Tisdagen den 26 april (Riksdagens protokoll 1966:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20

ANDRA KAMMAREN

1966

26—29 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 april

Svar på interpellationer av:

herr Börjesson i Falköping ang. begränsning av vissa möjligheter att

undgå påföljd enligt skattestrafflagen........................

herr Rimmerfors ang. tobaksreklamen, m. m....................

herr Börjesson i Falköping ang. kommunernas aktuella investe ringsproblem,

m. ........................................

herr Gustafsson i Borås ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter
........................................

Meddelande om enkel fråga av herr Nordgren ang. eventuellt samband
mellan rationaliseringsåtgärder och olycksfrekvens inom statens
järnvägar..................................................

Onsdagen den 27 april fm.

Sid.

Granskning av statsrådsprotokollen:

Ingressen..................................................

Höjningen av bilaccisen......................................

Vissa expropriationsärenden..................................

Förläggningen av skola i Gagnefs kommun.....................

Tillstånd till lotteri..........................................

Domstolsjurister i riksdagstjänst..............................

Ändringar i instruktioner.....................................

Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter......

Landshövdingarnas bisysslor..................................

Utvecklingskredit till Sudan..................................

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen,
m. ................................................

Vissa preskriptionsbestämmelser i vattenlagen....................

Traktorsläpvagns utrustande med varningsskylt...................

Ökat samhälleligt stöd till motorsport bland ungdom..............

1 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Sid.

Kungörande av röstlängd...................................... gg

Vissa riktlinjer för en författningsreform......................... 100

Anslag till bidrag till politiska partier............................ 102

Onsdagen den 27 april em.

Förbud mot retroaktiv lagstiftning.............................. 103

Utbildning i automatisk databehandling samt anslag till pedagogiskt

utvecklingsarbete......................................... 104

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet............ Ilo

Statsanslag till Jägarnas riksförbund............................ 129

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter.. 140

Torsdagen den 28 april

Svar på frågor av:

herr Sjöholm ang. besvarandet av enkla frågor.................. 151

herr Nihlfors ang. användningen av viss inkomst av allmän varu skatt.

................................................... 156

herr Hermansson ang. viss krigsmaterielexport.................. 158

herr Nilsson i Lönsboda ang. ledamotskapet i domkapitel.......... 160

herr Larsson i Norderön ang. rätt för kommun att tillskapa semesterbyar
och liknande anläggningar........................... 101

Torbrink ang. kontrollen av industriellt tillverkade beredningar
av grönsaker...................................... 433

fru Renström-Ingenäs ang. signaler för vägunderhållsfordon....... 164

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh ang. utbildningskompletteringen för klassiker.... 166

fru Heurlin ang. granskning av skolradions kurslitteratur.......... 166

Fredagen den 29 april

Viss ytterligare ersättning till förre värnpliktige löjtnanten A. F.

Abrahamsson......................................... jgo

Inrättande av ett arbetsmedicinskt institut m. m.................. 169

Beskattningen av utomlands verksamma svenska forskare.......... 175

Särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper,
m. m.............................................

Interpellation av herr Vigelsbo ang. lantbruksnämndernas fullgörande

av viss inlösensskyldighet enligt jordförvärvslagen............... 182

Meddelande om enkla frågor av:

herr Tobé ang. oljeskyddsrådets ställning....................... 184

herr Nilsson i Bästekille ang. visst avdrag vid beskattningen av inkomst
av kapital.......................................... 134

herr Andersson i Örebro ang. utredningen om en bro över Hjälmare
kanal.................................................... 184

Innehåll

Nr 20

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 27 april fm. Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 33, ang. granskning av de i statsrådet
förda protokollen..................................... 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. reglering av priserna på vissa

jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m............... 86

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om förmyndaransvar.................... 96

— nr 32, ang. vissa preskriptionsbestämmelser i vattenlagen......... 96

— nr 33, ang. de hygieniska bestämmelserna för import av vilt....... 97

— nr 34, om traktorsläpvagns utrustande med varningsskylt........ 97

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, om ökat samhälleligt

stöd till motorsport bland ungdom........................... 98

— nr 29, ang. flygutbildningen m. m............................. 99

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, om förklaring enligt artikel 46 i Europarådets
konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna........................... 99

— nr 4, ang. provisorisk tillämpning av bestämmelser om privilegier

och immunitet för organisationen för europeisk rymdforskning ... 99

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28, ang. ändring i lagen om val till

riksdagen m. m............................................ 99

— nr 29, om kungörande av röstlängd........................... 99

— nr 30, om vissa riktlinjer för en författningsreform............... 100

Statsutskottets utlåtande nr 53, ang. anslag till bidrag till politiska

partier.................................................... 102

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 31, om beaktande av den enskildes

intressen vid utarbetande av en ny grundlag................... 103

Onsdagen den 27 april em.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 32, om förbud mot retroaktiv lagstiftning.
................................................. 103

Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. utbildning i automatisk databehandling
samt anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete.......... 104

— memorial nr 54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga

om anslag till Förvaltningarna m. m. vid universiteten och vissa
högskolor: Avlöningar...................................... 109

— nr 55, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag

till Universiteten och vissa högskolor: Omkostnader............. 109

— nr 56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag

till Nordiska afrikainstitutet: Avlöningar...................... 109

— nr 57, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om krediter
för bostadsförbättringar................................ 109

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, ang. åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet........................... 110

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, om statsanslag till Jägarnas riksförbund.
.................................................. 129

Nr 20

Innehåll

Sid.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 30, ang. utbyggnaden av

Södertälje kanal........................................... 140

— nr 31, om motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter.
............................................... 140

Fredagen den 29 april

Utrikesutskottets utlåtande nr 5, ang. godkännande av överenskommelse
med polska regeringen om reglering av vissa ekonomiska intressen
avseende svensk fast egendom i Polen.................. 167

Statsutskottets utlåtande nr 58, ang. fortsatt disposition av visst äldre

anslag (socialdepartementet)................................. 167

— nr 59, ang. allmän beredskapsstat (allmänna frågor och bemyndi gande

för Kungl. Maj:t att besluta om arbeten inom viss kostnadsram).
..................................................... 167

— nr 60, ang. allmän beredskapsstat (justitiedepartementet)........ 167

— nr 61, ang. allmän beredskapsstat (försvarsdepartementet)........ 167

— nr 62, ang. allmän beredskapsstat (socialdepartementet).......... 167

— nr 63, ang. allmän beredskapsstat (kommunikationsdepartementet) 167

— nr 64, ang. allmän beredskapsstat (finansdepartementet)......... 167

— nr 65, ang. allmän beredskapsstat (ecklesiastikdepartementet)..... 167

— nr 66, ang. allmän beredskapsstat (handelsdepartementet)........ 167

—• nr 67, ang. allmän beredskapsstat (inrikesdepartementet)......... 167

— nr 68, om anslag till informationsverksamhet om Sverige i utlandet 167

— nr 69, ang. anslag till utförande av beskickningsanläggningar i

Moskva och Stockholm..................................... 167

— nr 70, ang. anslag till statskontoret............................ 167

— nr 71, om anslag till främjande av nordiskt-kulturellt samarbete

och till bidrag till den nordiska kulturfonden.................... 167

—• nr 72, om viss ytterligare ersättning till förre värnpliktige löjtnanten
A. F. Abrahamsson..................................... 168

— nr 74, ang. inrättande av ett arbetsmedicinskt institut m. m. 169

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. beskattningen av utomlands
verksamma svenska forskare............................ 175

Statsutskottets utlåtande nr 73, ang. beskattningen av utomlands verksamma
forskare............................................ 177

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. särskilda bokföringsregler i

beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper, m. in............. 177

— nr 39, om ändrad lydelse av 4 § kommunalskattelagen............ 182

Första lagutskottets utlåtande nr 26, ang. lagligt skydd för kommunala

vapen.................................................... 182

Tredje lagutskottets utlåtande nr 35, om kontroll över rulettspelsverk samhet.

.................................................. 182

—- nr 36, om viss ändring i lotteriförordningen..................... 182

— nr 37, om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening från

fartyg.................................................... 182

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 32, ang. glesbygdernas
kommunikationsproblem och om behovet av allmänna kommunikationsmedel
samt ang. taxitrafikens villkor och förutsättningar 182

Tisdagen den 2(i april 1900

Nr 20

Tisdagen den 26 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande april.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Persson i Skiinninge enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 20 innevarande
april tills vidare.

Herr Persson i Skänninge beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 3

Svar på interpellation ang. begränsning
av vissa möjligheter att undgå påföljd
enligt skattestrafflagen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Börjesson i Falköping frågat justitieministern,
om han har för avsikt att
vidta sådana åtgärder att de nu gällande
bestämmelserna för preskription av
brott kan ändras eller på annat sätt begränsa
de nuvarande möjligheterna att
genom avvikande undgå påföljd för
brott mot skattelagstiftningen. Eftersom
frågan närmast berör finansdepartementets
lagstiftningsområde, ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Jag vill först erinra om att preskriptionstiden
för brott enligt skattestrafflagen
utsträcktes till fem år även för
vårdslös deklaration genom beslut av
1961 års riksdag. I december 1965 tillsattes
en utredning för översyn av skattestrafflagen
m. in. I direktiven för den -

na utredning framböll jag som exempel
på frågor som utredningen var oförhindrad
att ta upp till behandling bl. a.
speciella regler för preskription. Utredningen
torde därför komma att överväga
den fråga som interpellanten avser.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret på min
interpellation.

Av svaret, vilket jag tolkar som positivt,
framgår att den i december 1965
tillsatta utredningen angående en översyn
av skattestrafflagen m. m. torde
komma att överväga frågan om en ändring
av gällande bestämmelser för preskription
av brott eller på annat sätt
begränsa de nuvarande möjligheterna
att genom avvikande undgå påföljd för
brott mot skattelagstiftningen.

En översyn av brottsbalkens bestämmelser
i vad avser preskriptionstidens
längd synes vara välmotiverad. I de fall
då misstanke om brott väckts ganska
lång tid efter brottets begående och det
på grund av fallets komplicerade natur
dessutom fordras en tidskrävande utredning
har ofta en mycket stor del av
preskriptionstiden förflutit. Den för
brott misstänkte kan i sådana fall finna
det lönande att hålla sig undan, så att
delgivning av stämning inte kan äga
rum. Det gäller i synnerhet de brott för
vilka höga böter kan utdömas, t. ex.
falskdeklaration.

Herr talman! Vad som gav mig anledning
till interpellationen var ett mycket
uppmärksammat skattefall, då en
person undgick böter för falskdeklara -

Nr 20

Tisdagen den 26 april 1966

Svar på interpellation ang. tobaksreklamen, m. m.

tion på grund av preskriptionstidens
utgång. Vederbörande misstänktes för
falskdeklaration men lyckades hålla sig
undan lagens arm tills preskriptionstiden
— i detta fall fem år — utgått.
Han kunde enligt pressuppgifter inte
efterlysas av polis, eftersom häktning
inte kunde tillgripas. Då han höll sig
borta —■ han vistades under väntetiden
hl. a. i utlandet — kunde han inte delges
stämning innan preskriptionstiden
utgick, trots att han jagades av polis
från plats till plats i Sverige och i utlandet
under tre månaders tid.

I ett sådant fall som det relaterade
borde en förlängning av preskriptionstiden
ha skett, t. ex. genom att domstol
hade fått pröva skäligheten av en sådan
förlängning, utan att därmed den enskildes
rättssäkerhet behövt åsidosättas.
En sådan möjlighet borde stå till buds,
men skall den komma till stånd blir det
givetvis fråga om en ändring av brottsbalkens
bestämmelser. Det nyss åberopade
fallet är ett exempel som visar att
det finns möjligheter att undgå laga påföljd
genom att hålla sig utanför vårt
lands gränser. En tidning —- jag tror
det var Ny Tid — skrev på följande
sätt: »De ekonomiska brottslingarna
som nästan alltid begår sina brott med
berått mod bör inte gynnas av deklarationsgranskningens
långsamhet och preskriptionslagstiftningens
särskilda generositet.
»

Ja, nog verkar det stötande för rättskänslan
att en skattefuskare som medvetet
deklarerat felaktigt till sin egen
fördel, när felet avslöjas och misstanke
om brott väcks, kan hålla sig undan till
exempel genom att resa utomlands och
komma hem sedan preskriptionstiden
utgått. Han har då levt på pengar som
rätteligen tillhör staten, d. v. s. andra
människors pengar. Något bör göras för
att begränsa sådana möjligheter.

Det är därför med tillfredsställelse
jag konstaterar att den tillsatta utredningen
för översyn av skattestrafflagen,
såsom jag tolkar det svar jag i dag er -

hållit av finansministern, även kommer
att behandla frågan om bestämmelser
för preskription av brott.

Jag är nöjd med svaret, men jag vill
ändock uttala en önskan om att utredningen
måtte bedrivas med all möjlig
skyndsamhet. Jag hoppas också att positiva
resultat måtte uppnås som leder
till att smitning från påföljd för brott
mot skattelagstiftningen effektivt förhindras.
Dylik skattesmitning är stötande
för rättskänslan och måste med all
kraft bekämpas, dock utan att rättssäkerheten
åsidosättes.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. tobaksreklamen,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Rimmerfors har
frågat om socialministern avser att
vidta några åtgärder för att komma till
rätta med den som herr Rimmerfors
säger ymniga och ofta direkt utmanande
tobaksreklamen samt om socialministern
skulle vilja medverka till införandet
av sådan varudeklaration på
förpackningar med tobaksvaror som
upplyser om den med rökningen förenade
hälsofaran.

Då frågorna hör under finansdepartementet,
liar interpellationen överlämnats
till mig för besvarande.

I fråga om handeln med tobaksvaror
är konkurrensen numera helt fri här
i landet, inte bara olika försäljare emellan
utan även mellan Svenska tobaks
aktiebolaget och utländska företag. Tobaksbolaget
har träffat överenskommelser
med de utländska företag som säljer
cigarretter i Sverige om vissa regler
för cigarrettreklam här i landet. Sålunda
får exempelvis reklam för cigarret -

Tisdagen den 26 april 19G6

Nr 20

Svar på

ter inte förekomma i veckotidningar
och andra publikationer som huvudsakligen
riktar sig till och läses av ungdom
under 21 år. Inte heller får sådan
reklam förekomma på biografer eller
vid idrotts- eller sporttävlingar.

Beträffande ett angivande på cigarrettpaketen
av den med rökningen förenade
hiilsofaran kan det ifrågasättas
om en sådan åtgärd skulle få någon
konsumtionshämmande effekt. Där systemet
prövats har någon konsumtionsnedgång
ej kunnat iakttas. Större betydelse
i det sammanhanget torde däremot
böra tillmätas de undersökningar
av tjär- och nikotinhalten i cigarretter
av olika märken, som under medverkan
av tobaksbolaget regelbundet äger rum.
Resultatet av dessa undersökningar publiceras
i pressen.

Vidare anförde

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret på min interpellation
om tobaksreklamen. Svaret är mer
positivt än jag hade vågat hoppas. Man
är nämligen inte direkt bortskämd med
något mer påfallande tillmötesgående
när det gäller tobaksmonopolets förvaltningsområde;
man behöver bara höra
direktör Söderströms krampaktiga försvar
nu och då i radio och TV för hela
tobakshanteringen inklusive tobaksreklamen.
Där är det bokstavlingen talat
fråga om rökridåer. Det värsta är att
sådana uttalanden uppfattas som myndigheternas
officiella inställning, och
därvidlag väntar man en något djupare
ansvarskänsla än den som kommer till
uttryck i sådana inlägg.

Det är mot den bakgrunden, herr talman,
som jag hälsar finansministerns
sätt att behandla frågan med så mycket
större tillfredsställelse. Svaret visar under
alla omständigheter att finansministern
tar frågan på allvar.

Den fria konkurrensen som finans -

interpellation ang. tobaksreklamen, m. m.

ministern nämner kan innebära ökade
risker för en, som jag tidigare uttryckt
det, »ymnig och utmanande» tobaksreklam.

Det var därför tacknämligt att få
höra av finansministern, att Svenska
tobaks aktiebolaget träffat överenskommelse
med de utländska företag, som
hädanefter kommer att sälja cigarretter
i Sverige, om vissa regler för cigarrettreklamen
här i landet. Denna överenskommelse
innebär bl. a., som framgår
av svaret, att reklam för cigarretter inte
får förekomma i veckotidningar och
andra publikationer som huvudsakligen
riktar sig till och läses av ungdom under
21 år. Inte heller får sådan reklam
förekomma på biografer eller vid
idrotts- eller sporttävlingar.

Jag vågar inte tro att tobaksbolaget
ställt upp dessa villkor enbart av ideella
skäl. Det är väl troligt att man velat
skydda sig själv och de svenska intressena
genom att hålla den utländska reklamen
kort. Men oavsett vilka motiven
kan ha varit är åtgärden riktig,
och den bör hälsas med tillfredsställelse.
Härigenom är dock något vunnet.
Inte minst med tanke på exempelvis
den amerikanska cigarrettreklamens
elegans och uppfinningsrikedom kan
man vara glad över de begränsningar
som angivits i svaret.

Men det är en sak som i detta stycke
inger mig betänkligheter, och jag skulle
gärna vilja fråga finansministern hur
han ser på saken. Tror finansministern
att tobaksbolaget kommer att ålägga
sig självt samma regler som man ålägger
de utländska bolagen? I så fall skulle
man, såvitt jag förstår, uppnå ett
betydande framsteg i riktning mot sanering
av de förrädiska träskmarker
som speciellt cigarrettreklamen utgör
för barn och ungdom.

Som jag nyss nämnde kommer man
att kräva av de utländska företagen att
de inte reklamerar i veckotidningar och
andra publikationer, som huvudsakligen
riktar sig till ungdom under 21 år, och

Nr 20

Tisdagen den 26 april 1966

Svar på interpellation ang. kommunernas aktuella investeringsproblem, m. m.

inte heller på biografer eller vid idrottseller
sporttävlingar. Om det svenska tobaksbolaget
avser att självt leva upp
till dessa ideal, då är det gott och väl,
och vi har kommit ett bra stycke på
väg. Eller kan det möjligen vara så att
man begär något annat av konkurrenterna
än vad man ålägger sig själv?
Skulle det senare vara fallet, har visserligen
eu sektor av området sanerats men
då kvarstår ändå det väsentliga. 1 så
fall kan man, som jag sade, befara en
fortsatt och i konkurrensens namn vidgad
reklam för produkter som bevisligen
är skadliga, i första hand för
barn och ungdom. Jag hoppas att det
är uteslutet att man har för avsikt att
genomföra ett sådant hyckleri, i stil
med uttrycket »när jag super är det
rätt». Jag utgår ifrån att finansministern
kan dämpa eller kanske helt avlägsna
mina farhågor på den punkten.
Skulle så vara fallet kan ett betydande
framsteg noteras.

Finansministern trodde inte på värdet
av den metod som jag tillät mig
antyda, nämligen att man skulle förse
cigarrettförpackningarna med en varudeklaration
som kunde innebära en varning
för hälsofaran. Jag vidhåller min
mening i sak men bär för dagen ingen
möjlighet att bestrida finansministerns
argumentering att man på de platser
och i de länder där detta system har
praktiserats inte har kunnat konstatera
någon konsumtionsminskning.

Däremot är det bra, herr talman, att
forskningen om tobakens skadeverkningar
fortsätter och att resultaten redovisas.
Statsrådet nämnde tobaksbolagets
medverkan. Personligen tror jag att
medicinalstyrelsens upplysningsverksamhet
när det gäller tobakens skadeverkningar
och hela den hälsoupplysning
som utgör ramen kring den har
ännu större betydelse. Men kostnaderna
bör givetvis bestridas med de skattemedel
som nikotinets offer tvingas betala.
Syftet är att minska skadeverkningarna
främst bland barn och ung -

dom — därom torde alla ansvariga
samhällsmedborgare vara ense — och
på den vägen vill vi vandra vidare.

Jag tackar ännu en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. kommunernas
aktuella investeringsproblem, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har i en interpellation frågat
mig om jag har för avsikt att söka träffa
överenskommelse med kommunerna
om en ur samhällsekonomisk synpunkt
nödvändig lösning av kommunernas nu
aktuella investeringsproblem. Vidare
har herr Börjesson frågat mig om jag
avser att ta initiativ till en förbättrad
långtidsplanering av reformverksamheten,
innefattande även de uppgifter som
påförs kommunerna. Slutligen frågar
herr Börjesson om regeringen är beredd
att medverka till en service- och rådgivningsverksamhet,
som kan hjälpa
kommunerna till en effektivare och billigare
byggnation.

Om herr Börjesson med sin första fråga
åsyftar att regeringen skulle söka
träffa formella överenskommelser med
kommunerna om de kommunala investeringsplanerna
är svaret nej. Sådana
överenskommelser skulle förutsätta säkert
långa och komplicerade förhandlingar
om investeringsramar, kanske
projekt för projekt eller i varje fall
kommun för kommun. Jag tror inte att
detta skulle vara ett praktiskt sätt att
lösa de samhällsekonomiska problemen.
Jag vill emellertid i sammanhanget
erinra om att regeringen flera gånger
under senare år har haft överläggningar
med kommunerna och kommunförbunden
om bl. a. de kommunala investeringarna.
Dessa överläggningar har

Tisdagen den 2G april 19GG

Nr 20

Svar på interpellation ang. kommunernas aktuella investeringsproblem, m. m.

då gått ut på att åstadkomma vissa allmänna
begränsningar och rekommendationer
av begränsningar när så har varit
erforderligt, överläggningar av detta
slag kommer att hållas även i fortsättningen.

Beträffande den andra frågan kan jag
inskränka mig till att svara att långsiktsplaneringen
av reformverksamheten
behandlas i den reviderade finansplan
som inom kort föreläggs riksdagen.
I samband därmed kommer det att
bli tillfälle till diskussion av dessa
frågor.

Vad slutligen beträffar service- och
rådgivningsverksamhet åt kommunerna
i byggnadsfrågor vill jag erinra om att
de insatser som gjorts och förutskickats
i syfte att allmänt rationalisera
byggandet, naturligtvis i hög grad kommer
även kommunerna till godo.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.

Såsom finansministern har framhållit
i finansplanen måste den kommunala
investeringsökningen stanna vid 7—
8 procent i år mot 10—11 procent tidigare.
Detta är, såsom jag framhöll i interpellationen,
ett svårt läge för kommunerna
med de stora investeringsbehov
som dessa har. Den kommunala expansionen
är till mycket stor del en
följd av att kommunerna har ålagts uppgifter
genom beslut av statsmakterna.
Kommunerna kan med all rätt säga,
att de inte har den största skulden för
situationen.

På min första fråga har finansministern
svarat, att han på sedvanligt sätt
tänker sig överläggningar med kommunerna
och kommunförbunden beträffande
deras lånesituation. Jag är helt
nöjd med detta svar. Jag har inte tänkt
mig att finansministern skulle träffa
formella överenskommelser med varje
1* — Andra kammarens protokoll 1966.

enstaka kommun, men vid en överläggning
med kommunförbunden bör gemensamma
linjer kunna utarbetas. Jag
hoppas att svaret i denna del också innesluter,
att finansministern inte avser
att tillgripa nya regleringar gentemot
kommunerna.

Min andra fråga gällde en förbättrad
långsiktsplanering av reformverksamheten,
innefattande även de uppgifter
som påföres kommunerna. Svaret på
denna fråga skall jag tydligen få i den
s. k. kompletteringspropositionen, som
inom kort skall föreläggas riksdagen.
Jag får väl tills vidare försöka vara
nöjd också med detta, men jag vill i
sammanhanget framhålla, att åtskilligt
torde vara att vinna genom förbättrad
långsiktsplanering, tidsplanering och
över huvud taget samordning. Det finns
exempel på att nya sjukhusavdelningar
inte kunnat tas i bruk därför att man
inte haft personal eller bostäder till
personalen. Detta är som jag ser saken
ett exempel på investeringar i otakt och
det kan knappast vara ändamålsenligt.
Jag är övertygad om att det går att organisera
reformarbetet väsentligt effektivare
— jag tror det i varje fall. Jag
hoppas att finansministern har kunnat
koppla in ett positivt grepp på denna
fråga i den proposition som kommer om
några dagar. En förbättrad planering
skulle kunna vara av stor betydelse för
kommunernas verksamhet.

I min tredje fråga sporde jag om regeringen
vill medverka till en serviceoch
rådgivningsverksamhet, som kan
hjälpa kommunerna till en effektivare
och billigare byggnation. Jag såg för en
tid sedan i en tidning att finansministern
hade blivit intervjuad, varvid han
yttrade: »När jag på måndagarna går
igenom siffrorna förvånas jag över att
en kommun kan bygga en vårdenhet i
ett ålderdomshem för 38 000 kronor och
en annan kommun en likadan vårdenhet
för 58 000 kronor.»

Den tidning som har citerat detta
uttalande har också lämnat en del sifXr
20

Nr 20

Tisdagen den 26 april 1966

Svar på interpellation ang. den svenska

feruppgifter vilka kommit från en säker
källa. Tidningen nämner några exempel.
För Nordingrå i Ångermanland
lyckades man 1963 komma upp till
51 729 kronor per vårdenhet för ålderdomshemmen,
medan Veinge kommun
i Halland byggde för 26 135 kronor. Det
nämns flera exempel. Jag tror att det
kan vara värdefullt att ta fram dem
även här i debatten. 1962 byggde man
ett ålderdomshem i Sundborn för 44 000
kronor per vårdenhet, medan Hällestad
i Älvsborgs län kunde klara samma sak
för 24 000 kronor. Styrsö i Göteborgs
och Bohus län byggde 1961 ett ålderdomshem
för 57 000 kronor per vårdenhet.
I Vislanda i Småland klarade
man sig med 21 000 kronor.

Vad är orsaken till dessa stora kostnadsskillnader?
En byråchef sade att
det är felaktig planering. Oavsett orsakerna
finns det emellertid anledning
till eftertanke när man ser dessa kostnadsskillnader.
Det är inte rimligt att
det i det ena fallet skall vara så mycket
dyrare än i det andra. Man kan naturligtvis
inte helt lägga skulden på
våra kommunalmän — absolut inte. Orsakerna
till kostnadsskillnaderna kan
givetvis vara många, t. ex. kvalitet,
kostnader vid projektering etc.

Det finns anledning att ta sig en allvarlig
funderare på just dessa problem.
Det är angeläget att få så många vårdplatser
som möjligt. Det är givet att
våra gamla på ålderdomshemmen skall
ha det bekvämt och bra och ha tillgång
till en god och hygglig standard, men
det gäller att få fram så många vårdplatser
som möjligt, och vi vet att behoven
ökar. Därför är det angeläget att
försöka hålla kostnaderna nere.

Jag tror att det kan vara möjligt att
förbilliga byggandet av t. ex. våra skolor,
ålderdomshem och sjukvårdsanläggningar.
Det borde kunna ske genom
att kommunerna tillhandahålles standardtyper.
Det är sannolikt också möjligt
att effektivisera byggnadsplanering
och projektering. Naturligtvis är detta

textilindustriens konkurrensmöjligheter

ett fält för interkommunal samverkan
och därmed en uppgift för kommunförbunden,
men också staten skulle här
kunna ha en stimulerande uppgift.

Finansministern har svarat att de insatser,
som gjorts och förutskickats i
syfte att allmänt rationalisera byggandet,
i hög grad även kommer kommunerna
till godo. Detta är naturligtvis
riktigt, men jag tror att även detta är
en fråga som med fördel kunde diskuteras
vid överläggningar mellan regeringen
och kommunförbunden. Huvuddelen
av samhällsuppgifterna ligger numera
på kommunerna. Till mycket stor
del är det uppgifter som ålagts dem av
statsmakterna. Då kan det vara riktigt
att staten bidrar till en serviceverksamhet
i den mån kommunerna behöver en
sådan hjälp och vill ha den.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka finansministern för svaret på
min interpellation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. den svenska

textilindustriens konkurrensmöjligheter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig hur jag bedömer den
svenska textilindustriens möjligheter
att på längre sikt kunna hävda sig gentemot
utländska konkurrenter på hemmamarknaden
och på exportmarknaden
samt huruvida jag överväger åtgärder
för att underlätta för den svenska
textilindustrien att klara sig över
nuvarande akuta svårigheter.

Jag vill svara följande.

Den utveckling som vår textil- och
konfektionsindustri genomgått efter
kriget är ett belysande exempel på vad
som sker när en industrigren övergår
från att ha arbetat inom en relativt slu -

Tisdagen den 20 april 1900

Nr 20

Svar på interpellation ang. den svenska

ten och begränsad marknad till att verka
på en större och mera öppen marknad.
Avspärrningen under kriget ledde
till att textil- och konfektionsindustrien
fick en relativt sett större omfattning
än vad som skulle blivit fallet under
normala betingelser.

Sveriges traditionella frihandelspolitik
tvingade efter kriget den svenska
industrien att anpassa sig till den ökande
internationella konkurrensen. I likhet
med förädlingsindustrien i övrigt
inriktade sig textilindustrien på en högkvalitativ
produktion. En fortlöpande
rationalisering blev ett medel att hävda
sig i konkurrensen. Resultatet blev att
den svenska textilindustrien utvecklades
från en typisk hemmamarknadsindustri
till en industri med en avsevärd
export. Textil- och konfektionsindustriens
totala exportvärde uppgår som
interpellanten påpekat till ca 500 milj.
kr.

Såsom jag framhöll i ett interpellationssvar
till herr Magnusson från herr
Gustafssons hemstad Borås har en fri
och så långt möjligt lika konkurrens
såväl inom landet som i relationerna
till utlandet inneburit att det svenska
näringslivet sedan länge fått vänja sig
vid hård konkurrens. Detta förhållande
har emellertid bidragit till att öka de
svenska företagens konkurrensförmåga
på exportmarknaderna. Det gäller inte
minst textilindustrien.

Även om våra textiltullar internationellt
sett är låga, är de likväl högre än
de tullar vi har på de flesta andra områden.
I det förslag som tulltaxekommittén
lade fram i mitten av 1950-talet
hade just för textilvarorna undantag
gjorts från den principiella riktpunkten
att ge samma skydd åt olika näringsgrenar,
därför att man ansåg högre tullar
vara befogade för dessa produkter.
Den nya tulltaxa som senare infördes
kom att innebära att textilindustrien
fick ett större skydd mot konkurrens
utifrån än flertalet övriga industrier.

Det är som interpellanten påpekar an -

textilindustriens konkurrensmöjligheter

geläget att ge den svenska textilindustrien
möjligheter att konkurrera med
utländsk industri på lika villkor. Sedan
gammalt inriktas vår allmänna näringspolitik
på att skapa förutsättningar härför
genom den grundläggande målsättningen
fri konkurrens inom landet och
ökad frihet för den internationella handeln.
Inte minst i olika internationella
organisationer och i vårt umgänge med
andra länder är dessa principer vägledande
för vårt handlande.

Det är tillfredsställande att interpellanten
ser den svenska textilindustriens
perspektiv på längre sikt mot bakgrunden
av en allmänt frihandelsvänlig
politik och en fortgående intensifierad
rationalisering inom industrien.
En protektionistisk politik är inte någon
lösning på textilindustriens problem.
Utrymmet för en sådan politik
är f. ö. med hänsyn till våra internationella
åtaganden högst begränsat även
på kort sikt. Våra textiltullar är i stor
utsträckning bundna i GATT. Kvantitativa
restriktioner får vi som bekant enligt
GATT-avtalet tillgripa endast vid betalningsbalanssvårigheter.
Vi har emellertid
vissa möjligheter att skydda oss
mot marknadsstörningar, bl. a. sådana
som orsakas av import från länder gentemot
vilka vi ännu upprätthåller en
kvantitativ reglering av importen. Under
exceptionella omständigheter kan
vidare för enstaka produkter GATT:s
speciella regler exempelvis avseende
dumping, som vållar skada, åberopas.
Erfarenheterna från det fall på textilområdet
där vi själva tillämpat dessa
regler manar dock knappast till efterföljd
i första taget. Vi ansåg oss i detta
fall ha klar bevisning om sådan dumping.
Den underkändes emellertid vid
internationell granskning.

Våra förhoppningar måste stå till en
vidare frigörelse av utrikeshandeln.
Textil- och konfektionsindustriens goda
exportutveckling får ses främst som ett
resultat av handelns frigörelse mellan
EFTA-länderna och i synnerhet mellan

Nr 20

Tisdagen den 26 april 1966

Svar på interpellation ang. den svenska

de nordiska länderna. Den nordiska
marknaden, som haft en stark förespråkare
i textilindustrien, håller på att förverkligas.
Avvecklingen av handelshindren
inom EFTA är ej slutförd och bör
ge ytterligare möjligheter för expansion
av den svenska textilexporten. Skulle
härtill kunna läggas en vidare europeisk
marknad — även om denna inte är
omedelbart förestående — och åtminstone
någon framgång för Kennedy-förhandlingarna
så borde den svenska textilindustrien
få bättre möjligheter att
på iängre sikt hävda sig mot sina utländska
konkurrenter.

En del av den svenska textil- och
konfektionsindustrien befinner sig i
dag i en besvärlig situation. Läget förefaller
emellertid inte vara enhetligt.
Det finns högt rationaliserade storföretag''
som kan uppvisa god orderingång
och god lönsamhet. Exportsiffrorna visar
också en stigande trend, även om
ökningen ej är lika stark som tidigare.
Det finns emellertid all anledning att
uppmärksamt följa utvecklingen. Inom
handelsdepartementet och berörda
myndigheter sker detta i nära samråd
med branschens organisationer.

För att komma till rätta med de svårigheter
som kan uppstå för enskilda
företag står olika näringspolitiska medel
och metoder till förfogande. Genom
en aktiv arbetsmarknadspolitik och lokaliseringspolitiska
medel bör den nödvändiga
anpassningsprocessen kunna
genomföras relativt smidigt även om
svårigheter i åtskilliga fall kommer att
uppstå. I detta sammanhang kan också
hänvisas till den arbetsgrupp som arbetsmarknadsstyrelsen
tillsatt på initiativ
av Textilarbetarförbundet och
som skall följa utvecklingen och föreslå
de åtgärder som kan befinnas påkallade.

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepar -

textilindustriens konkurrensmöjligheter

tementet för svaret på min interpellation.
Det är välvilligt, och man kan säga
att det inger rätt stora förhoppningar.

Att den fråga det här gäller är i högsta
grad aktuell för vår landsända är
väl helt naturligt, och om jag tar en del
av kammarens tid i anspråk här i eftermiddag
må det väl också vara försvarligt.
Vi står ju i vårt land, och då inte
minst i vår bygd, inför avsevärda driftstörningar
inom både textil- och konfektionsindustrien.
Länsarbetsnämnden
i Älvsborgs län räknar i sin prognos för
länets arbetsmarknad under andra och
tredje kvartalen i år med stora strukturoch
driftförändringar inom textil- och
konfektionsindustrierna. Redan har i år
inom dessa branscher 700 personer helt
friställts eller berörts av permitteringar
för viss tid. Under 1965 redovisar man
driftinskränkningar och nedläggning
av företag som berörde 1 500 personer.
Nu kan man givetvis diskutera i det
oändliga vad som är kris och vad som
inte är det, vad som är konkurrens eller
hot mot själva tillvaron. Nakna fakta är
i alla fall att trycket på textilindustrien
ökar. Orderingången, säger man, blir
mindre och importen stiger, under det
att företagen har en viss ledig kapacitet.
Flera företag har slagit igen eller
skurit ned produktionen. Dit hör, för att
ta ett mer uppmärksammat exempel,
Mab och Mya i Malmö som lagt ned 50
procent av sin tillverkning och Almedahl-Dalsjöfors
AB som lägger ner bomullsspinneriet
i Alafors. Åtgärder av
detta slag har inte företagits på grund
av att dessa industrier befinner sig i
någon ekonomisk nödsituation, såvitt
jag vet, utan far väl ses som en rationaliseringsprocess
som väl kommer att
fortsätta. Men det är den pessimistiska
bedömningen av framtidsutsikterna som
i många fall framtvingar en produktionsminskning
och nedläggning av fabriker.
Det är klart att denna industri
i hög grad är intresserad av att höra
hur landets handelsminister ser på textilindustriens
framtida möjligheter i

Tisdagen den 20 april 196G

Nr 20

Svar på interpellation ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter

vårt land inför trycket från en i flera
avseenden abnorm internationell konkurrens.
Det iir i hög grad denna omständighet
som ligger till grund för min
interpellation.

Mab och Mya hävdar att den främsta
orsaken till den bristande lönsamheten
är den ökade importen och frånvaron
av skydd åt landets egen textilindustri
plus de ökade kostnaderna. Den
svenska textilindustrien har, säger man,
så gott som inget tullskydd inom EFTA
och i övrigt ett lågt skydd mot import.
Framför allt har större länders kvotering
av importen från låglönestater
gjort att trycket på den svenska marknaden
blivit artificiellt skärpt. Chefen
för Mab och Mya hävdar att det från en
del länder förekommer prisdumping.
Han säger: »Vi tillämpar alltså en ytterst
liberal politik men möter själva
betydande hinder i form av tullar och
importavgifter i utlandet. Under det
senaste året har importen av s. k. yttertrikåer
ökat med 27 procent, som bjuds
ut till priser långt under dem vi kan
hålla. Sydkorea, som är ett utpräglat
låglöneland, har brutit sig in på svensk
marknad. Flera av våra partners i EFTA
skyddar sina textilindustrier på olika
sätt. Englands tioprocentiga importavgifter
har kommit att drabba oss mycket
hårt, medan den många gånger större
engelska exporten till Sverige favoriseras
med vissa exportsubventioner genom
restitution på oms.»

Herr talman! Det får väl anses rimligt
att Sverige som ett i många avseenden
gynnat land tar emot minst den
varumängd som i förhållande till folkmängden
bör belöpa på oss. Men är det
inte att gå litet för långt, om Sverige
skall ta emot även sådan export som
med oss jämförbara stater vägrar ta
emot? Man borde väl även inom ramen
för en liberal handelspolitik kunna få
kontroll över en klar dumpingexport.
Jag tror att statsrådet och jag på denna
punkt inte har några som helst skiljaktiga
meningar.

Jag känner inte till att man från
något ansvarigt textilhåll har gjort
framställningar om permanenta höjningar
av tullarna. Den vägen tror vi
inte på. I pressen har jag några gånger
sett att det talats om oinfriade statsmaktslöften
om importkvoteringar av
samma omfattning som i andra länder.
Man menar att just denna väg skulle
återställa en synnerligen angelägen handelsjämvikt
mellan inhemskt och importerat
och detta till den enskildes
bästa och för tryggad sysselsättning.
Själv känner jag inte närmare till vad
som ligger bakom, utan har bara sett
detta resonemang i tidningarna.

Vi är alltså i princip överens om att
vår handelspolitik skall vara liberal,
men frågan om exporten hit till artificiella
priser, vilka sammanhänger med
kvoteringsregleringar i England och
USA, tror jag måste ställas.

Det är ett faktum att speciellt handeln
med vissa asiatiska länder har blivit
ett svårt problem för oss. Vi har
fått en relativt större del av importen
av textilfabrikat från just dessa länder,
medan en rad andra industristater, som
bekant, begränsar importen av sådana
varor. Jag hyser den förhoppningen att
handelsminister Lange håller med mig
om att dessa utländska importrestriktioner
på textilvaror är en allvarlig sak.
När t. ex. våra partners i EFTA skyddar
sina textilindustrier med extraordinära
åtgärder medför dessa restriktioner att
trycket på Sverige ökas mer än vad
som skulle vara fallet vid normal handel
med rådande tullsystem. Det är väl
inte i längden acceptabelt att just den
svenska textilindustrien skall få känna
ett tryck, som skärps av andra staters
importrestriktioner. Jag antar att denna
fråga både kan och bör tas upp på internationell
basis. Handelsministern har
i något sammanhang sagt att frågor av
denna art, t. ex. engelsmännens tioprocentiga
extratull, skall tas upp i ett enda
stort sammanhang. Han syftade väl då
på det EFTA-möte som skall hållas i

Nr 20

Tisdagen den 20 april 1966

Svar på interpellation ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter

Bergen nu i maj. Här finns ett problem,
och jag tror det är angeläget att man
på internationell basis tar upp frågan
om textilvarornas ställning inom den
internationella handeln. Vi tror att statsrådet
kan göra en hel del i det sammanhanget.

Man har ibland sagt, att om en industri
inte kan klara sig, så får den läggas
ned. Men det är ett resonemang som
driver hela frågan till en sådan förenklingens
sublima höjd att tillbörligt
ansvar förflyktigas. Frågan berör i vår
bygd i hög grad inte minst den kvinnliga
arbetskraften, som ofta har svårt
att finna sysselsättning av annan art.
Den är ofta också av äktenskap förhindrad
att flytta till andra trakter. Omskolning
kan givetvis ske av en del
människor i yngre åldrar — och det
sker också — men den äldre delen avarbetarstammen
omskolar man inte så
lätt till andra yrken. Arbetstagarna
inom textilindustrien är mycket ofta i
sådan ålder att de ligger över den gräns
då man normalt kan räkna med omskolning.

Den svenska textilindustrien sysselsätter
över 40 000 personer vid drygt
200 företag. Bara 1 procent av företagen
har över 500 arbetare, medan 75 procent
har mellan 10 och 500. För cirka
15 år sedan var 60 000 människor sysselsatta
inom denna industri. Förra året
skedde en minskning med 1 000. Men
trots alla svårigheter som textilbranschen
har att kämpa med har likväl exporten
fördubblats på mindre än fem
år. Den uppgick 1965 till 387 miljoner
kronor. Men samma år uppgick importen
av textilprodukter till 1 870 miljoner
kronor — konfektionen inte medräknad
— vilket innebar en ökning med
89 miljoner från året före, om de siffror
är riktiga som jag har fått från sakkunniga.

Under den senaste femårsperioden
har textilimporten ökat med 10 procent
varje år, och det är där som knuten till
textilindustriens problem ligger. Impor -

ten svarar för nästan hela konsumtionsökningen.
Det finns inte utrymme för
de svenska företagens expansion på
hemmamarknaden, och på exportmarknaden
möts man av höga tullar och
kvantitativa regleringar.

Vad är då att göra? Svaret blir — och
det är väl riktigt så långt det räcker —
att vi måste rationalisera och öka effektiviteten.
Men samtidigt säger man inom
branschen att den svenska textilindustrien
är den högst rationaliserade i
världen. Jag hoppas att detta inte är
ett affekterat uttryck, utan att man kan
stå för påståendet; jag tror att man kan
göra det. Yttersta gränsen för rationalisering
når man väl aldrig, eftersom en
utveckling alltid pågår. Men den som
ständigt håller sig i främsta ledet när
det gäller rationalisering har ringa distans
att ta igen.

Textilrådets verkställande direktör
har förhoppningsfullt sagt att det vore
egendomligt om den mest moderna textilindustrien
i världen skulle få stryka
på foten på grund av orsaker som inte
ligger på det företagsekonomiska planet.
Det gäller dock att satsa hårt på
riktiga investeringar och att söka rationalisera
ytterligare.

Man förstår att det här inte är fråga
om småsaker, när man hör att maskinuppsättningen
för vissa arbetare i dag
inom spinnerier, väverier och viss del
av trikåindustrien kostar mellan 750 000
och 1 000 000 kronor. Automationen
inom industrien fordrar inte minst rymliga
och ändamålsenliga lokaler.

Låt mig rikta följande fråga till herr
statsrådet: Borde inte textilindustriens
nuvarande läge föranleda särskilda åtgärder
även beträffande t. ex. användandet
av investeringsfonderna? Företagen
har tidigare i stor utsträckning
självfinansierat sina investeringar med
utnyttjande av sina reserver. I den mån
möjlighet till sparande inom företagen
minskat till följd av bl. a. en hård konkurrens
nödgas företagen i ökad utsträckning
söka skaffa medel utifrån

Tisdagen den 20 april 1900 Nr 20

Svar på interpellation ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter

för önskvärda rationaliseringar. Jag är
säker på att statsrådet Lange redan vet
att jag syftar på ett särskilt stort företag
i Borås, för vilket det är ytterst angeläget
att få tillstånd att använda medel
ur sin investeringsfond för ett nytt
spinneri.

Målmedveten investering och rationalisering
är en livsfråga, och här räcker
det inte med att »hänga med». För att
prismässigt kunna hävda sig på hemmamarknaden
och nå ut över gränserna
måste vi ligga ett stycke före andra. Det
gör vi också. Det är märkligt att 90 procent
av vävstolarna inom vår bomullsindustri
är helautomatiska. I Västtyskland
är det 73 procent, i Frankrike 00
procent, i Finland 87 procent, i England
bara 34 procent. Danmark kommer
som tvåa med 94 procent. Och det som
gäller för bomullsindustrien gäller väl
praktiskt taget för hela branschen.

Det är den höga mekaniseringsgraden
som förklarar varför den svenska textilindustrien
kan konkurrera trots att
i branschen arbetslönerna i vårt land
är 33 procent högre än i England, 42
procent högre än i Tyskland, 65 procent
högre än i Holland och 400 procent
högre än i Portugal, om de uppgifter
jag har fått är korrekta.

Ett bevis för att svensk textilindustri
inte resignerar är satsningen på exporten,
som 1959 uppgick till totalt 170
miljoner men som i fjol uppgick till
187 miljoner, som jag sade tidigare.
Efter vad handelsministern sade skulle
det kunna tänkas bli ännu mer, och
det är ju så mycket bättre. Man satsar
på annorlunda, ofta designade kvalitetsprodukter.
Exportframgångarna har i
första hand nåtts på EFTA-länderna.
Hoppet står dock till att en ytterligare
frigörelse av utrikeshandeln skall kunna
ge ökade möjligheter, att liberaliseringen
inom EFTA skall ge textil- och konfektionsindustrien
gynnsammare exportmöjligheter.
Jag är livligt övertygad
om att handelsministern kommer
att prestera sitt allra yttersta för att

göra sitt inflytande gällande härvidlag.
Detta giiller inte minst de nordiska länderna.
Regeringens pågående undersökning
beträffande omständigheterna
kring den kraftigt ökade importen av
färdiga textilvaror från Hongkong och
Korea motses också med stort intresse.

Den svenska konfektionsindustriens
situation företer en hel del likheter med
textilindustriens.

Mellan 1955 och 1959 steg importen
av konfektionsvaror från 75 till 91 miljoner.
Fram till 1965 steg den till 261
miljoner. Den årliga importökningen
har alltså de senare åren legat något
över 20 procent. Under samma period
visar importen från de s. k. lågprisländerna
— vissa öststater samt Jugoslavien,
Asien, Spanien och Portugal —
en ökning med 162 procent.

Verkningarna av denna lågprisimport
har blivit ytterst kännbara för en del
varor inom branschen, t. ex. skjortor,
blusar, jackor, byxor, bysthållare o. s. v.
Ingen form av rationalisering i världen
lär förslå att möta konkurrens av detta
slag.

Herr talman! Jag hoppas innerligt att
den i princip mycket välvilliga inställning,
som statsrådet har givit uttryck
för i svaret på min interpellation och
som jag framför min tacksamhet över,
också tar sig uttryck i åtgärder som
ligger inom räckhåll och som kan anses
rimliga — något annat har man inte
rätt att begära — och att detta sker så,
att textilindustrien och dess folk kan
med större tillförsikt se framtiden an.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Såvitt jag kunnat finna
är det inte mycket — om ens något —
som skiljer herr Gustafssons i Borås
uppfattning från min egen. Jag måste
säga att jag är mycket tillfredsställd
över det lugna och sansade sätt på vilket
herr Gustafsson bedömer ett läge,
som vi är överens om är bekymmersamt.
Och jag tror, att i stor utsträck -

Nr 20

Tisdagen den 26 april 1966

Svar på interpellation ang. den svenska

ning kan jag även följa herr Gustafsson
i de slutsatser han drar beträffande
vad som är att göra.

Jag för min del underskattar sannerligen
inte svårigheterna. Jag är medveten
om att man är mer utsatt i Sjuhäradsbygden
och att situationen där är
mer allvarlig än i exempelvis Malmöhus
län, helt enkelt därför att det ändå
måste vara lättare att finna alternativa
sysselsättningar i det senare området
än i vissa delar av Älvsborgs län.

Jag har i mitt interpellationssvar hänvisat
till en intensifiering av de arbetsmarknadspolitiska
medlen. Riksdagen
bär ju nyligen fått ett förslag om ytterligare
aktivering och modernisering av
arbetsmarknadspolitiken, som skall möjliggöra
ännu snabbare ingripanden för
att föra över den arbetskraft som kan
komma att friställas i näringsgrenar och
inom företag, som dras ned i omfattning
medan andra områden av industrien
expanderar.

Jag erkänner också gärna, herr Gustafsson,
att trots allt vad vår arbetsmarknadspolitik
rymmer och kommer
att rymma, trots alla de lokaliseringspolitiska
medel som kan komplettera
en aktiv arbetsmarknadspolitik — i vissa
fall kanske ersätta den — så är det
inte alltid säkert att arbetsmarknadspolitiken
löser svårigheterna i det enskilda
fallet. Jag är medveten om att
arbetskraften inte är obegränsat rörlig.
Herr Gustafsson talade om den äldre
kvinnliga arbetskraften. Och en kvinna
i låt mig säga 55-årsåldern kan ha ytterligt
svårt att i en trakt med ensidig inriktning
av näringslivet finna annan
sysselsättning. Kanske har både hon och
hennes make arbetat. Det kan leda till
personliga svårigheter, inkomstminskning
o. s. v. för familjen, när samhället
inte kan tillgodogöra sig denna kvinnas
arbetskraft någon annanstans. Jag ser
sannerligen konsekvenserna av en del
sådana fall alldeles konkret framför
mig, och jag vill ingalunda förringa
betydelsen härav. Trots att det allmänna

textilindustriens konkurrensmöjligheter

undan för undan får mer effektiva medel
i sin hand, kan ej någon verklig
hjälp ges.

Herr Gustafsson var inne på frågan
om dumping. Ja, vi är väl överens om
att det är svårt att finna kriterier på
vad som är dumping. Därvidlag kan det
förekomma vissa svårigheter men, såsom
jag betonat i mitt nyss lämnade
svar, föreligger det ändå vissa möjligheter
att skydda oss här hemma, ehuru
dessa möjligheter inte skall överskattas.

Det är också givet att vi vill ha konkurrens
på lika villkor. Med detta menar
dock i varje fall jag — och jag tror
att kanske även herr Gustafsson kan ansluta
sig till denna uppfattning — att
om en konkurrent med konstlade medel,
t. ex. exportstöd, försätter sig själv
i ett fördelaktigare läge så har vi skäl
att undersöka hur vi skall skydda vår
egen marknad. Då är det inte längre
fråga om konkurrens på lika villkor.

Däremot är jag inte övertygad om att
vi i längden bör skydda oss för import
från låglöneländer, även om dessas arbetskostnader
är väsentligt lägre än vad
som är fallet inom vår motsvarande
industri. Jag vet att vi härvidlag står
inför ett dilemma. Vi vill underlätta
bl. a. för utvecklingsländerna att finna
vidgade marknader i industriländerna.
Om det skall vara något allvar bakom
detta tal, får vi vara beredda att ta konsekvenserna
och inte inrikta oss på att
skydda oss själva mot konkurrens från
dessa länder, som i varje fall tills vidare
har ett väsentligt mycket lägre löne-,
inkomst- och kostnadsläge än vi själva.

Jag vill understryka detta. Därmed
har jag inte uttalat att man hastigt och
på eu gång skulle vidtaga några mera
omfattande förändringar. Man måste
låta den inhemska industrien få ett
visst andrum och en viss möjlighet att
anpassa sig till nya lägen. Men jag vill
betona att principen att det skall vara
en konkurrens på lika villkor — jag
säger detta inte alls i polemik mot herr
Gustafsson, ty jag tror att han princi -

Tisdagen den 26 april 1966 Nr 20

Svar på interpellation ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter

piellt kan dela min uppfattning även på
denna punkt — inte får innebära att vi
inte tar emot import från ett visst land
därför att detta har mycket lägre arbetslöner
än vi har i Sverige.

Vägen ur detta dilemma är, såsom
herr Gustafsson själv påpekat, en fortsatt
modernisering och rationalisering,
och därvidlag är möjligheterna ännu
inte helt uttömda. Men naturligtvis vill
vi gärna undvika att bli en avstjälpningsplats
— herr Gustafsson använder
inte detta uttryck, men det torde ligga
i linje med vad han menade — för sådana
länder som omgärdar sig själva
med omfattande skyddsmurar för hemmamarknaden,
eller för export från länder
som inte kan finna en marknad i
länder vilka i helt annan utsträckning
än vi vidtar importhindrande åtgärder.
Även på denna punkt är jag överens
med herr Gustafsson.

Det är därför som de handelspolitiska
frågorna måste angripas på vidast möjliga
basis i internationella organisationer
parallellt med att vi själva i våra
bilaterala avtal försöker nå en ytterligare
frigörelse. Ensamt — det är jag
helt överens med herr Gustafsson om —
kan inte ett enskilt land frigöra sin handel
i en protektionistisk värld. Det fordras
gemensam vilja och samfällda ansträngningar
och insatser för en sådan
uppgift.

Herr Gustafsson ställde slutligen en
fråga till mig om det inte vore rimligt
att de företag, som nu måste se om sitt
hus för att kunna hävda sig bättre i konkurrensen
och är tvungna att skaffa
kapital för mer eller mindre omfattande
rationaliseringar, borde få ta i
anspråk sina investeringsfonder, vilka
de samlat ihop under gångna och gynnsammare
år. Ja, är de i trakter som
ligger inom lokaliseringsområdena benägna
att göra det, får de ju det. Det har
heller inte uteslutits att investeringsfonder
under vissa omständigheter även på
andra håll skall kunna tas i anspråk.
Dessa möjligheter — ehuru det inte är

mitt primära ansvar jag talar om —
är dock ytterligt begränsade. Investeringsfonderna
är framför allt till för
att underlätta eu konjunkturanpassning
och skall inte i första hand begagnas
för att möjliggöra strukturella förändringar.
Därför tror jag inte att man
skall hänge sig åt någon illusion. Dessa
möjligheter — det vill jag ärligt säga
— är visserligen inte obefintliga men
ganska små.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Lange för hans senaste ord, som i många
avseenden var intressanta.

Det förekommer ett uttryck i statsrådets
svar som jag glömde att kommentera
förra gången jag hade ordet.
Han talar om en god orderingång och
lönsamhet för vissa företag. Det vore
av stort intresse att få veta om han
grundar detta omdöme på redovisningarna
t. ex. vid årsskiftet eller på dagssituationen.
Läget under första och andra
kvartalen detta år är nog inte så
ljust att man kan tala om en god orderingång.
Enligt min mening bedömer
man inte situationen rätt, om man stannar
vid boksluten.

Tror handelsminister Lange att det,
om våra EFTA-partners länge fortsätter
att sända över oss sina produkter till
priser som vi inte har minsta chans
att möta, då är möjligt att upprätthålla
textilindustrien? Om vi hade samma
konkurrensförhållanden — eller bara
något så när liknande — som andra
EFTA-länder, skulle nog situationen te
sig annorlunda. En liberaliserad handelspolitik
kan väl inte bli vad man
önskar, om den inte omfattas av alla
som hör hemma inom denna intressesfär.
Kanske verkar detta lekmannamässigt
resonerat, men så förefaller det
för en betraktare. Åtgärderna måste väl
vara ömsesidiga, inte ensidiga.

Jag tror att både textil- och konfektionsindustrien
i dagens läge måste

Nr 20

Tisdagen den 26 april 1966

Svar på interpellation ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter

fråga: Finns det någon möjlighet att
efter de nya löneavtalen höja priserna
på produktionen och ändå sälja? Går
inte detta med hänsyn till vårt läge, blir
frågan: Hur ter sig framtiden?

Vi är överens om att man bör sträva
efter en liberal handelspolitik. Vad bänder
då, om andra anser detta begrepp
vara förenligt med bestämmelser, som
för oss är ödesdigra? Det skulle vara
intressant att böra ytterligare något om
bur landets handelsminister tycker att
man skall lösa de problem som uppstår
och som faktiskt är en mycket bister
verklighet. Om den situation som nu
råder för textilindustrien skall fortsätta
till årets slut, över nästa år och längre,
bur tror handelsministern att denna industri
egentligen ser ut om några år?

I den mån textilindustrien krymper
måste lokaliseringsproblemet bli högaktuellt
i vår trakt, om inte denna industribygd
skall utarmas. Statsrådet menar
att man får tänka på den saken, och
jag hoppas verkligen att lokaliseringsfrågan
tas upp. Det behöver vi emellertid
inte diskutera i dag.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall inte avsevärt
förlänga denna debatt. Jag hade ju för
kort tid sedan en näraliggande debatt
med handelsministern, och då konstaterade
vi väl att vi i princip var överens
om att man på detta område så långt
som det över huvud taget är möjligt
borde försöka åstadkomma konkurrens
på lika villkor mellan den svenska industrien
och den utländska. Handelsministern
har i svaret till herr Gustafsson
i Borås pekat på en del punkter
härvidlag.

Jag begärde egentligen ordet därför
att handelsministern i sitt svar i dag
även har berört ett par ganska intressanta
spörsmål, som jag tror att vi
också kan vara överens om. Till att
börja med framhöll han några olika
möjligheter att åstadkomma förbättring
i konkurrensläget. Dessutom nämn -

de han något om den framtida situationen
för här ifrågavarande näringar.
Han kom då i viss mån också in på
frågan om en mer utvidgad europeisk
marknad och sade att det finns utsikter
till att man skall kunna åstadkomma
en del förbättringar därvidlag. Det är
möjligt att så är fallet, men det är ju
så, att vi har att räkna med en viss
övergångstid, och vi vet alla att det
kommer att dröja relativt länge, innan
man kan få en sådan marknad som
handelsministern talar om. Efter nämnda
övergångstid, under vilken EECländerna
skall harmonisera sina tullar,
kommer man att ha högre importtullar
för textilvaror i Tyskland och England
— de länder som vi i dag speciellt exporterar
till —- medan motsvarande
tullar i Frankrike och Italien blir något
lägre, men till dessa länder har vi egentligen
inte någon export av textilvaror.
Detta gör att problemet i praktiken blir
än svårare att lösa.

Beträffande handeln på EFTA-området
har vi fortfarande den nackdelen,
att man särskilt i Norge och Finland
släpar efter i avtrappningen. Det som
verkar särskilt hindrande inom området
är emellertid den importavgift på
tio procent som Storbritannien tar ut.
Även handelsministern är ju på det
klara med att denna avgift är synnerligen
betungande för ifrågavarande industrier.
Det står sålunda klart att det
skulle vara till ganska stor lättnad om
England kunde förmås att slopa denna
importavgift.

Vidare är en avlyftning av den indirekta
beskattningen vid gränsen i hög
grad önskvärd, eftersom den också är
till stor nackdel för textilindustrierna,
så snäva som marginalerna nu är.

Man måste också ha klart för sig att
det som är mest besvärande naturligtvis
är de ständigt stigande kostnaderna
inom landet. Textilindustrierna, speciellt
beklädnadsindustrien, använder ju
i stor utsträckning manuell arbetskraft.
Därför betyder det oerhört mycket när

1!)

Tisdagen den 2(5 april 1966 Nr 20

Svar på interpellation ang. den svenska

lönerna stiger, i synnerhet när de stiger
så kraftigt som de gjort. Konkurrenssituationen
blir ju inte lättare efter
det att vi nu återigen fått en höjning
av lönerna på detta område. Det är
detta som gör att man måste försöka att
till varje pris tillvarataga alla andra
möjligheter för att åstadkomma en utjämning
i de olika konkurrensförhållanden
som här föreligger.

Handelsministern nämner vidare något
om att eu eventuell framgång i Kennedyförliandlingarna
borde kunna bidraga
till förbättringar för den svenska
textilindustriens del sett på längre sikt.
Detta är också ett oerhört intressant
problem. Jag vill emellertid minnas att
både Amerika och de andra stora länderna
i allmänhet har begärt att textilvarorna
skall placeras på undantagslistor,
med andra ord att den lineära
sänkningen av tullarna inte skulle tilllämpas
för dessa varor. Det är någonting
som vi måste tänka på i fortsättningen
och som jag skulle vilja be handelsministern
lägga särskilt på hjärtat.
Ett litet land som Sverige kan i det fallet
inte vara föregångare, utan det är i
första hand de stora länderna som måste
visa sin beredvillighet och därvid ta
särskild hänsyn till vårt lilla land, om
konkurrensen skall kunna upprätthållas
i fortsättningen och de nu aktuella
näringarna leva vidare.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna debatt för att anföra några synpunkter
på detta problem och även för
att ställa en fråga till handelsministern.

Med mina utgångspunkter och med
de erfarenheter jag dagligen gör vill jag
understryka att läget, såsom det utmålats
av herr Gustafsson i Borås, är utomordentligt
bekymmersamt för textil- och
konfektionsindustrien, kanske framför
allt i Sjuhäradsbygden. Det har ju handelsministern
också själv erkänt. Tyvärr
finns det en hel del folk som säger,
att producenterna inom dessa näringar

textilindustriens konkurrensmöjligheter

alltför många gånger ropat på vargen,
och när de nu börjar ropa på vargen
igen är det därför ingen som tror att
det ligger någon realitet bakom dessa
rop. Det är därför dubbelt glädjande
att av handelsministern — i detta fall
den ansvarige ledamoten av regeringen
— i dag få höra, att han är helt på det
klara med hur bekymmersamt läget är
och att han med sina begränsade möjligheter
vill göra vad han kan för att
det skall bli bättre villkor i fortsättningen.

Det har gång på gång understrukits
i debatten — kanske fämst av herr handelsministern
— att vi skall slå vakt om
principen konkurrens på lika villkor.
Jag har ingen som helst anledning att
göra någon invändning mot de kriterier
på begreppet lika villkor som handelsministern
uppställt. Jag vill gärna instämma
i vad han därvidlag sade. Men
man kan ifrågasätta om det för närvarande
över huvud taget förekommer en
konkurrens på lika villkor. Om jag inte
minns alldeles fel, har importen från
exempelvis Sydkorea på två år stigit
från 150 000 kronor till nära 25 miljoner
kronor. En så våldsam stegring på
bara två år tyder på att någonting i
själva konkurrenssituationen är skevt;
det förekommer inte längre någon konkurrens
på lika villkor.

Handelsministern säger att det är
utomordentligt svårt att konstatera om
det förekommer dumping — det är
alldeles uppenbart att så är förhållandet
— men att om man kan konstatera
att det i konkurrensen begagnas konstlade
medel, exempelvis exportsubventioner,
så kanske man möjligen kan
komma till rätta med dumpingproblfcmet.
När det gäller denna import från
Sydkorea är väl frågan ändå, om det
inte används konstlade medel. Man kan
i detta sammanhang helt bortse från
arbetskostnader, eftersom man finner
att de färdiga produkterna förs ut på
marknaden till priser som vida understiger
den materialkostnad som svenska

Nr 20

Tisdagen den 26 april 1966

Svar pa interpellation ang. den svenska

fabrikanter har. Detta måste väl ändå
innebära att konstlade medel används
i konkurrensen.

Det finns ytterligare en allvarlig faktor
i detta sammanhang. Jag tänker på
det dilemma som handelsministern sade
uppstår när man försöker tackla detta
problem och u-landshjälpen kommer in
i bilden. På grund av en del utsagor
jag fått är jag inte hundraprocentigt
övertygad om att de firmor som säljer
från Sydkorea — för att återigen ta det
exemplet — verkligen är koreanska firmor
och att de pengar de får in genom
en ren dumpingexport kommer det
koreanska folket till godo. Det kanske
snarare är så som det har påståtts från
en del håll, att det är västerländska och
industrialiserade länders representanter
som utnyttjar de nödlidandes situation
och begagnar sig av den billiga
arbetskraften i Korea för att få till stånd
denna export. Jag vill fråga handelsministern
om man inom departementet
eller i något annat organ — kanske
inom kommerskollegium — har gjort
eller ämnar göra någon undersökning
av hur det förhåller sig på denna punkt.

Det som för närvarande är mest överhängande
att utreda, det som skapat
det aktuella katastrofläget, är såvitt jag
kan förstå den våldsamma importökningen,
kanske främst från just de länder
som här nämnts. Kunde man klarlägga
vad den beror på, så skulle redan
därmed mycket vara vunnet. Den normala
konkurrensen tror jag att textilindustrien
klarar även om den konkurrensen
är mycket hård. Textilindustrien
har ju under årens lopp visat sig vara
ovanligt stryktålig, den har fått många
hårda törnar och den har rationaliserat
och överlevt. Men den klarar inte
en extrem dumpingkonkurrens — det
kan man inte begära av någon näringsgren.

Skulle dessa åtgärder misslyckas måste
man sätta in lokaliseringsmedel för
att rädda denna bygd, Sjuhäradsbygden,
som i många avseenden är mycket sär -

textilindustriens konkurrensmöjligheter

egen. Det är i stor utsträckning en glesbygd,
arbetskraften är bunden i egnahem,
den är överårig, och det blir därför
inte lätt att omskola den. Därför
måste åtgärder sättas in från samhällets
sida. Det skulle vara intressant att höra
vad statsrådet har att säga om detta,
även om frågan om sådant lokaliseringsstöd
har varit uppe tidigare. Det
är alldeles givet att det vore bättre om
andra effektiva åtgärder kunde vidtas,
så att lokaliseringsmedel inte behövde
tas i anspråk. Men till sist kanske vi
hamnar i den situationen att vi måste
tillgripa lokaliseringsstöd; vi kan ju
inte gärna lägga en hel bygd öde och
tom.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
i denna handelspolitiska debatt; min
uppfattning på den punkten stämmer
ganska väl överens med den som statsrådet
givit till känna i sitt interpellationssvar.
Jag skall inte heller ta tiden
i anspråk alltför mycket genom att gå
in på textilproblemen och problemen i
Sjuhäradsbygden, eftersom vi haft möjlighet
till en ordentlig genomgång av
hela den problematiken i årets remissdebatt
och sedan haft möjlighet att motionsledes
fästa uppmärksamheten på
det bekymmersamma läge som otvivelaktigt
råder. Jag vill bara understryka
vad herr Gustafsson i Borås sade beträffande
den friställda arbetskraften,
och jag vill också hänvisa till de nyligen
publicerade uppgifterna från konjunkturinstitutet
om fortsatt väntad
nedgång i ordertillgången för textilindustrien.

Det är med viss tillfredsställelse jag
konstaterar att handelsministern i interpellationssvaret
har pekat på att en
aktiv arbetsmarknadspolitik och lokaliseringspolitiska
åtgärder kan göra det
möjligt att klara en nödvändig anpassningsprocess.
Jag förutsätter att Kungl.
Maj :t också sätter in resurser för att
vi skall kunna klara den besvärliga si -

risdagen den 20 april 1900 Nr 20

Svar på interpellation ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter

tuation som råder i dag i de bygder
där huvudparten av textil- och konfektionsindustrien
är belägen.

Jag tyckte handelsministern handskades
litet lättsinnigt med begreppet
arbetsmarknadspolitik då han talade
om möjligheterna att överflytta arbetskraften
till mera expansiva områden.
Detta är tvärtemot vad vi egentligen
finner önskvärt. Det är inte så lätt att
flytta 10 000-tals människor från en region
med ett centrum med 70 000 invånare
och tänka sig att hux-flux kunna
finna både omskolningsmöjligheter och
flvttningsmöjligheter för en så pass stor
del av befolkningen som det här verkligen
gäller. Jag vill påminna om att
inte mindre än 76,6 procent av den arbetande
delen av ifrågavarande befolkning
befinner sig just inom textilindustrien.
Det är dock fråga om landets
fjärde A-region, som befolkningsmässigt
kommer närmast efter stockholms-, göteborgs-
och malmöområdena. Jag tror
att man skall hålla detta i minnet när
man tänker vidta arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Jag vågar nog påstå, att
man i första hand får tänka sig lokaliseringspolitiska
åtgärder, när man skall
diskutera Sjuhäradsbygdens problem.

Handelsministerns uttalande om investeringsfondernas
användning var
också mycket intressant. Det är naturligtvis
riktigt att ta till dessa när det
sker en konjunkturavmattning, men alla
som följt utvecklingen kan konstatera
att så inte alltid varit fallet. Investeringsfonderna
har också inom det norra
stödområdet använts i lokaliseringspolitiskt
syfte. Med hänvisning till detta
kan man säga, att det inte finns något
skäl som talar för att de inte skulle
kunna användas när en högrationaliscrad
industri, som har en ordentlig export,
också vill ta dessa medel i anspråk.

Det var närmast med anledning av
detta som jag gick upp i talarstolen.
Jag vill understryka vad jag sade i remissdebatten,
nämligen att frågan om

tilldelning ur investeringsfonderna bör
förutsättningslöst prövas från fall till
fall även när det gäller textilindustrien
i likhet med vad som gäller för annan
industri i detta land.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord för att ytterligare klargöra vad
jag menar med uttrycket konkurrens
på lika villkor. Jag menar inte att man
skall göra någon hårdragning av begreppet,
utan man skall ha en konkurrens
med den övriga fria världen på —
jag kan ändra mig därhän — någorlunda
lika villkor. Någon kompensation
för vårt höga kostnadsläge i förhållande
till andra länder står helt enkelt
inte att få.

Sedan några ord beträffande användningen
av investeringsfonderna. När läget
på arbetsmarknaden så har krävt
har det i alla fall hänt, att investeringsfonderna
har fått användas. Det finns
alltså möjlighet att gå på den linjen.
Extraordinära förhållanden kan ibland
kräva extraordinära åtgärder. Det exempel
jag framförde och som statsrådet
Lange mycket väl känner till är just
ett sådant, som mycket väl kan stå som
exempel i detta sammanhang.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det har i de senaste anförandena
ställts vissa frågor till mig.
Herr Gustafsson i Borås frågade mig
vad jag stödde min uppgift på när det
gäller att vissa företag i textilbranschen
hade en förhållandevis god ordertillgång
och visade en någorlunda tillfredsställande
lönsamhet. Jo, helt enkelt på
uppgifter från branschen. Där kan givetvis
bedömningen ändras, men jag
konstaterar att ett par företag har bedömt
läget för dagen som förhållandevis
tillfredsställande. Vad jag sade i detta
sammanhang var att läget inte är enhetligt
utan skiljer sig i viss män från
företag till företag.

22 Nr 20 Tisdagen den 26 april 1966

Svar på interpellation ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter

Både herr Gustafsson i Borås och
herr Magnusson i Borås har framhållit
att det är ytterligt besvärande att
man på vissa marknader i Europa omgärdar
sig med helt andra skyddsanordningar
för den egna produktionen och
marknaden än vad vi har. Jag delar den
uppfattningen. Den engelska importavgiften
har givetvis utgjort ett besvärande
hinder för en fortsatt expansion och
för våra möjligheter att finna avsättning
för vår textil- och beklädnadsexport
till England. Jag behöver kanske inte
gå tillbaka till den diskussionen, men
så sent som i utrikesdebatten underströk
jag själv att det är för oss alla en utomordentligt
angelägen uppgift att försöka
verka för att den engelska importavgiften
försvinner snarast möjligt. Och
jag kan igen upprepa att våra brittiska
partners i EFTA är på det klara med
att vi anser det omöjligt att avgiften bibehålies
när EFTA den 1 januari 1967
träder ut som ett frihandelsområde. Jag
har inte mer att tillägga härvidlag.

Sedan har självfallet tillkommit en
faktor, vilken också kan vara bekymmersam
för textilbranschen, nämligen
resultatet av löneförhandlingarna. Men
här måste vi ändå inta den ståndpunkten
att om ett företag inte kan betala en
löneuppgörelse återstår bara för företaget
att antingen slå igen eller att försöka
kompensera sig genom att åstadkomma
en ökad effektivitet och en höjd produktivitet.
Något tredje alternativ finns inte.
Man skall ha klart för sig att i
vårt land sker många strukturförändringar
utanför textilindustriens område
och att textil- och beklädnadsindustrien
kan komma att krympas ytterligare.

Jag vågar alltså inte göra utfästelser
i detta sammanhang. Jag är ledsen om
det skulle uppkomma sådana svårigheter
som berördes av fru Hörnlund i debatten
nyss och om detta också skulle
medföra en ökad utflyttning från vissa
trakter i vårt land. Jag skall emellertid
inte nu närmare gå in på detta.

Jag vill försäkra herr Magnusson om

att när vi så generöst givit vår principiella
anslutning till tanken på en 50-procentig lineär tullsänkning i Kennedyrundan
har det skett med det uttryckliga
förbehållet att andra länder handlar
på samma sätt. Endast under dessa
förutsättningar kan vi låta vårt förbehållslösa
erbjudande gälla. Vi har underrättat
vederbörande om att i annat
fall kommer vi själva att tala om
— och det har vi delvis redan gjort —
vilka varuområden vi undantar eller var
vi inte kan ta steget fullt ut.

Även utvecklingen på detta område
bevakas alltså noggrant. Såsom
herr Sjönell sade har importen från
Korea ökat kraftigt. Det rör sig
främst om trikåvaror. År 1965 hade
vi en import av trikåvaror från
Korea — jag tar med färdiga varor lika
väl som vävnader — som uppgick till,
jag vill minnas 21 å 22 miljoner kronor.
Detta utgör emellertid inte en tiondel
av den totala importen. Vi följer utvecklingen
med uppmärksamhet, men
jag har knappast ansett det nödvändigt
att i dagens läge föranstalta om några
speciella utredningar om just denna
import.

Jag är heller inte säker på att man
kan säga att enbart den omständigheten
att importökningen gått så snabbt
är tecken på dumping. Ett faktum är att
Korea erbjuder ett exempel på ett land
som med hjälp västerifrån i någon mån
har lyckats bygga ut sin industriella
kapacitet och textilindustrien representerar
en industrigren där förutsättningarna
inom utvecklingsländerna kanske
är större än på många andra områden.
Detta tar sig då uttryck i att dessa länder
även söker avsättning på andra håll
för sin växande produktion inom denna
industri.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Endast några ord —
jag hoppas att handelsministern inte fördenskull
blir irriterad.

Om den svenska textilindustrien, vil -

Tisdagen den 26 april 1966 Nr 20

Svar på interpellation ang. den svenska textilindustriens konkurrensmöjligheter

ket jag försökt visa, står på toppen av
effektivitet och med stor noggrannhet
följer varje utvecklingsfas för att kunna
öka effektiviteten ■— man har inte
så stor distans att röra sig på, men
man har utnyttjat så gott som alla tänkbara
möjligheter — är den vägen inte
lätt att ytterligare söka sig fram på.
Härtill kommer att priserna inte går att
höja, utan man får försöka hålla dem
på något så när samma nivå. Då aktualiseras
alltmer spörsmålet om lika konkurrens
på samma möjligheter som alla
andra, och här är det dock, herr talman,
som skon klämmer hårdast enligt
vad industriens folk säger. Det stora problemet
är dock till sist konkurrensen
på lika villkor samt importproblemen.

Jag tror inte att Sveriges handelsminister
är någon trollkonstnär som kan
trolla bort alla svårigheter, men förhoppningen
står i mycket hög grad till
honom att han gör allt sitt inflytande
gällande där detta är tänkbart.

Detta är inte alls någon anmärkning
utan endast ytterligare en vädjan till
handelsministern.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Naturligtvis tar jag inte
på något sätt illa upp att herr Gustafsson
i Borås riktar ännu en vädjan
till mig som ligger helt i linje med
vad han sade redan i sitt första anförande
i dag. Jag vill endast framhålla
att det inte är så klart vad som är
lika konkurrensvillkor — detta är just
vad jag har velat framhålla i denna debatt.
Vi kan inte räkna med att gardera
oss mot import från länder där man
har lägre löner än hos oss, och det
har inte heller herr Gustafsson gjort
gällande. Den konkurrensen får vi vara
beredda att möta.

Jag delar gärna uppfattningen att textilindustrien
i stort är väl moderniserad
och rationaliserad. Men tekniken
och utvecklingen går snabbt och jag
vill därför inte förutsätta att alla möj -

ligheter i den riktningen redan har uttömts.

Det fordras emellertid enligt min
uppfattning också ett något mera nyanserat
omdöme, om man inte bara håller
sig till textilindustrien utan även i resonemanget
inrymmer konfektionsindustrien.
Jag har den uppfattningen,
herr Gustafsson, att det är åtskilligt att
göra i detta avseende på konfektionsindustriens
område. Det finns där många
moderna, välutrustade större företag,
men också företag som inte kan räknas
till den effektiva gruppen i vårt land.
Huruvida de skall orka med en modernisering
eller icke vet jag ingenting
om. Men de har antingen den utvägen
eller att sluta med sin verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4,
konstitutionsutskottets utlåtanden och
memorial nr 28—33, statsutskottets utlåtande
och memorial nr 52—57, bevillningsutskottets
betänkande nr 31,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 8 och
10 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 30 och 31.

§ 8

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lindkvist, till hans excellens
herr statsministern angående prisutvecklingen
och prisövervakningen, samt

herr Karlsson i Huddinge, till hans
excellens herr statsministern angående
åtgärder för att söka hejda prisstegringarna.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 9

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger

Nr 20

Tisdagen den 26 april 1966

bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista dels konstitutionsutskottets
memorial nr 33 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 10 i nu
nämnd ordning uppföres främst, dels
statsutskottets utlåtande nr 53 uppföres
närmast efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30.

Denna hemställan bifölls.

§ 10

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 142, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot förgiftningsolyckor
bland barn;

nr 143, i anledning av väckta motioner
om förläggande av idrottsinstruktörsutbildning
till Kiruna; och

nr 144, i anledning av väckta motioner
om ökad social informationsverksamhet
m. m. samt om effektivisering
av den statliga pressinformationen.

§ 11

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden, motionerna: nr

892, av fru Gärde Widemar,
nr 893, av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 894, av herrar Holmberg och Hector,
samt

nr 895, av herr Kellgren m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till lag om
föreläggande av ordningsbot m. m., motionerna: nr

896, av herr Nihlfors m. fl., och
nr 897, av herr Svensson i Vä m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, med förslag rörande de
värnpliktigas utbildning in. m., motionerna: nr

898, av herr Hedin m. fl.,

nr 899, av herr Nihlfors m. fl., och
nr 900, av herr Oskarson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 107, med förslag till lag om
vapenfri tjänst m. m., motionerna:
nr 901, av herr Keijer m. fl.,
nr 902, av herrar Oskarson och Werner,
samt

nr 903, av herr Werbro m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 111, angående förordning om
rätt för resande m. fl. att införa varor
tull- och skattefritt, m. m., motionerna:
nr 904, av herr Björkman m. fl., och
nr 905, av herrar Börjesson i Falköping
och Persson i Heden;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 113, med förslag om förbättrad
sjukpenningförsäkring, motionerna:
nr 906, av fröken Bergegren,
nr 907, av herr Börjesson i Falköping,
nr 908, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl.,

nr 909, av fru Kristensson m. fl.,
nr 910, av herr Magnusson i Borås
m. fl., och

nr 911, av fru Thunvall in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 114, med förslag till lag om
kontinentalsockeln in. in., motionerna:

nr 912, av herr Bengtson i Solna m. fl.,
och

nr 913, av herr Nyberg m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 118, med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan den 30
december 1959 (nr 612), motionen nr
914, av herr Lorentzon m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nordgren
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
eventuellt samband mellan rationaliseringsåtgärder
och olycksfrekvens inom
statens järnvägar.

Onsdagen den 27 april 19GG fm.

Nr 20

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.42.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 april

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 innevarande
april.

§ 2

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 892—
895;

till lagutskott motionerna nr 896—
903;

till bevillningsutskottet motionerna nr
904 och 905; samt

till lagutskott motionerna nr 906—
914.

§ 3

Granskning av statsrådsprotokollen

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 33, angående granskning av
de i statsrådet förda protokollen.

Sedan vad utskottet i ingressen anfört
föredragits yttrade:

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! På grund av en längre
utlandsresa som jag företagit på interparlamentariska
gruppens uppdrag har
det inte varit möjligt för mig att i samma
utsträckning som tidigare deltaga i
behandlingen av dechargeärendena.

Jag vill emellertid upplysa om att jag
hade för avsikt att i början av denna

riksdag hos mitt partis förtroenderåd
anhålla om befrielse från uppdraget att
vara ledamot av konstitutionsutskottet.
Men så hände det sig att det just i den
vevan kom en skrivelse från några arga
unga män inom folkpartiets ungdomsförbund,
vilka krävde att jag skulle
avgå — och då kunde jag naturligtvis
inte göra det. De har sålunda tvingat
mig att stanna kvar i utskottet ytterligare
ett år.

Jag tycker det är mycket bra med de
arga unga männen. De behövs i vårt
samhälle. Jag skulle tro att de finns
inom alla partier. Under den senaste
tiden har ju också representanter för
arten kommit in i Kungl. Maj :ts regering.
Det är ingenting att säga om. Det
är fullt i sin ordning att den politiska
debatten intensifieras genom aktivitet
från det hållet. Men må det tillåtas mig
att i sammanhanget citera några ord
som jag tror en gång uttalades av Winston
Churchill, nämligen att så länge det
finns liv i de gamla hundarna, kan det
ju hända att också de kan bitas.

Jag har tillåtit mig att begära ordet i
detta sammanhang för att som så många
gånger förut göra några kommentarer
till årets dechargememorial. Typografiskt
och redaktionellt är det ett utmärkt
aktstycke. Det är mycket överskådligt
uppställt. Förtjänsten härav tillkommer
självfallet utskottets sekretariat. Men
med detta konstaterande är det slut
med de positiva omdömena om memorialet.
Jag måste säga att jag sällan har
sett ett så bedrövligt aktstycke som det

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Granskning av statsrådsprotokollen

som nu föreligger för kammarens prövning,
och jag skall här motivera varför
jag anser det.

När jag kom in i konstitutionsutskottet
för omkring 25 år sedan, hade vi som
vägledning gamla grundlagsbud, uttryckta
i regeringsformens §§ 105, 106
och 107. De har i det väsentliga undergått
relativt små ändringar under åren
och har varit ganska svårhanterliga att
tillämpa. Den viktigaste har ju varit
§ 107, som några gånger under min tid
i utskottet har tillämpats. Under samlingsregeringen
skedde det vid ett par
tillfällen. Under 1950-talet gjordes en
majoritetsanmärkning mot dåvarande
ecklesiastikministern, och så hade vi anmärkningarna
i fallet Wennerström.

Men jag medger gärna att § 107 ter
sig ganska ohanterlig på grund av sin
formulering. I praktiken har man ju velat
förfara så, att om ett statsråd handlar
på ett sätt som man anser vara
olämpligt, så skall man tillämpa § 107.
Men då svaras från regeringssidan att
det är omöjligt: »Inte kan väl ni påstå
att vederbörande inte har iakttagit rikets
sannskyldiga nytta.» Det är ett ord
som vi ofta har fått emot oss.

Det var därför klart inom utskottet
att man borde söka sig nya vägar för
dechargegranskningen. Under ledning
av utskottets dåvarande, numera avlidne
ordförande, Bengt Elmgren, började
man tillämpa en praxis som i allt väsentligt
överensstämde med den som
författningsutredningen hade föreslagit.
Man ville undvika att »pricka» statsråden,
som det hette. I stället ville man
försöka angripa en som man ansåg felaktig
administrativ praxis. Jag tycker
att det är en riktig tankegång och att
författningsutredningens förslag i detta
avseende var riktiga. Några år framåt
visade det sig också att vi kunde prestera
enhälliga tillkännagivanden, där
vi — utan att direkt beröra vederbörande
statsråd — pekade på administrativa
förfaranden som vi ansåg vara
oriktiga.

Det var en praxis som man trodde
skulle kunna tillämpas också i fortsättningen.
Men denna lovande utveckling
har nu avbrutits. Om vi studerar årets
dechargememorial, finner vi att utskottet
inte i något avseende har kunnat
enas, trots att man från oppositionens
sida har gjort mycket allvarliga försök
att få en skrivning som skulle kunna
tilltala utskottets samtliga ledamöter.
Jag kommer senare under överläggningen
att ta upp en principiellt mycket intressant
fråga om ägodelningsdomarna
och fastighetsärendena i städer, mitt huvudsakliga
anmärkningsärende, där jag
försökte få till stånd en mycket moderat
skrivning, som emellertid inte godtogs
av regeringspartiets representanter.

Herr talman! För ungefär hundra år
sedan deklarerade Vatikankonciliet att
påven skulle vara ofelbar i trosfrågor.
Som god tvåa kommer tydligen den
kungliga svenska socialdemokratiska regeringen
i fråga om anspråk på ofelbarhet.
På något annat sätt kan man ju
inte tolka regeringspartiets och dess
»kardinalers» uttalanden och inställning
vid utskottets behandling av dessa
frågor.

En sådan ofelbarhetsattityd är emellertid
alldeles orimlig. Vem av oss är
ofelbar? Vem av oss har inte begått
dumheter någon gång, i stridens hetta
sagt någonting eller gjort någonting som
vi sedermera kommit att ångra? Det är
väl alldeles självklart och det tillhör det
mänskliga beteendets art att detta hänt
oss alla. Detsamma måste naturligtvis
gälla en regering, som årligen kanske
har omkring 60 000 konseljärenden att
expediera. Det är väl alldeles klart att
behandlingen av dessa ärenden någon
gång kan bli föremål för en berättigad,
objektiv kritik.

Något som man från socialdemokratiskt
håll initierat har också varit ett
system att votera om dessa frågor. Det
tillämpades väl första gången i nyare
tid när det gällde Wennerströmaffären,
och det tillämpades också förra året när

Onsdagen den 27 april 190G fm.

Nr 20

det gällde ett majoritetsförslag om en
viss —• lät vara mycket svag — kritik
av justitieministerns abolitionsbcslut.

Enligt min mening är det orimligt att
votera i rättsfrågor. Man beslutar inte
med en enkel majoritet vad som är rätt
eller orätt — det kan man över huvud
taget inte göra. Jag medger emellertid
att en viss praxis på detta område tidigare
etablerats: man har med gillande
eller ogillande lagt av konstitutionsutskottet
framställda anmärkningar till
handlingarna.

Nu har jag i dag på morgonen hört ett
rykte som förefaller mig alldeles orimligt,
nämligen att man på någon punkt
skulle begära votering om tillkännagivanden.
Dessa tillkännagivanden har ju
inneburit en kritik av administrativ
praxis — de har inte haft någon udd
mot vederbörande statsråd. Men vi ser
i memorialet hur utskottet även i fråga
om beskedliga tillkännagivanden har
delat upp sig.

Jag hoppas verkligen att ryktet om
votering inte talar sant. Skulle omröstning
begäras kommer jag för min del
inte att delta. — Det visar absurditeten
i det nuvarande tillståndet, att man över
huvud taget tycks ha umgåtts med tankar
av detta slag.

Herr talman! Jag vill sluta denna
mera principiella granskning av memorialet
med uttalande av en förhoppning,
att den nu tillsatta nya författningsutredningen
skall kunna knäcka dessa
problem och att man skall kunna finna
en form för riksdagens utkrävande av
regeringens ansvar. Det är en av parlamentets
huvudfunktioner, oavsett vilken
regering som sitter, att parlamentet
skall kunna ställa ett statsråd eller en
regering till ansvar. Jag trodde att den
tidigare författningsutredningens förslag
härvidlag kunde anses fullt acceptabelt
och var beredd att tillstyrka det,
liksom så mycket annat i förslaget, som
nu tydligen delvis har underkänts. Men
då vi nu har försökt att på detta sätt
tillämpa tankegångarna hos författ -

Granskninn av statsrådsprotokollen

ningsutredningen, så förefaller också
denna väg i fortsättningen alt vara
stängd. Vad skall vi då göra? Ja, det blir
en fråga som får besvaras av den — som
jag hoppas snabbt arbetande — nya författningsutredningen.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat rent principiellt — som så många
gånger tidigare — kommentera konstitutionsutskottets
dechargememorial.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag vill redan från början
ge till känna att jag helt och fullt
delar herr von Friesens förhoppning
om att författningsutredningen skall lyckas
komma fram till ett förslag om ett
granskningsförfarande som löser den
kris och begreppsförvirring, i vilken
även jag anser att konstitutionsutskottet
råkat in under åren.

I fjol förde vi en debatt där herr von
Friesen enligt min mening gjorde ganska
klara distinktioner mellan vad som
menas med tillkännagivande och de
andra former av anmärkningar som utskottet
har såsom arbetsinstrument. Det
är riktigt, herr von Friesen, att vi vid
det tillfället var överens om att ett tillkännagivande
inte borde göras med
mindre än att utskottet i ganska stor utsträckning
kunde samla sig kring detta.
Men det förutsätter att uppfattningen i
de ärenden, vilka tas upp till granskning
och på vilka detta krav ställs, kan
delas även på vårt håll.

Jag vill utan reservation hålla med
herr von Friesen om att det föreliggande
memorialet från rent materiell synpunkt
är ett bedrövligt aktstycke. Det
är det epitet som det även i ganska stor
utsträckning fått i pressen, inte minst i
borgerlig press, där man tycker att det
är bagatellartade ting som utskottet genom
en med lottens hjälp tillkommen
majoritet för fram i form av tillkännagivanden.

Herr talman! Jag vill med hänsyn till
att vi hade en lång debatt i fjol om dessa
frågor inskränka mig till dessa myc -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Höjningen av bilaccisen

ket korta kommentarer och peka på att
det i intet av de ärenden, som föreligger,
har varit möjligt att från vårt håll
finna någon felaktig administrativ
praxis, vilken det funnits anledning för
riksdagen att på något sätt brännmärka.

Detta arbete i konstitutionsutskottet
kan, herr talman, på vissa sätt jämföras
med revisorernas uppgifter i föreningsliv,
i bolagsstyrelse o. s. v. Det ligger väl
ändå, herr von Friesen, också i dessa
sammanhang till på samma sätt. Även
om det mycket sällan förekommer att
det inte i revisionsberättelserna med
nära nog samma fras år från år tillstyrkes
»full och tacksam ansvarsfrihet»,
har man vare sig i föreningsstyrelser eller
i bolagsstyrelser förfarit helt utan
fel. Att revisorerna utformar sin berättelse
på detta sätt torde bero på det förhållandet,
att man funnit att eventuella
missgrepp som gjorts icke varit av den
omfattningen att föreningsstämman eller
bolagsstämman skulle ha anledning
att göra erinringar mot den förda förvaltningen.

Jag vill framhålla detta, herr talman,
eftersom inte heller jag lever i den föreställningen
att det inte i alla de många
ärenden, som regeringen har att handlägga,
kan ha begåtts någon felaktighet
och att det inte funnits ärenden vilkas
behandling kanhända på ett eller annat
sätt borde kunna rättas till. Men vi har
inte i vår granskning funnit något ärendes
handläggning vara av den karaktär,
att det funnits anledning att påtala det
i årets memorial.

Till slut, herr talman, vill jag framhålla
att jag inte känner till varifrån
herr von Friesen fått sina rykten. Jag
kan i varje fall från vår sida klart dementera
talet om att något sådant yrkande
som han nämnde skulle komma
att ställas.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag gläder mig åt det
sista konstaterandet. Det är väl att ryk -

tena i detta hus inte alltid talar sanning.

Herr Adamssons mycket koncilianta
kommentar till mitt anförande föranleder
egentligen inte någon replik, men
jag skulle bara vilja göra ett tillägg. Det
finns en möjlighet att modernisera dechargeförfarandet,
som skulle uppstå
vid ett regimskifte i vårt land, varvid
socialdemokraterna skulle komma i opposition.
Då kanhända ni upptäcker att
det finns möjligheter att granska regeringens
fögderi. Detta är en av de vägar
som man bär att välja — en väg
som naturligtvis för mig som oppositionsman
inte i något avseende ter sig
osympatisk. Men det skulle vara mycket
intressant att uppleva den dag i
riksdagen, när de socialdemokratiska
ledamöterna sitter i opposition i konstitutionsutskottet
och framför kritik
mot den sittande regeringen.

Efter härmed slutad överläggning lädes
vad utskottet i ingressen anfört till
handlingarna.

Utskottets i avdelning A gjorda anmälan,
att utskottet icke funnit anledning
att tillämpa § 106 regeringsformen,
lades till handlingarna.

Härefter föredrogs utskottets i avdelning
B gjorda anmälan, att utskottet icke
funnit anledning att framställa någon
anmärkning jämlikt § 107 regeringsformen
men att i ett ärende inom utskottet
framställts ett anmärkningsyrkande som
avslagits; och yttrade därvid:

Punkten 1

Höjningen av bilaccisen

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! I avseende på tillämpningen
av § 107 regeringsformen har
inom konstitutionsutskottet framställts
ett anmärkningsyrkande, som dock har
avslagits av utskottets majoritet. Mot
detta beslut har jag tillsammans med
mina partikamrater i utskottet anfört

Onsdagen den 27 april 1900 fm.

Nr 20

reservation. Vi har inte kunnat dela
majoritetens mening utan ansett att utskottet
bort framställa anmärkning enligt
nämnda grundlagsbestämmelse.

Ärendet grundar sig som bekant pa
de skrivelser som avlämnades i kamrarna
den 12 sistlidne januari om anledning
till anmärkning mot statsrådet
och chefen för finansdepartementet.
Efter remiss till konstitutionsutskottet
jämlikt § 57 riksdagsordningen har
ärendet sedan varit föremål för granskning
inom utskottet. Såsom framgår av
utskottsmemorialet gällde framställningen
finansministerns meddelande
om höjning av omsättningsskatten på
motorfordon fr. o. in. den 1 januari
detta år. Finansministern ansågs därigenom
ha gjort intrång på grundlagens
bestämmelser om riksdagens beskattningsrätt.

I pressmeddelande den 1 respektive
3 januari meddelades från finansdepartementet
bl. a., att regeringen ämnade
föreslå en höjning av den s. k. bilaccisen
från och med årsskiftet och att
propoistion senare skulle avlämnas till
riksdagen. På grund av detta meddelande
vill jag fråga: Vilken lagbestämmelse
stödde sig finansministern på då
han utfärdade skrivelsen? Enligt min
mening är detta en synnerligen viktig
fråga i sammanhanget, och det vore
tacknämligt att få den besvarad.

I pressmeddelandet den 1 januari hette
det sålunda: »Avsikten är att den
högre bilaccisen skall tas ut redan från
och med årsskiftet 1965/66.» Om man
granskar detta meddelande närmare,
kan man inte gärna tolka det på annat
sätt än som ett påbud; vad skulle finansministern
annars ha för mening
med uttalandet, som saknade varje reservation?
Det innehöll sålunda icke
något förbehåll om att den högre bilaccisen
skulle tas ut endast under förutsättning
att riksdagen antog förslaget.
Så var emellertid inte fallet.

Om däremot ett sådant förbehåll
gjorts, hade skrivelsen genast fått en

Höjningen av bilaccisen

annan innebörd, och ingen hade då
kunnat göra gällande att finansministern
inkräktat på riksdagens beskattningsrätt.
Med den ordalydelse meddelandet
fått, kan jag dock inte finna annat
än att statsrådet ocli chefen för finansdepartementet
åsidosatt den beskattningsrätt,
som enligt § 57 regeringsformen
utövas av riksdagen allena.

Går man sedan till det andra meddelandet,
av den 3 januari, så heter det
däri: »1 finansdepartementets press meddelande

den 1 januari 1966 om höjning
av den s. k. bilaccisen angavs, att
den högre bilaccisen skulle tas ut redan
från och med årsskiftet 1965/66.»

Detta var alltså endast en bekräftelse
på det verkliga förhållandet, nämligen
att höjningen skulle tas ut redan
fr. o. in. nyåret — och märk väl: riksdagen
hade då inte haft möjlighet att
fatta beslut i ärendet! Jag kan därför
inte finna annat än att finansministern
genom detta förfaringssätt handlat felaktigt
och överträtt grundlagsbestämmelserna
inte bara i 57 § regeringsformen
om riksdagens beskattningsrätt
utan jämväl i §§ 60 och 73 i samma
lag. I § 60 föreskrives förbud att höja
skatt utan riksdagens medgivande, och
i § 73 heter det bl. a. att inga nya pålagor
må utan riksdagens fria vilja och
samtycke påbjudas, uppbäras eller
fordras.

Det är också tydligt att de skattskyldiga,
trots att det reella meddelandet
kom först den 2 februari, uppfattat finansministerns
tillkännagivande såsom
ett påbud och även inrättat sig därefter.
Detta föregripande av riksdagens
beskattningsrätt måste också betraktas
såsom enastående, eftersom ingen finansminister
tidigare kungjort att en
skatt skall tas ut, innan riksdagen fattat
beslut.

Man kan sedan fråga efter konsekvenserna.
Vad skulle exempelvis ha
hänt, om riksdagen avslagit propositionen?
Nu är det tydligt att finansministern
förlitade sig på majoriteten och

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Höjningen av bilaccisen

tog denna risk med ro, men i sak är
ett dylikt handlingssätt inte tilltalande.
Vad skulle för övrigt ha hänt, därest
någon, som uppburit merbeloppet, kommit
på obestånd och inte kunnat återbetala
detta merbelopp? Vem skulle under
sådana förhållanden ha betalat det
skadestånd som hade blivit aktuellt?
Detta är frågor som man inte kan underlåta
att ställa för att få ärendet fullständigt
belyst.

Till sist vill jag, herr talman, säga
att jag av de nu anförda skälen anser,
att utskottet bort framställa anmärkning
jämlikt § 107 regeringsformen mot
statsrådet och chefen för finansdepartementet.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Högerreservanterna vill
under denna punkt, som herr Magnusson
i Tumhult närmare utvecklat, göra
gällande att finansministern genom utfärdade
pressmeddelanden den 1 och
3 januari om kommande förslag till höjning
av bilaccisen har gjort intrång på
riksdagens beskattningsrätt och alltså
brutit mot det grundlagsbud i regeringsformen
som talar om svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta.

Detta anmärkningsärende överlämnades
under ritualmässiga former i förseglat
konvolut vid båda kamrarnas
sammanträden den 12 januari. När nu
förseglingen är bruten och ärendet har
diskuterats i konstitutionsutskottet, är
det endast högerledamöterna som bär
velat underteckna reservationen. Inte
ens herr von Friesen var med bland
undertecknarna. Centern och folkpartiet,
som vid ärendets realbehandling
i början av februari förenade sig med
högern i en reservation mot den retroaktiva
bilaccisen, har tydligen kommit
på bättre tankar eftersom de inte velat
vara med om att rikta någon konstitutionell
anmärkning mot finansministern.

Om jag sedan går in på reservanternas
skrivning vill jag först fästa kam -

marens uppmärksamhet på en punkt
som herr Magnusson i Tumhult uppehöll
sig vid. Han sade att det i det
pressmeddelande som skickades ut från
finansdepartementet inte fanns något
förbehåll. Detta påstående är uppenbart
oriktigt. Pressmeddelandet finns
återgivet i bilaga 1 till memorialet på
s. 31. Redan i ingressen till detta pressmeddelande
står följande: »Regeringen
har för avsikt att föreslå en höjning av
den s. k. bilaccisen.» I sista stycket av
meddelandet kan vi vidare läsa följande:
»Proposition i frågan beräknas bli
avlämnad till årets riksdag den 11 januari
i anslutning till statsverkspropositionen.
» Och så skedde ju också.

Till detta kan ytterligare anföras, att
de tabeller i pressmeddelandet, där den
tilltänkta skattehöjningen presenterades
i kronor och ören, har rubrikerna
»Föreslagen skatt» och »Nuvarande
skatt».

Det framstår alltså som helt klart, att
det pressmeddelande, som departementet
utfärdade den 1 januari och som
av lättförståeliga skäl fick en så omfattande
spridning, endast handlade om
ett förslag från finansministerns sida
och att riksdagen var helt suverän att
antingen förkasta eller anta det förslaget.
Jag är också övertygad om att
meddelandet uppfattades på det sättet
både av dem som hade att ta ut skatten
och av den bilköpande allmänheten.
Att bilfabrikanter och importfirmor
preliminärt tog ut den högre accisen
betraktar jag som en praktisk åtgärd
som man frivilligt tillgrep för att
slippa utkräva skatten i efterskott, om
riksdagen senare skulle besluta i enlighet
med propositionen. Något tvång från
statsmakternas sida att bilfabrikanterna
och importfirmorna skulle ta ut den
högre accisen före riksdagsbeslutet var
det alltså inte fråga om. Att sedan bilhandeln
ville gardera sig mot en eventuell
skattehöjning må stå för dess egen
riikning. Det var ju för övrigt en klok åtgärd
att man på detta sätt garderade sig.

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Det finns alltså enligt utskottets mening
ingen som helst grund för påståendet,
att finansminister Sträng skulle
ha åsidosatt riksdagens beskattningsrätt
i denna fråga. Det kan väl ändå
inte vara på det sättet, att högerreservanterna
vill förvägra en finansminister
att framlägga förslag för riksdagen
i olika beskattningsfrågor; på den punkten
måste han ju ha full frihet. Eller är
det möjligen i stället på det sättet, att
högerledamöterna i konstitutionsutskottet
ansett sig förpliktade att följa
upp det anmärkningsyrkande som i
början av vårriksdagen ställdes av två
mycket prominenta högerledamöter?

Men denna fråga har även andra intressanta
aspekter. Det är ingenting
ovanligt — och så skedde även i fråga
om bilaccisen — att skattelagar ges
retroaktiv verkan. Vi har här i riksdagen
vid upprepade tillfällen varit med
om att fatta beslut i den riktningen,
och vi kommer förmodligen också i
fortsättningen att få göra det. Så länge
det finns en viss grupp av människor,
som har gott om pengar och som vet att
sätta in pengar vid ur deras egen egoistiska
synpunkt strategiskt lämpliga tillfällen,
så länge är det nödvändigt att
ge lagar av detta slag retroaktiv verkan.
Om den högre bilaccisen inte
skulle ha trätt i kraft förrän i början av
februari, hade hamstrarna haft drygt
en månad på sig att operera. Detta
skulle med största sannolikhet ha fått
till resultat att bilförsäljningen skjutit
i höjden ytterligare, med ytterligare
påfrestningar på vår ansträngda handelsbalans
som följd. Det hade blivit
de köpstarka grupperna som gynnats
på samhällsnyttans bekostnad.

Om man ser saken ur denna synpunkt
tycker jag för min personliga
del, att finansministern är värd en
eloge för att han iakttagit ett annat
grundlagsbud, nämligen det som talar
om rikets sannskyldiga nytta. Detta bör
också markeras i denna debatt.

Herr talman! Utskottsmajoriteten har

Nr 20 31

Höjningen av bilaccisen

inte funnit några bärande skäl för de
anmärkningar som framförs av reservanterna,
vilket framgår av de motiveringar
som lämnas av utskottet under
punkt Bli utskottets memorial.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h)
kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade talesmian
försökte försvara utskottsmajoritetens
ställningstagande genom att hänvisa
till att det i pressmeddelandet tillkännagivits,
att regeringen hade för avsikt
att föreslå en höjning av bilaccisen
från och med det senaste årsskiftet. Han
framhöll vidare att importörerna och
bilfabrikanterna genom meddelandet
skulle beredas tillfälle att utan tvång
vid försäljning ta ut ett merbelopp motsvarande
den föreslagna skattehöjningen.

Detta ger mig anledning att ännu en
gång påpeka, att innehållet i det första
pressmeddelandet kort och gott var, att
den högre bilaccisen skulle tas ut från
årsskiftet. Det innehöll, som jag också
nämnde i mitt första anförande, heller
inga förbehåll på den punkten. Mot bakgrund
av statsrådets ställning kunde
meddelandet, som förmedlades av press,
radio och TV, med den ordalydelsen
endast uppfattas som ett påbud. Kvar
står sedan frågan: På vilken lagbestämmelse
stödde sig finansministern, när
han utfärdade skrivelsen? Jag kan endast
konstatera att den frågan fortfarande
är obesvarad.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall be att i korthet
få komplettera de synpunkter som
herr Magnusson i Tumhult framfört på
denna fråga och i viss mån replikera
herr Nilsson i Östersund.

Jag tar upp frågan desto hellre som
det var jag som i denna kammare
framförde anmärkningen mot statsrådet
Sträng. Jag vidhåller gentemot konstitutionsutskottets
majoritet, att finansministern
genom sina kommunikéer de

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Höjningen av bilaccisen

facto åsidosatt riksdagens beskattningsrätt.

Till stöd för sin mening åberopar
nu konstitutionsutskottet ett utförligt
material om retroaktiv lagstiftning, ett
material som i och för sig är intressant
och som det säkert också är nyttigt för
Sveriges riksdag att ta del av; man kan
därav konstatera hur måna andra länder
är att slå vakt om rättsskyddsintresset
och att förhindra retroaktiv lagstiftning,
inte bara på det straffrättsliga
området utan ofta också på andra rättsområden,
genom bl. a. grundlagsförbud
mot retroaktivitet. Men nu gäller inte
vår anmärkning retroaktiviteten i och
för sig. Det är naturligtvis ett intressant
problem, och personligen anser jag
precis som den borgerliga hälften av
denna kammare att det inte bara var
onödigt utan också felaktigt att ge bilaccisen
tillbakaverkande kraft, men
som sagt, det är inte just det som vår
anmärkning gäller. Vad den gäller är
finansministerns åtgärd att genom de
två pressmeddelandena, den 1 och 3
januari, göra klart för svenska folket
att det skulle räkna med en högre bilskatt
fr. o. m. den 1 januari, trots att
riksdagen inte förrän långt senare skulle
behandla den frågan.

Hans båda pressmeddelanden syftade
just till det resultatet, d. v. s. att förmå
bilhandeln och bilköparna att reagera
på samma sätt som de skulle ha gjort,
om skattehöjningen redan hade trätt
i kraft. Det är alltså sambandet mellan
finansministerns åtgärd och retroaktiviteten
som gör hans handlande så förkastligt,
att vi ansett oss böra rikta
en anmärkning mot detsamma. Det är
alltså inte pressmeddelandena i och för
sig, det är inte retroaktiviteten i och
för sig, utan det är den omständigheten
att finansministern försökte att få —
det kan väl inte bestridas att detta just
var själva kvintessensen bakom de två
kommunikéerna —• svenska folket att
uppträda på precis samma sätt som det
hade varit tvunget att göra, om riksda -

gen redan då skulle ha fattat sitt beslut.
Finansministern syftade med andra ord
till att skattebetalarna skulle förekomma
ett riksdagsbeslut. Självfallet har
vi inte på något sätt förmenat finansministern
rätten att lägga fram de propositioner
han anser lämpliga, herr
Nilsson i Östersund, men det är kopplingen
av meddelandena och retroaktiviteten
— propositionen hade ännu inte
kommit — som lett till den situation vi
här kritiserat.

Vad hade skattebetalarna och handeln
för valmöjligheter i den situation
som förelåg efter den 1 januari? Vad
slags frivillighet var det fråga om i del
läget? Jag tycker att det är cyniskt av
konstitutionsutskottet att här tala om
frivillighet. Det förelåg icke något
tvång, säger herr Nilsson i Östersund.
Det skulle väl bara fattas annat! Vad
slags tvång skulle herr Nilsson i Östersund
kunna tänka sig att finansministern
skulle ha kunnat utöva i denna
situation? Men frivillighet är det inte
fråga om, tv vad hade en frivillig avhållsamhet
i det här sammanhanget kostat?
Jo, 500 kronor för varje bil som
hade sålts utan att skatten hade räknats
in! Är inte dessa 500 kronor en rätt
kännbar påföljd för dem som skulle ba
berörts därav? I själva verket är denna
påföljd så kännbar, att ingen skatteskyldig
inom bilbranschen kunde ha vågat
chansa på att riksdagen så småningom
skulle avvisa herr Strängs proposition.
Hur okunnig man än må vara om politiska
problem i detta rike har väl de
flesta i alla fall klart för sig, att det
finns en socialdemokratisk och kommunistisk
majoritet i denna kammare, som
är beredd att svälja de skattehöjningar
regeringen lägger fram.

Finansministern begrep naturligtvis
detta mycket väl, och just därför att
han begrep det vidtog han den åtgärd
vi nu kritiserar. Just för att åstadkomma
den här effekten utfärdade han de båda
pressmeddelandena. Formuleringen i
dessa lämnar verkligen inte stort ut -

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

rymnie åt något tvivel beträffande själva
avsikten. Avsikten med pressmeddelandet
den 1 januari sades vara, som herr
Magnusson i Tumhult erinrade om, »att
den högre bilaccisen skulle tas ut redan
från och med årsskiftet 1965/66» och i
meddelandet den 3 januari sades det »att
i finansdepartementets pressmeddelande
den 1 januari om höjning av den
s. k. bilaccisen angavs att den högre
bilaccisen skulle tas ut redan från och
med årsskiftet 1965/66». Att finansministern
i presskommunikén samtidigt talar
om att han skall lägga fram proposition

1 ämnet inför riksdagen, förändrar inte
på något sätt bilden av den situation
som förelåg. Syftet med det hela var
ju avgörande: att åstadkomma den effekt
man ville ha. I det hänseendet blev
finansministern verkligen bönhörd —
samtliga skattebetalare utgick ifrån att
de hade att räkna med en skattehöjning
fr. o. m. den 1 januari.

Herr talman! Jiag vill sedan framföra
en annan synpunkt som är väsentlig.
Jag tycker att dessa åtgärder är ägnade
att rubba de enskilda medborgarnas respekt
för lagstiftning och myndigheter.
Fram till den 2 februari förelåg vissa
bestämmelser om accisens storlek enligt
då gällande förordning. De skattskyldiga
hade alltså fram till den 2 februari
laglig skyldighet att följa de bestämmelser
som tidigare gällde. Det kan inte
herr Nilsson i Östersund bestrida. Det
förelåg laglig skyldighet att följa de bestämmelser
som gällde fram till den dagen.
Men i och med finansministerns
kommunikéer den 1 och 3 januari fick
de klart för sig, om man skall använda
ett försiktigt uttryck, att de inte skulle
tillämpa gällande skatteregler utan räkna
med en med 500 kronor höjd skatt.

Fn av riksdagen i vederbörlig ordning
beslutad skatt ställdes alltså mot en av
finansministern rekommenderad skatt,
och den konfliktsituationen förelåg under
en hel månad. Inte skapar väl sådana
konfliktsituationer respekt för vare
sig lagstiftningen eller myndighe 2

— Andra kammarens protokoll 1966. A

Höjningen av bilaccisen

terna. Jag skall gärna erkänna att denna
rättsligt moraliska aspekt på sätt och
vis ligger utanför ramen för den formella
anmärkning jag har riktat mot
finansministern, men den omständigheten
gör sannerligen inte kritiken mot
förfarandet mindre befogad.

I Malmgrens grundlagskommentar,
som iir återgiven på sidan 34 i utlåtandet,
anföres: »Ett påbud om nya avgifter
eller likartade prestationer, vilket
icke grundar sig på ett riksdagens beslut,
är sålunda icke förbindande för
medborgarna, och myndigheterna äga
förty icke lämna sin medverkan till att
desamma ''uppbäras eller fordras’.»

Jag har inte påstått att finansministerns
pressmeddelande formellt är att
betrakta som ett påbud, ett påbud i ordets
egentliga bemärkelse, men jag har
gjort gällande, och det vidhåller jag,
att finansministerns syfte med dessa
kommunikéer var att de skulle av skattebetalarna
uppfattas som ett påbud. Syftet
var alltså att åstadkomma precis
samma reaktion som om det hade varit
fråga om förpliktande verkan. Herr talman
! Är inte detta i realiteten ett åsidosättande
av riksdagens beskattningsrätt?

Till sist, herr talman, vill jag anföra
att jag har helt underlåtit att granska
motiven till finansministerns handlande.
Han har själv här i kammaren tidigare
utförligt åberopat olika argument
för dessa åtgärder. Personligen tycker
jag inte att de argumenten var bärande,
men, herr talman, även om man skulle
kunna sträcka sig så långt att man kan
erkänna att vissa skäl naturligtvis kan
tala för, att man gör övergången till
nya beskattningsregler på ett sådant
sätt att hamstringsåtgärder försvåras,
kan jag inte, när det gäller viktiga principfrågor,
acceptera att ändamålet helt
får helga medlen.

Herr NILSSON i Östersund (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bohman säger att
r 20

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Höjningen av bilaccisen

det är själva syftet med pressmeddelandena
som han riktar anmärkning mot.
Vad finansministern ville genom dessa
båda pressmeddelanden var att bekantgöra
att han hade för avsikt att föreslå
en höjning av bilaccisen. Alternativet
var att man skulle tillåta en okontrollerad
hamstring under tiden mellan pressmeddelandena
och riksdagsbeslutet.

Sedan frågar herr Magnusson i Tumhult
vilken lagbestämmelse finansministern
stödde sig på när han utfärdade
dessa meddelanden. Det var väl på det
sättet att departementet och finansministern
ville avisera den skattehöjning
som man skulle föreslå senare. Det är
väl ändå obestridligt att en finansminister
har rätt att föreslå riksdagen olika
skatteåtgärder.

Vidare säger man att detta meddelande
måste hos allmänheten uppfattas
som ett ovillkorligt påbud. Jag har talat
med representanter för en stor importfirma
av bilar och en stor firma som
tillverkar svenska bilar för att efterhöra
hur man uppfattade detta meddelande
och hur man förfor gentemot den
bilköpande allmänheten. Från importfirman
svarades att när man sålde bilar,
för vilka senare skulle kunna tänkas inträda
skatteplikt, infördes i köpeavtalet
en passus enligt vilken köparen, om
skattehöjningen inte bleve beslutad i
riksdagen, skulle ha rätt att återfå ett
motsvarande belopp. Det är alldeles uppenbart
att de, som i praktiken tog befattning
med denna skatt inte uppfattade
meddelandet som ett ovillkorligt
påbud, utan betraktade det som ett förslag
från finansdepartementet och garderade
sig emot att riksdagen eventuellt
skulle kunna fatta ett beslut i annan
riktning.

Jag skall inte trötta kammaren med
att upprepa vad som stod i det första
pressmeddelandet, men jag tycker att
det är fullständigt klarlagt att det rörde
sig om ett förslag från finansministerns
sida, och det är det väsentliga i denna
debatt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att korrigera den synnerligen missvisande
skildring som herr Nilsson i
Östersund gav av bevillningsutskottets
behandling av frågan om bilaccisens
höjning.

Herr Nilsson sade, att folkpartiet ju
hade anslutit sig till en högerreservation
mot retroaktiviteten vid frågans
behandling i bevillningsutskottet men
sedan tydligen kommit på andra tankar,
eftersom man inte anslutit sig till
anmärkningsyrkandet. Detta påstående
är felaktigt i två hänseenden.

För det första finns det inte någon
reservation i fråga om retroaktiviteten
i bevillningsutskottets betänkande nr 1
i år. Var och en som läser det kan
konstatera att utskottets majoritet, bestående
av samtliga representanter för
högerpartiet, folkpartiet och centerpartiet,
yrkade att bilaccisens höjning
skulle träda i kraft den 5 februari och
alltså inte vara retroaktiv. I syfte att
tillgodose behovet av en effektiv beskattning
samtidigt som man undveke
retroaktivitet föreslog majoriteten att
man skulle använda samma metod som
när bilaccisen infördes första gången
1956, nämligen ett effektivt ikraftträdande
från den 5 februari. Som herr
Nilsson i Östersund vet kunde man på
grund av den tekniska utformning, som
finansministerns förslag hade, sälja bilar
både i januari och februari utan
tillämpning av den höjda bilaccisen.

För det andra är det en väsentlig
skillnad mellan att å ena sidan anse
att en lagstiftning skall träda i kraft
vid viss tidpunkt och å andra sidan rikta
ett anmärkningsyrkande mot ett statsråd.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag vill gärna upprepa
att det avgörande för bedömningen av
frågan ändå är att finansministern vidtog
sina åtgärder i ett bestämt syfte,
nämligen att åstadkomma precis sam -

Onsdagen den 27 april 19G6 fm.

Nr 20

ma effekt som om det hade varit fråga
om ett påbud. Hans avsikt var att i
realiteten föregripa riksdagens beslut,
och det var också vad man åstadkom.
Genom utformningen av pressmeddelandet,
genom dess presentation i tidningar,
TV och radio lyckades finansministern
engagera hela sin prestige.
Han lade hela sin politiska vikt — och
den är som bekant icke obetydlig — i
vågskålen och han uppnådde den effekt
som han eftersträvade. Det framgår ju
också, i varje fall indirekt, när man studerar
konstitutionsutskottsmajoritetens
uttalande. Utskottsmajoriteten säger att
det var angeläget att de skattskyldiga
bilhandlarna preliminärt tog ut ett merbelopp
redan fr. o. m. den 1 januari.
»Att så också i verkligheten kom att ske
var säkerligen erforderligt för att den
sedermera av riksdagen beslutade retroaktiva
skatten skulle kunna av statsverket
uppbäras utan besvärande ingripanden
mot de enskilda medborgarna.»

Om detta uttalande skall få prejudicerande
konsekvenser för framtiden, är
det verkligen utomordentligt allvarligt
för riksdagens beskattningsmakt. Skall
vi således i fortsättningen ha att räkna
med att finansministern — vem han än
må vara -—- skall komma med presskommunikéer
långt innan en skatteproposition
framlagts för riksdagen, långt
innan riksdagen har behandlat en fråga,
där man talar om för de skattskyldiga
att de fr. o. m. dagen för presskommunikéen
skall räkna med att vara skattskyldiga
för något av de belopp som
framgår av kommunikéen. Är det verkligen
en ny praxis som konstitutionsutskottet
vill skriva under, då vill jag uttala
mitt utomordentligt stora beklagande
över det.

Sedan sägs i utskottsmemorialet: »Det
är vidare att märka, att nämnda förfarande
kom till stånd enbart genom frivilliga
åtgärder från de skattskyldigas
sida; något tvång därtill har varken antytts
i pressmeddelandena eller utövats
av någon myndighet.» Jag frågar för

Höjningen av bilaccisen

andra gången herr Nilsson i Östersund:
Vad för slags tvång åsyftar herr Nilsson?
Hur skulle det tvånget se ut, ett
tvång som skulle ha uttalats från finansministerns
sida i en presskommuniké?
Är en sådan situation verkligen tänkbar,
herr Nilsson i Östersund? Om den inte
är tänkbar frågar jag: Varför tar man
över huvud taget upp det i detta sammanhang? Vidare

heter det i utskottsmemorialet:
»Påståendet att statsrådet åsidosatt
riksdagens beskattningsmakt är därför,
såvitt påståendet må avse att merbeloppen
erlagts av köparna ’i förtid’, enligt
utskottets mening utan grund.» Men det
är ju alla på det klara med att dessa
skattebelopp har erlagts i förtid. Hur
hänger detta ihop? Det skulle vara intressant
att få en förklaring på dessa
tre uttalanden från utskottets sida.

Jag vill också framhålla, att även om
det som skett är allvarligt därför att det
undergräver riksdagens auktoritet —•
det är ett intrång i riksdagens uteslutande
beskattningsrätt — är det ännu
allvarligare därför att den ensamrätt
som riksdagen har ju är betingad av
hänsynen till de enskilda skattebetalarnas
intressen. Det är för att skapa garanti
för de enskilda skattebetalarna
som riksdagen har fått denna ensamrätt.
Det är alltså både riksdagen och de enskilda
skattebetalarna som man har
»trampat på tårna», för att använda ett
enkelt uttryck, i detta sammanhang.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Herr Bohman citerar en
passus i utskottets skrivning där det står
att något tvång har inte åsyftats o. s v.,
och han frågar vilket tvång som man
här talar om från majoritetens sida.
Jag vill bara på denna punkt säga att
den passus som herr Bohman åberopade
ju är ett besvarande av högerreservanternas
påståenden.

När det sedan gäller herr Gustafson
i Göteborg som försökte göra gällande,
att när man realbehandlade denna frå -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Vissa expropriationsärenden

ga i bevillningsutskottet gick inte oppositionen
mot retroaktiviteten, vill jag
bara svara med att citera vad en partivän
till herr Gustafson i Göteborg, nämligen
herr Stefanson sade i riksdagsdebatten
i början av februari. Han sade
följande: »Oppositionspartierna vänder
sig bestämt emot att de nya bestämmelser
som föreslås i propositionen skall
träda i kraft med retroaktiv verkan från
den 31 december 1965.» Det var detta
som jag syftade på i mitt inledningsanförande,
nämligen att då var en enig
opposition samlad mot retroaktiviteten,
i dag är man splittrad.

Med anledning av herr Bohmans påstående,
att finansministern skulle ha
inkräktat på riksdagens beskattningsrätt
och att riksdagsledamöterna följaktligen
skulle ha känt sig bundna av
pressmeddelandena vid kamrarnas diskussion
av denna fråga i början av februari,
vill jag citera vad en partivän till
herr Bohman, herr Magnusson i Borås,
sade under andrakammardebatten. Han
yttrade: »Som bekant lät även finansministern
meddela på nyårsaftonen, att
han skulle föreslå en förhöjd bilaccis
från och med denna dag. Nu är det
emellertid riksdagen som beslutar om
beskattningen, och därför är riksdagen
i dag suverän att bestämma dagen för
ikraftträdandet.» Det var alltså fullständigt
klart, åtminstone för herr Magnusson
i Borås, att finansministern icke
hade gjort något intrång på riksdagens
suveränitet när det gällde att besluta i
denna fråga.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Nilsson i Östersund
refererar inte bara bevillningsutskottets
betänkande felaktigt utan nu
också sitt första anförande. Vi behöver
inte strida om detta eftersom bevillningsutskottets
betänkande nr 1 finns
tillgängligt för alla och envar.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! När jag bad om besked

av herr Nilsson i Östersund om vad
som menas med passusen om tvång i
konstitutionsutskottets memorial svarade
herr Nilsson, att det är ett svar på
högerledamöternas reservation. Är det
vanligt i konstitutionsutskottet att majoritetsutlåtandena
skrivs först efter det
att man läst reservationen? Det är det
i varje fall inte i de andra riksdagsutskott
som jag känner till. Nu blir ju
saken ännu mer ohållbar för herr Nilsson,
eftersom det i högerreservationen
inte talas om något tvång. Jag är därför
fortfarande intresserad av att få veta
vad som egentligen menas med denna
egenartade passus i konstitutionsutskottets
uttalande.

Efter härmed slutad överläggning lädes
avdelning B till handlingarna.

Föredrogs utskottets i avdelning C
gjorda anmälan, att utskottet vid behandlingen
av fyra ärenden (punkterna
2—5) funnit anledning till uttalanden
utan åberopande av § 107 regeringsformen
och att vid behandlingen av fyra
ärenden (punkterna 6—9) framställts
yrkanden om uttalanden utan åberopande
av § 107 regeringsformen som
avslagits; och yttrade därvid:

Punkten 2

Vissa expropriationsärenden

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag vill först helt instämma
i herr von Friesens yttrande
om innehållet i detta utskottsmemorial.
Man måste erkänna att det är magert i
överkant. Herr talman! Jag vill emellertid
också framhålla att uttalandet,
utan åberopande av § 107, beträffande
vissa expropriationsärenden är i hög
grad anmärkningsvärt. Det framgår med
all önskvärd tydlighet för den som tar
del av lagstiftningen i dessa ärenden
om kommunernas rätt till förvärv. Jag
vill här åberopa vad som anförs i bilaga
nr 2 i PM angående expropriation

Onsdagen den 27 april 19C»G fm.

Nr 20

för tätbebyggelse. På mitten av sidan
kan man läsa följande:

»Ovannämnda regler om tvångsförvärv
genom expropriation för tätbebyggelse
bär införts i expropriationslagen
genom lag den 21 december 1949,

---som triitt i kraft den 1 april

1950. — — — Beträffande kommuns
frivilliga förvärv av mark för motsvarande
ändamål---må nämnas att

de ej omfattats av gällande jordförviirvslagar.
När ovannämnda regler infördes

var sådana förvärv helt fria---. I

1955 års jordförvärvslag var de till en
början genom undantagsstadgande och
därefter, liksom enligt nu gällande 1965
års jordförvärvslag, genom ett stadgande
giillande kommuns samtliga förvärv
fritagna från lagens bestämmelser.»

Detta tillkännagivande blir ännu
mera anmärkningsvärt, om man undersöker
varifrån dessa frågor kommer.
Då visar det sig nämligen att de kommunala
besluten i såväl Skövde som
Halmstad och Jonstorp har fattats enhälligt.
Och i vissa kommuner har socialdemokraterna
visst inte något dominerande
inflytande. Besluten är alltså
inte resultatet av något socialdemokratiskt
maktspråk, som man så ofta
och så gärna talar om. Expropriationsärendena
har beslutats fullt frivilligt
och i samförstånd mellan alla partier.

Jag kan inte underlåta att säga att det
förefaller mig något underligt när en av
ledamöterna i utskottet, som varit den
störste befrämjaren av tillkomsten av
detta tillkännagivande, själv har en så
framskjuten plats som andre vice ordförande
i en stadsfullmäktigegrupp, som
varit med om att besluta i ett av dessa
expropriationsärenden, då inte anmält
någon avvikande mening. Jag tycker det
är egendomligt att man kan ha en uppfattning
i hemkommunen och föra en
annan till torgs här i riksdagen.

Det torde stå klart för var och en att
kommunerna har rätt att förvärva mark
på olika vägar utan hörande av lantbruksnämnden.
Detta är alldeles klart

Vissa expropriationsärenden

ulsagt i gällande lag. Därför finns det
inte någon befogad anledning för tillkännagivande
i denna fråga.

Herr von Friesen fann det också anmärkningsvärt
att vi voterar i så många
ärenden. Ja, jag tycker att det sätt på
vilket tillkännagivandena tillkommer är
lika anmärkningsvärt. I utskottet ställes
ibland ett yrkande som klart tillbakavisas,
och sedan ingår man inte på någan
diskussion av frågorna utan begär
bara votering. Och har man då tur, så
vinner man med lottens hjälp. Det förfaringssättet
finner jag vara i hög grad
anmärkningsvärt.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Med anledning av det
som herr Henningsson anförde om expropriationslagen
och kommunernas
rätt att expropriera mark kanske jag
här något skall beröra lagens innehåll.

I de fall vi här diskuterar innebär
expropriationslagen som bekant att man
tvångsvis överför äganderätten till en
fastighet från den enskilde till kommunen.
Lagen tillämpas i de fall då frivillig
överenskommelse inte har kunnat
träffas. Därefter är det domstolen som
skall besluta om vilken ersättning som
skall utgå till den som har fått avträda
äganderätten.

Alltsedan den första expropriationslagsbestämmelsen
tillkom i vårt land —
det var i byggningabalken av 1734 —
har det varit Kungl. Maj:t som haft att
medge tillstånd till expropriation. Orsaken
till att Kungl. Maj:t förbehölls
denna tillståndsgivningsrätt var, som
man sade, att man ville vinna garantier
för att den enskildes rätt inte bleve i
okränkt mål uppoffrad. Något skäl till
ändring i detta fall har inte förelegat
sedan dess.

I den första bestämmelsen fastslog
man klart att det skulle finnas en fastställd
plan för det ändamål expropriationen
avsåg. Enligt 1734 års lag skulle
man angiva vilken mark som erfordrades
för sträckning av landsväg. I den

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Vissa expropriationsärenden

nu gällande expropriationslagen har
man inte frångått kravet på en plan för
det ändamål vilket expropriationen
skall omfatta. Skälet är att Kungl. Maj:t
skall få möjlighet att avgöra vilka gränser
som skall gälla för det exproprierade
området. Därför är grundmotivet
i hela lagstiftningen att det skall finnas
generalplan, stadsplan, byggnadsplan
eller en regionplanering som utvisar
vilka områden som skall utnyttjas för
tätbebyggelse och vilka som skall användas
för jordbruksändamål.

Då en sådan planläggning sker skall
de myndigheter, som har att tillvarata
samhällets intressen, yttra sig över den
och inkomma med erinringar mot dess
omfattning. Därvid är det givetvis lantbruksnämndens
skyldighet att enligt sin
instruktion tillse att jordbrukets intressen
blir tillgodosedda. Man har ju ansett
att lantbruksnämnden skall ha hand
om hela planeringen av jordbruket inom
länet och att detta är av stor betydelse
för jordbrukets rationalisering.

Som herr Henningsson nyss nämnde
ändrades expropriationslagen 1949 i sådan
riktning att kommun erhöll möjlighet
att expropriera mark utan att det
fanns någon plan upprättad, under förutsättning
att kommunen kunde styrka
att marken erfordrades för tätbebyggelse.
Flera remissinstanser hade under
förarbetena till propositionen om ändring
av lagen 1949 ansett att de myndigheter,
som hade att yttra sig i samband
med planläggningen av sådana markområden,
också borde yttra sig i expropriationsärenden.
Särskilt framhölls att
man skulle låta lantbruksnämnderna
yttra sig med hänsyn till att det vid
Kungl. Maj :ts behandling skulle kunna
avgöras vilka områden som skulle bibehållas
för jordbruksändamål och vilka
som skulle svara för tätbebyggelse.

Som framgår av utskottets memorial
har departementschefen i ett särskilt
yttrande i detta fall sagt: »Skulle frågan
om expropriation undantagsvis uppkomma
redan innan denna uppdelning»

— i områden som avses för tätbebyggelse
respektive jordbruksändamål —
»avgjorts vid general- eller regionplanering,
måste den emellertid beaktas i
expropriationsärendet, och lantbruksnämnden
bör då höras varjämte gemensam
beredning med jordbruksdepartementet
bör äga rum.» Departementschefen
gick något längre än vad t. o. m.
remissinstanserna gjorde. Han anförde
även att man skulle ta hänsyn till industriernas
markbehov i vissa fall. Riksdagen
beslöt i enlighet med detta yttrande.

I de fall av expropriationstillstånd,
som upptagits i memorialet, visar det
sig att det saknats en plan som fastställer
markens användning samt att ägaren
till ifrågavarande jordbruksfastigheter
motiverat att marken erfordras för rationell
jordbruksdrift och ansett att
marken vid en framtida regionplanering
vore att hänföra till jordbruksmark
och inte till mark för tätbebyggelse. I
ett av fallen — från Skövde — finns en
år 1948 fastställd generalplan, utvisande
att vissa områden, för vilka Kungl.
Maj:t givit expropriationstillstånd, angivits
vara avsedda att bibehållas för jordbruksändamål.
Detta har departementschefen
icke beaktat vid sin beredning.

Det torde vid det tillfälle, då riksdagen
år 1949 antog förslaget om ändring
av expropriationslagen, ha stått klart att
departementschefen just tänkt på sådana
fall som vi tagit upp i memorialet.

Reservanterna hänvisar till att lantbruksnämnden
fått yttra sig i ett fall
och att det inte ställts ovillkorliga krav
på att lantbruksnämnden skall höras.
Till detta vill jag bara anföra, att det i
det åberopade fallet från Gävleborgs län
finns ett förslag till plan och att ägaren
icke har motiverat jordbruksändamål
utan endast motiverat för lågt tomtpris.
Det hade inte varit nödvändigt att remittera
ärendet till lantbruksnämnden.

Då det sägs att lantbruksnämnden
icke ovillkorligen skall höras vill jag
ställa frågan: När skall lantbruksnämn -

Onsdagen den 27 april 1900 fin.

Nr 20

den höras om inte i de fall då det är
klara motsättningar mellan jordbruksoch
tätbebyggelseintressen? 1 vissa fall
skjuter man skulden på länsstyrelsen
och menar att denna borde bereda lantbruksnämnden
tillfälle att yttra sig. Jag
vill då hänvisa till att det i Kungl.
Maj ds remisser står att sakägares yttrande
skall infordras — det står ingenting
om annan beredning. I länsstyrelsens
instruktion heter det att länsstyrelsen
skall verkställa de remisser som
Kungl. Maj:t överlämnar.

Det är utan tvivel departementschefens
skyldighet att tillse att ärendena
blir beredda i vederbörlig ordning och
i den omfattning som gällande lagstiftning
anger. I det fall som här särskilt
angivits borde lantbruksnämnden ha
fått möjlighet att yttra sig.

I departementsinstruktionens 2 § heter
det att departementschefen har till
uppgift att bereda ärenden som skall avgöras
av Kungl. Maj d i statsrådet. Ingen
annan myndighet är skyldig att tillse
att beredning sker i vederbörlig ordning.

Jag vill också hänvisa till konstitutionsutskottets
memorial nr 27 föregående
år, där utskottet i anledning av
dechargegranskningen underströk vikten
av att regeringsärenden noga bereds.

Herr Henningsson tog upp frågan om
rätten för kommunerna att förvärva
mark enligt gällande jordförvärvslag.
Ja, det är stor skillnad mellan att förvärva
mark genom tvångsvis överförande
av äganderätten från den enskilde
till det allmänna och att förvärva
mark genom frivillig överenskommelse.
I jordförvärvslagen behandlas köp, gåva
eller byte av mark, medan expropriationslagen
avser tvångsvis överförande
av äganderätten från den enskilde
till det allmänna.

Herr Henningsson nämnde också att
kommunerna enhälligt har beslutat att
låta expropriera marken. Jag anser att
detta icke på något sätt fråntager stats -

Vissa expropriationsärenden

rådet hans skyldighet att objektivt bedöma
dessa ärenden. Även det förhållandet
att jag personligen vid berörda
tillfälle satt som andre vice ordförande
i stadsfullmäktige befriar icke statsrådet
från skyldigheten att verkställa en
objektiv beredning av ärendena.

Att man vidare i detta sammanhang
anför fall, när det inte är socialdemokratisk
majoritet i kommunen som begärt
expropriation, är icke heller något
motiv för att avstå från den objektiva
beredning som skall ske av de ärenden,
vilka Kungl. Maj :t har att avgöra.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Såsom redan tidigare
framhållits i denna debatt brukar kommunernas
behov av mark för bebyggelse
m. m. i allmänhet kunna tillgodoses
genom frivilliga överenskommelser
mellan kommunerna och säljaren. I de
fall kommunerna inte lyckas nå fram
till frivilliga uppgörelser kan förutsättningar
finnas för att marken kan tas i
anspråk genom expropriation. Bestämmelser
härom finns i expropriationslagen.
Tillståndsbeviljande myndighet på
detta område är Kungl. Maj:t och det är
även Kungl. Maj :t som bestämmer vilket
område expropriationen må omfatta.

Expropriationen är ett mycket djupgående
ingrepp i den enskildes ägandeoch
förfoganderätt till egendom, och sådana
tvångsåtgärder måste därför föregås
av en mycket noggrann utredning
och prövning innan tillstånd lämnas.
Alldeles särskilt gäller detta expropriation
av område som ligger utanför
stadsplan eller byggnadsplan. I förarbetena
till den gällande lagstiftningen
hävdades från olika remissmyndigheter
— i vissa fall också från länsstyrelser —
att stadsplan eller byggnadsplan skulle
krävas för att expropriation över huvud
taget skulle kunna medgivas. I andra
yttranden framhölls att man åtminstone
borde kräva att det föreligger generalplan
över det aktuella området.

Det framgår av departementschefens

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Vissa expropriationsärenden

yttrande i propositionen med förslag till
den nuvarande expropriationslagen, att
denne delade denna uppfattning. Det
uttalas nämligen i propositionen: »Skulle
frågan om expropriation undantagsvis
uppkomma redan innan denna uppdelning
avgjorts vid general- eller regionplanering,
måste den emellertid beaktas
i expropriationsärendet, och lantbruksnämnden
bör då höras varjämte
gemensam beredning med jordbruksdepartementet
bör äga rum. På liknande
sätt kan för övrigt kommunens expropriationsintres.
se
andra särintressen exempelvis när marken
i fråga tillhör ett industriföretag
som inköpt den för att säkra sitt behov
av utrymme för väntad framtida utvidgning
av företaget.»

Det underströks alltså ganska starkt
att man, om det var fråga om icke planlagd
mark, speciellt noggrant skulle
väga olika synpunkter mot varandra.
Detta uttalande godkändes av riksdagen
vid lagens antagande. Vid sin granskning
har konstitutionsutskottet uppmärksammat
att lantbruksnämnderna
inte har hörts i flera fall där jordbrukssynpunkter
uppenbarligen funnits i bilden.

Man får väl i allmänhet utgå från att
kommunernas ansökningar är välgrundade,
men det kan naturligtvis förekomma
att en kommun har felbedömt
sina möjligheter att expandera och alltså
begärt att få expropiera ett större
område än som inom rimlig tid kan
komma att behövas.

Kungl. Maj:ts prövning skall innebära
en avvägning mellan olika intressen. Givetvis
är det angeläget att olika synpunkter
kommer till tals vid beredningen
av dessa ärenden. Lantbruksnämnderna
är ju statliga organ på länsplanet
och representerar en betydande
sakkunskap och erfarenhet vid bedömningen
av såväl jordbruksfrågor som
markfrågor i övrigt. Man kan alltså förvänta
att deras hörande skulle tillföra
utredningen värdefulla synpunkter. Som

jag tidigare nämnt förutsattes också detta
vid expropriationslagens tillkomst.
Vid flera tillfällen har så inte skett. Utskottet
har den uppfattningen att detta
inte står i god överensstämmelse med
lagstiftningen, vilket förhållande utskottet
har velat för riksdagen tillkännagiva.

Herr Adamsson anförde i ingressdebatten
i dag några synpunkter på tillkännagivandeformen.
Såvitt jag förstått
honom rätt fann han dessa tillkännagivanden
berättigade, om konstitutionsutskottet
i ganska stor utsträckning kunde
samla sig omkring dem. I detta ärende
borde det ha varit möjligt att ett
enigt utskott hade givit till känna sin
uppfattning att intentionerna vid expropriationslagens
tillkomst borde fullföljas
vid ärendenas behandling i Kungl.
Maj:ts kansli.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag finner det mycket
svårt att följa med i herr Werbros resonemang,
eftersom det går runt om
frågorna. Om herr Werbro ville använda
litet mer »hästvedaprosa» i sin framställning,
skulle det vara mycket lättare
att diskutera med honom. Nu är det i
hög grad oklart vart han vill hän.

Det är fullständigt klarlagt att stadsplanerna
i såväl Skövde som Halmstad
och Jonstorp är så utformade att det är
nödvändigt att tillföra dem denna jordbruksmark,
just därför att den ligger
intill och ibland inne i den bebyggelse
som redan finns. För övrigt är det väl
mycket svårt att i någon stads omkrets
finna mark som inte tidigare i någon
stadsplan betecknats som jordbruksmark.
Det är väl ett alldeles naturligt
förhållande att den mark som ligger
närmast bebyggelsen förut bar betecknats
som jordbruksmark, men den får
vika för bebyggelsens krav.

Det är inte mycket mer att säga om
saken. Herr Werbro anser emellertid
att, även om han deltagit i beslutet i
Halmstad, kan det inte frånta statsrådet

Onsdagen den 27 april 196G fin.

Nr 20

skyldigheten att objektivt granska detta.
Nej, jag är övertygad om att hade statsrådet
vetat om det, hade han varit mycket
noggrann. Men vad herr Werbro
sitter i Halmstads stadsfullmäktige och
beslutar, fråntar heller inte honoin möjligheten
att vara objektiv när han får
tillbaka samma ärende i riksdagen. Det
är väl också klart att man inte får uppträda
med två ansikten på detta sätt.

Författningen säger klart ifrån att
kommun har rätt att förvärva mark. Vi
vet ju att man i många fall först kräver
expropriation och, sedan denna beviljats,
har möjlighet att få en frivillig
uppgörelse. Det kan inte finnas någon
anledning att därför rikta speciell uppmärksamhet
mot detta förhållande, när
därtill kommer, ärade kammarledamöter,
att samtliga myndigheter — både
länsarkitekter, byggnadsnämnder och
andra — som har hörts i dessa ärenden
har tillstyrkt. Att Kungl. Maj :t då behagar
göra detsamma finns det enligt min
mening inte anledning att göra ett särskilt
tillkännagivande om.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Jag vill först bemöta
herr Henningssons uttalande om ställningstagandet
i stadsfullmäktige som
jag får ta ett ansvar för. Vi begär ett
expropriationstillstånd. Därefter får
markägaren anföra besvär mot detta tillstånd.
Det är då avvägningen kommer
att göras mellan vad staden bär begärt
och vad den enskilde markägaren har
att anföra. Det är när motsättningar föreligger
mellan markägarens motiv, att
man tar mark som han anser behövs för
jordbruksändamål, och stadens intresse
av tätbebyggelse som jag anser att frågan
skall avgöras på ett annat plan än
det lokala.

Här talades om att jag skulle använda
meir »Hästveda-prosa», och det kanske
jag kan göra. Om marken i fråga ligger
intill tidigare tätbebyggelse, är det givet
att företrädarna för tätorten anser
att den bör användas för tätbebyggelse.

Vissa expropriationsärenden

Men man får väl vid ärendets behandling
låta även den myndighet, som har
att vaka över jordbruksintressena, yttra
sig för att i viss utsträckning tillfredsställa
markägarens önskemål.

I fråga om tillstyrkan från länsarkitekt,
byggnadsnämnd, överlantmätare
in. fl vill jag framhålla att överlantmätaren
endast bär att yttra sig över huruvida
gränserna för det område expropriationen
avser är riktiga och att länsarkitekten
skall yttra sig över huruvida
plan finns för området. Att byggnadsnämnden
yttrat sig positivt tycker jag
är givet, enär den företrädde kommunens
intressen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Nu klarnar det i viss
mån. Herr Werbro säger sig vara rädd
om förhållandena mellan säljaren och
kommunen och menar att man särskilt
skall slå vakt om denna del. Men, herr
Werbro, det är ju därför expropriationsdomstolen
fungerar. Det är inte kungen
som bestämmer vare sig pris eller andra
saker i detta sammanhang, utan det
gör expropriationsdomstolen. Mot detta
har enligt vad jag vet inte riktats någon
anmärkning. Det är det andra vi talar
om. Det hade varit skönt om vi kunnat
hålla oss till det.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Av herr Henningssons
yttrande får man väl närmast det intrycket
att han anser att lantbruksnämnderna
knappast borde höras i ärenden som
dessa. Såsom här påpekas, representerar
de olika länsmyndigheterna, när de
hörs i ärendet, var sina synpunkter. Om
lantbruksnämnden inte hörs, innebär
det att dess synpunkter, d. v. s. jordbrukssynpunktema,
inte kommer till uttryck.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Herr Henningsson sade
att det är expropriationsdomstolen som
avgör ifrågavarande ärenden. Enligt

2* — Andra kammarens protokoll 19G6. Xr 20

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Förläggningen av skola i Gagnefs kommun

vad jag läst beträffande expropriationsdomstolar
är det deras uppgift att fastställa
den ersättning vederbörande skall
erhålla men att det beträffande områdets
omfattning är Kungl. Maj:t som
medgiver tillstånd till vad som får exproprieras.
Detta avgörs aldrig av en
expropriationsdomstol. I det fallet kanske
vi kan vara överens.

Punkten 3

Förläggningen av skola i Gagnefs
kommun

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Denna punkt avser förläggandet
av högstadieskolan i GagnefFloda
konmiunbloek. Även på denna
punkt har de borgerliga ledamöterna av
konstitutionsutskottet blivit eniga och
dessutom vunnit lottningen.

Det gäller här både en rättsfråga och
en lämplighetsfråga. Rättsfrågan är huruvida
regeringen hade rätt att som svar
på ett besvärsärende göra ett uttalande
om högstadieskolans förläggning. Besvarar
man denna fråga med ja, kommer
man fram till lämplighetsfrågan,
nämligen huruvida Kungl. Maj :t anvisat
lämplig plats för högstadieskolan.

Att denna fråga har kommit under
regeringens prövning beror på att länsskolnämndens
beslut om behovsprövning
av centralskolan i Djurås överklagats.
Som svar på dessa besvär anförde
Kung], Maj :t:

»Med hänsyn till föreliggande särskilda
omständigheter förklarar Kungl.
Maj :t att vederbörande myndigheter vid
planeringen av grundskolans organisation
i Gagnefs landskommun skola utgå
från att högstadiet skall förläggas till
Mockfjärd.»

Det är fullt avsiktligt som jag citerar
detta utslag ordagrant, ty i den tidigare
diskussionen liar Kungl. Maj:ts utslag
vantolkats.

Frågan är nu om Kungl. Maj :t hade
rätt att göra ett sådant uttalande. Låt
mig då först få erinra om att regeringen

inte ingripit i detta ärende oombedd,
utan ärendet har dragits inför regeringen
därför att det föreligger ett administrativt
besvär.

Det finns på detta område ett administrativt
besvärsinstitut. Såvitt jag förstår
måste regeringen tillämpa det. Om
majoriteten inom konstitutionsutskottet
anser att det inte bör finnas ett besvärsinstitut
på detta område, får den naturligtvis
verka härför. Men den kan inte
begära att regeringen skall underlåta
att tillämpa »detta besvärsinstitut och
därmed sätta det ur kraft. Snarare skulle
man väl ha kunnat anmärka på regeringen,
i detta fall ecklesiastikministern,
om man hade uraktlåtit att ta ställning
till det besvärsärende som anhängiggjorts.
Såvitt jag förstår var ecklesiastikministern
enligt gällande lagstiftning
tvungen att ta upp ärendet. I och
med att det blev ett besvärsärende har
de befogenheter som tillkommer länsskolnämnden
flyttats över på besvärsinstansen,
d. v. s. regeringen. På den punkten
råder stor samstämmighet i den juridiska
diskussionen, och förvaltningsdoktrinen
anger klart aitt dessia befogenheter
flyttas över. Låt mig som ett enda
uttryck härför få citera vad besvärssakkunniga
anför i sitt betänkande av år
1964:

»Förvaltningsbesvärsinstitutets devolutiva
karaktär medför att samma valmöjligheter
med avseende på det materiella
innehållet i avgörande av en sak
stå besvärsmyndighet till buds som tillkommit
myndighet i första instans.»

I detta fall betyder denna förvaltningsrättsliga
doktrin att regeringen tagit
över den rätt som tillkommer länsskolnämnden
rätt vara den planerande
skolmyndigheten inom länet. Denna
länsskolnämndens befogenhet kommer
framför allt till uttryck i skolstadgan
2: 28 andra stycket, som lyder:

»Avskrift av organisationsplan insändes
till länsskolnämnden. Utan hinder
av vad som genom fastställande av sådan
plan eller eljest härutinnan beslutits

Onsdagen den 27 april 196G fm.

Nr 20

äger nämnden, om särskilda skäl äro
därtill, förordna att skolenhet av grundskolan
skall anordnas eller indragas
från och med nästkommande läsår.»

Vad som här skett är att regeringen
har tillämpat denna bestämmelse. Tilllägget
»från och med nästkommande
läsår» innebär endast att man inte får
vidta sådana åtgärder under pågående
läsår, vilket är helt naturligt. Det finns
sålunda en klar rättslig grund för regeringens
ståndpunktstagande i detta fall.

Från utskottets sida hävdar man nu
att detta innebär en inskränkning av
den kommunala självstyrelsen. Till detta
vill jag anföra två saker.

För det första har man inte tidigare
hävdat att administrativa besvär innebär
ett intrång i den kommunala självstyrelsen,
utan de har tidigare allmänt
accepterats. Låt mig få fråga: Innebär
konstitutionsutskottets ståndpunktstagande
i detta fall att man anser att det
administrativa besvärsinstitutet bör försvinna
i den kommunala självstyrelsens
namn?

Herr förste vice talmannen påpekade
i sitt anförande för några timmar sedan
att uttalandena från konstitutionsutskottet
skulle vara vägledande och skapa ny
praxis. Skulle detta ställningstagande av
konstitutionsutskottet vara vägledande,
så skulle det få tolkas så att lottmajoriteten
inom konstitutionsutskottet önskar
att det administrativa besvärsinstitutet
skall försvinna. Är detta en riktig tolkning? För

det andra vill jag hänvisa till att
det är två kommuner som är berörda.
Problemet gällde förläggning av en skola
inom Gagnef-Floda kommunblock.
När man här talar om ett intrång i den
kommunala självstyrelsen utgår man
helt ifrån förhållandena i Gagnef, där
en majoritet gjort ett uttalande om förläggningen
av högstadieskolan. Man låtsas
inte om att det även finns kommunal
självstyrelse i den andra blockkommunen,
Floda. Den kommunala självstyrelse
som man begär för Gagnef bör

FörläRKninRen av skola i Gannefs kommun

> man väl rimligen även ge Floda rätt att
utöva.

f Jag vill också i detta sammanhang
peka på det ställningstagande som plai
neringsrådet i Kopparbergs län gjort.

Det finns så mycket större anledning för
: mig att göra det som denna fråga tagits

upp från centerpartihåll och som man
: på det hållet så starkt understrukit be >

tvdelsen av planeringsrådens ställningstagande.
När vi hade att behandla frågan
om inrättande av planeringsråden

i förelåg till och med en motion från en
r centerpartist om att planeringsråden

j skulle ha beslutanderätten i lokalise ringsfrågor.

I en partimotion framhölls
det att man skulle ta stor hänsyn till
de ställningstaganden planeringsråden
gjorde i lokaliseringsfrågor. Detta gällt
de då industrilokalisering, men är det
c någon större skillnad mellan skollokalisering
och industrilokalisering? Om
t man tillmäter planeringsrådens ställ ningstagande

mycket stor betydelse i det
s ena fallet, bör man väl göra det även
i det andra.

3 Sedan planeringsråden inrättades har

! man från centerpartihåll vid flera till fällen

från denna talarstol understrukit
f betydelsen av planeringsrådens ställ v

ningstagande.

, Nu har planeringsrådet i Kopparbergs

län med alla röster mot en uttalat sig i
r detta ärende, och regeringen har följt

t planeringsrådets uttalanden. Är det i

detta fall felaktigt att man har lyssnat
till planeringsrådet? I detta planeringst
råd ingår flera framstående ledamöter,

personer som jag uppfattat ha en auktoritativ
ställning inom länet, och bland
dem befinner sig även partivänner till
1 dem som nu gjort tilkännagivandet.

a Såvitt jag förstår finns det ingen anr
ledning att tala om att regeringen för gripit

sig på den kommunala självstyrelsen
— självklart vill vi alla slå vakt
i- om den, men regeringen har inte i detta
fall åsidosatt den kommunala självstyrelsen.

r Återstår då frågan huruvida rege -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Förläggningen av skola i Gagnefs kommun

ringen har valt lämplig ort för högstadiets
förläggning. Jag skall inte ge mig
in på någon detaljdiskussion av detta,
eftersom det inte finns någon anledning
därtill. Skulle utskottets talesman
här ge sig ut på utflykter i dalabygderna,
skall jag med hjälp av de aktstycken
jag läst in försöka att följa
med honom på dessa vandringar.

Låt mig få erinra om att länsskolnämnden
förklarat följande: »I förevarande
fall har länsskolnämnden med
hänsynstagande till alla i ärendet föreliggande
fakta och efter egen utredning
funnit väl att skäl kan finnas för skolans
förläggande till Mockfjärd men att
dessa skäl icke är av sådan art att
nämnden skulle kunna motsätta sig att
pröva lokalbehovet för en skola i Djurås.
Förty vill länsskolnämnden hemställa
om att besväran lämnas utan bi- ''■
fall.»

Om man går in i sak, visar det sig i
att Mockfjärd ligger mera centralt; 1
skolskjutsarna blir kortare, man får
över huvud taget en centralare place- 1
ring med hänsyn till kommunblocket, 1
som i detta fall sammanfaller med hög- 1
stadieområdet. Här gäller det alltså inte 1
endast eleverna från Gagnef utan ock- ’
så eleverna från Floda. Även om jag 1
räknar med att eleverna från Lövsjön
får gå i annat högstadieområde, ter sig ''
ändå Mockfjärd som den centralare or- 1
ten. Av handlingarna framgår att för- :
valtningsutskottet i Kopparbergs län, 1
som beretts tillfälle att yttra sig i ären- 1
det, tillstyrkt förläggning till Mock- 1
fjärd. Detta förvaltningsutskott rymmer
mycket framskjutna män, även ledamöter
av denna kammare.

Till detta kommer ytterligare en om- *
ständighet, nämligen att Mockfjärd har ‘
pekats ut som centralort. Med hänsyn
till de diskussioner vi haft i utskottet
på denna punkt ber jag här att helt enkelt
få återge beslutet, nämligen att
Kungl. Maj:t enligt länsstyrelsens för- i
slag förklarat att Gagnef och Floda skall 1
bilda ett block med Mockfjärd som cen- 1

tralort. Om man har en enda högstadieskola
finns det en allmän tendens
att då förlägga denna till en centralort.
Detta utgör ytterligare ett skäl för
Mockfjärd.

Utan att ytterligare fördjupa mig i
denna intressanta lokaleringsfråga vill
jag här konstatera, att på grund av
de administrativa besvären föreligger
i detta fall den situation som har förutsetts
i skolstadgan och som där uttryckes
med orden »om särskilda skäl
äro därtill». Normalt bör man alltså
utgå ifrån att kommunen beslutar om
placeringen, men det kan uppstå särskilda
skäl, som gör det nödvändigt
att regeringen utpekar en ort för placering
av en högstadieskola, nämligen
när såsom i detta fall administrativa
besvär föreligger. Därför måste jag konstatera
att regeringen handlat rätt och
att det följaktligen inte finns någon
grund för det tillkännagivande som har
angivits.

Kanhända tolkar herr förste vice talmannen
detta på det sättet, att jag här
har hemfallit åt någon ofelbarhetsdogm.
Men jag kan inte gå herr förste
vice talmannen till mötes på något sätt
i denna fråga. Har jag den uppfattningen
att regeringen handlat rätt, bör jag
väl inte för att inte bli beskylld för att
bedriva någon ofelbarhetsdogm gå på
en annan linje, som strider mot den
sakliga granskning som jag har gjort.
Om man här skulle vilja ange en ny
praxis, måste jag säga att jag inte heller
kan acceptera att man inte skall besvara
besvärsmål.

Herr talman! Jag kommer sålunda
fram till att det tillkännagivande som
här liar avgivits av lottmajoriteten inom
utskottet saknar grund.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Johansson i Trollhättan att jag i anslutning
till förevarande ärende inte tänker
ge mig ut på någon vandring i dalabygderna.
Jag måste ändå säga att han

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

gjorde ganska stora turer i sista delen
av anförandet.

Från början vill jag konstatera att
det materiella innehållet bör vara en
angelägenhet för kommunerna att bestämma.
Däremot inbjuder jag gärna
herr Johansson i Trollhättan att komma
till vårt vackra län och göra verkliga
turer i den fagra naturen.

Den kommunala självstyrelsen har
mycket gamla anor i vårt land, och
dess värde har betonats med styrka i
olika sammanhang. Här må särskilt erinras
om uttalandena från såväl Kungl.
Maj:t som riksdagen i anslutning till
1962 års kommunblocksreform. Förutsättningarna
för dess genomförande var
ju att reformen — av hänsyn till den
kommunala självbestämmanderätten —•
skulle bygga på frivilligheten. Diskussionen
rörde sig den gången om klartexten
för kommunernas suveränitet beträffande
eventuell sammanläggning och
även om tidpunkten härför. Hur det
sedan förfarits i den frågan från administrativa
myndigheters sida kan naturligtvis
diskuteras, men det får tas
upp till prövning i annat sammanhang.

Den kommunala självstyrelsens betydelse
för vårt samhällsskick framgår
också därav att den avses att inskrivas
i den kommande grundlagen. Detta belyser
enligt min mening på ett alldeles
särskilt sätt det värde man tillerkänner
den kommunala självstyrelsen i vår
demokrati.

Det råder emellertid inget tvivel om
att den kommunala självstyrelsen drabbas
av inskränkningar på olika sätt,
det vill jag i detta sammanhang klart
erkänna och ge uttryck för. Framför
allt utgör villkorsbestämmelserna vid
statsbidragsgivningen en väsentlig begränsning
av kommunernas beslutanderätt.
Vidare kan observeras att den
effektivitetstillsyn som utövas av länsmyndigheter
också är en sådan inskränkning.

Dessa problem har aktualiserats i
årets riksdag bl. a. i en motion från

Förläggningen av skola i Gagnefs kommun

i centerpartiet. Vi menar att det kriivs
en översyn för att om möjligt få bort
t denna begränsning av den kommunala
i självbestämmanderätten. Gemensamt för
sådana fall är att ingreppen i kommui
nernas beslutanderätt företages med
riksdagens medverkan på ett eller annat
sätt. Trots att statsbidragsförfattningarna
endast är kungliga förordningar
eller kungörelser har dessa ut,
färdats sedan riksdagen hörts i iireni
dena. På samma sätt har också riksdagen
fått säga sin mening i fråga om inskränkningar
av den kommunala själv1
bestämmanderätten som företagits inom
den specialreglerade, kommunala förvaltningen.
Även på skolväsendets om!
råde drabbas den kommunala självbestämmanderätten
av inskränkningar. I
den mån dessa inskränkningar grundar
sig på uttryckliga bestämmelser i skollagen
kan självfallet inga invändningt
ar göras ur statsrättslig synpunkt. Därt
emot synes det mycket tveksamt om
Kungl. Maj:t äger rätt att göra liknande
inskränkningar med stöd av skol5
stadgan, enär riksdagen icke medverkat
vid dess utfärdande.

I det aktuella fallet gäller det förr
läggning av en skola inom en kom5
mun. Äger Kungl. Maj:t rätt att upphäva
ett i laga ordning fattat kommus
nalt beslut om förläggning av skola
r inom kommunen och anvisa annan
r plats? Det är frågeställningen. Från

mina utgångspunkter måste jag svara
i nej. Den gällande lagstiftningen vilar
klart på den uppfattningen att kom,
munerna själva skall fatta det slutgilt
tiga beslutet i ärenden av denna art.
r Detta har gällt sedan åtskillig tid till1
baka, vilket framgår av regeringsrättens
årsbok, varur man kan hämta en
mångfald exempel på att kommuners
i beslut har överklagats till regerings rätten

genom kommunbesvär och prövats
därstädes. Därmed är det fastställt
att kommunerna själva formellt fattar
i det slutliga beslutet i dessa ärenden,
i En annan fråga är däremot om kom -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Förläggningen av skola i Gagnefs kommun

munerna även äger rätt att bestämma
beslutens innehåll, i detta fall förläggningsplats
för den aktuella skolan. Därmed
är vi inne på det resonemang som
herr Johansson i Trollhättan aktualiserade
i början av sitt anförande. Skollagen
och skolstadgan innehåller vissa
bestämmelser enligt vilka länsmyndigheterna
och Kungl. Maj:t äger utöva
ett visst inflytande. Så är t. ex. fallet
med bestämmelserna om elevområden
och om länsskolnämndens möjligheter
att framtvinga ett samgående mellan
flera kommuner i ett gemensamt kommunalförbund
för att förvalta en skola.
Sistnämnda befogenhet skulle, trots att
den slutgiltiga bestämmanderätten tillkommer
kommunerna, enligt klara motivuttalanden
dock endast utnyttjas som
en sista utväg just med hänsyn till den
kommunala bestämmanderätten. I detta
fall kan man fråga varför inte länsskolnämnden
utnyttjade denna möjlighet.
Därmed har jag inte gjort något
uttalande vare sig för eller emot kommunalförbund,
men det är den väg som
nämnden hade haft att gå i detta fall.

Med hänsyn till den gällande lag- -stiftningen måste det sägas att Kungl.
Maj:t inte haft befogenheter att innehållsmässigt
besluta i detta fall. Om ■
den rätten inte tillkommer länsskol- j
nämnden kan den inte heller tillkomma
prövningsinstansen. Principerna är j
klara och om dem är vi ense, herr Johansson
och jag. Jag förutsätter således
att länsskolnämnderna inte har rätt att
ge direktiv om placering av en skola.
Därmed har Kungl. Maj:t inte heller ,
möjlighet att i ett utslag ge direktiv i
det avseendet. (

Jag vill med detta, herr talman, en- (

dast konstatera att Kungl. Maj :t i detta
fall otvivelaktigt har gått utanför gällande
bestämmelser, varför anledning
föreligger att göra det tillkännagivande 1

som utskottet under ifrågavarande ''

° j

punkt har gjort.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig först få tacka i

lierr Boo för inviten att komma till Dalarna.
Det är naturligtvis en stor ära
som därmed vederfares en västgöte.

Men får jag sedan gå något in på
sakfrågan. Herr Boo talade mycket om
den kommunala suveräniteten. Om vi
i full utsträckning skulle försöka genomföra
principen om kommunal suveränitet,
skulle vi, herr Boo, få göra
om hela vår kommunala lagstiftning. I
den finns nämligen ett besvärsinstitut,
och så länge det finns måste det tilllämpas.
Därvidlag måste man skilja
mellan å ena sidan kommunalbesvär
och å andra sidan administrativa besvär.
I detta fall har man anfört besvär
över länsskolnämndens i Kopparbergs
län beslut i ärendet. Vem skall
pröva detta?

Det är frestande att ställa en fråga
till herr Boo: Vad skulle herr Boo ha
gjort, om herr Boo hade varit ecklesiastikminister
och fått ta ställning till ett
administrativt besvärsmål av denna
art? Skulle herr Boo då ha konstaterat:
Jag kan ingenting göra åt detta utan
jag får låta det ligga i en skrivbordslåda
år efter år, och sedan får konstitutionsutskottet
anmärka på att jag inte
har klarat ut denna sak? Eller skulle
herr Boo ha sagt att eftersom en majoritet
i Gagnefs kommun har beslutat om
förläggningen till Djurås måste det gälla
och man skall inte pröva ärendet i
sak? Hade herr Boo gått den vägen,
hade det inneburit, såvitt jag förstår,
att herr Boo hade åsidosatt sin skyldighet,
nämligen att pröva ett administrativt
besvärsmål. Så länge vi har denna
administrativa besvärsrätt, måste man
också utgå ifrån att den skall tillämpas,
och då har Kungl. Maj:t att pröva sakfrågan.

I mitt föregående inlägg, då jag begav
mig upp en bit i dalabygden, gjorde
jag en prövning av detta och kom
till samma resultat som ecklesiastikministern
har gjort.

Då återstår frågan: Finns någon

rättslig grund för regeringens ställnings -

Onsdagen den 27 april lllliG fm.

Nr 20

tagande? Herr Boo liar inte kunnat förneka
förekomsten av 2 kap. 28 § andra
stycket skolstadgan. Diir förekommer
uttrycket »om särskilda skäl äro därtill».
Båda är vi överens om att den
där omtalade prövningsrätten flyttas
upp till regeringen i och med besvär.
Då finns det en rättslig grund för regeringens
ställningstagande.

Anser herr Boo att denna skolstadga
inte har giltighet, därför att den inte
har antagits av riksdagen, så är han
ute på en mycket bräcklig is, därför
att Kungl. Maj it har enligt gällande
grundlag rätt att utfärda stadgar av
olika slag. Det gäller även på skolans
område. Denna stadga står inte i uttrycklig
strid med gällande skollag. Om
så varit fallet, hade konstitutionsutskottet,
när stadgan hade utfärdats,
kunnat anmärka på att Kungl. Maj:t
hade utfärdat en stadga som inte överensstämde
med riksdagens beslut i fråga
om skollagen. Någon sådan anmärkning
har inte framställts från konstitutionsutskottets
sida. Det hade säkerligen
inte varit möjligt att göra det.
Någon sådan bristande överensstämmelse
mellan skolstadga och skollag
som man här gör gällande föreligger
nämligen inte, utan skolstadgan vilar
på skollagen och följaktligen är det ett
i rättslig ordning tillkommet beslut.

Herr BOO (ep):

Herr talman! På herr Johanssons i
Trollhättan direkta fråga, om inte
Kungl. Maj :t skulle ha prövat de administrativa
besvär som inkommit i frågan,
vill jag svara, att det är självklart
att besvären skulle ha tagits upp, men
faller inte besvären och yrkandena inom
ramen för gällande lagstiftning kan
Kungl. Maj:t självfallet inte bifalla desamma.
Jag har också framhållit, att
det inte finns någon möjlighet för
Kungl. Maj :t att besluta då det gäller
förläggning av skolan. Den paragraf i
skolstadgan som herr Johansson i Troll -

FörläjiftninKen av skola i Ga^nefs kommun

hättan hänvisade till reglerar indragi
ning av skola o. s. v., men i stadgan är
det inte på något sätt klart utsagt, att
det också gäller beslut om plats för
i skola. Jag förmodar att länsskolnämn>
den i sin prövning av ärendet har beaktat
detta. Länsskolnämnden har ju
också gjort sin lokalbehovsprövning på
grundval av framställningen från den
i kommun i vilken skolan skulle byggas.
: Jag skulle viljia ställa en följdfråga

i till herr Johansson i Trollhättan. Om nu
detta Kungl. Maj:ts beslut föranleder
: länsskolnämnden, vilket är självklart,

att lämna Gagnefs kommun direktiv i
; det aktuella fallet om var skolan skall
placeras, kommer en annan fråga in
i i bilden. När de ekonomiska resurserna
skall anslås av kommunen för uppfö,
randet av denna skola och fullmäktige
t med samma majoritet som tidigare beträffande
placering av skolan beslutar,
att icke ställa medel till förfogande,
undrar jag hur herr Johansson i
Trollhättan önskar att det skall förfaras
med utgångspunkt från hans egna premisser.
Detta är en mycket intressant
fråga i det här sammanhanget.

; Herr Johansson i Trollhättan, även
om beslutanderätt för placering av en
skola skulle finnas enligt skolstadgan,
t kan det väl ifrågasättas om ett så radikalt
ingrepp i kommunernas självbestämmanderätt
ändock skulle vara motiverat.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):
Herr talman! Eftersom herr Boo ställde
en direkt fråga till mig vill jag på
nytt ta till orda.

Både herr Boo och jag bör nog vara
ytterst försiktiga med att svara på den
i här frågan. Det kan ju tänkas att vi som
ledamöter i konstitutionsutskottet får
t granska i efterhand, och då är det väl
r felaktigt om vi genom uttalanden i dag
r — det gäller oss båda — skulle binda
i oss genom något ställningstagande. Då
bleve det ingen förutsättningslös gransk -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Tillstånd till lotteri

ning, utan vi hade då givit en anvisning
om hur frågan enligt vår mening skulle
lösas.

Beträffande frågeställningen i övrigt
fäste jag mig vid att herr Boo talade om
att man skulle kunna tillämpa befogenheten
att inrätta kommunförbund. Visst
skulle man kunna göra detta, men när
så inte har skett måste frågan ändå
lösas på något sätt, och här gäller det
två kommuner. Man får hela tiden ha
klart för sig, att det gäller placeringen
av en högstadieskola i ett kommunblock
som omfattar inte bara Gagnef utan även
Floda.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag förutsätter, herr
Johansson i Trollhättan, att man skall
gå de vägar som tillåts enligt gällande
lag på området, och det var därför jag
hänvisade till kommunförbundsmöjligheten.

Punkten 4

Tillstånd till lotteri

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! När meningarna är delade
i utskotten, händer det ju ibland
att lotten får avgöra vad som skall gälla
som utskottsmajoritetens utlåtande, och
vid årets dechargearbete inom konstitutionsutskottet
har detta blivit fallet
ovanligt ofta, hur det nu kan komma
sig. Det kanske därför är symboliskt
att det blev lottdragning även beträffande
ett eventuellt tillkännagivande i
anledning av Kungl. Maj:ts bifall till
en ansökan om lotteri, och fru Fortuna
gynnade då den borgerliga samling som
uppstod vid voteringen.

Det ärende som föranlett de borgerliga
ledamöternas tillkännagivande gällde
en ansökan från Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund att
få anordna ett varulotteri, vilket bevil -

jades av Kungl. Maj:t genom beslut den
3 december 1965. För lotteriet angavs
i ansökan en plan enligt vilken lottförsäljningen
skulle pågå under tiden 1
mars—31 augusti 1966 och ske i serier
om 9 000 lotter under envar månad
mars—augusti. Priset för varje lott hade
bestämts till 45 kronor. I det beloppet
innefattades också stämpelskatt. Vinsterna
skulle utgöras av svenska statens
premieobligationer, dock att de tre
högsta vinsterna kunde utbytas mot
varuföremål. Vinsternas sammanlagda
värde, lotteriskatt inberäknad, skulle
uppgå till minst 200 500 kronor för varje
dragning. Högsta vinstvärdet beräknades
till 100 000 kronor och det lägsta
till 50 kronor. Lotteriets överskott avsågs
enligt den uppgjorda planen att i
första hand användas till ifrågavarande
organisationers ledarutbildning och studieverksamhet.

Lotteritillstånd kan erhållas till förmån
för bl. a. välgörande, kulturellt eller
allmännyttigt ändamål eller partipolitisk
verksamhet. Det sistnämnda blev
möjligt genom ändring i lotteriförordningen
år 1960.

Vad utskottsmajoriteten — alltså i
detta fall de borgerliga ledamöterna —
nu vänt sig emot kan alltså inte vara
lotteriets syfte i och för sig, utan det
gäller väl fastmer det förhållandet att
lotteriet i fråga inte håller sig till de
mera traditionellt utformade, där variationerna
mellan lottpriserna eller vinstsummorna
inte är så stora vid de olika
lotterierna. Efter vad jag förstår av
skrivningen anser man att det höga
lottpriset, 45 kronor, och de höga
vinsterna skall verka så lockande att
detta politiska lotteri utan tvekan kommer
att inkräkta på möjligheterna att
tillgodose andra och mera traditionella
ändamål genom lotterier.

Man anser vidare att Kungl. Maj:ts
tillståndsgivning i detta fall måste bli
prejudicerande, och detta förstärker beslutets
ogynnsamma konsekvenser. Av
dessa skäl borde Kungl. Maj:t inte ha

Onsdagen den 27 april 1966 fin.

Nr 20

bifallit framställningen, skriver utskottsmajoriteten.

Men om det är de borgerliga ledamöternas
absoluta och ärliga uppfattning
att detta lotteri kommer att inverka
menligt på försäljningen för sådana lotterier
som anordnas till förmån för välgörande,
kulturella och allmännyttiga
ändamål, finner jag det högst egendomligt
att såväl högerpartiet som centerpartiet
har skyndat sig att begära tillstånd
för likadana lotterier, vilket jag
fått veta att de gjort. Om denna uppgift
är riktig, anser jag att man inom dessa
partier nu helt har tagit avstånd från
sin här redovisade uppfattning om skälen
till att Kungl. Maj:t inte borde ha
bifallit den först gjorda framställningen.

Om de sex gånger 9 000 lotter som
det här gäller skulle ha den ogynnsamma
inverkan som man här talar om,
kan väl inte situationen för de övriga
lotterierna bli bättre, om man själv begär
att få utöka de som man anser konkurrerande
och mer lockande lotteriernas
antal. Det vore i varje fall för mig
en underlig logik. Jag kan inte föreställa
mig att avsikten varit att Kungl. Maj :t
i de båda senare fallen skulle avslå
framställningarna med hänvisning till
dessa partiers principiella inställning
till denna typ av lotterier.

Herr talman! Inom utskottet har en
utredning verkställts rörande denna fråga,
och därvid har det framgått att
Kungl. Maj ds tillståndsgivning för politiska
partiers lotterier till förmån för
sina verksamhetsområden skulle »handhas
så att de politiska partierna inte
inkräktar på möjligheterna att tillgodose
andra och mera traditionella ändamål
genom lotter» — som också departementschefen
framhöll i propositionen
43/1960 vid förslaget till ändring i
lotteriförordningen.

Den principiella uppfattningen delas
även av oss reservanter. Vi anser emellertid
att det aktuella lotteriet ej är av
sådan omfattning och karaktär att det
inkräktar på de traditionella lotteriän -

Tillstånd till lotteri

damålen. De erfarenheter som man hunnit
få sedan lottförsäljningen påbörjades
bestyrker också denna uppfattning.
Själv har jag roat mig med att gå förbi
en del av penninglotteriets försäljningsställen
— i diskussionen har uttalats
farhågor för penninglotteriets möjligheter
att konkurrera med detta nya lotteri.
Jag fann då att på samtliga dessa
ställen var lottsedlarna för april månad
redan slutsålda.

Herr talman! Av här redovisade skäl
anser vi, som av fru Fortuna vid utskottets
behandling av denna fråga försattes
i minoritet, att det inte har funnits
anledning till erinran mot handläggningen
av ifrågavarande ärende. Efter
det som har inträffat på senaste tid
bör den uppfattningen nu delas av den
övervägande majoriteten inom utskottet,
och tillkännagivandet får således betraktas
som alldeles ogrundat.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Den punkt som här har
berörts av fru Thunvall, har obestridligen
sitt intresse ur flera synpunkter
och gäller en både principiellt och
praktiskt mycket viktig fråga.

Sakläget är alltså det, som redan påpekats,
att här finns ett stadgande, enligt
vilket Kungl. Maj:ts tillståndsgivning
i dylika fall skall »handhas så att
de politiska lotterierna inte inkräktar på
möjligheterna att tillgodose andra och
mera traditionella ändamål». Vad som
här avses, är uppenbarligen ändamål
och syften som uttryckligen preciserats
i lotteriförordningen. Främst avses naturligtvis
sådana områden som täcks av
begreppet »välgörande, kulturella och
allmännyttiga ändamål».

Det är mot den bakgrunden man skall
se detta ärende. När det meddelades att
Kungl. Maj:t i julmånaden förra året
bifallit en ansökan från Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti och Sveriges
socialdemokratiska ungdomsförbund
om att få anordna ett varulotteri,

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Tillstånd till lotteri

väckte detta mycket stor förvåning,
därför att det här gällde ett lotteriföretag
av så anmärkningsvärt stora dimensioner.

Den föregående talaren har nyss redogjort
för lotteriets omfattning, uppbyggnad
och konstruktion. Det finns
ingen anledning för mig att repetera de
siffror hon anförde. Låt mig bara ytterligare
stryka under att det är fråga om
ett lotteri som skall få en total omslutning
på inte mindre än 2 430 000 kronor.
Lotteriet skulle bli det största hittills
med premieobligationer som vinster,
och det skulle dessutom bli det enda
lotteri, där samtliga vinster skulle kunna
uttas i värdepapper, premieobligationer,
med en högsta vinst på 100 000
kronor. Det är med andra ord verkligen
inte några småsaker det här rör
sig om.

Utskottets s. k. lottmajoritet menar
alltså, att Kungl. Maj :t aldrig hade bort
bifalla denna propå om ett nytt storlotteri,
och anser att vi för den ståndpunkten
kan åberopa minst två skäl.
För det första lär det inte kunna bortresoneras
att ett lotteri med de dimensioner
det här är fråga om, kan komma
att högst menligt inverka på försäljningen
för sådana lotterier som traditionellt
anordnas till förmån för välgörande
och kulturella ändamål — det
må gälla de handikappade eller något
annat lika behj ärtans värt ändamål som
jag inte nu behöver specificera.

För det andra måste Kungl. Maj :ts
beslut uppenbarligen bli prejudicerande
i förhållande till andra politiska partier,
något som sannerligen inte gör saken
bättre. Och man måste fråga, hur
situationen blir på detta område, om
andra partier undantagslöst framför
motsvarande propåer. Är det helt enkelt
möjligt att bemästra den situationen? Det

råder väl inget tvivel om att handelsministern
enbart av dessa skäl hade
bort förhålla sig kallsinnig till de vittgående
anspråk som rests, och det är

alltså denna uppfattning utskottet velat
bringa till riksdagens kännedom.

Jag vill tillägga att man inte kan bortse
från att handelsministerns beslut kan
komma att resultera i ett visst inkomstbortfall
för statskassan, genom att Penninglotteriets
försäljning påverkas negativt.

Vidare måste man — om jag nu för
egen del får framföra en synpunkt utöver
dem som direkt kommer till uttryck
i utskottsutlåtandet — högeligen
förvåna sig över att en sådan här framstöt
över huvud taget ansetts påkallad,
sedan partierna på andra vägar så nyss
tillförsäkrat sig betydande penningmedel
direkt via anslag över statskassan.
Jag tänker i någon mån på det stöd som
numera utgår till riksdagskanslierna,
men naturligtvis främst på det i höstas
beslutade allmänna partistödet, som ju
ställt hela frågan om partiverksamhetens
finansiering i en ny belysning. Att
så kort efter dessa uppmärksammade
händelser framföra nya omfattande
krav — visserligen i annan form — tyder
onekligen på en aptit hos det maktägande
partiet av alldeles ovanligt slag.
Principiellt kan det under alla omständigheter
inte accepteras att denna aptit
skall stillas med de metoder det här
är fråga om. Det får, menar jag, inte
ske i en sådan ordning att väsentliga
humanitära och kulturella intressen kan
råka i kläm. Detta är en synpunkt som
jag finner anledning att eftertryckligt
stryka under.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag har under herr Hamrins
i Jönköping anförande kunnat stryka
i mitt manuskript. Herr Hamrin har
sagt mycket av det jag tänkte säga och
sagt det på ett vida bättre sätt än vad
jag kunde ha gjort. Jag vill understryka
vad herr Hamrin anfört och endast ytt -

Onsdagen den 27 april 19GG fm.

Nr 20

Öl

ra mig med anledning av fru Thunvalls
anförande.

.lag tycker det vore angeläget att fru
Thunvall belyste de förhållanden som
uppstår om samtliga i riksdagen företrädda
politiska partier ansöker om att
få anordna lotterier av denna storleksordning.
Fru Thunvall måste väl ändå
medge att detta kommer att påverka lotterier
som är av annan karaktär —
möjligheterna att tillgodose andra och
mera traditionella ändamål genom lotterier
blir mindre. Det är väl främst
detta som gjort att man är mycket tveksam
härvidlag.

Det aktuella lotteriet har en omslutning
på närmare 2,5 miljoner kronor.
Om samtliga partier anordnar sådana
här lotterier kommer vi upp i 10—12
miljoner kronor. Detta måste väl ändå
inkräkta dels på penninglotteriets, dels
på de övriga lotteriernas försäljning.

Det är framför allt detta som gör att
jag anser att Kungl. Maj:t inte borde
ha bifallit den berörda ansökningen.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wennerfors ställde
en direkt fråga till mig om hur konsekvenserna
kommer att bli på detta
område. Eftersom den aptit som herr
Hamrin efterlyste från övriga partier
redan har visat sig genom att högern
och centerpartiet begärt ett lotteri av
samma slag som det här är fråga om,
får vi väl, om konsekvenserna blir sådana
som herr Wennerfors tror, inom
en snar framtid ta ställning därtill.

Hittills har jag inte kunnat förmärka
några verkningar av det lotteri som
vi i dag haft att behandla. Jag har, såsom
jag nämnde, besökt sådana ställen
där pennninglotteriets lotter försäljs
och har funnit att det denna månad
liksom tidigare månader tillkännagivits
att lottsedlarna redan är slutsålda trots
att det är långt kvar till dragningen den
IG maj.

Tillstånd till lotteri

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Denna uppgift om att
Penninglotteriets lottsedlar skulle vara
slutsålda är något tvivelaktig, eftersom
försäljningen tillgår på det sättet att
lotterna börjar saluföras fr. o. in. den 15
och ett visst antal dagar framåt i tiden,
varefter de överblivna lotterna skickas
tillbaka till Penninglotteriet. Sedan sker
slutförsäljningen omkring månadsskiftena.

Vad jag framför allt velat framhålla
är att fru Thunvall väl inte kan ha något
emot att man, om ett partis begäran
att få anordna ett lotteri av denna storleksordning
tillmötesgås, också skall
tillåta övriga politiska partier att starta
liknande lotterier. Det hör till spelreglerna
inom den politiska verksamheten
att vi skall ha lika rätt i sådana här avseenden.

Dessutom framgick det av fru Thunvalls
anförande att även fru Thunvall
ställer sig något tveksam inför de framtida
konsekvenserna för den händelse
att det skulle bli fem sådana stora varulotterier
med en omsättning på 10 å 12
miljoner kronor. Fru Thunvall framhöll
uttryckligen att vi får ta ställning till
detta när saken blir aktuell. Jag noterar
med tillfredsställelse detta sista i fru
Thunvalls anförande.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill helt stillsamt
göra den kommentaren, att jag nog tycker
att fru Thunvalls privata sonderingar
beträffande läget på detta område
är en något bräcklig grund för ett
ställningstagande. Jag tror att jag står
på betydligt säkrare mark, då jag fäster
uppmärksamheten på att överståthållarämbetet
alldeles nyligen avstyrkt en
framställning om anordnande av ett politiskt
lotteri — fru Thunvall torde väl
känna till vad det rör sig om — just på
den grunden att ämbetet i fråga anser

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Tillstånd till lotteri

att det börjar bli för trångt på lotterimarknaden.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Om min egen undersökning
inte tillmäts någon betydelse,
vill jag upplysa om att lotteriförsäljningen
inte hittills har minskat enligt
vad som konstaterats på mera offentligt
håll än vad jag kan anses representera.

Anledningen till att jag ansåg det
märkligt att de övriga partierna ansökt
om liknande lotterier innan frågan ens
behandlats här i riksdagen är just att
konstitutionsutskottets majoritet så klart
har uttalat såsom sin principiella ståndpunkt,
att lotterier av detta slag kommer
att inverka och inkräkta på övriga
lotterier till förmån för kulturella och
ideella ändamål. Har man den uppfattningen,
finner jag det underligt att man
så snart är ivrig att själv begagna denna
möjlighet. Det är emellertid ingenting
nytt; så gjorde man också i höstas,
trots att man yrkade avslag på det förslag
om partistöd som då diskuterades.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tar till orda för att
i anslutning till behandlingen av denna
punkt i dechargeutlåtandet lämna
ett par upplysningar och göra några
korta kommentarer, som kanske kan ha
sitt intresse.

Jag vill först konstatera att utskottsmajoriteten
inte gjort gällande att något
brott mot eller åsidosättande av gällande
bestämmelser skulle ha skett när tillstånd
beviljades för det ifrågavarande
lotteriet till det socialdemokratiska partiet
och ungdomsförbundet. Däremot
har majoriteten som sin mening hävdat
att framställningen bort avslås med hänsyn
dels till de konsekvenser lotteriet
skulle kunna få för möjligheterna att
tillgodose andra ändamål som stöds genom
lotterier, dels till riskerna för Penninglotteriet.

Jag vill genast erkänna att det ligger

åtskilligt i vad som framhållits i majoritetsutlåtandet;
det hade jag klart för
mig när jag skulle ta ställning till den
nu aktuella ansökningen. Risken för dylika
skadeverkningar är naturligtvis
större ju mer omfattande lotteriet är;
det behöver icke närmare förklaras.
Omfattningen av det socialdemokratiska
lotteriet, herr Hamrin, överstiger
emellertid inte vad som medgivits vid
ett par tidigare tillfällen för politiska
traditionella lotterier. Vi har i och för
sig haft större lotterier av det slaget.

När jag upprepar att lotterier med
den delvis nya utformning som det här
är fråga om kan komma att inkräkta på
möjligheten för andra lotterier är det
inte i första hand tombolalotterierna
eller ens de vanliga varulotterierna som
jag har i åtanke, knappast heller Penninglotteriet,
trots de betänkligheter
ledningen för detta företag har uttalat.
Det rör sig ändå om ett lotteri av begränsad
omfattning. Jag var emellertid
bekymrad för att det nya lotteriet skulle
komma att störa det stora, en gång
om året i Penninglotteriets regi anordnade
teaterlotteriet. Faran för att lottförsäljningen
skulle gå tillbaka och att
ett lotteri av denna typ skulle minska
förutsättningarna för och försämra resultatet
av teaterlotteriet var uppenbar
för mig. Därför kunde jag absolut inte
tänka mig att detta lotteri — om man
skulle ge tillstånd — skulle kunna anordnas
under samma tid som teaterlotteriet.
Därmed frilädes åtminstone
två av årets månader, nämligen januari
och februari, för lotterier av detta slag.
Det är ett krav som enligt min mening
måste upprätthållas också framgent,
ifall spörsmålet om tillstånd för denna
typ av lotterier aktualiseras.

Följden av ett sådant ställningstagande
blir att det i varje fall tills vidare
endast finns utrymme för ett enda sexmånaderslotteri
om året av den art som
utskottsmajoriteten uttalat betänkligheter
mot. På en gång kan knappast — det
menar jag också — mer än ett lotteri

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

fä löpa, eftersom man eljest allvarligt
kan befara att andra intressenter på lotterimarknaden
skulle komma till skada.

Att jag under dessa omständigheter
likväl gav tillståndet berodde på att jag
menade att det kunde vara av värde om
vi kunde få konkreta erfarenheter av
denna lotterityp. Detta kanske skulle
kunna öppna litet vidare möjligheter
att stödja de ändamål, för vilket lotteritillstånd
lämnas, alltså såväl verksamheten
hos politiska partier som hos
andra välgörenhets- och kulturella organisationer.

Ännu är det för tidigt att uttala sig
om tillstånd för lotterier av det aktuella
slaget även fortsättningsvis skall
beviljas. Jag kommer för egen del att
noga följa utvecklingen och studera
följderna för att få ett bättre underlag
då det gäller att pröva huruvida liknande
lotterier skall kunna anordnas i
framtiden eller icke. Något prejudikat
—- det vill jag också säga till herr Hamrin
i Jönköping — har jag härmed inte
skapat, och jag avsåg det heller inte.

Herr von Friesen framhöll i början
av dagens debatt, att den anmärkningsform
som konstitutionsutskottets majoritet
här använt syftar till att angripa
en såsom man funnit felaktig administrativ
praxis, om jag förstod herr förste
vice talmannen rätt. Skulle jag rätta
mig efter konstitutionsutskottets lottmajoritet
borde jag således avslå inneliggande
ansökningar om liknande lotterier
— man kan knappast komma till någon
annan slutsats. Det nuvarande lotteriet
skulle i så fall ha varit en engångsföreteelse.
Men jag är, som sagt,
inte beredd att ta någon definitiv ställning
i dag, utan jag vill avvakta utfallet
och konsekvenserna av det nu pågående
lotteriet.

Jag vill i anledning av en passus i
herr Hamrins uttalande bara säga att
riksdagens beslut om partistödet givetvis
inte innebar någon ändring eller
inskränkning i de politiska partiernas
möjligheter att även via lotterier få ett

Tillstånd till lotteri

stöd för sin verksamhet. Den omständigheten
att folkpartiet, såvitt jag har
mig bekant, inte ansökt om något lotteri
beror kanske på att folkpartiet inte
förfogar över så stor apparat att det föreligger
något sådant behov eller att
partiet har andra medel till sitt förfogande
som gör ett sådant stöd överflödigt.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att lyssna till handelsministerns
argumentation. Jag vill bara i korthet
notera att statsrådets framträdande här
i talarstolen ger mig anledning dra den
slutsatsen — det framgick också av vad
statsrådet hade att säga i sak — att detta
ärende över huvud taget anses väsentligt
mer besvärande än vad reservanterna
i utskottet velat göra gällande.

Inte utan tillfredsställelse konstaterar
jag därutöver att departementschefen
för sin del var i hög grad osäker beträffande
konsekvenserna av detta ärende
och beträffande dess vidare utveckling.
Jag tycker att denna dissonans
mellan å ena sidan den socialdemokratiska
utskottshalvans agerande och å
andra sidan departementschefens argumentation
här i dag skapar en mycket
pikant situation. Över huvud taget har
jag ett intryck av att statsrådet lyckats
trassla till hela denna sak och att man
har anledning ställa sig i hög grad undrande
inför den vidare utvecklingen.

Jag tror mig emellertid å folkpartiets
vägnar bestämt kunna försäkra att vi
inte har något intresse av några lotterier
av här ifrågavarande storleksordning.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill för det första
notera — och det gör jag med stor tillfredsställelse
— att herr statsrådet ändå
tycks ha varit mycket tveksam vid
behandlingen av detta aktuella lotteri -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Tillstånd till lotteri

ärende. Jag tycker att det är viktigt att
notera det när vi behandlar denna fråga.

För det andra vill jag konstatera, att
med det uttalande som handelsministern
gjort i dag har de två politiska partier
vilka inlämnat ansökningar om att
få anordna liknande varulotterier redan
fått svar från handelsministern.

Vi kommer med stort intresse att följa
behandlingen i framtiden av ansökningar
om sådana här varulotterier.
Efter vad jag förstår blir det inget jasvar
i år. Men det är såvitt jag begriper
lika tveksamt hur det kommer att gå
för det socialdemokratiska partiet när
det eventuellt lämnar in en ansökan
om att få anordna ett lotteri år 1967.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill försäkra kammarens
ledamöter att jag sannerligen
inte kände mig besvärad av att utskottsmajoriteten
— visserligen har de borgerliga
kommit i majoritet med lottens
hjälp, men det är likväl en majoritet
— velat fästa uppmärksamheten på en
praxis som ingåve betänkligheter. Jag
kan inte inse att någonting i mitt förra
anförande står i strid med vad reservanterna
i utskottet anfört, när de betonat
att vad som förevarit inte är så anmärkningsvärt.
Jag började anförandet
med att framhålla, att utskottsmajoriteten
valt formen av ett tillkännagivande
för att — såsom jag i slutet påpekade
att herr von Friesen hade sagt — uttrycka
den uppfattningen att det kanske
borde bli en ändrad administrativ
praxis, men att jag närmast begärt ordet
därför att jag trodde att det kunde
vara av ett visst värde att jag fick göra
ett par klarlägganden och lämna några
upplysningar, så mycket mer som det i
debatten smugit sig in ett par uppgifter
som inte var riktiga. Detta var alltså
anledningen till att jag ansåg mig böra
ta till orda.

Till herr Wennerfors vill jag säga att
om han läser protokollet skall han finna

att jag i mitt anförande icke har uteslutit
att liknande lotterier i framtiden
skall kunna få anordnas av politiska
partier. Jag har i dag inte tagit ställning
till den frågan — och det har jag
uttryckligen sagt — utan jag vill avvakta
och se vilka resultat och följder det
nu pågående lotteriet kan få.

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag avsåg år 1966, medan
herr statsrådet talade om framtiden,
vilket kan omfatta ett avsevärt antal
år.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill fästa herr Wennerfors
uppmärksamhet på att man kan
bevilja ett lotteri vid en viss tidpunkt
för igångsättning vid en betydligt senare
tidpunkt. Det var ställningstagandet
i princip till föreliggande ansökningar
som jag uttalade mig om.

Jag vill betona att det satts upp två
krav, och dessa har uppfyllts av det lotteri
som nu pågår. Det ena kravet är
att lotterier av detta slag inte får störa
det stora teaterlotteriet, och det andra
kravet är att det inte samtidigt bör löpa
flera lotterier av samma art.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Efter den debatt som
förts kan jag fatta mig mycket kort. Det
är bara ett par synpunkter som jag känner
behov av att framföra.

Utskottet har gjort sitt tillkännagivande
därför att det enligt utskottets
mening måste »stå utom tvekan, att ett
lotteri som det förevarande kan inverka
menligt på försäljningen för sådana lotterier,
som anordnas till förmån för välgörande,
kulturella och allmännyttiga
ändamål». Även om man inte delar denna
uppfattning, kan man naturligtvis
respektera den som en åsikt. Men efter
detta har det märkliga hänt att två av de

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 20

partier, vilkas ledamöter i utskottet bildar
utskottsmajoriteten, d. v. s. högern
och centerpartiet, ansökt om att få anordna
sådana lotterier som deras representanter
i utskottet har kritiserat. Centerpartiets
ungdomsförbund har ansökt
om ett lotteri av en större omfattning
än det socialdemokratiska lotteriet.

Är det bara socialdemokratiska lotter
som kan vara skadliga? Har man den
principiella uppfattningen som man givit
uttryck för i utskottsutlåtandet, borde
konsekvensen ha varit att man icke
insänt någon ansökan om ett eget lotteri.

Än märkligare blir det hela, när de
tre partierna först gör ett tillkännagivande
med anledning av att statsrådet
har bifallit en ansökan och anser att det
därvid har begåtts ett fel, och sedan
två av partierna begär att statsrådet
skall upprepa sitt fel. Jag tycker att det
är ett ytterligt sällsamt inslag i konstitutionsutskottets
dechargeutlåtande denna
gång.

Eftersom det i vissa inlägg från talarstolen
i dag funnits en underton av att
man tycker att socialdemokraterna gynnas,
så vill jag rent allmänt påpeka att
det var från vår sida som initiativet till
de stora rikslotterierna togs, vilka nu
en rad organisationer utnyttjar för att
få ett värdefullt tillskott till sin verksamhet.
Sedan framfördes från vår sida
idén om de s. k. kvicklotterierna. Också
där följde hela floran av lotteriarrangörer
efter, utnyttjade denna idé och skaffade
sig något större inkomster genom
den. Den lotteriform som här diskuteras
har presenterats under betydande
risktagande och med stora introduktionskostnader.
Vi har emellertid redan
sett hur andra organisationer också
denna gång är intresserade av att följa
efter i kölvattnet och utnyttja de fördelar
som det innebär att inte behöva
vara först på plan utan kunna vänta
och se hur det går och sedan komma
med sina ansökningar. Då tycker jag
också att man skall hålla inne med varje

Domstolsjurister i riksdagstjänst

insinuation om att de socialdemokratiska
lotterierna gynnas.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Det är nödvändigt för
mig att replikera.

Vi inom högern har samma uppfattning
på denna punkt som i partistödsfrågan.
Vi anser —• och jag tror faktiskt
att herr Carlsson i Tyresö har samma
uppfattning, även om han inte vill instämma
i den i denna kammare — att
möjligheterna för de politiska partierna
bör vara så lika som möjligt. Det bör
finnas balans när det gäller de politiska
partiernas möjligheter — vilket parti
det än gäller — att agera i det politiska
spelet.

Om man ser saken ur denna synpunkt
kanske man kan ha förståelse för att
centerpartiet och högerpartiet lämnat
in ansökningar om att få anordna liknande
varulotterier.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Herr Wennerfors ville
göra en jämförelse mellan partistödet
och utskottsmajoritetens påpekande i
fråga om beviljat tillstånd till ett lotteri.
Jag kan inte finna att denna jämförelse
har någon relevans. Om man har
riktat kritik mot statsrådet för att denne
enligt utskottsmajoritetens uppfattning
felaktigt har godkänt ett lotteri, är det
orimligt att begära att han skall — som
herr Wennerfors menar — göra om detta
misstag, även om det då rör sig om
det egna partiet.

Punkten 5

Domstolsjurister i riksdagstjänst

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Med lottens hjälp har i
utskottets memorial anmälts ett tillkännagivande,
som gäller frågan om
domstolsjurister i riksdagstjänst.

Anledningen till detta tillkännagivande
är en skrivelse, som statsrådet Kling

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Domstulsjurister i riksdagstjänst

låtit gå ut till statsrådets ledamöter och
som för kännedom även utsänts till en
del av utskottsordförandena. Skrivelsen
är inte tillställd utskotten och har heller
inte lämnats ordförandena annat än som
ett underhandsmeddelande. Vi kan därför
inte finna att denna skrivelse på
något sätt har påverkat utskottens möjligheter
att erhålla kanslipersonal eller
att den i övrigt inkräktat på utskottens
möjligheter att skaffa sig kvalificerad
personal.

Jag vill klart understryka det uttalande
som statsutskottet gjorde år 1926
och där det sägs att tjänst i utskotten är
minst lika viktig som övrig statstjänst.
I den händelse att man mera praktiskt
skulle kunna påvisa att risk föreligger
för att utskotten inte skulle kunna erhålla
personal, är givetvis även vi beredda
att reagera. Då någon sådan risk
inte har förelegat, hade det ur utskottets
synpunkt varit bäst att något tillkännagivande
inte hade gjorts i den
föreliggande situationen.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Kammarens ärade ledamöter
noterade säkert, alldeles som jag
själv gjorde, att herr Adamsson å reservanternas
vägnar bemödade sig om att
neddimensionera betydelsen av denna
fråga. Han gjorde detta enligt min mening
på ett sätt som inte är korrekt.

Låt mig allra först få fastslå, att en
viktig princip, klart fastslagen i officiella
handlingar, i en rad utlåtanden
som avgivits av utskott här i riksdagen,
är att ingenting får vidtagas, som kan
vara ägnat att försvåra rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft till riksdagen
och dess olika organ, eftersom
tjänstgöring hos riksdagen ur det allmännas
synpunkt måste anses fullt ut
lika viktig som annan statstjänst. Jag
åberopar härvidlag ett uttalande som
återkommer i en rad utskottsutlåtanden.
Jag vill också erinra om att det inte
minst i den författningspolitiska debatten
kraftigt understrukits, hur viktigt

det är att riksdagen och dess utskott
verkligen kan tillföras de tjänstemän
och befattningshavare som riksdagen
själv anser sig vara i behov av.

Man har i det sammanhanget särskilt
understrukit vikten av att kunna tillförsäkra
riksdagen en personal som åt
alla håll är oberoende och självständig,
eu ytterst viktig princip.

Utskottet har under sitt granskningsarbete
kommit att uppmärksamma en
ur dessa synpunkter ganska märklig
skrivelse, ställd till statsrådets ledamöter
och undertecknad av chefen för
justitiedepartementet. Det hör också till
bilden att avskrift av skrivelsen har,
såsom det heter, för kännedom tillställts
några av riksdagens utskott. Detta är
onekligen ett i och för sig ganska märkligt
sätt att kommunicera med riksdagen
från kanslihusets sida, i synnerhet
som det där bakom kan misstänkas ligga
en avsikt att påverka riksdagen i ett
speciellt hänseende. Justitieministern
tar nämligen upp frågan om domstolsjuristerna
och deras tjänstgöring i departement
och utredningar och redovisar
statistiskt att antalet domstolsjurister
som i dag tjänstgör i »departement,
utredningar, riksdagsutskott och
riksdagens övriga organ närmar sig
150».

Man måste, herr talman, finna redan
det förhållandet mycket märkligt att
justitieministern på detta sätt presenterar
siffran 150 och i denna siffra även
innesluter de domstolsjurister som har
sin verksamhet i något riksdagsutskott
eller annat riksdagens organ, utan att
upplysa om att det i det senare fallet
rör sig om en ytterst ringa del, omkring
ett tiotal, med placering innanför riksdagens
väggar. Det är departementen
och utredningarna som lägger beslag på
den ojämförligt största delen av dessa
domstolsjurister.

Detta framgår emellertid, som sagt,
ingalunda av justitieministerns skrivelse,
som framför allt är betänklig ur den
synpunkten att riksdagen knappast har

Onsdagen den 27 april 1%G fm.

Nr 20

anledning att ta emot några pekpinnar
från kanslihuset beträffande en fråga
som i så eminent grad har med riksdagens
egna, inre arbetsförhållanden att
göra och där riksdagen rimligtvis endast
kan ha ett intresse, nämligen intresset
av att förvärva de bästa ocli
mest kvalificerade befattningshavarna.
Där måste väl ändå riksdagen känna
sig ha fria händer.

Ingen bestrider naturligtvis att den
ökande arbetsbördan vid våra domstolar
— brottsligheten tilltar ju i skrämmande
grad — är ett problem och att
det där kan vara svårt nog med personalrekryteringen.
Men, herr Adamsson,
skulle verkligen riksdagen ha anledning
att utan att på minsta sätt reagera ta
emot »direktiv», låt vara på indirekt
väg via en skrivelse »för kännedom»
från kanslihuset, angående riksdagens
sätt att lösa sina egna personalproblem?
Jag kan inte se saken på det viset.

Utskottets lottmajoritet har alltså funnit
justitieministerns tillvägagångssätt
anmärkningsvärt och har utan åberopande
av § 107 regeringsformen velat
bringa denna sin uppfattning till riksdagens
kännedom.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Herr Hamrin säger att
jag inte har korrekt återgivit vad frågan
gäller. Men, herr Hamrin, skrivelsen har
tillställts statsrådets ledamöter, icke utskotten.
Under hand har den överlämnats
till vissa utskott för kännedom om
vilken ordning och praxis som justitieministern
avser att använda inom regeringen
och hur ifrågavarande ärenden
där handlägges. Jag tror att det har varit
bra för dem att få dessa upplysningar,
men jag kan inte finna att i någon
personalfråga inom utskotten detta har
tillämpats som något slags direktiv.

Anledningen till att jag anser det
olyckligt att just nu föra fram denna
fråga är, vilket herr Hamrin är väl medveten
om, att riksdagens organisationskommitté
skall framlägga förslag till

Domstolsjurister i riksdagstjänst

personalorganisation. Därvid får vi anledning
att diskutera dessa frågor.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Vad jag noterade i mitt
inlägg nyss, var helt enkelt att herr
Adamsson visade en klar tendens att
vilja framställa hela detta ärende i så
oskyldig dager som möjligt. Jag tycker
inte att ärendet är fullt så oskyldigt. Det
var detta jag ville slå fast.

Tycker licrr Adamsson verkligen att
det skall betraktas som en för ett departement
normal arbetsmetod, ett helt
oantastligt sätt att kommunicera med
riksdagen, att via en i kanslihuset utsatt
delgivningslista skicka över viktiga
och till sin innebörd högst tvivelaktiga
skrivelser till riksdagen för kännedom?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skulle inte ha tagit
kammarens dyrbara tid i anspråk för
en ren struntfråga som denna, om det
inte varit för att konstitutionsutskottets
borgerliga ledamöter på denna punkt
liksom på åtskilliga andra har lagt rena
vantolkningar och oriktiga uppgifter till
grund för sitt felsökeri vid granskningen
av statsrådens ämbetsgöromål.

Det skadar kanske inte att jag, innan
jag går in på själva skrivelsen, ger en
bakgrund till vad som har föranlett att
skrivelsen över huvud taget upprättades.
Bakgrunden är helt enkelt arbetsläget
vid de allmänna underrätterna.
Det har de senaste åren varit ansträngt,
vilket gäller både inskrivningsavdelningar
och målavdelningar. De föreskrivna
expeditionstiderna för lagfarter
och inteckningsärenden har inte kunnat
hållas vid alla domstolar. Anledningen
härtill är huvudsakligen att antalet inskrivningsärenden
har ökat mycket
starkt. Denna ökning, som i sin tur beror
på den livliga byggnadsverksamheten,
fortsätter i oförminskad takt. Det
är uppenbart att stora olägenheter uppkommer
för allmänheten och för kredit -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Domstolsjurister i riksdagstjänst

väsendet över huvud taget, om de föreskrivna
expeditionstiderna inte kan hållas.
För att förbättra arbetssituationen
har underrätterna tillförts personalförstärkningar
och åtgärder har vidtagits
för att se till att de ordinarie domarna
i högre grad än tidigare ägnar sig åt inskrivningsväsendet.

Som bekant saknas en central styrelse
för domstolsväsendet. Administrationen
av de allmänna underrätterna är fördelad
på de sex hovrätterna. I det läget
måste justitiedepartementet ta på sig ett
större ansvar för arbetssituationen vid
domstolarna än vad som är fallet inom
andra verksamhetsgrenar där det finns
en central förvaltningsmyndighet.

Justitiedepartementets strävan är att
se till att domstolsväsendet fungerar
inom hela landet. Varje hovrätt disponerar
för egen del en reservkader av
hovrättsassessorer och hovrättsfiskaler.
Om arbetsbalans skulle uppstå i en viss
av hovrätternas underrätter skickar
hovrätten dit någon tillgänglig assessor
eller fiskal. Men uppstår det särskild
arbetsbalans i en hel landsända måste
arbetskraft ibland dirigeras från ett
hovrättsområde till ett annat. Här får
justitiedepartementet fullgöra den uppgift
som eljest ankommer på central förvaltningsmyndighet.
Bland annat av den
anledningen måste jag kontinuerligt följa
arbetssituationen inom domstolsväsendet.

Vi tar till vara alla möjligheter att
ingripa mot arbetsbalanser i domstolarna.
Situationen har de senaste åren varit
att riksdagen har ställt anslag till
förfogande i sådan utsträckning att medel
för avlöning av personal aldrig har
saknats. Däremot har stora svårigheter
rått att få tag på tillräckligt antal utbildade
domare för domstolsarbetet.

Men det är inte bara den ökade arbetsbördan
vid domstolarna som har orsakat
brist på domararbetskraft. Som
jag har framhållit i årets statsverksproposition
har antalet domstolsjurister,
som tjänstgör i departement, utredning -

ar, riksdagsutskott och riksdagens övriga
organ ökat kraftigt de senaste åren.
Denna ökning är inte minst föranledd
av initiativ från riksdagen. Ännu för sex
å sju år sedan ansågs att det antal domare
som var tjänstlediga för dessa
uppgifter inte fick överstiga 80 å 90. 1
dag uppgår antalet till omkring 150. Då
har jag ändå inte räknat med de domare
som kommer att gå åt för nyligen
beslutade utredningar, exempelvis den
nya författningsutredningen. Jag får
också säga, att vi gör de allra största
ansträngningar för att för utredningsuppdrag,
som kräver domarutbildning,
anlita pensionerade domare och vetenskapsmän,
som har tjänstgjort som domare.

Hösten 1965 kom till justitiedepartementets
kännedom att arbetssituationen
vid underrätterna i stockholmsområdet
var oroande på grund av inträffad målökning.
Vid Stockholms rådhusrätt var
situationen synnerligen ansträngd. Inom
Svea hovrätt hade vidtagits alla möjliga
åtgärder för att med hovrättens egen
personal förstärka domstolarna inom
stockholmsområdet. Fiskalspersonal
från andra underrätter inom hovrättens
område hade dirigerats till Stockholm.
Pensionerade domare hade förmåtts åta
sig vissa uppgifter. Men hovrättens arbetskraft
räckte inte till. I detta läge
fick justitiedepartementet ingripa för
att försöka få viss domarpersonal till
Stockholms rådhusrätt från andra hovrätter.
Vidare eftersträvade vi att den
domarpersonal, som behövdes för offentliga
uppdrag, inte togs från Svea
hovrätt utan från andra hovrätter, där
arbetssituationen var bättre.

Av vad jag nu har sagt framgår att
domarpersonalens tjänstledighet för offentliga
uppdrag kan vara besvärande
för domstolsväsendet. Vidare framgår
hur starkt behovet är av samordning
och planering för att kraven på att få
utnyttja domarpersonal i lagstiftningsarbetet
och för andra offentliga uppdrag
skall kunna tillgodoses. Jag ansåg det

Onsdagen den 27 april 1900 fm.

Nr 20

nödvändigt att underrätta mina kolleger
i regeringen därom. Jag lät också
översända en avskrift av skrivelsen till
de befattningshavare i departement och
domstolar, som har intresse av innehållet.
Detta är helt i överensstämmelse
med vad som av praktiska skäl allmänt
tillämpas inom den offentliga förvaltningen.

Hland dem som också fick en avskrift
av skrivelsen var ordförandena i konstitutionsutskottet,
lagutskotten och allmänna
beredningsutskottet. Med hänsyn
till det goda samarbete som sedan länge
förekommer i personalfrågor mellan å
ena sidan lagutskotten och å andra
sidan justitiedepartementet och domstolarna
var det min övertygelse att ordförandena
i dessa utskott närmast hade
blivit förvånade, om de hade ställts
utanför den krets till vilken avskrifter
av skrivelsen översändes. Jag betraktade
det som en serviceåtgärd från min sida
att låta översända dessa avskrifter. Av
den reservation som är fogad till memorialet
på denna punkt framgår att konstitutionsutskottets
ordförande har funnit
förfarandet lämpligt.

Det är därför med stor förvåning för
att inte säga häpnad som jag tar del av
den kritik mot mitt förfaringssätt som
har framförts av utskottets lottmajoritet.
Vad är det då kritiken går ut på?
För det första sägs att skrivelsen ger
intryck av att avse även riksdagsarbete.
Det är alldeles givet att den redogörelse
som i skrivelsens första stycke lämnas
för rådande förhållanden måste innefatta
domstolsjuristernas tjänstgöring
hos riksdagen och dess olika organ, eftersom
ett inte oväsentligt antal domstolsjurister
tas i anspråk av riksdagen
och dess organ. Det varierar något från
tid till tid, men rör sig i allmänhet om
femton till tjugo domstolsjurister. Bilden
av det rådande läget hade annars
blivit ofullständig. Däremot är det givetvis
helt främmande för mig att försöka
diktera några riktlinjer för dessa
juristers riksdagstjänstgöring. Skrivel -

Domstolsjurisler i riksdagstjänst

sen som är stiilld till mina regeringskolleger
kan rimligtvis inte avse tjänstgöring
för andra ändamål än sådana som
ligger inom deras kompetens. Inte ens
med den knappologiska läsmetod som
lottmajoriteten har hemfallit åt kan man
komma till annat resultat, eftersom uttrycket
»tjänstledig för ifrågavarande
ändamål» i fjärde stycket av skrivelsen
givetvis syftar på uttrycket »anställning
i departement» i det närmast föregående
stycket och inte på den uppräkning av
olika tjänstgöringsformer som förekommer
i första stycket. Här kan man inte
ens med den välvilligaste tolkning av
utskottsmajoritetens skrivsätt komma
till annat resultat än att man uppsåtligen
har vantolkat skrivelsens innehåll.

Vidare sägs att skrivelsen har »officiellt
delgetts» bl. a. ordförandena i
riksdagsutskott. Vad är detta för ett befängt
påstående? Vill utskottsmajoriteten
försöka inbilla det svenska folket,
att jag har skickat stämningsmän på halsen
på dessa utskottsordförande, eller
vad menar man eljest med officiell delgivning?
Nej, bakom utskottsmajoritetens
ödesmättade formulering döljer sig
det enkla och praktiska förfarandet
inom den offentliga förvaltningen, att
man skickar en avskrift av en handling
till dem som man tror har intresse av
handlingen i sin verksamhet.

Förfarandet säges vidare vara anmärkningsvärt.
Varför har man då inte
använt anmärkningsformen i stället för
tillkännagivandets form? Det heter vidare:
»formell kommunikation mellan
regering och riksdag bör otvivelaktigt
inte förekomma i dylika former.» Av
vad jag redan sagt har framgått, att det
här inte varit fråga om någon officiell
kommunikation mellan regering och
riksdag, utan det har bara rört sig om
en form av kommunikation mellan justitiedepartementet
och utskottsordförandena
i en praktisk fråga av gemensamt
intresse.

I riksdagsarbetet måste kontakt mellan
departementen och riksdagens or -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Domstolsjurister i riksdagstjänst

gan i praktiska frågor kunna upprätthållas
på det sätt som är vanligt inom
den offentliga förvaltningen. Vanliga
kommunikationsmedel måste kunna användas.
Det är ingenting annat som har
skett i detta fall.

Mot bakgrunden av vad jag sagt framstår
utskottsmemorialet, särskilt på denna
punkt, som ett märkligt aktstycke.
Härvidlag håller jag helt och hållet med
herr förste vice talmannnen i hans anförande
i morse. Jag anser mig inte behöva
belysa saken ytterligare, men för
att undvika varje som helst form av
missförstånd vill jag slutligen framhålla,
att jag i fortsättningen liksom hittills
kommer att, om så begäres, på alla sätt
medverka till att riksdagens utskott och
övriga organ tillföres kvalificerad personal
från domstolarna. Vad som förevarit
i detta ärende har stärkt mig i
denna föresats.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det är med en viss tillfredsställelse
jag konstaterar, att justitieministern
ändå ansett sig ha anledning
att framträda i denna debatt och
utveckla sina synpunkter. Jag noterade
för övrigt att justitieministern betecknade
detta ärende som en struntfråga,
jag tror att det var detta ord han använde,
vilket dock motsäges av statsrådets
agerande här i dag. Saken är
tydligen inte så obetydlig i alla fall.

Nog är det allvarligt och betänkligt
att från regeringsbänken få höra att
konstitutionsutskottets i konstitutionell
ordning verkställda granskning av de i
statsrådet förda protokollen betecknas
som felsökeri. Får jag fråga statsrådet:
Är det verkligen så man från regeringens
och det maktägande partiets sida bedömer
och betraktar konstitutionsutskottets
granskningsarbete? I så fall är
det utomordentligt allvarsamt.

Jag vill också tillägga att jag självfallet
inte har något att erinra mot
statsrådets argumentation beträffande
domstolarna och det svåra rekryterings -

problem som där föreligger. Det sade
jag redan i mitt första inlägg. Vad jag
vände mig emot, och vad vi i utskottsmajoriteten
har vänt oss emot, är att
statsrådet försöker påverka riksdagen.
Jag vidhåller att det måste vara avsikten.
I justitieministerns skrivelse av den
19 november 1965 står i första stycket:
»Situationen i dag är den att antalet
domstolsjurister, som tjänstgör i departement,
utredningar, riksdagsutskott och
riksdagens övriga organ närmar sig
150.» Sedan följer omedelbart efteråt
i nästa stycke: »Det är uppenbart att
en sådan utveckling med hänsyn till
den alltmer ökande arbetsbördan för
domstolarna inte kan få fortsätta.»

Riksdagen kan alltså inte få fortsätta
att engagera kvalificerade domstolsjurister
i sina utskott. Det är uppenbarligen
ändå det som statsrådet vill ha
sagt. Annars vore det helt meningslöst
att överbringa en skrivelse av detta slag
för kännedom just till de utskott i riksdagen
som beröres av denna fråga.

Jag upprepar också att av de 150 jurister
som det här gäller, är det bara
ett tiotal som har sin verksamhet förlagd
innanför riksdagens väggar.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
fann det litet egendomligt att jag
tog till orda i denna struntfråga, men
jag har motiverat varför jag gjort det,
och jag kan gärna upprepa det. Jag
ansåg att det här förelåg vantolkningar
och att det gjorts oriktiga påståenden,
som inte borde få stå oemotsagda. Om
det gäller en struntfråga eller inte spelar
ingen roll. Oriktiga påståenden från
utskottets majoritet bör inte få stå
oemotsagda.

Herr Hamrin tyckte inte heller om att
jag använde ordet felsökeri om viss del
av konstitutionsutskottets granskningsarbete.
Men kan man komma till någon
annan slutsats, när man ser vad det är
för frågor som huvudsakligen har tagits

Onsdagen den 27 april 19(>(> fin.

Nr 20

Öl

upp och av vilka den vi nu diskuterar
är ett mycket talande exempel?

När herr Ilamrin citerade vad som
står i första stycket av ifrågavarande
skrivelse, finner han tydligen min argumentering
övertygande, och han läste
med en alldeles särskild betoning:
»Situationen är i dag den att antalet
domstolsjurister, som tjänstgör i departement,
utredningar, riksdagsutskott och
riksdagens övriga organ---» Där efter

fortsatte han med nästa mening:
»Det är uppenbart att en sådan utveckling
med hänsyn till den alltmer ökande
arbetsbördan för domstolarna inte
kan få fortsätta.» Han använde ungefär
det tonfall som jag här illustrerat. Men
låt mig läsa upp det skrivna på detta
sätt i stället: »Det är uppenbart att en

sådan utveckling---inte kan få

fortsätta.»

Det är alltså antalet som inte kan få
fortsätta att öka i samma takt som förut,
då vi på ett par år ökat antalet jurister
från 80 till 150. Det skulle betyda att vi
om tre—fyra år är uppe i över 200 domstolsjurister,
och det finns ingen möjlighet
att domstolarna kan tillhandahålla
så många.

Jag har inte alls uttalat mig om riksdagens
behov av arbetskraft i fortsättningen.
Riksdagen har i dag inte ett
mindre antal domstolsjurister än den
hade förra våren. Men den har heller
inte begärt flera.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag är angelägen om att
understryka, herr statsråd, att jag inte
»hittat på» någonting. Jag har bara ordagrant
återgivit vad som står i skrivelsen
från justitiedepartementet. Och
innebörden i den skrivelsen måste uppenbarligen
vara, att riksdagen inte kan
få fortsätta att som hittills engagera
domstolsjurister. De behövs på andra
håll. Hade statsrådet ansett och velat
säga något annat, borde det ha skrivits
på ett annat sätt. Jag har utgått från
vad som står i skrivelsen.

Domstolsjurister i riksdagstjänst

Till sist vill jag ställa en fråga — inte
till regeringsbänken och justitieministern
utan till mina riksdagskolleger:
Kan vi här i riksdagen anse det riktigt
och rimligt från kanslihusets sida att
kommunicera i form av delgivningslistor
till några riksdagsutskott?

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
har tydligen svårt att förstå ordet
»utveckling». Utveckling betyder att det
inte skall vara ett stillastående utan att
det är någonting som förändras. En sådan
utveckling innebär ju vad som står
i föregående stycke om ökning från 80
å 90 till 150 på några få år.

Jag ser att de båda ifrågavarande
utskottsordförande som tillhör denna
kammare är inne här. Låt oss fråga dem
om de tyckte att mitt tilltag att skicka
över en avskrift var otillständigt eller,
som utskottet uttrycker det, anmärkningsvärt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som en av de ordförande,
som fick denna skrivelse, kan jag
säga, att jag inte uppfattade den som
någon sensation. Jag tittade på den
ganska flyktigt. Den hade lagts in på
mitt bord, och det skedde inte något
särskilt överlämnande. Det var inte heller
ett besked, som var nytt för mig.
Jag höll just på att söka en utskottssekreterare
från någon av hovrätterna och
var väl informerad från de hovrätter,
jag hade talat med, om att situationen
var ytterst brydsam, att man hade mycket
svårt att avstå hovrättsjurister, varifrån
de än begärdes. Jag fick alltså genom
skrivelsen bekräftelse på vad jag
redan visste, nämligen att det gällde att
hushålla med juristerna.

Jag kan försäkra, att beskedet inte
uppfattades som ett hinder för oss att
söka en sådan jurist. Med mycket väl -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

villigt bistånd från både hovrätter och
annat håll, som vi vände oss till, lyckades
vi också få en utomordentligt väl
kvalificerad jurist för det aktuella uppdraget.
Jag kan inte förstå att ärendet
skulle ha en sådan karaktär att det
skulle vara värt en anmärkning — det
är helt främmande för mig. Jag tror
inte, att någon av dem som fick skrivelsen
uppfattade förfarandet som anmärkningsvärt.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Justitieministern ställde
här en fråga till ett par ledamöter av
kammaren, och jag förstår att han hade
behov av att göra det. Jag skall bara helt
kort säga, att statsrådet förvisso visste
till vem han ställde frågan för att få
det rätta svaret.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag vill så här på slutet
av denna debatt bara läsa upp vad reservanterna,
som i detta fall är lika
många som utskottets majoritet eftersom
majoriteten tillkommit med lottens
hjälp, säger i fråga om skrivelsen. Citatet
får samtidigt utgöra ett svar till herr
Hamrin i Jönköping på den fråga som
han nu så envist har ställt. Vi reservanter
säger: »Skrivelsen är ställd till statsrådets
ledamöter och har endast för
kännedom delgetts ordförandena i fyra
av riksdagens utskott, vilka med fog
kunnat antagas ha intresse för de berörda
personalfrågorna. Utskottet har
inte kunnat tolka skrivelsen så, att den
skulle ådagalägga någon avsikt att handla
i strid med de riksdagsuttalanden,
som ovan återgetts.» Det känsliga i sammanhanget
är ju, herr Hamrin, huruvida
detta står i strid med riksdagens tidigare
uttalande. Att statsrådet skulle ha
haft för avsikt att vidtaga åtgärder i den
riktningen har ju herr Hamrin inte heller
på något sätt lyckats påvisa under
debatten.

Punkten 6

Ändringar i instruktioner

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
en fråga tagits upp — stor eller liten,
det beror alldeles på hur man ser saken,
men i alla fall en fråga, om vilken
det kan sägas att den inte har någon
som helst partipolitisk anstrykning.
Detta vill jag för undvikande av allt
missförstånd säga redan nu.

Den springande punkten är alltså, hur
man i Kungl. Maj ds kansli kan ha funnit
det rimligt och riktigt att avdela
kvalificerad arbetskraft — det är ju ändå
ett statsråd som härvidlag bär huvudansvaret
— för en verksamhet som,
för att tala i klartext, har en förvillande
likhet med vad pedagogerna brukar kalla
för kriarättande. Jag vill naturligtvis
här ha sagt att jag i och för sig hyser
den allra största respekt också för en
sådan sysselsättning, nota bene när den
bevisligen bedrivs just i pedagogiskt
syfte och av magistrar med särskild utbildning
för den verksamheten. Med
andra ord: kriarättandet är någonting
som bör i stort sett få hållas inom skolans
väggar och vara en ren katederuppgift.

Men här är det alltså fråga om något
helt annat — en verksamhet som utövas
i statsrådsberedningen, på regeringsnivå.
Det är detta som framstår
som så ytterst betänkligt.

Sammanhanget är, kort uttryckt, det
att utskottet verkställt en stickprovsundersökning
— statistiskt och innehållsmässigt
— av de ändringar i de
s. k. verksinstruktionerna som gjorts
under granskningsåret, och då kunnat
göra en del iakttagelser som ändå bör,
tycker jag, komma till riksdagens kännedom.
Det visar sig nämligen att dessa
ändringar både har en osedvanligt hög
frekvens och från andra synpunkter sett
framstår som anmärkningsvärda.

Det är självklart — så självklart att
det egentligen inte behövde sägas -— att
det funnits och finns sakliga motiv för
ett omredigeringsarbete av detta slag,

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

och det är inte alls den aspekten som
det i detta sammanhang är fråga om. Vi
har, som bekant, fått en departcmentsreform
med nya bestämmelser och vi
har fått en statstjänstemannareform som
innebär en del nyheter, vilka självfallet
måste slå igenom i författningstexterna.
Det rör sig om högst substantiella ändringar
— ändringar som varit ofrånkomliga,
ändringar i sak som det över
huvud taget inte finns minsta anledning
alt för dagen ingå på eller syssla med.

Vad vi reservanter fäst oss vid, är
alltså något helt annat — nämligen just
den, som jag nyss sade, påfallande höga
frekvensen av rent språkliga korrigeringar,
vilka — väl att märka — drabbat
även ett stort antal fall, där instruktionerna
utfärdats så sent som 1962,
1963, 1964 och 1965. Också i sådana fall
bär vederbörande statsråd tagit fram
rödkritan och företagit justeringar —
om till det bättre eller till det sämre,
kan vi kanske för ögonblicket lämna
därhän.

Herr talman! Det har i memorialet
anförts några smakprov på frukterna
av denna ministeriella lingvistiska verksamhet.
Jag skulle kanske i stort sett
kunna nöja mig med att hänvisa till den
lilla exempelsamling, som getts, men jag
gör det i så fall under starkt framhållande
av att det bara, som sagt, är fråga
om ett litet axplock — skörden skulle
kunna mångfaldigas.

Att ordet »suppleanter» stöps om till
»supplenater» kan — vågar jag förutsätta
— ingen finna särskilt meningsfullt,
givetvis inte heller statsrådet. Sådana
utslag av tryckfelsnisses krumsprång
kan — om det vill sig illa —-vem som helst råka ut för och de har i
detta sammanhang ingen som helst betydelse.
Men jag tillåter mig, för att dock
ge ytterligare en liten exemplifiering,
ifrågasätta, om vad som i övrigt anförts
av prov på vederbörande statsråds
språkvårdande verksamhet, framstår
som särskilt övertygande. Detta säger
jag med all förståelse för att vår beryk -

ÄndrinRar i instruktioner

tade s. k. kanslisvenska ibland viil kan
behöva fräschas upp, förnyas och förenklas.
Men då skall det naturligtvis
också vara fråga om förenklingar, förbättringar
och moderniseringar, som
kan anses vara odiskutabelt angelägna
och alldeles klara och som således inte
gäller ting, vilka mera har likhet med
något som man skulle vilja stämpla som

— förlåt — rena trakasserier mot författningstexten.

Låt mig fråga så här rakt ut i luften

— jag vet inte om statsrådet befinner
sig på lyssnarpost eller ej — vad den
stackars författningstexten gjort statsrådet
för ont för att på detta sätt behöva
riskera att ständigt år från år bli trakasserad? En

ändring i en instruktion från statens
avtalsverk, utfärdad 1965, av en paragraf,
som gäller styrelsernas sammansättning,
från den ursprungliga lydelsen
»sju andra, av Kungl. Maj:t särskilt utsedda
ledamöter» till »sju andra ledamöter,
som Kungl. Maj:t utser särskilt»
kan faktiskt tjäna som ett ganska gott
exempel bland många på en —• som jag
vill beteckna det — klåfingrighet, vilken
knappast kan försvaras.

Instruktionen för statens biografbyrå
har av någon anledning i detta avseende
råkat särskilt illa ut. Det har plottrats
och fingrats i var och varannan
paragraf med ordföljd och ordkombinationer
på ett sätt, som många gånger
verkar direkt förbryllande. Om det skall
vara en modernisering statsrådet är ute
efter, har den i varje fall inte kommit
att omfatta pluralisformen, som alltjämt
bibehålies i dessa verksinstruktioner.

Att en film »förevisas» anses tydligen
inte höra till god prosa — »visas»
skall det heta. Att chef för statens biografbyrå
är en direktör »tillika filmcensor»
duger av någon anledning heller
inte som författningstext. Det korrekta
är, enligt vad som framgår av statsrådets
rättelse, att chef för statens biografbyrå
är en direktör, »som även är
filmcensor».

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ändringar i instruktioner

I en annan paragraf i samma instruktion
justeras orden »därest kopian överensstämmer
med provkopian» till — jag
hoppas att jag återger orden rätt —
»som är lika med provkopian».

Är det någon som på rak arm vill påstå
att detta är en så klar och angelägen
förbättring, att ett statsråds särskilda
ingripande härvidlag varit absolut
nödvändigt?

Jag skall endast påminna om ytterligare
en punkt för att åskådliggöra vad
jag avser. På sin tid utfärdades en instruktion,
i vilken bl. a. förekom ordet
»expeditionstiden». Senare ändrades
denna instruktion, varvid »expeditionstiden»
ersattes med »tiden för öppethållande».

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
det inte bara är fråga om ändringar i en
verksinstruktion. De får i sin tur återverkningar
i tiotusentals fall, ty här
måste det bli fråga om ändringar i en
lång kedjereaktion.

Vad skall det tjäna till att nedlägga
all denna möda på en verksamhet —
jag betonar än en gång att här bara avses
de språkliga ändringarna — som
framstår som så litet angelägen, men
som bevisligen — och detta är det betänkliga
— skapar ett oerhört merarbete
både i fackdepartementen och i efterhand
ute bland verk och myndigheter?

Det skall kanske också understrykas,
att det ingalunda rör sig om en starkt
föråldrad författningstext med ett arkaiserande
språk, vilket vore en helt
annan sak —• det är inte någon fornsvenska
som här skall fräschas upp och
förnyas — utan om instruktioner som
i vissa fall utfärdats under de allra senaste
åren och följaktligen rimligtvis
måste anses redan ha en i och för sig
hygglig avfattning. Men ändras skall de
tydligen av någon anledning.

Det är, herr talman, kort och gott
dessa förhållanden som jag önskat fästa
uppmärksamheten på och som vi reservanter
velat bringa till riksdagens
kännedom.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! EfterherrHamrins i Jönköping
anförande är det kanske nödvändigt
att redan från början försöka att
få herr Hamrin att förstå vad frågan
gäller. Han vill tydligen göra något annat
av saken än vad den är.

Under år 1965 beslöt riksdagen två
reformer av central betydelse för statsförvaltningen,
nämligen för det första
departementsreformen och för det andra
statstjänstemannareformen. Departementsreformen
syftade till att ge departementen
en sådan organisation, att arbetet
där kunde koncentreras på planering
och vidareutbildning av samhällsverksamheten.
För att nå detta syfte var
det nödvändigt att så snart som möjligt
befria departementen från sådana löpande
ärenden som kunde övertas av
underlydande myndigheter. Statstjänstemannareformen
innebar att grundläggande
regler om förhållandet mellan
myndigheterna och deras tjänstemän
ändrades. Många frågor, som tidigare
reglerats ensidigt av staten genom författningar
eller beslut av myndigheterna,
avgörs nu genom avtal. I andra
frågor måste handläggningen ändras
eller andra ändringar ske.

I fråga om statstjänstemannareformen
antogs den grundläggande lagen av riksdagen,
men arbetet med all den följdlagstiftning
som behövdes för att föra
reformen i hamn vid årsskiftet 1965/66
vilade på Kungl. Maj :ts kansli. Också
för att genomföra departementsreformen
behövdes en mängd författningsarbete,
vilket helt och hållet ankom på
kanslihuset.

De borgerliga reservanterna har försökt
göra gällande att det författningsarbete
i kanslihuset, som var nödvändigt
för att genomföra dessa båda reformer,
har fått större omfattning än vad
som var motiverat. Särskilt har man enligt
reservanternas resonemang lagt ned

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

för mycket arbete på formella ändringar.

Denna ståndpunkt måste efter vad vi
kan förstå bero på att reservanterna har
använt en i grunden felaktig metod att
bedöma resultatet av författningsarbetet.
Därigenom bar man också skapat
sig en felaktig bild av hela arbetsmetoden.
Reservanternas metod innebär i
korthet att man rycker ut en del enskilda
bestämmelser ur de upphävda
instruktionerna och jämför dem med
motsvarande regler i de nya instruktionerna.
Sedan konstaterar man att
ändringarna är av rent formell karaktär
och att de därför, som man säger,
är av ytterst ringa angelägenhetsgrad
samt att man därför inte bör spilla tid
på dem. Den metoden innebär att reservanterna
har förlorat sig i småtterier
som närmast kastar ett löjets skimmer
över deras eget arbete, att man helt förlorat
perspektivet på ett arbete som
man försöker bedöma och att man aldrig
får det riktiga underlaget för sin
bedömning.

Om man i kanslihuset hade använt
den arbetsmetod som reservanterna själva
använder, skulle det kanske ha funnits
anledning till kritik mot författningsarbetet,
men nu har man i kanslihuset
arbetat efter bredare linjer än
dem reservanterna följt. Därför skjuter
reservanternas kritik vid sidan av målet.

Den redogörelse för författningsarbetets
uppläggning och genomförande,
som lämnats inför utskottet, borde annars
ha övertygat även de borgerliga
ledamöterna om att arbetet varit upplagt
på ett rationellt och arbetsbesparande
sätt och lett till att ett tidigare
svåröverskådligt författningsmaterial
fått en klar, enkel, enhetlig och ändamålsenlig
utformning.

Reservanterna har för övrigt inte kunnat
ge något belägg för att en ändring
varit oklar till sin innebörd. De flesta
ändringarna beror helt enkelt på en direkt
anpassning till den modellinstruk -

Ändringar i instruktioner

tion som finns eller till den nya allmänna
verksstadgan.

Reservanternas petighet har tagit sig
de mest underliga uttryck, då man till
och med — som herr Hamrin i Jönköping
gjorde för en stund sedan — tar
upp ett tryckfel i den anmärkning det
här är fråga om. Men detta är bara ett
exempel på de intentioner reservanterna
haft med sin kritik och för den
anda som de har arbetat i. För sådant
kan väl ingen annan beteckning användas
än den som eu av oppositionstidningarna
för någon tid sedan givit uttryck
för. Låt mig på den punkten helt
kort citera Expressen: »Det har kommit
till Expressens kännedom att en
bidragande orsak till de borgerligas
ställningstagande var att det inte fanns
så mycket att anmärka på vid dechargegranskningen
om man inte också tog
upp statsrådet Nilssons ''Hästvedaprosa’.
Det bekräftar ytterligare hela aktionens
larvighet.»

Reservanterna tar vidare upp språkändringarna
och vill göra gällande att
Kungl. Maj :ts kansli offrat alldeles för
mycket tid på detta arbete, vilket herr
Hamrin för en stund sedan också hävdade
här i talarstolen. Men här skall
göras klart att, liksom alla andra förändringar,
även den språkliga utvecklingen
helt naturligt kräver en hel del
arbete. Men på grund av den uppläggning
som instruktionsarbetet fått kan
emellertid den språkliga moderniseringen
i detta fall inte sägas ha medfört
något nämnvärt merarbete. I andra fall
kan det naturligtvis vara annorlunda,
men så långt som det är möjligt bör författningsspråket
fortlöpande anpassas
till språkutvecklingen. Utskottet har
också funnit det riktigt att de givna tillfällena
utnyttjas för att ge författningstexten
en enkel, klar och modern avfattning.

Reservanternas negativistiska inställning
i denna fråga måste te sig mycket
anmärkningsvärd även med tanke på de
önskemål om modernisering av det offi -

3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 20

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ändringar i instruktioner

ciella språket som så många gånger
tidigare framförts från olika håll. Betecknande
är kanske också vad man
kunnat läsa i en tidning, där en av de
borgerliga reservanterna någon gång
ibland lär föra pennan. För ett par månader
sedan fanns i den tidningen en
notis under rubriken »Fram för en statlig
klartext». I notisen hette det, att man
på regeringshåll är beredd att undanröja
de många och befogade anmärkningarna
mot den s. k. kanslisvenskan.
Meningen var att utlåtanden och skrivelser,
som kommer från de statliga
verken och som bl. a. berör allmänheten,
verkligen skulle kunna förstås av
gemene man och inte bara av juristerna.
Inom parentes upplyste notisförfattaren,
att till mannen att hålla yxan hade
regeringen utsett statsrådet Sven-Eric
Nilsson. Runtom ute i de statliga verken,
hette det vidare i tidningen, hade
man fått påminnelser om och stimulans
till att arbeta i klarskrift och att använda
ett för alla och envar förståeligt
skrivsätt. Notisen slutade något resignerat
med förmodan, att man kanske inte
borde dra förhastade slutsatser om att
den kungliga tågordningen skulle arbeta
alltför snabbt. Men den goda viljan
fanns det enligt notisen anledning att
respektera.

För några dagar sedan kunde man
i samma tidning återigen läsa om denna
sak, nu i en ledare. Av någon anledning
har denna tidning till skillnad från
andra tidningar av samma partifärg slutit
upp på reservanternas sida och förfasat
sig över alla onödiga ändringar
i den språkliga utformningen av myndigheternas
instruktioner. Särskilt utrymme
har man i tidningen, precis som
herr Hamrin i Jönköping gjorde, ägnat
det tryckfel reservanterna lyckats hitta.
Vad man än kan säga om ett sådant förfarande
så inte innebär det någon stimulans
att arbeta för ett för alla och
envar förståeligt skrivsätt, något som
samma tidning talade för några månader
tidigare. Förklaringen till skillna -

den mellan den tidigare notisen och ledaren
för några dagar sedan är helt enkelt
den, att notisen gav uttryck åt journalisten-yrkesmannens
naturligt välkomnande
inställning, medan ledaren
gav uttryck för den negative politikerns
felsökeri. Det förefaller mig därför rätt
naturligt att reservationen framkallade
en ovanligt negativ reaktion i andra
borgerliga tidningar.

Herr Hamrin i Jönköping har plockat
fram några exempel, och om herr
Hamrin vill hänga med skall vi titta på
dem en gång till •— det kanske inte
skadar.

På sid. 18 i konstitutionsutskottets
memorial har herr Hamrin försökt göra
gällande, att statsrådet varit alltför petig.
Men jag tycker att det är riktigt att
man gör på detta sätt och hjälper herr
Hamrin till rätta.

Låt oss börja med § 7 i instruktionen
för statens avtalsverk. Denna ändring
är en direkt följd av den modellinstruktion
som skapats. När det gäller § 2
i instruktionen för statens biografbyrå
är det en språklig ändring som vidtagits,
och denna språkliga ändring har
skett efter förslag som upprättats hos
nämnden för svensk språkvård, om det
kan göra herr Hamrin något gladare.

Dessutom vill jag gärna ha sagt att
om man gör anmärkningar så skall man
ta med hela texten och inte utesluta
någonting. Reservanterna har i denna
paragraf inte återgivit hela den gamla
texten utan bara tagit med en liten del
av den och därmed fått fram ett litet
underligare intryck.

För att sedan fortsätta med § 3 så
vill jag säga att herr Hamrin ju även
i dag gjorde en stor sak av ett tryckfel.
Jag skulle föreställa mig att herr Hamrin
och jag, om vi går ut i läsrummet
och tittar i hans egen tidning, kan hitta
många tryckfel. Om två bokstäver blivit
omkastade, så behöver man väl inte på
det sätt som man här har gjort ta upp
det till en anmärkning i form av ett
tillkännagivande mot ett statsråd.

Onsdagen den 27 april 19GC fm.

Nr 20

(i7

När det gäller ändringen av § 4 så
är det också en ändring i enlighet med
modellinstruktionen, och herr Ilamrin
borde känna till det.

I § 18 är det fråga om en uppföljning
av den allmänna verksstadgan, och detsamma
gäller § 21, som herr Hamrin
var inne på förut. Jag skulle kunna fortsätta
med de övriga paragraferna, men
dem kan ju herr Hamrin och jag titta
på i kväll då vi bor på samma hotell.

Låt mig till sist bara säga att det för
vårt vidkommande är med mycket stor
tillfredsställelse vi har konstaterat att
statsrådet Nilsson plockar bort alla krusiduller
från kanslihusprosan. Det är
absolut nödvändigt att så sker. Texter
till lagar och förordningar bör skrivas
på ett sådant sätt att alla människor förstår
vad som avses med dem. Man skall
icke behöva anlita jurister för att tolka
en text. Statsrådet Nilsson har all heder
av de förändringar som kommit till
stånd, och vi hoppas innerligt att statsrådet
fortsätter att skriva lagtext på ett
språk som hör tiden till. Det arbete,
som har utförts, har utförts på ett sådant
sätt att det ej ger anledning till
erinran.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Statsrådet Sven-Eric
Nilsson har inte följt det goda exempel
som hans kolleger handelsministern och
justitieministern givit genom att vara
närvarande och ta del i debatten. Men
jag föreställer mig att statsrådet Nilsson
ändå kan vara alldeles nöjd med det
anförande som här nyss hållits av herr
Andersson i Storfors. Jag höll på att
säga att det ju var statsrådets egen röst
man tyckte sig förnimma.

Jag skall gärna gå med på att den företeelse
vi här diskuterar, ur vissa synpunkter
naturligtvis kan sägas vara mera
roande än oroande och att den kanske
inte lämnar något material just för
någon Haupt- und Staatsaktion — det
kan jag nog hålla med om. Men jag viig -

Ändringar i instruktioner

rar alldeles bestämt gå med på att det
bär är fråga om någonting alldeles betydelselöst
och likgiltigt. Här har kretsen
av regeringsledamöter undan för
undan vidgats och man har fått ett intryck
av att arbetskraften i departementen
är klart otillräcklig. Men till en
sådan här verksamhet har man alltså
tid!

Då jag först fick höra talas om att
det var ett konsultativt statsråd som höll
på med detta kriarättande, vägrade jag
att tro det. Men uppenbarligen är det
så. Det är ett statsråd, en ledamot av
regeringen, som år från år håller på
med detta arbete. Får jag fråga herr
Andersson i Storfors: Har herr Andersson
ett intryck av att Kungl. Maj :ts
kansli rent arbetsmässigt har så obegränsade
resurser till sitt förfogande,
att man utan vidare har tid att lägga
ned all denna möda på ett sådant här
pedanteri? Det är faktiskt en kardinalfråga
i sammanhanget. Från riksdagens
horisont har vi väl ändå fått det bestämda
intrycket, att det råder mycket
stor knapphet på arbetskraft, åtminstone
om man skall döma av t. ex. det ofta
mycket försenade propositionsavlämnandet.
En fråga man gör sig, är faktiskt,
om en av orsakerna till att propositionerna
låter vänta på sig kan vara
en motsvarande ändringsmani också beträffande
dem. Jag ställer frågan, därför
att man får sina misstankar.

Man kan naturligtvis alltid diskutera
detaljer. Den ene kan ha en mening om
en sak, den andre en annan, när det
gäller en företagen ändring. Låt mig då
få ställa en fråga till herr Andersson i
Storfors. När det i SIDA-instruktionen
den 29 juni i fjol hette: »Generaldirektören
är styrelsens chef», tyckte man att
detta var ganska klart och entydigt uttryckt.
Men den 21 december samma år
kom en ändrad instruktion ut, i vilken
det hette: »Generaldirektören är chef
för styrelsen». Vad var det för fel med
det första uttrycket? Är det verkligen
en uppgift för ett statsråd att syssla

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ändringar i instruktioner

med sådana ändringar? Och är det för
övrigt en ändring till det bättre?

Jag måste säga att det är betänkligt,
när man förfar på detta sätt. Väl att
märka har detta kriarättande återverkningar
i departementen, ute i verken
och bland myndigheterna. Det betyder
att tryckerier och korrekturläsare får
en massa arbete. Till vilken nytta, kan
man fråga sig.

Jag skall inte utbreda mig mycket
mer i denna fråga, men låt mig till sist,
herr Andersson i Storfors, säga, att jag
som tidningsman liar en bestämd erfarenhet
av att man skall vara mycket försiktig
med att ändra i korrektur i onödan.
Erfarenheten visar att nya fel då
lätt kan uppstå. Tryckfels-Nisse är
verkligen en högst besvärande person
och jag tror att statsrådet Nilsson också
bör betänka denna sak.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! När det gäller språkmodernisering
in. m. i departement är
en hel rad olika organ utanför departementens
område inkopplade i detta arbete.
Det känner nog herr Hamrin i
Jönköping till, men kanske det ändå kan
vara skäl att nämna saken. Eftersom
man redan 1853 började att försöka
ändra på språket utan att ha lyckats på
något märkbart sätt, är det bara bra att
detta nu kommer i gång, sedan man
äntligen fått ett statsråd som vågar hålla
i yxan.

Den PM som uppgjordes 1963 omarbetades
1965, då det var fråga om att göra
texten mera lättläst och förståelig för
gemene man. Detta var ett steg i rätt
riktning. När vi sedan kopplade in de
övriga organ som skulle hjälpa till att få
fram vettiga texter, bl. a. nämnden för
svensk språkvård och chefen för institutet
för svensk språkvård, docenten Molde,
tycker man ändå att herr Hamrin
i Jönköping borde förstå att det inte enbart
är departementet som sysslar med
dessa arbeten utan att det har många
andra krafter till hjälp. Med hjälp av

docent Molde har man lyckats få fram
en hel del verk som varit till gagn. Härvid
kan man närmast nämna den nya
jordabalken och kungörelsen om vägmärken.
Här var det fråga om att få
fram texter, som allmänheten kunde
förstå på ett riktigt sätt utan att behöva
begära hjälp för en tolkning.

Man skulle naturligtvis kunna fortsätta
hur länge som helst och redogöra för
olika ändringar som vidtagits, men jag
är helt på det klara med att ändringarna
är riktiga. De har ändå gått i den
riktningen att man skulle kunna få författningarna
lättförståeliga för gemene
man, och det är väl detta vi är ute efter.
Det är väl inte så, herr Hamrin, att man
vill ha kvar sådana texter att vi alla
måste fråga jurister vad det gäller, utan
man skall kunna tolka dem själv.

Tillåt mig till sist citera en av herr
Hamrins brödratidningar, som säger, att
just ordet »hästveda», som man så ofta
försökt lansera, låter väldigt gediget,
och vidare säger: »Får vi be om litet
mer ''hästveda’!

Oppositionens ledamöter i konstitutionsutskottet
har dock anmält sitt missnöje
med ''kriarättningen’. De gör oss
besvikna.» Eskilstuna-Kuriren tillägger:
»Man kan förstå att en och annan högerman
känner vånda, när gamla kära
formuleringar bryts upp. Men mittpartierna
har ju lovat att vara framstegsvänliga
och progressiva.»

Herr Hamrin befinner sig i det sistnämnda
gänget.

Låt mig också till slut använda herr
von Friesens ord från i morse att reservanternas
behandling av frågan är ett
mycket bedrövligt aktstycke.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag måste under alla
förhållanden konstatera en motsägelse.
Utskottsmajoriteten förklarar uttryckligen
att man över huvud taget inte ägnat
sig åt att företa någon detaljgranskning
av statsrådets verksamhet på detta område.
Man har inte ansett det mödan

Onsdagen den 27 april 196G fm.

Nr 20

Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

värt. Det var någonting som man inte
skulle syssla med. Nu säger herr Andersson
i Storfors att vad statsrådet
gjort, är genomgående, på alla punkter,
utan några reservationer, helt i sin ordning
och alldeles korrekt. Hur är det?
Har man gått igenom detta material eller
har man inte gjort det?

Som en slutsummering av denna debatt
vill jag säga att det väsentliga är
nog ändå att statsråden i första hand
ägnar sig åt att exempelvis få fram propositionerna
till riksdagen i tid. Jag vill
än en gång understryka att jag tror att
vi har mycket, mycket mera glädje och
gagn av detta än av att man plottrar
bort tiden på sådana småtterier och ett
sådant pedanteri som det genomgående
är fråga om här.

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag vill bara till sist
säga till herr Hamrin i Jönköping att
med den stora bredd som man skapat
kring statsråden har man också skapat
garantier för att man får ett språk som
vi alla kommer att förstå, och det är väl
det vi vill. Men herr Hamrin vill tydligen
någonting annat.

Punkten 7

Förordnande för domare att fullgöra
administrativa uppgifter

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Då jag för en stund sedan
fungerade som talman blev ett av
mig tidigare hållet anförande apostroferat
i debatten, och jag fäste mig särskilt
vid vad handelsministern yttrade
vid handläggningen av ärendet om lotteritillstånden
då han menade att det
inte kunde röra sig om en administrativ
praxis utan gällde en engångsföreteelse.
Han skulle därför, då han blev,
som han ansåg det, prickad av utskottet,
känna sig skyldig att för framtiden av -

stå från beviljande av sådana lotterier.

Jag skulle beträffande dessa tillkännagivanden
vilja säga som komplettering
till mitt tidigare anförande, att när oppositionspartierna
inom konstitutionsutskottet
har använt desamma har det
berott på att vi ville försöka få en enig
uppfattning inom utskottet. Vi har nämligen
haft intrycket att de ärade regeringsledamöterna
numera är utomordentligt
känsliga och sensibla varelser. »

Jag såg för en stund sedan förutvarande
statsrådet Per Edvin Sköld här
inne i kammaren. Jag skulle ha velat
erinra honom om de bataljer som vi
hade på 1940-talet, då statsrådet Sköld,
som var försvarsminister, blev utsatt
för en majoritetsanmärkning från utskottets
sida — han hade glömt att fråga
riksdagen om lov när han skulle låta
bygga en pansarbåt och andra sådana
småsaker och han hade vidtagit vissa
åtgärder i samband med införskaffandet
av de italienska jagarna, vilket föranledde
en partivän till honom, herr
Vilhelm Lundstedt, att ifrågasätta huruvida
inte § 106 regeringsformen skulle
vara tillämplig. Ja, se det var en tid det!

Då var inte statsråden så känsliga, då
var det roligt att sitta i konstitutionsutskottet
och då var det roligt att ta upp
en debatt med regeringsledamöterna!

Nu måste man fara så varliga fram på
grund av den känslighet som jag här
har påpekat.

Jag skulle vilja ge handelsministern
rätt då han säger att man inte borde
ha använt tillkännagivandeformen i detta
fall. Då det gällde en enstaka företeelse
borde man, som jag tillåtit mig
säga under tidigare liknande debatter
här i kammaren, fortfarande ha använt
sig av anmärkningsförfarandet. Men
skälet till att man nu har försökt att gå
denna mildare väg tror jag mig ha påvisat.

Herr talman! Jag skall nu övergå till
att säga några ord om nästa ärende, förordnande
för domare att fullgöra administrativa
uppgifter, vilket redovisas på

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

sid. 19 i konstitutionsutskottets memorial.
De senaste åren har vissa förändringar
inträffat genom att magistratens
tidigare befattning med vissa avstyckningsärenden
för tomter automatiskt
har upphört, eftersom magistraterna
upphörde att fungera den 1 januari
1965. Man måste då försöka bestämma
vilka myndigheter som skulle ta befattning
med dessa ärenden, framför allt
fastställandet av områdesavstyckningar.

Den allmänna regeln har blivit att
länsstyrelserna tilldelas denna uppgift,
men i lagen finns vissa förbehåll som
innebär att någon annan, som Kungl.
Maj:t förordnar, kan få hand om den,
och detta har även skett. Det är här
som kritiken från utskottsreservanterna
sättes in. Domare har alltså ålagts förvaltningsuppgifter.
Denna kanske lilla
fråga får här ett mycket stort perspektiv.
Redan före 1809 års stora grundlagsreform
var nämligen den principen fastslagen
att domarmaktens självständighet
skulle vara en av hörnstenarna i vår
förvaltning. Förvaltningstjänst skulle
icke blandas in i domartjänsterna.

Denna uppdelning av de olika funktionerna
kan naturligtvis i enskilda fall
ändras genom att Konung och Riksdag
gemensamt företar ändringar i lagen.
Men vad vi har påtalat är att Kungl.
Maj :t i ett visst fall inte har hört riksdagen.
Det tycker minoriteten har varit
felaktigt. Regeringen borde nämligen
ha varit övertygad om att om den hade
lagt fram en proposition i riksdagen
hade denna också vunnit bifall av riksdagen.
Regeringen har emellertid uraktlåtit
att göra detta och, som jag tilllåtit
mig att påpeka många gånger, den
bör inte ens i som det förefaller självklara
fall gå förbi riksdagen. Beträffande
en sådan fråga som åläggande för
domare att förrätta vigsel gick man den
riktiga vägen. I det fallet framlades en
proposition, och därefter fattade Konung
och Riksdag ett samfällt beslut i
frågan.

För att gå till det konkreta exemplet,

har jag särskilt fäst mig vid att beträffande
Borås stad ägodelningsdomaren
skall få denna uppgift, och det har han
också åtagit sig. Det finns en rådman
i staden som har åtagit sig uppgiften
att bl. a. sköta dessa fastställelser. Vi
har ju nyss från justitieministern fått
höra hur oerhört ansträngd situationen
är för våra domstolar, hur mycket de
har att göra i olika avseenden, och det
är alldeles klart att denne rådman inte
kan underlåta att ta hänsyn till också
andra rättsvårdande uppgifter. Det finns
ju häktade som behöver så snabbt som
möjligt komma under åtal och andra liknande
uppgifter för en domare. Frågan
är därför om den som man ansåg praktiska
utvägen att anlita en domare har
varit särskilt lycklig.

Man kan vidare, som utskottsreservanterna
säger, ifrågasätta om det kan
vara riktigt, att denne domares beslut
i dessa fastställelseärenden skall kunna
bli föremål för en överprövning av länsstyrelsen.
Här inför man en för hela
vår förvaltning ganska främmande princip,
nämligen att förvaltningsorganen
skall bli överklagningsorgan för domares
beslut.

Man kan naturligtvis från utskottsmajoritetens
sida säga, att det inte finns
några vattentäta skott mellan dömande
verksamhet och förvaltning, och det är
riktigt. Men varje gång som detta sker
— ett övertramp enligt minoritetens mening
— tror jag det är angeläget att
man fäster uppmärksamheten på saken
och påpekar den principiella vikt som
ett sådant ärende har och att man inte
i fortsättningen bör gå samma väg.

Jag skulle med den mest välvilliga
tolkning kunna betrakta detta som en
sorts olycksfall i arbetet inom departementet,
och jag kan bara i detta sammanhang
uttala den förhoppningen att
det inte skall behöva upprepas utan
att man skall följa den väg som av hävd
varit den riktiga, nämligen att låta
Konung och Riksdag gemensamt stifta
lag på detta område.

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr von Friesen kom
i början av sitt anförande in på en fråga
som tidigare varit föremål för debatt
här i kammaren, och då jag inte är så
alldeles säker på att han förstått mig
rätt i mitt anförande vill jag begagna
tillfälle att här bara göra ett förtydligande.

I det åberopade anförandet framhöll
jag uttryckligen, alt det låg mycket i det
resonemang som lottmajoriteten i utskottet
förde om riskerna med lotterier
av det slag som jag givit tillstånd till
och som påtalas i utlåtandet. Jag hade
samma betänkligheter själv, men när
jag vägde skälen för och emot kom jag
till det resultatet till skillnad från lottmajoriteten
i utskottet att jag borde
medge lotteriet. Härav följer givetvis att
jag delar utskottsminoritetens uppfattning
på denna punkt.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Även högerrepresentanterna
i konstitutionsutskottet anser, att
ärendet nr 7 i konstitutionsutskottets
memorial gäller en väsentlig principfråga,
nämligen spörsmålet huruvida
domstolarna med sin dömande myndighet
kan förena en förvaltande och administrativ
uppgift. I regeringsformens
§ 47 uttrycks klart, att rättskipning och
förvaltning skall hållas isär. Detta synes
också vara ett renlighetskrav och
en väsentlig princip i ett demokratiskt
samhälle.

Beträffande vissa avstyckningsärenden
i stad har, som vi nyss hörde, magistraten
haft att pröva och fastställa
avstyckningen. I och med att magistraterna
upphörde den 1 januari 1965 överfördes
dessa uppgifter till länsstyrelsen
eller den Konungen i vissa fall förordnar.
Sådant förordnande meddelades
också genom konsedjbeslut den 17 december
1965, vilket innebar att från och
med årsskiftet 1965/66 dessa administrativa
uppgifter överfördes på ägodel -

ningsdomaren vid rådhusrätten i vissa
städer, ordföranden i expropriationsdomstolen
i Borås samt i vissa andra
fall till överlantmätaren.

Reservanterna menar att det på detta
sätt för domstolarnas del blivit en beklaglig
sammanblandning av rättskipning
och förvaltning. Nu anför visserligen
utskottsmajoriteten att detta inte
är någon nyhet; den pekar på jorddelningslagen
och fastighetsbildningslagen
som föreskriver ägodelningsdomarens
och ägodelningsrättens handläggning av
vissa avstyckningsärenden. Man erinrar
vidare om inskrivningsdomarens handläggning
av inskrivningsärenden enligt
1932 års lag och om den 1964 nya giftermålsbalken
som ålägger lagfaren domare
i underrätt att förrätta borgerlig
vigsel. I detta sammanhang kan det vara
intressant att erinra om att när det
senare lagförslaget remissbehandlades
opponerade sig Föreningen Sveriges
kommunalborgmästare just av principiella
skäl. Föreningen påtalade att det
skulle bli en sammanblandning av dömande
och administrativa uppgifter.

Nåväl, principen att ålägga domstolarna
administrativa uppgifter skulle enligt
utskottsmajoritetens mening vara
knäsatt. Härtill kan sägas att dessa administrativa
uppgifter har tillkommit
efter beslut i allmän lag, men i det nu
aktuella fallet föreligger bara ett konseljbeslut
av Kungl. Maj:t.

Domstolarnas handläggning av dessa
nyia administrativa ärenden medför
också komplikationer med besvärsordningen,
vilket också herr förste vice
tahnannen framhöll. Domstolarna blir
beroende av sidoordnade myndigheter.
Inom domstolsväsendet gäller att ett
överklagande självfallet går vidare till
högre judiciella instans. Därför har inte
heller domstolarna belastats med sådana
administrativa ärenden som skall
överklagas i länsstyrelsen eller statliga
centrala ämbetsverk. Om så sker kommer
domstolarna att underordnas dessa
förvaltningsmyndigheter. I de ärenden

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

de! här rör sig om skall domares beslut
överklagas hos länsstyrelsen, vilket
inte verkar rimligt.

I detta läge frågar man sig om det är
alldeles nödvändigt att lägga dessa avstyckningsärenden
på domstolarna. Av
remisshandlingarna framgår att bl. a.
Göta hovrätt anfört klara principiella
betänkligheter, även om den inte velat
motsätta sig det ifrågavarande beslutet.
Länsstyrelsen i Örebro framhåller, att
projektet synes stå i strid med principerna
för stadsdomstolsreformen, som
bland annat syftar till ett särskiljande
av rättskipning och förvaltning. Tre
olika överlantmätare framhåller i sina
yttranden som väsentligt att fastställelseförfarandet
blir koncentrerat och finner
det lämpligt att förordnanden utfärdas
för överlantmätare. Hade man
följt dylika rekommendationer hade
man bidragit till att hålla den dömande
myndigheten intakt och därmed slagit
vakt om en väsentlig rättsprincip.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Denna fråga intresserar
mig som yrkesman ganska mycket, och
jag har försökt att utreda vad orsaken
kan vara till att behandlingen av ärendena
är så olika på jorddelningssidan
och fastighetsbildningssidan. Då ordalagen
i utskottets utlåtande och i bilagan
till detsamma kan föranleda missförstånd
i framtiden, vill jag här säga
några ord om saken.

Utskottet anger först ett exempel på
administrativa bestyr, som handlagts av
domare, t. ex. när det gäller tillämpning
av jorddelningslagen i fråga omavstyckningar
med sammanläggning. Men
här är det den skillnaden, om man jämför
med de i reservationen berörda fallen,
att beslut i sådant ärende inte kan
överklagas. Det beslut som en ägodelningsdomare
fastställer i fråga om avstyckning
med sammanläggning är alltså
utan appell. Om han är tveksam om
fastställandet, går ärendet till ägodelningsrätt,
d. v. s. den judieiella vägen.

På sidan 20 i utskottets utlåtande
återges emellertid ett annat exempel,
där utskottet skriver följande: »Även
ägodelningsdomare i rådhusrätt har, enligt
3 och 4 kap. fastighetsbildningslagen,
att utföra fastställelseprövning av
vissa jorddelningsärenden angående
sammanläggning.» Enligt min mening
är det fel att skriva så. I de kapitel som
nämnes står ingenting om fastställelse.
Där står att man förordnar om sammanläggning.
Om någon är missnöjd
med det förordnandet, går ärendets behandling
den judieiella vägen. Utskottet
behandlar alltså inte det exempel
som angivits i reservationen, att man
har en domare vars beslut skall överprövas
av administrativ myndighet. De
två frågor som angivits som paralleller
i utskottets utlåtande tycker jag därför
inte är paralleller, ty de har olika utgångspunkter.

Då kan man fråga hur detta skall
klaras av i framtiden, om man vill ha
möjligheten att förordna någon annan,
till äventyrs en domare. Domarna har
ju ändå sedan 1928 haft sådana uppgifter
enligt jorddelningslagen, och de besluten
kan som sagt inte överklagas. Ja,
man kan i fastighetsbildningslagen för
städer och motsvarande samhällen införa
samma bestämmelse, alltså att beslut
om fastställelse av en förrättning är utan
appell och alltså inte går att överklaga.
Och det kan sägas vara en lapsus att
fastighetsbildningslagen inte har ändrats
i den riktningen.

Nu pågår det emellertid ett stort lagskrivningsarbete
i justitiedepartementet
sedan drygt ett år tillbaka, och vi
väntar oss framdeles en gemensam lagstiftning
för land och stad, där även
denna fråga torde bli uppklarad och vi
får gemensamma regler. Då torde det
också bli lagakraftvinnande av förrättningarna
i mycket större utsträckning
än nu, och vi får då bort fastställelseprövningen.

Bortsett från den konstitutionella sidan
av denna fråga motiveras väl dessa

Onsdagen den 27 april 196G fm.

Nr 20

Förordnande för domare afl fullgöra administrativa uppgifter

åtgärder av att de berörda parterna tidigare
haft nära till sina magistrater och
inte har velat ha förlängd väg. Givetvis
ser man då gärna alt en tjänsteman i
den kommun där avstyckning sker får
denna uppgift. Jag kan alltså förstå att
kommunerna då gärna vill ha denna
möjlighet att också kunna använda t. ex.
en domare.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse på herr Tobés resonemang i
sakfrågan. Han företräder ju i utomordentligt
hög grad sakkunskapen. Och
såvitt jag förstod var han mycket försiktig
med att fälla något omdöme om
huruvida Kungl. Maj:t hade handlat
praktiskt och riktigt i detta fall. Han
ville inte heller uttala sig i den principiella
frågan.

Nog om det.

Jag har också förståelse för herr von
Friesens och herr Werners uppfattningar
i denna fråga, och de har här inte
agerat med utgångspunkt från det praktiska
handlingssättet utan har mera fört
ett principiellt resonemang. Jag tycker
att debatten på denna punkt skiljer sig
ganska mycket från den tidigare diskussionen,
som i hög grad rörde sig om
kriarättande. Jag har stor förståelse för
ett rent principiellt resonemang. Men
det finns anledning att uppmärksamma
att det denna gång inte är lotten som
har avgjort majoriteten i utskottet. Det
finns sju reservanter, och följaktligen
är det tretton av utskottets ledamöter
som står bakom utskottets skrivning.
Det ger mig anledning att innan jag går
vidare, säga något om vad herr von
Friesen i början anförde om utskottets
arbete, vilket var en fortsättning av den
diskussion han inledde i morse.

Jag har all förståelse för att herr von
Friesen har upplevt dagar som ur både
konstitutionsutskottets och hans egen
synpunkt har varit roligare än den vi
upplever i dag. Denna kammare är, mås3*
— Andra kammarens protokoll 1966.

te jag också säga till herr von Friesen,
rätt praktiskt betonad. När jag under ett
av mina första riksdagsår deltog]^konstitutionsutskottets
behandling, hade vi ett
ärende som berörde dåvarande statsrådet
fröken Nygren. Jag skall nu inte
gä in på den rent praktiska fråga det
gällde. Utskottet ansåg sig ur principiella
synpunkter ha anledning att anmärka
på statsrådets handläggning. Det
gällde lärarnas tillsyn av barn på raster
och vid liknande tillfällen. Det rådde då
ganska stor enighet i konstitutionsutskottet,
men jag tror herr von Friesen
erinrar sig att det ändå inte var någon
särskilt lyckad dag för konstitutionsutskottet.
Alla i denna kammare som
kände sig ha någonting med skolverksamhet
att göra, oavsett vilka politiska
partier de tillhörde, reagerade våldsamt.
Detta gjorde mig mycket betänksam
mot att bara ur rent principiella
synpunkter göra anmärkning mot ett
.statsråd, om man finner att materiella
och praktiska överväganden talar för
att den handläggning som skett varit
riktig.

Detta var en personlig bekännelse i
samband med denna fråga.

Jag vill också, herr talman, ha sagt
att jag tycker att frågans tidigare handläggning
på ett korrekt sätt har återgivits
av både herr von Friesen och herr
Werner, och jag har därför ingen anledning
att mera uppehålla mig vid den
saken. Men vid bedömningen av ärendet
kan man inte komma ifrån att de som
haft den uppfattning som herr von Friesen
och herr Werner företräder, hade
19C4, vid behandlingen av frågan om
magistraternas upphörande, haft anledning
att reagera och ge uttryck för sin
reaktion. Nu har herr Tobé anmält att
vi kanske får ett nytt tillfälle att diskutera
denna fråga i samband med den
nya fastighetsbildningslagen.

Med detta, herr talman, har jag lämnat
mitt svar och hänvisar i övrigt till
redogörelsen i memorialet för utskottsmajoritetens
syn på frågan.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 196G fm.

Punkten 8

Landshövdingarnas bisysslor

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag återkommer på ännu
en punkt. Det gäller nu landshövdingarnas
bisysslor, en fråga som verkligen
inte på något sätt är ny för riksdagen

— den har ju här förevarit flera gånger
till behandling.

Konstitutionsutskottet har i samband
med sitt dechargearbete vid upprepade
tillfällen berört dessa förhållanden. Det
finns också klara papper som visar att
riksdagen bestämt uttalat sig för största
möjliga restriktivitet i fråga om länschefernas
uppdrag vid sidan om den
direkta tjänsten. Men likafullt står det
alltjämt på sina håll ganska illa till. Så
sent som i år — bara för några veckor
sedan — kom ett mycket omfattande utredningsuppdrag
att anförtros en svårt
arbetsbelastad landshövding. Det lär
inte, allra minst i våra dagar, vara möjligt
för en landshövding att ens nödtorftigt
sköta ett län mer eller mindre på
deltid. Om den saken kan vi väl alla
vara överens, hur duktiga landshövdingar
vi än har.

Nu skall erinras om att vid årsskiftet
en ny reglering trätt i kraft på detta område.
Men det hör också till bilden att
det kungl. brev som återges i memorialet
och som utfärdades den 30 december
1965, med stöd av 13 § statstjänstemannalagen,
mycket nära ansluter till de
tidigare bestämmelserna i statens avlöningsreglemente
och att sålunda en
mycket bestämt fixerad gränsdragning
stipulerats beträffande landshövdingarnas
möjligheter att ta på sig s. k. bisysslor
eller extrauppdrag, de må nu ha stor
eller liten omfattning.

Så långt kan måhända allt sägas vara
gott och väl, bortsett från att man alltjämt
tycker att Konungens tromän ute
i länen — somliga län, vill jag tillägga

— likväl är engagerade i alltför många
uppdrag utanför den egentliga tjänsten.
Visserligen bär väl på ett håll där och
ett annat där ett uppdrag försvunnit
från katalogen, men man har då när -

mast fått intrycket, att denna nedbantning
mera beror på det enkla faktum,
att en utredning eller vad det nu kan
vara slutförts eller upphört och att en
avveckling därmed automatiskt kunnat
ske. Någon medveten trend mot en avveckling
kan — det intrycket kvarstår
— knappast spåras, såvitt jag förstår.

Men detta må nu vara eu sak, där det
naturligtvis alltid finns rum för olika
tolkningsmöjligheter. Här har emellertid
inträffat något annat som vi reservanter
i utskottet finner utomordentligt
betänkligt. Det dyker plötsligt i handlingarna
upp en departementsskrivelse
daterad den 11 februari, således knappt
en och en halv månad efter utfärdandet
av det nyssnämnda kungl. brevet, där
inrikesdepartementets landsstatsavdelning
»på förekommen anledning», som
det heter — är det möjligen något landshövdingemöte
som hunnit hållas under
mellantiden? — låter meddela, att det
uppenbarligen finns en möjlighet till
dispens från gällande bestämmelser,
ungefär som om avsikten vore — man
kan i varje fall tolka det så — att stilla
någon oro på något håll och jämna
vägen för en uppmjukning av tidigare
praxis.

Det skall då klart sägas ut — det har
vi reservanter velat göra — att från
synpunkten inte minst av de intressen
som riksdagen i detta sammanhang ständigt
hävdat och väl alltjämt hävdar, ter
sig vad som här förevarit ganska allvarligt.
Det får helt enkelt inte ske någon
uppmjukning härvidlag av praxis. Länen
måste kunna göra anspråk på att
i största utsträckning får rå om sina
länschefer — en synpunkt som i dag
och för framtiden förvisso inte har
mindre relevans än tidigare, snarare
tvärtom.

Herr talman! Jag skall inte argumentera
mer i detta ärende. Vi torde allesammans
väl känna till hurudant läget
är. Jag vill bara, som sagt, framhålla att
vi reservanter bedömt detta så pass
allvarligt, att vi velat bringa det till
riksdagens kännedom.

Onsdagen den 27 april 1900 fm.

Nr 20

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Landshövdingarnas bisysslor
har under ett flertal år varit
något av en följetong i konstitutionsutskottets
granskningsarbete. Låt mig med
tillfredsställelse konstatera att vi vid
årets granskning fått det mycket bestämda
intrycket, att man både inom
Kungl. Maj :ts kansli och bland landshövdingarna
tagit intryck av den kritik,
som tidigare uttalats mot att landshövdingarnas
arbetsbörda i många fall blivit
alltför stor.

Herr Hamrin har sig bekant att antalet
uppdrag för landshövdingarna har
minskats långt utöver den katalog som
presenterades vid utskottets behandling
av ärendet. Enligt mitt bedömande, herr
Hamrin, föreligger det en medveten
trend till en minskning på detta område.

När sedan herr Hamrin kommer in
på regeringsskrivelsen tillåter han sig
att göra ungefär samma tolkning av
denna som han gjort i ett annat sammanhang.
Jag kan inte låta bli att på
denna punkt komma att tänka på en viss
potentats tolkning av en annan skrift.
Om man är illvillig, herr Hamrin, och i
en skrivelse vill lägga in en viss mening,
kan det naturligtvis vara möjligt
att göra detta. Jag kan inte finna att
den skrivelsen som herr Hamrin åberopar
på något sätt skulle innebära en
ändring av den inställning, som regeringen
i annat sammanhang givit uttryck
för i dessa frågor. Jag tycker nog
att man måste vänta och se hur praxis
utformar sig innan man gör en sådan
allvarlig erinran, som utskottsminoriteten
ändå i detta fall vill göra.

Herr talman! Dessa frågor har varit
föremål för diskussion vid flera olika
tillfällen i denna kammare, och jag
skall inte lägga ut texten ytterligare
i detta sammanhang utan nöjer mig
med de synpunkter jag anfört.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson vill

Landshövdingarnas bisysslor

se mitt agerande på denna punkt —
och jag tänker mig att han även däri
innefattade tidigare ärenden — såsom
uttryck för illvilja. Jag har knappast
den uppfattningen att det är min natur
att agera från sådana förutsättningar.
Det vill jag bestämt understryka.

Vidare tycks herr Adamsson leva i
den föreställningen att allt är gott och
väl på detta område, och jag tror mig
heller ingalunda om att kunna rubba
honom i denna uppfattning. Att det
skulle föreligga någon medveten trend
till en avveckling av landshövdingarnas
bisysslor vågar jag ändå på goda grunder
bestrida. I varje fall har jag svårt
att se att den omständigheten, att en
redan tidigare hårt arbetsbelastad
landshövding helt nyligen beklätts med
ett mycket omfattande utredningsuppdrag,
går att bringa i överensstämmelse
med herr Adamssons optimistiska syn
på dessa ting.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller att utreda
stora frågor bör regeringen givetvis,
herr Hamrin, ha möjligheter att också
välja bland landshövdingarna för dessa
uppdrag. Det tror jag att vi ändå är
överens om. Sedan vill jag, herr Hamrin,
i motsats till vad Ni anför, framhålla att
jag hoppas att det är en medveten trend
som detta material ger uttryck för. För
den händelse så inte är fallet kanske
herr Hamrin och jag är ganska överens.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Som reservant under
denna punkt vill jag gärna framhålla att
det ingalunda är min mening — och,
förmodar jag, inte heller de övriga reservanternas
— att medverka till något
förbud för landshövdingar att åtaga sig
bisysslor. Säkerligen är det bara nyttigt
även för hemlänet att en landshövding
har vissa uppdrag på riksplanet; det
bör klart sägas ut.

Enligt vår mening bör emellertid antalet
bisysslor hållas inom relativt snä -

7 G

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Utvecklingskredit till Sudan

va gränser. Denna uppfattning har också
kommit till uttryck vid riksdagens
tidigare ställningstaganden, senast vid
behandlingen av 1964 års dechargememorial.

Mot denna bakgrund ter det sig underligt
att flera av våra landshövingar alltjämt
är överhopade av ofta mycket arbetskrävande
uppdrag och att trots riksdagens
ställningstagande nya uppdrag
av regeringen överlämnats till en tidigare
mycket hårt engagerad landshövding.

Särskilt anmärkningsvärd är dock
den skrivelse — som herr Hamrin tidigare
talade om — vilken skickades ut
den 11 februari och tillställdes överståthållaren
och samtliga landshövdingar
angående dispens från de restriktiva bestämmelser
som utfärdades i kungligt
brev av den 30 december 1965, alltså
helt kort tid dessförinnan. Genom departementsskrivelsen
har, som det synes
oss, skapats en oklarhet, som kan uppfattas
som en uppmjukning i förhållande
till gällande bestämmelser och praxis.

Vi tror att det är viktigt att landshövdingarnas
bisysslor inte försvårar deras
egentliga uppgift, vilken för övrigt under
nuvarande samhällsomdaning ställer
utomordentligt stora och växande
krav. Därför är det angeläget att den av
riksdagen begärda restriktiviteten verkligen
upprätthålls. Det är detta reservanterna
velat ge till känna.

Punkten 9

Utvecklingskredit till Sudan

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Jag är övertygad om att
kammaren snart börjar bli trött på denna
litet utdragna dechargedebatt och
skall därför fatta mig mycket kort beträffande
frågan om krediterna till Sudan,
som är anmäld på s. 24 i utskottsmemorialet.
I anslutning härtill gör folkparti-
och högerrepresentanterna i utskottet
ett reservationsvis framfört utta -

lande; det är enbart fråga om ett tillkännagivande
för riksdagen.

Jag vill bestämt hävda att det inte
råder någon meningsskiljaktighet om det
riktiga i att lämna krediter och annat
stöd till länder av denna typ. Riksdagen
har också fattat beslut i den riktningen.
Enligt vår mening förelåg det dock icke
någon tvingande nödvändighet för finansministern
att träffa ett avtal med
en regering i Sudan, när man svävar i
stort tvivelsmål om huruvida den verkligen
representerar landet.

Genom utländska journalisters ingripanden
— inte på diplomatisk väg —
har man lyckats få en bild av tillståndet
i Sudan under de senaste månaderna,
och det är väl knappast någon tvekan
om att här rasar ett verkligt inbördeskrig
och att man säkerligen kan göra
gällande att det som kallas för en centralregering
inte kan utöva myndighet
i landet. Det som skiljer reservanternas
uppfattning från utskottsmajoritetens
gäller väl helt enkelt graden av dessa
krigshandlingar och hur allvarligt vi
betraktar dem. Reservanterna ser tillståndet
som närmast kaotiskt. Det har
enligt vad jag inhämtat de allra senaste
dagarna inte på något sätt förbättrats.
Journalister från franska och engelska
tidningar har på mer eller mindre underliga
vägar fått ta sig in i landet och
där skaffa sig informationer om tillståndet.

Det är därför som vi reservanter tycker
att det inte förelåg något tvingande
skäl för finansministern att i samförstånd
med statsrådet fru Lindström teckna
ifrågavarande avtal. Det är det som
vi för riksdagen velat tillkännagiva.

Herr WERNER (h):

Herr talman! När vi förra veckan diskuterade
u-landshjälp var enigheten
ganska stor beträffande behovet av ökad
och effektiviserad hjälp åt den nödlidande
världen. När högerns och folkpartiets
representanter i konstitutionsutskottet
i dag vill ge till känna sin

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

otillfredsställdhet med utvecklingskrediten
till Sudan, har detta självfallet inte
någon grund i missunnsamhet. Orsaken
är i korthet den att Sudan sedan
liinge befinner sig i ett blodigt inbördeskrig.
Konflikten står mellan å ena
sidan de tre sydliga provinsernas 4
miljoner färgade och å andra sidan de
arabiska och färgade folkgrupperna i
mellersta och norra provinserna med
regeringen i Khartoum.

Alltsedan den militära kuppen 1958,
som förde marskalk Abbond till makten,
har de tre sydliga provinserna varit
utsatta för ett mycket hårt tryck. För
att åstadkomma enhet försökte militärdiktaturen
få till stånd en »arabisering»
av sydprovinserna. Med tanke på att de
centrala och norra provinsernas folk
representerar den mohammedanska religionen
och sydprovinserna företräder
kristendomen och primitiv religion förstår
man vad »arabisering» kunde innebära.

Samtidigt började också angreppen
mot de kristna kyrkorna och missionen.
Eftersom kyrkorna i Sudan emanerar
ur brittisk mission, identifierar man
gärna denna kyrkliga verksamhet med
brittiska intressen och därmed som en
splittrande verksamhet. Av kyrkorna i
södra Sudan är den romersk-katolska
störst med 350 000 medlemmar. Därnäst
kommer episkopalkyrkan — d. v. s. den
sudanesiska anglikanska kyrkan — med
150 000 medlemmar. Vidare har vi presbyterianer,
ett par evangeliska kyrkor,
ett par ortodoxa samt den koptiska kyrkan.
Åtskilliga av dessa kyrkor är anslutna
till kyrkornas världsråd.

Naturligt nog kom missionärer och
präster i sydprovinserna att framstå
som fiender till »arabiseringsprocessen»
genom sin förkunnelse och sin skolverksamhet.
Man menade att de försökte
isolera sydprovinserna från landet i
övrigt.

T oktober 1964 inträdde en avspänning
genom militärdiktaturens fall, men
vid en författningskonferens i februari

Utvecklingskredit till Sudan

1965 var oenigheten åter remarkabel.

1 april 1965 hölls parlamentsval, men redan
i slutet av samma månad blev läget
oroligt, och regeringen utfärdade
ett ultimatum att militära maktmedel
skulle tillgripas om inte »uppviglingen»
upphörde.

Den 13 juni omtalar Times att den
sudanesiska exilorganisationen Azania
sökt stöd hos premiärminister Kenyatta.
Under juli kommer flera rapporter
om fullt krig mellan armén och gerillan.
Och sedan har kriget fortsatt och ödelagt
byar och städer och tusentals människoliv.
Detta skildras av tidningen
Economists korrespondent i Khartoum
och även av Daily Mail-jouraalisten Anthony
Carthew, vilkas artiklar som bekant
också varit införda i svensk press.
De skräckskildringar Carthew ger av
striderna, övergreppen, svälten och massakern
i djungeln bekräftas också av den
kyrkliga information som står till buds.
Spillrorna av den kyrkliga organisationen
försöker undsätta de nödlidande,
främst kvinnor och barn, medan man
inte får hjälpa männen, eftersom dessa
efter hjälpen skulle kunna återgå till
gerillan.

De senaste uppgifterna som i dagarna
inkommit från Sudan talar om extermination;
det är ett hårt ord som betyder
utrotning — armén bedriver alltså en
veritabel utrotning av befolkningen i de
södra provinserna.

Vad som ytterligare torde bestyrka
det skildrade prekära läget i Sydsudan
är den stora flyktingströmmen ur landet.
Den amerikanska publikationen US
Committee for Refugees, som är synnerligen
välinformerad om allt flyktingarbete
i världen, lämnade i höstas en redovisning
för antalet registrerade flyktingar
från Sudan. I Centralafrikanska
republiken fanns det 5 000 flyktingar
från Sudan, i Kongo 10 000, i Etiopien
5 000, i Kenya 10 000 och i Uganda
40 000. Det gör tillsammans 70 000 flyktingar.
Regeringen måste vara informerad
om dessa förhållanden, eftersom

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Utvecklingskredit till Sudan

den i fjol sommar anslog pengar till
hjälp åt just dessa flyktingar och sedan
torde ha fortsatt därmed.

Nu anför utskottsmajoriteten att uppgifterna
rörande situationen i södra Sudan
är »ehuru i och för sig oroande,
fragmentariska och delvis osäkra». Man
frågar sig vad utskottet stöder detta uttalande
på. Det är klart att det alltid
förekommer osäkert nyhetsmaterial,
men här finns dessutom så många säkra
fakta i målet att någon oklarhet om läget
icke torde föreligga. Hade regeringen
på någon punkt varit osäker hade
det varit mycket lätt — när vi nu
saknar beskickning i Khartoum — att
ta kontakt med Kyrkornas Världsråd —
denna institution som samlade en allkristen
konferens i Geneve i februari
och där antog en resolution, som innehöll
ett mycket kraftfullt uttalande mot
regeringen i Khartoum.

I detta sammanhang återkommer jag
till mitt enträgna förslag till statsrådet
fru Lindström om ömsesidig samverkan
med kyrkorna — att någon gång utnyttja
de kyrkliga kanalerna.

Vi kom i delo om läget i Indien, vilket
enligt mina uppgifter var alarmerande.
Fru Lindström betvivlade detta.
I förrgår träffade jag chefen för Svenska
kyrkans mission, direktor CarlGustav
Dhiel, som just då kom från
Indien och kunde bekräfta mina uppgifter.
Här finns alltså kanaler att ta
vara på, kanaler som är opolitiska och
därför mer pålitliga.

Det synes vara helt klart att det just
under tiden från januari 1965 intill den
dag då avtalet undertecknades, alltså
den 6 januari 1966, rådde ett sådant
inre tillstånd i Sudan att regeringen
bort vänta med att underteckna avtalet.

Det är klart att man då man ger
u-landshjälp aldrig kan få garantier för
dessa länders politiska stabilitet; man
får ofta så på en förhoppning. Ett rejält
bistånd kan avsevärt bidra till den
inre stabiliteten genom att de maktha -

vande får något konstruktivt att syssla
med. Men det torde vara fullständigt
självklart att ett bistånd i en krigssituation
inte på något sätt verkar avledande.
Man har inte tid att börja
syssla med t. ex. ett bevattningsprojekt,
och det måste i det läget framstå som
ytterligt frestande att tills vidare använda
pengarna till annat.

Utskottsmajoriteten anför att »man
bör vara återhållsam med att vidtaga
åtgärder som kan tolkas som inblandning
i en annan stats inrikespolitiska
förhållanden». De orden är sannerligen
främst ett argument för reservationen.
Man har alltså två möjligheter, antingen
att göra någonting, d. v. s. i detta
fall att ge 35 miljoner kronor som lån,
eller att inte göra någonting. Ger man
pengarna har man fournerat ena sidan
i en inrikespolitisk tvist. Gör man
ingenting har man inte med pengarna
påverkat någondera sidan.

Den insats som rimligen borde rekommenderas
i stället är en sådan insats
som gjorts i Vietnam, en insats av
humanitärt slag genom Röda korset eller
Röda halvmånen.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Vid tidigare debatter i
denna kammare har jag velat fästa uppmärksamheten
på det blodiga inbördeskrig
som utkämpas i Sudan. Jag har
anfört att förhandlingarna om en utvecklingskredit
på 35 miljoner kronor
inte borde fullföljas förrän fred råder
i landet. Jag vidhåller också min tidigare
hemställan att man från svensk
sida i Förenta Nationerna måtte uppmärksamma
de hemska och vidriga förhållanden
som råder i södra Sudan
och att Förenta Nationerna om möjligt
skall skicka en kontrollkommission till
Sudan.

Enligt uppgifter i engelska och svenska
tidningar håller ett helt folk på att
do i södra Sudan i ett krig som av
många betecknas som Afrikas grymmaste
hittills. Halva befolkningen i ett

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

stort område i södra Sudan har tillintetgjorts
genom mord, svält och sjukdom,
eller flytt över gränserna. Personligen
har jag träffat flera flyktingar,
och vore endast hälften av vad de i sitt
chockade tillstånd berättat för mig
sant, så upplever vi i sanning en veritabel
folkutrotning i södra Sudan.

Sudan har alltsedan självständigheten
varit ett mycket oroligt land. Det
räcker med att erinra om militärregeringen
under tiden 1958—1964, då enligt
uppgift över 5 000 personer från
södern var politiska fångar, bland dem
8 parlamentsledamöter.

Södern tycktes vid den tiden vara
krossad, men redan 1962 kunde man i
rapporter utläsa stigande spänning och
tal om sammanstötningar mellan regeringstrupper
och grupper i södra Sudan.
Under senare delen av 1964 fick
striderna en allt större omfattning, men
i oktober 1964 störtades militärregimen
och alla hoppades på en lösning
av söderns problem. En provisorisk
regering bildades, och i denna ingick
också representanter från södern.

I mars 1965 avslog dock norra Sudans
representanter söderns krav på
en folkomröstning gällande federation
eller självständighet, och vid de efterföljande
valen till parlamentet -— jag
vill minnas i april — bojkottade de sudanesiska
partierna valen, varför dessa
endast kom att äga rum i av regeringen
kontrollerade delar av landet. Läget i
Sydsudan försvårades, och under juli
1965 kom rapporter om stora strider —
enbart i staden Juba massakrerades enligt
uppgift omkring 1 400 människor.
Tusentals och åter tusentals människor
har flytt till angränsande länder, och
enligt vad som tidigare berättats från
denna talarstol har en engelsk journalist
i tidningen Daily Mail sagt, att befolkningen
i södra Sudan skulle ha
minskat med en tredjedel, vilket skulle
innebära att 1 miljon människor antingen
har dött eller flytt ur landet —
sannerligen siffror som talar, om man

Utvecklinjpskredit till Sudan

jämför med andra länder, exempelvis
Vietnam, som tidigare talare här varit
inne på.

Trots vetskapen om allt detta fullföljer
Sverige sin utlåningskredit, vilket
även är märkligt ur den synpunkten,
att SIDA redan 1965 uttalade sig
för en starkare koncentration av den
svenska u-hjälpen till ett fåtal länder.
Men det kanske beror på att detta ärende
huvudsakligen har beretts inom finansdepartementet
och på att SIDA
kopplades in först i sista skedet, d. v. s.
när allt praktiskt taget var klart. Jag
har med andra ord för mig att SIDA i
denna fråga av någon anledning mer
eller mindre vid ärendets handläggning
förbigåtts av herrarna i finansdepartementet.

Någon möjlighet att forska i detta
finns inte, och riksdagens upplysningstjänst
meddelade kort och sakligt när
jag frågade om biståndsärendets planering,
målsättning och villkor: »Någon
möjlighet att närmare redovisa ifrågavarande
biståndsärendes beredning
finns ej, då handlingarna såsom rörande
rikets förhållande till främmande
makt icke torde vara tillgängliga.»

I konstitutionsutskottets memorial nr
33, som vi behandlar i dag, finns därför
inte heller en enda bilaga som utförligt
redovisar hur den statliga hjälpen
till Sudan motiveras. Ej heller kan
man utläsa vem som tagit initiativet,
planlagt hjälpen och på vilka experter
man grundar sin uppfattning att bevilja
Sudan en kredit på 35 miljoner —
mycket pengar om man betänker att
hela den svenska u-hjälpen i årets budget
bara ökat med cirka 55 miljoner.
Det är egentligen först i proposition
nr 1 till 1964 års riksdag man kortfattat
hört talas om ett eventuellt bevattningsprojekt
i Sudan. Jag betonar att
det stod eventuellt. I proposition nr 1
till 1965 års riksdag talas om att en utvecklingskredit
till ett vattenförsörjningsprojekt
i Sudan är under förberedande
till en kostnad av 15 miljoner

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Utvecklingskredit till Sudan

kronor och att Industribanken i Sudan
skulle få 15 miljoner. Den 17 december
1965 godkändes den svenska utvecklingskrediten,
som då stigit till 35
miljoner kronor. Detta skedde trots alla
de oroande rapporter som under sommaren
och hösten kommit från södra
Sudan.

Konstitutionsutskottets majoritet säger
i sitt uttalande, jag citerar: »De
uppgifter som under sommaren och hösten
1965 inkom rörande situationen i
södra Sudan är, ehuru i och för sig
oroande, fragmentariska och delvis
osäkra.» Hur kan man över huvud taget
säga på det sättet? Räcker det inte att
hänvisa till alla de skakande rapporter
som ingått från bl. a. Kyrkornas
Världsråd i Geneve, för att nämna ett
av de många exemplen? Det är inte
precis några osäkra uppgifter, utan det
är rapporter från ögonvittnen, missionärer
och andra, som själva upplevt
vad många kallar folkutrotningskriget
i Sudan. Är det förresten någon som
tror att jag skulle vädja här i kammaren
om att Förenta Nationerna skulle
uppmärksamma situationen i södra Sudan,
om jag inte hade belägg för min
vädjan och kom direkt resande från
landet i fråga? Men konstitutionsutskottets
majoritet drar sig inte för att beteckna
rapporten om den hemska situationen
i södra Sudan som »ehuru i
och för sig oroande, fragmentariska och
delvis osäkra». Var rapporterna verkligen
så osäkra?

Jag vill hänvisa till vad statsrådet
Lindström sade i den senaste remissdebatten
beträffande Sudan-hjälpen:
»Det har förekommit militära operationer
som har medfört svåra lidanden för
den svarta befolkningen. Tusentals familjer
har fått fly till angränsande länder.
Svensk flyktinghjälp, både statlig
och enskild sådan, har i samverkan
med internationella organisationer satts
in för att lätta dessa flyktingars lott.»
Kort sagt, vi kände till den fruktansvärda
situationen redan sommaren

1965, och rapporterna var därför inte
alls osäkra utan tyvärr mer än sanna.

Utskottet säger också att man »bör
vara återhållsam med att vidtaga åtgärder
som kan tolkas som inblandning i
en annan stats inrikespolitiska förhållanden».
För mig framstår det inte längre
som några inrikespolitiska förhållanden
om tusentals och åter tusentals
männskor dödas och hundratusentals
måste fly från sitt land. Då handlar det
enbart om de mänskliga rättigheterna.

Visst vill jag hjälpa Sudan. Men vi
måste många gånger noggrant avväga
vår hjälp så att den kommer till största
möjliga nytta. Att i ett rådande inbördeskrig
och under synnerligen osäkra
förhållanden satsa 35 miljoner kronor
på en hjälp, som kan komma de makthavande
till godo, anser jag vara fel.
Jag anser också att förhandlingarna om
utvecklingskredit till Sudan inte borde
ha fullföljts förrän situationen i landet
stabiliserats och lugn inträtt.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! När man följt hela denna
dechargedebatt har man nog fått ett
intryck av att oppositionspartierna inte
lyckats skapa något särskilt stort politiskt
intresse kring de förslag till tillkännagivanden
som de fört fram, antingen
ett eller två av dem eller alla tre
tillsammans. Mot den bankgrunden förstår
man mer än väl herr förste vice
talmannens reflexion att det kunde vara
på tiden att sluta debatten. Man lär
knappast från oppositionshåll kunna
vinna så mycket politiskt matnyttigt ur
den. Det har heller inte varit möjligt
att följa det program som herr von Friesen
ställde upp, nämligen att man
skulle framställa anmärkningar när det
gällde enstaka företeelser men begagna
sig av tillkännagivandets form när det
gällde administrativ och konstitutionell
praxis. Här rör det sig i hög grad
om en enstaka företeelse. Ändå önskar
man göra ett tillkännagivande. Trots
detta når man inte majoritet. Kanske

Onsdagen den 27 april 19C6 fm.

Nr 20

iir bakgrunden härtill helt enkelt riksdagens
tidigare behandling av ärendet.

Herr Rubin drog in detta och anklagade
konstitutionsutskottet för att inte
ha gjort någon mera vidlyftig beskrivning
av denna frågas tidigare behandling,
men själva sakbehandlingen, herr
Rubin, har företagits tidigare, vid 1964
och 1965 års riksdagar och dessutom
så sent som i förra veckan.

Det förefaller som om det råder stor
motsättning i fråga om sättet att agera
inom statsutskottet å ena sidan och
inom konstitutionsutskottet å andra sidan.
Högerpartiet har uppträtt som
motståndare i konstitutionsutskottet.
Till statsutskottets utlåtande nr 46, som
vi behandlade förra onsdagen, fanns
fogad en högerreservation men den var
blank. Endast tack vare ett inlägg av
herr Björkman vet vi att denna blanka
reservation avsåg kreditstödet till Sudan.
Folkpartisterna inom konstitutionsutskottet
har önskat ett tillkännagivande
mot statsrådet och chefen för
finansdepartementet, men folkpartisterna
inom statsutskottet stödde inte ens
den blanka reservationen från högerhåll
och gav ännu mindre på annat sätt sin
mening till känna. Vid behandlingen
förra veckan ställdes inga yrkanden —
inte ens av herr Rubin trots det anförande
han nyss har hållit.

Man kan naturligtvis ha olika åsikter
i denna fråga, men jag bär uppfattningen
att om man vill ha en ändring i
sakförhållandet skall man föra fram
sina invändningar vid sakbehandlingen
i riksdagen och inte begära att Kungl.
Maj:t eventuellt skall korrigera ett beslut
från riksdagens sida som kan betraktas
som oriktigt. Det bör finnas någon
konsekvens i detta sammanhang.
Alldeles särskilt förvånad är jag över
att folkpartisterna har intagit så skilda
ståndpunkter i de båda utskott som haft
att behandla detta ärende, ehuru från
olika utgångspunkter. Kanske får jag
tolka det så att folkpartisterna i statsutskottet
har en mening i denna fråga

Litvecklingskredit till Sudan

ocli folkpartisterna i konstitutionsutskottet
eu annan — men det må vara
deras sak.

Man har vidare anmärkt på att utskottet
konstaterat att underrättelserna
i vissa avseenden varit osäkra. Tiden
tillåter inte att vi går in på en källkritisk
granskning av de underrättelser
som vi erhållit från Sudan. Det skulle
i och för sig kunna bli ett mycket intressant
seminarium men, herr talman,
vi skall väl inte förvandla kammarens
debatter till en akademisk seminariövning
även om det skulle gälla modern
historia. Man har åberopat uppgifter
som lämnats efter det att Kungl. Maj :ts
beslut fattades. Herr förste vice talmannen
konstaterade att han under de
närmast föregående veckorna hade inhämtat
vissa upplysningar. Det är alldeles
uppenbart att dessa uppgifter inte
kunde stå till Kungl. Maj:ts förfogande
i december månad. Man har åberopat
rapporter som bär kommit efter Kungl.
Maj ds beslut — man förutsätter tydligen
att Kungl. Maj d på förhand skall
känna till vad journalister senare skriver.
Men man måste ändå konstatera
att det material som förelåg vid tidpunkten
för Kungl. Maj ds ställningstagande
kännetecknades av en betydande
osäkerhet. Det var ingalunda entydigt.

Det väsentliga i detta sammanhang är
emellertid något annat, nämligen möjligheterna
att genomföra de projekt
som riksdagen hade uttalat sig för. Det
visar sig då att oroligheterna ägde rum
huvudsakligen i andra provinser än i
dem där dessa byggnadsarbeten utförts.
De rapporter som har lämnats och som
i sig själva är skakande kommer väsentligen
från södra Sudan, främst från provinsen
Equatoria. De kommer vidare
från provinserna Upper Nile och Bahr
el Ghazal. Där har inte utförts några
arbeten för det svenska kreditstödet.
Insatserna har främst gällt provinserna
Blue Nile och Darfur och i någon mån
provinserna Kordofan, Kassala och
Northern.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Utvecklingskredit till Sudan

Herr Werner var litet tveksam om
hur pengarna har använts — om de
har utnyttjats för projektet i fråga eller
för andra ändamål. Vad har herr Werner
för uppgifter om detta? Vilka källor
berättigar honom att antyda att pengarna
inte har kommit till den användning
som riksdag och regering i Sverige
har avsett? Jag påstår inte att herr
Werner har sagt att medlen har kommit
till annan användning, men jag
frågar: Vad finns det för underlag för
ett tvivel på den punkten? Det skulle
vara utomordentligt intressant att få
reda på det. Enligt underrättelser som
jag erhålilt har det varit möjligt att i
dessa provinser fullfölja arbetena, så att
60 procent av de arbeten som beräknades
bli utförda första året har kommit
till stånd.

Till detta skulle jag vilja foga ytterligare
två synpunkter. De föregående
talarna, särskilt herr Werner och herr
Rubin, har vänt sig mot utskottets uttalande
om återhållsamhet när det gäller
åtgärder som kan tolkas som inblandning
i en annan stats inrikespolitiska
förhållanden. Jag använder uttryckligen
ordet återhållsamhet. Naturligtvis
måste man med betydande noggrannhet
följa vad som händer i olika
länder, men för min del vill jag hävda
att det är nödvändigt för oss att vid all
u-landshjälp utgå från förhållandena sådana
de är i dessa länder och inte utnyttja
vårt bistånd till att försöka påverka
där befintliga regimer i olika
riktningar. Det är alltid en djärv satsning
man gör vid u-landshjälpen. Det
kan hända att regimer förändras, men
så långt det är möjligt bör man enligt
min mening fullfölja planerade arbeten.
I det ena fallet utvecklas inrikespolitiken
på ett sätt, i det andra fallet på ett
annat. I vissa fall gillar vi utvecklingen,
i andra fall ogillar vi den i hög grad.
Men jag tror inte att det får vara utgångspunkten
för vår bedömning av
utvecklingsprojekten än mindre att ett
projekt bör avbrytas därför att det inträffar
händelser som vi ogillar.

Till det kommer den andra synpunkten
som jag ville framföra här, nämligen
den rent humanitära. Förra onsdagen
underströks här från flera håll
betydelsen av att vi gav u-länderna en
hjälp till självhjälp. Såvitt jag förstår
svarar det nu aktuella projektet i hög
grad mot denna beskrivning, eftersom
det gäller att åstadkomma bevattningsanläggningar,
som kan förbättra jordbruket
och därmed även livsmedelsförsörjningen.
Man bör inte utan absolut
tvingande skäl avbryta arbeten av detta
slag. Man bör inte ens göra det på projekteringsstadiet,
såvida inte något alldeles
särskilt inträffar. De humanitära
skäl som kan anföras till förmån för
olika hjälpaktioner gäller i hög grad
detta. Man kan inte föra ett resonemang
som leder fram till att man i sådana
här sammanhang enbart skall lita till
hjälpsändningar och sådant, utan man
bör också hävda principen om en satsning
på projekt som kan vara till hjälp
på lång sikt. Och det är väl ingen tvekan
om att få saker är viktigare i Sudan
än att åstadkomma bevattningsanläggningar
som förbättrar jordbruket och
därmed livsmedelsförsörjningen inom
området.

Majoriteten inom konstitutionsutskottet
har därför ansett att det icke finns
anledning för något tillkännagivande på
denna punkt.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Johanssons i Trollhättan ironiska påpekande
vill jag framhålla att högern
har följt en konsekvent linje i både
statsutskottet och konstitutionsutskottet.

Herr Johansson i Trollhättan talade
om osäkra uppgifter och att vi inte här
bör ha något seminarium. Men nog har
man anledning att motivera sitt yttrande
även om det rör sig om »osäkra uppgifter».
Och om uppgifterna skulle vara
osäkra, kan de vara detta på två sätt.
Läget kan vara bättre än vad som antages,
men det kan också vara sämre.

Onsdagen den 27 april 1900 fm.

Nr 20

I varje fall har regeringen den absolut
siikra uppgiften, att 70 000 flyktingar
lämnat landet under fjolåret, och man
har också lämnat flyktingstöd åt just
denna folkgrupp. Detta borde väl ha
föranlett regeringen att använda några
av de kanaler, som jag har anvisat för
att förhöra sig om läget i landet.

Man säger att de skakande uppgifterna
bara har kommit från den södra provinsen.
Tacka för det! Det är där kriget
pågår och däri är också regeringen
och armén inblandade genom en mycket
aktiv verksamhet — »extermination».

Herr Johansson i Trollhättan dementerar
själv att jag skulle ha påstått att
pengarna kommit på avvägar. Jag har
heller inte sagt något sådant, men jag
har framhållit att det måste vara mycket
frestande i ett så prekärt läge att tills
vidare använda pengarna på annat sätt.
Man kan nog inte komma ifrån detta
faktum, om man kommer till dessa länder
och ser de kaotiska förhållandena.

Att man skulle göra sig skyldig till
ingrepp i en annan stats inrikespolitik
därigenom att man avstår från att ge
pekuniärt stöd, det är för mig gåtfullt
tal. Visserligen borde jag begripa att
det finns någonting som heter underlåtenhetssynd,
men om man inte ingriper
på något sätt har man väl också
undvikit att påverka inrikespolitiken,
medan man just genom att ge ett bidrag
till den ena sidan har tagit ställning
inrikespolitiskt. Här finns just
det som herr Johansson i Trollhättan
efterlyser, nämligen »absolut tvingande
skäl» att vara återhållsam med kreditgivningen.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
talade om vad som är politiskt
matnyttigt. Jag måste, herr Johansson,
säga att jag tyckte det lät mycket tråkigt
och fult. I sådana här frågor, där
det gäller hundratusentals människors
liv, har frågan om vad som är matnyt -

UtvecklinKskredit till Sudan

tigt eller inte i politiken ingenting med
saken att skaffa.

Herr Johansson säger att debatten
här inte skall vara något akademiskt
seminarium. Men det är just ett seminarium
som jag skulle ha velat ha litet
tidigare. Jag frågade nämligen från denna
talarstol, hur man har planlagt projektet,
vilka expertutlåtanden man grundat
sin uppfattning på o. s. v. Då svarade
herr Johansson med en hel del
andra frågor och försökte på något sätt
ironisera över vad journalister skulle
ha sagt. Det är, som jag framhöll, inte
enbart fråga om några journalister,
utan om en mängd mäninskor som har
levat och verkat där nere och som två
år innan Kungl. Maj :t fattade sitt beslut
rapporterat om de olidliga förhållandena.
Det var, herr Johansson, först
den 17 december 1965 som Sveriges
regering beslutade sig för att hjälpa
Sudan. Men redan under sommaren
hade såväl den statliga som den frivilliga
svenska flyktinghjälpen varit tvungen
att ingripa för att hjälpa flyktingar
från södra Sudan. Man borde alltså ha
förstått att förhållandena var osäkra;
annars hade det ju inte varit nödvändigt
vidta sådana åtgärder.

Sedan var herr Werner tveksam om
hur pengarna skulle användas, och jag
måste erkänna att det är jag också. I
alla länder där det råder inbördeskrig
är förhållandena osäkra, och det är
tveksamt huruvida man kan fullfölja de
projekt man satt i gång. Här står herr
Johansson i Trollhättan som något slags
expert och säger att vi hittills har kunnat
fullfölja arbetena med projektet i
Sudan, men jag vill fråga liksom herr
Werner: Hur vet herr Johansson det?
Vi har ju kunnat börja först i år. Hur
kan herr Johansson säga att vi under
de tre första månaderna har kunnat
fullfölja arbetena till 60 procent? Herr
Johansson kanske har uppmärksammat
hur man enligt den precisering som
gjorts har använt pengar för att t. ex.
köpa lastbilar? Kan herr Johansson

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Utvecklingskredit till Sudan

inte tänka sig att lastbilarna i framtiden
användes för krigiska ändamål?

Förhållandena i Sudan är osäkra,
herr Johansson, och anledningen till
förslaget att upprätta ett biträdande
konsulat i Khartoum var just att vi
skulle kunna kontrollera att hjälpen blev
den avsedda. Jag gick visserligen emot
det beslutet, men som herr Johansson
kanske vet har jag vid senare tillfälle
ändrat ståndpunkt där. För mig var
det till en början fråga om en moralisk
värdering, och jag sade mig att om vi
upprättade ett konsulat därnere, så
skulle det av de nödlidande människorna
i södern kunna uppfattas som om vi
från svensk sida sanktionerade regimens
tillvägagångssätt där. Det ville
jag inte medverka till. Men när jag sedan
tänkte igenom problemet på nytt,
förstod jag att det är absolut nödvändigt
att få ett konsulat därnere för att
kunna kontrollera att den hjälp som vi
i all hast har satt in i Sudan användes
på rätt sätt.

Sedan talade herr Johansson i Trollhättan
om hjälp till självhjälp när det
gäller u-länderna och liknande fullkomligt
självklara ting. Men om vi i år
endast satsar 55 miljoner kronor mer
på hjälpen till u-länderna, hur kan vi
då plötsligt illa förberett ge 35 miljoner
kronor till ett land, där det råder
synnerligen osäkra förhållanden? Jag
understryker att man alltid måste räkna
med osäkra förhållanden i länder
där det pågår ett inbördeskrig. Om vi
hjälper ett land, så skall vi försöka
hjälpa hela befolkningen där, oavsett
om den bor i söder eller norr.

Därför anser jag att vi från svensk
sida har handlat totalt fel i detta fall.
Vi skulle ha väntat med hjälpen till
dess det blev lugna förhållanden i Sudan.

Herr förste vice talmannen von
FKIESEN (fp):

Herr talman! Min ärade vän herr Johanssons
i Trollhättan inlägg ger mig

anledning att göra en kommentar beträffande
hans konstaterande av folkpartisternas
inställning i olika utskott
och i olika sammanhang.

I konstitutionella och rättsliga frågor
tror jag inte att vi alltför mycket skall
räkna oss som partimän. Själv har jag
aldrig bedömt dessa frågor som partiman
i första hand, utan jag har försökt
att bilda mig en uppfattning om dem
på grundval av de föredragningar som
lämnats och det material som förelegat.
Därför har jag varken nu eller tidigare
talat med mina meningsfränder utanför
utskottet i frågor av det slag det
här gäller.

Jag vill därutöver bara konstatera
att finansministern strax före jul gjorde
ett avtalsutkast och att omedelbart
därefter Kungl. Maj :t på hemställan
av statsrådet Ulla Lindström lämnade
vederbörande ett bemyndigande att underteckna
ett avtal. Detta föranledde
den reflexionen från min sida att statsrådet
Ulla Lindström under inflytande
av julfirandet ibland ger mycket egendomliga
råd till Konungen. Förra året
föreslog hon att statsministern skulle
överlämna en lungmaskin till en marockansk
läkare. Den frågan togs sedan
upp i dechargedebatten. Senare erfarenheter
visade också att det var ett
helt förfluget och vansinnigt projekt.
Det må förlåtas mig om min uppfattning
i denna fråga något färgats av
min erfarenhet av detta tidigare beslut.

Min uppfattning här är precis densamma
som herr Rubin har givit till
känna: Varför kunde man inte ha väntat
med anledning av den politiska instabiliteten
i landet? Det rör sig inte
alls om någon ovilja att hjälpa dessa
u-länder utan frågan är bara vid vilken
tidpunkt man skall sätta in hjälpen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! När jag talade om vad
som var politiskt matnyttigt avsåg jag
ingalunda det projekt det här gäller,
utan de tillkännagivanden som de inom

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

konstitutionsutskottet företrädda borgerliga
partierna hade velat fä till stånd
och som de i vissa fall åstadkommit.
Fortfarande måste jag nog konstatera att
dessa inte varit särskilt matnyttiga.

Vad herr förste vice talmannen yttrade
skall jag helt kort beröra. Jag tar
honom på orden när han säger att han
inte har samtalat med partivänner utanför
utskottet om denna fråga. Självfallet
må det vara hans bedömning som
här kommer till uttryck. Jag har endast
konstaterat att folkpartisterna i de
bägge utskotten har intagit olika ståndpunkter.
Vad jag har vänt mig mot är
sålunda att man vid sakbehandlingen
av ärendet inom statsutskottet inte har
motsatt sig den utvecklingskredit det
här gäller, men väl gjort detta vid behandlingen
inom konstitutionsutskottet
av Kungl. Maj :ts verksamhet under föregående
år.

Herr von Friesen säger att i rättsfrågor
bör vi inte följa partipolitiska linjer.
Men här gäller det väl en lämplighetsfråga.
Man kan inte påstå att
regeringen eller något av statsråden
har överträtt grundlagen, utan det rör
sig helt om en bedömning av huruvida
det var lämpligt att fullfölja riksdagens
beslut eller inte.

Vidare ville herr von Friesen antyda
att statsrådet Ulla Lindström i detta
sammanhang tagit intryck av julhögtiden.
Jag skall nu inte gå in på Marockofrågan;
den diskuterade herr von Friesen
och jag ganska ingående i fjol, och
vi kan väl hänvisa varandra till vad vi
då yttrade. Men i fråga om ett finansiellt
bistånd till Sudan hade riksdagen
själv tidigare tagit ställning, och det
kan knappast ha varit under intrycket
av julfirandet som 1965 års riksdag
gjorde detta. Lika litet kan vi ha varit
så påverkade av julstämningen att den
levde kvar till onsdagen i förra veckan,
när vi också sakbehandlade denna fråga Herr

Rubin konstaterar att det hade
kommit alarmerande uppgifter från Su -

Utvecklingskredit till Sudan

dan sedan två år tillbaka. Följaktligen
skulle dessa uppgifter ha förelegat vid
riksdagens behandling av frågan 1965.
Herr Rubins uppfattning strider härvidlag
mot den som minoriteten inom utskottet
har. Denna minoritet hävdar
nämligen att det efter riksdagens behandling
i fjol inträdde en sådan förändring
i situationen att regeringen hade
bort låta bli att fullfölja riksdagens
beslut.

Reträffande möjligheterna att utöva
kontroll vill jag säga att den uppgift
som jag lämnade har jag fått från
SIDA. Men jag har också fått uppgifter
om att det utövas kontroll i detta fall.
Man betalar inte ut på en höft, utan de
utgifter för vilka det utgår kreditstöd
måste redovisas. Det finns svensk ingenjör
på platsen som kontrollerar verksamheten
osv.

Men när det nu förhåller sig på detta
sätt och uppgifterna kännetecknas
av osäkerhet — utan tvivel som herr
Werner säger »åt två håll» — är min
bedömning, att man inte bör avbryta
arbetet. Jag betvivlar ingalunda att både
herr Rubin, herr Werner och herr
von Friesen vill hjälpa människor. Men
varför skall man i detta fall, när man
har ett projekt, inte genomföra det?

Jag tror inte att man åstadkommer
några förändringar i den politiska
strukturen inom ett land genom att
stoppa utvecklingsprojekt eller att man
över huvud taget på det sättet påverkar
händelseförloppet. Sådana spekulationer
skall man inte avgöra, om ett projekt
av detta slag skall fullföljas eller

ej Efter

härmed slutad överläggning lädes
avdelning C till handlingarna.

Utskottets i avdelning D gjorda anmälan,
att utskottet från granskningsarbetet
i övrigt velat för riksdagen redovisa
tre ärenden (punkterna 10—12), oaktat
några särskilda yrkanden icke framställts
i desamma inom utskottet, lades
till handlingarna.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

§ 4

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter
och av sockernäringen,
m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående reglering
av priserna på vissa jordbruksprodukter
och av sockernäringen, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
(p. D 3 och 5) föreslagit riksdagen, att
i avbidan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1966/67 beräkna
till prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område ett förslagsanslag av 160
milj. kr. och till särskilt stöd åt det
mindre jordbruket ett förslagsanslag av
92 milj. kr.

Sedermera hade Kungl. Maj :t i en
den 4 mars 1966 dagtecknad proposition,
nr 47, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och
av sockernäringen, m. m., vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, under åberopande
av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av priser
m. m. på vissa jordbruksprodukter
under regleringsåret 1966/67,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
ändringar i förordningen den 3 juni

1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m. i överensstämmelse med vad
som angetts i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
ändring i förordningen den 7 juni

1956 (nr 401) angående reglering av
införsel av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m. i överensstämmelse
med vad som angetts i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj :t eller,
efter Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd, att i övrigt vidta
erforderliga åtgärder för att genomföra

prisregleringen under regleringsåret
1966/67,

dels godkänna vad i propositionen
föreslagits om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1966/67, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

dels godkänna de förslag som framlagts
i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1965/66 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel,

dels godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande dispositionen av
återstående behållning i clearingkassan
för fettvaror,

dels godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av sockerbetsodlingen
och sockertillverkningen
under tiden den 1 maj 1966—den
31 augusti 1967,

dels på riksstaten för budgetåret
1966/67 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 167 000 000 kr.,

b) till Särskilt stöd åt det mindre jordbruket
ett förslagsanslag av 86 000 000
kr.,

dels medge att de under fonden för
förlag till statsverket för budgetåret
1953/54 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter, Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter
och Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
under budgetåret 1966/67 användes för
de med anslagen avsedda ändamålen.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta och till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 660 av herr Eskilsson m. fl. och
11:812 av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl., i vilka likalydande motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att bemyndiga Kungl. Maj:t att

Onsdagen den 27 april 1966 fm. Nr 20

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m.

vidtaga ändring i förordningen den 7
juli 1956 (nr 401) angående reglering
av införsel av vissa levande djur och
jordbruksprodukter in. in. i överensstämmelse
med vad som angetts i Kung].
Maj:ts proposition nr 47, varvid dock
skulle gälla att restitution av införselavgift
för levande häst icke skulle
medges;

2) 1:661 av herr Eskilsson in. fl.,
likalydande med 11:811 av herr Hansson
i Skegrie m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 47 måtte medge

dels att jordbruket efter överenskommelse
med jordbruksnämnden utan den
inskränkning, som förordats av departementschefen
i anslutning till bortfallet
av stödet till spånadslinodlingen,
finge äga förfoga över de införselavgiftsmedel,
som nästa regleringsår inflöte
inom normalramen av 160 miljoner
kronor, i överensstämmelse med den
uppgörelse, som träffats mellan jordbruksnämnden
samt jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens
konsumentdelegation; samt
dels att behållningen på i runt tal
12,4 miljoner kronor av införselavgiftsmedel
på potatis, som influtit före den
1 september 1965 och som redovisats
inom normalramen, finge användas i
enlighet med vad som överenskommits
mellan statens jordbruksnämnd samt
jordbrukets förhandlingsdelegation och
jordbruksnämndens konsumentdelegation,
innebärande att 8 miljoner kronor
skulle överföras till Fonden för
främjande av forsknings- och försöksverksamhet
på jordbrukets område för
att av fondens styrelse användas företrädesvis
för att stödja forskning och
försök i fråga om potatis och produkter
av potatis och att av sistnämnda
belopp 2 miljoner kronor skulle reserveras
för att av fondens styrelse i huvudsaklig
överensstämmelse med en
framställning, som gjorts av Sveriges
utsädesförening i Svalöv, användas för
att utbetala årliga bidrag till utsädes -

föreningens löpande kostnader för förädling
av potatisutsäde samt att återstående
4,4 miljoner kronor skulle reserveras
hos jordbruksnämnden för att
vid uppkommande behov av nämnden
efter samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation
användas till regleringsändamål
på jordbrukets område.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) i anledning av motionerna 1:660
och II: 812 bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de åtgärder som kunde erfordras
på grund av vad utskottet i utlåtandet
anfört,

2) godkänna de i utlåtandet angivna
grunderna för reglering av priser
m. m. på vissa jordbruksprodukter under
regleringsåret 1966/67,

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
ändringar i förordningen den 3 juni

1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m. i överensstämmelse med vad
som angetts i utlåtandet,

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
ändring i förordningen den 7 juni

1956 (nr 401) angående reglering av
införsel av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. m. i överensstämmelse
med vad som angetts i utlåtandet,

5) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj :ts medgivande, statens
jordbruksnämnd, att i övrigt vidta erforderliga
åtgärder för att genomföra
prisregleringen under regleringsåret
1966/67,

6) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 661 och II: 811, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1966/67, och av andra i samband med
jordbruksregleringen under regleringsåret
inflytande avgiftsmedel,

7) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:661 och 11:811, såvitt de ej tidigare
behandlats, godkänna de förslag som
framlagts i utlåtandet rörande disposi -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 19G6 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m.

tionen av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1965/66 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel,

8) godkänna vad i utlåtandet föreslagits
rörande dispositionen av återstående
behållning i clearingkassan för fettvaror,

9) godkänna de i utlåtandet angivna
grunderna för reglering av sockerbetsodlingen
och sockertillverkningen under
tiden den 1 maj 1966—den 31
augusti 1967,

10) på riksstaten för budgetåret
1966/67 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 167 000 000 kr.,

b) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av
86 000 000 kr.,

11) medge att de under fonden för
förlag till statsverket för budgetåret
1953/54 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter, Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter
och Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
under budgetåret 1966/67 användes för
de med anslagen avsedda ändamålen.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Mossberger, Hedström,
Magnusson och Augustsson, fru Lundblad
samt herrar Johanson i Västervik,
Persson i Skänninge, Lundmark, Eskilsson
i Likenäs och Björk i Påarp,
vilka ansett att utskottet under 6) bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 661 och II: 811, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i reservationen
föreslagits om användningen av
införselavgiftsmedel, som inflöte under
regleringsåret 1966/67, och av andra i
samband med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel
;

2. av herrar Nils Hansson, Hermansson,
Isacson, Skärman, Lundberg, Hansson
i Skegrie, Eliasson i Moholm, Rimås,
Dahlgren och Berndtsson, vilka ansett
att utskottet under 7) bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 661 och II: 811, såvitt
de ej tidigare behandlats, godkänna de
förslag som framlagts i reservationen
rörande dispositionen av införselavgiftsmedel,
som inflöte eller influtit
under regleringsåret 1965/66 eller tidigare
regleringsår, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
samma regleringsår influtna eller inflytande
avgiftsmedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman. Till detta utskottsutlåtande
har fogats en reservation rörande
en detalj i den överenskommelse
som träffats mellan jordbruksnämnden,
jordbrukets förhandlingsdelegation och
jordbruksnämndens konsumentdelegation.
Det gäller användandet av de införselavgiftsmedel
som influtit under
potatisregleringen — 8 miljoner kronor
—• som enligt överenskommelsen skulle
få användas för att understödja forskning
och försöksverksamhet inom potatisodlingen
och närliggande områden.

Jordbrukets förhandlingsdelegation
har uttalat att ifrågavarande belopp
utan någon risk för regleringsverksamheten
kan användas just för forskningsoch
försöksändamål. Departementschefen
har emellertid inte velat tillstyrka
en sådan användning, utan ansett att
ytterligare överväganden är erforderliga
om medlens användning inom potatisregleringen;
han hänvisar därvid till
1960 års jordbruksutrednings eventuella
förslag till prisreglering.

Jag må säga att denna motivering
inte är särdeles stark. Däremot anser vi
reservanter att det finns en bärande

8!)

Onsdagen den 27 april 19(i(i fm. Nr 20

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m.

motivering för det förslag som innefattas
i överenskommelsen. Forskningsoch
försöksverksamheten på potatisodlingens
område är mycket viktig. Inget
annat födoämne förekommer i så stor
utsträckning på våra matbord som potatisen.
Därför måste det vara ett intresse
för både konsumenter och producenter
att arbetet med att få fram så
goda kvaliteter som möjligt av detta
födoämne understödjes.

Trots att det redan bär gjorts betydande
framsteg både när det gäller
forskning och försök inom odlingen och
när det gäller lagringsteknik etc., finns
det ännu mycket övrigt att önska i fråga
om den saluförda potatisens kvalitet,
vilket alltså visar att det fortfarande
återstår en hel del arbete på detta område
i både konsumenternas och producenternas
intresse.

överenskommelsen mellan representanterna
för de bägge parterna tyder
också på att man på dessa håll är medveten
om att det är en hel del ogjort på
detta område. Därför tycker jag att det
är något svårt att förstå att departementschefen
inte kunnat godta denna
detalj. Överenskommelsen får ju tolkas
på det sättet att producenterna föredrar
att medlen användes för forskning och
försök i stället för att gå till prisreglering.
Jag tycker nog att ett så pass
vällovligt ställningstagande från deras
sida borde tillmätas ett icke ringa intresse.

Riksdagen kan knappast anses ha varit
särskilt generös när det gäller att
stödja forskning och försök i vårt land
på livsmedelsområdet. Det är emellertid
att hoppas att man inte glömmer denna
detalj när man efter kända mönster
skall skapa den nya jordbrukspolitiken.
Tyvärr lyser sådana synpunkter, som
tyder på intresse för forskning och försök
på detta område, med sin frånvaro
i den aktuella debatten. Det borde finnas
möjlighet att visa förståelse för vad
odlarna tillsammans med konsumenterna
eftersträvar i detta avseende.

Med hänsyn till att potatisen har eu
dominerande ställning bland livsmedlen
torde det, såsom jag tidigare framhållit,
knappast finnas något bättre användningssätt
för dessa införselavgiftsmedel
än vad de avtalsslutande parterna enats
om att rekommendera.

Herr talman! Jag ber med det anförda
att få yrka bifall till den vid föreliggande
utskottsutlåtande fogade reservationen
nr 2 av herr Nils Hansson
in. fl.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag kan efter herr
Hanssons i Skegrie anförande fatta mig
mycket kort.

Den behållning av införselavgifter för
potatis på 12,4 miljoner kronor, som influtit
inom normalramen för införselavgifter,
är medel som enligt statsmakternas
tidigare fattade beslut skall tillföras
jordbruket. I överenskommelsen
mellan jordbruksnämnden, jordbrukets
förhandlingsdelegation och jordbruksnämndens
konsumentdelegation ingår
att införselavgiften på potatis skall få
användas för att stödja forskning och
försök i fråga om potatis. Herr Hansson
i Skegrie har närmare redogjort
för bur man avsett att utforma detaljerna
beträffande beloppen o. s. v.

Jordbruksministern har emellertid inte
ansett sig kunna godkänna jordbruksnämndens,
jordbrukets förhandlingsdelegations
och konsumentdelegationens
förslag, som innebär att medel, vilka
i princip är avsedda att användas för
att stödja priserna på jordbrukets produkter
överföres till forsknings- och
försöksverksamhet inom potatisodlingens
område. Med kännedom om att försöksverksamheten
på detta område hittills
har bedrivits med otillräckliga medel
och att det för både odlare och
konsumenter är önskvärt att få till stånd
en förbättring härvidlag har vi från

90 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m.

vårt håll funnit det riktigast att stödja
det förslag, som överenskommelsen mellan
jordbruksnämnden, jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens
konsumentdelegation innebär.

Jag ber därför i likhet med herr
Hansson i Skegrie att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen
nr 2.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Riksdagen har tidigare
i år fattat ett beslut, som innebär att
stödet till odlingen av spånadslin skall
upphöra. Detta har tidigare inom normalramen
på 160 miljoner kronor upptagits
med 3 miljoner kronor. För 1964
års skörd utbetalades ett belopp av 1,9
miljon kronor.

De borgerliga i utskottet bar med lottens
hjälp blivit majoritet och alltså
skrivit utskottets utlåtande. Socialdemokraterna
har reserverat sig mot ett
bifall till de motioner — nr 661 i första
kammaren och 811 i andra kammaren
— i vilka yrkas att det tidigare beloppet
för stöd till spånadslinodling
fortfarande skall kunna utgå utan att
riksdagen skulle få tillfälle att ta ställning
till frågan.

Jordbruksnämnden har i sin framställning
konstaterat att förutsättningarna
bortfallit för fortsatt användning
av införselavgifterna på fettvaror och
fettråvaror till stöd åt odlingen av spånadslin.

Departementschefen har förordat att
under nästa regleringsår av ifrågavarande
införselavgifter ett belopp som
motsvarar kostnaden för stöd åt 1965
års skörd av spånadslin inte får tas i
anspråk samt att frågan om användning
av detta belopp bör prövas av
riksdagen i ett senare sammanhang.

Motionärerna har åberopat att departementschefens
förslag inte skulle
vara förenligt med att normalramens
storlek, 160 miljoner kronor, godtagits.
De har därvid förbisett att, såsom på -

pekats i reservationen, riksdagen fattar
beslut angående både normalramens
storlek och frågan om vad medlen
får användas till. Inom normalramen
inflytande medel får nämligen inte, som
motionärerna tycks tro, användas efter
gottfinnande, utan här finns noggrant
angivna regler som riksdagen fastställt.

Ej heller har departementschefen,
som motionärerna vill göra gällande,
förbisett att stödet till spånadslinodlingen
utgått av medel inom normalramen.
Att så inte är förhållandet framgår
klart och tydligt vid läsningen av
departementschefens anförande under
denna punkt i propositionen.

Vidare anför motionärerna som stöd
för sitt yrkande att nedläggning av odlingen
av spånadslin medför ökad odling
av andra vegetabilier, varigenom
exportkostnaden för dessa produkter
kommer att stiga med växande belastning
på jordbruket som följd, ökningen
av exportkostnaderna kan beräknas
uppgå till samma totalbelopp som stödet
till spånadslinodlingen. Argumentationen
är emellertid inte relevant, eftersom
vid bifall till jordbruksnämndens
förslag beloppet i fråga endast får
användas för att täcka förluster i samband
med inlösen av inhemskt oljeväxtfrö.
Någon möjlighet att använda beloppet
t. ex. för att täcka exportförluster
på brödsäd har sålunda inte varit påtänkt.

Till slut väntar sig emellertid motionärerna
i allt fall att de friställda arealerna
till en del kommer att besås med
oljeväxter, vilket skulle innebära att
kostnaderna för inlösen av inhemskt
oljefrö ökar och Sveriges oljeväxtintressenters
förenings ställning försämras.
Vidare anges att föreningen under
senare år tvingats ta i anspråk medel
från sin konjunkturutjämningsfond för
att täcka utgifterna. Det kan erinras
om att jordbruksnämnden inte anfört
några sådana skäl för sitt förslag. De
konjunkturutjämningsfonder, som finns

Onsdagen den 27 april 1906 fm. Nr 20

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m.

hos prisregleringsföreningarna, är för
övrigt till för att användas för sådana
behov.

Såsom uttalas i reservationen kan
alltså vad motionärerna och utskottsmajoriteten
anfört inte utgöra tillräcklig
grund för ett beslut rörande användningen
av förevarande medel på ungefär
2 miljoner kronor.

Ilerr talman! Jag her att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen nr 1 av herr Mossberger
m. fl.

Ilerr LUNDMARK (s):

Herr talman! Herrar Hansson i Skegrie
och Rimås har här argumenterat
för reservation nr 2, som gäller dispositionen
av uppkommen behållning från
tidigare influtna införselavgifter för potatis.
Det rör sig om ett belopp på 12,4
miljoner kronor. Reservanterna biträder,
som vi hört, den uppgörelse som
träffats mellan jordbruksnämnden och
de två delegationerna. Det innebär, som
här redan har relaterats, att 8 miljoner
kronor skulle anvisas till försök och
forskning och utgå med 2 miljoner per
år till Sveriges utsädesförening till förädling
av potatisutsäde.

Departementschefen har i propositionen
inte accepterat denna uppgörelse,
och utskottet delar departementschefens
mening att anslag till forskning inte
bör utgå av införselavgifter inom normalramen.
Det synes utskottet också betänkligt
och principiellt olämpligt att
bevilja dylika specialdestinerade anslag.
Frågor om pengar till forskning bör
prövas mera översiktligt för att man
därigenom skall få större möjligheter
till en riktig prioritering mellan skilda
forskningsobjekt och behov.

Utskottet finner därför inte anledning
att frångå tidigare av riksdagen hävdade
princip i detta avseende, nämligen
att anslag till forskning bör anvisas
över statsbudgeten. Dispositionen av
ifrågavarande behållning, alltså hela

beloppet 12,4 miljoner, bör i vanlig
ordning underställas riksdagens prövning.
Det betyder inte att utskottet därmed
på något sätt velat tumma på
normalramens pengar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan på denna punkt.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Det förslag till reglering
av priserna på jordbruksprodukter
som i dag föreläggs riksdagen bär
i ännu högre grad än förra årets förslag
provisoriets prägel. De debatter som
har förts både i första kammaren och
här ger också intryck av detta. Jag vill
i denna debatt inskränka mig till att
beröra några punkter och redovisa den
ståndpunkt jag intagit i jordbruksnämndens
konsumentdelegation.

I stort sett har departementschefen
och utskottet följt jordbruksnämndens
förslag. Men när det gäller de 1,9 miljon
kronor som så att säga blivit
över på grund av att stödet till linodlingen
inte längre skall utgå, finner
jag ingen anledning till att vi låter dessa
pengar användas till stöd av annan
produktion utan Kungl. Maj :ts och riksdagens
prövning. Riksdagens beslut i
frågan om stödet till linodlingen fattades
för övrigt efter det att jordbruksnämnden
framlagt sitt förslag.

Jag yrkar därför bifall till reservationen
1.

Vad beträffar frågan om stödet till
ökad forsknings- och försöksverksamhet
på potatisområdet, anser jag det vara
mycket viktigt ur konsumentsynpunkt
att potatis av god kvalitet finns
att köpa. Vi har hittills haft mindre
goda erfarenheter av kvaliteten på den
potatis som saluförts. Därför behövs
det pengar till forskning beträffande
såväl kvalitet som lagerhållning och saluföring.

Det framhålles att riksdagen både
1959 och 1965 sagt nej till forskningsanslag
utanför statsbudgeten. Men riks -

92 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m.

dagens beslut i fjol gällde ett förslag
till forskningsanslag av mycket större
principiell räckvidd än det forskningsanslag
beträffande potatisodlingen som
föreslås i år. Det nu föreslagna anslaget
avser att delvis ersätta anslag från privat
håll som hittills kommit forskningen
till godo. Jag har ansett att riksdagen
genom att bevilja detta anslag inte
binder sig för någon vidlyftig och kostnadskrävande
forskning i framtiden.

Därför kommer jag på denna punkt i
enlighet med mitt ställningstagande inom
konsumentdelegationen att rösta för
reservationen 2.

Vid flera tillfällen under de senaste
åren har betydande överskott på ägg,
fläsk och smör uppstått. Det är en angelägen
konsumentönskan att produktionen
så begränsas, att tillgång och efterfrågan
kommer i balans. Såvitt jag kan
bedöma måste detta vara angeläget också
för producenterna. Jag har i jordbruksnämnden
pekat på nödvändigheten
av att man särskilt på mejeriområdet
söker uppnå bättre balans och att
man inte låter höga utjämningsavgifter
medverka till en alltför stor mjölkproduktion
och ett stort smöröverskott. En
bättre lokalisering av mjölkproduktionen
till områden, där större delen kan
säljas som konsumtionsmjölk, är också
en angelägen uppgift.

Med hänsyn till att förslaget endast
avser ett år har jag kunnat acceptera
Kungl. Maj :ts och utskottets skrivning
på denna punkt. Jag vill dock understryka
att jag anser, att den motivering
jag anfört för en minskning av
mjölkproduktionen är bärande och att
den säkert kommer att vara lika aktuell
när vi om ett år på nytt skall diskutera
dessa frågor. Jag hoppas också att det
då skall föreligga undersökningsresultat
som visar hur förändrade utjämningsavgifter
kommer att verka i olika
delar av landet.

Jag vill därför i dag nöja mig med
dessa korta kommentarer till det utskottsutlåtande
vi nu behandlar.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Vi har ju alldeles nyss
haft två jordbruksdebatter här i kammaren,
och det finns ingen anledning
att dra upp en ny. Jag skall därför bara
göra några reflektioner.

Jag vill först med anledning av fru
Lindskogs anförande säga, att i varje
fall vissa av jordbrukets interna regleringsavgifter
har tillkommit just för
att produktionen skall kunna regleras
så, att den blir så jämn som möjligt.
Det avtal som nu träffats ger oss jordbrukare
inte helt de möjligheter vi hade
önskat.

För övrigt är det rent principiellt så,
att det till grund för det beslut riksdagen
nu skall fatta ligger en överenskommelse
mellan jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation, en
överenskommelse som tillstyrkts av konsumentdelegationen.

Jag har sagt förut — och jag har fortfarande
den uppfattningen —• att det då
vore rimligt alt statsrådet också framlade
de förslag, som bägge parter är
överens om. Det har statsrådet inte
gjort. Som vi alla vet kommer vi så småningom
att få en ny jordbrukspolitik.
Detta lär vara det sista förslag som är
baserat på de principer vi för närvarande
följer. Det hade väl varit särskilt
rimligt att statsrådet visat litet god vilja
denna sista gång och tillmötesgått de
förslag som parterna kommit överens
om.

För övrigt är det med tillfredsställelse
jag noterar att utskottet kunnat skriva
samman sig, framför allt när det gäller
stödet till hästaveln. Man har i varje
fall nu konunit därhän, att det ges möjligheter
att följa upp resultatet av att
man tar bort stödet för import av levande
hästar. Man har ett stöd för import
av slaktdjur. Jag tror att det kommer
att bli mycket svårt att skilja livdjur
och slaktdjur åt.

Herr talman! Dessutom ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan
med undantag för vad som omfattas av

Onsdagen den 27 april 1966 fin. Nr 20

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, in. m.

reservation nr 2, till vilken jag ber att
få yrka bifall.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall först be att få
uttala min beundran för lierr Johanson
i Västervik för att han med sådant allvar
kunde framföra sitt försvar för
reservation nr 1. För egen räkning har
jag mycket svårt att uppbåda något
större engagemang i samband med den
fråga som berörs i denna reservation.

I propositionen säger departementschefen
på ett par ställen att han godtar
den uppgörelse som träffats mellan jordbruksnämnden,
jordbrukets förhandlingsdelegation
och konsumentdelegationen
när det gäller beloppet 160 miljoner,
vilket är normalramen för den
del av införselavgifterna som får användas
för regleringar på jordbrukets
område. Det har ju under flera år också
varit så, att en bestämd summa avdelats
till de olika regleringskassorna för att
användas i den verksamhet de bedriver.
Sedan riksdagen beslutat om uppdelning
av beloppet har det varit regleringskassornas
egen sak i stort sett att
förvalta dessa pengar.

I år har samma rekommendation lämnats
av de förhandlingsparter som jag
här nämnde. Summan har bestämts till
160 miljoner och som jag sade har departementschefen
på ett par ställen god''
känt detta. Men plötsligt lägger han så
att säga kvarstad på 1,9 miljoner av dessa
160 miljoner. Detta betyder att 158,1
miljoner får användas efter riksdagsbeslutet,
men de där stackars 1,9 miljonerna
anses på något sätt så säregna,
att riksdagen på nytt måste pröva frågan
hur de lämpligen bör användas. De har
gjorts till något slags guldkantade pengar.
Jag är medveten om att beslutet gäller
både summans storlek och användningen
av pengarna —- den saken är
fullkomligt klar. Och jag vill gärna
erkänna att visst är 1,9 miljoner också
pengar, men de utgör dock endast något
över 0,01 procent av hela summan. Det

verkar eu smula överambitiöst att sätta
ett särskilt lås för detta relativt lilla
belopp. Det kan inte hjälpas att man
kommer att tänka på Albert Engströms
koling, som blir serverad på restaurang
och säger: »Mycket smör har jag sett
i mitt liv men aldrig så litet.» Många
förslag har man sett utgå från Kungl.
Maj :ts kansli men sällan något av detta
format.

Någon lättnad i fråga om prisregleringen
uppstår sannolikt inte genom att
spånadslinodlingen har lagts ned, ty
på denna areal skall något annat odlas.
Det är mycket möjligt, men inte helt
säkert, att det som här odlas kommer
att ge upphov till exportöverskott i en
eller annan form. Där kunde lämpligen
dessa pengar komma till användning.
Jag har därför litet svårt att förstå
det embargo som lagts på denna relativt
lilla summa. För att komma från
kanslihuset verkar det vara fråga om
småtterier, och jag är därför mycket
nyfiken på att en gång få se vad dessa
pengar skall användas till och vilken
särskild insats regeringen har för avsikt
att göra med detta belopp. Det blir en
grannlaga uppgift att finna en så klok
placering, att det kan bli värt att på
nytt komma till riksdagen i fråga om
placeringen av dessa 1,9 miljoner.

Som jag tidigare har sagt har man litet
svårt att hålla sig allvarsam inför
detta avsteg från överenskommelsen
mellan jordbruksnämnden, jordbrukets
förhandlingsdelegation och konsumentdelegationen,
enligt vilken alla parter
var överens om att beloppet inte skulle
beläggas med någon särskild kvarstad.
Nu vet jag inte om man skall tolka detta
som ett utslag av något slags skämtlynne
från jordbruksministern eller om
det kanske är fråga om en kedjereaktion
i samband med beslutet om spånadslinodlingens
nedläggande och ett
visst uttalande i denna fråga av herr
statsrådet. Jag vet inte om så är förhållandet
och begär heller inte att statsrådet
skall erkänna det.

94 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m.

Men, herr talman, det är svårt att
uppbåda något större engagemang för
denna sak. Beloppet är för litet för att
ryckas ut, även om statsrådet är i sin
fulla rätt att göra det, eftersom beslut
senare skall fattas om användningen.

Jag ber att med det sagda få yrka
bifall till utskottets hemställan på alla
punkter utom punkt 7, som beröres av
reservation nr 2.

Fru LINDSKOG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill nämna att konsumentdelegationen
icke har behandlat
frågan om spånadslinet, eftersom denna
låg under riksdagens prövning när
konsumentdelegationen och jordbruksnämnden
liade sina sammanträden.

Till herr Eliasson i Moholm skulle
jag vilja säga, att jag vet att det rör
sig om interna regleringsavgifter inom
mjölkområdet. Jag skulle med stor tillfredsställelse
se om SMR och mejeriföreningarna
själva skulle kunna ordna
detta med utjämningsavgifterna bättre
under det kommande provisorieåret.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag fattade inte riktigt
vad det var för beundran som herr
Hansson i Skegrie hyste för mig. Var
det att jag inte var tillräckligt engagerad
i frågan? Jag förstår inte varför
man skulle vara så oerhört engagerad i
denna fråga. Herr Hansson framhöll ju
sedan själv att införselavgiftsmedlen
fördelas på olika områden, och när vi
nu inte längre skall ge stöd åt spånadslinodlingen
bör de pengarna finnas kvar
och riksdagen senare få pröva huruvida
de medlen skall användas på annat område.
Jag tycker därför att vi kan vara
helt överens på den punkten.

Jag vill citera vad reservationen säger
i denna fråga: »Intet hindrar givetvis
att jordbruksnämnden — om nämnden
efter utredning skulle finna att det
spärrade beloppet av införselavgifterna
inom normalramen behöver tas i anspråk
— under det kommande regle -

ringsåret framlägger förslag härom för
Kungl. Maj :ts och riksdagens prövning.»

Jag tycker att det är tillräckligt, och
jag är mycket förvånad över att inte de
som skrivit utskottsutlåtandet har kunnat
ansluta sig till de synpunkter som
framfördes från vårt håll i utskottet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Mitt beröm till herr
Johanson i Västervik berodde på att
han i en så liten fråga som denna kunde
hålla ett så engagerat anförande i så
allvarlig ton som han gjorde. Här gäller
det inte större belopp än att man
mycket väl kunnat låta jordbruksnämnden
redan nu få fullmakt att använda
det. 1,9 miljoner av 160 är inte mycket
att komma tillbaka till riksdagen med.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Hansson i Skegrie
och jag talade för någon vecka sedan
om betydelsen av att leda studiecirklar
och lära sig en massa nyttiga ting. Herr
Hansson har tydligen inte lett någon
studiecirkel i matematik, eftersom han
kommer fram till att 1,9 miljoner av
160 skulle utgöra 0,01 procent. Det får
väl ändå korrigeras, därför att det är
väl i stället 1,1 procent eller någonting
sådant. Om herr Hansson tänker efter
behandlar han i jordbruksutskottet en
rad punkter i huvudtiteln, där anslagen
ligger betydligt under detta belopp. Jag
föreställer mig att ungefär hälften av
anslagsposterna inom huvudtiteln rör
sig om mindre belopp än detta. Därför
skall väl inte herr Hansson bagatellisera
detta och mena att ett par miljoner inte
är pengar som man behöver tala om.

Herr Hansson menade att detta var
småtterier. Han sade också att han hade
svårt att hålla sig allvarlig när han talade
om detta, och han menade att förslaget
kanske var en kedjereaktion från
riksdagens behandling av frågan om
stödet åt spånadslinodlingen. Visst kan

Onsdagen den 27 april 19GG fm. Nr 20

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, in. m.

vi kalla det eu kedjereaktion, om herr
Hansson har behov av att finna märkliga
ord. Det finns ett klart samband, tycker
jag. Det är naturligt att om riksdagen
inte hade fattat beslut om nedläggning
av verket i Laholm och stödet till
linodlingen hade det aldrig blivit något
att diskutera. Nu bortfaller emellertid
det ändamålet, och varken herr Hansson
eller någon annan av dem som förhandlade
hade klart för sig hur det skulle
gå med nedläggningen av denna odling.
Därför kunde ni inte heller förutse vad
som skulle hända, och jordbruksutredningen
har inte framlagt något förslag
om hur dessa pengar skall användas. Vi
har inte prutat bort dem.

När vi diskuterade frågan om stödet
till spånadslinodlingen så frågade herr
Hansson mig: »Vad skall man göra med
dessa pengar?» Jag svarade att förmodligen
kan man leta upp något nyttigt
ändamål och så småningom använda
dem härför. Herr Hansson tycks ha
svårt att se att något sådant ändamål
kan finnas. Om jordbruksnämnden får
fundera på detta tror jag emellertid att
den skall kunna framlägga förslag, när
den nu vet hur läget är och att dessa
medel inte behövs för det ändamål för
vilket de tidigare använts.

Jag har inte behov av att förlänga
denna debatt. Jag tycker inte alt det behöver
betecknas som klåfingrighet om
man handlar konsekvent, vilket jag tycker
att vi har gjort i detta fall.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall gärna erkänna
att jag inte var exakt i fråga om matematiken.
Men jag sade ju att det rörde
sig om »något över» 0,01 procent.

Avsteget från överenskommelsen tycker
jag nog mera liknar ett olycksfall
i arbete än en väl övertänkt åtgärd. Jag
vill endast lika kort som statsrådet säga,
att jag hoppas att det gamla talesättet
att små olyckor banar väg för större
inte skall vinna tillämpning i detta fall.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. (1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johanson i Västervik begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
6) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Mossberger
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
104 ja och 109 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Mossberger m. fl.

Mom. 7

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen dén förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde emel -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Vissa preskriptionsbestämmelser i vattenlagen

lertid votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
7) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Nils Hansson
m. fl.

Sedan kanunarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 108 ja och 107 nej, varjämte 1
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckt motion
om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om förmyndaransvar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Vissa preskriptionsbestämmelser i vattenlagen Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta mo -

tioner angående vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! I de motioner som ligger
till grund för tredje lagutskottets utlåtande
nr 32 erinras om oklarheter beträffande
vissa bestämmelser i vattenlagen.
I denna finns stadgande om rätt
för den som på grund av byggande i
vatten, anläggande av vattentäkt eller
vattenreglering lider skada som inte förutsetts
av vattendomstolen har att inom
mellan fem och tjugo år framställa krav
på ersättning. Emellertid har i kommentar
till vattenlagen gjorts gällande,
att den allmänna regeln om tioårig
preskription skulle ta över ifrågavarande
stadgande i vattenlagen, varför ersättningsanspråk
inte skulle kunna resas
efter längre tid än tio år. Föreskriften
om viss anmälningstid för oförutsedd
skada av här avsett slag måste under
sådana omständigheter vara vilseledande
för sakägarna.

Som motionär i denna kammare noterar
jag med tacksamhet den välvillighet
varmed utskottet har behandlat dessa
motioner. Utskottet framhåller i sitt utlåtande
att det finner det vara angeläget
att undanröja den risk för rättsförlust,
som föreligger på grund av att skadeståndsanspråk
kan preskriberas under
den tid en sakägare är bevarad vid
rätten att anmäla oförutsedd skada.

Jag vill uttrycka förhoppningen att
dessa frågor övervägs i samband med
det arbete med översyn av preskriptionsbestämmelserna
som enligt utskottet
pågår i Kungl. Maj :ts kansli, och att
resultatet härav blir att de aktuella lagrummen
i vattenlagen kan undantas
från reglerna om allmän preskription,
samt vidare att utskottets skrivning
måtte vara vägledande vid eventuella
domslut under tiden intill dess att så
sker.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 19(i(i fm.

TraktorsläpvaRns utrustande med varningsskylt

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av väckta motioner
angående de hygieniska bestämmelserna
för import av vilt.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Traktorsläpvagns utrustande med varningsskylt Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckt motion
om traktorsläpvagns utrustande med
varningsskylt.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att
det nu inte går att åstadkomma någon
ändring, eftersom utskottet har avstyrkt
min motion, men jag är angelägen om
att framhålla de mycket betydande risker
som förekommer i trafiken på grund
av de långsamtgående fordonen. Då tänker
jag speciellt på de släpvagnar som

dragés av traktorer--som jag har tagit

upp i motionen — och beträffande vilka
man bakifrån inte kan se någon
skillnad på släpvagnen och en lastbil.

Många trafikanter har säkert gjort
samma erfarenheter som jag, i synnerhet
om de bor i en landsända där det
är vanligt med traktorsläp, att man
gång på gång överraskas av att plötsligt
ha ett fordon framför sig, som man tror
vara en Jastbil, men som man sedan finner
vara en »väglus» — som de populärt
brukar kallas. Förlåt uttrycket!

Dessa traktorsläp innebär mycket allvarliga
risker, och jag är ledsen över att
utskottet inte har haft så pass stor för4
— Andra kammarens protokoll 1966. .

ståelse att utskottet i varje fall kunnat
fatta meningen med motionen. Jag var
kanske litet försumlig när jag skrev den
genom att inte förstå att utmärkningen
skulle avse antingen ordet Traktor eller
ett märke, till exempel ett stort T, som
tecken på långsamtgående fordon.

Jag är säker på att man inte behöver
gå till sådana ytterligheter som fn remissinstans
har gjort, när den förklarat
att skylten för att observeras måste vara
3 meter lång. Den skulle mycket väl
kunna göras som en rund skylt med ett
stort T på. Eller också kan man på skylten
ange den hastighet med vilken fordonet
får gå. Under alla förhållanden
kan märkningen göras på ett sätt som
klart anger att man har en trafikrisk
framför sig. Då skulle man inte lika lätt
som nu förväxla ett traktorsläp med en
lastbil, vilken senare ju går med helt
annan hastighet.

Jag har med min motion velat framhålla
nödvändigheten av att ägna denna
fråga uppmärksamhet. Om jag inte kan
nå mitt syfte på annat sätt får jag väl
återkomma nästa år och då förklara att
det går att göra en sådan märkning på
annat sätt än med en 3 meter lång skylt
på traktorsläpen. Vi borde inte ha fler
dödsoffer i trafiken på grund av att vi
försummar denna sak. Inte behöver det
heller vara så besvärligt att göra en sådan
utmärkning på de fordon som bakifrån
ser ut precis som en lastbil.

Herr talman! Jag har tyvärr ingen
möjlighet att med framgång yrka bifall
till motionen, men om man i trafiksäkerhetssammanhang
tar upp frågan
igen efter detta förtydligande — det
borde man ha gjort långt tidigare — så
är jag givetvis mycket nöjd med det. Om
inte så sker, lovar jag att återkomma
nästa riksdag.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Herr Löfgren är tydligen
missnöjd med utskottets sätt att
behandla hans motion. Det var emellertid
inte utskottet utan en remissinstans

,''r 20

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Okat samhälleligt stöd till motorsport bland ungdom

som framhöll hur svårt det skulle bli att
över huvud taget utmärka ett traktorsläp
på det sätt motionären föreslagit.
Och den 3 meter långa skylten är inte
utskottets uppfinning. Vi har bara hänvisat
till vad en remissinstans har sagt.

Detta är ändå en rätt besvärlig historia,
herr Löfgren. Även om vi får en
bestämmelse om att traktorsläpvagnar
skall vara utmärkta på något särskilt
sätt, så är därmed ingalunda alla besvärligheter
ur världen. Det behövs ju
bara att en personbil eller lastbil saktar
in och kör efter traktorsläpet för att en
eventuell skylt på traktorsläpet skall
skymmas.

Om det nu skulle vara så enkelt som
herr Löfgren tror, kan jag inte tänka
mig att remissinstanserna skulle ha
ställt sig så avvisande. Man kan väl ändå
inte frånkänna remissinstanserna intresse
för trafiksäkerheten.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag skall erkänna att jag
är ytterst tacksam för att utskottet har
skrivit: »Motionärerna har sålunda enligt
utskottets mening pekat på ett väsentligt
trafiksäkerhetsproblem.» Men
sedan, herr Levin, åberopar utskottet
remissinstanserna och säger: »Som

framgår av remissvaren skulle en skylt
för att kunna läsas på betryggande avstånd
få sådana dimensioner att fast
montering av den inte är möjlig, eftersom
skylten ofta skulle bli till hinders.»
När man talar om sådana dimensioner
har man alltså åberopat remissinstansernas
yttrande att det är nödvändigt
att ha skylten så stor. Jag hade hoppats
att man skulle finna en möjlighet att
föreslå en betydligt enklare form av utmärkning.

Herr Levin sade att man i alla fall
inte löser frågan, eftersom personbilar
och andra bilar som kör bakom kan
skymma utmärkningen. Jag är fullt medveten
om att detta kan inträffa. Men vad
jag har tagit upp är den situation som
så ofta förekommer, att man tror att det

är en lastbil som kör med någorlunda
normal hastighet och alltför sent upptäcker
att det inte är en lastbil, även om
det ser ut precis som om det vore en
sådan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 9

Ökat samhälleligt stöd till motorsport
bland ungdom

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 28, i anledning av väckta
motioner om ökat samhälleligt stöd
till motorsport bland ungdom.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Till utskottsutlåtandet
har jag fogat en blank reservation, och
jag vill med anledning därav motivera
detta.

Vi har en ständigt underhållen debatt
om ungdomens anpassning i samhället,
och denna debatt inriktas i väsentlig
män på förslag till vidgade sysselsättningar
under fritiden. I skilda former
ger samhället stöd åt fritidssysselsättningar
bland de unga — genom organisationer,
kommunala ungdomsgårdar
och studieverksamhet. Det är en mycket
omdiskuterad fråga i vilken utsträckning
dessa verksamheter når och accepteras
av den ungdom som genom andra
aktiviteter anses utgöra ett ordningsproblem
i samhället.

Ofta är det ju fråga om ungdomar
utan bestämda intressen, med allmänt
gatuliv som påtaglig sysselsättning. I
betydande grad är det fråga om bilburen
ungdom men det gäller även, i
mera begränsad omfattning, ungdom
med motorcykel. Även om man.gör gällande
att bilen bara är ett medel och
att bilåkandet är ett sätt att få tiden att
gå, så lär sig de flesta ungdomar genom
miljön och umgänget med bilen åtskilligt
om fordonet och trafiken. Aktivite -

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

ter med motoranknytning har samtidigt
större förutsättningar att fånga denna
grupps intresse till fritidssysselsättning.

Men trots att vi har en så rik flora av
organisationer på ungdomssidan har
dessa tyvärr inte en motoranknytning
som motsvaras av det stora motorintresset
hos ungdomarna. Ser man på de
mopedåkande ungdomarna finner man
hur påtagligt det är att den form av
verksamhet de bedriver sällan äger rum
i klubbform med tävlingar och föreningsliv.
Denna grupps mycket stora
intresse för motorfordon gör att man
troligen lättare kan få dessa ungdomar
med i föreningar som bedriver motorsport.

Hos den bilåkande ungdomen synes
crganisationsprocenten vara liten. Detta
beror till stor del på att dessa ungdomar
saknar spontant föreningsintresse. Genom
bilismens allmänna expansion har
motorörganisationerna tillförts medlemmar
i betydande grad, men de har inte
haft utrymme för omfattande värvningskampanjer
bland de yngre bilisterna.

De tävlingsinriktade motororganisationerna
har ett större ungdomligt inslag.
Ledarbrist och lokalbrist sätter
emellertid snäva gränser för deras verksamhet.
Därför ter det sig nödvändigt
att de ledande motorklubbarna satsar
huvuddelen av sin verksamhet på att
hjälpa de förare som försvarar klubbens
färger i stället för att satsa på den allmänt
ungdomsvårdande verksamheten
— den får komma i andra hand.

Det samhällsstöd som utgått till motororganisationerna
har inordnats i stödet
till idrottsverksamheten, men med
den stora ansvällning som sker av de
ungdomsgrupper som ägnar sitt intresse
åt motorfordonsåkande synes det som
om stödet till motorsporten varit påfallande
svagt, trots att motorsporten förutom
sin allmänfostrande verksamhet
även ger ungdomarna en god utbildning
och sålunda bör leda till ett trafikmässigt
gott uppträdande. Därför har vi
reservanter ansett att frågan om sam -

Kungörande av röstlängd

hällets stöd till motorsport bland ungdom
behöver ses över.

Utskottet uttalar att det får förutsättas
att 1965 års idrottsutredning även kommer
att pröva frågan om stödet till motorsporten
och att 1962 års ungdomsutredning
torde framlägga förslag i samma
riktning. Då vi reservanter förutsätter
att utredningarna allsidigt kommer
att belysa de frågor som sammanfaller
med det samhälleliga stödet till motorsport
bland ungdom, nöjer vi oss med
detta. Men vi kommer i fortsättningen
helt naturligt att bevaka frågan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs vart för sig
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckta motioner
angående flygutbildningen m. m.;
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
om förklaring enligt artikel
46 i Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna, och
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående provisorisk tilllämpning
av bestämmelser om privilegier
och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning;
samt

konstitutionsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av Kungl. Majrts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen om val till riksdagen m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Kungörande av röstlängd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av motioner
om kungörande av röstlängd.

100

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Vissa riktlinjer för en författningsreform

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas ett motionspar, i
vilket vi tagit upp frågan om kungörelseförfarandet
vid röstlängds framläggande
och justering. Som bekant har
fall inträffat, som inneburit att oförvitliga
medborgare genom misstag vid röstlängds
upprättande gått förlustiga
sin rösträtt. Detta sammanhänger ytterst
med att man inte begagnar sig av
möjligheten att kontrollera, om man
finns upptagen i röstlängden, när denna
ligger tillgänglig för allmänheten före
fastställandet.

Att ytterst få medborgare begagnar
sig av möjligheten till denna kontroll
beror säkerligen på flera omständigheter.
En av dessa är att tiden den 6—12
juli, när röstlängden finns framlagd för
granskning, sammanfaller med den tid
då många bär semester och således inte
vistas på hemorten. Den andra och kanske
mest bidragande orsaken är enligt
mitt förmenande att man inte läser kungörelserna
i dagspressen och av denna
anledning är ovetande om att röstlängden
finns tillgänglig för granskning.

Vi har i motionen yrkat att den lagparagraf,
som reglerar kungörelseförfarandet,
skulle få ett tillägg i vilket det
uttalas, att kungörelsen också på annat
lämpligt sätt genom statens försorg skall
bringas till allmänhetens kännedom.
Detta sker nu endast genom tillkännagivande
i dagspressen och anslag på kommunens
anslagstavla.

Vi har, vilket vi också angivit i motionen,
härvidlag tänkt oss att man genom
radion och televisionen skulle kunna
lämna meddelande om att justering
av röstlängder pågår under den aktuella
tiden, varvid en större allmänhet
finge kännedom om justeringen och
dess betydelse.

Utskottet uttalar att det för sin del
kan instämma i motionernas syfte men

tillägger, att detta syfte bättre tillgodoses
genom det förslag, som framlagts i
proposition nr 71, än genom det underrättelseförfarande
motionärerna åsyftar.

Det förslag som framlagts i nämnda
proposition och som tillstyrkts av utskottet
tycker också jag är bra och innebär
ett steg i rätt riktning. Men inte
heller en tillämpning av detta förslag
undanröjer alla möjligheter till misstag.
Allt kommer ändå att bli beroende av
om vederbörande tagit del av röstlängdens
innehåll.

Det kan visserligen invändas att röstkorten
vid den tidpunkt — den 1 september
— då sista möjligheten till rättelse
enligt de nya bestämmelserna i
realiteten föreligger, redan är utsända
och att vederbörande, om han inte fått
sitt röstkort, bör ha möjlighet att kontrollera
röstlängdens rätta innehåll och
att, om fel föreligger, använda sin klagorätt.
Men tiden är då ytterst knapp
och förseningar i postgång o. d. kan
ställa till besvärligheter.

Jag vidhåller, herr talman, att ett kungörelseförfarande
i enlighet med motionernas
syfte, så att kungörelsen även på
annat lämpligt sätt än vad som för närvarande
sker bringades till allmänhetens
kännedom, verksamt skulle ha gagnat
saken. Man skulle då kunnat använda
radions och televisionens möjligheter
att nå den stora allmänheten.

Jag skall avstå från att ställa något
yrkande med hänsyn till att utskottsutlåtandet
är enhälligt. Vi får se hur denna
fråga kommer att utveckla sig.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Vissa riktlinjer för en författningsreform Föredrogs

konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av motioner
om vissa riktlinjer för en författningsreform.

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

101

1 de likalydande motionerna nr 251
i första kammaren av herr Holmberg
in. fl. och nr 321 i andra kammaren av
herr Bohman m. fl. yrkades, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa att Kungl. Maj:t måtte låta de
i motionen angivna riktlinjerna i syfte
att fördjupa och stärka det svenska
folkstyret ligga till grund för det utredningsarbete,
som erfordras för dels ett
beslut år 1968 om genomförande av en
enkammarriksdag utsedd genom direkta
val, dels ett framtida beslut om en
slutgiltig och samlad författningsreforni».

Utskottet hemställde, att motionerna
1:251 och 11:321 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Svenungsson och Magnusson
i Tumhult, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
tilläggsdirektiv till den nya författningsutredningen
i enlighet med de synpunkter,
som framförts i motionerna 1: 251
och II: 321.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! I högerns partimotioner
om vissa riktlinjer för en förf.attningsreform
yrkas, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj rf hemställer att Kungl.
Maj :t måtte låta de i motionerna angivna
riktlinjerna i syfte att fördjupa och
stärka det svenska folkstyret ligga till
grund för det utredningsarbete som erfordras
för dels ett beslut år 1968 om
genomförande av en enkammarriksdag,
utsedd genom direkta val, dels ett framtida
beslut om en slutgiltig och samlad
förfa ttn i n gsr c form.

Som synes tar detta motionspar upp
stora och betydelsefulla frågor, och i
skilda avsnitt behandlas de olika problemen
ingående.

Sedan motionerna avlämnades bär

Vissa riktlinjer för en författningsreform

emellertid tillsatts en ny parlamentarisk
författningsutredning, och därmed
bär frågan kommit i ett delvis annat
läge. .lag skall därför inte gå in på någon
längre diskussion. För att de olika
spörsmålen skall tas upp av utredningen
synes denna emellertid böra få vidgade
direktiv. Vi bär därför från högern
anfört reservation mot utskottsmajoritetens
beslut och hemställt att utredningen
måtte erhålla tilläggsdirektiv i
enlighet med motionernas syfte.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag delar den ärade föregående
talarens mening att denna motion
kunde vara inledningen till en
ganska omfattande debatt. Som utskottet
framhållit i sitt utlåtande bär emellertid
en råd av dessa frågor redan diskuterats,
och just nu arbetar författn
i n gsu tr e d n i n gen.

Det må förlåtas mig, om jag ändå anser
det finnas anledning att uppmärksamma
vad »om sägs i motionens inledning
i fråga om begreppet demokrati.
Jag hoppas att den utläggning som där
har gjorts av detta begrepp samtidigt
utgör en dödförklaring av den i högerkretsar
kända företeelsen ägardemokrati.

Jag skall emellertid inte inleda någon
diskussion därom, utan ber med det anförda
att få hemställa att kammaren beslutar
i enlighet med utskottets förslag
att denna motion icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Magnusson
i Tumhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

102

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Anslag till bidrag till politiska partier

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Tumhult
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 177
ja och 30 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Anslag till bidrag till politiska partier

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
53, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående anslag för budgetåret 1966/67
till bidrag till politiska partier jämte i
ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 4, punkt
G 8, s. 131) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till politiska partier för budgetåret
1966/67 under andra huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 23 milj. kr.

1 två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m.fl. (1:281) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (11:346), hade motionärerna —
under åberopande av innehållet i de

likalydande motionerna I: 251 och
II: 321 — hemställt att riksdagen måtte
avslå det under andra huvudtiteln till
Bidrag till politiska partier för budgetåret
1966/67 äskade förslagsanslaget av
23 milj. kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:281 och 11:346, till Bidrag till politiska
partier för budgetåret 1966/67
på driftbudgeten under andra huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
23 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Strandberg och Bohman samt
fröken Ljungberg, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:281
och II: 346, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om anslag för budgetåret 1966/67 till bidrag
till politiska partier.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Högerpartiet har i en
partimotion i januari i år yrkat avslag
på Kungl. Maj :s förslag i proposition nr
1, bilaga 4, om ett förslagsanslag av 23
miljoner kronor till Bidrag till politiska
partier.

Motionen är kortfattat behandlad av
utskottet, som nöjt sig med att hänvisa
till beslutet av 1965 års riksdag. Jag
kan, herr talman, fatta mig lika kort,
eftersom denna fråga så sent som för
en och en halv vecka sedan debatterades
i denna kammare och den principiella
syn som dikterar högerpartiets
förslag då kom till klart uttryck.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag delar fröken Ljungbergs
uppfattning om att en debatt i
denna fråga nu igen vore ganska över -

Onsdagen den 27 april 19GG em.

Nr 20

flödig, och jag nöjer mig därför med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propostionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 53, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen till -

103

kännagav, att lian funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 32
nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av motioner
om beaktande av den enskildes intressen
vid utarbetande av en ny grundlag.

Utskottets hemställan bifölls.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 27 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice talmannen.

§ 1

Förbud mot retroaktiv lagstiftning

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av motioner
om förbud mot retroaktiv lagstiftning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! I de motioner som legat
till grund för detta ärende har hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag
till sådan ändring i grundlagen att förbud
införes mot retroaktiv lagstiftning
samt att vederbörande utskott måtte ut -

104 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

arbeta härför erforderlig författningsändring».
Då emellertid frågan delvis
har berörts i dagens dechargedebatt och
den nya författningsutredningen, efter
det att motionerna avlämnades, fått i
uppdrag att pröva frågan om förbud
mot retroaktiv lagstiftning, har jag icke
något yrkande. Från högern har vi också
nöjt oss med ett särskilt yttrande
vid utskottsutlåtandet.

Till detta vill jag bara helt allmänt
framhålla, att ett grundlagsförbud mot
retroaktiv lagstiftning för den enskilde
medborgaren skulle innebära en garanti
för att bl. a. skatteuttag icke skulle kunna
ske retroaktivt. Jag vill därför både
ur den synpunkten och av flera andra
skäl uttrycka den förhoppningen, att
författningsutredningen skall komma
fram till en positiv lösning av dessa
spörsmål.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Sedan man från högerhåll
nu så kraftigt tonat ned motionens
krav på att en lagtext omedelbart
skall skrivas, som innebär förbud mot
all retroaktiv lagstiftning, kan jag fatta
mig mycket kort. Kanske drar herr Magnusson
i Tumhult dock alltför stora
växlar på författningsutredningen. Utredningsuppdraget
gäller nämligen inte
all retroaktiv lagstiftning, utan utredningen
skall pröva huruvida man i
grundlagen skall skriva in förbud mot
retroaktiv strafflagstiftning. I realiteten
iakttar vi redan detta förbud.

Sedan kan man alltid diskutera om
hur långt man skall driva förbudet mot
retroaktivitet. Herr Magnusson i Tumhult
lät förstå, att den enskilde medborgaren
skulle uppskatta allt förbud mot
retroaktivitet. Jag är inte alldeles övertygad
om att han skulle göra detta, om
det gällde att retroaktivt erhålla löneförmåner! Herr

talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 2

Utbildning i automatisk databehandling
samt anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete Föredrogs

statsutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildning i
automatisk databehandling samt anslag
för budgetåret 1966/67 till pedagogiskt
utvecklingsarbete jämte i dessa ämnen
väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 10,
punkt D 10, s. 212—216, av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 3 januari 1966)
hade Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen
att till Pedagogiskt utvecklingsarbete
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 510 000 kr.

I propositionen nr 41 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 25 februari 1966,
föreslagit riksdagen att dels godkänna
av chefen för ecklesiastikdepartementet
förordade riktlinjer för utbildning
in. m. inom ADB-området, dels utöver
vad som föreslagits i propositionen nr
1 under reservationsanslaget Pedagogiskt
utvecklingsarbete för budgetåret
1966/67 anvisa 100 000 kr.

I anslutning till behandlingen av
Kungl. Maj :ts förslag beträffande medelsanvisningen
under anslaget Pedagogiskt
utvecklingsarbete hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Lundström m.fl. (1:168) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m.fl. (11:219), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte besluta att anslaget till pedagogiskt
utvecklingsarbete uppräknades
med 500 000 kr. utöver vad Kungl.
Mäj:t föreslagit och därför till pedagogiskt
utvecklingsarbete för budgetåret
1966/67 under åttonde huvudtiteln

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

105

Utbildning i automatisk databehandling

arbete

anvisa ett reservationsanslag av
4 010 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Torsten Andersson m. fl. (1:380)
och den andra inom andra kammaren
av herr Adamsson in. fl. (11:332);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Bengtson in. fl. (1:381) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hedlund m.fl. (11:474), i vilka hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
måtte vid sin behandling av Bidrag
till pedagogiskt utvecklingsarbete
under åttonde huvudtiteln för budgetåret
1966/67 bevilja ett reservationsanslag
av 5 100 000 kr.;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Erik Filip Petersson (1:404)
och den andra inom andra kammaren
av fru Nettelbrandt m.fl. (11:488), i
vilka hemställts att riksdagen under
ecklesiastikdepartementets huvudtitel
till Pedagogiskt utvecklingsarbete för
budgetåret 1966/67 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 5 100 000 kr.

Utskottet hade vidare i anslutning
till behandlingen av Kungl. Maj :ts i
propositionen nr 41 framlagda förslag
angående utbildning m. m. inom ADBområdet
behandlat en inom första kammaren
av herr Wallmark väckt motion
(1:649).

Utskottet hemställde,

I. att motionen 1:649 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet över ecklesiastikärenden
för den 25 februari 1966 förordade
riktlinjerna för utbildning
m. in. inom ADB-området;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 168 och II: 219,
1:381 och 11:474 samt 1:404 och
TI: 488, förstnämnda fyra motioner så -

samt anslag till pedagogiskt utvecklings vitt

nu var i fråga, till Pedagogiskt utvecklingsarbete
för budgetåret 1966/67
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
3 610 000 kr.;

IV. att motionerna 1:380 och 11:332
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Per Jacobsson, Bengtson, Thorsten
Larsson, Nyman, Wallmark, Bohman,
Larsson i Hedenäset, Turesson,
Neländer, Mattsson, Källstad och Tobé,
vilka ansett att utskottet under III.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
1:404 och 11:488 samt 1:381
och 11:474 samt med bifall till motionerna
1:168 och 11:219, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu var i fråga, till
Pedagogiskt utvecklingsarbete för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 110 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har med tanke på
vad som står i utskottsutlåtandet, ingen
anledning yttra mig om den automatiska
databehandlingen, men däremot anser
jag det angeläget att säga någonting
om anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete.
Det finns nämligen mycket
som talar för att vi i särskilt stor utsträckning
skulle satsa på forskning inom
skolans område för att kunna tillvarataga
utbildningsresurserna på bästa
tänkbara sätt.

Om vi ser på näringslivet visar
det sig att man satsar 2 å 2,5 procent
till forskningsarbete och utvecklingsarbete
och om vi ser på de .statliga
forskningsutgifternas storlek i förhållande
till statsverkets samlade driftutgifter
satsar man drygt 2 procent. Men

4* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 20

106 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 em.

Utbildning i automatisk databehandling samt anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete -

när det gäller forsknings- och utvecklingsarbete
inom skolväsendet anslås
därtill knappt en tiondels procent av de
totala driftkostnaderna, och det kan
väl ändå inte anses riktigt. Vi behöver
få fram en mera rationell användning
av våra resurser. Skolöverstyrelsen har
antytt att det är möjligt att ersätta en
del av lärarnas arbete med studiematerial,
vilket skulle kunna öppna ganska
lovande perspektiv för oss i en situation
när frågan om bristen på lärare är
så aktuell.

Skolöverstyrelsen har äskat ett sammanlagt
belopp på 5,1 miljoner kronor,
medan nuvarande anslag är
på 3 miljoner kronor. Av detta belopp
skulle 2,2 miljoner avse kostnader
för pedagogiska och psykologiska
undersökningar. Det gäller t. ex.
flexibel elevgruppering, undervisningens
individualisering, yrkesundervisning,
undervisningsmetoder för handikappade
samt studie- och yrkesorientering.
Alla dessa områden anser jag vara
mycket viktiga. Men departementschefen
har endast gått med på en ökning
med 500 000 kronor, vilket vi anser
otillfredsställande.

Om skolöverstyrelsens utvecklingsprogram,
sådant det skisserats, skall
kunna förverkligas i varje fall till avsevärd
del, anser vi att det behövs ett
större anslag. Vi har därför i reservationen
föreslagit en ökning av anslaget till
sammanlagt 4 110 000 kronor, och jag
vill därför yrka bifall till reservationen
av herr Axel Andersson m. fl. om ett
reservationsanslag på 4 110 000 kronor,

Herr NORDSTRANDH (h) :

Herr talman ! Som redan många gånger
framhållits har ecklesiastikministern
tvingats vara mycket återhållsam i fråga
om anslagsuppräkningar inom hela undervisningsområdet.
Statsutskottets andra
avdelning har i regel haft mycket stor
förståelse för denna hållning, även då

det gällt synnerligen angelägna ting.
Detta kan emellertid givetvis inte tilllåtas
innebära, att alla bedömningar, som
ecklesiastikministern gjort eller gör, är
ofelbara. Man har ibland en känsla av
att avdelningens och utskottets socialdemokrater
är fångade i ett slags ofelbarhetsdogm,
på sitt sätt lika doktrinär
som den som gäller på det religiösa området
för exempelvis påven; jag hoppas,
att herr Edenman inte tar illa upp
av jämförelsen. Det är ju hans partivänner,
som upphöjt honom till något slags
undervisningspåve, då de aldrig ifrågasätter
hans och departementskardinalernas
djupa vishet.

Nu har vi att behandla ett anslagsärende,
nämligen anslaget till pedagogiskt
utvecklingsarbete, som mer än de
flesta påkallar frågan: Bedömer ecklesiastikministern
verkligen riktigt härvidlag? Ja,

säger majoriteten av utskottets
ledamöter tveklöst, om också under vissa
krumbukter om att det är viktigt att
ett oavbrutet pedagogiskt utvecklingsarbete
pågår. Uttalandet har det självklaras
underbara storhet och kostar ingenting.
Reservanterna, som har klart för
sig, att grundskolan släpar efter bl. a.
rent pedagogiskt och arbetsmässigt sett,
menar, att man i fråga om anslaget till
pedagogiskt utvecklingsarbete måste
väga statsfinanser och angelägenhetsgrad
mot varandra på så sätt, att man
här måste satsa mera pengar.

Vad reservanterna föreslår, en halv
miljon kronor, är i och för sig inte mycket
och man kan bagatellisera en sådan
uppräkning. Det är dock en uppräkning
med en sjundedel av vad Kungl. Maj:t
föreslår och kan räcka till en hel del
högst uppe på prioritetsstegen. Jag vill
endast nämna intensifierade undersökningar
angående flexibel elevgruppering
och undervisningens individualisering
samt vidare snabbare utvecklig och
framställning av undervisningshjälpmedel.
Jag vill erinra om att ecklesiastik -

107

Onsdagen den 27 april 1900 em. Nr 20

Utbildning i automatisk databehandling samt anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete -

ministern helt riktigt konstaterar följande
i sina direktiv till hjälpmedelsutredningen:
»Ansvaret för att det inom
vårt utbildningsväsende finns tillgång
till effektiva pedagogiska hjälpmedel
åvilar ytterst statsmakterna.»

Jag skulle vilja rekommendera alla
klentrogna att läsa skolöverstyrelsens
motiveringar för en uppräkning av anslaget
till pedagogiskt utvecklingsarbete,
sådana de refereras i bilaga 10 till statsverkspropositionen,
sid. 212 t. o. m. 215.
Läs också i anslutning härtill departementschefens
försök att slingra sig undan
på sid. 215 och 210. Det är en
ganske belysande litteratur.

In i bilden beträffande pedagogiskt
utvecklingsarbete kommer ett speciellt
behov av undervisningsmaterial på ett
område, som belyses i ett motionspar
om anslag för skolmaterial angående
vattenvård. Vården av våra vattentillgångar
och kampen — ty man kan väl
tala om en kamp — mot vattenförstöringen
kan belysas redan i våra skolor
i form av information, upplysning och
undervisning. Men det saknas lämpligt
undervisningsmaterial utöver det smutsiga
vatten som vi redan har för mycket
av ute i naturen. Kan ett högre anslag
till pedagogiskt utvecklingsarbete medverka
även till en snabb och effektiv
produktion av åskådningsmaterial för
vattenvårdsundervisningen bör man
tveka ännu mindre att besluta sig för en
ytterligare uppräkning av anslaget.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr LARSSON i Hedeniiset (ep):

Herr talman! Beslutet om grundskolan
fattades under målsättningen att eftersträva
en levande skola i ett samhälle
under snabb och dynamisk utveckling.
Reformerna av skolan på det gymnasiala
stadiet har genomförts under
samma motto. Skall emellertid målsätt -

ningen »en levande skola» bli en full
realitet erfordras ett pedagogiskt utvecklingsarbete.
Det gäller att ta vara
på och bearbeta erfarenheter och rön
som vinnes i det praktiska skolarhetet.
Det gäller att få ett forsknings- och utvecklingsarbete
på basis av pedagogikens
och psykologiens landvinningar, att
nå fram till ett ändamålsenligt utnyttjande
av olika tekniska och audiovisuella
hjälpmedel.

Ett pedagogiskt utvecklingsarbete bedrives
sedan länge av skolöverstyrelsen.
Under en följd av år har emellertil
anslagen till denna verksamhet inte
uppgått till vad ämbetsverket räknat
fram skulle behövas. Då detta anslag
nedprutats år efter år har detta inneburit
att olika projekt måst undan för
undan uppskjutas.

Mot denna bakgrund framstår det
som otillfredsställande att det föreliggande
förslaget innebär en nedprutning
av skolöverstyrelsens äskande med inte
mindre än en och en halv miljon kronor.
Den uppräkning av det i propositionen
föreslagna beloppet med
500 000 kronor som föreslås i reservationen
synes mig därför vara ett minimum.

I detta sammanhang har utskottet
även behandlat dels en proposition om
utbildning i automatisk databehandling,
dels en motion om särskilt anslag till
upplysning och undervisning i vattenvårdsfrågor.

Det råder väl ingen tvekan om att
skyddandet av våra vattentillgångar
är en framtidsfråga av den största betydelse.
Därvidlag räcker det inte med
enbart lagstiftning och övervakning, det
är även nödvändigt med upplysning och
undervisning. Givetvis kommer då skolan
på ett markant sätt in i bilden.
Att vårda våra vattentillgångar och att
hindra en fortgående förstöring av våra
vatten är framtidsfrågor av den betydelse
att skolans medverkan och inkopplande
i arbetet är nödvändiga.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

108

Utbildning i automatisk databehandling

arbete

Om betydelsen av ett sådant arbete
har det även rått en viss enighet inom
andra avdelningen liksom i det samlade
utskottet. Däremot har meningarna delat
sig om hur detta ändamål skall kunna
tillgodoses. Utskottsmajoriteten synes
anse att ändamålet i motionerna skall
kunna tillgodoses inom ramen för det
i statsverkspropositionen äskade beloppet
till pedagogiskt utvecklingsarbete.
Då detta emellertid, som jag här har
nämnt, innebär en betydande nedprutning
av vad skolöverstyrelsen begär
för detta ändamål och då ämbetsverket
väl redan får beräknas ha planerat verksamheten
för kommande budgetår, får
man befara, att genomförandet av majoritetens
förslag medför, att inga pengar
blir över för framställning av undervisningsmateriel
i vattenvård. Om
riksdagen däremot biträder reservationens
förslag yppar sig en möjlighet
därtill.

Får jag härutöver påpeka att det förhållandet
att Kungl. Maj:t hemställt om
ett extra anslag på 100 000 kronor till
materiel för utbildning i automatisk
databehandling, vilket ju även tillstyrks
av utskottet, väl får tolkas som ett uttryck
för att anslaget till pedagogiskt
utvecklingsarbete i statsverkspropositionen
är så snålt tillmätt att det inte gick
att inrymma det behov som därmed
yppade sig. Hur skall det då vara möjligt
att inom samma anslag inrymma
kostnaderna för framställning av undervisningsmateriel
i vattenvård? Det
rör sig om ett belopp som är något
högre än de 100 000 kronor som inte
rymdes inom anslagets ram. Skall detta
angelägna behov, undervisningsmateriel
i vattenvård, kunna tillgodoses räcker
det nog inte med den skrivning utskottsmajoriteten
presterat. Det behövs
också pengar för ändamålet och möjlighet
att tillgodose detta behov öppnas,
om riksdagen beslutar i enlighet
med reservationen, till vilken jag, herr
talman, ber att få yrka bifall.

samt anslag till pedagogiskt utvecklings Herr

ARVIDSON (s):

Herr talman! Oppositionen har funnit
denna fråga vara så viktig, att den
inte har kunnat överlåta argumenteringen
åt en enda talesman. En representant
för varje parti har ansett sig
böra gå upp och säga ungefär detsamma,
nämligen att det är utomordentligt
viktigt med pedagogiskt utvecklingsarbete.
Det måste därför vara naturligt
att också en representant för det parti
som står bakom utskottsmajoriteten stiger
upp och säger precis detsamma.

I själva verket är vi här fullkomligt
eniga. Det är utomordentligt nödvändigt
med ett systematiskt, pedagogiskt
utvecklingsarbete —• inte minst ekonomiskt
med avseende på skolans framtid
— men att hävda detta gentemot utskottsmajoriteten
är att slå in öppna
dörrar.

Utskottsmajoriteten har själv understrukit
vikten av ett oavbrutet pågående
pedagogiskt utvecklingsarbete men
har tillfogat att den av departementschefen
gjorda avvägningen av resurser
och medelsbehov är sådan, att utskottet
har ansett sig kunna godta den. Att
hänvisa till skolöverstyrelsens petita
och göra gällande att departementschefen
skulle ha gjort ett fel genom
att frångå dessa är väl ändå en smula
orimligt med hänsyn till att det är nödvändigt
att pruta vid nästan varje äskande
av ämbetsverken. Det är alltså
en helt normal situation det här är
fråga om.

Det är inte så att utskottet betraktar
ecklesiastikministerns avvägningar och
bedömningar som sarkosankta. Herr
Nordstrandh borde ju veta, och vet
också mycket väl, vilken omsorg utskottet,
inte minst dess majoritet, lägger
ned på penetreringen av varenda
fråga, och det finns också en rad spörsmål
denna riksdag vid vilka justeringar
har ägt rum, vilket dock inte kunnat
ske denna gång. Utskottsmajoriteten
har funnit att de medel som föreslå -

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

109

Utbildning i automatisk databehandling samt anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete -

gits av departementschefen måste anses
vara tillräckliga i dagens situation.

Vad speciellt vattenvården beträffar
har utskottet inte funnit det förenligt
med praxis och god ekonomi, att riksdagen
söker dirigera användningen av
medlen för pedagogiskt utvecklingsarbete
för särskilda ändamål. Detta får bli
skolöverstyrelsens sak i fortsättningen.
Med mina personliga förhoppningar om
att det skall bli möjligt att i framtiden
få anslagen till pedagogiskt utvecklingsarbete,
vilka för övrigt inte bara innefattas
i denna proposition, höjda, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III)
i utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej,

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan
kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 105 ja och 101 nej, varjämte 2
av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

§ 3

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
memorial:

nr 54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för
budgetåret 1966/67 till Förvaltningarna
m. m. vid universiteten och vissa högskolor:
Avlöningar,

nr 55, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Universiteten och
vissa högskolor: Omkostnader,

nr 56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Nordiska afrikainstitutet:
Avlöningar, samt

nr 57, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om krediter för
bostadsförbättringar.

Kammaren godkände de i memorialen
föreslagna voteringspropositionerna.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Efter

samråd med första kammarens
talman får jag meddela att gemensamma
omröstningar avseende frågorna i
de nu godkända voteringspropositionerna
kommer att anställas vid början av
kamrarnas sammanträden onsdagen
den 4 maj.

Ilo Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

§ 4

Åtgärder vid beskattningen i syfte att
främja sparandet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:204
av herr Holmberg m.fl. och 11:263
av herr Bohman m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
framlagda förslag till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa

dels om utredning och förslag rörande
premiering av allmänt målsparande
genom avdragsrätt vid beskattningen
för medel som insatts å särskilt
sparkonto enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna,

dels att Kungl. Maj :t måtte framlägga
förslag om försäljning av obligationslån
till allmänheten i enlighet med de
riktlinjer som angivits i motionerna;

II) de likalydande motionerna I: 515
av herr Thorsten Larsson m.fl. och
II: 626 av herr Jonasson;

III) de likalydande motionerna I: 527
av herr Harald Pettersson m. fl. samt
II: 603 av herrar Antby och Antonsson,
vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhölle om
förslag till riksdagen med ledning av
vad i motionerna anförts rörande premiering
av personligt sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader
för målinriktat bostadssparande;
ävensom

IV) motionen II: 605 av herr Antonsson
m. fl.

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 204
av herr Holmberg m. fl. och II: 263 av
herr Bohman in. fl. om vissa sparstimulerande
åtgärder,

2) de likalydande motionerna I: 515
av herr Thorsten Larsson m. fl. och
II: 626 av herr Jonasson om höjning av
beloppet för den skattefria kapitalinkomsten,

3) de likalydande motionerna 1:527
av herr Harald Pettersson m. fl. samt
II: 603 av herrar Antby och Antonsson
om premiering av sparande på särskilt
sparkonto och av målinriktat bostadssparande,
ävensom

4) motionen 11:605 av herr Antonsson
m. fl. om stimulans av personligt
sparande,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson
och Lothigius, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte antaga de i motionerna
I: 204 och II: 263 framlagda
förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
och

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Erik Filip Petersson, Sundin,
Ottosson, Vigelsbo, Enskog, Larsson i
Umeå, Lothigius och Börjesson i Falköping,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 204 av herr
Holmberg m.fl. och 11:263 av herr
Bohman m. fl. i nu berörda del måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till riksdagen om försäljning
av obligationer till allmänheten
i enlighet med vad reservanterna anfört; III)

av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Erik Filip Petersson, Sundin,

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 20

111

Åtgärder vid

Ottosson, Vigelsbo, Enskog, Larsson i
Umeå, Lothigius och Börjesson i Falköping,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:204 av herr
Holmberg in. fl. och 11:203 av herr
Bohman in. fl. ävensom de likalydande
motionerna 1: 527 av herr Harald Pettersson
m. fl. samt 11:603 av herrar
Antby och Antonsson måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till riksdagen i enlighet med
vad i motionerna anförts rörande premiering
av personligt sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader
för bostadssparande.

Ett .särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Lundström, Erik Filip Petersson,
Sundin, Vigelsbo, Larsson i Umeå,
Enskog och Börjesson i Falköping.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! De frågor som nu kommer
att debatteras har vi haft uppe i
denna kammare flera gånger.

Det kan inte hjälpas att jag likväl
måste analysera utskottets skrivning,
därför att där förekommer påståenden
som kan ge intrycket att oppositionen
eller i varje fall högerpartiet skulle stå
för dem.

Ingen skugga skall falla över våra
utomordentliga sekreterare i bevillningsutskottet;
betänkandet uttrycker
väl snarare andan inom den socialdemokratiska
gruppen. Det säges i betänkandet
att »stegringen av de personliga
inkomsterna och den därmed följande
ökningen av konsumtionsefterfrågan har
mer än tidigare riktat uppmärksamheten
på betydelsen av ett ökat personligt
sparande».

Så kan man ju säga, även om sparandet
varit av betydelse också tidigare
än när en så stor konsumtionsök -

beskattningen i syfte att främja sparandet

ning var vid handen. Utskottet säger
att »avsevärda investeringar inom såväl
den enskilda som den offentliga sektorn
erfordras, om näringslivet skall
kunna hävda sig i den växande internationella
konkurrensen och om de alltmer
ökade kraven på samhället skall
kunna tillgodoses». Vidare sägs det att
»en betydande del av dessa investeringar
måste finansieras genom de enskilda
hushållens sparande. Med hänsyn
till det personliga sparandets betydande
andel av samhällets nettosparande
samt dess värde för det ekonomiska
framåtskridandet och den samhällsekonomiska
balansen är det nödvändigt
med personligt sparande. Härom råder
också enighet i den politiska debatten.
»

På den punkten skriver utskottet någonting
som det är ytterst tveksamt om
högerpartiet kan gå med på. Jag avser
uttalandet om att de alltmer ökade kraven
på samhället skall kunna tillgodoses.
Högern har vid upprepade tillfällen
i denna kammare försökt att förklara
nödvändigheten av att man bantar
ned den offentliga sektorn för att i
nuvarande situation ge näringslivet
bättre möjligheter att arbeta.

Visserligen är kraven på den offentliga
sektorn stora, och riksdagen visar
ett visst lättsinne vid beviljandet av anslag
på olika områden. Men det är just
nu som vi behöver lägga ned åtskillig
kraft på att skapa förutsättningar för
näringslivets produktion. Ett land kan
inte leva på att dess invånare bara gör
varandra offentliga tjänster.

Vi hävdar att avvägningen inte är
den riktiga — på denna punkt råder
alltså inte enighet. Utskottets framställning
är felaktig, åtminstone enligt den
uppfattning vi inom högerpartiet har.

Det heter i betänkandet: »I sammanhanget
får emellertid inte förbises att
en avsevärd del av det totala sparandet
försiggår inom företagen i och med att
vinstmedel användes för nyinvesteringar.
» Ja, var skulle pengarna till erfor -

112

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

derliga nyinvesteringar las, om inte
vinstmedel stode till förfogande? Den
offentliga sektorn ger väl inga medel
som kan tillfredsställa näringslivet i
detta hänseende. Näringslivet måste ju
alltid självt skapa medlen till sina investeringar,
eftersom investeringarna i
sin tur skapar tillgångarna.

Vi skall också komma ihåg att staten
tar över 50 procent av vinsten i skatt,
förutom punktskatter och omsättningsskatter.
Och av den vinst som uppkommer
måste ju något gå till dem som står
för kapitalet, till dem som gör insatserna
därvidlag — annars uppstår inget intresse
för framtida investeringar inom
näringslivet. Härvid kommer också dubbelbeskattningen,
som direkt hämmar
investeringsintresset, in i bilden.

På detta område är vi alltså sannerligen
inte överens.

I nästa mening i betänkiandet heter
det: »Den gällande skattelagstiftningen
erbjuder därvid företagen stora möjligheter
till konsolidering och självfinansiering
inte minst genom möjligheter till
omfattande avsättningar till investeringsfonder
samt förmånliga regler i
fråga om varulagervärdering och om
avskrivning på maskiner och inventarier.
» Men här är det ju egentligen sagor
som berättas. »Stora möjligheter»
— vem är det som tycker att sådana erbjuds?
Inte är det näringslivet, inte är
det de borgerliga i denna riksdag, om
jag har förstått saken rätt — utan det är
våra vänner socialdemokraterna som
tycker detta. Men är det därför sant?
Nej, de uttalade superlativen passar inte
alls in i sammanhanget.

Det kan visserligen sägas att vi har
något så när generösa regler för varulagervärdering
och hyggliga regler för
avskrivning på maskiner och inventarier.
Men om vi inte hade det skulle vi,
så belastat som näringslivet är i övrigt,
ha haft mycket svårt att över huvud
taget klara oss.

Utskottsmajoriteten anför i fortsättningen
av betänkandet: »Av det totala

sparandet visar emellertid företagssparandet
under 1960-talet en minskning,
medan det enskilda och offentliga sparandet
visar en ökning. För kreditinstitutens
del bär detta medfört att det enskilda
sparandet övertagit företagens
roll som dominerande sparkälla och inlåningskund.
» Utskottsmajoriteten förklarar
sig räkna med att företagssparandet
kommer att minska i framtiden
men anger att ett sparande sker genom
fonduppbyggnaden inom ATP. Det är
en form av tvångssparande som vi i
praktiken inte accepterat i denna form
och på detta sätt.

Det är för övrigt en ganska mörk bild
som tecknas av företagssparandet, vilket
enligt vad som anföres skulle komma
att minska. Företagsamheten behöver
nu under ett antal år framåt och
säkerligen även alltfort investera för att
vi skall få i gång en kraftfullare produktion
och en bättre export.

Utskottsmajoriteten försöker vidare
piffa upp anrättningen genom att skriva,
att »det enskilda och offentliga sparandet
visar en ökning». Bläddrar man
längst bak i bevillningsutskottets betänkande
finner man en del tabeller som
belägg för detta påstående.

Skall man nu tro att vad som står i
utskottsmajoritetens skrivning är riktigt
och att det verkligen har ägt rum
ett väsentligt ökat sparande i vårt land?
Nej, så är inte alls förhållandet. I stället
har den trend mot ökat lönesparande
och ungdomssparande, som förekommit,
gått nedåt, och den ökning av sparandet
som man noterat kan möjligtvis
bestå av de räntor vilka tillkommit på
det kapital som varit innestående under
året.

Det är en mycket liten förändring
som skett i fråga om det enskilda sparandet,
och detta har inte tillnärmelsevis
övertagit företagssparandets roll i
det stora sparandet, vilket vi behöver i
ett dynamiskt samhälle och i ett dynamiskt
näringsliv. Ser man sparandet
mot bakgrunden av utvecklingsdynami -

Onsdagen den 27 april 196(i em.

Nr 20

112

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

ken finner man att värdena i stället är
starkt negativa.

Vidare tas målsparandet vid vissa
sparinstitnt och nyemissionerna upp till
behandling. Denna form av sparande
kan i varje fall inte statsmakterna ta
åt sig äran för. Samtidigt bär man
under senare tid kunnat notera, att de
nyemissioner som gjorts inte alls varit
så attraktiva som tidigare. Detta är ett
stort svaghetstecken och ett bevis för
att de nya beskattningsformer, som regeringen
lanserat bar en negativ verkan
på denna form av sparande.

Herr talman! Jag övergår så till att
ta upp de reservationer, som högerpartiet
tillsamman med folkpartiet och centerpartiet
fogat till betänkandet. När
det gäller vissa förslag beträffande bostadssparandet,
nysparandet och extra
avdrag på olika områden ställer sig utskottsmajoriteten
som vanligt synnerligen
kallsinnig. Detta är tydligen en
principfråga för utskottsmajoriteten.

Man har fastnat i ett gammaldags dogmatiskt
tänkande, och skälen härtill redovisas
i stort längst ned på s. 15, där
det heter: »Samhällsekonomiskt är det
nödvändigt att minska den privata konsumtionen
till förmån för investeringsverksamhet.
» Detta kan vara riktigt.

Vidare uttalar utskottsmajoriteten:
»Med hänsyn till att skälen för samt
viljan och förmågan till ett sparande
är synnerligen individuellt betingade
skall emellertid inte alltför stor vikt läggas
vid värdet av förmånliga beskattningsregler
för att stimulera sparandet.
Även om beskattningen påverkar både
viljan och förmågan att spara, torde
denna effekt uppvägas av motivet för
sparandet. Är motivet att skapa en framtida
trygghet i någon form, torde beskattningens
utformning vara av underordnad
betydelse.»

Hur vet man för resten detta? Är det
egentligen inte precis tvärtom? Finns
det inte fortfarande i vårt samhälle ett
starkt intresse för den personliga try ggheten,
som ibland är något annat än den

kollektiva tryggheten? Att skapa sunda
sparmål som är kapitalbildande är eu
speciell form av trygghetssparandc som
kan passa alla, särskilt dem som är i sin
aktiva ålder. Det är intressant och värdeskapande
och det uppammar något
i vårt samhälle så ovanligt som ansvar,
om man försöker rikta in sparandet på
detta sätt.

De arbetsformer för sparandet som vi
föreslagit ger alltså inte bara kapital
till både den privata och den offentliga
sektorn, utan är också fostrande för de
unga och aktiva generationerna samtidigt
som de skapar framtidsvärden:
mindre skuldsättning i eget hem eller
jordbruk, kanske tillfälle till ytterligare
utbildning som också är en form av kapitalinsats
för framtiden.

Grunden till dessa förslag är att försöka
införa en helt ny princip, ett lustbetonat
sätt att spara, ett ansvarsbegrepp,
en egen trygghet, en lojalitet mot
den sparandes familj — ett införande
av vad vi kallar en egenägande demokrati.
Det borde inte vara stötande för
den nutida socialdemokratien, om den
inte alldeles har försvurit sig åt ett helsocialistiskt
samhälle, att acceptera de
moderna formerna av sparande med
tanke på framtiden.

Vad som är nytt i våra förslag är den
reservation som bygger på en motion
av herrar Holmberg och Bohman, vilka
begär att »staten vid sidan av de i motionerna
framförda sparstimulerande
åtgärderna skall utgiva ett omfattande
och med betydande favörer förenat obligationslån
att placeras i mindre valörer
direkt hos allmänheten».

Utskottet menar att detta »knappast
är ägnat att åstadkomma ett reellt nysparande.
I stället kommer en sådan åtgärd
sannolikt i betydande utsträckning
att föranleda en omplacering av
redan befintliga tillgångar.»

Hur vet vi att resultatet blir sådant?
Om man gör obligationslånet, som bl. a.
avser att skaffa fram nya, friska pengar
till staten, attraktivt i den formen att

114

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

man släpper ut det i små valörer — vilket
man inte hittills bar prövat — kan
det skapa ett intresse hos allmänheten,
även småspararna, att delta. Utskottet
tycks underskatta svenska folket. Vi
borde kunna försöka den form av sparstimulans
som här föreslagits.

Utskottets svar, herr talman, med avstyrkande
av samtliga förslag som oppositionen
framfört är också i sanning ett
märkligt svar till herr Sträng och herr
Lange — de två som i olika delar av
vårt land har luftat sin oro över kreditläget
och vår handelsbalans. Överallt
sägs det ju att konsumtionen skall begränsas
och näringslivet ges ett handtag.
På vad sätt skall man göra det? Det
bär man aldrig deklarerat. Varför inte
bl. a. genom sparstimulerande åtgärder?
Inte genom ett sparande, säger
man; inte genom åtgärder som skulle
skapa förtroende för statsmakternas vilja
till en mer stabil ordning som skulle
göra det lönsamt att spara. Något sådant
ville man inte vara med om.

Nej, herr talman, alla de negativa attityder
och undanflykter som presenterats
här visar ingen vilja att komma
till rätta med den besvärliga situationen
och att även med naturligt verkande
medel skapa de kreditmöjligheter
som behövs.

Det är baira eu sak som utskottet inte
har berört men som egentligen är grundorsaken
till vårt otillräckliga sparande,
och det är regeringens bristande vilja
och bristande förmåga att komma till
rätta med den fortgående inflationen.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservationerna I, II och

1960 32,6 miljarder

1961 33,5 »

1962 35,3 »

1963 37,7 »

1964 40,1 »

1965 40,7

Det senaste årets siffror tycker jag är
synnerligen oroande.

III vid bevillningsutskottets betänkande.

I detta anförande instämde herrar
Wennerfors och Hedin (båda h).

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Frågan om åtgärder för
att främja sparandet har vi diskuterat
många gånger i denna kammare. I föreliggande
utskottsbetänkande behandlas
några motioner, som alla syftar till att
främja ett ökat sparande. Vårt samhälle
har stort behov av nytt kapital. Vi behöver
kapital för ökade investeringar
på olika områden, t. ex. bostadsbyggandet.
Vi behöver det inom vårt näringsliv
men också inom exempelvis sjukvården,
där det speciellt för mentalssjukvårdens
del krävs mer pengar till investeringar.

Tyvärr har det enskilda sparandet
visat en tendens till stagnation, i synnerhet
under det senaste året.

Till utskottets betänkande är bl. a.
fogad, Bilaga 2, med en tabell över inlåningsutvecklingen
i sparinstituten,
där man räknat med 1953 års penningvärde
och som visar att affärsbankernas
inlåning från 1964 till 1965 t. o. m. har
minskat från 19 590 miljoner kronor till
19 450 miljoner kronor. Sparbankernas
inlåning har under samma tid ökat från
14 520 miljoner kronor till 14 993 miljoner,
postbankens från 4 487 till 4 567
miljoner och jordbrukskassornas från
1 529 till 1 720 miljoner. Totalt har
dessa sparinstitut ökat sin inlåning från
40,1 miljarder 1964 till 40,7 miljarder
1965.

Utvecklingen under tidigare år har
varit följande:

Majoriteten i utskottet framhåller
dels att affärsbankernas siffra för 1965

= en ökning med 0,9 miljarder

1,8

2,4

0,6

Onsdagen den 27 april 19G6 em.

Nr 20

115

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

är preliminär och förmodligen kommer
att höjas något, dels att övriga sparinstituts
siffror visar en fortgående ökning
och att detta torde bero på de sparstimulerande
åtgärder som hittills vidtagits
av såväl sparinstituten som statsmakterna.

Herr talman! De siffror som här redovisats
ger inte täckning för den bedömning
som utskottsmajoriteten bär
gjort — såvida inte 1965 års siffror är
så preliminära, att därtill kommer ytterligare
en eller helst ett par miljarder
kronor i ökning, och det tror jag inte
det finns något hopp om.

Hittills framlagt material bestyrker
alltså att det är all anledning att utreda
frågan om hur man skall kunna öka
det enskilda sparandet.

I reservationen III hemställs om en
sådan utredning, varvid frågan om en
viss premiering av personligt sparande
på särskilt sparkonto i bank eller annan
penninginrättning liksom frågan om
skattelättnader för bostadssparande bör
undersökas.

Jag yrkar bifall till denna reservation
ävensom till reservationen II angående
värdebeständiga obligationslån.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag bör kanske börja
med att säga några allmänna ord om
inställningen i denna fråga för att göra
klart att vi inom utskottsmajoriteten
inte resonerar på det sätt som herr
Lothigius ville göra gällande.

Alla är ense om behovet av ett ökat
sparande. Långtidsutredningen har ju
också erinrat om detta behov. Det kommer
inom överskådlig framtid att föreligga
ett stort behov av ökade kapitalinsatser
med hänsyn till de avsevärda
investeringar som blir nödvändiga såväl
inom den enskilda som den offentliga
sektorn, om vårt näringsliv skall
kunna klara sig i den internationella
konkurrensen och om de alltmer ökande
kraven på samhället skall kunna tillgodoses.
Detta har också finansminis -

tern med skärpa framhållit såväl i finansplanen
som i föredrag och andra
sammanhang.

Utskottet påpekar att en avsevärd del
av det totala sparandet sker inom företagen.
Vår skattelagstiftning möjliggör
nämligen konsolidering och självfinansiering;
vinstmedel får och kan plöjas
ned i företagen och användas till nyinvesteringar.
Jag tillåter mig även att
erinra om möjligheterna att göra avsättningar
till investeringsfonder, om
våra liberala avskrivnings- och lagervärderingsregler
och om avsättningarna
till AP-fonderna. Allt detta tillför sparandet
ett stort och växande tillskott;
bara AP-fonderna uppgår nu till över
10 miljarder kronor.

Men vi vet också, att det inte är nog
med detta företagssparande; det krävs
därjämte ett ökat personligt sparande
om vi skall kunna tillgodose det ökade
kapitalbehovet för investeringar. Den
beräknade bristen på arbetskraft framöver
medför att maskinerna i snabbare
takt än hittills måste ersätta den mänskliga
arbetskraften. Dessutom tillkommer
att det under 1960-talet har varit en
lägre grad av självfinansiering inom
företagen än under den exceptionellt
goda perioden i slutet på 1950-talet.
Man förutser för övrigt en ytterligare
nedgång i företagens sparande under
perioden 1966—1977. Vi får därför räkna
med att industrien i större utsträckning
än hittills måste vända sig till kapitalmarknaden
för att finansiera den av
alla eftersträvade ökningen av näringslivets
investeringar.

Jag vill med skärpa understryka dessa
fakta för att göra klart även för herr
Lothigius, att vi inom utskottsmajoriteten
är fullt på det klara med problemen.
Men herr Lothigius, som är ny i utskottet,
drar upp denna diskussion — en
diskussion som vi fört varje år under
lång tid — och talar om näringslivet
som om det skulle vara en alldeles privat
sak.

Herr Lothigius frågade: Varifrån skall

116 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

företagarna skaffa pengar till investeringar,
om de inte får ta dem av vinsterna?
Ja, herr Lothigius, de får väl försöka
göra det på samma sätt som de företagare
som inga vinster har; de måste
klara sig de också.

År de möjligheter till konsolidering
och självfinansiering som medgivits i
vårt land något alldeles självskrivet?
Jag tycker att det är riktigt att vi har
dessa möjligheter — det var ju finansminister
Wigforss som införde den nuvarande
skattelagstiftningen — men är
detta något alldeles självskrivet?

Den väldiga fondbildning som tidigare
förekommit inom näringslivet innebär
ju ett tvångssparande. Antingen
har man betalat för låga löner och därigenom
fått stora vinster, som man har
kunnat plöja ner, eller också har man
tagit ut för höga priser, och man skulle
alltså då ha kunnat producera varorna
billigare. Jag säger inte detta som klander
utan bara för att motivera min åsikt
att vi inte kan resonera som om detta
vore en privatsak och säga att företagarna
skall få handskas med sina vinster
precis hur de vill. Det är ingen privatsak.

Vi har ett gemensamt intresse av att
det finns ett näringsliv som är väl utvecklat.
Men även inom näringslivet har
man på en del håll tidigare ansett att
självfinansieringen gått för långt inom
vissa industrier. Ty vad innebär denna
självfinansiering, herr Lothigius? Jo, att
en del grenar inom näringslivet kan plöja
ner vinster och använda dem som de
vill, höll jag på att säga, med resultat
att dessa vinster — som antingen beror
på för låga löner eller för höga priser
— inte kommer ut i den allmänna kreditmarknaden,
och andra företag som ur
samhällsekonomisk synpunkt kan vara
lika angelägna inte beredes samma möjligheter
att skaffa skapital till investeringar
och utveckling. Det går inte att
resonera som så att företagen skall kunna
använda sina vinster precis som de
vill och att vi även skall se till att de

får vinster så att de kan investera. Nej,
det angelägnaste för oss är att vi har en
kreditmarknad som möjliggör för företagen
att skaffa kapital till investeringar,
och där bör konkurrensmöjligheterna
vara i stort sett lika; i varje fall
är det önskvärt att de företag som är
mest angelägna ur samhällsekonomisk
synpunkt i främsta rummet får kapital
och möjlighet att investera.

Men detta ligger egentigen vid sidan
av saken. Jag har emellertid velat poängtera
att vi alla har ett gemensamt
intresse av att det svenska näringslivet
får möjligheter att skaffa kapital på det
ena eller andra sättet för att investera,
skaffa maskiner för att i framtiden ersätta
den bristande tillgången på arbetskraft
o. s. v. Och detta gör att det personliga
sparandet på allt sätt bör uppmuntras;
det är ju nödvändigt för att
kreditinstituten skall få sparmedel för
att tillgodose behovet av den ökade utlåning
som blir nödvändig.

Så långt kanske herr Lothigius och
jag är ense, men vi är inte ense om metoderna;
det är inte heller utskottet. Vi
inom utskottsmajoriteten har emellertid
tillåtit oss att erinra om att det ändå
tagits initiaitiv för att stimulera det enskilda
sparandet och att dessa initiativ
också har givit resultat. Detta kan kammarens
ledamöter konstatera av den redovisning
som lämnas i slutet av betänkandet.
Även om inkomststegringen naturligtvis
medverkat härvid, så har inlåningen
i sparinstituten stadigt ökat —
det är odiskutabelt. Även lönsparandet
visar en glädjande ökning vad beträffar
såväl antalet lönsparande som insatserna,
d. v. s. sparandets behållning
har ökat. Förra året gjordes en undersökning
för att man skulle kunna bedöma
behovet av en fortsatt statlig finansiering
av propagandaåtgärderna i
syfte att stimulera lönsparandet. Av
denna undersökning framgår att lönsparandet
har ett väsentligt värde som
ett medel att aktivera det personliga
sparandet.

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

117

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Det visar sig att sparinstitutets aktiva
insatser och kampanjernas allmänna
propagandamedel hittills har haft eu
god effekt. Lönsparandet är nu ganska
väl känt bland löntagarna. De uppskattar
det, därför att det enligt deras mening
möjliggör ett större regelbundet
sparande. Lönspararna är allmänt av
den uppfattning, att deras sparande annars
skulle ha varit lägre än vad det nu
är. I december förra året anvisade riksdagen
650 000 kronor till en sådan propagandakampanj
under 1966, och under
de senaste åren har riksdagen beviljat
nära 3 miljoner kronor till propaganda
av det här slaget.

Vi i utskottsmajoriteten tillåter oss
också att erinra om de olika former av
målsparande som lanserats av vissa
sparinstitut och om att aktiebolagens
kapitaltillförsel i samband med nyemissioner
i börsnoterade företag inklusive
fondhandlarnas företag samt utbud i
samband med börsintroduktioner under
förra året uppgick till 800 miljoner kronor
och hittills i år har inbringat 163
miljoner kronor.

Herr Lothigius är, som sagt, ny i bevillningsutskottet
och drar nu upp en
diskussion och då får vi också lov att
föra den fastän den har förts varje år
förut. Men herr Lothigius bör väl ändå
känna till att även om sparandet är för
litet — jag erkänner detta — med hänsyn
till alla våra investeringsbehov och
ambitioner och till den utveckling som
vi vill ha i framtiden -— har ändå sparandet
stadigt ökat totalt sett. Sparandet
var på 1930-talet 25 procent av bruttonationalprodukten
men har senare stigit
till 32 å 33 procent, d. v. s. till omkring
en tredjedel. Vilket annat modernt
industriland i världen kan uppvisa att
befolkningen avstår en tredjedel av hela
bruttonationalprodukten till att ersätta
försliten materiel och till ett nyskapande,
herr Lothigius? Det finns inget annat
sådant land! Inte heller kan något
land i hela världen —• inte ens Amerikas
förenta stater — visa upp ett nettospa -

rande motsvarande det vi haft. Härvidlag
kan jag hänvisa herr Lothigius till
professor Lundbergs utredning.

Man får alltså ta bänsyn till att vi
ersätter all försliten materiel och ändå
har kvar ett nettosparande, som är lika
stort som något annat lands i världen.
Men därmed har jag inte sagt att detta
är tillräckligt. Vi här i Sverige vill vara
värst på alla områden både när det gäller
produktion, sparande och investeringar,
och därför behövs ett ytterligare
ökat sparande.

Men att premiera sparandet genom
beskattningen, tror vi på vårt håll inte
mycket på. Därvidlag är och har vi
varit försiktiga Det finns exempelvis
ett sparavdrag för kapitalinkomster på
400 och 800 kronor för ogifta respektive
gifta personer och vidare ett försäkringsavdrag.
Jag nämner detta för att
visa att vi inte har ställt oss avvisande
till åtgärder för att stimulera ett ökat
enskilt sparande. Vi tror emellertid inte
att en premiering av sparandet genom
beskattning får någon avgörande betydelse.
I regel föreligger det andra motiv
för sparandet.

Det har nu föreslagits en hel rad åtgärder
för att stimulera sparandet. Som
jag nämnde har vi diskuterat dem
inånga gånger tidigare, och de har också
varit föremål för utredning. Jag tilllåter
mig i korthet erinra om den s. k.
Eckerbergska utredningen som ställde
sig skeptisk till möjligheterna att premiera
nysparandet. Vilket system man
än använder har man ingen ganranti
för att uppnå något verkligt nysparande.
Man riskerar att premiera även sådant
sparande som ändå skulle ha kommit
till stånd, och man kan få premiera
redan verkställt sparande. Det sker helt
enkelt en överflyttning av sparmedel i
syfte att erhålla premier. Samtidigt
skulle kostnaderna bli så stora att det
kunde få betydande verkningar på statens
och kommunernas finanser; det
hela skulle kosta mera än sparandet ger.
Tidigare sådana här sparsystem har vi -

118 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

sat att det inte har blivit något nettosparande.

Sparpremier genom uppskjuten beskattning
är ingenting annat än en inkomst-
och progressionsutjämning. Sådana
åtgärder har riksdagen hittills
vägrat vara med om så länge det pågår
utredningar om dessa problem. De bör
alltså tas upp i samband med andra
skattefrågor. Herr Lothigius har absolut
fel, om han tror att herr Sträng skulle
vara intresserad av att förhindra åtgärder
av detta slag.

Yrkandet om avdrag för särskilt bostadssparande
och för medel insatta på
allmänt sparkonto har vi också sysslat
med varje år. Det finns vidare reservationer
som gäller bostadssparande, utbildningssparande
och obligationsförsäljning.
Enligt herr Lothigius’ mening
skulle alla dessa åtgärder medföra ökat
sparande. Vi inom utskottet tror inte
att det blir något nysparande på detta
sätt. När man tidigare vidtagit liknande
åtgärder har inte något nysparande
kunnat upptäckas.

Herr talman! Jag skall inte gå närmare
in på vad som föreslås i dessa
reservationer och som diskuterats så
många gånger tidigare, utan jag nöjer
mig med det sagda och yrkar bifall till
utskottets betänkande.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är visserligen ny
inom bevillningsutskottet — det har
herr Brandt poängterat — men jag har
mycket noga följt den diskussion om
sparandet som pågått år efter år. Den
har alltid varit likadan, men jag hoppades
att det skulle finnas möjlighet att
nu vända på det hela och få i gång en
diskussion med utgångspunkt från vad
vi inom högerpartiet anser att situationen
kräver, nämligen ett sparande genom
naturligt verkande medel, ett stimulanssparande.
Herr Brandt säger att
det vinner man ingenting på och att det
hela egentligen kostar mer än det smakar.
Men varför inte göra ett försök?

Sedan säger herr Brandt att det är på
kreditmarknaden pengarna skall fördelas.
Ja, hur ser det ut på den svenska
kreditmarknaden i dag? Kreditmarknaden
är sådan att den svenska företagsamheten
inte kan utvecklas i den takt
som den med hänsyn till vår export bör
och måste göra — det har framhållits
av finansministern åtskilliga gånger. Det
är för att skapa en sådan kreditmarknad
som vi vill göra det lustbetonat att
spara de pengar som kanske nu användes
för onödig konsumtion.

Därmed kommer jag in på ett område
som jag vet är kontroversiellt — det
berördes även av herr Brandt — nämligen
frågan om inkomst- och progressionsutjämning.
Det har många gånger
sagts i denna kammare: »Vem är det
som kan spara? Jo, det är de stora inkomsttagarna.
Men inte skall vi ge dem
möjlighet att spara, ty då blir det en
vinning för dem.» Så enkelt kan man
emellertid inte avfärda den saken. De
små inkomsttagarna har ju mycket små
möjligheter att spara, och för att skapa
större möjligheter för näringslivet måste
vi försöka suga upp en del av det
kapital som finns hos de större inkosttagarna!
Det är dock inte de allra
största inkomsttagarna detta gäller, ty
de känner till andra möjligheter att skapa
ett sparande, utan det gäller den
mängd av löntagare i detta land som har
en något så när hygglig inkomst. Det är
den överkonsumtionen vi vill försöka
suga upp till näringslivet.

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gå in på
den företagsekonomiska debatt som herr
Lothigius och herr Brandt här fört, utan
jag skall fortfarande hålla mig till det
enskilda sparandet.

Herr Brandt säger att vi behöver ett
ökat sparande, och det är vi överens
om. Herr Brandt är emellertid mycket
belåten med förhållandena och talar om
att sparandet har ökat. Siffrorna i dag
visar emellertid att det inte har ökat

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

11!)

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

tillfredställande. För sparbankernas del
var t. ex. ökningen från 19G2 till 19G3
593 miljoner kronor, från 1903 till 19G4
708 miljoner kronor men från 19G4 till
1965 var den endast 473 miljoner kronor.
För postbanken var ökningen från
19G2 till 1963 235 miljoner kronor, från
1963 till 1964 143 miljoner kronor och
från 1964 till 1965 endast 80 miljoner
kronor — om jag i hastigheten har räknat
rätt ur tabellen.

Det behövs ett ökat sparande och frågan
är då hur man skall kunna åstadkomma
det. Den frågan är naturligtvis
mycket svår, men skulle inte herr
Brandt och vi andra kunna bli överens
om att den behöver utredas? Det är en
utredning vi har begärt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om hifall till reservationerna II
och III.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var inte mycket att
replikera på herr Lothigius’ yttrande.
Han påstod att jag hade sagt att pengarna
skall gå till kreditmarknaden för
fördelning. Det var nog en sanning
med modifikation. Jag underströk klart
och tydligt att vi på vårt håll har medverkat
till möjligheterna för företagen
att »plöja ned» vinster i företagen för
självfinansiering och konsolidering, och
det är vi beredda att göra även i fortsättningen.

När herr Enskog påstod att sparandet
inte är så stort som jag hade sagt,
glömde han alldeles bort sparandet i
ATP-fonderna som uppgår till över 10
miljarder kronor. Om man lägger detta
till det övriga sparandet, törs jag försäkra
att sparandets ökning står i relation
till bruttonationalproduktens ökning
och inkomstutvecklingen för människorna
och att det inte har blivit någon
minskning i det relativa sparandet.

Vidare ansåg herr Enskog att jag är
mycket belåten med sparandet. Jag kan
aldrig tänka mig att jag har givit uttryck
åt något sådant. Jag började mitt

anförande med att säga att vi alla är
fullt införstådda med behovet av ökat
sparande. År det att vara helåten, herr
Enskog? Jag framhöll också att det inom
överskådlig framtid blir ett stort
behov av ökade kapitalinsatser med
hänsyn till de avsevärda investeringar
som hlir nödvändiga såväl inom den
enskilda som inom den offentliga sektorn
för att näringslivet skall kunna
klara sig i den internationella konkurrensen
och om de alltmer ökade kraven
på samhället skall kunna tillgodoses.
Innebär ett sådant uttalande att
jag är belåten? Men jag ansåg mig ändå
kunna lugna er med att säga att
sparandet inte är så dåligt som ni vill
göra gällande.

Emellertid är ju frågan hur man skall
kunna stimulera till ett ännu mera ökat
sparande, och därvidlag har vi inom utskottsmajoriteten
uttalat vår skepsis
mot förslaget att använda skatteinstrumentet
för detta ändamål. Den Eckerbergska
utredningen klargjorde — och
någon annan visdom har jag inte kunnat
upptäcka därefter — att man
inte med sådana manipulationer kan
åstadkomma något nysparande. Man
skulle genom anlitande av skatteinstrumentet
endast premiera antingen ett
sparande som skulle ske ändå eller också
ett sparande som redan har ägt rum,
varvid det bara skulle premieras att
vederbörande plockar fram pengarna.

Det är precis samma sak med dessa
förslag om obligationslån. Jag kan försäkra
att det inte blir många korvören
i form av nysparande. Folk köper obligationer
för pengar som redan har sparats.

Det är, herr talman, skillnad på att
säga detta och att påstå att jag är mycket
nöjd med sparandet.

Herr ENSKOG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade inte att herr
Brandt var mycket belåten med sparandet,
utan att han var mycket belåten
med förhållandena som de är.

120 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Jag har också redan förut talat om
att vi är överens om att det behövs ett
ökat sparande, och det är bara i fråga
om metoderna att få fram ett ökat sparande
som reservanterna vill ha en utredning.

Vidare framhöll herr Brandt i sitt senaste
anförande att sparandet i AP-fonderna
är tillfredsställande och att det
totala sparandet inte har blivit mindre.
Men, herr Brandt, det är inte den saken
vi behandlar här, utan frågan om
att förbättra det enskilda sparandet.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att om man får ett sparande i
AP-fonderna på 10 miljarder, kan man
inte samtidigt begära, att sparandet i
de andra sparinstituten skall vara oförändrat.
Så snabbt går inte ökningen av
sparandet — det kan väl inte ens herr
Enskog inbilla sig. Man måste ta hänsyn
också till den ökning som har skett
i AP-fonderna under tiden.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Både utskottsmajoriteten
och reservanterna förefaller att vara
fullt överens om att det behövs ett ökat
sparande. Sparandet är inte i dag tillräckligt
stort och bör därför uppmuntras.

I reservationerna har vi påvisat vissa
möjligheter att göra detta, men utskottsmajoriteten
säger sig inte kunna biträda
våra förslag.

Det är riktigt att det fortfarande finns
ett enskilt sparande; ett sådant har ju
förekommit i alla tider. Intresset för
sparandet har emellertid i någon mån
minskat på grund av att tvånget att spara
numera inte är lika stort som förr då
man var nödsakad att spara både för sin
försörjning under ålderdomen och för
barnens utbildning. Det måste därför
uppställas nya sparmål och det är den
saken vi reservanter skulle vilja utreda.
Varför inte göra en sådan undersökning,
när alla är överens om målsätt -

ningen, nämligen att vi måste få ett större
sparande och att nysparandet bör
uppmuntras, vilket också herr Brandt
medgivit?

Slutligen skulle jag vilja ifrågasätta,
om inte riksdagen skulle kunna föregå
med gott exempel när det gäller sparandet.
Det heter att tid är pengar. Om
andra kammarens ledamöter -— herr
Brandt inte undantagen -—• skulle försöka
att själva spara tid, så kunde kanske
detta i någon mån utgöra ett föredöme
för dem vi uppmanar att spara i
syfte att öka allas våra möjligheter att
skaffa materiella ting för det dagliga
livet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
II och III.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag fick inte förut tillfälle
att bemöta herr Brandt på alla de
punkter han tog upp i början av debatten.

Herr Brandt sade att inget land i världen
har ett så stort nettosparande som
Sverige, och så bad han mig att i annat
fall komma med ett sådant exempel. Tyvärr
kan jag inte göra detta. Men jag
vet att det inte finns något annat land i
världen där den offentliga sektorn har
svällt ut så mycket som i Sverige.

När det gäller takten i produktionsökningen
ligger Sverige näst sist i Europa
enligt OECD:s statistik och detta
sammanhänger med sparandet, d. v. s.
vi behöver få fram ett sparande för att
skapa en annan och kraftfullare produktionsökning.
Vad prisökningarna beträffar
ligger Sverige som fjärde nation
från botten. Vi konsumerar så gott som
allt sparande här i landet.

Det är en sak som man gärna hänger
upp sig på i den pågående diskussionen
om sparandet och som också herr
Brandt var inne på, nämligen att förslagen
om sparfrämjande åtgärder har
en sådan inverkan beträffande inkomstoch
progressionsutjämningen att de högre
inkomsttagarna gynnas.

Onsdagen den 27 april 196(1 em.

Nr 20

121

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Låt mig utveckla problemet bara ett
ögonblick. Vad gäller saken? Jo, det rör
sig om att skapa ett så stort nysparande
som möjligt och att få fram nya friska
pengar som skall kunna användas för
att vårt produktiva liv skall få en ytterligare
injektion, så att produktionen kan
utvecklas och rationaliseras och exporten
ske till konkurrenskraftiga priser.
Vilka grupper, herr Brandt, är mest beroende
av näringslivets utveckling? Jo,
det är de små inkomsttagarna, som inte
har något nämnvärt att falla tillbaka
på. Dessa är direkt beroende av näringslivets
förutsättningar och de kapitaltillskott
näringslivet kan tillföras för
att bl. a. utveckla sin verksamhet.

Vem drabbas mest, om näringslivet
måste inskränkas och företag slå igen?
Är det inte de små inkomsttagarna, de
som inte haft tillfälle att spara? Och
om man då stimulerar dem som har
högre inkomst och kan spara för att
därigenom skapa bättre förutsättningar
för alla, är det något fel? Är det fel att
gå den vägen? De sparförslag som lagts
fram är mest intressanta för det stora
flertalet medelinkomsttagare, för konsumenterna.
Det är mitt påstående i
detta sammanhang.

Nej det går inte att argumentera så
som herr Brandt gör, om man vill vara
saklig. Det går inte att i sparandefrågorna
väcka strid mellan inkomstgrupper
och samhällsgrupper. Det går inte
att föra debatten i denna fråga på det
sättet.

Vi är överens om att vi behöver ett
kraftigt sparande. Det är metodiken
härför som vi är oense om. Jag har försökt
att förklara för herr Brandt vilken
metodik som högerpartiet är övertygat
om är den bästa i detta fall.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! När herr Lothigius sade
att vi konsumerar allt sparande, kunde
jag konstatera att han förvånade inte
bara mig här i kammaren. Menade herr
Lothigius verkligen vad han sade? Ef -

tersom jag inte vill vara elak, tolkar
jag det som en felsägning, ty i annat
fall begriper herr Lothigius inte ett
dugg av denna fråga. Om han inte tar
tillbaka det påståendet, är han totalt
bakom när det gäller dessa ting.

Av en bruttonationalprodukt på 100
miljarder kronor investerar vi ju för
32 miljarder. Det konsumerar vi väl
inte. Inte äter vi upp det, och inte kläder
vi oss för det. Vi skaffar nya maskiner
och bygger ut produktionsapparaten
för 32 miljarder. Tidigare var det
till och med 33 miljarder. Det hjälper
inte att herr Ringaby bollar med siffror
aldrig så mycket, vi avstår ändå
från 32 å 33 procent, d. v. s. en tredjedel
av hela bruttonationalprodukten,
för att ersätta försliten materiel och
förslitna produktionsmedel och för att
bygga nytt. Det måste väl ändå herr
Lothigius medge.

Finansministern har i finansplanen,
i en mängd föredrag och i många andra
sammanhang försökt att klargöra för
svenska folket att det är nödvändigt
att spara mera för att kunna investera
ännu mer och därmed göra det möjligt
för oss att klara oss i den internationella
konkurrensen. Detta underströk
även jag i mitt första anförande. Och
sedan säger herr Lothigius att jag har
en rakt motsatt uppfattning.

Herr Lothigius frågade vem jag tror
drabbas mest. Jag skall inte ta upp diskussion
om den saken. Men varför tala
med oss om det, vi som var med på
1930-talet, när produktionsapparaten
avstannade här i landet? Den gången
var det socialdemokraterna som försökte
sätta i gång näringslivet igen genom
att släppa ut de pengar som låg
oräntabla i riksbanken och sätta dem
i händerna på jordbrukare och företagare
för att få omsättning och fart på
hela ruljangsen. Det är ju barnsligt att
tala med oss om detta som om vi inte
förstod det. Nej, dessa saker begriper
vi. Det är att slå in öppna dörrar att
påstå något annat, herr Lothigius!

122

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Vi vill inte någon strid om sparandet
som herr Lothigius säger, men problemet
är att finna metoder som stimulerar
verkligt nysparande.

Att dela ut pengar till människor
skattevägen eller på annat sätt har sina
risker. Man har inte någon garanti för
att inte det allmänna betalar folk för
ett sparande som skulle ha gjorts ändå
eller för pengar som de redovisar och
skall ha premier för fastän de redan
tidigare bär sparat dem. Detta klargjorde
den Eckerbergska utredningen
och det föranledde riksdagen att inte
godta den metoden. Det tjänar därför
ingenting till med någon utredning i
skattefrågan eller om andra sätt att
dela ut pengar genom skattesystemet
för att stimulera sparandet. Jag tror
att vi funnit det riktiga sättet: med
lönesparande, ungdomssparande o. s. v.

Herr talman! Jag yrkar nu bifall till
utskottets betänkande, vilket jag glömde
göra tidigare.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det kan hända att jag
i stridens hetta inte uttryckte mig tillräckligt
utförligt när det gällde konsumtion
av sparandet. Herr Brand! förstår
säkerligen att jag avsåg det hushållssparande
som vi konsumerar i detta
land. Det totala sparandet är något
annat, och det är inte heller tillräckligt
stort i det dynamiska samhälle som vi
lever i.

Även om vi bär diskuterat dessa frågor
många gånger i denna kammare så
är det ju, herr Brandt, just i fråga om
tekniken, metoderna för att nå det nödvändiga
sparandet som våra uppfattningar
skiljer sig åt.

Högern har lagt fram en rad förslag
beträffande sättet att öka sparandet.
Vi är överens om att det behövs. Låt
oss i alla fall försöka få fram ett sparande
också efter de av oss föreslagna
metoderna!

Det finns även andra motiv bakom de
sparförslag som vi framlagt. Bakgrun -

den är ansvarsbegreppet, känslan av
att göra en insats för familjen när man
sparar t. ex. till en egen bostad eller
när man sparar till en ökad utbildning
för sina ungar. Då skapar man en alldeles
speciell sammanhållning inom familjen
för ett visst mål. När man sparar
i lustbetonad form får också hela
samhället i framtiden glädje därav. Och
det är denna nya teknik som herr
Brandt inte begriper.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara en kort replik. Nu
säger herr Lothigius att han menade
att man konsumerar allt hushållssparande,
men det är ju lika tokigt. Man
kan konsumera alla inkomster, men
spar man så spar man, och det man
spar, det har man. Förklaringen gör
inte saken ett dugg bättre.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet är att jag också har en
motion med i den här byken, motionen
nr 626 i denna kammare.

I motionen har begärts att det skattefria
beloppet för inkomst av kapital
skulle höjas från 400 till 600 kronor
för ensamstående och från 800 till
1 200 för gifta. Det innebär alltså en
höjning av nuvarande belopp med 50
procent.

Om man sedan vill omsätta detta i
kapital, kommer det att innebära att
en ensamstående, som har en förmögenhet
på ca 10 000 kronor, liksom makar
som tillsammans har ca 20 000 kronor,
skulle erhålla skattebefrielse för
räntan på dessa belopp. De angivna kapitalbeloppen
kan väl inte anses vara
så stora i dagens läge, att det inte
skulle vara berättigat att erhålla skattebefrielse
för räntan, allra helst som vi
vet att penningvärdeförsämringen tagit
och tar en hel del av kapitalet.

Här har sagts att det är svårt att
främja sparandet, och det skall medges.
Men jag kan inte vara riktigt över -

Onsdagen den 27 april 19(i(S em.

Nr 20

129

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

ens med herr Brandt om att det inte
bär någon betydelse luir skattesystemet
är utformat i detta fall. Vid deklarationen
visar det sig ju hur människorna
resonerar, och jag tror det har
sin betydelse att det på skatteområdet
finns en stimulans till sparande.

Detta är också en rättvisefråga. Vi
skall ha klart för oss att de småsparare
som inte har annat än ett visst
sparkapital — ingen egen fastighet,
ingen egen rörelse — förlorar mycket
på penningvärdeförsämringen. De reagerar
också kraftigt när restskattesedeln
kommer och det visar sig, att de
trots att de inte har större förmögenhet
ändå får restskatt i motsats till
kompisarna i jobbet.

Jag skall inte, herr talman, ställa något
särskilt yrkande. Centerpartiets och
folkpartiets ledamöter har till utskottsbetänkande!
fogat ett särskilt yttrande,
där de uttalar förhoppningen att även
frågan om en höjning av beloppet för
den skattefria kapitalinkomsten skall
bli föremål för behandling i den utredning,
som enligt reservationen III föreslås
bli tillsatt.

Och låt mig slutligen upprepa, herr
talman, att detta inte är enbart en stimulansfråga
utan även en rättvisefråga.
Jag hopaps att problemen skall kunna
lösas så småningom men ställer som
sagt inget särskilt yrkande.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Brandt och jag
talades vid om dessa ting för ett år sedan,
och jag hade faktiskt inte tänkt
vara med i disskussionen i år. Men i
sin kompakta oförbätterlighet är nu
herr Brandt en gång så provokatorisk,
att det är svårt att inte låta sig lockas
upp.

Det är något mycket egendomligt med
detta. Här deklarer herr Brandt emfatiskt
och med stor styrka, att ett ökat
sparande vill han ha till stånd, och
han citerar med all rätt finansministern
och andra, som också önskar ett

ökat sparande. Därefter underkänner
herr Brandt vissa förslag till sparfrämjande
metoder som har framlagts av
oppositionen, men han har inget som
helst att sätta i stället.

Om det nu är så att dessa förslag som
framförts år efter år är så omöjliga från
herr Brandts synpunkt, varför då inte
någon gång, herr Brandt, föreslå någonting
annat, så skall vi gärna vara
med och försöka! Det finns säkerligen
fler metoder än dessa.

Sedan är det också en märklig snålhet
som kommer till uttryck i herr
Brandts resonemang och som är svår
att stå ut med. Jag kunde förstå herr
Brandt när han för ett år sedan talade
om att det är viss risk med sådant här
skattepremierat sparande, därför att
man alltid får räkna med att folk som
har ett hyggligt sparkapital flyttar över
pengar från ett konto till ett annat och
därmed skaffar sig en sparpremie som
vederbörande inte rimligen har rätt till.
Det resonemanget kan man förstå. Men
uppenbarligen var det en punkt där
herr Brandt tog lärdom förra året, när
det påpekades att det ju ändå inte kan
vara alldeles omöjligt att kontrollera —
vi har ju ett taxeringsförfarande — den
totala ökningen av en persons förmögenhet,
av en persons sparkapital, och
att det är den faktiska ökningen som
skall premieras och ingenting annat.

Men då kommer i stället den nya
snåla inställningen in. Tänk om vi nu
skulle råka premiera ett sparande, som
kanske hade kommit till stånd utan
premier — det vore förskräckligt! Men
är det så förskräckligt? Vad det gäller
är inget annat än att försöka ge folk
ett slags åskådningsundervisning, ett
bevis på att verkligen riksdag och regering
är synnerligen angelägna om att
det skall komma i gång ett ökat sparande.
Något märkvärdigare är det inte.

Jag tror inte att det finns något oppositionsparti,
som tror att vi löser våra
samhällsekonomiska problem med dessa
förslag till sparstimulerande åtgär -

124 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 eni.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

der. De är detaljer i ett mycket större
politiskt program. Men det är en åskådningsundervisning
för att bevisa att
detta är något viktigt, som samhället
är berett att satsa generöst på för att
demonstrera sitt intresse.

Behöver man då vara så förtvivlat
rädd för att kanske någon, som även
utan premie hade sparat några hundra
kronor, råkar få en premie för detta?
Jag tycker, herr Brandt, att detta är
en synnerligen snål inställning.

Jag övergår så till de stora inkomsttagarna.
Det är då först och främst tråkigt
att hela vår debatt alltid skall bli
så steril så snart någon över huvud taget
vill använda tekniken med skatteavdrag,
därför att vi har ett så omöjligt
skattesystem. Det är inte sparförslagens
eller avdragsförslagens fel att
de får den effekten, att större inkomsttagare
får en större rabatt i kronor
räknat än mindre inkomsttagare. Det
är vårt en gång för alla omöjliga skattesystem
som medför detta.

Vi kan inte för den sakens skull avhända
oss alla möjligheter att över huvud
taget arbeta med skatteinstrumentet.
Men det är detta man gör, om man
såsom herr Brandt vill från.sä ga sig alla
chanser att genom justeringar uppåt
och nedåt i den progressiva inkomstskatten
nå vissa effekter, varvid man
alltid får samma verkan, nämligen att
de stora inkomsttagarna får något mer
i kronor räknat.

Men det är mycket underligt att detta
fel bara vidlåder förslag som framförs
från oppositionen. Förra året genomförde
vi i riksdagen på regeringens
förslag en skattereform, den s. k. frivilliga
särbeskattningen, som jag inte
har något emot — tvärtom, det var en
bra reform — men man bör märka att
detta var en skattereform, som endast
och uteslutande gav en förmån åt de
största inkomsttagarna. Då var detta
inte något fel.

Det är såvitt jag förstår från herr
Brandts synpunkt inte fel att t. ex. en

direktör i högsta inkomstklassen, som
åker spårvagn till arbetet — såsom demokratiska
direktörer numera gör —
och som betalar en krona för detta, får
tillbaka 80 öre härav i skattelindring,
medan hans arbetare som åker med
samma spårvagn bara får tillbaka 35
öre. Men om andra förslag får samma
effekt är det fel.

I detta fall är en sådan kritik osedvanligt
malplacerad. Ty vad är det det
gäller? Jo, det är mycket små ting, ett
sparande av några hundralappar per
år och familj.

Jag vill minnas att jag frågade förra
året och jag upprepar frågan: Tror
verkligen herr Brandt att detta är förslag
som intresserar de mycket stora
inkomsttagarna? Tror herr Brandt att
de har problem med att placera 400,
600 eller 800 kronor om året på ett sätt,
som ger avsevärt bättre utdelning än
ett sparkonto — t. o. m. med skatterabatt
— för en vanlig inkomsttagare i
medelinkomstklassen ?

Det är över huvud taget verklighetsfrämmande
att tänka sig att förslag av
denna storleksordning över huvud taget
intresserar de stora inkomsttagarna.
Förslagen är från början till slut
konstruerade för att intressera människor
med vanliga inkomster och vanliga
förhållanden. För dem kan det bli
en synlig lättnad. Den innebär inte något
märkligare än att vi tar fasta på
det förhållandet, att människor relativt
lätt kan intresseras för att spara till
ett mål — ett eget hem eller något annat
— men att det är svårt att intressera
dem för detta, om målet ligger
mycket långt bort och det tar många
år att nå det.

Det är precis detta förhållande som
våra banker tar fasta på i sina sparlån.
De flyttar sparmålet två, tre, fyra eller
fem år närmare och gör det därmed
mera stimulerande. Med dessa skatterabatter
förkortar vi något den tid det
tar att nå sparmålet och gör därmed
detta intressantare.

Onsdagen den 27 april 19(i(i em.

Nr 20

125

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Om man, herr Brandt, tar detta för
val! det är, nämligen något så enkelt
som några försök att demonstrera statsmakternas
intresse för det enskilda sparandet,
blir det inte så komplicerat.

Jag måste till slut, herr talman, undra
om det inte är så, att herr Brandt
med all sin entusism för sparandet —
den tror jag på — ändå hyser ett slags
misstänksamhet mot det enskilda hushålssparandet.
Det skall sparas i samhället,
men det skall ske i AP-fonderna,
hos staten, hos kommunerna och i de
redan existerande mveket stora förmögenhetskoncentrationerna.
Det har herr
Brandt ingenting emot, men att riskera
att flera människor skulle kunna äga
små förmögenheter passar liksom inte.
År det inte där skon klämmer?

I detta anförande instämde herrar
Rinqabi/ och Fridolfsson i Stockholm
(båda h).

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag förstår att herr
Lothigius måste få hjälp. Kanske man
nu kan få litet mera reda i debatten
med herr Carlshamre. Han har åtminstone
pekat på att det skulle bero på något
slags avundsjuka — eller vad han
menade — när jag inte tycker att man
skall införa ett sparande genom skattesystemet
som medför att någon kan
få en premie för ett redan verkställt
sparande eller ett sparande som han
skulle ha gjort ändå. Detta är inte mitt
påstående; vi har ju haft den Eckerbergska
utredningen, och denna konstaterade
att denna sorts sparande faktikst
kostade mera för stat och kommun
än vad som vanns i nysparande. Så
enkelt är det.

Det har alltså visat sig att denna metod
inte går. Dessutom föreligger den
orättvisan att det blir möjligt att redovisa
ett sparande som redan finns och
få premier eller skattelättnader för det,
eller också får man premier för ett belopp
som man skulle ha sparat ändå.
Vad de som ligger högre i progressio -

nen på detta sätt vinner får oundvikligen
andra betala, och det vill vi inte
vara med om.

Vad beträffar förslaget om att sälja
obligationer, herr Carlshamre, tror jag
inte att många av kammarens ledamöter
anser att vi får in något nämnvärt
nysparande genom det. Bostadssparande,
sparkonton o. s. v. innebär helt enkelt
att man vill åstadkomma en inkomst-
och progressionustjämning mellan
olika år, vilket riksdagen och bevillningsutskottet
tidigare vägrat att vara
med om, därför att vi har utredningar
som sysslar med dessa ting. Då
säger vi — det måste vara rimligt, ty
det gör alla utskott i eu sådan situation
— att dessa utredningar bör få ta ställning
till denna fråga. I samband med
skattefrågorna i stort får vi sedan försöka
lösa även problemet om inkomstoch
progressionsutjämning liksom resultatutjämning
och allt vad man nu
talar om.

Herr Carlshamre frågar mig, om vi
ändå inte kan försöka det man nu föreslår.
Jag vill fråga herr Carlshamre om
han är lika fattig på initiativ som han
påstår att jag är; jag har ändå pekat på
vad man företar sig i form av ungdomssparande,
lönsparande och annat, för
att inte tala om det kraftiga enskilda
hushålssparande som sker genom egnahemsrörelsen
o. s. v. Kan inte herr
Carlshamre föra fram något annat uppslag
än att man skall ha avdrag på
skatten för att man sparar till någonting?
Det verkar mera idéfattigt än vad
vi har hittat på. Riksdagen satsar nu
pengar på att försöka åstadkomma någonting
med tanke på människor som
verkligen känner att de har ett motiv
för sitt sparande. Detta har hittills visat
sig ge resultat utan att kosta nämnvärt
för samhället, och det blir kapital
över att nyinvestera, vilket vi är angelägna
om. Herr Carlshamre litar väl
på mig när jag förklarar att jag är fullt
medveten om att vi måste försöka göra
något? Jag tror emellertid inte på me -

126

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

toden att skattevägen stimulera sparandet.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Brandt »tror inte».
Hela hans senaste anförande, liksom
även de tidigare, är fullt av uttryck
som »jag tror», »vi tror» eller »jag tror
inte» och »vi tror inte». Men just i ett
sådant läge, herr Brandt, när vi här i riksdagen
tror och inte tror, men ingenting
vet, hrukar vi försöka utreda för att få
veta någonting och slippa nöja oss med
att bara »tro».

Nu är ju frågan ändå rätt allvarlig.
Herr Lothigius yttrade något om
att vi förtär vårt sparande —- och det
gör vi ju. Om jag inte minns siffrorna
alldeles felaktigt, står det i finansplanen,
att den enskilda konsumtionen i
Sverige under förra året ökade med 4
procent, och att de disponibla inkomsterna
— d. v. s. det lilla som blev kvar
av alla de storslagna bruttoökningarna,
efter skatt m. m. — var 1,9 procent. Vi
ökade vårt ätande dubbelt så mycket
som vi ökade våra inkomster. Varifrån
tog vi medel till det, herr Brandt? Vi
måste ha tagit dem från sparandet, antingen
så, att vi har förtärt gammalt
sparkapital, eller så, att vi har minskat
sparkvoten under förra året, så att vi
sparade mindre då än vi gjort tidigare.
Någon annan förklaring kan jag i varje
fall inte finna till de två siffror jag nyss
nämnde. Alltså är läget kritiskt. Det går
utför.

Nu tror jag emellertid för min del
att det är bäst att vi slutar detta meningsutbyte,
ty jag fann av herr Brandts
senaste inlägg, att han är på väg tillbaka,
och det kan gå galet. Förra året
lärde han sig, såvitt jag förstår, att det
är möjligt att undvika premiering av
det som inte är något nytt sparande
utan bara är en flyttning från ett konto
till ett annat. I år var herr Brandt till
att börja med bara rädd för att man
skulle premiera sparande som skulle ha
kommit till stånd även utan premie -

ring, men nu är han tillbaka i uppfattningen
att man skulle kunna få en premie
utan att ha sparat alls, bara genom
att ha flyttat pengar från en bankbok
till en annan. Fortsätter herr
Brandt att gå baklänges på detta sätt,
kommer vi alltför långt tillbaka i debatten.

Jag tror att jag skulle kunna lägga
fram ett eller annat uppslag till. Skall
vi göra ett försök till nästa år, herr
Brandt? Vi skulle kunna variera dessa
teman med ytterligare nya uppslag.

Det är emellertid inte särskilt förvånande
att uppslagen väsentligen tar
sikte på skatten, ty det råkar nu vara
så, att av de många komponenter som
är verksamma i det samhällsekonomiska
spelet — priser, löner, konsumtion
och investering m. m. — skatten är ett
av de relativt få instrument som vi här
i riksdagen direkt har i vår hand och
kan förfoga över. Vi kan inte direkt
förfoga över löner och priser. Indirekta
medel att påverka dessa har vi, men
skatten hör som sagt till de relativt få
ting som vi kan sitta här och besluta
att vi skall göra någonting med. Därför
är det ett smidigt instrument för oss
här i riksdagen att använda, och det är
inte särskilt egendomligt att man, när
man i riksdagen skall lägga fram förslag
i syfte att främja sparandet, griper
efter det medlet.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! För att det inte skall
uppstå något missförstånd mellan herr
Carlshamre och mig på denna punkt
skall jag gärna säga — det underströk
jag för övrigt i mitt första anförande
— att företagens självfinansiering har
minskat. Huruvida herr Carlshamre
lyssnade på det vet jag inte, men detta
sade jag klart och tydligt.

Jag vet också att konsumtionens relation
till sparandet har förändrats på
ett sådant sätt, att finansministern har
sett sig nödsakad att göra ingripanden
för att få balans i vår utrikeshandel,

Onsdagen den 27 april 1900 era.

Nr 20

127

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

och det är uppenbart att detta beror på
att konsumtionen är för hög i förhållande
till produktionen.

Det må nu vara sant, men, herr talman,
jag är inte helt övertygad om att
herr Carlsliamre och hans partivänner
vill vara med om de åtgärder som finansministern
och regeringen försöker
vidta för att åstadkomma samhällsekonomisk
balans och balans i våra relationer
till utlandet.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Nej, herr Brandt, det är
inte alldeles självklart att vi kommer
att vara med på de åtgärderna, i varje
fail inte om det blir i huvudsak samma
åtgärder som nu med ständiga misslyckanden
som följd bär försökts år efter
år, nämligen skattehöjningar. De åtgärderna
har vi verkligen prövat, och ännu
har vi inte sett något exempel på att
man med dem lyckats åstadkomma stabilitet.
Och varför skulle vi nödvändigtvis
vara med på det som herr Brandt
och regeringen kan tänkas föreslå, när
herr Brandt inte ens vill diskutera och
ännu mindre pröva något av de alternativ
vi föreslår? Jag skulle omedelbart
kunna komma med ett uppslag, om
herr Brandt ville vara med på det. Det
finns en sparstimulans som har större
effekt än alla andra, och det är att folket
återfår förtroendet för att regeringen
verkligen tänker försöka upprätthålla
ett fast penningvärde, ett förtroende
som folket i dag i största utsträckning
saknar. Det är det viktigaste
av allt, och i åtgärder på det område!
är vi naturligtvis villiga att medverka.

För att bli mycket allvarlig ett ögonblick,
herr Brandt, vill jag säga att det
faktiskt är så, att vi har sprungit ifrån
oss själva under ett ganska stort antal
år. Vi har helt enkelt försökt konsumera
för mycket. När man i en ekonomi
som vår försöker konsumera för
mycket, då slår själva systemet automatiskt
bakut; det reagerar med prisstegringar.
Om ''tJ försöker öka vår kon -

sumtion utöver en viss gräns — och tyvärr
vet vi aldrig i förväg exakt var
den gränsen går — leder det inte till
att vi konsumerar mer utan bara till
att vi får betala mer för det vi konsumerar.
Det finns alltså uppenbarligen
en gräns för hur mycket vi även inom
produktionsökningens ram kan ta ut
som standardhöjning i form av konsumtionsökning.
Däremot torde det vara
uppenbart att det är möjligt för de
många människorna att utan skadeverkan
på samhällsekonomien tillgodogöra
sig en något större standardhöjning,
om man är villig att så att säga ta ut
en del av denna standardhöjning i form
av förmögenhetsökning, för att nu använda
ett för herr Brandt fult ord, i
stället för konsumtionsökning.

Det vi syftar till med våra sparförslag
är bl. a. att handgripligt och åskådligt
demonstrera för folket att regering
och riksdag är så intresserade av och
så medvetna om nödvändigheten att styra
utvecklingen åt det hållet, att vi är
beredda att försöka med vissa ting, även
om det skulle vara så att vi tills vidare
bara tror att det skall lyckas. Men vi
vill ta reda på det, så att vi i fortsättningen
vet.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten f såvitt avser framlagda författningsförslag Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 31,
såvitt avser framlagda författningsförslag,
röstar

128

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 30 nej,
varjämte 13 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 1 såuitt avser försäljning av
obligationer till allmänheten

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
II); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigius begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i utskottets betänkande nr 31,
såvitt avser försäljning av obligationer
till allmänheten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lothigius begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 100 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 1 i övrigt samt punkten 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
III); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Vigelsbo begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1) i övrigt samt punkten 3) i utskottets
betänkande nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herr Lundström
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Vigelsbo begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 103 nej.

Onsdagen den 27 april 190(1 em.

Nr 20

129

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Punkterna 2 och 7

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om statsanslag till Jägarnas riksförbund.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 235 av herr Helge
Karlsson m. fl. och 11:308 av herr
Wikner in. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta att ett årligt anslag
ur jaktvårdsfonden tillerkändes Jägarnas
riksförbund, att storleken av anslaget
för budgetåret 1966/67 fixerades till
150 000 kr., samt att riksdagen hemställde
att hos Jägarnas riksförbund få tillsätta
en styrelseledamot för insyn i förbundets
verksamhet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:235 och
II: 308 utan bifall.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag och några riksdagsmän
till liar i motion nr 308 i denna
kammare och en likalydande motion nr
235 i första kammaren av herr Helge
Karlsson m. fl. hemställt, att riksdagen
måtte besluta att ett årligt anslag ur
jaktvårdsfonden tillerkännes Jägarnas
riksförbund, att storleken av anslaget
för budgetåret 1966/67 fixeras till
150 000 kronor samt att riksdagen hemställer
att hos Jägarnas riksförbund få
tillsätta en styrelseledamot för insyn i
förbundets verksamhet.

Jordbruksutskottet har avstyrkt bifall
till motionerna med motivering att led5
— Andra kammarens protokoll 1966. A

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

ningen av jaktvårdsarbetet i landet utövas
av Svenska jägareförbundet och
dess lokalavdelningar. Beslut härom fattades
av 1938 års riksdag efter förslag
av Kungl. Maj:t och detta blev även
riksdagens beslut år 1951. I och med detta
anser utskottet att ingen annan jägarorganiisation
än Svenska jägareförbundet
bör få använda jakt vårdsfondens
medel. I detta fall bygger utskottet upp
sitt avslagsyrkande på ett beslut som
riksdagen fattade då det fanns bara en
j ägarorganisation i vårt land.

Jägarnas riksförbund bildades år 1938
och syftet var att åstadkomma större
rättvisa i jakträttsligt avseende och
främja en sund demokratisk utveckling
på det jaktliga området. Antalet medlemmar
uppgår för närvarande till cirka
9 000 och anslutningen ökar för varje
dag. Fortsätter denna ökning, torde det
inte ta så värst många år förrän förbundet
är uppe i kanske 20 000—30 000
medlemmar. En stark opinion för en
mera demokratisk jakt gör sig gällande
bland jägarna i framför allt arbetarleden.
Förbundets ändamål är att stödja
viltvårdarnas och jägarnas intressen
samt att bedriva skriftlig och muntlig
upplysningsverksamhet. De medel förbundet
erhåller i form av kontingenter
från de anslutna jämte eventuella anslag
och donationer skall användas så,
att rationell viltvård, jakt och jaktkultur
samt ändamålsenlig jaktlagstiftning
främjas, men medlen räcker inte till.

Jägarnas riksförbund har skrivit in i
sitt program att de vill främja humana
jaktmetoder och fostra jägarna till förståelse
och ansvar för vilt- och naturvården
i vårt land. Vi motionärer bär
ej begärt att förbundet skulle få sitta
i ledningen för viltvården; vi bär begärt
ett anslag. Förbundet vill ha en
jaktlagstiftning, som skyddar jakträttsinnehavarna
på småmarkerna från att
bli uppslukade av de större markägarna.
Man anser också att licensjakten
som den nu bedrives är en uppenbar
orättvisa mot de mindre markägarna
r 20

130 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

och jakträttsinnehavarna. Jägarnas riksförbund
vill även medverka till förbättring
av natur- och viltvården i landet.

Detta var, herr talman, några av de
punkter som finns i programmet och
som alla jägare i ett demokratiskt land
bör kunna acceptera. Det är medlemsavgifter,
lotterier och frivilligt arbete
som upprätthåller deras verksamhet.
Inom organisationen finns ett enormt
intresse för att främja god jakt- och viltvård.
Alla — utom vissa medborgare —
som ägnar sig åt jakt i vårt land måste
lämna jaktvårdsavgifter, och de bidrar
därigenom till jaktvårdsfonden. Jägarnas
riksförbunds medlemmar som deltar
i jakten bidrar därigenom med
pengar till fonden. Är det då inte helt
naturligt att de erhåller anslag i förhållande
till sitt medlemsantal?

Förbundet arbetar på jägarnas personliga
ansvar och inre medkänsla för
den omgivande naturen, och detta får
anses som en god grund att bygga på
framför allt när det gäller faunan och
floran. Under hela sin historia har Jägarnas
riksförbund och dess medlemmar
gjort en stor insats i detta avseende.
En rättvis, demokratisk syn på deras
insatser inom de områden jag här
nämnt torde göra dem berättigade till
anslag ur jaktvårdsfonden.

Det torde vara av största betydelse att
så många som möjligt deltar i skyddet
och vården av våra viltstammar. Vi behöver
bara tänka på den snörika vinter
vi haft och svårigheten för alla rådjur
och även annat vilt att klara sig.
Här behövs stöd från allmänhetens sida.
Alla jägare bör få möjlighet att erhålla
ekonomiskt stöd för sin verksamhet
från den fond de själva betalt in pengar
ill, oavsett vilken jägarorganisation de
tillhör.

Förbundet bedriver även en omfattande
studie- och upplysningskampanj
bland jägarna. Man leder för närvarande
studiecirklar i jakt- och vapenförordning.
Man bär tillsammans med ABF
startat studiecirkel i »Vi vårdar viltet».

Denna har till uppgift att lära jägarna
att rätt handskas med den stora tillgång
som vårt lands fauna utgör för alla människor.

Jägarnas riksförbund har anlagt ett
stort antal älgskyttebanor och andra anordningar
där kompetensskjutningar
verkställes för att erhålla licens å älgvapen.
Hela denna verksamhet är kostnadskrävande.

Jag ställer frågan till ledamöterna i
denna kammaire: Med det enorma intresse
och de frivilliga insatser som
medlemmarna lägger ned i form av både
arbete och pengar, anser ni då inte
att Jägarnas riksförbund är berättigat
till de anslag som begärs för att ytterligare
sporra intresset för en god jaktoch
viltvård? Det är inte fråga om ytterligare
anslag, utan om en fördelning
av redan befintliga fondmedel till
jägare med stort intresse för vår viltstam.
Jag skall ärligt erkänna att
Svenska jägareförbundet lägger ned ett
värdefullt arbete för denna verksamhet.
Men om jägarorganisationerna hjälps åt
måste resultatet bli ännu bättre. Då borde
även Svenska jägareförbundet vara
positivt inställt till de anslag som begärts
av Jägarnas riksförbund och som
kommer till användning i ett gemensamt
syfte för att främja jakt- och viltvård.

Enligt tidningsuppgifter bär ett fristående
jägaregille begärt anslag av en
länsjaktvårdsförening för att bygga en
älgskyttebana. Man svarade att om jägaregillet
anslöt sig kollektivt till jaktvårdsföreningen
skulle anslag beviljas.
Är det verkligen riktigt att på detta sätt
tvångsansluta jägarna? Det är uppenbart
att hos många lever tankegångar
kvar från feodalväldets tid. Detta skall
vi väl arbeta bort i vårt demokratiska
samhälle där vi kämpar för människornas
valfrihet.

Jag bär deltagit i en hel del jaktmöten
inom Jägarnas riksförbund och även
varit på jaktmöten i östgötadistriktet,
där jag tagit de! av verksamhetsberättelsen.
I denna heter det bl. a.:

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

»Under året hur anordnats 23 jaktstigar
med 2 370 startande.----7 täv lingar

på älgbana bär avhållits med
sammanlagt 342 startande som skjutit
1 077 serier. På träning har 732 startande
noterats som skjutit 5 049 serier.
I älgmärken har erövrats 50 guldmärken,
84 silver och 111 brons. Utfärdade
intyg för vapenlicens uppgår till 60 st.
till egna medlemmar och 34 st. till icke
medlemmar eller tillsammans 94 st.»
Beträffande studieverksamheten säger
man: »Studieverksamheten har varit

livlig under året. Två kurser, den ena
under rubrik Jakträtt och viltvård och
den andra med titeln Vi vårdar viltet
har studerats inom ett flertal avdelningar.
Vidare har en ny kurs i ämnet Vi
och vår natur utarbetats och stort intresse
har aviserats för denna.»

Även inom de övriga avdelningarna,
finns ett enormt intresse för jaktfrågorna.
Det visar också den goda anslutningen.
östgötadistriktet har cirka 1 500
medlemmar, daladistriktet cirka 2 000,
gävleborgsdistriktet cirka 1 000 och
västerbottensdistriktet cirka 1 000.

I likhet med övriga motionärer anser
jag att det skulle vara berättigat att Jägarnas
riksförbund fick det anslag som
har begärts, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till motionerna
1:235 och 11:308.

I detta anförande instämde herr Carlsson
i Göteborg (s).

Herr TRANA (s):

Herr talman! Herr Wikner har i sitt
anförande redogjort för motionen. Hans
inlägg överensstämmer i huvudsak med
det remissutlåtande som Jägarnas riksförbund
har avgivit i denna fråga. Jag
behöver därför inte närmare redogöra
för motionen, och jag skall försöka bli
så kortfattad som möjligt.

Denna motion har, som brukligt är,
varit ute på remiss. Den har remitterats
till Jägarnas riksförbund, Svenska jägareförbundet
och domänstyrelsen. Jag

131

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

skall tillåta mig att läsa upp en del av
domänstyrelsens yttrande.

Efter en inledning anför styrelsen:
»I motionerna lämnad uppgift att i Sverige
finns två större jägareorganisationer,
Svenska jägareförbundet med ca
75 000 medlemmar och Jägarnas riksförbund
med ca 9 000 medlemmar, synes
i viss mån vara vilseledande. Svenska
jägareförbundet har nämligen, utöver
i motionerna angivet medlemsantal, som
avser endast direkt anslutna, ännu fler
medlemmar, som är indirekt anslutna
genom lokala jaktvårdsföreningar och
jaktvårdsområden. Jägareförbundets
medlemsantal, inberäknat såväl direkt
som indirekt anslutna, uppgår enligt
uppgift från förbundet den 1 juli 1965
till ca 160 000. Att i samband med
Svenska jägareförbundet nämna Jägarnas
riksförbund som en stor organisation
finner styrelsen ej alldeles korrekt.
»

I siffran 160 000 är frånräknade de
juridiska personer och enskilda personer
som på grund av dubbelföringar
finns anslutna. Det bör alltså vara ungefär
160 000 jägare eller sympatisörer inom
Svenska jägareförbundet.

Sedan fortsätter styrelsen: »Vad i motionerna
anförts att Jägarnas riksförbund
Torde vara föregångare inom
jaktskyttet’ synes icke vara grundat på
kännedom om de verkliga förhållandena.
Riksförbundets verksamhet i detta
avseende är ej särskilt omfattande
och kan ju icke ha bedrivits längre än
sedan tiden för förbundets tillkomst,
alltså i högst 27 år. Svenska jägareförbundet
däremot, som i detta avseende
och även i fråga om jaktvården bedriver
den dominerande verksamheten i
riket, har alltsedan det bildades år
1830 eller i 135 års tid ägnat sig åt
bl. a. höjande av skjutskickligheten
bland jägarna. Någon föregångare inom
jaktskyttet kan därför Jägarnas riksförbund
icke sägas vara.»

Utskottet erinrar i sitt yttrande bl. a.
om att jaktvårdsfonden inrättades ge -

132

Nr 20

Onsdagen den 27 april 196G em.

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

nom beslut av 1938 års riksdag, vilket
herr Wikner för övrigt var inne på,
och att syftet var att den efter Kungl.
Maj:ts bestämmande skulle användas
till främjande av jaktvården inom riket.

Huvudparten av fondmedlen har också
genom årliga anslag tilldelats Svenska
jägareförbundet och de till detsamma
anslutna länsjaktvårdsföreningarna
i enlighet med riksdagens beslut. Fondmedlen
används också till att stödja
viltforskningsrådets och Svenska naturskyddsföreningens
verksamhet. Däremot
har några driftbidrag till annan
jaktorganisation än det av statsmakterna
— man kan väl säga auktoriserade
— Svenska jägareförbundet och
dess lokalavdelningar hittills icke utgått.

Utskottet erinrar också om att ledningen
av jaktvårdsarbetet i landet i
enlighet med riksdagens beslut år 1938,
som fattades med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 46, utövas av
Svenska jägareförbundet. Riksdagen
har ytterligare bekräftat detta genom
beslut i enlighet med Kungl. Maj:ts proposition
nr 189 till 1951 års riksdag.
Där uttalar departementschefen bl. a.
följande: »I likhet med utredningen anser
jag önskvärt att det allmänna erhåller
större inflytande över ledningen
av jaktvårdsarbetet. Detta önskemål synes
mig emellertid bli i skälig grad tillgodosett
om Svenska jägareförbundet
omorganiseras i enlighet med föreliggande
stadgeförslag. Under denna förutsättning
bör därför enligt min mening
ledningen av jaktvårdsarbetet alltjämt
anförtros åt Svenska jägareförbundet
och dess lokalavdelningar.»

I anknytning till detta beslut genomfördes
också en viss omorganisation
av Svenska jägareförbundet, innebärande
bl. a. att Kungl. Maj:t utser förbundets
ordförande, som tillika är
självskriven ordförande i förbundets
överstyrelse och förbundsstyrelse. Dessutom
utser Kungl. Maj :t en ledamot i
förbundets överstyrelse och en revisor
i förbundet.

Utskottet erinrar slutligen om att
tredje lagutskottet i utlåtande nr 14 till
1951 års riksdag anförde att det inte
vore tillfredsställande, att två riksorganisationer
som Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund, båda
med jaktvårdens främjande på sitt program,
under konkurrerande förhållanden
verkade vid sidan av varandra.

Jordbruksutskottet anser också att ett
bifall till ifrågavarande motioner skulle
medföra administrativ oklarhet, vilket
vore orationellt även med hänsyn
till att — såsom påpekats i domänstyrelsens
remissutlåtande — administrationskostnaderna
för jaktvårdsarbetet
därvid borde komma att öka. På grund
av anförda skäl har ju också utskottet
avstyrkt bifall till motionerna.

Jag tror också, herr talman, att utskottets
ställningstagande i nuläget är
riktigt. Ingen som har följt med i den
jaktliga debatten har väl kunnat undgå
att märka att det sedan ganska lång tid
tillbaka pågår en synnerligen irriterad
debatt mellan Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund beträffande
de jaktliga frågornas och jaktvårdens
framtida utformning. Ingendera parten
går enligt min mening helt fri från
överdrifter och misstolkningar av och
om motpartens vilja och avsikter. För
min del är jag på det klara med att
vad som beslöts vid 1938 och 1951 års
riksdagar i dag säkerligen är moget för
en översyn och anpassning till nuläget.
Jag tror emellertid inte att man därvidlag
skall sikta på att misskreditera
och bryta sönder den stora organisation
som i snart trettio år haft statsmakternas
uppdrag att förvalta och bevaka
jägarnas och landets jakt- och viltvårdsintressen.

Innan vi vidtar några åtgärder anser
jag att vi bör avvakta 1949 års jaktutrednings
slutbetänkande som, enligt
vad som meddelats mig, skall komma
ganska snart. Det vore illa om jägarnas
och jaktvårdens intresseorganisationer
inte skulle kunna ena sig om ett gemensamt
handlingsprogram om dessa vik -

Onsdagen den 27 april 19(S(> em.

Nr 20

tiga frågor. Härvidlag iir jag alltså helt
och hållet inne på herr Wikners linje.
Eftersom splittring oftast betyder försvagad
handlingskraft och försämrade
möjligheter att kunna uträtta någonting,
borde den första naturliga åtgärden
vara att samlas i ett enda förbund
för att därefter genom en intern diskussion
i vanlig demokratisk ordning
försöka utforma sådana riktlinjer för
verksamheten, som är anpassade till
nuläget och dess behov. En sådan utveckling
skulle ge en helt annan tyngd
åt jägaropinionen än vad som kan förväntas
med nuvarande splittring. Jag
har inte direkt velat polemisera mot
herr Wikner, ty jag tror man då skulle
dra upp en stor debatt som ingen önskar
just nu. Jag tror mig emellertid
med det sagda i viss mån ha bemött
honom.

Herr talman! Jag ber att få sluta med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! För att man verkligen
skall få reda på vilket enormt arbete
som utförs inom Jägarnas riksförbund
måste man också, herr Trana, delta i
dess arbete. Jag har faktiskt gjort detta
så jag vet vad jag talar om i detta sammanhang.
Det går inte att nedvärdera
detta genom att säga si eller så.

Skulle det innebära någon orättvisa
om nu Jägarnas riksförbund finge ett
anslag då vi vet att nykterhets- och studieorganisationerna
erhåller såväl statliga
bidrag som landstings- och kommunalbidrag.
Jag anser att det inte skulle
vara oriktigt, om man kunde förfara på
samma sätt när det gäller jägarorganisationerna.

Herr Trana, jag har inte misskrediterat
Svenska jägareförbundet, utan jag
har t. o. in. berömt det för dess arbete,
vilket kommer att framgå av protokollet
när det utkommit i tryck. Jag har också
i något sammanhang framhållit, att vi
naturligtvis skall försöka åstadkomma
ett samarbete mellan de olika jägarorga -

133

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

nisationerna, men under förutsättning
att det inte dikteras av enbart en jägarorganisation.
Man måste mötas på halva
vägen och resonera. Jag har efterlyst
detta samarbete, vilket den ärade ledamoten
av Svenska jägareförbundet, riksdagsman
Elias Jönsson kan intyga, men
utan resultat. Vill man få till stånd ett
samarbete, måste båda organisationerna
vara med, och problemen måste lösas i
samförstånd. Det går inte att samarbeta
när det skall dikteras från en jägarorganisations
sida.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag betvivlar inte alls,
herr Wikner, att det för närvarande pågår
ett mycket intensivt arbete inom Jägarnas
riksförbund — tvärtom är jag
övertygad härom. Jag tror emellertid att
det skulle gagna saken mycket bättre
om det lilla förbundet, som åtminstone
inom överskådlig tid inte kan komma
att mäta sig med det stora, insåge att
det kanske bättre och snabbare kunde
vinna gehör för egna önskningar genom
att helt enkelt ansluta sig till detta på
ett eller annat sätt, kanske i form av en
fusion, eller i varje fall genom att ett
intimare samarbete konnne till stånd.

Om herr Wikner uppfattade mig så
att jag menade att han hade misskrediterat
Svenska jägareförbundet, så var det
fel. Jag sade väl inte heller så, men om
jag gjorde det, var det oavsiktligt. Jag
tror emellertid att protokollet kommer
att visa att jag inte yttrade mig på det
sättet. Om man däremot läser tidningen
Svensk jakt och Jägarnas riksförbunds
tidning — just nu kommer jag inte ihåg
vad den heter — skall man finna att det
där i varje nummer föres en animerad
och polemisk debatt som alls inte gagnar
jaktintressena.

Beträffande herr Wikners tal om att
han och Svenska jägareförbundet vill ha
ett samarbete vill jag slutligen säga att
det tror jag visst att herr Wikner vill.
Men det är ju så, herr Wikner, att Svenska
jägarförbundet i dag är den jaktliga

134

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

organisation som har riksdagens uppdrag
att vara huvudman för jaktvårdsarbetet
och jakten över huvud taget.
Och så länge så är fallet får vi väl rätta
oss efter det. Blir det någon ändring på
den punkten, så blir väl läget också ett
annat. Men som jag sade förut tror jag
att vi gör klokt i att avvakta resultaten
av 1949 års jaktutrednings arbete, innan
vi börjar reformera på detta område.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har erkänt att vår
organisation är den mindre. Men ordspråket
säger ju att även liten kan bli
stor, och jag är inte säker på att Svenska
jägareförbundet om några år är den
största organisationen. Var inte så tvärsäker
på den saken, ni som tillhör
Svenska jägareförbundet!

Sedan vill jag fråga vem det egentligen
var som satte i gång debatten i jägarorganisationernas
tidskrifter. Det
kan ni själva läsa ut. Och det är en
osmaklig debatt! Man gynnar inte jägarna
genom att starta tidningsdebatter,
i vilka man beskyller varandra för än
det ena, än det andra. Då irriterar man
i stället jägarna. Sådan debatt gagnar
inte jägarorganisationerna. Det är min
bestämda uppfattning.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! I denna sena timme
skall vi väl inte ta upp någon stor jaktdebatt.
Men jag begärde ordet när herr
Wikner i sitt första anförande gjorde
en programförklaring och sade att Jägarnas
riksförbund skyddade de små
jakträttsinnehavarna.

Man kan ju ha ambitionen att tro det
och att man därigenom utför en mission.
Men som herr Trana framhöll med
så stor inlevelse är Svenska jägareförbundet
auktoriserat på detta område
och har riksdagens uppdrag att förvalta
de pengar det här gäller. Det förbundet
har sin organisation uppbyggd på
jaktvårdsområdena, d. v. s. på de jakträttsinnehavare
som äger markerna.

Dessa ägare har sammanslutit sig i jaktvårdsområden,
och av de 1 311 jaktvårdsområden
som finns är det bara
två som inte är anslutna till Svenska
jägareförbundet. Det finns lokala jaktvårdsorganisationer
i varje län, och
landstinget i varje län har utsett en ledamot
i Länsjaktvårdsföreningen. Hushållningssällskapen
är representerade
på samma sätt. Det är på det sättet en
allmän anslutning till Svenska jägareförbundet
har kommit till stånd. Denna
har sedermera auktoriserats genom riksdagens
egna åtgärder. Enligt senast föreliggande
uppgift är över 160 000 jägare
anslutna till organisationen. I och
för sig tycker jag att denna diskussion
är ganska överflödig. När man överväger
detta problem kan man inte, som
herr Wikner, sätta ett likhetstecken mellan
studieorganisationerna och jaktvården.
De värden som finns på det här
området är så stora att de i både gången
tid och nutid skapat irritation och försök
till splittring. De flesta människor
här i landet ser ej problemen med jägarnas
ögon och därför riskerar man
mycket med en splittring men man vinner
mycket genom försök att samarbeta.

Jag kan säga från Svenska jägareförbundets
sida att vi har ingenting
emot att Jägarnas riksförbund ansluter
sig till Svenska jägareförbundet och
inom förbundet för den opposition som
anses vara betingad av jägarnas legitima
intressen. Men jag tror det är olyckligt
ur jägarnas och jaktens synpunkt,
att man tar upp en debatt som denna i
riksdagen och i tidningspolemik. På så
sätt kan man misstänkliggöra varandras
organisationer som egentligen har samma
idé och syftning.

Det är därför som jag begärde ordet.
Jag kan med full övertygelse säga att
Jägarnas riksförbund har möjligheter
att ansluta sig till Svenska jägareförbundet
och där driva opposition mot det
nuvarande systemet. Men jag tror som
sagt att det är olyckligt om vi här i
riksdagen motionsvägen eller annorle -

Onsdagen den 27 april 1900 em.

Nr 20

i :ir>

des försöker få i gång en diskussion i
detta iimne. Den stora massan av folket
vet nämligen så litet om dessa frågor.

Av befintliga jaktvårdsområden, som
är en sammanslutning utav jakträttsinnehavare,
d. v. s. markägare, är samtliga
utom två anslutna till Svenska Jägareförbundet.
Det är ett bevis för att även
de små jakträttsinnehavarna har funnit
med sina intressen förenligt att vara
med i Svenska jägareförbundet. Jag
tror att en splittring skulle skapa en
konkurrens som i längden skulle skada
den sak som vi avser att gagna, både
herr Wikner och jag. Det jaktliga intresset
bör skyddas i vårt land, och vi bör
tillvarata de rika möjligheter till avkoppling
och rekreation som vi har i
jakten.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Kanske det är ofint att
förlänga denna debatt, men då herr Johansson
i Dockered verkligen förlängt
debatten i kammaren, skall jag åtminstone
ha möjlighet att bemöta honom i
ett kort inlägg.

Han säger bl. a. att vi inte vill skydda
de små markägarna. Jag åsyftade förslaget
att man skulle införa reglerad älgjakt,
vilket jag är motståndare till och
även Jägarnas riksförbund.

Reglerad älgjakt innebär att man måste
ha ca 500 hektar i södra Sverige och
ca 1 000 hektar jaktmark i Norrland,
innan man kan begära att få skjuta ett
djur. Det måste ju innebära att man begränsar
de små markägarnas rättigheter.
Det är inte alltid så att alla markägare
vill gå tillsammans och jaga. Det
finns jägare som vill jaga på sin egen
mark.

Om herr Johansson hade lyssnat på
mig, så hade åtminstone en del av hans
anförande varit onödigt. Lyssnade Ni
på mig? Jag ville få till stånd samarbete,
jag ville ha en god viltvård och jaktvård
m. m. Det går inte att springa upp i

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

talarstolen och påstå någonting annat.
Jag vill samarbete, om det går att samarbeta.

Låt mig till sist bara läsa upp vad
som stod i Svensk Jakt för någon tid
sedan — det gäller den reglerade älgjakten
och det system som infördes i
Norge. Man säger att vi skall göra på
samma sätt som i Norge. När det gäller
beskrivningen av denna jaktform i Norge
reagerar jag emellertid omedelbart
inför ett yttrande av Knut Romm, som
är ordförande i den norska motsvarigheten
till Svenska jägareförbundet. Han
säger följande: »Man kunde ha väntat
att ’den lille mannens’ reaktion mot
minstearealen och bestämmandet av
denna skulle blivit långt skarpare, än
vad den i verkligheten blev. Han hade
ju faktiskt blivit fråntagen en betydelsefull
jakträtt till fördel för samarbetet
och sammanslagningen med andra. Den
lilles rätt blev åtskilligt inskränkt medan
den stores rätt blev åtskilligt utvidgad.
»

Herr JOHANSSON i Dockered (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade verkligen
på herr Wikner, och jag hörde nog att
han ville samarbete. Men vad jag önskar
understryka är att om vi splittrar resurserna
på detta område, skapar vi ett
konkurrensförhållande som inte är nyttigt
i detta läge och inom denna intressesfär.
Nej, jag tror att vi som är intresserade
av jakten bör försöka att
hålla våra strider — om vi nu har några
— inom en organisation och inom
en krets, där folk begriper vad vi talar
om. Man förstår inte det i den allmänna
debatten —- och det är ju utomordentligt
viktigt i en debatt att man förstår
vad man talar om!

Herr Wikner säger att han är motståndare
till den reglerade älgjakten.
Men riksdagen har ju beslutat att försök
med reglerad älgjakt skall genomföras
i vissa län, och det är detta som nu
pågår. Den saken kan man inte stämpla

136 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

Svenska jägareförbundet för. Det är
riksdagen som har fattat beslutet, och
vi får se vad det blir av försöket och
om vi kan få ut någonting som är användbart
för framtiden. Men jag tror
inte att vare sig den framtida utvecklingen
eller de intressen, som både herr
Wikner och jag strävar till att skydda,
främjas genom en splittring.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ändå så, herr
Johansson i Dockered, att vill man
ha ett anslag ur jaktvårdsfonden, så
måste man gå till riksdagen. Hem Johansson
i Dockered och jag kan alltså
inte enskilt sätta oss ned och diskutera
hur mycket pengar vi skall ha, utan vi
måste vända oss till riksdagen. Det går
inte att på ett symöte diskutera sådana
här saker.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag tycker som herr
Johansson i Dockered, att det i och för
sig kan vara onödigt att det finns organisationer
vid sidan av Svenska jägareförbundet,
vilket sedan år 1830 har
arbetat för jakt- och viltvård i detta
land.

När herr Wikner talar om att t. ex.
älgjaktsförslaget är ett hinder, vill jag
framhålla att det kan råda mycket delade
meningar också i Svenska jägareförbundet.
Inom Södermanlands läns
jaktvårdsförening har vi fört fram ett
särskilt förslag, som vi för övrigt hai
fått stöd för från Jägarnas riksförbund.
Vi är alltså emot den reglerade älgjakt
som enligt beslut av riksdagen skall bedrivas
på försök, men det kan vi diskutera
även inom Svenska jägareförbundet,
herr Wikner.

När jag säger att det är onödigt att
det finns andra organisationer, är det
ändå bara att konstatera att det finns
sådana. Vi har Jägarnas riksförbund
och även en del andra organisationer,
t. ex. Riksförbundet Landsbygdens jägare,
som också är en stor sammanslut -

ning. Vårt land är känt som organisationernas
förlovade land, och självfallet
finns det rent principiellt inget att
erinra mot att de som inte trivs med en
organisation går över till en annan. Det
skall givetvis finnas full frihet i detta
avseende.

Det var i detta sammanhang intressant
att höra herr Wikner, som lämnade
ett exempel, vilket han ansåg skulle
tyda på en tendens till kollektivanslutning,
medan han själv var helt emot
all kollektivanslutning och i stället talade
för valfrihet. Jag hoppas att herr
Wikner också i andra sammanhang vill
arbeta för att vi inte skall ha kollektivanslutning
utan full frihet.

Men allt detta, herr Wikner, är ändå
inte i och för sig något motiv för att
det skall utgå statsbidrag. När det gäller
Jägarnas riksförbund nämnde herr
Wikner en del målsättningar som detta
förbund har, men jag ställer mig för
min del mycket tveksam inför en del
andra målsättningar, vilka inte nämndes
av herr Wikner.

Men bortsett från detta vill jag gärna
erkänna att också Jägarnas riksförbund
säkerligen vid sidan av Svenska jägareförbundet
gör en stor insats för jaktoch
viltvård i vårt land, i varje fall
bland sina egna medlemmar. Detta är
dock, herr Wikner, inte heller något
motiv för att statsbidrag skall utgå.

I motionsparet understrykes framför
allt att Jägarnas riksförbund ägnar sig
åt studieverksamhet, men på denna
punkt har man möjlighet att precis på
samma sätt som alla andra organisationer
få bidrag genom att bedriva organiserad
studiecirkelverksamhet.

Vidare framhåller motionärerna att
man inom Jägarnas riksförbund i stor
utsträckning ägnar sig åt jaktskytte.
Men därvidlag är det så, herr Wikner,
att det inte heller utgår något statsbidrag
till Svenska jägareförbundet för
denna verksamhet.

Svenska jägareförbundet har med sina
lokalavdelningar och länsföreningar

Nr 20

137

Onsdagen den 27 april 1966 em.

fått statsmakternas förtroende att leda
jaktvårdsarbetet i vårt land. Detta förbund
är effektivt organiserat. Det har
direkt eller indirekt en majoritet av
landets jägare anslutna som medlemmar.
Det står öppet för alla som är intresserade
av jakt- och viltvård. Det
förs en mycket frisk debatt inom Svenska
jägareförbundet och medlemmarna
fattar beslut i de frågor, som kommer
upp, i vanlig demokratisk ordning.

Fältorganisationen i Svenska jägareförbundet,
bestående av jaktvårdskonsulenter
och andra tjänstemän, gör ett
mycket värdefullt arbete för viltvården
ute i länen. Deras tjänster utnyttjas inte
bara av medlemmarna i den egna organisationen
utan står även rent allmänt
till förfogande för viltvårdsarbetet.

Om anslag skulle utgå till Jägarnas
riksförbund, såsom herr Wikner och
hans medmotionärer vill, bjuder konsekvensen
att man också låter bidrag utgå
till de andra organisationer, som
finns och som kan tillkomma i framtiden.
Men det kan inte ur statsmakternas
synvinkel vara av intresse att på
detta sätt splittra de medel som man
vill satsa på jakt- och viltvård i vårt
land.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När jag hörde herrar
Trana, Johansson i Dockered och den
ärade siste talaren erinrar jag mig ett
brev — det äldsta som jag tagit del av
i denna fråga — daterat i Dagsberg i
Östergötland den 6 mars 1488, där riksföreståndaren
Sten Sture jämte några
andra rådsherrar skriver, att »rådet vid
det nyss hållna mötet i Arboga, likasom
tillförene, beslutat förbjuda den olagliga
jakt, som bönder och klerker bruka
här i riket».

Jag har en känsla av att herr Trana
och hans medtalare ännu har den uppfattningen
att en demokratisering på
5* — Andra kammarens

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

detta område är en fara för svenska
folket och att man icke skall ge möjligheter
även för den allmänhet, som saknar
egen mark och som inte i likhet
med herr Trana och andra kan överta
dyra arrenden, att vara med i dessa
sammanhang.

Jag finner det nästan generande när
man här i riksdagen talar om demokratisering
och fri konkurrens och säger
att vi är medborgare i ett fritt land
o. s. v. Nog går det an för herr Trana
och hans medhjälpare att tala vackert
om Svenska jägareförbundet, men någon
demokratisk organisation är det
inte.

Även om jag inte är jägare och inte
kommer att bli det, eftersom jag har
en annan syn på jakten, kan jag inte
förstå varför inte riksdagen skulle kunna
behandla Jägarnas riksförbund på
samma sätt som den behandlar Svenska
jägareförbundet, detta stora förbund,
som representerar — om jag så får
säga — ungefär samma mening som
Sten Sture och hans herrar en gång i
tiden hade, nämligen att jakt skall tillhöra
en liknande klass som adeln. Jägarnas
riksförbund är ju en organisation
där både jordbrukare, arbetare och
andra kan vara med och arbeta för
jaktvård och naturvård men jämväl,
precis som herremännen, tillgodose sitt
intresse för att ta bössan på axeln och
ge sig ut en söndagsmorgon.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de i ämnet väckta motionerna.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Sedan den 6 mars 1488
har det runnit mycket vatten, herr
Lundberg. Jag tror inte att vi skall basera
våra beslut i dag på vad man sade
på den tiden.

Herr Lundberg, som med stor pondus
yttrar sig i frågor i allmänhet liksom
i denna, är kanske ändå icke riktigt
insatt i hur det hela fungerar. Han
säger att vi skall arbeta för att skapa

protokoll 1966. Nr 20

138 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

en organisation där bönder, arbetare
och andra får vara med. Det är emellertid
just den ordningen vi har.

Där jag själv är med — om man skall
nämna en så liten räjong — är det just
bönder, arbetare och andra som deltar
av ortens folk. Vi har försökt bevara
jakten åt dem i huvudsak.

lag tror inte att det i denna fråga föreligger
så stora principiella skillnader
i åskådning mellan de bägge jägarförbunden.
Vad jag och övriga som har
yttrat sig opponerar mot är att det, när
det finns ett stort, av staten auktoriserat
förbund, uppträder småförbund som
splittrare. Det gagnar icke saken. Vad
som bör göras det bör diskuteras internt
— som jag sade i mitt första anförande
— inom en enda jaktorganisation.
Därmed gagnar man saken, herr
Lundberg, men inte genom splittring.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! För herr Trana vill jag
påpeka att svenska bönder saknade
jakträtt på egen mark i 300 år. Det utgjorde
emellertid inte något hinder för
att bönderna, när de tillsammans med
andra fick möjlighet att påverka lagstiftningen,
gjorde om jakträtten i detta
land.

Även om det har runnit mycket vatten
där nere i Roslagen, förefaller det
inte som om herr Trana fått så mycket
vatten på sig att han blivit ren från
denna gamla konservatism.

Vidare säger herr Trana att Svenska
jägareförbundet är en stor organisation
och att vi skall respektera den. Skulle
vi alltså inte respektera små organisationer
eller små förbund? Jag trodde
att herr Trana en gång i tiden var med
och slogs för socialdemokratien. Vi utgjorde
då en liten organisation, vårt
parti var litet, men vi var övertygade
om att också vi skulle ha medborgerliga
rättigheter. Varför skulle herr Trana
nu inte kunna inse att det inte bara
rör sig om några jordbrukare i hans

bygd utan att där även finns industribefolkning
— och andra intressen som
också skall ha rättigheter?

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Det händer ibland att
människor, som är med i en organisation
eller som tänker gå in i den, blir
missnöjda med organisationen och bildar
en egen. Det är självklart att man
har rätt till det. I detta fall torde anledningen
till att man gjort det ha varit att
Svenska jägareförbundet icke ansetts
vara en demokratisk organisation —
som herr Lundberg uttryckte det —
detta ord som missbrukas djupt och
grovt i många olika sammanhang. I det
här fallet kan jag inte förstå det skälet,
även om det, när förbundet i början
eller i mitten av 1800-talet bildades, var
de stora markägarna som tog initiativet.
För närvarande är det fullkomligt uteslutet
att Svenska jägareförbundet, med
cirka 170 000 medlemmar, skulle vara
en odemokratisk organisation. Jag tror
att både Svenska jägareförbundet och
Jägarnas riksförbund är demokratiska
organisationer, som var och en efter
bästa förmåga arbetar för att främja
de syften som de är till för. Men att
man därför skall behöva dra in begreppet
demokrati i detta sammanhang har
jag oerhört svårt att förstå.

Anledningen till att jag kommer att
yrka bifall till utskottets hemställan är
närmast den splittring man annars får
av de resurser som statsmakterna vill
satsa på jaktvård, upplysning och alla
de åtgärder i övrigt som behövs på detta
område. Vi har en stor organisation,
som har visat sig kunna sköta dessa saker
på ett lämpligt och riktigt sätt, nämligen
Svenska jägareförbundet. Vi har i
detta förbund haft av Kungl. Maj:t utsedda
ombud, från denna kammare herr
Sköldin som var väl känd av alla, och
efter honom herr Boo i Borås som också
är känd för sina insatser i riksdagen.
De torde av alla som kände eller

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

139

känner dem, alltså även av herr Lundberg,
kunna betraktas såsom goda demokrater.

Jag tycker inte att vi skall behöva
splittra våra insatser då det gäller de
statliga medlen. Jag har emellertid ingenting
att erinra emot att de som är
missnöjda med någonting i en större
organisation bildar en egen organisation
om man tror sig vinna något på
det sättet. Men därifrån och till att begära
att man skall satsa statliga medel
på två organisationer för att främja
samma syften är steget långt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Såväl utskottets som
Svenska jägareförbundets talesmän har
sagt, att Svenska jägareförbundet varit
verksamt sedan 1830. Det är onekligen
en lång tid, och man har inom förbundet
samlat stor erfarenhet. Sedan förbundet
varit verksamt i 109 år tillkom
Jägarnas riksförbund, som är 27 år
gammalt. Skulle inte Sveriges jägareförbund
med sin långa erfarenhet kunna
tänka sig att de 27 000 medlemmarna i
Jägarnas riksförbund representerar en
opposition, som anser att man inom
Svenska jägareförbundet arbetar litet
stelbent och kanske inte motsvarar de
önskemål dagens jägare har. Dessa skulle
kanske kunna bli till hjälp i det gemensamma
arbetet.

Vad har Sveriges jägareförbund emot
att Jägarnas riksförbund får proportionellt
samma stöd som man själv får?
Jag tycker inte att det är smakligt med
denna rivalitet och detta översitteri som
Sveriges jägareförbund ger uttryck för
genom sina talesmän. När det nu finns
ett oppositionellt jägareförbund med
27 000 medlemmar, varför kan man då
inte räcka detta förbund handen och
vara med om att ge det samma möjligheter
att arbeta? Och varför vill man
inte ge Jägarnas riksförbund det bidrag
det anser sig behöva? Detta skulle ju

Statsanslag till Jägarnas riksförbund

kunna skapa den enighet som efterlyses.

Jag tycker att det är ett billigt rättvisekrav
som Jägarnas riksförbund ställer
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till motionerna.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag skall be att få tala
om att förslaget till 1938 års jaktlag
utsattes för en oerhört hård kritik av
jägarna. På grund av denna kritik kom
förslaget också att mildras, men trots
detta blev man inte nöjd med det. Detta
var anledningen till att Jägarnas riksförbund
bildades; det var ett stort missnöje
som föranledde bildandet av Jägarnas
riksförbund.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 235 och II: 308; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wikner begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:235 och 11:308.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Wikner begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 37 nej,

140 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av
väckta motioner angående utbyggnaden
av Södertälje kanal.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna
bostadsfastigheter

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av väckt motion om motverkande av
rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter.

I en till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion II: 788 av herrar
Sjönell och Eliasson i Sundborn hemställdes,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om skyndsam
utredning samt förslag till innevarande
års riksdag rörande åtgärder för
motverkande av rivning av icke saneringsmogna
bostadsfastigheter i enlighet
med vad i motionen anfördes.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 788 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Johansson i Växjö och Josefson
i Arrie, vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motion
II: 788 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsam utredning
samt förslag till innevarande års riksdag
rörande åtgärder för motverkande
av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herr Enarsson, fru Hultell samt herrar
Nilsson i Bästekille och Thylén.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! I anslutning till allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 31
och den till detta utlåtande fogade reservationen
av herr Svanström m. fl. vill
jag säga några ord.

Under många år har bristen på bostäder
utgjort ett allvarligt problem.
Man har gjort ansträngningar för att
åstadkomma en ökad nyproduktion av
bostäder, men trots detta kvarstår en
stor brist. Det totala antalet tillgängliga
bostäder, d. v. s. de befintliga plus nyproduktionen,
minskas ganska väsentligt
genom rivning av äldre bostadsfastigheter.

Reservanterna har velat ta upp detta
problem, och vi hävdar att man med
tanke på denna bostadsbrist borde vara
betydligt mer återhållsam när det gäller
rivning av icke saneringsmogna bostäder.
Anledningen till det förekommande
rivningsraseriet finner man bl. a. i
nu gällande förhållanden på hyresmarknaden.
För de äldre husen gäller fortfarande
1942 års grundhyror. Jämfört
med en alternativ användning av det
insatta kapital lämnar dessa en låg
förräntning och synes icke ge tillräckliga
incitament till reparationer och
förbättringar i det äldre bostadsbeståndet.
En ombyggnad eller förbättring av
betydenhet ställer sig som alternativ till
nybyggnad oviss eller direkt ofördelaktig
ur förräntningssynpunkt, detta trots
att det med hänsyn till förhållandena
på bostadsmarknaden och ur samhällsekonomisk
synpunkt torde vara att föredra
framför nybyggnad. För nybyggda
hus gäller sådana regler för hyressättningen
att de lämnar en mer tillfredsställande
förräntning och kostnadstäckning
för båda husen — både för det rivna
och det nybyggda — än vad man nu
erhåller för de äldre husen därest dessa
moderniseras.

Enligt ett uttalande av inrikesminis -

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

141

Motverkande av rivning

tern har regeringen för avsikt att ingripa
och stoppa rivningen av bostadsfastigheter.
Enligt uppgifter i pressen skall
inga bostadshus få rivas utan tillstånd
av arbetsmarknadsmyndigheterna. Inrikesministern
säger vidare att dessa bestämmelser
skall gälla i städer med
30 000 invånare och mer och att regeringen
skall vara mycket restriktiv när
det gäller att ge tillstånd för rivning.

Det är givet att vi reservanter hälsar
denna regeringens åtgärd med tillfredsställelse,
men för oss är det ändå ovisst
vilket som är motivet till att regeringen
nu äntligen på allvar velat gripa in på
detta område.

Är ingripandet beroende på den akuta
situationen på bostadsmarknaden och
vill man genom dessa åtgärder för tillfället
något lätta på trycket på bostadsmarknaden?
Eller är man verkligen, såsom
vi i reservationen har yrkat, beredd
att vidta åtgärder för att också på
något längre sikt lösa dessa problem?

Herr talman! Jag vidhåller det yrkande
som framställts i reservationen av
herr Svanström m. fl.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Reservationen i anledning
av allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31 bygger på ett yrkande
i motion 11:788 om att Kungl. Maj :t
skulle uppmanas att utreda och till innevarande
års riksdag framlägga förslag
rörande åtgärder för motverkande
av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter.
I denna motion skisseras
också vissa riktlinjer för hur problemet
i varje fall inledningsvis skulle
kunna angripas.

Välmotiverade och eftertryckliga skäl
för de i reservationen framförda yrkandena
är i dagens situation utomordentligt
lätta att andra. Ett tungt vägande
inlägg i frågan har i samband
med remissbehandlingen gjorts av bostadsstyrelsen,
som visserligen inte anslutit
sig till utredningskravet men ändå
i sak bl. a. konstaterat, att rivningen

av icke sanerinKsmoj;na bostadsfastigheter

av bostadslägenheter ökat successivt
under den senaste tioårsperioden. Styrelsen
meddelar också att det kunnat
konstateras att rivning av modernt utrustade
lägenheter i Storstockholm har
förekommit av kommersiella skäl och
anser därför att med hänsyn härtill och
till bostadssituationen i storstadsområdena
rivningsverksamheten bör följas
med stor uppmärksamhet.

Det är just detta, herr talman, som
såväl motionärerna som reservanterna
haft som huvudgrund för sitt yrkande,
nämligen att alltför många bostadsfastigheter
rivs av kommersiella skäl och
inte därför att de är tekniskt saneringsmogna.
Till yttermera visso är det också
uppenbart, något som belägges av
bostadsstyrelsens statistiska utredning,
att rivningstakten på nyssnämnda icke
godtagbara grunder ökar, vilket innebär,
att en helt oförsvarlig situation inträder,
om inte snabba åtgärder sättes
in för att stoppa utvecklingen. Inledningsvis
hänvisar man till statsutskottets
utlåtande nr 38 till denna riksdag,
och detta sker med en citeringsteknik
som är densamma som när en viss potentat
brukar citera Bibeln.

Utskottsmajoriteten avvisar nämligen
motionen i detta ärende, för vilken herr
Eliasson i Sundborn och jag står, genom
att hänvisa till att statsutskottet i
sitt nyssnämnda utlåtande beträffande
ett par andra motioner, vari yrkas på
att rivningsproblemet skall angripas
med andra medel än dem vi föreslår,
uttalat, att utskottet icke blivit övertygat
om att den ordning som föreslås
i dessa andra motioner skulle främja
ombyggnad framför en totalsanering.
Utskottsmajoriteten avstår emellertid
från att upplysa om vad statsutskottet
i fortsättningen sagt i sitt yttrande,
men det vill jag, herr talman, inte undanhålla
kammaren. Utskottet säger:

»Enligt utskottets mening finns det
skäl som talar för att en förbättring av
produktionsbetingelserna för ombyggnad
och modernisering inom det befint -

142

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1906 em.

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

liga bostadsbeståndet erfordras för att
denna verksamhet skall få önskvärd
omfattning. Även departementschefen
har uttalat sig för att sådana förbättringar
av villkoren för ombyggnadsverksamheten
kan vara befogade och
anmäler bl. a. sin avsikt att pröva om
.statliga krediter i form av bostadslån
bör ställas till förfogande även för
mindre genomgripande förbättringar i
flerfamiljshus. Utskottet anser det angeläget
att denna undersökning kommer
till stånd snarast möjligt. Inom det äldre
bostadsbeståndet finns åtskilliga lägenheter
som företer väsentliga brister
främst i fråga om utrustningen men
som sannolikt med mindre insats av
produktionsresurser än som går åt vid
nybyggnad skulle kunna sättas i gott
skick för att därefter under lång tid
framåt göra tjänst på bostadsmarknaden.
»

I herr Eliassons i Sundborn och min
motion framför vi precis samma mening
som statsutskottet, nämligen att
produktionsbetingelserna för ombyggnad
och modernisering av det befintliga
bostadsbeståndet måste förbättras,
och vi anvisar också som jag inledningsvis
påpekade en metod, med vilken man
kan börja att få den av statsutskottet
önskade förbättringen till stånd.

I den av mig nyss upplästa men av
utskottsmajoriteten icke citerade delen
av statsutskottets utlåtande påpekas, att
även departementschefen har uttalat att
sådana förbättringar av villkoren för
ombyggnadsverksamheten kan vara befogade
och han har i årets statsverksproposition
anmält sin avsikt att pröva,
om statliga krediter i form av bostadslån
bör ställas till förfogande även för
mindre genomgripande förbättringar
av flerfamiljshus. Som framgår av citatet
kommenterar statsutskottet detta genom
att betona angelägenheten av att
denna undersökning kommer till stånd
snarast möjligt. .lag vill, herr talman,
erinra om att såväl motionärer som reservanter
i det ärende vi nu behandlar

föreslagit, att en utredning skall komma
till stånd inte enbart rörande en
detaljfråga utan beträffande hela frågekomplexet,
och att utredningen bör göras
så snabbt att förslag kan framläggas
redan till årets riksdag.

Jag konstaterade nyss att departementschefen
i årets statsverksproposition
uttalat intresse för att förbättra
villkoren för ombyggnadsverksamheten
och sålunda ansett att de omfattande
rivningarna bör ägnas speciell uppmärksamhet.
I statsverkspropositionen
tar sig detta uppmärksammande av
rivningsfrågan det uttrycket, som jag
nyss påpekade, att departementschefen
säger sig vara villig att pröva, om viss
kreditgivning för ombyggnadsverksamhet
kan sättas in. I dagarna har emellertid
inrikesministern gjort ett betydligt
mera uppmärksammat utspel i rivningsfrågan,
nämligen det offentliga uttalandet
att rivningen av bostadshus
skall stoppas med användande av byggnadsregleringens
bestämmelser. Det innebär
bl. a. att han med ett raskt grepp
sopat bort allmänna beredningsutskottets
i dess majoritetsutlåtande framförda
argumentering mot herr Eliassons i
Sundborn och min motion med dess
krav på en snabbutredning i rivningsfrågan.
Utskottsmajoriteten avvisar
nämligen detta krav med att påpeka två
i och för sig välkända förhållanden
med vilka man söker motivera att utredningskravet
och därmed också
snahba åtgärder i rivningsfrågan måste
avvisas.

För det första erinrar man om att
statens hyresråd genom rundskrivelse
den 18 januari 1965 utfärdat anvisningar
till hyresnämnderna angående handläggningen
av ärenden som rör uppsägning
av hyresgäst vid planerad rivning.
I detta cirkulär uppmanas hyresnämnderna
bl. a. att särskilt uppmärksamma
huruvida byggnad som skall rivas,
utan att stadsplanemässiga eller
trafiktekniska skäl föreligger, kan anses
saneringsmogen. Det påpekas också

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 20

1 12

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

att det för hyresnämndens bedömning
skulle vara av betydelse, om rivningen
med hänsyn till planerad nybyggnad
kommer att medföra ett tillskott eller
en förlust i fråga om antalet bostadslägenheter
i orten.

För det andra erinrar utskottsmajoriteten
om att hyreslagstiftningssakkunniga
för närvarande utreder frågan om
en ny hyreslag som skall ersätta den
nuvarande hyresregleringen. Härvid
skall de sakkunniga bl. a. undersöka
vilka ändrade regler som kan komma
i fråga för att möjliggöra en erforderlig
anpassning av hyrorna til! lägenheternas
bruksvärde. Om en dylik anpassning
kommer till stånd tror utskottsmajoriteten
att ekonomiska skäl
mera sällan kommer att föranleda rivning
av icke saneringsmogna fastigheter.
Slutsatsen av hela resonemanget
blir att erfarenheter måste vinnas av
hyresnämndernas tillämpning av de berörda
anvisningarna från hyresråden,
och att hyreslagstiftningssakkunnigas
betänkande måste avvaktas.

Nu har emellertid inrikesministern
slagit in på samma principiella linje
som motionärer och reservanter i detta
ärende och fastslagit att snabba åtgärder
är nödvändiga. Med sitt tillkännagivande
att rivningarna skall stoppas
snabbt och eftertryckligt genom en restriktiv
tillämpning av byggnadsregleringsbestämmelserna
underkänner han,
som jag nyss påpekade, utskottsmajoritetens
hela uppskovsargumentation. Inrikesministerns
utspel i rivningsfrågan
innebär också ett underkännande av
hyresrådens hittillsvarande roll som
buffert mot ett omotiverat rivande av
bostadsfastigheter. Han tror uppenbarligen
inte, såsom några remissinstanser
och även utskottsmajoriteten, att det
lönar sig att avvakta erfarenheter av
hyresnämndernas tillämpning av hyresrådens
anvisning. Anledningen härtill
har givetvis inte angivits, men det förefaller
inte osannolikt att tilltron till
hyresrådens vilja och förmåga till ef -

fektiv spärr mot omotiverade rivningar
minskats på grund av att rådet »slagit
benen av» sina egna anvisningar genom
att i ett par besvärsärenden godkänna
av hyresnämnderna för rivning vägrade
uppsägningar.

Det förefaller sannolikt att inrikesministerns
bebådade åtgärd att på ett
restriktivt sätt använda hyresregleringen
mot omotiverade rivningar åtminstone
på kort sikt skall få önskad verkan.
Men trots allt måste det bli fråga
om en dellösning av temporär art, som
dessutom måste komma att verka mer
eller mindre schablonmässigt. Någon
verkligt ingående bedömning av saneringsmognaden,
vilken är nödvändig,
torde med den metoden bli svår att få
till stånd. Varken denna eller andra
hittills med föga framgång prövade åtgärder
mot rivningar utan tekniskt godtagbara
skäl torde kunna ge en slutgiltig
och nöjaktig lösning inom den nuvarande
hyreslagstiftningens ram. Härtill
kräves att hela problemkomplexet
angripes skyndsamt och i ett sammanhang
i enlighet med vad som kräves i
reservationen.

Med en travestering av en gammal
sentens kan sägas: Driv med paragrafer
grävskopan ut, hon vänder dock åter!
Vad man hittills har gjort och planerat
att göra är att angripa symtomen på
det skeva tillstånd som frambesvurits;
en omotiverad användning av grävskoporna
i alltför många fall. Det gäller
att i stället angripa och undanröja orsakerna
till detta tillstånd, annars kan
vi aldrig hindra att grävskoporna återvänder
till fel fastigheter och vid fel
tidpunkt och därigenom bekräftar att
fel politik återigen har förts.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Vi har till detta utlåtande
fogat ett särskilt yttrande som jag
skall kommentera mycket kortfattat.

Detta är inte någon ny fråga — den

144

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

har debatterats i kammaren åtskilliga
gånger. Vi har från högerpartiets sida
under årens lopp resonerat om att vissa
felaktigheter har begåtts på detta område.
Vi tror att om inte den stelbenta
hyresregleringen hade funnits, vilken
varat under alldeles för många år, skulle
dessa problem ha varit lösta långt
tidigare än de nu kommer att bli.

Ett faktum som ingen kan förneka är
att hyresregleringen har medfört att det
inte varit lönande att rusta upp de äldre
fastigheterna. Det hade tvärtom varit
lönande att riva ned dem för att med
de nya produktionskostnaderna få ut
helt andra hyror. Vi har förfäktat den
uppfattningen — och det har visat sig
att den varit riktig, eftersom vi numera
även fått medhåll från departementschefen
— att man bör rusta upp de
äldre fastigheter som kan rustas upp
och därmed skapa möjligheter för människorna
att bo till rimliga hyror. Vi
vet alla att i de nya fastigheter som nu
bygges blir hyrorna mycket höga trots
omfattande statliga subventioner.

I en motion har begärts att vi till alla
le andra utredningarna på detta område
skall få ytterligare en utredning.
För vår del anser vi att när nu hyreslagstiftningssakkunniga
sysslar med frågan
och därvid även ifrågasätter att vi
skall få en ny hyreslag som tar hänsyn
till lägenheters bruksvärde kommer vi
att få den utveckling som föreslogs från
vårt håll för åtskilliga år sedan. Vi tror
att de utredningar som nu finns kommer
att slutföra sitt uppdrag så, att vi
kan få en vettig lösning på denna fråga,
varför vi inte behöver någon ny utredning.

Detta är anledningen till att vi har
nöjt oss med ett särskilt yttrande, och
vi kommer att rösta för utskottets hemställan
om votering begäres.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Efter herr Sjönells utförliga
anförande kan jag fatta mig kort.

Jag blev liksom han något förvånad

när jag läste utskottets utlåtande och det
referat som gavs däri av statsutskottets
avstyrkande av motioner i samma ämne
tidigare i vår. När jag själv deltog i
ärendets behandling i statsutskottet
fann jag emellertid att det mera var ett
formellt avstyrkande av ett konkret förslag
till vissa åtgärder på saneringsområdet,
som man näppeligen på en gång
utan utredning kunde behandla i utskottet.
Däremot är statsutskottets allmänna
inställning i denna fråga synnerligen
positiv. Den har dessutom, som herr
Sjönell framhöll, utvecklats genom inrikesministerns
nyligen gjorda utspel
varvid han kan sägas ha anslutit sig till
utskottets uttalande.

Man kan väl säga att vad som nu är
på väg i viss mån står i överensstämmelse
med reservationens innehåll i sakfrågan.
I övrigt skulle jag med min kännedom
om olika fall i Stockholm, där
fastigheter blivit rivningsobjekt, beträffande
vilka ingen människa utifrån
och inte ens inifrån kunnat se att de
var rivningsfastigheter i egentlig mening,
vilja säga, att det uppkommit
många upprörande fall, enär rivning
skett.

Det är klart att detta, som beredningsutskottet
säger, bl. a. beror på den hyreslagstiftning
vi har. Men jag tror att
man i denna fråga inte bara kan gå och
vänta på hyreslagstiftningssakkunnigas
kommande betänkande, utan att det är
en så viktig och angelägen fråga att man
behöver vidta snabba utredningsåtgärder
av speciell natur som just koncentrerar
sig på saneringsproblemen.

Jag yrkar, herr talman, för mitt vidkommande
— jag hoppas att det finns
flera inom det parti jag tillhör som gör
detsamma — bifall till reservationen.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Det äger sin riktighet
att medan utskottet skrivit att någon utredning
inte behövs och reservanterna
har påyrkat en utredning, har inrikesministern
handlat. Han har låtit tillsätta

Onsdagen den 27 april 19G6 em.

Nr 20

Motverkande av rivning av

en utredning fem dagar efter utlåtandets
datum.

Denna utredning på departementsplanet
gäller en utvidgning av förordningen
om byggregleringen; jag skall
inte här gå in på någon diskussion om
den. Frågan var uppe här bara för några
veckor sedan, och någon som helst
debatt i sakfrågan vill jag inte ge mig in
på vid denna sena timme.

Men jag kan inte underlåta att påpeka
hur egendomligt det är att man nu skall
bygga ut den förordning om byggreglering
som redan tidigare i år har kommit
med ytterligare en påbyggnad. Där
tillkommer punkt 11, utöver de många
punkterna om socialvård och sjukhem
och sjukhus kommer nu frågan om rivning.
Det är inte bara detta att man
skall använda byggregleringen för nybyggnader,
man kommer nu också att
använda den för rivningar.

Jag har inget annat förslag att framställa
än utskottets, trots att jag vet att
inrikesministern har för avsikt att desavouera
utskottet eller kanske redan
har gjort det. Men det rubbar inte min
uppfattning att det behövs en helt ny
modern politik på detta område och
inte en detaljreglering in absurdum.
Det rinner mig i minnet ett ord av Axel
Oxelstierna till hans son, när denne
skulle ut och resa: Vet du icke, min son,
med hur liten vishet världen styres?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag behöver inte framföra
den argumentering som utskottet
har anfört, ty den har herr Sjönell läst
upp, fastän han använde den som motivering
för ett avslagsyrkande, vilket var
ganska osammanliängande. Han kunde
till de argument som vi har anfört i utskottsutlåtandet
lägga att ett särskilt
beslut har fattats av inrikesministern
att begagna sig av den fullmakt, som
riksdagen har givit honom om en skärpning
av byggnadstillståndsgivningen.
Efter detta anser likväl herr Sjönell att
det behövs en utredning. Jag vet inte av

icke sanerinKsmogna bostadsfastigheter

vilka skäl han anser det. Jag hörde herr
Josefson i Arrie säga att han tyckte att
vad som har hänt var bra. Men nu ville
han ha en utredning om av vilka skäl
inrikesministern hade förfarit som han
gjort. Då var det detta som var det intressanta
och således inte att utreda på
vilket sätt man skulle stoppa det s. k.
rivningsraseriet. »Raseri» får kanske i
viss mån skrivas inom citationstecken.

Enligt lämnade uppgifter är inte rivningen
av den omfattning som man vill
göra gällande. Många av de fastigheter
som rivs är sannerligen sådana att de
borde ha rivits för länge sedan, och det
har visat sig att det i Stockholm har
rivits färre fastigheter än i vissa andra
tätorter. Det är alltså en viss överdrift
när man talar om rivningen som en stor
fara för kulturen och för möjligheterna
att få många bostäder i Stockholm. De
åtgärder som nu företagits är reservanterna
tydligen helt nöjda med, och därför
är det väl inte någon idé att ytterligare
resonera härom.

Det är kanske på något sätt en besvikelse
för reservanterna, att man har
kunnat nyttiggöra debyggnadstillståndsgivningsbeslut
som, såvitt jag minns,
alla borgerliga motsatte sig när beslut
fattades i höstas. Man har tydligen kommit
långt med vad som skall göras, och
alla anser också att man slagit in på en
riktig väg, men reservanternas halsstarrighet
är stor. Man vill inte ta något steg
tillbaka när man en gång reserverat sig
och håller därför fast vid en reservation,
som nu verkar mer omotiverad än
någonsin.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag avundas verkligen
inte fru Erikssons i Stockholm position
i denna fråga. Vi har att ta ställning till
ett utskottsutlåtande för vilket hon är
den främsta talesmannen i egenskap av
ordförande.

146 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

Utskottsmajoriteten har två huvudargument
som båda har underkänts av
inrikesministern genom det utspel han
gjort för kanske bara någon vecka sedan.
Det är inte så lätt att stå här i kammaren
och försvara dessa argument som
en kollega inom det socialdemokratiska
partiet, och dessutom tillhörande regeringen,
helt enkelt har slagit sönder och
samman.

Om man höjer rösten aldrig så mycket
i detta ärende tror jag ändå inte att
utskottsmajoritetens argumentation kan
stå sig efter inrikesministerns utspel.
Det är bara att konstatera faktum.

När fru Eriksson i Stockholm talade
om överdrift på detta område och att
man mer eller mindre är ute i ogjort
väder, vill jag bara erinra om bostadsstyrelsens
uttalande, att »viss rivning av
modernt utrustade lägenheter i Storstockholm
anges ha skett av kommersiella
skäl, och med hänsyn härtill och
till bostadssituationen i storstadsområdena
anser styrelsen rivningsverksamheten
böra följas med stor uppmärksamhet.
»

Herr talman! Jag tror inte att ett ansvarigt
ämbetsverk skriver på detta sätt
i ett remissvar, om det anser att förhållandena
är grundade på rena överdrifter.
I så fall skulle inte ämbetsverket
ha skrivit någonting alls eller också uttryckt
sig på annat sätt. Det är alldeles
uppenbart att detta är ett missförhållande
som måste rättas till, och på
ett eller annat sätt måste rivningen
stoppas. Vad inrikesministern gjort innebär
ett steg framåt men det är ändock
bara en detaljlösning. Det krävs
att hela problemkomplexet angrips i
ett större sammanhang, vilket vi också
begärt.

Herr talman! .lag hemställer därför
fortfarande om att kammarens ledamöter
måtte bifalla reservationen.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Om man läser utlåtandet
från Hyresgästernas riksförbund,

ser man att hyresgästerna reducerar
den stora fara som skulle ligga i att
en del gamla hus i Stockholm rives. Det
är alltså inte så helt med påståendet att
alltför många hus rives.

För att bemöta herr Sjönells argument
borde man egentligen upprepa
vad som står i utlåtandet, men jag trodde
att herr Sjönell förstod vad han här
läste upp. Ett av de skäl vi angivit är
just att hyreslagstiftningssakkunniga
kommer att lägga fram sitt betänkande
ganska snart, och då får vi ta upp frågan
om hyresregleringen. Det är tydligen
den frågan som herr Sjönell tycker
är så viktig i sammanhanget.

Jag kommer tillbaka till att det just
är tack vare den fullmakt regeringen
har fått som man kan handla så snabbt
som nu tycks kunna ske, när det gäller
att något bromsa rivningen av hus som
inte är saneringsmogna. Och den fullmakten
har såvitt jag minns även herr
Sjönell gått emot att ge regeringen.

Vad skulle den utredning som reservanterna
kräver kunna ge ytterligare?
Skulle det vara ännu en utredning om
hyresregleringen eller en utredning om
hur man skall kunna få en broms på
det s. k. rivningsraseri som nu råder?
Det verkar mycket omotiverat att kräva
en utredning ovanpå det som redan bär
utretts, och det är ännu mer omotiverat
i dag än det var när vi skrev utlåtandet.
Jag kan inte förstå att reservanterna
håller fast vid sin reservation,
som är helt oförståelig.

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
hänvisar till vad Hyresgästernas
riksförbund anfört och säger att det nog
inte är så helt med uppgiften om de
vådor som uppkommer genom den omotiverade
rivning som äger rum av kommersiella
skäl. Jag vill då än en gång
hänvisa till vad bostadsstyrelsen framhållit,
eftersom jag tycker att det är ett
ämbetsverk som man har anledning att
sätta tilltro till. Men dessutom kan jag

Onsdagen den 27 april em.

Nr 20

117

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

citera vad inrikesministern anfört i
årets statsverksproposition, och han
kan väl ändå inte misstänkas för att
prata rätt ut i luften i denna fråga.
Han måste väl ändå ha någon bakgrund
till vad han säger, nämligen att han blivit
oroad av att det rivs för mycket och
att han vill bevara det äldre bostadsbeståndet
genom modernisering.

Under sin huvudtitel i statsverkspropositionen
talar han bl. a. om vilken
bedömning man skall göra av frågan
vilket som är det lämpligaste alternativet,
en total sanering med fullständig
rivning eller en modernisering och ombyggnad
av äldre bostadsfastigheter,
och han kommer då till följande slutsats: »Min

uppfattning är att bedömningar
av detta slag många gånger kommer
att ge till resultat att en ombyggnad
framstår som det förmånligare alternativet,
i all synnerhet om en ökad rationalisering
av moderniserings- och
ombyggnadsverksamheten kan komma
till stånd. Kan produktionsbetingelserna
för denna verksamhet förbättras,
bör den kunna ge ett värdefullt produktionstillskott
med mindre insats av resurser
än vad ett nybyggande av motsvarande
omfattning skulle kräva och
följaktligen underlätta ett förverkligande
av utredningens produktionsprogram
inom ramen av givna resurser.»

Detta kan som sagt inte vara taget ur
luften utan måste vila på en reell grund.
Vi motionärer och reservanter har också
försökt att få till stånd en utredning
som skulle kunna ge anvisning på
hur produktionsbetingelserna kan förbättras.
Det är hela saken i korthet.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ännu ett skäl
att vara nöjd och belåten, herr Sjönell,
och ett skäl som borde göra att ni inte
kräver ytterligare en utredning och inte
håller fast vid reservationen. Genom att
läsa upp det ena utmärkta yttrandet

efter det andra av inrikesministern har
herr Sjönell här anfört mycket bättre
argument än jag sjiilv skulle kunna göra.
Och jag är tacksam för det, herr Sjönell! Herr

SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag fatlar det som om
fru Eriksson var lika glad som jag över
att utvecklingen tagit den vändning den
gjort. Vad jag sagt är att det är ett steg
i rätt riktning, men att detta inte räcker
utan att man måste göra en ytterligare
satsning för att behandla hela frågekomplexet,
inte bara åstadkomma dellösningar.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag begärde endast ordet
därför att fru Eriksson i Stockholm
här talade om lialsstarrighet och annat.
Jag måste säga att det är en smula genant
för en utskottsordförande att komma
med sådana argument. Man kan väl
ha en annan mening än utskottet utan
att vara halsstarrig eller inte begripa
saker och ting? Vi kan ju ändå komma
till olika slutsatser.

Faktum är att allmänna beredningsutskottet
har hängt upp sitt ställningstagande
på skäl som delvis inte har någon
bärkraft i dag. Eftersom lösningen
med hyresmyndigheterna såsom beslutande,
som i och för sig var en smula
tveksam, inte visat sig effektiv, har man
försökt koppla dessa saneringsärenden
på arbetsmarknadsmyndigheterna. Jag
har den allra största beundran för arbetsmarknadsstyrelsen
och dess mycket
expansivt inriktade chef, men jag hade
knappast väntat mig att ideallösningen
skulle vara att Bertil Olsson och arbetsmarknadsstyrelsen
skulle sköta också
ärenden av detta slag. Att låta bedömningen,
huruvida ett hus är rivningsmoget,
ske utifrån arbetsmarknadssynpunkt,
kan möjligen vara en lösning på
kort sikt tills man får en annan anordning.
En långsiktig lösning kan det inte
innebära.

148

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

Jag skall inte nu gå in i någon längre
diskussion med fru Eriksson i Stockholm.
Hon förefaller tycka, att det som
rivs nu ungefär normalt, och därför
har hon tydligen inga bekymmer. Det
omdömet får stå för fru Erikssons räkning.
Andra kan ju bedöma saken litet
annorlunda.

Till sist vill jag tala om för fru Eriksson
att när riksdagen i fjol hade uppe
frågan om förlängning av den här fullmakten
för regeringen, så ansåg i varje
fall centern, som hade en partimotion i
frågan, att man med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget inte kunde undvara
en fullmakt på byggnadsområdet.
Så inte ens på den punkten hade fru
Eriksson i Stockholm rätt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Då ber jag om ursäkt,
herr Eliasson i Sundborn. Jag hade
glömt att centern fortfarande kan tänka
likadant som socialdemokraterna. Men
det var ju utmärkt; det var i alla fall ett
motstånd mot en skärpning av denna
möjlighet att hindra tillstånd till nybyggnader.

Vad jag förstår att centern åsyftar
som det verkliga framsteget i denna fråga
är att hyresregleringen skall upphävas,
det kan väl inte bli tal om att nu
tillsätta en ny utredning i den frågan,
när de åtgärder som kan ske omedelbart
redan är vidtagna och när de långsiktiga
åtgärderna måste fordra att vi
först får reda på de resultat som hyreslagstiftningssakkunniga
har kommit
till. Vad skulle den ytterligare utredning,
som centern håller fast vid, kunna
ge annat än möjligen ett uttryck för
kverulans?

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Fru Erikssons i Stockholm
senaste yttrande bekräftar vad jag
sagt att hon tydligen vill företräda något
slags statsbärande parti i denna fråga
och att den som har en annan uppfattning
bara är en kverulant. Jag tror

inte att hennes kolleger i kammaren ser
saken på samma sätt.

Det är uppenbart att hyresregleringen
har brister, men vi inom centern har
inte talat om att slopa denna reglering,
fru Eriksson. Frågan är bara, om det
med den nuvarande hyresregleringen
verkligen lönar sig att göra nödvändiga
moderniseringar av husen. Inrikesministern
och vi är överens om principen,
att man måste hårdare satsa på modernisering
av hus som inte är mogna för
rivning. Det är detta vi velat understryka.

Eftersom det inte kan komma en proposition
om mera genomgripande ändringar
i hyreslagstiftningen förrän till
nästa års riksdag, frågar man sig: Har
vi inte så många duktiga jurister i kanslihuset
och i detta land, att det kan göras
en översyn av frågan om huruvida
någon komplettering eller ändring av
bestämmelserna behövs för att rivningarna
skall kunna motverkas? Jag har i
alla fall varit så mycket i kanslihuset,
fru Eriksson i Stockholm, att jag tror
att en sådan översyn kan göras. — Det
är detta frågan gäller.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har inte varit i
kanslihuset och lär heller aldrig komma
dit. Det förefaller mig emellertid egendomligt
att man kräver en ändring i
hyreslagstiftningen men förklarar sig
kunna vänta på denna ändring, om en
utredning nu tillsättes. Vi har ju en utredning
som signalerat att den ganska
snart skall framlägga förslag.

Det var inget starkt argument, herr
Eliasson i Sundborn, från en som ändå
suttit vid Konungens rådsbord.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag kan med anledning
av vad fru Eriksson nyss sade inte underlåta
att framhålla att jag inte kan
tänka mig att hyreslagstiftningssakkunnigas
betänkande vad gäller förhållandena
på hyresmarknaden i Stockholm

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

149

Motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

skall i samband med riksdagens ställningstagande
till en ny framtida byreslagstiftning
medföra omedelbara åtgärder
för just stockholmsområdet med
dess stora bostadsbrist. Jag tror ändå
att man i detta avseende måste gå en
smula försiktigt fram och inte på en
gång får ta snabba och stora steg vid
en avveckling av hyreskontrollen. Detta
innebär att när det gäller Stockholm
och storstäderna i övrigt rivningsfrågan
är ett kvarstående problem, som erfordrar
en speciell utredning. Jag hoppas
emellertid att det förslag, som inrikesministern
kan komma att framlägga,
skall innebära en allsidig belysning av
problemet.

Egentligen skulle man, herr talman,
med hänsyn till vad som hänt de senaste
dagarna, begära återremiss till utskottet
under förhoppning om att utskottet
efter beaktande av vad som förevarit
skall avge ett nytt utlåtande, syftande
till att riksdagen hos Kungl. Maj :t
anhåller att problemet tas upp i hela sin
vidd.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sjönell begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 31, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Svanström in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Sjönell
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 123 ja och
55 nej, varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan svenska regeringen och
polska regeringen om reglering av vissa
ekonomiska intressen avseende svensk
fast egendom i Polen;

statsutskottets utlåtanden;
nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad

150

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1966/67 till informationsverksamhet
om Sverige i utlandet jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till utförande av beskickningsanläggningar
i Moskva och
Stockholm,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till statskontoret,
nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1966/67 till främjande av nordisktkulturellt
samarbete och till bidrag till
den nordiska kulturfonden,

nr 72, i anledning av väckta motioner
om viss ytterligare ersättning till
förre värnpliktige löjtnanten A. F. Abrahamsson,

nr 73, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av utom -

lands verksamma forskare, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet,
och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående inrättande av ett
arbetsmedicinskt institut m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av utomlands
verksamma svenska forskare, såvitt motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet,

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till särskilda
bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 4 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

första lagutskottets utlåtande nr 26,
i anledning av väckt motion angående
lagligt skydd för kommunala vapen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckt motion
om kontroll över rulettspelsverksamhet,

nr 36, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen,
och

nr 37, i anledning av väckt motion
om ändring i lagen om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta
motioner angående glesbygdernas kommunikationsproblem
och om behovet
av allmänna kommunikationsmedel
samt angående taxitrafikens villkor och
förutsättningar.

§ 9

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
.särskilda bestämmelser om riksbankens

Torsdagen den 28 april 1966

Nr 20

151

sedelutgivning, in. in., jämte motioner
i ämnet; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner i ämnet.

om ledighet från riksdagsarbetet den 28
och 29 april.

Stockholm den 27 april 1966

Lars Eliasson
i Sundborn

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10

§ 11

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
För deltagande i Kopparbergs läns
landstings möte i Falun anhåller jag

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.27.

In fidem

Snne K. Johansson

Torsdagen den 28 april

Kl. 16.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. besvarande av enkla
frågor

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag anser att den praxis som
utbildats beträffande institutet enkla
frågor med avseende å regeringsledamöternas
insatser härvidlag är tillfredsställande
och motsvarar de syften som
motiverade reformeringen av frågeinstitutet
år 1964.

Mitt svar på frågan är ja.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret, som vad gäl -

ler korthet inte lämnar något övrigt att
önska. Jag är ingalunda missbelåten, ty
det var i alla händelser ett mycket stort
framsteg, om man jämför med förra
gången jag frågade statsministern, då
svaret helt uteblev.

I motsats till statsministern har jag
en känsla av att frågeinstitutet inte alltid
fungerar så bra. Låt mig genast tilllägga
att detta ofta nog beror på frågeställaren,
som stundom blir alltför långrandig.
Jag tror dock inte att det gäller
mig, även om jag har varit en av de flitigare
frågarna.

Enligt min mening har inte heller
insatserna från regeringssidan alltid varit
tillfredsställande. Jag syftar givetvis
inte på att svaret ofta ger uttryck åt
en annan uppfattning än frågeställarens,
ty det är i och för sig naturligt. Det
värsta är inte heller att svaret ofta är
undanglidande, svävande och undvikande
och alltså inte något svar i egentlig
mening. Jag tänker inte heller på
att det ofta framföres i en litet förorättad
ton, som om man misstänkte att
frågeställaren hade kommit på någon -

152

Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

Svar på fråga ang. besvarande av enkla frågor

ting och som om man hade en smula
dåligt samvete i något avseende.

Detta är alltså inte det värsta; det är
när man inte får något svar alls. Jag
skall ta ett mycket färskt exempel. I
torsdags för en vecka sedan ställde jag
en fråga till statsministern, som han
av någon dunkel anledning inte själv
svarade på, trots att den gällde en konstitutionell
praxis, vilket jag tycker är
en fråga för regeringschefen.

Statsministerns stand in svarade inte
heller på den fråga jag hade ställt, nämligen
hurudan principen var i detta fall.
Jag fick i stället svar på hur systemet
verkade. Sedan ställde jag en följdfråga,
som inte alls blev besvarad. Statsrådet
Hermansson har nu försvarat sig i Expressen
med att jag inte fullföljde den
konstitutionella debatten. Därför skall
jag ta mig friheten att upprepa den fråga
jag slutade med:

»Det beslut regeringen fattar är i dessa
fall förenat med ett villkor, och jag
skulle vilja veta: hur kontrollerar man
att detta villkor också blivit uppfyllt?»

Detta anser jag vara ett fullföljande
av den konstitutionella debatten. Riksdagen
måste ha all anledning att begära
ett svar på frågan om hur det kontrolleras
att det villkor som är förenat med
riksdagens beslut verkligen är uppfyllt.
Det fick vi alltså inte alls. Tycker statsministern
att frågeinstitutet då fungerar
tillfredsställande?

Institutet med enkla frågor är enligt
min uppfattning av så stort värde för en
demokratisk ordning, att vi borde vårda
oss om det litet bättre. Det erbjuder en
möjlighet för oppositionens liksom för
regeringssidans riksdagsledamöter att få
svar på frågor som inte aktualiseras i
samband med motioner eller propositioner.

Statsrådet Palme sade häromdagen i
ett interpellationssvar att han inte kunde
lyfta sig själv i håret — det finns alltså
tydligen en kompetensgräns även för
honom. Jag skulle vilja vädja till statsministern
att försöka lyfta upp sina mi -

nistrar ur deras litet nedlåtande attityd
när det gäller att besvara enkla frågor
•—• eller kanske rättare sagt inte besvara
dem.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är ledsen, om herr
Sjöholm eller någon annan av kammarens
ledamöter har fått den uppfattningen,
att vi tycker att enkla frågor
är besvärliga och därför försöker undvika
att besvara dem. Jag kanske kan få
erinra kammaren om att det var jag
själv som tog initiativet till frågestunderna.
Det skedde vid en tidpunkt då
det klagades allmänt över att den politiska
debatten var matt och att man
skulle försöka finna några metoder att
få den att flamma till. Jag tror nu inte
att syftet har uppnåtts alla gånger, herr
talman, det har inte flammat så förskräckligt
mycket om frågestunderna,
men någon betydelse har det väl ändå
haft för att stimulera den politiska debatten.
Men det är klart att detta är en
försöksverksamhet, och skall man strikt
följa de regler som talmanskonferensen
drog upp 1964, så blir det verkligen inte
så lätt att få ut mer av frågestunderna än
som vi nu har fått. Jag vill erinra om
att de bestämmelser som vi försöker
följa är att frågeinstitutet skall användas
endast för inhämtande av upplysningar
och påkallande av åtgärder, icke
för att få till stånd principdiskussioner,
och att såväl statsråd som kammarledamöter
bör respektera den i tidigare sammanhang
gjorda rekommendationen om
begränsning till två å tre minuter av
tiden för anförande i frågedebatter. Jag
har absolut ingenting att erinra mot att
vi tar upp ett resonemang kring dessa
principer för att se om det är möjligt
att, som herr Sjöholm ville, under frågestunderna
föra allmänna principdebatter
kring viktiga spörsmål. Man blir
kanske tvungen att hänvisa frågeställaren
till interpellationsinstitutet. Jag tror
att det är en kolossal missuppfattning,

Torsdagen den 28 april 1900

Nr 20

152

Svar

om man från riksdagens sida inbillar
sig att vi betraktar frågeinstitutet som
något likgiltigt och betydelselöst.

Nu, berr talman, kommer jag trots talmanskonferensens
order att tala något
mer än två minuter, ty herr Sjöholm
har en mycket charmfull vana att alltid
fråga om en sak och sedan tala om en
annan. Han gjorde det i torsdags, och
i dag gjorde han det också på det sättet
att det fanns dubbla askar i frågan. Han
talade om sin fråga i torsdags och utvecklade
den på ett sätt som gjorde den
till en annan fråga. Det gör, herr talman,
att det kanske ursäktas mig om jag säger
ett par ord om torsdagens fråga. Herr
Sjöholm frågade om principerna för
besluts fattande i konselj, när det gjordes
reservationer för att beslutet skulle
kunna bli annorlunda därför att det
riksdagsbeslut som Kungl. Maj :ts beslut
skulle vila på ännu inte hade fattats.
Jag ansåg detta vara en fråga som berörde
det statsråd som har hand dels
om tillsynen och lagligheten av regeringens
beslut och dels kontakterna med
riksdagen. Det får därför inte uppfattas
på något sätt som ringaktning vare sig
mot kammaren eller herr Sjöholm att
detta statsråd fick svara. Tvärtom skulle
jag tro att ingen var mera kompetent
inom regeringskretsen än herr Hermansson.

Nu säger herr Sjöholm att han fick
inget svar på detta. Han fick ett absolut
klart besked att enligt konstitutionell
sedvanerätt, tillämpad sedan många år,
så betraktar man ärenden, framför allt
riksdagsskrivelser, som kommer in samma
dag som konseljen hålles, såsom möjliga
att behandla i konseljen. Det finns
många skäl för detta, och jag skall gärna
i en liten interpellationsdebatt ta upp
motiveringarna närmare, men det vore
ju omöjligt att nu så fresta talmannens
tålamod, varför jag inte skall gå in på
det. Det finns många skäl för att man
gör på det sättet. Jag kan kanske ändå
peka på ett skäl!

När regeringen beslutar att en för -

på fråga ang. besvarande av enkla frågor

handlingsuppgörelse skall underställas
förhandlingsdelegationen, så sker det
ofta på det viset att man fattar beslutet
i konseljen. Man vet att förhandlingsdelegationen
är klar med sin ståndpunkt
— det är kanske den som har
gjort uppgörelsen — och att den kommer
in under dagens lopp med sitt yttrande.
Med den praxis som har utbildats
— och jag skulle tro den fanns när
jag var statssekreterare, den fanns under
samlingsregeringens tid o. s. v. —
så kan man arbeta med den enkla metoden,
att man fattar beslutet under förutsättning
att yttrandet kommer in under
dagens lopp.

Vad vinner man på det? Jo, man vinner
precis en vecka — och det kan ju
betyda mycket när det gäller viktiga
ärenden. Det skulle förvåna mig om
inte herr Sjöholm, som lagt ned så mycket
arbete på att skapa förenklingar inom
förvaltningen, tycker att det är bra.
Någon som helst olägenhet av att man
på det sättet vinner en vecka kan väl
icke finnas.

Precis på samma sätt har man alltid
gjort när ärenden legat alldeles klara.
Man har betraktat det som helt naturligt
att riksdagsskrivelser som kommer
in under dagen skall kunna expedieras.
Beslutet i konseljen får då den formuleringen,
att under förutsättning av att
riksdagen fattar beslut i enlighet med
utskottets hemställan och det under dagens
lopp kommer en riksdagsskrivelse
härom, så blir Kungl. Maj:ts beslut av
den och den innebörden. Detta är mycket
enkelt när det gäller riksdagsbesluten,
ty när vi samlas till konselj vet vi
precis vilka alternativa lösningar riksdagen
kan komma till. I de flesta fall
säger riksdagen antingen ja eller nej
till ett lagförslag. Skulle det bli ett ja,
så är saken alldeles klar — då är parallellen
med remissen till lönedelegationen
fullständigt uppenbar. Skulle det
bli ett nej, är saken precis lika klar.
Skulle riksdagen däremot mot förmodan
göra ändringar i utskottets förslag,

154 Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

Svar på fråga ang. besvarande av enkla frågor

så uppstår en annan situation. En sådan
ändring bedöms sannolikt på det
sättet, att riksdagen sagt varken ja eller
nej. Det är alltså mycket lätt att konstatera,
huruvida ett beslut kan expedieras
eller ej.

Detta tycker jag är en mycket praktisk
och enkel anordning, och den har
som sagt tillämpats så långt tillbaka som
jag minns. Och, herr talman, det är
ingen liten tid.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Nu tog herr statsministern
i sitt sista anförande verkligen revansch
för det korta svaret i första omgången.
Och statsministern svarar tydligen
med fördröjd utlösning, ty nu fick
jag ju det svar jag väntade på förra
torsdagen. Jag anser emellertid inte heller
detta svar vara tillfredsställande.

Jag menar inte alls att man skall ta
upp principdiskussioner i anledning av
enkla frågor. Jag frågade bara vilken
princip regeringen följer i ett visst
handlande. Den frågan kan man svara
mycket kort på. Men jag har ännu inte
fått något svar på frågan, varför det
ärende jag syftar på placerades in i den
kategori av ärenden beträffande vilka
det är så nödvändigt att vinna en vecka.
Man gör ju inte alltid på det sättet, utan
det sker endast med vissa ärenden som
man anser vara brådskande. Vad jag
ville få veta var, om det är en viss sorts
ärenden beträffande vilka man anser att
det hastar. Den frågan har jag alltså inte
fått något svar på. Jag har inte heller
fått svar på frågan, hur man kontrollerar
att detta villkor uppfylls.

Statsministern kan väl ändå inte tycka
annat än att det är nonchalant mot
en riksdagsledamot att han inte får det
svar på en mycket klar fråga, som han
kommer till kammaren för att få. Den
fråga jag ställde är faktiskt viktig för
riksdagen att få svar på. Frågan kan
besvaras mycket kort, men den är alltså
fortfarande obesvarad.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Sjöholm fortsätter
att leka med oss. Nu kommer han med
en ny fråga: Varför var det så bråttom
med piratradion? Det är den fjärde frågan
han ställt. Den är i och för sig
mycket intressant. Men skulle det inte
vara ägnat att förenkla hela proceduren,
att herr Sjöholm från början tänker
igenom vad det är han vill veta?

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Nej, herr statsminister,
det är inte fyra frågor; det är en och
samma fråga. Om sedan herr statsministern
tar upp den vid fyra olika tidpunkter,
så är det en annan sak.

Är det så väldigt svårt att få svar på
frågan, hur man kontrollerar att detta
villkor uppfylls? Det är den fråga jag
ställt sju, åtta gånger utan att ha fått
något svar på den.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är märkvärdigt att
herr Sjöholm kan påstå, att han inte fått
något svar. Hans första fråga gällde
principerna, och på den frågan lämnades
ett svar. Därefter frågade herr Sjöholm:
Varför tillämpas dessa principer?
Det lämnades ett svar också på den frågan.
Och nu kommer den tredje frågan:
Varför tillämpades dessa principer i det
speciella fall som gällde piratradion?
Det är märkvärdigt om inte detta skulle
vara tre frågor.

Herr talmannen är mycket hygglig;
han klubbar inte herr Sjöholm och inte
heller mig när jag talar om dessa speciella
beslut. Det tycker jag han gör rätt
i, och han får inte klubba mig nu heller
med anledning av detta mitt påpekande.
Det är en egendomlig form att diskutera
innebörden av ett Kungl. Maj:ts beslut.
Jag kan bara säga att ärendet behandlades
precis som vilket annat ärende
som helst. Vi har många, många
gånger handlat på samma sätt.

Torsdagen den 28 april 1906

Nr 20

155

Svar på fråga ang. besvarande av enkla frågor

Vill herr Sjöholm dessutom ha något
motiv till detta förfarande, så kan jag
ju säga att det väl ändå var ganska naturligt
att vi försökte få fram ett beslut

— eftersom det var fullt lagligt att göra
•det och riksdagen hade fattat sitt beslut

— i så god tid att de som var anställda
på denna piratradio innan verksamheten
återupptogs fick klart för sig hur
framtiden skulle komma att bli. Om vi
nu skall diskutera detta fall så vill jag
säga att jag tror att det var barmhärtigt
mot dem som var berörda att de
fick ett klart och entydigt besked. Under
sådana omständigheter förstår jag
inte varför vi inte skulle kunna använda
ett förfaringssätt som vi har använt
många, många gånger — och någonting
annat har inte förekommit.

Nu väntar jag med spänning på att
höra herr Sjöholms femte fråga.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det måste bli många
frågor; om den man ställer dem till inte
besvarar dem, så måste de upprepas.

Nu fick jag ju ändå veta något mer:
att det var barmhärtigt mot de anställda
att förfara som man gjorde. Men det var
barmhärtigt också mot det socialdemokratiska
partiet, helt visst. Om man senare
hade gått ut och bordat detta fartyg,
som det här gäller, så hade nog
stämningen blivit ännu mer upprörd än
den redan är.

Nu kommer en fråga till, herr statsminister.
Det här börjar bli tjatigt, så jag
fordrar inte att statsministern skall svara
på den. Ingen har nämligen ännu sagt
ett ord om hur man kontrollerar att
villkoret har uppfyllts —- villkoret var
ju att riksdagen bifaller det förslag som
behandlats. Hur kontrollerar man att
det villkoret uppfyllts? Det frågade jag
redan i samband med min första fråga,
så det är ingen ny fråga. Herr statsministern
kan möjligen benämna mina
frågor a), b), c) och d), eftersom det
ju egentligen är samma fråga hela tiden.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det kontrolleras genom
vanlig innanläsning. Man får en riksdagsskrivelse,
och i den står det om
riksdagen har bifallit eller avslagit
Kungl. Maj:ts förslag. Det är inte så
svårt att läsa innantill; det tycks vara
svårare att förstå det talade språket,
herr Sjöholm.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ber om ursäkt, men
jag vill veta vem det är som gör denna
innanläsning och var den görs.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är fråga sex alltså;
det är väl av symbolisk betydelse.

Vem som kontrollerar det och gör innanläsningen
kan jag inte svara på. Jag
kan emellertid upplysa om att han har
minst grundskolebetyg eller motsvarande
folkskolebetyg.

Härefter meddelade herr förste vice
talmannen att herr Nordstrandh begärt
ordet; och beslöt kammaren att beträffande
denna fråga upphäva den i § 20
mom. 4 kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr NORDSTRANDH (h), som yttrade: Herr

talman! Jag måste — då det jag
har att fråga statsministern om har intimt
samband med det vi talar om nu
— gripa chansen att få någon form av
svar av statsministern på en enkel fråga,
ett svar som jag väntat på i snart två
och ett halvt år.

Jag ställde en fråga till statsministern
1964 angående kyrkoärendenas handläggning
inom regeringen — det var då
dessa ärenden hade flyttats tillbaka till
ecklesiastikdepartementet. Jag frågade
om orsaken till detta, då det föreföll

156

Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

Svar på fråga ang. användningen av viss inkomst av allmän varuskatt

som om systemet med en särskild föredragande,
som man tidigare hade haft
under några år, hade fungerat tillfredsställande.
Jag fick inte något svar av
statsministern, och inte heller av någon
annan regeringsledamot. Jag tog upp saken
en passant i en remissdebatt med
ecklesiastikministern, men herr statsministerns
enda svar var en lång tystnad,
och jag tyckte därför att jag nu kunde
få fråga vad det var för fel på den där
frågan. Detta skedde alltså före reformeringen
av frågeinstitutet — det medges
gärna.

Jag skulle nu vilja fråga: Kan man
numera räkna med att alltid få svar på
sin fråga om den inte sårar tukt och
sedlighet?

Vidare anförde:

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hoppas att herr Sjöholm
av den sista frågan får klart för
sig vilka konsekvenser det kan ha att
framställa frågor från nr 1 till 6. Nu
har vi också fått in en fråga om kyrkoärendena.

Jag tror, herr talman, att det måste
vara en liten begränsning. Jag kan inte
hindra herr Sjöholm från att fortsätta
att fråga hur mycket som helst, men
jag känner mig däremot inte på något
sätt förpliktad att besvara andra frågor
som riktas från kammarens ledamöter.
Om frågan framställes på nytt, kommer
jag att överväga hur jag skall ställa mig
till den.

Det finns emellertid ett skäl för att
härvidlag vara en aning varsam; dels
gäller frågan det interna arbetet inom
regeringen och dels behandlar den ett
område som man på annat sätt håller
riksdagen informerad om. Jag kommer
inte ihåg vilka skäl som förelåg för att
jag för två och ett halvt år sedan inte
besvarade frågan. Jag försöker alltid att
besvara så många frågor jag har möjlighet
till. Jag har i dag verkligen visat
det, herr talman!

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag kunde givetvis, herr
statsminister, inte beräkna att hux-flux
få ett svar på min fråga. Det var kanske
heller inte meningen, men jag ville fästa
uppmärksamheten på att man här kan
ställa frågor utan att få något svar. Jag
kunde åtminstone ha fått besked om att
statsministern inte ville besvara min
fråga. Jag har här bara kunnat konstatera
en tysnad som varit formidabel.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. användningen av viss
inkomst av allmän varuskatt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, lierr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors bär frågat,
om jag vill föreslå att den allmänna
varuskatt som uttas på grammofonskivan
från Belafontegalan utbetalas som
statens bidrag till Martin Luther Kings
fond.

Jag vill framhålla, att statliga bidrag
av den typ som herr Nihlfors ifrågasätter
endast kan utgå via anslag på
riksstaten. Någon ansökan om anslag
till förmån för Martin Luther Kings fond
har inte inkommit till Kungl. Maj :t. Om
så skulle ske, kan med hänsyn till prejudikatverkan
starkt ifrågasättas, om
framställning bör göras hos riksdagen
om anvisande av medel för sådana ändamål.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Bakgrunden till min
fråga är att någon befrielse från omsättningsskatt
vid försäljningen av skivan
»En gränslös kväll på Operan», vars behållning
tillfaller Martin Luther Kings
fond, inte har medgivits. Regeringen
har alltså avslagit en framställning om
befrielse från omsättningsskatt.

Torsdagen den 28 april 196(5

Nr 20

157

Svar på fråga ang. användningen av viss inkomst av allmän varuskatt

Skivan kostar 20 kronor. Enligt preliminära
uppgifter har den till dags
dato sålts i 48 000 exemplar. Den kommitté,
som handhar försäljningen, hoppas
kunna fortsätta denna ytterligare
under fjorton dagar, varvid man hoppas
på etl slutligt resultat av 60 000 försålda
skivor. Den allmänna varuskatten
på skivan skulle med dagens siffror
uppgå till ungefär 87 000 kronor, och
vid ett slutresultat på 60 000 exemplar
skulle skatten uppgå till 109 000 kronor.

Jag tolkar tyvärr finansministerns
svar som ganska negativt. Han påpekar
visserligen det faktum att någon framställning
inte har kommit in om något
anslag. Detta sammanhänger väl med
att kommitterade för aktionen inte har
förstått möjligheten av att följa upp
frågan sedan de fått avslag på framställningen
om befrielse från omsättningsskatt.
Om en sådan hade medgivits,
hade detta inneburit större möjligheter
att få in bidrag genom en ytterligare
ökad försäljning, eftersom skivans
pris hade kunnat sättas lägre.
Finansministern ställer sig tydligen
tveksam till vad som kunde hända i prejudicerande
avseende, om ett anslag
skulle beviljas för ifrågavarande ändamål.

Nu vet vi alla att Martin Luther King
och hans betydelsefulla verksamhet åtminstone
i Norge uppskattats så att han
erhållit Nobels fredspris. Vid dr Kings
besök i Stockholm nyligen togs han
emot högst officiellt, vilket väl får anses
innebära att också vårt land i hög
grad accepterar hans betydelsefulla
verksamhet.

År 1963 såldes över hela världen en
grammofonskiva med internationellt
kända artister till förmån för FN:s flyktingverksamhet.
För denna skiva inlämnades
en framställning om befrielse från
allmän och särskild varuskatt samt tull
— den framställdes nämligen i Norge.
Ansökningen avslogs på samma sätt som
beträffande denna Belafonte-skiva. Men
Kungl. Maj:t föreslog i stället i propo -

sition nr 105 till 1963 års vårriksdag
ett anslag till flyktingverksamheten om
750 000 kronor, vilket beräknades motsvara
statens inkomster av försäljningen
av den då aktuella skivan. Förslaget
godkändes självfallet av riksdagen utan
någon debatt. Det var ett förslag på tillläggsstat
II. Det står i propositionen att
för att intäkterna från försäljningen
oavkortat skulle komma de avsedda,
humanitära ändamålen till godo föreslås
att staten lämnar kompensation för skatt
och tull med ett uppåt avrundat bidrag
av 5 kronor för varje inom riket försåld
skiva, vilket skulle innebära 750 000
kronor.

Nu vill jag ställa en följdfråga. Jag
uppfattar inte detta som någon inledning
till en ny frågesport, utan jag vill
endast ställa den enkla följdfrågan: Anser
finansministern att det föreligger en
markant skillnad mellan vad som skedde
1963, då man gav ett bidrag till en
humanitär verksamhet av det slag som
jag nyss antydde, och det nu aktuella
fallet?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag måste nog erkänna
att jag anser att det är en ganska distinkt
skillnad mellan dessa båda ärenden.
I fråga om de personliga sympatierna
för Martin Luther Kings verksamhet
finns det väl inte några delade meningar.
Därför kan vi naturligtvis som
individer mycket väl — och det bör vi
göra — både köpa skivan och skicka
pengar till Martin Luther Kings fond
i överensstämmelse med vad vi själva
anser vara riktigt. Men det är litet skillnad
mellan å ena sidan en flyktingverksamhet
med en renodlad, humanitär
bevekelsegrund, som är stödd och
organiserad av FN, och å andra sidan
Martin Luther Kings verksamhet inom
Amerikas förenta stater, av många ansedd
som världens mest avancerade nation.
I det senare fallet är det en inre,
nationell tvist som har föranlett Martin

158

Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

Svar på fråga ang. viss krigsmaterielexport

Luther Kings verksamhet för negrernas
frigörelse.

Jag har en känsla av att det onekligen
skulle se litet underligt ut, om den
svenska riksdagen skulle anslå medel
till en verksamhet som är en intern,
politisk angelägenhet för Amerikas förenta
stater. Det utesluter inte att våra
sympatier är klara.

Herr NIHLPORS (fp):

Herr talman! Den senast lämnade
upplysningen var så betydelsefull att
jag måste begära ordet igen. Detta är
självfallet inte en aktion inom FN:s
ram, utan en tvist inom USA. Men, herr
finansminister, vi har väl i alla fall
möjligheter att ge till känna vår inställning,
och det har vi gjort genom vårt
sätt att ta emot Martin Luther King och
ställa en statlig scen till hans förfogande
vid den stora galan här för en
tid sedan. Man undrar därför om vår
räddhåga på detta område att ge ett
statligt bidrag till denna fonds verksamhet
verkligen skulle innebära några
faromoment av internationell karaktär
eller att det skulle kunna uppstå något
spänningsförhållande mellan oss och
Förenta staterna. Det är tydligen från
det hållet det skulle kunna komma någon
reaktion mot Sverige. Skulle verkligen
Förenta staternas regering, som
tagit så stora initiativ för att genom lagstiftning
och på andra sätt åstadkomma
en nationell frigörelse och skapa ett
ökat skydd för negrerna i Förenta staterna,
reagera om den svenska regeringen
och riksdagen gav ett direkt bidrag
till fonden och dess verksamhet?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag kan lugna herr
Nihlfors med att säga att jag inte tror
att vi skulle utsätta oss för någon »fara»,
som herr Nihlfors uttryckte det, därest
riksdagen skulle besluta om ett anslag
för denna verksamhet. Men jag har sagt
att man starkt kan ifrågasätta lämp -

ligheten av ett sådant beslut ur prejudicerande
synpunkt. Det är inte bara i
Förenta staterna som man har inre politiska
strider — detta är ju en renodlad
politisk konflikt — utan sådana strider
kan finnas även i andra nationer. Om
den svenska riksdagen tar för vana att
votera fram anslag för stöd till den eller
den gruppen i en annan suverän nation
i liknande läge är jag rädd för att vi
kanske kan flyta ut i en praxis som kan
bli besvärande i fortsättningen. Det är
således närmast ur prejudicerande synpunkt
jag sett denna fråga och i mitt
svar sagt att man starkt kan ifrågasätta
om det är lämpligt att den svenska
riksdagen lägger sig i denna konflikt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. viss krigsmaterielexport Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat, om jag anser att en krigsmaterielexport
av det slag som enligt uppgift
är aktuell står i god överensstämmelse
med de riktlinjer som regeringen tidigare
redovisat för handeln med krigsmateriel.

Jag vill svara följande.

De riktlinjer för vår export av krigsmateriel
som tidigare redovisats för
riksdagen tillämpas alltjämt. Några avsteg
från dessa principer har ej skett
vid licensgivningen. Det aktuella fall
herr Hermansson talar om känner jag
ej till.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Bestämmelserna i grundlagen
har tvingat mig att inte framställa
min fråga i klartext, men det kan jag
göra här.

Torsdagen den 28 april 1900

Nr 20

159

Svar på fråga ang. viss krigsmaterielexport

lien 19 april fanns i en svensk tidning
en artikel med rubriken: »Bestyckade
Drakenplan erbjuds till Venezuela».
I fortsättningen heter det: »Flygförvaltningen
bär fått regeringens tillstånd
att sälja 36 begagnade automatkanoner
till Saab i Linköping. Kanonerna skall
monteras i ett antal av Saabs flygplan
av typ 35 Draken, vilka planeras att
säljas till Venezuela.»

Det meddelas samtidigt att förhandlingarna
om en eventuell export inte är
klara -—- det finns andra företag som
konkurrerar om leveransen. Rent formellt
är det säkerligen riktigt, som handelsministern
har sagt, att inga avsteg
från principen enligt hans uppfattning
har skett vid licensgivningen, eftersom
någon licensgivning i detta fall ännu
inte torde ha blivit aktuell. Men flygförvaltningen
har enligt denna uppgift
som inte dementerats fått regeringens
tillstånd att göra denna försäljning av
automatkanoner för ett mycket bestämt
ändamål, nämligen för att monteras in
på dessa flygplan som har offererats till
Venezuela.

Jag vill erinra om de regler som enligt
tidigare meddelanden från regeringen
gäller vid försäljning av krigsmateriel.
Man har sagt att gällande regler
innebär, att licenser vägras till stater
som för tillfället är invecklade i akuta
internationella konflikter eller i vilka
inbördeskrig råder eller där det internationella
eller interna läget är så hotande
att fara för oroligheter eller krig
råder.

Hur förhåller det sig nu i detta fall
med Venezuela? Enligt uppgifter som
är tillgängliga i pressen råder det mycket
hårda politiska motsättningar i detta
land.

Herr förste vice talmannen avbröt
här talaren med klubbslag och yttrade:

Jag får erinra den ärade talaren om
att omdömen om utländska makter bör
undvikas i debatten.

Talaren fortsatte:

Herr talman! Jag tar naturligtvis detta
till efterrättelse. Vad jag sade var emellertid
inte avsett som ett omdöme om
förhållandena i Venezuela utan var bara
ett referat av vad som uppgivits i tidningspressen.
Det innehöll inget moraliskt
eller politiskt fördömande utan utgjorde
enbart ett försök att säga, att enligt
vad jag kan förstå föreligger just ett
sådant läge i Venezuela som har inneburit
interna konflikter och som innebär
risk för fortsatta interna konflikter.
Det är alltså risk för att svenska flygplan
kan komma att användas vid sådana
konflikter, och det är anledningen
till att jag har ställt min fråga till handelsministern.

Jag vilt upprepa den i en annan form:
Kan handelsministern efter dessa upplysningar
svara på om en försäljning
av bestyckade flygplan till Venezuela,
som enligt vad jag refererat är under
diskussion, står i överensstämmelse med
de riktlinjer som regeringen tidigare redovisat
vad beträffar handeln med
krigsmateriel?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill inte svara på
herr Hermanssons fråga. Det finns
ingen anledning för mig att besvara en
fråga i ett ärende som ännu inte är avgjort.
Men jag kan gå herr Hermansson
till mötes så långt, att jag kan säga honom,
att vi stöder vår bedömning av
förhållandena i andra länder på de uppgifter
vi inhämtar bl. a. och främst från
våra beskickningar. De är mera avgörande
för oss än de redogörelser som
kan återfinnas i vissa tidningar eller
lösryckta obestyrkta uppgifter. Jag
måste säga att såvitt jag har mig bekant
kan en licens beviljas för en export sådan
som det nu är fråga om till Venezuela
i dagens läge. Såvitt jag vet föreligger
inte sådana omständigheter som
herr Hermansson åberopar.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag vill bara konstatera

160 Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

Svar på fråga ang. ledamotskapet i domkapitel

att herr Langes och min bedömning av
det interna läget i Venezuela skiljer sig
i mycket hög grad. Enligt min uppfattning
är det interna läget i Venezeula
just sådant att en export av krigsmateriel
inte borde förekomma till detta
land, och jag skulle vilja vädja till handelsministern
att ytterligare undersöka
denna sak och om möjligt se till att en
eventuell försäljning icke kommer till
stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. ledamotskapet i
domkapitel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Lönsboda
har frågat när jag ämnar låta vidta
sådan lagändring, att även innehavare
av icke-ordinarie prästerlig tjänst skall
kunna utses till ledamot av domkapitel,
särskilt mot bakgrund av 1951 och 1957
års kyrkomötesbeslut samt pastoratsregleringens
menliga inverkan på antalet
ordinarie prästtjänster.

Kungl. Maj:t har åren 1952 och 1963
avslagit framställningarna om att innehavare
av icke-ordinarie prästerlig
tjänst skall kunna utses till ledamot av
domkapitel. Kammarkollegiet hade avstyrkt
kyrkomötets förslag.

Jag har inte nu för avsikt att föreslå
en lagändring i de avseenden varom
herr Nilsson frågat.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka statsrådet
Edenman för svaret på min enkla
fråga — ett svar som jag måste beteckna
som mycket negativt.

Såväl kyrkomötet 1951 som 1957 gjorde
efter enhälliga beslut framställningar
till Kungl. Maj:t för att få en ändring

av lagen av den 13 november 1936 om
domkapitel, så att även icke ordinarie
prästman skulle kunna bli vald till ledamot
av domkapitel.

Nu kan varken stifts-, kontrakts-, kyrko-
eller pastorsadjunkter väljas. Man
kan härvidlag också peka på den stora
pastoratsregleringen 1962 då antalet ordinarie
prästerliga tjänster minskade
med 201, medan antalet icke ordinarie
tjänster ökade betydligt. (Vid 1951 års
kyrkomöte nämndes siffran 800 icke ordinarie
prästtjänster.) Särskilt i de större
städerna finns många högst meriterade
och mycket erfarna prästmän som
inte kan komma i fråga på grund av
denna föreskrift. Detta är en diskriminering
och oriktigt från demokratisk
synpunkt. På alla områden har vi eftersträvat
att förverkliga en helt genomförd
demokrati, men här synes det inte
gå. Det är inte rättvist mot dessa extra
ordinarie prästmän, utan en ändring
borde komma till stånd, och jag kan
inte förstå statsrådets motvilja härvidlag.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har ingen motvilja
mot denna princip. Det är bara det att
herr Nilsson i Lönsboda talade om detta
som om det gällde stora, offentliga demokratiska
val. Domkapitlet är emellertid
en statlig institution där biskopen
är självskriven, inte särskilt demokratiskt,
där domprosten är självskriven,
inte särskilt demokratiskt, och där
Kungl. Maj:t utser två personer, inte
heller särskilt demokratiskt. Det är en
rent administrativ ordning. Sedan skall
prästerna välja en person och pastoraten
en. Det är alltså fråga om en
enda plats. Jag vill inte påstå, att inte
en extra ordinarie präst i och för sig
skulle kunna vara lämpad att väljas till
ett domkapitel, men eftersom Kungl.
Maj :t två gånger dock inte på min föredragning,
prövat detta ärende, först
1952 då jag inte tillhörde regeringen

Kil

Torsdagen den 28 april 1900 Nr 20

Svar på fråga ang. rätt för kommun att tillskapa semesterbyar och liknande anläggningar -

och sedan 1903 då min föresträdare som
hade kyrkoärendena handlade detta, har
jag svarat herr Nilsson att jag inte finner
denna fråga lämplig att behandla nu
i och för en speciell lagändring.

Det kan då kanske vara värdefullt att
tala om varför t. ex. kammarkollegiet,
så halsstarrigt enligt herr Nilsson, avstyrker
framställningarna från kyrkomötet.
Jag föreställer mig att ingen i
kyrkomötet ett ögonblick hade räknat
med att en icke ordinarie präst skulle
kunna väljas av stiftets präster. Detta
tror väl inte heller herr Nilsson.

(Herr Nilsson i Lönsboda: Jo.)

Nej, det kan jag aldrig tänka mig.

Man tror helt enkelt att i en sådan
organisation som ett domkapitel, d. v. s.
en statlig verksamhet, en person som är
oavsättlig skulle ha större möjligheter
att hävda sig än den som är beroende
av sina överordnade, i detta fall biskopen
och vice preses. Om man tror på
denna ideologi eller inte är ju en smaksak.
För mig är detta ingen stor fråga,
men i princip delar jag herr Nilssons
uppfattning.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Det är inte demokratiskt
eftersom man inte kan föreslå en
icke-ordinarie prästman.

I en mellansvensk stad hände det
nyligen att en kyrkoadjunkt som är
kontraktsprost, domkyrkosyssloman och
mycket erfaren, som har varit ombud
vid kyrkomöten flera gånger och som
mycket anlitats vid statliga utredningar,
blev vald till prästernas ombud
i domkapitlet. Valet överklagades
emellertid och upphävdes av regeringsrätten,
vilket var alldeles riktigt eftersom
lagen är sådan. Det står nämligen
i lagen att det skall vara en ordinarie
prästman.

Under de senaste åren har det också
visat sig, att det i städerna är många
som inte får ordinarie tjänst. Det är
många kyrkoadjunkter som stannar i

sin gamla tjänst och ej blir befordrade.
De är fästa vid sina pastorat och sina
uppgifter där, och sedan numera lönerna
reglerats till det bättre, blir de
kvar.

Nu säger statsrådet att några ickeordinarie
präster inte blir valda. Nej,
man föreslår givetvis inte någon som
inte är valbar. Därför behövs det eu
lagändring.

Detta är bara en liten fråga, men det
vore ur demokratisk synpunkt riktigt
om denna ändring företoges genom att
ordet »ordinarie» utginge ur lagtexten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. rätt för kommun att
tillskapa semesterbyar och liknande anläggningar Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet LUNDKVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Norderön
bar frågat om inrikesministern är
beredd att meddela när förslag kan väntas
om rätt för kommun att tillskapa
semesterbyar och liknande anläggningar
enligt riksdagens skrivelse 1964: 318
Enligt fastställd fördelning av ärendena
inom inrikesdepartementet ankommer
det på mig att besvara frågan.

Med anledning av bl. a. den riksdagsskrivelse
som omnämns i frågan uppdrog
Kungl. Maj:t den 5 mars 1965 åt
kommunalrättskommittén att göra en
översyn av reglerna om den kommunala
kompetensen m. m. I direktiven uttalades,
att kommittén vid översynen
först borde pröva frågan om kommuns
befogenhet att anordna och driva semesterbyar,
turisthotell, linbanor och
liknande turistanläggningar. Enligt vad
jag har inhämtat har kommitténs arbete
i denna del ännu inte hunnit så
långt att man kan uttala sig om när
förslag i frågan kan väntas.

6 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 20

Nr 20

162

Torsdagen den 28 april 1966

Svar på fråga ang. rätt för kommun att tillskapa semesterbyar
ningar

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Då denna fråga har en
viss bakgrund, ställde jag den till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet.
När no statsrådet Lundkvist har
tagit över ärenden av detta slag och besvarat
min fråga, ber jag att få tacka
statsrådet för det.

Den bakgrund jag talade om är dels
en interpellationsdebatt 1963 och dels
en motion 1964. Efter nämnda motion
av herr Grebäck och mig beslöt riksdagen
våren 1964 att en utredning av
frågan om den kommunala kompetensen
skulle göras. Riksdagsbeslutet syftade
till en sådan utvidgning av den
kommunala kompetensen att kommun
skall äga rätt att vidta åtgärder för tillskapande
av semesterbyar och liknande
anläggningar, och riksdagen begärde
skyndsam prövning och förslag.

Konstitutionsutskottet ansåg i sitt av
riksdagen sedan godkända utlåtande att
borgerlig primärkommun bör ha rätt
att äga, anlägga och förvalta semesterbyar
i egen regi eller över ett för ändamålet
särskilt bildat rättssubjekt,
oavsett om anläggningen betjänar egna
kommunmedlemmar eller ej.

Utvecklingen inom fritidslivet går
snabbt. Detta har inte minst fritidsutredningens
hittills publicerade resultat
visat. Det är därför angeläget att
kommunernas möjligheter att medverka
till en rikare fritid för så många som
möjligt ökas.

Vi har nu ett samhällsekonomiskt läge,
där man i regeringen försöker reparera
tidigare misstag genom att dra
åt skruvarna här och var, framför allt
på byggnadssidan. Vi kan väl vara överens
om att semesterbyar är en form av
fritidsanläggningar som har hög utnyttjandegrad
och drar relativt låg kostnad
per rekreationsdag. Samhällsekonomiskt
är semesterbyarna i dagens läge
bland de minst farliga fritidsobjekten.

och liknande anlägg Även

ur lokaliseringspolitisk synpunkt
är det angeläget att vi så snart som
möjligt får den begärda utvidgningen
av kompetensen.

Statsrådet hänvisar till att regeringen
har anbefallt en viss förtur för ärenden
av detta slag, men säger att det ännu
inte är möjligt att ange när förslag
kan föreligga. Det är bra att frågan
utreds, men jag måste samtidigt säga
att jag inte är nöjd med tidtabellen.

Jag hoppas att statsrådet gör så mycket
som möjligt för att riksdagen snart nog
skall kunna erhålla ett förslag i denna
fråga. Jag vill hänvisa till vad inrikesministern
bl. a. sade i interpellationsdebatten
1963, nämligen att den nuvarande
ordningen, som innebär att fullföljandet
av ett beslut om en subvention
beror på om någon överklagar eller inte,
ur allmän riittssynpunkt inte kan anses
tillfredsställande; därför måste hela
detta frågekomplex tas upp till bedömning
inom en relativt kort tid. Det är
nu, herr talman, i det närmaste tre år
sedan dess, och jag skulle vilja lägga
statsrådet Lundkvist varmt om hjärtat
att verkligen försöka att påskynda ett
förslag i denna fråga.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall gärna säga
att jag delar herr Larssons i Norderön
mening om angelägenheten av att man
snabbt kan lösa just denna fråga. Den
kommunala kompetensen i sin helhet,
som nu kommunalrättskommittén har
att pröva, är ett stort frågekomplex. Jag
förutsätter för min del att kommittén
skall pröva möjligheten att åstadkomma
någon form av provisorisk lagstiftning
just för semesterbyarna intill dess att
man mera definitivt kan lösa hela frågan
om den kommunala kompetensen.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag måste få uttrycka
min tillfredsställelse över det senaste
som statsrådet sade, att man skulle

Torsdagen den 28 april 1966 Nr 20 1(53

Svar på frå^a ang. kontrollen av industriellt tillverkade beredningar av grönsaker

göra ett försök att utbryta frågan ur
hela det stora frågekomplexet. Vi bär
ju på vårt håll försökt hävda att detta
är en så angelägen fråga att den inte
rimligen kan tas upp i samband med
en stor allmän översyn. Det är väl en
sådan väg som även konstitutionsutskottet
har anvisat i sitt utlåtande
år 1964, vilket bifölls av riksdagen.

Härmed var överläggningen slutad.

S 6

Svar på fråga ang. kontrollen av industriellt
tillverkade beredningar av grönsaker Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Torbrink har frågat
jordbruksministern om han kan
medverka till att sådana regler och kontrollmöjligheter
snabbt tillskapas, som
garanterar att industriellt tillverkade
beredningar — i synnerhet av morötter
— avsedda till föda åt spädbarn är fria
från biocider.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

De biocider som det här skulle kunna
vara fråga om är klorerade kolväten,
däribland aldrin och dieldrin som hittills
använts vid morotsodling.

Den 3 januari i år fastställde kommerskollegium
— med giltighet fr. o. m.
den 1 mars — den högsta tillåtna restmängden
av aldrin, dieldrin m. fl. klorerade
kolväten i färsk frukt, färska
bär och grönsaker samt rotfrukter. Bestämmelserna
är tillämpliga på både inhemska
och importerade produkter. Beträffande
aldrin och dieldrin fastställdes
den högsta tillåtna restmängden till
1/10 000 gram per kilo.

Statens institut för folkhälsan har sedan
våren 1964 analyserat ca 1 300 livsmedelsprov
på innehåll av klorerade
kolväten. I proverna, som utgjorts av
bl. a. grönsaker och rotfrukter av både

svenskt och utländskt ursprung, ingick
även barnmat.

De vid folkhälsoinstitutet utförda analyserna
har visat, att 99,5 procent av
alla prover var fria från biocider eller
höll liigre halter än de som kommerskollegium
ansett sig kunna tillåta. I de
prover som utgjordes av barnmat kunde
inte påvisas förekomst av klorerade
kolväten i något fall.

Jag vill slutligen meddela att giftnämnden
i dagarna har beslutat, att bekämpningsmedel
som innehåller aldrin
eller dieldrin och som är avsedda att
begagnas som växtskyddsmedel inte får
användas vid odling av morötter och
vissa andra slags grönsaker.

Vidare anförde

Fru TORBRINK (s):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för det positiva svar han har givit
på min kanske rent bokstavligt barnsliga
fråga.

Vi blir ju i olika hänseenden påverkade
av massmedia, där vi får veta att
det och det är farligt att äta och att en
hel del bekämpningsmedel inverkar
menligt på våra livsmedel. Men vi som
är vuxna tål litet mer än barnen. Vad
som föranledde mig att framställa denna
fråga var att jag läste en artikel om att
en kommitté inom Världshälsoorganisationen
uttalat sig rörande de olika besprutningsmedlens
inverkan på livsmedel
och då också på morötter, som innehåller
eteriska oljor, vilka gör att moroten
i särskilt hög grad suger till sig
dessa biocider. Det hette i artikeln, att
det en vuxen människa tål i detta avseende
kunde vara ett riskmoment för
spädbarn, och därför borde man vara
så restriktiv som över huvud taget är
möjligt.

Jag finner av statsrådets svar att man
tycks ha varit mycket restriktiv. Jag
har heller ingen anledning att misstänkliggöra
våra livsmedelsindustrier — jag
har själv besökt konservindustrier och

1 G-l

Nr 20

Torsdagen den 28 april 19GG

Svar på fråga ang. signaler för vägunderhållsfordon

funnit att de kan få högsta betyg vad
gäller både renlighet och noggrann kontroll.
Men just på denna punkt finns
det orsak att vara vaksam, ty spädbarnen
är ju konsumenter som inte kan
göra motstånd. De tycker om morotspurén
och äter den, och då måste purén
vara felfri.

Vad jag särskilt vill ta fasta på är
uttalandet i slutet av statsrådets svar,
att »giftnämnden i dagarna har beslutat,
att bekämpningsmedel som innehåller
aldrin eller dieldrin och som är avsedda
att begagnas som växtskyddsmedel
inte får användas vid odling av morötter
och vissa andra slags grönsaker».
Jag tackar på både spädbarnens och de
vuxnas vägnar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. signaler för
vägunderhållsfordon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:

Herr talman! Fru Renström-Ingenäs
har frågat mig, om jag är beredd att med
utgångspunkt från de försök som gjorts
med optiska och akustiska signaler för
snöplogar och andra vägunderhållsfordon
medverka till att i första hand snöplogar
obligatoriskt skall vara utrustade
med en kombination av de båda nämnda
signaltyperna.

Fordon som används i väghållningsarbete
är undantagna från vissa bestämmelser
i vägtrafikförordningen om
fordons bredd, fordons plats på väg och
i vägkorsning, möte och omkörning
m.m. Undantagen är givna under villkor
att nödig försiktighet iakttas. Det är
uppenbart att en sådan försiktighet kräver
särskilda varningsanordningar på
fordonen. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har också utfärdat föreskrifter
om hur sådana anordningar bör vara

beskaffade för olika fall. Dessa anvisningar
är visserligen inte bindande för
andra än verkets egna fordon men enligt
vad jag inhämtat tillämpas de för
praktiskt taget alla fordon som används
i väghållningsarbete.

Traktor, väghyvel och skoplastare
skall enligt anvisningarna vara försedda
med apparat för ljudsignal. Lastbilar,
väghyvlar och andra vägmaskiner som
kan utgöra hinder eller fara för trafikanterna
skall ha varningslampor av
viss beskaffenhet. De tidigare använda
trianglarna med blinkande gult sken
håller nu på att ersättas med effektivare
s. k. roterande ljus.

I fråga om snöplogningsbilarna, där
behovet av varningssignaler kanske är
mest angeläget, har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
utfört omfattande försök
även med akustiska signaler. Det blev
emellertid uppenbart av försöken, att
akustiska signaler inte kunde rekommenderas.
Dämpningen genom snö,
skog, kurvor etc. var så stor att signalerna
bedömdes som värdelösa också
för trafikanter som inte befann sig i
fordon. Ljussignaler med blinkande
sken visade sig vara den enda acceptabla
lösningen.

Den fråga fru Renström-Ingenäs berört
är av stor vikt för trafiksäkerheten.

I fråga om de akustiska signalerna har
jag inte funnit anledning att bedöma
saken på annat sätt än väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Även om för närvarande
någon åtgärd från min sida inte
synes vara påkallad när det gäller varningssignalerna
på väghållningsfordon
följer jag givetvis utvecklingen med
uppmärksamhet.

Vidare anförde:

Fru RENSTRÖM-INGENÄS (s):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min fråga.

Vi har i mina hemtrakter haft en
synnerligen snörik vinter och snöplo -

Torsdagen den 28 april 1966

Nr 20

165

Svar på fråga ang. signaler för vägunderhållsfordon

garna har tidvis varit ute varje dag.
Höga snövallar byggdes upp utefter vägkanterna,
och särskilt på de smala byvägarna
blev det rent livsfarligt för fotgängarna.

Det inträffade också en dödsolycka.
En kvinna och en man, som gick längs
en väg, överraskades av snöplogen, vilken
Jtom bakifrån så att de inte kunde
se ljussignalerna. Inte heller hörde de
snöplogen — förrän det var för sent.
Kvinnan kunde inte ta sig av vägen i
tid och dödades av snöplogen.

Jag träffade för någon tid sedan på en
konferens i Örebro en lärarinna från
en skola i Bergslagen. Hon berättade
hur ängslig man varit däruppe för att
barnen inte skulle hinna komma undan
från snöplogen i tid när de till eller
från skolan gick på en väg med höga
snövallar. Särskilt stor hade ängslan
blivit sedan olyckstillbud inträffat.

Även om man från vintersäsongen
1966/1967 obligatoriskt kommer att förse
snöplogarna med effektivare ljussignaler,
är detta inte tillräckligt. Folk
som går på vägen ser ej de roterande
takfyrarna tillräckligt tydligt för att
hinna undan om snöförhållandena är
svåra och snövallarna utefter vägen
höga.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen uttalar,
att de ljudsignaler som prövats
inte varit effektiva. Jag vet inte hur
omfattande prov som utförts, men om
det är möjligt att från månen sända ljudsignaler,
som blir klart uppfattade på
jorden, borde det inte vara omöjligt att
experimentera ut ljudsignaler, vilka blir
effektiva i detta fall. Jag hoppas att man
fortsätter att pröva sig fram till en
lösning för att förhindra att nya olycksfall
inträffar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Detta är naturligtvis en
viktig och allvarlig trafiksäkerhetsfråga,
och det är därför som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har utfört omfattan -

de försök på området. Man har därvid
kommit fram till att ett generellt införande
av ljudsignaler i varningssyfte
inte skulle ha den avsedda effekten.

Vad fru Renström-Ingenäs avsåg var
speciella förhållanden, under vilka
även en akustisk signal skulle kunna
ha verkan. Jag vill dock erinra om att
de fordon som används i detta sammanhang
— traktorer, väghyvlar, skoplastare,
lastbilar och andra vägmaskiner
— skall vara utrustade med ljudsignal,
som de i sådana fall, där detta är speciellt
påkallat, kan använda.

Generellt sett har man emellertid
kommit fram till att man skall använda
förstärkta och förbättrade ljussignaler.
Detta är i varje fall den ståndpunkt man
för närvarande intar efter undersökningarna
på detta område.

På förekommen anledning vill jag
dock tillägga att jag naturligtvis varken
sagt eller ropat nej till fru RenströmIngenäs
förslag. Sådana missförstånd
vill jag omedelbart gardera mig mot.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Justerades protokollet för den 22 innevarande
april.

§ 9

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 58-—74, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32, 34 och
39, första lagutskottets utlåtande nr 26,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 35—37
samt allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 32.

§ 10

På hemställan av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr 73 skulle uppföras
närmast efter bevillningsutskottets betänkande
nr 32 bland två gånger bordlagda
ärenden på morgondagens föredragningslista.

6*—- Andra kammarens protokoll 1966. Nr 20

166 Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

§ 11

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
giltighetstiden för 1962 års internationella
veteavtal; och

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och
av sockernäringen, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes tredje
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 146, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om företagsinteckning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 147, i anledning av väckta motioner
angående vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen;

nr 148, i anledning av väckta motioner
angående de hygieniska bestämmelserna
för import av vilt;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vad
som är fast egendom;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till de
svenska utlandsförsamlingarna m. m. i
vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet;
och

nr 151, i anledning av väckt motion
om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om förmyndaransvar.

§ 12

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad

motion nr 915, av herr Lothigius m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 35 § 2 och 4 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 13

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i sammanträden inom
Europarådet anhålles om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 2—6
maj.

Stockholm den 28 april 1966

Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 14

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utbildningskompletteringen
för klassiker, och

fru Heurlin, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet angående
granskning av skolradions kurslitteratur.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.37.

In fidem
Åke Gustafsson

Fredagen den 29 april 1966

Nr 20

167

Fredagen den 29 april

Kl. 11.00

§ 1

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 915.

§ 2

Föredrogs vart för sig
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan svenska regeringen och
polska regeringen om reglering av vissa
ekonomiska intressen avseende svensk
fast egendom i Polen; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde,
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram,

nr 60, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän bered -

skapsstat för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 65, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 67, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till informationsverksamhet om Sverige
i utlandet jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till utförande av beskickningsanläggningar
i Moskva och
Stockholm,

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till statskontoret, och
nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1966/67 till främjande av nordisktkulturellt
samarbete och till bidrag till
den nordiska kulturfonden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

168

Nr 20

Fredagen den 29 april 1966

§ 3

Viss ytterligare ersättning till förre
värnpliktige löjtnanten A. F. Abrahamsson Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
72, i anledning av väckta motioner om
viss ytterligare ersättning till förre värnpliktige
löjtnanten A. F. Abrahamsson.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
utlåtande nr 72 föreslagit riksdagen att
ge förre värnpliktige löjtnanten A. F. Abrahamsson
en engångsersättning på 1 000
kronor. I det motionspar som ligger
till grund för utlåtandet — I: 371 och
II: 447 —- yrkas en ersättning på lo 000
kronor.

För bakgrunden — sprängningsolyckan
den 21 september 1945 och vad
som sedan tilldragit sig — redogöres i
sammandrag i motionerna. Motionärerna
har hämtat vissa uppgifter om Abrahamssons
förmåner i civilförvaltningens
skrivelse den 28 april 1964.

Jag vill, herr talman, i korthet söka
ge en bild av den man det gäller och
av hans handlande sådant det mött mig
sedan jag på eftersommaren 1963 började
ta närmare del av omständigheterna
kring fallet Abrahamsson. Jag gör
det kanske bäst genom att citera vad
chefen för Kungl. Bergslagens artilleriregemente
sade den 19 december 1962
vid överlämnandet av regementets minnesmedalj
:

»Styckjunkare Axel Ferdinand Abrahamsson
torde gå i pension fr. o. m.
årsskiftet efter lång och trogen tjänst
vid regementet. Jag säger ''torde’ därför
att handlingarna ännu ej kommit regementet
till del.

Styckjunkaren började sin militära
bana den 15/11 1919 vid A 4, där underbefälsskolor
och grader passerades intill
1925. Styckjunkare Abrahamsson
tog då avsked för att ägna sig åt civil
verksamhet, men därmed upphörde icke

styckjunkarens militära intresse. Tvärtom.
Under civiltiden utbildade sig
styckjunkare Abrahamsson till en skicklig
specialist i sprängtjänst och deltog
— tror jag — i den frivilliga utbildningen
inom landstormen.

När krigsklockorna 1939 kallade
svensk ungdom till fanorna, återfinner
vi styckjunkare Abrahamsson i beredskapsförbanden.

Genom att under tiden 1939—1945
visa ett brinnande intresse för det militära
och genom att deltaga i kurser av
olika slag, avancerade styckjunkaren till
landstormsofficer och värnpliktig löjtnant
med tjänstgöring bl. a. som tygofficer
i Åregruppen. Under denna tid
inträffade i tjänsten den sprängolycka,
som beklagligtvis berövade styckjunkaren
ena armen.

Från 1946 har styckjunkare Abrahamsson
tjänstgjort vid A 9 i arvodesbefattning
och såsom frivillig. Det är
naturligt att han blivit regementets expert
i sprängtjänst.

Vi här på A 9 har under dessa 16 år
vid regementet lärt känna styckjunkare
Abrahamsson

såsom en lojal och plikttrogen man
med en mycket stor arbetsförmåga och
hårdhet, icke minst i fråga om sig själv;

såsom en orädd man, alltid villig att
fullgöra sina uppgifter, hur riskfyllda
de än varit.

Dessa egenskaper har regementet till
fullo utnyttjat för ett otal projektilröjningar
och minsprängningar bl. a. på
Villingsberg, och uppgifterna ha alltid
lösts kunnigt och skickligt.

Men vi ha också sett något annat hos
styckjunkare Abrahamsson. Vi ha sett

en man, som varit stolt över sitt yrke
och sin grad;

en man, som visat sin yrkesstolthet
genom att alltid bära uniform.

Denna yrkesstolthet är något föredömligt,
därför att i våra dagar finner
man den alltför sällan.

Det är därför för mig en kär plikt
att till styckjunkare Abrahamsson framföra
regementets tack för god gärning,

Fredagen den 29 april 1960

Nr 20

109

Inrättande av ett arbetsmcdicinskt institut m. m.

och ber jag att få överlämna regementets
minnesmedalj. Den kan förvaras
med heder.

Kristinehamn 19/12 1962

Sven Sandahl»

Låt mig åven erinra om desarmeringen
endast en dryg vecka efter olyckan
då Abrahamsson — givetvis frivilligt —
och med högra armen, utan hand, i förband
— körde bil 93 km till desarmeringsplatsen
i västra Jämtland och där
ensam oskadliggjorde de 217 burkladdningar
som fanns kvar. »Hur jag då personligen
kände mig till mods torde vem
som helst lätt kunna förstå», säger Abrahamsson
själv i ett yttrande om denna
händelse. Detta är inte, herr talman,
ett enstaka tillfälle med exempel på
pliktkänsla och villighet att göra mer
än vad som kunde beordras. Jag skulle
kunna mångfaldiga beskrivningar om
desarmeringar där Abrahamsson —
ibland ensam sedan andra nekat att
vara med — gjort vad han ansåg vara
sin plikt med ett personligt risktagande,
som ofta översteg vad man kunnat beordra.

Det är just denna vilja att göra en
fullgod insats och inte söka slippa undan
med ett minimum som imponerar,
när man tar del av Abrahamssons livsinsats
och som fyller betraktaren med
respekt och gör, att man gärna såg att
samhället visade sin uppskattning på
ett generöst och med insatserna mera
överensstämmande sätt.

Vet man sedan att det utgått 10 000
kronor i riskersättning per man för vissa
andra desarmeringsuppdrag och att
Abrahamsson fått avslag på begäran om
betydligt blygsammare riskersättningsbelopp,
måste jag beklaga att utskottet
inte ansett sig kunna följa en mera generös
linje vid behandlingen av motionerna
och därmed givit Abrahamsson
en välförtjänt uppskattning för de insatser
han gjort i försvarets och samhällets
tjänst.

Jag vill på detta sätt, herr talman, till
riksdagens protokoll få fogat ett uttryck

av respekt och högaktning för en rakryggad
och plikttrogen samhällsinsats
sådan den mött mig i styckjunkare A. F.
Abrahamssons livsgärning.

1 detta anförande instämde herr Westberg
(fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 4

Inrättande av ett arbetsmedicinskt
institut m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
74, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående inrättande av ett arbetsmedicinskt
institut m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 7, punkterna
F 13—16) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, för budgetåret
1966/67 beräkna följande anslag,
nämligen till Statens institut för folkhälsan:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 4 800 000 kr.; Statens institut för
folkhälsan: Omkostnader ett förslagsanslag
av 1 860 000 kr.; Arbetsmedicinska
institutet: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 700 000 kr. och Arbetsmedicinska
institutet: Omkostnader ett förslagsanslag
av 800 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 62, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 11 februari
1966, framlagt förslag i ämnet.

I förevarande sammanhang hade utskottet
haft till behandling följande motioner,
nämligen

dels en inom andra kammaren av
herr förste vice talmannen von Friesen
väckt motion (II: 827);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Nyman och Sörenson (I: 699)
och den andra inom andra kammaren

170

Nr 20

Fredagen den 29 april 1966

Inrättande av ett arbetsmedicinskt institut m. m.

av fröken Elmén m. fl. (II: 861), i vilka
hemställts att riksdagen måtte

a) besluta att benämna det föreslagna
institutet »Institutet för arbetsvetenskaplig
forskning och undervisning»,

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till 1967 års riksdag
om utbyggnad av institutet med en avdelning
för arbetspsykologi och arbetssociologi.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 699 och II: 861, såvitt de
avsåge föreslagen benämning av institutet,

a) besluta att den 1 juli 1966 skulle
inrättas ett centralt statligt organ, benämnt
arbetsmedicinska institutet, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
förordat;

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att upprätta
personalförteckning för arbetsmedicinska
institutet i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

c) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för arbetsmedicinska
institutet, att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1966/67;

d) till Arbetsmedicinska institutet:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 2 800 000 kr.;

e) till Arbetsmedicinska institutet:
Omkostnader för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 780 000 kr.;

2. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att ändra
personalförteckningen för statens institut
för folkhälsan i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens institut
för folkhälsan, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1966/67;

c) till Statens institut för folkhälsan:
Avlöningar för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 4 895 000 kr.;

d) till Statens institut för folkhälsan:

Omkostnader för budgetåret 1966/67 anvisa
ett förslagsanslag av 1 864 000 kr.;

3. att motionerna 1:699 och 11:861,
såvitt de avsåge viss utbyggnad av institutet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4. att motionen II: 827 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson, herrar Per
Jacobsson, Harry Carlsson, Kaijser,
Dahlén och Harald Pettersson, fröken
Elmén, herrar Turesson, Neländer, Iiällstad,
Nilsson i Tvärålund och Sjönell
samt fröken Ljungberg, vilka ansett att
utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 699 och II: 861, såvitt
gällde viss utbyggnad av institutet, i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna anfört angående
vikten av att en avdelning för arbetspsykologi
och arbetssociologi snarast
inrättades vid arbetsmedicinska institutet; 2)

av herr Kaijser, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord med anledning av den reservation,
som är knuten till statsutskottets
utlåtande nr 74. I detta utlåtande behandlas
Kungl. Maj :ts proposition nr 62
om inrättande av ett arbetsmedicinskt
institut.

Förslaget innebär att i institutet sammanföres
dels den yrkeshygieniska avdelningen
vid statens institut för folkhälsan
och dels vissa delar av de yrkesmedicinska
och yrkesdermatologiska
enheterna vid Karolinska sjukhuset
samt arbetsfysiologiska institutet i
Stockholm.

Det måste sägas innebära ett stort steg
framåt när man har sammanfört dessa
olika avdelningar och enheter för att

Fredagen den 29 april 1960

Nr 20

171

Inrättande av ett arbetsmedicinskt institut m. m.

kunna få en mera samlad forskning.
Frågan om arbetsvetenskaplig forskning
har ju behandlats i kammaren sedan
femton år tillhaka, och man har motionsledes
begärt att få en kartläggning
av den forskning som bedrivs, att få
den samlad, vidgad och fördjupad. Man
har i olika sammanhang pekat på de
snabba förändringar som sker i arbetslivet
och som kräver framför allt att
man på olika avsnitt får en vidgad
grundforskning. Det är därför mycket
glädjande att detta steg har tagits. Tyvärr
är det emellertid en sida av arbetslivet
som vi i en motion, vilken sedan
upptagits i reservationen, inte anser
ha blivit tillräckligt beaktad, och det är
den mentala sidan, den arbetspsykologiska
och den arbetssociologiska.

Motionen hade från början tagit upp
själva namnet på institutet därför att
man kan anse att uttrycket arbetsmedicin
är för begränsat. Man måste ha en
vidare aspekt på det hela, och man
måste få till stånd både arbetspsykologi,
arbetssociologi och en ordentlig
grundforskning på dessa områden.

Vid behandlingen i utskottet betygade
alla utskottsledamöter med stöd av de
läkare som är representerade i utskottet
att uttrycket arbetsmedicin täcker
allt, och därmed fick man ge med sig på
den punkten. De tyckte att arbetsmedicinskt
institut var ett riktigt namn, men
för min egen del anser jag att det innebär
en begränsning. De olika avsnitten
medicin, fysiologi, kemi, toxikologi
m. m. har fått avdelningar utrustade
med forskare och övrig personal som behövs
för att kunna bedriva forskning,
men för arbetspsykologi och sociologi
har man nöjt sig med att arvodesanställa
en sociolog och en psykolog.

Om man läser utredningen som legat
till grund för propositionen framkommer
det i flera olika sammanhang att
det just är de mentala problemen som
är framträdande i dagens arbetsliv och
i dagens samhälle och att man naturligtvis
behöver forskning och undervis -

ning på dessa områden. Vad som behövs
är framför allt, som jag framhöll tidigare,
en vidgad grundforskning.

I rationaliseringens spår följer olika
mentala problem för de anställda. Man
förändrar grundligt arbetsmetoderna
och lägger på den enskilda, arbetande
människan en optimal belastning, många
gånger utan att fråga efter vederbörandes
prestationsförmåga. Man tar inte
hänsyn till dessa förhållanden och utreder
dem inte tillräckligt. Fysiskt tungt
arbete rationaliseras bort mer och mer.
Därvidlag har tekniken kommit människan
till ovärderlig hjälp, och på det
arbetsfysiologiska området har i många
år bedrivits och bedrivs alltjämt forskning.

Vad som är mera framträdande i det
dagliga arbetet är den psykiska tröttheten.
Alla framhåller att det är den
som blir mer och mer framträdande
ute i arbetslivet. Man vet inte hur alla
dessa förändringar påverkar människan
och hur man skall förhindra att dessa
problem uppkommer.

Vi vet t. ex. inte hur monotonien påverkar
människan eller hur stora anpassningssvårigheterna
är för den enskilda
människan att gå över till helt
annat arbete eller helt andra arbetsmetoder
än man hade förut. Vidare behövs
anställningsprövningar och arbetsanalyser
för bedömning just av trötthets-
och stressfaktorerna. Att märka
är dessutom att inom arbetslivet sysselsättes
allt fler äldre personer, och deras
anpassning till rationaliserade arbetsförhållanden
måste undersökas. Här
finns sålunda outforskade områden med
problem som det många gånger är svårare
att angripa än de rent fysiska.

Vilka faktorer påverkar trivseln i arbetet?
Därom vet vi föga. Vad vet vi i
fråga om hur de mänskliga relationerna
på arbetsplatsen påverkar de enskilda?
Vad vet vi om arbetsplatsens förhållande
till samhällslivet i övrigt, förhållandet
till organisationer m. in.? Man
kan även ställa frågan i vilken mån

172

Nr 20

Fredagen den 29 april 196G

Inrättande av ett arbetsmedicinskt institut m. m.

människor i dag blir onödigt bortrationaliserade,
emedan de inte hänger med
i den nuvarande arbetstakten och i utformningen
av det nutida arbetslivet.
Det har i allt större utsträckning visat
sig att endast människor som kan fullgöra
topprestationer kan vara kvar i
arbetet, varför allt fler ställs åt sidan.

Tidigare arbetade man i lag, och det
kunde vara nog så påfrestande för de
enskilda individerna att hänga med i
arbetstakten. Numera arbetar människorna
mer och mer isolerade. De sitter
ensamma vid manöverborden, vid
TV-apparater för övervakning in. in.
Hur påverkar detta dem? Arbetslivet
kan många gånger vara hårt och grymt,
då det kräver ett alltför stort mått av
prestation av genomsnittsmänniskorna.
Alla dessa problem och alla de förändringar
som genomföres måste bli utforskade
för att vi skall få fram metoder
och vägar för hur förhållandena skall
kunna anpassas efter människan, så att
det inte blir så att människan alltid
måste anpassa sig efter kanske svårbemästrade
arbetsförhållanden.

Med hänsyn till att institutet skall bedriva
undervisning och vidareutbildning
av läkare och tekniker som skall
ordna upp arbetsplatserna, vara arbetsledare
m. m. måste institutet ge dem
sådan utbildning att de kan lösa problem
av dessa slag. Vi har alltför litet
tagit hänsyn till dessa problem när vi
byggt upp samhället. Den mentala folkhälsan
släpar efter i alla avseenden, vilket
har påpekats i många olika sammanhang.
Folkhälsoinstitutet har t. ex.
aldrig tagit hänsyn till den mentala
folkhälsan, vilket förefaller mycket
egendomligt.

De psykiska störningarna inom samhällslivet,
neuroserna, blir alltmer framträdande,
och detta har givit utslag i
några ganska stora motioner i riksdagen
som vi kommer att få ta ställning
till senare. Arbetslivet utgör en betydande
del av samhällssektorn, och de
problem som uppstår kanske många
gånger grundlägges där.

Enligt min uppfattning tränger denna
forskning och undervisning på alldeles
oerhört och pockar på en helt annan
placering i dagens samhälle än vad den
för närvarande har.

F’ramför allt när det gäller att få fram
ett arbetsmedicinskt och arbetsvetenskapligt
institut anser jag att dessa frågor
måste bli föremål för en med övriga
frågor jämställd behandling så att de
inte blir eftersatta i fortsättningen med
påföljd att det blir en eftersläpning på
området. Det är därför man i motion
har begärt att det skall inrättas en särskild
avdelning för arbetspsykologisk
och arbetsociologisk forskning, men i
reservationen har man begränsat sig till
att hemställa hos Kungl. Maj :t att ta hänsyn
till vad som anförts i frågan och
snarast möjligt framlägga förslag om att
en avdelning för arbetspsykologi och
arbetssociologi inrättas vid detta institut.
Som jag sade förut gäller det här
ett led i den mentala folkhälsan.

Jag ber med det anförda, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Westberg och Wiklund (båda fp).

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Även jag skulle vilja
instämma med fröken Elmén i hennes
synpunkter och jag kommer också att ge
min röst för reservationen.

Anledningen till att jag begärde ordet
nu var att jag i korthet ville kommentera
statsutskottets utlåtande beträffande
en motion som jag själv har väckt
och som berör vikten av forskning inom
yrkesmedicinen, särskilt beträffande de
invärtesmedicinskt allergiska sjukdomarna.
Det är ett gammalt intresse från
min sida som jag därmed aktualiserar.
För många år sedan motionerade jag i
riksdagen i frågan och hade t. o. m.
företräde inför vederbörande statsutskottsavdelning,
där man visade stort
intresse för just denna sak, som kallas
invärtesmedicinsk allergologi eller lä -

Fredagen den 29 april 1960

Nr 20

172

Inrättande av ett arbetsmedicinskt institut m. m.

rån om överkänslighetssjukdomarna,
som hör till invärtesmedicinen.

Nu har det emellertid blivit så, att
tack vare ett senare initiativ i riksdagen
tonvikten när det gäller överkänslighetssjukdomarna
har kommit att läggas
på gruppen hudsjukdomar. Det anser jag
vara alldeles riktigt, då det är en mycket
viktig grupp. Det finns i plaståldern
just ett antal symtomkomplex av allergisk
natur som uppträder i anslutning
till de nya förträffliga hjälpmedel som
vi har. Men man kommer ändå inte
ifrån att det är den invärtesmedicinska
allergologien som bör vara grundvetenskap
i detta avseende.

Om jag skall konkretisera i detta fall,
kan jag som exempel anföra bagarna
och mjölallergologien. Regeringen har
ju en förträfflig representant för denna
utomordentliga yrkeskår inom sin krets.
Han bör säkert kunna bekräfta vad jag
har sagt, nämligen vilken betydelse det
har att man kommer till rätta med just
denna typ av yrkessjukdomar. Man
skulle kunna anföra många fler exempel.
Det finns inom jordbruket sådana
som sysslar med hästar eller andra
kreatur som kan förvärva en överkänslighet
för djurhåren, och var och en
måste ju förstå vilken betydelse detta
har.

Nu vill jag ge statsutskottets tredje
avdelning det erkännandet att utskottet
också kostat på sig — jag höll på att
säga för ovanlighetens skull, men det
var inte avsett som en elakhet — en
mycket utförlig motivering i fråga om
den av mig väckta motionen. Jag kan
också säga att jag är mycket tacksam
för vad utskottet säger på sid. 5 i utlåtandet,
nämligen att utskottet »anser det
mycket betydelsefullt att forskning och
undervisning beriiffande invärtesmedicinsk
allergologi inte eftersätts».

Då jag nu ser socialministern närvarande
i kammaren skulle jag bara med
dessa ord vilja lägga honom på hjärtat
betydelsen av att man mera ägnar sig
åt detta spörsmål på forskningens och

undervisningens område än man hittills
har gjort. Om socialministern visar sig
intresserad för detta tror jag att han
kommer att möta stor tacksamhet inte
minst bland de många astmasjuka som
finns i detta land.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Den fråga vi diskuterar
i dag är otvivelaktigt viktig, och det
beslut riksdagen nu skall fatta tror jag
kan anses beteckna om inte en milstolpe
så dock ett viktigt framsteg på
ett område som i hög grad berör människan
i arbetslivet.

Arbetsmedicinska nämnden har föreslagit
att det nya arbetsmedicinska institutet
skall byggas upp etappvis under
en treårsperiod. Vid periodens slut kommer
institutet att enligt förslaget ha 120
tjänster varav drygt 40 nyinrättade.
Jag har i propositionen anfört att nämndens
förslag bör kunna tjäna som ett
riktmärke för institutionens utbyggnad.
De personella resurserna inom arbetsmedicin,
arbetshygien och arbetsfysiologi
förstärks således inom loppet av
några år. Samtidigt skall det nya institutets
ledning åstadkomma en samordning
av de för närvarande splittrade
resurserna på området. Härtill kommer
alla de nya, jag vill säga mycket omfattande,
uppgifter på utvecklings- och
undervisningsområdena som institutet
har att i framtiden befatta sig med.
Vidare skall institutet etablera en effektiv
serviceverksamhet. En ny institutionsbyggnad
för verksamheten planeras
också.

Herr talman! Med bara några få sammanfattande
meningar har jag velat understryka
vad som nu gäller i själva
uppbyggnadsskedet. Att härutöver inom
bara några år föra in ytterligare ett vidsträckt
verksamhetsområde och inrätta
en helt ny avdelning vid institutet tror
jag inte vore riktigt välbetänkt. Jag anser
att det är väsentligt att institutets
ledning och personal först får ta itu med

174

Nr 20

Fredagen den 29 april 1966

Inrättande av ett arbetsmedicinskt institut m. m.

alla de arbetsuppgifter som den nu föreslagna
reformen ger upphov till innan
man ytterligare utökar verksamheten.

Fröken Elmén tog upp frågor som
onekligen omspänner mycket stora områden.
Jag kan deklarera att jag delar
hennes uppfattning att de psykologiska
och sociologiska aspekterna måste tillmätas
en allt större betydelse för människans
anpassning till arbetslivet, men
jag anser att det bör ankomma på institutets
styrelse att efter uppbyggnadsperiodens
slut pröva, om våra resurser
på området behöver förstärkas och i så
fall därefter lägga fram förslag i ämnet.

Herr talman! Jag skall nöja mig med
det nyss sagda men vill dock göra ett
tillägg. Det är givet att vi vet föga om
de verkningar som förändringarna inom
näringslivet har på människan. Det är
sannolikt att rationaliseringstakten, de
nya produktionsmetoderna och allt detta
kommer att medföra ett ökat tryck på
människan. I propositionen har jag också
pekat på att vi står inför uppgifter
i framtiden som vi måste gripa oss an
på många olika sätt.

Jag har pekat på — jag vill säga det
med anledning av herr von Friesens inlägg
— att de allergiska sjukdomarna
kanske är karakteristiska för vår tid.
Ofta är de väl en följd av industrialiseringen,
särskilt då på det kemisk-tekniska
området. Inom exempelvis industri,
hantverk och hushållsarbete användes
ju numera kemisk-tekniska preparat
i en omfattning som medför att
allergierna i dag utgör en väsentlig del
av yrkesmedicinen. Och om vi vidgar
fältet, kommer även en så utomordentligt
stor fråga som bullerproblemet in i
bilden. Den är naturligtvis i hög grad
aktuell, liksom även strålningsriskerna
och den medelålders och äldre arbetskraftens
problem.

Det är mycket lält att räkna upp en
rad viktiga och angelägna ting, men det
är inte sagt att vi handlar klokt om vi
nu efter institutets inrättande griper
oss an med problemen på hela detta

stora område. Jag tror det är klokt att
följa propositionens förslag och börja
med en klart preciserad verksamhet och
ge institutets styrelse möjligheter att
planera för en fortsatt utveckling i
framtiden.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till statsrådet
Aspling att vi är mycket glada
över detta instituts tillkomst, ty därigenom
får vi ändå i viss mån en samlad
syn på frågorna. Vad jag är rädd för
är att de frågor som är så framträdande
i dagens samhälle och arbetsliv får en
underordnad plats i forskningsarbetet.
De har tyvärr släpat efter hela tiden.
Vi har inte tagit hänsyn till de psykologiska,
sociologiska och mentala frågorna.
Där får människorna hänga med
så gott de kan i alla förändringar som
sker — och vi företar ju mycket stora
förändringar i samhället i dag utan att
ta tillräcklig hänsyn till följderna.

Jag vill också hänvisa till att LO och
arbetsfvsiologiska institutionen framhållit
att det behövs en avdelning för
just de arbetspsykologiska och sociologiska
frågorna, om fältet skall vara
täckt. Jag är orolig för att de frågorna
kommer att släpa efter också i framtiden.
Jag skulle vilja att de ställdes i
förgrunden, eftersom vi ser så allvarliga
följder av den utveckling som pågår.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Min roll som utskottets
talesman är om inte överspelad så i
varje fall något annorlunda nu, efter vad
som framhållits i debatten. Därför har
jag ingen anledning att anföra några
ytterligare synpunkter på den fråga vi
här behandlar utan ber endast att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Fredagen den 29 april 1966

Nr 20

175

Beskattningen av utomlands verksamma svenska forskare

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fröken Elmén begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den,, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 74, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Elmén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 104 ja och 97 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Beskattningen av utomlands verksamma
svenska forskare

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, i anledning av väckta

motioner angående beskattningen av
utomlands verksamma svenska forskare,
såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! De tillägg till dubbelbeskattningsavtalet
med USA, som riksdagen
fattade beslut om för tre år sedan,
avsåg ju att underlätta de kulturella
förbindelserna mellan Sverige och
USA. Utvecklingen har sedan visat att
avtalet ingalunda har kunnat tillgodose
detta syfte. Tvärtom har bestämmelserna
genom sin utformning och genom
den tillämpning de fått varit en direkt
hämmande faktor.

Det måste för svenska vetenskapsmän
vara av den största betydelse, i många
fall helt nödvändigt, att ha ett forskarutbyte
med USA. Genom gästforskning
blir det möjligt att samla erfarenheter
och nytt material samt att sörja för den
egna vidareutbildningen.

Jag vill tro att utskottet helt är på
det klara med att syftet med dubbelbeskattningsbestämmelserna
måste tillgodoses
på ett annat sätt än som hittills
varit möjligt. Jag vill alltså inte —
och jag kan inte — annat än utläsa en
i hög grad positiv inställning till hela
problemet hos utskottet. Det finns dock
anledning att sätta vissa frågetecken
i kanten, och det är angeläget att fortsättningsvis
så bevaka denna fråga, att
det verkligen i praktiken blir en lösning.

När utskottet hänvisar till de anvisningar
som riksskattenämnden redan i
vår kan väntas utfärda om avdrag för
fördyrade levnadskostnader i USA vill
jag framhålla att det först och främst
är viktigt att komma ihåg att nämnden
givetvis inte kan gå utanför den ram
som bestämmelserna ger. Det skulle ha
haft sitt intresse om finansministern i
detta sammanhang eller tidigare hade
besvarat den interpellation rörande des -

176

Nr 20

Fredagen den 29 april 1966

Beskattningen av utomlands verksamma svenska forskare

sa problem som jag för länge sedan
framställt.

Enligt dubbelbeskattningsavtalet slipper
man ju betala skatt i USA men får
i ifrågavarande fall en mycket högre
skatt i Sverige i stället. Utskottet förordar
nu att vi skall gå på den linjen, att
det blir tillåtet att göra avdrag för de
högre levnadskostnaderna. Jag vill understryka
nödvändigheten av att avdragsreglerna
i så fall präglas av ett
verklighetsbetonat synsätt. Det kan inte
vara naturligt, att exempelvis en man
som far till USA för en tid av upp till
två år måste lämna sin familj i Sverige
— och något annat alternativ finns inte,
om det ej ges ekonomiska möjligheter
att ta med familjen. Resekostnader och
etableringskostnader för familjen är betydande,
och dollarkurserna blir inte
rättvisande med tanke på de mycket
högre levnadskostnaderna i USA.

Så några ord om den begränsade frågan
vad som skall hända när det gäller
de forskare som under de två åren efter
tilläggsavtalets ikraftträdande år 1963
vistats i USA och som tecknat sina kontrakt
med utgångspunkt från den uppfattning
om hur avtalet skulle verka som
vi hade i riksdagen när avtalet antogs.
De har drabbats av konsekvenser som
riksdagen inte förutsatte och som de
själva inte heller rimligen kunde förutsätta.
Enligt min mening skulle frågan
enklast ha lösts genom en specialbestämmelse,
som givit dessa forskare någon
form av direkt kompensation. Varken
statsutskottet eller bevillningsutskottet
har emellertid gått på den linjen;
bevillningsutskottet har i stället valt
att hänvisa till bestämmelsen om den
extraordinära besvärsrätten. Det är ju
mycket väsentligt att denna bestämmelse
då också tillämpas i enlighet med utskottets
önskemål. Detta förutsätter enligt
min mening att taxeringsmyndigheterna
på lämpligt sätt informeras -—
eljest blir utskottets uttalande ett slag
i luften.

Herr talman! Jag framställer inget yr -

kande, men jag har velat i korthet stryka
under att det är alldeles nödvändigt att
de upptagna frågorna snarast löses på
ett tillfredsställande sätt — lösningen
må sedan nås på den ena eller den andra
vägen. Kommer ingen lösning till
stånd, har vi att räkna med att de forskare
det gäller antingen avstår från att
resa till USA eller också ägnar sig åt
kommersiell forskning i stället för åt
den fria forskningen. Det kan också
hända att forskarna helt enkelt slår sig
ned i USA för alltid, eftersom de i så
fall inte behöver ha några bekymmer
med vare sig dubbelbeskattningsavtalet
eller Sveriges hårdare beskattning. Inget
av dessa alternativ leder till annat
än synnerligen olyckliga konsekvenser
för det vetenskapliga arbetet här i Sverige.

I detta anförande instämde fru Eriksson
i Stockholm (s).

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Utan att gå in i någon
detalj diskussion av ärendet vill jag understryka
ett par synpunkter som bevillningsutskottet
har anfört.

Utskottet har varit enigt med motionärerna
om det angelägna i att söka
i möjligaste mån undanröja den negativa
effekt som regeringsrättens tolkning
av artikel X i dubbelbeskattningsavtalet
med USA haft och kan komma
att få för vissa forskare som är anställda
utomlands, exempelvis på amerikanska
forskningskontrakt.

Utskottet är emellertid inte berett att
nu medverka till en lagstiftning av den
innebörden att de kompensationstillägg,
som kan komma att utgå till forskare
vilkas löner bestämts med utgångspunkt
från att vederbörande skall vara befriad
från beskattning i Sverige, skulle
undantas från beskattning. Utskottet pekar
på att kompensationstilläggen inte
utgör något annat än ersättning för mistad
arbetsförtjänst och därför liksom
grundlönen bör vara skattepliktiga.

177

Fredagen den 29 april 1960 Nr 20

Särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper, m. m.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ b

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
73, i anledning av väckta motioner angående
beskattningen av utomlands
verksamma forskare, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 34, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till särskilda
bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 4 mars 1966 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 49, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning om ändrad lydelse av
20 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

2) förordning om skyldighet för
tandläkare att föra vissa räkenskaper
som underlag för taxering;

3) förordning om skyldighet för pälsdjursuppfödare,
kreaturshandlare m. fl.
att föra vissa räkenskaper som underlag
för taxering;

4) förordning om skyldighet för den
som driver taxirörelse att föra vissa
räkenskaper som underlag för taxering.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås på grundval

av förslag som utarbetats inom riksskattenämnden
särskilda bokföringsregler
för taxeringsändamål för tandläkare,
kreaturshandlare, pälsdjursuppfödare
m. fl. och för dem som driver
taxirörelse. Bestämmelserna föreslås
träda i kraft den 1 september 1966.
Därjämte föreslås ändring av 20 §
taxeringsförordningen av innebörd, att
skyldigheten att sörja för underlag för
deklarations- och uppgiftsskyldigheten
skall, liksom skyldigheten att bevara
materialet, kvarstå under sex år.

Till utskottet hade hänvisats de i anledning
av propositionen väckta likalydande
motionerna 1: 662 av herr Eskilsson
in. fl. och II: 813 av herr Hedin
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå de vid Kungl. Maj :ts proposition
nr 49 fogade, under 2)—4)
upptagna förordningsförslagen.

Utskottet hemställde,

att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förevarande proposition nr 49
och med avslag på de likalydande motionerna
1: 662 av herr Eskilsson m. fl.
och II: 813 av herr Hedin m. fl. måtte
antaga de vid propositionen fogade förslagen
till

1) förordning om ändrad lydelse av
20 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623);

2) förordning om skyldighet för
tandläkare att föra vissa räkenskaper
som underlag för taxering;

3) förordning om skyldighet för pälsdjursuppfödare,
kreaturshandlare m. fl.
att föra vissa räkenskaper som underlag
för taxering; ävensom

4) förordning om skyldighet för den
som driver taxirörelse att föra vissa
räkenskaper som underlag för taxering.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Ottosson och Söderström,
vilka — under åberopande av
innehållet i de likalydande motionerna
I: 662 av herr Eskilsson m. fl. och
II: 813 av herr Hedin m. fl. — ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksda -

Nr 20

178

Fredagen den 29 april 1966

Särskilda bokföringsrcgler i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper, m. m.

gen måtte avslå Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 49 i vad avsåge
vid propositionen fogade förslag till

a) förordning om skyldighet för tandläkare
att föra vissa räkenskaper som
underlag för taxering;

b) förordning om skyldighet för pälsdjursuppfödare,
kreaturshandlare in. fl.
att föra vissa räkenskaper som underlag
för taxering; ävensom

c) förordning om skyldighet för den
som driver taxirörelse att föra vissa
räkenskaper som underlag för taxering.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Skattefusk är ett begrepp
som har en mycket dålig klang
hos varje rättänkande människa. Men
det har tyvärr blivit så att vi allt oftare
får höra talas om dylika företeelser. Moralen
på skatteområdet liksom på andra
områden visar en tendens att uppluckras.
Mycket har gjorts för att komma
till rätta med detta problem, och riksdagen
har vid ett flertal tillfällen haft
möjlighet att debattera förslag som på
detta område framlagts av Kungl. Maj :t.
År 1960 framlade taxeringskontrollutredningen
sitt betänkande och vid 1961
års riksdag behandlades ett förslag till
förbättringar av taxeringskontrollen,
vilken då inte ansågs vara till fyllest
för att effektivt stävja tendenserna till
underdeklarationer.

Bland de beslut som därvid fattades
kan nämnas, att taxeringskontrollen
fick avsevärda personalförstärkningar.
En deklarationsskyldig skulle vidare efter
anmaning vara skyldig att förete
kontrakt, kontoutdrag eller kvitton, som
befanns erforderliga för kontroll av deklarationen.
Vid en taxeringsrevision
skulle även få verkställas kassainventering
och granskning av varulager. En
skattskyldig ålades att lämna erforderliga
upplysningar, bevilja tillträde till
de lokaler som används i hans rörelse

och ge nödigt biträde för granskning av
handlingar och av varulager. En taxeringsintendent
fick rätt att själv bestämma
tid och plats för taxeringsrevision.

Även straffpåföljderna skärptes. För
uppsåtlig vårdslöshet som försvårar
taxeringsarbete stadgades dagsbötesstraff
eller, om brottet är grovt, upp till
sex månaders fängelse. Därjämte infördes
också vitesföreläggande.

Det blev med andra ord betydligt ökade
möjligheter för taxeringsmyndigheterna
att komma åt skatteskolkare. I
lagen skiljes mellan två former av skatteskolk,
för det första s. k. skatteflykt,
som innebär att man undandrar sig
skatt genom att utnyttja luckor i lagstiftningen,
och för det andra det svåraste
fallet, skattefusk, som består av illegala
manipulationer.

Allmänt anses att underdeklaration
förekommer i en omfattning som inte
kan vara tolerabel.

Dessutom är man överens om att skattefusk
utan tvivel förekommer inom
alla samhälls- och yrkesgrupper och
alltså inte kan hänföras till vissa bestämda
kategorier skattskyldiga. Däremot
har vissa kategorier större möjligheter
än andra att genom en oriktig
deklaration undanhålla belopp från
taxering. Som ett exempel på detta anföres
det alltmera populära begreppet
»extraknäck».

Taxeringskontrollutredningen har
gjort en gradering av de grupper inkomsttagare
som vållar regelmässiga
svårigheter. Den nämner för det första
läkare, tandläkare och veterinärer, för
det andra advokater och yrkesrevisorer,
för det tredje arkitekter och övriga
konsulenter, för det fjärde försäkringsinspektörer
och försäkringsagenter, för
det femte handelsresande och bil- och
traktorförsäljare samt för det sjätte författare,
konstnärer, musiker och andra
artister.

Vi är alla helt överens om att missbruk
av gällande bestämmelser inte

171)

Fredagen den 29 april 1966 Nr 20

Särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper, in. in.

skall tolereras. Den som bryter mot bestämmelserna
har gjort sig förtjänt av
bestraffning. Jag anser dock att man
inte enbart får anlägga fiskala synpunkter
på problemet. Man måste även ta
hänsyn till de psykologiska verkningarna.

I den motion, undertecknad av ledamöter
från högern, folkpartiet och centerpartiet,
som ligger till grund för reservationen,
anföres bl. a. att en av de
bärande principerna i vår skattelagstiftning
är att bestämmelserna är likformiga
och generella. Detsamma bör
då även gälla skattekontrollen. Man bör
således behandla alla skattebetalare lika
och utgå från att ingen är skatteskolkare.
Man bör ej heller inrikta sig enbart
på kontrollåtgärder av olika slag
med skärpta straffpåföljder utan även
vidtaga åtgärder för att stärka deklarationsmoralen.
Trots allt är majoriteten
av skattebetalarna icke försumliga
och bedrägliga deklaranter, utan lojala
medborgare som vill göra rätt för sig,
vilket tyvärr kan vara litet svårt med
ett invecklat deklarationssystem.

Den enskilde skall med fullt förtroende
kunna vända sig till taxeringsmyndigheterna
och få vägledning utan
risk att bli behandlad uteslutande till
fördel för statens fiskala intressen. Ärlighet
skall mötas med ärlighet. Det skapar
goodwill och ökad förståelse, och
det förstärker också deklarationsmoralen
och utvidgar solidariteten mot samhället.

Redan år 1962 tillsattes en särskild
utredning för en översyn av bokföringslagen.
Denna utredning skulle mot
bakgrunden av förändringarna inom näringslivet
och med beaktande av moderna
redovisningstekniska metoder utarbeta
förslag till ändringar av gällande
lagstiftning. Dessa förslag skall enligt
direktiven utformas med hänsynstagande
till den funktion som bokföringslagen
har att fylla i skattehänseende,
varvid en samordning skall ske mellan
näringslivets och skatteväsendets krav.

Utredningen skall bedrivas förutsättningslöst.
Även frågan om en utvidgning
av kretsen bokföringspliktiga skall
övervägas i sammanhanget under beaktande
av s. k. skattesynpunkter.

Då denna utredning väntas avlämna
sitt betänkande nästa år synes det vara
berättigat att ställa frågan om inte behovet
av särbestämmelser av det slag
vi nu behandlar kan vänta ytterligare
ett år.

Genom förslaget kommer man utan
tvivel att skjuta vissa yrkesgrupper i
förgrunden genom särlagstiftning. Motionärerna
anser att detta är rent diskriminerande.
Intrycket måste bli antingen
att dessa grupper anses i högre grad än
andra söka undandra sig skatt eller
också att de bör behandlas mera restriktivt
än andra. Den psykologiska effekten
härav lär icke bli gynnsam. Det kan
också klart utläsas att man efter hand
ämnar utvidga denna krets.

Utskottet anser inte att en skärpt
övervakning av vissa näringsidkare i
taxeringshänseende för dessa skulle innebära
att de förutsätts göra sig skyldiga
till skattefusk i större omfattning
än andra grupper. Dessutom anser utskottet
att det är »mycket svårt att i
en författning utfärda bokföringsregler
för taxeringsändamål, vilka tar vederbörlig
hänsyn till de skiftande förhållandena
för olika kategorier skattskyldiga».

Till det skulle jag vilja notera vad
Föreningen Auktoriserade revisorer säger
i sitt remissyttrande: »För de bokföringsskvldiga
bör det givetvis vara
angeläget att alla regler som berör bokföringsskyldighet
finns samlade i en
författning.» Jag tycker att det är egendomligt
att man på detta område inte
skall kunna samla reglerna i en författning,
när det går bra att ha Svea
rikes lag samlad i en författning.

Utskottet säger också att det är »medvetet
om att de föreslagna reglerna kan
komma att ersättas helt eller delvis av
liknande bestämmelser i den nya bok -

180 Nr 20 Fredagen den 29 april 1966

Särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper, m. m.

föringslagen». Enbart detta är väl skäl
nog att skjuta på beslutet ett år.

Jag kan inte heller dela utskottets
optimism beträffande de kategorier som
skulle bli föremål för skärpt övervakning.
De måste enligt min personliga
övertygelse komma att känna sig prickade
och suspekta i skattelagshänseende.

Det är ganska intressant att konstatera
de nyansskillnader som finns i inledningen
till lagförslaget.

Riksskattenämnden säger beträffande
bokföringsregler för tandläkare bl. a.
följande: »I av sådana tandläkare avgivna
självdeklarationer har ofta upptagits
anmärkningsvärt låga nettointäkter
av tandläkarpraktiken.» Om bokföringsregler
för kreaturshandlare heter
det: »Riksskattenämnden har vid besök
hos vissa länsstyrelser erfarit, att
underdeklarationer relativt ofta förekommit
hos kreaturshandlare, vilket
många gånger lett till höjningar av taxeringarna
och åtal för brott mot skattestrafflagen.
»

I fråga om bokföringsregler för pälsdjursuppfödare
framhåller riksskattenämnden
»att det vid kontroll av pälsdjursuppfödare
ofta förekommit underdeklarationer,
vilket i ett flertal fall lett
till höjningar av taxeringarna samt åtal
och dom för brott mot skattestrafflagen».

Reträffande taxirörelse framhåller
riksskattenämnden »att det vid kontroll
av denna bransch visat sig att underdeklarationer
ofta förekommit».

Av nämndens uttalanden att döma är
pälsdjursuppfödarna de största syndarna,
tätt följda av kreaturshandlarna,
medan tandläkarna tycks ha tagits med
på blotta misstanken och taxirörelsen
inneha en slags mellanställning.

Herr talman! Med stöd av vad jag anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Yngve Nilsson in. fl.
till bevillningsutskottets betänkande nr
34.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Det betänkande av bevillningsutskottet,
nr 34, som vi nu behandlar,
bygger på en proposition från
Kungl. Maj :t, vars förslag helt överensstämmer
med de riktlinjer för en förbättrad
taxeringskontroll som riksdagen
vid ett flertal tillfällen har anslutit sig
till. Nu har Kungl. Maj:t således föreslagit
särskilda bokföringsregler för vissa
grupper av skattskyldiga.

Enligt reservanternas uppfattning —
det framgick också av herr Söderströms
anförande — bör man avvakta den utredning
för översyn av bokföringslagen
som nu pågår. De menar att ett beslut
nu om särskilda bokföringsregler innebär
en diskriminering av de grupper,
för vilka sådana regler skulle gälla.

Den första invändningen, att man bör
avvakta en översyn av bokföringslagen
innan man fattar beslut, kan enligt utskottets
mening inte tillräknas någon
betydelse.

I detta avseende erinrar nämligen utskottet,
vilket även herr Söderström
påpekat, om att chefen för finansdepartementet
i samband med den nya deklarationslagens
tillkomst år 1961 framhöll,
att det kunde bli nödvändigt med
särskilda preciserade bestämmelser om
anteckningar m. m. beträffande inkomster
för olika kategorier av deklarationsoch
uppgiftsskyldiga. Även bevillningsutskottet
sade i sitt betänkande nr 50
år 1961, att den omständigheten att bokföringslagen
blir föremål för översyn
inte borde hindra att, om så befanns
nödvändigt och ändamålsenligt, särskilda
föreskrifter om räkenskapers förande
meddelades i taxeringsförordningen.

Det är vad som föreslås nu. Det har
ansetts nödvändigt att vidtaga dessa åtgärder.

Herr Söderström anser, att man borde
kunna skjuta på dessa åtgärder ett år i
avvaktan på att utredningen om den
nya bokföringslagen blir färdig med sitt
arbete och på att vi får nya bokföringsregler.
Jag hänvisar därvid till vad ut -

181

Fredagen den 29 april 1966 Nr 20

Särskilda bokföringsregler i beskattningshänseende för vissa yrkesgrupper, m. m.

skottet sagt i sitt betänkande, nämligen
att man måste räkna med att det kommer
att dröja rätt många år innan en
ny bokföringslag kan väntas träda i
kraft och att det därför inte finns någon
som helst anledning att uppskjuta
införandet av de speciella bokföringsregler
det nu är fråga om.

Motionärerna och reservanterna liksom
även herr Söderström har gjort
gällande att vissa medborgargrupper
skulle bli utsatta för eu diskriminering
om riksdagen bifölle utskottets förslag.
Jag tycker att man lika gärna skulle
kunna vända på saken och säga så här:
När det nu finns grupper av skattskyldiga
beträffande vilka alla vet att de
har mycket svårkontrollerbara inkomster
— alla vet det och alla talar om det
— så borde man väl kunna betrakta de
föreslagna reglerna som ett skydd för
dessa skattskyldiga; om det utfärdas bestämda
regler för hur deras inkomster
skall antecknas och för hur deras bokföring
skall vara ordnad, innebär det
enligt mitt sätt att se ett skydd för dessa
skattskyldiga och inte en diskriminering.

Med dessa få ord ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Det kan ligga något i
vad herr Engkvist säger. Men om man
nu utgår från att de grupper som uttagits
inte skall betraktas som suspekta,
varför väljer man då ut just dessa fyra
grupper när åtskilligt flera ingår i samma
kategori? Varför kopplar man ihop
tandläkare med pälsdjursuppfödare, när
man anser att pälsdjursuppfödare utgör
en grupp för sig? Måste man inte då
anse att tandläkare är precis lika suspekta?
Borde inte i så fall tandläkare
och läkare behandlas på samma sätt?
Jag tycker att detta är inkonsekvent,
och jag reagerar därför mot det.

När utskottet behandlade denna fråga
fick vi från tandläkarförbundet en PM,

i vilken förbundet klart sade ifrån att
tiden fram till den tidpunkt som angivits
för ikraftträdandet är alldeles för
kort för att man skall hinna reda ut
dessa bekymmer. Förbundet hade begärt
att reglerna i stället skulle träda
i kraft den 1 januari, till dess skulle
man möjligen kunna klara av saken.

Jag tror att det skulle medföra väldiga
svårigheter att rent pratkiskt lösa
problemen på det sätt som anges i betänkandet.

Herr ENGKVIST (s):

Herr talman! Jag har inte använt
något uttryck som skulle kunna tolkas
som diskriminerande för någon av dessa
grupper. Däremot har herr Söderström
enligt min mening varit litet
vårdslös när det gällt att karakterisera
en del av dem. Han sade bl. a. i sin
senaste replik att det är förskräckligt
att tandläkarna här tycks bli ställda på
samma nivå som pälsdjursuppfödarna.
Jag vet inte om det är alldeles korrekt
med en sådan värdering. Jag föreställer
mig att det finns många pälsdjursuppfödare
i detta land som är mycket hederliga.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Söderström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

182

Nr 20

Fredagen den 29 april 1960

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Yngve Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Hem talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Söderström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 27 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
39, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370);

första lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av väckt motion angående
lagligt skydd för kommunala vapen;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av väckt motion
om kontroll över rulettspelsverksamhet,
nr 36, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen,
och

nr 37, i anledning av väckt motion
om ändring i lagen om åtgärder mot
vattenförorening från fartyg; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta motioner
angående glesbygdernas kommunikationsproblem
och om behovet av
allmänna kommunikationsmedel samt
angående taxitrafikens villkor och förutsättningar.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 9

Interpellation ang. lantbruksnämndernas
fullgörande av viss inlösensskyldighet
enligt jordförvärvslagen

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! Lantbruksnämnderna
har i den rationaliseringsverksamhet,
som bedrivs inom jordbruket, getts stora
uppgifter. Allteftersom verksamheten
utvidgas krävs större kapitalinsatser.
Kapitaltillgången är av avgörande
betydelse för rationaliseringen.

Bristen på medel är en realitet för
många lantbruksnämnder. Under en period
i slutet av budgetåret är nämnderna
nödgade att endast göra preliminära
inköp på grund av brist på likvida medel.
Detta torde gälla alla slag av förvärv.

Införandet av jordförvärvslagen, som
trädde i kraft den 1 juli 1965, syftade
enligt statsmakternas beslut till ett rationellare
jordbruk. Genom den nya lagen
fick lantbruksnämnderna nya uppgifter.
Om en nämnd på grund av bestämmelserna
i 5 § jordförvärvslagen
finner sig föranlåten att för rationaliseringsändamål
vägra enskild köpare
förvärvstillstånd inträder enligt 10 §
jordförvärvslagen nämndens inlösensskyldighet.
Många nämnder har svårigheter
att med de resurser som är dem
anvisade fullfölja lagstiftarens intentioner.
För att kunna uppfylla kraven på
inlösen enligt 10 § är det ofta nödvändigt
att nämnden är i stånd att inom
relativt kort tid lösa egendomen. Om
förvärvet vägrats kan man emellertid
av likviditetsskäl, trots att inlösensskyldighet
föreligger och förutsättningarna
enligt 10 § uppfylles, inte inom rimlig
tid fullfölja inlösen. Därest inte resurser
skapas finns det anledning för
nämnderna att ställa frågan, om man
under hänvisning till brist på medel
kan dels vägra förvärvet, dels underlåta
att lösa in egendomen.

Det torde vara statsmakternas avsikt
att de starkt begränsade medel, som

183

Fredagen den 29 april 1966

Interpellation ang. lantbruksnämndernas
enligt jordförvärvslagen

står till lantbruksnämndernas förfogande
skall användas på ett sådant sätt att
största möjliga rationaliseringseffekt
uppnås för jordbruket. Det är angeläget
att åtgärder vidtages för att avhjälpa
den bekymmersamma medelssituation
som ovan tecknats. En översyn bör ske
av möjligheterna att för vissa åtgärder
i rationaliseringssyfte använda andra
medel än dem som nu anvisas för
lantbruksnämnderna. Vad gäller kronojord
bör övervägas, om inte medel för
vissa rationaliseringsåtgärder kunde erhållas
på annat sätt än över nämndernas
budget. Det finns anledning att
ifrågasätta lämpligheten av att lantbruksnämnderna
av sina starkt begränsade
medelstillgångar måste lämna lånegaranti
för rationaliseringar av kronojordar,
medan jordägaren använder sina
rikliga medelstillgångar för förvärv av
ytterligare skog och jord.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vilka åtgärder är statsrådet beredd
vidtaga i syfte att möjliggöra för lantbruksnämnderna
att, på ett ur rationaliseringssynpunkt
tillfredsställande sätt,
fullgöra den statliga inlösensskyldigheten
enligt 10 § jordförvärvslagen?

2. Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder
i syfte att möjliggöra att för rationalisering
av jordbruk på kronojord
andra medel än dem som lantbruksnämnderna
fått sig anvisade användes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
folkhögskolor jämte i ämnet väckta motioner,

nr 76, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 20

fullgörande av viss inlösensskyldighct

proposition angående ökat statligt stöd
till barnstugor in. m. jämte i ämnet
väckta motioner, och

nr 77, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag angående riktlinjer
för och planläggning av den internationella
biståndsverksamheten;

bevillningsutskottets memorial nr 38,
med föranledande av kamrarnas beslut
om återremiss av utskottets betänkande
i anledning av väckta motioner rörande
alkohollagstiftningen;

första lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående utvidgad
tillämpning av lagen den 22
juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa
fall mot överlåtelse eller upplåtelse av
fartyg m. m. och av lagen den 21 mars
1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg;

andra lagutskottets utlåtande nr 43,
i anledning av väckta motioner angående
vårdbidragen till handikappade
barn; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckt motion
angående utformningen av den
s. k. frivården.

§ 11

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1966/67 m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes talmanskonferensens
skrivelse med överlämnande
av ett från riksdagens organisationsutredning
inkommet betänkande
med vissa förslag rörande riksdagens
förvaltningsorganisation.

184 Nr 20

Fredagen den 29 april 1966

§ 13

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående ny strandskoning
på »Puckeln» i Norrström.

§ 14

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 90, med förslag till lag
om ändrad lydelse av 35 § 2 och 4
mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., nämligen
nr 916, av herr Bohman m. fl.,
nr 917, av herrar Hedlund och
Ohlin,

nr 918, av herr Hermansson m. fl.,
nr 919, av herr Nordgren m. fl.,
nr 920, av herr Nordgren m. fl., samt
nr 921, av herrar Sterne och Antonsson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
2—6 maj 1966 för att bevista Europarådets
session i Strasbourg.

Stockholm den 29 april 1966

Astrid Bergegren

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden

24—31 maj 1966 för deltagande i en
studieresa till Turkiet och Egypten.

Stockholm den 29 april 1966

Gunnar Carlsson
i Göteborg

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i möte med Europarådets
rådgivande församling i Strasbourg
anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet fr. o. m. den 2 t. o. m.
den 6 maj.

Stockholm den 29 april 1966

Lars Eliasson
i Sundborn

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Tobé, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående oljeskyddsrådets ställning,

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående visst avdrag vid beskattningen
av inkomst av kapital, och

herr Andersson i Örebro, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utredningen
om en bro över Hjälmare kanal.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 12.21.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 66
614744