Tisdagen den 26 februari. Sid (Riksdagens protokoll 1952:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1952

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 7

23—28 februari.

Debatter in. m.

Tisdagen den 26 februari. Sid.

Interpellationer:

av herr Petrén ang. tillverkningen av bronsmynt ............ 7

av herr Petrén om stimulerande av de statsanställdas förslagsverksamhet
.............................................. 7

Onsdagen den 27 februari.

Förenta Nationernas verksamhet .............................. 9

Om Sveriges utträde ur Marshallorganisationen ................ 55

Om instruktioner åt den svenska delegationen hos Förenta Nationerna
.................................................... 55

Om Sveriges utträde ur Europarådet .......................... 55

Konungens utrikespolitiska befogenheter ...................... 56

Häradshövdingarnas lönegradsplacering ...................... 56

Tingsdomarnas lönegradsplacering ............................ 60

Pension åt förre ämnesläraren Å. H. Körner .................... 62

Anslag under andra huvudtiteln:

Fångvårdsstyrelsens avlöningsanslag ........................ 63

Fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag ...................... 66

Nedläggande av kvinnoavdelningen å fångvårdsanstalten å Långholmen
m. m.......................................... 74

Personalbehovet vid fångvårdsanstalten å Härianda .......... 78

Fångvårdsanstalternas omkostnadsanslag .................... 81

Skyddskonsulentorganisationens avlöningsanslag ............ 82

Skyddskonsulentorganisationens omkostnadsanslag .......... 87

Avskedad befattningshavares rätt till livränta .................. 88

Skatteavdrag för skogsarbetare m. fl........................... 92

Ändringar i förordningen ang. yrkesmässig aulomobiltrafik m. m. 93

Införande av fem dagars arbetsvecka .......................... 96

Sjukförsäkringslagens ikraftträdande .......................... 98

Torsdagen don 28 februari.

Ändring i förordningen om erkända sjukkassor ............ . . . 101

1 Första kammarens protokoll 1952. Nr 7.

Nr 7.

Innehåll.

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 27 februari. Sid.

Val av valmän jämte suppleanter för utseende av riksdagens justi tie-

och militieombudsmän samt deras ställföreträdare ........ 8

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
...................................................... 8

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, ang. handelsutbytet mellan Sverige
och Portugal m. m......................................... 54

— nr 2, ang. Sveriges utträde ur Marshallorganisationen....... 55

— nr 3, ang. instruktioner åt den svenska delegationen hos Förenta
Nationerna .......................................... 55

— nr 4, ang. Sveriges utträde ur Europarådet .................. 55

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 5, ang. Konungens utrikespolitiska
befogenheter ........................................ 56

Statsutskottets utåtande nr 13, ang. utgifterna å driftbudgeten: för

flera huvudtitlar gemensamma frågor....................... 56

—- nr 31, ang. lönegradsplaceringen för viss biträdespersonal m. m. 62

•—- nr 32, ang. reglering av vissa pensioner m. m................. 62

•— nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln (justitiedepartementet)
.................................................. 63

—■ nr 33, ang. semester m. m. för pensionerade statliga befattningshavare,
som återanställas i tjänst .................... 88

— nr 34, ang. avskedad befattningshavares rätt till livränta ... 88

•— nr 35, ang. ändring av pensionsåldersgränserna för personal i

civil statstjänst ......................................... 92

— nr 36, ang. tilläggspension åt vissa pensionerade statliga befattningshavare
.............................................. 92

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, ang. återbetalning till Constance
Seth av visst skattebelopp ......................... 92

— nr 8, ang. skatteavdrag för skogsarbetare m. fl............... 92

— nr 9, ang. skattefrihet för resekostnads- och traktamentsersätt ning

................................................... 93

Första lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring i lagen om sambruksföreningar
.......................................... 93

Andra lagutskottets utlåtande nr 11, ang. skolbarnstransport med
privatbil ................................................ 93

— nr 12, om ändringar i förordningen ang. yrkesmässig automo biltrafik

in. in. ............................................ 93

— nr 13, ang. rätt för person, som häktats för lösdriveri, att få

offentlig försvarare........................................ 96

—• nr 14, ang. införande av fem dagars arbetsvecka ............ 96

— nr 15, ang. sjukförsäkringslagens ikraftträdande.............. 98

Torsdagen den 28 februari.

Andra lagutskottets utlåtande nr 16, ang. ändring i förordningen

om erkända sjukkassor .................................... 101

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket ................ 108

—- nr 2, ang. ändring i gruvlagen.............................. 108

— nr 3, ang. motverkande av spridning av flyghavre ............ 108

— - nr 4, ang. tillägg till lagen om enskilda vägar............... 108

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 2, ang.

utredning av frågan om enhetligt bensinpris ................ 108

Lördagen den 23 februari 1952.

Nr 7.

Lördagen den 23 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Justerades protokollen för den 16 och
den 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 31, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2
och 4 §§ lagen den 29 november 1946
(nr 722) med särskilda bestämmelser om
uppfinningar av betydelse för försvaret,
så ock om fortsatt giltighet av samma
lag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser staten för
statens allmänna fastighetsfond;

nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggs -

stat II till riksstaten för budgetåret 1951/
52, i vad propositionen avser staten för
försvarets fastighetsfond;

nr 38, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1952/53, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

39, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående anslag för budgetåret
1952/53 till Marinen: Fartygsbyggnader,
dels ock Kungl. Maj :ts proposition
angående plan för flottans fartygsbyggnader; nr

40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1952/53
till oförutsedda utgifter;

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om anslag för budgetåret 1952/53
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1952/53.

Anmäldes att till kammaren överlämnats dels

Kungl. Maj:ts propositioner:
nr 48, angående studielån med statlig
kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter;

nr 51, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1952/
53;

nr 52, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen;

nr 53, med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732)
med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering;

nr 54, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 55, angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall m. m.;

Nr 7.

Lördagen den 23 februari 1952.

nr 56, angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik med
ett kronan tillhörigt motorfordon m. m.;

nr 63, angående bestridandet av vissa
kostnader från anslaget till Kostnader
för årlig taxering;

nr 65, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/
51, m. m.;

nr 67, med förslag till förordning om
särskild skatt å vissa exportavgifter avseende
år 1952, m. m.;

nr 68, angående rörelsekapital åt Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen;

nr 70, med förslag till lag angående
dyrtidstillägg för år 1952 å särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn; samt

nr 72, med förslag till vissa ändringar
i gällande tulltaxa, m. m.;

dels ock Kungl. Maj:ts skrivelse nr 66,
med redogörelse för de åtgärder som vidtagits
på grund av riksdagens skrivelser
den 23 och den 30 maj 1951, nr 275
resp. 317, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse.

De kungl. propositionerna och den
kungl. skrivelsen blevo nu var för sig
föredragna och lagda på bordet.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om godkännande av protokoll
angående handelsutbytet mellan Sverige
och Portugal m. m.;

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående Sveriges utträde ur den s. k.
Marshallorganisationen;

nr 3, i anledning av väckta motioner
om vissa instruktioner åt den svenska
delegationen hos Förenta Nationerna;
och

nr 4, i anledning av väckt motion om
Sveriges utträde ur Europarådet;

konstitutionsutskottets utlåtande nr 5,
i anledning av väckta motioner om Konungens
rätt att sluta fördrag med främmande
makter, inträda i krig och träffa
fredsuppgörelse;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1952/53 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner; nr

31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lönegradsplacering
för viss biträdespersonal m. m.
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av vissa
från statens pensionsanstalt utgående
pensioner in. m.;

nr 33, i anledning av väckta motioner
om rätt till semester och vissa andra
förmåner för pensionerade statliga
befattningshavare, som återanställas i
tjänst;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt till uppskjuten livränta för
befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel
skilts från tjänsten före år 1935;

nr 35, i anledning av väckt motion
om ändring av pensionsåldersgränserna
för personal i civil statstjänst; och
nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande tilläggspension
åt vissa pensionerade statliga befattningshavare; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 7, i anledning av väckt motion om
återbetalning till Constance Seth av
visst skattebelopp;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt för skogsarbetare m. fl. att
vid taxering till skatt för inkomst åtnjuta
avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader;
och

nr 9, i anledning av väckt motion
angående sådan ändring av bestämmelserna
i 32 § kommunalskattelagen att
resekostnads- och traktamentsersättning,
som anvisas av annan än staten, icke
skall utgöra skattepliktig intäkt;

Lördagen den 23 februari 1952.

Nr 7.

första lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 30 april 1948 (nr 218) om
sambruksföreningar;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckt motion
om beredande av rätt för enskild ägare
av automobil att utan särskilt trafiktillstånd
få mot ersättning transportera
skolbarn till och från skolan;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen angående
yrkesmässig automobiltrafik
m. m.;

nr 13, i anledning av väckt motion
om rätt för person, som häktats för lösdriveri,
att få offentlig försvarare;

nr 14, i anledning av väckt motion
angående införande av fem dagars arbetsvecka; nr

15, i anledning av väckt motion
om framläggande för riksdagen av förslag
till sjukförsäkringslag; och

nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om
erkända sjukkassor, dels ock i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i gruvlagen den 3 juni
1938 (nr 314), dels ock en i ämnet
väckt motion;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
med vissa bestämmelser till motverkande
av spridning av flyghavre; och
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tilllägg
till lagen den 3 september 1939
(nr 608) om enskilda vägar; samt

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 2, i anledning
av väckt motion angående utredning
av frågan om ett lika för hela landet
gällande bensinpris.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 7.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Tisdagen den 26 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Justerades protokollet för den 20
innevarande månad.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 48, angående studielån med statlig
kreditgaranti åt s. k. flyktingstudenter;
och

nr 51, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1952/53.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

52, med förslag till lag om ändring
i vattenlagen; och

nr 53, med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 oktober 1939 (nr 732)
med särskilda bestämmelser angående
tillfällig vattenreglering.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 54, angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 55, angående befrielse från ersättningsskyldighet
i vissa fall in. m.;

nr 56, angående livränta till O. A.
Backlund för skada i följd av trafik med
ett kronan tillhörigt motorfordon m. in.;

nr 63, angående bestridandet av vissa
kostnader från anslaget till Kostnader för
årlig taxering; och

nr 65, angående fullmakt att i arbetslöshetsbekämpande
syfte igångsätta arbeten,
för vilka anslag uppförts å allmän
beredskapsstat för budgetåret 1950/51,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts skrivelse nr 66,
med redogörelse för de åtgärder som
vidtagits på grund av riksdagens skrivel -

ser den 23 och den 30 maj 1951, nr 275
resp. 317, i anledning av riksdagens år
1950 församlade revisorers berättelse.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 67, med förslag till förordning om
särskild skatt å vissa exportavgifter avseende
år 1952, m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 68,
angående rörelsekapital åt Aktiebolaget
Vin- & spritcentralen.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 70, med förslag till lag angående
dyrtidstillägg för år 1952 å särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn, hänvisades propositionen,
såvitt angick anvisande av ett anslag
under femte huvudtiteln, till statsutskottet
samt i övrigt till behandling
av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 72, med förslag till vissa ändringar i
gällande tulltaxa, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 1—4, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 2, 13 och 31—36,
bevillningsutskottets betänkanden nr 7—
9, första lagutskottets utlåtande nr 5,
andra lagutskottets utlåtanden nr 11—
16, tredje lagutskottets utlåtanden nr 1—4
samt första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 2.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr 2
skulle på föredragningslistan för morgondagens
sammanträde upptagas näst
efter samma utskotts utlåtande nr 32.

Tisdagen den 26 februari 1952.

Nr 7.

Interpellation ang. tillverkningen av bronsmynt. — Interpellation om stimulerande
av de statsanställdas förslagsverksamhet.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 62, angående fortsatt disposition av
ett för budgetåret 1946/47 anvisat anslag
till byggnadsarbeten vid veterinärinrättningen
i Skara; samt

nr 64, angående fortsatt tullfrihet i
vissa fall för Föreningen Rädda barnen
för kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.

Interpellation ang. tillverkningen av
bronsmynt.

Herr PETRÉN erhöll på begäran ordet
och anförde: Herr talman! På marknaden
råder för närvarande brist på åtskilliga
metaller och detta gäller bland
annat koppar och tenn.

Dessa metaller ingå som huvudmetaller
i våra skiljemynt av lägre valörer
(bronsmynten). Med de priser, som nu
kunna förekomma i marknaden, är vidare
metallvärdet i en femöring ungefär
lika med eller kanske till och med i vissa
lägen större än det nominella värdet.
Om ingen ändring väntas i prisutvecklingen,
kan givetvis detta förhållande
komma att få icke önskvärda verkningar.
Mot bakgrund härav torde finnas anledning
överväga en omställning av
mynttillverkningen till annan legering.

Med stöd av vad ovan framförts anhåller
jag om första kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Anser herr statsrådet det lämpligt och
möjligt att fortsätta tillverkningen av
skiljemynt i nuvarande kopparlegering?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om stimulerande av de
statsanställdas förslagsverksamhet.

Ordet lämnades ånyo till herr PETRÉN,
som nu yttrade: Herr talman! Inom
all verksamhet är av största värde att
det enskilda initiativet har möjlighet att
komma till sin rätt. I medvetande härom
har man särskilt inom industrien sökt
stimulera till förslagsverksamhet från de
anställda gällande förbättringar av skilda
slag. Över företagsnämnderna ha arbetstagare
och arbetsgivare gemensamt
sökt sig fram till former för belöning av
de genomförda förslagen och förslagsverksamheten
har visat en gynnsamt utveckling.

Motsvarande gynnsamma utveckling
kan icke anses ha ägt rum inom den
statliga verksamheten. Förslagsverksamheten
är här av relativt obetydlig omfattning.
Även om organisationsformerna
här många gånger icke kunna ge möjlighet
till samma utrymme åt det personliga
initiativet synas dock ytterligare åtgärder
från statens sida kunna möjliggöra
ett bättre resultat.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om första kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande frågor: 1)

Vill statsrådet lämna en statistisk
redogörelse för omfattningen av förslagsverksamheten
inom den statliga sektorn
under de senaste två åren?

2) Överväger statsrådet vidare åtgärder
för att stimulera till ökad förslagsverksamhet? Det

sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.06 eftermiddagen.

In fidem
G. //. Berggren■

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Onsdagen den 27 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 10 förmiddagen.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare samt riksdagens
militieombudsman och dennes
ställföreträdare.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade: Herr
talman! För vart och ett av de val,
som skola förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam lista,
vilken godkänts av de av kammaren
valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar namn på så många
personer, som det ifrågavarande valet
avser.

Herr andre vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan» upptog
följande namn:

Branting

Anderberg

Strand

Tjällgren

Lindblom

Herlitz

Elowsson, Nils

Elmgren

Kriigel

Lodenius

Grym

Holmbäck

Velander

Nerman

Ericson, Eric

Hermansson, Albert

Nilsson, Bror

Englund

Ahlkvist

Wistrand

Lindahl

Lundqvist
Nilzon, Ivar
Cassel

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
valmän.

Anställdes val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse riksdagens justitieombudsman
och hans ställföreträdare samt riksdagens
militieombudsman och dennes
ställföreträdare.

Herr andre vice talmannen avlämnade
en av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen godkänd lista,
som under partibeteckningen »Den gemensamma
listan» upptog följande
namn:

fru Sjöström-Bengtsson

Pettersson

Werner

Weiland

Arrhén

Lundgren

Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
valmanssuppleanter.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr andre vice talmannen avlämnade
en av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen godkänd lista
av följande utseende och med partibeteckningen
»Den gemensamma listan»:

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.

Nygren, Hildur,

ledamot av andra kammaren

Sundström, W.,

ledamot av andra kammaren

Elmgren, B. F.,

ledamot av första kammaren

Fahlander, G. R.,

ledamot av första kammaren

Wistrand, K. K:son,
ledamot av första kammaren

Dickson, J. I. A.,

ledamot av andra kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling fröken Nygren, herr Elmgren
och herr Wistrand samt till suppleanter
för dem respektive herrar Sundström,
Fahlander och Dickson.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen med
anmälan om det förrättade valet.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER erhöll nu ordet för framförande
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 57 avsedda meddelandet och anförde
därvid: Herr talman! Riksdagen har i en
skrivelse förra året uttryckt önskemålet
att i vidgad utsträckning få tillfälle debattera
verksamheten i Förenta Nationerna
och i Europarådet på grundval av
riksdagen meddelade redogörelser.

Regeringen har velat tillmötesgå dessa
önskemål på det sätt, att en redogörelse
för viktigare ärenden inom Förenta Nationerna
utdelas till kamrarnas ledamöter
ocli därefter, tillika med en muntlig
kommentar, får bilda underlag för en debatt.
En mera fullständig redogörelse för
FN :s verksamhet lämnas sedermera som
vanligt i serien av utrikesdepartementets
blå böcker. Vad verksamheten i Europarådet
angår, har regeringen som bekant

redan förra året inlett en praxis att i
skrivelse till riksdagen redogöra för viktigare
rekommendationer, antagna av
församlingen. Denna skrivelse utskottsbehandlas
på vanligt sätt, varpå utlåtandet
från utrikesutskottet föredrages i
kamrarna och kan bli föremål för debatt.
Så kommer att ske också i år. Någon redogörelse
för Europarådets verksamhet
ingår därför icke i det meddelande som
i dag lämnas.

Under hänvisning till den utdelade redogörelsen
vill jag i korthet beröra skälen
till den svenska regeringens och delegationens
ställningstagande i några av de
mera uppmärksammade frågorna, dock
endast när detta ställningstagande i den
offentliga debatten här hemma varit föremål
för kritik.

1. Under den nyss avslutade FN-sessionen
har frågan om Kinas representation
varit omtvistad. Denna fråga debatterades
redan under 1950 års församling
och har dessutom aktualiserats vid en
rad sammanträden med olika FN-organ
allt sedan Pekingregeringen tagit makten
över det kinesiska fastlandet.

Spörsmålet har ställts så: Är det den
kommunistiska Pekingregeringen eller är
det Chiang Kai-sheks till Formosa flyktade
regering som i FN bör företräda Kina?
Det är alltså inte i detta fall fråga
om huruvida en inträdessökande stat
skall upptagas i FN eller icke. Kina söker
inte inträde, eftersom landet är medlem
alltifrån FN:s stiftande och till på köpet
permanent medlem av säkerhetsrådet.
Reglerna om inträde i FN äro alltså inte
tillämpliga i Kinas fall. Stadgan bestämmer
inte, under vilka betingelser en medlemsstat,
som genomgått en revolutionär
omvälvning, skall i FN representeras av

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
den segrande regimen. Men ur folkrättslig
synpunkt kan det helt allmänt sägas
följande. Det är naturligt, om de stater,
som erkänt den nya regimen, också stöda
dess anspråk på alt i internationella
sammanhang företräda sitt land. De regeringar
åter, som icke erkänt den nya regimen
utan alltjämt upprätthålla diplomatiska
förbindelser med den gamla, finna
det naturligt att stödja dennas anspråk
på att i internationella relationer
vara behörig företrädare för landet. Eftersom
ett flertal av FN:s medlemsstater
alltjämt står på den sistnämnda ståndpunkten,
har resultatet blivit att församlingens
majoritet både 1950 och 1951
godkänt Chiang Kai-sheks ombud. Sverige
hör till den grupp av stater som inlett
diplomatiska förbindelser med Pekingregeringen
och har alltså vid votering i
FN-församlingen om Kinas representation
ställt sig på minoritetens ståndpunkt.
Några av de stater som i likhet
med Sverige erkänt Pekingregeringen
ha emellertid vid senaste församlingen
underlåtit att rösta för godkännande av
dess ombud, under hänvisning till att Pekingregeringen
i en resolution från förra
året av församlingen brännmärkts som
angripare i Korea. Den svenska regeringen
har inte röstat för nämnda resolution.
Men alldeles bortsett därifrån har Pekingregeringens
ansvar i fråga om Koreakriget
enligt vår mening ej kunnat
ändra det faktum att Pekingregeringen
är Kinas regering i enlighet med det erkännande
som en rad stater, bland dem
Sverige, givit. Den svenska delegationens
hållning har bestämts i överensstämmelse
härmed.

2. Då FN:s församling nu för första
gången fick att behandla en sida av det
tyska problemet, syntes det angeläget att
finna en procedur, som var ägnad att
främja en framtida lösning av frågan om
Tysklands återförening. Det borde därvid
beaktas att denna fråga inte kan lösas
utan de fyra ockupationsländernas
medverkan. FN är icke befogat eller i
stånd att genom egna åtgärder åstadkomma
Tysklands återförening. För att inte
från början ett positivt resultat skulle
äventyras borde proceduren om möjligt

väljas så, att den icke gåve anledning till
skarpa meningsmotsättningar. FN borde
i övrigt erbjuda sina tjänster för skyddande
av valfriheten, under förutsättning
att enighet kunde vinnas mellan
alla berörda parter om en valordning.

Mot det av västmakterna framlagda
förslaget kunde anmärkas att, eftersom
den föreslagna undersökningskommissionen
på förhand förklarades oacceptabel
av de östtyska myndigheterna och av
öststaternas delegater, kommissionen
med all sannolikhet inte skulle ens kunna
börja sitt arbete. Det bör märkas att, om
kommissionen vägras tillträde till östzonen,
en begränsning av dess undersökning
till västzonen enligt förslaget icke
skulle ifrågakomma, en ståndpunkt som
för övrigt synes ha fog för sig. Det svenska
förslaget skilde sig från västmaktsförslaget
i två hänseenden. Det innebar
för det första att omgången med en undersökningskommission
slopades och alt
i stället frågan om fria val såsom förberedelse
till en återförening av Tyskland
hänsköts direkt till de fyra ockupationsmakterna.
Dessa skulle inom en månad
rapportera om resultatet av sina förhandlingar
inbördes och med tyska delegater.
Därest ett positivt resultat framginge ur
dessa förhandlingar, skulle FN vara berett
att lämna sin medverkan på sätt nyss
antyddes. För det andra ingick i det svenska
förslaget en förklaring från FN om
dess beredvillighet att erbjuda sina tjänster
om och när en principiell överenskommelse
träffats mellan de intresserade
parterna. Denna senare punkt upptogs
i ett ändringsförslag till västmakternas
resolution och blev sedan accepterad av
dessa.

På sina håll bland anhängarna av västmaktsförslaget
har man tydligen menat,
att det kunde från början anses givet,
att någon uppgörelse om fria val icke för
närvarande är att vinna. Genom tillsättandet
av kommittén och det väntade avslaget
på dennas begäran att få tillträde
till östzonen för undersökning av olika
förhållanden, skulle man, enligt denna
tankegång, klargöra att motståndet mot
fria val och mot garantier för valfriheten
kommer från Östtyskland och Sov -

Onisdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

jetunionen. När emellertid en politisk
fråga hänskjutes till FN, bör dess vederbörande
organ enligt vår mening icke
presumera att en lösning av frågan är
utsiktslös på grund av ena partens hållning.
Däremot kan givetvis FN avskriva
ärendet, sedan det efter ett opartiskt
förfarande konstaterats, att förutsättningar
för fortsatt behandling av saken
från FN:s sida icke föreligga.

3. Frågan om upptagandet av nya
medlemmar har grundligt debatterats i
FN:s församling sedan 1947 års möte.
Från svensk sida bär konsekvent den
ståndpunkten hävdats, att FN bör eftersträva
universalitet. Eftersom ingen inträdesansökan
kan bifallas utan att säkerhetsrådet
med stadgad röstövervikt
tillstyrker ansökningen, ha debatterna i
församlingen och där antagna resolutioner
endast kunnat uttrycka en opinion
som icke binder säkerhetsrådet. Vid flera
tillfällen ha från svensk sida resolutionsförslag
framställts, vari hänvisats
till önskemålet att FN blir universellt.

Det dödläge, som sedan länge varit rådande
i denna fråga, bestod ursprungligen
däri, att ett flertal delegationer, med
USA i spetsen, vägrade tillstyrka ansökningar
från en grupp »folkdemokratiska»
stater, medan Sovjetunionen vägrade
ge sin röst åt vissa andra stater eller ock
gjorde sin röstning för dessa senare beroende
av att motsidan gav sitt stöd åt
de av Sovjetunionen förordade ansökningarna.

Under de sista åren har Sovjetunionens
ståndpunkt mildrats på det sätt, att
den ryska delegationen varit beredd acceptera
en uppgörelse, varigenom samtliga
inträdesansökningar (utom Koreas)
skulle tillstyrkas, medan USA jämte åtskilliga
andra stater icke velat godtaga
en dylik kompromiss.

De voteringar, som ägde rum i denna
fråga, tyda på att tanken på en kompromiss
efter nyss antydda linjer vunnit
allt större anslutning.

4. Församlingen hade att behandla en
rapport, avlämnad av den utredningskommitté,
som enligt beslut av 1950 års
församling skulle närmare studera tillIiimpningcn
av sanktioner gentemot en

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
fredsstörare. Kommitténs betänkande
utmynnade i åtskilliga anvisningar för
FN :s organ och för medlemsstaterna, avseende
en koordinering av de åtgärder,
som ansåges böra vidtagas. De delegationer,
som varit representerade i kommittén,
framlade ett resolutionsförslag, vari
bl. a. yrkades, att kommitténs anvisningar
skulle godkännas av församlingen.

I och för sig hade svenska regeringen
inga speciella invändningar mot kommitténs
slutsatser, som gällde sanktionernas
tekniska sidor snarare än deras
politiska förutsättningar. Kommitténs
uppgift hade varit att främja koordineringen
av påtryckningsåtgärder gentemot
en fredsstörare, när sådana beslutats,
icke att uttala sig om under vilka
förhållanden sanktioner kunde eller borde
tillgripas.

Det ansågs naturligt, att ett inlägg
gjordes från svensk sida i debatten. Eftersom
sanktionsproblemet rullades upp,
var det önskvärt att precisera Sveriges
allmänna hållning till sanktioner och
deras anlitande. Detta svenska inlägg underströk
skillnaden, både ur rättslig och
ur politisk synpunkt mellan, å ena sidan,
det fall då säkerhetsrådet med erforderlig
röstövervikt —- d. v. s. under
tillslutning av samtliga stormakter — beslutar
sanktioner och, å andra sidan,
när församlingen antager en rekommendation
angående sanktioner. Det framhölls
att i senare fallet läget kunde vara
sådant att ett deltagande i sanktioner betydde
deltagande i ett krig mellan världens
stormakter. »Många medlemsstater
anse säkerligen» —- hette det i anförandet
— »i likhet med svenska regeringen,
att de icke kunna åta sig förpliktelse
att deltaga i framtida sanktioner
i sådana fall, då de kunna befara
att deltagandet skulle medföra landets
indragande i ett världskrig.»

Vidare underströks i detta anförande
att under rådande förhållanden partiella
eller regionala alliansfördrag mellan olika
stater på grundvalen av art. 51 eller
52 i stadgan vore fullt legitima och förklarliga.

Angående den s. k. Achesonplanen uttalades,
att möjligheten av ett ingripan -

Nr 7.

. Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.
de från församlingens sida, när rådets
permanenta medlemmar ej kunnat enas,
i vissa fall kan vara av stort värde. Om
rådet har misslyckats i försöken att avvärja
en kris, kan det tänkas, att församlingen
har större utsikter att nå ett
resultat. På samma gång underströks av
den svenske delegaten, att vissa risker äro
ur den allmänna fredens synpunkt förbundna
med den väg som församlingen
slagit in på genom Achesonplanen. »När
världen är så starkt splittrad som för
närvarande är fallet» — hette det i anförandet
-— »kan en planering av ingripanden
på majoritetens vägnar lätt bidraga
till den uppfattningen, att man på förhand
räknar med en bestämd och varaktig
uppdelning av staterna i två block,
som skulle stå emot varandra i ett kommande
världskrig. Mycket talar för —
såsom London Times uttryckt saken —
att FN hålles i reserv såsom en instans
där bägge parter kunna mötas och där
en gång uppgörelser kunna träffas som
minska spänningen.»

Slutligen framhölls i detta anförande
att uppbyggandet av ett effektivt kollektivt
säkerhetssystem kommer att ta mycket
lång tid och att den internationella
politiken för närvarande snarare präglas
av de tendenser, som fått sitt uttryck
i begreppet jämviktspolitik än av dem
som vi innefatta i begreppet kollektivt
säkerhetssystem.

Den nyligen avslutade sessionen med
FN:s församling har icke att uppvisa
några mer betydande framsteg i vad rör
behandlingen av politiska tvistefrågor av
större räckvidd. Någon avspänning i det
kalla kriget mellan öst och väst har ännu
icke inträtt. Koreakriget, som förekom
såsom en punkt på dagordningen,
upptogs ej till behandling. Frågan uppsköts
i avvaktan på ett resultat av de
pågående, lokala stilleståndsförhandlingarna.
Att dessa utdragna förhandlingar
icke avbrutits, är å andra sidan ett gynnsamt
tecken. — Den uppgörelse som till
slut uppnåddes mellan stormakterna om
tillsättandet av en ny nedrustningskommission,
med uppgift att behandla alla
slag av rustningar, atomvapnet inbegripet,
får anses utgöra ett positivt, om än

mycket begränsat resultat. Uttalanden
från stormaktshåll vittnade om att vissa
förhoppningar knötos vid denna uppgörelse.

Om översikten över FN:s verksamhet
utsträcktes till andra fält än det politiska,
skulle bilden bli åtskilligt ljusare.
Gränsen mellan de politiska problemen
och de övriga är för övrigt flytande.
Den skarpa skillnaden i ekonomiskt och
socialt hänseende mellan de tekniskt underutvecklade
folken och de högt utvecklade
industriländerna, mellan de
medellösa och de besuttna, har också en
politisk aspekt. Såsom ansatser att minska
denna spänning kan man betrakta
förhandlingarna om teknisk hjälp till underutvecklade
länder. På detta område
ha på amerikanskt initiativ viktiga insatser
redan gjorts och den senaste församlingen
har planerat en utvidgning av
verksamheten. Den politiska och nationella
jäsningen i stora delar av Asien
och Afrika lämnar icke de folk oberörda
som leva i icke-självstyrande territorier
och i områden under förvaltarskap. Förenta
Nationerna försöker att genom olika
organ bilda sig en uppfattning om
administrationen av dessa områden, i
syfte att kunna främja invånarnas intressen
och välfärd och alt stödja en
utveckling mot ökad självstyrelse. —• De
till FN anslutna specialorganen ha utövat
en omfattande och ofta ytterst betydelsefull
verksamhet. Som exempel må
nämnas den internationella barnhjälpen,
flyktinghjälpen, hälsoorganisationen.

Så länge Förenta Nationerna existerar
och verkar såsom en organisation med
universell tendens, finnes icke anledning
att misströsta om förbundets framtida
möjligheter. Tvärtom, förbundet torde
så småningom bli en oumbärlig länk
i en konstruktiv internationell politik.
FN :s värde bör i rådande läge ej mätas
uteslutande med hänsyn tagen till i vad
mån det kan väntas fungera såsom kollektivt
säkerhetssystem i händelse av ett
akut konfliktläge. Om befintligheten av
denna organisation möjliggör ett planmässigt
internationellt samarbete, som
utan densamma inte skulle kunna genomföras,
och om tack vare FN en ut -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

jämning på det politiska planet i någon
män åstadkommes mellan stater med
kolliderande intressen, verkar förbundet
redan nu icke förgäves. Den tidpunkt
kan dessutom snart nog komma, då Förenta
Nationerna tas i anspråk såsom
förhandlingsorgan i långt större utsträckning
än hittills. Det är i varje fall,
herr talman, tillåtet att hysa den förhoppningen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Utrikesutskottets ärade
ordförande började förra året sitt briljanta
anförande i utrikesdebatten på
följande sätt: »Årets trontal framhåller,
att det internationella läget under 1950
undergått en allvarlig försämring och
att de internationella motsatsförhållandena
kunna hastigt nog leda till en utveckling,
som ställer oss inför stora faror
och vanskligheter. Den som kommer
nära nog direkt från överläggningarna
i Lake Success till den svenska remissdebatten
kan icke jäva detta omdöme.»

Det beklagliga är att denna början på
ett utrikespolitiskt anförande för ett år
sedan passar än bättre i år, ty så har
enligt min uppfattning läget försämrats.
De i nedrustningsfrågan även för FN
osedvanligt fräna anförandena gåvo, såsom
excellensen meddelade, intet annat
resultat, än att två kommissioner förenades
till en nedrustningskommission. När
en överenskommelse mellan öst och väst
synes lika avlägsen som förra året, kan
med fog den frågan ställas, om den allt
våldsammare kapprustningen kan leda
till annat än krig. Läget synes alltså ha
försämrats genom den allt kraftigare
oron i de s. k. underutvecklade länderna.
Händelserna i vissa arabländer är
en dyster bakgrund till vissa arabdelegaters
våldsamma tal vid senaste FNmötet.
Dessa delegater hade i år helt accepterat
östsidans terminologi och uttryckssätt.
Det är möjligt att jag ser
något dystrare på läget än regeringen,
men även om regeringsdeklarationen visar
mer optimism, framhålles dock, att
senaste FN-mötet ej kunde uppvisa några
mera betydande framsteg i vad rör be -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
handlingen av politiska tvistefrågor av
större räckvidd. I regeringsdeklarationen
framhålles vidare, att om man även
tar i betraktande FN:s verksamhet inom
andra områden än det rent politiska,
blir bilden ljusare. Jag instämmer i detta
och uttalar liksom under remissdebatten
min tillfredsställelse med att regeringen
genom sitt förslag till ökad
svensk hjälp för FN :s arbete i de underutvecklade
länderna i handling visat sitt
intresse för det arbete, som pågår för
att höja den sociala och ekonomiska
standarden för de många hundratals
miljoner människor, som bo i dessa
mindre lyckligt lottade länder.

Bondeförbundets allvarliga syn på den
utrikespolitiska utvecklingen var, som
jag framhöll i årets remissdebatt, ett utav
de viktiga skälen till att partiet ansåg
det nödvändigt att regeringsunderlaget
breddades. Bondeförbundet stöder
alltså enigt den alliansfria politiken och
den svenska politik, som hittills förts i
FN och Europarådet. Vi hoppas att denna
politik skall vara en fredsbevarande
politik för vårt land och att, om ett nytt
världskrig utbryter, den alliansfria politiken
skall kunna övergå till en på en
stark försvarsmakt stödd neutralitetspolitik.

Det har ibland antytts, att Sverige spelat
en ytterst passiv roll i FN. Detta är
nog fel, men eftersom Sverige inte tillhörde
den ursprungliga kretsen av de
Förenta Nationerna — d. v. s. de stater
som räknats såsom krigförande och allierade
— så var det naturligt att vårt
land i början iakttog en viss återhållsamhet.
Men under de gångna åren har
dock den svenska delegationen inte blott
tagit en ganska aktiv del i debatterna i
viktigare frågor utan också i åtskilliga
fall framträtt med egna förslag. Det är
självklart, att ett och annat svenskt ställningstagande
vid FN en tid efteråt, sedan
man sett utvecklingen, kan föranleda
diskussion. Jag anser emellertid, att
kritik hittills varit obefogad, och jag kan
vittna om den omsorgsfulla behandlingen
inom FN-delegationen av varje fråga
och om det goda samarbete, som alltid
rått inom den .svenska delegationen.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.
Trots att samtliga demokratiska partier
som regel äro företrädda i delegationen,
ar det sällan som några nämnvärda meningsskiljaktigheter
gjort sig gällande.

Jag vill i det sammanhanget påpeka,
att det ingalunda är vanligt, att delegationerna
sammansättas med representanter
från oppositionspartierna. Danmark
och Norge tillämpa dock samma tillvägagångssätt
som vi. För egen del anser jag
den svenska traditionen med företrädare
från olika partier i delegationen vara
ett tilltalande uttryck för strävandena
att i möjligaste mån visa en enhetlig utrikespolitisk
front utåt. Skulle det i enstaka
fall uppstå meningsskiljaktigheter,
är det naturligtvis regeringen, som bestämmer
direktiven för delegationens
framträdande. Hittills har dock, som redan
påpekats, samarbetet i FN-delegationen
varit synnerligen gott. Även med
hänsyn härtill borde enigheten beträffande
utrikespolitiken mellan de demokratiska
partierna kunna bestyrkas här
i riksdagen. Inför det otrevliga internationella
läget vore det värdefullt, om
dessa partier kunde manifestera denna
sin enighet.

Ingen har väl i det hänseendet några
anspråk på kommunisterna. De båda senaste
spionaffärerna ha upprört allmänheten
i högsta grad, och spionernas hemvist
i det kommunistiska partiet förbättrar
icke partiets anseende hos svenska
folket. Det går inte att hänvisa till att det
bara är enskilda medlemmar av partiet,
som gjort sig skyldiga till landsförrädiska
handlingar. Det kommunistiska
partiets program och de ledande personernas
intresse för den kommunistiska
internationalen måste leda till den misstanken,
att hemmakommunisterna vid en
konflikt mellan vårt lands intressen och
den kommunistiska internationalens direktiv
följa den senare. Förtroendet stärkes
inte heller genom vad som inträffat
för det land, som utnyttjat spionernas
verksamhet.

Även i andra avseenden ge spioneriaffärerna
anledning till bekymmer och
oro. De båda spionerna ha varit anställda
i statens tjänst. Båda ha också kunnat
bedriva sin verksamhet år efter år

utan att bli upptäckta. Man måste fråga
sig, hur kontrollen vid de statliga institutionerna
skötes. Även om man kan förstå,
att det kan vara svårt för vederbörande
verk eller militärförband att rannsaka
hjärtan och njurar hos personer,
som söka anställning, förundrar man sig
mycket över att de kunnat bedriva sitt
spionage i åratal utan att bli avslöjade.
Det är nödvändigt att kontrollåtgärderna
skärpas och att säkerhetspolisen får möjlighet
att utöva en effektivare övervakning
över opålitliga element än vad som
nu synes vara fallet. Yi måste skydda
oss mot personer, som medvetet arbeta
mot sitt eget land.

Bondeförbundet är berett att stödja
lämpliga åtgärder, som kunna stärka den
inre fronten, och som tidigare påpekats,
önska vi trots inflation och besvärligt
ekonomiskt läge bästa möjliga förstärkning
av vår försvarsmakt såväl beträffande
armén som flottan och flyget.

Jag betygar slutligen ännu en gång
enigheten inom bondeförbundet när det
gäller att stödja den av utrikesnämnden
godkända regeringspolitiken vad beträffar
svensk alliansfrihet och Sveriges förhållande
till FN och Europarådet. Jag
har sålunda, herr talman, intet att erinra
mot vad som framhålles i den av
statsministern föredragna regeringsdeklarationen.

Herr EWERLÖF: Herr talman! Hur
gärna man än ville, är det inte möjligt
att konstatera någon förbättring i det
allmänna världsläget, sedan utrikesfrågorna
senast i ett mera allmänt sammanhang
voro föremål för debatt i denna
kammare. Spänningen mellan öst och
väst behärskar alltjämt skeendet och
man kan inte heller konstatera någon
minskning i denna spänning utan kanske
snarare tvärtom. Den gamla latinska
satsen: »Si vis pacem, para bellum» —
om du vill fred, måste du vara beredd
på krig — är dagens lösen. Ingenting
synes heller ha inträffat, som ger anledning
till en ändrad kurs i vår egen utrikespolitik,
om vilken enighet i huvudlinjerna
förelegat och alltjämt förelig -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

ger. Med huvudlinjerna menar jag då å
ena sidan alliansfriheten och å andra sidan
vår aktiva och positiva medverkan
inom Förenta Nationerna för skapandet
av kollektiv säkerhet. Alliansfriheten ger
oss möjlighet att anpassa vår politik
efter de förändringar som den dynamiska
utvecklingen kan medföra. Vi ha
att med noggrant aktgivandc på denna
utveckling undan för undan ompröva
vår ställning.

Alla äro överens om att denna svenska
politik kräver ett starkt försvar. I
ett kritiskt läge kunna vi inte få förberedd
hjälp utifrån, inte heller kunna
vi erhålla finansiellt stöd utifrån för vår
upprustning. Vi måste lita till våra egna
resurser och göra energiska ansträngningar
att utveckla dem. Allvarliga brister
på nyckelområden inom det svenska
försvaret bestå alltjämt. Det är att
hoppas, att enighet skall kunna vinnas
om deras snara avhjälpande. I jämförelse
med de uppoffringar som andra
länder göra för sin upprustning, framstå
våra såsom mycket moderata. Även
om detta till en del förklaras av att vi
alltsedan sista kriget varit sysselsatta
med att kontinuerligt uppbygga och
vidmakthålla vårt försvar, pekar det på
möjligheten för oss att öka våra ansträngningar
för försvarets stärkande.

Av utomordentlig betydelse är ockå att
vi tillgodose vårt inre försvar -—• försvaret
mot femte kolonnens spioneriverksamhet
och sabotageförberedelser.
På senare tid ha stora spioneriprocesser
givit skrämmande bevis på de faror,
som hota oss från en tydligen vittgrenad
underjordisk verksamhet. Det inte
minst allvarliga iir att trådarna i nätet
framför allt tyckas gå mellan kommunister
eller kommunistsympatisörer och
personer inom den mångtaliga ryska ambassaden.
Förhållandena ha nu tagit sådana
proportioner, att man allmänt förväntar
initiativ från regeringens sida
till sådana åtgärder, som situationen ytterligare
kan kräva. Ur denna synpunkt
vill man gärna till utrikesministerns under
gårdagen avgivna interpellationssvar
i andra kammaren knyta vissa förväntningar.
Att en ny tvångsmedelslag, äg -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.
nåd att öka effektiviteten i kampen mot
de förrädiska elementen, snart skall beslutas
av riksdagen, är ett steg i rätt
riktning. Man vill också hoppas på god
effekt av de överläggningar, som inrikesministern
nyligen inlett med säkerhetspolisens
ledning.

Vi ha tidigare från vårt håll framfört
vissa synpunkter på de möjligheter,
som enligt vår mening borde finnas att
utan hinder av Norges och Danmarks
anslutning till Atlantpakten i samråd
med dessa länder vidtaga vissa konkreta
försvarsförberedande åtgärder,
inte minst med tanke på det fall att
samtliga våra tre länder samtidigt skulle
komma att indragas i krig. Det är
alltjämt vår önskan att sådana möjligheter
skola bli tillvaratagna. Det rör sig
i stor utsträckning om åtgärder av rent
praktisk natur, därvid jag som exempel
vill nämna ett lämpligt utbyggande
av transportvägar mellan Norge och
Sverige eller en sådan sak som förberedelse
för mottagandet i Sverige av den
flyktingström, som vid ett hot mot Själland
och Köpenhamn med nödvändighet
skulle komma att ta sin väg över
Öresund. Ingen drömmer om att vi
skulle vägra mottaga dessa flyktingar.
För att undvika kaos måste deras vidaretransport
i Sverige vara noga förberedd,
så mycket mer som i detta sammanhang
även vår egen situation kommer
att ställa extra ordinära krav på
transportapparaten. En inventering skulle
säkert ge vid handen att många problem
av denna natur skulle kunna upptagas
till gemensamt dryftande utan att
»kompromettera» vare sig Danmarks
och Norges anslutning till Atlantpakten
eller vår egen alliansfrihet. Det kan
mycket väl bli avgörande för försvaret
av de skandinaviska länderna, huruvida
sådana åtgärder vidtagits eller
inte.

Det konkreta underlaget för denna
debatt är ju den tryckta redogörelse, vi
fått mottaga, för vissa vid Förenta Nationernas
senaste generalförsamling behandlade
ärenden. Då jag nu går över
till detta lema, ber jag att få förutskicka,
att jag på grund av olika om -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.

ständigheter endast under en kort tid
på nyåret hade tillfälle att följa generalförsamlingens
arbete. Jag kan därför
inte i någon nämnvärd utsträckning
stödja mig på egna erfarenheter av de
frågor som nu redovisas. Frågorna synas
mig i och för sig så här i efterhand
icke inbjuda till några mera allvarliga
meningsskiljaktigheter. Jag vill bara
göra några korta reflexioner beträffande
frågan nr 2 om metoder för upprätthållande
och stärkande av internationell
fred och säkerhet och frågan
nummer 4 angående tillsättande av undersökningskommission
för Tyskland.

Beträffande förstnämnda fråga kom
ju det anförande, som hölls i politiska
utskottet av herr Vougt den 2 januari,
att ge anledning till åtskilliga kritiska
kommentarer både inom den svenska
pressen och utomlands. Detta torde huvudsakligen
ha berott på att av anförandet
knappast framgick, att man från
Sveriges sida avsåg att intaga en positiv
ställning till de framkomna förslagen
om Achesonplanens fullföljande.
Vad i anförandet säges ger i och för sig
åtminstone inte mig anledning till gensaga,
men det kom att skapa ett negativt
intryck genom vad som där icke
utsädes. I och med att Sverige sedermera
biträdde den resolution, som
framlagts av flertalet i utskottet för
kollektiva åtgärder representerade stater,
blev emellertid Sveriges ställning
klar. Det inträffade synes mig påkalla
skärpt uppmärksamhet i framtiden till
undvikande av onödiga missförstånd, i
förekommande fall med hjälp av bättre
presskontakt. Beträffande vår ställning
till Achesonplanen vill jag i övrigt slå
fast under hänvisning till statsministerns
på särskilda frågor gjorda uttalanden
i denna kammare i februari 1951,
att enighet får anses föreligga därom,
att Sverige från fall till fall skall oprejudicerat
taga ställning till sådana rekommendationer
som generalförsamlingen
kan komma att utfärda enligt
planen.

Vår hållning i fråga om tillsättande
av undersökningskommission för Tyskland
har ju givit anledning till mycken

diskussion. Även med risk att falla offer
för efterklokhet har jag för egen
del den uppfattningen, att det svenska
resolutionsförslag som framlades i denna
fråga knappast utmärker sig för
större realism än det förslag som framlagts
av brittiska, franska och amerikanska
regeringarna, och att det hade
varit klokast, om Sverige i denna ömtåliga
fråga hade underlåtit att framlägga
något eget förslag, så mycket mer
som förslaget icke kunde påräkna något
för sakens befordrande värdefullt
understöd.

Herr talman! När jag kastade ned
dessa anteckningar, hade jag icke tänkt
gå in på frågan om Kina, eftersom den
frågan ju inte berördes i det tryckta
material som tillhandahållits till ledning
för denna debatt, men eftersom
statsministern i sitt anförande redovisat
regeringens inställning till omröstningen
i detta sammanhang, vill jag
säga några ord.

Det är ju alldeles riktigt, såsom här
konstaterats, att Kina är medlem av Förenta
Nationerna redan enligt dess stadga,
och i egenskap av stormakt har ju Kina
också permanent säte i säkerhetsrådet.
Nu har det ju varit tvist om vem som
närmast skall företräda Kina —- ChiangKai-shekregimen
eller den folkdemokratiska
republikanska regeringen. Det är
klart, att i den mån man bara stode inför
den frågan, vilken av dessa instanser
som närmast företräder Kina, måste
man ju säga, att det är den folkdemokratiska
republiken, och detta har Sverige
också understrukit genom att upptaga diplomatiska
förbindelser med denna regim.
Men även med all hänsyn tagen till
detta förhållande måste man väl erkänna,
att det ligger någonting i hög grad
stötande i att fatta ett beslut inom Förenta
Nationerna om en förändring av
den myndighet, som kan anses representera
Kina, i ett sammanhang där det
folkdemokratiska Kina dock befinner sig
i krig med Förenta Nationerna—-ty detta
är vad som faktiskt sker. Man kan inte
komma ifrån, att om Kina från början
hade varit representerat av den folkdemokratiska
republiken inom Förenta Na -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

tionerna och förhållandena utvecklat sig
på det sättet, att denna republik kommit
i konflikt med Förenta Nationerna, då
hade man liaft att räkna med att detta
hade kunnat utlösa bestämmelser i stadgan,
som göra det möjligt att utvotera en
stat, som icke uppfyller de krav på bland
annat kärlek till freden, som äro uppställda
som kriterier för medlemskap i
Förenta Nationerna. Jag medger, att frågan
är ytterst komplicerad, men med
hänsyn till hela detta komplicerade sammanhang
skulle jag för min personliga
del, om jag deltagit i delegationen, då det
gällde att taga ställning till frågan, ha
förordat att vi skulle ha nedlagt vår
röst, när det gällt denna omröstning, om
den folkdemokratiska republiken nu
skulle få träda till som representant för
Kina inom Förenta Nationerna. Detta är
ju den linje som bland annat England
intagit, trots att England också erkänt
den folkdemokratiska republiken. Nu säger
statsministern, att några stater — och
däribland var ju England — nedlade sina
röster under hänvisning till att Pekingregeringen
under förra året i en resolution
i församlingen brännmärkts som
angripare i Korea. Efter det uttalandet
kommer följande sats: »Den svenska regeringen
har icke röstat för nämnda resolution.
» Ja, det är alldeles riktigt, det
gjorde vi inte, men jag vill minnas att
man från regeringens sida var mycket
angelägen att betona, att i fråga om förklaringen
om Kina som angripare förelåg
ingen meningsskiljaktighet, utan denna
uppfattning kom till klart uttryck genom
en förklaring från svensk sida vid sidan
av denna resolution. Därför förvånar det
mig att se detta åberopat som ett skäl,
varför vi kunde ha haft anledning att
handla på annat sätt än de stater som
nedlade sina röster i detta sammanhang.
Vi voro ju helt jämställda i bedömningen
av Kina som angripare enligt regeringens
egen tidigare deklarerade uppfattning.

1 en tidskriftsartikel har nyligen en
aktad medlem av regeringen uppehållit
sig vid temat politik och ideologi. Författaren
har mänga intressanta synpunkter,
•''»veu om de för en vanlig människa

2 Förslå l;anunarcns protokoll l''.)C>2. Nr S.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
inte äro så alldeles lättillgängliga. I sin
plädering kommer han fram till följande
sats: »Jag tror slutligen också, att det
för ett folks liv och utveckling är av avgörande
betydelse, att dess ideologi
bringas till en sådan mognad — och
däremot svarande uttryck — att den skapar
en erkänd värdehierarki, där nationell
(och för den delen också social)
välfärd får sin plats bestämd i förhållande
till andra värden och det står klart,
för vilka syften även denna välfärd får
Dffras. Där detta ej skett, kan det bli även
ett folks öde att vinna hela världen men
förlora sin själ, eller — med mera prosaiska
ord — att bevara sin välmåga till
priset av vad som ger denna ett värde.»
Jag skriver gärna under detta uttalande.
Vid läsningen av herr Hammarskjölds
framställning är det många brännande
frågor som tvinga sig på en, frågor på
vilka framställningen icke lämnar några
direkta svar. Har svensk utrikespolitik
ett ideologiskt grundat innehåll, eller begränsar
den sig endast till att söka skapa
vissa av förutsättningarna för att vi
skola kunna överleva som individer och
folk? Har den svenska utrikespolitiken
det breda folkliga underlaget, inte bara
i form av partipolitisk enighet utan också
i en medveten och gemensam värdeskala?
Är det en levande realitet för vårt
folk, att striden ytterst gäller de värden
som vi ha gemensamma med västerlandet,
Amerika däri inbegripet, och som
herr Hammarskjöld i en annan uppsats
träffande betecknat med namnen Jerusalem,
Aten och Rom såsom symboler
för det enskilda människovärdet, tankens
frihet och rättens välde? Jag ställer
dessa frågor utan att söka besvara
dem.

En utrikespolitik som medvetet och
systematiskt främjar den kollektiva säkerhetens
sak är för vårt land inte bara
en akut nödvändighet, eu fråga om ögonblickets
läge och risker, det iir en uppgift
på längre sikt, eu konkret och samlande
uppgift inåt och en riktlinje för handlandet
utåt. Förenta Nationerna iir icke
i dag vad det måste bli. Att bara avvakta
ger inga resultat. Även vårt land
måste aktivt medverka, måste vara med

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.

i det omdaningsarbcte som pågår. Detta
kan icke tolkas som ett partitagande mot
någon stormakt, bara som ett ståndpunktstagande
för västerlandet och freden,
för Jerusalem, Aten och Rom.

Herr HOLMBÄCK: Herr talman! Studerar
man närmare, hur rösterna utfallit
vid de särskilda omröstningarna
inom Förenta Nationernas generalförsamling,
ser man att Förenta Nationerna
ingalunda i alla frågor har varit uppdelat
i två avgränsade läger: öst och väst,
mellan vilka ett antal neutrala har befunnit
sig. Motsatsen har ofta varit fallet.
Det har berott på vederbörande frågors
natur, hur staterna röstat. Jag hade
tillfälle att deltaga i större delen av Förenta
Nationernas generalförsamlings senaste
sammanträde. Jag hade mitt arbete
förlagt till det juridiska utskottet,
och där märkte man mycket litet av
den stora motsättning som finns i världen.
I det juridiska utskottet drar man
sig icke för att erkänna, att man i en
viss fråga har haft orätt. Beträffande ett
spörsmål slutade debatten med att Förenta
staternas representant yttrade, att
Sovjetunionens talesman hade haft fullständigt
rätt i diskussionen och han
själv orätt. I en viktig fråga, som föranletts
av konventionen om folkmord,
bildades ett block, bestående av å ena
sidan Förenta staterna, Sovjetunionen
och östblocket i övrigt samt ett antal
sydamerikanska stater, och å andra sidan
England, de skandinaviska staterna,
Nederländerna med flera. Förenta staterna
och östblocket vunno. Även
andra utskott kunde uppvisa drag, som
man icke skulle väntat. Jag kan därvid
hänvisa till det tryck som utdelats till
ledamöterna av kammaren.

Ju mera man kommer in på de brännande
politiska frågorna, desto mera göra
sig emellertid de stora politiska skiljelinjerna
gällande även i voteringarna.
Varje iakttagare måste konstatera, hur
isolerat östblocket står i dessa frågor
inom Förenta Nationernas generalförsamling.

Det är också helt naturligt att så är

förhållandet. Östinakterna äro diktaturer.
Där saknar den enskilde den frihet
som är själva nerven i västerlandets organisation.
Att östblocket står isolerat,
är också en följd av den avspärrning
som man genomfört i förhållande till
västerlandet. Alla känna den. Alla svenskar
veta ju, att om en fattig fiskare skulle
råka komma för nära en av östblockets
kuster, det dröjer dagar, kanske
veckor, innan han får komma i förbindelse
med landsmän och anhöriga. Det
är ju denna avspärrning — att vi icke
kunna få reda på vad som i själva verket
försiggår bakom förlåten —- som
spritt fruktan i världen och som därigenom
i utomordentligt hög grad bidragit
till rustningarna. Man talar fred, men
ingen vet, om man i själva verket förbereder
krig.

Några tecken till att man man vore
villig att häva denna avspärrning visade
sig icke inom församlingen. En bland
de episoder från generalförsamlingens
allmänna diskussion som spriddes över
världen var, att Vysjinski talade om, att
han knappt hade kunnat sova på hela
natten av skratt, när han läste den amerikanske
utrikesministerns anförande.
Vilken del av Achesons anförande åsyftade
han med dessa ord? Det var uttalanden
från Achesons sida att man borde
försöka få till stånd en internationell
översikt över rustningarnas nuvarande
höjd, alltså någonting för att på en viss
punkt häva avspärrningen. Både före
och efter det Vysjinski yttrat, att han
knappt kunde sova på hela natten, kritiserade
han Achesons åsikt, att man
borde försöka få till stånd en översikt
över de nuvarande rustningarna. Jag
sade »kritiserade». Jag skulle snarare
vilja säga att han satiriserade över Achesons
uppfattning.

Går man igenom de stora politiska
avgörandena i generalförsamlingen, visar
det sig naturligtvis, att Sverige i det
övervägande antalet fall ställt sig på
samma sida som västmakterna. Så var
fallet beträffande den resolution om metoder
för upprätthållande och stärkande
av internationell fred och säkerhet, som
innebär ett visst fullföljande av Ache -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

sonplanen. I debatten om denna resolution
uttalade den svenske delegat, som
följde frågan, att partiella och regionala
alliansfördrag inom Förenta Nationerna
vore fullt legitima och att den svenska
delegationen icke kunde förstå de ständigt
upprepade attackerna från öststaternas
sida mot Atlantpakten. På samma
sida som västmakterna stod Sverige även
beträffande den stora resolution som antogs
den 11 januari i år över nedrustning
och atomenergikontroll. Vid ett viktigt
beslut i samma ärende sex dagar
senare intog Sverige samma ståndpunkt.
Bland andra liknande fall kan jag nämna
beslutet den 7 december 1951, varigenom
generalförsamlingen förklarade
det nödvändigt, att Italien bleve medlem
av förvaltarskapsrådet och för detta ändamål
finge inträde i Förenta Nationerna.
Genom samma beslut uppmanades
säkerhetsrådet att skyndsamt behandla
församlingens resolution i syfte att föreslå
Italiens omedelbara upptagande
som medlem av Förenta Nationerna.

Nu anförda exempel har jag tagit ur
det tryck som utdelats till ledamöterna.
Andra exempel finnas från ärenden som
icke medtagits i detta utdrag. Jag vill
påpeka det beslut, som generalförsamlingen
fattade i anledning av den ryska
anmälan mot Förenta staterna för dess
Mutual security act. Denna amerikanska
förordning ansåg Sovjetunionen såsom
en inblandning i andra staters angelägenheter.
Jag vill till slut peka på det
beslut, genom vilket Förenta Nationerna
ställde sig på samma sida som Jugoslavien
i dess anklagelser mot östblocket
för fientlig verksamhet mot Jugoslavien.
I denna debatt deltog den svenske utrikesministern
på Jugoslaviens sida.
Under den tid jag har varit i tillfälle
att deltaga i det politiska livet har jag
knappast åhört cn överläggning, där den
ena sidan hemburit en så fullständig seger
som jugoslaverna gjorde i detta fall.

Vid ett par tillfällen har emellertid
Sverige i frågor av stor politisk betydelse
ställt sig på annan linje än västmakterna.
Jag avser naturligtvis frågan
om vilken regering som skall representera
Kina och den tyska frågan. Den ki -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
nesiska frågan skall jag inte gå in på;
den ligger på det folkrättsliga planet.
Den tyska frågan ser jag på följande
sätt.

Från de västliga demokratiernas sida
framställde man förslag, att Förenta Nationerna
skulle tillsätta en kommission
med uppgift att undersöka möjligheterna
för anordnande av fria val i Tyskland.
Undersökningarna skulle äga rum
på ort och ställe och ske samtidigt i
både öst- och Västtyskland. Anledningen
till att undersökningarna skulle ske
samtidigt var delvis, att det vore ett slöseri
med tid och pengar att tillsätta en
kommission, som icke vore tillförsäkrad
samtliga parters samarbete. Den svenska
delegationens ledning ansåg, att en kommission
med den föreslagna uppgiften
icke skulle göra någon nytta, då resultatet
av dess arbete måste bli ett konstaterande
av att det icke existerade
förutsättningar för fria val i Tyskland,
vilket man visste förut. Mycket snart visade
det sig dessutom, att kommissionen
över huvud taget icke skulle komma in
i Östtyskland.

Mot denna uppfattning inom delegationens
ledning gjordes icke någon erinran
från delegationens sida. Sedermera
framlades ett resolutionsförslag, i
vilket tillsättandet av den av västmakterna
föreslagna kommissionen icke var
upptagen, men som innehöll, att generalförsamlingen
skulle hemställa till de
fyra ockupationsmakterna att genom ömsesidiga
överenskommelser och i samråd
med den tyska nationen skapa de
erforderliga förutsättningarna för genomförandet
av fria val i hela Tyskland.
Vidare sades i förslaget att Förenta
Nationerna skulle förklara sig berett
att, sedan det förvissat sig om att
de erforderliga förutsättningarna föreligga,
erbjuda sin hjälp i syfte att garantera
valens frihet och att för detta
ändamål tillsätta en neutral internationell
kommission. I resolutionsförslaget
angavs, att det av gjorda uttalanden var
klart, att kommissionen icke skulle komma
in i Östtyskland.

Resolutionsförslaget, som på en punkt
sedermera kompletterades, accepterades

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
emellertid icke av västmakterna. I stället
antogs ett resolutionsförslag om tillsättande
av en kommission omedelbart
för att undersöka förhållandena i Östoch
Västtyskland.

Huruvida beslutet att tillsätta en kommission
kommer att visa sig befordra anställandet
av fria val i Tyskland, är ett
spörsmål som blott framtiden kan besvara.
Samma dag som det politiska utskottet
föreslog tillsättandet av kommissionen
för de tyska valen föreslog det
även tillsättandet av en avrustningskommission.
I en ledande artikel dagen efter,
den 20 december, tar The Times ställning
till båda de föreslagna kommissionerna.
Uen stora engelska tidningen
säger, att på grund av den ryska oppositionen
det icke är lätt att uppskatta
värdet av vad som beslutats. Och så fortsätter
The Times ordagrant: »Man kan
säga att då det är önskvärt med både
avrustning och fria val i Tyskland, varje
steg mot dessa mål är önskvärt. Åtminstone
ha västmakterna visat att de äro
villiga. Å andra sidan kan det sägas att
då intetdera målet kan nås utan samtycke
av Sovjet, det endast kan göra saken
värre att välja en metod, som Sovjet
ogillar. Särskilt kan kommissionen för
tyska val göras till föremål för denna
kritik, ty det tyska problemet, som i
varje fall är mycket större än frågan om
tyska val, kan lösas endast genom överenskommelse
mellan de fyra ockupationsmakterna.
Om Sovjetunionen eller
västmakterna allvarligt tänkte, att det
kunde lösas, så skulle de icke lämna det
till Förenta Nationerna.» Kommissionen
är numera tillsatt, ehuru den har en ledamot
mindre än som avsetts, detta på
grund av att Polen avböjt att sända en
representant. Den har emellertid fortfarande
icke fått komma in i Östtyskland
och har därför icke kunnat börja
sina undersökningar, då dessa skola ske
samtidigt i Öst- och Västtyskland.

Det framgår av vad jag nu yttrat, att
den svenska delegationens ståndpunktstagande
hade samma grundval som det
förslag som framställdes av västmakterna,
nämligen önskan att fria val skulle
komma till stånd i Tyskland. Ur den

synpunkten kan ståndpunktstagandet i
varje fall icke kritiseras. Det rubbar icke
den bild av Sveriges allmänna hållning,
vilken framgår ur de fakta jag redan
meddelat. Det har i diskussionen sagts,
att västmaktsförslaget var ett propagandaförslag,
avsett att ställa östblocket mot
väggen. Detta förnekades direkt i debatten
av det engelska ombudet Sir Gladwvn
Jebb. Men oavsett detta skulle efter
antagandet av det svenska förslaget samma
konstaterande ha skett, ty där står
det uttryckligen, att den föreslagna kommissionen
över huvud taget icke skulle
få komma in i Östtyskland.

Statsministern har i sitt anförande
även varit inne på ett bedömande av värdet
av Förenta Nationernas nuvarande
verksamhet. Jag kan ansluta mig till hans
yttrande. Även om Förenta Nationerna
på det rent politiska området icke har
möjlighet att nå större resultat, är det
av betydande värde att ha ett forum, där
åsikter kunna möta varandra. Det är också
möjligt, att Förenta Nationerna en
gång kan komma att spela en ännu större
roll än nu. Samtidens stora politiska
frågor avgöras emellertid för närvarande
icke under Förenta Nationernas egid.
Det sker på annat håll — till exempel
genom Schumanplanen, genom Atlantpakten
och dess utförande i verkligheten
och genom europaarmén. Huruvida
den nuvarande utvecklingen skall leda
till en avspänning eller till ett krig, därom
veta vi ingenting. Om den nuvarande
spänningen ha vi fått en påminnelse
redan genom det militära spioneri, för
vilket vårt fredliga land utsatts från
rysk sida, detta trots att det borde stå
klart för var och en, att den svenska
krigsmakten aldrig kommer att användas
annat än för försvar. Om detta militära
spioneri fortsätter, kan det tvinga
oss till en översyn av vårt militärpolitiska
läge. I varje fall är det en uppmaning
för oss att fortfarande upprätthålla
och stärka det försvar för vårt oberoende
som vi byggt upp.

Herr WAHLUND: Herr talman! När
jag i går liksom övriga ärade ledamöter
av kamrarna fick i min hand det sär -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

tryck som ligger till grundval för debatten
i dag och som ju behandlar vissa
vid Förenta Nationernas generalförsamlings
sjätte ordinarie möte dryftade ärenden,
kunde jag konstatera att där tas upp
frågor som ha behandlats inom generalförsamlingens
första utskott, dess politiska
utskott, och frågor som ha behandlats
inom dess andra utskott, det ekonomiska.
Däremot står där praktiskt taget ingenting
om de frågor som ha behandlats i
övrigt, och härvidlag fäster jag mig alldeles
särskilt vid de sociala frågorna.
Skulle det ha varit så, att vad som har
medtagits innebär en värdering av frågorna,
då skulle jag från denna plats ha
velat inlägga en gensaga. Men jag tror
inte det är så, jag tror det bestämt inte.
Man har i utrikesdepartementet haft
mycket kort tid på sig efter generalförsamlingens
avslutning för att utarbeta redogörelsen,
och jag är övertygad om att
vad som här föreligger helt enkelt är
vad man inom utrikesdepartementet har
hunnit med.

Men detta har gett mig anledning att
tala om de sociala frågorna. Man kan
ha vilken uppfattning man vill om dessa
sociala frågors vikt, men de representera
en sektor där Förenta Nationerna
faktiskt har kommit till verkligt praktiska
resultat. Jag hade, herr talman,
tänkt enbart tala om de sociala spörsmålen,
men när jag nu har hört herrar
Ewerlöfs och Holmbäcks anföranden,
tycker jag mig ändå ha anledning till
några allmänna kommentarer. Jag anser
det nämligen vara värt att notera att
såväl högerns som folkpartiets huvudrepresentanter
i denna debatt i sitt
ståndpunktstagande visat en återhållsamhet
som jag uppskattar, en påtaglig återhållsamhet
som hjärt kontrasterar mot
den aggressivitet vissa höger- och folkpartitidningar
uppvisat, då det giillt att
komma regeringens utrikespolitik till
livs.

Om det skulle slumpa sig så, att en utländsk
betraktare enbart hämtade sina
kunskaper om Sverige från svensk tidningspress,
finge han lätt det intrycket
att svenska folket stode splittrat om de
utrikespolitiska frågorna, men riksdags -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
protokollen ge ett annat besked. Med få
undantag äro representanterna för de
fyra partierna eniga om huvudlinjerna
för utrikespolitiken. Vi ha i dag kunnat
konstatera denna enighet i stort genom
att jämföra hans excellens herr statsministerns,
herr förste vice talmannens,
herrar Ewerlöfs och Holmbäcks anföranden.

Jag menar att det inte alls är ur vägen
att här i några korta satser summera
vad som förenar oss. Vi äro överens om
att genom ett starkt försvar slå vakt om
vårt lands integritet, vår frihet och vårt
oberoende. Vi räkna med möjligheten
— jag säger möjligheten, herr talman •—
av att vårt land skall kunna hålla sig
utanför ett framtida europeiskt storkrig
eller att, om ett krig bryter ut, Sveriges
inblandning åtminstone skall kunna fördröjas.
Med hänsyn härtill vilja vi inte
engagera vårt land inom den ena eller
den andra stormaktskonstellationen. Det
är ju allt detta, vilket vi så väl känna
till, som vi kalla en alliansfri politik. Vi
skulle lika gärna kunna kalla det för en
handlingsfrihetens politik. Vi vilja i varje
situation handla just så som vi anse
bäst gagna vårt land. Vi äro fredsegoister,
har herr Ture Nerman sagt i denna
kammare. Ja, vi äro kanske fredsegoister.
Jag vill gärna erkänna att vi inte ha
någon altruistisk, någon heroisk målsättning.
Ett litet folk i vår utsatta position
har inte råd att vara heroiskt. En alltför
hjältemodig utrikespolitik kunde komma
att drivas på bekostnad av den unga generationens
liv eller frihet.

När vi nu inför vår gemensamma målsättning
bedöma Sveriges uppträdande
under den avslutade generalförsamlingen,
är det ingalunda förvånande att några
vägande anmärkningar inte framkommit,
om man ser saken i stort. Herr
Ewerlöf deklarerade t. o. m. att vad som
har skett — jag citerar — »inte inbjuder
till några allvprligare meningsxkillnader»,
och herr Holmbäck presenterade
material här nyss, som klart visade att
den kritik, vilken siiger att vi borde vara
mera västorienterade iin vi äro, inte har
sakligt underlag.

Å andra sidan är det klart alt i ett ut -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
rikespolitiskt läge så svåröverskådligt, så
labilt som det nuvarande kunna olika
meningar göra sig gällande i särskilda
frågor. Här ha både herr Ewerlöf och
herr Holmbäck redovisat vissa anmärkningar,
och svaret kommer, förmodar
jag, från herr statsministern så småningom.
Jag skall bara nöja mig med några
personliga kommentarer.

När jag för min del i efterhand tänker
igenom vad som hänt under höstens och
förårets generalförsamling, kan jag inte
komma till annat än att Sveriges politik
från dess allmänna utgångspunkter knappast
skulle kunnat utformas på annat sätt
än som faktiskt skedde. När herrar Ewerlöf
och Holmbäck komma med sina anmärkningar
vill jag ändå säga att en sak
är att under generalförsamlingen med
dess ständigt växlande förhandlingsläge
fatta ett snabbt beslut, en annan sak är
att i efterhand säga att vi nog ändå borde
ha handlat på annat sätt än vi faktiskt
gjorde.

Jag skulle vilja framställa en fråga, och
jag betonar och understryker att den inte
framställts för att söka sak med högerns
och folkpartiets representanter
utan endast i all vänlighet. Vad kan det
bero på att högerns och folkpartiets representanter
inte vid den svenska delegationens
dagliga sammanträden där nere
i Paris i direkt anslutning till frågorna
framföra de synpunkter som vi fått höra
här i dag? Jag ställer frågan, jag upprepar
det, inte som en kritisk fråga utan
för att få under diskussion vilken ställning
delegaterna egentligen inta. Deras
ställning utåt är ju klar: inom generalförsamlingen
representera de landet. Jag
syftar nu på delegaternas ställning inom
delegationen. Herr Ewerlöf sade nyss något
som kanske ger en del av hans inställning.
Han sade att om han varit där
nere, skulle han nog ha handlat så och
så. Jag skulle vilja ställa den frågan: Äro
delegaterna representanter för respektive
partier eller uppträda de mer eller mindre
som — vad skola vi säga — privatpersoner? När

man här hemma observerar vad
som sker inom Förenta Nationerna knyts
ju intresset i första hand till det drama -

tiska skådespel där de huvudagerande å
ena sidan äro Vysjinski, Malik etc. och
å den andra sidan Acheson, Eden m. fl.
Där är huvudämnet att försöka åstadkomma
fred av en i block kluven värld.
Men mera i skymundan föras andra diskussioner,
inte alls så sensationella eller
ägnade att fylla tidningsspalterna. Debatten
gäller där något som jag skulle
vilja kalla krigets profylax. Man diskuterar
möjligheterna att utjämna de skriande
ekonomiska, sociala och kulturella
skillnaderna i vår värld och på så sätt
minska farorna för framtida konflikter.
Herr statsministern berörde dessa ting i
sin inledande redogörelse.

Även i dessa frågor, som jag kanske
helt allmänt skall kalla de sociala, märker
man minsann skiljelinjerna mellan
öst och väst, mellan demokrati och kommunism.
Men man stöter också på en
annan här hemma tämligen förbisedd
men icke desto mindre viktig gruppering
av jordens folk, nämligen i utvecklade
och underutvecklade länder. Statsministern
skilde på besuttna och medellösa
folk. Man skulle lika gärna kunna
göra distinktionen så, att man skilde
mellan folk som få äta sig mätta och
folk som svälta. För mer än halva jordens
befolkning är svälten en sådan realitet
att befolkningstillväxten hålles tillbaka
genom döden på grund av undernäring.
Den som till äventyrs tror att
vad jag här säger är överdrift, rekommenderas
att studera den befolkningsstatistik
som här och var förekommer
från de verkligt underutvecklade länderna.
Man kan i denna statistik observera
en kuslig parallellism mellan skördeutfall
och dödssiffror. Är det bra
skörd, minskar dödligheten och ökar
folkmängden, och då blir det flera munnar
att mätta. Nästa gång skörden blir
medelgod eller dålig, räcker maten inte
till och då ökar dödligheten. Befolkningen
kommer på så sätt alltid att ha en så
låg levnadsstandard, att döden sätter
spärr för ytterligare folktillväxt. Sådana
förhållanden råda utpräglat i Kina och
Mongoliet samt i delar av Främre Asien
(dit höra Afganistan, Irak, Iran, Arabiska
halvön) och vidare huvuddelen av

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Afrika. Liknande förhållanden, kanske
inte så utpräglade, råda i Indien och
Pakistan, Burma, Siam, Indonesien, Turkiet,
Syrien, Mellanamerika och större
delen av Sydamerika.

Det är ett gigantiskt befolkningsproblem
som vi möta inom dessa länder,
där folkmassorna trängas på ett alltför
knappt näringsutrymme, inom dessa länder
som äro rika på folk men fattiga på
mat. Risken är, och herr statsministern
snuddade vid denna fråga, att de underutvecklade
länderna lösa sin befolkningsfråga
med de befolkningspolitiska
medel som exempelvis Mussolini använde:
kulsprutor, kanoner och tanks — för
att, som det så vackert heter, skaffa sig
livsrum. Folken i Asien och även i Afrika
börja vakna, det märks oförtydbart
vid förhandlingarna inom Förenta Nationerna.
De kämpa för folkens självbestämmanderätt
men framför allt för
en förbättrad levnadsstandard. Det är
inte bara möjligt, utan, det säger jag,
tyvärr också troligt att utvecklingen
mycket snart kommer att ställa oss inför
nya och mycket svårlösta världspolitiska
problem.

Herr talman! Jag tror dock i alla fall
inte att det för oss svenskar är faran
för framtida våldsuppgörelser som dominerar
i motivbilden, då vi vilja medverka
till att hjälpa de underutvecklade
länderna. Nej, vad som blir avgörande
för oss är andra skäl; det sammanhänger
med sociala värderingar. Jag menar
att Sverige har en uppgift i de frågor
som jag har berört. Svenskarna ha, som
få folk i världen, cn klart humanitär inställning.
Det är få länder, där människovärdet
hålles så högt som i vårt land.
När vi syssla med de underutvecklade
folkens problem, fästa vi oss inte vid
dessa folks hudfärg. Det är medmänniskor
det gäller, människor som svälta.
Vidare har Sverige inga kolonialintressen
med den belastning som detta medför
i hithörande frågor, och en svensk
kan nalkas de problem det här gäller
utan moraliska och religiösa fördomar.

Vi konstatera, att de länder där man
svälter övervägande äro jordbruksländer,
länder med ett primitivt, överbefol -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
kat jordbruk, länder med en undersysselsatt
jordbruksbefolkning. Överskottsbefolkningen
inom detta jordbruk måste
lösgöras. Överskottsbefolkningen måste
flyttas över till andra sysselsättningar
än jordbruk eller till underutnyttjade
områden av världen. Men möjligheterna
härvidlag äro tyvärr begränsade. Därför
står det klart, att befolkningstillväxten
inom de underutvecklade länderna måste
hållas tillbaka och det på annat sätt
än genom hög dödlighet. Den möjlighet
som då återstår är födelsebegränsning.
Viljemässig födelsekontroll är det humanitära
medel som man måste rekommendera.

Jag är glad över att jag har fått detta
tillfälle att i riksdagen tala om de underutvecklade
folkens problem. Jag är
angelägen om att framhålla, att vad jag
anfört ej får tagas som ett skäl för att
komma ifrån den hjälpverksamhet av
teknisk eller ekonomisk art som genom
FN kommer de underutvecklade länderna
till del eller den direkthjälp i
form av mat, kläder, medicin och annat
som nu går till de underutvecklade länderna.
Vad vårt lilla land kan göra inom
denna hjälpverksamhet måste givetvis
bli obetydligt i det stora sammanhanget.
Men vi böra visa vår goda vilja.

Jag är glad över att Sveriges bidrag
i fråga om den tekniska hjälpen till de
underutvecklade länderna skall avsevärt
utvidgas. Vi ha också anledning att förmoda
att Sveriges bidrag till den internationella
barnfonden kommer att utökas.
Jag noterar detta med tillfredsställelse.

Herr talman! När jag sålunda velal
fästa uppmärksamheten på de underutvecklade
ländernas situation, vill jag till
det sagda lägga att vi här möta problem
vilka man icke, såsom tempeltjänaren i
liknelsen om den barmhärtige samariten,
kan gå förbi eller bagatellisera, detta
av humanitära skäl, men också av
politiska skäl. De länder som det här
gäller representera cn viktig faktor i
världspolitiken redan nu och säkerligen
än mer inom en snar framtid. Dessa
konstateranden, herr talman, ha varit
mitt viktigaste ärende i denna debatt.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle):
Herr talman! Jag måste säga att jag var
något förvånad över herr Wahlunds anförande.
Jag tror knappast att lian riktigt
hörde på vad jag sade. Jag lade inte
upp mitt anförande såsom en rad anmärkningar.
Jag hade ett helt annat
syfte. Jag ville visa, på grundval av
det material som jag framlade, att vi ha
haft en västlig orientering i Förenta
Nationernas generalförsamling. Det är
detta jag ansåg vara viktigt att stryka
under.

Herr WAHLUND (kort genmäle): Då
vill jag, herr talman, bara med glädje
konstatera att jag får så mycket starkare
belägg för min huvudtes, nämligen
att det råder enighet i hithörande frågor.

Herr WISTRAND: Herr talman! Hans
excellens herr statsministern lade upp
denna debatt så, att man i dag skulle
diskutera frågor som hade behandlats
i Förenta Nationerna, och att man sedermera
skulle få tillfälle att diskutera
de resolutioner som hade antagits inom
Europarådet och översänts för vederbörande
parlaments yttrande.

Jag tror att det är en något för snäv
uppdelning. Jag skulle t. o. m. vilja
säga att den är rent verklighetsfrämmande,
om man vill uppnå en debatt
angående den svenska utrikespolitiken.
Den svenska utrikespolitiken är till sitt
verkningsfält på intet vis inskränkt uteslutande
till vissa avgöranden i Förenta
Nationerna eller i Europarådet. Den
spänner över ett långt vidare fält och
har i kanske ännu större utsträckning
att manövrera med avgöranden, med utvecklingstendenser
o. s. v., som inte
kunna direkt återfinnas i protokollen
från någon av dessa båda institutioner.

Jag tror därför, att det inte vore
lyckligt om denna debatt i huvudsak
skulle utveckla sig endast till en fråga
om decharge eller inte decharge för den
ställning som den svenska delegationen
intagit i Förenta Nationerna. Förvisso

har därvid förekommit saker som kunna
vara mycket diskutabla, och de ha
redan berörts av några talare, men jag
tror att det är viktigare att man något
ser framåt, mer framåt än man bär velat
göra i denna debatt om den utrikespolitik
som Sverige skall föra. Den bör gälla
handlingslinjen i dagens situation och
för den överskådliga framtiden. Utrikespolitiken
är i själva verket odelbar.

När jag sagt detta, vill jag genast konstatera,
att jag själv inte kan komma
med något positivt förslag, hur vår politik
inom den närmaste tiden bör föras.
Jag kan göra det så mycket mindre, som
jag vill utveckla skälen varför jag anser
att en svensk utrikespolitik under den
närmaste framtiden måste vara ganska
rörlig och taga hänsyn till en mängd
omständigheter vilkas verkliga betydelse
vi ännu inte kunna se fullt klart. Hittills
ha principerna för den svenska utrikespolitiken
i hög grad vunnit anslutning
från en avsevärd del av Sveriges
folk, från den absolut övervägande majoriteten,
och jag har ingen annan uppfattning
än att denna politik i stort sett
har varit riktig, ja, jag vill gå ännu
längre och säga att den enligt min uppfattning
ännu i dagens situation är huvudsakligen
riktig. Men jag har en
känsla av faran att man fastlåser en utvecklingslinje,
som har varit befogad
och motsvarar tidslägets krav i en situation,
att gälla för alla uppkommande
fall, så att den under alla omständigheter
skulle anses som den riktiga.
Den kan bli rent steril, om den fastslås
som ett fullkomligt orörligt statiskt
element i en eljest starkt dynamisk tid.

Värdet av vår nuvarande alliansfria
politik synes mig klart i vårt nuvarande
läge. Vi binda oss inte, utan kunna
segla med lösa skot i en tid av allmän
atmosfärisk oro. Det är allt fortfarande
min uppfattning, att det är av betydelse
att vi inte binda skoten vare sig åt den
ena eller andra sidan. Men vi ha att göra
med alldeles för många föränderliga
faktorer för att vi skulle kunna vara
säkra på att under alla omständigheter
kunna följa en kurs som vi själva utstakat.
Det är långt ifrån säkert att om -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

ständigheterna komma att medge detta,
och därför kräver vår utrikespolitik för
närvarade en alldeles särskilt hög grad
av vakenhet, som kan säkert både inregistrera
och kritiskt bedöma atmosfärförändringarna,
när de inträffa, och bedöma
om en kursförändring kan äga
rum, om den bör äga rum eller om den
givna kursen kan fortsättas. Är man inte
vaksam, hamnar man mycket lätt i ett
läge där varje självständig manövrering
omöjliggöres.

Ingen kan undgå att iakttaga, att det
för närvarade förberedes mycket stora
förändringar i den allmänna världsbilden.
Dessa ha redan i viss mån inträtt.
Kvar stå de nu redan gamla motsättningarna
mellan öst och väst. Där har
kanske läget förblivit jämförelsevis
oförändrat, om man inte, som herr
Ewerlöf framhöll, kan säga att det är
skärpt. Å ena sidan gungar åter igen
Västeuropas ekonomi. Den liberalisering
i fråga om handeln, som man med så
mycken möda har uppbyggt, har åter
till sin väsentliga del raserats. Det är
en sak som har oöverskådliga konsekvenser,
ty därmed hotas ånyo grundvalarna
för Västeuropas relativa välstånd.
Å andra sidan försiggår ett mycket
intensivt konsolideringsarbete, som
ännu är i sin början.

Det är klart att det välstånd som vi
samtliga äro så angelägna om att bevara
i Europa, som ligger oss närmast —
även i Europa finnas underutvecklade
länder i förhållande till oss vad välståndet
beträffar — knappast kan i nuvarande
situation bevaras utan en effektiv
hjälp från USA. Vi ha redan sett
huru det hela börjat vackla, så fort
Marshallhjälpen har placerats på annat
sätt än tidigare, och det är tydligt att
Europa i dagens situation inte kan till
fullo reda sig självt.

Vi måste söka hjälpen där den finns
att få — jag talar nu närmast som europé
och inte såsom svensk — och den
hjälpen kan inte komma mer än från ett
håll. Europas problem blir därför enligt
min mening i framtiden att söka
förena sin levnadsstandard, som i österns
ögon måste te sig mycket avunds -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
värd, med militära ansträngningar, som
skänka tillräcklig trygghet mot aggressiva
grannar.

Intet land — inte heller vårt eget -—
är i stånd att ensamt bemästra de problem
som då uppställa sig. Dessa problem
kunna lösas endast genom ett intensivt
och fördjupat samarbete. Det är så rätt,
som herr Wahlund yttrade, att vi inte
ha råd att vara heroiska. Men vi ha lika
litet råd att lita uteslutande på våra egna
resurser. Sverige har tagit en intresserad
del i detta samarbete, inte minst inom
Marshallorganisationen, där statsrådet
Hammarskjöld har utfört ett arbete, som
är värt synnerligen stor erkänsla. Mer
än en gång har man där kunnat spåra
goda uppslag från Sveriges sida.

Ett annat organ, där vi arbeta gemensamt
med andra länder, är Europarådet.
Vi få ju, har det lovats, behandla frågan
om Europarådet en annan gång, och jag
skall därför inte uppehålla mig alltför
mycket vid dess egentliga verksamhet.
Rådets arbete har ju, om man ser saken
formellt, inte blivit riktigt vad man hade
tänkt sig, men så mycket mer har uträttats
genom det arbete, som tillkommit
på rådets initiativ och utförts i annan
ordning. Jag syftar härvid närmast
på de båda frågor som äro av så stor betydelse
även för oss, nämligen europaarmén
och Schumanplanen. Jag måste
ta upp dem i detta sammanhang, eftersom
de icke stå i omedelbart samband
med de resolutioner inom Europarådet,
vartill vi ha att senare taga ställning.

Det föreligger stor anledning för
svensk politik att följa dessa frågor och
deras utveckling, men också, tror jag, att
för tillfället inskränka sig till att endast
följa dem. Ingen har heller satt i fråga
en förhastad anslutning från Sveriges
sida till någondera av de institutioner
varpå jag syftat. Men vad man måste
göra klart för sig i detta land är att i
den mån samarbetet på det ekonomiska
och sociala området genom Schumanplanen
och på det militära området genom
europaarmén kommer att föras ut
i livet — och i båda fallen komma frågorna
enligt min uppfattning att finna
sin lösning; Schumanplanen är väl re -

•26

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952,

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
dan i hamn — så medför detta så djupgående
förändringar i Europas ekonomiska
och politiska struktur att lägets
förändringar på intet sätt kunna lämnas
obeaktade. Dessa frågor inverka även
på våra förhållanden, även om vi skulle
ställa oss utanför deras lösande.

Jag vill för dagen uppehålla mig alldeles
särskilt vid Schumanplanen. Det
är en både politiskt och ekonomiskt synnerligen
betydelsefull nybildning, som
därigenom etableras och som ställer
mycket stora delar av Sveriges näringsliv,
i synnerhet dess järnindustri, inför
nya problem, som påkalla vår oavlåtliga
uppmärksamhet. Enligt Schumanplanen
skulle ju ske en viss fördelning av järnindustriens
råvaror. Vi äro säljare av
.järnmalm, men vi äro köpare av kol och
av skrot, och man har all anledning att
tänka sig att dessa varor komma så långt
som möjligt att sparsamt ransoneras till
de länder som stå utanför Schumanplanen.
I vilken mån vi ha möjligheter att
liävda vår ställning genom vårt malminnehav,
vet man ännu inte. Den engelska
regeringen har redan meddelat, att
den beslutat tillsätta en delegation hos
den överstatliga myndighet som skall
dirigera Schumanplanens förverkligande.
England har ju hittills inte velat direkt
ingå som partner i Schumansammanslutningen,
lika litet som vi, men
det har känt det mycket starka behovet
av att äga en nära, förtrolig och uppriktig
kontakt med de ledande inom denna
institution redan från början. På det sättet
väntar sig Englands järnindustri att
redan från början medverka till planens
genomförande och draga nytta av dess
reglerande verksamhet.

Jag tror att det är en mycket viktig
angelägenhet, Ers Excellens, att den
svenska regeringen i tid söker samarbete
med det svenska näringslivet, främst
dess järnindustri, för att dryfta de problem,
som uppstått genom Schumanplanens
tillkomst, och även att man utan
alltför stort dröjsmål söker de kontakter,
som äro nödvändiga för att diskutera
ett svenskt samarbete i en eller annan
form med Schumaninstitutionen, i
syfte att göra det oundgängliga samar -

betet mellan Sverige och den kontinentala
järnindustrien så friktionsfritt som
möjligt. Vi måste komma ihåg att vår
järnindustri, hur stor den än är från vår
synpunkt och som i kvalitetsavseende
också är internationellt betydelsefull,
dock i fråga om kvantiteten ingalunda
är av kolossala dimensioner — den överträffas
i det avseendet till och med av
järnindustrien i det lilla landet Luxemburg.
En svensk isolering, som låtsas som
om ingenting inträffat, får här under
inga omständigheter bibehållas. Det rör
sig om alldeles för viktiga frågor, som
inverka på svensk ekonomi i dess vitala
punkter.

Ett annat problem är europaarmén.
Det är enligt min mening alldeles klart
att vi först måste avvakta utvecklingen
och se under vilka former den kommer
att föras ut i livet. Att den kommer att
bli en verklighet är min övertygelse: det
finns alltför stora intressen, som kräva
att den förverkligas, för att den skulle
gå om intet. Men härmed ha också förändringar
inträffat i Europas status, som
kunna — jag säger, Ers Excellens, inte
»måste», utan jag säger »kunna» — s
starkt påverka vårt läge att förhållandena
nödvändiggöra en viss kursförändring
i vår politik. Det är en sak som
framtiden får avgöra. Man kan inte bedöma
saken nu. Men man kan väl ha sin
uppmärksamhet riktad på den.

Jag såg i går i tidningen ett tecken,
som på mig verkade en smula oroande.
Det meddelades att atlantpaktsorganisationen
hade tillsatt ett särskilt sekretariat
och att organisationen skulle ägna
sig icke endast, såsom från början var
avsett, åt försvarsuppgifter, utan även
åt ömsesidigt ekonomiskt, politiskt och
socialt samarbete mellan medlemsstaterna.
Jag är inte närmare underrättad
om vad som ligger bakom detta — vi
kunna kanske få en auktoritativ upplysning
därom under debatten — men
det föreföll mig verkligen oroande att
många av de uppgifter, i vilkas behandling
vi hittills haft tillfälle delta genom
samarbetet i Marshallorganisationen, i
Europarådet o. s. v., skulle tas upp av
den på rent militärt samarbete grunda -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

de atlanlpaktsorganisationen i konkurrens
med dessa organ. Detta är också
en fråga, vars utveckling man har all
anledning att med noggrannhet följa på
svenskt håll.

Sverige väckte genom statsrådet Hammarskjöld
för ungefär ett år sedan ett
förslag i Marshallorganisationen om ett
samarbete med Europarådet, som syftade
till en fusion mellan dessa båda organisationer,
och det tillsattes då en samarbetskommitté.
Sedermera har, såvitt
jag kunnat iakttaga, frågan inte gått synnerligen
mycket framåt. Det ser ut som
om den skulle stå ungefär på samma
punkt som efter det förslaget framställts.
Sveriges förslag får inte bli ett rop i
öknen, som dör bort ögonblicket efter
det att man har givit det ifrån sig. Inte
minst mot bakgrunden av de farhågor,
som jag nyss uttalade, finner jag det
angeläget att den svenska regeringen
verkligen gör ansträngningar för att om
möjligt påskynda denna sammanslagning.

Utvecklingen går mot ett allt närmare
europeiskt samarbete, som i olika former
avser att ge vår världsdel möjlighet
att åter resa sig. Det är ett livsvillkor
också för oss att vi delta i detta
samarbete med ett livligt och intensivt
—- icke enbart kyligt och förstrött —- intresse.
I sitt stora och i världspressen
mycket uppmärksammade tal på den
sista assemblédagen i Europarådet yttrade
sig Spaak, då han gjorde ett svep
över de olika nationernas inställning till
Europarådet, bland annat om skandinaverna.
Han betecknade dem som »désabusés
et désintéressés», d. v. s. desillusionerade
och liknöjda. Jag tror inte att
vi ha råd att vara desillusionerade och
liknöjda, ty de lösningar som tvingas
fram utan vår medverkan kunna mycket
lätt få karaktären av lösningar emot
oss. I varje fall få de, om vi ställa oss
utanför, karaktären av lösningar, där
våra intressen inte bevakas. Här är det
nordiska samarbetet mycket välkommet,
men man får inte, när man talar om
nordiskt samarbete, glömma att det
dock rör sig endast om en del, en liten,
svag och obetydlig del av Europa och

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.
av världen. Det skandinaviska samarbetet
är för oss naturligt och värdefullt i
sig självt, men vi få icke ett ögonblick
hänge oss åt den illusionen, att man
skulle klara några stora europeiska problem
enbart genom ett skandinaviskt
samarbete.

Det är rätt egendomligt att man just
nu österifrån fått framstötar om att man
såge detta samarbete med helt förändrade
ögon och att det numera ansåges
önskvärt. Ställningstagandet är nu ett
annat, men de bevekelsegrunder, som
framkallat det, äro säkert desamma. När
en skandinavisk stark samverkan skulle
vara ett moment att stärka de skandinaviska
staterna, då motsatte man sig
det ivrigt på det hållet. Nu skulle återigen
en isolerad skandinavisk sammanslutning
snarast bli ett försvagande element
för Skandinavien. Då kommer också
genast gillandet från öster.

Det är tyvärr, såsom jag tidigare sagt,
fåfängt att dra upp en linje. Det kan
ingen av oss. Riksdagen kan det inte,
och jag tror knappast heller regeringen.
I varje fall har den inte gjort det. Vad
som kan begäras är att man noggrant
iakttar tidens tecken, realistiskt bedömer
de skiftande situationerna och att
man också visar beredskap att positivt
medverka till uppbyggandet av den nya
värld, som växer fram och som helt enkelt
måste växa fram, om vi skola ha en
framtid. I det avseendet måste vi ge upp
en smula av vår naturliga isoleringsbenägenhet.
Är det inte nästan kusligt,
att år 1811, efter det att Sverige hade
förlorat en tredjedel av sitt territorium
och väl ungefär något motsvarande av
sin folkmängd, så var denna känsla av
att Sverige kunde leva isolerat så stark,
att Esaias Tegnér i sin »Svea» kunde
ropa ut emot det svenska folket: »Tror
du dig ensam trygg?» Det ger en bild
av hur djupt rotad isoleringskänslan är
hos det svenska folket, att endast två år
sedan det stått vid avgrundens brant
och landet var stympat, då fienden hade
varit över Bottenhavet och stått vid
Grisslehamn, hade man en känsla av att
vad som försiggick utanför oss hade för
oss föga eller ingen betydelse.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.

Alldeles oavsett vilken uppfattning vi
ha om en militär politik är det en verklig
uppgift hos Sveriges regering och
riksdag att förmå vårt folk att klart inse
att även vårt läge innefattar problem
och att vi inte bara i vår känsla för underutvecklade
folk skola hoppa över hela
denna mängd av utvecklade folk, vilkas
öde berör oss mycket nära och av vilkas
öde vårt eget beror. Därmed ingenting
ont sagt om intresset för de underutvecklade,
men ofta blir det så att känslan
för dem, som äro underutvecklade,
ligga långt bort o. s. v., får någonting
av exotismens tjusning över sig, som tar
bort intresset för det som borde ligga
oss långt närmare.

Man kan väl ha olika uppfattningar
om vad läget vid en viss tidpunkt kräver,
men ett är emellertid säkert; en
steril och självgod isolering, som inte
vill se och därför till slut inte kan se,
skulle bli en stor olycka, om den finge
helt dominera vår åsiktsbildning. Uppfattningen,
att vad som förr lyckades
skall man också lyckas med nu är ju
vad man i andra sammanhang kallar
för slentrianmässigt tänkande. Det ansågs
som höjden av reaktion, när den
gamle kejsar Frans i Österrike förmanade
sina undersåtar: »Hållen Eder till
det gamla! Varför skolen icke I må väl
därav, när Edra fäder mådde väl därav?»
Det är just så som man inte får
tänka utrikespolitiskt i en värld, som så
grundligt förändrat sin bild. Erfarenheten
från den gamla tiden är ingen tillgång,
om den renodlas till det enda rättesnöret
för handlandet. Erfarenheten är
en stor tillgång endast om den är förbunden
med en öppen blick för förutsättningarnas
förändringar. Horatius
skrev en gång: »Ducunt volentem fata,
nolentem trahunt.» Det kan översättas
med att den, som är villig att göra sin
insats, kan taga sin ledning av händelseförloppet,
och den som är ovillig, ändock
dragés med av det.

Det är politikens och särskilt utrikespolitikens
uppgift att handla så, att en
viss handlingsfrihet bevaras inför händelsernas
utveckling och att man icke
motvillig och maktlös dras med i det

som man förlorat varje möjlighet att påverka.

Herr statsrådet HAMMARSKJÖLD:
Herr talman! Tillåt mig att i omedelbar
anslutning till herr Wistrands anförande
besvara några av de konkreta frågor,
som han ställde.

Herr Wistrand underströk angelägenheten
av att man från svensk sida noggrant
följer utvecklingen inom ramen
för Schumanplanen. Jag vill härtill säga,
att vi sedan en tid tillbaka underkasta
Schumanplanen och vad som
sammanhänger med den mycket ingående
undersökningar, och det gäller inte
bara planen ur saklig synpunkt, dess
betydelse för den svenska ekonomien
etc., utan det gäller också frågan om de
lämpliga kontaktformerna. Schumanplanen
befinner sig emellertid på ett
rätt tidigt utvecklingsstadium. Det är
ännu svårt att få den konkretiserad på
sådant sätt, att bestämda slutsatser för
vår del äro möjliga. Jag vill emellertid
försäkra, att vi inte släppa greppet om
frågan. Så fort det blir tillfälle till mera
praktiska åtgärder, så komma också sådana
att vidtagas.

Vidare berörde herr Wistrand det
problem, som onekligen rullas upp genom
utvecklingen mot ett ekonomiskt,
socialt och kulturellt samarbete inom
Atlantpaktens ram. Detta samarbete, vilket
— såsom herr Wistrand framhöll
— fått sitt senaste mera markanta uttryck
genom vissa uttalanden i anslutning
till Lissabonkonferensen, går tillbaka
till en särskild artikel i Atlantpakten,
som förutsätter att det militära samarbetet
skall kombineras med eller rättare
byggas in i ett samarbete med mycket
vidare syftning. För att planlägga
detta andra samarbete tillsattes redan
vid Ottawamötet förra hösten en särskild
femmannagrupp. Såvitt jag vet har inte
denna ännu lagt några närmare utformade
förslag på bordet. Även i detta
fall är det svårt att säga vad som kan
bli resultatet. Det är ingen tvekan om
att här föreligger en möjlig risk för
konkurrens mellan samarbetet inom Åt -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

lantpaktens ram och samarbetet på europeisk
basis i vidare kontakt med de
transantlantiska länderna. Det är emellertid
med tillfredsställelse som man
kan konstatera att vi i Västeuropa ingalunda
äro ensamma om uppfattningen,
att det vore olyckligt om det samarbete,
som kan komma att utveckla sig på basis
av den av mig berörda artikeln i Atlantpakten,
skulle på något sätt minska
räckvidden av eller försvaga det ickemilitära
samarbete, som har europeisk
basis och som syftar direkt- till ett förstärkande
av kontakten de europeiska
länderna emellan. Från svensk sida har
man vid olika tillfällen givit uttryck åt
den ståndpunkten, att ett sådant samarbete
är väsentligt. Vi ha därvid åberopat
dels de ekonomiska och sociala problemens
allmänna syftning, dels också
det förhållandet, att man endast på europeisk
basis i civilt sammanhang kan
hoppas på den vidare medverkan i samarbetet,
som man f. n. har exemplifierad
i Parisorganisationen.

Den tredje av de frågor, som herr
Wistrand drog upp och som jag skall be
att här helt kort få beröra, gällde det
öde, som det svenska förslaget om en
sammanslagning av Parisorganisationen
och Europarådet haft. Förslaget är nu
drygt ett år gammalt. Det har gått in i
utredningskvarnen, och där har det haft,
vill jag säga, ett rätt kärvt före i portgången.
Skälet är att man har stora svårigheter
att finna en form, i vilken de två
organisationerna så att säga konstitutionellt
kunna gå tillsammans, och detta på
grund av att organisationerna onekligen
ha rätt olika syften och kanske ännu
mera på grund av att de delvis ha olika
medlemssammansättning. I Parisorganisationen
ingår ju exempelvis Schweiz,
som inte är medlem av Europarådet.
Man har därför sökt sig fram mera efter
praktiska linjer. I syfte att påskynda utvecklingen
har man från svensk sida
helt nyligen, för inemot en månad sedan,
lagt fram ett detaljerat förslag om
hur man skulle kunna säkra en direkt
samordning av arbetet inom de två organisationernas
sekretariat, en samordning
genom vilken organisationerna öm -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
sesidigt skulle kunna utnyttja den expertis,
som finns på båda hållen. Detta
senare svenska förslag är f. n. under
överarbetning inom Parisorganisationen.
Det är inte uteslutet att det skall kunna
bli föremål för prövning av ministerkommittén
i Europarådet, när denna
sammanträder i slutet av mars.

Herr ÖHMAN: Herr talman! Den skriftliga
information och de muntliga kommentarer
som vi ha fått angående förhandlingarna
vid FN:s generalförsamling
ha ju inte visat att spänningen i
världen har minskats, utan man får snarare
det intrycket att den alltjämt är i
tilltagande. Vad man framför allt har
anledning att uppmärksamma är enligt
min mening att mycket starka krafter
äro i rörelse för att söka förvandla Förenta
Nationerna till någonting helt annat
än det som var organisationens ursprungliga
syfte.

Från början var det ju meningen att
Förenta Nationerna skulle vara det
forum där tvistefrågor mellan staterna
löstes genom vänskapliga förhandlingar
i stället för genom maktspråk, krigshot
och krig. Syftet med denna organisation
var att befästa och bevara den internationella
freden och säkerheten för
alla folk. De förhoppningar i denna
riktning som folken i alla länder ställde
till FN:s tillkomst hålla nu på att grusas.
De starka motsättningar, som kommo
fram vid den nyligen avslutade generalförsamlingens
möte, äro ett av uttrycken
härför.

Jag vill i korthet erinra om att i
Förenta Nationernas säkerhetsråd, som
enligt stadgan skall bära huvudansvaret
för fredens upprätthållande, vägras alltjämt
Kina sin lagliga plats. Stadgan har
satts ur funktion av de imperialistiska
makter, med Förenta staterna i spetsen,
som ta sikte på och förbereda ett
tredje världskrig. Genom den så kallade
Achesonplanen, som syftar till att
flytta över säkerhetsrådets befogenheter
på församlingen, förkastas den grundläggande
idén om stormakternas enhiil -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
lighet i frågor som röra åtgärder mot
krig eller krigsfara. Denna utveckling
är mycket allvarlig, framför allt för
småstaterna, alltså länder sådana som
Sverige, vilkas trygghet i främsta rummet
måste bygga på stadgans bestämmelse
om enhällighet mellan stormakterna.

Det enda värn som FN kan ge de små
staterna ligger just i enhällighctsprincipen
mellan stormakterna när det gäller
avgöranden om militära åtgärder
mot en stat som hotar eller bryter freden.
Ja, det är naturligtvis inte endast
småstaterna som förlora det värn de ha
sett i FN, utan hela organisationens
funktionsduglighet som ett instrument
för fredens bevarande blir av noll och
intet värde om inte den en gång fastställda
stadgan obrottsligt hålles.

Det är därför som den senaste tidens
utveckling endast kan inge allvarliga
farhågor för vad som skall komma. När
den svenska regeringen hösten 1950 gav
sin anslutning till Achesonplanen, hävdade
vi att den gjorde ett svårt missgrepp,
som komme att få allvarliga konsekvenser.
Vi kritiserade regeringen för
detta steg och varnade för följderna av
detsamma.

Dessa börja nu att visa sig. Den resolution
angående förfarandet vid sanktionsåtgärder,
som den svenska delegationen
röstade för i Paris, tar sikte på
att överflytta säkerhetsrådets befogenheter
på församlingen och den mer eller
mindre tillfälliga majoritet som härskar
där.

Landshövding Vougt, som var den
svenska delegationens talesman i denna
fråga, uttryckte också allvarliga betänkligheter
och förklarade att resolutionens
anvisningar »inneburo vissa risker
ur den allmänna fredens synpunkt».
Jag noterar det som ett plus att dessa
synpunkter anfördes.

Men ändå röstade vår delegation för
resolutionen och gjorde sig därmed
medansvarig för de krigsrisker som ett
förverkligande av densamma innebär
och som herr Vougt underströk i sitt
tal. Ett sådant handlande ger icke intryck
av konsekvens och fasthet, utan

om undfallenhet för de krafter som vilja
omvandla FN från ett instrument för
freden till ett verktyg för kriget.

Den brasklapp, i form av en röstförklaring,
som lämnades, ändrar ingenting
i sak, men uttrycker den oro som
man har känt också inom vår delegation
över utvecklingen inom Förenta Nationerna.

Sedan lång tid är det bekant att Förenta
staterna kräver aktivare insatser
i Koreakriget, vilket falskeligen föres i
FN:s namn. Också från Sverige vill man
ha militär hjälp. Hittills har regeringen
avvisat sådana framställningar med hänvisning
till gällande lagstiftning. Men nu
har det meddelats att en utredning angående
lagändring är i gång och att
förslag därom snarast skall föreläggas
riksdagen för avgörande. Det är riktigt
att Sverige genom anslutningen till FN
åtagit sig förpliktelser att också medverka
i militära sanktioner, men detta
var under förutsättning att stadgan
följdes, det vill säga att säkerhetsrådet
i dess giltiga sammansättning och under
enhällighet mellan stormakterna
fattade beslut om sådana åtgärder mot
en fredsstörare. Förutsättningarna nu
äro helt annorlunda. Den föreliggande
planen innebär ju att säkerhetsrådets
rättigheter upphävas och att ett annat
organ under en stormakts ledning skall
förfoga över Förenta Nationernas stridskrafter.
Man försöker således här att
legalisera sådana olagligheter som förekommo
vid Koreakrigets utbrott. Vår delegation
har, som jag sade, röstat för
denna plan och därigenom i princip
gått med på att svensk ungdom skall
kunna kommenderas ut för att förblöda
i Korea eller på något annat slagfält för
intressen som äro oss helt främmande.
Något sådant får helt enkelt icke ske.
Vi kunna icke göra oss medskyldiga i de
skändligheter som ske i Korea i Förenta
Nationernas namn och som en annan
dag kunna ske i något annat land.

I nuvarande läge är det emellertid
inte endast raserandet av Förenta Nationernas
grundläggande stadga som ger
anledning till bekymmer. Den väldiga
kapprustning, som försiggår, är ett an -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

nät allvarligt tecken på att förberedelserna
till ett tredje världskrig genomföras
mycket målmedvetet. Utbyggandet
av Atlantpakten, som nu har militära
baser från Nordpolen till Turkiet, skärper
det kalla kriget, försätter allt fler
länder i beroendeställning till Förenta
staterna och gör krigshotet alltmer
överhängande.

Talet om att Atlantpakten endast är
en försvarsorganisation kan väl inte
längre vara gångbart efter de senaste
händelserna. När Atlantpaktsrådet vid
sitt sammanträde i Lissabon beslöt att
ställa ett femtiotal divisioner i Europa
på krigsfot och när Västtysklands nazistgeneraler
skola få ställa upp 12—15
av dessa divisioner och därmed bilda
kärnan i den så kallade europaarmén
då bör man inte längre tala om Atlantpaktens
defensiva karaktär och inte heller
hyckla vilja till avrustning, såsom
skedde under förhandlingarna vid FN:s
generalförsamling.

Där antogs, med den svenska delegationens
stöd, en så kallad nedrustningsresolution,
framlagd av de makter som
dagarna efteråt i Lissabon beslöto om
Västtysklands återupprustning och de
50 krigsberedda divisionerna i Europa.
Ett sådant handlande borde vara en tankeställare
för envar. Det klargör på ett
slående sätt hur man talar om nedrustning
men forcerar kapprustningen.

Det är klart att sådana gärningar medföra
ökad spänning och att faran för
kriget blir större. Men lyckligtvis är det
så, att det också finnes starka krafter
som verka till förmån för fredens bevarande.
Den utpressningspolitik, som föres
emot de stater som äro mest bundna till
Amerika, frammanar inom dessa stater
ett växande motstånd. Ingen kan längre
dölja att det inom Atlantblocket självt
råder stora motsättningar. Dessa gälla
ställningen till Västtysklands återupprustning,
frågan om hur de väldiga kostnaderna
för upprustningen skola fördelas,
frågan om kommandoposterna i Atlantpaktsstyrkorna,
Förenta staternas
allt tydligare anspråk på oinskränkt herravälde
och liknande. Allt detta verkar
hämmande på krigsförberedelserna och

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
måste betraktas som en tillgång för alla
anhängare av en fredlig utveckling.

Därtill kommer den väldiga folkrörelse,
omfattande över 600 miljoner
människor i alla länder, som kräver
samförståndspolitik i stället för maktpolitik,
som kräver förhandlingar i första
hand mellan de fem stormakterna i
stället för krig. Denna folkrörelse verkar
som en pistol i ryggen på dem som
försöka föra världen ut i en ny katastrof.

Detta är, enligt vår mening, de ljusa
sidorna i en annars tämligen mörk
världsbild.

Vi anse inte kriget oundvikligt, även
om motsättningarna äro stora. Ju längre
tiden går, dess större bli utsikterna
för att freden skall kunna bevaras. Vi
ha inte den uppfattningen i frågan om
krig eller fred som utrikesministern tillskriver
oss i den socialdemokratiska
skriften »Aktuell politik». Han hävdar
där att vår »ideologiska utgångspunkt
är att kommunismen som ekonomisk-politisk
regim nödvändigtvis framkallar
fiendskap i länder med privatkapitalistisk
ordning, en radikal och oförsonlig
fiendskap, som inte tillåter stadigvarande
fred eller vänskap».

Jag vet inte var utrikesministern fått
dessa upplysningar om kommunisternas
tänkesätt i dessa frågor. Jag vet bara att
han i varje fall inte fått dem från kommunistiskt
håll. Det är snarare en variant
av Trumandoktrinen som han lägger
ut. Dess bärande grundtanke är just
att det måste bli en sammanstötning mellan
kapitalism och socialism.

Vi kommunister ha en annan mening
och anse att ett fredligt samliv mellan
de två dominerande systemen i världen
är fullt möjligt. De socialistiska ländernas
utrikespolitik utgår också från denna
grundtanke. Och erfarenheterna ifrån
de snart 35 år som förgått sedan den
första socialistiska staten uppstod bekräfta
att uppfattningen om de två systemens
fredliga samliv är riktig. Det
andra världskriget var inte ett krig mellan
socialismens och kapitalismens systern.
Det började som ett krig mellan kapitalistiska
stater, och under krigets

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
gäng fingo vi icke en kapitalistisk allians
mot socialismen, utan en allians
mellan kapitalistiska stater och den socialistiska
staten, som besegrade en gemensam
fiende.

Detta är historiska fakta, och jag tror
att det är klokt att ha dessa erfarenheter
i minnet när man bedömer det nuvarande
läget och försöker att ställa ett perspektiv
för framtiden.

Men det är å andra sidan klart att
ingen kan med bestämdhet förutse hur
framtiden kommer att gestalta sig och
vad den bär i sitt sköte. Den kapprustning,
som försiggår, har, såsom här tidigare
sagts av någon talare i debatten,
egentligen bara ett logiskt slut — krigsutbrottet.

En nordisk statsman har formulerat
problemet så här: »Ett laddat gevär kan
användas endast genom att man avfyrar
det.» Det är från dessa utgångspunkter,
herr talman, som vi bedöma Sveriges
läge och vår politik.

Det är självklart att allt som sker i
den internationella politiken i hög grad
påverkar läget hos oss, och vad som då
framför allt kommer i blickfältet är att
vårt land genom Danmarks och Norges
anslutning till Atlantpakten och genom
Västtysklands återupprustning har blivit
inringat i norr, väster och söder av
krigsbaser i stormakternas händer, och
det är en synnerligen allvarlig sak. De
krigsförberedelser, som försiggå också i
våra grannländer, äro ett direkt hot mot
vår egen fred och säkerhet, och därför
anse vi att dagens brännande fråga måste
vara: Vilka åtgärder kan Sverige vidtaga
för att skapa största möjliga trygghet? Finlands

statsminister Kekkonen har
genom sitt uppmärksammade inlägg i
den utrikespolitiska debatten riktat uppmärksamheten
på en kärnfråga, som gäller
alla länder i Norden. Han påvisade
i sitt inlägg, att enda förutsättningen för
att Finland skulle kunna hålla sig utanför
ett eventuellt krig vore att freden
bevarades i det övriga Norden, och han
uttryckte därmed vilken fara för samtliga
nordiska länder som Danmarks och
Norges deltagande i Atlantpakten inne -

bär. Jag tror att den finske statsministerns
uttalande bör ge oss anledning till
eftertanke, tv om Finlands fred hänger
på att Norge och Danmark inte komma i
krig, är det i ännu högre grad fallet med
Sverige. Det är därför ett vitalt intresse
för vårt land, att Norge och Danmark
komma ut ur Atlantpakten. Jag skulle
således vilja ta mig friheten att rekommendera
regeringen -— till den verkan
det kan ha — att den i anslutning till
statsminister Kekkonens inlägg upptar
förhandlingar med Norge och Danmark
om en sådan ändring i deras utrikespolitik,
att de lämna Atlantpakten och återgå
till en neutral politik som den Sverige
för.

Jag är väl medveten om att de nuvarande
regeringarna i dessa länder inte
äro benägna att ta ett sådant steg, men
däremot skulle jag tro, att ett sådant initiativ
från svensk sida skulle röna mycket
stor anslutning bland folken i våra
grannländer. Det vore dessutom ett verksamt
bidrag till den allmänna fredens
bevarande och en positiv åtgärd i syfte
att i varje fall begränsa ett krigs omfattning
och skona vårt eget folk från den
katastrof, som ett krig skulle innebära.

Låt mig, herr talman, innan jag sammanfattar
några allmänna synpunkter på
utrikespolitiken, beröra en annan fråga.

Herr andre vice talmannen förutsatte
att det skulle bli samling om utrikespolitiken
mellan alla politiska partier utom
det kommunistiska. Jag vill gentemot
detta säga, att kommunisterna, såsom jag
också här försökt visa, i flera utrikespolitiska
frågor inta ståndpunkter, som
mycket nära sammanfalla med ståndpunkter
som intagas framför allt av bondeförbundet
men även av regeringen.
Kommunisterna äro anhängare av alliansfriheten.
De vilja bara att den skall
tillämpas konsekvent. Kommunisterna
äro anhängare av landets neutralitet i
händelse av krig. Om jag på dessa punkter
kan vara anhängare av herr von Helands
ståndpunkt, måste jag däremot opponera
mig, när han kommer in på ett
tema, som icke har med denna debatt
att göra, det tema som blivit så kärt i
hela pressen under senare veckor, näm -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

ligen frågan om det kommunistiska partiet
och spioneriet. Jag tycker att herr
andre vice talmannens sätt att föra in
denna fråga i den politiska debatten inte
vittnar om någon strävan till den saklighet,
som brukar prägla debatten i denna
kammare. Vi ha sagt, och vi upprepa
det, att det kommunistiska partiet
inte sysslar med spioneri, lika litet som
herr von Helands parti eller något annat
parti i detta land. Det kommunistiska
partiet tar inte direktiv från någon
kommunistisk international. Denna upplöstes,
herr von Heland, för tio år sedan.
Jag vill notera, att i det ena av de två
spionerifall, som här nämnts, den dömde
spionen aldrig tillhört den kommunistiska
rörelsen. Den nu såsom misstänkt
för spioneri häktade har visserligen
någon tid tillhört det kommunistiska
partiet, men ännu veta vi inte vad
anklagelsen innehåller. Jag vet icke om
herr von Heland har tillgång till de hemligstämplade
papperen. I varje fall vet
icke allmänheten någonting om detta.
Låt oss vänta med bedömningen av denna
sak till dess papperen komma på
bordet.

Slutligen vill jag ställa en fråga till
herr von Heland. Om det skulle uppdagas
att någon av de många spioner, som
verka i Sverige — jag är nämligen övertygad
om att det är åtskilliga •— skulle
tillhöra bondeförbundet, anser då herr
von Heland det vara riktigt att kalla bondeförbundet
för ett spionparti? Jag anser
att det skulle vara oriktigt, och med
samma rätt anser jag det vara oriktigt
att ta dessa händelser till intäkt för att
utslunga en sådan beskyllning mot det
kommunistiska partiet. Intet parti kan
ställa någon garanti för varje enskild
medlem. Vi för vår del garantera för
dem, som följa stadgarna och partiets
program. De som icke göra det skiljas
från partiet, och jag tror att den regeln
också måste gälla för alla andra politiska
partier.

Detta var en utvikning från ämnet, och
jag skall sluta med alt sammanfatta våra
synpunkter på utrikespolitiken, sådan
vi se den och sådan vi vilja att den skall
föras i nuvarande läge. Vi rekommen 8

Första kammarens protokoll 19Ö2. AV 7.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
dera således en fortsatt alliansfri utrikespolitik,
inte bara i form av deklarationer,
utan i handling. Stöd åt strävandena
att åstadkomma avspänning, förhandlingar
och fredspakt i första hand
mellan de fem stormakterna. Neutralitet
i händelse av krig. Utträde ur Marshallorganisationen
och Europarådet och
uppsägning av avtalet med Förenta staterna,
vilket binder vår rörelsefrihet. Demokratisering
av författningen, så att
den faktiska beslutanderätten angående
krig och fred tillförsäkras riksdagen.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Många som
i likhet med mig tidigare aldrig angripit
de svenska kommunisterna förderasideologi
ha säkerligen nöjt sig med att undra
över att så många svenskar kunnat ansluta
sig till ett parti, som synts så främmande
för svenskt tänkesätt. Jag har
därvid också med förvåning konstaterat
att de, som här hemma gillat kommunismens
läror, anslutit sig till en kommunism,
som mer eller mindre sympatiserar
med Sovjet. De i jämförelse med andra
länder så utmärkt goda förhållandena i
vårt land borde, tycker jag, ha föranlett
personer, som ha kommunistiska
idéer, att åtminstone hävda sig nationellt.
Varje svensk synes mig ha anledning
att slå vakt om sitt eget land med
dess frihet för individen, dess kultur
och över huvud taget allt högre standard
än i andra länder. Om det svenska kommunistiska
partiet hade varit, om jag
får använda den benämningen, ett Titokommunistiskt
parti, alltså ett nationellt
kommunistiskt parti, skulle jag faktiskt
kunnat förstå dem som anslutit sig till
kommunismen, därför att de hylla dess
idéer, men jag kan aldrig förstå ett parti,
som ansluter sig till internationella
ideologier, varigenom man blir beroende
av öststaterna. Så länge ett sådant parti
med främmande inflytanden inte skadar
de svenska intressena skulle jag också
kunna gå med på att det inte finns någon
anledning att lägga sig i detta partis
handlingar, ty vi leva ju i ett demokratiskt
land, men när det visar sig___

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
och det är det som föranlett mig att nu
för första gången här i kammaren allvarligt
reagera mot kommunisterna —-att personer, som omfatta de svenska
kommunisternas ideologi, just på grund
av denna sin ideologi, alltså inte för
ekonomisk vinning, åt en främmande
stormakt fullgöra en fruktansvärt allvarlig
spionverksamhet, tycker jag läget
blir annorlunda. Det är sådant jag velat
opponera mig mot, och jag tycker att
även de svenska kommunisterna böra
förstå att de svenskar reagera, som vilja
försvara Sveriges frihet och oberoende
och som anse att vi ha bättre förhållanden
här hemma än i andra länder.
I vissa länder tar man hand om personer,
som våga ha stridande åsikter
i förhållande till de styrande och maktägande
i landet. Här i landet råder det
en sådan frihet, att herr öhman och
övriga kommunister ha rättighet att tala
för sina kommunistiska idéer, men om
en kommunistisk ideologi under en farofylld
tid leder till landsskadlig verksamhet,
är det väl, herr öhman, berättigat
att hålla ögonen på dem som ha en
sådan ideologi, att den kan leda till dylika
brott mot samhället.

Nu frågade herr öhman om jag skulle
göra samma anmärkning mot bondeförbundet,
om det skulle uppdagas att en
spion tillhört eller tillhör bondeförbundet.
Jag vill säga herr öhman, att om
någon, som tillhör mitt parti, vore spion,
är jag övertygad om att han inte vore
det på grund av den ideologi vi sträva
efter inom bondeförbundet, utan då
skulle han göra det för ekonomisk vinning.
Ett parti kan givetvis inte ansvara
för vad en enskild medlem gör på grund
av ekonomisk fördel, men annorlunda är
det när partiets ideologi medför, att dess
medlemmar anse sig göra en god och
riktig handling genom att med spioneri
skada sitt eget land.

Slutligen vill jag, herr talman — eftersom
jag tillhör ett demokratiskt samhälle
och gillar demokratien — inte som
bondeförbundare dra mig undan om herr
öhman i en del utrikespolitiska frågor
råkar komma på samma linje som jag.
Jag tycker för min del att det är na -

turligt, att kommunistiska partiet åtminstone
i en del frågor, även när det
gäller utrikespolitiken, kan komma på
samma linje som de demokratiska partierna.
För den sakens skull har jag
aldrig kritiserat herr öhman, utan vad
jag kritiserar är just det spioneri som
skett och som nu uppdagats. Det är av
denna anledning jag har reagerat och
för första gången här i kammaren angripit
kommunisterna på den punkten.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Endast några ord till svar.

Herr von Heland hävdar att vårt partis
ideologi är främmande för svenskt
tänkesätt. Jag bestrider den saken. Vårt
partis ideologi är i synnerlig grad samstämmig
med det svenska folkets stora
majoritets tänkesätt och intressen på
längre sikt, ty vi representera en socialistisk
samhällsuppfattning som alltmer
tränger sig igenom och som hittills blivit
vägledande för över 800 miljoner
människor i världen.

Herr von Heland kommer också med
det gamla påståendet, att kommunisterna
icke vilja värna sitt eget land. Kommunisterna
ha aldrig, vare sig här i Sverige
eller i något annat land, ställt sig
emot försvaret av den nationella friheten.
Jag hänvisar i det fallet bara till vad
som utspelade sig under andra världskrigets
Hitlerockupation.

Kommunisterna ta icke avstånd från
Sovjetunionen, det är riktigt. Och anledningen
är att Sovjetunionen förverkligar
ett socialistiskt samhällssystem och
går i spetsen för strävandena att åstadkomma
fred i världen. Vi skola inte heller
glömma, att det var icke minst tack
vare Sovjetunionens stora insats under
det andra världskriget som Hitlerfascismen
krossades.

Slutligen säger herr von Heland, att
det var på grundval av sin ideologi som
dessa spioner nu fullgjort sina uppdrag,
att det var kommunistiska partiets ideologi
som fostrade människor av den typen.
Jag tror att herr von Heland ändå
borde ägna litet mera uppmärksamhet åt
vad som är det kommunistiska partiets

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

ideologi och inte utan vidare falla för
vad man i borgerlig press påstår om denna
ideologi. Kommunistiska partiets
ideologi fostrar medlemmarna till samhörighet
med det egna landet, med deras
egen fosterjord. Och jag tror att vår
rörelse •— om man mäter med världsmåttstock
■— kan uppvisa ett proportionellt
större antal verkliga patrioter och
martyrer för fosterlandets sak än något
annat parti.

Talaren avbröts här av herr talmannen,
som påpekade, att den i § 12 mom. 2
av kammarens ordningsstadga bestämda
tiden för kort genmäle nu vore av talaren
överskriden.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Det är
mycket intressant att i FN lyssna till de
kommunistiska förkunnelserna. Hur förgrymmade
bli inte de öststater som kallas
satellitstaterna, om man använder
den benämningen och därmed anger, att
de äro beroende av Sovjet. Men utom dessa
stater finns ju också Titos Jugoslavien.
Det är alltid bra om man får lära
sig något nytt i en debatt, och jag skulle
gärna vilja lära mig av herr Öhman
en del saker som för mig te sig ganska
dunkla i detta hänseende.

Nog är det väl i alla fall skillnad på
Jugoslavien och exempelvis Polen, fastän
jag har för mig att bägge dessa stater
äro kommunistiska. Eller äro de inte
det? Och när herr öhman säger att kommunisterna
vilja försvara sitt eget land,
så föreställer jag mig att det är skillnad
på Jugoslavien och Polen. Jag tror att
Jugoslaviens kommunister vilja försvara
sitt eget land och hävda sin nationella
frihet och att det är av den orsaken som
de inte alls gillas av den sovjetkommunistiska
rörelsen och dess länder.

Jag tycker som sagt att begreppen äro
litet tillkrånglade, men herr öhman har
kanske möjlighet att reda upp dem.

Det är emellertid detta som gör att jag
för min del — som inte behärskar dessa
frågor lika bra som herr öhman — har
fått den uppfattningen att Titokommu -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
nismen är en nationell kommunism. Jag
tror för min del att en Titokommunist
aldrig skulle ge sig in på sådant spioneri
som förekommit här i Sverige, d. v. s.
spionera för Sovjets räkning i Jugoslavien.
Det skulle strida mot den kommunistens
nationella sinnelag.

Herr OHLON: Herr talman! Under en
radiodebatt härförleden yttrade utrikesministern,
att den svenska opinionen i
utrikespolitiska frågor är ganska samstämmig.
Alla eller nästan alla vilja medverka
till FN:s befordran vid det internationella
fredsarbetet. Under denna
riksdagssession har det också varit ovanligt
tyst om vår insats i FN, ja i själva
verket så tyst att mången kanske frågar
sig, vad en utrikespolitisk debatt i dag
skall tjäna till.

Vid den nyssnämnda radiodebatten betonade
utrikesministern eftertryckligt,
att Sveriges FN-politik uteslutande bör
ledas av sakliga hänsyn med bortseende
från ovidkommande propagandistiska
effekter. Den svenska FN-politiken
dikteras ej heller av rädsla eller av
önskan att behaga. Men vår hållning i
FN bör inte heller framstå i en obehaglig
dager för stora länder, av vilka vi
äro beroende för vår framtida säkerhet.
Det är nog så sant, att ingenting är mera
ägnat att inge respekt än att man står för
sina egna meningar och vägrar att följa
med strömmen. Men gör man det, när
man nedlägger sin röst och vägrar att ta
ställning?

Jag föreställer mig att statsministern
tänker, att vi ha uraktlåtit att deltaga i
den slutliga omröstningen endast i sådana
fall, där avgörandet gällt förslag
som ansetts otillfredsställande ur svensk
synpunkt. Man skulle också kunna tilllägga,
att det i de internationella representationerna
är vanligare att ett land i
tvivelaktiga fall lägger ned sin röst än
det är att man exempelvis röstar blankt
här i riksdagen. Vi diskuterade Sveriges
röstning i FN för ett år sedan, och jag
skall därför inte nu närmare ingå härpå.
Men niir vi inte ansågo oss kunna deltaga
i omröstningen om Pekingregering -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
ens aggression förra vintern, borde vi
väl också lia avhållit oss från att deltaga
i omröstningen angående erkännandet
av Kommunistkinas representanter
såsom rätta representanter för Kina i FN
denna vinter.

Förmodligen vill regeringen här svara,
att vi endast ha att böja oss för ett historiskt
faktum. Den kommunistiska regimen
i Kina behärskar situationen i
sitt land. Vi ha, som statsministern anföde,
erkänt denna regim, och vi ha att
ta konsekvensen därav. Konsekvensen
fordrar, att Kommunistkina, behärskat
från Peking, upptages i FN:s krets. Det
finns dock många länder, vilkas ledning
vi erkänt, som ej äro med i FN. Kommunistkina
befinner sig, som förut har
framhållits och i trots av vad herr Öhman
må fabulera, i krig med FN, mer
eller mindre frivilligt, och så länge det
är förhållandet borde väl också följden
vara, att det cj godkännes såsom partner
i det internationella fredsarbetet.
Kommunistkina är en stormakt; dess
godtagande i FN betyder att det automatiskt
ingår i säkerhetsrådet med den
mäktiga vetorätt som därav följer. Säkerhetsrådet
torde redan vara så svårt
hämmat genom vetobestämmelsen, att
vi inte ha någon anledning att ytterligare
söka förstärka denna hämning. Sådant
som läget nu är i Fjärran östern
kan man ifrågasätta, huruvida inte Kinas
platser i FN — vilken regim det än
må vara fråga om — tills vidare borde
stå obesatta, alltså både Pekingregeringens
och Formosaregeringens platser; jag
vet dock inte om en sådan ordning är
möjlig.

Det största intresset i den på våra bord
utdelade redogörelsen för Sveriges insatser
vid generalförsamlingens sista möte
knyter sig till vår hållning i tysklandsfrågan,
och dagens debatt har ju väsentligen
gällt den saken. Såsom förut
nämnts var det västtyska förbundsdagen
som hos FN begärde tillsättandet
av en neutral, internationell kommission
med uppdrag att undersöka huruvida
fria, hemliga val kunde hållas i
hela Tyskland. Förslaget syftade mot en
återförening av Tvskland till en enhet.

Ryssarna sade omedelbart nej med den
motiveringen, att förslaget stred mot
FN :s stadgar. Alla avgöranden beträffande
Tyskland skulle ske genom överenskommelser
mellan de fyra ockupationsmakterna.
Enligt den ryska regeringen
lade därtill stadgans artikel 107 hinder
i vägen för ett ingripande beträffande de
i andra världskriget besegrade makterna.
En undersökningskommission skulle
synbarligen inte få tillträde till Östtyskland.

Den svenska ståndpunkten tog hänsyn
till detta faktum. En undersökningskommission
skulle kanske aldrig få överskrida
östzonens gränser. Sveriges insats
inskränkte sig därför till att vi ville erbjuda
FN:s bistånd med att garantera
valens frihet, efter det att de fyra ockupationsmakterna
i samråd med de tre
tyska zonernas representanter sökt skapa
de nödvändiga förutsättningarna för
fria val.

Till synes är det, såsom ofta inom utrikespolitiken,
fråga om subtiliteter. I
verkligheten ligga hårda realiteter bakom.
Enligt en insändare i DN av utrikesminister
Undén strax före jul var
det närmast fråga om en procedur. Västmakterna,
som i allt väsentligt upptagit
det västtyska förslaget såsom sitt eget,
godtogo undersökningskommissionen såsom
ett första steg samt förhandlingar
mellan de fyra ockupationsmakterna såsom
ett andra steg.

Kommissionen skulle utröna förutsättningen
för fria val i alla ockupationszoner;
ockupationsmakterna skulle stå
för det praktiska genomförandet av valen.
Det svenska förslaget skulle alltså
hoppa över det första ledet i proceduren
och gå direkt på det andra. Att döma av
utrikesministerns uttalande ville man sålunda
få fram ett snabbare besked om
den ryska inställningen och om arten
och omfattningen av de medgivanden,
som kunde påräknas från rysk sida.

Utrikesministern gjorde därutöver gällande
att ett ryskt bifall till en undersökningskommission
inte nödvändigtvis
måste innebära, att fria val verkligen
komma till stånd. Det var av hans uttalande
att döma ej självklart, att vägen

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

behövde leda över en undersökningskommisison,
om fria val i östzonen eu
gång i framtiden tillåtas.

För en oinitierad är det här närmast
fråga om krusiduller. Faktum kvarstår:
det är på Sovjets motstånd som fria val
i Tyskland hittills förhindrats och landets
återförening till en enhet omöjliggjorts.
Det västtyska förslaget var ett
förtvivlat försök att få en islossning till
stånd. Ockupationsmakternas ansträngningar
att finna en lösning på den tyska
frågan ha i varje fall till dags dato verkat
förgäves.

När Sveriges riksdag i dag har att
behandla detta ämne, kan den inte gärna
lämna en annan för vårt land viktig
aspekt utanför synfältet. Jag menar den
tendens vår utrikespolitik i vissa fall har
fått att ställa oss ganska ensamma på
den utrikespolitiska arenan. Sådant som
läget är, ha vi ingen möjlighet och inte
heller någon önskan att koppla loss från
västmakterna och speciellt inte från
Norge och Danmark. Här ha alla demokratiska
partier samma inställning.

Med anledning av en viss kritisk nyans
i det anförande, som herr Holmbäck
nyss höll, frågade herr Wahlund, vem
herr Holmbäck representerade i Förenta
Nationerna — representerade han
folkpartiet eller representerade han sig
själv? Jag skulle vilja svara herr Wahlund,
att herr Holmbäck representerade
Sverige. Och det hoppas jag herr Wahlund
också gjorde i trots av hans inmutade
intresse för sina afrikanska och
asiatiska besittningar.

Vid debatten i det särskilda politiska
utskottet inom Förenta Nationerna
kom den starkaste kritiken mot Sveriges
hållning från den norske representanten,
statsrådet Gundersen. Jag skulle
vilja rekommendera kammarens ledamöter
att begrunda vad han enligt referat
på sidorna 29 och 30 i den här förträffliga
redogörelsen anförde. Den norska
delegationens huvudinvändning mot
det svenska förslaget var, att detta redan
på ett förberedande stadium utginge
från att en undersökning av det slag
som ifrågasatts vore omöjlig att genomföra.
Man skulle skapa ett olyckligt pre -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
eedensfall för framtiden, framhöll den
norska delegationen, om FN skulle avhålla
sig från att handla på ett sätt som
de i och för sig funne riktigt och rättvist,
därför att en av berörda parter på
förhand förklarade sig inte vilja ha något
att göra med ett FN-organ.

Gemensamt för såväl det svenska förslaget
som tremaktsförslaget, alltså Englands,
USA:s och Frankrikes, vore en
uppmaning till stormakterna att skapa
betingelser för fria val i Tyskland. De
två förslagen syftade alltså mot samma
mål. Det svenska förslaget, framhöll
norrmannen, hade dock prövats tidigare
men utan framgång. Den väg, som föreslogs
i tremaktsresolutionen vore ny och
kunde leda till framgång, tydligen underförstått:
om icke i dag, eller i år, så
dock så småningom. På samma tema
spelade den brittiska delegationen. Den
erkände det oaktat svenskarnas berömvärda
försök att bidra till lösningen av
ett komplicerat problem.

Förenta staternas representant, senator
Gooper, kom till samma slutsats. Det
nya förslaget hade framlagts därför att
alla ansträngningar att uppnå en överenskommelse
med Sovjetunionen misslyckats.
Även för den händelse att ett
visst mått av enighet skulle kunna uppnås
vid ett fyrmaktsmöte, kvarstode
dessutom problemet att åstadkomma ett
opartiskt fastställande av fakta beträffande
de nödvändiga förutsättningarna
för obundna val i hela Tyskland. FN:s
församling kan inte i rädsla avstå från
att giva rekommendationer för folkens
handlingssätt. Gjorde den det, skulle
den svika sitt moraliska ansvar och
förlora sin effektivitet. Världsopinionen,
sådan som den kommer till uttryck i
FN, är inte utan betydelse. Regimen i
Östtyskland har tidigare motsatt sig fria
val. Men under trycket från den västtyska
förbundsrepubliken och de västallierade
äro numera både Östtysklands
regering och Sovjetunionen principiellt
läpparnas anhängare av dylika val. Ursprungligen
skulle inte tyska representanter
få höras av den politiska kommittén,
menade Sovjet. Men inför risken
att Sovjet här skulle framstå såsom ett

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
komprometterande hinder, gåvo dess delegater
med sig, och östtyska representanter
vunno tillträde.

Särskilt den franske delegaten beklagade,
att det svenska förslaget framlagts
före debatten och innan man kunde dra
sina slutsatser av dess förlopp. Svenskarnas
insats var, menade fransmannen,
ett utslag av pessimism.

Mot bakgrunden av de västallierade
delegaternas uttalanden får man en
känsla av att vår utrikespolitik här kännetecknats
av en viss benägenhet att
gränsa in oss. Man kan förstå försiktigheten
i det komplicerade läge, vari Europa
i dag står. Frånsidan av denna politik
är dock, att vi isolera oss från väster
utan att vinna tilltro i öster. De sista
månadernas händelser ha visat oss, att
någon sådan tilltro icke finnes.

Utrikesministern har vid flerfaldiga
tillfällen i denna kammare påpekat, att
Sverige inte tar avstånd och går sin
egen väg i alla situationer, och herr
Holmbäck har i sitt anförande genom
en hel rad exempel visat, att så verkligen
är fallet. Men, säger utrikesministern,
vi vilja inte vara med om sanktioner,
som kunna föra oss in i ett
världskrig. Härom äro vi väl alla ense.
Man kan dock ha sina dubier, huruvida
den svenska FN-politiken alltid
varit ägnad att stärka den bräckliga
byggnad, som FN-organisationen ännu
så länge är.

Vid den diskussion om vår utrikespolitik,
som hölls i riksdagen den 7
februari i fjol, tillät jag mig säga, att
vi inte skola överdriva de meningsskiljaktigheter,
som på några punkter kunna
föreligga. Detta uttalande skulle jag
vilja upprepa i dag. Man kan vara skeptisk,
om en sådan debatt som i dag hålles
är alldeles nödvändig. Den har i alla
fall den nyttan med sig, att den ger
regeringen tillfälle att sprida upplysning
om vår utrikespolitik och sålunda
skingra eventuella missuppfattningar
kring dessa obskyra spörsmål.

Innan jag slutar, herr talman, vill jag
säga ett par ord om herr öhman. Såsom
statsministern framhöll i sitt anförande,
har den sista generalförsamlingen inte

kunnat uppvisa någon vidare framgång
i sina bemödanden. Och herr öhman
framhöll ju också, att spänningen i
världen har ökat. Enligt herr Öhman,
som tycks vara väl underrättad, pågå
förberedelser för ett tredje världskrig.
Han visste också, att i vårt land verka
för oss främmande intressen — herr
Öhman talade tydligen i egenskap av
expert. Jag skall inte närmare gå in på
herr öhmans uttalanden i övrigt, hans
underliga historieskrivning från 1939(,
där han gjorde gällande, att krigsutbrottet
innebar en sammanstötning mellan
två kapitalistiska stater. Har herr
öhman glömt, att det var de allierade
autokratiska staterna Sovjetunionen och
Nazitvskland, som tillsammans anföllo
Polen? Vid det tillfället stod en ledande
kommunist i Göteborg och förklarade
öppet, att det inte blir någon ordning
i Europa, förrän Hitler och Stalin
gemensamt toge hand om denna
gamla världsdel.

Trots alla bedyranden från kommunisthåll,
att de spioner, som fastnat i säkerhetstjänstens
nät den sista tiden, inte
ha någonting med kommunismen att
göra, är det dock ett faktum att titulus
Andersson på sin tid var en mycket
verksam medlem i den kommunistiska
ungdomsrörelsen, och att Enbom tills
helt nyligen tillhörde den kommunistiska
rörelsen och varit en ledande
kraft i den kommunistiska pressen. Inför
det läge i vilket vi här befinna oss,
är det tydligt att upplysningen om kommunismen
måste intensifieras, att säkerhetstjänsten
måste förstärkas och att det
kommunistiska partiets förehavanden
måste hållas under observation.

Herr SANDLER: Herr talman! På föredragningslistan
i dag stå närmast efter
det regeringsmeddelande, som nu är föremål
för diskussion, några utlåtanden
av utrikesutskottet, vilka behandla ärenden
som falla inom ramen för den nu
pågående allmänna diskussionen. För
att bespara kammaren en dubbel debatt
i dessa ärenden har jag ansett det
vara rimligt att i mitt anförande nu

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

först något beröra de kommunistiska
motioner som föranlett utskottsutlåtandena.

Den mellersta av de tre kommunistiska
motionerna ägnar sig alldeles särskilt
för ett dryftande i det här sammanhanget,
eftersom däri begäres en
instruktion för den svenska delegationen
inom Förenta Nationerna. Det säges
där — det gick igen i herr ölimans anförande
här helt nyss — att den svenska
delegationen bör instrueras att biträda
förslag, som avse att få till stånd en
fredspakt mellan de fem stormakterna
och bevara stadgans bestämmelser om
säkerhetsrådets befogenheter och vetorättens
bibehållande. Den klämmen
skulle i själva verket ha kunnat skrivas
bra mycket enklare. Den hade kunnat
lyda så här: »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t begär instruktioner till
den svenska delegationen hos Förenta
Nationerna att understödja alla förslag
och initiativ som framläggas av Sovjetunionen».

De tre motionerna kunna faktiskt
bringas under en gemensam nämnare,
både den som handlar om Marshallorganisationen
— också den saken berördes
i herr öhmans anförande — och
den som handlar om Europarådet. Alla
tre motionerna skulle kunna förenklas
till en enda, vars kläm i så fall borde
kunna se ut så här: »att riksdagen begär
att regeringen i sina politiska ställningstaganden
inhämtar direktiv från
Politbyrån i Kreml».

Om man gör en sådan standardmotion
behöver man inte väcka några specialmotioner
i olika ämnen. Någon omväg
över det inhemska kommunistiska
partiet vore då också alldeles onödig,
vilket inte är betydelselöst eftersom den
omvägen ju också är mycket oviss, ty
man kan aldrig vara säker på att det
.svenska kommunistpartiet hinner med
i svängarna.

Då skulle man också på hemmakommunistiskt
håll ha kunnat bespara sig
alla de ansträngningar som man nu har
haft för att förvanska fakta både i motionen
om Marshallorganisationen och
i motionen om Europarådet. Såsom ut -

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
rikesutskottet har kunnat påvisa i sitt
utlåtande har man direkt förfalskat den
roll som organisationen för ekonomiskt
samarbete spelar.

Jag skulle tro att av den Hegelska dialektik,
som via Marx har nedärvts till den
nutida kommunismen, har det inte blivit
något mera kvar än att fakta få sitta
trångt och att man vid behov bara ställer
dem på huvudet.

Det blev följaktligen sakligt sett inget
prickskott genom dessa kommunistiska
inlägg. Bakom den kommunistiska propagandan
avslöjar sig i stället en bom.

Och därmed lämnar jag de kommunistiska
inläggen åt sitt öde för att ägna
mig åt några andra av de problem som
varit föremål för debatt i det här sammanhanget.

Upprustningsproblemen ha här spelat
en mycket ringa roll. I statsministerns
anförande fingo de knappt mera plats
än att där gjordes ett uttalande om att
tillsättandet av nedrustningskommissionen
var en positiv, om än begränsad åtgärd.
Det var ett vänligt och som jag
tycker befogat kyligt uttalande om värdet
av den åtgärden.

Jag skall tillåta mig att göra ett par
reflexioner beträffande rustningsfrågans
läge och särskilt klargöra vilka förbehåll
som förekommo i det svenska anförandet.
Jag förklarade å den svenska
delegationens vägnar att vi voro beredda
att acceptera västmaktsförslaget sådant
det var redigerat. Bakom det låg
att i inlägget hade förekommit tvivel angående
den sakliga ändamålsenligheten
med att nu slå ihop alla rustningsproblein
i en enda kommission, farhåga för
att atomkontrollen skulle komma i bakgrunden
och en kritisk inställning till
den uppfattning som nu fördes fram
från västmaktssidan att man skulle gå
fram i etapper på det viset, att man
skulle börja med de mindre farliga vapnen
för att så småningom komma till de
mera farliga. På dessa punkter gjordes
förbehåll, men eftersom den framlagda
resolutionen inte innehöll något uttalande
i överensstämmelse med dessa uppfattningar
i motiveringarna, så förklarades
det, att den svenska delegationen

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
var beredd att acceptera det förslag som
var framlagt.

Beträffande den kollektiva säkerheten
skulle jag vilja göra en reflexion. Här
bär förekommit en diskussion huruvida
det har skett någon förskjutning i den
svenska inställningen från behandlingen
i fjol i New York av Acliesonplanen och
till i år. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att den verkliga, den principiellt betydelsefulla
förskjutning som har skett
inte inrymmes i vad som kan utläsas
i olika uttalanden under det senaste
året beträffande tillämpningen av Achesonplanen,
utan det ligger i det ställningstagandet
som gjordes i fjol, då planens
huvudprinciper biträddes från
svensk sida.

Tag t. ex. frågan om deltagande i kollektiva
tvångsåtgärder. Vilken är den
verkliga förskjutning som där har skett?
I fråga om sådana kollektiva tvångsåtgärder,
som innebära ett världskrig, är
ställningen exakt densamma i dag som
den var 1945, då Sveriges inträde i organisationen
beslöts. Där har inte skett någon
som helst förändring i uppfattningen.
Den förändring som har skett ligger
däri att vårt land har medverkat till att
uttryckligen på församlingen överflytta
rättigheten att avge rekommendationer
även om militära tvångsåtgärder i de fall
då säkerhetsrådet icke är funktionsdugligt.
Det betyder alltså ett viktigt principiellt
steg utöver vad som låg i den uppfattning,
som gjorde sig gällande vid
Sveriges inträde i organisationen, då
man från olika håll mycket kraftigt betonade
betydelsen av att det var hos säkerhetsrådet
med dess vetorätt, som huvudansvaret
låg beträffande militära
tvångsåtgärder.

Att vad jag nu sagt har en reell betydelse
framgår av tre omständigheter.
Den ena är röstningen för Achesonplanen,
denna gång i Paris även i den
punkt där rösten nedlades i fjol i Lake
Success. Vidare är det den omständigheten
att Sverige blivit medlem i den
s. k. fredspatrullen och nu senast accepterat
att tillhöra den delegation som
i händelse av behov skall skickas till
Balkan för att därifrån rapportera om

något oroligt föreligger. Slutligen tänker
jag på att redan i Paris kunde i det
svenska anförandet bebådas förslag om
organiserande av en speciell för FN avsedd
svensk militärstyrka.

Den tyska frågan har här hemma
mycket livligt diskuterats. Därvid har
framförts en kritik, som jag finner vara
i hög grad överdimensionerad. Jag kan
väl förstå om man diskuterat frågan om
det var behövligt att framlägga ett särskilt
svenskt förslag, men föreställningen
att detta tillvägagångssätt skulle ha
varit till men för svenska intressen är
för mig mycket verklighetsfrämmande.

Det är riktigt att det svenska framträdandet
i den tyska frågan omedelbart
framkallade både förvåning och förargelse
och en undran vad som låg bakom.
Vad var Sveriges motiv? Ville Sverige
sätta en käpp i hjulet för den tyska
återupprustningen? Frågan visar att det
fanns någonting bakom det man talade
om under handläggningen av den tyska
frågan, nämligen de återverkningar som
ett ställningstagande i det ena eller andra
hänseendet kunde ha för framgången
av aktuella planer på tysk återupprustning.

Jag skall tillåta mig att göra ett par
erinringar. Det kanske inte alls är för
kammarens ledamöter bekant att Bonnparlamentet
i mars fattade ett beslut
med vädjan till alla fyra ockupationsmakterna
att gemensamt skapa förutsättningar
för fria samtyska val och att
i det beslut, som förbundsdagen fattade
i september och som låg till grund för
framställningen i Förenta Nationerna,
upprepades beslutet från i mars månad.
Men luir det nu kan ha kommit sig så
kom inte denna del av förbundsdagens
beslut med i den framställning, som
gjordes till de tre höga kommissarierna
i Tyskland, och följaktligen kom det
inte heller med i den västmakternas
framställning som i Paris framlades inför
Förenta Nationerna.

Under behandlingen av denna fråga
var det lätt att konstatera att den utformning,
som västmakterna hade givit
förslaget, voro de västtyska elementen
ingalunda nöjda med. Vad de framför

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

allt voro missnöjda med var att man
hade satt in kravet på samtidighet beträffande
kommissionens verksamhet
både i Västtyskland och i Östtyskland.
Tankegången inom de ledande västtyska
kretsarna förefaller ha varit den, att
om man finge en kommission, som inte
vore bunden av villkoren i samtidiga
undersökningar, så skulle denna kommission
först komma till Västtyskland
och konstatera, att allt där var all right
för att hålla val, men sedan vägras att
komma till Östtyskland. Därmed hade
man konstaterat att förutsättningarna
för närvarande inte funnes för att hålla
fria val och nå fram till ett tyskt enande.
Därmed hade också vägen varit så
mycket jämnare banad för att gå fram
på den återupprustningslinje, varom
planer förelågo genom förhandlingarna
mellan Adenauer och Schuman.

Bakom hela denna fråga om undersökningskommissionen
i Tyskland —
det behöver man inte vara mycket
skarpsynt för att se — låg frågan om
hur man bäst skulle manövrera för att
få den tyska återupprustningen i hamn.

Det gjordes en sydamerikansk ansats
att ta bort samtidigheten ur resolutionsförslagen,
men denna ansats kom helt
av sig, och resolutionen kom att bevara
det kravet.

Det skulle enligt min mening vara
mycket olyckligt, om det svenska inskridandet
i denna fråga uppfattades såsom
ett ställningstagande från svensk
sida till formen för en tysk återupprustning.
Jag nöjer mig med att säga, att ett
franskt-tvskt samförstånd såsom stabiliseringsfaktor
i Europa är ett alltför
viktigt politiskt element för att det skulle
få underskattas till sitt värde i vårt
land.

Frågan är nu: Var det ett sådant ställningstagande?
Såsom jag bedömde situationen
var det snarare tvärtom så,
att framläggandet av västmaktsförslaget
samtidigt blev ett ställningstagande, ett
försök att begagna Förenta Nationerna
såsom instrument för att jämna vägen
för en viss bestämd lösning av den tyska
återupprustningen. Och för min del
måste jag säga, att jag finner det vara

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
fullständigt olämpligt, att man söker begagna
Förenta Nationerna som ett sådant
instrument.

Till sist ett par allmänna intryck
ifrån den avslutade församlingen. Det
skandinaviska samarbetet är en gammal
tradition. Det gick fullständigt sönder
i den tyska frågan. Det var utmärkt i
medlcmskapsfrågan, och i övriga frågor
hade vi ständigt nyttiga kontakter
men fingo också åtskilliga gånger en
erinran om att Danmark, Norge respektive
Sverige vandrade skilda vägar beträffande
den utrikespolitiska huvudlinjen.

Ett framträdande drag var det arabisk-asiatiska
blockets ständiga, täta
framträdande och den hänsyn som visades
dess uppfattningar. Många gånger
hamnade det dock emellan blocken och
företrädde en mellangruppslinje. Karakteristiskt
var vidare att den antikoloniala
stämningen väl knappast någonsin tidigare
varit så stark som den var i denna
församling. För övrigt knackade ju
framtiden på dörren, då Tyskland gjorde
sin debut och vi för första gången
fingo höra den tyska stämman i det politiska
utskottet. Det gav en erinran om
att det kanske ganska snart kommer att
finnas nya faktorer i det internationella
spelet.

Vad sedan beträffar huvudfrågan,
motsättningen mellan öst och väst, kan
bara sägas det att motsättningarna kvarstå
praktiskt taget oförändrade. Jag har
mycket svårt att dela de förhoppningar,
som komma till synes på vissa håll, att
arbetet i den nya nedrustningskommissionen
skulle bana väg för en avspänning.
I ett visst hänseende kan man väl
säga, att motsättningarna ha skärpts.
Genom Amerikas hårdnade inställning
föres ju ett långvarigt ställningskrig om
en plats i säkerhetsrådet, det är ett av
de symtom, som kunna tolkas som en
viss skärpning av läget.

Allt som allt: det kalla kriget fortgår
tills vidare som hittills. Vi ha att inrätta
oss diirefter.

Herr ÖHMAN (kort genmäle): Herr
talman! Bara ett par ord med anledning

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.

av herr Sandlers mycket summariska
och något gycklande behandling av de
motioner i utrikesfrågor, som väckts
från kommunisthåll. Jag måste påtala
denna gycklande ton från herr Sandlers
sida därför att de motioner, som vi har
väckt, berör vad allesammans måste betrakta
som mycket allvarliga frågor för
inte bara vårt land utan också för läget
över huvud taget i världen.

Är det inte så att vi gärna vill åstadkomma
avspänning mellan nationerna?
Samtliga talare här utom herr Sandler,
som bara konstaterade spänningen, har
ju önskat detta.

Vår motion om att Sverige skall stödja
strävandena i Förenta Nationerna för
att åstadkomma en fredspakt, för att
åstadkomma avspänning i stället för
maktpolitik är jag övertygad om motsvarar
vad de allra flesta människor i
detta land önskar och vill. Bakom det
krav, som där rests, står redan över trehundratusen,
som med sina namnunderskrifter
här i landet stött det.

Nå — kanske är det så att herr Sandler
inte vill ha någon avspänning. Herr
Sandlers tidigare historia vittnar ju inte
om att han är anhängare av avspänning
— jag erinrar bara om hans starka aktivitet
på aktivismens sida vid det andra
världskrigets utbrott, en aktivitet som
var så stark att han inte ansågs passande
i Per Albins regering.

Fru LINDSTRÖM: Herr talman! Om
första kammaren för dagen i någon mån
påminner om en diskussionsklubb för
FN-delegationen inbördes, och marknaden
nu börjar kännas mättad av våra
olika personliga erfarenheter från Förenta
Nationernas arbetsfält, är detta
dock mindre att beklaga än andra kammarens
avsaknad av sådana erfarenheter.
Utan att ha hört den utrikespolitiska
debatten i medkammaren i dag vågar
jag tro, att den är mindre nyanserad
än här och mera benägen att understryka
åsiktsskillnader. Ty i andra kammaren
hämmas man ju inte av den vetskap,
som dämpat diskussionen här och
som redan herr von Heland och herr

Holmbäck med flera har pekat på, den
nämligen, att vi allesamman inom FNdelegationen,
oberoende av partifärg, har
varit påfallande eniga i de konkreta
ståndpunktstagandena under FN-sessionens
gång liksom i regel under de tidigare
sessionerna. Varken i Kina- eller
Tysklandsfrågorna eller i andra väsentliga
frågor har de svenska inläggen och
resolutionsförslagen eller röstningarna
mött några reservationer från herrar
Ohlins och Hjalmarsons partivänner i
delegationen, gensagor, som dessa nu
skulle kunna stödja sig på.

Som jag uppfattat det ligger därför
differenserna mest på känsloplanet —
alltså i de känslor, varmed vi betraktar
de ståndpunkter, som vi har enats om.
Att dessa känslor hos somliga är bemängda
med mer olust än belåtenhet synes
bero på en något olika uppfattning om
neutralitetens natur. Även där olusten
förefaller starkast vill man ju inte ha
någon ändring i vår alliansfria politik,
vill inte ha något svenskt engagemang
i Atlantpakten. Men man letar ivrigt efter
möjligheter att starkare betona vår
utrikespolitiska samhörighet med västmakterna
och ger det gärna formen av
ett krav på starkare solidaritet mot FN
som ett instrument för en västorienterad
politik.

Jag har intrycket att den opposition,
som ropar på en sådan starkare svensk
lojalitet mot FN —- underförstått mot
västmaktspolitiken i FN — laborerar
med ett neutralitetsbegrepp, som påminner
om vikingasagans Kraka, hon som
inte fick komma vare sig klädd eller
oklädd, vare sig mätt eller hungrig, vare
sig ensam eller i sällskap till Ragnar
Lodbroks skepp; inte klädd i A-paktsrustning
men gärna i någon luftigare
creation av förberedd militär samverkan
— herr Ewerlöf skisserade modellen
på förmiddagen — inte mättad med
dollarkrediter och därtill knutna förbehåll,
men inte heller handelspolitiskt
hungrande, inte i sällskap med alliansbröder
men inte heller ensam — så vill
man se vårt Sverige. Det är en smula
diffusa men inte obegripliga önskningar
detta. Alla vill vi ju ha ett gott, helst

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Hjärtligt förhållande till det stora generösa
landet i väster, där så många av våra
egna värderingar har hemortsrätt — alla
utom förstås de kroniskt misstänksamma
kommunisterna, som i dag har inte mindre
än tre motioner på bordet med enständiga
krav på att Sverige skall avbryta
olika slags relationer till USA. Ä
andra sidan — vägen mellan frändskap
och beroende kan vara halkig och risken
för glidningar stor. Vill vi undvika att
hamna i ett beroende västerut, som komprometterar
vår neutralitetsvilja i händelse
av krig, får vi nog föra en sansad
FN-politik, sakligt kritisk i sina värderingar
även av de initiativ, som utgår
från den politiskt ledande USAdelegationen.
Hur pass aktiva vi ska vara,
när vi i FN ställs inför ett mindre
väl genomtänkt förslag från västmaktshåll
-— nu senast Tysklandsaktionen
exempelvis — eller hur långt vi ska gå
i tillmötesgående gentemot synpunkter
och anspråk från samma håll, finns det
delade meningar om inom svensk opinion
— det har vi ju hört också här i
dag. I fråga om tillmötesgående är det
åtskilliga, som vill sätta gränsen först
vid en formlig allianssamverkan. Bara
vi undviker att direkt ingå i en allians,
tycks de resonera, kan vi visa hur mycken
kärvänlighet som helst i ett »fritt
förhållande» till västmakterna. Man föredrar
också att tala om vår alliansfria
utrikespolitiska kurs framför att tala om
vår neutralitetslinje, och man snävar gärna
in begreppet neutralitet så starkt, att
man bara använder det som beteckning
för ett visst uppträdande i fall av krig.

Men alliansfrihet är ju ingen synonym
för neutralitet utan kan mycket väl
rymma en rad oneutrala beteenden. En
neutralitet i krig måste, om den skall
ha utsikt att respekteras, ha byggts upp
på en korrekt neutralitetsattityd redan
under fredstid, på serier av handlingar
som i sin konsekvens övertygar alla parter
om att ingen potentiell motståndare
skall kunna påräkna ett mera gynnat utgångsläge
än man själv, om han skulle
falla på idén att närma sig den neutrale
i militära syften. Neutralitetsviljan får
lika litet som Cesars hustru misstänkas

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.
av någon part i väst eller öst. Att hålla
fast vid en sådan neutralitetslinje är varken
doktrinärt, fegt — visavi västmakterna
— eller undfallande — visavi
Sovjet — för att använda några av de
adjektiv som Dagens Nyheter mest använder
som etiketter på den Undénska
utrikespolitiken. På sin höjd skulle man
kunna kalla det isolationistiskt, men
även den beteckningen bestrider jag rättvisan
i. Det är lika mycket en önskan
att minska friktionerna och krigsrisken
i vårt nordliga hörn av världen som det
är en önskan att skydda vårt eget land,
som dikterar den neutralitetshållning
vi intagit i snart halvtannat sekel. Och
när det anläggs ideologisk-moraliska värderingar
på utrikespolitiken, på den ena
eller andra utrikespolitiska hållningen,
som herr Ewerlöf gärna ville göra här
i dag, har vi ingalunda någon anledning
att känna oss mindervärdiga på Sveriges
vägnar. Det är exempelvis inte så
enkelt att säga, vem eller vilka som ur
moralisk eller ideologisk synpunkt uppträtt
riktigast i FN:s behandling av Tysklandsfrågan
nu senast: om det varit de
tre västmakterna bakom tremaktsförslaget
eller Sverige, som lade fram ett eget
—- vad kritiken i tidningspressen och
här i dag menat •— alldeles opåkallat
förslag.

Men var verkligen tremaktsförslaget
uttryck för en uppriktig vilja att fortast
möjligt få till stånd fria alltyska val och
ett enat Tyskland? Och var det svenska
förslaget verkligen ett dumt utslag av
misstro mot denna uppriktiga vilja?
Ånej, de flesta av de 60 medlemsstaterna
i FN :s utskott hade nog klart för
sig den amerikanska oron för att nya
fyrmaktsförhandlingar om alltyska val
skulle komma att förhala den västtyska
upprustningen och insåg att det amerikanska
förslaget — stött av England och
Frankrike — om en neutral FN-kommission,
som samtidigt skulle undersöka förutsättningarna
för fria val i öst- och
Västtyskland, aldrig skulle få tillträde till
Östtyskland och därför endast hade propagandavärde
som ett sätt att övertyga
västtyskarna om Sovjets oresonlighet, om
det fåfänga i att hoppas på ett tyskt en -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
hetsverk för närvarande och det välbetänkta
i att påskynda västtysk integration
i den planerade europaarmén.

Sedan kan man betvivla — och många
har gjort det — att västerns upprustning
som skydd för den demokratiska
livsformen i och för sig har sådant moraliskt
värde, att den gör alla medel och
propagandaförslag ideologiskt överlägsna
den av Sverige i detta fall hävdade
uppfattningen, att Tysklands enande är
av så fundamental betydelse för en framtida
europeisk stabilitet, att FN icke
borde irritera förutsättningarna för ett
tyskt enande genom förslag, varom man
på förhand visste, att det skulle komma
att uppfattas som ett slag i ansiktet
på den ena parten. Att denna part •—
den östtyska ockupationsmakten •— inte
ville medge det legala i någon som helst
FN-inblandning, kunde vi svenskar å andra
sidan inte hålla med om, och den
svenska resolutionen fick därmed karaktären
av ett mellanförslag mellan
öst- och västblocksståndpunkterna.

Man frågar sig: Har då ett mellanförslag
av denna typ något existensberättigande
i FN-politiken? Ja, i den tysklandsfråga,
som vi här avhandlat, hade
det utan tvivel ett sådant berättigande.
Det föranledde våra skandinaviska
grannfolk — inom vilkas delegationer
man nog förnam åtskillig olust över
tremaktsförslaget men där man genom
sitt medlemskap i Atlantpakten kände sig
bunden att rösta för det •— att tillsammans
med Kanada lägga fram ett mellanförslag
mellan det svenska mellanförslaget
och tremaktsresolutionen. Och när
slutligen denna tremaktsresolution voterades
igenom av de många under förslagsställarnas
inflytelsesfär, var det i
varje fall något bättre avputsat än i sin
första edition. Kanske hade också upphovsmännen
lärt sig något av reaktionerna
i FN mot det genomskinliga propagandasyftet,
så att de tar det lite
försiktigare en annan gång.

Att de ohöljda propagandaeffekterna
utnyttjas så mycket mera och grövre i
öststaternas resolutionsmakeri och deras
lika talrika som tröttande långa diskussionsinlägg
i FN:s utskott är för väl -

bekant för att här spilla några ord på.
Den kritiska svenska hållningen till östblockspropaganda
av detta slag demonstreras
lika konsekvent med nejröstningar
som vi med mellanförslag och avstående
i röstningarna ger uttryck åt vår
kritik, när liknande, fast moderatare företeelser
uppträda på västmaktshåll.

Vi inbillar oss också att en sådan rörlighet
i vår FN-politik — detta att vi
icke låser oss fast vid någon viss intressegrupp
— är till gagn för FN. Det måste
vara olyckligt, om all världens stater
skulle komma att enrolleras i ett par stora
regionala block, som står i ständig
kampberedskap gentemot varandra. Genom
att ställa oss utanför blockpolitiken,
genom att hävda den enskilda statens
(även småstatens) rätt att självständigt
pröva de mellanfolkliga frågorna
oberoende av stormaktsdirektiv, genom
att visa upp möjligheten av andra utvägar
än dem de två potentiella antagonistsidorna
kan tänka sig, kan vi i all vår
ringhet bli en — låt vara liten •— utjämnande
faktor och kanske ett av brohuvudena
för framtida samförståndstrevare.
Jag hör inte till dem, som anser att
en utjämning så småningom är otänkbar.
Men då bör alla, som kan, hjälpa till att
minska de hårda friktionsytorna mellan
öst och väst. Ett korrekt neutralt Sverige
vid Östersjön bidrar säkerligen till
detta.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Man har från
ett par håll under debatten ifrågasatt
nyttan och värdet av en utrikespolitisk
diskussion av denna typ. Jag tror att
när man har lyssnat till debatten i denna
kammare får man nog ändå medge,
att den genom en rad intresseväckande,
innehållsrika och klarläggande anföranden
har varit av mycket stor betydelse
som ett instrument för att söka klargöra
den svenska utrikespolitiska linjen för
närvarande. Om intet annat så har det
varit betydelsefullt, att vi i denna kammare
ha kunnat konstatera, hur enhetlig
opinionsbildningen i själva verket är
och hur litet resonans det finns för dem,

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

som högröstat försöka ge sig själva och
utlandet den föreställningen, att det bakom
de demokratiska partiernas samling
kring utrikespolitiken icke finns en genomtänkt
uppfattning, en genomtänkt
åskådning.

Jag har velat säga detta, när nu debatten
lider mot sitt slut. De randanteckningar
som jag i övrigt gör skola icke
förta intrycket av vad jag nyss har sagt,
att i de väsentliga tingen stå de demokratiska
partierna, såsom deras talesmän
lia uttryckt sig i dag i riksdagens första
kammare, ense.

Om jag emellertid nu övergår till
mina mera kritiska randanteckningar,
som jag alltså redan inledningsvis försett
med denna reservation, så låter det
naturligtvis bra, när herr Wistrand talar
om att han visserligen ansluter sig till
vår utrikespolitiska linje i dag, men
att han är rädd för att låsa fast oss i en
dynamisk värld, där ofantligt många olika
saker kunna hända.

Ja, givetvis måste vår utrikespolitik
ständigt formas under beaktande av de
yttre omständigheterna, men jag tror att
det är lika betydelsefullt att vi göra
klart, för yttervärlden och för oss själva,
fastheten i vår kurs och beslutsamheten
att följa vår kurs. Jag har i och
för sig ingenting annat emot herr Wistrands
uppläggning än att man otvivelaktigt
fick det intrycket — jag hoppas
felaktigt — att han menade, att den
alliansfria politikens målsättning är temporärt
riktig i dag, men att det mycket
väl kan tänkas situationer, då den behöver
modifieras. Jag tror att det är felaktigt
att ge yttervärlden den föreställningen,
att vår utrikespolitiska kurs är
vald på grund av konjunkturmässiga beräkningar.
Vi ha en lång tradition, inte
bara från de två världskrigen, att falla
tillbaka på, ocli den gör det sannolikt,
att vår utrikespolitiska linje har en så
kraftig förankring, att det fordras någonting
mera än modifikationer och förändringar
i de yttre förhållandena för
att den skall komma att ändras.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja anknyta till ett ord av herr
Wahlund. Han talade om värdet av att

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.
de demokratiska partierna äro med om
att utforma den viktiga delen av vår utrikespolitik,
som gestaltas i Förenta Nationerna,
och i det sammanhanget sade
han, att man väl ändå måste vara klar
över att de som sitta i Förenta Nationernas
delegation icke representera sig själva
som privatpersoner, utan att de representera
sina partier. Det är jag också
angelägen om att understryka. Om det
skall finnas en möjlighet att i samverkan
bygga upp en samlande svensk utrikespolitisk
linje även i detaljfrågorna, så
tror jag att det är viktigt, att de olika
politiska partierna låta sig representera
i de utrikespolitiska rådslagen, så som
hittills har skett, av personer som kunna
tala å partiernas vägnar.

Herr Ohlon avböjde denna diskussion
genom en lustighet. Han sade, att herr
Holmbäck i Paris eller Lake Success talar
varken å folkpartiets vägnar eller å sina
egna vägnar, han talar å Sveriges vägnar.
Det hoppas jag verkligen att han
gör! Och jag skulle väl också tro, att
han inte finner det omöjligt att tala
både å folkpartiets vägnar och å Sveriges
vägnar — jag hoppas att det inte
finns något motsatsförhållande där, som
gör det omöjligt.

Men med denna min lilla lustighet har
jag belyst vari frågan består. Vi sitta väl
alla här i riksdagen såsom representanter
för det svenska folket. När vi delta i
förhandlingar om utformning av Sveriges
politik, äro vi samtidigt partianslutna.
Vi försöka att påverka förhandlingarna
så, att den svenska politiken blir
sådan som vi helst skulle se att den
vore, nämligen så nära ansluten till vårt
eget partis uppfattning som möjligt. Ty
om vi inte hade den meningen, att vårt
parti företräder den riktiga synen, skulle
vi självfallet inte arbeta för partiet. Med
andra ord — det är väl ändå riktigt, att
vi i utformningen av utrikespolitiken
handla på samma sätt som när vi syssla
med socialpolitiken och andra ting. Om
man vill komma fram till en enhet, så
få partierna låta sig representeras av
personer, som kunna tala å partiernas
vägnar och delta i utformningen av utrikespolitiken
å partiernas vägnar.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet.

Jag har ingen som helst anledning att
på grundval av de gångna erfarenheterna
säga, att det inte har skett på detta
sätt, men det fanns otvivelaktigt ett motiv
för den Wahlundska frågan, nämligen
att det i den fria opinionsbildningen här
hemma verkat precis som om utrikespolitiken,
så som den sköttes i Paris, vore
herr Undéns uppfinning. Herr öhman
har t. o. m. upptäckt, att han i första
hand stött bondeförbundets utrikespolitiska
linje.

Vi ha varit med om att genom befullmäktigade
ombud även för folkpartiet
och högern försöka finna gemensamma
lösningar, och därför tycker jag nog att
Wahlund har rätt i att fråga: Betyder
det ingenting, att man på detta sätt har
sökt att få partierna engagerade, inte för
att ha dem såsom gisslan, utan för att
ge dem ett tillfälle att vara med om att
utforma utrikespolitiken? Betyder det
inte en ökad känsla av ansvar inför de
resultat, till vilka man kommer? Jag tror
att vi böra vara aktsamma om den speciella
form av samarbete, som förekommer
inom den svenska utrikespolitiken
och som kommit till uttryck •—- hos oss
liksom i de övriga skandinaviska länderna
— i att FN-delegationerna äro
sammansatta av representanter för alla
politiska partier.

Jag vill sedan ta upp en passus i herr
F.werlöfs anförande -— anförandet ger
mig i övrigt ingen anledning till några
kritiska kommentarer. Herr Ewerlöf sade
några ord om det nordiska försvarssamarbete!
och uttalade, att det måste
finnas mycket stora områden som skulle
visa sig lämpade för ett försvarssamarbete,
om man verkligen skulle sätta sig
ned och undersöka saken. När han sedan
skulle exemplifiera dessa mycket
stora områden, nämnde han utbyggandet
av vägväsendet och frågan om mottagandet
av civila flyktingar från ett eventuellt
överfallet grannland.

År det ändå inte en lek med ord, som
kan komma att ge anledning till allvarliga
missuppfattningar, om man tar ting,
som äro enkla, inramar dem i ett storpolitiskt
sammanhang och säger, att det
här är fråga om ett försvarspolitiskt

samarbete, som i cn kritisk situation kan
betyda mycket — såsom hans ord föllo
— då det gäller att försvara vårt land.
Man inger ju då människorna den förväntningen
och den förhoppningen, att
det genom dessa åtgärder — som i och
för sig kanske äro enkla och självklara
och som man inte behöver diskutera så
mycket — åstadkommes ett försvarspolitiskt
samarbete. Men lika väl som vi
togo emot tusentals, för att inte säga
hundratusentals flyktingar under kriget,
utan att det var något avsteg från vår
neutralitetspolitik, lika självfallet är det
väl, hur vi skulle handla i en likartad
situation nu. Men vad som inte är klokt
är att ge människorna den föreställningen,
att det här är fråga om ett utslag av
en storpolitisk aktivitet, av en försvarspolitisk
samverkan. Jag vill varna för
denna terminologi, därför att den alldeles
säkert både inom och utom vårt land
kommer att bara leda till förvecklingar
och missuppfattningar och oklarhet om
vad som är den svenska utrikespolitiska
linjen.

Därmed, herr talman, är jag inne på
vad som egentligen gjorde att jag nu tog
till orda, nämligen herr öhmans anförande.
Jag har ju inte brukat ta upp diskussioner
med kammarens kommunister.
Deras inlägg ha haft den nyttan med sig,
att allt eftersom de hållits, har inte bara
kammaren avfolkats utan även deras
parti, och den form av polemik som
kommunisterna bedriva mot sig själva
tror jag är ganska effektiv. Jag skulle inte
ha frångått min vana här i dag heller,
om inte herr öhman hade fällt ett par
uttalanden, som jag inte vill låta stå
oemotsagda, när jag nu befann mig inne
i kammaren, då de fälldes.

Innan jag går in på dem, vill jag
emellertid säga till herr Öhman, att det
är fullkomligt riktigt att intet parti kan
skydda sig mot brottslingar. Det är väl
också riktigt, att intet parti kan skydda
sig mot förrädare. Men herr Öhman skall
nog inte glida över denna sak så lätt
som han gör. Det är enkelt att i dag stå
och säga, att det kommunistiska partiet
fostrar sina medlemmar till en känsla av
samhörighet med det egna landet. Men

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

den som har studerat det kommunistiska
partiets propaganda har kunnat konstatera,
hurusom partiets medlemskader år
efter år har fostrats i den uppfattningen,
att vi ha ett stort föregångsland som
icke heter Sverige, ett föregångsland
som ensamt företräder socialismens idéer
och som är de socialistiska idéernas
fosterland. Detta land förfogar över oerhörda
resurser. Detta land är vår enda
fredsgaranti.

Denna propaganda har vällt ut ifrån
de kommunistiska partierna i alla länder
ned till medlemmarna. Det egna landets
politik däremot är ständigt föremål
för nedsvärtning. Man försöker framställa
det så som om det egna landets
ledande politiker vore instrument i händerna
på en krigshetsande amerikansk
kapitalistgrupp. Det vore lätt att visa
med hjälp av Ny Dags skriverier, hurusom
vi alla som representera landets regering
ha framställts såsom lakejer, som
bara gå en amerikansk imperialisms
ärenden och som äro beredda att dra
kriget över Sverige för att därigenom
underlätta den amerikanska imperialismens
angrepp på Sovjetunionen. Mot
bakgrunden av denna propaganda —
som förekommer i varje land där kommunismen,
liksom här i Sverige, har filialavdelningar
— är det ganska naturligt
om de unga pojkar och unga flickor,
som tro på vad herrarna förkunna, säga
sig: »Vi skola hjälpa dem som företräda
freden och socialismen, och vi skola
ställa våra krafter till förfogande för
dem som bekämpa imperialismen, rovriddarna
och krigshetsarna, även om
dessa rovriddare och krigshetsare händelsevis
skulle vara vårt eget lands regering.
»

Där, herr öhman, vågar jag påstå, att
herr Öhmans parti står i särklass. Det
lär för närvarande icke gå att leta upp
något annat politiskt parti som driver
denna fostringsverksamhet bland sina
medlemmar.

Vi ha haft eu motsvarighet. Under kriget
hade vi nazisterna. Det var precis
samma ideologi: Den svenska regeringen
var rädd och undfallande, den förberedde
eventuellt ett krig emot nazismen,

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
nazismens seger var Europas räddning
och det fanns ingen annan möjlighet till
bestående fred än Hitlerdömets seger.
Jag minns polisrapporten från ett av
våra största spionerifall, då några unga
pojkar, tillhörande sjöofficerskåren, hade
utlämnat militära hemligheter i Göteborg.
Det var beklämmande att läsa deras
motivering. Den var: »Vi kunna
lugnt utlämna militära hemligheter till
Tyskland, ty om Sverige skulle komma
i krig, så går det fortare. Det finns ingen
möjlighet till motstånd och sådant är
inte heller önskvärt ur det egna landets
synpunkt.» Även dessa vilseförda pojkar
kunde, hem Öhman, åberopa ideella skäl
för sitt handlande. De kunde säga: »Vår
samhörighet med det egna landet bjuder
oss att begå detta som formellt är en
förrädisk handling.» Det är ett stort ansvar
för en politisk ledning att på detta
sätt driva en propaganda som, oavsett
hur den politiska ledningen bedömer
det, ändå måste av många människor
uppfattas så som jag här har försökt
skildra.

Dessa ting lär herr öhman inte komma
förbi, alldeles oberoende av hur spionmålen
nu komma att avgöras. Jag delar
den uppfattningen, att man bör ta
det lugnt. Det finns så många fakta, att
de räcka till utan att de behöva förstoras
genom något sensationsreportage.

När herr Öhman riktar en uppmaning
till den svenska regeringen att ta upp
förhandlingar med Norges och Danmarks
regeringar om ett skandinaviskt
centralt försvarsförbund i anslutning till
statsminister Kekkonens tal i Helsingfors,
vill jag göra den deklarationen, att
jag naturligtvis icke har ändrat min
uppfattning från åren 1948 och 1949, att
det skulle ha varit en fördel, om de nordiska
länderna hade varit i allians för
försvar av sin fred och sin frihet. Jag
tror att det hade varit av ett betydande
värde för både freden och friheten, om
försvarsförhandlingarna åren 1948 och
1949 hade lett fram till ett resultat.

Men jag vill inte gå med på att vad
som hände då och den diirefter följande
utvecklingen är så entydig som herr
öhman ville försöka göra gällande. När

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
tanken på ett skandinaviskt försvarsförbund
var uppe voro alla stormakterna
lika oroade av den tanken. Även herr
Öhman hade väl sina funderingar, antar
jag. Det intresserar mig inte mycket
om han hade sådana eller inte, men
den som vill kan ju se efter, vad han då
hade order att säga i den svenska riksdagen.
Det intresserar som sagt mig dock
inte mycket. Vad jag vet är att det fanns
en bestämd oro för en samling, inte bara
på den ena sidan utan även på den
andra.

Efteråt har Sverige fortsatt sin alliansfria
linje. Norge och Danmark har gått
till Atlantpakten, men vi skola väl ändå
konstatera att de strikt ha hållit sig till
den position som de då togo: inga baser
i fredstid åt någon främmande makt.

Den svenska utrikespolitiska linjen
har avsett att ge oss möjligheten att i en
krigssituation vara neutrala. Vi har valt
varje tillfälle att demonstrera redbarheten
i denna vår avsikt. Vi ha valt den
alliansfria linjen. Den har vuxit sig
starkare och starkare, såsom vi ha kunnat
konstatera här i dagens debatt.

Men vad har hänt? Vi ha under hela
denna tid utsatts för beskyllningar av
det mest oerhörda slag från exempelvis
herr Öhmans parti här hemma i Sverige,
från den Tyska pressen och den ryska
radion. Vår avsikt att driva en neutral
politik har icke respekterats. Man har
sagt sig icke tro på våra försäkringar.
Man har tvärtom begagnat varje situation
att framställa det som om vi innerst
inne hade en helt annan utrikespolitisk
linje än den som vi utåt redovisa.

Nu vill jag fråga kammarens ledamöter:
Är det så alldeles säkert att vi, om
vi hade lyckats skapa ett neutralt skandinaviskt
försvarsförbund, skulle ha
undgått denna enligt min mening upprörande
oponionsförvillande kampanj?
Det neutrala Sverige utsättes dagligen
och stundligen för dessa ohemula angrepp,
som vi i den svenska regeringen
och den svenska utrikesnämnden liksom
var och en, som följt vad vi gjort,
måste anse grundlösa. Är det alldeles
säkert att ett skandinaviskt försvarsförbund
även med de uppriktigaste önske -

mål och redligaste vilja att bevara alliansfrihet
och neutralitet hade kunnat
undgå att mötas med samma störtskur
av beskyllningar, orättfärdiga tillvitelser
och lögnaktiga påståenden, som dem
herr Öhmans parti behagat låta skölja
över den svenska neutralitetspolitiken
tidigare. Detta är en omständighet som
otvivelaktigt gör att den efterföljande
kommunistiska diskussionen i någon
mån har rubbat mina förhoppningar om
att ett skandinaviskt neutralitetsförbund
skulle ha fått det så lätt att vinna respekt,
förtroende och tillit för sin vilja
att stå utanför stormaktskonflikter. Den
respekten, det förtroendet, den tilliten
är jämte starka egna försvarsresurser
det enda, som verkligen skulle kunna
leda till neutralitet och fred i en stormaktskonflikt.

Det andra jag skulle vilja säga om det
skandinaviska försvarsförbundet är att
varje folk bygger på sin egen erfarenhet.
Vi ha vår erfarenhet av att det har
gått att hålla vårt land utanför två storkrig.
Det är helt naturligt att det svenska
folket inte vill kasta bort någon
chans att upprepa den politiken. Norge
och Danmark ha andra erfarenheter. De
valde en annan linje. Jag tillät mig efter
misslyckandet i Köpenhamn i januari
1949 att säga, att »nu är den skandinaviska
försvarsförbundstanken borta för
vår generation». Det är möjligt att våra
barn komma att ta upp den, ty det är
någonting abnormt och orimligt att inte
dessa tre folk — eller gärna för mig
fyra, om man kan få finnarna med —
inte en gång skola kunna samlas till en
kraftansträngning för att bevara freden,
friheten och demokratien inom denna
avsides liggande del av världen.

Men man får ta fakta som de äro. När
vi 1949 misslyckades valde Norges och
Danmarks folk sin utrikespolitiska linje,
liksom Sverige valde sin. Jag tror icke
det tillhör den aktuella politiken att nu
börja resonera om någon ändring i dessa
avseenden. Jag tror att vi bara kunna
konstatera detta, och vi kunna nog
konstatera att över Norges och Danmarks
utrikespolitik bestämma de norska
och danska folken själva. De påver -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

kas nog ganska litet av några statsministeranföranden,
vare sig de hållas i
Helsingfors eller i Stockholm.

Herr EWERLÖF (kort genmäle): Herr
talman! Herr statsministern riktade,
närmast till herr Wistrand, en invändning
mot ett uttryck han använt om alliansfriheten.
Att jag tar upp invändningen
beror på att statsministern lika
väl skulle kunnat rikta den mot mig, tv
jag använde liknande uttryck i mitt anförande
efter att ha förklarat, att vi alltjämt
ansluta oss till den alliansfria linjen.
Jag tilläde: »Alliansfriheten ger oss
möjlighet att anpassa vår politik efter
de förändringar, som den dynamiska
utvecklingen kan medföra. Vi ha att
med noggrant aktgivande på denna utveckling
undan för undan ompröva vår
ställning.» Däri ligger otvivelaktigt att
vi inte anse alliansfriheten vara någonting
som är en gång för alla fastslaget,
hända vad som hända vill. Vi anse att
den är riktig i nuvarande läge. Vi äro
fullt medvetna om betydelsen av ett konsekvent
handlande på detta område. Men
vi tro att det kan vara nyttigt, inte minst
österut, att man har klart för sig att det
ändå beror på utvecklingen här runt omkring
oss i vad mån det blir möjligt för
oss att under alla förhållanden fasthålla
vid denna linje. Den är således inte, såsom
vi se det, att jämföra med en doktrinärt
fasthållen neutralitet.

Vidare nämnde statsministern något
om de politiska partiernas representation
i FN. Vi betrakta självfallet detta
såsom en utomordentligt värdefull sak,
och det är klart att man därmed har velat
försäkra sig om möjlighet till bevarad
kontakt med de olika partierna i de
rådslag som där äga rum. Självfallet
måste också var och en av dessa representanter
se till att de i möjligaste mån
representera sina partier. Men jag vill
samtidigt framhålla, att man blir tvungen
till så många ögonblickliga ställningstaganden
i dessa sammanhang, att man
inte får några som helst möjligheter att
ta kontakt med sitt parti i den meningen
att man utan vidare kan hundraprocen 4

Förslå kammarens protokoll 1952. Nr 7.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
tigt svara för hur partiet sedan ställer
sig. Den kadaverdisciplinen kan man
inte begära, att därför att ett ombud tagit
en viss ställning skall man utan vidare
automatiskt kunna räkna med att
därmed är också hans parti bundet vid
hans ståndpunkt.

Slutligen anförde statsministern vissa
betänkligheter emot att jag ånyo framfört
tanken på möjligheten att vidta vissa,
som jag uttryckte det, »försvarsförberedande
åtgärder» i samråd med Danmark
och Norge. Ja, jag är medveten om
att här föreligger en nyansskillnad i våra
uppfattningar. Vi ha mycket starkt den
känslan att vi inte komma förbi det ödesbestämda
sammanhang, som råder emellan
de skandinaviska länderna, och vi äro
fyllda av oro över de konsekvenser som
det kan få, att vi nu stå på olika linjer
i utrikespolitiskt hänseende. Vi böra
söka efter möjligheter att rädda vad som
räddas kan, trots dessa olika inställningar
i utrikespolitiskt avseende. Jag har
med flit valt sådana exempel som jag
tycker skulle vara klara för alla i denna
kammare, och jag har sagt att det är
önskvärt att man inventerar frågor av
detta slag för att kunna vidta förberedande
åtgärder i tid. Jag har inte använt
något uttryck, som skulle kunna leda
över detta till en mera allmänt militär
samverkan eller något slags försvarsförbund
—• självfallet inte. Men vi vilja försöka
vinna så mycket som vinnas kan
på denna väg, i den övertygelsen att vi
därmed gagna alla våra tre länder på
bästa sätt.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle): Herr
talman! Hans excellens tog upp frågan
om vad de politiska partiernas riksdagsmän
i Förenta Nationernas generalförsamling
egentligen representera, och
spörsmålet anknöt närmast till vad jag
skulle representerat i församlingen.

Jag ser saken på det här sättet. När
eu riksdagsman får uppdrag att vara
med i Förenta Nationernas generalförsamling
så får han det naturligen för
att han tillhör ett visst parti och alltså

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
har en viss allmän grundåskådning. Det
är ju självklart. Men vidare är det fullständigt
självklart att han fullt fritt och
efter sitt eget bedömande skall ta ståndpunkt
till varje särskild fråga som uppkommer
för denna delegation. Han skall
inte på något vis ta order från sitt parti
där hemma. Det vore fullständigt oriktigt.
Han kan naturligtvis i en tveksam
fråga ta kontakt med partiet, men ytterst
måste det alltid vara hans eget omdöme
som är avgörande. Men däri ligger naturligtvis
att han inte kan binda sitt
parti i varje detaljfråga. Det vore också
orimligt. Det skulle ju leda till att partiet
vore bundet i detaljfrågor som de
enskilda ledamöterna av partiet inte
haft någon möjlighet att sätta sig in i.

Jag tycker, herr talman, att dessa saker
äro fullständigt självklara, och för
min del skulle jag aldrig gå med på att
mottaga ett politiskt uppdrag av den natur
som här är i fråga, om inte i sista
hand mitt eget avgörande skulle vara
det bestämmande för mitt uppträdande.

Jag begärde, herr talman, att få tala
i sex minuter, och jag kanske har ett par
av dem kvar.

Jag skulle då vilja replikera herr
Öliman. Det kommunistiska partiet har
som varje parti en nationalekonomisk
uppfattning. För det kommunistiska partiets
del är det kommunismen. Om det
bara gällde denna skulle jag betrakta
det kommunistiska partiet så som jag
betraktar varje annat parti. Men det
har visat sig att det kommunistiska partiet
står i utomordentligt stort ideologiskt
beroende av en av Europas stormakter.
Jag har gått igenom Ny Dag
för 1939, då Ryssland gjorde sin överenskommelse
med Tyskland, och jag studerade
hur uppfattningarna inom tidningen
då skiftade från dag till dag, så
att fullkomligt oförenliga åsikter kommo
att stå mot varandra. Då hade jag
min uppfattning klar: denna tidning och
det parti den representerar följa ju i
sitt uppträdande varenda skiftning i
meningsriktningarna hos de ledande
inom en europeisk stormakt. Det är dylikt
som gör att vi äro så utomordentligt
misstrogna mot detta parti.

Herr (»HMAN (kolt genmäle): Herr
talman! Herr statsministern fullföljde
den tankegång som redan herr von Heland
var inne på och som också togs upp
av herr Holmbäek, nämligen att den
kommunistiska ideologien skulle vara
något slags plantskola för folk som uppträder
nationellt opålitligt. Jag vill bara
säga att vår ideologi är en socialistisk
ideologi och innebär, att vi vill förverkliga
det samhälle, vars förverkligande
socialdemokratien tidigare har haft på
sitt program.

Nu sade herr Holmbäek, att vi känner
ideologisk gemenskap med Sovjetunionen,
och ungefär samma tanke gav statsministern
uttryck åt.

Hur är det här i kammaren och i pressen:
Talas inte — inte minst i folkpartistiska
tidningar — gång på gång om
den samhörighet som ni känner med det
så kallade Västerlandet, med framför
allt Amerika och dess institutioner? Det
är tillåtet. Men det är icke tillåtet att hysa
en uppfattning som står på ideologiskt
samma nivå som de folk har vilka
skapar socialismen. Man får alltså ha en
ideologisk gemenskap med kapitalismen
men icke med socialismen!

Vår ståndpunkt innebär emellertid, att
vi vill vänskap med Sovjetunionen, och
det kan väl inte vara till skada för det
svenska folket. Jag trodde att det också
skulle vara regeringens mening att man
bör ha så goda och vänskapliga förhållanden
som möjligt med vår stora granne
i öster.

Så säger statsministern, att vi framställer
det egna landets ledande män som
lakejer åt USA, som vill ha kriget över
Sverige för att därigenom lättare kunna
angripa Sovjetunionen. Nej, herr statsminister,
detta är en karikatyr av vår
ståndpunkt och ingenting som kan beläggas.
Vi har riktat kritik —- och kommer
att göra det i fortsättningen också
— emot konkreta åtgärder som genomföres
och som vi anser vara avsteg från en
alliansfri linje och från den proklamerade
neutrala hållning regeringen säger
sig vilja genomföra, och sådana friheter
vill vi verkligen ta oss. Vi har däremot
aldrig sagt i våra tidningar eller tal, att

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

regeringen eller någon av dess ledamöter
uppträtt som lakejer åt en främmande
makt. Det vore att gå något för långt,
herr statsminister.

Sedan vill jag bara till sist notera det
i viss mån positiva intresse som ändå
visades från statsministerns sida beträffande
Kekkonens tal om en nordisk neutralitet.
Statsministern intygade att en
sådan neutralitet skulle kunna bidra till
en paeificering av läget i Norden till
förmån för freden. Jag hoppas att frågan
skall komma igen och att det skall
bli möjligheter att också göra någonting
praktiskt åt denna sak.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Både

herr Ewerlöf och herr Holmbäck ha
gått i svaromål beträffande diskussionen
om delegaternas ställning i FN. Man
tycks ju i alla fall vara överens om att
delegaterna i FN representera sitt parti,
men man vill inte utlova att partierna
alltid komma att stå bakom delegatens
ställningstagande. Ja, detta är väl beroende
på hur pass säker man är på inställningen
inom de politiska partierna
till utrikespolitiken. Jag måste säga, att
i det fallet har jag det mycket lätt, därför
att jag vet att partiet följer de två
huvudlinjerna i svensk utrikespolitik.
Jag förstår att det är svårare, om man
representerar ett parti i vilket osäkerhet
råder om var majoriteten hör hemma
när det gäller bedömandet av de två
huvudlinjerna.

De två huvudlinjerna i svensk politik
äro dels att vi skola hålla den alliansfria
linjen och dels att vi skola följa förpliktelserna
inom FN. Det är givet att de
kunna skära sig någon gång, och detta
är fallet just i fråga om sanktionerna. Är
det så, att FN:s säkerhetsråd enligt dess
statuter ■— med vetorätten inbegripen —
beslutar om sanktioner, då avvika vi från
alliansfriheten när vi måste följa förpliktelserna
inom FN.

Genom Achesonplanen har det hela
krånglats till något för de partier som
inte alltid lia den riktigt klara alliansfria
linjen, ty enligt Achesonplanen skall

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
det ju bli ett bedömande från fall till
fall, huruvida vi skola följa församlingens
rekommendationer, och då förstår
jag att det ibland kan bli tveksamt för
en delegat, som inte riktigt vet, hur partiet
kommer att balansera beträffande
den alliansfria linjen.

När exempelvis den tyska frågan var
uppe, så kunde inte jag, herr talman,
finna att det var någon så stor fråga,
och jag tycker att i den frågan borde
partierna kunnat följa delegaterna, eftersom
det inte fanns så mycket att tvista
om, vilket alla här erkänt. Men då är det
tydligen på det sättet att inom högern
och folkpartiet — åtminstone inom folkpartiet
-— finnas grupper som ännu vilja
lia Atlantpaktsanslutning, och jag förstår
att de gärna blåsa upp en sådan här sak
som den tyska frågan, just därför att deras
inställning är emot den alliansfria
linjen. Detta är i mitt tycke rätt beklagligt,
men det är väl en sak som man får
finna sig i.

Jag har för min del aldrig riktigt
kunnat förstå detta ställningstagande att
man både skall kunna vara alliansfri och
ha något slags förbund med dem som äro
anslutna till Atlantpakten. Den linjen
har, tycker jag för min del, alltid varit
mycket oklar. Då vore det renhårigare
med ren Atlantpaktsanslutning. Men,
herr talman, jag bara konstaterar att de
som representera bondeförbundet ha
mindre svårigheter att representera partiet
i FN, ty vi äro klara när det gäller
huvudlinjerna: alliansfriheten och att
följa förpliktelserna i FN:s stadga samt
när stadgan ej förpliktar oss till visst
ställningstagande i en fråga bedöma läget
från vår alliansfria linje.

Herr HOLMBÄCK (kort genmäle): Herr
talman! Först ett par ord till herr
Öhman.

Herr öhman sade att det inte är någonting
märkvärdigt i att kommunisterna
ideologiskt följa Sovjetunionen —
folkpartiet och högern exempelvis ha ju
samma ideologi som västmakterna och
följa strömningarna där. Jag vill säga
herr Öhman, alt om en av västmakterna

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
skulle göra en ändring av sin politiska
hållning, och särskilt en ändring i den
enorma grad som Ryssland gjorde år
1939, så skulle verkligen den svenska
borgerliga opinionen — och jag misstänker
att jag i det fallet även uttrycker
den socialdemokratiska opinionens åsikt

— pröva en sådan förändring utomordentligt
ingående. Att man skulle följa
med i en sådan ändring som 1939 vore
däremot uteslutet. Vad jag anmärkte på
var naturligtvis att kommunismen i Sverige
följer Rysslands politik även i ett
sådant läge där den är absolut omöjlig
att ideologiskt försvara.

Vad sedan beträffar herr von Helands
anförande vill jag säga att det, såvitt jag
förstår, icke finns något som helst sammanhang
mellan frågan om Atlantpakten
och den tyska frågan, som i höstas
var före i Förenta Nationerna. Det är
två helt och hållet olika saker.

Herr von Heland talade också om att
det finns två huvudlinjer i den svenska
utrikespolitiken — alliansfriheten och
våra förpliktelser i Förenta Nationerna

— och han sade att dessa skulle kunna
komma i strid. Jag tror att det är uteslutet
att de två linjerna kunna komma
i slrid med varandra.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER:
Herr talman! Jag vill bara göra
den reflexionen med anledning av herr
Holmbäcks näst sista anförande att regeringen
aldrig begär av dem som den
inbjuder till samarbete, att de bara skola
fungera som marionetter i partiernas
händer. Visst inte. Vad vi begära ■—- och
det framgick ju av mitt anförande — är
bara det, att när partierna skicka representanter
till allvarliga förhandlingar för
utformning av en viss del av den svenska
politiken, vare sig det gäller utrikespolitik,
socialpolitik eller något annat,
så skall det skickas representanter som
självständigt kunna ta del i arbetet utifrån
den gemensamma grunduppfattning
som deras eget parti representerar. Det
är någonting helt annat.

Sedan kan det i vissa frågor kanske
vara så, som en ärad talare från bonde -

förbundet sade bär, nämligen att det inte
finns någon gemensam grunduppfattning
hos somliga partier, och då blir det ju
svårt att fylla detta krav. Men i stort sett
äro vi väl överens om att det skall vara
självständiga representanter, som skola
försöka forma politiken tillsammans med
regeringen utifrån den uppfattning som
ligger bakom deras ställningstagande i
den partipolitiska kampen.

Herr Öhmans ideologiska trassel får
han reda ut med sig själv. Det intresserar
varken mig eller, tror jag, kammaren,
hur han har det ställt i det avseendet.

Jag begärde emellertid ordet, herr talman,
för att det inte skall kunna bli
skymten av missförstånd om vad jag på
en för svensk utrikespolitik väsentlig
punkt yttrat. Herr Öhman gjorde gällande
att han skulle kunna inkassera mitt
positiva intresse för hans förslag att
svenska regeringen skulle inleda förhandlingar
med Norges och Danmarks regeringar
på grundval av det uppslag som
framkommit i statsminister Kekkonens
tal. Mitt anförande innehöll ett klart avvisande
av denna tankegång. Om detta
av herr Öhman kallas positiv inställning,
kan jag förbereda herr öhman på att det
kommer att bli många positiva ställningstaganden
gentemot kommunisterna
från den svenska regeringens sida.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Man bör inte blunda för realiteter
och fakta. De element, som hotar att ännu
mer skärpa den internationella spänningen,
ökar utan tvivel sin aggressivitet.
Detta å ena sidan. Å andra sidan bör
man inte bortse ifrån att de krafter, som
inriktar sig på att åstadkomma en allmän
avspänning i världen, befinner sig
i en mycket rask tillväxt. Detta måste
vara ägnat att ingjuta hopp och tillförsikt
hos dem som anser kampen för freden
vara den primära uppgiften i nuvarande
historiska utvecklingsetapp.

Jag vill här deklarera att vi inte är
några fatalister som tror att kriget är
oundvikligt. Endast den, som vill krig
eller har försvurit sig åt någon gammal

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

och förlegad doktrin, kan i vår tid förkunna
att kriget kommer oavsett vad vi
tänker och gör. Ja, vi är optimister i
fråga om utsikterna att förhindra ett
tredje världskrig, men vi önskar poängtera
att liksom kriget är en produkt av
vissa krafters intriger mot mänsklighetens
lycka och välgång, så måste freden
bli en produkt av folkmiljonernas aktiva
insats för att hindra utbrottet av
en tredje världskatastrof.

Utifrån denna vår allmänna inställning
till utsikterna att upprätthålla
världsfreden tar vi ställning till utformningen
av den svenska utrikespolitiken.
Vi har den bestämda meningen att mellan
de officiella deklarationerna beträffande
vårt lands utrikespolitik och denna
politik sådan den i praktiken utformas
finns en påtagligt djup klyfta. De
krafter inom regeringskoalitionen, som
söker att i någon mån uppnå samstämmighet
mellan den officiellt fastställda
utrikespolitiska kursen — alliansfrihet
—- och den förda politiken, faller alltför
lätt undan för dem som aktivt, medvetet
och öppet söker binda vårt lands
öden samman med den amerikanska imperialismen.

Detta faktum återspeglas i den svenska
FN-delegationens ställningstagande
till de avgörande frågor som ställts på
dagordningen inom Förenta Nationerna.
Man behöver bara hänvisa till FN-delegationens
uppslutning bakom den amerikanska
linjen när det gällde att hindra
ett förbud mot att använda atombomben,
begränsning av rustningarna och
en fredspakt mellan de fem stormakterna.

Regeringen och FN-delegationen söker
rättfärdiggöra sitt ställningstagande i
Förenta Nationerna med att hänvisa till
att man först måste komma fram till en
lösning av de »viktigaste tvistefrågorna»,
innan en fredspakt mellan de fem
stormakterna kan åstadkommas. Ja, detta
är ingenting annat än herr Sandlers
sofisteri, syftande till att dölja motviljan
mot konkreta åtgärder för en internationell
avspänning. När herr Sandler här
skulle kommentera de kommunistiska
motioner som står på dagordningen,

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
gjorde han detta genom att komma med
några billiga sarkasmer och tala om att
vi här skulle ha föreslagit svenska riksdagen
att ta direktiv från Politbyrån i
Kreml. Jag förmodar att herr Sandler
också hör till dem, som kommenterar
den finske statsministerns tal med att
säga att han har tagit order från Kreml
och att det är Moskvas röst som talar
genom Kekkonen. Jag måste ju säga, att
även om man är pensionerad landshövding,
får man inte för den skull hänge
sig åt vilka intellektuella lättsinnigheter
som helst vid behandlingen av allvarliga
politiska frågor.

Jag önskar här understryka att över
601) miljoner människor uttalat sig för
en fredspakt mellan de fem stormakterna.
Den svenska utrikesledningen bör
observera detta historiska faktum. 600
miljoner människor har med sin namnunderskrift
uttalat sin otvetydiga mening.
Här är det inte fråga om en överenskommelse
mellan stormakterna, som
skulle bygga på lösan sand, utan här
gäller det en överenskommelse, uppburen
och kontrollerad av majoriteten av
mänskligheten. Däri ligger bland annat
den avgörande skillnaden mellan tidigare
överenskommelser och den nu aktuella.

Därtill bör man foga att »de viktigaste
tvistefrågorna», som skiljer stormakterna
åt, kommer i ett bättre politiskt
och psykologiskt utgångsläge, om i
första hand denna fredspakt mellan de
»fem stora» ingås. Vi har ingalunda hävdat
att det ej skulle föreligga stora tvistefrågor
mellan speciellt stormakterna,
men vi har den bestämda åsikten att
motsättningarna bättre kan överbryggas
i en fredlig miljö än i en krigisk.

I det sammanhanget önskar jag betona
vikten av att den svenska FN-delegationen
erhåller sådana instruktioner
att den vid sina ställningstaganden siktar
till att Förenta Nationernas stadga
återställes i sitt ursprungliga skick.

Sverige är ett litet land, men ingen
kan påstå att det därför saknar betydelse,
var vi lägga vår röst i exempelvis
Förenta Nationerna. Därför fäster vi
stort avseende vid vilka instruktioner

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Förenta Nationernas verksamhet,
den svenska FN-delegationen erhåller av
regeringen.

Fortfarande söker regeringen upprätthålla
myten om att medlemskap i den
s. k. Marshallorganisationen och Europarådet
inte strider mot. den officiellt
deklarerade alliansfriheten i utrikespolitiken.
Den motivering man gav vårt
lands anslutning till Marshallorganisationen
har bortfallit, men likväl hävdas
att vi skall vara med i denna organisation,
som nu öppet har övergått till att
bli ett viktigt komplement till Atlantpakten.
Jag vill fråga: Har kanske inte
våra förutsägelser angående Europarådets
roll och uppgifter till fullo besannats?
Jo, så är det. Amerikanarna önskade
en utbyggnad av Atlantpakten, ett
komplement till denna i form av en s. k.
europaarmé. Europarådet rekommenderade
upprättandet av en europaarmé,
och Sverige avhöll sig från att rösta. Den
s. k. europaarmén skall i avgörande grad
uppbäras av västtyska divisioner, ledas
och kommenderas av Hitlers generaler.
Är det inte klart att krigsfaran därigenom
skärpes? Är det inte tillräckligt
klart nu vilken roll Europarådet spelar
när det gäller att skärpa motsättningarna,
stärka de aggressiva, de fascistiska
krafterna, främst i Västtyskland, stärka
de element som bara längtar till den dag
då den tyska imperialismen skall få sin
revansch i en väpnad uppgörelse?

Till sist vill jag, herr talman, säga
några ord om ett förslag, som kommunisterna
framställt i fråga om rätten
att förklara krig och träffa fredsuppgörelser.

Enligt regeringsformen § 13 tillkommer
denna rätt Konungen ensam. Det
heter i § 13: »Vill Konungen börja krig
eller sluta fred, kalle då till ett utomordentligt
statsråd statsrådets samtlige
ledamöter, framställe för dem de skäl
och omständigheter, som härvid till
övervägande förekomma, samt äske däröver
deras yttranden, vilka de skola var
för sig, med den ansvarighet 107 § bestämmer,
till protokollet avgiva. Konungen
äge därefter makt att fatta och
utföra det beslut, som Han för riket
nyttigast finner.»

Statsöverhuvudet kan alltså nästan på
vilken grund som helst ensam avgöra
frågan om krig! Folket och dess valda
representanter ställes helt utanför, när
det gäller att avgöra nationens högsta
livsfråga. Detta är en vrångbild av demokrati
och innebär stora risker för
landet. Med den citerade paragrafens nuvarande
avfattning kan en härskande
klick i enlighet med sina särskilda intressen
diktera beslut av den mest ödesdigra
beskaffenhet för landet.

Den internationella situationen är så
allvarlig att ingenting bör försummas
som kan befordra fredens sak. Genom
att undanröja sådant, som gör det svårare
att hålla landet utanför ett stormaktskrig,
och genom att vinna stöd hos
stormakterna för en sådan strävan kan
Sverige, med hänsyn till sitt särskilda
läge och sin långa fredstradition, ge ett
bidrag till strävandena att bevara
världsfreden.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående fortsatt disposition av
ett för budgetåret 1946/47 anvisat anslag
till byggnadsarbeten vid veterinärinrättningen
i Skara.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 64, angående fortsatt tullfrihet i vissa
fall för Föreningen Rädda barnen för
kläder, beklädnadsmateriel och livsförnödenheter.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av protokoll angående handelsutbytet
mellan Sverige och Portugal m. m.,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Om instruktioner åt den svenska delegationen hos Förenta Nationerna. — Om Sveriges
utträde ur Europarådet.

Om Sveriges utträde ur Marshallorganisationen.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående Sveriges utträde ur den
s. k. Marshallorganisationen.

I en inom första kammaren av herr
Öhman och herr Persson, Ola, väckt motion,
nr 7, ävensom i en likalydande
inom andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå m. fl. väckt motion, nr 8, hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till regeringen begära, att den måtte
i enlighet med bestämmelserna i artikel
27 i konventionen angående europeiskt
ekonomiskt samarbete anmäla landets
utträde ur denna konvention samt i
enlighet med bestämmelserna i artikel
XI punkt 2 i överenskommelsen angående
ekonomiskt samarbete mellan Sverige
och Amerikas förenta stater uppsäga
överenskommelsen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 7 och II: 8 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Med hänvisning till vad jag tidigare
har yttrat ber jag att få yrka bifall
till motionerna nr 7 i första kammaren
och nr 8 i andra kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
annat yrkande ej förekommit, än
att kammaren skulle bifalla de i ämnet
väckta motionerna.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
enligt berörda yrkande; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

tioner om vissa instruktioner åt den
svenska delegationen hos Förenta Nationerna.

I en inom första kammaren av herr
Öhman m. fl. väckt motion, nr 242,
ävensom i en likalydande inom andra
kammaren av herr Hagberg i Luleå m. fl.
väckt motion, nr 317, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära, att instruktioner måtte ges
den svenska delegationen hos Förenta
Nationerna att understödja alla förslag
och initiativ, som syftade till åstadkommande
av förhandlingar och en fredspakt
mellan de fem stormakterna, och
alla sådana förslag och initiativ, som
syftade till ett bevarande av stadgans
bestämmelser om säkerhetsrådets befogenheter
och vetorättens bibehållande
inom detsamma.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:242 och 11:317
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionerna
nr 242 i första kammaren och
nr 317 i andra kammaren.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i avseende på det under behandling
varande utlåtandet endast yrkats, av
herr Persson, Helmer, att kammaren
skulle bifalla de i ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
enligt herr Helmer Perssons yrkande;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Om instruktioner åt den svenska delega- Om Sveriges utträde ur Europarådet,
tionen hos Förenta Nationerna.

Föredrogs ånyo utrikesutskottets utlåFöredrogs
ånyo utrikesutskottets ut- tande nr 4, i anledning av väckt motion
låtande nr 3, i anledning av väckta mo- om Sveriges utträde ur Europarådet.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. Konungens utrikespolitiska befogenheter. — Ang. häradshövdingarnas löne gradsplacering.

i en inom andra kammaren av herr Johansson
i Stockholm väckt motion, nr
316, hade hemställts, att riksdagen måtte
för sin del besluta och i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Sverige skulle
i enlighet med art. 7 i Europarådets stadga
anmäla sitt utträde ur Europarådet
och dess organ.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 316 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag yrkar bifall till motion nr 316
i andra kammaren.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att därunder annat
yrkande ej förekommit, än att kammaren
skulle bifalla den i ämnet väckta
motionen.

Ang. Konungens utrikespolitiska befogenheter.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av väckta motioner
om Konungens rätt att sluta fördrag
med främmande makter, inträda i
krig och träffa fredsuppgörelse.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 6 i
första kammaren av herr Öhman och nr
7 i andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå m. fl. hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning och förslag
om sådan förändring av regeringsformen,
att Konungen icke utan att först
ha inhämtat riksdagens godkännande
skulle kunna sluta fördrag med främmande
makter, inträda i krig och träffa
fredsuppgörelse.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 6 och II: 7 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till motionerna
nr 6 i första kammaren och nr
7 i andra kammaren.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att i
avseende på det nu förevarande utlåtandet
endast yrkats, av herr Persson, Helmer,
att kammaren skulle bifalla de i
ämnet väckta motionerna.

Sedermera gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare enligt herr Helmer Perssons yrkande;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, jämte i ämnet väckta motioner.

1 detta utlåtande hade utskottet avfattat
sin hemställan i fem särskilda med

2 a—2 c, 3 a, 3 b, 4 och 5 betecknade
punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Ang. häradshövdingarnas lönegradsplacering.

Punkten 2 a.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte beträffande
placeringen i lönegrad av vissa chefstjänster
med bifall till Kungl. Maj:ts i
ämnet framlagda förslag samt med avslag
å motionerna 1:248 och 11:328

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. häradshövdingarnas lönegradsplacering.

godkänna av chefen för civildepartementet
förordad placering av häradshövdingtjänsterna
i Co 14.

I de likalydande motionerna I: 248 av
herr Cassel samt 11:328 av fru Gärde
Widemar och herr Håckner hade hemställts,
att häradshövdingarna måtte
uppflyttas till lönegrad Co 15.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade fröken Andersson samt
herrar Bergh, Boman i Kieryd, Staxäng
och Nihlfors ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under punkten 2 a hemställa,
att riksdagen måtte med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:248 och 11:328 besluta, att
häradshövdingtjänsterna skulle uppflyttas
från Co 14 till Co 15.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Vid punkt 2 a) i förevarande utlåtande
finns det en reservation som bygger på
motioner som väckts i bägge kamrarna.
De gå ut på att häradshövdingarna
skola placeras i lönegrad Co 15 och icke,
som i propositionen har föreslagits, i
Co 14.

Den expert, som har biträtt de sakkunniga
vid utredningen av denna fråga,
nämligen hovrättspresidenten Wieslander,
har föreslagit att häradshövdingtjänsterna
skola placeras i Co 15. Skälen
för en dylik uppflyttning äro av både
kvantitativ och kvalitativ beskaffenhet.
I samband med processreformens genomförande
ha häradshövdingarnas arbetsuppgifter
väsentligt ökats. Processreformen
har också lett till att, såsom
det har framhållits från flera håll, numera
ett ökat antal mål de facto avgöras
i underrätterna och alltså stanna där.
Det är därför, mena vi reservanter liksom
motionärerna, nödvändigt att domarmaktens
utövning i dessa instanser
handhas av domare av så hög standard
som möjligt. Därför anse vi det nödvändigt
alt häradshövdingtjänsterna i löneavseende
placeras på sådan nivå, att de
bästa domarna också stanna kvar på
dessa tjänster. Innan häradshövdingar -

nas löner reglerades, voro dessa befattningar
avlönade på sådant sätt, att de
drogo till sig även mycket högt kvalificerade
domare. Det är angeläget att så
kommer att bli förhållandet även i fortsättningen.

Utskottet anför visserligen att »vid bedömandet
av frågan om häradshövdingarnas
löneställning bör beaktas att endast
13 av landets 117 häradshövdingar
ha en löneställning motsvarande den för
Co 14 gällande lönen». Alla övriga häradshövdingar
ha, enligt utskottet, en
löneställning som delvis betydligt överstiger
lönegradslönen. Utskottet anför
vissa siffror för att visa vilken löneförhöjning
ett hovrättsråd får, om han går
över till en häradshövdingtjänst i mellersta
ortsgruppen. Dylika absoluta siffror
säga enligt min uppfattning ingenting
om själva huvudproblemet i detta
sammanhang. Ersättningen bör ju vara
sådan, att den uppväger de olägenheter
av olika slag som kunna följa med en
förflyttning till dessa orter.

Utskottet förklarar vidare, att en uppflyttning
av dessa tjänster skulle påverka
det allmänna löneläget för chefstjänstemän.
Vi reservanter invända däremot,
att det ur rättsvårdens synpunkter är
nödvändigt att standarden hålles tillräckligt
hög, vilket jag ju redan har påpekat.

Departementschefen har när det gäller
tingsdomarnas löneplacering — en
fråga som väl kommer att diskuteras här
om en stund — betonat att det är utomordentligt
viktigt att dessa befattningshavare
få en god löneställning. För
tingsdomarna ha de sakkunniga föreslagit
Ca 33 under hänvisning till att det
eljest skulle medföra konsekvenser beträffande
till exempel assessorernas lönegradsplacering.
Trots att de sakkunniga
således föreslagit Ca 33 har Kungl.
Maj:t för denna kategori befattningshavare
föreslagit Ca 37. Den motivering
som anföres i propositionen för uppflyttning
av tingsdomarna är att »med hänsyn
till den betydelsefulla ställning som
tingsdomarna intaga i domstolsväsendet
skäl synas föreligga att för dessa tjänster
bestämma en löneställning som möjlig -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. häradshövdingarnas lönegradsplacering.

gör rekrytering även bland dem, som
tjänstgjort i nedre justitierevisionen». Vi
mena att innehållsmässigt exakt samma
motivering kan anföras när det gäller
den placering av häradshövdingarna
som reservanterna ha föreslagit.

Det skulle kanske, herr talman, vara
en del ytterligare att tillägga, men det
kommer troligen att anföras en del synpunkter
också från annat håll. Jag nöjer
mig därför med att yrka bifall till
reservation nr 1).

Herr CASSEL: Herr talman! När vi motionärer
togo upp frågan om lönesättningen
för häradshövdingarna, skedde
det därför att vi voro angelägna att stärka
rättskipningen i första instans.

Det är den instansen som människor
i gemen här i landet förr eller senare
få att göra med — jag menar inte såsom
brottslingar. I något ärende komma de
alltid till häradsrätten. Där handläggas
bl. a. alla inskrivningsärenden, ärenden
rörande förmynderskap, bouppteckningar
o. s. v. Här och endast här handläggas,
såsom fröken Andersson nyss påpekade,
det övervägande antalet tvistemål
och brottmål. Endast en ringa del av
målen gå numera vidare till hovrätterna,
och en ännu mindre del fortsätta
ända upp till högsta domstolen. Det är i
allmänhet alltför dyrt att processa i
överrätterna, och därför får man nöja
sig med första instans. Det spelar då för
oss alla en mycket viktig roll att den
första instansen handlägger målen på
riktigt sätt. Även för de mål, som gå vidare,
är det mycket betydelsefullt att
grunden för processen har blivit riktigt
lagd i underrätten. I häradsrätten sitter
häradshövdingen som ensam lagfaren ledamot.
De av kammarens ärade ledamöter,
som äro nämndemän, förstå säkert
att uppskatta det ansvar som vilar på
häradsrättens ordförande och de komplicerade
problem som han ständigt har
att lösa. Den stora rättegångsreformen,
som vi med rätta äro stolta över, bygger
på att domartjänsterna och särskilt domartjänsterna
i första instans äro besatta
med högt kvalificerat folk. Jag vå -

gar till och med säga att rättegångsreformen
står och faller med den förutsättningen.

Om vi då äro på det klara med att
man för häradshövdingämbetena måste
söka förvärva de skickligaste och personligen
mest lämpliga jurister som det
över huvud taget går att uppleta, måste
vi ställa oss den frågan, huruvida det
nuvarande avlöningssystemet säkrar att
domsagorna få dessa jurister. Det är på
den punkten vi känna oss oroliga. På
senare år har det icke saknats exempel
på att häradshövdingämbeten även i
domsagor i mellersta Sverige, som ha
sina kanslier förlagda till städer, ha varit
svåra att besätta. Hur mycket besvärligare
skall det då icke vara att få fullt
kvalificerade sökande till norrlandsdomsagor?
Vi måste komma ihåg att de
aspiranter, som vi vilja locka till häradshövdingtjänsterna,
äro revisionssekreterare
och hovrättsråd som ha vant sig
vid att leva i Stockholm eller någon av
de andra städerna som ha hovrätt. Dessa
ämbetsmän ha ofta barn i skolåldern
som gå i läroverk och andra högre skolor.
För att ämbetsmännen i fråga skola
finna det värt uppoffringen att flytta på
sig och ge sig ut på domsaga måste den
ekonomiska kompensationen göras så
kraftig, att den gott och väl svarar mot
olägenheterna.

Nu säger utskottet att ett hovrättsråd
med slutlön i 5-ort får en löneökning
med 4 200 kronor, om han övergår till
häradshövdingtjänst i mellersta lönegruppen.
Det låter ju förträffligt, men
i verkligheten kan en sådan förflyttning
i stället medföra förlust för honom. Låt
oss förutsätta att ett hovrättsråd har två
barn, som gå i läroverk och att sådant
icke finns på den ort dit han flyttar.
Merkostnaderna för att hålla barnen inackorderade
på annan ort ta då i anspråk
gott och väl hela löneökningen.
Vi skola också komma ihåg att av dessa
4 200 kronor i löneökning gå minst 45
procent bort i marginalskatt. Under sådana
förhållanden är det ganska naturligt,
om det inte blir de allra mest kvalificerade
krafterna, som slåss om dessa
domsagor.

Oasdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. häradshövdingarnas lönegradsplacering.

Men problemet har också en annan
sida. Nu inträffar det att yngre jurister,
som ha assessorskompetens, men som inte
varit i revisionen och inte blivit hovrättsråd,
ändå få en mindre domsaga.
Det ligger nära till hands att när dessa
häradshövdingars barn växt upp och
skola börja i högre skolor, häradshövdingen
söker ett hovrättsrådsämbete i
någon hovrättsstad. Det kan alltså bli så
att häradshövdingämbetena, åtminstone
i de mindre domsagorna, bli passagetjänster,
där vederbörande sitter ett visst
antal år och samlar meriter för en vidare
befordran. En sådan utveckling skulle
slå sönder något av domsagornas finaste
tradition. Häradshövdingen bör
växa in bland befolkningen i sin domsaga
och vara fast rotad där, och domsagorna
skola kunna räkna med att få
behålla sina domare, tills dessa pensioneras.
Det står skrivet i domarreglerna,
att domare skall lag kunna, men det är
nästan lika viktigt att han kan sin domsaga
och i grunden känner dess innebyggares
särart. För dem av oss, som bo
på landet eller i städer under landsrätt,
är detta ett inycket viktigt intresse.

Herr talman! Utskottets lugnande försäkringar
ha icke förmått undanröja motionärernas
oro för att vi med nuvarande
lönesystem gå mot en försvagning i
stället för en förstärkning av domarkåren
i häradsrätt. Jag ber därför att få
yrka bifall till den av fröken Andersson
m. fl. avgivna reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Till en
början skulle jag vilja instämma i såväl
fröken Anderssons som herr Cassels yttranden
i vad avser häradshövdingtjänsternas
betydelse. Därvidlag har jag ingen
avvikande mening, och jag tror inte
heller att majoriteten i statsutskottet har
det. Men även om man kan instämma
i detta, tycker jag att de farhågor, som
reservanterna anse föreligga då det gäller
rekryteringen av häradshövdingtjänsterna,
nog äro i viss män (iverdrivna.

Man har pekat på att domsagokanslierna
ofla nog ligga i mindre släder. Herr

Cassel var särskilt inne på detta och betonade
att man nog fick anse att ett hovrättsråd
exempelvis i Stockholm drog sig
för att söka en häradshövdingtjänst ute
i landsorten. Där kommer man in på ett
problem, som i mycket hög grad tangerar
frågan om dyrortsgrupperingen och
vad därmed sammanhänger. Det borde
ju tvärtom vara så, att det skulle anses
vara en fördel att komma till en s. k.
billigare ort för att få de förmåner, som
detta för med sig. Det är ju så, att lönerna
på löneplan 2 inte äro dyrortsgraderade.
Men får alltså på den s. k.
billigaste orten ute i landet samma lön
i motsvarande tjänst som man får på
den dyraste orten. Men bortsett härifrån
innebär, enligt min mening, utskottsmajoritetens
ställningstagande inte,
såsom man säger i motionen, att häradshövdingtjänsterna
deklasseras. Om man
gör en jämförelse mellan hovrättsrådens
och häradshövdingarnas löner, kommer
man ju till det resultatet, att ett hovrättsråd,
som får en häradshövdingtjänst,
även i lägsta lönegrupp får en rätt betydande
löneökning. F. n. har en häradshövding
i lönegrupp I en årslön på
26 904 kronor. Om riksdagen —- som jag
förmodar kommer att ske — fattar beslut
i enlighet med Ivungl. Maj:ts förslag
i proposition nr 60, kommer häradshövdingarnas
lön i den lägsta lönegruppen
att bli — såvitt jag räknat rätt —- 30 720
kronor. Fn häradshövdingslön i högsta
lönegruppen är f. n. 31 908 kronor. Den
kommer med det lönetillägg, som nu är
föreslaget, att uppgå till 35 724 kronor
per år. Ett hovrättsråd har nu i ortsgrupp
V lägst 23 320 kronor och högst
25 212 kronor. Räknar man med det föreslagna
lönetillägget, blir det 26 700 kronor
respektive 28 992 kronor, detta också
räknat för ortsgrupp V.

Den utredning, som arbetat med de
här frågorna, har även gjort en annan
jämförelse, som nog gjorts tidigare också
då det gällt lönesättningen för häradshövdingarna,
nämligen med lönerna för
borgmästarna i de större städerna. Utredningen
infordrade uppgifter från 40
av de större städerna. Det visade sig att
19 borgmästare hade liigrc lön än liä -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. tingsdomarnas lönegradsplacering.
radshövdingarna i läigsta lönegruppen
och att endast fem borgmästare hade
högre lön än häradshövdingarna i högsta
lönegruppen. Jag tror det kan vara
berättigat att göra en viss jämförelse
här, och det har också, såsom jag nyss
sade, tidigare gjorts dylika jämförelser.

Herr talman! Jag anser för min del att
häradshövdingarna inte äro så särskilt
missgynnade genom det förslag, som utskottsmajoriteten
anslutit sig till. Jag
ber därför att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr CASSEL: Herr talman! Utskottets
ärade talesman har sagt, att vi i viss
mån ha överdrivit farhågorna för att
domsagorna inte skulle få häradshövdingar
av den klass vi önska. Vi tyckas
vara fullt överens om den klass, som vi
önska att de skola vara av. Då det gäller
kvalitén är det alltså inte någon diskussion
längre.

Vad vi motionärer ha begärt är bara
en höjning från 14 till 15 lönegraden.
Det innebär en ökning med 100 kronor
i månaden. Det är klart att detta är en
avvägningsfråga. Men jag håller ändå
före att det finns svårigheter att få till
domsagorna de högt kvalificerade revisionssekreterare
och hovrättsråd, som vi
vilja ha ute på landet.

Det är en sak till, som jag inte tidigare
nämnt men som man bör komma ihåg
i det här sammanhanget. Det är, att
många av de här herrarna äro gifta med
förvärvsarbetande kvinnor, som ha en
bra tjänst i Stockholm eller i den hovrättsstad,
där de bo, och som inte kunna
få motsvarande tjänst, om familjen flyttar
ut till en domsaga på landet. Det blir
i så fall en väsentlig minskning av familjens
inkomster.

Sedan gjorde herr Sundelin en jämförelse
med borgmästarna. Jag har inte
kontrollerat den, men jag tvivlar inte på
att den är riktig. Vi skola emellertid
komma ihåg, att borgmästarna i städerna
ha ganska betydande extrainkomster,
medan häradshövdingarna icke, i varje
fall inte utan Kungl. Maj:ts tillstånd, kunna
ha några extrainkomster alls. Det gör

att borgmästarnas samlade inkomster
ofta bli väsentligt högre än häradshövdingarnas.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av fröken
Andersson m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter alt hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Cassel begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 13 punkten
2 a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. beträffande nämnda punkt avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. tingsdomarnas lönegradsplacering.

Punkten 2 b.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte beträffande
placeringen i lönegrad av vissa
chefstjänster med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag godkänna
av chefen för civildepartementet
förordad placering av tingsdomartjänsterna
i Ca 37.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Reservation hade anförts av, utom
annan, herrar Nils Theodor Larsson,
Svensson i Grönvik, Wallentheim, Hubbestad,
Petterson i Degerfors och Gustafsson
i Stockholm, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
om uppflyttning av tingsdomartjänsterna
från Ca 33 till Ca 37.

Herr LARSSON, NILS THEODOR:
Herr talman! Beträffande tingsdomarna
ber jag att få fästa uppmärksamheten
vid att de av Kungl. Maj:t förra året
tillkallade sakkunniga ansett sig inte
böra f. n. föreslå ändrad löneställning.
Tingsdomarna stå ju nu i Ca 33,
men föreslås av Kungl. Maj:t och statsutskottets
majoritet bli uppflyttade i
Ca 37.

De sakkunniga ha som motivering för
sin ståndpunkt bland annat pekat på det
nära samband som råder mellan tingsdomarnas
och assessorernas lönegradsplacering.
Men framför allt ha de sakkunniga
framhållit den omständigheten,
att frågan om det ändamålsenliga utformandet
av befordringsgången på domarbanan
över huvud taget ännu är olöst.
Vad de sakkunniga i det hänseendet anfört
måste tilläggas betydelse. Jag tror
att ett bifall nu till utskottets förslag,
att tingsdomarna skola uppflyttas från
Ca 33 till Ca 37, kan komma att föregripa
den slutliga lösningen av dessa spörsmål.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till den vid förevarande punkt
av utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Som
den föregående ärade talaren sagt, stannade
utredningen vid det förslaget att
tingsdomarna skulle placeras i lönegrad
Ca 33. Men jag vill också erinra om att
utredningen — och det finns angivet i
propositionen —- i likhet med den anlitade
experten betonade, att tingsdomarna
hade mycket kvalificerade arbets -

Ang. tingsdomarnas lönegradsplacering.
uppgifter och att en förbättrad löneställning
för dem därför kunde vara befogad.
Experten gjorde gällande att en
tingsdomare utövade en dömande verksamhet
av i stort sett samma omfattning
som den, som åvilar en häradshövding
i en mindre eller medelstor domsaga,
och utredningen ansåg detta vara
ett skäl som kunde motivera höjd löneställning.
På de av herr Larsson anförda
grunderna stannade utredningen
emellertid vid att tingsdomarna borde
placeras i lönegrad Ca 33.

Kungl. Maj:t har sedermera prövat
denna fråga och kommit fram till att
tingsdomarnas lönegradsplacering borde
vara Ca 37. De ledamöter av utskottet,
som deltagit i utredningen, ha inte ansett
skäl föreligga att gå emot Kungl.
Maj :ts förslag om denna höjning, då vi
som sagt i utredningen betonat att en
höjning nog kunde vara befogad. Det
var bara konsekvenserna av en sådan
höjning som vi varit litet rädda för.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Herr statsrådet LINGMAN: Herr talman!
Jag skall endast lämna en ytterligare
förklaring till att Kungl. Maj:t i
detta avseende gått ifrån de sakkunnigas
förslag.

De sakkunniga hade, som herr Sundelin
nämnde, vid sin undersökning av
denna fråga ansett det vara ytterst tveksamt,
huruvida skäl fanns att flytta upp
tingsdomare i en högre lönegrad. De sakkunniga
hade stannat för att utelämna
dem i sitt förslag, och anledningen torde
till stor del ha varit de återverkningar
en uppflyttning av tingsdomarna
kunde ha på löneställningen för revisionssekreterare.

Vid ytterligare granskning av detta
ärende ansåg jag emellertid, att denna
uppflyttning mycket väl kunde motiveras
utan att löneställningen för revisionssekreterare
skulle behöva rubbas. Tingsdomarna
ha ju, såsom redan upplysts,
uppgifter som mycket nära sammanfalla
med häradshövdingarnas, men tingsdomaren
har inte heller i de fall, då han
fullgör häradshövdingens uppgifter, rätt

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. pension åt förre ämnesläraren Å. H. Körner.

till vikariatsersättning. Då tingsdomaren
således får utföra i stort sett likartade
tjänsteuppgifter som häradshövdingen
och då man av tingsdomaren fordrar
samma kvalifikationer, ansåg jag skäl
finnas att föreslå placering av tingsdomarna
någon lönegrad högre än revisionssekreterarna,
d. v. s. att man utan
risk att rubba lönegradsplaceringen för
revisionssekreterare skulle kunna föreslå
tingsdomarnas placering i lönegrad
Ca 37.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Nils Theodor Larsson m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 2 c samt 3—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd, föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
31, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönegradsplacering för
viss biträdespersonal in. m. jämte i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. pension åt förre ämnesläraren Å. H.

Körner.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av vissa från statens pensionsanstalt utgående
pensioner m. m.

I detta utlåtande hade utskottet, med
tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 23 framlagda förslag, hemställt,
att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Majrt att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i

statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 28 december 1951 förordats
meddela bestämmelser angående omreglering
av vissa från statens pensionsanstalt
utgående pensioner:

b) medgiva, att förre ämnesläraren
vid Lunds privata elementarskola Åke
Harald Körner och förre gymnastikläraren
vid Stockholms samgymnasium Eric
Gustaf Granfelt finge från och med den

1 juli 1952 under återstående livstiden
från anslaget till Diverse pensioner och
understöd m. m. uppbära årliga pensioner
jämte rörligt tillägg enligt samma
grunder som i fråga om av riksdagen
beviljade pensioner i allmänhet, dock
att pensionerna skulle utgå endast därest
Körner och Granfelt från vederbörande
huvudmän uppbure pensioner till
lägst de belopp som gällt för år 1951.

Reservation hade anmälts av herr
Ohlon, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OHLON: Herr talman! Eftersom
jag står såsom reservant under detta
statsutskottets utlåtande, får jag kanske
med några ord förklara vad saken gäller.

Bland de pensioner, som enligt utskottets
förslag skola bestridas av statsmedel,
finns en pension till förre ämnesläraren
och rektorn Körner vid Lunds
privata elementarskola. Denna skola är
kooperativ och äges av lärarna. Rektor
Körner har varit anställd vid skolan under
inte mindre än 44 år, varav såsom
föreståndare från läsåret 1916—17 fram
till läsåret 1943—44. Rektor Körner hade
inte ordnat för sin egen pensionering,
och skolan har inte medel att bestrida
en sådan i annan utsträckning än att
Körner från den får ett understöd av

2 000 kronor om året. Därför har en
framställning gjorts hos statens pensionsanstalt
om att rektor Körner skulle
komma i åtnjutande av statlig pension.

Lunds privata elementarskola har som
bekant spelat en mycket stor roll för
att göra det möjligt för äldre personer
att genomgå gymnasium fram till studentexamen.
Tidigare ha inte minst folkskollärare
begagnat sig av denna möj -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

lighct, men man kan säga att snart sagt
alla yrkeskategorier varit representerade
bland skolans elever. Det är en verkligt
stor gärning Lunds privata elementarskola
utfört, inte minst under Körners
tid. Jag kan erinra om att regeringen
inte torde stå främmande för
denna läroanstalt, eftersom åtminstone
en medlem av Kungl. Maj :ts regering har
absolverat studentexamen under rektor
Körners tid som lärare vid »Spyken» i
Lund.

Statens pensionsanstalt ställde sig
sympatisk till denna anhållan och föreslog,
att en grundpension av 3 036 kronor
per år skulle tillerkännas rektor
Körner. Det är emellertid att märka, att
staten inte har någon juridisk skyldighet
att träda emellan i ett fall som detta,
och civilministern säger att det med
hänsyn till vissa konsekvenser inte är
möjligt att gå så långt som pensionsanstalten
tänkt sig. Det i dag föreliggande
förslaget går därför ut på att Körner
skulle få en grundpension av endast
2 004 kronor per år; till detta belopp
komma väl sedan vissa tillägg.

Jag yrkade i statsutskottet återremiss
av detta ärende till femte avdelningen
men fick bakslag, och jag förstår att det
är hopplöst att nu, då ärendet ligger på
kammarens bord, begära återremiss till
statsutskottet för dess förnyade behandling
av frågan.

Jag inskränker mig därför, herr talman,
till att vördsammast hemställa hos
Kungl. Maj :t, att Kungl. Maj :t måtte ha
sin uppmärksamhet riktad på ärendet
och eventuellt återkomma nästa år med
en förbättrad upplaga av det förslag,
som i dag föreligger.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo samt företogs punktvis
och momentvis till avgörande statsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1952/53 under
andra huvudtiteln, avseende ansla -

Ang. fångvårdsstyrelsens avlöningsanslag.
gen inom justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—28.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. fångvårdsstyrelsens avlöningsanslag.

Punkten 29.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen föreslagna
ändringar i fångvårdsstyrelsens personalförteckning,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
fångvårdsstyrelsen, att tillämpas under
budgetåret 1952/53, dels ock till Fångvårdsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
735 300 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Lodenius (I: 182) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Bogla m. fl. (11:240),
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte höja det i statsverkspropositionen
upptagna anslaget till
Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar med

5 032 kronor för att möjliggöra anställande
av två skrivbiträden.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
1:182 och 11:240, i vad de avsåge
förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att i fångvårdsstyrelsens
personalförteckning vidtaga
de ändringar, som angivits av departementschefen
i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för
den 4 januari 1952;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för fångvårdsstyrelsen, att
tillämpas under budgetåret 1952/53;

c) till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 735 300 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Olilon, fröken Andersson, fröken Elmén

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. fångvårdsstyrelsens avlöningsanslag.
samt herrar Wedén och Gustafsson i
Skellefteå, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
b och c hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I: 182
och II: 240, i vad de avsåge förevarande
anslag,

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för fångvårdsstyrelsen, att tilllämpas
under budgetåret 1952/53;

c) till Fångvårdsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 740 300 kronor.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!

Som vi alla veta, är det inte så få miljoner
som årligen anslås till vår fångvård.
Den vid punkt 29 :o) avgivna reservationen
går ut på ökning med 5 000
kronor av anslaget till anställande av
ytterligare skrivhjälp vid fångvårdens
centrala administration.

Kungl. Maj:t betonar ju i propositionen
starkt vikten av att fritidsverksamheten
vid de slutna anstalterna snabbt
utvidgas. Ledningen av denna verksamhet
handhaves som bekant av en förste
byråsekreterare i fångvårdsstyrelsen.
Alla torde förstå att detta arbete är
maktpåliggande, och det är således av
yttersta vikt att denne tjänsteman liksom
fångvårdsstyrelsen över huvud taget
får den, jag höll på att säga, handräckning
som är nödvändig för att verksamheten
skall kunna bedrivas på ett
effektivt sätt och alla de miljoner, som
läggas ned på fångvården, utnyttjas så
väl som möjligt. Det kan icke överensstämma
med god ekonomi, att relativt
högt betalda tjänstemän skola tvingas
utföra enklare kontorsarbete på grund
av att det inte finns skrivhjälp i tillräcklig
utsträckning.

Nu har styrelsen yrkat på ett anslag
för anställande av ytterligare två biträden.
I propositionen föreslås endast
G 200 kronor till extra skrivhjälp. Departementschefen
tycks utgå från — åtminstone
framgick det av den debatt,
som fördes i statsutskottet — att det på

ett eller annat underligt sätt finns pengar
til! denna skrivhjälp. Det står nämligen
på s. 22 i utskottsutlåtandet på
följande sätt: »Departementschefen förutsätter
emellertid att den medelsreserv
motsvarande lönen till två kontorsbiträden,
som i samband med beslut år
1949 om styrelsens omorganisation
övergångsvis ställts till Kungl. Maj:ts
förfogande, alltjämt skall kunna tagas i
anspråk efter Kungl. Maj:ts bemyndigande.
» Dessa medel äro emellertid tagna
i anspråk. Det finns inte några medel
för anställande av ytterligare skrivhjälp.

Utskottet ställer sig — och det skall
icke fördöljas — principiellt utomordentligt
positivt till själva saken, och
jag tillåter mig citera vad utskottet säger,
eftersom jag helt kan instämma i
detta uttalande. Det heter således: »Utskottet
är i princip ense med motionärerna
därom, att genomförandet av önskvärda
reformer i fångbehandlingen icke
får äventyras genom bristfälligheter i
den centrala administrationen. I nuvarande
läge och då den medelsreserv
motsvarande lönen till två kontorbiträden,
som tidigare övergångsvis ställts
till Kungl. Maj:ts förfogande, enligt utskottets
förslag alltjämt skall kunna tagas
i anspråk efler Kungl. Maj:ts bemyndigande,
anser sig utskottet likväl
böra godtaga departementschefens förslag.
Härav följer, att utskottet icke kan
tillstyrka yrkandet i ifrågavarande motioner
om ytterligare medelsanvisning
för att möjliggöra anställande av två
skrivbiträden hos fångvårdsstyrelsen.»
Mig förefaller detta vara en logisk kullerbytta.
Det är en praktisk omöjlighet
att ta medel, som inte finnas, för att anställa
ytterligare skrivbiträden. När utskottet
nu är så positivt som framgår av
det citat jag nyss angav, tycker man att
det hade varit motiverat med en annan
slutsats än den till vilken utskottet
kommer. Jag vill — och det kommer väl
fram under debatten rörande vissa andra
punkter i detta utlåtande — redan i
detta sammanhang understryka, att det
icke kan vara i enlighet med förnuftigt
ekonomiskt handlande att ha en stor

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

dyrbar organisation och sedan på grund
av att man skall spara på, jag höll på
att säga, fickpengarna eller småsummorna
styra till det så, att icke tjänstemän
och organisationer kunna utnyttjas så
som det är tänkt. Det gäller här expenser
av olika slag, men jag skall som sagt
återkomma till dessa frågor senare.

Jag ber, herr talman, nu endast att få
yrka bifall till den med nr 3) betecknade
reservationen.

Herr BERGH: Herr talman! Det framgår
redan av utskottets skrivning, att
1951 års fångvårdsutredning för närvarande
diskuterar en omorganisation av
fångvårdsanstalterna, som kan komma
att medföra en begränsning av fångvårdsstyrelsens
organisation. Att under
sådana förhållanden föra upp nya tjänster
på personalstaten kan väl ändå inte
vara välbetänkt, utan i ett sådant läge
får man väl nöja sig med tillfällig hjälp,
till dess sikten klarnar, så att man bättre
kan bedöma vad som kan komma att
behövas i fråga om stadigvarande personal.
Det är den linjen som utskottet
liksom departementschefen i detta fall
gått på. Vi ha fördenskull tillstyrkt att
6 200 kronor skulle få användas till extra
skrivhjälp, och dessutom ha vi räknat
med att övergångsbemyndigandet fortfarande
skall kunna utnyttjas.

Av dessa skäl förefaller det mig, herr
talman, som om utskottsmajoritetens
ståndpunkt är den försiktigare och den
riktigare. Om ett nödläge uppstår har
Kungl. Maj :t som vanligt en viss frihet
att kunna handla.

Med denna motivering ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Ilerr SÖDERQUIST: Herr talman! När
utskottet säger sig vara i princip ense
med motionärerna, av vilka jag är en,
beträffande detta anslag och då — såsom
fröken Andersson nyss sagt — de
pengar, som man förutsätter skulle finnas
för anställande av det ena kontorsbiträdet,
inte längre finnas, finner jag i

5 Första kammarens protokoll 1952. Nr 7.

Ang. fångvårdsstyrelsens avlöningsanslag.
likhet med fröken Andersson att utskottet
här gjort en kullerbytta.

Jag kan helt instämma i vad fröken
Andersson anfört, och jag ber, herr talman,
endast att få yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Utskottet
har under denna punkt gjort ett
uttalande, som jag för min del är glad
och tacksam för. Jag får antagligen tillfälle
att i det följande återkomma till
vissa andra önskemål och rekommendationer,
som utskottet gjort och som från
min sida måste upptagas med stor tillfredsställelse.

Nu föreliggande fråga är ju en mycket
liten fråga. Vi ha begärt 11 000 kronor
för anställande av två skrivbiträden.
Kungl. Maj :t har föreslagit ett belopp av
6 000 kronor, alltså 5 000 kronor mindre
än vad reservanterna i statsutskottet efter
en motion i ämnet påyrkat.

Jag fäste mig vid den invändning, som
gjordes av tredje avdelningens ärade ledamot
herr Bergh, som pekade på ett
framtidsperspektiv, vilket i och för sig
skulle vara ägnat att stödja utskottets
ståndpunkt. Nu är det emellertid så, att
vad herr Berg anförde inte återfinns
i utskottsliandlingarna och argumentet
kan icke anses vara hållbart. Om fångvårdsstyrelsen
till följd av vissa organisatoriska
förändringar i framtiden skulle
komma att få mindre att göra än nu,
därför att man exempelvis delegerade
över en del ärenden till »linjen», kan
man inte, sade herr Bergh, stå till svars
med någonting sådant som att nu förstärka
personalen inom fångvårdsstyrelsen.
Herr Bergh ansåg att man under sådana
förhållanden fick nöja sig med tillfällig
hjälp. Jag vill då påpeka, att det
här icke är fråga om annat än tillfällig
hjälp. De G 000 kronor, som enligt Kungl.
Maj:t skola utgå, ha inte anvisats i
form av pengar till en särskild befattning
utan just för tillfällig tjänst som
skall avhjälpa det arbetsbehov som nu
föreligger. Denna synpunkt kan således
inte få stå i vägen för ett beslut, som ur
mina synpunkter självfallet måste te sig
praktiskt och lämpligt.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag.

Jag är, såsom jag inledningsvis nämnde,
tacksam för att utskottet sagt, att
man inte får ha brister i den centrala
organisationen, som stå hindrande i vägen
för att genomföra de intentioner,
som ligga till grund för den nya straffverkställighetslagen.
Det har ju varit på
det sättet, att det är bristen på pengar
och resurser, som här liksom i så många
andra fall satt en käpp i hjulet. Nog tycker
jag alt det är orimligt att man håller
sig med tjänstemän i relativt hög
lönegradsplacering och samtidigt anlitar
dem för rutinarbeten, som skulle kunna
utföras av billigare personal. Man
borde i stället söka lösgöra dessa tjänstemän
för betydelsefullare uppgifter, t. ex.
för en uppgift som i dag är eftersatt,
nämligen att göra en ordentlig differentiering
av klientelet. Denna differentiering
kan åstadkommas endast om vederbörande
tjänsteman har tillräcklig tid
för att lära känna fallet genom att läsa
förundersökningarna och andra handlingar
som höra till fallet.

Jag ber att få yrka bifall till den av
fröken Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med de ändringar, som förordats
i den av herr Ohlon m. fl. beträffande
nämnda punkt avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Ang. fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag.

Punkten 30.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 96 000 kronor.

Kungl. Maj :ts förslag innebar bland
annat, att den i omkostnadsstaten upptagna
posten till reseersättningar skulle

höjas med 4 000 kronor och delposten
till övriga expenser med 10 000 kronor.
Fångvårdsstyrelsen hade för sin del förordat
en höjning av ifrågavarande båda
anslagsposter med 8 000 respektive
13 600 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, i vad de avsågo förevarande
anslag, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Weiland (I: 181) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén in. fl. (II: 325), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte höja det av Kungl.
Maj:t föreslagna anslaget till Fångvårdsstyrelsen:
Omkostnader, i vad anginge
reseersättningar och expenser, till det av
fångvårdsstyrelsen begärda beloppet;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Söderquist och Lodenius (I:
182) och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Bogla m. fl.
(11:240), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte höja det i statsverkspropositionen
upptagna anslaget till Fångvårdsstyrelsen:
Omkostnader med 4 000 kronor
till reseersättningar och 3 600 kronor
till övriga expenser eller tillhopa
med 7 600 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 181 och II: 325 samt I: 182 och
11:240, i vad de avsåge förevarande anslag,
till Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 96 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Ohlon,
fröken Andersson, herrar Sundelin
och Bergstrand, fröken Elmén samt herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 181 och II: 325 samt I: 182

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag.

och II: 240, i vad de avsåge förevarande
anslag, till Fångvårdsstyrelsen: Omkostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 103 600 kronor.

Fröken ANDERSSON: Herr talman! Jag
har på denna punkt egentligen bara att
fortsätta det resonemang som jag nyss
förde. I punkt 30 begäres en viss höjning
av anslagen till resekostnader och
expenser av olika slag. Vad jag nu kommer
att säga gäller även punkterna 32
och 41; med herr talmannens tillåtelse
låter jag mitt resonemang röra även dessa
punkter, och jag kommer sedan att
vid föredragningen därav framställa mina
yrkanden.

Det framhålles titt och tätt också även
här, att det är nödvändigt med sparsamhet,
men som jag sade vid behandlingen
av föregående punkt är det icke sparsamliet
att förfara på det sätt som man
här har gjort. Jag understryker än en
gång att det är ingenting annat än dålig
ekonomi, och det är dessutom föga humant.
Jag återkommer till det.

Jag ställer återigen den något retoriska
fråga, som jag framställde vid behandlingen
av föregående punkt: Kan
det vara klokt att bygga upp en stor
organisation, som är både nödvändig
och dyrbar, och sedan inte utnyttja den
på grund av att man på vissa punkter
knappar in på anslagen för att spara relativt
små belopp? Det gäller i fråga om
skrivhjälpen — det ha vi redan talat om
— och det gäller såsom i detta sammanhang
reseersättningar, telefonkostnader
och andra expenser. Dessa utgifter avse
ändamål som det är av stor vikt att få
tillgodosedda för att man skall få till
stånd ett effektivt arbete och för att,
som herr Göransson nyss påpekade,
inte högre tjänstemän med sina relativt
höga löner skola behöva sitta och skriva
maskin. Ofta nog få de göra det med
pekfingrarna, tv de kunna i regel inte
skriva så bra som en maskinskriverska.
Detta kan inte vara klokt. Ett privat företag
skulle aldrig i livet förfara på det
sätt som man gör inom den statliga organisationen.

Denna ordning medför att arbetskraf -

ten inte kan utnyttjas ordentligt och att
ärendenas handläggning fördröjes. I stället
för att ta ett rikssamtal får man sitta
och skriva brev. Breven kanske korsa
varandra och det blir tidsutdräkt. Sedan
kritiseras myndigheten för att ärendena
fördröjas. Det rör sig inte bara om telefonsamtal.
Det kan också gälla en viktig
resa, som tjänstemannen inte kan
företa därför att det inte finns medel
till det.

Jag skall ta ett exempel, som har diskuterats
i skilda sammanhang under olika
år i denna liksom i andra kammaren.
Jag tänker på skvddskonsulenterna, vilka
liksom, jag höll på att säga alla andra
inom den statliga verksamheten ha otillräckligt
med medel för att kunna arbeta
effektivt. Jag tar med flit skyddskonsulenterna
såsom exempel. Det är utomordentligt
viktigt att deras arbetskraft
utnyttjas ordentligt. Vi ha gång på gång
begärt ett ökat antal skyddskonsulenter,
och vi ha herr justitieministerns ord på
att det finns för få sådana nu och att
antalet behöver utökas. Det är väl då
inte orimligt att, såsom sker just här,
begära att de alltför fåtaliga konsulenterna
skola kunna arbeta på ett så effektivt
sätt som möjligt.

Även på denna punkt är utskottet i
princip positivt. Jag skall citera ett rätt
långt stycke av utskottets yttrande, ty
det är bra, när en reservant kan stödja
sig på vad utskottsmajoriteten säger. Då
kanske de ärade åhörarna tro mera på
vad reservanten säger. Utskottet yttrar:
»Det måste nämligen anses otillfredsställande,
om tjänstemännens arbetskraft
icke kan effektivt utnyttjas på grund av
otillräcklig medelsanvisning till nödvändiga
resor och telefonsamtal m. m.» Sedan
kommer det: »Även om utskottet såsom
framgår av det anförda har en positiv
inställning till ifrågavarande motionsyrkanden,
måste utskottet likväl
ställa sig betänksamt till att föreslå någon
åtgärd från riksdagens sida i det i
motionerna avsedda syftet. Prövningen
av dessa frågor bör nämligen i första
band ankomma på Kungl. Maj:t. Utskottet
vill också erinra om alt samtliga ifrågavarande
anslag iiro av förslagsanslags

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag.

natur och att syftet med motionerna,
därest så befinnes nödvändigt, kan tillgodoses
utan riksdagens medverkan.»

Jag har sällan sett ett utskott föra ett
sådant resonemang. Om nu anslagen — -vilket kan till full evidens bevisas — äro
för små, har åtminstone jag fått för mig
att, såsom jag sagt flera gånger, det är
riksdagens skyldighet att se till att anslagen
bli tillräckliga. Men utskottet hänvisar,
såsom framgår av citatet, till att
anslagen äro av förslagsanslags natur
och därför kunna överskridas om så befinnes
nödvändigt.

Nåväl, men hur förfar Kungl. Maj:t nu
när det blir överskridanden? De överskridanden
som fångvårdsstyrelsen måst
göra har Kungl. Maj :t vägrat att helt täcka.
I motionen nr 325 i andra kammaren
ger man ett exempel på detta. Styrelsen
hade under budgetåret 1950/51 varit
nödsakad att överskrida det expensanslag
som det här gäller med 8 000 kronor,
men Kungl. Maj:t beviljade endast
5 000 kronor. Det medför självfallet att
det blir motsvarande förskjutning till i
år och ett nytt överskridande, som inte
helt täckes. Det är alldeles uppenbart att
ledningen för detta ämbetsverk försöker
att i möjligaste mån hålla sig inom den
angivna ramen, ty den kan ju inte
sprängas sönder hur mycket som helst.

Det är tacknämligt att utskottet tror
på Kungl.. Maj :t. Det kan jag inte sätta
mig emot, men jag tycker nog att mot
den angivna bakgrunden denna tro är
ganska malplacerad. Här rör det sig om
ett klientel som måste stödjas inte bara
effektivt utan också snabbt. Det kan då
inte vara klokt ur vare sig humanitär eller
ekonomisk synpunkt att tvinga fram
t. ex. tidskrävande brevskrivningar, om
man kan klara upp saken genom ett enkelt
telefonsamtal.

Om riksdagen inte vill bevilja tillräckligt
med medel, anser jag — och jag antar
även de övriga reservanterna — att
riksdagen får ta ansvaret för de brister
som man ibland påtalar när det gäller
hela vår fångvård. Jag har sett exempel
på hurusom fångvårdsstyrelsen år efter
år har begärt mycket rimliga anslag till
sin verksamhet, och det är beklämman -

de, tycker jag, att följa behandlingen av
dessa äskanden. Det räcker inte med att
bara lägga frågor av detta slag i Kungl.
Maj:ts hand, utan jag anser att riksdagen
också bör ta sitt ansvar och bevilja anslagen.

Det är, herr talman, mot denna bakgrund
som jag ber att få yrka bifall till
den med nr 4 betecknade reservationen.
Jag skall sedermera återkomma till reservationerna
nr 6 och 7.

Herr BERGH: Herr talman! Jag har nu
kommit i en brydsam situation genom
att jag skall polemisera med fröken Andersson,
som jag tycker så bra om, och
försvara ett förslag av regeringen, som
jag inte alls tycker om, men jag får försöka
att ta den onda dagen med den
goda, om jag skall hålla mig på saklighetens
mark.

Jag måste börja med att uttrycka min
förvåning över att på den här punkten
har avgivits en reservation liksom på de
övriga punkter, som avse anslag till resor
och expenser. Jag motiverar min förvåning
med att utskottet faktiskt har
skrivit så positivt som det väl någonsin
är möjligt. Fröken Andersson har redan
citerat det avsnitt i utskottets yttrande,
där utskottets principiella inställning
kommit till uttryck. Utskottet säger där
att det måste anses otillfredsställande, om
tjänstemännens arbetskraft inte kan effektivt
utnyttjas på grund av otillräcklig
medelsanvisning till nödvändiga resor
och telefonsamtal.

Att vi måst stanna vid denna principiella
deklaration och inte kunnat sträcka
oss så långt att vi föreslagit en höjning
av anslaget i överensstämmelse med
motionernas yrkanden, är väl ändå ganska
naturligt. Det är väl självklart att
riksdagen inte kan på grund av en enskild
motion fullt ut bedöma hur mycket
anslaget behöver förstärkas, även
om vi insågo att en viss anslagsförstärkning
var nödvändig. Det är ju för detta
liksom för andra liknande fall som man
använder anslag av förslagsanslags natur.
Vi anse att det är nödvändigt att anslagen
hållas så låga som det är möjligt
utan att verksamheten äventyras, och

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag.

det är även nödvändigt att ämbetsverken
i fråga — de lika väl som andra —
ha klart för sig att de inte få hur mycket
pengar som helst. Vi anse därför att
man skall skapa sådana anordningar att
det i det speciella fallet kan bliva en
bättre prövning av det faktiska behovet
än vad ett riksdagsutskott kan åstadkomma.
Man får nämligen utgå ifrån att det
inom en förvaltning inte är vattentäta
skott mellan å ena sidan de centrala ämbetsverken
och å andra sidan tjänstemännen
ute på fältet. Om ämbetsverket
får klart för sig att det har fått alldeles
för litet pengar, låt mig säga till expenser,
skulle det ämbetsverket illa rykta
sitt värv om det inte skaffade mera pengar.
Det finns verkligen inte vattentäta
skott mellan Kungl. Maj :t och ämbetsverken
heller. Vi resonerade som så, att det
kan hända att det behövs mera pengar,
och det ser fångvårdsstyrelsen, och även
om regeringen är sådan den är, så är den
väl inte alldeles oförnuftig. Den kan väl
också se om mera pengar behövas, och
om vi ge den fullmakt att förstärka anslaget,
är väl all rättfärdighet uppfylld.
Ämbetsverket kan då få de pengar det
behöver. Samtidigt lägga vi prövningen
så att det inte blir en engångsprövning
utan en prövning i varje särskilt fall,
allteftersom behov av ytterligare medel
anmälas. Jag tycker det är en riktig inställning.
Man skadar ingenting men bevarar
möjligheten att spara.

Det kan ingalunda betyda att, såsom
fröken Andersson försökte antyda, riksdagen
skulle påtaga sig något speciellt
ansvar, om verksamheten skulle stoppas
upp. Det ansvaret kommer i första hand
på fångvårdsstyrelsen och, för såvitt
denna inte får de ytterligare pengar som
kunna befinnas erforderliga, i andra
hand och främst på Kungl. Maj:t. Riksdagen
har inte något ansvar, då det beviljade
anslaget har karaktären av ett
förslagsanslag och utskottet skrivit som
det gjort.

■lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDKItSSON (kort genmäle):
Herr talman! Det var den mest under -

liga motivering jag hittills har hört. Herr
Bergh säger att han är förvånad. Det må
vara honom väl unnat, och förvåningen
är för visso ömsesidig. Utskottet har
skrivit positivt — det är riktigt, men
det har jag också redan tackat för. Men
fångvårdsstyrelsen kan väl inte leva på
denna utskottets positiva inställning, om
den inte också får mera pengar i sin
hand.

Herr Bergh säger vidare att utskottet
inte har kunnat sträcka sig längre, ty
man kan inte på grundval av en enskild
motion sträcka sig längre. Vart tar riksdagsmännens
motionsrätt då vägen? Dessa
motioner äro väl att märka byggda på
fångvårdsstyrelsens äskanden år efter år
och på ingående kännedom om alla fångvårdsstyrelsens
funktioner.

Herr Bergh säger sedan att styrelsen
inte får hur mycket pengar som helst.
Tacka håken för det! Hur skall man
kunna gå med på det? Men man har inte
heller begärt hur mycket pengar som
helst utan bara så mycket att verksamheten
på detta utomordentligt viktiga område
kan fungera. Sedan skall ansvaret
komma på styrelsen, fastän den inte får
vad den begär, och ansvaret skall även
drabba Kungl. Maj :t, men riksdagen skall
bara säga: »Vi äro positiva, vi ha inget
ansvar!»

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
skall börja med att betyga min tacksamhet
för utskottets skrivning. Jag säger
som fröken Andersson — om jag uppfattade
henne rätt — att sällan läser man
en sådan vänlig skrivning för ett avstyrkande
som här. Men jag är själv lika
oförmögen som fröken Andersson att
förstå, att slutsatsen överensstämmer
med motiveringen. — Här är det inte
fråga om att ge hur mycket pengar som
helst. I sjiilva verket går reservationen
ut på att höja posten till reseersättningar
med 4 000 kronor och beloppet till övriga
expcnser med 3 000 kronor utöver
vad departementschefen föreslagit; alltså
en anslagshöjning på sammanlagt
7 000 kronor. Och för en man som herr
Bergh, som sysslar med miljonrullning

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag.

i statsutskottet, finns det väl inte någon
möjlighet att ens med förstoringsglas
upptäcka att det här är fråga om att
ge hur mycket pengar som helst.

Beträffande posten till reseersättningar
och delposten till övriga expenser har
departementschefen förordat en höjning
med 4 000 kronor respektive 10 000 kronor
i stället för av fångvårdsstyrelsen
begärda 8 000 kronor respektive 13 600
kronor. Fångvårdsstyrelsens framställning
är grundad på de erfarenheter, som
gjorts under de sista åren och som ställt
hela verksamheten i ett läge, som är både
tragiskt och komiskt på en gång. Det
komiska kan jag beskriva med följande
händelse. På grund av de restriktioner,
som råda när det gäller telefonsamtalen
inom vårt verk, förhåller det sig faktiskt
på det sättet att en fängelsedirektör
en gång sade till sina pojkar på en anstalt:
»Om ni rymmer, får ni betala kostnaderna
för de interurbana telefonsamtal,
som föranledas av rymningen, tv här
finns det inga pengar för sådana delvis
oförutsedda utgifter.» Detta hör till det
muntra. Men det tragiska är att den
människovårdande verksamheten lider avbräck,
därför att våra kuratorer och styresmän
— jag rör mig nu över hela området
— inte ha möjligheter att t. ex.
ordna bostad eller arbetsanställning åt
en person, som skall lämna anstalten.
Det kan ju skrivas brev, säger man. Det
är riktigt. Men fröken Andersson påpekade
en nackdel med brevskrivningen,
nämligen att breven gå om varandra. Det
finns ännu en omständighet som inte
bör förglömmas och som våra kuratorer
och skyddskonsulenter klaga över, nämligen
att brev inte bli besvarade — det
påstås ju vara en svenskarnas speciella
skötesynd.

De som hjälpa oss att skaffa bostäder
och arbete åt dem som lämna anstalten
måste få injektioner genom att
styresmän och kuratorer åstadkomma
personlig kontakt med dem och tala med
dem om dessa saker. Här går mycken
tid förlorad, och det skapas irritation ute
på linjen, då fångvårdsstyrelsen på sätt
här antytts skall vara nödsakad att utfärda
sådana drastiska förliållningsreg -

ler beträffande telefonsamtalen som här
skett. Vi ha fått säga till våra skyddskonsulenter,
sty resmän och kuratorer att
anslagen inte få överskridas, tv i så fall
måste de stå rycken själva, eftersom vi
inte kunna vara säkra på att vi kunna betala.

Statsutskottet har skrivit mycket välvilligt,
och det kan hända att det bryter
väg för en ny praxis, men vi kunna inte lita
på det. Vi äro —- om jag så får uttrycka
mig — beroende av Kungl. Maj :ts nådiga
vilja för att få överskrida ett anslag.
Vi överskredo för ett par år sedan ett
expensanslag med 25 000 kronor och begärde
att få täckning därför. Kungl. Maj :t
beviljade täckning för endast 15 000
kronor. Då vi frågade, vad vi skulle
göra med återstående 10 000 kronor,
fingo vi till svar, att detta belopp skulle
täckas med följande års anslag, och följande
år startade vi med en belastning
på anslaget med 10 000 kronor, med påföljd
att vi även för det året måste begära
medel för överskridande.

Fröken Andersson har talat om
skyddskonsulenternas arbete, en utpräglat
social verksamhet, som fordrar hög
grad av aktivitet. För denna organisation
begärdes täckning för ett överskridande
om 8 000 kronor; vi fingo 5 000
kronor. Naturligtvis kan man fortsätta
på detta sätt. Men å andra sidan skulle
jag vilja fråga: Är ändå inte den riktiga
vägen, att man tar steget fullt ut och beviljar
den höjning av posten till reseersättningar
med 4 000 kronor och av
delposten till övriga expenser med 3 600
kronor, som i reservationen begäres?
Man slipper därigenom ifrån dessa
som jag tycker mycket onödiga skriverier
och behöver inte böna om pengar
för att täcka överskridandena. Så
gjorde man förr i världen, när man hade
ett stabilt penningvärde, och jag tycker
det är riktigt att man gör det nu
också.

Jag har här rört mig över hela området,
därför att denna fråga kommer
tillbaka i olika sammanhang. Fångvårdsstyrelsens
reseanslag, som föreslås bli
uppfört med 17 000 kronor i stället för
av styrelsen begärda 21 000 kronor, är

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag.

för detta budgetår nästan förbrukat. Vi
ha redan begärt medelsförstärkning bos
Kungl. Maj :t, och jag hoppas att vi få
det. Om vi inte få det, äro vi urståndsatta
att resa under de återstående månaderna
på budgetåret. Nu kanske någon
säger: »Varför resa ni så mycket?
Det är ju alldeles onödigt.» Då vill jag
erinra om att riksdagen i dag fattar beslut
om införande av en fritidsverksamhet
vid fängelserna, som kostar 106 000
kronor; den måste planläggas, eftersom
meningen är att den skulle börja under
de närmaste månaderna. Men då fordras
att den tjänsteman inom fångvårdsstyrelsen,
som bär denna sak om hand,
har tillfälle att träda i förbindelse med
de olika bildningsorganisationer och
folkrörelser, som skola medverka på
detta område. Det är en mycket billig
historia för statsverket, så länge denna
frivillighet fortsätter. Detta är ju något,
som man också måste ta hänsyn till.

Det finns en annan faktor, som är
högst betydelsefull och som varit aktuell
under senare år. Det gäller arbetsdriften
inom fängelserna. Vi ha en arbetsdrift,
som undan för undan moderniserats,
men arbetsdriften inom fångvården
är, liksom fallet är inom det enskilda
näringslivet, beroende av tillgången
på material och andra omständigheter.
Om det plötsligt uppstår brist på
material, måste man lägga om tillverkningen
i annan riktning, och detta kräver
underhandlingar både med statliga
myndigheter och med enskilda företag,
som äro villiga att använda fångvårdens
arbetskraft.

Tillgången till expensmedel tror jag
är en sak, som har mycket vida aspekter.
Jag har hört vid förfrågningar på
andra håll, att det finns verk som lida
av precis samma svaghet som vi, men jag
har det intrycket att tungan kanske är
större för oss. Jag har också det intrycket,
att om man låter det fortsätta på
detta sätt och alltså låter expensanslaget
ligga för lågt — även om det är ett förslagsanslag
som kan bättras på vid budgetårets
utgång genom särskild framställning
till Kungl. Maj:t — skapar man
dels ökat arbete och dels en irritation,

som är onödig. En utebliven höjning av
anslaget nu innebär ju för övrigt inte
någon besparing, eftersom utskottet utgår
ifrån att täckning av överskridandet
skall beviljas.

Jag ber därför på det livligaste att få
tillstyrka bifall till den under denna
punkt av herr Ohlon in. fl. avgivna reservationen.

Herr OHLON: Jag begärde ordet under
herr Berghs anförande. Han förde där
c-tt krumeluriskt resonemang. Herr
Bergh överträffade sig själv. Han hänvisade
till utskottets positiva skrivning.
Men utskottet har skrivit positivt även i
andra sammanhang utan att det lett till
några resultat hos Kungl. Maj :t. Om
Kungl. Maj:t säger nej, sitter styrelsen
där på samma sätt som förut utan möjlighet
att kunna fullfölja sin verksamhet.

Vidare säger herr Bergh, att det är
otänkbart att riksdagen skall genomföra
en höjning av ett anslag på initiativ av
en enskild motion. Det behövs en utredning
genom det sakkunniga ämbetsverket
för att riksdagen skall vara säker på
att den är på rätt stråt. Vi ha nu av
fångvårdsstyrelsens chef fått ett vittnesbörd
om hur läget verkligen är, och
skulle det inte vara tillräckligt med den
muntliga motivering, som här har framförts,
för att riksdagen skulle kunna ta
konsekvensen av utskottets egen skrivning
och höja anslaget i fråga?

Man kan ofta ställa sig det spörsmålet:
Vad är det som gör att staten så ofta
misslyckas i sin egen verksamhet,
jämfört med den privata? Jo, det beror
tydligen därpå att staten arbetar så
osmidigt, att genom snäva bestämmelser
sättas käppar i hjulet för den statliga
verksamheten, så att de statliga organen
inte få möjlighet att begagna sig av de
moderna hjälpmedlen i samma utsträckning
som på andra områden. Det låter
väl ändå abderitiskt att här skall behöva
bedrivas en utförlig skriftväxling,
vartill kommer att det kanske aldrig avges
något svar på de utgående skrivelserna,
under det att ämbetsverket i frå -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag.

ga genom en telefonpåringning skulle
kunna få svar omedelbart och sålunda
få frågan ordnad. Såvitt jag kan förstå,
är det här inte fråga om en besparing
för statsverkets vidkommande, tvärtom:
på grund av att man tilldelar ett ämbetsverk
alldeles för små reseanslag och expensanslag,
omöjliggör man ju ett rationellt
utnyttjande av den sakkunniga arbetskraften
inom verket i fråga. Det är
så långt ifrån en besparing, som riksdagen
här är inne på, som det i stället
är en fördyring av den statliga verksamheten
genom att man inte utnyttjar den
sakkunniga arbetskraften till fullo.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
under föreliggande punkt.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Här ha ägnats mycken tid och
många ord åt att motivera motionärernas
yrkande om en höjning av expensoch
reseanslagen. Jag skall be att få säga
ett par ord i anledning av dessa resonemang.

Vi ha, såsom kammarens ledamöter veta,
en hel lång rad av verk och verksledningar
här i landet, och skulle vi nu för
varje verk öka på dessa expensanslag
utan vidare, tror jag att detta skulle få
stora ekonomiska konsekvenser. När utskottet
här uttalat en så positiv mening
— en positivitet, som fröken Andersson
visserligen gjorde sig lustig över, men
det måste bero på att hon inte riktigt
begriper den — måste detta ha till följd,
att man både hos verkets ledning och i
Kungl. Maj :ts kansli tar upp det problem,
som sammanhänger med denna
fråga, och att verksledningen i tid träder
i kontakt med Kungl. Maj:ts kansli. Jag
vill inom parentes, herr talman, fråga
fångvårdsstyrelsens chef, om han t. ex.
haft tid att hålla ett så briljant anförande,
som han höll alldeles nyss för
oss här i kammaren, också för statsrådet
och chefen för justitiedepartementet.
Det kan ju tänkas, menar jag, att om
det i tid blir en ordentlig belysning av
verkets läge för Kungl. Maj:t, den ansvarige
departementschefen då — och
det betraktar jag som alldeles självklart

— inte kan säga nej utan inom ramen
för detta anslag lämnar de medel, som
äro nödvändiga för att verkets ledning
skall kunna driva arbetet på för statsmakterna
billigaste och bästa sätt.

Det är denna grundsyn, herr talman,
som tredje avdelningen har haft, när den
tagit ståndpunkt till dessa detaljspörsmål.
Vi ha betraktat dem som ett led
i en helhet, och vi ha sagt att med den
beteckning, som anslaget här har, medel
kunna erhållas efter utförlig motivering
från verkets ledning. Därom kan
Kungl. Maj :t besluta. Skall riksdagen ge
sig in i dessa labyrinter och bevilja expensanslag
på denna punkt, får riksdagen
bereda sig på att detta kan medföra
konsekvenser, som vi sedan nog litet var
kunna få ångra.

Jag vill inskränka mig till detta och
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGH: Herr talman! Jag vill
bara göra ett par beriktiganden. Herr
Ohlon och fröken Andersson ha råkat
ut för ett hörfel, då de tyckt att jag förklarat
det omöjligt att riksdagen skulle
höja ett anslag på grund av en enskild
motion. Ett sådant uttalande har jag inte
gjort. Jag sade, att det var mycket
svårt för utskottet att bedöma behovet
när en fråga framfördes på detta sätt
och att vi ansågo att Kungl. Maj:t hade
större möjlighet att i det aktuella fallet
bedöma behoven allt eftersom de framträdde.
Det var det ena. Det andra var,
att när vi tala om samtliga dessa tre reservationer,
är det naturligtvis inte riktigt
av herr Göransson att nämna ett belopp
av 8 000 kronor, därför att man i
det sammanhanget lätt kan få den felaktiga
föreställningen att dessa reservationer
skulle röra sig endast om det beloppet,
medan de tillsammans avse en
ökning med mellan 30 000 kronor och
40 000 kronor.

Sedan får man väl ändå, herr Ohlon,
akta sig en smula för att skildra läget
inom fångvårdsstyrelsen på det sättet
att den föreställningen till äventyrs skulle
kunna skapas, att dess verksamhet
står och faller med dessa pengar. Det

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. fångvårdsstyrelsens omkostnadsanslag.

är väl ändå inte så att det inte finns
moderna hjälpmedel inom våra statliga
verk, utan vad det här rör sig om är
egentligen om fångvårdsstyrelsen skall
få detta anslag till reseersättningar och
expenser nu eller om vi, såsom utskottet
har gjort, skola säga: »Visar det sig
vid närmare prövning att pengarna behövas,
då må den i Guds namn få dem.»
Men då skall saken prövas av Kungl.
Maj:t.

Mot detta resonemang har invänts, att
motionärernas framställning har vitsordats
av fångvårdsstyrelsens chef, och
jag vill ingalunda bestrida att däri ligger
en garanti för motionärernas uppfattning
om det riktiga i deras anspråk.
Men det finns ju andra ämbetsverk, som
också göra framställningar om anslag,
och andra ämbetsverk få finna sig i att
deras äskanden nedprutas. De ha inte
haft den förmånen att ha chefen för verket
närvarande i kammaren för att kunna
ge vitsord.

Det är mycket möjligt att fångvårdsstyrelsen
har hållit sig till det rätta lagom,
när den har gjort denna framställning.
Det kan också hända att verket
kanske har skurit till i växten. Jag vet
ingenting om detta. Men för den händelse
att det är det rätta lagom, som verket
här har träffat, har ju genom utskottets
skrivning en möjlighet beretts det att få
vad som kan behövas.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Herr Bergh sade, att jag hade
överdrivit. Fångvårdsstyrelsen har väl
redan nu moderna hjälpmedel, exempelvis
telefonapparater. Men vad är det för
glädje med att ha telefonapparater stående
på ämbetsrummen, i fall det inte
finns medel att använda apparaterna
i fråga?

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
skall svara kort på herr Karlssons fråga,
om jag har bragt dessa förhållanden till
Kungl. Maj:ts kännedom. Det har avgivits
en promemoria på 14 sidor, som
just handlar om sådana ting som expen -

ser och reseersättningar, framför allt
om expenser, och i denna promemoria
finnas förhållandena utmålade i grälla,
men sanningsenliga färger. Jag riktar
inte någon förebråelse mot någon. Jag
beklagar över huvud taget att den svenska
statsförvaltningen, åtminstone såvitt
jag kan konstatera det, för närvarande
arbetar under utomordentligt fattiga förhållanden.

Vad mitt verk beträffar vill jag säga,
att vi ha fått gå dithän — och det är väl
inte fallet i alla andra ämbetsverk —
att vi numera inte prenumerera på en
enda daglig tidning, därför att expenserna
inte räcka till. Vi ha gjort en
överenskommelse mellan tjänstemännen
hos oss •— där finnas ju olika åskådningar
företrädda — att var och en,
som finner ett korn om vårt verk i någon
tidning, skall klippa ut artikeln, och
så sätta vi in den i arkivet. Om jag
jämför med förhållandena på vissa andra
områden, där man prenumererar på
klipp ifrån telegrambyrån, som kosta
mycket pengar, medan vi inte ha råd
att prenumerera på en enda tidning, få
ni inte bli förvånade, om man säger
ifrån att så bör det ändå inte vara.

Att det skulle medföra konsekvenser
för andra ämbetsverk förstår jag också,
men det är inte någon löst utkastad
siffra, som det här är fråga om, och inte
någon siffra, av dimensioner. När jag
talade om 7 C00 kronor, syftade jag just
på punkt 4, alltså expenser och reseersättningar.
Vi komma sedan till en annan
punkt, nämligen skyddskonsulentorganisationen.
Det är lika dåligt ställt
över hela linjen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon in. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna pro -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. nedläggande av kvinnoavdelnmgen vid fangvardsanstalten å Långholmen m. m.

position vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten
30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl.
beträffande nämnda punkt avgivna reservationen.

Punkten 31.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av departementschefen föreslagna
ändringar i fångvårdsanstalternas personalförteckning,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
fångvårdsanstalterna, att tillämpas under
budgetåret 1952/53, dels ock till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
10 549 200 kronor.

Utskottet hade i förevarande sammanhang
till behandling förehaft följande
motioner, i vad de avsågo förevarande
anslag, nämligen

från första kammaren:

I: 82 av fru Sjöström-Bengtsson m. fl.,
I: 179 av fru Sjöström-Bengtsson och
herr Bergman,

I: 180 av herr Holmbåck samt
I: 182 av herrar Söderquist och Lodenius
ävensom

från andra kammaren:

II: 18 av fru Gärde Widemar in. fl.,

II: 115 av herr Andersson i Linköping
m. fl.,

II: 235 av herr Olsson i Mellerud
m. fl.,

II: 236 av fröken Öberg m. fl.,

11:240 av herr Gustafsson i Bogla
in. fl. samt

II: 444 av herr Henriksson.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten avfattat sin hemställan i fem
särskilda, med I—V betecknade, moment.

Mom. /—///.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. nedläggande av kvinnoavdelningen

vid fångvårdsanstalten å Långholmen
m. m.

Mom. IV.

Kungl. Maj :ts framställning i fråga om
fångvårdsanstalternas avlöningsanslag
innefattade bland annat förslag om nedläggande
av kvinnoavdelningen vid fångvårdsanstalten
å Långholmen och mansavdelningen
vid anstalten i Växjö.

I motionen II: 18 av fru Gärde Widemar
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av andra huvudtiteln
måtte avslå Kungl. Maj :ts förslag om
nedläggande av kvinnoavdelningen vid
fångvårdsanstalten å Långholmen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
momentet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte besluta, att motionen II:
18 icke skulle av riksdagen bifallas;

Enligt en vid förevarande punkt avgiven
reservation hade fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse reservationen visade,
samt att utskottet bort i mom. IV hemställa,
att riksdagen måtte besluta att
med bifall till motionen II: 18 avslå
Kungl. Maj:ts förslag om nedläggande av
kvinnoavdelningen å Långholmen och
mansavdelningen vid anstalten i Växjö.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
måste återigen ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk för en angelägenhet,
som visserligen inte kan betecknas som
en stor fråga ur allmän synpunkt men

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. nedläggande av kvinnoavdelningen vid fångvårdsanstalten å Långholmen m. m.

som för de människor det här gäller
verkligen är viktigare än vad man vid
ett flyktigt genomögnande av handlingarna
kan ha anledning att förmoda. Det
gäller kvinnoavdelningen på Långholmen.

Vi ha två kvinnofängelser i landet, en
stor anstalt i Växjö och en liten anstalt
på Långholmen. För 50 år sedan hade
vi två mycket stora anstalter, men det
kvinnliga fångantalet befinner sig sedan
många år tillbaka i oavbrutet sjunkande.
Vi ha på Växjö 60—70 platser och
på Långholmen 20, alltså tillsammans
ungefär ett åttiotal. Nu vill man lägga
ned kvinnoavdelningen på Långholmen,
därför att det skulle vara orationellt att
behålla den; man skulle genom nedläggandet
spara 42 000 kronor. Detta, att
man skulle spara 42 000 kronor, är en
ren synvilla. Det är ett förhållande, som
inträder först sedan man kan nedlägga
mansavdelningen på kvinnofängelset i
Växjö, och vi kunna inte nu se, när detta
skall bli möjligt. Under tiden bör man
enligt min bestämda mening bibehålla
kvinnoavdelningen på Långholmen, därför
att ett stort antal av de kvinnor, som
dömts till straff, komma från Stockholm
och Mellansverige. Det är inhumant att
tvinga vissa av dessa kvinnor ned till
Växjö och därigenom flytta bort dem
från den plats eller närheten av den
plats, där de kanske ha sina barn.

Vi ha för män 48 anstalter, och för
kvinnor ha vi två. Nu skulle dessa senare
reduceras till en, bara därför att
den kvinnliga kriminaliteten och det
kvinnliga fångantalet är så lågt att man
inte anser sig ha råd att ha två anstalter
för kvinnor. Om en man har försörjningsskyldighet
eller andra personliga
förbindelser, som göra det angeläget
för honom att få vara på en anstalt
i närheten av hemorten, försöker man
tillmötesgå detta. Man har möjlighet därtill
genom det stora antal anstalter som
stå till förfogande för män. Men när det
gäller kvinnorna, skulle det inte finnas
möjlighet att skicka dem någon annanstans
än till Växjö, när de blivit dömda
till straff. Är det på detta sätt man
skall behandla den halva del av mänsk -

ligheten, som utmärker sig för en större
laglydnad än karlarna?

Man säger, att det inte lönar sig att
ha en så liten institution som kvinnoavdelningen
vid Långholmen. Var gång
jag hör den invändningen, kommer jag
att tänka på den gamle lantmannens reflexion,
när han såg den nya brandstationen
i staden och sade: »Det skall
många eldsvådor till för att en sådan
här fin inrättning skall betala sig.» — Om
den kvinnliga kriminaliteten ökas, som
den gjorde under andra världskriget, så
äro kvinnoavdelningarna i Växjö och på
Långholmen fullt ut behövliga, och vi
måste dessutom, som vi gjorde då, öppna
nya kvinnoanstalter för att kunna ta
emot hela skaran. Är det under sådana
förhållanden och med den ökade kriminalitet,
som nu kännetecknar utvecklingen,
riktigt och lämpligt att lägga ned
denna avdelning? Det är en avdelning
med 22 platser. Lägges den ned i enlighet
med vad som föreslagits, skulle antalet
platser reduceras med 12, d. v. s.
till 10. Där finnas i dag 13 intagna. Av
dem äro sju häktade. Dessa sju häktade
skulle få vara kvar där enligt det nya
förslaget, men de sex andra, som äro
dömda till straff, skulle bort därifrån
och till Växjö. Varför sitta då dessa sex
kvinnor kvar på Långholmen? Jo, fyra
av dem sitta där, därför att polismyndigheterna
ha rekvirerat dem för vissa
utredningar i samband med brott. En
kvinna stannar kvar, därför att man till
förbilligande av personalkostnaderna
använder en kvinnlig fånge i handräckningsarbetet.
Slutligen finns där en
kvinna, som stannar av personliga skäl
därför att hon har anhöriga i Stockholm,
från vilka man av vissa anledningar inte
vill skilja henne.

Det händer inte så sällan, att vi ta
emot kvinnor från Stockholm eller trakten
häromkring, som blivit dömda till
straff och som ha barn, vilka de under
hela sitt liv ha haft vårdnaden om. Dessa
kvinnors brott och straff måste betraktas
som episodära företeelser, som
inte vidare komma att upprepas. Nu har
det hänt flerfaldiga gånger, att sådana
kvinnor ha frågat, om det inte finns nå -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. nedläggande av kvinnoavdelningen vid fangvardsanstalten å Långholmen m. m.

gon möjlighet för dem att få stanna kvar
på Långholmen och avtjäna straffet där,
så att de kunna ha någon kontakt med
dem som ha vården om deras barn, och
så att de utan alltför stora kostnader
kunna besöka barnen under permission.
Jag anser att en sådan önskan vittnar
om ansvar, och jag menar att det är legitimt,
om man bifaller en sådan önskan.
Går man däremot på den linje som
föreslås i propositionen, har man utestängt
den möjligheten. Det är detta som
jag betecknar som inhumant och såsom
opraktiskt och olämpligt.

Jag ber, herr talman, att under denna
punkt få yrka bifall till den reservation
som har avgivits av fröken Elmén m. fl.

Herr BERGH: Herr talman! Herr Göransson
har varit representant för fångvårdsstyrelsen
även vid föredragningen
för statsutskottets tredje avdelning, och
han anlade då ungefär samma synpunkter
som han nu har givit till känna. Det
är ju uppenbart, att det ligger en hel del
i vad han har anfört — en del ligger
det däremot kanske inte så förskräckligt
mycket i. När herr Göransson som argument
mot nedläggandet av den kvinnliga
avdelningen på Långholmen anför bl. a.,
att den kvinnliga kriminaliteten är på
väg att ökas och med anledning därav
menar att det skulle vara oklokt att lägga
ned den, så måste ju det resonemanget
förutsätta att varje organisation på
detta område får ett slags evighetskaraktär.
Skulle det i en framtid visa sig, att
avdelningen kommer att behövas, så kan
man väl flytta dit den kvinnliga avdelningen
igen liksom man nu ifrågasätter
att ta bort den.

Sedan har i argumentationen också
tagits upp frågan om de häktade från
Stockholm, som nu vistas på Långholmens
kvinnoavdelning. Detta skulle ju
enligt en uppgift bero på något särskilt
avtal med Stockholms stad, som väl inte
heller är evigt.

De svårigheter som vi nu ha hört talas
om ha övervägts inom avdelningen,
och detta övervägande har kommit till
uttryck i de orden, att det finns skäl

som tala för och skäl som tala emot.
Beträffande de organisatoriska svårigheter
som herr Göransson har åberopat
ha vi skrivit, att vi anse, att innan definitivt
beslut fattas av Kungl. Maj:t, skall
man ompröva ärendet och se till, hur
man skall kunna komma till rätta med
dem.

De anförda skälen, att man skall utvidga
utrymmena och åstadkomma en
avflyttning av den manliga avdelningen
i Växjö, ha förefallit oss vara övervägande,
och vi tycka alltså inom avdelningen
att dessa skäl äro goda. Denna
mening har ju också delats av större delen
av statsutskottets medlemmar.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
vill vitsorda, att utskottet även på denna
punkt har uttryckt sig på ett sätt som
inger vissa löften. Utskottet har sagt,
att svårigheterna vid ett nedläggande
måste ånyo prövas, innan man fattar
definitivt beslut. Redan i detta ligger ju
en garanti för att frågan på nytt skall
bli belyst, men jag har velat dra upp
den för kammaren därför att jag på denna
punkt känner mig rätt upprörd över
att man skall tillfoga kvinnorna ett så
onödigt lidande som det skulle innebära,
om lösningen skulle gå efter de linjerna
i propositionen.

Herr Bergh säger, att om den kvinnliga
kriminaliteten skulle ökas, kan man
ju flytta tillbaka kvinnorna till Långholmen
igen. Ja, men om straffångarna
flyttas bort, skall ju avdelningen byggas
om. Avdelningen är nu i tre små våningar.
Meningen är, att man skall från
kvinnoavdelningen ta bort den översta,
lägga igen golvet till våningen inunder
och använda översta våningen för män,
under det de undre två våningarna skola
användas för kvinnor. Om kriminaliteten
nästa år skulle ökas, skulle man få
riva upp golvet igen. Det är mycket troligt,
att detta blir nödvändigt. Kriminaliteten
befinner sig i stark ökning.
Hela fångantalet har ökats från 2 450
den 1 juni i fjol till 3 050 den 1 feb -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. nedläggande av kvinnoavdelningen vid fångvårdsanstalten å Långholmen m. m.

ruari i år. Det är en kraftig ökning. Den
kvinnliga brottsligheten har visserligen
ännu icke visat tendenser att ökas, men
all sannolikhet talar för att den kommer
att göra det, ty den brukar alltid
följa med, om också ökningen alltid är
långsammare för kvinnornas del.

Jag har velat klargöra detta för kammaren,
bl. a. därför att utskottet vänligt
nog sagt ifrån, att saken icke är så lättlöst.
Jag fäster vissa förhoppningar vid
denna omprövning som utskottet påkallat.
Detta kan emellertid icke avhålla
mig från att yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
De av kammarens ledamöter, som
kanske icke haft tid att ordentligt läsa
igenom andra huvudtiteln, ha måhända
kunnat få det intrycket av herr Göranssons
anförande, att Kungl. Maj:t bygger
sitt förslag på ett rent infall, som
Kungl. Maj :t har fått bara för att spara
sju vaktkonstaplar. Nu förhåller det sig
på det sättet, att det sedan någon tid
tillbaka har gjorts en utredning om hur
våra fängelser och arbetet inom dem
skall ordnas i linje med de beslut om
kriminalvård i frihet m. m., som riksdagen
fattat. Det är på förslag av denna
utredning, där landshövding Bergquist
var ordförande, som Kungl. Maj:t har
framlagt sitt förslag. Kungl. Maj :t har
väl funnit detta förslag vara så bärande
trots fångvårdsstyrelsens avstyrkande,
att Kungl. Maj:t gått på den linjen. På
avdelningen ha vi, om ock med någon
tvekan, följt Kungl. Maj:t. Det är naturligtvis
mycket svårt för lekmän att sätta
sig in i detta, men när det argumentet
framfördes på tredje avdelningen, som
fångvårdsstyrelsens chef i sitt anförande
här hade som huvudargument, nämligen
att det gäller att bereda möjlighet för
kvinnorna i Stockholm och i Stockholms
närhet att få kontakt med sina anhöriga,
så voro vi nog på det klara med att om
man skulle ta konsekvenserna av det resonemanget,
borde man ju rimligen ha
en kvinnlig avdelning vid varje ccntralfiingelse
i detta land. Varför skall man

taga större hänsyn till kvinnorna i
Stockholm och Stockholms omgivningar
och till barnen här än till barnen i Göteborg
och hela Norrland? Det får väl
vara någon konsekvens också i detta,
och då denna utredning, som sagt, arbetat
under den förutsättningen, att man
skulle fullfölja det beslut som riksdagen
fattade för några år sedan, tycker jag
nog att man får godtaga detta förslag.
Men vi ha sagt, att med de osäkerhetsmoment
som måste föreligga bör Kungl.
Maj :t taga en ny funderare innan den
kvinnliga avdelningen på Långholmen
nedlägges.

Jag hoppas att riksdagen här följer utskottet.
Skulle denna kammare och riksdagen
ansluta sig till en annan mening,
får detta också sina konsekvenser. De
utredningar som riksdagen alltsomoftast
begär att Kungl. Maj :t skall göra för att
förenkla och förbilliga och få fram en
förnuftig administration, få mycket litet
stöd i fortsättningen, om vi ge Kungl.
Maj:t bakläxa i denna omgång. Det bör
vara något att tänka på för riksdagens
ledamöter.

Jag tror inte att någon olycka inträffar,
om man följer utskottet. Jag har i
egenskap av statsrevisor besökt Växjö
fängelse, och jag måste betyga, att intrycket
av det var det allra bästa. För
att icke bli missförstådd vill jag inom
parentes säga, att tredje avdelningen har
besökt kvinnoavdelningen på Långholmen,
och den gav icke det dåliga intryck
som man kanske kunde ha väntat
efter en del skriverier om denna fångvårdsanstalt,
men beträffande Växjöanstalten
måste jag säga, att där fanns, åtminstone
så långt en lekman kan bedöma,
de allra bästa förutsättningar för
en bra vård ungefär sådan som vi alla
önska att dessa olyckliga människor
skulle få. Det finns emellertid nu även
eu manlig avdelning av detta fängelse,
och detta har visat sig olämpligt. Det
har varit praktiskt svårt att få tillräcklig
avskildhet emellan de manliga och
kvinnliga avdelningarna. Därför skall
den manliga avdelningen så småningom
nedläggas, och Växjöfängelset skall avses
endast för kvinnor.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. personalbehovet vid fångvårdsanstalten å Härianda.

Kungl. Maj:ts förslag och statsutskottets
rekommendation till riksdagen att
antaga detta äro således ett led i ett system,
som inte gärna — jag säger det
än den gång — på detta stadium bör
brytas, och därför, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
även på denna punkt.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
vill bara säga, att denna diskussion gäller
inte frågan om Växjö är en bra anstalt
eller inte, om Långholmen är bra
eller inte, utan den gäller frågan om vi
skola vara nödsakade att skicka de kvinnor
som komma från denna del av landet
ned till Växjö. Vi ha dock ett permissionsinstitut,
som ger möjlighet för
fångarna att för sina besparingar resa
och hälsa på sina anhöriga, men detta
blir dyrare ju längre bort från deras
hemort som man samlar dem. Jag vet
inte heller något land i Eurropa, där
man inte har en straffanstalt för kvinnor
i huvudstaden.

Att Göteborg, Malmö och Norrköping
icke kunna få egna kvinnofängelser, beror
på att dessa städer leverera ett mindre
antal kvinnliga fångar. På Långholmen
skola vi ju ha kvar en kvinnoavdelning.
Frågan är om vi också skola få ha
kvar möjligheten att låta straffångar och
fängelsefångar av kvinnokön avtjäna sitt
straff där. Om det finns en kvinnoavdelning
på Långholmen, blir det mycket
svårt att säga till kvinnor, som komma
från Stockholm med omnejd och som
äro bundna till staden eller trakten på
grund av att de ha barn här eller av
någon annan anledning: »Nej, avdelningen
här är bara avsedd för häktade; ni
måste ovillkorligen i väg.»

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande momentet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av fröken Elmén m. fl.
vid punkten 31 angivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,

vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ang. personalbehovet vid fångvårdsanstalten
å Härianda.

Mom. V\

I detta moment hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:179
och II: 236

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i fångvårdsanstalternas
personalförteckning, vilka angivits i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 4 januari 1952;

b) fastställa i momentet införd avlöningsstat
för fångvårdsanstalterna, att
tillämpas under budgetåret 1952/53;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 10 549 200 kronor.

I de likalydande motionerna I: 179 av
fru Sjöström-Bengtsson och herr Bergman
samt II: 236 av fröken Öberg m. fl.
hade hemställts, att anslaget till Fångvårdsanstalterna:
Avlöningar måtte för
budgetåret 1952/53 höjas med belopp
motsvarande avlöningar till ytterligare
två vaktkonstaplar vid fångvårdsanstalten
å Härianda.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON: Herr

talman! I den huvudtitel som vi nu behandla
föreslår justitieministern ganska
betydande indragningar av personal
vid flera av våra fängelser. Dessa indragningar
äro enligt statsverkspropositionen
föranledda av att ett nytt normaldagsschema
skall prövas, och man
tror att man tack vare detta skall kunna
dra in en del personal. Herr Bergman
i denna kammare och jag ha tillåtit
oss att i en motion påpeka, att det normaldagsschema
som man nu förordar
har sedan flera år tillämpats på Härianda
— åtminstone överensstämmer det normaldagsschema
som användes där huvudsakligen
med det som nu är föreslaget.
Man har alltså prövat normaldagsschemat
på Härianda, men man har icke

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. personalbehovet vid fångvårdsanstalten å Härianda.

funnit, att man för den skull bar kunnat
minska personalen. Alltjämt föreligger
det stora svårigheter att med den
nuvarande personalen kunna sköta den
fångvård — jag betonar ordet vård —
som det ju ändå är meningen att utöva i
fängelserna. Vården borde inte bara
bestå i övervakning, insläppande och
utsläppande av fångarna, utan vaktpersonalen
borde ju också ha tillfälle att
någon gång emellanåt tala med fångarna
och ta del av deras bekymmer och
ge råd när så behöves.

Trots dessa svårigheter har i statsverkspropositionen
föreslagits en indragning
av två fångkonstapeltjänster vid Härlanda,
och det är dessa två tjänster som
vi i vår motion begärt att anstalten skulle
få behålla. På s. 39 i utskottets utlåtande
tycker jag mig också läsa, att utskottet
givit ett litet finger åt motionen.
Utskottet säger där på tal om Härianda:
»Särskilda svårigheter ha enligt vad utskottet
inhämtat också förelegat vid denna
anstalt. Då det emellertid icke varit
möjligt för utskottet att avväga personalbehovet
för de olika anstalterna, förutsätter
utskottet, att Kungl. Maj:t vid
prövningen av personalfrågan tar erforderlig
hänsyn till den höga medelbeläggning»
o. s. v. Jag är fullkomligt
införstådd med detta sista yttrande, att
man vill ha undersökt hur det i detta
avseende är även vid andra anstalter,
och jag tror att en sådan undersökning
skulle ge vid handen, att Härianda verkligen
behöver behålla de två konstaplar
som nu äro föreslagna till indragning.

Efter detta utomordentligt tacknämliga
utlåtande blir man litet förvånad,
när man i hemställan under V finner, att
utskottet har helt och hållet avstyrkt
motionerna. Och i nämnda punkt hemställes
under a), att Kungl. Maj:t bemyndigas
att vidtaga de ändringar i fångvårdsanstalternas
personalförteckning,
vilka angivits i statsrådsprotokollet över
justitiedepartementsärenden för den 4
januari 1952. .lag har litet svårt att förstå
det där. Jag vet inte om jag är särskilt
dum i huvudet eller om det kanske
är litet otydligt skrivet. .lag skulle i
varje fall vilja fråga, om vad som står

under denna punkt ger Kungl. Maj :t
möjlighet att utöka personalen i fängelserna
i den utsträckning som är nödvändigt
för att vården av fångarna skall
kunna ske på ett ur rent mänsklig synpunkt
tillfredsställande sätt.

Jag har, herr talman, intet yrkande,
men jag skulle vara tacksam för att av
någon utskottsledamot få svar på den
fråga jag här har ställt.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! I anledning av vad den senaste
ärade talaren nu har anfört om behovet
av ytterligare vaktkonstaplar vid Härlanda
skall jag be att få lämna kammaren
den upplysningen, att vi ha gjort en
fullständig genomgång av personalbehovet
på alla fångvårdsanstalter i riket.
Vi ha därvid inte nöjt oss med en approximativ
uppskattning, utan vi ha
gjort en ordentlig genomgång av schemat
och sett efter vad varenda tjänsteman
vid fängelserna i hela riket har
att göra. På grundval av denna genomgång
av personalbehovet ha vi för varje
anstalt kommit till ett visst antal befattningshavare.
Det har därvid befunnits,
att Härianda har haft proportionellt
flera tjänstemän än alla de andra anstalterna
i riket. Det förslag om att dra
in två konstaplar vid Härianda, som det
här gäller och som den senaste talaren
har kritiserat, är ett resultat av den föreslagna
organisationen av att rättvisa enligt
förslaget är skipad anstalterna emellan.
Härianda får proportionsvis precis
lika många tjänstemän som var och en
av de övriga fångvårdsanstalterna. Skulle
man bifalla förslaget att behålla de
två vaktkonstaplarna vid Härianda,
måste man självfallet ge en motsvarande
förstärkning åt de andra. Det skulle
betyda ytterligare 2 i Malmö, 2 i Norrköping,
(i på Långholmen o. s. v. .lag
tror att det skulle betyda — jag har
inte den exakta siffran — sammanlagt
mellan 20 och 30 nya tjänstemän.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Nu har Kungl. Maj:t meddelat sin
syn på denna fråga om personalbesätt -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952,

Ang. personalbehovet vid fångvårdsanstalten å Härianda.

ningen, och den överensstämmer ju alldeles
med utredningens syn på detta
problem. Men det är nog en liten skillnad
i frågeställningen här. Vid Härlanda
har man nämligen en ganska lång
tid praktiserat det normaldagschema
som man skall genomföra vid samtliga
anstalter och med vars hjälp man skall
få ned antalet anställda. Men nu visar
det sig, att det trots detta normaldagschema
föreligger vissa svårigheter, som
det inte går att komma ifrån. Jag tror
att man får ge något vitsord åt de uppgifter
som vederbörande personal i Härlanda
lämnat och åt vad föreståndaren
har anfört i sin ämbetsskrivelse.
Vid denna anstalt har man således försökt
praktisera normaldagschemat, och
det har som sagt uppstått svårigheter.
Huruvida det nu kan bero på överbeläggning
eller någonting annat, vågar
jag personligen inte ha någon mening
om. Men vi inom avdelningen ville skriva,
att om det nu visar sig uppkomma svårigheter,
så skall Kungl. Maj :t ha rätt
att göra de justeringar som äro nödvändiga
för att få — såsom fru SjöströmBengtsson
sade — en ur rent mänsklig
synpunkt tillfredsställande vård. Betydelsen
av det mänskliga vill tredje avdelningen
inte alls förneka utan ha med
som ett moment också när det gäller
den anställda personalen. Vi förlita oss
på att Kungl. Maj :t skall ta hänsyn till
detta. Där det finns en tjänsteförteckning
som skall följas, har Kungl. Maj:t
intet rådrum, men här har alltså utskottet
skrivit, att Kungl. Maj :t bör få
riksdagens fullmakt att göra de justeringar
som kunna bli nödvändiga på
grund av normaldagschemats införande.

När då som nämnts detta anslag upptar
inte mindre än 10 459 200 kronor
och är av försöksanslags natur, säger
det sig självt, att man icke behöver komma
med någon extra tusenlapp för att
möjliggöra för Kungl. Maj :t att lösa problemen
med denna fullmakt. Skola vi
följa den linje som Kungl. Maj :t och
riksdagen ha uppdragit för fångvården,
tror jag att det är nödvändigt att ta hänsyn
också till detta. Jag har gått ganska
hårt emot vissa motionärer, men på det -

ta område tror jag att det ligger så mycket
i påpekandena, att man inte kan
vifta bort dem. Även om utredningen
rent schematiskt kommit till ett annat
resultat, kan verkligheten vara annorlunda
än den som man kan konstruera
upp — det har ju för resten det praktiska
provet vid Härianda visat. Jag tror
att tredje avdelningen och statsutskottet
för sin del se på problemet på detta
sätt.

Medan jag nu har ordet, herr talman,
vill jag säga en annan sak, för att intet
missförstånd skall uppstå. Det gäller
vad utskottet har skrivit på s. 38 om
tillämpningen av normaldagschemat. Utskottet
förutsätter, att införandet av schemat
sker med varsamhet och tills vidare
betraktas som en försöksverksamhet.
Utskottet säger också, att det vore önskvärt,
om styresmännen finge möjlighet
att anpassa tillämpningen efter de enskilda
förhållandena på olika anstalter.
Det ligger ju i sakens natur, att man
vill ha en sådan praktisk tillämpning.
Men jag vill tillfoga, att denna självfallet
förutsätter, att fångvårdsstyrelsen
ger regler för hur man lämpligen bör
förfara. Det har inte skrivits i utlåtandet,
men vi ha litet var förutsatt, att
sådana regler om tillämpningen av reglementet,
om styresmännens bedömanden
i olika hänseenden o. s. v. skola utfärdas.

Jag slutar, herr talman, med att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet ZETTERBERG: Herr
talman! Det förhåller sig nog inte så att
man på grund av mera tillfälliga önskemål
eller överväganden bör göra någon
åtskillnad mellan de olika anstalterna,
och det menar säkert inte heller den siste
ärade talaren. Jag vill framhålla, att
rättvisan i det schema, som jag talade
om och som man fått fram efter att ha
gått igenom varenda anstalt och prövat
personalbehovet, har vitsordats både av
den förening som företräder direktörerna
och de högre tjänstemännen och
av den förening som företräder den lägre
fångvårdspersonalen. Men vad jag nu

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang.

har sagt står kanske inte i så stor reell
motsättning mot den möjlighet som herr
Karlsson nyss antydde, nämligen att det
kan finnas behov av någon utökning av
personalen på Härianda. En sådan utökning
kan visa sig erforderlig, men detta
beror säkerligen i så fall på det som
fångvårdschefen nyss sade, nämligen att
antalet intagna på anstalterna har ökat
kraftigt. Detta kan i sin tur tänkas föranleda
behov av en utökning inte bara
på Härianda utan också på andra anstalter.
Jag är utomordentligt tacksam
för den fullmakt — som herr Karlsson
nyss erinrade om och som jag hoppas
riksdagen skall ge Kungl. Maj :t — att när
det behövs utöka personalen med användande
av anslagets förslagsnatur. Ingen
kan vara mera tacksam än jag att få
bättre möjlighet än nu att fullfölja de
humana intentionerna i den nya straffverkställighetslagen.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Jag
vill bara göra ett påpekande, nämligen
att utskottet här har skrivit att man skall
ta hänsyn till det ökade fångantalet de
sista månaderna. Utskottet har återigen
uttryckt sig på ett sätt som gör att jag
måste ge min komplimang till utskottet.
Fångantalet har på åtta månader ökat
från 2 400 till 3 000, d. v. s. med 25 procent.
Det betyder ju helt enkelt att alla
beräkningar angående fångvårdspersonalen
äro föråldrade, och det får övervägas
vad man skall göra för att kunna få
en personal som svarar emot detta ökade
bestånd av intagna.

•Tåg var på Härianda i förra veckan.
Det personalbestånd som är angivet i
propositionen avser en beläggning på
1G0 fångar. När jag var där nere hade
man 190, och man har varit uppe i 210,
vilket betyder att man har haft dubbelbeläggning
i cellerna. Här måste någonting
göras. Det kan inte fortgå som nu,
och det måste göras något inte bara på
Härianda utan på flera andra anstalter
där man har samma problem som en
konsekvens av utvecklingen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Här har
tydligen fångvårdsstyrelsens chef bara

(> Första kammarens protokoll 1952. Nr 7.

fångvårdsanstalternas omkostnadsanslag.
att handla och se till att någonting blir
gjort, och Kungl. Maj:t har den fullmakt
som är behövlig för att någonting
skall kunna göras efter den 1 juli 1952.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
momentet hemställt.

Ang. fångvårdsanstalternas omkostnadsanslag.

Punkten 32.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 5 420 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
i vad de avsågo förevarande anslag,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmbäck (I: 180) och den andra inom
andra kammaren av herr Olsson i Mellerud
m. fl. (11:235);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Weiland (I: 181) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl (11:325);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Söderquist och Lodenius (I: 182)
och den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Bogla m. fl. (11:240);

dels ock en av herr Henriksson inom
andra kammaren väckt motion (II: 444).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
1:180 och 11:235 ävensom 11:444 samt
med avslag å motionerna I: 181 och II:
325 samt I: 182 och II: 240, samtliga motioner
i vad de avsåge förevarande anslag,
till Fångvårdsanstalterna: Omkostnader
för budgetåret 1952/53 anvisa ett
förslagsanslag av 5 427 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sunde -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. skyddskonsulentorganisationens avlöningsanslag.

lin och Bergstrand, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
i motionerna I: 181 och II: 325
framställt förslag om höjning av posten
till reseersättningar med 7 000 kronor
och av beloppet till övriga expenser med
15 000 kronor utöver vad departementschefen
föreslagit. I enlighet härmed hade
reservanterna ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt motionerna 1:180
och II: 235 samt II: 444 ävensom med
bifall till motionerna I: 181 och II: 325
samt med avslag å motionerna I: 182
och II: 240, samtliga motioner i vad de
avsåge förevarande anslag, till Fångvårdsanstalterna:
Omkostnader för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 5 449 000 kronor.

Fröken ANDERSSON: Jag ber att vid
denna punkt få yrka bifall till den med
6) betecknade reservationen.

Herr BERGH: Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ohlon m. fl. beträffande nämnda
punkt avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 33—39.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. skyddskonsulentorganisationens
avlöningsanslag.

Punkten 40.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för

skyddskonsulentorganisationen, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1952/53, dels till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret
1952/53 anvisa ett förslagsanslag av
390 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Johannesson (1:250) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlsson
i Kastlösa (II: 364), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels anvisa
10 000 kronor till kursverksamhet för
tillsyningsmän och övervakare, dels begära
utredning angående skyddskonsulentorganisationens
behov och resurser,
dels ock förorda, att arbetsmarknadsstyrelsens
kansli förstärktes med en tjänsteman
med specialuppgift att biträda vid
handläggning av ärenden rörande de
förut dömdas yrkesvägledning och inpassning
i arbetslivet;

dels en av herr Wiklund i Stockholm
m. fl. inom andra kammaren väckt motion
(II: 239), vari, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att tre arvodestjänster
som skyddsassistenter inom den öppna
kriminalvården måtte förändras till
extra ordinarie-tjänster.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten hemställt, att riksdagen måtte

I. i anledning av motionerna 1:250
och II: 364 samt motionen II: 239, i vad
den avsåge förevarande anslag, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet förut under punkten anfört;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag a)

fastställa under punkten införd avlöningsstat
för skyddskonsulentorganisationen,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1952/53;

b) till Skyddskonsulentorganisationen:
Avlöningar för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 390 000 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. skyddskonsulentorganisationens avlöningsanslag.

»I motionerna 1:250 och 11:364 har
föreslagits, att riksdagen skall anvisa
10 000 kronor till kursverksamhet för
tillsynsman och övervakare. Utskottet
delar i princip motionärernas uppfattning,
att dylika kurser kunde vara värdefulla
för att stimulera intresset och
förbättra övervakarnas och tillsynsmannens
förutsättningar för att fullgöra uppdragen.
Även det i motionen II: 239 gjorda
uttalandet om justering av de till
övervakare och tillsynsman utgående arvodena
på sådant sätt, att deras realvärde
återställes, synes utskottet värt beaktande.
Däremot kan utskottet icke tillstyrka
förslaget i sistnämnda motion om
förändring av tre arvodestjänster som
skyddsassistenter till e. o.-tjänster. Utskottet
förutsätter emellertid att denna
fråga blir föremål för Kungl. Maj:ts
prövning. Icke heller förslaget i motionerna
I: 250 och II: 364 om förstärkning
av arbetsmarknadsstyrelsens kansli med
en tjänsteman med specialuppgift att biträda
vid handläggning av ärenden rörande
de förut dömdas yrkesvägledning
och inpassning i arbetslivet kan av utskottet
förordas, då förslaget principiellt
sett skulle innebära en sammanblandning
av arbetsuppgifter för skyddskonsulentorganisationen
och arbetsmarknadsorganisationen.

I anslutning till det nu anförda och
med hänvisning till vad riksdagen uttalat
såväl år 1950 som år 1951 angående
skyddskonsulentorganisationens problem
förutsätter utskottet att Kungl. Maj:t
ägnar denna fråga erforderlig uppmärksamhet
och för riksdagen framlägger de
förslag, som kunna anses erforderliga.
I vidare mån är utskottet icke berett att
tillstyrka ifrågavarande motioner.»

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
Det förefaller som om statsutskottet vid
sin genomgång av fångvården skulle ha
bestämt sig för att behandla motionerna
och motionärerna med en avväpnande
välvilja. Det förefaller mig också, såsom
tidigare har sagts i denna debatt,
som om det ibland inte alls är någon
samklang emellan skrivningen och de
yrkanden som utskottet gör.

Även om jag också är en motionär
som blivit på detta sätt avväpnande välvilligt
behandlad, anser jag emellertid
att jag under denna punkt kan få säga
några ord och kanske ta några minuter
av kammarens tid i anspråk, inte minst
därför att jag tycker att utskottet i sin
skrivning i det inledande stycket har
slagit larm på ett sådant sätt att man
genom att citera det i kammaren bör
ge en klar relief åt vad som där säges.
Det heter nämligen att lagstiftningen om
kriminalvård i frihet har lett till en
mycket stark ökning på senare år av det
klientel, som står under övervakning och
tillsyn, en ökning som hittills resulterat
i motsvarande effektivisering och
förbättring av övervaknings- och tillsynsapparaten.
Om inte, säger utskottet
vidare, de friare vårdformerna ur samhällets
synpunkt skola visa sig förfelade,
är det ofrånkomligt att skyddsarbetet
på detta område kan bedrivas på
det mest ändamålsenliga sätt.

Detta tycker jag är så pass alarmerande
ord att jag har anledning att erinra
en smula om skyddskonsulentorganisationen,
övervaknings- och tillsynsapparaten
och om vad som något tidigare
har förevarit i detta ärende.

I den utredning med beteckningen
kriminalvård i frihet som avlämnades
1949 konstaterade fångvårdsstyrelsen att
det i första hand ålåg styresmännen vid
fångvårdsanstalterna att sörja för eftervården
av de från anstalterna frigivna
och utskrivna. På sidan 91 — jag skall
be att få citera ■—• läser man: »Anstaltsnämndernas
ledamöter kunna i fråga
om eftervården lämna värdefulla anvisningar
och uppslag, men arbetet måste
bäras upp av de för fångvårds- och
skyddsarbetet heltidsanställda befattningshavarna.
Styresmännen böra i möjligaste
mån samråda med konsulenter,
anstaltsnämndsledamöter och befattningshavare
vid anstalten. Där socialkuratorer
finnas böra dessa befattningshavare
icke blott anlitas för utredningar utan
vara personligen närvarande, niir eftervårdsfrågor
dryftas. Vidare måste
skyddskonsulentens arbete i denna del
intensifieras.» — »Skyddskonsulenten»,

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. skyddskonsulentorganisationens avlöningsanslag.

heter det vidare, »bör under regelbundna
besök på anstalterna skaffa sig en
på personlig erfarenhet grundad kännedom
om de intagna och andra upplysningar
som äro av betydelse för att han
skall kunna bedöma uppkommande frågor
om de intagnas placering efter frigivningen
eller utskrivningen.» Vidare
heter det: »Med det fåtal skyddskonsulenter
som nu står till förfogande är
detta emellertid en omöjlighet.» Där
darrar sannerligen inte fångvårdsstyrelsen
i fråga om att säga klart ifrån. Och
man fortsätter: »I mera folkrika distrikt
eller i distrikt med stora avstånd
upptages deras tid nästan helt med frågor
som sammanhänga med villkorlig
dom och med tillsyn av villkorligt frigivna
och utskrivna.»

Jag kan också tillfoga, att de förhållandevis
små ändringar i den personella
och materiella utrustningen som denna
organisation har fått under de sista åren
förändra sannerligen ingenting i det
omdöme som gavs vid det tillfället. Organisationen
räcker inte till för mycket
mer än kurativa uppgifter. Jag hoppas
att kammaren inte har någonting emot
att jag för att ge bakgrunden till vad
jag verkligen vill säga anfört detta. Jag
tycker att det är så pass viktigt att få
det samlat — det är mitt omdöme — att
jag skulle vilja säga: Vad är det då som
skyddskonsulenten i själva verket har
att göra, enligt vad lagen föreskriver?
Jag har funnit att han har en otrolig
rad med uppgifter, var och en i och för
sig så viktig att den sannerligen icke
utesluter de andra, men med hänsyn till
vad jag tidigare sade äro de också av
den arbetskrävande art att de med den
organisation som finns äro omöjliga att
klara upp för de personer som verka
inom organisationen. Ty vad är det som
skyddskonsulentorganisationen skall göra?
Det anges i instruktionen, och jag
skall försöka göra en liten sammanfattning.

Det heter att konsulenterna skola taga
befattning med övervakning, tillsyn och
annan verksamhet beträffande villkorligt
dömda och villkorligt frigivna, så
ock biträda vid särskild förundersök -

ning i brottmål. När konsulent därtill
anlitas skall han jämväl ägna sig åt eftervård
av andra från fångvårdsanstalt
frigivna ävensom av personer som utskrivits
från ungdomsfängelse, förvaring
eller internering. Vad angår den villkorliga
domen ha konsulenterna faktiskt en
dubbel uppgift. De skola bistå förundersökarna
och tillhandagå domstolarna
med upplysningar och åtgärder som äro
av betydelse för tillämpningen av lagen
om villkorlig dom, särskilt i fråga om
utbildning, arbetsanställning, bostad och
fritidssysselsättning för villkorligt dömda
samt vårdmöjligheter för dem å sjukhus,
alkoholistanstalt eller annan anstalt
eller inom den till sinnessjukvården anknutna
hjälpverksamheten. Vidare skola
de, och det är en mycket viktig del av
deras hjälpverksamhet, utöva en rådgivande
och kontrollerande verksamhet
gentemot övervakarna och tillsynsmännen,
och de skola också träda i förbindelse,
som det heter, med personer som
kunna meddela nödiga upplysningar och
i övrigt biträda konsulenten i hans verksamhet.
De skola söka samarbete med
myndigheter och föreningar som kunna
bereda villkorligt dömda och frigivna
arbetsanställning eller eljest på lämpligt
sätt hjälpa och stödja dem. Konsulenten
bör sålunda, heter det vidare, samarbeta
med de offentliga arbetsförmedlingsanstalterna
och de frivilliga organisationer
som syssla med arbetsförmedling,
särskilt då för partiellt arbetsföra. Vidare
skall han i övrigt stå i kontakt med
en hel rad uppräknade socialorgan inom
samhället.

Jag skall inte trötta alltför mycket
med att läsa vidare i den sammanställning
jag har gjort. Jag skall sluta där,
och jag tror att det ger tillräcklig relief
åt vad skyddskonsulentorganisationen,
verkande såsom den är tänkt och såsom
dess instruktioner ange, i själva verket
skulle utföra. Det står alldeles klart
för den som bara det allra minsta har
närmat sig det här problemet att med
nuvarande personella och materiella resurser
och med den lilla förbättring som
föreslås i propositionen och i utskottets
betänkande är det inte möjligt att få en

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. skyddskonsulentorganisationens avlöningsanslag.

verkligt rationellt genomförd fri kriminalvård.

Jag har på den punkten nöjt mig med
att i min motion önska en utredning
som ser litet på denna fråga, men utskottet
har förbigått det utan ett enda
ord. Jag tror att jag mot bakgrunden
av det lilla jag har sagt ändå kan anses
ha rätt att vidhålla att en snabb och förutsättningslös
utredning angående övervakningsorganisationens
personella och
även materiella behov och resurser är
nödvändigt. Det är naturligtvis främst ur
humana och behandlingsmässiga men
också ur statsfinansiella synpunkter som
jag anser att det är nödvändigt att tillräckliga
resurser ställas till skyddskonsulentorganisationens
förfogande. Det
framgick av den mycket ofullständiga
uppräkning som jag gjorde att skyddskonsulenterna
bland annat skola ha att
råda och kontrollera övervaknings- och
tillsynsverksamheten. Det finns en redogörelse
i statsverkspropositionen som utskottet
har återgivit på sidan 47 och början
av 48 för hur ärendena här liksom
tidigare år kraftigt ha svällt även under
1951. Man anger ett genomsnitt för de
olika distrikten med 12 procent för övervakningsärendena
och med 5 procent för
tillsynsärendena, men det säger inte allt,
tv i vissa mycket utsatta distrikt har
ökningen för de villkorligt dömda och
villkorligt frigivna, dessa övervakningsoch
tillsynsfall, varit inemot fjärdedelen,
d. v. s. inemot 25 procent.

Utskottet säger också med anledning
av ett yttrande av departementschefen,
att det är angeläget att frivilliga krafter
här sättas in, och det särskilt ur två
synpunkter. Den ena synpunkten är den,
att det inte skall vara en så oerhört stor
andel — i närvarande stund 47 procent
•— av dessa övervaknings- och tillsynsärenden
som handhas av redan till socialvårdande
myndigheter fast ansluten
personal, utan att det är väsentligt för
denna verksamhets genomförande till
gagn för samhället att det finns en rad
av människor, som frivilligt ställa sig
till förfogande utanför dessa organ. Departementschefen
säger också att han
önskar, liksom han tidigare sagt, alt just

sådana frivilliga krafter skola kunna tas
i anspråk som övervakare och tillsyningsmän,
och att det är särskilt eftersträvansvärt
att knyta representanter för
ledande idrotts- och ungdomsorganisationer
och medlemmar i ideella folkrörelser
till denna verksamhet.

Jag vill för min del bara understryka
betydelsen av detta. Men jag är mycket
rädd för att detta — även med tillstyrkande
av statsutskottets utlåtande på
denna punkt i dag — blir ett platoniskt
yttrande, som vi kanske få läsa nästa
år och kanske följande år också, om
inte här ges någon möjlighet för fångvårdsstyrelsen
att mera påtagligt börja
en rekryteringsverksamhet bland dessa
människor. Det vill jag nämligen erinra
om — och det har jag egen erfarenhet
av — att det är ett tidskrävande, ansträngande
och i många situationer mycket
ömtåligt arbete att vara övervakare,
och det är sannerligen inte allom givet
att vara så kunniga att de kunna bli
idealiska övervakare eller tillsynsmän.
Vår strävan måste ju ändå vara att komma
så nära idealet som möjligt.

Därför har jag helt blygsamt motionsvägen
fört fram en hemställan, som jag
hade hoppats att utskottet skulle kunna
gå med på för att ge fångvårdsstyrelsen
en mera påtaglig möjlighet att ge en ordentlig
impuls i denna riktning, att ställa
10 000 kronor till förfogande för en
kursverksamhet där sådana människor,
som äro lämpade som övervakare och
tillsynsmän — och det finns sådana —
skulle kunna få den formella skolning
som de över huvud taget måste ha för
att kunna utföra sin uppgift på ett rätt
sii 11.

Jag är glad, vilket jag inledningsvis
sade, att utskottet här har skrivit vänligt
och tillmötesgående, .lag tycker bara,
när summan är så obetydlig och när
utskottet skriver till den grad positivt,
att det kunde ha slutat med ett tillstyrkande
av de 10 000 kronorna.

Det är, herr talman, ett tredje problem
som jag har tagit upp i min motion. Det
är nämligen på det viset att den villkorligt
frigivne i många fall har mycket
stora svårigheter att inpassa sig i vårt

86 Nr 7. Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. skyddskonsulentorganisationens avlöningsanslag.

samhällsliv. Och den svårigheten märks
inte minst utan kanske främst när vederbörande
skall ut i vårt produktionsliv,
få en placering där han kan vara
nyttig i samhället och utföra någonting.
Här ha så vitt jag kan se i de flesta fall
de allvarligaste svårigheterna framträtt.
Mycket beror naturligtvis här på dels
arbetsgivaren, dels också arbetskamraternas
välvillighet. Det kan ofta vara så
att den frigivne inte kan gå tillbaka
till det yrke han har haft, även om han
är en mycket skicklig yrkesman, därför
att miljön alltid kommer att vara fientlig.
Det behövs alltså yrkesvägledning,
kanske också vissa omskolningar. Det är
ett påkostande, viktigt och mycket krävande
arbete att återföra många av dessa
frigivna till förvärvslivet. Därför hade jag
önskat att arbetsmarkadsstyrelsen skulle
la avdela en arbetskraft, som skulle syssla
speciellt med dessa problem. Det är
självklart att denne skulle i sin tur stå i
kontakt med dem på länsarbetsnämnderna,
som behövde kontaktas för att
denna verksamhet skulle kunna drivas
över hela landet.

Utskottet har avfärdat — jag säger
med avsikt avfärdat — förslaget med att
säga, att »då förslaget principiellt sett
skulle innebära en sammanblandning av
arbetsuppgifter för skyddskonsulentorganisationen
och arbetsmarknadsorganisationen»,
kan utskottet inte gå med på
det.

Jag har inte för min del kunnat finna,
att statsutskottet tidigare har haft annan
inställning till denna fråga än den motsatta,
och därför är jag förvånad och
undrar om inte kammaren bara av den
anledningen kunde godkänna vad som
yrkas i motionen. Det är nämligen så
att när frågan om eftervårdskonsulenterna
för ungdomsvårdsskolorna behandlades
1946, skrev statsutskottet i sitt utlåtande
nr 181 för det året, att »utskottet
har funnit sig böra tillstyrka Kungl.
Maj ds förslag om medelsanvisning till avlönande
av två konsulenter för ifrågavarande
uppgifter». Jag vill inom parentes
säga, att jag är medveten om att jag
talar om eftervårdskonsulenter för ungdomsvårdsskolorna,
men det är princi -

piellt samma sak. Utskottet säger vidare,
och detta strider mot vad utskottet
i år har skrivit: »Utskottet förutsätter
att arbetsanskaffning skall ordnas i
samband med den offentliga arbetsförmedlingen
och att konsulenternas verksamhet
för arbetsberedning alltså i regel
skall begränsas till att underlätta
kontakten mellan de försöksvis utskrivna
och arbetsförmedling.»

Det blev också riksdagens beslut. I anledning
härav innehåller stadgan för
ungdomsvårdens konsulenter följande
bestämmelser: »I de fall, där detta synes
behövligt, skall konsulent på rektors
anmodan upptaga samarbete med vederbörande
arbetsförmedlingsorgan i syfte
att bereda lämplig anställning åt elev,
som utskrivits eller som skall utskrivas.
Det skall emellertid iakttagas, att arbetsanskaffningen
som regel bör ombesörjas
genom arbetsförmedlingen.»

Jag har i min enfald, herr talman, trott
att detta var den principiella ståndpunkten
och riktlinjen och därför endast
önskat, att någon i de centrala arbetsförmedlande
organen skulle få som sin
uppgift att ägna sig praktiskt åt dessa
uppgifter.

Jag skulle naturligtvis vara frestad,
herr talman, att yrka bifall till min motion,
men jag vill gärna avslutningsvis
säga vad jag inledde mitt anförande med
— statsutskottet har charmat även mig
med sitt välvilliga uttryckssätt, dock inte
längre än att jag bakom dess vädjan till
Kungl. Maj:t att så snart sig göra låter
göra vad som göras kan i dessa frågor
gärna vill sätta en enträgen personlig
vädjan.

Herr BERGH: Herr talman! Med hänsyn
till att den ärade talaren inte framställt
något yrkande kan jag fatta mig
mycket kort. Han sysslade visserligen
med mångahanda ting men gav uttryck
för åsikter om vilka ingen meningsskiljaktighet
råder. Kravet att skyddskonsulentorganisationen
bör förstärkas har i
varje fall från den politiska grupp jag
tillhör förts fram flerfaldiga gånger. Här
är ju också att märka, att den organisa -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. skyddskonsulentorganisationens omkostnadsanslag.

tionsförstärkning som Kungl. Maj :t bär
begärt bär tillstyrkts.

Det var emellertid två konkreta fall,
som den ärade talaren påtalade. Det ena
var att utskottet inte skulle ha tillstyrkt
motionen om ett anslag på 10 000 kronor
för kursverksamhet för tillsynsman och
övervakare. Om det kan i någon mån
trösta den ärade talaren vill jag säga,
att vi allvarligt reflekterade på saken,
men så funno vi att vi i någon mån kunde
tillgodose hithörande syften på ett annat
sätt. Vi hittade några slantar med vilka
vi kunde öka anslaget för frigivna
fångar med inte mindre än 25 000 kronor
och bidraget till svenska skyddsförbundet
med samma belopp. När det sedan
var fråga om kursverksamheten funno vi
det ganska angeläget, att när det gällde
utbildning av fångvårdspersonal gå något
längre än vad Kungl. Maj :t föreslagit,
och fördenskull spädde vi på det anslaget
med 7 000 kronor så att även den
lägre personalen skulle få någonting
med. Resultatet blev att det inte blev
några pengar över till de av motionären
föreslagna kurserna. Såvitt jag förstod
hade de avdelningens sympatier. Vi hade
dock spätt på med 57 000 kronor,
som jag nyss sade, och det är vackert så.

Beträffande det andra fallet, önskemålet
om att en tjänsteman i arbetsmarknadsstyrelsen
skulle ha att syssla med
arbetsanskaffningsfrågor i samråd med
skyddskonsulentorganisationen, så vill
jag påpeka att det senare under denna
riksdag kommer en proposition om arbetsmarknadsstyrelsens
organisation. 1
det sammanhanget kommer också, förmodar
jag, frågan om arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsvårdsbyrån att upptas
till förnyad prövning, och då kan
man ju diskutera denna sak på nytt.

Herr GÖRANSSON: Herr talman! Vi ha
kommit fram till den sista reservationen
i detta utlåtande och därmed avverkat
hela det komplex av anslagsäskanden,
som varit i fråga vid denna
riksdag på dessa områden. Jag kan inte
i alla avseenden dela den något pessimistiska
syn, som herr Johannesson här

gav uttryck för. Jag tror i alla fall att
den här debatten har rett upp en del
problem för oss alla och ådagalagt, att
det inom riksdagen finns en önskan att
verkligen tillgodose kriminalvården på
ett annat och bättre sätt än som hittills
varit fallet. Så har jag tolkat en hel del
av de anföranden som här ha hållits.

Vad kriminalvård i frihet beträffar,
liar den i ett högtidligt ögonblick här
i riksdagen betecknats som det viktigaste
kriminalpolitiska problem vi ha.
Verkligheten har inte följt efter och
skapat de resurser som behövas. Jag är
övertygad om att när man blir piskad
att bygga nya anstalter, så blir man
tvingad att ta upp detta problem från
grunden. Kriminalvård i frihet är ju •—
så långt den kan användas -— ofantligt
mycket billigare än kriminalvård i anstalt.
Hela anstaltsväsendet är ju för övrigt
till följd av sin dyrhet ställt under
debatt på olika sätt på både det kriminalpolitiska
och det socialpolitiska området.

Emellertid går mycken tid förlorad,
och många människoöden nonchaleras
genom att man inte ställer pengar till
förfogande för kriminalvård i frihet. De
uttryck utskottet har använt ■— mycket
vänliga uttryck för övrigt ■— innebära
enligt mitt sätt att se ett löfte om att det
skall vidtagas åtgärder i framtiden, som
verkligen skola göra att reformen med
den villkorliga domen och den villkorliga
frigivningen bättre skola svara mot
de syften, som lagstiftarna hade i tankarna
när dessa reformer genomfördes.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
punkt hemställt.

Ang. skyddskonsulentorganisationens
omkostnadsanslag.

Punkten 41.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för budgetåret 1952/53 anvisa
ett förslagsanslag av 94 500 kronor.

Kungl. Maj:ts ifrågavarande förslag innebar
bland annat en höjning av anslags -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till livränta.

posten till reseersättningar med 8 000
kronor. Däremot hade i förslaget icke
upptagits ett av fångvårdsstyrelsen framställt
yrkande om höjning av anslagsposten
till expenser med enahanda belopp.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sunne och Weiland (1:181) och
den andra inom andra kammaren av fröken
Elmén m. fl. (11:325), hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte höja det i statsverkspropositionen
upptagna anslaget till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader, i vad anginge
expenser, till det av fångvårdsstyrelsen
begärda beloppet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 181 och II: 325, i vad de avsåge
förevarande anslag, till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för

budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 94 500 kronor.

Reservation hade anförts av herr
Ohlon, fröken Andersson, herrar Sundelin
och Bergstrand, fröken Elmén samt
herrar Wedén och Gustafsson i Skellefteå,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en hemställan,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 181 och II: 325, i vad de avsåge
förevarande anslag, till Skyddskonsulentorganisationen:
Omkostnader för
budgetåret 1952/53 anvisa ett förslagsanslag
av 102 500 kronor.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till den med
7) betecknade reservationen.

Herr BERGH: Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den

under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Ohlon m. fl. beträffande nämnda punkt
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 42—52.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av
väckta motioner om rätt till semester
och vissa andra förmåner för pensionerade
statliga befattningshavare, som
återanställas i tjänst, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till
livränta.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt till uppskjuten livränta
för befattningshavare, som dömts till
avsättning eller på grund av tjänstefel
skilts från tjänsten före år 1935.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist m. fl. (I: 345) och den andra
inom andra kammaren av fröken Vinge
m. fl. (II: 454), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att de statens
befattningshavare, som dömts till avsättning
eller på grund av tjänstefel
skilts från tjänsten före år 1935, måtte
tillerkännas uppskjuten livränta i likhet
med dem, som efter 1935 års ingång
kommit i motsvarande situation.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 345 och II: 454
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Sundelin, Lundqvist, Söderquist,
Malmborg i Skövde, Boman i
Kieryd, Svensson i Ljungskile och Nihl -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till livränta.

fors, vilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionerna och därför hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 345 och II: 454 besluta, att
de statens befattningshavare, som dömts
till avsättning eller på grund av tjänstefel
skilts från tjänsten före år 1935,
måtte tillerkännas uppskjuten livränta
i likhet med dem, som efter 1935 års ingång
kommit i motsvarande situation;

2) av herr Näsgård, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman! När
en motion med samma syfte som den nu
föreliggande förra året behandlades här
i riksdagen, tillät jag mig framhålla att
det problem, som det här är fråga om,
är av synnerlig vikt både principiellt
och givetvis för de medborgare, som
närmast beröras därav. Det förhåller sig
i korthet på följande sätt.

År 1949 infördes den bestämmelsen,
att en statens befattningshavare, en
tjänsteman eller en arbetare, som dömdes
till avsked eller i administrativ ordning
skildes från tjänsten på grund av
tjänstefel, inte skulle behöva lida annat
straff än det som avskedet innebar -—
givetvis med bortseende från det straff
som domstol utdömde i form av böter,
fängelse, straffarbete eller vad det nu
kunde vara. Däremot skulle vederbörande
inte mista sin rätt till pension eller,
som det heter, när det gäller i förtid
avgångna tjänstemän, uppskjuten livränta.
Bestämmelsen, som innebär ett
godtagande även för här ifrågavarande
befattningshavare av principen om pensionens
oantastbarhet — dess egenskap
av intjänad lön alltså — gavs en sådan
utformning, att den fick retroaktiv verkan
och alltså kom att gälla även den,
som avskedats före författningens tillkomst.
I tillämpningen fick emellertid
retroaktiviteten verka allenast från och
med år 1935. Den som avskedats år 1934
eller tidigare fick sålunda ingen glädje
av det riksdagens beslut varigenom rättvisa,
såsom jag ser saken, skipades. Anledningen
förklaras vara den, att bestämmelsen
om uppskjuten livränta inte
gällde före 1935 års ingång.

I den föreliggande motionen yrkas
att retroaktiviteten skall utsträckas att
gälla här ifrågavarande personer även
under tiden före år 1935. Enligt motionärernas
sätt att se är det endast fråga
om en ren rättvisesak.

Nu säges det, att de frivilligt avgångna
—• det gäller alltså sådana som avgått
före år 1935 —■ skulle komma i en
sämre ställning i fråga om pensionsrätten
än de avskedade, och detta vore inte
rimligt, menar man. Jo, herr talman,
det är säkert ganska rimligt. Jag erinrar
om att principen att straff, som utdömts
av domstol, skall vara nog även
för en statens befattningshavare, är erkänd
av riksdagen. Och jag tillåter mig
hysa den bestämda tron att den, som
frivilligt avgått ur sin statstjänst, skaffat
sig kompensation för den mistade
statspensionen hos sin nya arbetsgivare
eller annars funnit en bättre eller behagligare
sysselsättning än statstjänsten.
De, som det här gäller, ha däremot oftast
inte haft denna möjlighet. Jag ber
att få anföra ett par exempel, och jag
ber om ursäkt, om det blir en upprepning
av vad som sades i fjol i det avseendet.

En tjänsteman dömdes till avsked år
1934. Han var då 64 år gammal. Det
var alltså ett år före inträdet av pensionsåldern
och ett år före den tidpunkt,
då bestämmelsen om uppskjuten livränta
trädde i kraft. Hans brott var inte
större än att det kunde sonas med böter,
uppgående, om jag inte är fel underrättad,
till 50 kronor. Han fick alltså
avsked ur tjänsten och han betalade
sina böter. Men sedan dess, herr talman,
har denne man, som i detta nu skulle
ha haft en pension på cirka 11 000 kronor
om året — eftersom han hade så
nära till pensionsåldern skulle pensionen
ha blivit så stor — betalat 8 000 ä
9 000 kronor per år i ytterligare böter i
form av mistad uppskjuten livränta eller
pension.

•lag frågar nu liksom jag gjorde förra
året: År det rimligt att utöver straffet,
som i detta fall rörde sig om böter på
några fattiga tior, lägga ytterligare böter
— ty det är väl så man måste be -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till livränta.

trakta hans förlust på omkring 10 000
kronor om året? I detta fall har vederbörande
betalat, skola vi säga 150 000
kronor i böter utöver den femtiolapp,
som domstolen tyckte var skälig som
straff för det brott han hade begått.

Ett annat fall gäller en äldre man som
besökt mig flera gånger sedan min motion
förra året avslagits. Han var nog
svag att vid ungefär 50 års ålder tillägna
sig 8 000 å 9 000 kronor ur en
statens kassa, som han omhänderliade.
Han hade skaffat ett lika stort belopp,
har han berättat för mig, för att återbetala
det försnillade. Han gick upp till
sin förman för att göra det, men hade
fått pengarna på villkor att han inte
skulle bli åtalad. Han kunde givetvis inte
undgå åtal, det inser han nu också
själv och det inse vi alla. Men följden
blev att han alltså åkte fast, som man
säger. Han blev dömd till återbetalning
av dessa 8 000 å 9 000 kronor, blev avskedad
från sin tjänst och ådömdes H/s
års straffarbete. När han hade sonat
brottet med detta straff, var han urståndsatt
att skaffa sig i varje fall någon
mera givande sysselsättning. Han
är nu 72 år och hans hustru är lika gammal.
De sitta båda värkbrutna och ha
det svårt, enligt vad han berättat. Även
han har alltså under loppet av cirka 20
år betalat massor av pengar i ytterligare
böter — man vågar väl kalla det så,
sedan riksdagen själv år 1949 beslutat
och det utkommit en författning om att
man inte skall lägga ytterligare sten på
börda i sådana fall.

Herr talman! Det är ju så, att till och
med livstidsfångar, som begått svåra
brott, bruka benådas efter ett antal år
av välförhållande. När det gäller dessa
människor synes man inte kunna tänka
sig en sådan möjlighet. Jag ifrågasätter
emellertid, om inte kammarens ledamöter
skulle finna det rimligt att i år bifalla
motionen, som ju faktiskt endast
går ut på att skipa rättvisa, såvitt jag
kan se saken. Det gäller att välja mellan
två principer, å ena sidan den som
riksdagen godkände år 1949, nämligen
att domstols straff skall vara nog även
för en statstjänsteman, och å andra si -

dan den principen att en bestämmelse
i ett pensionsreglemente inte kan få retroaktiv
verkan, ty det vore vådligt.

Slutligen vill jag, herr talman, ifrågasätta
rimligheten i den motivering som
statsutskottet har anfört i detta fall.
Statsutskottet säger ungefär så här. Om
motionärernas förslag bifalles, skulle
det innebära att pensionsreglementets
bestämmelser om uppskjuten livränta
skulle ges retroaktiv verkan även för
tiden före år 1935. Ja, det är alldeles
riktigt, herr talman. Det är nämligen
det vi yrkat på! Utskottet säger alltså,
översatt till vanligt språk: »Om vi tillstyrka
motionen så blir det så, som motionärerna
önska, och därför avstyrka
vi den.» Jag kan inte förstå, att detta är
en hållbar motivering.

Jag ber att enträget få vädja till kammarens
ledamöter att denna gång rösta
för bifall till motionen, d. v. s. bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Fröken ANDERSSON: Herr talman!
Denna fråga diskuterades, såsom redan
nämnts, förra året, och jag skall därför
fatta mig ganska kort.

Personligen tycker jag att det ligger
väldigt mycket i det grundresonemang,
som herr Söderquist här för, nämligen
att en person icke bör straffas utöver
vad domstol ådömt honom genom att
han mister sin pension. Jag kan också
personligen deklarera att jag anser, att
pension är intjänad lön som man icke
får ta ifrån någon. Men nu ligger det ju
de facto till så i detta sammanhang att
den kategori, som herr Söderquist här
talat om, är likställd med andra, nämligen
med dem som frivilligt avgått ur
statstjänst, och frågan rör sig bara om
huruvida det ifrågavarande medgivandet
skall tillämpas tidigare än år 1935.
Det gäller alltså här en retroaktiv verkan.
Mig förefaller denna kategoriklyvning
något egendomlig — de som blivit
avskedade för tjänstefel skulle få pension
men de som frivilligt avgått skulle
icke få sådan. Det bryter mot hela den
principiella inställning som jag nyss de -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Ang. avskedad befattningshavares rätt till livränta.

klarerade. Själva begreppet tjänstelivränta
fanns inte före år 1935. Det är
klart att man kan diskutera saken, och
jag vill Öppet säga, att därest hela frågan
kommer under omprövning, har jag
ingenting emot något sådant. Men att
nu göra en uppdelning på det sättet att
de som misskött sig så att de ha blivit
avskedade skulle få pension men icke
de som frivilligt avgått, går inte ihop
med den principiella inställning som
jag nyss har givit uttryck för.

Det skulle kanske, herr talman, vara
en del att tillägga, men som jag sade i
början av mitt anförande diskuterade vi
ju frågan redan förra året. Jag anser inte
för min del att det faktum att man avslog
en liknande framställning förra året
i och för sig är något bärande skäl för
att man skall avslå motionen också i år,
ty det kunde ju tänkas att frågan i fjol
inte blev tillräckligt prövad. Men i detta
fall tror jag likväl att den blev det, och
därför ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag kan
fatta mig mycket kort.

Jag vill uttrycka min förvåning över
att man i år återkommit med en motion,
som fjolårets motionärer inte ens
ansågo sig kunna yrka bifall till. De anslöto
sig nämligen till en reservation
som innebar att framställning borde göras
till Konungen i varje särskilt fall.
Den möjligheten kvarstår ju fortfarande.

Naturligtvis kan man, såsom herr Söderquist
gjorde, ta fram fall där det föreligger
mycket ömmande omständigheter.
Men hur många sådana fall finns
det? Det finns väl å andra sidan också
fall, där man måste säga att det icke
föreligger några som helst ömmande omständigheter.
Det förvånar mig därför
att motionärerna inte ha besvärat sig
med att bättre söka motivera sin framställning
genom att ta reda på och ange
hur många fall som det här skulle röra
sig om. Det visste vi inte i fjol, och vi
ha inte fått veta det i år heller. Motionärerna
säga visserligen att det är
inånga fall, men exakt hur många veta
vi icke.

I fråga om retroaktiviteten vill jag till
sist bara påpeka, att ett bifall till motionärernas
krav härvidlag skulle kunna
tas till intäkt inte bara för retroaktiv
tillämpning av tjänstepensionsreglementets
bestämmelser om tjänstelivränta,
utan även för krav på retroaktiv tilllämpning
av andra bestämmelser inom
statsförvaltningen.

Herr SÖDERQUIST: Herr talman!

Herr Leander erinrade om att vi reservanter
i fjol i utskottet icke yrkade bifall
till motionen utan till ett modifierat förslag.
Det är riktigt, herr Leander, men
herr Leander framhöll då i debatten, att
detta var ett tecken på svaghet. Jag har
nu observerat herr Leanders admonition
den gången och har inte velat göra mig
skyldig till samma fel i år. Jag yrkar således
bifall till motionen i dess helhet.
Jag gör det även därför, att det här gäller
en principfråga.

Det är icke, såsom herr Leander tycks
tro, för oss bara en fråga om pengar, eller
hur många fall, som det gäller, utan
om rättvisa. Riksdagen beslöt år 1949,
att det straff, som en domstol hade utdömt
genom att avskeda en befattningshavare,
skulle anses nog, även om det var
fråga om en statstjänsteman. Det är den
utgångspunkten jag har haft. Jag undrar
f. ö., herr Leander, om det inte var ett
förbiseende år 1949, att man i fråga om
retroaktiviteten icke gick längre tillbaka
än till år 1935. Med den principiella inställning
beträffande straffet och pensionens
oantastlighet, som man då hade och
som framgår av de många remissyttranden,
som redovisades i det då framlagda
utlåtandet, hade man säkerligen, om
man bara hade tänkt sig för, låtit retroaktiviteten
även omfatta tiden före år
1935.

Utskottet förklarar, vilket även herr
Leander antydde, att ingenting inträffat
sedan i fjol, varför det är en aning överdrivet
nitiskt av motionärerna att väcka
en motion även i år. Men, herr Leander,
det har ju i varje fall hänt det sedan i
fjol, att de människor, som det här gäller,
även om de inte äro så många, ha

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Om skatteavdrag för skogsarbetare m. fl.
blivit ett år äldre och ännu skröpligare,
varjämte tiderna ha blivit mycket sämre.
Det finns därför all anledning att ta hänsyn
till det krav, som här framförts.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr LEANDER: Herr talman! Jag vill
bara påpeka, att orsaken till att man i
fråga om retroaktiviteten inte gick längre
tillbaka än till år 1935 naturligtvis
var den att denna förmån, tjänstelivräntan,
icke fanns före år 1935.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Sundelin m.
fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 34, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sundelin m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstade för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 82;

Nej — 32.

Därjämte hade 12 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

35, i anledning av väckt motion
om ändring av pensionsåldersgränserna
för personal i civil statstjänst; och
nr 36, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande tilläggspension
åt vissa pensionerade statliga befattningshavare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning
av väckt motion om återbetalning
till Constance Seth av visst skattebelopp,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Om skatteavdrag för skogsarbetare m. fl.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning av väckta
motioner om rätt för skogsarbetare m.
fl. att vid taxering till skatt för inkomst
åtnjuta avdrag för vissa fördyrade levnadskostnader.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 40 av herr Einar Persson
m. fl. och II: 42 av herr Ericsson i
Sörsjön m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måte besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om proposition
med förslag om sådan ändring av kommunalskattelagens
bestämmelser rörande
avdrag från intäkt, att skogsarbetare
och med dem jämförliga arbetargrupper
tillförsäkrades skattefrihet för sådana
fördyrade levnadskostnader, varom i
motionerna talades.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Om ändringar i förordningen ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m.

40 av herr Einar Persson m. fl. och II:
42 av herr Ericsson i Sörsjön m. fl. om
rätt för skogsarbetare m. fl. att vid taxering
till skatt för inkomst åtnjuta avdrag
för vissa fördyrade levnadskostnader
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr PERSSON, EINAR: Herr talman!
Med hänsyn till den långt framskridna
tiden skall jag fatta mig mycket kort.

Bevillningsutskottet har gjort ett mycket
positivt uttalande om denna motion,
som har väckts i båda kamrarna. Utskottet
anför, att enligt vad utskottet
inhämtat har riksskattenämnden för avsikt
att efter hand låta verkställa utredningar,
som skola möjliggöra en mera ingående
bedömning av dessa spörsmål.
Jag vill särskilt understryka, vad utskottet
fortsättningsvis skriver då utskottet
förklarar, att det »förutsätter, att
även normer för nu ifrågavarande avdrag
komma att granskas efter sådan
utredning».

Jag vill, herr talman, bara uttrycka
den förhoppningen, att denna utredning
i en mycket snar framtid måtte komma
att ge ett positivt resultat.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Häri instämde herr Sten.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 9, i anledning
av väckt motion angående sådan
ändring av bestämmelserna i 32 §
kommunalskattelagen att resekostnadsoch
traktamentsersättning, som anvisas
av annan än staten, icke skall utgöra
skattepliktig intäkt, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 5, i anled -

ning av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 30 april 1948 (nr 218) om sambruksföreningar,
bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion om beredande av
rätt för enskild ägare av automobil att
utan särskilt trafiktillstånd få mot ersättning
transportera skolbarn till och
från skolan, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om ändringar i förordningen ang. yrkesmässig
automobiltrafik m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i förordningen
angående yrkesmässig automobiltrafik
m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta, till
lagutskott hänvisade motioner, nr 309 i
första kammaren av herr Cassel samt nr
403 i andra kammaren av herr Hagårcl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte uttala sig
för en sådan omarbetning av 9 § 1 mom.
och 25 § 1 mom. förordningen den 25
oktober 1940 angående yrkesmässig
automobiltrafik m. m., att bestämmelserna
om kungörande i tidning rörande ansökan
om trafiktillstånd utginge samt att
det skulle tillkomma »trafikinspektör»
att godkänna bil, som skulle brukas i yrkesmässig
trafik.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 309 och II: 403,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr CASSEL: Herr talman! Ständigt
och jämt och från företrädare för alla
partier talas om nödvändigheten att begränsa
och förenkla den statliga förvalt -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Om ändringar i förordningen ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m.

ningen och att komma till rätta med
Ivrångel-Sverige. Man synes föreställa sig
att detta kan åstadkommas genom någon
generell åtgärd, som i ett trollslag
verkar över hela linjen. Men så är det
inte. Vill man ta bort krångel och onödigt
skrivbordsarbete så får man gå tålmodigt
fram och plocka en liten detalj
här och en annan detalj på ett annat
område. Det kan synas som ett otacksamt
arbete, men det är inte desto mindre
nödvändigt att det blir utfört, om vi
inte här i landet skola drunkna i papper.
En av de mest väsentliga anledningarna
till vårt tungrodda förvaltningssystem är
att vi på alla områden eftersträva 100-procentig säkerhet.

Vad det nu först här gäller är frågan
på vad sätt trafikutövare och andra,
som kunna beröras därav, skola få reda
på att en person söker tillstånd till yrkesmässig
trafik eller begär att få sätta
in ny större bil på det gamla tillståndet.
Enligt författningen skall det nu gå till
så, att länsstyrelsen en gång varje år i
en publikation som ingen läser -— länskungörelsen
— sätter in ett tillkännagivande
att länsstyrelsen ämnar kungöra
ansökningar om tillstånd till yrkesmässig
trafik i en tidning inom länet. Sedan
väntar man sig att alla trafikutövare
skola sitta dag efter dag och luska
i den tidningens annonsspalter för att
en vacker dag upptäcka en annons, som
berör honom.

Så går det nu inte till i verkligheten.
I verkligheten är praktiskt taget varenda
lastbilägare och varenda droskbilägare
ansluten till sin yrkesorganisation.
Denna organisations ombudsmän stå varje
dag i förbindelse med länsstyrelsen
och andra tillståndsmyndigheter.

När 1927 års motorfordonssakkunniga,
som hittade på kungörelseförfarandet,
skrevo sitt utlåtande, var läget ett helt
annat. Då funnos inte dessa starka organisationer
på området.

Föredraganden i kommunikationsdepartementet,
påpekar, att det finns enskilda
trafikutövare som stå utanför organisationen
men som icke desto mindre
ha ett lojalt intresse att få yttra sig.
Ja, visst finns det en och annan sådan.

Lastbilsägarnas förbund omfattar dock
över 99 procent av alla lastbilägare,
och droskbilsägarnas förbund omfattar
iiver 90 procent av alla droskbilägare.
Det finns visserligen några enstaka lastbil-
eller personbilägare, som icke äro
organiserade, men i allmänhet äro dessa
inte helt sysselsatta, åtminstone inte
om det gäller droskbilägare. Det är därför
en fiktion att tro att de få procent
lastbil- eller droskbilägare, som icke äro
organiserade, sitta och finläsa länsstyrelsens
kungörelse för att kunna ingripa
om deras intressen skulle komma i
farozonen.

Vidare säger också föredraganden i
kommunikationsdepartementet — det
finns citerat i utskottets utlåtande —
att man måste ha garanti för att kungl.
järnvägsstyrelsen blir underrättad. Ja,
men skulle man inte kunna tänka sig eu
enklare form av korrespondens mellan
tillståndsmyndigheterna och järnvägsstyrelsen
än i en rad olika tidningars
annonsspalter? Skulle man inte kunna
tänka sig att länsstyrelsen, som i de flesta
fall är tillståndsmyndighet, underrättade
järnvägsstyrelsen om att det kommit
in ansökningar? Varför skola länsstyrelserna
behöva sitta och skriva till
en tidning och tidningen sedan ta in
meddelandet som annons, varefter järnvägsstyrelsen
skall läsa annonsen?

Jag har i dag haft ett samtal med
järnvägsstyrelsen, och man försäkrar
där att man inte har något intresse av
dessa annonser utan bara vill på ett förnuftigt
sätt få reda på de ansökningar
som komma in. Vidare har järnvägsstyrelsen
trafikombud. Dessa bruka besöka
länsstyrelserna och andra tillståndsmyndigheter
dagligen och hålla
sig underkunniga om vad som sker på
detta område.

Kungörelsen spelar, kan jag försäkra
kammarens ärade ledamöter, när det
gäller lastbilar och bussar i realiteten
ingen som lielst praktisk roll. När det
gäller droskbilar kan det tänkas att den
i vissa fall har någon betydelse genom
att man underrättar chaufförer, som äro
anställda men som skulle kunna ha lust
att skaffa sig eget tillstånd, om att ett

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Om ändringar i förordningen ang. yrkesmässig automobiltrafik m. m.

tillstånd blivit ledigt och att det finns
ansökningar om tillstånd.

Men detta kan också ordnas på ett
mera enkelt sätt. Varför skulle inte tillståndsmyndigheterna
lika gärna kunna
underrätta exempelvis transportarbetarförbundet,
som toge in en notis i saken
i sin tidning eller på annat sätt underrättade
sina medlemmar? Nu vållar
kungörelseförfarandet länsstyrelserna åtskilligt
arbete, som kunde användas till
nyttigare ting. Kungörelsen skall sättas
upp i koncept, skrivas ut, kollationeras
och expedieras till tidningen. Tidningens
räkning skall i sinom tid granskas,
attesteras och betalas, och ersättningen
från sökanden skall tas emot och bokföras.
På varje länsstyrelse förekommer
årligen hundratals sådana ärenden.
Sökanden får själv betala kungörelsen.
Det gäller inte så oerhört stora belopp,
men exempelvis i Stockholms län kostar
deri dock lastbilägaren 18 kronor
varje gång.

Förslaget att man skall ta bort kungörelsen
är det inte motionärerna som
kommit med. Det lades fram av statens
trafiknämnd år 1947. Den sade inte att
det skulle vara ett obligatoriskt tillståndsförfarande,
utan tillståndsmyndigheten
skulle själv bedöma, om koncessionsförfarandet
behövdes eller inte.
Både decentraliseringsutredningen och
1950 års besparingsutredning ha accepterat
detta förslag och alltså förordat
att man skulle ta bort kungörelserna.

Sedan ha vi frågan om godkännande
av bilar i yrkesmässig trafik. Där har
jag tillåtit mig att hävda, att medverkan
av länsstyrelsen eller annan tillståndsmyndighet
är onödig. Länsstyrelsen ser
inte bilen och har ingenting annat att
göra än att lita på vad besiktningsmannen
säger. Vore det då icke enklare att
besiktningsmannen själv, samtidigt som
han besiktigar bilen, också meddelar
godkännandet? Något godkännande behövs
heller icke för alt hålla reda på
att vederbörande trafikutövare inte kör
med flera bilar än lian har rätt till. Detta
har genom statens biltrafiknämnds
försorg ordnats för lastbilarnas del genom
att varje bilägare, som har fått till -

stånd, tilldelas ett visst antal gröna skyltar,
motsvarande det antal bilar eller det
tonnage, som han håller i gång samtidigt.
De skyltarna sätter han upp på
de bilar, som äro i trafik. Därmed är det
styrkt att de också äro godkända. Det
är inte alls nödvändigt att låta länsstyrelserna
syssla med dessa godkännanden.
Det är en formalitet för länsstyrelsernas
del och ett fullständigt onödigt
dubbelarbete. Att detta arbete för
länsstyrelsernas del skulle upphöra har
biltrafiknämnden föreslagit 1947, och
även på denna punkt ha både decentraliseringsutredningen
och 1950 års besparingsutredning
gått med på biltrafiknämndens
förslag.

Herr talman! Jag beklagar, att utskottet
icke har funnit lämpligt att höra de
förbund av yrkesutövare, som arbeta på
dessa områden, och några av de tillståndsmyndigheter
som ha praktisk erfarenhet
av hur dessa ärenden handläggas.
Utskottet skulle då säkerligen ha
nått fram till ett helt annat och enligt
min mening riktigare resultat. Själv har
jag i dag privat frågat Svenska lasttrafikbilägareförbundet,
Svenska droskbilägareförbundet,
statens järnvägar, statens
biltrafiknämnd och länsstyrelserna
i några län. Från intet av dessa håll har
höjts en enda röst för bibehållandet av
kungörelseförfarandet eller för att bilarna
skulle godkännas av tillståndsmyndigheterna.

Slutligen vill jag stryka under, att vi
här i riksdagen med all flit måste söka
verka för att onödigt eller mindre nödvändigt
arbete inom administrationen
försvinner. Riksdagen kan här icke vara
passiv och sitta och vänta på initiativ
av Kungl. Maj:t. De många ledamöter av
kamrarna, som i sin dagliga gärning
komma i kontakt med olika grenar av
statsförvaltningen, borde ha sina ögon
öppna och fästa riksdagens uppmärksamhet
på de möjligheter till förenklingar,
som kunna upptäckas. Man kan
icke begära alt ämbets- ocli tjänstemännen
själva, som sitta mitt uppe i rutinen,
alltid skola kunna se på sitt arbete
med lika friska ögon som en utomstående.

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Om införande av fem dagars arbetsvecka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de yrkanden, som framställts i min
motion.

Herr NORMAN: Herr talman! Motionären
redogjorde ju ganska utförligt för
hur detta spörsmål legat till vid olika
tillfällen och även för handläggningen
i departementet efter de senaste utredningar,
som ha gjorts. Han slutade med
att säga, att kungörelseförfarandet inte
har någon praktisk betydelse. Han glömde
emellertid att citera föredraganden i
kommunikationsdepartementet, vilkens
tjänstememorial också finns återgivet
här i utskottets utlåtande. Det heter däri
bl. a., att »för de tillståndsbeviljande
myndigheterna innebär detta förslag
motsatsen till arbetslättnad», och sedan
utföres detta resonemang ytterligare.

Frågan ligger ju så till att decentraliseringsutredningen
framlagt vissa förslag,
som besparingsutredningen har tittat
på och som sedan gått till departementet.
Vi ha nog från början haft den
uppfattningen i andra lagutskottet, att
man här kunde vara inställd på att vidtaga
åtgärder, som skulle göra handläggningen
smidigare och lättare, och således
komma ifrån litet grand av KrångelSverige.
Men när frågan nu har bedömts
från olika utgångspunkter i departementet,
där man alldeles tydligt också från
början varit inställd på att man skulle
göra någonting, men departementet till
slut funnit att man inte kan vinna vad
man åsyftade och därför stannat vid det
gamla, har inte andra lagutskottet vågat
sig på att bedöma frågan på annat sätt
än departementet.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets motivering och förslag.

Herr CASSEL: Herr talman! Det har
här åberopats vad departementet sagt.
Men jag ifrågasätter om det är riktigt.
Jag undrar om det inte varit klokare,
att utskottet självständigt försökt skaffa
sig en mening om hur det faktiskt ligger
till på detta område.

Nu är det så att alla de instanser, som
skulle ha någon nytta av kungörelsen,
svarat att de inte vilja ha den kvar.
Lastbilägarna vilja inte ha den, droskbilägarna
vilja inte ha den, statens järnvägar
anse sig inte behöva den, länsstyrelserna
vilja inte ha den. Och trafikbilägarna
skola betala varje sådan här
kungörelse med 18 kronor. Varför i rimlighetens
namn behåller man ett system,
som ingen vill ha och som ingen har
någon nytta av?

Jag vidhåller mitt yrkande.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid ånyo skedd föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 13, i anledning
av väckt motion om rätt för person, som
häktats för lösdriveri, att få offentlig försvarare,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om införande av fem dagars arbetsvecka.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av väckt motion
angående införande av fem dagars
arbetsvecka.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 149, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Dahlgren m. fl. hemställt, alt
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsamt förslag
till sådan ändring, som innebure, att
lördagen bleve fridag och att alltså arbetsveckan
skulle bestå av fem dagar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, IT: 149,

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

Om införande av fem dagars arbetsvecka.

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORLING: Herr talman! Andra
lagutskottet har i sin motivering för avslag
på den i andra kammaren väckta
motionen nr 149 angående fem dagars
arbetsvecka pekat på att arbetstidsutredningen
tidigare har uttalat att den, så
länge den vore verksam, komme att följa
utvecklingen och att den, om möjligheter
yppade sig, skulle hos vederbörande
statsråd begära att få direktiv att
framkomma med ett förslag i denna fråga.
Det är naturligtvis ett löfte för framtiden,
men jag har den uppfattningen
att man kan inte bara tänka på framtiden.
Man måste också se på hur det
förhåller sig för närvarande. Tidsstudierna
och de ökade levnadskostnaderna
ha länge samverkat. Tidsstudierna, å ena
sidan, ha pressat ned ackordspriserna,
och de ökade levnadskostnaderna, å andra
sidan, ha ständigt pressat arbetarna
till ökad arbetsintensitet för att de skulle
kunna upprätthålla sin existensmöjlighet.

Redan 1948 ha preliminära beräkningar,
som framlagts av kommerskollegium,
visat att den svenska industriens produktionsvolym
det året ökat med 48 procent
jämfört med år 1938. Sedan dess
har en oavbruten stegring av produktionen
ägt rum. Av konjunkturinstitutets
rapport hösten 1950 kunde man utläsa,
att industriens produktionsvolym hade
ökat år 1949 med 55 procent jämfört med
år 1938, och i 1951 års rapport uttalas,
att institutet räknar med en ytterligare
stegring av produktionsvolymen. Man
har också uppgifter om att produktionsresultatet
per arbetstimme inom industrien
var 25 procent högre år 1949 än
före kriget. Alla tecken tyda således på
att tidpunkten nu är lämplig för en arbetstidsförkortning.

Till detta kommer någonting som utskottet
inte tagit hänsyn till, nämligen
förslitningen av den mänskliga arbetskraften.
Riksdagen fattade år 1951 beslut
om en undersökning av vissa ryggskador,
och jag vill framhålla att departementschefen
i motiveringen för detta

7 Förslå kammarens protokoll 19!>2. Nr 7.

förslag bland annat framhöll följande:
»För någon tid sedan undersöktes på enskilt
intiativ i en ort i Värmland 500
personer för att utröna förekomsten av
ryggskador. Undersökningen visade, att
av 300 industri- och skogsarbetare i åldern
35—50 år icke mindre än 75 procent
företedde symtom på ryggskador.
Även andra liknande undersökningar i
mindre omfattning ha bestyrkt den stora
frekvensen av sådana åkommor.»

Härav framgår enligt min mening tydligt
att den mänskliga arbetskraften förslites
mycket snabbt genom den pågående
rationaliseringen och den därav betingade
arbetshetsen, och om inte statsmakterna
företa någonting mot detta,
kommer man att få ganska starka ekonomiska
känningar av just denna den
mänskliga arbetskraftens förslitning.

Man kan i detta sammanhang också
peka på det ökade antalet invalider och
den stegrade olycksfallsfrekvensen sedan
riksdagen för två år sedan behandlade
samma fråga.

Även om alltså det löftet kvarstår, att
arbetstidsutredningen skall följa denna
sak, finner man sig dock föranlåten att
ställa frågan: Hurudana skola tiderna
vara, hur mycket skall industriproduktionen
öka och hur starkt skall den
mänskliga arbetskraften förslitas, innan
man finner skäl att föreslå fem dagars
arbetsvecka?

Jag anser, herr talman, att tillräckliga
skäl tala till förmån för motionens yrkande,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om förslag
till fem dagars arbetsvecka. Jag yrkar
alltså bifall till motion nr 149 i andra
kammaren.

Herr NORMAN: Ilerr talman! Aptiten
växer, kan man säga: förut har det i
motioner från herr Norlings håll påyrkats,
att riksdagen skulle begära en utredning
om detta spörsmål, men nu har
man kommit så långt att man vill ha ett
förslag direkt. Jag vill då bara ställa den
frågan till herr Norling: Hur skall det
bli med reallönen och levnadsstandarden,
sedan Kungl. Maj:t eventuellt effek -

Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Ang. sjukförsäkringslagens ikraftträdande,
tuerat herr Norlings förslag om fem dagars
arbetsvecka?

Jag håller med herr Norling om att
människorna böra få sina villkor i olika
avseenden förbättrade, i den mån produktionen
ger möjlighet därtill. Det målet
ha vi ju alltid varit inställda på här.
Vi ha förkortat arbetstiden, när så befunnits
möjligt utan att förkortningen
skulle pressa levnadsstandarden för hårt.
Och vi ha genomfört sociala reformer,
som också bygga på produktionsökningen
som yttersta grund. Jag tror att vi
även i fortsättningen böra gå den vägen
att undan för undan tillgodogöra oss
vad teknik, arbetsskicklighet o. s. v. kunna
skänka oss. Men vi få nog inte ställa
våra förhoppningar så högt, att resultatet
av våra åtgärder blir ett fruktansvärt
bakslag.

Med hänvisning till utskottets motivering
ber jag att få yrka bifall till dess
hemställan.

Herr NORLING: Herr talman! Utskottets
ordförande säger, att förut hemställdes
om en utredning men att nu begäres
ett förslag av Kungl. Maj:t. Ja, det är
riktigt att man förra gången hemställde
om en utredning av frågan om fem dagars
arbetsvecka. Men vad svarade då
arbetstidsutredningen och utskottet? Jo,
de svarade att en utredning inte tjänar
någonting till om den inte sker i omedelbar
anslutning till att frågan kommer
upp till avgörande; annars blir den för
gammal, man har ingen nytta av en utredning
på ett tidigt stadium.

Sedan är det naturligt, att vid införandet
av en femdagars arbetsvecka
måste också en lönekompensation samtidigt
genomföras, så att inte en femdagarsvecka
skulle betyda att arbetarna
bli ekonomiskt lidande. Men jag ställer
fortfarande den frågan till utskottets
ordförande, hur tiderna skola se ut och
hur produktionen skall vara, när man
är färdig att framlägga ett förslag om
denna sak. Produktionen står väl nu på
toppunkten, och man kan riskera en
tillbakagång. Är det när tillbakagången
har börjat, som det är lämpligt att framföra
ett sådant förslag?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. sjukförsäkringslagens ikraftträdande.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckt motion
om framläggande för riksdagen av
förslag till sjukförsäkringslag.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 468, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade herr Senander m. fl. föreslagit, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj :t sedan
erforderliga justeringar med hänsyn till
penningvärdets nedgång vidtagits och av
den kommunistiska riksdagsgruppen tidigare
föreslagna ändringar beaktats,
måtte för riksdagen framlägga 1947 års
sjukförsäkringslag i så god tid, att lagen
kunde träda i kraft den 1 januari 1953.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 468, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, OLA: Herr talman:
Vi ha i vår motion nr 468 i andra kammaren
konstaterat, att uppskovet med
reformens ikraftträdande har ställt
sjukförsäkringsfrågan i ett synnerligen
ogynnsamt läge. Socialministern medger
också detta i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln, där han bl. a.
förklarar, att den svenska sjukförsäkringsfrågan
som bekant befinner sig i ett
otillfredsställande läge. Han förklarar
att han funnit det nödvändigt att nämnda
lagstiftning upptages till omprövning.
Därvid ställer man vissa förhoppningar
om att uppskovet med ikraftträdandet
skall hävas. Men i fortsättning -

Onsdagen den 27 februari 1952.

Nr 7.

en heter det, att såväl sjukförsäkringsförmånerna
som sjukförsäkringens finansiering
skall omprövas.

Man kan icke värja sig för misstanken,
att den nu tillkallade utredningen
som sin främsta uppgift har att komma
fram till ett för staten betydligt billigare
förslag än den av riksdagen redan
antagna reformen. Uppskovet med lagens
ikraftträdande har senast motiverats
med lagens »ekonomiska konsekvenser»,
och då får man den uppfattningen,
att direktiven rörande en omprövning
av sjukförsäkringens finansiering
avses innebära att söka lägga en
större del av kostnaderna på försäkringstagarna
än den riksdagen beslutat
om vid lagens antagande.

Frågan om den obligatoriska olycksfallsförsäkringen
kopplas nu också på
denna utredning, vilket torde komplicera
saken ytterligare.

Andra lagutskottet hänvisar i sitt utlåtande
till att i anledning av uppskovet
med sjukförsäkringsreformens genomförande
i propositionen nr 35 föreslås
en effektivisering av den av de erkända
sjukkassorna handhavda frivilliga
sjukförsäkringen och att utskottet
har tillstyrkt de där framlagda förslagen.
Ja, det ser ut som om denna åtgärd
att effektivisera den frivilliga försäkringen
i de erkända sjukkassorna närmast
är avsedd att träda i stället för
den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen.
Kostnaderna för denna effektivisering
synas bli så stora för försäkringstagarna,
att det hela i stället torde
bli ineffektivt.

.lag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till vår motion i andra kammaren
nr 4C8 av herr Senander m. fl.

Herr NORMAN: Herr talman! Så farligt
är det kanske inte, herr Ola Persson,
när det gäller denna sjukkassereform,
ty om herr Persson läser nästa utlåtande
skall han finna att pensionsstyrelscn
där framlagt ett förslag med mycket
genomgående förändringar i sjukkasseförordningen.
Kungl. Maj: t har
emellertid endast tagit upp det som
Kungl. Maj:t ansett vara det absolut nöd -

Ang. sjukförsäkringslagens ikraftträdande,
vändigaste för att inte de övriga åtgärderna
på något sätt skola motivera, att
man fördröjer genomförandet av den
obligatoriska sjukförsäkringen.

Utskottet har också utgått från denna
synpunkt, när vi avstyrkt motionerna
i nästa ärende, i vilka påyrkas vissa
förbättringar.

Vi önska allesammans att den obligatoriska
sjukförsäkringen skall kunna
träda i kraft snarast möjligt, och jag
tror att det inte råder någon tvekan om
att samma önskan förefinns hos Kungl.
Maj:t. Socialförsäkringsutredningen har
också klart för sig, att det här skall ske
en snabbutredning, som skall komma
fram med förslag fortast möjligt, och
vi ha nu ingenting annat att göra än
att vända på resultatet och hoppas att
det skall visa sig, att det inom en ganska
snar framtid skall gå att genomföra
den obligatoriska sjukförsäkringen.

Om den skulle behöva modifieras på
något sätt på grund av de statsfinansiella
förhållandena, blir det ju en sak
som vi få bedöma vid det tillfället, .lag
tror att värdet av ett genomförande i
praktiken av denna stora reform är så
stort, att vi med glädje skola kunna besluta
om denna reform, även om den
inte blir alldeles så konstruerad, som
vi tänkte oss, när reformen beslutades.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till
den i ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till morgondagens sammanträde, vilket
sammanträde konune att taga sin början
kl. 3 eftermiddagen.

Denna hemställan bifölls.

100 Nr 7.

Onsdagen den 27 februari 1952.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 50, angående anslag för budgetåret
1952/53 till den statliga och statsunderstödda
frökontrollverksamheten m. m.;

nr 69, angående anslag till aktieteckning
i Aktiebolaget Ceaverken; och
nr 75, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksgäldskontoret
om att få taga i anspråk
ytterligare 2 400 kronor för utgivning av
register över allmogens besvär 1600—
1719.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta bebefattningshavare
hos kammaren,
den 26 februari 1952.

Med anledning av de enligt riksdagens
beslut (se sammansatta konstitutionsoch
bankoutskottets av 1951 års riksdag
godkända utlåtande nr 1) pågående för -

söken med utgivning av tryckta debattprotokoll
ansågo herrar deputerade erforderligt,
att, i enlighet med de för
nämnda försök fastställda riktlinjerna,
hos riksdagen anställdes ett antal reservstenografer.

Sedan sekreteraren meddelat, att, enligt
vad han inhämtat, förslag komme
att framställas om anställande inom andra
kammarens kansli av två sådana reservstenografer,
beslöto herrar deputerade,
att hos första kammaren skulle tills
vidare, så länge omförmälda försök påginge,
anställas en reservstenograf. Härvid
förutsattes, att samtliga hos kamrarna
anställda reservstenografer skulle vara
skyldiga att vid behov i tur och ordning
inträda som vikarier för båda kamrarnas
stenografer, oavsett hos vilken
kammare reservstenograferna i första
hand anställts.

Till reservstenograf hos första kammaren
antogs tills vidare redaktören Rune
Söderström, vilken vid anställda stenografprov
blivit godkänd för ändamålet.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 6.47 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7. 101

Torsdagen den 28 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 3 eftermiddagen.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 50, angående anslag för budgetåret
1952/53 till den statliga och statsunderstödda
frökontrollverksamheten m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 69,
angående anslag till aktieteckning i Aktiebolaget
Ceaverken.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 6 kap. 9 § rättegångsbalken.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
inkommit framställning från fullmäktige
i riksgäldskontoret om att få
taga i anspråk ytterligare 2 400 kronor
för utgivning av register över allmogens
besvär 1600—1719.

Ang. ändring i förordningen om erkända
sjukkassor.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om erkända
sjukkassor, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 18 januari 1952 dagtecknad
proposition, nr 35, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,

under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 26 juni 1931 (nr 280) om
erkända sjukkassor.

I propositionen hade föreslagits, att
den övre åldersgränsen för individuellt
inträde i erkänd sjukkassa skulle höjas
från 50 till 55 år samt att möjligheterna
till kollektivt inträde i sådan kassa skulle
vidgas. Vidare hade föreslagits, bland
annat, att sjukpenningens maximibelopp
skulle höjas från 6 till 14 kronor och
dess minimibelopp från 1 krona till 2
kronor, att försäkringsskyddet skulle utvidgas
till att omfatta utgifter för viss
tandvård samt att bestämmelserna om
moderskapshjälp vid återinträde skulle
uppmjukas. Ändringarna hade föreslagits
skola träda i kraft den 1 juli 1952.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft tio i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

inom första kammaren:
nr 367 av herr Sundvik,
nr 368 av herr Sundvik,
nr 369 av fru Svenson och herr Nilsson,
Bror,

nr 370 av herr Lodenius och
nr 373 av herr Nilsson, Ernst Hjalmar,
och herr Näsström samt

inom andra kammaren:
nr 487 av fru Wästberg m. fl.,
nr 488 av herr Hagård,
nr 489 av herr Hansson i önnarp
m. fl.,

nr 490 av herr Nihlfors och
nr 491 av herrar Dahlgren och Senandcr.

1 de likalydandc motionerna 1:369 av
fru Svenson och herr Nilsson, Bror, samt

102 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Ang. ändring i förordningen om erkända
II: 487 av fru Västberg m. fl. hade hemställts,
att sådan ändring måtte vidtagas
i sjukkasseförordningen, att sjukvårdsersättning
från erkänd sjukkassa kunde
utgå jämväl vid sjukdom, som drabbade
föräldralösa barn och barn till föräldrar,
vilka på grund av ålder eller hälsotillstånd
nu icke kunde beviljas inträde
i erkänd sjukkassa.

I de likalydande motionerna I: 370 av
herr Lodenius och II: 489 av herr Hansson
i önnarp m. fl. hade yrkats, att riksdagen
med ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 35 skulle besluta, att sjukvårdsersättning
vid i propositionen avsedd
tandvård skulle kunna utgå även
vid behandling å distriktstandpoliklinilc
eller av privatpraktiserande tandläkare,
i den utsträckning erforderliga anspråk
på vederbörande tandläkares utbildning
och materiella utrustning fylldes.

1 motionen II: 491 av herrar Dahlgren
och Senander hade föreslagits, att riksdagen
skulle bifalla förevarande proposition
med den ändringen, att statsbidraget
för sjukpenningförsäkringen skulle
utgå med tjugu procent i samtliga sjuk -

sjukkassor.

penningklasser, dock med lägst 50 öre
per dag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition;

B. att motionerna I: 3G7, I: 368, I: 369,
I: 370 och I: 373 samt II: 487, II: 488, II:
489, 11:490 och 11:491 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herr Bengtson ansett, att utskottets
utlåtande bort i vissa angivna
delar hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa,

A. att riksdagen — med förklaring att
riksdagen med bifall till motionerna I:
370 och II: 489 funnit viss ändring böra
vidtagas i det genom propositionen framlagda
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 26 juni 1931
(nr 280) om erkända sjukkassor — måtte
för sin del antaga nämnda förslag med
den ändringen, att 22 § andra stycket
erhölle följande lydelse:

(Kungl. Maj:ts förslag:)

Sjukvårdsersättning enligt vad i första
stycket sägs skall ock utgivas för utgifter
till tandläkarvård, avseende
sådan behandling som angives i en av
Konungen fastställd förteckning och sorn
meddelas vid centraltandpoliklinik, tandlåkarhögskola
eller allmänt sjukhus.

(Utskottets förslag:)

Sjukvårdsersättning enligt vad i första
stycket sägs skall ock utgivas för utgifter
till tandläkarvård, avseende
sådan behandling som angives i en av
Konungen fastställd förteckning.

B. att motionerna I: 367, I: 368, I: 369
och 1:373 samt 11:487, 11:488, 11:490
och 11:491 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NORLING: Herr talman! Det föreliggande
förslaget till ändring av förordningen
om de erkända sjukkassorna
får väl fattas så, att man, sedan man på
obestämd framtid har uppskjutit den redan
beslutade allmänna sjukförsäkringen,
nu anser sig tvingad att framlägga
ett förslag till ändring och revidering
av den nuvarande förordningen om sjuk -

kassor. Det behöver inte upptagas någon
diskussion om vad som här föreslagits
speciellt beträffande höjningen av sjukpenningen,
då det ju är ett förslag som
säkerligen kommer att betyda ganska
mycket för de sjukförsäkrade, och detsamma
gäller höjningen av åldersgränsen
för inträde och andra förbättringar.
Det finns också ett stort men i det förslag
som föreligger till förordning -—
jag syftar på frågan om var man skall
ta pengarna ifrån. Skall man övervältra
hela den stora ekonomiska bördan på
försäkringstagarna? Det kan ju ifråga -

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7.

103

Ang. ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

sättas, om man inte samtidigt då borde
ha föreslagit en höjning av det statsbidrag
som utgår. Ändringen betyder
nämligen, att om sjukkassemedlemmarna
själva skola bekosta den, komma de
att få betala ungefär 1 krona om dagen
i premie. Det är någonting som åtminstone
de kroppsarbetande och lägre betalda
medlemmarna inom sjukkassorna
inte kunna komma ut med. Utskottet har
pekat på att man bör hjälpa till, så att
vederbörande skulle kunna ha en någorlunda
dräglig inkomst också under sjukdom,
vilket är naturligt, ty som det varit
hittills har inte någon, som varit
ekonomiskt beroende av sin inkomst,
kunnat klara sig vid sjukdom, utan vederbörande
har i så fall fått vända sig
till socialhjälpen. Genom det föreliggande
förslaget skulle man i högsta klass
åtminstone få betydligt större bidrag till
sitt uppehälle genom sjukpenningen än
tidigare. Men om vi titta på hur det varit
förut under de år som gått, finna vi,
att den genomsnittliga sjukpenningen
1940 uppgick till kronor 2:23, och 1949
hade genomsnittet höjts till kronor 2: 25
om dagen — på nio år alltså en genomsnittlig
höjning med 2 öre. Detta om något
bevisar att de, som äro sjukförsäkrade,
icke ha råd till den stora utgift
som det innebär att komma upp i de
högre klasserna, vilket skulle möjliggöra
för vederbörande att reda sig vid sjukdom.

Man ställer då den frågan, om man nu
antar ett lagförslag, som innebär att denna
sjukpenning väsentligt höjes, hur
många av de sjukkassemedlemmar, som
finnas, kunna kompensera sig genom att
betala denna höjda premie, då det icke
alls föreslagits att statsbidraget skall
höjas. Jag tror, att det nu blir ett
mycket ringa antal, varför antagandet
av det förslag till förordning som nu
föreligger, kommer att medföra att endast
ett mycket litet antal kan klara premierna
och på grund därav erhålla den
högre sjukpenningen.

När riksdagen fattade sitt beslut om
den obligatoriska allmänna sjukförsäkringen,
innebar ju detta också att en frivillig
sjukförsäkring skulle träda till vid

sidan om den allmänna obligatoriska,
och då föreslogs att 20 % av denna frivilliga
försäkring skulle utgå av statsmedel.
Nu har man som sagt framkommit
med ett förslag till en betydligt förbättrad
frivillig sjukförsäkring. Men man
har glömt bort de 20 procenten, varmed
man skulle hjälpa sjukkassemedlemmarna
ekonomiskt med deras premier.

Det skulle vara mycket intressant, om
utskottet hade gjort någon sorts utredning
om hur egentligen premierna komma
att ställa sig för de olika klasserna,
och jag vill rikta den frågan till utskottets
ordförande, om man har gjort sig
det besväret att ta reda på vad det ekonomiskt
betyder för en sjukkassemedlem,
vars ersättning går upp till exempelvis
14 kronor om dagen. Som jag
nyss nämnde kan man, om man medräknar
både sjukpenning och övriga avgifter
som skola gå till läkarvård och
dylikt, nog säga, att omkring 1 krona
om dagen eller cirka 300 kronor om
året kommer att utgå i premie, och jag
antar, att om intet annat kan rekommenderas
än just detta att man skall betala
dessa högre premier, blir förslaget
ett förslag till förbättring på papperet
men inte mer. Utskottet pekar
visserligen på vissa uttalanden som
gjorts dels av departementschefen, dels
av sjukkasseförbundet och dels av pensionsstyrelsen,
och dessa uttalanden gå
ju samtliga ut på att man anser att fackorganisationerna
och arbetsgivarna böra
försöka underhandla om att arbetsgivarna
skola lämna bidrag till dessa
sjukförsäkringsavgifter. Ja, det är ju
klart att det är en linje att följa, men
det är en linje ut i det ovissa, och man
vet inte, hur det utfaller. Den, som varit
verksam inom det fackliga området och
känner arbetsgivarna och deras villighet
att stödja arbetarna, när det gäller sjukdom
och sådant, har föga hopp om att
något resultat skall kunna vinnas på den
vägen, om arbetsgivarna skola börja betala
premier vid sjukdom för arbetarna
— jag har i alla fall fått det intrycket
under den tid jag varit fackligt organiserad
och deltagit i förhandlingar, och

104 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Ang. ändring i förordningen om erkända
det är åtskilliga år som jag har varit
med. Men för att man skall få frågan
löst inom en nära framtid, vill jag verkligen
hemställa till riksdagens ledamöter
här att bifalla ett förslag, som jag här
kommer att ställa. Jag föreslår nämligen
att riksdagen med anledning av motionen
II: 491 måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om sådan ändring
i gällande statsbidragsbestämmelser
att statsbidrag för sjukpenningförsäkringen
skall utgå med 20 % i samtliga sjukpenningsklasser,
dock med lägst 50 öre
per dag.

Fru SVENSON: Herr talman! I samband
med detta utskottsutlåtande har
jag tillsammans med herr Bror Nilsson
i denna kammare avgivit en motion,
vari vi hemställa, att sådan ändring
vidtages i sjukkasseförordningen, att
sjukvårdsersättning från erkänd sjukkassa
kan utgå jämväl vid sjukdom, som
drabbar föräldralösa barn och barn till
föräldrar, vilka på grund av ålder eller
hälsotillstånd nu icke kunna beviljas
inträde i erkänd sjukkassa. Det är alltså
fråga om barn till fosterföräldrar eller
barn till föräldrar som äro invalider.
Det kan också finnas andra fall.

Utskottet har behandlat motionen välvilligt
och säger bl. a., »att utskottet i
likhet med motionärerna finner det
mindre tillfredsställande, att ifrågavarande
barn icke skola kunna komma i
åtnjutande av den med statsbidrag understödda
sjukförsäkringen. Utskottet
har därför i och för sig intet att erinra
mot att möjligheterna att skapa likformighet
i fråga om barnförsäkringen
närmare undersökas». Vidare säger utskottet,
att för att tillmötesgå motionärerna,
fordras det ytterligare utredning.

Jag finner det förvånansvärt, att utskottet,
när det erkänner och sålunda
är fullt införstått med motionärernas
uppfattning att det föreligger orättvisa
gentemot den omnämnda barngruppen,
som inte kan få erforderligt skydd, nu
inte velat söka finna vägen för lösningen
av frågan i enlighet med motionens
syfte. Utskottet har i stället avstyrkt

sjukkassor.

motionen under motivering, att när den
allmänna sjukförsäkringen en gång
kommer till stånd, löses det påtalade
förhållandet samtidigt.

Jag heklagar att utskottet yrkat avslag
på motionen, något som skjuter
undan lösningen av frågan — kanske
långt bort i framtidens töcken. Vad vi
här motionerat om gäller ett mycket
ömmande problem, som bort lösas snarast
möjligt i stället för att skjutas undan
i en oviss framtid.

Med anledning av utskottets ställningstagande
ser jag mig dock nödsakad
att avstå från något yrkande.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Bror.

Herr BENGTSON: Herr talman! I föreliggande
förslag till ändring i förordningen
om erkända sjukkassor är det
endast på en punkt, som jag hyser en
annan mening än utskottet. Det gäller
frågan om ersättning från sjukkassa för
viss tandvård. Sådan ersättning utgår
inte nu, om behandlingen utföres av
tandläkare, men ersättning kan utgå under
vissa omständigheter, om behandlingen
utföres av läkare. Skall ersättning
över huvud taget utgå för utgifter
till tandläkarvård, föreslås i propositionen
att det bör vara fråga om sådan behandling
som angives i en av Konungen
fastställd förteckning. För erhållande av
ersättning för sådan behandling har dock
införts en anmärkningsvärd begränsning,
då propositionen och utskottsmajoriteten
föreslagit, att sådan ersättning
skall utgå, endast om behandlingen utföres
vid centraltandpoliklinik, tandläkarliögskola
eller allmänt sjukhus.

Utskottet har i första hand anfört en
medicinsk motivering för sitt ståndpunktstagande,
och utskottet säger, att
den tandvård, för vilken ersättning skall
kunna utgå, kommer att avse endast svårare
former av sjukdom i tänderna och
att det här blir fråga om specialistvård.
Enligt min mening har man här infört
en helt ny princip. Man har gjort en
uppdelning av tandläkarna och ansett,
att ersättning bör utgå, om behandling -

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7. 105

Ang. ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

en sker på vissa angivna platser, medan
däremot icke någon ersättning utgår,
om behandlingen utföres hos andra tandläkare.
Vi ha legitimering för tandläkare
och även för läkare, och den legitimeringen
ger rätt till behandling av alla
fall av tandvård, på samma sätt som
legitimeringen ger läkare rätt att utföra
behandling i alla sjukdomsfall. Det förhåller
sig på det sättet, att en legitimerad
läkare t. ex. får utföra de svåraste
hjärnoperationer, men han gör det
inte, utan brukar remittera sådana fall
till specialister. Vi ha alltså i princip
överlämnat åt medlemmarna av denna
högt utbildade och ansvarskännande
kår att själva bedöma, när de skola remittera
fallen till specialistvård. Alla
tandläkare ha fått utbildning i den tandvård,
som här avses, men det är klart
att de inte alltid fått den rutin, som är
erforderlig för att utföra sådana här svårare
former av behandling. Enligt vad
som upplysts från Tandläkarförbundet
remitterar man inte alltid sådana fall,
som avse specialistvård, till centraltandpoliklinik
eller allmänt sjukhus, utan
man brukar remittera dem till kolleger,
vilka äro specialister just när det gäller
denna behandling.

Beträffande remitterandet till de allmänna
sjukhusen lär det vara så, att det
icke på alla allmänna sjukhus finns tandläkare,
och då finns det knappast möjlighet
att påräkna sådan specialistbehandling
som man här bär avsett. Tandläkarförbundet
säger också i sitt yttrande:
»Dessutom må erinras om att åtskilliga
tandläkare, som ha särskild utbildning
i tandkirurgi, käkprotetik och käkortopedi,
ha sin verksamhet förlagd utanför
centraltandpoliklinikerna och sjukhusen,
bland annat lärarna vid tandkirurgiska
avdelningarna å tandläkarhögskolorna.
» Alltså skulle vederbörande inte få
ersättning ens om han vände sig till dessa
högt kvalificerade tandläkare. Man
vill på administrativ väg göra en uppdelning
av tandläkarna och säger här, att
ersättning utgår, endast om behandling
sker av vissa tandläkare. .lag anser, herr
talman, att bedömningen, när ett fall
skall remitteras, bör överlämnas åt tand 8

Första kammarens protokoll 1952. Nr 7.

läkarna själva och icke avgöras på administrativ
väg. Både Sveriges tandläkarförbund
och Sveriges läkarförbund
ha ställt sig avvisande till uppdelningen,
och Tandläkarförbundet har betecknat
den som orimlig. Tandläkarförbundet
säger, att det anser att bestämmelserna
böra utformas så, att de behandlingsformer,
som komma i fråga för ersättning,
klart avgränsas samt att varje
svensk legitimerad tandläkare bör erhålla
befogenhet att utfärda sådant sjukkasseintyg,
som medger patienten rätt
till ersättning.

Utöver den medicinska bedömningen
av frågan finns det ännu en viktig invändning
mot vad som här föreslagits.
Centraltandpoliklinikerna, tandläkarhögskolorna
och de allmänna sjukhusen äro
i regel förlagda till tätorterna eller till
andra centrala platser, och därigenom
få avlägset boende stora olägenheter och
bli uppenbart missgynnade, i synnerhet
på landsbygden, där man naturligtvis
har långt till dessa behandlingsplatser.
Visserligen kan man få reseersättning
men endast om det är fråga om intagning
på sjukhus, och i många fall brukar
ju tandvård kunna meddelas, utan
att man behöver inläggas på sjukhus.
Dessutom blir det en tidsförlust, som
inte gärna kan ersättas. Det finns inget
som helst hinder för att varje tandläkare
även i fortsättningen får meddela dessa
former av tandvård, som nu komma
att finnas i förteckningen, men det blir
bara så, att patienterna inte få ersättning
från sjukkassorna, och med tanke
på de resekostnader och den tidsförlust,
som komma att uppstå för dem,
komma säkerligen många att gå till närmaste
legitimerade tandläkare och inte
bry sig om att försöka få ut denna sjukkasseersättning.

Departementschefen har sagt i propositionen,
att man bör gå fram med försiktighet,
eftersom ersättning för tandvård
är en så ny ersättningsform, och
utskottet har ytterligare understrukit,
att det får betraktas som en försöksverksamhet.
Detta är icke så markerat, att
man har infört någon tidsbegränsning.
Vill man begränsa omfattningen av des -

106

Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Ang. ändring i förordningen om erkända sjukkassor.

sa ersättningar kan ju Kungl. Maj:t införa
den i förteckningen över vad som
får behandlas, så att det endast blir vissa
åkommor som kunna ifrågakomma. Enligt
min mening borde man dock icke
göra den begränsning och uppdelning
som är gjord här. Jag anser att denna
begränsning icke är motiverad ur medicinsk
synpunkt, och den är en uppenbar
orättvisa mot patienter som bo långt
ifrån behandlingsplatsen.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den med 2) betecknade
reservationen till utskottets utlåtande.

I herr Bengtsons yttrande instämde
herr Loilenius.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Jag har
väckt en motion med anledning av propositionen
nr 35, och i denna motion
har jag föreslagit, att statsanställda, som
tillhöra sjukkassa, skola beträffande rätt
till sjukhjälp vara likställda med andra
medlemmar i sådan kassa. Jag har föreslagit
detta, därför att den nuvarande
bestämmelsen om att statsanställd skall
ha 50 öres avdrag per dag är i många
fall svår att tillämpa. Bestämmelsen
föreskriver, att medlem, vilken är på
stadigvarande sätt och med full sysselsättning
anställd i statens tjänst och på
grund av denna anställning åtnjuter avlöning
av statsmedel med minst 1 krona
per dag vid sjukdom, skall vidkännas
50 öres avdrag av sjukpenningen
från sjukkassa — detta därför att sjukkassan
ej erhåller satsbidrag för sådan
medlem.

Vid utbetalning av sjukhjälp till sådan
medlem, som är statsanställd, skall
kassan undersöka ej blott om medlemmen
i fråga har minst en krona per
dag i avlöning från statsverket, utan
även om han på ett stadigvarande sätt
och med full sysselsättning är anställd
i statens tjänst. Detta skall undersökas
i varje särskilt fall. Det ligger nära till
hands att det brister beträffande denna
undersökning från kassornas sida,
och det ligger närmast till hands, att utbetalningen
av sjukersättningen ej sker

i enlighet med vad förordningen förutsätter.

Bestämmelsen är ett typiskt exempel
på Krångel-Sverige. Om en statsanställd
medlem anser sig icke ha fått den ersättning,
han skulle ha haft, och överklagar
utbetalningen hos tillsynsmyndigheten,
får denna lägga ned mycken
dyrbar tid på att utreda fallet. Man kan
alltså slå fast, att bestämmelsen ej medför
den rättvisa som den avsett, men att
den skapar mycken irritation.

Hur detta verkar, skall jag visa med
ett par exempel. En läroverkslärare, som
tillhör sjukkassan, skall ha 50 öres avdrag
på sjukpenningen per dag, men en folkskollärare
skall inte ha något avdrag,
trots att dessa två betala lika stor avgift.
Ett annat exempel! Staten driver
Roslagsbanan i bolagsform. De anställda
äro i realiteten statsanställda och ha
statsanställdas förmåner, men de skola
ha hel sjukpenning, tills Roslagsbanan
införlivas med statens järnvägar. När
så skett, skall de anställdas sjukpenning
minskas med 50 öre per dag.

Det blir nog inom många statens verk
och inrättningar som sådant krångel uppstår,
och jag tycker att denna anordning
rimmar mycket dåligt med det uttalande,
som socialministern gjort på
ett annat ställe i denna proposition i
anslutning till den kollektivanslutning,
som nu föreslås. Socialministern säger
nämligen: »Det har också framstått som
otillfredsställande att icke personer, som
äro anställda hos samma arbetsgivare,
alltid kunna betraktas som ett kollektiv
i förordningens bemärkelse.» Jag tycker
att detta visar, att när det gäller de hos
staten anställda, uppstå samma svårigheter,
om icke värre, som när det gäller
i enskild tjänst anställda.

Nu kan man ju fråga sig, om inte allt
detta krångel i den här av mig berörda
punkten, trots de något höjda kostnaderna,
skulle kunna undvikas. Man kan
ju förutsätta, att statsrådet Lingman
skulle kunna använda den förmån, som
statstjiinstemännen här få, om min linje
följes, som bytesobjekt vid underhandlingar
med dem. Det brukar ju vara så
vid löneunderhandlingar, att om den ena

Torsdagen den 28 februari 1952.

Nr 7. 107

Ang. ändring i förordningen ont erkända sjukkassor.

parten har någonting att bjuda på en
punkt, gör den andra parten eftergifter
i en annan punkt.

Eftersom jag i min motion har förutsatt,
att utskottet skulle föreslå de ändringar
i sjukkasseförordningen, som erfordrades
för detta förslags genomförande,
men utskottet inte har gjort det,
anser jag mig förhindrad att nu yrka
bifall till min motion. Men jag skulle i
alla fall vilja hemställa till de sakkunniga,
som nu hålla på att omarbeta sjukkasseförordningen,
att de ägnade denna
fråga uppmärksamhet så att en ändring
kommer till stånd.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr NORMAN: Herr talman! Jag skall
inte gå in på någon längre detaljdiskussion
beträffande de olika spörsmål,
som här ha behandlats, och de önskemål,
som här ha kommit fram, utan
bara helt kort redogöra för hur andra
lagutskottet har sett på dessa problem i
detta sammanhang.

Pensionsstyrelsen har ju gjort en utredning
och framlagt förslag om en hel
del i och för sig rätt önskvärda reformer
beträffande sjukkasseförordningens
bestämmelser. Kungl. Maj.''t har i denna
proposition tagit upp det allra nödvändigaste,
men inte velat gå längre, i avvaktan
på att den obligatoriska sjukförsäkringen
så snart som möjligt skal]
kunna föras i hamn, då ju alla dessa
frågor komma i ett annat läge.

Vad andra lagutskottet beträffar, se
vi där på sådana här spörsmål liksom
när det gäller ett lagförslag i allmänhet
så, att vi känna vårt ansvar och vår
begränsning. Vi förorda inte gärna och
knappast någonsin en lagändring, som vi
veta skall medföra ekonomiska konsekvenser
—• det ligger ju på sätt och vis
utanför vårt kompetensområde och bör
bedömas i ett annat sammanhang och i
första hand inför ett annat forum. Vad
vi i vanliga fall längst kunna sträcka
oss till när det gäller ett uppslag, som vi
tycka är sympatiskt och berättigat, iir
att förorda en skrivelse till Kungl. Maj:t
med begäran om övervägande av det
ifrågavarande spörsmålet.

Här ha nu i motionerna framkommit
en hel del i sig själva mycket behjärtansvärda
synpunkter, och i överensstämmelse
med de alltså icke skrivna
regler, som andra lagutskottet följer vid
bedömandet av vad som gäller lagändring,
skulle vi i detta fall ha kunnat
komma fram till att i anledning av motionerna
förorda att frågan gjordes till
föremål för ytterligare uppmärksamhet
från Kungl. Maj:ts sida. Men nu ha vi
den där obligatoriska sjukförsäkringen
i åtanke — en reform som vi äro mycket
angelägna om så snart som möjligt skall
kunna föras ut i det praktiska livet —
och då ha vi varit mycket rädda för
att på något sätt vidtaga åtgärder, som
möjligen kunna fördröja denna reforms
genomförande. Det är anledningen till
att vi inte varit välvilligare än vi varit
beträffande en del av här framställda
önskemål.

Beträffande fru Gärda Svensons barnungar
ha vi ju varit så vänliga som vi
ha kunnat. Vi kunde inte förorda någon
lagändring, därför att vi inte kunna
överblicka de ekonomiska konsekvenserna
därav eller möjligheterna för dess
förverkligande. Vi menade, att om vi då
begära att Kungl. Maj:t skulle överväga
att komma med ett förslag, så skulle vi
ändå inte hinna få fram det, förrän vi
hade den obligatoriska försäkringen i
hamn, och då vore det ju ganska meningslöst
att sätta i gång med något utredningsarbete
om detta spörsmål. Men
vi ha gjort en rätt väsentlig reservation
där: om det utan lagutskottets inverkan
skulle komma käppar i hjulet, så att
sjukförsäkringsreformen skulle fördröjas,
då är det vår önskan att just detta
detaljspörsmål skall upptas till övervägande
och om möjligt lösas fristående.
Fru Gärda Svenson och utskottets övriga
ledamöter äro nog ungefär överens i det
fallet.

Vad beträffar tandvården har ju den
ändring, som här är föreslagen, kommit
till för att rätta ett förhållande som nu
råder och som inte på något sätt är
lämpligt. Sådan tand- och munkirurgisk
behandling, som kan utföras av både läkare
och tandläkare, får för närvarande

108 Nr 7.

Torsdagen den 28 februari 1952.

Ang. ändring i förordningen om erkända
endast utföras av läkare, om man skall
få någon hjälp till kostnaden från statens
sida. Vid centrallasaretten har man
nu ofta nog håda slagen av specialister,
och då är det ju mycket orimligt att inte
tandläkarspecialisten skall få göra detta
arbete och patienten i alla fall få det
bidrag till kostnaderna som han skulle
ha fått om läkaren utfört vården. Att gå
längre, såsom det ligger till när det gäller
dessa frågor — beträffande sjukkasseförordningen
och den obligatoriska
sjukförsäkringen -— har utskottet inte
kunnat förorda, utan det vill avvakta
utvecklingen. Jag tror inte att det finns
någon anledning att ytterligare gå in på
det här detaljspörsmålet.

Med den förklaring, som jag här har
gett beträffande anledningen till andra
lagutskottets inställning till de olika
önskemålen i motionerna, hemställer jag
om bifall till utskottets utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komrne att framställas särskilt
angående vardera av de båda punkterna
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om punkten A förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i nämnda punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
förordats i motsvarande del av den av
herr Bengtson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Beträffande punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till utskottets
hemställan, dels ock, av herr
Norling, att riksdagen skulle, med bifall
i övrigt till utskottets hemställan, med
anledning av motionen 11:491 besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådan ändring i gällande statsbi -

sjukkassor.

dragsbestämmelser, att statsbidrag för
sjukpenningförsäkringen skulle utgå med
tjugu procent i samtliga sjukpenningklasser,
dock med lägst 50 öre per dag.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket; nr

2, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i gruvlagen den 3 juni 1938
(nr 314), dels ock en i ämnet väckt motion; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning med
vissa bestämmelser till motverkande av
spridning av flyghavre; och

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillägg
till lagen den 3 september 1939 (nr 608)
om enskilda vägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 2, i anledning av väckt motion
angående utredning av frågan om
ett lika för hela landet gällande bensinpris,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 3.39 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520876