Tisdagen den 25 oktober (Riksdagens protokoll 1966:29)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 29

ANDRA KAMMAREN

1966

25—28 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 oktober

Sid.

Interpellationer av:

herr Bengtsson i Landskrona ang. invandringen av utländsk arbetskraft
till Sverige.........................................

herr Andersson i Storfors ang. erfarenheterna av dricksvatten fluoridering.

.............................................

herr Gomér ang. begärd utredning om en civilrättslig lagstiftning

beträffande mäklarverksamhet.............................

herr Haglund ang. varsel och information om driftsinskränkningar
fru Ryding ang. fortsättning och vidgning av radiouniversitetets

verksamhet..............................................

herr Jansson ang. tolkningen av abortlagens tillämpningsföreskrifter

herr Svenning ang. bostadsförmedlingen ......................

herr Eriksson i Bäckmora ang. bostadsbyggandet i orter som omfattas
av statliga lokaliseringspolitiska åtgärder ............

herr Larsson i Borrby ang. tidpunkten för avskaffande av systemet

med censorer i studentexamen.............................

herr Källstad ang. handledningen av lärarkandidater...........

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustavsson i Alvesta ang. elevers skolplikt vid lockout bebeträffande
lärare........................................

herr Westberg ang. väganslagen för Gävleborgs län...........

herr Fridolfsson i Stockholm ang. skollagens bestämmelse om närvaroplikt
................................................

herr Jansson ang. åtgärder mot brister inom militärsjukvården..

8
9

Torsdagen den 27 oktober

Svar på frågor av:

herr Nordstrandli ang. det organisatoriska underlaget för löneförhandling
.................................................

1 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr ‘29

Nr 29

Innehåll

Sid.

herr Källstad ang. frihet från återbetalningsskyldighet beträffande

vissa studiemedel i samband med lärarstrejken.............. 17

herr Nordstrandh ang. förutsättningarna för undervisningen vid det

nya gymnasiet........................................... 18

herr Wiklund i Stockholm ang. urvalsprinciperna för vård på

sjukhus.................................................. 20

herr Kellgren ang. den allmänna tilläggspensionen för i Sverige

bosatta medborgare från övriga nordiska länder............. 24

herr Oskarson ang. personalpolitiken inom statens järnvägar.... 25

Meddelande ang. plan för kammarens arbete under höstsessionen.. 28

Interpellationer av:

herr Vigelsbo ang. donatorers rätt att utse styrelseledamöter i

vissa fall................................................ 29

herr Nilsson i Tvärålund ang. ytterligare medel för en aktiv lokaliseringspolitik
............................................. 30

herr Sjönell ang. den invandrade arbetskraftens anpassning till

svenska förhållanden...................................... 32

fröken Elmén ang. åtgärder för att förhindra nedläggning av Kars uddens

sjukhus för psykopater............................ 33

herr Källstad ang. utbildningen för juris kandidatexamen vid Göteborgs
universitet......................................... 34

Meddelande om enkla frågor av:

herr Karlsson i Huddinge ang. liberalisering av den nordiska livs medelsmarknaden.

........................................ 35

herr Sjöholm ang. förenkling av beskattningen av här i riket icke

mantalsskrivna utlänningar................................ 35

herr Gustafsson i Stenkyrka ang. klarläggandet av skuldfrågan vid

olycksfall i arbetet....................................... 35

herr Johansson i Skärstad ang. kompensation till studerande för

merkostnader på grund av lärarkonflikt.................... 33

herr Larsson i Borrby ang. regeringens åtgärder för att motverka

rivning av icke saneringsmogna byggnader.................. 35

herr Johansson i Skärstad ang. lämpligheten av dramatisering i TV

av enskilda fall.......................................... 35

herr Lindkvist ang. av arbetskonflikt föranledda höjningar av livsmedelspriser
................................................ 35.

herr Jansson ang. regeringens åtgärder för att motverka rivning av

icke saneringsmogna byggnader............................ 35

herr Gustafsson i Borås ang. utformningen av TV-program avseende
religiösa rörelser................................... 35

Nr 29

Innehåll

Sid.

Fredagen den 28 oktober

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. rätten att nyttja enskild väg............... 36

herr Eriksson i Bäckmora ang. expeditionsavgiften å vissa telefonsamtal,
m. ............................................. 38

herr Lindahl ang. bestämmelserna för resor med charterflyg..... 39

Tisdagen den 25 oktober 1966

Nr 29

Tisdagen den 25 oktober

Kl. 16.00

§1

Justerades protokollen för den 18 och
den 19 innevarande oktober.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Persson i Heden, som vid kammarens
sammanträde den 18 innevarande oktober
på grund av sjukdom beviljats ledighet
från riksdagsgöromålen till och
med den 10 nästkommande november,
åter intagit sin plats i kammaren den 22
oktober.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
130, angående bemyndigande för Kungl.
Maj :t att i vissa fall avstå allmänna
arvsfondens rätt till arv; samt

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 131, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 60 a och 61 §§ kommunala
vallagen den 6 juni 1930 (nr 253).

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning från fullmäktige
i riksbanken angående bemyndigande
för riksdagens förvaltningskontor
att vidtaga vissa ändringar i personalförteckningen
för riksbanken.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Bengtson i Solna, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående den långsiktiga kommunala
investeringsplaneringen, och

herr Nihlfors, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående höjning av anslagen till SECO,
m. m.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Interpellation ang. invandringen av
utländsk arbetskraft till Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Herr BENGTSSON i Landskrona (s),
som yttrade:

Herr talman! Under sista halvåret
1965 förekom en ganska stor okontrollerad
invandring av arbetskraft till vårt
land från länder i södra Europa. Den
svenska arbetsmarknaden hade inte
möjligheter att tillgodogöra sig det nytillskott
av arbetskraft som på detta sätt
tillfördes arbetsmarknaden, trots att efterfrågan
inom vissa arbets- och yrkesområden
var stor. Detta berodde i stor
utsträckning på att den invandrade arbetskraften
inte var yrkesutbildad eller
hade en utbildning som inte efterfrågades
på den svenska arbetsmarknaden.
Resultatet var att stora grupper av framför
allt jugoslaver kom att förläggas i
läger på olika håll i landet i avvaktan
på möjligheter att från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida bereda dem sysselsättning.
Detta visade sig i många
fall ytterst svårt och resulterade i långa
lägervistelser för många immigranter.

I denna situation fann sig de svenska
myndigheterna föranlåtna att för und -

Nr 29

Tisdagen den 25 oktober 1966

Interpellation ang. invandringen av utländsk arbetskraft till Sverige

vikande av situationer av den art som
uppstått, uppta förhandlingar med vederbörande
jugoslaviska myndigheter.
Dessa förhandlingar ledde till en överenskommelse
mellan ländernas regeringar
om reglerad invandring av jugoslaviska
medborgare till Sverige.

Med detta avtal som riktmärke och
med ledning av de ändringar som från
årsskiftet 1965—1966 gjordes i 38 § utlänningskungörelsen
kom invandringen
under årets första del under kontroll.
Under våren och sommaren i år har
emellertid invandringen från sydeuropeiska
länder kommit att ta ny fart
utan att någonting tycks ha vidtagits
från myndigheternas sida för att få densamma
under kontroll. Större delen av
de som nu söker sig hit för att skaffa
arbete reser inte den naturliga och billigaste
vägen från kontinenten till vårt
land, över Trelleborg eller Ystad, utan
reser över Rödby havn i Danmark och
kommer alltså via Danmark till vårt
land. Detta tycks i stor utsträckning
ha satts i system av hitresande arbetssökande
som inte sökt eller erhållit
arbetstillstånd. Att så har kunnat ske
beror på att den danska passpolisen
tydligen saknar erforderliga resurser
för att kontrollera den stora resandeström
som söker sig denna väg. Eller
också måste det bero på att man från
danska passpolisens sida inte anser sig
kunna eller behöva kontrollera vederbörandes
uppgifter om deras försörjningsmöjligheter
i Sverige. Denna okontrollerade
invandring över Danmark
fortsätter, då många som rest hit på
vinst och förlust, lyckats att här skaffa
sig arbetstillstånd. Genom detta har
hemmavarande tänkta Sverige-besökare
uppmuntrats, varefter även dessa kommit
hit utan tillstånd.

Hos de lokala polismyndigheterna i
Sydsverige som fått den första och
största kontakten med problemet har
numera viss tveksamhet utvecklats om
38 § uthinningskungörelsen skall tillämpas
efter sin ordalydelse eller på ett

mera liberalt sätt. Detta därför att rikspolisstyrelsen
vid förfrågan om hur
ifrågavarande paragraf skall tillämpas
meddelat att det synes den inkonsekvent
att svensk polis avvisar någon
som sökt sig hit enbart av den anledningen
att vederbörande efter inresan
i Sverige ansöker om arbetstillstånd.

Efter att i början av året ha fått arbetskraftsinvandringen
under kontroll
genom att man då restriktivt tycks ha
tillämpat bestämmelserna och även avvisat
resenärer, som anlände bl. a. till
Trelleborg utan att ha medel för en
vistelse här som turister, förefaller man
nu helt ha tappat greppet om frågan.

Genom den mer liberala tillämpningen
av 38 § utlänningskungörelsen, som
blivit en följd av rikspolisstyrelsens
tolkning av ifrågavarande paragraf, har
strömmen av sydeuropeer nu tagit sådana
proportioner att någonting måste
göras. De som sökt sig hit och lämnat
sina ansökningshandlingar om arbetstillstånd
stannar sedan ofta kvar här
i landet i avvaktan på myndigheternas
beslut. För behandling av dylika ansökningar
förflyter ofta flera månader, en
tid under vilken man icke sällan anlitar
den svenska socialvården för att
klara sitt uppehälle. I andra fall åter
nära nog svälter man sig fram under
denna första tid. Bostadsfrågan som i
dagsläget inte är särskilt lätt att ordna
får ofta lösas genom att husrum beredes
i rivningsfastigheter eller, vilket
också förekommer, att landsmän bor
tillsammans, ibland många personer i
samma rum. Detta förhållande är ytterst
otillfredsställande, men kan givetvis
inte snabbt avhjälpas av de lokala
myndigheterna.

Situationen på den svenska arbetsmarknaden
har på en del områden kommit
att bli betydligt kärvare än vad fallet
varit tidigare under året. Detta har
medfört stora svårigheter att placera
den arbetskraft som på detta sätt söker
sig till vårt land utan att vederbörande
dessförinnan skaffat sig arbetstillstånd.

Nr 29

Tisdagen den

Interpellation ans;-

Ofta utspelas också tragedier till följd
av de illusioner som brister då lång tid
förflyter utan möjlighet att erhålla sysselsättning.

Från svenska myndigheters sida måste
krafttag till för att reglera den invandring
av icke skandinaver som sålunda
förekommer. Antalet arbetsanmälda
utlänningar är för närvarande rekordhögt.
Över 6 000 utlänningar har
under de tre första kvartalen i år sökt
sig hit utan att dessförinnan ha erhållit
arbetstillstånd. De svenska myndigheterna
måste utforma klara och lättfattliga
bestämmelser för att slutgiltigt reglera
invandringen till vårt land. Det
kan inte te sig tillfredsställande att i
vårt välfärdssamhälle ett skikt av människor,
den nyinvandrade arbetskraften,
skall behöva bo i ofta undermåliga
bostäder och i övrigt leva under förhållanden
som ingen svensk önskar. Att
så trots allt blir fallet beror på det prekära
läge som uppstår då vederbörande,
utan föregående varning redan kommit
hit till landet och de sociala myndigheterna
snabbt måste ordna deras förhållanden.

Ytterligare en sak sammanhängande
med dessa frågor bör uppmärksammas,
nämligen att svenska företag nu söker
och erhåller tillstånd för import av
utländsk arbetskraft. Regleringen av
importen på detta sätt är ur alla synpunkter
riktig, då man därigenom skaffar
garanti för att alla problem med bostad
och dylikt är lösta då arbetskraften
anländer hit. Många företag har också
genom myndigheternas försorg erhållit
inrese- och arbetstillstånd för ett
antal icke namngivna utlänningar. Genom
den okontrollerade invandring som
skett har företagen emellertid inte ansett
sig behöva utnyttja de erhållna tillstånden
då tillgången på arbetskraft ändå
kommit att vara tillräcklig. I stället
hemställer man tid efter annan om
förlängd giltighet för tidigare meddelat
tillstånd. Eftersom arbetsmarknadsmyndigheterna
tillämpar remissförfa -

25 oktober 1966

erfarenheterna av dricksvattenfluoridering

rande till vederbörande fackförbund,
och de svar som därvid lämnas givetvis
är avhängiga av den på arbetsmarknaden
vid tillfället rådande situationen,
bör inte dylika tillstånd förlängas utan
förnyat remissförfarande.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet för kammaren redovisa
vad som beträffande invandring
av utländsk arbetskraft till Sverige förekommit
efter den 1 januari innevarande
år?

Vilka åtgärder avser regeringen vidtaga
för att få bättre effektivitet i fråga
om den reglerade invandringen än för
närvarande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. erfarenheterna av
dricksvattenfluoridering

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! Enligt lag den 30 november
1962 om tillsättning av fluor till
vattenledningsvatten äger Konungen eller
myndighet som Konungen bestämmer,
efter framställning av kommun
medgiva, att fluor i kariesförebyggande
syfte tillsättes vatten som inom kommunen
tillhandahålles genom allmän
anläggning för vattenförsörjning.

Sedan lagens ikraftträdande den 1
januari 1963 har enligt uppgift endast
Norrköpings stad erhållit tillstånd att
tillämpa vattenfluoridering och först år
1968 skulle nya tillstånd kunna beviljas.

Då nu fluorideringen alltmer aktualiserats
ute i landets kommuner, genom
initiativ av tandvårdsinspektörerna i
länen och meningarna är delade om
metoden, vore det värdefullt, om man
från ansvarigt departement ville ge till

8 Nr 29 Tisdagen den 25 oktober 1966

Interpellation ang. begärd utredning om en civilrättslig lagstiftning beträffande
mäklarverksamhet

känna, vilka erfarenheter som vunnits
samt vilka eventuella skadeverkningar
som har spårats eller kan befaras.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd,
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få framställa följande
frågor:

Vill statsrådet inför kammaren lämna
en redogörelse över vunna erfarenheter
av dricksvattenfluoridering sedan lagens
ikraftträdande?

Har några allvarliga skadeverkningar
uppdagats genom fluortillsättning?

Vilka kostnader medför ett beslut om
vattenfluoridering för kommunerna?

Är statsrådet beredd rekommendera
kommunerna ansöka om tillstånd att
tillsätta fluor till sitt vattenledningsvatten
från 1 januari 1968?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. begärd utredning om
en civilrättslig lagstiftning beträffande
mäklarverksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr GOMÉR (ep), som yttrade:

Herr talman! Under de senaste två
decennierna har vid ett flertal tillfällen
frågan om lagstiftningen angående mäklarverksamhet
varit föremål för uppmärksamhet
inom riksdagen. Vid upprepade
tillfällen har motioner väckts
som syftat till att särskilt tillstånd skulle
krävas för rätten att bedriva yrkesmässig
fastighetsmäklarverksamhet. Ett sådant
tillståndskrav skulle emellertid
medföra att man tillskapade en form
av monopol inom branschen. Detta
skulle medföra onödigt krångel och
stort besvär i synnerhet för befolkningen
i glesbygderna. Vidare skulle
svårigheterna att skapa objektiva grunder
för tillståndsgivningen bli stora.
Denna uppfattning har delats av riksdagen,
och samtliga motioner, som syf -

tat till utredning rörande en näringsrättslig
reglering av mäklarverksamlieten,
har avslagits. Senast skedde detta
1961.

Samtidigt som riksdagen 1961 fann
att utredning inte var nödvändig rörande
en näringsrättslig reglering av
mäklarverksamheten konstaterade man
att det saknades civilrättslig reglering
av mäklarnas verksamhet inom olika
områden. Andra lagutskottet konstaterade
i sitt av riksdagen godkända utlåtande
att avsaknaden av uttryckliga
bestämmelser i lag har föranlett att tvister
angående mäklarförhållanden ofta
uppstått. Ett stort antal processer har
kommit till stånd, vilka skulle ha undvikits,
om lagstiftning i ämnet funnits.
Osäkerhet om vad som är gällande rätt
har uppstått. Mot denna bakgrund hemställde
riksdagen i skrivelse 1961:370
till Kungl. Maj :t om utredning rörande
en civilrättslig lagstiftning om mäklarverksamheten.
I främsta rummet borde
utredningen beakta förhållandena inom
fastighetsmäklarväsendet. Riksdagens
utredningskrav hade stöd i remissvar
från Svea hovrätt, Föreningen Sveriges
häradshövdingar och Sveriges fastighetsmäklares
riksförbund.

Den av riksdagen aktualiserade frågan
togs upp i nordiskt sammanhang.
Statsrådet och chefen för justitiedepartementet
konstaterade i ett svar på en
enkel fråga 1964 att intresset från våra
nordiska grannländers sida var ganska
svagt. Efter detta svar hade riksdagen
anledning att förvänta sig att den utredningsbeställning
som gjorts skulle ge
till resultat att ett svenskt utredningsarbete
igångsattes oberoende av vad
grannländerna hade för uppfattning i
frågan. Det fanns också orsak att göra
förnyade försök att skapa intresse för
frågan hos grannländerna, så att man
om möjligt kunde uppnå en nordisk
lösning av det problemkomplex som
den svenska riksdagen begärt utredning
om.

Tisdagen den 25 oktober 1966

Nr 29

Interpellation ang. varsel och information om driftsinskränkningar

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidtaga i anledning av riksdagens skrivelse
1961:370 om utredning rörande
en civilrättslig lagstiftning om mäklarverksamheten? Vilka

åtgärder har vidtagits för att
skapa intresse för frågan i övriga nordiska
länder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. varsel och information
om driftsinskränkningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAGLUND (s), som yttrade:

Herr talman! Innevarande år har antalet
varsel om driftsinskränkningar inom
industrien och näringslivet i övrigt
varit av betydande omfattning. Under
perioden januari—september 1966
berördes 338 företag med cirka 13 400
anställda av driftsnedläggningar, permitteringar
och övriga former av avskedanden.
Dessa totalsiffror ligger väsentligt
över de närmast föregående
årens.

Antalet företag som under de tre
första kvartalen i år lagt ned driften
utgör 167 med ungefär 7 300 anställda,
vilket motsvarar 49 respektive 53 procent
av det totala antalet. Varslen har i
år i ganska stor utsträckning gällt permitteringar
vid bestående arbetsplatser.
Därvidlag har helhetsbilden påtagligt
förändrats i förhållande till 1964
och 1965, då en långt större del av
varslen avsåg företag som skulle avvecklas.

De för detta år redovisade siffrorna
kan sägas spegla dels en dämpning av
konjunkturen inom vissa branscher,
dels en fortsatt kraftig strukturrationalisering.
Den senare drabbar, som

framgått av det sagda, tusentals personer.
För dem innebär den betydande
omställnings- och anpassningsproblem.
Detta är emellertid svårt att helt undvika
och utgör det pris vi får betala
för att den ekonomiska utvecklingstakten
skall kunna bibehållas på hög nivå.

Emellertid är det nödvändigt, att aktiva
insatser görs för att så långt som
möjligt begränsa de negativa verkningarna
av driftsnedläggelser och driftsinskränkningar.
Det ligger i såväl den
enskildes som samhällets intresse att
olika arbetsmarknadspolitiska åtgärder
kan sättas in snabbt och effektivt. En
betydelsefull roll spelar i detta sammanhang
varselskyldigheten. Denna behandlas
till viss del i huvudavtalet och
i företagsnämndsavtalet mellan arbetsmarknadens
parter. Ännu viktigare är
emellertid den överenskommelse, som
träffats mellan å ena sidan arbetsmarknadsstyrelsen
och å den andra Sveriges
industriförbund, Svenska arbetsgivareföreningen,
Kooperationens förhandlingsorganisation
in. fl. I denna preciseras
rapporteringsskyldighetens innehåll
och den tidpunkt då länsarbetsnämnderna
skall underrättas. Vid definitiva
driftsnedläggelser, driftsinställelser
under mer än 14 dagar samt driftsinskränkningar
av mera väsentlig betydelse
är huvudregeln, att meddelande
skall lämnas senast två månader innan
åtgärden vidtas. För permitteringar, arbetstidsförkortningar
m. m. gäller särskilda
tidsregler.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få framställa följande
frågor:

1. Har statsrådet den erfarenheten att
varsel och informationer ges i god tid
från företagens sida när driftsinskränkningar
blir aktuella?

2. Anser statsrådet alt två månaders
varseltid är tillräcklig för att arbetsmarknadsorganen
skall hinna klara de
omfattande omställningsproblem, vilka

Nr 29

Tisdagen den 25 oktober 1966

Interpellation ang. fortsättning och vidgning av radiouniversitetets verksamhet

erfarenhetsmässigt gör sig märkbara när
det gäller bl. a. den kvinnliga arbetskraften
och de äldre arbetstagarna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. fortsättning och
vidgning av radiouniversitetets
verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (k), som yttrade:

Herr talman! Det s. k. radiouniversitetet,
som inledde sin undervisning för
ett betyg i statskunskap vårterminen
1965, kommer att åtminstone temporärt
avsluta sin verksamhet vid kommande
årsskifte 1966—67. Denna studieform
har väckt mycket stort intresse, och
statsministern har vid en intervju, ingående
i kursradioprogrammet, uttalal
sin tillfredsställelse med studieformen
och hävdat att den passerat experimentstadiet.

Nu skall man emellertid fundera ett
par år över frågan om studieformen är
lämplig. En »fritidsstudent», som på
egna vägar genom korrespondensstudier,
folkbildningsarbete eller på annat
sätt skaffat sig en grundutbildning som
gör att han väl kan tillgodogöra sig
universitetsundervisning, har kanske
med stor glädje valt just radiouniversitetet
för att få möjlighet till högre utbildning.
Efter att ha läst in ett betyg
står han nu med denna port för högre
studier stängd för sig. Från ansvarigt
håll brukar hävdas, att det är »bara att
skriva in sig vid universitetet och fortsätta
sina studier». Nej, så enkelt är
det inte. Eleven som är kommen till
mogen ålder måste då, trots att han bevisligen
kunnat tillgodogöra sig universitetsutbildning,
sätta sig i arbete med
att som privatist studenttentera för att
kunna uppfylla kraven för avläggande
av akademisk examen. Detta innebär
en tidsförlust som kan bli avsevärd för

en studerande som är så gammal att
han ej har råd därmed, vare sig ur tidsmässig
eller ekonomisk synpunkt. På
samma sätt blir det under den tid man
från statligt håll vill fundera på utbildningsformens
värde. Under denna tid
kan en stor del av de studerande, som
startade sina akademiska studier med
radiouniversitetet, inte få någon vidare
utbildning på denna väg. Två år — den
tidrymd som har nämnts för att fundera
över radiouniversitetets vara eller
icke vara — är en mycket lång tid att
vänta för en studerande som redan är
vuxen och som har en utbildningseftersläpning
på grund av att svensk utbildningspolitik
ej alltid varit så gynnsam
som under den nu unga generationens
tid. För alla de »radiostudenter», som
med gott resultat börjat sina akademiska
studier betyder dessa två års betänketid
från statens sida att en god
studiestart kan spolieras.

Intresset för en omedelbar fortsättning
är från elevernas sida mycket stort.
TBV i Göteborg sände ut ett frågeformulär
till de studerande, som läste på
ettbetygskursen i statskunskap, för att
underrätta sig om intresset för en fortsättning
med tvåbetygsstudier. Man räknade
in positiva svar från ca 500 studerande.
Den utredning som gjorts av
Tomas Hammar och Gustav Ödqvist
gällande radiokursen i statskunskap vilar
också enligt min uppfattning goda
resultat. Fram till 8.1.1966 hade 460
betyg delats ut, 486 studerande hade
klarat av 2 av 3 fordringar och 904
hade klarat 1 av 3 fordringar. Mellan
1 000 och 1 500 studerande beräknas
slutligen nå en »etta» i statskunskap.
Kostnaden hade varit ca 800 000 kronor
eller 500—800 kronor per utdelat
betyg.

Motiveringen för en paus i denna
form av utbildning är vag. Man hade
ju även tidigare angivit att eventuella
nya kurser senare skulle bli aktuella,
bl. a. i nationalekonomi plus ytterligare
något ekonomiskt ämne. Och varför har

Tisdagen den 25 oktober 1966

Nr 29

Interpellation ang. tolkningen av abortlagens tillämpningsföreskrifter

man ändrat planerna att starta en kurs
i pedagogik? Man var ju för rätt länge
sedan beredd att starta denna.

Enligt min mening måste vi utan
dröjsmål skapa en verklig utbildningsdemokrati
här i landet och inte tillåta
■ett utbildningssamhälle, där klassgränserna
dragits upp bl. a. efter födelseåret.
Det är därför alla skäl för att i
stället för en paus i radiouniversitetet
pröva en breddning av den akademiska
undervisningen — gärna per radio, då
ju sådan undervisning blir ekonomiskt
fördelaktig. Det är vidare ett steg i rätt
riktning att äntligen ändra villkoren
så att envar, som visat sig ha tillräckliga
kunskaper — oavsett hur dessa
inhämtats — skall ha rätt att avlägga
akademiska examina.

Med hänvisning till vad jag ovan anfört
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att ta initiativ
för en direkt fortsättning och vidgning
av radiouniversitetets verksamhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ H

Interpellation ang. tolkningen av abortlagens
tillämpningsföreskrifter

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Det har förutskickats
att den utredning om en ny abortlagstiftning
som tillsattes den 5 mars 1965
kommer att behöva avsevärd tid för sitt
arbete. Även om det kan förutsättas att
utredningen kominer att framlägga delförslag,
är det önskvärt att redan nu
gällande abortlagstiftning får en mera
liberal tillämpning.

En avsevärd liberalisering i tillämpningen
av gällande abortlag har emellertid
redan skett. Samtidigt står det

klart att tillämpningsföreskrifterna gör
det möjligt för kuratorer och läkare att
låta personliga värderingar och moralnormer
bli vägledande vid handläggningen
av ärendet.

De läkare, psykiatrer och kuratorer
som lägger huvudvikten vid abortförebyggande
åtgärder har givetvis stöd i
lagen för detta, men samtidigt bör påpekas
och beaktas vad som framhålles
i medicinalstyrelsens cirkulär den 28
augusti 1946 (MF nr 154) med normalinstruktion
och normalplan för viss
verksamhet för stöd åt havande kvinnor:
»Om indikation för legal abort kan
anses föreligga och kvinnan vidhåller
sin önskan om abort, skall hon förhjälpas
därtill.»

Så långt borde nu gällande abortlag
ges en entydig tolkning, att även där
utredningsman icke anser att indikation
för abort föreligger, skall den abortsökande
kvinnan obligatoriskt upplysas
om att hon har rätt att få sin ansökan
prövad av medicinalstyrelsen.

Helt nyligen framgick av tidningspressen
(Expressen den 17/10 1966) hur
en kurator efter verkställd utredning låtit
meddela en abortsökande kvinna att
»inget skäl framkommit vid utredningen
som föranledde att ansökan skickades
till medicinalstyrelsen». När sedan
kvinnan i ett sista förtvivlat försök att
få legal abort tog personlig kontakt med
medicinalstyrelsen fick hon sin ansökan
behandlad och tillstyrkt.

Det åberopade fallet visar angelägenheten
av att tillämpningsföreskrifterna
kompletteras med en klar rekommendation
att den vars abortansökan avstyrkts
upplyses om rätten att få ärendet prövat
av medicinalstyrelsen.

Med hänvisning till vad som framförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att i avvaktan
på ny abortlag rekommendera en sådan
tolkning av tillämpningsföreskrifterna

Nr 29

Tisdagen den 25 oktober 1966

Interpellation ang. bostadsförmedlingen

i nu gällande abortlag att ett godtyckligt
förfarande förebygges?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. bostadsförmedlingen

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENNING (s), som yttrade:

Herr talman! Det är ytterst angeläget
att komma till rätta med bostadsbristen
inom rimlig tid.

Först och främst måste en ökad byggnadsverksamhet
komma till stånd, men
redan nu bör åtgärder vidtagas som avsevärt
kan reducera bostadsköerna och
åstadkomma en ökad rörlighet på marknaden.
Detta kan ske genom en förbättring
av bostadsförmedlingarnas möjligheter
att disponera ledigställda äldre
lägenheter och genom en utökad frivillig
eller lagstadgad bytesrätt.

Det framhålles ofta att vi har en låst
bostadsmarknad och man vill gärna göra
gällande att det är därför att hyresmarknaden
är reglerad. Är inte den
verkliga orsaken en alltmer ökad ovilja
från fastighetsägarnas sida att låta bostadsförmedlingarna
få dispositionsrätt
över de lägenheter, som ledigställes, när
man anvisar nyuppförda lägenheter?
Det finns mycket god tillgång till förträffliga
utbyteslägenheter.

Stockholms stad redovisade vid årsskiftet
1965—1966 en bostadskö på
122 360 bostadssökande, av vilka 57 640
hade lägenhet och många en mycket bra
halvmodern eller modern äldre lägenhet.
Därest bostadsförmedlingarna hade förfogat
över större delen av dessa 45 000
å 50 000 lägenheter, moderna eller halvmoderna,
skulle många bostadssökande
kunna lösa sin bostadsfråga på ett tillfredsställande
sätt.

I Malmö, där bostadskön f. n. omfattar
cirka 32 000 personer, är förhållandet
likartat. Enligt uppgifter som skic -

kas till bostadsstyrelsen har cirka 14 000
sökande goda utbyteslägenheter — halvmoderna
eller moderna — som om de
kommit till bostadsförmedlingarnas fulla
disposition skulle innebära möjlighet
till en omfattande rörlighet och en
betydande omflyttning över hela bostadsmarknaden.
Detta skulle också skapa
möjlighet till en snabbare avveckling
av bostadskön.

Fastighetsägareförbundet har i skrivelse
till sin representant i hyresregleringssakkunniga
lovat en ökad medverkan
till frivilliga bostadsbyten och också
försäkrat att fastighetsägareförbundet
redan innevarande år skulle starta
en särskild aktion för sådana byten.
Trots att man hållit kongress under
hösten och haft tillfälle att ta kontakt
med sina medlemmar, har emellertid
ännu ingen aktion igångsatts för ökad
bostadsförmedlingsmedverkan. Tvärtom
har på sista tiden tydliga tendenser
kunnat förmärkas till ett alltmer ökat
motstånd till lägenhetsbyten.

Det är också angeläget att påpeka
nödvändigheten av en verklig kartläggning
av bostadsförmedlingsköerna.

I Stockholm beslöt man 1962 att göra
en kontroll över registrerade fall och
avföra icke aktuella. Ännu har icke någon
sådan kartläggning gjorts.

Det finns anledning att fråga, om de
höga siffrorna på bostadsförmedlingarna
i stockholmsregionen är realistiska.
Är det inte så att man samtidigt kan stå
anmäld vid 8, 10 eller fler bostadsförmedlingar,
varigenom bostadsköernas
siffror blir helt illusoriska?

Som ett exempel på att så kan vara
fallet vill jag meddela att Malmö stads
bostadsförmedling under 1964 genomfört
en sådan noggrann kontroll och
översyn och har avregistrerat 3 500 icke
aktuella fall.

För närvarande pågår en ny undersökning,
och vår utredningsavdelning
kommer i fortsättningen att månadseller
kvartalsvis följa bostadsköerna för
att få fram en så rättvis och riktig siffra

Tisdagen den 25 oktober 1966 Nr 29

Interpellation ang. bostadsbyggandet i orter som omfattas av statliga lokaliseringspolitiska
åtgärder

som möjligt för de verkligt aktuella bostadsfallen.

Önskvärt vore också att man skilde
på sökande utan bostad och bostadssökande,
som i första hand vill byta sin
nuvarande lägenhet på grund av trångboddhet,
önskan om en mindre lägenhet,
en mer centralt liggande lägenhet
eller av andra skäl.

Med hänvisning till vad i interpellationen
berörts anhåller jag om andra
kammarens tillåtelse att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Kan man förvänta att initiativ tages
till en kartläggning av bostadsförmedlingarnas
köer och sammansättningar
med begäran om en fortlöpande kontroll
av att endast aktuella fall redovisas? Kan

man räkna med att frågan om
lagstadgad bytesrätt snarast kommer
upp till behandling?

Kan man förvänta att en samordning
mellan bostadsförmedlingarna i storstadsregionerna
snarast möjligt kommer
till stånd?

Avser inrikesministern att inom den
närmaste tiden aktualisera frågan om
obligatorisk bostadsförmedling?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. bostadsbyggandet i
orter som omfattas av statliga lokaliseringspolitiska
åtgärder

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Bostadspolitik och lokaliseringspolitik
hör nära samman. De
samhälleliga insatserna inom dessa områden
bör anpassas till varandra. I samband
med att överväganden sker om
statliga lokaliseringsinsatser måste givetvis
bostadssituationen på aktuella

orter beaktas. Om behov av sysselsättningsbefrämjande
åtgärder bedöms föreligga
inom en region har den befintliga
arbetskraften i regel tillgång till
bostäder, ökningen av antalet sysselsättningstillfällen
inom en region i samband
med lokaliseringsstöd kommer
emellertid inte bara dem till del som
tidigare varit bosatta inom regionen.
Viss specialutbildad arbetskraft för vissa
nyckelbefattningar måste hämtas
utanför regionen. En industriell expansion
kan också få följdinvesteringar
som resultat, vilket kräver ökning av
antalet sysselsatta. Dessutom måste ju
visst byggande ske för att ersätta uttjänta
bostäder. Om inte möjlighet till
nyproduktion av bostäder ges kan förutsättningarna
för ett gott resultat av
de statliga lokaliseringsinsatserna avsevärt
försämras. Det är därför angeläget
att de orter som erhåller statligt lokaliseringsstöd
också tilldelas en tillfredsställande
bostadskvot.

Vid fastställandet av bostadsbyggnadsplanen
under vårriksdagarna reserveras
lånemedel för visst antal lägenheter
för senare fördelning. Syftet
härmed är bl. a. att det skall finnas
utrymme för att genom beslut senare
under året tillgodose de särskilda bostadsbehov
som uppkommer i samband
med nyetablering och utvidgning av industriföretag,
t. ex. i samband med
den samhälleliga lokaliseringspolitiken.
Trots detta har det inte kunnat undvikas
att även orter, där samhället genom
arbetsmarknadsorganet vidtar sysselsättningsbefrämjande
åtgärder, erhållit
en otillräcklig lägenhetstilldelning.

Vårriksdagen fann tanken att låta
kommunblocken utgöra lokala enheter
för fördelningen av bostadsbyggandet
intressant och värd att pröva praktiskt.
Det betonades att det inte bör komma i
fråga att tillämpa denna princip för
kommunblock där samarbetet mellan de
i blocket ingående kommunerna ännu
inte liar utvecklats så långt att blocket

Nr 29

Tisdagen den 25 oktober 1966

Interpellation ang. tidpunkten för avskaffande av systemet med censorer i studentexamen -

med framgång kan ta hand om fördelningsuppgiften
som en gemensam angelägenhet.
Försöken borde göras där vederbörande
samarbetsnämnder är beredda
att ta på sig uppgiften. Vid en
sådan fördelning inom blocket är det
angeläget att de positiva statliga lokaliseringspolitiska
åtgärderna får stöd i
en lämplig fördelning av blockets bostadskvot.

För att de samhälleliga lokaliseringspolitiska
insatserna skall erhålla den
största möjliga effekt fordras att behovet
av bostäder i lokaliseringsorter beaktas.
Detta får dock inte medföra ytterligare
restriktioner för byggandet inom
andra områden.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd vidtaga åtgärder
i syfte att säkerställa en tillräcklig omfattning
av bostadsbyggandet i de orter
som omfattas av de statliga lokaliseringsinsatserna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. tidpunkten för avskaffande
av systemet med censorer
i studentexamen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Borrby (ep), som
yttrade:

Herr talman! I enlighet med riksdagens
beslut 1964 om reformering av de
gymnasiala skolorna har fr. o. m. innevarande
läsår väsentliga förändringar
inträtt för gymnasiets del. Bl. a. gäller
i det nya gymnasiet helt nya bestämmelser
för studiernas avslutning. Sålunda
avskaffas den sekelgamla censorsinstitutionen
och i stället inrättas
ett inspektörssystem.

Under en övergångsperiod kommer
det emellertid att finnas två olika system
för studiernas avslutande på gymnasienivån.
Systemet med censorer kommer
sålunda enligt nuvarande planer
att vara i funktion såväl 1967 som 1968,
då de elever som påbörjade sina studier
före det att gymnasiereformen trätt
i kraft kommer att avsluta desamma.

Enligt min mening föreligger emellertid
starka skäl för avskaffande av
censorssystemet redan före den avsedda
tidpunkten. Censorsinstitutionens dimensioner
har undanröjt garantierna
för den effekt, som ursprungligen avsågs
med densamma. Det kan ifrågasättas
om inte detta förhållande kan
ha negativ pedagogisk effekt. Av stor
betydelse i förevarande sammanhang är
vidare att studentexamen 1968 på
grund av förändrade flyttningsbestämmelser
måste komma att få annan karaktär
än tidigare. Det kan också finnas
anledning erinra om att kostnaderna
för censorerna i studentexamen
är betydande och torde utgöra omkring
1,5 miljon kronor per år.

När det gäller frågan om hur studentexamen
skall ordnas under de två återstående
åren, därest censorsinstitutionen
avskaffas, kan flera alternativa lösningar
tänkas. Examinationsordningen
vid fackgymnasierna torde kunna tagas
som förebild. Sålunda skulle den centralt
givna prövningen kunna bibehållas
och studiernas avslutning i övrigt
ske på samma sätt som vid handelsgymnasierna,
varigenom de lärare som
undervisat eleverna i gymnasiet inte
bara som nu ansvarar för betygssättningen
utan också äger avgöra om elevens
examen skall godkännas eller icke.
Examen skulle även kunna övervakas
och ledas av examensombud i enlighet
med vad som förekommer vid de tekniska
gymnasierna.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts hemställer jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen

Tisdagen den 25 oktober 1966 Nr 29 15

Interpellation ang. handledningen av lärarkandidater

för ecklesiastikdepartementet få ställa
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidtaga
åtgärder i syfte att avskaffa systemet
med censorer i studentexamen redan
före examinationen år 1967?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. handledningen av
lärarkandidater

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Vid lärarhögskolorna
utbildas bl. a. blivande ämneslärare,
som under den s. k. praktikterminen
har sin tjänstgöring förlagd till viss
skola, ofta utanför lärarhögskoleorten.
Lärarkandidaterna skall därvid handledas
av sina metodiklektorer, vilka
också har att i visst samråd betygsätta
de blivande lärarna. Denna verksamhet
förutsätter att lektorerna vid besök ute
i skolorna tar del av kandidaternas
undervisningsförmåga. Den reseaktivitet,
som på så sätt utbildas, tenderar
emellertid att bli mycket omfattande
beroende på att lektorerna tvingas resa
runt i praktiskt taget hela landet för
att kunna fullgöra sina handledaruppdrag.
Det förefaller som om denna reseverksamhet
är ett dåligt utnyttjande
av högt kvalificerad arbetskraft. Dessutom
medför denna icke rationella ordning
vissa merkostnader för statsverket.

Kandidaternas placeringsorter bestäms
i viss mån av deras ämneskombinationer.
En ovanlig kombination kan
medföra placering på avlägsen ort. Det
kan således mycket väl inträffa, att lärarhögskolan
i Stockholm skickar elever
till Göteborg, medan lärarhögskolan i
Göteborg sänder en del av sina elever
till stockholmsskolor. På samma sätt
kan metodiklektorerna resa om varandra.
Praxis har nämligen varit att

låta respektive elev behålla samma lärare
under hela utbildningstiden.

Den handledning som lärarkandidaterna
skall och bör erhålla torde utan
större olägenheter kunna ges av praktikskolans
egna lärare. Lektorernas besöksverksamhet
skulle då kunna inskränkas
till enbart betygssättande.
Då emellertid betygssättningen författningsmässigt
är reglerad så, att 80 %
av kandidaterna skall ha samma betyg,
torde även den delen av metodiklektorernas
verksamhet kunna begränsas till
förmån för exempelvis vetenskapliga
eller pedagogiska uppgifter av annat
slag.

Med hänvisning till vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
åtgärder vidtas i syfte att begränsa den
reseverksamliet, som lärarhögskolornas
metodiklektorer nu tvingas till genom
rådande utbildningssystem?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 132, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 4 juli 1954
(nr 483) om undervisning och vård av
vissa psykiskt efterblivna, m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 17

Till bordläggning anmäldes riksdagens
förvaltningskontors skrivelse angående
bemyndigande att fastställa personalförteckningar
i vissa fall m. m.

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Gustavsson i Alvesta, till herr

Nr 29

Torsdagen den 27 oktober 1966

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående elevers skolplikt
vid lockout beträffande lärare,

herr Westberg, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående väganslagen för Gävleborgs
län,

herr Fridolfsson i Stockholm, till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående skollagens
bestämmelse om närvaroplikt, och

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
åtgärder mot brister inom militärsjukvården.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 27 oktober

Kl. 16.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. det organisatoriska
underlaget för löneförhandling

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh m. fl.
har till ecklesitstikministern ställt frågor
som har samband med den pågående
lärarkonflikten.

I anledning av dessa frågor får jag
meddela, att frågor och interpellationer
som gäller de direkt berörda parterna
i lärarkonflikten inte kommer att
besvaras så länge konflikten pågår.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka civilministern
för svaret —- även om det
sannerligen inte var mycket att tacka
för. Civilministern är tyvärr i sin fulla
rätt att låta bli att svara på en obehag -

lig fråga, också när denna fråga — observera
formuleringen av den — är
helt principiell och generell och endast
till tiden slumpvis råkar sammanfalla
med en rad märkliga och uppseendeväckande
handlanden av avtalsverket
och ecklesiastikdepartementet i de förhandlingar
som föregick den nu pågående
konflikten rörande lärarlönerna —
ageranden som inger allvarliga principiella
betänkligheter.

Jag har egentligen ställt frågan till
ecklesiastikministern — jag vill understryka
det. Han viker behändigt undan.
Civilministern kallas fram att diskutera
en annans huvudvärk — och även han
ger sig i väg. Då jag inte kan debattera
med mig själv — något som i och för
sig vore en fascinerande upplevelse —
får jag alltså ge upp, besegrad av två
flyende stridsmän på väg mot nya, djärva
mål. — Tillåtes jag dock i anledning
av det s. k. svaret fråga, om ecklesiastikministern
eller civilministern ämnar
ge ett verkligt svar självmant, när
konflikten upphört, eller måste jag då
framställa en ny fråga för att försöka
få i gång adrenalinavsöndringen och
tankeverksamheten ?

Torsdagen den 27 oktober 1966

Nr 29

Svar på fråga ang. frihet från återbetalningsskyldighet beträffande vissa studiemedel
i samband med lärarstrejken

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag skall givetvis inte
ta upp någon diskussion i själva sakfrågan,
men det kan väl ändå vara
skäl att peka på ett par omständigheter
som tycks ha förbigått herr Nordstrandh.

Riksdagen har så gott som enhälligt
beslutat att inrätta ett statens avtalsverk,
som skall svara för förhandlingarna
på det statliga området. Man har
också i samband därmed inrättat en
riksdagens lönedelegation, som skall företräda
de arbetsgivarintressen som förut
riksdagen i sin helhet företrädde.
Jag har därför ansett det olämpligt att
vi under en pågående avtalsrörelse här
skulle diskutera detaljer och olika faser
i ett förhandlingsförlopp. Den diskussionen
hör hemma i riksdagens lönedelegation,
och den delegationen
hålls också fortlöpande informerad om
de skilda faserna -—• om bud, motbud
och åtgärder i avtals- och förhandlingsfrågor.

Det är alltså detta som är anledningen
till att jag anser det inte vara lämpligt
att vi här skulle diskutera detaljerna
i avtalsförloppet så länge detta
är i gång.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag vill understryka, att
vilket torde framgå av vad jag sade
nyss •— min avsikt självfallet ingalunda
var att gå in på innehållet i de löneförhandlingar
som pågår, utan det är
den principiella frågan det rör ig om:
hur den förhandlingsordning, som vi
har skapat, fungerar eller av regeringen
tillätes fungera — ty det är väl ändå
regeringen som agerar bakom det hela.
När civilministern hänvisar till riksdagens
lönedelegation, vill jag framhålla,
att det inte är denna som har
stiftat den lag, som är grundvalen för
de förhandlingar med inslag av strejk
och lockout, vilka nu pågår. Det är
2 — Andra kammarens

riksdagen som har stiftat lagen. Denna
fråga skall diskuteras av riksdagen, inte
av riksdagens lönedelegation. Detta
är att ännu en gång smita undan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. frihet från återbetalningsskyldighet
beträffande vissa studiemedel
i samband med lärarstrejken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har frågat,
om jag vill medverka till att de studiemedel
som de studerande uppbär under
den av lärarstrejk eller eventuell
lockout förlängda studietiden, blir återbetalningsfria.

Jag vill först ta tillfället i akt informera
kammaren om att en nyligen genomförd
författningsändring möjliggör
utbetalning av studiemedel till studerande
vid t. ex. universitet och högskolor
som bedriver studier under pågående
arbetskonflikt. Förutsättningen är
därvid -— som centrala studiehjälpsnämnden
efter överläggningar med företrädare
för Sveriges förenade studentkårer
meddelat — att de studerande
bedriver sina studier på egen hand
i den omfattning som det är möjligt
och därvid utnyttjar de utbildningsresurser
som står till buds.

Herr Källstads fråga kan för dagen
— jag upprepar: för dagen — ej besvaras,
eftersom det ej är möjligt att
överblicka verkningarna av konflikten,
innan den är bilagd.

Vidare anförde

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill först uttala mitt
tack till statsrådet Edenman för svaret
på min enkla fråga angående frihet
från återbetalningsskyldighet beträf -

protokoll 1066. Nr 29

Nr 29

Torsdagen den 27 oktober 1966

Svar på fråga ang. förutsättningarna för undervisningen vid det nya gymnasiet

fande vissa studiemedel i samband med
lärarstrejk och lockout. Statsrådet har
hänvisat till en nyligen genomförd författningsändring,
som möjliggör utbetalning
av studiemedel.

Riksdagen har antagit en studiemedelsförordning,
enligt vilken det rent
principiellt gäller att de studerande
har rätt till studiemedel. Jag anser det
vara ett rättvisekrav att de studerande
hålls skadeslösa i en nödsituation, t. ex.
om lärarstrejk och lockout inträder. Då
försätts de studerande i en tvångssituation,
och jag anser att de bör ha kompensation
under den tid som konflikten
varar. De kan ju inte på förhand försäkra
sig mot en sådan situation.

Om den pågående arbetskonflikten
skulle bli långvarig, kan konsekvensen
för de studerande bli att de lider ekonomiska
förluster i form av större skuldsättning
än nödvändigt. De studiemedel
som de får under den tid strejk eller
lockout pågår bör enligt min mening
vara återbetalningsfria.

En förutsättning för att kunna få studiemedel
är för närvarande att man kan
uppvisa studieintyg med underskrift
av lärare. Under en strejk bör det vara
möjligt att få studiemedel utan studieintyg.
Förhållandena kan under en sådan
period vara olika för olika studerande.
Somliga tar sig kanske ett arbete
medan andra ägnar sig åt självstudier.
Det blir kanske närmast en förhandlingsfråga
vilken storlek de studiemedel
som skall utgå bör få. Blir en
konflikt långvarig, bör man kunna föra
över i varje fall en del av medlen till
den s. k. bidragsdelen.

Jag vill än en gång framföra ett tack
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. förutsättningarna för
undervisningen vid det nya gymnasiet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, hur jag bedömer förutsättningarna
för undervisningen vid det
nya gymnasiet med avseende på förefintliga
resurser i fråga om undervisningspersonal,
lokaler samt läroböcker
och undervisningshjälpmedel i övrigt.

Fortbildningen av lärare för det nya
gymnasiet genomförs planenligt. Gymnasiets
och övriga gymnasiala skolformers
förseende med nya lokaler är, i
den mån nyinvesteringar erfordras, givetvis
något som måste genomföras successivt.
Detta förutsattes också vid riksdagsbeslutet
om gymnasiereformen.
Enligt en av skolöverstyrelsen företagen
undersökning fanns den 1 september
1966 läroböcker färdigställda i samtliga
ämnen i gymnasiets första årskurs.
För statsbidrag till anskaffande av stadigvarande
undervisningsmateriel har
för innevarande år anslag beräknats
i enlighet med gymnasieutredningens
av statsmakterna godtagna förslag, och
enligt inhämtade uppgifter motsvaras
dessa väl av faktiska nyanskaffningar
från kommunernas sida.

Till slut vill jag meddela att enligt
vad jag erfarit från skolöverstyrelsen
gymnasieinspektörerna nu avslutat första
delen av den inspektionsplan som
gjorts upp. Det innebär att samtliga
gymnasier i landet besökts av inspektör.
Inspektionen gav vid handen att
gymnasiet fått en gynnsam start.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret, vilket,
om också kortfattat, var ett verkligt
svar — även om jag, stödd på andra
informationskällor, ingalunda på alla
eller ens de flesta punkter kan dela
hans mening.

Orsaken till att jag ställde denna fråga,
som onekligen har ett visst sam -

Nr 29

Torsdagen den 27 oktober 1966

Svar på fråga ang. förutsättningarna

band med den andra frågan, som jag inte
fick besvarad — hade herr Edenman
anat detta samband, hade jag väl
inte fått något svar nu heller — är
närmast den, att jag inte förstår hur
ecklesiastikministern i medvetande om
de bristande resurserna i fråga om kompetent
undervisningspersonal, adekvata
lokaler, färdigställda läroböcker —
om det nu förhåller sig på annat sätt
än ecklesiastikministern sade i svaret
— och tekniska hjälpmedel vågat
bidra till strandningen av de ömtåliga
förhandlingarna med den mycket beklagliga
åtföljande konflikten. När jag
nu hör herr statsrådets bedömning av
de förefintliga resurserna för det nya
gymnasiet förstår jag emellertid att han
närmast hälsar lockout och strejk om
inte med tillfredsställelse — det vore
för mycket sagt — så dock med upphöjd
likgiltighet. Allt är väl beställt efter
vad jag kan utläsa av svaret — jag
har papperet framför mig — och några
lärare i disponibilitet betyder så litet
i den stora välmågan.

Nej, herr statsråd, det är inte väl beställt.
Oreda hotar i det nya gymnasiets
första årskurs, givetvis ännu mer
nu sedan lärarkonflikten tillkommit.
Även oavsett denna är resurserna inte
tillräckliga. Det nya gymnasiet och fackskolan
har — vilket icke var förutsättningen
för riksdagsbeslutet — tvingats
starta med brister på fyra väsentliga
punkter: lokaler, om de inte möjligen
skall undantagas, utrustning, i någon
mån läroböcker och lärare. Det är den
allmänna bild som man får av en annan
informationskälla än den som ecklesiastikministern
åberopat, nämligen en enkät
som Lärarnas riksförbund låtit anställa
bland landets gymnasie- och fackskolerektorer
om läget vid läsårsstarten.
Därutöver har jag själv —- jag säger
själv, eftersom jag har tjänstgjort
i skolväsendet ända till riksdagens början
och har ögon att se med och öron
att höra med — vissa kunskaper om en
av landets största kommuner, och des -

för undervisningen vid det nya gymnasiet

sa kunskaper är alltså grundade på
självsyn.

Denna bild av de två nya skolformernas
startsvårigheter stämmer inte riktigt
med dem som här målas upp av
ecklesiastikministern. Dessa brister går
ut över lärarna och undervisningen och
därmed över eleverna. Det är inte första
gången — varnande röster har inte
saknats — som detta händer i samband
med en skolreform. Jag vill bara konstatera
detta; jag medger att läget är
besvärligt och att det inte finns mycket
mer att göra än att successivt försöka
bygga upp skolan. Det sades dock
innan vi startade att sådant skulle komma
att inträffa, och det har inträffat.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag hör på herr Nordstrandh
att han gärna vill åstadkomma
en adrenalininjektion, för att citera honom.
Jag tror inte att det kommer att
lyckas, om han vill använda konflikten
som utgångspunkt för ett sådant
försök. Den reaktionen får herr Nordstrandh
som framstående medlem av en
av de stridande organisationerna alldeles
själv svara för. Jag kan ju inte
gärna stå upp och påstå, att herr Nordstrandh
talar osanning när han skildrar
läget vid vissa gymnasier. Men, herr
Nordstrandh, jag kan lika litet påstå
att en samling gymnasieinspektörer talar
osanning. Jag har i min hand, herr
talman, ett referat från deras nyligen
avslutade inspektion. Jag är övertygad
om att herr Nordstrandh — som är
ordförande i lektorernas förening, om
jag inte misstar mig — känner åtskilliga
av dessa inspektörer.

Enligt deras rapport är erfarenheterna
av det nya gymnasiet påtagligt positiva.
Det har noterats hur engagerat
lärarna gått in för verksamheten. Lokalsvårigheter
har ibland framstått som
ett hinder för verksamheten, står det i
rapporten. Detta känner vi ju alla till.
Det skulle ju vara helt verklighetsfriim -

20 Nr 29 Torsdagen den 27 oktober 1906

Svar på fråga ang. urvalsprinciperna för vård på sjukhus

mande att påstå att allting på lokalfronten
för skolans del är tip-top. De äldre
gymnasiebyggnaderna, säger inspektörerna,
är i dag inte avpassade för denna
form av undervisning och det tar
givetvis tid att inom den gamla byggnadens
ram få erforderliga lokaler. Försök
att skapa ett institutionssystem,
grupprum, materialrum etc. har dock
gjorts på flera håll och blivit till nytta
för undervisningen. AV-utrustningen är
i regel god, medan brister däremot noteras
beträffande uppsättningen av litteratur
o. d.

I mitt svar till herr Nordstrandh
strök jag under att läroböcker var färdigställda
den 1 september i samtliga
ämnen.

Vidare noterar man också den centrala
roll för arbetet på det nya gymnasiet
som studierektor fått på många
håll. Det är uppenbart, heter det, att
mycket av den planering, samverkan
etc. som måste äga rum fungerar särskilt
bra, där studierektor i första hand
fått ägna sig åt denna uppgift.

Jag menar att skolöverstyrelsen verkligen
har ett fast material att stödja sig
på, och det har självfallet jag också
när jag här i kammaren påstår att utfallet
i starten har varit gott.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag påstår givetvis inte
att gymnasieinspektörerna eller andra
personer i något avseende medvetet talar
osanning. Det beror på hur man ser
på saken, och hur man vill se på saken,
hur man vill mäta saken och hur pass
intimt man kommer i kontakt med den,
tidrymden m. m. Jag har som underlag
en enkät, besvarad av landets gymnasieoch
facksktilerektorer, om läget vid läsårsstarten,
och den ger en annan bild av
förhållandena än den som ecklesiastikministern
och delvis gymnasieinspektörerna
ger. Det är en snabbenkät med
relativt schematiska frågeställningar
och bundna svarsalternativ, som givetvis
inte kan fånga alla de nyanser som

en noggrann och mera detaljerad undersökning
skulle uppvisa — en undersökning
som förvisso också kommer att
göras.

Lokalsvårigheterna känner vi till. Det
är riktigt att man inte kan riva huset
och bygga ett nytt. Men man har ju
på många håll inte ens haft möjligheter
att göra några ombyggnader. Jag har
själv högst påtagligt konfronterats med
bristen på ämbetsrum m. m. Ingenting
har kunnat göras.

Lärarna är engagerade, meddelar
herr Edenman. Jag konstaterar detta
beröm åt männen på fältet, men det
räcker inte med bara engagemang från
lärarnas sida, utan man måste också vara
kunnig. Man måste behärska det ämne
som man undervisar i. Det hjälper
inte bara med pedagogik. Det är anmärkningsvärt
att så många som en
tredjedel av lärarna enligt enkäten
tycks sakna fullständig utbildning för
den tjänst som de uppehåller.

Det är möjligt att läroböckerna har
varit färdigställda till starten, men nog
måste de vara på platsen också, d. v. s.
i klassrummet och i lärjungarnas händer,
innan man kan säga att allt är
väl beställt.

Jag skall inte trötta kammaren med
att föra fram fler punkter. Eljest kunde
nog ecklesiastikministern och jag
stå här och träta en god stund om denna
fråga. Min uppfattning är dock att
läget icke på långt när är så skönt som
ecklesiastikministern har velat framställa
det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. urvalsprinciperna för
vård på sjukhus

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stock -

Torsdagen den 27 oktober 1966

Svar på fråga ang. urvalsprinciperna för vård på sjukhus

holm bär frågat om principerna för intagning
av patienter på sjukhus.

Bestämmelser om intagning på sjukhus
m. m. finns i sjukvårdslagen och
sjukvårdsstadgan. Enligt dessa författningar
ar det vederbörande överläkare
eller sjukhemsläkare som beslutar om
intagningen, vilken skall ske i den ordning
som betingas av behovet av vård
och observation, hagen öppnar också
möjligheter till s. k. centraliserad intagning.
Sjukvårdsstyrelsen kan förordna
en särskild läkare att centralt verkställa
hänvisning till sjukhem för långvarigt
kroppssjuka. Sjukhemsläkarna är
då skyldiga att ta in sådana patienter
utan vidare prövning av vårdbehovet.
Motivet för dessa bestämmelser har varit
angelägenheten av att de tillgängliga
vårdplatserna disponeras med hänsyn
tagen till hela sjukvårdsområdets
behov.

Enligt min mening finns för närvarande
inte någon anledning att revidera
dessa bestämmelser.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! I tisdags hölls i Stockholm
en stor konferens om sjukhusinformation.
En av konferensordförandena
var en av socialministerns före detta
kolleger, den ärade ledamoten av
denna kammare Gösta Skoglund. Enligt
pressreferat yttrade herr Skoglund vid
detta tillfälle, att allmänheten har rätt
till bättre information om det viktiga
samhällsområde som sjukvården utgör.

.lag ber att få tacka socialministern
för att han begagnat det tillfälle till
sådan information om sjukvården, som
min enkla fråga givit honom. Jag är
dock av den uppfattningen att svaret
kunnat vara mer upplysande. Det går
inte att avhjälpa det här aktualiserade
problemet vid våra sjukhus med redovisning
av och hänvisning till lagbestämmelser.

Vad jag, herr talman, särskilt haft i
tankarna är åldringarna, vilka som be -

kant utgör en växande grupp medborgare
i samhället. Vi försöker, riktigt
nog, så länge som möjligt hålla dem
kvar som vanliga medborgare ute i samhället.
Men så händer det naturligt nog,
att dessa människor drabbas av någon
akut sjukdom — jag har begränsat min
fråga till sådana sjukdomsfall.

De gamla som drabbas av en akut
sjukdom tycks inte kunna vara säkra
på att rätten till sjukvård genom inläggning
på sjukhus kvarstår som en stabil
och obegränsad garanti i deras fall. Deras
möjligheter att konkurrera med sjuka
i yngre åldrar om den kanske enda
platsen på ett sjukhus som i ögonblicket
står ledig är tydligen begränsade.

Säkert är det många av kammarens
ledamöter som har egna, kanske konkreta
och ganska handgripliga erfarenheter
av hur gamla personer får åka
skytteltrafik mellan sjukhuset och hemmet
i sådana sjukdomstillstånd. En läkare
som nyligen remitterade in min
svärfar till sjukhuset sade med visst
eftertryck till oss släktingar, då gamlingen
kom tillbaka i ambulans — såvitt
vi kunde bedöma lika sjuk som
förut: »Man måste stå på sig, förstår
ni väl, om man i vår tid skall kunna
få stanna på sjukhus.» Ett par dagar
senare dog han som poliklinikfall, återförd
till sjukhuset men icke inlagd
där; han befann sig vid tillfället i ett
sidorum till polikliniken.

Man kan tänka sig hur det hade gått
om han inte haft några anhöriga att lita
till. Man hittar ju inte så sällan åldringar
som legat och dött i fullständig
ensamhet utan att ha fått någon som
helst hjälp till sjukvård.

Även om, herr talman, oron beträffande
urvalsprinciperna kan vara ogrundad
så till vida som läkarna gör så
gott de kan utifrån sina medicinska bedömningar,
råder det osäkerhet bland
de gamla och bland allmänheten om inte
t. ex. yngre sjuka ges företräde vid sjukhusporten.
Sådana känslor — de må
vara ogrundade eller inte ■— hör också

22 Nr 29 Torsdagen den

Svar på fråga ang. urvalsprinciperna för

till den konkreta verkligheten. Jag vill
gärna tillfoga att det i och för sig är
naturligt om man skulle vara benägen
att ge prioritet åt unga, som har livet
framför sig, och alltså sneglar på åldersuppgiften
i remissen, då resurserna
är så otillräckliga som de är.

Det förhållandet, att det dock är de
gamla som genom sitt arbete och sina
skatter byggt upp detta samhälle och
dess sjukvård, borde motivera att det
skapas rimlig rättvisa i trängseln om
sjukhusplatserna. Annars är man ju
farligt nära en gradering av människovärdet,
en diskriminering av vissa sjuka.

Om nu — som fallet tycks vara — urvalsfrågan
avgöres av läkaren helt på
medicinska grunder, vill allmänheten
gärna veta vilka dessa grunder eller
urvalsprinciper är. Om det, herr talman,
inte finns några generella principer
utan det enbart är fråga om medicinska
bedömningar in casu, måste
väl detta bara öka osäkerhetskänslan
bland de gamla när de skall till att do
och gärna vill do i hägnet av ett sjukhus
och med tillgång till personal som
är speciellt kompetent när det gäller
frågor om liv och död. Dessa människor
hade under sin levnadstid satsat
på att få fram en garanti om hjälp
och vård i den yttersta stunden, men de
känner sig inte säkra på att denna garanti
nu längre existerar för dem.

När det nu är så, att inte alla som behöver
sjukhusvård kan få sådan, och
då sålunda bristen på vårdplatser slår
sönder en av humanitets- och välfärdssamhällets
grundregler, måste onekligen
andra hänsyn än de medicinska vårdkraven
komma in i bilden. Vilka hänsyn
är det då, herr statsråd, fråga om?
Hur och var sker avvägningen? Hur
pass berättigade är de olika hänsyn
det i så fall kan bli fråga om?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är övertygad om att

27 oktober 19GC
vård på sjukhus

sjukvårdens huvudmän i dag gör en
mycket värdefull insats inte minst på
upplysningssidan då det gäller sjukvården
ute i landet, och jag är övertygad
om att just min förre kollega i regeringen,
herr Skoglund, har gjort värdefulla
insatser på den punkten.

Jag har svarat på den fråga som herr
Wiklund ställde till mig, nämligen på
frågan om vilka urvalsprinciper som
för närvarande tillämpas respektive vilka
principer som enligt min mening
bör tillämpas vid intagning på sjukhus,
speciellt med tanke på vikten av
att tillgodose såväl ålderspensionärer
i behov av akutsjukvård som övriga
personer som har behov av sjukvård.
Jag har hänvisat till sjukvårdslagen
och sjukvårdsstadgan, då jag anser att
bestämmelserna däri klart utsäger vilket
förfaringssätt som bör tillämpas.

Jag är också övertygad om, herr Wiklund,
att de läkare och myndighetspersoner
som har ansvaret i hög grad
handlar med sikte på den enskilda människans
bästa. Det är klart att i ett vidare
sammanhang är detta också en
fråga om resurser, och jag vill, herr
talman, utan att förlänga denna debatt
om en enkel fråga ändå peka på vad
som sker i vårt land just för att vidga
resurserna för långtidssjukvården.

År 1964 hade riksdagen att ta ställning
till ett regeringsförslag, som innebar
en kraftig satsning just på utbyggnaden
av långtidssjukvården. Ett statligt
stöd för byggandet av sjukhem infördes
som bekant. Detta initiativ av
regeringen har också mötts av ett starkt
gensvar från landstingen och storstäderna,
vilka ju svarar bl. a. för långtidssjukvården.
Redan nu finns planer
på att under de närmaste åren öka
platsantalet med 11 000 å 12 000. Det
betyder en ökning av långtidssjukvårdens
resurser med inemot 50 procent.
Indirekt innebär detta också en förstärkning
av akutsjukvården.

Låt mig tillägga att sjukhem för långtidsvård
jämte kliniker för läkarutbild -

Torsdagen den 27 oktober 1966 Nr 29 li

Svar på fråga ang. urvalsprinciperna för vård pa sjukhus

ning givits förtur inom sjukhusbyggandet.
Riktlinjer med denna prioritering
har dragits upp av socialdepartementets
sjukvårdsdelegation, där bl. a. landstingen
och storstäderna är företrädda.
Effekten av det statliga lånestödet och
prioriteringen av sjukliemsbyggandet
kan nu börja avläsas. Under tiden oktober
1966—december 1967 startas byggen
för drygt 7 000 nya sjukhemsplatser
för långtidsvård. Det är sådana byggen,
för vilka medicinalstyrelsen nyligen
har tillstyrkt igångsättningstillstånd.
Under denna tidsperiod består
de nya investeringarna inom kroppssjukvården
till ca 60 procent av sjukhem
m. m. för långtidssjukvård.

Jag har, herr talman, velat göra detta
tillägg för att visa på de insatser som
i dag göres från sjukvårdshuvudmännens
sida för att vidga resurserna för
långtidssjukvården och inte minst därigenom
skapa en ökad trygghet för de
gamla.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att sjukvårdshuvudmännen på
många håll gör goda insatser för att
ge allmänheten upplysningar och informationer
om sjukvårdens förhållanden
och om vilka vårdresurser det finns.
Den nämnda konferensen visade väl
dock att brister föreligger, vilka också
jag pekat på. Jag tror att jag därvidlag
har stöd även av herr Skoglund.

Beträffande urvalsprinciperna är det
klart att jag menar att till dem hör även
lagbestämmelserna. Det är alldeles givet.
De har blivit redovisade i svaret.
Men i ett trängt läge, när det finns mer
sjukvårdsbehövande än sjukhusplatser
till förfogande, måste det väl ändå bli
fråga om andra överväganden än de rent
medicinska. Jag var sålunda intresserad
av att få reda på, om det finns några
sådana urvalsprinciper. Det är möjligt
att de inte finns utan att det får bero
på läkarens personliga bedömande. Det
är klart att denne därigenom ibland

måste komma i mycket svåra lägen. Inte
minst av den anledningen skulle det
vara värdefullt om det fanns vissa urvalsprinciper.
Hur sådana principer
skall kunna skapas lämnar jag därhän.
Många läkare råkar säkerligen in i mycket
svåra konfliktsituationer när de
måste göra ett urval bland kanske mycket
svårt sjuka människor, unga, äldre
och verkliga åldringar.

Detta problem anser jag alltså inte är
löst och naturligtvis är det inte löst med
de nu befintliga lagstiftningsåtgärderna.
Jag har i varje fall inte fått något
svar på frågor av den arten, som jag
har ställt i denna debatt.

Jag är tacksam till statsrådet för upplysningarna
om investeringarna i sjukhusbyggen
på längre sikt. Att det planeras
på detta område är vi naturligtvis
tacksamma för, men jag har tagit upp
dagens problem och de löses inte härigenom.
Därmed har jag inte på något
sätt velat förringa värdet av investeringar
och planeringar — det är givetvis
utomordentligt angeläget att sådana
göres.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten, men herr Wiklund frågade om
det inte kunde finnas andra principer
beträffande intagning etc. Jag skulle
därför vilja ställa frågan: Vilka andra
principer skall tillämpas för intagning
på sjukhus än de medicinska?

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är just den frågan
jag ställer mig. Det är uppenbart att
läkarna inte enbart kan ta hänsyn till
rent medicinska förhållanden. När ett
större antal patienter behöver sjukhusvård
än det finns platser för tvingas de
uppenbarligen att överväga även andra
omständigheter. Jag kan inte se att de
har någon annan möjlighet i det konkreta
fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 29

Torsdagen den 27 oktober 1966

Svar på fråga ang. den allmänna tillläggspensionen
för i Sverige bosatta
medborgare från övriga nordiska länder Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Kellgren har ställt
följande fråga till mig:

»Hur snart kan man räkna med att
effektiva åtgärder vidtas, t. ex. i form
av information från försäkringskassorna,
i syfte att bland de här i Sverige
stadigvarande bosatta medborgarna
från de andra nordiska länderna, vilka
efter försäkringsdomstolens utslag den
15 september 1966 enligt den nordiska
trygghetskonventionen är berättigade
till förmåner jämlikt reglerna om försäkringen
för allmän tilläggspension,
sprida kännedom härom?»

Försäkringsdomstolens domslut har
följande lydelse:

»Försäkringsdomstolen finner med
stöd av artikel 1 i konventionen mellan
Sverige, Finland, Danmark, Island och
Norge om social trygghet att konventionen
är tillämplig i fråga om försäkringen
för allmän tilläggspension. På
grund härav visar domstolen, med upphävande
av riksförsäkringsverkets och
försäkringskassans beslut, målet åter till
försäkringskassan för ny handläggning.
»

Artikel 1 i konventionen innehåller
endast att konventionen omfattar förmåner,
som enligt i vederbörande land
vid varje tidpunkt gällande sociallagstiftning
och i anslutning därtill utfärdade
bestämmelser utgår vid ålderdom,
nedsatt arbetsförmåga, sjukdom, olycksfall
och yrkessjukdom, arbetslöshet, havandeskap
och barnsbörd samt till
barn, efterlevande och nödställda.

Domstolen har alltså endast tagit
ställning i princip. Det närmare avgörandet
av vilka rättigheter som de särskilda
bestämmelserna om de olika förmånerna
i konventionen ger en nordisk

medborgare ankommer i första hand på
försäkringskassorna.

I ett cirkulär till försäkringskassorna
den 18 oktober 1966 har riksförsäkringsverket
gjort vissa uttalanden om
vilka bestämmelser i konventionen som
kan anses tillämpliga på tilläggspensionen
och hur dessa bestämmelser bör
tolkas. Vidare har verket föreskrivit,
att försäkringskassorna utan särskild
ansökan skall ompröva rätten till tillläggspension
från och med januari 1963
eller från den senare tidpunkt från vilken
pension har beviljats för att konventionen
omfattade försäkrade, som är
födda år 1896 och uppbär folkpension
eller som är födda år 1897 eller senare
och uppbär folkpension eller tilläggspension.
Om kassan har kännedom om
försäkrad som inte åtnjuter allmän pension
men som till följd av domstolens
dom kan antas vara berättigad till tilläggspension,
skall kassan underrätta
honom samt uppmana honom att ge in
ansökan om pension.

För att underlätta kassornas arbete
tillställer riksförsäkringsverket försäkringskassorna
hålkort för försäkrade,
som är medborgare i annat nordiskt
land och som antingen är födda år 1896
och uppbär folkpension eller är födda
år 1897 eller senare och uppbär folkeller
tilläggspension.

Vidare anförde

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
socialministern för svaret på min enkla
fråga.

Det är mycket tillfredsställande att
försäkringsdomstolen har fattat ett sådant
avgörande i denna rättsfråga. Det
innebär att man har givit innehåll åt
den nordiska sociala trygghetskonventionen,
och det är värdefullt inte minst
ur det nordiska samarbetets synpunkt.
Man har sålunda på detta sätt kunnat
utbreda ATP-reformen till de nordiska
medborgare som är verksamma inom
vårt land. Det har naturligtvis också
betydelse för framtiden på det sättet,

Torsdagen den 27 oktober 1966

Nr 29

Svar på fråga ang. personalpolitiken inom statens järnvägar

att i den män svenska medborgare arbetar
i grannländerna de också blir
delaktiga av ATP-förmåner som man
nu har lagstiftat om i Norge och som
man väl också så småningom kommer
att lagstifta om i våra övriga nordiska
grannländer. Detta är naturligtvis mycket
tillfredsställande.

Jag ar emellertid också mycket glad
över att kunna konstatera att man,
sedan försäkringsdomstolen träffade
sitt avgörande, handlat mycket snabbt
inom riksförsäkringsverket. Det förflöt
inte mer än en månad innan information
om saken lämnades till försäkringskassorna,
och inte nog med det:
av svaret framgår också att försäkringskassorna
har fått ett arbetsmaterial, så
att de kan kontrollera vilka nordiska
medborgare som skulle kunna vara berättigade
att få tilläggspensionsförmåner
enligt ATP-systemet.

Med det anförda ber jag ännu en
gång att få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. personalpolitiken inom
statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Oskarson har bett
mig att i korthet redogöra för de riktlinjer
som tillämpas för personalpolitiken
inom statens järnvägar vid förflyttning
av personal i samband med
rationaliseringar.

Pensionering och annan naturlig avgång
bland personalen är en av de faktorer
som är av betydelse för den takt,
i vilken rationaliseringsverksamheten
vid SJ kan drivas. Hittills har i regel
god balans mellan personalbesparande
åtgärder och naturlig avgång kunnat
upprätthållas. Det går emellertid ej att
helt undvika, att det uppstår skillnader

i tillgång och behov av personal, såväl
mellan olika yrken som mellan olika
orter och geografiska områden. Orsakerna
härtill är många. Bland dem
som kan återverka på flera personalgrupper
samtidigt kan nämnas nedläggning
av trafik på olönsamma bandelar.

SJ:s allmänna målsättning är naturligtvis
att underlätta omställningen för
anställd personal, som berörs av sådan
från lokal synpunkt mera omfattande
organisationsförändring. Detta sker
genom en rad generella och även från
fall till fall vidtagna åtgärder. Som
exempel på sådan åtgärder kan följande
nämnas.

Sedan en tid tillbaka arbetar man
med en totalprognos över tillgång och
behov av arbetskraft under en 5 å 10-årsperiod. Med hänsyn till planerade
och förutsebara rationaliseringsåtgärder
kan prognosen bli ett hjälpmedel
vid bedömningar bl. a. i förflyttningssammanhang.
I planeringen ingår vidare
att noggrant förbereda hur övertalig
personal i framtiden skall disponeras
i samband med förslag till rationaliseringar.
Ett annat viktigt led i personalpolitiken
vid rationaliseringsåtgärder
är överläggningar inom samarbetsorgan
mellan ledning och anställda
och andra åtgärder för att informera
berörd personal. Inom den interna
arbetsförmedlingsverksamheten
är erfarenheterna goda av den möjlighet
de anställda har att uttrycka önskemål
om förflyttning till olika orter där
personalbehov föreligger och om övergång
till andra arbetsuppgifter.

Bland andra personalpolitiska åtgärder
kan nämnas uppskov med förflyttning,
personliga löneförmåner i samband
med tvångsförflyttning, hjälp med
bostadsanskafffning, inlösen av egna
hem och omskolning.

En klar strävan att mildra verkningarna
av nödvändiga personalförflyttningar
har ej minst i år kommit till
uttryck genom ytterligare förmåner till
personalen i samband med förflyttning

26 Nr 29 Torsdagen den 27 oktober 1966

Svar på fråga ang. personalpolitiken inom

föranledd av rationaliseringar och organisationsförändringar.
överenskommelser
har i juni 1966 träffats med
Svenska järnvägsmannaförbundet om
ett 12-punktsprogram med olika åtgärder
för personalen i anslutning till rationaliseringarna
och strukturförändringarna
vid SJ. Vidare har Kungl.
Maj:t för budgetåret 1966/67 lämnat SJ
vissa bemyndiganden att inlösa sådana
egna hem som ägs av tvångsförflyttad
personal.

Vidare anförde:

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det koncentrerade men
enligt min mening ändå utförliga svaret
på min fråga.

Låt mig emellertid, herr talman, få
ett par minuter för att redogöra för
ett konkret fall där, efter vad jag kan
förstå, handläggningen av ärendet i
många stycken inte överensstämmer
med de riktlinjer som statsrådet här
har angett i sitt svar.

Det gäller bortrationaliseringen av
23 lokbiträdestjänster i Halmstad. Det
är en omfattande organisationsförändring
mot bakgrunden av att hela styrkan
av lokpersonal vid stationen är
cirka 65 befattningshavare. Den första
orienteringen om SJ:s rationalisering i
fråga om dessa tjänster delgavs vid ett
sammanträde i slutet av januari innevarande
år. Någon utredning angående
de ekonomiska fördelar som skulle vinnas
genom den tänkta rationaliseringen
presenterades inte — inte heller någon
tidsplan för genomförandet. Däremot
framfördes enligt protokollet att systemet
med automatisk hastighetsövervakning
och radioförbindelse mellan lok
och fast anläggning kunde väntas bli
infört med början om 4—5 år, vilket i
sin tur skulle medföra en kraftig minskning
av lokbiträdestjänsterna.

I mars månad gavs en ny orientering
inför företagsnämnden. Där kom inget

statens järnvägar

nytt fram. Under sommaren — i juni
månad — tillsattes ett antal ledigförklarade
lokförartjiinster vid Halmstadsstationen.
Från personalorganisationerna
gjordes då framställning om att kvalificerade
sökande i Halmstad som hotades
av förflyttning i första hand skulle
tas i anspråk. Så skedde inte; bl. a.
anställdes två sökande från annan ort.

Den 12 oktober mottog 23 lokbiträden
ett brev med frågeformulär som skulle
besvaras senast den 24 oktober. På tolv
dagar skulle alltså dessa befattningshavare
lämna besked om huruvida de
ville flytta till Malmö, Göteborg eller
Hälsingborg nästkommande vår, alltså
till den 28 maj 1967 då den nya tågtidtabellen
träder i kraft. Omskolning i
viss utsträckning erbjöds också. Detta
var, som en tidning uttryckte det, ett
verkligt chockbesked för de 23 befattningshavarna
och deras familjer. Många
av dessa har egnahem som de mödosamt
arbetat ihop, barn i skolåldern, förvärvsarbetande
fruar, föräldrar och
vänner i Halmstad. De trivs där, vilket
är helt naturligt, och de vill stanna och
önskar absolut inte flytta till någon av
de nyssnämnda städerna för att där
ställa sig i en flerårig bostadskö.

Vad som här sagts innebär inte att
lokbitriidespersonalen i Halmstad inte
har full förståelse för SJ:s strukturrationalisering.
De förstår helt och fullt
alt denna ständigt måste pågå i den allt
hårdare konkurrensen. Det finns emellertid
vissa önskemål och krav från
personalens sida som jag anser är berättigade
och som bör kunna tillgodoses,
och det är viktigt att detta sker vid
den fortgående rationaliseringen.

Jag vill sammanfatta kraven på följande
sätt. För det första bör det göras
en ekonomisk utredning, eller beräkning,
vars resultat framläggs för personalen
och som visar de fördelar som
kommer verket till godo genom de förutsedda
rationaliseringarna. För det
andra bör det också göras upp en långtidsplan
av vilken framgår vilka in -

Nr 29

Torsdagen den 27 oktober 1966

Svar på fråga ang. personalpolitiken inom statens järnvägar

-dragningar eller förflyttningar som är
nödvändiga och vid vilka tidpunkter
dessa avses äga rum. För det tredje,
även om den administrativa ledningen
centraliseras till ett fåtal större orter,
bör på vissa mellanstationer lokpersonalen
få stanna kvar och där utgöra
•en grupp som leds och administreras
från centralorten. Därigenom kan personalen
på mellanstationerna, åtminstone
under en övergångsperiod, bibehålla
sina nuvarande bostadsorter. En
sådan ordning medför även påtagliga
fördelar på så sätt, att bortovaron från
hemmet vid tjänstgöring kan nedbringas,
och därmed elimineras också spilltid.

Herr statsråd! Jag ber ännu en gång
att få tacka för svaret, men hoppas att
statsrådet vill medverka till att dessa
berättigade personalkrav blir tillgodosedda
vid det fortsatta rationaliseringsarbetet
inom SJ.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har lämnat svar
beträffande de generella riktlinjerna
för personalpolitiken, och om dessa i
vissa fall inte har tillämpats är det mycket
beklagligt. Jag kan inte yttra mig
om vad som har skett i detta speciella
fall.

Jag vet av erfarenhet att det när jag
får en generell fråga som denna ligger
i allmänhet något konkret fall bakom.
Jag måste bekänna att jag i detta fall
har gissat fel. Jag trodde att det möjligen
var personalåtgärderna i samband
med nedläggningen av järnvägen Vislanda—Halmstad,
som herr Oskarson
åsyftade, och har alltså noga undersökt
hur det gick till härvidlag, och enligt
SJ har det gått rätt friktionsfritt. Nu
visar det sig att det gäller ett annat
enskilt fall, som jag inte har kunnat
undersöka.

Av de punkter som herr Oskarson
frågat om ingår såvitt jag förstår de
två första i de riktlinjer som vi är över -

ens om. Beträffande den tredje, som
gäller lokpersonalens placering, måste
det göras en avvägning mellan kostnadsaspekterna
och hänsynen till vad
som kan vara bäst för den enskilde befattningshavaren,
och då är det omöjligt
att fastslå en mall. Där måste man
handla från fall till fall och bedöma
alla i sammanhanget ingående faktorer.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt om
jag fört statsrådet bakom ljuset. Det var
inte avsikten med min fråga. Men i viss
mån gläder det mig kanske.

Jag håller med statsrådet om att de
allmänna riktlinjerna i det svar jag fått
i stort sett sammanfaller med önskemålen
i de punkter jag angivit, dock icke
punkt 3. Där tror jag emellertid att de
personer som tjänstgjort länge i och har
stor erfarenhet av dessa befattningar —
och som dessutom kan anföra exempel
från andra orter där denna organisation
tillämpas -— kan intyga att organisationen
fungerar mycket bra. Jag kan också
här nämna två sådana orter, nämligen
Ängelholm och Strömsnäsbruk. Den saken
får dock kommande utredningar
klara ut. önskemålen finns, och jag vet
att de är berättigade.

Men det väsentliga är, herr statsråd,
att både riktlinjerna i svaret och önskemålen
i de punkter jag angivit blir förverkligade
i praktiken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vi tycks ju i stort sett
vara överens.

När det gäller personalens placering
kan man aldrig helt bortse från kostnadsfrågan,
och jag vet att man på SJ
där gör en bedömning. Man är trängd
ekonomiskt men försöker ändå att ta
hänsyn till personalen, vilket inte alltid
är så lätt.

Herr Oskarson fann ett visst nöje i
att han lyckats lura mig in på fel spår,
men efter det som herr Oskarson nu

Nr 29

Torsdagen den 27 oktober 1966

Svar på fråga ang. personalpolitiken inom

anfört skall han inte lura mig in på ett
annat och väsentligare område, nämligen
att upprepa de krav på en kraftig
prutning av driftersättningen till statens
järnvägar som hans parti ställde
sig bakom i våras.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Det där sista kom inte
alldeles oväntat.

Här gäller det emellertid en rationaliseringsfråga,
och vi är överens om att
rationaliseringarna måste fortgå. Men
det gäller att inom rationaliseringens
ram på bästa tänkbara sätt tillvarata
möjligheterna att tillgodose personalens
önskemål beträffande tjänstgöringsförhållandena
— och det finns många sådana
möjligheter!

Det kan väl ändå inte vara riktigt att
23 befattningshavare får 12 dagar på
sig att bestämma vilken av angivna städer
de vill flytta till. Jag har både brevet
och frågeformuläret med mig, om
statsrådet vill ta del av dem senare. Då
måste det uppstå så stora personliga
problem i fråga om bostäder, utbildning
för barnen o. d. att det är orimligt att
begära att de skall svara på denna korta
tid.

Nu har dessa befattningshavare efter
mängder av uppvaktningar och diskussioner
fått anstånd och löfte om att det
inte blir fråga om förflyttningar före
hösten 1967.

Vad jag och många med mig tycker
är att denna rationalisering, såvitt avser
informationen till personalen, inte
har skötts på det sätt på vilket den bort
skötas.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vad beträffar hänsynen
till personalen är vi helt överens. Av
det senaste anförandet framgår att i
detta fall personalen och dess organisationer
tydligen i hög grad varit på
alerten för att slå vakt om sina intres -

statens järnvägar

sen, och det tycker jag är både naturligt
och glädjande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Justerades protokollet för den 21 innevarande
oktober.

§ 8

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Asp enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 5 innevarande oktober—
den 13 nästkommande november.

Herr Asp beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 9

Meddelande ang. plan för kammarens
arbete under höstsessionen

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en av talmanskonferensen godkänd
preliminär plan för behandling i kamrarna
av utskottsutlåtanden under höstsessionen.
Planen har uppgjorts på
grundval av uppgifter som lämnats av
utskotten. Om statstjänstemannastrejken
medför försening av propositioner påverkar
detta planen. Givetvis måste man
under alla förhållanden räkna med tidsförskjutningar
beträffande en del ärenden.

§ 10

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 132, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 4 juni
1954 (nr 483) om undervisning och
vård av vissa psykiskt efterblivna, m. m.

§ 11

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens förvaltningskontors
å bordet vilande skrivelse angående be -

Torsdagen den 27 oktober 1966

Nr 29

Interpellation ang. donatorers rätt att utse styrelseledamöter i vissa fall

myndigande att fastställa personalförteckningar
i vissa fall m. m.

§ 12

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Bengtsson i Landskrona, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående invandringen av utländsk
arbetskraft till Sverige,

herr Andersson i Storfors, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående erfarenheterna av
dricksvattenfluoridering,

herr Gomér, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
begärd utredning om en civilrättslig
lagstiftning beträffande mäklarverksamhet,

herr Haglund, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
varsel och information om driftsinskränkningar,

fru Rgding, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående fortsättning och vidgning av
radiouniversitetets verksamhet,

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
tolkningen av abortlagens tillämpningsföreskrifter,

herr Svenning, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
bostadsförmedlingen,

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående bostadsbyggandet i
orter som omfattas av statliga lokaliseringspolitiska
åtgärder,

herr Larsson i Borrby, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående tidpunkten för avskaffande
av systemet med censorer i
studentexamen, samt

herr Källstad, till herr statsrådet och

chefen för ecklesiastikdepartementet
angående handledningen av lärarkandidater.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 13

Interpellation ang. donatorers rätt att

utse styrelseledamöter i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! Den 2 augusti 1919 bildades
vid ett sammanträde i Sala Tärna
lantmannaskoleförening u. p. a. Den
bildade föreningens uppgift var enligt
konstituerande sammanträdets protokoll
§ 10 att inköpa en i samma protokoll
angiven fastighet utanför Sala för
att dit förflytta Tärna lantmannaskola.
Bedan före konstituerandet av föreningen
hade emellertid bland länets innebyggare
tecknats andelar för gäldandet
av kostnaderna för markförvärvet
i fråga. De lantbrukare och andra som
härvid tecknade andelar blev också
automatiskt medlemmar av den 2 augusti
konstituerade Lantmannaskoleföreningen.
Sedermera har Lantmannaskoleföreningens
stadgar med Kungl. Maj:ts
befallningshavandes i Västmanlands län
godkännande ändrats så till vida att elever,
vilka genomgått lantmannaskolan,
mot erläggande av särskild medlemsavgift
medgivits medlemskap i föreningen.
Föreningen har således ett betydande
antal medlemmar, såväl jordbrukare
som andra från skolan utgångna elever.

Den tidigare nämnda andelsteckningen
för åstadkommande av den nya skolan
lyckades för ändamålet åstadkomma
ett belopp av cirka 100 000 kronor -—■
ett i den tidens penningvärde mycket
högt belopp. Därefter inköptes av föreningen
en jordbruksfastighet, Emmylund
utanför Sala, dit man beslöt förlägga
den nya skolan. Av det insamlade
andelskapitalet återstod, då gårdsför -

Nr 29

Torsdagen den 27 oktober 1966

Interpellation ang. ytterligare medel för

värvet betalts, 50 000 kronor. Dessa
50 000 kronor beslöt Lantmannaskoleföreningen
att överlämna till Västmanlands
läns landsting som bidrag till kostnaderna
för skolans förflyttning till berörda
fastighet Emmylund vid Sala.

I samband med Lantmannaskoleföreningens
överlämnande av fastigheten
Emmylund jämte dessa 50 000 kronor
gjordes emellertid vissa förbehåll. Ett
av dessa förbehåll var att Lantmannaskoleföreningen
skulle i fortsättningen
få insätta två ordinarie ledamöter jämte
en suppleant i styrelsen för skolan,
ävensom en revisor och suppleant för
denne. Efter vederbörlig utskottsbehandling
av ärendet beslöt också landstinget
in pleno att mottaga den erbjudna
gåvan med respekterande av de förbehåll
som gjorts.

I samband med utseendet av regional
styrelse för landstingets yrkesskolor
1963 har sådan nu konstituerats gemensamt
för länets lantmanna- och lanthushållsskolor
i Sala. I denna regionala
skolstyrelse har utsetts, enligt gällande
bestämmelser, fyra ledamöter från
landstinget, en från länsskolnämnden,
en från hushållningssällskapet samt en
från skogsvårdsstyrelsen. I den styrelse,
som tidigare fungerat för Sala lantmannaskola,
har, enligt här ovan återgivna
överenskommelse, även två ledamöter
utsetts från Lantmannaskoleföreningen
jämte en suppleant för dessa.
Samma förening har också i överensstämmelse
med samma avtal utsett en
revisor jämte suppleant.

I och med tillkomsten av den regionala
skolstyrelsen har emellertid Lantmannaskoleföreningen
från landstingsledningens
sida förvägrats rätten till
den styrelserepresentation föreningen
enligt träffad överenskommelse tidigare
varit tillförsäkrad. När den nya regionala
skolstyrelsen konstituerades den
19 december 1963 var inte de i laga ordning
valda representanterna för Lantmannaskoleföreningen
kallade till sammanträdet.
Från Lantmannaskoleför -

en aktiv lokaliseringspolitik

eningens sida syntes detta förbigående
av dess styrelserepresentation vara ett
klart åsidosättande av den överenskommelse
som träffats samt av de utfästelser
landstinget i samband härmed gjort.
Lantmannaskoleföreningen har senare
hos länsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
och Kungl. Maj :t anfört besvär häröver
men i samtliga instanser erhållit mycket
svävande svar på sina erinringar.

Med anledning av ovan relaterade
omständigheter anhåller jag härmed om
andra kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet redogöra för sin
syn på det förfaringssätt som bör tilllämpas
vid val av ledamöter i en styrelse
där donatorer tidigare haft rätt att
utse styrelseledamöter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Den nya lokaliseringspolitiken
har nu varit i kraft under något
mer än ett års tid. Det kan redan
nu konstateras, att denna politik haft
god effekt inom det s. k. norra stödområdet,
där den tillämpas. Utflyttningen
från detta område har minskats väsentligt.
Expanderande orter inom stödområdet
har fått större möjligheter än tidigare
att ta emot arbetskraft.

Men det kan också konstateras, att
den årliga medelsram på 60 miljoner
kronor i lokaliseringsbidrag och 100
miljoner kronor i lokaliseringslån, som
fastställdes vid principbeslutet 1964, är
otillräcklig för tillgodoseende av föreliggande
behov av aktiva lokaliseringspolitiska
insatser. Årets riksdag har bemyndigat
regeringen att under de två

Torsdagen den 27 oktober 1966 Nr 29 31

Interpellation ang. ytterligare medel för en aktiv lokaliseringspolitik

första budgetåren meddela beslut om
lokaliseringsbidrag och lokaliseringslån
med högre belopp än som anvisats på
riksstaten. De bindande besluten skulle
alltså få överskrida 160 miljoner kronor
per år —• inom den totalram på 800 miljoner
kronor, som enligt principbeslutet
1964 skall gälla för den femåriga
försöksperioden.

Under föregående budgetår överskreds
det i riksstaten upptagna låneanslaget
med nära 40 miljoner kronor.
Statens finansiella stöd till de lokaliseringspolitiska
investeringarna uppgick
sålunda till nära 200 miljoner kronor
mot i principbeslutet beräknade 160
miljoner kronor. För innevarande budgetår
har, när drygt ett kvartal förflutit,
genom av arbetsmarknadsstyrelsen
behandlade och beslutade ärenden något
över 97 miljoner kronor tagits i anspråk
av låneanslaget och över 31 miljoner
kronor av bidragsanslaget. Låneanslaget
är sålunda i det närmaste helt
ianspråktaget och bidragsanslaget är
det till drygt hälften, då nära tre kvartal
av budgetåret återstår.

Även för innevarande budgetår finns
enligt riksdagsbemyndigandet möjlighet
att överskrida de i riksstaten upptagna
låne- och bidragsanslagen. Men situationen
bör väl nu ha klarlagt, att denna
överdragsmetod inte är någon lösning
på sikt. Totalbeloppet för lokaliseringspolitiska
insatser måste ökas. Det riktigaste
vore att detta sker redan nu genom
tilläggsanslag för innevarande budgetår.

Allt större vikt får i detta sammanhang
den inom olika delar av näringslivet
pågående strukturrationaliseringen.
Särskilda geografiska områden kan
därvid drabbas av speciella sysselsättningssvårigheter.
Textilkrisen har medfört
sådana svårigheter särskilt för boråsregionen.
Strukturomdaningen inom
cellulosaindustrien riktar nu uppmärksamheten
särskilt på Ådalen.

Det är självfallet angeläget för samhället
att medverka till en strukturra -

tionalisering, som kan ge vårt näringsliv
ökad effektivitet och konkurrenskraft.
Men lika väsentligt är det, att
strukturomdaningen kan genomföras
utan att vissa orter och områden får ökade
sysselsättningssvårigheter. Strukturpolitiken
måste därför enligt min mening
vara nära samordnad med en aktiv
lokaliseringspolitik, som kan bidra till
nya sysselsättningstillfällen. Denna fråga
har fått särskild aktualitet genom
utvecklingen i Ådalen, eftersom det där
gäller en region mitt inne i norra stödområdet.
Det framstår för mig som synnerligen
angeläget, att man inriktar sig
på att lösa sysselsättningskrisen i Ådalen
genom lokalisering av ny företagsamhet
till bygden eller genom utvidgning
av där befintliga företag. Ådalen
är sedan länge en välutrustad industribygd
med god tillgång på bostäder, skolor
och serviceanläggningar. Det måste
vara en felaktig politik att tvinga folk
att flytta från denna bygd till t. ex. storstadsområdena,
där man har svår brist
på bostäder.

Strukturpolitiken medför sålunda, såsom
framgått av utvecklingen främst i
Ådalen och i boråsregionen, ökat behov
av en aktiv lokaliseringspolitik. Detta
förutsågs inte vid principbeslutet 1964
om lokaliseringspolitiken. De erfarenheter,
som nu vunnits, synes mig ge
besked om att den i principbeslutet
1964 fastställda totalramen på 800 miljoner
kronor för den femåriga försöksperioden
är helt otillräcklig.

Det är anledning att i detta avseende
beröra vad statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för några dagar sedan
yttrade i ett anförande inför LO:s
representantskap. Enligt tidningsreferat
sade statsrådet, att den statliga lokaliseringspolitiken
främst skulle inriktas på
punktinsatser inom näringsgrenar med
särskilt stora omställningssvårigheter.
Därutöver skall statsrådet enligt referatet

rent allmänt ha signalerat en ytterligare
aktivisering av den statliga näringspolitiken.

32 Nr 29 Torsdagen den 27 oktober 1966

Interpellation ang. den invandrade arbetskraftens anpassning till svenska förhållanden -

Det är enligt min mening önskvärt,
att statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
närmare klargör innebörden
av nämnda yttrande. Jag hoppas,
att regeringen inte har för avsikt att
ändra lokaliseringspolitikens allmänna
målsättning att söka upprätthålla sysselsättningen
i områden med sysselsättningssvårigheter.
Behovet av samordning
mellan strukturpolitik och lokaliseringspolitik
kräver ökad uppmärksamhet.
Möjligen avsåg inrikesministerns
yttrande om en ytterligare aktivisering
av den statliga näringspolitiken
just detta. I begreppet bör emellertid
också ingå för näringslivet aktiva åtgärder
inom den ekonomiska politiken
och skattepolitiken.

Med anledning av vad jag ovan har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet ställa följande frågor: 1)

Avser herr statsrådet att på tillläggsstat
för innevarande budgetår begära
ytterligare medel för aktiv lokaliseringspolitik? 2)

Anser herr statsrådet att strukturomdaningen
inom näringslivet sådan
den kommit till uttryck t. ex. i Ådalen
motiverar ökning av de lokaliseringspolitiska
insatserna?

3) I vilka avseenden avser regeringen
att aktivisera näringspolitiken inför
t. ex. sysselsättningssvårigheterna i Ådalen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. den invandrade arbetskraftens
anpassning till svenska förhållanden Ordet

lämnades på begäran till

Herr SJÖNELL (ep), som yttrade:
Herr talman! Den invandrade arbetskraftens
anpassning till svenska förhål -

landen erbjuder fortfarande problem.
Ett helt friktionsfritt inträde i det
svenska sociala systemet är givetvis inte
möjligt. Det är emellertid angeläget att
samhällets insatser inte inskränker sig
till att få till stånd en organiserad invandring.
Åtgärderna för en smidig integrering
kräver långtgående åtgärder.
Vad som hittills gjorts har visat sig
otillräckligt.

I det stora problemkomplex som anpassningen
till svenska förhållanden utgör
spelar informationsfrågan en avgörande
roll. Den bristande informationen
om svenska förhållanden har tagit
sig uttryck i att finländska arbetare på
något håll inom Sverige försökt starta
en rent finländsk facklig organisation
med rätt att föra förhandlingar och
agera i fackliga frågor. Enligt uppgift
har försöket inte rönt några framgångar
på grund av att det inte fått stöd från
vare sig befintliga fackliga organisationer
eller arbetsgivaren. Frånsett att försöket
helt strider mot våra fackliga traditioner
vore det ur många synpunkter
beklagligt om vi skulle få fackliga minoritetsgrupper
uppdelade efter medlemmarnas
ursprungsland. Det nämnda finländska
försöket måste givetvis ses mot
bakgrunden av speciella förhållanden
som gäller för den finländska arbetskraften.
Ett stort antal finländare har
för avsikt att så småningom återvända
till sitt gamla hemland och har därför
inte någon utpräglad önskan att assimileras
med det svenska samhället. Det
finns därför anledning efterlysa en intensifierad
informationsverksamhet som
når alla invandrade.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

Vilka åtgärder har vidtagits för att
upplysa den invandrade arbetskraften
om de fackliga förhållandena i Sverige?

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för språkkursverksamheten och infor -

Torsdagen den 27 oktober 1966 Nr 29

för att förhindra nedläggning av Karsuddens sjukhus

Interpellation ang. åtgärder

för psykopater

mationen i övrigt angående det svenska
samhället bland den invandrade utländska
befolkningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. åtgärder för att förhindra
nedläggning av Karsuddens sjukhus
för psykopater

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ELMÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Riksdagen beslöt år
1959 att uppföra Karsuddens sjukhus
för vård av psykopater. Beslutet föregicks
av ett långvarigt och omfattande
utredningsarbete, som påbörjades redan
i mitten av 1940-talet. I samband med
riksdagsbeslutets tillkomst rådde allmän
enighet om behovet av ett särskilt
sjukhus för psykopaterna. Det underströks
också att Karsuddens sjukhus var
avsett som en första etapp i den statliga
vårdorganisationen för psykopater.

Karsuddens sjukhus — som kostar
cirka 23 miljoner kr att bygga — blev
klart för två år sedan. Dess tillkomst
välkomnades också från såväl mentalsjukvårdens
som ungdoms- och nykterlietsvårdens
sida.

De patienter som skall vårdas på psykopatsjukhuset
är sådana som inte bör
vårdas på vanliga mentalsjukhus. Andra
behandlingsmetoder gäller i stor utsträckning
för psykopatklientelet än
för övriga patienter inom mentalvården.
Särskilt gäller att mycket långtgående
säkerhetsåtgärder måste vidtas beträffande
det ofta mycket farliga psykopatklicntelet.
Psykopaterna är ofta
personer som i allmänhet inte visar tecken
på psykisk sjukdom men som lider
av rubbningar vilka kan leda till brottslighet,
alkoholism eller asocialitet. Större
delen av klientelet är straffriförklarade
personer.

I tidningspressen har man nu under de
senaste dagarna kunnat läsa uppgifter
3 — Andra kammarens

om att Karsuddens sjukhus skall läggas
ned fr. o. m. instundande årsskifte. Som
orsak anges framför allt svårigheterna
att få erforderlig personal. Det uppges
att sjukhuset under de två år det varit
i funktion blott kunnat ta emot en liten
del av de patienter det var dimensionerat
för. Av de 250 vårdplatserna är bara
cirka 75 belagda. Av de sex läkartjänsterna
är blott tre besatta. Totalt saknar
mer än en tredjedel av tjänsterna vid
sjukhuset innehavare.

Nedläggningen av Karsuddens sjukhus
är utomordentligt beklaglig. Sannolikt
kommer den att medföra att de
patienter som nu vårdas där får återföras
till mentalsjukhusen och att de patienter
som skulle ha tillförts Karsuddens
sjukhus får stanna kvar på mentalsjukhusen.
Stora problem uppstår också
för andra vårdgrenar, inte minst för
ungdomsvården. Detta kommer givetvis
att skapa stora problem för dessa vårdformer
och kommer att bli till allvarlig
skada för den ordinarie vården. Man kan
— som en tidning uttryckt det — säga
att man nu tycks vara tillbaka vid den
punkt där man befann sig när utredningsmaskineriet
satte i gång för tjugo
år sedan.

Det är uppenbart att det uppkomna
läget inte kan accepteras. Det måste
vara en fråga av högsta angelägenhetsgrad
att hindra nedläggningen av Karsuddens
sjukhus. Dessutom bör man se
till att sjukhuset får erforderlig personal
för att kunna ta emot det antal patienter
som det är avsett för.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är socialministern beredd att vidtaga
åtgärder för att förhindra nedläggningen
av Karsuddens sjukhus för psykopater? 2.

Om socialministern inte är beredd
härtill, vill socialministern i så fall vidta
andra åtgärder för att säkerställa en

protokoll 1966. Nr 2.9

Nr 29

Torsdagen den 27 oktober 1966

Interpellation ang. utbildningen för juris kandidatexamen vid Göteborgs universitet

ändamålsenlig behandling av psykopatklientelet? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. utbildningen för juris
kandidatexamen vid Göteborgs universitet Ordet

lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Vid Göteborgs universitet
anordnas sedan flera år under höstterminen
en propedeutisk kurs i juridik.
Kursen är avsedd för studenter
som ämnar fortsätta med juridiska studier
vid universitet med juridisk fakultet.
Dessa studenter kan numera i
Göteborg fullgöra en hel studietermin
av utbildningsgången för juris kandidatexamen
genom att de under terminen
genomgår även den för denna examen
föreskrivna utbildningen i företagsekonomi.
Denna utbildning om en
termin är för övrigt samordnad med utbildningen
i motsvarande ämnen för de
studerande som avser att avlägga politices
magisterexamen.

Från studenthåll har emellertid önskemål
framkommit om att få anordna
undervisning för juris kandidatexamen
under ytterligare en termin, så att i Göteborg
eller i dess närhet bosatta studenter
skulle kunna fullgöra ett helt
studieår vid universitetet. Förslaget har
motiverats främst ur studentsocial synpunkt.
Utgifterna för studierna skulle
bli mindre om de förlädes till hemorten.
Åtgärden skulle vidare i någon mån
minska efterfrågan på studentbostäder
i övriga universitetsstäder. Bristen på
sådana bostäder är ju allmänt omvittnad.

Den 2 mars i år ingav därför konsistoriet
vid Göteborgs universitet en
framställning till Kungl. Maj :t att få
anordna sådan undervisning under budgetåret
1966/67. Konsistoriet framlade
konkreta planer beträffande utbild -

ningsgången och hade även försäkrat
sig om anställning av lärarkrafter m.m.
Undervisningen avsågs komma att omfatta
utöver den propedeutiska kursen
och kursen i företagsekonomi även ämnena
rättshistoria och nationalekonomi.
Konsistoriet hemställde samtidigt om
ett belopp av högst 48 000 kronor för
den föreslagna undervisningen jämte
examination.

Universitetskanslersämbetet hade att
yttra sig över framställningen och tillstyrkte
därvid densamma men föreslog
att ett lägre belopp, 42 500 kronor, skulle
ställas till universitetets förfogande
för den föreslagna förlängda utbildningen
för juris studerande.

Ämbetet motiverade sin tillstyrkan
med de fördelar ur studiesocial synpunkt
som konsistoriet anfört och framhöll
dessutom att en ettårig sammanhållen
utbildning vore att föredra mot
bakgrund av de vanligen under det
första året förekommande studieavbrotten
inom den juridiska utbildningen.
Med hänsyn till det ökade antalet studerande
vid de juridiska fakulteterna
förordade ämbetet en viss decentralisering
av utbildningen. Undervisningen
borde anordnas som försöksverksamhet
organisatoriskt hänförd till juridiska
fakulteten i Lund, vilken liksom rektorsämbetet
vid Lunds universitet uttalat
sitt stöd för förslaget.

Med hänsyn till den ringa kostnaden
för statsverket vid ett realiserande av
förslaget och mot bakgrund av kanslersämbetets
positiva utlåtande syntes således
goda förutsättningar föreligga för
regeringen att ge universitetet i Göteborg
klarsignal för denna vidgade undervisning
i juridik, särskilt som förslaget
aldrig framförts i syfte att senare
inrätta en juridisk fakultet i Göteborg.

Likväl avslog Kungl. Maj:t denna
framställning den 29 juli i år. Regeringens
avslag framstår som synnerligen
omotiverat. Mot bakgrund av att utbildningen
endast var beräknad för ett studerandeantal
om cirka 50 studenter

Nr 29

Torsdagen den 27 oktober 196C

och en total kostnad av 42 500 kronor
måste regeringens negativa hållning i
denna fråga betecknas som märklig. En
snar omprövning av frågan är därför
befogad.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet framlägga förslag
om att den nu bedrivna enterminsutbildningen
för juris kandidatexamen
vid Göteborgs universitet fr. o. m. budgetåret
1967/68 får förlängas att omfatta
ytterligare en studietermin så att i Göteborg
eller i dess närhet bosatta studenter
i sin hemort kan fullgöra ett
helt år av studiegången för nämnda examen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
nio enkla frågor, nämligen av:

herr Karlsson i Huddinge, till hans
excellens herr statsministern angående
liberalisering av den nordiska livsmedelsmarknaden,

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
förenkling av beskattningen av här i
riket icke mantalsskrivna utlänningar,

herr Gustafsson i Stenkyrka, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående klarläggandet av
skuldfrågan vid olycksfall i arbetet,

herr Johansson i Skärstad, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående kompensation
till studerande för merkostnader på
grund av lärarkonflikt,

herr Larsson i Borrby, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående regeringens åtgärder
för att motverka rivning av icke saneringsmogna
byggnader,

herr Johansson i Skärstad, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående lämpligheten
av dramatisering i TV av enskilda
fall,

herr Lindkvist, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående av arbetskonflikt föranledda
höjningar av livsmedelspriser,

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
regeringens åtgärder för att motverka
rivning av icke saneringsmogna
byggnader, och

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utformningen
av TV-program avseende religiösa rörelser.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.35.

In fidem

Sune K. Johansson

3* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 29

Nr 29

Fredagen den 28 oktober 1966

Fredagen den 23 oktober

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Vigelsbo, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
donatorers rätt att utse styrelseledamöter
i vissa fall,

herr Nilsson i Tvärålund, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående ytterligare medel för
en aktiv lokaliseringspolitik,

herr Sjönell, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
den invandrade arbetskraftens anpassning
till svenska förhållanden,
fröken Elmén, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
åtgärder för att förhindra nedläggning
av Karsuddens sjukhus för psykopater,
och

herr Källstad, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående utbildning för juris kandidatexamen
vid Göteborgs universitet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 2

Interpellation ang. rätten att nyttja
enskild väg

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:
Herr talman! Rätten för allmännheten
att nyttja skogs- eller s. k. enskilda

vägar för biltrafik har gång efter annan
varit föremål för riksdagsbehandling.
Men trots att fritids-, rekreations- och
hälsofrågor, kortare arbetstid och längre
semester ytterligare har aktualiserat
frågan har inte statsmakterna visat intresse
att söka lösa denna för alla medborgare
viktiga fråga.

Ökad arbetstakt, rationalisering, löpande
band, jäkt etc. har medfört hastigare
förslitning av arbetskraften, och
det är ett arbetskrafts- såväl som ett
samhällsintresse att vi kan nyttja svensk
natur, med dess fauna och flora, som
hjälp när det gäller att förebygga eller
avhjälpa ohälsa. Tyvärr förefaller det
som om statsmakterna och en del större
företagare betraktar arbetskraften som
en vanlig förbrukningsvara och anser
att de inte har ansvar för dess hälsa
och trivsel.

Detta är anmärkningsvärt i vårt folkhem.
I äldre tid sträckte man aldrig
den enskilda äganderätten så långt som
man gör i dag. Allemansrätten ansågs
i äldre tid som självklar. I dag tillåtes
bolag och större markägare att anställa
lantmätare och jurister, vilka har
till förfogande tid och pengar i obegränsad
utsträckning och därigenom
kan tillfoga huvuddelen av medborgarna
i övrigt skada och lägga beslag på
egendom, som de aldrig förr haft rätt
till. Detta kan ske därför att samhället
icke har någon som bevakar dess egen
och allmänhetens rätt och intresse.
Dessutom är vanliga medborgare tvingade
att för sin utkomst utföra produktivt
arbete och saknar ekonomiska möjligheter
för att tillbringa sitt fortsatta liv
i processandets anda. Genom detta förhållande
har Heidenstams medborgarsång
och orden: »Det är skam, det är

Nr 29

Fredagen den 28 oktober 1966

Interpellation ang. rätten att nyttja enskild väg

fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt
heter pengar» och Tegnérs ord
i Svea: »Förtrycket nämns försvar, och
rätt är det som lyckas», även i dag full
aktualitet för huvuddelen av medborgarna,
inte minst för de marklösa arbetarna,
lägre tjänstemän m. fl.

Fn arbetare vid Surahammars bruk
har fått ett strafföreläggande från distriktsåklagaren
i Sala, dagtecknat den
6 oktober i nådens år 1966 och liknande
förelägganden har även andra fått, vari
det heter:

»Fredlund har den 19.6. 1966 framfört
personbil på en mellan Klämstorp
och öjasjön i Västerfärnebo kommun
ledande enskild väg (ösjövägen) oaktat
ägaren av vägen ej medgivit att
densamma trafikeras av obehöriga motordrivna
fordon, vilket tillkännagivits
genom uppsatt förbudsskylt. Straff:
dagsböter 10 X 20 kr. Summa kr.
200: —.»

Vägen går över Surahammars bruks
ägor. Den åtalade arbetar hos bruket
och förhyr även en fritidsstuga av bolaget;
han har även muntligt löfte om
att få nyttja vägen.

Man kan fråga vilka som är behöriga
att utfärda förbud och nyttja en bruksväg.
Är det aktieägarna som är behöriga,
och skall de i så fall förete aktieinnehav
som körkort på en sådan väg?
Har disponenter och högre tjänstemän
sådan rätt och kan de fiirdas med bil
på en förbudsskyltad väg? I så fall, är
det endast arbetare och vanliga medborgare
som anses ha lägre människovärde
och rätt och anses vara en obehörig
klass i fosterlandet Sverige?

Man kan då fråga om vi nu kommit
dithän att »Sverige för bolagen» accepterats.
Vi sjöng en gång: »Sverige för
folket» . .. Men om nu bolag av någon
fått makt och myndighet att genom sin
tillgång till lantmätare och jurister, kapital
ocli industrikoncentration lägga
beslag på miltals stora markområden,
är det då försvarligt att vidga den enskilda
rätten så att några få direktörer

och aktieägare skall kunna utestänga
andra: mindre jordägare, arbetare m.fl.,
från rätten att nyttja de vägar som gör
det möjligt att med bil komma ut i
naturen? Det förefaller som om svensk
allmoge skulle vara på väg till ett rättsläge
som rådde under Bo Jonssons
maktskede i slutet på 1300-talet, dock
med den skillnaden att han inte gick
så långt att han förbjöd folk att nyttja
stigar och den sortens vägar.

Bolagen gör nu gällande att den tekniska
utvecklingen, som ställt bilen till
förfogande som kommunikationsmedel
även för de bredare folklagren, förändrat
läget och att det är annorlunda nu
när hästskjuts och apostlahästarna försvunnit
och motorismen kommit. Detta
är självklart riktigt. Men då kan man
också logisktfråga varför bolagen accepterat
motorfordon (även på allmän väg)
som transportmedel och varför de nedlagt
flottleder och övergett hästforor.
Varför åker bolagsdirektörerna i dag
bil, när även de en gång åkte med droska
och släde, låt vara efter paret av hästar?
Det är märkligt att industriledare
av i dag och rättsväsendet inte vill acceptera
att den tekniska utvecklingen
på kommunikationernas område även
får nyttiggöras av vanliga hederliga
medborgare.

Om man kan tänka sig något så horribelt
som att samhället skulle förfarit
på ett liknande sätt som bolagen och att
staten vid de sidovägar där förbudsskyltar
är uppsatta vid infarten skulle ha
satt upp en skylt vid utfarten: »All råvarutransport
med motorfordon är förbjuden
på allmän väg», så belyser det ett
läge som skulle träffat bolagen. Och
ändå kan man säga att bolagen tjänar
miljoner genom transport på allmän
väg samt att timmer- och annan bolagstransport
utgör en allvarlig olycksfallsrisk
och är till förfång både för andra
trafikanter och för vägbanan.

Men om skogsbrand skulle uppstå
på bolagsmark, skall då de obehöriga
vara lämpliga att släcka elden? Innebär

Nr 29

Fredagen den 28 oktober 1966

Interpellation ang. expeditionsavgiften å

förbudsskylten, att det endast är direktören,
liögre tjänstemän och aktieägarna
som är behöriga att utföra släckningsarbetet?
Vår ungdom och samhället har
i dag stora försvarsbördor för »fosterjorden»,
skall bolagsdirektörer och aktieägare
med sina telningar i fortsättningen
sköta försvar och kostnader för
sina markdomäner etc.? Eller är det
bara vid ekonomiska eller andra olycksfall
inom indutrien och när fara är å
färde, som arbetare och samhälle skall
agera ambulans och bära bördorna?
Om en marklös medborgare inte ens
äger rätt att få nyttja en väg på bolagsmark
för att köra med sin bil, trots att
denna urgamla rätt finns, ja då är det
samhällets skyldighet att ingripa och
säkra denna rätt, även om dessa markområden
skulle få lov att återbördas
till staten.

Denna fråga och liknande har utretts
och diskuterats under årtionden och vi
har sett utredningar, justitieministrar
och jordbruksministrar komma och gå,
men det enda resultatet är en mångfald
vackra ord utan handling och initiativ.
Vi hoppas därför att den nuvarande
jordbrunksministern per omgående nu
går från utredning till handling.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Har regeringen vidtagit eller kommer
den att vidtaga åtgärder för att
säkra allmänhetens rätt att nyttja s. k.
enskilda skogs- eller bvvägar även för
biltrafik?

2. Finns det några lagliga eller självtagna
juridiska regler, vilka ger bolag
behörighet att utfärda och uppsätta förbudsskyltar,
som anger att obehöriga
motorfordon icke äger nyttja väg vars
rättsgrund vilar på urgammal rätt?

3. Vilken laglig grund finns det för
en allmän åklagare att utmäta straff och
dagsböter i förbudsärende utan att ange
vilken som är behörig att utfärda

vissa telefonsamtal, m. m.

förbud eller obehörig att nyttja förbudsskyltad
väg samt vem som krävt ingripande
från allmän åklagare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 3

Interpellation ang. expeditionsavgiften
å vissa telefonsamtal, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgift har telestyrelsen
från den 1 april i år infört
viss ändring av gällande telefontaxor
som bl. a. innebär, att särskild expeditionsavgift
å 1 kr. uttas av abonnent
för manuellt expedierade rikssamtal till
station dit trafiken automatiserats. Därtill
kommer gällande periodavgifter
samt i förekommande fall apparatavgift
vid samtal från samtalsapparat.

Vad som är anmärkningsvärt härvidlag
är, att dessa bestämmelser gäller
även för samtal som vid fel- eller överbelastningstillfällen
beställes hos telefonist
på grund av att automatisk koppling
är satt ur funktion, omöjliggjorts
eller försvårats.

Tyvärr förekommer det vid upprepade
tillfällen, att automatisk koppling
är satt ur funktion och att abonnenten
varit hänvisad till att av telefonist begära
manuell expediering med påföljd
att vederbörande påförts en expeditionsavgift
å 1 kr. Det förefaller uppenbart
orättvist att abonnenten vid inträffade
dylika tekniska fel skall drabbas
av en extra avgift.

Då det är televerket som har ansvaret
för nätets funktionsduglighet, bör felaktigheter
som där uppstår icke få leda
till merkostnad för abonnenten. Det påtalade
synes därför böra föranleda en
ändring av tillämpningsbestämmelserna,
så att abonnenten befrias från denna
extra kostnad i de fall abonnenten
på grund av att automatisk koppling

Fredagen den 28 oktober 1966

Nr 29

Interpellation ang. bestämmelserna för resor med charterflyg

omöjliggjorts nödgas begära manuell
expediering hos telefonist.

Andra orättvisa verkningar av gällande
telefontaxa har samband med den
nuvarande stationsindelningen inom
eget riktnummerområde där samtalsmätning
och markeringsavgift utgår
som klart missgynnar landsbygden. Enligt
dessa bestämmelser gäller följande:

1. Vid samtal till abonnent inom
egen stations område erhålles en markering
på samtalsmätaren oavsett samtalets
längd.

2. Vid samtal till abonnent tillhörande
annan station inom eget riktnummerområde
erhålles en markering på
samtalsmätaren var nionde minut.

Som redan framhållits är det glesbygdsområdena
som missgynnas av ett
sådant taxesystem. Efter automatiseringen
har de gamla stationsområdena
bibehållits som beräkningsgrund för
samtalsavgifter, trots att riktnummerområdet
numera omfattar ett flertal
av dessa mindre stationer. På landsbygden
kan antalet abonnenter inom
»egen station» vilket berättigar till samtal
med endast en markering, vara mycket
få. Däremot ger den station som
omfattar tätorten möjligheter till samtal
med endast en markering till ett
betydligt större antal abonnenter. En
riktigare beräkningsgrund för enmarkeringssamtal
skulle utan tvivel vara
en stationsindelning med ett visst befolkningsunderlag
eller abonnentantal.

För att skapa större rättvisa därvidlag
borde begreppet »egen station» ändras
till att omfatta hela kommunblock
eller i varje fall hela den kommun som
vederbörande abonnent tillhör.

Med hänvisning till vad som ovan
anförts anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet ocli chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Anser statsrådet en sådan ändring
av telefontaxan befogad att expeditionsavgift
icke påföres abonnent för samtal,
som vid fel- eller överbelastnings -

tillfällen beställes hos telefonist på
grund av att automatisk koppling är
satt ur funktion?

2. Är statsrådet vidare beredd att
medverka till en översyn och ändring
av den nuvarande indelningen i stationsområden
inom samma riktnummerområde,
så att hel kommun ingår i området
för egen station inom vilket samtalsmätning
begränsas till en markering
oavsett samtalets längd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Interpellation ang. bestämmelserna för
resor med charterflyg

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Genom flera krascher
har resebranschens och därmed även
charterflygets problematik blivit högaktuell.
För den semesterfirande allmänheten
måste det vara verkligt angeläget
att vid utlandsresor kunna resa
både tryggt och till konkurrenskraftiga
priser. I den allmänna debatten om
resekrisen har påtalats att nu gällande
resebestämmelser orsakar en del svårigheter.

En resenär har inte — om bestämmelserna
om den s. k. 15-regeln strikt följs
— garanti för att den resa han beställt
verkligen blir av. Först när fjorton
andra valt samma resmål och samma
reslängd är resan laglig ur chartersynpunkt.

Luftfartsstyrelsen har anklagats för
att se genom fingrarna med denna regel.
Det har påståtts att arrangörer fuskar
och även skriver felaktiga uppgifter
i sina manifest, flyghandlingarna.

Genom 15-regeln har charterflygets
svårigheter ökats. På de stora semestermålen,
där SAS-intressen inte åberopats
för begränsningar av resealternativen,
skulle tydligen semesterfirarnas
valmöjligheter och trygghet öka om 15-regeln slopades eller modifierades.

Nr 29

Fredagen den 28 oktober 1966

Interpellation ang. bestämmelserna för resor med charterflyg

Mot denna bakgrund vill jag till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta följande frågor:

1. Anser statsrådet att kontrollen är
effektiv?

2. Anser statsrådet det möjligt att slopa
eller modifiera den regel enligt vilken
varje grupp skall bestå av minst
15 personer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av motion om ändrad
ordning för remissdebatten,

nr 40, i anledning av motioner angående
statsrådens rätt att erhålla ordet
vid kamrarnas överläggningar, och
nr 41, i anledning av motion angående
riksdagens högtidliga öppnande;
statsutskottets utlåtanden:
nr 126, i anledning av väckta motioner
om ökade resurser för försvarets
personalvård,

nr 127, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering för
viss personal vid flygvapnet,

nr 128, i anledning av väckt motion
om uppsägningstiden för svensk militär
FN-personal, och

nr 129, i anledning av väckt motion
angående körkortsutbildningen;

bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av protokoll
rörande ändring i avtalet den 28
juli 1960 mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 51, i anledning av väckta motioner
om fördelningen mellan kommuner av
skolkostnader i vissa fall,

nr 52, i anledning av väckt motion om
rapporteringsskyldighet till hemkommun
beträffande vissa elever,

nr 53, i anledning av väckta motioner
om allmän egenpension,

nr 54, i anledning av väckta motioner
angående den enskildes kostnader för
läkemedel,

nr 55, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av barnavårdslagen,
och

nr 56, i anledning av väckt motion
om viss översyn av barnavårdslagen;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av väckta motioner
angående beslut om tillträde av nya ägolotter
vid laga skifte,

nr 50, i anledning av väckt motion
om bättre information till sakägare vid
vissa förordnanden enligt naturvårdslagen,
och

nr 51, i anledning av väckt motion
angående ersättningen till markägare
m. fl. för värdeminskning å fastighet på
grund av planändring.

§ 6

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 134, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 4 oktober 1929 (nr 307) angående
tullrestitution, m. m.,

nr 135, angående domartjänster vid
vissa underrätter, samt

nr 137, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den
16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 7

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får hemställa att den i dag bordlagda
propositionen 137 måtte uppföras
sist bland en gång bordlagda ärenden
på föredragningslistan för nästkomman -

Nr 29

Fredagen den 28 oktober 196(5

de sammanträde, tisdagen den 1 no- Kammarens
vember. efter kl. 14.05.

Denna hemställan bifölls.

ledamöter åtskildes härin
fidem

Sune K. Johansson