prövning och i samband
därmed hela frågan om investeringskonto
för skog kommer att prövas, är det
rimligt att vi avvaktar resultatet av denna
prövning och bibehåller den lagstiftning
oförändrad, som vi för närvarande
har.

Herr talman! 1 likhet med herr Näsgård
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr HANSSON (fp): Herr talman!
Såsom herr Näsgård redan har framhållit,
har frågan om inrättande av investeringsfonder
för skogsbruket ständigt
återkommit och dryftats under det sista
årtiondet. Rätt enigt har man instämt i
det av skogsägare och de skogsvårdande
myndigheterna starkt understrukna behovet
av och kravet på dylika fonder.
Vad vi hittills fått är blott lagen om investeringskonto
för skog, tillskapad
med avsikt att bekämpa inflation genom
sterilisering av de goda konjunkturvinsterna
föregående år.

Den motion, som herr Boman och jag
har väckt i ärendet i denna kammare,
har avsett dels att få denna lag om investeringskonto
upphävd dels att utgöra
en påminnelse om 1948 års riksdags
hemställan om en utredning och förslag
rörande införandet av investeringsfonder
för skogsbruk. Riksdagen har som
bekant redan för fem år sedan uttalat

sig för en permanent lagstiftning i ämnet,
och denna avvaktas — det ger jag
herr Näsgård fullständigt rätt i — med
största intresse och icke utan otålighet
av skogsbrukets företrädare.

Det har glatt mig att bevillningsutskottet
understrukit behovet av en snar
permanent lagstiftning och att utskottet
förutsätter att, i avvaktan på förslag om
en sådan, Kungl. Maj:t omprövar bestämmelserna
om spärrtiderna. Det bör
ske snarast. Jag befarar i likhet med
herr Magnusson att någon omprövning
inte kan komma till stånd innevarande
år. Det är därför som det förslag till en
ändring av den nuvarande lagstiftningen,
som i reservation I) framlägges av
herr Spetz m. fl., enligt min åsikt synes
vara en tillfredsställande provisorisk anordning,
i avvaktan på resultatet av den
utredning, som snarast skall verkställas
inom finansdepartementet och som jag
hoppas och förväntar skall resultera i
ett förslag till nästa års riksdag.

Med hänsyn till löftet om snar utredning
finns det ingen anledning för mig
att nu upprepa alla skälen för inrättandet
av investeringsfonder för skogsbruket.
I den motion, som jag undertecknat,
har skälen helt kort sammanfattats på
följande sätt: »Frivillig insättning på investeringskonto
skulle icke endast få en
ur skälighetssynpunkt erkänt berättigad
skatteutjämnande effekt utan därutöver
på ett effektivt sätt kunna trygga
den eftersträvade kontinuiteten i skogsvårdsarbetet
landet över samt därigenom
ur sysselsättningssynpunkt på ett
lyckligt sätt verka konjunkturutjämnande
i skgsbygderna.»

Jag skall här inte gå för mycket in i
detalj i dessa frågor, men jag skulle vilja
göra ett par påpekanden. Efter den
diskussion, som förts, har vi i vår motion
stannat vid en frivillig insättning
med högst 40 procent av köpeskillingen
vid försäljning av skog på rot, 20 procent
för avyttrade skogsprodukter och
saluvärdet av produkter, som uttagits
för förädling i egen rörelse. De procentsatserna
synes tillfredsställa herr Näsgård.
Jag tror att inte heller herr Sjödahl
hade någon erinran mot dem. I ett

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

par likalydande högermotioner har
emellertid procentsatserna föreslagits
bli respektive 60 och 40, och den ståndpunkten
har herr Magnusson i viss mån
försvarat här. Jag vill, utöver vad herr
Spetz redan sagt, försvara de lägre procentsatserna
därmed, att det ur skogsvårdssynpunkt
är önskvärt att avverkning
bedrives kontinuerligt. Detta är
visserligen inte möjligt för alla mindre
skogsägare, då dessa ofta inte annat än
med vissa intervaller kan prestera begärliga
virkesposter på sina marker eller
avskilda skiften. Detta gäller särskilt
Norrland. I övrigt bör emellertid en
eftersträvansvärd regel för den intensiva
skogsvården vara regelbundet återkommande
genomhuggningar av bestånden
med ungefär lika stora årliga uttag.
Följes den linjen, bör det lägre procenttalet
vara till fyllest. De högre skulle,
såvitt jag förstår, snarast uppmuntra till
spekulation i »konjunkturhuggningar»,
och det anser jag inte riktigt. Däremot
är jag villig att erkänna att en högre
procentsats i undantagsfall må kunna
beviljas och då gärna de av högern föreslagna.
Jag syftar på exempelvis nödtvungna
större avverkningar efter insektshärjningar
och framför allt efter
stormfällningar. I södra och mellersta
Sverige är i synnerhet granbestånden
efter en genomgallring utsatta för en betydande
risk för stormfällning. Sådan
kan drabba även annan skog, för vilken
dock snöbrott norrut kanske är en allvarligare
lralamitet.

Hur försiktigt man än hugger i bestånden,
kan man inte helt eliminera farorna
för stormfällningar. Genom dem lider
skogsägaren förluster på grund av
nödtvungen för tidig avverkning, olämplig
avverkningstid, splittring av virket,
fördyrade avverkningskostnader o. s. v.
Förlusten skärps genom den progressiva
beskattningen av den påtvingade merinkomsten.
Vid sådana fall finns det all
anledning medgiva en höjd marginal för
insättning på investeringsfond.

Jag kanske i detta sammanhang också
skulle ta upp en annan fråga, som har
aktualiserats under de senaste åren och
som har samband med investeringsfon -

derna, nämligen frågan om plantskolorna.
Dessa har under senare år mångdubblats
i vårt land. Plantering av skog
håller på att utvidgas ofantligt. Plantskolorna
sprider sig från södra Sverige
och norrut, skulle jag kunna säga, och
härvidlag spelar skogsträdsförädlingen
bland annat in. Ett starkt skäl för investeringsfonder
har härigenom tillkommit,
då de ger förutsättning för en jämn
avgång på plantor. Skogsplantor produceras
på flerårig sikt, såsom kammarens
ledamöter säkert vet, och de måste ut i
markerna vid viss ålder. Står de kvar i
plantskolan, innebär detta i och för sig
en förlust, ehuru det härvidlag blott kan
bli fråga om ett eller möjligen två år.
Därefter är plantorna förvuxna och måste
kasseras. För skogsvårdsstyrelserna
har detta inneburit förluster, vilka i
framtiden kan mångdubblas, om inte en
kontinuerlig avgång tryggas. Jag vill påstå
att investeringsfonderna helt kan eliminera
dessa olägenheter.

Kontinuitet i och intensifiering av
skogsvårdsarbetet är enligt min mening
— näst en tidsenlig skoglig yrkesutbildning
— bland de viktigaste medlen för
det enskilda skogsbrukets förkovran.
Skogliga investeringsfonder synes som
sagt vara oundgängliga för att man skall
kunna nå dithän. Jag vill påminna om
att i Norge avsättning för investeringar
i form av skogskulturer gjorts obligatorisk.

I övrigt skall jag, herr talman, inte ingå
närmare på investeringsfondernas
betydelse. Jag ber endast få tillägga att
jag i likhet med herr Werner anser att
ränta å insatta medel bör utgå från insättningsdagen
och att jag inte finner
att investeringsfonderna bör hindra att
statsbidrag i hittills tillämpade former
utgår till skogsbruket. Vi får inte glömma
att den enskilde skogsägaren ofta har
att sona försyndelser som begåtts av hans
företrädare i tredje eller fjärde led, och
att det skogliga restaureringsarbetet likaså
ofta innebär en uppoffring ur privatekonomisk
synpunkt. Härtill kommer
att nuvarande skogsvårdslag ålägger
skogsägarna ett tvångssparande av skog
och inskränker deras fria dispositions -

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

rätt över virkeskapitalet väsentligt hårdare
än tidigare, vilket allt för dem utgör
en belastning men samtidigt i betydande
grad gagnar nationalhushållet. En
rationalisering av skogsbruket är för övrigt
lika angelägen som en rationalisering
av jordbruket.

Ett annat uppslag, som jag inte ämnar
gå in på men som jag själv tror skulle
vara mycket intressant att få fullfölja,
vore att införa vissa former av premiering
för sparande av skog, men jag skall
som sagt inte gå in på den frågan här i
dag.

Jag vill till sist också betona, att jag,
kanske i viss motsats till herr Näsgård,
finner fondernas betydelse ur skatteutjämningssynpunkt
väl ensidigt framhävda.
Enligt min mening bör deras betydelse
bli än större för skogsvårdens höjande
och såsom garanti för jämnare sysselsättning
i skogsbygderna.

Med det anförda har jag, herr talman,
dels velat uttrycka min gläjde över att
frågan om permanenta investeringsfonder
står inför sin lösning, dels velat yrka
bifall till det förslag till ett provisorium
för i år, som framlägges i den till
utskottets betänkande fogade reservationen
nr I av herr Spetz in. fl.

Herr SPETZ (fp): Herr talman! Jag
skulle bara till herr Näsgårds något ensidiga
historieskrivning vilja säga ett
par ord angående 1951 års motion. Denna
motion var ju avsedd att utgöra ett
alternativ till en konjunkturvinstbeskattning.
Den var alltså ett förslag i andra
hand, och när regeringskoalitionen sedan
genomdrev såväl en konjunkturvinstbeskattning
i en form, vi från folkpartiets
sida inte hade tänkt oss, som en
tvångssterilisering av skogsvinster, finns
det ju inte någon anledning för oss i dag
att på något sätt känna oss bundna av de
förslag, som då framlades.

Herr Näsgård — liksom, efter vad jag
tidigare hört, meningsfränder till honom
— vill ju göra ett mycket stort nummer
av att folkpartiet tagit initiativet till konjunkturskatten,
och man talar en smula
hånfullt om hur litet denna skatt har

givit. På det kan ju svaras: Varför i
all världen genomdrev man då skatteri?

Herr MAGNUSSON (h) : Herr talman!
Jag skall be att få uttrycka min glädje
över den helhjärtade anslutning till det
syfte, som vi avser att nå med vår motion,
som herr Näsgård här gav uttryck
åt. Visserligen hänvisade herr Näsgård
inte till det förslag, som vi framfört,
utan han bad i stället att få ansluta sig
till den motion, som har väckts av herr
Werner. Jag skulle emellertid vilja fråga,
vad det egentligen är för skillnad mellan
vårt förslag och herr Werners motion.
Jag har svårt att finna någon väsentlig
sådan. Herr Werner håller ju på
frivilligheten liksom vi. Han anser att
ränta skall utgå på medlen och dessutom
att det bör skapas smidigare möjligheter
till uttag av dessa än för närvarande
är fallet. Det är ju också syftet
med vårt förslag.

Herr Näsgård hoppas att vi nästa år
skall vara framme vid målet. Jag skall
be att få framhålla för herr Näsgård, att
möjlighet finns att nå detta mål redan i
dag genom att kammaren och riksdagen
ansluter sig till det förslag, som här
framlagts från högerns sida.

Herr Spetz säger, att han inte kan ansluta
sig till högerns krav att insättarna
redan nu skulle få disponera sina medel.
Jag förstår den inställningen med
tanke på att folkpartiet vid införandet
av denna lag hade den uppfattningen, att
vederbörande skulle betala ränta, för
den händelse de inom en tid av fem år
skulle behöva disponera de pengar som
de själva en gång i tiden satt in.

Herr Sjödahl har svårt att finna, att
vårt yrkande skulle innebära ett förslag
om investeringskonto för skog. Jag ber
emellertid att få påpeka, att i 1 § tydligt
och klart står, att det gäller medel som
är uppburna genom intäkt av skogsbruk.
Yi anser för vår del, att det med
hänsyn till skogens speciella karaktär
finns skäl för att just skogsägarna skall
ha möjlighet att fördela sina inkomster
över flera år. Här uppstår ju en ackumulerad
vinst. Skogsägarna kan ingalun -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

da för varje år ta ut tillväxten, utan de
får göra sina uttag från skogen kanske
med flera års mellanrum — herr Sjödahl
nämnde fem år, men intervallet
kan precis lika gärna bli tio år. Därför
anser vi från vårt håll, att det icke är
berättigat att genom den progressiva beskattningen
lägga en särskilt tung börda
just på skogsägarna.

Vi önskar ge skogsägarna möjligheter
att själva fritt få bestämma tidpunkten
för nya investeringar och förbättringar
av sin skog och att därvid disponera
över de medel, som de en gång har
satt in.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle: Herr
talman! Blott en replik till herr Magnusson! Jag

har påtalat, att högern i sin reservation
säger att det gäller medel som
insatts på investeringskonto för skog.
Med investeringskonto avser man ju vanligen
pengar som tas ut för att användas
till investeringar. Nu säger herr Magnusson,
att det tydligt framgår att detta gäller
intäkt av skogsbruk. Ja, det är uppenbart
att vad som skall insättas är
intäkter av skogsbruk, men frågan är:
Vartill skall pengarna användas? Och i
det av högern framlagda förslaget till
s. k. lag om investeringskonto för skog
finns inte ett ord om att pengarna skall
användas till investeringar.

Det är mycket möjligt, att högern här
har lurat sig själv, och det må så vara.
Men en helt annan sak är, att kammaren
inte bör bli lurad av en sådan
rubriksättning.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Herr Magnusson är en stor optimist när
han säger, att det går mycket bra att
slutgiltigt ordna denna fråga i år genom
att bifalla högerns reservation. Herr
Hansson och jag har måst nöja oss med
att säga, att om frågan kan lösas till
nästa år, så bär vi ingenting att invända.

I debatten har sagts, att om man skulle
följa högerns reservation, så skulle
skogsbruket få en förmån som ingen an -

nan näring har. Det kan jag inte yttra
mig om, men jag vill åtminstone säga,
att skogsbruket hittills har saknat en förmån
som andra näringar haft, när dessa
investeringskonton för skog inte funnits.

För övrigt har högern och det parti
jag tillhör inte haft så skiljaktiga uppfattningar
i denna fråga. Jag har motionerat
tillsammans med herr Domö, och
jag vill minnas att resultatet av bevillningsutskottets
behandling blev ur vår
synpunkt gott.

Herr Spetz tog upp min anmärkning,
att konjunkturvinstbeskattningen gav så
pass litet som 54 miljoner, och riktade
till koalitionspartierna fråga: Varför

genomdrev ni den då i riksdagen? Om
herr Spetz slår upp sitt eget partis motion
hösten 1951 — tryckt som motion
nr 675 i andra kammaren — skall han
i första punkten av det rekordlånga yrkandet
finna den hemställan, »att riksdagen
måtte begära att Kungl. Maj:t ville
snarast, dock senast i januari 1952, framlägga
förslag till beskattning på av konjunkturerna
framkallad vinst, som uppstått
utöver den nominella stegring, som
motsvaras av penningvärdets fall». Jag
förmodar att herr Spetz den gången var
ense med partiledningen, som samt och
synnerligen står under motionen i bägge
kamrarna, och då förstår jag inte hans
yttrande i dag.

Herr VELANDER (h): Herr talman!
Jag hade inte tänkt lägga mig i det pågående
meningsutbytet här. Jag har emellertid
känt mig litet förvånad över vissa
synpunkter som skymtat i debatten,
när man tagit det föreliggande utskottsutlåtandet
till utgångspunkt för att spalta
upp ansvaret för konjunkturvinstbeskattningen
mellan den sittande regeringen
och folkpartiet. Att spekuiationen
i konjunkturvinstbeskattningen var fullkomligt
felaktig, har ju erfarenheten visat.
Att folkpartiet på ett tidigt stadium
tog upp frågan om denna beskattning
till diskussion är riktigt, men inte kan
detta medföra, att socialdemokraterna
och bondeförbundarna, sedan de genomdrivit
densamma, kan komma och säga,

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

att det är folkpartiet som bär ansvaret

därför.

Vidare siktade ju folkpartiet, såvitt jag
vet — åtminstone hävdar de den synpunkten
själva — inte till en konjunkturvinstbeskattning
med retroaktiv verkan.
På sin höjd kan jag sålunda komma till
den slutsatsen, att socialdemokrater,
bondeförbundare och folkpartister får
dela förtjänsten och äran av den misslyckade
konjunktur vinstbeskattningens
införande. Men nog är det rätt underligt,
att de här skall komma med förebråelser
emot varandra därför.

Sedan vill jag understryka, vad herr
Magnusson redan varit inne på, att det
här inte går att uppkonstruera någon
verklig skillnad mellan den ståndpunkt,
som kommit till synes i herr Werners
motion, och den ståndpunkt, som intagits
av högerreservanterna inom utskottet.
Herr Werner vill ju också ha en
uppmjukning av bestämmelserna om rätten
till medlens uttagande, och om högern
därvidlag yttrat sig något bestämdare,
så beror det väl inte på någon
principiell meningsskiljaktighet i förhållande
till herr Werner.

Det avgörande, som skall träffas i dag,
har inte någon stor räckvidd, under den
förutsättningen att riksdagen, såsom alla
här utgår ifrån, inom den närmaste tiden,
kanske redan nästa år, får att behandla
ett förslag om beskattning av
ackumulerad inkomst av skogsbruk, som
inte avser det fall, att skogen upplåtits i
samband med marken. När denna lagstiftning
genomföres, förutsätter åtminstone
jag, att den blir av sådan beskaffenhet
att de bestämmelser, som vi i dag
diskuterar, kommer att bortfalla.

Här har herr Näsgård talat om de olika
partiernas föregåenden i dessa frågor;
den saken behöver jag dock inte
närmare gå in på — det är tillräckligt
att hänvisa till reciten i utskottets betänkande
för att man skall få klarhet på
den punkten. Man talar vidare om att
vad som föreslås i högerreservationeu,
innebär en förmån för skogsbruket som
ingen annan näring åtnjuter. Jag lägger
dock huvudvikten vid den synpunkten,
att det bär gäller att åstadkomma en

uppdelning i beskattningshänseende av
skogsbrukets inkomster, huvudsakligen
med tanke på sådana fall, där skogsbruket
inte bedrives kontinuerligt, utan att
uttag, som görs under ett visst år, omfattar
tillväxten under flera år. Om man
håller fast vid den utgångspunkten, kan
det knappast vara berättigat att tala om
att det är särskilda förmåner, som tillförsäkras
skogsbruket, genom att den
ena eller andra reservationen vinner
kammarens bifall.

Herr Sjödahls uttalande, att man från
högerns sida begått ett misstag och att
högern skulle ha lurat sig själv genom
att det i högerreservationen inte anges,
hur de uttagna medlen skall användas,
förstår jag inte; såvitt jag erinrar mig,
fanns inte heller några bestämmelser i
det hänseendet i den förutvarande lagstiftningen,
bortsett från de särskilda undantagsfallen.

Herr SJÖDAHL (s): Jag begärde ordet
endast för att gentemot vissa talare från
högerhåll säga, att jag för min del i varje
fall inte själv eller å mitt partis vägnar
vill rikta några anklagelser mot folkpartiet,
som skulle kunna tolkas på det
sättet, att vi skulle vilja skjuta över ansvaret
för konjunkturvinstbeskattningen
för 1951 på detta parti. Alla hade här
den uppfattningen, att när folkpartiet
satte i gång sin agitation för konjunkturvinstbeskattning,
avsåg det år T951

— det år då de stora inkomsterna flöt in

— men de stannade ju slutligen för ett
förslag om en konjunkturvinstbeskattning
av inkomsterna för 1952. Jag är för
min del villig att helt och hållet ta min
del av ansvaret för att beskattning infördes
på inkomsterna under 1951, tv
detta var motiverat under det året och
inte under år 1952, som folkpartiet föreslagit.

Jag skulle vidare vilja erinra herr Velander
om att det här föreliggande förslaget
inte nämner någonting om att dessa
pengar skall kunna användas i något
avseende för investering. Man kallar det
för investeringskonto, men man kan ju
ta ut dem för vilket ändamål som helst;

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto for skog m. m.

för att köpa en bil, för att köpa möbler
eller för att göra en resa. Med så lösa
grunder kan man ju inte rimligen kalla
det för ett investeringskonto för skog,
tv därmed måste rimligen avses att man
skall göra investering för skogsvårdande
ändamål.

Vidare återkommer jag till frågan om
fördelningen av inkomsterna. Jag är den
förste att erkänna att det för många
skogsbruk är tämligen rimligt, om uttag
normalt äger rum vart fjärde, femte, sjätte
eller sjunde eller tionde år, att inkomsten
inte beskattas endast vid detta tillfälle.
Jag var med om att framlägga förslag
att inkomsterna skulle fördelas. Av
tekniska skäl måste man uppskjuta genomförandet
av förslagen i denna riktning,
men de kommer under bearbetning
på nytt. Jag anser att det är önskvärt att
ett sådant förslag genomföres. Bevillningsutskottet
bär skrivit två gånger i
denna fråga. Men att låta vederbörande
efter behag sätta in 60 procent av sin
inkomst och utta medlen efter behag
utan att det ens skulle vara fråga om en
ackumulerad inkomst, är orimligt. Det
skulle ställa skogsbrukarna i fördelaktigt
läge jämfört med alla andra, för vilka
lagen om ackumulerad inkomst
gäller.

Herr ANDERSSON, ELON (fp): Herr
talman! Jag skall inte blanda mig i den
politiska diskussionen om händelserna
1951 på annat sätt än att jag skall be att
få säga att jag är mycket rörd över den
hänsyn, som herr Näsgård och hans parti
tillsammans med det andra partiet i
regeringskoalitionen vid det tillfället ansåg
sig böra ta till folkpartiets önskemål.
Folkpartiet är inte bortskämt med dylika
hänsynstaganden från regeringspartiernas
sida, och jag är som sagt riktigt
rörd över de vittnesbörd, som herr Näsgård
gav om den hänsyn man då ville
visa folkpartiet.

Jag skall i stället be att få säga några
ord om den fråga, som här föreligger. De
erfarenheter, som jag haft tillfälle att
göra beträffande tillämpningen av bestämmelserna
om skyldighet att insätta

pengar på investeringskonto för skog,
har givit mig den alldeles bestämda övertygelsen
att det är önskvärt att åstadkomma
vissa förenklingar och uppmjukningar
i de ännu kvarvarande bestämmelserna.
För länsstyrelserna — åtminstone
gäller det länsstyrelsen i Gävleborgs
län — som haft att pröva dels
besvär över skyldigheten att insätta
pengar på investeringskonto och dels
möjligheten att låta vederbörande få
tillbaka sina pengar, är besvärligheterna
ganska uppenbara. Jag har en stark
känsla av att de förändringar, som föreslås
i den av herr Spetz m. fl. avgivna
reservationen, skulle vara tacknämliga,
både när det gäller rätten för vederbörande
att efter uppsägning utfå de medel,
som är insatta på investeringskonto,
men framför allt när det gäller möjligheten
att efter styrkt behov omedelbart
få disponera insatta medel för skogsvårdsåtgärder.

Beträffande förslaget om att de frivilligt
insatta medlen inte skall få lyftas
förrän efter fem år, kan man naturligtvis
resonera på det sättet, att det skulle
stimulera avsevärt till frivilliga insättningar,
om man finge disponera medlen
när man vill, men skall det vara någon
mening med denna frivilliga insättning
av skogsmedel — i varje fall om man menar
att fördelen skall ligga i att man kan
fördela inkomsten på flera år — bör det
inte vara något särskilt stort intresse för
vederbörande med denna frihet att lyfta
pengarna när som helst, ty det ligger ju
i hans huvudsakliga intresse att ha dem
innestående under så lång tid och lyfta
dem så kontinuerligt, att han därigenom
erhåller vissa skattelättnader.

Jag skulle också kunna ha vissa sympatier
för herr Werners uppfattning, att
de frivilligt insatta medlen borde löpa
med ränta från insättningsdagen, men
även i detta fall förhåller det sig väl på
det sättet att den lindring i skattebestämmelserna,
som kan ernås genom en
dylik insättning på investeringskonto i
och för sig är en tillräckligt stor stimulans
för att förmå vederbörande till en
frivillig insättning. Jag skulle som sagt
inte ha något att invända emot tanken

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

att medlen omedelbart skulle göras räntebärande,
men jag tror att i den möjlighet,
som öppnar sig att få inkomsterna
fördelade över flera år, ligger en stimulans
till frivillig insättning som inte
skall förbises.

I fråga om högerreservationen har jag
liksom herr Sjödahl fäst mig vid att det
förslag till lag angående uppskov med
taxering, som bifogats reservationen, är
särdeles ofullständig. Jag skulle nog ha
tyckt, att det hade varit naturligt, om i
lagförslaget hade ingått bestämmelser
om till vilka ändamål de investerade
medlen skulle få användas när de finge
lyftas. Det saknas en sådan bestämmelse
i förslaget, och jag tycker att detta är
alltför oklart för att riksdagen skulle
antaga det.

Slutsatsen av mina reflexioner, herr
talman, när jag har suttit här och lyssnat
till debatten, är att jag har blivit
styrkt i den uppfattning som jag erfarenhetsmässigt
erhållit, att det skulle vara
önskvärt med en sådan ändring av bestämmelserna,
som föreslås i den av herr
Spetz m. fl. avgivna reservationen, och
jag skall be att få yrka bifall till den.

Herr WERNER (bf): Herr talman!
Som av debatten framgått har jag
väckt motion i denna fråga, där jag har
yrkat att den obligatoriska insättningsskyldigheten
skulle ersättas med frivillig
insättning av skogsmedel och att det
system, som nu råder, skulle med vissa
ändringar fortfarande gälla under detta
år. Jag har därmed avsett två saker. För
det första skulle denna anordning möjliggöra
en fördelning av skogsinkomsterna
i beskattningshänseende, som jag
anser nödvändig och som genom den
jämnare beskattningen också innebär en
viss förmån för skogsägarna. Jag anser
denna förmån till och med kunna uppväga
den räntelöshet som nu kommer
att råda under de två första insättningsåren.
För det andra — och detta har för
mig varit det väsentliga — skulle man
här öppna en väg att kunna på ett mera
smidigt och riktigt sätt fördela dessa
ojämnt inflytande skogsintäkter och

samtidigt genom att binda insättningen
på viss tid förse lånemarknaden med ett
visst lånekapital, vilket jag anser vara
en icke oväsentlig tillgång i nuvarande
ansträngda kreditläge.

Jag har fäst mig vid att herr Velander
här i viss mån uppträder som försvarsadvokat
för folkpartiet. Detta kan ju anses
rätt obehövligt, ty partiets medlemmar
har ju förmåga att försvara partiet
själva, men det är väl ändå naturligt, att
man påtalar den väsentliga skillnaden
mellan folkpartiets ställningstagande till
investeringskonto för skog 1951 och nu.
I folkpartiets kända motion nr 675 år
1951 krävde man, såsom herr Näsgård
påpekade, en femårig räntelös obligatorisk
insättningsskyldighet för skogsägarna
med det supplementet, att vid uttag
av medel under femårsperioden ägaren
själv skulle betala ränta på sina egna
pengar för den återstående tiden, i den
mån han hade möjlighet att taga ut dem
från spärrkontot. Jag tycker att motsättningen
mellan dagens reservation
och den officiella partiledningens ställningstagande
den gången är så pass uppenbar,
att det inte är alldeles oförklarligt
att man inte vill förbigå denna skiljaktighet
med tystnad. Jag förstår att
herr Velander siktar efter herr Näsgårds
anmärkning, där herr Näsgård drog in
även konjunkturbeskattningen. Jag kan
medge att den frågan kanske ligger vid
sidan av dagens debattämne, men den
gäller i alla fall ett supplement till frågan
om steriliseringen av de då uppreklamerade
höga skogsintäkterna.

Jag kan säga, att vi inte på något sätt
har frångått den ståndpunkt som vi under
lång tid har intagit när det gäller
möjligheterna att fördela dessa ojämna
skogsintäkter. Vi fäster avseende vid
vad utskottet här har skrivit, att utskottet
under hand har inhämtat, att inom
finansdepartementet frågan om närmare
regler kommer att tagas upp till prövning
och föreläggas riksdagen i ett
kommande förslag. Jag tycker att det är
nödvändigt och riktigt att detta sker.
Jag kan medge att det under det gångna
året har berett länsstyrelserna svårigheter
i fråga om tillämpningen av regler -

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

na för uttag i förväg av dessa medel,
men det bör framhållas att en väsentlig
förändring skett genom att den obligatoriska
insättningsskyldigheten upphört
efter regeringens åtgärder i frågan. 1
varje fall när det gäller den obligatoriska
insättningsskyldigheten kommer
väl dessa besvärligheter för länsstyrelserna
att försvinna.

Jag skulle kanske ha varit mera tillfredsställd
med utskottets betänkande,
om utskottet hade skrivit mera bestämt
i positiv riktning på denna punkt, och
jag bär inte velat uppträda särskilt till
försvar för vad utskottet här har skrivit.
Jag har endast velat göra vissa påpekanden,
bland annat det, att vi för
vår del förutsätter att den gamla av oss
hävdade principen om rätt för skogsägarna
att avsätta skogsintäkter å särskilt
konto och åtnjuta skattefrihet under insättningstiden
skall komma att utformas
i lämpliga författningsregler.

Herr VELÄNDER (h): Herr talman!
Det var egentligen herr Werners yttrande,
att jag här uppträdde såsom försvarsadvokat
för folkpartiet, som uppkallade
mig. Jag tycker, att det ändå ligger
någon överdrift i det uttalandet.
Det saknar också allt verklighetsunderlag,
eftersom jag inte fritog folkpartiet
från dess ansvar för konjunkturvinstbeskattningen.
Men jag ansåg, att det var
onödigt, att diskussionen skulle föras,
som om bondeförbundet inte hade varit
med om att genomdriva denna beskattning,
då det till och med varit med om
att förläna den retroaktiv verkan.

Sedan vill jag säga, att det var samma
misstag beträffande utvecklingen, som
uppbar beslutet angående konjunkturvinstbeskattningen,
som genomdrivandet
av spärrkontoinsättningarna av skogsbrukets
inkomster. Det var nämligen läget
under senhösten 1951 som karakteriserades
såsom en utomordentligt högt
uppdriven vinstkonjunktur, vilken det
gällde att förta verkningarna av, en konjunktur
som då förutsattes skulle bli av
icke så kort varaktighet. Redan två eller
tre månader senare blev man dock på det
klara med att utvecklingen skulle bli en helt

annan. Jag menar alltså, att det var denna
oriktiga inställning, som uppenbarligen
medförde genomdrivandet av såväl
spärrkontoinsättningen av skogsvinster
som konjunkturvinstbeskattningen. Att
man misstog sig på senhösten 1951 med
avseende på konjunkturutvecklingen, vill
jag inte så starkt kritisera; ett misstag i
sådant hänseende är det ju möjligt att
begå. Men att man har underlåtit att
snabbt dra konsekvenserna av detta
misstag är förtjänt av en så mycket hårdare
kritik.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Jag
vill inte störa det goda intrycket av herr
Velanders försvar för folkpartiet, men
jag måste framhålla att jag drog exemplet
om konjunkturskatten för att visa, hur
man missbedömde konjunkturen hösten
1951. Då man i statsverkspropositionen
beräknade att denna konjunkturskatt
skulle ge 150 miljoner, tycks det i själva
verket endast bli 54 miljoner kronor.

Sedan vill jag säga några ord, som
kanske är farliga att yttra. Herr Velander
beklagade att lagstiftningen om
spärrkontona infördes på hösten 1951.
Jag är emellertid beredd att säga, att jag
är glad att den lagstiftningen kom till,
ty den ser ut att leda till en verklig lagstiftning
om frivilliga investeringskonton.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående punkten 1 samt särskilt
rörande punkterna 2 och 3 av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i punkten A i
den av herrar Magnusson och Nilsson i
Svalöv vid betänkandet anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på

Nr 23.

Tisdagen den 26 maj 1953.

Ang. upphävande av lagen om investeringskonto för skog m. m.

bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Magnusson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i punkten A i den av herrar
Magnusson och Nilsson i Svalöv vid betänkandet
anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Magnusson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 98;

Nej — 16.

Därjämte hade 17 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Beträffande punkterna 2 och 3, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i motsvarande
delar av den av herr Spetz m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 45
punkterna 2 och 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages dét förslag, som
innefattas i motsvarande delar av den av
herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 97;

Nej — 32.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr talmannen hemställde nu, att
behandlingen av det återstående ärendet
på föredragningslistan, bevillningsutskottets
betänkande nr 57, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret
1953/54, m. in., jämte i ämnet väckta
motioner, måtte få uppskjutas till ett
annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 35 och bevillningsutskottets nyssnämnda
betänkande nr 57 skulle i angiven
ordning uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 310, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition (nr 48) med förslag till lag

Tisdagen den 26 maj 1953.

Nr 23.

om fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1949 (nr 314) angående rätt för Konungen
att i vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv
in. m.; och

nr 318, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition (nr 141) med förslag till lag
med särskilda bestämmelser angående
bankaktiebolags inlåning.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 162, i anledning
av Kungl. Majrts förslag om anslag
för budgetåret 1953/54 till avskrivning
av nya kapitalinvesteringar jämte i
ämnet väckta motioner; samt

bankoutskottets utlåtanden:
nr 28, i anledning av delegerades för
riksdagens verk förslag till ändrade
tjänste- och personalförteckningar vid
riksdagens verk m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; och

nr 29, angående regleringen för budgetåret
1953/54 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 1.48 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Onsdagen den 27 maj förmiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Justerades protokollen för den 20 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1953/
54 till Armén: Remontering jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1953/54 till bidrag till handelshögskolorna
i Stockholm och Göteborg
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1953/54 till statens priskontrollnämnd;
och

nr 314, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1953/54 till kommerskollegium m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 13
april 1940 (nr 215) om utrymningshjälp;

nr 316, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om motverkande i vissa fall av konkurrensbegränsning
inom näringslivet m. m,.
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 162 samt bankoutskottets
utlåtanden nr 28 och 29.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 36, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 220
med förslag till lag om ändring i värnpliktslagen,
m. fl. ärenden, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 38, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående åtgärder i
prisreglerande syfte på jordbrukets område
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 17 april 1953
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 224, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av bilagt utdrag av
protokollet över jordbruksärenden för
samma dag, framlagt förslag till åtgärder
i prisreglerande syfte på jordbrukets
område.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande till utskottet
hänvisade motioner, nämligen

1) I: 48 av herr Boman och herr Persson,
Johan, samt 11:56, likalydande, av
herr Ahlsten m. fl., vari hemställts, att
Kungl. Maj.''t måtte vidtaga åtgärder för
utarbetande av en jordbruksstatistisk
undersökning i huvudsaklig överensstämmelse
med de riktlinjer, som angivits
i motionerna;

2) I: 333 av herr Werner och herr
Carlsson, Georg, samt 11:412, likalydande,
av herr Larsson i Luttra m. fl., vari
hemställts om utredning och förslag rörande
en sådan omläggning av brödsädsregleringen,
att odlare av brödsäd —
oavsett avståndet till de nuvarande pris -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

orterna — i möjligaste mån erhölle samma
reella pris för brödsäd av lika kvaliteter; 3)

I: 334 av herr Persson, Ola, och
herr öhman samt II: 424, likalydande,
av herr Holmberg m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte dels för sin del besluta
om en sänkning av minuthandelspriset
å margarin med en krona per kilogram,
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att erforderliga åtgärder härför
måtte vidtagas;

4) I: 489 av herr Falk, vari hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om skyndsam utredning
om nya grunder för beräkning av jordbrukets
inkomster och kostnader samt
vidtaga de åtgärder, vartill utredningen
kunde föranleda;

5) 1:490 av herr Persson, Karl, och
herr Svedberg, Lage, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att varken
införselavgifter för kraftfoder eller föreskrifter
om inblandningstvång av rapseller
senapsmjöl i kraftfoder skulle få
förekomma under produktionsåret 1953/
54;

6) I: 492 av herr Andersson, Lars, och
herr Pålsson samt 11:610, likalydande,
av herr Larsson i Hedenäset, vari hemställts,
att riksdagen måtte uttala att —
därest införandet av införselavgifter å
oljekraftfoder skulle bestämmas under
instundande regleringsår —■ det skulle
ankomma på Kungl. Maj:t att samtidigt
besluta om en skälig däremot svarande
höjning av nu utgående fraktlindringsbidrag
för transport av kraftfoder till
Norrland;

7) I: 493 av herr Björnberg m. fl. samt
II: 608, likalydande, av herr Hseggblom
m. fl., vari hemstältls, att riksdagen vid
behandling av förevarande proposition
måtte ta hänsyn till i motionerna framlagda
förslag;

8) I: 494 av herr Andersson, Erik Gustaf,
m. fl. samt II: 612, likalydande, av
herr Larsson i Julita m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla om utredning och förslag
till höstriksdagen rörande de stödåtgär -

der, som på längre sikt befunnes erforderliga
åt vid hampberedningsverket i
Värmbol anställda, vilka på grund av
hög ålder eller invalidiserande sjukdom
ej kunde beredas annan arbetsanställning
vid verkets nedläggning;

9) 1:495 av herr Boman m. fl. och
II: 611, likalydande, av herrar Antbg och
Ståhl, vari hemställts,

a. att riksdagen måtte besluta, att i
Kungl. Maj ds förslag under rubriken
Brödsädsregleringen skulle göras den
ändringen, att från allmän avgift på
brödsäd undantoges den förmalning till
mjöl eller gryn, som verkställdes mot
lön för tillgodoseende av odlarens och i
hans tjänst anställda personers husbehov;
samt

b. att i ett av Kungl. Maj:t under
punkten V a i propositionen framlagt
förslag till förordning med vissa bestämmelser
angående prisregleringen för råg
och vete måtte vidtagas den ändring,
som kunde föranledas av ett dylikt beslut
;

10) I: 496 av herr Persson, Helmer,
och herr Persson, Ola, vari hemställts,
att riksdagen med bifall i övrigt till förevarande
proposition måtte besluta,

a. att ett i propositionen under punkt
III a äskat reservationsanslag av
164 000 000 kronor till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område skulle
upptagas till 200 600 000 kronor i syfte
att möjliggöra bibehållandet av nuvarande
produktpris på mjölk;

b. att avslå förslaget under punkt V a
till förordning med vissa bestämmelser
angående prisregleringen för råg och
vete;

c. att upphäva förordningen nr 91/
1942 med vissa bestämmelser angående
handeln med mjölk; samt

d. vid bifall till yrkandet under punkt
c i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa

dels om upptagande av förhandlingar
med berörda jordbruksorganisationer om
att konsumtionsmjölk, som från mejerierna
distribuerades i allmänna handeln,
skulle ha en fetthalt av minst 3,5 procent; -

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

dels ock om förslag till anslag för
täckandet med statsmedel av de kostnader,
som vore förbundna med övergång
till högre fetthalt;

11) 1:497 av herr Näslund m. fl. och
II: 614, likalydande, av herr Svensson i
Ljungskile m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta sådan ändring
av villkoren för rätt att erhålla producentbidrag,
att även de, som förvärvat
sina gårdar efter den 1 juli 1948, bleve
berättigade att erhålla dylikt bidrag enligt
de grunder som gällde i övrigt;

12) 1:498 av herr Lindblom m. fl.
och II: 613, likalydande, av herr Ohlin
m. fl., vari hemställts,

a. att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t ville omedelbart
upptaga förhandlingar med jordbrukets
organisationer om sådana modifikationer
i den träffade överenskommelsen
om priset på jordbruksprodukter
under nästa regleringsår, att priset
på smör kunde sänkas med 50 öre per
kg och priset på margarin med 30 öre
per kg samt att de ekonomiska problem,
som därvid uppkomme, i huvudsak måtte
lösas på det sätt, som förordats i motionerna; b.

att riksdagen måtte besluta, att
Kungl. Maj:ts fullmakt att under 1953
sätta pris på höstsådda grödor skulle begränsas
på så sätt, att någon slutgiltig
bindning av priset ej ägde rum före den
allmänna prisuppgörelsen på våren 1954;
samt

c. att proposition till nästa års riksdag
med anledning av jordbruksprisutredningens
förslag måtte framläggas i så
god tid, att riksdagen kunde fatta beslut
i principfrågorna före prisförhandlingarna
nästa vår;

13) II: 602 av herr Hseggblom;

14) II: 603 av herr Johnsson i Kastanjegården
m. fl.;

15) II: 609 av fru Boman.

Utskottet hade i det nu förevarande utlåtandet
under åberopande av vad däri
anförts hemställt,

A. att riksdagen måtte medgiva Kungl.
Maj :t att vidtaga erforderliga åtgärder

för reglering under nästkommande regleringsår
av produktions- och avsättningsförhållandena
på jordbrukets område
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad under de särskilda punkterna
av utskottets hemställan angivits samt
således

1) beträffande allmänna synpunkter
på prisregleringen, med bifall till Kungl.
Maj :ts framställning samt i anledning av
motionerna 1:48 och 11:56, 1:489 samt
I: 498 och II: 613 — sistnämnda två motioner
såvitt nu vore i fråga — samt med
avslag å motionerna 1:334 och 11:424
ävensom — såvitt nu vore i fråga —
I: 493 och II: 608 godkänna vad utskottet
anfört;

2) i fråga om brödsädsregleringen
m. m., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna I: 495
och II: 611 ävensom med avslag å motionerna
1:333 och 11:412, 1:496 samt
I: 498 och II: 613, sistnämnda tre motioner
såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

3) beträffande regleringen av fodersäd
och andra fodermedel, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna 1:490 samt I:
492 och 11:610, godkänna vad utskottet
anfört;

4) beträffande potatisregleringen, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
och motionen 11:603 ävensom med bifall
till motionerna I: 493 och II: 608, såvitt
nu vore i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

5) beträffande oljeväxtregleringen,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna I:
498 och II: 613 i förevarande del, godkänna
vad utskottet anfört;

6) i fråga om stödet åt lin- och hampodlingen,
i anledning av Kungl. Maj :ts
framställning samt med bifall till motionerna
1:494 och 11:612, godkänna
vad utskottet anfört;

7) beträffande äggregleringen, i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning
och motionen II: 602, godkänna vad utskottet
anfört;

8) i fråga om köttvaruregleringen m.
m. bifalla Kungl. Maj:ts framställning;

Onsdagen den 27 maj 1953 fm. Nr 23. 47

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

9) beträffande regleringen av handeln
med mjölk och mjölkprodukter, med bifall
till Kungl. Maj:ts framställning ävensom
med avslag å motionerna I: 493 och
11:608, 1:496 samt 1:498 och 11:613,
samtliga såvitt nu vore i fråga, och II:
609, godkänna vad utskottet anfört;

10) rörande producentbidraget avslå
motionerna 1:497 och 11:614;

11) i vad anginge konstgödselregleringen
bifalla Kungl. Maj:ts framställning; 12)

beträffande regleringen av fettråvaror
bifalla Kungl. Maj:ts framställning; 13)

i fråga om kostnader för Svenska
spannmålsaktiebolaget bifalla Kungl.
Maj:ts framställning;

B. att riksdagen måtte å riksstaten för
budgetåret 1953/54 under nionde huvudtiteln
anvisa

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionen I:
496, såvitt nu vore i fråga, till Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
ett reservationsanslag av 164 000 000
kronor;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
till Statlig lagerhållning: Omkostnader
för statlig inköps- och försäljningsverksamhet
ett förslagsanslag av
5 000 000 kronor;

C. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts framställning, å kapitalbudgeten
för budgetåret 1953/54 under
Fonden för förlag till statsverket anvisa 1)

till Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
ett investeringsanslag av 50 000 000
kronor;

2) till Ytterligare lagring av jordbruksprodukter
ett investeringsanslag av
35 000 000 kronor;

D. att riksdagen måtte

1) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
1:495 och 11:611 samt 1:496, sistnämnda
motion såvitt nu vore i fråga, antaga
det vid propositionen fogade förslaget

till förordning med vissa bestämmelser
angående prisregleringen för råg och
vete;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
slaktdjursavgift;

3) med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
antaga ett vid propositionen
fogat förslag till förordning om ändrad
lydelse av 3 § förordningen den 10 juli
1947 (nr 378) om viss avgift å mjölk,
grädde och ost;

E. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
ville uppdraga åt jordbruksprisutredningen
att undersöka möjligheterna att
framlägga kalkylberäkningarna och annat
utredningsmaterial, som låge till
grund för prisförhandlingarna, tidigare
än vad som hittills varit fallet.

Reservationer hade avgivits, utom av
annan,

1) av herrar Eskilsson och Hseggblom,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under punkten A 1
hemställa, att riksdagen måtte, beträffande
allmänna synpunkter på prisregleringen,
med bifall till Kungl. Maj:ts
framställning samt motionerna 1:493
och II: 608, såvitt nu vore i fråga, i anledning
av motionerna 1:48 och 11:56,
1:489 samt 1:498 och 11:613 — sistnämnda
två motioner såvitt nu vore i
fråga — samt med avslag å motionerna
1:334 och 11:424, godkänna vad reservanterna
anfört;

2) av herrar Näslund, Nord och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet bort under punkten A 1 hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande
allmänna synpunkter på prisregleringen,
med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 498 och II:
613, såvitt nu vore i fråga, i anledning
av motionerna 1:48 och 11:56 samt I:
489 ävensom med avslag å motionerna I:

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

334 och II: 424 samt — såvitt nu vore
i fråga — 1:493 och 11:608, godkänna
vad reservanterna anfört;

3) av herrar Näslund, Nord och Svensson
i Ljungskile, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under punkten
A 2 hemställa, att riksdagen måtte, i
fråga om brödsädsregleringen m. m., i
anledning av Kungl. Maj :ts framställning
samt motionerna I: 495 och II: 611,
med bifall till motionerna I: 498 och II:
613, såvitt nu vore i fråga, ävensom med
avslag å motionerna I: 333 och II: 412
samt I: 496, sistnämnda motion i förevarande
de], godkänna vad reservanterna
anfört;

4) beträffande stödet åt lin- och hampodlingen,
av herrar Nord och Svensson
i Ljungskile, vilka dock ej antytt sin
mening;

5) av herrar Näslund, Nord, Johnsson
i Kastanjegården, Jacobson i Vilhelmina,
Ahlsten och Svensson i Ljungskile,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
punkten A 10 hemställa, att riksdagen
måtte, rörande producentbidraget,
med bifall till motionerna 1:497 och II:
614 godkänna vad i reservationen anförts,

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten A 1.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman!
Då jag var med om detta ärendes behandling
i utskottet och sålunda är medansvarig
för det föreliggande utskottsutlåtandet,
skall jag be att redan nu i början
av diskussionen få säga några ord.

Under rubriken Allmänna synpunkter
på prisregleringen under produktionsåret
1953/54 har utskottet ganska ingående
behandlat hithörande spörsmål,
och jag skall därför inte nu uppta tiden
med att upprepa allt vad utskottet i det

avseendet anför. Ett par synpunkter anser
jag mig dock böra understryka.

Utskottet säger bland annat följande:
»I de riktlinjer för den svenska jordbrukspolitiken,
som fastställdes av 1947
års riksdag, förutsattes att det svenska
jordbruket under lång tid framåt — nämligen
intill dess rationaliseringen inom
jordbruket fortskridit tillräckligt långt
— icke skulle kunna bereda jordbruksbefolkningen
tillfredsställande bärgning
utan prisstöd i form av gränsskydd. På
grund av att priserna på den internationella
marknaden fortfarande varit höga,
medan prisnivån inom landet varit förhållandevis
låg, har dock under flera år
de enligt nämnda riksdagsbeslut förutsatta
skyddsåtgärderna icke behövt tillgripas.
Utvecklingen under de senaste
åren — framför allt sedan prishaussen i
samband med Koreakriget lagt sig — har
emellertid medfört, att de inhemska priserna
på viktigare jordbruksprodukter
numera genomgående överstiger priserna
på världsmarknaden. Därigenom har
det läge, som förutsatts i det jordbrukspolitiska
programmet, uppkommit. Såsom
departementschefen anfört kännetecknas
emellertid situationen även av
att ett produktionsöverskott föreligger
för ett flertal viktiga lantbruksprodukter.
Enligt nyss angivna riktlinjer skall
det statliga prisstödet utgå endast för en
produktion motsvarande högst det inhemska
avsättuingsu.trymmet. För avsättningen
av en eventuell överskottsproduktion
skall jordbruket däremot självt
bära ansvaret. Innebörden härav är, att
sådana förluster vid export av överskott,
som icke kan utjämnas genom förefintliga
exportorgan eller täckas med importavgifter,
skall slås ut på den löpande
produktionen. Beträffande animaliska
produkter har denna princip redan vunnit
tillämpning och de för ändamålet
nödvändiga organen bildats. Vissa åtgärder
har därjämte vidtagits för att från
och med regleringsåret 1954/55 förverkliga
ett liknande system för brödsäd och
oljeväxter.» Utskottet ansluter sig i alla
delar till departementschefens uttalanden
i dessa frågor.

Som bekant har från flera håll upp -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisrei

repade gånger under de senaste åren
framförts yrkanden om en omläggning
av prissättningssystemet för jordbruksprodukter.
Nu har Kungl. Maj :t den G
juni 1952 tillkallat sakkunniga för att
utreda frågan om översyn av jordbrukskalkylen.
Dessa sakkunniga, vilka antagit
benämningen jordbruksprisutredningen,
beräknas bedriva sitt arbete så
att resultatet därav må kunna komma till
användning vid förhandlingarna om priser
för jordbrukets produkter våren 1954
— åtminstone har utskottet ansett detta
önskvärt.

I vissa motioner har hemställts, att
den proposition till sagda års riksdag,
som kan komma att föranledas av jordbruksprisutredningens
förslag, måtte
framläggas i så god tid, att riksdagen
hinner ta ställning till däri förekommande
principfrågor före prisförhandlingarna
våren 1954. Utskottet säger, att det
för sin del vill ansluta sig till detta önskemål.

I en annan motion, nr 489 i första
kammaren, har framställts yrkande om
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning om
nya grunder för beräkningarna av jordbrukets
inkomster och kostnader, den
s. k. totalkalkylen för jordbruket. Utskottet
är i likhet med motionären medvetet
om att ifrågavarande kalkyl kännetecknas
av brister och att densamma
uppvisar betydande felmarginaler. Kalkylberäkningarna
har dock under senare
år i olika hänseenden reviderats,
framhåller utskottet, dels genom särskilda
sakkunniga, den s. k. enprocentkommittén,
dels genom kalkylsakkunniga i
samband med det fortlöpande kalkylarbetet.
Med hänsyn härtill och då jordbrukskalkylen
även blir föremål för
granskning av jordbruksprisutredningen,
har utskottet ansett att motionen nr 489
i första kammaren inte bör föranleda
annan åtgärd än att den överlämnas till
nämnda utredning för att tagas i beaktande
vid utredningsarbetet.

I detta sammanhang må jämväl erinras
om att utskottet i sitt utlåtande nr 39
över propositionen nr 176 till föregående
års riksdag uttalade som önskemål

4 Första kammarens protokoll 1953. Nr 23.

lerande åtgärder på jordbrukets område,
att till kommande förslag om prissättningen
på jordbrukets produkter skulle
fogas beräkningar, utvisande åtminstone
den ungefärliga betydelsen för olika kategorier
jordbrukare av föreslagna åtgärder,
och riksdagen hade ingenting att
erinra emot detta. I föreliggande proposition
redovisas beräkningar — byggda
på den jordbruksekonomiska undersökningen
— som ger viss uppfattning om
den regionala effekten av de behandlade
prissänkningarna. Dessa beräkningar
torde ha företagits, förutsätter utskottet,
med anledning av nyssnämnda uttalande
från riksdagens sida.

I samband med behandlingen av den
kungl. propositionen har utskottet jämväl
haft att ta ställning till en del
andra i anslutning till den kungl. propositionen
väckta motioner. Jag ber att i
all korthet få beröra några av dessa och
den ställning utskottet intagit till dem
samt om möjligt skälen för utskottets
ställningstagande.

I ett par motioner har yrkats att riksdagen
måtte hemställa hos Kungl. Maj:t
om utredning rörande subventionssystemets
verkningar samt om uppgörandet
av en plan över subventionernas avveckling.
I anslutning till vad utskottet uttalat
i sitt utlåtande nr 48 år 1952 i anledning
av motioner i samma syfte vill
utskottet anföra att det lika litet som för
ett år sedan anser sig kunna taga ställning
till frågan, vid vilken tidpunkt en
avveckling av subventionerna skall kunna
taga sin början och i vilken takt denna
bör ske. Utskottet anser det visserligen
böra eftersträvas, att en nedskärning
av subventionerna äger rum, men anser
det dock icke möjligt eller lämpligt att
det uppgöres en särskild plan för subventionernas
avveckling. Utskottet finner
sig därför icke kunna tillstyrka det i
motionerna nr 493 i första kammaren
och 608 i andra kammaren framförda
kravet på utredning. Det är för övrigt
alldeles klart att om priserna på vissa
jordbruksprodukter nu skulle sänkas, så
skulle följden härav bli ytterligare statssubventioner,
vilket bl. a. på grund av
statsfinansiella skäl måhända icke vore
önskvärt.

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Beträffande brödsädsregleringen har
utskottet inte heller föreslagit några ändringar
i Kungl. Maj:ts förslag. I ett par
motioner har hemställts, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag om en omläggning av
brödsädsregleringen i sådan riktning,
att odlare av brödsäd skulle kunna utfå
samma pris för brödsäd av lika kvalitet,
oavsett avståndet till de nuvarande prisorterna.
Motionerna är föranledda av
den omläggning av brödsädsregleringen
som genomfördes för några år sedan och
som innebär, att garantipriserna på
brödsäd skulle gälla på ett begränsat antal
orter. Genom denna omläggning kom
sådana jordbrukare, som hade sina brukningsenheter
belägna långt ifrån prisorterna,
i sämre läge än brukare, boende i
närheten av dessa orter. Detta är ju
tämligen uppenbart. Jordbruket taget i
dess helhet kompenserades dock för denna
omläggning genom en höjning av
medelpriset på brödsäd. Frågan om en
utvidgning av antalet prisorter har behandlats
vid de närmast föregående
riksdagarna. I sitt utlåtande nr 48 till
föregående års riksdag uttalade utskottet,
att det icke funnit tillräckliga skäl
föreligga att frånträda sin vid närmast
föregående års riksdag uttalade uppfattning,
att antalet prisorter borde bibehållas
vid det antal som fortfarande gäller.
Och utskottet är fortfarande av samma
mening. Utskottet har emellertid gått
motionärerna till mötes så till vida att
utskottet vill tillstyrka, att den av departementschefen
nu förordade ändringen
i prisortssystemet, innebärande att
Norrköping och Åhus skall omfatta även
de närbelägna kvarnplatserna, Djurön
respektive Kristianstad, måtte bifallas.

Yrkandet i motionerna 1:333 och II:
412 innefattar icke krav på en omedelbar
utvidgning av antalet prisorter, utan
avser en förutsättningslös utredning av
möjligheterna att genom en omläggning
av brödsädsregleringen möjliggöra ett
enhetligt pris på brödsäd av samma kvalitet.
Utskottet är emellertid tveksamt,
huruvida en dylik omläggning är möjlig
utan att hänsyn tages till de skiftande
transportkostnaderna, något som måste

förutsätta ett omfattande kontrollarbete.
Under sådana omständigheter anser utskottet
föga vara att uppnå genom en
särskild utredning i saken och avstyrker
därför bifall till yrkandet i motionerna.
Utskottet förutsätter emellertid,
att Kungl. Maj:t har sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och tar initiativ
till sådana åtgärder, som kan anses ägnade
att utjämna producentpriserna på
brödsäd i olika delar av landet.

Sedan skall jag, herr talman, med några
ord beröra mjölkregleringen. I fråga
om mjölkregleringen gäller fortfarande
bestämmelsen att mjölk icke får saluhållas
eller överlåtas med mindre den standardiserats
till en fetthalt av 3 procent,
dock med undantag för skummjölk och
kärnmjölk med en fetthalt, understigande
0,1 respektive 1 procent. Efter bemyndigande
av Kungl. Maj:t har jordbruksnämnden
försöksvis medgivit försäljning
i kapsvlförsedd glasflaska av
mjölk, som vid mejeri standardiserats
till en fetthalt av 3,5 procent. I anslutning
till framställning av lantbruksstyrelsen
om upphävande av bestämmelserna
om viss högsta fetthalt har jordbruksnämnden
förklarat sig dela styrelsens
uppfattning, att tillräckliga skäl numera
icke föreligger för att behålla dessa bestämmelser.

Departementschefen har förklarat sig
icke ha något att erinra mot att bestämmelserna
om viss högsta fetthalt upphäves
såvitt angår skummiölk och kärnmjölk.
I fråga om annan mjölk har han
däremot icke funnit sig kunna biträda
jordbruksnämndens förslag.

Nu har i inte mindre än fyra motioner
till årets riksdag under hänvisning till
jordbruksnämndens förslag yrkats upphävande
av bestämmelserna om viss
högsta fetthalt i standardiserad mjölk.

Utskottet, som för sin del anser vissa
skäl tala för bifall till motionerna, är
emellertid icke för närvarande berett att
tillstyrka sådant bifall men finner sig
böra uttala ett önskemål om att frågan
skall upptagas till behandling vid nästa
års prisförhandlingar. Därvid torde även
de prisfrågor, som sammanhänger med
ett upphävande av standardiseringsbe -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

stämmelserna, böra bli föremål för överväganden.

Frågan har, såvitt jag förstår, genom
detta uttalande fått en knuff framåt, som
man brukar säga.

Det kunde, herr talman, finnas anledning
att i detta sammanhang även beröra
eu hel del andra spörsmål, men då
jag vet, att rätt många talare kommer
efter mig, skall jag inte ingå på några
detaljer. Innan jag slutar, kan jag dock
inte underlåta att understryka, vad utskottet
anfört i anledning av detta ärendes
sena överlämnande till riksdagen.

Utskottet skriver: »Förevarande proposition
har först den 5 maj 1923 inkommit
till riksdagen. Utskottet vill ånyo
kraftigt understryka vad utskottet i sina
utlåtanden nr 42/1951 och 48/1952
anfört om önskvärdheten av att — med
hänsyn till ärendets omfattning och stora
betydelse — jordbrukets prisförhandlingar
för framtiden planlägges med beaktande
av att de skall slutföras vid en
sådan tidpunkt, att statsmakterna» — vi
syftar då naturligtvis främst på riksdagen
— »erhåller längre tid för behandlingen
av prisregleringsfrågorna. Utskottet
föreslår, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t ville uppdraga åt jordbruksprisutredningen
att undersöka möjligheterna
att framlägga kalkylberäkningarna
och annat utredningsmaterial,
som ligger till grund för prisförhandlingarna,
tidigare än vad som hittills
varit fallet».

Utskottet har tillåtit sig att göra detta
uttalande utan att på något sätt peka på
vem som här kan vara syndabocken. Utskottet
kan inte bedöma, huruvida skulden
ligger hos jordbruksdepartementet,
förhandlarna eller eventuellt hos något
annat departement, som alltså vållat att
frågans framläggande för riksdagen föi''-senats.

Herr talman! Med vad jag här anfört
har jag försökt att i all korthet beröra
några av de spörsmål som innefattats i
föreliggande utskottsutlåtande. Det kanske
blir anledning för mig att återkomma,
vilket jag i så fall skall be att få göra.
Tills vidare ber jag att få sluta med

att yrka bifall till utskottets föreliggande
utlåtande och avslag på samtliga reservationer.

Herr ESKILSSON (h): Herr talman!
När det gäller de allmänna synpunkterna
på prisregleringen under nästa produktionsår,
har herr Hseggblom och jag
anmält en reservation till utskottets utlåtande.
I reservationen har genom ett
beklagligt tryckfel, som jag nu ber att
få rätta, gjorts en felaktig hänvisning till
en sida i utlåtandet. Jag syftar på andra
stycket i vår reservation, där det står:
»Det stycke å s. 39 i utskottets yttrande»,
vilket skall vara »å s. 40» etc. Måhända
är detta tryckfel ett tecken på den brådska
och jäkt, som har vilat över utskottet
vid behandlingen av förevarande fråga.

I reservationen utvecklar vi våra betänkligheter
beträffande subventionerna
på jordbrukets område och det otillfredsställande
i att riksdagen praktiskt
taget saknar möjlighet att påverka subventionernas
storlek. När vi skall fatta
beslut om prispropositionen, står vi
nämligen i stort sett inför ett fullbordat
faktum. Även om en sänkning har skett
av subventionerna i förhållande till föregående
år kvarstår alltjämt en rad särskilda
pristillägg, framför allt till mjölkproduktionen,
som ger konsumenterna
en skev bild av produktionskostnaderna
inom jordbruket och som gör jordbruket
helt beroende av de anslag, som riksdagen
beviljar.

Det är naturligtvis svårt att i den nuvarande
finansiella situationen få fram
de belopp, som kan erfordras för subventionerna.
Därför vållar detta system
stora olägenheter vid prisförhandlingarna.
Det kan visserligen förefalla bekvämt
ur konsumentsynpunkt att man
övervältrar en hel del av kostnaderna
för livsmedlen på subventioner och därigenom
minskar hushållsutgifterna. Men
vi måste då betänka att en minskning av
hushållsutgifterna många gånger innebär
en ökning på andra områden. Subventionerna
måste täckas med skattemedel.
Eftersom det inte lär vara möjligt
att genomföra en höjning av den

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

direkta beskattningen, överväger man
möjligheterna att täcka en del av statsutgifterna
genom ökade indirekta skatter.
Genom subventionssystemet påverkas
även såväl produktionens inriktning
som det fria konsumtionsvalet i
icke önskvärd riktning, och det medför
en snedvridning av jordbruksproduktionen.
Denna fråga har diskuterats under
många år. Redan 1942 års jordbrukskommitté
angav som ett önskemål, att
man skulle få en så stor motsvarighet
som möjligt mellan konsument- och
producentpriser.

Det finns en hel rad omständigheter,
som behöver övervägas i samband med
subventionernas avveckling. Den måste
ske på sådant sätt, att inte produktionen
skadas på grund av köpmotstånd.
Den måste företagas i fullt samförstånd
med alla berörda parter, i första hand
jordbrukets organisationer, och subventionspolitikens
avveckling bör samordnas
med den allmänna skattepolitiken
och andra åtgärder från statsmakternas
sida. För att åstadkomma en samordning
av dessa olika synpunkter och önskemål
både beträffande subventionssystemets
verkningar och subventionernas
avveckling, har vi i år liksom föregående
år hemställt om en utredning genom
Kungl. Maj :ts försorg i detta avseende,
och i reservationen yrkar vi nu
bifall till denna framställning.

Denna punkt är den enda, där vi från
högerns sida anmält en avvikande mening
till utskottsutlåtandet. Jag kanske
därför kunde nöja mig med att yrka bifall
till reservationen. Jag vill emellertid
därutöver göra några allmänna reflexioner
med anledning av utlåtandet
och de frågor, som aktualiserats i debatten
om årets prisuppgörelse.

Låt mig då först säga några ord om
en fråga, som även utskottets ordförande
berörde, nämligen den känsliga frågan
om mjölkstandardiseringen. Redan
den 10 mars 1952 hemställde lantbruksstyrelsen,
att bestämmelserna om högsta
fetthalt i den standardiserade mjölken
skulle upphävas. Som skäl härför
anförde lantbruksstyrelsen, att den
knapphet på fettvaror, som en gång i

tiden motiverade standardiseringen av
konsumtionsmjölken, numera förbytts i
överskott och att det därför var överflödigt
med denna fetthaltsbegränsning.
Jordbruksnämnden delade lantbruksstyrelsens
uppfattning, men jordbruksministern
ställde sig avvisande utan att
ange något särskilt skäl för sin ståndpunkt.

Jag förstår mycket väl att det kan
uppstå en hel del problem för mejerihanteringen
vid övergång till friare förhållanden
på detta område. Men när
den ursprungliga anledningen till mjölkstandardisering
inte längre föreligger,
och när en höjning av fetthalten i konsumtionsmjölken
tvärtom kan medföra
en minskning av exportöverskottet, som
även det vållar bekymmer, så anser jag
att man borde kunna upphäva bestämmelserna
om att mjölk fortfarande skall
vara standardiserad till 3 procent, med
de undantag, som utskottets ordförande
här har redogjort för. Därigenom skulle
mjölkhandeln i större utsträckning än
för närvarande kunna tillgodose konsumenternas
önskemål att få köpa en fetare
mjölk än den, som nu saluföres.
Utskottet har ställt sig välvilligt till dessa
synpunkter och hänskjutit frågan till
nästa års prisförhandlingar. Med den
rekommendationen får man hoppas att
frågan får en tillfredsställande lösning
nästa år.

Genom den överenskommelse, som
träffats mellan statens jordbruksnämnd,
såsom representant för statsmakterna,
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
vilken överenskommelse riksdagen i dag
skall godkänna, kommer en sänkning
av priserna på jordbrukets produkter
att ske under nästa produktionsår, en
sänkning som i vissa fall är rätt väsentlig.
För höst- och vårvetet sänkes sålunda
priserna med respektive 6 och
8 kronor per deciton, vilket betyder en
minskning jämfört med innevarande år
med 11 respektive 15 procent. För oljeväxterna
blir sänkningen mellan 5 och
22 procent, för mjölken 2,8 procent och
för ägg och kött G å 7 procent. Hela
sänkningen i produktpriserna kommer
emellertid inte konsumenterna till godo,

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

såsom kammarens ledamöter vet. Sänkningen
av producentpriset på mjölk,
som betyder 36,6 miljoner kronor minskad
inkomst för jordbruket i dess helhet,
motsvaras av en minskning av de
statliga subventionerna med samma belopp.

Vid prisförhandlingarna har man både
från statens representanter och från
jordbrukets förhandlare uttalat önskemål
om att även kunna sänka priserna på
smör och margarin. Dessa priser har ju
varit föremål för stor uppmärksamhet
från allmänhetens sida under det senaste
året, och under den sista veckan har
samtliga kvällstidningar här i Stockholm
haft ledande artiklar i ämnet. Vid överläggningarna
har dock dessa önskemål
strandat på den omständigheten, att det
skulle ha behövts ytterligare statliga subventioner
till mycket betydande belopp
för att en sådan sänkning skulle kunna
ske utan att producentpriset på mjölk
sänktes. Varje 10-öring på smör- och
margarinpriset motsvarar ett belopp på
cirka 18 miljoner kronor, som antingen
måste dragas från jordbrukarnas inkomster
eller kompenseras genom tillskott
från annat håll.

I folkpartiets motion och i den reservation,
som undertecknats av tre av utskottets
fem folkpartirepresentanter, anvisar
man en annan väg, även om den
inte är klart utformad i alla detaljer. För
att kunna sänka smör- och margarinpriset
med 50 resp. 30 öre per kilo utan att
samtidigt sänka producentpriset föreslår
man att de erforderliga medlen skall
tagas från andra produktionsgrenar,
nämligen brödsäds- och oljeväxtodlingen.
Den av Kungl. Maj:t föreslagna förmalningsavgiften
på brödsäd skall höjas
från 3 till 5 öre, och priserna på oljeväxtfröet
skall sänkas med 4 å 5 öre.

Resonemanget kan vara bestickande,
och förslaget avser väl i praktiken att
överflytta inkomster från den vegetabiliska
till den animaliska produktionen.
Men förslaget är dock behäftat med en
hel del bristfäliigheter, och det har säkerligen
vållat mycket huvudbry för förslagsställarna
att få pusslet att gå ihop.

För att börja med fördelningen av in -

komsterna mellan olika produktionsgrenar,
så kan man visserligen inte vara
säker på att man funnit den mest salomoniska
rättvisan i årets prisuppgörelse
lika litet som tidigare, men vid förhandlingarna
har man varit överens om de
föreslagna priserna med beaktande av
marknadsförhållanden, produktionens
utveckling och olika produktionsgrenars
lönsamhet. Det föreligger alltid en risk
om man för hastigt förändrar prisrelationerna
mellan olika produktionsgrenar,
därom vittnar inte minst det senaste
årets erfarenheter. Vetepriset liar redan
genom den träffade uppgörelsen reducerats
mycket kraftigt, och om man i fortsättningen
vill att oljeväxtodlingen skall
upprätthållas i någorlunda stor omfattning
torde det vara vanskligt att sänka
priset på oljeväxterna ytterligare. Oljeväxtodlingen
är, som kammarens ledamöter
vet, så riskfylld och utsatt för
vanskligheter av olika slag, att den måste
ge relativt goda inkomster, om den skall
vidmakthållas. Från sitt maximum för
ett par år sedan har den odlade arealen
gått avsevärt tillbaka, och i år har utvintringsskadorna
åtminstone i mitt hemlän
reducerat den i höstas sådda arealen
högst väsentligt. Oljeväxtodlingen är
dock en värdefull odling, som ger ökade
variationsmöjligheter åt det svenska
jordbruket, och både vetet och oljeväxtfröet
är produkter, som det går relativt
lätt att vinna avsättning för på världsmarknaden.
Det har även sin stora betydelse,
att de arealer som är besådda
med oljeväxter inte användes för andra
grödor, t. ex. bröd- eller fodersäd, där
vi då kunde riskera ytterligare överproduktion.

Beträffande förslaget att höja förmalningsavgiften
för brödsäd utöver överenskomna
3 öre till 5 öre per kilo, får
vi komma ihåg, att redan 3-öringen innebär
en sänkning av ett tidigare bestämt
pris och att detta avsteg från en träffad
överenskommelse vållade olust och betänkligheter.
Det lägsta pris som garanterades
hösten 1952, när den gröda såddes
som i år skall skördas, utgjorde nämligen
50 kronor per deciton, och genom
införande av en förmalningsavgift sänk -

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

tes detta pris, som redan var garanterat,
till 47 kronor. Men denna ändring gjordes
för att skapa en särskild regleringskassa
som skall användas för att avlasta
brödsädsöverskottet från den svenska
marknaden under ett kommande år och
inte för att stödja en annan produktionsgren.
Om dessa pengar förbrukas för att
sänka smörpriset under innevarande år,
så binder man pengarnas användning
för framtiden. Ett annat år har vi kanske
inte samma förutsättningar som i år att
ta ut förmalningsavgiften, eller vi behöver
dessa pengar för att stödja spannmålsexporten.
Var skall vi då ta pengar
ifrån för att hålla smörpriset nere? Då
skulle vi väl åter stå inför nödtvånget att
begära nya subventioner för detta ändamål.

Ur samhällsekonomisk synpunkt är
det tillfredsställande att läget i år möjliggjort
en sänkning av livsmedelspriserna.
Även om en ytterligare sänkning
hade varit önskvärd som ett
bidrag till reduceringen av produktionskostnaderna
inom vårt näringsliv,
skall vi inte glömma bort att flera
viktiga livsmedel redan är billigare än
förr, om vi ställer dem i relation till inkomstnivån
i landet. Låt mig ta konsumtionsmjölken.
Medan indextalet för lönerna
inom industri och handel ökat
från 116 år 1939 till 281 år 1952, har
indextalet för konsumtionsmjölk endast
ökat från 109 till 184. Det är denna omständighet
som gör att en manlig arbetare
nu endast behöver arbeta 8 minuter
för att tjäna ihop till cn liter mjölk,
medan han fick arbeta 12 minuter år
1939, 11 minuter år 1945 och 9 minuter
år 1950. För ett kilo smör fick han i
fjol arbeta 2 timmar och 6 minuter, men
år 1939 gick det åt 2 timmar och 49
minuter. Med undantag för våra nordiska
grannländer, där emellertid lantarbetarlönerna
är betydligt lägre än hos
oss, har också Sverige det lägsta konsumtionspriset
på smör och mjölk i
Västeuropa.

När vi i år skall fatta beslut om jordbrukspriserna
sker det under andra förutsättningar
än föregående år. Samtidigt
som priserna ute på världsmarknaden

fallit har jordbruksproduktionen inom
landet ökat, så att vi numera har en överproduktion
på en rad produkter, såsom
brödsäd, oljeväxter, smör, ägg och fläsk,
ett överskott som måste avsättas genom
export, överskottet medför nya problem
och ställer både statsmakterna och jordbrukets
olika organisationer inför nya
besvärligheter. Men i och för sig är del
ju tacknämligt, att vårt jordbruk numera
har så stor produktionsförmåga, att det
kan fylla landets livsmedelsförsörjning,
och vi torde ha missväxtåret 1951 i så
färskt minne, att vi inte överdimensionerar
olägenheterna av den stora produktionen.

Vi är väl inom alla partier besjälade
av föresatsen att även i fortsättningen
söka genomföra 1947 års jordbruksprogram
i dess princip, även om medlen och
utvägarna måste anpassas efter utvecklingens
gång. I det stora hela har det
rått enighet inom jordbruksutskottet i
denna strävan, och denna enighet har
också avspeglat sig i utskottsutlåtandet,
där skiljaktigheterna ju faktiskt endast
rör detalj spörsmål även om dessa i
och för sig kan vara nog så viktiga.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få motivera varför vi från högerrepresentanternas
sida med det enda undantaget
har kunnat ansluta oss till utskottets
förslag, och jag ber att få sluta
med att yrka bifall till utskottets förslag
med den ändring beträffande de
allmänna synpunkterna, som innefattas i
reservationen nr 1, avgiven av herr
Haeggblom och mig.

Herr NÄSLUND (fp): Herr talman!
Jag kan börja där den föregående ärade
talaren slutade, med ett understrykande
av enigheten inom utskottet beträffande
önskvärdheten att upprätthålla och effektuera
1947 års beslut om stöd åt det
svenska jordbruket.

Förhållandena har gjort, att vi från
folkpartiets sida gång efter annan funnit
anledning att i vissa detaljspörsmål
rikta kritik i vissa avseenden, och i agitationen
och i tidningspressen i allmänhet
har man funnit det tacknämligt

Oasdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

att utpeka folkpartiet såsom en speciell
förrädare emot 1947 års riksdagsbeslut.
Jag begagnar tillfället att här i dag från
denna plats inkassera det vittnesbörd,
som av herr Eskilsson avgivits i det avseendet,
och jag hoppas att man i den
allmänna diskussionen efter detta skall
förstå, att folkpartiet inte vill göra någon
attack mot 1947 års beslut som sådant.
När vi nödgats axla den mindre
tacksamma uppgiften att opponera mot
majoritetspartierna och Kungl. Maj:t,
har det varit i syfte att i detalj få dessa
regleringsspörsmål bättre anpassade efter
livsbetingelserna och de ekonomiska
betingelserna för utövare av jordbruk av
olika storleksgrad.

I årets diskussion har vi tillåtit oss att
framföra några synpunkter beträffande
regleringen av matfettet. Detta är ett
spörsmål, som observerats tidigare och
som något kortfattat berördes av herr
Eskilsson, men jag kan inte underlåta
att läsa upp ett citat ur propositionen,
där departementschefen redovisar resultatet
av förhandlingarna mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets prisförhandlare.
Det heter där: »Vid förhandlingarna
har å ömse håll önskemål
uttalats om att priserna på smör och
margarin i likhet med priserna på flertalet
andra jordbruksprodukter skulle
sänkas. Härför skulle ha erfordrats ytterligare
statliga subventioner, vilka
emellertid enligt erhållna upplysningar
icke kan lämnas av statsfinansiella skäl.
På grund härav har dessa önskemål måst
frånträdas. Skulle fråga senare uppkomma
om ändring av priserna på smör och
margarin, skall förhandlingsdelegationens
samtycke till ändringen först inhämtas.
»

Detta spörsmål är alltså observerat på
ett tidigare stadium, och det är för animalieproducenterna
synnerligen angeläget,
att denna fråga kan ordnas på ett
mer tillfredsställande sätt. Vi anser att
genom en sänkning av matfettpriset
skulle konsumtionen i landet öka, men
framför allt skulle smörpriset komma
mera i nivå med världsmarknadspriset.
Vi skulle följaktligen inte behöva ha ett
tryckande smöröverskott, vilket för näs -

ta budgetår beräknas till i runt tal 19
miljoner kilogram.

Nu hade man inom förhandlingsdelegationen
stannat för den prissättning på
spannmål, som herr Eskilsson har redogjort
för. Den saken hade man säkerligen
observerat, men här kan man väl ändå
sätta ett frågetecken i kanten för
lämpligheten av att tillämpa det pris av
47 öre per kilogram, som man har stannat
för. Jag ber att få understryka att
förhandlingsdelegationen säkerligen inte
skulle ha kunnat enas om denna prissättning,
om det inte hade varit för den
tvingande nödvändigheten att nedbringa
kalkylens inkomstsida. Men inför den
besvärande situationen gick man med på
en sänkning med 3 öre, och man ville
inte gå längre. Man ville inte heller vara
med om att släppa till detta överskott
till förmån för en prissänkning på andra
produkter.

Det är på denna punkt som vi har olika
uppfattningar.

Nu påpekade herr Eskilsson, att spannmålspriset
var garanterat och att såväl
spannmålspriserna som oljeväxtpriserna
befann sig på en sådan nivå, att några
större sänkningar knappast kunde genomföl
as. Men för fullständighetens
skull kunde väl herr Eskilsson ha erinrat
kammaren om att det ju inte finns
några produkter, som på de senaste åren
procentuellt har blivit föremål för prishöjning
i så hög grad som vetepriset.
Jämfört med regleringsåret 1950/51 utgör
höjningen inte mindre än 58,8 procent.
Detta faktiska förhållande bör inte
glömmas bort i detta sammanhang.

Jag kan mycket väl medge, att det upprätthållits
ett alltför lågt spannmålspris
tidigare. Det är jag inte blind för. Att
stegringen därför blev så pass våldsam,
kan ju förklaras av denna omständighet.
Men det är en sak. En annan sak är, att
det i den situation som nu råder gäller
att försöka finna en lämpligare avvägning.
Och här rekommenderar vi i vår
motion, att riksdagen skall hos Kungl.
Maj :t göra en vördsam och vänlig framställning
om att Kungl. Maj:t ännu en
gång skulle upptaga förhandlingar och
resonera med förhandlingsdelegationen.

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Ty när det gäller priset på matfett kan
man liksom läsa mellan raderna, att det
förutsattes att situationen här är så tryckande,
att det måhända finns anledning
att på nytt uppta förhandlingar.

Herr talman! Innan jag går vidare och
innan jag glömmer bort det skall jag be
att få göra en liten parentes med anledning
av att herr Eskilsson så älskvärt
uppmärksammade folkpartimotionen.
Han beklagade att den inte var så klart
utformad i alla avseenden. Ja, herr talman,
detta kan villigt medges. Men är
det rimligt att begära att motionsförfattare
i den hets, som har rått under nuvarande
förhållanden, skall kunna producera
alster, som är alldeles prickfria?
Det är inte bara feltryck på någon sida,
som kan smyga sig in, utan det kan naturligtvis
också bli en eller annan lucka
i tankegången.

När man erinrar sig hur situationen
har varit denna vår, inte minst vid utskottsbehandlingen
av detta ärende, vill
jag säga, att det är mer än förklarligt,
om man här kan hitta en eller annan
bristfällighet i akterna. När t. ex. utskottet
skall behandla en så vidlyftig proposition
som den föreliggande, som gäller
ett så omfattande ämne, på en enda
dag och sedan ett dygn därefter skall
justera detta utlåtande — och likväl
kunde utlåtandet inte delas ut i kammaren
förrän efter avslutandet av kammarens
plenum i går — är det uppenbart
att handlingarna inte blivit alldeles felfria.

Jag har känt behov, herr talman, att
erinra om detta sakförhållande, om icke
för att be om ursäkt för eventuella bristfälligheter,
som vidlåder det material,
som presterats från folkpartihåll, så
dock för att lämna en förklaring.

Nu har man ju även i år liksom tidigare
varit så hunden vid den s. k. prognoskalkylen
att man naturligtvis, i känslan
av att inkomster och utgifter skall
balanseras till fullo, rest större svårigheter
när det gäller möjligheten att sänka
smör- och margarinpriset än som
egentligen borde ha varit förhållandet.
Jag tillåter mig att bringa i erinran att
förslag från folkpartiets sida framför -

des förlidet år om att sänka smörpriset
med 30 öre. Men för att kunna göra detta
måste man, då det ju uppstod ett inkomstbortfall
för jordbruket enligt normalkalkylen,
skaffa täckning därför på
annat håll, något som inte är så synnerligen
lätt. Nu när vi har produktionsåret
1952/53 snart helt och hållet bakom oss
— i varje fall kan vi överblicka 1952 års
skörd — visar det dock ett överskott
på 70 miljoner kronor, trots att skördeskadorna
inom stora delar av landet —
främst i Norrland — uppskattas till 100
miljoner kronor. Trots dessa skördeskador,
som kalkylmässigt inte spelat
någon roll för jordbruket som helhet,
lämnar kalkylen ett överskott på 70 miljoner
kronor. Är det någon vettig människa
som kan ifrågasätta, om här skulle
ha skett någon olycka om man hade
tagit steget fullt ut och sänkt matfettspriserna
i fjol?

Jag skall inte tillåta mig att profetera
om hur detta års skördeutfall skall komma
att bli. Jag önskar innerligt, att det
skall bli bra. Och om det skulle visa
samma tendens som i fjol — hur lätt
skulle man då inte, herr statsråd och
chef för jordbruksdepartementet, kunna
klara av denna prissänkning på matfett
till förmån för det svenska jordbruket
på lång sikt? Jag förmodar att vi också
är fullständigt eniga om att det ligger i
jordbrukets intresse att ordna det så, att
det finns avsättning för de olika produkterna.

Ja, herr talman, det vore måhända
en hel del mer att säga, som i och för
sig kan vara av intresse, men jag skall
lämna mitt bidrag till att debatten inte
får svälla ut alltför mycket. Jag skall
därför nöja mig med de erinringar och
förklaringar, som jag nu har gjort, och
jag slutar med att framställa yrkande
om bifall till de av mig och två partikamrater
avgivna reservationerna nr 2
och 3 avseende punkterna A. 1) och A.
2) i utskottets hemställan. Härjämte ber
jag att få yrka bifall till den reservation,
som är undertecknad av mig jämte
flera andra utskottsledamöter och som
rör utskottets hemställan under punkt
A. 10) rörande producentbidraget.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.
Till sist vill jag påpeka, att jag icke tionerna under innevarande reglerings -

har upptagit någon tid med att diskutera
producentbidraget. Det gjorde vi så ingående
i fjol, att jag hoppas att debatten
lever kvar i kammarledamöternas minne.
För den skull har jag ansett mig
kunna i det avseendet inskränka mig
till att framställa yrkandet om bifall till
vår reservation.

Herr JONSSON, JON (s): Herr talman!
Jag tror att man kan säga, att när vi nu
går att behandla föreliggande proposition
om prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område, är det två saker som
det är värt att lägga märke till. Den
ena är att det nu är första gången på
många år som vi har kunnat konstatera,
att konsumentpriserna på jordbrukets
produkter har kunnat sänkas. Den andra
saken, som vi såg några tendenser till
redan när vi i fjol vid denna tid behandlade
motsvarande proposition, är de
rätt kraftigt sjunkande produktpriserna på
världsmarknaden. Egendomlig nog ser
det också ut som om saluöverskottet
skulle öka allteftersom priserna på
jordbrukets produkter blir lägre på
världsmarknaden.

Efter denna lilla inledning vill jag
säga några ord om reservationen nr 1
till jordbruksutskottets utlåtande, d. v. s.
högerns reservation om subventionernas
avveckling. Jag tillhör dem som menar,
att man bör eftersträva att undan för
undan åstadkomma en avveckling av
subventionerna till jordbruket, så att priserna
så mycket som möjligt skall få anpassas
efter världsmarknadens priser.
Men vi känner alla till hur förhållandena
har varit på det ekonomiska och
lönemässiga området. Det har gjort att
man alltjämt nödgats under de senare
åren lämna subventioner till prisstöd
åt jordbruket. Jag vill emellertid erinra
om att subventionerna kraftigt inskränkts
under senaste åren. Under regleringsåret
1951/52 var subventionerna
uppe i 525,5 miljoner kronor. För det
regleringsår, som vi nu skali besluta om,
stannar de vid 208 miljoner kronor, vilket
är 60 miljoner lägre än subven -

år.

Jag har den uppfattningen, som jag
tidigare i samband med denna fråga har
givit till känna, att det nog är riktigt
att subventionerna till jordbrukspriserna
och jordbruket skall övervägas i samband
med den allmänna ekonomiska utvecklingen
och löneutvecklingen och allt
sådant, som det måste tas hänsyn till,
och att alltså jordbrukssubventionerna
skall ingå som ett led i det allmänna ekonomiska
betraktelsesätt, som statsmakterna
måste anlägga. Jag vill dock gärna
göra det uttalandet, att man bör försöka
att undan för undan pressa ned
och helst helt komma ifrån dessa subventioner,
ty de är ändå hjälpmedel som
man inte vill betrakta som det normala.

Herr Näslund nämnde med anledning
av den motion och de reservationer, som
folkpartiet har avgivit, något om brödsädspriserna.
Och visst kan jag också
medge, att brödsädspriserna hösten 1952
kanske sattes något för högt. Men vi får
väl ändå ta hänsyn till under vilka omständigheter
dessa priser tillkom. Yi vet
att skörden 1951 blev kraftigt reducerad,
dels på grund av svartrostens härjningar
och dels därför att de arealer, som
var besådda med brödsäd, också hade
minskat. Vi fick då ta i anspråk åtminstone
större delen av våra reserver av
brödsäd, som vi haft för att kunna klara
brödsädsförsörjningen. Vi fick lov att
importera brödsäd till ett pris, som låg
åtskilliga ören över det pris som det
svenska jordbruket erhöll. Detta orsakade
sålunda en direkt utgift för staten.
Det var under sådana förhållanden uppenbart,
att man då var angelägen om
att få till stånd en hemmaproduktion,
som skulle svara emot konsumtionsbehovet
inom landet. Jag tror det är nödvändigt
att man sätter sig in i den situation,
som således rådde för knappt
ett år sedan, när dessa priser sattes,
för att på ett ordentligt sätt kunna bedöma
frågan om vetepriset.

Sedan vill jag erinra om en strävan
som både förhandlingsdelegationen och
jordbruksnämnden har varit överens om,
nämligen att söka komma fram till de

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

grunder för prissättningen på jordbrukets
produkter, som fastställdes vid 1947
års riksdag och enligt vilka statsmakterna
skall lämna en viss garanti för en
odling, som motsvarar hemmakonsumtionens
behov, men att exporten och
de förluster, som i samband därmed kan
uppstå, får bäras av jordbrukarna. Det
har nu bildats exportorgan för kött, fläsk
och ägg, och man är också på väg att
försöka få fram ett liknande export- och
försäljningsorgan för brödsäd. Man har
inte kunnat få det till stånd ännu, men
man utgår dock från att under nästa
regleringsår, alltså det som börjar hösten
1954, skall exporten av brödsäd komma
att tas om hand av en sådan organisation.

För att denna export skall kunna klaras
har man beslutat sig för att ta upp
en förmalningsavgift av 3 öre, och man
räknar med att den skall ge 21 miljoner
kronor, vilka skulle ligga som en garanti
för att kunna klara förlusten vid
export av den brödsäd, som behöver föras
ut ur landet. Det är ur den synpunkten
som denna förmalningsavgift
har tagits upp, och det har också ingått
i förhandlingarnas resultat att denna avgift
skall uppbäras. Det var ju så att
man vid prissättningen hösten 1952 kom
överens om att det skulle lämnas garantier
för att priset på det höstsådda vetet
inte skulle få sänkas med mer än
högst 3 öre, och när man nu kanske
får en rätt stor veteskörd och världsmarknadspriset
är avsevärt lägre, får
man räkna med en kraftig förlust vid
exporten. Det är som sagt för att bära
den förlusten som denna veteavgift tages
ut.

Så skall jag be att få övergå till reservationen
nr 2), d. v. s. folkpartiets reservation,
som bygger på en motion från
samma håll. Den går ut på att Kungl.
Maj:t skulle upptaga förhandlingar med
jordbrukets organisationer om en sådan
modifikation av den träffade prisöverenskommelsen,
att priset på smör kunde
sänkas med 50 öre och priset på margarin
med 30 öre per kilogram.

Alla är vi väl överens om att det är
önskvärt att kunna komma fram till en

sådan ordning, att det blir möjligt att
sänka priset på såväl smör som margarin.
Men det har vid de förhandlingar
som ägt rum visat sig omöjligt att uppnå
ekonomisk täckning för en sådan prissänkning
på smör och margarin. Yi har
kommit i en besvärlig situation med det
stora överskott, 19 miljoner kilogram,
som beräknas behöva exporteras under
nästa år. Jag tror dock att det är väl våghalsigt
att ge sig in på sådana spekulationer
som dem folkpartiet här i sin motion
och reservation kommer med.

Herr Näslund sade nyss, att man
skulle kunna räkna med att en sänkningav
smörpriset med 50 öre per kilogram
skulle medföra ökad konsumtion av
smör. Ja, det skulle jag kunna gå med på
— om man hade inskränkt sig till det.
Men nu vill man också sänka margarinpriset
med 30 öre per kilogram eller
procentuellt ungefär lika mycket, så att
relationen mellan smörpris och margarinpris
i själva verket inte ändras. Därför
tror jag inte heller att det blir någon
så väsentlig förskjutning i fråga om
konsumtionen av smör och margarin,
som folkpartiet här räknar med.

Sedan skulle jag vilja framställa en
fråga. Nu är det ju så, att man vid uppgörelsen
har utgått ifrån att man skall ta
upp denna veteavgift och att det sker
för ett bestämt ändamål, d. v. s. för att
klara brödsädsexporten. Är det någon
från folkpartiet som tror — om nu detta
får betraktas som en rekommendation —
att regeringen skulle kunna gå till förhandlingsdelegerade
och säga: Nu vill
vi förhandla om att åstadkomma en
överflyttning av de 21 miljoner kronorna
från brödsäd till smör för att kunna
minska smörpriset, och sedan får ni
själva så gott ni kan klara exportförlusterna,
som säkerligen kommer?

Jag är övertygad om att det inte finns
stora möjligheter att komma fram på
den vägen. Av vissa vändningar i herr
Waldemar Svenssons artiklar i Expressen,
där han säger att regeringen Erlander—Hedlund
inte »bör stå handfallen»
i en fråga som denna, kan man få den
uppfattningen, att det skulle utövas press
på förhandlingsdelegationen att försöka

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

komma fram den vägen. Man har inte
fått riktigt klart för sig om det är meningen,
men skall det bli en hård press
från regeringens sida, som liknar ett
diktat, kommer man ju i konflikt med
den av folkpartiet så många gånger predikade
uppfattningen om att vi skall ha
näringsfrihet och tillåta de olika näringsgrenarna
att tämligen självständigt
handhava sina uppgifter.

Vad då först gäller den delen av reservationen,
som avser smörprisets sänkning,
bygger ju motionen därom bland
annat på att förmalningsavgiften skall
höjas från 3 öre till 5 öre. Det inflytande
beloppet, som är avsett till en regleringskassa
för att bland annat täcka exportförlusterna
på vete, skulle i stället
användas till att sänka smörpriset. Som
jag redan påpekat är det säkerligen inte
så lätt att förhandlingsvägen komma
fram till ett sådant resultat — förhandlingsdelegationen
har ju, som sagt, räknat
med 3 öres avgift och att medlen
skulle användas för en bestämd uppgift.
Om inte denna regleringskassa skapas
genom upptagande av förmalningsavgiften
på 3 öre, torde det bli omöjligt att
nästa år gå över till en friare prisbildning
på brödsäd, ett önskemål som också
motionärerna bär tryckt på.

Om man emellertid utgår ifrån att
man skulle fatta beslut enligt folkpartiets
reservation, så är det vissa saker
som man bör beakta. Motionärerna räknar
med att en höjning av förmalningsavgiften
från 3 till 5 öre skall ge 40 miljoner
kronor. Detta har man troligen
kommit fram till genom att räkna upp
siffran 26,8 miljoner kronor, som man
har anfört för förmalningen över hela
linjen, men avgiften kommer att i pengar
ge endast 21 miljoner kronor. Skillnaden
mellan de 26,8 miljoner, som man räknar
med i folkpartiets motion och reservation,
och 21 miljoner kronor beror på
att avgifter inte kan tas ut på mer än
saluöverskottet och den del därav som
förmales vid kvarn. En höjning med 5
öre ger således endast 35 miljoner kronor,
och där uppkommer alltså ett minus
på 5 miljoner kronor.

Konsumtionen av smör kan beräknas

till 82 000 ton per år, varav mejerismör
80 000 ton och lantsmör 2 000 ton. Vid
en eventuell sänkning av smörpriset den
1 september 1953 bör hänsyn tagas till
prisfallsförlust på inneliggande lager.
Lagret har av Svenska mejeriernas riksförening
beräknats till ca 8 000 ton. Den
1 september 1952 utgjorde lagret ca
8 800 ton. Enligt den nya ordning, som
gäller för lagringsverksamheten från och
med nästa regleringsår, skall dylika förluster
bäras av lagerhållarna, d. v. s.
SMR, som på något sätt måste taga ut
beloppet av mjölkproducenterna. Dessa
skulle alltså få vidkännas ett sänkt
mjölkpris, om inte staten höjer det statliga
mjölkpristillägget.

Prissänkningen bör alltså beräknas på
en kvantitet av 90 000 ton. Till prissänkning
finns det, som jag redan har nämnt,
högst 35 miljoner kronor. Detta räcker
till en prissänkning på endast 39 öre i
stället för 50 öre, som har föreslagits av
motionärerna. Först får man alltså in 5
miljoner kronor mindre än vad som har
räknats med, och här blir det omkring
4 miljoner mer, som man behöver för
de 8 000 ton smör som ligger lagrade.
Här liar vi alltså ett minus på tillsammans
9 miljoner kronor, som på något
sätt måste utfyllas, om folkpartiets förslag
skall kunna fullföljas.

Vad beträffar sänkningen av margarinpriset
med 30 öre, behövs det 27 miljoner
kronor för det ändamålet. För att
ersätta inkomstbortfallet på importavgiften
för fettråvaror till margarin räknar
folkpartiet med att priset på oljeväxter
skulle sänkas 3 å 4 öre per kilogram
eller att man eventuellt för att klara
denna prissänkning på margarin skulle
ta i anspråk den reserv på omkring
15 miljoner kronor, som finnes i clearingkassan.

Beträffande margarinprisets sänkning
vill jag också säga, att jag tror att motionärerna
även på den punkten är rätt
optimistiska. Jag skall anföra följande.
Om man går den vägen, att man sänker
odiarprisen, torde 5 öres sänkning på
1953 års skörd inte ge mera än 5,5 miljoner
kronor. Motionärerna har här räknat
med 8 miljoner kronor. En sänkning

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

av margarinpriset med 30 öre gör en inkomstminskning
för clearingkassan på
drygt 10 miljoner kronor, och motionärerna
har räknat med 8. Det av motionärerna
omnämnda reservbeloppet 15 miljoner
kronor i clearingkassan torde med
hänsyn till prisutvecklingen och kanske
även livsmedelskonflikten i dagens läge
snarare te sig för lågt än ge något överskott,
som man kan använda på annat
håll. Om folkpartiförslaget skulle antas,
skulle det därför utöver de 113,2 miljoner
kronor, som man nu har tagit bort
genom prissänkningar, behövas ytterligare
medel, om man skall hålla de övriga
priserna på jordbrukets produkter,
vilket prisöverenskommelsen innebär.
Motionärerna själva anger jordbrukets
inkomstbortfall till 16 5 17 miljoner kronor
för brödsäd och 8 miljoner kronor
för oljeväxter. Dessa belopp är i stort
sett riktiga — de kan tillsammans beräknas
till 23 miljoner kronor — men det
förändrar icke bilden.

Med anledning av vad jag här har anfört
vill jag nu säga, att motionen liksom
också reservationen faktiskt är — det
får herr Näslund ursäkta — illa genomtänkt
och leder till omöjliga konsekvenser.

Jag vill också fråga herr Nord, som
är med på reservationen och som kommer
att yttra sig efter mig här, hur man
ekonomiskt skall klara detta. Varifrån
skall man ta de miljoner som behövs,
utöver dem som folkpartiet i sin reservation
har anvisat, för att kunna sänka
smörpriset med 50 öre och margarinpriset
med 30 öre, såsom det har föreslagits
där?

Sedan kommer jag fram till en annan
fråga: Hur skall prissänkningen klaras
regleringsåret 1954/55? I folkpartiets
motion säges, att man inte skall ge sig
in på en kortsiktig prispolitik, som senare
kan leda in i en återvändsgränd.
Såvitt jag kan uppfatta saken, är det
folkpartiet som genom sin reservation
vill förleda oss att föra en sådan kortsiktig
prispolitik. Om folkpartiets förslag
bifalles, kommer det överskott på 15
miljoner kronor, som finns i clearingkassan,
att omedelbart falla bort, och

det kommer inte in några nya belopp
där på grund av den omläggning som
skett. Vidare frågar jag: Kan man i fortsättningen
räkna med att kunna överflytta
medel från brödsäden till mjölken,
när det nu för de olika produkterna
skall bli försäljningsorgan, som skall försöka
klara de eventuella förluster som
man får vid export? Jag tror för min
del, att det i fortsättningen kommer att
bli rätt besvärligt att ha kvar ett med
50 öre sänkt smörpris och ett med 30
öre sänkt margarinpris utan att mjölkproducenterna
får minskade inkomster.

Beträffande den reservation som går
ut på att producentbidraget skall permanentas,
vill jag säga att den saken diskuterats
så många gånger förut, att jag inte
skall beröra den närmare. Jag vill bara
säga, att jag icke tror, att det skulle
vara lyckligt, om man permanentade producentbidraget,
när det nu en gång är
inbyggt i rationaliseringsarbetet. Jag har
också den uppfattningen, att om rättigheten
till producentbidrag kan få övertas
av de efterkommande köparna, kommer
denna fördel att kapitaliseras i fastighetspriset,
och då blir det säljaren
och inte köparen som har fördel därav.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr NORD (fp): Herr talman! Vid de
överläggningar, som har ägt rum mellan
jordbruksnämnden och delegerade för
jordbrukets organisationer angående
prissättning på jordbrukets produkter
1953/54, har man utgått från den kalkyl
över jordbrukets inkomster och kostnader,
som fanns upprättad. Enligt denna
hade man ett framräknat överskott
av 113,2 miljoner kronor vid prissättningen,
vilket innebär, att prissänkningar,
motsvarande dessa 113,2 miljoner,
måste ske på olika produkter.

Enligt protokoll från nämnda förhandlingar
skulle därvid hänsyn tagas i
första hand till marknadsförhållanden,
produktionsutveckling och de olika produktionsgrenarnas
lönsamhet.

Beträffande marknadsförhållandena
bär vi nu kommit fram till det läget, att

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

priset på våra jordbruksprodukter ligger
cirka 15 procent över världsmarknadspriset.
Då samtidigt produktionsutvecklingen
gått i den riktningen, att vi
fått ett betydande överskott på såväl
brödsäd som mejeriprodukter jämte en
del andra produkter, innebär detta, att
vi, med de priser som vi för närvarande
har, inte kan sälja på utlandsmarknaden
utan stora förluster.

I fråga om brödsädsodlingen kunde
man nog med hänsyn till förra årets
prissättning — då skedde en mycket
stark höjning av brödsädspriset från 30
till 53 kronor per deciton — ta för givet
att denna odling, som är synnerligen
lönande jämfört med andra produktionsgrenar,
skulle få en mycket stor
omfattning. Vi inom folkpartiet ansåg,
att den nämnda prishöjningen på brödsäd
var alltför stor och att den skulle
komma att skapa en besvärlig situation
innevarande år, vilket också visade sig
bli fallet. Enligt propositionen räknade
man med att den 1 september i år ha
ett överskott av 425 000 ton brödsäd. För
detta år torde utsikterna för en normal
skörd vara mycket goda. Härtill kommer
att arealen för brödsädsodling har ökat.
Vid normal skörd räknar man med att
ha ett saluöverskott av 895 000 ton, när
nästa skörd skall tas i anspråk, plus de
425 000 tonnen av den gamla skörden.
Om man frånräknar den mängd som åtgår
till förmalning återstår ett överskott
på 600 000 ton. Om inte en avsevärd del
av detta överskott kan exporteras, kommer
det att vålla mycket stora lagringskostnader.

Vi har då kommit i det läget, att vi
för spannmålsodlingen har garanterat ett
jämfört med andra produktionsgrenar
högt pris för en obegränsad mängd. Priset
är sålunda statsgaranterat för den
mest lönande produktionen i fråga om
jordbruket, samtidigt som för den mindre
lönande animalieproduktionen genomförts
en prissättning, som lägger ansvaret
för överproduktionen på producenterna
själva. Om man därjämte tar
med i beräkningen, att spannmålsodlingen
i första hand sker på de bästa
jordarna — de stora och medelstora

jordbruken på slättbygderna — under
det att animalieproduktionen i stort sett
kommer på de mindre jordbruken och
de sämre jordarna, kan man inte undgå
att göra den reflexionen, att det större
jordbruket är gynnat i detta hänseeende
mer än som kan anses tillbörligt. Det visar
sig också, att inkomsterna för det
större jordbruket under det gångna året
har varit och under detta år kommer att
bli mycket goda.

Nu har det föreslagits en prissänkning,
som tar 29,8 miljoner kronor från
spannmålsodlingen och 0,5 miljon
kronor från oljeväxtodlingen. Minskningen
av inkomsten från de vegetabiliska
produkterna är beräknad till 37,8 miljoner
kronor, under det att den animaliska
produktionen enligt propositionen får
vidkännas en minskning av 75,0 miljoner
kronor. Samtidigt har ju såväl jordbruksnämnden
som delegationen uttalat,
att det är önskvärt att smör- och margarinpriserna
sänks, men man har gjort
den invändningen, att det inte är möjligt
på grund av de stora subventioner
som detta skulle åsamka statsmakterna.

Om önskvärdheten av att priset på
matfett sänks råder således inga delade
meningar. Det är alldeles klart att en
prissänkning är önskvärd ur konsumentsynpunkt,
men den är också önskvärd
med hänsyn till jordbrukets behov av en
vidgad marknad för sina produkter. Vi
beräknar att ha ett överskott på smör av
19 000 ton, och exportpriset ligger enligt
uppgift för närvarande ungefär 50 öre
per kilogram över världsmarknadspriset.
Det innebär ju, att om man kunde sänka
smörpriset med t. ex. 50 öre, skulle det
finnas möjligheter att få avsättning för
överskottet genom export.

Folkpartiet har i sin motion, nr 498 i
denna kammare och 613 i andra kammaren,
föreslagit en sådan sänkning av
smörpriset och likaledes föreslagit en
sänkning av margarinpriset. Jag behöver
kanske inte gå närmare in på denna
fråga. De föregående talarna från olika
partier har redogjort för folkpartiets motion.
Kontentan är emellertid, att prissänkningen
skulle finansieras genom att
förmalningsavgiften på brödspannmål

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

höjdes från 3 öre — såsom är föreslaget
— till 5 öre. Herr Jonsson i Fjäle frågade,
varifrån pengarna skulle tas.
Han påpekade, att man i motionen
hade för högt beräknat de inkomster,
som skulle komma från denna avgift.
Det beräknas enligt propositionen, att
en förmalningsavgift av 3 öre skulle ge
26 miljoner. Då borde efter vad jag kan
förstå 5 öre ge 40 miljoner och något
därutöver — om man räknar med samma
förmalningsmängd som i propositionen.

Jag menar att denna sänkning av
smörpriset skulle vara av värde även för
jordbruket på det sättet att den gav jordbrukarna
möjligheter att exportera överskottet.
Dessutom skulle en sänkning av
smörpriset medföra en icke obetydlig
minskning av livsmedelskostnaderna,
som vore av betydelse framför allt för
de mindre jordbrukarna, som i många
fall, åtminstone procentuellt sett, konsumerar
betydligt mera smör i förhållande
till sin produktion än de större jordbrukarna.
En prissänkning med 50 öre skulle
betyda en hel del för många familjer,
i synnerhet de större, även inom jordbrukarnas
krets.

Det har ju sagts att man vid prisförhandlingarna
bör ta hänsyn också till
en avvägning av de olika produktionsgrenarnas
lönsamhet. Det har vid åtskilliga
tillfällen påpekats att den animaliska
produktionens lönsamhet är betydligt
mindre än den vegetabiliska produktionens.
Även detta kunde vara ett skäl att
med hjälp av avgiften åtminstone i någon
mån å brödsäden utjämna lönsamhetsförhållandena.

Jag har för övrigt den uppfattningen
att även med en förmalningsavgift av
5 öre är spannmålspriset så pass högt,
att spannmålsodling lönar sig mycket
bra. Men så höga spannmålspriser som
vi för närvarande har kommer nog
spannmålsodlingen att öka undan för undan,
och det blir allt svårare att klara
överproduktionen.

Vad margarinpriset beträffar har vi ju
föreslagit en sänkning även av det, men
vi har inte gått längre än till 30 öre,
vilket innebär att marginalen mellan

smör- och margarinpriserna ökar med 20
öre i jämförelse med den nuvarande.
Hur vi har tänkt oss finansieringen av
denna prissänkning, framgår av motionen,
och jag har ingen anledning att nu
gå in på den frågan.

Även i fråga om brödsädsregleringen
har vi reserverat oss. Vi vill nämligen
inte vara med om att bevilja en fullmakt
som ger regeringen rättighet att träffa
avtal angående prissättning på brödsäd
och oljeväxter på ett sådant sätt att man
redan på hösten låser fast priserna för
kommande år, så att inga jämkningar
kan vidtas på vårsidan. Det kan emellertid
uppstå förhållanden som gör det
önskvärt att man har möjligheter att
företa justeringar i det avseendet.

Jag har även antecknat en blank reservation
angående stödet åt lin- och
hampodlingen. Jag vill med ett par ord
förklara anledningen till denna reservation.

Jag har intet yrkande därvidlag, utan
har endast velat markera min ståndpunkt
i den fråga angående nedläggandet
av värmbolverket som var uppe i
kammaren häromdagen. Jag har den
uppfattningen att när riksdagen har utlovat
att en produktion skall pågå under
ett visst antal år, bör den också stå för
ett sådant åtagande. Befolkningen i de
trakter, som berörs av värmbolbolagets
verksamhet, har anledning att betänka
det gamla ordet »förliten eder icke på
furstar» och detta kan åberopas också
gentemot riksdagen.

I fråga om producentbidraget har vi,
såsom herr Näslund nämnde, reserverat
oss. Vi är av den uppfattningen att producentbidraget
för närvarande inte spelar
någon roll när det gäller att hålla
folk kvar på landsbygden. Med det penningvärde,
som vi nu har, betyder dessa
högst 380 kronor nästan ingenting.
Vi beslutade förra året sänka producentbidraget
med 100 kronor från 480 till
380 kronor, en sänkning som framför
allt gick ut över de minsta jordbrukarna,
i många fall sådana som är hänvisade
att helt leva på sitt jordbruk. Vi finner
det orimligt att producentbidraget, såsom
nu är fallet, inte utgår till nytill -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

trädande brukare av små jordbruksfastigheter
och att en småbrukare, som flyttar
från en lägenhet till en annan, därvid
mister sitt producentbidrag. Jag känner
till sådana fall som att en arrendator
blivit uppsagd från det lilla ställe han
har haft och flyttat kanske bara tvärs
över landsvägen till ett annat ställe. Han
har då mistat producentbidraget, men
han har all anledning att fråga sig, om
detta kan vara rättvist.

Vi tror för övrigt att förhållandena är
sådana, att man snart måste se sig om
efter folk som vill stanna kvar på landsbygden.
Det har visat sig att befolkningen
i större utsträckning än som är
önskvärt flyttar ifrån denna.

Herr talman! Jag har härmed sökt motivera
mitt ställningstagande till årets
prisuppgörelse, och jag ber att få yrka
bifall till de reservationer som är fogade
till jordbruksutskottets utlåtande nr 38
undertecknade av herr Näslund m. fl.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman!
Den föregående ärade talaren har mycket
noggrant hållit sig till folkpartimotionen
i jordbruksfrågan, den motion
som herr Näslund för en stund sedan erkände
hade tillkommit under en viss
brådska och därför kanske led av oklarhet
och även kunde uppvisa en del luckor.
Herr Jon Jonsson plockade nyss sönder
sifferberäkningarna i motionen, och
den uppmaning han ställde till herr
Nord att svara har inte herr Nord kunnat
följa. Om man läser igenom de anföranden
som hållits, tror jag man skall
finna att det inte är så mycket kvar av
de beräkningar som framlagts i folkpartimotionen.

Efter så många siffror och så mycken
sakkunskap skall jag, herr talman, hålla
mig till några allmänna reflexioner.
Jag vill då erinra om att den svenska
jordbrukspolitiken i många år, vi kan
väl säga ända sedan 1933, har varit inriktad
på att moderera prisläget både
när det gäller uppåtgående rörelser och
nedåtgående rörelser. Förutsättningen
har hela tiden varit, att jordbrukarna,
när det blir knapphet och priserna sti -

ger hastigt, inte skall få ta ut hela denna
prisstegring, men att de i gengäld, när
priserna går nedåt, inte heller skall behöva
följa med till bottenläget. Det är
den jordbrukspolitik som PehrssonBramstorp
under sin tid här i riksdagen
och i regeringen lyckades få en sådan
anslutning till, att den kunde genomföras.

Nu talas det både i tidningarna och i
motionerna — framför allt i folkpartimotionen
— om det angelägna i att sänka
priset på jordbruksprodukter. Jordbrukets
förhandlingsdelegerade, som representerar
de fackliga och ekonomiska
organisationerna, har gått med på mycket
betydande prissänkningar, men man
är inte nöjd med det utan talar om ytterligare
sänkningar.

Man gör jämförelser med utlandet.
Det sägs — och det är väl riktigt — att
prisnivån för de svenska jordbruksprodukterna
för närvarande ligger cirka 15
procent över den internationella nivån.
Men det är inte mer än ett par år sedan
den låg lika mycket under, och går vi
något längre tillbaka skall vi finna, att
den låg högst betydligt under.

När till exempel folkpartiet i sin motion
gör en jämförelse mellan vetepriset
1950 och 1953 kommer man fram till
att prishöjningen varit, jag tror det är
58 procent. Men då är att märka, att vetepriset
i Sverige till producent 1950 var
30 kronor per 100 kg, medan priset på
världsmarknaden var avsevärt mycket
högre. Vi importerade under den tiden
vete och betalade ända till 70 kronor per
100 kg. Det har man glömt nu, men det
är väl ändå någonting att ta hänsyn till,
när man i dagens situation skall bedöma
prisläget.

Herr Eskilsson gjorde i fråga om jordbruksprodukternas
pris ett par jämförelser
som visade hur många timmar man
behövde arbeta för att tjäna ihop till ett
kilogram smör. och jag tror han hade
något annat exempel också. Jag har, herr
talman, plockat fram en tabell ur tidningen
Metallarbetaren, som offentliggjordes
någon gång i vintras. I denna tabell
jämför man den arbetstid, som i
olika länder behövs för att tjäna ihop

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

till en viss kvantitet livsmedel. Man har
tagit som exempel 1 kg bröd, 1 kg potatis,
1 kg oxkött, 1 kg fläsk, 1 kg skinka,
1 kg smör, 1 kg margarin, 1 kg socker,
1 kg kaffe, 1 liter mjölk och ‘/2 kg ägg.
Man har kommit fram till resultatet —•
jag skulle tro det är lönerna i metallindustrien
man räknar med — att det i
Sverige för att förvärva denna kvantitet
livsmedel behövs en arbetstid av 9 tim.

8 min., i England 9 tim. 55 min., i Danmark
11 tim. 5 min., i Norge 11 tim. 38
min., i Finland 11 tim. 50 min., i Belgien
22 tim. 3 min., i Holland 22 tim.

9 min., i Frankrike 29 tim. 50 min., i
Tyskland 36 tim. 25 min. och i Italien
38 timmar.

Även om man tar hänsyn till att arbetslönerna
är mycket lägre i de flesta av
dessa länder — det är väl egentligen bara
ett par tre länder, som har löner, vilka
närmar sig våra —- visar denna tabell,
att livsmedelspriserna alls inte är höga
i Sverige, jämfört med andra länder.

Jag tror att vi kan med gott samvete
nöja oss med den prissättning som efter
förhandlingarna har föreslagits av Kungl.
Maj:t i propositionen, och man behöver
nog inte såsom folkpartiet komma med
sin i storstäderna och kanske även annorstädes
populära prissänkningsmotion
i fråga om smöret. Det sätt, varpå man
föreslagit att denna prissänkning skall
finansieras, har redan karakteriserats av
herr Jon Jonsson, varför jag inte behöver
gå in därpå. Jag skulle tro, att om detta
förslag ginge igenom, skulle man ganska
snart konstatera, att det finns inga pengar
att bestrida kostnaderna med, utan att
prissänkningen skulle slå igenom till
nackdel särskilt för småbrukarna.

I jordbmkspropositionen och utskottsutlåtandet
finns det naturligtvis också
punkter, som man inte är så särskilt glad
åt. Dit hör förmalningsavgiften. Jag tror
att statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
inte heller är så glad över
den, men han har inte haft någon annan
utväg, och förhandlingsdelegationen har
ju föreslagit den. Denna 3-kronorsavgift
kan vålla åtskilliga besvär. Nu har folkpartiet
t. o. m. föreslagit, att avgiften
skall höjas till 5 kronor, vilket ju måste

väcka ändå större ovilja. Enskilda folkpartister
har i detta sammanhang i en
motion föreslagit att hushållsförbrukningen
skulle undantagas från förmalningsavgift.
Jag vet nu inte, hur det
skulle kunna gå till. Man finge väl införa
någon sorts ny kristidsreglering, kan
jag tänka mig. Det är klart att det vore
önskvärt, om de många löneförmalningskvarnarna
kunde slippa att ta ut avgiften,
men det är nog inte lätt att ordna
detta.

När jag läste reservationerna i utskottet,
kunde jag inte komma underfund
med huruvida folkpartiets representanter
i utskottet har önskat stödja denna motion
— som har framlagts av i första
kammaren herr Boman m. fl. och i andra
kammaren herrar Antby och Ståhl —
och jag vet inte, om reservanterna har
yrkat bifall till motionen eller ej. I reservation
3) står det exempelvis, att i
fråga om brödsädsregleringen m. m.
hemställde reservanterna »i anledning
av Kungl. Maj :ts framställning samt motionerna
1:495 och 11:611» — det är
dessa två motioner, som jag åsyftar —
om godkännande av vad utskottet anfört.
Jag kan inte se att man direkt yrkar bifall
till motionerna. Vi kanske kan i klarhetens
intresse under debattens gång få
en upplysning om hur det ligger till,
när vi nu har några av reservanterna
här i kammaren.

Folkpartiet har flera reservationer,
men ett eller två namn saknas under de
flesta. Herr Ahlsten, som var underhandlare,
saknas utom på den sista, alltså
reservation 5). Där är samtliga folkpartister
med, och den rör producentbidraget.

Det är klart att många skulle önska, att
man kunde gå fram på den linjen, att
producentbidraget skall utgå, oavsett om
ett jordbruk byter ägare eller ej. Men det
finns ju alltid två parter i en överenskommelse,
och den nuvarande konstruktionen
ingick i 1947 års överenskommelse.
Skulle man vidhålla yrkandet om
en ändring i fråga om producentbidraget,
är jag övertygad om att då kommer
— det har sagts offentligt i riksdagen —
1947 års överenskommelse om jordbruks -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

priserna att brytas, och man får ta upp
förhandlingarna på nytt. Det är alltså en
ganska farlig politik som folkpartiet här
för.

Jag skulle också vilja göra ett par
personliga reflexioner om jordbrukskalkylen
som nu är föremål för utredning
innan jag slutar mitt anförande.

Jordbrukskalkylen har varit utsatt för
mycken kritik och många angrepp. Det
är klart att den är mycket ofullständig.
Det visste vi redan när den infördes i
slutet av 1930-talet. Men innan jordbrukskalkylen
kom till, hade vi ingenting att
rätta oss efter, när vi skulle diskutera
prissättningen. Kalkylen är inte heller
avsedd att vara exakt utan avsedd att
visa förändringarna. Vad som mest har
irriterat särskilt de stora folkpartistiska
tidningarna har nog varit arbetskraftsberäkningen
i kalkylen, speciellt
att jordbruksfamiljernas egen arbetskraft
har fått inräknas. Jag vill för min
del uttala, att det är en mycket stor fördel
hos jordbrukskalkylen, att jordbrukarnas
egen arbetskraft även medräknas,
och jag hoppas att, när utredningen blir
färdig, den principen bibehålies.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
flera frågor nu, utan ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON, HELMER (k): Herr
talman! Det är tre saker som vi fäst
uppmärksamheten vid i vår motion.

För det första anser vi det otillbörligt
och orättvist att de mindre jordbrukarna
skall drabbas av inkomstminskning
genom att priset på mjölken sänkes med
1 öre. Denna sänkning av mjölkpriset
slår inte igenom i konsumentledet, utan
innebär endast att jordbrukarna får
mindre betalt. Den som tjänar på saken
är givetvis staten, som nu minskar
mjölksubventionerna rätt avsevärt.

För det andra har vi fäst uppmärksamheten
vid problemet om mjölkens
fetthalt och det existerande smöröverskottet.
Vi anser att en höjning av fetthalten
i saluförd mjölk, till exempelvis
4 procent, i stor utsträckning skulle eliminera
problemet med smöröverskottet

5 Första kammarens protokoll 1953. Nr 23.

och göra slut på den kvalitetsförsämring
av mjölken, som infördes under andra
världskriget.

För det tredje anser vi, att införande
av en särskild bestämmelse om förmalningsavgift
på brödspannmål är en orättvisa
mot konsumenterna. Om inte denna
förmalningsavgift på 3 öre per kilo införes,
skulle brödpriset kunna sänkas med
motsvarande belopp.

Det är en obestridlig sanning att mjölkproduktionen
är det mindre jordbrukets
viktigaste inkomstkälla. I kommentarerna
till prisregleringen av jordbrukets
produkter kan vi klart spåra en djup
tillfredsställelse över att man nu lyckats
pressa ned mjölkproduktionen till förkrigsnivån.
Härmed, menar man, är vi
inne på att förverkliga intentionerna i
1947 års jordbruksbeslut, nämligen att
medelst prispolitiken åstadkomma den
önskvärda inriktningen av jordbruksproduktionen.

Utformningen av prispolitiken på jordbrukets
produkter har åstadkommit en
drastisk nedskärning av kobeståndet i
vårt land. Efter kriget har detta minskat,
om jag inte är fel underrättad, med närmare
300 000. Nästa produktionsår räknar
man med att kobeståndet skall sjunka
med ytterligare 18 000. För jordbrukarna
i södra och mellersta Sverige verkar
inte prispolitiken på mjölken på
samma sätt som i Norrland. Möjligheter
finns alltid i mellersta och södra Sverige
att lägga om jordbruksproduktionen till
vad som för dagen kan anses vara bäst
bärande. För de norrländska småbrukarna
är denna möjlighet ytterst minimal.

Det går inte att bestrida att prispolitiken
för jordbrukets produkter utformas
med aktgivande på vad som bäst gagnar
de stora producenterna i mellersta
och södra Sverige. Under många år
har prispolitiken utformats så, att exempelvis
oljeväxtodlingen kom att bli en
relativt exklutiv affär för de stora jordbrukarna
i nämnda områden av vårt
land. Detsamma är nu fallet när det gäller
veteprodukfionen. Talet om att medelst
prisregleringspolitiken åstadkomma
en inkomstutjämning mellan olika
befolkningsgrupper har i praktiken re -

Nr 23.

Onsdagen den 27 mai 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

sulterat i att de stora bönderna kunnat
berika sig, medan de små jordbrukarna
fortfarande har att brottas med ständigt
växande ekonomiska problem. Arbetarklassen
och de lägre tjänstemännen —
konsumenternas stora massa — får givetvis
betala de ekonomiska favörer, som
storbönderna och godsägarna pressar
fram.

Jordbruksuppgörelsen innebär, att de
allmänna mjölkbidragen sänkes med 36,6
miljoner kronor. Härigenom erhåller
mjölkproducenterna 1 öre per liter mindre
betalt. Konsumenterna får icke mjölken
till lägre pris. Nu menar man att
konsumenterna i alla fall kommer att
erhålla mjölken billigare genom att subventionsminskningen
skapar förutsättningar
för lägre skatter. Att det främst
blir de stora inkomsttagarna som därigenom
gynnas, ligger i öppen dager.
Mjölkproducenterna får lägre pris, och
förtjänsten härpå kammar de stora inkomsttagarna
i huvudsak in. Det är därför
som jag anser att de lägre inkomsttagarna
i nuvarande situation har allt
intresse av att bönderna får samma betalning
för mjölken som tidigare och att
detta möjliggöres genom att statssubventionerna
för de allmänna mjölkbidragen
utgår med samma belopp som tidigare.

Av flera skäl blir det ofördelaktigt att
ytterligare reducera kobeståndet. Man
bör uppmärksamma, att omkring två
femtedelar av mjölkproduktionen kommer
från gårdar på mindre än tio hektar.
Tvingas nu dessa innehavare av små
brukningsdelar reducera kobesättningarna
på grund av mjölkproduktionens
bristande lönsamhet, så medför det — i
varje fall för jordbrukarna i Norrland
— ett direkt inkomstbortfall. Ty vi skall
komma ihåg, att deras möjligheter att
kompensera sig genom en annan produktionsinriktning
är tämligen minimal, ja,
i många fall är den obefintlig.

Därtill kommer att den rikliga tillgången
på kraftfoder givetvis kraftigt
bidragit till den ökade mjölkproduktionen
per ko räknat. Det kan mycket väl
hända, att den situationen inträffar, att
en förskjutning i fråga om tillgången på
kraftfoder kan uppstå, att likaså till -

gången på vegetabiliskt matfett kraftigt
minskar. Hur blir det då med vår försörjning
av mjölk och matfett? Tydligt
är att de, som utformat jordbrukspolitiken,
inte medtagit dessa risker i sina
beräkningar.

Vi anser att det kan vara en riktig
politik att icke beskära anslagen till de
allmänna mjölkbidragen. Det är däremot
en bra politik både mot mjölkproducenterna
och konsumenterna att nämnda bidrag
utgår oavkortade.

Det s. k. problemet med smöröverskottet
är i verkligheten inte så stort
som många vill göra gällande. Nästa
produktionsår räknar man med att detta
överskott skall vara 19 miljoner kilo.
Man får utgå ifrån att när detta överskott
skall exporteras, så uppstår en
förlust på en krona per kilo. År det inte
uppenbart att man här måste slå in på
en klokare politik? Konsumenterna får
via subventionsvägen vara med om att
betala exportförlusterna på smöret. Vore
det inte bättre att i stället använda dessa
pengar till att höja konsumtionen inom
landet? Ja, vi anser att det måste vara
en förnuftigare politik.

Ännu gäller förordningen av 1942 om
maximering av mjölkfetthalten till tre
procent. Vi anser att denna förordning
måste upphävas och att fetthalten i mjölken
inte får understiga men väl överstiga
tre och en halv procent. Själva motiveringen
för mjölkstandardiseringen har
för länge sedan försvunnit, men likväl
har vi kvar denna förordning att tillhandahålla
konsumenterna mjölk som i kvalitetshänseende
inte kan anses vara tillfredsställande.
En höjning av fetthalten
till, låt oss säga, 4 procent skulle innebära,
att ca hälften av det beräknade
smöröverskottet kunde tillföras vår egen
befolkning i form av högvärdigare mjölk.
Vi menar att denna åtgärd inte får innebära
att bönderna skall erhålla mindre
betalt för mjölken, ej heller att konsumenterna
skall betala mera. De pengar
man nu kastar ut för att exportera smöret
billigare kan i huvudsak bidraga till
att bönderna inte får mindre betalt för
mjölken och till att konsumenterna inte
skall behöva betala ett högre pris för

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

bättre mjölk. Jag vill i det här sammanhanget
erinra om att vi har motionerat
om en sänkning av margarinpriset med
en krona per kilo. Folkpartiet har motionerat
om en sänkning av 50 respektive
30 öre per kilo. Folkpartiet har avgivit
en reservation, till vilken vi omöjligen
kan ansluta oss med hänsyn till
vad folkpartiet föreslagit beträffande finansieringen.

Vi hyser allvarliga betänkligheter beträffande
förslaget att införa en särskild
förmalningsavgift. Den avser, såvitt jag
kunnat finna, att täcka eventuella förluster
på export av brödsäd. Jag har också
funnit att dessa våra betänkligheter
delas av andra, bland annat jordbruksnämnden.
I kommentarerna till jordbruksuppgörelsen
skriver generaldirektör
Söderström beträffande priserna på
brödsäd och oljeväxter att »en relativt
starkare prissänkning på dessa produkter
kan vara motiverad» och att detta
inte behöver leda till någon nämnvärd
förändring i produktionsinriktningen.
Fn förmalningsavgift på tre öre per kilo
avser att täcka förlusterna vid exporten
av vete och råg. Av allt att döma kan veteproducenterna
klara av en eventuell
exportförlust, ty de inhemska vetepriserna
ligger ju mycket högt.

Det står utan vidare klart, att brödpriset
kunde sänkas, om denna förmalningsavgift
icke skulle genomföras. Det
är de stora producenterna man här vill
gynna på bekostnad av de mindre producenterna.
Den saken är obestridlig,
och detta bildar tillräckligt starkt underlag
för oss, då vi vänder oss mot
förslaget om förmalningsavgift.

Med hänvisning till det anförda yrkar
jag, herr talman, under punkten
A 1) bifall till motionerna I: 334 och
11:424, under punkten A 9) bifall till
motionen I: 496, under punkten Bl) och
under D 1) bifall till samma motion.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Det är med tillfredsställelse jag kunnat
konstatera, att representanterna för oppositionspartierna
i jordbruksutskottet
har uttalat, att det råder enighet om de
stora linjerna och att de är beredda att

i fortsättningen stödja de riktlinjer, som
är uppdragna för 1947 års jordbrukspolitik.
Efter att ha kunnat konstatera detta
skulle det ha varit mycket angenämt,
om man även beträffande den praktiska
utformningen och på andra punkter, där
det talas om vissa avvikelser, kunde ha
funnit ett resonemang, som hade helt
överensstämt med deklarationen om den
stora enigheten.

När vi i år går att behandla jordbruksregleringen,
kan det glädjande nog konstateras,
att produktionsutvecklingen på
jordbrukets område har gått i den riktningen,
att vi har ett överskott inom så
gott som alla produktionsgrenar. Det är
ju klart att en stor produktion ur hela
samhällets synpunkt sett måste vara
glädjande, även om jag väl vet att det
kanske kommer att medföra vissa bekymmer
beträffande avsättningen. Jag
tror dock att det för hela vårt land är
tillfredsställande varje gång man kan
konstatera, att vi har fått en god skörd
och att jordbrukarna fyller sin uppgift
i den näring de är satta att sköta.

När det gäller avsättningen av jordbruksproduktionen
har vi ganska klart
sagt ifrån, att det skydd, som jordbruket
skall erhålla, är ett gränsskydd, som
skall göra sig gällande för den produktion,
som i huvudsak kan konsumeras
inom landet. Om vi inte kan finna avsättning
för produktionen inom landet,
blir det principiellt sett jordbruket självt
som får sörja för att överskottsproduktionen
kan finna avsättning. Under år
som gått har ju fattats för varje år gällande
beslut, där detta i viss utsträckning
har begärts. Det blir väl i viss mån
så i fortsättningen också. Den nuvarande
produktionsutvecklingen har emellertid
visat, att priserna här hemma, jämfört
med priserna på världsmarknaden,
ligger omkring 15 procent högre. Resultatet
av den prognos för det kommande
året, som ställts av de prissakkunniga
inom jordbruksnämnden och som framkommit
vid underhandlingar mellan
nämnden och jordbrukets förhandlingsdelegation,
ger vid handen att jordbruket
under nästa år skulle få ett överskott
på 113,2 miljoner kronor.

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Detta har medfört att man inom jordbruket
måste godta — vilket man också
gjort — en prissänkning som innebär
att man handlar fullt konsekvent, då
jordbruket tidigare fått underskott ersatta
genom subventioner från statsmakternas
sida. Det är ganska angeläget att
i detta sammanhang konstatera att de
medel, som kan ställas till förfogande
från jordbruket självt, kan anskaffas på
två olika sätt, dels genom uttagande av
importavgifter på olika produkter och
dels genom möjlighet för statsmakterna
att när det t. ex. gäller produktionen av
spannmål, smör eller kött och fläsk,
fastställa en avgift som gör det möjligt
för jordbruket att lyfta ut detta överskott
ur landet och bibehålla de priser
på sin produktion, om vilka statsmakterna
varje år träffar överenskommelse
med jordbrukets förhandlingsdelegationer
och som riksdagen nu skall ta ställning
till.

Vidare har också företagits vissa åtgärder
i utjämnande syfte. Det har nämligen
med statligt stöd företagits en viss
lagring, som i princip i år skall bäras
av jordbruket självt, och man har också
från jordbrukets sida erkänt, att så
bör ske även i framtiden.

För att upprätthålla jordbrukets priser
har det ju under de år som gått,
varit nödvändigt —• för att inte konsumenterna
skall drabbas alltför hårt
— att lämna statssubventioner, vilka i
vissa fall kanske varit av social natur,
i synnerhet i fråga om jordbruk som
bedrives under mycket svåra förhållanden,
exempelvis ur klimatiska eller arronderingssynpunkter.
Man har också
sett till, att de priser, som varit gällande
här hemma, inte varit alltför betungande
för konsumenten. Det kan med
tillfredsställelse konstateras att jordbrukarna
ställt sig förstående till den tanken,
att de avgifter, som frivilligt uttas
inom jordbrukets organisationer, inte
skulle bli föremål för särskild beskattning
och att sådana åtgärder skulle vidtas,
att jordbruket skulle kunna befrias
från sådan beskattning. Förslag i den
riktningen kommer att läggas fram senare.

Priserna på mjölk och mjölkprodukterna
är av stor betydelse. Men dessa
spelar en stor roll inte enbart för producenterna
utan även för konsumenterna.
Särskilt känslig är givetvis frågan
om priset på matfett, och prisbildningen
på detta område ger ju ganska stora
möjligheter för dem, som vill gå in för
att göra vissa spekulationer i detta ämne.
Glädjande nog har det varit så, att
under de år, som gått, har vi även
för jordbruket fått en någorlunda skälig
avvägning. En viss förskjutning i
konsumtionen av de båda matfettslagen
smör och margarin har under de senare
åren kunnat konstateras, som visar att
margarinkonsumtionen har ökat. I viss
utsträckning kan ju diskuteras vilken
prisrelation som bör vara rådande mellan
smör och margarin och vilket pris
som bör tas ut på matfett här i landet.
För min del anser jag att det är nödvändigt
att i fortsättningen bibehålla
den relation mellan smör och margarin,
som nu har fastställts. Om det skall
företas någon ändring på delta område,
anser jag att det i så fall bör tas upp
förhandlingar med jordbrukets organisationer,
så att full överenskommelse
kan träffas mellan dessa och statsmakterna,
då ju prisrelationen mellan smör
och margarin spelar en så stor roll för
avsättningen av mjölkprodukter.

När det gäller priserna för smör och
margarin har i år väckts en motion
från folkpartiets sida om sänkning av
dessa priser. Den är inte ny, utan har
väckts även under tidigare år. När jordbruksnämnden
dock vid förhandlingar
med jordbrukets förhandlingsdelegationer
fastställt ett visst pris på smör och
i förhållande därtill ett visst pris på
margarin, har den gjort detta under den
förutsättningen, att man skulle se till,
att jordbruket får vad det blivit utlovat
enligt 1947 års beslut.

Jag menar ingalunda, att jordbruket
skall begära att få en bättre ställning än
enligt de stora riktlinjer som är uppdragna.
Men å andra sidan har kostnaderna
inom jordbruket stigit i sådan utsträckning,
att jordbruket med gällande
priser måste få en normal skörd för att

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

brukarna skall kunna få täckning för
kostnader och få vad de blivit lovade.
Vi bör komma ihåg, att jordbrukarna
och deras anställda ännu inte fått mer
än de varit berättigade till, d. v. s. mer
än de grupper, vilka tidigare ställts upp
såsom jämförande norm med dem.

Man blir då något förvånad, när folkpartiet
i år lägger fram ett förslag om
att vi skall sänka priset på smör med
50 öre och priset på margarin med 30
öre. Det måste medföra att jordbruket
får vidkännas förluster i samma utsträckning
som dessa produkter förbilligas.
Jag frågar mig då, varifrån
man skall ta de medel som behövs för
att genomföra en sådan prissänkning. I
folkpartimotionen säges, att de bör kunna
tas från den fond, som skulle bildas
genom att vi tar upp avgifter för spannmål,
som skall förmalas, d. v. s. pengar
som är avsedda för iordbrukets ändamål.
Förhandlarna har godkänt, att dessa
medel skall kunna överskjutas till ett
annat år, om det skulle bli ett överskott
på spannmål då, som måste exporteras
på världsmarknaden, vars priser vi i dag
inte kan överblicka. Dock talar mycket
för att spannmålspriserna kommer att
gå ner, och då skall den förlust som
därigenom eventuellt uppstår kunna täckas
genom spannmålsavgiftsfonden. Vi
bör komma ihåg, att när det gällde att i
år fastlägga jordbrukets priser, så utlovades
spannmålsodlarna, att de skulle få
50 öre per kg för höstvete, och priset på
råg och vårvete skulle stå i relation härtill.
Med den nuvarande prisutvecklingen
är det riktigt, att spannmålsodlarna,
om de inte skall komma i en särskilt
gynnad ställning, avstår från att i år ta
ut dessa medel. Därmed är inte sagt att
jordbruket i övrigt har möjlighet att avstå
från dem. I folkpartimotionen säges
ingenting om att man för nästa år är beredd
att täcka den eventuella exportförlusten
på spannmål, så att jordbruket då
får vad det blivit lovat av riksdagen.

Vidare säges i folkpartimotionen att
en del medel skulle kunna tas av clearingkassan
för fettvaror för att därigenom
möjliggöra en sänkning av margarinpriset.
Men nu är det ju så, att även

denna kassa har till uppgift att åstadkomma
rättvisa för jordbruket. Jag har
i detta sammanhang ställt mig frågan:
År det ett förstahandsintresse för folkpartiet
att jordbruket får vad det är berättigat
till enligt 1947 års beslut, eller
anser folkpartiet att konsumenterna i nuvarande
produktionsläge har rätt att kräva
lägre priser på matfett och därigenom
offra jordbrukets intressen? Av de
framlagda motionerna framgår att det
senare tycks vara folkpartiets mening,
ty om vi i år skulle följa folkpartimotionen,
måste det bli ett underskott för
jordbruket. Även om man skulle kunna
ta upp ett resonemang med jordbrukets
organisationer i efterhand, förstår var
och en, att jordbruket inte har några
möjligheter att avstå från dessa medel,
om det inte kan ges garantier för att
jordbruket för framtiden får vad det blivit
lovat.

När jag säger detta, är det ingalunda
därför att jag vill försöka ge jordbruket
någon särskilt gynnad ställning. Jordbruket
bör enligt min mening vara tillfredsställt
med vad det får enligt 1947
års riktlinjer. Sedan ankommer det på
jordbruket att utnyttja de möjligheter
som finns att genom forskning, bättre undervisning
och den försöksverksamhet vi
har åstadkomma en produktion, som ger
det så stora inkomster som möjligt. I
princip bör statskassan i detta avseende
belastas så litet som möjligt. Jag förstår
ju att det på konsumenthåll skulle anses
mycket tacknämligt, om man i dagens
läge kunde förbilliga smöret och margarinet,
men då får man ju vara beredd att
visa någon annan punkt där medlen kan
tas. I nuvarande läge kan jag inte tänka
mig att föra ökade statsmedel till jordbruket.
Som det också har framhållits
i motioner och reservationer, som jag
skall återkomma till senare, är man i
stället inne på att subventionssystemet
skall avvecklas. I det sammanhanget vill
jag säga, att nog vore det tacknämligt,
inte minst för jordbruket, om jordbruket
kunde få en direkt prisbildning för
produkterna, som gåve jordbrukarna den
ersättning som de är berättigade till. Om
det eventuellt skulle uppkomma resone -

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mang om dessa ting under de år som
kommer, är det enligt min mening nödvändigt
inte bara att jordbrukets organisationer
blir hörda, utan att beslutet
bygger på en överenskommelse med
jordbrukets organisationer.

Vad beträffar producentbidragen har
man från folkpartihåll i vissa motioner
varit inne på den tanken, att även de
som övertagit jordbruk efter 1948 skulle
få producentbidrag. Jag tycker nog att
producentbidraget, som har varit föremål
för behandling så sent som i fjol,
ingår som eu så integrerande del i 1947
års jordbruksöverenskommelse, inte skall
ge anledning att man år efter år tar upp
diskussionen om det. Jag anser för min
del, att de beslut som föreligger står i
överensstämmelse med vad vi kom överens
om 1947.

En annan produkt som betyder ganska
mycket för en hel del jordbrukare och
ännu mera för konsumenterna, nämligen
potatisen, har ju varit föremål för mycken
diskussion och mycket skriverier
under den senaste tiden. Jag hoppas och
tror fortfarande, att jordbrukets egna organ
kan ta hand om den varan och i samråd
med handeln skapa en organisation,
som ger konsumenterna trygghet för att
få en acceptabel vara, och jag hoppas,
att jordbrukarna genom detta kontrollorgan
lär sig att de måste odla potatis,
som är begärlig för konsumenterna. Men
jag kan inte underlåta att framhålla, att
smaken i det fallet är så oerhört olika,
att det är väldigt svårt att få fram de absolut
bästa sorterna. Det är ganska märkligt,
att vid resonemang med konsumenterna
säger dessa ofta, att den och den
potatisen var mycket god, och när man
undersöker vilken sort det var, var det
ingalunda en som hänförts till klass ett
utan någon annan sort. Det beror i hög
grad på den jordmån där potatisen odlas
och i vilket sorteringsskick den kommer
fram. Men om statsmakterna finner, att
jordbrukets egna organisationer och handeln
icke kan klara upp dessa problem,
så kan enligt min mening statsmakterna
inte stå ointresserade för denna fråga,
utan lär statsmakterna få följa den frågen
med uppmärksamhet och se till att

man verkligen får garantier för att kvaliteten
på matpotatisen blir bättre än
den varit hittills.

När det gäller de olika delförslagen
här, har det förts fram vissa särmeningar
i form av reservationer. Herr Eskilsson
har ifrån högern fört fram sina betänkligheter
mot att subventioner utgår. Ja,
jag har redan sagt att rent principiellt
vore det mera tacknämligt, om man kunde
få en sådan prisbildning på jordbruksprodukterna,
att man inte behövde subventionera,
men jag tror att detta skulle
medföra mycket svåra konsekvenser, och
jag är ganska förvånad över att det är
just högern som för fram förslag om subventionernas
avveckling. Är man verkligen
med de intressen som högern företräder
beredd att vara med om att avveckla
subventionerna och taga konsekvenserna
i form av fördyrade livsmedel
och ett genomslag av dessa i lönerna med
fördyring av näringslivets omkostnader?

Nu säger man: »Ja, men de där pengarna
skall ju tas någonstans ändå.» Ja,
det är mycket riktigt, men jag tror för
min del, att det nuvarande tillvägagångssättet,
att år efter år avväga i vilken utsträckning
subventionerna skall utgå, är
det lyckligaste, och jag kan med tanke på
de varierande skördeutfallen inte tänka
mig att man skulle kunna göra upp en
plan, genom vilken subventionerna kuride
avvecklas. Principiellt tror jag inte
vi har några delade meningar när det
gäller subventionernas vara eller icke vara,
men vi har kommit in i det förhållandet,
att subventionerna är inarbetade i
ett visst system, och det är nog inte så
enkelt att avskaffa dem, även om man
givetvis bör ha uppmärksamheten riktad
på dem. Regeringen har väl ändå i år i
handling visat att den velat minska subventionerna
i den mån det kan gå för sig.

En annan sak, som förts fram från liögerhåll,
är frågan om fetthalten i mjölken.
Man anser att den standardisering
av k-mjölken, som för närvarande sker,
är ett oting och något som borde försvinna.
Jag är inte övertygad därom. Jag
skulle tro att inte minst konsumenterna
värdesätter att ha en vara av ensartad
kvalitet så att de vet vilken vara de ko -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

per. Men om vi skulle komma in i andra
förhållanden och konsumenterna skulle
få en mjölk med högre fetthalt för samma
pris, så är det klart att konsumenterna
skulle vara tillfredsställda. Man har
dock sagt, att det inte kan bli så utan
att jordbrukarna ju skulle få lov att ta
ut ett högre pris på mjölk med högre
fetthalt. Jag behöver väl inte i detta sammanhang
tala om kommunistmotionen,
där det yrkas på en fetthalt hos mjölken
av fyra procent, ty det skulle i dag kräva
en betydlig stegring i k-mjölkpriset,
vilket säkerligen skulle ha en mycket
tråkig inverkan på våra nuvarande livsmedelskostnader.

Om jag nu återvänder till högerns synpunkter
på detta problem, vill jag nämna
att det ju sägs i motionen att det råder
olika meningar om mjölkens fetthalt inom
mejeriorganisationerna. Ja, det gör
det. Bland 600 mejerier är det mig veterligen
hela två stycken, som begärt
ändring. Huruvida det kan vara någon
anledning att göra någon ändring, undrar
jag. I varje fall har jordbrukets förhandlingsdelegation
och Mejeriernas
riksförening varit av den meningen att
det skulle bli ett virrvarr på detta område
med olika fetthalter och olika mjölkpriser.
Detta skulle bli rätt besvärligt,
och mjölkpriset har som det jämt och
samt framhålles rätt stor betydelse vid
levnadskostnadsberäkningen Jag tror
att det skulle bli mycket svårt att få fastlagt
vad mjölkkostnaden indexmässigi
betyder. När det gäller mjölken såsom
sådan har det väl visat sig på grund a\
den stora ökning av mjölkkonsumtionen;
som inträtt sedan standardiseringen genomfördes,
att konsumenterna i stort sett
är mycket tillfredsställda med den konsumtionsmjölk
som nu erbjudes och den
fetthalt denna har. Det är klart att fetthalten
hos mjölken skulle kunna höjas
med någon tiondels procent, men då
måste också priset höjas, och man måste
fråga sig, om det är klokt att göra så. Avsättningen
av den 3,5-procentiga mjölken
har inte varit någon succé, som skulle
kunna ge anledning till att nu företa någon
ändring på detta område. Jag är inte
övertygad om att en höjning av fetthal -

ten hos mjölken absolut skulle komma
att medföra så mycket större avsättning
för det fettöverskott, som nu föreligger
här i landet. Jag skulle tro att en höjning
av fetthalten på konsumtionsmjölken
i viss mån skulle komma att innebära
en minskning i försäljningen av
matfett i form av grädde och att vi följaktligen
skulle komma att stå och stampa
på ungefär samma kvantitetsnivå som
nu i fråga om avsättningen av matfett.
Om jordbruket skall få ersättning för
kostnaderna för mjölk- och smörframställningen,
kommer smöret att bli relativt
dyrt, och då blir det med den
produktion härav som vi har nödvändigt
att söka finna möjlighet till avsättning
för smöret utomlands, även om det
sker till något förlustbringande priser.
Men jordbruket har nog möjlighet att
genom samarbete kunna skaffa nödig
tillgång på medel för att kunna åstadkomma
detta.

När det gäller den andra reservationen
av herr Näslund, har jag i någon
mån varit inne på den och på vad herr
Näslund särskilt poängterat, nämligen att
man från folkpartiets sida anslöt sig till
de stora riktlinjerna beträffande jordbrukspolitiken
från år 1947 och att man
absolut ville visa bort resonemanget om
att folkpartiet ville riva sönder 1947 års
beslut. Jag tvivlar inte på att herr Näslund
inte vill vara med om att riva sönder
det beslutet, men jag bär dock gång
på gång fått den uppfattningen att man
på flera håll, som företräder folkpartistislca
synpunkter, är månare om att
åstadkomma en prisbildning på jordbruksprodukterna,
som inte ger jordbruket
fullt ut vad det har rätt att få. Man
försöker varje år att åstadkomma dels
motsättningar mellan konsumenter och
producenter och dels, när det gäller fördelningen
av de medel som tilldelats
jordbruket, åstadkomma splittring mellan
olika jordbrukargrupper. Det skall
villigt medges att det inte går att åstadkomma
någon fullkomlig rättvisa när det
gäller att fördela de medel, som jordbruket
skall ha, men jag anser, att såväl
jordbrukets underhandlare som jordbruksnämnden
och jordbruksutskottets

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

majoritet under de år som gått har försökt
att under för handen varande förhållanden
uppnå en så rättvis fördelning
som möjligt.

Att prisbildningen kommer att påverka
produktionsutvecklingen på olika områden
har vi nogsamt fått bevittna. Under
1951 hade vi överskott på smör, 1952
hade vi överskott på kött och fläsk, och
om vi får en god skörd i år — och mycket
talar för det — kommer vi att få ett
överskott på spannmål. Men hittills har
det ändå under senare år varit billigare
att lyfta ut ett produktionsöverskott i
form av spannmål än i form av animalieprodukter.
Därför tror jag för min del
att det i stort sett inte funnits anledning
till klander mot den prispolitik
som förts.

Man har i år och tidigare kritiserat
att förslaget till jordbrukskalkyl förelagts
riksdagen alldeles för sent. .Tåg
medger gärna att så är fallet, men tyvärr
skall det pussel som jordbruksregleringen
är passera många instanser innan
det blir klart. I år blev det kanske
lika mycket försenat som tidigare. Jag
hade trott att förslag skulle kunnat framläggas
i år i så god tid att riksdagen inte
behövde forcera behandlingen. Jag får
kanske redovisa några data. Jordbruksnämndens
skrivelse är dagtecknad den
27 mars och inkom till jordbruksdepartementet
den 2 april. Från korrekturet
kom förslaget till proposition, delvis den
13, delvis den 16 april. Så delades förslaget
ut. Det är klart att i en så viktig
fråga som denna kan det råda delade
meningar,, och den får diskuteras inom
regeringen innan man är färdig att lämna
den till definitiv tryckning. Först den
29 april blev propositionen utlämnad till
tryckning. Därefter följde valborgsmässoaftonen
och den 1 maj, då tryckeriet
inte arbetade. Den 2 maj var en lördag,
då man inte arbetade så mycket, och
nästa dag var alltså en söndag. Dessa
omständigheter gjorde att tryckningen
blev fördröjd. För att sätta sig in i frågan
beslöt sedan riksdagen förlängd
motionstid. Jag vill dock säga att den
tid vi har haft att behandla detta prisförslag
i departementet varit så kort

att vi fått arbeta under högtryck. Det
har helt enkelt varit omöjligt att få fram
propositionen tidigare.

Jordbruksutskottet har ju bestämt uttalat
sig för att det måste ske en ändring
härvidlag och att man måste undersöka
möjligheterna att ta upp förhandlingar
med jordbrukets förhandlingsdelegation
på ett tidigare stadium.
Samtidigt har jordbruksnämnden framhållit
vikten av att man har så många
statistiska uppgifter som möjligt framräknade
för att kunna bedöma utvecklingen
och ställa en rätt prognos, och
jag skulle tro att detta är angeläget för
olika parter. Detta har gjort att man
inte kunnat ta upp förhandlingar tidigare.
Givetvis är jag dock beredd att
göra allt vad jag kan för att tillgodose
jordbruksutskottets mycket berättigade
påpekande av vikten av att denna fråga
inte behandlas i riksdagen vid en så sen
tidpunkt. Slutligen vill jag uttala den
förhoppningen att den anda som kom
fram i början av debatten, där man ville
försöka lösa dessa spörsmål i enighetens
tecken och med förståelse för varandras
synpunkter, skall bli beståndande.
Om man är besjälad därav är jag
övertygad om att vi trots att motsättningar
gör sig gällande har stora möjligheter
att diskutera oss fram till det bästa för
jordbruket som, om man ser på produktionsresultaten,
alltjämt bär stora möjligheter
att hävda sig. Med den löneutveckling
som förekommit i vårt land har
vi dock inte möjlighet att hävda oss på
världsmarknaden, om inte jordbruket i
fortsättningen får statsmakternas stöd beträffande
produktionen för hemmamarknaden,
och det problemet måste lösas så
att det blir till gagn för såväl konsumenter
som producenter.

Herr NÄSLUND (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag har med intresse lyssnat
till statsrådets och chefens för jordbruksdepartementet
anförande här. Han
gav dock vissa erkännanden, så vitt jag
kunde tolka honom rätt. Han sade att
det inte är så lätt att verkställa sådana
här fördelningar alldeles oklanderligt,

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

och det kan man ju förstå. Folkpartiet
har också försökt att lämna diskussionsmaterial
härtill vid olika tillfällen. I
fråga om spannmålspriserna erkände
statsrådet att det var utvecklingen på
världsmarknaden som gjort att spannmålsodlarna
avstått från de tre öre som
skiljer mellan de 47 och de 50, som lovats
dem. Spannmålsodlarna förbehöll
sig ändå rätten till de 27 miljoner kronor
som uppstod genom denna prutning,
och statsrådet anser att det skulle vara
riktigt att ge dem detta, eftersom det
blivit lovat dem. Det kan ju hända att
jordbruksministern känner sig förpliktad
att stödja denna tankegång, men jag
ber att få erinra herr statsrådet om att
från folkpartihåll pekade vi i fjol på att
en sådan utveckling måhända kunde
följa. Om herr statsrådet litet mer hade
övervägt den tankegången hade han
kanske begagnat fullmakten på annat
sätt än han gjorde.

När man förhandlar med en part och
denna medger en ändring av priset från
50 öre till 47, kan man väl också diskutera
siffran 45 lika bra. Det är ju ingenting
annat vi har rekommenderat än
förnyade överväganden i förlitande på
att spannmålsodlarna känner solidaritet
med jordbrukets övriga utövare i
landet.

Jag avundas inte alls spannmålsodlarna
att de är lyckliga nog att besitta
landets bästa jord. Man kan ju i detta
sammanhang ändå ägna en tanke åt det
stora flertalet mindre och medelstora
jordbrukare som förliden sommar inte
fick så mycket ens som en kärve tröskningsduglig
vårsäd.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr statsrådet polemiserade
litet grand mot den reservation
som vi har fogat till utskottsutlåtandet
och det krav som vi där har framfört
på en utredning om subventionernas
avveckling. Han frågade om det verkligen
var förenligt med de intressen som
högern företräder att man avvecklade
subventionerna och lät priserna slå
igenom med högre löner som konsek -

vens. Jag behöver väl inte upplysa herr
statsrådet om att vi inte i reservationen
har krävt någon omedelbar avveckling
av subventionerna, utan vad vi har föreslagit
är en utredning om hur dessa verkar,
både för producenter och för konsumenter,
och om vilka möjligheter man
har att komma till rätta med dessa företeelser.
Det är alltså en utredning som
det aktuella kravet går ut på. Men, herr
statsråd, strävar vi inte från alla partier
— åtminstone från dem som herr
statsrådet och jag företräder — efter att
komma ifrån detaljregleringarna i jordbruket
och i stället gå fram efter mer
generella metoder? Den jordbruksprisutredning
som för närvarande arbetar
har väl till uppgift att försöka komma
ifrån detaljingripandena och övergå till
andra principer. Finns det då något
som så mycket medverkar till detaljreglering
av jordbruket som just subventionssystemet?
Genom subventionerna
kommer man in i ett regleringskineseri
som gör det mycket svårt att komma
ifrån detaljregleringarna. Ur den synpunkten
tycker jag att en utredning om
subventionernas avveckling kunde vara
ett led i strävandena att komma ifrån
detaljregleringarna och övergå till ett
system med mera generellt verkande metoder.

Herr DE GEER (fp): Herr talman! Jag
skall inte polemisera med jordbruksministern
om hans synpunkter på folkpartiets
motioner. Han har delvis redan
fått svar, ehuru talarna inte hann fullfölja
sina repliker. De kommer väl tillbaka
sedan.

Jag skall endast beröra ett mycket
begränsat område av denna fråga, och
jag kan kanske närmast beteckna det som
en eftersläntrare från den ekonomiska
debatten den 13 maj i år. Vid detta tillfälle
berörde jag räntepolitiken i samband
med penningpolitiken och talade
om dess konsekvenser på jordbrukets
område. Detta mitt yttrande uppfordrade
herr Eliasson till ett genmäle mot
mig, i vilket han berörde räntepolitikens
inflytande på jordbrukskalkylen.

Nr 23.

Onsdagen den 27 mai 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Han frågade mig ordagrant om jag tillhörde
den grupp inom folkpartiet som
menar att jordbrukskalkylen skall följas
endast under en förutsättning, nämligen
att den visar ett överskott som
skall föranleda prissänkning. Nej, jag
kan svara herr Eliasson att jag inte tillhör
den gruppen. Jag tror inte att någon
inom folkpartiet tillhör den gruppen.

Han fick vid det tillfället inget svar av
mig. Herr Ohlon betonade visserligen då
att jordbrukskalkylen i vissa avseenden
kunde liknas vid en amöba, och det tror
jag han hade rätt i. Herr Eliasson sade
vidare att en höjning av räntan med en
procent skulle öka kostnaderna med
100 miljoner kronor och en ökning med
en halv procent skulle fördyra med 50
miljoner kronor. Jag måste framhålla att
denna herr Eliassons syn på saken är
väl enkel, för att inte säga lättfärdig. Det
är väl meningen att jordbrukskalkylen
endast skall avspegla verkliga kostnadsstegringar.
Om vi ur penningpolitisk
synpunkt för en kortare period höjer
räntan, skall detta återverka på jordbrukskalkylen
endast om det medför eu
verklig kostnadsstegring. Vi menar, att
en räntehöjning endast verkar långsamt
på jordbrukets kostnader. Den verkar
icke på de långfristiga lånen, och en
mindre höjning verkar enligt vår uppfattning
prissänkande i en hel del avseenden.
Den verkar också positivt för
jordbruket när det gäller jordbrukets depositioner
av likvida tillgångar.

Jag anser det vara skäl att i detta sammanhang
erinra kammaren om ett mycket
betydelsefullt uttalande, som riksbanksfullmäktige
gjorde i början av detta
år. Där framhölls att vår penningpolitik
icke får underordnas vår bostadspolitik.
Jag tror det är riktigt att i denna
debatt också klart säges ifrån, att vår
penningpolitik icke heller får underordnas
vår jordbrukspolitik.

Herr ELIASSON (bf) kort genmäle
Herr talman! Jag förstår att herr De
Geer inte var nöjd med herr Ohlons svar,
även om det var utpräglat socialliberalt
och kunde tolkas precis som man ville.

När herr De Geer nu efter fjorton dagar
tar upp mina frågor, vill jag påpeka,
att herr De Geer endast svarar på en
av dem, nämligen om man skall ge kompensation
åt jordbruket för en räntestegring.
Men han svarar inte på min andra
fråga som var: År det inte ett lika socialt
problem att ge jordbrukarna en viss
kompensation och förhindra en standardsänkning
för dem, som det är att ge en
kompensation i fråga om hyrorna? Det
var också en fråga som jag ställde till
herr De Geer, men den är förbigången.

Herr statsrådet NORUP: Herr talman!
Herr Eskilsson säger, att det är ingen
som begär eu omedelbar avveckling av
subventionerna. Nej, men man begär ändå
en utredning om avveckling av subventionerna.
Jag tillät mig säga, att jag
för min del ser på saken på följande sätt.
Jag är överens med herr Eskilsson rent
principiellt om att det vore bättre för
jordbruket om man kunde få sådana priser
att man inte behövde ha några subventioner.
Men jag ställde också frågan:
Är man verkligen beredd ifrån högerns
sida i dagens situation att tillstyrka något
dylikt? Jag tror för min del inte att
vi kan det. I den mån det går är regeringen
beredd att företaga avveckling av
subventionerna, och det bär vi också
visat i handling.

Herr Näslund säger, att det vore bra
om vi kunde få en del svårigheter ur
världen, som han talar om, och håller
med mig om hur svårt det är med alla
detaljspörsmålen. Jag förstår herr Näslund.
Hans parti har inte mindre än tre
reservationer, som visar att man inte
ens inom partiet kan komma överens om
hur detaljspörsmålen skall klaras upp.

När det gäller spannmålsodlarna får
jag säga, att det inte är på grund av
några förpliktelser mot dem som jag vill
följa riksdagens beslut. Jag anser att
när riksdagen givit ett löfte, får man
ändå se till att det löftet hålles. Sedan
kan man ju ha den meningen att, såsom
förhållandena utvecklat sig, det
kanske varit lyckligare om beslutet i fjol
blivit ett annat. Jag är emellertid inte

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

övertygad om det. Jag tror fortfarande
att den prispolitik i fråga om spannmålen,
som vi gick in för i fjol, stimulerade
jordbrukarna att öka sin produktion
på sådana områden där ett eventuellt
överskott skulle gå att exportera.
Om mindre spannmål hade odlats, hade
vi haft mer foder och fått större animalieproduktion
och överskott, som det varit
dyrare att exportera.

När det sedan gäller underhandlingsdelegationen
vill jag säga, att den dock
på eget bevåg — och därvidlag har jag
inte hört några större anmärkningar från
spannmålsodlarna — tagit bort tre öre
per kilogram för vete och råg. Dessa får
jordbruket visserligen disponera, men
inte direkt utan först ett annat år, när
det eventuellt skulle vara förlustbringande
att exportera det överskott som då
kan uppstå. På detta område menar jag
att spannmålsodlarna och jordbrukets
förhandlingsdelegation försökt hjälpa till
att få ett rättviseläge och få de många
detaljspörsmål, som rymmes inom jordbruksregleringen,
uppklarade på så bra
sätt som möjligt.

Herr PERSSON, KARL (bf): Herr talman!
Den reducering av jordbrukspriserna
som skett har i år gått hårdast ut
över brödspannmålspriserna. Detta är
fullt naturligt, då dessa vid jordbruksuppgörelsen
i fjol blev föremål för den
proportionsvis största höjningen. Jag
skall emellertid inte tala om detta. Det
är ett par andra detaljspörsmål jag skulle
vilja beröra.

Handeln med och importen av fodermedel
förutsättes bli överförd till handelns
egna organ. Detta beräknas medföra
en utgiftsökning för jordbruket med
5 miljoner kronor genom att subventionerna
på importerat kraftfoder bortfaller.
Beloppet är upptaget på utgiftssidan
i jordbrukskalkylen. Detta är nog gott
och väl, men det förtjänar observeras att
det är i synnerhet de mindre jordbrukarna
som får vidkännas de ökade kostnaderna
utan att de får någon ersättning
härför i sin produktion. Visserligen
kan det sägas att prisreduktionen på

jordbruksprodukterna och kanske i synnerhet
på den animaliska produktionen
hade blivit större, om inte dessa 5 miljoner
kronor hade uppförts på utgiftssidan
i kalkylen. Jag skall inte vidare
orda om detta, men när Kungl. Maj :t
begär fullmakt att utöver denna fördyring
kunna föreskriva importavgifter på
raps och senapsmjöl, som importerats,
samt inblandningstvång av dessa fodermedel
i kraftfodret, kan jag inte vara
med längre. Jordbruksutskottet skriver
uttryckligen att de av Kungl. Maj :t föreslagna
åtgärderna torde vid den åsyftade
omläggningen av handeln vara nödvändiga
för att bereda den inhemska oljeväxlodlingen
nödigt skydd.

Jag skall först ett ögonblick diskutera,
hur dessa importavgifter kommer att verka
på räntabiliteten hos äggproduktionen.
Äggproduktionen har under de senaste
åren inte erhållit något prisstöd av
statsmakterna, utan klarat sig själv genom
de exportavgifter som uttagits för
att det inhemska priset inte skulle överstiga
ett högsta pris av 4 kronor och
25 öre som föreskrivits av hänsyn till
konsumenterna. Dessa exportavgifter
har använts till utjämnande av exportpriserna
då priset på exportmarknaden
har tenderat att gå ned så lågt att det
beräknade årsmedelspriset inte kunnat
hållas. Enligt propositionen skall äggproduktionen
inte heller i år erhålla något
annat skydd än att den del av de
genom importavgifterna inflytande medlen,
vilken beräknas falla på fodermedel,
som använts för produktion av exporterade
ägg, efter förslag av jordbruksnämnden
bör restitueras och överföras
till exportorganet för ägghandeln. Utskottet
har på denna punkt ändrat propositionen
så till vida att utskottet föreslagit
att Kungl. Maj :t under nästa
regleringsår skall äga att av importavgifterna
på fodermedel till äggregleringen
anvisa vad som kan befinnas vara behövligt
och skäligt med hänsyn till hur
stor del av dessa medel som kan beräknas
falla på äggproduktionen. Detta
är visserligen en förbättring, men kvar
står dock att äggproduktionen skall bära
kostnaderna för den fördyring i förhål -

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

lande till världsmarknadspriset som genom
de föreslagna åtgärderna sker av
de inhemska fodermedlen, och detta efter
ett reducerat äggpris. Detta anser jag
vara en stor orättvisa gentemot äggproducenterna,
som ju dock till största delen
utgöres av småbrukare.

Ungefär samma synpunkter på de föreslagna
importavgifterna och inblandningstvånget
av raps och senapsmjöl kan
anföras i fråga om mjölkproduktionen.
Här gäller dock att staten på ett helt
annat sätt stöder mjölkproduktionen,
men även i detta fall kommer ju en reduktion
av priset att ske utan att några
minskningar i produktionskostnaderna
kan uppspåras.

Som allmän regel torde gälla att vi i
det läge vi har kommit i, där en del av
produktionen i alla fall måste avsättas
på export, principiellt bör vara ytterst
försiktiga med åtgärder som fördyrar
produktionen. Ju längre vi avlägsnar oss
från världsmarknadspriset, desto kostsammare
blir det att avsätta överskottet
och desto svårare blir det också att upprätthålla
ett tillfredsställande pris på
den svenska marknaden. Principiellt är
det också oriktigt att vidtaga sådana åtgärder
som gör att produktionen inte
kan drivas fullt effektivt. Med all respekt
för exempelvis rekommendationen
att i mjölkproduktionen använda så
gott som enbart svenskodlade fodermedel
vill jag framhålla att det är och
förblir omöjligt att utnyttja mjölkkorna
fullt effektivt åtminstone under vinterhalvåret
utan högvärdigt oljekraftfoder.
Visserligen kan det invändas att vi i huvudsak
bör driva produktionen endast
för det svenska folkhushållet, men vi
lever dock, såsom statsrådet Norup i
inledningen till årets jordbruksproposition
alldeles riktigt har framhållit, i en
värld som på åtskilliga håll kännetecknas
av en betydande livsmedelsbrist.
Jag tror också att det är riktigast att
räkna med ett visst överskott av livsmedel
för export, och det är klart att
åtgärder måste vidtagas för att kunna
hålla priset inom landet på en sådan
nivå att jordbrukarna inte får en lägre
inkomststandard än övriga grupper i

samhället. Det redan tillämpade systemet
att uttaga en avgift på den färdiga
produktionen för att vid behov använda
denna till stöd av exporten synes vara
en framkomlig väg. Jag skulle emellertid
vilja ifrågasätta, om det inte åtminstone
borde övervägas att de medel,
isom uttas från en produktionsgren,
kunde få användas inte bara till att stödja
denna produktionsgren, utan även till
att stödja exporten för vilken produktionsgren
som helst som för tillfället
bäst behöver stöd. Sedan priserna efter
överenskommelse vid förhandlingarna
är bestämda, bör de såvitt möjligt hållas,
och det betyder ingen ruckning av
överenskommelsen, om medel, som insamlats
genom avgifter från en produktionsgren,
alternativt används inom en
annan gren, där de bättre kan behövas.

Herr talman! Jag skall inte framställa
något yrkande om bifall till min motion
angående importavgifterna, då jag anser
ett sådant vara utsiktslöst, men jag har
velat avge denna deklaration om min
inställning. Jag kommer att nedlägga
min röst på den punkten.

Däremot kommer jag att rösta för herr
Näslunds reservation angående producentbidraget.
Sammanslagningen av
jordbruk sker säkerligen mer än tillräckligt
hastigt även utan att man bibehåller
det ekonomiska tvång på nya
brukare som ligger i att de inte kan få
stödet av detta producentbidrag. Det förhåller
sig ju också så, att leveranstillägget
inte utgår för de första 4 000 kg och
inte kan utnyttjas till hela sitt belopp
förrän vid en årsleverans av 10 000 kg.
Detta är mycket orättvist i synnerhet
mot de allra minsta jordbrukarna. Jag
har samma uppfattning som i fjol, nämligen
att producentbidraget och leveranstillägget
bör slås ihop till ett bottenpris
för all mjölk. Det kunde bli ett
både bättre och framför allt lätthanterligare
prisstöd för det mindre jordbruket
än det nuvarande systemet innebär.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf): Herr
talman! Årets proposition om jordbruks -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

regleringen har medfört vissa förändringar,
som uppstått därigenom att det
blivit överskott i jordbrukskalkylen och
vi dessutom nu kommit i det läget, att
vi har överskott på jordbruksprodukter
inom landet, varför vi måste söka exportera
detta överskott. Det är självfallet
att detta måste medföra en prissänkning
på jordbrukets produkter. Tiden
får utvisa, huruvida den prissänkning
på olika produkter, som nu föreslås, är
riktigt avvägd. Jag tror för min del att
man vid förhandlingarna inom jordbrukets
organisationer och med jordbruksnämnden
lyckats åstadkomma en ganska
god avvägning mellan olika delar av
jordbrukets produktion. Jag vill dock
bär säga några ord om potatisregleringen.

Potatispriset har sänkts med 4 öre per
stärkelseprocent och hektoliter. Detta
innebär en avsevärd minskning av odlarnas
inkomster, då potatisodlingen väl
är den mest kostnadskrävande odling
som vi har i vårt land. Det är faktiskt
mer kostsamt att odla potatis än sockerbetor,
på grund av att man vid potatisodlingen
måste använda så mycket
mänsklig arbetskraft.

Den prissänkning, som skett, har nödvändiggjorts
av att man utifrån kunnat
importera billigare stärkelseprodukter
än vad som kan framställas inom landet.
En viss hänsyn måste naturligtvis
tas till detta faktum. En prissänkning på
fabrikspotatisen får emellertid återverkningar
på priset för matpotatis. Såsom
alla vet, har jordbruksministern under
de senaste månaderna mycket kritiserats
för att man inte fått importera
tillräckligt med matpotatis från utlandet.
Man har förklarat, att den svenska matpotatisen
är av dålig kvalitet och inte
fyller de fordringar som konsumenterna
ställer. Jag bestrider inte att vissa
partier av den svenska matpotatisen kanske
har varit av sämre kvalitet. Att så
varit fallet beror dock på att den kostnadskrävande
potatisodlingen här i landet
inte fått det stöd av statsmakterna
som den borde ha haft.

Den matpotatis, som importerats från
Danmark, har för övrigt i kvalitetsliän -

seende inte alltid uppfyllt de fordringar,
som man från konsumenthåll trott sig
kunna ställa. Jag har själv varit i förbindelse
med flera potatisimportörer,
som uttryckt sin förvåning över att den
från Danmark importerade matpotatisen
inte motsvarat förväntningarna.

Jag tror därför att vi har anledning
att vara jordbruksutskottet tacksamma
för det beslut som utskottet fattat, nämligen
att den svenska matpotatisodlingen
skall erhålla bättre stöd av staten än
vad som hittills varit fallet. Jag hoppas,
att jordbruksministern kommer att följa
jordbruksutskottets anvisningar, och detta
särskilt när det gäller ersättningen
för transport av viss fabrikspotatis. Man
har ju utlovat, att de nya bestämmelserna
därvidlag skall bli klara i så god tid,
att de kan tillämpas redan instundande
höst.

•lag hoppas också, att det beslut, som
utskottet fattat och som jag tror även
kommer att bli kammarens, skall medföra
att det klander, som så ofta riktats
mot förhållandena på matpotatismarknaden
här i landet, till stor del skall elimineras
genom att man på detta sätt vidtar
åtgärder för att förbättra matpotalisens
standard och söka få fram just de
matpotatissorter som konsumenterna
önskar. Det ligger självklart i jordbrukarnas
intresse att tillhandahålla en vara
som konsumenterna gärna vill köpa.
Det är vi också beredda att göra, under
förutsättningen att odlarna erhåller ersättning
för de merkostnader som uppstår
på grund av att man tvingas ägna
potatisodlingen större omsorg än vad
som hittills varit fallet.

Jag vill sedan, herr talman, även säga
något om de reservationer, som är fogade
till jordbruksutskottets utlåtande.
Herr Eskilsson förklarade, att man borde
gå in för att snarast möjligt avskaffa
subventionerna, vilket jag tyckte var ett
ganska märkligt yttrande. Det är naturligtvis
i och för sig önskvärt, att man
kunde avskaffa subventionerna, men jag
undrar, om det finns möjlighet att för
närvarande förverkliga denna tanke. Det
är så många faktorer, som här spelar in
på de olika områdena, att man måste

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

vara ytterst försiktig med vad man företar
sig. Det är säkerligen inte regeringens
avsikt att behålla subventionerna en
enda dag längre än vad som är nödvändigt,
men hittills har det ju visat sig, att
man inte kunnat nå det resultat, som
man önskar åstadkomma, utan användande
av subventioner.

Folkpartiets reservationer går dåligt
ihop med vad man ibland säger från
folkpartiets sida, nämligen att man inte
vill vara med om att sänka jordbrukets
produktpriser. Folkpartiet brukar hävda,
att jordbrukarna skall ha full betalning
för sitt arbete precis som andra grupper.
Men här försöker folkpartiet göra den
manövern att ta från en näringsgren av
jordhruket och lägga till en annan för att
på det sättet få till stånd en sänkning
av smörpriset med 50 öre och av margarinpriset
med 30 öre. Vi vet att en
sänkning av smörpriset med 50 öre innebär
en sänkning av mjölkpriset med 2
öre, och genom en sänkning av margarinpriset
blir ju konkurrensen större
mellan smör och margarin, varmed följer
avsättningssvårigheter för smöret
och ett överskott på denna vara. Jag tror
alltså inte att man kan följa den väg,
som folkpartiet har anvisat i en av sina
reservationer. Det visar sig också att
man inte har varit enig inom folkpartiet,
utan olika reservationer har avgivits.
Jag tror också att de mera jordbruksvänliga
inom partiet anser att den
väg, som många gånger herr Waldemar
Svensson i Ljungskile föreslagit, är ganska
svår att följa, om man vill ge jordbrukarna
i gemen samma inkomst, som
övriga näringsgrupper har. Jag för min
del tror inte heller att man då kan följa
herr Waldemar Svenssons anvisningar,
utan man får nog gå fram eu annan väg.

Folkpartiet föreslår också att man
skall höja förmalningsersättningen och
använda de pengarna för en sänkning
av priset på raps och andra oljeväxter
med 4 å 5 öre. Man har sagt så många
gånger att de svenska jordbrukarna tillföres
väldiga inkomster av rapsodling
och oljeväxtodling. Om man emellertid
något närmare följt med utvecklingen
under den senaste tiden, när det gäller

odlingen av raps, skall man finna, att
denna odling snart kommer att vara
borta. I Skåne, där man tror att det har
odlats stora mängder av raps — och
jag vill inte förneka att odlingen var
stor där under ett par år — har rapsodlingen
nu gått mycket tillbaka och
kommer säkert efter innevarande år att
ytterligare minskas. I Östergötland och
Västergötland har rapsodlingen tidigare
varit mycket utbredd, men efter de resultat,
som jordbrukarna i dessa delar
av landet nu synes få, tror jag inte att
rapsodlingen där kommer att bli så eftertraktad.
Det är nämligen så att när
man haft denna odling ett par tre år,
angripes den så oerhört av skadeinsekter,
att man inte kan fortsätta med odlingen
utan måste lägga ned densamma.
Det är därför ganska djärvt att föreslå
att man skall ta 4 å 5 öre från denna
odling och använda de pengarna för att
sänka priset på andra jordbruksprodukter.

Förmalningsavgiften är inte avsedd
att användas på det sätt, som man föreslår
i folkpartiets reservation. Den är
ju avsedd att användas för att möjliggöra
utförsel ur landet av det överskott
av brödspannmål, som onekligen kommer
att uppstå och som för övrigt redan
finns.

Jag kan därför, herr talman, inte dela
de synpunkter, som folkpartiet har
framfört i sina reservationer. Jag vill
ha sagt detta, ty jag tycker inte att det
är rätt att folkpartiet den ena gången
försöker inbilla jordbrukarna, att man
försöker hjälpa dem att upprätthålla en
god prisnivå, och den andra gången,
där man tror sig ha möjlighet att göra
det, går den andra vägen och vill sänka
priserna i stället.

Herr Näslund talade om att vetepriset
har legat och ligger för högt, men samtidigt
erkände han att under kriget och
under en lång följd av år har det legat
för lågt. Ja, men det är väl endast just
nu som vetepriset i Sverige ligger över
världsmarknadspriset. Under hela kriget
och ända fram till förra året har
ju de utländska vetepriserna legat avsevärt
över de svenska. Följaktligen har

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

inte veteodlarna, såsom herr Näslund
ville påstå, gjort några vinster på andra
gruppers bekostnad.

Jag tror sålunda, herr talman, att
jordbruksutskottets förslag i fråga om
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område är sådana att man får acceptera

dem. Man kan ju göra en anmärkning
här och en annan där och rikta
kritik på både det ena och det andra
hållet. Vi får emellertid tänka på att
denna överenskommelse har kommit till
stånd efter samarbete mellan jordbrukets
fackliga och ekonomiska organisationer
och i samförstånd med statens
jordbruksnämnd, vartill kommer att
överenskommelsen har stadfästs av
Kungl. Maj:t. Det är självklart, jag vill
inte förneka det, att här kan finnas en
och annan skönhetsfläck, men dessa
skönhetsfläckar kommer väl bort i sinom
tid. Man kan väl därför säga att
det förslag, som här föreligger i jordbruksutskottets
utlåtande nr 38, är sådant,
att man kan acceptera detsamma.

Herr talman, jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr FALK (s): Herr förste vice talman!
Det har här diskuterats huruvida
de olika meningar, som framförts här i
dag, skulle överensstämma med 1947 års
beslut angående jordbruksregleringen.
Om jag nu kommer att anlägga några kritiska
synpunkter, vill jag förutskicka att
jag är mycket varm anhängare av att
fullfölja det principbeslut, som fattades
1947, nämligen att man skulle ge jordbrukets
utövare en standard som är likvärdig
med jämförbara grupper.

Tid efter annan har ganska grava anmärkningar
riktats mot de beräkningsgrunder,
vilka ligger till grund för kalkylen.
Denna misstro mot kalkylens resultat
finns inte bara på konsumenthåll.
Det finns stora grupper av jordbrukare,
som i allra högsta grad betvivlar riktigheten
av beräkningarna. Det kan diskuteras
huruvida jordbruket bär tjänat eller
förlorat på dessa felaktiga beräkningar.
Det är i alla fall ett faktum, att även
kalkylsakkunniga erkänner att kalkylen

är behäftad med stora felmarginaler.
För att i någon mån inför kammaren
belysa hur pass felaktigt resultat man
ibland kan komma till, skall jag ge några
exempel, vilka enligt min mening är
ganska väsentliga.

På inkomstsidan utgår man ifrån en
uppskattad normalskörd av den och den
storleken. Med denna normalskörd som
beräkningsgrund får man fram en viss
kvantitet produkter av olika slag. Nu visar
det sig, att uppskattningarna av
hektarskördarnas storlek praktiskt taget
inte undergått någon förändring sedan
1920-talet, och går man till 1930-talet
blir förändringen ännu mindre. Detta
måste te sig ganska anmärkningsvärt, då
man vet att förbrukningen av konstgödsel
nästan femdubblats sedan 1920-talet
och vårt arbete med växtförädling pågår
undan för undan och ger mycket
goda resultat. Man har fått fram mera
vinterhärdiga och mera givande sorter,
och man tycker att detta skulle visa sig i
hektarskördarna på ett helt annat sätt än
det som redovisas i kalkylen. Det är alldeles
klart att när man på hektarskördar
gör en beräkning av kommande inkomster
— en uppskattning som medvetet eller
omedvetet men i varje fall de facto
är för lågt beräknad — så medför detta
en säkerhetsmarginal, som är mycket betydande.
Det måste inträffa mycket stora
rubbningar i fråga om skörden, om
de skall ge något utslag. Ett ganska belysande
exempel på detta har vi i förra
årets prissättningar. Då beräknades vår
produktion av vete vara så låg, att vi
måste importera ganska stora mängder,
och för att stimulera odlingen höjdes
priserna väsentligt. Vi hade för låg produktion
av fläsk, och för att vi inte
skulle bli utan fläsk här i landet måste
priset höjas till närmare 4 kronor per
kilo. Det var på våren 1952 jordbruksnämnden
och regeringen resonerade på
detta sätt. Redan i september och oktober
månader hade vi ett överskott på
dessa produkter. Detta överskott kunde
inte uppstå på annat sätt än att själva
beräkningsgrunden måste ha varit felaktig.
Vi hade större tillgång på både
spannmål och övriga fodermedel, och

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

produktionen var de facto större än vad
man fick fram genom kalkylen. Detta
bevisas också därav att det förra året
inte uppstod någon förlust i kalkylen.
Trots de oerhört stora skördeskadorna
förefinnes ett överskott på 70 miljoner
kronor.

De metoder, som använts för skördeuppskattningarna,
är i korthet följande.
Inom varje lnisiiållssällskapsområde finnes
ortsombud. Dessa lämnar ett par tre
gånger om året uppgift om skördeutsikterna,
och man får förlåta dessa ortsombud,
om de lämnar uppgifter som ligger
i underkant. Men därtill kommer att
det är ganska svårt för dem att bilda sig
en exakt uppfattning, eftersom uppgifterna
inte skall lämnas i antal kilo beräknad
skörd, utan i siffrorna 1, 2, 3
o. s. v., och många av dessa ortsombud
har ingen aning om vad siffrorna betyder
i antal kilo per hektar. Detta är, anser
jag, en av orsakerna till att vi i dagens
läge helt oväntat befinner oss i en
situation med överskott på en mängd
olika produkter, ett överskott som vi inte
förutsett och som vi nu har stora svårigheter
att avsätta.

På utgiftssidan har ju arbetskostnadsposten
framför allt varit föremål för uppmärksamhet,
och det är ju minskningen
på den posten, som i år ger det stora
överskottet. Tid efter annan har kalkylsakkunniga
ändrat beräkningsgrunderna
i fråga om dessa kostnader. Från början,
alltså under 1938/39, utgick man
från en beräknad minskning i volymen
av 1 procent. Efter särskild utredning
kom man fram till att minskningen var
för liten. Den skulle i stället ha varit 1,5
procent, och denna procentsats ändrades
år 1945 till 2,94 procent. I år har man
på grundval av andra undersökningar
konstaterat, att minskningen inte skulle
ha varit 2,94 procent, som man förut hade
fastslagit, utan i stället 3,3 procent.

Det är alldeles uppenbart, att man mot
bakgrunden av dessa upprepade felräkningar
frågar sig, om beräkningarna nu
är riktiga. Beräkningarna sker ju på det
sättet, att ett antal jordbrukare i olika
storleksgrupper till statistiska centralbyrån
lämnar uppgifter beträffande anta -

let arbetstimmar för dem själva, familjens
medlemmar och lejd arbetskraft.
Man kan fråga sig, hur pass noggrant
dessa arbetstimmar antecknas. Jag tror
inte det förekommer på något annat område
att man beräknar betalningen för
ett arbete på grundval av anteckningar
rörande den tid, som åtgår för arbetets
utförande, vilka lämnas av arbetarna
själva. Hur skulle det ta sig ut inom den
svenska industrien, om alla ackord skulle
sättas efter en uppgift angående arbetstiden
från arbetarnas sida. Inom industrien
är man ju så noga att man har
tidsstudier, som utföres av särskilda
tidsstudiemän, för att kontrollera att
ingen onödig minut blir upptagen på
kostnadssidan.

Jag skall inte här resonera om de eventuella
miljoner, som jordbruket har tillförts
i efterhand genom dessa felräkningar.
Jag bara konstaterar att felräkningar
har förelegat och troligen föreligger,
ty trots att man i år har kommit ned
till en minskning i arbetskostnadsvolymen
med 3,3 procent — man räknar bara
med 3 procent i kalkylen — har arbetskostnadernas
andel av inkomsterna
från 1938/39 ökat med 4,5 procent. Medan
man alltså från början räknade med
55 procent i arbetskostnader av inkomsten
har man i år kommit upp till 60 procent.
Varje människa, som lever på den
svenska landsbygden och som aktivt deltager
i jordbruket, måste säga sig att arbetskostnaderna
i procent av inkomsterna
ingalunda har stigit sedan 1938/39.
Här föreligger enligt min mening ännu
en betydande felmarginal.

En annan post, som det har varit mycket
tvist om, gäller drivmedelskostnaderna.
Man beräknar antalet traktorer i
jordbruket genom att insamla uppgifter
från de större traktorfirmorna, vilka beräknar
antalet traktorer, som har sålts
till jordbruket och som sålts vid sidan
om. Sedan räknar man ut att varje traktor,
om den skall vara ekonomiskt bärig,
går ett visst antal timmar och förbrukar
så och så många liter drivmedel, och får
på det sättet fram slutresultatet. Det gjordes
år 1948 en undersökning på denna
punkt, sedan jordbruksutskottet hade be -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gärt en översyn beträffande åtgången
av bensin till jordbrukets traktorer. Det
undersöktes därvid hur mycket jordbruket
fått från den 1 juli 1947 till den 30
juni 1948 via ransoneringen. Undersökningen
visade att det i stället för beräknade
31 miljoner liter bensin hade åtgått
9 miljoner liter, alltså mindre än en tredjedel
av vad som beräknats i kalkylen.
Kalkylsakkunniga räknade då med att
jordbruket vid sidan av dessa 9 miljoner
liter, som gått via ransoneringen, förbrukat
3 miljoner liter, som fanns i lager,
och så fick man en kalkylkvantitet
på 12 miljoner. Följden av denna upptäckt
av felet blev att drivmedelsförbrukningen
per timme och antalet timmar
per traktor fick skrivas ned i vad det
gällde bensin. När det gällde de fotogendrivna
traktorerna vidtogs ingen annan
ändring än någon nedskrivning av literförbrukningen
per timme.

År 1950 begärdes en undersökning om
antalet traktorer. Jordbruksnämnden var
beredd att göra den, men då satte arméförvaltningen
i gång med en undersökning
genom polisens försorg, varpå jordbruksnämnden
beslöt att invänta det resultatet.
När resultatet förelåg på hösten
1950, konstaterades att polisens utredning
om antalet traktorer inom jordbruket
innefattade ett antal, som var 20 procent
lägre än enligt kalkylen. Vad gjorde
jordbruksnämnden och de kalkylsakkunniga
i den situationen? Jo, de underkände
helt enkelt polisens utredning och
skrev upp antalet med 20 procent, så att
det skulle stämma med kalkylberäkningarna.
Man kan ju fråga sig, vilket som är
det mest tillförlitliga —■ den undersökning
som polisen gjort eller de uppgifter,
som införskaffats genom traktorfirmorna? Om

man i år ser på samma post, upptäcker
man också en ganska anmärkningsvärd
sak. I årets kalkyl — alltså
den kalkyl, som omfattar 1953/54 — beräknas
antalet traktordrivna motorredskap
till över 100 000. Genom särskild
undersökning, som jordbruksnämnden
företagit, har konstaterats att antalet
traktorer den 1 juli 1952 var 77 750 och
antalet EP A-traktorer 8 500, eller tillsam 6

Första kammarens protokoll 1953. Nr 23.

mans 86 250 traktorer. Dessa beräkningar
är fortfarande baserade dels på traktorfirmornas
uppgifter, dels på en särskild
räkning som jordbruksnämnden har
verkställt. Men nu kommer det som enligt
min mening är uppseendeväckande,
nämligen att alla traktorer, försedda med
gummihjul, skall inregistreras, och den
1 september 1952 —• alltså två månader
efter det att jordbruksnämnden gjorde
sin beräkning — fanns hos länsstyrelserna
inregistrerade 83 604 traktorer. Två
månader före den 1 september fanns det
således enligt jordbrukskalkylen 2 646
traktorer fler än som inregistrerats hos
länsstyrelserna.

När man nu dagligdags ser vilken oerhörd
användning traktorerna har även
utanför jordbrukets område — inom industrien,
för städernas renhållning, inom
vägförvaltningarna, inom skogsbruket
— är det väl alldeles uppenbart att
det här rör sig om mycket stora felmarginaler.
Det går helt enkelt inte att använda
dessa beräkningsmetoder, om man
skall få en något så när säker grund för
beräkningarna. Det kan sägas att denna
felberäkning inte betyder så mycket och
inte heller är utslagsgivande, men traktorernas
antal återverkar på ränteposten
i kalkylen, på underhållskontot för
maskiner och redskap och på avskrivningskontot.
Därtill kommer att drivmedel
beräknas på antalet traktorer, och
om man räknar med omkring 1 500 å
1 600 liter drivmedel per traktor, är det
uppenbart att det blir fråga om stora
kvantiteter och höga kostnader, om själva
underlaget för beräkningarna är så
pass felaktigt.

När det gäller beräkningen av drivmedel
är det också en sak som är ganska
uppseendeväckande. När kalkylen första
gången gjordes upp, fanns det ett betydligt
större antal hästar här i landet
än för närvarande, och då upptogs på
utgiftssidan i kalkylen en hel del kostnader
för hästar, som användes till
skogskörslor i Norrland. Om det var berättigat
eller inte, skall jag lämna därhän,
men faktum var att dessa kostnader
upptogs som en utgift i kalkylen.
Nu sägs det att också kostnaden för

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

traktorer, som används i skogsbruk i
Norrland, skall inräknas i kalkylens utgiftssida.
När man vet, vilken oerhörd
utveckling traktordriften har fått i Norrlands
skogar och vilka mängder av drivmedel
som där förbrukas, frågar man
sig: Skall denna kostnad föras på jordbrukets
utgiftssida och täckas genom
högre pris på jordbruksprodukter, framför
allt vete, som odlas i södra Sverige?

Jag finner det fullkomligt ohållbart
ur mina synpunkter. Det är anledningen
till att jag i en motion har begärt en
snabb utredning om nya grunder för
beräkningen av kalkylen.

Jag anser att kostnaderna bör kunna
baseras på kända eller i varje fall mycket
lättillgängliga produktionskostnadsfaktorer.
Man har maskinstationernas
taxor, varigenom man lätt kan få reda
på såväl kostnaderna för jordens bearbetning
som även till stor del skördekostnaderna.
De brukar och skördar
jorden, och de vet vad det kostar per
timme och hektar. Med ledning av lantarbetaravtalen
kan man också få fram
arbetskostnaden i olika skeden av förädlingsprocessen
i animalieproduktionen.
Om man tillämpar dylika beräkningsmetoder,
skulle man få en kalkyl,
som nära skulle ansluta till dagsläget,
vilket är särskilt betydelsefullt i dessa
dagar, då förändringarna inträder med
en hastighet som en orkan blåser fram
över landet. Förhållandena växlar ju år
från år på detta område.

Utskottet har i stort sett ställt sig bakom
de synpunkter, som jag här relaterat
och även utvecklat i min motion,
och utskottet anser att motionen bör
överlämnas till jordbruksprisutredningen.
Jag vill hoppas att utredningen tar
sig an denna sak med verkligt allvar
och försöker gå till grunden med den,
både då det gäller kalkylens utgiftssida
och dess inkomstsida. Det är i hög grad
betydelsefullt, att vi får beräkningar, som
kan vinna tilltro hos allmänheten. Enligt
min mening vilar hela jordbrukets framtid
på att folk har förtroende för de beräkningar
som göres.

Statsrådet Norup sade nyss, att det
tagit mycket lång tid att lägga ihop det

pussel, som han kallade kalkylen. Jag
instämmer med honom att det är ett
pussel. Det är oerhörda mängder av tabeller
och beräkningar, frågeformulär
och uppgifter, som insamlats från jordbrukarna.
Uppgifterna skall räknas samman,
och det hela skall vägas. Jag skulle
vilja inskjuta, att ur min synpunkt är
kalkylen inte bara ett pussel. Jag vågar
karakterisera hela kalkylarbetet och beräkningsgrunderna
som ett ganska dåligt
instrument. Kalkylen kan slå åt ena
hållet lika väl som åt andra hållet, och
ingen vet var det rätta ligger.

Herr statsrådet sade också att han för
sin del ansåg, att det hade varit svårt
att rättvist fördela det, vartill jordbrukarna
enligt kalkylen blivit berättigade.
Han trodde dock att fördelningen mellan
olika producentgrupper varit ganska
rättvis.

Där tillåter jag mig att sätta ett stort
frågetecken. För att täcka kalkylens
kostnader måste man för några år sedan
sätta ett oerhört högt pris på raps.
Det är sant som herr Elofsson sade, att
under de sista åren har rapsodlingen
inte varit någon guldgruva. Men det beror
ju på naturens egen reaktion. Vår
moder jord vägrar att år efter år bära
rika rapsskördar. Det går inte att odla
den lika framgångsrikt år efter år, även
om man får aldrig så mycket betalt för

den.

Under föregående år har emellertid
priset på raps legat fantastiskt högt i
jämförelse med andra odlingar. Följden
blev, att man övergick till att odla raps
och minskade produktionen av vete. Det
uppmärksammades inte särskilt så länge
vi kunde exportera överskottet på raps,
ibland med en liten förtjänst och i varje
fall utan förlust. Man fick en befarad
brist på vete genom den minskade veteodlingen,
och för att råda bot på det
höjde man priset på vete till hela 53 öre.
Det var ingalunda motiverat ur produktionskostnadssynpunkt
utan var föranlett
av önskan att få kalkylen att balansera.
Producenterna av animaliska produkter
fick vid det tillfället ingenting.
De fick 3 öre mera för mjölken, men
samtidigt höjdes kraftfodret med 10 öre.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Priset på fläsk sattes till nära 4 kronor,
men producenterna har aldrig fått mer
än 3 kronor 50 öre och för närvarande
inte mer än 3 kronor 30 öre.

Enligt mitt sätt att se innebär detta
ett oerhört gynnande av spannmålsodlingen.
Det finns ingen produktion inom
det svenska jordbruket som har rationaliserats
i så hög grad som just spannmålsodlingen.
Det kostar i våra dagar
mycket litet att med en traktor bereda
jorden, sprida gödningsämne och få ut
utsädet och att sedan skörda med en
skördetröska. Denna gren av produktionen
har förbilligats i oerhört hög grad,
men trots detta har produkterna från
denna gren av produktionen ökat mest
i pris. Det föreligger en förskjutning
från animalieproduktion till spannmålsodling,
som icke har varit berättigad
och som aldrig skulle ha kommit till
stånd, om det icke hade förelegat krav
på att jordbrukskalkylen skall balansera.

Ett ytterligare bevis för riktigheten av
mitt påstående anser jag ligger däri, att
priset på jord i de spannmålsodlande
distrikten har stigit så fantastiskt, att
man i dag får betala 6 000 — 7 000 kronor
per hektar åkerjord.

I förhoppning om att den pågående
utredningen om prissättningen verkligen
försöker göra ett krafttag och komma
fram till resultat och att Kungl. Maj:t
till nästa år ser till att propositionen
kommer i så god tid, att åtminstone
större delen av riksdagsmännen har
möjligheter att studera och läsa den, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:
Herr talman! Herr Falks anförande innehöll
en så hård kritik av jordbrukskalkylen,
prisförhandlingarna och de
förarbeten, som ligger bakom dessa förhandlingar
och beräkningar, att jag tycker
att den inte bör stå alldeles oemotsagd
i kammarens protokoll.

Den motion, som herr Falk har väckt
och vari han kräver ändringar, hsfr behandlats
mycket välvilligt av utskottet,

och den har hänvisats till den jordbruksprisutredning
som nu pågår. Men
herr Falk vill insinuera, att man i de
beräkningar som ligger bakom jordbrukskalkylen
medvetet eller omedvetet
laborerar med felaktiga uppgifter. Han
kritiserar mycket hårt den statistik som
hushållningssällskapets ortsombud lämnar,
och han har sagt att ortsombuden
många gånger inte ens förstår de blanketter
som de fyller i.

Vi vet allesamman att jordbrukskalkylen
är behäftad med bristfälliglieter,
men med anledning av det sagda vill
jag framhålla att man icke låter uppgifterna
i jordbrukskalkylen stå alldeles
okontrollerade. Man gör en förhandsprognos
för det kommande produktionsåret,
och där beräknar man t. ex. vissa
hektarskördar. Sedermera gör man en
eftergranskning av den upprättade kalkylen,
och bl. a. med ledning av jordbrukarnas
försäljningar och kvarnarnas
inköp av spannmål ser man efter hur
de olika prognoserna slagit in. Då har
det visat sig att prognos och efterkalkyl
i regel har stämt förvånansvärt väl.

När det gäller arbetskostnaderna sade
herr Falk, att det inte har inträtt
någon stegring av dem under de senaste
åren därför att arbetskraftsvolymen undan
för undan har minskats. Men om vi
ser efter på s. 82 i tabellbilagan till propositionen,
ser vi att arbetslönen per
timme från 1950 till 1952 har stigit från
177:17 öre till 252:68 öre — en stegring
med närmare 50 procent. Detta
måtte väl i någon mån ha påverkat arbetskostnadernas
storlek.

Vi är överens om att jordbrukskalkylen
är behäftad med stora svagheter,
men den är dock upprättad av den
främsta expertisen som vi har på detta
område, av representanter både för producenter
och konsumenter. Bland de
senare sitter representanter för Landsorganisationen
och för konsumentkooperationen
och jag är övertygad om
att dessa representanter inte låter några
felaktigheter slinka igenom utan nagelfar
och granskar varenda siffra. Innan
vi fått något annat och bättre att
sätta i stället anser jag inte att vi kan

Nr 23.

Onsdagen den 27 mai 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

bryta staven över jordbrukskalkylen på
sätt som herr Falk gjorde.

Herr FRANZÉN (bf): Herr talman! Vi
har nu debatterat denna fråga i tre och
en halv timme, så att det hade kanske
varit på sin plats att stryka sig från
talarlistan, men jag har ändå några synpunkter
att framföra.

Den första gäller herr Falks inlägg
här nyss. Herr Falk är mycket kritisk
mot beräkningarna i kalkylen, och det
är nog så, herr Falk, att kalkylen inte
slår så där absolut rätt på krona och
öre. Men det är väl inte heller någon
här i kammaren som påstår att den gör
det. När vi vet att den balanserar på
4,5 miljarder kronor, så är ju 113 miljoner
kronor inte en så stor summa.
Man får slå fast att den utgör en beräkning,
och därefter får man bedöma den.

Jag nämnde att överenskommelsen i
kalkylen visar ett överskott på i runt
tal 113 miljoner kronor, och jag vill i
det sammanhanget påpeka en synpunkt
som inte har framförts här tidigare. Vi
vet att de i jordbruket sysselsatta tillhör
de lägsta lönegrupperna i landet.
Lantarbetarlönen höjdes i fjol rätt kraftigt,
och därför finns det kanske inte
möjlighet att höja den i år, vilket annars
skulle ha varit på sin plats, men
jag tror att vi i framtiden får taga sikte
på att klyftan mellan t. ex. industriarbetarnas
och lantarbetarnas löner minskas
något. Jag vill här slå fast, att veckolönen
för en lantarbetare enligt en
uppgift som jag för några dagar sedan
läste i Aftontidningen ligger 50 kronor
under lönen för en industriarbetare, och
jag tror att detta är riktigt.

Det kanske hade varit på sin plats
om man velat minska denna klyfta genom
att öka lantarbetarnas löner med
några ören just i år, när det fanns överskott
i kalkylen. Men jag förstår också
att det ekonomiska läget inte tillåter detta.
När emellertid jordbrukets folk nu
har godkänt den överenskommelse, vilken
visar ett överskott som ändå kan ge
oss möjlighet att få bättre betalt för arbetet,
och de ändå går med på samma

lön som tidigare, är det att hoppas att
även andra löntagargrupper, såväl arbetare
som tjänstemän, skall rätta sig
efter den synpunkten att man är nöjd
med den nuvarande lönenivån i dagens
läge.

En annan synpunkt som jag särskilt
skulle vilja understryka gäller den förmalningsavgift,
som skall tas ut på brödsäd.
Jag förstår att den är nödvändig
för att i framtiden kunna hålla brödsädspriset
på en någorlunda jämn nivå,
men den verkar orättvist när det gäller
löneförmalningen ute vid de små
bygdekvarnarna. Det är inte särskilt
rättvist att den jordbrukare, som kanske
inte har mera vete än han maler
för eget behov och det till och med finns
jordbrukare, som måste köpa vete och
låta mala det vid bygdekvarnen, skall
betala en förmalningsavgift av tre kronor.
Jag kan för min del inte gå med
på detta; det verkar orättvist.

Utskottet har också understrukit att
det hade varit önskvärt att ändra på
detta förhållande till det bättre om det
hade funnits möjligheter därtill. Utskottet
säger nämligen: »Det torde böra uppdragas
åt Kungl. Maj:t att undersöka,
vilka förutsättningar som föreligger att
befria löneförmalningen från avgift,
samt — om sådana förutsättningar visar
sig vara för handen — vidtaga erforderliga
åtgärder härför.»

När jag nu ser jordbruksministern här
i kammaren, skulle jag vilka understryka
att det bör undersökas, vilka förutsättningar
som föreligger att befria löneförmalningen
från denna avgift.

Jag skulle även vilja säga några ord
om producentbidraget. Vi har tidigare
här hört att producentbidraget är sammankopplat
med 1947 års jordbruksbeslut,
och det förstår jag också. Men man
kan inte komma ifrån att det drabbar
orättvist i en del fall. Det finns jordbruk
på 8—9 hektar, som har bytt ägare
efter den 1 juli 1948. Men när den nye
ägaren efter den tiden köpt jordbruket,
så blir han fråntagen producentbidraget.
Detta kan inte vara till gagn för befolkningen
på landsbygden. Jag tror att även
de mindre jordbruken, som inte kom -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

mer upp till en storlek av tio hektar,
har en stor uppgift att fylla, särskilt när
de ligger insprängda bland något större
jordbruk, där det erbjudes god tillgång
på arbetstillfällen som de mindre jordbrukarna
kan utnyttja. Funnes det möjlighet
att kunna ändra på denna bestämmelse,
skulle det vara bra.

Utskottet har också om den saken
sagt: »Med anledning härav får utskottet
erinra om att bidragsgrunderna var
föremål för översyn vid föregående års
riksdag och att därvid viss uppmjukning
ägde rum i bestämmelserna rörande
möjlighet för dylik brukare att erhålla
bidrag.»

Jag tror att det skulle vara på sin
plats, om lantbruksnämnderna i de olika
länen fick klart för sig att man inte
behövde vara så där absolut restriktiv
vid bestämmelsernas tillämpning.

Till slut bara några ord till herr Näslund
och herr Nord, som dessvärre nu
inte är inne i kammaren. De bar båda
två här i från talarstolen anfört, att
livsmedelspriserna här i landet skulle
ligga 15 procent högre än i utlandet.
Jag vet inte, varifrån de har fått den
siffran eller om den är alldeles riktig.
Däremot tror jag att det finns en viss
felmarginal även på det hållet. Jag läste
ett referat av vad generaldirektören i
jordbruksnämnden sade för några dagar
sedan, när han tillbakavisade detta påstående.
Han sade att det inte var 15
procent högre livsmedelspriser i vårt
land i förhållande till världsmarknadsläget.
Jag tror att man får ta mera fasta
på det uttalandet som källa än på herrar
Näslunds och Nords.

Herr Näslund sade, att han för sin del
var på det klara med att 1947 års beslut
skulle genomföras. Men då kan man fråga
sig om det finns möjligheter att genomföra
det. Om man för en sådan politik
som folkpartiet många gånger gör,
vilket framgår om man läser folkpartiets
ledande press, där det ständigt påstås
att jordbruket har fått så mycket att
jordbrukets priser nu ligger betydligt
över världsmarknadspriset, undrar man
om det verkligen på det sättet kan skapas
förståelse för jordbrukets krav.

Nej, jag tror att de olika grupperna
måste försöka förstå varandra, om vi
skall kunna lösa dessa problem på ett
riktigt sätt. Det kan nog slås fast att
jordbrukskalkylen inte är ett fullt exakt
instrument, men den är dock för jordbrukets
del ett viktigt rättesnöre. Vi vet
i alla fall, att beräkningarna enligt kalkylen
ger oss möjligheter att få en uppfattning
om utgifter och inkomster på
jordbrukets område och det tror jag är
en garanti för jordbrukets folk. Att inte
samtliga här i kammaren är belåtna med
denna kalkyl är kanske inte så mycket
alt undra på — hur skulle den kalkyl
egentligen se ut, som inte t. ex. herrar
Näslund och Nord skulle kritisera?

Herr talman! Med dessa ord yrkar jag
bifall till jordbruksutskottets hemställan.

Herr SVÄRD (h): Herr talman! Genom
ett förbiseende har jag inte fått med mig
statistisk årsbok och borde därför inte
deltaga i en jordbrukspolitisk debatt i
den svenska riksdagen. Herr Falks anförande
bär emellertid lika utförligt som
övertygande gjort klart för mig, att landets
jordbrukare fortfarande använder
traktorer och inte bara elektriska räknemaskiner
och att Lärobok i allmän jordbrukslära
inte helt utträngts av logaritmtabellerna
i de svenska lantmannahemmen.
Av den orsaken kan det måhända
vara tillåtet för en konsumentrepresentant
att anmäla några icke sifferbemängda
synpunkter även i detta sammanhang.

Den uppgörelse om jordbrukets priser,
som efter en lång och besvärlig förhandlingsordning
träffats, är som jag ser
den ett kollektivavtal — mellan å ena
sidan jordbrukarna genom deras organisationer
och å andra sidan konsumenterna,
där statsmakten inträder i stället
för en avtalsslutande intresseorganisation.
Detta kollektivavtal reglerar den
totala ersättning jordbruket skall ha för
sin produktiva insats och de huvudlinjer,
efter vilka denna totalersättning
skall fördelas mellan olika typer av jordbruk
och olika grupper av jordbrukare.

Vi har, herr talman, i denna kammare

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

gång efter annan diskuterat, i vad mån
riksdagen såsom i sista hand beslutande
instans skall vara bunden av kollektivavtal,
som träffats under medverkan av
företrädare för första statsmakten. Det
skall erkännas, att detta är en svår fråga,
principiellt sett, och att det är en fråga,
som säkerligen kommer att få ökande
aktualitet för framtiden. Men mig veterligt
har ingen företrädare för något parti,
vare sig i denna kammare eller i andra
kammaren, hävdat den uppfattningen,
alt ett kollektivavtal skulle kunna ensidigt
hävas, att man med andra ord genom
ändringsförslag skulle kunna påverka
det materiella innehållet i ett avtal,
som underställes riksdagen. Vi har när
det gäller statstjänstemän accepterat oss
underställda avtal och därvidlag kanske
till och med gått en smula för långt i
vördnad inför förhandlingarnas paragraferade
resultat.

Inte annat än vad jag kan förstå innebär
den framställning, som från folkpartihåll
har gjorts om sänkning av vissa
livsmedelspriser, ett försök att ensidigt
häva ett kollektivavtal, ett försök att under
diverse krumbukter förändra ett
uppnått förhandlingsresultat på ett sätt
som är fördelaktigt, kanske mera ur politisk
synpunkt än ur de avtalsslutande
parternas reella synpunkt. Av den orsaken
förefaller det mig alldeles omöjligt
att acceptera folkpartiets uppläggning
av jordbruksfrågan. Jag tillåter mig
att göra detta uttalande i min egenskap
av konsument.

Det bär intet större intresse att därvidlag
uppehålla sig vid den mängd detaljsiffror
och annat statistiskt material,
som här har presterats. Det avgörande
är att ingen kan göra pengar av ingenting,
inte ens folkpartiet. Det avgörande
är, att vad producenterna skall ha i ersättning
för sin produktiva insats måste
konsumenterna till slut betala. Det är
beklagligt att detta fortfarande, om än i
avtagande grad, sker via statskassan.
Därvidlag hade åtminstone jag för min
del hoppats på ett än starkare krafttag
från jordbruksministerns sida i syfte att
minska utgående subventioner. Men
transaktionen över skattsedlarna och fi -

nansdepartementet innebär inte någon
reell ändring i de faktiska kostnader som
livsmedlen betingar.

I dag har här talats mycket om jordbrukskalkylen.
Man får den känslan,
starkare för vart år, att en allmän uppfattning
håller på att sprida sig, att den
nu tillämpade jordbrukskalkylen inte är
det rätta och riktiga instrumentet för
den avvägning, som alltid måste komma
till stånd mellan de intressen, som producenterna
av livsmedel företräder, och
dem som konsumenterna har. Även om
jag bortser från herr Falks anförande,
har dagens debatt gett mig en stigande
känsla av att man med ökat misstroende
ser på själva metoden med den nu tilllämpade
jordbrukskalkylen.

Det skall väl också klart kunna sägas,
i den mån det inte redan sagts, att det
är angeläget att komma fram till nya
metoder för den behövliga avvägningen.
Men därvidlag kan naturligtvis jordbruksministern
och de som tänker som
han helt enkelt deklarera: Om herrarna
är motståndare till de nuvarande beräkningsmetoderna
får ni var vänliga att
prestera ett alternativ!

För min del måste jag klart erkänna att
jag inte har stött på några riktlinjer till
ett sådant alternativ inom något politiskt
parti och inte heller i något av de
jordbrukspolitiska sammanhang som jag
kommit att intressera mig för. Trots
detta tror jag emellertid att också den
frågan kommer att få växande aktualitet,
av det enkla skälet att svensk jordbruksnäring
nu uppenbarligen är inne i ett
delvis nytt utvecklingsskede.

Vi konsumenter har på senare tid blivit
delaktiga gv mycket stora rationaliseringsvinster,
som har uppkommit
inom jordbruksnäringen genom en där
driven intensiv rationaliseringsverksamliet.
Det är samtidigt uppenbart att denna
rationaliseringsverksamhet under den
närmaste tiden kommer att skapa allvarliga
avsättningsproblem, och då har den
svenska jordbruksnäringen förvandlats
från en ren hemmamarknadsindustri
till en blandad export- och hemmamarknadsindustri.

Herr talman! Den jordbruksminister

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

och de förhandlingsdelegerade, som skall
brottas med det problem som då uppkommer,
torde vara nödsakade att finna
andra hjälpmedel i sitt arbete än den
nu tillämpade jordbrukskalkylen. Jag
är alldeles övertygad om att man på
något sätt måste komma fram till ökad
rörelsefrihet för de enskilda jordbrukarna
liksom för jordbrukets organisationer
och att finna en metod att förena
denna med jordbrukarnas anspråk på
trygghet. Jag är övertygad om att själva
tyngden i den utveckling som äger rum
inom svenskt jordbruk kommer att
tvinga fram detta, alldeles oavsett vad
vi tänker och vad vi säger i riksdagen
— vilket kanske inte alltid är alldeles
detsamma.

Herr SVEDBERG, LAGE (s): Herr talman!
Man torde kunna påstå att det är
en fullkomlig orimlighet att det någonsin
skulle kunna förekomma en hundraprocentig
enighet i riksdagen vid diskussionen
om jordbrukets problem över huvud
taget. Det är klart att när man här
diskuterar det statliga stödet åt jordbruket
i prisreglerande syfte kan man
ha olika uppfattningar. Det är lika naturligt
som att jordbruket i detta land
har olika förutsättningar, dels på grund
av klimatet, dels på grund av jordbrukens
olika storlek, arrondering och läge.

Men vad man kan ha rätt att kräva i
diskussionen, det är att de företeelser
elimineras mot vilka en befogad kritik
kan riktas. Det är förståeligt att man gör
upp en prognos när det gäller att ta
ställning till statens stöd till denna produktionsgren
och att man där analyserar
utgifter och inkomster, men det är samtidigt
berättigat att kräva att denna
prognos är så riktig som möjligt. Det är
beklagligt att den inte kan var hundraprocentig
riktig.

Jag säger detta närmast med tanke
på den diskussion som fördes förra året,
när man hade anledning att diskutera
fördelningsgrunden vid jordbruksuppgörelsens
förhandsöverenskommelser
och talade om det statliga stödet vid det
tillfället. Jag ställer detta vid sidan om

den diskussion som föres i dag, då man
har presterat en kalkyl som visar ett
överskott trots att man av hushållningssällskapens
redogörelser under föregående
höst fann att väsentliga skördeminskningar
inträffat i stora delar avlandet.
Hela övre Norrland fick vidkännas
frostskador och även andra försämrade
möjligheter när det gällde att bärga höskörden.
Hushållningssällskapen framlade
vidare en redogörelse för översvämningsskadorna
i Kronobergs och
Kalmar län. Jordbruksutskottet var i
tillfälle att bese skadorna, och man måste
sannerligen säga att de var stora. Men
trots detta visade jordbrukskalkylens
inkomstsida ett överskott.

Jag vill då, herr talman, framställa en
fråga. Jag går ut ifrån att när man gjorde
upp kalkylens utgiftsida, beräknade
man arbetstimmarna för samtliga jordbruk
i detta land; möjligen bortsåg man
i det sammanhanget från stödjordbruken.
Man har vid tidigare tillfällen räknat
med större antal arbetstimmar för
de mindre jordbruken per ha odlad jord
och en successiv minskning alltefter
jordbruken i större storlek, och man
har avrundat slutresultatet med en minusvolym.
Nu går jag som sagt ut ifrån
att man vid uppgörandet av jordbrukskalkylens
utgiftssida medräknat även
arbetstimmarna vid de jordbruk, som
fick vidkännas en produktionsminskning
genom skördeskadorna — de norrländska
jordbruken med frostskador
och jordbruken med översvämningsskador
i Kalmar och Kronobergs län. Men
trots detta fick man ett överskott i kalkylen.

Vad fick nu de jordbrukare, som utsatts
för dessa inkomstminskningar? Jo,
de fick ett statlig lån och vidare fördelades
dem emellan de 5 miljoner kronor
som var över sedan föregående år.
Skulle det vara rättvisa? Tar man på utgiftssidan
upp antalet arbetstimmar även
för dem, som haft väsentliga inkomstminskningar,
så bör man också skjuta
till det som fattas för att kunna säkerställa
dessa näringsutövares utkomst.
Jag tycker att staten borde se till att
även de jordbrukare, som fått vidkännas

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

så väsentliga inkomstminskningar som
frostskadorna och översvämningsskadorna
i verkligheten ledde till, fick en
skälig lön för sin verksamhet.

En annan fråga som jag vill -säga några
ord om är huruvida det är riktigt
att uppmjuka bestämmelserna angående
producentbidraget.

Riksdagen var ju år 1947 nästan hundraprocentigt
enhällig när det gällde att
fastställa de huvudsakliga riktlinjerna
för den framtida jordbrukspolitiken. Man
ansåg då att det var riktigt att införa
vissa spärrbestämmelser i samband med
producentbidraget för att främja en
snabb jordbruksrationalisering. Man
skulle försöka medverka till att eliminera
de ofullständiga jordbruk som
det icke fanns förutsättningar att storleksrationalisera
eller arronderingsförbättra.

Den synpunkten var riktig. Jag betraktar
inte producentbidraget såsom ett
socialt bidrag, utan jag betraktar det
som ett clearingbidrag. Vi skall komma
ihåg att det finns över 400 000 som är
ägare till brukningsdelar i detta land.
Även om jag räknar bort stödjordbruken,
är av de kvarvarande över två tredjedelar
att hänföra till innehavare av
ofullständiga jordbruk. I Norrland är
det problemet större än i Sydsverige.

Det förekommer emellertid fall i lantbruksnämnderna
som klart ger besked
om att en uppmjukning av bestämmelserna
om producentbidrag vore nödvändig.
Å ena sidan skall man komma ihåg,
att det finns många ägostyckningsinnehavare,
som har sin inägojord och sin
avstyckning inbäddad i bolagsmark, eftersom
man under en gången tid överfört
den väsentliga arealtillgången till
bolaget. Ä andra sidan finns det innehavare
av lägenheter på kronojord, som
icke har möjlighet att överföras till 1943
års kronotorp, dels därför att inägojorden
hos de kronotorp det här är
fråga om är för stor, dels därför att innehavarna
icke kan till domänverkets
förfogande ställa den arbetskraft som
är erforderlig enligt de bestämmelser
som kontrakten för 1943 års kronotorp
föreskriver. Dessa torp är kanske avsi -

des belägna utan möjlighet till bortrationalisering.
Lantbruksnämnderna har
visserligen möjligheter att tillstyrka att
producentbidrag fortfarande skall utgå
när en fastighet byter ägare, men endast
under den förutsättningen att fastigheten
kan storleksrationaliseras. Nå, hur
ställer sig problemet när det gäller kronotorpen?
Är de av sådan storleksordning,
att de kan hänföras till ofullständiga
jordbruk? Samma problem föreligget
när det gäller ägostyckningsinnehavare
å bolagsmark.

Man kan svara på den frågan, att det
finns möjlighet till en storleksrationalisering.
Men under vilka betingelser?
Lantbruksnämnderna kan icke medverka
till att förmedla en storleksrationalisering
efter sådana inköpspriser som är
rådande under en högkonjunktur, ty innehavaren
kan icke betala mer än brukningsvärdet.

Vi har även andra mindre jordbruk,
med bra byggnadsbestånd, som inte i den
närmaste framtiden kan bortrationaliseras,
kanske därför att det på båda sidor
ligger familjejordbruk. Kanske innehavaren
har någon son som måst lämna jordbruket.
Sonen får icke heller övertaga
jordbruket med rätt till producentbidrag
med mindre än att han har i väsentlig
grad sysslat på jordbruket före 1948.

Jag vädjar därför till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
att försöka åstadkomma en översyn av
bestämmelserna för producentbidrag med
stöd av de erfarenheter som lantbruksnämnderna
i övre Norrland kan lämna
uppgifter om.

Att helt följa folkpartiets förslag att
avskaffa spärrbestämmelserna i dess helhet
kan man visserligen diskutera, men
jag tror att det finns fall där det är nödvändigt
att medverka till en bortrationalisering,
t. ex. där byggnadsbeståndet
är i sådant skick att man inte bör via
staten medverka till att det förnyas, och
där arronderingsförliållandena är sådana
att de kräver rationaliseringsåtgärder.

Jag lyssnade till herr Eskilssons deklaration
och hans motivering av högerns
strävan att avskaffa eller i varje
fall åstadkomma en snabbutredning om

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

möjligheterna att avskaffa den subventionering
som statsmakterna medverkar
till. Jag tror att man kan diskutera det
förslaget under förutsättning att man får
fram typjordbrukskalkyler, som visar
vilka grupper av jordbrukare i detta land
man kan avstänga från statligt stöd.
Men jag tror det vore olyckligt om
man vid starten skulle avpollettera en
rättvis subventionering, ty det finns
folkgrupper sysselsatta inom skogs- och
jordbruket, herr Eskilsson, som sannerligen
inte har ett löneläge sådant att
inte en statlig medverkan är nödvändig.
Men det är nödvändigt att dessa människor
bor och har sin verksamhet där.
Vi har fjällägenhetsinnehavare, som inte
kan flytta ifrån sina boplatser. Skulle
de göra det, skulle staten tvingas att
anställa folk som utposter i dessa områden.
Jag tror också att det är nödvändigt
att det finns människor, som bor
och vistas i de glesbebyggda orterna i
Norrland. Skulle man påskynda landsbygdens
avfolkning, och den skulle
komma att ske i ett ännu snabbare tempo
än vad som varit fallet under de
senaste åren, kan det hända att det blir
angeläget för statsmakterna att placera
dit folk för att sköta de naturrikedomar,
som icke minst staten har intresse av.

När man diskuterar detta problem, får
man anledning att ställa frågan: Varför
ställes en så stor grupp inom jordbruksnäringen
utanför, när det gäller att få
vara med och dela det statliga stödet?
Jag återkommer då till den tidigare
framförda synpunkten, att skördeskadorna
och även översvämningarna i realiteten
resulterade i en lönesänkning för
de jordbrukare, som hade sin verksamhet
i de berörda trakterna.

Herr talman! Jag har icke något yrkande.
Jag vill instämma i den motivering,
som herr Persson har anfört till
den motion, som vi har avlämnat. Jag
kan också i stora stycken instämma i
den redogörelse, som herr Falk här har
lämnat när det gäller jordbrukskalkylen.

Herr DE GEER (fp): Herr talman!
Herr Eliasson ifrågasatte om det inte

fanns olika principiella inställningar
inom folkpartiet, när det gäller att subventionera
för att kompensera kostnadsstegringarna
på bostadsområdet och på
jordbruksområdet. Jag trodde att jag redan
hade besvarat den frågan, när jag
påpekade, att vi har den uppfattningen,
att de olika kostnadselementen i jordbrukskalkylen
kommer att verka både
uppåt och nedåt.

Var detta inte klart utsagt, vill jag nu
deklarera, att vi icke har några olika
principiella ståndunkter. Folkpartiet står
i likhet med andra partier i princip
bakom 1947 års beslut. Vi har kanske
olika uppfattningar i en del detaljer,
som här kommit till uttryck, men det
har väl också andra partier, även regeringspartierna.
När det gäller räntekostnaderna,
som jag nyss berörde, måste
man dock besinna, att den detaljen som
kostnadselement väger oerhört mycket
tyngre på bostadsområdet än på jordbruksområdet.

Herr MOSSBERGER (s): Herr talman!
Det är väl ganska omöjligt att efter så
här många timmars debatt komma med
några nya synpunkter. Jag vill endast
begagna tillfället att med några få ord
göra en del reflexioner kring vissa uttalanden,
som fällts här.

Det har omvittnats av de flesta talarna
i debatten att det råder stor enighet
om 1947 års beslut. Det är glädjande
att det kunnat råda sådan enighet -—
man tycker bara att den då också kunde
ha tagit sig det uttrycket, att hela den
diskussion, som här förts, hade betraktats
såsom onödig.

När de olika oppositionspartierna
kommer in på de olika specialfrågorna,
börjar de emellertid mera att tänka på
hur dessa frågor skall verka politiskt •—
partierna vill se till att de kan utnyttja
dem i politiskt syfte. Det är väl anledningen
till att man exempelvis säger, att
det är möjligt att slopa subventionerna.
Det är ju ganska populärt att kunna gå
ut till folk och säga detta, om man bara
samtidigt glömmer bort att säga vad ett
slopande av subventionerna egentligen

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

innebär. Tv det innebär ju ingenting annat
än förhöjda livsmedelspriser och då
måste det bli höjda löner, därest de som
drabbas av att köpa dyrare varor skall
kompenseras härför. En annan fråga är
om det är möjligt — men det har jag
inte hört någon säga — att jordbrukarna
själva är villiga att avstå från dessa
inkomster som subventionerna ger.

Det är lika populärt att gå ut och
säga, att man bör höja fetthalten på
mjölk till 4 procent och uppmana husmödrarna
att köpa sådan mjölk. Jag föreställer
mig emellertid — det finns väl
ingen som kan föreställa sig någonting
annat — att en dylik höjning av fetthalten
måste betalas med ett högre pris
per liter mjölk. Det finns ju redan nu
möjlighet att köpa mjölk med en fetthalt
av 3,5 procent, men till ett högre
pris. En utredning har emellertid visat,
att konsumenterna inte i större utsträckning
begagnar sig av den möjligheten
och det är troligen för att man nödgas
betala ett högre pris på denna mjölk.

Vad sedan gäller producentbidraget är
det klart att man kan säga, att för de
småbrukare, som skall köpa ett litet ställe,
innebär vad som här föreslagits en
nackdel. Men den frågan diskuterades i
varje fall i utskottet, att producentbidraget
kan utnyttjas i spekulationssyfte på
så sätt, att den som säljer sitt ställe
säger till köparen, att denne »får så och
så mycket i producentbidrag och alltså
kan tjäna så och så mycket pengar».
Köparen får med andra ord betala för
producentbidraget, när han köper ett
lantbruk.

Det är naturligtvis också lika populärt
att föreslå en sänkning av smör- och
margarinpriset. Resultatet blir emellertid
även här detsamma. Jordbrukskalkylen
är nämligen så konstruerad, att man har
en viss summa att röra sig med, och
inom den ramen måste vi hålla oss. Om
man sänker smörpriset, måste man därför
höja priset på en annan vara, t. ex.
brödet. Folkpartiet har ju också föreslagit,
att förmalningsavgiften skulle höjas
till 5 öre, vilket man anser mycket väl
skulle kunna genomföras. Resultatet av
det hela blir emellertid här, att man vis -

serligen sänker smörpriset, men samtidigt
höjer brödpriset. Då blir ju smörgåsen
ungefär lika dyr som förut för den
som skall betala den, och i så fall har
man ju inte vunnit så mycket.

Accepterar man den enighet, som man
här så mycket talat om, får man nöja sig
med att tillämpa den ordning som vi
har, till dess att vi får något annat. Det
har också sagts i utskottets utlåtande,
att det är önskvärt med en översyn av
beräkningarna i jordbrukskalkylen. En
kommitté har även tillsatts för denna
uppgift. Det är ett önskemål också från
utskottets sida att denna kommitté skall
framlägga resultatet av sitt arbete så att
vi kan taga ställning till det senast våren
1954. Det är att hoppas att så kommer
att ske, och intill dess får vi som
sagt nöja oss med det system som vi
för närvarande har.

Att det kan finnas en del felberäkningar
i kalkylen är väl bara naturligt,
eftersom den omsluter så många miljarder
kronor. Jag tror dock man kan säga
att jordbrukskalkylen i det stora hela
väl har tjänat sitt syfte.

Jag skall, herr talman, som jag inledningsvis
sade, inte uppta kammarens
tid med något längre anförande, men
jag har velat anföra dessa synpunkter.

Jag ber, herr talman, att med detta få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON (bf): Herr talman!
Det riskerar kanske att bli något av en
följetong, men jag har ändå begärt ordet.

Jag framhöll i mitt anförande i debatten
den 13 maj, att ingen kan bestrida
att en räntestegring, i varje fall på
kort sikt, leder till en kostnadsstegring.
En dylik kostnadsstegring inverkar på
hyror och priser, vilket i sin tur leder
till nya krav på lönehöjningar. Man kan
undgå en dylik utveckling genom att öka
subventionerna från stadens sida, men
det kan vi knappast göra i ett läge, där
vi har en budget som är nätt och jämt
balanserad.

Mina frågor till folkpartiet och herr
De Geer var inte oberättigade, då jag anser,
att folkpartiet här svävar på målet.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

Mina frågor var motiverade inte minst
med hänsyn till vad herr De Geer yttrade.
.lag ber att få citera ett par rader
ur herr De Geers anförande den 13
maj: »Räntan verkar väl för övrigt både
på debetsidan och kreditsidan. Alla jordbrukare
bär väl inte uteslutande skulder
och inte jordbrukets sammanslutningar
heller, utan de har stora tillgångar på
bankerna också, så att en räntehöjning
blir både ett plus och ett minus.»

Man är ju frestad att av detta yttrande
dra den slutsatsen, att herr De Geer inte
vill stå fast vid 1947 års beslut om att
jordbruket skall få kompensation för den
kostnadsstegring som en räntehöjning
kan medföra. Nu har emellertid herr De
Geer sagt, att han i princip står fast vid
1947 års beslut.

Min fråga var även föranledd av följande
yttrande av herr De Geer den 13
maj: »Jag har aldrig rekommenderat

några subventioner till jordbrukarna
med anledning av en räntestegring. Jag
sade att jag kunde tänka mig subventioner
till bostadsbyggandet, emedan detta
är ett mycket ömtåligt socialt problem,
vilket jag inte anser att jordbruket är
i dagens läge.»

Jag har tvärtom den uppfattningen, att
en räntehöjning också skulle skapa
utomordentligt ömtåliga sociala problem
för de många jordbrukare som är hårt
skuldsatta. Nu får jag väl tolka herr De
Geers yttrande på det sättet, att han menar
att en räntehöjning inte kommer att
medföra en kostnadsstegring för jordbruket,
emedan han räknar med en sänkning
av jordbruksvärdena, åtminstone på
längre sikt. Men det kommer ju inte att
minska bördan utan tvärtom öka densamma
för dem som redan är skuldsatta,
om man genomför en räntehöjning. Jag
menar därför att en räntehöjning kommer
att innebära ett minst lika ömtåligt
socialt problem för jordbruket som för
bostadsmarknaden.

Det är inte lätt att tolka, vad herr De
Geer egentligen menar. Jag vet inte, om
jag skall dra den slutsatsen, att herr De
Geer har den uppfattningen, att en räntestegring
kommer att betyda en höjning
av bostadshyrorna men inte föranleda

en kostnadsstegring för jordbruket. Den
teorien lär i varje fall Sveriges jordbrukare
icke kunna ansluta sig till.

Herr OHLON (fp): Herr talman! Jag
skall inte blanda mig i denna debatt om
räntan, ty den börjar bli alltför tjatig.
Jag vill i stället ta upp en annan fråga,
nämligen finansieringen.

I jordbruksutskottets utlåtande beter
det på s. 4, att för nästa räkenskapsår,

d. v. s. 1953/54, kommer subventionerna
att uppgå till 288,1 miljoner kronor. Hur
dessa subventioner fördelar sig framgår
av Kungl. Maj:ts proposition på s. 30.

Utskottets utlåtande är mycket kortfattat
i fråga om finansieringen. Det förklaras
endast att medelsbehovet för prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
beräknas uppgå till 201 miljoner
kronor, fördelat på olika poster. Härifrån
avgår, säger utskottet, 37,6 miljoner
kronor i form av överskott i clearingkassan
för fettvaror. Det äskas alltså 104
miljoner kronor, plus 5 miljoner kronor
till omkostnader för statlig lagerhållning
av vissa jordbruksprodukter.

Nu vill jag fråga, hur denna anslagssumma
rimmar med det annonserade
subventionsbeloppet. Producent- och
kontantbidragen samt spannmålsbolagets
kostnader och arealtilläggen för
vete äskas ju under andra rubriker, men
det hela förefaller mig — jag beklagar
att jag måste använda ett ganska hårt
uttryck — såsom ett enda sammelsurium.

■lag skulle därför vilja göra en hemställan
till jordbruksutskottets ärade
ordförande eller vilken auktoritet som
helst inom jordbruksutskottet, som det
gitter, att nu här i dag lämna en kortfattad
och översiktlig redogörelse över
finansieringsfrågorna i samband med
jordbrukets subventioner.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats 1 :o) att vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) av herr Eskilsson,
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av honom och herr Hsegg -

92 Nr 23. Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. prisreglerande åtgärder på jordbrukets område.

blom vid utlåtandet avgivna reservationen;
3:o), av herr Näslund, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. beträffande
förevarande punkt anförda reservationen;
samt 4:o), av herr Persson,
Helmer, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring, som
föranleddes av bifall till motionen I:
334.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
A 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Eskilsson och
Hseggblom vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten A 2.

Herr NÄSLUND (fp): Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall den av mig
m. fl. avgivna reservationen under föreliggande
punkt.

Herr TJÄLLGREN (bf): Herr talman
Jag ber att få yrka bifall till utskotttets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen

jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Näslund m. fl. beträffande
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
A 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näslund m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna A 3—A 8.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten A 9.

Sedan herr Persson, Helmer, yrkat
bifall till utskottets hemställan med de
ändringar, som föranleddes av bifall till
motionen I: 496 i motsvarande del, och
herr Tjällgren yrkat bifall till utskottets
hemställan samt överläggningen förklarats
slutad, gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Punkten A 10.

Efter det herr Näslund yrkat antagande
av det förslag, som innefattades i den
av honom m. fl. beträffande punkten avgivna
reservationen, och herr Tjällgren
yrkat bifall till utskottets hemställan
samt överläggningen förklarats slutad,
gjorde herr talmannen propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarade
sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38 punkten
A 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näslund m. fl.
beträffande punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Näslund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 31.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna A 11—A 13, B och C.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten D 1.

Sedan herr Persson, Helmer, yrkat bifall
till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till

motionen 1:496 i motsvarande del, och
herr Tjällgren yrkat bifall till utskottets
hemställan samt överläggningen förklarats
slutad, gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna D 2, D 3 och E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,
m. m. dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 mars 1953 dagtecknad
proposition, nr 178, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag
angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring,

dels ock lämnat riksdagen tillfälle att
avgiva yttrande angående den samordning
av den allmänna sjukförsäkringen
och den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen,
som föredragande departementschefen
i propositionen förordat, ävensom
rörande av departementschefen angivna
huvudgrunder för tillhandahållande av
läkemedel.

I propositionen hade föreslagits, att
den av statsmakterna år 1946 beslutade
men sedermera uppskjutna sjukförsäkringsreformen
skulle sättas i kraft den 1
januari 1955. Reformen hade emellertid
ansetts bör-a ges ett i betydelsefulla hän -

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

seenden annat innehåll än som tidigare
bestämts. Sålunda hade föreslagits övergång
till ett system där sjukpenningen
fastställdes i förhållande till arbetsinkomstens
storlek. Alla som fyllt 16 år
och hade en årsinkomst av förvärvsarbete
om minst 1 200 kr. skulle försäkras
för en grundsjukpenning av 3 kr. om dagen.
Samma sjukpenning skulle tillkomma
hemmakvinnorna. För löntagarna hade
grundsjukpenningen föreslagits obligatoriskt
påbyggd med en tilläggssjukpenning,
om vederbörandes inkomst av
tjänst uppginge till minst 1 800 kr. om
året. Sjukkassorna skulle inplacera dessa
försäkrade i olika sjukpenningklasser
allt efter storleken av sådan inkomst.
Tilläggssjukpenningen i dessa klasser hade
föreslagits variera mellan 1 och 17
kr. om dagen. För löntagarna skulle således
sjukpenningen komma att i regel
variera mellan 3 och 20 kr. Maximibeloppet
hade föreslagits tillkomma den
vars årsinkomst av tjänst uppginge till
14 000 kr. Efter 90 dagar hade viss reduktion
av sjukpenningen ansetts böra
ske, dock ej i de lägre klasserna. — För
person med barn hade sjukpenningen
föreslagits kompletterad med vissa barntillägg.
För de egna företagarna och över
huvud i syfte att täcka annan arbetsinkomst
än inkomst av tjänst hade föreslagits
en frivillig sjukpenningförsäkring,
som skulle ge möjlighet till försäkring
av samma omfattning som enligt den obligatoriska
tilläggsförsäkringen. Vidare
hade föreslagits en frivillig sjukpenningförsäkring
för studerande. Även i fråga
om sjukvårdsförsäkringen hade förändringar
föreslagits. Sålunda hade sjukkassorna
ansetts böra utge ersättning även
för de försäkrades utgifter för sjukhusvård.
Den sålunda ändrade allmänna
sjukförsäkringen hade föreslagits skola
för en tid av 90 dagar reglera även sjukdomsfall
som föranletts av olycksfall i
arbete eller eljest av yrkesskada. De försäkrades
årsavgifter till den obligatoriska
sjukförsäkringen hade beräknats genomsnittligt
för enbart sjukvårdsförsäkring
till 23 kr., för dylik försäkring och
försäkring för grundsjukpenning till 48
kr. och för angivna försäkringsskydd

jämte försäkring för en tilläggssjukpenning
om 11 kr. (d. v. s. en sammanlagd
sjukpenning om 14 kr.) till omkring 114
kr. Den genomsnittliga årsavgiften för
dem som tillhörde högsta sjukpenningklassen
hade beräknats till omkring 150
kr. Sammanlagt hade de försäkrades årliga
avgifter beräknats uppgå till ca 328
milj. kr. Procentuellt fördelade sig de årliga
totalkostnaderna för den obligatoriska
sjukförsäkringen, 738 milj. kr., med
44 9o på de försäkrade, 27 % på arbetsgivarna
och 29 % på staten. Den kostnadsökning
för statsverket, som bleve
en följd av sjukförsäkringsreformens genomförande,
hade ansetts ej kunna täckas
utan att inkomsterna av skattemedlen
ökades. Frågan om de åtgärder, som
i detta syfte kunde bli erforderliga, skulle
föreläggas nästa års riksdag.

Det vid propositionen fogade lagförslaget
var i nedan angivna delar av följande
lydelse:

4 §.

I denna lag förstås med
läkare: den som äger behörighet

att inom riket utöva läkarkonsten;

läkarvård: vård som meddelas av
läkare, dock icke vård som lämnas försäkrad,
vilken åtnjuter sjukhusvård;

sjukhusvård: vård som å sjukvårdsanstalt
lämnas där intagen försäkrad
ävensom vård å annan sjukvårdsinrättning,
om vården beredes genom pensionsstyrelsens
försorg;

sjukvårdsanstalt: allmänt sjukhus
ävensom annan sjukvårdsinrättning,
som enligt av Konungen fastställd förteckning
är att anse såsom sjukvårdsanstalt
jämlikt denna lag;

allmänt sjukhus: sjukvårdsinrättning
som tillhör staten eller till vars
drift statsbidrag utgår eller som drives
av landsting eller stad, som ej deltager
i landsting, och ej är anordnad vid fattigvårdsanstalt
ävensom sjukvårdsinrättning
varöver pensionsstyrelsen förfogar
för sin sjukvårdande verksamhet;

hemortssjukhus: allmänt sjukhus,
drivet av det landsting eller sådan
i landsting ej deltagande stad, inom vars
område försäkrad är bosatt.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. ändring

När nedan------inrättad,

centralsjukkassa.

24 § första stycket.

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett
eller flera hemmavarande barn, vilka
äro sjukvårdsförsäkrade såsom barn till
medlemmen, skall utgivas b a r n t i 11-1 ä g g till grundsjukpenningen. Barntilllägg
till hel sjukpenning utgör en krona
för ett eller två barn, två kronor för tre
eller fyra barn samt tre kronor för fem
eller flera barn, allt för dag. Barntillägg
till halv sjukpenning utgår med hälften
av belopp som nu sagts.

28 § första stycket.

Konungen äger från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss de!
därav undantaga arbetstagare, som på
grund av lag eller författning, utfärdad
av Konungen, eller bestämmelse, som
beslutats av kommun, äger uppbära lön
vid sjukdom.

35 § första stycket.

Överstiger medlems sammanlagda avgift
för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning två procent
av hans vid taxering till statlig inkomstskatt
året näst efter det år avgiften
avser taxerad inkomst, skall avgiften
nedsättas till två procent av nämnda inkomst.
År medlem taxerad enligt för gift
skattskyldig gällande bestämmelser, skall
härvid å vardera maken anses belöpa
hälften av makarnas sammanlagda taxerade
inkomst. Är den försäkrade medlem
i såväl lokal- som centralsjukkassa,
skall nedsättning i första hand avse avgift
till centralsjukkassan. Inom en och
samma kassa skall nedsättning i första
hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

38 § första stycket första och andra
meningarna.

Arbetsgivare är pliktig att erlägga bidrag
till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen
och försäkringen för tilläggssjukpenning.
Bidraget skall för varje kalenderår
utgöra, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent och be -

i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

träffande försäkringen för tilläggssjukpenning
en procent, allt av den lön i
penningar eller naturaförmåner, som arbetsgivaren
under året utgivit till arbetstagare
anställda bos honom.

3.9 § första stycket.

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår, skall i den
ordning Konungen bestämmer fördelas
mellan centralsjukkassorna i förhållande
till, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen
antalet medlemmar vid utgången av
kalenderåret och beträffande försäkringen
för tilläggssjukpenning centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors
utgifter för tilläggssjukpenning
under kalenderåret; dock äger
Konungen med riksdagen bestämma, att
viss del av bidragen skall ingå till en
fond att förvaltas enligt grunder, som
fastställas i enahanda ordning.

41 § första stycket.

Sjukhjälpsbidrag utgår till
centralsjukkassa med nedan angivna procentuella
andel av de utgifter under kalenderåret,
som bestritts av centralsjukkassan
och till denna anslutna lokalsjukkassor,
nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § ävensom resor
enligt 16 och 17 §§ ..............

........................ 50 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning ..............

........................ 50 procent;

c) barntillägg ........ 75 procent;

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft 30 i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 463 av herr Sundvik,
nr 464 av herr Sundvik,
nr 465 av herrar Huss och Sunne,
nr 466 av herr Persson, Einar,
nr 467 av herr Werner m. fl.,
nr 468 av herr Näsström och herr
Nilsson, Hjalmar,

nr 479 av herr Lindblom m. fl.,
nr 480, av fru Svenson och herr Nilsson,
Bror,

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

nr 481 av fru Svenson och herr Nilsson,
Bror,

nr 482 av herr Öhman m. fl.,
nr 483 av herr Ewerlöf m. fl.,
nr 484 av herr Landquist,
nr 485 av herr Huss,
nr 486 av herr Huss och
nr 487 av herr De Geer samt

inom andra kammaren:
nr 569 av herr Persson i Tandö,
nr 570 av herrar Johansson i Norrfors
och Persson i Norrby,

nr 571 av fröken Liljedahl in. fl.,
nr 572 av herr Lindström m. fl.,
nr 583 av herr Rubbestad,
nr 584 av herr Ståhl,
nr 585 av herr Almgren m. fl.,
nr 586 av herr Ohlin m. fl.,
nr 587 av herr Christenson i Malmö,
nr 588 av fru Ewerlöf,
nr 589 av herrar Larsson i Hedenäset
och Hansson i Önnarp,

nr 590 av herrar Jönsson i Rossbol
och Persson i Norrby,

nr 591 av fru Sandström och herr
Dahlén,

nr 592 av herr Hjalmarson m. fl. och
nr 593 av herr Hagberg i Stockholm
in. fl.

I de likalydande motionerna I: 483 av
herr Ewerlöf m. fl. och 11:592 av herr
Hjalmarson m. fl. hade hemställts, att
riksdagen måtte a) med hänsyn till samhällets
och statens bristande ekonomiska
möjligheter för närvarande avslå förevarande
proposition, b) besluta att hos
Kungl. Maj :t anhålla om förslag till nästa
års riksdag, i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna angivna riktlinjer,
om omedelbara ågtärder i syfte att
främja och stärka de erkända sjukkassornas
ställning och möjligheter att bereda
de försäkrade bättre fördelar och
sålunda vinna ökad anslutning samt c)
uttala, att det i förevarande proposition
framlagda förslaget till allmän sjukförsäkring
m. m. borde med beaktande av
vad i motionerna anförts överarbetas och
så snart detta ur statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter befunnes
möjligt föreläggas riksdagen.

De likalydande motionerna I: 485 av
herr Huss och II: 584 av herr Ståhl utmynnade
i hemställan att riksdagen måtte
besluta att nu avslå det i förevarande
proposition framlagda förslaget till lag
om allmän sjukförsäkring, att hos Kungl.
Maj :t begära utredning om behovet av
vårdplatser inom sjuk- och socialvården
främst för sinnessjuka, s. k. lättskötta
sinnessjuka, sinnesslöa, kroniskt sjuka,
alkoholister, för lasarettens specialavdelningar,
den förebyggande vården och konvalescentvården
samt framlägga en plan
för den omfattning, takt och turordning,
i vilka dessa trängande vårdbehov skulle
tillgodoses, att hos Kungl. Maj:t begära
överarbetning av förslaget till såväl lag
om allmän sjukförsäkring som samordning
av denna med olycksfallsförsäkringen
i syfte att eliminera nu påvisbara
sakliga försämringar och organisatoriska
brister, samt att uttala, att ett kommande
förslag till sjukförsäkring borde kompletteras
med ett därtill fogat förslag
jämväl till reformens finansiering.

I de likalydande motionerna 1:479 av
herr Lindblom m. fl. och II: 586 av herr
Ohlin m. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte i
huvudsaklig anslutning till de riktlinjer,
som angivits i motionerna, anhålla om
utredning angående sådan förändring i
finansieringen av de nu aktuella försäkringsreformerna,
att statskassans andel
av kostnaderna väsentligt minskades,
dock utan någon kännbar ökning av avgifterna
för mindre bemedlade.

I de likalydande motionerna I: 482 av
herr Öhman m. fl. och 11:593 av herr
Hagberg i Stockholm m. fl. hade framhållits
vikten av att riksdagen uttalade
sig för att sjukförsäkringens genomförande
icke finge föranleda indirekta
skattehöjningar. De merutgifter som reformen
orsakade staten borde täckas genom
besparingar på utgifter för militära
ändamål. I motionerna hade tillika hemställts
om viss ändring i 14 § första stycket
i lagförslaget, avseende att vård, som
meddelades av tjänsteläkare, skulle tillhandahållas
helt på statens bekostnad.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. ändring

I de likalydande motionerna I: 467 av
herr Werner m. fl. och II: 570 av herrar
Johansson i Norrfors och Persson i Norrby
hade hemställts, att sådana ändringar
måtte vidtagas i den föreslagna lagen om
ändring i lagen om allmän sjukförsäkring,
som kunde befinnas påkallade med
hänsyn till att samordning med yrkesskadeförsäkringen
för närvarande ej avsåges
skola genomföras, samt att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t anhålla att
förslag om provisoriskt påbyggd sjukpenningskala
enligt olycksfallsförsäkringslagen
måtte framläggas för innevarande
års riksdag i sådan tid, att erforderliga
lagändringar kunde beslutas träda
i kraft från och med ingången av år
1954.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på grund av vad däri anförts
hemställt,

A. att riksdagen måtte — med avslag
å motionerna 1:464, 1:465 och 11:571,
1:467 och 11:570, 1:468 och 11:572, I:
480 och II: 589, I: 482 och II: 593, I: 483
och II: 592, I: 485 och II: 584, II: 583 och
II: 585, såvitt motionerna avsåge ändring
i det framlagda lagförslaget, samt å motionerna
1:479 och II: 586, såvitt anginge
statsbidrag till den frivilliga sjukförsäkringen
och möjligheterna till undantag
från tillhörighet till sjukpenningförsäkringen,
och med förklaring att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 481 och II: 590, I: 479 och II: 586 samt
1: 484 och 11:588 funnit viss ändring
böra vidtagas i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr
1) om allmän sjukförsäkring — för sin
del antaga förslaget med den ändringen,
att 47 § erhölle den ändrade lydelse, som
under punkten angivits;

B. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte såsom sin mening giva till
känna vad utskottet anfört angående

1) den av föredragande departementschefen
förordade samordningen av den
allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen; och

7 Första kammarens protokoll 1953. Nr 23

i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

2) de av departementschefen angivna
huvudgrunderna för tillhandahållande
av läkemedel;

C. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 484 och II: 588, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t
ville låta verkställa utredning, huruvida
lagen om allmän sjukförsäkring lämpligen
borde kompletteras på sådant sätt,
att sjukpenningförsäkringen jämväl omfattade
icke förvärvsarbetande änkor och
hem- och frånskilda kvinnor med minderåriga
barn i hemmet;

D. att motionerna I: 466 och II: 569
måtte anses besvarade genom vad utskottet
i motiveringen anfört;

E. att motionerna

1. I: 463,

2. I: 467 och II: 570,

3. I: 468 och II: 572,

4. I: 479 och II: 586,

5. I: 482 och II: 593,

6. 1:483 och 11:592,

7. I: 484 och II: 588,

8. I: 485 och II: 584,

9. I: 486 och II: 591,

10. 1:487 samt

11. II: 587,

i den mån de icke blivit besvarade
genom vad utskottet förut anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Den av utskottet föreslagna ändringen
i 47 § innebar i huvudsak, att i paragrafen
skulle införas ett nytt stycke av
följande avfattning:

Sjukkassemedlems hustru, som sammanlever
med sin man, äger, vare sig
hon är sjukpenningförsäkrad enligt 7 §
första stycket eller enligt andra stycket
av samma paragraf, genom frivilliga avgifter
försäkra sig hos den centralsjukkassa
hon tillhör för erhållande av sjukpenningtillägg,
uppgående till en, två
eller tre kronor för dag, dock högst det
av dessa belopp, som motsvarar skillnaden
mellan sex kronor och den sjukpenning
hon eljest äger uppbära till följd
av försäkring enligt denna lag.

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Reservationer hade avgivits

I. vid utskottets hemställan under A

A. beträffande lagförslaget i dess helhet: 1)

av herrar Ahlberg och Hagård, vilka
på anförda skäl ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte

dels med bifall till motionerna 1:483
Och II: 592, med hänsyn främst till samhällets
och statens bristande ekonomiska
möjligheter för närvarande, avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 178 med förslag till
lag angående ändring i lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
m. m.,

dels ock i skrivelse till Kungl. Maj:t

a) anhålla om förslag till nästa års
riksdag, i huvudsaklig överensstämmelse
med i motionerna 1:483 och 11:592
angivna riktlinjer, om omedelbara åtgärder
i syfte att främja och stärka de
erkända sjukkassornas ställning och möjligheter
att bereda de försäkrade bättre
fördelar och sålunda vinna ökad anslutning;
samt

b) såsom riksdagens mening uttala, att
i propositionen framlagt förslag till allmän
sjukförsäkring m. m. borde med beaktande
av vad i motionerna I: 483 och
11:592 anförts överarbetas och, så snart
detta ur statsfinansiella och samhällsekonomiska
synpunkter befunnes möjligt,
föreläggas riksdagen;

2) av herrar Sunne och Jacobsson i
Igelsbo samt fru Sandström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i vissa angivna
delar hava den ändrade lydelse, reservationen
visade;

B. beträffande särskilda delar av lagförslaget; II.

vid utskottets hemställan under B

A. beträffande punkten 1 av herrar
Sunne och Jacobsson i Igelsbo samt fru
Sandström, vilka ansett, att utskottets
yttrande angående samordningen av den
allmänna sjukförsäkringen och den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen bort i
vissa delar erhålla den ändrade lydelse,
reservationen visade;

B. beträffande punkten 2 av herrar
Sunne, Jacobsson i Igelsbo och fru Sandström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
rörande huvudgrunderna för tillhandahållande
av fria eller rabatterade läkemedel
bort hava den ändrade avfattning,
som i reservationen angivits.

Enligt en under I B avgiven reservation
beträffande 24 § i lagförslaget hade
herrar Nerman, Bengtson, Nils Theodor
Larsson och Carlsson i Bakeröd för första
stycket av nämnda paragraf förordat
följande lydelse:

Har sjukpenningförsäkrad medlem ett
eller flera hemmavarande barn, vilka äro
sjukvårdsförsäkrade såsom barn till medlemmen,
skall utgivas barntillägg till
grundsjukpenningen. Barntillägg till hel
sjukpenning utgör 1 krona per dag för
varje sådant barn. Barntillägg till halv
sjukpenning utgår med 50 öre per barn
och dag.

Enligt en vid 28 § anförd reservation
hade herrar Sunne och Jacobsson i Igelsbo
samt fru Sandström föreslagit, att
första stycket av denna paragraf skulle
avfattas sålunda:

Konungen äger från sjukpenningförsäkringen
i dess helhet eller viss del
därav undantaga arbetstagare, som på
grund av lag eller författning, utfärdad
av Konungen, eller bestämmelse, som beslutats
av kommun, äger uppbära lön
vid sjukdom, så ock annan arbetstagare,
vars rätt till lön vid sjukdom finnes i
liknande mån tryggad.

Vid 35, 38, 39 och 41 §§ hade reservation
anmälts av herrar Sunne och Jacobsson
i Igelsbo samt fru Sandström,
vilka för nedan angivna delar av lagförslaget
förordat följande avfattning:

35 § första stycket.

överstiger medlems sammanlagda avgift
för sjukvårdsförsäkringen och försäkringen
för grundsjukpenning en och
tre fjärdedels procent av hans vid taxering
till statlig inkomstskatt året näst
efter det år avgiften avser taxerade inkomst,
skall avgiften nedsättas till en
och tre fjärdedels procent av nämnda

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

inkomst. Är medlem taxerad enligt för
gift skattskyldig gällande bestämmelser,
skall härvid å vardera maken anses belöpa
hälften av makarnas sammanlagda
taxerade inkomst. Är den försäkrade
medlem i såväl lokal- som eentralsjukkassa,
skall nedsättning i första hand
avse avgift till centralsjukkassan. Inom
en och samma kassa skall nedsättning i
första hand avse avgift för sjukvårdsförsäkringen.

38 § första stycket första och andra meningarna.

Arbetsgivare, är pliktig att erlägga bidrag
till kostnaderna för sjukvårdsförsäkringen,
försäkringen för grunds jukpenning
och försäkringen för tilläggssjukpenning.
Bidraget skall för varje
kalenderår utgöra, till sjukvårdsförsäkringen
en tiondels procent, till försäkringen
för grundsjukpenning en tiondels
procent och till försäkringen för
tilläggssjukpenning en procent, allt av
den lön i penningar eller naturaförmåner,
som arbetsgivaren under året utgivit
till arbetstagare anställda hos honom.

39 § första stycket.

Beloppet av de i 38 § avsedda bidrag,
som belöpa å ett kalenderår, skall i den
ordning Konungen bestämmer fördelas
mellan centralsjukkassorna i förhållande
till, såvitt angår sjukvårdsförsäkringen,
antalet medlemmar vid utgången av
kalenderåret och beträffande försäkringarna
för grundsjukpenning och tillläggssjukpenning
centralsjukkassornas
och till dem anslutna lokalsjukkassors
utgifter för grundsjukpenning respektive
tilläggssjukpenning under kalenderåret;
dock äger Konungen med riksdagen
bestämma, att viss del av bidragen
skall ingå till en fond att förvaltas enligt
grunder, som fastställas i enahanda
ordning.

41 § första stycket.

Sjukhjälpsbidrag utgår till centralsjukkassa
med nedan angivna procentuella
andel av de utgifter under kalenderåret,
som bestritts av centralsjukkas -

san och till denna anslutna lokalsjukkassor,
nämligen för

a) läkarvård enligt 14 § ävensom resor
enligt 16 och 17 §§ 30 procent;

b) grundsjukpenning och motsvarande
del av hempenning 30 procent;

c) barntillägg 75 procent.

Angående sättet för utlåtandets föredragning
yttrade

Herr NORMAN (s): Herr talman! I
avseende å föredragningen av andra lagutskottets
utlåtande nr 35 får jag hemställa,

att detsamma må företagas till avgörande
punktvis och punkten A på det
sättet, att först föredrages Kungl. Maj:ts
i sagda punkt behandlade lagförslag, sådant
det av utskottet tillstyrkts, paragrafvis
med ingress och rubrik sist, varefter
utskottets hemställan i punkten A
föredrages;

att vid behandlingen av den paragraf,
varom först uppstår överläggning, denna
må omfatta utlåtandet i dess helhet;
samt

att lagtext ej må behöva uppläsas i
vidare mån, än sådant av någon kammarens
ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten A.

Kungl. Maj:ts i utlåtandet behandlade
lagförslag, sådant det av utskottet tillstyrkts.

4 §.

Herr AHLBERG (h): Herr talman! När
riksdagen nu har att ta ställning till
sjukförsäkringsreformen och skall besluta
om ikraftträdande av den lagstiftning,
som här föreligger, är det kanske
lämpligt att erinra om att när denna fråga
var uppe till behandling i riksdagen
och den nu vilande lagen antogs, rådde
enighet inom alla partier om önskvärdheten
av åtgärder i lagens syfte. Det ansågs
ligga i samhällets intresse att bereda
medborgarna trygghet vid sjukdom och
förbättra sjukvården och annan likvärdig
hjälp ävensom att bereda tillfälle för

100 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

den, som var i behov därav, att skaffa
sig försäkring mot det inkomstbortfall,
som inträffar vid arbetsoförmåga.

I fråga om formerna för denna lagstiftning
rådde däremot delade meningar,
och det parti, som jag företräder, hade
vissa bestämda önskemål. Dessa kunde
den gången inte beaktas, men i den
proposition, som nu har förelagts riksdagen,
och i det förslag, som utskottet
har avgivit, har så skett i viss utsträckning.
Sålunda har sjukpenningen i enlighet
med mitt partis önskan ställts i
relation till inkomstbortfallet. Därmed
har en effektivisering skett av denna
sjukförsäkring och möjligheter yppats
för framför allt arbetstagarna att genom
försäkring få en inkomst, som i princip
inte alltför mycket skall understiga den,
som de har under den tid de är i arbete.

Vidare har de gifta, icke förvärvsarbetande
kvinnorna nu kommit att omfattas
av lagen. De har fått självständiga
försäkringar, och utskottet har i detta
fall med ändring av propositionens förslag
gått än längre, i det att försäkringen
kan omfatta en sjukpenning per dag
av 6 kronor i stället för högst 3 kronor.
Denna ändring i förhållande till nu gällande
lag betraktar jag och andra från
vårt parti som bestämda fördelar och
förbättringar.

Slutligen har också en viss samordning
skett med övrig socialförsäkring, i
det att man har åstadkommit en sådan
mellan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Däremot är anpassning i
övrigt inte gjord, vare sig med folkpensioneringen
eller med vissa andra lagar,
till vilka man möjligen här skulle
kunna önska en anknytning.

Trots det starka och positiva intresse
för denna reform, som jag och andra på
vårt håll har, kunde jag ändå inte i utskottet
vara med om att tillstyrka det
nu föreliggande förslaget, utan vi har
anmält en reservation. Anledningen till
detta skall jag be att i korthet få redovisa.

Jag anser, för det första, att förslaget
i vissa avsnitt är behäftat med så allvarliga
brister, alt en överarbetning sakligt
sett borde ske. I befintligt skick

motsvarar alltså lagförslaget inte i mitt
tycke de anspråk man bör ställa på en
sådan lag.

För det andra anser jag och min medreservant,
att denna lag inte bör träda i
kraft, förrän man mer exakt än nu vet
vilka kostnader som dess genomförande
drar med sig, vet var man skall ta de
pengarna och är övertygad om att denna
kostnad kan bäras av berörda parter,
utan att vår samhällsekonomi skadas
och utan att näringslivet drabbas på
sådant sätt, att svårigheter uppkommer
och risk för en standardsänkning inträder.
Vi anser att i det avseendet klarhet
inte vunnits. Inte heller anser vi, att
riksdagen har tillräckliga uppgifter om
de faktiska kostnaderna, än mindre vet
hur dessa skall täckas. Och i fråga om
effekten av en sådan reform på det samhällsekonomiska
livet har man ingenting
i propositionen till ledning för sitt
bedömande.

Jag skall inte uppehålla kammaren
med att ställa frågan, huruvida det kan
anses mera angeläget att nu genomföra
denna sjukkassereform än att inrikta ansträngningarna
på vissa andra områden
av det sociala fältet, där kanhända mer
trängande behov kan anses föreligga. Vi
hade väl — därom är väl alla eniga —•
orsak att förbättra och utbygga våra sjukvårdande
resurser. Vi känner till bristen
på vårdplatser. Vi känner också till, hur
det är ställt med sinnessjukhusen. Vi
vet, hur svårt det är för s. k. långliggare
att få den vård de behöver. Vi har
alla kännedom om läkarbristen, och vi
vet att långt ifrån tillräckligt mycket är
gjort i syfte att genom forskning komma
litet längre i fråga om våra möjligheter
att bemästra en del ålderdomssjukdomar
och annat. Jag skall som sagt inte ta
upp detta till diskussion men vill säga,
att jag för min del åtminstone tvekar att
ge svar på frågan, vad som kan anses
som mest trängande, dessa eller liknande
åtgärder eller att nu sätta denna ändrade
lag i kraft om ett år.

Jag skall i stället litet utveckla de synpunkter
på brister i förslaget, som har
varit bestämmande för mig, då jag anmälde
en avvikande mening. Jag skall

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23. '' 101

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

börja med att säga ett par ord om samordningen.

Det har betraktats och måste betraktas
som en tillgång i propositionen och
utskottsförslaget, att ett försök till en
samordning har gjorts. Detta problem är
utomordentligt svårt.

Det innebär alltså inte någon avsikt
att kritisera i onödan, om jag säger att
detta problem enligt mitt sätt att se inte
har fått en nöjaktig lösning. Det kan
bero på bristande tid hos dem, som
haft med arbetet att göra, och det beror
framför allt på bristande tid, att
andra lagutskottet inte — även om det
har haft sin uppmärksamhet riktad på
vissa brister — har kunnat lägga fram
något ändringsförslag. Över huvud taget
är det ju rätt anmärkningsvärt, att denna
stora lagstiftningsfråga presenteras i
slutet på denna riksdag och så sent, att
arbetet inom utskottet har måst bli utomordentligt
forcerat. De, som är äldre
såsom riksdagsmän och följaktligen har
större erfarenhet än jag, har sagt mig
att ett sådant arbetssystem med en sådan
forcerad behandling av ett mycket
komplicerat problem hittills varit okänt.

När utskottets förslag nu föreligger
och man försöker att tränga in i hur
denna samordning är genomförd, får åtminstone
jag ett intryck av att det här
icke funnits möjlighet att gå på djupet
och att en hel del brister, för att inte
säga fel, föreligger. Först och främst har
arbetstagarbegreppet ändrats i förhållande
till det, som nu gäller för olycksfallsförsäkringen,
och gjorts snävare.
Det är även till en del oklart. Det torde
inte råda någon tvekan om att vissa arbetstagare
i landet på grund av denna
ändring av arbetstagarbegreppet kommer
i ett sämre läge än de förut befunnit
sig i. Och därtill är det givet, att
man, då man går till denna samordning
på det sätt som här sker, spolierar den
praxis och därmed den stadga, som i
detta avseende har utbildats under alla
de år lagen om olycksfallsförsäkring
ägt bestånd.

Vidare — och här finns kanske den
mest påtagliga försämringen, sedd ur arbetstagarnas
synpunkt — har karensti -

den för rätt till ersättning för olycksfall
i arbete förlängts med två dagar.
Det kan sägas — och ingen vill opponera
mot det resonemanget — att den
försämring, som arbetstagarna i detta
avseende ovedersägligen drabbas av,
uppväges mer än väl av den fördel, som
vinnes därigenom att denne samme arbetstagare
nu blir berättigad till sjukpenning
och läkarvård vid arbetsoförmåga,
som är förorsakad, icke av olycksfall
i arbete, utan av sjukdom i vanlig
mening. Det låter som sagt sig sägas.
Men icke desto mindre är det åtminstone
för den, som under några årtionden
behandlat dessa och hithörande
spörsmål i egenskap av funktionär i
facklig organisation, mer än olustigt att
acceptera ett förslag, som innebär en
klar försämring av den rätt, som i dag
tillkommer alla arbetstagare.

Det är ju också någonting annat som
sker i detta sammanhang, nämligen detta
att sammanfogandet av sjukförsäkringen
med olycksfallsförsäkringen —
den s. k. yrkesskadeförsäkringen —
medför att man suddar ut det begrepp,
varmed man rört sig hittills. Man har ju
betraktat den ersättning, som arbetsgivaren
skall utge, när någon hos honom
anställd har skadats i arbetet, såsom ett
skadestånd. För att driva en verksamhet
anlitas arbetskraft, som underkastas de
risker för skada till liv, lem och hälsa
som verksamheten kan föra med sig. Det
har då ansetts naturligt, att denna förlust
som drabbar den skadade, skall gäldas
av arbetsgivaren. Han skall så att
säga vara skadeståndsskyldig för detta.
Denna skyldighet försvinner nu i detta
sammanhang, och det inträffar sålunda
att den, som har kommit att inplaceras
i en alltför låg sjukklass, vid olycksfall
i arbete inte får den ersättning, som
bort utgå, om den utmätts efter de på
hittills gällande skadeståndsregler grundade
bestämmelserna. Här är det alltså
i och för sig fråga om någonting, som
jag för min del åtminstone i princip
ställer mig rätt olustig inför.

Man vinner genom denna samordning
en del fördelar — något som påpekas i
propositionen och i andra lagutskottets

102 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

utlåtande. Först och främst blir understödsärendena
i varje fall relativt snabbt
avgjorda. Den, som är skadad, slipper
att vänta på ett avgörande, som kan dröja
veckor; han kan helt enkelt gå till
sjukkassan och få sin ersättning därifrån.
Man slipper vidare ifrån de något
tveksamma fall, där det först gäller att
avgöra, huruvida det rör sig om arbetsoförmåga,
orsakad av olycksfall i arbete,
eller inte. Alla dessa gränsfall skulle
man slippa ifrån. Den, som har sin
arbetsförmåga nedsatt, får bekvämt ut
sin ersättning, alldeles oavsett om det
förelegat olycksfall i arbetet eller sjukdom.
Och detta är riktigt. Det ligger
naturligtvis en tillgång i denna samordning,
som jag lika litet som någon annan
vill förringa värdet av. Man får
emellertid betala en del för genomförandet
av detta förslag, och det kan frågas
först och främst, om det över huvud taget
blir någon vinst och vidare hur stor
den kan vara.

Bland annat leder denna samordning
till att den olycksfallsstatistik, som Sverige
liksom andra länder med vår kulturnivå
har upprätthållit, blir, om inte
spolierad, så väsentligt reducerad till
sitt värde och omfång. Vi får inte möjlighet
att följa förändringarna i olycksfallsfrekvensen,
och vad värre är, vi får
inte den överblick över olycksfallsriskerna
som fordras. Man kan därför inte
med ledning av de erfarenheter man gör
och som statistiken ger uttryck åt vidtaga
åtgärder till förebyggande av upprepade
olycksfall av samma art eller till
vidtagande av skyddsåtgärder, maskinella
eller andra. Där ligger alltså en av minusposterna
i detta sammanfogande.

Man får vidare, med det system som
samordningen för med sig, släppa efter
på ett krav som nu gäller och som inte
har saknat betydelse. En arbetstagare,
som anser sig ha blivit arbetsoförmögen
genom skada i arbetet, är nu skyldig att
anmäla detta till arbetsledningen vid
det arbetsställe där han tjänstgör, och
först om sådan anmälan har gjorts, kan
ersättning komma i fråga. Genom denna
skyldighet att redovisa vad som har inträffat
har de, som sysslar med arbets -

ledning och arbetsteknik i övrigt, haft
möjlighet att vinna den kunskap om
olycksfallen som underlättar för vederbörande
att förebygga ett upprepande.
Denna kontroll har givetvis haft sin betydelse.

Vidare har det ju gällt och gäller alltjämt,
att nedsättning av ersättningen kan
ske och skall ske, om arbetstagaren har
försummat alt iaktta de anvisningar som
gäller för att undvika olycksfall i arbetet.
Denna möjlighet till nedsättning har
betraktats såsom värdefull.

I ett remissyttrande har denna sak
närmare utvecklats, och jag tillåter mig
att för sammanhangets skull anföra vad
som där har sagts. Det är socialvårdskommittén
som i sitt förslag till yrkesskadelag
har gjort ett uttalande om syftemålet
med denna nedsättningsbestämmelse.
Kommittén menade att den var
ett medel att upprätthålla regler för undvikande
av olycksfall. Den skulle vidare
motverka det för rättskänslan stötande,
att den, som genom ett förkastligt handlingssätt
ådragit sig själv skada, trots
detta skulle få ersättning på annans bekostnad.
Därefter summerar kommittén
sin uppfattning på följande sätt; »Värdet
av en nedsättningsbestämmelse kan
sägas till väsentlig del ligga däri, att vid
inträffade olycksfall på grund av bestämmelsens
existens utredning måste
ske, arbetsgivaren och den med arbetsskyddsverksamhet
sysselsatta personalen
i övrigt kopplas in, uppmärksamheten
riktas på risker i det aktuella arbetet,
så att störe varsamhet visas i fortsättningen
och nya eller bättre skyddsanordningar
eller skyddsföreskrifter åstadkommas
etc. Bestämmelsens tillämpning
får, liksom tillämpningen av såväl en
straffbestämmelse som en skadeståndsregel,
en viss moralbildande effekt. Den
ekonomiska betydelsen av en nedsättningsbestämmelse
ligger för försäkringsinrättningarna
icke i att de i ett mycket
litet antal fall kunna nedsätta ersättningsbeloppet
utan i att den bidrager till nedpressning
av olycksfallsfrekvensen. Nedsättningsbestämmelsens
värde för det
olycksfallsförebyggande arbetet har positivt
omvittnats från flera håll, medan

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

103

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

man från andra håll i vart fall icke velat
bestrida, att den haft ett sådant värde.»
Det är väl uppenbart, att man nu avliänder
sig detta vapen i kampen mot olycksfall
och att man alltså här har en minuspost
som inte är så obetydlig.

En mycket betydande brist i förslaget
anser jag och min medreservant
men även andra reservanter, ligga däri
att man inte har framlagt ett förslag som
innebär ett differentierat arbetsgivarbidrag,
något bonussystem eller något liknande.
Premierna för olycksfallsförsäkring
är för närvarande differentierade
och varierar enligt uppgift mellan 1,5
och 80 promille. Därtill står vissa företag
självrisk. En företagare, som gör alla ansträngningar
som han anser rimliga och
överkomliga, i syfte att minska olycksfallsrisken
för dem som är sysselsatta
i hans företag, har alltså hittills haft en
sporre till detta även däri att hans kostnader
har kunnat minskas eller rättare
däri, att han har kunnat få en del av
de kostnader han iklätt sitt företag täckta
genom den minskade premie som följer
av en lägre olycksfallsfrekvens. Det
skall nu icke sägas, att landets arbetsgivare
skulle, bara därför att de inte förtjänar
pengar, minska sina utgifter för
sådana åtgärder för framtiden eller avstå
från att intressera sig för arbetarskydd
och liknande.

Jag vill visst inte påstå detta, men det
är väl ändå att göra sig skyldig till någonting,
som inte har med verkligheten
att göra, om man bortser från det mycket
starka incitament till aktivt arbetarskydd
i sådan riktning, som denna
differentiering i premierna och denna
möjlighet för företagarna att stå självrisk
har haft. Det är inte oväsentliga
ting jag här tangerar.

Den som i likhet med mig haft möjlighet
att litet grand följa med vad våra
medelstora och större industriföretag
har gjort och som sett vad resultatet
har blivit av mångas samfällda ansträngningar
säger sig, att den förändring
till det bättre, som framför allt
från år 1952 har inträtt i fråga om
olycksfallsfrekvensen, har varit beroende
just på dessa ansträngningar, på

denna anspänning hos många människor
och på dessa ekonomiska uppoffringar
från många företagare, och
det har alltså betytt minskat mänskligt
lidande, minskat antal förlorade arbetstimmar
och minskade utgifter för företagen
och därmed för samhället. Det vore
beklagligt, om denna samordning nu
får den effekten att detta arbete och
dessa strävanden minskar i stället för
att, som önskvärt vore, ytterligare öka.

Hur blir det månne med den saken i
ett företag, som kanske bär övervägt
att anställa en verksläkare eller att ta
på sig kostnaden för att inrätta en
sjukstuga, som har övervägt att anställa
en tjänsteman uteslutande med uppgift
att ägna sig åt arbetarskyddet eller som
har övervägt att kosta på en del av de
funktionärer, som har med driften att
göra, en utbildning, som kräver både
tid och pengar? Hur blir det med dessa
arbetsgivares inställning till sådant i
fortsättningen? Löper man inte här risken
att frånvaron av möjligheten till
sänkta premier, vilken möjlighet nu är
för handen, kan minska intresset eller
fördröja dessa åtgärders vidtagande?
Jag är för min del benägen att svara ja
på den frågan. Här finns ovedersägligen
en påtaglig nackdel i det sätt på vilket
denna samordning har skett.

Man förlorar även det arbete och de
insatser, som har gjorts av försäkringsbolagen.
Man vågar inte nu säga någonting
med bestämdhet härom, ty vi har
ju inte lagen om yrkesskadeförsäkring
i förslag att titta på. Men det sannolika
är väl, att de företag, som hittills svarat
för en stor del av ifrågavarande försäkringar,
blir förhindrade att i fortsättningen
upprätthålla denna verksamhet
och därmed självfallet urståndsatta att
upprätthålla den verksamhet till förebyggande
och minskande av olycksfallsriskerna,
som de hittills utfört.

Det är väl i sammanhanget också förtjänt
att erinra om att samordningen
och frånvaron av differentierade premier
leder till att den arbetsgivare, som
tar på sig stora kostnader för att minska
olycksfallens antal i sitt företag, får
betala för andra, som inte gör någon -

104 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

ting sådant. För de företagare, som funderar
över detta, måste det då framstå
såsom rätt otillfredsställande, för att inte
säga närmast svårfattligt, att det skall
vara på det sättet. Den väsentliga skillnad,
som föreligger mellan vissa branscher
i fråga om riskerna för ohälsa och
olycksfall, stryker man också ett streck
över. Industrier, såsom textil- och konfektionsindustrierna,
vilka helt naturligt
har ringa olycksfallsrisker, skall nu betala
samma avgift som branscher med
betydande olycksfallsrisk ■— jag kan som
exempel nämna varvsindustrien, arbeten
med lastning och lossning m. m. Det är
en utjämning som, åtminstone som jag
fattar det, inte är fullt försvarlig. Det är
ju så stora variationer i fråga om riskerna,
att en differentiering beträffande
premierna borde framstå som ofrånkomlig.
Denna utjämning strider också
emot de uppfattningar, som tidigare har
framförts i riksdagen, och jag skall ta
mig friheten att erinra om vad som yttrats
i propositionen nr 184 vid 1929 års
riksdag. Man framlade där förslag till
lag om försäkring vid vissa yrkessjukdomar,
och då stod följande i den ifrågavarande
propositionen: »Såsom av den
lämnade redogörelsen framgår, synes
enighet numera råda därom, att arbetare,
som träffas av yrkessjukdom eller
— i händelse av dödsfall — hans efterlevande
böra erhålla skälig ersättning.
Det torde även vara en allmän uppfattning,
att kostnaden för denna gottgörelse
bör bestridas av arbetsgivaren. Ett
fastslående härav innebär endast en tilllämpning
av den grundsats, på vilken
den sociala olycksfallsförsäkringen vilar,
nämligen att varje yrkesverksamhet bör
bära av dess utövande föranledda kostnader.
»

Denna princip, som man en gång har
knäsatt och som väl alla då fann riktig
och jag alltjämt finner vara riktig, har
man offrat i den samordning, som nu genomföres.

När man inom utskottet har talat om
formerna för denna samordning i avseende
på ansträngningarna för fortsatt
arbetarskydd, har man av kända skäl —
tidsbristen — inte kunnat gå dessa pro -

blem inpå livet. Men i känslan av att
någonting ändå borde sägas för att mildra
de invändningar, som eljest naturligen
anmäler sig, uttalar utskottet i sitt
utlåtande på s. 64, att sjukkassorna torde
bli i stånd att göra insatser till arbetarskyddets
fromma. Det skulle närmast
vara obarmhärtigt, om man frågade
dem, som står bakom detta uttalande,
hur detta skall ske. Är det någon
som tror, att sjukassorna genom sin verksamhet
och med sina funktionärer kan
göra en nämnvärd insats i fråga om bibehållande
och utvidgande av det arbetarskydd,
som man i dag får ägna så
mycken kraft och som kräver sådan
kompetens, att särskild utbildning har
erfordras för flertalet av dem som sysslar
därmed? Vad kan sjukkassorna uträtta
här?

Jag vill, herr talman, summera vad jag
har sagt om denna samordning, genom
att uttala, att såvitt jag kan bedöma det,
har detta problem icke fått en nöjaktig
lösning. Det är i och för sig värdefullt,
att ett försök har gjorts, men den väg,
på vilken man har slagit in, och den
lösning, som man har kommit till, svarar
inte ens mot måttliga anspråk på
en god lösning. Hade det inte varit och
är det inte möjligt att göra den ändringen,
att karenstiden för rätt till ersättning
för i arbete skadade avkortas? Vore det
med andra ord inte möjligt att skilja
mellan arbetsoförmåga, föranledd av
olycksfall i arbetet, och arbetsoförmåga
på grund av vanlig sjukdom och å ena
sidan bibehålla den nuvarande praktiskt
taget obefintliga karenstiden — det är
bara den dag, under vilken olycksfallet
inträffar, som man inte får ersättning
för — men å andra sidan förlänga
karenstiden vid arbetsoförmåga av annan
anledning? På detta sätt skulle man
förenkla den administrativa apparaten
och sannolikt göra mycket stora besparingar
och ändå låta arbetstagarna behålla
den rätt som de sedan länge har
haft att vid olycksfall i arbete få ersättning
omedelbart efter det arbetsoförmågan
har uppkommit. Vore det vidare
inte möjligt att differentiera de bidrag
som arbetsgivaren skall lämna för den -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

105

Ang. ändring

na del av försäkringen? Framstår det
inte såsom i högsta grad önskvärt att
någonting i denna riktning göres, så
att man därmed får garantier för att det
starka incitament, varom jag har talat
tidigare, skall få utöva sin effekt även
för framtiden?

Jag är personligen mycket intresserad
av arbetarskyddet och har haft tillfälle
att göra en aktiv — alltför ringa för all
del — insats därför. Men då jag har
detta intreses och då jag är insatt i förhållandena,
tvingas jag att säga, att jag
känner mycket stark olust inför denna
del av förslaget. Ett uppskov med lagstiftningen
i syfte att göra en överarbetning
förefaller mig därför, herr talman,
såsom starkt motiverat, jag höll på att
säga enbart av detta skäl.

I några andra avseenden är förslaget
sådant, att åtminstone jag ville ha ändringar
eller tillrättalägganden. Efter 90
dagar sänker man nu sjukhjälpen. För
dem, som blivit arbetsoförmögna på
grund av olycksfall i arbete, gäller något
annat. Hur det blir, får vi se, när
regeringen framlägger förslag till lag om
yrkesskadeförsäkring. Men övriga skall
alltså efter 90 dagar få nedsatt sjukhjälp,
dock inte i de lägsta inkomstklasserna.
Varför gör man denna sänkning? Skälen
redovisas i propositionen och förefaller
närmast vara ekonomiska. Man menar
dessutom, att man får en anknytning till
viss praxis i fråga om sjuklön till arbetstagare.
Men vill man se rationellt på
problemet, är det väl på det sättet, att
de långa sjukdomsfallen är de ekonomiskt
mest ödeläggande. Det borde vara
möjligt att ha en längre karenstid utan
att syftet med lagstiftningen förfelades.
Nog skall medborgarna normalt kunna
lägga åt sidan så mycket, att de kan betala
kostnaderna för en övergående sjukdom,
som varar t. ex. en vecka. Nog kan
man våga räkna med en sådan möjlighet.
Men hur skall den person klara sin ekonomi,
som efter 90 dagar får sin ersättning
nedsatt och som givetvis inte
kan genom förvärvsarbete skaffa sig någon
som helst inkomst? Det är väl vid
de långa sjukdomsfallen som behovet av

i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.
hjälp från samhället framför allt gör
sig gällande.

Jag betraktar det alltså, sett ur uteslutande
rationella synpunkter, som en stor
brist i förslaget, att man har måst nedsätta
sjukhjälpen efter 90 dagar.

Låt mig tillägga en sak, herr talman!
Vad som gör att denna lagstiftning har
omfattats med så stort intresse av vida
medborgargrupper är givetvis framför
allt det förhållandet, att så många arbetstagare
— praktiskt taget hela gruppen
kroppsarbetare — har saknat rätt
till lön vid sjukdom. För alla dessa arbetstagare
gäller, att de kan ordna sin
och familjens försörjning under två förutsättningar:
att de har sin arbetskraft
i behåll och att de kan utnyttja den.
Brister det i endera av dessa förutsättningar,
blir det naturligtvis ekonomiska
bekymmer — i värsta fall ekonomisk
ruin. Det är detta som gör, att intresset
för denna lagstiftning är så starkt och
att reformen framstår som så trängande
och att jag för min del med liv och
hjärta arbetar för att ordna så, att dessa
människor kan klara sin försäljning.

Hur har vi då gjort med arbetslöshetsförsäkringen?
Dess bättre har man där
inte gått till någon sänkning av understödet.
Där finns en tid maximerad, under
vilken ersättning utgår oförändrad,
och därför räknar man med att samhället
skall på annan väg bispringa den
som alltjämt skulle vara arbetslös. Men
den, som blir sjuk och efter 90 dagar
får sin ersättning nedsatt, står utan möjlighet
att själv öka sina inkomster och
utan rätt att av samhället erhålla någonting,
eftersom denna försörjningsfråga
anses vara löst genom antagandet av den
nu föreslagna lagen. Jag kan inte för min
del finna att detta är tillfredsställande.

Med denna lägre ersättning skall vederbörande
dra sig fram, tills sjukdomen
eller arbetsoförmågan varat i två år, men
då är det slut. Vad skall sedan ske? Då
skall folkpensioneringen eller invalidpensioneringen
sköta den fortsatta hjälpen.
Mot detta är ingenting att säga. Man
bär då fått en varaktighet av arbetsoförmågan
som väl nödvändiggör en total

106 Nr 23.

Onsdagen den 27 mai 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

anpassning efter ett ändrat inkomstläge.
Vad man nu bl. a. saknar är formerna
för den anpassning till folkpensioneringen
som måste skapas, om man skall säga
att vi har en samordning mellan sjukkasseförsäkringen
och övrig social lagstiftning.

Jag skall yttra några ord om en annan
detalj i förslaget som jag för min del har
mycket svårt att förlika mig med. Det
gäller det sätt på vilket understödsförmånernas
belopp har bestämts. Detta
medför att i vissa fall en klar överförsäkring
genomförs på obligatorisk och
laglig väg. I vissa fall får de sjuka, de
arbetsoförmögna, en för låg ersättning.
Jag bär nämnt om detta i samband med
olycksfallsriskerna och menar att där
tar man ifrån vederbörande en rätt som
redan tillkommer dem. I andra fall får
de på grund av denna klassindelning en
för hög ersättning. Om någon har råkat
komma i för hög inkomstklass och drabbas
av arbetsoförmåga, har man rättighet
och kanhända skyldighet att nedsätta
ersättningen. Om han däremot är intagen
i för låg klass, kan inte beloppet
höjas. Har det alltså blivit en förändring
i inkomstförhållandena som hade motiverat
en högre sjukhjälp, så skall sådan
inte utges. Man kan försvara detta med
påpekande att kassamedlemmen själv
hade bort underrätta om denna inkomstförändring
och erlagt mot denna svarande
högre avgift samt därmed tillförsäkrat
sig sin rätt. Men det är ju rätt
märkligt att en sådan underlåtenhet skall
befria arbetsgivaren från skyldighet att
vid olycksfall i arbete utge en ersättning
som står i relation till den lön vederbörande
har åtnjutit. Jag säger detta för
att än en gång visa på den bristen.

Eljest skulle jag vilja uppehålla mig
vid att å andra sidan en del personer
kommer i åtnjutande av en högre ersättning
vid arbetsoförmåga än vad de kan
förtjäna under utförande av sitt avlönade
arbete eller i form av annan inkomst
av förvärvsverksamhet. I utskottet hemställde
vi att den saken skulle närmare
belysas av den föredragande sekreteraren,
och han gjorde det också, ehuru det
inte har kommit att redovisas i betän -

kandet. Utredningen är gjord under antagandet
att den arbetsoförmögne är gift
och har tre barn. Han får då, det skall
klart understrykas, det maximala understödet.
Då finner man att den som är i
inkomstläget 1 200—1 800 kronor får
inte bara lika mycket vid sjukdom som
han har förtjänat, utan han får 44,s
procent därutöver. Om hans inkomst vid
arbete är 100, är den 144,8 vid arbetsoförmåga,
och denna ersättning utgår
även efter de 90 dagarna, eftersom ersättningen
då förblir oförändrad i denna
låga inkomstklass. I inkomstgruppen
1 800—2 400 kronor är överförsäkringen
25,6 procent och gäller i två år, om sjukdomen
har den varaktigheten. 1 inkomstgruppen
2 400—3 000 kronor är det 14,3
procents överförsäkring, och för att gå
litet högre i skalan kan jag säga att i
inkomstgruppen 3 600—4 200 kronor —■
där man säkerligen har inte så få människor
— är överkompensationen, så att
säga, 2,9 eller i runt tal 3 procent. Ännu
när man är uppe i inkomstläget 5 800—
6 800 kronor rör man sig med en ersättning
som utgör 90,1 procent av den normala
inkomsten. Det är först då man
kommer så pass högt upp som den sjuke
får någon nedsättning av sin inkomst.

Nu kan naturligtvis praktiskt taget allt
försvaras, i varje fall kan försök göras
till försvar av praktiskt taget allting. Man
kan säga att här är det fråga om så låga
inkomstlägen, att det inte spelar någon
roll, om vederbörande får 25 eller 40
procent högre inkomst vid sjukdom än
när de är i arbete, men är det ändå inte
en allvarlig invändning som man är skyldig
att göra när en tvångsvis genomförd
försäkring är belastad med sådana brister?
Det är närmast en anomali, enligt
mitt sätt att se.

Om jag, herr talman, får göra en jämförelse
med arbetslöshetsförsäkringen
så har, när det gäller den, det ansetts
självfallet, att man skulle maximera arbetslöshetsunderstödet
så, att det utgjorde
högst nio tiondelar och i vissa fall
mindre av arbetsförtjänsten, detta ehuru
man har möjlighet att kontrollera arbetsvilligheten
på ett sätt, som saknar
motsvarighet i fråga om sjukförsäkring -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

107

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

en. Det statliga organet på området kan
nämligen föreskriva, att den arbetslöse
rätt ofta och minst en gång i veckan
skall infinna sig på arbetsförmedlingen
och där får tillfälle att antaga det arbete.
som kan erbjudas honom. Man har
sålunda möjlighet att kalla den, som mottager
understödet, till en plats och kontrollera
hans arbetsvillighet, hans arbetslöshetsförhållande
och annat. Trots
att man har den möjligheten, har man
ansett det lämpligt att sätta arbetslöshetsförsäkringsbeloppet
lägre än den tidigare
arbetsinkomsten. Här däremot där
det lär vara praktiskt taget ogörligt att
någorlunda tillförlitligt kontrollera huruvida
en sjukkassemedlem är sjuk eller
inte, särskilt när vederbörande är bosatt
i glesbebyggda delar av landet, har man
inte en sådan spärregel. Här måste man
för att kontrollera den sjuke i stället för
att kalla honom till en plats, där hans
förhållanden kunde undersökas, skicka
personer till besök i hemmet eller den
plats, där den sjuke vistas, vilket omöjligen
kan ske i den utsträckning som erfordras
för en verklig kontroll och som,
om det vore möjligt, skulle ådraga försäkringen
enorma kostnader.

Det är därför, i varje fall enligt mitt
bedömande, mycket anmärkningsvärt,
att man framlägger ett förslag, behäftat
med sådana besynnerligheter som
denna överförsäkring och är beredd att ta
alla de risker som följer därav. Det kan
inte och skall inte sägas, att detta inte
utgör en lockelse för den, som haft en
sjukdom, att aggravera sin krämpa och
sin arbetsoförmåga, om han tjänar mer
så länge han kan förklaras vara sjuk, än
han gör när han går i arbete.

Jag skall till sist, herr talman, kort
beröra ett område, där jag förklarligt
nog har rätt starka intressen. Det gäller
frågan om denna lagstiftnings obligatoriska
karaktär och därmed tvånget att
lagstiftningen skall omfatta även sådana
personer, som redan har ett betryggande
skydd vid arbetsoförmåga oavsett om
denna förorsakas av olycksfall i arbete
eller av vanlig sjukdom. Jag syftar alltså
på de stora arbetstagargrupper i vårt
land, som utgöres av tjänstemän i stat -

lig, kommunal och privat tjänst. Man
kan fråga sig — i varje fall gör jag det
— om det är nödvändigt att tvinga dessa
medborgare in under denna lagstiftning.
Är det rationellt att göra det? Varför
gör man det?

Svaret är, att det är administrativt
enklare om försäkringen omfattar alla,
än om den omfattar alla minus vissa så
och så bestämda grupper. Jag skall villigt
erkänna, att sådana undantagsbestämmelser
naturligtvis kan föranleda
vissa problem, men är man inte skyldig
att ta någon hänsyn till dessa medborgares
egna intressen? Kan man bortse från
att dessa människor har på ett riktigt
och rationellt sätt ordnat för sig? Skall
man tappa bort det ur bilden och alltså
mot deras vilja — jag föreställer mig att
det alltid kommer att bli så, att det är
mot deras vilja — tvinga in dem under
denna lagstiftning?

Hur gör departementschefen? I fråga
om statens och kommunens tjänstemän
gör han det undantaget, att dessa tjänstemän
vid lagens ikraftträdande får stå
utanför. Men detta inte därför, att han
anser att så i princip bör ske, utan av
det skälet — och här noterar jag ett
motiv för uppskov — att departementschefen
är osäker om huruvida han till
lagens ikraftträdande hinner ordna upp
sjuklönsförhållandena med statens tjänstemän.
I fråga om de privatanställda
tjänstemännen anses emellertid sådan
tvekan tydligen inte behöva råda Jag har
ingenting emot att notera, att statsrådet
sålunda ger klart förord för den privata
verksamhetens möjligheter att finna sig
till rätta i en besvärlig situation, men
därmed är ju inte dessa tjänstemän betjänta.

Om det nu blir så, att statens och
kommunens tjänstemän ställs utanför lagstiftningen,
medan lagen skall omfatta
övriga, är det klart att de jämförelser,
som detta framtvingar, kommer att utlösa
en rätt stark irritation. Det räcker
att erinra om de helstatliga företag, drivna
i bolagsform eller liknande, i vilka
de anställda anser sig ha en med statstjänstemän
i övrigt fullt jämförbar ställning:
monopolföretagen, AB Statens

108 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

skogsindustrier, de oktrojerade bankföretagen,
försäkringsföretagen o. s. v.
Nog är det svårt för den, som har till
uppgift att förklara, varför de i dessa
företag anställda skall omfattas av lagen,
medan däremot de i staten och kommunen
anställda skall stå utanför.

Det är en annan sak i detta sammanhang
som jag är tvungen att nämna ett
ord om, och det är den skillnad i utgångsläget
vid överläggningarna i sjuklöneförmånefrågan
som föreligger mellan
statens och kommunernas tjänstemän
å den ena sidan och de privatanställda
å den andra. Statens tjänstemän kan
komma att omfattas av lagen först sedan
en uppgörelse om villkoren har träffats.
När det gäller dem har man alltså
tid på sig att förhandla, och det lär väl
inte, hoppas jag, träffas någon uppgörelse
utan att statens tjänstemän har fått
kompensation för vad de förlorar. De
har därtill endast ett måttligt tryck på
sig, medan dessa förhandlingar planläggs
och genomförs. Men de privatanställda
tjänstemännen inklusive alla dem som är
anställda i halvstatliga företag, griper
lagen först tag i, och därefter får de förhandla
med sina arbetsgivare och försöka
träffa överenskommelser så gott det
nu går. Under alla omständigheter måste
de erlägga sin avgift på upp till 150
kronor, och sedan får man lösa frågan,
hur detta skall påverka redan utfästa, i
kollektivavtal bestämda sjuklöneförmåner.
Det är väl inte ägnat att överraska
någon, om jag från denna, men även
från mina andra utgångspunkter, hävdar
att det vore en bättre lösning, om man
medgav de medborgargrupper rätt att
stå utanför försäkringen, som på ett
fullt betryggande sätt har ordnat med
sjuklöneförmåner som minst motsvarar
dem som lagen skänker. Det är, tycker
jag, skäligt att ett sådant anspråk beaktas.

Om det nu inte är tid för departementschefen
eller dem det vederbör att
ordna upp denna fråga med statstjänstemännen
till den 1 januari 1955, så lär
det väl omöjligen vara tid för de privatanställda
och deras arbetsgivare att ordna
upp samma sak. Ty det måste ändå

vara oändligt mycket enklare att enas
om ändrade bestämmelser när det gäller
det homogena skikt, som statens
tjänstemän i detta sammanhang utgör,
än att bringa ordning på det stora privata
fältet med massor av tjänstemän i
olika funktioner, i olika branscher, sorterande
under olika arbetsgivarorganisationer
o. s. v. Det är praktiskt taget ogörligt
att snabbt ordna upp saken där.

Härtill kommer en annan omständighet
som borde ha beaktats och som jag
i vart fall vill rikta uppmärksamheten
på.

För mycket stora grupper — jag gissar
att det gäller cirka 200 000 tjänstemän
— har man genom försäkringar i
SPP och liknande försäkringsföretag
ordnat så, att den arbetsoförmögne efter
en karenstid — i regel tre månader —
får ersättning, så kallad sjuk- och invalidpension,
så länge arbetsoförmågan
varar. Denna pension är i regel lika
med ålderspensionen, d. v. s. 60 procent
av lönen. Den pensionen kommer alltså
att utgå även sedan denna tvångsvis
genomförda lag trätt i kraft, vilket innebär
att den arbetsoförmögne får uppbära
både sjukkassebidraget och sjukoch
invalidpensionen. Det är alldeles
uppenbart att då dessa båda förmåner
läggs tillsammans, kommer den försäkrade
efter 90 dagar, när andra får sin
ersättning nedsatt, att ha en inkomst
som ofta är högre än den han hade medan
han var i tjänst. Detta under förutsättning
att försäkringen inte ändras.
Nu förhåller det sig emellertid på det
sättet att en annan av statsmakterna antagen
lag, nämligen lagen om försäkringsrörelse,
förbjuder en nedsättning
av förmånerna för en försäkrad, så
länge premien erläggs, om den försäkrade
själv icke personligen går med på
ändringen. Man kan alltså inte i kollektivavtal
med några arbetsgivarorganisationer
enas om en nedsättning av dessa
försäkringar och sedan få försäkringsbolaget
att ändra försäkringarna. Det
skulle stå i strid mot lagen. Det skulle
följaktligen faktiskt ha varit erforderligt
med en lagändring i fråga om försäkringsverksamheten
för att skapa möj -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23. 109

Ang. ändring

ligheter till en bekväm anpassning efter
det ändrade läge som uppstår sedan det
föreliggande förslaget genomförts.

Som det nu är och under förutsättning
att försäkringarna inte ändras,
skulle den som varit arbetsoförmögen i
tre månader, trots nedsättningen av
sjukbidraget från kassan, komma att
uppbära inkomster som överstiger dem
han har när han är i arbete. Vid 10 500
kronors inkomst uppgår det 40-procentiga
bortfallet till 11 kronor 67 öre om
dagen. Sjukpenningen utgör i den klassen
10 kronor, d. v. s. den är 1 krona 67
öre lägre. Men observera att de 11:67
är skattefria! Tar man hänsyn till det,
blir det väl ingen skillnad i inkomst.
Om nu den försäkrade har barn, får han
även barnbidrag, och sammanlagt är då
denne arbetsoförmögne tillförsäkrad
högre inkomst än vid tjänstgöring, ehuru
hans lön då utgör inte mindre än
10 500 kronor. Om inkomsten är 8 500
kronor, blir inkomstbortfallet 9 kronor
44 öre per dag, men sjukpenningen uppgår
till 9 kronor. I det fallet är det alldeles
klart att vederbörande på grund
av skatteförhållandena gör en vinst.

Om inkomsten skulle vara allenast
5 000 kronor är imkomstbortfallet kronor
5: 50 och sjukpenningen 7 kronor,
vilket alltså innebär en mycket klar
överförsäkring. Det går, som sagt, inte
att ändra detta med mindre än att den
enskilde tjänstemannen ger sitt bifall
därtill.

Är det inte så att denna lagstiftning
genomföres under yttersta tidsnöd och
att hela frågan före lagens antagande
inte är och inte heller hinner bli så utredd
som man skulle önska och som väl
för de flesta skulle framstå såsom tämligen
självfallet? Och ändå är den lagstiftning,
som vi nu skall ta ställning
till, inte komplett. Yi saknar alltjämt
lagen om yrkesskadeförsäkring, ehuru
den så intimt hänger samman med denna
lagstiftning. Den finns visserligen i
propositionen i en skiss i fem punkter.
Den innehåller något från skadeståndsprincipen
så främmande som att den
som skadas genom olycksfall i arbete
skall ha hempenning och barntillägg.

i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.
Här har man alltså definitivt släppt den
tanke, som hittills varit grundläggande.
Inte heller finns det något förslag i läkemedelsfrågan.
Det hela är över huvud
taget rätt märkligt.

Lagrådet har också haft några ord att
säga i detta sammanhang, som jag tar
mig friheten att citera för att få dem till
kammarens protokoll. Lagrådet yttrar i
sitt remissvar: »Vad som till följd av
samordningsprincipen i väsentlig mån
är att betrakta såsom ett enda lagkomplex
skulle sålunda komma att genomföras
i två etapper. Detta är otillfredsställande.
Då nu föreligger förslag till
blott en del av den tillämnade lagstiftningen,
möter det svårigheter att bedöma
huruvida de föreslagna lagreglerna
i allo kunna var lämpliga i det större
sammanhang för vilket de är avsedda.
En förnyad granskning ur denna synpunkt
torde under alla förhållanden bliva
erforderlig. Det står icke heller i
överensstämmelse med god lagstiftningspraxis
att, såsom enligt förslaget skulle
bliva fallet, en lag utfärdas, om vilken
man redan vid dess antagande och promulgering
vet, att den icke kan träda i
tillämpning i oförändrat skick, och som
dessutom innehåller bestämmelser, vilka
uppenbarligen för sin tillämpning förutsätta
tillvaron av andra, ännu icke utformade
lagregler av central betydelse.»
Längre fram i lagrådets yttrande heter
det, att »det enligt lagrådets mening är
ägnat att väcka synnerliga betänkligheter
att nu upphöja det remitterade förslaget
till lag, betänkligheter som endast
delvis kunnat undanröjas genom samtidigt
fattat principbeslut rörande den
blivande yrkesskadeförsäkringslagens innehåll».

Herr talman! Vad jag här anfört utgör
måhända tillräckligt underlag för
min åsikt, att lagen, trots att det framlagda
förslaget är väsentligt bättre än
nu gällande lag och trots att stora bemödanden
gjorts i syfte att få den nya
lagen så tillfredsställande som möjligt,
ändå icke är sådan att den tillgodoser
skäliga anspråk. Det är emellertid ytterligare
en omständighet som gör att jag
måste säga mig, att det är olyckligt att

Ilo Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

i dag besluta att lagen skall träda i kraft
på föreslagen tid, nämligen de ekonomiska
förhållandena.

Vi riksdagsmän vet inte vad lagens
genomförande kommer att kosta. Vi vet
inte ens vad den nya lagen kommer att
kosta staten i direkta utgifter. Den beräkning,
som propositionen innehåller,
må var riktig, men den är inte fullständig.
Man har inte ens gjort ett försök
att räkna fram de skatteförluster, som
staten får vidkännas på grund av att både
avgifterna och sjukbidragen blir beskattningsfria.
Det har under utskottsbehandlingen
gissats på att det här skulle
röra sig om 50 miljoner kronor. Vi
får emellertid också en kostnadsökning
för uppbördsväsendet, vilken inte är omnämnd.
Det är klart att denna uppbörd
kommer att nödvändiggöra anställandet
av ytterligare tjänstemän, vilket kommer
att kräva ökade kostnader. Det blir också,
vilket antydes, ökade kostnader för
den centrala administrationen. Vad man
sedan förlorar indirekt genom att några
tiotusental människor skall engageras i
arbetet för denna försäkrings genomförande
och upprätthållande, lär vara
svårt att beräkna, men det är väl ingen
tvekan om att denna sida av saken kommer
att medföra en betvdande påfrestning.

Man vet inte heller om inkomstberäkningen
i fråga om de avgifter, som
skall erläggas av de försäkrade, är hållbar.
En del går väl bort. Jag tillstår, att
jag inte kan det förslag, som jag här
talar över. Jag skulle beundra riksdagens
aktade ledamöter, om de på den
korta tid, som stått dem till buds, skulle
ha kunnat tränga in mera i detta förslag
än vad jag har kunnat göra. Jag kan
exempelvis i dag inte säga, om avgifterna
till denna sjukförsäkring är att
betrakta såsom en skatt med skyldighet
för den skattskyldige att erlägga avgiften
så länge han har förmåga därtill. Jag
vet inte, om man kan begära införsel
på denna sjukförsäkringsavgift. Kan
man inte det, lär väl spillet bli rätt stort,
vilket kommer att medföra ökade utgifter
för staten till följd av minskade inkomster.

Det lär altså här sammanlagt komma
att röra sig om mycket betydande belopp
för statens egen del. Vad förslaget sedan
betyder ekonomiskt sett för vårt näringsliv,
för samhällsekonomien och för
de försäkrade själva skall jag, herr talman,
inte försöka att analysera eller ge
något omdöme om. Jag har bara ett starkt
intryck av att då man år 1950 på grund
av då rådande förhållanden ansåg sig
förhindrad att sätta det då vilande lagförslaget
i kraft, är det besynnerligt,
minst sagt, att man i dag bedömer det
ekonomiska läget så, att man nu är beredd
att ta detta steg. För mig framstår
det såsom alltför ansvarsfullt att medverka
härtill. Jag är alltså icke beredd
att göra det.

Är det över huvud taget inte stora risker
förenade med riksdagens sätt att
träffa avgöranden i stora frågor som föranleder
framtida kostnader och binder
staten ofrånkomligt vid nya stora utgifter,
utan att man först har en ordentlig
plan bakom det hela, utan att man
vet någorlunda exakt vad kostnaden
uPPgår till och utan att man vet var
och hur man skall ta pengarna? Är detta
inte ett besynnerligt sätt att sköta statens
finanser och bevaka skattebetalarnas
intressen?

Det är alltid tämligen otacksamt att
föra ordet, när man måste sluta med,
såsom i detta fall, ett avstyrkande av
en reform, som är så populär och så
önskvärd, som fallet är i fråga om denna
sjukkasselagstiftning. Jag har betygat
tidigare, och jag gör det ånyo, mitt
starka intresse för detta sociala problem.
Det parti, som jag företräder, har
på många sätt givit uttryck för samma
intresse och samma uppfattning om nödvändigheten
av att, så snart detta är
möjligt, ordna så att alla medborgare
har den trygghet som vi anser att de
bör ha vid sjukdom, den vård som de
behöver, och den ersättning för bortfallande
inkomster som bör tillförsäkras
dem och som de själva bör medverka
till. Det är alltså icke någon bristande
social känsla, och det är icke heller
någon brist på förståelse för belägenheten
hos dem, vilka medellösa drab -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

bas av en sjukdom, som motiverar vår
ståndpunkt. Men det är en sak att känna
det så och en annan att medverka till
en lagstiftning, som enligt ens övertygelse
— så långt man har kunnat bedöma
— inte är tillfredsställande upplagd,
och medverka till en reform, vars
ekonomiska verkningar man inte kan
överblicka eller klart bedöma till sin
storlek och vars inverkan i det långa
loppet på det samhällsekonomiska planet
eller på företagsverksamheten man
ej heller kan bedöma.

Det är ett uttryck för denna allmänna
inställning, som har kommit det parti
vilket jag tillhör, att föreslå att man vilar
på hanen, men samtidigt hjälper
dem, som behöver hjälp i detta fall, genom
att hemställa hos regeringen om
förslag till nästa års riksdag om förbättrad
hjälp till sjukkasseverksamheten för
att ge (ten en sporre. Låt oss komma
ihåg att det ju ändå inte är rätt att i
dag tala om denna lagstiftning som om
vi inte redan nu hade någonting på detta
område. 1 stort sett två tredjedelar av
alla dem, som kan komma i fråga här,
är redan medlemmar av sjukkassorna.
Om man genom statens åtgärder kan
animera fram ett ökat intresse för denna
frivilliga sjukkasseverksamhet och
staten vore beredd att lämna ekonomiskt
bidrag i icke ringa utsträckning, skulle
man ändå för en tid framåt eliminera
de största bristerna. Under den tiden
kunde man då på sätt, som jag har antytt,
överarbeta detta förslag, överväga
det ännu en gång, särskilt på de punkter,
där bristerna i dag framstår alldeles
särskilt klart.

Låt mig till sist, herr talman, säga något,
inte på mitt partis vägnar utan som
ett uttryck för min privata mening. Jag
är mycket tveksam, om det är lämpligt
över huvud taget att genomföra en obligatorisk
sjukförsäkring. Yad är det
man behöver genomföra här? År det inte
så att man skulle vilja ha samhällets
hjälp för att hjälpa dem, som behöver
hjälp? Vi har cirka en halv miljon tjänstemän,
som redan har denna fråga ordnad
på ett mycket tillfredsställande sätt,
eller i varje fall på ett bättre sätt än

man uppnår med denna lagstiftning. Vi
har dessutom stora grupper av företagare
med sådan verksamhet, att sjukdom
inte är liktydig med inkomstbortfall,
i varje fall inte något nämnvärt sådant.
Vi har säkerligen många tusen
lantbrukare, vilka inte själva skulle komma
på idén att begära en obligatorisk
sjukförsäkring och som säkerligen inte
skulle — om det gick för sig för dem att
välja mellan en obligatorisk sjukförsäkring
och en frivillig — tveka i valet.
Vore det inte möjligt att resonera här
på samma sätt som man gjort beträffande
arbetslöshetsförsäkringen, d. v. s. ge
sjukkassorna tillräckliga bidrag för att
täcka administrationskostnaderna. Låt
staten träda hjälpande till för att eliminera
riskerna på sådana områden
där sjukfrekvensen är hög, och låt över
huvud taget staten lämna bidrag på sådant
sätt, att vi på frivillighetens väg
når fram till effektiva anordningar. Det
skulle jag för min del anse som inte
bara närliggande utan tämligen självfallet.
Föreskriv att arbetsgivarna för löntagarnas
vidkommande, i den mån dessa
låter försäkra sig, också skall medverka
i premiebetalningarna, så att de
anställda med en ringa uppoffring genom
en frivillig handling skall kunna
säkerställa åt sig det skydd, som de behöver.
För att de nu skall få det, tvingar
man på hela det svenska folket denna
enorma administrativa och kostsamma
apparat. Folk, som över huvud taget
inte har något behov av dessa anordningar,
kommer att med eller mot sin vilja
inrangeras i detta oerhörda företag. Frivilligheten
är enligt min uppfattning en
bättre väg. Jag skulle inte se någonting
hellre än att den kunde prövas och att
riksdagen — vilket jag tyvärr knappast
vågar hoppas på — går med på att skjuta
denna reform ett stycke på framtiden.
Jag är säker på att hundratusentals
människor har samma uppfattning, i
denna sist berörda fråga, som jag här
givit uttryck åt.

Herr talman! Med huvdsakligen den
motivering, som jag här anfört, har jag
velat anmäla avvikande mening, och jag
tillåter mig att yrka bifall till den med

112 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

1) betecknade reservationen till utskottets
utlåtande.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Den
sjukförsäkringsreform som beslutades
194(3 och vars ikraftträdande vi år efter
år har beslutat uppskjuta — det var väl
närmast av ekonomiska skäl detta skedde
■— har ju vid närmare granskning
visat sig vara mindre väl utformad. Den
upptog en obligatorisk bottenförsäkring
och en frivillig försäkring som komplement.
Nu föreslås ett system där sjukpenningen
fastställes i förhållande till arbetsinkomstens
storlek, och därigenom
kommer den sociala tryggheten att ökas
för stora grupper av människor, som tidigare
vid sjukdom blivit utan inkomst
och råkat in i ett nödläge, vilket ofta var
förenat med starka psykiska påfrestningar.
Det nu föreliggande förslaget till
sjukförsäkring har samordnats med yrkesskadeförsäkringen,
för vilket förslag
den föregående ärade talaren ingående
redogjort.

Vi är, såsom också påpekas i utskottets
utlåtande, eniga om behovet av en allmän
sjukförsäkring, och meningsskiljaktigheterna
rör försäkringens beskaffenhet
och tidpunkten för dess ikraftträdande.
När lagen antogs vid 1946 års
riksdag bestämdes tidpunkten för dess
genomförande till den 1 juli 1950. Genom
lag 1948 förordnades uppskov till
den 1 juli 1951, och vid höstsessionen
1950 beslöts ytterligare uppskov. Nu
har högerns talare här nyss yrkat på nytt
uppskov på obestämd tid. Inom folkpartiet
kan vi inte vara med om detta. Vi
har också i den reservation, som vi bifogat
utskottsutlåtandet, framhållit att
vi anser det synnerligen angeläget att
reformen nu genomföres. Några av de
tillfredsställande resultat som vi tror
skall följa av reformen är, som jag nyss
påpekade, ökad trygghet och minskade
klyftor mellan olika samhällsgrupper.
Vad vi emellertid beklagar är regeringens
otillfredsställande uppläggning av
arbetet med frågan. Liksom den föregående
talaren anser vi att den tid som
bar stått riksdagen till buds för denna

stora frågas behandling har varit alltför
kort. Därför hade ett uppskov med
riksdagsbehandlingen av reformen till
höstriksdagen med bibehållande av dess
ikraftträdande den 1 januari 1955 framstått
som i och för sig önskvärt. Nu har
det från regeringens sida framhållits att
ett uppskov med riksdagsbehandlingen
skulle medföra försening med ikraftträdandet
ett år. -vven om vi inte har blivit
helt övertygade av de skäl som anförts
för denna uppfattning, har vi ansett att
ett fördröjande av denna reform inte är
önskvärt efter alla tidigare uppskov.
Därför ha vi också velat bidra till frågans
avgörande redan vid denna riksdag.

Det innebär alltså att vårt yrkande
går ut på att reformen genomföres vid
den i propositionen föreslagna tidpunkten,
alltså den 1 januari 1955. Dock vill
jag i likhet med den föregående talaren
säga att det hade varit i hög grad önskvärt
om man nu hade fått veta hur de
med reformen följande betydande kostnaderna
skall täckas.

Stora reformer är väl från början behäftade
med brister som erfarenheten
så småningom får rätta till. Jag tänker
på en sådan reform som införandet av
enhetsskolan, som jag har varit med om
att besluta i denna riksdag. Där kommer
säkerligen den praktiska erfarenheten
att rätta till en hel del misstag. Så förmodar
jag att det även kommer att bli
beträffande sjukförsäkringsreformen.

Herr Ahlberg ansåg att man nu åter
skulle skjuta på denna reform och tills
vidare gå in för förbättrade statsbidrag
åt sjukkassorna. Jag undrar, om detta
inte i alla fall skulle bli ett lappsystem
som vi förr eller senare måste komma
ifrån.

Folkpartiets representanter i utskottet
har i en reservation till utskottsutlåtandet
framhållit att det är synnerligen
angeläget att det administrativa handhavandet
av försäkringen göres så smidigt
som möjligt. Detta kommer i stor
utsträckning att bero på om sättet för
inplacering av de anställda i sjukpenningklasser
och uppbörden av försäkringsavgifterna
kan handhas på ett tillfredsställande
sätt. Yi förutsätter att des -

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23. 113

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

sa frågor blir föremål för ytterligare
överväganden inom Kungl. Maj :ts kansli
och att nästa års riksdag möjligen får
ta ställning till dem.

Herr Ahlberg var inne på frågan om
samordningen. Det är alldeles klart att
han genom sin mångåriga verksamhet
på detta område har en mycket större
erfarenhet av yrkesskadeförsäkringen än
jag för min del har. Jag kan för min del
understryka vad han här framhöll beträffande
både fördelarna och nackdelarna
av samordningen. Vi har emellertid,
när vi vägt dessa fördelar och nackdelar
mot varandra, dock kommit till
den uppfattningen, att samordning bör
äga rum. Det är emellertid inte omöjligt
att olägenheterna kan komma att bli så
allvarliga, att vi efter några år på nytt
får ta upp frågan till omprövning. Jag
skall därför som sagt inte närmare gå
in på samordningsfrågan, eftersom ju
herr Ahlberg mycket ingående redogjorde
för den och sjukförsäkringen. Vi anser
— jag kan i det avseendet instämma
med honom — att det är en olägenhet
att karenstiden för yrkesskador skall
förlängas till tre dagar, ty genom sammankopplingen
med sjukförsäkringen
tror jag det skulle stöta på stora praktiska
svårigheter att ha olika karenstid.

En annan olägenhet, som herr Ahlberg
framhöll, är att man efter samordningen
inte har tillfredsställande möjligheter
att bedriva ett väl organiserat
arbetarskyddsarbete och genom lägre
avgifter inom företag med låg olycksfallsfrekvens
uppmuntra till förebyggande
åtgärder.

Herr Ahlberg berörde också frågan
om Kungl. Maj:ts rätt att undantaga arbetstagare
från sjukpenningförsäkringen.
Det gäller dem som på grund av lag
eller författning utfärdad av Kungl.
Maj:t eller bestämmelser, som meddelas
av kommun, uppbär lön vid sjukdom. Vi
har på denna punkt i likhet med herr
Ahlberg yrkat, att i lagtexten skulle skapas
möjlighet även för tjänstemannagrupper
på den privata arbetsmarknaden,
som åtnjuter sjuklön, att undantagas
från försäkringen.

Vår principiella inställning är att la 8

Första kammarens protokoll 1953. Nr 23.

gens ikraftträdande inte bör tagas till
förevändning för en försämring av redan
utgående sjukersättningsförmåner.
Den utjämning av de skillnader i olika
allmänna anställningsvillkor, såsom exempelvis
sjuklöne- och pensionsförmåner,
vilken vi eftersträvar, bör inte förverkligas
genom en försämring för de
grupper, som redan i dessa avseenden
uppnått en viss trygghet, utan genom
en successiv förbättring för de sämre
ställda. Endast om de berörda grupperna
förhandlingsvägen frivilligt accepterar,
att en förmån i det avseendet till
en del utbytes mot en annan förmån eller
höjd lön, bör undantag från denna
regel ifrågakomma.

Beträffande hemarbetande gifta kvinnor
har folkpartiet i sina motioner hemställt,
att dessa måtte tillerkännas rätt
att teckna frivillig tilläggsförsäkring huvudsakligen
i enlighet med vad som föreslagits
gälla för studerande. Detta yrkande
har av utskottsmajoriteten biträtts.
De hemarbetande kvinnorna skulle
alltså få rätt att på samma villkor och
med samma karenstid som de studerande
tillförsäkra sig en tilläggssjukpenning
på 1—3 kronor per dag. Det förefaller
kanske något egendomligt att en
socialdemokratisk utskottsledamot har
reserverat sig till utskottsutlåtandet med
yrkande om avslag på framställningen
att bereda de gifta kvinnorna möjlighet
att teckna frivilliga tillägg till den obligatoriska
sjukförsäkringen. Reservanten
motiverar sitt avslag med att ett bifall
till motionen i praktiken skulle innebära,
att endast de mera välsituerade husmödrarna
kan få del av tilläggsförsäkringen,
under det att husmödrar, som
har det största behovet av densamma,
ställes utanför. Denna uppfattning lär
emellertid inte delas av kvinnorna själva.
Efter vad jag har erfarit föreligger
redan en protestskrivelse från samtliga
kvinnoorganisationer för den händelse
denna reservation skulle bifallas.

Den kostnadsökning, som uppkommer
för statsverket genom sjukförsäkringsreformen,
är rätt betydande. Folkpartiet
har i ett par motioner hävdat angelägenheten
av att minska statens kostnader

114 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

för reformen utan att det medför någon
ökning av försäkringsavgifterna för
medborgare med särskilt låga inkomster.
I motionerna framföres det principförslaget,
att en minskning av statens utgifter
för försäkringen skall genomföras,
utan nackdel för de lägsta inkomsttagarna,
genom någon ökning av de övriga
försäkrades avgifter och arbetsgivarbidragen.

f propositionen förordas, att ingen
skall behöva betala mer än 2 procent av
sin inkomst i avgift för sjukvårds- och
grundsjukpenningförsältring. Vi föreslår
att detta ändras till 1,75. Detta får till
följd, att en ensamstående försäkrad
med mindre inkomster än cirka 2 700
kronor per år och gifta försäkrade med
mindre inkomster än 5 400 kronor per
år får lägre avgifter än enligt Kungl.
Maj :ts förslag. De högre inkomsttagarna
får däremot någon höjning. Det framgår
av en tabell på s. 109 i utskottsutlåtandet,
till vilken jag ber att få hänvisa. Avgiftslindringsbidraget
skulle också behöva
höjas med 23 miljoner kronor.

Statsbidraget har i propositionen fastställts
till 50 procent av kostnaderna för
läkarvård och resor, grundsjukpenning
och motsvarande del av hempenning. Vi
föreslår här, att statsbidrag till dessa
försäkringar skall minskas från 50 till
30 procent, varigenom skulle uppnås en
sammanlagd besparing för statsverket
med cirka 60 miljoner kronor. Lägges
härtill den besparing på 5 miljoner kronor,
som vi föreslår när det gäller den
frivilliga försäkringen, och dragés härifrån
avgiftslindringsbidraget på 23 miljoner
kronor, innebär detta en sammanlagd
utgiftsminskning för statsverket på
cirka 42 miljoner kronor.

Enligt 1947 års lag skulle ett statsbidrag
på 20 procent utgå till den frivilliga
tilläggsförsäkringen. Det nu framlagda
lagförslaget ersätter den frivilliga
tilläggsförsäkringen med en obligatorisk
i vad den gäller sjukpenning åt arbetstagare.
För denna obligatoriska tilläggssjukpenning
skall inte utgå något statsbidrag,
utan tilläggssjukpenningen finansieras
helt med de försäkrades egna avgifter
jämte arbetsgivarbidrag. Enligt

propositionen skall den frivilliga tillläggsförsäkringen
bibehållas, och på den
försäkringen skall utgå ett statsbidrag på
20 procent.

Då man i nuvarande läge inte har kunnat
införa statsbidrag för den obligatoriska
tilläggsförsäkringen, anser vi det
inte lämpligt att ett sådant bidrag kommer
den frivilliga tilläggsförsäkringen
till del.

Beträffande läkemedelsrabatteringen
har vi uttalat oss för att åtgärder måtte
vidtagas för att hindra uppkomsten av
en tendens till omotiverad ökning av
medicinförbrukningen.

Jag skall inte vidare uppehålla mig
vid dessa frågor utan ber, herr talman,
att i anslutning till vad jag har anfört få
yrka bifall till de av mig, herr Jacobsson
i Igelsbo och fru Sandström vid utskottets
utlåtande fogade reservationerna, i
vilka föreslås dels vissa ändringar i utskottets
motivering och dels ändringar
i 28, 35, 38, 39, 41 och 53 §§ i lagen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 284, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 76 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 2 och 45 § § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), in. m.;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utformningen av
det tekniska systemet för stödet av den
inhemska smörproduktionen in. m.;

nr 288, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

Onsdagen den 27 maj 1953 fm.

Nr 23. 115

om ändring i förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m.;

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket m. m.; och

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av 48 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 322, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till
fast egendom m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; samt

nr 323, i anledning av väckta motioner
om vidgad inlösningsrätt vid laga
skifte enligt lagen den 17 juni 1932 (nr
223) med särskilda bestämmelser om
delning av jord å landet inom vissa delar
av Kopparbergs län (den s. k. dalalagen)
.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående nya bestämmelser
om medlemskap av finska församlingen
i Stockholm samt tyska församlingarna
i Stockholm och Göteborg m. m.; samt
nr 325, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 43 kap. 11 § och
46 kap. 11 § rättegångsbalken, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
Sveriges anslutning till en överenskommelse
angående tyska utlandsskulder;

nr 331, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige och Finland undertecknad
överenskommelse rörande tilllägg
till konventionen den 29 januari
1926 angående fredligt avgörande av
tvister;

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Europarådets
rådgivande församling år 1952
vid dess fjärde ordinarie möte samt år
1953 vid dess extraordinarie möte fattade
beslut; och

nr 333, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse till riksdagen angående val av
ombud jämte suppleanter i Nordiska rådet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets memorial nr 163, angående
statsregleringen för budgetåret
1953/54; och

bankoutskottets memorial nr 30, angående
uppskov med behandlingen av ett
av fullmäktige i riksgäldskontoret överlämnat
förslag angående pensionsbestämmelser
för hos riksdagen anställda
tjänstemän.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 4.51 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

116 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Onsdagen den 27 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30 eftermiddagen.

Fortsattes överläggningen rörande 4 §
av Kungl. Maj:ts i andra lagutskottets utlåtande
nr 35 punkten A behandlade
förslag till lag angående ändring i lagen
om allmän sjukförsäkring.

Herr EWERLÖF (h): Herr talman!
Om det med fog kan sägas, att riksdagen
som helhet under de senaste månaderna
arbetat under ytterst otillfredsställande
förhållanden, så gäller detta i alldeles
särskild grad för oppositionen. Majoriteten
har ju regeringen att falla tillbaka
på och kan ju i flertalet fall nöja sig med
att »svära på magisterns ord». Men oppositionen,
som måste kunna ägna de kungl.
propositionerna en ingående granskning,
har sedan påsk varit hänvisad till att
inom motionstidens knappa ram samtidigt
behandla över femtiotalet propositioner,
flertalet av stor omfattning och
ingripande betydelse Det har gällt att
uteslutande i förlitande på egna krafter
studera dessa propositioner, taga ställning
till dem och utarbeta motioner på
löpande band. Bland dessa propositioner
befinner sig också den som vi nu
behandlar.

Man skall ha upplevat detta för att rätt
inse, hur orimligt ett sådant system är,
inte minst ur rent demokratisk synpunkt.
Ingen må förtänka mig, om även
jag finner det lättsamt att någon gång
kunna krypa bakom statsministerns
rygg. Jag har nu tyckt mig finna genom
den läsning, som jag i går eftermiddag
ägnade mig åt, att vi — statsministern
och jag — är av alldeles samma mening
i den väsentliga frågan när det gäller
sjukförsäkringen — frågan om det statsekonomiska
läget tillåter att vi nu beslutar
om reformens genomförande från
och med den 1 januari 1955. — Då jag ser
att statsministern nu kommer in i kam -

maren, ber jag att få upprepa, att jag
vid läsning av riksdagstrycket under
gårdagen till min glädje tyckte mig finna,
att statsministern och jag är av ungefär
samma uppfattning när det gäller
att bedöma spörsmålet, om det statsekonomiska
läget medger att sjukkassereformen
genomföres från och med den
1 januari 1955. Jag skall kanske förtydliga
detta uttalande därhän, att jag än
i dag har samma uppfattning om de kriterier,
efter vilka denna fråga skall bedömas,
som statsministern hade 1950.

Vid debatten i kamrarna i ett sjukkasseärende
den 20 april 1950 annonserade
statsministern, att regeringen övervägde
att till höstriksdagen föreslå fortsatt
uppskov med ikraftträdandet av den
sjukförsäkringslag som beslutats 1946
och som enligt beslut 1948 skulle träda
i kraft den 1 juli 1951. Det meddelades
att kostnaderna för statsverket dåmera beräknades
till omkring 250 miljoner kronor,
och statsministern fortsatte: »I nuvarande
ansträngda finansiella läge inger
en utgiftssumma av denna storleksordning
allvarliga betänkligheter. Såvitt
nu kan överblickas kommer under
den närmaste övergångstiden sträng
återhållsamhet med statsutgifterna att
krävas.»

I debatten i andra kammaren uttalade
herr Hagberg i Luleå missnöje med detta
besked, vilket föranledde statsministern
att i en replik yttra bland annat
följande: »Vi måste se till... att vi icke
pressa upp skatterna ytterligare. Jag
tror, att även de människor, som vilja
rösta på eller än så länge fundera på
att rösta på herr Hagbergs linje, har en
känsla av att det nuvarande skattetrycket
är så pass högt, att de måste ta sig
en allvarlig funderare på att genmföra
en reform som kräver utgifter som nödvändiggöra
en ytterligare skattestegring.
Jag har den uppfattningen att landets
produktivitet är i stigande, och i samma
takt som våra produktionsresurser

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 117

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

stiga öppna sig möjligheter för en standardhöjning,
men, herr talman, icke i
snabbare takt.»

Eftersom detta var riktat till andra
kammai ens talman känner jag mig uppfordrad
att med egna ord upprepa detta
till vår ärade talman: »Men, herr talman,
icke i snabbare takt!»

Statsministern fortsatte: »Vi ha just
nu kommit i jämvikt och fått ekonomisk
balans. Det finns nu icke något särskilt
att ta av utan att vårt läge försvåras ...
Alltså, herr talman, detta är ett uppskov
under den tid, då den ekonomiska jämvikten
kräver en sträng sparsamhet med
statens utgifter. I den mån en fortsatt
produktionsstegring i svenskt näringsliv
lämnar utrymme därtill, kommer
denna reform med all sannolikhet att
bli en av de tidigaste som blir realiserad.
»

Då herr Hagberg alltjämt var otillfredsställd,
fick han följande replik: »Vi måste
få debet och kredit att gå ihop utan
skattehöjning... Nu vill jag höra om
herr Hagberg i Luleå vill tala om, vilka
skatter man skall höja för att kunna genomföra
reformen.»

Det ville inte herr Hagberg, vilket föranledde
statsministern till följande konstaterande:
»Herr Hagberg bestrider

icke, att budgeten för närvarande nätt
och jämnt balanseras. Han har icke givit
någon som helst anvisning på var
dessa 250 miljoner kronor skola tagas.»

Nog får den replikväxlingen anses ha
utomordentligt intresse för den debatt,
vi nu för. Jag har redan framhållit, att
jag i allt väsentligt instämmer med statsministern
av april — april 1950. Det är
uppenbart, att statsministern då hyste
den meningen, att sjukförsäkringsreformen
borde vänta till dess den genom
produktionsstegring inom näringslivet
kunde häras utan skattehöjning.

Låt oss jämföra läget på våren 1950
med läget nu. Då hade Koreakriget ännu
inte utbrutit. Engångsinflationen och
dess för samhällsekonomien skadliga
verkningar, som vi alltjämt lever under,
var ett okänt begrepp. De direkta skatterna
var inte obetydligt lägre än de är
i dag, efter beslutet i fjol med 110 pro -

cents uttag på grund av inflationens inverkan
på skatteskalorna. Det är ju det
märkliga, och det får vi väl tillfälle att
tala mera om i morgon, att vad som
skedde enligt 1949 års skattekommittés
förslag inte var en lättnad i det skattetryck,
som vi fick 1947, utan ett försök
att i möjligaste mån skära bort den alldeles
oförutsedda skattehöjning, som efter
1947 hade inträtt på grund av inflationen.
Man lyckades inte fullständigt
därmed även om uttaget hade skett endast
med 100 procent, som ju var kommitténs
enhälliga förslag. Nu beslöt man
ju ett uttag med 110 procent, vilket innebar
ett högre skattetryck än det som
rådde vid tidpunkten för det yttrande,
som jag här har kommenterat.

Därtill kommer den rad av extra skatter
på hundratals miljoner, som tillkommit
efter 1950 för annat ändamål, men
som nu utnyttjas för att täcka driftbudgetens
löpande utgifter.

Det oaktat är vi väl alla överens om
att den budget vi nu går att fastställa
knappast är balanserad — närmast underbalanserad.
År 1950 var vi inne i en
utveckling, som gav en årlig produktivitetsstegring
på betydligt mer än de
vanliga 3 procenten. Nu är vi inne i
stagnation och tillbakagång; man har ju
räknat med att vi under fjolåret kanske
hade inalles en halv procent i produktivitetsstegring,
och för innevarande år
räknas ju närmast med en tillbakagång.

År 1950 beräknades reformen kosta
statsverket 250 miljoner. Nu uppges visserligen
motsvarande siffra för den ifrågasatta
reformen till 160 miljoner kronor.
Jag skulle dock vilja varna för att
lita för mycket på denna siffra. Det är
så många faktorer, som under remissbehandlingen
har framförts och som ger
anledning att tro, att detta belopp kommer
att visa sig vara i väsentlig grad
för lågt. Därtill kommer också att hänsyn
måste tas till det skattebortfall, som
kommer att bli en följd av att såväl förmånerna
enligt sjukförsäkringen som de
avgifter, som skulle vila på de enskilda,
inte blir skattebelagda.

Därtill kommer en ökning för arbetsgivarna
på 115 miljoner kronor i ett lä -

118 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

ge, där nedbringandet av kostnaderna
för näringslivet är en tvingande nödvändighet
och för vår allmänna ekonomiska
ställning av den allra största betydelse.
Slutligen tillkommer avgifter på
de försäkrade med 328 miljoner kronor,
som ju ur deras synpunkt sett kommer
att bli av samma tyngd som skattebördan,
låt vara att de kommer att motsvaras
av vissa förmåner.

Låt oss inte upprepa det ödesdigra
misstag, som gjordes i England vid genomförandet
av motsvarande reform
där, då man beräknade kostnaden till
170 miljoner pund närmast före förslagets
genomförande, men kostnaden redan
det första året uppgick till 280 miljoner
pund. För år 1949/50 utgjorde
kostnaden 360 miljoner pund, för år
1951/52 utgjorde den 400 miljoner pund
och för år 1952/53 i det närmaste 500
miljoner pund.

Inte annat än jag kan finna måste
jämförelsen mellan 1950 och nu utfalla
så, att det vi inte hade råd till 1950, det
har vi ännu mycket mindre råd till nu.
Eller är måhända den tid nu över, då
den ekonomiska jämvikten kräver en
sträng sparsamhet med statens utgifter,
som orden föll 1950? Nu är det inte
längre tal om att avvakta produktivitetsstegring
för att kunna genomföra reformen
utan skattehöjning. Härom säger
propositionen följande: »Den kostnadsökning
för statsverket, som blir en följd
av reformens genomförande, lär icke
kunna täckas utan att inkomsterna av
skattemedel ökas. Frågan om vilka åtgärder,
som i detta syfte kan bli erforderliga,
torde få anmälas för Kungl.
Maj :t av chefen för finansdepartementet
och föreläggas nästa års riksdag.»

Detta är — otroligt men sant ■— det
enda som sägs i detta avgörande hänseende
i hela den tjocka propositionen.
Jämför detta med statsministerns förut
citerade slutreplik till herr Hagberg:
»Herr Hagberg bestrider inte att budgeten
för närvarande nätt och jämnt balanseras.
» Jag frågar nu: herr statsministern
bestrider väl inte, att såväl
innevarande års budget som nästa års
budget nätt och jämnt balanseras?

Vidare sade statsministern till herr
Hagberg: »Han har inte givit någon som
helst anvisning på var dessa 250 miljoner
skall tagas.» Den stackars herr Hagberg
får alltså snubbor för att han inte
på stående fot kan anvisa täckning för
de pengar, som skulle ha erfordrats i
form av en skattehöjning. Men regeringen,
som nu för riksdagen presenterar
denna utgift på bortåt miljarden anser
sig icke skyldig att lämna någon som
helst redogörelse för hur och på vilka
grunder den betraktar utgiften som möjlig
att bära för samhällsekonomien, eller
ens hur den del som faller på statsverket
är avsedd att täckas. Man inbjuder
till att fatta ett principbeslut som
binder samhället för framtiden utan att
någon möjlighet gives att bedöma de
ekonomiska konsekvenserna.

Eller är det möjligen så, att regeringen
inte ens för egen del har funnit behov
av att ställa in frågan i dess ekonomiska
sammanhang? Det verkar som
om regeringen plötsligt beslutat avfyra
förslaget som en tidsinställd bomb. Vadan
denna brådska? Jag överlämnar åt
de politiska augurerna att gissa sig till
vad denna tidsinställning innebär.

Åtskilliga remissinstanser klagade över
att remisstiden för yttranden över socialförsäkringsutredningens
förslag var
orimligt kort. Tiden för granskning av
dessa yttranden i departementet och för
utarbetande av proposition var också
utomordentligt kort. Det betraktades
närmast som en sportprestation, att propositionen
kunde färdigställas på denna
korta tid med det väldiga material som
det gällde att behärska. Och tiden för
riksdagsbehandlingen har ju närmast
varit en parodi. Det är många av riksdagens
ledamöter som inte förrän under
eftermiddagen i går fick i handom andra
lagutskottets utlåtande i denna utomordentligt
omfattande fråga. Tiden för
det förberedande organisationsarbetet
blir ytterligt knapp och förutsätter forcering.
Riksförsäkringsanstalten anser
det näppeligen vara möjligt att det skall
kunna medhinnas på den korta tid som
står till buds. Förslag till korresponderande
ändring av lagen om yrkesskade -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 119

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

försäkring kan inte framläggas förrän
nästa år, vilket enligt lagrådet är ägnat
att väckta synnerliga betänkligheter. År
det förenligt med denna frågas oerhörda
betydelse att driva fram den under sådan
forcering, som måste menligt påverka
resultatet?

Kanske skall jag krypa bakom statsministerns
rygg även för att få en förklaring
på brådskan. Jag klippte ur ett
referat av ett tal, som statsministern höll
i Lund den 19 mars i år, och där återfinner
jag följande sats: »Socialpolitiken
har förvandlats från ett slagfält till en
rännarbana, där de olika partierna bara
söker att rusa först i mål med reformerna.
»

Ja, sannerligen, vad som nu sker bär
syn för sägen — dock med det viktiga
undantaget, att högerpartiet inte tar del
i denna hetsjakt. Många spekulerar väl i
att detta skall isolera oss från den breda
folkopinionen, som man nu menar framför
allt önskar få denna reform genomförd.
Men man skall inte underskatta
vanligt folks sunda förnuft. Vi är lika
angelägna, det har jag haft anledning att
betona många gånger, som några andra
om den sociala omvårdnaden om vårt
folk, men de sociala reformerna motverkar
sitt eget syfte om de inte vilar på
hållbar ekonomisk grund. Det har vi
färsk erfarenhet av genom den återverkan
som inflationen har haft på de tidigare
reformverken. Vi håller nu på att
restaurera dem utan att ännu vara färdiga
därmed.

Herr talman! Med åberopande av de
skäl som statsministern anförde för uppskov
med sjukförsäkringslagen 1950, skäl
som är ännu mycket tyngre vägande i
dagens läge, instämmer jag i högerreservationen.
Den slutliga utformningen
av sjukförsäkringen skulle ha allt att vinna
på de kompletterande utredningar i
viktiga hänseenden, som efterlysts under
remissbehandlingen. Genom ett uppskov
med reformen nu vinnes tillfälle
härtill. Under övergångstiden bör, på
sätt i högerreservationen yrkas, den frivilliga
sjukförsäkringen, som redan omfattar
60 å 70 procent av landets befolk -

ning, kunna ytterligare utbyggas och förbättras.

Beträffande det närmare utformandet
av vad som ligger bakom vår motions
yrkanden i dessa hänseenden kan jag
nästan helt och hållet instämma i det
enligt min mening mycket vägande anförande,
som tidigare har hållits i denna
debatt av herr Ahlberg.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Vad som kallat
upp mig är givetvis den vänlighet
som herr Ewerlöf visat mig genom att
bygga praktiskt taget hela sitt anförande
på citat från min diskussion med
herr Hagberg i Luleå i andra kammaren
i april 1950, då jag på regeringens vägnar
meddelade, att vi ansåg oss nödsakade
att än en gång skjuta på ikraftträdandet
av den 1946 beslutade sjukförsäkringslagen.

Jag vill emellertid innan jag går in på
dessa ting begagna tillfället att uttrycka
min tillfredsställelse över att det beslut,
som även denna kammare kommer att
fatta om några timmar, blir ett beslut
där majoriteterna är mycket betydande
och där det har uppstått en mycket större
samling omkring regeringsförslaget
än vad de två regeringspartierna utgör.
Den tillfredsställelse, som regeringen
känner över att det i dagens läge praktiskt
taget bara är högern, som går på
avslagslinjen, ökas när man lyssnar på
debatten. När jag har lyssnat på högerrepresentanternas
anföranden i andra
kammaren — framför allt på herr Hagård,
som väl får betraktas som högerns
främste specialist på detta område —
måste jag säga, att det var många rosor
som ströddes för regeringsförslaget. Den
kritik, som han kom med, riktade sig
såvitt jag kan förstå inte mot de mera
avgörande och väsentliga tingen. Det
medgav han ju också, vilket de som hade
tillfälle att lyssna till hans anförande
kunde konstatera. Det är en stor sak,
att man här kan få mer än tre fjärdedelar
av Sveriges riksdag att ställa sig
som garant bakom en så kostnadskrä -

120 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

vande reform som den vi nu går att besluta.

Herr Ewerlöf har nyss refererat andrakamunardebatten
år 1950, och det må
därför tillåtas mig att för första kammaren
referera dagens andrakammardebalt.
Jag lyssnade med stort intresse till folkpartiledarens
inlägg, som gav en analys
av vad en sådan reform som denna
egentligen innebär ur nationalekonomisk
synpunkt, och det var synd, att herr
Ewerlöf inte hade tillfälle att höra herr
Ohlin.

Jag tillhör nu inte dem som i varje
situation svär på nationalekonomernas
ord, vare sig de är partiledare eller inte.
Men i detta fall fann jag, att många av
herr Ohlins tankegångar nära anslöt sig
till dem som Gustav Möller vid flera tillfällen
har gett uttryck för. Herr Ohlin
betonade, att en försäkring inte innebär
en belastning på samhällsekonomien på
samma sätt som improduktiva utgifter
— han nämnde som exempel på dessa
senare försvarsutgifterna. Han tilläde,
att ett försäkringsskydd ju utgör en inkomst
samtidigt som det utgör en utgift
för medborgarna och att man därför
inte får jämföra en belastning på 700
miljoner kronor för försäkring med en
belastning på 700 miljoner kronor för
ett konsumtionsändamål.

Ärade kammarledamöter! Det där är
ju ganska enkla och självklara ting, kan
man tycka. Men vad som gladde mig var
att dessa synpunkter med sådan kraft
framfördes av folkpartiets ledare vid dagens
debatt. Därmed är väl en del —
men också endast en del — av svaret
till herr Ewerlöf givet. Ty när man ser
vidare på dessa ting måste man ju —
och det gjorde också herr Ohlin — konstatera
att även om det är ett nationalekonomiskt
riktigt resonemang att man
inte får jämställa en försäkringsutgift
med en utgift för vanliga konsumtionsändamål,
så behöver man bara gå till
den enskilde för att finna, att frågan om
försäkringsskyddets storlek är eu sak
som måste vägas mot de för tillfället befintliga
resurserna, tagna i den meningen
att man avgör, vad man är villig att
av stundens konsumtion avstå för fram -

tida säkerhet och vad man är villig att
bära i fråga om skatter när det gäller
en lagstiftningsvis genomförd obligatorisk
försäkring — eller vad man är villig
att betala i frivilliga avgifter när det
gäller ett försäkringsskydd, uppbyggt på
frivillig väg. Kommer vi till den problemställningen,
har jag inte ett ord att
ta tillbaka av min replikväxling med
herr Hagberg år 1950.

Vad gällde diskussionen då? Jo, herr
Ewerlöf, det gällde ju att klargöra för
herr Hagberg och framför allt för dem,
som till äventyrs lät sig lockas av hans
propaganda, att försäkringsskyddet måste
betalas av de löpande inkomsterna.
Samhället likaväl som den enskilde måste
betala försäkringsskyddet med vad
man anser sig ha råd att avstå för att
skapa en säkerhet i framtiden. Då är det
väl ganska naturligt att man försöker att
klargöra detta genom att säga till den,
som bara kräver förmåner och som aldrig
vill inför allmänheten redovisa det
samband som jag här bär talat om:
»Sjukförsäkringen är utmärkt. Den kostar
297 miljoner kronor. Var finns dessa
pengar?»

Hade lian t. ex. svarat, att han var
beredd att tillstyrka en höjning av de
indirekta skatterna eller en höjning av
den direkta inkomstskatten och av förmögenhetsskatten,
så hade jag sagt, att
min pedagogiska lektion därmed var
slut, ty då hade jag visat upp det samband
som finns mellan statsutgifter och
statsinkomster.

Jag avsåg inte att göra det omöjligt
för all framtid att använda statens pengar
till detta försäkringsskydd. Jag ville
bara på ett så enkelt och pedagogiskt
sätt som möjligt klargöra för herr Hagberg
och för dem som eventuellt trodde
på honom, att det finns ett samband mellan
beslutet och skattetrycket. Jag har
ingen anledning att ta tillbaka någonting
av detta nu. Det är klart som dagen att
man alltid står i ett val: skall man ta en
skattesänkning och låta en reform vara?
Eller skall man ta reformen och behålla
skattetrycket eller eventuellt öka det?

Jag vågar påstå att jag i praktiskt taget
vartenda offentligt tal, som jag har

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 121

Ang. ändring

hållit inte bara år 1950, utan så fort jag
kommit in på frågan om de sociala utgifterna,
har sagt: Vi har inga andra
medel att hushålla med än dem som
Sveriges medborgare är villiga att avstå
till samhället för att bekosta den ena
eller den andra saken, som betraktas
som en samhällsangelägenhet. Om man
har detta klart för sig tror jag att min
ordväxling med herr Hagberg kommer
i en något annan dager, och jag tror inte
att det på en enda punkt finns någonting
i den som jag inte har anledning
att upprepa vid varje tillfälle då jag
tycker att man glömmer bort sambandet
mellan statsutgifter och statsinkomster.

Men hur kan det komma sig, säger då
herr Ewerlöf, att regeringen bedömer
läget i dag på det sättet, att vi nu är beredda
att trots det samband som finns
mellan skattetryck och statsutgifter rekommendera
denna utgift, varigenom vi
uppenbarligen både minskar möjligheterna
till skattesänkningar och eventuellt
drar på oss risken av skattehöjningar? Jag

vill då, herr talman, först och
främst påpeka att frågan om att ordna
tryggheten vid sjukdom är en fråga som
har sysselsatt socialpolitikerna i praktiskt
taget alla länder och betraktas som
en av de väsentliga frågorna inom socialförsäkringen.
Vi har gjort stora ansträngningar
att lösa den på frivillighetens
väg, men det är, herr Ewerlöf,
ingenting annat än en undanflykt när
man nu, 25 år efter det att vi genomförde
den gällande sjukkasseförordningen,
inbillar sig att man på denna väg
ens tillnärmelsevis skulle kunna lösa
detta problem. Med de erfarenheter vi har
av utvecklingen på den frivilliga sjukförsäkringens
område finns det väl ingen
som ett ögonblick vågar tro att man
inte förr eller senare — om man vill
lösa trygghetsproblemet — måste gå in
på den obligatoriska vägen.

Om man har kommit dithän att man
säger sig, här liksom i alla andra länder,
att sjukförsäkringen är en av de
fundamentala grunderna för hela socialförsäkringen,
så är det klart att man i

i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.
alla fall kan ta ett uppskov i ett, två,
kanske tre år om det ekonomiska läget
är ansträngt. Men man kan inte ta ett
uppskov i hur många år som helst. Jag
sade ju också — och det redovisade herr
Ewerlöf mycket juste — att det var under
övergångsbesvärligheterna som vi
inte orkade med den här reformen. Det
var då, när vi nätt och jämnt kommit i
ekonomisk balans och vi inte ansåg oss
kunna rubba denna balans genom att
genomföra reformen, som vi måste finna
oss i ett uppskov. Men i 1950 års uttalande
angavs som sagt klart och tydligt
att så fort det fanns en möjlighet
att genomföra reformen skulle frågan
på nytt aktualiseras. När vi nu aktualiserar
den är det, herr Ewerlöf — och
det är det tredje jag vill säga — ett annat
förslag som ligger på riksdagens
bord än förra gången. Det är ett förslag
som icke belastar statsutgifterna med
297 miljoner kronor, utan som i dagens
penningvärde, som ju obestridligen är
lägre än det var år 1950, belastar statsutgifterna
med en öknnig på låt oss säga
160 miljoner kronor. Det är väl en
väsentlig skillnad att man har att ta
ställning till en utgiftsökning som är
omkring 100 miljoner kronor lägre än
den vi diskuterade år 1950.

Jag kan för övrigt inte acceptera herr
Ewerlöfs resonemang när han säger att
fjolårets skattesänkning inte får betraktas
som en reell skattesänkning, utan bara
var en kompensation för det försämrade
penningvärdet. Penninginkomsterna
har ju också stigit. Och för det stora
flertalet medborgare var säkerligen skattesänkningen
i fjol en realitet.

Vi befinner oss alltså nu i ett läge där
det gäller en väsentligt mindre utgift
och där en skattesänkning på den direkta
beskattningens område är genomförd.
När man då invänder: »Ja, men det är
ju ändå förskräckligt att vi inte kan
visa upp, var pengarna skall tas», kan
jag inte säga mycket mera än vad som
står i den kungl. propositionen. Men det
är uppenbart att i det nuvarande hårda
budgetläget fordras det nya inkomster.
Jag skulle emellertid knappast föreställa
mig att finansministern överväger ett

122 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

återställande av den direkta beskattningen
till fjolårets nivå, utan att han
på ett eller annat sätt kommer att gå
fram på den indirekta beskattningens
väg. En mera utförlig finansieringsplan
tror jag knappast behövs för denna utgift.
Att vi har lagt fram förslaget är
ett vittnesbörd om att vi bedömer den
statsfinansiella situationen som sådan
att det går att finansiera reformen, och
vi får gripa oss an med det problemet
på samma sätt som när det gäller att
skaffa pengar till andra statsutgifter.

Låt mig sedan, herr talman, bara säga
ett ord om forceringen av ärendets
behandling. Det har liksom skymtat
fram att det skulle vara något slags ovilja
mot att låta oppositionen få tid på
sig att begrunda ärendet som har gjort
att vi inte kunnat gå med på ett uppskov
till hösten med behandlingen av denna
proposition.

Herr Ewerlöf vet mycket väl, att jag
för min del när propån kom vid partiledarkonferensen
var i hög grad lyhörd
för den synpunkten, att riksdagen skulle
få grundlig tid att tänka igenom detta
problems alla konsekvenser. Den undersökning
som gjordes inom socialdepartementet
visade emellertid, att om vi
skulle skjuta på beslutet till hösten, betydde
det ett helt års uppskov med genomförandet.
Ja väl, hade det varit en helt
ny fråga med problem, som herrarna
inom alla partier inte haft anledning att
grubbla på tidigare, hade det kanske
ändå varit rimligt att man möjliggjort
ett sådant uppskov. Men här gäller det,
en fråga som har stått i centrum för diskussionen
inte ett år, utan många år.
Första gången vi tog ställning till dessa
problem var år 1946, och det har sedan
dess upprepade gånger, bl. a. från högerhåll,
tagits upp diskussioner om de
allmänna principer, efter vilka sjukförsäkringsreformen
borde genomföras. Jag
tror knappast det finns ett enda problem
i samband med dessa ting, som inte har
grundligt varit föremål för prövningar,
inte bara i socialvårdskommittén, inte
bara i de remissinstanser, som är hörda,
utan också i den svenska riksdagen.

Under sådana förhållanden — när det

gällde eu sak som alltså har blivit ventilerad
så många gånger, och där de
olika aspekterna har kommit fram så
väl — tyckte vi att det vore ganska
orimligt om människorna i detta land
skulle få vänta ett år till på denna reform.
Skälen till att beslutet inte återigen
uppskjutits är alltså inte någon ovilja
att ge riksdagen tid att pröva förslaget,
utan det är helt enkelt vad jag
har redovisat här och socialministern
redovisat i partiledarkonferensen. Vi hade
att välja om vårt folk skulle få vänta
ett år på denna reform eller ej. Vi kom
vid övervägandena till det resultatet, att
man inte kunde dra på sig ansvaret för
ett sådant uppskov, eftersom näppeligen
några nya synpunkter kunde komma
fram i detta särdeles väl genomdiskuterade
problem.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan inte acceptera den
uttolkning, som herr statsministern velat
göra av innebörden i de uttalanden,
han gjorde 1950. Det kan inte råda någon
som helst tvekan om att den mening,
åt vilken han nu ger uttryck, innebär
en fullständigt annan inställning till hela
den ekonomiska fråga, som här är berörd,
än den han gav uttryck åt 1950.

Vad gällde det år 1950? Det gällde för
regeringen att återigen komma med förslag
om uppskov med igångsättandet av
den sjukförsäkring som man hade beslutat
år 1946 — i och för sig naturligtvis
en tråkig och besvärande sak. Man talade
om att man avsåg att till hösten
komma med en proposition i detta ämne,
och det var i det sammanhanget
diskussionen utspann sig. Det lämnar
inte rum för någon som helst tvekan
med de ordalag statsministern då använde,
att statsministerns uppfattning
var den, att man borde avvakta tidens
utveckling ända tills dess att man på
grund av en stegrad produktivitetsutveckling
kunde räkna med att utan skattehöjning
få utrymme för reformen.

Detta sades i flera olika omgångar så
absolut klart, att det inte lämnar rum
för något som helst tvivel, och det är

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 123

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. in.

denna tankegång, som jag i dag velat
helt ansluta mig till. Jag säger att jag
var av den meningen vid det tillfället,
men också i dag, att det hade varit riktigt
att vi hade låtit oss växa in i möjligheten
att bära denna reform utan att
för ändamålet behöva pålägga oss ytterligare
skattehöjningar.

När regeringens företrädare år 1950
gav ett klart uttryck åt den uppfattningen,
är det väl ganska naturligt att
man frågar sig: Vad är det för förändring
som skett i situationen från 1950
till 1953 och som gör, att man numera
kan anse, att de villkor man då uppställde
i fråga om möjligheterna att genomföra
reformen nu är uppfyllda?

Däri har inte statsministern i sitt
svar givit mig någon som helst klarhet.
Jag har inte heller fått någon förklaring
varför man, efter allt som sagts
ända sedan 1946 om denna reform och
de ekonomiska möjligheterna att genomföra
den, ansett sig nu kunna servera
detta ärende för riksdagen utan att med
ett enda ord beröra den ekonomiska situation,
i vilken man menar sig kunna
inpassa reformen, och inte heller hur
man har tänkt sig att de skatter skall
tas ut, som man förklarar blir nödvändiga.

Det är väl ändå, herr statsminister,
en ganska naturlig sak, att man samtidigt
med att man tar på sig en utgift
av denna storleksordning också vill veta
vilka skatter man måste ta på sig, och
vilka återverkningar man måste räkna
med att dessa skatter får på vårt allmänna
ekonomiska liv. Den frågan har
ju en oerhört stor betydelse, och beslutet
om sjukförsäkringen borde ha åtföljts
av ett ställningstagande till den.
Detta hade ju kunnat ske om regeringen
gått med på ett uppskov på ytterligare
ett år med det definitiva avgörandet.
Då hade båda sidorna av problemet
kunnat vara klara och då hade också
lagen om yrkesskadeförsäkring kunnat
föreligga, så att man kunnat avgöra det
hela i ett sammanhang.

Det enda som statsministern sade. för
att bemöta vad jag anförde, då jag ansåg
mig kunna framställa läget i dag såsom

sämre än 1950 ur alla de synpunkter,
som då berördes, var statsministerns erinran
om att det genom beslutet i fjol
blev en verklig skattesänkning. Ja, självfallet
bestrider jag inte, att det beslut,
som genomfördes i fjol, innebar en skattesänkning
i förhållande till vad som
gällde 1951 och 1952. Men jag har bestridit,
att vad som skedde år 1952, då riksdagen
beslöt en uttagningsprocent av 110
enligt de nya skatteskalorna, innebar en
lägre skatt än den som beslöts år 1947.
Skattekommittén hade ju haft i uppdrag
att revidera skatteskalorna men hann
aldrig så långt utan måste inskränka sig
till att försöka avarbeta den höjning av
skattetrycket, som skett rent automatiskt
på grund av inflationen, utan att
ens helt kunna få bort denna del. Om
jag alltså jämför den skatt, som vi nu
har med en uttagningsprocent av 110,
och den skatt, som vi hade år 1947 och
1950, innan vi haft någon engångsinflation,
är det inte någon tvekan om att vi
vid tidpunkten för statsministerns citerade
yttrande hade ett lägre skattetryck
än vad vi för närvarande har.

Statsministern gick heller inte in på
någon av de andra detaljerna. Statsministern
fäste år 1950 det största avseende
vid att vi kunde se fram mot en produktivitetsförbättring,
som då skymtade
och som, enligt vad man räknade med,
skulle möjliggöra för oss att bära denna
utgift utan skattehöjning. Nu är vi i det
avseendet inne i ett läge, som är sämre
än vad det varit under långliga tider.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Jag är ledsen
över att herr Ewerlöf inte accepterade de
skäl, som gör att jag anser mig nu kunna
bedöma denna fråga annorlunda än
år 1950. Jag kan inte göra något annat
än att upprepa dem.

Jag har här framför mig protokollet
över vad jag sade i min replikväxling
med herr Hagberg i Luleå. Jag framhöll
med styrka att det var fråga om ett
uppskov under en som jag hoppades relativt
kort period, då den ekonomiska
jämvikten krävde en sträng sparsamhet

124 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

med statens utgifter o. s. v. Jag tilläde
att jag för min del var övertygad om att
vi under 1950-talet skulle få en produktivitetsstegring,
som skulle möjliggöra
för oss att bära den mycket betydande
utgift som det här var fråga om.

Herr Ewerlöf fäste i sin replik en avgörande
betydelse vid att vi just nu befinner
oss i en period, då produktivitetsstegringen
förefaller gå långsammare än
förut och kanske rent av har avstannat.
Ja, vi kan naturligtvis inte tänka oss att
i fortsättningen få en så snabb produktivitetsstegring
som den vi kunnat glädja
oss åt under vissa av efterkrigsåren. Men
å andra sidan, herr Ewerlöf — nog är
det väl en pessimistisk uppfattning att föreställa
sig, att de anpassningssvårigheter,
som just nu hämmar produktivitetsstegringen,
inte skall övervinnas. Sedan
jag gjorde detta uttalande år 1950 har vi
ju haft två år av mycket betydande produktivitetsstegring,
åren 1950 och 1951.
Åren 1952 och 1953 karakteriseras av vissa
hämningar. Jag har dock den optimistiska
tilliten till svenskt näringsliv,
att jag är övertygad om att dessa hämningar
består av anpassningssvårigheter.
Därför ligger det väl även i produktivitetsstegringsmomentet
ett bestyrkande av
min tes. Vi har sedan 1950 haft väsentliga
produktivitetsstegringar under åren
1950 och 1951, och det finns väl ingen
anledning att motse annat än en kanske
inte fullt så god, men dock hygglig utveckling,
när de nuvarande anpassningssvårigheterna
har övervunnits.

Dessutom hänvisar jag än en gång till
att det här är fråga om en utgift, som
är 100 miljoner kronor lägre än den som
vi hesiterade inför år 1950. Spelar dessa
100 miljoner kronor ingen som helst
roll? Jag skulle tro att de gör det i allra
högsta grad.

För det tredje hänvisar jag än en gång
till det faktum, att för flertalet av skattebetalarna
innebar dock fjolårets beslut
en reell skattesänkning.

Detta är, herr talman, de tre skäl som
gör att vi nu anser oss inte längre stå till
svars med att av ekonomiska skäl vänta,
när vi nu har ett förslag, bakom vilket
praktiskt taget hela den svenska riksdagen

— frånsett högern — tycks kunna samla
sig. Jag tror att det skulle vara att försitta
ett historiskt tillfälle att inte slå till
i det läget. Jag beklagar att högern inté
har anslutit sig till den nationella samling
som hade varit möjlig i denna fråga
lika väl som den var möjlig i folkpensioneringsfrågan.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Det nya skäl, som statsministern
nu anförde, var att 160 miljoner
kronor dock är ett lägre belopp än
de 250 miljoner kronor som det var fråga
om år 1950.

Men jag tillåter mig uttala den mycket
bestämda förvissningen, att dessa 160
miljoner kronor i realiteten kommer att
visa sig bli ett avsevärt högre belopp,
och att till denna summa också måste
läggas det skattebortfall, som blir en
följd av att förmåner och avgifter inom
sjukförsäkringen inte skall skattebeläggas.
Det kommer helt säkert — det uttalandet
vågar jag göra till dagens protokoll
— att bli fråga om ett belopp som
icke understiger 200 miljoner kronor
under det första år, som den nya reformen
kommer att träda ut i livet. Därtill
kommer de nya 115 miljoner kronor
som skall läggas på näringslivet. Det
får väl inte betraktas som något samhällsekonomiskt
ovidkommande att man
lägger denna ytterligare börda på näringslivet
i en situation, där just kostnadsläget
för näringslivet är av en så
avgörande betydelse för hela vår ekonomi.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER: Herr talman! Det är klart
att om man säger, att kostnadsberäkningarna
är felaktiga, kan man ta vilken
summa som helst. Varför nöjer sig
herr Ewerlöf med 40 miljoner? Han kunde
lika gärna ha tagit 100 miljoner, det
är hugget som stucket.

Vi vet inte mycket om dessa kostnadsberäkningar,
ty det blir ju någonting
nytt, när vi nu skall genomföra en obligatorisk
sjukförsäkring. Det kan hända
att herr Ewerlöfs pessimistiska kost -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

125

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

nadsberäkningar kommer att visa sig
riktiga, vilket i så fall skulle vara beklagligt.
Men, lierr Ewerlöf, precis samma
invändning kunde ha riktats mot
summan 297 miljoner kronor. När herr
Ewerlöf nu med 40 miljoner kronor vill
höja den summa, som föreslås i dag, kan
han ju lika gärna påstå att det förra
gången skedde en felräkning på 50 miljoner
kronor. Då blir skillnaden lika
stor.

Jag har med detta exempel bara velat
visa, att om man för in en sådan faktor
i resonemanget som felräkning av denna
storlek i kalkylerna, så kan man
komma till precis vilket resultat som
helst.

Herr HUSS (fp): Herr talman! Jag vill
här gärna lämna en motivering till och
redovisning för anledningen till att jag
i en motion har yrkat avslag på propositionen.
Jag vill i detta sammanhang
erinra om att denna motion i fråga om
sina tekniska konsekvenser i hög grad
överensstämmer med en annan motion
i denna kammare, väckt av herr Werner
m. fl., även om klämmarna inte är
helt överensstämmande.

Alla är vi överens om att medborgarnas
försörjning under sjukdom bör tryggas.
Det är alltså inte någon diskussion
om huruvida sjukförsörjningen är lämplig
och viktig eller ej, utan det är bara
fråga om huruvida det lagförslag, som
här föreligger, är lämpligt eller ej.

Det bör då kanske först erinras om
att man icke var överens om konstruktionen
av det lagförslag, som antogs år
1946. Dess öde känner vi. Efter ett uppskov,
jag vill minnas år 1948, beslöt
riksdagen år 1950 på Kungl. Maj :ts förslag,
att hela frågan skulle uppskjutas
på en oviss framtid.

Om man nu erinrar om att enigheten
den här gången är ungefär lika liten
som den var förra gången beträffande
lagförslagets konstruktion, så är det väl
inte helt oberättigat att ställa sig ganska
pessimistisk till livsdugligheten hos även
detta nya lagförslag. Man hade ju hoppats,
att när förslaget förra gången gick

ett så pass sorgligt öde till mötes, skulle
det ha legat makt uppå att göra den nya
utredningen så grundlig som möjligt, att
anlita bästa möjliga sakkunskap och att
göra särskilt omsorgsfulla överväganden
på de punkter, där meningarna redan
förra gången var delade.

Men hur blev det? Jo, efter en snabbutredning
på tio månader skickades betänkande
ut på snabbremiss, och efter
en snabbremiss kom ärendet till riksdagen
för snabbehandling, och här står
vi nu inför nödvändigheten att avgöra
frågan sedan hela behandlingen av ärendet
har pågått allenast ett år och fem
månader.

Att försvara denna forcering av ärendet
med de argument, som herr statsrådet
använde i andra kammaren i förmiddags,
nämligen att ingen lag kommer
till stånd fullständig och att följaktligen
varje lag måste vara behäftad
med vissa svagheter från början, kan
jag knappt acceptera. Man skulle ju med
en dylik argumentering kunna försvara
en hur ofullständig och hur lite genomtänkt
lag som helst.

Ej heller lär man kunna försvara, att
man denna gång i så hög grad har undvikit
att använda sakkunskapen. Någon
läkare har som bekant inte tillhört utredningen,
och det är ju inte underligt
om läkarkåren fått det intrycket att
man inte bara högaktningsfullt struntar
i den sakkunskap, som läkarna har på
detta område, utan även gärna offentligt
visar, att man inte vill iaktta vanlig
hövlighet mot dem. En utredning i ett
militärt ämne vore tämligen otänkbart
utan medverkan av militär expertis. Det
är likaså svårt att tänka sig en utredning
i en skolfråga utan anlitande av
pedagogisk expertis. Men att en läkare
bör deltaga i en utredning i en sjukförsäkringsfråga,
där dock många synpunkter
kan läggas på inte bara det administrativa,
utan även det mänskliga i fråga
om sjukdomar och deras behandling,
tycks man inte ha någon blick för.

Vad är det nu för väsentliga anmärkningar,
som man kan rikta mot det föreliggande
förslaget? Enligt min mening
är det huvudsakligen tre. Det är finan -

126 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

sieringsfrågan, som här har belysts tillräckligt
mycket, och som jag inte tänker
uppehålla mig vid. Vidare är det
nackdelarna med samordningen samt
slutligen de bristfälliga vårdmöjligheterna.

I fråga om vårdmöjligheterna, för att
nu börja med dem, är det riktigt såsom
statsrådet framhöll, att det i olika motioner
har pekats på — bland annat har
det gjorts i min motion — att den nya
lagen kommer att ställa ökade krav på
sjukvårdsinrättningarna. Det är möjligt
att denna synpunkt har överdrivits något,
men kvar står dock att vi inte kan
komma ifrån en viss ökad belastning på
den slutna vården.

Såsom skäl för att statsrådet anser, att
man inte behöver räkna med någon allvarligare
hrist på vårdmöjligheter, anförde
statsrådet, att vi under senare år
fått en så starkt minskad genomsnittlig
vårdtid för de sjuka, att man på det
sättet har kunnat kompensera de ökade
anspråk på vårdplatser, som förhållandena
har ställt. På den punkten har
statsrådet otvivelaktigt rätt. Men å andra
sidan bör det framhållas, att det ökade
antal vårdplatser, som på det sättet
har erhållits, till största delen tagits i
anspråk genom att i stället kraven på
sjukhusvård har blivit betydligt större
än förut. Man kräver numera vård på
sjukhus vid betydligt mindre allvarliga
åkommor än man gjorde tidigare, och
det är självfallet att om denna tendens
är utpräglad måste den i hög grad neutralisera
den vinst i fråga om vårdplatser,
som man gör genom att med förbättrade
vårdmöjligheter, förbättrade läkemedel
o. s. v. kunna minska den genomsnittliga
vårdtiden.

Vidare bör det påpekas, att vi redan
nu har att dragas med en mycket stark
eftersläpning i fråga om tillgången på
vårdplatser på många håll. Vid flera
landstingssjukhus och ett stort antal
kommunala sjukhus har man väntelistor,
som upptar ett betydande antal patienter,
som väntar på plats på akuta
vårdavdelningar.

Vi måste också räkna med att när nu
akutsjukvården genom denna nya lag

ställs i förgrunden på ett helt annat sätt
än övriga sjukvårdsformer av mera kronisk
natur, kommer dessa kroniska vårdformer
och åtgärderna för att öka vårdmöjligheterna
för dem att avsevärt reduceras.
Vi måste alltså bär räkna med
en snedvridning av sjukvårdens utbyggnad.

Även om jag till en viss grad kan
acceptera statsrådets invändning, att den
slutna vården kanske inte i någon högre
grad kommer att få en ökad belastning
genom den nya lagen, vill jag dock
mycket kraftigt understryka statsrådets
uppfattning, att den öppna vården däremot
kommer att ställas inför ofantligt
mycket större krav än tidigare. Vi räknar
inom kommunala tjänsteläkarkretsar
med, och jag tror att provinsialläkarkåren
gör detsamma, att anspråken
på sjukbesök i hemmen och på läkarnas
mottagningar kommer att öka med åtminstone
50 procent.

Statsrådet framhöll i andra kammaren,
att om så blir fallet får vi lov att
sörja för en ökad tillgång på läkare inom
den öppna vården. Ja, jag vill ju
säga, att om beräkningen 50 procent är
riktig gäller det alltså att skaffa 200 ä
300 nya läkare till provinsialläkardistrikt
och till köpingar och städer m. m., om
vi skall kunna fylla de ökade anspråk,
som sjukförsäkringslagen kommer att
ställa. Jag tror inte att det står i statsrådets
makt att på en gång lösgöra ett
så stort antal nya läkare för denna vårdform.

För att så övergå till samordningen
har jag fullgoda skäl att fråga mig, om
kammarens ledamöter verkligen har satt
sig in i hur betydande försämringar, som
här föreslås för de yrkesskadeförsäkrade.
I fråga om karenstiden föreslås en
ökning från en dag till tre dagar. När
det gäller läkarvårdskostnaderna, som
nu gäldas helt och hållet, kommer den
skadade att få ersättning med 75 procent
av det belopp, som han betalar enligt
sjukkassetaxan, d. v. s. i bästa fall,
åtminstone vad beträffar specialvård,
cirka 50 procent av vad han lägger ut,
eftersom läkarvårdstaxorna i regel ligger
högre än sjukkassetaxorna. Beträf -

Onsdagen den 27 mai 1953 em.

Nr 23. 127

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

fande reseersättningarna, som för närvarande
gäldas till 100 procent, kommer
den ändringen att vidtagas, att den
skadade, själv får betala 4 kronor av
kostnaden och sedan återfår 75 procent
av det belopp, som överstiger 4 kronor.
Detta gäller vid förstagångsbesöket. Vid
andra eller tredje besöket reduceras
kostnaden till 1 å 2 kronor, men de är
dock för närvarande helt fria. Läkeme*
delsersättningen, som för närvarande är
hundraprocentig, kommer i det stora
flertalet fall, då det inte gäller livsviktiga
läkemedel, att reduceras på så sätt
att den skadade får betala två tredjedelar
av läkemedelskostnaden, medan han
för närvarande har ersättning för hela
kostnaden. Slutligen reduceras sjukpenningen
med 1—3 kronor i sjukpenningsklasserna
under 6 800 kronor, och de!
är ju särskilt beklagligt, eftersom de
ekonomiskt svagaste klasserna på detta
sätt skulle drabbas mest av försämringen
i förmånerna vid yrkesskadeförsäkring.

Sammanfattande kan sägas, att eftersom
de vanligaste smärre olycksfallen
har ungefär en veckas varaktighet,
kommer flertalet yrkesskadade att förlora
omkring hälften av sina hittillsvarande
förmåner.

Å andra sidan har förslaget självfallet
vissa positiva sidor, även om man får
akta sig för att vid betonandet av dem
försöka — såsom kanske har skett bland
annat i propositionen — bevisa alltför
mycket. Det egendomliga är, att man
menar sig genomföra en förbättring, när
man ordnar det så att vi i stället för
två grupper, av vilka den ena har ganska
goda och den andra mindre goda
förmåner, får en enda grupp med relativt
blygsamma förmåner för alla. Det
är kanske en följd av den gamla synpunkten,
att känslan av att alla har lika
små förmåner skulle lugna opinionen
och ta bort de besvärliga gränsfallen.

När statsrådet i detta sammanhang talade
om de svårigheter, som för närvarande
möter när det gäller att klassificera
fall som står på gränsen mellan
olycks- och sjukdomsfall, vill jag erinra
om att denna svårighet kommer att

kvarstå även i fortsättningen, nämligen
i fråga om sjukdomar eller skador som
varar längre tid än 90 dagar, låt vara
att de utgör en mindre del av hela antalet.
Avgörandet kommer i de fallen att
bli så mycket svårare, som man då inte
har möjlighet att göra någon tillförlitlig
utredning; det är uppenbart att en
utredning, som göres en eller två månader
efter skadans eller sjukdomens uppkomst,
inte kommer att bli lika tillförlitlig
eller utförlig som utredningarna
hittills.

Otvivelaktigt finns synpunkter som
lalar för att de yrkesskadade bör ha en
särställning. Alldeles särskilt är det enligt
min uppfattning psykologiska synpunkter
som talar för detta. Statsrådet
berör själv den saken på s. 127 i propositionen,
när han säger: »Redan tidigt
vann emellertid den uppfattningen insteg,
att det borde åligga en arbetsgivare
att ekonomiskt svara för sådana olycksfall,
som drabbade hans anställda medan
de utförde arbete för hans räkning.»

Detta är enligt min mening fullt riktigt,
men det borde ha iakttagits vid utformningen
av denna lag. Man har förbisett,
att även om det tekniskt har sina
fördelar att sammanföra olycks- och
sjukdomsfall, så är dessa två grupper
av sjukliga tillstånd ingalunda några
kommensurabla storheter. En anställd
betraktar det som en naturlig sak, att
arbetsgivaren skall bestrida hela kostnaden
för ett olycksfall i arbetet eller
en vid arbetet förvärvad sjukdom; det
har ju också departementschefen själv
framhållit. Däremot faller det, skulle jag
tro, ingen anställd in att hysa samma
uppfattning när det gäller vanliga sjukdomar
som inte har någonting med arbetet
att göra.

Den nuvarande olycksfallsförsäkringslagen
har existerat under cirka 35 år,
och bedömningen av hithörande skadefall
sker därför enligt en mycket väl utbildad
praxis. Numera är det därför en
relativt liten grupp av sjukdomsfall som
befinner sig på gränsen mellan olycksfall
och sjukdom och där det är tveksamt
vilken bedömning man skall tilllämpa.

128 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Herr talman! Av alla dessa skäl kan
jag i motsats till majoriteten av mitt
parti inte vara med om en samordning
av det slag, som här förordats och som
innebär en utomordentligt kraftig reduktion
av de vid yrkesskada utgående
förmånerna. Mig veterligen har riksdagen
aldrig tidigare med berått mod gått
in för att reducera förmåner, som redan
lämnats, och i deras ställe sätta
starkt försämrade förmåner. Vad skulle
man t. ex. säga, om Kungl. Maj:t framlade
ett förslag till förbättrad ålderspension
under förutsättning att barnbidragen
minskas? Jag kan för min del
inte acceptera herr statsrådets argument
i andra kammaren, att det här rör sig om
en förbättring av förhållandena för ■—■
relativt sett — sex sjuka jämfört med en
försämring för en yrkesskadad. Lika litet
skulle jag vilja acceptera detta argument,
tillämpat på det tankeexperiment
jag nyss gjorde: Att en förbättring för
en större grupp åldringar skulle kunna
motivera försämring för en mindre
grupp barn.

Och en sak är man väl full medveten
om, nämligen att det föreliggande förslaget
kommer att medföra en betydande
oro på arbetsmarknaden. Arbetsgivarna,
som får sina bidrag ökade från
0,o till 1,1 procent av beräknade löneutgifter,
kommer troligen att säga upp en
hel del specialavtal om fri sjukvård,
särskilt som regeringen ju inte velat vara
med om att från lagens tillämpning
utesluta grupper med anställning i enskilda
företag, som där fått sina förmåner
vid sjukdom reglerade.

Och vad skall de anställda säga, som
plötsligt ser sina yrkesskadeförmiåner
starkt reducerade? År det någon som tror
att inte dessa .frågor kommer att avsevärt
försvåra kommande avtalsförhandlingar? I

detta sammanhang vill jag också beröra
frågan om risken för minskade arbetarskyddsåtgärder.
Statsrådet framhöll
i sitt anförande i andra kammaren, att
det endast skulle ha varit socialförsäkringsbolagen
som hade framfört denna
synpunkt. Jag vill tillåta mig att erinra
om att i en skrivelse till statsrådet och

chefen för kungl. socialdepartementet
den 10 mars 1953 har ett antal representanter
för storindustrien i Göteborg ganska
tydligt klarlagt sin uppfattning om
alt dessa åtgärder i och med den nya
lagens antagande automatiskt måste komma
alt försvagas. Särskilt beklagligt vore,
om utvecklingen, enligt vad man ställer
i utsikt, skulle komma att bli den,
att i de fall, då man har anställt industriläkare,
dessa kommer att få sluta
med sin verksamhet och detta därför
att den nya lagen förutsätter, att arbetstagarna
får vända sig till vilken läkare
som helst och att det därför inte skulle
komma att löna sig eller ens vara lämpligt
för vederbörande industriföretag att
behålla sina industriläkare och de eventuella
polikliniker, som man redan har
upprättat.

Slutligen ett par ord rörande överförsäkringen.
Socialvårdsikommittén hade
ju föreslagit, att man för att hindra eller
åtminstone försöka minska frekvensen
av överförsäkring skulle införa en bestämmelse,
att den statliga sjukpenningen
skulle kunna reduceras i sådana fall,
då det visade sig vara fråga om överförsäkring,
d. v. s. kompletterande försäkring
i privata försäkringsinrättningar.
Statsrådet och utskottet vill emellertid
inte vara med om detta lika litet som
sjukförsäkringsutredningen, och man
säger ifrån ganska högdraget, att den
obligatoriska sjukförsäkringen skall vara
det grundläggande elementet i medborgarens
sjukförmåner och att det sedan
ankommer på de enskilda försäkringsföretagen
att i sitt eget och landets intresse
se till, att överförsäkring inte förekommer.

Nu sade herr statsrådet i andra kammaren,
att det knappast kan finnas anledning
att redan från början inta den
ståndpunkten, att man skulle misstro de
enskilda försäkringsinrättningarnas möjlighet
att behärska denna fråga. Men
mot detta måste man framhålla, att det
från medicinskt håll flera gånger har
påpekats, att det förekommer fall av
verklig överförsäkring i inte så liten utsträckning
och att vad man här vill
komma åt inte är ett försäkringsföretag,

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 129

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

utan de försäkrade, som vidtar sådana
åtgärder att de kommer att erhålla förmåner,
som kan betecknas som överförsäkring.
Jag har därför mycket svårt att
föreställa mig, att det inte hade varit
klokt av departementschefen att taga
med den bestämmelse, som socialvårdskommittén
föreslog och som verkligen
kunde ha gjort det möjligt att till en
viss grad komma till rätta med det svåra
problem, som jag här har berört.

Jag har, herr talman, inte något direkt
yrkande. Jag har endast utvecklat
motiven till den motion, som jag har avgivit,
och betydelselösheten av att från
min sida framställa ett särskilt yrkande
står fullständigt klar för mig. Därför avstår
jag från att göra det.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Med anledning av propositionen om allmän
sjukförsäkring har det väckts inte
mindre än ett trettiotal motioner, och
att döma av det skulle man kunna tro,
att det rådde stor splittring i denna fråga.
Granskar man motionerna, finner
man emellertid, att i själva huvudfrågan
råder det förvånande enighet. Det är
egentligen ingen som går direkt emot ett
genomförande av den allmänna sjukförsäkringen.
Högern vill visserligen uppskjuta
frågan och yrkar därför avslag
för närvarande, men de uttalanden, som
gjorts från det hållet, kan inte tydas
på det sättet, att högern yrkar direkt
avslag. Högern vill nog att syftet med
sjukförsäkringen skall nås, men måhända
i något annorlunda former. Folkpartiet
har velat göra utredningar på olika
punkter, som sannolikt skulle leda till
att förslaget måste uppskjutas ett år. Där
utöver finns det en rad av motioner,
som behandlar olika avsnitt av förslaget
och olika detaljfrågor.

De viktigaste invändningarna mot förslaget
är väl att det borde ha förekommit
ytterligare utredning på en del punkter
och att finansieringsfrågan inte är
klarlagd. Det är en hel del välkända
argument som framförts i diskussionen i
de frågorna.

Vad först gäller utredningskravet, är

9 Första kammarens protokoll 1953. Nr 23.

det en så omfattande reform, som vi nu
går att genomföra, att det knappast är
möjligt att framlägga ett så utomordentligt
väl utformat förslag, att man inte
måste tänka sig, att det blir erforderligt
med vissa ändringar i framtiden. Skulle
vi nå fram till så enastående förnämliga
utredningar, att allting skulle bli på ett
tillfredsställande sätt klarlagt, är det
möjligt att vi skulle få vänta ytterligare
sju år, innan denna sjukförsäkring kunde
genomföras.

Vad beträffar finansieringen har det
varit en debatt här i kväll tidigare om
den saken. Jag vill i det sammanhanget
bara göra den reflexionen, att om regeringspartierna
bär vissa bekymmer för
hur dessa pengar skall anskaffas, så
borde det å andra sidan inte vara samma
svårigheter för högern och folkpartiet,
eftersom de anser att staten har så
god ekonomi nu, att de nästan varje år
kan tala om skattesänkningar. Man bör
i detta sammanhang också beakta, att
det blir vissa besparingar både för landsting
och kommuner genom att en del
utgifter för sjukvården faller bort.

För att övergå till en del detaljer, som
har avhandlats i debatten, så nämnde herr
Ahlberg om de undantag, som göres nu,
och han uttalade vissa åsikter om hur
det skulle kunna ordnas i framtiden.
Jag vill säga, att jag inte vill vara med
om några undantag, när vi så småningom
kommer dithän, att reformen genomföres,
utan det bör bli en verkligt allmän
sjukförsäkring. Är det så, att vi skall
göra undantag, kommer man rätt snart
i gränsdragningssvårigheter. Därför bör
vi inte gå en sådan väg, utan vi måste
sträva efter en sjukförsäkring som omfattar
alla.

När herr Sunne talar om att folkpartiet
inte anser att statsbidrag bör utgå
till den frivilliga försäkringen, ställer
jag mig frågande till vad sådana grupper
som hantverkare och jordbrukare skulle
säga om en sådan sak. Detta måste missgynna
sådana grupper, om inte statsbidraget
utgår till den frivilliga försäkringen.

Med dessa kortfattade synpunkter har
jag, herr talman, velat deklarera, att vi

130 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

från vår sida anser, att den allmänna
sjukförsäkringen bör genomföras och
att den bör genomföras vid den tidpunkt,
som föreslagits i propositionen
och som tillstyrkts av utskottet.

I ett avseende kan jag emellertid inte
dela utskottets uppfattning, och det är
därför som mitt namn återfinnes under
den reservation, som avgivits av herr
Nerman m. fl. Det gäller 24 §, som innehåller
bestämmelser om rätt till barntillägg.
Utredningen hade föreslagit att
barntillägget för varje dag skulle utgöra
1 krona för ett eller två barn, 2 kronor
för tre eller fyra barn samt därutöver 1
krona för varje ytterligare barn. För tiden
efter de första 90 dagarna hade utredningen
föreslagit att barntillägget
skulle vara 1 krona per barn och dag.
Departementschefen ändrade detta förslag
och föreslog i stället att barntillägget
skulle bli 1 krona för ett eller två
barn, 2 kronor för tre eller fyra barn
och 3 kronor för fem eller flera barn.
Vi har inte ansett att detta förslag är
acceptabelt utan i motionen yrkat på
att paragrafen skulle erhålla den ändringen,
att barntillägget till hel sjukpenning
skulle utgöra 1 krona per barn och
dag samt att barntillägget till halv sjukpenning
skulle utgöra 50 öre per barn
och dag.

Ur ren försäkringssynpunkt skulle här
kunna invändas, att det egentligen inte
alls borde utgå några barntillägg. Men
både utredningen, departementschefen
och utskottet har ansett att sådant tilllägg
bör utgå. Man kan också påvisa, att
när dessa barntillägg finnes, kan sjukpenningen
hållas något lägre. Man måste
säga att det varit ett stort framsteg, när
det allmänna barnbidraget infördes. Det
har varit till hjälp för barnfamiljerna
och har hälsats med största tillfredsställelse
av dem. Men vi visste, redan
när den reformen genomfördes, att bidragen
var otillräckliga, och vi är medvetna
om att de är ännu mindre värda i
dag på grund av penningvärdeförsämringen.
Vi vet också att flerbarnsfamiljerna
har stora svårigheter. Jag har inte
någon som helst förståelse för ett förslag,
som gynnar enbarnsfamiljerna men

ställer flerbarnsfamiljerna i stora svårigheter.
Ett sådant förslag ger relativt
sämre förmåner åt flerbarnsfamiljerna.
Som skäl emot att lämna lika tillägg för
barn, även om det gäller familjer med
flera barn, har anförts dels risken för
överförsäkring och dels de ökade kostnaderna.
När det gäller överförsäkringen
har det påståtts att det föreligger risk
för att flerbarnsfamiljerna kommer att
gynnas alltför mycket. De mera påtagliga
överförsäkringsfailen — speciellt
flerbarnsförsörjare i de lägsta klasserna
— torde i de flesta fall tillhöra socialvårdsklientelet.

Om riksdagen skulle bifalla vår reservation,
kommer det att bli ökade kostnader,
för statens vidkommande med
4,9 miljoner kronor och för de enskilda
med 1,0 miljoner kronor. Kostnadsökningen
är emellertid inte av en sådan
storleksordning, att det kan sägas vara
något vägande skäl. Det rör sig dock här
om ett antal försäkrade personer på 4,4
miljoner. Slår man ut kostnaderna på
dem, blir det dock en ganska ringa kostnad
för envar. Vad jag inte har någon
som helst förståelse för är att staten, om
den skall spara pengar, skall göra det
på bekostnad av de barnrika familjerna.
Jag kan i varje fall inte acceptera en sådan
uppfattning. Även om det är obehagligt
att få en kostnadsökning, anser
jag dock att man inte gör rätt i detta
fall, om man inför en besparing på detta
sätt. Vissa av de synpunkter, som jag
nu anfört, har också framförts i Landsorganisationens
yttrande.

Herr talman! Med denna senare del av
mitt anförande har jag velat beröra en
detaljfråga, där jag vid behandlingen av
24 § i lagförslaget ber att få återkomma
med yrkande om bifall till den reservation
jag avgivit.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr talman!
Tillåt mig att så här inledningsvis anföra
några synpunkter närmast i anslutning
till de reservationer, som fogats
till utskottsutlåtandet, och de inlägg,
som talarna i debatten här i kammaren
har gjort!

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 131

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Jag vill först säga några ord om samordningsprincipen,
och det är en av de
stora och väsentliga frågorna i det förslag,
som vi behandlar. Själva principen
har godtagits av praktiskt taget alla
instanser, .lag ber att få erinra om att
det är ett 70-tal instanser som hörts i
denna fråga. Det är de privata socialförsäkringsbolagen
som har haft en motsatt
uppfattning.

Det är riktigt, som herr Huss anförde,
att det även har gått in en skrivelse till
departementschefen med ungefär samma
synpunkter. Men hos de officiella
remissinstanserna kan jag inte erinra
mig ha märkt något klart motstånd på
något annat håll än ifrån de privata socialförsäkringsbolagen,
och då är det
skäl bakom, som jag väl förstår, även
om jag inte delar dem.

Yilka fördelar ger då samordningsprincipen?
Jo, den ger framför allt en
fördel, som jag tror det är viktigt att
notera. Det har i remissyttranden från
RLF och från jordbrukarorganisationerna
uttalats tillfredsställelse med konsekvenserna
av samordningen för landsbygdens
vidkommande. Jag tänker nu
närmast på de s. k. företagarbarnen, d.
v. s. de söner och döttrar inom det
svenska jordbruket, som arbetar på sina
föräldrars gårdar. Om de nu har råkat
ut för ett olycksfall, har man just vid
själva olycksfallstillfället blivit tvingad
att göra en undersökning, huruvida vederbörande
yngling eller flicka är att
betrakta såsom anställd, om de uppfyllt
fordringarna enligt det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
eller om man haft
att göra med en familjemedlem, som
betraktats såsom liggande utanför försäkringsskyddet.
Det har visat sig vara
svårt mången gång att klara ut detta just
vid det speciella tillfälle, då olycksfallet
inträffat, och jag har en bestämd
känsla av att i de allra flesta fallen dessa
ungdomar nog fått vara utan det skydd,
som olycksfallsförsäkringen gett andra.

Nu kommer ju samordningsprincipen
att innebära en ganska radikal brytning
med det gamla förhållandet, därigenom
att man redan på förhand skall placera
in vederbörande i sjukpenningklasserna

vid tilläggsförsäkringen, om de har en
löneinkomst av sin tjänst. Om således
dessa ungdomar deklarerar för inkomst
för det arbete, som de utför, placeras
de automatiskt in i vederbörande lokala
sjukkassa i sjukpenningklass. Det blir
ingen diskussion om ersättningen om de
råkar ut för ett olycksfall, de har sin
ersättning från sjukförsäkringen under
samordningstiden. Gäller det ett klart
olycksfall, som kanske föranleder invaliditet
— vilket ibland konstateras efter
en relativt ringa tidrymd — föres
de över till yrkesskadeförsäkringen och
erhåller livränteersättning därifrån. Därmed
är ett gammalt och framför allt
för den jordbrukande befolkningen mycket
angeläget spörsmål i stort sett löst
på ett hyfsat sätt.

Efter som herr Huss så noggrant anförde
de negativa sidorna av samordningen,
har jag ett behov att för balansens
skull säga någonting om de positiva
sidorna av samordningen. Det är
väl ändå ganska uppenbart, att om herr
Huss’ uppfattning om samordningen
skulle vara representativ för ett objektivt
bedömande, skulle väl inte remisssvaren
ha givit det utslag, som de ändå
gett i denna fråga. Först och främst, och
det är ju vad utskottet också anfört, får
man genom samordningstiden på 90 dagar,
varvid man flyttar över kanske 90
eller 95 procent av olycksfallen till sjukförsäkringen,
en snabb och omedelbar
utbetalning av pengar till den, som råkar
ut för olycksfall. I många situationer,
när det kan bli tvist om frågan, huruvida
det rör sig om ett olycksfall i
lagens mening, kan ju denna väntetid
bli orimligt lång — vederbörande kan
få gå sjuk i åratal, kan tillfriskna och
komma i arbete igen, innan saken blir
utklarad.

Vidare får man genom samordningen
en gång för alla bort den väsentliga delen
av alla de tvistefrågor som föranledes
av färdolycksfallen och frågan huruvida
ett sjukdomsfall är att betrakta
som följd av olyckshändelse i lagens mening
eller om det är andra faktorer, som
ligger bakom sjuktillståndet.

Sedan färdolycksfallen intogs i för -

132 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

säkringsbestämmelserna, har man haft
vissa toleransgränser. Vederbörande arbetare
får göra avvikelse från den kortaste
vägen mellan bostaden till arbetsstället
inom vissa marginaler, men gör
han litet för långa avvikningar därifrån
och råkar ut för ett olycksfall, får han
icke räkna det för färdolycksfall. Man
accepterar inte för lång avvikning från
den resrutt, som det uppdragits normer
för. Det är rätt svårt för vederbörande
att begripa, var den där gränsen skall
gå, och det är alltid en källa till besvärligheter.

Men det är en annan omständighet
som är ändå mer besvärande. Jag sitter
en dag varje vecka i mitt departement
på en s. k. beredningsdag, då alla olyckliga
människors framställningar flyter
upp till departementschefen. Det går
inte någon vecka utan att jag har att
behandla en rad fall, där kroppsarbetare,
som enligt egen uppfattning har
råkat ut för olyckor som de betraktar
som ytterst klara olycksfall, blir förvägrade
ersättning av arbetsgivarbolag,
av riksförsäkringsanstalten och av försäkringsrådet,
helt enkelt därför att lagen
på den punkten är konstruerad som
den är. Det kan hända att en arbetare,
som bär arbetat under flera tiotal år och
av företagare och kamrater beraktats
som en fullgod arbetare, råkar ut för en
olycka i arbetet, så att han kanske sliter
loss, låt mig säga, ett muskel- eller
senfäste eller dylikt. När man sedan studerar
vederbörande läkares rapport, är
det inte alls ovanligt att läkaren konstaterar:
»Här finns en medfödd svaghet
i vederbörandes konstitution. Här finns
en pågående degeneration, som innebär
att senan eller muskeln av annan orsak
blir svagare och svagare.» Så konkluderar
man, att här är det inte olycksfallet
som utlöst sjukdomen, utan här är det
en gammal svaghet som blivit värre och
värre och som gjort vederbörande mer
och mer mottaglig för påfrestningar.
Därför har han i ett grovarbete, där han
kanske tagit i litet hårdare än normalt
men inte alldeles speciellt hårt, råkat ut
för denna skada som föranleder arbetsoförmåga.

Det är juristerna som har att bedöma
sådant, och de måste ju hålla sig till lagens
konstruktioner. Ingen skall bestrida
dem den rätten — det är både deras
rätt och skyldighet att göra det — men
för den enskilde framstår det som alldeles
upprörande, att han vid ett sjukdomsfall,
som för honom är ett påtagligt
resultat av hans arbete, inte får någon
ersättning. I och med att man genom
samordningen nu flyttar över 90—95
procent av olycksfallsskadorna till sjukförsäkringen,
måste väl ändå majoriteten
av dessa ytterst beklagliga och för den,
som råkar ut för dem, svårbegripliga
tvistefall vara ur världen.

Låt mig nämna en annan typisk sjukdom,
som blir mer och mer vanlig: det
är ryggskadorna, som ju inte accepteras
såsom olycksfall i egentlig bemärkelse.
Jag tror nog att man kan säga, att tidens
allmänna hets predisponerar till att
man för varje år som går får in nya sjukdomsfenomen
hos vederbörande anställda.
Vem vågar i dag säga, att ett magsår
inte beror just på hetsen i arbetet?
Vem vågar säga, att inte vissa neuroser
är typiska utslag av arbetshetsen och
följaktligen borde räknas såsom yrkessjukdomar?
De blir vanligare och vanligare,
men olycksfallsförsäkringen har
här inte kunnat ge någon hjälp, och en
ny yrkesskadelag kan inte heller på
långa vägar täcka alla fall som på grund
av tidens egen melodi blir mer och mer
vanliga i det svenska arbetslivet. Vill
man klara detta, så framstår det såsom
nödvändigt att göra en verkligt effektiv
sjukförsäkring och därvid genom samordningen
fånga in alla dessa företeelser,
vare sig de är förorsakade av arbetet
eller inte.

Jag vill också slå fast, att det finns
en annan fördel med den här samordningen,
som bör poängteras. Vi bär för
närvarande invalidräntorna bestämda
med hänsyn till en årlig arbetsinkomst,
maximerad till 7 200 kronor, om jag
minns rätt, och dessutom är det bara
11/12 av den inkomsten, som får ligga
som grund, när man bestämmer den årliga
arbetsinkomsten. Den skala som nu
presenteras i utskottsutlåtandet går ju

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 133

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

upp till det dubbla eller 14 000 kronor.
Detta kommer följaktligen att innebära,
att den grupp av arbetare, som helt enkelt
inte har kunnat ta ut sina silikosersättningar,
därför att taket inte givit
utrymme för att ta ut den rättigheten,
kommer genom samordningen och på
grund av den inkomstskala, som här är
presenterad, att kunna göra det, och
dessutom innebär det i sak en generell
förhöjning av invalidräntorna.

Visst finns det nackdelar med detta
förslag, såsom herr Huss anförde, även
om jag tyckte att han överdimensionerade
dem. Herr Huss erkände ju själv,
att sjukdomsfallen enligt statistiken är
så fördelade, att av sju fall beror sex
på andra orsaker än olycksfall i arbete.
Endast vart sjunde sjukdomsfall har
betingats av sådant olycksfall. Om fördelningen
är sådan — och man har ju
inte precis någon anledning att misstro
statistiken — måste det ju ändå för
kammarens ledamöter framstå som det
väsentliga, att man nu kommer fram till
en ordentlig ersättning under sjukdom.
Men då säger herr Huss, att man inte
får göra detta så, att det blir en försämring
för denne sjunde, som blir sjuk på
grund av olycksfall i arbetet. Ja, jag
kan inte finna någon utväg för närvarande
att undgå den försämringen. Vill
man tillämpa olycksfallslagens karenstid,
d. v. s. ge rätt till ersättning redan
efter första dagen, om arbetsoförmågan
efter olycksfallet varar längre än tre dagar
— i annat fall är det ju tre dagars
karenstid även i olycksfallsskalan —
och vill man bibehålla ersättningen i
de speciella inkomstgrupper, som nu får
taga en, två eller högst tre kronors nedsättning
i sin dagspenning, då blir det
ju fråga om ganska väsentliga kostnadsstegringar
för denna reform. Och bakgrunden,
herr Ewerlöf, har ju inte varit
den, att vi alldeles har varit i fåvitsko
om vad vi tror oss orka med statsfinansiellt,
utan de grova bedömningar, som
vi har fått göra, har visat vad vi har att
hålla oss till. Vill vi var realistiska och
hålla oss på jorden, har vi helt enkelt
fått ge försäkringen denna konstruktion.
Vi vågar inte dra på oss de kostnadsök -

ningar som ett fullständigt slopande av
karenstiden skulle innebära.

Det framkommer i en reservation också
den synpunkten, att man icke bör reducera
sjukpenningen efter de första 90
dagarna. Visst vore det lyckligt, om man
under hela tvåårsperioden kunde ge samma
sjukhjälp. Men även det innebär en
sådan kostnadsökning, att konstruktionen
har fått bli denna, för att vi skola
kunna hålla oss inom de belopp, som vi
har presumerat att det skulle finnas en
praktisk möjlighet att skaffa fram.

I reservationerna har anförts tveksamhet
emot det statsbidrag på 20 procent,
som skulle utgå till den frivilliga försäkringen.
Det är inte bara tveksamhet, utan
man har — såsom folkpartiet har gjort
— gått på avslagslinjen. Jag undrar om
man ändå inte skulle kunna sträcka sig
till detta bidrag, när man funderar igenom
det hela. Om man skall skapa tillfredsställande
trygghet för människorna
under sjukdom, är det för lättsinnigt att
lita på att den enskilde på eget initiativ
skall klara denna sak. Vi trodde nog alltför
mycket därpå år 1946. Herr Andersson
i Eskilstuna hade då en annan uppfattning,
och den har visat sig vara riktig.
Jag har läst igenom riksdagsprotokollen
från den debatten, och jag kan
därför tillåta mig att säga detta här i
dag. Därför har denna försäkring konstruerats
på annat sätt. Löntagarna blir
obligatoriskt försäkrade för en tillfredsställande
sjukpenning. Men de, som inte
är löntagare och därför inte faller under
den obligatoriska tilläggsförsäkringen,
blir ju obligatoriskt försäkrade för
en relativt låg grundsjukpenning, och
sedan får vederbörande —- vi har därvidlag
resonerat på samma sätt som år
1946 — själv försöka att frivilligt förbättra
sin sjukförsäkring så att han får
tillräcklig trygghet.

Då har vi frågat oss: »Behöver inte
dessa människor en stimulans? Behöver
de inte ett handtag för att det verkligen
skall bli någonting gjort? »Vi vet,
att medelsjukpenningen för de 60 procent
av svenska folket, som har sjukförsäkring,
var 2 kronor 22 öre per dag år
1940 och tio år senare 2 kronor 25 öre

134 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

per dag •— således en höjning med 3 öre
per dag under 10 år. Med detta som bakgrund
får man nog den uppfattningen,
att det behövs ett handtag, om det skall
bli någonting med den frivilliga försäkringen
och man inte bara skall upprepa
det gamla.

Då frågar jag mig: »Vad är det för
människor som skulle få åtnjuta detta
statsbidrag?» Det kostar 6 å 7 miljoner
kronor, och folkpartiet har sagt, att man
bör spara detta belopp. Bidraget kommer
att spela en roll för skogsbönder i relativt
små ekonomiska förhållanden, för
stödjordbrukare, för småbrukare, för
hantverkare och för butiksinnehavare
och för andra grupper, som icke är löneanställda,
'' men som lever under samma
sociala och ekonomiska förhållanden
som arbetarklassen. Jag försäkrar kammarens
ledamöter, att de, som verkligen
har det bra ställt här i landet, nog kommer
att nonchalera den frivilliga sjukförsäkringen.
De har ordnat sin trygghetsfråga
rent privat på andra vägar.
Det är inte något problem för dem, om
de blir sjuka. Men det finns stora grupper
av människor i små förhållanden —
de som jag här har tillåtit mig att nämna
— som verkligen har ett behov av att
vara försäkrade för inkomstbortfall under
sjukdom och som kommer att sätta
värde på den frivilliga försäkringen. Det
är kanske inte konsekvent att man ger
statsbidrag till denna, men jag menar
ändå, att man kan göra det mot bakgrunden
av vad den betyder för de grupper
som kommer att utnyttja den.

Här har i debatten — kanske inte så
mycket som i andra kammaren ■—- diskuterats
frågan om vårdmöjligheterna. Meningarna
har ju varit delade bland dem
som i dag debatterat denna fråga. Om
jag skulle rätta mig efter den ganska intensiva
pressdebatt, som har föregått dagens
riksdagsdiskussion, skulle jag snarast
få den uppfattningen att den omständigheten,
att vi nu tar ett krafttag
för att skapa en ordentlig .sjukförsäkring,
skulle spoliera våra möjligheter att
bygga ut sjukvårdsorganisationen. Det
gladde mig att höra, att herr Hagård i
andra kammaren så klart och bestämt

tog avstånd från denna uppfattning, och
det gladde mig att höra, att också herr
Huss här i dag har reducerat dessa farhågor
till deras rätta värde. Det har ju
hänt någonting på detta område. Låt mig
ge ett erkännande till herr Huss och
hans läkarkolleger. År 1925 var vårdtiden
på de svenska sjukhusen i medeltal
27 dagar per fall, men år 1952 hade den
reducerats till 14 dagar på grund av läkarvetenskapens
framsteg — nya medikament
och nya behandlingsmetoder etc.
Betänk, ärade kammarledamöter, att detta
innebär, att man under denna period
har fördubblat platsantalet utan att
bygga ett enda nytt sjukhus.

Nu är det ju klart att man inte kan begära
att utvecklingen ständigt skall hålla
samma takt. Ju närmare man kommer
gränsen nedåt, ju långsammare får
avancemanget fortskrida. Det är på samma
sätt som för en höjdhoppare: Decimetern
mellan 190 cm. och 2 meter är
väsentligt svårare att klara än decimetern
mellan t. ex. 150 och 160 cm. Därför
anfördes det i andrakammardebatten
att man kan konstatera att under de
sista åren har denna utveckling stagnerat.
Detta är väl i och för sig inte så
överraskande. Det kan hända att vi
kommit dithän, att vi nu tar igen oss
ett tag. Läkarvetenskapens framsteg går
ju inte så där absolut jämnt, de sker
språngvis. Jag tror att det är riktigt att
göra det konstaterandet, men jag tror
att i det långa loppet kommer denna utveckling
att fortsätta.

Vidare tillkommer att avgifterna på
sjukhusen i dag inte avskräcker någon
medborgare från att söka sjukhusvård.
Malmöhus läns och Norrbottens läns
landsting tillämpar en sjuksängsavgift
av en krona per dygn, de övriga landstingen
tar i allmänhet tre kronor, och
här i Stockholm håller vi en sängplatsavgift
av ungefär fem kronor. Om nu
60 procent av det svenska folket är sjukvårdsförsäkrade,
så träder ju här sjukkassan
in och betalar praktiskt taget hela
sjukhusavgiften. Den omständigheten,
att nu alla medborgare blir sjukvårdsförsäkrade,
medför ju därför inte att
man får något slags anlopp mot de sven -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 135

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

ska sjukhusen. De människor, som behöver
vård på sjukhus, har inte avhållits
därifrån på grund av de kostnader som
detta innebär för den enskilde.

Däremot är det, som jag har sagt tidigare,
på den öppna läkarvården som
man kan beräkna att få ett hårdare
tryck och en hårdare belastning. Självfallet
måste vi vara uppmärksamma på
den utvecklingen. Vi måste se till, att vi
får de resurser på den fronten som behövs
för att klara detta. Det sades i andra
kammaren att vi har haft en rekrytering
av läkarkåren under de sista åren
som har lättat upp en tidigare ännu mera
beträngd situation. Vi får väl hoppas
att detta skall kunna fortsätta. Herr
Huss och hans kolleger får hjälpa oss
med de här frågorna och se till, att vi
får den utrustningen bland denna yrkeskår,
att vi kan ta den ökade belastning
som kan komma i den öppna vården.

Frågan om arbetarskyddet har spelat
en roll i den debatt som har förts, och
jag vill minnas att herr Ewerlöf också
snuddade vid den i sitt anförande. Jag
tror, och det i full anslutning till utskottets
synpunkter, att man inte bör
göra denna sak märkvärdigare än den
är. Först och främst tillåter jag mig att
slå fast, att årligen förlorar det svenska
näringslivet, lågt räknat, mellan 300 och
400 miljoner kronor genom olycksfall
i arbete. Ett olycksfall kostar alltid
pengar för företaget. Det kostar pengar
med hänsyn till det besvär, det stopp i
produktionsprocessen som olycksfallet
kan föranleda. Om det är fråga om män
på nyckelposter, kan olycksfallen innebära
driftstopp med rätt svåra konsekvenser
för företaget. En företagare,
som är mån om sin ekonomi, kommer
från dessa utgångspunkter att arbeta för
det effektivast möjliga arbetarskyddet
på sin arbetsplats. Nu utesluter man ju
inte helt för företagarna att variera och
nyansera premierna till olycksfallsförsäkringen
i anslutning till olycksfallsfrekvensen
på vederbörande arbetsplats.
Arbetsgivarna betalar nu 0,9 procent av
lönesumman till olycksfallsförsäkringen.
Om den föreslagna samordningen vinner

kammarens gehör, betyder det att 0,4
procent flyttas över till sjukförsäkringen
under de 90 dagarnas samordningslid.
De 0,5 procenten blir kvar och inlevereras
till försäkringsanstalterna för
att klara den nya yrkesskadeförsäkringens
förpliktelser. Det finns således möjlighet
att fortsätta med variationerna på
premiebetalningen på det avsnitt som
är kvar i den rena yrkesskadeförsäkringen.
Om man ser på de värden som
här står på spel, så tror jag inte att den
omständigheten, att man här tar från
företagarna rätten att variera premieavgiften
för en mindre del av den avgift
som går ut för detta ändamål, kommer
att spela någon praktisk roll i verkligheten.
Vi har ju ändå ett arbetarskydd,
kanske litet grand i vardande, men det
skall väl bli effektivare år från år. Vi
har en lovande verksamhet i gång i kooperation
mellan Landsorganisationen
och Svenska arbetsgivareföreningen. Vi
har ett instrument skapat för denna
verksamhet, och jag har en känsla av
att det blir effektivare för varje dag som
går. Slutligen vill jag säga såsom ett erkännande
till de svenska företagarna att
det ju i dag råder en annan allmän uppfattning
bland dem än vad det gjorde
för decennier sedan.

Arbetsgivaransvaret och uppfattningen
om de anställdas värde som människor
är väl i dag inte direkt beroende
av om vederbörande kan tjäna en femma
eller en tia på olycksfallsförsäkringspremien
för vederbörande arbetare."

I en reservation till betänkandet tar
man upp frågan om det civilrättsliga
arbetstagarbegreppet, och i den debatt,
som vi fört i andra kammaren i dag, tilllät
sig herr Christenson i Malmö betvivla,
att de dömande myndigheterna skulle
komma att rätta sig efter vad departementschefen
sagt i propositionen, utskottet
sagt i utlåtandet och, som jag
hoppas, riksdagen skall säga vid ett
beslut senare här i dag. Dessa uttalanden
går ut på att t. ex. skogskörarna, som
faller under ramavtalet, skall betraktas
såsom anställda och att alltså, när man
avgör, om vederbörande är att betrakta
som arbetstagare i olycksfallslagens me -

136 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

ning, det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
skall tolkas med en social innebörd,
om vederbörande arbetar och lever under
sådana förhållanden, att de sociala
och ekonomiska betingelserna är likvärdiga
med sådana hos en arbetare och
en arbetsanställd. Om nu detta, såsom
fallet är, redovisats som regeringens
uppfattning, som utskottets uppfattning
och som kamrarnas uppfattning, då är
det väl rätt naturligt att den dömande
myndigheten, som i detta fall är en administrativ
myndighet, nämligen försäkringsrådet,
också tar ad notam vad den
lagstiftande makten, regeringen och
riksdagen, gemensamt har sagt på denna
punkt.

Det har anförts kritik emot kostnadsberäkningen
i det föreliggande förslaget.
Herr Ewerlöf preciserade sig mera klart
än högerns partiledare i andra kammaren.
Herr Ewerlöf var också väsentligt
mera modest i sina antaganden om vad
detta skulle kosta, han inskränkte sig
till, låt mig säga 200 miljoner för statsverket.
Herr Hjalmarson hade betydligt
längre gående slutsatser om vad det skulle
kosta.

Det är naturligtvis, som statsministern
sagt, ingen som kan ta på sin ed vad
det hela kommer att kosta, men utredningen
har gjort så pass noggranna undersökningar,
som ligger inom de experters
möjligheter som har anlitats för
ändamålet, och utredningens undersökningar
har dessutom kollationerats av
den matematiska, statistiska och försäkringsmässiga
expertis, som finns till förfogande
på andra håll. Yttrandena därifrån
är redovisade i sakkunnigbetänkandet.
Det har sagts ifrån dessa experters
sida som har kontrollerat utredningens
beräkningar, att det visserligen
rör sig om osäkra beräkningar, men alt
marginalerna ändå är så pass väl tilltagna,
att det inte har funnits någon anledning
att korrigera utredningens beräkningar.
Därför är jag litet förvånad
över att man från högerns sida så ogenerat
korrigerat beräkningarna. Jag har
nämligen en känsla av att det är en korrigering
som inte grundar sig på någon
jämförande beräkning, utan på något

slags intuitiv känsla av att det blir dyrare,
och denna intuitiva känsla får vara
tillräckligt vederhäftigt underlag för
att man skall våga kritisera ned de beräkningar
som här gjorts.

Det har också anförts vissa bekymmer
över att samordningsprincipen kanhända
skulle komma att spoliera den
olycksfallsstatistik som vi i olika sammanhang
behöver. Jag tror det är överdrivna
farhågor. Det nya systemet kommer
inte att utesluta en statistik i grova
drag. Endast i de diskutabla fallen kan
sjukkassan inte avgöra vad som är
olycksfall eller icke, men dessa diskutabla
fall är ju ändå dess bättre så få,
att de inte förrycker vederhäftigheten i
den statistik, som sjukkassorna kan prestera.
De får rapporter om huruvida vederbörande
har blivit sjuk genom ett
olycksfall eller inte, och det bör ju kunna
finnas möjligheter att till och med
få fram eu snabbare statistik — den statistik
vi nu arbetar med via olycksfallsförsäkringen
är ju ungefär två år gammal.

Det har uttalats farhågor för att sjukkasseorganisationen
icke skulle vara rustad
för det merarbete som följer med
den obligatoriska försäkringen. Jag såg
att herr Andersson i Eskilstuna antecknat
sig för att tala längre fram, och jag
utgår ifrån att han såsom praktisk sjukkasseman
är beredd att säga någonting
på denna punkt, varför jag kan avstå
från det. Tillåt mig bara säga, att de
ettusen lokala sjukkassor, som vi har, är
rätt väl rustade för att ta emot arbetet,
och just denna obligatoriska konstruktion
av försäkringen innebär en rationalisering
i deras arbete som är någonting
att sätta värde på.

Herr Ewerlöf, som i allt väsentligt uppehöll
sig vid de finansiella aspekterna
på frågan, anförde bland annat att man
får räkna med en utgift på 115 miljoner
kronor på arbetsgivarsidan, alltså
företagarnas betalning till den egentliga
sjukförsäkringen, och att även det skall
tagas från näringslivet. Även det skall
betalas, säger herr Ewerlöf, under en
tid när man har att kämpa med svårigheter
för att få till stånd en kostnads -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 137

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

anpassning till en hårdare marknadskonkurrens.
Det var visst herr Huss som
sade att denna reform också kommer att
medföra en rad tvister genom att företagarna
vill befria sig ifrån en rad av
åtaganden som de för närvarande har
gjort i de kollektiva avtalen. Jag tror
att herr Huss har alldeles rätt på den
punkten. Detta är en alldeles naturlig
konsekvens av förslaget. De företagare,
som i sina kollektivavtal har haft en
mer eller mindre brokig skala av olika
kompensationer till de anställda under
sjukdom, kommer naturligtvis alt befria
sig från allt detta, eftersom de anställda
förs över på den obligatoriska försäkringen
och där får bättre förmåner.
Men detta bör väl ändå gå i avräkning
emot herr Ewerlöfs 115 miljoner kronor.
Ingen är beredd att säga hur mycket
det är värt, men det är ändå en synpunkt
i detta sammanhang.

Jag måste nog tyvärr säga att jag på
ett par punkter kunde konstatera betydande
överdrifter i herr Ewerlöfs anförande
— sensationellt i och för sig
efersom herr Ewerlöfs anföranden brukar
karakteriseras av en modest och välgrundad
uppfattning om saker och ting.
Herr Ewerlöf sade bland annat att regeringen
här presenterar ett förslag om
miljardutgifter. Men det är ju inte fråga
om miljardutgifter — jag ber att få
återkomma till den saken litet längre
fram.

Herr Ewerlöf säger vidare att remissinstanserna
klagar över att de haft för
kort tid på sig. Det är 70 stycken remissinstanser
som har hörts i denna
fråga. Jag vill minnas att det är tre av
dem som har anfört att de borde ha haft
längre tid för sin behandling. Det är därför
inte ett adekvat uttryck för remissinstansernas
uppfattning, om man rent
generellt säger att de klagar därför att
de haft för kort tid på sig. Det förhåller
sig, ärade kammarledamöter, inte heller
på det sättet att man här presenterar
en alldeles ny och jungfrulig fråga
för de sakkunniga instanser som har
hörts remissvägen. Det var ju inte längre
tillbaka än år 1946 som hela remisskvarnen
sattes i gång, och det förslag

som nu ligger på riksdagens bord innehåller
bara förändringar i vissa av paragraferna,
men de allra flesta paragraferna
är ju desamma som dessa instanser
bedömt och yttrat sig över redan år
1946.

Låt mig till slut, herr talman, göra
några mera allmänt betonade anmärkningar.

Det har sagts under denna dags långa
debatt i denna stora fråga att förslaget
fyller en lucka som vi ännu dras med
i det sociala reformverk till säkrande av
människornas trygghet som vi har försökt
bygga i detta land. Jag har fattat det
så, att flertalet av kammarens ledamöter
står bakom den tankegång som förslaget
grundar sig på, nämligen att människorna
bör ha trygghet under sjukdom.
Som ett uttryck för vad det kommer
att betyda vill jag erinra om —
och här kommer moträkningarna till
herr Ewerlöfs miljardbelopp — att 45 000
människor för närvarande vårdas på
sjukvårdsanstalt på fattigvårdens bekostnad.
Självfallet kommer inte alla dessas
försörjning att befrias från fattigvårdens
diskriminerande karaktär, ty många är
kroniska fall. Men väl hälften av dem
har relativt korta vårdtider på sjukhusen
— mindre än 90 dagar. För dem
kommer sjukförsäkringen att överta kostnader
och ansvar. Vi räknar vidare med
att 30 000 å 40 000 familjer uppbär hemunderstöd
från fattigvården på grund
av familjeförsörjarens sjukdom. Även
där kommer sjukförsäkringen att träda
in och överta det ekonomiska ansvaret.

När man diskuterar försäkringens
kostnader — de uppgår ju inte till något
miljardbelopp, utan man får nöja
sig med att tala om de 738 miljoner
kronor som propositionen redovisar —
bör man rimligtvis i avräkning mot dem
också ta upp vad den frivilliga sjukförsäkringen
i dag kostar, ty den skall ju
ersättas med den obligatoriska försäkringen.
Vilka kostnader avlyfter man
från olycksfallsförsäkringen genom att
föra över korttidsolycksfallen till sjukförsäkringen?
Jag tror inte att herr
Ewerlöf vill bestrida min uppgift, om

138 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

jag presumerar att den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen
därigenom befrias från en
kostnadssumma som ligger någonstans
mellan 200 och 250 miljoner kronor.
Man bör dessutom i vågskålen lägga
•de värden som ligger i ett framgångsrikt
bekämpande av de samhällsekonomiska
förluster, som uppkommer av att
produktiva människor av ekonomiskt
tvång kanhända vansköter en sjukdom
och på det sättet får men för framtiden
och faktiskt blir en belastning inte bara
för sig själva, utan för hela samhällsekonomien.
Lägger man detta i den andra
vågskålen, är det inte korrekt att presentera
den här reformen såsom en merutgift
på en miljard kronor. Det är långt
ifrån korrekt. Jag tycker att herr Ewerlöf,
som annars beflitar sig om att stå på
verklighetens mark, borde godtaga den
reprimand som jag här har givit honom.

Högern sätter skattesänkningar i första
rummet. Det är ju den propagandan,
som högern för i dag med den annons,
som vi läser i dagens tidningar, om
»Skattesänkningar först». Det är alltså
den sociala reform, som högern sätter
i första rummet. Det innebär knytnäven
mot socialförsäkringen och sjukförsäkringen.
Det är nämligen den andra
delen av den här annonsen, som högerns
valmakare inte tänkt på, när de
skrev den.

När högern tar upp kostnadsfrågan
och undrar, varför man här inte får en
detaljredovisning för hur denna reform
skall finansieras, kan jag endast svara,
att det finns enligt min mening sociala
reformförslag av den vikt och betydelse,
att det för regeringen, och jag hoppas
för majoriteten av denna kammares ledamöter,
är en bjudande plikt att realisera
dem. Det är rättvisekravet som
ligger bakom sjukförsäkringsreformen.
Den är med andra ord ett försök att komma
fram till den sociala demokratien och
att tillse, att samhället inte får vara ett
klassamhälle i avseende på den sociala
tryggheten. Vill man tillerkänna de breda
folklagren samma rätt, som samhället
anser sig ha råd att kosta på andra grup -

per, då kan man knappast säga nej till
sjukförsäkringsreformen. Då blir det primära
att genomföra denna reform. Det
sekundära blir att skaffa fram de pengar
som behövs för ändamålet. Sätter man
skattesänkningar som socialreform nr 1,
är detta ett annat alternativ, men ett
alternativ som jag icke kan ansluta mig
till, och jag hoppas att kammarens ledamöter
till sitt flertal skall vara överens
med mig härom vid den votering, som
vi längre fram får.

Låt mig, herr talman, tillägga, att när
man i reservationerna tar upp en rad
detaljer och förklarar, att förslaget borde
vara bättre på den ena eller andra
punkten, är ju detta ett uttryck för den
känslan, som i och för sig är naturlig,
att man vill ha det hela så fullständigt
som möjligt redan från början. Nu har
det emellertid inte varit möjligt att lägga
fram ett dylikt fullständigt förslag.
Herr Huss raljerade kanske litet med
mitt uttryck i andra kammaren, när jag
tillät mig säga, att jag här medvetet har
signerat en proposition, som inte till
alla delar är så fullständig. Det har aldrig
några regeringsförslag varit av någon
valör eller karaktär som vi presenterat
riksdagen. Låt mig erinra om att den
semesterlag, som riksdagen antog år
1946, har varit föremål för två omarbetningar
sedan dess och att det ligger på
regeringens bord en skrivelse från riksdagen
om en tredje omarbetning. Den
olycksfallsförsäkringslag, som vi har för
närvarande, har under åren 1936 och
1948 varit föremål för elva omarbetningar
och kompletteringar. Det folkpensionsförslag,
som vi antog 1946 och då
tyckte var rätt tillfredsställande, har
fram till år 1952 varit föremål för sju revisionsbeslut
i den svenska riksdagen.

Jag måste, lierr talman, kanske komma
tillbaka till finansieringsfrågan än en
gång. När man i fråga om sjukvårdsreformen
kräver en detaljredovisning, i
fråga om finansieringen, placerar man
sjukförsäkringen på ett alldeles särskilt
sätt vid sidan av många andra kostnadstyngande
reformer och anslagskrav
här i riksdagen. Vi har godkänt en förstärkning
av folkpensionerna tidigare i

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 139

Ang. ändring

år. Högern har sagt, att även högerpartiet
var med om den reformen och att
den var ett uttryck för högerns sociala
intressen och ambitioner. Men när vi
kommer till sjukförsäkringsreformen, är
det stopp. Man krävde inte vid folkpensioneringens
finansiering någon detaljredovisning
för vilka inkomstkronor
som skulle finansiera det hundratal miljoner
kronor som staten där skulle betala
ut. När vi godkänner en tioårsplan
för det svenska försvaret, är det ingen
av oss som vet, hur vår ekonomiska situation
är om 5, 8, 8 eller 10 år. Ingen
kräver en detaljredovisning — i varje
fall inte herr Ewerlöf — för vilka inkomstkronor
som skall disponeras för
att täcka den kostnadsökningen. Har vi
inte helt enkelt arbetat efter de premisserna,
att vi sagt oss, att om läget är
sådant, att vi behöver förstärka det
svenska försvaret, åtar vi oss att göra
det och att skaffa de pengar som behövs.
Om läget är sådant, att vi behöver förstärka
folkpensionerna, åtar vi oss att
göra det och skaffar de pengar som behövs.
Och om läget är sådant, att vi
skall genomföra en obligatorisk sjukförsäkring,
borde ju betraktelsesättet rimligtvis
vara detsamma.

Att sjukförsäkringen är en reform,
som sannerligen behöver sin lösning, visar
också en internationell jämförelse.
Belgien genomförde obligatorisk sjukförsäkring
år 1944. Frankrike gjorde det
1930 och förbättrade den i stor omfattning
år 1945. Norge införde sin obligatoriska
sjukförsäkring år 1909, förbättrade
den år 1930 och ämnar förbättra
den ytterligare i år. Storbritannien genomförde
sin obligatoriska sjukförsäkring
1911 och gjorde en genomgripande
förbättring år 1947 och 1948. Tyskland
genomförde sin obligatoriska sjukförsäkring
redan under Bismarcks tid.
Det är risk för, ärade kammarledamöter,
att vi vid en jämförelse börjar stå rätt
illa till på detta område. Därför är det
faktiskt på goda grunder, som regeringen
har presenterat detta förslag för
kammaren.

Tillåt mig, herr talman, att sluta detta
kanske litet långa anförande med att

i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.
betyga min glädje och tillfredsställelse
över att denna under många år misshandlade
sjukvårdsreform nu är framme,
som jag hoppas, vid en definitiv lösning.
Jag tror att dagen är en märkesdag''
i den svenska riksdagens när det
gäller sociala intressen och ambitioner
ändock ganska ärorika historia.

Herr EWERLÖF (h) kort genmäle:
Herr talman! Jag begärde ordet för en
replik på ett mycket tidigt stadium av
statsrådets anförande. Sedan hans anförande
nu är slut, finner jag, att det inte
finns någon möjlighet för mig att kunna
säga allt vad jag skulle vilja på den
korta tid, som står till mitt förfogande.

Jag begärde ordet, när statsrådet lät
kammaren förstå, vilket jag åhörde med
stort intresse, att regeringen liksom tagit
ett belopp av 160 miljoner kronor
såsom riktpunkt för vad den ansåg var
möjligt att lägga på staten i fråga om
utgifter för detta ändamål. Avvägningen
av de olika utgiftsposterna skulle ha
skett med hänsyn till att man skulle
hålla den totala kostnaden inom detta
belopp.

Statsrådet sade att det förhållandet,
att man sänker ersättningen efter 90 dagar,
givetvis inte är så bra, men att regeringen
måste stanna vid det förslaget,
därför att den räknade med att 160 nr
joner kronor stod till förfogande. Hur
avvägningen i fråga om ersättningen efter
90 dagar gjorts, skall jag inte ingå
på, ehuru jag tycker att det varit bättre
att sträcka ut karenstiden än att göra
denna avkortning efter 90 dagar. Jag
skall emellertid inte fördjupa mig i den
detaljen utan återgå till dessa 160 miljoner
kronor.

Jag fick alltså den föreställningen att
regeringen på grundval av sina överväganden
kommit fram till det resultatet,
att man borde kunna räkna med att man
hade ett belopp av 160 miljoner kronor
att röra sig med för detta ändamål. Det
är dessa beräkningar, som det skulle varit
av ett så utomordentligt värde för
riksdagen att få del av. Jag förstår att
de är mycket preliminära och grova,

140 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

men om de finns, skulle det ha varit
just vad vi här efterlyst. På vilka grunder
har man kommit fram till att just
160 miljoner kronor är ungefär vad regeringen
anser sig kunna disponera för
detta ändamål? På vilket sätt skall regeringen
skaffa täckning för dessa utgifter.
Skall det nya skattebeloppet
eventuellt täcka även andra ändamål?
När vi efterlyst en plan över hur regeringen
tänkt sig att sjukförsäkringsreformen
skall finansieras, är det egentligen
just dessa upplysningar, som vi velat
få fram.

När statsrådet nu jämför finansieringen
av sjukförsäkringsreformen med finansieringen
av folkpensioneringen och
försvaret, vill jag invända att den jämförelsen
är fullständigt ohållbar. När vi
beslöt folkpensioneringsreformen, visste
vi ju, hur den skulle finansieras och vilka
belopp det rörde sig om. Vi visste
att reformen innebar viss höjning av
folkpensionsavgifterna och för övrigt
var utgiftsökningen inpassad i en budget,
som innebar ett oförändrat skatteläge.
När vi beslutar anslag till försvaret,
vet vi att de kostnaderna är inpassade
i en budget, som gäller oförändrat
skattetryck. Men här är det fråga om ett
principbeslut, som ligger vid sidan om
frågan hur pengarna skall anskaffas.

Det är detta som vi framför allt har
vänt oss emot i vår kritik. Vi har haft
dåliga erfarenheter av de tillfällen, när
vi förut gått denna väg med principbeslut.
Det får inte förbises från regeringens
sida, att detta att ställa bevillningar
till förfogande för att täcka utgifterna
är en riksdagens exklusiva rätt. Då bör
också i denna rätt ingå att kräva att
Kungl. Maj:t lyfter på den slöja, som
döljer de beräkningar, vilka regeringen
gjort, när den kommit till det resultatet,
att den efter en viss skattehöjning anser
sig ha ett belopp av 160 miljoner
kronor att avsätta för detta ändamål. Vi
har emellertid inte fått veta på vilka
grunder regeringen har kommit fram till
denna avvägning. Det är framför allt
den sidan av saken, som vi på goda
grunder här har klandrat.

Jag tillät mig, såsom statsrådet säker -

ligen minns, redan i remissdebatten uttala
den förhoppningen, att när sjukförsäkringspropositionen
kom fram till
riksdagen, förslaget måtte vara åtföljt
av någon sorts ekonomisk plan, som
skulle möjliggöra för oss att bilda oss
en uppfattning om vad hela förslaget
skulle innebära ekonomiskt sett.

Den kritik, som jag tillåtit mig i fråga
om kostnadsberäkningarna, grundar
sig på att även experterna inom socialförsäkringsutredningen
har ifrågasatt
riktigheten av beräkningarna. I propositionen
refereras kritik från pensionsstyrelsen,
försäkringsrådet, Sveriges läkarförbund,
'' socialförsäkringsbolagen,
överståthållarämbetet och Försäkringsbolagens
riksförbund, som just på denna
punkt har uttalat farhågor och den
meningen, att kostnaderna kommer att
bli högre. Statsrådet bemöter i propositionen
icke några andra invändningar
än dem, som kommit från pensionsstyrelsens
sida, och förbigår i övrigt med
tystnad alla de invändningar, som från
olika håll är gjorda mot kostnadsberä
ningarna. Men det är med den kännedom,
som jag har om just de yttranden,
jag här nämnt och som framfört en
mera detaljerad kritik mot kostnadsberäkningarna,
som jag tillåtit mig att uttala
som min personliga mening, att de
är för låga. Jag vågar ta på mitt ansvar
att säga, att under 200 miljoner blir det
inte, men hur mycket därutöver vill jag
i dag lämna osagt.

Herr NORLING (k): Herr talman! Det
framlagda förslaget till lag om allmän
obligatorisk sjukförsäkring innehåller
på flera punkter väsentliga ändringar
av den lag som antogs för sju år sedan,
men vars ikraftträdande aldrig har
kommit till stånd. Inför det förslag till
revidering av den redan beslutade lagen,
som nu föreligger, kan vi understryka
det uttalande som den kommunistiska
gruppen gjorde 1946, att lagen
måste betraktas såsom ett framsteg på
det sociala området, men att den dock
är behäftad med vissa allvarliga brister.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

141

Ang. ändring

Kommunisterna föreslog redan 1945,
att staten skulle svara för socialvårdsutgifterna.
Däri ingick också sjukvårdsförsäkringen.
Senare har vid de tillfällen,
när regeringen föreslagit uppskov
med lagens ikraftträdande, kommunisterna
varit de enda som opponerat mot
att denna viktiga reform ställdes på framtiden.
Genom dessa uppskov har främst
arbetarklassen gått förlustig det skydd vid
sjukdom, som sjukförsäkringen avsåg.

Även om det nu framlagda förslaget
till ändring av lagen i vissa delar innebär
förbättringar, är det vid jämförelse
med 1946 års lag i vissa stycken avsevärt
försämrat. År 1946 utgick man från
den principen, att staten skulle svara för
de kostnader en fri sjukvård skulle
medföra. Man ansåg då, att den principen
var en grundpelare i hela försäkringsreformen.
Det nu ifrågavarande förslaget
innebär, att de försäkrade själva
med sina medlemsavgifter får bekosta
hela sjukhusvården. Därmed har man
också från staten till medlemmarna överfört
de kostnader, som dåvarande socialminister
Möller ansåg vara hörnstenen i
den allmänna sjukförsäkringen.

För vår del anser vi, att fri sjukvård
på statens bekostnad bör stadgas i lagen,
och vi har även i vår motion yrkat på
detta. Vi hyser också den uppfattningen,
att läkarvården bör vara kostnadsfri för
de försäkrade och bekostas av staten, så
ock resor som förorsakas av besök hos
läkare eller på sjukhus. Den föreslagna
kostnadsfördelningen mellan den sjuke
och sjukkassan vid olika besök hos läkare
och på sjukhus kan vi icke godtaga
utom i vissa undantagsfall, utan bör dessa
kostnader utgå av statsmedel.

Fn stor och för försäkringstagarna viktig
fråga är förslaget om samordning av
sjuk- och olycksfallsförsäkringen, vilken
trots den otillfredsställande lösningen i
lagen måste betraktas som ett framsteg.
Samordningen berör flera för försäkringstagarna
viktiga problem, dels vilka
som enligt den allmänna civilrättens regler
är att anse som arbetare, dels den i
samordningen ändrade karenstiden för
olycksfallsförsäkrade och dels ändrade
bestämmelser om utbetalning av sjuk -

i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.
penning vid längre sjukdom än nittio
dagar.

Beträffande frågan om vem som skall
anses som arbetstagare utgår socialministern
från semesterlagens bestämmelser
om arbetstagare, men bör samtidigt
arbetstagarbegreppet avgöras med beaktande
av samtliga i förbindelse med
avtal och anställning förekommande omständigheter.
Han hänvisar till ramavtalet
för skogsbruket såsom ett exempel;
skogskörare betrakats i likhet med huggare
som arbetstagare hos virkesägarna
och erhåller således samma skydd som
hittills i fråga om yrkesskadeförsäkring.

Vad beträffar den ändrade karenstiden
företräder vi den uppfattningen
att karenstiden bör slopas och att sjukpenning
skall utgå från första dagen
efter inträffad sjukdom eller olycksfall.
Vi har tidigare i motioner framfört samma
krav, och jag tror att man kan säga,
att vi härvid företräder en allmän uppfattning
bland de sjuk- och olycksfallsförsäkrade.

Den föreslagna karenstiden blir en
försämring vid olycksfall. Den betyder
för arbetstagaren, att han får betala sjukdoms-
eller olycksfall med tre dagars
förlorad arbetsinkomst. Högerns motion
om en till sju dagar förlängd karenstid
skulle innebära ett sådant ingrepp i den
försäkrades ekonomi, att hela förbättringen
på grund av den obligatoriska
försäkringen skulle bli illusorisk.

Förslaget att efter slutet av samordningstiden
på nittio dagar en lägre sjukpenning
skulle utgå, med undantag för
de tre lägsta klasserna, måste vi på det
bestämdaste vända oss mot. Den trygghet
vid sjukdom, som avses med försäkringen,
skulle undergrävas, något som
säkerligen också skulle inverka på den
sjukes tillfrisknande. Då såväl arbetaren
som tjänstemannen under sjukdomstiden
endast erhåller en del av sin ordinarie
inkomst, undergräves hans ekonomi ganska
väsenligt vid tre månaders sjukdom,
och skulle hans sjukpenning efter denna
tid ytterligare reduceras, anser vi att
lagen förfelar uppgiften att skapa trygghet
vid sjukdom.

Motiveringen för att sänka sjukpen -

142 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

ningen efter samordningstiden är att
staten skulle spara mellan 50 och 60 miljoner
kronor om året. Dessa pengar torde
i stället vara ea billig avgift för att
skydda långvarigt sjukas levnadsstandard.
I vår motion föreslår vi därför att
en enhetlig sjukpenning skall utgå under
hela försäkringstiden.

Beträffande barntilläggen anser vi att
ett förenklat och enhetligt system kan
tillämpas. Vi föreslår därför att barnbidragen
får utgå men en krona per dag
och barn.

Vi föreslår också att försäkringen utbygges
på ett par punkter. Försäkringen
bör innefatta tillhandahållande av fria
glasögon. Vår motivering härför är, att
man därigenom skulle kunna förebygga
en för tidig nedsättning av synen. Dålig
ekonomi och låg inkomst gör ofta att
man drar sig för att skaffa glasögon,
oaktat man märker att synen försvagas,
och följden blir en hastigt nedsatt synförmåga.

Begravningshjälp bör också enligt vår
mening införas inom ramen av den obligatoriska
försäkringen. Vi utgår från att
begravningskostnaderna vid dödsfall efter
en långvarig sjukdom i regel blir
mycket betungande för de efterlevande.
Begravningshjälpen skulle motsvara
kostnaderna för en enkel och värdig begravning,
och vi föreslår ett belopp av
500 kronor.

Sammanfattningsvis föreslår vi således
att sjukvård, läkarvård och därav
förorskade resor helt bekostas av statsmedel,
med vissa undantag som angivits
i motionen. Arbetsgivarbidraget bör
höjas från 1,1 till 3 procent av lönesummorna.
Därigenom skulle erhållas medel,
vilka skulle bidraga till att täcka de av
oss föreslagna förbättringarna, nämligen
en enhetlig sjukpenning under hela sjukdomstiden,
slopande av karenstiden, fria
glasögon samt begravningshjälp.

Vi föreslår, att i 35 § göres den ändringen
att medlems avgift för försäkring
för grundsjukpenning nedsättes från
föreslagna 2 till 1 procent av den taxerade
inkomsten. Vidare föreslår vi, att
riksdagen uttalar, att de ökade kostnaderna
för försäkringen icke får föran -

leda ökade indirekta skatter. I stället
kan utgifterna täckas genom besparing
av de militära utgifterna.

Vad beträffar regeln om en maximitid
av 90 dagar för erhållande av sjukpenning
för folkpensionärer har detta framkallat
en protest, vilken vi fått del av
genom den skrivelse, som lagts på våra
bord. Det är förklarligt att dessa människor,
som uppnått 67 års ålder och
vilka under hela den tid, som det varit
möjligt för dem, tillhört sin sjukkassa
och inbetalat avgifter till densamma, nu
finner att de, när ålder och sjukdom
börjar inträda, ställes i särklass och
endast får uppbära sjukhjälp under 90
dagar för att sedan vara utförsäkrade.
Om en person, som uppnått 67 års ålder
men fortfarande står i produktionen,
blir skadad, erhåller han efter 90
dagar varken sjuk- eller olycksfallsförsäkring
utöver denna tid.

Utskottet uttalar i sitt utlåtande, att
vad utskottet kallar samordningen mellan
folkpension och sjukförsäkring måtte
komma att beaktas vid de utredningar
som skall äga rum rörande socialförsäkringen.
Jag vill understryka detta och
samtidigt uttala, att därvid också måtte
beaktas de synpunkter, som framförts
av folkpensionärerna.

Under den tid, som förflutit sedan
den första utformningen av lagen antogs,
har utvecklingen inte stått stilla
på detta område i världen. Jag tänker då
närmast på de folkstyrda länderna i
Östeuropa, där en socialförsäkring genomförts,
som omfattar både sjukdoms-,
olycksfalls-, invaliditets-, och ålderdomsförsäkring.
Ersättning utgår där efter lika
normer med mellan 50 och 100 procent
av arbetsinkomsten, beroende på
arbetsanställningens varaktighet och
längd. Läkar- och sjukvården är fri för
alla, och staten och företagen tillsammans
svarar för försäkringens kostnader.
Det skulle inte ha skadat de svenska försäkringstagarna,
om regeringen mera låtit
sig påverka av dessa försäkringsformer.

Jag hemställer, herr talman, beträffande
den allmänna motiveringen, om bifall
till utskottets motivering med de

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 145

Ang. ändring

ändringar, som föranleds av bifall till
motionen 482 i första kammaren. I övrigt
ber jag att få återkomma beträffande
14 § för att där ställa några yrkanden.

Herr NORMAN (s): Herr talman! De
av ledamöterna, som var med år 1946,
minns den stora tillfredsställelse vi då
allesammans kände över att ha ett förslag
på riksdagens bord, som avsåg att
lösa denna så betydelsefulla fråga och
att få till stånd en av hörnstenarna i
den svenska socialförsäkringen. Vi var
alla fullständigt eniga om att det var ett
stort tillfälle, när vi hade att besluta i
detta spörsmål. Det var visserligen olika
meningar om hur den obligatoriska
sjukförsäkringen skulle konstrueras,
men dessa olika meningar föranledde
inte till det ståndpunktstagandet att
man, om man inte fick speciella önskemål
tillgodosedda, inte alls ville ha någon
sjukförsäkringslag. Läget har ju blivit
litet annorlunda nu.

För andra lagutskottets vidkommande
tror jag att jag kan säga, att vi med
särskild glädje ägnat våra krafter åt att
studera förevarande spörsmål under den
visserligen rätt begränsade tid vi haft
till vårt förfogande. Vi har sedan år
1946 vid flera tillfällen haft att ta ståndpunkt
till frågan om ikraftsättandet av
den då beslutade lagen, och det har inte
varit tillfredsställande att vi gång efter
annan på grund av motioner och vid
något tillfälle på grund av förslag av
regeringen nödgats konstatera, att läget
inte varit sådant att vi kunnat förorda
lagens ikraftträdande. Det är därför särskilt
glädjande för oss att vi nu har
kommit i den situationen, att majoriteten
inom utskottet har kunnat ena sig
om att tillstyrka förslaget, att 1946 års
sjukförsäkringslag skall träda i kraft
den 1 januari 1955.

Jag nämnde något om den begränsade
tid, som vi har haft till vårt förfogande
för granskningen av det föreliggande
lagförslaget. Flera talare i debatten har
anmärkt på den tidsnöd som har rått.
Jag har nu inte någon anledning att

i lagen om allmän sjukförsäkring m. nu
här bedöma i vad mån en sådan tidsnöd
har förelegat beträffande förarbetenas
iordningställande och förslagets
utarbetande. Inte heller har jag anledning
att yttra mig om det förhållandet,
att detta ärende tillhör de många ärenden,
som vid slutet av vårsessionen hopat
sig på riksdagens bord. Men beträffande
andra lagutskottets möjligheter
att arbeta känner jag ett behov av att
säga, att vi har haft den tid som vi har
behövt. Ledamöterna har haft alla möjligheter
de har önskat att få säga allt
vad de har velat beträffande detta spörsmål
och att få sina frågor besvarade
antingen direkt av den sakkunnige föredraganden
eller åtminstone i ett fall
genom att lyssna till vad en speciellt
sakkunnig, som haft företräde i utskottet,
har kunnat anföra. Visst har vi haft
arbete, men det har inte varit mera
trängande än att vi har kunnat tillmötesgå
enskilda ledamöters önskemål om
arbetstidens förläggande till visst tillfälle
för att den eller den ledamoten
skulle kunna deltaga i arbetet. Hade det
varit så, att vi hade stått inför ett alldeles
nytt spörsmål, skulle jag ha varit
den förste att medge, att vi skulle ha
behövt längre tid än vi haft till vårt
förfogande. Men det är ju så, att vi här
har ett lagförslag, som är antaget av
riksdagen, och ett annat förslag, enligt
vilket lagen skall sättas i kraft. Frågan
är grundligt genomdiskuterad under förarbetena.
Socialvårdskommittén hade ju
denna reform som en av sina viktigaste
uppgifter och höll på i många år med
att bearbeta denna sak. De olika principerna
beträffande konstruktionen av
försäkringen genomdiskuterades i riksdagen
år 1946. Nu är det visserligen
sant, att det nu har tillkommit en hel del
ändringar i den vilande lagen. Men det
är i alla fall inte någon helt ny fråga,
och just från den synpunkten sett tror
jag nog, att vi med ganska gott samvete
kan anse, att vi har haft möjligheter att
göra vårt bästa vid bedömandet av frågan.

Herr Ahlberg framhöll, att det år 1946
rådde ganska stor enighet — om inte
fullständig enighet — om syftet med det

144 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

då framlagda lagförslaget, och han påpekade
också, att en del önskemål, som
från hans partis sida då hade framförts,
nu hade blivit tillgodosedda i den gjorda
bearbetningen. Man tycker ju då att
herr Ahlberg och hans partivänner närmast
skulle vara ganska nöjda och kunna
acceptera förslaget. Nu stannade han
emellertid i överensstämmelse med högerns
partimotion vid ett yrkande om
avslag på förslaget.

För detta avslag har framförts tre mera
allmänna synpunkter, om jag så får uttrycka
mig. Den första synpunkten gäller
kostnaderna för reformen och hur
de skall kunna uttagas. Om man står inför
ett nytt förslag, så att säga, tycker
jag att det är ett alldeles naturligt krav,
att man skall få veta, hur man skall få
pengarna till de kostnader som det är
fråga om, i all synnerhet om det är en
engångsutgift. Men i det här fallet blir
det ju så, att även om vi vet var vi skall
ta pengarna första året, ligger frågan
lika oviss det andra året och följande
år. När det nu ligger så till beträffande
denna fråga, att det är en bearbetning
av ett väl genomdiskuterat förslag, där
riksdagen har bundit sig för att införa
denna del av socialförsäkringsbyggnaden
och där man år efter år har att
räkna med, att det blir kostnader av en
viss storleksordning för att kunna upprätthålla
reformen, då kan jag för min
del inte finna, att det är så avgörande,
att vi nu inte får veta, varifrån pengarna
tas, att det skulle vara ett alldeles
bestämt skäl för att inte kunna besluta
denna reform i år.

Det har också anförts att bearbetningen
av yrkesskadeförsäkringslagen
pågår och att det först nästa år skall
framläggas förslag om hur den skall se
ut och att det är en oformlighet att inte
ha det hela behandlat på en gång, och
man har i detta avseende hänvisat till
lagrådets kritiska anmärkningar. Det kan
väl i alla fall vara en viss fördel rentav
också med detta tillvägagångssätt. Här
uttalar sig riksdagen för principerna hur
denna yrkesskadeförsäkring skall ordnas,
så att den kommer att stå i samklang
med förevarande förslag, och det -

ta förslag anger till en del, hur förslaget
till lag om yrkesskadeförsäkring kommer
att se ut. Det bör också vara en viss
fördel att man under det fortsatta arbetet
med yrkesskadeförsäkringen redan
nu har klart, hur man räknar med att
dessa båda lagar skall kunna korrespondera
och hur samordningen dem emellan
skall vara konstruerad. Det är väl
därför inte uteslutande en negativ sak
att vi inte har fått detta förslag redan
i år, utan det har även en positiv sida
— såsom jag ser på spörsmålet — i det
att det mera kommer av sig självt hur
det väntade lagförslaget skall konstrueras.

Den tredje mera allmänna synpunkten,
som talar för ett avslag, har framförts
av flera olika talare och har kommit
till uttryck i motioner, som väckts
av olika ledamöter. Den gäller de bristande
vårdmöjligheterna. Men härvidlag
måste man beakta att en mycket väsentlig
del i detta lagförslag syftar till att
kompensera inkomstbortfallet. Och den
betydande uppgiften har ju inte något
som helst samband med hur vårdmöjligheterna
gestaltar sig. Det blir väl i stället
så, att undan för undan som dessa
vårdmöjligheter kan förbättras, kommer
denna försäkrings värde att bli större i
vad det gäller sjukvårdsförsäkringen och
därigenom också att ge mera av positivt
värde genom att minska kostnaderna, om
tiden för avsättningen av inkomstbortfallet
kan begränsas genom en förbättrad
sjukvård.

Utöver dessa tre synpunkter, som skulle
tala för ett avslag just nu, har det
framförts en hel del anmärkningar mot
förslagets brister. Och det var särskilt
herr Ahlberg, som kanske plockade fram
allt vad han kunde leta upp i den vägen.
Ja8 gjorde den reflexionen när han talade
om den tidsnöd som hade rått, att
det kanske var rätt fördelaktigt att vi
inte hade så lång tid på oss, ty då skulle
herr Ahlberg här ha kunnat redovisa
ännu fler olägenheter och brister i detta
lagförslag. Jag tycker nog att herr
Ahlberg representerade åtminstone tre
olika ståndpunkter i sin kritik. Han var
talesman för högerpartiet, han påpekade

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 145

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

en hel del brister i förslaget särskilt
när det gällde samordningen, som närmast
gav det intrycket att han uppträdde
såsom talesman för vissa grupper av
dem, som nu skall komma in under försäkringen,
och allra sist framförde han
sin rent personliga mening. Den var av
den beskaffenheten, att jag gjorde den
reflexionen, att om vi hade sysslat med
detta lagförslag hela vårsessionen, hade
herr Ahlberg inte kommit till någon annan
ståndpunkt än han nu gjort och
alltså yrkat avslag. Jag tycker att det
mellan hans personliga deklaration om
hur han såg på detta spörsmål och hans
yrkande såsom reservant förelåg en bristande
överensstämmelse. Jag fick ett
mycket bestämt intryck av att herr Ahlberg
inte alls vill ha någon obligatorisk
sjukförsäkring, men såsom reservant yrkar
han att riksdagen skall skriva till
Kungl. Maj :t och hemställa om ett nytt
förslag. Jag tror nog att herr Ahlberg
med de synpunkter, som han anlagt på
detta spörsmål, knappast skulle vara villig
att acceptera ett nytt förslag, utan
även då komma fram till en negativ
ståndpunkt.

Jag tänker inte gå in i någon detaljdiskussion
med herr Ahlberg eller någon
annan av opponenterna beträffande
de olika invändningar, som här blivit
gjorda, men det är några detaljer som
vi kanske bör reda upp oss emellan. Det
gäller t. ex. frågan om det differentierade
arbetsgivarbidraget, och i sammanhang
därmed kan vi ju ta upp frågan
om den nedsättning i ersättningen, som
en skadad nu kan få finna sig i, om det
har visat sig att han av ren vårdslöshet
och likgiltighet för skyddsföreskrifterna
har ådragit sig skadan. Det är den
där materiella grunden för ett ståndpunktstagande
i dessa två avseenden,
som jag inte kan finna vara riktig. Kan
man verkligen tänka sig att det finns
någon enda yrkesutövare, som nu, när
det enligt denna samordning inte längre
skall finnas någon sådan där bestämmelse,
nonchalerar säkerhetsföreskrifterna
därför att han vet att han i alla fall får
lika stor ersättning. Herr Ahlbergs vtt 10

Första kammarens protokoll 1953. Nr 23.

rande gick närmast ut på att man skulle
kunna resonera på detta sätt.

Jag kommer så till den där frågan om
arbetsgivarens kostnader. Det är klart
att det har en viss betydelse för arbetsgivaren
att han får en lägre kostnad i
samma mån som han kan minska på antalet
olycksfall, men inte är det väl
drivkraften 4 hela denna verksamhet,
som mer och mer har aktualiserats, att
man skall göra det mesta möjliga för att
skydda den mänskliga arbetskraften. Det
är väl i stället så att man här mer och
mer har funnit det vara helt naturligt,
därför att denna arbetskraft är så dyrbar
och därför att vi mer och mer blir
rent humanitärt inställda på detta spörsmål,
och att göra det mesta möjliga för
att nå bästa möjliga resultat. Jag kan för
min del inte tro att kostnader, differentierade
efter olycksfallens antal, skall
ha så stor betydelse att en sådan differentiering
stimulerar till en strävan efter
att få bästa möjliga skyddsåtgärder
vidtagna och att kunna i största möjliga
utsträckning undvika att olycksfall inträffar.

Herr Ahlberg var i det sammanhanget
inne på ett spörsmål om en arbetsgivares
åtgärder beträffande läkarvård och
dylikt. Om jag fattade herr Ahlberg rätt,
skulle han, om denna samordning kom
till stånd, inte få samma intresse som
han eljest skulle ha för sådana åtgärder.
Men vi har dock en ny bestämmelse i
19 § om att sjukkassa kan efter tillsynsmyndighets
medgivande överenskomma
med arbetsgivare om ersättning för sådana
kostnader som denne ikläder sig
genom att själv ordna med en lämplig
läkarvård. Där finnes en direkt möjlighet
att få en viss korrespondens mellan
utgifterna och arbetsgivarens möjligheter
att få hjälp till dessa.

Beträffande de yrkanden som här blivit
framställda — utom nu det rena avslagsyrkandet
— har det från herr Sunnes
sida yrkats bifall till hans och hans
medreservanters reservation om ändring
i bestämmelserna om finansieringen,
och det är ju i sig självt ett mycket
gott syfte bakom folkpartimotionen och

146 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

reservationen, nämligen att minska statsutgifterna.
Nu känner jag för min del
inte igen det förslaget till ändringar av
dessa paragrafer. I motionen påyrkades
det, att riksdagen skulle skriva till Konungen
och begära en snabb utredning
om hur man skall ordna med finansieringen,
så att statens utgifter minskas,
och det var det spörsmålet som vi diskuterade
i utskottet, men representanterna
för folkpartiet förklarade där, att
de frånföll det yrkandet, sedan de hade
blivit övertygadei om att detta skulle
medföra ett uppskjutande av ikraftträdandet.
Nu sade herr Sunne i sitt anförande,
att han inte var övertygad om
att detta skulle vara nödvändigt, men i
utskottet fick vi nog den bestämda uppfattningen
att ett uppskov med bestämmelserna
i detta fall skulle få den följden,
och en av ledamöterna förklarade
att folkpartiets representanter avstod
från kravet på denna skrivelse.

Sedan har reservanterna i stället konstruerat
detta förslag beträffande finansieringen
så att statens utgifter skulle
minskas och arbetsgivarbidraget ökas,
liksom de försäkrades avgifter i de flesta
sjukpenningklasserna skulle bli högre.
Jag tror nog att det är litet vanskligt att
godtaga ett dylikt förslag. Man har klagat
över att spörsmålet över huvud taget
icke har blivit tillräckligt penetrerat
under förarbetena, och så ställer man
här ett yrkande som i varje fall inte har
diskuterats på det sätt som vi är vana
vid när det gäller bestämmelser av denna
karaktär. Jag tror nog att man i utredningen
har diskuterat frågan om finansieringen
och även sådana uppslag
som reservanterna nu framför, men detta
har i varje fall inte redovisats i de
handlingar som vi har haft att tillgå,
och det bär inte heller varit föremål för
någon granskning remissvägen. Jag tycker
nog att det är att ta väl lätt på denna
fråga, när man inbjuder riksdagen
att så här utan möjlighet till närmare
begrundanden besluta så betydelsefulla
ändringar som detta dock är. De försäkrade
får nog taga på sig en ganska tung
börda i fråga om försäkringsavgifterna,
även om detta förslag inte skulle bety -

da en så stor höjning. Jag tror nog att
det har räknats litet fel när man nämnt
tio kronor, i all synnerhet som herr
Sunne räknar med att riksdagen skulle
godkänna hans yrkande att vidga kretsen
av de grupper som skulle kunna undantagas
från försäkringen. Då får man
nog höja kostnadsökningen i försäkringsavgifter
ytterligare.

Det är nog i detta fall klokast att man
antar det förslag som har blivit övervägt
och varit utremitterat, även om det i sig
självt är mycket önskvärt att minska
statsutgifterna. Nu ligger det väl inte
bara intresse för denna försäkring bakom
yttrandet, utan man har väl även
begrundat andra synpunkter, när man
framställt det.

Beträffande statsbidraget till den frivilliga
försäkringen så har ju socialministern
utförligt motiverat, varför riksdagen
bör godtaga det förslaget, att jag
kan helt förbigå reservanternas yrkande
om slopande av den bestämmelsen. I
fråga om utvidgningen av de grupper
som skulle kunna undantagas har nog utskottets
majoritet haft en mycket bestämd
mening, att en obligatorisk sjukförsäkring
bör omfatta alla medborgare,
oavsett vilken ställning de intar inom
det produktiva livet.

Vi bär också uttryckt denna vår mening
genom att understryka att den möjlighet
till undantag som en paragraf här
ger kanske behövs, men vi ser helst att
den inte kommer att behövas. Vi räknar
således med att varken de stats- eller de
kommunalanställda i längden skall undantas
från försäkringen. Att då utvidga
undantaget att omfatta även andra grupper
har för majoritetens del inte kunnat
komma i fråga.

Det ser kanske litet partiskt ut att
medge detta undantag för de stats- och
kommunalanställda när en del tjänstemannagrupper
har sin trygghet under
sjukdom ordnad, men för en hel del av
dessa ligger det väl litet annorlunda till.
De har sin trygghet garanterad så länge
de är anställda, men man vet inte hur
länge denna anställning kommer att vara.
Det är väl inte samma trygghet i anställningen
över huvud taget för dem

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 147

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

som för de stats- och kommunalanställda.
Det kan finnas medborgare som, om
de nu blev undantagna från försäkringen,
i sin krafts dagar slapp att betala
några försäkringsavgifter och hade garanti
för att om de blev sjuka få ersättning
för det inkomstbortfall som eljest
skulle drabba dem när de inte kunde arbeta
längre, men när de blir litet äldre
har de kanske inte längre samma trygga
anställning. Då skulle de komma in i den
obligatoriska försäkringen och kanske
under de återstående åren av den tid de
deltar i det produktiva livet bli litet
mera sjukliga — sådant följer ofta med
åren — utan att ha betalat några avgifter
under rätt lång tid förut. Jag tycker
att man måste göra en sådan reflexion.
Men vad som har varit bestämmande
för utskottsmajoriteten är att vi
i princip har ansett att försäkringen
skall omfatta alla medborgare.

Herr Bengtson talade här för ökade
barnbidrag och framhöll att detta visserligen
var en kostnadsfråga men inte
av sådan storleksordning att det behövda
avskräcka. Det finns dock en synpunkt
till som man måste anlägga på
den frågan, och det är synpunkten om
överförsäkring. I den mån barnbidragen
blir större blir också riskerna för överförsäkring
av de lägre inkomsttagarna
större. Detta har väl varit en bidragande
omständighet vid bestämmandet av den
begränsning i fråga om barnbidragen
som propositionen innehåller.

Vi skulle ju kunna hålla på här att diskutera
detaljer hur länge som helst i
detta förslag och hysa olika meningar
från början samt kanske inte kunna
övertyga varandra hur länge vi än diskuterade.
Det är ju helt naturligt, vilket
också har framhållits här, att en så här
stor reform kan bedömas på olika sätt
och man kan se på de olika förslagen
från skilda utgångspunkter, mer eller
mindre välvilligt, mer eller mindre kritiskt.
Här har t. ex. de olägenheter som
följer med samordningen starkt understrukits
och till och med framhållits såsom
ett motiv för att ingenting skulle beslutas.
Det är ju givet att det gnisslar litet
varstans, där man vet att man får

något sämre förmåner än man nu har.
Men jag tror inte att det skall gå att
leta upp många av de försäkringstagare
det här gäller som kommer till samma
slutsats som t. ex. herr Huss, att därför
att nu dessa olägenheter och försämringar
uppstår skall vi inte godta hela
förslaget som sådant. Jag tror att det
skulle bli mycket svårt att leta upp så
värst många av de försäkrade som, även
om de knorrar över att de inte får den
kortare karenstiden och får samma förmåner
som nu följer enligt olycksfallsförsäkringslagen,
därför vill att vi skall
skjuta på det hela. Det stora flertalet
räknar säkerligen med att detta är en så
väsentlig och betydelsefull social reform
att den bör beslutas, även om det förekommer
brister i ett eller annat, till ock
med sådana brister som medför försämrade
förmåner i vissa avseenden.

Jag tror att kammaren med stor tillfredsställelse
bör följa det beslut som
fattats av medkammaren, vilken med
stor majoritet har godtagit förslaget sådant
det föreligger i utskottets utlåtande,
till vilket jag yrkar bifall.

Herr LUNDGREN (h): Herr talman!
Alla torde vara ense om önskvärdheten
att genomföra en obligatorisk sjukförsäkring,
så snart de statsfinansiella och
organisatoriska förutsättningarna härför
föreligger. Oenighet råder alltså endast
i fråga om tidpunkten och sättet för försäkringens
genomförande.

Hem Ewerlöf har mycket utförligt
gått in på de finansiella betänkligheter
av olika slag som kan åberopas mot att
nu genomföra försäkringen. Vad utskottets
talesman, herr Norman, framhöll på
denna punkt, ger mig endast anledning
till den reflexionen, att jag inte tror att
det finns någon kommun, som skulle besluta
en motsvarande reform utan att
man hade klart för sig, hur man skulle
finansiera reformen.

Jag begärde ordet, herr talman, i början
av denna debatt, närmast för att något
gå in på de organisatoriska och medicinska
förutsättningarna för den obligatoriska
sjukförsäkringen. Herr Huss

148 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

har emellertid behandlat dessa problem
synnerligen utförligt, och jag kan i huvudsak
instämma med honom. Jag har
endast några synpunkter att tillägga.

I remissyttrandena har det anförts åtskilliga
kritiska synpunkter av särskilt
sakkunniga instanser, såsom försäkringsrådet,
försäkringsinspektionen, riksförsäkringsanstalten,
Socialföräkringsbolagens
förening, Försäkringsbolagens riksförbund,
medicinalstyrelsen, statens institut
för folkhälsan och läkarförbundet.
Medicinalstyrelsens och statens institut
för folkhälsan anser, att de profylaktiska
åtgärder, som erfordras för att förbättra
folkhälsan, måste klarläggas och att propositionen
i alltför hög grad går förbi
dessa problem.

Det råder, herr talman, en nästan enhällig
uppfattning bland läkarna, att de
organisatoriska förutsättningarna för att
genomföra den obligatoriska sjukförsäkringen
för närvarande saknas i vårt
land. Vi har brist på läkare, sköterskor
och sjukhusplatser. Nu säger herr Norman,
att detta inte betyder så mycket, tv
det viktigaste är ju, att man får kompensation
för inkomstbortfallet. Jag erkänner
gärna att det ligger mycket i det,
men jag vill ändå påpeka, att sjukförsäkringen
kommer att medföra en ökad belastning
både på den öppna och på den
slutna kroppssjukvården. Nu har man
visserligen sedan några år tagit in ett
ökat antal medicine studerande, men
dessa blir först efter flera år färdiga läkare.
Man får räkna med sju till åtta års
utbildning och några års underläkartjänstgöring,
och det dröjer alltså ganska
länge, innan de kan komma ut i den
öppna sjukvården.

Vid olika tillfällen har här diskuterats
bristen på läkare, framför allt i Norrland.
Resultatet av denna sjukförsäkringsreform
blir ju ett ökat behov av läkare
i södra Sverige, och då kommer
bristen på läkare att ytterligare ökas i
de perifera områdena av vårt land,
främst i Norrland.

Herr talman! Jag erkänner gärna, att
propositionen innehåller åtskilliga förbättringar
i förhållande till den år 1946
antagna lagen, och det har vi naturligtvis

anledning att vara tacksamma för. Men
både av statsfinansiella skäl och med
hänsyn till de brister, som vår sjukvårdsorganisation
för närvarande företer, anser
jag mig böra instämma i det yrkande
om avslag som förut framställts här,
i första hand av herr Ahlberg.

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF
(s): Herr talman! Det är naturligtvis
ganska otacksamt att vid denna tidpunkt
göra ett inlägg i en fråga som har debatterats
under hela dagen i riksdagen.
Då jag ändå gör det hoppas jag att kammaren
har överseende med mig, eftersom
det ju ändå gäller en fråga som
jag har sysslat rätt ingående med och
som jag har ägnat mig åt i nära ett
kvarts sekel.

Att börja med vill jag ge uttryck åt
den tillfredsställelse vi inom sjukkasserörelsen
känner över att den dag äntligen
synes randas, då vi får en allmän
obligatorisk sjukförsäkring omfattande
hela folket. Det osäkerhetstillstånd som
under de senaste tolv, femton åren rått
på sjukförsäkringens område har medfört
att utvecklingen av den frivilliga
försäkring, vi nu har, starkt hämmats.
Visserligen har anslutningen av nya
medlemmar varit relativt tillfredsställande.
Vid 1952 års utgång var cirka 3,3
miljoner medborgare medlemmar i kassorna.
Men i fråga om förmånernas anpassning
till det ändrade penningvärdet
är det mycket övrigt att önska. Trots de
ändringar, som föregående år gjorts i
förordningen om erkända sjukkassor för
att möjliggöra för hela grupper att höja
sin sjukpenning, är denna fortfarande
mycket låg. Några riktigt färska siffror
har jag inte, men medelsjukpenningen
ligger alltjämt betydligt under 3 kronor.
En sjukpenning av den storleken är ju
för de stora grupper av anställda, som
omedelbart vid ett sjukdomsfall misler
sin inkomst, av mycket litet värde. Inom
sjukkasserörelsen hälsar vi därför med
största tillfredsställelse förslaget om att
den allmänna sjukförsäkringen skall träda
i kraft den 1 januari 1955, och vi
hoppas att riksdagen nu kommer att bifalla
förslaget.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 149

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

1 stort sett är vi också tillfredsställda
med de ändringar i 1947 års lag som
Kungl. Maj :t föreslagit och som utskottet
tillstyrkt. Trots de höga kostnader
ett genomförande av 1947 års lag hade
medfört för statsverket, bleve försäkringen
mycket ineffektiv för stora grupper
anställda. En av de avgörande anledningarna
till införande av en tvångsförsäkring
är ju dock att den vid sjukdom
skall lämna ett effektivt skydd i
ekonomiskt avseende åt dem som omfattas
av försäkringen. Detta är icke fallet
med 1947 års lag. Den måste kompletteras
med en frivillig försäkring som
sannolikt skulle få en mycket ringa omfattning.
Det måste därför hälsas med
den största tillfredsställelse att i det nu
föreliggande förslaget ingår en obligatorisk
tilläggsförsäkring för de anställda
som tillförsäkrar dem en sjukpenning i
förhållande till inkomstbortfallet. Detta
möjliggör för de stora medborgargrupper,
vilka omedelbart vid sjukdom förlorar
sin inkomst, att med någorlunda
bibehållen levnandsstandard utan anlitande
av andra hjälpformer klara sig vid
ett sjukdomsfall även om sjukdomen
drar ut på tiden.

Denna konstruktion av försäkringen
möjliggör också en långt gående samordning
mellan sjukförsäkring och yrkesskadeförsäkring,
vilket är ett gammalt
önskemål. Jag skall inte närmare
ingå på alla de fördelar i olika avseenden
som följer med en sådan samordning
— det har socialministern alldeles
nyss talat om. Studerar man de remissyttranden
som avgivits över såväl socialvårdskommitténs
förslag till yrkesskadeförsäkring
som socialförsäkringsutredningens
förslag till sjukförsäkring,
får man en god bild av det.

Nu har det framhållits att de fördelar,
som samordningen medför, köps till
priset av vissa försämringar i olycksfallsförsäkringslagen.
Det är riktigt att
det inte gått att undvika en del smärre
sådana försämringar, t. ex. när det gäller
karenstiden, läkarvårdsersättningen,
ersättning för resor och kanske något
mer. Men dessa försämringar är så små
att de mycket väl uppvägs av de bety -

dande förbättringar som sker i fråga om
sjukförsäkringen. Man måste ju se lagen
i dess helhet och inte bara stirra
på de försämringar som kan uppkomma
när det gäller yrkesskadorna, i synnerhet
som olycksfallen endast utgör en
sjundedel av samtliga sjukdomsfall.

Jag hörde mycket uppmärksamt på
vad herr Ahlberg hade att anföra beträffande
samordningen. Han beklagade
att den skulle medföra så stora försämringar,
att man borde vara mycket betänksam
mot att antaga denna lag. Han
hade över huvud taget mycket stark kritik
att anföra mot hela lagförslaget.

När jag hörde herr Ahlberg tala om
hur dålig lagen egentligen var, frågade
jag mig hur det kunde komma sig, att
högermannen herr Hagård i andra kammaren
på förmiddagen kunde strö så
många rosor för både socialministern
och socialförsäkringsutredningen för
det goda förslag som man kommit fram
till. När jag hörde herr Ahlberg tala om
samordningen som någonting nästan
olustigt, frågade jag mig hur alla de remissinstanser
som hörts angående förslaget
kunnat tillstyrka denna samordning.
Begrep de ingenting av vad det
gällde i detta fall?

Nu var det väl i stället på det sättet,
att herr Ahlberg för att få en motivering
för sitt avslagsyrkande måste leta
fram varje liten detalj som enligt hans
mening kunde diskuteras. Han klagade
över att karenstiden förlängdes med två
dagar i fråga om olycksfallen, men samtidigt
förordade han en betydligt längre
karenstid för sjukdomsfallen. Jag har
mycket svårt att förstå logiken i detta.
Det kan över huvud taget inte vara lättare
att dra sig fram några dagar utan
inkomst när det gäller sjukdom än när
det gäller olycksfall. Det hade varit
önskvärt med en kortare karenstid, och
jag beklagar att man inte kunde komma
till en sådan, men det är ju ekonomiska
skäl som varit avgörande, och det trodde
jag herr Ahlberg skulle haft sinne
för.

Det är endast högerns representanter
i utskottet som har reserverat sig för
avslag, och de motiverar detta yrkande

150 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

på andra grunder än att det skulle vara
några brister i lagen, vilken ju av
flera har ansetts ha många fördelar. De
övriga partierna är ganska ense om att
man bör genomföra lagen och göra det
vid den tidpunkt som propositionen föreslagit.
Till utskottets utlåtande är
emellertid fogade en rad reservationer,
och endast en av dem går ut på avslag.
Jag skall bara helt kort yttra mig om
ett par av de andra.

Vad då först gäller den ändring som
utskottet föreslagit i propositionen,
nämligen att gift kvinna skall ha rätt till
frivillig försäkring, anser jag att utskottet
tagit litet för lätt på denna fråga.
Jag delar så gott som helt de synpunkter
som kommit till uttryck i herr Lundbergs
reservation under denna punkt.

Utskottet säger på s. 92: »Utskottet
har inhämtat att i vissa erkända sjukkassor
nu finnes möjlighet för liemarbetande
gifta kvinnor att sjukpenningförsäkra
sig för upp till 6 kronor om dagen.
Detta har veterligen inte medfört
några större vådor. Emellertid torde det
antal sådana kvinnor, som försäkrat sig
för mera än 3 kronor i de erkända kassorna,
vara relativt obetydligt. Det torde
därför inte vara sannolikt att en frivillig
tilläggsförsäkring för nämnda
kvinnor skulle medföra någon mera avsevärd
arbetsbelastning inom de allmänna
sjukkassorna.»

Utskottet konstaterar alltså att en sådan
frivillig försäkring inte torde komma
att få någon större anslutning, och
därför föreslår man att den skall införas.
Det är en något ologisk slutsats enligt
min uppfattning. Även jag håller det
för sannolikt, att det inte blir någon
nämnvärd anslutning, men jag drar
därav slutsatsen att den inte bör införas.
Den kommer nämligen trots att anslutningen
blir mycket liten — någon
anslutning blir det ju alltid — att bli en
administrativ belastning för sjukkassorna,
som särskilt under den ömtåliga
övergångstiden kan bli ganska besvärlig Med

den begränsade rekrytering, som
man kan räkna med, får man inte underskatta
de risker, som ligger i att det blir

ett ur försäkringssynpunkt mindre önskvärt
försäkringsbestånd, såsom socialministern
har sagt i propositionen. Det
medför att det kommer att bli en komplicerad
kontrollapparat. Det medför
också olikheter i fråga om kvinnornas
och männens försäkringsmöjligheter. En
gift kvinna, som har en anställning i
vilken hon i inkomst uppbär 1 800 kronor,
men inte 2 400 kronor, skall först
ha en grundsjukpenning på 3 kronor och
därefter en tilläggssjukpenning på 1 krona.
Därutöver har hon rätt att frivilligt
försäkra sig för ett belopp av 2 kronor.
Denna rätt tillkommer inte en familjeförsörjare
i samma inkomstläge. Han får
nöja sig med en sjukpenning om 4 kronor.
För de två kronorna, som den gifta
kvinnan skulle ha rätt att frivilligt försäkra
sig för, får hon välja mellan karenstider
på 3, 15, 30 eller 90 dagar. Det
medför att sjukkassorna kommer att få
laborera med ett mycket stort antal avgiftstariffer.
Det har i olika sammanhang
framhållits nödvändigheten av att man
inte komplicerar administrationen. Jag
vill gärna understryka den synpunkten.
Det förefaller mig då, som om man bort
lugna sig med denna frivilliga försäkring
till dess att den obligatoriska försäkringen
genomförts och man fått en
smula erfarenheter av den.

Herr Sunne hotade med att om riksdagen
skulle avslå utskottets förslag i
detta avseende, så skulle det bli en proteststorm
från alla kvinnoorganisationer.
Det är ju sällan, som riksdagen hotas
när den skall fatta beslut i olika avseenden,
och jag tycker nog att riksdagen
även nu utan sådana påtryckningar borde
kunna få fatta de beslut, som den anser
vara riktiga.

Jag skall efter andra kammarens beslut
inte ställa något yrkande i den av mig
nu berörda frågan, men jag vill ändå ha
sagt, att det hade varit betydligt lämpligare
för sjukkasseorganisationen, om
man hade dröjt med införande av denna
frivilliga försäkring någon tid.

En annan fråga, där det råder delade
meningar, är frågan om statsbidrag till
den frivilliga försäkringen. Tilläggsförsäkringen
är ju konstruerad som en lön -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 151

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

tagarförsäkring för att bereda alla de anställda,
som omedelbart vid sjukdomsfall
mister sin inkomst, en tryggad ställning.
Företagare av olika slag är undantagna.
Det har inte ansetts att man borde införa
en tvångsförsäkring för alla dem, som
kanske inte själva anser sig ha något behov
därav. Men nu finns det ändå bland
dem många, som står i samma ställning
som den arbetare, vilken omedelbart
mister sin inkomst. Det är hantverkare,
småföretagare av olika slag, småbrukare
o. d., som också blir ställda utanför. Det
har då ansetts att man borde ge dem ett
litet statsbidrag till den frivilliga försäkring,
som de skulle ha rätt att teckna.
Jag tror att med hänsyn till att avgifterna
blir mycket betydande för dessa
kategorier, då de inte är berättigade till
något arbetsgivarbidrag, bör man här ge
ett mindre statsbidrag. Man kan naturligtvis
tvista om det är principiellt riktigt.
Det gäller emellertid här människor
i mycket små ekonomiska omständigheter,
och jag tror att det är nödvändigt
med statsbidrag, om försäkringen skall
få en sådan anslutning som ur olika synpunkter,
ej minst ur samhällets synpunkt,
kan vara önskvärt.

.lag vill sedan säga några ord om organisationen.
Man har uttalat tveksamhet
om huruvida den nuvarande sjukkasseorganisationen
skulle vara mäktig att ta
emot och bära upp den försäkring, som
vi står beredda att genomföra. Vi har nu
över hela landet ett nät av sjukkassor.
Det är lokal- och centralsjukkassor. Det
har under de tjugo år, som förordningen
om erkända sjukkassor varit i kraft,
inom dessa sjukkassor samlats en stab
av mycket kunniga sjukkassemän, som
är beredda att ta emot också den nu
föreslagna försäkringen och föra den ut
i det praktiska livet.

Jag är övertygad om att detta kommer
att lyckas. Jag underskattar på intet sätt
alla de svårigheter, som här kommer
att möta. Man har ju kort tid på sig för
att lösa en hel del komplicerade problem,
som väl framför allt kommer att
uppstå under tiden intill den 1 januari
1955, inom vilken tid omorganisationen
skall ske. Under denna övergångstid

skall kassorna samtidigt sköta sitt arbete
med den nuvarande frivilliga försäkringen,
och det kommer naturligtvis
att under denna tid uppstå en mängd
påfrestningar. Det kan väl troligen inte
undvikas att det i början uppstår en del
gnissel. Men samma svårigheter skulle
säkerligen uppstå vid vilken tidpunkt
man än skulle genomföra den obligatoriska
sjukförsäkringen.

Jag är för min del övertygad om att
allt till slut skall gå bra. Det gick 1933
att genomföra den nuvarande frivilliga
sjukförsäkringen, fastän sjukkassorna då
stod mycket mindre väl rustade för sin
uppgift än vad de gör i dag. Jag är
därför fullt övertygad om att de också
kommer att kunna föra denna reform i
hamn.

En förutsättning härför är emellertid,
att beslutet fattas redan nu, så att man
får den tid, som återstår till den 1 januari
1955, på sig för att ordna övergången.
Man har från visst håll uttalat tvekan
om huruvida denna tid är tillräcklig.
Jag tror att den är det, och vi är
inom sjukkasserörelsen övertygade om
att vi skall kunna klara denna sak. En
del svårigheter kommer naturligtvis att
vållas av den inplacering som skall ske
redan under nästkommande år, men detta
är i stor utsträckning ett engångsarbete,
även om man sedan kontinuerligt
måste sköta en viss inplacering. Sjukkassorna
kommer helt säkert att kunna
lösa även denna del av uppgiften.

Den obligatoriska sjukförsäkring, som
nu skall genomföras, är givetvis behäftad
med vissa brister. Det finns anledning
att antaga att den kommer att ändras
åtskilliga gånger under årens lopp.
Det föreliggande lagförslaget skall således
inte antas för att gälla för all framtid.
Allteftersom erfarenheter vinnes och
landets ekonomi tillåter, kommer det naturligtvis
att ske förbättringar i olika
avseenden. Det nu framlagda förslaget
utgör dock en utomordentligt god grund
att bygga vidare på. Den obligatoriska
sjukförsäkringen kommer att bli till utomordentligt
stor välsignelse för alla
de människor, som nu lever under mycket
stor otrygghet.

152

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Det var beklämmande att höra herr
Ahlberg, som ju ofta talar om nödvändigheten
av förbättringar i olika avseenden
för de anställda i fråga om löner,
sociala förmåner och dylikt, här förklara,
att han ansåg att vi icke borde ha
en obligatorisk sjukförsäkring utan en
frivillig sådan. Erfarenheterna har ju visat,
att man med en frivillig försäkring
icke kan åstadkomma den trygghet för
de stora medborgargrupper, som det här
gäller och som jag nog tycker att inte
heller herr Ahlberg bör lämna i sticket.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr MÖLLER (s): Herr talman! Det
är med mycket stor tvekan som jag tar
till orda i denna fråga, dels därför att
jag på vissa punkter har kritiska synpunkter
att anlägga på det förslag som
nu föreligger och som med fullkomlig
visshet kommer att antagas, dels därför
att tiden är så långt framskriden, dels
slutligen därför att jag, även om jag
kommer att kritisera vissa avsnitt i det
föreliggande förslaget, icke kommer att
ställa något yrkande. Det kan kanske
synas egendomligt att min logik är sådan,
men jag har kommit fram till den
uppfattningen, att vi inte kan hålla på
att tvista om utformningen på en mängd
punkter, även om vi inte är nöjda med
det resultat som man kommit till. Vi
får, som den föregående talaren sade,
hoppas att erfarenheterna skall visa, att
på vissa punkter skall och bör väsentliga
förändringar i den sjukförsäkring,
som nu skall beslutas, senare få ske.

Jag skall bara i förbigående ta upp
en enda synpunkt. Det resoneras här om
nödvändigheten att i sjukförsäkringen
införa ett slags ersättning för inkomstbortfall.
Men hur man än bär sig åt för
att konstruera denna ersättning för inkomstbortfall,
blir den mycket olika.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
eu person med 8 400 kronors inkomst
får 54 procent av denna inkomst ersatt
under 90 dagar. Efter de 90 dagarna får
han bara 35 procent av inkomsten er -

satt. Om en person har 10 200 kronors
inkomst — båda dessa inkomstklasser
är ju numera mycket vanliga — får han
41 procent av inkomstbortfallet täckt
under 90 dagar, men bara 29 procent
under tiden efter de 90 dagarna. Jag
måste säga att »ersättning för inkomstbortfall»
har blivit ett slagord och inte
mycket annat, och att propositionen i
varje fall inte fyller kravet på konsekvens
i dessa avseenden. Detta var emellertid,
som sagt, endast en anmärkning
i förbigående.

Vad jag alldeles särskilt vill uppehålla
mig vid är det förslag, som är ett
huvudförslag och som innebär en mycket
genomgripande förändring i 1946
års beslut, nämligen förslaget om införande
tvångsvis av en indelning i inkomstklasser.
Jag vet att sjukkassefolket,
som i huvudsak ändå är endast
funktionärerna i sjukkassorna, alltid har
ansett, att man skall ha en dylik klassindelning.
När jag för min del sysslade
med frågan om en sjukkassereform och
fick socialvårdskommitténs förslag blev
jag förskräckt, då jag förstod att det
måste komma att medföra en mycket
betydande utbyggnad av byråkratien i
detta land.

Vad betyder en tvångsinplacering av
människorna efter det inkomstläge, i
vilket de befinner sig? Det betyder
praktiskt taget alltid, att man kommer
ett år för sent. Det är inte fråga om att
de skulle lämna några uppgifter, utan
man skall följa taxeringarna. Det kommer
att medföra inrättandet av ett praktiskt
taget fullständigt nytt folkregister.
När vi på sin tid inte längre ställde
folkpensionens belopp i något egentligt
beroende av de avgifter, som inbetalts,
tyckte vi att den stora administrativa
förbättringen just var att vi slapp förandet
av detta fruktansvärda folkregister,
som förut fanns i pensionsstyrelsen,
där man måste föra in varenda avgift
och se efter när vederbörande blev
mogen att få sin folkpension och på försäkringstekniska
grunder räkna ut, hur
mycket han skulle få i folkpension på
grund av de avgifter, som han hade betalt.
Om han hade försummat att betala

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 153

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

avgiften någon gång, skulle det göras
avdrag o. s. v.

.lag förstår att man här inte tänker
göra det varje år. Men det vore självfallet
riktigt, att man reviderade inplaceringen
i inkomstklasser för varje år,
ty i annat fall uppstår det mycket snart
väsentliga felaktigheter i inkomstplaccringen.
En del människor placeras i en
för låg klass, andra placeras i en för
hög klass. Det ligger i sakens natur, att
konstruktionen måste bli sådan. Det är
en stor skillnad på en sådan tvångsinplacering
och en frivillig placering, vilken
innebär att man själv säger ifrån,
att man vill tillhöra en viss sjukpenningklass
och vill betala de avgifter som
är förenade med den.

Jag har velat nämna detta, därför att
1946 års reform i mycket hög grad
bland annat var baserad på den uppfattningen,
att vi måste sörja för att inte
få en onödigt stor byråkrati i sjukkasserörelsen,
utan enkla och okomplicerade
anordningar. Nu är allt detta
praktiskt taget slopat. Förslaget innebär
en ren återgång till socialvårdskommitténs
förslag, och likheten med 1946 års
reform begränsar sig faktiskt till att vi
får en obligatorisk försäkring, som kommer
att omfatta praktiskt taget hela
svenska folket.

Nå, detta må vara hänt! Den stora
fördelen med förslaget är samordningen.
Men, herr talman, är det inte också
en besynnerlig dogm, att sjukkassorna
icke skulle kunna tillämpa två lagar,
att de icke skulle kunna skilja på sjukdom
förorsakad av olycksfall och sjukdom
förorsakad av en infektion av det
ena eller andra slaget? Här visar man
det största förtroende för sjukkassornas
förmåga att placera folk i den rätta
sjukpenningklassen, men man anser det
alldeles uteslutet, att de skulle kunna
bedöma huruvida det är ett olycksfall
som har förorsakat en sjukdom eller det
är någonting annat. För min del har jag
aldrig förstått, att samordningen nödvändigt
skulle leda till att olycksfall och
sjukdomar absolut skall behandlas efter
precis samma regler. Det är olika parter,
som betalar kostnaderna. Arbetsgi -

varen skall betala kostnaderna för de
sjukdomar, som följer på olycksfall,
medan staten och sjukkassemedlemmarna
själva skall betala avgifterna för de
andra sjukdomarna.

Jag har aldrig kunnat begripa att här
skulle föreligga någonting absolut nödvändigt.
Jag skall inte säga mera på den
punkten än att vad herr Huss i denna
kammare redan yttrat om försämringarna
för de yrkesskadade är fullkomligt
riktigt. Jag skulle utan vidare acceptera
detta om jag trodde att det var nödvändigt,
men jag kan inte inse, och har inte
av debatten i dag eller av de många föregående
årens diskussioner kunnat övertygas
om att bär föreligger något nödtvång.
Socialministern anför, att det här
bara rör sig om en sjundedel av alla
sjukdomsfall. Detta måste ju betyda att
gränsfallen är en ren bagatell, men ändå
tycks det vara endast för dessa gränsfalls
skull, där det är litet svårt att avgöra
vad som är den verkliga sjukdomsorsaken,
som man skall åstadkomma denna
inte bara samordning, utan absoluta
likriktning mellan yrkesskade- och sjukförsäkringen
under de 90 första dagarna.

Jag förstår inte heller varför man skall
besvära sjukkassorna med den miljon
sjukhusräkningar, som man beräknar att
de kommer att få syssla med, även om
det kanske blir fråga om större grupper
och inte precis en miljon direkt utskrivna
räkningar. Det åberopas att man behöver
höja avgifterna i jämförelse med
1946 års reform, därför att staten inte
kunde bära kostnaderna enligt den reformen.
Men är det någonting som hindrar
att man höjer avgifterna samtidigt
som man höjer sjukpenningarna och inför
många sjukpenningklasser utan att
man drar in den enligt min uppfattning
administrativa oformlighet, som medför
att sjukkassorna skall kontrollera sjukhusräkningarna? Detta

är mina väsentliga anmärkningar.
Jag upprepar att jag inte skulle göra
några anmärkningar, om jag trodde att
det fanns ett sådant absolut sammanhang
mellan läkemedelskostnader, sjukhusutgifter
och sjukpenning att man inte
kunde ordna saken med avgifterna utan

154 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

måste till sjukkassorna återföra speciellt
sjukhusvården. Jag skulle för min del
inte haft svårt att smälta de försämringar
som äger rum, och jag skulle inte
göra någon som helst anmärkning, om
jag varit övertygad om att de hade behövts.

Men jag kommer inte att ställa några
yrkanden på grund av vad jag här sagt,
och det beror bl. a. därpå att jag anser,
att vi måste sluta tvista om utformningen.
Framtiden får avhjälpa de brister,
som detta förslag åtminstone efter
min mening obestridligen har. Men framför
allt anser jag att vi har fått vänta
mycket länge på denna reform. Ett förslag
till obligatorisk sjukförsäkring framlades
första gången på 1920-talet, om jag
inte minns fel, och de årliga kostnaderna
för staten beräknades till 40 miljoner
kronor. Förslaget ledde aldrig till något
resultat, och man har sedan under cirka
30 år hållit på att diskutera, utreda och
förbereda en obligatorisk sjukförsäkring.
Så som jag ser på den socialpolitiska
byggnaden, är den obligatoriska sjukförsäkringen
en av de allra viktigaste delarna
av ett sociallagstiftningssystem, och
det är sannerligen högt på tiden att
man äntligen kommer dithän att den väldiga
lucka blir fylld, som vi i detta avseende
haft här i landet ända till nu.

Jag kan inte trösta herr Ewerlöf genom
en hänvisning till den engelska
sjuk- och hälsovårdsreformen; varken
den år 1946 beslutade sjukförsäkringsreformen,
särskilt i fråga om hälso- och
sjukvård, eller den reform, som vi nu
står i begrepp att besluta, har någon
som helst likhet med den engelska. Den
var, jag höll på att säga, tjugo gånger
radikalare än vad en svensk socialdemokrat
— även jag, som ju inte precis har
ansetts vara så blygsam av mig — vågat
föreslå till genomförande i detta land.

Men det hindrar inte att vad som nu
skall göras är av ett så stort värde för
hundratusentals medborgare i detta land,
att jag trots min kritik ändå hälsar med
tillfredsställelse att vi får luckan fylld
genom det beslut, som vi om ytterligare
någon timme med all säkerhet kommer
att fatta i denna kammare.

Herr SUND VIK (s): Herr talman! Förordningen
om den erkända sjukkasserörelsens
verksamhet har nu tillämpats i
20 år, och enligt det föreliggande förslaget
skall den nu ersättas av en lag om
obligatorisk sjukförsäkring.

När den erkända sjukförsäkringen
startades, mottogs den med misstro av
stora delar av det svenska folket. En bidragande
orsak härtill var att någon ersättning
för olycksfall i arbete ej utgick
från de erkända sjukkassorna. Tidigare
hade medlemmarna fått ersättning vid
olycksfall i arbete från de sjukkassor,
som existerade innan de erkända sjukkassorna
kom till, men när de erkända
sjukkassorna kom, fick de inte betala ut
ersättning för olycksfall i arbete. Många
av de gamla kassorna dröjde därför
länge med att ansluta sig till de erkända
sjukkassorna, och en del av dem står
ännu utanför.

Genom den nya lagstiftningen sker här
en samordning, och det är tillfredsställande
att så sker. Det har såsom förut
här påpekats varit.många tvister mellan
olycksfallsförsäkringsbolagen och skadade
personer. Hädanefter får ju sjukkassorna
i viss utsträckning ta hand om
dessa frågor.

De erkända sjukkassorna började sin
verksamhet under mycket enkla former.
De utbetalade ingen annan ersättning än
sjukpenning. Sedan har det skett en
gradvis utökning av prestationerna. Herr
Andersson sade i sitt sista anförande, att
sjukkassorna utan svårigheter genomförde
den reform, varigenom de ombildades
till erkända sjukkassor. Jag får emellertid
lov att säga, att jag tycker att det är
en väsentlig skillnad mellan den reformen
och den som nu skall genomföras,
eftersom sjukkassorna vid den tidigare
reformen icke lämnade annan ersättning
än sjukpenning. Nu blir det en hel
mängd olika former av ersättningar,
som skall införas, och jag tror för min
del att det blir svårast för landsbygdens
kassor alt genomföra reformen. De små
sjukkassorna på landsbygden bär kanske
endast en deltidsanställd tjänsteman,
som skall sköta sitt vanliga arbete på dagen
och ombesörja sjukkassans verksam -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 155

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

het på övertid. Han har hitintills kanske
nätt och jämnt kunnat hinna med att sköta
kassan, och nu efter omläggningen
blir det väsentligt mera arbete för honom.
Nya register skall läggas upp, och
han måste sätta sig in i de nya förhållandena.

De erkända sjukkassorna har undan
för undan utökat de förmåner, som lämnas
de försäkrade. De har börjat lämna
ersättning för sjukhusvård och meddelar
barnförsäkring. De lämnar ersättning för
medicin, röntgenbehandling, medicinska
bad och massage m. m.

Alla kassor har emellertid inte kunnat
införa ersättning för medicin m. m. Landets
största kassa har sålunda inte vågat
sig på att införa denna förmån, och man
kan fråga sig vad anledningen till det
är. Sjukkassor kan givetvis liksom alla
andra inrättningar skötas på olika sätt.
Det kan bero på medlemsklientelets sammansättning.
Om bland medlemmarna
den inställningen vinner insteg, att kassan
skall utnyttjas till det yttersta, blir
följden avgiftshöjningar.

Jag skall inte förlänga debatten vidare.
Jag hade egentligen begärt ordet
för att framställa en fråga till socialministern.
Såvitt jag har funnit, har i propositionen
inte berörts moderskapshjälpen,
som de erkända sjukkassorna lämnar.
I och med att dessa sjukkassor upphör
med sin verksamhet, skulle alltså
moderskapshjälpen också upphöra. Jag
skulle vilja framställa den frågan till socialministern,
huruvida man kommer att
vidtaga några åtgärder för att i fortsättningen
bibehålla den förmånen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
(s): Herr talman! Jag skall inte heller
länge uppta kammarens tid så här i
skiftet mellan dygnen, men jag har föranletts
att begära ordet av en del yttranden
under debatten. Det är framför
allt herr Ahlbergs anförande, som jag
skulle vilja invända en del emot.

Om jag hade varit i samma situation
som han och företrätt anställda, som till
huvudsaklig del liar sina sjukförsäkringsförmåner
ordnade på ett betryggan -

de sätt, är det möjligt att också jag
skulle inför kammaren ha deklarerat eu
mening som överensstämt med herr Ahlbergs,
nämligen att vi utan olägenhet
skulle kunna vänta ytterligare en tid, innan
vi tog ställning till ett förslag om
allmän sjukförsäkring. Nu är det emellertid
på det sättet, att tjänstemännen i
mycket högre grad än arbetarna ute på
arbetsplatserna har sina sociala förmåner
ordnade. Arbetarna saknar i det väsentliga
sådana förmåner, och eftersom
vi nu har väntat sedan 1946 på sjukförsäkringens
ikraftträdande, förmodar jag
att det skulle tagas emot med mycket
blandade känslor om vi nu ytterligare
en gång skulle konstatera, att det inte är
möjligt att sätta den obligatoriska försäkringen
i kraft.

Herr Ahlberg uttalade också vissa betänkligheter.
Han sade för egen del — i
övrigt talade han närmast på partiets
vägnar — att han inte var övertygad om
att den obligatoriska sjukförsäkringen
var önskvärd. Det kunde enligt hans mening
vara lika bra med en frivillig försäkring.

Jag tror ändå att utvecklingen hittills
har givit stöd för behovet av en obligatorisk
försäkring. Det är alltför många,
som har ett mycket starkt behov av försäkring,
som avstår från att teckna en
försäkring och känner behovet först när
de råkar ut för sjukdom. Dessutom är
det på det sättet, att om en samordning
mellan sjukförsäkringen och olycksfallsförsäkringen
över huvud taget skall kunna
äga rum, måste sjukförsäkringen vara
obligatorisk. Olycksfallsförsäkringen är
ju obligatorisk för alla löneanställda, och
samordningen skulle följaktligen vara
omöjliggjord, om man inte hade samma
principiella bestämmelser för såväl sjukförsäkring
som olycksfallsförsäkring.

Yidare har det uttalats stora betänkligheter
inför de kostnader, som sjukförsäkringen
kommer att medföra, och
också betänkligheter inför det faktum,
att det inte redovisats på vilket sätt de
kostnader, som kommer att åvila staten,
kommer att täckas. Jag erkänner utan
vidare att 738 miljoner kronor är en
mycket stor summa. Hur stor del av

156 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

denna summa, som verkligen blir ökade
kostnader, vet jag däremot ingenting om.
Det är ju ett faktum, att den nuvarande
sjukförsäkringen kostar en hel del och
att olycksfallsförsäkringen, till den del
den nu faller inom sjukförsäkringens
ram, redan drar vissa och ganska väsentliga
kostnader. Jag förmodar att också
en del av de kostnader, som nu åvilar
samhället för sjukvård åt de medborgare,
vilka inte har försäkringsfrågan
ordnad, är sådant som man kan räkna
in i redan befintliga kostnader.

Emellertid är det väl inte tu tal om
att reformen ändå kommer att kosta
ganska mycket därutöver. Det hade ur
de synpunkter, som herr Ewerlöf anfört,
varit tillfredsställande, om en redovisning
kunnat ske hur de kostnader,
som i varje fall faller på statsverket,
skulle kunna täckas. Men då detta inte
varit möjligt, får vi vänta och se vad resultatet
blir på denna punkt vid nästa
års riksdag. Kostnaderna är dock inte
sådana, att det är pengar som så att
säga försvinner. De förmåner, som kommer
befolkningen till godo, är i mycket
stor utsträckning av den beskaffenheten,
att de ändå skulle ha utgått i en eller
annan form, tv de, som är sjuka, skall
det ju dock på ett eller annat sätt dras
försorg om.

Herr Ahlberg uttalade vissa betänkligheter
inför det faktum, att en del av
dem, som har sin ersättning vid sjukdom
ordnad genom arbetsgivarens försorg,
kommer i den underliga ställningen att
de kan få dubbel ersättning, dels från
arbetsgivaren och dels från sjukförsäkringen.
T lagen finns ingenting annat
angivet än att när det gäller anställda i
statens och kommunens tjänst, som icke
undantages från försäkringen, har arbetsgivaren
— i detta fallet alltså stat
och kommun — rätt att under den tid
lön utbetalas till vederbörande tillgodogöra
sig ersättningen från sjukkassorna,
i den mån den utbetalade löneförmånen
överstiger det belopp, som utgivits från
sjukkassorna. Någonting sådant finnes
inte angivet för dem, som är anställda i
enskild tjänst och ändå har samma för
måner. Men jag förmodar att det är me -

ningen att förhandlingar skall föras mellan
vederbörande organisationer och arbetsgivarna
om hur dessa problem skall
lösas, ty det kan inte ligga i arbetsgivarens
intresse och inte heller i de anställdas
intresse, åt! det skall betalas avgifter
för förmånerna på två håll.

Det är riktigt, som herr Ahlberg anger,
att i det fall sjukdomen varar över
tre månader och vederbörande är pensionsförsäkrad
i SPP, ikläder sig pensionsanstalten
skyldigheten att betala ersättning
till den sjuke efter utgången
av tremånadersperioden. Men detta bör
väl ändå kunna ordnas genom direkta
förhandlingar mellan parterna. Då arbetaren
eller den anställde själv betalar en
del av kostnaderna till SPP och skall
betala en del av kostnaderna för sjukförsäkringen,
förmodar jag att det inte
bör vara alldeles omöjligt att komma
överens om en förnuftig ordning på detta
område. Detta bör följaktligen enligt
min mening inte utgöra något hinder
för att man skall genomföra förslaget om
sjukförsäkring.

Från Landsorganisationens sida har vi
många önskemål i fråga om det förslag,
som kommittén har framlagt och som nu
till huvudsaklig del ligger till grund
för propositionen, men även om vi inte
har fått dessa önskemål tillgodosedda
betraktar vi ändå det föreliggande förslaget
som så förmånligt, att vi inte
anser oss kunna vänta med dess genomförande.
Det är riktigt, som här anförts,
att samordningen för dem, som är
olycksfallsförsäkrade enligt olycksfallsförsäkringslagen,
medför nackdelar; det
blir längre karenstid, lägre dagspenning
och vissa kostnader för läkarvård för
den försäkrade själv, vilka han för närvarande
slipper ifrån. Men eftersom man
inte kan dela upp de försäkrade i två
kategorier — en som uteslutande består
av sjuka genom olycksfall i arbete och
en som består av sjuka av andra orsaker
— förmodar jag att man, då de som är
sjuka på grund av olycksfall endast utgör
en sjundedel av de totala sjukdomsfallen,
vid vägandet av för- och nackdelar
mot varandra ändå får säga att det
totala resultatet, trots försämringen för

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 157

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring nv. m.

de olycksfallsskadade, innebär en väsentlig
förbättring.

Samma är förhållandet beträffande ersättningen
efter de första 90 dagarna.
Det är sant att det för de högre klasserna
innebär en försämring — det utgår
nämligen högre sjukpenning under de
första 90 dagarna och lägre sjukpenning
efter den nittionde dagen. Men den lägre
sjukpenningen är ändå minst dubbelt så
stor som den, för vilken vederbörande nu
har försäkrat sig i den frivilliga sjukförsäkringen.
Följaktligen kan det visserligen
talas om en försämring när det gäller
ersättningen efter den nittionde dagen,
men jag skulle hellre vilja säga, att
resultatet i stort blir en betydande förbättring
under de första 90 dagarna,
men att förbättringen blir mindre efter
den nittionde dagen. Totalt sett blir det
emellertid en förbättring under hela
sjukhjälpstiden, varför inte heller detta
bör vara ett argument för att man skall
vila på reformens genomförande.

Herr Möller har här kritiserat principen
om klassindelning efter inkomster.
Det är nämligen en skillnad mellan det
nuvarande förslaget och det som antogs
av riksdagen 1946 i det avseendet, men
eftersom det inte finns någon möjlighet
att genomföra en obligatorisk enhetsförsäkring
med sådana enhetsbelopp, att de
motsvarar ens genomsnittsinkomsten för
industriarbetarna, kan man ju inte bara
för principens skull acceptera en enhetsförsäkring.
Och de erfarenheter, som
den frivilliga försäkringen hittills givit,
stöder enligt min mening våra farhågor
för att en obligatorisk enhetsförsäkring
av storleksordningen 3 eller 4 kronor
skulle motsvara det belopp som skulle
komma att gälla för de allra flesta. Ty
när man nu, när man inte har någon
bottenförsäkring, som herr Andersson
här anförde inte har högre genomsnittlig
dagpenning än 3 kronor om dagen,
finns det väl mycket mindre förutsättning
för att de som har 3 eller 4 kronor
i obligatorisk ersättning skall frivilligt
försäkra sig högre i någon större utsträckning.

Därför hälsar vi i varje fall från fackföreningsrörelsens
sida den nu införda

ordningen, att det blir obligatorisk anslutning
även till den s. k. tilläggsförsäkringen.
Vi betraktar detta som den
enda möjligheten att få en någorlunda
tillfredsställande ersättning för det inkomstbortfall,
som ju i alla fall blir ett
faktum, om vederbörande vid sjukdom
mister sin arbetsinkomst.

Samordningen mellan olycksfallsförsäkring
och sjukförsäkring kritiserades
också av herr Möller, som menade att
det inte skulle vara nödvändigt att tilllämpa
samma bestämmelser på båda
dessa områden. Det är väl heller ingen
som har förnekat, att sjukkassorna skulle
ha möjlighet att utbetala ersättning efter
olycksfallsförsäkringslagens bestämmelser
till dem som blivit olycksfallsskadade.
Men vi har haft ett intresse av att i
varje fall för de kortare sjukdomsfallen
komma ifrån alla tvister om huruvida
det föreligger olycksfall eller ej. Vi har
satt värde på att man slipper en sådan
kontroll, i varje fall för de olycksfall
där ersättningstiden är kortvarig. Alla
får ersättning efter samma grund under
de första 90 dagarna, och detta betraktar
vi som en förtjänst hos förslaget. Vi beklagar
naturligtvis, att det inte har varit
möjlighet att tillämpa olycksfallsförsäkringslagens
dagersättningsbelopp i
den nya sjukförsäkringen, men då detta
visat sig ogörligt på grund av de ekonomiska
konsekvenserna, får vi väl i varje
fall tills vidare nöja oss med att det blir
det föreslagna lägre beloppet. Vi tycker
ändå att det är en fördel, att ersättningen
utgår efter samma grunder, så att
man slipper tvista om huruvida det är
olycksfall i arbete eller inte.

Vi får också hålla i minnet, att många
som kommer att inrangeras under den
obligatoriska sjukförsäkringens tilläggsförsäkring
hittills inte har haft möjlighet
att få ersättning enligt olycksfallsförsäkringslagen
därför att de exempelvis varit
medlemmar av företagarens familj. I den
nya obligatoriska försäkringen blir de
inte uteslutna, och följaktligen får de en
bättre ersättning genom den ordning
som nu åstadkommes. Det tycker vi också
är en fördel.

Med hänsyn till detta kan jag inte

158 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

dela herr Möllers betänkligheter mot
samordningens konsekvenser. Jag tror
det har varit nödvändigt att gå på en
sådan enhetlig linje. Att det blir vissa
försämringar omedelbart står klart, men
vi hoppas att detta skall kunna rättas
till, när förutsättningarna blir bättre
och vi kan se fjusare på de ekonomiska
möjligheterna.

Herr talman! Jag skall inte taga tiden
i anspråk längre. Jag har endast velat
framföra några synpunkter till vad som
tidigare har sagts. Jag kommer att rösta
för utskottets förslag.

Herr NÄSGÅRD (bf): Herr talman! Det
är inte min avsikt att mycket förlänga
debatten. Jag skall bara avge en deklaration
och inte gå in på några detaljer.

Det är med tillfredsställelse jag ser,
att den obligatoriska sjukförsäkringen
nu äntligen skall bli verklighet. När vi
1946 i särskilda utskottet med herr
förste vice talmannen som ordförande
diskuterade denna fråga, var vi alla ense
om vikten av att få reformen genomförd,
men den blev uppskjuten år efter år.
För min del har jag under de år som
gått vid åtminstone ett par tillfällen motionerat
om lättnader i sjukvårdskostnaderna
för folket på landsbygden men
alltid stött på det argumentet hos utskottet
och riksdagen, att vi fick vänta tills
sjukförsäkringen blev genomförd. Nu
ser vi äntligen den dagen nalkas, när
den skall bli genomförd.

Det har i dag riktats många invändningar
mot det föreliggande förslaget,
och jag vill inte underkänna dem. Den
starkaste invändningen är enligt min mening,
att det kommer att bli en mycket
dyrbar reform, och vi har svårt att nu
överblicka, hur vi skall kunna finansiera
den. Men jag anser att frågan är så viktig,
att jag ändå utan tvekan biträder
förslaget.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ÅMAN (s): Herr talman! Jag har
begärt ordet för att på en enda punkt avge
en deklaration. Den gäller den i för -

slaget stipulerade rätten för Konungen
att från sjukpenningförsäkringen undanta
statliga och kommunalanställda befattningshavare.
Det är beklagligt, att utskottet
inte kunnat gå med på att utsträcka
detta undantag att gälla även
vissa grupper av privatanställda. Det gäller
kanske inte så stora områden, men
det finns dock några avgränsade områden,
där de privatanställda de facto befinner
sig i samma position som de statsoch
kommunalanställda. Det hade varit
rimligt om det i förslaget hade medgivits
rätt för Konungen att även undantaga
sådana grupper.

Jag har velat framföra detta uttryck
av missnöje därför att jag i fråga om
28 § kommer att rösta med den i fråga
om denna paragraf avgivna reservationen.

Herr SÖDERQUIST (fp): Herr talman!
Jag har begärt ordet bara för att beröra
ett par saker beträffande ett enda avsnitt
av det föreliggande förslaget. Det rör
frågan om arbetarskyddet, som enligt
min mening kommer att råka i fara att
försämras genom lagfästandet av det
icke differentierade arbetsgivarbidraget
till försäkringen.

Det torde vara uppenbart, och inom
försäkringsinrättningarna har man gjort
den erfarenheten, att möjligheterna att
få sänkta premier på grund av att olycksfallsfrekvensen
minskar genom skyddsanordningar
och andra välfärdsåtgärder
stimulerar arbetsgivarnas intresse för sådana
åtgärder. Det är nog så, man må
beklaga det eller inte, att om det inte lönar
sig ekonomiskt att lägga ned möda
och pengar på skyddsanordningar, är intresset
därför ganska litet. Det rör sig
inte heller, som socialministern antydde
för en stund sedan, om allenast en femma
eller en tia om året eller något dylikt,
utan det kan vara fråga om så pass
stora belopp som 100 000 kronor per år,
enligt vad riksförsäkringsanstalten sagt
i ett remissvar.

Jag tror alltså inte, herr talman, att
vi ännu är mogna att avskaffa det på-,
drivningsmedel i detta avseende, som ett
differentierat arbetsgivarbidrag innebär.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23. 159

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Frågan om ett sådant bör därför snart
nog tas upp till ny prövning. Den erfarenhet,
som tiden intill dess kan medföra,
bör då givetvis tas i beaktande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till det förslag, som framlagts i herr
Sunnes m. fl. reservation rörande denna
sak.

Herr OHLON (fp): Herr talman! När
herr Möller nyss yttrade sig, underströk
han, att det förslag som nu föreligger är
i många avseenden ofördelaktigt, och jag
föreställer mig att de stora svårigheterna
för socialdepartementet kommer att inträffa
efter beslutet, när det skall finjustera
alla de författningar, som behövs
för att föra dagens beslut ut i verkligheten.

Personligen skulle jag vilja avge den
förklaringen, att jag beklagar att det inte
har varit möjligt för riksdagens ledamöter
att få längre tid till sitt förfogande
för att penetrera detta ärende. Jag är till
och med så hädisk att jag vågar deklarera,
att det kanske hade varit bättre
att man hade väntat något år för att få
fram förslaget i ett mera fullfärdigt
skick. Men det var tydligen omöjligt.

Nu skulle jag vilja uttala den förhoppningen,
att åtminstone två detaljer i de
reservationer, som avgivits av folkpartiledamöter,
vinner Kungl. Maj :ts beaktande
vid den fortsatta behandlingen av
ärendet. Den ena detaljen gäller frågan
om de privatanställda, som redan har
sin sjuklön och försörjning ordnad vid
inträffad sjukdom. Skulle det inte kunna
finnas möjlighet att liksom för stats- och
kommunaltjänstemännens vidkommande
åtminstone tills vidare befria dem från
den obligatoriska försäkringen?

Den andra detaljen gäller ett spörsmål,
som kommer tillbaka vid nästa års riksdag,
nämligen frågan om läkemedelsreformen.
Herr Möller sade visserligen, att
förslaget enligt Kungl. Maj :ts proposition
är förnuftigare konstruerat än vad
den engelska sjukvårdsreformen var,
men jag skulle vilja uttala den förhoppningen,
att vi skall slippa få en repris —•
låt vara i liten skala — av vad som in -

träffade i England, när det landet hade
genomfört sin sjukförsäkring.

Finansieringsfrågan är ju här den stora
oklarheten. Jag fruktar kanske inte
så mycket att statsverket skall få en merbelastning
i utgifter utöver 160 miljoner
kronor, men jag är mera rädd för att
försäkringsavgifterna, som beräknas till
328 miljoner kronor, kanske inte kommer
att inflyta i full utsträckning. Här
möter vi en ovisshet, som kan komma
att medföra svårigheter i fortsättningen.
Så gäller frågan också, varifrån pengarna
skall tas.

Tidigare har det ju alltid varit så, när
stora reformer sådana som denna har
genomförts, att man haft klart för sig,
varifrån medlen skulle hämtas. Detta har
inte minst understrukits från regeringshåll.
Jag vill erinra om vad herr Ewerlöf
citerat från statsministerns anförande
någon gång i april 1950. Jag har
funnit ett annat uttalande, gjort av finansminister
Sköld i remissdebatten i
första kammaren den 19 januari 1950.
Herr Sköld säger: »För min del kommer
jag inte att vara med om att man
fattar beslut om reformer, förrän man
har de erforderliga pengarna. Väl kan
man planera, som många önska, väl kan
man göra översikter, väl kan man arbeta
med förslag utifrån den bedömningen
av vad man tror att samhället i
framtiden skulle kunna bära, men besluten
om att pengarna skola gå ut bör
man inte fatta förrän man ser att man
har pengarna.»

Det är alltså finansministern i Kungl.
Maj:ts regering som så talar. I dag har
tonerna varit litet annorlunda.

Jag menar emellertid att den här reformen
är nödvändig. Vi befinner oss på
efterkälken i förhållande till många andra
länder — väl flertalet i Västeuropa —
i fråga om sjukförsäkringen. Trots att
man kan uttala en viss skepsis inför situationen,
när pengarna inte finns, sä
anser jag ändå att reformen är så nödvändig
att jag för min del inte kan annat
än ställa mig positiv till det förslag
som föreligger, låt vara med de nyanser
som har framträtt i de reservationer vilka
avgivits av herr Sunne m. fl.

160 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Fru SVENSON (bf): Herr talman! .lag
har tillsammans med herr Nilsson i Borås
motionerat om att även de hemarbetande
hustrurna skall få möjlighet till
frivillig sjukförsäkring. Jag kan med tillfredsställelse
konstatera, att andra lagutskottet
har tillstyrkt motionen och att
andra kammaren redan liar fattat beslut
i ärendet oeli därvid bifallit utskottets
förslag.

Vad som har uppkallat mig är herr
Anderssons i Eskilstuna anförande, vari
han förklarade, att stora svårigheter ur
administrativ synpunkt skulle bli följden,
om en sådan försäkring för de liemarbetande
kvinnorna skulle genomföras.
Vi motionärer är naturligtvis medvetna
om att även denna försäkring kräver sin
administration, men det finns ingen anledning
att antaga, att svårigheterna
skulle bli så stora, att man därför skulle
behöva tveka att genomföra denna
rättvisa åtgärd. Redan nu finns det ju
— såsom utskottet framhållit i sitt utlåtande
och såsom även herr Andersson
nämnde — inom vissa erkända sjukkassor
möjligheter för hemarbetande
gifta kvinnor att sjukförsäkra sig upp
till sex kronor om dagen. Utskottet har
uttalat, att detta veterligen inte bär inneburit
några större vådor och inte har
medfört någon mera avsevärd arbetsbelastning
inom de allmänna sjukkassorna.
De praktiska erfarenheterna ger alltså
knappast något stöd för de synpunkter
som herr Andersson anförde här i
kammaren.

Den studerande ungdomen skall enligt
propositionen få möjlighet att teckna
frivillig försäkring för en sjukpenning
upp till sex kronor per dag. Jag
kan inte se annat än att det är riktigt,
att de hemarbetande kvinnorna får möjlighet
att skaffa sig lika gott försäkringsskydd.
Utskottet har också uttalat,
att det inte ur försäkringssynpunkt skulle
innebära större risk för missbruk och
mindre önskvärt försäkringsbestånd än
i fråga om den frivilliga försäkringen
för den studerande ungdomen. Den argumentering,
som herr Andersson i Eskilstuna
bär anfört i denna fråga, kan
inte bedömas på annat sätt än som ett

orättvist och omotiverat underkännande
av den betydelsefulla arbetsinsats som
de hemarbetande kvinnorna gör för hem
och samhälle. Jag måste understryka, att
det väsentliga i denna sak är att man
behandlar även dessa kvinnor rättvist.

Jag kan inte förstå, att man kan ta så
ytligt och så lätt på denna sak som herr
Andersson har gjort. Det gäller ju dock
en grupp i vårt samhälle, som ofta har
en mycket tung arbetsbörda. Husmoderns
sjukdom medför inte sällan svåra
påfrestningar för familjen. En frivillig
försäkring för de hemarbetande kvinnorna
skulle göra det lättare för familjerna
att bära de ekonomiska bördorna,
och det är enligt min uppfattning självklart,
att vi i ett demokratiskt samhälle
måste se till, att icke vissa kategorier
medborgare ställs utanför de förmåner
som tillförsäkras andra. Detta måste vara
det primära. Att med hänvisning till
överdrivna farhågor för administrativa
besvärligheter avvisa kvinnorna från den
frivilliga sjukförsäkringen kan inte förenas
med det demokratiska kravet på
rättvisa.

Det är för övrigt inte troligt, att den
frivilliga tilläggsförsäkringen omedelbart
kommer att få stora proportioner. För
närvarande är det inte något stort antal
som har försäkrat sig för mer än tre
kronor per dag, och det sannolika är
väl, att detta antal inte skulle ökas i
snabbare takt än att man under tiden
får goda möjligheter att vinna erfarenhet
i fråga om administrationen. Under
sådana förhållanden finns det inte heller
någon anlednig att utestänga de hemarbetande
gifta kvinnorna från den rätt,
som de bör ha.

Jag vill till sist såsom representant
för en av de stora kvinnoorganisationerna
i landet understryka, att det inom
kvinnoorganisationerna finns en mycket
stark opinion för att de hemarbetande
kvinnorna skall få denna möjlighet
till frivillig tilläggsförsäkring. Jag vill
också erinra om att Sveriges läkarförbund
i sitt remissutlåtande över socialförsäkringsutredningens
förslag framhållit
önskvärdheten av att de hemarbetande
kvinnorna får rätt att teckna frivil -

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

161

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

lig tilläggsförsäkring. Kravet på att dessa
kvinnor skall få denna möjlighet är
så starkt motiverat, att det helt enkelt
inte kan avvisas.

Häri instämde herr Nilsson, Bror (bf).

Herr ANDERSSON, ERIK GUSTAF
(s) kort genmäle: Herr talman! Fru
Svensson anförde som ett skäl för att
den frivilliga försäkringen skulle omfatta
även gifta kvinnor, att den inte skulle
få någon större anslutning. Det är samma
skäl jag har för att man inte nu
skall genomföra den. Därmed skulle man
försvåra administrationen. Om jag trodde
att den frivilliga försäkringen här
hade en uppgift att fylla och att det
skulle bli en stor anslutning till den,
skulle jag vara den förste att yrka på
att den infördes omedelbart. Men det är
detta jag inte tror.

Får, man en sådan liten anslutning
som vi alla antar, både utskottet, fru
Svensson och jag, så uppstår de risker
som jag var inne på. Det var inga teoretiska
funderingar, utan jag citerade vad
socialministern sagt i propositionen. Jag
anser att den slutsats som han har dragit
var alldeles riktig.

Jag får särskilt betona att de tre kronor,
som en gift kvinna skulle få i dagersättning,
inte utgör någon värdemätare
på det arbete hon utför i hemmet.
Det är endast den grundsjukpenning som
utgår till alla. Skulle man göra sjukpenningen
till värdemätare av det arbete,
som den gifta kvinnan utför, fick
män ta till belopp av helt annan storleksordning
än som nu föreslås till och
med enligt den frivilliga försäkringen.

Jag tror att vi inte skall försöka att
missförstå varandra i detta avseende.
Vad jag talar för är en rent praktisk
åtgärd. Jag har ansett att man borde
skjuta på denna frivilliga försäkring
tills man kommit över de ömtåliga övergångsår
som vi nu får inom sjukförsäkringen.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
önskar endast lämna en upplysning.
Herr Sundvik slutade sitt anförande

11 Första kammarens protokoll 1953. Nr 23

med att rikta en direkt fråga till socialministern.
Eftersom denna fråga inte
har nått socialministern kan jag
kanske låta honom tala genom propositionen.

Frågan gällde hur det skulle bli i fortsättningen
med den moderskapshjälp,
som sjukkassorna nu lämnar. Jag antar
att herr Sundvik även syftar på
moderskapspenningen, som förmedlas
utom försäkringen. Socialministern nämner
i sitt yttrande i propositionen, att
om denna fråga har socialförsäkringsutredningen
inte sagt någonting. Men utredningen
håller på att pröva spörsmålet
och kommer troligen att framlägga
ett förslag innevarande år. Socialministern
menar att prövningen bör anstå,
tills detta förslag kommer fram.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att,
utom beträffande motiveringen, till vilken
han ville återkomma efteråt, om anledning
därtill gåves, hade i avseende
på den nu föredragna paragrafen yrkats
dels att densamma skulle godkännas, dels
ock att förslaget skulle avslås i denna
del.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Vidkommande motiveringen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats l:o) att
utskottets yttrande under rubriken »Frågan
om sjukförsäkringsreformens genomförande
m. m.» skulle godkännas;
2:o) att utskottets motivering i denna
del skulle godkännas med de ändringar,
som förordats i den av herr Sunne m. fl.
därom anförda reservationen; samt 3:o),
av herr Norling, att utskottets motivering
i angivna del skulle godkännas med
den ändring, som föranleddes av bifall
till det i motionen 1:482 gjorda yrkandet
om ett visst uttalande rörande sättet
för täckande av statens utgifter för
sjukförsäkringsreformens genomförande.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades pro -

162 Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

positionen på godkännande av utskottets
motivering oförändrad vara med övervägande
ja besvarad.

5—13 §§.

Godkändes.

U §■

Herr NORLING (k): Herr talman! Vi
har i motion nr 482 i denna kammare
framställt ändringsyrkanden beträffande
flera olika paragrafer. Det första ändringsyrkandet
gäller 14 §, men dessutom
har vi hemställt om ändring i 15, 16, 17,
18, 22, 24, 26, 33, 34, 35 och 38 §§. Då
utskottet emellertid har avstyrkt alla
dessa yrkanden och då man kan fprutsätta
att kammaren kommer att följa
utskottets hemställan skall jag inte besvära
kammaren med att yrka bifall till
vårt förslag på alla dessa punkter, utan
jag nöjer mig med att yrka bifall till 14 §
med den lydelse vi föreslagit i nämnda
motion.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i fråga om den nu förevarande paragrafen
yrkats dels att densamma skulle
godkännas enligt utskottets förslag, dels
ock, av herr Norling, att paragrafen skulle
godkännas med den ändring i första
stycket, som förordats i motionen 1:482.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets förslag till paragrafens lydelse
vara med övervägande ja besvarad.

15—19 och 21—23 §§.

Godkändes.

24 §.

Herr BENGTSON (bf): Herr talman!
Beträffande denna paragraf ber jag att
få yrka bifall till den av herr Nerman
m. fl. avgivna reservationen.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
godkännande av den nu ifrågavarande
paragrafen samt vidare därpå att nämnda
paragraf skulle godkännas med den
lydelse, som förordats i den av herr
Nerman m fl. därom anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

25—27 §§.

Godkändes.

28 §.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till den reservation
som jag har avgivit i fråga om denna
paragraf.

Herr NORMAN (s) : Herr talman! Jag
yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr AHLBERG (h): Under åberopande
av vad som framhållits i högerns partimotion
och i mitt muntliga anförande
i början av debatten ber även jag att
få yrka bifall till det ändringsförslag beträffande
28 § som upptas i den föreliggande
reservationen.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på godkännande av den
under behandling varande paragrafen
samt vidare därpå att nämnda paragraf
skulle godkännas med den lydelse, som
förordats i den av herr Sunne m. fl. därom
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 28 § av Kungl.
Maj :ts i andra lagutskottets utlåtande nr
35 behandlade lagförslag, röstar

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Nr 23.

163

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som förordats i den
av herr Sunne m. fl. därom anförda reservationen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja—94;

Nej — 37.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

29—34 §§.

Godkändes.

Nu föredrogos i ett sammanhang

35, 38, 39 och 41 §§.

Herr SUNNE (fp): Jag ber att få yrka
bifall till min reservation.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på godkännande
av de nu föredragna paragraferna samt
vidare därpå att nämnda paragrafer
skulle godkännas att lyda så, som förordats
i den av herr Sunne m. fl. därom
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag, sig'' anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 35, 38, 39 och
41 §§ av Kungl. Maj:ts i andra lagutskottets
utlåtande nr 35 behandlade lagförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas paragraferna
att lyda så, som förordats i den av herr
Sunne m. fl. därom anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 97;

Nej — 19.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av förevarande lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A.

Bifölls, i vad den ej kunde anses besvarad
genom kammarens föregående beslut.

Punkten B.

Herr SUNNE (fp): Herr talman! Jag
ber att få yrka bifall till min reservation.

Herr NORMAN (s): Herr talman! Jag
hemställer om bifall till utskottets förslag.

164

Nr 23.

Onsdagen den 27 maj 1953 em.

Ang. ändring i lagen om allmän sjukförsäkring m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i
avseende på den nu ifrågavarande punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att utskottets
hemställan skulle bifallas med
de ändringar i motiveringen, som förordats
i de av herr Sunne m. fl. vid
punkten anförda reservationerna.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna C—E.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ordet lämnades på begäran till herr
EWERLÖF (h), som anförde: Herr talman!
Eftersom frågan om avslag inte
kommer att tas upp till omröstning, ber
jag att få anteckna en reservation till
protokollet mot det fattade beslutet.

I herr Ewerlöfs yttrande instämde fröken
Andersson (h) samt herrar Nordenson
(h), Wistrand (li), Herlitz (h),
Landquist (h), Ahlberg (h), Eskilsson

(h), Ebbe Ohlsson (h), Björnberg (h),
Wehtje (h), Arrhén (h), Huss (itp),
Svärd (h), Magnusson (h), Domö (h),
Bergström (h), Vetander (h) och Lundgren
(h).

Herr talmannen hemställde nu, att
behandlingen av det återstående ärendet
på föredragningslistan, bevillningsutskottets
betänkande nr 57, måtte få
uppskjutas till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
162 och bevillningsutskottets nyssnämnda
betänkande nr 57 skulle i angiven
ordning uppföras sist på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Justerades ett ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 12.45 på
natten.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1953. Kungi. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

531482