Tisdagen den 26 april (Riksdagens protokoll 1966:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 20

FÖRSTA KAMMAREN

1966

26—29 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 april

Sid.

Interpellation av herr Alexanderson ang. ändringar i domkrets
indelningen för underrätterna..............................

Onsdagen den 27 april

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in,

Om vissa familjepolitiska åtgärder ...................

Om uppskov med omläggningen till högertrafik .......

Kostnader för övergång till högertrafik ...............

Vissa preskriptionsbestämmelser i vattenlagen .........

Om vissa riktlinjer för en författningsreform...........

Bidrag till politiska partier ...........................

Om förbud mot retroaktiv lagstiftning.................

Granskning av statsrådsprotokollen:

Utskottets dechargearbete ..................................

Höjningen av bilaccisen ..................................

Vissa expropriationsärenden ..............................

Förläggningen av skola i Gagnefs kommun ..................

Tillstånd till lotteri........................................

Domstolsjurister i riksdagstjänst ..........................

Ändringar i instruktioner ........................ ''

Förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgitter

Landshövdingarnas bisysslor ..............................

Utvecklingskredit till Sudan ..............................

l Första kammarens protokoll 1966. Nr 20

Nr 20

Innehåll

Anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete..................

Åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Om statsanslag till Jägarnas riksförbund ..............

Om motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter
.......................

Torsdagen den 28 april

Svar på enkla frågor:

av herr Dahlén ang. arbetet inom Förenta Nationerna för visst

stöd åt afrikanska stater.................

av herr Isacson ang. en förbättrad trafikundervisning !''....

Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, om beskattning
av vissa utlandsresor m. m.......

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 27 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 10, ang. reglering av priserna på
vissa jordbruksprodukter och av sockernäringen, m. m......

Statsutskottets utlåtande nr 50, om pension åt fiskmästare John
Jonasson ..................

Första lagutskottets utlåtande nr 23, ang. tillämpningen av svenska
straffregler för utomlands begångna gärningar

'' nr 24, om viss kombination av påföljder för brott

nr 25 om säkerhetsåtgärder beträffande vissa nöjesanläggningar

Andra lagutskottets utlåtande nr 38, om indexreglering av de allmänna
barnbidragen .................

— nr 40, om vissa familjepolitiska åtgärder

nr 42, om översyn av bestämmelserna om reseersättning från
den allmänna sjukförsäkringen ................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 27, ang. förslag till lag om vad
som är fast egendom ......................

—- nr 28, ang. företagsinteckning m. m.................

— nr 29, om uppskov med omläggningen till högertrafik.....

Statsutskottets utlåtande nr 49, ang. anslag till kostnader för övergång
till högertrafik

Bevillningsutskottets betänkande nr 12, ang. fördelning av kostnaderna
för högertrafikens genomförande ..................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 30, ang. bidrag till de svenska
utlandsförsamlingarna m. m.............

Sid.

108

113

116

118

Innehåll

Nr 20

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 51, ang. bidrag till de svenska utlandsförsamlingarna
in. in.....................................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 31, om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om förmyndaransvar ............

_ nr 32, ang. vissa preskriptionsbestämmelser i vattenlagen----

_ nr 33, ang. de hygieniska bestämmelserna för import av vilt . .

_ nr 34, om traktorsläpvagns utrustande med varningsskylt ....

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 28, om ökat samhälleligt
stöd till motorsport bland ungdom ....................

— nr 29, ang. flygutbildningen m. ..........................

Utrikesutskottets utlåtande nr 3, om förklaring enligt artikel 46 i
Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga

rättigheterna och de grundläggande friheterna ........

_ nr 4, ang. provisorisk tillämpning av bestämmelser om privilegier
och immunitet för organisationen för europeisk rymdforskning
..............................................

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 28, ang. ändring i lagen om
val till riksdagen m. in...................................

— nr 29, om kungörande av röstlängd ......................

_ nr 30, om vissa riktlinjer för en författningsreform..........

Statsutskottets utlåtande nr 53, ang. anslag till bidrag till politiska

partier ................................................

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 31, om beaktande av den enskildes
intressen vid utarbetande av en ny grundlag........

_ nr 32, om förbud mot retroaktiv lagstiftning................

— memorial nr 33, ang. granskning av de i statsrådet förda protokollen
................................................

Statsutskottets utlåtande nr 52, ang. utbildning i automatisk databehandling
samt anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete ....

_ memorial nr 54, ang. gemensam votering i fråga om anslag till

Förvaltningarna m. in. vid universiteten och vissa högskolor:

Avlöningar ................................. ....

_ nr 55, ang. gemensam votering i fråga om anslag till Universiteten
och vissa högskolor: Omkostnader ..............■•••

_ nr 56, ang. gemensam votering i fråga om anslag till Nordiska

af rikainstitutet: Avlöningar ..............................

_ nr 57, ang. gemensam votering i fråga om krediter för bostadsförbättringar
..........................................

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, ang. åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet ........................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, om statsanslag till Jägarnas
riksförbund ............................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 30, ang. utbyggnaden

av Södertälje kanal ......................................

_ nr 31, om motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter
........................................

Tisdagen den 26 april 1966

Nr 20

Tisdagen den 26 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 19 och
den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 142, i anledning av väckta motioner
om åtgärder mot förgiftningsolyckor
bland barn;

nr 143, i anledning av väckta motioner
om förläggande av idrottsinstruktörsutbildning
till Kiruna; och
nr 144, i anledning av väckta motioner
om ökad social informationsverksamhet
m. m. samt om effektivisering
av den statliga pressinformationen.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 3 och 4,
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 28
—32 och memorial nr 33, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 52—57, bevillningsutskottets
betänkande nr 31,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 8 och
10 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 30 och 31.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer, att kammaren måtte
besluta att på morgondagens föredragningslista
jordbruksutskottets utlåtande
nr 10 sättes främst bland två gånger
bordlagda ärenden och vidare att statsutskottets
utlåtande nr 53 uppföres näst
efter konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30 samt att statsutskottets utlåtande
nr 49 och bevillningsutskottets betänkande
nr 12 i nu nämnd ordning upp -

föres näst efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 29 ävensom slutligen att
statsutskottets utlåtande nr 51 sättes
näst efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 30.

Denna hemställan bifölls.

Interpellation ang. ändringar i domkretsindelningen
för underrätterna

Herr ALEXANDERSON (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! I anslutning till förstatligandet
av rådhusrätterna är avsikten
att överväga en genomgripande omprövning
av domstolsorganisationen i
landet, därvid bl. a. indelningen i domkretsar
för första instansens domstolar
sannolikt kommer att medföra mycket
stora förändringar i förhållande till nuvarande
situation. Frågan har flyktigt
berörts i propositionen om stadsdomstolarnas
förstatligande (nr 156: 1964)
men departementschefen avböjde att ta
ställning till principerna för en sådan
nyordning. Domstolskommittén har
fått i uppdrag att utarbeta ett konkret
förslag till domkretsindelning men något
dylikt har ännu icke framlagts.

Emellertid aktualiseras redan nu frågor
om ny indelning i domkretsar på
många håll i landet i anslutning till
ändringar i den kommunala indelningen,
som på vissa håll djupt ingriper i
de bestående förhållandena. I vissa fall
blir sålunda domsagor reducerade till
en obetydlighet genom aktualiserade
kommunsammanslagningar och kan i
sådana fall knappast bestå som särskilda
enheter. Redan under innevarande
år blir Kungl. Maj:t nödsakad att ta
ställning till hur den nya indelningen
i domkretsar skall se ut i framtiden i

Nr 20

Tisdagen den 26 april 1966

Interpellation ang. ändringar i domkretsindelningen för underrätterna

vissa delar av landet. Det är olyckligt
att sådana avgöranden skall träffas innan
de allmänna principerna för reformens
genomförande framlagts och blivit
föremål för ståndpunktstagande från
statsmakternas sida. De avgöranden som
nu träffas kommer nämligen att i varje
fall lokalt och måhända även principiellt
föregripa den allmänna reform
på området, som nu förbereds.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag att till statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att för riksdagen
framlägga en redogörelse för de
principer och allmänna överväganden,
som i avbidan på en allmän översyn
av domkretsindelningen för rikets underrätter
avses bli vägledande vid avgörandet
av de frågor av dylikt slag,
som på grund av kommunindelningsfrågor
och dylikt icke kan anstå?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 724, av herrar Adolfsson och Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden;

nr 725, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95, angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens
och radions områden;

nr 726, av fru Segerstedt Wiberg, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 95, angående vissa utbildningsfrågor
inom teaterns, filmens, televisionens och
radions områden;

nr 727, av herr Andersson, Torsten,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
100, med förslag till lag om föreläggande
av ordningsbot m. in.;

nr 728, av herr Alexanderson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 100, med förslag till lag om föreläggande
av ordningsbot m. m.;

nr 729, av herrar Lundberg och
Svenungsson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 106, med förslag
rörande de värnpliktigas utbildning
in. in.;

nr 730, av herr Petersson, Erik Filip,
och herr Åkesson, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 106, med förslag
rörande de värnpliktigas utbildning
m. in.;

nr 731, av herr Svenungsson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 106, med förslag rörande de
värnpliktigas utbildning m. m.;

nr 732, av herr Petersson, Erik Filip,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, med förslag till lag om
vapenfri tjänst m. m.;

nr 733, av herrar Sveningsson och
Svenungsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 107, med förslag
till lag om vapenfri tjänst m. m.;

nr 734, av herr Sörenson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 107, med förslag till lag om vapenfri
tjänst m. m.;

nr 735, av herr Bengtson och herr
Kristiansson, Axel, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 111, angående förordning
om rätt för resande m. fl. att
införa varor tull- och skattefritt, m. m.;
samt

nr 736, av herr Lundström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
111, angående förordning om rätt för
resande m. fl. att införa varor tull- och
skattefritt, m. m.;
nr 737, av fru Hultell,
nr 738, av herr Lundberg m. fl.,
nr 739, av fru Nilsson m. fl.,
nr 740, av fru Ohlsson, Lilly, och fru
Landberg,

nr 741, av fru Olsson, Elvy, och herr
Kristiansson, Axel, samt

nr 742, av herrar Virgin och Lundberg,

Tisdagen den 26 april 1966

Nr 20

sistnämnda sex motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 113,
med förslag om förbättrad sjukpenningförsäkring;
ävensom

nr 743, av herrar Alexanderson och
Ernulf, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 114, med förslag till lag
om kontinentalsockeln m. m.;

nr 744, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 114,
med förslag till lag om kontinentalsockeln
m. in.; samt

nr 745, av herrar Werner och Adolfsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

position nr 118, med anhållan om yttrande
över förslag till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612).

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Onsdagen den 27 april förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
2/5—den 7/5 1966 för att deltaga i möte
med Europarådets rådgivande församling
i Strasbourg.

Stockholm den 25 april 1966

Lennart Geijer

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 724—726 till statsutskottet,

motionerna nr 727—734 till lagutskott,
motionerna nr 735 och 736 till bevillningsutskottet
samt
motionerna nr 737—745 till lagutskott.

Herr TALMANNEN yttrade:

Under förutsättning att de på föredragningslistan
upptagna ärendena
medhinnes vid dagens plenum, vartill
goda utsikter synes förefinnas, kommer
arbetsplenum nästkommande fredag,
den 29 april, att inställas och bordläggningsplenum
att hållas kl. 14.00.

Ang. reglering av priserna på vissa
jordbruksprodukter, m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering

av priserna på vissa jordbruksprodukter
och av sockernäringen, in. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj :t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen, att i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1966/67 beräkna till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område
ett förslagsanslag av 160 miljoner kronor
och till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av 92 miljoner
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en
den 4 mars 1966 dagtecknad proposition,
nr 47, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och
av sockernäringen, m. m., vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, föreslagit
riksdagen att

dels godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av priser
m. m. på vissa jordbruksprodukter
under regleringsåret 1966/67,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
ändringar i förordningen den 3
juni 1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. in. i överensstämmelse med
vad som angivits i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
ändring i förordningen den 7 juni
1956 (nr 401) angående reglering av införsel
av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. in. i överensstämmelse
med vad som angivits i propositionen,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, .statens
jordbruksnämnd, att i övrigt vidtaga erforderliga
åtgärder för att genomföra
prisregleringen under regleringsåret
1966/67,

dels godkänna vad i propositionen
föreslagits om användningen av inför -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 190(5 fin.

Ang. reglering av

selavgiftsmedel, som inflöte under regleringsåret
1960/67, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,

dels godkänna de förslag, som framlagts
i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1965/66 eller tidigare regleringsår,
och av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel,

dels godkänna vad i propositionen
föreslagits rörande dispositionen av
återstående behållning i clearingkassan
för fettvaror,

dels godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av sockerbetsodlingen
och sockertillverkningen
under tiden den 1 maj 1966—den 31
augusti 1967,

dels på riksstaten för budgetåret
1966/67 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 167 000 000 kronor,

b) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av
86 000 000 kronor,

dels medgiva, att de under fonden för
förlag till statsverket för budgetåret
1953/54 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter, Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter
och Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö under
budgetåret 1966/67 finge användas
för de med anslagen avsedda ändamålen.

Eftersom ett på 1960 års jordbruksutrednings
arbete grundat nytt system
för prissättning av jordbrukets produkter
icke kunde träda i kraft den 1 september
1966, hade i propositionen framlagts
förslag till fortsatt provisorisk reglering
av priserna på vissa jordbruksprodukter
och av sockernäringen.

Den provisoriska regleringen av priserna
på vissa jordbruksprodukter avsåges
omfatta tiden den 1 september

priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.
1966—den 31 augusti 1967. Förslaget
grundade sig på en mellan statens jordbruksnämnd
samt jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens
konsumentdelegation träffad överenskommelse.
För prisregleringen förordades,
att nu gällande provisoriska system
med vissa jämkningar skulle tillämpas
även under nästa regleringsår.

I fråga om sockernäringen hade föreslagits
en provisorisk reglering för tiden
den 1 maj 1966—den 31 augusti
1967 i enlighet med en överenskommelse
som träffats mellan statens jordbruksnämnd
samt företrädare för Sveriges
betodlares centralförening och
Svenska sockerfabriks aktiebolaget. Förslaget
innebar i förhållande till vad som
nu gällde betydande omläggningar av
främst regleringsteknisk karaktär.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta och till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:660,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 812, av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl., i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte besluta att bemyndiga Kungl.
Maj:t att vidtaga ändring i förordningen
den 7 juli 1956 (nr 401) angående
reglering av införsel av vissa levande
djur och jordbruksprodukter m. m. i
överensstämmelse med vad som angivits
i Kungl. Maj:ts proposition nr 47, varvid
dock skulle gälla, att restitution av
införselavgift för levande häst icke
skulle medgivas;

2) de likalydande motionerna I: 661,
av herr Eskilsson in. fl., och II: 811, av
herr Hansson i Skegrie in. fl., vari anhållits,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 47 måtte medgiva,

dels att jordbruket efter överenskommelse
med jordbruksnämnden utan den
inskränkning, som förordats av departementschefen
i anslutning till bortfallet
av stödet till spånadslinodlingen, finge
äga förfoga över de införselavgiftsme -

10 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

del, som nästa regleringsår inflöte inom
normalramen av 160 miljoner kronor,
i överensstämmelse med den uppgörelse,
som träffats mellan jordbruksnämnden
samt jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämndens konsumentdelegation;
samt

dels att behållningen på i runt tal

12,4 miljoner kronor av införselavgiftsmedel
på potatis, som influtit före den
1 september 1965 och som redovisats
inom normalramen, finge användas i
enlighet med vad som överenskommits
mellan statens jordbruksnämnd samt
jordbrukets förhandlingsdelegation och
jordbruksnämndens konsumentdelegation,
innebärande

att 8 miljoner kronor skulle överföras
till Fonden för främjande av forskningsoch
försöksverksamhet på jordbrukets
område för att av fondens styrelse användas
företrädesvis för att stödja forskning
och försök i fråga om potatis och
produkter av potatis,

att av sistnämnda belopp 2 miljoner
kronor skulle reserveras för att av fondens
styrelse i huvudsaklig överensstämmelse
med en framställning, som
gjorts av Sveriges utsädesförening i
Svalöv, användas för att utbetala årliga
bidrag till utsädesföreningens löpande
kostnader för förädling av potatisutsäde
samt

att återstående 4,4 miljoner kronor
skulle reserveras hos jordbruksnämnden
för att vid uppkommande behov av
nämnden efter samråd med jordbrukets
förhandlingsdelegation användas
till regleringsändamål på jordbrukets
område.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte

1) i anledning av motionerna I: 660
och II: 812 bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de åtgärder, som kunde erfordras
på grund av vad utskottet i utlåtandet
anfört,

2) godkänna de i utlåtandet angivna
grunderna för reglering av priser m. m.

på vissa jordbruksprodukter under regleringsåret
1966/67,

3) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
ändringar i förordningen den 3 juni

1955 (nr 284) angående slaktdjursavgift
m. m. i överensstämmelse med vad
som angivits i utlåtandet,

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
ändring i förordningen den 1 juni

1956 (nr 401) angående reglering av
införsel av vissa levande djur och jordbruksprodukter
m. in. i överensstämmelse
med vad som angivits i utlåtandet,

5) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj:ts medgivande, statens jordbruksnämnd,
att i övrigt vidtaga erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1966/
67,

6) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 661 och II: 811, såvitt nu vore i fråga,
godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1966/67, och av andra i samband med
jordbruksregleringen under regleringsåret
inflytande avgiftsmedel,

7) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
661 och II: 811, såvitt de ej tidigare
behandlats, godkänna de förslag, som
framlagts i utlåtandet rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1965/66 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel,

8) godkänna vad i utlåtandet föreslagits
rörande dispositionen av återstående
behållning i clearingkassan för fettvaror,

9) godkänna de i utlåtandet angivna
grunderna för reglering av sockerbetsodlingen
och sockertillverkningen under
tiden den 1 maj 1966—den 31 augusti
1967,

Onsdagen den 27 april 19G(i fm.

Nr 20

1 1

Ane. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

10) på riksstaten för budgetåret
1966/67 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 167 000 000 kronor,

b) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av
86 000 000 kronor,

11) medgiva, att de under fonden
för förlag till statsverket för budgetåret
1953/54 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av jordbruksprodukter
och Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
under budgetåret 1966/67 finge användas
för de med anslagen avsedda
ändamålen.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Mossberger, Hedström,
Magnusson och Augustsson, fru Lundblad
samt herrar Johanson i Västervik,
Persson i Skänninge, Lundmark, Eskilsson
i Likenäs och Björk i Påarp, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
6 hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 661
och II: 811, såvitt nu vore i fråga, godkänna
vad i reservationen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1966/67, och av andra i samband med
jordbruksregleringen under regleringsåret
inflytande avgiftsmedel;

2. av herrar Nils Hansson, Hermansson,
Isacson, Skärman, Lundberg, Hansson
i Skegrie, Eliasson i Moholm, Rimås,
Dahlgren och Berndtsson, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 7 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 661
och 11:811, såvitt de ej tidigare behandlats,
godkänna de förslag, som
framlagts i reservationen rörande dis -

positionen av införselavgiftsmedel, som
inflöte eller influtit under regleringsåret
1965/66 eller tidigare regleringsår,
och av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår
influtna eller inflytande avgiftsmedel.

Herr AUGUSTSSON (s):

Herr talman! Riksdagen har tidigare
i år fattat beslut om att stöd inte längre
skall utgå till odling av spånadslin.

I anslutning till propositionen angående
reglering av priset på vissa jordbruksprodukter
m. m. väcktes därför
motioner om att jordbruket efter överenskommelse
med statens jordbruksnämnd
skulle få förfoga även över dessa
medel utan den inskränkning som
departementschefen föreslagit. Utskottsmajoriteten,
som tillkom efter lottdragning,
gick också på den av motionärerna
föreslagna linjen.

Mot detta har socialdemokraterna vid
detta utlåtande avlämnat den med 1 betecknade
reservationen. För dem som
var emot indragningen av stödet till
linodlingen kanske det är logiskt att
söka återfå det med en gång i någon
annan form. Men för dem som röstade
för borttagande av stödet i fråga är det
ju mindre smakligt att utan vidare låta
stödet fortsätta, även om det sker i något
annorlunda skepnad.

När linodlarstödet tidigare i år togs
bort trodde väl de flesta av oss att vi
gjorde en besparing i statens utgifter
med 1,9 miljon kronor, eller i varje
fall att beloppets användning fick prövas
av riksdagen i senare sammanhang.
Diskussionen då gällde främst de 170
anställda i fabriken och deras framtida
försörjningsmöjlighet. Men eftersom
det var fråga om industrianställda så
gällde ju helt vanliga värderingar, att
de arbetsmarknadspolitiska organen
fick träda till med hjälp och förmedling
av nya sysselsättningar. Vi närde
också den förhoppningen att, efter den
besvärliga omställningsprocessen, de
anställda skulle få bättre betalda arbeten,
eftersom de kom att lämna en låg -

12 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

avlönad anställning. Både samhälle och
individ skulle alltså i längden vinna på
detta. När det gällde den friställda arealen
var det väl däremot ingen som
tänkte sig fortsatt statligt underhåll.

Men det finns ju andra strateger i
dessa sammanhang. Därför kom det,
som jag förut nämnt, en motion med
yrkande att dessa 1,9 miljon kronor
även i fortsättningen skulle få räknas
in i ramen, alltså att inbesparingen skulle
överflyttas på något annat som ur
växtföljdssynpunkt bedöms vara nödvändigt.
Det bästa hade ju varit om i
den åberopade växtföljden hade ingått
någon gröda som inte tarvar subvention,
om det finns någon sådan. Litet av
nytänkande kunde väl också ha prövats
när frågans format inte är större. Om
detta inte bedöms vara möjligt, så får
väl de aktuella arealerna odlas utan bidrag
eller gå in i den återstående ramen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1 vid punkten 6 och
i övrigt till utskottets förslag.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det är ju riktigt vad
herr Augustsson har påpekat att utskottsmajoriteten
vill att jordbruket
skall få fritt förfoga över de införselavgiftsmedel
som nästa regleringsår inflyter
inom normalramen av 160 miljoner
kronor. Motionärerna, och därmed
också utskottsmajoriteten, påstår
att departementschefen har förbisett att
stödet till linodlingen lämnats med medel
inom normalramen. Men detta har
departementschefen inte förbisett. Han
har på sid. 45 i propositionen angivit,
att detta stöd har utgått inom normalramen.
För 1964 års skörd utgick, såsom
redan har påpekats, ett stöd till
odlingen av spånadslin med 1,9 miljon
kronor. Med anledning av att något
stöd till linodlingen inte längre skall
utgå anser departementschefen att detta
belopp inte bör tas i anspråk för
nästa budgetår.

I fråga om införselavgiftsmedel som
räknas in i den s. k. normalramen gäller
att riksdagen fattar beslut dels om
storleken av normalramen och dels om
de ändamål till vilka medlen inom normalramen
får användas. Jordbruket får
alltså inte förfoga över normalramens
160 miljoner kronor till vilket ändamål
som helst. Ändamålen för nästa regleringsår
är också noggrant angivna på
sid. 45 och 46 i Kungl. Maj:ts proposition,
och normalramens storlek har ju
godtagits genom den träffade överenskommelsen.

Vi reservanter anser i likhet med departementschefen
att riksdagen i annat
sammanhang bör pröva användningen
av de nära 2 miljoner som tidigare utgått
som stöd för odlingen av spånadslin.

Departementschefens förslag om reducering
av införselavgiften och dess
användning kritiseras av utskottsmajoriteten.
Deras motivering härför är, att
åkerarealen under nästa regleringsår
kommer att tas i anspråk för vegetabilieproduktionen
i landet. Man menar
med andra ord att den eventuella
minskning av kostnaderna som jordbruket
kan få genom slopandet av linodlingen
kommer att uppvägas av ökade kostnader
för andra produkter som kommer
att odlas på de åkrar där det tidigare
växt spånadslin. Motionärerna anför vidare
att eftersom linodlingsarealerna
kommer att användas för ökad odling
av andra vegetabilier kommer exportförlusterna
för dessa produkter att öka
och jordbruket därför att få en ökad belastning.

Det kan naturligtvis i viss mån vara
riktigt att en sådan situation kan uppstå.
Till det vill jag emellertid anföra
att om jordbruksnämndens förslag skulle
ha följts, hade nu ifrågavarande införselavgiftsmedel
fått användas endast
till täckande av förluster i samband med
inlösen av inhemskt oljeväxtfrö.

Herr talman! Det finns väl ingen anledning
för mig att nu fortsätta längre.
Eftersom ingen talesman för utskottet

Onsdagen den 27 april 19G6 fm.

Nr 20

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, in. m.

iinnn har framträtt får jag väl nu nöja
mig med att i likhet med herr Augustsson
yrka bifall till den med 1 betecknade
reservationen.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag har förgäves försökt
mobilisera något större intresse
för att gå upp i debatten. Jag tycker att
båda reservationerna är små och ointressanta,
men eftersom de nu avgivits
och rör förslag till ändringar i förhållande
till utskottets utlåtande vill jag
göra några kommentarer.

Vi hade ju lottning i utskottet. I ett
fall föll lotten på den socialdemokratiska
delen av utskottet och i ett annat
fall på oss. Därför ser reservationsskrivandet
ganska egendomligt ut.

Jag tycker inte att detta ärende är
mycket att bråka om. Det finns en normalram
på 160 miljoner kronor. Jordbruksministern
har inte velat följa den
överenskommelsen som träffats mellan
jordbruksnämnden och jordbrukets förhandlingsdelegerade
— minskningen av
linodlingen har givit honom anledning
att stryka bort 1,9 miljon kronor.

Vi har för vår del ansett att normalramen
är det intressanta och att jordbruket
bör få disponera pengarna inom
den ramen. Hur pengarna disponeras
är kanske inte det allra mest väsentliga
i sammanhanget, men här försvinner
en viss växtodling, och något annat
måste komma i stället. Därför finns
inget egentligt motiv för att ta bort de
1,9 miljon kronorna.

Nu vill reservanterna att frågan skall
tas upp till förnyad prövning. Jag tycker
uppriktigt sagt att det inte är värt
besväret att komma till riksdagen med
den saken längre fram. Trots detta skall
jag rösta för utskottets förslag i det avseendet
och för reservationen i nästa
fråga.

Jag skulle emellertid här vilja ta upp
en annan sak, nämligen frågan om hästarna.
Jordbruksministerns förslag om

stöd till liästaveln har mer än kanske
någonting annat sysselsatt jordbruksutskottet
denna vårsession. Efter många
sorger och bedrövelser kom vi fram
till en skrivning som innebär att man
skall få ta i anspråk 85 000 kronor av
reserverade medel under det år som
kommer. I övrigt antogs propositionen.

Den nya situationen har nu uppstått,
att hela skyddet för hästarnas kvalitet
kommer att försvinna. I och med att vi
enligt jordbruksutskottets utlåtande nr
10 på grundval av proposition 47 får en
fullständigt fri import av alla livhästar,
såväl avels- som andra brukshästar,
kommer vi inte att få något som helst
skydd mot en import av tvivelaktigt
hästmaterial. Det är en besvärlig situation
som här uppstår. Varken lantbruksstyrelsen
eller veterinärstyrelsen kan
förhindra att det kommer in ett undermåligt
material. Vi har i dag ungefär
100 000 hästar i landet, och jag tror vi
har det bästa hästmaterialet i världen.
Utan tvivel kommer den nya given att
innebära stora svårigheter att upprätthålla
en tillfredsställande hästavel.

Det är därför med tillfredsställelse
jag finner att vi har lyckats komma så
långt i utskottet, att vi föreslår att frågan
följs med särskild uppmärksamhet
av jordbruksnämnden, som skall ingripa
så fort det finns anledning och
rapportera till Kungl. Maj :t. I samband
med nästa förhandling om ett jordbruksavtal
bör denna fråga också tas
upp till ny debatt.

Jag vill tacka mina motspelare i jordbruksutskottet
för att de har gått oss
till mötes på denna punkt. Jag hoppas
att det år som förestår från den 1 september
1966 till den 1 september 1967
inte skall innebära alltför stora vådor
för den svenska hästaveln och att vi
längre fram kan åstadkomma någon
form av skydd för densamma. Får vi
inte det, är jag rädd för att vi efter
några år kommer underfund med att
vi allvarligt skadat den stam av gott
avelsmaterial som finns inom landet.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Jag skulle vid denna
punkt något vilja beröra frågan om potatisodlingen
och betydelsen av stödet
till försök och forskning på detta område.
I den överenskommelse, som har
träffats om priserna på jordbrukets område
för nästa budgetår, intar också potatisodlingen
en viktig plats.

Från sexårsavtalet finns av införselavgifter
för potatis en behållning på

12,4 miljoner kronor. Dessa avgifter
har influtit inom den förut berörda
normalramen för införselavgifter och
är alltså medel som enligt statsmakternas
tidigare beslut skall tillföras jordbruket.

I överenskommelsen mellan jordbruksnämnden
samt jordbrukets förhandlingsdelegation
och nämndens konsumentdelegation
ingår, att dessa införselavgifter
på potatis skall i syfte att
främja forskning och försök i fråga om
potatis få utnyttjas på följande sätt. Ett
belopp av 8 miljoner kronor skall överföras
till exportmedelsfonden för att av
fondens styrelse användas företrädesvis
för att stödja forskning och försök
i fråga om potatis och produkter av potatis.
Av detta belopp skall 2 miljoner
kronor reserveras för att av fondens
styrelse användas för att utbetala årliga
bidrag till Sveriges utsädesförenings
löpande kostnader för förädling
av potatisutsäde. Återstående 4,4 miljoner
kronor av det nämnda beloppet på

12,4 miljoner kronor skall reserveras
hos jordbruksnämnden för att vid uppkommande
behov av nämnden efter
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation
användas till regleringsändamål
på jordbrukets område.

Det var alltså den överenskommelse,
som hade träffats mellan jordbrukets
representanter å ena sidan och jordbruksnämnden
med dess konsumentdelegation
å andra sidan, och i detta avseende
var överenskommelsen enhällig.
Departementschefen har emellertid inte
ansett sig kunna acceptera detta förslag
utan föreslagit, att beslut inte nu

skulle fattas rörande användningen av
dessa införselavgiftsmedel, och han har
motiverat detta -— som framgår av såväl
propositionen som utskottsutlåtandet.
Även utskottets majoritet har följt
departementschefens förslag.

Vi tycker att det är anledning att beklaga
detta förhållande. Vi anser att
just på detta område när det gäller att
förbättra potatisens kvalitet och att i
övrigt få fram bästa tänkbara effektiva
odling av potatis bör såväl konsumenter
som producenter kunna mötas, ty
vi har ju gemensamma intressen härvidlag.
Jag tycker att det är till skada att
vi inte har kunnat mötas på detta plan.
Vi från jordbrukets sida är i hög grad
intresserade av att få fram förbättrade
metoder och bättre sorter och högre
kvaliteter. Vi har gemensamma intressen
med konsumenterna i detta avseende.
Vi hoppas också att det skall bli
möjligt att nå fram till goda resultat.
Jag tror att det hade varit till fördel
för det hela, om man kanske redan för
flera år sedan hade kunnat satsa mer
kraft på denna verksamhet. Det hade
varit angeläget att vi hade kunnat göra
det i år, ty för varje år som går blir
givetvis utgångsläget sämre framför allt
för jordbruket.

Med dessa motiveringar, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den med
2 betecknade reservationen vid punkt 7.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag kan hålla med om
vad en talare tidigare sagt, nämligen
att det är små saker vi här diskuterar,
alltså vad som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanter åt. Det är i pengar
räknat av underordnad betydelse, men
vad som är väsentligt är att de nedprutningar,
som här görs, innebär avvikelser
från en överenskommelse eller ett
avtal — vilket man nu vill kalla det —
som samtliga berörda parter mycket ingående
diskuterat — statsmakterna genom
jordbruksnämnden, konsumenterna
genom konsumentdelegationen, och

Onsdagen den 27 april 196G fm.

Nr 20

Anp;. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

jordbruket genom jordbrukets förhandlingsdelegation.
Det har varit ganska
långvariga förhandlingar. Det hela är
något av en paketlösning, där de små
detaljerna kanske varit avgörande för
att man til syvende og sidst kommit
överens.

Innan jag går in på de saker man
tvistat om i utskottet kan jag inte underlåta
att också beröra en principiell
detalj i sammanhanget. Densamma har
visserligen inte uppmärksammats i utskottet
ehuru jordbruksministern på
denna punkt gjort en avvikelse i sin
proposition. I den skrivelse som avgavs
från jordbruksnämnden anhöll man
om att, i likhet med vad som gällde
under sexårsavtalet, när regelutlösningar
sker få ändra importavgifterna olika
för skilda produktslag med hänsyn till
de förutsättningar, marknadsmässiga eller
andra, som vid den aktuella tiden
förelåg.

Det systemet skulle dels göra det möjligt
att i högre grad tillförsäkra jordbruket
den kompensation som varit avsikten
att jordbruket skall ha, dels också
göra det möjligt att marknadsmässigt
bättre klara en viss situation. På denna
punkt har emellertid jordbruksministern
gjort ett avsteg så till vida att en
dylik överenskommelse om avvikelse
skall underställas Kungl. Maj:t; detta i
likhet med förhållandet under det nu
löpande regleringsåret. Vad gäller den
senaste regelutlösningen den 1 mars,
där man var överens i berörda organ
om att dylik avvikelse borde göras, vill
jag vitsorda att jordbruksministern behandlade
den framställningen snabbt
och också tillmötesgick de önskemål
som framlagts. Men det är ju inte alldeles
säkert att det i alla situationer
kan gå lika snabbt som skedde denna
gång. I en situation där beslutet kanske
fördröjdes en vecka eller fjorton dagar
kan spekulationer uppstå på handelns
område. Importörerna kan frestas till
att utnyttja situationen till att antingen
hamstra varor eller också underlåta att
importera tillräckliga kvantiteter. Jag

vill i det sammanhanget bara uttala den
förhoppningen att jordbruksministern
även i fortsättningen under det regleringsår
vi nu diskuterar skall hantera
detta instrument på samma smidiga sätt
som skett denna gång.

Får jag sedan säga några ord, herr
talman, om de ting som man här har
tvistat om, nämligen huruvida de 160
miljoner kronorna, det vill säga ramen
för de importavgifter som jordbruket
skall få använda obeskuret skall stå till
jordbrukets förfogande eller ej. Jordbruksministern
har nu gjort en reduktion
med 1,9 miljon kronor med hänsyn
till att man lagt ner linodlingen
och således inte behöver använda pengar
för linodlingens del. Man kan naturligtvis
tvista om huruvida detta är riktigt
eller ej. Jag kan dock inte underlåta
att erinra om att under de förhandlingar
som fördes, diskuterades ej annat
än att beloppet även i fortsättningen
skulle utgå ograverat, alltså oavsett
om linodlingen skulle fortsätta eller ej.
När överenskommelsen träffades visste
man för övrigt inte vad som skulle bli
resultatet i fråga om linodlingen. Jag
kan inte tänka mig annat än att samtliga
som deltog i dessa förhandlingar
hade den uppfattningen, att det belopp
som tidigare gått till linodlingen i och
för sig var en detalj i det hela som, om
linodlingen skulle upphöra, inte på något
sätt skulle rubba ramen som sådan.

Herr Mossberger säger — och det
står också i reservationen — att riksdagen
bestämmer inte bara ramen, utan
också hur pengarna skall användas. Det
kan vara riktigt så till vida att man
anger på vilka områden pengarna skall
användas. Men riksdagen har aldrig beslutat
hur stor del av dessa pengar som
skall gå till det ena eller det andra området.
Det är således inte i och för sig
något argument för att dra in ifrågavarande
belopp. Jag kan inte underlåta
att säga, att jag finner det vara något av
ett kineseri att ta bort denna lilla summa
från den ram om vilken man har
varit överens.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Jordbruksministern har också gjort
en ändring när det gäller »potatispengarna».
Den stöder han på att riksdagen
föregående år gick emot ett förslag om
att två miljoner kronor av införselavgifter
skulle användas för forskningsändamål.

Det låter bra att stödja sig på riksdagens
beslut föregående år. Men går man
tillbaka i historieskrivningen något litet,
finner man att riksdagens beslut
grundade sig på jordbruksministerns
förslag. Jag minns inte hur starkt underbyggt
detta var föregående år. Det
var nog inte så värst starkt. Förhållandet
var väl närmast det att när jordbruksministern
ändå var i färd med att
radera i den överenskommelse, som
gjordes förra året, strök lian också de
två miljonerna av bara farten. Går man
således tillbaka i historieskrivningen,
finner man nog inte heller här så starkt
underlag för den ändring som gjorts
på denna punkt i överenskommelsen.

Herr talman, jag vill med detta instämma
med de yrkanden, som gjorts
av herrar Hermansson och Isacson.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Herr Isacson nämnde
några ord om hästavelsstödet. Jag tänker
inte gå in på den frågan eftersom
vi har skrivit oss samman i utskottet.

Han säger, att de övriga frågorna inte
är så mycket att bråka om. Jag kan instämma
i så måtto att det väl inte hade
varit omöjligt för herr Isacson och
hans partivänner i utskottet att ansluta
sig till vår reservation på den punkten.
Men jag tror att både herr Isacson och
de andra kan känna sig lugna. Normalramen
för nästa regleringsår innebär
reellt sett en höjning i förhållande till
innevarande regleringsår. För detta år
får nämligen högst 20 miljoner kronor
inom normalramen tas i anspråk för
att eliminera prishöjningar på konsumtionsmjölk.
Det är väl inte alldeles otroligt
att cirka 12 miljoner kronor kommer
att gå åt härför under innevaran -

de år. Den för jordbruket effektiva normalramen
för regleringsåret 1965/66
skulle alltså bli endast 148 miljoner kronor.
För nästa regleringsår, däremot,
ligger konsumtionsmjölkssubventionen
utanför normalramen, vilket innebär en
höjning av det för jordbruket tillgängliga
medelsutrymmet.

Jag vill också framhålla, att om jordbruksnämnden
efter utredning kan utvisa
att det spärrade beloppet av införselavgifterna
inom normalramen behöver
tas i anspråk, är naturligtvis jordbruksnämnden
oförhindrad att under
nästa regleringsår göra framställning
härom och få den prövad av Kungl.
Maj:t och riksdagen.

Vad gäller frågan om matpotatisen
och införselavgifterna vill reservanterna
använda dessa införselavgiftsmedel
för försök och forskningsverksamhet
inom potatisodlingens område. De kritiserar
dessutom departementschefen för
att han inte velat godkänna den av jordbruksnämnden
och de båda delegationerna
träffade uppgörelsen. Motionärerna
och även reservanterna erinrar
om jordbruksnämndens överenskommelse
med förhandlingsdelegationen om
användningen av de 12,4 miljoner kronor
som inom normalramen influtit som
införselavgifter på matpotatis men som
inte använts för sitt ändamål. Av dessa
medel skall ju, som herr Hermansson
mycket riktigt påpekar, enligt överenskommelsen
8 miljoner kronor överföras
till exportmedelsfonden för att användas
främst till potatisforskning och

4,4 miljoner kronor till andra regleringsändamål
på jordbrukets område.

Det är riktigt som här har sagts att
den fråga som vi diskuterar egentligen
inte är någon ny fråga. Den diskuterades
redan 1959 och den har ju diskuterats
flera gånger sedan dess och senast
under fjolårets riksdag. Att använda
införselavgifter för försök och forskning
har dock alltid avvisats av riksdagen,
och jag tror inte heller att det finns
någon anledning att i dag intaga någon
annan ståndpunkt. Det enda motiv som

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

Ang-, reglering av priserna

motionärerna och reservanterna nu anför
är behovet av forskning och försök
på potatisområdet. Däremot har de inte
med ett enda ord berört att förslaget
från jordbruksnämnden också innebär
att jordbruket skulle få loss 4,4 miljoner
kronor att användas för andra regleringsändamål
än på potatisområdet.

Ur principen synpunkt kan det inte
gärna godtagas att man vid sidan av den
prövning som Kungl. Maj:t och riksdagen
gör och skall göra om medelsanvisningen
till olika forskningsändamål,
där det ena området vägs mot det andra,
efter uppgörelse mellan en myndighet
och företrädare för en näring skulle
kunna få avdela mycket betydande belopp
av medel, som beviljats för andra
ändamål, att i stället användas till forskning
inom ett speciellt område.

Det är möjligt att det kan vara berättigat
att satsa mera medel på potatisforskningen,
men då bör ett beslut
härom först föregås av en någorlunda
tillfredsställande utredning om behovet
härav. Det finns också i fråga om finansieringen
av sådan forskning mellan
stat och näringsliv vedertagna former
härför.

Det bör kanske också erinras om att
medel till forskning och försöksverksamhet
på potatisområdet av utskottet
förordas i enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag på denna punkt, vilket innebär
att en miljon kronor av införselavgifter
utanför normalramen ställes till förfogande
till Sveriges potatisodlares riksförbund
för att effektivisera matpotatisodlingen.

Likaså får Sveriges utsädesförening
bidrag till föreningens kostnader för
potatisförädlingsverksamhet. Jag tror
därför, herr talman, att reservanterna
nog bör känna sig nöjda på denna
punkt och jag ber att med dessa ord få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har egentligen inte
mycket att tillägga. Det har anförts åtskilliga
skäl, tycker jag, för att de syn 2

Första kammarens protokoll 1966. Nr 20

på vissa jordbruksprodukter, in. m.
punkter som framlagts i propositionen,
också är värda att beaktas.

Man skall inte glömma bort att normalramen
är uppräknad med i realiteten
12,5 miljoner kronor, eftersom detta
belopp under innevarande regleringsår
utgår till att subventionera konsumtionsmjölken.
Det innebär att vi för nästa
regleringsår faktiskt har gjort en uppräkning
av normalramen med 12,5 miljoner
kronor.

Som det har sagts här, gäller det
egentligen att fatta två beslut, nämligen
dels ett beslut om ramen och dels ett beslut
om hur pengarna inom ramen
skall användas. Det framgår ju av utskottsutlåtandet
att vi i fråga om potatisen
tidigare under många år har anvisat
medel inom normalramen, vilka
emellertid inte har tagits i anspråk. Nu
har dessa medel samlats upp, och nu
skall det tagas ställning till hur de skall
användas. När de medel som har använts
till att stödja spånadslinodlingen
inte längre tas i anspråk för det ändamålet,
är det inte heller någonting
märkligt i att man säger att dessa pengar
får vara kvar inom ramen, men att
vi väntar med att besluta om deras användning.

Inte minst efter herr Isacsons inlägg
har jag tolkat stämningen på den borgerliga
sidan så att man där inte anser
de gjorda avvikelserna vara så stora.
Jag tycker dock inte om att man här säger
att det bara rör sig om två miljoner
kronor, vilket är ett litet belopp, och
att man därför inte skulle behöva fästa
så stort avseende vid hur pengarna används.
Jag måste ta avstånd från ett sådant
resonemang. Det är nödvändigt att
klart redovisa vad pengarna skall användas
till. I fråga om dessa medel, som
nu kan sparas och vilkas användning
kan skjutas på framtiden på grund av
den indragna spånadslinodlingen, anser
jag att vi inte bara kan säga att pengarna
kan komma till någon användning.
De får absolut inte användas till att låt
oss säga lösa in vete eller någon annan
gröda som i stället odlas på dessa area -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m

ler. Därför finns det, tycker jag, egentligen
inte någon möjlighet att i dag precisera
vad dessa pengar skall användas
till. Jag är övertygad om att jordbruksnämnden
hade frått en smula huvudbry,
om den skulle ta ställning till den saken.

Jag noterar, som sagt, att debatten i
den frågan har kunnat föras i ett mycket
lugnt tonläge och att ändringarna
inte uppfattas som särskilt stora. Naturligtvis
kunde regeringen ha gått tillväga
på olika sätt. Det hade varit möjligt
att ta bort pengarna från totalramen,
men så har inte skett, och jag tycker
att det då inte finns så förfärligt
mycket att tvista om.

Herr Mossberger pekade på att uppfattningen
att vi inte skall använda regleringsmedel
till forsknings- och försöksverksamhet
går tillbaka till ett beslut
som fattades vid 1959 års riksdag.
Jag vill erinra om att det den gången
fanns bara en enda reservant i jordbruksutskottet.
Några av de ledamöter
som redan då satt med i utskottet har
tydligen ändrat mening, när de nu vill
se på denna fråga på ett annat sätt än
utskottet gjorde tidigare. Vad beträffar
användningen av regleringsmedel till
forskning så har det förelegat en viss
tveksamhet vid uppgörelsen, vilket
framgår av formuleringen att det i denna
fråga har träffats en uppgörelse »i
samband med överenskommelsen». Man
har med det uttrycket velat markera att
denna fråga egentligen inte hörde till
själva förhandlingsomgången utan är någonting
som togs upp samtidigt. Detta
uttryckssätt skulle, om jag har förstått
rätt, ha valts därför att man i varje fall
på konsumentsidan har varit tveksam
om regleringsmedel borde få användas
för forsknings- och försöksverksamhet.

Herr talman! Det var bara dessa ytterligare
upplysningar jag ville ge i den
här frågan.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Mosshergers och statsrådets Holmqvists
inlägg skulle jag vilja säga några ord.

Statsrådet anför att vi har fått en
förbättring därigenom att mera pengar
lämnats till stöd åt mjölkproduktionen
inom normalramen 160 miljoner kronor.
, Vi måste väl dock vara på det klara
med att detta i och för sig inte innebär
någon förbättring för mjölkproduktionen,
ty den 1 september 1965, när
det nya prisavtalet började tillämpas,
gick man ju ifrån de gamla reglerna
om en höjning av mjölkpriset. För att
förhindra att K-mjölkpriset steg skulle
vi ta av importregleringspengarna för
att kompensera. Detta innebär ju ingen
förbättring sett ur det totala jordbrukets
synvinkel.

Jag har tidigare sagt att jag inte tycker
att avvikelserna är särskilt stora.
Jag kan för min del inte mobilisera någon
energi. Jag försökte i morse att mobilisera
en sådan energi genom ett extra
utvidgat gymnastikprogram, men det
hjälpte inte. Det var inte möjligt för
mig att åstadkomma den energi som behövs
för att tala mig varm för dessa avvikelser.

Jag kan inte hjälpa att jag tycker att
jordbruksministern har varit litet klåfingrig.
Det har ju här träffats en överenskommelse,
och detta är det sista
prisavtal som kommer att gälla inom
den nuvarande jordbrukspolitikens ram
— vi skall ju få någonting helt nytt den
1 januari 1967 enligt vad jordbruksministern
har lovat. Dessutom rör det
sig ju bara om några futtiga miljoner
kronor. Vi tycker nog då att det skulle
ha varit en gentlemannamässig gest att
följa avtalet mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation.

Jordbruksministern menar att man
måste anvisa vad pengarna skall användas
till. Om spånadslinodlingen slopas
måste ju några andra produkter
sättas in i stället. Inte minst med tanke
på den biologiska balansen i växtodlingen
som måste råda är det väl ganska
troligt att man här kommer att
sälta in låt oss säga någon form av oljeväxtodling.
Hade det då varit fel att
låta pengarna gå till ett stöd i detta av -

Onsdagen den 27 april 1966 fm. Nr 20 11)

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

seende? Det är vad jag skulle vilja siiga
i detta sammanhang.

Jag vill inte här i onödan försöka få
i gång en debatt om dessa problem. Jag
tycker att hela diskussionen nog mår
väl av att vi kan ta det hela med stort
lugn och avvakta vad som komma skall
under det närmaste året. Det är ju signalerat
så pass stora förändringar att
vi väl får anledning att diskutera mera
reella problem än dem det nu gäller.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):
Herr talman! Jag skall inte fortsätta
att diskutera med jordbruksministern
om de 1,9 miljon kronor, varmed han
har reducerat totalramen. Men jag kan
inte underlåta att misstänka att det här
är fråga om något av en efterhandskonstruktion
för att verifiera de besparingar
som man sade sig göra den gång vi
diskuterade linodlingens vara eller inte
vara. Nu kan man således konstatera
att vi sparar 1,9 miljon kronor och
därmed också bevisa att man hade rätt
i sina påståenden den gången. Det kan
ändock diskuteras huruvida det är riktigt
att ta bort dessa pengar. Jordbruksministern
säger att vi måste anvisa
vart pengarna skall gå, men det är
ju ändå, herr statsråd, bara en liten del
av de 160 miljoner kronorna som man
direkt anvisar. I fråga om de största
beloppen inom denna ram avgörs det
ju mellan jordbruksnämnden och jordbrukets
representanter hur pengarna
skall fördelas.

Beträffande normalramen säger både
herr Mossberger och jordbruksministern
att denna är uppräknad, vilket är
alldeles riktigt. De anger också vissa
belopp. Jag kan inte underlåta att säga
att det angivna beloppet dock bör något
reduceras, ty under det år som nu
löper har jordbruket de facto 166 miljoner
kronor att använda; 160 miljoner
plus 6 miljoner. Den summan skall reduceras
med 12,5 miljoner, och då kommer
man ned till 153,5 miljoner. Man
har att ställa mot vart annat detta be -

lopp för det år, som nu löper, och 160
minus 1,9, alltså 158,1 miljoner, för det
kommande året.

När det gäller forskningen säger jordbruksministern
att om man går längre
tillbaka i historien finner man att det
också under sexårsavtalet var förbjudet
att använda regleringsmedel för
forskning. Detta är möjligt, men jag kan
inte förstå varför man absolut måste
fortsätta att följa den principen. Jordbruket
skulle ju i realiteten självt betala
den forskning det här är fråga om,
och dess resultat måste komma inte
bara jordbrukarna utan också konsumenterna
till godo i form av bättre potatis
och bättre ordning på den marknaden.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Normalramen är inte nedräknad, herr
Kristiansson. Den uppgiften är således
felaktig, vilket vem som helst kan
kontrollera; jag har inte tagit bort några
1,9 miljon kronor eller vad det är.
Pengarna finns där, frågan är bara hur
de skall användas, och på den punkten
är vi inte beredda att ta ställning nu.

Sedan tror jag att var och en som vill
läsa igenom betänkandet eller propositionen
skall finna, att det är tydligt
angivet till vilka ändamål regleringsmedlen
skall gå och i vilken form de
skall förbrukas. Herr Kristiansson har
fel på den punkten. Riksdagen är underrättad
och fastställer även användningen
av de medel som finns inom ramen.

Naturligtvis kan man räkna hit och
dit och lägga till 6 miljoner på innevarande
år; vi kunde också nästa år
lägga till kompensation för EEC-förluster
o. s. v. Men det tjänar ingenting
till _ varför skall vi dra in sådant som
egentligen inte har med detta att skaffa?
Jag har sagt att det i verkligheten var
en höjning av normalramen med 12,5
miljoner, och jag tror att var och en
får ge mig rätt i detta om han sätter
sig ned och räknar på förhållandena

20 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in

som de är i år och som de kommer att
bli nästa år.

Herr KRISTIANSSON. AXEL, (ep):

Herr talman! De facto är det kanske
riktigt att ramen inte är minskad med
dessa pengar — den rättelsen skall jag
gärna göra. Det är mera en felsägning
än ett påstående. Emellertid ankommer
det på jordbruksministern och riksdagen
huruvida pengarna blir anvisade i
fortsättningen. Jag uttalar den förhoppningen
att pengarna kommer att anvisas
och tar jordbruksministerns uttalande
som ett löfte härom.

Vad gäller räknestycket, de 160 plus
6 miljonerna, är det väl ändå odiskutabelt
att jordbruket föregående år hade
de 6 miljonerna att fördela på samma
sätt som och upp till de 160; och
då blir skillnaden ingalunda 12,5 miljoner
utan man kommer — beroende på
huruvida jordbruket får de 1,9 miljon
kronorna eller ej — fram till summorna
153,5 och 158,1 miljoner eller i bästa
fall 153,5 och 160 miljoner för respektive
år.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande vardera
punkten 6 och 7 i utskottets hemställan
samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan i övrigt i detta utlåtande.

I fråga om punkten 6 gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10
punkten 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Viner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
nej-propositionen.

Då emellertid herr Isacson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 74.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten 7 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hermansson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10
punkten 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 20

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hermansson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 75;

Nej — 66.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 50, i anledning av
väckt motion om pension åt fiskmästare
John Jonasson, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 23, i anledning av väckt motion
angående tillämpningen av svenska
straffregler för utomlands begångna
gärningar;

nr 24, i anledning av väckta motioner
om viss kombination av påföljder
för brott; och

nr 25, i anledning av väckt motion
om säkerhetsåtgärder beträffande vissa
nöjesanläggningar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 38, i anledning
av väckt motion om indexreglering

Om vissa familjepolitiska åtgärder
av de allmänna barnbidragen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om vissa familjepolitiska åtgärder

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av väckta
motioner om vissa familjepolitiska åtgärder.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft fyra inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 569
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. samt nr 703 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. ävensom

2) de likalydande motionerna nr 574
i första kammaren av herr Holmberg
in. fl. samt nr 698 i andra kammaren
av herr Bohman m. fl., såvitt nu vore i
fråga.

I motionerna I: 569 och II: 703 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla, att utredningarna
på det familjepolitiska området
måtte erhålla i uppdrag att överväga
förslag till program för upprustning av
familj ep olitiken avsett att genomföras
under en tid av 3—4 år och omfattande

a) höjning av de allmänna barnbidragen
till 1 200 kronor per barn och
år och införande av ett allmänt vårdnadsbidrag
till familjer med barn under
en viss ålder, dock med högre belopp
för ensamföräldrar,

b) införande av extra barnbidragsförmåner
till barnfamiljer med lägre inkomster,
avsedda att ersätta nuvarande
system med familjebostadsrabatter och
utformade på grundval av inkomst per
konsumtionsenhet,

c) värde- och standardbeständighet
för de familjepolitiska förmånerna.

I motionerna 1:574 och II: 698 hade
föreslagits, såvitt nu vore i fråga, att
riksdagen skulle besluta, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t erinra om vikten av

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Om vissa familjepolitiska åtgärder
att pågående utredningsarbete på familjepolitikens
område samordnades och
tidsplanerades på sådant sätt, att hela
materialet kunde överblickas och beslut
fattas i ett sammanhang, dels i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning och förslag med beaktande
av vad i motionerna anförts om särskilt
stöd till större familjer.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 569 och II: 703 samt

2) motionerna 1:574 och 11:698, såvitt
anginge yrkandet om särskilt stöd
till större familjer,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna I: 574 och II: 698,
såvitt anginge yrkandet om samordning
av utredningsarbetet på familjepolitikens
område, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. vid utskottets hemställan under B,
av herr Blomquist och fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 574 och
II: 698, såvitt anginge samordning av
utredningsarbetet på familjepolitikens
område, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t såsom sin mening giva till känna
vad reservanterna i denna del anfört;

II. av fru Hamrin-Thorell, fru Elvy
Olsson samt herrar Anderson i Sundsvall
och Gustavsson i Alvesta, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Det är väl ingen överdrift
att påstå att alla partier är mycket
och poslitivt intresserade och engagerade
i allt som rör familjepolitiken.
Visst delar sig våra uppfattningar om

vägarna, men målet — största möjliga
trygghet och bästa möjliga form för
service — är vi alla ense om. Det stora
antalet motioner som inte minst i år
väcktes på familjepolitikens område talar
sitt tydliga språk.

Vi har tre statliga utredningar på området.
Utlåtandet redovisar dem och
deras direktiv. Famiiljeberedningen har
till uppgift att klarlägga problematiken
i anknytning till det allmännas service
till barnfamiljerna, familjepolitiska
kommittén har att verkställa utredning
angående samhällets ekonomiska stöd
åt barnfamiljerna, och till sist har vi
familjeskatteberedningen med uppgift
att överse familjebeskattningen.

I den reservation som är fogad till
utlåtandet hävdar vi från vårt håll, liksom
vid tidigare tillfällen, vikten av att
det sker en samordning och tidsplanering
i detta utredningsarbete, så att där
kan ges en överblick av hela utredningsmaterialet
innan beslut om större reformer
fattas.

Som man kan läsa i utskottets skrivning
delar utskottet i princip vår uppfattning
men skriver en smula vagt, att
det finns skäl att anta att samordningsproblemen
kommer att beaktas. Vi tycker
att detta med samordningen är en
så väsentlig punkt att man borde gett
Kungl. Maj:t klara besked därom, detta
inte minst med tanke på att familjeberedningen
lär skola bli färdig med sitt
arbete i år. Och det är väl inte tänkt
att de övriga utredningarna skall sitta
i alltför många år.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I under andra lagutskottets
utlåtande nr 40.

Fru NILSSON (s):

Herr talman! I stort sett kan jag instämma
med herr Blomquist när han
säger, att alla partier är intresserade
av familjepolitiken. Jag tror att vi allesamman
kan instämma i detta.

Men när vi sedan kommer till beslutet
beträffande andra lagutskottets ut -

Onsdagen den 27 april llXSli fm.

Nr 20

låtande, skiljer sig våra meningar. Vi
menar att det är ett utredningsarbete
på gång, vilket tar hand om alla dessa
frågor, och då bör man inte skilja ut
saker och ting, som i denna motion,
och yrka särskilt bifall till motionen.
Beträffande frågan om samordningen
av det pågående utredningsarbetet på
familjepolitikens område vill utskottet
framhålla, att det är värdefullt om utredningsarbetet
i möjligaste mån bedrives
så att en samlad överblick över
familjepolitiken kan erhållas. I direktiven
till familjepolitiska kommittén har
samordningsproblemen beaktats på ett
sådant sätt, att det finns skäl att anta
att det vid övervägandet av framtida
åtgärder på familjepolitikens område
blir möjligt att i erforderlig utsträckning
betrakta problemen ur ett vidare
perspektiv.

Med dessa ord ber jag att få yrka
bifall till andra lagutskottets utlåtande
nr 40.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag skulle bara med ett
par ord vilja deklarera varför vi vid
andra lagutskottets utlåtande avgivit
en blank reservation.

Vi reservanter omfattar odelat den
uppfattningen att snabba positiva åtgärder
på familjepolitikens område är nödvändiga,
men vi kan inte helt instämma
med dem som avgivit reservation I.
Om man skulle invänta den samordning,
som där efterlyses, vilken i och
för sig naturligtvis är fördelaktig, skulle
det enligt vår mening kanske stoppa
enskilda åtgärder, som kunde vara nödvändiga
under tiden. Man skulle alltså
ha möjlighet att tidigare fatta positiva
beslut och göra olika insatser, som enligt
vår uppfattning kanske skulle fördröjas
och förhindras om man avvaktade
denna större samordning. Vi har
inom folkpartiet avgett en motion, som
har behandlats av ett annat utskott,
och däri har vi lagt fram våra synpunkter
just på den aktuella familjepolitiska
situationen.

Om vissa familjepolitiska åtgärder

Jag har med dessa ord velat deklarera,
varför vi har avgivit vår blanka reservation.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! .lag tycker att fruarna
Nilsson och Hamrin-Thorell inte har
kunnat prestera särskilt starka argument
mot det jag sade om värdet av en
samordning.

Som jag påpekade torde vi i princip
vara eniga. Fru Hamrin-Thorell säger
att det, om man försöker hålla fast vid
samordningsprincipen som vi föreslagit,
är risk för att vissa nödvändiga beslut
stoppas upp. Jag vill då svara att
även om principen är klar måste vi
självfallet alltid vara så flexibla att det
är möjligt att göra undantag. Jag tycker
emellertid att det är oerhört värdefullt
att man verkligen bestämmer sig för att
följa denna princip, som vi tydligen
innerst inne är eniga om.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Blomquist och fröken
Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Blomquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40 punkten
B, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Blomquist och
fröken Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 27.

Därjämte hade 32 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av väckt motion om översyn av
bestämmelserna om reseersättning från
den allmänna sjukförsäkringen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vad
som är fast egendom; och
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om företagsinteckning
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om uppskov med omläggningen till
högertrafik

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 29, i anledning av väckta
motioner om uppskov med omläggningen
till högertrafik.

Tredje lagutskottet hade behandlat
följande inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

a) motionen nr 398 i andra kammaren
av herr Nyberg,

b) de likalydande motionerna nr 599
i första kammaren av herr Åkerlund
samt nr 733 i andra kammaren av herrar
Ringaby och Magnusson i Borås
ävensom

c) motionen nr 734 i andra kammaren
av herr Rubin.

I motionerna I: 599 och II: 733 hade
hemställts, att omläggningen till högertrafik
måtte framflyttas till lämplig dag
år 1968.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, nämligen a)

11:398,

b) I: 599 och II: 733 samt

c) II: 734

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Detta utlåtande är föranlett
av motioner, avgivna från flera
håll. Bland andra har jag i denna kammare
avlämnat en motion med begäran
om uppskov med omläggningen till högertrafik
in på år 1968. Jag vill säga ett
par ord med anledning därav.

Först vill jag framhålla att detta utskottets
utlåtande bör ses tillsammans
med statsutskottets utlåtande nr 49, som
gäller anslagsfrågan och innebär en
begärd minskning av anslaget till övergången
med 60 miljoner kronor.

De skäl som har legat till grund för
motionerna är i första hand trafiksäkerhetsskäl
och i någon mån ekono -

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

Ang. kostnader för övergång till högertrafik

miska skäl. Utan all jämförelse iir trafiksäkerheten
den viktigaste frågan.

Som känt är liar principbeslutet om
övergång till högertrafik fattats, och
detta har skett i former som i varje
fall jag har funnit en aning tvivelaktiga.
Jag har visserligen inte opponerat mig
tidigare, men det är varje gång lika
fantastiskt att erinra sig att det i folkomröstningen
avgavs 400 000 ja-röster
och 2 140 000 nej-röster, d. v. s. röster
mot reformen.

Däråt är för dagen ingenting att göra,
men för folkomröstningsinstitutet som
sådant är naturligtvis denna sak inte
så bra. Jag har emellertid inte yrkat någon
ändring i frågan om själva övergången
till högertrafik.

Jag vill emellertid säga bara ett par
ord om valet av dag för övergången —
den är ju utsatt till den tredje september
nästa år. Jag vill ifrågasätta om det är
den lämpligaste dagen — jag går till
och med så långt att jag säger att det
inte är någon särskilt väl vald dag, såvitt
jag kan bedöma. Den infaller då
skolorna börjar sitt läsår och barnen
skall ta sig till och från skolan. De brukar
använda cykel i stor utsträckning,
och man får räkna med att det blir en
betydande anhopning av cyklar just
vid denna tidpunkt. Den tredje september
1967 är visserligen en söndag,
men trafiken kommer i alla fall igång
dagen därefter, då det blir aktuellt att
köra på den andra sidan av vägen. Risken
för olyckor vid detta tillfälle får
nog betecknas som betydande.

Inte heller för bilisterna är det bättre.
Det gäller här en tidpunkt, då människorna
i stor utsträckning söker sig ut
från städerna till sina sommarstugor.
De skall alltså resa ut på fredagskvällen
i vänstertrafik och på söndagskvällen
återvända körande i högertrafik. Vi
kan ju inte komma ifrån att det här blir
fråga om en vansklig tidpunkt.

Sedan gäller det frågan i vad mån
man kunde ha valt en lämpligare dag,
och därvidlag — det är naturligtvis en
ren bedömningsfråga från min sida —

har jag lutat åt att det skulle vara en
lämpligare tidpunkt någon gång i slutet
av januari påföljande år, och då kommer
man alltså in på år 1968. Vid en
sådan tidpunkt är trafiken mycket
mindre. Naturligtvis kan det vid denna
tidpunkt vara risk för halka, men jag
skulle vid en bedömning ändå komma
fram till den slutsatsen, att det föreligger
mindre risker vid den tidpunkten.

Under alla förhållanden är det ett
tungt ansvar som vi alla har att dela
i denna fråga, om det händer olyckor i
större utsträckning. Enligt min mening
är reformen knappast av den angelägenhetsgraden,
att den är värd ett enda
människoliv.

Jag har emellertid, herr talman, intet
yrkande.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Bara några få ord med
anledning av vad herr Åkerlund här anfört
!

Jag förstår för min del så väl, att man
kan ha delade meningar i fråga om trafiksäkerheten
och dagen för övergången
till högertrafik och att man kan ha
många uppfattningar i detta avseende.
Men så grundligt som högertrafikkommissionen
prövar dessa frågor får vi
väl ha förtroende för detta och hoppas
att det ordnar sig på bästa sätt.

Jag ber bara att få uttala min stora
tacksamhet för att tredje lagutskottet
behandlat de i år väckta motionerna
på det sätt utskottet gjort och alltså avstyrkt
samtliga motioner.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. kostnader för övergång till
högertrafik

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. kostnader för övergång till högertrafik

67 till kostnader för övergång till högertrafik
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I: 457,
av herr Åkerlund, samt II: 550, av herr
Ringaby och herr Magnusson i Borås,
ävensom II: 359, av herr Nyberg, till
Kostnader för övergång till högertrafik
för budgetåret 1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 220 000 000 kronor, att
avräknas mot automobilskattemedlen;

II. att motionerna I: 445, av herr Axel
Kristiansson, och 11:531, av herr Börjesson
i Glömminge, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Näsström, som dock ej antytt sin mening.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då jag har avgivit en
blank reservation till förevarande utskottsutlåtande,
ber jag att få säga några
ord.

I utlåtandet framhåller utskottet att
enligt högertrafikkommissionens beräkningar
kommer kostnaderna för trafikomläggningen
att bli väsentligt
högre än tidigare beräknats.

Ja, herr talman, det kan man sannerligen
säga! I proposition 1963:53 beräknades
kostnaderna för ändamålet
till cirka 400 miljoner kronor. Nu — tre
år senare — är man uppe i 595 miljoner
kronor, alltså 195 miljoner kronor
mer än för tre år sedan.

Skälen för denna kolossala fördyring
anges vara tidigare ej förutsedda ombyggnadsbehov,
ökade kostnader genom
pris- och löneutveckling samt ökade
kostnader för upplysningsverksamhet.
Det kan jag delvis förstå, men prisoch
löneutvecklingen kan ändå inte ha
förorsakat mer än en mindre del av
ökningen med 195 miljoner kronor på
tre år.

Vi minns den s. k. operahusskandalen
för ett par år sedan. Jag hade då nöjet
att sitta i statsrevisionen, där vi på allt
sätt försökte få klarhet i frågan. Det
var emellertid omöjligt, ty man kröp
bakom varandra, och ingen ville kännas
vid saken.

För en kort tid sedan uppdagades, att
budgeten för Dramatiska teatern hade
överskridits kraftigt. Den ansvarige
framhöll, allt enligt tidningarna, att det
var gjort med avsikt för att pressa fram
pengar från staten.

Så kommer detta budgetöverskridande
med 195 miljoner kronor för högertrafikomläggningen.
Jag vill inte tro
att den felaktiga kostnadsberäkningen
på sin tid var avsiktlig för att få genom
förslaget. Men det återstår sannerligen
att få klarhet på detta område.

Jag utgår från att de nuvarande riksdagsrevisorerna
här kommer att göra en
ingående undersökning, ty det är inte
småslantar det rör sig om. Jag är fullt
medveten om att det är svårt för en
kommission av vad slag den vara månde
att i förväg beräkna på kronan eller ens
på hundra tusen kronor när, vad saker
och ting kommer att kosta. Detta belopp
är dock så stort att vi bör få ett
klarläggande hur denna felberäkning
egentligen har gått till.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag erinrar mig ett uttalande
av riksdagsman Johannes
Bengtzén i ett brev till hemmet där han
säger: »Herr Edén sade i början av sitt
anförande att han kunde ha instämt
med herr Branting, men eftersom han
hade skrivit detta anförande ville han
även hålla det.»

Utan att på något sätt jämföra herr
Näsström med herr Branting och ännu
mindre mig med den vältalige uppsalaprofessorn
vill också jag hålla ett anförande,
med den skillnaden att jag inte
skriver anföranden i förväg. Jag har
emellertid liksom herr Näsström ett absolut
behov av att ta upp just det stora

Onsdagen den 27 april 1900 fm.

Nr 20

Ang. kostnader för övergång till högertrafik

sammanhanget mellan sättet att handha
pengar och det, som det ibland talas om
att vi skall ha, en parlamentarisk regering
med ansvar o. s. v. Vi vet allesammans
— eller borde åtminstone veta
— att orden i vår regeringsform, att
»Konungen tiger att allena styra riket»
innebär att ansvaret koncentreras vid
de beslut som fattas i konselj efter föredragning
av en ansvarig rådgivare. Riksdagen
kan inte utöva sin parlamentariska
kontroll utan att hävda att regeringen
— rådgivarna — är ansvarig för
det hela.

Herr Näsström berörde några andra
fall. Han nämnde Operakällaren, och
han kanske också nämnde Råcksta, annars
gör jag det nu. Reträffande Operakällaren
vet vi att en pålitlig majoritet
klarade statsrådet från ansvar, men att
det blev rättegångsförfarande mot någon
byrådirektör. Det är emellertid inte
byrådirektörer, inte underordnade
tjänstemän som är de ansvariga. Det är
inte heller kommissioner, utan inför
riksdagen är regeringen den ansvarige.

Det är utifrån denna synpunkt jag
betraktar det hela.

Jag försökte i höstas få till stånd en
debatt kring detta frågekomplex genom
en interpellation, i vilken jag frågade
finansministern hur det över huvud taget
kunde komma sig att man lade fram
propositioner, vilkas kostnadsberäkningar
slog fel på inte bara ett par miljoner
eller ett tiotal miljoner, inte ens ett
hundratal miljoner, utan i detta fall såvitt
jag förstår med snart ungefär 90
procent. Vad vi i realiteten kan räkna
med är, att i stället för utredningens
340 miljoner kommer vi upp i ungefär
det dubbla.

Jag måste säga, att på det viset skall
inte en så att säga stark regering fungera.
Den måste vara stark i propositionsuppläggningen
och inte bara stark
genom det pålitliga stöd den har i kamrarna
— den styrkan är någonting som,
om saker och ting sköts så här, så småningom
kommer att reduceras.

Jag ber att få framhålla detta därför

att vi här är ute på någonting, som
redan från början ur demokratisk synpunkt
kan röna invändningar.

Jag vill tillfoga, att jag personligen
inte har någon bestämd ståndpunkt i
själva sakfrågan. Jag är inte anhängare
av vänster- eller högertrafik, men jag
är anhängare av en förnuftig användning
av statens resurser, och det är där
det brister. Huvudsaken för mig är att
bilarna inte åker på båda sidor av vägarna
—- då blir det för trafikosäkert
— men om det blir på ena sidan eller
den andra kan göra ungefär detsamma.
Vad som intresserar mig är dessa stora
investeringar.

Nu förelåg här en folkomröstning,
som klart och tydligt talade om hur det
skulle vara, och därmed borde ju det
hela vara klart. Då sade de, som var i
någon mån känsliga för att det finns
någonting som heter folkvilja och folkmening,
att om kostnaderna tagits av allmänna
skattemedel, då skulle man inte
ha nonchalerat folkomröstningsresultatet
på detta sätt, utan då skulle man naturligtvis
ha ordnat en ny folkomröstning.

Jag bortser från dylika subtiliteter
och konstaterar, att även automobilskattemedel
är pengar, som står till
statsmakternas och riksdagens disposition
och således bör röna samma omvårdnad
som andra skattemedel. Jag
har alltså inte kunnat godkänna den där
uträkningen.

Jag måste emellertid också sätta frågetecken
för den motivering jag fann för
genomförandet i proposition nr 58.
Statsrådet tog inte ståndpunkt i huvudfrågan
om höger- eller vänstertrafik.
I det fallet var vi meningsfränder.
Han menade liksom jag att det var en
svåravvägd fråga, som han inte ville ta
ställning till. Men han sade: Reformen
kommer! Alltså trafikfatalism som politisk
ledstjärna!

Vi reagerade emot detta i en motion,
nr 600, som vi väckte i denna kammare
och där vi sade klart ifrån, att som politisk
ledstjärna var denna ståndpunkt

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. kostnader för övergång till högertrafik

inte alldeles tillfredsställande. I själva
verket beror ju sådana saker på vad
riksdagen beslutar och inte på vad vederbörande
tror.

Om man har en fast övertygelse, kan
man naturligtvis med den s. k. Couémetoden
suggerera fram en opinion.
Men det är taktik, det är propaganda
och ingenting annat. Det är inget sakskäl.

Nå, propositionen kom, och partierna,
som var kontaktade i förväg vill jag
minnas, behandlade saken. Från vårt
partis sida sade vi i ett gruppbeslut,
som skickades ända till TT, att vi kunde
vara med på reformen under förutsättning
att pengarna togs av allmänna
skattemedel och inte av bilskattemedel.
Men nästa morgon fick vi göra om
saken, och så småningom blev det något
slags majoritet även i vårt parti för en
finansiering över bilskatten. Jag vill
rent ut säga, att jag har så pass reda
på hur det var inom andra partier att
jag vet, att det inte var mycket annorlunda
där. Det gick inte alltid utan svårigheter.

Om jag nu går vidare kan jag konstatera,
att sedan denna proposition

1963 bifallits, kom 1964 mycket starka
signaler från finansministerns sida, där
han uttalade, att vi måste skärpa restriktiviteten
i fråga om investeringar, vi
måste göra inskränkningar på de mest
olikartade områden. Då kom jag på den
kanske något ljusblå idén, att det här
med högertrafiken väl i alla fall var
någonting som inte var så oerhört
trängande. Här skulle man kunna få
medel över till nyttigare ting. Så interpellerade
jag finansministern våren

1964 och fick ett svar, som var rätt så
intressant och som jag nu efteråt har
funderat på några gånger.

Kontentan av finansministerns svar
innebar att han tyckte att det var onödigt
att gå in på saken, ty det var ju
en redan beslutad sak. Det som sakligt
sett var det intressanta i hans framställning
var dock, så vitt jag förstår,
hans påpekande, att ett uppskov 1964

hade en ganska liten effekt beträffande
investeringarna. Han menade att vissa
delar av näringslivet var mycket hårt
ansträngda, men detta omdöme gällde
inte här. Han sade också, att om vi ser
på verkstadsindustrien i dagens läge finner
vi att där inte råder någon typisk
överansträngning av konjunkturen, utan
snarare motsatsen, trots de olika stimulansåtgärder
som regeringen föreslagit
i denna fråga. Han sade vidare att han
räknade med att det under sådana förhållanden
snarast skulle vålla besvärligheter
om man ställde till trassel just
på denna punkt, och han framhöll att
högertrafikkommissionen hade arbetat
under något år och var i full gång med
beställningar inom de verkstäder som
skulle bygga om spårvagnar och bussar.

Det var det besked vi fick den gången
— således att vi var för sent ute.

Jag accepterar naturligtvis detta. Är
beställningarna gjorda så är de gjorda.
Men när vi sedan fick den stora skrällen
i höstas, då det visade sig att pengarna
inte räckte på långa vägar och att
man var i gång med helt andra arbeten,
tittade jag på vad högertrafikkommissionen
skrev, och jag måste säga att det
var ganska häpnadsväckande saker som
jag då fick veta.

Man beräknade att kostnaderna —
jag har siffrorna i min interpellation
av den 3 december — för väg- och gatuunderhållet
samt järnvägskorsningarna
hade ökat med 100 miljoner kronor och
man pekade på behovet av ökad information
och så vidare. Ja, för väg- och
gatuunderhållet var det räknat med 102
miljoner kronor, men nu befanns det
att det var fel räknat, ty det gick åt
206 miljoner kronor. Jag tycker att det
var dåligt räknat!

Jag kommer sedan till någonting som
en smula har att göra med vad finansministern
sade 1964. Högertrafikkommissionen
förklarade att trots en ogynnsam
utveckling av bland annat verkstadskostnaderna
— det betyder således,
så vitt jag förstår, i översättning
förbättrad konjunktur för verkstäder -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 20

Ang. kostnader för övergång till högertrafik

na, eftersom kostnaderna hade ökat —
hade det visat sig möjligt att vid uppgörelser
i fråga om större delen av bussoch
spårvagnsparken, som träffats 1965
— inte 1964, förstår herrarna — hålla
kostnaderna. Dock måste man för vissa
specialfordon o. s. v. räkna med en
ökad kostnad av 52 miljoner kronor.
Jag tycker inte att det är ett så litet
belopp!

I detta sammanhang vill jag erinra om
kommissionens reservation beträffande
ökade kostnader för omställning av
buss- och spårvagnsparken m. m. Detta
innebär att kommissionen säger sig inte
heller nu ha möjlighet att avge ett slutligt
omdöme om kostnaderna. Detta är
någonting ganska väsentligt, att vi inte
ens nu nått botten på det hela. Av kommissionens
uttalande framgår tämligen
klart hur där är ställt.

Nåja, jag interpellerade i höstas — i
december — och fick ett löfte av finansministern
att jag skulle få ett svar.
Det löftet kom från departementet en
lördag och det skulle lämnas i kammaren
följande tisdag. På måndagen fick
jag besked om att man i statsrådsberedningen
hade vidtagit åtgärden att avkoppla
finansminister Sträng, som dock
var väl inne i de ekonomiska frågorna,
och skickade det nya statsrådet Olof
Palme för att lämna svaret.

Han kunde givetvis inte ge några besked
om hur det var med kalkylerna
1963. Han var inte statsråd då och hade
inte heller sysslat med denna fråga
det året. När jag frågade hur omläggningen
skulle finansieras den här gången,
svarade statsrådet att det skulle
komma en proposition. Det kunde jag
också räkna ut!

Låt mig säga att jag tycker att den
goda kontakt mellan allmänna opinionen
och riksdagen och regeringen som
man gärna vill ha i en demokrati blev
litet illa tillgodosedd, när regeringen
genom en strategisk frontförkortning
överlät till statsrådet Palme att framföra
svaret.

Därför några ytterligare reflexioner:

I tidningen Expressen gick man igår
en smula hårdhänt fram mot statsrådet
Palme och erinrade om den gamla
satsen »skomakare bliv vid din läst».
Emellertid är det alldeles förfelat att
resonera på det sättet om statsrådet
Palme. Inte har herr Palme någon läst!
Han har sysslat med litet av varje i sin
tidigare verksamhet. Man bör inte skriva
på det sättet om en så begåvad människa
som gjort en så pass rörlig insats.

Förr i världen läste jag mera poesi.
Daniel Fallström har skrivit en dikt
som jag tycker passar bra i sammanhang
med de stora belopp som vi talar
om. Diktsamlingen heter »I gyllenrött»,
vill jag minnas. Därför kan man kanske
tro att den handlar om politik, men
det gör den inte. Det finns i den dikten
någonting visionärt som jag tycker
kan passa i det Palmeska sammanhanget:
»Ser Du, bakom bergen där, det lyser
våra drömmars slott. Av guld det
brutna taket är och rutorna rubiner
ock.» Jag återkommer till skomakaren,
som Expressen skrev om, och återger
ett annat citat som står i en annan dikt
i samma samling: »Han heter lille Olle
var han går och söte lille Olle när han
skickas.»

Jag fick inget besked den gången,
och jag befarar att jag inte får det i år
heller. Jag tycker riksdagen bör reagera
mot att vi inte kommer att få någon
upplysning om hur man kan skriva en
proposition med en beräknad kalkyl.
Den utredande instansen beräknade
som erinrats från början att det erfordrades
340 miljoner kronor. Sedan blev
det 400 miljoner i regeringens proposition,
och nu anses det troligt att beloppet
kommer att stanna vid ungefär 700
miljoner kronor. Jag tycker att det vore
önskvärt att få en ordentlig redovisning,
och jag kan instämma i vad herr
Näsström sade om att det inte får gå till
på det här sättet. Pengarna går åt utan
att riksdagen har några som helst möjligheter
att få kontroll över dem.

I stället för att tala om författningsreform
för att skriva mer om parla -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. kostnader för övergång till högertrafik

mentarism tycker jag att man först bör
tänka på att utnyttja de resurser, som
den nuvarande författningen ger åt
riksdagen att hålla ett grepp över pengarna,
att utkräva parlamentariskt ansvar.
Det ena exemplet efter det andra
visar att det föreligger ett allvarligt
problem, som vi har all anledning att
beakta. Det rör sig som svenska folkets
rätt att kräva räkenskap och med den
får man inte handskas så lättvindigt.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
är inte ensam om att vara betänksam
inför hela den här omläggningen.
Men beslutet är fattat av riksdagen, och
då tycker jag att den saken inte är något
att resonera om. Det är nuläget vi
får hålla oss till.

Herr Nilsson blev en smula poetisk,
men jag tycker att den här saken är
prosaisk i allra högsta grad. Vad jag
syftar till är att riksdagen, t. ex. via
riksdagens revisorer, skall få en klar
bild av hur ärendet bär utvecklat sig.

Om jag fattade herr Nilsson rätt, så
är han ute efter någons huvud på ett fat.

Det är jag för min del inte alls ute
efter, vare sig tjänstemannahuvuden eller
andra, men jag tycker att riksdagen
har rätt att få en beskrivning över hur
hela ärendet har utvecklats, och jag
hoppas att statsrevisorerna skall kunna
åstadkomma en sådan beskrivning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Näsström fattade
mig givetvis fel. Han trodde att jag
inte ville acceptera ett ofrånkomligt
faktum. Hade jag inte velat det, skulle
jag naturligtvis gått upp i talarstolen
när motionerna om att stoppa högertrafikövergången
var uppe för en stund
sedan, men det gjorde jag inte. Jag begärde
i stället ordet när de stora beloppen
skulle behandlas. Detta även
om vi inte kan göra mer än att säga,
att så stora felberäkningar inte får pas -

sera utan att man reagerar inom kamrarna
i någon form.

Herr Näsström fäste sig vid att jag
var poetisk. Jag kanske uppförde mig
felaktigt. Man kanske inte skall vara
poetisk i dessa sammanhang, men det
var statsrådet Palme som lockade mig
till poetiska utgjutelser. Det berodde
närmast på våra kontakter i december
förra året.

Nåja, jag konstaterar fortfarande att
vi också i dag från regeringen och de
ansvariga i denna inte får höra någonting
om detta.

Herr Näsström, som är en realistisk
man och tycker att detta är en högst
prosaisk sak, har också klart för sig
att man inte får något besked från regeringshåll.
Hans förhoppning är statsrevisorerna.
Han kanske har rätt. Jag
måste dock säga, att det inte lönar sig
att skriva in parlamentarism i regeringsformen,
om man inte får regeringen
att ansvara för vad som händer
och sker och att ge de besked som här
behövs. Det är dock en rätt väsentlig
sak, såvitt jag förstår, när täckning av
en sådan här skräll skall ske. Då hade
det inte varit olämpligt om de som borde
ha känt det parlamentariska ansvaret
hade stått upp och förklarat de grunder,
som gjort att det blivit på detta vis.
Det är väl ungefär så långt vi borde ha
kunnat komma för närvarande.

Jag delar herr Näsströms uppfattning
att det nu är för sent. Det fick jag besked
av herr Sträng om redan på våren
år 1964. Läsningen av högertrafikkommissionens
utlåtande sade mig att det
var för sent i vart fall år 1965. Man får
ingen klarhet i om högertrafikkommissionen
har rätt i sin datering eller om
statsrådet Sträng har rätt. Jag anser att
det är beklagligt att inte saken klarlägges.
Vi borde åtminstone få veta när de
mångmiljonbeställningar gjordes som
avsåg omställningar till högertrafik.
När och hur kom det sig att de blev
gjorda och till kostnader, som faktiskt
inte klaffar riktigt bra med de pengar
som avsetts därför. Det lär vara klart

Onsdagen den 27 april 190(5 fm.

Nr 20

:5i

Ang. kostnader för övergång till högertrafik

att man anser sig kunna fatta beslut i
konseljen och få dem godkända litet
längre fram, men man bör nog inte träffa
avtal och göra upp kontrakt utan att
hålla sig inom de ekonomiska ramar
som man har att handskas med.

Jag tycker att dessa saker bör klarläggas
på något sätt, ty det är inte bra
som det är. Herr Näsström och jag är
fullkomligt sams på den punkten.

Herr Näsström tror att jag här vill
ha ett huvud på ett fat. .Tåg tycker nog
inte att man behöver slösa med dem, ty
det finns inte så många goda huvuden!
Och de andra har vi ingen särskild användning
för.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Eftersom jag var litet
engagerad i högertrafikfrågan kanske
det kan tillåtas mig att säga ett par ord
även nu. Jag skall dock inte förlänga
debatten mycket.

Jag vill instämma i de uttalanden
som herr Näsström och herr Ferdinand
Nilsson har gjort, nämligen att det är
angeläget att vi får en redovisning av
och klarhet i vad orsaken är till att högertrafikreformen
blir så mycket dyrare
än man en gång räknade med. Sedan
vill jag också instämma i vad herr
Näsström sade, att det då beslutet ju är
fattat inte finns någon anledning nu att
diskutera det. Jag kan tillägga att beslutet
fattades med mycket stor majoritet
i båda kamrarna.

Jag har en gång tidigare uttalat min
tacksamhet mot regeringen, och jag
vill göra det än en gång, för att regeringen
i denna fråga lyckades organisera
beslutet om övergång till högertrafik
på ett sådant sätt, att inget parti fick
möjlighet att utnyttja beslutet i partipolitiskt
syfte.

Man kan åberopa folkomröstningen
och fortsätta med det hur länge som
helst — den var olycklig. Men både
Europarådet och Nordiska rådet har ju
tagit upp denna fråga och konstaterat
att det var mycket angeläget att Sverige

övergick till det enhetliga systemet med
högertrafik.

Och jag vill sluta med att säga, att
jag tror att det var ett riktigt och lyckligt
beslut om övergång till högertrafik
som riksdagen fattade för några år sedan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Vi som yttrat oss här,
inklusive herr Sveningsson, är ju missnöjda
med det hanterande av medel
som här föreligger. Den saken är vi
eniga om, och det skall vi inte behöva
förlänga diskussionen med att förklara
för varandra.

Men jag skiljer inte på lyckliga och
olyckliga folkomröstningar, herr Sveningsson.
Ibland kommer man i majoritet
och ibland i minoritet — det avgörande
är dock att svenska folket har
sagt sin mening, herr Sveningsson. Skillnaden
är kanske den, att jag är demokrat.

Herr Sveningsson betonade i detta
sammanhang sin tacksamhet gentemot
regeringen. Det vet jag att han gör med
jämna mellanrum fastän han dessemellan
kritiserar regeringen. Men välj ett
annat tillfälle! Den gång då vi behandlar
en budgetförstärkning för att klara
de stora och ökade kostnaderna för
övergången till högertrafik är ett olämpligt
tillfälle att uttrycka tacksamhet
gentemot regeringen.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ferdinand Nilsson, att jag känner
mig som lika god demokrat som han
tycker att han själv är.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning
av väckt motion rörande för -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. vissa preskriptionsbestämmelser i vattenlagen

delning av kostnaderna för högertrafi- le ändras så, att klart uttryck gåves för
kens genomförande, bifölls vad utskot- att regeln om tioårig preskription icke
tet i detta betänkande hemställt. gällde.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bidrag till
de svenska utlandsförsamlingarna m. m.
i vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till de svenska utlandsförsamlingarna
m. m., i vad propositionen avser
anslag för budgetåret 1966/67, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av väckt motion om ändring av
vägtrafikförordningens bestämmelser
om förmyndaransvar, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av väckta
motioner angående vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 96 i första kammaren
av herr Wikberg och nr 135 i
andra kammaren av herr Larsson i Norderön.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att de
lagrum i vattenlagen, som innefattade
bestämmelser om oförutsedd skada, skul -

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört i anledning
av motionerna I: 96 och II: 135.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag vill gärna uttala min
tillfredsställelse över den välvilliga behandlingen
i tredje lagutskottet av vår
motion angående vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen.

Jag har självfallet inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.
Men jag skulle till det vilja foga den
förhoppningen att Kungl. Maj:t arbetar
så skyndsamt som möjligt med sin översyn
av preskriptionslagstiftningen. Jag
vill också uttala den förhoppningen att
de domar, som eventuellt faller i avvaktan
på den väntade revideringen, går i
den anda som kommer till uttryck i såväl
motionerna som i utskottsutlåtandet.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 33, i anledning av väckta motioner
angående de hygieniska bestämmelserna
för import av vilt; och
nr 34, i anledning av väckt motion
om traktorsläpvagns utrustande med
varningsskylt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om ökat samhälleligt stöd till motorsport
bland ungdom; och

Onsdagen den 27 april 1900 fm.

Nr 20

Om vissa riktlinjer för en författningsreform

nr 29, i anledning av väckta motio -

ner angående flygutbildningen in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om förklaring enligt artikel
46 i Europarådets konvention angående
skydd för de mänskliga rättigheterna
och de grundläggande friheterna;
samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående provisorisk tilllämpning
av bestämmelser om privilegier
och immunitet för organisationen
för europeisk rymdforskning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.; och

nr 29, i anledning av motioner om
kungörande av röstlängd.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om vissa riktlinjer för en författningsreform Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av motioner
om vissa riktlinjer för en författningsreform.

1 de likalydande motionerna nr 251
i första kammaren av herr Holmberg
m. fl. och nr 321 i andra kammaren av
herr Bohman m. fl. hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
låta de i motionerna angivna riktlinjerna
i syfte att fördjupa och stärka det

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr 20

svenska folkstyret ligga till grund för
det utredningsarbete, som erfordrades
för dels ett beslut år 1968 om genomförande
av en enkammarriksdag utsedd
genom direkta val, dels ett framtida beslut
om en slutgiltig och samlad författningsreform.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:251 och 11:321
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Svenungsson och Magnusson
i Tumhult, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
tilläggsdirektiv till den nya författningsutredningen
i enlighet med de synpunkter,
som framförts i motionerna I: 251
och II: 321.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Den motion som är redovisad
i detta konstitutionsutskottets
utlåtande nr 30 är en partimotion från
högerpartiet, och den berör många för
demokratien och vårt parlamentariska
liv betydelsefulla och grundläggande
frågor. Motionen är mycket mer omfattande
än detta knapphändiga utskottsutlåtande
vittnar om.

Denna motion har tillkommit av den
orsaken att vi inom högerpartiet har
funnit angeläget att föra fram synpunkter
som vi anser vara av stort värde att
man beaktar i det arbete som länge har
pågått för att införa en ny författning.
I motionen har tagits upp en del av den
debatt som pågår om demokratiens problem
för att konstatera i vad mån det
är möjligt att trygga och bevara en god
demokratisk ordning. Här har under
olika rubriker och avsnitt uttalats att
man kan ifrågasätta om höga demokratiska
ideal och intressen alltid är avgörande
i samhällets demokratiska
handlande.

Vad vi inledningsvis i denna motion
sökt fästa uppmärksamheten på är det

34 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Om vissa riktlinjer för en författningsreform

förhållandet att även i ett samhällsskick,
där alla demokratiska partier med
kraft anslutit sig till och hyllar demokrati
och folkstyre, fordras god omtanke
och omsorg för att det skall fungera
så bra som möjligt och så att demokratien
inte, som lätt kan ske, blir något
annat än som ursprungligen varit meningen.

Såsom framgår av den i detta utskottsutlåtande
redovisade motionen råder
ingen brist på möjligheter att visa att
man inte kan vara tillfredsställd med en
del ställningstaganden när det gäller
olika samhällsfunktioner.

Lian att ha för avsikt att närmare ingå
på allt vad denna omfattande motion
innehåller kan jag ha anledning
att även vid detta tillfälle peka på den
ovilja som i många år rått mot att rösträttsfrågan
för utlandssvenskarna blir
tillfredsställande löst. Jag vill också peka
på hur man fördröjer arbetet att ge
oss en modern författning och ett enkammarsystem
som kan godtagas ur demokratisk
synpunkt. I anslutning till
det dechargememorial som i dag skall
behandlas kan det vara anledning att
redan nu också peka på att i denna motion
är utsagt vad vi många gånger har
framhållit, nämligen att om regeringen
anser att grundlagen inte kan följas, då
bör regeringen föreslå att grundlagen
ändras. Även om regeringen ibland åsidosätter
grundlagen har man aldrig föreslagit
att denna skall upphöra att gälla.

En mycket angelägen uppgift som det
också finns anledning att understryka
är att vi bör ha en god demokratisk
ordning inte bara på det statliga området.
Här finns anledning att uppmärksamma
vissa tendenser inom kommunerna,
vilkas verksamhet också blivit
av allt större betydelse. Det är inte mycket
vunnet med att jämt och ständigt
tala om kommunal demokrati och kommunal
självstyrelse, om man sedan inte
tillräckligt beaktar hur dessa värden
blir omsatta i praktisk handling.

Nu kan det med skäl framhållas, så -

som utskottet också har gjort, att en del
av de avsnitt som avhandlas i denna
motion har tagits upp i andra sammanhang
och redan varit föremål för behandling
och beslut vid årets riksdag.

Det skulle vara en hel del ytterligare
att anföra med anledning av detta ärende,
men jag skall avstå därifrån. Jag
vill bara uttala den förhoppningen att
den nya författningsutredningen skall
arbeta i en sådan takt att förslag till ny
författning kan föreläggas 1968 års riksdag
till en första behandling. Oberoende
av det förslag som utskottsmajoriteten
framför och oberoende av vilket
beslut som riksdagen fattar med anledning
av vår partimotion hoppas jag att
de synpunkter som finns i motionen
skall komma upp till överläggning i den
nya författningsutredningen och så
långt som möjligt bli beaktade i ett slutgiltigt
förslag.

Högerledamöterna har reserverat sig
för att tilläggsdirektiv bör utfärdas till
den nya författningsutredningen i överensstämmelse
med vad i motionen framhålles.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Den som händelsevis
endast får konstitutionsutskottets utlåtande
nr 30 i sin hand, får lätt den uppfattningen
att den mycket omfattande
motion som högerpartiet väckt och som
är avvisad av utskottsmajoriteten är något
slags gengångare av den författningsdiskussion
som har pågått under
så lång tid. Som herr Sveningsson anförde
är det emellertid inte fråga om
någon gengångare. Denna motion tar
upp problem som inte har diskuterats
vid förhandlingarna före tillsättandet
av den nya författningskommittén. Det
är i verkligheten fråga om ett aktualiserande
av nya problem för att åstadkomma
ett fördjupande och ett stärkande
av det svenska folkstyret. Det är därför,
tycker jag, mycket besvärande för

Onsdagen den 27 april 19(if> fm.

Nr 20

majoriteten då den avvisar denna motion
bara under åberopande av att författningsfrågan
nyligen överlämnats till
en ny utredning.

De frågor som vi har aktualiserat är
bl. a. utlandssvenskarnas rösträtt, partistödet,
åsiktstvånget och kollektivanslutningen
samt inte minst maktbalansen
och maktkoncentrationen i samhället.
Dessa problem behandlas inte i de
direktiv som nu har utfärdats för den
nya utredningen. Visserligen är direktiven
utomordentligt vidlyftiga och omfattande
och visserligen skulle man med en
mycket långtgående och vid tolkning
av direktiven — om man det ville —
kunna tränga in en del av dessa frågor
i utredningsarbetet. Men de fördiskussioner
som förevarit om dessa direktiv
har inte gett någon antydan om att avsikten
är att utredningen skall ta upp
dessa frågor. Man kan då fråga sig varför
majoriteten är så negativt inställd
till att vi nu motionerat i detta ärende.
En förklaring kan vara att man fortfarande
vill förhala och begrava författningsfrågan.
Man vill kanske inte
ha någon reell diskussion om nya författningspolitiska
problem, åtminstone
inte inom de närmaste åren.

Men det finns också en annan förklaring,
och det är att .socialdemokraterna
på en del punkter många gånger manifesterat
ett ointresse av att fördjupa
demokratien och ett ointresse som koncentrerar
sig kring frågor som av politiskt-praktiska
skäl känns obehagliga
för regeringspartiet.

Det gäller i första hand kollektivanslutningen.
Där har från regeringshåll
och från det socialdemokratiska partiet
under senare år inte givits någon som
helst antydan om att man skulle vara
beredd att frångå detta ingrepp i den
personliga friheten. För oss är denna
fråga en författningspolitisk fråga. Kollektivanslutningen
strider mot våra frilietsbegrepp,
vilket är tillräckligt för
att man nu, då hela demokratiens former
skall överses bör ta upp den till
behandling. Det är möjligt att socialde -

öf)

vissa riktlinjer för en författningsreform
mokraterna anser att det är en komplicerad
fråga. Jag tycker inte det, men
om man nu anser det, borde i så fall
författningsutredningen få tillfälle att
pröva den.

Inte heller organisationernas ställning
i samhället och hur organisationerna
redan nu påverkar och i framtiden kommer
att påverka maktbalansen i samhället
behandlas i författningsutredningens
direktiv.

Det är en händelse som ser ut som
en tanke att man vid utformandet av
direktiven till den förra författningsutredningen
var medveten om att detta
är ett stort demokratiskt problem. Där
framhölls att det inte är tillräckligt att
institutionerna står i överensstämmelse
med demokratiskt formella principer
— exempelvis att fria val skall hållas,
att fri debatt får förekomma, att
regeringen är ansvarig inför väljarna,
och liknande saker — man slog dessutom
fast att de demokratiska institutionerna
måste få former som underlättar
och stimulerar den enskilde medborgarens
aktiva medverkan i samhällsarbetet.

Jag har därför en bestämd uppfattning
att det är särskilt viktigt att även
i den kommande författningsutredningen
behandla just organisationernas utformning
och relationer till statsmakterna.

Visserligen är vi på det klara med
att den moderna politiska demokratien
i första hand bygger på självständiga
politiska partier. Men vi som sysslar
med samhällsarbete och praktisk politik
är också på det klara med att organisationerna
på olika sätt inverkar på
de politiska partiernas handlande. När
organisationerna under senare år inviterats
av regeringen att träda i direkt
kontakt med statsmakterna och regeringen
har detta problem fått en större
valör än det hade tidigare. Det är ett
tillräckligt skäl, för att den nya författningsutredningen
borde ta upp även
detta problem till närmare belysning.

Herr talman! Man brukar säga att

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Om vissa riktlinjer för en författningsreform

demokratien är djupt rotad hos vårt
folk, att vi svenskar är sanna demokrater,
att rösträttsreformerna innebar demokratiens
förverkligande i vårt land.
Det är riktigt, men man får inte därav
förleda sig att tro att demokratien en
gång för alla är införd i vårt land. Demokratien
kan inte bli perfekt, den
måste alltid förnya sig själv. I det ögonblick
vi förklarar oss vara nöjda med
demokratien och förklarar att allt fungerar
på ett demokratiskt tillfredsställande
sätt, då uppstår en fara för att
makten missbrukas — medvetet eller
oftast omedvetet. Men faran är inte
därför mindre. Detta är den pricipiella
bakgrunden till att vi i motionen har
velat aktualisera alla dessa frågor som
sammanhänger med vårt krav på att
ytterligare stärka demokratien i landet.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Holmberg utgick
från att utskottsmajoriteten var negativ
och ville förhala författningsfrågan.
Det är en anmärkningsvärd uppfattning.
Det är nämligen enbart högermän —
tre av utskottets 20 ledamöter — som
har reserverat sig. Anmärkningen riktar
sig alltså även mot folkpartiets och
centerpartiets utskottsledamöter.

Jag kan emellertid förstå att de inte
har intagit samma ståndpunkt som herr
Sveningsson och herr Holmberg nu har
utvecklat. Såsom framgår av utskottsutlåtandet
har nämligen betydande delar
av innehållet i denna motion behandlats
vid innevarande års riksdag.
I utlåtandet uppräknas frågorna om
utlandssvenskars rösträtt, partistödet,
kollektivanslutningen och den kommunala
demokratien, som redan varit föremål
för behandling i år. En annan stor
fråga som tagits upp i motionen gäller
planeringsorganen, och den behandlades
av utskottet i ett utlåtande år 1964.

Tar man bort dessa frågor, är det
inte mycket som kvarstår i motionen.
Det innebär att utskottet inte har kun -

nat följa den. Såsom här tidigare har
sagts har det givits mycket omfattande
direktiv för en förnyad utredning av
författningsfrågan. Ett bifall till högermotionen
eller reservationen om tillläggsdirektiv
till författningsutredningen
skulle väl också, trots att så många
frågor alltså redan har behandlats, om
något innebära att ärendet förhalades.

Det ställningstagande som utskottsmajoriteten
har gjort tror jag är riktigt,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Eftersom utskottets ärade
ordförande var generös nog att vilja
fördela ansvaret för utskottsmajoritetens
utlåtande, må det vara mig obetaget
att säga ett par ord beträffande centerpartiets
ställningstagande i denna
fråga.

Det är obestridligt att de flesta av de
problem som tagits upp i motionen
nyligen har varit föremål för opinionsyttringar
här i huset. En förnyad prövning
kan därför, i varje fall för ögonblicket,
anses vara överflödig.

Jag skulle också som skäl för vårt
ställningstagande vilja använda den
motivering som högerledaren begagnade.
Vi anser nämligen att tilläggsdirektiv
skulle i väsentlig grad försinka författningsutredningens
arbete. Alla partigrupperna
var under de förberedande
överläggningarna om författningen ense
om att det är angeläget att arbetet på
den punkten forceras. Om man skulle
tillägga utredningen de delvis nya uppgifter
som nu föreslås skulle arbetet enligt
vår uppfattning försenas i väsentlig
grad.

Att vi sålunda delar utskottsmajoritetens
mening beror alltså inte, såsom
man skulle kunna tro av det något lätta
resonemang som fördes, på en slumpvis
tillkommen bedömning. Den bedömning
som ligger bakom är ur alla synpunkter
reell.

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

:$7

Om vissa riktlinjer för en författninRsreform

Herr HOLMBERG (li):

Herr talman! Hade man den målsättningen
att författningsntredningen skulle
ta upp alla dessa problem och lösa
dem redan i den första omgången, till
1968 års riksdag, skulle det innebära
en tung arbetsbörda, som kanske skulle
kunna leda till en försinkning av arbetet
— på den punkten vill jag gärna
ge herr Andersson i Brämhult rätt. Nu
skall emellertid författningsutredningen
arbeta i två olika etapper, och frågor
exempelvis om maktbalans, maktfördelning,
maktkoncentration och frågor som
gäller organisationernas relationer til]
statsmakterna är av sådan art att de
mycket väl kunde ses och borde ses i
det längre författningsperspektivet. Däremot
tror jag att exempelvis frågan
om kollektivanslutningen med ett krav
på att tvångsanslutning till politiskt
parti inte skall få förekomma inte är
ett problem där lösningen behöver dra
ut på tiden.

Jag vill också till utskottets ordförande
säga att det är riktigt att en del
av de nu aktualiserade problemen är
behandlade eller diskuterade i riksdagen
alltsedan år 1964. Men vi gör ofta
på det sättet att vi först diskuterar i
riksdagen för att så småningom tillsätta
en utredning för att ta upp problemen
till förnyad prövning. Den utredningen
är enligt min mening redan nu tillsatt
och borde ha fått dessa uppgifter.

Om jag förstod herr Andersson i
Brämhult rätt, förelåg inte heller några
delade meningar mellan oss om att dessa
grundläggande demokratiska problem
borde bli föremål för behandling
och lösning. Meningsskiljaktigheten
gällde bara i vilken form och när detta
borde ske.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall gärna hålla
med herr Holmberg om att man i motionen
har tagit upp problem som är av
stor räckvidd och väsentlig betydelse.
Somliga av dem har — som redan
framhållits tidigare — redan behandlats

och andra kommer att behandlas av
författningsutredningen.

När vi har varit med på utskottets
skrivning har det huvudsakligen skett
med samma motivering som herr Torsten
Andersson här framförde, nämligen
att vi icke vill fördröja författningsutredningens
arbete. Vi tycker att det är
väsentligt att arbetet kommer i gång
och ger resultat så fort som möjligt.
Detta är skälet till att vi har avstått
från att gå närmare in på de frågor som
tas upp i motionen.

Detta, herr talman, har jag gärna önskat
få säga.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. bidrag till politiska partier

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 25.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Kilsmo anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen av misstag
röstat för nej-propositionen.

Ang. bidrag till politiska partier

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående anslag för budgetåret
1966/67 till bidrag till politiska partier
jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att till Bidrag
till politiska partier för budgetåret
1966/67 under andra huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 23 miljoner
kronor.

1 två likalydaude motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m. fl. (I: 281) och den andra
inom andra kammaren av herr Bohman
m. fl. (11:346), hade motionärerna —
under åberopande av innehållet i de
likalvdande motionerna 1:251 och II:
321 — hemställt, att riksdagen måtte
avslå det under andra huvudtiteln till
Bidrag till politiska partier för budgetåret
1966/67 äskade förslagsanslaget av
23 miljoner kronor.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 281 och II: 346, till Bidrag
till politiska partier för budgetåret
1966/67 på driftbudgeten under andra
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
23 000 000 kronor.

Keservation hade anförts av herrar
Virgin, Strandberg och Bohman samt
fröken Ljungberg, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 281
och 11:346, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag för budgetåret 1966/67 till bidrag
till politiska partier.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Utskottet har varit mycket
kortfattat vid behandlingen av denna
fråga. Jag skall också fatta mig kort
och nöja mig med att, under hänvisning
till den uppfattning som vi tidigare
deklarerat om det principiellt oriktiga
i bidrag av denna typ, yrka bifall till
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det finns väl inte anledning
att på nytt ta upp en debatt
om partistödet. Man skulle möjligen
kunna göra en del kommentarer till att
högern fortsätter att motsätta sig det.
När emellertid inte herr Virgin är villig
till debatt, skall inte jag provocera en
sådan, utan nöjer mig med att yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Onsdagen den 27 april 1966 fin.

Nr 20

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 53, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av motioner om beaktande av
den enskildes intressen vid utarbetande
av en ny grundlag, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om förbud mot retroaktiv lagstiftning

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 32, i anledning av motioner
om förbud mot retroaktiv lagstiftning.

I de till konstitutionsutskottet hänvisade
likalydande motionerna I: 365, av
herr Åkerlund, och II: 436, av fru Kristensson,
hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till sådan ändring i
grundlagen, att förbud infördes mot retroaktiv
lagstiftning.

Om förbud mot retroaktiv lagstiftning

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:365 och 11:436 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade fogats ett särskilt
yttrande av herrar Sveningsson,
Hernelius och Magnusson i Tumhult.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Den här motionen av
herr Åkerlund i denna kammare och
fru Kristensson i andra kammaren har
nog tillkommit och blivit lämnad som
en följd av den proposition nr 10 vid
årets riksdag, i vilken finansministern
föreslog en retroaktivt verkande bilaccis
— vilket tyvärr även blev riksdagens
beslut.

Säkert är det inte många som har något
intresse av en retroaktiv lagstiftning.
Risken av att sådana beslut kan
fattas skapar för medborgarna en ovisshet
och en osäkerhet som inte bör förekomma.
Här finns alltjämt ett hinder
för att en starkare rättstrygghet skall
kunna tillämpas, och det hindret bör
försvinna.

I stort sett är det bara finansministern
som en och annan gång, sannolikt
i onödan, griper till denna möjlighet.

Utskottet lämnar uppgift om att i såväl
en del gamla som nya länder finns
i många fall förbud mot en sådan lagstiftning.
Framför allt strafflag skall
inte ha någon tillbakaverkande kraft,
och den ordningen tillämpas som princip
även här hos oss.

Men det finns också i en del länder
grundlagsbeslut som förbjuder över huvud
taget dem som har att besluta och
lagstifta att fatta retroaktivt verkande
beslut. Det senare är säkert mest i överensstämmelse
med en god rättsordning
och medborgarnas allmänna rättsmedvetande.

Nu har denna viktiga fråga tagits
upp till behandling först i den stora och
under många år arbetande författningsutredningen
och även i direktiven till

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. utskottets dechargearbete
den senast tillsatta författningsutredningen.
Den liar fått sig förelagd att ta
ställning till frågan om retroaktiv lagstiftning.
Säkert är det en allmän önskan
att i rättssäkerhetens intresse vi
skall få en ordning med förbud mot
retroaktivt verkande beslut, inte bara
på strafflagstiftningens område.

Med hänsyn till vad som inträffat i
författningsfrågan sedan motionen
lämnades har vi nöjt oss med att bara
till utlåtandet foga ett särskilt yttrande,
och jag har inte heller nu något särskilt
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 33, angående granskning
av de i statsrådet förda protokollen.

Till konstitutionsutskottet hade på
gjord framställning blivit överlämnade
de protokoll, vilka förts i statsrådet efter
dem som voro föremål för granskning
vid 1965 års riksdag fram till början
av innevarande riksdag.

Vidare hade en fråga om anmärkningsanledning
väckts, i båda kamrarna,
och hänvisats till utskottet jämlikt
§ 57 riksdagsordningen.

Utskottets föreliggande memorial upptog
fyra särskilda, med A, B, C och D
betecknade avdelningar, av vilka de tre
sistnämnda voro indelade i vissa nedan
närmare angivna punkter.

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att memorialet skulle
företagas till avgörande avdelningsvis
och i förekommande fall punktvis.

I avdelningen A hade utskottet anmält,
att det icke funnit anledning att
tillämpa § 106 regeringsformen.

Vid föredragning av avdelningen A
lades memorialet i denna del till handlingarna.

I avdelningen B hade utskottet anmält,
att det icke heller funnit anled -

ning att framställa någon anmärkning
jämlikt § 107 regeringsreformen.

Efter föredragning lades denna anmälan
till handlingarna.

Ang. utskottets dechargearbete

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep),
som anförde:

Herr talman! Det dechargehetänkande
som konstitutionsutskottet framlagt
i år och som skall debatteras här nu
har givit mig anledning till vissa reflexioner
av allmän natur som jag vid
debattens inledningsskede vill ''ramföra
till kammaren. Betänkandet är som
synes ganska omfattande, visserligen
inte lika digert som förra året men i
alla fall över 100 sidor i tryck. Det är
alltså ett ganska stort granskningsarbete
som nu slutredovisats i riksdagen.

Någonting som måste falla läsaren i
ögonen är emellertid att utskottet inte
på någon av de nio punkter, där man
gör uttalanden, har varit enigt. Inte på
någon punkt har utskottets socialdemokrater
funnit anledning till något
som helst uttalande eller haft något
önskemål i anledning av granskningen.
I varje fråga har socialdemokraterna
enigt avvisat alla synpunkter som framförts
av de övriga ledamöterna.

Detta är naturligtvis inte något märkligt
i fråga om avdelning B i betänkandet,
där utskottet enligt praxis behandlar
yrkanden om anmärkning enligt
§ 107 regeringsformen. Endast ett sådant
yrkande har framställts i år, och
det har understötts endast av högerns
representanter i utskottet.

Anmärkningsvärt är emellertid att
hela avdelning C i betänkandet, som i
år liksom förra året upptar åtta punkter,
inte innehåller någon enda fråga
där socialdemokraterna funnit sig kunna
gå med på ett uttalande under åberopande
av § 107 regeringsformen. Alla
försök till hopskrivning har avvisats.

Hur anmärkningsvärt årets memorial
är just på det sätt jag här liar angett

Onsdagen den 27 april 19(5(5 fm.

Nr 20

framgår bäst om man gör en jämförelse
med tidigare betänkanden. Från senare
år kan nämnas att socialdemokraterna
1961 var med om fyra tillkännagivanden,
1962 tre, 1963 var man med
om ett, 1964 var man med om två och
1965 v.ar man med om fem. Förra året
var vi förutom om de fem tillkännagivandena
ense om två s. k. ingresserinringar
avseende statsrådsprotokollens
formalia.

Att regeringspartiets representanter i
utskottet alltså inte har velat vara med
om det allra minsta uttalande som kunde
uppfattas såsom ett konkret resultat
av dechargegranskningen måste föranleda
vissa frågor och reflexioner.
Vad är egentligen skälet till den attityd
som nu framkommit? Har man plötsligt
funnit att inte bara regeringen utan
Kungl. Maj :ts hela vidlyftiga kansli under
ett helt år har fungerat så till punkt
och pricka utan varje fel och brist att
riksdagen bara har att ta av hatten och
buga sig djupt, eller är det så att man
har fått en förändrad syn på dechargeinstitutet
som nu kommer till uttryck i
regeringspartiets hållning? Jag skall inte
gå in på några spekulationer om vad
som kan ligga bakom socialdemokraternas
inställning. Jag vill emellertid framhålla
de farhågor för själva dechargeinstitutet
som frontförändringen ger
anledning till.

Vi är alla medvetna om att dechargeinstitutet
är ett bräckligt och vanskligt
instrument i ett parlamentariskt system.
Det bär ju ursprungligen konstruerats
med tanke på ett helt annat styrelsesätt.
Emellertid har det i praxis undergått
stora förändringar efter sin tillkomst.
Över huvud taget kan man säga
att på få levande punkter i förvaltningslivet
är skillnaden mellan formella
grundlagsregler och praxis större än
här. Det som närmast kan jämföras är
väl regeringsformens bestämmelser om
budgeten. Den omdaning av dechargeinstitutet
som har skett i praxis under
i huvudsak stor enighet mellan olika
politiska åsiktsriktningar har gjort att

Ang- utskottets dechargearbete
institutet har kunnat överleva och inte
bara det. Inte från något håll har det
mig veterligt påyrkats att dechargen
skulle slopas.

Vad som har särskild betydelse i dechargepraxis
under senare år är utvecklingen
mot granskning av administrativ
praxis och strävan att nå fram till andra
meningsyttringar från konstitutionsutskottet
än sådana politiska anmärkningar
som regeringsformen talar om.
Utskottet bär funnit formen tillkännangivande
under åberopande av § 107 regeringsformen
såsom ett sådant uttryckssätt
för att ge utrymme för en avdramatiserad
decharge. Även om det naturligtvis
har förekommit svårigheter
förefaller konstitutionsutskottet under
senare år ha fått viss framgång i sina
strävanden. Varje år har som nyss
nämnts enighet kunnat nås om vissa
uttalanden utan egentlig politisk udd,
men inte så i år.

Jag vill erinra om att författningsutredningen
utan meningsskiljaktighet
förordade att dechargeinstitutet skulle
behållas och underströk att det borde
inriktas på granskning av administrativ
praxis. I direktiven för den nya författningsutredningen
har också uttalats
att förslagen i denna del kan ligga
till grund för det fortsatta arbetet. Ett
uttryck för samma inställning måste
vara att konstitutionsutskottet förra
året beslöt att börja trycka vissa dechargeutredningar
såsom bilagor till
betänkandet. Det var naturligtvis ett i
viss mån vanskligt förfarande med tanke
på de knappa resurser i fråga om både
tid och personal som står utskottet
till buds, men det gav otvivelaktigt uttryck
för en strävan att omdana dechargen
till en allmänt utredande verksamhet.

Mot bakgrunden av vad som här sagts
måste årets dechargebetänkande inge
allvarliga farhågor. Man måste fråga sig
vad en administrativ granskning skall
tjäna till, om regeringspartiet i varje
liten fråga ställer sig avvisande till alla
framförda synpunkter. Utan tvekan gör

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. utskottets dechargearbete

det i första hand tillkännagivandeinstitutet
meningslöst. Ett farligt steg i
samma riktning tog socialdemokraterna
förra året, då man bröt med gammal
praxis och genomdrev votering om
ett tillkännagivande. Jag vill för min
egen del med bestämdhet understryka
att jag i år tänker inta samma ståndpunkt
som förra året och sålunda avstå
från att deltaga i eventuella voteringar
om tillkännagivanden. Jag anser att sådana
voteringar innebär en direkt politisering
av dechargen och därmed är
farliga för konstitutionsutskottets arbetsmöjligheter.

Man måste ställa sig frågan: Vilka
alternativ står egentligen till buds, om
regeringspartiet vidhåller den hållning
till dechargen som intagits i år? Jag
kan bara se två möjligheter. Endera
får dechargen bli helt oppositionens
sak eller den administrativa granskningen
bli en uppgift för oppositionen,
som får driva sin granskning till politiska
prickar mot vederbörande statsråd,
eller också får granskningen flyttas
ut från riksdagen och läggas exempelvis
på JO, förslagsvis så att JO får
avge en särskild berättelse om granskningen
av departementen, vilken får
utskottsbehandlas i vanlig ordning. Den
senare möjligheten har tidigare framskymtat
i debatten. Såvitt jag'' kommer
ihåg, har justitiekanslern i ett remissyttrande
nyligen framfört en sådan tankegång.

Vilken väg man bör välja kan givetvis
inte överblickas nu. Två saker är emellertid
klara, nämligen att riksdagen
måste ha viss insyn i regeringsärendenas
handläggning på sätt man nu får
genom dechargen och att någon form
av administrativ granskning av departementen
måste ske. Med den starka utveckling
som pågår mot ökade maktbefogenheter
hos Kungl. Maj :t — och därmed
inte bara för regeringen utan även
för alla dess tjänstemän som ständigt
ökar i antal — är det alldeles uppenbart
att någon kontroll måste utövas.
Alla andra myndigheter står under till -

syn av riksdagens ombudsmän och revisorer,
men Kungl. Maj:ts kansli granskas
endast av konstitutionsutskottet.
Det är därför enligt min mening en
farlig väg socialdemokraterna har slagit
in på, om de vill ställa sig utanför
dechargen och minska dess funktionsmöjligheter.

I detta anförande instämde herrar
Harald Pettersson (ep), Tistad (fp),
Hermansson (ep), Svenungsson (h) och
Sveningsson (h), fru Segerstedt Wiberg
(fp), herrar Axel Kristiansson (ep),
Nils Theodor Larsson (ep), Schött (h),
Svanström (ep), Elofsson (ep), Arvidson
(h), T horsten Larsson (ep), Nyman
(fp), Hernelius (h), Dahlén (fp),
Wikberg (ep) och Axel Andersson (fp),
fröken Stenberg (h) samt herrar Per
Jacobsson (fp), Karl-Erik Eriksson (fp)
och Ernulf (fp).

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! De reflexioner som herr
Torsten Andersson nu har gjort måste
grunda sig på någonting som, vad jag
kan förstå, är felaktigt. Socialdemokraterna
har icke ändrat sin syn när det
gäller dechargearbetet. Inte heller har
vi beslutat oss för att icke göra tillkännagivanden
när det gäller frågor om
administrativ praxis o. s. v. Vi går till
detta granskningsarbete lika förutsättningslöst
som övriga partiers företrädare.

Att vi i år inte har kunnat följa de
borgerliga partierna när det gäller tillkännagivanden
beror på att vi har funnit
att de borgerliga — där de vunnit i
lottdragningen inom utskottet — har
sakligt fel. Och det skall vi väl ta upp
till behandling i varje ärende — vi kan
inte vara med om sådana tillkännagivanden
som de borgerliga har begärt,
där de alltså inte har rätt i sak. Jag
tycker att det är nära nog oförskämt
att begära att man skall vara med om
tillkännagivande i ett sakärende ehuru
man vet att tillkännagivandet är helt
felaktigt.

Onsdagen den 27 april 19(50 fm.

Nr 20

Har svårt förstå grunden till talet
om att vi därmed skulle vara inne på
eu farlig väg. Vi liar inte ändrat uppfattning
— vi är beredda att göra tillkännagivanden
och vi deltar i granskningsarbetet
lika träget som de borgerliga.
Om vi finner någonting av den karaktär
att man bör göra ett tillkännagivande
är vi som sagt även i fortsättningen
beredda att göra det. Men vi
kan inte vara med om tillkännagivanden
som är sakligt felaktiga.

Sedan bär vi inom utskottet varit
ense om att försöka göra en översyn i
syfte att om möjligt få dechargeförfarandet
bättre och ändamålsenligare.
När man nu talar om allvarliga farhågor
beträffande socialdemokraternas inställning
vill jag säga att jag känner lika
allvarliga farhågor därest oppositionen
i fortsättningen skall utnyttja institutet
med tillkännagivanden på det
sätt som har skett vid årets riksdag. Det
tror jag är lika farligt, om inte farligare.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tycker nog att utskottets
ärade ordförande går litet väl
långt när han gör gällande att allt som
oppositionen här fört på tal skulle vara
sakligt fel. Skulle vi verkligen, herr ordförande,
i vårt nit ha missat på varenda
punkt? Skulle vi vara totalt vilseledda
i fråga om det vi fört till torgs
reservationsvägen och i den mån vi
med lottens hjälp vunnit utskottsmajoriteten?
Det påståendet, herr talman,
är med förlov sagt mycket, mycket
djärvt.

Jag vill gentemot herr ordförandens
påståenden hävda att vi från oppositionens
sida har vinnlagt oss om att
utifrån rent sakliga synpunkter komma
fram till en uppfattning i de frågor vi
fört på tal. Jag hoppas att herr ordföranden
kan vidimera sin uppfattning
eller också att han försöker mildra sitt
synnerligen bestämda uttalande här. Det
uttalandet kommer nämligen att kasta
en skugga över hela den här debatten

Ang. höjning av bilaccisen
och även över oppositionens hela arbete
inom konstitutionsutskottet i fortsättningen.
Det kan möjligen utgöra en
förklaring — om man långdrar frågan
— till socialdemokratiens hållning då
man a priori utgår från att vad oppositionen
kommer med är osakligt. Det
betyder ju att regeringspartiet till varje
pris skall avvisa varje försök till resonemang.

Skulle inget av dessa ärenden vara
av den arten att man på socialdemokratiskt
håll skulle ha den uppfattningen
att ärendet i någon män hade kunnat
handläggas på ett bättre sätt? Den
frågan hänger faktiskt i luften, och jag
hoppas att herr ordföranden i all vänskaplighet
vill ge mig ett besked på den
punkten.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Vi har också på socialdemokratiskt
håll försökt att vara sakliga
i våra ställningstaganden. Vi har
diskuterat de olika punkterna och kommit
till den slutsatsen att de tillkännagivanden
som oppositionen vill göra på
de punkter där den med lottens hjälp
står för utskottets skrivning inte är uppbyggda
på vad vi anser vara saklig
grund.

Om det hade funnits en saklig grund
för ett tillkännagivande, hade socialdemokraterna
icke tvekat att ställa sig
bakom detta. Av sakliga skäl har vi i
år inte ansett oss kunna göra det.

överläggningen ansågs härmed slutad.

I ett ärende, som av utskottet redovisats
under en med 1 betecknad punkt
i avdelningen B, hade inom utskottet
framställts ett anmärkningsyrkande, som
avslagits.

Punkten 1

Ang. höjning av bilaccisen

I pressmeddelanden den 1 respektive
den 3 januari 19(56 från finansdepartementet
hade bland annat meddelats, att

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. höjning av bilaccisen
regeringen hade för avsikt att föreslå
en höjning av den s. k. bilaccisen från
och med den 1 januari 1966 och att proposition
i frågan beräknades bliva avlämnad
till riksdagen den 11 samma
månad i anslutning till statsverkspropositionen.
Det sålunda aviserade författningsförslaget
hade framlagts på förutskickad
dag och antagits av riksdagen
den 2 februari 1966, varefter kungörelse
om ändringen utfärdats den 4
februari.

Vid kamrarnas plenum den 12 januari
1966 framställde herr Holmberg i
första och herr Bohman i andra kammaren
anmärkningsanledning mot statsrådet
och chefen för finansdepartementet.
Skrivelserna därom jämte i överlämnade
konvolut inneslutna skrivelser
om anledningen till anmärkningen hade
jämlikt 57 § riksdagsordningen remitterats
till konstitutionsutskottet. Anmärkningen
gällde, att statsrådet och
chefen för finansdepartementet genom
utfärdat meddelande om höjning från
och med den 1 januari 1966 av omsättningsskatten
på motorfordon åsidosatt
riksdagens beskattningsrätt.

Utskottet hade i denna punkt av anförda
skäl icke funnit sig böra framställa
någon anmärkning på grundval
av ifrågavarande anmärkningsanledningar.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Hernelius och Magnusson
i Tumhult, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla i reservationen
angiven lydelse.

Reservanterna hade funnit sig böra
framställa anmärkning jämlikt 107 § regeringsformen
mot chefen för finansdepartementet,
statsrådet Gunnar Sträng.

Härom anförde nu:

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Denna reservationsanmärkning
av högerns ledamöter i konstitutionsutskottet
mot statsrådet och
chefen för finansdepartementet angåen -

de den höjda bilaccis som uttogs från
den 1 januari i år och fram till den dag,
den 2 februari, då beslutet fattades i
riksdagen är det enda ärende i årets
dechargememorial som vi ansett vara
av den storleksordningen och så betydelsefullt
att vi funnit det vara riktigt
att i vårt yrkande tillämpa § 107 regeringsformen.

Soiin vi alla vet är det riksdagen som
beslutar i skattefrågor, och finansministern
eller regeringen har ingen rätt att
utan riksdagens beslut påbjuda några
nya skatter. Nu kommer det säkert från
utskottsmajoritetens sida, kanske av finansministern
själv, att framhållas att
här har inte på nyårsafton eller nyårsdagen
utfärdats någon ny skatteförordning
i finansdepartementet. Och när det
inte före riksdagsbeslutet utfärdats, formellt
sett, någon ny skatteförfattning
så är finansministern — kominer man
att säga — helt utan ansvar, helt oskyldig.
Men tyvärr är det inte på det sättet
att finansministern är utan ansvar,
ty lika riktigt som det är att finansministern
inte ensam givit ut någon skatteförfattning,
lika riktigt är det att finansministern
vid årsskiftet gav ut ett
pressmeddelande som fungerade och
gav precis samma resultat som om detta
meddelande haft formen av en skatteförordning
med författningstext.

Detta är det viktigaste och mest avgörande
i hela detta ärende. Om ett
statsråd handlar på det eller det sättet,
måste formerna betyda mindre. Det är
det praktiska resultatet av statsrådets
handlande som skall bedömas i ett fall
som detta.

Visst kan man göra som finansministern
gjorde i andra kammaren den 2
februari i debatten om bilaccisen när
han sade ungefär som så att han kunde
använda samma språk som den eller
den riksdagsmannen. Jag behöver inte
tala om hur det är — alla vet det, även
finansministern själv. Statsrådet Sträng
är inte bara en vanlig riksdagsman, utan
han är landets finansminister och en
mäktig finansminister. Han liksom alla

Onsdagen den 27 april fm.

Nr 20

vi andra är väl medveten om att han
har en trogen majoritet i riksdagen som
inte sviktar när det gäller skattehöjningar.
En man med den ställning som
finansministern har måste vara medveten
om den makt som finns bakom hans
ord när han gör uttalanden. Om man
tar det exemplet att en vanlig enkel
riksdagsman hade sagt på nyårsafton
att från den 1 januari skall tillämpas
en ny och högre bilaccis, hade det inte
haft någon betydelse. Men när landets
finansminister med namnet Gunnar
Sträng gör detta uttalande börjar tillverkarna
och samtliga importörer, som
har att inbetala bilaccisen till kontrollstyrelsen,
att från den 1 januari ta ut
denna högre accis av sina återförsäljare
och dessa i sin tur av bilkunderna.
Heskattningen blev i praktiken ändrad
utan riksdagens hörande. Den ställning
finansministern intager och den makt
som finns bakom hans ord är något som
väger tungt vid bedömningen av detta
ärende.

Ingen kan påstå något annat än att
meningen med finansministerns pressmeddelande
var att detta uttalande skulle
respekteras och efterlevas. Meningen
var att det skulle tillämpas så att det
verkligen fungerade som en skatteförfattning.
Detta var också statsrådet medveten
om. Jag tror inte att någon menar
att detta pressmeddelande bara var
ett förfluget ord och inte allvarligt menat.

I proposition nr 10 med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
förordningen om skatt på sprit och vin
in. m. — under benämningen »m. in.»
ingick tydligen bilarna — uttalade finansministern
följande: »I likhet med
övriga här förordade förslag bör ändringarna
av bilaccisen träda i kraft så
snart som möjligt. För att motverka
rubbningar inom bilhandeln anser jag
det emellertid angeläget att man undviker
att den lägre skattesatsen gäller
under tiden mellan skattehöjningens
offentliggörande och de nya bestämmelsernas
ikraftträdande. Jag lät där -

Ang. höjning av bilaccisen
för den 1 januari offentligt meddela
min avsikt att föreslå den nu förordade
skattehöjningen och anser mig med hänsyn
till den omfattande publicitet som
gavs detta meddelande kunna föreslå
att den nya skattesatsen tillämpas från
årsskiftet.»

Detta uttalande i den kungl. propositionen
nr 10 säger bättre och bevisar
starkare än någonting annat att vår anmärkning
är befogad och att den är
tungt vägande. I den mån som tillverkare
och leverantörer av bilar levererade
dessa till återförsäljare tog man
nämligen — som jag redan sagt — ut
den höjda bilaccisen under januari månad
fram till den dag som beslutet fattades.

Även om detta inte är ett tilltalande
förhållande, är det ändå rätt intressant
ur en annan synpunkt, nämligen att en
man i ett demokratiskt samhällsskick
har den ställningen att han genom några
rader i ett pressmeddelande sätter
både eu viktig skatteförfattning och
grundlagen ur funktion — det var vad
som här skedde.

I den debatt som förekom i andra
kammaren om bilaccisen gjorde också
statsrådet Sträng ett uttalande som klart
visade att han helt och fullt litade på
att de två bilfabrikerna Volvo och Saab
samt det 40-tal importörer som finns i
landet var solidariska och tog ut den
höjda bilaccisen från den tidpunkt som
finansministern ansåg vara riktig och
önskvärd, den 1 januari 1966.

Det var bara frivilliga åtgärder, det
var inget tvång, som utövades av någon
myndighet, framhåller utskottets majoritet.
Ja, ofta finns det delade meningar
om vad som är frivillighet och frihet
och vad som i verkligheten är tvång i
vårt svenska samhälle. Den som skulle
köpa en bil under januari månad var
tvungen att betala den högre bilaccisen,
om bilen hade levererats till återförsäljaren
efter den 1 januari. Då kan man
inte på något sätt uppskatta och värdera
eller tala om den frivillighet som utskottsmajoriteten
framhåller. Utskotts -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. höjning av bilaccisen
majoriteten talar vidare om att riksdagen
hade valfrihet att antaga den höjda
bilaccisen eller inte. Men detta är ett
resonemang som bara rent teoretiskt
är riktigt. Det har ingen kontakt med
verkligheten, ty det fanns ingen skattskyldig
som under januari månad trodde
på den teorien. Alla tog ut skatten.

Om man hade följt grundlagens bestämmelser
och den höjda bilaccisen inte
grundlagsstridigt blivit tillämpad i
förskott hade det enligt min uppfattning
inte på något sätt hänt någon olycka
ur statens synpunkt.

Ute hos återförsäljarna fanns i vissa
fall ett betydande antal bilar, och dessa
blev inte belagda med den höjda bilaccisen.
Redovisningen av skatten sker
som sagt av fabrikerna och importörerna.
Även sedan riksdagen fattat sitt beslut,
fanns hos återförsäljare kvar bilar
som kunde säljas och som såldes utan
accishöjning.

•lag förmodar att finansministern åsyftade
alla bilaffärer under januari månad,
när han i debatten den 2 februari
gjorde följande uttalande: »Genom förhandsmeddelandet
om vad regeringen
ämnade föreslå riksdagen har bilhandeln
under januari månad flutit lugnt
och smidigt utan den minsta tillstymmelse
till hamstringstendenser. Det har
sagts mig att det har varit en ganska
dämpad bilhandel under januari månad;
dämpningen under november och
december har fortsatt under januari.»

Jag finner det för min del fullständigt
oförklarligt när man för övrigt försöker
göra gällande att folk skulle ha varit
otroligt bilköpshungriga om inte finansministern
lämnat ut sitt pressmeddelande.
Trots att de fick reda på att
bilarna framdeles skulle stiga i pris,
blev man ändå inte så köphungrig att
man köpte upp de bilar som fanns att få
till det lägre priset. Ingen kunde veta
hur länge lagren skulle räcka. Talet om
bilarna som hamstringsvara var när bilaccisen
behandlades starkt överdrivet.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla
att finansministerns pressmedde -

lande av oss inom högerpartiet betraktas
som klart grundlagsstridigt. Detta
meddelande var inte en tillfällig olyckshändelse,
utan något som skedde med
avsikt och på fullt allvar. Bakom pressmeddelandet
ser vi klart det förhållandet
att man inom socialdemokratiska
partiet känner med sig att man bär makten
att besluta och bestämma. Det långa
maktinnehavet skapar lätt maktövergrepp
av detta slag, och det kan lätt bli
beslut som inte är i överensstämmelse
med gällande grundlag.

Denna reservationsanmärkning är enligt
reservanternas mening synnerligen
berättigad.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Eftersom denna anmärkning
hänför sig till innehållet i
det förseglade konvolut som av kammaren
överlämnades till konstitutionsutskottet
och det innehållet i sin tur var
författat bl. a. av mig och min kollega
i andra kammaren herr Gösta Bohman,
tycker jag det är riktigt att jag utvecklar
mina synpunkter närmare. Jag gör
det också därför att det har sagts att anmärkningsanledningen
var utomordentligt
kort utformad och inte gav tillräcklig
hållpunkt för en anmärkning.

När nu ett utförligare material ligger
på riksdagens bord finner man emellertid,
precis som herr Sveningsson sade,
att anmärkningen är utomordentligt befogad.
Visserligen tar utskottsmajoritcten
med mycket lätt hand på de två
kommunikéer från den 1 och den 3 januari
som finansdepartementet utfärdade
om höjd bilaccis — man säger där
att departementschefen inte gjort annat
än meddelat sin avsikt att föreslå en
skattehöjning. Men de slutsatser som
bilimportörerna och de svenska bilfabrikanterna
drog av kommunikén
lämnar man tydligen helt åsido. Man
säger att det är deras ensak hur de
tolkar finansdepartementets kommunikéer
och att de fullt frivilligt har tagit

Onsdagen den 27 april 19(>(> f-m.

Nr 20

på sig att ta ut en högre skatt än tidigare
utan några påtryckningar.

Herr talman! Det är rätt att det i
pressmeddelandet den 1 januari fanns
en inledning där det stod att regeringen
hade för avsikt att föreslå höjning
av den s. k. bilaccisen. Men det räcker
inte med att läsa första meningen. I
fortsättningen talas ett annat språk.
Ingen som läst meddelandet kan undgå
att konstatera att här sades ut i klartext
vad som skulle komma att ske:
Finansministern hade bestämt att en
höjning skulle företas och att den högre
bilaccisen skulle tas ut redan från
ocli med årsskiftet 1965/66.

Går man från kommunikén av den 1
januari över till kommunikén av den
3 januari, finner man över huvud taget
inte någonting som tyder på att det
skulle vara fråga om ett förslag. Det
hela är upplagt så, att finansdepartementet
och finansminister Sträng vill
ge besked om vad som skall ske. Det
enda som kanske fattas i texten är en
underskrift: »Därefter rätter och packer
Eder». Den som läste kommunikén
kunde inte undgå att ändå förstå vad
som menades.

På det sättet fattade också bilfabrikanterna
och bilimportörerna saken.
Från bilbranschens organisation utgick,
sedan dessa meddelanden hade lämnats,
en skrift till berörda bilförsäljare om
att de redan under januari månad intill
riksdagen fattade sitt beslut borde
ta ut högre bilaccis för att inte råka ut
för rättsförlust. Trots att det under den
tiden gällde en särskild lag om bilaccis
kände sig sålunda bilförsäljarna
tvingade att av konsumenterna ta ut
en högre skatt än enligt den gällande
lagen.

Att i sådana sammanhang tala om
valfrihet är att vända upp och ned på
de begreppen. Med samma rätt kan
man tala om valfrihet när någon böjer
sig inför ett hot och väljer det enligt
hans mening mindre onda för att hotet
inte skall gå i verkställighet. Det skall
verkligen till mycken cynism för att

Anjf. höjninjj av bilaccisen
man i ett sådant fall, liksom i det vi
nu diskuterar, skall tala om verklig
frihet.

Utskottet har i sitt memorial tagit
upp den principiella frågan om retroakt
i vitet i beskattningen och pekat på att
man tillämpat retroaktivitet även i tidigare
sammanhang. Det är ett riktigt
påstående, men det utgör inte något
principiellt försvar för vad som nu
skett. Det förhållandet att retroaktiva
skattehöjningar tidigare förekommit i
svensk skattelagstiftning innebär inte
att vi principelit godkänner ett sådant
förfarande. Vad som hänt är att bilförsäljarna
i sin egenskap av statens uppbördsmän
tagit ut skatt i förväg och i
strid mot gällande lagstiftning. Var och
en har klart för sig att de uppbördsmännen
inte ansett någon annan väg
stå till buds sedan kommunikéerna utfärdats.
Att ta ut skatten i efterhand,
efter ett beslut av riksdagen om retroaktivitet,
skulle ju inte ha låtit sig göra —
då hade bilförsäljarna saknat rättsgrund
för ett efterhandskrav om betalning av
ett belopp, motsvarande höjning av bilaccisen.

Enligt min uppfattning är det här
fråga om en sak som knappast är värdig
en demokrati som den vi har i Sverige
— det gäller både finansministerns
agerande och riksdagens beslut om retroaktivitet.

Herr talman! Genom retroaktiviteten
har staten skaffat sig en inkomstökning
på kanske 2 miljoner kronor. Jag skulle
vilja fråga finansministern — om han
någon gång besöker kammaren: Har
rättsprinciperna ett så ringa värde?

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Sakfrågan om bilaccisen
förelåg och beslutades den 2 februari,
och jag skall därför inte syssla med
den saken.

Den fråga som har ställts här är om
pressmeddelandet skall betraktas som
grundlagsstridigt. Jag kan inte förstå
att man kan komma till en sådan slut -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. vissa expropriationsärenden
sats. Herr Sveningsson har fel när han
talar om att det var en man som stod
bakom. Det står i pressmeddelandet att
regeringen hade för avsikt att förelägga
riksdagen förslag om höjning av bilaccisen
från den 1 januari. Att betrakta
pressmeddelandet som gick ut från finansdepartementet
såsom ett påbud är
väl att gå litet för långt. Riksdagens
beslutanderätt har inte beskurits därigenom.
Propositionen lämnades, motionstid
tillämpades i vanlig ordning,
och ärendet behandlades av utskottet
innan riksdagen fattade beslut. Det
måste vara att ta till litet för hårt att
säga att ett sådant pressmeddelande
skulle vara grundlagsstridigt.

Utskottet har motiverat sitt ställningstagande,
och utskottets majoritet
— som även här består av 17 av de 20
ledamöterna — har inte funnit att någon
anmärkning i frågan bör framställas.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Att det bara är högerledamöterna
som reserverar sig och att
majoriteten består av 17 ledamöter säger
väl ingenting om huruvida vår uppfattning
är riktig, att finansministerns
handlande är grundlagsstridigt.

Helt naturligt är det hela regeringen
som lagt fram propositionen i vanlig
ordning, men pressmeddelandet utgick
väl från finansdepartementet, så det var
väl inte oriktigt när jag sade att eu man
hade en sådan ställning, att han kunde
sätta både en skatteförordning och
grundlagen ur funktion.

Att det talades om att detta bara var
ett förslag som regeringen skulle lägga
fram, tycker jag inte är det väsentliga.
Det väsentliga är enligt min mening
hur det uttalande som finansministern
gjorde på nyårsaftonen eller nyårsdagen
uppfattades mot bakgrund av hans
ställning. Det kom, såsom jag har sagt
i mitt första anförande, att fungera som
en skatteförordning och en skatteförfattning.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag vill bara kommentera
herr Georg Petterssons uttalande
att själva pressmeddelandet inte skulle
vara grundlagsstridigt.

Det är klart att man formellt kan säga
att det inte är grundlagsstridigt. Men
om vi går från formaliteterna över till
realiteterna finner vi, att effekten avpressmeddelandet
på sitt sätt blev
grundlagsstridig därigenom att skatten
kom att indrivas, trots att det icke hade
utfärdats någon ny lagstiftning i ämnet.

Efter härmed slutad överläggning lädes
denna punkt till handlingarna.

I avdelningen C hade utskottet anmält,
att det vid behandlingen av fyra
särskilda ärenden, betecknade med
punkterna 2—5, funnit anledning till
uttalanden utan åberopande av § 107
regeringsformen.

Vidare hade vid behandlingen av fyra
särskilda ärenden, betecknade med
punkterna 6—9, framställts yrkanden
om uttalanden utan åberopande av § 107
regeringsformen, vilka avslagits.

Punkten 2

Ang. vissa expropriationsärenden

Konstitutionsutskottet hade under dechargearbetet
granskat Kungl. Maj:ts
praxis i fråga om expropriation för tätbebyggelseändamål,
med särskild hänsyn
till frågan huruvida, på sätt departementschefen
angivit och riksdagen
godkänt, lantbruksnämnd hörts och gemensam
beredning med jordbruksdepartementet
ägt rum i de fall detta bort
ske.

Utskottet, som därvid särskilt uppmärksammat
tre i punkten omnämnda
fall, i vilka lantbruksnämnd ej hörts och
ej heller gemensam beredning skett med
jordbruksdepartementet, hade i denna
punkt velat för riksdagen tillkännagiva
viss uppfattning därom.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 196(1 fm.

Reservation hade anförts av herrar
Georg Pettersson, Carl Albert Anderson,
Dahl Sortin, Dahlberg, Nilsson i Östersund
och Henningsson, fru Thunvall
samt herrar Johansson i Trollhättan och
Andersson i Billingsfors, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade.

Reservanterna hade funnit, att den
verkställda undersökningen icke gåve
anledning till erinran mot handläggningen
av ifrågavarande ärenden.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Så kommer vi till de
punkter, där vi alltså haft att se till de
sakliga skälen. Vi har i utskottet haft
fem lottdragningar — socialdemokraterna
har förlorat fyra och vunnit en
av dem.

Beträffande först frågan om expropriationsärendena
vill jag erinra om att
enligt gällande lag kan fastighet, som
tillhör annan än kronan, tagas i anspråk
genom expropriation för att säkerställa
att mark på skäliga villkor är
tillgänglig för tätbebyggelse och därmed
sammanhängande anordningar eller för
att eljest i kommuns ägo överföra mark,
som icke är tätbebyggd, för upplåtelse
med tomträtt. Den utvidgning, som
skett av expropriationslagen, föregicks
av utredningar och mycket livliga debatter.
Den var också föremål för ett
omfattande remissförfarande. Det var
då framför allt ett problem som blev
uppmärksammat, och det gällde mark
som var avsedd för jordbruksändamål.

Vi vet att det sedermera när det gäller
jordförvärv bär inträffat att man undanröjt
hindren för kommun att förvärva
dylik mark, men här är det ju
fråga om expropriation.

Tillståndsbeviljande myndighet när
det gäller expropriation är Kungl. Maj:t,
som även bestämmer vilka områden som
skall omfattas av expropriation. Som
jag redan nämnt var frågan föremål
för en omfattande diskussion före till 4

Första kammarens protokoll 1966. År 20

1!»

Ang. vissa expropriationsärenden
komsten av lagen, och det var många
som yttrade sig om just förvärv av mark
för jordbruksändamål.

Med anledning av alla de yttranden
som hade avgivits anförde departementschefen
i propositionen, att denna
fråga borde uppmärksammas vid
general- och regionalplanering, ty det
är ju där som man har att precisera
hur de olika områdena skall komma
till användning. Om mark, avsedd för
jordbruksändamål, skulle tas i anspråk
för annat ändamål, skulle frågan härom
bli föremål för särskild behandling.
Han sade att om fråga om expropriation
uppkommer innan denna planering
verkställts, skulle lantbruksnämnd få
yttra sig vid en gemensam beredning
mellan jordbruksdepartementet och
kommunikationsdepartementet.

Som framgår av memorialet har tre
fall av expropriation förekommit under
1965, dör lantbruksnämnden inte
har hörts och där det inte heller har
varit gemensam beredning. Utskottsmajoriteten
— lottmajoriteten — har
därför kommit till den uppfattningen
att regeringen, eller närmast det statsråd
som har haft att handlägga ärendena,
har handlagt dessa på ett bristfälligt
sätt.

Det är att märka, som jag sade förut,
att om t. ex. ett område är planlagt och
planarbetet färdigt, så behöver ingen
berörd myndighet höras i fråga om expropriation.
I alla dessa tre fall pågick
planarbetet. De myndigheter i länet som
hade att yttra sig, tillstyrkte ifrågavarande
expropriationsärende. Hade t. ex.
länsstyrelsen varit det minsta tveksam
i något fall, hade den kunnat höra lantbruksnämnden.
Länsstyrelsen ansåg tydligen
att detta var obehövligt.

De övriga myndigheter som haft att
yttra sig har också tillstyrkt expropriation.
Byggnadsstyrelsen har gjort det
med rätt omfattande förklaringar. I expropriationsärendet
från Skövde, vilket
byggnadsstyrelsen oförbehållsamt tillstyrker,
just därför att en utvidgning avgeneralplanen
för staden pågår, ansågs

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. vissa expropriationsärenden
expropriationen vara helt självklar. På
samma sätt är det med de två övriga
fallen. De har alltså varit självklara
ärenden, när de har inkommit till
Kungl. Maj:t. Att märka är också att
det inte är fråga om ovillkorliga förelägganden,
utan det är i formen ett departeinentschefsuttalande
som man bygger
sitt tillkännagivande på. Där står
också »bör». I och med att föreläggandena
inte är ovillkorliga och länsstyrelserna
liksom övriga myndigheter finner
expropriationen självklar, så skall
inte Kungl. Maj :t behöva företa en gemensam
beredning. Det kan inte finnas
något att erinra häremot.

Från socialdemokratiskt håll har vi
funnit att lottmajoritetens ställningstagande
icke grundar sig på sakliga skäl.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Det är uppfattningen
om den enskilda äganderättens helgd
som bildar bakgrunden till den nuvarande
expropriationslagstiftningen med
dess noggranna uppräknande av tillåtna
expropriationsändamål och reglering
av förfarandet vid expropriation.

Principen om statens rätt att vid behov
ta i anspråk mark som tillhör den
enskilde, när den behövs för allmänt
ändamål av betydelse, har i vårt land
aldrig satts i fråga. Expropriationslagstiftningens
syfte är därför inte i främsta
rummet att lagfästa det allmännas
rätt till expropriation, utan fastmer att
av hänsyn till den enskildes intresse
begränsa denna rätt. Genom lagbestämmelserna
ville man vinna garantier för
att den enskildes rätt inte »blir i oträngt
mål uppoffrad», som det heter med en
gammal formulering. Detta syfte har
lagstiftaren sökt tillgodose dels genom
att lägga rätten att besluta om expropriation
i den högsta statsmyndighetens
— Kungl. Maj:ts — hand, dels genom
att begränsa denna Kungl. Maj:ts beslutanderätt
till vissa i lagen angivna fall.

Expropriationslagen innehåller inte
några bestämmelser för Kungl. Maj:ts

prövning av expropriationsärendena.
Förarbetena innehåller däremot vissa
uttalanden, som man har att beakta.
Herr Georg Pettersson har i någon mån
berört dessa uttalanden, och jag behöver
därför inte gå närmare in på dem.
Jag vill emellertid erinra om det uttalande
av departementschefen som gjordes
i proposition till 1949 års riksdag,
när expropriationsrätten utvidgades,
och den punkt i 1 § av lagen, som nu
är i fråga, tillkom.

Under remissbehandlingen hade länsstyrelsen
i Kopparbergs län påpekat
sambandet med de intressen, som lantbruksnämnderna
hade att bevaka av att
jordbruksjord inte tas i anspråk för
tätbebyggelse i fall då jorden lämpligen
bör bibehållas för jordbruksändamål.
Det gällde att avgöra vilket som var
mest angeläget ur samhällets synpunkt,
att jorden bibehölls för jordbruksändamål
eller togs i anspråk för tätbebyggelse.

Departementschefen uttalade: »Såsom
länsstyrelsen betonat är det vid generaloch
regionsplaneringen som denna fråga
bör uppmärksammas. Det säger sig
självt att, sedan man därvid preciserat
vilka områden som skola behållas för
jordbruksändamål och vilka som avses
för tätorternas utveckling, endast de
senare områdena bör kunna exproprieras
för detta ändamål. Skulle frågan
om expropriation undantagsvis
uppkomma redan innan denna uppdelning
avgjorts vid general- eller regionsplanering,
måste den emellertid
beaktas i expropriationsärendet, och
lantbruksnämnden bör då höras, varjämte
gemensam beredning med jordbruksdepartementet
bör äga rum».

Andra lagutskottet anslöt sig till vad
departementschefen anfört »i fråga om
erforderlig grad av bevisning och aktualitet»,
som det heter i utskottsutlåtandet.
Och riksdagen godkände detta.

I och med att så skett måste ordet
»bör» i departementschefens uttalande
läsas som »skall». Det är alltså inte, som
reservanterna vill göra gällande, fråga

Onsdagen den 27 april 196(i fin.

Nr 20

om eu anvisning av villkorlig karaktär.
Departementschefen har genom sitt uttalande
gjort en utfästelse om hur expropriationsärenden
av detta slag kommer
att beredas, som — sedan riksdagen
godkänt uttalandet — binder honom
och hans efterträdare. Reservanternas
uppfattning att Kungl. Maj :t
skall kunna ge efter på kraven på beredning
i fall, då det framstår som fullt
klart att tillstånd kan beviljas, är ägnat
att förvåna. Om en sådan uppfattning
godtages är det risk för att en allmän
löslighet kommer att sprida sig inom
förvaltningen.

Det heter i § 10 regeringsformen:
»Innan ärendena hos Konungen i statsrådet
föredragas, skola de, genom nödiga
upplysningars inhämtande från vederbörande
ämbetsverk, av den föredragande
beredas.»

Det är visserligen sant att speciella
regler för beredning av expropriationsärenden
bara finns i förarbetena, men
de har inte mindre helgd för det. Jag
vill fästa uppmärksamheten på att lagrådet,
som år 1949 uttryckte starka betänkligheter
gentemot den utvidgning
av expropriationsrätten som föreslogs,
då gjorde ett uttalande som i detta sammanhang
är av intresse. »Den administrativa
makten», sade lagrådet, »tillägges
inom mycket vida gränser en hart
när oinskränkt handlingsfrihet gentemot
de enskilda markägarna. Allt kommer
att bero på tillämpningen.----

Vid en lagstiftning av denna typ komma
de uttalanden, som gjorts i lagens
förarbeten, att få en utomordentlig betydelse
för lagstiftningens blivande
verkningar.»

Det är alltså enligt lagrådets uttalande
till förarbetena som man måste hålla
sig i detta fall. Departementschefen har
här sagt att det bör ske en gemensam
beredning med jordbruksdepartementet
och att lantbruksnämnden bör höras.

Herr Pettersson säger att planer var
under utarbetande i dessa tre ärenden.
Men departementschefen förklarar tydligt
att planerna skall vara fastställda

Ans. vissa expropriationsärenden
om man skall kunna göra avkall på kravet
att lanbruksnämnden skall höras.

Herr Pettersson anför vidare att alla
de myndigheter som hade att yttra sig
hade tillstyrkt. Nej, herr Georg Pettersson,
det hade de inte. Lantbruksnämnden
hade att yttra sig men blev inte
hörd. Det är inte något motiv att åberopa
att »samtliga» remissmyndigheter
tillstyrkt om man i verkligheten inte
har hört alla de remissmyndigheter som
rätteligen skall höras. Om man av tio
remissmyndigheter väljer ut en och sedan
säger att samtliga har tillstyrkt, beror
det ju helt och hållet på hur man
gjort urvalet.

Finns det för övrigt, som herr Pettersson
velat göra gällande, något expropriationsärende
som är fullt klart?

I ett expropriationsärende finns det alltid
två parter vilkas intressen står emot
varandra: den enskilda jordägarens och
samhällets. Det är väl helt naturligt att
dessa båda parter uppfattar saken på
mycket olika sätt.

För att gå till de aktuella ärendena —
vi kan som exempel ta Skövde stads expropriation
i Havstena och Käpplunda
byar — vill jag fråga herr Georg Pettersson
om han verkligen tror att den
ägare som bestred expropriationsanspråken
därför att han för sin existens
var beroende av jordbruket eller trädgården
i fråga tyckte att det var självklart
att hans jord skulle tvångsexproprieras
av Skövde stad? Kan man verkligen
tro att den jordägare som i långa
tider gått och planerat att göra en körsbärsodling
på sin stadsäga var övertygad
om det berättigade i expropriationsanspråken? I

det andra ärendet, Jonstorp, gällde
det en jordägare som ansåg att han för
sin existens var beroende av den odling
av tidig potatis och grönsaker som han
drev på sin jord. Det har dessutom upplysts
att jordägaren var mellan 55 och
60 år gammal. Tror verkligen herr Georg
Pettersson att denne jordägare var
beredd att medge att Jonstorps kommuns
expropriationsansökan självklart

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.
Ang. vissa expropriationsärenden

borde bifallas? Nej, herr Georg Pettersson>
jag tror inte att det finns några
som helst självklara expropriationsfall.
De tre ärenden som konstitutionsutskottet
har sysslat med är det minst av allt.
Jag anser därför inte att det har funnits
någon som helst anledning att göra
avkall på de krav på beredning som
man ställde upp 1949.

Därför, herr talman, har de medlemmar
av utskottet som — låt vara med
lottens hjälp — blivit majoritet kommit
till den uppfattningen, att det här
är på sin plats med ett tillkännagivande.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman: Herr Tistad har tydligen
missuppfattat innebörden av »fullt
klart».

Herr Tistad åberopar den part som
äger den mark som det kan vara fråga
om att expropriera. Det är inte det som
a\ses med »fullt klart». Vad som avses
ar om ärendet är sa berett att regeringen
kan fatta beslut. Jag har här framfört,
vilket också är utskottsmajoritetens
uppfattning, att ärendet i dessa fall var
fullt klart vad gäller beredningen.

Då det här också talas om »bör» kan
jag nämna att det inte var lagrådet utan
departementschefen som framhöll detta.
Det var alltså en felaktig upplysning
som herr Tistad lämnade kammaren i
det avseendet. Det är alltså inte en ovillkorlig
föreskrift.

Det framgår av utskottsmemorialet att
länsstyrelserna vid beredningen ofta
brukar höra lantbruksnämnden. Så är
fallet bl. a. när det gäller Gävleborgs
län. Det skulle kunna ha skett även i
dessa fall, men länsstyrelserna har funnit
att ärendena med hänsyn till planarbetet
var sådana att lantbruksnämnden
inte behövde höras.

Generalplaner behöver inte fastställas.
Det tillkommer kommunen att själv
avgöra hur den vill ha det. Planen blir
emellertid föremål för utställning och
yttranden. Den blir även föremål för

byggnadsstyrelsens uppmärksamhet. Det
är just detta generalplanearbete som
byggnadsstyrelsen här talar om. Byggnadsstyrelsen
har kommit till den uppfattningen
att det område i Skövde som
det här gällde skulle ingå såsom ett område
för tätbebyggelse i Skövde stads
generalplan. Ärendet var alltså så berett
att departementet kunde ta ställning
till frågan på sätt som skedde.

Vi har alltså inte kunnat finna några
skäl för att rikta anmärkningar mot en
bristfällig planering.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Om felaktiga upplysningar
har lämnats, är det i varje fall
inte jag som har lämnat dem.

Jag har sagt, herr Georg Pettersson,
att departementschefen i sitt uttalande
har framhållit, att när inte genom någon
general- eller regionsplanering avgjorts
att ett område skall användas för
tätbebyggelse, bör lantbruksnämnden
höras och gemensam beredning med
jordbruksdepartementet äga rum. Lagrådet
har dessförinnan understrukit, att
det är viktigt att man vid lagens tilllämpning
beaktar förarbetena till lagen,
tv därpå kommer allt att bero. I motsats
till herr Georg Pettersson anser jag
att det uttalande departementschefen
gjort är en för honom bindande regel.
Om herr Georg Pettersson såsom ordförande
i konstitutionsutskottet skulle
tala om hur han själv kommer att handla
under sin ordförandetid, skulle han
säga: Jag kommer att göra det och det.
Men om herr Georg Pettersson avser
att tala om hur alla framtida ordförande
i konstitutionsutskottet skall
handla i en viss situation, kan han inte
säga att de kommer att göra så och så.
Herr Georg Pettersson kan dock ge dem
en anvisning genom att säga hur de bör
göra, och de kommer då säkerligen att
känna sig bundna av denna utfästelse.

Man kan inte anse att ett planärende
är avgjort i och med att ett planarbete
är på gång. I det aktuella expropria -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 20

r>:s

Ang. förläggningen av skola i Gagnefs kommun

tionsfallet i Skövde stad var marken i
gällande generalplan avsatt till jordbruksmark.
Men byggnadsstyrelsen har
upplyst om att man funderade på om
detta inte skulle ändras i kommande
generalplan. Även om man i departementet
anser sig ha en viss valfrihet
när det gäller att höra vederbörande
lantbruksnämnd —- det sägs att man
levde i den föreställningen — hade det
funnits all anledning att höra lantbruksnämnden
på denna punkt. Borde denna
mark verkligen tas i anspråk för tätbebyggelse
eller skulle den användas
för jordbruksändamål? Det är inte rätt
att kasta hela ansvaret på länsstyrelserna.
'' Det är väl ganska naturligt att länsstyrelserna
inte gör en noggrannare beredning
än vad departementet fordrar.
Dessutom är det vanligt att remisserna
styres. När ett ärende remitteras anges
det vilka myndigheter länsstyrelserna
skall höra. Jag har inhämtat att remissen
i detta fall innefattade ett åläggande
för länsstyrelsen att höra sakägaren
eller den som eljest beröres av ärendet.
Det var alltså inte sagt från departementet
att länsstyrelsen skulle höra
lantbruksnämnden. Det fanns naturligtvis
inte något hinder i och för sig för
att länsstyrelsen skulle ha kunnat höra
lantbruksnämnden i alla fall. Men departementschefen
kan inte komma ifrån
ansvaret för att ha tagit upp ärendet
till avgörande utan att det var tillräckligt
berett.

Det finns i vårt samhälle situationer
i vilka man ansett säkerheten fordra
vissa åtgärder, även om de i det särskilda
fallet kan te sig obehövliga. Jag
kan nämna en sådan sak som när någon
skall fara ut med en bil på eu huvudled.
Föraren måste stanna sitt fordon
dessförinnan, även om sikten är
aldrig så fri och föraren kan överblicka
vägen hundratals meter. Man har velat
genom lagstiftningen förebygga varje
risk för olycksfall. Jag skulle vilja jämställa
dessa regler med vad som står
i förarbetena till expropriationslagen.
Det är fråga om så viktiga saker för den

enskilde att man bör iaktta alla former
och inte bara säga att ärendet ser så
självklart ut att det kan avgöras. Man
skall inte underlåta att höra någon remissinstans,
ty det är alltför stora värden
som står på spel.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades den nu ifrågavarande punkten
till handlingarna.

Punkten .‘i

Ang. förläggningen av skola i Gagnefs
kommun

I denna punkt hade utskottet velat för
riksdagen tilkännagiva viss uppfattning
rörande Kungl. Maj :ts beslut den 30 december
1965 i ett besvärsmål avseende
skolbyggnad för grundskolans högstadium
i Gagnefs kommun.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Damström, Carl Albert
Anderson, Dahl, Dahlberg, Adamsson,
Henning sson, Johansson i Trollhättan,
Andersson i Billingsfors och Nilsson i
Kristianstad, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits.

Av reservanternas yttrande framgick
bland annat, att de icke funnit anledning
till erinran mot handläggningen av
förevarande ärende.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! I detta ärende har utskottsmajoriteten,
som tillkommit genom
lottdragning, den uppfattningen
att Kungl. Maj:t med sitt beslut skulle
ha ingripit i den kommunala självbestämmanderätten.

Den kommunala självstyrelsen är på
skolans område ett mycket besvärligt
kapitel. På få områden finns så många
ramar kring den kommunala självstyrelsen.
I frågor om att åstadkomma
skola, skolas omfattning o. s. v. finns
det statliga bestämmelser som styr vad
kommunerna har att göra. Det finns en

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. förläggningen av skola i Gagnefs kommun

självstyrelse inom dessa ramar — längre
sträcker den sig inte.

Kommunerna får inte ta till hur de
vill vid byggandet av lokaler för skoländamål.
Även om kommunerna inte
vill ha statsbidrag är de ändå underkastade
någonting som kallas lokalbehovsprövning.

1961 anhöll Gagnefs kommun dels
om prövning av lokalbehovet för en
centralskola med högstadium, dels om
att få påbörja försöksverksamhet med
enhetsskola, och kommunen avsåg att
högstadiet skulle placeras i Djurås.
Vid den tidpunkten utgick länsskolnämnden
i Kopparbergs län ifrån att
Gagnefs kommun skulle utgöra eget högstadieområde
och vidare att Floda kommun
skulle tillsammans med Nås kommun
utgöra ett högstadieområde. Organisationen
för högstadiernas anordnande
var inte klar vid den tidpunkten.

Sedan fattade riksdagen beslut om
grundskolans införande, d. v. s. om den
obligatoriska nioåriga skolan. Då beslöt
skolöverstyrelsen i det här ärendet
att avslå Gagnefs kommuns ansökan om
försöksverksamhet med enhetsskola,
och ärendet återförvisades för nytt yttrande
i anledning av lokalbeliovsprövningen.
Detta medförde att fullmäktige
i Gagnef den 17 december 1962 beslutade
att uppdra till skolstyrelsen i kommunen
att inge en framställning om att
få införa grundskola i Gagnef fr. o. m.
läsåret 1963/64 samt att, om det skulle
bli aktuellt med högstadium för grundskolan,
högstadieområdet skulle få omfatta
jämväl Floda kommun.

Sedan detta avgörande träffats och
handlingar är på väg eller kanske redan
kommit fram till berörda myndigheter,
beslutar riksdagen om en kommunblocksorganisation
innebärande att
större enheter, block av kommuner,
skall bildas med bibehållen frihet för
blocken att avgöra, om en ny större
kommun skall bildas. Den 19 december
1963 fastställer Kungl. Maj:t i anledning
av det riksdagsbeslutet indelning
av Kopparbergs län i kommunblock, in -

nebärande att Gagnefs och Floda kommuner
skall utgöra ett kommunblock
med Mockfjärd som centralort. Samtidigt
bestämmer Kungl. Maj:t att Floda
kommun skall tillsammans med Gagnefs
kommun utgöra ett elevområde för högstadiet
inom grundskolan samt att vederbörande
myndigheter skall utgå härifrån
i sitt planeringsarbete för skolväsendet.

Det beslutet medför att länsskolnämnden
infordrar yttrande från Gagnefs
kommun rörande högstadieundervisningens
ordnande i området. Det märkliga
är att Floda kommun — som ju
också är en självständig enhet med rätt
till kommunal självstyrelse — inte hade
att yttra sig beträffande högstadieorganisationen
inom kommunblocket utan
endast Gagnef; möjligen kan detta förklaras
därav att Gagnef tidigare hade
ingivit sin ansökan. Länsskolnämnden
fattar beslut om lokalbehovet innebärande
att centralskolan skall placeras i
Djurås. över detta beslut anföres besvär
hos Kungl. Maj :t.

Sedan tillkommer ytterligare en omständighet,
nämligen riksdagens beslut
på våren 1965 när det gäller lokaliseringsstödet.
Det innebär att i länen skall
finnas planeringsråd med uppgift att
biträda länsstyrelserna i planeringsoch
lokaliseringsfrågor etc. Senast i år
har ju här i riksdagen framhållits att
man skall fästa mycket stort avseende
vid vad planeringsråden kommer fram
till, även om dessa råd inte är beslutande
utan rådgivande organ.

Yttranden avges med anledning av
besvären, och länsstyrelsen i Kopparbergs
län anför med anledning av dessa
yttranden att den efter hörande av planeringsrådet
och länsplaneraren, som
också framlagt förslag, kommit till den
bestämda uppfattningen att grundskolans
högstadium i detta kommunblock
skall förläggas till Mockfjärd.

På det sättet kommer alltså ärendet
till Kungl. Maj:t, som fattar beslut den
30 december 1965. I beslutet förklarar
Kungl. Maj :t — efter en motivering

Onsdagen den 27 april 19(i(i fm.

Nr 20

Ang.

som jag kanske inte behöver återge -att »med hänsyn till föreliggande särskilda
omständigheter — — — vederbörande
myndigheter vid planeringen
av grundskolans organisation skola utgå
från att högstadiet skall förläggas till
Mockfjärd».

Det är att märka att Kungl. Maj:t
»förklarar» — Kungl. Maj:t ger alltså
inte en absolut föreskrift — att högstadiet
skall förläggas till denna ort. Ärendet
återförvisades därefter till länsskolnämnden
i Kopparbergs län för ny behandling,
och där ligger ärendet såvilt
jag kan förstå just nu. Den omständigheten
att det står »förklarar» ger länsskolnämnden
vidgade möjligheter att arbeta
vidare i denna fråga.

Nu har man alltså ansett att detta
beslut skulle inkräkta på den kommunala
självbestämmanderätten. Som jag
sagt förut har länsskolnämnden enligt
skolstadgans 12 kap. 28 § att fatta beslut
beträffande skolanläggning, och när
det då anförs besvär är det klart att
Kungl. Maj:t också tar upp den frågan.

Nu skulle man här kunna säga att det
är fråga om två kommuner. Floda kommun
har ju också en självbestämmanderätt,
men den kommunen har inte varit
inkopplad. Floda kommun skulle kanske
ha kunnat besvära sig över att den
inte blivit hörd i ärendet. Man bör i
varje fall ta hänsyn till att kommunblocket
består av två kommuner.

Den frågan kan också ställas: Om
Kungl. Maj:t inte hade återförvisat ärendet
— utan alltså fastställt beslutet —
hade Kungl. Maj:t då handlat rätt? Vi
skall komma ihåg att det var en delad
opinion inom bygden i den här frågan.
Hur än Kungl. Maj:t beslutat, skulle
man således kunnat komma till samma
slut som majoriteten, nämligen att
Kungl. Maj:t inkräktat på den kommunala
självbestämmanderätten.

Vi har även i detta ärende funnit att
det inte föreligger några sakliga skäl
för ett tillkännagivande.

förläggningen av skola i Gagnefs kommun

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Föreliggande ärende
tillhör ett av de »lottärenden» som herr
ordföranden i KU med en sådan betydande
grad av ironi har uttalat sig
om. Jag har litet svårt att förstå denna
ironi. Lottning är ändå den enda väg
som vår grundlag anvisar när det gäller
att lösa en fråga när ingendera sidan
vinner majoritet i ett utskott. Ironien
är väl för den skull en smula malplacerad.

Detta ärende måtte dock, att döma av
de många ord som herr ordföranden
har kostat på detsamma i sin argumentering,
vara av stor betydenhet, och då
skulle också lottmajoritetens hållning
vara ovanligt osaklig.

Anledningen till att vi har tagit upp
detta problem är att vi anser att det
sammanhänger med frågan om den
kommunala självstyrelsen. Frågan gäller
alltså om Kungl. Maj:t i kraft av sin
makt skall diktera även var kommunerna
skall bygga sina offentliga anläggningar.
Av ålder har vi varit vana vid
att det har varit en kommunens sak.
Kommunen har fattat beslut, och vi som
arbetar inom kommunerna vet vilken
omsorg som nedläggs på ett sådant beslut
innan det kommer till stånd.

Dessutom är det ju så, herr talman,
att förläggningen av en sådan skola
inte sker av en slump. Det är ofta ett
spörsmål som är noga penetrerat i den
planläggning som ändå varje kommun
i allmänhet gör. Har man generalplan
som underlag för sitt arbete, står det
noggrant angivet var skolan skall ligga.
Alla vet vi också vilken roll förläggningen
av en sådan inrättning spelar
med hänsyn till den omgivande bygdens
möjligheter.

Jag vill gärna, herr talman, nämna
att jag under arbetet med lokaliseringspolitiken
skaffade mig en lärdom, nämligen
att det var få saker som spelade
en sådan avgörande roll för en bygds
utveckling som just beslutet var man
skulle lägga undervisningsanstalterna.
De blev liksom magneter i samman -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. tillstånd till lotteri
hanget. Om nu Gagnefs kommun efter
noggrant övervägande hade beslutat sig
för att förlägga skolan såsom man hade
föreslagit, är det alldeles uppenbart att
det mesta av denna bedömning har
kommit med i sammanhanget.

Jag skall inte bedöma i vilken grad
detta ingrepp kunde vara minus just
för Gagnef och Floda, utan jag vill bara
se frågan rent principiellt. Då måste
jag, mot utskottsordförandens bestridande,
hävda att detta är ett ingrepp i
den kommunala självstyrelsen som i det
långa loppet kan vara mycket ödesdigert.
Vi är alla i detta hus samt och synnerligen
stolta över vår kommunala
självstyrelse, och vi kanske borde vara
stolta också över om den fick tillfälle
att fungera. För mig är det i varje
fall angeläget att hävda dessa synpunkter
— de må vara hur osakliga som
helst. Jag har under bortåt 30 års tid
som kommunalman lärt mig att vi har
så många problem att ta hänsyn till
rent lokalt, att vi måste slå vakt om vår
rättighet att styra och ställa i vårt hus.

Denna fråga betraktar jag rent principiellt,
och det är en stor, en värdefull
och en angelägen princip som är
berörd. På den punkten tycker jag att
det finns all anledning att hävda de
synpunkter, som utskottet har hävdat,
därför att det är en fråga på mycket
lång sikt.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades den nu föredragna
punkten till handlingarna.

Punkten 4

Ang. tillstånd till lotteri

I förevarande punkt hade utskottet
ansett sig böra för riksdagen tillkännagiva
viss uppfattning i anledning av
Kungl. Maj:ts beslut den 3 december
1965 att medgiva Sveriges socialdemokratiska
arbetareparti och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund att
få anordna ett varulotteri med en total
omslutning av 2 430 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Georg Pettersson, Damström, Carl Albert
Anderson, Dahl, Dahlberg och Henningsson,
fru Thunvall samt herrar Andersson
i Billingsfors, Andersson i Storfors
och Carlsson i Tyresö, vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den avfattning, reservationen
visade.

Reservanterna hade icke funnit anledning
till erinran mot handläggningen
av ifrågavarande ärende.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! År 1960 beslöt riksdagen
en sådan ändring i lotteriförordningen,
att tillstånd för lotteri även skulle
kunna lämnas för partipolitisk verksamhet.
Det enda som man då uttalade
om sådana lotterier var att tillståndsprövningen
skulle handhas så att de politiska
lotterierna inte inkräktar på möjligheterna
att genom lotterier tillgodose
andra, mera traditionella ändamål.

Genom beslut den 3 december föregående
år medgavs att det socialdemokratiska
partiet och dess ungdomsförbund
skulle få anordna ett lotteri, uppbyggt
annorlunda än de traditionella
lotterierna. Man hade ett färre antal
lotter, ett högre pris och något högre
vinster för att på det sättet stimulera.
Det finns ingenting som säger att detta
inte skulle vara tillåtet.

Nu har utskottsmajoriteten funnit, att
detta tillstånd skulle kunna bli prejudicerande
i förhållande till andra politiska
partier och få ogynnsamma konsekvenser.
Det skulle kanske inte vara
så mycket att förvåna sig över om andra
politiska partier också finner, att
detta är ett lämpligt sätt att anordna
lotterier för att kunna få medel till sin
politiska verksamhet.

Från socialdemokratiska partiet är
man väl inte bekymrad för att det skall
vara något farligt prejudikat. Man vet
för närvarande inte något om hur detta
lotteri verkar. Det förefaller vara något
för tidigt att kritisera detta tillstånd, tv

Onsdagen den 27 april 1960 fin.

Nr 20

man kritiserar med stöd av vissa antaganden
och gissningar. Det bör val
vara något fastare grund att stå på för
att man skall kritisera.

Vi har inte heller i detta fall funnit
att det föreligger några sakskäl som
talar för att man skulle tillkännage den
mening som utskottsmajoriteten här har
kommit fram till.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! I ärende efter ärende
här i dechargedebatten får konstitutionsutskottets
ordförande tillfälle att
säga, att här saknas sakligt underlag för
att göra ett tillkännagivande. Man måste
nog här säga och tycka som så, att även
i ett lotteriärende verkar det litet underligt
att det skulle vara självklart att
den sakliga uppfattningen och det sakliga
underlaget för tillkännagivandet
finns på den sida, som förlorar vid lottdragningen.

Jag tror att man på en punkt i detta
lotteriärende kan ha en mycket bestämd
uppfattning, som både majoriteten
och reservanterna kan vara eniga
om, och det är att vare sig det varit
1939 eller vid ett senare tillfälle när
lotteriförordningen varit föremål för utredning,
som den är för närvarande,
eller när riksdagen har fattat beslut, så
har ingen tänkt sig att organisationer
— det må vara av det ena slaget eller
det andra, politiska eller opolitiska —
skulle kunna få lotteritillstånd av den
storlek som här har lämnats till socialdemokratiska
partiet. Om det hade varit
ett annat parti som kommit först
med en sådan ansökan, så hade det varit
alla utsikter till att det blivit avslag.

De stora lotterierna har tidigare varit
reserverade för enbart de statliga
lotteriföretagen, och dessa stora lotterier
har varit en betydande inkomstkälla
för statliga intressen.

Det är inte så länge sedan — det var
1960, vilket utskottets ordförande erinrade
om — som riksdagen beslutade att
politiska organisationer skulle kunna fa

r>7

Ang. tillstånd till lotteri
lotteritillstånd och att nettobehållningen
skulle få användas Ull politisk verksamhet.
Ingen trodde då att denna enskilda
lotterirörelse skulle ta sådana
dimensioner, att dessa organisationslotterier
skulle ta upp konkurrensen
med de stora statliga lotterierna.

Före 1960 måste ändamålet för ett
lotteri vara att nettobehållningen skulle
gå till ett allmännyttigt, välgörande eller
kulturellt ändamål. När den bestämmelsen
blev ändrad uttalades, som här
redan sagts, att tillståndsgivningen till
partierna inte skulle bli av den omfattningen
att den skulle komma att inkräkta
på den traditionella tillståndsgivningen
till icke politiska ändamål.

Nu säger de som tillhör den hälft som
förlorat vid lotteridragningen — och
utskottets ordförande understryker det
— att de delar uppfattningen att uttalandet
från 1960 skall respekteras och
att de tillstånd som lämnas inte stör de
kulturella, välgörande och allmännyttiga
intressena. Att den uppfattningen
skulle vara riktig kan inte vara möjligt
i de fall, då man på den socialdemokratiska
sidan räknar med att de andra
partierna också skall ha tillstånd till
storlotterier — något annat kan man
knappast räkna med. Det ligger nära
till hands att alla partier kommer att
ordna storlotterier, och någon ytterligare
sådan ansökan lär redan vara inlämnad.
Den ena organisationen skall
inte vara sämre än den andra.

Den officiella lotterimyndigheten i
landet, penninglotteriet, har, om inte
direkt avstyrkt tillstånd för det stora
partilotteriet, så dock känt stor tveksamhet,
om detta storlotteri skulle få
anordnas. Man kan också erinra om
att Socialdemokratiska ungdomsförbundet
helt nyligen fått en ansökan om försäljning
av 850 000 lotter till ett pris av
3 kronor avstyrkt av överståthållarämbetet.
Motiveringen för överståthållarämbetets
avstyrkande är det ansträngda
läget på lotterimarknaden. När partiet
fått ett så stort tillstånd som det
nu har fått ansågs det att partiet inte

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. tillstånd till lotteri

borde få anordna detta nya lotteri under
året.

Jag vill bara tillägga att regeringen
här på ett olämpligt sätt har gynnat det
egna partiet. Jag kan förstå att det är
frestande att göra på det sättet, men
regeringen borde ha haft kraft att säga
nej till denna lotteriansökan. Vi har
inte kunnat underlåta att tillkännage
denna vår uppfattning.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Jag hade väl hoppats
att få jungfrutala i denna kammare i en
för mänskligheten viktigare fråga än ett
ärende som handlar om lotteritillstånd,
men underliga äro vår Hernelius’ vägar

— det är han som har anfört de borgerliga
härskarorna i denna strid, även
om det nu är herr Sveningsson som får
spela hjälterollen i kammaren.

Så står jag då här som reservanternas
talesman i ett, som jag ser det, högst
petitessbetonat dechargeärende. I konstitutionsutskottets
memorial heter det

— och det är grunden till utskottets
omförmälan — »Tillstånd till ett politiskt
lotteri av denna storlek har, såvitt
utskottet har sig bekant, icke tidigare
lämnats».

Utskottets majoritet läser dåligt innantill
i sina egna handlingar. Där redovisas
att det lotteri, som det socialdemokratiska
partiet och ungdomsförbundet
normalt säljer, har en omslutning
av 2 550 000 kronor. Det i dag diskuterade
lotteriet har en omslutning av
2 430 000 kronor. Såvitt jag förstår innebär
det att omslutningen hos det första
lotteriet är 120 000 kronor större än
hos det senare, och mot det första har
aldrig någon anmärkning riktats. Därmed
är en del av grunden för utskottets
omförmälan söndersmulad.

Men — säger herr Sveningsson i dag
och har herr Hernelius skrivit tidigare
i sin tidning — det socialdemokratiska
partiet och ungdomsförbundet är favoriserade
av handelsministern.

Ja, det är ett lika grundlöst påståen -

de. Mig veterligt har ingen politisk organisation
fått sina ansökningar nedbantade.
Tillstånd har erhållits för det
antal lotter som begärts. Det vore ganska
orimligt om vårt parti och centern,
som i liög grad är beroende av inkomster
från lotterier, skulle behöva rätta
storleken på våra lotterier efter den
oförmåga och inaktivitet som högern
och dess ungdomsförbund uppvisat också
då det gäller lottförsiiljning.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja veta — kanske herr Sveningsson
bär svaret — varför det inte nämns
något i konstitutionsutskottets memorial
i sammanställningen över lotteritillstånd
om att centern i oktober förra året erhöll
tillstånd att utöver de 800 000 lotter
man förut fått tillstånd till sälja vtterligare
250 000 lotter å 3 kronor. Det är
centern väl unnat, men eftersom också
centerpartisterna i konstitutionsutskottet
känner så stark oro över de politiska
lotteriernas omslutning, borde det
väl ändå ha omnämnts.

Utskottet säger sig ha gjort denna
omförmälan därför att det enligt utskottets
mening måste stå utom all tvekan,
att ett lotteri som det förevarande
kan inverka menligt på försäljningen
för sådana lotterier som anordnas till
förmån för välgörande, kulturella och
andra allmännyttiga ändamål. Penninglotteriet,
som sannolikt kan bedöma den
bär frågan bättre än konstitutionsutskottets
borgerliga lotteriexperter, uttrycker
sig alls inte så kategoriskt.

Även om vi inte delar konstitutionsutskottsmajoritetens
åsikt, att vårt lotteri
skulle inverka menligt på dessa
andra lotterier, så kan vi naturligtvis
ändå respektera majoritetens uppfattning,
om den är byggd på ärlig övertygelse.
Men — och det inger mindre
respekt — sedan händer det märkliga,
att högern och centerpartiet med berått
mod kastar sig in i den verksamhet
man anser så skadlig för de välgörande,
kulturella och allmännyttiga ändamålen.
Högerpartiet ansöker med självaste
partichefen som undertecknare — var -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 20

för inte herr Hernelius eller herr Sveningsson?
— om ett lotteri på ''18 000
lotter om 45 kronor, 8 000 lotter per
månad, omslutning 2 120 000 kronor,
och centerpartiets ungdomsförbund
skyndar sig därefter att ansöka om ett
lotteri om 60 000 lotter å 50 kronor —
centern skall alltid vara värst — med
10 000 lotter per månad, omslutning
3 miljoner kronor. Kanske man får be
herrarna om en förklaring: Är det bara
socialdemokratiska lotter som kan vara
skadliga för de s. k. välgörande och allmännyttiga
lotterierna?

Så handlar alltså de ädla och oförskräckta
kämparna mot den s. k. överhetens
förmenta förtryck: först går man
till angrepp mot handelsministern för
att han lämnat tillstånd till ett visst
slags lotteri, och stunden efteråt begär
man själv tillstånd till samma slags
lotteri. Det är en principlöshet och
hållningslöshet som går långt utöver vad
vi är vana vid t. o. m. från den borgerliga
oppositionens sida.

Nej, herrar Sveningsson och Hernelius,
det finns bara en väg ur det dilemma
som ni har försatt de borgerliga
riksdagskollegerna i: Sträck vapen! Med
andra ord: Släng den knappnål som ni
så gärna vill sticka i handelsministern!
Det är ett högst opassande inslag i
umgänget gentlemän emellan.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var nog ett nytt uttalande,
som vi inte har hört förr, i varje
fall inte i ett jungfrutal, till oppositionen:
»Sträck vapen bara, ty det
finns inte något annat att göra!»

När herr Sten Andersson här raljerade
över att det i utskottet är herr Hernelius
som anför trupperna och att
det här i kammaren är jag som yttrar
mig, vill jag också gärna ha sagt, att
om herr Andersson beklagar att han
är jungfrutalare i just detta ärende så

Ang. tillstånd till lotteri
bär i varje fall inte oppositionen detta
på sitt ansvar. I detta fall liar väl herr
Andersson i varje fall från vår sida
haft sin fria vilja. Vi har naturligtvis
varit intresserade av att höra herr Andersson
här i kammaren, men han kan
inte anklaga oss för att han tvingats
upp som jungfrutalare i detta ärende.

Herr Sten Andersson skall nog inte
här tala alltför mycket om vilka partier
det är som behöver lotterimedel.
Jag skulle kanske kunna lämna den
upplysningen, att det kanske inte finns
någon av kammarens ledamöter som
har sysslat så mycket med lotterier för
högerorganisationer som jag har gjort,
och jag vet alltså att det behövs medel
även i våra organisationer.

Att andra partier nu har kommit med
ansökningar om anordnande av lotterier
är ju en följd av det tillstånd, som
socialdemokratiska partiet har fått. Jag
tror inte att de andra partierna hade
kommit med några ansökningar om anordnade
av lotterier av denna storleksordning,
om inte denna ansökan blivit
bifallen. I varje fall har det väl inte
tidigare — om det nu inte skulle ha
insmugit sig någon liten felaktighet i
utskottsutlåtandet under den brådska
som har rått —- lämnats tillstånd till
enskilda organisationer att ta ut ett
pris för varje lott på 45 kronor, som
det i detta fall rör sig om.

Det är alldeles klart, att om samtliga
partier skulle börja anordna lotterier av
denna typ så blir lotterimarknaden
mycket ansträngd. Detta kommer då att
gå ut över organisationer och ändamål,
bakom vilka alltjämt kan spåras en hel
del idealitet. I dessa organisationer
kämpar man hårt för att genom lotteriförsäljning
finansiera sin rörelse. Att de
andra partierna har kommit in med ansökningar
nu efteråt får ju betraktas
på det sättet, att det här blir fråga om
rena konkurrensen och att det gäller att
hänga med i denna konkurrens, som socialdemokratiska
partiet bjuder genom
sin lottförsäljning.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. tillstånd till lotteri

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag liar inte skyllt på
den borgerliga oppositionen att jag inte
talat förr här i kammaren. Jag har försökt
att följa principen att lyssna till
och lära av de stora andarna — och
nu tyckte jag alltså att det var dags att
gå upp i talarstolen.

Jag vill verkligen inte uppmana oppositionen
att sträcka vapen. Jag har
ofta efterlyst en kämpande opposition
och mött den alltför sällan, så var bara
vid gott mod, herr Sveningsson!

Men nog är det ganska märkligt att
man här går till strids för höga principer,
men när man plötsligt finner att
om man överger principerna, så kan
man tjäna pengar — ja, då överger man
principerna. Det är ett ganska ynkligt
skådespel!

Låt mig, herr talman, säga att jag tycker
att oppositionens agerande i dessa
dechargefrågor företer en underlig
blandning av Engelbrekt och Don Quijote
— i denna fråga med en klar övervikt
för Don Quijote!

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Som framgår av Svenska
penninglotteriets yttrande — som
återfinnes i utskottets memorial — om
socialdemokraternas lotteri bär man
inte bara tagit ut höga lottpriser, utan
också lockat människor att betala dem
med extra stora vinster. Reservanterna
har sagt i sitt skrivna utlåtande — och
har här också anfört — att lotteriet
inte inkräktar på de traditionella lotteriändamålen.
De säger, att detta påstående
bestyrks av den erfarenhet
som vunnits genom lottförsäljningen.

De anser tydligen att tillståndsprövningen
har varit god och att man fått
garanti för att lotteriet inte inkräktat
på möjligheterna att tillgodose det behov
som finns på andra och mer traditionella
områden för lottförsäljning.

Förmodligen anser de också att lotteriet
erbjuder — det liar vi hört nyss

— ett lämpligt tillfälle att utnyttja
människors önskan att genom högt spel
erhålla förtjänster.

Personligen tycker jag att det är ett
ganska otäckt sätt att spekulera i människors
drömmar och godtrogenhet eller,
som utskottets värderade ordförande
sade, att stimulera deras intresse.

Reservanterna tycks också ha ganska
blygsamma krav då de finner att
allt är väl beställt på lottmarknaden
och, som vi nyss hörde, inte vill betrakta
tillståndet som ett farligt prejudikat.
De måste naturligtvis tycka att
det är i sin ordning att även andra partier
ansöker om lotteritillstånd. Det är
vad jag kan få ut av de yttranden som
herr Sten Andersson nyss fällde.

Överståthållarämbetet tycker emellertid
att det i år har funnits skäl för att
avstyrka den ansökan, som lämnats in
av socialdemokratiska partiet och socialdemokratiska
ungdomsförbundet
om ett nytt lotteri av vanlig typ. Avstyrkandet
har skett med hänvisning
till det ansträngda läge som råder på
lotterimarknaden, vartill det tidigare
i december 1965 beviljade socialdemokratiska
lotteriet självfallet har medverkat.

Man riskerar en utveckling som är
betänklig, säger överståthållarämbetet.
Ett bifall skulle rubba den nuvarande
balansen i »fördelningen av tillstånden
mellan partierna. Samtidigt kan en
alltför stor del av lotterimarknaden
komma att innehas av organisationer
med politisk anknytning och på bekostnad
av de traditionella lotterierna,
heter det också.

När tillståndet för det pågående lotteriet
beslutades, varnade Svenska penninglotteriet
AB för dess verkan och
för att det skulle åstadkomma ett inkomstbortfall
för statskassan. När man
nu har fått erfarenheter av lotteriet,
talar överståthållarämbetet om den ansträngda
lotterimarknaden. Man kan
samtidigt räkna med att det socialdemokratiska
lotteriet med dess lockande
vinster i främsta rummet inte tävlar

Onsdagen den 27 april l!)(i(i fm.

Nr 20

f>1

med penninglotteriet — det skall villigt
medges — utan med de mindre lotterier
som anordnas till förmån för
välgörande, kulturella och allmännyttiga
ändamål. Vi vet alla hur väl de
organisationer som anordnar dessa lotterier
behöver bidrag. De måste ofta
välja denna utväg därför att de inte får
statliga medel.

Det förefaller mig, herr talman, som
om man har rätt att på landets regering
ställa kravet, att den inte gynnar
det egna partiet på andra ofta svagare
organisationers bekostnad.

Vid skall i detta sammanhang också
komma ihåg, att man tidigare inte har
tvekat att ge de politiska partierna
statliga medel till politisk verksamhet
— först till ungdomsorganisationerna,
därefter till partikanslierna, och i december
1965 beviljades så det stora
generella partistödet på 23 miljoner
kronor.

Vid det senare tillfället, den 14 december
förra året, talade statsminister
Tage Erlander om betydelsen av att de
politiska partierna inte längre skulle
behöva lita till lotteripengar. I ett anförande
i andra kammaren betecknade
han lotteriförsäljningen som en tidsödande,
förkvävande och steril penninginsamlingsverksamhet
och talade
om själsdödande försök att skaffa pengar.
Det generella partistödet och andra
pengar till partierna och ungdomsorganisationerna
skulle frigöra människors
aktivitet från denna verksamhet.

Knappt två veckor tidigare, den 3
december förra året, hade regeringen
bifallit den socialdemokratiska önskan
om att få ägna sig åt denna »själsdödande
verksamhet» genom att anordna
ett lotteri med högre lottpriser och med
större vinster än som veterligen beviljats
något parti.

Jag förmodar att regeringen nu skall
visa kraft och säga nej till denna själsdödande
verksamhet, ty, som herr Sten
Andersson så riktigt påpekade, underliga
äro Herrans vägar då man talar
om principlöshet och hållningslösliet.

Ang. tillstånd till lotteri

Om herr Sten Andersson, då han talar
»oss gentlemän emellan», vill ta etl
råd från en enkel kvinna, så kom ihåg
att det händer ibland, att man minns
vad som tidigare yttrats. Sådant kan
vara nyttigt erinra sig när det talas
om andras stora ynkedom och principlöshet.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Herr Sten Anderssons
lal i egen sak för det socialdemokratiska
lotteriet kunde ju ge anledning
till en hel del debatt om principer i
lagstiftning, som det väl kanske inte
är meningen att vi skall gå in på så
mycket i dag. Det ger mig ändå anledning
att svara på det fräna angrepp
som gjordes för brist på principer inom
centerpartiets ungdomsförbund.

Om det finns en uppfattning om vad
som bör vara gällande på lotteriområdet,
och det sedan helt plötsligt begärs
tillstånd till ett lotteri, om vilket delad
uppfattning råder huruvida det är riktigt
eller inte, och tillstånd beviljas av
den myndighet som har möjlighet att
göra detta, nämligen den socialdemokratiska
regeringen — då är det väl
bara vanlig logik, att om ett ungdomsförbund
har denna rättighet, så måste
väl också rimligen andra ha det. Herr
Sten Andersson kan väl inte bara
avundsjukt bevaka att de förmåner,
som nu erbjöds på detta sätt, skall behållas
av ett enda ungdomsförbund.

Jag tycker det är brist på logik att
säga, att detta tillstånd var egentligen
bara avsett för en, »för ni andra har ju
hävdat andra principer».

När vi i riksdagen beslutar i lagstiftningsfrågor,
har vi skilda uppfattningar,
men vi kommer fram till ett visst
beslut. Hur skulle det vara om man
sedan sade: Den här lagstiftningen kan
inte vi följa, för vi hade en annan
uppfattning när saken behandlades i
riksdagen!

Nej, är någonting fastställt på ett
visst sätt, måste väl alla kunna utnytt -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. tillstånd till lotteri

ja dessa bestämmelser och förmåner
utan att behöva bli beskyllda för principlöshet.

Jag kan säga herr Sten Andersson,
att jag inte tycker att detta är så betydelsefullt
för denna diskussion. Nu
vet vi vad som gäller. Vi vet också att
centerns ungdomsförbund är en halv
gång så stort som det socialdemokratiska
och har alla resurser att utnyttja
möjligheterna att sälja lotter. Då kan vi
tacka för det och fortsätta med det,
men vi skall inte tala om någon principlöshet
i detta sammanhang.

Däremot är det en betänklig brist
på logik i herr Sten Anderssons anförande.
Det var detta som föranledde
mig att ge en replik, så att vi får någon
ordning på vad vi menar, när någonting
är fastställt i lag eller på annat
sätt. Är det tillåtet för en, så är det tilllåtet
för alla, utan att man sedan behöver
göra anmärkningar på deras
handlingssätt.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Av någon anledning gav
herr Sten Andersson i sitt anförande
det intrycket, att jag dels var orsaken
till att han inte talat förut i denna
kammare och dels orsaken till att han
talade i dag.

Jag får säga, att om jag nu är inblandad
i den senare händelsen på något
sätt, känner jag mitt hjärta fyllas
av stolthet: jag tyckte att det var ett så
friskt och trevligt tal — vad det gäller
formen!

Däremot inte i sak. Det kan man
kanske inte heller begära när partisekreteraren
talar. I sak ber jag att få nöja
mig med att hänvisa till den redogörelse
som finns i utskottets memorial
på sidan 72. Denna säger tillräckligt om
detta lotteris särställning i förhållande
till andra lotterier.

Jag måste också säga till herr Sten
Andersson att han gör det alldeles för
lätt för sig, som flera talare redan har
påpekat, då han säger att andra par -

tier vill ha tillstånd när handelsdepartementet
har slagit in på en ny praxis.
Det är väl självklart att så sker.

När herr Andersson kommer med
den argumenteringen och därtill karakteriserar,
med ett djärvt intåg i historien
och i världslitteraturen, den borgerliga
halvan som Engelbrekt och Don
Quijote, så får jag väl också göra en
karakteristik av den andra halvan i utskottet.
Då får herr Sten Andersson ursäkta
mig om jag stannar vid en figur
i Don Quijotes närhet.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Herr Hernelius var så
försynt att han stannade på halva vägen.
Han talade inte om vem den figuren
var, som han syftade på.

Sancho Panza var den som höll sig
i Don Quijotes närhet. Han red visserligen
på en åsna, men han representerade
ju enligt traditionen det sunda förnuftet
och klokheten. Och det är klart
att om herr Sten Andersson vill ikläda
sig rollen av Sancho Panza under sin
riksdagstid, så kanske till och med detta
sunda förnuft kan komma oppositionen
till godo.

Det var egentligen allt jag ville säga.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Det var synd att herr
Torsten Andersson knycker mina repliker.
Men det var en bra replik, så tag
den då!

Fru Segerstedt Wiberg gottar sig över
det uttalande som herr Erlander gjorde
då vi diskuterade partistödet. Jag vill
försäkra alla här, att det verkligen inte
är något lustbetonat i och för sig att behöva
ägna sig åt lotteriförsäljning, utan
det är en sak som vi anser oss tvungna
att göra för att klara vår verksamhet.

Fru Segerstedt Wiberg talade också
med juridisk auktoritet om att man här
skulle ha brutit mot praxis. Visst inte,
inte i något stycke! Det finns förut lotterier
med höga lottpriser, med samma

Onsdagen den 27 april 190(5 fm.

Nr 20

system som detta och med samma slags
vinster. Det är omslutningen som är avgörande.

Herr Torsten Bengtson, logikens mästare
— ja, hur hart man skall ta eu sådan
anmärkning som han fällde beror
naturligtvis på vilket logiskt sinne han
själv representerar.

Vad är det man gör här? Jo, man går
till angrepp mot handelsministern, säger
till honom att han har beviljat ett
lotteri som inverkar skadligt på de kulturella
och allmännyttiga lotterier och
andra, som har nämnts, och för detta
vill man rikta en anmärkning mot handelsministern.
Man slåss för en princip,
som man anser vara viktig, men då man
ser att den ger pengar, då rusar man
fram och vill alltså fortsätta den verksamhet
som betraktas som skadlig och
på nytt försätta handelsministern i denna
penibla situation.

Jag vill påpeka att det inte var riktigt
logiskt från herr Torsten Bengtsons
sida.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag påpekade att statsministern
förklarade, att tack vare de
partipolitiska pengarna skulle man slippa
verksamhet med lotterier. Det är
stor skillnad mellan detta och herr Sten
Anderssons påpekande, att lotterier
visst inte är trevliga. Det var just detta
ni skulle slippa genom de partipolitiska
pengarna! Ni skulle slippa, som herr
Erlander sade, att stå i gathörnen och
sälja lotter — och jag tror visst inte att
det är något trevligt.

Jag undrar emellertid om det inte är
en olycklig väg ni slagit in på. Den är
olycklig därför att det finns ingen rimlig
anledning till att regeringen hädanefter
skall vägra bevilja andra politiska
partier tillstånd. Mitt parti har icke sökt
tillstånd, herr Sten Andersson. Därför
kan ni kanske tro att jag är relativt objektiv
i mitt omdöme, även om ni tycker
att de andra uppträder moraliskt förkastligt
när de följer ert partis exempel.

(i .''i

Ang. tillstånd till lotteri
Jag hoppas att handelsministern skall
yttra sig här i dag och att han skall
säga, om regeringen ämnar ge tillstånd
trots överståthållarämbetets avstyrkande
i fråga om den ansökan som föreligger,
om han anser att det finns skäl till
tvekan, eller om han anser att man skall
fortsätta på den inslagna vägen.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Beträffande den sista
frågan vill jag bara erinra fru Segerstedt
Wiberg om att det inte är den
frågan vi diskuterar nu. Jag har ingen
anledning att nu ta ställning till ett
ärende, som ännu inte har föredragits
för mig. Jag kommer på den punkten
inte att ändra den praxis som hittills
tillämpats.

Emellertid finns det två anledningar
för mig att ta till orda i diskussionen.
För det första tror jag att det är av värde
för utskottet att höra, vilka överväganden
som ledde till mitt beslut,
när jag gav tillstånd till det lotteri som
påtalas i den nu föredragna punkten i
konstitutionsutskottets memorial. För
det andra har jag bara på en enda
punkt en invändning att göra mot herr
Sten Anderssons anförande, nämligen
när han kanske litet förhastat drog slutsatsen,
att jag kände mig försatt i en
»penibel situation». Det gör jag inte!

Jag skall ge mitt erkännande beträffande
en del av det resonemang som
förts i majoritetens utlåtande. Jag förstår
i viss utsträckning de ledamöter
som står bakom utlåtandet, fastän jag
kom till en annan slutsats själv. Jag
hade samma betänkligheter när jag prövade
ansökningen. Omfattningen var i
och för sig inte anmärkningsvärt stor.
Att tro något annat vore en missuppfattning,
ty det har vid flera tidigare
tillfällen förekommit större lotterier till
förmån för politiska partier. Det är väl
ganska klart att ju större omfattningen
är, desto större får också riskerna bedömas
vara för att andra lotterier kan
komma till skada.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. tillstånd till lotteri

Så långt är det principiellt logiskt
och riktigt vad som anförs i utlåtandet,
och det förnekas inte heller av utskottsminoriteten,
vars talesman har varit
herr Andersson.

När jag sade mig detta vid prövningen,
drog jag den enda rimliga slutsatsen
att om det skall bli något lotteri, så
kan det bli bara ett lotteri i taget av den
här omfattningen. Det fanns enligt min
mening skäl som starkt talade för att
lotteriet borde komma till stånd. Det
var en ny form. Varför skulle man inte
pröva, om man den vägen skulle kunna
ännu effektivare stödja ändamål som
av hävd får sitt stöd också genom lotterianordningar?
Jag var vidare inte
rädd för att penninglotteriet skulle komma
att störas, trots de betänkligheter
som lotteriledningen anfört. Jag var
knappast heller oroad av att de vanliga
varu- och tombolalotterierna skulle få
stora svårigheter.

Däremot var jag orolig för det stora
teaterlotteriet och jag kom till den uppfattningen,
att om ett lotteri av denna
typ skulle medges, fick det inte köras
under samma tid som det stora teaterlotteriet
pågick. Jag ansåg därför att
januari- och februarimånaderna skulle
friläggas. Det är en princip, som om
lotteritillstånd av denna art skall ges
— vilket jag inte vill utesluta — måste
upprätthållas allt framgent. Det betyder
i sin tur att det finns plats för ett
sådant här sexmånaderslotteri om året
och inte flera.

Jag ansåg det också vara rätt klokt
att man såg efter hur verkningarna blev
på lotterimarknaden, om de farhågor
som uttalades på sina håll verkligen besannades
eller inte. Vi vet ännu inte hur
lotteriet kommer att utfalla, och varje
ställningstagande i framtiden måste
därför få anstå tills vi har kunnat få ett
grepp om utvecklingen på detta område.

Jag måste slutligen säga, att om det
skall vara någon mening med att kritiskt
påtala mitt förfaringssätt, måste
man väl ändå vilja att jag undviker att

göra någonting sådant här i fortsättningen.
När jag vägde för- och nackdelar,
vilket jag mycket ingående gjorde,
och kom till slutsatsen att jag borde
medge detta lotteri, hade jag självfallet
dragit samma konklusion beträffande
detta fall som utskottsminoriteten
har gjort till sin.

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Flera borgerliga kritiker
har insinuerat att vi skulle vara
gynnade därför att vi här har fått pröva
en ny form. Det har varit så sedan
de politiska partierna och organisationerna
fick rätt att ordna lotterier, att
det alltid har varit det socialdemokratiska
ungdomsförbundet och partiet som
liar kommit med nyheterna. Vi var först
med serielotterierna. De andra partierna
och organisationerna kom vackert
efter. Vi introducerade kvicklotterierna.
De andra partierna och organisationerna
kom efter.

Nu har vi introducerat en ny form,
som, fru Segerstedt Wiberg, innebär att
vi inte står i gathörn och inte plågar
partivännerna såsom lottförsäljare. Det
sker ju — om fru Segerstedt Wiberg läser
handlingarna även i det stycket —•
genom andra personer som vi anställer
för detta.

Vi är inte gynnade, utan det är vi som
får ta de risker som ligger i nyheter
och som även får de stora introduktionskostnaderna.
Sedan vi gjort detta
kommer de andra partierna efter, oavsett
vilka höga principer som leder deras
handlande.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Till herr Sten Andersson
vill jag bara säga, att om socialdemokraterna
är så framgångsrika med
nya idéer i lotteriväsendet, kan det ju
något sammanhänga med att de kanske
har lättare än andra partier att få tillstånd.
Det finns ett ordstäv som lyder:
Det är bra att ha biskopen till morbror.

Onsdagen den 27 april 19GG fm.

Nr 20

Det är ju även bra att ha en snäll farbror
i handelsdepartementet; en för
partiet förstående farbror.

Till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
skulle jag också vilja
säga en sak, nämligen att hans anförande
vittnar om en helt annan avvägning
och ett helt annat sinne för nyanserna
i denna fråga än vad vi hört
under den tidigare debatten från en del
talesmän för minoriteten.

Det viktigaste i den här frågan är väl
konkurrenssynpunkten för andra varulotterier
och för penninglotteriet, vilket
särskilt underströks när Kungl.
Maj :t erhöll möjlighet att direkt ge tillstånd
till politiska lotterier. Den saken
är också utomordentligt väl redovisad
i utskottets memorial.

Nu föreföll statsrådet litet oviss om
framtiden. Då finns det väl en annan
väg att gå. Statsrådet sade att han hade
velat frilägga teaterlotteriets månader
för det här lotteriet. Vilka månader tänker
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
då frilägga för de andra
partierna i landet? Det blir ju ganska
många månader om det skall vara sex
för varje parti — årets månader räcker
inte riktigt till. Och det kan väl inte
vara meningen att socialdemokraterna
skall bli ensamma om denna förmån?

Då finns det ju en annan väg: att
låta varje parti få en sådan här omgång
och sedan upphöra med den praxis som
handelsministern inaugurerade genom
detta tillstånd.

Ang. tillstånd till lotteri
herr llernelius, att med den ståndpunkt
jag redovisat här i kammaren finns det
plats för ett lotteri av detta slag varje
år. Och ett gammalt uttryck säger ju, att
den som kommer först till kvarnen skall
få mala först.

Jag tog dock inte till orda bara för
att besvara dessa frågor, herr talman.
På en punkt uttryckte sig herr Hernelius
så att jag skulle vilja ha ett förtydligande.
Han antydde att det gick bra
för socialdemokratiska partiet och de
socialdemokratiska organisationerna att
få bedriva en sådan här verksamhet på
grund av att jag satt såsom det statsråd
som beviljade tillstånden.

Menar herr Hernelius därmed att jag
har skött denna sak på ett sätt som vittnar
om att jag begått mannamån? År
det hans uppfattning så förstår jag inte
att han icke i utskottet haft ett annat
krav än det han framfört i den milda
formen av ett tillkännagivande.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag har inte använt uttrycket
mannamån — jag har sagt att
det är bra att ha biskopen till morbror;
och detta kan ju statsrådet och chefen
för handelsdepartementet tolka som han
vill.

Jag fäste mig vid att statsrådet Lange
nu sade att den som kommer först till
kvarnen får också mala först.

Ja, detta är ju en gammal regel! Men
frågan är: Skall han bli ensam om att
få mala också?

Herr statsrådet LANGE:

Först och främst, herr talman, vill Herr statsrådet LANGE:

jag bara säga till herr Hernelius, att ef- Herr talman! I det avseendet får vi

tersom jag vid vägandet av för- och väl avvakta utvecklingen och besluten,
nackdelar kommit till att lotteriet skul- Jag anklagade inte herr Hernelius för
le beviljas, så är det väl alldeles uppen- att ha använt uttrycket mannamån. Säbart
att ingen skillnad råder mellan ger man emellertid att det beror på spemin
uppfattning vid det tillfället och ciella förhållanden — nämligen den
den uppfattning, som utskottsminorite- omständigheten att handelsministern
ten här gett uttryck åt. heter Gunnar Lange — att socialdemo I

frågan om hur många lotterier som kratiska organisationer har kunnat få
kan beviljas är det fullständigt klart, sådana förmåner, som de enligt herr

5 Första kammarens protokoll 1966. Nr 20

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. domstolsjurister i riksdagstjänst
Hernelius har framför andra partier,
då ligger emellertid däri, det kan herr
Hernelius inte förneka, en mycket grov
och allvarlig anklagelse.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande punkt till handlingarna.

Punkten 5

Ang. domstolsjurister i riksdagstjänst

I denna punkt hade utskottet för
riksdagen velat tillkännagiva viss uppfattning
rörande en av chefen för justitiedepartementet
till statsrådets ledamöter
den 19 november 1965 avlåten
skrivelse, däri upptagits frågan om domstolsjuristers
tjänstgöring i offentliga
uppdrag och angivits riktlinjer, som
avsåges bliva tillämpade beträffande
tjänstledighet för ifrågavarande ändamål
för domstolsjurister vid domstolar,
som hörde till justitiedepartementet.
Enligt på skrivelsen utsatt delgivningslista
hade avskrifter för kännedom sänts
till bland andra ordförandena i riksdagens
konstitutionsutskott och lagutskott.

1 samband med dechargearbetet hade
skrivelsen i fråga granskats utifrån synpunkten
i vad mån densamma kunnat
uppfattas som berörande riksdagens
personalrekrytering.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Damström, Erik Olsson,
Carl Albert Anderson, Sten Andersson,
Adamsson, Nilsson i Östersund,
Henningsson, Johansson i Trollhättan
och Andersson i Storfors, vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort hava
den i reservationen angivna lydelsen.

Reservanterna hade icke funnit skäl
till någon åtgärd i anledning av ifrågavarande
skrivelse.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Den 19 november i fjol
upptog justitieministern i en skrivelse
till statsrådets ledamöter frågan om
domstolsjuristers tjänstgöring i offentliga
uppdrag. I skrivelsen angav justi -

tieministern de principer som avsågs
bli tillämpade beträffande tjänstledighet
för dylika uppdrag. Denna skrivelse,
som alltså var ställd till statsrådets
ledamöter, översändes för kännedom
till ordförandena i lagutskotten och
konstitutionsutskottet.

Utskottsmajoriteten, som också i detta
ärende har tillkommit genom lottdragning,
har uppfattat skrivelsens innehåll
som ett ingrepp i riksdagens rätt
att erhålla de jurister som riksdagen
anser sig behöva för sitt arbete i utskott
o. s. v.

Det påstående som utskottsmajoriteten
här gör är alldeles för löst grundat,
eftersom skrivelsen inte innehåller något
förhud i fråga om beviljande av
tjänstledighet utan endast anger hur
man skall förfara i de fall då det blir
fråga om tjänstledighet för någon domstolsjurist.
Om skrivelsen hade innehållit
bestämmelser som inneburit en begränsning
av möjligheterna för riksdagen
att få de tjänstemän som den anser
sig behöva — vilket utskottsmajoriteten
vill göra gällande — hade jag kunnat
förstå tillkännagivandet.

Vi har från vårt håll inte heller i detta
ärende funnit några sakskäl föreligga
som motiverar det tillkännagivande
som majoriteten har gjort.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Glädjande nog tycks reservanterna,
att döma av deras skrivelse,
i sak inte hysa någon annan åsikt
än utskottsmajoriteten i fråga om nödvändigheten
av att riksdagen får den
personal som är erforderlig för att den
skall kunna fungera. Även om lottminoriteten
beklagligt nog inte vill dra slutsatserna
av sina iakttagelser genom att
som vi andra tillkännage sina synpunkter.

Reservanterna är, förefaller det mig,
också i detta ärende liksom i det föregående
anspråkslösa i sina krav. Enligt
deras åsikt är det helt i sin ordning
att ett statsråd för kännedom officiellt

Onsdagen den 27 april 190C fin.

Nr 20

(17

till konstitutions- och lagutskotten översänder
ett stencilerat meddelande. Jag
skall gärna medge att även om den formen
inte skvallrar om något onödigt
fjäsk skulle formen som sådan inte ge
anledning till att fästa uppmärksamheten
på detta stencilerade meddelande.

Det är inte i första hand den formella
sidan av saken som bör observeras,
utan det är innehållet i skrivelsen. Däri
heter det bl. a.: »Situationen i dag är
den att antalet domstolsjurister, som
tjänstgör i departement, utredningar,
riksdagsutskott och riksdagens övriga
organ, närmar sig 150. Det är uppenbart
alt en sådan utveckling med hänsyn
till den alltmer ökande arbetsbördan
för domstolarna inte kan få fortsätta.
»

Detta synes mig vara en riktig och
korrekt uppgift. Men det förefaller mig
lika nödvändigt att riksdagen reagerar
mot denna skrivelse och omnämnandet
av riksdagen i sammanhanget efter
sina upprepade uttalanden om att hinder
inte får läggas för riksdagen att
erhålla tjänstemän. Hävdar vi inte den
åsikten utan mer eller mindre går med
på att riksdagen skall ställa sig i kön
inför expeditionschefen i justitiedepartementet
för diskussion om behovet av
anställning av domstolsjurister, blir det
allvarligare. Det är nämligen detta som
är kontentan av skrivelsen. Så länge
den riktar sig till expeditionschefer,
statssekreterare och rättschefer har jag
ingenting att erinra mot den. Men den
är översänd för kännedom till riksdagen,
och i skrivelsen drar man upp
grunderna för tjänstledighet för domstolsjuristerna.
Om vi godtar att detta
resonemang gäller även riksdagen och
dess verk kommer svårigheter på nytt
att uppstå för JO och utskotten att erhålla
personal.

Skrivelsens skildring av rådande förhållanden
tycks mig också ge en något
skev bild. Det är inte i riksdagen eller
riksdagens utskott som man anställer de
många domstolsjuristerna. I riksdagen
har de anställda juristernas antal knap -

Ang. domstolsjurister i riksdagstjänst
post ökat under de senare åren — antalet
utgör åtta å tio — och i varje fall
inte växt i takt med den ökning av riksdagsarbetets
omfattning som skett under
senare år.

Den stora ansvällningen av domstolsjuristerna
finner man på regeringssidan,
framför allt i alla utredningar som
tillsätts av regeringen. Det är där den
oroande tillväxten sker, och för den
kan förvisso farhågor hysas. De har
kommit till uttryck också i riksdagen,
och här har även framförts önskemål
om en bättre orientering om anledningen
till ansvällningen.

Jag ber än en gång att få understryka
att det är tillfredsställande att reservanterna
önskar slå vakt om riksdagens
möjligheter att erhålla erforderlig personal.
Men samtidigt tycker jag att det
skulle ha varit ganska stimulerande, om
reservanterna vågat tala litet mera ur
skägget.

Vad sålunda förekommit har, herr
talman, utskottet önskat tillkännage för
kammaren.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag har uppfattat saken
på det sättet att med de stora anspråk
som ställs på att få utnyttja domstolsjurister
har det varit nödvändigt att
försöka få någon arbetsordning när det
gäller tjänstledigheten för dessa. Den
skrivelse som har upprättats och tillställts
statsrådets ledamöter har vi fått
för kännedom. Observera att vi har fått
den för kännedom. Det har inte rests
några hinder för riksdagen att få de
jurister som riksdagen önskar. Med hänsyn
härtill bygger väl fru Segerstedt
Wibergs hela resonemang på antaganden:
man tror att det skall kunna bli
på det och det sättet. Men man får väl
vänta och se om det blir på det och det
sättet. Skrivelsen och arbetsordningen
har inte på något sätt ingripit störande
i det beslut som riksdagen fattade 1926.
I detta fall bygger alltså utskottsmajoriteten
på antaganden om vad som skall

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. domstolsjurister i riksdagstjänst
hända i framtiden. Vi anser inte att det
finns sakskäl för tillkännagivandet, och
det var hland annat detta som jag vände
mig mot när utskottets vice ordförande
här talade vid dechargedebattens
början.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag tror inte att det
skulle skada om jag säger några ord här
i kammaren om bakgrunden till den
skrivelse som jag har tillställt statsrådets
ledamöter och som här har kritiserats
av utskottets borgerliga majoritet,
visserligen i tillkännagivandets form
men dock i ordalag som tyder på att
man egentligen avsett en anmärkning.
Det ordet förekommer även i lottmajoritetens
skrivning.

Bakgrunden till denna skrivelse är
helt enkelt arbetsläget vid de allmänna
underrätterna. Det har under de senaste
åren varit ansträngt, och detta gäller
både inskrivningsavdelningar och
målavdelningar. De föreskrivna expeditionstiderna
i fråga om lagfarter och
inskrivningsärenden har inte kunnat
hållas vid alla domstolar. Anledningen
härtill är huvudsakligen att antalet inskrivningsärenden
ökat mycket snabbt,
och anledningen därtill är i sin tur den
livliga byggnadsverksamheten, och ökningen
fortsätter i oförminskad takt.
Givetvis uppkommer stora olägenheter
både för allmänheten och för kreditväsendet
över huvud taget om expeditionstiderna
inte kan hållas.

För att förbättra arbetssituationen har
underrätterna tillförts personalförstärkningar.
Det har inte räckt med att förstärka
personalen med notarier och biträden,
utan man har också varit tvungen
att se till att de ordinarie domarna
ägnar sig åt arbetet med inskrivningsärenden
i högre grad än tidigare.

Som bekant saknas en central styrelse
för domstolsväsendet. Administrationen
av de allmänna underrätterna är
fördelad på de sex hovrätterna. I det
läget måste justitiedepartementet ta på

sig ett större ansvar för arbetssituationen
vid domstolarna än som är fallet
inom andra verksamhetsgrenar där det
finns en central förvaltningsmyndighet.
Vår strävan i departementet är att se till
att domstolsväsendet fungerar inom
hela landet. Varje hovrätt disponerar
för egen del en reservkader av hovrättsassessorer
och hovrättsfiskaler. Om
arbetsbalans uppstår vid någon av hovrättens
underrätter, skickar hovrätten
dit någon tillgänglig assessor eller fiskal.
Uppstår arbetsbalans i någon särskild
del av landet, måste arbetskraft ibland
dirigeras från ett hovrättsområde till ett
annat, och här får justitiedepartementet
utöva den uppgift som eljest ankommer
på central förvaltningsmyndighet.
Bl. a. av den anledningen måste jag
kontinuerligt följa arbetssituationen inom
domstolsväsendet.

Jag behöver knappast säga att vi försöker
tillvarata alla möjligheter att ingripa
mot arbetsbalans. Situationen har
de senaste åren varit den att riksdagen
har ställt anslag till förfogande i sådan
utsträckning att medel för avlöning av
personal aldrig har behövt saknas. Däremot
har stora svårigheter rått att få tag
på tillräckligt antal utbildade domare.

Det är inte bara den ökade arbetsbördan
vid domstolarna som har orsakat
bristen på domararbetskraft. Som
jag framhöll i årets statsverksproposition
har antalet domstolsjurister som
tjänstgör i departement, utredningar,
riksdagsutskott och riksdagens övriga
organ ökat kraftigt de senaste åren.
Denna ökning är inte minst föranledd
av initiativ från riksdagen, vilken ofta
har ganska lätt att begära utredningar i
olika ärenden. Ännu för sex—sju år
sedan ansågs det att antalet domare som
var tjänstlediga för sådana uppgifter
inte fick överskrida 80—90. I dag uppskattas
antalet till omkring 150. Då har
jag ändå inte räknat med de domare
som kommer att behövas för nyligen
beslutade utredningar, exempelvis den
nya författningsutredningen.

Förra hösten kom det till justitiede -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

partementcts kännedom att arbetssituationen
vid underrätterna i Stockholmsområdet
var oroande på grund av den
inträffade målökningen. Vid Stockholms
rådhusrätt var situationen synnerligen
ansträngd. Inom Svea hovrätt hade vidtagits
alla möjliga åtgärder för att med
hovrättens egen personal förstärka domstolarna
inom Stockholms-området. Fiskalspersonal
från andra underrätter inom
hovrättsområdet hade dirigerats till
Stockholm. Pensionerade domare hade
förmåtts att åta sig vissa uppgifter. Men
alla dessa åtgärder räckte inte till. I det
läget fick justitiedepartementet ingripa
för att försöka få viss domarpersonal
till Stockholms rådhusrätt från andra
hovrätter. Vidare var vi nödsakade att
se till att den domarpersonal som behövdes
för offentliga uppdrag inte togs
från Svea hovrätt utan från andra hovrätter
där arbetssituationen var bättre.

Vad jag har sagt ger vid handen att
domarpersonalens tjänstledighet för offentliga
uppdrag kan vara besvärande
för domstolsväsendet, och det framgår
alldeles klart hur starkt behovet är av
samordning och planering för att kraven
på att få utnyttja domarpersonal i
lagstiftningsarbetet och för andra offentliga
uppdrag skall kunna tillgodoses.

Jag ansåg det nödvändigt att underrätta
mina kolleger i regeringen om detta.
Jag lät också översända avskrifter
av skrivelsen till de befattningshavare
i departement och domstolar som har
intresse av innehållet. Det är helt i överensstämmelse
med vad som av praktiska
skäl allmänt tillämpas inom den offentliga
förvaltningen.

Bland dem som också fick en avskrift
av skrivelsen var ordförandena i konstitutionsutskottet,
de tre lagutskotten
och allmänna beredningsutskottet. Med
hänsyn till det goda samarbete som sedan
länge förekommer i personalfrågor
mellan å ena sidan lagutskotten och å
andra sidan justitiedepartementet och
domstolarna var det min övertygelse att
ordförandena i dessa utskott närmast

Ang. domstolsjurister i riksdagstjänst
skulle ha blivit förvånade om de hade
ställts utanför den krets till vilken avskrifter
av skrivelsen översändes. Jag
betraktade det som en serviceåtgärd
från min sida att låta översända dessa
avskrifter.

Av den reservation som är fogad vid
denna punkt i memorialet och av vad
herr Georg Pettersson nyss sade från
talarstolen framgår att konstitutionsutskottets
ordförande inte har funnit förfarandet
olämpligt. Fn av de övriga utskottsordförandena
som tillhör denna
kammare är närvarande i kammaren,
och det skulle vara intressant att höra
om han har en annan mening.

Det är med stor förvåning, ja häpnad,
som jag tagit del av den kritik mot
mitt förfaringssätt som har framförts
av utskottets majoritet. Vad går då kritiken
ut på?

Först sägs det att skrivelsen ger intryck
av att avse även riksdagsarbetet.
Det är alldeles givet att den redogörelse
som i skrivelsens första stycke
lämnas för rådande förhållanden måste
innefatta domstolsjuristernas tjänstgöring
i riksdagen och dess organ —
det är dock sammanlagt 18 ä 20 av 150
som det här gäller. Bilden av det rådande
läget hade annars blivit ofullständig.

Däremot är det naturligtvis alldeles
främmande för mig att försöka diktera
några riktlinjer för dessa juristers riksdagstjänstgöring.
Skrivelsen som är
ställd till mina regeringskolleger kan
givetvis inte avse tjänstgöring för andra
ändamål än sådana som ligger inom deras
kompetensområde, och inte ens med
den knappologiska läsmetod som lottmajoriteten
har behagat hemfalla åt kan
man komma till annat resultat, eftersom
uttrycket »tjänstledighet för ifrågavarande
ändamål» i fjärde stycket av skrivelsen
givetvis syftar på uttrycket »anställning
i departement» i det närmast
föregående stycket och inte på den uppräkning
av olika tjänstgöringsformer
som förekommer i första stycket. Här
kan man inte ens med den välvilligaste

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. domstolsjurister i riksdagstjänst
tolkning av utskottsmajoritetens skrivsätt
komma till annat resultat än att majoriteten
uppsåtligen har vantolkat skrivelsens
innehåll.

Vidare sägs att skrivelsen har »officiellt
delgetts» bl. a. ordförandena i
några av riksdagens utskott. Det är ett
verkligt befängt påstående. Vill utskottsmajoriteten
här försöka inbilla det
svenska folket att jag har skickat stämningsman
på halsen på dessa ordförande,
eller vad menar man eljest med
officiell delgivning? Nej, bakom utskottsmajoritetens
ödesmättade formulering
döljer sig det enkla och praktiska
förfarandet inom den offentliga förvaltningen
att man skickar avskrift av en
handling till den som har intresse av
handlingen i sin verksamhet.

Förfarandet sägs också vara anmärkningsvärt.
Vidare heter det: »Formell
kommunikation mellan regering och
riksdag anses ovivelaktigt inte böra förekomma
i dylika former.» Av vad jag
redan har sagt framgår att det här
inte varit fråga om någon officiell kommunikation
mellan regering och riksdag;
det är bara fråga om kommunikation
mellan justitiedepartementet och
utskottsordförande i en praktisk fråga
av gemensamt intresse. I riksdagsarbetet
måste kontakt mellan departement
och riksdagsorgan i praktiska frågor
kunna upprätthållas på det sätt som är
vanligt inom den offentliga förvaltningen.
Vanliga kommunikationsmedel måste
kunna användas, och det är ingenting
annat som har skett i det här
fallet.

Mot bakgrunden av vad jag sagt framstår
utskottsmeinorialet särskilt på denna
punkt som ett synnerligen märkligt
aktstycke. Jag anser mig icke behöva
ytterligare belysa det, men för att undvika
varje som helst form av missförstånd
vill jag sluta med att framhålla
att jag i fortsättningen liksom hittills
kommer att, om så begärs, på alla sätt
medverka till att riksdagens utskott och
övriga organ tillförs kvalificerad personal
från domstolarna. Vad som har före -

varit i detta ärende har stärkt mig i den
föresatsen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! I matt första anförande
sade jag att vi vet att en arbetsanhopning
inom departementen måste vålla
svårigheter. Jag framhöll emellertid att
vi var förvånade över den skrivelse
som officiellt sänts till riksdagen för
kännedom och att utskottsmajoriteten
ansåg att riksdagsarbetet drogs in i
riktlinjerna för departementen, vilket
vi reagerade emot.

Jag hörde med stort intresse justitieministerns
redogörelse. Jag vet av erfarenhet
att justitieministern är mycket
mån om att slå vakt om domstolarna
och att domstolarna har stora svårigheter.
Allt detta är känt. Jag måste
därför desto mer beklaga att justitieministern
påstår att utskottsmajoriteten
uppsåtligen vantolkat skrivelsen och
i ödesmättade ordalag vill försöka inbilla
svenska folket någonting.

Justitieministern sade dessutom att
vårt tillkännagivande — alltså den
milda form som utskottet använder när
man icke vill göra anmärkning men
ändå vill tillkännage att det sker saker
som vi inte gillar — egentligen är en
anmärkning, och han hängde upp påståendet
på ordet »anmärkningsvärt».
Det är väl ändå inte justitieministern
värdigt att göra sådana antaganden
vare sig om att vi egentligen vill göra
en anmärkning eller om att vi uppsåtligen
vantolkar hans skrivelser.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall bara komma
med den kommentaren att jag icke kan
tolka ordet »anmärkningsvärt» på annat
sätt än att det avser något som är värt
en anmärkning.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det är angeläget att
konstatera — innan klubban faller i

Onsdagen den 27 april 196G fm.

Nr 20

detta ärende — alt justitieministern här
liar låt mig säga ånyo understrukit sin
positiva inställning när det gäller riksdagens
behov av tjänstemän. Han försäkrar
att det vad på honom ankommer
inte skall läggas några som helst hinder
i vägen för detta. Jag får då säga
att vi från oppositionens sida helt uppnått
det som vi önskade. Vi ville ha denna
försäkran med hänsyn till de många
framstötar som har gjorts från riksdagens
sida, och jag är tacksam för att det
finns möjlighet att falla tillbaka på detta
i fortsättningen.

Jag skall däremot inte ge mig in på
någon tolkning huruvida ordet »anmärkningsvärt»
innebär en anmärkning
i den form, som grundlagen talar om,
eller om det här är fråga om det mera
vardagsbetonade språk som vi kanske
annars sinsemellan använder.

Överläggningen förklarades härmed
slutad, varefter den nu ifrågavarande
punkten lades till handlingarna.

Punkten 6

Ang. ändringar i instruktioner

I förevarande punkt hade utskottet
— som låtit företaga en undersökning
av de under år 19G5 gjorda ändringarna
i instruktionerna för statliga verk
m. fl. —- bland annat yttrat, att det icke
funnit skäl att företaga någon detaljgranskning
av de enskilda orden och
uttrycken samt ansett, att ändringsarbetet
utförts på ett sätt, som ej gåve anledning
till erinran.

Vid punkten hade reservation anförts
av herr Torsten Andersson, fru Segerstedt
Wiberg, herr Hernelins, fröken
Stenberg samt herrar Tistad, Magnusson
i Tumhult, Hamrin i Jönköping,
Larsson i Luttra, Werbro och Boo, vilka
velat för riksdagen tillkännagiva viss
annan uppfattning.

Ang. ändringar i instruktioner

Fru SEGERSTEDT WIIJERG (fp):

Herr talman! Det kan förvisso tyckas
småfuttigt att anmärka på språkliga
ändringar av instruktionerna för de
statliga verken. Utskottsmajoriteten har
också förklarat att den finner det vara
riktigt att man tar tillfället i akt, då
materiella ändringar företas, att också
ge författningstexten en enkel, klar och
modern avfattning.

Vad det sista påpekandet angår står
man väl inför en tämligen subjektiv
uppfattning. Personligen är jag inte
övertygad om att de moderniseringar
som företagits innebär en förenkling,
även om jag förmodar att man haft tillgång
till modernitetsexperter. Är det
exempelvis bättre att skriva »Tiden då
registratorskontoret hålles öppet tillkännages
genom anslag i departementets
lokal» i stället för »Expeditionstiden
tillkännages genom anslag i departementets
lokal», i synnerhet om vi
tänker på att denna ändring leder till
ändringar i en hel rad sammanhang,
där man alltså skall ta bort ordet »expeditionstiden»
och ersätta det med »tiden
då kontor av olika slag hålles
öppna» eller »tiden för öppethållande».
Eller är det bättre att säga: »Ledamöter
som Kungl. Maj:t utser» än att säga:
»Av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter»?
Är det alldeles säkert att man vinner i
klarhet genom att i stället för »såsom»
skriva »som», eller är det vackrare att
skriva »bli» i stället för »bliva», när
man i övrigt behåller »giva» och »hava»?
Och är det mycket bättre och klarare
att byta ut »ej» mot »icke», när man
inte vågar fullfölja moderniseringen
och ej byter ut »icke» mot »inte». Man
vågar alltså inte ta steget fullt ut, och
man vågar förvisso inte låta denna moderniseringssträvan
ta sådana våldsamma
steg att man övergår till singularisformen
av verken.

När sådana ändringar nu sker, förefaller
det mig också egendomligt att
man inte kommit att tänka på att göra
dem exempelvis då den nya departe -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. ändringar i instruktioner

mentsinstruktionen gavs den 3 juni
1965. Den 10 december samma år skedde
nämligen en modernisering och omskrivning.
Instruktionen hade sålunda
på sex månader blivit i behov av både
sakliga och formella ändringar, av vilka
de senare dominerade.

Billigt kan förfarandet inte gärna bli,
i synnerhet med tanke på allt merarbete
som följer av varje ändring. Det är
självklart att vi reservanter inte vänder
oss mot nytryck och ändringar av gamla
föråldrade författningar. Vi kritiserar
sådana som jag redan nämnt, d. v. s.
förändringar som sker i just avgivna
instruktioner.

SIDA erhöll t. ex. sin instruktion i
juni 1965, men den ändrades i december
samma år. Statens avtalsverk fick
också sin instruktion i juni 1965, i vilken
ändringar företogs i december.

I och för sig kan tyckas att en samordning
även i fråga om de materiella
frågorna skulle ske, men om denna på
grund av regeringens i eu utomståendes
ögon litet svårtolkade planläggning
av arbetet inte varit möjlig, är
det ändå —■ förlåt ordet — anmärkningsvärt
att det skall vara nödvändigt
att efter sex månader modernisera
språket. Några anvisningar om när det
är fråga om språkliga eller materiella
ändringar ges ju inte heller.

Från utskottsarbetet vet jag att jurister
och andra ofta är tveksamma om
innebörden av åtskilliga av förändringarna,
vilka de har gissat företagits av
språkliga skäl och inte av sakliga. Osäkerheten
har inte sällan varit stor och
vållat vederbörande åtskillig möda.

Efter vad som upplysts har under
våren statsrådsberedningen förberett en
promemoria om skrivteknik i författningsarbete.
Kunde man inte ha avvaktat
denna promemoria innan man började
modernisera språket i nyligen utfärdade
författningar? År 1965 utfärdades
således 139 nya instruktioner. Av
dessa ersatte 52 sådana som utfärdats
efter år 1960 och som redan under åren
därefter hunnit ändras upprepade gång -

er. Många av de under år 1965 företagna
förändringarna avser trots detta
språket och är alltså inte sakligt motiverade.

Vid minnet av den debatt förra året,
då regeringens företrädare skildrade
arbetsanhopningen i departementen,
vilket vi också har hört talas om i dag,
och då också skildrades hur nödvändigt
det var för regeringen att snabbt
erhålla ett 17:de statsråd, så finns det
väl nu anledning till en viss förvåning.
Den gången kritiserades nämligen i
mycket starka ordalag de inom konstitutionsutskottet
som ville veta mer om
arbetsuppgifterna, innan ett beslut om
ett nytt statsråd fattades. Regeringen
fick inte helt oväntat, utan snarare efter
vanan, sin vilja igenom, även om
man senare tydligen har funnit att ett
17:de statsråd inte behövs. Brådskan
var väl av övergående natur. Nog är
det väl besynnerligt att regeringen, som
sagt sig ha så mycket att göra, ändå
kan låta ett statsråd ägna så mycken
tid till varjehanda ändringar, vilka i
sin tur ger upphov till stora tidsförluster
och kostnader i form av inläsning
och följdändringar av en hel rad stadgor.
Alla dessa ändringar måste ju också
leda till ytterligare belastning av
tryckerierna, och medan ändringarna
företas, väntar riksdagen på propositionerna.
Man blir inte så särskilt imponerad
av detta sätt att förverkliga de
stora och djärva nya mål, som det så
mycket talats om.

Jag har, herr talman, å reservanternas
vägnar önskat tillkännage dessa våra
iakttagelser.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag är litet förvånad
över den kritik som anförs mot försök
att modernisera språket. Det har varit
angeläget att få ett språk i våra författningar,
som begreps av gemene man
— det talas ju om den obegripliga kanslisvenskan
o. s. v.

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

Fru Segerstedt Wiberg har sökt ge
exempel och stiilla frågor. Jag skulle
kunna råda fru Segerstedt Wiherg att
söka kontakt med Nämnden för svensk
språkvård eller Institutet för svensk
språkforskning. De har varit och är inkopplade
på dessa frågor och de har
varit och är rådgivare. Jag tror att de
kan bedöma bättre än fru Segerstedt
Wiberg hur språket skall vara utformat.
Den anmärkning som fru Segerstedt Wiberg
framfört tycker jag är förvånande.

Sedan skall vi komma ihåg att under
föregående år inträffade två stora saker
som påverkade verkstadgor och instruktioner.
Det var först och främst
departementalreformen, som ju innebar
möjlighet att decentralisera ett mycket
stort antal ärenden ifrån Kungl. Maj:t
till verken. På det viset fick man en
snabbare handläggning och ökad effektivitet.
Det var mycket angeläget att
denna decentralisering skulle kunna
äga rum redan från och med den 1 juli.
Ett uppskov med ändringarna skulle ha
medfört uppskov med lösandet av denna
fråga, som inte minst riksdagen har
önskat få löst så fort som möjligt.

I samband med detta såg man igenom
instruktionerna och ansåg att när det
skulle komma en ny ändring som skulle
beröra samtliga instruktioner kunde
det vara lämpligt att samtidigt göra den
modernisering som praktiskt taget alla
i detta land önskar.

Sedan innebar tillkomsten av statstjänstemannalagen
att alla instruktioner
— även de som var nya — måste ändras.
Samtidigt gjorde man den förenklingen
att likartade saker för olika verk
skulle vara likartat utformade i motsvarande
instruktioner. På det sättet
undviker man en tvekan om vad det
ena eller det andra avser, som kan uppstå
ifall man har olika ordval i olika
instruktioner.

Jag är förvånad över att man här
alltså velat tillkännage ett missnöje över
det som uträttats under föregående år.
Jag skulle kunna förstå det bättre, om
man hade velat offra något av beröm

Ang. ändringar i instruktioner
för att regeringen dels tog itu med att
få departementalreformen snabbt genomförd
och dels utnyttjade den situation
som uppstod, då alla instruktioner
skulle ändras, till att också få dem allesammans
moderniserade i språket.

Vi som den här gången genom lottdragning
blivit majoritet bär för vår
del funnit att det är mer hedervärt än
klandervärt vad som har skett när det
gäller ändringen av instruktionerna.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Nämnden för svensk
språkvård skall väl ändå inte avgöra
vad statsråden skall sysselsätta sig med
och hur lång tid de skall ägna olika
frågor.

Jag skulle gärna kunna instämma
med utskottsordföranden då han säger
att vi skall vara glada åt att språket
moderniseras, men, herr Pettersson, riskerar
inte herr Pettersson att kritisera
regeringen när han berömmer ändringarna.
Ändringarna kom ju strax efter
det att instruktionen hade utfärdats.
Man får alltså en instruktion i juni och
gör formella ändringar i december. Det
måste ju innebära kritik av dem som
inte förstått att hantera språket i juni.

Jag skall dessutom be att få läsa upp
ett typiskt exempel på hur detta moderniserade
språk ser ut i en instruktion.
Jag tar instruktionen för myntoch
justeringsverket av den 3 december
1965, där 14 § lyder: »Samtliga avdelningsföreståndare
böra om möjligt närvara
vid föredragning och avgörande
av viktigare författningsfråga eller viktigare
fråga om organisation, arbetsordning
eller tjänsteföreskrifter, fråga
om förslag till anslagsframställning hos
riksdagen eller annan fråga av större
ekonomisk betydelse, fråga om tillsättning
av annan tjänst i lägst lönegrad
23 på löneplan A än som avdelningsföreståndare
eller annan fråga av större
vikt eller allmän räckvidd.»

Så modern och lättillgänglig förefal -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. ändringar i instruktioner
ler texten inte vara att man blir imponerad
över vad som har åstadkommits.

Jag vill påpeka att det inte bara är
de instruktionerna från juni som i december
blev föremål för både sakliga
och formella ändringar. Man kan plocka
fram andra exempel. Högertrafikkommissionen
fick instruktion den 28
februari 1964, och den 3 december 1965
kom både sakliga och formella ändringar,
biografbyrån fick en ny ändrad instruktion
i maj 1963, och där gjorde
man sakliga och formella ändringar
den 3 december 1965. Har verkligen
inte regeringen så mycket arbete att
den finner lämpligt göra dessa ändringar
mera konsekvent och på en gång
i stället för att sitta och plocka, tid efter
annan, i författningarna. Och som
sagt: Vari består egentligen moderniseringarna? -

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag måste tyvärr upprepa
vad jag sade att det var två saker
som inträffade förra året. Det ena var
departementsreformen, som alltså innebar
att man skulle decentralisera utnämningsärenden
och andra sådana
ting till verken och det var ett allmänt
önskemål att det skulle ske den 1 juli
1965. Det föranledde en ändring av instruktionen.
Sedan fick vi statstjänstemannalagen
som gjorde det nödvändigt
att ändra i samtliga instruktioner, och
den trädde i kraft den 1 januari 1966.
Ett uppskov med ändringarna i fråga
om departementsreformen hade inneburit
att decentraliseringen hade blivit
försenad. Är det vad man alltså är ute
efter? I så fall förvånar det mig, ty det
har ju även här i riksdagen uttryckts
önskemål om att den ändringen borde
ske så snart som möjligt. Det är ett
gammalt önskemål som därmed förverkligas.

När det gällde statstjänstemannalagen
skulle man ändra i alla instruktioner.
Då hade man skapat en modell

som skulle tillämpas, och då gjorde
man språkliga ändringar i alla instruktionerna.
Jag tycker att det var riktigt
att utnyttja tillfället. I annat fall hade
det ju blivit plottrigt. I sammanhanget
kan jag erinra om riksdagens revisorers
påpekande rörande författningarna.
Revisorerna anser att man inte skall
komma med tillägg till tillägg utan att
man ständigt skall se till att alla bestämmelser
finns samlade i en författning.
Jag vill minnas att vi har revisorernas
påpekande liggande i konstitutionsutskottet
för att behandlas i höst,
om kamrarna så medger.

Vad beträffar språket är det klart att
man kan kritisera, men det finns ju
experter som har sysslat med denna
fråga, och det är dem fru Segerstedt
Wiberg angriper på ett sådant sätt att
man kan fråga sig: Anser fru Segerstedt
Wiberg att de är dåliga rådgivare och
därmed dåliga experter som inte bör
anlitas i fortsättningen i arbetet med
att modernisera författningen?

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall gärna hålla
med herr ordföranden om att revisorerna
har anmärkt. De hade ju en lång rad
anmärkningar mot sättet att utfärda författningar.
De ville i långa stycken ha
nytryck, och de anmärkte i mycket hög
grad på alla ändringar som städse förekommer
— de formella har inte bara
kommit i december, utan de har företagits
upprepade gånger.

Det är möjligt att man haft tillgång
till experter, men jag vet inte om experterna
har tittat på den paragraf som
jag nyss läste upp. Jag antar att ordföranden
inte heller känner till om det är
språkexperterna som har formulerat
denna eleganta paragraf utan några som
helst punkter och som är nog så lång
och enligt min åsikt ganska krånglig
att läsa. Jag tycker att den väl pryder
sin plats som en blomma i kanslispråket.

Onsdagen den 27 april 1900 fm. Nr 20 75

Ang. förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, lades denna punkt till handlingarna.

Punkten 7

Ang. förordnande för domare att fullgöra
administrativa uppgifter

I den nu föredragna punkten hade
utskottet bland annat anfört, att det ej
funnit skäl till erinran mot att Kungl.
Maj:t genom beslut den 17 december
1005 ålagt domare att fullgöra vissa administrativa
uppgifter.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar Sveningsson,
Hernelius, Tistad, von Friesen,
Hamrin i Jönköping och Werner, vilka
velat för riksdagen tillkännagiva viss
annan uppfattning.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Fastighetsbildningen i
städerna regleras genom lagen den 12
maj 1917 om fastighetsbildning i stad.
Denna lag, den s. k. fastighetsbildningslagen,
gäller i vissa avseenden också föi
samhällen på landet. I allmänhet hai
den byggbara marken i städer och samhällen
för vilka lagen gäller varit föremål
för tomtindelning. Genom denna
har byggnadskvarteren enligt stadsplanen
uppdelats på det sätt som är lämpligt
för bebyggelsen. Ofta finns det
emellertid en del områden som inte ingår
i tomtindelningen. Sådant område
kan enligt bestämmelser i fastighetsbildningslagens
femte kapitel genom avstyckning
avskiljas till särskild fastighet.

Enligt den lydelse lagen hade före
den 1 januari 1905 ålåg det magistraten,
där sådan fanns, att meddela fastställelse
på avstyckning. I Stockholm
ankom detta på överståthållarämbetet,
i stad under landsrätt på Konungens
befallningshavande eller den Konungen

därtill förordnade och i samhälle på
landet, där bestämmelserna ägde tilllämpning,
på Konungens befallningshavande,
d. v. s. länsstyrelsen.

Magistraten, vilken som alla vet bestod
av stadens borgmästare och rådmän,
hade som lokal förvaltningsmyndighet
att ombesörja en mängd uppgifter
enligt stadganden i ett stort antal
författningar, uppgifter som avsåg allmän
ordning och säkerhet, handel och
näringar, fastighetsväsen m. m. Åliggandena
enligt fastighetsbildningslagen
hörde till dessa uppgifter.

Ända fram till år 1955, då 1953 års
nu gällande kommunallag trädde i kraft,
fungerade magistraten som stadens styrelse.
Magistratens uppgifter var därefter
mera begränsade. Utredning pågick
om magistratens avskaffande. Som
skäl för att magistraterna borde försvinna
och rådhusrätternas domare befrias
från de förvaltningsuppgifter som
ålåg dem i deras egenskap av magistratsledamöter
åberopade den s. k.
stadsdomstolsutredningen i sitt betänkande
år 1961 att rättskipning och förvaltning
principiellt borde hållas isär,
att magistratens befogenheter fortlöpande
hade beskurits under lång tid och att
de uppgifter som återstod med några få
undantag inte var av den beskaffenheten
att de krävde handläggning av
domare.

I proposition till 1964 års riksdag läde
så regeringen fram förslag om att
rådhusrätterna skulle förstatligas och
att magistraterna i samband därmed
skulle indragas och deras uppgifter utskiftas
på andra myndigheter. Departementschefen
utvecklade i propositionen
skälen för att städernas domare
borde befrias från förvaltningsuppgifter
och slutade med att säga: »Rättskipningsuppgifterna
är numera så dominerande
att det innebär en onödig
splittring av domarnas tid och arbete,
att de tvingas behandla förvaltningsuppgifter,
som skiljer sig från domstols -

76 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

uppgifterna och inbördes är av olika
karaktär.»

Departementschefen föreslog att magistratens
befattning med fastighetsbildningen
skulle överflyttas till länsstyrelsen
och att Kungl. Maj:ts rätt att
meddela förordnande åt annan att handha
dessa uppgifter skulle bibehållas.
Detta blev också riksdagens beslut.

Den rätt som Kungl. Maj:t har haft
sedan år 1932 att förordna särskild person
att i länsstyrelsens ställe meddela
fastställelse på avstyckning enligt fastighetsbildningslagen
— vilken rätt bibehölls
vid lagändringen år 1964 — lär
aldrig ha utnyttjats, såvitt vi har kunnat
utröna, förrän Kungl. Maj:t genom
beslut den 17 december år 1965 meddelade
en råd sådana förordnanden som
berörde inte mindre än 16 städer och
en köping. I 11 städer förordnades vederbörande
ägodelningsdomare, i en
stad — Borås — ordföranden i expropriationsdomstolen
och i fyra städer och
en köping, alla belägna i Västernorrlands
län, vederbörande överlantmätare.

Här har alltså regeringen, trots uttalanden
till 1964 års riksdag om önskvärdheten
av att inte domarna belastas
med förvaltningsuppgifter och trots
riksdagens beslut att stadsdomarna i
samband med rådhusrätternas förstatligande
skulle befrias från göromål som
onödigt splittrade deras tid och arbete
för att odelat kunna ägna sig åt de egentliga
domaruppgifterna, i inte mindre än
12 fall återfört uppgifter, som tidigare
har åvilat magistraterna, till domare i
rådhusrätterna. Det bör framhållas att
de förordnanden det gäller enligt erhållna
uppgifter meddelats vederbörande
som ett ämbetsåliggande och således
inte utgör något uppdrag vid sidan av
tjänsten. Regeringen har i detta fall begagnat
sin rätt på ett sätt som strider
mot riksdagens intentioner och har åsidosatt
en av de principer som var vägledande
vid 1964 års beslut om rådhusrätternas
förstatligande och magistraternas
upphörande.

Det kan ifrågasättas om en domare

genom ett vanligt konseljbeslut kan
åläggas uppgifter vid sidan av sina ämbetsåligganden
som domare. När underrättsdomarna
ålades skyldighet att förrätta
borgerlig vigsel, ett administrativt
åliggande som tidigare åvilat rådhusrätternas
domare i deras egenskap av
magistratsledamöter, skedde detta genom
samfälld lagstiftning. Här föreligger
ett uppenbart parallellfall.

Med särskilt allvar måste man se på
de konsekvenser som beslutet har för
besvärsordningen. Det har hittills ansetts
som en självklar regel, att ärenden
som har handlagts vid underrätt skall
överklagas till hovrätt även om de är av
administrativ karaktär. Det har aldrig
ansetts riktigt att en länsstyrelse eller
ett centralt ämbetsverk som besvärsinstans
skulle pröva ett beslut som fattats
av en domstol. Man har menat att om
en sådan ordning fick råda skulle domstolarna
komma i ett underordnat förhållande
till den förvaltningsmyndighet,
som är besvärsinstans, och ytterst
till Kungl. Maj:t. Detta skulle strida mot
principen om domstolarnas självständighet
som är en av de bärande i vårt
statsskick. Det har därför tidigare ansetts
självklart att domstolarna inte
skulle åläggas att behandla ärenden
som kunde överklagas i administrativ
ordning. Att magistraterna förut handlagt
ärenden av det slag som Kungl.
Maj:ts beslut handlar om har inte inneburit
något undantag från regeln. Magistraterna
var som jag tidigare framhållit
administrativa myndigheter, om
än i vad man skulle kunna kalla personalunion
med rådhusrätterna. Genom
att göromålen överflyttats på domare
har vi emellertid nu kommit i det läget
att en domares beslut kan överklagas
hos länsstyrelsen. Denna konsekvens av
konseljbeslutet den 17 december måste
betecknas som i högsta grad betänklig.

Det har sagts att man i detta fall inte
bör rida på principer utan betrakta
Kungl. Maj :ts beslut ur praktiska synpunkter.
Genom att överflytta de fast -

Onsdagen den 27 april 19(56 fm.

Nr 20

Ane. förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

stiillelseärenden det rör sig om från
länsstyrelserna till de förordnade domarna
skulle man ernå en betydande
tidsvinst vid ärendenas handläggning.
Utskottsmajoriteten är i varje fall inne
på sådana tankegångar i sin skrivning.
Å andra sidan sägs det att avstyckningsärendena
i de ifrågavarande städerna
är fåtaliga — i flera av städerna rör
det sig endast om några tiotal per år —
och att fastställelseprövningen därför i
de flesta fall bara kräver obetydlig tid.
Jag tycker inte att resonemanget går
riktigt ihop — om ärendena endast tar
obetydlig tid bör de väl inte ha inneburit
någon nämnvärd belastning för
länsstyrelserna. Arbetar dessa rationellt
bör handläggningen där gå lika snabbt
som vid domstolarna. Om inte, bör man
väl gå till roten med det onda och rationalisera
verksamheten vid länsstyrelserna
i stället för att plottra med organisationen
på det sätt som här skett.

Över huvud taget frågar jag mig vilken
anledning det funnits att i de aktuella
fallen frångå den normala ordningen
med länsstyrelserna som fastställelsemyndighet
och meddela särskilda förordnanden.
Granskar man listan över
berörda städer och orter litet närmare,
ställer man sig ännu mera frågande.

Varför hinner t. ex. inte länsstyrelsen
i Norrbottens län med att handlägga
dessa ärenden för Luleå, när länsstyrelserna
i Västerbottens län och Jämtlands
län kan klara dem för Umeå och
Östersund?

Varför måste länsstyrelsen i Gävleborgs
län avlastas avstyckningarna i
Gävle, när avstyckningarna i Västerås,
Uppsala och Eskilstuna, som alla har
större folkmängd än Gävle, kan fastställas
av respektive länsstyrelser?

Varför måste länsstyrelsen i Östergötlands
län befrias från de ärenden
som rör de båda stora städerna Norrköping
och Linköping, när länsstyrelsen
i Malmöhus län förmår klara motsvarande
ärenden i Malmö och Hälsingborg,
som var för sig är större?

Varför har länsstyrelsen i Älvsborgs

län avsagt sig avstyckningsärendena i
Vänersborg och Borås, när länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län uppenbarligen
hinner med att handlägga samma
ärenden såväl för storstaden Göteborg
som för de inte så små städerna
Mölndal och Uddevalla?

Jag skulle kunna fortsätta exemplifieringen
länge än men vill bara ställa ytterligare
en fråga: Vad är det som skiljer
Västernorrlands län från alla övriga
län, eftersom man där förordnat överlantmätaren
till fastställelsemyndighet
för alla utom en av länets städer och
därtill för en av länets köpingar, medan
man inte i något annat län funnit det
ändamålsenligt att förordna överlantmätaren
till fastställelsemyndighet?

Man söker, herr talman, förgäves efter
ett mönster i det hela, men kan inte
finna något; sannolikt finns det inget.
Av allt att döma har regeringen fått en
rad framställningar från olika kommuner
och utan att stort akta på remissyttrandena
sagt jag till dem alla. Det
hela är ingenting annat än ett utslag
av administrativ slapphet.

Herr talman! Med det sagda har jag
velat visa att Kungl. Maj:ts beslut innebär
avsteg från viktiga principer och
att detta avsteg inte föranletts av några
tvingande skäl. Därför har reservanterna
i utskottet yrkat på ett tillkännagivande
i ärendet.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Tistad har ju berört
de mindre lyckade konsekvenser
som det kritiserade beslutet har fått i
fråga om besvärsförfarandet etc. Jag
skulle vilja säga några ord om den konstitutionella
aspekten som jag tycker är
av ett visst intresse.

Som utskottsmajoriteten framhåller är
det nämligen tvivelaktigt om Kungl.
Maj:t verkligen hade formell befogenhet
att fatta detta beslut utan riksdagens
medverkan i form av samfälld lagstiftning.
Beslutet innebär ju att man
flyttar vissa arbetsuppgifter från admi -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 196G fm.

Ang. förordnande för domare att fullgöra
nistrativa myndigheter till domstolar.
Det innebär sålunda att man ändrar
gränsen mellan förvaltning och rättskipning.
När man tidigare dragit upp
denna gräns och likaså när man sedan
ändrat den i vissa detaljer har detta
skett genom samfälld lagstiftning, där
alltså Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt
medverkat. Åtminstone såvitt
jag har kunnat finna har detta förfarande
tillämpats tidigare.

Nu är det ju en erkänd sats både inom
svensk statsrättsdoktrin och likaså inom
utländsk doktrin, i den mån den
har intresse i sammanhanget, att om
Kungl. Majd och riksdag gemensamt
bestämmer normer inom ett visst samhällsområde
kan Kungl. Maj:t sedan
inte utan riksdagens medgivande ändra
dessa normer, inte ens om Kungl. Maj:t
från början hade haft befogenhet att ensam
utfärda författningar på området i
fråga. Även om det skulle vara ett område
som i och för sig faller inom behörigheten
för Kungl. Maj ds administrativa
lagstiftningsrätt — i och för sig
en tvivelaktig hypotes — upphör Kungl.
Maj ds rätt att ensam utfärda normer
i och med att Kungl. Maj d tillsammans
med riksdagen lagstiftar på området i
fråga.

Denna praxis har tillämpats senast i
det fall som omnämns i utskottets memorial,
nämligen när häradshövdingarna
ålades att vara borgerliga vigselförrättare.
Det gjorde man genom en samfälld
lagstiftning. Det skulle man såvitt
jag förstår ha varit tvungen att göra
också i detta fall för att beslutet skall
vara konstitutionellt riktigt.

Om nu Kungl. Maj d emellertid skulle
önska att utan riksdagens medverkan
förordna särskilda personer att verkställa
fastställelseprövningen, som det
här gäller, inom ett visst område, t. ex.
i en viss stad, har Kungl. Maj d en konstitutionell
möjlighet att göra detta på
det sätt som anvisas i fastighetsbildningslagen,
där det står att Kungl. Maj d
kan förordna särskild person. Kungl.
Maj d har den möjligheten att vända sig

administrativa uppgifter
till en lämplig och villig person, t. ex.
en domare, och efter dennes eget åtagande
förordna honom att som en uppgift
vid sidan av tjänsten utföra arbetsuppgiften.
Det var ju så man från början
avsåg att förfara i detta ärende. I
min egenskap av borgmästare i Borås
fick jag på min tid en fråga från stadens
sida, huruvida någon ledamot i
rådhusrätten som ett uppdrag vid sidan
av tjänsten ville åtaga sig den här
arbetsuppgiften. Nu var det ingen ledamot
i rådhusrätten som önskade göra
detta, men med hänsyn till stadens bestämda
önskan vidtalade jag till slut en
av ledamöterna att som ett provisorium
åtaga sig uppdraget mot en ersättning
av 1 500 kronor om året, ett i och för
sig ganska litet belopp för det arbete det
gäller. Det var av tillmötesgående mot
vår tidigare arbetsgivare, staden, som vi
ansåg oss böra hjälpa till i detta fall
till dess man fick ordna saken på ett
mera tillfredsställande sätt.

Nu kom emellertid tydligen någon
inom departementet på den som jag
ser det mindre lyckade idén att lägga
detta direkt på domaren som en tjänsteuppgift.
Jag säger mindre lyckad därför
att beslutet då fordrade riksdagens
medgivande. Men efter vad jag kan
finna förbisåg man helt enkelt detta.
Jag förmodar att det är ett olycksfall
i arbetet, ett förbiseende som det i och
för sig inte skulle vara så mycket att
orda om, ifall man hade kunnat ena
sig om att så var förhållandet. Men när
nu utskottets majoritet försvarar beslutet
har jag ansett mig skyldig att framföra
min mening.

Gränsen mellan Kungl. Maj ds beslutanderätt
i administrativ ordning och
den beslutanderätt som fordrar samfällt
beslut av Kungl. Maj d och riksdagen
är viktig, det är vi väl alla överens
om. Jag förmodar att även detta
till sin betydelse kanske tämligen begränsade
ärende kommer att få diskuteras
i författningsutredningen, när man
skall dra upp gränsen mellan Kungl.
Maj ds och riksdagens befogenheter.

Onsdagen den 27 april 19GG fm.

Nr 20

Ang. förordnande för domare att fullgöra administrativa uppgifter

Ilerr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Efter den stora sakkunskap
som vi nu senast har fått lyssna
till genom herr Ernulfs anförande
kunde jag mycket väl ha avstått från
att tala, men jag tycker att detta är en
så viktig och betydelsefull principfråga
att det kanske kan tillåtas ytterligare
några ord från reservantsidan.

Vad reservanterna i denna punkt genom
sin reservation utan tillämpning
av § 107 vill omförmäla och rikta uppmärksamheten
på är att administrativa
uppgifter inte skall läggas på våra domare
och domstolsinstanser, såsom redan
har sagts. En uppfattning som säkert
delas av alla är att våra domstolar
har en stark ställning och att vi har ett
högtstående rättsväsen — det är någonting
som jag gärna vill understryka
vid detta tillfälle. Jag tycker att vi har
verklig anledning att vara tacksamma
för det goda anseende som domstolarna
åtnjuter för att de med nit och
oväld fäller domar efter gällande lag
och på ett förnämligt sätt handlägger
de ärenden som det är deras uppgift
att handlägga.

En stor principfråga som varit behandlad
i olika sammanhang är, om
man på domare och domstolar skall
lägga uppgifter av administrativ karaktär,
för vilkas handläggning inte fordras
kvalifikationer som domare. När
t. ex. — såsom redan omnämnts i debatten
■—- domare i allmän underrätt
genom ändring av giftermålsbalken år
1964 ålades skyldighet att förrätta borgerlig
vigsel var meningarna starkt delade.
Man hävdade även vid det tillfället
att det var fråga om en uppgift
av rent administrativ natur och att
ingen nämnvärd lagkunnighet behövdes
härför.

En domares uppgift är att handlägga
ärenden när någon har begått ett
brott, brutit mot gällande lag. Enligt
reservanternas mening bör här vara en
klar gräns, så att domarnas uppgifter
i underrätterna inte blir en samman -

blandning av administrativa ärenden
och rena domstolsärenden. Endast genom
alt ha en så klar gräns som möjligt
kan man bibehålla domarnas goda
anseende.

Nu har, såsom redan har sagts,
Kungl. Maj:t genom beslut den 17 december
1965 gjort en överflyttning
från ett antal länsstyrelser och i några
städer uppdragit åt ägodelningsdomaren
att vara den myndighet som i vissa
fall har att svara för fastställelse av ny
fastighetsbildning, något som före magistratsreformen
åvilade magistraten i
respektive städer. När nu Kungl. Maj:t
flyttat över denna uppgift på ett antal
domare har man visserligen inte handlat
i strid med fastighetsbildningslagen,
men det är i föga överensstämmelse
med regeringsformens föreskrifter att
domare och domstolarna inte är en
myndighet underordnad Kungl. Maj:t.
Det finns även anledning påminna om
det förhållandet att när Kungl. Maj:t
i fastighetsbildningslagen fick en möjlighet
att göra en sådan överflyttning,
förekom det en betydande tveksamhet.
Det fanns rättsinstanser som vid den
tidpunkten ansåg att en överflyttning
av denna fastställelseprövning från
länsstyrelsen till ägodelningsdomare
var något som stod i strid med den
nya domstolsreformen, som bl. a. syftade
till ett särskiljande av rättskipningen
och förvaltningen för att undgå
— som det har uttalats — en onödig
splittring av domarnas tid och arbete
till förfång för den dominerande rättskipningen.

Genom den ordning som nu har införts
i ett antal städer uppstår ett mycket
ovanligt förhållande, i det att om
besvär anförs över den fastighetsbildning
domaren har fastställt, skall dessa
besvär gå till länsstyrelsen som är administrativ
myndighet. Mot denna ordning
att länsstyrelsen skall vara besvärsinstans
över en av ägodelningsdomaren
fastställd förrättning finns all
anledning att liksom de föregående

Nr 20

Onsdagen den 27 april 19&6 fm.

Ang. landshövdingarnas bisysslor

talarna reagera, ty den kan inte vara
tillfredsställande. Denna vår uppfattning
har vi velat ge till känna.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Detta förhållande uppstod
i och med att magistraten avskaffades.
Alla de uppgifter som legat på
magistraten skulle då fördelas på olika
håll. I detta fall beslöt riksdagen att det
skulle ankomma på länsstyrelsen eller
den som Kungl. Maj:t förordnade. Detta
var föremål för remissyttranden.
Det gäller alltså frågan om domare
skulle kunna tas i anspråk, och det är
framför allt det man anmärker emot.
Som vi ser på sid. 77 har flertalet remissinstanser
tillstyrkt beslutet att
meddela ifrågavarande uppdrag. Göta
hovrätt anförde för sin del att man
inte ville motsätta sig det förordnande
som Kungl. Maj:t sedan meddelat. Det
är med stöd av dessa tillstyrkanden som
detta skett. Vi kan väl också betrakta
detta i de flesta fall som något av en
övergångsföreteelse. Det kunde nämligen
på vissa håll vara svårt att engagera
lantmäteriet härför, och man fann
att det i varje fall tills vidare skulle
vara enklare att lösa saken på sätt
som nu skett. Det framgår ju också att
man i vissa fall tidsbegränsat förordnandet.
Man har valt denna utväg framför
allt för att få tid på sig att få saken
ordnad på ett tillfredsställande sätt.

Vi har i varje fall i utskottsmajoriteten
inte funnit något att erinra mot
vad som här företagits.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande har byggt sitt försvar för utskottsmajoritetens
ståndpunkt huvudsakligen
på att samtliga remissinstanser
har tillstyrkt denna anordning eller
inte framfört allvarliga erinringar mot
den.

Det är alldeles riktigt, såsom framgår
av den redogörelse som lämnats på

sid. 77. Det framgår emellertid därav
och av vad herr Ernulf här sade, att
man vid den tidpunkt när remissinstanserna
avgav sina yttranden hade den
föreställningen, att det var fråga om
ett uppdrag vid sidan av tjänsten. Det
står i redogörelsen att städerna som
gjorde framställningen i flera fall hade
förutsatt att de hade att till vederbörande
befattningshavare utge särskild
ersättning. Detta ändrades sedermera,
så att det blev ett uppdrag i tjänsten.
Det är detta som gör saken så betänklig:
det har blivit en integrerande del
av vederbörandes uppgifter i domarämbetet.
Hade det rört sig om ett uppdrag
vid sidan om tjänsten, hade det
väl inte spelat så stor roll om vederbörande
varit domare eller kommunalborgmästare
eller haft någon annan befattning.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, lades förevarande punkt
till handlingarna.

Punkten 8

Ang. landshövdingarnas bisysslor

Utskottet — som vid årets dechargearbete
granskat innebörden av den förändring
i rättsläget, som åtföljt den vid
sistlidna årsskifte ikraftträdda reformen
rörande statstjänstemännens rättsställning
in. m. — hade, då verkningarna av
den nya ordningen vad gällde landshövdingarnas
uppdrag vid sidan av tjänsten
icke nu kunde överblickas, icke funnit
skiil till något särskilt uttalande i anledning
av den företagna granskningen.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson, Hernelius, Sörenson, Tistad,
Magnusson i Tumhult, Hamrin i
Jönköping och Westberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del lyda så, som reservationen visade.

I sitt yttrande hade reservanterna särskilt
uppmärksammat en från inrikesdepartementets
landsstatsavdelning den

Onsdagen den 27 april 19(50 fm.

Nr 20

11 februari 1900 till överståthållaren
och samtliga landshövdingar utsänd departementsskrivelse,
vari upplysning
lämnats rörande Kungl. Maj:ts dispensrätt
i vissa fall avseende bisysslor för
landshövdingar.

Reservanterna hade velat för riksdagen
tillkännagiva viss uppfattning härom.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag tror att kammaren
vid denna tidpunkt sätter värde på om
jag uttrycker mig relativt kortfattat om
denna och den följande reservationen

— ärendet nu gäller landshövdingarnas
bisysslor, men enbart den formella delen
av problemet.

Under 1920- och 1930-talen var det
brukligt att landshövdingarna hade uppdrag
vid sidan om tjänsten. Det förekom
att de var ordförande i bolag på
hemorten, o. s. v. Riksdagen reagerade
många gånger mot detta. År 1937 sade
riksdagen ifrån särskilt skarpt, och därmed
blev det ändrad praxis enligt vilken
landshövdingar inte innehade andra
uppdrag än såsom ledamot av statliga
styrelser, förordnade av Kungl.
Maj:t, eller förlikningsmannauppdrag. I
enlighet med den principen utformades
också avlöningsreglementet.

Vid förra årets slut förberedde man
den nya tjänstemannalagen. Då kom
det en föreskrift i detta avseende som
överensstämde med det tidigare avlöningsreglementet
och med tidigare
praxis. Så långt var allt gott och val.

Men så kom det anmärkningsvärda

— det var anmärkningsvärt i annan betydelse
än justitieministern nyss talade
om. Några dagar senare, den 11 februari,
kom det ett brev från inrikesdepartementet.
I detta meddelades på förekommen
anledning att Kungl. Maj:t i
särskilda fall kunde ge dispens från bestämmelserna
så snart inte uppdraget
strider mot 13 § statstjänstemannalagen.

Med detta brev åstadkom man en
oklarhet som inte tidigare fanns. Kan

6 Första kammarens protokoll 1966. Nr 20

Anf;. landshövdingarnas bisysslor
detta brev tolkas så att man tänker ge
dispenser, eftersom man särskilt fäster
uppmärksamheten på denna möjlighet?
Kan det tolkas så att man är på väg att
överge tidigare praxis?

Det förefaller som om ett brev av
detta innehåll är mer ägnat att åstadkomma
oklarhet än att åstadkomma
klarhet, och det är innebörden av vår
notering till utskottets memorial.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Landshövdingarna lyder
nu, såsom framgår av memorialet,
under statstjänstemannalagen, och samma
bestämmelser gäller för dem som
för övriga statstjänstemän. Det innebär
att de kan få dispens för att inneha
uppdrag.

Utskottsmajoriteten har uppfattat
skrivelsen som en kollegial skrivelse.
Den är inte undertecknad å departementets
vägnar, utan bara undertecknad
av den befattningshavare som har
tillställt landshövdingarna brevet. Vi
har inte funnit att det förfarandet på
något sätt är anmärkningsvärt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Detta är ett gammalt
ärende, och det är kanske litet förvånande
att utskottsmajoriteten inte har
funnit något att anmärka på.

Den som först slog larm var faktiskt
Stockliolms-Tidningen, som talade om
att det kommit bud till oroliga landshövdingar:
»Fortsätt extraknäcka,

grabbar!» Så hade tidningen tolkat departementsskrivelsen,
som hade skickats
ut. Skrivelsen åberopar 13 § statstjänstemannalagen,
som talar om att
landshövdingar inte får åta sig uppdrag
som rubbar förtroendet till deras
oväld i tjänsteutövningen. Samtidigt
som denna dispens från bestämmelserna
ges görs alltså ett förbehåll om att
dispensen inte får strida mot 13 §. Man
säger med andra ord att en landshövding
kan befrias från skyldigheten att
inte åta sig uppdrag som rubbar förtroendet
till hans oväld, bara han inte åtar

Nr 20

Onsdagen den 27 april 196C fm.

Ang. utvecklingskredit till Sudan
sig sådana uppdrag som rubbar förtroendet
för hans oväld. Det är klart och
tydligt, anser somliga; jag anser det
svårt att tolka detta.

Däremot har man inte givit sig in på
8 § i avlöningsavtalet, som behandlar
det kvantitativa utrymmet, som kanske
är av den största betydelsen i detta
sammanhang.

Här har sagts, att utskottsmajoriteten
inte finner någon risk för att de uppdrag
som ges landshövdingarna innebär
något kvantitativt intrång i deras utförande
av sina åligganden. Jag vill då,
herr talman, ta mig friheten att läsa
upp en intervju i Motala Tidning med
landshövding Valter Åman, som leder
den nya författningsutredningen. Han
säger där: »Regeringen hade erbjudit
sig att bereda mig tjänstledighet under
den tid utredningsarbetet pågick.
Detta reflekterar jag emellertid inte på
utan underhandlar i stället om att få
förstärkning på länsstyrelsen, så att jag
kan få en viss arbetslättnad.» Han säger
längre fram: »Jag räknar med att åtminstone
kunna tillbringa varje veckohelg
hemma även under den tid, jag sitter
ordförande i utredningen. För att
skynda på utredningen planerar vi att i
början på sommaren ha ett långt internatsammanträde.
Sommaren är ju bästa
tiden för riksdagsmän.»

Om extraarbetet såsom utskottets ordförande
säger inte innebär något kvantitativt
intrång, vet jag inte hur det
kommer sig att man allmänt anser att
landshövdingarna har mycket stora arbetsuppgifter
i länen. Det är förvånande
om de skulle hinna sköta dessa uppgifter
över helgerna.

Efter härmed slutad överläggning lädes
den nu föredragna punkten till
handlingarna.

Punkten 9

Ang. utvecklingskredit till Sudan

I denna punkt hade utskottet icke ansett
sig kunna rikta någon erinran mot

Kungl. Maj :ts handläggning av ärende
om en svensk utvecklingskredit till Sudan.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg, herrar Dahlén och
Hernelius, fröken Stenberg samt herrar
von Friesen, Hamrin i Jönköping och
Werner, vilka velat för riksdagen tillkännagiva
viss annan uppfattning.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Utrikesminister Torsten
Nilsson sade i ett anförande i Sveriges
Radio i går kväll att det stora intresset
för Vietnam är ett resultat av det intresse
som informationsmedia, främst
radio och TV, har visat för kriget där.
Det var säkerligen ett riktigt konstaterande.
Man måste emellertid samtidigt
konstatera, att det vid sidan av detta
förödande krig kan pågå andra krig,
som icke uppmärksammas lika mycket
av våra svenska informationsmedia. Vad
jag syftar på är det inbördeskrig som
rasar i Sudan.

Låt mig först säga att jag inte skulle
finna anledning till anmärkning mot utvecklingskrediten
i och för sig, om det
rått normala förhållanden. Vattenförsörjningen
i Sudan är säkerligen ett
problem och en hjälpinsats där kan
vara av betydelse, och den har också
bedömts som önskvärd av åtskilliga auktoriteter.

Vad kritiken riktas mot är att regeringen
just under pågående krig tecknar
avtal om en 35-miljonerskredit till
Sudan. Vi har delvis behandlat den frågan
förut, i samband med behandlingen
av anslagen under utrikesdepartementets
stat. Jag kan därför inskränka
mig till att delvis hänvisa till vad som
då sades. Det har emellertid tillkommit
nya källor och nya argument om detta
krig.

När vi senast diskuterade denna sak
hade en engelsk journalist som lyckats
komma in i landet lämnat en skakande
skildring — den som är intresserad kan
ta del av den, eftersom jag har den i

Onsdagen den 27 april 1960 fin.

Nr 20

manuskript. Nu har en fransman som
heter Chauvcl lyckats komma in i landet,
och han har i Le Figaro lämnat en
lika skakande skildring i en artikelserie.
Han rapporterar, att Khartoum
— huvudstaden i Sudan — har »gått in
för en regelrätt arabisering av de södra
provinserna». Striden står mellan de
arabiska härskarna i norr och de färgade
i söder. »Missionsanstalterna sätts i
brand och regeringssoldaterna, som synes
ha fått order att skjuta på alla svarta,
tvingar bybefolkningarna att sätta
sig i säkerhet i djunglerna och skogarna.
Tusentals män, kvinnor och barn
uppges ha massakrerats i städerna — ett
av de blodigaste dramerna av detta slag
inträffade den 8 juli 1965.»

»De ofantliga områdena söder om den
tionde breddgraden är fullständigt desorganiserade.
Det finns ingen förvaltning,
ingen hälsovård och inte något
normalt liv över huvud taget. Inte bara
byarna utan även städerna har numera
ingen annan befolkning än arabiska
regeringssoldater, som synes leva i ständig
fruktan för rebellerna, trots deras
primitiva beväpning som, med undantag
för ett fåtal kulsprutepistoler, huvudsakligen
utgöres av spjut och pilbågar.
Denna fruktan utlöser i sin tur
omänskliga terrorhandlingar.»

Figaros utsände noterar skövlingar
och våldsdåd var han drar fram på sin
långa resa.

Jag tror inte att jag behöver återge
mera för att skildra kriget. Väl att märka
är att den svenska regeringen måste
ha haft kännedom om dessa förhållanden,
eftersom regeringen under fjolåret
har beviljat flyktinghjälp till flyktingar
från Sudan, som tagit sin tillflykt till
grannländerna.

Utskottsmajoriteten säger, att man
inte kan vara så noga när man lämnar
u-hjälp att man granskar vad vederbörande
land har för sig i alla avseenden.
Jag vill gärna hålla med om att
vi inte kan begära att det skall vara
liknande värderingar hos mottagarlän -

Ang. utvecklingskredit till Sudan
derna som t. ex. vi liar. Det vore orimligt
och löjligt att kräva det — i så fall
skulle vi få inställa större delen av vår
u-hjälp. Men någonstans, herr talman,
måste ändå gränsen dras. År det då
inte rimligt att dra den gränsen så att
stora hjälpaktioner icke ägnas länder,
där blodiga inbördeskrig av denna karaktär
rasar?

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! I detta ärende — punkt
nr 9 — som gäller utvecklingskredit till
Sudan har redan påpekats att den inrikespolitiska
utvecklingen i Sudan har
visat sig vara så svårbedömd och inflammerad,
att enbart detta förhållande
torde vara tillräckligt att avbryta eller
uppskjuta fullföljandet av kreditförhandlingarna
med Sudan.

Vid föredragningen i ärendet fick utskottet
den uppfattningen att också efter
Sudans självständighetsförklaring i
december 1955 rådde mycket starka
spänningar mellan landets nord- och
sydbefolkning —• nord- och sydpartier,
kunde man säga. Denna spänning var
betingad av olikheter i ras, språk och
religion och har i sin tur givit upphov
till oroligheter och strider. Det finns,
som vi har hört, färska direktrapporter
om detta i form av reportage från
det blödande Sudan, där t. ex. staden
Jubas invånarantal, enligt flyktinguppgifter,
på grund av oroligheterna kraftigt
decimerats. Det är väl ställt utom
allt tvivel att det här föreligger en extraordinär
situation.

Anledningen till att jag tagit till orda,
herr talman, är att jag vill understryka
den vikt, som jag i detta ärende
anser att man bör fästa vid flyktingars
utsago. Vad de har att förtälja bör ha
betydelse för vår bedömning och vårt
ställningstagande i principdebatten om
huruvida kreditförhandlingarna med
Sudan borde ha avbrutits.

Via de internationella studentorganisationerna
fick jag i fjol sommar kon -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. utvecklingskredit till Sudan
takt med bland andra två flyktingar
från Sudan. Det var studerande som
sänts till ett europeiskt universitet och
kommit på studiebesök till välfärdslandet
Sverige för att lyssna och lära i
avsikt att så småningom kunna hjälpa
sina landsmän i Sudan. Det resonerades
bl. a. om en ambulans med vilken
man skulle kunna hjälpa de sjuka och
sårade, som låg och dog i bushen i södra
Sudan. De berättade sakligt och illusionsfritt
om brända byar och städer,
om den brända jordens krigföring, om
kaos i administration och kommunikationer
och om bristande livsmedelsförsörjning.
De berättade om en permanent
motsättning av typ krigstillstånd mellan
Sydsudan och Khartoumförvaltningen
och om Sydsudans kamp för att få till
stånd en författning som garanterade
samtliga medborgare i landet frihet och
trygghet.

Nog borde man kunna säga att det
föreligger en extraordinär situation för
ett land, varifrån invånarna för att rädda
livet måste fly i tusental till grannländerna,
vid vilkas gränser flyktingläger
finns upprättade. Jag hörde bl. a.
detta om flyktingläger bestyrkas häromdagen
av en svensk officiell befattningshavare,
som förra veckan kom hem från
ett av Sudans grannländer.

Det kan också sakligt hävdas att Sydsudan,
där för cirka nio månader sedan,
enligt Times av den 23/7 1965, »situationen
tagit en synnerligen allvarlig
vändning och där Kliartoum-förvaltningen
endast behärskar några utposter
i ett öppet fientligt land», kommer
att tolka vår insats som ett stöd åt den
andra parten — Khartoumförvaltningen.

I en artikel den 26/3 1966 — ett reportage
från Khartoum — ifrågasätts
om landet över huvud taget har en författning.
Där finns i varje fall tydligen
fritt spelrum för en maktkamp, där
blodsutgjutelser och till och med krigshandlingar
av typ bombning enligt uppgift
lär förekomma. Är detta att defi -

niera som enbart lokala svårigheter,
tvister och missförstånd av enklare slag,
eller är det rent av att anse som en
extra-ordinär situation för ett land?

I Voice of Southern Sudan, frågar
studentflyktingarna vem som kan ge lösningen
på problemet Sudan. Läsaren
frågar sig var FN kommer in i bilden.
Är det möjligt att sådant barbari och
sådan blodsutgjutelse kan förekomma
under så lång tid, i åratal, utan att FN
givits möjlighet att hjälpa, att utreda
och medla, så att internationella insatser
och hjälp till självhjälp så fort som
möjligt kan sättas in till gagn för hela
Sudan? Då borde det också vara rätt
tidpunkt för svenska hjälpinsatser.

I det sammanhanget vill jag också
helt kort erinra om konventionen av
den 4 november 1950, ratificerad av
Sverige den 11 januari 1952, den har
skymtat i dagens ärenden — där vi bl. a.
bekänner oss tro på de grundläggande
friheterna, vilka utgör själva grundvalen
för rättvisa och fred i världen, och
som bäst vidmakthålles, å ena sidan genom
verklig politisk demokrati samt å
andra sidan genom samfälldhet i uppfattningen
och respekten av de mänskliga
rättigheterna.

Det är, herr talman, med hänsyn till
den dokumentation av inkomna uppgifter
om lång tids oroligheter i Sudan,
som jag ansett mig böra stödja uppfattningen
att undertecknandet av kreditavtalet
ej skulle ha fullföljts på sätt
som gjorts. Det är också därför som mitt
namn finns under reservationen vid
punkt 9 i konstitutionsutskottets memorial
nr 33.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Hjälpen till Sudan ingår
i den s. k. bilaterala hjälpen. I
statsverkspropositionen för år 1965 anmäldes
att det gällde ett vattenförsörjningsprojekt
och ett kapitaltillskott till
industribanken i Sudan.

Den framställda anmärkningen avser

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

att Sverige inte borde ha undertecknat
avtalet beträffande den hjälpen, därför
att det pågår stridigheter i Sudan. Jag
vill inte gå in på den saken, men ställer
ändå följande fråga: Har det sedan riksdagen
senast fattade beslut om denna
hjälp inträffat sådana förändringar att
hjälpen bör indragas och avtalet inte
undertecknas? Därom kan man kanske
ha olika meningar, men man bör hålla
i minnet att detta vattenförsörjningsprojekt
inte är avsett att förverkligas
på de krigsskådeplatser som det här
talats om. Bör inte ett dylikt projekt
ändå genomföras? Det måste väl tillkomma
mycket allvarliga omständigheter
för att inställa ett sådant projekt.
Det kan tänkas att enbart den hjälpen
kanske kan bidra till att dämpa kriget
i Sudan och åstadkomma mer fredliga
förhållanden. Jag tror alltså att det
måste ha tillkommit ett nytt mycket allvarligt
läge innan man kan låta bli att
fullfölja ett beslut som riksdagen fattat.
Denna fråga har ju för övrigt också behandlats
för bara någon vecka sedan i
samband med det bilaterala biståndet.
Då fanns det ingen som hade någonting
att anmärka beträffande detta projekt.

Fröken STENBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Med anledning av att
konstitutionsutskottets ärade ordförande
i sitt allra första anförande efterlyste
sakuppgifter som enligt hans mening
på ett bättre sätt kunde bestyrka
konstitutionsutskottets tillkännagivanden,
skall jag be att få komplettera mitt
tidigare inlägg med ett par kanske litet
aktuellare uppgifter.

Det är självfallet ganska svårt att få
tag i sakinformation när det gäller Sudan.
Radiosändningarna är enligt World
Radio Handbook 1966 regeringskontrollerade,
och de sker för det mesta på
arabiska. Journalisterna tar sig enligt
Daily Mail illegalt in i landet. Missionärerna
är sedan 1964 utvisade — 278

Ang. utvecklingskrcdit till Sudan
katolska och 28 protestantiska. Det är
kanske förståeligt om tidningen Voice
of Southern Sudan fruktar att utvecklingen
skall driva fram ett andra Vietnam
och undrar hur länge Khartoumförvaltningen
skall kunna bära de tunga
kostnaderna av 1,25 miljon pund per
månad för att underhålla armén i söder.

I ett brev av den 28 mars 1966 från
Internationella studentrörelsen med
säte i Leyden i Holland och ställt till
internationella studentutskottets ordförande
i Umeå sägs bl. a., att den senaste
informationen om Sydsudan visar att
situationen stadigt förvärras. Det går
flyktingvågor in i Uganda allteftersom
förvaltningens militära operationer genomförs.
Det har enligt brevet också
rapporterats, att Khartoumförvaltningen
satt in tanks i striderna i söder. I
en bilaga till brevet sägs, att mellan 400
och 500 sydsudanska studenter på grund
av oroligheterna i Sydsudan måste fly
och nu finns utspridda över hela ÖstAfrika,
Etiopien, Kongo och de centralafrikanska
republikerna —- Uganda har
också nämnts. Enligt samma källa har
sedan 1962 större delen av de sydsudanska
skolor, som över huvud taget
finns kvar, kunnat arbeta endast en
fjärdedel av det normala skolåret. Den
rådande oron syns minst sagt förlama
undervisningsväsendet i södra Sudan.

Enligt oktobernumret av den tidning
jag har citerat tidigare, var 90 procent
av de cirka 1 400 människor, som dödades
den 8 och 9 juli 1965 i Juba, en
stad i södra Sudan, bildade och skolade
sydsudaneser, många i ledande
ställning. Då förlorades hoppet om fortsatta
underhandlingar, säger tidningen.

Jag vill tillägga att Sydsudans rop på
hjälp att få utbilda läkare, ingenjörer
och ekonomer i fredliga länder också
hör till bilden av landets extraordinära
situation.

Att situationen verkar svårbemästrad
framgår också enligt samma källa med
all önskvärd tydlighet av att premiärminister
Moliammed Ahmed Mahgoub
vädjat till påven att denne skulle för -

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Ang. utvecklingskredit till Sudan
döma dem som sökte avsöndra södra
Sudan från norra delen och råda sydsudaneserna
att överlämna sina vapen
till Kliartoumförvaltningen. Påvens svar
blev en maning till premiärministern
att använda andra metoder än våld för
att lösa Sydsudans problem.

Kan det möjligen finnas något samband
mellan detta svar och vad som
senare enligt samma källa kungjordes
från Kliartoumförvaltningen, att Sydsudans
problem är rent internt och att
medlingsförslag från utomstående ej
kunde tillåtas? Fortfarande undrar jag,
herr talman, om det inte kan sägas, att
en extraordinär situation råder i Sudan,
och att en svensk neutralt avvaktande
hållning beträffande de 35 miljonerna
i kredit hade varit befogad i
januari 1966.

Eftersom projektet sägs prioriteras så
högt av Sudans förvaltning liksom av
utomstående expertis, kanske det rent
av kunde blivit en tankeställare för dem
som brukar tanks och bomber gentemot
egna landsmän i det land vi så gärna
skulle vilja ge hjälp till självhjälp?

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
ställde en fråga som föranledde
mig att begära ordet.

Han undrade om det kunde finnas
några skäl för att ta tillbaka ett beslut
om biståndsverksamhet som riksdagen
en gång har fattat. För min del, herr
talman, vill jag deklarera att det är
alldeles uppenbart att Sverige kan komma
i ett sådant läge, att man måste avbryta
en biståndsverksamhet t. ex. till
ett diktaturland, till ett land som misssköter
sig, eller till ett land som har
ett blodigt inbördeskrig. Jag skulle vilja
returnera frågan till herr Georg Pettersson:
Har socialdemokratien i Sverige
en annan uppfattning? Anser man
på det hållet att vi skall ge bistånd oavsett
bur vederbörande land sköter sig
bara för att vi en gång har fattat ett
beslut om hjälp? För mig är detta en
orimlig ståndpunkt. Det skulle inne -

bära att vi avsvär oss rätten att bedöma
om vi anser att den politik som man
för i landet i fråga verkligen är sådan
att det finns anledning att stödja landet.
Har svensk socialdemokrati den
uppfattningen att vi utan att välja och
vraka skall bistå vilka länder som helst
oberoende av vilken regim de har?

Det vore betydelsefullt att få klarhet
på denna punkt. Det skulle ge en belysning
av vad socialdemokraterna och
centerpartisterna har skrivit i sitt majoritetsutlåtande.

Trots att riksdagen fattade beslut på
denna punkt i fjol hade det varit rimligt
att man från regeringens sida hade
vägrat att underteckna avtalet. Sedan
detta avtal väl var undertecknat var det
enligt min mening inte möjligt att säga
nej, men man hade mycket väl kunnat
låta bli att underteckna avtalet. Vi vet
alla att det inte är särskilt svårt att hitta
skäl för att dra ut på förhandlingar. Sådana
skäl man kan åstadkomma mycket
lätt, om man vill.

Jag skulle sedan vilja fråga herr Pettersson
om en skrivning i utlåtandet
som jag måste erkänna att jag inte förstår
innebörden av. Som en ursäkt för
att avtalet är undertecknat — jag förmodar
att det är en ursäkt — säger man
att projektet avser andra delar av Sudan
än den rapporterna gäller. Skulle
det vara något speciellt skäl att den insats
vi gör där nere inte görs i de trakter
där det blodiga inbördeskriget rasar?
Det är i så fall en fullständigt orimlig
ståndpunkt. Eller är det någon annan
tanke som ligger bakom påpekandet
att rapporterna berör ett annat område?
Förhåller det sig så att finansdepartementets
experter inte kände till
att det förekom oroligheter och att det
pågick inbördeskrig? Är det det man
avser med denna formulering? Eller
vill man antyda att utrikesdepartementet
inte har underrättat finansdepartementet
om läget? Då kan man replikera
att det borde vara finansdepartementets
skyldighet att ta reda på vilken uppfattning
utrikesdepartementet har.

Onsdagen den 27 april 1900 fm.

Nr 20

.lag tror inte, herr talman, att det
kan råda någon tvekan om att utrikesdepartementet
var väl orienterat. När
statsutskottets första avdelning reste i
Östafrika i september förra året fick vi
i varje fall genom svenska representanter
där nere underrättelser om de oroligheter
som försiggick blott några mil
därifrån.

Jag tycker nog att herr Georg Pettersson
verkligen har anledning att försöka
förklara vad man menar på den
här punkten.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Såsom jag förut nämnde
skall ett vattenförsörjningsprojekt utföras
i Sudan. År 1965 beslöt riksdagen
att lämna hjälp härtill. Enligt de uppgifter
som jag har fått lär krigsskådeplatsen
inte vara belägen i det område
där vattenförsörjningsprojektet skall genomföras.
Projektet är inte en dagslända
utan skall bli någonting bestående. Det
kan väl också vara riktigt att få det
genomfört med tanke på vad som har
sagts om hjälp till självhjälp. Så småningom
skall väl människorna där nere
sluta upp med att slå ihjäl varandra, så
att det blir några kvar som får nytta av
projektet.

Jag vill också framhålla att ingen
ansåg att detta stöd borde indragas när
vi behandlade den fortsatta utvecklingshjälpen
för någon vecka sedan. Hade
man då haft den uppfattning som
man gör gällande att man har i dag,
borde man väl vid det tillfället ha sagt
ifrån att det bilaterala stödet skulle
minskas med det belopp som gällde just
Sudan. Det gjorde man emellertid inte.

Man har vidare frågat om socialdemokraternas
uppfattning är att vi inte
skulle kunna dra in en hjälp som beslutats.
Visst kan vi göra det. Frågan
är dock när vi skall göra det. När finansministern
undertecknade avtalet
den 6 januari i år hade man, efter vad
jag förstår, inte funnit anledning att

Ang. utvecklingskredit till Sudan
vägra att underteckna det avtal som då
skulle slutas på grundval av det beslut
som riksdagen fattat våren 1905.

Herr HERNELIUS (h) :

Herr talman! I stort sett är jag förekommen
av herr Dahlén. Jag skall bara
säga något ord om riksdagens åtgöranden
i detta ärende.

Om jag har läst handlingarna rätt,
anmäldes för riksdagen i fjol att biståndsprojektet
var under förberedande.
Alla möjligheter fanns alltså att stoppa
det hela. Först i december år 1965
godkände Kungl. Maj:t på föredragning
av chefen för finansdepartementet ett
utkast till avtal. Sedan undertecknades
detta avtal i början av januari år 1966.
Striderna hade då under sommaren på
nytt tagit fart och utvecklats till den
förfärande omfattning de nu har. Under
sådana omständigheter anser jag att
det hade varit minst sagt rimligt om
regeringen hade låtit avtalet ligga på
kanslihusets hyllor för obestämd tid
framåt.

Herr Georg Pettersson sade att vi inte
skall lämna hjälp till vattenförsörjning
i krigsområdet, vilket väl är alldeles
riktigt. Det betyder dock att vi ger vatten
åt de anfallande men ingen hjälp
alls åt dem som blir utsatta för anfall.
Sådan är innebörden i herr Georg Petterssons
deklaration.

Förhoppningen att denna hjälp från
Sverige på 35 miljoner kronor skulle leda
till att stridigheterna bilägges, måste
nog betecknas såsom alltför optimistisk,
åtminstone av den som försökt att
studera rapporterna från Sudan och
skakats av berättelserna om det krig
som i rashatets och religionskrigets tecken
föres därnere.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Först skulle jag åter vilja
poängtera att det är mycket allvarligare
för riksdagen att vägra att fullfölja
ett av regeringen träffat avtal än

Nr 20

Onsdagen den 27 april 196G fm.

Ang. utvecklingskredit till Sudan
det är för regeringen att vägra att träffa
avtal. Jag har personligen kommit till
den slutsatsen att det, när avtalet väl
var slutet, endast återstod för riksdagen
att fullfölja det. Detta, herr Georg Pettersson,
är svaret på frågan.

Herr Georg Pettersson håller tydligen
fortfarande fast vid att socialdemokraterna,
därför att vattenförsörjningsprojektet
inte ligger i det område i Sudan
där man slår ihjäl varandra, inte har
någon anledning att ens ifrågasätta att
träffa ett hjälpavtal med Sudan. Detta,
herr Pettersson, kan leda till de mest
orimliga konsekvenser. Det finns länder
med diktaturregimer — det är ingen
svårighet att plocka fram sådana. Vi
skulle då kunna säga att vi mycket väl
kan göra hjälpinsatser i ett sådant land,
ty man slår inte ihjäl varandra i just
den delen av landet där vår insats görs.
Man slår ihjäl varandra i söder men inte
i norr, och vi gör vår insats i norr, skulle
det heta. Det är en orimlig ståndpunkt.
Jag trodde inte att socialdemokratien
vill hävda den ståndpunkten,
men så är tydligen fallet, och då får vi
konstatera detta.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill lämna upplysningen
att socialdemokraterna inte är
ensamma i denna fråga. Vi har sällskap
med mittenpartirepresentanter.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ordförande sade såväl i ett anförande
från talarstolen som från bänken att vid
behandlingen av frågan om anslag till
det finansiella utvecklingsbiståndet hade
från vår sida inte avhörts några invändningar.
Jag skall tillåta mig att korrigera
konstitutionsutskottets ordförande
på den punkten.

I statsutskottets utlåtande nr 46 finns
det en blank reservation, avgiven av högerledamöterna,
och den motiverades
av mig i debatten den 20 april. Motive -

ringen för reservationen finns i första
kammarens protokoll, anförande nr 28.
Vid det tillfället var det inte möjligt
att komma med ett yrkande om anslagsvägran
på den grund att det beträffande
krediten till Sudan inte hade begärts
några pengar för nästkommande budgetår.
25 miljoner kronor var beviljade
redan under de två föregående budgetåren,
alltså inklusive det som just nu
löper. För budgetår som kommer senare
— således inte för nästa, och vilket
det blir vet vi inte i dag — kommer
att begäras ytterligare 10 miljoner kronor,
men man kan inte ställa yrkande i
år om avslag på det beloppet, eftersom
anslagsyrkandet ännu inte har framställts.

Jag vill här säga att jag klart motiverade
reservationen med en hänvisning
till att vi inte delar socialdemokraternas
uppfattning att en kredit av
det här slaget skall lämnas till Sudan
under pågående inbördeskrig.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Pettersson sade
visserligen att det är klart att man kan
avbryta ett avtal. Men han ansåg inte
att man kunde avbryta avtalet med Sudan,
eftersom den hjälp som ges inte
gällde det område där kriget härjade.
Dessutom hade riksdagen tidigare fattat
ett beslut. Men, herr Pettersson, det
är väl självklart att man kan avbryta
ett avtal med ett land där oroligheter
förekommer. Detta förhållande måste
kunna utgöra skäl nog.

1965 beslöt riksdagen att sända
svenskt gåvopapper till Indonesien, men
det avtalet, som hade löpt länge, fullföljdes
inte av den svenska regeringen.
Regeringen vägrade att underteckna
detta tredje avtal om leveranser på
grund av förhållandena i Indonesien.
Då gällde det skolbokspapper. Man kan
inte gärna tänka sig att barnen i Indonesien
var invecklade i de oroligheter
som pågick i landet. Varför handlar
regeringen på ett sätt beträffan -

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

81)

de Indonesien och på ett annat siitt i
fråga om Sudan? Beloppen beviljades
samma år, men i ena fallet instruerades
vederbörande myndigheter i mottagarlandet
att avtalet icke skulle fullföljas.
Att man uppfyller ett avtal som har undertecknats
förefaller mig helt konsekvent,
däremot inte att man gör skillnad
mellan det ena och andra fallet på
sätt som här skett.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Det var, herr talman, konstitutionsutskottets
ordförande som föranledde
mig att begära ordet för några reflexioner.

Jag har inte varit mycket uppbyggd
av denna dechargedebatt —- jag tycker
att om t. ex. regeringen lägger ner en
avsevärd tid på att uppmärksamma
Hästveda-prosan så är det inte nödvändigt
att konstitutionsutskottet också gör
det.

Men vad som närmast kom mig att ta
till orda var att en del punkter i detta
sammanhang förefaller litet oklara. Jag
har haft en smula svårt att utläsa motiveringarna
för den politik vårt land
bedriver gentemot staterna i Afrika. Vi
lutar åt sanktioner mot Rhodesia, vi gör
ingenting beträffande Sydafrika, men
när det gäller Sudan lämnar vi subventioner
till den rasförtryckande arabiska
delen av befolkningen, vilket givetvis
måste vara till skada för den andra delen.
Jag kan inte riktigt begripa det
klara i politiken då det gäller kampen
mot folkförtryck och rasdiskriminering,
när den tar sig sådana uttryck.

Överläggningen förklarades härmed
slutad, varefter den nu ifrågavarande
punkten lades till handlingarna.

I avdelningen D hade utskottet redovisat
tre särskilda ärenden, betecknande
med pifnkterna 10—12, oaktat
några särskilda yrkanden icke framställts
i desamma inom utskottet.

Ang. utvecklingskredit till Sudan
Vid punktvis skedd föredragning av
avdelningen D lades memorialet i denna
del till handlingarna.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte motioner i
ämnet; och

nr 135, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt valutareglering
jämte motioner i ämnet.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
för tiden den 3—den 6 maj för bevistande
av sammanträde med Europarådet
i Strasbourg.

Stockholm den 27 april 1966.

Gösta Jacobsson

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes

utrikesutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av överenskommelse
mellan svenska regeringen och
polska regeringen om reglering av vissa
ekonomiska intressen avseende svensk
fast egendom i Polen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag avseende socialdepartementets
verksamhetsområde;

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 62 i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1966/67, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1966/
67 till informationsverksamhet om Sve -

rige i utlandet jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till utförande av beskickningsanläggningar
i Moskva och
Stockholm;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1966/67 till statskontoret;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag för budgetåret
1966/67 till främjande av nordisktkulturellt
samarbete och till bidrag till
den nordiska kulturfonden;

nr 72, i anledning av väckta motioner
om viss ytterligare ersättning till förre
värnpliktige löjtnanten A. F. Abrahamsson; nr

73, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av utomlands
verksamma forskare, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet; och

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande av ett
arbetsmedicinskt institut m. m. jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av utomlands
verksamma svenska forskare, såvitt
motionerna hänvisats till bevillningsutskottet; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till särskilda
bokföringsregler i beskattningshänseende
för vissa yrkesgrupper, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

första lagutskottets utlåtande nr 26, i
anledning av väckt motion angående lagligt
skydd för kommunala vapen;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckt motion
om kontroll över rulettspelsverksamhet;

Onsdagen den 27 april 1966 fm.

Nr 20

nr 36, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lotteriförordningen;
och

nr 37, i anledning av väckt motion
om ändring i lagen om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av väckta motioner
angående glesbygdernas kommunikationsproblem
och om behovet av

allmänna kommunikationsmedel samt
angående taxitrafikens villkor och förutsättningar.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Onsdagen den 27 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Ang. anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående utbildning i
automatisk databehandling samt anslag
för budgetåret 1966/67 till pedagogiskt
utvecklingsarbete jämte i dessa ämnen
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen att till Pedagogiskt
utvecklingsarbete för budgetåret
1966/67 anvisa ett reservationsanslag
av 3 510 000 kronor.

I propositionen nr 41 hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att dels godkänna
av chefen för ecklesiastikdepartementet
i statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 25 februari
1966 förordade riktlinjer för utbildning
m. m. inom ADB-området, dels utöver
vad som föreslagits i propositionen nr
1 under reservationsanslaget Pedagogiskt
utvecklingsarbete för budgetåret
1966/67 anvisa 100 000 kronor.

I anslutning till behandlingen av
Kungl. Maj:ts förslag beträffande medelsanvisningen
under anslaget Pedagogiskt
utvecklingsarbete hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 168) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
m. fl. (II: 219), i vilka hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte besluta,
att anslaget till pedagogiskt utvecklingsarbete
skulle uppräknas med

500 000 kronor, utöver vad Kungl. Maj:t
föreslagit och därför till pedagogiskt utvecklingsarbete
för budgetåret 1966/67
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 4 010 000 kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:380) och
den andra inom andra kammaren av
herr Adamsson m. fl. (II: 332);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 381) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 474), i vilka anhållits, såvitt
nu vore i fråga, att riksdagen måtte vid
sin behandling av Bidrag till pedagogiskt
utvecklingsarbete under åttonde
huvudtiteln för budgetåret 1966/67 bevilja
ett reservationsanslag av 5 100 000
kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom andra kammaren
av herr Erik Filip Petersson (I: 404)
och den andra inom andra kammaren
av fru Nettelbrandt m. fl. (11:488), i
vilka föreslagits, att riksdagen under
ecklesiastikdepartementets huvudtitel
till Pedagogiskt utvecklingsarbete för
budgetåret 1966/67 skulle anvisa ett reservationsanslag
av 5 100 000 kronor.

Utskottet hade vidare i anslutning till
behandlingen av Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 41 framlagda förslag angående
utbildning m. m. inom ADB-området
behandlat en inom första kammaren
av herr Wallmark väckt motion
(I: 649).

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att motionen I: 649 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet över ecklesiastik -

Onsdagen den 27 sijjril 1966 em.

Nr 20

AnK. anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete

ärenden för den 25 februari 1966 förordade
riktlinjerna för utbildning m. in.
inom ADB-området;

III. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom med
avslag å motionerna I: 168 och II: 219,
I: 381 och II: 474 samtl: 404 och II: 488,
förstnämnda fyra motioner såvitt nu
vore i fråga, till Pedagogiskt utvecklingsarbete
för budgetåret 1966/67 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
3 610 000 kronor;

IV. att motionerna I: 380 och II: 332
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson samt
herrar Per Jacobsson, Benytson, Thorsten
Larsson, Nyman, Wallmark, Bohman,
Larsson i Hedenäset, Turesson,
Neländer, Mattsson, Källstad och Tobé,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under III hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 404 och II:
488 samt I: 381 och II: 474 samt med bifall
till motionerna 1:168 och 11:219,
sistnämnda fyra motioner såvitt nu vore
i fråga, till Pedagogiskt utvecklingsarbete
för budgetåret 1966/67 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 4 110 000 kronor.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I detta utlåtande nr 52
från statsutskottet har behandlats reservationsanslaget
till pedagogiskt utvecklingsarbete
för budgetåret 1966/67. Detta
anslag svarar för kostnaderna som
bl. a. berör undersökningar inom de
pedagogiska och psykologiska områdena
samt framställning av undervisningsfilm
och undervisningshjälpmedel i övrigt
inom det allmänna skolväsendet. Tidigare
har vi här behandlat motsvarande
anslag för det högre undervisningsväsendet.

I jämförelse med innevarande bud -

getår har detta anslag uppräknats med
500 000 kronor till 3 510 000 kronor,
vartill kommer en viss anslagsreservation.
Med hänsyn till det ekonomiska läget
kan detta kanske synas vara tillfredsställande.
Skolverkets bedömning
är emellertid en helt annan. Skolöverstyrelsen
föreslår nämligen i sina petita
en uppräkning av anslaget med inte
mindre än 2 090 000 kronor, vilket också
biträtts av flera motionärer. Motiveringen
är den betydelse som man på
alla håll anser att pedagogiskt utvecklingsarbete
har i dagens skolsituation,
något som inte förnekas av någon som
känner till förhållandena.

Herr talman! Jag tror att man här
måste anlägga lönsamhetsaspekter i högre
grad iin man ofta gör då det gäller
skolväsendet. Utbildningssektorn tar redan
i anspråk en mycket stor del av
vårt lands samlade resurser och kommer
att göra det i stegrad takt allteftersom
utbildningsexpansionen sker enligt
de riktlinjer som riksdagen dragit upp.
Detta talar för att man i särskilt hög
grad behöver satsa på forskning inom
utbildningsväsendet för att på bästa
sätt kunna tillvarata våra utbildningsresurser.

Det måste, herr talman, vara mycket
väl använda pengar, om man genom
forskning och utveckling kan mera rationellt
utnyttja de stora resurser som
i dag ställs till utbildningsväsendets
förfogande. Det måste ge en mycket god
förräntning. Det är också nödvändigt
med denna forskning för att vi skall
kunna klara de många problem som
skolan och utbildningen i dag står inför.
Jag behöver bara nämnda lärarbristen,
disciplinfrågor o. s. v.

Herr talman! Det finns en reservation
till detta utlåtande, undertecknad
av de borgerliga ledamöterna som samfällt
reserverat sig för ett med ytterligare
500 000 kronor förhöjt belopp. Det
borde vara mycket högre, men vi har
också böjt oss för den ekonomiska situationen.
Desto mera motiverat anser
vi att detta förhöjda anslag är.

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Ang. anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Får jag bara med några
korta synpunkter ytterligare understryka
vad herr Nyman här anfört från reservanternas
sida.

Riksdagen beviljar varje år stora belopp
för undervisningsändamål. Utbildningen
är förutsättningen för fortsatt
framåtskridande, varför de pengar
som krävs är väl placerade. Ibland har
vi från centerpartiet tyckt att regeringsförslagen
på detta område varit alltför
blygsamma och ansett att riksdagen
borde höja anslagen.

Det är emellertid av allra största vikt
att pengarna används på rätt sätt. Undervisningen
måste vara så effektiv som
möjligt. Det är här som det pedagogiska
utvecklingsarbetet aktualiseras. Man
måste ständigt med hjälp av nya pedagogiska
metoder sträva efter att effektivisera
undervisningen. Jag anser att
det är slöseri att anslå stora summor
för ett ändamål utan att samtidigt se
till att utbytet blir det bästa möjliga.

De stora anslagen till utbildningen ger
inte största möjliga utdelning om man
är restriktiv när det gäller anslagen,
exempelvis till pedagogiskt utvecklingsarbete.
Det bör vidare vara realistiskt
att räkna med att ökade ansträngningar
att få fram nya undervisningsmetoder
kan leda till direkta utgiftsminskningar.
Sålunda kan man — för att ta
ett exempel — såsom skolöverstyrelsen
ifrågasätta om eleverna behöver så mycket
direkt lärarledd undervisning som
de nu får, om alltså inte en stor del av
lärarnas nuvarande arbete kan ersättas
av studiematerial.

För att komma fram till sådana billiga
metoder får man emellertid inte
vara rädd för att satsa på pedagogisk
forskning. Det kan vara belysande att
jämföra forskningskostnaderna i allmänhet
med kostnaderna för den pe -

dagogiska forskningen. Skolöverstyrelsen
erinrar om att insatserna för utvecklingsarbete
i industriella sammanhang
i genomsnitt kan beräknas till
2—2 1/2 procent av de totala driftkostnaderna
och att de statliga forskningsutgifternas
storlek i propositionen
69/1964 har beräknats till 2,1 procent
av statsverkets samlade utgifter, medan
under anslaget pedagogiskt utvecklingsarbete
redovisade medel uppgick till endast
0,1 procent av alla statens driftkostnader
för skolväsendet. Även om det
förekommer pedagogisk forskning också
i andra sammanhang, vartill pengar utgår
under andra anslag, är det uppenbart
att skolans förutsättningar för rationalisering
är begränsade. Den härför
nödvändiga forskningen får inte tillräckligt
med pengar.

Det finns i detta sammanhang också
anledning att erinra om disciplinproblemen.
Den disciplinära situationen
lämnar på en del håll ganska mycket
övrigt att önska. Meningarna är delade
om hur man skall råda hot på detta förhållande.
Sannolikt måste man tänka sig
flera olika slag av åtgärder. Mycket beror
självfallet på undervisningen. Fn
bättre, meningsfylld undervisning skulle
i högre grad kunna fånga elevernas
intresse. För att nå dit måste man hoppas
på bättre undervisningsmetoder. Det
är sådana som man skall få fram genom
ett pedagogiskt utvecklingsarbete.

Herr Nyman kommenterade i stort de
anslag som här föreslås. Jag skall bara
erinra om att skolöverstyrelsen i sina
petita för det kommande budgetåret har
begärt ganska stora anslagsuppräkningar
under förevarande punkt, medan departementschefen
tillstyrker en långt
blygsammare uppräkning. Blygsamhet
präglar också utskottets inställning. I
den reservation som vi här talar för
begär vi 500 000 kronor utöver departementschefens
förslag — även det ett
relativt blygsamt belopp i förhållande
till skolöverstyrelsens begäran.

Mod dessa ord yrkar jag bifall till
föreliggande reservation.

Onsdagen den 27 april 19(50 cm.

Nr 20

Ang. anslag till pedagogiskt utvecklingsarbete
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med över -

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag tror inte det råder
någon större skillnad i uppfattningen
mellan reservanterna och utskottsmajoriteten
beträffande betydelsen av det
pedagogiska utvecklingsarbetet, men på
en punkt skiljer sig våra uppfattningar,
såsom framgått av de föregående talarnas
anföranden, nämligen när det gäller
anslagets storlek. Som herr Nyman
tidigare har redogjort för vill reservanterna
höja anslaget med en miljon kronor
i jämförelse med innevarande budgetår,
medan utskottsmajoriteten tillstyrker
Kungl. Maj:t förslag, som innebär
en anslagshöjning med en halv miljon
kronor. Vi tycker nog att denna
halva miljon får räcka i ett ansträngt
ekonomiskt läge.

Det är riktigt att skolöverstyrelsen
har begärt två miljoner kronor, men
skulle vi bifalla skolöverstyrelsens anslagsförslag
på alla punkter, skulle anslag
under åttonde huvudtiteln komma
att gälla så stora belopp att jag tror
även reservanterna skulle rygga tillbaka.

Vi har som sagt nöjt oss med en ökning
med en halv miljon kronor. Vi
tycker att denna anslagshöjning får
räcka för nästa budgetår och jag yrkar
bifall till statsutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten III
samt därefter särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten III framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen

vägande ja besvarad. ,

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 59.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i detta
utlåtande.

Föredrogos ånyo statsutskottets memorial: nr

54, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Förvaltningarna
m. in. vid universiteten och vissa högskolor:
Avlöningar;

nr 55, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Universiteten och
vissa högskolor: Omkostnader;

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att
nr 56, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1966/67 till Nordiska afrikainstitutet:
Avlöningar; och

nr 57, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om krediter för bostadsförbättringar.

De i dessa memorial föreslagna voteringspropositionerna
godkändes.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att, under förutsättning att de nu godkända
voteringspropositionerna bleve
godkända även av andra kammaren, enligt
överenskommelse med nämnda kammares
talman gemensamma omröstningar
över dessa voteringspropositioner
komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden onsdagen den 4 maj.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte
att främja sparandet

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av väckta
motioner angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:204,
av herr Holmberg m. fl., och II: 263, av
herr Bohman m. fl., vari hemställts,

1) att riksdagen måtte antaga i motionerna
införda

a) förslag till förordning om bostadssparande; b)

förslag till förordning om utbildningssparande;
och

c) förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370);

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla

dels om utredning och förslag rörande
premiering av allmänt målsparande
genom avdragsrätt vid beskattningen
för medel, som insattes å särskilt spar -

främja sparandet

konto enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna,

dels att Kungl. Maj:t måtte framlägga
förslag om försäljning av obligationslån
till allmänheten i enlighet med de riktlinjer,
som angivits i motionerna;

II) de likalydande motionerna I: 515,
av herr Thorsten Larsson m. fl., och
II: 626, av herr Jonasson, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att höja avdragsbeloppet
för inkomst av kapital
med 200 kronor för ensamstående och
med 400 kronor för makar gemensamt
samt på grund härav antaga i motionerna
infört förslag till lag angående
ändring av 39 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

III) de likalydande motionerna 1:527,
av herr Harald Pettersson m. fl., samt
II: 603, av herrar Antby och Antonsson,
vari föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
förslag till riksdagen med ledning av
vad i motionerna anförts rörande premiering
av personligt sparande på särskilt
sparkonto i bank eller annan penninginrättning
samt rörande skattelättnader
för målinriktat bostadssparande;
ävensom

IV) motionen II: 605, av herr Antonsson
m. fl., vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
hemställa om skyndsam utredning och
förslag till riksdagen rörande stimulans
av det personliga sparandet i enlighet
med vad i motionen anförts.

De i motionerna 1:204 och 11:263
framlagda författningsförslagen avsågo
bland annat rätt till avdrag vid taxeringen
för medel, som insattes på särskilt
bostadskonto för förvärv av eget
hem, fritidsbostad eller för gäldande av
insats i bostadsrättsförening. Vidare hade
förordats viss skattefrihet för sådant
sparande, som skedde i form av särskilt
stora amorteringar av skuld på eneller
tvåfamiljsfastighet eller bostadsrättslägenhet.
Ytterligare hade yrkats avdragsrätt
vid taxeringen för sparmedel,
som insattes på särskilt utbildnings -

Nr 20

«7

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att

konto. De på sådant konto insatta medlen
hade föreslagits skola undantagas
från gåvoskatt. Beträffande det s. k.
sparavdraget i inkomstkällan kapital hade
föreslagits, att detsamma skulle höjas
med 200 kronor för ensamstående
och 400 kronor för makar, allt i den
mån kapitalavkastning till motsvarande
belopp utgjorde utdelning på aktier eller
på andelar i ekonomisk förening. Därjämte
hade förordats, att sparavdrag
med 400 kronor för ensamstående respektive
800 kronor för makar skulle
få åtnjutas även i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalvdande motionerna 1:204,
av herr Holmberg m. fl., och II: 263, av
herr Bohman m. fl., om vissa sparstimulerande
åtgärder,

2) de likalydande motionerna 1:515,
av herr Tliorsten Larsson m. fl., och
11:626, av herr Jonasson, om höjning
av beloppet för den skattefria kapitalinkomsten,

3) de likalydande motionerna 1:527,
av herr Harald Pettersson m. fl., samt
II: 603, av herrar Antby och Antonsson,
om premiering av sparande på särskilt
sparkonto och av målinriktat bostadssparande,
ävensom

4) motionen II: 605, av herr Antonsson
m. fl., om stimulans av personligt
sparande,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I) av av herrar Gösta Jacobsson, Ottosson
och Lothigius, vilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte antaga de i motionerna I: 204 och
11:263 framlagda förslagen till

a) förordning om bostadssparande,

b) förordning om utbildningssparande
och

7 Första kammarens protokoll 1965. Nr 20

främja sparandet

c) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

II) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Erik Filip Petersson, Sundin,
Ottosson, Vigelsbo, Enskog, Larsson i
Umeå, Lothigius och Börjesson i Falköping,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
I: 204, av herr Holmberg in. fl., och
11:263, av herr Bohman m. fl., i nu
berörda del, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om förslag till riksdagen
om försäljning av obligationer till allmänheten
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

III) av herrar Lundström, Gösta Jacobsson,
Erik Filip Petersson, Sundin,
Ottosson, Vigelsbo, Enskog, Larsson i
Umeå, Lothigius och Börjesson i Falköping,
vilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna I: 204, av
herr Holmberg m. fl., och II: 263, av
herr Bohman m. fl., ävensom de likalydande
motionerna I: 527, av herr Harald
Pettersson m. fl., samt II: 603, av
herrar Antby och Antonsson, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
utredning och förslag till riksdagen i enlighet
med vad i motionerna anförts rörande
premiering av personligt sparande
på särskilt sparkonto i bank eller
annan penninginrättning samt rörande
skattelättnader för bostadssparande.

Vid betänkandet hade därjämte fogats
ett särskilt yttrande av herrar Lundström,
Erik Filip Petersson, Sundin,
Vigelsbo, Larsson i Umeå, Enskog och
Börjesson i Falköping.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Dessa frågor om åtgärder
för att främja sparandet är ju ingen
ny sak för kammaren, men årets utskottsutlåtande
liksom motionerna tar
upp vissa nya aspekter. Man kan också

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

säga att frågorna i år har större diskussionsvärde
än tidigare.

Utskottet gör först några konstateranden,
vilka vi alla instämmer i. Man påvisar
exempelvis, att stegringen av de
personliga inkomsterna och den därmed
följande ökningen av konsumtionsefterfrågan
mer än tidigare har riktat
uppmärksamheten på betydelsen av att
öka personligt sparande. Därefter citerar
man långtidsutredningen och tar
ur densamma fram konstaterandet att
»avsevärda investeringar inom såväl den
enskilda som den offentliga sektorn
erfordras, om näringslivet skall kunna
hävda sig i den växande internationella
konkurrensen». Långtidsutredningen
drar därav slutsatsen, att »en betydande
del av dessa investeringar måste finansieras
genom de enskilda hushållens
sparande».

Utskottet anför också att det sparande
vi har till icke ringa del beror på
vissa sparstimulerande åtgärder som
har vidtagits.

Efter att ha läst denna inledning skulle
man kunna tro att utskottet enhälligt
vill stå bakom att låta pröva varje förslag
till nya, sparstimulerande åtgärder,
men så blir inte fallet. Efter resonemang
hit och dit verkar det som om
utskottsmajoriteten tappar tron på de
sparstimulerande åtgärderna och kommer
fram till att det är bra som det är
samt avstyrker motionerna.

Detta utskottsmajoritetens ställningstagande
är även märkligt ur den synpunkten,
att det statistiska material som
bifogas till utskottsutlåtandet visar att
det frivilliga sparandet i viss mån har
stagnerat; i varje fall står tillväxten av
sparkapital inte i proportion till den
allmänna inkomstutvecklingen. Därtill
kommer att företagarsparandet, som utskottet
konstaterar, också har minskat.
De tabeller som bifogas till utskottsutlåtandet
redovisar emellertid inte hela
sparproblemet. Mer intressant, eller rättare
sagt vemodigt, är att det totala sparandet
har minskat. Det framgår av

årets finansplan att efterfrågeökningen
förra året var större än ökningen av
tillgångarna. Den privata konsumtionen
steg t. ex. med 4 procent, samtidigt som
de realt disponibla inkomsterna steg
med endast 2 procent, konstateras det
i finansplanen. Det är uppenbart att
den fortlöpande penningförsämringen
blivit mer och mer avskräckande för
många småsparare. Det behövs därför
verkliga krafttag för att ändra på den
utvecklingen.

Finansministern har som bekant inte
utan tydliga bekymmer signalerat att vi
troligen har bistra tider att vänta, innan
vi får balans i samhällsekonomien.
Det är väl ingen som tar miste på atl
han menar fullt allvar. Vi behöver sparandet
för att klara investeringarna.
Man kan t.ex. peka på bostadsbyggandet.
Vi behöver också ett ökat sparande
för att försöka minska konsumtionen
av importvaror. Det är i denna
kamp som det är nödvändigt att engagera
och få spararna med sig.

Vi vet inte vilka åtgärder regeringen
kommer att vidta för att förbättra balansen.
Något kommer den väl att göra,
och vi känner till att ett försök att öka
sparandet utgör en både effektiv och
sympatisk åtgärd. Därför talar alla skäl
för att försöka även nya vägar, även om
man kanske på förhand kan vara kritiskt
inställd till effekten av dessa; men
det skadar inte att försöka.

Jag vill särskilt fästa uppmärksamheten
på det förslag som nämns i reservation
III och de där intagna motionerna
1:527 och 11:603. Dessa begär eu
utredning om premiering av personligt
sparande på särskilda sparkonton, som
ger stimulans oberoende av vederbörandes
inkomster. Man liar tänkt sig belopp
maximerade till 2 000 kronor för
ensamstående och 4 000 kronor för äkta
makar per år. Även det högsta sammanlagda
beloppet kan begränsas. Det blir
på så sätt en åtgärd som riktar sig speciellt
till de många småspararna, som
drabbas hårt av inflationen.

Onsdagen den 27 april 190G em.

Nr 20

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 2 och 3
vid detta utskottsbetänkande.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande har fogats tre reservationer.
Jag kan beträffande reservationerna
2 och 3 instämma med de synpunkter
som framförts av herr Erik
Filip Petersson.

Reservation 1 av utskottets högerledamöter
är föranledd av förslaget i
motionsparet I: 204 och II: 263, och innehåller
förslag till sparbefrämjande åtgärder,
som gäller bostads- och utbildningssparande,
samt sparavdrag. Dessa
förslag har behandlats vid tidigare tillfällen
här i riksdagen, men varje gång
med negativt resultat för motionärerna.
Utskottet är positivt inställt till sparandets
betydelse, speciellt i dagens
situation när vi lider brist på kapital
för att skaffa fram de resurser som är
nödvändiga för vår utveckling på olika
områden. Utskottet har i betänkandet,
som herr Petersson här bl. a. nämnde,
pekat på de avsevärda investeringar
som erfordras för att näringslivet skall
kunna hävda sig i den växande internationella
konkurrensen.

Man talar i betänkandet också om det
personliga sparandets betydelse och om
nödvändigheten av att det på olika sätt
uppmuntras. Bevillningsutskottets majoritet
har också uttalat, att den inte
ställer sig avvisande till tanken att genom
olika åtgärder söka stimulera ett
ökat enskilt sparande.

När frågan om sparbefrämjande åtgärder
erkänns vara av vital betydelse,
men samtidigt under de senaste åren
fått samma negativa behandling av utskottets
majoritet, då är det förklarligt
om frågan återkommer med jämna mellanrum.

För oss i högerpartiet är en förbättring
av det enskilda sparandet det väsentligaste,
, och yi har anvisat olika vägar
för,att ge en stimulans. När utskotts -

majoritetcn inte har velat tillmötesgå
reservanternas begäran om skrivelse till
Kungl. Maj:t med begäran om utredning
av de förelagda förslagen, finner vi det
anmärkningsvärt, att samtidigt som man
från majoritetens sida betygar sitt intresse
för positiva åtgärder kommer
från regeringens sida inte något förslag
i denna angelägenhet.

Det väsentligaste är enligt min uppfattning
att det händer någonting. Vi är
inte mer bundna av formerna än att förslag
som innehåller positiva sparbefrämjande
åtgärder alltid kan diskuteras.

Herr talman! Jag hoppas därför, att
dessa upprepade framstötar i en angelägenhet,
om vars vikt vi är överens,
skall leda till något resultat.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservationerna 1, 2 och 3 vid bevillningsutskottets
betänkande 31.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! De tabeller som finns
intagna i bevillningsutskottets betänkande
nr 31 har givetvis sitt värde när
man exempelvis skall bedöma ungdomens
lönsparande eller det allmänna
lönsparandet, såväl i antal som i pengar
räknat. Men de ger inte den bild som
skulle ha varit önskvärd i sammanhanget,
där man kunde se hur det hopslagna
sparandet har utvecklat sig.

Detta gör, att man med högaktning
kan lämna dessa tabeller till det värde
de hava kan och i stället låta tänkandet
gå över till det som redovisas i finansplanen.
Av den framgår med all tydlighet
att sparandet i sin helhet, och speciellt
hushållssparande!, liar minskat.
Detta har förorsakats av att man har
konsumerat en stor del av det sparande
som skulle ha varit: önskvärt.: Det återspeglas
vidare i den inflationistiska uU
veckling som vi. har hafti vårt samhälle.

Om vi utöver detta, även då hållande
oss vid- finansplanen, ser på;den bild
som; finansministern, tficknars i ,denna
och öven i vissa yttranden;! fråga om

100

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

nödvändigheten av investeringar för
den industriella utvecklingen, så kan
man beklaga den utveckling som skett
på detta område. Jag tror att det i detta
sammanhang också är vettigt att ta hänsyn
till de begränsningar i investeringarna
i vad det gäller exempelvis kommunerna,
som är en följd av den ekonomiska
utvecklingen under de senare
åren, trots att de kommunala investeringarna
till 80—90 procent innebär ett
direkt fullföljande av de beslut som
har fattats här i riksdagen.

Det är synd att finansministern inte
finns i kammaren vid detta tillfälle. I
hans frånvaro vill jag bara tillägga, att
i de referat som har gjorts av hans föredrag
under senare tid målas utvecklingen
ännu mörkare än den som vi fick
ta del av i finansplanen — detta gäller
såväl i fråga om handelsbalansen som i
fråga om lagerreserven i vårt samhälle.

Här har oppositionen velat fullfölja
en linje, som för oppositionen har varit
riktningsvisare under senare år och
som går ut på att det utan ett reellt
nysparande inte heller finns reella möjligheter
att göra de investeringar som
eljest varit möjliga.

Jag vill med detta korta inlägg, herr
talman, be att få yrka bifall till reservationerna
2 och 3 vid detta utskottsbetänkande.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Som det har sagts här
ifrån olika håll har detta utskottsbetänkande
att behandla de olika sparstimulerande
åtgärderna och motioner som
syftar i samma riktning. Även om uppfattningarna
är delade om vägarna och
sättet att stimulera till ytterligare sparande
så är dock alla här tydligen överens
om nödvändigheten härav. I utskottets
ganska utförliga skrivning
framhålles även betydelsen av sådana
åtgärder.

I motionerna 1:515 och 11:626 har
vi även framhållit att det personliga
sparandet utöver att det är samhälls -

ekonomiskt nödvändigt för fortsatt kapitalbildning
och investeringsverksamhet
även har ett mycket stort värde i
det att det åstadkommer en stor lättnad
i det nu rådande starka efterfrågetrycket
på den allmänna varumarknaden.
Vår nuvarande starka prisstegring
är till en del beroende av den ökade
konsumtionen och efterfrågan inte
minst av umbärliga varor. I årets finansplan
har framhållits att den privata
konsumtionen ökat under 1965 med
4 procent trots att vi reellt sett inte
hade en ökning av de disponibla inkomsterna
med mer än 2 procent. Det
förefaller även sannolikt att hushållens
genomsnittliga sparkvot har minskat.

Inflationen fortsätter med oförminskad
styrka. Alla konfronteras vi dagligen
med nya prisstegringar. Penningens
värdefall har som en följd härav
en negativ effekt på kassa- och banksparande.
Detta sparande är dock det
traditionella för den stora allmänheten,
alltså småspararna. Det är därför nödvändigt
att allmänhetens intresse för
sparande i banker och jordbrukskassor
inte försämras. Därvidlag är givetvis
förtroendet för penningens värde av
allra största betydelse. De senaste årens
utveckling av penningvärdet har tyvärr
inte varit stimulerande för spararna.

I de tidigare nämnda motionerna föreslår
vi att med hänsyn till önskvärdheten
av att ytterligare stimulera sparandet
bör en höjning göras av det nu
gällande skattefria beloppet på kapitalinkomst.
Detta utgör för närvarande 400
kronor för ogift och 800 kronor för
äkta makar. Vi anser att det borde höjas
med 200 respektive 400 kronor.

Utskottet delar, som sagt, motionärernas
uppfattning om nödvändigheten
av att sparstimulerande åtgärder vidtages
men säger ändå att viljan och förmågan
till sparande är mycket individuellt
betingad, varför det inte kan
läggas alltför stor vikt vid värdet av en
stimulans genom förmånligare skatteregler
för spararna. Jag måste säga att
just därför att bank- och kassesparan -

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

101

Ang. åtgärder vid
det liar de största möjligheterna att
tillgodose hela provkartan på personliga
och individuella önskemål och ändamål
— det är ju i regel betingat av ett mål
och utgör i allra högsta grad ett trygghetssparande
— anser vi att en stimulans
via skattereglerna skulle ge detta
en än bättre effekt. Möjligheten av att
skattefritt kunna ha tillgång till ett
mindre kapital är säkerligen en realitet
som folk gärna räknar med.

Jag sade att utskottet fört ett stundtals
utförligt och intressant resonemang
över ämnet som sådant. Jag kan dock
inte göra samma påstående beträffande
detaljen om skattelättnader för det sparandet
som jag nyss nämnde. Centerparti-
och folkpartiledamöterna har i
sitt särskilda yttrande anfört att i rådande
samhällsekonomiska situation
skulle den i motionerna föreslagna åtgärden
kosta alldeles för mycket. De
hoppas emellertid på att få en utredning
till stånd, där synpunkterna skulle
bli beaktade.

Som motionär förstår jag att jag för
dagen måste nöja mig med detta och
har därför nu inget yrkande. Jag är
emellertid rätt övertygad om att den
kostnad i form av skattelättnad åt
många som det här är fråga om skulle
ge en spareffekt som är både önskvärd
och nyttig för den samhällsekonomiska
situationen. Ur den synpunkten är det
fråga om huruvida vi har råd att låta
bli att vidtaga dessa åtgärder.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Utskottets majoritet har
försökt ge uttryck för sin ståndpunkt
vad beträffar sparandets nödvändighet.
Det förefaller som om utskottets inställning
skulle ha varit en överraskning
för vissa personer. Emellertid har
vi sagt vad vi tänker. Det råder ingen
strid om angelägenheten av att det
sparas.

Det föreligger alltså inga delade meningar
om nödvändigheten av sparandet,
men det finns delade meningar om

beskattningen i syfte att främja sparandet
metoderna för att få fram ett ökat sparande.
En talare sade nyss, att det har
kommit nya aspekter på det här spörsmålet,
men jag har svårt att finna de
nya aspekterna. Det är klart att man
kan försöka gradera behovet av ett
ökat sparande vid olika tillfällen. Så
långt är det rätt, men i övrigt är det
ganska tunt med nya uppslag.

Det har också sagts att man hoppas
på utredningen. Javisst, dessa spörsmål
har blivit utredda vid åtskilliga tillfällen,
men utredningarna har nödgats
konstatera att de inte haft några praktiska
förslag som de trodde skulle leda
till ett ökat sparande.

Man säger att sparandet har stagnerat.
Hur vet man det? Herr Sundin uttryckte
det så, att vi kan lägga undan
tabellerna och statistiken och lämna
allt detta åt sitt öde. Det är klart att
det är en metod. Vem kan svara på
hur mycket det sparas av nya sparare
i form av aktiesparande? Vi vet ju att
ungefär en tredjedel av nationalinkomsten
går till investeringar. Allt detta är
.sparande.

Det vore önskvärt att vi i nuvarande
situation fick ett ökat sparande i form
av minskad efterfrågan på konsumtionsvaror,
ty det är ju detta det gäller
och inte att minska investeringarna.
Massor av människor har t. ex. satt
såsom sparmål att kunna skaffa sig en
bil. Det är ett sparmål.

Damerna och herrarna har säkert
uppmärksammat att man numera bär
lagt om stil i propagandan: »Spara för
näraliggande mål!» »Spara hundra kronor
och låna trehundra kronor!» Sådant
förekom inte tidigare i propagandan,
men det förekommer nu. Det sammanhänger
med den helt nya situation
som vi befinner oss i, där välståndet
är fördelat på ett helt annat sätt än
tidigare.

Först i denna debatt talade två företrädare
för Småland. Smålänningar har
ju rykte om sig att vara god ekonomer
och planerare. Man borde naturligtvis
lägga den största vikt vid vad de fram -

102

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att
för i diskussionen. Det skulle emellertid
vara av utomordentligt värde, om
de kunde på något sätt konkretisera
sina förslag utöver att bara begära
skattelättnader.

Jag .bär sedan gammalt ett mycket
stort intresse av att det sparas mera
när det gäller bostäder. Jag började
för tio år sedan att föreslå åtgärder,
nämligen en amortering av bottenlånen
för egnahem och villor. Allt fler och
fler sparinstitut har gått på den linjen
och högst betydande belopp kommer in
den vägen. Det pågår just nu en utredning
om bostadsbyggandets villkor. Det
är min förhoppning att den utredninggen
skall komma fram med nya synpunkter.
Följden blir väl då ökade kostnader
på bostadssidan, men de tillför
ju samhället ökade resurser för att bygga,
nya bostäder. Vi kan ta många sådana
exempel.

Jag håller gärna med dem som säger,
att inflationen är en olycka. Den drabbar
spararna— de sparare som sparar
i penninginstitut, obligationer och liknande.
Inflation är en olycka för en
nation. Men tala om för mig vilken
nation som har undgått inflation! Jag
känner inté till någon nation, som har
kunnat bevara ett stabilt penningvärde
och samtidigt hög sysselsättning. Jag
känner däremot till åtskilliga nationer,
som har lyckats behålla penningvärdet
på bekostnad av en stor arbetslöshet,
något som vi inte vill ha i detta land.

Sedan blir det väl regeringens uppgift
att försöka finna metoder att nå
eu balans i vår yttre handel, vilket är
nödvändigt på längre sikt. Jag hoppas
att de som nu yrkar på lättnader av
varjehanda slag för att öka sparandet
då kan överväga andra åtgärder för att
nå en sådan balans i utrikeshandeln.
Vi har haft sådana tider förut. Med åtgärder
av varjehanda slag har det varit
möjligt att vrida till rätta det som varit
skevt, men det har kostat på åtskilligt.
Jag är den förste att erkänna att det
är .eu angelägenhet av grundläggande
betydelse att uppnå denna balans i vår

främja sparandet

utrikeshandel. Vi kan inte komma förbi
den problematiken.

Därför har vi från majoritetens sida
all anledning att önska framgång åt
strävandena till ett ökat sparande. Jag
vill till och med sträcka mig så långt,
att jag tycker att regeringen kunde
kosta på ytterligare en och annan miljon
till propaganda för lönsparandet.
Enligt min uppfattning är det felaktigt
när man säger: Vi lägger den statistiken
åt sidan. Hundratusentals människor
har funnit den sparformen lämplig, och
det tror jag är en utomordentlig tillgång
för den här nationen.

Min konklusion är alltså den, att vi
inte kan få fram ett ökat nettosparande
med av reservanterna föreslagna
metoder. Men det är möjligt att vi genom
nya metoder skall kunna öka det
enskilda sparandet, och jag tycker att
man inte skall spara på anslagen till
propaganda när det gäller att nå en
sådan effekt.

Jag hemställer om bifall till utskottets
betänkande i samtliga delar.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Låt mig ta det i kronologisk
ordning!

För det första kan jag rent formellt
instämma med bevillningsutskottets
ordförande när han yttrar: Vem kan
säga hur mycket som sparas och hur
mycket som behöver sparas? Detta var
också innebörden i vad jag sade för en
stund sedan, när jag vägde det värde
tabellerna har i detta sammanhang.

För det andra har väl oppositionen
medelst dessa utredningar föreslagit
vissa åtgärder, som skall stimulera det
sparande vilket även bevillningsutskottets
ordförande avslutningsvis talade
mycket positivt om när han sade, att
regeringen eventuellt borde se sig föranlåten
att offra vissa miljoner på propaganda
för lönsparandet. Jag tror att
tankegångarna därvidlag sammanfaller
på det sättet, att vi alla är ense om att
ett mer intensivt sparande är nödvän -

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

103

Ang. åtgärder
digt i nuvarande läge för att bryta den
utveckling som finansministern själv
bär siat om i finansplanen och iiven efter
dess framläggande — på det sätt jag
nämnde — har utvecklat i föredrag och
föreläsningar.

När vi från oppositionen föreslår vissa
åtgärder säger utskottets ordförande,
att det redan har gjorts utredningar på
detta område. Vi tror från oppositionen
att våra förslag ger sådana möjligheter
att nå resultat, att vi hoppas att även
finansministern skall acceptera dem —-det gäller ju att få till stånd ett ökat
sparande för att därmed möjliggöra de
nya och ökade industriinvesteringar
som är nödvändiga i dagens läge.

Jag vet inte, herr Ericsson i Kinna,
om vi bara så där okritiskt och fördomsfritt
skall acceptera inflationen
med den fråga som här ställdes: Vilket
land har kunnat undvika inflationen?
Vi tror från oppositionen att det är
nödvändigt med åtgärder för att begränsa
inflationen.

I det sammanhanget vill jag bara
säga, att jag personligen på inget sätt
accepterar finansministerns inställning
då han i något tal påstås ha uttryckt sig
så, att han accepterar en inflationistisk
utveckling med 3 å 4 procent årligen i
vårt samhälle. Jag ser nu att finansministern
skrattar, men jag förmodar att
det inte är åt inflationens utveckling
utan att det är någonting annat som
roar i detta sammanhang. Det kanske
han senare kommer att tala om för oss.

Det är riktigt, herr ordförande i utskottet,
att vi måste ha balans i vår utrikeshandel.
Det har mycket klart och
tydligt hävdats, inte minst från centerpartiets
sida. Men det gäller inte bara
att åstadkomma balans i utrikeshandeln.
ökningen av våra lager — som
enligt finansplanen uppgår till 600 miljoner
kronor mera än föregående år
— visar samma utveckling som den försämrade
bytesbalansen. Det är nödvändigt
att vi försöker styra utvecklingen
i en annan riktning på detta område.
Vi är från vår sida beredda att göra

vid beskattningen i syfte att främja sparandet
vad som över huvud taget kan göras för
att den utveckling, som var rådande under
tidigare år och som finansministern
nu säger kommer att fortsätta även under
åren framöver, skall bytas i en positivare
utveckling för vårt land.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har alltid ett behov
av att korrigera ovederhäftiga citat
av vad jag har sagt.

Jag har i ett offentligt anförande, som
har gått fram i televisionen till — som
jag hoppas — åtskilliga av Sveriges lyssnare
och tittare, sagt att i en typisk
högkonjunktur, med en fri arbetsmarknad
där tyngdpunkten i lönerörelserna
ligger på de lågt avlönade grupperna
och med ett avtal med jordbrukarna,
som automatiskt utlöser priskompensationer
när lönerna stiger, så torde det
vara svårt att komma undan en årlig
prisstegring av 2 å 3 procent.

Jag har haft tillfälle att i andra kammaren
dementera uppgiften om de 3 å 4
procenten, och jag känner ett behov av
att göra det även till första kammarens
protokoll.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag sade tidigare att alla
förslag från reservanternas sida går ut
på skattelättnader av varjehanda slag.
Vi har faktiskt en gång i tiden försökt
att stimulera sparandet genom skattelättnader.
Det skedde genom en mycket
omfattande åtgärd, men vi kom inte
fram till något positivt resultat. Ingen
kan anklaga oss för att vi inte har försökt.
Detta försök kostade statskassan
många miljoner, och det manar inte till
efterföljd.

Nu säger man, att vi väl i alla fall
skulle kunna försöka att på något sätt
få lättnader till stånd på detta område.
Vi vill inte göra några sådana försök.
Det skulle leda till följdverkningar, som
är oacceptabla ur våra synpunkter.

Jag hade trott att oppositionen skulle

104

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1066 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att
förstå att här föreligger två olika synsätt
när det gäller metoderna. Kan ni
komma med positiva förslag i andra
former är jag beredd att stödja dessa
förslag. Jag har under några år arbetat
för finansministern med lönesparandet,
och det var en utomordentligt stimulerande
arbetsuppgift, helt enkelt därför
att sparandet i och för sig har ett extravärde
för individerna; de blir mera
självständiga, de ser på samhället på
ett annat sätt än andra gör, och detta är
inte minst viktigt i detta sammanhang.

Därför vill jag att vi skall tala väl om
dem som är sparare.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
man annoterar att finansministern
i denna kammare nu har korrigerat ett
tidningsuttalande som skulle vara felaktigt.
Men, herr finansminister, om
man tar i betraktande den penningvärdeförsämring
som har skett under de
senaste åren — med regeringens ekonomiska
politik i gott minne — stämmer
det ju väl överens med det felaktiga referatet
av finansministerns propåer när
det gäller den procentuella inflationen.

Sedan skulle jag vilja ställa ännu en
fråga när vi i dag i denna kammare behandlar
sparandet: Kan finansministern
tala om för mig hur mycket spararna
och speciellt småspararna under de senaste
åren med en inflation av tre å
fyra procent per år förlorat på inflationen? Avslutningsvis

några ord till bevillningsutskottets
ärade ordförande. Han
säger: Kan man komma fram till andra
förslag då skall vi inom majoriteten
försöka att ta en positiv ställning till

dem. Men med den erfarenhet jag har
från bevillningsutskottet — låt vara att
det skett vissa korrigeringar i skrivningen
genom att man på oppositionens
förslag har tillagt »måhända» eller
något sådant — tvivlar jag på att bevillningsutskottets
ordförande med sin
halva styrka i utskottet skulle vara vil -

främja sparandet

lig att positivt pröva de olika förslagen,
även om de är lika goda som de som
oppositionen nu presenterar.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Till det sista som herr
Sundin sade har jag anledning att göra
ett genmäle. Kan herr Sundin påvisa
att ni har kommit med förslag som varit
praktiskt möjliga att genomföra, men
som jag och mina partikamrater varit
avvisande till? Jag vore mycket intresserad
av exempel på detta, därför att
jag verkligen bemödat mig om att i den
mån det kommer realistiska och förnuftiga
förslag behandla dem mycket
seriöst. Det kan hända att herr Sundin
inte har hunnit med att lägga fram sådana
förslag ännu, men de kommer väl.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är kanske för mycket
begärt att jag skall stå upp i statsrådsbänken
och tala om på kronan hur
mycket en människa har förlorat på
grund av den prisstegring som ägt rum
under senare år. Det måste ju bli mycket
enkla och grova medelvärden. Individuellt
är det oerhört stora skillnader.

En jordbrukare som är skuldsatt på
sin gård och kanske har köpt sina redskap
på lån har troligen inte förlorat
någonting på inflationen utan snarare
vunnit på den. Det kan hända att en
egnahemsägare är i samma situation. I
hela detta problem kommer det således
in så många olika synpunkter att ett
adekvat svar på herr Sundins fråga naturligtvis
inte kan ges. Man kan säga
att en del har förlorat på inflationen
och en del har vunnit på den. Jag skulle
tro att just de som herr Sundin har ett
visst intresse att tala för inte tillhör
den grupp som förlorat mest på inflationen
— snarast är motsatsen fallet.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill med den allra
största tillfredsställelse konstatera att
bevillningsutskottets ordförande är be -

Onsdagen den 27 april 190(5 em.

Nr 20

i or>

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

redd att, när opositionen eventuellt
framträder under en kommande riksdag
eller om det skulle ges anledning
tidigare, på ett positivt sätt behandla
de olika motioner som förs fram. Sedan
får vi eventuellt se hur man på socialdemokratiskt
håll kommer att reagera
när det gäller att fatta beslut såväl i bevillningsutskottet
som i denna kammare.

Låt mig, herr talman, sedan till herr
finansministern säga så här: Förlåt att
jag har en liten gård på 30—40 tunnland
och ungefär lika mycket skog därtill.
Det är inte enbart för den kategorien
som jag här har talat, när jag har
frågat hur mycket speciellt småspararna
har förlorat på inflationen. Det svar
som finansministern här avslutningsvis
gav innebär ju bara att man i ett reellt
sparande med tanke på inflationen inte
förlorar, men det var inte frågeställningen
från min sida, utan vad jag frågade
var vad småspararna — bankspararna
och andra — under finansministerns
regim, exempelvis under de senaste
åren, förlorat på inflationen, och
på den frågan har jag inte fått något
som helst svar.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande nämnde att två av talarna
som varit uppe var från Småland
och att de alltså borde känna till sparsamhetens
dygder. Jag vet inte om vi
inte känner till dem ganska väl i Småland.
Jag beklagar att vi inte har statistik
landskapsvis över sparandet, ty
då skulle jag säkert ha kunnat bevisa det
för bevillningsutskottets ordförande. Sedan
måste jag säga att jag inte tar statistik
så förfärligt högtidligt. Jag säger
som Salon Gahlin: Det är ungefär som
en gatlykta; den lyser upp ett litet område,
och den är bra att stödja sig på.
Mycket mer är det inte.

Sedan vill jag bara säga att alla som
varit uppe och talat beträffande sparandet
har varit överens om att det sker
ett sparande både när det gäller kapi -

talvaror och när det gäller bostäder och
många andra saker. Men vad vi också
var överens om var att det sparandet
inte räcker för att klara de investeringar
som behövs för näringslivet och som
i dag kanske är nödvändigare än något.
Bevillningsutskottets ärade ordförande
sade vidare att vi har två olika synsätt,
och det är alldeles riktigt. Samtidigt
sade han att från majoritetens sida
framlagts förslag, sparandeförslag, som
kostat flera miljoner kronor men som
inte gett något resultat. De förslag vi
har lämnat fram har aldrig fått tillfälle
att prövas, och vi har alltså inte fått
tillfälle att konstatera om de verkligen
kostar någonting. Men vi kan inte förändra
synsätt bara för att lägga fram
motionerna, utan låt oss då få förslag
från regeringen och från majoritetens
sida så att vi kan diskutera dem och
se. Som sagt, vi vill gärna pröva våra
förslag för att se vad de kommer att
kosta. Vi har fått beskedet att de förslag
majoriteten har väckt har kostat
pengar.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är kanske litet orginellt
att föra en lång debatt i denna
motionsfråga, men jag kan säga att var
och en som har en skuld och betalar
tillbaka i sämre pengar tjänar på inflationen.
Om han samtidigt har ett konto
på banken, kan man säga att han förlorar
på inflationen, men han kan inte
vara en tudelad människa, utan frågan
är om han som individ vinner eller förlorar,
och där är det som jag nyss sade
svårt att ge något generellt svar.

Om jag emellertid skulle gå herr Sundin
till mötes och söka svara honom
på denna halva frågeställning, hur mycket
man har förlorat på de pengar man
har satt in på en bank eller köpt en
obligation för under de senaste åren,
så finns det faktiskt en officiell beräkningsgrund
på detta avskärmade område.
Med nuvarande möjligheter att
placera i dagens obligationsräntor, för -

106 Nr 20 Onsdagen den 27 april 1966 em.

Ang. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

lagslåneräntor eller låt mig säga med
de aktieutdelningar som har ägt rum
eller t. o. m. på en tolv månaders kapitalsamlingsräkning
på en sparbank
har de senaste årens penningvärdeförsämring
inte inneburit någon förlust.
Försäkringsbolagens organisation har
gjort en utredning, som jag med stort
intresse studerade för ungefär ett halvt
år sedan. Den visade att man kan räkna
med en realränta på i runda tal 3 eller

3,5 procent när de här komponenterna
vägs mot varandra.

Allra sist vill jag säga, för att försöka
vara endast till en liten del så artig som
herr Sundin är när han börjar sina inlägg,
att vi naturligtvis allesammans i
den här kammaren förlåter honom för
att han råkar ha en gård på 30 tunnland
åker och lika mycket skog.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag ber såväl herr talmannen
som kammaren om ursäkt för
att jag står i talarstolen igen, men att
jag gör det beror helt och hållet på den
förlåtelse som jag fått av finansministern
för att jag innehar en så liten gård.

När man talar om obligationssparande
och banksparande men icke tar hänsyn
till beskattningen på räntan, kan
man komma till vilka resultat som helst.
Det är nödvändigt att man tar med alla
faktorerna i beräkningen.

Utöver detta vill jag säga ytterligare
en sak till herr finansministern, och
då vänder jag mig även till bevillningsutskottets
ärade ordförande, i vars goda
sällskap jag hade nöjet att vara under
den tid då vi arbetade inom skatteberedningen.
Då lades fram ett förslag
som skulle ha befrämjat sparandet i
vårt samhälle i mycket stor utsträckning,
om finansministern velat följa beredningens
förslag och inte på grund
av eu viss rädsla lagt det på hyllan. Det
skulle ha befrämjat sparandet därför att
den del av inkomsten som inte konsumeras
hade i sin helhet blivit ett skattefritt
sparande i vad gäller den indirekta
beskattningen. Jag förmodar att finans -

ministern utöver detta vill ge mig rätt
när jag säger att företagens situation i
dag skulle ha varit en helt annan om
förslaget hade genomförts än den situation
som nu redovisas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner avseende utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt beträffande motionerna 1:204
och 11:263, såvitt avsåge vissa författningsförslag,
därefter särskilt angående
samma motioner, såvitt anginge försäljning
av obligationer till allmänheten,
vidare särskilt rörande samma motioner,
såvitt gällde avdragsrätt vid beskattningen
för medel, som insatts å särskilt
sparkonto, ävensom motionerna 1:527
och 11:603, samt slutligen särskilt med
avseende å utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om motionerna 1:20b och
11: 263, såvitt avsåge vissa författningsförslag,
gjorde herr förste vice talmannen
propositioner, först på bifall till vad
utskottet härutinnan hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
i betänkandet nr 31 hemställt
angående motionerna I: 204 och II: 263,
såvitt avser vissa författningsförslag,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 27 april 1900 em.

Nr 20

107

Ane. åtgärder vid beskattningen i syfte att främja sparandet

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
in. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 24.

Därjämte hade 20 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde motionerna I: 20b och
II: 263, såvitt anginge försäljning av obligationer
till allmänheten, anförde nu
herr förste vice talmannen, hade yrkats
dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Lundström m. fl. vid betänkandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
i betänkandet nr 31 hemställt
angående motionerna I: 204 och II: 263,
såvitt avser försäljning av obligationer
till allmänheten, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna, med II
betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att
enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidkommande motionerna I: 20b och
II: 263, såvitt gällde avdragsrätt vid beskattningen
för medel, som insatts å
särskilt sparkonto, ävensom motionerna
1: 527 och II: 603, yttrade herr förste
vice talmannen, hade yrkats dels bifall
till vad utskottet hemställt, dels ock att
kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den av herr Lundström
in. fl. vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
i betänkandet nr 31 hemställt
angående motionerna I: 204 och II: 263,
såvitt avser avdragsrätt vid beskattning -

108 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Om statsanslag till Jägarnas riksförbund
en för medel, som insatts å särskilt sparkonto,
ävensom motionerna I: 527 och
II: 603, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Lundström
m. fl. vid betänkandet avgivna, med III
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 70;

Nej — 60.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta betänkande.

Om statsanslag till Jägarnas
riksförbund

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta
motioner om statsanslag till Jägarnas
riksförbund.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen 1:235, av herr
Karlsson, Helge, m. fl., och 11:308, av
herr Wikner m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att ett årligt
anslag ur jaktvårdsfonden skulle tillerkännas
Jägarnas riksförbund, att storleken
av anslaget för budgetåret 1966/
67 skulle fixeras till 150 000 kronor,
samt att hos Jägarnas riksförbund få

tillsätta en styrelseledamot för insyn i
förbundets verksamhet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 235 och II: 308 utan bifall.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Jordbruksutskottets förevarande
utlåtande nr 8 är föranlett
av två motioner, dels en motion i denna
kammare och dels en i andra kammaren.
I detta motionspar har vi motionärer
yrkat att Jägarnas riksförbund
skulle erhålla anslag ur jaktvårdsfonden
med 150 000 kronor.

Förevarande motioner har varit föremål
för remissyttranden dels av Svenska
jägareförbundet, dels av Jägarnas
riksförbund och dels av domänstyrelsen.
De båda huvudorganisationernas,
alltså jägarförbundens, yttranden vill
jag inte här beröra, ty de är givetvis
båda två parter i målet, och deras yttranden
är i viss mån färgade av detta
förhållande.

Domänstyrelsen anför i sitt yttrande,
som innebär ett yrkande om avslag på
motionerna, att man tidigare har haft
framställningar av liknande art att yttra
sig över och varje gång avstyrkt att
statsbidrag skulle utgå med hänsyn till
att Svenska jägareförbundet bör vara
den enda organisation som har hand
om jaktvården i detta land.

Vi motionärer har inte med ett ord i
motionerna berört jägareförbundets
ställning i detta avseende. Vi accepterar
det förhållande, som riksdagen har
fastställt år 1938, nämligen att Svenska
jägareförbundet skall vara den ledande
organisationen när det gäller jaktvår den.

Jag kan säga att jag i princip inte
delar denna uppfattning, men riksdagen
har fattat sitt beslut i frågan, och
så får det vara till dess att ändring
kommer att ske i detta avseende.

Det är givet att det råder en viss skillnad
beträffande dessa förbunds storleksordning.
Svenska jägareförbundet

Onsdagen den 27 april 19GG em.

Nr 20

109

liar enligt uppgift ungefär 75 000 medlemmar,
och Jägarnas riksförbund har
cirka 9 000 medlemmar. Men det hör till
saken att det finns flera jägare här i
landet. Ungefär 270 000 löste under är
1965 jaktkort. Det innebär att den övervägande
delen står utanför dessa organisationer,
men ingen kan erhålla anslag
utan att tillhöra Svenska jägareförbundet.

Svenska jägareförbundet framhåller
att av de anslag, som utgår till förbundet,
ungefär 3 miljoner kronor, utgör
80 procent till jaktfonden influtna medel.
Man använder ungefär 10 procent
till administrationskostnader för sin
verksamhet.

Vad vi yrkar i motionerna är också
bidrag till Jägarnas riksförbund för administrationskostnader
och för andra
havda kostnader för utbildning av jägare
i olika avseenden.

Utskottet har i motiveringen till sitt
avslagsyrkande också hänvisat till domänstyrelsens
yttrande om att jägareförbundet
bör vara den organisation
som leder jaktvården här i landet. Men
därtill har man också hängt upp sitt
yttrande på tredje lagutskottets utlåtande
nr 14 till 1951 års riksdag, i vilket
säges att det vid sidan av Svenska jägareförbundet
inte bör finnas någon
konkurrerande organisation för jaktvården
i detta land. Jag kan inte finna detta
vara riktigt, ty vi har den principen
knäckt i flera olika avseenden. Jag vill
erinra om att det när det gäller studieorganisationerna
finns ett otal sådana
huvudorganisationer, som alla får anslag
både från riksdagen, från landstingen
och från kommunerna. Mig veterligt
har det inte varit någon olägenhet
i detta avseende att ha flera huvudorganisationer.
Det förhåller sig likadant
med en råd nykterhetsorganisationer,
som också får anslag och som, såvitt
jag kan förstå, bedriver sitt arbete
på ett utmärkt sätt.

Jag vill, herr talman, med vad jag
här anfört be att få yrka bifall till motionerna
vid detta utskottsutlåtande.

Om statsanslag till Jägarnas riksförbund

Fru LUNDBLAD (s) :

Herr talman! Motionärerna i denna
fråga vill att Jägarnas riksförbund årligen
skall tillerkännas ett anslag på
150 000 kronor och att detta belopp skall
utgå från den s. k. jaktvårdsfonden.

Som framgår av tillgängliga redovisningar
anslås huvudparten av dessa
fondmedel till verksamheten för Svenska
jägareförbundet och de till förbundet
anslutna länsjaktvårdsföreningarna.
I övrigt används fonden hl. a. till att
stödja Viltforskningsrådets och Svenska
naturskyddsföreningens verksamhet.

Svenska jägareförbundet är ju den organisation
som har hand om ledningen
av jaktvårdsarbetet, vilket den har haft
ända sedan 1938. Man får väl betrakta
Jägarnas riksförbund som en sidoorganisation,
som inte har funnit sig till
rätta med Svenska jägareförbundet och
dess bestämmelser. Det är kanske därför
man har bildat ett eget förbund.

År 1951 genomfördes en viss omorganisation
av Svenska jägareförbundet,
varvid hl. a. beslöts av riksdagen att
detta förbund alltjämt skulle handha
ledningen av jaktvårdsarbetet. Beslutet
innebar också att Kungl. Maj:t utser
ordförande i förbundet.

När denna fråga behandlades av riksdagen
år 1951 anförde tredje lagutskottet
att det inte kunde vara tillfredsställande
att ha två riksorganisationer inom
detta område, nämligen Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund,
som under konkurrerande former verkade
vid sidan av varandra. I detta tredje
lagutskottets uttalande instämmer
jordbruksutskottet helt.

Svenska jägareförbundet är effektivt
organiserat i praktiskt taget alla län
och står öppet för alla jakt- och viltvårdsintresserade.
Då bör man väl inte
understödja en annan organisation inom
samma område. Det skapar endast administrativ
oklarhet och kan mycket
lätt bli orationellt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

110 Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Om motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastighete:

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Karlsson, Helge, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av väckta motioner angående
utbyggnaden av Södertälje kanal, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om motverkande av rivning av icke
saneringsmogna bostadsfastigheter

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 31, i anledning
av väckt motion om motverkande
av rivning av icke saneringsmogna
bostadsfastigheter.

I en till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion 11:788, av herr Sjönell
och herr Eliasson i Sundborn, hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj it anhålla om
skyndsam utredning samt förslag till
innevarande års riksdag rörande åtgärder
för motverkande av rivning av icke
saneringsmogna bostadsfastigheter i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 788 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Johansson i Växjö och Josef
son i Arrie, vilka ansett, att utskottet
bort på åberopade grunder hemställa,
att riksdagen i anledning av motionen
II: 788 måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsam utredning samt
förslag till innevarande års riksdag rörande
åtgärder för motverkande av rivning
av icke saneringsmogna bostadsfastigheter.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av herr Enarsson, fru
Hultell samt herrar Xilsson i Bästekille
och Thylén.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I förevarande allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 31 behandlas
en motion från centerhåll angående
motverkande av rivning av icke
saneringsmogna bostadsfastigheter. Vi
har behandlat liknande motioner tidigare.
Utskottet säger i sitt avslagsyrkande
att det vill erinra om att frågan mot
slutet av år 1964 har varit föremål för
övervägande inom Kungl. Maj:ts kansli
och att resultatet av verkställd undersökning
redovisades i en inom inrikesdepartementet
upprättad promemoria,
vilken senare remissbehandlats.

Inrikesministern fann, säger utskottet,
att den av hyresrådet anvisade utvägen
borde prövas för att komma till
rätta med de förtidiga rivningarna, varefter
hyresrådet i januari 1965 tillställ -

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Nr 20

I 1 I

Om motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

de hyresnämnderna det i bostadsstyrelsens
och Hyresgästernas riksförbunds
remissyttranden omnämnda cirkuläret.

Utskottets majoritet anför vidare att
hyreslagstiftningssakkunniga f. n. utreder
frågan om en ny hyreslag och
menar till sist att innan erfarenheter
vunnits av dessa sålunda vidtagna åtgärder,
bör enligt utskottets mening någon
utredning icke företagas.

Till detta utlåtande har fogats en reservation
av utskottets centerpartiledamöter.
Reservanterna framhåller att
bostadsbristen är ett utomordentligt allvarligt
socialt problem och anför att
den av motionärerna uppmärksammade
rivningen av ur teknisk synpunkt icke
saneringsmogna bostadsfastigheter är en
faktor som allvarligt inskränker möjligheterna
att snabbt öka det totala antalet
lägenheter.

Reservanterna föreslår således att
den föreliggande motionen bifalles och
att bär berört frågekomplex blir föremål
för en översyn.

Jag är väl medveten om att sedan utskottet
har behandlat denna fråga har
ytterligare åtgärder signalerats från inrikesdepartementet,
men vi reservanter
är inte till freds med vad som har redovisats
av utskottet i fråga om tidigare
vidtagna åtgärder. Vi har den uppfattningen
att det vid ett bifall till motionen
skulle vara möjligt att efter en
snabbutredning redan till årets riksdag
framlägga förslag till effektivare åtgärder.
Det kan inte vara rimligt, menar
reservanterna och menar centern, att
man här alldeles i onödan låter sanera
bostadslägenheter som mycket väl kan
hegagnas under ett antal år.

Herr talman! Med stöd av dessa kortfattade
synpunkter ber jag att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag skall bara med några
få kommentarer förklara varför beredningsutskottet
inte ansett sig kunna
tillstyrka en utredning av denna fråga.

Frågan har uppmärksammats mycket,
.särskilt i stockholmsdebatten. Den gäller
något som i hög grad är en storstadsföreteelse.

En väsentlig faktor är att det redan
finns ett instrument för att komma till
rätta med onödiga rivningar. Det har
skapats genom hyresrådets skrivelse av
1965 till hyresnämnderna, och det finns
också en procedur för förhandlingar
med de kommunala myndigheterna.

Bostadsstyrelsen har för sin del uttalat
att rivning av mera moderna lägenheter
utgör en ringa del och att den
inte heller i Stockholm är, relativt sett,
större än i andra städer i vårt land.

Hyresgästernas riksförbund anser att
talet om rivningsraseri är en överdrift.
Jag anser också att det ligger mycket
av retorisk överdrift i detta slagord.

Bostadsstyrelsen vill avvakta pågående
utredningar om hyres- och bostadspolitiken,
och även Hyresgästernas riksförbund
avstyrker en utredning — så
gör för övrigt samtliga remissinstanser.

När jag följt utvecklingen i en medelstor
stad under 15—20 år har jag
inte kunnat finna att rivning i den bemärkelse
motionärerna menar är ett
märkbart problem.

Rivning och sanering i stadskärnor,
kvarterssanering etc. är behövlig, och
jag kan inte anse att detta är ett problem
av större räckvidd ute i landet.

Det är emellertid uppenbart att rivning
skett av mera, låt mig säga, kommersiella
skäl i vissa uppmärksammade
fall i Stockholm med utgångspunkt från
det läge hyresregleringen skapat. Jag
tror dock att det är ett problem som
man kommer till rätta med, dels genom
den procedur som redan är instiftad,
dels genom de nya initiativ inrikesministern
överväger. Han har nyligen meddelat
att han överväger en lagstiftning
om tillståndstvång för rivning i städer
med över 30 000 invånare. Arbetsmarknadsorganen
skulle vara tillståndsmyndighet.
Detta kommer naturligtvis att ge
vissa hyresgäster en ökad trygghet, nämligen
i det fall där deras hus är hotade

112

Nr 20

Onsdagen den 27 april 1966 em.

Om motverkande av rivning av icke saneringsmogna bostadsfastigheter

av omotiverad rivning. Dessutom antar
jag att åtgärden i väsentlig grad är
konjunkturpolitiskt motiverad. Någon
större räckvidd kan jag inte tro att den
får ur konjunkturpolitisk synvinkel.
Däremot förstår jag att trygghetseffekten
för hyresgästerna i sådana fastigheter
är av stort värde.

Ej heller denna nya åtgärd som
övervägs av inrikesministern ger stöd
för utredningskravet, och jag hemställer
om bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Svanström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 103;

Nej — 18.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Jacobsson, Gösta, under sammanträdet
avlämnad, av honom m. fl. undertecknad
motion, nr 746, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 90, med
förslag till lag om ändrad lydelse av
35 § 2 och 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 21.16.

In fidem
K-G. Lindelöw

Torsdagen den 28 april 1966

Nr 20

113

Torsdagen den 28 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förlängning av
giltighetstiden för 1962 års internationella
veteavtal; samt

nr 145, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter och
av sockernäringen, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Ang. arbetet inom Förenta Nationerna
för visst stöd åt afrikanska stater

Han excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON erhöll ordet
för att besvara herr Dahléns fråga angående
arbetet inom Förenta Nationerna
för visst stöd åt afrikanska stater,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 19 april, och anförde:

Herr talman! Herr Dahlén har frågat
om några framsteg gjorts inom FN beträffande
planeringen av stöd åt de
afrikanska stater som blir lidande på
grund av försämrade relationer till Sydafrika,
Rhodesia och de portugisiska
områdena.

Vidare frågar herr Dahlén om jag
vill utlova förnyat svenskt initiativ,
eventuellt i samband med de övriga nordiska
staterna, för att söka påskynda
frågans behandling, för den händelse
några verkliga framsteg inte gjorts.

Jag förstår, herr talman, att herr
Dahlén i första hand avser arbetet in 8

Första kammarens protokoll 1966. Nr 20

om den s. k. sanktionskommittén i FN,
som ju tillsates år 1964 på förslag av
expertgruppen under ambassadör Alva
Myrdals ledning. Kommittén avgav sin
rapport i februari i fjol. Majoriteten i
kommittén uttalade att sanktioner mot
Sydafrika skulle innebära allvarliga
konsekvenser för enskilda medlemsstaters
ekonomi och att vissa internationella
åtgärder borde vidtagas för att
hjälpa dessa stater. Man var enig om
att det är nödvändigt att upprätta en
särskild kommitté med uppgift att företaga
en utjämning av de ekonomiska
skadeverkningarna för medlemsstaterna.

Vi anser att säkerhetsrådet snarast
bör behandla expertkommitténs rapport
och vår FN-ambassadör gjorde den 23
november förra året en särskild hänvändelse
till säkerhetsrådets ordförande
för att understryka detta.

Av förfrågningar, som vi i dagarna
gjort i FN-sekretariatet har framgått
att det ännu är omöjligt att säga när
expertkommitténs rapport kan komma
upp i säkerhetsrådet. De afrikanska staterna
har hittills inte begärt frågans
upptagande.

Beträffande Rhodesia kan jag endast
konstatera att frågan om stöd åt grannländerna
ju i första hand har blivit en
angelägenhet för England, som ger ett
betydande bistånd. Såvitt bekant har
dessa länder icke gjort någon framställning
till FN om bistånd.

Den av herr Dahlén upptagna problematiken
är naturligtvis föremål för vår
uppmärksamhet. I sammanhanget må
nämnas att det just hållna nordiska utrikesministermötet
på svenskt initiativ
diskuterade det humanitära biståndet
som bl. a. underlättar för de afrikanska
länderna att taga hand om flyktingar
från de ifrågavarande områdena.

114

Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

Ang. arbetet inom Förenta Nationerna för visst stöd åt afrikanska stater

Man kom överens om att verka för ökad
samordning och effektivitet för FNinsatserna.

Vad beträffar frågan om planeringen
inom FN av stöd för att lindra de allmänna
skadeverkningarna i de afrikanska
staterna, torde i dagens läge något
nytt svenskt initiativ inte vara påkallat.
Vi anser de afrikanska staterna
vara i en bättre position att bedöma hur
frågan nu lämpligast bör drivas inom
FN.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret.

Det är beklagligt att det inte har varit
möjligt att göra några framsteg inom
FN då det gäller att förbereda de åtgärder
som kan bli nödvändiga i händelse
av t. ex. ett sanktionsbeslut beträffande
Sydafrika. Vi vet ju alla att detta för
en del länder i Afrika, framför allt i
södra Afrika, kan komma att betyda
mycket stora ekonomiska påfrestningar.
Det är alltså beklagligt att FN inte
kunnat samla sig till en insats på detta
område.

Nu säger utrikesministern att han
tror att de afrikanska staterna själva
har en bättre position att bedöma vad
som behöver göras där nere. Jag kan
hålla med honom ur vissa synpunkter;
de borde i varje fall ha en bättre position
härvidlag än vi. Men det finns en
sak i detta sammanhang som man inte
får glömma bort. Vi är alla medvetna
om att en del av de afrikanska staterna
kanske inte alltid gör så väl överlagda
aktioner i en del sammanhang. Helt
plötsligt kommer ett tryck på dem —
de upplever det i varje fall själva så —
och de vill därför helt hastigt lägga
fram förslag.

Den deklaration som regeringen gjorde
i utrikesdebatten om dessa staters
handlande biträder jag helt, och jag
instämde också i den i mitt anförande

i debatten. Men detta borde väl leda
till att ett land som Sverige skulle känna
ett mycket markerat ansvar för att
eventuella FN-aktioner måste vara mycket
väl planerade och i god tid planerade.
Låt oss säga att det inom en snar
framtid, om några månader, kommer ett
utslag beträffande målet om Sydvästafrika.
Vi är alla medvetna om att detta
kan inleda en serie av aktioner i FN
för att få beslut som givetvis kan medföra
mycket betydelsefulla verkningar
för framför allt hela södra Afrika.

Det är givetvis mot den bakgrunden
som jag har riktat min fråga till utrikesministern.
Vi har tydligen samma
uppfattning på denna punkt, nämligen
att det finns risker för att de afrikanska
staterna, i varje fall en del av dem, inte
riktigt är med om att planera i god tid.
Vi är också överens om att därest FN
skall gripa till handling i detta fall måste
man ha i förväg väl utarbetade planer.

Jag vill då ställa frågan: Skulle det
inte vara lämpligt att den svenska regeringen,
eventuellt i samband med de
nordiska regeringarna, gjorde en förnyad
framställning till exempelvis säkerhetsrådets
ordförande? Jag skulle
också vilja fråga utrikesministern om
han, skall vi säga, i sin bedömning —
som den kom till uttryck i den utrikespolitiska
deklarationen — undantar just
detta område. Jag kan inte tänka mig
att han gör det, och då har jag, herr
talman, mycket svårt att förstå att det
inte skulle vara ur vår gemensamma
synpunkt lämpligt att Sverige här tog
ett initiativ. Jag skulle vilja säga att det
verkligt allvarliga är om FN gör aktioner
som sedan visar sig inte vara möjliga
att genomföra t. ex. därför att de
skulle drabba vissa medlemsländer på
ett sätt som ingen av oss vill ta ansvar
för. De stater jag tänker på är ju i regel
ekonomiskt mycket svaga, och därför
skulle jag nog ändå vilja be utrikesministern
att fundera på den här saken
en gång till.

Torsdagen den 28 april l!)(i(i

Nr 20

i ir>

Ang. arbetet inom Förenta Nationerna för visst stöd åt afrikanska stater

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
hur herr Dahlén kan komma till slutsatsen
att jag skulle vara benägen att
undanta dessa områden från undersökning
rörande de ekonomiska påfrestningarna
i samband med sanktionsförfarande
som påkallas av FN, alldenstund
vi redan har gjort framställningar
i denna fråga till FN:s säkerhetsråd.
Detta om något är väl ett bevis för att
vi inte undantar dessa områden utan
tvärtom — vi har vänt oss till säkerhetsrådet,
uttalat önskemål om dessa
undersökningar och visat ett markerat
intresse — för att använda herr Dahléns
egen formulering —- för en god planering.
Det kan sålunda inte heller vara
främmande för de afrikanska staterna
att vi från svensk sida har visat detta
intresse, men nu anser vi faktiskt att
de afrikanska staterna själva skall göra
någonting, eftersom det närmast ligger
i deras intresse att göra någonting.
Tänk exempelvis på Zambia som enligt
uppgift har drabbats av de sanktioner
som nu tillämpas mot Rhodesia genom
de ekonomiska åtgärder som utbrytarregeringen
där har vidtagit mot Zambia.
Enligt upplysningar som vi har fått
hjälper engelsmännen Zambia i detta
avseende, men om Zambia anser att något
särskilt bör göras, ligger det väl
närmast till hands att Zambia tar ett
initiativ — från svensk sida har vi ju
visat vårt intresse för saken.

Jag kan också beklaga att ingenting
ännu har blivit gjort från FN:s sida för
att verkligen undersöka hur det förhåller
sig och ge oss en klar bild av de
utgifter och de ekonomiska avbräck
som kan drabba olika stater vid genomförandet
av vissa FN-aktioner. Givet är
att om det drar alltför långt ut på tiden,
kan kanske tidpunkten ännu en
gång komma då vi på nytt gör oss påminta
från svensk sida. Men för närvarande
anser inte bara Sverige utan också
de övriga nordiska staterna att •—
om ingenting görs från FN:s sida — bol -

len närmast ligger hos de afrikanska
staterna.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag vet inte om jag uttryckte
mig oklart eller om utrikesministern
missförstod mig. När jag talade
om undantag gällde detta den karakteristik
som regeringens utrikespolitiska
deklaration innehöll beträffande bl. a.
en del afrikanska stater och som jag
i den utrikespolitiska debatten hade instämt
i. Jag markerade alltså att i varje
fall vi tydligen inte hade några delade
meningar om att en del aktioner som
dessa stater gör inte är riktigt väl förberedda,
de är inte planlagda i tid. När
jag alltså sade att jag förmodade att utrikesministern
inte gör undantag, gällde
det karakteristiken av dem. Det är
just med tanke på att det uppstår situationer
då dessa stater handlar oöverlagt
som jag ställde frågan: Är det då inte
verkligen angeläget att man försöker
pressa på FN att på denna punkt vidta
en omsorgsfull planering i mycket god
tid? Jag menade inte att regeringen
skulle sakna intresse för dessa stater,
utan jag ville framhålla att vi har samma
uppfattning, nämligen att de kanske
inte alltid riktigt överväger vad som
kan bli konsekvensen av deras handlande.

Nu slutade ju utrikesministern med
att säga att om det skulle dra alltför
långt ut på tiden, är det klart att man
kanske får överväga att göra en förnyad
framstöt. Då vill jag säga, herr talman,
att jag hoppas att det inte skall dra alltför
långt ut på tiden innan man från
svensk sida eller gemensamt från nordisk
sida gör en förnyad framstöt. På
detta tror jag att en hel del av möjligheterna
för FN att agera klokt kommer
att hänga. Finns det förberedelser i tid,
är chanserna större. Finns det inte, är
riskerna för ett misslyckande mycket
stora.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

8f Första kammarens protokoll 1966. Nr 20

116

Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

Ang. en förbättrad trafikundervisning

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Isacsons fråga
angående en förbättrad trafikundervisning,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 22 april, och yttrade:

Herr talman! Herr Isacson har frågat,
vilken erfarenhet som har vunnits
av »intensiv trafikundervisning» som
bedrivs inom några av landets skolor —
och vilka initiativ på grundval av dessa
erfarenheter från Kungl. Maj:ts eller
skolöverstyrelsens sida som kan förväntas
för en förbättrad trafikundervisning.

Jag vill till en början upplysa om att
trafikundervisning för närvarande bedrivs
inom det obligatoriska skolväsendet
i hela landet i enlighet med läroplanen
för grundskolan. Trafikundervisning
för barn meddelas också av Nationalföreningen
för trafiksäkerhetens
främjande, bland annat med hjälp av
massmedia. Antalet trafikskadade barn
i åldrarna 7—14 år har — trots trafikökningen
— under åren 1959—1963 legat
på oförändrad eller svagt sjunkande
nivå och har mellan åren 1964 och 1965
sjunkit med 7 %. Därmed är självfallet
inte sagt att förhållandena skulle vara
tillfredsställande även om nyssnämnda
utveckling är gynnsammare än motsvarande
utveckling i fråga om det totala
antalet trafikskadade.

I fråga om vilka ytterligare åtgärder
beträffande trafikundervisningen som
planeras av Kungl. Maj:t eller skolöverstyrelsen
vill jag dels framhålla sådana
åtgärder som förbereds med sikte på
högertrafikreformen, nämligen en intensifiering
såväl av trafikutbildningen för
de lärare som handhar trafikundervisning
som av trafikundervisningen i skolorna,
dels hänvisa till de förslag om
utvidgad trafikundervisning bl. a. inom
skolväsendet som bilförarutredningen
framlade i maj 1965 och som för närvarande
prövas inom kommunikationsdepartementet.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack
för detta svar. När man ser att trafikolyckorna
bland barn sjunkit med 7
procent kan man säga att det tyder på
en utveckling som inte är oroande, utan
man borde vara nöjd med det hela, och
följaktligen skulle jag kunna tacka för
svaret och lämna talarstolen.

Jag kan ändå inte låta bli att säga
några ord här med anledning av detta
svar. Jag har en känsla av att det andas
alltför mycket av att det är bra som
det är. Jag har i olika sammanhang haft
tillfälle att tala med lärare i grundskolan,
och det ger en rätt skiftande uppfattning
om vad som sker. Tydligt är
att man i en del skolor har en intensiv
trafikundervisning, medan den i andra
skolor är mycket försummad.

Kungl. Maj:ts kungörelse nr 480 av
1962 drar upp riktlinjerna för hur denna
trafikundervisning skall ske, men
tydligen är den i många fall mycket
bristfällig. Man får detta mycket starkt
bekräftat när man läser den av statsrådet
citerade bilförarutredningen. Den
är mycket kritisk mot denna undervisning,
och mycket allvarliga brister i
den påtalas. Utredningen säger bl. a.:
»Inom den obligatoriska skolan synes
trafiksäkerhetsarbetet ej på alla håll
ha fått den omfattning och utformning
som är föreskriven och som borde förekomma
med hänsyn till behovet därav
i vårt starkt motoriserade samhälle.»
Man säger att »på högstadiet liksom i
andra skolor med ämneslärarsystem,
uppges allvarliga brister råda beträffande
dels planläggningen av verksamheten
och dels samordningen mellan
olika ämnen där inslag av trafikundervisning
skall förekomma».

Man säger vidare att endast vid ett
fåtal gymnasier och övriga frivilliga
skolor torde någon planerad, kontinuerlig
och målinriktad trafikundervisning
förekomma. Och vidare: »Lärarutbildningen
för trafikundervisning lämnar
mycket övrigt att önska.» Man fort -

Torsdagen den 28 april 1966

Nr 20

117

sätter: »Vid så gott som samtliga skolor
saknas färdigställda övningsområden.
Samverkan med hem och niirsamhiille
är oftast mindre tillfredsställande.
Möjligheterna till lärarfortbildning
i trafikundervisning är alltför begränsade,
framför allt för ämnes- och övningslärare.
»

Det är alltså hela vägen en mycket
kritisk syn på hur trafikundervisningen
bedrives, ocli denna utredning som
framlades i maj 1965 är alltså ganska
färsk.

Nu säger ecklesiastikministern att det
med tanke på högertrafikreformen, som
skall genomföras nästa år, inom skolöverstyrelsen
pågår en översyn över
vad som kan göras i trafikundervisningen.
Statsrådet hänvisar också till
bilförarutredningen och säger att det
pågår ett arbete inom kommunikationsdepartementet.

Man frågar sig onekligen om vi hinner
allt detta fram till den 3 september
1967. Man har en känsla av att det inte
hänt något inom skolöverstyrelsen på
flera år när det gäller denna planläggning.

Jag tog för två år sedan — vid 1964
års riksdag —• upp en fråga som var
litet speciell i sammanhanget. Det gällde
undervisning bl. a. om att ta hand
om olycksfall i trafiken.

Jag tycker det är en väsentlig sak.
Det sker många gånger alldeles onödiga
skador därför att man vet alltför litet
om hur man skall hantera ett olycksfall.

Motionen behandlades välvilligt av
allmänna beredningsutskottet, som emellertid
hänvisade till att skolöverstyrelsen
höll på att utarbeta planer för hur
undervisningen skulle ordnas. Jag har
emellertid helt nyligen fått en uppgift
att man fortfarande efter två år håller
på att planlägga — det har inte hänt
någonting på detta område. Dock är det
så att den obligatoriska civilförsvarsutbildningen
för 18-åriga kvinnor upphörde
den 1 juli 1964, och i propositionen
till riksdagen sades det att ifrå -

Ang. en förbättrad trafikundervisning
gavarande undervisning skulle effektiviseras
och överföras på skolorna.

Det är förvånande att det inte har
hänt någonting under denna tid. Det
verkar som om skolöverstyrelsen fortfarande
håller på att arbeta ut ett förslag
om hur undervisningen skall bedrivas,
och detta dröjsmål tycker jag är oroande.
Det är mot den bakgrunden jag
ställt frågan, och jag skulle vilja be
statsrådet att göra vad som göras kan
för att påskynda beredningen i skolöverstyrelsen,
så att det kommer fram
ett konkret förslag till riksdagen eller
på annat håll.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill inte polemisera
mot herr Isacson. Detta är ju en oerhört
allvarlig sak, och varje opinion är
värdefull. Jag betraktar alltså herr Isacsons
fråga som ett värdefullt inlägg.

Jag har emellertid sagt att förhållandena
självfallet inte är tillfredsställande.
Jag har alltså inte gjort något självgott
uttalande om förhållandenas förträfflighet,
tvärtom. Jag har pekat på
att resultatet trots allt blivit relativt
gott, om man jämför med en annan utvecklingskurva
beträffande trafikskador.

Jag tror att man måste finna själva
läroplanen för grundskolan ganska tillfredsställande.
Det finns också, vilket
jag är övertygad om att herr Isacson
lätt skulle kunna ta reda på, ett ganska
tillfredsställande undervisningsmaterial
— jag använder ordet »ganska» —- men
självfallet står och faller värdet av undervisningen
av denna typ med de människor
som har hand om den ute på
fältet. Jag vet att inom vissa skoldistrikt
har polisen gjort en enastående insats,
ofta beroende på att det funnits enstaka
polismän, oavsett grad, som helhjärtat
har engagerat sig i undervisningen.

Jag tror inte att man som herr Isacson
gör bara kan skjuta på skolöverstyrelsen
och säga att den inte har fått

118 Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

Om beskattning av vissa utlandsresor m
någonting ur händerna på två år. Här
gäller väl som på så många andra områden,
herr talman, att vi får hjälpas
åt att skapa opinion, så att skolledningen
i varje skoldistrikt överallt i landet
tar denna fråga på det fulla allvar som
den verkligen förtjänar.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det vare mig fjärran
att vilja påstå att herr statsrådet var
självbelåten. Jag sade bara att svaret
andades något av den tillfredsställelse
som man känner när man tycker att utvecklingen
går åt rätt håll och att därför
ingenting har gjorts.

Inte heller jag vill i onödan skjuta
på skolöverstyrelsen, men när den har
planlagt i två år utan att någonting har
hänt, så måste man som riksdagsman
fråga sig vad den gör på detta område.

Nu säger statsrådet att vi måste hjälpas
åt att skapa opinion. Jag har i den
mån jag har kunnat försökt skapa opinion.
Kan vi hjälpas åt att påskynda
denna frågas lösning, så är jag tacksam,
herr talman.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om beskattning av vissa utlandsresor
m. m.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Ferdinand Nilssons interpellation om
beskattning av vissa utlandsresor m. m.,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Nilsson i Kungsängen
har frågat mig om jag vid överväganden
av eventuella nya skatteförslag
vill beakta att de inte ytterligare
drabbar människors nödtorft utan i stället
lyx och umbärliga ting och om jag
avser att därvid särskilt pröva möjligheten
att beskatta lyxresor till utlandet.

En särskild punktbeskattning av lyxvaror
och lyxtjänster stöter på stora
svårigheter redan när man skall försöka
definiera begreppet »lyx». Man kan
naturligtvis inte generellt kalla utlandsresor
för lyxresor, och ett påstående att
nöjesresor till utlandet är mera lyxbetonade
än nöjesresor inom landet framstår
också som starkt generaliserande.

Därtill kommer att flera av våra internationella
åtaganden hindrar en särskild
beskattning av utlandsresor och
inte står i överensstämmelse med de
internationella åtaganden vi gjort för
att underlätta turisttrafiken.

En beskattning av biljetter m. m. för
utlandsresor är f. ö. föga effektiv. Allmänheten
skulle snabbt lära sig att i
stället köpa biljetterna i utlandet. En
effektivare beskattning kan teoretiskt
tänkas genom skatt på resevaluta. Detta
torde emellertid inte kunna ske på
grund av våra åtaganden gentemot internationella
valutafonden. Även OECD:s
s. k. liberaliseringskod, som vi biträtt,
lägger hinder i vägen.

Sammanfattningsvis kan jag alltså
svara att en beskattning av resor till
utlandet av flera skäl inte är aktuell
f. n. Ej heller övervägs f. n. någon
punktskatt på s. k. lyxvaror.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för hans svar. Det klarlägger
såvitt jag förstår hans ställningstagande
till de frågor jag har berört.

Jag vill emellertid trycka på orden
»för närvarande» i svaret, och jag tror
att jag gör det icke utan anledning. Mitt
sätt att läsa statsverkspropositionen gör
att jag tror att vi har att vänta en del
skatteförslag. Med hänsyn härtill har
jag velat bringa detta på tal, eftersom
det då måste göras en avvägning mellan
olika saker.

Vi fick tidigare i år en proposition
nr 10, i vilken vissa skatteförslag framlades.
Somliga av dem var sådana att

Torsdagen den 28 april 1966

Nr 20

119

jag till och med var beredd att gå längre
— det gällde beskattning av umbärliga
saker såsom sprit. Å andra sidan
drabbades samtidigt nödvändiga saker
rätt hårt — det gäller särskilt brännoljor,
men även bensin.

Den lärdomen gjorde att jag tänkte
att jag skulle fråga finansministern, om
vi kunde få kommande skatteförslag —
att det kommer nya skatteförslag tror
jag nämligen — så avvägda, att skatterna
förnämligast drabbar umbärliga saker.

Nu frågar statsrådet, naturligtvis med
all rätt: Vad är umbärligt, och vad är
lyx? Jag har framför mig ett tidningsurklipp
med ett uttalande av en gentleman
som enligt uppgift stod förre
statsrådet Skoglund nära. Han berättar
där att han vill stoppa all nöjestrafik
när vi genomfört övergången till högertrafik.
Han klarar således lätt upp skillnaden
mellan nöjestrafik och nyttotrafik.
Skulle man inte kunna få en lika
djärv man att ge sig på att försöka
klara upp vad som skall betraktas som
lyx och vad som kan betraktas som mer
eller mindre umbärligt? Med god vilja
skulle det säkerligen gå.

Nu säger statsrådet inte så mycket angående
de allmänna principerna, och
det skall inte heller jag göra i fortsättningen,
utan jag övergår till att resonera
om utlandsresorna. Statsrådet var
vänlig nog att ge mig sitt svar redan i
går, så jag har haft tillfälle att granska
det och fundera litet över saken.

Jag konstaterar att det år 1963 betalades
ut för utlandsresor 368 miljoner
kronor mer än som inflöt på utlänningars
resor i vårt land. År 1964 var bristen
i balansen mellan vad turismen gav
och vad turismen tog 416 miljoner. År
1965 betalades från Sverige 587 miljoner
kronor mer än som inflöt utifrån.
Det var sådant som jag funderade på,
och jag undrade: År det riktigt bra?
Jag tänkte därför att regeringen väl bör
i viss mån vara skyldig att lägga fram
impopulära förslag, men å andra sidan
bör väl också vi, som ibland utövar en

beskattning av vissa utlandsresor m. ni.
smula kritik, kunna ta på oss en liten
smula impopularitet och fråga: Skulle
man inte här kunna komma med ett
uppslag? Även om det här inte blir fråga
om någon omtyckt reform, tror jag
i alla fall att folk kommer att ställa sig
ganska förstående till att man gjort någonting
åt det hela.

Herr statsrådet säger då att vi inte
kan göra riktigt på det sättet, att det
torde vara så att detta inte kan ske på
grund av vårt medlemskap i internationella
valutafonden och att OECD:s liberalisering
lägger hinder i vägen o. s. v.
Liksom jag här tryckte på ordet för närvarande
trycker jag fortfarande på ordet
torde. Jag har sett på avtalet angående
internationella valutafonden, och jag
vill nämna att kapitel 7 § 3 punkt b har
följande lydelse: »En officiell förklaring
i enlighet med inom. a ovan skall
innebära rätt för varje medlem att efter
överläggning med fonden temporärt
införa valutarestriktioner beträffande
den knappa valutan. Med förbehåll
för bestämmelserna i art. IV §§ 3
och 4 skall medlemmen själv äga bestämma
arten av dessa restriktioner.»

Jag tycker att de siffror som jag anfört
skulle motivera att man resonerade
med de styrande i fonden. Jag undrar
om inte den valutasituation som vi har
råkat i åtminstone motiverar att man
känner sig för hos fonden och inte bara
låter den förlust som vi har genom det
nuvarande systemet på grund av den
tilltagande turismen öka år från år.
Skulle man inte kunna tänka sig att försöka
dämma upp det hela litet grand?
Vi har, som jag fattat det, i bytesbalansen
— om jag tar hänsyn till vad som
inflyter på sjöfartssidan och i form av
vissa räntor — en brist enligt budgeten
på 1 000 miljoner kronor. Då spelar ett
sådant här belopp en ganska stor roll
— och t. o. m. ett mycket mindre belopp
— om man inte kan tänka sig att
vidta alltför radikala åtgärder. Jag har
klart för mig att det inte kan vara någon
mening med att försöka dämma upp
strömmen av utrikesresor så att säga

120

Nr 20

Torsdagen den 28 april 1966

Om beskattning av vissa utlandsresor m,
generellt eftersom dessa resor är av
olika art. En del är ju mycket onyttiga
studieresor. Detta gäller även för riksdagens
del många onyttiga studieresor
som ger ganska litet resultat — jag tycker
gott man kan säga detta utan att därför
skandalisera riksdagen alltför mycket.

Det finns ju också resor som är motiverade
av hälsoskäl. Men jag menar att
lika väl som det finns en särskild kontroll
av den resevaluta som ställs till
förfogande, bör man för att hålla litet
reda och ordning på detta område göra
någonting åt det hela. Det skulle kunna
bli ett värdefullt bidrag så att vi inte
bara behöver klara av svårigheterna
enbart med hjälp av kreditrestriktioner
och höga räntor och andra otrevliga
ting, utan här skulle vi försöka ge oss
på att undersöka möjligheten att beskatta
rena lyxsaker och dämma upp underskottet
en smula.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 746.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtande nr 5, statsutskottets
utlåtanden nr 58—74, bevillningsutskottets
betänkanden nr 32, 34
och 39, första lagutskottets utlåtande nr
26, tredje lagutskottets utlåtanden nr

35—37 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 32.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 146, i anledning av Kung!. Maj:ts
proposition med förslag till lag oan företagsinteckning
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 147, i anledning av väckta motioner
angående vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen;

nr 148, i anledning av väckta motioner
angående de hygieniska bestämmelserna
för import av vilt;

nr 149, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om vad
som är fast egendom;

nr 150, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag till de
svenska utlandsförsamlingarna in. in. i
vad propositionen hänvisats till lagutskott
och behandlats av tredje lagutskottet;
samt

nr 151, i anledning av väckt motion
om ändring av vägtrafikförordningens
bestämmelser om förmyndaransvar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 29 april 1966

Nr 20

121

Fredagen den 29 april

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Persson, Fritz, för tiden
den 28 innevarande månad—den 22 nästkommande
maj på grund av ett från
honom inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han till följd av
stenocardi st.p.fr. costae V dx. vore
sjukskriven till och med sistnämnda
dag.

Anmäldes och bordlädes skrivelse
från talmanskonferensen med överlämnande
av ett från riksdagens organisationsutredning
inkommet betänkande
med vissa förslag rörande riksdagens
förvaltningsorganisation.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 125, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1966/67
in. m.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
fullmäktige i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående ny strandskoning
på »Puckeln» i Norrström.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsbidrag till
folkhögskolor jämte i ämnet väckta motioner; nr

76, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition angående ökat statligt stöd
till barnstugor m. in. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 77, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om motionsvis
väckta förslag angående riktlinjer för
och planläggning av den internationella
biståndsverksamheten;

bevillningsutskottets memorial nr 38,
med föranledande av kamrarnas beslut
om återremiss av utskottets betänkande
i anledning av väckta motioner rörande
alkohollagstiftningen;

första lagutskottets utlåtande nr 30,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående utvidgad
tillämpning av lagen den 22 juni
1939 (nr 299) om förbud i vissa fall
mot överlåtelse eller upplåtelse av fartyg
m. in. och av lagen den 21 mars 1940
(nr 176) med vissa bestämmelser om
fraktfart med svenska fartyg;

andra lagutskottets utlåtande nr 43,
i anledning av väckta motioner angående
vårdbidragen till handikappade
barn; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckt motion
angående utformningen av den s. k.
frivården.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

dels nr 747, av herrar Enarsson och
Holmberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 85, med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.,

dels ock

nr 748, av herrar Eskilsson och Lundberg,

122

Nr 20

Fredagen den 29 april 1966

nr 749, av herr Holmberg m. fl.,
nr 750, av herrar Lundström och
Bengtson, samt

nr 751, av herr Sundin m. fl.,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 90, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 35 § 2 och 4 mom.

kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGI. BOKTR. STHIM 1966