Tisdagen den 26 april Sid (Riksdagens protokoll 1960:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 14

FÖRSTA KAMMAREN

1960

26—28 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 26 april Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Hagberg om beredande av tillräcklig tid åt ämbetsverk

m. fl. för avgivande av svar å remisser .................. 3

av herr Alexanderson ang. arbetsbalansen vid statens rättskemiska
laboratoriums rättsserologiska sektion ............ 8

Onsdagen den 27 april

Svar på interpellation av herr Hanson, Per-Olof, om svensk medverkan
för att rädda de kulturskatter, som genom Nilens reglering
hotas av förstörelse ..................................

Ändring i lagen om folkpensionering, m. m.....................

Anslag under tionde huvudtiteln:

Viss utbyggnad av industristatistiken ......................

Näringsfrihetsrådet, m. m.............................

Omkostnadsanslaget till näringsfrihetsrådet ................

Avlöningsanslaget till ombudsmannaämbetet för näringsfrihets frågor.

................................................•

Omkostnadsanslaget till ombudsmannaämbetet för näringsfri hetsfrågor

..............................................

Avlöningsanslaget till statens pris- och kartellnämnd ........

Omkostnadsanslaget till statens pris- och kartellnämnd........

Statens institut för konsumentfrågor, m. m...................

Omkostnadsanslaget till statens institut för konsumentfrågor . .

Statens konsumentråd......................................

Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning ..........

Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m. . .

Interpellationer:

av fru Hamrin-Thorell ang. utbildning av lärare till hushållsse minarier

..............................................

av lierr Edström ang. tidpunkten för öppnandet av reumatologiska
kliniken vid Göteborgs universitet

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 14

64
67

68
68
69
69
71

72
72

Nr 14

Innehåll

Sid.

Anslag under tionde huvudtiteln (forts.):

Bidrag till företagareföreningar m. fl......................... 99

Avlöningsanslaget till sjöfartsstyrelsen ...................... 120

Indragning av Havstenssunds och Käringöns lotsplatser ...... 121

Statsbidrag till utbyggnad av Visby hamn .................... 123

Byggande av fiskehamnar .................................. 125

Åtgärder för främjande av varuutbytet med främmande länder . . 130

Stöd åt boxningssporten.................................... 132

Avsättning till lotterimedelsfonden .......................... 139

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 26 april

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet............ 3

Onsdagen den 27 april

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. ändring i förordningen
om allmän varuskatt, m. m................................. 14

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. ändring i lagen om folkpensionering,
m. m......................................... I t

Statsutskottets utlåtande nr 10, ang. utgifterna under tionde huvudtiteln
(handelsdepartementet) .............................. 63

— nr 59, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet
................................................... 144

— nr 60, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet
................................................... 144

— nr 61, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
.............................................. 144

Torsdagen den 28 april

Jordbruksutskottets utlåtande nr 26, ang. reglering av sockernäringen
i riket................................................. 145

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Tisdagen den 26 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 173, till Konungen i anledning
av väckta motioner om viss ändring i
lagen om avbrytande av havandeskap.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 174, i anledning av väckta motioner
angående vissa trafiknykterhetsfrämjande
åtgärder; samt

nr 176, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om mopeder m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 177, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1960/61 till Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut m. m.; samt
nr 178, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

Företogos val av åtta ledamöter och
åtta suppleanter i det särskilda utskott,
kamrarna beslutit tillsätta.

Beträffande dessa val begärdes ordet
av herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av

kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Vardera listan upptar
namn på så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.

Sedan herr förste vice talmannen avlämnat
ifrågavarande listor, båda försedda
med partibeteckningen »Den gemensamma
listan», och desamma blivit
var för sig av herr talmannen upplästa
och av kammaren godkända, befanns,
att följande personer, vilkas namn i här
angiven ordning upptagits å respektive
listor, utsetts till

ledamöter i särskilda utskottet:
herr Näsström
» Holmqvist

» Andersson, Axel Johannes
» Möller

» Andersson, Torsten
» Palme
» Birke
» Nestrup

suppleanter i särskilda utskottet:
herr Bergman
» Sörlin

fru Segerstedt-Wiberg
herr Larsson, Lars
» Larsson, Sigfrid
fröken Mattson
herr Hansson, Gustaf Henry
» Hedblom

Om beredande av tillräcklig tid åt ämbetsverk
m. fl. för avgivande av svar å
remisser

Hans excellens herr statsministern ERLANDER,
som tillkännagivit, att han
hade för avsikt att vid detta sammanträde
besvara herr Hagbergs interpellation
om beredande av tillräcklig tid åt ämbetsverk
in. fl. för avgivande av svar å
remisser, erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Hagberg frågat, om
jag observerat de erinringar, som från

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Om beredande av tillräcklig tid åt ämbetsverk m. fl. för avgivande av svar å re''

misser

statliga och kommunala myndigheters
sida riktats mot de ej sällan alltför
snävt tilltagna remisstiderna och om jag
i så fall är beredd att medverka till att
för framtiden en rimligare ordning i
detta hänseende kommer till stånd.

Jag vill först framhålla, att jag helt
delar herr Hagbergs uppfattning, då
han i motiveringen för interpellationen
understryker värdet av remissförfarandet
och framhåller, att den allsidiga
belysning och grundliga behandling,
som samhällsspörsmålen på detta sätt
blir föremål för, utgör en viktig grundval
för statsmakternas vidare åtgöranden.

För att det skall kunna bli en meningsfylld
remissbehandling är det givet,
att remissinstanserna måste få skälig
tid på sig för sina överväganden och
ställningstaganden samt för att utforma
dessa i remissyttrandena. Att dra upp
några generella regler för remisstidernas
längd är emellertid helt naturligt
alldeles omöjligt. Det är en praktisk fråga,
som i varje särskilt fall får bedömas
med hänsyn dels till det remitterade
spörsmålets karaktär och omfattning,
dels til! den tidsplan i övrigt som kan
finnas för den aktuella frågans behandling.
I sistnämnda hänseende måste vid
avvägningen av remisstiden åtskilliga
faktorer beaktas, exempelvis hur lång
tid som kan behövas för spörsmålets
fortsatta beredning efter avslutad remissbehandling,
i vad mån ärendets
handläggning är beroende av speciella
tidsgränser, såsom exempelvis i fråga
om propositioner, vid vilken tidpunkt
blivande författningar i ämnet lämpligen
bör träda i kraft etc. Bakom denna
avvägning ligger då alltid en bedömning
av frågans sakliga angelägenhetsgrad,
d. v. s. om frågan bör avgöras med viss
skyndsamhet, till följd varav en bestämd
remisstid bör utsättas, eller om
spörsmålet är av den natur, att någon
särskild tidpunkt för remissens besvarande
inte anses behöva fixeras. Vidare
måste hänsyn vid fastställandet av remisstiden
i möjligaste mån tas till om
den berörda frågan är tvistig eller re -

ser rent tekniskt invecklade spörsmål.
Det är således många olika omständigheter,
som påverkar bestämningen av
remisstiderna.

Herr Hagberg har i interpellationen
nämnt remisstiden för universitetsutredningens
senaste betänkande som exempel
på en alltför snävt tilltagen remisstid.
Utan att därmed vilja ingå på
någon debatt beträffande remisstiden i
detta enskilda fall vill jag framhålla att
just det av herr Hagberg valda exemplet
väl belyser vad jag nyss sagt om att
det i förevarande hänseenden gäller
praktiska bedömningar, för vilka inga
generella riktlinjer kan uppställas, utan
där avgörandet måste ske med hänsyn
till omständigheterna i varje särskilt
fall. Universitetsutredningens senaste
betänkande gäller, som alla vet, en för
hela vårt samhälle utomordentligt viktig
fråga, nämligen utbyggnaden av det högre
utbildningsväsendet under 1960-talet.
Betänkandet är dagtecknat den 22 december
1959 och ingavs till ecklesiastikdepartementet
så snart det första
exemplaret färdigställts i tryckeriet, den
4 januari 1960. Remiss beslöts den 8
januari, och den distribuerades så snart
tillräckligt antal exemplar av betänkandet
blev tillgängligt. De för lokala universitets-
och högskolemyndigheternas
arbete nödvändiga extraexemplaren utsändes
t. o. m. direkt från tryckeriet
för att påskynda distributionen. Remisstiden
bestämdes till den 1 mars.
Givetvis blev härigenom remissbehandlingen
mera forcerad än vad i och för sig
med hänsyn till det remitterade spörsmålets
omfattning varit önskvärt. Men
som från de flesta håll, däribland åtskilliga
remissinstanser, framhållits, var
det av stor vikt, att ärendet kunde underställas
riksdagen redan under våren
så att riksdagen kunde säga sin mening
om de allmänna riktlinjerna för den
fortsatta planeringen. Anledningen till
denna brådska torde framgå av universitetsutredningens
uppgifter angående
tillströmningen till universiteten och
högskolorna under 1960-talet. Regeringen
hade alltså att välja mellan ett upp -

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Om beredande av tillräcklig tid åt ämbetsverk m. fl. för avgivande av svar å re^

misser

skov, vars allvarliga konsekvenser ingen
initierad torde bestrida, eller en forcerad
remissbehandling. När regeringen
valde det senare alternativet, kunde den
göra det i medvetandet om att det nu
gällde att ta ställning till de allmänna
riktlinjerna för den högre utbildningens
fortsatta utbyggnad. Enskildheterna
i programmet får ju de berörda myndigheterna
tillfälle att fortlöpande ta
ställning till, när den föreslagna utbyggnaden
steg för steg förverkligas.

Herr talman! Med det sagda har jag
försökt att något belysa de många olika
omständigheter, som alltid måste beaktas
vid bestämningen av remisstider.
Avslutningsvis vill jag som svar på herr
Hagbergs interpellation framhålla, att
regeringen naturligtvis redan nu söker
upprätthålla en rimlig ordning i fråga
om remisstiderna. Ibland kan det vara
nödvändigt att göra en begränsning av
remisstiden, som från vissa synpunkter
kan synas alltför snäv men som är
ofrånkomlig, om viktiga och av de flesta
som brådskande betecknade beslut icke
skall uppskjutas. I dylika fall är emellertid
omständigheterna säkerligen alltid
sådana, att man kan påräkna att remissinstanserna
lojalt medverkar med
en arbetskoncentration på remissärendena,
som gör att remissbehandlingen
inte heller från deras synpunkt skall
framstå som meningslös.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens herr statsministern för
svaret på min interpellation. Det är utförligt
och innehåller enligt min mening
värdefulla synpunkter på den viktiga
institution i vårt offentliga liv som
remissväsendet otvivelaktigt utgör. Med
särskild tillfredsställelse har jag noterat
statsministerns förklaring, att han
helt delar min uppfattning om värdet
av remissförfarandet och understryker
mitt framhållande av den allsidiga belysning
och grundliga behandling som
samhällsspörsmålen på detta sätt blir
föremål för och som utgör en viktig

grundval för statsmakternas vidare åtgöranden.
Jag är också ense med statsministern
om omöjligheten att dra upp
några generella regler för remisstidernas
längd. Det är en praktisk fråga som
i varje särskilt fall får bedömas med
hänsyn till olika omständigheter. Åtskilliga
av dessa omständigheter har ju
statsministern — som kammarens ledamöter
har hört — också redovisat. Den
erinran som jag för min del skulle vilja
rikta mot innehållet i detta i och
för sig — det vill jag gärna framhålla
— värdefulla interpellationssvar är, att
statsministern förefaller mig ha skärskådat
problemet väsentligen, om jag så
får lov att säga, från kanslihusets horisont
och blott föga sökt anlägga eller
sätta sig in i remissinstansernas syn på
saken. En undersökning av den sidan
av spörsmålet skulle, tror jag, ha givit
statsministern anledning till mera nyanserade
påpekanden än som här i vissa
hänseenden kanske kommit till synes.

Här i riksdagen sitter ju ett betydande
antal ledamöter, vilka i olika funktioner
— såsom kommunalmän och
kommittéledamöter, såsom verksamma i
olika slag av institutioner och organisationer
o. s. v. — har att ta ställning
till remisserna. En utbredd uppfattning
i dessa kretsar går nog ut på att man
tyvärr inte så sällan har att fatta sitt
beslut och ge sin mening till känna
även i mycket avgörande sammanhang
under pressen av tidsnöd.

Av allbekanta skäl har ju vad vi brukar
kalla de stora organisationerna på
senare år kommit att spela en allt viktigare
roll som remissinstanser. Jag
skulle tro att man inte minst inom dessa
kretsar mången gång har anledning
att ge till känna sitt missnöje med de
rådande förhållandena.

Statsministern har i svaret liksom jag
i motiveringen till min interpellation
berört uni versitetsutredningens sjätte
betänkande. Jag har för min del ingen
anledning att bestrida de datumangivelser
som statsministern här gjort. I praktiken
har dock remisstiden blivit högst
väsentligt kortare än vad som synes

6 Nr 14 Tisdagen den 26 april 1960

Om beredande av tillräcklig tid åt ämbetsverk m. fl. för avgivande av svar å remisser -

framgå av dessa nämnda data. Jag skall
blott för kammaren be att få anföra ett
enda exempel. Det är hämtat från en
större stad i sydligaste Sverige — sedan
kan ju kammarens ledamöter själva
gissa på vilken stad jag syftar — som
i eminent grad är berörd av ett visst
avsnitt av detta vittsyftande fyrahundra
sidor starka betänkande. I drätselkammarens
skrivelse till stadsfullmäktige
heter det bl. a.: »Sedan länsstyrelsen
i resolution av den 19 januari 1960
begärt stadsfullmäktiges yttrande före
den 22 februari 1960 över 1955 års uni versitetsutrednings

betänkande---»

etc. Vidare säger drätselkammaren:
»Den ytterligt korta tid, som stått till
stadens förfogande för avgivande av
yttrande i ärendet, har omöjliggjort ett
angeläget penetrerande av frågekomplexen
och tyvärr medfört, att drätselkammaren
måste inskränka sig till att
behandla endast en del av dessa, och
drätselkammaren göra detta helt kortfattat.
»

Detta fall är dock ingalunda ensamstående.
Tvärtemot vågar jag utan större
överdrift beteckna detsamma såsom
ganska typiskt för hur remissväsendet
under vissa omständigheter kommit att
i praktiken fungera. Jag föreställer mig
att här i kammaren finns inte så få
ledamöter, vilka ur egen erfarenhet
skulle kunna anföra åtskilliga liknande
exempel som dem jag här har påpekat.

Opinionen bland universitetsmyndigheterna
skall jag inte här närmare gå
in på. Statsministern torde i detta fall
äga en ingående kännedom om hur man
i dessa kretsar har reagerat. Universitetskanslern
inleder som bekant sitt remissyttrande
med att påtala —■ jag tilllåter
mig citera — »den flagrant otillräckliga
remisstiden».

Statsministern medger själv, att detta
universitetsutredningens betänkande
blivit föremål för — för att återge hans
egna ord —• »en forcerad remissbehandling».
Detta medgivande bör enligt min
mening observeras. Statsministern anser
dock, att denna forcering av olika
anledningar varit ofrånkomlig. För mitt

vidkommande har jag svårt att dela
denna uppfattning. Vi får dock betänka
— och alla känner ju till denna sak
— att det här gäller för remissinstanserna,
såväl statliga som kommunala
och enskilda, att ta ståndpunkt till något
för vårt land ur alla synpunkter så
väsentligt och avgörande som riktlinjerna
för utvecklingen av den högre utbildningen
i 1960-talets svenska samhälle
med konsekvener dock icke bara
för universiteten, utan på vissa punkter
också för exempelvis arbetsmarknadssituationen
och skolan.

I slutet av svaret ger statsministern
uttryck åt förhoppningar om remissmyndigheternas
lojalitet. Under den avsevärda
tid, som statsministern beklätt
sitt ämbete, har statsministern säkert
många gånger varit i tillfälle att konstatera
uttryck just för denna lojalitet,
och den kommer nog att bestå även i
fortsättningen. Men man får också försöka
förstå den känsla av olust med sin
granskningsverksamhet, som är till finnandes
hos många remissinstanser, då
de på grund av tidsnöd ofta tvingas avlämna
en arbetsprodukt, som de själva
finner ofärdig och otillfredsställande.
Hastverk är lastverk också i detta sammanhang.

De traditioner av grundlig erfarenhet,
av objektivitet och kontinuitet, som är
utmärkande för vårt remissväsende, är
högeligen värdefulla för svenskt statsliv.
Sin anslutning till denna mening
har statsministern, som kammarens ledamöter
har iakttagit, i interpellationssvaret
oförtydbart givit till känna.

Mot bakgrunden av denna deklaration
vågar jag sluta med en vädjan till statsministern
att, i den mån det beror på
honom, se till, att möjligheterna för att
dessa värden kommer landet till godo
även i fortsättningen fullt ut bevaras.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Som kammarens ledamöter
observerat, råder det inga meningsskiljaktigheter
mellan interpellan -

Tisdagen den 26 april 1960 Nr 14

Om beredande av tillräcklig tid åt ämbetsverk m. fl. för avgivande av svar å re misser -

ten och mig beträffande de allmänna
principerna. Jag vill gärna ännu en
gång slå fast, att det är ur statsmakternas
synpunkt utomordentligt värdefullt
att vi har vårt remissförfarande. Det är
väl i dess nuvarande utformning rätt
unikt i världen, skulle jag tro, och är
otvivelaktigt en egenhet, som vi sätter
ett stort värde på.

Jag vill också gärna deklarera att den
omständigheten, att remissinstanserna
vill ha längre tid på sig för att utarbeta
sina remissvar, också är ett uttryck
för att remissinstanserna sätter värde
på att få tillfälle att yttra sig. Vi bör
därför inte bryskt avvisa en kritik, som
springer fram ur viljan att på bästa sätt
leverera de svar, som statsmakterna anser
sig behöva. Det råder alltså på den
punkten inga delade meningar mellan
interpellanten och mig. Men när vi kommer
till den praktiska fråga som föranlett
interpellationen och som vi båda
talat så mycket om, nämligen universitetspropositionen,
har det visat sig, att
även om man är alldeles överens när
det gäller allmänna principer, kan det
vara besvärligt att forma denna överensstämmelse
till en enighet i praktisk
politik. För oss tedde det sig så att om
vi lät den propositionen vila ett år eller
vila till hösten, betydde det året en
verklig fara för att hela universitetsväsendet
skulle förlora möjligheterna
att ta emot den ström av studenter, som
vi vet utan vårt eget åtgörande kommer
att skölja över universiteten på 1960-talet. Denna synpunkt har ju framhållits
av en rad remissinstanser. Jag hänvisar
kammarens ledamöter till propositionen.
I denna framhålles att det gäller
att handla fort och inte låta någon
tid gå förlorad. Jag tror att var och en
av kammarens ledamöter, som sätter sig
in i vad frågan gäller, kan inse att detta
är riktigt. Detta är, när allt kommer
omkring, viktigt även ur remissinstansernas
egen synpunkt. Jag tror uppriktigt
sagt att den stad, vars namn herr
Hagberg så skickligt dolde i sitt anförande
nyss, har ett näringsliv som är i
trängande behov av att så fort som möj -

ligt få den utbyggnad av den tekniska
utbildningen, som här föreslås. Ett års
uppskov kan för den staden i själva verket
betyda långt mer än de svårigheter
det inneburit för drätselkammaren, att
remisstiden blev så kort som den blev.

Detta var det val som vi hade att
göra mellan att agera och låta saken
vila ett år. Vi har valt att agera, och vi
har kunnat göra det därför att vi har
varit tämligen övertygade om att meningsskiljaktigheterna
mellan remissinstanserna
och statsmakterna i de kontroversiella
frågorna är mycket, mycket
mindre än enigheten om att det gäller
att handla snabbt.

Detta har varit motiveringen, och jag
tror fortfarande att regeringens bedömande
har varit riktigt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag tackar statsministern
för det senare inlägget. Det är en
vidareutveckling av de tankar, som ligger
bakom utformningen av ett visst
avsnitt av interpellationssvaret, i vilket
ju statsministern ansett sig behöva närmare
visa, hurusom regeringen gjort en
avvägning mellan kraven på ett snabbt
handlande och de faror som en forcering
av remisserna medför. Vid den avvägningen
har man ansett, att man fick
ta riskerna av en forcerad remiss. Jag
kan självfallet förstå detta, men, herr
statsminister, man får dock tänka på att
det inte bara är fråga om att handla
raskt utan också om att man handlar på
ett sådant sätt, att man verkligen lägger
en godtagbar och bestående grund för
en utveckling, som ju dock tar sikte på
en tioårsperiod. Det är ur den synpunkten,
som man enligt min mening har all
anledning att ge remissinstanserna en
skälig tid.

Vi skall här kanske inte diskutera innehållet
i propositionen, men herr statsministern,
som givetvis mycket ingående
har tagit del av densamma, vet mycket
väl, att meningarna är ganska skiftande
i vissa frågor. Detta gäller alldeles
speciellt de prognoser, som utred -

Nr 14

Tisdagen den 26 april 1960

Ang. arbetsbalansen vid statens rättskemiska laboratoriums rättsserologiska sektion

ningen har ställt och vilka har framkallat
betydande och ibland ganska skarpt
formulerade invändningar från vissa
myndigheters sida. På sina håll har man
nu anfört — och det torde väl vara riktigt
— att den remisstid, som man fått
sig tillmätt, inte ens har medgett ett ordentligt
penetrerande av den sidan av
saken, d. v. s. inte möjliggjort en nödig
kontroll av de prognoser, som utredningen
själv har utgått ifrån. År dessa prognoser
inte riktiga, har ju en väsentlig
pelare under det förslag, som nu skall
presenteras, inte visat sig vara så särskilt
bärkraftig.

Såsom representativt för hur man på
universitetshåll ser på denna angelägenhet
vill jag till slut bara citera ytterligare
ett avsnitt av universitetskanslerns uttalande,
där denne säger följande: »Jag
finner det utomordentligt beklagligt, att
förslag av så omvälvande innebörd nu
skola föreläggas statsmakterna till avgörande,
utan att de akademiska myndigheterna
fått rimlig tid att sätta sig in i
förslagen och genomtänka deras olikartade
konsekvenser för den praktiska
verksamheten.»

Jag vill ännu en gång här understryka
den i princip positiva inställning till bevarandet
fullt ut av alla möjligheter för
vårt svenska remissväsen, som statsministern
i sitt förra anförande gav uttryck
åt. Statsministern upprepade detta, och
jag vill däruti se en antydan om att
statsministern är villig att i praktiken
fästa avseende vid den vädjan om observans
i dessa sammanhang, med vilken
jag avslutade mitt förra inlägg.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Med anledning av att
interpellanten nu tar upp en viss detalj
i universitetspropositionen och gör gällande,
att de prognoser av studentantalet,
som utredningen arbetat med, sannolikt
vore i behov av kontroll från
remissinstansernas sida, vill jag framhålla,
att inga remissinstanser antytt
att dessa prognoser skulle ge en bild
av för stark tillströmning till universi -

teten under 1960-talet. Den kritik som
kommit fram har haft en helt annan
utgångspunkt, nämligen att universitetsutredningen
skulle ha räknat med för
låga siffror. Denna kritik hävdar, att
det presenterade programmet är ett minimiprogram.
Men om kritikernas uppfattning
vore riktig, är det emellertid
uppenbarligen ännu mera bråttom att
genomföra det av utredningen föreslagna
minimiprogrammet för att ha möjligheter
att — om den verkliga utvecklingen
skulle korrigera utredningen —
lägga till vad som är nödvändigt. Herr
Hagbergs senaste anförande har nog
därför närmast stärkt uppfattningen, att
det var nödvändigt att agera mycket
snabbt.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Vad statsministern här
senast anförde har ingalunda undgått
mig, men jag har dragit en helt annan
slutsats än vad statsministern gjort. Jag
menar att om remissinstansernas kritik
av prognoserna är riktig —- nämligen att
prognoserna är tilltagna i underkant —
så bör detta vara en ytterligare anledning
till uppmärksamhet från riksdagens
sida, så att man inte nu medverkar till
anordningar, som senare visar sig vara
för snävt tilltagna.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. arbetsbalansen vid statens rättskemiska
laboratoriums rättsserologiska
sektion

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet JOHANSSON,
som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara
herr Alexandersons interpellation angående
arbetsbalansen vid statens rättskemiska
laboratoriums rättsserologiska sektion,
och nu anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Alexanderson, har i en
interpellation frågat mig dels om jag
anser, att den i statsverkspropositionen

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Ang. arbetsbalansen vid statens rättskemiska laboratoriums rättsserologiska sektion

föreslagna personalförstärkningen vid
statens rättskemiska laboratorium är
tillräcklig för att icke blott avverka inkommande
faderskapsärenden utan även
nedbringa den föreliggande besvärande
balansen till normal nivå, dels när denna
arbetsbalans kan beräknas bli avverkad.

Med anledning härav vill jag anföra
följande.

Antalet till rättskemiska laboratoriet
inkomna faderskapsärenden har successivt
ökat på senare år men ingalunda
i någon särskilt hastig takt. Sålunda har
det årliga antalet inkomna ärenden åren
1955—1959 utgjort respektive 1 569,

1 552, 1 610, 1 649 och 1 628. Likväl har
tiden för ärendenas behandling vid laboratoriet
ökat kraftigt, särskilt under
de sista två åren. Tidsintervallet mellan
ankomsten av det sista blodprovet
från parterna i ett mål och bedömningen
vid laboratoriet uppgick i slutet av
1940-talet till cirka 1 månad och under
första delen av 1950-talet till omkring

2 månader. 1957 hade denna tid ökat
till omkring 4 månader, och 1959 utgjorde
den 9—10 månader. Under de
första månaderna 1960 har tillfälligt en
förbättring av balansen erhållits.

Den starka fördröjningen av faderskapsärendenas
behandling vid laboratoriet,
som sålunda uppstått på sistone,
beror i första hand på att de vetenskapliga
framstegen inom blodgruppsserologien
under senare år möjliggjort,
att alltfler ärftliga egenskaper kunnat
bestämmas i blodproven. Samtidigt som
bedömningen av faderskapsfrågan därigenom
kunnat göras säkrare, har tiden
för utredningen av varje ärende förlängts.
På grund av de nya bedömningsmetodernas
mera komplicerade natur
måste genomsnittligt ett ökat antal omprov
numera tagas, och ökade krav har
också ställts på kvalificerad laboratoriepersonal.

Rättskemiska laboratoriet erhöll sin
nuvarande organisation efter beslut av
1957 års riksdag. Härvid förlädes utredningen
i faderskapsärenden till en
rättsserologisk sektion inom den blodgruppsserologiska
avdelningen. Sedan

medicinalstyrelsen i sin anslagsframställning
hösten 1958 anmält, att den
genomsnittliga tiden för ärendenas behandling
vid sektionen ökat från tidigare
2 till 3 å 4 månader, förstärktes
personalen fr. o. m. den 1 juli 1959 med
ett laboratoriebiträde. I enlighet med
vad jag föreslagit i årets statsverksproposition
har riksdagen — utan att motionsvis
några förslag väckts om ytterligare
förstärkning — beslutat om ökning
av personalen fr. o. m. nästa budgetår
med en kemist och ett laboratoriebiträde,
varjämte en kvalitetsförstärkning
skall ske genom att en överassistenttjänst
utbytes mot en laboratorstjänst.
Genom beslut den 30 december
1959 har Kungl. Maj:t ställt medel till
förfogande för att dessa förstärkningar
skulle kunna genomföras redan under
innevarande budgetår.

Enligt vad som upplysts från laboratoriet
kan de personalförstärkningar,
som sålunda erhållits under det sista
året, väntas medföra, att arbetsbalansen
småningom förbättras under förutsättning
att ärendenas antal inte ökar. Dock
måste man räkna med en viss tid för
att den nya personalen skall bli insatt
i laboratoriets speciella arbetsproblem,
innan dess arbetskapacitet kan utnyttjas
helt.

Hur lång tid som krävs för att med
nuvarande personalresurser bringa ned
arbetsbalansen av faderskapsärenden till
normal nivå är vanskligt att förutsäga.
Från laboratoriets sida har beräknats,
att det skulle dröja 8—10 år, innan nuvarande
balans avarbetats. Med hänsyn
till att de nya tjänster, som medgivits
under det sista året, innebär en nästan
50-procentig förstärkning av laboratoriepersonalen
vid rättsserologiska sektionen,
kan denna beräkning synas något
pessimistisk. Till viss del har emellertid
personalförstärkningen tillkommit
för att möjliggöra, att en ny metod
för fastställande av ärftliga egenskaper
i blodet kan införas vid laboratoriet.

Självfallet är det angeläget både ur
rättssäkerhetssynpunkt och av humanitära
skäl, att domstolarnas handläggning
av faderskaps- och bördsmål inte oskä -

Nr 14

Tisdagen den 2G april 1960

Ang. arbetsbalansen vid statens rättskemiska laboratoriums rättsserologiska sektion

ligt fördröjes i avvaktan på rättskemiska
laboratoriets utlåtande i faderskapsfrågan.
Skulle de resurser som står till
laboratoriets förfogande visa sig otillräckliga
för att inom skälig tid nå en
godtagbar handläggningstid beträffande
faderskapsutlåtandena, är jag därför beredd
att överväga, vilka ytterligare åtgärder
som erfordras.

Herr talman! Med det anförda anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag vill också uttala min tillfredsställelse
över att herr statsrådets inställning
till det här ifrågavarande problemet,
såsom framgår av slutet på interpellationssvaret,
är densamma som
min egen, nämligen att det är av stor
betydelse ur olika synpunkter att blodundersökningsutlåtandena
kan avges
utan oskäligt dröjsmål.

Med denna inställning måste jag emellertid
med beklagande notera den uppgiften
i interpellationssvaret, att laboratoriet
med den nu genomförda arbetskraftsförstärkningen
beräknar att det
kommer att dröja 8—10 år innan den
nuvarande balansen avarbetats. Departementschefen
har visserligen ansett
denna beräkning vara något pessimistisk,
men inte heller han vågar tydligen
hoppas på någon snabbare återgång till
acceptabla förhållanden.

Med hänsyn till departementschefens
uttalade intresse för frågan har man val
anledning förmoda, att det är den statsfinansiella
aspekten på frågan, som föranlett
den underbemanning av laboratoriet,
som förelegat och som i viss mån
ännu föreligger. Ansvaret härför faller
sålunda i första hand på ett annat departement.
I anledning härav skulle jag
vilja framhålla att — förutom de synnerligen
viktiga sociala och processuella
argument, om vilka inrikesministern
och jag är ense — även rent ekonomiska
synpunkter talar för att man nu tar ett
krafttag för att bli av med balansen och

därmed kan lämna laboratoriet tillfälle
att arbeta under normala förhållanden.
Förefintligheten av en större balans torde
regelmässigt verka nedsättande på
en institutions avverkningsförmåga. Den
långa väntetiden kan i detta fall inte
heller på något sätt verka hämmande på
antalet inkommande ärenden. Dessa
skall under alla omständigheter behandlas,
och man vinner ingenting på att
skjuta arbetsuppgifterna framför sig.

Härtill kommer att, såsom jag framhållit
redan i interpellationen, statsverket
kan åsamkas betydande utgifter under
andra anslag genom fördröjningen
av blodundersökningarna. Om undersökningsresultatet
i ett visst fall utesluter
det ifrågasatta faderskapet och interimistiskt
underhållsbidrag är utdömt,
blir nämligen statsverket skyldigt att
återbetala vad som erlagts på grund av
det interimistiska beslutet. Denna återbetalningsskyldighet
kan med nuvarande
väntetid lätt uppgå till 1 000 kronor
i varje enskilt fall.

Den nuvarande situationen vid laboratoriet
är, enligt vad jag inhämtat, sådan
att fördröjningen i första hand hänför
sig till den vetenskapliga bedömningen
av undersökningsresultaten, inte
till den laboratoriemässiga undersökningen
av proven. Bedömningen måste
göras av den härför kvalificerade högre
personalen. Man kan sålunda säga att
det är arbetsuppgifterna för en enda
högt kvalificerad tjänsteman, som rent
kvantitativt överstiger vederbörandes
prestationsförmåga. Det borde därför
icke vara någon oöverkomlig sak —■
även om tillgången på de här erforderliga
kvalifikationerna är mycket begränsad
— att för den tid som är erforderlig
för balansens avarbetande ställa erforderlig
extra arbetskraft till laboratoriets
förfogande.

Herr statsrådet har ju också i sitt interpellationssvar
förklarat sig beredd att
överväga ytterligare åtgärder. Jag vill
gärna ta fasta på detta löfte och hoppas
att detta övervägande skall med positivt
resultat komma till stånd med det
snaraste, såvida det inte mot förmodan
skulle visa sig att takten för balansens

Tisdagen den 26 april 1960

Nr 14

Ang. arbetsbalansen vid statens rättskemiska laboratoriums rättsserologiska sektion

avarbetning blir en helt annan än som
i interpellationssvaret ställts i utsikt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

I fråga om plena under denna vecka
vill jag meddela följande:

Morgondagens arbetsplenum beräknas
fortsätta på kvällen. Plenum på torsdag,
med början kl. 10.00, föranledes av ett
brådskande ärende, som jordbruksutskottet
avser att få bordlagt i morgon,
onsdag, och beträffande vilket utskottet
anmält sig skola hemställa om avgörande
efter allenast en bordläggning. Ärendet
bör av riksdagen handläggas i sådan
ordning, att det därefter kan föredragas
i konselj på fredag. Avsikten är
att icke behandla annat ärende på torsdag,
varför utrymme finnes för utskottssammanträden
nämnda dag.

Det blir nödvändigt att hålla arbetsplenum
även på fredag. Jag avser därvid
att hemställa till kammaren att avbryta
förhandlingarna omkring kl. 17.00.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 643 till behandling av
lagutskott samt

motionerna nr 644 och 645 till statsutskottet.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 59—80,
bevillningsutskottets betänkanden nr 41
och 46, bankoutskottets utlåtande nr 17,
första lagutskottets utlåtanden nr 26—
29, andra lagutskottets utlåtanden nr
16^ 19, 20 och 25, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 20 och 21, jordbruksutskottets
utlåtanden nr 21, 24 och 25 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 25 och 26.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtande
nr 20 skulle uppföras främst bland två

gånger bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från
styrelsen för riksdagsbiblioteket inkommit
framställning angående vissa lönegradsuppflyttningar.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets
betänkande nr 50, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 646, av herr Andersson, Torsten,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, med förslag i fråga om
lokaliseringen av vissa statliga institutioner,
m. in.;

nr 647, av herr Nilsson, Yngve, och
herr Arvidson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 120, med förslag i
fråga om lokaliseringen av vissa statliga
institutioner, m. m.;

nr 648, av fru Gärde Widemar m. fl.,
i anledning av Kungl Maj :ts proposition
nr 135, angående riktlinjer för en framtida
statsunderstödd familjerådgivningsverksamhet;
och

nr 649, av herr Wirmark in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 januari 1947 (nr

1) om allmän sjukförsäkring, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.46.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Onsdagen den 27

Kammaren sammanträdde kl. 10.00

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 182, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om renmärken,
m. m.; och

nr 183, i anledning av väckta motioner
angående ändrad lydelse av 1 §
lagen om ersättning för mistad fiskerätt,
m. m.

Om svensk medverkan för att rädda de
kulturskatter, som genom Nilens reglering
hotas av förstörelse

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Per-Olof Hansons interpellation om
svensk medverkan för att rädda de kulturskatter,
som genom Nilens reglering
hotas av förstörelse, erhöll ordet och anförde: Herr

talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Per-Olof Hanson frågat
dels om jag vill upplysa huruvida genom
statsmakternas medverkan eller på
annat sätt från svenskt håll åtgärder
förbereds för att rädda de genom
Nilens reglering hotade kulturskatterna
söder om Assuandammen,
dels om jag — därest sådana åtgärder
är planerade — anser dessa tillräckliga
och rimliga med hänsyn till de på frågans
bedömning inverkande omständigheterna,
dels ock — därest sistnämnda
fråga besvaras med nej — vilka initiativ
jag ämnar vidtaga för att öka den svenska
insatsen.

Som bekant har Unesco startat en
internationell kampanj i syfte att tillvarata
de nubiska kulturskatterna innan
de till följd av Assuandammens färdigställande
sätts under vatten. Vad gäller

april förmiddagen

svenska insatser i denna aktion är det
naturligt att frågan härom i första hand
handläggs genom försorg av det svenska
förbindelseorganet för Unesco nämligen
svenska unescorådet. Åtskilliga av
de allmänt förberedande åtgärder av
huvudsakligen informativ karaktär som
i detta hänseende vidtagits av unescorådet
delvis i samarbete med motsvarande
organ i de övriga nordiska länderna
har redan bekantgjorts genom press,
radio och TV, och jag skall därför inte
här gå in närmare därpå. Beträffande
det fortsatta arbetet från svensk sida är
att nämna, att en av unescorådets ledamöter,
egyptologen professor Torgny
Säve-Söderbergh, under februari och
mars detta år besökt de berörda områdena
för att få en närmare uppfattning
om projektet och om lämpliga former
för en svensk eller samnordisk insats.
Vidare har efter hänvändelse från Unesco
en svensk expert friställts för att biträda
vid det preliminära kartläggnings- och
utgrävningsarbetet i den sudanesiska delen
av Nubien under tiden april—-december
1960.

Efter professor Säve-Söderberghs återkomst
till Sverige har unescorådets arbetsutskott
denna månad fortsatt sina
överväganden beträffande en svensk insats
inom ramen för den internationella
aktionen. I anslutning till Unescos rekommendationer
har utskottet tillsatt en
särskild kommitté, som nu har att —
med den skyndsamhet som är påkallad
från såväl arkeologisk-kulturella som
psykologiska synpunkter — noggrant undersöka
olika möjligheter och lämpliga
former för en svensk insats. Därvid
skall bl. a. de finansiella förutsättningarna
för tänkbara åtgärder prövas och
möjligheterna till nordisk samverkan ytterligare
klarläggas.

De sålunda vidtagna och pågående förberedelserna
från svensk sida synes mig
stå väl i överensstämmelse med de riktlinjer,
som uppdragits för den interna -

Onsdagen den 27 april 1960 fm. Nr 14

Om svensk medverkan för att rädda de kulturskatter, som genom Nilens reglering

hotas av förstörelse

tionella aktionen. I avvaktan på de
förslag, som kan framkomma genom
den nyssnämnda kommitténs arbete, och
i avbidan på resultatet av de första
sammanträden, som den internationella
aktionskommittén och en internationell
rådgivande expertgrupp avses skola hålla
under senare delen av maj månad,
anser jag det inte för närvarande vara
påkallat med några särskilda åtgärder
från min sida i de av interpellanten
åsyftade hänseendena. Självfallet kommer
jag att följa den fortsatta utvecklingen
med uppmärksamhet.

Härmed, herr talman, anser jag mig ha
besvarat herr Hansons interpellation.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
få framföra mitt tack för svaret på interpellationen.
Jag karakteriserar svaret
så, att det andas förståelse för den sak
det här gäller.

När jag väckte interpellationen var
ännu inte den kommitté tillsatt, om vilken
interpellationssvaret talar, utan det
figurerade i pressen ganska vaga uppgifter
om vad som skulle göras. Det
hela verkade föga samordnat, och det
var närmast detta som föranledde mig
att framställa interpellationen. Men nu
är tydligen planeringen i gång genom
den särskilda kommitté, som enligt svaret
skall försöka skyndsamt utreda både
de finansiella förutsättningarna och möjligheten
av nordisk samverkan. Detta
finner jag mycket tillfredsställande.

Sverige har som bekant under lång
tid i det förgångna gjort mycket betydande
arkeologiska insatser i dessa områden.
Vi har faktiskt ett namn och
ett rykte att förvalta i sammanhanget,
och jag hoppas att de insatser vi nu
skall kunna göra kommer att ytterligare
stärka vårt anseende därvidlag.

Jag utgår från att de svenska insatserna
kommer att få någorlunda stor
omfattning och pågå under hela den
dessvärre mycket korta nådatid som teknikerna
ger för detta räddningsarbete.
Ett stort område är ännu praktiskt ta -

get inte alls utgrävt, och där finns säkert
många värdefulla fynd att göra
både ur vetenskapliga och kulturella synpunkter
— det gäller dock en av de
tidigare högkulturerna i mänsklighetens
historia. Det är också brått att komma
i gång med räddningsarbetet. De omedelbara
planerna innefattar bl. a. flyttning
av ett tempel på egyptiskt område,
och den saken måste man trots hettan
försöka klara i sommar därför att
templet på vintern redan står under
vatten, i varje fall delvis. Detta visar hur
pass brådskande det hela är, och jag
hoppas att förberedelserna för att säkra
både penningmedel och personalresurser,
det sista inte minst viktigt, skall
äga rum i sådan takt att insatserna kan
komma i gång med minsta möjliga dröjsmål.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Med all aktning för
de arkeologiska intressen, som Sverige
har att bevaka nere i detta område, och
med full förståelse för betydelsen av
att kulturskatterna där nere inte går
till spillo genom översvämningarna, vill
jag ändå framhålla betydelsen av att
Sverige inte sträcker sig utöver de möjligheter
att göra en insats som vi kan
anses ha. Även inom vårt eget lands
gränser finns ju kyrkor och andra kulturminnesmärken
som behöver restaureras
■— ja, det krävs stora summor för
att vi över huvud taget skall kunna bevara
dem. Jag anser för min del att
oljeschejkerna i Kuwait och vad nu områdena
heter — som inhöstar så väldiga
summor — i första hand borde engageras
i detta arbete. Sverige bör för all
del bidraga i den mån vi har möjligheter,
men i första hand gäller det för
oss att bevara de minnesmärken som
håller på att förfalla inom vårt eget
lands gränser.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Till det sista vill jag
bara säga, att så talar inte en internationalist.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Jag vet ju inte i vad
mån herr Elowsson känner till min internationella
verksamhet, men jag tror
att om han gjorde en liten efterforskning,
skulle han finna att jag under min
livstid under en lång följd av år verkat
mera internationellt än kanske
många andra.

Vad jag fäster mig vid är inte detta,
att Sverige skall hjälpa och att vi skall
hjälpa i den mån vi har förmåga till
det, utan att det är fullt ut lika viktigt,
att de många minnesmärken som vi har
i vårt land också blir restaurerade och
bevarade. Därtill fordras rätt stora summor,
och det är en sak som jag anser
att man bör komma ihåg i detta sammanhang.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Debatten har ju tagit en
litet egendomlig vändning.

Vad som gör den här historien nere
i Sudan brådskande är att hela området
om tio år står under vatten, och
sedan finns det inte mer att göra. Däremot
kan man väl ha vissa förhoppningar
om att svenska kulturminnesmärken,
som stått i fem hundra år, skall kunna
klara sig ytterligare tio år, så att vi kan
fortsätta i jämförelsevis lugn takt med
restaureringen av dem.

Den något överraskande starka nationalistiska
underton, som låg i herr Dahls
anförande, kom mig att tänka på vad
en känd svensk kunde konstatera i en
dikt för något hundratal år sedan:

All bildning står på ofri grund till
slutet.

Blott barbariet var en gång fosterländskt.

Det är kanske någonting som herr Dahl
borde fundera litet över.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21
riksdagsstadgan gjorda anmälan, att till
utskottet från styrelsen för riksdags -

biblioteket inkommit framställning angående
vissa lönegradsuppflyttningar.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 646—648 till statsutskottet
och

motionen nr 649 till behandling av
lagutskott.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 50, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m.

Beträffande detta betänkande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering,
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1960 dagtecknad
proposition, nr 75, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda i statsrådet och lagrådet
förda protokoll, föreslagit riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,

2) lag angående ändrad lydelse av 1
och 2 §§ lagen den 1 juni 1956 (nr 264)
om höjning av folkpensioner m. m.,

Onsdagen den 27 april 19G0 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

3) lag angående ändrad lydelse av 1
och 3 §§ lagen den 30 juni 1947 (nr
398) om kommunernas bidrag till kostnaderna
för folkpensioneringen,

4) lag om barnpensioner,

5) lag angående ändring i lagen den
26 juli 1947 (nr 530) om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders m. fl.
barn,

6) lag angående ändring i bidragsförskottslagen
den 11 juni 1943 (nr 382),

7) lag angående ändrad lydelse av 1
och 2 §§ lagen den 31 maj 1957 (nr 284)
om utfyllnad av vissa underhållsbidrag,

8) lag angående ändrad lydelse av 29
och 33 §§ lagen den 3 januari 1947 (nr

1) om allmän sjukförsäkring och

9) lag angående ändrad lydelse av
22 § lagen den 4 juni 1954 (nr 483) om
undervisning och vård av vissa psykiskt
efterblivna,

dels ock bifalla de förslag i övrigt,
om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

Propositionen hade, såvitt angick de
därvid fogade lagförslagen, hänvisats till
lagutskott och behandlats av andra lagutskottet.
I övrigt hade propositionen
hänvisats till statsutskottet.

I propositionen hade föreslagits betydande
förbättringar i folkpensioneringen
fr. o. m. den 1 juli 1960.

Ålderspensionerna samt invalidpensionernas
och sjukbidragens maximibelopp
hade föreslagits höjda med 250 kronor
om året för en ensam pensionär och
350 kronor för två pensionsberättigade
makar. Med 9 indextillägg skulle det årliga
beloppet för en ensam pensionär
bliva 2 750 kronor och för två pensionsberättigade
makar 4 350 kronor eller
2 175 kronor för vardera maken. Till
sistnämnda belopp skulle också hustrutilläggens
maximibelopp höjas. Någon
avveckling av de kommunala bostadstillläggen
hade icke föreslagits.

Nya regler hade föreslagits beträffande
änkepensionerna. Dessa skulle i fortsättningen
utgå med samma belopp som
ålderspensionen till en ensam pensionär,

varigenom de skulle höjas med 750 kronor
till 2 750 kronor. Full änkepension
hade föreslagits tillkomma dels en änka,
som hade barn under 16 år i hemmet,
och dels annan änka, som fyllt 50 år
vid mannens död och varit gift med
honom i minst 5 år. Om en änka utan
barn i hemmet vore under 50 år vid
mannens död, skulle pensionen minskas
med en femtondel för varje år som änkans
ålder vid mannens död understege
50 år. Hade hon icke fyllt 36 år vid
mannens frånfälle, erhöll hon ingen
änkepension. Om en änka icke längre
hade något barn under 16 år i hemmet,
skulle vid bedömandet av hennes rätt
till full eller reducerad pension anses
som om mannen avlidit, då yngsta barnet
fyllde 16 år eller då änkan eljest
upphörde att ha barn under nämnda
ålder i hemmet.

En änka, som finge sin pension indragen
på grund av omgifte och därefter
ånyo bleve änka inom 5 år, skulle
enligt förslaget kunna återinträda i rätten
till änkepension efter den förste
mannen.

Till kvinnor, som blevo änkor efter
utgången av juni 1960, skulle de nya
änkepensionerna utgivas utan inkomstprövning,
medan inkomstprövning enligt
nuvarande regler skulle tillämpas
beträffande pensioner till änkor, vilkas
män avlidit före den 1 juli 1960. Om
mannens dödsfall inträffat under tiden
den 1 juli 1959—den 30 juni 1960 eller
den 1 juli 1958—30 juni 1959, skulle dock
alltid utgå — såsom ett garantibelopp
utan inkomstprövning — i förra fallet
minst 2/3 och i senare fallet minst 1/3
av änkepensionen.

De nya änkepensionsreglerna beräknades
den 1 juli 1960 bli tillämpliga på
omkring 62 000 kvinnor, av vilka 34 000
förut helt saknat rätt till förmåner från
folkpensioneringen.

Propositionen innehöll vidare förslag
om att barnpensioner å 1 000 kronor
om året skulle utan inkomstprövning utgå
till alla barn under 16 år, som mist
sin fader eller moder eller båda föräld -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

rarna. Omkring 14 000 barn, som nu hade
särskilt barnbidrag, skulle i stället få
barnpension, och därutöver beräknades
49 000 barn erhålla sådan pension.

Maximibeloppet för återstående särskilda
barnbidrag, till antalet omkring
13 500, hade föreslagits höjt till 996 kronor.
Samma belopp skulle enligt förslaget
bliva maximum för bidragsförskott.

För budgetåret 1960/61 beräknades
statens merkostnader på grund av förslagen
bli 306 miljoner kronor, varav
195 miljoner kronor för standardhöjningen,
51 miljoner kronor för änkepensionsreformen
och 60 miljoner kronor
för barnpensionsreformen. Kommunernas
kostnader beräknades öka med
25 miljoner kronor för standardhöjningen
och 38 miljoner kronor för änkepensionsreformen,
medan barnpensionsreformen
icke medförde någon kostnadsökning
för kommunerna.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
var i nedan angivna delar
så lydande:

3 § 4 mom. femte stycket

Änkepension skall indragas om den
änkepensionsberättigade ingår äktenskap
eller stadigvarande sammanbor
med man, med vilken hon varit gift eller
har eller har haft barn. Har änkepension
indragits enligt vad nyss sagts, må pensionen
ånyo börja utgå, om äktenskapet
upplöses eller samboendet upphör innan
det bestått i fem år.

8 §

Tilläggspension, hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg minskas med en
tredjedel av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den må överstiga för
gift pensionsberättigad 750 kronor och
för annan pensionsberättigad 1 000 kronor
samt med ytterligare en tredjedel
i vad årsinkomsten må överstiga 1 050
kronor för gift pensionsberättigad och
1 400 kronor för annan pensionsberättigad.

Minskning skall, där rätt till såväl tillläggspension
eller hustrutillägg som kommunalt
bostadstillägg föreligger, ske först
å bostadstillägget och därefter å tilläggspensionen
eller hustrutillägget. Indextilllägg
till hustrutillägg minskas först sedan
hustrutillägget i övrigt bortfallit.

Äger änkepensionsberättigad uppbära
livränta enligt 20 § lagen om yrkesskadeförsäkring
eller äger hon jämlikt annan
lag eller särskild författning eller
enligt Konungens förordnande uppbära
motsvarande livränta, vilken bestämmes
av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses i 1 §
lagen om yrkesskadeförsäkring, skall
livräntan avdragas från änkepensionen i
vad förmånerna belöpa på samma tid,
dock att alltid minst hälften av pensionen
skall utgivas. Livräntan skall i vad
den sålunda avdragits icke räknas såsom
inkomst vid tillämpning av första och
andra styckena.

Övergångsbestämmelserna, tredje stycket
punkten 4

4. Änkepension efter man, som avlidit
före ikraftträdandet, minskas enligt bestämmelserna
i 8 § äldre lydelsen.
Minskning skall dock därvid i första
hand göras å kommunalt bostadstillägg.
Änkepensionen skall, om dödsfallet inträffat
under tiden den 1 juli 1958—den
30 juni 1959, utgå med minst en tredjedel
och, om dödsfallet inträffat under tiden
den 1 juli 1959—den 30 juni 1960,
med minst två tredjedelar av det belopp,
som utan minskningen skulle hava tillkommit
den pensionsberättigade. Änkepension,
som efter minskningen understiger
eu femtondel av full pension, skall
ej utgå. I fall som avses i denna punkt
skola 74 § 2 mom. och 16 § äldre lydelsen
alltjämt gälla.

I förslaget till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 1 juni
1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. m. hade 1 § erhållit följande
lydelse:

»Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år
räknat med

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

455 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för hustru, som uppbär hustrutilllägg,
samt

600 kronor för annan pensionsberättigad.
»

I Kungl. Maj :ts förslag till lag om
barnpensioner hade 3 och 4 §§ avfattats
sålunda:

3 §

Barnpension utgör för år räknat 1 000
kronor.

4 §

Äger barn, som är berättigat till barnpension
enligt denna lag, jämväl uppbära
livränta enligt 21 § lagen om yrkesskadeförsäkring
eller äger barnet jämlikt annan
lag eller särskild författning eller
enligt Konungens förordnande uppbära
motsvarande livränta, vilken bestämmes
av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller bolag som avses i 1 § lagen
om yrkesskadeförsäkring, skall livräntan
avdragas från barnpensionen i vad
förmånerna belöpa på samma tid, dock
att alltid minst en fjärdedel av pensionen
skall utgivas.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna nr 19 i
första kammaren av herr Persson, Helmer,
och nr 11 i andra kammaren av
herr Senander m. fl., om viss höjning
av folkpensionerna,

de likalydande motionerna nr 316 i
första kammaren av herr Wirmark m. fl.
och nr 391 i andra kammaren av fru
Johansson m. fl., angående socialt försäkringsskydd
för hemmadöttrar, m. m.;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 573 i
första kammaren av herr Bengtson m. fl.
och nr 714 i andra kammaren av herr

2 Första kammarens protokoll 1960. Nr 14

Hedlund m. fl., i vad motionerna hänvisats
till lagutskott,

de likalydande motionerna nr 574 i
första kammaren av fröken Andersson
och nr 717 i andra kammaren av fru
Kristensson m. fl,

de likalydande motionerna nr 575 i
första kammaren av herr Bengtson m. fl.
och nr 713 i andra kammaren av herr
Hedlund m. fl.,

de likalydande motionerna nr 576 i
första kammaren av herr Carlsson, Eric,
och herr Sundin samt nr 719 i andra
kammaren av herrar Fålldin och Nilsson
i Tvärålund,

de likalydande motionerna nr 577 i
första kammaren av herr Ewerlöf m. fl.
och nr 718 i andra kammaren av herr
Hjalmar son m. fl.,

de likalydande motionerna nr 578 i
första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 716 i andra kammaren av
herr Malmborg m. fl.,

de likalydande motionerna nr 579 i
första kammaren av herrar Sundin och
Mattsson samt nr 715 i andra kammaren
av herr Jansson i Benestad m. fl.,

motionen nr 709 i andra kammaren av
herr Senander m. fl.,

motionen nr 710 i andra kammaren av
herr Senander m. fl.,

motionen nr 711 i andra kammaren
av herr Svensson i Ljungskile och fröken
Elmén, samt

motionen nr 712 i andra kammaren av
fröken Karlsson.

I motionerna I: 316 och II: 391 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om åtgärder
i syfte att bereda de s. k. hemmadöttrarna
och liknande grupper möjlighet
till socialt försäkringsskydd och
samma trygghet i socialt och ekonomiskt
avseende, som andra samhällsmedborgare
vore berättigade till.

I motionerna I: 573 och II: 714 hade
under a) och c) yrkats, att riksdagen
måtte besluta

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

a) att utöver vad som föreslagits i
proposition nr 75 ålderspensionerna
samt invalidpensionernas och sjukbidragens
maximibelopp inom folkpensioneringen
med verkan från den 1 januari
1961 skulle höjas med 250 kronor om
året för ensam pensionär och 350 kronor
för två pensionsberättigade makar;

c) att folkpensionsavgiften från den
1 januari 1961 skulle utgå med 5 procent
av den taxerade inkomsten enligt
i övrigt nu gällande bestämmelser.

I motionerna I: 574 och II: 717 hade
hemställts,

a) att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 75 måtte besluta,
att oreducerad änkepension skulle utgå
efter inkomstprövning från och med
den 1 juli 1960 tills vidare med 2 750
kronor per år och med reduktion enligt
propositionens förslag,

b) att riksdagen måtte besluta om uppskov
med det slutliga ställningstagandet
till änkepensioneringens utformning,
så att frågan kunde — under beaktande
av de i motionen anförda synpunkterna
—- prövas i samband med
förslag om invalidpensionering.

I motionerna I: 575 och II: 713 hade
hemställts, att riksdagen måtte

1) besluta, att barnpension till barn
vars båda föräldrar avlidit skulle utgå
med 1 500 kronor,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning i enlighet
med vad i motionen anförts av dels
fråga om bättre pensionsförmåner till
dem, som blivit änkor före den 1 juli
1960, dels frågan om tryggandet av
främst äldre, ogifta kvinnors försörjning,
vilka under lång tid haft vårdnaden
av till följd av ålder eller annan
orsak handikappade föräldrar eller därmed
jämförbar uppgift, dels ock frågan
om en mindre restriktiv behovsprövning
inom folkpensioneringens ram.

I motionerna I: 576 och II: 719 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att inkomstgränsen för erhållande av inkomstprövad
pensionsförmmån, skulle
höjas med 1 000 kronor.

I motionerna I: 577 och II: 718 hade
hemställts,

I. att riksdagen vid behandlingen av
proposition nr 75 måtte

1) avslå Kungl. Maj:ts förslag om höjning
av hustrutillägget;

2) avslå Kungl. Maj:ts förslag rörande
ett icke inkomstprövat garantibelopp om
två tredjedelar av änkepensionen, därest
mannen avlidit under tiden den 1
juli 1959—30 juni 1960, och en tredjedel
av änkepensionen om mannen avlidit
under tiden den 1 juli 1958—30 juni
1959;

3) med ändring av Kungl. Majrts förslag
rörande grunderna för utgivande
av änkepension besluta,

a) att den bestämmelse i 3 § 4 mom.
femte stycket lagen om folkpensionering
skulle utgå, enligt vilken änkepension
skulle vara helt förverkad, om äktenskap,
som änkepensionsberättigad inginge,
bestode i 5 år eller mera,

b) att änkepension, där mannens död
inträffat efter den 30 juni 1960, icke
skulle kunna reduceras eller upphöra av
den anledningen att barn under 16 år,
som vid dödsfallet vistats i hemmet, sedermera
blivit bosatt utom hemmet utan
skulle så till vida definitivt regleras vid
mannens död och reduceras först vid
tidpunkt då yngsta barnet beräknades
uppnå 16 års ålder, att pensionsrätten
bleve oberoende av vem som hade vårdnad
om barnet;

4) besluta, att barnpensionen till barn
vars båda föräldrar avlidit skulle utgöra
1 500 kronor i stället för 1 000 kronor
om året;

5) beträffande det kommunala bostadstillägget
besluta,

a) att sådant tillägg icke skulle utgå
till änkepensionsberättigad som icke hade
varit berättigad till änkepension enligt
äldre bestämmelser,

b) att ökning av standärdtillägg till
annan änkepensionsberättigad samt eventuell
standardhöjning av hustrutillägg
i sin helhet skulle avräknas från kommunalt
bostadstillägg,

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

c) att ökning av standardtillägg till
allmän ålderspension, invalidpension eller
sjukbidrag skulle avräknas från kommunalt
bostadstillägg med hälften,

d) att kostnadsökning som kunde orsakas
av beslut om nya grunder för
kommunala bostadstillägg icke skulle
föranleda något bidrag från staten;

6) besluta, att i princip total samordning
mellan änke- och barnpensionerna
å ena sidan och änke- och barnlivräntor
å den andra skulle tillämpas
och sålunda

a) att i lagen den 14 maj 1954 (nr
243) om yrkesskadeförsäkring och därmed
sammanhängande författningar
skulle införas sådana bestämmelser för
yrkesskador som inträffade efter den 30
juni 1960, att tills vidare från änkelivränta
avräknades änkepension från
folkpensioneringen utan beaktande av
sådana index- och standardtillägg som
kunde tillkomma efter juli månad 1960
och att från barnlivränta avräknades
barnpension med högst 1 000 kronor,

b) att i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261) skulle införas
motsvarande bestämmelser,

c) att, om yrkesskadan inträffat före
den 1 juli 1960 men dödsfallet inträffat
nämnda dag eller senare, nedsättning i
stället skulle göras i änkepensionen respektive
barnpensionen så att motsvarande
resultat som under a) och b) erhölles; 7)

besluta, att folkpensionsavgiften
fr. o. m. ingången av år 1961 skulle utgöra
4,5 c/c av den taxerade inkomsten,
dock högst 675 kronor;

8) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj:t måtte

a) tillse att pågående utredning rörande
rätt till uppskov med uttagande
av folkpension mot att folkpensionen
höjdes ävensom rörande frågan om pensionsålderns
rörlighet nedåt bedreves så
skyndsamt, att förslag snarast kunde föreläggas
riksdagen,

b) låta frågan om indexregleringen
av folkpensionerna göras till föremål

för en förutsättningslös skyndsam utredning.

I motionerna 1: 578 och II: 716 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 75 måtte besluta,

A. att barnpension fr. o. m. 1 juli
1960 skulle utgå med 1 000 kronor till
barn under 16 år, som förlorat en av
sina föräldrar, och med 1 500 kronor
till barn, som förlorat båda sina föräldrar; B.

att i skrivelse till Kungl. Maj:t

1. anhålla, att förslag måtte framläggas
för riksdagen om värdeskydd åt
barnpensionerna genom indexreglering
i likhet med vad som gällde för övriga
förmåner inom folkpensioneringen;

2. uttala,

a) att en administrativ samordning
på socialförsäkringarnas område icke
finge rubba folkpensioneringens grundläggande
och betydelsefulla ställning,

b) att möjligheterna att bereda pension
före 67 år till dem, som på grund
av skötsel av föräldrar eller syskon i
hemmet icke blivit i tillfälle att ha förvärvsarbete
eller annorledes hade
starkt reducerade försörjningsmöjligheter
ingående borde prövas av 1958 års
socialförsäkringskommitté och att förslag
härom borde föreläggas riksdagen;

3. giva till känna vad i motionerna
anförts i fråga om folkpensionsavgiften.

Beträffande folkpensionsavgiften hade
i motionerna anförts bland annat att,
såvitt budgetläget kunde bedömas, en
avgiftshöjning med ett belopp som motsvarade
en procent enligt gällande system
syntes bli erforderlig, därest omsättningsskatten
avskaffades från och
med den 1 januari 1961. Yidare hävdades
i motionerna, att en täckning av
folkpensionskostnadernas stegring genom
höjning av den särskilda folkpensionsavgiften
utgjorde en för folkpensionärerna
bättre garanti för genomförandet
av höjningen av folkpensionerna
under 1960-talet än finansiering i ökad
grad genom skattemedel.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

I motionerna I: 579 och II: 715 hade
hemställts, att full änkepension utan behovsprövning
skulle utgå till den, som
blivit änka före den 1 juli 1960 från det
år hon uppnått 60 års ålder.

I motionen II: 709 hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, att förslaget
till lag angående ändrad lydelse av 1 och
2 § § lagen den 1 juni 1956 (nr 264) om
höjning av folkpensioner m. m. skulle
beträffande 1 § erhålla följande lydelse:

»Folkpension i form av allmän ålderspension,
tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg skall höjas för år
räknat med

690 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, ävensom
för hustru, som uppbär hustrutilllägg,
samt

1 050 kronor för annan pensionsberättigad.
»

I motionen II: 711 hade yrkats att
riksdagen

1. skulle antaga Kungl. Maj:ts proposition
nr 75, dock med den ändringen,
att den nuvarande inkomstprövningen
för änkepensionen bibehölles,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
hemställa om en översyn av reglerna
för inkomstprövningen enligt i motionen
angivna riktlinjer samt att förslag
härom skulle föreläggas nästa års riksdag
i samband med förslag om en reform
av invalid- och förtidspensioneringen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandena i motionerna I: 19 och
II: 11 samt motionen II: 709,

2) yrkandena i motionerna I: 574 och
II: 717,

3) yrkandena under 1), 2), 3), 4)
och 6) i motionerna I: 577 och II: 718,

4) yrkandet under 1) i motionerna
I: 575 och II: 713,

5) yrkandet under A i motionerna I:
578 och II: 716,

6) yrkandet i motionerna 1:579 och
II: 715,

7) yrkandet under 1) i motionen II:
711 samt

8) yrkandena i motionen II: 712,

I. måtte — med förklaring att riksdagen
icke kunnat helt bifalla det genom
förevarande proposition, nr 75,
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering —- för sin del
antaga lagförslaget med den ändringen,
att tredje stycket punkten 4 övergångsbestämmelserna
erhölle nedan angivna
lydelse:

4. Beträffande änkepension efter man,
som avlidit före ikraftträdandet, skall
8 § äldre lydelsen alltjämt äga tillämpning.
Minskning enligt nämnda paragraf
av pensionsförmån skall dock därvid i
första hand göras å kommunalt bostadstillägg.
Änkepensionen skall, om dödsfallet
inträffat under tiden den 1 juli
1958—den 30 juni 1959, utgå med minst
en tredjedel och om dödsfallet inträffat
under tiden den 1 juli 1959—den 30 juni
1960, med minst två tredjedelar av
det belopp, som utan minskningen skulle
hava tillkommit den pensionsberättigade,
dock att änkepensionen icke på
grund av vad nu sagts må uppgå till
högre belopp än som skulle hava utgått,
om dödsfallet inträffat efter den 30 juni
1960. Änkepension, som efter minskningen
understiger en femtondel av full
pension, skall ej utgå. I fall som avses
i denna punkt skola 14 § 2 mom. och
16 § äldre lydelsen alltjämt gälla.

II. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 2 §§ lagen
den 1 juni 1956 (nr 264) om höjning
av folkpensioner m. m.,

III. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen
den 30 juni 1947 (nr 398) om kommunernas
bidrag till kostnaderna för
folkpensioneringen,

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

IV. måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om
barnpensioner.

B. att riksdagen måtte antaga följande
genom propositionen framlagda förslag
till lagändringar, nämligen

I. förslag till lag angående ändring i
lagen den 26 juli 1947 (nr 530) om särskilda
barnbidrag till änkors och invaliders
m. fl. barn,

II. förslag till lag angående ändring i
bidragsförskottslagen den 11 juni 1943
(nr 382),

III. förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 2 §§ lagen den 31 maj
1957 (nr 284) om utfyllnad av vissa
underhållsbidrag,

IV. förslag till lag angående ändrad
lydelse av 29 och 33 §§ lagen den 3 januari
1947 (nr 1) om allmän sjukförsäkring
samt

V. förslag till lag angående ändrad lydelse
av 22 § lagen den 4 juni 1954 (nr
483) om undervisning och vård av vissa
psykiskt efterblivna.

C. att riksdagen i anledning av motionerna
1:575 och 11:713, motionerna
I: 576 och II: 719 samt motionen II: 711
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att åt 1958 års socialförsäkringskommitté
måtte uppdragas att överse
reglerna om inkomstprövningen inom
folkpensioneringen.

D. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 316 och II: 391, motionerna
1:575 och 11:713 samt motionerna I:
578 och 11:716 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva Kungl.
Maj :t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört i frågan om socialt försäkringsskydd
åt hemmadöttrar m. m.

E. att följande motioner, nämligen

1) motionerna 1:573 och 11:714, i
vad de hänvisats till lagutskott,

2) motionerna 1:575 och 11:713,

3) motionerna 1:577 och 11:718,

4) motionerna I: 578 och II: 716 samt

5) motionen 11:710,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i utlåtandet
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A i utskottets hemställan

Förslaget till lag angående ändring i
lagen om folkpensionering

I. Till 3 § 4 mom.

(avseende femårsgränsen vid återupplivning
av änkepension)

Av herrar Ringaby och Björkman,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
med bifall till yrkandet under 3 a) i
motionerna I: 577 och II: 718 bort hemställa,
att 3 § 4 mom. måtte erhålla i
reservationen angiven lydelse.

II. Till 8 §.

(avseende samordningen mellan änkepension
och änkelivränta från yrkesskadeförsäkringen
m. m.)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till yrkandena under 6) i motionerna
1:577 och 11:718, i vad avsåge
änkepensionerna, måtte för sin del

dels besluta, att tredje stycket skulle
utgå ur det genom propositionen framlagda
förslaget till ny lydelse av 8 § lagen
om folkpensionering,

dels ock såsom en följd härav

A. antaga i reservationen införda förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av
25 § lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om
yrkesskadeförsäkring;

2) förordning angående ändrad lydelse
av 11 § 1 mom. förordningen den 2
juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
(militärersättningsförordning); -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

B. besluta, att övergångsbestämmelserna
till det genom propositionen framlagda
förslaget till lag angående ändring
i lagen om folkpensionering skulle erhålla
i reservationen angiven lydelse.

III. Till övergångsbestämmelserna

(avseende garantireglerna beträffande
dem som blivit änkor under tiden den 1
juli 1958—den 30 juni 1960)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet med bifall
till yrkandet under 2) i motionerna
1:577 och 11:718 bort hemställa, att
tredje stycket punkten 4 i övergångsbestämmelserna
skulle erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ lagen om höjning
av folkpensioner m. m.

IV. Till 1 §.

(avseende undantagande av hustrutillläggen
från standardhöjningen)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, som
i denna reservation angivits, samt att
utskottet med tillstyrkande av yrkandet
under 1) i motionerna I: 577 och II: 718
bort hemställa, att 1 § måtte erhålla följande
lydelse: »Folkpension i form av
allmän ålderspension, tilläggspension eller
änkepension skall höjas för år räknat
med

455 kronor för gift pensionsberättigad,
vars make åtnjuter ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag eller
vars hustru uppbär hustrutillägg, samt

600 kronor för annan pensionsberättigad.

Folkpension i form av hustrutillägg
skall höjas för år räknat med 280 kronor.
»

Förslaget till lag om barnpensioner

V. Till 3 §.

(avseende barnpensionens storlek då
båda föräldrarna avlidit)

Av herrar Sunne, Edström, Thorsten
Larsson, Ringaby, Jacobsson i Tobo och
Wahlund, fru Sandström samt herr
Björkman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
med bifall till yrkandet under 1) i motionerna
I: 575 och II: 713, yrkandet under
4) i motionerna 1:577 och 11:718
samt yrkandet under A i motionerna I:
578 och 11:716 bort hemställa, att 3 §
måtte erhålla följande lydelse:

3 §.

Barnpension utgör för år räknat 1 500
kronor för barn, vars båda föräldrar avlidit,
och 1 000 kronor för annat barn.

17. Till 4 §.

(avseende samordningen mellan barnpension
och barnlivränta från yrkesskadeförsäkringen
m. m.)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka,
under åberopande av vad de anfört
vid reservationen under II, ansett, att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till yrkandena
under 6) i motionerna I: 577 och II:
718, i vad avsåge barnpensionerna, måtte
för sin del

dels besluta, att 4 § skulle utgå ur förslaget
till lag om barnpensioner, att efterföljande
paragrafer skulle erhålla
ändrat nummer i konsekvens härmed
samt att hänvisningen i övergångsbestämmelserna
till 6 § skulle ändras till
att avse 5 §,

dels ock såsom en följd härav

A. antaga i reservationen införda förslag
till

1) lag angående ändrad lydelse av 25 §
lagen den 14 maj 1954 (nr 243) om yrkesskadeförsäkring; 2)

förordning angående ändrad lydelse
av 11 § 1 mom. förordningen den 2
juni 1950 (nr 261) om ersättning i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring
(militärersättningsförordning); B.

besluta, att övergångsbestämmelserna
till förslaget till lag om barnpensioner

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

skulle erhålla i reservationen angiven
lydelse.

Vid D i utskottets hemställan

Utan direkt anknytning till lagförslagen

VII.

(avseende socialt försäkringsskydd åt
hemmadöttrar m. m.)

Av herrar Sunne, Edström, Thorsten
Larsson, Jacobsson i Tobo och Wahlund
samt fru Sandström, vilka ansett, att utskottets
yttrande i denna fråga bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet i anledning
av motionerna I: 316 och II: 391, motionerna
1:575 och II: 713 samt motionerna
I: 578 och II: 716 bort under D hemställa,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att åt 1958 års socialtörsäkringskommitté
måtte uppdragas
att skyndsamt utreda frågan om möjligheterna
att bereda pension före 67 år
till dem, som på grund av skötsel av föräldrar
eller syskon i hemmet icke blivit
i tillfälle att hava förvärvsarbete eller
som av annan orsak hade starkt reducerade
försörjningsmöjligheter.

Vid E i utskottets hemställan

Utan direkt anknytning till lagförslagen

VIII.

(avseende avräkning av standardhöjning
å kommunalt bostadstillägg m. m.)

Av herrar Ringaby och Björkman, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss del hava den ändrade avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av yrkandena under 5) i motionernr
1:577 och 11:718 måtte för sin del
antaga följande förslag till

Lag

angående ändrad lydelse av 7 § lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering Härigenom

förordnas, att 7 § lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

7 §.

Efter beslut av kommun må, i den ordning
nedan sägs, kommunalt bostadstilllägg
utgå till pensionsberättigad som är
mantalsskriven inom kommun eller till
där mantalsskriven hustru som uppbär
hustrutillägg. Sådant tillägg skall anses
såsom folkpension.

Kommunalt bostadstillägg beräknas
med utgångspunkt från sådana av kommunen
fastställda grunder härför, vilka
enligt anmälan till pensionsstyrelsen
voro gällande vid utgången av år 1959.
Härvid angivna belopp skola minskas
med hälften av sådan höjning av folkpension
som enligt 1 § lagen den 1 juli
1956 om höjning av folkpensioner m. m.
tillkommer pensionsberättigad, i den
mån höjningen överstiger belopp som
härutinnan gällde vid utgången av juni
månad 1960. Då fråga är om änkepension,
skall dock minskningen av det
kommunala bostadstillägget avse dels hela
beloppet av höjning som nyss sagts
dels därutöver 340 kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli
1960.

IX.

(avseende ytterligare standardhöjning
den 1 januari 1961)

Av herrar Thorsten Larsson och Wahlund,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till yrkandet under a) i motionerna
I: 573 och 11:714 måtte för sin del antaga
i reservationen infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
1 juni 1956 (nr 264) om höjning av folkpensioner
m. m.

(avseende folkpensionsavgiftens storlek) 1.

Av herrar Thorsten Larsson och
Wahlund, vilka, under hänvisning till
vad de anfört i reservationen under IX,
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till yrkandet under

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

c) i motionerna I: 573 och II: 714 måtte
för sin del antaga i denna reservation infört
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 19 § 2 mom. lagen den 29 juni
1946 (nr 431) om folkpensionering.

2. Av herrar Ringaby och Björkman,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
yrkandet under 7) i motionerna 1:577
och II: 718 måtte för sin del antaga i reservationen
infört förslag till lag angående
ändrad lydelse av 19 § 2 mom. lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

3. Av herrar Sanne, Edström och Jacobsson
i Tobo samt fru Sandström,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den avfattning, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till yrkandet under 3. i motionerna
I: 578 och II: 716 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t såsom sin mening giva
Kungi. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i fråga om folkpensionsavgiftens
storlek.

XI.

(avseende änkepension i övergångsfallen) 1.

Av herrar Thorsten Larsson och
Wahlund, vilka ansett, att utskottets yttrande
i viss angiven del bort erhålla
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:575 och 11:713 samt motionerna I:
579 och 11:715 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning av
frågan om bättre pensionsförmåner för
kvinnor, som blivit änkor före den 1
juli 1960, i enlighet med de riktlinjer
reservanterna angivit.

2. av fru Eriksson i Ängelholm, utan
angiven mening.

XII.

(avseende den inverkan barn, som fyllt
16 år före den 1 juli 1960, borde ha på
rätten till änkepension)

Av herrar Ringaby och Björkman,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
I: 575 och II: 713 samt motionen
II: 712 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en skyndsam utredning
av frågan om förbättrade änkepensioner
i de övergångsfall, där änkan före
den 1 juli 1960 haft barn under 16 år.

XIII.

(avseende indexreglering av barnpensioner) Av

herrar Sunne, Edström, Thorsten
Larsson, Jacobsson i Tobo och Wahlund
samt fru Sandström, vilka ansett,
att utskottets yttrande i anledning av
yrkandet under Bli motionerna I: 578
och II: 716 bort erhålla den ändrade lydelse,
denna reservation visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till värdeskydd av barnpensioner
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

XIV.

(avseende folkpensionernas ställning
inom socialförsäkringen)

Av herrar Sunne, Edström och Jacobsson
i Tobo samt fru Sandström,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den avfattning som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i
anledning av yrkandet under B 2 a) i
motionerna 1:578 och 11:716 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t såsom sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört i frågan om folkpensionernas
ställning inom socialförsäkringssystemet.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat ett
särskilt yttrande av herrar Thorsten
Larsson, Ringaby, Wahlund och Björkman,
vilka anfört:

»I utskottets uttalanden förekommer i
vissa avsnitt hänvisningar till den allmänna
tilläggspensioneringen, vilka vi
icke kunnat biträda. Av tekniska skäl
har vi emellertid härvidlag avstått från

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

reservationsvis framförda yrkanden rörande
ändringar i lydelsen av utskottets
utlåtande.»

Herr TALMANNEN yttrade:

Innan jag lämnar ordet till förste talare
vill jag erinra om att hela utskottets
hemställan har föredragits och
att överläggningen således gäller utlåtandet
i dess helhet. Yrkanden i anledning
av utlåtandet skall framställas under
överläggningen oavsett till vilken
punkt i utskottets hemställan de hänför
sig.

Efter överläggningens slut kommer
jag att redogöra för den ordning, i vilken
propositioner i anledning av de
under överläggningen gjorda yrkandena
kommer att ställas. En stencilerad uppställning
över ordningen för ställandet
av propositioner såvitt gäller eventuella
yrkanden om bifall till utskottets
hemställan och till de vid utlåtandet
fogade reservationerna m. m. kommer
att utdelas till kammarens ledamöter.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Vid 1958 års riksdag
enade man sig om folkpensionernas utveckling
under en tioårsperiod. Man lovade
svenska folket att folkpensionen
från 67 års ålder fram till 1968 stegvis
skulle höjas till 3 600 kronor för en ensam
pensionär och till 5 400 kronor för
två pensionsberättigade makar, beloppen
räknade i 1957 års penningvärde.

Rörande takten i höjningen av folkpensionerna
efter 1958 förordade allmänna
pensionsberedningen en särskilt
kraftig höjning år 1960 — 700 kronor
för ensam pensionär och 820 kronor tillsammans
för två pensionsberättigade
makar —- och därefter en jämn stegring
vartannat år fram till 1968.

Riksdagen har inte velat binda sig för
beredningens förslag i denna del. Såväl
1958 års A-riksdag som 1959 års
riksdag har i stället understrukit, att
det vid varje ytterligare höjning av pensionsnivån
bör föreligga möjlighet för
statsmakterna att bestämma höjningens
storlek med hänsyn till den statsfinan -

siella och samhällsekonomiska situationen.
Särskilda utskottet vid 1958 års
riksdag uttalade också, att den av pensionsberedningen
föreslagna särskilt
kraftiga höjningen 1960 bör undvikas
och en jämnare successiv höjning eftersträvas.

Propositionens förslag att till ålderspensionen
från och med den 1 juli i år
lägga ett standardtillägg på 250 kronor
för ensamstående pensionär och 350
kronor för två makar är också utskottets
förslag, och till detta vill jag ansluta
mig. Jag tror jag kan säga att jag
därmed talar också på mitt partis vägnar.

Utom denna förbättrade grundtrygghet
på äldre dar skall folkpensionen
också ge ökad trygghet för efterlevande
änkor och barn och för dem som helt
eller delvis förlorat sin arbetsförmåga.

Beträffande änkepensionen föreslås
nya regler. Riksdagen har tidigare uttalat
sig för att inkomstprövningen av
änkepensionen slopas i de fall som inträffar
efter den 30 juni innevarande år.
Pensionsbeloppen skall då överensstämma
med ålderspensionen för en ensam
pensionär, alltså efter den 1 juli i år
2 750 kronor.

Härvidlag finns en del övergångsfall
som fordrar särskilda övergångsbestämmelser.
Utskottet har därför vidtagit en
ändring i Kungl. Maj:ts förslag. I utskottets
förslag har beträffande änkepensionen
sagts »att änkepensionen icke
på grund av vad nu sagts må uppgå till
högre belopp än som skulle hava utgått,
om dödsfallet inträffat efter den 30 juni
1960». Utskottet har ansett att man genom
denna ändring har kunnat rätta till
vad som annars skulle innebära en
orättvisa. Folkpartiets utskottsledamöter
har inte något att erinra mot det förslaget
utan har biträtt detsamma.

I flera motioner, bland annat från
folkpartihåll, har yrkats att åtgärder
måtte vidtagas för tryggande av vissa i
inkomstavseende missgynnade gruppers
försörjning, vilka anses vara i behov av
men inte eller i förhållandevis ringa
grad ha möjlighet att erhålla förmåner
från socialförsäkringen. Härvid nämnes

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering,

i första hand de s. k. hemmadöttrarna,
d. v. s. äldre ogifta kvinnor, vilka stannat
i föräldrahemmet och tagit vård om
sina föräldrar till dessas död. Utskottet
framhåller »att sådana kvinnor på grund
av ensidigt och isolerat levnadssätt ofta
har svårigheter att efter föräldrarnas
död skaffa sig försörjning. Eftersom de
i allmänhet är under 67 år kan de inte
erhålla ålderspension från folkpensioneringen.
Deras i allmänhet låga inkomster
gör att de vid inträffad sjukdom
får inga eller allenast ringa förmåner
från sjukpenningförsäkringen».

Utskottet yttrar vidare: »Enligt utskottets
mening torde de i föreliggande
motioner aktualiserade frågorna inte
helt kunna finna sin lösning inom invalidpensioneringen
eller genom förtida
uttag av ålderspensionen. Ytterligare åtgärder
kan bli erforderliga. Innan slutlig
ståndpunkt kan tagas härtill synes
en utredning böra ske i syfte att kartlägga
föreliggande behov och eventuellt
erforderliga åtgärder. Det torde vara
lämpligt att detta utredningsarbete får
ske i anslutning till socialpolitiska kommitténs
arbete. Utskottet förordar därför
att föreliggande motioner överlämnas
till kommittén för att av denna beaktas
vid dess fortsatta arbete.»

En del av utskottets ledamöter har
emellertid inte funnit utskottets uttalande
tillfredsställande och har därför
hemställt om att utskottets yttrande,
som jag nyss citerade, måtte ersättas
med den text som i form av reservation
har intagits i utskottets utlåtande. Jag
skall citera något ur denna text: »Enligt
utskottets mening» —■ heter det i reservationen
— »är det av stor vikt att
de här aktualiserade frågorna utan
dröjsmål erhåller en tillfredsställande
lösning. Det torde därvid ligga närmast
till hands att i enlighet med uttalandet
av 1958 års A-riksdag de i förevarande
motioner aktualiserade problemen utredes
av 1958 års socialförsäkringskommitté.
Då problemet huvudsakligen är
att betrakta som ett tekniskt problem,
bör det finnas förutsättningar att ge de
här aktualiserade spörsmålen en snar
lösning. Utskottet vill därför betona att

m. m.

utredningsarbetet bör ske med största
skyndsamhet, så att förslag kan föreläggas
nästa års riksdag.»

I anslutning därtill yrkas att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att åt 1958 års socialförsäkringskommitté
uppdrages att skyndsamt utreda
frågan om möjligheterna att bereda
pension före 67 års ålder till dem, som
på grund av skötsel av föräldrar eller
syskon i hemmet inte blivit i tillfälle
att ha förvärvsarbete eller som av annan
orsak har starkt reducerade försörjningsmöjligheter.

Beträffande barnpensionerna har socialförsäkringskommittén
föreslagit att
barnpension skall utgå till barn, vars
fader avlidit, och till barn, vars moder
avlidit. När det gäller storleken av den
pension, som skall utgå till barn, vars
båda föräldrar avlidit, förordar kommittén
samma belopp på 1 000 kronor
som föreslagits skola utgå, då en av föräldrarna
är död, medan tre reservanter
i kommittén hade föreslagit att beloppet
skulle uppgå till 1 500 kronor. Departementschefen
har anslutit sig till kommittémajoritetens
förslag om 1 000 kronor
i båda fallen.

På den punkten har man inte kunnat
enas inom utskottet. Det har också
väckts tre motioner i detta ärende, såväl
från folkpartiet och högern som från
centerpartiet. Motionärerna har hemställt
att barnpension till barn, vars båda
föräldrar avlidit, skall utgå med
1 500 kronor. Utskottsmajoriteten har
förordat Kungl. Maj:ts förslag, men motionärernas
framställning har biträtts i
en till utskottets utlåtande fogad, utförligt
motiverad reservation, i vilken också
föreslås ändring av lydelsen av 3 § i
lagen om barnpensioner. Jag skall tillåta
mig att citera ett avsnitt av denna reservation.

Det heter där bl. a.: »Det får nämligen
enligt utskottets mening anses klart,
att de barn som förlorat båda föräldrarna
har ett avsevärt större behov av ekonomisk
hjälp än de vilka har en av föräldrarna
kvar i livet. Oavsett om barnen
i en familj drabbas av förlusten av endast
den ena eller båda föräldrarna blir

Onsdagen den 27 april 19G0 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

de för sin försörjning beroende av även
annan ekonomisk hjälp än den som folkpensionen
ger. Detta behov av tillskott
måste emellertid bli större för de föräldralösa
barnen. Det är rimligt att man
vid utformningen av grundskyddet beaktar
denna skillnad.» Reservanterna finner
det väl motiverat att barnpensionen
till barn, vars båda föräldrar avlidit,
skall utgå med det av motionärerna föreslagna
högre beloppet av 1 500 kronor
om året. Man har beräknat att merkostnaderna
härför skulle belöpa sig till cirka
750 000 kronor om året. Man har då
satt barnpensionsåldern till 16 år, och
reservanterna föreslår därför att 3 § får
följande lydelse: »Barnpension utgör för
år räknat 1 500 kronor för barn, vars
båda föräldrar avlidit, och 1 000 kronor
för annat barn.» Enligt utskottets formulering
av 3 § utgör barnpensionen 1 000
kronor vare sig båda föräldrarna avlidit
eller bara den ena.

I ett par motioner från folkpartihåll
— nr 578 i denna kammare och 716 i
andra kammaren — har hemställts att
riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla
om förslag till indexreglering av barnpensionerna.
Motionärerna har anfört
att den värdebeständighet som folkpensionerna
erhållit genom indexregleringen
allmänt anses såsom mycket värdefull.
Enligt motionärernas uppfattning
är det en brist att barnpensionerna inte
föreslås vara indexreglerade. Utskottets
majoritet har emellertid inte ansett det
lämpligt att nu tillskapa ett särskilt indexssystem
för barnpensionerna. Därför
har ett antal utskottsledamöter i en särskild
reservation till utskottsutlåtandet
anslutit sig till motionsyrkandet. I reservationen
föreslås följande skrivning:
»Utskottet anser i likhet med motionärerna
det inte befogat att undanta just
barnpensionerna från en värdebeständighet
inom pensionssystemet som numera
allmänt anses som mycket värdefull.
Barnpensionerna bör jämställas
med övriga folkpensionsförmåner i fråga
om anknytning till pensionsindex.
Uppdraget att närmare utarbeta denna
anknytning av barnpensionerna till pensionsindex
bör anförtros vederbörande

departement. Utskottet föreslår därför
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
begär förslag om sådant värdeskydd för
barnpensionerna.»

I propositionen omtalar departementschefen
att den av honom förordade folkpensionsreformen
innebär en kostnadsökning
med cirka 369 miljoner kronor
om året, varav 306 miljoner kronor faller
på staten och 63 miljoner kronor på
kommunerna. Det är i själva verket så,
säger han, att vid inget tillfälle sedan
den nuvarande folkpensioneringens införande
år 1948 en så kostnadskrävande
reform genomförts.

Hur skall nu reformen finansieras?
Staten bestrider enligt nuvarande ordning
huvuddelen av kostnaderna, och
härför tillgodogör sig staten folkpensionsavgifterna,
som nu uppgår till cirka

1 000 miljoner kronor om året. Men detta
är knappt hälften av statens utgifter
för folkpensioneringen. Resten täckes i
huvudsak genom skatter. Genomföres det
nu framlagda förslaget, beräknas statens
utgifter 1960/61 för detta ändamål till

2 400 miljoner kronor.

Då man gärna vill betrakta folkpensionen
som en social försäkring, har i
flera motioner, även från folkpartihåll,
yrkats att en höjning av folkpensionsavgiften
genomföres. I folkpartimotionerna
hävdas, att en avgiftsökning motsvarande
1 procent torde bli nödvändig
från och med 1961, därest omsättningsskatten
avskaffas från 1 januari 1961.
Motionärerna uttalar också, att täckning
av folkpensionskostnadernas stegring
genom höjning av den särskilda folkpensionsavgiften
utgör en för folkpensionärerna
bättre garanti för genomförandet
av höjningen av folkpensionerna
under 1960-talet än finansiering i ökad
grad genom skattemedel. Dessa synpunkter
har också framförts i en till utlåtandet
fogad reservation. Utskottet förordar
däremot att man tar ställning till avgiftshöjningen
först efter utredning.

Departementschefen har i propositionen
tillkännagivit, att det iir lians avsikt
— sedan socialförsäkringskommittén utrett
invalidpensioneringen — att låta utarbeta
förslag om folkpensioneringens

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

sammanslagning med tilläggspensioneringen
i ett enda lagverk. Till detta vill
departementschefen knyta även övriga
socialförsäkringar. Utskottet biträder departementschefens
förslag.

I en reservation till utskottsutlåtandet
betonas, att reservanterna delar uppfattningen,
att frågan om en teknisk och administrativ
samordning av samtliga socialförsäkringar
är ett angeläget spörsmål.
Samordningen fordrar emellertid
en omsorgsfull och förutsättningslös
prövning, och det vore olyckligt om ett
ställningstagande skulle forceras. Det
kan bli nödvändigt att vidtaga övergångsanordningar
av provisorisk karaktär
för att komma till rätta med vissa
samordningsproblem. Man erinrar om
att en väsentlig förstärkning av folkpensioneringen
förestår under 1960-talet.
I likhet med motionärerna vill reservanterna
betona, att en administrativ
samordning på socialförsäkringens område
inte får rubba folkpensioneringens
grundläggande och betydelsefulla ställning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de vid utskottets utlåtande fogade
reservationer, där jag är första namn
bland undertecknarna.

Herr RINGABY (b):

Herr talman! Det förslag till ändringar
i lagen om folkpensionering som nu
ligger på riksdagens bord innebär i
många stycken mycket stora förbättringar,
vilket vi alla är glada åt. Förslaget
innebär bl. a. en kraftig höjning
av de olika pensionsförmånerna.
Sålunda föreslår man att änkepensionerna
skall höjas med 750 kronor till
2 750 kronor och att pensionerna till
ensam pensionär och till två pensionsberättigade
makar skall böjas med 250
respektive 350 kronor. På den punkten
är utskottets ledamöter eniga utom
centerpartiets representanter, som vill
företa en ny, lika stor och lika kostnadskrävande
uppjustering redan ett
halvt år efter denna höjning.

Med anledning av detta klara överbud
vill jag gärna bringa i åtanke vad

centerpartiets ledare herr Hedlund yttrade
i årets remissdebatt, alltså för cirka
tre månader sedan. Jag citerar: »Det
må vara att många tycker att politikerna
skulle ha sagt stopp tidigare, gjort
klart för sig att det blir ett ökat skattetryck,
om vi inte säger stopp. Men när
vi nu inte i tid gjort det, är det nu
i dag nödvändigt inte bara med ett
stopp, utan med ett steg tillbaka, d. v. s.
med prutningar på en hel del poster.»

Detta är ju politisk klartext, och jag
vill gärna instämma i yttrandet. Men
det vore önskvärt, om centerpartiet levde
efter den läran.

Det nu föreslagna överbudet blir inte
heller mera begripligt, när vi vet
att centerpartiet i det särskilda utskottet
1958 enhälligt förordat en jämnare
höjning av folkpensionerna än vad pensionsberedningen
föreslog och dessutom
i riksdagen enhälligt biträtt denna jämnare
höjning. Samma enhällighet var det
på den punkten i särskilda utskottet
1959 och i besparingsutredningen.

Från centerpartiets sida brukar man
ju tala om reformstopp, att göra en
paus i den sociala trappan. Mot bakgrunden
av vad jag här anfört må det
kanske förlåtas, om jag blir förbryllad
av att centerpartiet just i år vill ta
dubbla steg i den sociala trappan, när
vi väl alla är eniga om att på samma
gång, nämligen 1968, nå slutmålet, 5 400
kronor för äkta makar.

Med tanke på de förut tunga skatterna
är en ytterligare avgiftshöjning på
cirka 100 miljoner kronor mycket kännbar.
Dessutom torde den ändå inte räcka
till för att finansiera centerpartiets
förslag.

Utskottsförslaget innebär bl. a., att
åldern för full pension till kvinna som
blivit änka efter den 30 juni 1960 skall
sänkas från 55 till 50 år och att dessa
pensioner skall utgå utan inkomstprövning
och med en avtrappande femtondelsskala
nedåt, så att ingen pension
utges om änkan är 35 år vid mannens
död. Om det finns barn under 16 år
i hemmet, skall dock full änkepension
utgå oavsett åldern vid änkeblivandet.
Om barnet avlider eller adopteras av an -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

nan person eller definitivt lämnar hemmet
före 16 års ålder, upphör barnpensionen.
Änkans pension skall då reduceras
efter 15-delsskalan på så sätt,
att pensionen beräknas som om maken
hade avlidit den dag barnet flyttade
hemifrån eller fyllde 16 år. Kravet på
detta samboende skall enligt utskottets
uttalande inte vara hårt. Vi inom utskottet
har kunnat biträda även detta
förslag liksom höjningen till 996 kronor
av de särskilda inkomstprövade
barnbidragen. Jag vill emellertid beklaga,
att en del problem ännu inte är utredda
av 1958 års socialförsäkringskommitté
och därför inte kunnat lösas genom
det nu föreliggande förslaget. Detta
gäller kanske framför allt invalidoch
förtidspensioneringens utformning
inom folkpensioneringen. Inte heller
frågan om samordning över huvud taget
mellan de olika socialförsäkringsförmånerna
är tillfredsställande löst, men här
bär ju utskottet utlovat bättring. I vissa
stycken är därför förslaget ofullständigt
och kommer att kräva en snar överarbetning.

Departementschefen skriver i propositionen
på s. 80: »Det ligger inget
egendomligt eller beklagansvärt i det
faktum, att socialförsäkringens stora
byggnad uppförts etappvis och att de
olika delarna tid efter annan anpassats
efter ändrade förutsättningar och behov.
» Alla vet vi emellertid, att »ten
byggnad som ideligen till- och ombygges
efter hand blir svåröverskådlig och
opraktisk. Det har också den här sociala
byggnaden blivit. Den har kanske
blivit ett exempel på hur en socialförsäkring
inte skall vara ordnad.
Inte minst sedan allmänna tilläggspensioneringen
tillkommit har samordningsfrågan
blivit svår. Trots att herr andre
vice talmannens eminenta sakkunskap
i dessa frågor stått till förfogande i andra
lagutskottet liksom i socialförsäkringskommittén,
har förslaget till ändring
i folkpensioneringslagen blivit sådant,
att det kommer att skapa många
tröskelproblem och svåra samordningsfrågor.
När det gäller ATP-pensioneringen
kan vi från högerhåll fortfarande

inte acceptera den anordningen, men
vi har ju inte heller kunnat skriva om
all lagtext. Av den anledningen finns
fogat till utskottets betänkande ett särskilt
yttrande, som även centerpartiet
biträder. Under behandlingen av detta
ärende har det för oss blivit alltmer
uppenbart, att den socialt rättvisa och
för alla lika grundpension, som folkpensionen
är — en så att säga för alla
lika social plattform att starta från med
frivilliga tillägg efter vars och ens önskan
— hade varit en vida bättre lösning
än ATP.

Efter dessa inledande allmänna översikter
skall jag övergå till att med herr
talmannens tillstånd yrka bifall till de
reservationer, där mitt namn står först,
och jag skall göra det med några korta
förklaringar till varje punkt, såsom
de är uppställda i utskottets utlåtande.

Vi har inte kunnat dela majoritetens
uppfattning, att en omgift änka måste
skiljas från den andre maken före utgången
av fem år efter giftermålet för
att pensionen efter den först avlidne
maken skall reaktiviseras. Det måste väl
ur både praktisk och allmän social synpunkt
vara olyckligt att låta en kvinna
välja mellan fortsatt äktenskap och en
pensionsförmån, att av ekonomiska skäl
tvingas att taga ställning till en eventuell
skilsmässa inom en viss fixerad tidsgräns.
Vi föreslår att denna femårsregel
tas bort.

Många komplicerade samordningsfall
kommer — som jag tidigare nämnde -—
att inträffa. I vissa lägen kommer rätt
till tre förmåner att inträda samtidigt,
nämligen dels en invalidränta från yrkesskadeförsäkringen,
dels invalidpension
från folkpensioneringen och dels
vanlig ålderspension. Därtill kommer så
småningom ATP-pensionen. Livräntorna
från yrkesskadeförsäkringen är nu fastställda
med hänsyn till att ett sammanträffande
av sådana förmåner med ickebehovsprövade
änkepensioner icke tidigare
har varit aktuellt. Efter den 1 juli
1960, då inkomstprövningen av änkepensionerna
försvinner, kommer överpensionering
att aktualiseras. Därför
skiljer Kungl. Maj:t liksom utskottsma -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

joriteten på tre fall, nämligen för det
första då dödsfall på grund av yrkesskada
inträffar före den 1 juli 1960 —
då blir det kanske inte så stora problem
— för det andra då yrkesskadan
inträffat före denna dag men dödsfallet
efter den 1 juli — här uppkommer problem
därigenom att änkepensionen då
inte blir behovsprövad — och för det
tredje då både skada och dödsfall inträffar
efter den 1 juli 1960.

Beträffande den besvärliga samordningen
mellan dels änkepensionen och
barnpensionen, dels livräntor från yrkesskadeförsäkringen
och dels ålderspensionen
från folkpensioneringen föreslår
vi, att samordning av både gamla
och nya yrkesskadefall genomföres nu
och att de nya fall, som inträffar efter
den 1 juli 1960, i princip samordnas totalt
på så sätt, att änkepension och
barnpension i sin helhet avräknas på
änke- och barnlivräntor. Vad de äldre
fallen beträffar bör avräkning ske så,
att motsvarande resultat som för de nya
fallen kan uppnås.

Från denna regel om total samordning
gör vi ett undantag för barnpensionerna,
som vi föreslår skola avräknas
med högst 1 000 kronor på livränta
även i det fall, då båda föräldrarna avlidit
— och vi har föreslagit en barnpension
av 1 500 kronor. Denna lösning
måste ju vara betydligt bättre än utskottets
förslag, som majoriteten själv
kallar ett provisorium och som erkännes
kunna leda till överpensionering
och dessutom strider mot den princip,
som departementschefen anser riktig,
nämligen att änke- och barnpensionerna
skall vara orubbade.

För att mildra övergången från inkomstprövade
till icke-inkomstprövade
änkepensioner den 1 juli i år föreslår
Kungl. Maj :t, att de, som blir änkor ett
år före denna tidpunkt, erhåller 2/3 av
änkepensionen utan inkomstprövning
och att de, som blir änkor två år före
samma tidpunkt, skall erhålla 1/3 av
änkepensionen likaledes utan inkomstprövning.
Det blir ett slags garantibelopp,
som kommer att utgå. Denna regel
innebär emellertid, att änkor, som får

2/3-pension och som samtidigt har änkelivränta
från yrkesskadeförsäkringen,
kan få en pension, som är högre än för
dem, som blivit änkor senare, vilka får
sin änkepension reducerad med hälften.

Detta missförhållande måste man reglera
på något särskilt sätt, vilket också
utskottet anser. Dessutom måste ju i
många fall dessa 1/3- och 2/3-pensioner
bli ytterligt betydelselösa. De börjar väl
att utgå — om jag inte missminner mig
•— först vid en ålder av 37—38 år, men
det kommer då att bli fråga om mycket
små belopp. Vi föreslår därför, att dessa
garantibelopp inte skall utgå.

Vi kan inte heller biträda förslaget
om standardhöjningen på hustrutilläggen,
därför att utvecklingen går mot ett
avskaffande av inkomstprövade förmåner.
Detta gäller även de inkomstprövade
kommunala bostadstilläggen, och
man kan ifrågasätta, om dessa över huvud
taget hör hemma inom folkpensioneringen.
Enligt vår uppfattning bör
dessa kommunala bostadstillägg avvecklas
så att i varje fall de änkor, som enligt
nuvarande regler inte skulle få några
som helst förmåner från folkpensionen,
inte skall ha något kommunalt bostadstillägg.
Dessutom skall de avvecklas
på ett sådant sätt, att ökningen av
standardtilläggen till allmän ålderspension,
invalidpension eller sjukbidrag
skall avräknas från de kommunala bostadstilläggen
med halva sitt belopp,
och ökningen av standardtilläggen till
änkepensionerna skall avräknas med hela
sitt belopp från de kommunala bostadstilläggen.

Orsaken till att vi vill avveckla dessa
kommunala bostadstillägg är bl. a. att
de åstadkommer mycket stora olikheter
i pensionsnivån men framför allt att de
behovsprövade förmåner, som det här
är fråga om, mycket effektivt hindrar
en vanlig pensionär att skaffa sig en
sidoinkomst. Vi bär i vår motion givit
ett exempel på detta förhållande. En
änka med en inkomstprövad pension
på 2 750 kronor antas ha ett kommunalt
bostadstillägg på 1 200 kronor. Hon
har alltså sammanlagt 3 950 kronor och
hon behöver inte betala någon skatt,

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

därför att den väsentliga inkomsten
härrör från folkpensionen. Skaffar hon
sig en arbetsinkomst på 1 500 kronor,
reduceras hennes bostadstillägg med 200
kronor — och det är kanske inte så farligt.
Hon behöver fortfarande inte betala
någon skatt. Men skulle hon öka
inkomsten ytterligare med 3 000 kronor,
mister hon hela bostadstillägget. Vidare
reduceras hennes änkepension med
1 000 kronor, och därtill kommer hon
att få betala skatt med cirka 800 kronor,
därför att hennes folkpension bara
är en liten del av den sammanlagda
inkomsten. Summan av kardemumman
blir att på de första 1 500 kronorna försvinner
10 procent, men om hon tjänar
3 000 kronor ytterligare, försvinner 90
procent. Var och en kan ju förstå, att
detta inte kan vara ägnat att uppmuntra
en pensionär att skaffa sig egna inkomster.

Herr talman! I början av mitt anförande
nämnde jag att detta förslag kommer
att skapa tröskelproblem. Ett av
dessa gäller änkor, som vid denna lags
ikraftträdande har barn, som fyllt 16
år före den 1 juli 1960, och sådana, som
har barn, som fyller 16 år strax efter
den 1 juli i år. I sådana fall uppstår
betydande olikheter i pensionshänseende,
och vi föreslår att sådana fall skall
bli föremål för en skyndsam utredning.

Alla dessa förbättringar av folkpensionen
kostar givetvis mycket pengar
— 306 miljoner kronor för staten för
budgetåret 1960/61 och 63 miljoner kronor
för kommunerna. I enlighet med
våra principer, att man i största möjliga
utsträckning bör betala för vad man
får, föreslår vi att folkpensionsavgiften
fr. o. m. den 1 januari 1961 höjes med
0,5 procent till 4,5 procent, dock till
högst 675 kronor. Vi finner en utveckling
mot en allt mindre skattefinansierad
folkpensionsförsäkring av detta slag
önskvärd.

Med dessa motiveringar, herr talman,
vill jag som sagt yrka bifall till samtliga
reservationer, där mitt namn står
först, och även till den med V betecknade
reservationen, som avgivits av
herr Sunne in. fl.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! När vi nu behandlar frågan
om höjning av folkpensionerna, är
detta att betrakta som en etapp i fullföljandet
av den folkpensionsreform, som
allmänna pensionsberedningen drog upp
riktlinjerna för i sitt år 1957 framlagda
betänkande — de riktlinjer, på vilka
riksdagen 1958 grundade sitt principbeslut
om målsättningen för folkpensionsreformen.
Detta riksdagsbeslut innebär
ju att folkpensionärerna 1968 skall få en
pension av 3 600 kronor för ensamstående
och 5 400 kronor för två makar tillsammans,
räknat i 1957 års penningvärde.

Vi har all anledning att med tillfredsställelse
konstatera den enighet, som rått
om att de gamla skall tillförsäkras denna
grundtrygghet. Tyvärr råder det inte
enighet om takten för genomförandet av
denna folkpensionsförbättring. Regeringen
har nu föreslagit, att folkpensionerna
skulle höjas med endast 250 kronor
för ensam pensionär och med 350
kronor för två pensionsberättigade makar.
Vi inom centerpartiet har inte kunnat
acceptera detta. Vi har föreslagit en
höjning med ytterligare 250 resp. 350
kronor. I utskottet har högern och folkpartiet
slutit upp kring socialdemokraterna
till stöd för det njugga regeringsförslaget.

Pensionsberedningen föreslog en särskilt
kraftig folkpensionshöjning för år
1960, nämligen med 700 kronor för ensam
pensionär och med 820 kronor tillsammans
för två pensionsberättigade makar
och därefter en jämn stegring vartannat
år med 150 resp. 225 kronor fram till år
1968. Härvid förutsatte pensionsberedningen,
att en avveckling av det kommunala
bostadstillägget skulle ske i samband
med höjningarna 1960 och följande
år, så att bostadstillägget minskades
med hälften av pensionshöjningen för
året. Pensionsberedningen uttalade, att
man borde vidtaga en påtaglig folkpensionshöjning
1960, så att de nuvarande
folkpensionärerna kunde få verklig nytta
av reformen. Pensionsberedningen framhöll
vikten av att de gamla och arbetsoförmögna
bereddes en skälig standard,

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

men den skälighetsavvägning mellan
folkpensionärerna och den aktiva befolkningen,
som folkpensionerna nu återspeglar,
kunde enligt pensionsberedningens
mening inte längre anses tillfredsställande.

Jag vill inte gärna tro att någon vill
göra gällande, att denna pensionsberedningens
bedömning av folkpensionärernas
situation skulle vara felaktig. Vi i
centerpartiet anser i varje fall, att det
är riktigt och nödvändigt att höja folkpensionärernas
förmåner i huvudsak i
den takt som pensionsberedningen föreslog.

När de kommunala bostadstilläggen nu
bibehålls oförändrade kan den förbättring
av pensionsförmånerna, som pensionsberedningen
avsåg från 1960, i genomsnitt
uppnås om folkpensionsbeloppen
höjs med 500 kronor för ensamstående
pensionär och 700 kronor för två
pensionsberättigade makar. Det är detta
vi föreslagit från centerpartiet. Regeringsförslaget
är hälften av detta. Den
ytterligare höjning vi föreslagit kan
emellertid inte träda i kraft förrän den
1 januari 1961, eftersom riksdagen tidigare
avvisat vårt förslag till finansiering
av denna folkpensionshöjning innevarande
år.

I och för sig gagnar det inte att ställa
till med en process om hur det har blivit
så, att den rejäla folkpensionshöjning,
som pensionsberedningen föreslog
för år 1960, nu i regeringsförslaget har
reducerats till endast 250 resp. 350 kronor,
och hur högern och folkpartiet kunnat
ge detta sin välsignelse, men den
historieskrivning, som presenteras av utskottsmajoriteten
liksom också i propositionen,
tarvar dock en kommentar och
ett tillrättaläggande.

Man kan inte komma ifrån, att vi under
folkomröstningen 1957 allmänt ställde
ut det löftet till folkpensionärerna,
att folkpensionerna skulle förbättras enligt
pensionsberedningens förslag. I propositionen
år 1957 om folkomröstningen
konstaterade socialministern, att »allmän
enighet synes råda om förbättringen
av folkpensionerna». Naturligtvis
måste denna bedömning, som i olika

sammanhang och från olika håll ständigt
återkom under folkomröstningskampanjen,
gälla hela pensionsberedningsförslaget
om folkpensionsförbättringen
och inte bara en del av den, den måste
alltså gälla såväl slutmålet år 1968 som
etapperna dit. Hade inställningen på
något håll då på allvar varit en annan,
får väl förutsättas, att man klargjort
det, när det nu gällde en så viktig sak.

I pensionspropositionen år 1958 satte
socialministern folkpensionerna på en
framträdande plats. Där hette det bl. a.:
»Mitt ställningstagande beträffande folkpensioneringen
beror emellertid i första
hand på hänsynen till alla dem som i
dag är eller under de närmaste åren
blir folkpensionärer. De kommer nämligen
inte att få någon eller endast liten
direkt fördel av en tilläggspensionering
av den avsedda konstruktionen — och
detta skulle gälla vilken metod man än
valde för att bygga upp tilläggspensioneringen.
De som redan är gamla eller
invalidiserade blir alltjämt helt eller
nästan helt beroende av folkpensionen
. ..»

Man letar förgäves, herr talman, efter
sådana ord om folkpensionerna i den
proposition som socialministern skrivit
i år. Men fortfarande gäller ju, att situationen
för folkpensionärerna är densamma.
Det enda som hänt är egentligen att
ATP genomdrivits, vilket folkpensionärerna
inte får någon glädje av.

Inte heller i pensionspropositionen
1958 nämndes någonting om en annan
takt i pensionshöjningarna än vad pensionsberedningen
föreslagit. Men särskilda
utskottet och därmed riksdagen
uttalade att en jämnare takt i pensionshöjningarna
borde eftersträvas. Detta
uttalande upprepade riksdagen 1959.
Även vi har varit med om detta — med
hänsyn till det bekymmersamma statsfinansiella
läget. När nu ingen avveckling
av de kommunala bostadstilläggen
sker, så kan ju också i stort sett de pensionsförmåner,
som pensionsberedningen
avsåg för folkpensionärerna från
1960, uppnås vid en jämnare höjning av
pensionsbeloppen, såsom föreslagits i
motionen från centerpartiet. Den höj -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. äm

ningstakt, som regeringen och utskottsmajoriteten
nu gått in för, innebär att
folkpensionerna skall höjas med jämna
belopp vartannat år. Jag har svårt att
förstå, att det skulle ha varit syftet med
riksdagens uttalande 1958 och 1959. I
varje fall har vi i centerpartiet inte kunnat
lägga den innebörden i dessa riksdagsuttalanden.

Jag skall naturligtvis inte bestrida, att
en rejäl folkpensionshöjning kostar mycket
pengar. Om man skall anse att vi har
råd med den eller inte beror ju på hur
man vill placera den i angelägenhetsgrad
i förhållande till andra reformkrav.
Nu har ju ATP, de graderade tillläggspensionerna,
genomdrivits. Det innebär
väsentligt utökade förmåner för
huvudparten av den nu aktiva generationen
— fast på ett orättvist sätt. Redan
nu försämrar ATP statsbudgeten
med ett belopp som är större än kostnaderna
för den ytterligare folkpensionshöjning
som centerpartiet föreslagit.
Det är också en belysning av argumenteringen
om att vi inte skulle ha
råd att höja folkpensionerna mer än regeringen
numera vill.

Det som hänt är alltså att de som
genomdrivit ATP sedan inte bär samma
intresse för folkpensionerna och
folkpensionärerna. Vi har svårt att förstå
denna värdering. Nog borde det vara
självklart för oss alla, att de som
nu är folkpensionärer och som lagt
grunden till vår nuvarande välståndsutveckling
bör få möjligheter till en
efter vår tids förhållanden skälig levnadsstandard,
såsom pensionsbcredningen
föreslagit. Vi anser att detta är den
rättvisa vi är skyldiga våra åldringar.
Då får vi också vara beredda att betala
vad det kostar.

Skall historiens dom över oss bli
att vi var den generation som ordnade
så att våra efterkommande skulle få betala
ökade pensioner åt oss men som
glömde bort våra gamla? Det vill vi
från vårt håll inte vara med om.

Herr talman! Låt mig till sist i korthet
sedan beröra förslaget om den förbättrade
folkpensioneringen. Den står i
huvudsaklig överensstämmelse med det

it Första kammarens protokoll 1960. Nr 14

Iring i lagen om folkpensionering, m. m.

principbeslut riksdagen fattade 1958.
Den förbättrade grundtrygghet, som
härigenom uppnåtts för familjerna i
framtiden, måste enligt vår mening hälsas
med mycket stor tillfredsställelse,
vilket inte får döljas av att vi ändå
funnit oss böra avlämna reservationer
på ett par punkter, dels beträffande
barnpensionen och dels beträffande den
situation som de s. k. föräldraänkorna
nu befinner sig i. För dem som nu är
änkor blir förhållandena i många fall
otillfredsställande. Naturligtvis är det
nödvändigt med en viss gränsdragning,
men nog bör det vara möjligt att få en
utformning som är mera rättvis mot de
s. k. övergångsänkorna. Jag vill också
här behandla dessa reservationer något
mera utförligt.

När det gäller barnpensionerna tycker
jag nog att rättviseskäl talar för att de
som drabbats av förlust av båda föräldrarna
i någon mån ekonomiskt kompenseras
framför dem vilka endast mist
den ene. Någon större utgift för staten
kan väl detta förslag inte innebära. Även
beträffande barnpensionens värdebeständighet
har vi en reservation.

Vad sedan gäller änkorna i de s. k.
övergångsfallen är det uppenbart att här
kommer att ske en orättvis behandling
gentemot huvudfallen. För sådana som
blivit änkor före den 1 juli 1960 skall
änkepension endast utgå efter behovsprövning,
då däremot de, vilkas makar
dör efter detta datum, får pension utan
beliovsprövning. Vidare föreslås att förekomst
av barn under 16 år den 1 juli
1960 skall vara avgörande för samma
pensionsregler. Därtill kommer visserligen
förslaget om en tredjedels respektive
två tredjedels garanti om dödsfall
inträffat ett respektive två år innan.
Det finns säkerligen många kvinnor som
blivit änkor i många år och haft flera
små barn att försörja. Dessa blir nu utestängda
från en pensionsrättighet, vilken
de som blivit änkor efter lagens
ikraftträdande får automatiskt.

Härtill kommer att nu gällande inkomstprövning
är utformad så, att exempelvis
en änka som förtjiinar mellan
1 000 och 1 400 kronor får sin pension

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

reducerad med en tredjedel och om
vederbörande, för att endast nämna ytterligare
ett exempel, äger en mindre
fastighet, taxerad till 40 000 kronor, reduceras
hennes pension i kännbaraste
laget, trots att hon kanske ingen inkomst
haft av detta hus. Hon kan ju,
som någon har uttryckt det, inte äta
upp huset. I denna del har utskottet
enat sig i begäran om en utredning, och
vi vill faktiskt från vårt håll allvarligt
understryka att denna kommer att bedrivas
med största skyndsamhet, så att
förslag härom snarast möjligt kan framläggas.

När det gäller övergångsfallen har vi
från centerpartiet ansett att en utredning
även här bör företas, vilken borde
kunna komma fram till förslag om bättre
pensionsförmåner för kvinnor som
blir änkor före lagens ikraftträdande.

Jag vill också, herr talman, nämna
ett par ord om den gemensamma reservation,
i vilken vi framfört vår uppfattning
om den grupp av äldre ogifta
kvinnor som varit »låsta fast» i hemmet
vid omhändertagandet av sina gamla
föräldrar, de s. k. hemmadöttrarna. Även
dessa bör få möjlighet till socialförsäkring.
Utskottsmajoriteten har här en något
avvikande uppfattning. Vi anser att
socialpolitiska kommittén inte bör ha
detta utredningsuppdrag utan att 1958
års socialförsäkringskommitté bör utreda
frågan om möjligheterna att bereda
dessa s. k. hemmadöttrar pension före
67 års ålder.

Jag vill så till slut, herr talman, be
att få yrka bifall till reservation nr V
beträffande 3 § om barnpension, till reservation
nr VII angående försäkringsskydd
för hemmadöttrar och till reservation
nr IX avseende standardhöjningen
av folkpensionerna. När det gäller
reservationen nr X vill jag göra mitt
yrkande avhängigt av det beslut som
riksdagen kommer att fatta i frågan om
standardhöjningen av folkpensionerna.
Om centerpartiets yrkande i fråga om
standardhöjningen till äventyrs icke
skulle gå igenom, har vi ingen anledning
att vidhålla vårt krav på höjning
av folkpensionsavgiften.

Slutligen vill jag yrka bifall till reservationen
nr XI: 1 om änkepension i
övergångsfallen samt till vår reservation
under XIII om indexreglering av
barnpensionerna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Andra lagutskottet tillstyrker
i sitt utlåtande nr 20 Kungl.
Maj :ts proposition nr 75 med förslag till
lag angående ändring i lagen den 29
juni 1946 om folkpensionering m. m.,
med ett förtydligande i punkten 4, när
det gäller övergångsbestämmelserna till
det första av lagförslagen.

Förslaget innebär dels en standardhöjning
av folkpensionerna med 250
kronor för ensam pensionär och med
350 kronor för två pensionsberättigade
makar att utgå fr. o. m. den 1 juli innevarande
år, dels också en avsevärd förbättring
av familjepensionsförmånerna
från samma dag. Änkepensionerna höjs
sålunda till samma belopp som ålderspensionen
till ensam pensionär, vilket
innebär en höjning med 575 kronor utöver
vad pensionen skulle ha uppgått
till om de tidigare bestämmelserna bibehållits,
enligt vilka höjningen skulle
ha varit begränsad till det belopp som
utgår till envar av två pensionsberättigade
makar.

Full änkepension skall utgå till änka,
som har barn under 16 år i hemmet,
samt till annan änka, som vid mannens
frånfälle fyllt 50 år och varit gift med
honom i minst fem år. Om änka utan
hemmavarande barn i angiven ålder ej
fyllt 50 år vid mannens död, minskas
pensionen med en femtondel för varje
år varmed hennes ålder vid mannens
frånfälle understeg 50 år. Om änka inte
längre har barn under 16 år i hemmet,
skall vid bedömandet av hennes rätt
till full eller reducerad änkepension anses
som om mannen avlidit när yngsta
barnet fyllde 16 år eller änkan eljest
upphörde att ha barn under nämnda
ålder i hemmet.

Till kvinnor som blir änkor efter utgången
av juni månad 1960 utgår de

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

nya änkepensionerna utan inkomstprövning,
medan inkomstprövningen enligt
nuvarande regler bibehålies beträffande
pensioner till änkor vilkas män avlidit
före den 1 juli 1960. Om mannens dödsfall
inträffat under tiden 1 juli 1959—-30 juni 1960 eller 1 juli 1958—30 juni
1959 skall dock alltid utgå såsom ett
garantibelopp utan inkomstprövning, i
förra fallet minst två tredjedelar och i
senare fallet minst en tredjedel av änkepensionen.

Förslaget innebär vidare att barnpensioner
å 1 000 kronor om året skall utgå
till alla barn under 16 år som mist
sin fader eller moder eller båda föräldrarna.
Barnpensionerna skall utgå utan
inkomstprövning och tillämpas fr. o. m.
den 1 juli i år. Maximibeloppet för återstående
särskilda barnbidrag — till antalet
omkring 13 500 -— föreslås höjt
till 996 kronor. Samma belopp skall enligt
förslaget bli maximum för bidragsförskott.

Propositionen ansluter sig i det väsentliga
till riksdagens principbeslut av
år 1958, dock att åldersgränsen för rätt
till barnpension sänkts från 19 år till
16 år. Å andra sidan har den förändringen
vidtagits, att barnpension föreslås
utgå även i det fall att den icke
huvudsaklige försörjaren har avlidit.
Pension kommer alltså att utgå oavsett
vilkendera av föräldrarna som har gått
bort. I fråga om änkas rätt till pension
på grund av förekomst av barn i hemmet
har åldersgränsen för barnen jämväl
sänkts till 16 år.

Merkostnaderna för staten har beräknats
till 306 miljoner kronor, varav 195
för standardhöjningen, 51 för änkepensionsreformen
och 60 för barnpensioneringen.
Kommunernas kostnader beräknas
öka med 25 miljoner kronor för
standardhöjningen och 38 miljoner kronor
för de förbättrade änkepensionerna.

I anledning av propositionen har
väckts ett flertal motioner med yrkanden
av skilda slag. De flesta av dessa
yrkanden återfinns i de 16 reservationer
som avgivits till utskottets utlåtande. Det
är sannerligen inte så lätt att hålla samman
de olika önskemålen i reservatio -

nerna, eftersom dessa i vissa fall innehåller
lagtext som icke har sin motsvarighet
i propositionen eller utskottets
förslag och i andra fall berör frågor
som endast indirekt har samband med
det föreliggande förslaget. Jag skall
emellertid försöka ge en sådan sammanfattning
av de olika yrkandena, som
så långt möjligt ger en bild av vad det
rör sig om.

Beträffande standardhöjningen yrkas
i motionerna I: 19 av herr Helmer Persson
samt II: 11 och II: 709 av herr Senander
m. fl. att denna i enlighet med
allmänna pensionsberedningens förslag
skall utgå med 700 kronor till ensam
pensionär och med 820 kronor till två
pensionsberättigade makar.

I reservation nr IX av herrar Thorsten
Larsson och Wahlund föreslås i enlighet
med yrkandena i motionerna I:
573 av herr Bengtson m. fl. och II: 714
av herr Hedlund m. fl. en ytterligare
standardhöjning från 1 januari 1961 med
250 kronor för ensam pensionär och
med 350 kronor för två pensionsberättigade
makar.

I reservation nr X av samma reservanter,
d. v. s. herrar Thorsten Larsson
och Wahlund, föreslås en höjning
av folkpensionsavgiften med 1 procent
från angivna tidpunkt för att täcka kostnaderna
för den föreslagna ytterligare
standardhöjning, som skulle träda i
kraft den 1 januari 1961.

Herr Thorsten Larsson har nu här i
sitt anförande särskilt åberopat pensionsberedningens
förslag som ett motiv
för att företa en sådan standardhöjning,
som det här är fråga om.
Att förslaget inte blivit i överensstämmelse
med det yrkande, som kommunisterna
framlägger, förklarar herr
Thorsten Larsson bero på att det ju
inte skall ske någon avräkning av de
kommunala bostadstilläggen, såsom ifrågasattes
i pensionsberedningens förslag.

När förslaget till folkomröstning utarbetades
angavs det i den ingress, som
man då enades om, att syftet var att
höja folkpensionerna, inom pensionsberedningens
förslag, så att de 1968 uppgick
till de i förslaget angivna beloppen.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Jag tror att centerpartiet har fullt
klart för sig att vid det resonemang,
som fördes i samband med fastställandet
av denna ingress, ville man inte
göra någon utfästelse om en höjning av
folkpensionerna i den takt pensionsberedningen
föreslagit. Den takten innebar
att en särskilt stor höjning skulle
ske 1960, alltså i år. Däremot var man
överens om att man fram till 1968 skulle
ha nått det slutbelopp, som ingick i
förslaget.

Riksdagen företog 1958 andra förändringar
i förslaget än dem, som pensionsberedningen
hade förordat, genom att
höja änkepensionerna till samma belopp
som gäller för ensamstående pensionär
och genom att höja barnpensionerna
från av pensionsberedningen föreslagna
750 kronor tilll 1 000 kronor.

Centerpartiet opponerade sig inte
emot att man frångick pensionsberedningens
förslag i det sammanhanget och
hävdade inte vid behandlingen i pensionsutskottet
eller vid de förhandlingar,
som föregick behandlingen i utskottet
i fråga om familjepensioneringens
utformning, att man syftade till någonting
annat än vad som låg bakom de
andra förhandlarnas inställning till den
allmänna höjningen av pensionerna,
nämligen att den skulle ske i en jämnare
takt än pensionsberedningen hade
föreslagit.

Centerpartiets åberopande av pensionsberedningens
förslag och folkomröstningsingressen
kan inte vara någonting
annat än taktik. För centerpartiet
har nämligen frågan om höjning av folkpensionerna
inte uteslutande varit en
fråga om omsorg om folkpensionärerna.
Det har ju i lika stor utsträckning varit
ett argument emot tilläggspensioneringen
och ett alternativ till behovet av en
sådan tilläggspensionering, om man
kunde höja folkpensionerna tillräckligt
högt.

Ett bifall till motionerna från kommunisthåll
skulle förmodligen mer än
fördubbla den tidigare omnämnda kostnadsökningen
för såväl staten som kommunerna.
Centerpartiets förslag skulle
höja statens kostnader med 195 miljo -

ner kronor och kommunernas med någonting
mellan 50 och 60 miljoner kronor.
En höjning av folkpensionsavgiften
med 1 procent ger täckning för statens
merkostnader enligt centerpartiets
förslag, men ger däremot ingenting åt
kommunerna, eftersom de inte har någon
andel i folkpensionsavgiften.

I slutet av 1959 tillkallades en särskild
utredningsman med uppgift att utreda
frågan om sättet för folkpensioneringens
finansiering och därmed sammanhängande
spörsmål. I direktiven för utredningen
har bl. a. framhållits, att reglerna
för beräkning av folkpensionsavgift
och för avgiftens behandling i taxeringshänseende
gör, att folkpensionsavgiften
inte kan bedömas isolerad från
skattesystemet. Det påpekas vidare i direktiven,
att en höjning av folkpensionsavgiften
utan en samtidig justering av
skattesystemets utformning innebär en
förskjutning i finansieringsbördan från
de större till de mindre inkomsttagarna.

Enligt utskottets mening bör ett ställningstagande
till frågan om folkpensionsavgiftens
storlek anstå till dess att
resultatet av pågående utredningsarbete
föreligger. Utskottet avstyrker därför de
i motionerna I: 573 och II: 714 samt motionerna
1:577 och 11:718 framställda
yrkandena om höjning av folkpensionsavgiften
ävensom yrkandena i motionerna
I: 578 och II: 716 att riksdagen
nu måtte uttala sig angående behovet
och önskvärdheten av framtida höjningar
av folkpensionsavgiften. Yrkandena
i förevarande motioner sammanfaller
med hemställan i reservation X, 1 av
herrar Thorsten Larsson och Wahlund
om en höjning av folkpensionsavgiften
med 1 procent, reservationerna X, 2 av
herrar Ringaby och Björkman om en
höjning med 0,5 procent och hemställan
i reservation X, 3 av herr Sunne
m. fl. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte ge till känna de synpunkter,
som framförts i motionerna 1:578
och II: 716 i fråga om folkpensionsavgiftens
storlek.

Utskottet har sålunda funnit att en
höjning av folkpensionsavgiften i detta
sammanhang icke utgör någon godtag -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

bar väg när det gäller att täcka de kostnader,
som skall följa med en ytterligare
höjning av standardtilläggen till
folkpensionerna, samt uttalar att propositionens
förslag utgör en lämplig avvägning
med hänsyn till önskemålet om
en jämnare takt i pensionshöjningarna
och till att de kommunala bostadstilläggen
lämnas orubbade. Härtill kommer,
säger utskottet, att redan de i propositionen
föreslagna höjningarna är så utomordentligt
kostnadskrävande, varför
en större höjning inte kan anses försvarlig
med hänsyn till de begränsade
statsfinansiella resurserna. Jag delar för
egen del helt denna uppfattning. Det är
inte försvarligt att vid detta tillfälle gå
längre.

I reservation IV av herrar Ringaby och
Björkman yrkas i anslutning till motionerna
I: 577 och II: 718, att standardhöjningen
inte skall omfatta hustrutillläggen.
Som motiv härför åberopas att
allmänna pensionsberedningen uttalat,
att standardhöjningarna 1958 och därefter
icke borde avse dessa tillägg. Det
vore önskvärt, att inkomstprövningen
av tilläggen i fråga slopades, och det
framhölls att ett genomförande härav
skulle försvåras därest tilläggen nådde
en alltför hög nivå.

Nu är det emellertid ingen som ifrågasätter
någonting annat än att hustrutilläggen
som hittills skall utgå efter inkomstprövning.
Under sådant förhållande
finns det enligt utskottets mening
ingen anledning att undanta hustrutillläggen
från standardhöjningen. Ett sådant
undantagande skulle nämligen få
till följd att egen pension kompletterad
med hustrutillägg skulle utgå med lägre
belopp än den sammanlagda pensionen
till två pensionsberättigade makar.

Ytterligare en reservation avser standardtilläggen,
nämligen reservation VIII
av herrar Ringaby och Björkman, vilka
i anslutning till motionerna 1:577 och
11:718 yrkar dels att kommunalt bostadstillägg
skall beräknas med utgångspunkt
från sådana av kommunerna fastställda
grunder härför, vilka enligt anmälan
till pensionsstyrelsen var gäl -

lande vid utgången av år 1959, dels att
härvid angivna belopp skall minskas
med hälften av sådan höjning av folkpensionen,
som enligt 1 § lagen den 1
juli 1956 om höjning av folkpensioner
m. in. tillkommer pensionsberättigad, i
den mån höjningen överstiger belopp
som härutinnan gällde vid utgången av
juni månad 1960. Då fråga är om änkepension,
sägs det i reservationen, skall
dock minskningen av det kommunala
bostadstillägget avse dels hela beloppet
av standardhöjningen som nyss sagts
och dels därutöver 340 kronor.

Jag tycker för min del att reservationen
är värd en alldeles särskild uppmärksamhet,
ty den är ganska underlig.
Jag tänker härvid mindre på önskemålet
att binda kommunerna vid vad som i
fråga om grunderna för de kommunala
bostadstilläggen beslutats och till pensionsstyrelsen
anmälts såsom gällande
vid 1959 års utgång, ehuruväl önskemålet
i och för sig är anmärkningsvärt både
med hänsyn till kommunernas suveränitet
i berörda avseende och behovet
av anpassningsmöjligheter till utvecklingen
på bostadsmarknaden, framför
allt då i fråga om hyrornas nivå och
pensionssystemets framtida utformning.
Reservationen innebär nämligen att de
kommunala bostadstilläggen skulle bindas
vid den nivå, som är beslutad före
1959 års utgång och anmäld till pensionsstyrelsen
såsom gällande.

Nu fastställer ju kommunerna själva
de kommunala bostadstilläggens höjd;
de är inte bundna av beslut av riksdagen
i annat avseende än att inkomstprövningen
skall tillämpas enligt fastställda
regler. Kommunerna skulle följaktligen
fråntagas rätten att bestämma
bostadstilläggens höjd efter 1959 års utgång,
oavsett om det kunde vara påkallat
av behovet att höja eller sänka dem
eller om det var nödvändigt att ändra
dem på grund av pensionssystemets utformning.
Det är väl ändå inte många
som tror någonting annat än att det efter
den 1 januari 1963, då tilläggspensionerna
skall börja utgå, skulle kunna
tänkas att det vore önskvärt att ändra

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

grunderna för de kommunala bostadstillläggen.
Det vill högern redan nu sätta ett
p för.

Vad jag emellertid närmast tänker på
är högerpartiets insatser i samband med
behandlingen av proposition nr 55 våren
1958, då partiet tillsammans med
övriga borgerliga partier krävde att änkepensionen
skulle höjas till samma belopp
som ålderspensionen till ensam
pensionär. Departementschefen var för
sin del ganska ovillig att acceptera en
sådan höjning utöver de väsentliga förbättringar
i övrigt på familjepensioneringens
område, som förslaget i propositionen
innebar, och finansministern reste
direkt motstånd mot sådana ytterligare
förbättringar på grund av att de
ju skulle kosta ganska mycket pengar.
En överenskommelse träffades i alla
fall, och resultatet av den blommar nu
ut den 1 juli, då änkepensionerna i stället
för 2 175 kronor —■ som de skulle
ha uppgått till därest man beslutat efter
de regler som återfanns i proposition
55 — blir 2 750 kronor till följd av den
ändring, som faktiskt beslöts 1958. Detta
pensionsbelopp överensstämmer med
det, som utgår till ensam pensionär.

Nu är det i och för sig ingenting
anmärkningsvärt i att högern yrkar avräkning
på de kommunala bostadstilläggen
för standardhöjning. Ett sådant yrkande
förelåg redan 1958. Men det anmärkningsvärda
är att man nu differentierar
avdragen — det kan ju inte innebära
något annat än att man frångår
den princip man arbetade för 1958 så
snart det gäller sådana grupper bland
folkpensionärerna som har det sämst,
d. v. s. sådana som har sin folkpension
kompletterad med ett bostadstillägg; för
andra kan ju avräkning över huvud taget
inte ske. Förslaget innebär att för
ålderspensionär och invalidpensionär
skall avräkning ske med hälften av standardhöjningen,
alltså 125 kronor. För
änkepensionär skall avräkning ske med
hela standardhöjningen, 250 kronor,
samt därutöver 340 kronor, eller tillhopa
590 kronor.

Jag frågar mig faktiskt, om detta är
allvarligt menat eller om det föreligger

ett fatalt förbiseende vid utformningen
av reservationen. Ty högern kan väl
ändå knappast syfta till att likställigheten
i pensionsliänseende mellan änka
och annan pensionär skall begränsas till
sådana änkepensioner, som inte är
kompletterade med bostadstillägg, medan
änkepensioner som är kompletterade
med bostadstillägg skall reduceras
med det som, om samma princip bibehålies
i fortsättningen, överstiger vad
som utgår i dag. Som jag redan tidigare
påpekat är förbättringen av änkepensionerna
575 kronor jämfört med vad
de skulle ha utgjort om man bibehållit
den gamla avvägningen, men är änkepensionerna
kompletterade med kommunalt
bostadstillägg så förmenar högern,
att de skall reduceras med 590
kronor, om nu bostadstillägget är så
högt. År detta verkligen ett riktigt uttryck
för vad högern menar, då måste
jag säga att jag har missuppfattat högerns
insatser i samma fråga 1958.

Men det blir ännu mer obegripligt
vad högern egentligen vill och menar i
detta avseende, om man sedan tar del
av reservation XII, avgiven av samma
reservanter, herrar Ringaby och Björkman.
I denna reservation hemställes
nämligen att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en skyndsam
utredning av frågan om förbättrade
änkepensioner i de övergångsfall,
där änkan före den 1 juli 1960 haft barn
under 16 år i hemmet. Jag kan förstå
detta om man får tolka reservationen
så, att den har tillkommit i syfte att
liksom villa bort det otrevliga kort som
blivit utspelat i och med avgivandet av
reservation VIII. Om man reducerar änkepensionerna
i sådana fall, där de är
kompletterade med kommunalt bostadstillägg
— det kan nämligen också gälla
sådana änkepensionärer som haft barn
i hemmet men vilka barn före den 1
juli uppnått 16 år — kan det ju vara
motiverat med en framställning till regeringen
att skyndsamt vidtaga åtgärder
för att rätta till den fadäsen. På det
sättet ger man i en annan form täckning
för det högern vill avräkna när det
gäller dessa pensionärer.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Jag återkommer något senare till reservation
XII i den del den kan avse
sakfrågan och med bortseende från högerns
reservation VIII, men jag vill i
detta sammanhang göra ytterligare en
kommentar till reservation VIII. I den
reservationen föreslås avräkning med
hela standardhöjningen. Det är ju lättfattligt:
250 kronor jämte ytterligare

340 kronor. De 340 kronorna utgör för
närvarande skillnaden mellan pensionen
utan index- och standardtillägg för
en var av två pensionsberättigade makar,
nämligen 1 360 kronor, och pensionen
för ensam pensionär, vilken är
1 700 kronor. Till de belopp, som jag
nu nämnde, tillkommer 9 index- och 7
standardtillägg, i förra fallet på 40 kronor
till var och en, i senare fallet på
50 kronor. Vid den omräkning av änkepensionerna,
som skall äga rum den 1
juli, tillkommer utöver de 340 kronor,
som nu skulle avräknas, sammanlagt 160
kronor genom uppräkning av de utgående
index- och standardtilläggen med
vartdera 10 kronor; de skall nämligen
utgå efter samma belopp som gäller för
ensam pensionär. Den totala höjningen
av änkepensionerna genom omregleringen
per den 1 juli 1960 till den nivå, som
gäller för ensam pensionär, utgör sålunda
500 kronor, inte 340 kronor, som angivits
i reservanternas förslag beträffande
avräkning.

Nu spelar det ju inte någon större
roll, eftersom beloppen är direkt angivna,
men man skulle ju gärna vilja få
reda på motiveringen till att reservanterna
stannat just för de 340 kronorna,
men glömt bort de där köttränderna
som standardtilläggen utgör. Försöker
man tolka reservationen, kommer man
ju ändå fram till att högern väl har avsett
att hela den höjning, som skulle
ske den 1 juli, borde avräknas. Finner
högern det motiverat att sänka beloppen
med 340 kronor genom att avräkna
denna summa på det kommunala bostadstillägget,
är det väl precis lika berättigat
att draga av också den extra
höjning som sker genom att det utgår
ett högre standardtillägg; detta är ju en
engångshöjning från och med den 1
juli.

När vi här i riksdagen bifaller förslag,
vill vi ändå att det skall finnas
ett allvarligt motiv eller en förnuftig
tanke bakom dem. Jag tycker inte det
här föreliggande förslaget uppfyller de
kraven, ty det innebär att man vill avräkna
en viss del men låta en annan
vara kvar. Det kan ju emellertid hända
att orsaken härtill är ett rent förbiseende,
när man skrev reservationen.

Beträffande änkepensionerna yrkas i
övrigt i reservation nr I av herrar
Ringaby och Björkman i anslutning till
motionerna 1:577 och 11:718, att femårsgränsen
för rätt till återupplivning av
en tidigare i samband med omgifte indragen
änkepension skall slopas, d. v. s.
att någon sådan stupstock inte skall finnas.
Som motiv härför anföres i motionerna
att risk eljest föreligger för att
det nya äktenskapet upplöses genom
skilsmässa före femårsperiodens utgång.

Utskottet delar inte dessa farhågor.
Har en kvinna avstått från en änkepension
i samband med omgifte, är det väl
föga troligt att hon forcerar fram en
skilsmässa för att få återinträda i den
rätt hon frivilligt avstått från genom
giftermålet, såvida inte sådan söndring
inträtt mellan makarna att sammanlevnaden
inte kan fortsätta. Är förhållandet
sådant, finns det väl inte så värst mycket
att invända mot att makarna söker
ordna skilsmässa vid sådan tidpunkt att
en återupplivning av den tidigare änkepensionen
kan ske. Motivet för femårsgränsen
i detta sammanhang är ju att
kvinnan vid ett normalt förlopp av det
nya äktenskapet under alla förhållanden
skall vara tillförsäkrad änkepension. Avlider
maken i det nya äktenskapet, innan
detta bestått under fem år, sker en
återupplivning av den tidigare pensionsrätt,
som hon haft, då hon gifte om sig,
avlider mannen efter mer än fem års
äktenskap föreligger pensionsriitt i det
senare äktenskapet. Finns barn i det
senare äktenskapet gäller inte femårsgränsen,
ty då föreligger pensionsrätt
även om äktenskapet inte bestått under
fem år.

Nu förhåller det sig så, att indragning
av änkepension i samband med
omgifte är en allmänt vedertagen regel

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

inom existerande pensionssystem, i varje
fall i vårt land. Däremot är återupplivningsrätten
något som såvitt utskottet
har sig bekant inte har sin motsvarighet
på annat håll. Några bärande skäl för att
utsträcka återupplivningsrätten utöver
vad i propositionen föreslagits har, såvitt
vi kan se inom utskottet, inte förebragts.
Den garanterar pensionsrätt vid
ett normalt förlopp av sammanlevnaden
inom det nya äktenskapet, såsom jag
tidigare har påpekat, och längre bör
man enligt utskottets mening inte sikta
med ifrågavarande bestämmelse. Vid
skilsmässa utgår ju inga särskilda förmåner
till den frånskilda kvinnan i annan
form än att hon möjligen kan få
underhåll av den man hon har skilt sig
ifrån. Det finns väl ingen särskild anledning
att tillförsäkra kvinnan bättre
förmåner i ett senare äktenskap genom
att utan begränsning tillförsäkra den tidigare
änkan rätt att återuppliva änkepensionen,
därest hon efter ett omgifte
skulle vara med om att upplösa detta
äktenskap genom skilsmässa.

I reservation nr II av samma reservanter
yrkas, likaledes i anslutning till
motionerna 1:577 och 11:718, att samordningen
mellan änkepension och änkelivränta
från yrkesskadeförsäkringen
eller motsvarande livränta enligt militärersättningsförordningen
skall vara total,
vilket innebär att avräkningen skall
ske med hela beloppet, dock ej för standard-
och indextillägg som tillkommer
efter den 1 juli 1960.

Motsvarande yrkande har framställts
beträffande barnpensionerna i reservation
nr VI av samma reservanter och i
anslutning till samma motioner. I fråga
om barnpensionerna begäres att samordningen
skall begränsas till beloppet 1 000
kronor. Fastställes högre barnpensioner
till föräldralösa barn enligt föreliggande
reservation nr V, skall samordningen
ändå begränsas till att gälla 1 000 kronor.

Vad beträffar samordningen innebär
propositionen att av änkepension alltid
skall utgå minst hälften och av barnpension
minst en fjärdedel. Motivet härför
synes vara, att enligt vid samman -

träffande pensionsförmåner tillämpad
praxis får något utöver den bästa förmånen
behållas. Denna praxis gäller
exempelvis vid sammanträffande ålderspension
och livränta från yrkesskadeförsäkring,
varvid en fjärdedel av livräntan
utgår även efter det att ålderspensionen
har börjat utbetalas. Samma förhållande
råder inom statsverket. Vid
sammanträffande mellan pensioner får
alltid något mera än den bästa förmånen
utgå, och jag tror att det är detta som
legat till grund för den utformning propositionen
har fått, nämligen att man
även vid denna samordning skulle acceptera
att det utgick något mera än den
bästa av två förmåner.

Utskottet har emellertid uttalat att det
föreligger vissa svårigheter att finna en
väg för samordningen, som ger ett ur
alla synpunkter tillfredsställande resultat.
Den i propositionen föreslagna lösningen
kan dock godtagas, säger utskottet,
under beaktande av att denna lösning
är att anse som ett provisorium i
avvaktan på resultatet av den allsidiga
prövning av samordningsproblemet, som
måste ske då folkpensioneringen och tillläggspensioneringen
skall sammanföras.
Jag tror att frågan om en närmare prövning''
utan olägenhet kan vila intill dess
den kan överblickas i ett större sammanhang.
Tills vidare tillämpas nämligen
inkomstprövning inom invalidpensioneringen
och beträffande änkepensionerna
i övergångsfallen, och tillämpas
inkomstprövning är det ju inte någon
större risk för att det blir fråga om överpensionering.
Inkomstprövningen gäller,
som sagt, både i fråga om invalidpensioneringen
under ytterligare en tid och
beträffande änkepensionerna i övergångsfallen.

I reservation nr III av samma reservanter
yrkas, även i detta fall i anslutning
till motionerna 1:577 och 11:718,
att garantiregeln som återfinnes i punkten
4 i övergångsbestämmelserna skall
utgå. Som motiv anförs huvudsakligen,
att samordningen i vissa fall eljest kommer
att försvåras.

Detta påstående är emellertid knappast
realistiskt. Med den komplettering

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

av punkten 4 i övergångsbestämmelserna,
som utskottet föreslår, torde samordningen
kunna klaras utan några besvärande
komplikationer. Garantiregeln har
tillkommit på grund av ett särskilt uttalande
av 1958 års riksdag med syfte att
göra övergången mjukare mellan inkomstprövade
och icke inkomstprövade
änkepensioner. Jag kan inte finna att
de av reservanterna nu anförda skälen
är så starka att man skulle kunna frångå
bestämmelsen i fråga.

Slutligen föreligger två reservationer
med yrkande att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
angående bättre pensionsförmåner
för kvinna som blivit änka före den
1 juli 1960. I den ena reservationen, nr
XI av herrar Thorsten Larsson och Wahlund,
hänvisas till motionerna I: 579 och
11:715, i vilka framhålles att de pensionsförmåner,
som enligt propositionen
skall utgå i de s. k. övergångsfallen,
framstår såsom otillräckliga i jämförelse
med pensionerna i huvudfallen och
därmed också som en orättvisa mot dem
som faller under övergångsbestämmelserna.
En förbättring av pensionerna för
sådana änkor från och med den tidpunkt
då de uppnått 60 års ålder, i enlighet
med vad som föreslagits i motionerna,
skulle enligt motionärernas uppfattning
skapa större rättvisa. Reservanterna
vill också förorda att änkor,
som faller under övergångsbestämmelserna,
skall ha rätt att i pensionshänseende
tillgodoräkna sig förekomsten av
barn under 16 år i hemmet, trots att det
yngsta barnet uppnått denna ålder före
den 1 juli 1960. Reservanterna vill alltså
att övergångsfallen i detta avseende skall
likställas med dem som blir änkor efter
1 juli 1960, d. v. s. änkepensionen skall
få räknas med hänsyn till änkans ålder
då yngsta barnet fyllt 16 år, även om
detta skett före den 1 juli 1960. I varje
fall tycker reservanterna att man borde
kunna utreda huruvida inte detta skulle
kunna genomföras, om man begränsade
möjligheten till att gälla under 10 år
tillbaka i tiden, räknat fr. o. m. den 1
juli i år.

1 reservation nr XII av herrar Ringa -

by och Rjörkman, som jag tidigare har
omnämnt, hänvisas till motionerna I:
575, 11:712 och 11:713. Motiveringen
i dessa motioner och i reservationen synes
till det väsentliga röra beräkningen
av änkepensionerna i de övergångsfall
där änkan haft barn i sin vård, men
dessa uppnått 16 års ålder före den 1
juli 1960.

Herr talman! Jag har under den tid
jag sysslat med dessa angelägenheter
fått den uppfattningen, att folk i allmänhet
— och bland dem också många
riksdagsmän — har betydligt lättare att
känna sig uprörda över någonting som
uppgives innebära en orättvisa i ett
förslag än att tala om de stora förmåner,
som ligger i ett förslag — exempelvis
det förslag som vi i dag behandlar.
Enligt min upfattning ligger det en
överdrift i beteckningen »orättvisa» i
fråga om de skiljaktigheter, som uppkommer
i samband med övergången till
den nya ordningen beträffande familjepensioneringen,
alltså skillnaderna mellan
äldre änkepensionsfall och sådana
fall som inträffar efter den 1 juli.

Jag vill i detta sammanhang peka på
de regler som för närvarande gäller. Nu
utgår änkepension endast i de fall änkan
fyllt 55 år vid mannens död med en
dispensregel, som möjliggör utbetalning
av pension när dödsfallet — om
jag minns rätt -— inträffat under samma
år som änkan fyller 55 år. För änka
som haft barn i hemmet har det alltså
inte förelegat rätt till änkepension, om
hon varit under 55 år. Däremot har hon
kunnat få änkebidrag, men hon har
gått förlustig detta samtidigt med att
det yngsta barnet fyllt 12 år. De särskilda
barnbidrag, som utgått till barn
i sådan ofullständig familj, har uppgått
till 600 kronor och har varit inkomstprövade.
De har utbetalats intill
16-årsåldern. Men bidraget till änkan
har som sagt upphört i och med att
yngsta barnet fyllt 12 år.

När nu änkepensionsrätten utsträckes
även i de äldre fallen, så att änkorna
får tillgodoräkna sig den ålder de hade
vid mannens död och får full pensionsrätt
ned till 50 år och reducerad pen -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering,
sion ända till 36 år, har jag svårt att
tänka mig att änkorna skulle känna det
som en särskild orättvisa, att de inte
fick en änkepension beräknad på den
tidpunkt då det yngsta barnet fyllde
16 år, om barnet uppnått denna ålder
före den 1 juli 1960. Änkebidraget har
nämligen indragits då samma barn fyllt
12 år, och det särskilda barnbidraget
har upphört då barnet fyllde 16 år. Om
de resonerar någorlunda logiskt måste
de väl ändå tycka, att de fått en förmån
genom de nya reglerna. Men, som sagt,
folk i allmähet har svårt att tala om de
förmåner, som följer med förslaget, de
grips mycket starkare av tanken att det
är något som de går miste om, men som
andra får nytta av. Det är ju klart, att
änkepensionen blir bättre i de fall då
mannen dör efter den 1 juli 1960, eftersom
dels pensionen då utgår utan inkomstprövning
och dels änkorna har
rätt att räkna pensionen med hänsyn till
åldern då yngsta barnet uppnår 16 år i
stället för åldern vid mannens dödsfall,
då änkan ju är yngre och pensionen blir
lägre.

Jag har svårt att tänka mig, att detta
kan uppfattas som någon mera markerad
orättvisa, även om det i många
gränsfall blir svårt att avgöra, om man
skall räkna på det ena eller det andra
sättet. Den starka höjning av pensionsbeloppen
som beslöts år 1958, gör emellertid,
att resurserna faktiskt inte förslår
till en så generös behandling av
övergångsfallen som väl skulle ligga närmast
till hands, nämligen att man skulle
utge alla änkepensioner utan inkomstprövning
och ge alla änkor rätt att få
pensionen beräknad med utgångspunkt
från den för dem gynnsammaste tidpunkten,
vilket i de fall då det finns
barn i äktenskapet alltid skulle vara
den tidpunkt, då det yngsta barnet
fyllt 16 år. Resurserna har emellertid
inte räckt, och man bör vara på det
klara med att det inte varit möjligt att
ge de nya bestämmelserna en sådan retroaktiv
tillämpning, att gamla fall skulle
kunna bli jämställda med de nya fallen
efter den 1 juli i år.

Jag tycker ändå att vi har kommit re -

m. m.

lativt långt, när vi kunnat begränsa skillnaden
till att inkomstprövning har fått
lov att bibehållas men att änkorna i övrigt
fått tillgodoräkna sig de förmånligare
och högre beloppen samt också de
förmånligare åldersberäkningarna —
dels den lägre 50-årsgränsen, dels den
reducerade pensionsrätten nedanför 50-årsgränsen.

Dessutom skall vi också hålla i minnet,
att barnpensionerna utgår till alla
barn, oavsett om mannens dödsfall eller
någon av föräldrarnas dödsfall ligger
längre tillbaka i tiden. Barnpensionen
utgår till alla barn under 16 år, såväl
till dem som blir faderlösa efter den 1
juli 1960 som också i de fall som redan
är aktuella. Finns det barn under
16 år i familjen kan de alltid och utan
inkomstprövning påräkna 1 000 kronor
i barnpension. Detta gäller varje barn
i familjen.

Inkomstprövningen fråntar ju inte de
änkor, som inte har annan inkomst än
änkepension eller så låg inkomst att
den inte påverkar änkepensionens storlek,
rätten till samma pensionsförmåner
som för den som blir änka efter den 1
juli. Beloppen är lika i båda fallen. Den
enda skillnaden är, att vi inte ansett oss
kunna ta hänsyn till ett passerat skede,
alltså det skede då beräkningen skulle
ha skett på grundval av att det fanns
barn i 16-årsåldern. Finns det däremot
fortfarande barn i den åldern, är änkan
fullt jämställd med änka som blivit änka
efter den 1 juli.

Den mest påtagliga skillnaden kommer
alltså att uppstå för den som efter den
1 juli får en icke inkomstprövad pension,
trots att hon har relativt hög inkomst,
medan däremot en änka i samma
inkomstställning, som blivit änka
före den 1 juli, helt mister pensionen. Jag
har dock svårt att känna på det sättet,
att detta skulle vara särskilt upprörande.
I första hand tänker vi att likställigheten
skall gälla för dem, som
har ett praktiskt behov av den och
som i verkligheten är helt hänvisade till
att leva på änkepensionerna.

Det har också nämnts här — jag tror
av herr Ringabv — att inkomstpröv -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

ningen verkar mycket hårt. Det är alldeles
riktigt. Det gäller inte bara inkomstprövningen
av änkepensionsfallen.
Det gäller även inkomstprövningen
i fråga om invalidpensionen. Beträffande
invalidpensionerna håller vi på att
försöka lösa detta problem på något sätt,
som gör att inkomstprövningen enligt nu
gällande regler skall kunna avskaffas.

Utskottet har, såsom herr Ringaby
också påpekade, enats om att hemställa
om en utredning, huruvida det är möjligt
att uppmjuka reglerna, speciellt med
tanke på änkepensionerna i övergångsfallen,
eftersom detta kommer att bli den
inkomstprövning som står kvar. Därest
vi nu lyckas lösa invalidpensioneringen
på så sätt, att inkomstprövningen avskaffas,
tillämpas i fortsättningen inkomstprövning
endast för änkepensioner
och för kommunalt bostadstillägg.

För att man nu inte alltför starkt skall
påverkas av talet om att det kommer att
bli svåra tröskelproblem och många
orättvisor genom det beslut, som kommer
att fattas, så vill jag påpeka att
enligt de beräkningar som ligger till
grund för propositionen kan man vänta,
att 34 000 änkor, som enligt nu gällande
regler icke varit berättigade till änkepension,
kommer att erhålla pension
efter den 1 juli. Det är nämligen inte
bara inkomstprövningen som har gjort
att de ställts vid sidan om. Det är även
åldersgränsen 55 år, som nu sänks till
50 år, vartill som sagt kommer möjligheten
till reducerad pension. De beräknade
merkostnaderna, 51 miljoner
kronor för staten och 38 miljoner kronor
för kommunerna i vad avser änkepensionerna,
samt därutöver 60 miljoner kronor
för barnpensionerna, eller totalt 149
miljoner kronor, tillfaller praktiskt taget
i sin helhet övergångsfallen, eftersom
det ju den 1 juli inte finns några
nya änkepensionsfall — de kommer först
successivt under det första året.

Jag tycker att man inte helt skall
förbise, att detta borde kunna bli en
ganska hygglig reform för ett pris av
149 miljoner kronor, i synnerhet som
dessa 149 miljoner avser förbättringar
beträffande 62 000 änkepensionsfall, me -

dan de återstående något över 200 miljoner
kronor, som kostnaderna stiger
med, delas upp på 700 000—800 000 fall
av folkpensioner i övrigt.

Även om ni tycker, att det är ett och
annat som luktar orättvisa i den förbättrade
folkpensionsreformen, så bör ni
inte glömma bort, att det ändå ställs 149
miljoner kronor till förfogande för förbättrade
pensioner åt 62 000 änkor, av
vilka 34 000 tidigare inte fått lyfta någon
pension, vartill kommer barnpensionerna,
vilka ju också kan utfalla till förmån
för de barn vilkas mödrar ställs
utanför i fråga om änkepensionerna.

Beträffande barnpensionerna föreligger
en gemensam reservation från samtliga
de borgerliga partierna med yrkande
att barnpensionerna till föräldralösa
barn skall utgå med 1 500 kronor —- det
är reservation nr V, som har herr Sunne
som första namn, men den är som sagt
undertecknad av samtliga tre borgerliga
partier och den ansluter sig också
till väckta partimotioner i detta avseende.

Det framhålles både i reservationen
och i motionerna såsom klart, att barn
som förlorat båda föräldrarna har ett avsevärt
större behov av ekonomisk hjälp
än barn som har en av föräldrarna i livet.
Utskottet bestrider inte att så kan
vara förhållandet, men vi tvivlar på att
det måste gälla för samtliga föräldralösa
barn. Flertalet av de föräldralösa
barnen blir nämligen omhändertagna antingen
av det allmänna eller också på annat
sätt, varför det inte kan vara lika
klart, att folkpensioneringen skall lämna
bidrag utöver de belopp, som föreslås
i propositionen. Behövs det tillskott,
har det hittills lämnats från annat håll,
och så kommer det väl att fortsätta.

De särskilda barnbidragen har tidigare
utgått med högre belopp till föräldralösa
barn. I samband med höjningen
av de särskilda barnbidragen till 600
kronor slopades differentieringen i enlighet
med ett uttalande om att man inte
funnit kostnaderna för de föräldralösa
barnen vara högre än för de barn,
som förlorat endera av föräldrarna.

Nu skall ju barnpensionen efter den

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

1 juli utgå med 1 000 kronor, och det
torde knappast enligt utskottets förmenande
föreligga starkare skäl till återgång
till den tidigare ordningen. Departementschefen
åberopar i propositionen,
att föräldralösa barn kommer att
erhålla betydligt bättre förmåner från
tilläggspensioneringen än barn, som
mist allenast en av föräldrarna. Sålunda
kommer ett barn, vars båda föräldrar
är döda, att från tilläggspensioneringen
erhålla 40 procent av faderns egenpension
mot 15 procent, om modern lever
och uppbär änkepension. Utskottet tillstyrker
med hänsyn till dessa förhållanden,
att pensioner jämväl till föräldralösa
barn utgår med 1 000 kronor. Under
alla förhållanden är väl en höjning
av pensionerna från 600 till 1 000 kronor
en förbättring, och antagligen blir
det för många en förbättring med 1 000
kronor, ty det är inte alla föräldralösa
barn, som uppburit särskilt barnbidrag.
Även föräldralösa barn kan ju ha sådant
ekonomiskt underlag för sin existens,
att särskilt barnbidrag nu icke utgår till
dem, men efter den 1 juli får de under
alla förhållanden barnpension med 1 000
kronor.

Skulle det sedermera visa sig, att förutsättningarna
vid bedömningen av behoven
varit felaktiga, är det ingen svårighet
att bättra på barnpensionen för
de föräldralösa barnen. Det är värre att
sänka den, om det senare skulle visa sig,
att man tagit till i överkant. Enligt min
mening har vi varit ganska generösa,
framför allt med hänsyn till det beträngda
ekonomiska läget.

I reservation nr VII av herr Sunne
m. fl. yrkas med hänvisning till motionerna
1:316 och 11:391, 1:575 och
11:713 samt 1:578 och 11:716, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att åt 1958 års socialförsäkringskommitté
uppdrages att skyndsamt utreda
frågan om möjligheterna att bereda
pension före 67 år till dem, som på
grund av skötsel av föräldrar och syskon
i hemmet inte blivit i tillfälle att ha förvärvsarbete
eller som av annan orsak
har starkt reducerade försörjningsmöjligheter.

Utskottet erinrar härom att till den
del frågan kan finna sin lösning inom
invalidpensioneringens ram eller genom
förtida uttag av ålderspension, ingår utredningsuppdraget
bland dem, som redan
anförtrotts 1958 års socialförsäkringskommitté.
Enligt utskottets mening
torde de i motionerna aktualiserade frågorna
inte helt kunna lösas inom folkpensioneringen,
varför ytterligare åtgärder
kan bli erforderliga. Utskottet förordar
för den skull, att motionerna överlämnas
till socialpolitiska kommittén för
att av denna beaktas vid dess fortsatta
arbete.

Reservanterna vill alltså, att frågan
skall hänskjutas till 1958 års socialförsäkringskommitté.
Däri ligger skillnaden.
Jag tror att utskottet har bedömt
frågan riktigt. Om man senare skall företa
någonting på försäkringens område,
kommer man väl att kunna dra nytta
av de resultat, som vi möjligen kan
komma till inom socialförsäkringskommittén
beträffande utformningen av invalidpensioneringen
eller en eventuell
lösning av frågan om förtida uttag av
folkpension. Behövs emellertid tillskott
därutöver, måste de ges på socialvårdens
område, och i denna del bör socialpolitiska
kommittén ha utredningsuppdraget,
vilket också föreslås av utskottet.

I reservation nr XIII av herr Sunne
m. fl. hemställes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
förslag till värdeskvdd av barnpensioner.
I det hänseendet hänvisar utskottet till
att 1958 års socialförsäkringskommitté
prövat frågan om indexreglering av
barnpensionerna men inte funnit det
lämpligt att tillskapa ett särskilt indexsystem
för dessa pensioner. Frågan härom
bör anstå i avvaktan på den översyn
av indexreglerna, som synes bli erforderlig,
innan de allmänna tilläggspensionerna
börjar utgå. Utskottet anser därför,
att någon åtgärd i anledning av förevarande
motionsyrkande inte är påkallad.
Denna uppfattning har inte ändrats
av att yrkandet upptas i förevarande
reservation. Jag yrkar alltså avslag på
reservationen i denna del.

Slutligen har i reservation nr XIV av

Onsdagen den 27 april 19C0 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

herr Sunne m. fl. med hänvisning till
motionerna 1:578 och 11:716 yrkats, att
riksdagen måtte uttala, att den planerade
samordningen på socialförsäkringens
område inte får rubba folkpensioneringens
grundläggande och betydelsefulla
ställning och i skrivelse till Kungl. Maj:t
giva detta till känna.

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag inte lyckats bilda mig en uppfattning
om innebörden i ett sådant uttalande
— långt mindre varför det skulle
vidarebefordras till Kungl. Maj:t. Folkpensioneringen
utgör grunden i det pensionssystem,
som från och med i år håller
på att byggas upp till att utgöra en
fullgod ålders-, invalid- och familjetrygghet.
Om det nu inte förhåller sig
så, att reservanterna, i likhet med undertecknarna
av det särskilda yttrande
som återfinnes omedelbart under reservationen,
känner olust inför det förhållande,
att folkpensioneringen och tillläggspensioneringen
ofta namnes i ett
sammanhang eller genom hänvisningar
åberopas såsom delar i en gemenskap,
finns det ingen grundad anledning att
för folkpensioneringens del hysa oro
för att den har rubbats i samband med
samordningen. Den behåller sin grundläggande
betydelse. Utskottet har inte
känt något behov av att i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva detta till känna.

Herr talman! Om det nu är på det
sättet, att det är någonting som jag förbisett
i denna redogörelse för utskottets
inställning till föreliggande problem
och vissa invändningar mot reservationerna,
yrkar jag — för att göra det
hela fullt klart ■—■ samtidigt som jag yrkar
bifall till utskottets utlåtande i dess
helhet avslag på samtliga reservationer.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I detta vår värderade
förste vice talmans mycket analyserande
och förnämliga föredrag nämnde han
till en början, att vi från centerpartiet
intog en egendomlig ställning i förhållande
till dagens beslut, och han motiverade
det hela med att regeringen och

socialdemokraterna hade en mera konsekvent
uppfattning under den tid som
gått, sedan pensionsberedningens förslag
låg på bordet.

Jag vet nu inte riktigt, om jag kan
dela denna herr förste vice talmannens
uppfattning. Jag har här i min hand en
broschyr, där det står så här: »Visste
du detta om pensionsförslag nr 1? Politisk
enighet om folkpensionen; samtliga
alternativ vid folkomröstningen har som
grundval att folkpensionen utgör ett minimiskydd;
att den stegvis skall höjas
fram till år 1968?» I den där uppställda
tabellen över den stegvisa höjningen är
just 1960 års siffror för äkta makar 4 500
kronor och för ensam pensionär 3 000
kronor. Jag må till detta säga, att om
regeringen hade velat ta avstånd från
Dans propagandametoder, hade det säkerligen
funnits möjligheter därtill tidigare
än i dagens situation.

När herr Strand vidare nämner att
vi har haft folkpensionen såsom en
sorts motargument till ATP, är detta
inte någon riktig analys av vad som
egenligen har skett. Vi har väl i stället
jämt och ständigt under hela denna
pensionsdebatt hävdat, att folkpensionen
skall utgöra grundtryggheten i den
eventuella frivilliga påbyggnaden av tillläggspension.
Vad vi tvistar om gäller
frågan om hur angeläget det är med
denna reform i förhållande till andra
reformer. Herr Strand liksom utskottsmajoriteten
anför här, alt kommunernas
andel skulle kosta 60 miljoner kronor.
Vi har i våra motioner beräknat kostnaden
till 25 miljoner kronor — men vi
behöver kanske inte tvista så mycket
om denna siffra. Jag konstaterar bara
att det är egendomligt att man när det
gäller pensionärerna driver kommunerna
och dess utgifter framför sig; när
det gällde omsättningsskatten — vilket
kostade kommunerna mycket mera, hördes
ingenting från regeringsliåll.

Jag skulle här kunna använda någon
minut till att ytterligare argumentera
med anledning av vad som är sagt i
olika utskottsutlåtanden. I det utskottsutlåtande,
som i dag åberopats av andra
talare — jag tror att herr Ringaby

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

var inne på den saken och talade om
den jämnare framstegstakten i folkpensionshöjningen
—• säges i samma stycke
■— och detta uttalande är lika välskrivet
som det andra som här omnämnts
—• på följande sätt: »I detta sammanhang
bör beaktas dels den väntade befolkningsutvecklingen
i landet, som
medför att antalet åldringar ökar såväl
absolut som relativt, dels också våra
ekonomiska resurser. Även om dessa just
nu är hårt ansträngda finnes skäl för
antagandet att produktionen skall utvecklas
på ett tillfredsställande sätt och
att de ekonomiska resurserna därför
skall medge en väsentlig förbättring av
folkpensionärernas standard utan att
andra vitala intressen skall behöva eftersättas.
»

Vi i centerpartiet är av den uppfattningen
att den produktionsstegring vi
nu kunnat konstatera ger rum för att
folkpensionärerna skall få en berättigad
höjning. Jag skulle kunna fortsätta med
att citera detta utlåtande på ett par andra
punkter. Jag får kanske i viss mån
ursäkta 1959 års utskott som inför den
— som vi i dag känner till — då väntade
depressionen inte såg så ljust på
läget, men jag vill i detta sammanhang
påminna om vad utskottet sagt. Jag vill
citera de första meningarna av vad departementschefen
anfört vid behandlingen
av denna fråga vid 1959 års riksdag,
och jag gör det därför att jag vill
ge en bild av hur angelägen man från
regeringshåll ansåg folkpensioneringen
vara. Departementschefen anför mycket
vackert och i högstämda ordalag: »De
arbetsinsatser, som de äldre har gjort i
samhället under sin verksamma tid, bildar
den grund på vilken den yngre
generationen bygger vidare. Produktionsresultatet
är alltså en följd av de
olika generationernas gemensamma ansträngningar.
När de äldre träder ut ur
produktionslivet, kan de inte som tidigare
genom arbetsinkomsten tillgodogöra
sig resultatet av sina insatser. Det
är därför en gammal tanke, att de som
är i aktiv ålder skall avstå en del av
produktionsresultatet till pension åt de
äldre.» Det är väl härom som vi i dag

tvistar, alltså om de äldre skall behöva
avstå från sina berättigade intressen på
grund av de andra reformer, som har
genomförts?

Herr RINGABY (h) kort genmäle:

Herr talman! Efter den ärade vice
talmannens långa och innehållsrika inlägg
är det förmodligen inte någon större
risk att någonting blivit förbigånget.
I varje fall har inte högerpartiets reservationer
blivit förbigångna. Jag vill bara
säga att det är ostridigt att folkpensionsavgiften
i viss mån har karaktär
av skatt, men det är dock en avgift.
Det framgår av namnet »folkpensionsavgift»
och av att den är avdragsgill på
deklarationen.

Man kan inte trolla med betalningen,
herr Strand. Man försökte med det under
ATP-kampanjen, men det gick inte.
Det går inte heller beträffande folkpensionen.
Vi måste betala den vare sig det
är en avgift eller en skatt, och då tycker
vi att det är trevligare om det anges
att det är en avgift så att var och
en kan se vad han betalar för den förmån
han får. Som herr Strand säkert
vet tillämpas denna metod i de allra
flesta länder.

Vad beträffar bostadstillägget blev till
och med den annars så vänsälle förste
vice talmannen ganska bitsk i tonen.
Nu är det så att bostadstillägget, som
vi alla vet, har legat som ett hinder
både för företagare att pensionera sina
anställda och för de anställda att själva
skaffa sig en pension eller över huvud
taget skaffa sig inkomst av eget arbete.
Detta beror på bostadstilläggets utformning.
Det är över huvud taget utformat
så att det skapar olikheter i pensionsnivån,
eftersom det utgår olika i olika
kommuner. Dessutom utgör det en
enorm orättvisa mot de människor som
vill skaffa sig en egen inkomst, något
som jag redogjorde för i mitt första inlägg,
där jag nämnde att av 3 000 kronors
inkomst försvinner 2 800 kronor i
vissa fall. Det är också en orättvisa. Jag
bestrider inte att även vårt förslag kan
skapa olikheter, men det beror på att

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

det måste bli olikheter i pensionssystemet
sådant som det nu är utformat. Det
går helt enkelt inte att undvika.

Herr Strand var mycket bekymrad
över dessa olikheter, men däremot bekymrar
han sig inte alls över att en
änka, som gifter om sig och fem år och
en dag efter bröllopet tar ut skilsmässa
inte får någon som helst pension, medan
den änka som skiljer sig fyra år
och 364 dagar efter bröllopet får full
pension efter förste maken. Det är sådana
olikheter vi vill komma ifrån, och
därför har vi inte biträtt det nu framlagda
förslaget. Vi vill komma fram till
en folkpension, där det kommunala bostadstillägget
blir obehövligt över huvud
taget. Det är dit vi strävar, och då
blir det heller inga olikheter.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte mycket att
anföra om vad herr Thorsten Larsson
sagt, ty jag vet ju att det inte är i sakfrågan
vi är oense, utan i frågan hur
långt man skall utnyttja en situation för
att bädda så fint som möjligt för sig
till september. Herr Larsson har alldeles
säkert klart för sig, att med den
höjning av folkpensionerna som sker
den 1 juli, tar vi ut ungefär vad vi kan
prestera. Det andra föreslår han bara
därför att han vet, att det inte kommer
att bifallas, och då kan det ändå få utgöra
ett uttryck för den goda vilja som
han har — det kostar nämligen ingenting
under sådana förhållanden.

Som jag sade redan i mitt första anförande,
anser jag att avvägningen mellan
folkpension och tilläggspension är
riktig. Centerpartiet har haft den inställningen,
att man borde göra folkpensionen
litet högre än vi egentligen har
råd med just nu för att därigenom förhindra
tillkomsten av tilläggspensioneringen.
Men nu har vi beslutat om tillläggspensioneringen,
och då borde centerpartiet
kunna rucka litet på sin inställning
med hänsyn till detta.

Beträffande herr Ringabys anförande
vill jag säga, att jag om höjningen av

folkpensionsavgiften inte har sagt något
annat än att vi bör avvakta den utredning
som är tillsatt för att komma
till ett resultat om avvägningen av avgiften
både i fråga om höjden och i
fråga om dess behandling i skattsystemet.

Vad jag starkast vänt mig emot i reservation
VIII var inte att högern yrkar
på att en viss avräkning skall ske på
bostadstillägget. Jag har understrukit att
det yrkandet fanns redan 1958. Det jag
vände mig emot var att högern differentierar
så att det på nytt blir en skillnad
mellan ensamstående pensionär och
änkepensionär. I princip har högern accepterat
och arbetat för att det skall
vara likställighet mellan dessa båda
grupper. Det finns såvitt jag kan förstå
inte något motiv för att riksdagen skulle
besluta en sådan ordning, att den likställigheten
endast skulle gälla dem som
inte behövde bostadstillägg. Hade vederbörande
så låga inkomster eller
ingen inkomst alls utöver änkepensionen,
skulle nämligen hennes kommunala
bostadstillägg minskas med det belopp
som blir följden av högerpartiets förslag,
nämligen 590 kronor för änkepensionär
men bara 125 kronor för ensam
pensionär.

Beträffande återupplivningsrätten av
den tidigare änkepensionen, har jag
erinrat om att det är något helt nytt
att man medger återupplivningsrätt och
att den får gälla under hela fem år. Inträffar
upplösning av äktenskapet genom
skilsmässa senare, föreligger ingen
möjlighet att återuppliva den tidigare
änkepensionen, men upplöses äktenskapet
genom dödsfall, är ju änkan berättigad
till änkepension i vanlig ordning
efter den man hon senast var gift med.
Jag erinrar om att frånskild kvinna inte
har någon rätt till änkepension i sitt
första äktenskap. Så omtänksam behöver
man väl inte vara om dem som senare
gift om sig, att man under alla
förhållanden skall ge dem en rätt som
den kvinna inte har, vars första äktenskap
upplösts genom skilsmässa. Det
finns inte något starkt motiv för att införa
något sådant. Om det senare in -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering,

gångna äktenskapet upplöses på grund
av mannens död, föreligger antingen
rätt till änkepension efter den förste
mannen ■— om äktenskapet bestått i
mindre än fem år — eller efter den senaste
mannen om äktenskapet bestått
längre. Jag tycker inte man behöver gå
längre.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Strand menade ungefär
så, att vi kunde kosta på oss vad
vi föreslagit därför att det inte kostar
oss något. Jag vill påpeka, herr Strand,
att vi har anvisat en väg för täckande
av kostnaden.

Herr Strand sade vidare, att när ATP
nu genomförts, borde vi i centerpartiet
kunna vara nöjda med en mindre höjning
för folkpensionärerna. Han menade
med andra ord att staten inte nu
kan orka med kostnaderna för den efterlängtade
och utlovade folkpensionshöjningen.
Skall alltså folkpensionärerna
behöva lida för att man från regeringens
sida har genomtrumfat ATP med hjälp
av en enda nedlagd röst här i riksdagen?
Skall det vara resultatet av dagens
överläggning om folkpensionerna?

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är inte riktigt säker
på att herr Thorsten Larsson menade
allvar med sitt senaste inlägg.

Jag bär inte sagt att centerpartiet skulle
vara nöjt med det beslut som har fattats.
Jag har endast sagt, att tidigare var
det för centerpartiet ett intresse att förhindra
tillkomsten av ATP, och att man
fördenskull arbetade för att få folkpensionen
så hög som möjligt. Men när
nu beslutet om ATP är fattat, borde centerpartiet
i varje fall kunna ha detta
faktum i åtanke. Då finns ju inte längre
detta motiv kvar för att försöka förhindra
ATP. Visserligen finns ett önskemål
om att få beslutet upphävt, men man
kan inte handla som om beslutet inte
skulle existera.

m. m.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Sedan nu utskottets representanter
gått en rond kanske det
kan vara möjligt för en outsider att få
säga några ord.

Jag tror att det är riktigt som herr
Strand och andra har sagt, nämligen att
det finns mycket i det föreliggande förslaget
som är att emotse med tillfredsställelse.
Vissa grupper får förbättringar,
och det blir standardförbättring för folkpensionärerna.
Jag anser inte att man i
debatten kan bortse från dessa fakta.

Vi är emellertid några stycken motionärer
som i motion nr 574 i första kammaren
och motion nr 717 i andra kammaren
har hemställt att oreducerad änkepension
skall utgå efter inkomstprövning
från och med den 1 juli i år med
2 750 kronor per år och med reduktion
enligt propositionens förslag. Vidare har
vi yrkat uppskov med det slutliga ställningstagandet
till änkepensioneringens
utformning så att frågan kan prövas i
samband med det förslag om invalidpensionering
som inom kort lär komma att
framläggas.

Det är riktigt, som har sagts att det
förslag som här föreligger bygger på
1958 års beslut, och det faller mig inte
ett ögonblick in att undandraga mig ansvaret
för att ha varit med om detta beslut,
men det visar vad som har påpekats
i andra sammanhang vid flerfaldiga
tillfällen, nämligen att det inte är
så lämpligt med dylika principbeslut,
där man inte får se respektive frågor i
sitt naturliga sammanhang. Sedan emellertid
detta beslut fattades har det finansiella
läget som alla vet sannerligen inte
förbättrats, utan man har tvärt om tvingats
tillgripa nya pålagor för folket. Jag
tänker på omsättningsskatten, som ju en
hel del anser bör avskaffas snarast möjligt.

Vidare har vid upprepade tillfällen
sagts, att statens finanser är sådana att
det kan vara motiverat att ta redan fattade
beslut under omprövning. Vi har
här ett sammanhang, där jag tycker att
det resonemanget kan vara väl apterbart.

Frågan om invalidpensioneringens ut -

Onsdagen den 27 april 19C0 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen

formning är, som det flera gånger har

påmints om, under utredning. Vi anser,
som jag redan har sagt, att den frågan
bör prövas i ett sammanhang. Vi motionärer
fruktar nämligen att ett beslut i
den riktning som här föreslagits kommer
att försvåra tillgodoseendet av invalidernas
berättigade anspråk. Ett beslut
i dag enligt propositionen kommer
att resultera i inte obetydliga utgiftsstegringar
under en följd av år.

Beträffande lämpligheten av att behandla
änke- och invalidpensioneringen
i ett sammanhang framhåller t. ex. riksförsäkringsanstalten
i sitt remissutlåtande,
att folkpensioneringens änkepensionssystem
inte bör brytas ut ur detta
sitt sammanhang.

Det är vidare så, att även andra grupper
ställer krav på samhällets i hög
grad begränsade resurser. Jag tänker
t. ex. på den stora — jag skall inte använda
det starkare uttrycket katastrofala
—- bristen på sjuksköterskor, som leder
till att våra sjuka och hjälpbehövande
inte kan få den vård som behövs.

Jag tänker också på det otillräckliga
antalet vårdplatser för de gamla vårdbehövande.
Det antal vårdplatser som
skulle behövas uppgår till 75 000—80 000.
Hur många har vi? Jo, högst 11 000. Dessa
siffror emanerar ifrån en gerontolog,
docent Sten Eckerström, och framfördes
vid medicinska riksstämman i Göteborg
för någon tid sedan.

Vi har vidare i vårt land en överläkare
Gustaf Myhrman, som från sitt dagliga
arbete känner väl till hur det står till
med dessa gruppers möjligheter att bli
omhändertagna. Mot den bakgrund jag i
korthet har skildrat skrev överläkare
Myhrman i en artikel — jag vill minnas
att det var för ett par år sedan, men
han utvecklade exakt samma synpunkter
i ett föredrag, som jag lyssnade till
för ett par veckor sedan — att det är av
vikt att »söka angripa och lösa det med
det var dag växande antalet åldringar
snabbt växande problemet: att hjälpa
de verkligt hjälpbehövande sjuka och
oförmögna gamla, vilkas nuvarande misär
är eu skam för ''Välfärds-Sverige’».

Herr Larsson talade här om att de

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 14

om folkpensionering, m. m.

gamla har blivit bortglömda. Detta gäller
alla dessa tusentals gamla, som inte
kan få den vård som är trängande nödvändig.
Och det är riktigt att dessa människor
har blivit bortglömda.

Men de åldringar som vi här i dag närmast
talar om har inte blivit bortglömda,
utan alla är vi inställda på att i takt
med resursernas utveckling se till att
de får de pensioner som samhället har
möjlighet att bära.

Det är, herr talman, bl. a. mot denna
bakgrund, som vi motionärer finner det
egendomligt att man skall gå in för att
utan inkomstprövning ge kvinnor pension
— visserligen reducerad sådan —
redan vid 36 års ålder och att dessa
kvinnor, oavsett om de är fullt arbetsföra,
vid 50 års ålder skall erhålla full
pension. Jag undrar om alla riksdagens
ledamöter har klart för sig att innebörden
av förslaget är denna och att
pensionen skall utgå, oavsett om det
finns barn eller inte som är beroende
av vederbörande.

Utskottet har vidare framfört en synpunkt
beträffande barnpensionerna. Utskottet
säger där klart ifrån, att man har
gått ifrån 1958 års beslut, vilket beslut
alltså inte var så tabubetonat som man
har velat göra gällande. 1958 beslöts att
barnpensionerna skulle utgå till fyllda
19 år. Nu har man sänkt gränsen till
16 år — en ändring som jag anser vara
fullt riktig. Man har alltså här ändrat
det tidigare beslutet på en punkt, och
då tycker jag att man skall tala litet
tystare om att man inte alls får rubba
på detta beslut. Man hänvisar till att
det finns så många ungdomar mellan 16
och 19 år som redan har förvärvsarbete
— jag tror att det är mer än hälften.
Samma resonemang kan i princip tilllämpas
när det gäller dessa arbetsföra
änkor i åldern 36 år och uppåt. Jag vill
minnas att socialstyrelsen i sitt utlåtande
framhåller, att av de gifta kvinnorna
är det redan 29 procent som är
inkomsttagare. Socialstyrelsen säger i
det sammanhanget, att det inte finns
någon allmän socialpolitisk grund att
åberopa för ett generellt stöd av här
ifrågavarande slag.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Jag kan instämma i innebörden
av en rubrik, som jag läste i Göteborgsposten
för, vill jag minnas, den 18 i denna
månad. Rubriken löd: »Välvilja i
överkant.» Jag skall emellertid inte här
gå in på filosofiska spekulationer och
uttala mig om huruvida det djupast sett
är fråga om välvilja.

Ett ytterligare skäl — och jag tror
att herr förste vice talmannen tangerade
det problemet i förbifarten — är
ju den kategoriklyvning mellan de nuvarande
och de blivande änkorna, som
man av ekonomiska skäl har tvingats
gå in på. Denna kategoriklyvning har
väckt mycket stark kritik, men personligen
vänder jag inte min kritik mot
denna kategoriklyvning i och för sig
och den orättvisa som denna innebär.
Jag tycker inte att den har den relevans
i sammanhanget, som man kanske
i den allmänna diskussionen har velat
göra gällande. Vad jag i första hand
vänder mig mot är det oriktiga i en
pensionering — ett utdelande av pengar
helt enkelt -—- som sker oberoende
av om den pensionerade är arbetsför eller
inte. Och så illa är det väl inte, att
alla änkor över 36 år eller ens alla över
50 år är arbetsoförmögna.

I motionerna från vårt håll tillstyrkes
den höjning av pensionerna, som föreslås
i propositionen, dock med inkomstprövning
för båda kategorierna av änkor.
Vi framhåller också — och det är
jag angelägen att understryka -— att det
inte är säkert att man hjälper människorna
bara genom att dela ut pengar.
Ett exempel på detta har jag redan
framhållit när det gällde åldringsvården.
Jag är på det klara med, herr förste
vice talman, att även utskottet har
varit inne på detta resonemang, att det
kan vara mera motiverat att hjälpa änkorna
— i den mån de behöver någon
hjälp — till att få placering ute i arbetslivet,
att hjälpa dem att liksom komma
i gång. På den punkten har ju det
allmänna möjligheter att göra en insats
bl. a. genom att tillämpa mindre rigorösa
åldersgränser för anställning i offentlig
tjänst.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla

mig alltför länge vid denna speciella
punkt, där vi har reagerat, utan jag
yrkar bifall till det förslag till ändring
av 8 §, som har delats ut på ledamöternas
bänkar. Förslaget innebär att inkomstprövningen
skall bibehållas för
samtliga änkor. Jag ställer detta yrkande
fullt medveten om att jag inte får så
många, kanske inte ens någon, med mig.
Detta inverkar inte på vad jag anser
vara rätt och riktigt. Jag tror nämligen
att det beslut som i dag kommer att
fattas -— i denna del, nota bene — är
betänkligt, inte bara ur mänsklig, utan
också ur ekonomisk synvinkel.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Det avgörande riksdagen
nu skall fatta har en synnerligen stor
betydelse för alla nuvarande folkpensionärer.
Ingen kan väl bestrida att våra
folkpensionärer, trots vissa förbättringar
som de fått under senare år, lever på en
mycket låg standard. De har inte heller
fått en rimlig andel av den allmänna
förbättring som kommit andra människor
till del under senare år. Och det
gamla löftet, som så många gånger har
utställts, om att man skall trygga full
försörjning på ålderns dagar, är ännu
inte på långa vägar infriat.

Detta bekräftas också av den allmänna
pensionsberedningen, som år 1957
enhälligt föreslog att folkpensionerna under
tioårsperioden 1958—1968 etappvis
skulle höjas så, att de slutligen skulle
uppgå till 3 600 kronor för ensamstående
och 5 400 kronor för två pensionsberättigade
makar.

Detta förslag till standardförbättring
var ingalunda tilltaget i överkant, men
det hälsades ändå med stor tillfredsställelse
av pensionärerna, som i förslaget
tyckte sig se en vilja från statsmakternas
sida att förbättra deras villkor under
den tid de ännu hade kvar att leva.

Jag vill också erinra om att beredningen
förordade att den etappvis skeende
förhöjningen särskilt skulle markeras
år 1960, då förbättringen skulle
uppgå till 700 kronor för ensamstående

Onsdagen den 27 april 19C0 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

och 820 kronor för äkta makar. Jag tror
att den tillfredsställelse, som dessa förslag
— dessa löften — mötte, nu kommer
att förbytas i en stark och berättigad
besvikelse bland pensionärerna, som
med rätta anser sig utsatta för löftesbrott.
Det förslag, som nu föreligger från
regeringens och utskottets sida, innebär
ju att man skär ned de utlovade förbättringarna
år 1900 med 70 procent för
ensamstående och 55 procent för äkta
makar.

Nu försöker såväl departementschefen
som statsutskottet komma ifrån löftessveket
genom att hänvisa till en skrivning
i särskilda utskottets förslag till
1958 års A-riksdag om att riksdagen i
varje särskilt fall vid den etappvis skeende
höjningen skulle ha möjlighet att
bestämma höjningarnas storlek med hänsyn
till den statsfinansiella och samhällsekonomiska
situationen. Men jag
vill erinra om att varken under folkomröstningen
på hösten 1957 eller vid
extravalet 1958 från något håll antyddes
att den av pensionsberedningen föreslagna
etappvisa höjningen skulle rubbas.
De gamla, liksom väljarna i övrigt,
trodde att 1960 års standardstegring för
pensionärerna verkligen skulle genomföras,
då ju löftet härom i valrörelsen
stöddes av samtliga partier.

Jag anser det hjärtlöst, för att nu inte
använda ett hårdare uttryck, att inte
infria dessa löften om standardhöjningen
1960. Det hjärtlösa ligger däri att det
här gäller folk som åtminstone i regel
lever under mycket blygsamma omständigheter
och ibland under bitter nöd.
Detta är hjärtlöst också ur den synpunkten,
att det här gäller människor som
har uppnått en sådan levnadsålder att
de av naturliga skäl inte har så stora utsikter
att få del av kommande års signalerade
förbättringar. Ett studium av
dödsfallsstatistiken visar, att årligen omkring
50 000 människor över 67 års ålder
avlider. Jag vet inte — jag vill inte
göra något påstående — om det är en
cynisk beräkning kring detta faktum
som också har spelat in vid utformningen
av föreliggande förslag.

Man talar nu om det statsfinansiella

och samhällsekonomiska läget, som skulle
omöjliggöra löftenas infriande. Jag
måste fråga: År det verkligen så ställt
här i landet, att det statsfinansiella och
samhällsekonomiska läget skulle motivera
den behandling av folkpensionärerna
och deras förmåner som nu föreslås?
Från vår sida svarar vi nej på den frågan.
Och dessutom anser vi att statsfinansiella
svårigheter —• om de nu skulle
föreligga — inte skall lösas på de gamlas
bekostnad, på bekostnad av dem
som har det sämst ställt i samhället, när
riksdagen samtidigt låter miljarderna
rulla i en allt stridare ström till exempelvis
den militära apparaten.

Därtill kommer, herr talman, att den
ekonomiska situationen inte är sådan
att statsfinansiella skäl nu kan anföras.
Vi lever ju i en utpräglad högkonjunktur,
och statsinkomsterna stiger till och
med hastigare än finansministern kunde
beräkna vid årets början. De senaste inkomstberäkningarna
går ju ut på att
statsinkomsterna skulle bli över en halv
miljard större än man i finansdepartementet
tidigare räknat med. Och jag
vill sluta, herr talman, med frågorna: om
man inte i denna högkonjunktur med
flödande statsinkomster anser sig kunna
ge folkpensionärerna en rimlig standdardhöjning,
når skall det då kunna ske?
Är det kanske lättare att ge standardhöjningen
under en lågkonjunktur? Jag
tror att frågorna är besvarade i och
med att de ställs.

Med hänvisning till denna kortfattade
deklaration om vårt partis ställningstagande
i frågan ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motion nr 709
i andra kammaren.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! När det gäller familjepensionen
inom folkpensioneringen förefaller
det som om alla skulle kunna
enas om att barnen i alla fall är den
väsentliga faktorn. Dessa vill vi alla slå
vakt om, och barnpensionerna är vi alla
(iverens om, även om vi inom vårt parti
håller före att de barn som blivit föräldralösa
— alltså vilkas både far och

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

mor fallit från — bör ha en större hjälp
än de barn som mist endast den ena
av föräldrarna, ehuru detta självfallet
också är en stor förlust.

Vidare finns det ingen tvekan om att
de änkor, som verkligen är i behov av
en änkepension, också skall få denna
antingen de tillhör dem som blivit änkor
efter år 1960 eller övergångsfallen.
Jag skulle alltså vilja slå fast att alla
som behöver en pension verkligen skall
få den grundtrygghet som den föreslagna
änkepensionen innebär.

Att inte full klarhet har vunnits hur
änkepensionerna skall ordnas för att i
praktiken verkligen komma dem till del
som bör ha dem och som behöver dem,
samtidigt som de inte missgynnar andra
grupper av kvinnor, kan man få konstatera
utan att anses sakna socialt samvete
eller dömas för trolöshet mot huvudman.
Även ett riksdagsbeslut är i
alla fall underkastat lagen om mänsklig
skröplighet, och det principbeslut
om änkepensionerna, som riksdagen tog
år 1958, kan inte vara sakrosankt. Visar
det sig att situationen har förändrats
och att ett system i praktiken leder till
konsekvenser, som man inte kunnat förutse,
måste det vara ett utslag av sunt
förnuft att ompröva det i förhållande
till andra åtgärder, som man måste vidta
inom pensionssystemets ram.

Vi har tyvärr ännu inte fått invalidpensionerna
ordnade, och det torde väl
inte råda några tvivel om att det vore
ur alla synpunkter lyckligast, om familjepensioneringen
och invalidpensioneringen
kunde lösas i ett sammanhang.
Vissa svårlösta komplikationer måste
annars uppstå, och ett beslut kan mot
bakgrunden av ett annat få mindre rimliga
konsekvenser.

Jag hör till dem som anser att det
därför vore lyckligast, om riksdagen vid
nästa års riksdag kunde få sig förelagd
ett förslag om en reform av invalid- och
förtidspensioneringen och i samband
därmed en översyn av änkepensioneringen.
Detta förslag återfinns i den
motion, som i andra kammaren har
väckts av herr Svensson i Ljungskile
och fröken Elmén; det är motion nr 711.

Jag ber, herr talman, att beträffande
punkten 1 i denna motions hemställan
få ansluta mig till det yrkande med
samma innehåll, som framställts av fröken
Andersson, samt yrka bifall till
punkten 2 i motionen II: 711.

Häri instämde fru Segerstedt-W iberg
(fp).

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I anslutning till förevarande
ärende skall jag säga ett par
ord om motionerna nr 1:576 och II:
719, vari hemställes, att inkomstgränsen
för erhållande av inkomstprövad pensionsförmån
måtte höjas med 1 000 kronor.

Utskottets ärade ordförande nämnde
i sitt anförande att inkomstprövningen
för med sig bekymmer ur många synpunkter,
och jag delar helt hans uppfattning.
Utskottet har ju också på denna
punkt enats om att begära, att 1958
års socialförsäkringskommitté måtte få
i uppdrag att överse reglerna om inkomstprövningen
inom folkpensioneringen.

Herr Thorsten Larsson har redan understrukit
vikten av att denna utredning
måtte påskyndas, och jag vill instämma
i detta. Vi vet emellertid alla att det
tar en viss tid innan ett förslag kan
läggas på riksdagens bord, och det är
detta som har föranlett de nämnda motionerna.
Där begäres nämligen att i
avvaktan på socialförsäkringskommitténs
förslag i denna fråga inkomstgränserna
måtte höjas med 1 000 kronor.

Nuvarande inkomstprövning innebär
ju att änkepension och hustrutillägg jämte
de index- och standardtillägg, som
utgår å dessa förmåner, liksom bostadstillägg
minskas med en tredjedel av den
de! av den pensionsberättigades årsinkomst,
som ligger mellan 1 000 och 1 400
kronor, och med två tredjedelar av inkomst
därutöver. För gift pensionsberättigad
är motsvarande gränsbelopp
750 respektive 1 050 kronor. För förmögenhet
överstigande 20 000 kronor (för
gift pensionsberättigad 15 000) medför
överstigande del en höjning av årsin -

Onsdagen den 27 april 19G0 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

komsten med 20 procent av det belopp
varmed förmögenheten överstiger angivna
gränsbelopp. För äkta makar anses
årsinkomst och förmögenhet utgöra
hälften av makarnas sammanlagda inkomst
och förmögenhet.

Skärpningsprocenten framför allt på
förmögenhet innebär att ägandet av ett
egnahem eller en mindre jordbruksfastighet
kan helt eller delvis beröva ägaren
möjligheten att få inkomstprövade
folkpensionsförmåner. Såsom sagts förut
i debatten i dag kan man faktiskt
komma i den situationen, att man tvingas
»äta upp» sin fastighet innan man kan
få del av inkomstprövad pensionsförmån.
Vi motionärer anser att det inte
kan vara rimligt och riktigt, att så skall
vara förhållandet.

Nuvarande inkomstprövningsbestämmelser
beslöts vid 1957 års riksdag. Med
anledning av det förslag, som då förelåg,
framhöll Sveriges folkpensionärers
riksorganisation i ett yttrande att »en
fördubbling av avdragsprocenten, även
efter en höjning av det skärpningsfria
beloppet, kommer att innebära en
skärpning av bestämmelserna för rätt
till kommunalt bostadstillägg och andra
inkomstprövade pensionsförmåner
för många pensionärer». Vidare framhölls
att detta särskilt hårt kommer att
drabba alla de pensionärer som har
mindre fastigheter och som genom den
höjda fastighetstaxeringen får sin förmögenhet
ökad.

Att detta påpekande var befogat framgår
också av att det beslöts, att de som
fått sina pensionsförmåner prövade före
den 1 juli 1957 ej skulle vidkännas någon
försämring. Såsom framhållits innebär
nämligen den höjda skärpningsprocenten,
att sådana situationer kunde inträffa,
att de nya bestämmelserna innebar
en försämring för dem som tidigare
hade utgående inkomstprövade förmåner.

Jag skall inte fördjupa mig i detta
spörsmål. Jag har velat nämna om det
samband som här finns och som är underlag
för att jag anser det vara rimligt
att inkomstgränserna måtte höjas på
sätt som föreslagits i motionerna, näm -

ligen med 1 000 kronor i fråga om inkomstprövad
del av folkpensionsförmånerna.
Denna lindring skulle också få
betydelse för den inkomstprövade änkepensionen.
Jag vill bara hänvisa till
att utskottet har pekat på de ogynnsamma
verkningar som inkomstprövningen
medför för vissa av de s. k. övergångsänkorna
och även på den stora skillnad
i fråga om pensionsförmåner som
kan inträffa för olika änkor. Men det
sägs också i utskottets utlåtande att en
uppmjukning av reglerna för inkomstprövningen
i båda fallen otvivelaktigt
skulle verka mildrande. Den höjning av
inkomstgränsen som föreslås i motionerna
skulle mildra just de ogynnsamma
verkningarna av inkomstprövningen
och den skulle också utjämna något av
de stora skillnader som kan komma att
inträffa mellan olika änkor.

Herr talman! Med hänsyn till att i
motionen är utsagt att utskottet måtte
utarbeta författningstext och någon sådan
inte har utarbetats kan jag av tekniska
skäl icke yrka bifall till min motion
i dag, men jag har ändock velat
anföra dessa synpunkter.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I debatten har herr
Tliorsten Larsson kritiserat folkpartiet
för att vi har ansett oss böra biträda
utskottsförslaget om höjning av ålderspensionen
och för att vi inte har kunnat
biträda centerpartiets förslag. Utskottets
ordförande har behandlat de argument
som herr Larsson anförde, och jag skall
endast göra en kort deklaration från
folkpartiets sida.

Avpensionsberedningens skrivning rörande
en särskilt kraftig höjning 1960
framgår, att denna höjning motiverades
framför allt med borttagandet av det
kommunala bostadstillägget men givetvis
även med att man skulle tillförsäkra
folkpensionärerna en ytterligare förbättring.
Det var lämpligt att göra detta i
ett sammanhang, varigenom borttagandet
av bostadstillägget skulle gå lättare.
Emellertid finns till detta pensionsberedningens
utlåtande fogat ett särskilt

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

yttrande, som jag tycker ger ganska klart
besked om att pensionsberedningen, när
den fattade sitt beslut, inte kände till
de framtidsprognoser som faktiskt förefanns
vid samma tidpunkt. Det visade
sig nämligen att långtidsutredningens betänkande
kom till pensionsberedningens
kännedom så sent att dennas arbete
praktiskt taget var avslutat. I det särskilda
yttrandet sägs, att det är möjligt
att när man får tillfälle att smälta långtidsutredningens
betänkande och de
samhällsekonomiska prognoser som förekommer
där, så kan anledning finnas
att ändra de trappsteg med vilka folkpensionen
skulle höjas upp till slutmålet.

Vid 1958 års riksdag bekräftades denna
förmodan genom det uttalande som
då gjordes och som här i kammaren tidigare
har citerats i dag. Riksdagen förbehöll
sig frihet att bedöma trappstegshöjningarna
år från år. Till detta allmänna
uttalande fogades en passus, i
vilken riksdagen sade fullkomligt klart
ifrån, att just den särskilt stora höjningen
1960 borde undvikas. Det heter
nämligen i utskottsutlåtandet som riksdagen
godtog: »Utskottet vill dock uttala
att den av pensionsberedningen föreslagna
särskilt kraftiga höjningen 1960
bör undvikas och en jämnare successiv
höjning eftersträvas.»

Jag tycker nog att detta uttalande så
här efteråt ger en långt starkare grund
för den hållning folkpartiet har intagit
i denna fråga 1960 än för den hållning
centerpartiet har intagit. Centerpartiet
har dock biträtt detta yttrande och alltså
för sin del sagt ifrån inte bara att man
ville förbehålla sig frihet att över huvud
taget från år till år bedöma de här
»trappstegens» storlek, utan därtill att
den särskilt kraftiga höjningen 1960 inte
borde företagas. Med detta uttalande
måste väl ändå avses inte bara den del
av höjningen som motsvarar kommunala
bostadstilläggets borttagande, eftersom
detta var en mindre del, utan det
måste ju gälla höjningen i stort, vilken
man alltså borde anpassa bättre till utvecklingen
fram mot slutmålet.

Jag vill därför konstatera att det inte

har gjorts några utfästelser från riksdagen
■—• vare sig vid folkomröstningen,
vilket förut har betonats, eller senare —
om att en sådan här stor höjning skulle
ske 1960. Men oavsett om en sådan utfästelse
har gjorts eller inte, så är det
ju alldeles klart att vi från vår synpunkt
med största glädje skulle ha hälsat möjligheten
att genomföra en sådan höjning,
om denna möjlighet hade förelegat.
Vi har emellertid ansett att den inte föreligger.

Från folkpartiets sida har vi motionerat
om en höjning av folkpensionsavgiften
med en procent, vilket vi anser vara
särskilt nödvändigt om omsättningsskatten
upphör. Det är för folkpensionen
som sådan av större värde att den
betalas i största möjliga utsträckning
genom avgifter än att den betalas av
skattemedel. Centerpartiet föreslår nu
också cn höjning av avgiften med en
procent från den 1 januari 1961, men
centerpartiet begär samtidigt en dubbelt
så stor höjning av pensionsförmånerna
som vad utskottet och därmed folkpartiet
föreslår. De pengar som behövs för
att betala den normala höjningen, de 250
resp. 350 kronor som utskottet har föreslagit,
måste tas någonstans — den
frågan skall vi återkomma till i höst —
men naturligtvis måste pengarna anskaffas
genom en höjning i en eller annan
form. Menar nu centerpartiet att man
skall betala den kostnaden med den s. k.
budgetsaneringsavgift som centerpartiet
kommer att föreslå, om omsättningsskatten
skulle avskaffas? Då måste man däremot
invända, för det första att den avgiften
är en övergångsföreteelse och för
det andra att det betyder att man vältrar
över på skattesidan en större andel
av kostnaderna för folkpensionen än de
andra partierna vill vara med om. Vi
tror att detta är en ganska farlig väg.
Ju större andel av folkpensionen som
betalas genom folkpensionsavgift, desto
säkrare är folkpensionen. Ju större del
som betalas av skattemedel, desto mer
beroende blir folkpensionen av skatteläget
och desto osäkrare kan den bli i en
trängd situation. Det är en uppfattning
som jag trodde delades även av center -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

partiet. Doktor Hedlund talade redan i
fjol höstas om att de medel som kan
komma att behövas utöver de besparingar,
som besparingsutredningen kan
finna möjliga, måste skaffas genom folkpensionsavgifter.
Det förslag som centern
nu lagt fram går såvitt jag förstår
i motsatt riktning. Därför kan vi inte
biträda det förslaget.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat klargöra hur vi ser på den här
detaljen i den stora pensionsfrågan och
varför vi har ansett oss böra biträda det
förslag som utskottet framlagt, vilket innebär
att vi inte kunnat ansluta oss till
den linje som centern har följt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är väl otvivelaktigt
vår största sociala fråga som vi behandlar,
när vi nu diskuterar folkpensionerna
— enligt min uppfattning betydligt mera
betydelsefull än allmänna tilläggspensioneringen.
Att ordna grundtryggheten
genom en förmån, som alla får
nytta av oavsett vilka inkomster och vilka
levnadsomständigheter de har, måste
vara det mest betydelsefulla i vår sociallagstiftning.
Folkpensioneringen är också
det enda som har en direkt social
motivering, eftersom ATP är en anställningsförmån
och en mycket starkt graderad
sådan. Den kan därför inte anses
ha en social motivering som folkpensionen.

Av dessa skäl har vi i en partimotion
fört fram krav på att riksdagen nu skall
genomföra en större höjning av folkpensionerna
än regeringsförslaget innebär.
Man skulle kanske ha väntat sig att
detta förslag hade hälsats med tillfredsställelse
av socialministern som på ett
ställe i propositionen uttrycker sin glädje
över att det visat sig möjligt att föreslå
en betydande allmän standardhöjning
av folkpensionerna. Det hade väl
varit ännu större anledning till glädje
för honom, om folkpensionerna hade
kunnat höjas ännu mer.

Vi har emellertid fått anmärkningar
från olika håll för vårt förslag, som förklaras
inte vara lämpligt och genomför -

bart. Man har inte ansett tidpunkten
lämplig. Herr Ringaby har talat om att
förslaget innebar ett överbud, och herr
Strand har förklarat att det låg taktiska
avsikter bakom förslaget. Senast har
även herr Lundström riktat sig emot
det och förklarat att det inte var lämpligt
att nu genomföra den av oss föreslagna
större höjningen.

Jag vill då fråga, om man egentligen
kan tala om ett överbud i detta sammanhang,
när det gäller folkpensioner
som skulle bli 2 750 kronor för ensamstående,
dvs. 229 kronor per månad,
och 4 350 kronor för makar eller 362
kronor i månaden. Kan man säga att det
här rör sig om en levnadsstandard av
sådan höjd att vi kommer med ett överbud,
när vi vill åstadkomma ytterligare
en liten förbättring av den? Herr Strand
använde visserligen inte det uttrycket,
men han motsatte sig vårt förslag av
andra orsaker. Herr Ringaby använde
det emellertid, och liknande uppfattningar
har antytts från andra håll här i
debatten. Jag kan inte inse att ett sådant
uttryck alls passar i detta sammanhang.
Vi måste allesammans anse att det
är befogat att ge de människor, som
måste leva på en sådan standard, en ytterligare
förbättring, om det finns någon
möjlighet därtill.

Här har åberopats ett uttalande av
herr Hedlund. Herr Ringaby sade att
herr Hedlund talat om behovet av sparande
vid något tillfälle. Det är alldeles
riktigt. Det har han säkerligen gjort.
Men vi har en annan uppfattning om
hur sparandet skall gå till än högern.
Vi har inte en så materialistisk uppfattning
att vi vill låta besparingar gå ut
över nästan vad som helst, utan vi tar
humanitära hänsyn, då vi föreslår besparingar.
Därför vill vi inte spara på
en sådan sak som de gamlas försörjning.
I det avseendet finns det ingenting
att åberopa emot oss av vad herr
Hedlund har yttrat i fråga om besparingar.

Det är kanske naturligt att man har
kritiserat vårt förslag med utgångspunkt
från vad som tidigare har förekommit
i den här frågan. Herr Strand

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

hänvisade ju till ingressen i förslaget
till folkomröstningen. Jag kanske bör
understryka att slutbeloppen visserligen
står i ingressen, men det står ingenting
om hur utvecklingen skulle bli.

När herr Strand påstår att det delvis
skulle vara taktiska skäl som gjort att
vi yrkat så starkt på högre folkpension
som motdrag mot ATP, så är det klart
att det råder en viss motsatsställning
mellan dessa båda pensionssystem. Men
jag vill ytterligare understryka att man
inte kan påstå att centerpartiet någonsin
svävat på målet när det gäller att
höja folkpensionerna. Vi framlade redan
på början av 1950-talet en motion
som gick ut på att man skulle höja folkpensionernas
grundbelopp. Vi fick dock
inte något vidare stöd från något annat
håll. Det var endast centerpartiet som
reserverade sig. Men sedan uppstod
glädjande nog ett större intresse för att
höja folkpensionernas grundbelopp. Utvecklingen
har i fortsättningen gått i
den riktningen.

Vad förutsättningarna för sådana höjningar
beträffar vill jag slutligen säga
följande: Vid två tillfällen har utskottet
upprepat, att man skulle bestämma
höjningens storlek med hänsyn till den
statsfinansiella och samhällsekonomiska
situationen. Det är den första bestämning
som man gör. Sedan gör man tilllägget
att den av pensionsberedningen
föreslagna särskilt kraftiga höjningen
1960 skulle undvikas och en jämnare,
successiv höjning eftersträvas. Det är
den höjningen som diskuterats tidigare.
En jämnare höjning behöver inte absolut
betyda en jämn höjning, utan att
man bedömer situationen på så sätt att
man kan göra en kraftig höjning nu.

Herr Strand sade att det inte är försvarbart
att gå längre än vad utskottet
föreslagit. När kan man då gå längre,
om man skall bedöma vårt lands ekonomi?
Enligt redogörelsen för 1959 ökade
produktionen med 4,5 procent, om jag
inte missminner mig. Jag anmärkte i en
föregående debatt att detta till viss del
sammanhängde med den stora bostadsproduktionen
och andra speciella faktorer.
Bytesbalansen förbättrades med

150 miljoner kronor. Arbetsmarknaden
var besvärlig vid denna tid, april månad,
i fjol, men har förbättrats undan för
undan så att vi nu kommit in i en situation
där vi fått svårigheter av motsatt
slag, nämligen brist på arbetskraft. Denna
brist har ju regeringen fått vidta
vissa åtgärder emot. Investeringarna var
också goda. Över huvud taget får 1959
betraktas som ett gott år för vårt land,
till och med så pass gott, att det finns
rätt stora risker för en överkonjunktur.
Då kan man inte säga att situationen är
så olämplig när det gäller att ta ut en
procent mera i folkpensioneringsavgifter
för att få den höjning av folkpensionerna
som centerpartiet föreslagit.

Jag kan inte finna att de skäl som
förebringats motiverar, att man inte
skulle höja folkpensionerna som vi föreslagit
från centerpartiets sida. Man har
anfört så många sökta argument i detta
sammanhang, att det väl ligger andra
skäl bakom, när man inte vill gå fram
på den väg vi föreslagit.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som framställts av herr
Thorsten Larsson.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lundström, att jag inte på något
sätt är överraskad över hans ställningstagande
här, ty vi har ju tidigare i denna
debatt av utskottets ordförande blivit
upplysta om att ATP omöjliggjort
höjning av folkpensionen i enlighet med
det förslag som centerpartiet har framlagt.
Om folkpartiet nu accepterar ATP,
är det ju alldeles givet att folkpartiet
som en följd därav inte kan vara med
på en höjning av folkpensionen. Att
folkpartiet alltså än en gång ändrat sig
har på intet sätt överraskat mig. Men
det har kanske överraskat att folkpartiet
trots att det inte begär en höjning
av folkpensionen begär en höjning av
folkpensionsavgiften.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade:

I anledning av de under överläggningen
framkomna yrkandena kommer

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

propositioner rörande andra lagutskottets
förevarande utlåtande, nr 20, att
ställas punktvis.

Härvid är beträffande punkterna A I
och A IV samt punkten E att anmärka
följande.

I fråga om punkten A I kommer propositioner
att ställas

först särskilt beträffande Kungl. Maj:ts
i punkten behandlade förslag till lag
angående ändring i lagen den 29 juni
1946 om folkpensionering med däri av
utskottet förordad ändring — till den
närmare ordningen härför återkommer
jag —;
samt

därefter särskilt beträffande utskottets
hemställan i punkten.

Propositioner rörande förslaget till lag
angående ändring i folkpensioneringslagen
kommer att ställas

först särskilt beträffande ettvart av
de stadganden, i fråga om vilket annat
yrkande förekommit än om bifall
till utskottets förslag; och

därefter särskilt beträffande återstoden
av lagförslaget.

De stadganden i berörda lagförslag, i
fråga om vilka särskilda propositioner
sålunda kommer att ställas, är följande:
3 § 4 mom., 8 § 1 st., 8 § 2 st., 8 § 3
st. samt 3 st. 4 punkten och 3 st. 5 punkten
i övergångsbestämmelserna.

Vid punkten A IV kommer jag att
följa motsvarande ordning som vid
punkten A I.

Under punkten E kommer propositioner
att ställas

först särskilt beträffande envar av de
frågor som upptagits i reservationerna
YIII—XIV ävensom under överläggningen
av fru Hamrin-Thorell;

därefter, i den mån anledning därtill
gives, särskilt beträffande utskottets
hemställan under punkten.

Punkten A 1

Kungl. Maj:ts förslag till lag angående
ändring i lagen om folkpensionering,
sådant förslaget av utskottet tillstyrkts

3 ,? 4 mom.

I fråga om förevarande moment, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats

dels att detsamma skulle godkännas,
dels ock att momentet skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
av herrar Ringaby och Björkman vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på momentets godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ringaby begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som godkänner 3 § 4 mom. i
Kungl. Maj :ts av andra lagutskottet i
dess utlåtande nr 20 behandlade förslag
till lag angående ändring i lagen om folkpensionering,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes momentet med
den lydelse, som föreslagits i den av
herrar Ringaby och Björkman vid utlåtandet
avgivna, med I betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ringaby begärde
rösträkning verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 123;

Nej — 16.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

8 § första stycket

Beträffande detta stycke, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
detsamma skulle godkännas, dels ock,
av fröken Andersson, att nämnda stycke

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering,
skulle godkännas med följande lydelse:
»Tilläggspension, änkepension, hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
minskas med en tredjedel av den pensionsberättigades
årsinkomst i vad den
må överstiga för gift pensionsberättigad
750 kronor och för annan pensionsberättigad
1 000 kronor samt med ytterligare
en tredjedel i vad årsinkomsten må
överstiga 1 050 kronor för gift pensionsberättigad
och 1 400 kronor för annan
pensionsberättigad.»

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
styckets godkännande vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 8 § första stycket
i Kungl. Maj:ts av andra lagutskottet
i dess utlåtande nr 20 behandlade
förslag till lag angående ändring
i lagen om folkpensionering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stycket med
den lydelse, som under överläggningen
föreslagits av fröken Andersson.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 121;

Nej — 9.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

8 § andra stycket

I avseende å nu förevarande stycke,
yttrade vidare herr talmannen, hade yr -

m. m.

kats dels att detsamma skulle godkännas,
dels ock, av fröken Andersson, att kammaren
skulle godkänna nämnda stycke
med följande lydelse: »Minskning skall,
där rätt till såväl tilläggspension, änkepension
eller hustrutillägg som kommunalt
bostadstillägg föreligger, ske först å
bostadstillägget och därefter å tilläggspensionen,
änkepensionen eller hustrutillägget.
Indextillägg till änkepension
och hustrutillägg minskas först sedan
änkepensionen eller hustrutillägget i övrigt
bortfallit.» Fröken Anderssons yrkande
finge dock, anförde herr talmannen,
med hänsyn till kammarens beslut
beträffande 8 § första stycket anses hava
förfallit.

På gjord proposition godkändes ifrågavarande
stycke.

8 § tredje stycket

Rörande nämnda stycke, yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle godkännas, dels ock att
detta stycke skulle utgå i enlighet med
vad som föreslagits i den av herrar
Ringaby och Björkman vid utlåtandet
avgivna, med II betecknade reservationen.

Härefter gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på styckets godkännande
vara med övervägande ja besvarad.

Övergångsbestämmelserna, tredje stycket
punkten 4

Såvitt gällde förevarande punkt gjordes
propositioner, först på godkännande
av densamma samt vidare därpå att
kammaren skulle godkänna nämnda
punkt med den lydelse, som föreslagits
i den av herrar Ringaby och Björkman
vid utlåtandet avgivna, med III betecknade
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Övergångsbestämmelserna, tredje stycket
punkten 5, i förevarande lagförslag
ävensom i reservationen II föreslagna
ändringar dels i yrkesskadeförsäkrings -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

lagen och dels i militärersättningsförordningen Torde

med hänsyn till kammarens beslut
avseende 8 § tredje stycket i förslaget
till lag angående ändring i lagen om
folkpensionering hava förfallit.

Återstoden av förslaget till lag angående
ändring i lagen om folkpensionering Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten A I

Bifölls.

Punkten A II

Vidkommande denna punkt, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att vad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
att utskottets hemställan skulle bifallas
med den ändring, som föranleddes av
ett godkännande av reservationen IV, av
herrar Ringaby och Björkman; 3:o) att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som föreslagits
i motionen 11:709, av herr Senander
m. fl.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till vad utskottet
hemställt vara med övervägande ja besvarad.

Punkten A III

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten A IV

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till lag om barnpensioner

3§

I fråga om denna paragraf, yttrade vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels ock
att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som föreslagits i den av herr
Sunne m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
V betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 3 § i Kungl.
Maj:ts av andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 20 tillstyrkta förslag till lag
om barnpensioner, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Sunne m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med V betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 68.

i §

Angående förevarande paragraf gjordes
propositioner, först på godkännande
av densamma samt vidare därpå att paragrafen
skulle utgå i enlighet med vad
som föreslagits i den av herrar Ringaby
och Björkman vid utlåtandet avgivna,
med VI betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I reservationen VI föreslagna ytterligare
ändringar dels i förevarande lagförslag,
dels i yrkesskadeförsäkringslagen
och dels i militärersättningsförordningen Torde

med hänsyn till kammarens beslut
avseende 4 § i förslaget till lag om
barnpensioner hava förfallit.

Återstoden av förslaget till lag om
barnpensioner

Godkändes.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Utskottets hemställan i punkten A IV

Förklarades besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkterna B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten D

Beträffande ifrågavarande punkt, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Sunne m. fl. vid utlåtandet avgivna, med
VII betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sunne m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med VII betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 85;

Nej — 54.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten E

Reservation VIII, av herrar Ringaby
och Björkman

Rörande det i denna reservation framställda
förslaget gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till detsamma
samt vidare på avslag därå; och
förklarade herr talmannen sig finna den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ringaby begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som avslår det i reservationen
VIII till andra lagutskottets utlåtande nr
20 av herrar Ringaby och Björkman
stälida förslaget, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda förslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Reservationen IX, av herr Larsson,
T horsten, och herr Wahlund

Såvitt gällde det förslag, som framlagts
i förevarande reservation, gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till detsamma samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som avslår det i reservationen
IX till andra lagutskottets utlåtande nr
20 av herr Thorsten Larsson och herr
Wahlund ställda förslaget, röstar
Ja;

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda förslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 21.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Reservationerna X: 1 och X: 2

Beträffande i dessa båda reservationer
framställt yrkande om ändring i
19 § 2 mom. lagen om folkpensionering,
anförde nu herr talmannen, hade
yrkats 1 :o) att utskottets hemställan
skulle bifallas, vilket innebure avslag å
reservationerna; 2:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innefattades
i reservationen X: 1, av herr
Larsson, Thorsten, och herr Wahlund;
samt 3:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i reservationen X:2,
av herrar Ringaby och Björkman. Herr
talmannen yttrade vidare, att yrkandet
under 2:o) torde få anses hava förfallit
genom kammarens redan fattade beslut.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt de återstående, under
l:o) och 3 ro) här ovan upptagna yrkandena;
och förklarade herr talmannen
sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Ringaby begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20 i vad

avser i reservationen X: 2) av herrar
Ringaby och Björkman framställt yrkande
om ändring i 19 § 2 mom. lagen om
folkpensionering, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i nämnda reservation.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Reservationen X:3, av herr Sunne
m. fl.

I fråga om det yrkande, som ställts i
denna reservation, gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till
detsamma samt vidare på avslag därå;
och förklarade herr talmannen sig finna
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår det i reservationen
X:3 till andra lagutskottets utlåtande
nr 20 av herr Sunne m. fl. ställda yrkandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 94;

Nej — 31.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Ang. ändring i lagen om folkpensionering, m. m.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Reservationen XI: 1, av herr Larsson,
Thorsten, och herr Wahliind

I avseende å det yrkande, som framställts
i förevarande reservation, gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till detsamma samt vidare på avslag
därå; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som avslår det i reservationen
XI: 1 till andra lagutskottets utlåtande
nr 20 av herr Thorsten Larsson och herr
Wahlund ställda yrkandet, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Reservationen XII, av herrar Ringaby
och Björkman

Vidkommande det yrkande, som framställts
i denna reservation, gjordes propositioner,
först på bifall till detsamma
samt vidare på avslag därå; och förklarades
den senare propositionen vara med
övervägande ja besvarad.

Reservationen XIII, av herr Sunne
m. fl.

Såvitt gällde det yrkande, som framlagts
i nu ifrågavarande reservation, gjorde
herr talmannen propositioner, först
på bifall till detsamma samt vidare på
avslag därå; och förklarade herr talmannen
sig finna den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som avslår det i reservationen

XIII till andra lagutskottets utlåtande nr
20 av herr Sunne m. fl. ställda yrkandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Reservationen XIV, av herr Sunne
m. fl.

Angående det yrkande, som framställts
i denna reservation, gjorde herr talmannen
propositioner, först på bifall till
detsamma samt vidare på avslag därå;
och förklarade herr talmannen sig anse
den senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sunne begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som avslår det i reservationen

XIV till andra lagutskottets utlåtande nr
20 av herr Sunne m. fl. ställda yrkandet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles nämnda yrkande.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till viss utbyggnad av industristatistiken

omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sunne begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej — 32.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Av fru Hamrin-Thorell under överläggningen
framställt yrkande om bifall till
punkten 2 i motionen II: 711

I vad anginge detta yrkande gjordes
propositioner, först på bifall till detsamma
samt vidare på avslag därå; och
förklarades den senare propositionen vara
med övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten E

Bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Anslag till viss utbyggnad av industristatistiken Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960 förordade
ändringar i personalförteckningen
för kommerskollegium, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för kommerskoHegium, att

tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Kommerskollegium:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
3 588 200 kronor.

Kungl. Maj :ts framställning innefattade
bland annat förslag om att åtgärder
skulle vidtagas för en förbättring av
korttidsstatistiken över produktion, order
och lager inom industrien. Departementschefen
hade uppskattat de erforderliga
utgifterna för detta ändamål under
nästa budgetår till 50 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hagberg (1:383) och den andra inom
andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (11:339), i vilka hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
dels godkänna i motionerna förordad avlöningsstat
för kommerskollegium att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61 dels ock till Kommerskollegium:
Avlöningar för nämnda budgetår
anvisa ett förslagsanslag av
3 538 200 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Stefanson m. fl. (I: 389) och den
andra inom andra kammaren av herr
Persson i Appuna m. fl. (II: 337).

I motionerna I: 383 och II: 339 hade
förslaget om en utbyggnad av industristatistiken
avstyrkts.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 383 och II: 339 samt
1:389 och 11:337, förstnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för kommerskollegium
vidtaga de ändringar, som angivits
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för kommerskollegium att

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till näringsfrihetsrådet, m. m.
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 3 588 200 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Svård, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b och c
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag, med avslag
å motionerna 1:389 och 11:337
samt med bifall till motionerna I: 383
och 11:339, sistnämnda båda motioner
såvitt nu vore i fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för kommerskollegium att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

c) till Kommerskollegium: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 3 538 200 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det behövs en ryslig
massa statistik i ett modernt samhälle,
och det har man ju hunnit vänja sig
vid. Det behövs emellertid uppenbarligen
mer och mer, och man kan ibland
inte befria sig från den tanken, att denna
statistik blir självändamål. Vad som
under denna punkt föreslås är att riksdagen
villigt och snällt skall expediera
en önskan, anmäld av arbetsmarknadsstyrelsen
och Landsorganisationen
—- den senare institutionen kanske är
den mäktigare —• om ytterligare statistik.
För att skaffa sig en föreställning
om denna ytterligare statistiks behövlighet,
omfattning och organisation skall
man använda 50 000 kronor. Jag har
en allmän känsla av att vi snart börjar
få så mycket statistik, att ersättning för
obekväm arbetstid måste utgå till alla
de stackars människor som skall läsa
statistiken.

Av det skälet yrkar jag avslag på
dessa 50 000 kronor. Jag är medveten
om att man kan läsa statistik även om
den inte är offentlig. Det finns bransch -

vis framkommet material av betydelse
för de bedömningar det här är fråga
om. Möjligen kan man tänka sig att detta
i någon utsträckning kompletteras
med undersökningar av lagerförändringarna
i från ekonomisk synpunkt
strategiska företag. Jag är därtill, herr
talman, alldeles på det klara med -— om
jag nu får använda ett älsklingsuttryck
i den nya tidens vokabulär — att en sålunda
selektiviserad statistik ryms inom
den anslagsram, för vilken jag är beredd
att ta ansvar.

Tillåt mig, herr talman, att yrka bifall
till den vid denna punkt fogade reservationen
av herr Svärd jämte några
andra.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Utskottets majoritet delar
inte herr Svärds uppfattning om det
behov som här anmälts från arbetsmarknadsstyrelsen
och Landsorganisationen.
Det har tvärtom ansetts vara en viktig
och angelägen uppgift att förbättra det
statistiska material varom nu är fråga.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av ett
godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 5—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Anslag till näringsfrihetsrådet, m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för näringsfrihetsrådet,
att tillämpas tills vidare

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

från och med budgetåret 1960/61, dels
ock till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 130 500 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hagberg (I: 384) och den
andra inom andra kammaren av herr
Nordgren m. fl. (11:338), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels för budgetåret
1960/61 anvisa under näringsfrihetsrådets,
ombudsmannaämbetets
för näringsfrihetsfrågor samt statens
pris- och kartellnämnds avlöningsanslag
tillhopa 1 415 000 kronor samt under
samma myndigheters omkostnadsanslag
tillhopa 321 500 kronor, dels ock
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte vid innevarande års
höstriksdag framlägga förslag om sådan
omorganisation av nämnda myndigheter,
att verksamheten under tiden den 1
januari 1961—den 30 juni 1961 kunde
enligt i motionerna angivna riktlinjer
rymmas inom en kostnadsram av omkring
538 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 384 och II: 338, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för näringsfrihetsrådet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 130 500 kronor;

II. att motionerna 1:384 och 11:338,
såvitt de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och lleckscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

5 Första kammarens protokoll 1960. Nr 14

Anslag till näringsfrihetsrådet, m. m.

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 384 och II: 338, såvitt nu
vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för näringsfrihetsrådet, att
tillämpas tills vidare under budgetåret
1960/61;

b) till Näringsfrihetsrådet: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 74 000 kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 384 och II: 338, i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl.
Maj:t måtte vid 1960 års riksdags höstsession
framlägga förslag till sådan omorganisation
av näringsfrihetsrådet, ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor
samt statens pris- och kartellnämnd,
att verksamheten inom dessa under
tiden den 1 januari 1961 till den 30
juni 1961 kunde bedrivas inom en kostnadsram
av omkring 538 000 kronor.

Herr TALMANNEN yttrade:

Överläggningen vid denna punkt må
omfatta jämväl punkterna 11—15. Eventuella
yrkanden skall dock ställas vid de
särskilda punkterna.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är inte bara så, att
punkterna 10—15 har ett djupt inre sammanhang
med varandra. Det är dessutom
så, att vad som här yrkats av utskottet,
för vilket jag uttalar min vördnad,
och av reservanterna, om vilka jag
inte vill uttala mig, har ett djupt inre
samband med diskussioner, som har förts
här under en följd av år.

Jag är angelägen om sparsamhet också
i praktiken och följaktligen också angelägen
om sparsamhet med tryckningskostnader,
även när det gäller riksdagshandlingar.
Då jag vet att vi kommer
att få minst två vältaliga och mångordiga
debatter under denna huvudtitel, skall
jag även föregripa utskottets ärade talesman
och helt enkelt säga, att i dessa
avseenden vidhåller högerpartiet sina
tidigare demonstrerade ståndpunkter.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till näringsfrihetsrådet, m. m.
Majoriteten vidhåller också sina tidigare
demonstrerade ståndpunkter.

Det är alltså inte mycket att prata om.
Självfallet står jag gärna till tjänst, om
det behövs, men eljest skulle vi vinna
tid, aktning och anseende genom att
snabbt gå till votering.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag skall också försöka
att iaktta besparingssynpunkterna. Utskottsmajoriteten
delar inte reservanternas
tilltro till näringslivets självsaneringsintresse,
i varje fall inte utan det
tryck, som statens prisövervakande
verksamhet utövar.

Vi bär samma meningar i år som i
fjol, säger herr Svärd, och det är riktigt.
Jag kanske bara kan erinra om
den tredje mening, som statsrådet Lange
talade om förra året, nämligen den, att
vår nuvarande lagstiftning inte är tillräckligt
stark, att skyddet för konsumenterna
är otillräckligt. Den meningen
har vuxit i styrka sen dess — det kan
man konstatera bl. a. genom att se i dagens
tidningar.

Vad gäller pris- och kartellnämnden
kan jag med samma argumentation inte
inse, att den kan vara något lämpligt besparingsobjekt.
I samband med omsättningsskatten
har det förekommit ganska
ohemula pristillägg, som gör att det
finns anledning att på allt sätt slå vakt
om den verksamhet, som här utövas från
statligt håll.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag avseende punkterna
10 till och med 15.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det har kanske sett ifrån
min ärade kammarkollegas sida inte
skett något särskilt märkvärdigt. Jag
trodde nu att sjustats- och sexstatsmarknaderna
hörde till de märkliga tingen
i den ekonomiska utvecklingen, men
därvidlag har jag tydligen misstagit mig.

Jag trodde också att den skärpta konkurrens,
som vi möter och som är den
bästa priskontroll som existerar och
som kan konstrueras, betyder någonting,
men det lönar sig inte att diskutera de
tingen. Jag diskuterar aldrig andra människors
tro, bara deras vetande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 118;

Nej — 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Omkostnadsanslaget till näringsfrihetsrådet — Avlöningsanslaget till ombudsmanna -

Punkten 11

Omkostnadsanslaget till näringsfrihetsrådet I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
384, av herr Hagberg, och 11:338, av
herr Nordgren m. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Näringsfrihetsrådet: Omkostnader
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 13 200 kronor.

Vid punkten hade reservation anförts
av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Heckscher, vilka
under åberopande av reservationen vid
punkten 10 ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:384 och 11:338,
såvitt nu vore i fråga, till Näringsfrihetsrådet:
Omkostnader för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
10 000 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Utan motivering — en
sådan förefaller obehövlig — yrkar jag
bifall till reservationen. Jag vill emellertid,
för upplysnings spridande, meddela
att jag inte tänker begära votering
på denna punkt.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

ämbetet för näringsfrihetsfrågor

Punkten 12

Avlöningsanslaget till ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna I:
384, av herr Hagberg, och II: 338, av
herr Nordgren m. fl., såvitt nu vore i
fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

b) till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 262 100 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av reservationen vid punkten 10 ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 384 och II: 338, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor, att tillämpas
tills vidare under budgetåret 1960/61;

b) till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Avlöningar för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 173 700 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Med samma konditioner
och yttre betingelser som i tidigare
behandlade punkter ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Omkostnadsanslaget till ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor — Avlöningsanslaget
till statens pris- och kartellnämnd

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 13

Omkostnadsanslaget till ombudsmannaämbetet
för näringsfrihetsfrågor

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
384, av herr Hagberg, och II: 338, av
herr Nordgren m. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor
: Omkostnader för

budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 25 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av reservationen vid punkten 10 ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med bifall till motionerna
I: 384 och II: 338, såvitt nu vore i fråga,
till Ombudsmannaämbetet för näringsfrihetsfrågor:
Omkostnader för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 18 000 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bibifall
till reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrå -

gavarande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 14

Avlöningsanslaget till statens pris- och
kartellnämnd

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna I:
384, av herr Hagberg, och 11:338, av
herr Nordgren m. fl., såvitt nu vore i
fråga,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 1 972 400 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av reservationen vid punkten 10 ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna I:
384 och II: 338, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens pris- och kartellnämnd
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61;

b) till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 1 167 300 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Omkostnadsanslaget till statens pris- och

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid denna punkt anförda reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 15

Omkostnadsanslaget till statens pris- och
kartellnämnd

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 384,
av herr Hagberg, och 11:338, av herr
Nordgren m. fl., såvitt nu vore i fråga,
till Statens pris- och kartellnämnd: Omkostnader
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 353 100 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Heckscher, vilka under åberopande
av reservationen vid punkten
10 ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 384 och II: 338, såvitt
nu vore i fråga, till Statens pris- och
kartellnämnd: Omkostnader för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
293 500 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen.

Fru WALLENTHEJM (s):

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefler enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare

kartellnämnd — Anslag till statens institut
för konsumentfrågor, m. m.
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 16—35

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36

Anslag till statens institut för konsumentfrågor,
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av föredragande statsrådet
förordad avlöningsstat för statens
institut för konsumentfrågor, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1960/61, dels ock till Statens institut
för konsumentfrågor: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 707 000 kronor.

Vidare hade i de båda likalydande
motionerna I: 383, av herr Hagberg, och
II: 339, av herr Nordgren m. fl., hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte
dels för budgetåret 1960/61 anvisa till
Statens institut för konsumentfrågor och
Statens konsumentråd: Avlöningar

593 200 kronor, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att frågan om ny
organisation för konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
bedrivande måtte utarbetas i enlighet
med i motionerna angivna riktlinjer att
framläggas för höstriksdagen 1960.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:383 och 11:339, i vad de
avsåge medelsanvisningen,

a) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statens institut för konsumentfrågor,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1960/61;

b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 707 000
kronor;

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till statens institut för konsumentfrågor, m. m.

II. att motionerna I: 383 och II: 339, i
vad de avsåge skrivelse till Kungl. Maj :t,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:383 och 11:339, i vad de
avsåge medelsanvisningen,

a) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statens institut för konsumentfrågor,
att tillämpas tills vidare
under budgetåret 1960/61;

b) till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 543 000
kronor;

II. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 383 och II: 339, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att förslag
till ny organisation för konsumentvaruforskningens
och konsumentupplysningens
bedrivande måtte utarbetas i enlighet
med i reservationen angivna riktlinjer
och föreläggas 1960 års riksdags
höstsession.

Herr TALMANNEN anförde:

Överläggningen vid denna punkt må
omfatta jämväl punkterna 37, 38 och 39.
Eventuella yrkanden skall dock ställas
vid de särskilda punkterna.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är naturligtvis orättvist,
då jag redan vet vad utskottets talesman
skall säga i den här frågan, upplyst
av henne själv därom, men jag skall
i diskussionen om detta statens institut
för kastruller, frysboxar och barnskor
försöka att inte missbruka det förhandstips
jag har fått.

Jag skall bara säga att den fria och
frivilliga och icke statsunderstödda konsumentforskning
och konsumentupplys -

ning, som bedrives t. ex. i Förenta staterna,
snabbt, effektivt och praktiskt
har givit resultat, som det skulle vara
en nåd att stilla bedja om för den som
följer frågorna här hemma. Av den orsaken
betvivlar jag principiellt att detta
är en verksamhet, särskilt lämpad för
statliga initiativ och statlig verksamhet.
Under alla förhållanden har jag i nuvarande
läge samma rätt att för restriktivitet
åberopa de statsfinansiella skäl
som regeringen med sådan élan åberopar
när den motsätter sig eller vill begränsa
en verksamhet.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Inte heller i detta fall
kan vi anse att organisationen är för
stort tilltagen eller övergödd. Herr Svärd
sade tidigare att det finaste som fanns
var priskonkurrensen, men det är ju
inte bara priset som är avgörande, priset
måste vägas mot varans kvalitet,
funktionsduglighet o. s. v. I en tid då
vi konsumenter bearbetas enligt vetenskapligt
psykologiska metoder, i avsikt
att uppamma och nyinrikta våra köpvanor
har vi verkligen behov av en fristående
institution, som kan forska, pröva
och ge upplysning åt konsumenterna.
Det finns sålunda enligt vår mening
ingen anledning till några organisationsförändringar
eller nedbantade anslag i
detta avseende.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Onsdagen den 27 april 1960 fm. Nr 14

Omkostnadsanslaget till statens institut för konsumentfrågor — Anslag till konsumentråd -

varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
36, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svärd begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 119;

Nej — 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 37

Omkostnadsanslaget till statens institut
för konsumentfrågor

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 383 och
II: 339, såvitt nu vore i fråga, till Statens
institut för konsumentfrågor: Omkostnader
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 222 000 kronor.

I de båda likalydande motionerna I:
383, av herr Hagberg, och 11:339, av
herr Nordgren m. fl., hade hemställts, såvitt
nu vore i fråga, att förevarande anslag
måtte uppföras med 179 600 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Heckscher, vilka
under åberopande av reservationen vid

punkten 36 ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 383 och II: 339,
såvitt nu vore i fråga, till Statens institut
för konsumentfrågor: Omkostnader
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 179 600 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten fogade reservationen men
kommer icke att begära votering vare sig
beträffande punkt 37 eller punkterna 38
och 39, vilket meddelas med hänsyn till
den av voteringar uppkomna omsättningsökningen
en trappa ned i huset.

Fru WALLENTHEIM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 38

Anslag till statens konsumentråd

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning samt med avslag å motionerna
1:383, av herr Hagberg, och II:
339, av herr Nordgren m. fl., såvitt nu
vore i fråga, till Statens konsumentråd
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 60 200 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av reservationen vid punkten 36 ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till konsumentvaruforskning och konsumentupplysning — Anslag till atom energiverksamhet

inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

förslag samt med bifall till motionerna
I: 383 och II: 339, såvitt nu vore i fråga,
till Statens konsumentråd för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
50 200 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten avgivna reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten 39

Anslag till konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I:
383, av herr Hagberg, och 11:339, av
herr Nordgren m. fl., såvitt nu vore i
fråga, till Konsumentvaruforskning och
konsumentupplysning för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
800 000 kronor.

I motionerna 1:383 och 11:339 hade
hemställts, såvitt nu vore i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med
400 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka under åberopande
av reservationen vid punkten 36 ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 383 och II: 339, såvitt nu vore i fråga,

till Konsumentvaruforskning och konsumentupplysning
för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 400 000
kronor.

Herr SVÄRD (h):

Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkterna bO och bl

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten b2

Lades till handlingarna.

Punkterna b3—bo

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten b6

Anslag till atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels till Atomenergiverksamhet inom
Aktiebolaget Atomenergi för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
98 100 000 kronor, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t medgiva bolaget att därutöver
utlägga beställningar av utrustning
för sammanlagt 20 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:272) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 327), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte dels till Atomenergi -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

verksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 88 100 000 kronor,
dels ock i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte uppdraga
åt Aktiebolaget Atomenergi att i samråd
med företrädare för berörda industriföretag
snarast möjligt framlägga program
för det fortsatta atomenergiarbetet
och till däremot svarande begränsningar
av atombolagets interna organisation
samt därefter förelägga riksdagen
de förslag, vartill nämnda utredning och
av motionerna föranledda ytterligare
överväganden kunde leda,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Per-Olof Hanson och Axel Johannes
Andersson (I: 386) samt den andra inom
andra kammaren av fru Sandström och
herr Nihlfors (11:479), i vilka hemställts,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
måtte begära dels att en utredning måtte
tillsättas med uppdrag att utarbeta
och framlägga förslag till en klarare målsättning
och gränsdragning i fråga om
Aktiebolaget Atomenergis uppgifter och
andra därmed sammanhängande spörsmål
i fråga om bolagets organisation
samt berörande bl. a. samarbetet mellan
enskild industri och staten inom atomenergiområdet,
dels ock att åt denna
utredning måtte uppdragas att skyndsamt
utarbeta och framlägga förslag rörande
en ändrad organisation av säkerhetskontrollen
på atomområdet, så att
den strålningskontrollerande verksamheten
jämte granskning och tillståndsgivning
i vad gällde säkerhetsfrågor
överflyttades till en med allsidig sakkunskap
utrustad ojävig och oberoende institution,
för vilken offentlighetsprincipen
borde gälla,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Hedin m. fl. väckt motion (II: 346),
vari hemställts, att riksdagen av Kungl.
Maj:t måtte begära en allsidig utredning
av de problem som aktualiserades vid
exploatering av atomkraften.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag å
motionerna 1:272 och 11:327, i vad de
avsåge medelsanvisningen, till Atomenergiverksamhet
inom Aktiebolaget
Atomenergi för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 98 100 000
kronor;

b) att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t medgiva Aktiebolaget Atomenergi
att därutöver utlägga beställningar
av utrustning för sammanlagt
20 000 000 kronor;

c) att motionerna 1:272 och 11:327,
i vad de avsåge utredning rörande Aktiebolaget
Atomenergis organisation
m. m., samt motionerna I: 386 och II:
479, i vad de avsåge utredning rörande
målsättningen m. m. för nämnda bolag,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

d) att motionerna I: 386 och II: 479, i
vad de avsåge utredning rörande kontroll-
och säkerhetsfrågornas handläggning,
samt motionen 11:346 icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade anförts

a) av herrar Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng och Heckscher, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 272 och II: 327, i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget
Atomenergi för budgetåret 1960/
61 anvisa ett reservationsanslag av
88 100 000 kronor;

b) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Pålsson, Jacobsson,
Svård, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Stöld, Hansson i Skegrie, Nihlfors,
Hansson i önnarp och Heckscher
samt fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet hort under c hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motio -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

nerna I: 272 och II: 327 samt I: 386 och
II: 479, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag om en
klarare målsättning för det fortsatta
atomenergiarbetet och för Aktiebolaget
Atomenergis verksamhet samt om de rationaliseringar
och förändringar i bolagets
organisation, som därav kunde föranledas; c)

av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axol Johannes Andersson, Pålsson, Jacobsson,
Svärd, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Ståhl, Hansson i Skegrie, Nihlfors,
Hansson i önnarp och Heckscher
samt fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
avfattning, reservationen visade, samt
att utskottet bort under d hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 386 och 11:479, såvitt nu vore
i fråga, samt motionen II: 346, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en förutsättningslös
utredning angående kontroll-
och säkerhetsfrågornas handläggning.

Herr PÅLSSON: (ep):

Herr talman! Vid den här punkten har
fogats bl. a. två reservationer, betecknade
med b) och c). Det är beträffande
de reservationerna som jag ber att få
säga några ord, då jag anslutit mig till
dem.

Bägge dessa reservationer syftar ju
till att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om vissa utredningar
och förslag. Reservationen b)
påyrkar en utredning om en klarare målsättning
för det fortsatta atomenergiarbetet
och för Aktiebolaget Atomenergis
verksamhet samt om de rationaliseringar
och förändringar i bolagets organisation,
som därav kan föranledas. Reservationen
c) innebär en hemställan om
en förutsättningslös utredning angående
kontroll- och säkerhetsfrågornas handläggning.

Utskottsmajoriteten, som har avstyrkt
de motionsledes framställda och i nyss
nämnda reservationer upptagna utredningsyrkandena,
har i sin skrivning på

s. 34 och 35 sökt åstadkomma en bevisföring
som utmynnar i att allt är
bra som det är. Vi reservanter har inte
helt och odelat kunnat tillägna oss den
uppfattningen. Vi menar nog att de
framställda utredningsyrkandena i princip
är väl motiverade. Mot bakgrunden
av riksdagens tidigare beslut och de
därefter uppnådda, åtminstone delvis
otillfredsställande resultaten synes utredningskravet
vara rätt väl befogat. Vi
reservanter menar att en sådan utredning
bl. a. bör undersöka frågan om
huruvida Aktiebolaget Atomenergis uppgifter
kan klarare angivas och fastställas,
kort sagt företa en gränsdragning
beträffande dess arbetsuppgifter. Vidare
bör undersökas och omprövas den
statliga administrationen av atomenergifrågorna,
sammanförandet av dessa frågor
till ett och samma departement,
atomdelegationens ställning m. fl. till
detta område eventuellt hörande spörsmål.

Vad sedan gäller reservationen under
c) rörande kontroll- och säkerhetsfrågorna,
torde den föreslagna utredningen
vara minst lika angelägen och
påkallad som den jag nyss talade om.
k tan att gå närmare in på de nuvarande
kontrollorganens funktioner anser
jag det angeläget att betona vikten av
att kontroll- och säkerhetsfrågorna
handläggs så att allmänhetens förtroende
och tillit bevaras och stärkes. Härvidlag
är det inte minst viktigt att information
och upplysning till allmänheten
lämnas fullt objektivt och entydigt.
Vikten av det sist sagda understryks,
efter mitt sätt att se, med allt
allvar av exemplet Ägestaverkets planerade
utsläpp i sjön Magelungen.

Det är kanhända onödigt att dra någon
lång harang om den saken. Jag hade
tillfälle att höra handelsministerns inlägg
i andra kammaren i förmiddags,
så jag vet för egen del på ett ungefär
vad han kommer att svara. Jag håller
det för troligt, att den tveksamhet och
osäkerhet som har kommit till uttryck
i den, efter vad jag har förstått, rätt
upprörda debatten kring det planerade
utsläppet, kanhända inte helt men i

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

betydande utsträckning bottnar i den
omständigheten, att det inte har skett
någon klar och entydig redovisning till
den allmänhet som berörs av verksamheten
vid Ågesta.

Jag vill gärna hoppas att det är riktigt
vad som har sagts i det senare
skedet av diskussionen, nämligen att
utsläppet inte innebär någon fara. Jag
har till och med sett någon tidningsuppgift
om att vattnet i den lilla sjön skulle
vara drickbart efter rening. Hur det
förhåller sig därmed återstår väl att
se. Jag tycker att uppgifterna om hur
svårt vattnet kan komma att förorenas
pendlar inom rätt vida gränser, och jag
är inte alldeles säker på om det är de
som siar det värsta som har rätt eller
de som siar det bästa. Föroreningens
verkliga omfattning kanske kommer att
ligga någonstans emellan.

Man får gärna det intrycket, att den
första anläggningen av den här typen
ändå är ett försök. Det har visserligen
sagts med skärpa att det är visst inget
försök, men jag undrar hur det är. Jag
har all respekt för den sakkunskap och
kunnighet som finns på det här området,
men jag har nog ändå den uppfattningen
att den första anläggningen blir
ett försök, hur kunniga försöksledarna
än är. Därför har det förvånat mig något
att det första verket lades på en
plats, så tätt befolkad som trakten kring
Magelungen. Vidare är sjön mycket liten
och har mycket låg vattenföring. Vi
har i varje fall vid föredragningar i avdelningen
blivit underrättade om att
avrinningen under tredje kvartalet är
ytterligt liten i normala fall, och under
torrår knappt någon alls. Det förefaller
mig som lekman mycket underligt, att
man inte för den första anläggningen

— som ändå blir en försöksanläggning

— kunde ha valt en plats, där man inte
hade behövt räkna med så stora risker.
Jag hoppas uppriktigt att det skall lyckas
sakkunskapen att lösa detta. Jag
skall inte gå vidare i resonemanget. Frågan
är ju föremål för vattenöverdomstolens
prövning, och man får väl i första
hand invänta vad domstolen säger
och i andra hand se vilka åtgärder de

ansvariga byggarna vidtar. Som jag sade
är det mycket angeläget att informationen
till den allmänhet det gäller blir
fullt korrekt och entydig och inte ger
anledning till hur många tolkningar som
helst.

Innan jag lämnar ämnet vill jag göra
ett tillägg. Inte bara fastighetsföreningen
omkring sjön, utan även de kommunala
myndigheterna i Huddinge har nog
känt sig oroade och osäkra inför vad
som håller på att ske. Jag hoppas, att
frågan kommer att lösas på ett nöjaktigt
sätt.

Denna kommentar till behovet av utredning
och kontroll på säkerhetsområdet
har jag gjort för att belysa, att det
är nödvändigt med utredning och kontroll.
Det är kanske så att när våra
duktiga tekniker — det må gälla detta
område eller något annat — får en
uppgift så blir de mycket angelägna, i
någon mån av prestigeskäl, att försöka
slutföra uppgiften inom en begränsad
tid. Det är inte något klander, om jag
drar den slutsatsen, att det kanske är
relativt lätt för dessa tekniker att glömma
bort den tredje parten, allmänheten,
som också bör få fullt korrekt information
i ämnet.

Jag skall inte ta tiden i anspråk längre.
Jag hemställer om bifall till de två
reservationer, betecknade med b och c,
som avgivits av herr Boman m. fl.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det är ju flera orsaker
till att vi diskuterar de här frågorna.
Först och främst är det den blygsamma
utveckling, som vårt från början
mycket expansiva atomenergiprogram
har undergått, och vidare är det de med
denna utveckling sammanhängande säkerhetsfrågorna.

Jag skall inte uppehålla mig länge vid
de krympningar och förseningar, som
har inträffat. Låt mig emellertid framhålla,
att när riksdagen år 1956 fattade
sitt beslut om verksamhetens uppläggning
och organisation, resonerade man
med utgångspunkt från en plan, som väl
skulle innebära, att vi skulle ha sju eller

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

åtta atomreaktorer i drift senast 1965.
Såvitt jag förstår kommer av dessa sju
eller åtta bara en enda, atomreaktorn i
Ågesta, att vara färdigställd då, och tidpunkten
för den skjutes ju undan för
undan till en alltmer avlägsen framtid.
Nu är sista budet slutet av år 1962 eller
rentav 1963. I en av de senaste kungl.
propositioner som berör atomenergiområdet
— den har att göra med organisationen
i händelse av olycksfall — nämns
mycket försiktigt »omkring 1963» som
en tidpunkt för igångsättande av en första
värmekraftreaktor.

Det har sålunda där skett en mycket
avsevärd krympning av programmet.
Det finns många skäl till att det gått på
det viset, och jag skall inte uppehålla
mig längre härvid utan gå vidare till
en del andra saker som kan förtjäna att
föras fram i sammanhanget.

Det sägs ju ofta i de här resonemangen,
att våra begränsade ekonomiska resurser
och knappheten på kvalificerad
personal gör att vi måste strängt koncentrera
oss på vad man brukar kalla
»den svenska linjen». Detta har också
använts som skäl för att inta en relativt
avvisande hållning till den import av
en utländsk reaktor, som ju vissa krafter
har velat få till stånd.

Man kan fråga sig, om dessa resonemang
är särskilt hållbara. Jag tror det
inte. Vi har nog all anledning att besinna,
att det kan vara värdefullt med
en breddning och komplettering av det
svenska utvecklingsarbetet som naturligtvis
— det vill jag betona — måste ha
en central plats i vår atomenergipolitik.

De begränsade ekonomiska resurserna
och knappheten på kvalificerad personal
tycker jag inte är riktigt avgörande
skäl, bl. a. emedan jag har svårt
att se att den knappa tillgängliga personalen
skulle behöva bindas vid tillverkning
av redan utvecklade reaktorer.
Därför får man nog inte tillmäta
detta argument särskilt stor tyngd.

Vidare vill jag säga, att det naturligtvis
innebär en risk att alltför ensidigt
satsa på en enda linje. Jag konstaterar
att utskottet på den punkten stannat för

en på visst sätt överraskande vid skrivning.
Det heter däri, att man »åtminstone
tills vidare» skall koncentrera insatserna
på den inhemska reaktorlinjen.
Det antvdes sålunda klart, att man inte
vill binda sig för framtiden. Jag tycker
det är klokt att inte spika fast sig för
hårt därvidlag utan se till att man har
rörelsefrihet i framtiden. Vi vet ju
strängt taget inte mycket om vilka reaktortyper
som kommer att bli dominerande;
det är inte säkert att den i och
för sig lovande svenska linjen kommer
att bli dominerande framöver.

Det allmänna intryck man har av
utskottets skrivning med anledning av
de föreliggande motionerna är emellertid,
att man tror att vi har nått en ideal
arbetsfördelning mellan atombolaget och
industrien. Det är det ena. Det andra är,
att man inte finner anledning till någon
kritik mot organisationen och arbetsuppgifterna
för bolaget utan utgår ifrån
som nästan givet, att förhållandena är
de bästa tänkbara. Jag tror att man
med rätt goda skäl kan hävda att intetdera
är riktigt.

Man kan utan att ingå på någon längre
bevisning bara erinra om vad som
sades på industriförbundets konferens
»Atom 60» i höstas, där det från industrihåll
framhölls, att atombolagets roll
närmast var förmyndarens och att detta
förhållande allvarligt försvårade den enskilda
industriens eget utvecklingsarbete.
Det var den ena parten som yttrade
sig. Den andra parten var som bekant
den nu här i kammaren närvarande ordföranden
i atomenergidelegationen, som
försäkrade att det inte lagts några som
helst hinder i vägen för de industrier
som på egen hand vill bedriva ett utvecklings-
och konstruktionsarbete på
atomområdet. Det drog ett sus av överraskning
genom församlingen när denna
mycket svepande förklaring kom från
atomenergidelegationens ordförande.
Man kände kort sagt inte igen situationen
från den handfasta verkligheten.

Det finns nog skäl att titta på detta
problem. Det står i varje fall uppfattning
mot uppfattning om hur detta samarbete
ter sig. Att det inte förlöpt frik -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

tionsfritt torde väl vid detta laget vara
alldeles klart. I varje fall tycker jag att
man med skäl kan hävda att dessa förhållanden
visar, att riksdagsbeslutet från
1956, som ju på ett grundläggande sätt
reglerar atombolagets roll, inte är av
den entydiga innebörd som varit önskvärd.
Den oklarhet som släpat med har
otvivelaktigt lett till att det uppstått
en del menliga verkningar för atombolagets
effektivitet. Man kan omöjligen
känna sig övertygad om att de nuvarande
organisationsformerna ger det utbyte,
som man kunde ha rätt att vänta
med hänsyn till de mycket avsevärda
både personliga och finansiella resurser,
som satts in på detta område.

Därför finns det alla skäl att överväga
att titta närmare på denna organisation
genom en utredning för att om möjligt
se, om man inte skulle kunna ge det hela
något av en ny start, ny fräschör och
bättre effektivitet. Detta är väl inte heller
något märkligt, och det behöver i och
för sig inte innebära att man går långt
i kritik, om man konstaterar ett behovav
att mot bakgrunden av de gångna
årens erfarenheter göra en översyn över
detta område, som verkligen har sina
alldeles speciella problem.

Sedan har vi det andra problemkomplexet,
det som gäller säkerhetsfrågorna.
Där finner man att utskottet särskilt
har tagit upp frågan om Ågestareaktorn,
som är det enda exempel som vi
hittilldags i Sverige har på hur säkerhetsfrågorna
handlagts och hur det hela
utvecklats. Här uppehåller man sig särskilt
vid den omstridda frågan om utsläppet
i sjön Magelungen, som herr
Pålsson var inne på. Utskottet sträcker
sig så långt som att säga, att frågan om
spillvattenutsläppet bör ges en »såvitt
möjligt tillfredsställande lösning». Längre
går man inte. Skall man fatta detta
strängt efter ordalagen, innebär det, att
om man inte kan nå cn tillfredsställande
lösning får det vara — man skall
dock åtminstone försöka sträva därefter,
och detta är i och för sig en lovvärd
ambition.

Man kan emellertid enligt min mening
i detta sammanhang ha anledning

att något fundera över hur säkerhetsfrågorna
handlägges. När det gäller de
mycket betydande fördyringar och förseningar,
som har uppstått i samband
med reaktorbygget i Ågesta, är det inte
ovanligt att man gör gällande, att dessa
delvis beror på krav på starkt utvidgade
säkerhetsanordningar. Det är otvivelaktigt
riktigt, att det förhåller sig på
det sättet. Säkerhetskraven har skärpts,
och det är nog gott och väl. Men man
frågar sig hur den planering försiggått,
som tvingas att revidera sig själv i efterhand
för att tillgodose ganska självklara
säkerhetskrav. Borde man inte
ha varit något mer förutseende? Hade
man varit det, hade reaktorplaneringen
kanske blivit en annan.

Frågan om vattenutsläppet är en sak
-— den är ännu inte knäckt, och vi får
väl se hur den blir löst. En annan fråga,
som diskuteras, är de meteorologiska
aspekterna, som i detta sammanhang
spelar en mycket betydande roll.
Denna fråga tillhör ännu de mer okända,
eller i vart fall de otillräckligt utredda.
Det är först i år, som man börjat
företaga intensiva undersökningar
på fackhåll för att klarlägga dessa förhållanden.
Vid den tidpunkt år 1957, när
man beviljade koncession för denna
anläggning, visste man mycket litet om
denna sak. Det framgår kanske allra
klarast, om jag citerar vad reaktorförläggningskoinmittén
skrev i sitt utlåtande
till atomenergidelegationen:
»Kommittén anser, att de meteorologiska
förhållandena på platsen, exempelvis
inversionsförhållandena och inflytandet
av den närbelägna dalgången är
otillräckligt kända. Under hand har den
sökande meddelat, att meteorologiska
undersökningar kommer att utföras på
platsen under minst ett år.»

Man skulle ju tro, att reaktorförläggningskommittén
med hänsyn härtill
skulle ha uttalat ungefär, att dessa förhållanden,
som är otillräckligt kända,
först måste klaras ut för att man skall
kunna bedöma säkerhetsfrågorna samt
att man i avvaktan härpå hör vänta
med att meddela koncession.

Så gjorde man emellertid inte, utan

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

det är tvärtom först i år, som man har
satt i gång ordentliga undersökningar av
dessa förhållanden. Vi får väl se vad
dessa undersökningar kommer att ge. Att
det i varje fall finns vissa skäl att tro
att en undersökning kan leda till ännu
mer skärpta säkerhetsåtgärder, framgår
ju av att de beräkningar, som företagits
dels av atomenergibolaget och dels av
meteorologiska institutet, går vitt isär,
vilket vi har haft tillfälle att diskutera
i ett tidigare sammanhang här i kammaren.
Vid det tillfället framhöll statsrådet
Lange med viss skärpa, att meteorologisk
sakkunskap hela tiden varit
inkopplad, och han nämnde, att när
frågan om koncession år 1957 var på tapeten
så framlades en redovisning av
det meteorologiska material, som vid
ifrågavarande tidpunkt fanns tillgängligt
beträffande stockholmsområdet. Detta
är otvivelaktigt riktigt, men det var
ett utomordentligt bräckligt material,
som lades fram. Det var inte mer än vad
var och en vet: hur det blåser på Bromma,
att temperaturen ibland är låg,
ibland hög. Mycket mer var det inte,
som man den gången hade att bygga
på. Någon specialundersökning när det
gäller Ågesta hade inte företagits, vilket
ju var bakgrunden till det uttalande,
som gjordes av reaktorförläggningskommittén.

En annan sak i detta sammanhang,
som är något oroande, är den uppenbara
brådska, som man ådagalägger för
att få Ågestareaktorn i drift inom den
tidrymd, som man på något sätt har
bundit sig för. Även detta kan leda till
att man riskerar, att man inte granskar
säkerhetsfrågorna i tillräcklig omfattning.
Ingenting får haka upp sig,
enligt vad som framgått av vissa tidningsuttalanden,
utan att det blir förseningar
och tråkigheter.

Slutligen ber jag att få säga några ord
om en sak, som jag varit inne på vid
tidigare tillfälle och som jag tror måste
rättas till. Det är det starka inslaget
i nuvarande organisation av personalunion
mellan olika instanser. Jag vill
från första början understryka, att jag,
när jag nu går in på denna fråga, inte

på något sätt riktar mig mot någon enskild
person, som är invecklad häri,,
och att det inte gäller någon misstanke
om bristande personlig integritet eller
vilja att göra sitt allra bästa. Nej, det
förhåller sig inte så, men själva konstruktionen
är otillfredsställande. Åtminstone
för närvarande är inte mindre
än tre tjänstemän i atombolaget ledamöter
i reaktorförläggningskommittén.
De har alltså i Ågestafallet två olika
funktioner. När utskottet här skriver,
att reaktorförläggningskommittén
endast är ett beredande organ och att
ställningstagandet sker inom delegationen,
så är detta riktigt. Det är väl riktigt
också när det säges, att delegationen
utsetts oberoende av anknytning till
visst organ eller företag. Men man kan
ändå inte vifta bort den personalunion,
som där förekommer och som innebär
att vissa personer kan ha möjlighet att
påverka bedömningarna på ett senare
stadium av sina egna förslag.

Jag tror inte att man kan godtaga
ett sådant arrangemang ur principiella
och praktiska synpunkter. Man bör kanske
erinra om att det också i fortsättningen
förekommer en viss personalunion
så till vida att två ledamöter av
reaktorförläggningskommittén också är
ledamöter i atomdelegationen.

Det finns sålunda mycket starka skäl
för att undersöka möjligheterna att nå
fram till en annan organisationsform.
Jag ber mot bakgrunden av detta förhållande
att få yrka bifall till de vid punkten
46 fogade reservationer, som har betecknats
med b och c.

Det är klart att säkerhetsfrågorna har
en sådan karaktär, att de i och för sig
drar på sig ett mycket starkt offentligt
intresse. Förskjutningarna i fråga om
bedömning av risker och möjligheter
även bland dem, som vi brukar benämna
experter, har varit så stora, att det är
fullt begripligt att en bredare allmänhet
känner en betydande oro inför det
hela. Därför ligger det vikt uppå att man
försöker åstadkomma en såvitt möjligt
objektiv redovisning av vad som pågår
och att man tar allvarligt på denna
fråga. Jag tror att en av de saker som

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

faktiskt skulle bidraga till att undanröja
en del av oron i detta avseende
skulle vara att söka få till stånd en annan
organisation, varigenom bl. a. personalunionen
mellan olika säkerhetsbedömande
instanser skulle undanröjas, tv
det nuvarande systemet är inte tillfredsställande.
Var och en som ger sig in
på dessa problem måste inse detta.

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till detta.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det är kanske inte alldeles
nödvändigt att man här inför en
andäktigt lyssnande kammare berättar
allting som man tror sig veta om atomer,
atomeri och människor som sysslar
med atomeri. Det är här inte fråga
om en provföreläsning för inträde i AB
Atomenergis styrelse. Det är här fråga
om ett politiskt avvägningsproblem av
praktisk natur, ett avvägningsproblem
där departementschefen representerar
■— det vill jag ha sagt — både märklig
sakkunskap och — jag markerar det i
denna fråga — ett verkligt gott omdöme;
jag menar rent principiellt sett.

Det som väl framför allt är ägnat att
inge en viss känsla av tillfredsställelse
nu och för framtiden — ty det är ju i
själva verket för 1970-talet som vi nu
tror oss kunna planera — det är att
motsättningarna mellan de olika intressenterna
i denna prognosbetingade verksamhet
har, om inte helt försvunnit, så
dock mildrats. Man har inte bara en
uppgörelse att falla tillbaka på, utan
man har från de olika hållen — och jag
förmodar att herr statsrådet är beredd
att understryka det — visat en positiv
vilja till samarbete, en positiv vilja att
utnyttja knappa ekonomiska och mänskliga
resurser så effektivt som möjligt för
att nå så goda resultat som möjligt.

Det är viil mot bakgrunden av denna
tillnyktring och tillfriskning som vi också
har att se våra ståndpunkter, och när
jag läst och hört och studerat dessa ting,
har jag liksom litet svårt att förstå vilka
djupgående skiljaktigheter som här
föreligger i sak mellan majoritet och mi -

noritet. Jag har inte fattat departementschefen
eller dem, som står bakom
honom, på sådant sätt, att de har sträckt
två fingrar i luften och svurit på den
blågula reaktorn för i dag och för all
framtid. Jag har fattat deras och utskottets
inställning på det sättet, att man
i nuläget prioriterar denna nationalfärgade
linje, att man tror sig möta svårigheter
att förena dem med en nu framdriven
import av reaktorer och reaktortyper
men att man — för att använda
ett tidigare älsklingsuttryck av
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
—• har kvar hela flexibiliteten
i planeringen, för den händelse
någonting skulle inträffa. Jag vill för
min del bara säga, herr statsråd, att det
enda vi med stor säkerhet vet är ju att
någonting kommer att inträffa. Vi vet
beklagligtvis inte vad det är.

Jag kan alltså i reservationerna egentligen
bara se en nyansering, en nyansering
där man liksom håller frågorna mera
öppna — vilket kanske är rätt naturligt
för en minoritet, det medger jag
— en nyansering, som just fasthåller vid
kravet på rörlighet längre fram i högre
grad än vad utskottsmajoriteten, stödd
av departementschefen, har velat vara
med om. Eftersom det här gäller mycket
stora pengar — kanske t. o. m. alltför
stora pengar — inte bara för i år
utan för åren framöver, tror jag att denna
grundläggande enighet i bedömningarna
och avvägningarna är väsentlig.
Man kan ju, åtminstone teoretiskt, tänka
sig ett regimskifte. Det har sin betydelse
att detta inte innebär, att man då bryter
några linjer, utan att man kan fortsätta
i stort sett efter uppdragna riktlinjer,
göra det sakta, stilla och förnuftigt
och utan alltför stora yttre åthävor.

Det är alltså min utgångspunkt. Därför
har jag för min del anslutit mig till
den nyans som redovisas i reservation b.
Jag skall erkänna att jag har varit betydligt
mera tveksam mot att ansluta
mig till den nyans som redovisas i reservation
c, den som tar upp säkerhetsoch
kontrollfrågorna. Skälen för min
tveksamhet där, fastän jag alltså trots
allt valde att förena mig med mina po -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

litiska dibröder, var att jag nog tyckte,
liksom herr Pålsson, att man kunde kosta
på sig att titta på säkerhetsfrågorna.
Låt mig dock säga, att min anknytning
till denna reservation icke betyder att
jag sträcker ett pekfinger, inte ens ett
lillfinger, åt den kverulans på dessa områden,
som man ibland märker och som
det är lätt att propagandistiskt utnyttja
men som, om man utnyttjar den propagandistiskt,
helt enkelt kan sätta en
propp i utvecklingskanalen, en propp
som propagandisterna egentligen aldrig
hade tänkt sig.

Så har vi till slut, herr talman, den
reservation, för vilken högerpartiet ensamt
står, den reservation som innebär
att vi till sist bejakar energiprogrammet
men att vi trots detta hävdar, att det
bör vara möjligt att sänka anslaget på
driftbudgeten till AB Atomenergi. Vad
vi gör med denna reservation är ju —
om jag nu söker täckning för en ståndpunkt,
vilket ju kanske inte är alldeles
nödvändigt — att vi fullföljer handelsministerns
ståndpunkt ytterligare ett
steg. Vi fullföljer den därför att det enligt
vår uppfattning finns möjligheter
inom AB Atomenergi till rationaliseringar.
Det finns möjligheter att skjuta utgifter
framåt i tiden. Låt mig i den delen
understryka, att det bara är fråga
om en förskjutning av utgifterna, inte
en minskning av dem.

Vi har, såvitt jag kan förstå, precis
samma utgångspunkt som alla andra
har, nämligen att enda sättet att driva
fram den rationalisering, den återhållsamhet
och den försiktighet med pengar,
som behövs inte bara i direkt statlig
verksamhet utan också i många enskilda
företag och kanske framför allt i
företag, som är beroende av regering
och riksdag, det är att fastställa anslagen
till ett minimum. Det gäller att hålla
företaget precis där man skall hålla en
regering, det gäller att hålla företaget
så att det oavbrutet har ont om pengar.
Det finns, såvitt jag vet, i praktiken intet
annat sätt att få folk att spara. Att
det inte finns något annat sätt att få
en regering att spara har vi sett många
och goda exempel på!

Får jag bara till slut fråga utskottets
talesman eller departementschefen, om
herrarna tycker att det är rimligt att ha
den departementala organisation på
detta område, som vi har, med två departement
och något slags statssekreterardelegation,
som hänger mitt emellan
dessa departement? Man saknar därigenom
tillräcklig garanti för rationalitet i
den högsta handläggningen och tillräcklig
garanti för en omsorgsfull prövning.
Jag citerar därvidlag herr Hanson och
säger, att denna min anmärkning naturligtvis
inte riktar sig mot någon person
eller någon personlighet — såvitt det
finns några sådana — i den nu sittande
regeringen.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det har framgått av de
tidigare anförandena, att meningsskiljaktigheterna
inom utskottet gällt för det
första anslagets storlek, för det andra
kravet på en utredning om atombolagets
målsättning, om dess verksamhet och
om fördelningen av arbetsuppgifterna
och för det tredje en utredning om säkerhetsfrågorna.

Jag vet inte om det är riktigt, som
herr Svärd nyss har sagt, att meningsskiljaktigheterna
bara rör nyanser, men
jag hoppas det, även om jag inte fick
någon sådan uppfattning när jag hörde
herr P.-O. Hansons anförande.

Beträffande anslagets storlek kan kammarens
ledamöter observera, att atombolaget
bedömt behovet för nästa år till
173 miljoner kronor, att atomdelegationen
prutat ned anslaget till 140 miljoner
kronor och att handelsministern
sedan ytterligare pressat ned det till
drygt 118 miljoner kronor, inklusive 20
milj. över kapitalbudgeten, eller detsamma
som för nu löpande budgetår. Dessa
siffror säger väl ändå, att anslaget är
hårt pressat redan i propositionen; så
hårt att man med hänsyn till medelstillgången
över huvud taget måste räkna

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

med vissa tidsförskjutningar i den verksamhet,
som bedrivs på detta område.

Ändock vill i anslagsfrågan högerreservanterna
pruta ytterligare 10 miljoner
kronor. Det är möjligt att så skulle
kunna ske på bekostnad av en ytterligare
tidsförskjutning av verksamheten,
men det kan också hända, att en sådan
ytterligare prutning på ett redan hårt
nedprutat belopp skulle kunna medföra,
att uranverket i Billingen i första hand
kommer i farozonen och inte kan upparbetas
som man beräknat. Högerreservationen
säger dock, att det är ett förstahandsintresse
att se till att man klarar
råvarufrågorna inom landet. Jag tror att
det står i strid mot detta förstahandsintresse
att ytterligare pressa anslaget.

Reservationen b vill utreda verksamheten
och dess fortsatta uppläggning.
Jag vill erinra om att riktlinjerna för
verksamheten fastställdes av bl. a. denna
kammare år 1956 och att de innebar
att huvudansvaret skulle ligga på atombolaget
när det gällde reaktorutvecklingen
och fördelningen av de medel,
som användes på detta område. Det samarbete
som nu äger rum inom atombolaget
—• det består ju både av enskilda
intressen och statens intresse -— har
såvitt vi i utskottet fått veta inte varit
på något sätt stört av de meningsskiljaktigheter,
varom herr Hanson och
någon annan talare i dag gjort antydningar.
Man är tvärtom enig om att statsmedlen
skall förvaltas av bolaget och att
den enskilda industrien skall ha möjligheter
att med stöd från dessa statsmedel
driva sin egen verksamhet.

Syftet med den utredning, som man
nu vill genomföra, kan väl knappast
vara någonting annat, även om det sägs
mycket oklart, än att dessa statsmedel
— det rör sig ändock om betydande belopp
— skall få disponeras under friare
former av den enskilda företagsamheten.
Det är möjligt att någonting vore
att vinna på detta, men jag antar, att
kammaren inte är intresserad av att
alldeles släppa kontrollen över hur pengarna
används.

Herr Hanson sade någonting om att
den enskilda industrien inte skulle ha

(1 Första kammarens protokoll 1960. i\’rl4

fria händer att själv driva egen verksamhet.
Han tvivlade på att den hade
det. De upplysningar som vi har inhämtat
i det avseendet säger oss dock, att
det inte föreligger några sådana hinder;
det är bara så att den enskilda företagsamheten
i så fall måste räkna med
att betala fiolerna i något större utsträckning
än vad som nu sker.

Vad säkerhetsfrågorna beträffar har
utskottet funnit, att någon utredning
knappast nu är påkallad. De skyddsbestämmelser
som finns, dels genom vattenlagens
olika föreskrifter och dels genom
arbetarskyddslagen, är tills vidare
i varje fall tillräckliga. Frågan är aktuell
beträffande Ågestareaktorn, och
därom har utskottet för sin del skrivit,
att det finns vissa möjligheter att utöka
säkerheten, om så befinns erforderligt.
Utskottet säger att Kungl. Maj:t
med uppmärksamhet skall iaktta vad
som sker och utnyttja dessa möjligheter
i den mån som det anses vara påkallat.
För övrigt förutsätter utskottet,
att Kungl. Maj:t i dessa viktiga avseenden
själv känner ansvar för vad som
är att göra.

Då jag antar, herr talman, att handelsministern
har för avsikt att själv framlägga
sin och regeringens syn på dessa
frågor, skall jag inte för utskottets räkning
förlänga debatten ytterligare, utan
ber att med hänvisning till det sagda få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag trodde faktiskt inte
att herr Gillström fortfarande efter så
många år av bittra erfarenheter var så
alldeles säker på att man påskyndar utvecklingen
i ett halvstatligt företag genom
att ge det mycket pengar och rätt
att anställa mycket folk.

Det är här naturligtvis, herr talman,
fråga om en auktion, där första budet
var det högsta. Det var AB Atomenergis
bud på 173 miljoner kronor. Det senaste
budet är det lägsta —■ det är vårt
bud på 88 miljoner kronor. Jag vill alltså
markera att detta är, när vi är med
i budgivningen, auktionens karaktär.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill börja med att
försöka besvara den fråga, som herr
Svärd framställde mot slutet av sitt föregående
anförande, beträffande i vilket
departement den slutliga handläggningen
av atomfrågorna lämpligen bör ske.

Jag tror uppriktigt sagt, herr Svärd,
att det är en ganska oviktig fråga. Det
kan anföras argument varför dessa frågor
alltjämt bör ligga kvar i handelsdepartementet,
som ändå, vilket herr Svärd
säkert vet, har ansvaret för bl. a. alla
bränslefrågorna, så viktiga i övrigt också
för vår folkförsörjning. Man skulle
kunna säga att liknande argument skulle
kunna åberopas för att hänföra atomfrågorna
till kommunikationsdepartementet.

Jag skall inte, ärade kammarledamöter,
ta någon ställning till var någonstans
hos Kungl. Maj :t dessa frågor
lämpligast bör handläggas. Men man
skall ha klart för sig, att dessa frågor
inte endast berör två departement, utan
betydligt fler. Det är bl. a. av den anledningen,
som atomdelegationen har
fått sina uppgifter angivna. Där finns
också atomforskningskommittén, med
vilken kontakt under utvecklingsskedet
av atomenergiarbetet ständigt måste hållas
inom ecklesiastikdepartementet, och
vi har en rad av de internationella samarbetsfrågorna
inom utrikesdepartementet.
Följaktligen har vi, vilket jag tror
förbisetts under denna debatt, ganska
många närbesläktade frågor, som handlägges
inom olika departement. Jag tror
att det är rätt likgiltigt, vilket departement
man väljer för handläggningen av
de frågor vi här behandlar.

Jag har emellertid, herr talman, knappast
tagit till orda i anledning av den
debatt, som förts här i dag i kammaren.
Jag vill först som sist säga, att
jämfört med många andra diskussioner,
som har förts bl. a. i pressen och även
med utgångspunkt från diverse mer eller
mindre — oftast mindre — grundade
påståenden och uttalanden i en del motioner
här i riksdagen, är debatten i dag
både besinningsfull och sansad. Det tycker
jag är ett klart framsteg. Detta om -

döme gäller i varje fall de flesta debattdeltagare,
och kanske till och med större
delen av herr Hansons anförande nyss i
kammaren. Vi har på senaste tiden begåvats
med så många atomexperter, att
det i varje fall inte förvånar mig, att vi
även här har fått några nytillkomna proselyter
på detta område. Jag hälsar på
sätt och vis detta med tillfredsställelse,
ty det är kanske tecken på ett visst nyvaknat
intresse för dessa frågor även
från håll, där man förut inte ägnat dem
någon uppmärksamhet.

Sedan jag läst de reservationer, som
finns fogade till utskottsutlåtandet på
denna punkt, kan jag inte frigöra mig
från intrycket att det trots allt, och trots
den moderation som onekligen även kännetecknar
reservationerna, föreligger
flera missuppfattningar, som det kan
finnas all anledning att undanröja innan
kammaren fattar sitt beslut. Jag vill därför
begagna tillfället — även om jag tar
kammarens mycket ansträngda tid i anspråk
—- till några påpekanden.

Låt mig då först konstatera, att enighet
alltjämt synes råda inom statsutskottet
på en mycket väsentlig punkt:
man har varit överens om de allmänna
riktlinjerna och målsättningen för atomenergipolitiken,
sådan den uppdrogs av
en enhällig riksdag redan år 1956. Redan
då framhölls, att med hänsyn till
utsikterna för vår energiförsörjning och
önskemålet att begränsa vårt framtida
beroende av bränsleimport borde atomenergiverksamheten
inriktas på att utveckla
de reaktortyper, som bäst motsvarar
våra behov och likaså bäst motsvarar
våra naturliga förutsättningar.
Bland experterna är man i huvudsak
överens om att reaktorprogrammet mot
denna bakgrund skall bygga på naturligt
uran och tungt vatten. Det framgick
inte av det anförande, som herr
Hanson nu senast höll i kammaren, om
också han ansluter sig till den uppfattningen,
men den är i varje fall allmänt
godkänd bland de verkliga experterna på
detta område.

Jag finner det också mycket tillfredsställande
att kunna registrera den allmänna
samlingen omkring programmets

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

huvudprinciper, omkring programmet
för atomteknikens utveckling. Utvecklingsarbetet
på detta område är, som vi
alla nogsamt vet, både dyrbart och långsiktigt;
det har ju erfarenheterna så tydligt
visat. Det fordras avsevärda resurser
och teknisk sakkunskap, som delvis
får anskaffas under arbetets gång. Försöksverksamhet,
forskning, utbildning
måste löpa parallellt, om resultat skall
kunna säkras inom rimlig tid. Mer än
på något annat område kräver utvecklingsarbetet
bär redan av denna anledning
ett intensivt och omfattande grupparbete.
Det är också uppenbart, att den
erforderliga instrumentutrustningen är
synnerligen kostnadskrävande. Det är av
den anledningen, som en ganska långtgående
koncentration av resurserna är
nödvändig under det första utvecklingsskedet.
Men som utskottets talesman,
herr Gillström, redan har framhållit, innebär
det ingalunda att inte fältet är
fritt för alla som vill satsa pengar på
detta område att fritt göra så. Det är bara
så, att det dröjer så länge innan dessa
kostnader mognar i praktiska ekonomiska
resultat. Det är därför som det
allmänna får ta på sig den överväldigande
huvudparten av dessa kostnader.
Jag tror att herr Hanson hör till dem,
som förbiser detta förhållande.

Av skäl som jag strax skall komma tillbaka
till har atomarbetet krävt större
belopp än man trodde för 4—5 år sedan.
Totalkostnaderna rör sig nu om storleksordningen
150 miljoner kronor årligen.
Att kostnaderna blivit större än man ursprungligen
räknade med är emellertid
inte något unikt för vårt land. Förhållandena
har varit likartade, såvitt jag
vet, på andra håll, och i alla länder, där
något atomarbete bedrivits, är erfarenheterna
lika dystra: kostnaderna stiger
och det blir dyrbarare än man förutsett.

Inte minst med hänsyn härtill är det
väl naturligt att man på detta område
söker tillvarata alla besparingsmöjligheter;
man gör alla ansträngningar för
att spara så mycket som möjligt. Det
rör sig ju om så stora pengar. Jag kan
också försäkra kammarens ledamöter,
att utgifterna för atomenergiarbetet vid

regeringens budgetarbete är föremål för
särskild uppmärksamhet, där varje tänkbar
möjlighet till kostnadsnedskärningar
iakttas. Jag vill i det sammanhanget
återigen hänvisa till vad utskottets talesman
här nyss anförde. Men det går inte
riktigt till på det sätt, som herr Svärd
vill få kammaren att tro, nämligen att
man bara hugger till en siffra och sedan
säger: De och de pengarna kan vi anslå
för ändamålet — var så god, något mera
blir det inte! Det är inte fråga om en
auktion, herr Svärd, utan man måste vid
bedömningen av anslaget ha vissa fasta
utgångspunkter, och dessa är i huvudsak
två. För det första, vilket program
för verksamheten vill man godkänna?
F''ör det andra, vilken tidtabell är man
beredd att acceptera? Självfallet är kostnaderna
för ett mindre ambitiöst program
lägre, och likaså blir den årliga
budgetbelastningen mindre om tidtabellen
utsträcks över en längre tid. Vill
man emellertid möjliggöra att atomkraften
som energikälla tas i anspråk i stor
skala i vårt land från 1970-talets mitt
— och även härom synes enighet råda,
inte bara bland experterna, utan såvitt
jag kan förstå även inom statsutskottet
och riksdagen — så är det program, som
ligger till grund för anslagsberäkningarna
nu, ett minimiprogram både med
hänsyn till innehållet och med hänsyn
till tidtabellen.

I högerreservationen yrkas det nu på
en nedskärning med 10 miljoner kronor.
Högern får förlåta mig om jag betecknar
motiveringen härför — för att
inte ta till alltför starka ord —- såsom
ganska lättvindig och föga genomtänkt.
Och jag fann inte heller att herr Svärd
på den punkten tillförde debatten något
nytt. Den sakliga argumenteringen lyser
nästan helt och hållet med sin frånvaro
och har fått ersättas av ganska lösa påståenden.
Högern säger sig »inte vilja
rubba programmet», och det upprepade
herr Svärd här i kammaren. Det framliålles
också uttryckligen i reservationen,
att även med fasthållande av den
av Kungl. Maj:t angivna målsättningen
en icke oväsentlig utgiftsbegränsning bör
kunna ernås för nästa budgetår. Reser -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

vanterna påstår i anslutning härtill, att
det finns ett betydande utrymme för rationaliseringar
och förenklingar. Vilka
dessa är talar man inte om. Man har
inte gjort sig så särskilt stor möda att
leda det där påståendet i bevis.

Det framgår av propositionen och av
det material i övrigt, som ställts till utskottets
förfogande, att en begränsning
av utgifterna måste få konsekvenser för
atomenergiprogrammets genomförande.
Jag skall, herr talman, för att inte ta för
mycket tid i anspråk, bara nöja mig med
att hänvisa till detta. Jag kan emellertid
inte underlåta att i det sammanhanget
fästa kammarens uppmärksamhet på en
omständighet, som jag tror kan vara
ganska betecknande för högerns sätt att
manövrera i denna och i många andra
frågor, där man yrkar på en begränsning
av statsutgifterna. Vid riksdagens
början väcktes av högern en partimotion
om att anslaget skulle skäras ned
med 10 miljoner kronor, det belopp som
man alltjämt anser sig kunna spara. Men
vid den tidpunkten antydde högern i
varje fall ett motiv för sin anslagsbegränsning.
Pengarna skulle kunna sparas
genom att planerna på uranverket i
Ranstad reviderades. Jag skall oförbehållsamt
erkänna, att vill man ta dessa
konsekvenser, så kan utgifterna pressas
ned med 10 miljoner kronor. Det innebär
visserligen en försening av atomprogrammet
under utvecklingsskedet, eller
i varje fall en omläggning till skada
för framtiden, och jag vill inte rekommendera
att man går den vägen, men
det är i varje fall en logisk ståndpunkt.
Nu tycks högern ha frånfallit den ståndpunkten.
Man vill inte längre rekommendera
att Ranstadsarbetena uppskjuts
eller att atomprogrammet försenas. Angelägenheten
härav understryks ju förresten
också i en annan reservation, som
högern varit med om att underteckna,
nämligen den, där man begär en utredning
av hela verksamhetens organisation
på detta område. Man har frånfallit
sina egna utgångspunkter och de ursprungliga
motiven. Följderna av besparingarna
vill man inte ta, men anslaget
skall skäras ned ändå.

Så mycket om detta. Jag tror att ytterligare
kommentarer på den punkten
är överflödiga.

Låt mig, herr talman, därefter övergå
till att beröra den andra reservationen,
till vilken utskottets samtliga borgerliga
ledamöter anslutit sig. Den utmynnar i
ett yrkande om utredning beträffande
målsättningen för atomenergiarbetet
samt den framtida verksamheten och organisationen
för AB Atomenergi, liksom
de instanser där avgörandena i sista
hand fälls. Utgångspunkten har valts i
motioner, som väckts både från högeroch
folkpartihåll vid riksdagens början,
och det må förlåtas mig om jag i viss
mån i min argumentering håller mig till
vad som där anförts. Jag brukar för egen
del i allmänhet ta utredningsyrkanden
med ganska stor ro, och i och för sig
vill jag inte heller förneka att det på
detta område liksom på många andra
kan finnas anledning att följa utvecklingen,
i detta fall på grundval av det
program som uppgjordes år 1956 — då
i full enighet — och som legat till grund
för alla propositioner sedan dess. Ända
till i år har ju detta inte föranlett några
anmärkningar från riksdagens sida.
Tvärtom har riksdagen enhälligt anslutit
sig till vad som föreslagits av Kungl.
Maj:t. Jag har därför ansett att man av
detta bör kunna sluta att det rått full
enighet inte bara om målsättningen för
atomprogrammet, utan också om det sätt
på vilket det administreras och handhas.

Ännu så sent som i fjol var det som
sagt ingen som ville ifrågasätta riktlinjerna
för denna verksamhet och dess
handhavande. Jag vill emellertid, som
jag redan antytt, först som sist framhålla,
att jag själv hela tiden varit på
det klara med att det här i viss mån rör
sig om en försöksverksamhet, där även
de internationella erfarenheterna är
ganska begränsade. Formerna för denna
verksamhet är ju inte för alla tider
givna. De kan behöva ses över, och skäl
kan förvisso uppkomma att ändra dem
med hänsyn till förändrade förhållanden,
som kan komma att inställa sig.
Förr eller senare kan därför en översyn
vara befogad, det erkänner jag. Un -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

der sådana omständigheter måste man
ständigt ha uppmärksamheten riktad på
att anpassa organisationen av detta arbete
till de förändringar som läget kan
undergå; det gäller såväl omfånget som
inriktningen av detta arbete.

Jag har emellertid knappast funnit
att i dagens läge några särskilda omständigheter
inträffat, som gör önskemålet
om en översyn med sikte på vittgående
förändringar önskvärd. Det är
framför allt en omständighet, som i reservationerna
och i motionerna åberopas
som motiv för utredningskravet,
nämligen att atomprogrammet har försenats
och det är angeläget att undvika
ytterligare dröjsmål. Detta underströk
också herr Hanson i sitt anförande
här i kammaren i dag. Ja, vad kan
man säga om det? I förhållande till den
kanske väl optimistiska tidtabell, som
man trodde sig kunna följa när atomprogrammet
förelädes riksdagen år
1956, har onekligen en tidsförskjutning
ägt rum. Det är obestridligt, och ingen
vill förneka det. Alla är tvärtom medvetna
om detta förhållande, även om
det inte betyder, att vi till år 1965 inte
får sju eller åtta reaktorer, såsom herr
Hanson trodde, utan bara en — man
hade räknat med kanske fem eller sex
reaktorer i den utredning, som låg till
grund för propositionen i ärendet år
1956. Det vill jag ha sagt i detta sammanhang,
och jag vill minnas att Kungl.
Maj:t i propositionen var ännu försiktigare
i sina förutsägelser. Men det är
obestridligt att en försening har inträffat.
Enligt min uppfattning är det emellertid
både oriktigt och orimligt att lägga
skulden härför på atombolaget och
därav dra den förhastade slutsatsen, att
bolagets ställning måste ändras och ledningen
för utvecklingsarbetet på detta
område åtminstone delvis läggas i andra
händer. Det vittnar endast om bristade
kunskap om dröjsmålets verkliga
orsaker, om man gör detta gällande.

Jag skall här bara peka på ett par
av de objektiva skälen för dröjsmålet.
Till följd av de fördyringar av reaktorprogrammet,
som redan år 1958 kunde

förutses och som nu ingalunda är för
vårt land något säreget utan som funnit
sin motsvarighet i alla länder, där ett
mera avancerat utvecklingsarbete pågår,
vidtogs en ändring av de ursprungliga
planerna. Medan man från början avsett
att parallellt med arbetet på reaktorn i
Ägesta projektera och uppföra en värmereaktor
Adam i Västerås, fann man
med hänsyn till kostnadsfördyringen
nödvändigt att sammanslå dessa två projekt
till ett, numera kallat R 3/Adam
eller Ågestaprojektet. Utan att bli för
teknisk kanske jag ändå kan säga, att
detta innebar vissa modifikationer i den
ursprungliga planerade reaktorn i Ågesta.
Den nya reaktorn är en mera komplicerad
typ för både värme och elkraft.
Att man i valet mellan denna reaktor
och Adam stannade inför den mera
avancerade typen, berodde därpå att
den ansågs värdefullare för det fortsatta
utvecklingsarbetet här i landet.
Men som jag nyss sagt betydde det samtidigt
också, att man bestämde sig för
en mera komplicerad och därför mera
arbets- och tidskrävande konstruktion
än den ursprungliga Ågestareaktorn.
Om denna omläggning av programmet
blev alla parter överens: atombolaget,
vattenfallsstyrelsen, Stockholms stad
och den enskilda industrien.

Givetvis är det jag som i sista hand
bär ansvaret för denna förändring i
atomprogrammet och för den försening
som härigenom har uppkommit. Jag vill
inte undandra mig det ansvaret. Åtgärderna
vidtogs för att undvika ännu
kraftigare utgiftsstegringar, och jag vill
erinra om att frågan anmäldes för höstriksdagen
1958 och då inte föranledde
någon erinran från riksdagens sida.

Andra skäl för dröjsmålet kan anföras.
Ur säkerhetssynpunkt har vissa
komplikationer inträffat beträffande reaktorn
i Ägesta, vilken man nu, i motsats
till de ursprungliga planerna, anser
sig böra inkläda i ett metallhölje.

En tredje orsak till förseningarna av
programmet får sökas i de svårigheter
som mött en del av byggnads- och
anläggningsarbetena. Bergras — en sak

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

som inte kunnat förutses — har nämligen
inträffat, vilket gjort arbetena mera
omständliga.

Ytterligare en omständighet, som bidragit
till tidsutdräkten, kan förtjäna
omnämnas. Det metallhölje, som skall
innesluta försöksreaktorn R 2 i Studsvik
och som beställts av amerikanska
tillverkare med tidigare erfarenhet på
detta område, visade sig efter mottagandet
vara behäftat med så allvarliga
brister vid en noggrann testning här i
landet, att ett helt nytt hölje fick anskaffas.
AB Atomenergi hade garderat
sig häremot, varför ingen kostnadsökning
inträffade, men en fördröjning av
utvecklingsprogrammet kunde inte undvikas.

Jag är medveten om att det finns ytterligare
orsaker, som skulle kunna anges
som förklaring till förseningarna,
men jag skall inte trötta kammaren med
ännu längre uppräkningar. Vad jag redan
anfört är väl ändå till fyllest för att
visa, att man inte i dröjsmålet har en
tillräcklig grund för att sätta atombolagets
verksamhet och ledningen av atomprogrammet
i tvivelsmål. Jag erkänner
gärna att ingenting är så bra, att det
inte skulle kunna göras ännu bättre. På
detta område har emellertid, såvitt jag
har kunnat finna, ingenting hittills framkommit
som ger motionärer eller reservanter
i utskottet stöd för de mer eller
mindre förtäckta beskyllningar som de
riktat både mot myndigheter och organ
som handhar denna verksamhet, även
om i dag dessa beskyllningar förses
med tillägget, att de inte riktar sig mot
någon särskild person.

Jag vill emellertid inte heller lämna
den sidan av saken utan att ha sagt något
om atombolaget mot bakgrund av de
hittillsvarande erfarenheterna av dess
verksamhet.

Företaget är som bekant uppbyggt såsom
ett samarbetsföretag, där staten har
4/7 av aktierna och återstoden ligger
hos över 70 industriföretag, försäkringsbolag,
kommunala och privata kraftföretag
m. fl. Inom företaget har eniga beslut
fattats angående såväl bolagets arbetsuppgifter
som arbetsfördelningen i

industrien. Meningarna kan vara rätt
delade vid skilda tillfällen, men man
har kunnat resonera sig samman, lierr
Hanson, och det är detta vi har att hålla
oss till. År 1956 ingicks en aktieägaröverenskommelse
som till större delen
ännu är i kraft, och så sent som
i förra månaden antog atombolagets
styrelse i full enighet vissa principiella
riktlinjer för arbetsuppgifterna och
samarbetet med industrien och kraftföretagen.
Utskottet har varit underrättat
om detta, men det har kanske undgått
herr Hanson.

Att det tekniska samarbetet i stort sett
har gått bra är också en förutsättning
för att bolaget kunnat bestå med den
uppbyggnad som nyss angivits; hade
det varit samarbetssvårigheter skulle
man blivit nödsakad att överväga en annan
organisationsform, det erkänner jag
gärna. I utlandet har man helt statliga
institutioner för detta ändamål, vår
samarbetsform torde vara unik på området.
Jag är särskilt glad över att detta
samarbete trots allt kunnat förlöpa så
väl som hittills varit fallet. Det vittnar
också om ett intresse hos den enskilda
industrien att verkligen befrämja en
sund utveckling av arbetet och försöksverksamheten
på detta område.

Atombolagets uppgift som samarbetsorgan
är ju bl, a. att fördela arbetsuppgifterna
till olika svenska industriföretag.
Eftersom effektivitetsskäl tenderar
att leda till en viss koncentration av
uppgifterna hos några få större industrier
med speciella resurser, blir det
en viktig uppgift för atombolaget att
tillse att också andra lämpade företag
får möjlighet att göra sig gällande inom
atomtekniken och göra sina insatser. Det
är naturligt att atombolaget, som har de
största kunskaperna i landet när det
gäller atomfrågor, får ett avgörande inflytande
på hur statens pengar utnyttjas.
Statsanslagen bör givetvis inte gå
direkt till industrien utan via atombolaget
och bolaget utlagda beställningar
just på det sätt som nu sker. För att
peka på ett jämförligt område så finns
det ju ingen som ifrågasätter att de stora
militära beställningarna hos industrien

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

går genom de militära förvaltningarna,
som är speciellt utrustade för att rätt
kunna bedöma hur utvecklingsarbete
och beställningar skall inriktas och hur
kontrollen skall sättas in.

Jag vill försöka ge kamrarna en konkret
bild av hur samarbetet mellan atombolaget
och industrien tar sig ut i praktiken
när det gäller de två största reaktorprojekten,
R 3 i Ågesta och R 4, som
vattenfallsstyrelsen nu håller på att planera
och som skall förläggas vid Björnö
på Vikbolandet. Jag tror att det är viktigare
att dessa uppgifter lämnas än att
kammaren får lyssna till långa allmänna
betraktelser om vad man tror och
tycker.

På arbetet med R 3 i Ågesta är för
närvarande ca 670 man inkopplade, härav
110 tjänstemän och 21 kollektivanställda
som tillhör atombolaget; det
gäller i stor utsträckning speciell personal
för bl. a. strålskydd och reaktorfysik.
Av de 565 återstående är huvuddelen
tillverkande personal ute på olika
verkstäder, alltså personal som industrien
fått engagera. Enbart vid ett av
järnverken i landet — till skillnad från
herr Hanson skall jag inte försöka göra
någon direkt hänvisning här i kammaren
vare sig till företag eller till person
—• har omkring 20 tjänstemän och 100
man i verkstaden engagerats i arbetet
med den stora reaktortanken.

Medan R 3 i Ågesta befinner sig i byggnads-
och tillverkningsskedet är den stora
kraftverksreaktorn R 4, som jag nyss
antydde, blott på projekterings- och konstruktionsstadiet.
Men för att också här
exemplifiera kan jag ange att atombolaget
under första halvåret 1961 beräknas
sysselsätta 65 av sina tjänstemän, därav
17 konstruktörer, på R 4. Industriens insats,
ärade kammarledamöter, är vid
samma tid 150 man; och sedan reaktorn
kommit in i tillverkningsstadiet förskjuts
tyngdpunkten av naturliga skäl ännu
mera åt industrihållet.

Beträffande arbetsfördelningen i fråga
om det nu nedlagda reaktorprojektet
Adam i Västerås kan tillfogas, att
atombolaget på sin tid lade ut hela

den konstruktionen till ett industriföretag.

Jag hoppas att dessa konkreta exempel
på samarbetet inom detta område
har givit kammaren en bättre uppfattning
om hur förhållandena verkligen
gestaltar sig än de allmänna fraserna i
högerns och folkpartiets motioner, som
ju inte blir bättre därför att de i vissa
delar upprepas här i kammaren i dag
av herr Hanson. Dessa omständigheter
har också lett mig till slutsatsen att det
för närvarande inte finns någon anledning
till en mera genomgripande förändring
av de former i vilka atomenergiverksamheten
bedrivs här i landet.

Låt mig sedan, herr talman, i största
korthet beröra det likaledes reservationsvis
framförda kravet på en utredning
av kontroll- och säkerhetsfrågornas
handläggning. Jag skulle då egentligen
kunna inskränka mig till att säga
två ting.

Det första är att det måste ligga i
allas naturliga intresse att dessa frågor
prövas så omsorgsfullt som möjligt och
med anlitande av all den inhemska och
internationella expertis som över huvud
taget kan uppbringas. Var och en som
vill göra sig mödan att verkligen tränga
in i hur dessa spörsmål handläggs skall
också finna att så är fallet.

De krav som ur säkerhetssynpunkt
uppställs beträffande reaktorers förläggning
och konstruktion liksom för oskadliggörandet
av avfallsprodukterna uppgörs
i enlighet med normer och föreskrifter,
utarbetade av den främsta expertisen
på de många områden som här
är av betydelse. Det lär inte kunna bestridas.
Naturligtvis går utvecklingen
på detta område liksom på andra framåt,
och det är de senaste erfarenheterna
som expertisen baserar sina uttalanden
på. Jag är övertygad om att myndigheterna
i alla avseenden kommer att följa
experterna. Jag vet inte om herr Hanson
verkligen tror att myndigheterna
skulle ha någon önskan att göra någonting
annat. Myndigheterna måste ju ha
allt intresse av att såvitt möjligt eliminera
alla risker. Skulle experterna mot

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

förmodan vara av olika mening — jag
vet inte om det varit fallet någon gång
här i landet när det gällt att ta slutlig
ställning till en förläggningsfråga, och
jag tvivlar på att herr Hanson kan anföra
något exempel på den saken — bör
de naturligtvis ta tid på sig och resonera
sig samman. Det lär heller inte vara
omöjligt, såvitt jag förstår, att komma
överens om klart konstaterbara fakta
— det brukar vetenskapsmännen i
allmänhet kunna. Men skulle experterna
likväl misslyckas att nå enighet, så är
jag för min del, ärade kammarledamöter,
övertygad om att myndigheterna
alltid kommer att vara benägna att föreskriva
sådana anordningar att de mest
långtgående kraven uppfylls, vilket är
naturligt med hänsyn till de avsevärda
och ödeläggande risker som är förknippade
med utvecklingsarbete på detta
område.

Det andra som jag vill framhålla är
att det avgörande bedömandet måste
ligga hos ett organ som är objektivt och
obundet ■—- därom är vi väl också alla
överens. Det slutliga avgörandet ligger
hos Kungl. Maj:t, som fattar sitt beslut
efter att ha hört delegationen för atomenergifrågor.
I delegationen sitter inte
någon som är bunden till något intresse
på detta område — jag vill kraftigt
understryka det. På den punkten gjorde
sig herr Hanson skyldig till en missuppfattning,
möjligen beroende på bristande
kunskap på området. Den reaktorförläggningskommitté
som herr Hanson talade
om hörs av atomenergidelegationen, men
de ledamöter som sitter där som experter
äger icke rätt att delta i besluten,
allra minst i de beslut som rör
frågor där AB Atomenergi är inkopplat
som part.

Sedan kan man ju göra den reflexionen,
herr talman, att om frågorna skulle
handläggas av något annat organ,
skulle ju detta behöva anlita precis
samma expertis. Finns det någon expertis
som inte hörts i detta sammanhang
eller som man kan befara inte kommer
till tals? Eftersom så inte är fallet,
vad blir det då för skillnad om
frågorna handläggs på det sätt som

nu sker eller om man skapar ett organ
med helt nytt namn. Jag förstår inte
argumentationen på den punkten, det
må ursäktas mig. Jag förstår heller inte
att någon kan tro att inte alla som
har med dessa frågor att göra besjälas
av en allvarlig föresats att undvika alla
de risker som kan undvikas.

Slutligen, herr talman, några ord i
anledning av att även frågan om Ågestareaktorn
varit uppe i denna debatt.
Egentligen skulle jag kanske inte behöva
uppehålla mig vid den frågan, eftersom
jag vill minnas att jag vid denna
riksdags början hade anledning att
besvara en interpellation av herr PerOlof
Hanson i just denna sak.

Vid driften av varje atomreaktor får
man alltid en viss mängd radioaktivt avfall
som på något sätt måste disponeras.
Spillvattnet kontrolleras och renas
vid behov innan det släpps ut. För
Ågestaverket står två reningsmetoder
till buds, nämligen rening i s. k. jonbytare
eller genom indunstning. Vilken
metod man än väljer erhålls en
höggradig rening av vattnet, som kan
ligga mellan 10 000 och 1 miljon gånger
beroende på variationer i spillvattnets
sammansättning och hur reningen
utförs. Vilken metod man använder
måste ändå vara av underordnad betydelse.
Det är ju resultatet som är det
avgörande. Det vatten som lämnar reningsanläggningen
har en mycket låg
radioaktivitet, som närmar sig den naturliga
radioaktiviteten och som alltid
kontrolleras på nytt, innan vattnet
släpps ut i det mottagande vattendraget.
Och vattnet i detta står därjämte ständigt
under löpande kontroll.

För att bestämma vilken mängd radioaktivitet
som kan tillåtas i avloppsvattnet
behöver man givetvis en viss
norm att gå efter. I hela den västliga
världen tillämpas härvidlag de s. k.
ICRP-normerna, som för hela strålskyddsområdet
utarbetats av ett antal
erkända experter i en internationell
kommission, International Commission
on Radiological Protection såsom det
engelska namnet lyder. Resultaten från
undersökningar och utredningar som

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

gjorts av bästa tillgängliga expertis står
sålunda till förfogande när det gäller bedömning
av vilka radioaktiva utsläpp
från en atomreaktor som kan tillåtas.
Dessa beräkningar har också godkänts
av medicinalstyrelsens strålskyddsnämnd,
annan oberoende expertis samt
i vattendomstolen såsom första instans
— resultatet av ärendets prövning i vattenöverdomstolen
avvaktas nu.

Niir det sedan gäller att bedöma vilken
metod man skall använda för att disponera
det aktiva avfallet måste man
utgå från den förutsättningen, att inga
risker skall uppstå för befolkningen i
trakten vid oförändrad användning av
sjön Magelungen för rekreations- och
andra ändamål och att man av tänkbara
utvägar väljer den metod som ger det
bästa resultatet. Jag vill minnas att jag
hade anledning att kraftigt understryka
samma synpunkter i mitt interpellationssvar.
Jag vill bara än en gång
upprepa att det är en självklar princip
att de atomenergianläggningar som
uppförs skall få ett sådant utförande att
några risker för omgivningen inte skall
uppstå.

Jag är också övertygad om att intressenterna
i Ågestaanläggningen alltjämt
kommer att gärna stå till tjänst med ytterligare
information om reaktorkonstruktionen
och de säkerhetsåtgärder,
som vidtas eller planeras vid anläggningen,
och stå i kontakt med både intresseföreningen
Magelungen och övriga
intresserade.

Under dessa omständigheter finner
jag, herr talman, att inte heller det krav,
som framförts i den tredje reservationen,
där man yrkar på en översyn av
säkerhetsfrågornas handläggning, är
särskilt väl underbyggt. Jag förstår inte
vilken expertis en sådan utredning
skulle kunna anlita, om inte just den
expertis som i full utsträckning nu tas
i anspråk just när det gäller att bedöma
de aktuella projekteringsfrågorna.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Att en departementschef
försvarar — och med kraft försvarar —-

sin anslagsberäkning är ju ingenting
märkvärdigt. Det är ju därför han är
departementschef och i förekommande
fall riksdagsman. Att en departementschef
anser att han har rätt är väl inte
heller konstigt. Inte heller att han hävdar
det. Men när han hävdar inte bara
att han har rätt, utan att alla andra har
fel — var och en som i något avseende
avviker från hans beräkningar — så kan
detta bero på två omständigheter. Det
kan bero på vederbörandes temperament.
I så fall är det medfött och obotligt.
Men det kan också bero på att departementschefen
känner sig trängd. I
så fall är det fråga om en akut situation
som med lämplig profylaktisk vård
kan övervinnas.

Jag hade hoppats att statsrådet Lange
och jag skulle kunna föra ett resonemang
om de här tingen utan all aggressivitet.
Det tycks inte vara fallet. Statsrådet
Lange vet att han har rätt, och
han vet att jag har fel. Det är alltså ingenting
att resonera om. Och, vad som är
ännu värre: min ståndpunkt är lättvindig,
den är föga genomtänkt. Jag har
huggit en siffra ur luften — tydligen
därför att jag tillhör högerpartiet. Socialdemokraterna
har ju den egenskapen
att aldrig hugga en siffra ur luften; man
frågar sig var de då hugger den.

Det blir med ett visst intresse vi om
ett par år och litet mera skall se efter
hur mycket pengar som har gått ut under
den här anslagstiteln. Det blir med
ett visst intresse jag skall eftergranska
handelsministerns — får jag använda
uttrycket, herr Lange? — i dag demonstrerade
självsäkerhet i erfarenhetens
kalla och gråa gryningsljus.

Det är nämligen inte så — får jag
nöja mig med att säga det — att vår beräkning
av det minsta belopp som i år
kan anslås till Aktiebolaget Atomenergi
har presterats utan samråd med expertis.
Den är tvärtom resultatet av ett fortlöpande
resonemang med expertis, dels
och i viss utsträckning med den expertis
som också regeringen har utnyttjat,
dels med annan expertis. Jag hävdar alltså
med mycken bestämdhet, men utan all
aggressivitet, att det ligger en lika hög

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

grad av realitet bakom vår siffra som
bakom handelsministerns siffra. Vilken
siffra som kommer att visa sig mest
realistisk får vi se en gång i budgetredovisningen.

Jag glömde inom parentes, herr talman,
fascinerad av atmosfären i kammaren,
att yrka bifall till reservation
a. Låt mig, herr talman, gottgöra denna
försummelse i mitt förra anförande
och nu framställa detta yrkande.

Jag vill härutöver bara tillägga, att när
det gäller en verksamhet som syftar till
att få fram anläggningar som skall börja
fungera först i decenniet efter detta, alltså
på 1970-talet, skall man inte sticka
upp två fingrar i luften och svära på
att de former för konstruktivt framtidsarbete,
för samarbete och för allmänt inflytande
i relation till enskilt inflytande,
som man råkat hamna i på detta område,
är för all framtid givna. Det är ett
slags tänkandets ortodoxi, som alltid är
farlig men i all synnerhet farlig när det
gäller en flexibel verksamhet av den art
som det här är fråga om.

Får jag ge handelsministern ett ord
med på vägen till nästa år när vi träffas
igen för att diskutera dessa ting. Om
man som målsättning för denna forskningsverksamhet
ställer att vi skall göra
oss oberoende av bränsleimport — jag
tror att jag här tämligen ordagrant citerar
vad handelsministern sade — innebär
detta att man driver principen om
nationell autarki på ett sätt som erinrar
mig om vissa högermän från 1914—1915
och fram till slutet av 20-talet. Jag har
inte riktigt föreställt mig att dylika
snart 40-åriga autarkifunderingar skulle
bli de normerande för en socialdemokratisk
regering, när den i 1960-talets Europa
planerar 1970-talets bränsleförsörjning
och internationella samarbete.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Till det allra sista i herr
Svärds anförande vill jag bara foga att
det måste ha berott på ett hörfel från
hans sida.

Jag har aldrig sagt att vi skall göra
oss oberoende av bränsleimport i fram -

tiden, utan endast att vi har allt intresse
av att vårt beroende av utlandet
på detta område inte blir väsentligt
mycket större än för närvarande. Det
är, herr Svärd, en helt annan fråga. Om
vi inte hade det intresset, skulle vi helt
säkert ta hela frågan om utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet med betydligt
större ro än jag anser mig kunna
göra i dag. Då skulle vi säga: Vi har
för närvarande tillgång till olja. Det
finns ingen anledning för oss att göra
några särskilda ansträngningar på detta
område. Visserligen kommer vi att
inom en överblickbar framtid ha utbyggt
de ekonomiskt utnyttjbara vattenkraftstillgångarna.
Men vi kan alltid
falla tillbaka på olja och kanske på kol,
så varför skall vi bekymra oss om
framtiden?

Nej, herr Svärd, det var inte något uttryck
för autarkitendenser eller -ideologier
på detta område som kom fram i
mitt ganska långa anförande.

Sedan vill jag säga, herr talman, att
jag inte på något sätt velat bestrida högerns
rätt att försöka skära ned detta
anslag med 10 miljoner kronor. Vad jag
har försökt leda i bevis och vad herr
Svärd inte kunnat motbevisa är att det
inte går att spara 10 miljoner kronor och
samtidigt göra gällande att det atomenergiprogram
som här är framlagt ändå
kan fullföljas utan tidsutdräkt. Det är
det jag har bestritt och velat bevisa.

Då säger herr Svärd: Vi får väl vänta
till nästa år och se om det finns
några pengar över! Det är möjligt, herr
talman, att det då kan finnas pengar
över men vad vi har utgått ifrån i budgetberäkningen
är de faktiska kostnaderna.
Man hade kanske kunnat undvika
— det vill jag inte bestrida, om man
nu velat manipulera på det sättet —
att få en så stor budgetbelastning som
här föreligger, om man i stället i större
utsträckning nöjt sig med s. k. beställningsbemyndiganden
och tagit kostnaderna
sedan. Om det är detta herr Svärd
menar, så medger jag att den besparingsmöjigheten
finns, men det är inte
någon verklig besparing utan en teknisk
omläggning av ett betalningssys -

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

tem som jag trodde saknar intresse i
detta sammanhang — och i varje fall
gör den det för mig. Det betyder inte
att man sparar utan endast att man
skjuter vissa kostnader längre fram i
tiden. Det betyder inte någon verklig
besparing! Jag överlåter gärna åt kammarens
ledamöter att bedöma om det
är jag som är den mest trängde i denna
debatt.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att blanda mig i handgemänget om de
10 miljonerna mer eller mindre i detta
sammanhang. Men jag kan inte undertrycka
reflexionen, att skall man gå
ännu längre i besparingar när det gäller
ett atomenergiprogram som redan
i så hög grad säckat ihop, vet jag inte
riktigt om jag är i stånd att överblicka
konsekvenserna. Jag skulle inte vilja
förorda något sådant.

Beträffande frågan om samarbetet
mellan parterna inom atombolaget förefaller
det, som om det fortfarande finns
de som tror att detta samarbete pågått
alldeles ostört. Jag tillät mig att hänvisa
till vad som förevar på industriförbundets
atomkonferens Atom 60 hösten
1959. Jag anförde uttalanden därifrån.
Läs protokollet från det mötet, och ni
kommer att få ett helt annat intryck!
Det går inte att mot den bakgrunden
påstå att allt gått så smort som statsrådet
försökte göra gällande. Om ett gynnsammare
klimat sedan uppstått låter jag
vara osagt. Jag har inga avgörande bevis
för den saken.

Sedan böjer jag mig givetvis, herr
talman, i stoftet för atomexperten handelsministern,
som har talat här. Han
skiljer noga mellan de verkliga experterna
och kammarens proselyter på detta
område. Till den senare kategorien
får jag väl räkna mig. Statsrådet talar
med sådan auktoritet, att jag ibland
tror, att han skriver sina anföranden
själv.

Men det förhåller sig inte så, att alla
de verkliga experterna anser, att ilen

svenska linjen utan vidare bör göras exklusiv.
Det är med förlov sagt att gå
ganska långt, herr statsråd, att bl. a.
vifta undan den expertis som finns inom
vattenfallsstyrelsen och atomkraftkonsortiet.

Så vill jag påpeka, att 1956 års riksdagsbeslut
avsåg ett utvecklingsskede.
Nu medger statsrådet själv, att det förr
eller senare blir nödvändigt med en
översyn av organisationsformerna på
området. I dag är det alltså fråga om
tidpunkten när denna översyn skall
sättas i gång. Man kan med skäl hävda,
att det med tre eller fyra års erfarenhet
att bygga på finns orsak att nu
sätta i gång med en sådan översyn. På
den punkten är det alltså inte så stor
skillnad som man skulle tro av herr
statsrådets anförande.

Jag vill också säga något om orsaken
till förseningen. I den motion nr 386 i
denna kammare, som jag har satt mitt
namn under, framhålles tekniska och
ekonomiska orsaker som två av de skäl
som medverkat till förseningen och
krympningen. Men det framförs också
ett tredje skäl, nämligen organisatoriska
orsaker. Detta senare påstående
upprör statsrådet till den milda grad.
Jag förstår inte varför det skulle vara
förbjudet att tala härom.

Jag tror inte heller att det finns någon
som vill fuska i säkerhetsfrågorna
Det kan ju tänkas att experterna kan
resonera sig fram till ett gemensamt
resultat. Om de inte kan det, delar jag
statsrådets uppfattning, att man får bedöma
saken mera pessimistiskt och inrikta
sina praktiska dispositioner därefter.

Sedan sades det, att ingen av reaktorförläggningskommitténs
ledamöter
har rösträtt i delegationen — de bara
hörs. Herr statsråd, detta är med förlov
sagt en strid om ord. Jag kan inte tänka
mig, att delegationen majoritetsvoterar
om säkerhetsfrågor, utan där är
det väl verkligt angeläget, att man kommer
överens på alla punkter. Om statsrådet
inte förstår det otillfredsställande
med en personalunionen i två etapper
när det gäller dessa frågor, kan jag

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

inte hjälpa det. För mig står det fullkomligt
klart, att det är en otillfredsställande
organisationsform, som vi måste
komma ifrån, ju förr dess hellre.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Bara några ord till herr
Hanson.

Det är naturligt — det måste herr
Hanson erkänna, om han tänker efter —
att den kommitté, som avger utlåtanden
beträffande förläggningsfrågorna, för
sina utredningar och uppgifter har all
den expertis som är tillgänglig. Det råkar
vara så att atombolaget på vissa av
dessa områden har sådan expertis som
inte kan undvaras. Det är bakgrunden
till det faktum att denna expertis också
anlitas i atomenergidelegationen. Däri
ser jag inte något anmärkningsvärt.

Herr PÅLSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Såsom jag tidigare framhållit
ansluter jag mig till de reservationer
som är betecknade med b
och c.

Jag lyssnade med intresse till handelsministern
därför att han sade, att han
skulle lämna kammaren en del upplysningar,
avsedda att skingra missförförstånd
och misstag som, efter vad jag
förstod, reservanterna skulle ha begått i
sin skrivning. Jag har mycket svårt att
fatta vad han åsyftade. Handelsministern
sade någonting om att det hela var komplicerat.
Det har också vi förstått, även
om vi inte har beskrivit det med så fasligt
många ord. Att det skulle krävas
forskning, försök och utbildning har vi
ingalunda förbisett. Brister i dessa avseenden
är en förklaring till förseningen
av programmet och därmed också till
fördyringen.

Handelsministern hämtar tröst på det
gamla pålitliga stället, där man alltid
brukar hämta trösten. Han sade att andra
länder i Europa gjort samma erfarenhet.
Det har alltid varit så, att om
grannarna haft det svårt eller helst litet
värre, har man hämtat trösten där. Men
detta är väl i och för sig ingen förkla -

ring och ger inte anvisning om något
misstag från reservanternas sida.

Handelsministern har medgivit, att det
uppstått förseningar och fördyringar.
Han sade, att detta anmälts vid 1958 års
höstriksdag. Men om denna anmälan
mottogs utan erinran, kan det väl knappast
betyda, att man inte skall ha rättighet
att göra en erinran i samma sak
ett par år senare. Om det nu råkar vara
så att programmet har försenats ytterligare
eller i varje fall fördyrats ytterligare,
må väl den saken kunna påtalas.
Jag tycker att detta är något som
normalt brukar peka på behov av en utredning.
Här har vi fått en fördyring
och försening. Man förklarar det med
att det har krävts mer tid. Men vad säger
oss att det inte kan uppstå ytterligare
förseningar? Det är ju ingen tröst,
att alla länder har gjort samma erfarenheter.
Man bör väl i ett sådant läge
försöka utreda, om man inte kan få till
stånd klarlägganden och bättre möjligheter
för det fortsatta arbetet.

Sedan var det bara en liten sak, som
jag blev något förvånad över. Handelsministern
yttrade, att vi bara rörde oss
med allmänna talesätt. Det får väl bedömas
av riksdagens ledamöter, vad som
är allmänna talesätt eller inte. Därtill
yttrade han någonting om att vi hade
tillåtit oss mer eller mindre förtäckta
beskyllningar. Jag kan inte se ett spår
av beskyllningar, utan vad vi här har
åberopat är av riksdagen tidigare fattade
beslut och uppnådda, delvis otillfredsställande
resultat. Det är väl ingen
beskyllning, ty handelsministern har
ju själv konstaterat, att det här har
uppstått förseningar. Jag vill bara säga
detta för att i någon mån återställa balansen
åtminstone för oss reservanter.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationerna.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag är ledsen, herr Pålsson,
att jag igen nödgas rubba balansen
en smula.

Jag tror inte, att herr Pålsson förstod
vad jag framhöll i mitt anförande. Jag

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

vill framhålla, herr Pålsson, att ingenting
enligt min uppfattning har inträffat
— förseningarna känner vi till, och
vi har kunnat redovisa orsakerna till
dem —- som ger anledning till att dra
atombolagets verksamhet i tvivelsmål eller
till att över huvud taget hysa tveksamhet
om ledningen för det nuvarande
atomprogrammet och att därför en utredning
borde tillsättas i dagens läge.

Det var detta jag uttalade i mitt anförande,
och jag tror inte, att denna debatt
och inte heller herr Pålssons senaste
inlägg har gett mig anledning att på
den punkten dra någon annan slutsats
än den jag drog i mitt föregående anförande.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Kammaren är hungrig,
och jag är ledamot av kammaren. Följaktligen
skall jag försöka göra vad jag
kan för att votering skall kunna äga rum
i god tid före middagen.

Vad jag ville säga handelsministern
är, att om jag efter den omprövning av
vår motion, som jag fann vara skälig efter
ett samtal med riksdagsman Lange,
hade kommit till den uppfattningen, att
jag inte skulle ha kunnat vidhålla kravet
på ett med 10 miljoner kronor minskat
anslag, skulle jag inte ha tvekat ett ögonblick
att avstå från detta krav helt eller
delvis. Jag hoppas att statsrådet Lange
tror mig på mitt ord. Jag skulle i så fall
helt och fullt ha tagit konsekvenserna,
men sedan riksdagsman Lange undervisade
mig om dessa ting, har jag diskuterat
frågan om ekonomien och om pengarna
—- utan statsrådets tillåtelse, jag
medger det —■ med annat folk, som torde
representera en viss sakkunskap på
området. De har givit oss den mycket
bestämda känslan av och en tämligen
säker förvissning om att vi kan vidhålla
kravet, trots den förändring i motiveringen
som föreligger.

Nu underkänner departementschefen
detta. Jag skall inte plåga honom med
den tabell över felräkningar gjorda inom
den regering han med sådan élan representerar.
Jag skall inte heller plåga kam -

maren därmed, ty då fick vi utbyta middagen
mot aftonvard, och jag sätter inte
stort värde på ett sådant mål av olika
skäl. Jag skall bara säga, att jag inte har
låtit mig rubbas, vilket kanske är onödigt.

Herr Lange slutade med att överlämna
till kammaren att avgöra vem som är
den mest trängde av oss. Det tycker jag
också att kammaren skall göra. Men om
det råkar vara så, att jag är den mest
trängde, så är uppenbarligen herr Lange
den mest temperamentsfulle av oss. Hans
temperament är — om jag inte minns
den medicinska termen alldeles fel —
aggressivt vital. Det är obotligt. Han
kan ha fel utan att vara fel.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Jag är minst lika angelägen som herr
Svärd att komma till middagspausen
jag har inte ätit någon lunch och intt
ens druckit kaffe sedan i morse, men
det är en sak för sig.

Jag måste säga ett ord till herr Svärd.
Jag tror visst herr Svärd på hans ord,
och jag tror att han är övertygad om att
man kan spara 10 miljoner kronor med
bibehållande av det program för atomenergiens
utbyggnad, som Kungl. Maj:t
har framlagt. Herr Svärd hänvisade ju
till att han har talat med experter, och
jag tror honom också på den punkten —
hittills har jag kunnat tro herr Svärd
och räknar med att kunna göra det i
fortsättningen också. Men nu vill jag
be herr Svärd att ge mig anvisningar på
vilka besparingsåtgärder som det är möjligt
att vidta utan att detta program
rubbas. Sådana besparingsmöjligheter
har jag, när jag frågat den expertis som
stått mig till buds, inte kunnat upptäcka,
och det är med den utgångspunkten
som jag påtalat den omsvängning
som inträffat sedan högermotionen
framlagts och som enligt vad herr Svärd
här i dag ärligen vidgått har ägt rum.
Jag frågar vad det finns för möjligheter
att verkligen spara 10 miljoner kronor.
Jag har inte fått något besked på den
punkten.

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

För att diskussionen inte skall behöva
pågå så länge kanske herr Svärd, som
är lika intresserad som jag att det blir
middagspaus, kan ge mig något tips på
detta efter debattens slut.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det skulle bereda mig
en stor glädje att ta upp frågan mellan
fyra och inte mellan trehundra ögon;
vi behöver inte alls besvära kammaren
ytterligare i detta avseende, utan vi kan
med full förtröstan på de bägge sakkunniga,
som här skall umgås och äta
middag, gå till votering.

Jag hoppas nu att handelsministern
anser att mitt dåliga omdöme tar slut i
och med middagspausen, ty på den första
punkt vi kommer att behandla efter
middagspausen har handelsministern
och jag precis samma bedömning, och
är mitt omdöme dåligt, skulle det kunna
väcka vissa misstankar beträffande herr
statsrådet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående varje moment av utskottets i
den nu förevarande punkten gjorda hemställan.

Härefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Svärd m. fl. vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svärd begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
46 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Svärd m. fl. vid
punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Svärd begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 118;

Nej — 15.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Med avseende på mom. c., yttrade nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Boman
m. fl. vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
46 mom c, röstar

Ja;

Den, det ej vill röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Nr 14

Anslag till atomenergiverksamhet inom Aktiebolaget Atomenergi, m. m.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 64.

Slutligen gjorde herr talmannen jämlikt
de beträffande mom. d. förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Boman m. fl. vid
punkten avgivna, med c betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
anse denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
46 mom. d, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med c betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 64.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta föredragningen
av ifrågavarande utlåtande ävensom
handläggningen av återstående ärenden
på föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 175, till Konungen
i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m., i vad
propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 20 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 185, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507)
om allmän varuskatt, m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 81, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under femte huvudtiteln
gjorda framställningar angående vissa
anslag för budgetåret 1960/61 till arbetsmarknadsstyrelsen
med dithörande
verksamhet jämte i ämnet väckta motioner; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 22, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser rörande motorfordons
axeltryck, m. m.; samt

nr 23, i anledning av väckta motioner
om hastighetsbegränsning för motorfordon; -

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Interpellation ang. utbildning av lärare till hushållsseminarier

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motion om rätt
för hyresgäst att anföra besvär över beslut
rörande hyressättningen i vissa fall;
samt

nr 19, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående stiftskansliernas
organisation m. m., dels ock
motioner om avlöning med medel ur
kyrkofonden till Evangeliska fosterlandsstiftelsens
sjömanspräster; ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande vissa norrlandsfrågor
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och rikets allmänna
kartverk, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket.

Interpellation ang. utbildning av lärare
till hushållsseminarier

Fru HAMRIN-THORELL (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! I proposition nr 95 till
årets riksdag har Kungl. Maj :t framlagt
förslag om utbildningen av lärare på det
husliga området. Förslaget avser bl. a.
hushållslärare, beträffande vilka den årliga
utbildningskapaciteten tankes uppgå
till omkring 180. Utbildningsverksamheten
föreslås i denna del skola koncentreras
till fyra statliga seminarier för
huslig utbildning (Göteborg, Stockholm,
Umeå och Uppsala). Propositionen tar
emellertid icke upp frågan, hur man i
sin tur skall få de lärare, som behövs
för att undervisa vid seminarierna och
där utbilda liushållslärarna.

Frågan om den högre hushållsutbildningen,
dvs. framför allt utbildningen
av seminarielärare inom den ifrågavarande
verksamhetsgrenen, har länge diskuterats
på det nordiska planet. För
mer än tio år sedan i oktober 1949 hölls
en första informell överläggning i ämnet
i Göteborg. Våren 1953 hade rege -

ringarna kommit så långt att en internordisk
kommitté kunde tillsättas, som
i juli 1956 avgav ett betänkande (Betenkning
vedrprende oprettelse af en
fsellesnordisk husholdningshpjskole). 1
detta föreslogs inrättandet av ett samnordiskt
institut, en hushållshögskola,
som skulle meddela undervisning för utbildning
av blivande lärare vid seminarier
och andra utbildningsanstalter på
det husliga området. Vid högskolan
skulle också utbildas konsulenter och
andra specialister på området, bl. a. för
livsmedelsindustriens behov. Vetenskapliga
befattningar på det husliga området
tänktes vidare besättas med personer utbildade
vid den ifrågasatta högskolan.
Utbildningen avsågs vara treårig och föra
fram till en kandidatexamen.

Frågan togs upp vid sjunde nordiska
undervisningsministermötet i Stockholm
i juni 1957. Det norska kirke- og undervisningsdepartementet
åtog sig då att utarbeta
förslag till en gemensam nordisk
hushållshögskola på grundval av
det föreliggande utredningsmaterialet.
Man ställde i utsikt att förslaget skulle
kunna vara övriga länders regeringar
till handa före den 1 december 1957.
Därefter kom frågan åter upp först vid
det åttonde nordiska undervisningsministermötet,
som hölls i Oslo i februari
1959. Vid detta övergav ministrarna
tanken på en samnordisk högskola. För
det fortsatta arbetet uppställdes två principer,
varav den ena var helt ny. För
det första enades man om att en gemensam
nordisk hushållsutbildning skulle
ligga på akademisk nivå. För det andra
slogs fast — och det var det nya -—• att
en sådan utbildning ändamålsenligast
skulle åstadkommas genom en samordning
av vid de olika universiteten och
högskolorna i de nordiska länderna redan
förekommande lämplig undervisning.
Utbildningen skulle sålunda försiggå
vid redan befintliga universitet
och lärosäten på så sätt, att vissa ämnen
studeras vid ett lärosäte, där förutsättningar
för detta studium vore särskilt
gynnsamma, och andra ämnen vid
andra högskolor etc. Studierna skulle
föra fram till en examen med internor -

Onsdagen den 27 april 1960 fm. Nr 14

Interpellation ang. tidpunkten för öppnandet av reumatologiska kliniken vid Göteborgs
universitet

disk giltighet, vilken skulle utdelas av
ett samfällt nordiskt organ.

I enlighet med undervisningsministermötets
beslut tillsattes en ny kommitté
för att fortsätta arbetet med frågan efter
de nya riktlinjer, som ministermötet
uppdragit. Kommittén skulle utarbeta
de konkreta förslag, som erfordrades för
samordning av existerande lämplig undervisning
samt för tillskapande av
eventuellt behövlig ny undervisning. På
svensk sida insattes enligt Kungl. Maj:ts
bemyndigande av den 6 mars 1959 två
representanter i denna nordiska kommitté,
nämligen professor F. G. Blix och
överdirektör G. B. Öhman. Enligt vad
som uppges i Kungl. Maj :ts berättelse
till innevarande riksdag har kommittén
den 31 december 1959 avgivit ett stencilerat
betänkande på norska med titeln
Innstilling om opprettning av faellesnordisk
akademisk utdanning i husstellfag
(Den nordiske husholdshpgskolen). Detta
betänkande har emellertid ännu icke
blivit tillgängligt och torde icke heller
ha avgivits.

Att arbetet med den nordiska hushållshögskolan
synes ha försenats, är desto
mera beklagligt, som frågan står på Nordiska
rådets dagordning. Bådet har avsett
behandla den vid sin förestående
åttonde session i Reykjavik i juli i år.
Förutsättningen för att så skall kunna
ske är emellertid självfallet, att det efterlysta
betänkandet blir tillgängligt.

Vid flerfaldiga tillfällen ha också
kvinnoorganisationer i Norden hemställt
om att detta utredningsarbete måtte påskyndas
och slutföras. Anledningen är
givetvis, att den nya organisation för
den husliga utbildningen, som Kungl.
Maj:t nu föreslår riksdagen i en proposition,
inte kan utnyttjas i den utsträckning
som avsetts, försåvitt inte kvalificerade
lärarkrafter finns att tillgå på de
framtida nya statliga seminarierna.

Mot bakgrund av vad sålunda anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen fiir ecklesiastikdepartementet
rikta följande frågor:

1) Är herr statsrådet i tillfälle att lämna
kammaren upplysning om på vad sätt

7 Första kammarens protokoll 1960. Nr 14

utbildningen av lärare vid hushållsseminarierna
avses skola försiggå?

2) Kan herr statsrådet underrätta
kammaren om när det ifrågavarande
nordiska betänkandet kan tänkas föreligga? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. tidpunkten för öppnandet
av reumatologiska kliniken vid
Göteborgs universitet

Ordet lämnades på begäran till herr
EDSTRÖM (fp), som yttrade:

Herr talman! På grundval av SOU
1945:41, däri reumatikervårdssakkunniga
efter detaljerad och omfattande utredning
över reumatikervårdens behov
och resurser kommit till slutsatsen, att
den slutna reumatikervården borde utbyggas
med minst 2 000 nya vårdplatser
för att på möjligast bästa sätt hindra
uppkomst av invaliditet och arbetsoförmåga
hos de reumatiskt sjuka i landet,
föreslog Kungl. Maj :t i proposition nr 224
till 1946 års riksdag en första sådan utbyggnad
av högst 250 nya vårdplatser
inom den specialiserade reumatikervården.
Statsutskottet fann i sitt utlåtande
nr 182 det angeläget, att frågan om reumatikervårdens
utbyggnad bringades till
snar lösning och tillstyrkte att sjukplatser
anordnades i den då föreslagna omfattningen.
Riksdagen biföll propositionen
och bemyndigade Kungl. Maj :t att
träffa avtal med vederbörande lokala
sjukvårdshuvudmän, landsting och städer
om inrättande av de föreslagna nya
vårdplatserna.

År 1947 träffades på grundval av detta
riksdagens beslut avtal med Malmöhus
läns landsting, samt Västerbottens läns
landsting om om- och nybyggnad av reumatologiska
klinikerna i Lund, resp.
Umeå från 68 till 132, resp. från 60 till
120 vårdplatser samt med Göteborgs stad
om nybyggnad av en reumatologisk klinik
vid Sahlgrenska sjukhuset om 120
vårdplatser.

98 Nr 14 Onsdagen den 27 april 1960 fm.

Interpellation ang. tidpunkten för öppnandet av reumatologiska kliniken Tid Göteborgs
universitet

Nu — 14 år senare — kan konstateras,
att detta riksdagens beslut ännu
icke i sin helhet verkställts. Om- och
nybyggnaden i Lund är verkställd, men
Västerbottens läns landsting har fått
uppskov till den 31 december 1962 med
att fullgöra sin förbindelse och reumatologiska
kliniken i Göteborg har visserligen
uppförts men ännu ej tagits i
bruk för sitt ändamål. Enligt avtal med
Göteborgs stad — som tidigare förlängts
— har den upplåtits för annat ändamål
till den 31 december 1960.

Som framgår av ovannämnda proposition
avsågs reumatologiska kliniken i
Göteborg att liksom samma klinik i Lund
och den samtidigt av 1946 års riksdag
även beslutade reumatologiska kliniken
vid Karolinska sjukhuset vid sidan av
sina sjukvårdsuppgifter även betjäna
den medicinska undervisningen och vetenskapliga
forskningen. Vid de sistnämnda
båda reumatologiska klinikerna
är därför överläkartjänsterna förenade
med akademiska lärartjänster i B 1.

Av årets statsverksproposition framgår
icke huruvida någon dylik tjänst
planerats vid Göteborgs universitet för
budgetåret 1960/61, och några andra
förberedande åtgärder för att den reumatologiska
kliniken i Göteborg vid
årets slut verkligen skall komma i funktion
för sitt ändamål har icke försports.
Å andra sidan föreligger fortfarande ett
mycket uttalat sjukvårdsbehov på detta

område i västra Sverige. Jag har under
senare år fått ett otal förfrågningar från
reumatiskt sjuka i denna del av landet
när göteborgskliniken kan förväntas bli
öppnad. Därjämte föreligger ett uttalat
behov av förbättrad undervisning i reumatologi
i den grundläggande läkarutbildningen
vid Göteborgs universitet.
Jag tillåter mig att i detta avseende hänvisa
till den promemoria rörande reumatologisk
undervisning och sjukvård
som 1955 tillställdes Sverige liksom andra
till FN hörande medlemsstater från
W. H. O. (W. H. O. Techn. Rep. Ser.
1954:78).

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet framställa
följande frågor:

1) Kommer reumatologiska kliniken
vid Göteborgs universitet att öppnas för
sitt ändamål den 1 januari 1961?

2) Om så icke är fallet, när kan den
förväntas bli öppnad?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.13.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14

Onsdagen den 27 april eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Fortsattes föredragningen av statsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande egentliga
statsutgifter för budgetåret 1960/
61 under tionde huvudtiteln, avseende
anslagen inom handelsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkten 47

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 48

Ang. bidrag till företagareföreningar
m. fl.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960 förordad
sammanslagning av vissa fonder till en
gemensam fond, benämnd Statens hantverks-
och industrilånefond, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
bestämmelser för nämnda fond i
huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen angivna riktlinjer,
dels medgiva att statsgaranti för lån till
hantverks- och industriföretag m, m.
finge under budgetåret 1960/61 beviljas
intill ett belopp av 35 000 000 kronor,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller myndighet
som Kungl. Maj:t bestämde att
biträda ackord och eljest eftergiva statens
rätt på grund av statsgaranti för lån
till hantverks- och industriföretag
m. m., dels ock till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 700 000
kronor.

I delta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Stefanson m. fl. (1:186) och den andra
inom andra kammaren av herr Persson
i Appuna m. fl. (11:232), i vilka hemställts,
att riksdagen med ändring av
Kungl. Maj:ts förslag måtte besluta att
för budgetåret 1960/61 under anslaget
till bidrag till företagareföreningar m. fl.
anvisa 1 miljon kronor till företagareföreningarnas
administrationskostnader
samt 0,5 miljoner kronor till föreningarnas
risktäckning, eller sammanlagt
1,5 miljoner kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Söderberg och Kristiansson (I: 274)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Jacobsson i Sala och Jönsson
(11: 329), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte dels till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 1 500 000
kronor, varav 1 000 000 kronor till administrationsbidrag
och 500 000 kronor
till subventionsmedel, dels i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en skyndsam utredning
rörande företagareföreningarnas
organisation i enlighet med vad i
motionerna framförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Kronstrand (1:298) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Ågren
och Stenberg (II: 376),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:381) och den andra
inom andra kammaren av herr Nordgren
m. fl. (11:477), i vilka hemställts,
att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj:ts förslag måtte besluta att för budgetåret
1960/61 under anslaget till bidrag
till företagareföreningar m. fl. anvisa
ett reservationsanslag av 1,1 miljoner
kronor, varav 800 000 kronor till
administrationsbidrag och 300 000 kro -

100 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. :

nor till täckande av förluster på föreningarnas
långivning,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mattsson m. fl. (1:382) och den andra
inom andra kammaren av herr Antonsson
m. fl. (11:478), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte dels medgiva, att
statsgaranti för lån till hantverks- och
industriföretag m. m. finge under budgetåret
1960/61 beviljas intill ett belopp
av 135 000 000 kronor för i motionerna
angivna ändamål, dels för förberedelse
av åtgärder i syfte att underlätta
näringslivets anpassning till den europeiska
frihandelsmarknaden anvisa förslagsanslag
om 500 000 kronor, dels uttala,
att kreditgaranti borde beviljas även
försäljningsorganisation på länsplanet
i enlighet med vad i motionerna anförts,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Hedqvist m. fl. väckt motion (II:
233).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte godkänna den
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över handelsärenden för den 4
januari 1960 förordade sammanslagningen
av vissa fonder till en gemensam
fond, benämnd statens hantverks- och
industrilånefond;

II. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
bestämmelser för nämnda fond i huvudsaklig
överensstämmelse med av departementschefen
i berörda statsrådsprotokoll
angivna riktlinjer;

III. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:382 och 11:478, såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att statsgaranti
får lån till hantverks- och industriföretag
m. m. finge under budgetåret
1960/61 beviljas intill ett belopp av
35 000 000 kronor;

IV. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t eller myndighet, som Kungl.
Maj :t bestämde, att biträda ackord och

eljest eftergiva statens rätt på grund
av statsgaranti för lån till hantverksoch
industriföretag m. m.;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:186 och 11:232, 1:381
och II: 477 samt I: 274 och II: 329, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till företagareföreningar
m. fl. för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 700 000 kronor; VI.

att motionerna I: 274 och II: 329, i
vad de avsåge hemställan om utredning
rörande företagareföreningarnas organisation,
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

VII. att motionerna I: 382 och II: 478,
i vad de avsåge anvisande av ett förslagsanslag
av 500 000 kronor för förberedelse
av åtgärder i syfte att underlätta
näringslivets anpassning till den
europeiska frihandelsmarknaden, icke
måtte av riksdagen bifallas;

VIII. att motionerna 1:382 och II:
478, i vad de avsåge hemställan om
uttalande att kreditgaranti finge beviljas
försäljningsorganisation på länsplanet,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IX. att motionerna 1:298 och 11:376
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

X. att motionen 11:233 icke måtte av
riksdagen bifallas.

I motiveringen hade utskottet å s.
53 i det tryckta utlåtandet yttrat bland
annat:

»I fråga om räntesättningen har föreslagits,
att den nuvarande tvååriga räntefriheten
för företagareföreningarna
slopas och att föreningarna skola erlägga
ränta enligt de grunder, som gälla
vid lån ur statens utlåningsfonder. Utskottet
har icke något att erinra mot
detta förslag. Dess genomförande kommer
— som beröres i det följande — att
minska föreningarnas nettoinkomster
men hindrar icke, att föreningarna även
i fortsättningen kunna förväntas få högre
ränteinkomster än ränteutgifter.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 101

Vad härefter angår frågan om storleken
av de statliga insatserna på förevarande
område vill utskottet först uppehålla
sig vid lånemedelsanslaget på
kapitalbudgeten. Härvid må erinras om
att kapitaltillgångarna i den statliga lånefonden
—■ inberäknat lånemedelsanslaget
för innevarande budgetår om 6
miljoner kronor — uppgå till närmare
67 miljoner kronor. Läggas härtill tillgångarna
i de övriga mindre fonder,
vilka med ingången av nästa budgetår
föreslås sammanslagna med nyssnämnda
fond till en gemensam hantverks- och
industrilånefond — uppgå de sammanlagda
lånemedelsresurserna till 86 miljoner
kronor. Av detta belopp kunna
ca 20 miljoner kronor beräknas vara
disponibla för långivning under budgetåret
1960/61. Härtill kommer det av
departementschefen för nämnda budgetår
föreslagna lånemedelsanslaget om 4
miljoner kronor, vilket innebär, att de
totala disponibla låneresurserna uppgå
till ca 24 miljoner kronor. Då långivningen
under det sistförflutna budgetåret
uppgick till drygt 14 miljoner kronor,
torde medelsbehovet för direkt långivning
kunna anses vara väl tillgodosett.
»

Reservationer hade avgivits

a) beträffande statsgaranti för iån till
hantverks- och industriföretag m. m.

1) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under III hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:382 och 11:478, såvitt nu
vore i fråga, medgiva, att statsgaranti
för lån till hantverks- och industriföretag
m. m. finge under budgetåret 1960/
61 beviljas intill ett belopp av 135 000 000
kronor;

2) av herrar Boman, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Slåhl och Nihlfors
samt fröken Vinge, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under III
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 382 och II: 478, såvitt nu vore
i fråga, medgiva, att statsgaranti för
lån till hantverks- och industriföretag
m. m. finge under budgetåret 1960/61 beviljas
intill ett belopp av 50 000 000 kronor; b)

av herrar Boman, Ivar Johansson,
Axel Johannes Andersson, Pålsson, Jacobsson,
Söderberg, Åkerström, Thapper,
Slåhl, Lundqvist i Trollhättan, Hansson
i Skegrie, Nihlfors och Hansson i önnarp,
fröken Vinge samt herr Gustafsson
i Uddevalla, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under V hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
1:186 och 11:232, 1:381 och 11:477
samt I: 274 och II: 329, sistnämnda båda
motioner såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till företagareföreningar m. fl. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kronor;

c) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del erhålla den avfattning.
reservationen visade, samt att
utskottet bort under VII hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 382 och 11:478, såvitt nu vore
i fråga, till Förberedelse av åtgärder i
syfte att underlätta näringslivets anpassning
till den europeiska frihandelsmarknaden
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 500 000 kronor;

d) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under VIII hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
T: 382 och 11:478, i vad de avsåge
hemställan om uttalande att kreditgaranti
finge beviljas försäljningsorganisation
på länsplanet, i skrivelse till

102 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört;

e) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i Önnarp,
vilka ansett, att till första stycket
i utskottets yttrande på s. 51 bort fogas
en mening av följande lydelse:

»Härigenom tillskapas enligt utskottets
mening en grund för den vidgning
av verksamheten, som av omständigheterna
nu påkallas.»;

f) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett, att sista meningen i
det stycke i utskottets yttrande på s. 53,
som började med orden »I fråga» och
slutade med »än ränteutgifter», bort hava
följande lydelse:

»Utskottet förutsätter emellertid, att
utvecklingen uppmärksammas och att
vid eventuellt negativa verkningar för
företagareföreningarna de åtgärder vidtagas,
som kunna anses påkallade.»;

samt

g) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i Önnarp,
vilka ansett, att sista meningen i
det stycke i utskottets yttrande på s. 53,
som började med orden »Vad härefter»
och slutade med »väl tillgodosett», bort
utgå.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Under denna punkt har
jag rätt många reservationer. Jag skall
börja med att säga några ord om den
reservation som är betecknad a 1.

Ifrågavarande reservation avser den
s. k. kreditgarantiramen. Utskottsmajoriteten
har biträtt departementschefens
förslag om ett belopp å 35 miljoner
kronor och i anslutning därtill avstyrkt
motionerna 1:382 och 11:478 i vad de
avser hemställan om en garantiram på
135 miljoner kronor. Reservationen ansluter
i berörda avseende till motionerna
och tillstyrker att statsgaranti till
hantverks- och industriföretag må beviljas
intill ett belopp av 135 miljoner
kronor.

Jag medger utan vidare att reserva -

tionens förslag innebär en kraftig lyftning
av kreditgarantiramen. Emellertid
bör man vid bedömning av detta spörsmål
behålla en rad faktiska förhållanden
i minnet. Det gäller sålunda just
nu att underlätta småindustriens och
hantverkets anpassning till den europeiska
frihandelsmarknaden och EFTAavtalet.
Vi får då också komma ihåg,
att det regelmässigt är de mindre och
medelstora företagen, som alltid sitter
besvärligast till då det gäller att skaffa
sig behövliga krediter. Dessa företags
fortbestånd är sannerligen inte betydelselöst
för vårt lands näringsliv. Vi skall
också i sammanhanget erinra oss, att
minst en tredjedel av industriproduktionen
i Sverige kommer från de mindre
företagen. Det är ju allmänt omvittnat,
att även de mindre företagen har
påtagliga möjligheter att göra sig gällande
på de större marknaderna men
att omställningsproceduren kan bli besvärlig.
Den begärda ökningen av kreditgarantiramen
bör disponeras i syfte
att underlätta en sådan omställning och
anpassning. Ett kraftigare tag på detta
område motverkar risker för lokal arbetslöshet,
behovet av omflyttning av
arbetskraft minskar och därmed också
bostadsproblemet på inflyttningsorterna.

Ännu en betydelsefull sak vill jag vidröra
i detta sammanhang. Småföretagens
försäljningsorganisationer på länsplanet
bör jämväl klart tillförsäkras möjlighet
till kreditgaranti. Detta är särskilt
angeläget inom de län, där småföretagen
saknar möjligheter att arbeta
som underleverantörer till i vederbörande
län befintlig storindustri.

I detta sammanhang ligger det nära
till hands att ställa dessa angelägenheter
i belysning av det förhållandet, att riksdagen
är nödsakad att anvisa stora belopp
på beredskapsstat för mötande av
eventuell arbetslöshet. Detta sker under
nu rådande högkonjunktur med överfull
sysselsättning. Nämnda förhållande visar
väl om något att vi inte riktigt tror
på vårt nuvarande näringsliv och dess
möjligheter. Jag har i och för sig ingen
invändning emot en beredskapsåtgärd

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 103

av angivet slag — beredskapsarbeten är
väl en rimlig åtgärd att tillgripa från
samhällets sida i lägen, då sysselsättningen
blir otillräcklig. Men denna åtgärd
stärker inte näringslivet och löser
på längre sikt inga problem för den enskilde
individen. Jag och mina medreservanter
menar att en åtgärd till
förstärkning av näringslivets möjligheter
— det näringsliv som tar sig uttryck
i småföretag och hantverk -— är
av en annan och högre kvalitet och något
som hjälper mer än för stunden.

Nu har utskottsmajoriteten medgett
att en förstärkning av garantiskyddet på
längre sikt kan te sig nödvändigt men
menar, att det ännu så länge är svårt
att bedöma de krav som ändrade konkurrensförhållanden
kan komma att ställa.
Ja visst låter detta säga sig. Men
är det nu så att man ingenting vågar
satsa i förväg, får man nog en dag finna
sig i att tillgripa beredskapsarbeten
i avvaktan på åtgärder för att möta de
krav, som ändrade konkurrensförhållanden
då ställer. Å nej, den gamla regeln
om att det är både bättre och billigare
att förebygga en skada än att
avhjälpa den sedan den uppkommit står
sig alltjämt.

Jag skall, herr talman, för ögonblicket
inte ytterligare utveckla mina synpunkter
beträffande denna reservation
utan ber att få yrka bifall till ifrågavarande
reservation, som är betecknad
a 1 och avgiven av herr Ivar Johansson
m. fl.

Jag utgår ifrån att jag i detta sammanhang
får beröra samtliga de reservationer,
som jag undertecknat i vad
det gäller punkten 48.

Jag kommer då närmast över till en
reservation betecknad med b. Denna
avser en uppräkning av anslaget till
företagarföreningarna — det är närmast
driftkostnader det gäller — till en
miljon kronor. I beloppet ingår 700 000
kronor till administrationskostnader och
300 000 kronor till subventioner. Departementschefen
har föreslagit ett anslagsbelopp
av 700 000 kronor, varav 400 000
kronor till administrationskostnader och
300 000 kronor till subventioner. Ut -

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
skottsmajoriteten har följt Kungl. Maj:ts
förslag. I sitt utlåtande har utskottet i
fråga om administrationsbidraget gjort
ett uttalande av följande lydelse: »Om
sålunda utskottet finner administrationsbidraget
för nästa budgetår kunna beräknas
till oförändrat belopp, vill utskottet
dock icke utesluta möjligheten
av att en ökning längre fram kan te
sig nödvändig.»

Då jag och mina medreservanter tvärtom
är av den uppfattningen, att en ökning
redan nu är i hög grad nödvändig,
skall jag be att i det följande något
få belysa situationen.

I årets statsverksproposition föreslås
en höjning av räntan på statens lån till
föreningarna, dock utan att föreningarna
erhåller motsvarande kompensation
på bidragssidan. I propositionen har
antytts möjligheten av att minska verkan
av den föreslagna räntehöjningen
på föreningarnas lån från staten genom
att föreningarna skulle kunna insätta
lånemedel på ett räntelöst konto hos
statskontoret, varigenom man har menat
att inkomstbortfallet skulle kunna
hållas inom en jämförelsevis snäv ram.
Detta förslag synes för närvarande sakna
all betydelse. Räntan på statens lån
är ju för närvarande 4,5 procent, och
föreningarna har väl möjlighet att placera
pengarna i bank till åtminstone
samma räntefot. Enda tänkbara effekten
av den föreslagna placeringen på
räntelöst konto hos statskontoret torde
väl vara att pengarna blir mindre lätt
åtkomliga än om föreningarna själva
placerar beloppen i bank, om det nu
var den möjligheten man var ute efter.

I årets statsverksproposition har sagts
att föreningarna har ett eget kapital på
5 miljoner kronor, som kan tas i anspråk
för löpande utgifter vid verksamheten.
Detta torde ej vara helt rätt, då
i detta belopp ingår subventionsmedel
med drygt 1,6 miljon kronor, vilka medel
ej får användas för administrationsändamål.

I statsverkspropositionen anges även
att det finns drygt 1,5 miljon kronor
i besparingar från ränteinkomsterna på

104 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m.

statslånemedel. I detta sammanhang bör
erinras om att dessa besparingar i huvudsak
har gjorts enligt anvisningar i
samband med det anslag på 30 miljoner
kronor till föreningarnas låneverksamhet,
som 1956 års höstriksdag beviljaHe.
I samband med dessa 30 miljoner
kronor beviljades nämligen inga subventionsmedel,
och statsutskottet anförde
i sitt utlåtande nr 223 år 1956 bland
annat följande: »Utskottet vill med anledning
härav erinra om att vid utlåning
från fonden till företagarföreningarna
för närvarande tillämpas en räntesats
— 3 1/2 procent — som icke oväsentligt
understiger ränteläget på den
allmänna kapitalmarknaden. Utskottet
delar departementschefens mening, att
den sålunda föreliggande ränteskillnaden
torde ge föreningarna möjlighet att
vid sin utlåning stadga sådana villkor
i fråga om räntan, att medel för de ändamål,
som avses skola täckas av subventionsmedel,
erhålles utan att någon
del av det äskade beloppet av 30 miljoner
kronor utgår i form av subvention.
»

I enlighet med denna anvisning, som
ju också riksdagen godkände, har föreningarna
gjort delcrederereservationer,
och nu är det således meningen att dessa
delcrederereservationer skall förbrukas
på administration. Detta skapar en
osäkerhetskänsla hos föreningarna, och
risk kan finnas för att den sparsamhetsvilja,
som nog finns hos föreningarna,
försvinner. Det kan här erinras
om föreningen i Bohuslän, som, enligt
vad som sagts mig, till följd av vissa
förluster under föreningens tidigare
verksamhetsår förbrukade en relativt
stor del av sina subventionsmedel och
sedan under flera år genom att hålla administrationen
nere strävade efter att
bygga upp en ny riskfond.

Det bär framhållits — och detta skymtar
även i årets statsverksproposition —
att föreningarnas verksamhet har varit
värdefull och bör bibehållas. Därför är
det betänkligt om staten i ett skede, då
näringslivet står inför påtagliga besvärligheter
och omställningsproblem och
då företagarföreningarnas verksamhet

fl.

med största säkerhet får ökad betydelse,
skulle väsentligt minska bidraget till
administration samtidigt som man tillför
föreningarna vidgade arbetsuppgifter
genom fondsammanslagning.

Även ur andra synpunkter kan ifrågasättas
om det är klok ekonomi av staten
att vidtaga åtgärder, som försämrar föreningarnas
administrativa möjligheter
med hänsyn till de ökade lånebeloppen.
Jag tänker då främst på industrigarantilånen,
som ger föreningarna ökade arbetsuppgifter
men inga som helst inkomster.
Det finns risk för att det blir
dålig ekonomi för statens del, om man
inte ger föreningarna resurser att aktivt
följa med i dessa låneengagemang.
Här skall endast erinras om ett sådant
engagemang i Norrbotten, som medfört
risk för betydande förlust av statliga
lånemedel. Hade norrbottensföreningen
haft bättre resurser att följa med det aktuella
företagets verksamhet, kunde måhända
— enligt vad som sagts mig —
förlusten på de statliga lånemedlen blivit
mindre än vad som nu synes bli
fallet.

När höstriksdagen 1956 beviljade det
förutnämnda tilläggsanslaget på 30 miljoner
kronor, berördes även frågan om
ökade administrationsmedel för den utvidgning
av företagareföreningarnas
verksamhet som ansågs bli följden av
detta väsentliga tillskott av lånemedel. I
statsutskottets utlåtande nr 223 år 1956
uttalades i detta avseende följande: »Den
väsentligt vidgade låneverksamhet, som
det föreliggande förslaget medför, torde
nödvändiggöra viss förstärkning av företagareföreningarnas
organisation. Såsom
departementschefen framhållit torde medel
för en dylik förstärkning visserligen
i och för sig kunna tillföras föreningarna
genom att dessa utnyttjar den räntedifferens,
varom förut talats. Utskottet,
som anser en sådan utväg icke vara för
innevarande budgetår görlig, vill i likhet
med departementschefen tillstyrka, att
staten lämnar föreningarna ökat bidrag
till administrationskostnader. Utskottet
har därför icke något att erinra mot att
för ändamålet anvisas ytterligare 250 000
kronor.»

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 105

Ja, det var då, det. I årets statsverksproposition
föreslås ytterligare en väsentlig
utvidgning av föreningarnas låneverksamhet
genom sammanslagning av
fonder. Här talas emellertid inte något
om ökat administrationsbidrag för att
göra det möjligt för föreningarna att
effektivt genomföra denna utvidgning av
låneverksamheten. I stället föreslår departementschefen
en betydande minskning
av statens bidrag till föreningarnas
administration. Reflexionen ger sig
själv.

I fråga om det statliga administrationsbidraget
till företagareföreningarnas
verksamhet bör man även ha klart
för sig att i denna verksamhet rådgivning
och konsultationsverksamhet utgör
den väsentligaste delen. Ur den synpunkten
måste det anses betänkligt att när
näringslivet står inför en omdaning och
det gäller att snarast söka anpassa sig
till de vidgade marknaderna minska det
statliga stödet åt den rådgivningsverksamhet,
som är riktad till den mindre
industrien. Här borde staten enligt min
mening tvärtom lämnat ökad medverkan
till åtgärder för att främja den mindre
industriens konkurrensförmåga på de
vidgade marknaderna. Jag erinrar än
en gång om att man i detta sammanhang
inte får glömma bort att minst en
tredjedel av industriproduktionen här i
Sverige kommer från de mindre företagen.
Det är ju också allmänt omvittnat,
att även de mindre företagen har påtagliga
möjligheter att göra sig gällande
på de större marknaderna men att det
bär är fråga om ett omställnings- och utbildningsarbete,
där en statlig insats kan
ge samhället mångfaldigt tillbaka kostnaderna
för en kraftig medverkan i initialskedet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation som
är betecknad med b.

Nästa reservation, som är betecknad
med e, rör närmast förberedelsearbetet
för näringslivets anpassning till frihandelsmarknaden.
Reservationen avser
bifall till ett motionsledes framställt
förslag om ett anslag av 500 000 kronor
till förberedelse av åtgärder i syfte att

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
underlätta näringslivets anpassning till
den europeiska frihandelsmarknaden.
Den får vidare ses i sammanhang med
bl. a. den reservation under denna
punkt, som är betecknad med a 1 och
som avser en till 135 miljoner kronor
vidgad kreditgarantiram, varom jag tidigare
anfört en del synpunkter. Den argumentation,
som jag då förde, gäller i
stora drag jämväl anslaget under denna
punkt, varför jag för undvikande av
upprepning hänvisar till vad jag redan
anfört i vad gäller sambandet mellan
de båda reservationerna. Emellertid vill
jag härutöver framhålla, att den till
kommerskollegium knutna särskilda delegationen
för handläggning av spörsmål
förknippade med den förändrade handelssituationen
tills vidare kan anses vara
en någorlunda nöjaktig form, då ansvaret
för denna förberedelseverksamhet
åvilar kommerskollegium. En fastare
utformning av verksamheten, en ytterligare
intensifiering och uppdragning av
riktlinjer på längre sikt är väl vad som
erfordras för att stabilisera strävandena
till anpassning i en ständigt föränderlig
marknadssituation. Den ökning av kreditgarantigivningen,
varom jag nyss talade,
kommer jämväl att ställa ökade anspråk
på insatser från de handläggande
organen. Allt detta drager självfallet
kostnader med sig. Då emellertid spörsmålet
om organiserandet av detta förvaltningsarbete
ännu ej är slutgiltigt avgjort,
bör här åsyftade och för denna
verksamhet erforderliga medel ställas till
förfogande såsom ett särskilt reservationsanslag.
Det torde sedan få ankomma
på Kungl. Maj:t att utfärda de närmare
föreskrifter som härvidlag erfordras.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
jämväl till reservationen c av herr Ivar
Johansson m. fl.

Nästa reservation, betecknad d, syftar
dels till en ändring av utskottets skrivning,
dels till ändrad lydelse av punkt
VIII i utlåtandets kläm. Avsikten meil
reservationen är, såsom framgår av dess
lydelse, att klart utsäga att försäljningsorganisation
på länsplanet skall äga
samma rätt att erhålla kreditgaranti

106 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m.

som tillerkänts motsvarande organisation
på riksplanet.

Sedan återstår ytterligare tre reservationer,
betecknade e, f och g. De gäller
konsekvensändringar av texten för
att få den att överensstämma med yrkandena
i de olika reservationer jag tidigare
har närmare motiverat.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
jämväl till dessa reservationer.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det förslag, som handelsministern
framlagt med anledning
av den Söderlundska utredningen beträffande
stödet till småföretagen här i
landet, betecknar vi som tillhör företagareföreningarnas
förtroenderåd såsom
i stort sett mycket gott.

Därför kan jag framför allt inte dela
de synpunkter som herr Pålsson här anfört
beträffande garantilånemedlen.
Från centerpartiets sida har man där påyrkat
en ökning från 30 miljoner till
135 miljoner, medan folkpartiet stannat
vid 50 miljoner. Förhållandet är tvärtom
det, att företagareföreningarnas förtroenderåd
har bedömt situationen vara
sådan, att 35 miljoner kronor mycket
väl bör räcka det här året. Det är "detta
belopp som förtroenderådet har begärt
att få och som handelsministern och utskottet
för sin del har tillstyrkt. I detta
avseende ber jag alltså att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Det är i och för sig alldeles riktigt
när herr Pålsson talar om att försäljningsorganisationerna
på länsplanet bör
få möjligheter till garantilån, men förhållandet
är det att enligt skrivningen i
propositionen föreligger intet hinder
för dessa försäljningsorganisationer att
få sådant bidrag.

Om vi alltså från förtroenderådets sida
kan säga att de framlagda förslagen
i stort sett är mycket goda, så måste jag
dock på en punkt instämma med herr
Pålsson och anmäla en viss oro över det
förslag handelsministern lagt fram, och
det gäller administrationsbidraget till
föreningarna. Herr Pålsson har redan
framhållit att föreningarna kommer att

få ökade uppgifter genom sammanslagning
och överflyttning av lånefonderna,
men samtidigt genomförs den enligt välmening
i och för sig riktiga åtgärden
att minska föreningarnas ränteinkomster
med ungefär 1,2 miljon kronor genom
att höja utlåningsräntan. Tyvärr
erhåller föreningarna ingen kompensation
genom ökade administrationsbidrag.
Statsrådet föreslår att dessa bidrag
skall vara oförändrade, och det kommer,
såsom herr Pålsson också har anfört,
att skapa en stor osäkerhet för föreningarna.
De får mycket svårt att fullfölja
sin verksamhet och framför allt att
planera den på längre sikt, när de inte
vet vilka inkomster de över huvud taget
kan förfoga över.

En mycket viktig uppgift för företagareföreningarna
är att följa utvecklingen
i de företag som erhållit garantilån;
därigenom blir det kanske möjligt
att undvika sådana förluster som har
uppstått exempelvis i Norrbotten, där ju
ett företag har orsakat förluster som rör
sig om 1 miljon kronor. Jag betraktar
det som absolut otänkbart att kommerskollegium
och den organisation, som
inom kollegiet finns för garantilåneverksamheten,
skall ha möjligheter att
följa denna verksamhet ute i landet. Den
bör utan tvekan skötas av de lokala företagareföreningarna.
Det måste alltså
betraktas som en diskutabel form av
sparsamliet, när man inte vill ge företagareföreningarna
de behövliga ekonomiska
möjligheterna att stärka sin organisation.

I regel har företagareföreningarna en
chef med teknisk utbildning, och jag vill
säga att de utfört ett i och för sig mycket
gott arbete även när det gäller de
ekonomiska utredningar som är nödvändiga,
men arbetsuppgifterna ökar,
och det blir givetvis allt svårare för
tjänstemännen att följa med i de olika
faserna. Framför allt saknar de flesta
av våra företagareföreningar folk med
ekonomisk utbildning.

Europamarknaden har ju anförts såsom
ett exempel. Det är klart att också
den kommer att ställa ökade krav på
föreningarna — bl. a. blir det nödvän -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 107

digt med rationaliseringsexperter. Jag
viil emellertid ännu en gång betona vad
som sades i fjolårets debatt, nämligen
att man måste vara aktsam i detta sammanhang,
så att det inte uppstår en dubbelorganisation.
Det är nödvändigt att
företagareföreningarna håller kontakt
med statens hantverksinstitut.

Får företagareföreningarna emellertid
inte en garanti för att deras ekonomi
blir ordnad, så vågar föreningsstyrelserna
inte ta på sig risken att förstärka
organisationen under de mycket osäkra
förhållanden som man nu har att leva
under. Det är ju riktigt såsom anförts
från handelsministerns sida, att det
finns en del fonderade medel, som har
flutit in under den tid då föreningarna
hade rätt goda ränteinkomster, och att
de nu under något år skulle kunna leva
upp de ränteinkomsterna. De är emellertid
mycket ojämnt fördelade mellan
de olika föreningarna, och i vissa fall
är de också fastlåsta. Det kan heller inte
anses vara klokt att föreningarna på
det sätt som här antytts skulle bottenskrapa
sina resurser. En följd av de
minskade ränteinkomster, som föreningarna
framdeles kommer att få, skulle
bli att de tvingades inskränka sin verksamhet.
Jag vill för min del starkt betona
att det inte är tänkbart att landstingen
skulle träda in i statens ställe och
ge ökat ekonomiskt stöd åt föreningarna.
Landstingen har tillräckliga bekymmer
ändå när det gäller att klara sina
finanser.

Jag vill därför, herr talman, när det
gäller frågan om administrationsbidragen
yrka bifall till den med b) betecknade,
av herr Boman m. fl. vid punkten
avgivna reservationen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Under denna punkt behandlas
den under förra året slutförda
utredningen angående översyn och samordning
av det statliga kreditstödet åt
de mindre företagen. Jag ber att i allt
väsentligt få ansluta mig till det förslag,
som departementschefen framlagt i anledning
av denna utredning och som

ng. bidrag till företagareföreningar m. fl.
tillstyrkts av utskottet. Jag anser att
sammanföringen av de på ifrågavarande
näringsområde nu verkande låneformerna
till en fond, statens hantverks-
och industrilånefond, kommer att
vara till nytta för många företag och
ge dem ökade möjligheter till rationalisering,
omställning och utveckling. Jag
anser det dessutom vara av största värde
att förmedlingen av det kreditstöd,
som denna fond är avsedd för, handhaves
av självständigt arbetande företagareföreningar.
Den nuvarande konstruktionen
ger goda möjligheter till samarbete
mellan representanter för län,
kommuner och näringsliv. Härigenom
erhålles en allsidig och sakkunnig belysning
av företagens problem och härigenom
aktiviseras en positiv vilja till
medverkan och ansvar från alla håll,
inte minst från näringslivets sida.

Man kan utan tvekan påstå att företagareföreningarnas
arbetsuppgifter
kommer att öka under det nu påbörjade
decenniet. Den starka tekniska utvecklingen
påverkar produktions- och
arbetsmetoderna inom alla grenar av
näringslivet, inte minst inom hantverket
och den mindre industrien. I denna
anpassnings- och omvandlingsprocedur
har företagareföreningarna en stor
uppgift att fylla genom sin konsultativa
funktion, en funktion som kommer
att öka i betydelse i takt med småföretagens
allt större behov av rationalisering.
Denna utredande och rådgivande
verksamhet framstår som särskilt betydelsefull
under de närmaste åren, då
det även för de mindre företagen gäller
att anpassa sig till och stärka konkurrenskraften
inför genomförandet av
de europeiska integrationsplanerna. Rådgivningsverksamheten
måste inför den
snabbt fortskridande tekniska utvecklingen
och inför de nya stormarknaderna
ses som företagareföreningarnas
primära uppgift — och den kräver betydande
arbetsinsatser av väl kvalificerad
personal.

Denna utveckling medför även ett
ökat behov av kapital bl. a. för anskaffning
av nya maskiner, omställningsåtgärder
och ombyggnad eller ny -

108 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. :

byggnad av verkstadslokaler. Genom
den föreslagna sammanslagningen av de
på ifrågavarande område förekommande
statliga utlåningsformerna till en
fond, varifrån företagareföreningarna
skall erhålla sina utlåningsmedel, ökar
föreningarnas utlåningsvolym väsentligt.
Den nuvarande kapitaltillgången
för låneverksamheten uppgår till närmare
67 miljoner kronor. Däri är inberäknat
lånemedelsanslaget för innevarande
budgetår med 6 miljoner kronor.
Genom sammanslagningen kommer
den nya fonden att uppgå till omkring
86 miljoner kronor, varav i runt tal 20
miljoner kronor kan användas för utlåning
under budgetåret 1960/61. I årets
statsverksproposition föreslås ett anslag
på 4 miljoner kronor till utlåningsmedel.
Detta innebär att företagareföreningarna
under det kommande budgetåret
kan utlåna tillsammans 24 miljoner
kronor.

Jämfört med långivningen under det
sistförflutna budgetåret, då föreningarna
sammanlagt utlånade omkring 14
miljoner kronor, innebär en utlåningsvolym
på 24 miljoner kronor för budgetåret
1960/61 en ökning av föreningarnas
utlåningskapacitet med 70 procent.
Om man räknar med att lånens
storlek uppgår till cirka 20 000 kronor
i genomsnitt, betyder det en ökning
med sammanlagt 500 lån. Det är risk
för att långivningen kommer att ta föreningarnas
personella resurser i anspråk
i så hög grad att de konsulterande
uppgifterna måste eftersättas.

F ör etagaref öreningarnas medverkan
som utredande organ för de statliga industrigarantilånen
är ävenså förenad
med en betydligt växande arbetsbörda.
Det är nödvändigt att företagareföreningarna
erhåller tillräckliga driftsmedel
för att kunna fullgöra dessa både i
betydelse och omfång växande arbetsuppgifter.

Företagareföreningarnas inkomster
för täckande av administrationskostnaderna
har under de senaste åren till
övervägande del erhållits genom ränteinkomster
på låneverksamheten. Kungl.
Maj :t bär nu föreslagit att räntan för

statslånet till företagareföreningarna
skall höjas från nu gällande 3,5 procent
till den vid lån ur statens utlåningsfonder
gällande normalräntan,
d. v. s. en rörlig ränta som för närvarande
utgör 4,5 procent. Dessutom föreslås
som bekant borttagande av den
tvååriga räntefriheten som föreningarna
hittills haft på tilldelade fondmedel.
Jag har ingenting att erinra mot detta
förslag. Jag anser det vara riktigt att
staten vid utlåning till företagareföreningarna
tillämpar vanligen förekommande
bestämmelser. Räntehöjningen
och räntefrihetens borttagande betyder
emellertid en väsentlig minskning av
föreningarnas inkomster. I motionen
nummer 186 i denna kammare har detta
inkomstbortfall angivits till 1,5 miljon
kronor, varvid hänsyn tagits till
en av den senaste diskontohöjningen
motiverad höjning av föreningarnas utlåningsränta
med 0,5 procent. Motionärerna
anser att detta inkomstbortfall bör
ersättas med ett ökat administrationsbidrag.

Med den personella och organisatoriska
uppbyggnad som företagareföreningarna
nu har, beräknas deras sammanlagda
administrationskostnader för
budgetåret 1960/61 till ca 3 miljoner
kronor. Många föreningar arbetar emellertid
med en underdimensionerad administration.
Det beräknas att om dessa
föreningarnas organisatoriska resurser
skulle höjas till erforderlig nivå, skulle
kostnaderna . öka med ytterligare 0,6
miljon kronor. Härvid har ändå inte
tagits hänsyn till den förstärkning av
administrationen som kan motiveras av
den ökning i arbetsuppgifter som föreningarna
kommer att ställas inför och
som jag tidigare framhållit. Det erforderliga
tillskottet av administrationsmedel
för en sådan utökning av arbetsvolymen
kan uppskattas till ca 1 miljon
kronor.

Tar man således önskvärda organisationsförstärkningar
med i beräkningen,
dels en förstärkning av vissa föreningars
kanslier så att dessa bättre kommer
att motsvara nuvarande arbetsuppgifter,
dels en utbyggnad av administra -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 109

tionsapparaten för att möta de krav på
vidgade insatser som den verksamheten
kommer att ställas inför, skulle behovet
av administrationsbidrag uppgå
till 4,6 miljoner kronor. Om det i statsverkspropositionen
framlagda förslaget
genomföres, torde föreningarnas inkomster
av landstingsbidrag, konsultationsavgifter
m. m. under budgetåret kunna
beräknas till ca 1,1 miljon kronor.
Ränteinkomsterna kommer att av ovan
anförda skäl sjunka till 1,2 miljon kronor.
Kungl. Maj:ts förslag till administrationsbidrag
stannar vid 0,4 miljon
kronor. De sammanlagda för administrationsändamål
tillgängliga inkomsterna
belöper sig således till 2,7 miljoner kronor.
Med den omfattning föreningarnas
organisation nu har betyder detta en
brist i administrationsmedel på 0,3 miljon
kronor. Räknar man med den önskvärda
utbyggnaden blir bristen 1,9 miljon
kronor.

Motionärerna anser det vara i högsta
grad angeläget att företagareföreningarna
tillföres mera medel än vad som föreslagits
i propositionen för täckande
av driftkostnaderna, så att de får möjlighet
att utöva en verksamhet till gagn
för den mindre företagsamheten. Vi har
föreslagit att administrationsbidraget bör
höjas från 0,4 till 1 miljon kronor.

Departementschefen uttalar i anslutning
till den föreslagna höjningen av
inlåningsräntan med 1 procent och borttagandet
av räntefrihefen, att han är
medveten om att förslaget kommer att
minska föreningarnas nettoränteinkomster.
Han hänvisar emellertid till det egna
kapital som föreningarna har till sitt
förfogande och anser att inkomstbortfallet
för administrationsändamål kan
kompenseras genom utnyttjandet av dessa
tillgångar. Utskottet har anslutit sig
till denna synpunkt.

Föreningarnas eget kapital uppgick
den 30 juni 1959 till ca 5 miljoner kronor,
varav 0,4 miljon utgjordes av
andelskapital, 1,7 miljon av staten tilldelat
riskkapital och 2,9 miljoner fonderade
medel. Då andelskapitalet i huvudsak
motsvaras av föreningarnas tillgångar
i inventarier in. m. och det stat -

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
liga riskkapitalet icke får användas för
täckande av driftkostnader, återstår således
föreningarnas genom besparingar
uppbyggda fonder på 2,9 miljoner kronor.
Beträffande dessa fondmedel kan
framhållas att de byggts upp av den anledningen
att föreningarna bedömt det
statliga riskkapitalet som otillräckligt
med hänsyn till de riskmoment som ligger
i den för dem fastställda utlåningsprincipen,
nämligen den principen att
lånegivningen skall vara ett supplement
till bankernas kreditgivning och således
endast gälla toppkrediter och därmed
följande topprisker.

Kommerskollegium har beräknat ifrågavarande
risktagande till 5 procent av
fondmedlen, vilket utgör en reduktion
till hälften mot tidigare gällande bedömningar.
Med hänsyn till att den statliga
lånefonden kommer att uppgå till ca
90 miljoner kronor skulle denna beräkningsgrund
kräva ett riskkapital på 4,5
miljoner kronor. Som tidigare framhållits
utgör det av staten tillskjutna riskkapitalet
endast 1,7 miljon. Föreningarnas
egna åtgärder för mötande av risksituationer
är således fullt motiverade.
Summan av de egna besparingarna plus
det statliga riskkapitalet utgör 4,6 miljoner,
vilket motsvarar ett femprocentigt
riskkapital. Dessa fondmedel har naturligtvis
kunnat användas för en utbyggnad
av organisationen, men av rent ekonomiska
skäl har föreningarna i stället
för denna utbyggnad drivit en medveten
sparsamhetspolitik för skapande av eget
riskkapital. En sådan ekonomisk förtänksamhet
hos föreningarna bör icke
bestraffas utan i stället uppmuntras.

Herr talman! Med stöd av det sagda
yrkar jag bifall till den av herr Boman
m. fl. avgivna med b betecknade reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Efter de mycket utförliga
redogörelser över akterna i detta
ärende som lämnats av tre talare kan
jag fatta mig kortare.

Utskottet har mycket samvetsgrant
prövat denna fråga. Det har i utskottet
funnits mycket goda företrädare för den

Ilo Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl,

uppfattning som reservanterna omfattar,
och deras synpunkter har alltså blivit
vederbörligen beaktade vid utskottsbehandlingen.
Utskottet har dock inte kunnat
komma till annat resultat än att stanna
för vad handelsministern har föreslagit.

Beträffande garantilånen vill jag erinra
om att det till för några år sedan
var relativt obetydliga belopp som anvisades.
Handelsministern föreslår nu en
höjning från 30 till 35 miljoner kronor.
Nu yrkar centerpartiet i en reservation
en höjning till 135 miljoner kronor.
Folkpartiet vill inte gå så långt men vill
ändå vara med på att bjuda ett högre
belopp än regeringen och har stannat
för 50 miljoner kronor.

Yi inom utskottsmajoriteten har inbillat
oss, att de där avvägningarna är rätt
godtyckliga och inte grundar sig på någon
verklig beräkning av vilka summor
som kan behövas för garantilånen på
de villkor som under alla förhållanden
måste uppställas.

Det har hänvisats till att sjustatsmarknadens
tillkomst gör det nödvändigt att
höja beloppet. Det är möjligt att så är
fallet, men i nuvarande läge har utskottet
funnit att man inte kan bedöma, om
det behövs en vidgad ram för detta ändamål
och i så fall hur långt man skall
gå. För egen del vågar jag tro, att handelsministern
bör ha alldeles särskilda
förutsättningar att med hänsyn till sjustatsmarknaden
bedöma vad som i detta
fall är rimligt och riktigt. Det gäller
också när utskottet avstyrker förslaget
om att anvisa en halv miljon kronor för
åtgärder i syfte att underlätta näringslivets
anpassning till de ändrade marknadsförhållandena.

Det betydelsefullaste i detta ärende är
väl ändå kravet om att bidraget från
staten till företagareföreningarna skall
höjas. Reservationen går ut på en höjning
från 700 000 kronor — vilket belopp
handelsministern föreslagit och utskottet
accepterar — till 1 000 000 kronor,
vilket i sin tur sannolikt får betecknas
som en kompromiss mellan flera
olika önskemål.

Det har sagts i tidigare anföranden,

att denna höjning är nödvändig, eftersom
företagareföreningarnas verksamhet
numera inte kan finansieras efter samma
grunder som tidigare, vilket bland
annat beror på förändrade villkor i fråga
om räntevillkoren. Det är möjligt att
det kan bli svårt för företagareföreningarna
att framdeles klara sin administration
och fylla sina subventionsbehov
inom de gränser som här är utsatta, men
för det kommande budgetåret förefaller
det ändå inte vara på det sättet. Utskottet
har tillgång till en förteckning över
vilka ekonomiska resurser som landets
samtliga länsföreningar har, och den förteckningen
tyder inte på att så värst
många av företagareföreningarna kommer
att bli strandsatta. De har kunnat
sätta undan besparingar därigenom att
de inte har förbrukat ränteöverskotten
under tidigare år och genom att de inte
helt disponerat de subventionsmedel
som de erhållit från staten. Utskottet
har menat, att de undansatta medlen i
första hand bör användas när det kniper
som nu och att man därefter — sedan
dessa statsmedel har förbrukats —
kan vänta sig större förståelse för anspråk
på ökade bidrag.

Det är de skäl som varit avgörande för
utskottet, när utskottet har anslutit sig
till handelsministerns propåer.

För övrigt har det bemärkts, att företagareföreningarnas
administration under
senare år rätt kraftigt utvecklats.
Jag tror att det nog bör sägas ett varningens
ord till de många representanter
för företagareföreningarnas styrelser
som tycks finnas här. Man bör försöka
hålla igen även när det gäller utvecklingen
i fråga om administrationen.
Det är möjligt att det, som herr Söderberg
sade, behövs även ekonomisk sakkunskap
bland tjänstemännen liksom
man har teknisk sakkunskap, men det
skulle nog kunna ordnas på ett billigare
sätt än genom att man bygger ut tjänstemannakåren
långt utöver vad som egentligen
är nödvändigt. Också det är ett
skäl till att utskottet ansett, att man
denna gång bör vara restriktiv och därför
anslutit sig till Kungl. Maj:ts uppfattning.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 111

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Att det inte är en sakfråga
vi diskuterar utan en valfråga, det
är sedan klockan halv åtta alldeles klart.
Det står alltså utom varje diskussion.
Klockan halv åtta i dag eller strax före
har herr Hedlund i Rådom, ledamot av
riksdagens andra kammare, enligt uppgift
centerpartiets ledare, framträtt i
svensk radio, ensam, i ensamt majestät.
Herr Hedlund har därvid meddelat att
för den händelse han inte får 100 miljoner
kronor mer än regeringen och det
förkättrade högerpartiet ansett sig kunna
prestera som investeringsanslag för
den mindre företagsamheten, så kommer
herr Hedlund att sent omsider inse,
att den ståndpunkt beträffande bankernas
kassareservbestämmelser, åt vilken
högerpartiet och folkpartiet i fåvitsko
tidigare gett uttryck, är i sak riktig
och helt berättigad.

Att detta är en sakligt och formellt illa
underbyggd ståndpunkt saknar jag anledning
att närmare belysa i denna kammare,
eftersom herr Hedlund på grund
av en obsolet riksdagsordning inte har
möjlighet att gå i svaromål där. Men att
en omdömeslöshet utan like har begåtts
från den svenska radions sida har jag
anledning att understryka. Det är en
brist på politisk insikt, politisk takt och
på förmåga att bedöma ett politiskt sammanhang,
som är ägnad att väcka förvåning,
minst sagt, och som är ägnad
att aktualisera frågan vad vi skall göra
åt Sveriges Radio, detta statliga monopolföretag,
när det gäller att se till att
sagda företag, som har monopol på radio
och på television, iakttar vanlig anständighet
i sin upplysningsverksamhet.

Jag tvekar inte, herr talman, ett ögonblick
att säga, att vi har skäl att begära
en förklaring, inte från den stackars
yngling som har vidarebefordrat herr
Hedlunds synpunkter — till hans ursäkt
åberopas att han politiskt sett närmast
är en pupill — utan en förklaring från
Sveriges Radios ledning och garantier

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
för framtiden att sådant inte upprepas.
Sveriges Radios ledning har möjlighet
att ge uttryck för denna sin beredvillighet
att bedriva upplysningsverksamhet
om riksdagsarbetet och att inte ge utrymme
för propagandaframstötar på ett
mycket enkelt sätt. Jag proponerar att
Sveriges Radio så gör.

Vi diskuterar företagsamhetens kreditvillkor.
Vi har från varandra nyanserade
och olika uppfattningar. Herr
Hedlund har framfört sin. Det är rimligt
att Sveriges Radio bereder regeringspartiet
möjlighet att framföra sin ståndpunkt
i ett Dagens eko, att Sveriges Radio
bereder folkpartiet möjlighet att lägga
saken till rätta från dess synpunkter
och att Sveriges Radio bereder högerpartiet
samma möjlighet. Skulle Sveriges
Radio vägra, så kan man inte underlåta
att dra slutsatser, i all synnerhet
som samma företag i dag under åberopande
av brist på utrymme vägrat ge tid
och ljud åt den debatt om den svenska
atomenergiens nutid och framtid som
har förts i riksdagens andra kammare
under två timmar och i riksdagens första
kammare under en och en halv timme.
Man har vägrat bereda tid för herr
Langes — jag tar det som exempel -—
ur många synpunkter mycket intressanta
inlägg i denna för dagen och morgondagen
väsentliga fråga. Men man hade
tid för vår vän från Västernorrland.
Det är det som är det märkliga.

Låt mig, herr talman, ha sagt detta
och ha sagt det mycket bestämt och
utan att ett ögonblick sväva på målet!
Låt mig tillägga, att det bör finnas möjligheter
för herr talmannen eller för
herr talmannens kolleger att upplysa
Sveriges Radio om att ännu så länge har
vi inte avskaffat tvåkammarsvstemet här
i landet! Vi har också en första kammare.
Det har sagts mig att här förekommer
värdefulla inlägg i debatter om
olika ting, att här är samlad en stor erfarenhet
och mycken sakkunskap. Jag
liar fått det intrycket, att den omständigheten
att en person har råkat bli vald
till ledamot av riksdagens första kammare
— om jag undantar herr Sträng
och mig — innebär ett absolut hinder

112 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

för att vederbörande skall få göra sin
röst hörd i den svenska radion eller den
svenska televisionen. Herr Sträng och
jag har en speciell ställning som gör att
vi kan tala objektivt om dessa ting.

Får jag alltså, herr talman, vördsamt
framföra den propån, att herr talmannen
genom vederbörliga kanaler ville
låta chefen för Sveriges Radio veta, att
första kammaren alltjämt existerar och
att i första kammaren alltjämt existerar
ett antal människor, som möjligen någon
gång kan ha någonting väsentligt att
säga. Det är inte säkert, att det allra
mest väsentliga här i livet sägs på Mynttorget.
Därmed syftar jag naturligtvis
inte på andra kammaren.

Till slut vill jag säga, att jag personligen
i allt väsentligt delar departementschefens
och utskottsmajoritetens
bedömningar i den sakfråga vi nu diskuterar.
Jag har desto mindre anledning
att avlägsna mig från dessa bedömningar,
som de ärligt talat leder till de enda
förslag med realistisk bakgrund som i
dag föreligger. Jag skulle helst ha velat
se, att t. ex. kreditgarantiramen hade
hållits på ett lägre belopp, men jag förmodar
att handelsministern i det avseendet
tvingats till koncessioner, som är
sakligt diskutabla. Jag vill personligen
tillägga, att många, som tänker som jag,
kommer att rösta med utskottet och, herr
talman, med regeringen. Yi skäms inte
för sällskapet, och vi hoppas att regeringen
inte skäms för vårt sällskap.

I detta anförande instämde herrar Birger
Andersson (s), Ragnar Persson (s),
Bergman (s), Ewerlöf (h), Holmqvist
(s), Axel Svensson (s), Gustaf Henry
Hansson (h) och Damström (s).

Herr PÅLSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte mycket
lägga mig i herr Svärds rättegång med
Sveriges Radio. Den får han gärna göra
upp, som han själv tycker. Om tidpunkten
härför är lämplig just nu, må vara
hans egen sak att bedöma. Han tror ju
sig sitta inne med bedömningsmöjligheter
både nu och då.

Herr Svärd hann ju med att, innan
han lämnade sin ursäkt, karakterisera
herr Hedlunds framställning på detta
område som en omdömeslöshet och en
brist på politisk insikt. Det omdömet
får ju stå för herr Svärds egen räkning.
Jag skulle föreställa mig att det är fler
än han, som är mäktig ett omdöme utan
att göra anspråk på att framföra det
som mentor vare sig för första kammaren
eller för riksdagen som sådan, och
jag tror att det kanske hade varit lika
lyckligt, om herr Svärd inte hade tagit
till fullt så kraftiga brösttoner, då han
skulle redovisa detta ärende. Det är ju
beklagligt, att han skall nödgas gå härifrån
och skämmas för sällskapet. Han
tycks emellertid ha funnit ett gott sällskap
och det är väl då bara att gratulera
till att han har hittat rätt i denna labyrint.

Vad sedan gäller sättet för framförandet
skall jag inte heller yttra mig om
den saken. Redan morgontidningarna
redovisade ju centerpartiets inställning
på denna punkt som här har påtalats av
herr Svärd. Jag vet sannerligen inte om
den är så förfärligt mycket att förfasa
sig över. Man behöver ju bara gå tillbaka
till år 1956, då detta extra anslag
på 30 miljoner kronor beviljades. Om man
också tar hänsyn till det ändrade penningvärdet,
är väl proportionen mellan
135 miljoner och föreslagna 35 miljoner
inte så mycket mer egendomlig än 30
miljoner var i förhållande till vad då
fanns anvisat.

Jag skall för min del inte föra detta
resonemang längre. Herr Hedlund brukar
ju kunna svara för sig själv, om han
får tillfälle till det. Det hade ju varit
tänkbart, att herr Svärd genom sina egna
kanaler hade kunnat framföra sin anmärkning
i andra kammaren, och då hade
vederbörande haft möjligheter till
bemötande. Men herr Svärd drar sig inte
för att stiga upp i en kammare, där han
kan ge ett hugg i ryggen utan att vederbörande
har möjlighet att själv försvara
sig. Skammen för sällskapet utvecklas
kanske till att bli ömsesidig. Till vad
nytta det är för herr Svärds strävan och
intentioner får väl framtiden utvisa.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 113

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Ingen kan mer än jag
beklaga — vilket jag har tidigare framhållit
— att det inte finns någon möjlighet
för mig att här i riksdagen diskutera
herr Hedlunds ståndpunkt direkt
med herr Hedlund. Men jag skall gärna
diskutera frågan i alla dess detaljer med
herr Pålsson.

Jag har inte något som helst skäl att
ändra min uppfattning, att en höjning av
lånegarantiramen för hantverks- och industriföretag
från 35 miljoner till 135
miljoner är och förblir en manifestation
utan sakligt underlag. Detta i all synnerhet
som såväl herr Pålsson som jag
vet, att vi är nödsakade hålla tillbaka
en utlåningsökning, om vi inte vill ha
till stånd en verklig olycka i landet med
en serie ingripanden på samhällslivets
olika områden som följd.

Herr Pålsson må förlåta mig, att jag
inte kan finna det förhållandet, att ett
företag är litet i och för sig gör det speciellt
ägnat att erhålla en prioriterad
ställning. Nu var emellertid inte denna
sak huvudfrågan för mig, och mitt huvudangrepp
har, herr talman, inte riktat
sig mot en ledamot av riksdagens
andra kammare, som ensam har — utan
att ge någon annan tillfälle att delta i
debatten — yttrat sig för hela svenska
folket. Min invändning har riktat sig
mot Aktiebolaget Sveriges Radio och den
brist på omdöme — jag upprepar och
understryker det ännu en gång -— som
aktiebolaget på detta sätt givit uttryck
åt. Jag hoppas att herr Pålsson både förstår
och respekterar min ståndpunkt.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! De av kammarens ledamöter
som var i tillfälle att avlyssna
den debatt, som ägde rum här i kammaren
strax före middagspausen, är säkert
medvetna om att det är ganska
sällan som herr Svärd och jag befinner
oss på samma linje och delar varand 8

Första kammarens protokoll 1960. Nr 14

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
ras meningar, men jag måste säga att
när herr Svärd här påpekar det anmärkningsvärda
i det förslag, som
framlagts från centerpartihåll —■ och nu
inte i andra kammaren utan i Sveriges
radio — såsom ett villkor för ett eventuellt
stöd av en ståndpunkt som centerpartiet
intagit i förhållande till lagen
om bankernas kassareserver, tycker jag
att det är helt i sin ordning. Jag måste
säga att jag för min del i likhet med
flera av de av kammarens ledamöter,
som fann sig föranlåtna att instämma
i herr Svärds uttalande, också har anledning
att göra det. Jag vill förbigå
vad herr Svärd säger beträffande Aktiebolaget
Sveriges Radio — jag skall inte
ta upp den debatten i detta sammanhang.

Det är emellertid eu hel del ting som
är anmärkningsvärda när det gäller behandlingen
av denna fråga. Det förhåller
sig ju —• som redan framkommit av
den debatt som förts — på det sättet
att Kungl. Maj:t lagt fram ett förslag,
som tillstyrkts av utskottets majoritet,
om en vidgning av låneramen på detta
område från 30 till 35 miljoner kronär.
Inte något år har hittills över huvud
taget mer än högst 25 miljoner kronor
utgått i kreditgarantier för denna
verksamhet. Det är möjligt att vi under
innevarande budgetår, då låneramen sålunda
är 30 miljoner kronor, nalkas det
strecket, men det är inte sannolikt att
vi nästa år kommer att gå mycket därutöver
så länge verksamheten bedrives
på det sätt som för närvarande sker och
prövningen av kreditansökningarna äger
rum efter de grunder som för närvarande
tillämpas. Vi bör komma ihåg att i
det förslag till en ökning av kreditramen,
som nu lägges fram av reservanter
från centerpartiets sida och även
av reservanter från folkpartiets sida —
men då med ett mera blygsamt yrkande
på 50 miljoner kronor — ifrågasättes
inte att riktlinjerna för denna verksamhet
skall ändras. Under sådana omständigheter
har jag mycket svårt att förstå,
att det över huvud taget kan finnas
någon som helst möjlighet att på
denna väg till de mindre företagen och

114 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

de små industrierna utställa garantier
till de belopp, som i de reservationsvis
framförda yrkandena här angivits. Det
är därför jag tror att herr Svärd också
har rätt, när han betecknar dessa förslag
närmast såsom valfläsk. Det är inte,
herr talman, i detta sammanhang
ett alltför starkt ord.

Jag vill också erinra om att det ju
inte endast är dessa medel som står de
mindre företagen till buds för att hjälpa
dem i finansieringen av deras verksamhet
och deras utvidgningar. Den
omläggning, som föreslås för hela denna
verksamhet och som här berörts i
den föregående debatten, medför ju en
väsentlig utökning av de för företagareföreningarnas
egen låneverksamliet tillgängliga
medlen. Jag kan säga att under
nästkommande budgetår kommer
för den verksamhet, som företagareföreningarna
själva bedriver, att finnas
tillgängliga 10 miljoner kronor mer än
som under något av de två senaste budgetåren
utgått för ändamålet. Även detta
måste man ta i betraktande, och under
sådana omständigheter är det nog
anledning att väcka förvåning och förstämning
att en allmän uppslutning inte
kunnat ske kring den ståndpunkt,
som utskottets majoritet i det hänseendet
intagit.

Slutligen, herr talman, endast några
ord beträffande administrationsbidraget.
Jag vill bara understryka att jag lika
väl som de femton av utskottets ledamöter,
som står bakom den reservation
som innebär att anslaget skulle
ökas med ytterligare 300 000 kronor
jämfört med det av Kungl. Maj:t föreslagna,
av utskottet tillstyrkta beloppet
av 400 000 kronor, anser att det är en
mycket gagnelig verksamhet som dessa
föreningar bedriver. Jag vill inte heller
bestrida, att föreningarna understundom
kan ha önskemål, som överstigit för dem
tillgängliga resurser, om att anställa nya
konsulenter eller vidga verksamheten.
Men här liksom på många andra områden
är det väl skäl i att gå en smula försiktigt
fram. Utskottsmajoritetens talesman
gjorde sig till tolk för den uppfattningen,
och jag vill gärna understryka

den. Man bör dock komma ihåg att
på några få år bär föreningarnas administrationskostnader
stigit från cirka 2
miljoner till 3 miljoner kronor, och under
det kommande budgetåret kommer
ytterligare medel att finnas tillgängliga
härför. Alla de beräkningar som företagits
visar, att det finns medel tillgängliga
för att möta de utgifter, som rimligen
kan väntas på detta område. Under
sådana omständigheter, herr talman,
vill jag starkt betvivla, att dessa
ytterligare 300 000 kronor verkligen
kommer att behöva gå ut, även om riksdagen
skulle bifalla reservanternas yrkande
på den punkten. Under sådana
förhållanden kan man också ifrågasätta
klokheten av att uppföra ett anslag
i budgeten, som är större än vad all
sannolikhet talar för kommer att erfordras
för ifrågavarande verksamhet.

Jag har bara velat göra dessa understrykanden,
och jag vill än en gång
säga, att de yrkanden som gjorts om en
ökning av kreditramen från av utskottsmajoriteten
förordade 35 till 135
resp. 50 miljoner inte har någon realistisk
bakgrund.

Jag lyssnade också ett ögonblick till
herr Pålsson i hans replikskifte med
herr Svärd. Han framhöll, att vad han
föreslog inte var anmärkningsvärdare
än att man 1956 bestämde sig för att
utöka medlen till företagareföreningarna
med 30 miljoner kronor. Men herr
Pålsson vet ju, att det var någonting
annat man gjorde den gången än det
som här i reservationerna föreslås. Det
var då fråga om att ställa ett anslag till
företagareföreningarnas förfogande, ett
anslag som ingalunda behövde utgå under
ett enda budgetår och som heller
inte, ärade kammarledamöter, disponerats
under just det budgetår, då det anslogs,
utan som använts för en lång
följd av år därefter. Men vad som här
föreslås, och vad herr Hedlund i radion
talade för, är att utöka ramen för
kreditgarantierna från de föreslagna 35
miljonerna till 135 miljoner, och det
beloppet står inte till förfogande ett
annat budgetår, utan måste bli föremål
för ett nytt beslut av riksdagen.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 115

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

Det är sålunda inte alls någon verklig
parallell mellan det beslut, herr
Pålsson, som togs hösten 1956 och den
ståndpunkt som centerpartireservanterna
här företrätt i utskottet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det har här tidigare understrukits,
att frågan om ramen för de
statliga industrigarantilånen får ses mot
bakgrunden av sjustatsavtalet. Beträffande
garantilåneramen har vi från folkpartihåll
i samband med behandling av
propositionen om sjustatsavtalet uttalat,
att de statliga industrigarantilånens omfattning
bör anpassas till de behov av
kreditgivning åt de mindre och medelstora
företagen, som dessas anpassning
och omställning till den vidgade marknadens
ökade konkurrens — men även
till dess ökade möjligheter ■— medför.
Jag vill uttala förhoppningen om att departementschefen
beaktar det önskemålet
och tar hänsyn till det uppstående
aktuella behovet.

Vad dagens fråga beträffar, har folkpartisterna
i statsutskottet reserverat sig
för en höjning av garantilåneramen med
15 miljoner kronor utöver regeringsförslaget.
Här har nu påpekats av herr
Söderberg — det står för övrigt alt läsa
i statsutskottets yttrande — att vad regeringen
föreslår är vad företagareföreningarnas
förtroenderåd har begärt.
Statsrådet och utskottet menar alltså att
man har uppfyllt allan rättfärdighet.

Jag vill erinra om att denna förtroenderådets
framställning ju skedde innan
ännu EFTA-avtalet var klart. Jag vet
inte hur långt före propositionsskrivningen
en sådan här framställning görs,
men jag skulle förmoda att det skedde i
varje fall innan avtalet var klart, även
om det skedde i skuggan av detta avtal.
Troligen var det i fjol somras som framställningen
gjordes.

Situationen är nu en helt annan än i
fjol somras, en helt annan än innan
EFTA-avtalet var klart, och nu föreslår
alltså regeringen och statsutskottet, att
de 30 miljoner, som årets låneram upptar,
skall utökas med 5 miljoner kronor.

I samma ögonblick som vårt näringsliv
tar steget utanför den nationella gränsen
på ett sätt, som icke har skett tidigare,
då marknaden nära tiodubblas,
tror man alltså att detta är ett belopp
som räcker.

Det är möjligt att så är fallet, det vet
vi ingenting om, men det är sannolikt
att betydligt större lånebelopp än dessa
35 miljoner kommer att krävas. Skulle
det inte behövas en höjning på mer än
5 miljoner, och skulle alltså de 35 miljonerna
räcka, är ju ingen skada skedd.
Då är det tillräckligt med vad den nu
föreslagna låneramen medger. Skulle det
däremot visa sig, att ramen är för liten,
tycker jag det vore synd att ställa
mindre och medelstora företagare i den
situationen.

Detta är skälet till den reservation,
som folkpartisterna avgivit på denna
punkt. Vi menar att mot bakgrunden avvad
som skett, sedan detta äskande började
förberedas, är det motiverat med
en ökning med 15 miljoner kronor, som
ett lämpligt komplement till alla de
vackra uttalanden, som gjorts i samband
med behandlingen av EFTA-konventionen.

Jag har mig bekant att av de 30 miljoner
kronor, som låneramen för i år
upptar, har 3 miljoner anvisats till turistnäringen,
varför återstår 27 miljoner.
Vidare är i dag ytterligare 19 miljoner
utnyttjade och under behandling
ligger 8 miljoner. Detta innebär att det
finns stor sannolikhet för att dessa 30
miljoner kronor i sin helhet kommer att
gå åt innevarande år. Jag tror då att de
5 miljoner som återstår till de 35, är i
knappaste laget för nästa år.

Däremot är det helt klart att intet har
inträffat som motiverar en höjning med
100 miljoner, som centerpartiet har föreslagit.
Jag vill beträffande herr Svärds
yttrande om den saken säga, att jag anser
att han i huvudsak har rätt när han
betecknar detta som ett klart överbud.
Så oerhört snabbt kan inte mindre och
medelstora företag expandera att hela
detta belopp kan bli erforderligt.

Jag tror att det skulle vara till stor
skada om de mindre och medelstora fö -

Första kammarens protokoll 1000. Nr 14

116 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m.

retag, som begagnar sig av dessa garantilån,
i detta ögonblick, när man tar
steget över till en ny stor marknad,
skulle komma i efterhand. Det är emot
detta vi har ansett att man bör gardera
sig genom att öka låneramen med 15 miljoner
kronor som en ren beredskapsåtgärd.

Jag ber, herr talman, att med hänvisning
till vad jag har sagt få yrka bifall
till reservation a 2.

Herr SÖDERBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Lundström, att företagareföreningarnas
förtroenderåd så sent som i januari
månad i år tittade på den proposition
som statsrådet lagt fram och då
för sin del inte fann någon anledning att
göra några erinringar emot det förslag
om 35 miljoner kronor, som han hade
kommit med.

Jag vill också i detta sammanhang säga,
att föreningarna inte enbart har som
sin uppgift att placera ut garantilån,
utan de försöker också att på sedvanliga
vägar få medel från bankerna. De hjälper
företagen genom olika slags utredningar
och lyckas också i mycket hög
grad att ordna lån genom bankerna utan
att behöva tillgripa direkt långivning
från föreningarnas sida.

Jag skall också be att få passa på tillfället
att säga ett par ord till utskottets
talesman, herr Gillström, och till statsrådet
Lange med anledning av de varningens
ord de uttalade till föreningarna
angående utökningen av administrationen.
Kammaren kanske fick den uppfattningen,
att företagarföreningarnas
styrelse bara försöker öka ut organisationen
i det oändliga, men detta visar
en brist på vetskap om hur föreningarna
i stort sett arbetar. De flesta av våra
föreningar har oftast en enda tjänsteman,
i regel en tekniker, och denne har
till sitt förfogande ett skrivbiträde. Det
är den organisation som de flesta föreningar
har. Vissa norrlandsföreningar
och bohuslänsföreningar har en något
större administration, beroende på att
det är gamla föreningar som kommit till

under arbetslöshetstider och därför haft
helt andra problem att brottas med.

Men det är väl ändå ingen som tror att
man kan fortsätta på detta sätt och ändock
verkligen hålla en ordentlig kontroll
över verksamheten och se till att
undvika förluster på garantilån och annat.
Här behövs en utökning av organisationen,
framför allt så att de olika
föreningarna får tillgång till ekonomisk
sakkunskap.

HerrPÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att få tillfälle att replikera herr Svärd.
Han vidhöll med stor emfas de beskyllningar
han riktade emot herr Hedlund
och emot Sveriges Radio. Jag har tidigare
sagt, att trätan med radion lägger
jag mig inte i. Han använde uttrycket,
att herr Hedlund gjort sitt uttalande
utan att lämna andra partiledare tillfälle
att deltaga i debatten. Jag vill erinra
om att det knappast har varit någon
debatt alls. Det brukar det ju inte vara
i ett radioeko. Om jag inte far helt vilse
brukar radioekon kommentera aktuella
händelser, och herr Hedlunds och centerpartiets
synpunkter på den aktuella
frågan refererades i dagens morgontidningar.
Jag förmodar att den omständigheten
gjorde frågan aktuell för radioekot.

Jag tror vidare att det har förekommit
tillfällen, även om jag inte kan ange
datum när det har hänt, då andra partiledare
uppträtt i radioekot och herr
Hedlund inte har deltagit. Detta är en
sak som jag överlåter åt herr Svärd att
reda ut tillsammans med Sveriges Radio.
Jag tror emellertid att proportionerna
blir ganska måttliga om man försöker
se på saken i en lugnare stämning.
Det har säkert hänt samma sak tidigare
utan att det har föranlett herr Svärd att
uppträda som domare.

Vad beträffar de 135 miljonerna i kreditgaranti
fick jag en liten påminnelse
av handelsministern. Den var kanske behövlig
■— vad vet jag om det? Det är
riktigt att det föreligger en skillnad mellan
en kreditgaranti och ett anslag, men
i ett avseende är de lika: i den mån de

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 117

inte utnyttjas helt förbrukas de inte heller.
Skillnaden är väl här den, att då det
gäller en kreditgaranti vill man lämna
möjligheten öppen för lån inom en viss
ram, men om möjligheten skall bibehållas
får beslutet förnyas varje år, då
däremot ett lämnat engångsanslag står
till förfogande intill dess anslaget förbrukats.

Jag skall för min del inte längre ta
tiden i anspråk. Jag menar att syftet med
denna kreditgaranti på 135 miljoner kronor
är att den skall finnas till om den
behövs. Behövs den inte, utan vår småindustri
och vårt hantverk klarar sig den
hjälpen förutan — ja, då tas den inte i
bruk. Men jag, och jag skulle tro även
mina medreservanter, har den uppfattningen
att det är rätt angeläget att förfoga
över dessa möjligheter nu, när läget
är sådant att vår industri får lov att
söka sig ut på en större och besvärligare
marknad.

Till sist vill jag säga ytterligare ett
ord till herr Svärd. Han lämnade ju för
en liten stund sedan regeringen sin trooch
huldhetsed. Det verkade som om det
var en ny och tydligen rätt långt avancerad
koalition på väg. Då är det väl
närmast anledning till att gratulera! Jag
är litet osäker på om gratulationen upptas
gynnsamt på bägge sidor, men jag
vill i alla händelser lämna den till herr
Svärd.

Herr SVÄRD (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad som skulle kunna
tänkas skilja, herr Pålsson, en ny koalition
från en gammal koalition är att
den nya koalitionen gäller frågor, där
parterna är sakligt överens, medan den
koalition som herr Pålsson röstade för
under en serie av år gällde frågor, där
parterna var sakligt sett oense. Det karakteriserar
kanske vår inställning till
de politiska problemen.

Låt mig så bara rätta ett misstag. Jag
bär inte alls försökt att uppträda som
domare när det gäller AB Sveriges Radio;
jag har uppträtt som åklagare och
i den egenskapen fört en parts talan.
Vem som kan tjänstgöra som domare

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.
vet jag ingenting om. Jag har mina dubier
om att herr Pålsson och hans vänner
kan göra det.

Jag vet också numera, att initiativet
till dagens egenartade inslag i den offentliga
debatten har kommit från Sveriges
Radios sida. Det skärper mina anklagelser.
Om herr Hedlund har jag bara
att säga, att såvitt jag är riktigt underrättad
har herr Hedlund inte begagnat
riksdagens andra kammare för
att framföra sina synpunkter, vilket
skulle ha varit rimligt. Han har på förfrågan
föredragit Sveriges Radio.

Jag frågar mig också, vilket sammanhang
som föreligger mellan kassareservbestämmelser
och en lånegarantiram,
om vilken herr Pålsson nu säger att
»om den inte behövs, så behövs den
inte». Det är ett genialt konstaterande!
Men vad det här gäller är utrymmet
för reell upplåning, tv dessa människor
behöver inte garanti utan pengar. På
vilket sätt vill herr Pålsson öka detta
utrymme?

Det finns ett sätt, herr Pålsson, som
jag inte rekommenderar men som möjligen
ligger herr Pålsson rätt nära. Ju
större det underskott blir, som herr Pålsson
kommer fram till i driftbudgeten,
desto mera pengar blir det att låna för
små och stora företag i det svenska
banksystemet. Är det den vägen centerpartiet
tänker att gå, vägen så att säga
via en underbalanserad driftbudget?
Jag skall med respekt för herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
inte tala om en underbalanserad totalbudget,
tv då vet jag nog vad som händer! -

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Söderbergs upplysning, att förtroenderådet
så sent som i januari granskade
regeringens proposition i frågan, vill
jag erinra om att den svenska ratificeringen
av EFTA-avtalet skedde den 30
mars och att man först efter åtskillig
tid fram i april över huvud taget fick
klart för sig, att detta avtal skulle komma
att genomföras. Först då blev näm -

118 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

ligen ratificeringen klar i en del andra
stater.

Vad herr Söderberg har anfört anser
jag därför inte på något sätt ändrar det
resonemang, som ligger bakom den vid
utlåtandet fogade reservation, till vilken
jag har yrkat bifall.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara i största
korthet understryka, att det föreligger
en avgörande skillnad mellan att öka
ett anslag och att öka en ram för kreditgivning.
Ökar man ett anslag, såsom
skedde år 1956, så innebär det att pengarna,
därest de inte tas i anspråk under
budgetåret, står till förfogande i
fortsättningen. Något motsvarande gäller
inte beträffande en ökning av en
kreditgarantiram. Där krävs det ett nytt
beslut, som anger vilket belopp som det
i fortsättningen skall ställas borgen för.

Jag skulle ha haft en viss förståelse
för centerpartiets inställning, om man
velat ta denna konsekvens och begära
en kraftig ökning av de medel, som kan
ställas till företagareföreningarnas förfogande
för utlåning, men jag tror inte
man kan göra gällande att det finns
någon verklig avsikt — annat än rent
röstfiske — bakom förslaget att höja
kreditgarantiramen på det sätt som i
reservationen föreslagits.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av därunder förekomna
yrkanden propositioner komme att
framställas först särskilt rörande varje
moment av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan samt
därefter särskilt angående utskottets
motivering.

På särskilda propositioner bifölls vad
utskottet i mom. I och II hemställt.

I fråga om mom. III, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
herr Pålsson, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Ivar
Johansson m. fl. vid punkten avgivna,
med a 1 betecknade reservationen; samt

3:o,), av herr Lundström, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i reservationen a 2 av herr Boman
m. fl.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Lundströms yrkande.

Herr Pålsson äskade emellertid votering
även om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 10 punkten 48 mom. III antager
godkännande av det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med a 2 betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av reservationen a 1 av herr Ivar Johansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 119

Ang. bidrag till företagareföreningar m. fl.

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja -— 44;

Nej — 25.

Därjämte hade 65 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
48 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med a 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 50.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IV hemställt.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de med avseende å mom. V förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gi -

ven varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
48 mom. V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid punkten avgivna, med b betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 64;

Nej — 65.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i mom. VI hemställt.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
mom. VII framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna, med c betecknade reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Härefter gjordes enligt de beträffande
mom. VIII förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Ivar Johansson m. fl. vid punkten
avgivna, med d betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

120 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Avlöningsanslaget till sjöfartsstyrelsen

På särskilda propositioner bifölls därpå
vad utskottet i mom. IX och X hemställt.

Vidkommande motiveringen, anförde
nu herr talmannen, komme propositioner
att framställas särskilt angående envar
av de delar av utskottets motivering,
vilka blivit föremål för ändringsyrkanden.

Beträffande utskottets i första stycket
å sid. 51 i det tryckta utlåtandet gjorda
yttrande, fortsatta herr talmannen, hade
yrkats dels att ifrågavarande yttrande
skulle godkännas, dels ock att kammaren
skulle godkänna utskottets yttrande
med det tillägg, som föreslagits i
den av herr Ivar Johansson m. fl. vid
punkten avgivna, med e betecknade reservationen.

Vid sedermera enligt dessa båda yrkanden
gjorda propositioner godkändes
utskottets yttrande i nu förevarande del.

I vad gällde utskottets yttrande i sista
meningen i det stycke å sid. 53 i det
tryckta utlåtandet, som började med orden
»I fråga» och slutade med »än ränteutgifter»,
yttrade vidare herr talmannen,
hade yrkats dels att ifrågavarande
mening skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna det förslag
till lydelse av nämnda mening, som förordats
i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna, med f betecknade
reservationen.

Därefter gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på godkännande av utskottets
yttrande vara med övervägande ja
besvarad.

Rörande utskottets yttrande i sista
meningen i det stycke å sid. 53 i det
tryckta utlåtandet, som började med orden
»Vad härefter» och slutade med
»väl tillgodosett», anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att förevarande
mening skulle godkännas, dels ock
att denna mening skulle utgå, i enlighet
med vad som föreslagits i reservationen
g, av herr Ivar Johansson m. fl.

Slutligen gjordes propositioner i enlighet
med dessa båda yrkanden; och
förklarades propositionen på godkännande
av utskottets yttrande vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna 49—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Avlöningsanslaget till sjöfartsstyrelsen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960 förordade
ändringar i personalförteckningen
för sjöfartsstyrelsen, dels ock
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för sjöfartsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61, dels ock till Sjöfartsstyrelsen:
Avlöningar för nämnda
budgetår anvisa ett förslagsanslag av
4 893 200 kronor.

I de likalydande motionerna 1:383,
av herr Hagberg, och II: 339, av herr
Nordgren m. fl., hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte
dels godkänna i motionerna förordad
avlöningsstat för sjöfartsstyrelsen, att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61, dels till Sjöfartsstyrelsen:
Avlöningar för nämnda budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 4 859 360 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 383 och II: 339, såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för sjöfartsstyrelsen, som angivits i
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för sjöfartsstyrelsen att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1960/61;

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 121

Ang. indragning av Havstenssunds och Käringöns lotsplatser

c) till Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 4 893 200 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Svärd, Skoglund i Doverstorp, Staxäng
och Heckscher, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under b och c hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 383 och II: 339, såvitt nu vore
i fråga,

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för sjöfartsstyrelsen att
tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1960/61;

c) till Sjöfartsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 4 859 400 kronor.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! I avvaktan på en allmän
översyn av sjöfartsverkets organisation
vill jag inte vara med om att anställa
tvenne nya tjänstemän. Andra vill det,
men eftersom jag inte vill det tillåter
jag mig helt kort att yrka bifall till reservationen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Med hänsyn till de uppgifter
som förelegat i utskottet beträffande
arbetsbelastningen inom sjöfartsstyrelsen
har utskottet ansett sig böra
biträda förslaget om inrättande av ifrågavarande
två tjänster.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare på
bifall till utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av ett godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten 5!f

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 55

Ang. indragning av Havstenssunds och
Käringöns lotsplatser

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av departementschefen
i statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960 förordade
ändringar i personalförteckningen
för lots- och fyrstaten, dels lämna
begärt bemyndigande åt Kungl. Maj:t att
i mån av behov överföra ledigbliven
ordinarie personal vid lots- och fyrstaten
på övergångsstat och i övrigt vidtaga
de övergångsanordningar som kunde
bliva erforderliga i anledning av
redovisade rationaliseringsåtgärder, dels
godkänna av departementschefen förordad
avlöningsstat för lots- och fyrstaten,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61, dels ock
till Lots- och fyrstaten: Avlöningar för
nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 23 374 800 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att Havstenssunds och Käringöns
lotsplatser i Bohuslän från och
med nästa budgetår skulle indragas.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Magnusson och Dahl
(I: 111) och den andra inom andra kammaren
av herr Johansson i Torp (II:
117), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte besluta, dels att, i enlighet med
vad sjöfartsstyrelsen föreslagit, ej indraga
Käringöns lotsplats, vartill ståndpunkt
borde tagas först i anslutning till
övervägandena om fortsatt automatisering
av fyrväsendet, och sålunda avslå
vad departementschefen i detta stycke
yrkat, dels att med indragning av Havstenssunds
lotsplats skulle anstå tills utredning
verkställts och förslag framlagts
att på annat sätt betryggande åtgärder
vidtagits, så att de för befolkningen livsviktiga
uppgifter, som ombesörjdes av

122 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. indragning av Havstenssunds och
lotsplatsens personal, bleve i full utsträckning
tillgodosedda.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 111 och II: 117,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för lots- och fyrstaten, som angivits i
statsrådsprotokollet över handelsärenden
för den 4 januari 1960;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att i mån
av behov överföra ledigbliven ordinarie
personal vid lots- och fyrstaten på övergångsstat
och att i övrigt vidtaga de
övergångsanordningar som kunde bliva
erforderliga i anledning av redovisade
rationaliseringsåtgärder inom lots- och
fyrstaten;

c) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för lots- och fyrstaten, att
tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1960/61;

d) till Lots- och fyrstaten: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 23 374 800 kronor.

Herr MAGNUSSON (s):

Herr talman! Vid denna punkt har
utskottet bl. a. haft att behandla de indragningar
av lotsstationer som föreslagits
av departementschefen. Förslaget
har föranlett mig och herr Dahl att i
en motion hemställa, att riksdagen måtte
besluta att i enlighet med vad sjöfartsstyrelsen
föreslagit ej indraga Käringöns
lotsplats, vartill ståndpunkt bör
tagas först i anslutning till övervägandena
om fortsatt automatisering av fyrväsendet,
och sålunda avslå vad departementschefen
i detta stycke yrkat, dels
att med indragning av Havstenssunds
lotsplats må anstå tills utredning verkställts
och förslag framlagts att på annat
sätt betryggande åtgärder vidtagits,
så att de för befolkningen livsviktiga
uPP»''fter, som ombesörjs av lotsplatsens
fyrpersonal, blir i full utsträckning
tillgodosedda.

Käringöns lotsplatser

Utskottet har på denna punkt inte
kunnat bifalla motionen, och vi är medvetna
om att det inte tjänar så mycket
till att mot ett enhälligt utskott yrka bifall
till motionen. Vi kommer därför inte
att göra det, men vi vill ändå framföra
en del synpunkter för att visa varför vi
är så angelägna om att dessa för befolkningen
livsviktiga uppgifter skall tillgodoses
även i fortsättningen.

Det är ju så att lotsarna vid sidan
om sitt egentliga uppdrag att lotsa båtar
även har varit befolkningen till god
nytta i många avseenden. Vad jag särskilt
ville peka på är sjöräddningen.
Lotsstationerna är ju alltid bemannade,
och vid hårt väder ökas bemanningen.
Därför har man bra uppsikt över sjön,
och inträffar en olycka kan lotsbåten på
några minuter komma nödställda till
hjälp. Längs den bohuslänska kusten har
ju pågått farledsarbeten, som gjort att
båtarna kan gå i skyddade vatten, men
dessa farledsarbeten är ännu inte slutförda.
Vi har en sträcka kvar, nämligen
den s. k. Isvikskanalen. Utanför ligger
den fruktade »Tjurpannan», och invid
den finns Havstenssunds lotsplats; jag
skulle tro att den har tillkommit närmast
med anledning av att »Tjurpannan» är
så farlig för de sjöfarande.

Denna lotsplats skall nu indragas. Vi
är medvetna om att själva lotsningen
av båtar kommer att ombesörjas från
andra lotsplatser, men kvar står kravet
på sjöräddningsmöjligheter. Därom har
statsutskottet sagt, att det torde ankomma
på sjöfartsstyrelsen att tillse att säkerhetsintresset
blir tillgodosett. Jag vill
särskilt starkt understryka att sjöfartsstyrelsen
i detta fall bör se till att erforderliga
åtgärder vidtages. Motionärerna
önskar för sin del att lotsstationen
med dess utrustning finge finnas kvar
och att bemanning av lotsplatsen kunde
ske, särskilt vid hårt väder och framför
allt under den tid då höstfisket pågår.
Kan detta ske så tror jag att ortsbefolkningen
skulle få sin oro stillad.

Det har påpekats att en sjöräddningskryssare
är stationerad på Ramsö fem
distansminuter nordväst om Havstenssund.
Enligt uppgift kan denna sjörädd -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 123

Ang. statsbidrag till utbyggnad av Visby hamn

ningskryssare inte komma ut till »Tjurpannan»
på kortare tid än en timme.
När det gäller sjöräddning är, såsom alla
förstår, den tiden alltför lång. Som en
jämförelse kan nämnas att lotsbåtarna
från Havstenssund kunnat vara ute vid
olycksplatsen på 4 eller 5 minuter.

Jag vill som sagt understryka att det
är viktigt att dessa önskemål tillgodoses.
Jag har emellertid inget yrkande.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att man kan
bekräfta den framställning som herr
Magnusson nu lämnat beträffande förhållandena
utefter den kuststräcka, som
här är berörd, och om den verksamhet
som lotsverket frivilligt åtagit sig till
förmån för befolkningen där. Jag vill
emellertid påpeka att de åtagandena
ingalunda hör till lotsverkets egentliga
åligganden, och jag vill betona att man
ju inte kan låta en lotsstation ligga kvar
bara för att upprätthålla den verksamheten.
Eftersom herr Magnusson inte
framställde något yrkande finns det emellertid
inte anledning att ytterligare gå
in på den sidan av saken.

Jag ber endast att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr DAHL (s):

Herr talman! Det förhåller sig självklart
så, som herr Gillström nu sade,
att det inte hör till lotspersonalens verksamhetsuppgifter
att utföra sjöräddningsarbete.
Men nu har den praxis utvecklat
sig på denna del av kusten, att
lotsarna vid hårt väder har gått upp i
utkiken och även på annat sätt hjälpt till
med sjöräddningsarbetet. Även om det
inte precis legat inom deras räjong kan
man i alla fall säga att lotsarna här har
skött den uppgiften till befolkningens
bästa. När nu ifrågavarande lotspersonal
skall dragas in är det självklart att
de människor, som bor här och som tidigare
litat till att lotsarna ryckt in
vid hårt väder vid behov av sjöräddning,
känner sig oroliga. Jag anser därför
att den motion som här föreligger

är berättigad såsom ett uttryck för befolkningens
uppfattning.

Jag har inte heller något annat yrkande
än bifall till utskottets förslag,
men jag hoppas att både sjöfartsstyrelsen,
som utskottet här åberopar, och
Kungl. Maj:t kommer att ta hänsyn till
de förhållanden som tidigare rått därnere,
så att befolkningen i dessa trakter
på ett eller annat sätt får den hjälp,
som den är i behov av.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 56—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 73

Ang. statsbidrag till utbyggnad av Visby
hamn

I denna punkt hade utskottet i enlighet
med Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag hemställt,

a) att riksdagen måtte till Bidrag till
handelshamnar och farleder för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 100 kronor;

b) att motionerna 1:388 och 11:480
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I de likalydande motionerna 1:388,
av herr Georg Pettersson och herr Nils
Theodor Larsson, samt 11:480, av herr
Svensson i Stenkyrka in. fl., hade hemställts,
att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag måtte medgiva,
att statsbidrag till utbyggnad av Visby
hamn finge utgå med belopp motsvarande
hela kostnaden i enlighet med vad
som anförts i motionerna.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Frågan om de reguljära
förbindelserna mellan Gotland och fastlandet
har varit föremål för utredning
ända sedan år 1945. Utredningarna har
föranletts av det otillfredsställande båtmaterialet,
ett båtmaterial som inte motsvarar
tidens krav, och de alltför höga
fraktkostnaderna.

124 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. statsbidrag till utbyggnad av Visby

I fraktkostnaderna måste ju också inräknas
hamnavgifterna, och man bör
därvid hålla i minnet att fastlandsliamnen
för den reguljära gotlandstrafiken
motsvarar en järnvägs- och busstation,
och att de som befraktar just den stationen
inte svarar för kostnaderna för den
anläggningen, utan dessa slås ut över
hela trafiken.

För att kunna få fram tillfredsställande
båttyper och få till stånd den nödvändiga
rationaliseringen måste det ske
en utbyggnad av Visby hamn. Detta
uppmärksammades också av 1944 års
hamnutredning, som framlade förslag i
det avseendet. Kostnaden för utbyggnaden,
som skulle uppdelas i tre olika
etapper, är betydande. Man behöver
emellertid endast utföra den första etappen
för det fartygsmaterial som är erforderligt.

Om man är medveten om att fraktkostnaderna
för den reguljära trafiken under
ett år mellan Gotland och fastlandet ligger
mer än 1 miljon kronor högre än vad
de gör för motsvarande fraktavstånd på
fastlandet, när man har lagt in två snitt
i det, förstår man vilken belastning detta
utgör för det gotländska näringslivet.
1945 års gotlandsutredning kom fram
till att merkostnaden var 18 kronor per
ton. Man kanske kan ta detta som en
bakgrund till den besvärliga befolkningssituation
som Gotland befinner sig i.
Från Gotland flyttar varje år en stor
mängd människor. Jag kan nämna att
under årets tre första månader har med
det stöd som lämnas över länsarbetsnämnden
försvunnit 250 arbetare. Om
man lägger till det tal, som man brukar
göra för att få fram hur pass många
som berörs, blir alltså situationen betydligt
allvarligare.

För att i någon mån kunna motverka
avflyttningen, som tenderar att gå allt
snabbare — om vi kommer ned till ett
alltför lågt befolkningstal på Gotland,
kommer det att medföra betydande kostnader
för fastlandet, ty vi kan inte avfolka
Gotland helt, efter vad jag kan
förstå — erfordras att man får bättre reguljära
förbindelser och att man får
dessa reguljära förbindelser till en kost -

hamn

nåd som inte överstiger de kostnader
man har på fastlandet på motsvarande
fraktavstånd.

I syfte att söka nedbringa kostnaderna
har jag tillsammans med några kamrater
i riksdagen väckt en motion, vari
vi hemställt att statsbidrag till utbyggnad
av Visby hamn skulle utgå med ett
belopp motsvarande hela kostnaden för
utbyggnaden av första etappen. Sjöfartsstyrelsen
har föreslagit att statsbidraget
för Visby hamn måtte utgå med 90 procent
av kostnaden. Sjöfartsstyrelsen finner
skäl föreligga att frångå de eljest gällande
statsbidragsbestämmelserna.

Utskottet har avstyrkt motionen, men
det finns i utskottets motivering vissa
utfästelser för en framtida välvillig behandling
av detta ärende. Utskottet säger
att vad beträffar Visbyfallet »torde
vissa skäl kunna anföras för att frångå
de fastställda bidragsreglerna — sådana
skäl har sjöfartsstyrelsen ansett föreligga».
Utskottet säger vidare att hamnbyggnadsprojektet
har ett visst samband
med de förslag som den s. k. lokala
gotlandskommittén kan komma att framlägga
och att det därför torde få ankomma
på Kungl. Maj:t att då underlag för
en slutlig bedömning av bidragsfrågan
föreligger framlägga de förslag som kan
anses motiverade. Denna s. k. lokala
gotlandskommitté har tillkommit på initiativ
från Kungl. Maj :t. Det var under
den tid denna angelägenhet lydde under
kommunikationsdepartementet som det
anordnades en sammankomst inför
landshövdingen i Gotlands län, där man
tillsatte denna kommitté. Kommittén har
arbetat med bidrag från statsmakternas
sida bl. a. vad beträffar ersättning
till ordföranden. Beträffande denna s. k.
lokala gotlandskommitté, som alltså är
tillkommen på initiativ från statsmakternas
sida, och dess förslag kan jag
nämna att slutgiltiga förslag kommer att
avlämnas någon av de närmaste dagarna.

I hamnfrågan överlämnade kommittén
en skrivelse till länsstyrelsen i Gotlands
län i september månad 1959. Jag har en
genomslagskopia av denna skrivelse i
min hand. I denna skrivelse säger kom -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 125

mittén att den fartygstyp som kommittén
avser att förorda »inte kommer att
utgöra hinder för att påbörja arbetena
på etapp I i den generalplan som föreligger
för om- och utbyggnad av Visby
hamn». Det heter i skrivelsen vidare:
»Det synes kommittén angeläget att frågan
om statsbidrag till täckande av kostnaderna
för hamnens om- och utbyggnad
tages upp till alldeles särskild prövning
av statsmakterna. Enligt vad kommittén
erfarit, ligger redan nu hamnavgifterna
i Visby på en särskilt hög nivå,
och det är av betydelse att dessa nedbringas.
» Kommittén anför sedan att den
anser starka skäl tala för »att frågan
om statsbidraget till kostnaderna för erforderliga
ombyggnadsarbeten i Visby
hamn behandlas i särskild ordning och
ses ur annan synvinkel, än vad gällande
författningar ger möjlighet till».

Det förslag, som kommittén nu kommer
att framlägga, kommer alltså att innebära
en fartygstyp som vi tror skall
vara en rationell lösning när det gäller
den reguljära trafiken. Det är också en
fartygstyp som tyvärr nödvändiggör en
utbyggnad av Visby hamn i enlighet
med det förslag som nu föreligger.

De skäl som man efterlyst kommer
alltså att föreligga. Jag tillåter mig därför,
herr talman, att få uttala den förhoppningen
att Kungl. Maj:t vid sin
fortsatta prövning av statsbidragsfrågan
till Visby hamn skall finna dessa skäl
så starka, att förslag kommer att föreläggas
riksdagen, innebärande ett bifall
till de yrkanden som framförts i den motion,
jag har varit med om att väcka.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Då intet yrkande framställts,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt.

Punkten 74

Utskottets hemställan bifölls.

Anslag till byggande av fiskehamnar
Punkten 75

Anslag till byggande av fiskehamnar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Yngve Nilsson (1:187) samt den andra
inom andra kammaren av herrar Nilsson
i Bästekille och Darlin (11:228),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Gunnar Berg och Ernst Olsson (I:
188) samt den andra inom andra kammaren
av herr Levin m. fl. (II: 227), i vilka
hemställts, att riksdagen måtte till
Byggande av fiskehamnar för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
3 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Hermansson m. fl. (I: 189) och
den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i öckerö m. fl. (II:
226), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte till Byggande av fiskehamnar för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 188 och II: 227 samt I:
189 och 11:226, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 500 000 kronor; b)

att motionerna 1:187 och 11:228
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Ivar Johansson, Axel
Johannes Andersson, Pålsson, Jacobsson,
Rikard Svensson, Staxung, Ståhl, Hansson
i Skegrie och Hansson i önnarp

126 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Anslag till byggande av fiskehamnar

samt fröken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att uttskottet bort under a
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:188 och 11:227 samt 1:189
och 11:226, till Byggande av fiskehamnar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 2 000 000 kronor.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Utskottet har med hänvisning
enbart till det statsfinansiella
läget följt departementschefens förslag
och hemställt om ett anslag om 1,5 miljon
kronor, vilket ju innebär en minskning
av 1/2 miljon kronor i förhållande
till anslaget för nu löpande budgetår.

Jag har inte, herr talman, för avsikt
att gå in på detaljer här, då jag är övertygad
om att ytterligare talare kommer
att belysa problemet. Jag skall bara med
några korta ord ange varför jag har
anslutit mig till den reservation som
är avlämnad och som syftar till ett oförändrat
anslag på 2 miljoner kronor.

Skälen för mig har varit följande:
Översynen av 1944 års fiskehamnsutredning
har numera slutförts och visar, att
det på vissa kustavsnitt föreligger ett
starkt behov av fiskehamnsförbättringar
och reparationer av befintliga hamnar.
Sjöfartsstyrelsen bär med ledning av
en inom utredningen upprättad femårsplan
begärt ett anslag på 3 miljoner
kronor, vilket skulle innebära att de
mest angelägna behoven skulle kunna
avhjälpas inom femårsramen.

Behovet av minst oförändrat anslag
för ändamålet synes mig klart dokumenterat.
Därutöver måste jag säga, att jag
hyser bestämda farhågor för att fisket
liksom jordbruket genom det ingångna
sjustatsavtalet och dess konsekvenser är
bland de näringar som kommer i en besvärlig
och trängd situation.

Att under angivna förhållanden medverka
till en ytterligare nedskärning av
anslaget och ett fördröjande av den förbättring
av hamnarna, som fiskerinäringen
enligt min uppfattning så väl
behöver, har jag ej ansett vara försvarbart.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Boman m. fl.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! När man läser utskottets
motivering för sitt yrkande finner man
med någon förvåning, att utskottet formellt
argumenterar för ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag men i själva verket
för det anslag som har begärts av
sjöfartsstyrelsen och som är identiskt
med det belopp, som vi har begärt i en
motion.

Nu har emllertid utskottsbehandlingen
lett fram till ett antal reservanters
yrkande om en kompromiss på 2 miljoner
kronor. Sjöfartsstyrelsens äskande
går ut på 3 miljoner kronor och handelsministerns
äskande på 1,5 miljon.
Kompromissen rör sig om 2 miljoner,
d. v. s. samma belopp som utgår för
innevarande budgetår.

Jag tycker att denna kammare såväl
som andra kammaren, som tidigare
i dag har bifallit reservationen, d. v. s.
kompromissen på 2 miljoner kronor,
skulle kunna acceptera denna gyllene
medelväg. Att beloppet behövs framgår
mer än väl av det argument som utskottsmajoriteten
själv anför. Jag skulle
om utskottsmajoritetens resonemang
vilja säga, att den vet faktiskt inte själv
hur sant den talar, när den konstaterar
att det behövs ett högre belopp än vad
som äskats i Kungl. Maj:ts proposition.

Jag skall belysa det med ett enda
litet exempel från mitt eget hemlän.
Bär finns en fiskehamn som heter Hanö
och som ligger mitt i Hanöbukten. I
dag måste där fiskarna, när de kommit
i land med sina båtar, lägga dem på
sidan för att inte båtarna med kölen i
botten skall slås sönder, då stormen
sätter an. Att gå in i Hanö fiskehamn
med last är ogörligt.

Nu står en ombyggnad av hamnen
på dagordningen. Jag vill inte påstå,
att seger för Kungl. Maj:ts förslag i dag
skulle innebära, att Hanö fiskehamn
aldrig blir reparerad och satt i stånd,
men vad jag hävdar är att det då kommer
att dröja länge. Sjöfartsstyrelsen

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 127

har nämligen under hand meddelat, att
om man inte får högre anslag än som nu
föreslås av Kungl. Maj:t, kommer Hanö
fiskehamn i farozonen — hur länge vet
man inte. Frågan blir skjuten på framtiden.
Det är klart, att inte alla fiskehamnar
befinner sig i det predikamentet
att de är så dåliga som Hanö, men jag
hänvisar till vad utskottsmajoriteten
skriver, nämligen att det är uppenbart
att det behövs en kraftig upprustning
av våra fiskehamnar.

Jag brukar, herr talman, när fiskefrågorna
är på tal i denna kammare,
göra vissa jämförelser med hur statsmakterna
förhållit sig till fisket i andra
länder inom den nordiska kretsen. Jag
skall i dag hänvisa till hur man förfar
i Danmark när det gäller fiskehamnarna.
Visserligen ligger det närmast till hands
att jämföra med Norge, när det är
fråga om statsmakternas förhållande till
fiskerinäringen, men jag tycker att de
siffror som för ögonblicket är aktuella
i Danmark är så belysande, att jag gärna
vill anföra dem nu.

I Danmark beviljas för innevarande år
anslag med inte mindre än 116 miljoner
kronor till upprustning av fiskehamnar.
Av det beloppet går visserligen
103 miljoner till en enda hamn,
men sedan man räknat bort den återstår
ändå 13 miljoner kronor till de
övriga fiskehamnarna i Danmark. Även
om det sammanlagda fångstvärdet ligger
högre för det danska fisket än för
det svenska, framstår det som uppenbart,
att danskarna står skyhögt över
oss när det gäller omsorgen om fiskehamnarna.

Samma blir förhållandet om man
jämför med Norge, där fisket naturligtvis
spelar en större roll för folkhushållet
än det gör i Sverige, men där anslagen
är så höga, att jag inte kan
undgå att göra vissa reflexioner beträffande
intresset för fisket i de två länderna.

Jag tror, herr talman, att jag skall
nöja mig med att anföra detta och rikta
en vädjan till kammaren att beakta
vad som sades av herr Pålsson för en
stund sedan, när han talade om hur

Anslag till byggande av fiskehamnar
viktigt det är att vi i Sverige ser om
vårt fiske inför den hårdnande konkurrens
som förestår. Vi kan nämligen inte
komma ifrån att det svenska fisket kommer
att spela en betydande roll för det
svenska folkhushållet även i fortsättningen.
Men då så är fallet, krävs det
att statsmakterna gör sin insats för fisket
och underlättar för fiskets folk att
utföra sin dagliga gärning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen, som går ut på
ett anslag av 2 miljoner kronor.

I detta anförande instämde herrar
Spetz (fp), Dahl (s), Anders Johansson
(fp), Gustaf Henry Hansson (h), Hermansson
(ep), Magnusson (s), Ernst
Olsson (ep), Rikard Svensson (s) och
Åkesson (fp) samt fru Segerstedt-Wiberg
(fp).

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Sedan jag lyssnat till
herr Bergs anförande finner jag anledning
att lämna kammaren en upplysning.

Frågan om upprustning av den hamn
som herr Berg talade om, Hanö, kommer
enligt vad jag blivit underrättad
om att bli föremål för prövning och
ställningstagande inom de närmaste
veckorna, och beslut kommer då sannolikt
att fattas i ärendet. De omständigheter
som herr Berg i detta sammanhang
anfört kan således inte åberopas
som stöd för ökat anslag under nästa
budgetår utöver vad utskottsmajoriteten
föreslagit.

Herr BERG, GUNNAR, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag ber att få omgående
tacka herr statsrådet för detta besked
beträffande Hanö, men det ändrar inte
mitt resonemang.

Jag sade att Hanö förr eller senare
kommer att bli upprustat, men om jag
ännu en gång får hänvisa till vad utskottet
skriver och vad som anförts i
motionen, är det ändå på det sättet, att
hela vårt fiskehamnsbestånd är sådant,

128 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Anslag till byggande av fiskehamnar
att det inte räcker med 1,5 miljon kronor
om året, herr Lange. Det kräves ett
högre belopp för att man någon gång
skall få bort den eftersläpning som råder
i fråga om fiskehamnarna.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag skall alltså tala på
utskottets vägnar, och det gör jag mycket
gärna, eftersom utskottet här har
tagit en ståndpunkt som -— med all respekt
för handelsdepartementet — ursprungligen
kommer ifrån besparingsutredningen;
jag ser en ledamot av denna
utredning närvarande i denna kammare
förutom den ledamot, som för närvarande
talar.

Vi hade frågan om fiskehamnsbyggandet
uppe till en serie överläggningar i
den trängre krets som besparingsutredningen
utgjorde — en krets som ju möjligen
kan anses vara mindre representativ
från den utgångspunkten att i utredningen,
såvitt jag vet, inte fanns någon
i en hamnstad bosatt person; jag
kan i varje fall inte erinra mig det. Vi
diskuterade, hur fiskehamnsbyggandet
skulle arrangeras och planeras för tiden
framöver. Vi var mycket angelägna
om att vi inte skulle låsa oss fast i en
gången tids sätt att resonera. Vi försökte
få en föreställning om hur fisket skulle
komma att bedrivas, i all synnerhet
det fiske som har betydelse som exportnäring,
och vilka krav detta ställer på
hamnar och hamninrättningar. Jag tror
mig kunna sammanfatta utredningens
ståndpunkt på det sättet, att vi var alldeles
på det klara med att det gällde att
koncentrera det investeringsutrymme,
som kunde tänkas ställas till förfogande,
till ett begränsat antal anläggningar, där
man verkligen kunde räkna med att det
skulle bli ett fiskande av modern typ:
ett rationellt fiskande och ett fiskande
som var i och för sig konkurrenskraftigt.
Från dessa utgångspunkter undersökte
vi möjligheterna att bestämma investeringsutrvmmet
och kom fram till att
man rimligtvis kunde tänka sig att satsa
1,5 miljon kronor om året.

Jag förmodar att dessa resonemang
under alla förhållanden har betytt en
del för departementschefen — också för
den departementschef som mera indirekt
är knuten till fiskets intressen.

Jag vågar alltså påstå, att den ståndpunkt
som utskottet här har tagit är sakligt
riktig. Jag säger inte att någon annan
ståndpunkt är sakligt felaktig, men
jag säger att denna ståndpunkt är riktig.
Den är övervägd mot bakgrunden
av den investeringsbegränsning, som alltid
är nödvändig i ett samhälle och som
för tiden framöver torde kunna anses
särskilt nödvändig.

Jag kan inte tro att vare sig fiskarna
eller någon annan kategori här i landet
kan ha något intresse av att vi driver
fram en överinvesteringskonjunktur med
alla dess följder för fiskarna och för
varje annan kategori, som medverkar
däri. Här har gjorts en avvägning av
vad som är ekonomiskt möjligt och riktigt.
Jag tror att konjunkturutvecklingen
under våren hitintills med vårspurten
i mars och april, konjunkturutvecklingen
under sommaren och den vi tyvärr
måste räkna med under hösten, är
ägnad att understryka det kloka och riktiga
i att här följa utskottet.

Jag ifrågasätter inte deras rätt att ha
en annan ståndpunkt, som råkar bo i
närheten av platser, där det finns fiskare,
men jag ifrågasätter, om de gör
sina vänner bland havets arbetare någon
större tjänst med det överbud, som här
kommer i fråga.

Låt mig sedan göra den vanliga reservationen!
Den där sortens internationella
och skandinaviska jämförelser, som
man ägnar sig åt, säger bra litet. Herr
Berg har nämligen inte på något sätt
redovisat vilka anslag bakåt i tiden som
i Danmark anvisats för byggande av fiskehamnar,
och inte heller vilka anslag
som utgått i Norge. Jag är inte på något
sätt expert på området, men jag vet att
investeringsanslagen i synnerhet i Danmark
är synnerligen ojämna på ett säreget
sätt, och jag är inte heller säker på
att anslagen framöver kommer att bli
sådana som man där hoppas.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 129

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag har för min del mycket
stor respekt för den avvägning som
herr Svärd nyss talade om. Jag tillmäter
den naturligtvis stor betydelse i detta
sammanhang liksom naturligtvis också
när herr Svärd tillämpar den i andra
sammanhang. Men när man talar om
nödvändigheten av en avvägning får det
inte bli ett ensidigt resonemang. För att
de svenska fiskarna skall kunna hävda
sig i den stundande konkurrensen, som
vi vet att våra nordiska grannländer satsar
så hårt på, måste vi vid den nödvändiga
avvägningen också se till att det
svenska fisket och de svenska fiskarna
får de resurser som behövs. Till dessa
resurser hör hamnar, som är tjänliga
för sitt ändamål och som kan underlätta
för fiskarna att gå över från den mindre
båttyp, som fortfarande i stor utsträckning
finns, till större och bättre båtar.
Det är en rationalisering, som är nödvändig.
Det rör sig också här om en avvägning.

Den sakkunskap, som tidigare har
sysslat och alltjämt sysslar med dessa
frågor, har gjort gällande, att också 2
miljoner kronor är för litet och att 3
miljoner kronor om året är ett rimligt
belopp. Nu hävdar herr Svärd, att 1,5
miljon är den rätta siffran enligt hans
bedömning, medan den sakkunskap, som
sysslar med dessa ting betydligt mer än
besparingsutredningen gjorde, har kommit
till en avsevärt högre siffra. Nåväl,
om vi går på det belopp, som jag nyss
betecknade som en kompromiss, har både
parter gjort avkall åt var sitt håll,
och då är inte någon större skada skedd.

Herr SVÄRD (h):

Jo, herr talman, då är den skada
skedd som ligger i en halv miljon. Jag
har inte så gott om pengar, att jag kan
alldeles bortse från betydelsen av en
halv miljon, men det kanske finns andra,
som kan det.

Nu var det inte så, att besparingsutredningen
på något sätt försökt göra om sig
till experter på fiskehamnar, utan utredningen
kallade till sig de skilda exper -

Anslag till byggande av fiskehamnar
ter som fanns. Vad vi diskuterade var,
som jag sade, en koncentration till hamnar,
som skulle möjliggöra övergång till
större och rationellare fartygstyper. Vi
var inte alldeles främmande för tanken
att det skulle medföra besvär av skilda
slag till följd av en koncentration också
av fiskarbebyggelsen.

Får jag fråga om det är alldeles obekant
för herr Berg, att det har byggts
ett antal fiskehamnar, som i icke ringa
grad tjänar uppgiften att vara motorbåtshamnar
för ägare till lustmotorbåtar?

Sedan vill jag, herr talman, bara tilllägga,
om jag inte är fel underrättad, att
man just vid de internationella förhandlingarna
—• jag kallar dem för enkelhetens
skull EFTA-förhandlingarna — försökt
ta all möjlig hänsyn till det svenska
fiskets intressen i olika avseenden, inte
endast i avseende på färsk utan även
på frusen fisk. En tid hade jag personligen
den uppfattningen att EFTA betydde
frusna fiskfiléer, men det var väl en
något överdriven uppfattning.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag kan nog vitsorda, att
det tidigare har gjorts felinvesteringar i
fiskehamnar. Men vad vi diskuterar i
dag, är inte den snö som föll i fjol, utan
vad vi skall göra i framtiden. Det gäller
att få till stånd en rationalisering på området,
som i stället för många mindre
fiskehamnar leder till ett färre antal
större och bättre hamnar, väl lämpade
för sitt ändamål.

När herr Svärd för in EFTA i sammanhanget,
vill jag framhålla, att vi nog
åtminstone i någon eller några punkter
kan ha delade meningar om hur det
svenska fiskets intressen tillvaratagits i
det sammanhanget. Det är just för att man
på det hela taget skall kunna ge fisket
resurser att hävda sig i den konkurrens,
som uppstår till följd av EFTA, som det
är så angeläget att få rusta upp även på
fiskehamnsområdet.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Det var vid inte den snö
som föll i fjol utan i morse, som var så
märkvärdig. Men låt oss avstå från att

130 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. åtgärder för främjande av varuutbytet med främmande länder

resonera om den snö som föll i fjol. Vad
jag är rädd för är att man fortsätter felinvesteringarna
och plottrar bort pengarna
i stället för att sätta in dem där de
verksamt bidrar till konkurrenskraften.
Det är av den orsaken som jag för min
del utan några djupare själskval går på
anslaget 1,5 miljon.

Vad sedan gäller tillgodoseendet av
fiskeintressena vid de internationella
förhandlingarna, kan jag erinra om att
var och en som råkade höra nuvarande
statsrådet Nordlander, när denne talade
om dessa ting, fick ett alldeles bestämt
intryck av att de svenska förhandlarna
gjort vad som över huvud taget var möjligt
att göra. Jag är mycket angelägen
om att få detta sagt. Det kan förefalla
otillräckligt ur den ena eller andra gruppens
synpunkt — det är jag medveten
om — men herr Berg vet lika bra som
jag, att en riktig kompromiss är en överenskommelse
som ingen är nöjd med.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskottets
i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pålsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
75 mom. a, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 62.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Punkterna 76—89

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 90

Ang. åtgärder för främjande av varuutbytet
med främmande länder

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 70 och II: 70, till Åtgärder för
främjande av varuutbytet med främmande
länder för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 200 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 70, av
herr Mattsson m. fl., och II: 70, av herr
Darlin m. fl., hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att förevarande anslag
skulle höjas med 35 000 kronor för
att möjliggöra en planerad utvidgning
av den av Småindustriens exportbyrå
och Småindustriens expertråd bedrivna
verksamheten.

Reservation hade anmälts av herrar
Boman, Ivar Johansson, Axel Johannes
Andersson, Jacobsson, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Ståhl, Hansson i Skegrie,
Nihlfors och Heckscher samt frö -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 131

Ang. åtgärder för främjande av varuutbytet med främmande länder

ken Vinge, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 70 och II: 70, till Åtgärder för främjande
av varuutbytet med främmande
länder för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 1 235 000 kronor.

Herr ÅKESSON (fp):

Herr talman! Som framgår av årets
statsverksproposition, tionde huvudtiteln,
har för nästa budgetår äskats ett
reservationsanslag av 1 200 000 kronor
till åtgärder för främjande av varuutbytet
med främmande länder, varav
103 600 kronor beräknas för den av Småindustriens
exportbyrå och Småindustriens
exportråd bedrivna verksamheten.

Exportrådet har hemställt om en höjning
av denna del av anslaget med
35 000 kronor till 138 600 kronor, varigenog
en personalförstärkning skulle möjliggöras.
Denna sammanhänger med att
exportbyrån ämnar intensifiera deltagandet
i utländska varumässor och med
kravet på ökade insatser från byråns sida
till följd av det utvidgade ekonomiska
samarbetet i Europa.

Särskilt för småindustriens del är det
svårt att utomlands sprida kännedom
om våra produkter. Småindustrien saknar
ofta erfarenhet och finansiella förutsättningar
för det långvariga och dyrbara
arbete, bl. a. i form av deltagande
i internationella mässor och utställningar,
som erfordras. Svensk småindustri
tillverkar många produkter som kan intressera
köpare i andra länder, ökade
allmänna och enskilda initiativ och åtgärder
för att främja varuutbytet med
främmande länder är därför synnerligen
angelägna och brådskande. Småindustriens
exportbyrå har utfört ett mycket
värdefullt arbete på detta område, och
en utvidgning av byråns verksamhet är
riktig och bör inte uppskjutas.

Herr talman! Jag ber, att få yrka bifall
till reservationen av herr Boman
m. fl.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Det är här fråga om ett
anslag på 35 000 kronor. Den föregående
talaren har lämnat nödiga uppgifter om
vad det avser. För utskottet har det
sagts att det inte minst med hänsyn till
den blivande sjustatsmarknaden skulle
vara angeläget med detta anslag. Liksom
i ett tidigare ärende, då denna marknad
skymtat, har utskottet emellertid
ansett att man just nu har svårt att överblicka
betydelsen av dessa frågor och
att man därför bör dröja med ett anslag
av denna karaktär.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkesson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
90, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

132

Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. stöd åt boxningssporten

Då emellertid herr Åkesson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej — 52.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 91—109

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 110

Ang. stöd åt boxningssporten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till fonden för
idrottens främjande för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 11 500 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Carl Albert Anderson och Erik Svedberg
(1:109) samt den andra inom andra
kammaren av herr Kellgren m. fl.
(II: 129),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m. fl. (I: 385) och den
andra inom andra kammaren av herr
Hamrin m. fl. (11:225), i vilka hemställts,
att riksdagen i anslutning till
behandlingen av anslaget till fonden för
idrottens främjande måtte besluta, att
ingen del av detta anslag skulle få disponeras
för stöd åt boxningssporten,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm m. fl. väckt
motion (11:128).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

a) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 128, till Avsättning till fonden
för idrottens främjande för budget -

året 1960/61 anvisa ett anslag av
11 500 000 kronor;

b) att motionerna 1:385 och 11:225
icke måtte av riksdagen bifallas;

c) att motionerna 1:109 och 11:129
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av herr Åkerström, som ansett, att
utskottet bort under b hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
1:385 och 11:225, besluta, att icke någon
del av anslaget till avsättning till
fonden för idrottens främjande skulle
få disponeras för stöd åt boxningssporten.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Motivet för att idrotten
skall få de föreslagna statsmedlen är
dess stora värde ur ungdomsfostrande
synpunkt och dess värde för folkhälsan.
Ingen har något att invända mot detta
anslag, i den mån som det sätts i tjänst
hos dessa goda makter. Dessutom tycker
jag att man kan unna ungdomen att roa
sig i all enkelhet med idrott även utan
så allvarlig syftning som just ungdomsfostrande
och direkt folkhälsobefrämjande.
Något roligt skall de väl också
ha. Idrott och sport kan även den varmt
uppskatta som vuxit ifrån den.

En annan sak är, att vi är många som
inte anser att boxning hör till de folkhälsofrämjande
och ungdomsfostrande
företeelserna. Den är litet för farlig att
roa sig med. Vi har nyligen upplevt, och
vi kommer alldeles säkert att ånyo få
uppleva den ekonomiskt glänsande
show, som utspelas inom den professionella
boxningen i internationella boxningsringar.
Vill kammarens ledamöter
stifta närmare bekantskap med denna
proffsboxning, som kallas the noble art
of selfdefence, så skulle jag kunna rekommendera
det senaste numret av
Readers Digest. Det är en saftig läsning,
mina herrar, men de medicinska synpunkterna
skall jag inte uppehålla mig
vid — det kommer en annan av kammarens
ledamöter att göra betydligt
bättre.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 133

Amatörboxningen sägs ju vara någonting
helt annat. Men det kan väl ändå
inte vara något så förfärligt främmande,
att man inte kan kalla det för en
knopp på samma träd. Även träning för
boxning är onödig, och i många fall har
den till följd direkta skador.

Jag vet mycket väl, att man kallar
mig för en gammal tant, som är knasig i
bollen, vissen i plymen och i stort sett
avig mot ungdomens idrott och sport,
om jag vänder mig emot boxningen, men
jag får väl ta den risken då. Jag vill inte
vara med om att bevilja pengar till
boxning, inte ens utövad som amatöridrott.

Att inte riksdagen skulle kunna bestämma
vart pengarna i detta idrottsanslag
skall gå och inte kunna säga ifrån,
att de inte skall användas för träning i
denna speciella sport, som man väl ändå
får kalla ett legaliserat slagsmål, det kan
jag inte finna vara riktigt. Det är inte
främmande för riksdagens arbetssätt att
vidtaga en sådan åtgärd. Vi har aldrig
förut avhänt oss denna rätt utan gjort
liknande avvägningar många gånger
förr, så man kan inte skylla på det.

Alltså, herr talman, anser jag i likhet
med min namne och frände i andra
kammaren att inte någon del av det anslag
som går till idrottens främjande må
disponeras för stöd åt boxningssporten.
Jag yrkar därför bifall till den reservation
av herr Åkerström, som har fogats
till utskottets utlåtande på denna punkt.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Detta kan ju synas vara
en liten detaljfråga, men för mig är det
inte bara en detaljfråga. Den har sin betydelse.
Det gäller nämligen statligt understöd
åt en verksamhet som leder till
något som är konträrt motsatt det väsentliga
i min dagliga verksamhet som
läkare. Jag tar mig därför friheten att
ta kammarens tid i anspråk en stund
för att tala om denna sak, trots att tiden
är långt framskriden.

När en medicinsk sakunnigutredning
ger ett resultat som går emot ett önsketänkande
hos allmänheten brukar man

<) Första kammarens protokoll 1060. Nr 11

Ang. stöd åt boxningssporten
aldrig vilja godta den utredningens resultat.
Särskilt besvärligt är det när
ekonomiska intressen ligger bakom och
haussar upp önsketänkandet. Någonting
i den stilen föreligger beträffande boxningen.
Där finns det en hel del utredningar
gjorda. Alla vet att boxningen
åstadkommer hjärnskador, som så småningom
blir alltmera framträdande. Det
har man sett talrika bevis på, det har
medicinalstyrelsen uttalat i ett remisssvar,
och det borde stå klart för var och
en. Medicinalstyrelsens uttalande byggde
på en utredning som verkställts av ett
lag om fem svenska läkare, vilka har
gjort mycket noggranna undersökningar
i samband med boxningsmatcher, huvudsakligen
vid juniormästerskapen i
amatörboxning. Det är sant att en annan,
mera omfattande utredning av en
särskilt tillkallad utredningsman är i
gång, men det kan ändå tyckas att det
borde vara tillräckligt med det man redan
vet. Man vill emellertid inte riktigt
tro det. De stora ekonomiska intressena
bakom boxningen vill inte riktigt acceptera
det. Dessa stora ekonomiska intressen
är av betydelse enbart vid den professionella
boxningen, det är sant, och
det anslag som här diskuteras gäller
amatörboxningen, där ekonomiska intressen
inte alls är med i spelet. Men för
den professionella boxningen gäller det
att stimulera allmänhetens intresse för
boxningssporten över huvud taget, och
det sker bland annat genom amatörboxningen.
Som det nu är vill allmänheten
ha boxningen, sensationen kring detta
gladiatorspel, och allmänheten vill inte
godta de fakta som talar för boxningens
farlighet.

Herr talman! Den närmaste orsaken
till detta anförande är en redaktionell
artikel i Tidsskrift för den Norske Laegeforening
för i höstas. Jag vill anföra en
del fakta ur den artikeln, även med risk
för att ännu en gång bli beskylld för
att hålla en medicinsk föreläsning inför
kammaren.

De flesta skadorna vid boxning träffar
hjärnan, och alltjämt inträffar dödsfall
i samband med boxningsmatcher. De
som försvarar boxningen brukar som ar -

134 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. stöd åt boxningssporten

gument anföra, att var och en som deltar
i vilken idrottsgren som helst kan
råka ut för skador och till och med dödliga
sådana. Men om man bortser från
vissa spel med hårda takter, där tacklingar
förekommer då och då, kan man
väl säga att de skador som inträffar i
samband med vanlig idrott beror på rent
tillfälliga olyckshändelser. Vid boxningen
är det inte på det sättet. Där är ett
slag, som skadar eller dödar, inte en
olycklig tillfällighet, utan det är ett slag
som är åsyftat.

Antalet dödsfall i boxningsringen är
inte så litet som flertalet tror. I den
nyssnämnda artikeln uppger man 64
dödsfall under loppet av fyra år. De förekommer
inte bara vid den professionella
boxningen. Av de 64 var 22 amatörboxare.
Tidskriften anser — enligt min
mening med rätta — att detta sannerligen
är ett skrämmande pris att betala
för en sport som gör en skada på hjärnan
till ett mål, ja, till det väsentliga
målet för sporten.

Om boxningen förorsakar dödande
hjärnskador hos några få, så måste den
också förorsaka allvarliga hjärnskador
hos många flera, ty de flesta hjärnskador
leder inte till döden. De kan vara
allvarliga nog ändå.

Det skall villigt erkännas att inte alla
vill tro att så är förhållandet. Det finns
också medicinska undersökare som säger
att ringside-iakttagelser och noggranna
undersökningar i omklädningsrummet
efter kampen inte visar några
positiva neurologiska fynd, inte ens hos
deltagare som har förlorat en rond på
knockout. Detta ger en fingervisning om
vad som har gjort att boxningen har fått
fortsätta så länge. Det beror på att naturen
har utrustat oss med en riklig reserv
av nervceller på högre cerebral nivå.
Den reserven gör det möjligt för den
skallskadade att relativt raskt återhämta
sig utan att ens en noggrann medicinsk
undersökare behöver finna några tecken
på skada. Men stora delar av hjärnan
är stumma. Därför är det felaktigt
att av den omständigheten att man inte
finner någon skada dra den slutsatsen,
att det inte finns någon, att allt är gott

och väl. I själva verket kan skador hålla
sig latenta under loppet av flera år, men
med upprepning av skadorna, något som
den aktive boxaren inte kan undgå, blir
det bara en fråga om tid —- och det
kanske också finns ett visst samband
med den stigande åldern — innan en
fortskridande avtrubbning av vissa av
hjärnans högre funktioner uppträder.
Det blir den karakteristiska sjukdomshistorien
med upprepade knockoutslag,
först utan efterverkningar, senare med
en progressiv avtrubbning av det som
är mest värdefullt i den mänskliga själsfunktionen,
och till slut det psykiska
vraket. Det förloppet är känt och synbarligen
inte så ovanligt.

Den förut omnämnda svenska undersökningen,
som inte precis riktade sig
mot dessa sena skador utan sysslade
med uppgiften att försöka finna tecken
på tidiga skador, fann kliniskt eller
med elektroencefalografi, d. v. s.
elektrisk registrering av hjärnans funktioner,
iakttagbara rubbningar — eller
bådadera — hos 36 av 75 amatörboxare
i samband med de nämnda matcherna,
sammanlagt 102 matcher. Det var
ganska små matcher som, om jag inte
minns fel, omfattade vardera tre ronder
om två minuter.

Även en annan elektroencefalografisk
undersökning visade ett oroande vanligt
fynd av abnorma kurvor. Särskilt unga
boxare var sårbara, speciellt efter upprepade
ronder med korta intervaller. Det
behövs inte att vederbörande fått knockout
för att påvisbara skador skall uppträda.

Den norska tidskriften fortsätter:
»De medicinska argumenten mot boxning
är nu så starka, att vi som läkare
har en klar plikt att kämpa för dess
fullständiga avskaffande.» Jag delar denna
uppfattning. Men här kommer man
i strid med de ekonomiska intressena.
Under de allra senaste dagarna har vi
i tidningspressen sett, vilka enorma belopp
det kan röra sig om. Och vad betyder
inte boxningen ekonomiskt för
tidningspressen. I stället för att försöka
dämpa intresset för boxningen
haussas det inför de stora matcherna

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 135

upp till allra högsta nivå. Det kan inte
vara rätt.

Vad kan vi då göra? Kontrollorgan
och medicinsk övervakning kan minska
skadorna, och gör det också, men de
kan inte förändra det faktum att huvudmålet
för boxaren är att sätta ur
funktion det viktigaste och mest känsliga
organet i människokroppen, det som
gör människan till människa. Och det
kan också inge en falsk känsla av säkerhet.
Läkare kan varna boxare,
idrottsledare och sportentusiaster från
att utsätta ynglingar för skador, som
så småningom kommer att framträda i
hjärnan.

Det kan i det sammanhanget vara av
intresse att anföra de försiktighetsregler,
som de nyss omtalade svenska läkarna
föreslog för boxarna. De föreslog
att uttagning till mästerskapsmatcher
skulle ske genom uttagningstävlingar
inom distrikten för att minska
antalet deltagare och antalet matcher vid
själva huvudtävlingarna. Det borde åtminstone
minska risken för ackumulerade
skador, menade man. Boxarna borde
beredas bättre möjligheter att återhämta
sig mellan möjliga hjärnskador.
Vidare föreslog de att de läkare, som
övervakar boxarna, borde göra en noggrannare
undersökning rörande graden
av minnesförlust och andra tecken på
hjärnskador som boxarna företer efter
hårda matcher. Därigenom skulle det
bli möjligt att på ett mera effektivt sätt
ta bort boxarna från ringen.

Är det någon som menar, att dessa
föreskrifter inte tyder på att dessa läkare,
som studerat denna sak, anser att
boxningen är förenad med betydande
risker?

I Belgien antog l’Academie Royalc
Beige de Medicine 1954 enhälligt en resolution
som fördömde boxningen, vilket
ledde till att regeringen införde
stränga lagbestämmelser mot denna
sport. Jag har genom den belgiska ambassaden
försökt att få tillgång till dessa
lagbestämmelser men tyvärr ännu inte
fått fram dem. I Island lär man också
ha lagar, som förbjuder boxning över
huvud taget. Är det för mycket att liop -

Ang. stöd åt boxningssporten

pas att det isländska och det belgiska
exemplet kommer att få efterföljd på annat
håll, innan televisionspubliken, barn
och vuxna, får se en ung och förhoppningsfull
yngling slås ihjäl med förloppet
framställt i hela dess skrämmande
bild på televisionsrutan. Det har redan
hänt i Amerika, och det har hänt under
läkarövervakning, Gud bevars.

Nu säger man att det här anslaget
går till en boxning av helt annan art.
Man har skyddshjälm på huvudet, man
får minuspoäng för knoekoutslag och
det hela sker under läkarkontroll. Men
slagen träffar ändå huvudet, och det
finns ingen som kan bestrida, att upprepade
dylika traumata medför skador
på hjärnan, även om varje skada inte
är så svår, och övningen, träningen riktar
in intresset på den olämpliga form
av idrott, som boxningen enligt min bestämda
övertygelse är.

Det sägs också att det finns en kategori
av ungdom, som inte kan fångas
upp till föreningsliv och som inte kan
räddas från nedbusning och ungdomskriminalitet
på annat sätt än genom att
intresseras för boxningen. Jag tycker
det är dåligt betyg åt dem som vill vara
med om och arbeta med den viktiga
samhällsuppgift som fostrande och ledande
verksamhet bland ungdomen utgör.

Herr talman! Det är klart att jag också
yrkar bifall till den vid punkten fogade
reservationen av herr Åkerström.
Man hänvisar i utskottsutlåtandet till
tidigare utlåtanden, där man har sagt
att riksdagen inte skall direkt fördela
pengarna som lämnas till Riksidrottsförbundet.
Man hänvisar vidare till den utredning
som pågår och vill inte vidta
någon åtgärd i avvaktan på denna utrednings
resultat.

Herr talman! De förhållanden som
jag har omnämnt i det föregående gör
det för mig naturligt att man bestämmer
sig för att inte bevilja bidrag till
boxningen i avvaktan på vad utredningen
säger. Skulle den ge det svaret, att
boxningen är ofarlig och inte heller
medför några skador, skall också jag
vara med om att bevilja anslag till box -

136 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. stöd åt boxningssporten

ningen. Men jag är övertygad om att
en utredning, som skulle komma till det
resultatet, måste göra våld på sanningen.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har mycket stor
respekt för den uppfattning som den
siste talaren framfört och mycket starkt
dokumenterat. Jag tror också att bakom
utskottets utlåtande står flera ledamöter
som delar hans uppfattning.

Men utskottet har inte velat gå in på
frågan om hur idrottsanslaget skall fördelas.
Det kan tänkas att en sådan
granskning från riksdagens sida skulle
kunna medföra även andra besvärliga
problem, som man helst vill slippa undan.
På statsutskottets förslag beslöt
också riksdagen 1957 att uttala, att riksdagen
icke borde —- hur man än ser på
frågan om boxningssportens skadeverkningar
—- lägga sig i fördelningen av
idrottsanslaget. Den uppfattningen hävdar
utskottet alltjämt, och det finns
så mycket större skäl att göra det nu
som den 1957 begärda eller i varje fall
omtalade undersökningen just nu bedrivs
av en av herr Kaijsers kolleger.
Man vill naturligtvis gärna ta del av det
material han kan tillhandahålla, innan
man tar stämning till frågan om riksdagen
skall helt avstänga boxningssporten
från möjligheten till detta stöd genom
idrottsförbundet. Jag tror att man
gör klokt i att vänta på resultatet av
den undersökningen, när man inte tidigare
har ingripit; resultatet bör ju också
kunna föreligga rätt snart.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort genmäle: Herr

talman! Om det är riktigt att en
del av utskottets ledamöter står bakom
de synpunkter som herr Kaijser här
framfört, så förefaller det mig egendomligt
att man ändå anser sig kunna bevilja
medel till utövandet av en sport
som enligt dessa utskottsledamöters egen

mening har skadeverkningar. Det primära
är väl att skadeverkningar dock är förbundna
med utövandet av boxning. Hur
pass stora de är kommer att framgå av
den utredning som är i gång, men redan
av utskottets utlåtande framgår ju att
boxningsförbundet skall »följa boxningssportens
skadeverkningar» — det står
alldeles uttryckligt, att skadeverkningar
förekommer. Att då behöva vänta med
att dra in anslagen till en sport som
man vet har skadeverkningar, det förefaller
mig ganska egendomligt. Om de är
medelstora, större eller enorma, det har
väl mindre betydelse när man vet att
de förekommer.

Herr GILLSTRÖM (s) kort genmäle:

Får jag bara påpeka, herr talman, att
riksdagen beviljar ett klumpanslag till
idrotten men inte något speciellt anslag
till boxningssporten. Ansvaret för fördelningen
av detta anslag lägger man på
Riksidrottsförbundet; och hittills har
idrottsförbundet lämnat en mindre del
av anslaget även till boxningssporten.
Kanhända blir det en gång nödvändigt
för riksdagen att säga ifrån, att idrottsförbundet
bör sluta upp med anslagsgivningen
till boxningen, men tills vidare
gäller ju, att riksdagen inte lägger
sig i hur anslaget fördelas.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Om man här framträder
som försvarare av boxningen, kan man
möjligen anses vara på något sätt egenartad
— den som har lyssnat till herr
Kaijers olyckskrönika får ju närmast
i tankarna att det är en fruktansvärt
farlig sport som riksdagen här vill lämna
bidrag till. Nu är det, som herr Gillström
redan sagt, Riksidrottsförbundet
som fördelar pengarna mellan de olika
specialförbunden, och Riksidrottsförbundet
har ansett att Svenska boxningsförbundet
bedrivit en verksamhet som i
många avseenden visat sig gagnelig för
ungdomar.

De exempel, som herr Kaijser här
radat upp, är ju hämtade dels från en

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 137

norsk läkartidning, dels från Belgien,
dels — och troligen framför allt — från
den amerikanska proffsboxningen, som
ju inte på något sätt får jämföras med
vår svenska amatörboxning. Men om man
som herr Kaijser önskar att den svenska
boxningen skall stå under läkarkontroll,
så är det ju värdefullt om Svenska boxningsförbundet
får medel just för att
kunna konsultera de svenska läkarna.

Den amatörboxning som bedrives här
i landet har ju inte alls den karaktär som
herr Kaijser gör gällande, när han säger
att skador på hjärnan är ett väsentligt
mål för boxningen. Så är inte alls fallet.
Amatörboxningen är ju inte bara själva
boxningsmatchen —- den omfattar ännu
mer gymnastik och olika kroppsövningar
över huvud taget. Det finns massor
av ungdomar som har kontaktsvårigheter,
som det är svårt att få med i ett
ordnat föreningsliv av något slag men
som genom boxningen har kommit med
i samhällsgagneliga sammanhang; den
saken kan man icke förneka.

De som lyssnade till herr Kaijser kunde
nära nog få uppfattningen att boxning
är någonting där man går fram
med knogjärn och dylikt. Så är det ju
inte alls. Inom amatörboxningen vidtages
åtskilliga skyddsåtgärder i syfte
att förebygga skador på dem som utövar
boxningen.

Men jag anser att det inte är riksdagens
sak att avgöra anslagsfördelningen,
utan det bör de idrottsliga myndigheterna
få göra. Skulle riksdagen börja
dissekera de olika idrottsgrenarna och
säga att den ena grenen är farlig och
den andra ofarlig, så bleve det ett ganska
besvärligt arbete. Ishockeyn har sina
faromoment, fotbollen sina. Praktiskt taget
alla idrottsgrenar uppvisar olycksfall.
Att olycksfall förekommer inom
boxningen har på något sätt kommit i
var mans mun, medan man samtidigt på
allt sätt eftersträvar att få möjligheter
att visa boxningen.

För närvarande pågår en mycket
intensiv kamp för att i svensk radio
få sända en stor match, som skall gå i
Amerika under juni månad. Vad den utsändningen
inför svenska folket kommer

Ang. stöd åt boxningssporten
att kosta är betydligt mer än vad Svenska
boxningsförbundet eventuellt får av
de pengar vi här skall anvisa. Det var
en stor del av den svenska nationen som
satt uppe en minnesrik sommarnatt förra
året för att höra resultatet av en
match, vilket visar att boxningsintresset
är mycket stort inte bara bland dem
som utövar eller har utövat boxningssporten
utan även bland många andra
som inte är lika rädda för denna sport
som en del i riksdagen är.

Jag tror inte vi skall uppförstora de
risker och faror som boxningen medför.
Jag vet att det i denna kammare sitter
en handfull ledamöter, som i sin ungdom
till och med var mycket skickliga
och mycket framstående boxare, och
jag kan inte märka att de är mer skadade
än de som aldrig har boxats.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Herr Birger Andersson
sade till en början att jag hämtade mina
uppgifter helt och hållet från amerikanska
källor. I det allra väsentligaste byggde
jag uppgifterna på ett arbete, som rör
studier gjorda på svenska amatörboxningsmatcher,
studier som är ordnade i
samarbete med Svenska boxningsförbundet
och delvis bekostade av Sveriges
riksidrottsförbund. Det är där man funnit
att 36 av 75 boxare företedde antingen
kliniska eller elektroencefalografiska
förändringar i anslutning till matcherna.
Det finns ju en annan sådan där
»gymnastisk» idrott, där man får tillfälle
att öva sina krafter men där ändå syftet
inte är att åstadkomma en hjärnskakning,
vilket tycks vara det finaste man
kan åstadkomma, att döma av liur det
låter när det blir en knockout; då har
jag hört sägas att publiken lär skrika
alldeles särskilt högljutt. Det är brottningen.

Jag vill gärna erkänna att jag har haft
tillfälle att se många olycksfall i samband
med olika idrotter, även sådana
idrotter som jag tycker är alldeles utomordentligt
tjusiga, som t. ex. vid back -

138 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. stöd åt boxningssporten

hoppning, där det på en vecka hände sig
att en gosse bröt nacken av sig i guppet
och en annan av en vindpust kastades
ut i skogen och fick en svår hjärnskada
och några andra frakturer. Jag
har också sett många skador i samband
med fotboll. Jag sade i det föregående
anförandet att det i vissa spel kan vara
hårda takter med tacklingar, men de
flesta skadorna vid dessa idrotter beror
på rena olycksfall. Det är skillnaden mot
förhållandena vid boxningen.

Jag skulle vilja säga några saker till.
Den ena är att herr Birger Andersson
just representerar det där önsketänkandet,
som inte vill acceptera sådana medicinska
undersökningar som strider
mot vad man helst skulle vilja se att
det är. Jag hade förkortat mitt första
anförande rätt mycket, men jag vill nu
säga att jag uppskattade att Sveriges Radio
inte i televisionen utsände den
match i somras, som herr Birger Andersson
talade om, mellan Ivar Johansson,
nej förlåt Ingemar Johansson och en
annan stackare som — om jag läste tidningarna
riktigt — efter matchen såg så
dålig ut, att man verkligen kunde oroa
sig för att han fått livsfarliga skador.

Jag vet att herr Birger Andersson har
bedrivit boxning i sin ungdom; det har
han berättat för mig. Jag tycker att han
är en väldigt tjusig och trevlig karl, men
tänk hurudan han hade varit, om han
inte hade boxats i sin ungdom!

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Med all respekt för läkaren
Kaijser vill jag inte precis skriva
under att jag skulle ha varit annorlunda
om jag inte hade boxats litet en gång
i min ungdom. Det var inte alls så där
farligt, utan jag tror nog att den där
sporten i stor utsträckning bidrog till att
jag fick förståelse för kroppsövningar
och liknande, en sak som i varje fall för
mig var rätt angelägen, eftersom jag då
hade ett hårt och enformigt kroppsarbete.

Herr Kaijser meddelade — och det var
ju glädjande att höra — att den läkar -

undersökning som hans uppgifter byggde
på har gjorts vid amatörboxningar
här i Sverige, där Svenska boxningsförbundet
har anlitat läkare för att undersöka
i vad mån boxningen påverkar de
i den deltagande. Det tyder ju på att
Svenska boxningsförbundet mycket allvarligt
ser på denna sport och inte låter
någonting ske som icke skall ske.
Det visar ju också att det är en väsentlig
skillnad på den svenska amatörboxningen
och den proffsboxning som förekommer
i Förenta staterna.

Att Floyd Patterson när han blev
knockad, som det heter på idrottsspråk,
vid den där matchen förra året skulle ha
tagit allvarlig skada, motbevisas ju av
att han nu är fix och färdig att åter
träda upp i ringen och att den amerikanska
boxningsexpertisen tror att han
är mogen att segra över Ingemar Johansson.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Sedan jag har blivit
uppmärksamgjord på att man inte endast
kan bli statsråd utan också kan vara
det i, om jag inte minns fel, 18 år efter
att ha varit en framstående boxare, har
jag ingenting emot att ge Riksidrottsförbundet
obeskuren rätt att använda de
anslagna pengarna. Jag uttalar förhoppningen
att vi från det hållet får många
statsråd med lång tjänstetid framöver.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt,

Därefter gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande mom. b
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den av herr Åkerström
vid punkten avgivna reservationen; och

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 139

förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
110 mom. b, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Åkerström vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 42.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. c hemställt.

Punkten 111

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 112

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Avsättning till lotterimedelsfonden
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
anslag av 24 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist (1:24) och den andra inom
andra kammaren av herr Chrislenson i
Malmö (II: 38), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte besluta att öka avsättningen
till lotterimedelsfonden för budgetåret
1960/61 med 15 procent,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Torsten Andersson m. fl. (I:
380) och den andra inom andra kammaren
av herr Wahlund (11:457), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, dels
om åtgärder och förslag snarast till genomförande
av kulturfondsutredningens
principbetänkande beträffande lotterimedlens
användning och fördelning, dels
om förslag att den föreslagna fonden för
särskilda kulturella ändamål skulle erhålla
ett väsentligt förhöjt grundbelopp,
eventuellt genom ett engångslotteri, samt
om att —• därest en dylik fond inrättades
— densamma i likhet med teater- och
musikfonden skulle administreras av
ecklesiastikdepartementet, dels ock om
framläggande av förslag till nästa års
riksdag om avsättning till lotterimedelsfonden
med minst 25 % av lotteriinkomsterna
att fördelas till den föreslagna
teater- och musikfonden samt till
fonden för särskilda kulturella ändamål.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att rikdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:24 och 11:38, till Avsättning
till lotterimedelsfonden för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av
24100 000 kronor;

b) att motionerna I: 380 och II: 457
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Vid punkten hade reservationer avgivits,
utom av andra,

a) av herrar Ivar Johansson, Pålsson,
Hansson i Skegrie och Hansson i önnarp,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskot -

140 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden

tet bort under b hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 380
och 11:457, i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla

1) om åtgärder och förslag snarast till
genomförande av kulturfondsutredningens
principbetänkande beträffande lotterimedlens
användning och fördelning;

2) om förslag att den föreslagna fonden
för särskilda kulturella ändamål
skulle erhålla ett väsentligt förhöjt
grundbelopp, eventuellt genom ett engångslotteri,
samt om att — därest en
dylik fond inrättades — densamma i
likhet med teater- och musikfonden
skulle administreras av ecklesiastikdepartementet; 3)

om framläggande av förslag till
nästa års riksdag om avsättning till
lotterimedelsfonden med minst 25 % av
lotteriinkomsterna att fördelas till den
föreslagna teater- och musikfonden samt
till fonden för särskilda kulturella ändamål; b)

av herr Bergman, som dock ej antytt
sin mening.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Under denna punkt har
avgivits en reservation som upptar yrkandena
i motionerna I: 380 och II: 457
och i vilken hemställes i huvudsak följande: 1)

Åtgärder och förslag till genomförande
av kulturfondsutredningens principbetänkande
beträffande lotterimedlens
fördelning och användning.

2) Att fonden för särskilda kulturella
ändamål skall erhålla ett väsentligt förhöjt
grundbelopp samt ställas under
ecklesiastikdepartementets administration.

3) Framläggande av förslag till nästa
års riksdag om avsättning till lotterimedelsfonden
med minst 25 procent av lotteriinkomsterna.

I detta sammanhang kan följande förtjäna
anföras. De förslag som 1948 års
kulturfondsutredning framlade i sitt år
1955 avgivna betänkande har sedan dess
icke tagits upp av statsmakterna med undantag
för en successiv anslagshöjning.

Kulturfondsutredningens förslag liksom
remissinstansernas önskemål och yrkanden
har sålunda hittills ej föranlett
Kungl. Maj:t att vidtaga åtgärder i förberedande
syfte. Frågan om en mera ändamålsenlig
och rättvis fördelning av
lotterimedlen är alltjämt olöst. Även om
riksdagens ursprungliga principbeslut av
år 1938 om en lika delning av lotterimedlen
mellan budgeten och lotterimedelsfonden
i nuvarande statsfinansiella
läge ej torde kunna fullföljas, kvarstår
likväl möjligheten att anvisa en fördelningsgrund
som ger större rättvisa åt
skilda kulturändamål än den nuvarande
ordningen. Sedan höstriksdagen 1939 på
grund av beredskapsläget upphävt beslutet
om lika delning, har avsättningen
till lotterimedelsfonden varierat rätt avsevärt,
från lägst 8 å 9 procent till nu
cirka 20 procent. För budgetåret 1960/61
föreslås sålunda av beräknade 115 miljoner
kronor en avsättning av 24,1 miljoner
kronor. Om 1938 års riksdagsbeslut
fortfarande hade tillämpats skulle
avsättningen till fonden ha uppgått till
57,5 miljoner kronor, vilket kan nämnas
som jämförelse.

Anslagen ur lotterimedelsfonden har
till helt övervägande del utgått till de
större städernas opera-, teater- och musikverksamhet.
En undersökning för en
tioårsperiod visar att av det sammanlagda
bidragsbeloppet har 22,2 procent
kommit landsbygden och de mindre städerna
till del, medan 77,8 procent kommit
de större städerna och då främst huvudstaden
till godo. Det skall medges
att ändamålsfördelningen under senare
år något ändrats till landsbygdens och
de mindre tätorternas fördel, men kvar
står att många behov och önskemål fått
stå tillbaka för de såsom »fasta» betraktade
ändamålen i storstäderna. För
åstadkommande av åtminstone något
större rättvisa torde en avsättning av
minst 25 procent av lotteriinkomsterna
vara ett mycket rimligt krav.

Herr talman! Jag skall inte förlänga
mitt anförande vidare utan jag lämnar
detaljerna i övrigt och yrkar bifall till
den vid punkten 112 avgivna och med
a betecknade reservationen.

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 141

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag har antecknat en
blank reservation vid denna punkt, vilket
jag gjort för att få tillfälle att framföra
några reflexioner i väntan på att
Kungl. Maj:t skall ta ställning till och
redovisa det förslag som kom 1955 ifrån
1948 års kulturfondsutredning.

De medel som staten beviljar till
framför allt teatrar, orkestrar och liknande
verksamhet har vi nu år efter år
måst öka med ett par miljoner. Jag är
inte så säker på att ökningen har varit
tillräcklig, men i varje fall har den
varit märkbar sedan lång tid tillbaka.

Vi vet också att teatrarnas och föreställningarnas
antal ökar liksom även
kostnaderna för teaterverksamheten
ökar. Det gör att den ordning som hitintills
gällt för att fördela dessa anslag
nu bör ses över så att man får ett rejälare
tag över denna för det allmänna
nu rätt dyrbara verksamhet.

Som det nu är ordnat, har Kungl.
Maj:t ett av ecklesiastikdepartementet
tillsatt teaterråd, som granskar och förordar
anslag till teatrarna, varefter
Kungl. Maj:t tar ställning och beslutar.
Det är ju en ordning som inte kan anses
vara tillfredsställande. Jag tror att
man behöver större stabilitet och kontinuitet
i anslagsgivningen samt framför
allt ett fastare grepp över den verksamhet
som anslagen går ut till och en bättre
bild över om anslagsfördelningen är
sakligt betingad.

Det förslag, som kulturfondsutredningen
kom med, hade ju en hel rad
förtjänster jämfört med den ordning
som gäller. Enligt utredningens förslag
skulle det skapas två nämnder som skulle
ha att pröva anslag dels till teatrar
och orkestrar, dels till andra kulturella
ändamål. Nämnderna skulle få en
fastare konstruktion än det nuvarande
teaterrådet. Detta skulle medföra en
större stabilitet, och det skulle vara
föreskrivet att lotterimedlen skulle anslås
efter förslag från dessa nämnder.
Personligen har jag den uppfattningen
att det vore klokt om dessa nämnder
även fick överta ansvaret att besluta
om medlens fördelning. Vi har vid alla

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden
den erfarenheten att om man skall ta
det slutliga ställningstagandet till en anslagsfråga
och inte bara ge ett råd, blir
också ansvaret för ställningstagandet
större. Jag tror att det vore särdeles
lyckligt att få en sådan ordning genomförd.
Det blir i så fall också möjligt
att få en annan form för redovisningen
av dessa medels disposition än
vad som nu är fallet, nämligen i »Vad
i rikets styrelse sig tilldragit», där vi
kan se hur pengarna har gått ut olika
år till olika teatrar i klumpsummor
utan att vi har någon offentlig insyn i
hur anslagen motiveras. Kungl. Maj:t
är ju ibland i den behagliga situationen
att inte behöva motivera sina beslut,
men det finns anledning förmoda, att
om man hade en nämnd, motiveringen
skulle ske under mera offentlig insyn
än som nu är möjlig. Jag tror att både
de anslagsbeviljande myndigheterna,
alltså det allmänna, och den verksamhet
som anslagen går ut till skulle ha
nytta av en sådan ordning. Man skulle
få större planmässighet och kontinuitet
i arbetet, och vi vet ju att planmässighet
befrämjar ekonomien. Större
trygghet är framför allt en väsentlig
sak för detta slags verksamhet. Alla de
diskussioner som vi här hör varje år
om skådespelarlöner och om pengar till
landsbygden och till lösande av olika
teatrars tillfälliga ekonomiska kriser
skulle då kunna få en helt annan grund
än de har nu, när vi mera allmänt talar
om dessa saker. Jag skulle därför
varmt vilja vädja till handelsministern
och kanske även till ecklesiastikministern
— hos vilken ärendet sakligt hör
hemma, även om det nu handläggs av
handelsministern — att titta på denna
utredning, som nu legat många år i handelsdepartementet,
och redovisa sitt
ställningstagande, så att riksdagen får
pröva hur frågan om statens ekonomiska
bidrag till teaterverksamheten i
framtiden skall ordnas. Vi kan lugnt
utgå från att anslagsbehovet kommer att
stiga, och då är sådana åtgärder så
mycket mera motiverade.

Det är inget fel, att man får in pengarna
till detta ändamål genom lotteri, men

142 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden

det vore väl riktigare, om anslagsfördelningen
avlägsnade sig så mycket som
möjligt från sättet att ta in pengarna.
Kanske det är litet elakt sagt. Jag vill
inte säga, att fördelningen är ett lotteri,
men man bör sträva efter motsatsen.
Jag tror att vi kan uppnå det, om vi
får en sådan ordning som kulturfondsutredningen
föreslog med det tillägget,
att dessa nämnder också får beslutanderätten.
Denna läggs då utanför Kungl.
Maj:ts kansli, så att det också i det avseendet
blir en likartad ordning som
vid annan anslagsgivning. Vi har paralleller
i de vetenskapliga forskningsråden
och många andra fall, där det visat
sig att dylik verksamhet kan skötas
smidigt och enkelt på detta sätt.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! När man tittar litet närmare
på årets statsverksproposition, finner
man ju att intresset för kultursidan
är bättre tillgodosett än tidigare, och det
är med glädje man kan konstatera att
detta intresse också återspeglas i krav
på ökade anslag på den kulturella sidan
av vår verksamhet. Detta tar sig kanske
framför allt uttryck på åttonde huvudtiteln,
och vi kommer väl senare att få
behandla ärenden som kan falla under
den rubriken. Men den huvudtitel som vi
här behandlar tar också upp anslag till
det kulturella arbetet, och det kan man
också konstatera med glädje. Detta anslag
har också ökats, herr talman, men
om man granskar det närmare finner
man, att det huvudsakligen är automatiska
stegringar och att ett mycket stort
belopp som här äskas går till den stadsteater
i Stockholm som tidigare blivit
nämnd.

När utskottet här i alla fall avstyrker
bl. a. en motion, som jag har framlämnat
i denna kammare, stöder sig utskottet
på det statsfinansiella läget, liksom
utskottet gjorde förra året, när vi motionerade
i samma syfte. Det är klart, att
det är mycket vanskligt att uttala sig
om det statsfinansiella läget, men man
vågar kanske påstå att läget — tack vare
de ökade inkomster som är redovisade

—- är något bättre nu än förra året, när
utskottet anförde det statsfinansiella läget
som skäl för sitt avslagsyrkande.

Jag vill understryka vad som sagts tidigare,
bl. a. av herr Bergman, att de som
arbetar på detta område har det besvärligt.
De är lågavlönade, och tryggheten
både för dem som svarar för verksamheten
och för dem som står i verksamhetens
tjänst är rent av obefintlig. Man
önskar alltså, att man genom att avsevärt
öka anslaget kunde få till stånd den
trygghet som man gärna vill unna dem.
Jag vill också påminna om att det flyter
in 115 miljoner kronor på lotterierna
och att endast en liten del går till kulturanslag.
Jag tror att man här skulle
kunna göra ett krafttag, och jag är så optimistisk,
att jag tror att det skulle kunna
betyda något för den ungdom som vi
har en del bekymmer för i olika sammanhang
och som man vill hjälpa. Men
när man sedan skall satsa litet pengar
på detta ändamål, är det rätt svårt att
få dem. Det är möjligt att jag överskattar
möjligheterna, men jag tror ändå att
både teatern och konsten i alla andra
former kan ha en rätt stor betydelse. Jag
tror att intresset bland ungdomen är
oerhört mycket större än för t. ex. 20—
30 år sedan, och därför bör man bereda
den större möjligheter när det gäller
dessa sysselsättningar och ta vara på de
värden som gives genom konstutövning.

Jag skall, herr talman, endast yrka
bifall till den motion nr 24 i denna kammare
och nr 38 i andra kammaren, i
vilka hemställes att man för budgetåret
1960/61 skall öka anslaget med 15 procent.
Det som förut här föreslagits avser
ett kommande verksamhetsår.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Lotterifonden är en
egendomlig form av specialdestination
inom budgetens ram. Den drabbas av
precis samma kritik som man ur budgettekniska
och budgetekonomiska synpunkter
både kan och skall rikta mot
varje form av specialdestination. Framför
allt gör denna speciella typ av sådan
destination varje bedömning av sa -

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Nr 14 143

ken mer eller mindre omöjlig. Den flyttar
över bedömningarna till låt mig säga
fel departement.

Specialdestination av detta slag är för
länge sedan en övergiven teknik i alla
länder. Den har en intressant historisk
bakgrund i detta land, en bakgrund som
jag i varje fall inte känner mig särskilt
bunden av. Det ansågs på sin tid vara
synd att dobbla, att anordna lotterier
och spela på lotterier. Detta är ju en för
länge sedan övergiven synpunkt. I vissa
sydamerikanska länder -—■ men vi kan
ju inte jämföra vårt land med dem —
härrör den väsentliga statsinkomsten ur
vissa statslotterier. Där har man vidtagit
den försiktighetsåtgärden att den
som vinner högsta vinsten får en snabb
död, vilket är statsfinansiellt fördelaktigt.

För att göra denna synd mindre anstötlig,
för att förvandla den till vad katolikerna
kallar en from synd, pia fraus,
har man knutit ihop kulturen och lotterispelandet.
Det har blivit mindre tadelvärt
att staten anordnar lotterier, eftersom
detta sker för ett gott ändamål —
för operor, symfoniorkestrar och teatrar
av skilda slag.

Förlåt att jag säger det, men denna
moraliska attityd, som skulle förvandla
handlingens egentliga innebörd, är mogen
att avskrivas så snart som möjligt.
Skall man ha statslotterier — och det
tycks man ju vara mycket intresserad
av — i olika former, skall medlen i vanlig
ordning gå in i statskassan. I den
mån man sedan skall ge bidrag och anslag
till kulturell verksamhet skall dessa
bidrag och anslag behandlas på precis
samma sätt, med samma utgångspunkter
och med samma avvägningsmöjligheter
som alla andra anslag. Den som kräver
ökade bidrag till det ena eller andra
ändamålet skall alltså vara beredd att få
de statsfinansiella konsekvenserna av
sitt anslagskrav öppet redovisade. Det
är mycket lätt att komma ifrån detta genom
att föra ett procentresonemang,
som man så gärna gör.

Jag skulle alltså vilja helt avveckla
hela denna teknik och göra det så fort
som möjligt, men eftersom det inte lär

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden
finnas något underlag för en sådan tankegång
ännu, har jag vid behandlingen
av denna sak i utskottet funnit, att
Kungl. Maj :ts förslag i stort sett är godtagna.
De är hyggligt behandlade i utskottet.
Utskottet har gjort ett antal
skrivningar av sådan art, att det väl
egentligen inte finns mycket att tillägga.

Jag kommer därför, herr talman, att
rösta med utskottet. Jag yrkar bifall till
utskottets förslag och erinrar om att
den som vill ha mera pengar måste skaffa
pengarna någonstans, var de nu skall
skaffas.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av
utskottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

I fråga om mom. a, fortsatte hert
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock
att kammaren skulle bifalla utskottets
hemställan med den ändring, som föranleddes
av bifall till motionerna 1: 24
och II: 38.

Därefter gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. b förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ivar Johansson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pulsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: -

144 Nr 14

Onsdagen den 27 april 1960 em.

Ang. avsättning till lotterimedelsfonden

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10 punkten
112 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ivar Johansson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Pålsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 17.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 113—115

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 116

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60, i vad propositionen avser
försvarsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1959/60, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till kammarens sammanträde fredagen
den 29 i denna månad.

Denna hemställan bifölls.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 23.37.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 28 april 1960

Nr 14 145

Torsdagen den 28 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 22 innevarande
månad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 81, andra lagutskottets
utlåtanden nr 22 och 23, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 18 och 19
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
18 och 19.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 184, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av sockernäringen
i riket.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 26 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Sveningsson under sammanträdet till
herr talmannen avlämnad motion, nr
650, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143, med förslag till ändringar
i regeringsformen m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw