Tisdagen den 26 februari Sid (Riksdagens protokoll 1963:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8

FÖRSTA KAMMAREN

1963

22—27 februari

Debatter m. m,

Tisdagen den 26 februari Sid.

Interpellationer:

av herr Hjort om åtgärder till stöd för de mindre gruvorna i Mellansverige,
m. m......................................... 5

av herr Svanström ang. den skattemässiga behandlingen av
idrottspriser, m. m....................................... 7

Onsdagen den 27 februari

Anslag till teckning av aktier i Sveriges kreditbank.............. 9

Ett nytt statligt yrkeshem för flickor med komplicerad utvecklingshämning
.................................................. 13

Om frihet från arvsskatt vid testamentariska förordnanden till stiftelse
eller sammanslutning som är befriad från gåvoskatt...... 15

Vissa ändringar i nykterhetsvårdslagen ........................ 19

Om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder................ 26

De årliga mantalsuppgifterna .................................. 30

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 februari

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. en mellan Sverige, Danmark
och Förbundsrepubliken Tyskland träffad överenskommelse rö -

rande skydd för beståndet av lax i Östersjön.................. 8

-— nr 2, ang. godkännande av 1962 års internationella kaffeavtal . . 8

1 Förslå kammarens protokoll 1963. Nr S

Jfr 8

Innehåll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. utgifterna inom civildepartementets
verksamhetsområde ................................ 8

— nr 13, ang. anslag till oförutsedda utgifter.................... 8

— nr 27, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster

.................................................. 8

— nr 28, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............ 8

— nr 29, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag (kommunikationsdepartementet)
............................. 8

— nr 30, ang. godkännande av vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets verksamhetsområde 8

—• nr 31, ang. anslag å tilläggsstat II: teckning av aktier i Sveriges
kreditbank................................................ 9

— nr 32, ang. anslag å tilläggsstat II: vissa byggnadsarbeten för sta tens

skol- och yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning.
................................................. 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 4, ang. ändrad lydelse av 3 §
förordningen om arvsskatt och gåvoskatt .................... 15

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändring i lagen om nykterhetsvård,
m. m............................................. 19

— nr 6, om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder........ 26

Tredje lagutskottets utlåtande nr 3, ang. de årliga mantalsuppgifterna
.................................................... 30

— nr 4, om rätt för domstol att i vissa fall besluta om indragning

av körkort ................................................ 31

— nr 5, om skyldighet för bilförare att utsätta reflekterande var ningstrianglar

på körbanan.................................. 31

Fredagen den 22 februari 1963

Nr 8

Fredagen den 22 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 54, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 3 juni
1955 (nr 272) om inskränkning i rätten
att förvärva jordbruksfastighet (jordförvärvslagen),
dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 55, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Vid föredragning av Kungl. Maj ds proposition
nr 39, med förslag till lag om
allmänt kriminalregister m. m., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge lagen
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till behandling
av lagutskott.

Vid föredragning av bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning angående
Tumba pappersbruks framtida ställning,
hänvisades framställningen till
bankoutskottet.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj ds
till kammaren överlämnade proposition
nr 40, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Jugoslavien
angående reglering av vissa finansiella
fordringar.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av en
mellan Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland träffad överenskommelse
rörande skydd för beståndet
av lax i Östersjön; samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av 1962
års internationella kaffeavtal;

statsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom civildepartementets verksamhetsområde
;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/64
till oförutsedda utgifter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/64
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

28, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1963/64;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
angående anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1962/63 till
teckning av aktier i Sveriges kreditbank;
samt

nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
angående anslag å tilläggsstat II till

Nr 8

Fredagen den 22 februari 1963

riksstaten för budgetåret 1962/63 till
vissa byggnadsarbeten för statens skoloch
yrkeshem för barn med komplicerad
utvecklingshämning;

bevillningsutskottets betänkande nr 4,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt jämte i ämnet väckt motion;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 juli 1954 (nr 579)
om nykterhetsvård, m. m., dels ock i ämnet
väckt motion; samt

nr 6, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder;
ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av motion angående
de årliga mantalsuppgifterna;

nr 4, i anledning av motioner om rätt
för domstol att i vissa fall besluta om
indragning av körkort; samt

nr 5, i anledning av motioner om skyldighet
för bilförare att utsätta reflekterande
varningstrianglar på körbanan.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem

Fritz af Petersens

Tisdagen den 26 februari 1963

Nr 8

Tisdagen den 26 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 67, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående förslag
till förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för
vissa värnpliktiga.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
40, angående godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Jugoslavien
angående reglering av vissa finansiella
fordringar.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1 och 2, statsutskottets
utlåtanden nr 12, 13 och 27—
32, bevillningsutskottets betänkande nr
4, andra lagutskottets utlåtanden nr 4
och 6 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 3—5.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

41, angående bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande
för budgetåret 1963/64; och

nr 43, med förslag till lag om kreditaktiebolag,
m. m.

Interpellation om åtgärder till stöd för de
mindre gruvorna i Mellansverige, m. m.

Herr HJORTH (s) erhö.ll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! De vikande konjunkturerna
vid de mellansvenska smågruvorna
har framkallat stark oro hos de anställda
och deras familjer. Företagen själva
är synnerligen pessimistiska och hela

samhällen, som ofta bygger sin tillvaro
på enbart gruvans existens, ser med
ängslan framtiden an. Tyvärr verkar det
också som om malmkrisen kommit för
att stanna, och någon ljusning är svår att
skönja.

Orsakerna till denna kris är flera.
Världsproduktionen av järnmalm har de
senaste åren stigit våldsamt. Expansionen
i vårt land kan tjäna som exempel
men framför allt beror det på att nya
rika malmfyndigheter i Canada, Sydamerika
och Afrika börjat bearbetas. Under
dessa förhållanden har priserna undan
för undan pressats ned och detta medför
svårigheter, främst för våra små exportgruvor.
Med sina jämförelsevis låga järnhalter
har de svårt att hänga med i den
hårda konkurrensen. Den transoceana
malmen är av mycket god kvalité. De rådande
låga sjöfrakterna i förening med
stora tonnage gör att det för närvarande
är obetydligt dyrare att frakta malm till
Ruhr från Sydamerika eller Afrika än
från Sverige. De höga järnvägsfrakterna
är i detta läge betungande för den svenska
malmen.

Sammantaget har än så länge vårt
land hävdat sig väl på den internationella
marknaden, men detta beror huvudsakligen,
för att inte säga uteslutande, på
LKAB:s ökade kapacitet. Den beräknade
produktionshöjningen för dess del, cirka
5 milj. ton de närmaste åren, är i storleksgrad
med de mellansvenska smågruvornas
samlade produktion. Det säger en
hel del om styrkeförhållandena därvidlag.

Nu bestäms ju efterfrågan på järnmalm
av marknadsläget för järn och stål.
Trots en ökning av stålkonsumtionen i
Västeuropa, som fortfarande är avsevärt
lägre än i USA, kännetecknas även stålindustrien
av ett skärpt konkurrensläge.
Orderingången har varit vikande både
på hemma- och exportmarknaden. Vissa
lageranpassningar har även verkat dämpande
på utvecklingen.

Nr 8

Tisdagen den 26 februari 1963

Interpellation om åtgärder till stöd för d
Därmed har jag dock inte nämnt alla
svårigheter för de 40-talet mellansvenska
gruvorna med omkring 9 000 anställda.
Utvecklingen inom såväl stålindustrien
som i fråga om gruvhanteringen ser ut
att gå mot större enheter. På fullt allvar
har börjat diskuteras nödvändigheten av
en branschrationalisering och en nedläggning
av de minst lönsamma gruvorna.
För en som hela sitt liv levt i ett litet
gruvsamhälle förefaller detta vara en
åtgärd som bör tillgripas först när alla
andra vägar blivit oframkomliga. Under
en följd av år har gruvföretagen investerat
miljonbelopp i moderniseringar och
rationaliseringar. Man har försökt anpassa
produktionen efter de ändrade förhållandena
och även genom omfattande
undersökningar planlagt för en framtida
utveckling. Det har resulterat i en ökad
produktion med ett mindre antal anställda.
ökade kostnader, avsättningssvårigheter
och sänkta malmpriser har dock
minskat lönsamheten i rask takt.

En ljusning till förmån för järnmalmen
är att tackjärnet ser ut att bli mer efterfrågat,
då järnverkens användning av
skrot som råvara gått tillbaka. En ökad
avsättning för malmen även inom landet
är också tänkbar, då Sverige i stor utsträckning
importerar tackjärn. De svenska
järnverken är både för få och för
små. Visserligen är det finska och ryska
tackjärnet billigt, men jag undrar ändå
om inte ett nytt järnverk i Mellansverige,
baserat på dess malmer, skulle innebära
en väsentlig lättnad för gruvnäringen.
Nya experiment i fråga om tackjärnstillverkning
ser ut att göra den lönsam utan
uppförande av jättemasugnar med tillhörande
stora manufakturavdelningar. Därmed
torde värdet av de mellansvenska
malmerna komma att öka. Därför är det
betydelsefullt att göra krafttag för att
under en övergångstid hålla produktionen
intakt och se till att våra mellansvenska
malmer kommer till användning
i den inhemska järn- och ståltillverkningen.
I stället för att till underpriser
skänka bort våra stora naturtillgångar
kunde de komma till nytta för vårt eget
land.

Ökad forskning för ett bättre utnytt -

e mindre gruvorna i Mellansverige, m. m.
jande av malmerna borde sättas in. En
annan åtgärd, som åtminstone temporärt
skulle lätta på bördan, vore en sänkning
av fraktsatserna. Om samtliga
mindre gruvor kunde uppträda gemensamt
på exportmarknaden borde resultatet
bli bättre än som nu, när varje företag
för sig försöker sälja sina produkter.

Det skisserade läget för de mellansvenska
smågruvorna är, som framgått,
synnerligen mörkt. För att upprätthålla
sysselsättningen och undvika en gruvdöd
i Bergslagen med allt vad det skulle innebära
för samhällen och kommuner är
det nödvändigt med kraftfulla insatser.
Någon lösning enligt de förslag som här
anförts kan inte tänkas utan statens medverkan.

Med stöd av det nu anförda får jag
därför anhålla om första kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet få framställa följande
frågor:

Har statsrådet uppmärksammat den
allvarliga utvecklingen för de små gruvorna
i Mellansverige?

Är statsrådet villig medverka till en
undersökning av möjliga vägar att förbilliga
malmfrakterna för här åsyftade
gruvor?

Är statsrådet villig att undersöka möjligheterna
för ett statligt järnverk i Mellansverige,
baserat på förefintliga malmer? Är

statsrådet beredd att ta initiativ till
en samordnad försäljningsorganisation
för de mindre gruvorna, en intensifierad
forskning för ökad användning av dess
malmer samt andra tänkbara produktionsfrämjande
åtgärder?

Vill statsrådet genom kontakter med
gruvbolagen och andra intressenter medverka
till att dessa för hela vårt samhällsliv
betydelsefulla frågor blir föremål
för en allsidig bedömning och att
lämpliga åtgärder vidtages för att förebygga
en gruvdöd i Bergslagen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Tisdagen den 26 februari 1963

Nr 8

Interpellation ang. den skattemässiga behandlingen
av idrottspriser, m. m.

Ordet lämnades på begäran till herr
SVANSTRÖM (ep), som yttrade:

Herr talman! Med den ständigt ökade
publicitet som stora idrottsliga evenemang
röner världen över torde det vara
uppenbart att goda insatser i internationella
sammanhang av svenska stjärnidrottsmän
är ägnade att tillföra vårt
land betydande goodwill. Ifall motsvarande
uppmärksamhet skulle åstadkommas
med andra medel, så medförde måhända
detta betydande kostnader för såväl
svenskt näringsliv som i förekommande
fall för den svenska staten.

Toppidrottsmännens prestationer utgör
vidare ostridigt ett moment ägnat att
öka intresset för idrott och åstadkomma
större bredd inom olika sportgrenar.

Att idrottsmännen för att uppnå toppresultat
måste fullfölja sin träning på sådant
sätt att både utbildning och förvärvsverksamhet
ofta försvåras är också
ett känt förhållande.

Det synes därför många gånger föreligga
jämväl ett ekonomiskt bedömande
av betydande storleksordning för den
framgångsrike idrottsmannen då han
överväger att fortsätta med sin idrott eller
att ägna tid och krafter åt verksamhet
med säkrare ekonomiska förutsättningar.

I sammanhanget har givetvis beskattningsfrågan
sin stora betydelse. Nu senast
synes därvid från visst taxeringshåll
jämväl utgående priser — bl. a. till
kända skidlöpare — vara föremål för intresse.
Detta har av en del framstående
idrottsmän på området uppfattats såsom
varande så ogynnsamt att man säger sig
överväga att sluta med tävlingsidrott.

En välvillig bedömning i fråga om av -

dragsgilla kostnader förefaller med hänsyn
till vad ovan anförts vara rimlig.

Med anledning av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

Är herr statsrådet villig att lämna en
redogörelse för den nuvarande skattemässiga
bedömningen av priser vid
idrotts tävlingar?

Är herr statsrådet beredd att medverka
till åtgärder av skatteteknisk art ägnade
att ytterligare stimulera framstående
tävlingsprestationer inom svensk
idrott?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 580, av herr Hanson, Per-Olof, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 32, angående riktlinjer för organisationen
av folkbokförings- och uppbördsväsendet,
m. m.;

nr 581, av herr Wikner, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 32, angående
riktlinjer för organisationen av
folkbokförings- och uppbördsväsendet,
m. m.; samt

nr 582, av herr Johansson, Tage, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 36, angående ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Onsdagen den 27 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela att nästa arbetsplenum
onsdagen den 6 mars kommer
att taga sin början kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1963 skall utgå; och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 1 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 41,
angående bidrag till nationalföreningen
för trafiksäkerhetens främjande för budgetåret
1963/64.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 43,
med förslag till lag om kreditaktiebolag,
in. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 580—582.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av en
mellan Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland träffad överenskommelse
rörande skydd för beståndet
av lax i Östersjön; samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av 1962
års internationella kaffeavtal.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom civildepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/64
till oförutsedda utgifter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/64
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1963/64;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ang. anslag ti!
varvid utlåtandet nr 30 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. anslag till teckning av aktier
i Sveriges kreditbank

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1962/63 till
teckning av aktier i Sveriges kreditbank.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
2 föreslagit riksdagen att till Teckning av
aktier i Sveriges kreditbank å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1962/63
anvisa ett investeringsanslag av 59 400 000
kronor.

Med förmälan att Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag icke givit utskottet anledning
till erinran, hade utskottet i föreliggande
utlåtande hemställt, att riksdagen
måtte till Teckning av aktier i Sveriges
kreditbank å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63 å kapitalbudgeten
under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av 59 400 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Holmberg, Staxäng och Palm, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj-.ts förslag att till Teckning av aktier
i Sveriges kreditbank å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1962/63 anvisa
ett investeringsanslag av 59 400 000 kronor.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
i denna fråga är fogad en reservation,
i vilken hemställes att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag om nyteckning
med statsmedel av aktier i Sveriges
kreditbank. Vi reservanter vänder
oss inte mot utökandet av bankens aktiekapital
i och för sig. ökningen är en
normal anpassning till en växande rö ■;

| Första kammarens protokoll 1963. Nr .

teckning av aktier i Sveriges kreditbank
relses krav av den typ som sker i bank
efter bank, och den är framför allt en
anpassning till den föreskrift i banklagen,
som ställer en banks inlåningsrätt
i relation till dess eget kapital. Emissionen
som sådan är alltså naturlig, och vi
har intet att erinra mot att den görs eller
mot dess storlek.

Reservationen har en annan innebörd.
Den är ett uttryck för vår allmänna uppfattning
att det statliga engagemanget
inom näringslivet inte hör öka annat än
då så av tvingande orsaker kan vara motiverat,
och några sådana motiv föreligger
enligt vår uppfattning inte i detta
fall. Nyteckningen borde därför fritt erbjudas
allmänheten. De skäl som vid
bankens tidigare aktieemissioner möjligen
kan ha talat emot ett sådant utbjudande
till allmänheten kan i varje fall
inte sägas föreligga nu.

Detta var den principiella bakgrunden,
men det finns ytterligare skäl till
vår reservation. Det uttalas då och då,
och det underströks med skärpa, när
kreditbanken fick sin nuvarande form
1951, att banken skall konkurrera med
andra banker på lika villkor. Detta är
ju också ett oeftergivligt krav när det
gäller en rent statlig verksamhet på ett
område som normalt betjänas av det fria
näringslivet. Erfarenheten visar emellertid
att det ibland, och inte så sällan, ges
förmåner åt de statliga företagen, som
de enskilda företagen inte kan få. Den
nu föreslagna aktieemissionen är, såvitt
jag kan förstå, ett exempel på detta. Man
tänker sig nämligen en teckningskurs på
150 kronor per aktie, och det torde vara
betydligt högre än vad som kan anses
vara möjligt att få ut på en fri marknad.
Genom att man låter aktieägaren, staten,
betala för mycket för aktierna, gynnar
man banken i motsvarande mån, och
man gör det inte bara genom att tillhandahålla
billigt kapital, utan också genom
att man ger banken möjlighet att
direkt i samband med emissionen göra
den ökade avsättning till reservfonden
som banklagen kräver med anledning av
det ökade aktiekapitalet. Vid en aktieteckning
till pari skulle den avsättningen
i stället fått ske med hjälp av beskat -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges kreditbank

tade vinstmedel. En aktieemission till
föreslagen kurs innebär alltså en inte
obetydlig subvention med skattemedel,
som direkt höjer bankens konkurrensförmåga
i förhållande till andra banker.

Det kanske kan vara av intresse i sammanhanget
att notera, att kreditbanken
också på annat sätt blir gynnad i förhållande
till sina konkurrenter. Jag tänker
på den särställning som den intar
genom föreskriften att statliga verk och
institutioner har skyldighet att för sina
banktransaktioner anlita kreditbanken.
Denna föreskrift tillför kreditbanken
utan minsta kostnad för ackvisition en
kundkrets, som genom tvånget att anlita
banken är utomordentligt lätthanterlig,
som vidare inte innebär några förlustrisker
— det måste man väl säga —
och som slutligen på grund av den allmänna
sektorns rekordartat snabba ansvällning
ökar lika rekordartat snabbt
— fortfarande utan någon kostnad eller
ansträngning från bankens sida.

Kreditbankens likvärdiga konkurrens
är alltså i viss utsträckning en fiktion.

Vi reservanter menar, att i varje fall
kapitalanskaffningen till banken borde
ske på marknadens villkor. Det säkraste
sättet att fastställa dessa villkor är det
sätt som jag förut antydde skulle vara
även från andra synpunkter önskvärt,
nämligen att faktiskt låta allmänheten
teckna aktierna. Då blir tillskottet betalt
med vad valutan anses vara vård.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Talesmannen för reservanterna
hade tydligen ingen invändning
att resa mot en nyemission av aktier
i banken. Reservanternas motivering
bygger i stället på principiella skäl. Vi,
som står bakom utskottsutlåtandet och
som sluter upp på statsrådets sida, har
sett frågan så, att när vi i vårt land har
ett stort antal banker helt i enskild ägo,
så är det motiverat att staten behåller
hela bestämmanderätten och äganderätten
till denna enda statliga kreditbank.
Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag är skyldig att redovisa,
varför jag tar till orda i denna
fråga. Jag har nämligen deltagit i beredningen
av ärendet i statsutskottets femte
avdelning men var av sjukdom förhindrad
att medverka vid överläggningen i
utskottet in pleno. Jag finner därför, att
jag har skäl för att något närmare beröra
denna fråga till komplettering av
vad herr Virgin nyss anförde.

Skillnaden mellan majoritetens och
vår ståndpunkt är ju den, att vi menar
att kapitalanskaffningen bör ske i den
öppna marknaden, medan majoriteten
menar att riksdagen skall anskaffa pengarna.
Det finns två möjligheter för Sveriges
kreditbank. Den ena är att ta upp
ett förlagslån och den andra att öka sitt
aktiekapital. Om ett förlagslån skulle ha
kommit i fråga, hade man varit tvungen
att vända sig till den öppna marknaden.
När det gäller ökning av aktiekapitalet
finns, som sagt, möjligheter både
att vända sig till den öppna marknaden
och att vända sig till staten.

Det kan i sammanhanget kanske vara
angeläget att se efter vad som uttalades
vid bankens tillkomst, vilket var 1949.
Det framhölls då av statsutskottet i dess
utlåtande nr 154, att det på det hela taget
rådde enighet om bankens tillkomst.
Detta uttalande är riktigt så till vida
dock, att det förelåg en reservation från
högerhåll av herr Ivar Andersson, men
att man i övrigt var beredd att acceptera
tillkomsten av banken. Det framhölls
dock, att konkurrens borde äga rum på
lika villkor.

Beträffande principerna för bankens
rörelse uttalade riksdagen på förslag av
finansministern och utskottet, att frågan
borde ytterligare utredas utom i ett
hänseende, nämligen att de statliga företagens
och myndigheternas pengar
skulle placeras i banken, i den mån detta
kunde ske utan allvarliga olägenheter.
Jag finner för min del det vara berättigat
att i dag på nytt ta upp principerna
för bankens verksamhet till
diskussion. Erfarenhet har ju vunnits.
Banken har stabiliserats och vuxit in i
sin roll. Dess ställning kan prövas från

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges kreditbank

affärsmässiga utgångspunkter. Vidare
har ju hela kapitalmarknaden normaliserats.
Vi har helt enkelt ett nytt läge,
och en ny prövning kan därför vara
starkt motiverad.

När det gäller motivet för den ifrågasatta
kapitalökningen uttalar bankens
styrelse, att relationen mellan det egna
kapitalet och inlånade pengar förskjutits
så, att en ökning av bankens eget
kapital måste komma till stånd. Nu föreligger
det ju inget förbud för banken
att ta emot pengar. Det enda som fordras
är att de pengar, som banken tar emot,
skall placeras i s. k. täckningsfria tillgångar,
vilket i sista hand betyder, att
pengarna kommer staten till godo på
den ena eller andra vägen. Man kan således
mena, att det är rimligt att eftersom
det är statens pengar, som sättes
in på banken, dessa pengar också kommer
staten till godo som lån, där banken
tjänstgör som förmedlare och möjliggör
att pengarnas likviditet bevaras.
Nu vill kreditbanken inte detta. Det rimligaste
skälet härför är väl det, att banken
vill låna ut pengar till allmänheten
till bättre ränta än som kan erhållas genom
att statens pengar placeras i s. k.
täckningsfria tillgångar.

Vi vill för vår del inte opponera oss
emot en kapitalökning för att möjliggöra
för kreditbanken att låna ut pengar på
den allmänna marknaden, men det är
inte i och för sig självklart att detta
önskemål skall godtagas, utan man kan
även tänka sig den möjligheten, att när
staten sätter in pengar i banken, skall
de komma staten till godo i form av
»täckningsfria tillgångar». Utifrån de
värderingar som jag företräder är det i
och för sig inte något fel i att Sveriges
kreditbank har intresse av en stor vinst,
men man kan kanske kräva att vinstintresset
skall vara rimligt. Bankens vinstutveckling
är onekligen intressant.

Jag vill här nämna några siffror, som
visserligen är avrundade och således inte
absolut riktiga, men som i alla fall ger
en viss bild av situationen. Banken har
för närvarande ett eget kapital av 134
miljoner kronor, men dess kapital år
1951 utgjorde väl inte mer än cirka 60

miljoner kronor. Under denna tolvårsperiod
som förflutit har banken haft 165
miljoner kronor i vinstmedel. Slår jag ut
detta belopp per år, får jag ett genomsnitt
av 13,7 miljoner kronor per år, och
det blir således cirka 20 procent i genomsnitt
på det ursprungliga egna kapitalet
på 60 miljoner kronor. Det är således i
och för sig ingen dålig vinstprocent. I
dessa 165 miljoner kronor ingår dock 90
miljoner kronor i avsättningar på värderegleringskonton.

Nu är situationen den, att avsättning
till värderegleringskonton behövs för
förluster, som kan uppkomma på rörelsen.
Under de senaste åren har dessa legat
i storleksordningen 300 000—400 000
kronor per år. De värderegleringskonton
man eljest gör avsättningar till är avsedda
att täcka förluster på obligationer,
men i ett sjunkande ränteläge har man
väl snarare att räkna med återvunna avsättningar
än behov av nya sådana. I
fråga om ränteutvecklingen bör man
kanske inte spekulera för mycket, men
kvar står förhållandet att det här varit
fråga om stora vinster.

Hur mycket av dessa vinster har då
staten fått? Staten har fått 36 miljoner
kronor totalt under hela denna period.
Det är ju inte så överväldigande. Jag
skulle nästan vilja säga att det har varit
en ganska mager utdelning, som staten
fått för sina pengar i betraktande av de
stora vinster som föreligger.

Sedan är läget på kapitalmarknaden
onekligen i dag sådant, att det inte borde
vara några större svårigheter för kreditbanken
att få pengar, om man ville
vända sig till kapitalmarknaden. Helt naturligt
spelar då emissionskursen en stor
roll. En utdelning av för närvarande 5
kronor på 100 eller 5 procent och en
emissionskurs på 150 kronor ger en effektiv
utdelning på 31/3 procent. Det
kan vara intressant att göra en jämförelse
med vad Svenska handelsbanken —
vår största bank — har för villkor när
det gäller nyemission. Denna bank ger
12 kronor i utdelning, en emissionskurs
på 165 kronor och alltså en effektiv ränta
på 7 1/4 procent. Man får väl räkna
med att en marknadsmässig emissions -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ang. anslag till teckning av aktier i Sveriges kreditbank

kurs är nödvändig, men man kan inte
hjälpa att man ville ställa den frågan till
finansministern —■ om han varit här
närvarande: Varför bjuds inte staten en
sådan marknadsmässig emissionskurs
och en hygglig ränta? Om man vill spetsa
till detta resonemang, kan man säga
att staten måste låna dessa 59,4 miljoner
kronor själv. För närvarande är en obligationsemission
på gång, där staten bjuder
4 1/2 procents ränta, men staten
skall själv få 3 1/3 procents ränta på de
pengar, som den tillhandahåller kreditbanken.
Det betyder i praktiken en årlig
räntesubvention på 690 000 kronor.

Herr Gustavsson har enligt vad jag
tror riktigt angivit, vad som kan anses
vara det tyngst vägande skälet till att
majoriteten inte vill gå på den linje, som
reservanterna förordat. Det sades också
på femte avdelningen att det verkliga
skälet var av ideologisk natur. Nu kan
man kanske fråga sig, om en sådan här
fråga varje gång skall bedömas från ideologiska
utgångspunkter, och om det inte
borde läggas mer praktiska och sakliga
synpunkter på det hela. Här finns i dagens
läge andra fall, där exempelvis
mycket starka sysselsättningspolitiska
motiv anförs för en statlig medverkan
med aktiekapital till företag. Utan att på
något sätt vilja föregripa vad som komma
skall kan jag erinra om att det är
meningen att staten skall sätta till pengar,
när det gäller Uddevalla-varvet. Av
tidningarna framgår också, att AB Statsgruvor
— ett antal smågruvor i mellersta
Sverige — är i den situationen, att det
måste vända sig till staten med begäran
om pengar. Huruvida denna begäran
kommer hit till denna kammare, vet jag
inte, men man kan inte undgå att göra
den stillsamma reflexionen, att det finns
platser där pengar behövs bättre än i
detta statliga storfinansföretag, som kreditbanken
för närvarande utgör.

Jag tror för min del, att det även för
kreditbankens egen del skulle vara fördelaktigt
att inte så här ensidigt vända
sig till staten. Det är visserligen sagt, att
staten skall ha inflytande och makt över
banken, men det kommer den ju att ha
även för den händelse att det här skulle

bli en emission i marknaden. Staten har
ungefär 791 000 av 792 000 aktier, och
nyemissionen skulle röra 396 000 nya
aktier. Statens maktställning och kontrollmöjligheter
över banken skulle således
vara ograverade, men jag tror, som
sagt, att det är en fördel för statliga företag,
när de kommit dithän, som fallet
är med kreditbanken, att de kan stå på
egna ben, att de också gör det och gentemot
allmänheten visar, att de ändå gjort
ett gott arbete — något som jag från mina
utgångspunkter inte har några som
helst skäl att fördölja. Jag'' menar tvärtom,
att om ett statligt kreditföretag —
fastän vi från början var litet skeptiska
till dess verksamhet — lyckats i sin väsentliga
uppgift, finns det inget skäl att
inte gå vidare och även hos allmänheten
lägga en fast grund för den fortsatta
verksamheten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Regeringen är ju på
ganska generöst humör i årets statsverksproposition.
Om någon tid får vi behandla
ett förslag om en gåva på 925 miljoner
kronor. Denna proposition innehöll
en gåva på 19,8 miljoner kronor genom
den överkurs man har satt på nyemissionen,
vilken överkurs skall tillföras reservfonden.

Jag skulle vilja fråga herr statsrådet:
Behöver kreditbanken denna gåva? Jag
skulle vilja fråga utskottets talesman: Behöver
banken denna skänk på 19,8 miljoner?
Så skulle jag vilja fråga en och
annan till äventyrs här närvarande styrelseledamot
om banken är i behov av
denna gåva. Om banken inte är i behov
av den; är det då inte genant att ta emot
den?

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag har med stort intresse
lyssnat till herr Åkerlunds intressanta
föredrag i banktekniska frågor. Jag tror
dock att det saknar intresse att ta upp en
diskussion i det avseendet.

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ang. ett nytt statligt yrkeshem för flickor med komplicerad utvecklingshamnmg

Den senaste talaren, herr Hernelius,
vill jag svara med en kontrafråga: År det
verkligen er mening att beteckna en nyemission
som en gåva? Det är i så fall
en ny terminologi ni för in.

Från utskottsflertalets sida anser vi,
att kreditbanken skall stå på egna ben
men som ett helt statligt företag.

Herr HERNELIUS (li):

Herr talman! Får jag säga till herr
Gustavsson: En nyemission är ingen gåva,
men om man sätter en överkurs av
50 procent på denna nyemission och ökningen
enligt banklagens föreskrifter tillföres
reservfonden, betyder det att beloppet
försvinner och icke som aktiekapitalet
i fortsättningen blir föremål för
vanlig förräntning. Då blir det en gåva.

Men man kan säga att en kurs på 110
hade varit motiverad. Gärna det. Då
minskas gåvan från 19,8 till 17 miljoner,
men man kommer inte ifrån att dessa 17
miljoner är en gåva. Det är det frågan
gäller.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 31, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 101;

Nej— 30.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ett nytt statligt yrkeshem för flickor
med komplicerad utvecklingshämning

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1962/63 till
vissa byggnadsarbeten för .statens skoloch
yrkeshem för barn med komplicerad
utvecklingshämning.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
2 föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att godkänna avtal med
Laxå köping angående överlåtelse av
mark m. in. för ett nytt statligt yrkeshem
för flickor med komplicerad utvecklingshämning,
dels ock till Vissa
byggnadsarbeten för statens skol- och
yrkeshem för barn med komplicerad utvecklingshämning
å tilläggsstat II til!
riksstaten för budgetåret 1962/63 anvisa
ett investeringsanslag av 2 500 000 kronor.

Kungl. Maj ds förslag innebar bland annat,
att erforderliga byggnadsåtgärder
skulle genomföras till följd av vid 1961
års riksdag fattat principbeslut rörande
upprustning av det statliga pojkhemmet
på Salbohed samt nedläggande av det
nuvarande flickhemmet i Vänersborg.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
avtal med Laxå köping angående

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ang. ett nytt statligt yrkeshem för flicko
överlåtelse av mark m. in. för ett nytt
statligt yrkeshem för flickor med komplicerad
utvecklingshämning;

b) till Vissa byggnadsarbeten för statens
skol- och yrkeshem för barn med
komplicerad utvecklingshämning å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1962/63 å kapitalbudgeten under statens
allmänna fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 2 500 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Larsson, Herbert, som dock ej antytt sin
mening.

Herr LARSSON, HERBERT, (s):

Herr talman! Vid behandlingen i statsutskottet
av utlåtandet nr 32, ansåg jag
mig denna gång kunna nöja mig med en
blank reservation. Jag gjorde det dock
icke därför att jag nu känner större tillfredsställelse
än när samma fråga behandlades
av 1961 års riksdag. Den
skrivning, som statsutskottet vid det tillfället
hade beträffande förnyad utredning
angående förläggningsorten av
flickhemmet var från mina utgångspunkter
mer positiv än nu. Jag vill i detta
sammanhang erinra om att första kamaren
då följde statsutskottet, medan
andra kammaren följde reservationen.

Efter kamrarnas skiljaktiga beslut 1961
hyste jag en förhoppning om att frågan
om flickhemmets förläggningsort skulle
bli föremål för en förnyad utredning.
Så blev emellertid ej fallet, vilket även
framgår av Kungl. Maj:ts proposition nr
2. Där anföres att Kungl. Maj :t redan ett
par veckor efter vårriksdagens slut —
närmare bestämt den 16 juni 1961 — beslutade
att uppdraga åt mentalsjukvårdsberedningens
byggnads- och utredningsdelegation
att snarast möjligt och i huvudsaklig
överensstämmelse med berörda
proposition utföra projektering fram
till färdigställande av huvudritningar
samt verkställa kostnadsberäkning för
ett nytt statligt yrkeshem i Laxå. I anslutning
härtill upptogs även förhandlingar
med Laxå köping angående lämplig
skoltomt. Det avtal som kom till stånd
var klart och godkänt av Laxå köping
den 26 februari 1962.

med komplicerad utvecklingshämning

När nu frågan åter förs fram i riksdagen
har det gått ett år sedan avtalet
godkändes och cirka 20 månader sedan
arkitekten erhöll sitt uppdrag. Han bör
redan nu vara färdig med såväl huvudritningar
som projekteringshandlingar.
Med kännedom om dessa förhållanden
vill jag gärna här deklarera, att dessa
båda faktorer varit avgörande orsaker
till att jag icke avlämnat en motion i
frågan, som vidhållit kravet på att även
det nya flickhemmet skulle uppföras i
Vänersborg. Tredje avdelningen har vid
sin behandling av frågan avlämnat ett
kortfattat utlåtande, vilket helt ansluter
sig till propositionen. Den ståndpunkten
från avdelningens sida är fullt förståelig.

Till det här anförda vill jag dock göra
ett par reflexioner över delegationens val
av förläggningsort. När frågan förra
gången behandlades, anförde jag vissa
synpunkter på delegationens granskning
av de anvisade förläggningsplatserna i
Vänersborg, vilka jag nu icke har anledning
upprepa.

Den nu föreslagna förläggningsplatsen
i Laxå ligger enligt propositionen på en
annan plats än den som redovisades
1961. Att den då föreslagna platsen har
måst lämnas har självfallet sina orsaker
— skälen anges även i propositionen.
Man vill väl här närmast göra den kommentaren,
att delegationen vid det tillfället
ej heller tillräckligt granskat den
då utvalda platsen för att kunna ge ett
objektivt omdöme om dess lämplighet.

Ur skolhemmets synpunkt hoppas jag
dock att den nuvarande platsen är mer
lämplig. Det finns emellertid anledning
att ställa ett par frågor, avseende det
markområde, där en skola av denna art
skall uppföras. En av frågorna gäller den
landsväg, som skall gå i närheten av skolan.
En stadsplaneändring har blivit nödvändig
för att över huvud taget kunna
klara skolan. Visserligen anges det i
handlingarna att landsvägen icke skall
komma till utförande under de närmaste
20 åren, men troligt är att Laxå köping
kommer att aktualisera vägfrågan tidigare.

Den andra frågan gäller den stora motorby
som hu är under uppförande i

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Om frihet från arvsskatt vid testamentariska förordnanden till stiftelse eller samman slutning

som är befriad från gåvoskatt

Laxå och vilken torde stå invigningsklar
samtidigt som arbetet med skolans uppförande
påbörjas. Såvitt jag har kunnat
bedöma är motorbyn en imponerande
anläggning, som Laxå är att gratulera
till. Kapaciteten torde dock vara av en
sådan omfattning, att man har anledning
befara att de båda anläggningarna icke
helt korresponderar med varandra. När
det i handlingarna bl. a. anföres att styrelsen
för flickhemmet i Vänersborg givit
sin anslutning till såväl utformning
som förläggningsort, torde det yttrandet
vara avlämnat innan förslaget om motorbyn
var känt. I varje fall har mina kontakter
med skolans rektor givit mig den
bestämda uppfattningen, att man är mycket
bekymrad och numera knappast önskar
att Laxå skall bli förläggningsort för
flickhemmet.

Med detta, herr talman, har jag önskat
ange några av de skäl jag haft för
att till detta ärende anteckna min reservation.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om frihet från arvsskatt vid testamentariska
förordnanden till stiftelse eller sammanslutning
som är befriad från gåvoskatt Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 3 §
förordningen den 6 juni 1941 (nr 416)
om arvsskatt och gåvoskatt jämte i ämnet
väckt motion.

I en den 12 januari 1963 dagteeknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 22, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt.

I propositionen hade framlagts förslag
om frihet från arvsskatt vid vissa testa -

mentariska förordnanden till förmån för
internationell hjälpverksamhet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit den vid
riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motionen II:
523, av herr Gustafsson i Borås m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
beträffande ändring av 3 § i förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt
i syfte att från arvsskatt befria sådana
.stiftelser och sammanslutningar, som nu
vore befriade från att erlägga gåvoskatt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 22, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen den
6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt och
gåvoskatt; ävensom

B) att motionen II: 523, av herr Gustafsson
i Borås m. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hagberg, Stefanson, Gustaf Elofsson,
Lundström, Yngve Nilsson, Gustafson i
Göteborg, Nilsson i Svalöv, Vigelsbo,
Magnusson i Borås och Enskog, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
B hemställa, att riksdagen, med bifall
till motionen II: 523, av herr Gustafsson
i Borås m. fl., måtte i .skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag
om ändring av förordningen om arvsskatt
och gåvoskatt i syfte att från arvsskatt
befria testamentariska förordnanden
till sådana stiftelser och sammanslutningar,
beträffande vilka undantag
från gåvoskatt förelåge.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till bevillningsutskottets betänkande
gäller inte propositionen som ju en -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Om frihet från arvsskatt vid testamentariska förordnanden till stiftelse eller samman slutning

som är befriad från gåvoskatt

hälligt tillstyrkts av utskottet. Reservationen
gäller i stället eu motion som har
väckts i anslutning till propositionen
och som går ut på att stiftelse och sammanslutning
som är befriad från gåvoskatt
också skall vara befriad från att
erlägga arvsskatt.

Utskottets majoritet förklarar i betänkandet
att man tycker att detta yrkande
är värt beaktande, men man avstyrker i
alla fall motionen. Man gör det därför att
utskottet befarar att en särskild utredning
i den här berörda frågan skulle föregripa
den mera allmänna översyn av
arvs- och gåvobeskattningen som riksdagen
tidigare begärt. Ja, denna begäran
framställdes av riksdagen redan för fem
år sedan, men trots detta har ingen utredning
skett. Man har nämligen först
velat avvakta familjerättskommitténs betänkande,
som ännu inte är klart. När
detta betänkande föreligger, är det möjligt
att det blir en utredning om arvsoch
gåvobeskattningen i stort. Det kommer
dock att bli en utredning som kommer
att ta ganska lång tid, eftersom den
utredningen skall röra sig över ett mycket
vitt fält.

Nu är vi här i riksdagen inte så ovana
vid att möta den invändningen, att det
pågår en utredning, varför man måste
avvakta dess resultat, innan man kan ta
ställning till én fråga som väckts. Jag
har många gånger undrat om det verkligen
gång på gång kan vara nödvändigt
att hesitera inför utredningar som inte
kan eller högst obetydligt kan komma att
vidröra det problem som det är fråga
om. I det speciella fall som det här gäller
tror jag inte att det rimligtvis kan
finnas något samband med de invecklade
familjerättsliga problem som familjerättskommittén
håller på att utreda.

I själva sakfrågan är ju läget att för
närvarande medges befrielse från gåvoskatt
för alla slag av stiftelser och sammanslutningar,
som har till huvudsakligt
syfte att främja »religiösa, välgörande,
sociala, politiska, konstnärliga,
idrottsliga eller andra därmed jämförliga
kulturella eller eljest allmännyttiga ändamål».
Frihet från arvsskatt däremot

medges endast, förutom staten, sådana
stiftelser eller sammanslutningar, som
huvudsakligen avser att främja allmännyttiga
ändamål av fyra olika kategorier:
1) rikets försvar; 2) barns eller
ungdoms vård och fostran eller utbildning;
3) vård av sådana ålderstigna, sjuka
och lytta som kan betecknas såsom
behövande; samt 4) vetenskaplig undervisning
eller forskning.

Det har visat sig att domstolarna när
de skall tillämpa dessa lagbestämmelser
har rätt stora svårigheter att övervinna.
Även om man har tyckt sig märka, att
domstolarna söker tolka bestämmelserna
välvilligt, måste de dock på grund av bestämmelsens
art vara ganska restriktiva.
Det har t. ex. visat sig, att när man skall
tolka vad det innebär att skattebefrielse
endast kan medges för gåva till vård av
sådana ålderstigna, sjuka eller lytta som
kan betecknas som behövande, räcker
det inte med att vederbörande har vissa
svårigheter på grund av sina lyten, utan
vårdbehovet skall vara av sådan storleksordning
att klientelet praktiskt taget helt
är att betrakta som socialfall.

De resonemang och bevekelsegrunder,
som låg bakom tillkomsten av dessa bestämmelser
för rätt lång tid tillbaka,
överensstämmer inte längre med den allmänna
uppfattningen vare sig hos allmänheten
eller hos flertalet inom regeringen
och riksdagen, och förr eller senare
kommer väl därför en ändring till
stånd. Man bedömer numera dessa problem
på ett helt annat sätt än tidigare.
Man försöker att finna en viss balans
mellan å ena sidan de allmännyttiga ändamål,
som med fördel kan anförtros
helt åt staten och kommunerna ensamma
att sköta, och å andra sidan sådana allmännyttiga
ändamål, där det enskilda
initiativet och insatser av privata organisationer
alltjämt spelar en betydelsefull
roll och som förtjänar det allmännas
stöd.

Det måste väl anses vara rätt orimligt
att det, såsom nu är fallet, ofta skall vara
beroende av en ren slump om vederbörande
skall få skattebefrielse eller inte.
Om en person gör en donation till en så -

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Om frihet från arvsskatt vid testamentariska förordnanden till stiftelse eller samman slutning

som är befriad från gåvoskatt

dan här stiftelse eller sammanslutning
medan givaren ännu lever, slipper stiftelsen
eller sammanslutningen i fråga,
alltså mottagaren, att betala gåvoskatt.
Ger donator däremot gåvan i ett testamente
att utgå efter hans död, skall mottagaren
erlägga skatt för gåvan. Motionärerna
har säkerligen rätt däri, att det
kan finnas stiftelser som vet att de skall
få en gåva men som är för finkänsliga
att tala om för givaren att gåvan får ett
större värde för mottagaren om den lämnas
medan givaren ännu lever än om
man får den enligt testamente först efter
donators död.

Jag anser därför att det finns starka
skäl att göra den utredning som motionärerna
föreslår. Jag tror inte att den
på något sätt behöver föregripa en kommande
utredning på gåvo- och arvsbeskattningens
vidare fält. Här är en begränsning
redan skedd därigenom att
gränserna sammanfaller med de nuvarande
bestämmelserna beträffande gåvoskatt.

Jag ber, herr talman, att på anförda
skäl få yrka bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Lundström har redogjort
för sakinnehållet i det här ärendet,
och jag har ingenting att invända
mot den redogörelsen. Jag vill emellertid
erinra om att riksdagen förra året i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde om
en ändring av beskattningsreglerna för
lämnade legat, och det ärendet expedierade
Kungl. Maj:t så, att vi kan behandla
det i februari månad året därpå. Det
tycker jag är en sak att vara tacksam
för.

Nu har det väckts en motion vid riksdagens
början — inte i anslutning till
propositionen, såsom herr Lundström
sade — om att arvsskattebefrielsen skall
utsträckas ytterligare. Vi sade redan i
fjol, att vi är betänksamma mot att ta
ett sådant steg, eftersom hela detta problemkomplex
är föremål för utredning.

Nu säger herr Lundström att vi väl

kan tillsätta en särskild utredning för
detta ärende; det kommer nog inte att
åstadkomma någon skada. Jag kan inte
uttala mig om huruvida det uppstår skada
eller inte, men jag får säga att det
måste vara ordning och reda även i statliga
utredningar. Jag tycker man kan
ta upp hela komplexet till utredning
och sedan komma till riksdagen med förslag.
Min förhoppning är att Kungl.
Maj:t skall kunna göra det inom en rimlig
tid.

I sak är det inga delade meningar
mellan motionärerna och reservanterna.
Vi säger att denna sak i och för sig är
värd beaktande, men vi vill använda en
annan metod för att lösa frågan.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att utskottets
ärade ordförande och reservanterna
tydligen är helt eniga om att detta
är en fråga som bör lösas. Oenigheten
gäller alltså bara tiden, när man skall
gripa sig an problemet.

Jag tycker nu att om man är ense om
att en sak behöver utredas, så bör man
kunna utreda den utan dröjsmål under
förutsättning att detta icke på något sätt
hindrar eller förorsakar svårigheter för
en kommande utredning angående ett
helt komplex av frågor, dit denna detalj
kan föras. I det här speciella fallet tror
jag inte att några sådana besvärligheter
skulle behöva uppstå. Här är frågan så
avgränsad och klar genom de bestämmelser
som redan finns beträffande
skatt på gåva, att man borde kunna gripa
sig an utredningen utan dröjsmål.

Det är alltså denna lilla skillnad som
jag här har velat betona, som motiverar
reservanternas ståndpunkt.

Ilerr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundström tror
att en utredning inte skall åstadkomma
några svårigheter, och det vore ju egen -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Om frihet från arvsskatt vid testamentariska förordnanden till stiftelse eller samman -

slutning som är befriad från gåvoskatt
domligt om man inte trodde på den sak
man kämpar för, men vi på vår sida säger
att denna sak bör behandlas i sitt
stora sammanhang. Det sade vi redan
förra året, då vi begärde att Kungl. Maj :t
skulle lägga fram förslag på det här begränsade
fältet och sedan ta hela frågekomplexet
under utredning. Den ordningen
tycker jag är riktig.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Med instämmande i vad
herr Lundström har anfört vill jag bara
i korthet anföra några synpunkter på
den här frågan.

Det är med stor tillfredsställelse man
tar del av propositionens förslag till utvidgning
av skattefriheten för testamentslotter
till att omfatta gåvor för internationell
hjälpverksamhet. Med all säkerhet
kommer den att stimulera till
ökad verksamhet på detta område.

I samband med behandlingen av denna
fråga har utskottet jämväl haft att
ta ställning till en motion som avser utvidgning
av denna princip till att omfatta
även befrielse från arvsskatt för
sådana stiftelser som är befriade från
gåvoskatt. Den olika verksamhet som
dessa stiftelser och sammanslutningar
var för sig representerar fyller i dagens
samhälle en mycket viktig uppgift. Det
råder inte mer än en uppfattning om
den saken, och alla önskar vi säkert
framgång för dessa organisationer. Uppskattningen
kan väl sägas framgå av det
faktum, att samhället år från år ökar
sina bidrag till vissa av dessa organisationer.

Nu är det emellertid så, att frivilliga
gåvor är den huvudsakliga inkomsten
för dessa organisationer, varför en befrielse
från arvsskatt enligt motionen har
ett icke obetydligt värde för omfattningen
av deras verksamhet.

Såsom herr Lundström här har sagt
är det i princip ingen annan skillnad
mellan gåva och testamente än att gåvan
rens frånfälle. Som det sägs i motionen

kan rent av givarens okunnighet om
skattebestämmelserna göra att det i ena
fallet blir en gåva utan skatt och i andra
fallet en testamentsgåva med skatteplikt.
Det synes mig rätt och billigt att givaren
skall ha valfrihet angående om gåvan
skall utgå före eller efter hans död, utan
att dess värde därför minskas.

De betänkligheter som utskottet anfört
beträffande att ett bifall till motionen
skulle medföra så väsentliga ändringar
i arvsskattebestämmelserna, att
de skulle föregripa en allmän översyn
av arvs- och gåvobeskattningen, kan jag
inte dela. Snarare kan man väl tillämpa
vad som sägs i propositionen angående
de däri föreslagna ändringarna angående
internationell hjälpverksamhet, att
tillämpningssvårigheterna inte är så stora
att man för deras skull bör avstå
från ett realiserande av förslaget.

Inom de organisationer för vilka motionärerna
nu föreslår skattebefrielse —
det gäller då särskilt de religiösa — bedrivs
en betydande internationell hjälpverksamhet.
Det gäller, såsom vi säkert
alla vet, missionen i underutvecklade
länder. Den svenska missionen har under
de senaste åren anförtrotts nya uppbyggnads-
och hjälpverksamhetsuppgifter
i dessa länder, varför man på goda
grunder kan säga, att ett bifall till motionen
står i bästa överensstämmelse med
det syftemål som Kungl. Maj:ts proposition
avser. Jag ber därför att få yrka bifal
till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

I fråga om punkten B, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ang. vissa ändringar i nykterlietsvårdslagen

innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 4
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 73;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Ang. vissa ändringar i nykterhetsvårdslagen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 27
juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,
m. m., dels ock i ämnet väckt mation.

Genom en den 18 januari 1963 dagtecknad
proposition, nr 13, vilken hän -

visats till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
27 juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård;
samt

2) lag angående ändrad lydelse av 4
och 9 §§ lagen den 9 april 1937 (nr 119)
om verkställighet av bötesstraff.

I propositionen hade föreslagits ändrade
regler i syfte att vidga polismyndighets
befogenhet att tillfälligt omhändertaga
farliga alkoholmissbrukare. Nya och
mera preciserade bestämmelser hade föreslagits
också beträffande tiden för
kvarhållande hos polismyndigheten, innan
ansökan ingåves om intagning på
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft motionen
nr 568 i första kammaren av herr
Kaijser, i vilken motion hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av Kungl.
Maj:ts proposition nr 13 i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att en utredning
med ingående analys av det nykterhetsläge
som uppkommit efter 1954
års reform måtte komma till utförande
och att tillskapandet av ytterligare möjligheter
för klinisk forskning och undervisning
rörande alkoholsjukdomar måtte
utredas.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 13;

B. att motionen I: 568 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Kaijser och fröken Wetterström, vilka
likväl ej antytt sin åsikt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till föreliggande utskottsutlåtande.
Det betyder inte att jag har
någon avvikande mening i fråga om de
lagändringar som föreslagits i proposi -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ang. vissa ändringar i nykterhetsvårdslagen

tion nr 13, ändringar som utskottet tillstyrker
och som även förefaller mig
innebära förbättringar i nykterhetsvårdslagstiftningen.
Men jag har i en
motion framhållit att man för att bedöma
effekten av olika rusdryckspolitiska
åtgärder, däribland också åtgärder inom
nykterhetsvårdslagstiftningen, behöver
en vida mer ingående analys av det allmänna
nykterhetsläget än den som presterats
av nykterhets vårdsutredningen;
och jag har, nu liksom vid flera av de
senaste årens riksdagar, begärt en sådan
utredning.

Vi väntar alltjämt på eu djuplodande
Undersökning av den nykterhetssituation
som inträtt efter 1954 års reform. Det
kan ju tyckas som om förhållandena nu
i någon mån stabiliserats, om också på
en helt annan nivå än före 1955. Inom
vissa områden — jag tänker framför allt
på ungdomsfylleriet och fylleriet bland
kvinnorna — är det dock ovisst om inte
en fortskridande försämring av situationen
alltjämt äger rum. Det finns av den
anledningen fortfarande starka skäl för
att göra en sådan ingående utredning.

Ett exempel på vad utredningen skulle
kunna skaffa fram är uppgifter om
antalet personer som dör till följd av
spritmissbruk. Jag har upprepade gånger
pekat på och jämfört med förhållandena
inom trafiken, där antalet dödsfall anses
vara en betydelsefull indikator på
situationens allvar. Det är svårt att få
fram en tillförlitlig siffra beträffande
antalet dödsfall till följd av spritmissbruk
eller i samband med alkoholförtäring.
Man kan inte räkna fram den ur
nu tillgänglig statistik, men jag tror att
en sådan siffra skulle kasta ett blixtljus
på en sektor som folk i allmänhet inte
tänker på men som ofta innehåller dramatiska
detaljer, och den skulle därmed
på ett alldeles särskilt sätt kunna verka
väckande och bringa till insikt om att
ytterligare åtgärder behövs. En ingående
analys av nykterhetsläget skulle naturligtvis
tjäna även många andra och delvis
kanske ännu viktigare uppgifter.

Jag erkänner gärna att önskemålet om
en utredning med ingående analys av
nykterhetsläget ligger en smida vid si -

dan av den nu aktuella frågan. Detta tillfälle
är därför kanske inte det allra
lämpligaste att ta upp en mera allmän
nykterhetspolitisk debatt. Under denna
riksdag får vi flera tillfällen att ta upp
en sådan debatt — t. ex. vid behandlingen
av femte huvudtiteln, då vissa andra
av nykterhetsvårdsutredningens förslag
kommer upp, eller i samband med behandlingen
av den till början av mars
aviserade propositionen om ändrade bestämmelser
rörande rusdrycksförsäljningen.

Herr talman! Jag hoppas bli i tillfälle
att återkomma till frågan vid behandlingen
av dessa ärenden och har nu intet
yrkande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag vill först och främst
säga, att jag för min egen del också gärna
hade velat instämma i det yrkande som
förelåg i den motion som i detta sammanhang
tagits upp till behandling. Vi
betraktar propåerna i denna motion som
motiverade.

Vad beträffar dessa lagändringar som
helhet vill jag för min del gärna ge det
omdömet, att de inte påverkar frågan om
nykterhetsvården så särskilt mycket i
positiv riktning. Jag ber emellertid att
få gå in på några spörsmål i sammanhanget.

Beträffande 50 § innebär lagändringen,
att nykterhetsnämnd skall i en mera
markerad grad än som hittills varit fallet
kopplas in för hjälpåtgärder till dem
som har skrivits ut från tvångsvårdsanstalt.
Denna lagtext preciserar inte vilket
slags hjälpåtgärder som i första hand
skall komma i fråga, och jag kanske kan
förstå det. Departementschefen antyder
däremot i propositionen vad det kan
röra sig om, och han fick i sammanhanget
även in ordet »bostad»; dock, förefaller
det mig, ganska parentetiskt. Jag
tycker att ordet »bostad» allra minst
borde ha skrivits med spärrad stil, ty
bostadsfrågan är den springande punkten
när det gäller det problem, som här
har behandlats i propositionen och av
utskottet, inte bara för utskrivna från

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ang. vissa ändringar i nykterhetsvårdslagen

alkoholistanstalt utan också för många
alkoholskadade, som genom andra åtgärder
har blivit mer eller mindre botade
och som försöker bygga upp ett
någorlunda normalt liv på nytt.

Jag skulle vilja säga, att om man i sitt
hus skulle råka vårda en ömtålig planta,
så slänger man väl inte den plantan på
sophögen sedan den har börjat att slå
rot. Ungefär så förfar emellertid samhället
ofta när det gäller den alkoholskadade.
Den eftervård, som inte inkluderar
en samhällelig plikt att ordna en tillfredsställande
bostad åt den utskrivne,
gör enligt min mening inte riktigt skäl
för sitt namn, eftersom bostadsfrågan är
ett så centralt problem.

Som kommunalpolitiskt arbetande och
som journalist har jag oavbrutet konfronterats
med det problem, varom vi
nu talar, och jag har gjort det under
stigande upprördhet. Jag vill försäkra
att jag vet vad jag talar om, när jag nu
säger, att bostadsnöd och andra liknande
omständigheter — men särskilt bostadsnöden
— många gånger sliter i trasor
allt det som sociala och medicinska
institutioner, länksällskap och andra organisationer
fogat samman genom en
medicinsk vård av den alkoholskadade
och genom ett moraliskt och ibland pekuniärt
stöd.

Att skaffa lämpligt arbete, som det
här har sagts, åt den utskrivne är naturligtvis
mycket viktigt, men ordnas
inte samtidigt bostadsfrågan, kan ju allt
det som sjukvården har åstadkommit beträffande
den alkoholskadade komma att
gå över styr, och så står vi på samma
punkt igen. Den utskrivne eller den som
har kunnat lämna ett konvalescenthem
kan kanske i lyckligaste fall få ett trångt
och i olika avseenden trist bostadskyffe
att bo i, men i många andra fall blir det
ett hopplöst och nedbrytande ambulerande
mellan tillfälliga och mycket primitiva
nattkvarter i en onykter miljö
eller också ett ambulerande mellan olika
natthärbärgen, vilket icke heller kan anses
vara av uppbyggande karaktär. Jag
vill helt enkelt kalla detta för hemlöshet,
och ett liv i sådana miljöer tror jag kan
ta kål på män av järn och naturligtvis

så mycket lättare på den sårbare alkolskadade,
som till råga på allt kanske har
tvingats att i samband med alkoholiseringen
bryta kontakten med hustru och
barn och som har fått sin ekonomi
grundligt raserad under den tid som
sjukdomen har varat.

Jag minns från den tiden, när lungtuberkulosen
verkligen gjorde skäl för
beteckningen folksjukdom, hur läkarna
alltid, när en tuberkulossjuk kunde lämna
sanatoriet, förklarade att det för återuppbyggnad
av den sjukes hälsa var nödvändigt
att han fick bättre kost än andra
människor och att han bodde bättre
än andra människor i regel gjorde. Vid
den tiden blev det i verkligheten vanligtvis
det precis rakt motsatta för vederbörande,
nämligen en sämre kost och den
allra uslaste bostad som stod att uppbringa.
Någonting likartat förekommer
nu beträffande de alkoholskadade. Det
anses att de måste ha en lugn och uppbyggande
miljö och en nykter omgivning,
att de måste erbjudas en god bostad
för att kunna återföras till det mera
normala mänskliga och samhälleliga livet.
Jag vet av ingående studium av problemet,
att motsatsen till detta oftast är
vad som sker.

Jag hade, herr talman, först en tanke
på att jag skulle skriva en motion i anledning
av den proposition som vi nu
behandlar. Jag tyckte nämligen att det
redan i lagtexten borde ha ingått föreskrifter
om en ovillkorlig plikt att bereda
en utskriven alkoholskadad ett lämpligt
arbete och inte minst en god bostadsmiljö.
Men jag gav upp den tanken snart
nog. För det första kan det kanske anses
icke brukligt att i en lagtext så noga
specificera vad det är frågan om, och för
det andra — och det är det viktigaste —
måste man väl först ombesörja att de i
lagtext anförda förpliktelserna kan uppfyllas,
d. v. s. att de materiella möjligheterna
är tillstädes. Och beklagligtvis är
det inte fallet nu.

Följaktligen ansåg jag mig nödsakad
att icke författa den motion jag ursprungligen
hade tänkt. I stället har jag
velat anföra dessa mina synpunkter till
kammarens yttrandeprotokoll.

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ang. vissa ändringar i nykterhetsvårdslagen

Det gäller alltså i största allmänhet
samhällets bostadsanskaffning, men för
ögonblicket i alldeles särskilt hög grad
samhälleliga åtgärder för att få fram tillräckligt
antal lämpliga inackorderingshem
åt utskrivna, och detta oavsett om
de är utskrivna från tvångsanstalt eller
icke.

Detta är naturligtvis allra främst en
humanitär fråga, men också en samhällsekonomisk.
Den alkoholskadade som kan
räddas blir ju en produktiv tillgång, vilket
han tidigare inte har varit. Han blir
samtidigt därmed också en skattebetalare,
och han belastar inte längre sjukvården
och socialvården. Följaktligen måste
också den samhällsekonomiska vinsten
vara stor för varje alkholskadad, som kan
räddas tillbaka till ett nyktert liv, d. v. s.
till ett vanligt samhälleligt liv. Det är
bl. a. detta som gjort att jag velat fästa
uppmärksamheten vid denna fråga, men
självfallet är det den humanitära sidan
av saken jag främst velat beröra.

Jag ber också att få ta upp ytterligare
en fråga i anslutning till lagändringsförslaget
och begränsar mig i det avseendet
till 21 § i lagförslaget, som behandlar polisens
tillfälliga omhändertagande av
person, som kan bedömas vara svårt alkoholsjuk.
Den paragrafen kan ge anledning
till vissa kommentarer. Rent allmänt
vill i varje fall jag betrakta det som
minst sagt stötande att en person, som
alltför ovarsamt — men kanske tillfälligt
— har umgåtts med alkoholen, skall
slängas in i en poliscell och, som ofta
sker, läggas på cellens golv tillsammans
med flera andra som lika ovarsamt har
umgåtts med alkoholen. Det måste vara
ett oriktigt förfaringssätt, ty vederbörande
har ju blivit sjuk och borde därför få
vård i stället för att spärras in i en cell,
alldeles oavsett om man anser att det är
en självförvållad sjukdom eller icke och
oavsett om man ser till de medicinska
aspekter som kan läggas på saken eller
icke.

I de fall som denna speciella lagparagraf
avser kan det av säkerhetsskäl bli
nödvändigt med ett tvångsingripande —
det vill jag inte bestrida. Det kan vara
fråga om fara för vederbörandes eget liv

eller det kan vara fråga om fara för hans
omgivning o. s. v., så jag har inte så
mycket att säga till saken i princip.

Nu vädjar utskottet i sin skrivning om
att goda förvaringslokaler skall anskaffas
för dem som tillfälligt omhändertages
av polisen såsom misstänkta för att vara
i behov av att tvångsinskrivas på alkoholistanstalt.
Ja, detta borde man ha
ordnat, innan det tillkom en bestämmelse
om polisförvaring upp till fem dagar,
men jag vill inte kritisera utskottet. Det
är bra att utskottet påpekar den här sakens
vikt. Det finns emellertid ännu en
sak i sammanhanget som jag måste titta
närmare på, nämligen frågan om vem
som under dessa dagar — alltså eventuellt
fem dagar — skall sörja för den
omhändertagnes sakkunniga medicinska
vård. Råkar det röra sig om en verklig
alkoholist, och det kan det ju ofta vara
fråga om, så uppstår mycket ofta risk för
delirium tremens tre dygn efter ett avbrott
i alkoholförtäringen. Då kommer
kollapsen. Av denna och andra orsaker
måste det krävas, att den omhändertagne
redan från första stund och sedan
oavbrutet under hela den tid han är
kvar hos polisen står under en sakkunnig
medicinsk vård, annars kan katastrofer
komma att inträffa.

Detta är någonting som polisen inte
kan ombesörja. Om statsrådet hade varit
här skulle jag ha velat fråga honom, hur
han tänkt att frågan skulle lösas. Jag kan
förresten fråga utskottets talesmän, hur
de har tänkt sig detta. Hur skall den omhändertagne
förvaras? Om han sedan
blir frisläppt och har en arbetsanställning:
Hur skall han då förklara sin bortovaro
från arbetsplatsen?

Ja, herr talman, det finns ytterligare
några element i detta lagförslag, som jag
skulle önska kommentera, men jag har
nu begränsat mig till de två eller tre
punkter som jag har ansett vara de mest
väsentliga.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag kan i långa stycken
— och det tror jag att också utskottets
alla ledamöter är beredda till — förena

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ang. vissa ändringar i nykterhetsvårdslagen

mig med både herr Kaijser och herr
Adolfsson när det gäller nykterhetsfrågan
och nykterhetsvården här i landet.

Det är naturligtvis inte tillfredsställande
som det nu är, det är väl tämligen
klart. Men vad som gör det så svårt både
för en departementschef och för ett riksdagsutskott
att ta ståndpunkt i denna
sak är naturligtvis, att hela problemet är
så omfattande. Det är så svårbedömbart
och det fordras så stora resurser för att
verkligen göra någonting, att ingen
egentligen har velat gå in i närkamp
med hela problemet. Därför ser det också
ut som det gör.

Om en person är berusad till den grad
att polisen måste ta hand om honom —
ty någon måste ta hand om honom, och
det måste då bli polisen, som är tillsatt
för att övervaka ordningen på våra gator
och öppna platser och andra ställen
utanför hemmen — måste polisen ha en
plats att lägga eller förvara denna person
tills han har nyktrat till. Eftersom det ju
ibland dessa människor finns både de
som är beskedliga och de som inte är
beskedliga, måste man ha en form för
omhändertagande, som passar alla och
som samtidigt är av sådan beskaffenhet,
att det är möjligt att göra rent efter dem
utan alltför stora besvärligheter. Likaså
ar det nödvändigt att ha dem i sådana
förvaringsrum där de åtminstone inte
utan att göra våld på sig själva kan slå
sönder saker och ting, ty sådant förekommer
också, som vi vet. Det är ju
detta som har gjort och gör det så ytterligt
svårt att kunna riktigt behandla personer
vid deras första omhändertagande
— märk väl att det är detta det är frågan
om.

När det sedan gäller den fortsatta behandlingen
av dessa personer skall jag
inte försöka stå här och hålla någon föreläsning
om den saken, ty det skulle
föra alltför långt, även om jag kunde göra
det. Det är väl alldeles tydligt, att dessa
människor är i behov av medicinsk
omvårdnad samtidigt som de också är
i behov av annan omvårdnad. De måste
tas om hand mer eller mindre som ansvarslösa,
mer eller mindre som barn.

Det som sedan i sin tur komplicerar

hela problemet är att det är svårt att
skaffa sådana människor sysselsättning,
eftersom inte så många vill ha dem i sitt
arbete. Det är på det sättet, och det är
inte så lätt att göra något åt det. Det är
också svårt att skaffa dem bostäder, ty
i vanliga fastigheter sköter de sig inte.
De sitter och super och lever rövare, och
det finns inte många hyresvärdar som
vill ha det på det sättet. Denna sak har
nu krånglats till ytterligare, därigenom
att en sanering av bostäderna pågår
framför allt i våra städer, vilket gör att
hela det gamla bostadsbeståndet eller i
varje fall stora delar av det -— som herr
Adolfsson här talade om — håller på att
röjas undan. Det blir således ännu svårare
att skaffa människor av detta slag
någon bostad, ty de övriga hyresgästerna
vill inte gärna bo i en trappuppgång,
där det blir sådant oväsen som det ofta
blir i detta sammanhang.

Jag säger inte detta för att klandra de
människor som råkat ut för omhändertagande,
utan jag säger det bara därför
att det är så, att det skapar besvärligheter.

Till detta kommer också •— vilket är
ett grundläggande fel, skulle jag tro, som
inte klaras av genom denna ändrade lagbestämmelse
— att nykterhetsnämnderna
i huvudsak eller i varje fall i alltför
stor utsträckning är beroende av den
kommunala välviljan, huruvida de skall
kunna göra någonting eller ej. Kommunerna
resonerar ju så, att eftersom staten
har så stora inkomster av sprithanteringen
är det egentligen staten som
skall svara för alla de skadeverkningar
som supandet för med sig. Ofta är kommunerna
njugga med anslag till nykterhetsnämnderna,
vilket gör att dessa inte
på långt när har personella eller ekonomiska
resurser att göra vad de borde
göra.

Till detta kommer också att våra alkoholistanstalter
inte är sådana som de
borde vara. Vi har vidare vid många
tillfällen inte ett tillräckligt antal av
dem, och det gör att det blir ytterst
svårt att ta hand om de alkoholskadade.
Många passar inte heller på alkoholistanstalt,
då de är mentalt sjuka. Många

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ang. vissa ändringar i nykterhetsvårdslagen

gamla och senila kan inte vara på sluten
alkoholistanstalt, utan kommunerna får
placera ut dem i privata vårdhem, där
de får betala mycket högre vårdkostnader.

Det är sådana saker som gör allt detta
till ett alldeles för stort problem för att
man skulle kunna tänka sig att genom
sådana små ändringar, som vidtas i denna
lag, kunna rätta till det hela. Den
nya lag som vi nu får kommer, enligt
min mening i varje fall, inte att ändra
ett jota i det tillstånd som för närvarande
råder. Skall vi göra något åt detta,
måste vi se till att det skapas tillräckliga
resurser både i fråga om vård på olika
anstalter, medicinsk vård och annan
vård, samt också att det blir ett verkligt
omhändertagande vid utsläppandet från
dessa anstalter, eller vad vi nu vill kalla
dem, så att de åtgärder som vidtagits
i verklig mening kan följas upp på det
sättet att vederbörande fjärmas från sina
gamla bekantskaper, skaffas arbete i den
utsträckning det är möjligt eller får leva
på arbetslöshetsunderstöd, om de kan få
det. Men detta förutsätter en mycket genomgripande
omdaning av hela vår alkoholistvård,
och jag vet inte om det finns
någon som vill komma fram med ett sådant
förslag.

Vad sedan gäller den motion, som utskottet
här har avstyrkt, tror jag mig
kunna säga, att man inom utskottet inte
har intagit den ståndpunkten, att det var
en motion som inte vore värd att uppmärksammas.
Men läget i vårt land är
väl näppeligen sådant ännu, att man kan
tänka sig att svenska riksdagen skulle
vara villig att fatta ett annat beslut i
fråga om spritens handhavande här i
landet än det som fattades 1954.

Det är naturligtvis alldeles riktigt som
det sagts, att fylleriet, framför allt när
det gäller ungdomen, griper omkring sig
mer och mer. Det kommer att skada mer
och mer, och det kommer att skaffa oss
ännu flera alkoholister än vi redan har.
Det är följaktligen ett mycket, mycket
allvarligt problem. Men jag är övertygad
om att vi får uppleva många, många flera
uppskakande historier, innan man

inom svenska regeringen är beredd att
företa en ändring.

Därför har utskottet sett saken på det
sättet, att frågan om en utredning av dessa
angelägenheter är för tidigt väckt.
Men ingen inom utskottet har hävdat att
det inte behövde göras något på detta
område.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med några andra kommentarer
än de som de gjorda inläggen ger mig
anledning att göra.

Först vill jag då betona att nykterhetsvårdsutredningens
förslag i huvudsak
tog sikte på vårdanstalterna för alkoholmissbrukare.
Utredningen föreslog
en ny anstaltsorganisation och en förändring
av huvudmannaskapet. Remissbehandlingen
av dess förslag visade att
förutsättning för att genomföra de föreslagna
ändringarna inte finns för närvarande.
Därför har jag i statsverkspropositionen
också anfört, att jag inte kunnat
tillstyrka utredningsförslaget vad
denna del beträffar.

På några punkter, som inte har direkt
samband med frågan om en ändring av
anstaltsorganisationen, har nykterhetsvårdsutredningens
förslag behandlats i
proposition nr 13 och alltså i det lagutskottsutlåtande
som vi nu har till behandling
här i kammaren. Det förslag
det här gäller är kanske inte så genomgripande,
men jag vill ändå betona att
det berör väsentliga och viktiga frågor.
Jag tror att det inte finns anledning att
underskatta lagändringarnas faktiska
betydelse med hänsyn till framtiden.

Sedan har åtskilliga spörsmål varit
föremål för kommentarer, bl. a. den mycket
viktiga frågan om eftervården och
eftervårdens betydelse för att man skall
kunna nå ett gott resultat av anstaltsvård
för alkoholmissbrukare. Jag tror att det
är en utomordentligt viktig sak, och jag
tror att det är lika viktigt att stor omsorg
ägnas frågan om vårdtagarens återin -

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Ang. vissa ändringar i nykterhetsvårdslagen

passning i ett normalt liv när han lämnar
anstalten.

Det är ganska naturligt att det måste
vara de kommunala nykterhetsnämnderna,
som i de allra flesta fall har den
största möjligheten att hålla sig underrättade
om hur det går för en person
som försökspermitterats eller utskrivits
från en vårdanstalt. Jag tror nog man
kan säga, att nykterhetsnämnderna bäst
kan bedöma behovet av hjälpåtgärder
och den lämpliga formen för dessa. Helt
naturligt är det viktigt att man på ett
rimligt sätt kan lösa bostadsfrågan. Det
är säkerligen lika viktigt att vederbörande
kan anvisas ett arbete, där han
kan göra en samhällsnyttig insats. Jag
tror detta är oerhört viktigt inte minst
ur psykologisk synpunkt vad vederbörande
beträffar.

I allmänhet är nog nykterhetsnämnderna
också medvetna om hur betydelsefull
deras medverkan är vad eftervården
beträffar. Detta hindrar inte att nykterhetsnämndernas
ansvar på denna
punkt såsom nykterhetsvårdsutredningen
föreslagit bör komma till ett klarare
uttryck. Det förslag som föreligger här
innebär, att anstaltsföreståndare skall
planera eftervården i samråd med vederbörande
nykterhetsnämnd och att
nämnden på den ort där den permitterade
eller utskrivne vistas skall bistå honom
med lämpliga hjälpåtgärder om så
behövs. Det är en till formen kanske relativt
begränsad ändring, men jag tror
att den är betydelsefull, om nämnderna
i fortsättningen vidtar en aktivisering
av verksamheten på denna punkt.

Så långt det är möjligt bör självfallet
samhällets åtgärder mot alkoholmissbruk
bygga på frivillig medverkan från
alkoholmissbrukarens sida. Det är värt
att notera, att vi också kan se fram emot
en betydande ökning av platsantalet på
de enskilda vårdanstalterna. Bestämmelserna
om frivilligt ingående på allmän
vårdanstalt för alkoholmissbrukare har
naturligtvis också i detta sammanhang
stor betydelse. För att anstaltvården
skall kunna bli till nytta måste dock
den, som går in frivilligt, underkasta sig
en frihetsbegränsning när det gäller den

tid som han skall stanna på anstalten.
Han får vid ingåendet förbinda sig att
stanna en viss tid. Denna tid får enligt
gällande regler inte överstiga ett år. I
praktiken har det visat sig, att denna
maximitid nästan alltid tillämpas vid de
förbindelser som de frivilligt ingående
får underteckna. Det normala är visserligen,
att anstaltvistelsen i själva verket
bara varar några få månader. Det är
klart, att en förbindelse för så lång tid
som ett år kan verka avskräckande och
avhålla den som behöver anstaltvård
från att underkasta sig den frivilligt.

Jag har därför förordat vissa ändringar,
som är avsedda att främja intresset
för frivillig anstaltvård. Den längsta
vårdtiden minskas från ett år till sex
månader. Dessutom poängteras, att förbindelsen
att kvarstanna inte slentrianmässigt
skall skrivas på maximitiden
utan anpassas efter vårdbehovet i det
individuella fallet.

I de fall, då tvångsintagning på allmän
vårdanstalt måste komma till stånd,
är det angeläget med en noggrann prövning
av förutsättningarna för intagningen.
Gällande bestämmelser medger, att
den som en gång tvångsintagits kan återintas
utan ny prövning av de grundläggande
förutsättningarna för intagning,
om han missköter sig efter utskrivningen.
Sådana återintagningsbeslut kan bilda,
det är bekant, en sammanhängande
kedja under en följd av år. Både med
hänsyn till nykterhetsvårdens effektivitet
och den enskildes anspråk på rättssäkerhet
bör man begränsa möjligheten
att göra sådana återintagningar. Enligt
det förslag som nu föreligger skall inte
mer än en återintagning få göras utan
mellankommande prövning av de allmänna
förutsättningarna för vårdintagning.

Slutligen en annan sak, som gäller förslaget
till omhändertagande av farliga
alkoholmissbrukare genom polisens försorg.
Här gäller det åtgärder som förordats
både av justitieombudsmannen
och av utredningen om administrativa
frihetsberövanden. För dem som utsätts
för hot från farliga alkoholmissbrukare
är det helt naturligt av största betydel -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder

se, att ett snabbt omhändertagande kan
komma till stånd. Jag vill också betona,
att på denna punkt är det lagförslag som
föreligger utan tvekan av stor betydelse
för att man i preventivt syfte skall kunna
undvika kanske katastrofer av det
slag vi ibland kan läsa om i tidningarna.
Å andra sidan har alkoholmissbrukaren
självklart rätten att få intagningen fixerad.
Vidare har han rätt att göra anspråk
på att tiden för ett sådant omhändertagande
tillräckligt — jag betonar tillräckligt
— preciseras. Det är också vad som
sker genom den lagbestämmelse som nu
föreligger.

Jag skall stanna här, herr talman!
Herr Kaijser nämnde inledningsvis, att
vi kanske får tillfälle att återkomma till
denna fråga i andra sammanhang under
våren, och då ges det också tillfälle att
på en del punkter ta upp andra spörsmål
till behandling. Jag har emellertid
med dessa ord velat dels ge en kort översikt
över det förslag, som nu föreligger
på riksdagens bord, dels betona, att även
om man kanske inte kan säga, att lagändringarna
i och för sig är revolutionerande,
så är de dock till sina verkningar
betydelsefulla.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Adolfsson sade om omhändertagandet
av berusade på allmän plats vill jag
bara erinra om att riksdagen godkände
första lagutskottets utlåtande nr 42 förra
året. Det var med anledning av motioner
dels av herr Hernelius och dels av
herr Per-Olof Hanson i denna kammare,
som utskottet tillstyrkte att en utredning
verkställs om formerna för samhällets
åtgärder vid omhändertagandet av berusade
personer på allmän plats. Den saken
har alltså varit föremål för riksdagens
behandling, och den blir föremål
för fortsatta åtgärder från regeringens
sida.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Nils Elowsson, att det i höst är åtta år
sedan ändringen i utskänkningsförhållandena
kom till stånd, och den utredning
som föregick den lagändringen ha -

de väl hållit på i ungefär tio år. Jag menar
inte, att också den utredning som
nu skall sätta igång skall pågå i tio
år, men den kommer givetvis att ta åtskilliga
år. Och innan den hinner bli
färdig med en så omfattande utredning
är jag övertygad om att vi kommer att
ha ett material, som är fullt tillräckligt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om lagstiftning rörande statliga
företagsnämnder.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 452
i första kammaren av herrar Lager och
Adolfsson samt nr 545 i andra kammaren
av herr Hagberg m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära en utredning
med uppgift att utreda frågan om
företagsnämndernas arbetsformer i statliga
företag och verk samt framlägga förslag
till lag som tillförsäkrade de anställda
ökad insyn och verklig medbestämmanderätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 452 och II: 545,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LAGER (k):

Herr talman! I de motioner, som nu
behandlas i kammaren och som andra
lagutskottet yrkar avslag på, föreslås en
utredning för att klarlägga om det inte
vore ändamålsenligt att ge företagsnämnderna
i de statliga företagen och verken
en vidgad och i lag fixerad funktion. Utskottet
hänvisar i sin motivering till att
liknande förslag framställts vid två tidi -

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder

gare tillfällen i riksdagen, åren 1957 och
1960, och menar att ingenting inträffat
sedan dess som motiverar er. ändrad
uppfattning. Inte ens någon ny eller
kompletterande motivering anses nödvändig.
1957 års motivering duger enligt
utskottets mening också 1963.

Men har verkligen ingenting inträffat
under de senaste sex åren som motiverar
en saklig granskning av de förslag,
som här ställts? Jag anser att någonting
sådant har inträffat. Kraven från de anställdas
sida att få någonting reellt att
säga till om i det företag de arbetar i är
ojämförligt mycket starkare nu än för
några år sedan. Allting tyder på att detta
krav kommer att växa i styrka. Detta
gäller hela arbetslivet. Statsmakterna lär
inte komma ifrån att ganska snart befatta
sig med laglig reglering av det som vi
i allmänhet kallar industriell demokrati
eller företagsdemokrati, och i denna företagsdemokrati
ingår företagsnämnderna
som en detalj. Senaste LO-kongressen
för halvtannat år sedan ägnade denna
fråga stor uppmärksamhet, och LO:s huvudorgan
— Stockholms-Tidningen —
kom strax före kongressen i en betraktelse
över kongressförberedelserna fram
till följande: »Uppenbart blir det regeringen
som får ta nästa initiativ på den
industriella demokratins område.» Uppenbarligen
är det också så.

År 1962 tillsatte landsorganisationens
ledning fyra utredningskommittéer i ämnet.
En av dessa kommittéer skall ägna
sig åt avtalet om företagsnämnderna och
föreslå revision av detta avtal. Jag tror
inte att dessa åtgärder ifrån LO-ledningens
sida har vidtagits av okynne, utan
de är motiverade av att någonting har inträffat.

Vårt förslag begränsar sig till den statliga
sektorn av arbetslivet. Anledningen
till denna begränsning är att vi anser att
man i denna sektor borde ha väsentligt
mindre svårigheter att övervinna när det
gäller att pröva en vidgning av företagsnämndernas
befogenheter. Staten bör ju
vara mönsterarbetsgivare. Denna uppfattning
företräddes också av 1953 års
utredning om de statliga företagsformerna.
I denna av utskottet citerade utred -

ning heter det bl. a.: »Enligt vår mening
får det anses naturligt, att de .statliga företagen
föregår med gott exempel på detta
område.» Detta är den goda föresatsen.
I praktiken är det emellertid något
annorlunda. I utskottsutlåtandet erinras
om ett regeringscirkulär från år 1958.
Cirkuläret tillkom efter förhandlingar
mellan de anställdas organisationer och
regeringen angående företagsnämndernas
verksamhet. Utskottet karakteriserar
den överenskommelse, som då träffades,
som »i stort sett en anpassning av de
statliga bestämmelserna till det under
samma år på den privata arbetsmarknaden
reviderade avtalet om företagsnämnder».
Här försvann den goda föresatsen
om de statliga företagen såsom de goda
exemplens företrädare. Det blev i stället
de statliga företagen, som anpassade sig
till de överenskommelser som gällde för
den privata sektorn.

På vilka områden skulle man kunna
tänka sig att företagsnämnderna finge
utvidgade befogenheter, fastlagda i lag
och därmed omöjliga att negligera eller
kringgå? För det första tror jag att
nämnderna borde få rättigheter till full
insyn i företagens räkenskaper. De balansräkningar
och bokslut, som nu presenteras
företagsnämnderna som information,
ger i allmänhet nämndernas ledamöter
inte mycket. Oftast är det väl på
det sättet, att nämndledamöterna inte får
veta mer än vad de redan läst i tidningarna
eller får läsa i pressen någon av de
närmaste dagarna efter sammanträdet.
Eu vidgad rätt till insyn i räkenskaperna
blir kanske ganska meningslös, om de
anställda inte också får rätt att anlita
sakkunnig hjälp för att ur räkenskaperna
plocka fram det som för dem är av
värde att veta. Sådan rätt bör alltså ges.
Det förtroendefulla samarbete, som utskottet
menar är så värdefullt, skulle inte
äventyras av att företagsledningarna
visade sina anställda ett sådant tillmötesgående.
Mig förefaller det, som om
förtroendet skulle stärkas genom en sådan
anordning.

För det andra kunde företagsnämnderna
få förfoganderätten över de fonder
av social karaktär, som vissa före -

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder

tag har lagt och lägger upp. Den statliga
verksamheten i aktiebolagsform växer.
Dessa företag — helt eller till större delen
i kronans ägo -— borde kunna visa
sina anställda förtroendet att via företagsnämnderna
vara med om att besluta
över dessa fonders användning. En sådan
vidgning av företagsnämndernas befogenheter
skulle inte minska förutsättningarna
för ett förtroendefullt samarbete
utan säkerligen i hög grad öka dessa
förutsättningar.

Det finns naturligtvis flera områden,
där vidgade befogenheter för företagsnämnderna
är motiverade. Jag begränsar
mig till att anföra dessa båda fält som
exempel på att allt inte är väl beställt
och att företagsnämnderna ännu inte
nått sin fulländning. Om statsmakterna
beslutade sig för att visa de anställda
detta större mått av förtroende, skulle
det säkerligen vara till gagn för båda
parter. Och därmed skulle också den föresats,
som jag inledningsvis citerade ur
1953 års utredning, bli mer än en deklaration.
Då skulle »de statliga företagen
föregå med gott exempel på detta område».

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till motion nr 452 i denna
kammare.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det nära samarbetet mellan
arbetare och arbetsgivare, vare sig
det gäller enskilda, statliga eller kommunala,
är naturligtvis något som man
alltid bör eftersträva. Utvecklingen på
den svenska arbetsmarknaden, både på
den enskilda och den offentliga sektorn,
har också gått i riktning mot ett mera
förtroendefullt samarbete. I fråga om
detta samarbete har Sverige framstått
och framstår alltjämt som ett mönsterland.
Många andra länder avundas oss
att vi har kommit så långt på detta område.

När man nu tänker sig en vidareutveckling
i denna riktning kommer man
inte ifrån det faktiska förhållandet, att
med beslutanderätt och inflytande av
det slag det här gäller också måste följa

ett motsvarande mått av ansvar. Att det
är så, har varit den industriella demokratiens
stötesten under hela den tid
denna fråga diskuterats, detta att man
inte har kunnat finna en form för fördelning
av ansvar och medinflytande. I
den mån man kan finna en sådan form,
är det väl tämligen tydligt att man med
de erfarenheter vi har av det hittillsvarande
samarbetet kommer att inrikta
sig på att utveckla samarbetet vidare
både inom stat och kommun och inom
det enskilda näringslivet.

Det är emellertid knappast troligt och
inte heller lämpligt, att man tänker sig
att det allmänna och det enskilda näringslivet
i detta hänseende skulle gå
skilda vägar och att den ene därvid
kommer att gå före den andre. Önskar
man en lycklig lösning på hela detta
område, bör den offentliga och den privata
sektorn av arbetsmarknaden följas
åt.

I varje fall har utskottet sett frågan
på detta sätt under den tid som frågan
har diskuterats. När man hittills har
kunnat nå så goda resultat genom ett
samarbete mellan parterna på arbetsmarknaden,
så anser dessa parter alltjämt
att man bör följa samma vägar som
man gått hittills, och därför avråder parterna
från att man slår in på de vägar,
som har föreslagits i motionen. Det har
parterna avrått från tidigare, och jag
skulle tro att de gör det alltjämt. Så
länge detta samarbete fortsätter, menar
utskottet att det i verkligheten inte har
inträffat någonting, som har förändrat
det läge som rått sedan 1957 eller 1960.
Vi har inte kommit ett fjät längre, och
vi gör det inte heller förrän arbetsmarknadens
parter är överens om på vilket
sätt de skall lösa frågan om fördelningen
av ansvar och inflytande.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Bara ett par ord som
replik till herr Elowsson. Han menar
att den statliga sektorn och den privata
sektorn på detta område skall marschera

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Om lagstiftning rörande statliga företagsnämnder

parallellt i ungefär samma tempo. Den
ena skall inte gå före den andra. Herr
Elowsson har dock varit med om att i
andra lagutskottets utlåtande nr 6 skriva
in att »enligt vår mening får det anses
naturligt att de statliga företagen föregår
med gott exempel på detta område». Dessa
ord kan väl inte tolkas på annat sätt
än att utskottet menar att den statliga
sektorn böra hålla sig åtminstone ett
steg framför den privata. I verkligheten
förhåller det sig ju snarare tvärtom, ty,
som jag redan nämnt, har LO tillsatt en
kommitté med speciellt uppdrag att
grundligt granska avtalet om företagsnämnder
och avge förslag till revision
av detta avtal.

Vad som enligt min mening är så
nedslående är, att den statliga sektorns
företrädare inte ens vill marschera parallellt
med den privata sektorn utan
vill sacka efter och »traska patrullo»
jämfört med vad som händer på den privata
sektorns område.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är väl ändå någon
skillnad mellan den allmänna sektorn
och den privata sektorn. På den allmänna
sektorn har ju de anställda möjligheter
att öva inflytande genom sina valda
ombud. Det har man däremot inte
på den enskilda sektorn. När man kommer
in på ting, som gäller arbetslivet, så
får man väl hålla i minnet, att eftersom
det i främsta rummet är det enskilda
näringslivet, som har att konkurrera
med utlandet, så får det bli detta, som
anger takten för utvecklingen av samarbetet
mellan anställda och arbetsgivare.
Om man inte intar den ståndpunkten,
kan man nog råka ganska illa ut,
och detta gäller inte bara det allmänna
utan också de anställda — även anställda
på den enskilda sektorn.

Vi har ju kunnat bevittna att det samarbete,
som utvecklats efter Saltsjöbadsavtalets
tillkomst, också kunnat tillämpas
på det statliga området. Vi menar att
man alltjämt bör följa samma väg. Jag

skulle tro att det också har varit LO:s
mening, när LO har tillsatt dessa kommittéer
och har dem i arbete, att det
är klokt att invänta de resultat som kommittéerna
kan komma till.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten med många ord, men jag kan
inte underlåta att fästa mig vid att herr
Elowsson tycks betrakta denna sak uppochnedvänt.
Han säger, att den statliga
sektorn inom näringslivet inte är så beroende
av utrikeshandeln och andra sådana
faktorer, över vilka vi inte råder,
och därför måste man skynda långsamt
och anpassa sig efter den privata sektorns
förhållanden och sätt att ordna
frågorna på detta område.

I den privata sektorn, som är mera
känslig för utlandskonjunkturer och liknande,
har man uppenbarligen nu kommit
fram till att eu revision av avtalet
om företagsnämnderna bör ske. Det måste
väl tyda på att nämndavtalet ur dess
synpunkt är förlegat och bör revideras,
så att de anställda ges större inflytande.
Detta skulle höja konkurrenskraften
gentemot utlandet, där den nu är pressad,
d. v. s. höja effektiviteten i den privata
sektorns produktionsapparat. Med
undantag för LKAB och i någon mån
ASSI är den statliga sektorn inte beroende
av utlandskonjunkturerna, i varje fall
inte de statliga verken. Här skulle man
alltså kunna gå före och visa vägen för
de andra, eftersom man är mera oberoende
av de yttre faktorerna.

Jag tror det är riktigast att betrakta
saken på det sättet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till motionen I: 452; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 8

Onsdagen den 27 februari 1963

Ang. de årliga mantalsuppgifterna

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motion angående
de årliga mantalsuppgifterna.

Tredje lagutskottet hade behandlat en
i riksdagens andra kammare väckt och
till lagutskott hänvisad motion, nr 26, av
herr Wiklund. I denna motion hade anhållits,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte hemställa om utredning angående
möjligheterna att avskaffa de mantalsuppgifter,
som årligen skulle avgivas för
mantalsskrivningsförrättningarna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 26, icke måtte
föranleda annan riksdagens åtgärd än
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
må hemställa, att motionen jämte detta
utlåtande måtte överlämnas till upphör
dsorganisationskommittén.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Huvudfrågan — behovet
av de årliga mantalsuppgifterna — har
som det framgår av tredje lagutskottets
utlåtande varit föremål för övervägande
vid flera tillfällen, exempelvis vid assessor
von Otters utredning 1951, i statens
organisationsnämnds promemoria
1957 och nu ligger den hos 1958 års uppbördsorganisationskommitté.
Det är därför
naturligt att utskottet hemställer att
motionen överlämnas dit.

Anledningen till att jag begärt ordet är
sista meningen i utskottets motivering:
»Då motionen innehåller vissa uppslag
utöver organisationsnämndens promemoria
---finner utskottet att motio nen

bör överlämnas till kommittén för
att uppmärksammas under dess fortsatta
arbete.»

Denna del av motiveringen synes avse
följande passus i motionen: »Beträffande
mantalsskrivningen av fastigheter synes
denna helt kunna avvaras, sedan fastighetsskatten
avskaffats» och den närmast
därpå följande meningen, som ej återfinnes
i utskottets recit: »Behov av en årligen
förnyad längd över fastigheterna
kan ifrågasättas.»

Denna uppfattning att bara fastighetsskatten
avskaffas även den årliga fastighetslängden
skulle kunna avskaffas är
enligt min mening helt felaktig. Aktuell
uppgift om fastighetsägaren behövs varje
år bl. a. vid inkomsttaxeringen, fastighetstaxeringen
och taxeringen till förmögenhetsskatt
samt vid exempelvis debiteringen
av skogsvårdsavgift och annuiteter
å odlingslån.

Fastighetsförteckningen underkastas
för övrigt en ständigt fortlöpande komplettering
med ledning av månatliga uppgifter
från inskrivningsdomare och fastighetsregisterförare
angående förändringar
i äganderätten, nya fastighetsbildningar
m. m. En årligen förnyad längd
över fastigheterna har betydelse för en
korrekt fastighetstaxeringslängd, som erfordras
för utfärdande av taxeringsbevis
till banker, inskrivningsdomare o. s. v.

Herr talman! Av vad jag här anfört
torde klart framgå, att jag ej delar motionärens
uppfattning, att behovet »av en
årligen förnyad längd över fastigheterna
kan ifrågasättas». Jag har ej kunnat underlåta
att här giva denna min mening till
känna, men jag har ej något särskilt yrkande.
Med fullt förtroende kan nämligen
förvisso även denna detaljfråga överlämnas
till uppbördsorganisationskommittén
för dess bedömning.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara i anledning
av vad herr Schött anfört säga, att utskottet
inte med denna skrivning avsett
att ta någon ståndpunkt till de uppslag,
som finns i motionen, utan ansett det naturligt
att även dessa bör kunna komma
under bedömande under det utredningsarbete
som uppbördsorganisationskommittén
håller på med.

Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Enligt min mening är
ifrågavarande uppslag så pass anmärkningsvärt,
att utskottet icke hade bort
låta det passera utan kommentarer.

Onsdagen den 27 februari 1963

Nr 8

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av motioner om rätt
för domstol att i vissa fall besluta om
indragning av körkort; och

nr 5, i anledning av motioner om skyldighet
för bilförare att utsätta reflekterande
varningstrianglar på körbanan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom civildepartementets verksamhetsområde; nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/64
till oförutsedda utgifter;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1963/64
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

69, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1963/64;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag angående anslag å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1962/63 till

teckning av aktier i Sveriges kreditbank;
samt

nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
angående anslag å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1962/63 till vissa
byggnadsarbeten för statens skol- och
yrkeshem för barn med komplicerad utveeklingshämning.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes utrikesutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående godkännande av
en mellan Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland träffad överenskommelse
rörande skydd för beståndet
av lax i Östersjön; samt

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1962 års internationella kaffeavtal.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 45, med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 § lagen den 14 oktober
1939 (nr 727) om förbud mot arbetstagares
avskedande med anledning av värnpliktstjänstgöring
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw