Tisdagen den 25 november Sid (Riksdagens protokoll 1969:38)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 38

FÖRSTA KAMMAREN

1969

25—28 november

Debatter m. in.

Tisdagen den 25 november Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av herr Blomquist (m) om åtgärder
mot »sniffning» .......................................... 4

Onsdagen den 26 november

Kommunalt partistöd ........................................ 5

Om inrättande av kommundelsråd............................ 18

Om överförande av värnpliktiga jordbrukare m. fl. till lokala för svarsförband

............................................ 20

Om åtgärder för att demokratisera försvaret .................. 21

Inrikesflyget, m. m......................................... 22

Allmänflyget ................................................ 34

Omorganisation av den centrala skatteförvaltningen .......... 36

Ägandeförhållandena inom skogsnäringen .................... 39

Förbud mot professionell boxning............................ 73

Interpellation av herr Hernelius (m) ang. utformningen av det
svenska biståndet till Vietnam ............................ 99

Torsdagen den 27 november

Svar på enkla frågor:

av herr Svanström (ep) om femdagarsvecka för värnpliktiga.. 101
av herr Dahlberg (s) om åtgärder mot olycksfall i stormfälld

skog .................................................. 102

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. indelningen i valkretsar
vid 1970 års val........................................ 105

Interpellation av herr Olsson, Johan, (ep) om ett regionalpolitisk!
handlingsprogram ........................................ 106

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 38

Nr 38

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Schött (m) om enhetliga sjövägmärken.............. 108

av herr Tistad (fp) ang. ändrad tobaksbeskattning ........ 108

av herr Strandberg (m) ang. inkomstbortfall för värnpliktig
vid inskrivningsförrättning ............................ 108

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 26 november

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 36, ang. kommunalt partistöd 5
— nr 37, ang. rätten att utbekomma allmänna handlingar i stads -

planeärenden ............................................ 18

—• nr 38, om inrättande av kommundelsråd och andra åtgärder
för att stärka den kommunala självstyrelsens medborgerliga
förankring .............................................. 18

Statsutskottets utlåtande nr 156, om överförande av värnpliktiga
jordbrukare m. fl. till lokala försvarsförband .............. 20

— nr 157, om åtgärder för att demokratisera försvaret ........ 21

— nr 158, ang. möjligheterna att inom försvaret ersätta cykeltolkning
med andra transportsätt.............................. 22

— nr 159, om dels en statlig transportorganisation för inrikesflyget,
m. m., dels en översiktlig plan för inrikesflygets utbyggnad 22

— nr 160, ang. det svenska allmänflyget, m. m................. 34

— nr 161, ang. sjömansförmedlingen och sjömanshusen ..... 36

Bevillningsutskottets betänkande nr 63, ang. riktlinjer för omorganisation
av den centrala skatteförvaltningen .............. 36

Bankoutskottets utlåtande nr 46, ang. ägandeförhållandena inom
skogsnäringen ........................................... 39

— nr 49, ang. omorganisation av revisorernas kansli .......... 73

Första lagutskottets utlåtande nr 5i, ang. förbud mot professionell
boxning m. m. ................ 73

Tisdagen den 25 november 19C9

Nr 38

Tisdagen den 25 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet den 26 november
1969 för deltagande i Nordekförhandlingar
i Oslo.

Stockholm den 24 november 1969

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 335, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
vissa rättigheter för statslösa personer
och politiska flyktingar; samt

nr 336, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i giftermålsbalken m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 36—
38, statsutskottets utlåtanden nr 156—
161, bevillningsutskottets betänkande nr
63, bankoutskottets utlåtanden nr 46
och 49, första lagutskottets utlåtande nr
51, andra lagutskottets utlåtanden nr 74
och 77—79, tredje lagutskottets utlåtande
nr 58, jordbruksutskottets utlåtande
nr 39 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 52 och 53.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 167, med förslag till lag
om ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1107, av herr Dahlén in. fl.,
nr 1108, av herr Jacobsson, Per,
nr 1109, av herr Pettersson, Harald,
in. fl., samt

nr 1110, av herr Strandberg,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 129, med förslag till ändring i
kommunallagen (1953: 753) m. m.;

nr 1111, av herr Kaijser och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 137, angående ökad läkarutbildning
i stockholmsområdet;

nr 1112, av herr Olsson, Johan, och
herr Nilsson, Nils, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 137, angående
ökad läkarutbildning i stockholmsområdet; nr

1113, av herr Richardson m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, angående ökad läkarutbildning
i stockholmsområdet;

nr 1114, av herrar Alexanderson och
Ernulf,

nr 1115, av herr Andersson, Sten,
nr 1116, av herrar Hansson och Björk,
nr 1117, av herr Hernelius m. fl., samt
nr 1118, av herrar Schött och Strandberg,

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 148, med förslag till ändring i
lagen (1920: 796) om val till riksdagen,
m. m.;

nr 1119, av fru Diesen och fröken
Stenberg, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 38

Tisdagen den 25 november 1969

Meddelande ang. enkel fråga
proposition nr 153, med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1908:128) angående bevillningsavgifter
för särskilda förmåner och rättigheter,
m. m.;

nr 1120, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
155, med förslag till kungörelse om ändring
i förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobiltrafik
in. m.;

nr 1121, av herr Strandberg in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 155, med förslag till kungörelse om
ändring i förordningen (1940:910) angående
yrkesmässig automobiltrafik
m. m.;

nr 1122, av herrar Åkesson och Ottosson,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 155, med förslag till kungörelse
om ändring i förordningen (1940:
910) angående yrkesmässig automobiltrafik
in. m.;

nr 1123, av herr Jacobsson, Gösta,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 158, med förslag till lag om
postbanken, m. m.; ävensom

nr 1124, av herr Tistad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 158, med förslag till lag om postbanken,
m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Blomquist (in) till statsrådet fru Odhnoff:
»Har Statsrådet övervägt några
initiativ i anledning av den s. k. sniffningen
av olika lösningsmedel, som i
några fall den senaste tiden lett till
unga människors död?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Onsdagen den 26 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 337, till Konungen i anledning
av motioner om klagan över beslut
i dispensmål enligt affärstidslagen.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Sedan det vid gårdagens talmanskonferens
visat sig att det av första lagutskottet
och bevillningsutskottet till fredagen
den 5 december upptagna ärendet
angående ändring i ärvdabalken
kan företagas till behandling i kamrarna
redan torsdagen den 4 december,
får jag meddela, att arbetsplenum fredagen
den 5 december inställes. Bordläggningsplenum
hålles kl. 14.00. Torsdagen
den 4 december hålles arbetsplenum
i enlighet med den ursprungliga
tidsplanen, d. v. s. kl. 11.00.

Jag kan vidare meddela att det till
onsdagen den 17 december upptagna
ärendet från utrikesutskottet angående
förbud mot spridning av kärnvapen
kommer att upptagas till behandling redan
tisdagen den 16 december.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 167, med förslag till lag om
ändring i rusdrycksförsäljningsförordningen
(1954:521).

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 1107—1110 till konstitutionsutskottet,

motionerna nr 1111—1113 till statsutskottet,

motionerna nr 1114—1118 till konstitutionsutskottet,

motionen nr 1119 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 1120—1122 till lagutskott
samt

motionerna nr 1123 och 1124 till bankoutskottet.

Ang. kommunalt partistöd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning av proposition
om kommunalt partistöd.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
Kungl. Maj ds proposition nr
126, med förslag till lag om kommunalt
partistöd, samt ett antal motioner, som
väckts i anledning av propositionen.

Kungl. Maj d hade föreslagit, att kommuner
och landstingskommuner genom
en särskild lag skulle tilläggas befogenhet
att lämna ekonomiskt bidrag till politiskt
parti, som, under den tid beslut om
bidrag avsåge, vore representerat i kommunens
fullmäktige respektive landstinget.
Beslutet skulle enligt lagen innehålla,
att bidrag utginge till varje sådant
parti med samma belopp för varje
plats som partiet under nämnda tid
hade i fullmäktige respektive landstinget.

I de likalydande motionerna 1:1064,
av herr Nilsson, Ferdinand, och herr
Mattsson, samt II: 1227, av herr Johansson
i Skärstad och herr Persson i Heden,
hade anhållits, att riksdagen måtte
besluta, att kommunalt partistöd skulle

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. kommunalt partistöd

kunna utgå retroaktivt även till tidigare
i den kommunala församlingen icke representerat
parti som vid valet erhållit
mandat för det år valet ägt rum.

I de likalydande motionerna 1:1076,
av herr Dahlén och herr Gustafsson,
Nils-Eric, samt II: 1245, av herrar Hedlund
och Wedén, hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att bifalla propositionen
nr 126 med den förändringen,
att 1/4 av anslaget belopp skulle
fördelas lika mellan de partier, som vid
val erhållit representation i fullmäktige
respektive landstinget, samt 3/4 fördelas
i proportion till partiernas platsantal
där.

I de likalydande motionerna 1: 1077,
av herr Strandberg in. fl., samt II: 1246,
av herr Nordstrandh in. fl., hade yrkats,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 126 skulle antaga i
motionen infört förslag till lag om
kommunalt partistöd, vilket förslag avsåge,
att hälften av den totala bidragssumman
skulle fördelas lika mellan
partierna som grundbelopp och hälften
i förhållande till antalet mandat.

I de likalydande motionerna 1: 1078,
av herr Werner, och 11:1244, av herr
Hermansson m. fl., hade föreslagits, att
riksdagen skulle med bifall till förslaget
i Kungl. Maj :ts proposition nr 126
antaga i motionerna infört förslag till
lag om kommunalt partistöd, vilket förslag
gällde, att bidrag skulle utgå dels
med visst grundbelopp lika för alla
partier, dels med visst belopp i förhållande
till antalet mandat; någon
uppdelning hade icke angivits.

I motionen II: 1231, av herr Sjöholm,
hade anhållits, att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 126.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen med avslag på motionerna
1:1064 och 11:1227, 1:1077 och II:
1246, I: 1078 och II: 1244 samt II: 1231
och i anledning av proposition nr 126
och motionerna 1:1076 och 11:1245

för sin del måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om kommunalt partistöd med den
ändrade avfattning, som angivits i utlåtandet.

Den av utskottet föreslagna ändringen
i Kungl. Maj :ts förslag innebure, att
en fjärdedel av anslaget skulle fördelas
lika mellan partierna och återstoden
fördelas mellan dessa i förhållande till
deras antal platser i fullmäktige.

Reservation hade avgivits av herrar
Georg Pettersson, Erik Olsson, Sörlin,
Sten Andersson, Nyquist, Adamsson
och Nilsson i Östersund, fru Thunvall
samt herrar Johansson i Trollhättan och
Andersson i Billingsfors (alla s), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med avslag på motionerna
I: 1064 och II: 1227, I: 1076 och II: 1245,
1:1077 och II: 1246, 1:1078 och II: 1244
samt II: 1231 måtte bifalla propositionen
nr 126.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Sedan 1968 har det skett
en förändring vad gäller detta ärende
så till vida att alla de politiska partierna
nu är överens om att kommunerna
skall få rätt att lämna anslag till de
politiska partierna i kommunen för att
dessa skall kunna informera om den
kommunala verksamheten. Denna enighet
framgår ju också av utskottsutlåtandet.

Vad man däremot inte blivit enig om
är fördelningsgrunderna. De som står
för utskottet anser att man skall börja
med ett grundbidrag till de politiska
partierna och därefter ge bidrag enligt
en proportionell fördelning. Detta avviker
från det statliga partistödet. Vi
anser att det inte finns anledning att
ha olika beräkningsgrunder för de båda
partistöden som i sak är likartade. Man
får väl också hålla i minnet att detta
stöd inte är ett allmänt stöd till de politiska
partierna, utan det är ett stöd för

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

att ge dem möjlighet att lämna information
om den kommunala verksamheten.
Har man den utgångspunkten bör det
ju vara en proportionell fördelning när
det gäller denna informationsverksamhet.
Jag tror inte att jag behöver utveckla
detta ytterligare.

Det finns också en annan synpunkt
som kommit fram mycket starkt när
det gäller fördelningsgrunderna för det
statliga partistödet, nämligen att man
skall se till att man inte får fördelningsgrunder
som medverkar till en
splittring av partierna. Genom att man
lämnar grundbidraget, ger man ett stöd
till de små partierna, och detta kan lätt
bli en frestelse att verka i den riktningen,
om man bara ser till pengarna.
Jag tror att det finns större förutsättningar
för uppkomsten av småpartier i
kommunerna än när det gäller rikspolitiken.

I samband med den partiella författningsreformen
har det också framhållits
att man skall försöka undvika sådana
anordningar som stimulerar till
en splittring i småpartier.

Från dessa utgångspunkter, herr talman,
har de som nu återfinns på reservationen
kommit till den uppfattningen
att man bör tillämpa samma
fördelningsgrunder när det gäller den
kommunala verksamheten som för den
statliga. Jag ber därför att få yrka bifall
till den reservation som är fogad
till konstitutionsutskottets utlåtande.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! I likhet med utskottets
ordförande vill jag uttala tillfredsställelse
över att kommunerna nu medges
rätten att lämna bidrag till de politiska
partierna för den kommunala informationen.
Detsamma gäller ju även landstingen.

Man måste konstatera att detta ligger
helt i linje med den utveckling som ägt
rum. Vi har det statliga partistödet som
herr Georg Pettersson omnämnde samt
även rätten för kommunerna att ge bi -

Ang. kommunalt partistöd
drag till de politiska ungdomsorganisationerna.
Vi vet också att vi framför
oss har en utveckling mot större kommunenheter,
där informationen synes
vara mycket viktig, varför den på ett
riktigt sätt bör föras ut till medborgarna.

Vi har inte särskilt många alternativ
att välja på, när det gäller att föra ut
informationen. Partierna utgör det
lämpligaste instrumentet för att informationen
skall nå ut — och nå så långt
som möjligt.

När det gäller fördelningsgrunderna
har enighet inte kunnat uppnås i utskottet.
Vi har sett denna fråga på olika
sätt. Regeringspartiet menar att man
skall ha samma konstruktion här som
när det gäller det statliga partistödet,
medan vi å vår sida menar att ett
grundbidrag som skulle utgå med en
fjärdedel av det beviljade anslaget skulle
vara mera rättvisande.

Herr Georg Pettersson anförde att en
sådan konstruktion skulle kunna medverka
till en partisplittring. Såvitt vi
kan förstå lär. risken inte vara särskilt
stor. Men vi får heller inte bortse ifrån
att i en demokrati som vår, som vi vill
skall fungera, måste man om man är
missbelåten med nuvarande partibildningar
alltid ha rätt att bilda nya partier,
eller partibildningar. Detta ligger
faktiskt som ett grundfundament i hela
det demokratiska tänkandet.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets hemställan. Det betyder
bifall till propositionen med den ändringen
att ett grundbidrag skall utgå
med en fjärdedel av det partistöd som
lämnas.

Herr talmannen infann sig nu och
övertog ledningen av kammarens förhandlingar.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Låt mig allra först helt
kort i likhet med föregående talare slå
fast det väsentliga i denna fråga, näm -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. kommunalt partistöd
ligen att det är en för den svenska demokratin
betydelsefull reform som nu
skall genomföras och att full enighet
råder i huvudfrågan. Jag behöver därför
inte orda ytterligare om den saken.

Syftet med förslaget att ge kommunerna
rätt att lämna ekonomiskt bidrag
till politiska partier är att »öka medborgarnas
möjligheter till information,
inte att gagna partierna i och för sig»,
heter det i reservanternas yttrande. Jag
delar den uppfattningen helt och fullt
men vill tillfoga ytterligare en sak, nämligen
att fördelningen skall vara så rättvis
som möjligt.

Ingen lär kunna göra anspråk på att
företräda den gudomliga rättvisan, men
utifrån syftemålet med bidragen — att
skapa bättre möjligheter för partierna
att ge information till allmänheten —
förefaller det mig gåtfullt hur den fördelningsprincip
som reservanterna förespråkar
skulle kunna vara den mest
rättvisa. Om ett litet parti vill utarbeta
ett kommunalpolitiskt handlingsprogram
lär det vara lika arbetskrävande
och lika kostsamt som om ett stort parti
vill göra det. Och inte skall väl det
lilla partiet behöva nöja sig med att
dela ut materialet till bara en del av
hushållen i kommunen? Det stora partiet
är i själva verket betydligt bättre
rustat genom att det har tillgång till
fler egna arbetande medlemmar och
kommer därför att gynnas ytterligare
genom en fördelningsprincip av den
typ reservanterna vill ha.

Det förslag som utskottet förordar —
för övrigt identiskt med folkpartiets
och centerpartiets gemensamma motion
— innebär att en fjärdedel av anslaget
fördelas lika mellan alla partierna och
att resten fördelas mellan dessa partier
i proportion till deras mandatantal i
fullmäktige. Det förslaget är i själva
verket en kompromiss, en eftergift för
de intressen regeringspartiet vill hävda.
Både rättvisa och billighet talar för en
kompromiss av detta slag.

Vilka skäl finns då för tanken att hela
anslaget skall fördelas i proportion

till mandatantalet? Reservanterna presenterar
ett enda skäl, nämligen att det
bör vara samma princip som gäller i
fråga om det statliga partistödet, såvida
inte »starka skäl, som direkt anknyter
till de kommunala förhållandena»
förekommer. Huruvida det finns
några sådana skäl diskuteras över huvud
taget inte. Det heter kort och gott
att denna fördelning är »bestämt att
föredraga», och därutöver hänvisas till
det enda skäl mot en modell med fasta
grundbelopp för alla partier som
framförts i debatten om det statliga
partistödet, nämligen risken för partisplittring.

Detta skäl är emellertid av föga vikt.
För det första bör noteras, att sedan det
.statliga partistödet infördes av 1965
års riksdag har situationen radikalt förändrats
i och med den partiella författningsreform
som beslutats. Denna
innebär ju bl. a. att man genom den
s. k. fyraprocentregeln skapat starka
garantier mot partisplittring. Några ytterligare
garantier eller hindrande åtgärder
behövs verkligen inte.

För det andra bör observeras att den
olägenhet som onekligen kan finnas
med stark partisplittring på det rikspolitiska
planet inte alls har samma betydelse
inom kommunalpolitiken. Stark
partisplittring inom riksdagen skulle
kunna försvåra och komplicera regeringsbildningen,
men eftersom parlamentarismen
inte tillämpas inom kommunalpolitiken
förlorar ett sådant argument
mycket av sin betydelse. Departementschefens
påstående att partiernas
roll i princip är densamma på
det lokala eller regionala planet och
på riksplanet är därför en sanning med
modifikation.

Jag finner således att inga bärande
skäl talar mot en konstruktion av det
kommunala partistödet i enlighet med
den fördelningsprincip som konstitutionsutskottet
förordat och att starka
rättviseskäl talar för en sådan lösning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Det parti som jag företräder
har ju ett något uppmärksammat
förflutet när det gäller partistöd
över huvud taget, ett förflutet som kanske
kan verka något dämpande på entusiasmen
inför dagens riksdagsbeslut.
Jag vill emellertid erinra om att även
vår partigrupp stod bakom en utskottsreservation
under vårriksdagen, konstitutionsutskottets
utlåtande nr 23. I
denna utskottsreservation anfördes följande:
»Det statliga partistödets stora
betydelse, då det gäller att vidmakthålla
och vidareutveckla en fri opinionsbildning
har vunnit allmänt erkännande.
Uppfattningen att staten måste i väsentlig
utsträckning bidra till de politiska
partiernas finansiering synes i
dag ha stöd av en bred opinion.» Detta
uttalande hör också med till vårt förflutna.

Vår uppfattning om det kommunala
partistödet kommer till uttryck i den
motion från vårt håll som redovisas i
detta utskottsutlåtande. Den kommunala
självstyrelsens villkor förändras undan
för undan. Två tredjedelar av kommunantalet
har skurits bort under de
senaste 18 åren och 1974 återstår endast
282 kommuner av 2 498 utgångsåret
1951. Den breda och i alla folkgrupper
och bygder förankrade representationen
minskar. Den direkta kontakten mellan
kommunmedlemmarna och de kommunala
förtroendemännen avtar. Starka
partiorganisationer är ett sätt att stärka
vanliga medborgares inflytande över
den kommunala samhällsverksamhet
som allt färre får möjlighet att delta i.
Den gemensamma valdagen ställer också
allt större krav på de lokala partiorganisationerna.
Informativ verksamhet
mellan valen är också av största
betydelse. Mot denna bakgrund kan det
kommunala partistödet också motiveras.

I föreliggande lagförslag ges primäroch
landstingskommuner befogenhet att
lämna ekonomiskt bidrag till politiska
partier, som är representerade i kom -

Ang. kommunalt partistöd
munens fullmäktige respektive landsting.
Men inte bara detta; i lagen inskrives
också att bidrag utgår till varje sådant
parti med samma belopp för varje plats
som partiet innehar i dessa församlingar.
Ett antal remissinstanser anser
att bidrag bör utgå dels med ett för varje
representerat parti lika stort belopp,
dels med ett visst belopp för varje mandat.
Dessa remissyttranden har följts
upp i ett antal motioner.

Från vårt håll har föreslagits att hälften
av det kommunala partistödet skall
utgå som fast partistöd och hälften som
rörligt bidrag till partierna efter deras
mandat. En minoritet i kommunalrättskommittén
har också föreslagit att lagtexten
skall utformas på detta sätt. Då
vårt yrkande föll i utskottet, anslöt vi
oss till utskottsmajoritetens förslag om
25 procent till grundbidrag. Jag vill i
detta sammanhang uttala min sympati
för herrar Ferdinand Nilssons och
Torsten Mattssons motionsyrkande om
retroaktivt partistöd i visst preciserat
fall. Att sedan inte sympatin lett fram
till något bifallsyrkande, den svagheten
delar jag med motionärernas partibroder
i utskottet.

Motivet för ett grundbidrag är klart
redovisat i utskottets hemställan. Det
går inte att bestrida att partiernas kostnader
till viss del är oberoende av partiernas
storlek. Ett proportionellt bidrag
missgynnar de små partierna —
det går inte att komma ifrån. Alla partier
har samma grundkostnad när det
gäller politisk information och kommunalpolitisk
utbildning. Ett parti, som
förlorar ett val, får sin bestraffning i
form av ekonomiska förluster när det
gäller både det statliga och det kommunala
partistödet. Men det är kanske
detta som är meningen. Ett grundbelopp
skulle ge ett parti en ny chans. De
partier som vinner i ett val får nya
pengar, premier av det allmänna! Man
kan fråga sig om en fri opinionsbildning
skall ha en sådan injektion.

Allt slags partistöd har naturligtvis
sina mörka fläckar. Ur demokratisk

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. kommunalt partistöd

synpunkt är det högst betänkligt — för
att inte säga oanständigt — att partigrupper
som inte är representerade i
de beslutande församlingarna med sina
skattemedel tvingas bidra till den propaganda,
som är riktad mot den åskådning
de själva företräder. Det heter
också i ett remissyttrande, att den kommunala
demokratin inte kan vara betjänt
av att nya åsiktsriktningar får svårare
att göra sig gällande. Detta är ju
inte riktigt detsamma som att man vill
uppmuntra småpartier. Den enda avslagsmotion
som föreligger kan på denna
punkt rekommenderas till allvarligt
studium.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Yi har från centerhåll
väckt en motion i denna fråga, och jag
beklagar att den motionen inte har
följts upp av våra representanter i utskottet.
Jag gör det därför att åtminstone
jag får en obehaglig smak i munnen
när jag hör sådant som att alla
partierna är ense om att anslå medel
enbart till de bestående partierna. Utskottet
vill till och med ge sådana bestående
partier som går tillbaka en
chans att bevara status quo. Det uttrycker
ingenting av kampvilja, ingenting
av någon önskan att ändra på förhållandena,
utan allt går ut på att de
etablerade, de nu företrädda partierna,
skall ha pengar av skattemedel eftersom
väljarna inte vill hålla dem med
resurser. Jag kan inte hjälpa att jag anser
att detta inte är riktigt trevligt.

Den argumentation som framförts för
denna uppfattning är svag. Jag återkommer
till den sedan jag konstaterat
att representanter för oppositionspartierna
över huvud taget inte har någon
annan motivering för avslag på vår
motion än att man i huvudsak godtar
Kungl. Maj:ts förslag. Det är som om
regeringspartiet hade talat. Men så
brukar det ju vara — med det avspisar

man obekväma motioner som kommer
från borgerligt håll. De borgerliga ledamöterna
i konstitutionsutskottet har
visat en höggradig läraktighet.

Sedan jag nu konstaterat detta går
jag in på den argumentation emot en
sådan här uppfattning som i alla fall
förekommer i reservationen. Man syftar
naturligtvis inte på uppslaget att gå
utanför ramen för de etablerade partierna,
men man framhåller i alla fall
att det inte är anslag till partierna som
är huvudsaken, utan det är anslag för
upplysningen.

Men tänk efter! Om det finns ett
parti i en kommun, i ett landsting eller
för övrigt i riket, som inte har företrädare
och som likväl lyckas skaffa sig
representanter vid ett val, bör detta
parti ha gett minst lika mycket information
till väljarna för att skaffa så och
så många tusen röster som de redan
etablerade partierna för att skaffa motsvarande
antal röster. Den argumentation,
som anförts i reservationen, stöder
den uppfattning jag gett uttryck åt
att den upplysningsverksamhet som ett
parti, en ny åsiktsriktning, som inte tidigare
varit företrädd, bedriver för att
erhålla representanter bör vara minst
lika värdefull som den upplysningsverksamhet
de redan företrädda partierna
ger. Jag kan inte hjälpa det, men
jag finner att denna enda argumentation
som anförts i detta sammanhang
talar för vår motion.

Jag skulle naturligtvis kunna tänka
mig ett återremissyrkande så att konstitutionsutskottet
skulle få tillfälle att
göra ett ordentligt sakligt ställningstagande.
Det vore inte oförtjänt, om utskottet
fick en sådan bakläxa, när det
bara går vidare och finner det helt naturligt
att de etablerade partierna skall
ha representation. Det finns emellertid
vissa nyanser i det att somliga i utskottet
säger: »Mitt parti är så litet att
det bör ha en extra slant.» Bortsett från
denna argumentation tycker jag att det
sätt på vilket problemet har behandlats
är så torftigt att ärendet vore förtjänt

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

av en återremiss. Jag skall emellertid
inte begära votering, ty jag förstår att
majoriteten av de etablerade partierna
nog slår vakt om sitt.

I min hembygd håller en ny åsiktsriktning,
vars syften och argumentation
jag delvis gillar, på att arbeta sig fram.
Jag finner ansatserna ännu litet diffusa,
men det gäller ett hedervärt och
bra försök. I mångt och mycket sammanfaller
de åsikter som partiet har
med mina egna. Jag tycker för min del
att även KDS bör liksom andra partier
kunna retroaktivt påräkna stöd för sin
upplysningsverksamhet i den mån deras
upplysning kan resultera i mandat. Som
jag sade bör det av ett nytt parti krävas
mera upplysningsarbete än av de gamla,
redan etablerade partierna.

I nuvarande läge, herr talman, skall
jag inte framställa något yrkande.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Vad som anförs i propositionen
om betydelsen av att de politiska
partierna sprider information
om den kommunala verksamheten har
jag ingen anledning att polemisera
emot. Samtliga partier försöker väl redan
nu att bedriva sådan verksamhet,
men av i första hand ekonomiska skäl
begränsas denna verksamhet i stor utsträckning
till att endast gälla valtillfällena.
Det råder alltså enighet om hur
betydelsefullt det är att allmänheten informeras
och engageras i samhällsarbetet,
att den medverkar vid utformningen
av boendemiljön och andra servicefrågor.
Även om de kommunala institutionerna
kunde göra åtskilligt mer
för att genom någon form av ett lokalt
remissförfarande, exempelvis genom införande
av stads- eller kommundelsråd,
låta den lokala opinionen komma till
tals, är det ostridigt att på detta område
ett mycket stort ansvar åvilar de politiska
partierna.

Vi är alltså helt överens om motiveringen
för att ge kommunerna rätt att
lämna ekonomiskt bidrag till partiernas

Ang. kommunalt partistöd
informationsverksamhet. Däremot är vi
oeniga när det gäller fördelningen av
det kommunala partistödet. Reservanterna
har hittat på ett nytt underligt
argument, när de säger att »syftet är
att öka medborgarnas möjligheter till
information, inte att gagna partierna i
och för sig». Ja, men det förra förutsätter
ju ändå det senare.

Vad det handlar om nu är väl i första
hand att å ena sidan finna sådana regler
att något parti inte speciellt favoriseras,
å andra sidan att ett eller flera
partier inte ges sämre möjligheter att
informera sina väljare -— eller väljarna
över huvud taget, eftersom det måste
åligga alla partier att presentera sina
program för allmänheten.

I propositionen och i reservationen
ägnas många ord åt den partisplittring
som man anser skulle bli följden av att
bidragssystemet inte görs strikt proportionellt.
Man säger att ett bidragssystem
som inbjuder till uppsplittring på småpartier
eller får andra icke avsedda
verkningar på partiförhållandena ansetts
böra undvikas. Som vi anfört i
vår motion, bortser man i den här argumentationen
från förslaget i lagtexten
att endast de partier skall få bidrag
som redan har representation i kommunens
fullmäktige. Även om det ibland
förekommer att särgrupper bildas och
blir representerade i fullmäktigeförsamlingarna
kan det betraktas som undantag
om sådana kvarblivit mer än en
valperiod. I alla händelser finns det
ingen anledning att vare sig ifrågasätta
sådana gruppers lika rätt till med övriga
partier jämbördiga bidrag eller att
utforma lagstiftningen med tanke på sådana
särfall. Jag tror att i den mån nya
partibildningar kommer till stånd så
sker det utifrån andra värderingar, som
knappast påverkas av att mera rättvisa
system för partistödet införs. Eller menar
man verkligen att enskilda väljare
i sina överväganden, om de skall stödja
något annat än de s. k. etablerade partierna,
fäster något som helst avseende
vid om partistöd utgår eller inte?

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. kommunalt partistöd

Vi har i våra motioner pekat på att
t. o. m. som stora ansedda partier i
vissa kommuner är svagt representerade
och tämligen små, och jag vill fråga:
Har det med motverkande av partisplittring
att göra att ett sådant parti
blir någorlunda jämlikt behandlat med
övriga, d. v. s. får någorlunda jämlika
resurser för att klara informationsuppgifterna?
Vi har ansett att i botten på
ett bidragssystem bör ligga grundbidrag
lika för alla partier och därutöver bidrag
i relation till antalet mandat. Flera
remissinstanser har också i sina yttranden
påvisat det kända faktum att vissa
kostnader i botten är lika oavsett partiernas
storlek.

Till sist vill jag säga i fråga om utskottsmajoritetens
resonemang att det
förvånar oss att motionärer som i sak
är överens om grundbidraget har ansett
sig böra yrka avslag på vpk-förslaget,
därför att detta inte förbundits
med en precisering av grundbidragets
storlek. Vi har ansett att man med förtroende
skulle kunna överlåta den saken
till kommunerna själva att avgöra.

Av vad jag har anfört framgår att jag
finner anledning yrka bifall till motionsparet
I: 1078 och II: 1244. Avslås
det yrkandet, kommer jag emellertid att
stödja utskottets utlåtande.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Vi kan väl vara överens
om —• både utskottets lottmajoritet och
reservanterna — att någon absolut objektiv
och helt rättvisande fördelningsgrund
för partistödet inte går att uppnå.
De borgerliga, som i konstitutionsutskottet
i en lång rad frågor har haft
fru Fortunas obegränsade bevågenhet,
tror sig nu kunna närma sig även fru
Justitia genom att införa ett grundbelopp,
lika för alla partier. Varför skulle
då detta vara mera rättvist? Jo, säger
man — och man stöder sig på en del remissinstanser
i likhet med nu senast
herr Werner — vissa fasta kostnader
är lika stora för partierna, oavsett par -

tiernas storlek och verksamhetens omfattning.
Det är naturligtvis riktigt. Sådana
fasta kostnader finns, men det
existerar också andra kostnader, som
är mera betungande för det socialdemokratiska
partiet liksom för vpk och
centerpartiet men som de borgerliga
motionärerna och utskottsmajoriteten
inte låtsas om.

Det är t. ex. ostridigt att dagstidningarna
utgör en av partiernas allra viktigaste
politiska informationskanaler till
och från väljarna. Folkpartiet och i någon
mån moderata samlingspartiet har
försteget framför socialdemokraterna
och centerpartiet att stora finanshus
ställt sin press till partiernas förfogande.
Tidningarna för folkpartiets och de
moderatas talan utan kostnad för partierna.
Den vägen når de borgerliga
partierna varje dag cirka 3 miljoner läsare
med sin politiska information. Annorlunda
är det med de tidningar som
för socialdemokratins och centerpartiets
talan. De ägs inte av några finanshus.
De är alla rörelsetidningar. De flesta
är andra-tidningar och som sådana,
av upplagespiral och annat svårbotligt,
dömda till om inte bestående så åtminstone
svåröverkomliga ekonomiska
bekymmer, i vilket fall så länge som
inte politiker ur alla läger inser att en
mångfasetterad och mångstämmig daglig
tidningsdebatt utgör en av demokratins
hörnpelare. Den borde därför
inte tillåtas bli stjälpt över ända av på
detta område förlegade marknadsmekanismer.
Såsom det nu är tvingas socialdemokratiska
partiet att använda 8 miljoner
kronor av 11,5 miljoner kronor,
som det statliga partistödet utgör, och
sannolikt en stor del av det kommunala
partistödet till att bevara och hålla
öppna de informationskanaler som tidningarna
utgör.

Medan de borgerliga partierna når
cirka 3 miljoner väljare når vi knappt
1 miljon. Det leder i sin tur till att vårt
parti oftare än folkpartiet och moderata
samlingspartiet måste komplettera
informationen via dagspressen med

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

andra trycksaker till allmänheten, en
informationsväg som alla vet är ytterst
kostsam. Väljer man nu såsom utskottet
att lägga en skattning av varje partis
reella kostnader såsom fördelningsgrund,
måste rimligtvis alla kostnader
och inte bara en del tas med. Använder
man alltså en total kostnadsbedömning
såsom fördelningsgrund, skulle vår,
centerpartiets och vpk:s andel av partistödet
— också det kommunala — öka
kraftigt. Det kostnadsexempel som jag
har nämnt visar att utskottsmajoritetens
förslag är orealistiskt och alls inte mer
utan mindre rättvist än reservanternas.

Vid sidan av detta har de borgerliga
partierna startat en kampanj för att få
det socialdemokratiska partiet att inför
väljarna framstå som omåttligt rikt jämfört
med övriga partier. Och visst är
vårt parti rikt — på människor men
inte på miljoner. Undersökningar som
gjorts efter valet visar att de borgerliga
partierna tillsammans hade mera pengar,
flera anställda funktionärer, än det
socialdemokratiska partiet. Att man sedan
använde en del av resurserna att
slå varandra i skallen med må vara de
borgerliga partiernas ensak.

Ledare för den här Krösuskampanjen
är tydligen herr Holmberg som på partistämman
häromdagen uppgav att det
socialdemokratiska partiet förfogade
över 41 miljoner kronor i valrörelsen.
Vid ett annat tillfälle sade han att vi
med hjälp av det kommunala partistödet
skulle anställa 800 ombudsmän. Ja,
uppgifterna är naturligtvis osakligt nonsens.
Jag erinrar mig osökt vad professor
Tingsten sade till en tentand som
också han lämnade besynnerliga uppgifter
som svar på de frågor som professorn
ställde: »Antingen är kandidaten
gravt omdömeslös eller också beror
uppgifterna på genuin stupiditet. Kandidaten
får bestämma själv.» Och det
får herr Holmberg också göra. Grav
omdömeslöshet eller stupiditet — någon
tredje förklaring till de här osakliga
uppgifterna finns inte.

Det vore bättre om debatten kring

Ang. kommunalt partistöd
samhällets stöd till partiernas informationsverksamhet
kunde föras på basis
av de faktiska förhållandena.

Jag yrkar bifall till utskottsreservationen.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det är naturligt att det
senare inlägget inte bör stå utan gensaga.

Jag fäster uppmärksamheten på att
herr Sten Andersson, sin vana trogen,
icke gjorde ett försök att bemöta siffran
41 miljoner i sak. Han gjorde inte
något försök att analysera siffran. Han
hängde på några grova okvädinsord,
och det må beteckna hans debattkonst
för dagen.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Det vore en underbar
upplevelse att få höra herr Hernelius
utveckla sin debattkonst.

Det är högern — moderata insamlingspartiet,
eller vad det heter — som
har anklagat oss för att ha haft 41 miljoner
kronor till förfogande i valrörelsen.
Det är en siffra som med tiotals miljoner
överstiger de faktiska kostnaderna
för partiet i valrörelsen. Det må väl då
vara herr Holmbergs eller, eftersom
han inte är närvarande, herr Hernelius’
sak att tala om: Var får ni alla miljonerna
från, och varför får vi dem
inte?

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Ja, det är nu inte mitt
specialobjekt detta, och jag har ingen
anledning att gå in på detaljer när det
gäller valkostnader. Såvitt jag vet hänför
sig 28 miljoner av de 41 miljonerna
till uppgifter som partiet och dess organ
redovisat i offentligt tryck. I övrigt är
det beräknade hjälpinsatser från frivilliga
krafter genom fackföreningsrörelsen,
trycksaker, t. ex. Metallarbetarens
enorma valnummer under förra valrö -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. kommunalt partistöd
relsen, till mycket stora belopp o. s. v.
Allt detta är uppskattningar och det
kan man nog föra en saklig debatt om,
herr Sten Andersson. Det vore bättre
än att hänge sig åt okvädinsord.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Det finns efter detta
inlägg ingen som helst anledning att
tvivla på herr Hernelius’ ord när han
säger att han inte är expert på dessa
saker. Men, får jag nu be herr Hernelius
att fråga herr Holmberg hur han
har fantiserat ihop dessa uppgifter, så
kanske vi kan få en mera expertbetonad
debatt någon gång längre fram.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Jag utgår från att herr
Holmberg inte har det ringaste emot att
diskutera den här frågan med herr Sten
Andersson vid lämpligt tillfälle under
förutsättning att herr Sten Andersson
går ifrån sin vana att komma med
okvädinsord — att komma med stenar
i stället för bröd.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Herr Sten Andersson
förde in frågan på pressen, och det
förefaller mig vara att blanda ihop begreppen
en smula.

Men jag vill först notera en annan
sak. Herr Andersson erkände att det
finns vissa fasta kostnader som är lika
för alla partier. Därav borde man dra
konsekvenserna också när det gäller
fördelningsprincipen.

Jag tror att han överdriver två företeelser
när det gäller pressen, nämligen
dels den partipolitiska bundenheten,
dels betydelsen i övrigt för opinionsbildningen.
Den politiska färgen märks
inte annat än på ledarsidorna, och de
läses väl inte särskilt flitigt.

För övrigt kommer frågan om stödet
till pressen att behandlas i andra sammanhang.
Jag vill också på tal om bi -

drag från utomstående nämna, att en
motion framlades från folkpartiets sida
under vårriksdagen om höjning av det
statliga partistödet. Motionens syfte var
att vi skulle komma ifrån bidragen från
utomstående, men den avslogs utan vidare.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Det är egentligen en
ganska vidunderlig uppfattning att tidningarna
inte skulle betyda någonting
då det gäller informationen från partiernas
sida. De undersökningar som
finns är inte så särskilt omfattande.
Bland annat har man dock gjort en undersökning
vid Göteborgs universitet
beträffande Nya Wermlands-Tidningen
och Värmlands Folkblad. Den visar hur
bundna — medvetet eller omedvetet —
tidningarna är till partiernas uppfattning.
Det är ostridigt, för att använda
ett ord som utnyttjats ofta av utskottsmajoriteten,
att många borgerliga tidningar
har en anmärkningsvärd villighet
att publicera de cirkulärledare som
partikanslierna skickar ut. Detta vore
också värt en undersökning.

Man kan med andra ord inte bortse
från tidningarna då man bedömer partiernas
verksamhet vad beträffar information
till väljarna. Det rätta sättet
att stödja pressen är inte via partistödet
— har det sagts *— utan genom ett
presstöd som gör att annonsörerna,
utan att i och för sig vilja det, blir
de som till slut avgör vilka politiska
uppfattningar som skall ha en chans att
komma till tals i tidningsdebatten. Detta
är ur demokratiska synpunkter helt
orimligt.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Den princip som herr
Ferdinand Nilsson argumenterade för i
sitt anförande är naturligtvis riktig. Det
är inte demokratiskt att nya åsiktsriktningar
får svårt att >göra sig gällande.
Vi skall inte leva i en ständig skräck
för småpartier.

Onsdagen den 2G november 1969

Nr 38

Den praktiska frågan i dag gäller
emellertid om vi skall gå utanför representationen.
Det kanske är för mycket
begärt att vi från vårt håll, som varit
negativt inställda till allt partistöd,
skulle gå längre än som här föreslagits.

Till herr Sten Andersson vill jag säga
att man inte gärna kan bestrida att stora
partier — och framför allt organisationer
med stort medlemsantal — har lättare
att nå ut med sin information. Det
måste bli en billigare information för
ett större parti än för ett mindre. Det
var dessutom en mycket stor överraskning
för mig att moderata samlingspartiet
har en stark tidningspress, stöttad
av vissa finanshus. Jag vill bara
nämna att i hela Västsverige finns inte
en enda moderat tidning.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det är alldeles klart att
ett tidsenligt system måste vara sådant
att vi skall ha statsanslag till tidningar
som ingen vill läsa, statligt och kommunalt
anslag till teater som ingen vill
se och — naturligtvis —- anslag till partier,
vilkas medlemmar just inte vill
offra någonting för dem. Systemet är
klart upplagt, men i dag har jag inte
varit inne på principerna. Jag har utgått
från vad som anförs i reservationen
av herr Georg Pettersson m. fl., nämligen
att »syftet är att öka medborgarnas
möjligheter till information, inte att
gagna partierna i och för sig». Orden
»i och för sig» är naturligtvis ett extra
tillägg, ty partierna skall gagnas de
med, eller hur, herr Georg Pettersson?

Jag vill i alla fält slå fast att om informationen
åstadkommer ett mandat
i ett val, innebär det att informationen
har lämnats och att den varit effektiv.
Om det i en valkrets kommer ett
nytt parti, så fordras mycket mera
arbete av det nya partiet för att få ett
mandat än av de gamla. Under sådana
förhållanden har informationen i varje
fall inte varit sämre om det nya partiet
får mandat. I enlighet med logikens

Ang. kommunalt partistöd
enklare regler och möjligen efter konsulterande
av herr Sten Andersson skulle
herr Georg Pettersson nog kunna
komma fram till att då dra konsekvensen
av satsen att det inte är fråga om
att gagna partierna i och för sig utan
att honorera informationen.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Herr Sten Andersson
överraskade mig nyss i ett senare inlägg
med att vara helt saklig. Det gjorde
mig mållös några minuter, men nu
har jag fått målföret igen och skall ta
upp några av de siffror han nämnde
till belysning.

Han sade att 3 miljoner tidningsexemplar
har borgerlig och 1 miljon
exemplar socialdemokratisk inställning.
Detta är en sanning med stor modifikation.
Av de 3 miljonerna har största delen
intresse av att vara opolitiska på reportageplats,
vilket en tidning bör vara.
Det har tyvärr inte den socialdemokratiska
pressen i samma utsträckning.
Vissa har det — jag kan nämna Arbetet,
Norrländska Socialdemokraten,
Värmlands Folkblad. Andra har det inte;
jag kanske inte behöver nämna
namn.

Men bilden är inte fullständig med
antalet dagstidningsexemplar. Det finns
också något som heter radio och TV,
som är det viktigaste informationsmediet
i Sverige i dag, inför vilket svenska
folket sitter samlat kväll efter kväll
— i varje fall delar av svenska folket —
och i en framtid kanske större- delen
av dygnet. Om jag skall göra ett försiktigt
påpekande i det sammanhanget vill
jag säga att regeringspartiet i fråga om
informationen genom radio och TV i
varje fall icke varit i ett sämre läge.
Detta är på sätt och vis naturligt, eftersom
regeringsställningen alltid ger vissa
fördelar när det gäller sådan information.
Det är onekligen regeringen
som lägger fram de viktiga förslagen
och som kan genomföra desamma så
länge den har majoritet. Detta gäller i

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. kommunalt partistöd
alla länder. Det gäller i England och
har i alldeles särskilt hög grad gällt i
Frankrike, innan den nuvarande regeringen
började ändra på detta förhållande
och minskade regeringsdominansen
i radio och TV.

Sedan tillkommer andra faktorer, såsom
hela den mycket stora och välskötta
fackförbundspressen. Upplagesiffrorna
har jag inte för ögonblicket i huvudet,
men herr Sten Andersson har dem
säkert i huvudet. Denna press får vi
inte bortse från; den är ett informationsorgan
av stor betydelse i sammanhanget.

Jag tror att man finner, om man tar
hänsyn till dessa faktorer, att de borgerliga
partierna snarare är i underläge
i förhållande till socialdemokratin än
tvärtom, så länge socialdemokratiska
partiet är i regeringsställning.

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade glatt herr Hernelius
genom att överraska med att ha
varit saklig. Kunde inte herr Hernelius
bereda mig samma glädje någon gång?

Det är i och för sig riktigt att många
andra än borgerliga väljare nås av den
borgerliga pressen. Jag talade om det
antal väljare man når, oavsett var de
hör hemma. Partiernas informationsverksamhet
går ju ut på att nå så många
som möjligt.

Slängen åt den socialdemokratiska
pressen var både onödig och obefogad.
Det har hittills aldrig — i varje fall inte
under min tid som partisekreterare —-gått ut en cirkulärledare till den socialdemokratiska
pressen, medan den borgerliga
pressen publicerat mängder av
cirkulärledare. Det är väldigt lätt att
få fram sådant material.

Men vad vi diskuterar är partiernas
kostnader. Visst finns det en mycket
fin facklig press. För den har partiet
inte några kostnader, liksom väl M-partiet
inte har några kostnader för Svenska
Dagbladet — de pengarna betalar

väl de stora finanspojkarna i samhället.
Dagens Nyheter lär inte heller få några
pengar från något parti —- den tidningen
klarar finansieringen ändå. Men
vi får lägga ut pengar för vår press.

Radio och TV som herr Hernelius berörde
föranleder inte några kostnader
för partierna. Jag har haft lyckan att
få ta del av högerns utredning om SR:s
behandling av de politiska partierna.
Jag vet inte om det var meningen, men
jag fick utredningen. Den är väldigt
bra. Varje gång det förekommer ett socialdemokratiskt
statsråd i TV blir det
en pluspoäng. Men det stämmer ofta
inte alls med det faktiska förhållandet.
Jag minns en sak ur utredningen. Kommunikationsministern
hade uppträtt
och talat om att det skulle bli hastighetsbegränsning.
Genast fick socialdemokraterna
en pluspoäng i statistiken.
En annan, högst kontroversiell sak fördes
fram när statsrådet Kling talade i
ett ärende, där säkerligen majoriteten
av tittarna reagerade negativt, men vi
fick ett plus i högerns statistik.

Jag vet inte om jag behöver erinra
om det, men det är faktiskt den kommunala
informationen som vi nu diskuterar.
Radion gör åtskilligt där, men TV
har hittills inte gjort så mycket.

Det avgörande i denna diskussion är
att de borgerliga har tagit partiernas
kostnader som utgångspunkt för sitt
förslag. Gör man det, då skall alla kostnader
tas med, inte bara de som passar
ens syfte.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Att räkna pluspoäng
var gång någon framträder i TV är naturligtvis
inte helt riktigt. Ibland kan
det faktiskt bli minuspoäng också, herr
Sten Andersson.

(Herr Andersson, Sten: Inte i er statistik!) Nej,

inte i statistiken, men i verkligheten.
Det är en av bristerna med statistiken.
Jag erinrar mig för resten ett
sådant fall för inte så länge sedan.

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Beträffande vänligheten om Svenska
Dagbladet vill jag säga att så länge jag
dagligen tjänstgjorde på den tidningen
observerade jag aldrig något bidrag från
större eller mindre finansfurstar. Detta
behövdes aldrig.

Sedan vill jag framhålla att det inte
var jag som drog upp siffrorna rörande
dagspressen i debatten om den kommunala
informationen. Det var herr
Sten Andersson.

Till sist, herr talman, vill jag bara
säga att jag känner mig alltid så upplyftad
när jag hör en ledamot av Svenska
penninglotteriets styrelse tala om
fru Fortuna. Därvidlag måste han ha
sakkunskap.

Herr ANDERSSON, STEN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Detta är sista omgången
i det här slagsmålet.

Visst är det väl så att man i verkligheten
kan få minuspoäng då man uppträder
i TV. Jag tycker att det är litet
ojust av en representant i denna kammare
att kritisera herr Holmberg som
sitter i andra kammaren.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Låt mig här i korthet
säga att jag är anhängare till det statliga
partistödet och att jag beklagar,
att de politiska partierna i detta land
inte kunnat ta sig samman och enas om
ett statligt partistöd av den storleksordningen
att det täcker rimliga kostnader
för partiernas verksamhet både när
det gäller den rikspolitiska och den
kommunalpolitiska verksamheten. Men
samtidigt är jag kanske, om inte ensam
så i varje fall en av de få i denna kammare
som är lika avgjord motståndare
till kommunalt partistöd.

Vi diskuterar nu frågan om rätt för
kommunerna att få besluta om kommunalt
partistöd. Jag medger att kommunerna
måhända bör ha en sådan rätt.
Därför kommer jag ändå att rösta med

2 Första kammarens protokoll 1969. Nr 38

Ang. kommunalt partistöd
utskottet, eftersom utskottets förslag innebär
ett mindre stötande övergrepp
mot den kommunala självbestämmanderätten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Pettersson, Georg, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt

3:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna 1:1078 och II: 1244.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition därvid antagits bifall
till det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsappa -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Om inrättande av kommundelsråd
rat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —56;

Nej — 70.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning
av motioner angående samhällsplaneringen
i den del dessa avser
rätten att utbekomma allmänna handlingar
i stadsplaneärenden, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om inrättande av kommundelsråd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av motioner
om inrättande av kommundelsråd
och andra åtgärder för att stärka
den kommunala självstyrelsens medborgerliga
förankring.

I detta utlåtande hade behandlats följande
motioner:

1) de likalydande motionerna 1:162,
av herr Lundström m. fl., och 11:177,
av herr Wiklund i Stockholm m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:166,
av herrar Skagerlund och Axelson, samt
11:174, av herr Eriksson i Arvika och
herr Jönsson i Ingemarsgården; ävensom 3)

motionen 11:487, av herrar Sjönell
och Sundman.

I motionerna I: 162 och II: 177 hade
yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kung], Maj :t hemställa om en snabb
utredning rörande frågan om tillsättande
inom storkommunerna av stadsdelsråd
eller kommundelsråd med bland annat
sådana uppgifter som berörts i motionerna.

I motionerna 1:166 och II: 174 hade
föreslagits, att riksdagen i .skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa, att uppdrag
måtte givas till exempel kommunalrättskommittén
att utreda frågan och

komma med förslag om formerna för
inrättande av kommundelsråd.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå motionerna
1:162 och 11:177, 1:166 och
II: 174 samt II: 487.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
anför i sitt utlåtande att man är ense
med motionärerna om det angelägna i
själva frågorna. Såvitt jag förstår är vi
här i kammaren, liksom allmänheten,
ense om att den kommunala självstyrelsen
är en viktig del av vår demokrati.

Utskottet anser emellertid inte alt motionerna
om en utredning rörande inrättande
av kommundelsråd och stadsdelsråd
kommer att ha betydelse för
en vidgning och förbättring av den
kommunala demokratin. Utskottet avstyrker
därför motionerna av i huvudsak
tre olika skäl. Man påpekar för det
första att det kommunala stödet till partierna
kommer att ge dessa möjligheter
till en förbättrad information och till
en ökad fördjupning av den kommunala
demokratin. För det andra menar
man att möjlighet kommer att finnas att
öka antalet fullmäktige och att utse
suppleanter för dessa i fullmäktigeförsamlingarna.
Därmed kommer man också
att uppnå en förbättring av den kommunala
demokratin. För det tredje hänvisar
utskottet till att det pågår överläggningar
i syfte att företa en översyn
av den kommunala demokratin. Av dessa
skäl föreslår inte utskottet någonting
alls, utan anser att saken ordnar till sig
i alla fall.

.lag kan inte dela den meningen. Med
min motion har jag inte avsett att föreslå
något tvång att införa kommundelsråd
och stadsdelsråd. Min avsikt har
varit att åstadkomma en samlad översyn
av problemen och att framlägga något
slag av mall för hur sådana råd
lämpligen skulle kunna konstrueras.

Onsdagen den 2G november 1969

Nr 38

Vad som har presterats av kommunalrättskommittén,
i försöken på vissa
håll med stadsdelsråd, samt vad som har
uträttats av lokala frivilliga stadsdelsföreningar,
har väl ändå visat att man
är villrådig och inte riktigt vet hur man
skall gripa sig an problemet. Man vet
inte hur ett sådant bär organ skall se
ut. Det finns olika förslag och tankar,
men man vet inte vilka arbetsuppgifter
organet skall ha. I vissa fall anser
man att det är olämpligt att det får några
uppgifter alls och i andra fall anses
att det kan få vissa uppgifter. Andra
åter menar att redan de organ som
finns kan fungera som sådana här råd
i speciella frågor.

Jag har därför ansett det vara väsentligt
att få till stånd en utredning
om möjligheterna att skapa av kommunernas
ledning erkända organ av
typen statsdelsråd eller kommundelsråd,
dels inom de gamla kommundelarna,
dels — om man inte vill hålla sig
till de gamla kommungränserna —
inom andra speciella områden av storkommunerna.

Jag anser också att man bör ta upp
problemet om sättet att tillsätta dessa
organ och frågan om deras arbetsuppgifter.
Det vore önskvärt att kommundelsråd
kunde väljas i öppna val, vilket
jag dock knappast tror är möjligt.
Vi kommer ju att få tre val på samma
valdag, och att ordna speciella val för
»råden» finner säkert många vara omöjligt.
Problemet bör dock kunna penetreras.
Under alla förhållanden bör det
finnas möjligheter för kommunalfullmäktige
att tillsätta råden i samråd
med de olika partiorganisationerna i
berörda kommundelar.

Kommundelsråden skulle i första
hand tjänstgöra som opinionsorgan
med yttrande- och initiativrätt och alltså
vara kontaktorgan mellan opinionen
inom respektive arbetsområde och den
centrala förvaltningen. Jag tror också
att om dessa organ skall kunna bäras
upp av en levande lokal opinion, ,så är
det önskvärt att de ges mera reella ar -

Om inrättande av kommundelsråd

betsuppgifter, dock av en viss begränsad
omfattning så att effektiviteten i
kommunens förvaltning inte rubbas.

I de motioner som avgivits i denna
fråga har olika synpunkter på dessa
problem redovisats. Jag tror att det
skulle ha varit av värde om man med
utgångspunkt därifrån hade kunnat arbeta
vidare på detta speciella spörsmål.
En väg hade varit att motionerna hade
överlämnats till den arbetsgrupp för en
samlad översyn av den kommunala demokratin
som började sitt arbete i april
i år. Den kommittén var inte aviserad
när jag skrev min motion i januari.
Nu lär det emellertid inte vara möjligt
att överlämna motionerna till denna arbetsgrupp,
eftersom de inte fyller vissa
formella krav.

I det läget, herr talman, ser jag mig
ingen annan utväg än att yrka bifall
till min motion, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställer om en snabb
utredning rörande frågan om tillsättande
inom storkommunerna av statsdelsråd
eller kommundelsråd med bl. a. sådana
uppgifter som berörs i min motion.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag vill bara deklarera
att jag har starka sympatier för herr
Lundströms resonemang i dessa väsentliga
frågor.

Det är nog formellt riktigt som herr
Lundström säger att det inte går att
utan vidare skyffla över motionerna till
arbetsgruppen. Men, herr Lundström,
som ledamot av arbetsgruppen åtar jag
mig att se till att de synpunkter och
tankegångar som här har framlagts tas
upp i arbetsgruppen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Den uppfattning som
herr Lundström har gjort sig till tolk
för delas inte av Svenska kommunförbundet.
Det framgår av remissyttrandet
som återfinns på s. 9 i utlåtandet,

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Om överförande av värnpliktiga jordbrukare
där Kommunförbundet avstyrker bifall
till motionen. Jag tror att detta yttrande
är mer representativt för den uppfattning
som föreligger inom kommunerna
än den uppfattning herr Lundström
i sin ensamhet företräder.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det förvånar mig inte
att Kommunförbundet har varit mindre
intresserat. Det är inte överraskande
att de maktägande i en kommun med
en viss motvilja ser att de utsätts för
komplikationer av något slag. Däremot
tror jag, i motsats till herr Pettersson,
att den stora allmänheten i Sverige mer
delar min uppfattning än Kommunförbundets.

Efter det överläggningen härmed förklarats
slutad, gjorde herr förste vice
talmannen, som för en stund övertagit
ledningen av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionerna 1:162 och II: 177; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan oförändrad,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 38,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

m. fl. till lokala försvarsförband
Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till motionerna 1:162 och
II: 177.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —101;

Nej —- 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om överförande av värnpliktiga jordbrukare
m. fl. till lokala försvarsförband Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 156, i anledning av motioner
om överförande av värnpliktiga jordbrukare
m. fl. till lokala försvarsförband.

I de likalydande motionerna 1:444,
av herrar Svanström och Axel Georg
Pettersson, samt II: 506, av herr Persson
i Heden m. fl., hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla, att 1966 års värnpliktskommitté
måtte givas i uppdrag att pröva
frågan om jordbrukares och andra
jämförbara företagares överförande till
lokala försvarsförband i syfte att reducera
de negativa verkningarna av driftavbrott
vid fullgörande av repetitionsövningar
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:444 och 11:506.

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! I förevarande motion
föreslås, att ensamföretagare på jordbrukets
och andra områden skulle få
möjlighet att bli krigsplacerade på
hemvärnsförband. Denna motion har
inte föranlett någon reservation eller
något tillstyrkande av utskottet.

Bland de remissyttranden som avgetts
är ett från överbefälhavaren, överbefälhavaren
anser att en sådan förändring
som här föreslås skulle innebära
ett stort ingrepp i det moderniserade
värnpliktssystemet. Han anför
vidare att förslaget skulle innebära en
förändring av hemvärnets karaktär från
en frivillig organisation till en organisation
med blandad frivillighet och
blandat obligatorium och menar att detta
skulle vara till nackdel för hemvärnet.

Vi motionärer har den uppfattningen
att ett genomförande av vårt förslag bör
vara till fördel för såväl hemvärnet som
naturligtvis de värnpliktiga företagarna
som många gånger får en inkallelseperiod
som ur deras och företagets synpunkt
är mycket besvärlig. Jag vill understryka
att vi är på det klara med att
sådana synpunkter får vika i en beredskapssituation
eller i ett krigstillstånd
men att en sådan anpassning mycket
väl kan ske under fredstid och under
fredstidsövningar.

Herr talman! Jag har med det anförda
helt kortfattat velat understryka
motionärernas synpunkter och uttala
den förhoppningen att det ändå skall
bli möjligt att inom ramen för de anvisningar
som för närvarande finns tillmötesgå
ansökningar om uppskov och
liknande ting som ger de enskilda företagarna
möjlighet att förlägga beredskapstjänstgöringen
på ur företagets
synpunkt minst olämpliga tidpunkter.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om åtgärder för att demokratisera
försvaret

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 157, i anledning av motioner
om åtgärder för att demokratisera försvaret.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
de likalydande motionerna I:
445, av herrar Svanström och Axel Georg
Pettersson, samt 11:497, av herr
Johansson i Växjö och herr Nilsson i
Tvärålund, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om utredning angående statens
medverkan till en värnpliktsorganisation
samt formerna för övriga strävanden
att demokratisera det svenska
försvaret.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 445 och II: 497.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Föreliggande motioner
har väckts för att en demokratisering
i enlighet med den allmänna diskussion
som nu förs om ett ökat inflytande och
om företagsdemokrati o. s. v. skall kunna
införas även på försvarets område.

Motionärerna anser att framför allt
den värnpliktiga personalen under nu
rådande förhållanden sällan har någon
möjlighet att ge sin mening till känna.
Vi är väl medvetna om förekomsten vid
de militära förbanden av företagsnämnder
för på förbanden anställd personal.
Vi vet också att dessa företags-,
nämnder på det militära området fungerar
på ungefär samma sätt som på
den enskilda sektorn.

Det syfte som vi har velat aktualisera
genom vår motion har nu i viss
mån tillgodosetts genom det beslut som
Kungl. Maj:t har fattat att på statens
bekostnad arrangera s. k. värnpliktsriksdagar.
Jag vill begagna tillfället att
uttala tacksamhet över att värnpliktsriksdagar
nu kommer att ordnas genom
statsmakternas försorg och på statens

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. inrikesflyget, m. m.
bekostnad. Det är bara i detta sammanhang
att hoppas att värnpliktsriksdagarna
skall kunna genomföras i en
sann demokratisk anda och ge möjlighet
för de värnpliktiga att framföra synpunkter
på olika frågor.

Motionen har dock naturligtvis därutöver
syftat litet längre och djupare.
I olika sammanhang, t. ex. i samband
med övningar, har vi velat skapa möjligheter
till något förändrade förhållanden.
Här har många ting diskuterats.
Hälsningsplikten är en liten detalj.
Många andra finns där också, över huvud
taget har vi med vår motion velat
peka på hur viktigt det är att den värnpliktiga
personalen genom demokratiseringsprocesser
av olika slag ges ett
ökat medinflytande. Vi tror att försvarsviljan
och försvarsandan därigenom
skall förbättras och fördjupas hos den
värnpliktiga personalen.

Herr talman! Jag ber att få understryka
vår glädje över att värnpliktsriksdagar
nu kommer att anordnas på
sätt som Kungl. Maj:t föreslagit. Jag har
inte något yrkande med anledning av
statsutskottets utlåtande nr 157.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 158, i anledning
av motion angående möjligheterna att
inom försvaret ersätta cykeltolkning
med andra transportsätt, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. inrikesflyget, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 159, i anledning av motioner
om dels en statlig transportorganisation
för inrikesflyget, m. in., dels en översiktlig
plan för inrikesflygets utbyggnad.

I detta utlåtande hade behandlats

dels de likalydande motionerna I:
267, av herrar Arne Pettersson och
Hansson, samt II: 299, av herr Björk
i Påarp m. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om utredning i avsikt att dels
tillskapa en av staten ägd flygtransportorganisation
för inrikes godstransport,
dels samordna inrikesflygets
stam- och anslutningsnät för ett
uppnående av största möjliga kapacitetsutnyttjande,

dels ock de likalydande motionerna
1: 633, av herrar Wååg och Svante
Kristiansson, samt II: 689, av herr
Gustavsson i Ängelholm in. fl., vari
föreslagits, att riksdagen skulle anhålla
hos Kungl. Maj :t, att en översiktlig
plan måtte läggas till grund för inrikesflygets
fortsatta utbyggnad.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:267 och 11:299, i vad de avsåge
utredning rörande en statlig flygorganisation
för inrikes godstransporter,

2. att riksdagen i anledning av motionerna
1:267 och 11:299, i vad de
avsåge samordning av inrikesflygets
stam- och anslutningsnät, samt motionerna
I: 633 och II: 689 som sin mening
måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört
rörande en översiktlig plan för inrikesflygets
fortsatta utbyggnad.

Herr förste vice talmannen yttrade,
att vid överläggningen angående förevarande
utlåtande jämväl finge beröras
statsutskottets utlåtande nr 160;
yrkanden beträffande sistnämnda utlåtande
skulle dock framställas först
sedan detsamma föredragits.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! För några dagar sedan
fick vi del av en undersökning, som

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

hade gjorts vid universitetet i Lund.
Den kom fram till att det för Norrland
förmodligen betydde mer att flyget är
underutvecklat än att godstransportsidan
har höga kostnader. Utredningen
förklarar att lokaliseringen av ett företag
till mycket stor del bestäms av företagets
möjligheter att ha nära och snabba
kontakter med beslutscentra i huvudstaden.
De synpunkterna blir viktigare
och viktigare. Mot detta kan naturligtvis
anföras att mycket talar för
att också godstransporterna ökar i betydelse.
Den tanke som framfördes för
några år sedan, nämligen att de höga
transportkostnaderna på järnväg snarast
hjälpte näringslivet i Norrland, berodde
på att man då föreställde sig att
näringslivet där väsentligen var inriktat
på en lokal marknad. I samma ögonblick
som det norrländska näringslivet
vill expandera och sälja söderut kommer
självfallet godstransporterna att få
en avgörande betydelse för näringslivets
möjligheter att expandera. Men
hittills och i dagsläget betyder persontransporterna
möjligen mera.

Till viss del beror situationen i Norrland
på att det svenska inrikesflyget
kom i gång så sent och internationellt
sett är tämligen underutvecklat. Det
vore naturligtvis fascinerande att utreda
varför det gick så långsamt i detta
land. Man kan gå 50 år tillbaka till
den tidpunkt då Enoch Thulin sökte
de första koncessionerna. Det är egentligen
först under de senaste tio åren
som en utveckling har skett på detta
område.

De föreliggande motioner som gäller
inrikesflyget behandlar till stor del
godstransportorganisationen. I motionerna
föreslås att ett statligt monopol
skall inrättas som, såvitt jag förstår,
skall ha hand om både regelbunden
och icke regelbunden lufttrafik på
fraktområdet. Det är naturligtvis lätt
att visa att hittills liar persontransporter
och godstransporter varit hårt integrerade.
Det kan sägas att inrikesflyget,
sådant det är i dag, egentligen till

Ang. inrikesflyget, m. m.
stor del är någonting som vi fick på
köpet när tidningstransportorganisationen
byggdes upp. Man kan gå tillbaka
ända till mitten av 1920-talet, när Aerotransport
började med sina omskrivna
fisktransporter från Västkusten till
Stockholm.

Skulle vi genomföra förslaget att förbjuda
företag att syssla med både person-
och godstransporter, så skulle det
naturligtvis innebära att Linjeflyg fick
avstå från posttransporterna, från en
stor del av tidningstransporterna och
från mycket annat och alltså få ett
sämre kapacitetsutnyttjande, d. v. s. antingen
sämre regularitet, färre linjer,
eller högre priser. Utskottet accepterar
inte detta och säger att det inte finns
behov av flera företag på det här området
än de som redan finns, alltså
Linjeflyg och SAS.

Motionärerna avser uppenbarligen
också den icke regelbundna trafiken,
alltså chartertrafik och taxitrafik. De
vill att också sådan verksamhet skall
göras till föremål för monopol och kriminaliseras
för andra företag än ett
statligt. Utskottet hoppar över det där
och hänvisar enbart till SAS och Linjeflyg.
Detta kan tolkas så att utskottet
vill ge dessa företag monopol också på
den icke regelbundna trafiken, men jag
antar att det inte förhåller sig på det
sättet.

Oklarheten i vad utskottet egentligen
avser blir ännu större, när man kommer
in på det halva medgivandet till
vad motionärerna säger om behovet av
samordning mellan inrikesflygets stamoch
ansiutningsnät. Det är svårt att
veta vad som avses med detta. Den
gängse terminologin är den att stamlinjer
är de linjer som SAS hade innan
Linjeflyg tillkom. Eftersom Linjeflyg
bara fick linjen till Visby, skulle med
stamlinjer avses de direkta linjerna
från Stockholm till Luleå—Kiruna, till
Göteborg och till Malmö.

Avser utskottet med sitt utlåtande att
dessa linjer skall anpassas till övriga
linjer, så innebär det ju i klartext bara

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. inrikesflyget, m. m.
att man vilt att SAS och Linjeflyg skall
slås ihop. I och för sig finns det, såvitt
jag förstår, starka argument för
det, hl. a. det att SAS ju fortfarande
hävdar att företaget har förlust på sina
inrikeslinjer, vilka dock har högre beläggning
än genomsnittssiffrorna för
Linjeflyg. Man kan föreställa sig att ett
sammanslaget företag skulle få bättre
möjligheter att driva aktiv taxepolitik
än vad Linjeflyg i dag har, eftersom
Linjeflyg tydligen får ta på sig introduktionskostnader
för nya linjer. Bolaget
skulle alltså i och för sig ha behov
av de fasta linjerna »i botten».

Av utskottets fortsatta argumentering
framgår att med stamlinjer menas förmodligen
inte vad jag nyss talat om,
utan också de linjer som Linjeflyg i dag
har. Med anslutningslinjer avses tydligen
då de linjer som andra företag trafikerar.
I så fall blir slutsatsen också
rätt konstig. Yar linjen till Hultsfred en
stamlinje när Linjeflyg drev den? När
Linjeflyg lade ned linjen och ett annat
företag trafikerade den, blev den då en
anslutningslinje? Och blir den på nytt
er. stamlinje, om Linjeflyg återigen
öppnar trafik på den linjen? Då är utskottets
definition på stamlinjer mycket
besynnerlig.

Eller är det möjligen på det sättet
att med stamlinjer avses linjer fram
till de statliga primärflygplatserna och
med anslutningslinjer sådana som normalt
kallas matarlinjer, d. v. s. linjer
från lokala flygplatser till primärflygplatserna?
Uttalar utskottet att all sådan
trafik skall drivas av Linjeflyg eller
SAS?

Motionärerna är i sin motivering inne
på tankegången att detta blir mera
rationellt; man kan utnyttja kapaciteten
bättre. Vi kan emellertid ta några
konkreta fall. Jag tänker närmast på
förhållandena i Norrlands inland. Där
finns sedan decennier tillbaka företag
som sysslar med fjällflygningar. De förfogar
över små maskiner som skulle
passa för detta ändamål, maskiner som
används för mycket annat och som ba -

ra till en viss del skulle behöva tas i
anspråk för matartrafik. Dessa företag
har således bättre kapacitetsutnyttjande
än SAS och Linjeflyg skulle nå med
särskilda maskiner för en och annan
matartur till den ordinarie dagsturen.

Det framgår inte klart av utskottets
skrivning till vilken av dessa tolkningar
som utskottet ansluter sig. Eftersom
utskottet vill överlämna sin skrivning
till Kungl. Maj :t, skulle det ju vara av
värde för Kungl. Maj :t att veta vad som
egentligen avsetts.

Man kan också i fråga om motionärerna
konstatera att de i en negativ
skrivning om allmänflyget och de mindre
flygföretagen drar in argument av
typen, att bruksflyget inte drivs efter
tillstånd, utan att här bedrivs en verksamhet
utan kontroll. I luftfartsförordningen
sägs dock klart att bruksflyg inte
får drivas utan tillstånd av luftfartsverket.
Något tillstånd av Kungl. Maj :t behövs
dock inte. Sådant tillstånd erfordras
endast beträffande linjeflyg.

Den stora frågan i utskottsutlåtandet
och den lilla frågan i motionen gäller
flygplatserna och utbyggnaden av flygplatser.
Luftfartsverket har en negativ
inställning i sitt yttrande. Verket säger
att man inte tror på behovet av en
riksöversyn på detta område. Det framhålls
att verkets uppgift är att sköta de
statliga primärflygplatserna och alltså i
och för sig inte har någonting med
skötseln av mindre flygplatser att göra.
Verket vill uppenbarligen inte vara med
om någon utredning, utan tycker att
länsstyrelsen kan sköta detta. Lika fullt
kommer utskottet fram till att en översyn
bör ske, som skall göras i samråd
med eller kanske till och med av luftfartsverket.

Detta är besvärande, därför att luftfartsverket
har en dubbel funktion.
Luftfartsverket är visserligen tillståndsgivande
och inspekterande myndighet,
men luftfartsverket är också ett affärsdrivande
verk. Luftfartsverket har därför
ett ekonomiskt intresse för egen del
av att så mycket som möjligt av fly -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

get riktas in på dess egna flygplatser,
alltså de tretton statliga primärflygplatserna.

Vi har redan i dag praktiska exempel,
jag skall ta ett här från Stockholm,
som visar att många flygare avstår
från att landa på Bromma på
grund av landningsavgifterna och i stället
landar, med större risk, på Skå-Edeby,
trots att detta flygfält inte har belysning
på natten. De landar alltså med
hjälp av flygplanets egna strålkastare;
en primitiv metod som man föredrar
därför att det blir billigare. Motsvarande
problematik kommer naturligtvis
att uppstå också ute i landet. En motsättning
i fråga om anläggning av flygplatser
när det gäller nya mindre sådana
och sådana som luftfartsverket
självt har hand om. Man kan fråga om
lutfartsverket då verkligen är rätt myndighet
att bedöma utvecklingen, speciellt
som verkets grundsyn är att någon
översyn inte behövs.

När man läser utskottsutlåtandet får
man en känsla av att utskottet tror sig
kunna dra en klar gräns mellan flygplatser
för linjefart och sådana för allmänflyget
i vidare mening. Det går naturligtvis
inte att på förhand säga för
vilket ändamål en flygplats kommer att
användas. Det går inte att bedöma vilken
utveckling som en orts näringsliv
kommer att få. Dessutom är det alldeles
uppenbart att praktiskt taget alla flygplatser
som används för linjefart också
utgör flygplatser för allmänflyget.

Det finns anledning att notera att utskottet
bara på ett par rader i slutet av
utlåtandet berör allmänflyget. De motioner
som direkt avser allmänflyget
och en utredning om dess förutsättningar
på sikt behandlas i nästa utlåtande
och avslås där. Skulle således utskottets
hemställan inkludera en utredning
även om allmänflygets utveckling
på sikt är det märkligt om ett bifall till
denna hemställan skulle förenas med
att riksdagen i nästa ögonblick beslutar
avslå de motioner, vari framställs
önskemål om detsamma.

Ang. inrikesflyget, m. m.

Jag tycker att utskottsutlåtandet är
vagt och har en negativ grundton, och
det gäller ännu mer de motioner som
ligger till grund för det. Jag tänker därför
inte rösta för utskottets hemställan.
Jag hoppas att regeringen ändå kommer
att kunna ta upp dessa frågor.

För några veckor sedan fick nämligen
regeringen — kanske för första
gången —• en bedömning av framtiden
på detta område. Den har gjorts av styrelsen
för teknisk utveckling, som har
en transportforskningsnämnd, vilken
har försökt studera utvecklingen fram
till sekelskiftet. Den har utgått från internationella
erfarenheter och också
från trenden i utvecklingen hitintills.
Nämnden har utgått från att allmänflyget,
det inrikes fraktflyget och även
linjeflyget får en mycket stor betydelse
som lokaliseringsargument. Nämndens
synpunkter ligger nära resultaten av
den universitetsundersökning som jag
nyss nämnde.

Flygförhållandena blir kanske avgörande
för många företags lokalisering.
Det finns redan i dag exempel på företag
som flyttat från huvudstaden och
sagt, att de kan få arbetsmarknadsmässiga
fördelar av att ligga ganska långt
från huvudstaden men ändå genom ett
eget flygplan ha en nära kontakt med
de institutioner och andra kanaler i
Stockholm eller på kontinenten som de
vill ha förbindelse med. Genom flygplanen
har företagen möjligheter att lokalisera
sig till andra platser än de hade
tidigare, och vi är naturligtvis ändå
bara i början.

Hur dessa frågor bedöms av kommunerna
själva är lätt att se om man
studerar vad som reellt har gjorts. Det
framgår mycket tydligt att kommunerna
i norra delen av landet —- inte minst
i inlandet — själva i stor utsträckning
har tagit initiativ. Åtminstone varje
kommunblock reflekterar nog på att
anlägga en dylik flygplats, och i många
fall har det redan gjorts. Kommunerna
gör naturligtvis detta tämligen oberoende
av vilken bedömning en rikspla -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. inrikesflyget, m. m.
nering skulle komma att göra. Om detta
blir ett lokaliseringsargument vill man
ha en flygplats klar, eller åtminstone
färdiga planer. Om ett företag vill ha
tillgång till en flygplats vill kommunen
snabbt kunna få fram den. Det är alldeles
uppenbart att man i t. ex. Jämtland,
Hälsingland och det inre av Västerbotten
tänker i flyg på ett helt annat
sätt än man gör i södra Sverige.
Det är kanske självklart, eftersom avstånden
i norra Sverige har helt annan
betydelse.

Man kan också säga att propån från
styrelsen för teknisk utveckling var intressant
så till vida att den skar sig
mot den hittillsvarande utvecklingen.
Styrelsen har ansett att den tekniska
utvecklingen möjliggör kortare banor
och mindre buller. Härigenom kan flygplatserna
läggas närmare tätorterna än
tidigare. Det är viktigt att få många
flygplatser, cch det måste då vara rimligt
att satsa på ett stort antal flygplatser
som kostar mellan 2 och 10 miljoner
kronor i stället för mastodontanläggningar
för hundratals miljoner kronor.
Styrelsen uttalar mycket klart att
Bromma och Torslanda bör finnas kvar
och att, om Bulltofta av ett eller annat
skäl läggs ner, en närflygplats måste
byggas i Malmöområdet. Detta är en av
de stora frågor som är svåra att avväga,
och styrelsen för teknisk utveckling
kan naturligtvis endast åberopa
hur man tror att det kommer att bli i
framtiden. Debatten kring flygplatserna
i Sverige har ju till stor del rört sig
om att anpassa sig till en bebyggelseplanering
i andra sammanhang, som
redan ägt rum.

Herr talman! Jag hade avsett att nu
tala om utlåtandet 159 och ämnar återkomma
till utlåtandet nr 160.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag hade tänkt att relativt
kort uppehålla mig vid detta utskottsutlåtande
och tala om att det i
stort sett är skrivet utifrån felaktiga

premisser. Men herr Lindblads långa
inlägg ger också anledning till en del
andra reflexioner.

Jag gjorde några anteckningar under
herr Lindblads inlägg. Där fanns en
del allmängods om att vi eftersträvar
statligt monopol — det är herr Lindblad
tydligen emot lika mycket som
statsutskottet. Det var en del funderingar
om att inrikesflyget har vuxit
fram som en följd av godstransporterna.
Vi vill i motionen framhålla nödvändigheten
av att samordna alla funktioner
för inrikesflyget med de mindre
enheterna.

Herr Lindblad tror tydligen att vi
tycker att taxiflyget är vårdslöst på något
sätt. Han säger att vi är emot taxiflyget
därför att det inte är kontrollerat.
Ett par gånger sedan det yttrandet
fälldes har jag läst igenom motionen,
och jag kan inte finna att det på något
sätt skulle gå att utläsa en sådan bakgrund
till vårt ställningstagande.

Vad är det man har sagt i själva utskottsutlåtandet?
Man har sagt att det
inte finns något behov av en utredning
om en statlig flygorganisation av detta
slag. Det kan jag kanske i dagens läge
hålla med om, men inte alls från utskottets
utgångspunkt, utan därför att
vi redan blivit bönbörda. Från och med
den 1 februari i år finns det ett statligt
helägt flygföretag för detta ändamål,
nämligen Crownair, som inköpts
av Utvecklingsbolaget och vars styrelseordförande
är Utvecklingsbolagets ordförande.
Detta företag har till uppgift
att utveckla alla former av sådan flygverksamhet
som faller utanför de nu
existerande flygbolagens ram. Företaget
har mycket snabbt tagit helt nya grepp
på flygproblematiken och bidragit kraftigt
till Norrlandsproblemens lösning
genom samarbete med försvaret i fråga
om permittentresor, transport av arbetskraft
för AMS o. s. v.

I dag existerar alltså detta företag.
Det har planer på att starta en sådan
utveckling, det håller på att undersöka
möjligheterna att anskaffa sådana plan

Onsdagen den 26 november 1909

Nr 38

som utskottet säger att Linjeflyg avser
att sätta in vid årsskiftet 1969/70. Tyvärr
är frågan om insättande av den
typen av plan inte aktuell för närvarande
på den kanten. Crownair, som
klart har visat att den dogmatiska inställningen
emot statliga företag inte
alls har någon täckning när det gäller
ställningstagandet i detta fall, befinner
sig med andra ord i expansion. Detta
företag har möjlighet att verka i den
riktning motionen avser. Jag har alltså
ingen anledning att här polemisera på
allvar mot statsutskottet. Utvecklingen
kommer att visa att motionärerna i
detta fall får rätt.

Jag behöver inte framställa något yrkande.
Jag vill bara lägga regeringen
på hjärtat att fortsätta stödet för den
verksamhet som har startat så bra och
att tillse att övriga statliga organ medverkar
till att ge detta företag ökade
rationaliseringsresurser. Det finns en
stor flygverksamhet inom den statliga
förvaltningens ram som skulle kunna
rationaliseras genom en sådan organisation.
Jag vill peka på flygningar för
kartverket, civila transporter för flygvapnet
o. s. v.

Jag har alltså, herr talman, inget yrkande
på denna punkt.

Herr LINDBLAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! I fråga om bruksflyget
står det ordagrant i motionen: »Taxiflyget
inordnas under begreppet bruksflyg
och kan därför utövas utan tillstånd
trots att flygningen sker i förvärvssyfte.
» Går vi till luftfartsförordningen
visar det sig att den yrkesmässiga
trafiken indelas i linjefart, där man
kräver tillstånd av Kungl. Maj :t, och
tre andra kategorier, nämligen dels luftfart
i icke regelbunden trafik, populärt
kallad charter, dels bruksflyg — inkluderande
taxiflyg, jordbruksflyg, geologiska
undersökningar, reklamflyg, räddningsflyg,
civilförsvarsflygning, trafikkontroll,
skogskontroller, målgång för
försvaret och en del annat —, dels skol -

Ang. inrikesflyget, m. m.
flygning i förvärvssyfte. Begreppet
bruksflyg innebär en förvärvsverksamhet.

Så kommer jag till frågan om transportorganisationen.
Det verkade som
om herr Hansson menade att Crownair
på något sätt skulle överta liknande
verksamhet som den som Linjeflyg hade
tänkt starta med matarlinjer. Men eftersom
man i motionen tidigare talat om
behovet av samordning och till och med
fått riksdagen att skriva till Kungl.
Maj :t att samordning skall ske — vilket
troligen skall tolkas så att SAS och Linjeflyg
skall ta hand om detta — är det
svårt att läsa in i motionen det herr
Hansson nu säger.

Sedan tycker jag rent allmänt att om
man anser att en statlig organisation
skall ta över inrikestransporterna och
hänvisar till ett företag som är ett år
gammalt och som äger ett enda sexsitsigt
flygplan för passagerartransporter,
något slags direktionsflygplan motsvarande
vad som finns i några företag
på den enskilda sidan, och tror att det
företaget a priori skulle vara så effektivt
att det kan överta de stora transporter,
tiotals ton per dag, som det reguljära
inrikesflyget redan har, och
om man sedan menar att den framtida
utvecklingen på transportområdet skulle
baseras på och centreras kring detta
företag, då förefaller detta mig ungefär
som en modern upplaga av låt oss
säga det bottniska handelstvånget: Här
sker en utveckling, den må bara ske
inom ramen för detta företag, som på
förhand sägs bli det som skall göra det.

Herr HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det står i den motion
som vi har väckt: »Taxibolagens trafikkapacitet
är än av relativt ringa omfattning,
vilket innebär att dess markoch
administrationskostnader blir onormalt
höga med hänsyn till deras beläggningskapacitet.
Sålunda blir båda trafiksystemen
var för sig inte helt utnyttjade,
och därigenom kan inte den re -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. inrikesflyget, m. m.
sande allmänheten få tillgång till detta
kommunikationsmedel till lägsta möjliga
kostnad.»

Jag tycker att herr Lindblad inte skall
läsa in mer i motionen än där står skrivet.
Men detta företag, som är relativt
nystartat och vars kapacitet herr Lindblad
underskattar, har visat sig kunna
utföra någonting som hittills inte varit
möjligt i vårt land, nämligen att transportera
passagerare till biljettkostnader
som sammanfaller med järnvägsbilj ettskostnaderna.
Detta företag har kontaktats
av ett stort godstransportföretag
som anser det lämpligt att med sin
marktransportorganisation integrera en
flygtransportlinje för gods från Skåne
till Norrland med hänsyn till de speciella
behov som Norrlandsproblemen
innebär.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Ett par talare har redan
betat på verksamhetsfältet från
statsutskottets fjärde avdelning. Låt mig
emellertid först med avseende på vårt
utlåtande nr 159 våga deklarera att detta
utskottsutlåtande ingalunda tillkommit
utan födslovåndor. I försöken att
åstadkomma någonting i kompromissens
tecken har utlåtandet måhända i
vissa stycken blivit något urvattnat.
Jag skall gärna acceptera ett sådant påstående.
Låt mig i den väsentliga frågan
som berör kravet på en översiktlig plan
för inrikesflygets utbyggnad bara få antyda
hur man ser på detta bland remissmyndigheterna.

Det ansvariga verket, luftfartsverket,
ställer sig mycket kritiskt och tycks inte
visa det ringaste intresse för att vilja
verkligen realbehandla de nog så väsentliga
frågor som det rör sig om,
nämligen en total översyn för hela riket
beträffande den framtida flygproblematiken.

På s. 4 i utskottets utlåtande heter
det: »Luftfartsverket finner det inte
nödvändigt med en landsomfattande
översiktlig plan för inrikesflygets fortsatta
utbyggnad.»

Herr talman! När vi mottog detta remissyttrande,
kände man sig i avdelningen
givetvis något beklämd. Den ansvariga
luftsfartsmyndigheten i riket
visade således inte något större intresse
för att söka titta in i framtiden och
för att allvarligt vilja medverka till det
nödvändiga planeringsarbetet.

Däremot säger Svenska kommunförbundet
(s. 5 i statsutskottets utlåtande):
»Med hänsyn till att någon plan för det
reguljära inrikesflygets utbyggnad inte
finns, är det enligt förbundet risk för
en mera slumpmässig vidareutveckling
av linjenätet beroende av kommunernas
vilja att bygga tekniskt tillfredsställande
flygplatser och ge ekonomiska garantier
för trafikunderlaget. Kommunernas
handlande på detta område skulle
underlättas om man hade tillgång till
en statlig långsiktig planering för det
reguljära inrikesflyget.» Därför tillstyrker
man förslaget.

Utskottet gjorde som jag nyss sade
en sammanskrivning och påpekar att
det är nödvändigt att man gör en översyn
och lägger fram förslag att meddelas
Kungl. Maj:t i en särskild skrivelse.

Det är som herr Lindblad mycket riktigt
påpekar inte bara fråga om vad
Kommunförbundet tycker och vad luftfartsverket
tycker, utan även jag skall
be att få åberopa vad styrelsen för teknisk
utveckling sagt i detta ärende.
Den nämnd som styrelsen för teknisk
utveckling har tillsatt är sysselsatt med
en kvalitativ studie av transporternas
sannolika utveckling fram mot år 2000.
Vad har man då kommit till? Man anser
sig redan nu böra dra vissa slutsatser
beträffande luftfartens framtida
möjligheter, behovet av flygplatser,
flygplatsernas betydelse för den framtida
lokaliseringen av industrier, servicenäringar,
reservdelslager m. m. I en
särskild skrivelse till kommunikationsministern
hänvisar man till dessa saker.
I den skrivelsen heter det: »Utvecklingen
av civil luftfart i alla dess
former, icke minst allmänflyget, kom -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

mer att vara av väsentlig betydelse för
samhällets utveckling och för det svenska
näringslivets konkurrensförmåga,
kanske framför allt sett ur Norrlands
synpunkt.» .Tåg citerar vidare ur denna
skrivelse: »Med tanke på att en riksplanering
av det svenska flygplatsnätet
saknas, och då debatten kring och besluten
i vissa flygplatsfrågor i Sverige
har en inriktning som inte överensstämmer
med nämndens välgrundade slutsatser,
finner Styrelsen det angeläget
att redan nu framföra vissa konkreta
synpunkter i dessa frågor.» Dem har
herr Lindblad delvis redan berört. Styrelsen
slutar med att anföra: »Styrelsen
anser i belysning av ovanstående att
det är angeläget att föreliggande investeringsplaner
för flygplatser överses,
samt att luftfartens olika former ges en
mera allsidig behandling.»

Vågar jag också utgå från att Kungl.
Maj:t vid behandlingen av detta ärende,
där jag hoppas att riksdagen om en
stund kommer att anta utskottets förslag,
verkligen beaktar behovet av snabba
åtgärder för att undvika de annars
felaktiga investeringar som säkerligen
kommer att göras?

Vi fick ju, herr talman, i samband
med detta ärende också möjlighet att
diskutera statsutskottets utlåtande nr
160. Till detta utlåtande har fogats två
reservationer, och utlåtandet tar upp
frågor rörande det svenska allmänflyget
m. in.

Vad är det nu som har inträffat? I
statsutskottets utlåtande nr 159 anförs i
en enda mening i samband med att man
nämner det man vill skriva till Kungl.
Maj:t om: »I sammanhanget synes också
de med allmänflyget och dess utveckling
sammanhängande frågorna böra
uppmärksammas.» Vid behandlingen
av de motioner som berör allmänflyget
hänvisar utskottsmajoriteten kortfattat
bara till att det här har man redan talat
om i föregående utlåtande. Därför avstyrker
man de motioner som berör allmänflyget
i dess helhet.

Jag har inte kunnat finna mig i

Ang. inrikesflyget, m. m.
detta och det av flera skäl. Låt mig peka
på några. Man kan klart konstatera att
allmänflyget och kanske särskilt affärsflyget
är ett komplement till det reguljära
flyget liksom till övriga transportmedel.
Betydelsen av just affärsflyget
har blivit speciellt accentuerad i samband
med att näringslivet alltmer internationaliseras.
Med affärsflygplan menas
ju ett flygplan av allväderstyp,
d. v. s. i stort sett jämförbart med trafikflygplan
i allmänhet. Det kan konstateras
att det land som ligger främst
på detta område, USA, i dag har omkring
110 affärsflygplan per en miljon
invånare, medan motsvarande siffra för
Sverige är enbart 10. Samtidigt vet vi
att affärsflyget i Sverige är under mycket
stark utveckling. Det är väl detta
som gör att inte minst styrelsen för
teknisk utveckling nu trycker på, så
att man kan få en vettig princip även
för det framtida handlandet beträffande
allmänflyget, kanske speciellt affärsflyget.

Det är detta jag har velat föra fram
i min reservation nr 1 till utskottsutlåtandet
nr 160. Jag anför där bl. a. att
visst har utskottet kortfattat berört allmänflyget
i föregående utlåtande, men
nog bör det också kunna vara vår
uppgift här i riksdagen att ge Kungl.
Maj:t till känna det nödvändiga i att
man betydligt bättre beaktar allmänflygets
framtida villkor. Det är en del
av innehållet i reservation nr 1, vilken
jag senare kommer att yrka bifall till.

Jag skall, herr talman, också med
några ord beröra reservation nr 2 i
statsutskottets utlåtande nr 160. I en
motion från moderata samlingspartiet
har vi pekat på de mycket underliga
förhållanden som råder för olika flygplansklasser
med hänsyn till principen
årskort contra landnings- och passageraravgifter.

Det ligger i korthet till på följande
sätt: Som kammarens ärade ledamöter
kanske känner till finns det en internationell
flygorganisation, ICAO, i vilken
också Sverige är medlem. Denna

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang'', inrikesflyget, m. m.
organisation har för allmänflyg föreslagit
och rekommenderat en gräns på
5 700 kg mellan vad man kallar mindre
och större flygplan. För flygplan under
5 700 kg har man rekommenderat
särskilda årskort, och för närvarande
har vi sådana i Sverige. De kostar 4 000
kronor och gäller för obegränsat antal
landningar på av staten ägda flygfält.
ICAO:s rekommendationer går som sagt
ut på att årskort skall vara gällande
för flygplan intill en vikt av 5 700 kg.
Man har följt dessa regler i exempelvis
våra grannländer Finland och Danmark.
I Norge har man t. o. m. satt
gränsen vid 8 000 kg. I Sverige tillämpar
vi emellertid fr. o. m. april 1968
en maximigräns på 3 000 kg. Vi har i
vår motion pekat på att detta innebär
en fullständig snedbelastning ur konkurrenssynpunkt
sett. Vi har i motionen
tagit fram aktuella exempel, och
vi har i samband med utskottsbehandlingen
fått klart bevis för att de är riktiga.
Jag åberopar dem, herr talman,
också här i dag.

När vi i Sverige endast tillåter lösande
av årskort intill 3 000 kg-gränsen
innebär det följande: Vi har ett stort
antal flygplan, som ligger precis kring
3 000 kg-gränsen. Vi har flygföretag i
Stockholm som opererar med fyra maskiner.
Dessa fyra plan väger 2 948 kg
vartdera. Detta företag erlägger alltså
för årskorten 4 x 4 000, d. v. s. 16 000
kronor i total årskostnad. Det finns ett
nästan identiskt likadant flygföretag,
som också har fyra maskiner i drift,
men detta företags maskiner är försedda
med litet bättre säkerhetsutrustning
och annan teknisk utrustning och går
därför upp i vikt till 3 060 kg. På lika
villkor i övrigt får detta andra företag,
som således har en viktdifferens på sina
maskiner på endast ungefär 100 kg,
årliga utgifter på 220 000 kronor. Det
kan icke vara vettigt att ha en taxepolitik
med sådana steg. Detta har också
luftfartsverket uppmärksammat, som
det säger, och skrivit till Kungl. Maj.''t
och lagt fram ett annat förslag. Så myc -

ket har jag emellertid förstått av detta
förslag att 3 000 kg-gränsen ger sig
luftfartsverket inte på, utan det kommer
med andra lösningar, som visserligen
delvis förbättrar situationen men
inte löser den på det sätt man skulle
önska. Jag är tacksam för att luftfartsverket
i februari månad läser de motioner
som vi väckt i januari. Det hade
tydligen luftfartsverket gjort, ty i mars
skrev verket till Kungl. Maj :t och talade
om att det råder fullständigt felaktiga
förhållanden på detta område. Vad
Kungl. Maj:t kommer att göra vet jag
inte.

Det är kutym, herr talman, och jag
känner väl till den, att riksdagen icke
diskuterar taxor som sådana, och jag
hoppas att vi inte skall behöva ha polemik
på den punkten. Jag bryr mig
inte heller om ifall det är x eller y
kronor, men det kan icke vara felaktigt
om riksdagen för Kungl. Maj:t talar
om att också riksdagen anser att
denna taxepolitik är orimlig. I reservationen
har vi föreslagit att utskottet
som sin mening anför »att de av motionärerna
påtalade oproportionerliga
avgiftsökningarna vid vissa viktgränser
måste elimineras». Ingen, herr talman,
kan väl tycka att ett sådant påpekande
från riksdagens sida är att lägga sig i
taxepolitiken i annat avseende än i
fråga om ren skälighet.

Herr talman! Jag ber att få återkomma
med yrkande i samband med behandlingen
av utskottets utlåtande nr
160.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag tänker säga några
ord om utlåtande nr 160. Över huvud
laget tycker jag att den uppdelning som
gjorts inom utskottet av motionerna om
inrikesflyget är olycklig. Uppdelningen
har skett på så sätt att man avgett två
skilda utlåtanden. Det hade varit riktigare
att sambehandla alla dessa motioner
i ett utlåtande. Vad som nu har
inträffat är att man har behandlat två

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

socialdemokratiska motionspar i ett utlåtande
och bifallit dem i vissa stycken.
Därefter har man behandlat fyra
borgerliga motionspar och avslagit dem
även i de delar där yrkandena har sammanfallit
med yrkandena i de socialdemokratiska
motionerna. Det är ett
förfaringssätt som under alla omständigheter
måste påtalas.

I den motion, som jag tillsammans
med herr Strandberg har väckt i denna
kammare, har vi bl. a. yrkat att de nu
gällande koncessionsbestämmelserna för
inrikesflyg borde bli föremål för översyn
med sikte på att ge allmänflyget
möjlighet att på tidtabellsenlig bas utföra
matarflygning till SAS—Linjeflygnätet.
Vi har velat skapa en fri konkurrens
mellan allmänflyget och Linjeflyg.

Luftfartsverket avstyrker i sitt remissyttrande
en översyn av koncessionsbestämmelserna,
och SAS och Linjeflyg
gör — utan att förvåna någon
— detsamma med en väldigt kortfattad
motivering. När man säger att Linjeflyg
nu har planer för att i samråd
med kommuner runt om i landet söka
bygga upp ett matarlinjenät, är det bara
att konstatera att allmänflyget under
väldigt många år varit berett att starta
matarlinjer på olika håll i landet för
att förbättra kommunikationsmöjligheterna
inte minst för glesbygderna. Man
har icke givits möjlighet att göra det
på tidtabellsenlig bas, vilket är en förutsättning
för att det över huvud taget
skall lyckas.

Eftersom de som nu ensamma har
fått koncession hittills inte har varit
tillräckligt i pakt med tiden, finns det
inte mycket som talar för att de kommer
att bli det framöver. Därför tycker
jag fortfarande att det finns anledning
att göra en översyn av de bestämmelser
som hittills har utestängt allmänflyget
från möjligheten att utföra
tidtabellsenliga flygningar.

Herr LINDBLAD (fp):

Herr talman! Vad gäller statsutskottets
utlåtande nr 160 vill jag göra en

Ang. inrikesflyget, m. m.
liten reflexion. Den avser utskottets sätt
att välja remissinstanser. Låt gå för att
man gick till luftfartsverket som har
intresse av att hålla de stora flygplatserna
och inte gärna ser en utveckling
på det här området, till kommunförbundet
som självfallet har intresse av att
staten skall betala — d. v. s. motsatt inställning
— och även till SAS—Linjeflyg
som naturligtvis har intresse av att
få så mycket som möjligt till linjebunden
trafik. För att få allmänflygets
synpunkter gick man till vad som kallas
Svenska allmänflygföreningen, eller
som den själv kallar sig Svenska privatoch
affärsflygföreningen.

Anmärkningsvärt är att man inte valde
ut det organ som sedan jag höll på
att säga ballongepokens tid har följt
flygutvecklingen, nämligen Aeroklubben,
KSAK. Den har haft en så att säga
officiell sanktion att sköta många frågor.
Staten ger direkta bidrag till klubbens
ungdomsverksamhet och segelflygutbildning.
Man har låtit Aeroklubben
bedriva säkerhetsutbildning o. d. som
annars skulle behöva göras av statliga
myndigheter, alltså luftfartsverket. Man
bar överlåtit sådana uppgifter direkt
till denna organisation och givit anslag
för detta. Aeroklubben är, såvitt jag vet,
den enda organisation som seriöst har
utrett dessa frågor. Den gjorde får några
år sedan en affärsflygutredning, med
trafikexperten professor Björkman och
en rad andra sakkunniga. Det är den
enda utredning som det över huvud taget
går att relatera till, och vi kan nu
fyra år efteråt konstatera att utvecklingen
blivit ungefär sådan som beräknats.
Det kommer i vårt land 1970 att
finnas ungefär 1 000 civila flygplan, något
som bedömdes i utredningen.

Jag har i och för sig ingenting emot
att utskottet begärt remissyttrande av
den rätt nystartade Allmänflygföreningen,
men det tolkas naturligtvis av människor
ute i flygklubbarna som någonting
mycket egendomligt att man på
detta sätt ville ge den nystartade organisationen
något slags sanktion och

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. inrikesflyget, m. m.
hoppa över den tidigare organisationen,
vilket innebar att dessa människor
inte fick göra sin röst hörd. Om vi
läser igenom yttrandet från Allmänflygföreningen
finner vi att den som
vanligt tar till hårda ord •—■ det är
möjligt att nya föreningar och nya intresseorganisationer
gör på det sättet.
I debatten om flygplatslokaliseringen
betygsätter ordföranden folk som har
diskuterat detta som »bullersnobbar».
Den är alltså »bullersnobb» som tycker
att flygplan bullrar. En annan gång
säger han att »vi får intrycket av att
kommunikationsdepartementet med avsikt
velat vålla största möjliga skada».
I och för sig kan naturligtvis också
denna förening höras, men det är
ett egendomligt sätt av utskottet att icke
höra det organ som staten i alla andra
sammanhang har relationer till i detta
avseende.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag skall försöka att
inte avsevärt förlänga denna debatt experterna
emellan utan hålla mig till vad
utskottet har anfört.

Jag kan dock inte underlåta att påpeka
att utskottets utlåtande nr 159 har
fått ett gott betyg från alla håll. Herr
Lindblad säger att detta utlåtande är
underligt och oklart, herr Hansson säger
att det är skrivet från felaktiga
premisser, herr Strandberg säger att det
är urvattnat och herr Brundin anser att
det är fel att dela upp behandlingen av
dessa frågor i två olika utlåtanden.
Dessa uttalanden tyder enligt min mening
på att det är ett ganska bra utskottsutlåtande
som vi behandlar, även
om det naturligtvis är resultat av kompromisser.

Först har utskottet ansett att det inte
behövs något nytt statligt bolag för inrikes
godstransporter. Det föreligger
inte något sådant behov, såvitt vi kunnat
finna efter att ha undersökt denna
fråga ganska noga. SAS och LIN säger
att de kan för överskådlig tid svara för

dessa transporter och tillgodose det behov
det här gäller. Staten har ju ändå
möjlighet att genom sitt engagemang
i AB Aerotransport utöva inflytande på
dessa företags verksamhet. Jag vet inte
någon som har kunnat påvisa att vi
skulle vinna några samhällsekonomiska
fördelar med att starta ytterligare ett
bolag som skulle konkurrera med de
tidigare nämnda. Jag vet inte vad man
har menat med detta. Som vi nämnt i
utskottsutlåtandet måste tillkomsten av
ytterligare ett bolag medföra ökade
drifts- och administrationskostnader,
något som ur samhällsekonomisk synpunkt
i varje fall innebär negativa effekter.
Jag är intresserad av småföretagsamhet,
men jag tycker inte att vi
skall försöka starta hur många företag
som helst på detta område, om det inte
föreligger ett verkligt dokumenterat behov
därav.

När det gäller den långsiktiga eller
den översiktliga planeringen — hur vi
nu vill kalla det — har ju ändå utskottet
kunnat enas om att skriva till Kungl.
Maj :t och ge till känna vad utskottet
anfört om en sådan planering, eventuellt
genom luftfartsverkets försorg.
Vi har inte använt ordet eventuellt, men
vi har uttryckt oss litet vagt. Om det
finns något verk som har överblick
över det här området, så skall det väl
vara det verk som sköter verksamheten.
Om nu luftfartsverket varken gått in
för en översiktlig planering tidigare eller
tagit upp tanken på en sådan i sitt
remissvar, så är det angeläget, tycker
jag, att utskottet uttalar att luftfartsverket
skall medverka härvidlag. Luftfartsverket
har ju den bästa sakkunskapen
för att göra en sådan här översyn.

Utskottet har ansett att det inte finns
anledning att bryta ut allmänflyget ur
den här översynen, utan hela luftfartsområdet
måste ingå i den översiktliga
planering som bör ske. Därför har utskottsmajoriteten
inte kunnat gå på
samma linje som herr Strandberg. Vi
anser att för det första planeringen
bör avse också allmänflygets inordning

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

i hela luftfartsverksamheten, och för
det andra kan det inte heller finnas
någon anledning att, som herr Strandberg
gjort, angripa de taxor som tilllämpas
för allmänflyget. Riksdagen har
ju, som herr Strandberg själv nämnt,
överlåtit åt Kungl. Maj :t och åt verken
och företagen att bestämma taxorna,
och den principen skall vi väl inte
släppa.

Herr Strandberg sade att det är klart
att vi inte skall tala om hur höga taxorna
skall vara men att vi i alla fall skall
säga ifrån vad som är oriktigt. Jag anser
att när nu riksdagen har överlåtit
åt Kungl. Maj:t och åt verken och företagen
att bestämma taxorna, så skall vi
också hålla fast vid den principen. Jag
undrar hur det skulle se ut, om vi här
i riksdagen skulle hörja diskutera och
påverka de taxor och avgifter som de
statliga verken tar ut på de områden
där de arbetar.

Herr talman! För närvarande yrkar
jag alltså bifall till statsutskottets utlåtande
nr 159 och återkommer senare
med yrkande om bifall till utlåtande nr
160.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag vill bara ännu en
gång understryka vad jag sade förut i
replik till herr Persson, nämligen att
vi i fråga om taxepolitiken inte skall
föreskriva att det skall vara x eller y
kronor för en viss sträcka, men taxepolitikens
principer har vi ändå möjlighet
att diskutera här i kammaren. Vi kommer
att få diskutera dem nästkommande
vecka, när vi skall ha hela trafikpolitiken
uppe till debatt, och vi har
diskuterat dem under vårriksdagen,
när vi talade om hur telefontaxehöjningar
och sådana saker slår orättvist,
inte är sammankopplade med lokaliseringspolitiken
o. s. v. I reservationen
står det inte annat än att riksdagen
skall tala om att de påtalade oproportionerliga
avgiftsökningarna vid vissa
viktgränser måste elimineras. En prin 3

Första kammarens protokoll 1969. Nr 38

Ang. inrikesflyget, m. m,
cipiell uppfattning som jag har är att
bl. a. av säkerhetsskäl en så orättvis och
osund konkurrens inte kan få existera.
Det exempel som jag anförde här kan
väl inte herr Fritz Persson försvara
såsom rimligt och på något sätt befrämjande
den konkurrens som vi i alla
andra sammanhang så gärna vill slå
vakt omkring. När av två praktiskt taget
identiskt lika företag det ena får betala
16 000 kronor och det andra 220 000
kronor om året bara därför att det andra
företaget råkar ha flygplan som väger
ungefär 100 kg mer, då kan man,
herr talman, enligt mitt förmenande
med skärpa påpeka att det är orimligt.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det är på det sättet som
herr Strandberg framhöll i sitt första
anförande, nämligen att hans motioner
har haft så god verkan att luftfartsverket
har lagt fram ett förslag till Kungl.
Maj :t om en ändring av dessa taxor.
Enligt det utlåtande från luftfartsverket
som vi har erhållit skulle, precis
som herr Strandberg sade, olägenheterna
elimineras om ändringarna genomfördes.
Då tycker jag för min del att det
är helt onödigt att vi här i riksdagen
nu gör någonting — jag fasthåller vid
min principiella inställning till taxorna.
Problemet hur taxorna skall utformas
prövas för närvarande, såvitt jag
vet, hos Kungl. Maj:t. Men jag är inte
säker på att man någonsin kommer
ifrån gränsfall, som kan bli besvärliga.
Gränser måste man ändå ha här liksom
på så många andra områden. Det är
inte säkert att man kommer ifrån alla
olägenheter, men en förbättring inträder.
I varje fall har luftfartsverket meddelat
att så blir fallet, om verkets förslag
till Kungl. Maj :t godtas.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag sade tidigare, och
det är klart påpekat i reservationen:
»Även om luftfartsverket några måna -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. allmänflyget

der efter det motionerna avlämnats agerat
i frågan och förelagt Kungl. Maj:t
ändringsförslag — — ■—.» Detta var i
mars månad i år. Mig veterligt har
Kungl. Maj:t ännu inte gjort några taxeändringar.
Just i den situationen kunde
det vara lämpligt att riksdagen talar
om att så här orättvist får systemet inte
vara, så riskabelt från säkerhetssynpunkt
och så osunt från konkurrenssynpunkt.
Kungl. Maj:t bör se till att en
vettigare taxesättning görs.

Efter härmed slutad överläggning
bifölls vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. allmänflyget

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 160, i anledning av motioner
rörande det svenska allmänflyget,
m. m. (Debatt rörande detta utlåtande
hade förekommit i anslutning till
behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 159.)

Till behandling i ett sammanhang
hade utskottet förehaft följande motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:119,
av herr Harald Pettersson, samt II:
135, av herrar Börjesson i Falköping
och Eriksson i Bäckmora, vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av frågan om olika åtgärder som
kunde stimulera en planmässig och
snabb utbyggnad av allmänflygfälten
enligt i motionerna anförda riktlinjer;

2) de likalydande motionerna 1:319,
av herrar Strandberg och Brundin,
samt II: 361, av fru Sundberg och herr
Clarkson, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att nu gällande taxebestämmelser
i avseende på allmänflygets villkor
måtte justeras under hänsynstagande
till vad i motionerna anförts;

3) de likalydande motionerna 1:595,
av herr Ingvar Andersson m. fl., samt

II: 718, av fru Sundberg och herr Clarkson,
vari yrkats, att riksdagen skulle i
skrivelser till Kungl. Maj :t dels anhålla
om utredning angående allmänflygets
vidare utveckling, dels anhålla om att
från svensk sida initiativ måtte tagas
för att få ökad internationell överensstämmelse
inom ICAO:s medlemsländer
vad avsåge luftfartsavgifter; ävensom

4) de likalydande motionerna I: 599,
av herrar Brundin och Strandberg,
samt II: 703, av herr Lothigius, vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla, 1. att allmänflygets
framtidsutveckling måtte
prognostiseras, 2. att de åtgärder och
förslag, vartill analysen kunde föranleda,
måtte underställas riksdagens
prövning samt 3. att nu gällande koncessionsbestämmelser
för inrikes flygtrafik
måtte bliva föremål för översyn
syftande till möjligheter för allmänflyget
att i fri konkurrens såväl med SAS
och LIN som inbördes kunna bedriva
imrikestrafik.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:119 och 11:135, 1:599 och II:
703 samt I: 595 och II: 718, sistnämnda
båda motioner i vad de avsåge utredning
om allmänflygets utveckling,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 595 och II: 718 i vad de avsåge
luftfartsavgifter,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 319 och II: 361.

Reservationer hade anförts

1, beträffande allmänflygets utveckling
m. m., av herrar Virgin (m),
Strandberg (m), Bohman (m) och
Nordstrandh (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen i anledning av
motionerna 1:119 och II: 135,1: 599 och
11:703 samt 1:595 och 11:718, sistnämnda
båda motioner såvitt nu vore

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

i fråga, som sin mening måtte giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört rörande allmänflygets utveckling,
m. m.;

2, beträffande taxebestämmelserna
för allmänflyget, av herrar Virgin (m),
Strandberg (m), Bohman (m) och
Nordstrandh (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
erhålla den avfattning, denna reservation
visade, samt att utskottet bort under
3 hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 319 och II:
361 som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört rörande
översyn av taxebestämmelserna
för allmänflyget.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till de föreliggande reservationerna.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Virgin m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Ang. allmänflyget

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 160 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omrösiningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej — 25.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten 2.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten 3 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 160 punkten
3, röstar

Onsdagen den 26 november 1969

36 Nr 38
Ang. omorganisation av den centrala skatteförvaltningen

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Virgin m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 161, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
om sjömansförmedlingen och sjömanshusen,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. omorganisation av den centrala
skatteförvaltningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 63, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
riktlinjer för omorganisation av den
centrala skatteförvaltningen jämte motioner.

I propositionen 1969:127 hade Kungl.
Maj :t hemställt, att riksdagen måtte besluta,
att den centrala skatteförvaltningen
skulle omorganiseras den 1 januari
1971 enligt i propositionen förordade
riktlinjer.

I propositionen hade föreslagits, att
en central förvaltningsmyndighet, riks -

skatteverket, skulle inrättas för den
centrala ledningen av beskattnings-,
uppbörds- och folkbokföringsväsendet i
landet. Verket skulle ersätta nuvarande
riksskattenämnden, centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden samt kontrollstyrelsen.
Riksskatteverket skulle
vidare övertaga de uppgifter, som nu
ankomme på kupongskattekontoret och
allmänna ombudet hos den mellankommunala
prövningsnämnden. I verket
skulle också sjömansskattekontoret inordnas.
Detta avsåges dock fortfarande
vara placerat i Göteborg. Verkets styrelse
skulle bestå av verkschefen som
ordförande och lekmannaledamöter.

Ärenden angående förhandsbesked,
bindande förklaringar och vissa dispenser
skulle inom riksskatteverket avgöras
av en särskild nämnd med i stort
sett den sammansättning som den nuvarande
riksskattenämnden hade. Kupongsskattenämnden,
sjömansskattenämnden
och energiskattenämnden
skulle organisatoriskt knytas till riksskatteverket.
Omorganisationen föresloges
ske den 1 januari 1971.

Med anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna
1: 1079, av herrar Gösta Jacobsson och
Yngve Nilsson, samt II: 1247, av herr
Enarsson och herr Magnusson i Borås,
vari yrkats,

att riksdagen med ändring av Kungl.
Maj:ts proposition nr 127 skulle besluta,
att riksskattenämnden bibehölles
som självständig enhet, samt

att uppgifterna skulle uppdelas mellan
riksskattenämnden och riksskatteverket
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

1. med bifall till Kungl. Maj ds proposition
nr 127 besluta, att den centrala
skatteförvaltningen skulle omorganiseras
den 1 januari 1971 enligt de i
propositionen förordade riktlinjerna,

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. omorganisation av den centrala skatteförvaltningen

2. avslå motionerna 1:1079 och II:
1247.

Reservation hade avgivits av herrar
Lundström (fp), Yngve Nilsson (in),
Gösta Jacobsson (m), Mattsson (ep),
Annerås (fp), Eriksson i Bäckmora
(ep), Enarsson (m), Börjesson i Falköping
(ep) och Ahlmark (fp), vilka
på åberopade grunder ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte

1. med bifall till motionerna I: 1079
och II: 1247 besluta, att riksskattenämnden
skulle bestå som en självständig
enhet med enbart judiciella uppgifter
på sätt landskontorsutredningen föreslagit
samt

2. i övrigt med bifall till Kungl. Maj ds
proposition nr 127 besluta, att den centrala
skatteförvaltningen skulle omorganiseras
den 1 januari 1971 enligt de
i propositionen förordade riktlinjerna.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 63 behandlar en stor och
betydelsefull fråga, nämligen riktlinjerna
för en omorganisation av den centrala
skatteförvaltningen. Förslaget innebär
att en central förvaltningsmyndighet
— riksskatteverket — inrättas för
den centrala ledningen av beskattnings-,
uppbörds- och folkbokföringsväsendet i
landet. Riksskatteverket är avsett att ersätta
nuvarande riksskattenämnden,
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden
samt kontrollstyrelsen. Vissa
andra mindre organ skall också ingå.

Inom verket skall en särskild nämnd
sköta vissa uppgifter, medan på verket
som sådant skall ankomma att tolka
författningsbestämmelserna. Organisationen
går ut på en rationalisering av
den centrala skatteförvaltningen. Mot
denna rationalisering liksom mot omorganisationsplanen
som sådan har reservanterna
ingenting att erinra. Vi tillstyrker
tvärtom i princip den föreslagna
omorganisationen i stort, men beträffande
en mycket betydelsefull detalj har
vi inte kunnat följa propositionen. I stäl -

let har vi när det gäller denna detalj
ansett oss böra gå på det av landskontorsutredningen
framlagda och av nästan
samtliga remissinstanser tillstyrkta
förslaget, på vilket propositionen i övrigt
bygger. Vi vill att de judiciella funktionerna
på detta område liksom i övrigt
skall administrativt skiljas från de
fiskala uppgifterna på så sätt att riksskattenämnden
bibehålies för de förra,
medan de fiskala uppgifterna i fråga om
taxering, uppbörd in. m. skall ligga hos
verket.

Det har varit en strikt tendens på
beskattningsområdet att hålla de judiciella
och de administrativa fiskala uppgifterna
åtskilda från varandra. Sålunda
har det ansetts angeläget att på länsplanet
prövningsnämnden inte sammanblandas
med landskontoret och dess
taxeringsavdelningar med fiskala uppgifter.
Exempelvis får förste taxeringsintendenten
inte delta i prövningsnämndens
förhandlingar. Reservanterna har
ansett att en dylik ordning borde vara
angelägen med tanke på att allmänhetens
förtroende för den dömande skattemyndighetens
opartiskhet och objektivitet
inte skulle lida något avbräck.

Av samma skäl har reservanterna ansett
att de judiciella uppgifterna på det
centrala planet måste vila på ett annat
organ än det som hanterar statens fiskala
intressen gentemot de skattskyldiga.
Det går inte att komma ifrån att statsintresset
att hävda statens utskyldsanspråk
ibland kan kollidera med de
skattskyldigas intressen. Riksskatteverkets
tillkomst motiveras i själva verket
därmed att man skall effektivisera
handhavandet av det statliga intresset.
I detta syfte skall riksskatteverket bl. a.
ha att ge direktiv till de underlydande
skattemyndigheterna. Det är enligt min
uppfattning en skärpning i administrationsförfarandet.

Att de judiciella funktionerna anförtros
åt ett fristående organ är närmast
ett rättssäkerhetskrav, men ändå viktigare
är att endast genom att de dömande
uppgifterna anförtros åt ett dylikt

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. omorganisation av den centrala skatteförvaltningen

fristående organ manifesteras utåt, gentemot
allmänheten, att opartiskheten här
kan sättas utom varje tvivel. Sådana dömande
uppgifter som det här är tal om
är ärenden rörande förhandsbesked och
bindande förklaringar samt dispenser
och anvisningar angående den materiella
tillämpningen av skatteförfattningarna.
Det är alltså dessa som vi anser
bör anförtros åt ett fristående organ,
riksskattenämnden. Det är inte reservanterna
som själva hittat på detta,
utan vi stöder oss på utredningen och
på det övervägande antalet remissinstanser.

Bevillningsutskottets majoritet har —
det vill jag gärna medge — visat en viss
förståelse för reservanternas synpunkter
i så måtto att man har påpekat att
en konfliktsituation kan uppstå därest
den föreslagna särskilda nämnden inom
riksskatteverket står under ordförandeskap
av verkschefen, nota bene om denne
tidigare inom verket deltagit i behandlingen
av ett anvisningsärende. Utskottet
menar att en sådan ordning kan
förhindras genom att man i instruktionen
för verket och dess nämnd föreskriver
att ordföranden i nämnden inte
äger delta i behandlingen av ett ärende
när han som verkschef känner sig bunden
av ett tidigare inom verket fattat
beslut. Fattas bara, skulle jag vilja säga.

Reservanterna anser inte att detta är
till fyllest. Vi skall inte överdriva våra
betänkligheter. Men med tanke på den
rättssökande allmänheten anser vi rent
principiellt att det bör bli en klar boskillnad
i administrativt hänseende mellan
de judiciella och fiskala funktionerna.
Det är just de judiciella funktionerna
som skulle ankomma på riksskattenämnden
i en ny skepnad.

Herr talman! Det hette på sin tid att
Csesars hustru inte fick misstänkas. Detsamma
bör gälla om ett statligt organ
för judiciella uppgifter, kanske inte
minst på beskattningsområdet.

Jag yrkar bifall till reservationen med
herr Lundström som första namn.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag får än en gång tacka
herr Gösta Jacobsson för hans alltid visade
välvilja att redogöra för de kungl.
propositionernas innehåll, så att han
befriar utskottsmajoritetens försvarare
från denna skyldighet. I föreliggande
ärende är vi, som herr Jacobsson sade, i
utskottet helt överens om den stora principfrågan,
nämligen att man skall ha en
central myndighet i form av ett riksskatteverk.

Det är bara i fråga om en detalj som
vi har delade meningar. Därför bör denna
affär mellan herr Gösta Jacobsson
och mig bli tämligen kort. Det är ingen
oväsentlig skillnad, det medger jag gärna.
Man har givetvis alltid att tillse att
rättssäkerheten i beskattningshänseende
bevakas. Det är ett krav som de skattskyldiga
har rätt att ställa på både
regering och riksdag, inte minst på dess
bevillningsutskott.

Vi menar emellertid att rättssäkerheten
här inte äventyras på det sätt som
reservanterna vill framhålla. Vi anser i
utskottet att övervägande skäl talar för
att detta nya verk i likhet med alla
andra ämbetsverk skall ha rätt att utfärda
sina egna anvisningar. Vi kan dra en
parallell och se vilka betydande befogenheter
exempelvis kontrollstyrelsen
har när det gäller utfärdande av anvisningar
som även i hög grad drabbar
allmänheten som skattebetalare. Vi anser
också att rättssäkerheten i detta fall
liksom alltid annars är tryggad med
hänsyn till att alla sådana beslut får
överklagas och prövas i högre instans.

Men det är riktigt, som herr Gösta
Jacobsson påpekar, att bevillningsutskottets
majoritet har insett att det naturligtvis
kan uppstå en konfliktsituation
när det centrala ämbetsverket utfärdar
anvisningar och man sedan i ett
underordnat organ får som ordförande
chefen för det verk som är ansvarigt
för anvisningarna. Vi tror emellertid,
såsom framgår av utskottets skrivning,
att det kan korrigeras så att inte verkets
chef, som har varit med om att ut -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang.

färda anvisningarna, i ärenden som berör
underordnad nämnd kan leda nämnden
så att den följer anvisningarna alldeles
oberoende av hur det kan komma
att drabba de skattskyldiga.

Sedan får man väl förmoda att när
dessa anvisningar skall formuleras hänsyn
tas till just de synpunkter som både
utskottsmajoriteten och reservanterna
har anfört. Utskottet säger också i slutet
av sitt utlåtande: »Utskottet förutsätter
att den pågående utredningen om riksskatteverkets
organisation beaktar dessa
synpunkter.»

Därmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till bevillningsutskottets betänkande.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Det kanske kan tyckas
att inte så mycket skiljer oss åt —• vi har
ju på ömse sidor omvittnat att vi har en
viss förståelse för motpartens synpunkter.
Men för mig ligger denna fråga
främst på det principiella planet. Här
finns vissa uppgifter som är av rent judiciell
natur. Jag vill särskilt peka på en
sådan uppgift som att ge bindande förhandsbesked.
Hittills har riksskattenämnden
därvidlag faktiskt agerat som
en domstol. Att nämnden haft karaktären
av en domstol visas också av att
besvär över riksskattenämndens förhandsbesked
skall riktas till regeringsrätten.

Herr Einar Eriksson menade tydligen
att inga egentliga olägenheter kunde
påvisas och åberopade att kontrollstyrelsen
hade haft vissa uppgifter av ungefär
samma typ. Men jag vill då erinra
om att man på sin tid hade något som
kallades Lifaco-affären. Där var det en
mycket hård strid som fördes på det
rättsliga planet och som gällde kontrollstyrelsens
agerande i det sammanhanget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder förekommit,

ägandeförhållandena inom skogsnäringen
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
63, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 58.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen Föredrogs

ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av motioner
angående ägandeförhållandena inom
skogsnäringen.

Onsdagen den 26 november 1969

40 Nr 38
Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

I de likalydande motionerna 1: 726,
av herr Högström m. fl., och II: 848, av
herr Svanberg m. fl., hade yrkats, att
riksdagen skulle hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning snarast beträffande
ägandeförhållandena inom den svenska
skogsnäringen i syfte att öka samhällets
innehav av skog och samhällets
inflytande över den skogsindustriella
sektorn.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen hos Kungl. Maj :t måtte anhålla,
att motionerna I: 726 och II: 848
överlämnades till skogspolitiska utredningen
för beaktande och att riksdagen
härvid som sin mening gåve till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Åkerlund (m), Thorsten Larsson (ep),
Wirtén (fp), Vilhelm Erik Carlsson
(m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Stridsman (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 726 och
II: 848.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Till grund för detta utlåtande
ligger en motion som väckts av
åtta socialdemokratiska ledamöter i denna
kammare och nio från samma parti
i andra kammaren. De är alla antingen
från de skogrika länen i norr och väster
eller eljest engagerade i jord- och
skogsfrågor. De är bekymrade över avfolkningen
i skogsområdena, och deras
ord väger tungt i de politiska sammanhangen.
Det finns alla skäl för mig och
mina likasinnade att lyssna till vad de
anför och se upp med vad de kan ha i
görningen.

Vi förstår deras bekymmer och sympatiserar
med dessa, men vi instämmer
inte i motiven för deras yrkanden, ty vi
tror att bekymren enbart kommer att

bli större, om deras rekommendationer
bifalles, och inte mindre som de själva
tror.

Motionärerna vill öka samhällets innehav
av skog och dess inflytande över
skogsindustrierna samt begär utredning
härom. Bankoutskottets majoritet ansluter
sig till tanken på en utredning i vad
avser ökning av samhällets skogsinnehav
och hemställer att motionerna översändes
till skogspolitiska utredningen
för beaktande.

Beträffande skogsindustrierna vill utskottsmajoriteten
inte företa en utredning
utan säger sig förutsätta, att det i
propositionen nr 121 föreslagna statliga
förvaltningsbolaget skall pröva ytterligare
insatser i skogsindustrin, särskilt
då för att öka dess förädlingsgrad.

Gemensam för motionärernas och utskottsmajoritetens
uppfattning är tilltron
till statens överlägsenhet som ägare
och förvaltare av skog och skogsindustrier
samt till statliga ämbetsmäns
större skicklighet att ge sysselsättning
och tjäna in pengar på export och hemmamarknad
än vad i livslångt arbete
tränat yrkesfolk kan åstadkomma.

Ingen skall förmena socialistiska politiker
deras tro, men reservanterna är å
sin sida ense i sin uppfattning att man
inte hjälper skogens och skogsindustrins
folk, än mindre hela landet, dess export
och försörjning genom att koppla in
staten på denna näring och mota undan
de enskilda ägarna.

Det finns i utskottsutlåtandets recit
liksom i motionen en hel del intressanta
upplysningar att peka på. Jag skall först
beröra några uppgifter beträffande ägarförhållandena
för att belysa reservanternas
tes att det snarast skulle leda till
en försämring att föra över mera mark
till staten från det enskilda. Staten har
19 procent av skogsmarken men ger endast
12 å 13 procent av virkesuttaget.
Bolagen äger 25 procent av marken men
ger hela 30 procent av uttaget. Bondeskogar
och övriga enskilt skötta skogar
såsom allmänningar och ecklesiastika

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

skogar med 56 procent av den sammanlagda
arealen har 57 å 58 procent av virkesuttaget.

Det brukar heta att statsskogarnas dåliga
bidrag till virkesfångsten beror på
att staten har så växtsvaga marker, och
något kan väl sägas ligga i detta, men det
är också mycket propaganda. Inte är
statens skogar särskilt välskötta, i varje
fall inte ekonomiskt. Domänverket kan
knappast ens betala sina egna utgifter
alla år, och de överskott som uppnås är
minst sagt blygsamma — när de uppkommer.
Inte är bondeskogarna heller
särskilt illa skötta. Det är ju i alla fall
eu fjärdedels miljon människor minst
som direkt kan försörja sig helt eller
delvis av sin skog, och det är ett bevis
så gott som något för en god skötsel.
Varken vid internationella jämförelser
eller vid en jämförelse med domänverkets
skogar kan det sägas att den svenska
bondeskogen ligger i lä, än mindre
att den är illa skött. Hur det då skall
kunna bli ett bättre totalresultat av att
föra över all eller en del av skogsmarken
från en ägarkategori med ett gott
ekonomiskt utbyte till en annan med bevisat
dåligt ekonomiskt utbyte är för
mig helt obegripligt. Tänk bara om de
enskilt skötta skogarna skulle ge avkastning
i proportion till domänverkets skogar.
Då blev varken reservanter eller
motionärer feta.

Visst kan man göra gällande att vad
som ändå är ganska bra kan göras ännu
bättre. Om skogspolitiska utredningen
kan lägga fram vettiga förslag, som gör
det lättare för bondeskogarnas och bolags
och alla andra skogars ägare att
höja sina virkesuttag och sitt ekonomiska
utbyte, så är det naturligtvis välkommet.
Men inte blir det bättre resultat
av att införa en sämre äganderättsform.

Skogspolitiska utredningens direktiv
som de nu är skrivna är åtminstone i
det hänseendet så förståndiga att de
klart säger ifrån följande: »Ej heller torde
anledning föreligga att i förevarande

sammanhang ingå på statsskogsbrukets
uppgifter och organisation.» Nej, det är
nog bäst så för statsskogsbrukets egen
skull. Det tål inte för mycket insyn. Det
goda för kanske majoritetsutlåtandet
med sig att vi får tillfälle att syna statsskogsbruket
i sömmarna en liten smula.
Det gläder i varje fall jag mig åt.

Det rikhaltiga material som återfinnes
i reciten till utskottsutlåtandet ger
enligt min mening en utomordentlig belysning
även åt skogsindustriernas prestationer
i vårt lands näringsliv. Med ett
avsaluvärde av 13 miljarder kronor svarar
dessa industrier för inte mindre än
8 procent av bruttonationalprodukten,
och deras förädlingsvärde med 5 å 6
miljarder kronor ger hela 3,5 procent
av bruttonationalprodukten. De tjänade
in genom försäljning på utländska marknader
6 å 7 miljarder kronor i utlandsvalutor.
Hur mycket tjänar t. ex. ASSI
in? Några tiotal eller kanske högst något
hundratal miljoner kronor. Svensk privat
skogsindustri är en stark, expansionskraftig
och nästan undantagslöst
lönsam näringsgren, tack vare att den
är privatägd och privatskött nedifrån
råvarustadiet och hela vägen upp ända
till de högförädlade produkterna i toppen,
när dessa slutligen är placerade på
marknader över hela jordklotet. Det är
den därför att skogsägare, huggare, körare,
lastbilschaufförer, järnvägare, flottare,
cellulosaarbetare, maskinskötare,
tjänstemän, ingenjörer, direktörer och
kapitalägare kan jobbet. Det förvånar
mig att motionärerna inte betänkt att
den psykologiska reaktionen av deras
halvuttalade kritik mot alla dessa människor
kan slå tillbaka mot dem själva.
Utskottsmajoriteten har kanske haft en
något större känsla härför med sitt försiktiga
skrivsätt. Men när majoriteten
ändå säger om det statliga förvaltningsbolaget
och ledningen för den statliga
förvaltningsgruppen, att den förutsätts
pröva »om ytterligare insatser från dennas
sida skall göras på skogsnäringens
område», så hade det verkligen varit

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

både klädsammare och blygsammare,
om den i stället för »skall» göras hade
sagt »kan» göras.

Det är klart att jag med allra största
intresse tagit del av vad den enda remissinstans
som stöder motionärerna
och utskottsmajoriteten haft att säga
till stöd för kritiken och vilka positiva
förslag den vill ge. En uppmärksam läsning
av Landsorganisationens remissvar
visar enligt min mening endast en positiv
punkt, nämligen den att söka förskjuta
odlingsgränsen för skogar i Norrland
från sydost mot nordväst genom
fortsättning av ett redan påbörjat utvecklingsarbete.
Det är, tycker jag, en
tanke som kan stödjas från alla håll,
även från vårt. Jag misstänker i alla
fall att det redan ligger mycket privat
initiativ bakom detta utvecklingsarbete.
Men vill socialdemokraterna mera allmänt
stödja detta uppslag, så har det
även min välsignelse. Bortsett härifrån
och i jämförelse med vad Skogsindustriernas
samarbetsutskott och Skogsägarföreningarnas
riksförbund har att peka
på i fråga om redan utförda prestationer
och om framtidsmöjligheter för skogsoch
trähanteringen i fortsatt privat ägo,
är emellertid Landsorganisationens remissbidrag
verkligen påvert. Det är
verkligen inte en fråga om vad man
skall göra utan en fråga om vad man
kan göra. Den privata skogsindustrin
kan en hel del, som statens förvaltningsbolag
inte kan eller i varje fall ännu
inte haft tillfälle att visa sig kunna. Jag
tror inte att det någonsin kommer att
lyckas.

Det förslag i syfte att öka samhällets
innehav av skog som motionärerna har
vunnit bankoutskottsmajoritetens stöd
för är det största och mest vittomfattande
socialiseringsprojekt, berörande det
största antalet enskilda människor, som
presenterats svenska folket sedan socialiseringsutredningens
dagar — saliga i
åminnelse. Många framstötar har förvisso
gjorts i socialistisk riktning, sedan
näringspolitiken för några år sedan aktualiserades,
men det har ändå varit i

sammanhanget till sin storlek begränsade
företeelser. Denna gång riktar sig
emellertid stöten och hotet mot en stor
och viktig folkgrupp i samhället, en
folkgrupp som ligger i storleksordningen
på över en halv miljon människor.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till reservationen.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Efter herr Åkerlunds
utförliga motivering för reservationen
finner jag inte anledning att göra några
tillägg utan vill i stället till utskottets
talesman rikta en fråga med anledning
av en formulering i utlåtandet.

Det sägs om skogspolitiska utredningen
på sidan 16: »Direktiven synes ge
utrymme för överväganden rörande
statliga åtgärder för att åstadkomma
att ägandeförhållandena inom skogsbruket
inte skall lägga hinder i vägen
för ett rationellt utnyttjande av vårt
lands skogsmark. Motionärernas primära
önskemål bör således kunna tillgodoses
inom ramen för skogspolitiska
utredningens arbete utan särskilda tillläggsdirektiv.
»

Såvitt jag kan förstå, menar utskottsmajoriteten
med den skrivningen att
motionärernas primära syfte är att
åstadkomma ett rationellt utnyttjande
av vårt lands skogsmark och att inte
ägandeförhållandena får utgöra hinder
för det. Med den tolkningen finner så
majoriteten att skogspolitiska utredningen
bör ta hand om motionen för
beaktande och överväga om statliga åtgärder
kan vidtas för en utveckling i
den riktningen. Majoriteten uttalar sig
alltså inte om att öka samhällets innehav
av skog. Det gör däremot motionärerna
— och det t. o. m. i klämmen till
motionen, vilket är viktigt att observera.
Det kan därför sättas starkt i
fråga om motionärerna känner igen
sig i det som utskottsmajoriteten hävdar
vara motionärernas primära önskemål.

Herr talman! Den fråga som jag skul -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

le vilja rikta till lierr Ståhle med anledning
av den stora skillnad som föreligger
mellan motionens kläm och utskottsmajoritetens
låt vara vagt uttryckta
uppfattning om hur motionen skall
tolkas, är: Gör bankoutskottet hos

skogspolitiska utredningen en beställning
på ett förslag om överförande av
skogstillgångarna i statens ägo?

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I de motioner, som behandlats
i bankoutskottets utlåtande nr
46 och som nu är föremål för behandling
här i kammaren, hemställes om utredning
beträffande ägandeförhållandena
inom den svenska skogsnäringen i
syfte att öka samhällets inflytande över
den skogsindustriella sektorn.

Motionerna har i vanlig ordning remissbehandlats,
och motionärernas förslag
har avstyrkts av Sveriges Skogsägareföreningars
riksförbund och även
av Skogsindustriernas samarbetsutskott
men tillstyrkts av LO.

Sveriges Skogsägareföreningars riksförbund
uttalar i sitt remissyttrande att
den nu arbetande skogspolitiska utredningen
i sitt arbete knappast torde kunna
undgå att beröra de frågeställningar
som aktualiseras i motionerna.

Motionärernas uppfattning om skogsbrukets
samhällsekonomiska betydelse
och dess framtidsutsikter delas helt av
utskottet. Inom utskottet är vi medvetna
om att den strukturomvandling som
pågått under hela 1960-talet och alltjämt
pågår är nödvändig för att vår
skogsnäring skall bibehålla sin konkurrenskraft
och ge arbetstillfällen. Den
minskade dagsverksåtgången inom
skogsbruket har medfört stora svårigheter
för befolkningen inom berörda
områden.

Utskottet konstaterar att nuvarande
förhållanden inom näringen inte är tillfredsställande.
Bl. a. den ägosplittring
som kännetecknar privatskogarna är
säkerligen ett mycket allvarligt hinder
för ett rationellt skogsbruk. Olämplig
arrondering och bristande planläggning

av skogsbruket medverkar också till att
försämra utbytet av skogsmarken.

Den som uppmärksamt lyssnade till
herr Åkerlunds anförande — åtminstone
gjorde jag det — fick en känsla av
att herr Åkerlund höjde bolagens och
de privata skogsägarnas anställda från
den högste till den lägste till skyarna
men däremot anklagade domänverkets
personal för okunnighet och inkompetens.
Jag tyckte att det var mycket hårda
ord som utslungades av herr Åkerlund.

Vad sedan gäller möjligheterna för
domänverket att hävda sig gentemot de
privata skogsägarna talar väl den statistik
vi har till vårt förfogande sitt
tydliga språk.

Utskottet delar motionärernas uppfattning
att ägandeförhållandena inom
skogsbruket måste vara en viktig faktor
vid bedömningen av skogsnäringens
framtida utvecklingsmöjligheter. Det är
därför angeläget att de blir beaktade i
det utredningsarbete som nu ägnas åt
skilda problem inom skogsnäringen.
Den nu pågående skogspolitiska utredningen
undersöker hur statsmakterna
på lämpligaste sätt skall medverka till
en från samhällsekonomisk och social
synpunkt sund utveckling av skogsbruket.
Denna formulering torde även ge
svar på den fråga herr Wirtén ställde
i sitt anförande. Utskottets majoritet
anser att skogspolitiska utredningen
skall ge svar på de olika frågor som
har framförts i motionerna, och vi ger
enligt vår uppfattning svaret i vårt yttrande.

Vi anför vidare att utredningens direktiv
synes ge utrymme för överväganden
rörande statliga åtgärder för att
åstadkomma att ägandeförhållandena
inom näringen inte skall lägga hinder
i vägen för ett rationellt utnyttjande
av vårt lands skogsmark. Vi säger också,
att motionärernas önskemål på denna
punkt enligt utskottets mening bör
kunna tillgodoses inom ramen för
skogspolitiska utredningens arbete utan
särskilda tilläggsdirektiv.

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det är
angeläget att rätta herr Ståhle på en
punkt, nämligen den som gäller vad
motionärerna verkligen har hemställt
om. Jag trodde först att jag hörde fel,
men så påpekade herr Karl Pettersson
precis samma sak, nämligen att herr
Ståhle vid presentationen av vad som
stod i motionen helt hoppat över motionens
första kläm. Där hemställes att
riksdagen skall hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning snarast beträffande
ägandeförhållandena inom den svenska
skogsnäringen — och så hoppade herr
Ståhle över orden »i syfte att öka samhällets
innehav av skog». Hela mitt anförande
gällde ju frågan huruvida det
skulle vara bra för svenska folket och
för svenskt näringsliv, om detta väsentliga
syfte från motionärernas synpunkt
blev uppfyllt, nämligen att skogen
i stor utsträckning överfördes till
samhället från de enskilda människorna.
Jag tror att vi skall vara på det
klara med att det just är på denna
speciella punkt som meningarna går
isär.

Jag kan också framhålla att jag inte
talade om inkompetens hos domänverket
— det var inte något ord som jag
fällde. Jag sade att domänverket vid
en jämförelse med enskilda skogsägare
inte kunde sägas sköta sina skogar
bättre; det var många gånger propaganda.
Jag vågar utan vidare påstå att
när det intill en av domänverkets egendomar
finns en privatägd egendom, båda
inom samma bonitetsområde, så sköter
den enskilde skogsägaren sin skog
minst lika bra som domänverket —•
principerna kan skilja något — men på
en punkt är den enskilde nästan alltid
överlägsen: han har ett större ekonomiskt
utbyte av sin skog än vad domänverket
får. Och det är en anklagelse
från min sida mot domänverket.

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Min fråga tycker jag
blev besvarad av herr Ståhle med ungefär
de ordvändningar som finns i majoritetsutlåtandet.
Det var ju dessa formuleringar
som jag fann anledning att
beteckna som något oprecisa och svårtolkade
vad beträffar själva motionsklämmen,
d. v. s. att öka samhällets innehav
av skog.

Jag kan fortfarande inte, herr Ståhle,
riktigt läsa ut vad utskottsmajoriteten
menar på den här punkten med sådana
formuleringar som att skogspolitiska
utredningen har att undersöka hur statsmakterna
på lämpligaste sätt skall medverka
till en från samhällsekonomisk
och social synpunkt sund utveckling
av skogsbruket. Den hänvisningen tycker
jag inte alls ger något svar på min
mycket precisa fråga. Därför vädjar jag
än en gång om ett svar: Avser utskottsmajoriteten
ett ökat innehav av skogsmarker
i statlig ägo?

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Åkerlund vill
jag säga att utskottet i sitt yttrande
inte på något sätt angriper vare sig
skogsbolagen eller de enskilda skogsägarna,
men jag vidhåller att herr Åkerlund
har gjort ett angrepp på domänverkets
sätt att sköta sina egendomar.
Jag tycker att han även underströk
detta i sitt senaste anförande, när han
talade om att domänverkets skogar bör
ge möjlighet till samma avkastning som
det privata skogsbrukets.

Till herr Wirtén vill jag säga att när
en utredning arbetar, väntar man att
den skall komma med något förslag.
Skogspolitiska utredningen skall även
se på de här sakerna, det har understrukits
i utskottets utlåtande. Vi får
invänta vad utredningen kommer att
säga på den här punkten, och sedan får
vi ta upp till debatt på vilket sätt en
sundare utveckling skall åstadkommas.

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Herr WIRTÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det senaste herr Ståhle
sade tolkar jag så att det utgör en beställning
från utskottsmajoriteten till
slcogspolitiska utredningen att lägga
fram ett förslag om ökat statligt innehav
av skogsmarker.

Herr STÅHLE (s) kort genmäle:

Herr talman! Den saken är väl ganska
klar att utredningen inte kan vara
ovetande om den debatt som förs här
i riksdagen. Utredningen måste ta hänsyn
till vad utskottet har skrivit och
vad som framhållits här i diskussionen,
lika väl som utredningen inte kan förbli
okunnig om vad som framförts reservationsvägen.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! När jag i januari månad
läste de föreliggande motionerna,
fick jag omedelbart den uppfattningen
att motionärerna kanske varit en aning
affekterade vid motionernas tillkomst.
Jag skall ta upp en detalj som kommit
mycken oro och indignation åstad hos
vårt svenska näringsliv.

I motionerna görs gällande i ganska
insinuanta ordalag att de privata skogsföretagen
utnyttjat sina vinstmedel för
dispositioner inte i skogslänen utan i rikets
södra delar och till och med utrikes.
Jag har träffat många representanter
för näringslivet som har sagt: År
det med denna metodik man tänker
hålla sig väl med svensk företagsamhet
för att väcka dess intresse för att lokalisera
sig till de landsändar som är i så
stort behov av ny industrietablering?

En av motionärerna i andra kammaren,
herr Svanberg — jag skall inte angripa
honom personligen — sitter såsom
lialvtidsanställt landstingsråd i
Norrbottens län och tillika ordförande
i vår närings- och planeringsnämnd.
Han har att göra med de företag som
vi försöker locka till oss för att trygga
sysselsättningen. Samtidigt kan herr

Svanberg såsom motionär ge sådana
kängor åt det svenska näringslivet. Jag
är glad över att bankoutskottet har fått
ett uttalande från skogsindustrin i Norrland,
vilket klart belyser de fullständigt
felaktiga påpekanden som görs i
motionen. Det rätta förhållandet har i
stället varit att de största privatägda
skogsföretagen bevisar att de under den
10-årsperiod som motionerna avser har
investerat inte mindre än 4 800 miljoner
kronor, varav den förkrossande huvuddelen
har investerats i skogslänen.

Även jag hade tänkt ställa precis samma
fråga som herr Wirtén. Jag tar upp
den frågan på nytt, ty jag tycker inte
att herr Wirtén har fått det svar som
han borde få. I motionsklämmen begärs
nämligen en utredning i syfte att öka
samhällets innehav av skog. Herr Ståhle
kröp ifrån ett konkret ställningstagande
till det faktum att utskottet hemställer
att motionerna överlämnas till skogspolitiska
utredningen »för beaktande».
Skall de tas under beaktande, skall väl
hela motionsklämmen tas under beaktande.
Har inte bankoutskottets majoritet
någon mening i detta fall? För
mig är frågan: Yems skog skall tas?
Lämna klart besked till våra skogsägare
och jordbrukare samt till andra enskilda!
Lämna klart besked till allmänningsskogarna
och till våra bolag, som
äger skog! Vems skog tänker herrarna
ta och överlåta i samhällets ägo? Den
frågan kan man verkligen få ställa. Om
inte annat borde den motionär som har
skrivit under motionsklämmen tala om
vems skog han tänker lägga beslag på.

Herr Ståhle polemiserade med herr
Åkerlund rörande skötseln av privatägda
skogar och domänverkets skogar.
Vad herr Åkerlund har påpekat är riktigt.
Han har inte påstått att domänverkets
skogar är illa skötta. Jag vill bara,
herr Ståhle, hänvisa till att Norrbottens
läns landsting har med skattebetalarnas
medel bett att få fram en utredning om
förhållandena beträffande allmänningsskogar
och domänverkets skogar i Norrbotten.
Vad kom den utredningen till?

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Det är inte vi såsom politiker som tycker
så, utan det är en utredning av
skogsexpertis, som man i många andra
sammanhang åberopar. Denna expertis
framhåller att man på i stort sett likvärdiga
skogsområden under en femårsperiod
i början av 1960-talet kan
konstatera, att skogsallmänningarna, således
privatägda skogar i allmänningsform,
har lämnat en vinst på 10 miljoner
kronor. På betydligt större arealer
men alltjämt under i stort sett likartade
villkor har under samma period
domänverket gjort en förlust på 30 miljoner
kronor. Jag är medveten om att
man kanske kan göra små justeringar
i dessa siffror. Då blir man litet osams
på en del punkter. Men tendensen har
ännu inte någon försökt motbevisa. Så
ligger det till på denna punkt.

Herr Ståhle! Vems skog tänker ni ta?

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 46 behandlas de socialdemokratiska
motionerna med hemställan att
riksdagen skall hos Kungl. Maj :t anhålla
om utredning snarast beträffande ägandeförhållandena
inom den svenska
skogsnäringen i syfte att öka samhällets
innehav av skog och samhällets inflytande
över den skogsindustriella sektorn.

I motionerna pekas på den genomgripande
strukturomvandling som den
svenska skogsindustrin undergått under
1960-talet. Det konstateras att särskilda
åtgärder såsom beredskapsarbeten, lokaliseringsstöd,
frisläppande av investeringsfonder
som skall stödja sysselsättningen
i Norrland inte förmått i tillräcklig
grad motverka en försvagad utveckling
inom skogsbruket och skogsindustrin.
Detta är ett riktigt konstaterande
och ett bevis på att de löften som lämnats
angående statens insatser i de berörda
områdena inte har uppfyllts när
det gäller tillskapande av nya sysselsättningstillfällen
inom skogslänen.

Motionärerna framhåller att de an -

ställda på ett mycket hårdhänt sätt kommit
i kläm. Motivet skulle enligt motionärerna
vara att ägarna vill rädda kapital
och att kortsynta ägarintressen har
fått bestämma. Det framgår inte av motionen
om motionärerna accepterar rationalisering
eller inte, men LO och övriga
remissorgan framhåller betydelsen
av sådana åtgärder. Dessa rationaliseringsåtgärder
har ju också genomförts
av såväl storskogsbruket och privatskogsbruket
som domänverket. Detta
förhållande, att även domänverket vidtagit
dessa åtgärder, kan inte tas till
intäkt för att man skulle vara tvungen
att socialisera det svenska skogsbruket.
Domänverkets och den statliga skogsindustrins
åtgärder beträffande friställning
av arbetskraft har också upprepade
gånger angripits från socialdemokraternas
egna led, bl. a. av riksdagsman
Hans Hagneil. Något föredöme härvidlag
är således inte den statliga företagsamheten.
Man kan ju ställa frågan om
det varit de anförda skälen för att
rädda kapital och kortsynta ägarintressen
som legat bakom de åtgärder som
domänverket och de statliga skogsindustrierna
har vidtagit. Dessa åtgärder
kan på intet sätt framställa statens drift
av skogsindustrin som överlägsen andra
företagsformer och inte vara skäl för
att socialisera det svenska skogsbruket.

Jag skulle för min del vilja framhålla
att konsekvenserna av rationaliseringen
för arbetskraften inom skogsbruket hade
kunnat dämpas något, om såväl storskogsbruket
som domänverket på ett
bättre sätt redovisat det ekonomiska resultatet
av helmekaniseringen över hela
linjen i stället för att enbart tala om
tiondelar av dagsverken per skogskubikmeter.
I en del fall skulle säkert ett
blandat system med, om man kallar
det, konventionell drivningsmetod och
mekaniserad avverkning varit ekonomiskt
mera lönsamt och även bidragit
till en dämpning av förändringarna i
sysselsättningsmöjligheterna för de anställda.
En rationalisering är givetvis
angelägen även inom skogsbruket och

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang.

skogsindustrin, men i detta fall som i
alla andra måste det ekonomiska resultatet
vara en av de avgörande faktorerna
samtidigt som hänsyn måste tas till
de anställdas rättmätiga krav på utkomstmöjligheter.

Nedläggningen av huvudflottlederna
minskar också sysselsättningen genom
att de s. k. O-områdena kommer att växa
och medföra minskade möjligheter till
lönsamt utnyttjande av skogstillgångarna.
De enskilda skogsägarna har icke
haft möjlighet att själva påverka denna
nedläggning av huvudflottlederna.

Motionärernas argument för en socialisering
av det svenska skogsbruket och
påståendet att staten i dag har ett alltför
litet inflytande över skogsbruket jävas
inte av erfarenheterna från statens
nuvarande drift av skogsbruk genom domänverket
och driften av de statliga
skogsindustrierna. Påståendet att ägandeförhållandena
inom skogsbruket skulle
behärskas av ett fåtal enskilda kapitalstarka
ägare motsägs av de i bankoutskottets
utlåtande redovisade tabellerna
och av det faktiska förhållandet. Antalet
mindre skogsägare är mycket stort.
Detta framhålls också som ett argument
för en socialisering. Arronderingen
skulle inte vara tillfredsställande inom
det enskilda skogsbruket.

Den skogspolitiska utredningens direktiv
omfattar 26 olika punkter inom
skogsbruket. Jag vill här referera till
några av dessa. Som första punkt skall
utredningen undersöka statsmakternas
medverkan till en från samhällsekonomisk
och social synpunkt sund utveckling
av skogsbruket. Utredningen skall
klarlägga vilka krav den inträffade och
väntade utvecklingen ställer på det
svenska skogsbruket. Vidare skall utredningen
vidta åtgärder för att nå förbättrad
arrondering, uppmärksamma
möjligheterna för samverkan över ägogränserna,
pröva den organisatoriska
utformningen av statens medverkan till
skogsbrukets rationalisering och i första
hand inrikta arbetet på principerna
för de ändringar i gällande skogspoli -

ägandeförhållandena inom skogsnäringen
tiska riktlinjer som kan finnas motiverade.
De speciella förhållandena i de
fyra nordligaste länen skall särskilt
uppmärksammas när det gäller statligt
stöd till skogsbruket. Utredningen skall
dock, enligt direktiven, icke gå in på
statsskogsbrukets uppgifter och organisation.
Med hänsyn till resultatet av statens
drift inom såväl skogsbruk som
skogsindustri och på grund av vad jag
tidigare anfört om statens friställning
av arbetskraft inom detta område skulle
säkert behov ha funnits av att utredningen
fått ta sig en titt även på den
statliga skogsdriften.

Statens och skogsnäringens samarbetsgrupp
behandlar också skogsbruket och
dess framtid. Samarbetsgruppen kan
även vid behov ta initiativ till nya utredningar.

I de flesta andra fall brukar den socialdemokratiska
majoriteten åberopa
pågående utredningar såsom skäl för att
avslå motioner. Så har dock inte skett i
detta fall. Det av bankoutskottets socialdemokratiska
majoritet avgivna yttrandet
säger att motionärernas önskemål
bör kunna tillgodoses inom ramen för
skogspolitiska utredningens arbete utan
särskilt tilläggsdirektiv, men majoriteten
hemställer att motionernas yrkande
om en utredning angående socialisering
av skogsbruket skall beaktas genom att
riksdagen ger till känna var utskottets
majoritet anfört. Ett sådant klart uttalande
från riksdagens sida skulle ge utredningen
i uppdrag att arbeta efter
linjer som skulle innebära en överföring
av den privata skogen i statlig ägo.
Något sådant kan inte accepteras.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, som innebär
avslag på motionsyrkandet.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag är som en av motionärerna
litet förvånad över att den
borgerliga sidan och framför allt de
moderata upplever dessa yrkanden som

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

ett så allvarligt hot mot en näringsgren
i vårt land, att man måste mobilisera
alla argument för att försöka
övertyga kammarens ledamöter om det
orimliga i motionärernas ståndpunkt,
som delas av bankoutskottets majoritet.

Innan jag går in på ett par yttranden
av de föregående talarna vill jag gärna
ge bankontskottets majoritet en eloge
för den utförliga och belysande framställning
som lämnats om skogsbrukets
äganderätts- och strukturförhållanden.
Enligt min mening är detta utskottsutlåtande
i sin koncentrerade form en
faktasamling av stort värde för dem
som vill skaffa upplysningar om en av
landets viktigaste näringsgrenar. Jag
tror att medborgare som inte har speciell
anknytning till detta område också
kan ha glädje av att läsa denna sammanställning.

Jag kan instämma i utskottsmajoritetens
hemställan att motionerna skall
överlämnas till skogspolitiska utredningen
för beaktande, vilket också var
motionärernas förslag. Men vi hade —
det måste jag erkänna — tänkt oss att
man också skulle kunnat utfärda tillläggsdirektiv
till skogspolitiska utredningen.
Såvitt vi kan finna har inte utredningen
enligt sina direktiv att syssla
direkt med dessa frågor. Det är en synpunkt
som också delas av LO i dess remissvar.
Men eftersom utskottet sagt att
man vill ge till känna vad utskottet anfört,
har inte heller jag i detta sammanhang
någon anledning att hysa annan
mening än utskottet.

Låt mig sedan, herr talman, anföra
några synpunkter på innehållet i remissvaren
och den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen. Skogsindustriernas
samarbetsutskott säger i sitt
remissyttrande som svar på i motionen
anförda synpunkter om skogsindustrins
placering av vinstmedel under 1950-talets högkonjunktur i andra näringar
och i andra delar av landet, att detta är
ett synsätt som man inte kan acceptera.
Man protesterar skarpt mot antydningen
att den negativa sidan av sysselsätt -

ningssituationen i dessa områden skulle
vara ett resultat av åtgärder, betingade
av mer eller mindre kortsiktiga bolagsintressen.

Herr talman! Vi har många exempel
på den utveckling som har beskrivits
i motionen. Jag kan peka på den bygd
jag råkar representera, nämligen Ådalen.
På andra håll i landet, t. ex. i Värmland,
har utvecklingen varit lik utvecklingen
i Norrlandslänen. Enligt min mening
skulle med en bättre samordning
mellan näringsliv och samhälle denna
i och för sig nödvändiga strukturomvandling
inte behövt få så förödande
konsekvenser för många bygder som
blivit fallet exempelvis i det norrländska
inlandet. Vi har i dag i vissa delar
av Norrland en sådan situation att man
inte kan tillfredsställa behovet av arbetskraft
i skogsbruket. Det torde för
alla vara uppenbart, som för övrigt Sigurd
Klockare i Sia skrev för en tid
sedan, att man inte kan driva skogsbruk
i ett folktomt inland. Jag vågar
därför hävda, att den i motionen redovisade
principiella likheten mellan motiven
för statens engagemang inom
gruvdriften på sin tid även gäller för
skogsnäringen i dag. I tider av dålig
lönsamhet måste man både från sysselsättningssynpunkt
och från sociala synpunkter
behandla problemen på andra
sätt än genom att enbart låta vinstintressen
vara avgörande. Andra värderingar
måste ligga till grund för samhällets
bedömningar i sådana lägen. De
föregående talarna har frågat hur långt
motionärerna vill gå. Vi vill utifrån
dessa värderingar öka samhällets inflytande
över en av landets betydelsefullaste
basnäringar.

Herrar Åkerlund och Strandberg
framställde det privata bolagsskogsbruket
som i alla avseenden felfritt. Jag
skall ta ett exempel som visar hur samhällsintresset
kan komma i konflikt
med stora skogsbolags investeringar.
Vad jag närmast tänker på är de utländska
engagemangen. Stora Kopparberg,
SCA och Billerudskoncernen har

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

satsat hundratals miljoner i Canada och
Portugal, och det har hittills blivit förluster
av sådan storleksordning att de
utgör bekymmer för berörda företag.
Jag vill till stöd för detta uttalande erinra
om vad chefen för Stora Kopparberg,
disponent Erik Sundblad, skrev
i personaltidningen om företagets utländska
engagemang: »Nova Scotia Pulp
har de senaste åren utgjort bekymmer.
Rörelseöverskottet har inte räckt till
amorteringar och räntor på dessa lån.
Underskotten har vi fått täcka från
Sverige.» För 1968 utgjorde utbetalningen
12,2 miljoner kanadensiska dollar
eller omkring 60 miljoner svenska kronor.
Det är mycket möjligt, det vill jag
inte bestrida, att dessa investeringar
kan vara lönsamma på lång sikt. Men
nog måste man väl på allvar ifrågasätta
det berättigade i dessa investeringar
i dagsläget mot bakgrunden av att vi
i vårt land har en outnyttjad virkestillgång
som möjliggör betydande industriutbyggnader
i vårt eget land. Enligt virkesbalansutredningen
kan avverkningarna
i nuläget ökas med 30 procent och
på längre sikt fördubblas. De största
outnyttjade råvarutillgångarna finns i
Syd- och Mellansverige, men även i
Norrland finns betydande utvecklingsmöjligheter.
LO tar upp denna fråga i
sitt remissyttrande och pekar på behovet
av en bättre samordning av skogsbruket
inom nollzonerna i Norrlands
inland. Det gladde mig att herr Åkerlund
på den punkten delar LO:s uppfattning
att detta skulle kunna få, som
LO säger, en »positiv effekt för framtida
skogsbruk och för sysselsättningen
i dagens Norrland».

Det problem som jag nu tagit upp var
även föremål för överläggningar vid
årets skogsvecka. I anslutning härtill
noterade RLF-tidningen bl. a. följande:
»Om det ur samhällsekonomisk synpunkt
är önskvärt att våra skogstillgångar
utnyttjas, är det självfallet en
samhällsekonomisk förlust när de inte
gör det. Då är det också en samhälls 4

Första kammarens protokoll 1969. Nr 38

ekonomisk förlust när en del av våra
knappa kapitaltillgångar satsas på motsvarande
utbyggnad utomlands.» Detta
stod alltså i RLF-tidningen i våras.

Går man sedan att granska de synpunkter
som anförts i den gemensamma
borgerliga reservationen, blir man
åtskilligt förvånad över vissa slutsatser.
Man blir först och främst förvånad över
att representanterna för centerpartiet
och folkpartiet kunnat sätta sina namn
under reservationen. Att de moderata
inte har kunnat biträda kravet på en
översyn av ägandeförhållandena är utifrån
deras samhällssyn inte något
märkligt, men att centerpartiet och
folkpartiet kan representera så konservativa
uppfattningar framstår för mig
som obegripligt.

Låt mig sedan bara ta upp det avsnitt
i reservationen som handlar om
ägandeförhållandena och vars slutsats
blir att vårt krav »beträffande äganderätten
till landets realvärden är tillgodosett
för skogens del». Ja, det går att
med statistik bevisa praktiskt taget vad
som helst. Men nog borde väl ändå reservanterna
av den redovisning över
rikets produktiva skogsmarksareal som
finns på sidan 3 i detta utskottsutlåtande
ha kunnat konstatera att i flera
av de betydelsefullaste skogslänen har
samhället i dag ett inflytande som ligger
mellan 11 och 12 procent mot 46
procent för aktiebolagen och lika mycket
för privatskogarna. I Värmlands
län, som är ett betydande skogslän, är
samhällets innehav av skog endast 6
procent. Undantaget är Norrbottens och
Västerbottens län, där det allmänna har
ett större inflytande.

Går man sedan litet längre fram i utskottsutlåtandet
och tittar på den redovisning
över skogsindustrins kapacitet
och produktion som står på sidan 7,
finner man att de 17 största skogsföretagen
i landet äger tillsammans
4 810 000 hektar produktiv skogsareal,
varav ett företag, Svenska cellulosabolaget,
ensamt äger 1 610 000 hektar. Ett

Nr 38

Onsdagen den 2G november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

enda bolag äger sålunda ensamt nära
en fjärdedel av de 17 största skogsföretagens
sammanlagda produktiva
skogsareal. Tycker man verkligen i mittenpartierna
mot den här bakgrunden
att vårt krav »beträffande äganderätten
till landets realvärden är tillgodosett
för skogens del»?

Låt mig också säga att den som hållit
i pennan när denna reservation skrevs
och som om motionärernas synpunkter
sagt att »argumentationen i motionerna
ter sig oklar och ofullständig» borde ha
ägnat sin egen argumentation i reservationen
bättre omsorg. Jag vill påstå att
den är aningslös och helt enkelt utgör
en politiskt betingad undanmanöver i en
allvarlig fråga.

När man läser de sista raderna i reservationen,
där det talas om att motionärernas
förslag bl. a. skulle avse förstatligande
av privatskogarna, kan man
inte värja sig för misstanken att rädslan
för ett ökat samhällsinflytande
skrämt ihop hela den borgerliga gruppen
i utskottet.

Om man hade besvärat sig med att
läsa vår motion litet grundligare, så
skulle man ha kunnat finna att motionärerna
inte låst sig för en ensidig lösning
av frågan om samhällets inflytande
över denna viktiga sektor av vårt näringsliv.
Det är riktigt att vi har pekat
på möjligheterna att bygga ut ASSI, men
vi har också framhållit att det finns
anledning att inleda samarbete med det
enskilda skogsbruket och de kooperativa
företagen inom näringen. Personligen
har jag vid flera tillfällen i denna
kammare givit uttryck för min uppskattning
av den konsumentkooperativa
verksamhet som de enskilda skogsägarna
bedriver i vårt land. Denna uppskattning
vill jag gärna ånyo understryka.
Jag har nämligen möjlighet att på
nära håll följa utvecklingen inom ett av
skogsägarrörelsens större företag, NCB.
Jag tror — och det finns skäl för den
uppfattningen — att det finns stora
möjligheter att utvidga den kooperativa
sektorn inom skogsnäringen.

Låt mig sedan, herr talman, med ett
par ord ta upp vad herr Åkerlund och
herr Strandberg sade.

Jag fick den uppfattningen ätt herr
Åkerlund menar att allt är väl beställt.
Det finns, anser han, egentligen ingenting
att göra, utan allt är bra som det
är. Han påpekade också att domänverket
innehar betydande skogsarealer i de
två nordligaste länen. Det är riktigt,
men om man granskar detta skogsinnehav
skall man finna, att det till stor del
rör sig om skogsmark som befinner sig
inom vad man brukar kalla för renbeteslandet.
Jag tror inte, herr Åkerlund,
att man skall vara så förfärligt rädd för
ett ökat samhällsinflytande på denna
punkt.

I detta sammanhang vill jag också
säga att jag tvivlar på att det varit möjligt
att i Norrbotten i dag genomföra
den kraftiga produktionsutbyggnad som
sker genom ASSI:s försorg, där ASSI i
ett par anläggningar investerar drygt
300 miljoner, om ASSI inte hade haft
möjlighet att utnyttja domänverkets
skogstillgångar. Det finns exempel på att
man inte utnyttjat sina skogstillgångar
inom de områden där de är belägna.

Herr Strandberg gör gällande att vi
skulle ha befunnit oss i ett affekttillstånd
när vi skrev denna motion och att
vi i alla lägen söker strid med näringslivet.
Jag har, herr Strandberg, vid flera
tillfällen från denna talarstol understrukit
att vi i dessa frågor aldrig sökt strid
med näringslivet. Låt mig för att vår inställning
på denna punkt skall vara fullt
klar erinra om att samma synpunkter
som vi här hävdat också förts till torgs
av Dagens Nyheter.

Dagens Nyheter hade en ledare den 9
november 1966, när Ådalen var i brännpunkten.
Dagens Nyheter skrev då precis
de ord som vi citerar i motionen
utan att ange källan. Vi delar nämligen
tidningens uppfattning helt och hållet
när den skriver: »Men kortsynta ägarintressen
placerade vinsterna i andra näringar
och andra trakter, nyinvestering -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang.

ar försummades, industribilden varierades
inte.»

Jag tycker mot denna bakgrund att
man borde sluta med att klanka på oss
och påstå att vi i alla sammanhang är
ute för att söka strid med näringslivet.
Det är vi icke. Men vi hävdar med bestämdhet
att i de delar av landet som är
beroende av skogsnäringen skall samhället
också ha möjlighet till ett inflytande,
vilket det på många viktiga punkter
i dag saknar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Högström är huvudmotionär
i denna fråga, och jag
lyssnade därför med stort intresse på
honom i dag. Jag kunde konstatera att
han har backat en hel del från motionens
krav och anslutit sig till utskottsutlåtandets
ståndpunkter. Det är såvitt
jag förstår ett backande åt rätt håll.

Herr Högström kan emellertid inte
lämnas utan att få ett svar på ett par anklagelser
så långt detta nu är möjligt
under den korta tid som står till mitt
förfogande.

Herr Högström säger att Svenska cellulosa
AB och Stora Kopparbergs bergslags
AB investerat stora summor i Canada
och Portugal samt att detta skulle
innebära nackdelar för den norrländska
skogsindustrin. Det är en sak som jag
bestämt vill tillbakavisa.

För att svensk exportindustri skall
kunna arbeta effektivt på exportmarknaden
är det nödvändigt att man kan
skapa sig brohuvuden där ute som gör
det möjligt för de svenska företagen
att följa med i utvecklingen och träffa
människor som man måste ha kontakter
med för försäljningar, alltså inte bara
för lunchsammanträden och allmänt
prat på konferenser. Här är det ändå
fråga om industrier som tar in mellan
sex och sju miljarder kronor på ett år
till svenskt näringsliv. De kan behöva
ha några hundra miljoner kronor place -

ägandeförhållandena inom skogsnäringen
rade i lämpliga objekt utanför landets
gränser för att samtidigt kunna hålla
kontrollen över sina egna industrier
här hemma. Detta borde herr Högström
utan vidare kunna acceptera och erkänna,
även om det nu skulle betyda en
eller annan miljon dollar i förlust på ett
år — det har ju ändock indirekt så stora
andra fördelar.

Herr Högström åberopade sedan en
ledare i Dagens Nyheter såsom sanningsvittne
— som om nu Dagens Nyheters
ledarskribenter skulle vara några
experter att tala om i sådana här sammanhang.
Herr Högström skall inte
glömma att chefen för ett av de företag
som gjort en av dessa utlandsinvesteringar,
direktör Eje Mossberg, en gång
tillhörde en socialdemokratisk regering
i detta land. Jag tror inte att han handlat
fel i detta sammanhang.

I motionerna åberopar man också
gruvindustrin. Herr Högström nämnde
också den och menade att sysselsättningen
där skulle ha gagnats av LKAB :s
politik. Även om jag gärna medger att
LKAB har försökt upprätthålla lönsamheten
så gott det har varit möjligt i ett
företag som har sänkt sin utdelning till
hälften på de senaste åren, är det dock
ett faktum att LKAB i varje fall inte
varit särskilt sysselsättningsvänligt.
LKAB minskade arbetsstyrkan under ett
enda år med inte mindre än 1 000 man.
Företaget har inte varit i stånd att på
sistone öka sin arbetsstyrka med mer
än ungefär 300 man.

Herr STRANDBERG (m) kort genmäle: Herr

talman! Om det nu stått en ledare
i Dagens Nyheter någon gång år 1966
som kanske inte var så lyckat skriven
så beklagar jag om motionärerna har
råkat trilla dit och stoppat in den i sin
motion.

För att inte något missförstånd skall
uppstå oss emellan så kan jag gärna,
herr Högström, ta tillbaka det av mig i
sammanhanget kanske felaktigt använda

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

ordet affekterat. Men ni har ändå i er
motion gjort påståenden om en bristande
vilja hos det svenska näringslivet att
investera i Norrlandslänen. Den saken
kom herr Högström tillbaka till i sitt
inlägg nyss. Men jag talade om att enbart
i Norrlandslänen har de största
privata företagen satsat långt över 400
miljoner kronor per år under en tioårsperiod,
d. v. s. långt över 4 000 miljoner.
Det är under denna tioårsperiod endast
ett totalbelopp på 500 miljoner som gått
utanför Norrlandslänen. Av detta är det
inte mer än ett par hundra miljoner som
gått till utlandet, vilket herr Åkerlund
nyss har berört. Det var vad jag ville
göra gällande. Anklaga mig inte felaktigt!
Det har ni nämligen gjort.

Jag har inte fått klart för mig er inställning
till den frågeställning som
framförts här tidigare av både herr Wirtén
och mig. Herr Högström talar om
och trycker mycket på samhällets inflytande
inom den skogsindustriella sektorn,
men herr Högström tassar mycket
lätt förbi vad ni menar med »i syfte att
öka samhällets innehav av skog». Det
enda som sades var att det är ett alltför
stort företag som äger 1,6 miljoner hektar
skog, alltså Cellulosakoncernen. År
det nu ett fel att det är ett stort företag,
som verkligen har en vettig arrondering
och en effektivt skött skogspolitik? År
nu det galet? År det den bolagsskogen
ni tänker ta? Det är den frågan jag ställer.
År det Cellulosabolagets skogar ni
tänker överföra i samhällets ägo? Eller
är det de privatägda skogarna, jordbrukarnas,
de enskilda skogsägarnas och
skogsallmänningarnas skogar, som ni
tänker ta? Kan vi få ett klart och entydigt
svar på den frågan.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlund säger att
jag har backat åt rätt håll, men jag vet
inte åt vilket håll herr Åkerlund har
backat.

Både herr Åkerlund och herr Strandberg
säger att en ledare i Dagens Ny -

heter inte får tas till intäkt för uppfattningen
på den borgerliga sidan. Jag tog
upp denna ledare för att belysa att det
här är fråga om en mening som delas
av andra än enbart socialdemokrater.
Det finns på den borgerliga sidan många
som hyser tvivel om det riktiga i den
ordning som råder inom det enskilda
skogsbruket.

Herr Åkerlund påpekade för mig att
direktör Eje Mossberg tillhört den socialdemokratiska
regeringen en gång i
tiden. Jag vill då fråga: Vad har det
egentligen att göra med sakfrågan? Direktör
Mossberg har i dag ansvar för ett
företag, som han sköter från det företagets
synpunkter. Om vi har en delad
uppfattning om hur skogsföretag i allmänhet
skall skötas, må vi också tilllåtas
ha det.

Herr Strandberg frågade vad det är
vi vill göra. Jag kan svara med att erinra
om vad som hänt på transportsidan.
Hur stort inflytande har samhället
haft när de enskilda skogsbolagen
flyttat över från flottning till landsvägarna?
Det finns även andra exempel
på en splittring inom skogsnäringen
som jag tror är till mycket förfång. Jag
kan nämna sjötransporterna, där snart
sagt varje företag söker lösningar från
sina speciella synpunkter. Det är på sådana
punkter vi vill ha en samordning.

Huruvida samhället skall övertaga
SCA:s skogar, det är en fråga som inte
är föremål för debatt, i varje fall inte
i dag. Det blir utredningens sak att se
över de åtgärder som behövs.

Herr Karl Pettersson talade om det
enskilda skogsbrukets förträfflighet. Jag
vill då ta ett exempel från det län som
herr Pettersson representerar. Enligt
riksskogstaxeringen är den årliga tillväxten
i Jämtlands län 6,6 miljoner kubikmeter
och den årliga avverkningen
3,8 miljoner. I länet finns ett stort överskott
av gammal skog. Det är bl. a. den
skötseln av näringen som vi vill att
samhället skall ha ett större inflytande
över.

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang.

Herr CARLSSON, VILHELM ERIK,
(m):

Herr talman! Det skulle vara rätt intressant
att i all korthet göra en liten
tillbakablick på utvecklingen för skogshanteringen
och cellulosa- och pappersindustrin
under de senaste 20 åren.

Vi minns förhållandena i början av
1950-talet under Koreakriget. Då hade
vi ett stort uppsving på cellulosa- och
pappersmarknaden med därav följande
höga priser på såväl massa och papper
som råvara. Det avmattades ganska
snart. Under 1950- och 1960-talen har
vi bevittnat en utveckling där priserna
bar varit i ständigt dalande, där avsättningsmöjligheterna
— vilket har påtalats
i denna debatt — ofta har varit
besvärliga, och där massa- och pappersindustrin
har haft att kämpa med mycket
stora svårigheter. Detta har givetvis
avspeglats i priserna på råvaran. Det är
ett känt faktum att när man nödgats
höja arbetslönerna för att i någon mån
följa med den allmänna lönenivån —
pappersindustrin är som vi vet en låglöneindustri
— har detta i allmänhet
måst tas ut via sänkta råvarupriser. Således
har rotnettot undan för undan
försvagats, för att inte säga i många fall
helt försvunnit.

Jag har följt denna utveckling på rätt
nära håll därför att jag har haft tillfälle
att i min verksamhet inom skogsbruket
ägna huvuddelen av min arbetstid
under dessa år åt en del skogsaffärer
och skogsdrivningar.

Man frågar sig hur man genom ökat
statsinflytande skall kunna få bukt med
en internationell konjunktur — herr
Högtröm var inne på den saken nyss.
Är det meningen att vi här skall utöka
den statliga verksamheten? Om vi har
eu lågkonjunktur, skall vi då mata ut
ännu mer produkter på en redan överhettad
världsmarknad? Pappersindustrin
har ju gått motsatt väg under de
senaste åren. Man har begränsat utbuden
och på så vis medverkat till att få
en skälig eller åtminstone något så när
skälig prisnivå på sin produktion. Är

ägandeförhållandena inom skogsnäringen
det nu meningen att man dels skall öka
produktionen, dels vräka ut denna överproduktion
på en kanske redan övermättad
världsmarknad? Ja, det är givetvis
en väg man kan gå. Men då blir
det inte pappersbolagen och massaindustrin
som får betala fiolerna, utan det
blir de svenska skattebetalarna, i den
mån vi rör oss med statlig företagsamhet.
Det kanske är smakligare för herrarna
att överflytta förlusterna på de
svenska skattebetalarna i stället för att
låta de nuvarande företagarna bära
dem.

Man frågar sig hur det i verkligheten
ligger till med det påtalade virkesöverskottet.
Vad är det för virke, och hur
ställer det sig avverkningsmässigt? Ja
i stora delar av Norrland har man under
de senaste årtiondena på mycket
stora områden inte kunnat ta ut virke,
inte på grund av brist på arbetskraft,
utan därför att det inte varit räntabelt.
Sådana områden finns också i Mellansverige
i mina hemtrakter. Det finns
skogstillgångar som ligger så till att det
under de senaste åren inte har varit lönsamt
att ta ut t. ex. lövmassaved och
lövvirke. Virket har fått ligga och ruttna,
eftersom man helt enkelt skulle ha
gjort förluster på ett uttag av virket.
När det nu i många fall i de sämst belägna
delarna i landet över huvud taget
inte existerar några rotvärden, hur
skall vi då genom en omläggning av
ägandeförhållandena kunna åstadkomma
någon som helst förbättring? Kontentan
av det hela blir att staten skall
träda till och låta skattebetalarna betala
fiolerna för det hela.

Det talas här om olika kategorier av
skogsägare. Vi har ännu inte fått någon
klarhet i vad utskottsmajoriteten och
motionärerna egentligen är ute efter.
Det tycks väl i alla fall vara så att det
är bondeskogen som leker dem i hågen.
Vi vet ju att dessa bondeskogar som är
belägna i Mellan- och Sydsverige i mycket
stor utsträckning består av små
arealer till varje brukningsdel och att
det inte gäller några stora skogsarealer.

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Men denna skog ger dock ett mycket anledning av herr Carlssons påstående

stort inkomsttillskott till jordbrukets
utövare. Denna kombination av jordoch
skogsbruk har visat sig vara en
lämplig form i Syd- och Mellansverige.
De inkomster som dessa jordbrukare
har av de kombinerade jord- och skogsbruken
är relativt blygsamma. Det gäller
här människor som har inkomster
betydligt under 20 000 kronor i genomsnitt
per år.

När denna fråga behandlades i bankoutskottet
sades att det här gällde en jämlikhetsfråga.
Men vi löser inte jämlikhetsproblemet
genom att ta bort skogsbeståndet
från dessa brukningsdelar
och ge dess utövare en ännu mindre
möjlighet att existera och att få en skälig
arbetsinkomst av sin näring.

Det har här framhållits av åtskilliga
talare att detta förslag luktar bra mycket
socialisering. Jag kan inte undgå att
konstatera att man i skogsbrynet upptäcker
nymarxisterna, även om de skrudar
sig i mycket förrädiska och vackra
kläder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HÖGSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det senaste herr Erik
Vilhelm Carlsson sade här var ju en rörande
beskrivning av oss motionärer.
Men han ställde också en fråga — den
frågan var både herr Åkerlund och herr
Strandberg inne på tidigare — och den
utvecklades nu av herr Carlsson. Frågan
var: Avser vi att här komma åt
bondeskogsbruket? För att inte något
missförstånd skall råda vill jag gärna
upprepa vad jag sade redan i mitt inledningsanförande,
nämligen att jag har
den allra största respekt -— och jag tror
att den delas av de motionärer det här
gäller — för den producentkooperativa
verksamhet som bedrivs av de enskilda
skogsägarna. De behöver minsann i
detta sammanhang inte känna sig hotade.

Låt mig till sist, herr talman, med

att man med samhällets engagemang
kanske skulle vräka ut virke på en övermättad
marknad säga, att något sådant
aldrig varit på tal. Jag tror att det finns
anledning för dem som är mer intresserade
av de verkliga förhållandena att
studera de siffror som finns redovisade
i koncentrationsutredningens betänkande
beträffande pappersindustrin, dess
kartell- och monopolbildning och vad
de sakerna betyder när det gäller marknaderna
i stort.

Herr CARLSSON, VILHELM ERIK,
(m) kort genmäle:

Herr talman! Den fråga som vi reservanter
riktat här i dag framställde
vi redan i utskottet. Vi har ännu inte
fått något svar från företrädare för utskottsmajoriteten
om vad de egentligen
vill komma åt. Det skulle vara intressant
att få en redogörelse här i riksdagen,
men den saken skall väl mörkläggas
tills vidare. Efter valet nästa höst kommer
herrarna troligen att presentera
sina innersta avsikter.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Jag har ett par gånger tidigare haft
tillfälle att exponera mina åsikter i
skogsnäringsfrågorna, och därför riskerar
jag nu att upprepa kända teser
inför kammaren. Men så yvig och osaklig
som debatten är i dag finns det sannerligen
skäl att ytterligare något penetrera
de här frågorna. Jag vill börja
med ett par repliker, främst till herr
Åkerlund.

Vi är några kamrater i mitt parti som
tycker att det alltid ger en viss behållning
att lyssna till herr Åkerlund, tv
han är verkligen en ren och rak högerman.
Vi har också tidigare alltid
tyckt att han utifrån sina utgångspunkter
strävat efter saklighet i debatten. I
dag har han emellertid alldeles »ramlat
av pinn» när det gäller sakligheten.

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang.

Han tog inte minsta intryck av det anförande
som kammarens speciella sanningsapostel,
herr Hernelius, höll på
förmiddagen.

Herr Åkerlund angav bl. a. det virkesuttag
som sker på statliga skogar
och det som görs på privatskogar. Eftersom
uttaget är högre per arealenhet
i privata skogar än i statliga, så ansåg
han detta vara ett bevis på statsskogsbrukets
undermålighet. I elt anfall av
sanningslidelse sade han att statsskogsbrukets
försvarare visserligen anför att
boniteten, d. v. s. tillväxten, är sämre
på statsskogarna, och så tilläde han:
Det ligger något i det.

Inte är väl herr Åkerlund så enormt
okunnig i en fråga som han ger sig på
att debattera? Jag skall anföra ett par
exempel. Medelboniteten, oavsett ägare,
i den övre sjättedelen av landet —
jag använder då den traditionella indelningen
— är 2,3 kubikmeter per hektar.
Det växer alltså till en kluns på
2,3 kubikmeter per hektar där, på naturlig
grundval. Längst nere i södra
Sverige är tillväxten tre gånger så stor.
Domänverket har nu de sämsta skogarna
längst uppe i norr. Uppemot fjällgränsen,
där gränsen går för att skog
över huvud taget skall kunna växa, finns
det praktiskt taget ingen bonitet — under
det att det finns områden i Skåne
där det med lätt hantering växer 32
kubikmeter per hektar och år i ny skog.
Att då komma och säga att det betyder
»något» är att allvarligt förvanska sanningen!
Vi vet ju hurdan strukturen är,
att domänverket har de klart sämsta
skogarna, att det enskilda, individuella
skogsbruket har de bästa och att bolagsskogarna
ligger däremellan.

Så tilläde herr Åkerlund: Tänk om
enskilda skogar skulle ge samma låga
avkastning som statsskogsbruket! Ja,
det vore fantastiskt. Faktum är dock att
det finns enskilda skogar, herr Åkerlund,
med naturlig bonitet långt över
det statliga skogsbrukets men som ger
lägre avkastning.

Sedan säger herr Åkerlund: Det vore

ägandeförhållandena inom skogsnäringen
intressant att syna statsskogsbruket —
alltså mot bakgrunden av hans värderingar
av de sakliga möjligheterna. Ja,
det är den syningen vi aldrig får utförd
av fackmän, som är emot statsdrift,
ty de vet att fakta är mördande
men rakt motsatt vad herr Åkerlund
påstår.

Så klämmer herr Åkerlund i med
följande: Den privata skogsindustrin
tar in massor av valuta. Hur mycket
tjänar ASSI in i valutor? I herr Åkerlunds
fråga låg liksom ett påstående
att ASSI skulle ge sämre resultat. Jag
kan försäkra herr Åkerlund att ASSI
inte tar ut lägre priser på sina produkter
än andra på världsmarknaden. Jag
kan försäkra det inför denna kammare.
Mitt påstående tål vilken prövning
som helst. I fråga om en produkt, som
intresserar mig speciellt, har det märkliga
fenomenet rått under efterkrigstiden
— det gäller en stor produkt för
ASSI — att ASSI har tagit ut högre
priser än någon annan producent. Detta
har ASSI gjort i kraft av kvaliteten
och anseendet beträffande den produkten.

Herr Åkerlund anför vidare att LO:s
yttrande är påvert. Ja, det är inte särskilt
långt. LO har avgivit en rad yttranden.
En gång var det nästan en
tjock broschyr. Vi fann det inte nödvändigt
med en liten bibel i detta sammanhang.
Men det påvra får stå för
herr Åkerlunds räkning. Sanningen är
nämligen den att om herr Åkerlund
finner yttrandet påvert, har han inte
förstått dess innehåll, vilket innerst inne
måste bero på att han inte kan
svensk skogsnäring och därför drar dessa
slutsatser.

Sedan talades det om skötseln av domänverkets
skogar och privatägda skogar.
Herr Åkerlund har redan fått en
replik på den punkten. Han skall inte
komma undan det sätt att resonera som
han använde i sitt första anförande.
Herr Åkerlund beskrev hur välskött den
privata delen av skogen var och hyllade
företagsledare, tjänstemän och arbe -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

tare för gedigna insatser. Så vände han
på kalotten och påstod att domänverkets
skogar är illa skötta. Det måste
betyda, herr Åkerlund, att där inte
finns de goda krafterna. Vore det inte
riktigare med en diskussion om företagsformer
än detta lamenterande om
var de bästa människorna finns. Det
för ju inte debatten någonstans.

Jag vill sedan, herr talman, rapsodiskt
anföra några fakta utöver den
egentliga debatten. Läget är det att vi
i detta land har stora råvarureserver,
främst i Mellansverige och mest i södra
Sverige. I Norrland är tillgången relativt
begränsad, i varje fall i jämförelse
med förhållandena i södra Sverige.
Genom ökat uttag av råvara där vi har
de stora överskotten och genom effektivare
skogsvårdspolitik kan vi i mycket
stor utsträckning öka den totala
skogsproduktionen och förädlingen på
grundval av skogsråvaran i detta land.
Om vi kan sälja, kan denna näring ge
en mycket större relativ andel än den
har i dag av vår totala produktion och
vår totala export, vilket även herr Högström
var inne på. Men det finns ett
absolut, centralt villkor för att detta
skall lyckas, och det villkoret antydde
jag nyss, nämligen att vi kan hävda
oss på världsmarknaden. Vad krävs det
härför, herr Åkerlund? Ja, det krävs
ett effektivt skogsbruk, en effektiv
skogsindustri och sannolikt en förskjutning
mot ökad högförädling av
skogsprodukterna. Detta är sanningar
som är så banala att det nästan tar emot
att uttala dem, men sådan är situationen.

Vad är nu sanningen om vårt skogsbruk?
Detta är enligt mitt förmenande
en fråga som vi i första hand skall diskutera
i detta sammanhang.

Det föreligger mycket stora brister i
fråga om skogsvården. Det är naturligt
att så är förhållandet i södra Sverige
där man, om man genom en effektivare
skogsvård skulle producera mera i form
av råvara, ändå inte skulle få sälja råvaran
eftersom det inte finns köpare

för den. Faktum kvarstår emellertid att
inom stora områden här i landet, där
man lätt får köpare av råvaran, vidtas
inte åtgärder för en effektiv skogsvård,
med resultat att det produceras för litet.

Problemet är i allt väsentligt ett
strukturproblem. Vi vet att halva vårt
skogsbestånd arealmässigt ägs av enskilda,
representerande ett värde av
60—65 procent. Detta skogsbestånd ägs
av drygt 200 000 människor, som i genomsnitt
innehar 50 hektar. Den stora
massan enheter ligger långt under denna
arealstorlek.

Alla som på allvar sysslar med dessa
frågor, inklusive bondeskogsbrukets
företrädare — kan någon bestrida vad
jag nu säger? — är överens om att detta
är det centralaste problemet. Vi är
inte överens om att småskogsbruket
skall socialiseras, utan vad vi är överens
om är att nackdelarna för småskogsbruket
måste upphävas genom
samverkan över ägogränserna. En sådan
samverkan har det enskilda skogsbruket,
främst det bondeägda, försökt
att åstadkomma, men resultatet är ytterligt
begränsat och klent. Men varför
kämpar man för detta, om det inte är
ett mycket allvarligt problem? Ja, inte
stimmar man så mycket om den här
saken nere i Skåne, där det växer 10,
15, 20, 30 kubikmeter skog per hektar,
även om man aldrig rör den med en
yxa. Där tjänar man pengar i alla fall.
Men vad säger man i Jämtland eller på
andra håll där rotvärdet på skogen är
på väg att försvinna eller redan har
upphört. Jo, säger man, nu måste staten
gripa in och skapa nya brukningsformer
och nya arbetsmetoder för att
inte våra marker skall förlora allt värde.
Detta är bondeskogsbrukets eget sätt
att diskutera på det sakliga planet. Jag
kritiserar inte någon därför. Det är
angenämt att konstatera realismen i resonemanget.

När det gäller skogsindustrin går utvecklingen
mot större enheter. Den går
mot en integration på förädlingssidan,

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

d. v. s. att man där söker samla upp
flera förädlingar inom samma företag
för att utnyttja råvaran så effektivt som
möjligt. Det är viktigt att så också sker
i fortsättningen. Det dröjer länge innan
denna näring har fått en slagkraft som
gör den betryggande effektiv i världsmarknadskonkurrensen.

Till herr Åkerlund skulle jag vilja
säga — och märk att det är företagarvärlden
i detta land som för det här
språket som jag också för — att det är
utomordentligt nödvändigt med en påtaglig
integration med råvaruförädlingen,
ägandemässigt eller leveransmässigt,
men en integration måste det enligt allas
mening bli.

Vi vet alla att om skogsägaren skall
spela sin roll riktigt måste han också
ha trygghet för avsättningen. Det måste
alltså löna sig att sköta skogen. Staten
har som alla i denna kammare vet
18 å 19 procent av landets skogsmarksareal.
Jag skulle tro att produktionsvärdet
i dag, jämfört med helheten, ligger
på cirka 11 procent. Det är, herr Åkerlund,
inte ett uttryck för illa skött förvaltning,
utan för det oblida öde som
medfört att staten har att förvalta de
sämsta markerna i detta land. Det har
länge varit så att staten haft 18—19
procent, kyrkan och andra några procent,
bolagen 25 procent och bondeskogsbruket
arealmässigt drygt 50 procent
— värdemässigt betydligt mer.

Vi har till för ett par tre år sedan
haft en lagstiftning som inneburit, att
staten inte kunde vidga sitt skogsinnehav
och att inte heller bolagen fick göra
det. Vi hävdade att de 50—52 procent
av arealen som bönderna och därmed
likställda hade skulle hållas kvar
hos dem. Men för några år sedan ansåg
vi att det var tokigt och mjukade upp
bestämmelserna, så att det nu finns
vissa möjligheter för bolagen att köpa
mark och skapa integration — denna
sunda bas för skogsproduktionen och
skogsförädlingen.

Men vad gjorde vi för statens vidkommande?
Enligt gällande lagstiftning

kan domänverket när som helst köpa
skog, men måste använda skogsfonden
för inköp. Det betyder att till förfogande
endast står de pengar som domänverket
får in vid försäljning av mark.
På det sättet har vi låst domänverket.
Jag förutspådde då i debatten här i
kammaren att den förändring av lagstiftningen
som vi fattade beslut om
för något år sedan inte skulle medföra
särskilt stora förändringar beträffande
skogsmarksförvärv. Det antagandet har
visat sig vara riktigt.

Nu är det alltså på det sättet att vi
har ett ägandeförhållande, och en lagstiftning
som stöder detta förhållande,
som är i strid med näringsfriheten —
lägg märke till det herr Åkerlund — i
strid med skogsindustrins sanna intressen,
i strid med intresset av en strukturrationalisering
av skogen och skogsindustrin,
ja i strid med allmänintresset
i detta land. Jag finner det nu ytterst
angeläget — jag repeterar för att inte
i onödan bli missförstådd — att vi effektiviserar
skogsbruk och skogsindustri,
ökar integrationen och underlättar
expansionen för att utnyttja de väldiga
latenta resurser vi har, intill gränsen
för vad vi förmår på världsmarknaden.

I detta sammanhang kan man ställa
frågan: Varför skulle vi inte kunna be
skogspolitiska utredningen titta på dessa
problem samtidigt med övriga punkter
och på det sättet undersöka om det
finns anledning att mjuka upp eller förändra
någonting i den nuvarande strukturen?
I utredningen sitter företrädare
för alla intressen i detta sammanhang,
och riksdagen är rikligt representerad.
Det kommer säkert inte att ske någon
olycka, i vart fall inte när vi skall fatta
beslut i riksdagen.

Herr talman! Låt mig allra sist få säga
att bondeskogsbruket har kämpat mot
förändringar i ägoförhållandet, men helt
har accepterat LO:s teorier om hur utvecklingen
skall gå. Man försöker alltså
övervinna småskogsbrukets nackdelar
genom samverkan. Man bygger upp jättestora
produktionsenheter för förädling

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

av bondeskogen. Detta är verkligen lovvärt.
Men vi kan inte förstå varför vi
inte skulle kunna ha en öppnare attityd
i förvärvssammanhang, eftersom det uppenbarligen
skulle innebära bättre
skogsstrukturering och ett påskyndande
av utvecklingen av hela vår skogsnäring.
Det har gått alldeles för sakta hittills,
och vi måste få ökad fart. Jag vill
erinra om att andra nationer med rikliga
skogstillgångar satsar mycket friskt
på detta område. Trängs vi ut eller är
vi inte framme och tar en plats när det
finns en, kan det i framtiden bli mycket
större svårigheter än om vi har visat att
vi är beredda att slåss för vårt skogsbruk
och vår skogsindustri.

Jag slutar, herr talman, med att konstatera
att i all seriös diskussion i företagarvärlden,
bland företrädare för bondeintressen
och på alla andra håll finns
detta tänkande i högsätet och inte herr
Åkerlunds. Att man sedan är rädd för
förstatligande är något som ligger på
det ovidkommande planet i skogsnäringssammanhang.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Yngve Persson hade
några älskvärda ord ätt säga om mig
i sitt inlägg bara för att kunna få en
ljus bakgrund till den mörka gestalt som
nu träder upp i kammaren såsom varande
»yvig och osaklig». Men om man talar
om saklighet kanske det också vore
skäl i att citera rätt vad den ene och
den andre har sagt.

Jag förstår att herr Yngve Persson
kände sig trampad på tårna när jag tog
upp domänverket till diskussion och om
detta sade några kritiska ord, som jag
inte är beredd att ta tillbaka ett enda
uns av. Men det kan vara viktigt att slå
fast vad jag sade. Jag sade att domänverkets
skogar ej är särskilt väl skötta
och att bondeskogarna inte är särskilt
illa skötta. Att säga det är inte riktigt
detsamma som att använda herr Yngve
Perssons uttryck, att domänverkets skogar
skulle vara de sämst skötta. I mitt

andra inlägg tog jag sedan ett exempel
och sade att om man jämför två skogsegendomar,
liggande inom samma bonitetsområde,
står den enskilde skogsägaren
icke domänverkets efter. Det uttalandet
står jag för även nu.

Herr Yngve Persson säger att LO inte
funnit det nödvändigt att presentera
en bibel på allt vad man vill i fråga om
sätt att sköta skog och utvinna förtjänster
ur denna hantering. Det beklagar
jag, ty just i detta sammanhang, när det
görs en så stor socialiseringsframstöt,
hade det varit ytterst intressant att få
veta vad LO rent positivt kan bjuda. Det
var därför som jag med så utomordentligt
stort intresse lyssnade när herr
Yngve Persson sade att han nu är beredd,
efter att ha kritiserat mig, att presentera
fakta på skogsområdet, att tala
om vad sanningen är. Det är klart att det
är roligt för en som letat efter sanningen
i hela sitt liv att upptäcka att den
dock finns på en plats i denna kammare.

Då säger herr Yngve Persson att vi
kan hävda oss på världsmarknaden
om vi har ett effektivt skogsbruk, en effektiv
skogsindustri, en effektiv och hög
förädling av våra råvaror. Och vem
bestrider detta, herr Yngve Persson?
Det är så sant som det är sagt. Frågan
är bara hur man skall nå dit. Vi skall
inte glömma bort en liten detalj i sammanhanget
som jag tror är mycket viktigare
än det som här påpekas. Vi måste
också ha människor som kan konsten
och har förmågan att sälja de produkter
vi får fram i vår skogsnäring på främmande
marknader, som kan tala kundernas
språk på dessa marknader, som
kan ge precis de produkter människorna
önskar ha i rätta kvantiteter och vid
rätta tidpunkter över hela jordklotet.
Detta är kanske när allt kommer omkring
det allra viktigaste, ty för skogsindustrins
och skogsnäringens expansion
är den centrala frågan hur man
skall kunna gå ut på världsmarknaden.
Vi har ju överskott, vi har mycket mer
än vi behöver för vår egen försörjning.

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Detta är den verkligt stora och centrala
frågan. Visst är det sant, som herr
Yngve Persson säger, att vi har vissa
överskott på skog, vissa råvarureserver
i södra och mellersta Sverige. Men vilka
är det som arbetar där för att förädla
dessa produkter och få ut dem på
världsmarknaden, om inte en lång rad
av mycket duktiga ägare av små sågverk
och en lång rad av ägare till massafabriker
och pappersbruk som gör ett
förnämligt arbete för att få ut produkterna?
Visst är det sant — för att förflytta
sig norrut, herr Yngve Persson —
att ASSI har en produkt som går att sälja
ute på öppna marknaden. Men jag vet
en liten, liten pappersindustri som har
specialiserat sig på att tillverka det där
lilla fina papperet som man slår om
apelsiner och som säljs i stora kvantiteter
till Italien och Spanien. Man tjänar
pengar på det, och det lilla bruket lever
praktiskt taget på denna detalj. Det
fordrar stor skicklighet och mycket
kunnande att sälja detta och få en marknad
för det.

Men det är alldeles riktigt, herr Yngve
Persson, att integrationen är nödvändig.
Det var ju detta som herr Högström
och jag pratade om alldeles nyss, nämligen
att det var rätt handlat av Svenska
cellulosabolaget och Stora Kopparbergs
bergslag att ta ett steg till integration
med världsmarknaden genom
att skaffa sig produktionsenheter utanför
landets gränser.

Herr Yngve Persson, tiden är ute, men
visst var det roligt att få diskutera.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Åkerlund var sannerligen
nedtonad nu i jämförelse med
det första inlägget. Han var inte att känna
igen.

Vill herr Åkerlund bestrida att hans
inledningsanförande gick ut på att göra
klart att domänverket är mindre effektivt
än privata företag och personer som
skogsförvaltare? Vill herr Åkerlund be -

strida att han på allvar negligerade de
fakta som påverkar värderingarna här?
Det skall bli roligt att se snabbprotokollet.
Jag är helt övertygad om att jag
inte riktar någon orättfärdig beskyllning
mot herr Åkerlund, men det är
ett glädjande tecken att omvändelsen
kommer så snabbt. Jag riskerar bara
att han i kraft av sin högerinriktning
mycket snart kommer tillbaka till dessa
politiska värderingar. Herr Åkerlund
skall inte bestrida att han sade — jag
har skrivit ned det ordagrant — att det
ligger något i detta med boniteten.

Vad herr Åkerlund sade om apelsinpapperet
begrep jag inte. ASSI gör
många produkter och säljer alla på
världsmarknaden. Kan vi inte vara
överens om att om det över huvud taget
finns något verkligt intressant med
ASSI i denna debatt är det ju det att
ASSI har fått ta hand om kapsejsade
privata företag och driver dem med
stor framgång. Har herr Åkerlund inom
den privata skogsindustrin träffat någon
som uppfattar ASSI som en destruktiv
kraft när det gäller att hävda vår
skogsnärings intressen på världsmarknaden?
Jag tror att man ser med mycket
stor respekt på hur det företaget
sköts.

Nej, herr talman, sanningen är den
att vi inte får riktigt renhåriga analytiska
debatter, därför att en politisk attityd
är fastställd på förhand. Och då
vill jag till sist, herr Åkerlund, ge följande
deklaration. Vi har inte sagt att
man här skall socialisera skog. Vi har
bett att få en utredning om dessa problem.
Men vi är så fördomsfria att vi
tycker att om en utredning säger att
vi bör handla annorlunda än vi gör,
skall man kunna göra det. Det är väl
detta som skiljer herr Åkerlund och
mig.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! Jag skall gärna bekänna
att jag var tveksam när jag anmälde
mig till denna debatt, eftersom jag inte

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

är någon skogsman. Sedan herr Yngve
Persson har betygsatt debatten känner
jag mig något lugnare. Jag förmodar
dock att betyget inte avsåg hans eget
inlägg, när han sade att den var yvig
och osaklig.

Jag har, herr talman, tänkt uppehålla
mig något vid vad jag anser mycket väsentligt,
nämligen det som utskottet säger
i sista stycket i utlåtandet, där det
tar upp problemen kring själva skogsindustrin.

Först vill jag säga att det som herr
Yngve Persson talar om som en programmering
för att åstadkomma ett
fortskridande rationellt bruk inom hela
området ■— såväl skogsbruket som
skogsindustrin — torde ingen ha mycket
att erinra emot. Det är ju inget
specifikt för skogsbruket i och för sig.
Principen gäller för alla näringsgrenar
i Sverige. Det var inte några just för
skogsbrukets del unika sanningar som
drogs fram.

När jag fick detta utskottsutlåtande
i min hand, fick jag samtidigt manuskriptet
till industriministerns anförande
vid Grossistförbundets årsmöte i
måndags. Det fanns alltså skäl att läsa
dessa två handlingar parallellt med
varandra, och det är med anledning
därav som jag skulle vilja göra några
reflexioner.

I utskottets utlåtande säger man nämligen
att man förutsätter att det statliga
förvaltningsbolag som i praktiken redan
är bildat — trots att något beslut därom
ännu inte fattats — kommer att pröva
om ytterligare insatser från dess sida
skall göras på skogsnäringens område.
Övervägandena torde särskilt komma
att gälla frågan om en högre förädlingsgrad.

När herr Krister Wickman höll sitt
anförande i måndags började han med
att tala om den osakliga debatt som pågår
kring svenskt näringsliv. Såvitt jag
förstår var det debatten mellan vänstergrupperna
och näringslivet han i första
hand berörde. Han sade att det är angeläget
att de olika företrädarna preci -

serar sina utgångspunkter, sina grundläggande
värderingar och sin uppfattning
om väsentliga ting. Annars kan
förvirring och missförstånd lätt uppstå.
Jag kom att tänka på detta när jag
hörde herr Högström säga att han vill
ha ett ökat samhälleligt inflytande. Vad
är ett ökat samhälleligt inflytande?
Detta är en opreciserad formulering
som kan betyda nästan vad som helst.
Såvitt jag förstår innebär det i motionärernas
mun ett förstatligande. Men
var snälla och säg det då! Ty varje gång
man har ett samråd har varje part i det
samrådet ett inflytande. Detta är ett
exempel på behovet att precisera sig i
en debatt, så att vi vet vad vi talar om.
Men statsrådet Wickman fortsätter •—•
och det är huvudtesen i hans anförande
— och talar om kravet från statens sida
på samråd och samverkan mellan samhälle
och näringsliv och om det enligt
hans uppfattning gemensamma behovet
därav för att totalt åstadkomma en högre
effektivitet.

I princip finns det inte mycket att
invända mot detta, och jag är helt övertygad
om att svenskt näringsliv är inne
på samma linje. Men när man skall
gå att diskutera dessa frågor, så sker
det under ett ständigt hot från statens
sida. Det måste vara ett fundamentalt
misstag från statsmakternas sida, inklusive
från statsrådet Wickmans, när man
ständigt hotar med — jag kallar det för
hot — offentliga ingripanden, förstatliganden
eller startande av statliga företag
i konkurrens med de enskilda.

Jag utgår ifrån att regeringens ledamöter
har psykologisk expertis till sitt
förfogande som kan tala om hur de bör
föra ut sitt budskap så att de inte missuppfattas.
När man ständigt tillsammans
med kravet på ökat samråd framför
önskemålet om ett ökat förstatligande
och hela tiden i debatten med
näringslivet och dess företrädare nästan
anklagar dem för att de inte är beredda
att samråda med staten, så är det
väl inte så underligt om vi får misstanken
att man inte vill få till stånd ett

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

samrådsklimat. I utskottsutlåtandet
hänvisas ingalunda till de samrådsorgan
som finns med industrin: branschorganisationer
och liknande, näringspolitiska
rådet o. s. v., som Krister
Wickman själv talar om. Det hänvisas
i utskottsutlåtandet endast till det statliga
förvaltningsbolaget som kan förväntas
komma att sätta upp ett antal
staliga industrier. Är det, herr talman,
det sätt på vilket man vill föra debatten
i dessa frågor? Jag delar helt herr
Yngve Perssons synpunkter då han säger
att vi i och för sig inte har något
behov av ett förstatligande. Är det inte
då, herr Yngve Persson, mer naturligt
att man samråder inom de organ som
redan existerar och inte öppnar dialogen
under ett ständigt hot?

Jag ser det här tillsammans med förslaget
om det statliga förvaltningsbolaget,
jag ser det också tillsammans med
förstatligandet av Kabi m. fl. aktiviteter
och kan inte dra annan slutsats än att
samhällets ökade engagemang entydigt
pekar i riktning mot ständigt nya förstatliganden.
Motionärerna är ju inne
på det då de anför att 75 procent av
verksamheten inom LKAB:s område är
förstatligad, underförstått att det rimligtvis
bör vara så även inom skogsnäringen.
Varför inte även inom övriga
näringsgrenar? frågar jag mig. De är väl
lika viktiga för landets försörjning som
dessa två basnäringar.

Jag har, herr talman, känt ett behov
av att ta upp denna fråga, om sättet att
samråda, därför att jag tror att det är
en avgörande punkt huruvida svenskt
näringsliv är intresserat av att diskutera
med staten i fortsättningen och om
diskussionen kan ske på lika villkor och
inte i den här typen av debatter.

Jag vill, herr talman, sluta med att
yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON, YNGVE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Wallmark sade
att de normala motivationerna för hur

man sköter en näring gäller för skogsnäringen,
och det anser jag också. Jag
vill emellertid understryka en sak, nämligen
att det råder helt specifika förhållanden
för skogen där råvaran växer
upp på 100—150 år. Det ger också alltid
en speciell dignitet. Om man inte beaktar
den kommer man mer eller mindre
vilse.

Herr Wallmark funderade över om
man inte vill ha ett samarbetsklimat.
Jag vågar nog påstå att det är vad arbetarrörelsen
vill ha. Allt vad vi gör
går strängt taget ut på att försöka resonera
oss fram till samförstånd. Men
var det inte bl. a. högerpartiet som för
något år sedan framförde kritik mot att
industrin bjöds till Harpsund för överläggningar? Herr

Wallmark nämnde vidare att allt
vad man gör entydigt pekar på ett ökat
statligt engagemang, alltså ett förstatligande.
Ja, hur kan det väcka förvåning?
Vi kan inte efter det normala
mönstret lösa våra samhällsproblem,
herr Wallmark. Vi måste söka nya vägar.
Varför skulle vi då inte beträda
den vägen om det inte går på annat sätt
och den bedöms vara rationell? Hur
kan man göra det till något märkvärdigt?
Gör man det är varje debatt dömd
att komma snett, men det är just det vi
måste räkna med. Det är inte något
smussel från socialdemokratins sida. Vi
lämnar en öppen redovisning av utvecklingstrenden.
Man får inte heller
dra slutsatsen att det är typiska socialiseringsivrare,
som grundar sin inställning
på gamla marxistiska teser eller
dylikt, vilka arbetar för och påverkar
utvecklingen. Det är helt enkelt det
levande livets verklighet plus en öppenhet
inför medlen som bestämmer utvecklingen.

Herr talman och herr Wallmark! Hur
stor skillnad är det ändå inte på det
gamla högerpartiet och dagens ersättare
när det gäller allmänna resonemang!
Man är mycket mjukare än förr. Den
metamorfosen är kanske lika påtaglig
hos er som inom socialdemokratin.

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte gradera
förändringarna. Alldeles ostridigt har
både mitt eget parti och herr Yngve
Perssons följt med tiden och utvecklats
vidare. Hade socialdemokraterna
inte gjort det, hade partiet antingen
inte funnits, eller också hade landet varit
totalt socialiserat, ty socialisering
var i alla fall målsättningen från början,
herr Yngve Persson.

Sedan säger herr Persson att socialdemokratin
inte har socialisering som
en målsättning utan vill, fritt översatt,
diskutera detta pragmatiskt. Det är
klart, herr Persson, att det låter bra
när ni går ut till allmänheten och säger
det, men om vi går till partiprogrammet
finner vi att det där står att
ni är ett socialistiskt parti. Landsorganisationen
har anslutit sig till detta.
Om jag minns rätt står det inskrivet i
dess stadgar; i varje fall står det i förbundens
stadgar. Jag tycker det är mycket
underligt att man så emfatiskt förnekar
sin ursprungliga tro. Tror ni inte
riktigt själva på det här med socialisering?
Det är ju i alla fall det ni bedriver.
Herr Persson brukar ju vara
en ärlig man i vanliga fall, och det är
väl ärligast att säga att det är socialisering
ni vill åstadkomma. Det framgår
ju också av de motioner som den
stora gruppen socialdemokrater lagt
fram i denna fråga. Det framgår också
av utskottets utlåtande.

Herr Persson berörde Harpsundsdemokratin,
men jag tror inte vi skall
diskutera den nu. Jag tror emellertid
inte att diskussioner mellan regeringen
och näringslivet bör föras på det planet.
Det finns redan samarbetsorgan,
och jag anser att de bör användas. Det
vore väl rimligt att man gjorde det och
inte lägger fram ett sådant socialiseringshot
som det alldeles ostridigt är
fråga om här. Det går väl inte att förneka
att man kan läsa ut ett socialiseringshot
i detta sammanhang.

Vidare vill jag med bestämdhet vända
mig emot vad herr Persson säger om

att vi stöter på problem som inte kan
lösas utan att vi måste söka nya vägar.
»Nya vägar» är alltså för herr Perssons
del synonymt med förstatligande.
Vi har klättrat upp till en utomordentligt
hög levnadsstandard här i landet,
snabbare än i många andra länder. Vi
har gjort det tack vare ett privat näringsliv.
Vi kan naturligtvis diskutera
om det skulle ha kunnat gå snabbare.
Jag hävdar att det hade kunnat gå
snabbare, om vi hade haft en annan regering.
Den uppfattningen delas naturligtvis
inte av herr Persson. Men jag
kan konstatera —■ och det kan alla
göra — att snabbare än så här har inget
annat land lyckats lyfta upp sin levnadsstandard.
Och det har alltså skett
med ett privat näringsliv. Jag tror att
det finns skäl att värna om detta och
inte kasta bort det för vad jag kallar
en marxistisk idé.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Den fråga som nu har
diskuterats med utgångspunkt från en
socialdemokratisk motion har vid flera
tillfällen under de senaste tio åren varit
föremål för diskussion, bl. a i denna
kammare. Vid de flesta tillfällena har
frågan aktualiserats från centerhåll.
Man har därför kanske i dag funderat
över varför vi inte hittills har deltagit
i debatten. Kanske kan det vara en förklaring,
som herr Persson sade, att debatten
har varit yvig — men det var
innan han började.

Herr talman! Vad frågan gäller — om
vi nu så mycket som möjligt skall hålla
oss till det — är fördelningen ur ägarsynpunkt
mellan olika kategorier, i huvudsak
tre, av skogsinnehav i detta
land. Vi är alla överens om att skogen
är en oerhört viktig råvarubas för den
väl fortfarande största av våra exportindustrier.
Det är alltså ingen tillfällighet
att diskussionen omkring denna
råvarubas och dess ägandeförhållanden
upptar en betydande del av riksdagens
arbetstid. Trots att jag kommer in sent

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

i debatten, har jag för avsikt att ta i
anspråk den tid jag anser mig behöva
för att klara ut de olika aspekterna ur
bl. a. centerpartiets synpunkt.

Vi har i centern hävdat det enskilda
ägandet såsom väsentligt, och vi gör det
självfallet också i detta sammanhang.
De enskilda skogsägarna har bl. a. av
herr Yngve Persson fått det betyget att
vi eftersträvar en rationalisering som är
aktningsvärd men att resultaten har
blivit alldeles för blygsamma i det
sammanhanget.

Jag vet inte vilka resultat som av
herr Persson inte betraktas som blygsamma.
Men det måste väl ändå sägas,
herr Persson, att skogsägarrörelsens
resultat, inte minst på den industriella
sidan, har varit så pass goda att det
finns anledning använda ett annat uttryck
än blygsamma.

Vi är överens på många punkter. Det
gäller bl. a. den varierande skogstillgången
i norr och söder. Jag skall gärna
erkänna att man när man diskuterar
lönsamheten för de olika företagskategorierna
— särskilt gäller detta domänverket
— måste ta stor hänsyn till
det betydande skogsinnehavet i övre
Norrland. Det är rimligt att ge ett sådant
erkännande.

Jag har från denna talarstol för flera
år sedan och i olika sammanhang gett
exempel från mitt eget län, där domänverket
och de enskilda skogsägarna arbetar
under likvärdiga förhållanden, på
att domänverkets företag inte gett det
utbyte som skulle vara önskvärt ur
många synpunkter. Jag tror inte att
man skall kritisera domänverket alltför
hårt för detta. Domänverket har rationaliserat
sin verksamhet mycket hårt.
Det är kanske en övertro på rationaliseringens
och stordriftens fördelar som
avspeglas i resultaten.

Det kan vara ganska angeläget att
diskutera detta med motionärerna. Herr
Högström tror sannolikt — så har jag
fattat motionen — att det stora företaget
alla gånger och avgjort innebär
en rationell och lönsam driftsform.

När det gäller skogen är det framför
allt det mindre företagets arrondering
och bristande planläggning som
har kritiserats. Vi har haft eu statlig
verksamhet till de små och medelstora
skogsägarnas tjänst under många år.
Det är väl ingen som vill påstå att den
verksamheten, som skogsvårdsstyrelsen
har bedrivit, har varit utan betydelse.

Under de senaste årtiondena har den
kooperativa samverkan mellan skogsägarna
även på detta område avkastat
mycket positiva åtgärder, resulterande
i att man har kunnat använda stordriftens
fördelar utan att därför behöva
bli belastad med dess nackdelar. För
många av en annan kategori — vilket
tidigare påpekats här i debatten — innebär
kombinationen av jord- och
skogsbruk den högsta tänkbara rationalitet
som i detta sammanhang kan
uppnås, ty med rationellt menas ju att
man väl tillvaratar dels naturtillgångar,
d. v. s. i detta fall den växande skogen,
dels den arbetskraft som finns disponibel.
Ingen kan få mig att tro — såvida
han inte kan bevisa det och ge praktiska
exempel därpå — att alla de kombinerade
jord- och skogsbruk som det
finns så många exempel på i vårt land
är irrationella. Jag tror tvärtom att
man genom ett sådant förnämligt tillvaratagande
av naturtillgång och arbetskraft
som oftast sker ute på de
mindre skogsbruken har en framkomstmöjlighet
att hålla kostnaderna nere
och därigenom få ut en nettobehållning
på verksamheten.

Jag har i detta utlåtande studerat
LO:s yttrande — det har ju tidigare varit
föremål för diskussion. LO säger —
och jag förmodar att herr Yngve Persson
är med bland dem som utformat
detta yttrande — att småskogsbruket
inte har kunnat följa med i utvecklingen
— avverkningarna torde på
många små skogsinnehav ha begränsats,
därför att virkespriserna inte ens
täckt avverkningskostnaderna när maskinella
hjälpmedel inte kunnat utnyttjas.
Jag vet inte vad det är som ligger

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

till grund för detta påstående, men jag
hävdar — som jag nyss sade —- att
motsatsen i många fall är förhållandet.

LO anför vidare: »Beroendet av ett
mycket stort antal småskogsägare, som
numera ofta flyttat in till tätorterna och
är sysselsatta i andra yrken och inte
för sin utkomst är beroende av skogsavverkningen,
säges skapa osäkerhet i
råvaruförsörjningen och för sysselsättningen
i skogen.» I och för sig är jag
ingen anhängare av tanken på att bibehålla
framför allt stärbhusen i skogssammanhang,
men det finns många som
vill behålla sitt skogsinnehav, i vilket
oftast inkluderas även byggnader och
som därför också utgör ett utomordentligt
fritidsställe sedan ägarna flyttat in
i tätorterna för sina sysselsättningar.
Det är just den ägarkategorin som delägarna
i skogsbruksområdena med fördel
kan offerera sina tjänster till. Det
har också i praktiken visat sig att så
varit fallet, och där detta inte skett har
skogsvårdsstyrelsens tjänstemän hjälpt
just dessa ägare. Jag anser därför att
det är oriktigt att påstå att det förhållandet
att det finns ett antal ägare av
den kategori det här gäller skulle skapa
någon särskild osäkerhet beträffande
råvarutillgången till industrierna.

Här har i debattens början ställts
upprepade frågor om vad bankoutskottets
majoritetsyrkande egentligen innebär.
Jag vill upprepa frågan till utskottets
företrädare, herr Ståhle: Innebär
detta en beställning av en utredning,
syftande till förstatligande av skogarna?
Om svaret blir ja på den frågan,
vill jag också veta vilka skogar man i
första hand räknar med att förstatliga
— de enskilda skogarna eller bolagsskogarna.
Svaret på den sista frågan är
av stor betydelse för mig personligen
liksom för centerpartiet.

Detsamma gäller beträffande herr
Högström, som väl också i sin framställning
var på det klara med att motionärerna
har menat ett ökat förstatligande.
Jag tycker att det är rejält att

säga som det är. Det skall naturligtvis
noteras på alla de punkter där det behöver
noteras.

Herr Högström ansåg det vara mycket
egendomligt att folkpartiets och
centerpartiets representanter i bankoutskottet
hade kunnat sätta sina namn
under reservationen. Jag är på intet
sätt skyldig att tala för dem, men jag
har läst reservationen och tycker att
den innehåller många riktiga och bra
påpekanden. Där sägs bl. a. att argumentationen
i motionerna ter sig oklar
och ofullständig. Motionärerna tycks på
en gång stå kritiska inför den pågående
strukturrationaliseringens konsekvenser
och förorda en ökad strukturrationalisering.

Jag har funderat över två saker. Rationaliseringen
i skogen har inneburit
— det finns redovisat här — en minskning
från 0,7—0,9 dagsverken per kubikmeter
ner till 0,2. Samtliga ägarkategorier
är delaktiga av den rationaliseringstakten,
och konsekvensen av den
måste ju vara ett minskat behov av manuell
arbetskraft. Herrar motionärer,
ni måste bestämma er på denna punkt!
Vill ni ha en fortsatt rationalisering,
som med naturnödvändighet innebär
ett minskat behov av skogsarbetare i
skogarna, eller vill ni eftersträva en full
och oförändrad sysselsättning för skogsarbetskraften? Vidare

sägs i reservationen att motionärerna
anger statens inlösen av aktierna
i LKAB såsom ett föredöme i
fråga om skogssektorn, utan att motionärerna
beaktar den grundläggande
skillnaden i ägandestrukturen mellan
gruvindustrin och skogsbruket. På den
punkten vill jag livligt understryka reservanternas
synpunkter. Jag tror att
jag vågar påstå att vi från centerpartiet
har den meningen att förvärvet på
sin tid av LKAB och den fortsatta driften
i statlig regi var det bästa som
kunde ske. Men det är väsentlig skillnad
mellan att hitta en gruva i Norrland
och exploatera den och att låta
den nuvarande fördelningen i ägarka -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang.

tegorier bestå i fråga om skogen. Centern
vill inte att enskilda skall köpa
upp statens skogar eller bolagens skogar.
Vi vill bara slå vakt om det vi
har. Vi är besjälade av viljan att sätta
in alla krafter på att öka rationaliseringen
och hänga med på vår kant,
som vi hittills har gjort, så att vi gör
en gedigen insats till förmån för den
fortfarande viktigaste exportindustrin i
Sveriges land. Detta, herr talman, får
gärna tas som en programförklaring från
mig och centerpartiet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Den samlade skogsnäringen
har under perioden 1950—1968
förmått att mer än tredubbla sitt bruttoproduktionsvärde.
Med smärre fluktuationer
har tillväxten under huvuddelen
av 1950-talet kunnat hålla jämna steg
med den snabba ökningen av vår nettonationalprodukt,
medan takten under
1960-talet har mattats något. Sett mot
bakgrunden av de svårigheter som
skogsnäringen haft att kämpa med under
senare år får nedgången dock anses
såsom obetydlig. Ogynnsam prisutveckling
och därmed skärpt konkurrensläge,
avsättningssvårigheter och
därmed nödtvungna produktionsbegränsningar
har inte givit gynnsamma
betingelser för skogsnäringen. Innevarande
år har dock givit en återhämtning,
och man kan nog räkna med något
förbättrat världsmarknadspris för
flertalet skogsindustriprodukter och
därmed även en kvantitativ expansion.

Exportvärdet under de 19 åren 1950
—1968 uppvisar en i det närmaste lika
stark stegring som bruttoproduktionsvärdena
och beräknas för år 1968 till
cirka 6,5 miljarder. I relation till vår
totalexport visar dessa värden en fallande
trend, men orsaken härtill är
främst verkstadsindustrins och i viss
mån även den kemiska industrins starka
frammarsch på exportmarknaden

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 38

ägandeförhållandena inom skogsnäringen
under en tid då skogsnäringens internationella
konkurrensvärde försämrats,
samtidigt som dess möjlighet till kvantitativt
ökande avsättning begränsats.
En sådan situation kan inte tas till intäkt
för att det skulle brista i effektivitet
hos denna del av näringslivet.

Här har talats mycket i dag om strukturrationalisering
inom skogsbruket,
och motionärerna har också anvisat
den som en av orsakerna till de förändringar
som skett i fråga om arbetstillfällen.
Jag har mer än en gång från
denna plats ifrågasatt om inte strukturrationaliseringen
kan ha gått för snabbt,
så snabbt att man på de orter där
skogsbruket varit basnäring inte hunnit
med att skaffa de erforderliga ersättningsarbetena.

Granskar man skogsnäringen som en
helhet, kan man finna att skogsindustrin
visar en god ökning i takten, medan
skogsbruket har fått sitta emellan
på ett hårdare sätt. Här kommer då
också strukturrationaliseringen in. Det
är här det har skett en mycket stor
mekanisering med åtföljande stora kostnader
och påfrestningar för nettovärdet.
Vad beträffar de ökningar som
skett i fråga om rotnettot kan det konstateras
en mycket stark höjning av de
sociala omkostnaderna. En maskin kräver
inga sociala omkostnader, men den
är ändå en mycket stark påfrestning på
den ekonomi vilken som slutresultat
ger rotnettot.

Tar man då i beaktande de effekter
som rationaliseringen har fört med sig,
kan man ju finna att de besparingar
som har gjorts på omkostnadssidan genom
en hård mekanisering i stället
medfört kostnader på andra områden.
Förflyttningen av en så stor mängd
människor som det här har varit fråga
om till andra delar av vårt land har
inte gått utan mycket stora kostnader.

Det har här i dag sagts att det skulle
vara uttryck för en konservativ syn att
centerpartiets representanter har sällat
sig till reservanterna. Detta är emellertid
inte så märkvärdigt, om vi se när -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

mare på problemet. Det mindre skogsbruket
har i många olika omgångar fått
motta kritik för att det inte har varit
tillräckligt effektivt. Det har sagts att
det mindre skogsbrukets enheter är för
små för att där skall kunna bedrivas
ett effektivt skogsbruk. Småskogsbruket
är alltså i detta sammanhang alltför
litet, och storskogsbruket är alltför kapitalstarkt.

Motionärerna menar att landets realvärden
inte får behärskas av ett fåtal
enskilda kapitalägare. Detta uttalande
återges i utskottets utlåtande. Det större
skogsbruket skulle i så fall behärskas
av ett fåtal enskilda skogsägare,
medan de mindre skogsbruken är alltför
många och alltför små.

Det har sagts flera gånger i dag att
småskogsbruket inte är ett tillräckligt
effektivt skogsbruk. Kan småskogsbruket
emellertid leverera sina produkter
till samma pris som de statliga företagen
så är det väl ett bevis på tillräcklig
effektivitet. Avgörande är dock att råvaran
kan levereras till samma pris och
kanske ibland på ett väl så effektivt
sätt.

I mitt eget län förekommer såväl
småskogsbruk och storskogsbruk som i
statlig regi bedrivet jordbruk. Såvitt
jag vet hävdar småskogsbruket sig mycket
gott i den konkurrensen. Samverkanstanken
blir mer och mer utbredd
och kommer säkert att växa sig starkare
i framtiden utan ingripanden från
något annat håll.

Jag skulle till sist vilja understryka
vad herr Svanström sade för en stund
sedan, nämligen att ett småjordbruk
kombinerat med ett skogsbruk säkerligen
är det mest effektiva när det gäller
att ta vara på arbetstillfällen på så sätt
att outnyttjad tid kan tillgodogöras. Jag
skulle tro att större delen av Norrlands
jordbruk utgör en kombination av småskogsbruk
och jordbruk.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, OVE, (s):

Herr talman! Låt mig som en från de
djupa leden kommande och till fotfolket
hörande man ofint nog hoppa in
i den här debattens skälvande slutskede.
Jag är varken motionär eller medlem
av utskottet, men jag har suttit och
lyssnat på debatten. Trots att jag kanske
inte i sak har något nytt att säga
har jag ansett mig ha anledning att
framlägga några synpunkter på förhållandena
för en grupp människor som
inte har berörts tidigare i denna debatt,
nämligen de inom näringen anställda.

Få näringsgrenar, om ens någon, har
genomgått en så snabb rationaliseringsprocess
som skogsbruket, vilket också
tydligt avspeglas i det antal dagsverken
som åtgår för att producera en skogskubikmeter.
I LO:s remissyttrande påpekas
att det under en mycket kort period
uppstått en minskning i arbetskraftsåtgången
per producerad skogskubikmeter
från 0,9 dagsverken ned
mot nu 0,2 dagsverken. Denna rationalisering
har varit nödvändig, och den
har också accepterats av arbetstagarparten
och dess fackliga organisation.
För att det skulle bli möjligt att åstadkomma
en fortsatt standardstegring för
arbetstagarna har dessa accepterat företagens
krav på rationalisering och
utnyttjande av moderna avverkningsmetoder.
Förhoppningen och kravet
har samtidigt varit att man skulle få
trygghet i sysselsättningen — en trygghet
som dock inte alltid varit den allra
bästa. Många gånger har det endast varit
de fackliga ingripandena som möjliggjort
någorlunda trygghet i sysselsättningen.

Äganderättsförhållandena har utan
tvekan en väsentlig betydelse när det
gäller skogsbruket och tryggheten i en
rationell drift. Många enskilda skogsägare
har alldeles för små enheter, och
dessa enheter ingår också ofta i stora
stärbhus. Dessa skogsägare har visat ett
svagt intresse för omarronderingar och
för att deras skogsinnehav skall bidra

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

till trygg sysselsättning och fasta leveranser
till industrierna. På grund av
gjorda investeringar kräver industrierna
en trygg råvarutillgång. Utan tvivel
kan det anföras att de skogskooperativa
brukningsenheterna varit till nytta och
gjort en värdefull insats, men inte i
tillräckligt stor utsträckning.

I reservationen heter det: »Omarrondering
av skogsmark, ökat samarbete
mellan skogsägare och förbättrad planläggning
av skogsbruket är åtgärder
som kan leda till ett mera effektivt utnyttjande
av skogsbeståndet.»

Detta konstaterande hade möjligen
varit riktigt om man inte strax dessförinnan
hade skrivit följande: »Av skogsarealen
utgörs ungefär hälften av s. k.
privatskogar, fördelade på ett par hundra
tusen brukningsenheter, och en fjärdedel
av allmänna skogar, till största
delen i statens hand.»

Ungefär hälften av skogsinnehavet
utgörs av s. k. privatskogar, vilkas ägare
inte alltid har tillräckligt stort socialt
ansvar, som jag redan påpekat.
Även om det i ärlighetens namn skall
sägas att skogsägarföreningarna och
bondekooperationen gjort goda insatser,
uppkommer problem för sysselsättningen,
och industrileveranserna kan
bli ojämna.

.Tåg baserar detta påstående på det
faktum att det på vissa områden, t. o. m.
geografiskt stora — det har också tidigare
påpekats från denna talarstol i dag
— förekommer en avverkning som är
betydligt mindre än återväxten, trots
att bolag och samhälleliga skogsägare
har en avverkning som är större än tillväxten,
med andra ord en överavverkning.
Hos denna senare ägarkategori
förekommer vid vissa tillfällen en överavverkning
av rent sociala skäl. Det kan
naturligtvis inte på sikt vara möjligt att
den vägen i viss mån idka social- och
lokaliseringspolitik. Här måste alla
ägarkategorier medverka och skapa
jämnhet i sysselsättningen. Den enda
förutsättningen för god skogsvård är
jämn avverkning i den storleksordning

som tillväxten möjliggör. I många av
våra skogsbygder är arbete i skogen
den enda sysselsättningen, och den
måste då också skötas på ett sådant
sätt att man skapar fast sysselsättning,
vilket innebär trygghet i anställningen
och möjlighet att leva kvar på orten.
Det är även nödvändigt att den årliga
tillväxten uttas kontinuerligt. Detta
möjliggör en så hög fast sysselsättning
som förhållandena medger. Den ryckighet
som förekommit inom det svenska
småskogsbruket måste motverkas. Vid
höga priser har man gjort stora avverkningar,
och vid låga priser små avverkningar.
Det kan inte vara lyckligt för
någon. Särskilt på längre sikt kan varken
den enskilde, samhället eller skogsägaren
vara betjänt av ett sådant förhållande.

Skall svensk skogsindustri kunna expandera
under 1970-talet, fordras trygg
sysselsättning för de anställda inom såväl
skogen som skogsindustrin. Detta
kräver kontinuerliga avverkningar och
en fortsatt rationalisering, som också
gör skogen lockande för ungdomen.
Men också säkra leveranser för industrin
är nödvändiga för att man skall
kunna skapa säker sysselsättning för
industrins anställda. Det måste innebära
trygghet för företagen om råvarutillförseln
är kontinuerlig och på så
sätt möjliggör säkra driftsförhållanden.
Härvid är ägande- och brukningsförhållandena
väsentliga. Den enda förutsättningen
för att man skall kunna förverkliga
vad jag här talat om är ökat
samhällsinflytande över den svenska
skogsnäringen.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt. Men åtskilliga talare
har menat att motionärerna varit ute i
onda avsikter när de väckt motionen,
och jag råkar vara en av dessa motionärer.
Det var närmast herrar Strand -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

berg och Åkerlund som ville att vi
skulle svara på en del frågor.

Det är inte alls fråga om något angrepp
på det enskilda näringslivet, utan
motionen är kritisk mot det tillstånd
som har varit och delvis är rådande
inom den stora näring som skogsbruk
och skogshantering i vidaste mening innebär.
Det har ju varit väldigt stora
förändringar. Den som tidigare varit
verksam inom det svenska skogsbruket
vet ju att det till och med fanns
en tid — år 1943 — då denna kammare
och medkammaren fick anta en lag
som innebar att man kommenderade
ut en hel årsklass att göra arbetsplikt,
som det hette, för att få fram virke i
skogen. Vi upplevde också hur riksarbetslagen
rekryterades från tätorterna
för att det inte skulle bli brist på bränsle.
Sedan har vi upplevt att det blivit
överskott på skogsarbetare. Det har varit
stor arbetslöshet i skogslänen och
är det alltjämt. Det visar hur denna näring
haft problem att brottas med.
Men den är av så vital betydelse för
landets fortsatta välfärd att vi har all
anledning att syssla med skogsproblemen.

Många tittar på hur det kommer att
se ut framöver. Man har gjort olika inventeringar
i länen. I Norrbotten har
man gjort en sådan inventering, den
bekanta BD 80. Denna ger klart vid
handen att vi ännu inte har nått dithän
att vi kan säga att rationaliseringen är
över och att det kommer att bli ökad
efterfrågan på arbetskraft. Utredningen
BD 80 ger vid handen att 1965 fanns,
om man slår ut det på helårsarbetare,
möjligheter för 6 723 personer att vara
sysselsatta i det norrbottniska skogsbruket.
Då är även säsongarbetskraften
inräknad. Utredningen räknar med att
vi 1980, alltså om drygt tio år, skall
komma ned till 4 231 anställda i skogsbruket,
om de skall ha full sysselsättning.
Det innebär att vi måste ytterligare
rationalisera bort 2 492 anställda
i skogsbruket. Tittar man sedan på
jordbruket, som är en av de näringar

som har diskuterats här, finner man
samma tendens. År 1965 var arbetskraftsbehovet
i Norrbotten 4 235 dagsverken
och 1980 blir det 2 453. Det är
alltså bortåt 1 800 inom jordbruket som
kommer att ha försvunnit år 1980.

Tittar man sedan på hur det kommer
att se ut i de enskilda kommunerna,
frågar man sig hur det skall gå med de
ägor som dessa människor innehar, om
arbetskraften inte kan få sysselsättning
utan flyttar till andra delar av länet eller
andra delar av landet. Låt oss ta en
sådan kommun som Gällivare. Där fanns
år 1965 186 jordbruk. Man räknar med
att det inte finns något jordbruk i Gällivare
år 1980. Likadant är det i Jokkmokk
och i Arjeplog — man skulle inte
ha något jordbruk där. Men det är ju
ändå en hel del som äger dessa jordbruk
i dag, och många är väl även så
gamla att marken kommer i annans
ägo. Det kanske blir en ägare som inte
bor i Norrbotten, utan i Stockholm eller
någon annanstans och som övertar
dessa jordbruk eller kombinerade skogsoch
jordbruk. Man frågar sig: Yem
skall ta hand om dessa? Det måste väl
vara ett intresse att diskutera vem som
skall sköta dem.

Det måste vara ett intresse att marken
kommer in i ett ordnat skogsbruk,
vare sig det är den ena eller den andra
ägarkategorin. Där har ju också lantbruksnämnderna
verkat. De köper upp
jordbruk som läggs ned och erbjuder
dem till salu. Det samma gäller bolag,
det gäller enskilda, och det gäller domänverket.
Där måste man väl beakta
vem som bäst kan tillgodogöra sig
arealen. Det kanske är en avstyckning
mitt uppe i en kronopark eller kronoskog.
Då är det ganska naturligt att marken
återförs till kronan. Om skogsarealen
gränsar till en bolagsmark, då är
det naturligt att bolaget får köpa skogsmarken
när den förutvarande ägaren
gett sig därifrån och marken övergått
i andra eller tredje generationens ägo.
Det är sådana praktiska ting som man
måste diskutera. Detta är inte bara en

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

skoglig angelägenhet, utan också en
angelägenhet för den industri som är
baserad på skogsbruket. Industrin är
angelägen att få råvara, och det kan
endast ske på det sättet att man sköter
de skogsarealer som finns. Det är alltså
inte fråga om någon så märkvärdig
metodik här.

Eftersom staten i Norrland råkar ha
stora skogsägor och det finns enklaver
insprängda i de statliga skogarna och
den tidigare ägaren flyttat därifrån, vad
är då naturligare än att de går tillbaka
till det hemman som de tidigare hörde
till? Detta är sådant som man bör observera.

Man bör också ta hänsyn till de industrier
som ligger nära till. Jag är förvånad
många gånger då man ser i
Norrbotten, där vi har ASSI å ena sidan
och SIA å den andra, hur man kan
köra virke i två riktningar. Man kör virke
från Kalix till Piteå och från Piteå
till Kalix, därför att man har skogar
på olika håll. På sistone har väl en del
byten förekommit. Jag vill gå så långt
som att säga att det vore ur ASSIrs och
SIA:s synpunkt lämpligt att man tog
upp en diskussion om att ha sina skogsinnehav
så nära industrin som möjligt,
så att man på den vägen skulle få ökad
effektivitet. Det finns många sådana
ting att diskutera.

Jag såg att i mitt gamla hemlän
Värmland hade exempelvis domänverket
och ett bolag i Småland bytt ägor,
vilket båda parter tjänat på. Det finns
säkert över hela detta väldiga land åtskilligt
att göra för att åstadkomma ett
bättre sakernas tillstånd.

Til syvende og sidst är det väl ändå
så, att skall man effektivt bedriva skogsbruk
måste det vara i stora enheter.
Man får sätta in moderna maskiner
o. s. v. Om det då också skulle råka
vara på det sättet att samhället skulle
få ett ökat skogsinnehav, tror jag inte
att detta i och för sig är någon olycka.

Jag har haft tillfälle, herr talman, att
delvis med denna riksdags medverkan
för några månader sedan besöka Cana -

da och studera dess skogsbruk. Där innehade
delstatsregeringarna praktiskt
taget all skogsmark. Jag hörde inte talas
om någon debatt om att det skulle
vara till stort förfång för näringen att
staten hade sådana enorma skogstillgångar,
utan det betraktades t. o. in.
som en fördel. Där upplät man åt enskilda
företag att få avverkningsrätter,
på så sätt ålade man dem även skogsvård
o. s. v.

Man skall inte försöka få i gång en
debatt här om att det skulle vara en
stor riksolycka om staten fick några
hektar skogsmark till. Det är inte det
frågan gäller, utan den gäller en effektiv
förvaltning av skogarna och deras
avkastning. Det är till sist detta som
utgör grunden för den ökade levnadsstandarden.

Herr Strandberg sade att en allmänning
i Norrbotten kan uppvisa 10 miljoner
kronor i vinst, medan domänverket
kanske i närheten har en lika stor
kronopark som kan representera 30
miljoner kronors förlust. Jag vet inte
om dessa siffror är tagna ur någon statistik
eller om det bara är ett exempel.
Men så mycket vet man i alla fall om
skogsbruk att det beror på i vilket produktionsstadium
man gör redovisningen.
Det är möjligt att allmänningen var
i det tillståndet, att man vid en viss
tidpunkt behövde avverka ett stort bestånd
av timmer vilket var moget för
avverkning. Men kanske motsvarande
kronopark hade gjort avverkningen för
några år sedan och hade skogsvårdsåtgärderna
kvar att göra. Det finns över
huvud taget ingen möjlighet att göra
några jämförelser av detta slag. Allt beror
på vilka uttag man gjort och vilka
åtgärder man vidtagit för att få eu
bättre skogsvård på längre sikt. Driftsresultatet
vid en viss tidpunkt är mycket
beroende på vad man har avverkat
och vad man har för kostnader för
skogsvård just vid det tillfället. Vi vet
att det skett väsentliga uppryckningar
just på skogsvårdens område också
med samhällets medverkan. Jag tänker

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

närmast på de skogsröjningsåtgärder
som bedrivits i AMS’ regi; de är av
stort värde.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord om herr Åkerlunds påstående
att LKAB fört en sysselsättningsovänlig
personalpolitik och gjort avskedanden.
Det är ingalunda på det sättet
att LKAB har gjort några avskedanden,
utan den minskning av arbetskraften
vid LKAB som skett har berott på
naturlig avgång på grund av pension
och annat. Det har således inte förekommit
några avskedanden under den
tid bolaget drivits i statlig regi. Varför
vinsten hos LKAB minskat tycker jag
att herr Åkerlund mycket väl borde ha
reda på. Det har inte berott på att kostnaderna
ökat, utan helt enkelt på att
malmpriset har fallit med 50 procent
under de senaste åren. Vi är tyvärr inte
i den situationen att vi kan bestämma
priset på malmen, men bolaget har i
alla fall framför allt genom ökad kvantitet
brytningar lyckats öka produktionen
med 10 miljoner ton på två år. Det
är detta som har kunnat upprätthålla
sysselsättningen och bidragit till att
man undvikit en ännu mindre vinst.

Jag tror därför inte att LKAB är något
väl valt exempel på att ett bolag
som drivs i statlig regi inte tänker på
arbetskraften. Det är som alla andra
företag underkastat marknadens alla
fluktuationer och måste också vara med
i rationaliseringsarbetet för att kunna
stanna kvar på marknaden. Det måste
varje företag vare sig det drivs i statlig
eller enskild regi för att kunna klara
sig på längre sikt.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I den långa debatten i
detta ärende, som har uppkallat ett flertal
ledamöter, måste också jag ta tillfället
i akt i egenskap av näringsutövare
i branschen att få säga några ord. Jag
hade kunnat inskränka mig till att helt
instämma i herr Svanströms synpunkter
för centerpartiets räkning men vill dock

något kommentera situationen i södra
Sverige.

I debatten här har påpekats att det
skett en förskjutning av skogens betydelse
för samhället och för yrkesutövarna
i alla led från norra till södra Sverige.
Detta har för vår del inneburit
en stark expansion och en stor utbyggnad.
Det har fört med sig en ganska
stor strukturrationalisering, framför allt
inom den mindre och medelstora sågverksindustrin.
Inom skogsbruket har
det tagit sig uttryck, som här tidigare
påpekats, i bildandet av skogsägarorganisationerna
och skogsbruksområdena.
Det är väl endast kapitalbristen och det
höga ränteläget som har omöjliggjort
en vidare utbyggnad framför allt för
den mindre och medelstora sågverksindustrin.
Annars hade också den kunnat
expandera och ta till vara ännu
större kvantiteter av skogens råvaror.

Att man ändå har lyckats bra bevisas
väl av att södra Sverige, som har det
största antalet enskilda skogsbruk såväl
som det största antalet enskilda sågverksägare,
likväl har det högsta rotpriset
till skogsägarna i detta land. Det
gäller såväl de enskilda skogsägarna
som statens skogar och de som äges av
andra samfälligheter.

Man kan således inte påstå att den
strukturella situationen i södra Sverige
skulle vara till förfång för någon. Det
visar också den ökade exporten från
dessa näringar. Särskilt när det gäller
exporten till England har de hävdat sig
på ett synnerligen fördelaktigt sätt. Det
är givetvis av många orsaker, bl. a. den
flexibilitet den mindre näringsutövningen
har att snabbt kunna sälja för
köparen speciellt begärliga dimensioner.
Det är också den utveckling som
har skett på hamnområdet och på fartygssidan
som har gjort att vi kan tillgodose
köpareländerna med snabba leveranser
och för dem, som jag tidigare
sade, begärliga varor.

Jag tror att man skall ha detta klart
för sig i diskussionen om eventuella fördelar
med stordrift eller om vi skall be -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Ang.

hålla den nuvarande strukturen. Jag
tror också att dessa industrier i södra
Sverige i prishänseende väl hävdar sig
i konkurrensen med motsvarande industrier
i övriga delar av landet. Det
har också haft den fördelen med sig,
som vi från näringslivets sida hälsar
med tillfredsställelse, att vi kunnat sysselsätta
våra anställda året runt. Det har
inneburit att arbetarna bättre kunnat
utbilda sig och därigenom bidragit till
att åstadkomma en vara, som är begärlig
och till fördel för vårt land. Jag har
därför den uppfattningen att vi bör
bygga vidare. Jag skulle vilja säga att
det bör ställas mera medel till industrins
förfogande för en ytterligare expansion
som kunde bidraga till ökade
valutaintäkter för vårt land.

Herr Dahlberg nämnde att han tillsammans
med några andra riksdagsledamöter
varit i Canada, och jag hade
förmånen att vara hans reskamrat. Han
nämnde att i Canada äger provinsregeringarna
i stort sett all skog. Där hade
man således storskogsdrift så långt man
kunde komma. Yi såg också ett flertal
stora företag såväl på massasidan som
på sågverkssidan, men åtminstone till
min förvåning såg vi också ett flertal
sågverk som inte hade den jättedimension
man föreställt sig. Min reflexion
var att trots denna storlek på den skogliga
sidan och sågverkssidan, så fanns
det inga grupper där ute som hade det
bättre än vi har hemma i Sverige. Jag
tror att vi lätt kan konkurrera med dem.
Jag tror att svenska staten både i fråga
om intäkter i egenskap av skogsägare
och i fråga om skatteintäkter från det
enskilda skogsbruket får in bättre valuta
än staten där ute fick i det lilla rotnetto
som kom staten-skogsägaren till
del. Dessa förhållanden sade åtminstone
mig att utvecklingen i Canada inte
är någonting att sträva efter i Sverige.

Herr talman! Jag vill sluta med detta
och ber att få yrka bifall till reservationen,
som är fogad till utskottets utlåtande.

ägandeförhållandena inom skogsnäringen

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort — jag vill bara säga några ord
till herr Högström. Han redovisade siffror
från mitt län beträffande skogstillgången
och avverkningarna. Jag nämnde
en av anledningarna i mitt tidigare
anförande. Det är de utökade O-områdena
som spelar en väsentlig roll.

Beträffande herr Högströms yttrande
angående flottledsnedläggningarna vill
jag påpeka att domänverket väl också
har medverkat till nedläggningar som
de enskilda skogsägarna inte hade stora
möjligheter att påverka.

Herr Yngve Perssons påstående att
det från Jämtlands län framställts särskilda
yrkanden om att staten borde gripa
in i skogsbruket kan jag tyvärr inte
bemöta. Jag kan inte säga om det är felaktigt
eller riktigt — jag känner inte till
det. Jag vill bara deklarera att skogsägarna
där genom samverkan har försökt
att lösa de mycket svåra problem
som finns. Vad gäller O-områdena där
vill jag också påpeka att man trots underskott
på bedrivna avverkningar ändå
har avverkat. Därför kan vi inte säga
att skogsägarna inte har gjort några insatser.

Herr Dahlberg uttryckte önskemål om
utbyte mellan olika ägarkategorier, och
jag kan klart redovisa att i mitt län samarbetar
skogsägarrörelsen och SCA genom
utbyte för att utvinna bästa möjliga
resultat med så korta transporter som
möjligt.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall inte besvära
vare sig talmannen eller kammarledamöterna
med något långt inlägg nu, men
det är ett par saker som ger mig anledning
säga några ord i egenskap av företrädare
för motionärerna.

Herr Svanström sade att jag hade prisat
det stora företaget som den enda
driftsformen. Jag har inte i något av
mina anföranden hävdat sådana synpunkter.
Det är här fråga om en nä -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. ägandeförhållandena inom skogsnäringen

ringsgren där det vid sidan av de stora
företagen finns gott utrymme för små
enheter. Jag har i mina inlägg hävdat
och understrukit — och det framgår
också av motionen — att den kooperativa
sektorn med fördel kan byggas ut.

Låt mig också i replik till herr Nilsson,
som kände sig illa berörd av att
jag betecknat mitten som konservativ i
denna fråga, anföra ytterligare en synpunkt
som avslutning. Det är i och för
sig synd att inte den nye folkpartiledaren
nu befinner sig i kammaren. Vad
sade han i sitt trontal vid folkpartiets
förbundsstämma i denna fråga? Jo, att
kooperationen skapat kapitalförutsättningar
för jordbruket och att det finns
förutsättningar att utveckla jord- och
skogsbruket i den kooperativa formen.
Jag är av samma mening, och den delas
också av de andra motionärerna. Vi har
inte i motionen riktat kritik mot det enskilda
bondeskogsbruket. Var kan herr
Svanström finna detta?

Jag delar den meningen att det finns
mycket av värde i det kombinerade
jord- och skogsbruket, inte minst för
Norrlandslänen.

Herr Wallmark bad om en precisering
av uttrycket ökat samhällsinflytande.
Det är att samhället skall ha möjligheter
att medverka i och ta del av
åtgärder som avgörs av viktiga basnäringars
företrädare. Jag har som exempel
framhållit transportfrågor, flottleder
o. s. v. Det finns en rad andra sådana
exempel.

Jag vill också säga att jag är förvånad
över mittenpartiernas ställningstagande
i denna fråga. Vi kommer nämligen
att inom kort få ta ställning till
en proposition som rör ökat samhällsinflytande
inom en annan sektor av
samhället, och i den frågan har mittenpartierna
sällat sig till socialdemokratin.

Låt mig som avslutning få läsa några
rader ur motionen: »Det gäller därför
nu att väl tillvarataga de resurser
som finns i våra skogstillgångar och i
vår tekniskt högtstående förädlingsindu -

stri och dess skickliga arbetskraft i alla
produktionsled.» Vi är ute efter ett effektivt
näringsliv som gagnar alla.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag skall inte fresta
herr talmannens och kammarens tålamod
alls. Men jag vill svara på den
fråga som herr Högström ställde och
nämna, att jag ur motionerna inte kunnat
utläsa något annat än att motionärerna
förordar ett ökat statligt inflytande
och att staten i detta sammanhang
representerar det största företaget.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 70;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 49, i anledning
av framställning från riksdagens revisorer
angående omorganisation av revisorernas
kansli, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. förbud mot professionell boxning

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om förbud mot professionell
boxning m. in., dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 23 maj 1969 dagtecknad
proposition, nr 118, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll,

dels föreslagit riksdagen att antaga ett
vid propositionen fogat förslag till lag
om förbud mot professionell boxning,

dels anhållit om riksdagens yttrande
över ett vid propositionen fogat förslag
till kungörelse om ändring i allmänna
ordningsstadgan den 14 december 1956
(nr 617).

I propositionen hade föreslagits en
lag om förbud mot professionell boxning.
Förbudet avsåge tävlings-, uppvisnings-
och träningsmatcher här i landet.
I propositionen hade övervägts frågan
om förbud också mot amatörboxning.
Förslag om sådant förbud framlades
dock icke. Det hade härvid förutsatts,
att skärpta säkerhetsföreskrifter
skulle genomföras för denna boxning.

Ang. förbud mot professionell boxning

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen dels

de likalydande motionerna I:
1063, av fru Hamrin-Thorell m. fl., och
II: 1223, av herr Sjöholm m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
1067, av herr Hjorth m. fl., och II:
1233, av herr Gustavsson i Ängelholm
m. fl.,

dels motionen II: 1226, av fru Kristensson
m. fl.,

dels ock motionen 11:1232, av herr
Dockered m. fl.

I motionerna 1:1063 och II: 1223 hade
anhållits om förbud även mot amatörboxningen
i enlighet med ett vid lagrådsremissen
fogat förslag till lag om
förbud mot boxning.

I motionerna I: 1067 och II: 1233, motionen
11:1226 samt motionen 11:1232
hade yrkats avslag på Kungl. Maj :ts proposition.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. beträffande frågan om boxningens
tillåtlighet

att riksdagen med avslag på motionerna
I: 1067 och II: 1233, II: 1226 och
II: 1232, samtliga såvitt nu vore i fråga,
ävensom med bifall till motionerna I:
1063 och II: 1223, såvitt nu vore i fråga,
måtte besluta, att förbudslagstiftning
mot boxning skulle införas;

B. beträffande frågan om utformningen
av ett boxningsförbud

att riksdagen

dels med avslag på motionerna I:
1063 och 11:1223, 1:1067 och 11:1233,
II: 1226 och II: 1232, samtliga såvitt nu
vore i fråga, måtte antaga det genom
propositionen nr 118 framlagda förslaget
till lag om förbud mot professionell
boxning,

dels med avslag på motionerna I:
1067 och II: 1233, II: 1226 och II: 1232,
samtliga såvitt nu vore i fråga, måtte
lämna utan erinran förslaget till kun -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
görelse om ändring i allmänna ordningsstadgan.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Erik Svedberg (s), Helge
Karlsson (s) och Dockered (ep), fru
Kristensson (m) samt herrar Jönsson
i Malmö (s) och Rosqvist (s), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att Utskottet bort
under A hemställa, beträffande frågan
om boxningens tillåtlighet, att riksdagen
med bifall till motionerna I: 1067
och II: 1233, II: 1226 och II: 1232, samtliga
såvitt nu vore i fråga, samt med
avslag på motionerna 1:1063 och II:
1223, såvitt nu vore i fråga, måtte besluta,
att förbudslagstiftning mot boxning
icke skulle införas;

2) av herr Sjöholm (fp), som ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
B hemställa, beträffande frågan om utformningen
av ett boxningsförbud, att
riksdagen måtte — med förklaring att
riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom propositionen
nr 118 framlagda förslaget till lag om
förbud mot professionell boxning —
med avslag på motionerna 1:1067 och
11:1233, 11:1226 och 11:1232, samtliga
såvitt nu vore i fråga, samt i anledning
av motionerna 1:1063 och II: 1223, såvitt
nu vore i fråga,

dels för sin del antaga förslag till lag
om förbud mot boxning av i reservationen
angiven lydelse, vilket förslag
innebure, att boxningsförbudet skulle
avse all boxning,

dels lämna utan erinran förslaget till
kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Föreliggande utlåtande
från första lagutskottet har avgetts med
anledning av proposition nr 118 i vilken
föreslås förbud mot professionell
boxning.

I jämförelse med flera av de ärenden
som tidigare varit för behandling här i
dag är denna fråga, kan man säga, liten
och oväsentlig. Men den har ändå en
viss principiell betydelse. När man säger
att det är en liten fråga, menar man
väl dock inte därmed förslaget till förbudslagstiftning,
ty en dylik lagstiftning
är ju någonting som tas till när
inte några andra medel hjälper, något
som är behövligt i krissituationer. Litenheten
får väl anses gälla det objekt
som den föreslagna förbudslagstiftningen
riktar sig mot, nämligen yrkesboxningen.

Vid frågans behandling i Nordiska
rådet fanns tillgänglig en statistik från
1965, som visar boxningssportens omfattning
i Norden. Denna statistik, som
även varit underlag för departementets
bedömningar, finns återgiven i propositionen
och visar att sex personer
i vårt land har rätt att delta i professionell
boxning. Tyvärr måste dock
konstateras att inte ens statistiken över
detta ytterst ringa antal boxare är hållbar
i dagsläget. Sedan år 1965 har det
tydligen rasat utför med yrkesboxningen
i landet. I en av motionerna som
väcktes med anledning av propositionen
sägs att en eller högst två personer
ägnar sig åt proffsboxning. Inte heller
det tecknar dock dagssituationen. Vid
den förfrågan som utskottet gjorde hos
Boxningsförbundet och prokommissionen
vid realbehandlingen av propositionen
och motionerna fick vi besked
om att ingen boxare i vårt land för närvarande
innehar licens för yrkesboxning,
och man hade inte heller erfarit
att någon dylik boxare skulle dyka upp
inom den överblickbara framtiden. Det
kan därför helt enkelt konstateras att
den principiellt sett allvarliga lagstiftningsåtgärd
som en förbudslagstiftning
alltid innebär i det här fallet riktar sig
mot vad man skulle kunna kalla en företeelse
som i varje fall för närvarande
inte är tillfinnandes i sinnevärlden.

Vad är då orsaken till detta minskade
intresse för yrkesboxningen? För

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

min del tror jag att inte minst dagstidningarnas
kritiska attityd gentemot
s. k. oarter inom sporten har verkat
dämpande på intresset för densamma.
Och på så sätt är allt gott och väl.

Ett förbud skulle däremot lätt kunna
få en verkan som man inte har räknat
med. Det som är förbjudet brukar vara
alldeles särskilt lockande och intressant,
speciellt om förbudet riktar sig
mot ting som enligt den allmänna folkmeningen
inte är kriminella. Ett isolerat
förbud här skulle mer än väl kunna
tänkas provocera fram deltagare från
vårt land till matcher i grannländerna.
Träningen kan då bedrivas här, varvid
polisen, som förvisso har nödvändigare
saker att syssla med, finge vara med
och kontrollera om träningen bedrivs
professionellt eller amatörmässigt, ty
även yrkesboxarnas träningsmatcher
föreslås falla under förbudsklausulen.

Givetvis går det inte att bagatellisera
de skador som en boxare kan ådra sig
i ringen. Dylika risker följer dock med
all hård tävlingssport. En läkare skrev
häromdagen i en tidning att all idrott
i det här hänseendet är farlig, därför
att de tävlande pressas till att ta ut
sina yttersta krafter. Han förordade
därför i stället endast motionsidrott.
Att tänka sig att unga människor för
skaderiskernas skull skall avstå från
tävlingsidrott i olika former torde dock
vara verklighetsfrämmande. Faror möter
överallt ute i livet. Idrotten är fördenskull
en hård men fostrande skola
som inte minst lär sina elever att med
jämnmod möta såväl segrar som nederlag.

Beträffande riskerna för hjärnskador,
som särskilt påtalas i samband med
boxning, skrev en annan läkare för några
dagar sedan att dylika skador på
grund av alkoholmissbruk har blivit
vanligare och påtagligare alltsedan motboken
togs bort. Fastän skador av alkoholmissbruk
drabbar människor till antal
av helt andra proportioner än skador
till följd av boxning har dock kra -

Ang. förbud mot professionell boxning
vet på förbud som nykterhetspolitiskt
medel numera lagts på hyllan.

Den nordiska läkarkommittén som på
Nordiska rådets uppdrag undersökte
boxningens skadeverkningar för sportens
utövare är egentligen mycket försiktig
när det gäller att bedöma dylika
skador på grund av boxning. Det sägs
sålunda — detta finns återgivet i propositionen
— att de vetenskapliga metoderna
att påvisa hjärnskador är osäkra
och att närmare undersökningar härvidlag
måste bli omfattande, besvärliga
och dyrbara, samtidigt som utsikterna
att nå fruktbara resultat är små. Läkarkommitténs
rapport utmynnar inte heller
i något yrkande på förbud utan i
ett yrkande på förbättrat skydd för
boxarna.

Reservanterna i utskottet tycker inte
att det kan vara angeläget med en förbudslagstiftning.
Det man vill vinna
med ett förbud är redan förverkligat
på så sätt att det för närvarande inte
finns någon yrkesboxare inregistrerad i
landet. Skulle det mot förmodan visa sig
att den professionella boxningen om
några år vaknar till liv och utvecklas
till att bli något av en landsplåga i Norden,
kan det vara motiverat att återkomma
med förslag om förbud och då
helst i samarbete med de övriga nordiska
länderna. Ett bifall till utskottsmajoritetens
förslag i dag synes därför inte
vara motiverat, särskilt som stor risk
föreligger för att ett förbud kan få negativa
verkningar.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1, som är fogad till
detta utlåtande.

I detta anförande instämde herrar
Dahlberg, Paul Jansson, Tage Johansson,
Einar Eriksson, Hansson och Stadling
(samtliga s).

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Boxningens vara eller
inte vara har diskuterats vid skilda tillfällen
här i riksdagen. Jag tror att förs -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
ta gången var år 1924, då en motion
väcktes. Därefter har tid efter annan
dels motionsvägen, dels i form av interpellationer
frågan väckts om boxningens
avskaffande såsom sportgren och
yrkesutövning här i landet.

År 1959 tillsatte regeringen en enmansutredning,
som skulle undersöka
boxningens skadeverkningar. Utredaren,
doktor Naumann, lade fram sitt
betänkande år 1961, vari han konstaterade,
att de medicinska skadorna av
boxningen här i landet inte var av sådan
art att de kunde föranleda ett förbud
i något avseende, varken mot den
amatörmässiga eller mot den professionella
boxningen.

Sedermera har frågan förts upp på
det nordiska planet, och Nordiska rådet
tillsatte år 1963 en läkarkommitté,
som skulle undersöka de medicinska
skadeverkningarna av boxningen. Denna
kommitté har nästan uteslutande
grundat sitt utlåtande på doktor Naumanns
undersökningar därför att —
som kommittén själv framhåller — efter
år 1966 någonting nämnvärt på detta
område inte har inträffat. Läkarkommittén
förklarade enhälligt att det inte
finns anledning att utfärda något boxningsförbud
med hänsyn till de medicinska
skadeverkningarna, även om
dessa i de enskilda fallen kanske kan
vara av betydelse.

Man frågar sig då vad som har hänt
sedan år 1961 när doktor Naumann avlämnade
sitt betänkande. Vad som har
hänt beträffande både den professionella
och den amatörmässiga boxningen
är att de har omgärdats med säkerhetsbestämmelser,
som medfört att skadeverkningarna
har kunna nedbringas.
Därtill kommer att sporten själv har
sanerat sig i olika avseenden.

På sidan 15 i utlåtandet gör utskottet
en del påståenden. Efter ett resonemang
om de rent medicinska skadeverkningarna
säger man: »De övriga ogynnsamma
verkningar som tillskrivs boxningen
— framför allt att den främjar osunda
ekonomiska intressen och utövar en

förråande inverkan — gör sig också
starkt gällande inom yrkesboxningen.»
Detta är faktiskt ett påstående som inte
kan ledas i bevis på något sätt, varken
beträffande de osunda ekonomiska intressena
eller när det gäller yrkesboxningens
förråande inverkan på människorna.

Vidare säger utskottet längre ned i
samma stycke: »I anslutning till de
jämförelser som i motionerna görs med
annan sportutövning eller verksamhet
med avsevärda skaderisker vill utskottet
påpeka att boxningssporten så till
vida är unik att syftet för deltagarna är
att i varje fall tillfälligt skada motståndaren.
» Man vill här påskina att det
endast är boxningen som kan åstadkomma
skador.

Jag har gjort mig besväret att ta reda
på litet grand från övriga sporter hur
det ser ut med skadeverkningarna. Fotbollen
är ju en mycket omhuldad sport
här i landet med många deltagare. Var
tionde fotbollsspelare gick under år
1968 sjukskriven fyra veckor för skador
som han hade fått antingen i
matcher eller under träning. Det betyder
att 290 000 arbetsdagar har försvunnit
på grund av denna sport. Ishockey
är också en sport som kräver sin tribut
i skador av ganska stor omfattning,
framför allt tand- och huvudskador.
Man räknar med att mellan fem och
sex procent av de aktiva ishockeyspelarna
blir utsatta för skador. Även en
sådan relativt, kan man tycka, oskyldig
sport som fäktningen har sina skador
här i landet, både ansiktsskador och
skador på bålen, trots att man har en
fin skyddsutrustning. För att inte tala
om motorsporten, som under år 1968 —
det gäller inte bara motorsporten här
i landet utan den motorsport som över
huvud taget är registrerad ■—- krävde
inte mindre än 41 döda och över hundratalet
invalider.

Vad jag nu anfört talar sitt tydliga
språk när det gäller de risker som är
förenade med dessa olika sporter. Men
det är väl ingen som har kommit på

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

tanken att de därför bör kriminaliseras.

Vi reservanter kan inte finna anledning
till att boxningen och den lilla
yrkesgrupp som det här är fråga om
bör kriminaliseras i förevarande avseende.
Vi finner inte att den föreslagna
lagstiftningen stämmer överens med
svensk uppfattning.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservation 1.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det föreligger här i dag
en ganska ovanlig situation, då jag har
att försvara regeringens proposition
mot utskottets vice ordförande som
förste reservant på avslagslinjen.

Den fråga som nu föreligger har debatterats
i riksdagen så många gånger
ur olika aspekter, att det inte är mycket
mening att här gå in på några
längre utläggningar rörande de skäl
som anförts för och emot ett boxningsförbud.
Jag skall därför bara slå fast
vissa huvudpunkter i frågeställningarna.

Den centrala synpunkten är att boxningen
i princip är en form av misshandel
där de medverkande avsiktligt
försöker tillfoga varandra skada. Frågan
om det är straffbar misshandel eller
ej är i någon mån omtvistad. Det
hänger på i vilken mån ansvar för misshandel
kan anses falla bort genom förhandssamtycke
av den drabbade, och
härutinnan finns inga uttryckliga rättsregler;
det beror väl framför allt på
graden av misshandel.

Genom de utredningar som verkställts
har det numera blivit fullt klarlagt att
de skador, som tillfogats i boxningsmatcher,
är mycket allvarliga. Jag skall
inte trötta med att i detalj återge utredningarnas
resultat, bara sammanfattningsvis
nämna vad som framkommit.

Inte sällan har det förekommit att
skador, åsamkade i boxningsmatch,
omgående eller efter någon tid lett till
döden, och i ett mycket stort antal fall

Ang. förbud mot professionell boxning
har upprepade skador i olika matcher
lett till svårartade kroniska skador.
Man kan ifrågasätta om det inte snarare
är regel än undantag att en boxare
efter en längre karriär inom sporten
uppvisar sådana skador.

Detta skäl är väl, med den dokumentation
som nu föreligger, i och för sig
tillräckligt för att inskrida med förbud
åtminstone mot den professionella boxningen,
där dessa missförhållanden
framträder allra tydligast.

Som ytterligare skäl till förbudet anföres
att de professionella boxningsmatcherna,
med det stora publikintresse
de tilldrar sig, verkar förråande och
drar med sig osunda ekonomiska spekulationer.
Dessa skäl utgör en komplettering
och förstärkning av motiveringen
till förbudet, även om de i och
för sig inte är avgörande.

På motsidan har huvudsakligen anförts
att ett förbud skulle vara ett opåkallat
frihetsintrång och att farhågorna
överdrivits. Det påstås också att boxningen,
i varje fall i den icke professionella
formen, skulle ha en viss positiv
effekt ur uppfostringssynpunkt. Argumenten
är enligt min mening alltför
svaga för att tas på allvar gentemot den
övervägande bevisningen om hälsoriskerna
och de allvarliga skador som boxningen
förorsakar.

Av mer formell natur är argumentet
att man bör avvakta möjligheten till en
samtidig nordisk lagstiftning på detta
område. Här föreligger emellertid en
i mars detta år antagen rekommendation
av Nordiska rådet om lagstiftning
med förbud mot professionell boxning.
Något behov av gemensamt utredningsarbete
föreligger inte och det är all anledning
att varje land särskilt tar upp
frågan. Skulle vi vänta på övriga länder
kunde ett enda lands inställning bli
avgörande för alla de övriga. Dessutom
finns förbudet redan på Island och i
Norge väntas det bli genomfört inom
kort.

Att jämföra boxningen med alkoholmissbruk,
som skett i reservationen,

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
kan visserligen vara bestickande om
man vill illustrera allvaret av de skador
som kan uppkomma, men om man jämför
samhällets åtgärder till motverkande
av skadorna på dessa båda områden
ger detta tal närmast intrycket av argumentnöd.

Beträffande svårigheten att kontrollera
förbudets efterlevnad är det uppenbart
att ett förbud mot professionell
boxning torde höra till de förbud som
man lättast kan kontrollera. Jag är helt
övert3''gad om att förbudet kommer att
bli effektivt, särskilt om det, som nu
föreslås, kommer att träda i kraft vid
en tidpunkt då några professionella
boxare inte finns i landet och matcher
med utländska boxare inte är aktuella.
Jag ser sålunda detta förhållande som
ett tecken på ett gynnsamt tillfälle att
genomföra förbudet.

Jag tycker det kan finnas anledning
att här dra en parallell med lagstiftningens
inställning till dueller. Det må
väl medges att dödsrisken i detta fall
är större än när det gäller boxningen,
men principiellt och i viss mån praktiskt
kan jämförelser göras. Ända till
för några år sedan hade vi här i landet
uttryckligt förbud mot dueller. Detta
lagbud är visserligen nu upphävt genom
den nya brottsbalken, men dueller skulle,
om de kom i fråga, straffas enligt de
allmänna bestämmelserna om straff för
brott mot liv och hälsa. Jag tror inte att
någon vill yrka på ett frisläppande av
det gamla duellinstitutet, som lyckligtvis
inte haft någon större utbredning
här i landet. Duellen, d. v. s. den form
som utkämpades med blanka vapen, har
emellertid utvecklats till en sportgren
— fäktningen — där långtgående säkerhetsåtgärder
vidtagits och vederbörandes
skicklighet noteras genom formella
kriterier.

Det finns enligt min mening anledning
att påpeka att en sådan ordning
i viss mån motsvarar det synsätt som
ligger till grund för propositionen. Det
råa, skadesyftande våldet förbjuds och
kriminaliseras, medan amatörboxning -

en tills vidare tolereras, i förhoppning
att den skall kunna utvecklas i riktning
mot rimlig riskfrihet. Den positiva effekt
som boxningens vänner vill slå
vakt om bör rimligen kunna uppnås
inom andra sportgrenar, mot vilka inte
sådana allvarliga anmärkningar kan
riktas.

Genom vad jag har sagt har jag också
i viss mån berört de reservationsyrkanden
som syftar till att utvidga boxningsförbudet
till att avse även amatörboxningen.
Jag vill gärna medge att
de skäl som här tidigare anförts även
kan åberopas för ett fullständigt förbud.
Vi har emellertid i utskottet ansett
att det kan finans skäl att lämna
vederbörande organisationer tillfälle att
sanera sin sport så att hälsoriskerna
hålls inom snäva gränser. Det måste
också erkännas att argumenten för ett
förbud har väsentligt större slagkraft
när det gäller den professionella boxningen.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan,
som innebär bifall till propositionen.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Första lagutskottets ärade
ordförande tyckte att han befann sig
i en egendomlig situation då han här
hade att försvara en Kungl. Maj:ts proposition.
Jag vill gärna ge herr Alexanderson
den komplimangen att han skötte
sig utmärkt även i den rollen.

När det gäller att förklara hur den
situationen har uppkommit kan vi konstatera
att vi är vana vid att justitiedepartementet
håller en hög arbetstakt
och även en hög reformtakt. Under senare
år har vi därifrån fått många propositioner
av väsentligt innehåll, som
varit till gagn för land och folk. En annan
ärad ledamot av denna kammare,
som även tidigare tillhört regeringen,
har nyligen givit ut en bok. Däri skildras
i olika avsnitt arbetet inom regeringen
och någon har sagt att detta är

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

ett av de få litterära verk som ger någon
dylik insyn. I en passus i boken
sägs att i departement som verkligen
lägger an på att göra någonting och
som har högt varv på sitt arbete riskerar
man att det ibland kommer fram
saker som kan bli föremål för kritik.
Jag skulle nog vilja säga att det i detta
fall har kommit en proposition som
det kan råda delade meningar om. Det
är kanske i viss mån en förklaring till
att herr Alexanderson har kommit i
denna position.

Herr Alexanderson menade att det
var ett gynnsamt tillfälle att genomföra
förbud nu när vi inte har någon boxningsidol
i landet. I annat fall skulle
det inte ha varit lika lätt att få opinionen
med sig. Men samtidigt kan man
säga att vi i den situationen bör vänta
och se hur utvecklingen går. Det kan
mycket väl hända att ett förbud skulle
få motsatt verkan mot vad som avses,
vilket jag även nämnde i mitt tidigare
inlägg.

Sedan ansåg herr Alexanderson att
reservanterna hade argumentnöd. Jag
skulle gärna vilja kvittera den artigheten.
När herr Alexanderson drar in
duellerna i detta sammanhang måste
det vara brist på argument på utskottets
sida.

Detta allmänna talesätt att boxningen
är en sportgren där allt går ut på att
skada motståndaren är väl en s. k. sanning
med modifikation. En boxare vill
liksom alla andra som deltar i en
idrottstävling vinna. Det kan hända att
två pojkar som är de allra bästa kamrater
går en match, men ingen vill väl
påstå att de syftar till att skada varandra.
Man brukar säga att om ett tvivelaktigt
påstående upprepas tillräckligt
ofta av tillräckligt många, kan det
bli något av en sanning, och det är väl
tillämpligt i detta fall. Även i ett fält
med 1 500-meterslöpare försöker deltagarna
»rycka» och pumpa luften ur
varandra, men ingen vill väl fördenskull
påstå att de försöker skada varandra.

Ang. förbud mot professionell boxning
De synpunkter herr Alexanderson
har anfört påverkar inte mitt ställningstagande,
och jag ber alltså att ännu en
gång få yrka bifall till reservation 1.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Då jag deltagit i lagutskottets
behandling av detta ärende
skall jag också be att få säga några ord.
Jag kommer därvid att nästan helt uppehålla
mig vid den professionella boxningen.

Som här tidigare framhållits har frågan
om förhud mot denna form av boxning
varit uppe i riksdagen upprepade
gånger, senast i fjol. Motioner i ärendet
har emellertid avvisats med den
motiveringen att vi borde avvakta boxningsifrågans
behandling i Nordiska rådet.
Nu har Nordiska rådet, som vi hört,
vid sin session i mars i år antagit en
rekommendation till regeringarna i
Danmark, Finland, Norge och Sverige
om införande av förbud mot professionell
boxning. Island berörs ej, då
där alltsedan år 1956 råder förbud mot
all boxning.

Situationen här i riksdagen är alltså
nu en annan än tidigare år, och detta
främst därigenom att vi nu för första
gången har att behandla en proposition,
ett regeringsförslag om införande av
förbud mot professionell boxning.

Låt mig omedelbart säga att jag anser
regeringsförslaget väl underbyggt. Det
utredningsmaterial som här presenteras
visar med full klarhet att främst de
medicinska skadeverkningarna av
proffsboxningen är så allvarliga att de
väl motiverar ett förbud. Från flera
håll understrykes dess förråande inverkan,
dess andel i den skrämmande
våldsmentalitet som vi ofta påträffar i
vårt samhälle.

Av propositionen framgår i fråga om
departementspromemorians förslag om
förbud mot professionell boxning att
samtliga remissinstanser utom en tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan
erinran. Den enda avvikande remissin -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
stansen är Svenska boxningsförbundet
som — vilket bör observeras — avstått
från att yttra sig på denna punkt. Såvitt
jag kan finna har alltså ingen remissinstans,
inte ens Svenska boxningsförbundet,
uttalat sig mot det föreslagna
förbudet. Vad Riksidrottsförbundet
beträffar har det för sin del meddelat
att ett förbud mot proffsboxning inte
strider mot de intressen som förbundet
har att företräda. Vi känner alla dessa
intressen: idrott åt alla, till gagn för
folkhälsan.

Bland remissinstanserna i övrigt må
här endast nämnas rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen och länsstyrelserna i
Stockholms län och Göteborgs och Bohus
län, vilka alltså i likhet med samtliga
övriga remissinstanser tillstyrkt
förslaget om förbud mot proffsboxning.

Det vore lyckligt om vi här i kammaren
vår vana trogna kunde diskutera
även denna fråga lugnt och avdramatiserat
och utan för mycket känslosvall
i någondera riktningen.

Själv avstår jag från alla bloddrypande
skildringar från boxningsringarna.
Jag vill bara nämna några kalla siffror.
Före 1966 hade cirka 300 hjärnskador
i anslutning till boxningsmatcher lett
till döden. Dessutom är det enligt utredningen
en klinisk erfarenhet att det
efter allvarliga akuta hjärnskador kan
uppstå psykiska defekter som är svåra
att påvisa med allmänna testmetoder,
men som framför allt visar sig genom
individens bristande sociala anpassning.
De kan förekomma i olika sporter,
men aldrig tillnärmelsevis i samma
utsträckning som i boxning. Till skillnad
från andra idrotter går man i boxning
in för att skada sin motståndare
och man anses ha den största framgången
om man lyckas slå ned honom
och göra honom stridsoduglig.

Jag konstaterar att numera föreligger
sådant utredningsmaterial att jag
omöjligen kan motsätta mig ett av
många efterlyst, av nästan samtliga remissinstanser
tillstyrkt regeringsförslag
om förbud mot proffsboxningen i

vårt land. Vidare vill jag understryka
att utskottets förslag är helt i linje med
riksdagens beslut 1967. Kamrarna godkände
då första lagutskottets utlåtande
nr 23, vari uttalades att det var ägnat
att inge starka betänkligheter att
tillåta sådana integritetskränkningar
som kan leda till allvarliga, kanske livshotande
skador. Om det kunde konstateras
att risk för skada av sådant slag
normalt föreligger i samband med boxning
eller vissa former därav syntes ett
ingripande från samhällets sida ej kunna
underlåtas.

Utredningen har nu i fråga om proffsboxningen
utvisat att sådan risk föreligger,
och riksdagen bör därför i konsekvens
med sitt tidigare ställningstagande
förbjuda denna form av boxning.

Herr talman! I princip är jag inte
vän av förbud utan av största möjliga
frihet i olika sammanhang. Här föreligger
emellertid utomordentligt starka
skäl för ett förbud, varför jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häri instämde fröken Stenberg (m).

Herr KLING (s):

Herr talman! Eftersom jag har skrivit
under det regeringsförslag som kammaren
nu behandlar är det kanske på
sin plats att jag tar till orda i debatten.
Det är, herr talman, på sätt och vis ett
jungfrutal, eftersom jag efter nästan
åtta år som ledamot av riksdagen nu
för första gången har startat från min
egen bänk och inte från statsrådsbänken.
Trots detta skall jag försöka att
inte bli alltför långrandig och inte gå
alltför många ronder i denna match.

Skulle jag själv ha fått välja, skulle
jag för övrigt ha valt ett trevligare ämne
att jungfrutala om än denna sorglustiga
fråga, där sakskäl tycks ha så
svårt att tränga igenom.

Som jag har framhållit i propositionen
är det numera helt klarlagt att boxningen
— och i all synnerhet proffsboxningen
— medför allvarliga hälsorisker
för utövarna av denna hittills

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

legaliserade misshandel och att dessa
skadeverkningar är allvarligare än man
tidigare hade anledning att räkna med.

Huvudreservanterna har försökt anlägga
principiella synpunkter på frågan
om förbud i en eller annan form
mot boxningen. Man har sagt att skaderiskerna
begränsar sig till utövarna
själva och att skadeverkningarna inom
boxningen »bevisligen» skulle vara
mindre än inom åtskilliga andra sportgrenar.
Vi har hört det upprepas i dag
från denna talarstol.

Men här har reservanterna, herr talman,
förbisett ett mycket tungt vägande
faktum av principiell art. Utövandet av
boxningen går ju ut på att tillfoga motståndaren
allvarliga skador och helst
att slå honom medvetslös för kortare
eller längre tid. Vi vet numera att varje
slag mot ansiktet kan medföra hjärnskador.
Något sådant förekommer inte
avsiktligen inom annan sport. Även om
vissa sportgrenar ibland utsätter utövare
och åskådare för risker, så är det
dock inte syftet med sporten, i motsats
till vad fallet är när det gäller boxningen.
Ett konsekvent fullföljande av de
försök till principiellt resonemang som
reservanterna framlagt skulle, herr talman,
som herr Alexanderson redan
framhållit leda till att dueller åter skulle
bli tillåtna i detta land. Det skulle
verkligen vara intressant att få uppleva
om reservanterna och de som instämmer
med dem vill ta konsekvenserna
av sitt s. k. principresonemang och vid
nästa års riksdag motionera om att
dueller skall tillåtas.

Jag anser också att reservanterna har
försökt förringa boxningens skadeverkningar.
Om de inte har känt sig övertygade
av den bevisning i det hänseendet
som har lagts fram i propositionen
och dess bakgrundsmaterial, skulle jag
vilja rekommendera dem att göra ett
försök att få se det reportage som TV
för några år sedan visade om det tillstånd
vari flertalet av våra gamla s. k.
ringrävar nu befinner sig. Det var,
herr talman, ett skakande och samti 6

Första kammarens protokoll 1969. Nr 38

Ang. förbud mot professionell boxning
digt gripande program, som fullständigt
övertygade mig om att åtminstone
de värsta formerna av detta slag av
misshandel måste förbjudas.

Samtidigt som jag tackar min bänkkamrat
Erik Svedberg för vänligheten
att ge justitiedepartementet en komplimang
för att det under årens lopp har
kunnat lägga fram allvarligt och långt
syftande förslag för riksdagen, vill jag
opponera mig mot hans yttrande att vi
inte hade funderat så mycket på det
föreliggande förslaget. Jo, herr talman,
ända sedan jag såg det TV-program som
jag nyss nämnde har jag varit fullständigt
övertygad om att det var min plikt
att göra vad jag kunde för att förbjuda
professionell boxning. Den som har sett
detta program kan inte rösta med reservanterna.

Den anmälan till JO som har gjorts
mot mig bär vittnesbörd om att också
de som till synes har utövat professionell
boxning utan att ha fått skador
dock har drabbats av denna utövning
på ett sådant sätt som endast kan tillskrivas
deras tidigare yrkesverksamhet.

Herr talman! Jag är därmed inne på
reservanternas andra huvudskäl mot
ett förbud mot professionell boxning,
nämligen att den för närvarande är av
»ytterst ringa omfattning», och att det
för närvarande icke skulle finnas någon
aktiv professionell boxare i vårt
land. Efter den JO-anmälan jag nyss
berörde behöver jag inte orda mycket
om detta argument. Anmälan grundas
ju på att jag skulle ha försummat att
remittera lagförslaget till utövarna av
professionell boxning i vårt land. I en
intervju med anledning av denna anmälan
har en professionell boxare uttalat
att han, om lagförslaget, som han
förmodar, går igenom, måste välja nytt
yrke.

Reservanterna har också talat om att
kontrollen av efterlevnaden av ett förbud
skulle erbjuda särskilda svårigheter.
De har därvid uppenbarligen tänkt
på vad som hände här i landet under
1920-talet. Men, herr talman, de har

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
helt förbisett att det förslag till lagstiftning
som propositionen innehåller och
som också har tillstyrkts av utskottsmajoriteten
är av en helt annan konstruktion
än de bestämmelser man då
försökte använda mot denna hantering.

Visserligen är det beklagligt att inte
alla de övriga nordiska länderna är
beredda att omedelbart följa det isländska
exemplet och nu genomföra en
förbudslagstiftning på detta område,
men det bör som tidigare talare har
framhållit inte hindra oss från att
handla. Det har visat sig att det även
utan inhemska s. k. förmågor går att
göra sig stora pengar på denna hantering,
som enbart går ut på rå misshandel.

Herr talman! Jag slutar mitt anförande
med att för första gången i denna
kammare framställa ett yrkande. Jag
anhåller om bifall till första lagutskottets
hemställan.

I detta yttrande instämde herr Per
Jacobsson (fp), fru Wallentheim (s)
samt herrar Nils-Eric Gustafsson (ep),
Axelson (fp) och Skärman (fp).

Herr KARLSSON, HELGE, (s) kort
genmäle:

Herr talman! I sitt anförande åberopade
herr Schött remissinstanser som
yttrat sig över denna proposition.

Det är riktigt som herr Schött säger
att de flesta av remissinstanserna tillstyrkt
förbudet mot professionell boxning
eller amatörboxning. Han glömde
dock att nämna vilka remissinstanserna
var och vilken betydelse man kan tillmäta
desamma. Låt mig bara nämna att
Cykel- och sporthandlarförbundet också
har avstyrkt den professionella boxningen,
vad nu det förbundet har för
kompetens att yttra sig i denna fråga.
Jag vill dock understryka att vissa remissinstanser
har betydelse. Men, herr
Schött, det var ändå den nordiska läkarkommittén,
på vars utlåtande man
grundat propositionen, som sade att
den inte funnit någon anledning till att

för närvarande införa förbud. Den nordiska
läkarkommittén var medveten om
att skadorna kan vara allvarliga. Man
håller emellertid på att sanera inom
denna sport.

Herr Schött åberopade också, vilket
även sägs i propositionen, att det inträffat
300 dödsfall under den tid man
gjort registreringar. Av dessa har två
inträffat här i landet. Det är beklagligt,
men sådant händer, och det händer
även inom andra sportgrenar.

Jag vill också beröra ett annat förhållande:
Det rör sig om statistik för
1968, där ett schweiziskt försäkringsbolag
gjort en utredning om skadebelopp
som man utbetalat under 1968.
Där sägs att försäkringsbolaget utbetalat
20 miljoner i skadestånd för 1 500
skador, varav över 100 med invaliditet
och tio med dödsfall som följd. Det
gällde emellertid inte boxning, herr
Schött, utan det gällde skidåkning. Så
kan det tyvärr gå, det är inte riskfritt
att utöva någon sport.

Herr Kling rekommenderar riksdagens
ledamöter att titta på det TV-program
som visade skadeverkningar av
boxning. Jag tror att de flesta har sett
detta program. Vi bör emellertid vara
medvetna om att vad läkarkommittén
och remissinstanserna yttrat sig om är
de skadeverkningar som inträffade innan
säkerhetsbestämmelserna skärptes
för både amatörboxningen och den professionella
boxningen.

Jag förstår inte hur herr Kling eller
någon annan kan dra paralleller mellan
dueller och boxning. Det är markanta
skillnader mellan dessa båda. Boxning
försöker man omgärda med vissa säkerhetsbestämmelser
för att inte skadorna
skall bli alltför allvarliga, men när det
gäller dueller gör man tvärtom. Då förser
man sig antingen med skjutvapen
eller med stickvapen för att skadorna
skall bli så grava som möjligt. Här föreligger
alltså en väsentlig skillnad.

Vad sedan gäller kontrollen av efterlevnaden
av ett eventuellt förbud kritiserade
herr Kling reservanternas ställ -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

ningstagande. Vi läser bara vad som
sagts i utskottsutlåtandet i detta avseende.
Man beklagar att det tyvärr är så
att det föreligger vissa svårigheter att
utöva kontroll. Med den skrivning som
finns i lagtexten måste det vara svårt
att utöva kontroll. Det sägs i lagtexten
att en professionell boxare inte får träna
med sparringpartner, tv i så fall är
han kriminell och skall bestraffas. Däremot
får en amatörboxare göra detta.
Nu är det väl känt att både amatörboxare
och professionella boxare under
träningspassen har underlivsskydd,
tandskydd och huvudskydd. Förhållandena
är alltså helt likartade. Hur man
i detta avseende skall kunna skilja på
om det är en amatörboxare eller en
prisboxare kan jag inte förstå.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservation 1.

Herr SCHÖTT (m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson förebrådde
mig att jag inte nämnde vilka
som fått yttra sig över departementspromemorian.
Yttranden har avgivits
av riksåklagaren, hovrätten över Skåne
och Blekinge, rikspolisstyrelsen, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Stockholms
län och i Göteborgs och Bohus län,
idrottsutredningen, Sveriges riksidrottsförbund,
Svenska boxningsförbundet
samt Cykel- och sporthandlarnas riksförbund.
Socialstyrelsen har vid sitt
yttrande fogat ett utlåtande av professorerna
Eric Kugelberg och Gösta Rylander
samt docenten Boris Silfverskiöld.
Länsstyrelserna har bifogat yttranden
från länsläkarna i vederbörande
län. Jag kan endast än en gång upprepa
att ingen av remissinstanserna
har motsatt sig ett förbud.

När det gäller den medicinska sidan
av saken vet jag att det på talarlistan
finns de som närmare kommer att utveckla
den. För mig är det alldeles obegripligt
att herr Helge Karlsson alltjämt
kan göra jämförelser med andra
idrotter. Jag vill understryka vad herr

Ang. förbud mot professionell boxning
Kling tidigare framhöll. Inom andra
idrotter är syftet absolut icke att skada
motståndaren, men i boxning skall man
om möjligt göra honom alldeles försvarslös.

Vad hade Cykel- och sporthandlarnas
riksförbund att säga i saken? Ja, de
har kontakt med boxningsklubbarna
och utövarna av boxningssporten. För
mig förefaller det inte onaturligt att
förbundet har fått avge ett yttrande.

Jag ber att än en gäng få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Reservanterna menar
nog inte att man inom departementet
inte skulle ha funderat på den här saken.
Vad vi menar och vad som kommer
fram i reservationen är att man
inte riktigt har följt utvecklingen på
detta område. I propositionen visas en
statistik från år 1965, som har varit
underlag för Nordiska rådets behandling
av detta ärende. Statistiken visar
att det finns sex aktiva yrkesboxare i
landet.

Jag nämnde förut att utskottet vid
realbehandlingen av propositionen och
motionerna gjort en förfrågan hos
Svenska boxningsförbundet och prokommissionen
och fått till svar att det
för närvarande inte finns någon yrkesboxare
med licens i landet. Man räknade
inte heller med att någon inom den
framtid man kunde överblicka skulle
försöka få en sådan licens.

Kanske är det så att intresset för yrkesboxningen
håller på att avta. Varför
då inte dröja ett slag och se hur det utvecklas.
Ett förbud skulle kunna få den
verkan att många unga pojker började
intressera sig för proffsboxning. Förhudslagstiftning
brukar i vissa fall få
en sådan verkan. Det skulle kunna leda
till att träningen bedrevs här, varvid
polisen finge ha uppsikt över hur det
går till, och att matcherna sedan skulle
gå i grannländerna.

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
Det hade varit en styrka för propositionen
om det hade gått att genomföra
ett samarbete med de övriga nordiska
länderna. Syftet med Nordiska rådets
arbete är väl att besluten skall fattas
i samarbete. Annars kan det som i detta
fall — leda till att en förbudslagstiftning
inte har något värde utan tvärtom
kan bli till skada.

Herr KLING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Helge Karlsson
försöker fortfarande att få kammarens
ledamöter att förbise att själva syftet
med boxningssporten är att tillfoga en
medmänniska skador. Det är alltså ett
avsiktligt skadande av andra människor
som försiggår i ringen. Vi vet numera
att varje slag mot huvudet medför
en svårare eller lättare hjärnskakning.
Vi vet också att upprepade sådana
hjärnskakningar kan leda till bestående
men och många gånger till döden.
Herr Karlsson säger att man genom
särskilda säkerhetsföreskrifter försöker
se till att skadorna blir så lindriga som
möjligt. Men skall det, herr talman, vara
tillåtet att mot betalning tillfoga
medmänniskor skador, även om de som
har ekonomiska intressen i denna
hantering försöker att göra skadorna
så lindriga som möjligt, som det heter?

Till herr Svedberg skulle jag vilja
säga att skadorna minsann inte blivit
mindre under de år som har gått sedan
statistiken publicerades. Snart nog varje
månad ser man en tidningsnotis att
en proffsboxare någonstans i världen
har dött i ringen eller i omklädningsrummet.
Att vi för närvarande inte har
några lysande s. k. stjärnor på detta
område spelar inte någon roll enligt
min mening. Det har ju visat sig att
även utan svenska stjärnor kan de som
vill tjäna pengar på denna hantering
locka hit utlänningar som här i Sverige
skall utsättas för legaliserad misshandel
för att dessa s. k. promotors skall
tjäna pengar. Skall vi verkligen tillåta
det?

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Talesmännen för reservation
1 har genomgående talat om
boxning och inte om professionell boxning.
Även om det är oklart hur pass
representativt första lagutskottet är i
denna fråga, torde det dock vara helt
klart att striden kommer att stå mellan
bifall till och avslag på Kungl. Maj:ts
proposition. Frågan gäller alltså i realiteten
den professionella boxningen —
det kan vara skäl att poängtera den saken.

Jag har vid läsningen av reservanternas
yttrande tyckt mig kunna urskilja
sju olika argument till försvar för deras
ställningstagande.

Det första, och uppenbarligen enligt
deras mening det starkaste, utgör påståendet
att skaderiskerna är större i
andra sportgrenar. Det har här i debatten
av flera talare påvisats hur orimlig
den jämförelsen är. Jag skall därför
inte närmare utveckla den saken.

Reservanterna tillbakavisar påståendet
att osunda ekonomiska intressen
skulle göra sig gällande inom yrkesboxningen
mer än inom andra sportgrenar.
Frågan huruvida de ekonomiska intressena
skall betraktas som sunda eller
inte, är självfallet en fråga om värderingar.
Ingen lär dock kunna förneka
att stora ekonomiska intressen är involverade
i proffsboxningen — det är ju
de ekonomiska intressena som framför
allt skiljer professionell idrott från amatörmässig
idrott. Personligen kan jag
inte tycka annat än att den kommersialism
som går ut på att tjäna grova pengar
på att anordna och att delta i proffsgalor
i sig själv är osund.

Det argument mot boxningen som för
många är det starkaste, nämligen att
den verkar förråande, avfärdas av reservanterna
högst lättvindigt. Man förnekar
visserligen inte att det kan finnas
en sådan inverkan, men man anser den
vara begränsad, »i vart fall i jämförelse
med påverkan genom olika massmedia».
Denna argumentation är egentligen
ganska fantastisk. Det förhållandet att

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

vi anser yttrande- och tryckfriheten så
väsentlig att vi vill hävda den även till
priset av allsköns dålig litteratur och
den förråande inverkan den kan ha i
olika avseenden, skulle alltså medföra
att vi inte kan förbjuda professionell
boxning. Man skall uppenbarligen inte
kunna avskaffa något ont, om man inte
samtidigt kan avskaffa allt ont. Det är
ju den tanke som ligger bakom reservanternas
resonemang.

Reservanterna ifrågasätter om det
över huvud är möjligt att påvisa att
boxningen har en förråande inverkan.
Jag delar den uppfattningen. Det lär
vara praktiskt taget omöjligt att ge vetenskapligt
hållbara bevis. Den forskning
som har gällt påverkan av film har
visat hur svårt det är att verkligen påvisa
direkta effekter, i varje fall långtidseffekter.
Men det förhållandet att
man inte kan framlägga klara bevis för
att boxningen har en förråande inverkan
berättigar verkligen inte till den
slutsatsen att ingen sådan föreligger.
Det lär räcka med att leva sig in i vad
det hela faktiskt går ut på och vad kombattanterna
faktiskt har för sig i boxningsringen
för att inse, att den glorifiering
av aggressivitet, styrka och våld
— låt vara kanaliserad i reglerade former
— som hör samman med boxningen
rimligtvis måste ha negativa effekter,
nota bene om man vill att samlevnaden
människor emellan skall vara fri
från våld och att barn och ungdom skall
lära sig att omfatta den värderingen.

Reservanternas fjärde bastion i argumentationen
mot en lagstiftning mot
proffsboxning förefaller mer än lovligt
svag. Eftersom det för närvarande inte
finns någon aktiv professionell boxare
i vårt land, skulle ett förbud framstå
som en »omotiverad speciallagstiftning
riktad mot en företeelse som inte existerar
i dagens samhälle». Skulle en sådan
princip tillämpas i lagstiftningen,
skulle de mest befängda följder kunna
uppstå. Man torde tvärtom kunna påstå,
att det nu är ett ovanligt lämpligt
tillfälle att införa ett förbud, då ingen

Ang. förbud mot professionell boxning
enskild person kan bli ekonomiskt lidande.

Ett förbud skulle därjämte kunna leda
till en »icke önskad nimbus» och ett
ökat intresse för proffsboxningen, heter
det vidare i reservanternas yttrande.
Det påståendet torde utan vidare kunna
avfärdas såsom rent nonsens. Samma
omdöme förefaller mig nästa argument
vara värt. Ett förbud skulle leda till ökat
intresse och ge upphov till en smygverksamhet
utanför myndigheternas kontroll.
Hur skall man kunna anordna
proffsgalor i smyg? Tanken faller på
sin egen orimlighet.

Såsom ännu ett skäl mot införande
av förbud anför reservanterna det förhållandet
att en svensk proffsboxare
kan deltaga i matcher i något av våra
grannländer. Effekten av ett förbud
skulle därmed bli synnerligen begränsad,
menar man. Den invändningen har
knappast något värde. Det väsentliga är
ju att proffsboxningen upphör inom
vårt eget lands gränser. Situationen är
ju densamma på många andra områden
inom rättsväsendet. Det förhållandet att
en svensk medborgare kan fara utomlands
och där köra bil utan att iaktta
alla de trafikbestämmelser som gäller i
Sverige utgör inte något skäl till att vi
inte skall reglera trafiken på våra egna
vägar. Detta resonemang visar dessutom
att reservanterna inte har förstått eller
velat förstå vad som är det väsentliga,
nämligen att ett förbud speglar en förändrad
syn på våldsinslagen i vårt samhälle
och en mera humaniserad syn på
relationerna människorna emellan.

Reservanterna har intagit en klart defensiv
hållning i sin argumentation. De
har haft det utgångsläget att de bara har
kunnat färsvara något bestående, och
de har helt och hållet avstått från att
prestera något skäl för den professionella
boxningen. Man får väl tolka detta
på så sätt, att de inte har kunnat finna
något positivt skäl värt att nämnas. Men
låt oss göra det tankeexperimentet att
frågan inte hade gällt avskaffandet av
proffsboxningen utan i stället införan -

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
det av den. Vilka skäl skulle då ha kunnat
anföras?

Såvitt jag kan förstå finns inga andra
skäl än följande två: dels är det möjligheten
för vissa enskilda personer att
tjäna pengar genom att deltaga i och
anordna boxningsmatcher, dels är det
möjligheten för allmänheten att såsom
åskådare få uppleva spänning och
raffel. Ingetdera av dessa skäl har enligt
min mening någon tyngd. Vi har
nu helt andra möjligheter att uppleva
spännande arenaidrotter än på Harry
Perssons, Olle Tandbergs och Ingemar
Johanssons tid. Utbudet av idrottsevenemang
har ökat betydligt genom tillkomsten
av idrottshallar och isbanor.
Möjligheterna att som åskådare uppleva
idrott har dessutom ökat mycket kraftigt
genom utbyggnaden av verksamheten
i radio och TV, som ju därjämte bjuder
mycket av underhållning och förströelse
med spännande inslag. Vi klarar
oss gott utan den pugilistiska proffscirkusen.

Skulle det verkligen finnas ytterligare
faktiska skäl för den professionella boxningen,
bör de presenteras här. I reservationen
finns inget att hämta, och ännu
har inget framkommit i denna debatt.

Genomgången av reservanternas försvar
för den professionella boxningen
visar att argumenten är av negativ art
och därtill svaga och i vissa fall helt
utan värde. Vilka positiva skäl finns då
för att införa ett förbud? Dessa finns
utförligt redovisade såväl i propositionen
som i utskottets utlåtande med de
hänvisningar som där finns till den
Naumannska utredningen »Boxningssportens
skadeverkningar» från år 1961
och Nordiska rådets läkarrapport från
1967. Jag kan därför fatta mig kort.

Ingen kan förneka att boxningen
medför medicinska skadeverkningar.
Även reservanterna erkänner detta och
förklarar till yttermera visso att skadeverkningarna
»sannolikt är större än
vad man tidigare i allmänhet föreställt
sig». Det är visserligen naturligt att man

ser dödsfallen och de mer eller mindre
invalidiserande skadorna ur den enskilde
boxarens och hans familjs synvinkel,
men det finns också en annan
aspekt som förtjänar uppmärksamhet,
nämligen frågan om hur de knappa medicinska
resurserna skall utnyttjas på
bästa sätt i ett samhälle. Både den
svenska utredningen och den nordiska
läkarkommitténs rapport ger en antydan
om vilket slöseri som förekommit
med såväl vård och undersökningar
som forskning. I den nordiska läkarkommittén
medverkade elva medicinska
experter, och tittar man dessutom i
litteraturförteckningarna, får man en
god uppfattning om vilken omfattande
forskning som bedrivits på detta område.
Det finns verkligen angelägnare
ting för våra läkare och forskare att
syssla med.

Det för mig viktigaste skälet till att
yrka bifall till utskottets hemställan är
dock att ett förbud mot professionell
boxning innebär ett fördömande av
våldet i en av de mest anstötliga formerna.
Det skulle utgöra ett betydelsefullt
steg i en utveckling i humaniserande
och kultiverande riktning i vårt
samhälle. Ett förbud mot professionell
boxning skulle få en opinionsbildande
effekt av stor betydelse.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till första lagutskottets hemställan.

Herr KARLSSON, HELGE, (s) kort
genmäle:

Herr talman, kammarledamöter! Ett
mycket kort inlägg.

Jag kan inte underlåta att bemöta en
del av de påståenden som herr Richardson
gjorde.

Han tog återigen upp de osunda ekonomiska
intressen som skulle finnas i
den professionella boxningen. Visst
finns det ekonomiska intressen i denna,
och det har vi reservanter inte förnekat.
Men, herr Richardson, dra en
gräns mellan amatörismen och profes -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

sionalismen i detta avseende! Vi kan
dagligen läsa i tidningarna om transfersummor
för exempelvis fotbollsspelare,
när den ena klubben bjuder över
den andra. Är detta sunda eller osunda
ekonomiska intressen i samband med
sport?

Dessutom talade herr Richardson om
proffsboxningens förråande inverkan.
Hur är det i verkligheten med den vid
en närmare granskning? Kan det vara
förråande om 15 000 eller 20 000 människor
en gång om året eller en gång
vartannat år har möjlighet att se en
professionell boxningsmatoh här? Ställ
detta i jämförelse med all den smörja
som visas i TV, på våra biodukar och
annorstädes. Jag tror inte att boxningen
har någon som helst förråande inverkan
på människorna.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Den här matchen har
val snart pågått i 15 ronder, och de
agerande börjar bli litet trötta. Någon
utslagning har inte skett ännu, vilket
tyder på att de förberett sig noga och
befinner sig i god kondition.

Vad herr Richardson sade har ju bemötts
av tidigare talare, senast av herr
Helge Karlsson. Med anledning av vad
herr Richardson sade om att det inte
finns några skäl för att gå in för proffsboxning
vill jag endast säga att det inte
heller finns några skäl för förbud, då
faktiskt ingen för närvarande utövar
professionell boxning i Sverige.

För min del vill jag deklarera att jag,
trots att jag motionerat om avslag på
propositionen om förbud mot professionell
boxning, inte är någon älskare av
boxningen som sådan, och detta gäller
såväl proffsboxning som amatörboxning.
Jag tycker inte heller om proffsbrottning,
hästkapplöpningar — speciellt
då fälttävlan — ja, inte heller om
hundkapplöpningar, rugby, judo eller
motortävlingar. Förråande inslag kan
förekomma inom olika sporter, och regelrätta
slagsmål är inte ovanliga i vare

Ang. förbud mot professionell boxning
sig ishockey eller fotboll. Ojustheter
förekommer tyvärr också i andra
idrottsgrenar där man försöker skada
sin motståndare. Det är klart att man
reagerar mot sådana osunda tendenser
just inom idrotten, som skall vara förbrödrande
mellan ungdom, oavsett ras
och nationalitet. Men därifrån och till
ett förbud är steget långt.

Jag undrar var man skulle hamna,
om man skulle förbjuda allt som man
tycker illa om. I stället bör man där så
erfordras skärpa regler och säkerhetsbestämmelser
samt genom uppfostran
få bukt med sportens avarter. De få i
vårt land som ägnar sig åt professionell
boxning vet vad det är fråga om, vilka
risker som är förknippade därmed, och
det är hela tiden fråga om ett frivilligt
åtagande.

Den nordiska kommitté, som tidigare
har relaterats här, bestående av medicinskt
sakkunniga, och som noga undersökt
boxningens skadeverkningar,
ansåg inte hälsoriskerna så stora att
man ville yrka på ett förbud. Kommittén
föreslog i stället nya säkerhetsföreskrifter
varigenom boxningsskadorna
skulle minskas.

Det bör, som vi framhåller i vår motion,
vara rimligt att innan man tillgriper
förbudslagstiftning först pröva
möjligheten att på nordisk basis göra
en översyn av ifrågavarande bestämmelser
och därmed få en önskvärd effekt
i hela Norden och beträffande all
boxning.

Vi tror inte heller att boxningen skulle
försvinna i och med ett förbud. Utsikterna
för en gemensam nordisk förbudslagstiftning
anses tämligen små.
Under sådana förhållanden kan ju våra
svenska boxare fortsätta träningen här
hemma — hoppa rep får man visst
göra även i fortsättningen — och sedan
tävla i de andra länderna. Då är det
bättre att de får boxas inom landet under
kontroll av prokommissionen och
under läkaruppsikt och gärna under
skärpta säkerhetsbestämmelser. Om de
tvingas att söka sig till andra länder,

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
går de kanske miste om detta skydd och
utsätts för större risker.

I ett par andra motioner i denna fråga
nämns alkoholskadorna, som är av
en helt annan storleksordning än boxningens
skadeverkningar.

Jag tror att det är bättre att slagsmål
får ske inom rep och under uppsikt
än på gator och i trappuppgångar,
där oskyldiga oftast drabbas. Man skall
inte frånkänna boxningen dess uppfostrande
och fysiskt stärkande värde,
vilket professor Rylander har framhållit.
Många får genom denna sport sitt
aktivitetsbehov uppfyllt och utlopp för
en inneboende aggression.

Till sist vill jag bara säga att det förefaller
onödigt att kriminalisera proffsboxningen,
som utövas av så få, i en
tid då man strävar efter att förenkla
brottslagstiftningen och avkriminalisera
de mera bagatellartade förseelserna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 1 av herr Erik Svedberg
m. fl.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag känner mig naturligtvis
här som sparv i tranedans, och
även om det mesta är sagt av vad jag
tänkt säga vill jag i alla fall anföra ett
par synpunkter av den anledningen att
jag står som motionär i anslutning till
den proposition som är framlagd.

Jag må säga att jag har svårt att föreställa
mig att inte första kammarens ledamöter
har tagit intryck av de argument
som har framförts av dem som
vill införa förbud mot proffsboxning
under alla de år då denna fråga har
diskuterats i ett annat sammanhang,
nämligen då vi diskuterat fördelningen
av idrottspengarna. Det är dock alldeles
tydligt att det undgått en del av
kammarens ledamöter. Jag medger att
jag kommer att upprepa en hel del av
vad andra sagt, men jag ämnar göra det
i alla fall, för att rädda mitt samvete.

Dessa s. k. idrottsmän — man kan
inte säga idrottsmän utan får säga s. k.

idrottsmän — som ägnar sig åt boxning
riskerar att åsamka sig själva och dem
de boxas med hjärnskador av kronisk
natur. Jag tror heller inte att någon
kan betvivla att hanteringen har en förråande
inverkan på både utövare och
åskådare.

Ett slagsmål i en ring, begapat av tusentals
betalande åskådare, bör lagenligt
ställas i paritet med ett slagsmål
utom en ring. Så blir inte fallet med
nu föreslagen lagstiftning. För det ena
får den som utövar det legaliserade
slagsmålet uppbära stora pengar. För
det andra får han större eller mindre
straff, antingen böter eller fängelse.
Detta kan inte vara rimligt. Bara för
att ett slagsmål kallas idrott tillåts det.

Det minst sagt osunda ekonomiska
intresse som omger boxningen är ytterligare
ett argument för att förbjuda den.
Jag skulle vilja ifrågasätta om någon
verkligen i god tro kan dra en parallell
mellan vad en modern boxare förtjänar
och vad våra övriga idrottsmän kan få
i ekonomisk ersättning vid utövandet av
sin idrott. Det kan inte göras någon
jämförelse mellan dessa båda företeelser.
Jag tycker att man skall dra en
tystnadens barmhärtiga slöja över dem
som nu eller nyligen varit aktuella i
boxningssammanhang.

Reservation 2, som jag alltså vill ansluta
mig till, innehåller samma yrkanden
som den motion jag skrivit under.
Vi vill gå ett steg längre än propositionen
och förbjuda både professionell
boxning och amatörboxning. De närmast
liggande argumenten är att den
medicinska sakkunskapen förklarat, att
skadeverkningarna är betydande även
vid amatörboxning, eftersom matcherna
där är fler och riskerna därför väl
så stora.

Någon jämförelse med andra idrottseller
sportgrenar kan inte göras i god
tro, enligt min uppfattning. I ingen annan
idrottsgren är avsikten att skada
andra, men det är den när det gäller
boxning. Herr Helge Karlssons parallell
med skidåkning är fullständigt bi -

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

sarr. Kan man jämföra att en skidåkare
genom en olyckshändelse bryter benen
med att en boxare gör allt han kan för
att så fort som möjligt tillfoga den han
boxas med största möjliga skada? Det
går absolut inte att dra de parallellerna.

Jag går nu över till att något beröra
reservation 1.

I första stycket erkänner reservanterna
att de utredningar som gjorts visar
att skadeverkningarna sannolikt är
större än vad man tidigare trott. Det är
ett positivt erkännande, som borde leda
till yrkande om förbud mot boxning,
men något sådant yrkande har inte
framställts i detta fall.

I andra stycket gör reservanterna
en fullständigt godtycklig definition av
vad den principiella utgångspunkten
vid all förbudslagstiftning bör vara. De
kommer —- alltså fullständigt godtyckligt
— fram till att inget förbud här är
påkallat.

I det tredje stycket anför reservanterna
— och det har också redan sagts
från andra håll — att det finns mycket
annat elände i samhället och att vi tyvärr
måste tolerera det. Reservanterna
frågar sig varför man skall ingripa på
ett område när vi inte kan göra det på
alla andra. Det gäller t. ex. alkoholmissbruket,
som tyvärr får florera tämligen
ohämmat. Jag kan inte se att det finns
någon anledning, när man inte kan
bota allt ont, som herr Richardson sade,
att inte bota något.

På nästa sida i reservationen för man
resonemanget att när inte alla de nordiska
länderna kan besluta om förbud
mot proffsboxning så skall inte heller
Sverige göra det. Island har redan
gjort det, och Norge kommer sannolikt
ganska snart efter oss. Det återstår alltså
Finland och Danmark, som man hoppas
gör detsamma inom en inte alltför
avlägsen framtid. Reservanterna säger
att följden av att inte alla de nordiska
länderna har enat sig om förbud mot
proffsboxning måste bli att boxarna far
till Danmark och att åskådarna förmod -

Ang. förbud mot professionell boxning

ligen följer med, och där slår man varandra
sönder och samman. Jag tycker
att det är en besynnerlig reflexion. Ömsintheten
för att de blir nervvrak i
Danmark och inte på Johanneshovs isstadion
är ytterst märklig.

Till sist återkommer reservanterna
till det välkända argumentet — och jag
tycker nästan att det är det mest besinningslösa
av alla — att boxning har en
fostrande inverkan på ungdomen genom
att »på ett sunt och riktigt sätt
kanalisera en aggressivitet, som kan få
ödesdigra följder om den får utlopp
i icke organiserade former». Jag må
säga att detta blottar en avsaknad av
fantasi och vilja när det gäller att aktivera
modern ungdom. Härigenom ges
samhället ett underbetyg som det borde
försöka att höja.

Herr Svedbergs blåögda skildring av
två goda vänner som boxas är ett uttryck
för den Svedbergska snällheten,
som jag väl kan intyga. Men herr Svedberg
har väl klart för sig att det kan
förekomma situationer, där en underlägsen
stackare blir totalt sönderslagen
genom knockout. Det är möjligt att det
är en vän till honom som slår honom
knockout och förorsakar hjärnskador
för den återstående delen av hans liv,
men det gör väl inte saken ett enda
dugg bättre, snarare värre.

Det finns, som jag nämnde, en andra
reservation till utskottets utlåtande. I
den påpekas i korthet att hälsoriskerna
väsentligen också gäller amatörboxningen.
Därför bör lika beteende vare sig
det gäller proffs- eller amatörboxning
bedömas och behandlas fullständigt lika.
Syftet med och effektiviteten av de
skadebringande slag som utväxlas i regelrätt
utövad boxning är lika, vare sig
boxningen är proffs- eller amatörmässig.
Idolerna för de amatörboxande
ungdomarna, som de vill likna och nå
upp till, är milt uttryckt inte värda någon
beundran.

Förbudsreglerna, herr talman, bör
alltså dels tas in i en särskild lag, dels
omfatta såväl amatörboxning som

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
proffsboxning. Därför ber jag att få
yrka bifall till reservation 2.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Här föreligger alltså ett
förslag till lag om förbud mot professionell
boxning. Jag vill gärna till frågan
om förbud, frågan om lagstiftning
eller icke lagstiftning, erinra om att
många inför denna frågeställning uttalar
sig mot lagstiftning i andra sammanhang.
Det har gällt motioner om
lagfäst skydd för den äldre arbetskraftens
rätt till arbete, på sin tid karensdagarna
inom sjukförsäkringen och
flera andra frågor. Då har man avvisat
förslagen om lagstiftning genom att
hänvisa till att det ankommer på parterna
att lösa frågorna.

Här gäller det frågeställningar på en
annorlunda nivå, även om det ibland
också talas om den enskildes rätt att
utöva en idrottsgren som han själv önskar
utöva. Nej, här är det riskerna för
skador och framtida men, som kan
drabba inte blott den som utövar sporten
utan också anhöriga, för att inte
tala om följderna för samhället.

Det är klart att en sådan frågeställning
inte kan förbigås i detta sammanhang.

Men medan lagfästa rättigheter av det
slag jag nämnde inledningsvis ter sig
mera självklara är nog frågan om att
så att säga tvångsvis skydda dem som
vill utöva en sport något annorlunda.
Jag tänker då på amatörboxningen,
speciellt därför att den alltmer omgärdas
av bestämmelser till skydd för dem
som utövar boxningssport. Jag hänvisar
i det sammanhanget till redovisningen
i första lagutskottets utlåtande. Enligt
min mening kan man avvakta utvecklingen
och se hur verkningarna blir av
de alltmer rigorösa reglerna för boxningens
utövande, praxis beträffande
domarnas fungerande etc., innan man
ingriper genom ett lagfäst förbud. Det
är dock ett faktum att man också inom
boxningsklubbarna tar hand om ung -

domar och uppnår ungefär motsvarande
positiva resultat som inom andra
idrottsgrenar. Risken för skador hos
dem som utövar idrott av något slag
gäller uppenbarligen inom alla idrottsgrenar.

Inom proffsboxningen däremot är
gränserna för det tillåtna, ramen för
utövandet, betydligt mer vidsträckta.
Avskräckande exempel på utövande av
proffsboxning och vissa proffsboxares
förr eller senare uppnådda situation
behöver jag inte gå in på i dag. Det har
diskuterats tillräckligt ofta både i riksdagen
och i den offentliga debatten.
Därtill har kommersiella faktorer kommit
in i bilden, som verkligen inte ställer
frågan i en fördelaktigare dager.

Herr talman! Låt mig till sist erkänna
att jag tillhör dem, som på grund av
de erfarenheter som har redovisats
framför allt från proffsboxningen under
senare år, vilka har ändrat uppfattning
i denna fråga. Därför har jag och för
övrigt den partigrupp jag representerar
inga sympatier för någondera av reservationerna.
Däremot kan ett bifall till
utskottets hemställan, tror vi, bidra till
att öka ambitionerna inom amatörboxningen
i fråga om att iaktta största mått
av uppmärksamhet till skydd för boxningssportens
utövare.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag var beredd att instämma
i allt vad herrar Alexanderson,
Schött och Kling yttrade från talarstolen,
men jag avstod därför att mitt
namn finns under första lagutskottets
utlåtande med tillstyrkande av ett förbud
mot professionell boxning. Vad jag
speciellt vill instämma i är herr Klings
konstaterande av att just denna fråga
— det har ju gång efter annan bevisats
i riksdagsdebatterna — behandlas med
en känslighet och en brist på sans som
i vanliga fall inte brukar prägla kammardebatterna.
Jag måste, herr talman,

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

tillstå att herr Erik Svedberg, som tillsammans
med mig brukar skriva på utlåtandena
eller ibland reservationerna
i första lagutskottet, har gripits av samma
känslosamhet. Jag känner honom
som en i vanliga fall försiktig och samvetsgrann
man. Jag trodde aldrig att jag
i en riksdagsdebatt skulle behöva höra
honom så felaktigt citera en memoarbok,
nämligen så att hela regeringen —
speciellt justitiedepartementet — anklagades
för att då och då slarva ifrån sig
propositioner och att man av den anledningen
bör kritisera dem. Det är,
herr talman, ett exempellöst uttalande,
och jag kräver att herr Svedberg tar det
tillbaka.

För säkerhets skull medför jag dokumenten
i fallet. Slår man upp Ulla Lindströms
memoarbok, första delen — det
kommer förmodligen flera — s. 78 och
79, herr Svedberg, så finner man att
detta omdöme gällde en man som var
diskuterad som en eventuell regeringsledamot.
Det gällde ingalunda regeringens
arbete.

Jag tycker också, herr talman, att något
av denna anda även har präglat de
inlägg man har hört från herr Helge
Karlsson. Varken herr Helge Karlsson
eller herr Erik Svedberg har tydligen
ordentligt studerat handlingarna i målet.
Herr Svedberg citerar utan vidare
en memoarbok med de insinuationer
som följer, men det är helt felaktigt. Herr
Helge Karlsson har sagt att ärendet borde
utredas mera av Nordiska rådet innan
vi kan ta ställning.

Vad alla som står för reservationen
mest har koncentrerat sig på är att tala
om de mer eller mindre »obefintliga»
skadeverkningarna. Vad man helt och
hållet förbiser är att denna fråga diskuterats
många gånger både i svenska
riksdagen och i Nordiska rådet. Den
svenska riksdagen uttalade sig 1967 på
ett sådant sätt att man helt enkelt beställde
en proposition sedan frågan
hade behandlats i Nordiska rådet, och
nu finns det en rekommendation från
Nordiska rådet. Sådana rekommenda -

Ang. förbud mot professionell boxning
tioner brukar vi i vanliga fall inte vika
ifrån. Det händer mångfaldiga gånger
att dessa rekommendationer antas först
i ett land och senare i ett annat. Det
skulle verkligen inte alls bryta vår fina
nordiska samarbetspraxis, om vi följde
Islands exempel och om Norge sedan
skulle komma efter. Jag tycker att detta
verkligen bör understrykas i denna debatt.

Om de medicinska skadeverkningarna
som är så ytterligt väl dokumenterade
skall jag inte yttra mig, men jag
vill citera vad som sägs på s. 18 i första
lagutskottets utlåtande. Jag tror att vi
skall vara ytterligt precisa med våra
uppgifter i denna diskussion. I tredje
stycket i reservationen heter det: »Den
principiella utgångspunkten vid all förbudslagstiftning
bör enligt utskottets
mening vara att viss verksamhet får förbjudas
endast om den medför skadeverkningar
eller annan ogynnsam effekt
som är klart allvarligare än annan
likartad verksamhet, som är tillåten,
samt att det finns påtagliga skäl av allmän
natur som påkallar samhällets ingripande.
»

Reservanterna kräver alltså att vi
skall se på frågan rent principiellt. Enligt
min och utskottsmajoritetens åsikt
har man inte gjort det, men just med
utgångspunkt från dessa principiella
prövningar finns det verkligen en
aspekt på frågan som enligt min uppfattning
borde ha kommit fram i reservationen
och som i varje fall är värd att
påtalas här i kammaren, nämligen frågan
om huruvida det svenska samhället
inte i vissa fall måste ta till förbud.

Vi har gjort det i vissa fall. Vi har
en filmcensur. Den kommer kanske att
slopas, men därmed är ingalunda sagt
att vi släpper fältet fritt för vilka filmer
som helst. Vi har en barnfilmcensur.
Den kommer att bestå. Vi har en tryckfrihetslagstiftning
som ändå gör det
möjligt för oss att inskrida i efterhand.
Samhället kan med andra ord inte släppa
fältet fritt. Samhället måste i sitt lagstiftningsarbete
se i vilken riktning man

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
bör låta utvecklingen gå. I det ganska
uppmärksammade betänkande om yttrandefrihetens
gränser som lades fram
för ett par månader sedan diskuterades
inte bara hithörande ting. Man diskuterade
också det s. k. underhållningsvåldet,
som enligt utredarnas mening är
väsentligt allvarligare än de pornografiska
framställningar som så ofta förekommer
numera.

Filmcensurutredningen har icke, herr
Richardson, tagit upp alla de amerikanska
utredningarna om våldsfilmers
skadeverkningar. De har kommit med
i remissvaren och blir säkerligen beaktade.
I dessa utredningar har det
mycket tydligt klargjorts vad våldsinslag
i film och TV kan få för menlig
inverkan. I utredningen om yttrandefrihetens
gränser sägs det klart ifrån
att man får skilja mellan det dokumentära
våldet, det som vi möter på TVskärmen
och i journalfilmerna ■— från
Biafra, Vietnam och från andra våldsinslag
i världen som är autentiska och
som vi måste få ett begrepp om — och
underhållningsvåldet. Samhället kan
icke tillåta att våld förhärligas, att man
ser det så ofta, att det blir så omskrivet
och glorifierat att det så småningom
genom upprepningen blir något helt naturligt
för de svenska medborgarna. Här
framhåller utredningen, liksom den
svenska riksdagen gjort i andra sammanhang,
att man måste sätta stopp.

Enligt utskottets mening är just den
professionella boxningen ingenting anannat
än underhållningsvåld, ingenting
annat än ett förhärligande av våldet, en
felaktig form av idolskapande som ett
samhälle som vårt icke bör och icke får
tolerera. Allt annat som följer i dess
släptåg, de ganska säregna ekonomiska
vinningarna bakom det hela, tänker jag
förbigå. Jag vill bara också understryka
vad som tidigare har anförts, att vi när
vi i andra sammanhang fattar beslut i
riksdagen ingalunda brukar ta hänsyn
till om det gäller en liten eller stor
grupp. Vi fattar ett principbeslut. Argumenterar
man, att det just nu inte

finns några professionella boxare i Sverige,
glömmer man bort att sådana finns
runt om i världen och att ingenting
skulle hindra promotors från att ta hit
dessa. Ingenting skulle heller hindra
massmedia med deras mer eller mindre
legitima anledning från att behandla de
idoler som allmänheten av någon anledning
anser sig vilja få veta om och på
det sättet åter skapa en idolaura på detta
område. Det är inget argument. Vi
godtar det icke i andra sammanhang
och bör inte göra det nu.

Vi bör också erinra oss att Nordiska
rådet har rekommenderat de nordiska
parlamenten att genomföra ett förbud
mot professionell boxning. Den svenska
riksdagen har begärt den proposition
som förutvarande statsrådet Kling har
lagt fram. Ur ansvarssynpunkt mot idoloch
idealbildningen i det svenska samhället
är det vår oavvisliga skyldighet
att votera för bifall till utskottets hemställan.

Jag yrkar alltså, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Carlsson, Eric, (ep).

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! När det gäller boxningen
får man inte glömma bort att det
ändå är deltagarna själva som bestämmer
om de vill vara med eller inte. Som
framgår av utskottsutlåtandet finns det
andra sportgrenar som tolereras i samhället
men som kan vara väl så tvivelaktiga
som proffsboxningen. Beaktas
bör även att proffsboxning förekommer
i försvinnande liten omfattning, om ens
i någon omfattning alls för närvarande.

Ingen människa i det här landet reagerar
mot t. ex. hästtävlingar, där man
driver hästar till det yttersta runt tävlingsbanorna.
Men där är det ju bara
fråga om oskäliga djur, så det är kanske
inte så noga. En och annan häst
kollapsar, men det betyder kanske inte
så mycket. Ingen reagerar heller mot

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

motortävlingar, där fordonen drivs
fram med hastigheter som är verklighetsfrämmande
i den vanliga trafiken
och där såväl tävlande som publik svävar
i fara. Ingen kan förneka att mycket
pengar och stora ekonomiska intressen
är med inom just dessa sportgrenar.

Herr Richardson sade tidigare att läkarna
väl hade mer angelägna ting att
syssla med än att forska beträffande
boxningsskador. Jag skulle vilja tillägga
att även polisen i det här landet väl har
angelägnare ting att syssla med än att
vara ute och titta om boxare tränar,
professionellt eller amatörmässigt.

Fröken Lisa Mattson sade att jag i
ett tidigare inlägg kritiserat justitiedepartementet.
Det vill jag inte gå med
på. Jag sade att man inom departementet
hade gett prov på en hög arbetstakt
och att man under senare år hade fått
många fina reformer därifrån, som vi
uppskattat både i första lagutskottet och
i denna kammare. Jag tror vi har anledning
förvänta att departementet även
under sin nye chef i det hänseendet
kommer att fortsätta i samma fotspår.
Vad jag sade var att i regeringsarbetet
liksom eljest i livet är det väl så, att de
som verkligen uträttar någonting också
riskerar att någon enstaka gång komma
med förslag som möts av kritik. Jag
menade att detta var för handen här,
och man kan inte förneka att i och med
att det finns en reservation mot propositionen
så har det förekommit en viss
kritik och delade meningar. Vad jag
sade var inte alls något förklenande om
justitiedepartementet och övriga departement.

Det har talats om råhet i det här sammanhanget,
men jag tror att vi skall försöka
hålla oss till verkligheten i det
hänseendet. Vi kan bara erinra oss att
vi här i kammaren varje år är med om
att fatta beslut, som innebär att vi ger
inemot sex miljarder kronor till försvaret,
vilket ju syftar till att våra unga
män får utbildning i färdigheten att likvidera
medmänniskor. Det är realiteter
som vi bör ha med i sammanhanget,

Ang. förbud mot professionell boxning

även om det gäller medmänniskor som
i egenskap av fiender kunde tänkas bli
kommenderade att söka invadera vårt
land. Detta är helt enkelt nödvändigt
ty världen är sådan. Vid den jämförelsen
blir en boxningsmatch något av lekskola,
söndagsskola eller vilken uddlös
och oskyldig benämning man vill ha.
Jag tycker inte alls att det är långsökt
att föra över det hela på realiteter. Det
är ändå här i riksdagen som vi debatterar
den här saken.

En hel del andra saker har anförts
här, men jag vill bara till sist erinra om
att när det gäller boxning finns skyddsföreskrifter,
som inte är för handen i
någon annan sport eller idrott. Läkare
finns med, och de som utövar sporten
står under ständig kontroll. Det bör
också beaktas i sammanhanget.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservation nr 1.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag konstaterar att herr
Erik Svedberg är så utan argument att
jag avstår från replik.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Då konstaterar jag att
fröken Lisa Mattson är i samma predikament
när hon inte har något att erinra
i sak.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Man skulle kanske till
de båda senaste replikerna kunna säga
att det väl inte är argumenten som felar,
men de har nyttjats väl under
många och långa år.

Det är ett par argument, som alltid
går igen och som är ganska intressanta
att följa. Ett av argumenten är att vi
inte kan förbjuda boxning här i Sverige,
därför att då reser alla boxare
över till grannländerna. Detta argument
har man använt länge. Vi som inte

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
är så förtjusta i boxning sade oss då,
att vi tar upp frågan i Nordiska rådet.
Där klagade då de som ville försvara
boxningen över att man tog upp frågan
i Nordiska rådet där den inte hade att
skaffa.

Nu har Nordiska rådet tagit ställning
och rekommenderat att boxningen skall
förbjudas. I det sammanhanget vill jag
gärna passa på att tacka herr Kling för
det arbete han har uträttat. Det råder
inget tvivel om att hans ställningstagande
i Oslo för två år sedan hade en
avgörande betydelse för den rekommendation,
som sedan har gjorts.

När nu rekommendationen har utfärdats,
säger man att vi inte kan börja
förbjuda boxningen här, eftersom man
inte förbjudit den i grannländerna. Hela
detta resonemang beror såvitt jag
kan förstå på okunnighet. Fröken Mattson
har skildrat tillvägagångssättet och
jag skall inte dröja länge vid det. Men
det är mycket enkelt; Nordiska rådet
ser till att regeringarna tillämpar dess
rekommendation. Om inte regeringarna
följer rekommendationerna, begär man
förklaring och pressar på. De som tror
att vi inte kan förbjuda boxning med
hänsyn till det nordiska samarbetet talar
sålunda mot bättre vetande eller av
okunnighet.

Man säger också att proffsen är få
just nu, det hör till. Detta resonemang
för man när proffsen är få. När proffsen
är många säger man: Varför förbjuda
endast professionell boxning,
varför inte också amatörboxningen?
Jag har skrivit på en motion, där det
begärs att man skall förbjuda såväl professionell
boxning som amatörboxning,
detta för att många annars frågar varför
vi vill förbjuda endast den professionella
boxningen. Det viktigaste är
dock att den professionella boxningen
förbjudes; det är den som är idolskapande
och förråande.

Syftet är att skada, det vet vi alla.
Det har sagts att vi skall vänta och se
hur säkerhetsarrangemangen verkar,
det ingår också alltid i resonemanget.

Det har sagts varje år, och varje gång
har man flyttat positionerna något litet.
Man vet nu att skadorna är mycket
värre än man tidigare trott. Säkerhetsföreskrifterna
räcker inte. Kravet varje
år att man skall avvakta utvecklingen
är bara ett försök att uppskjuta ett ställningstagande,
och under tiden händer
nya olyckor, nya skador uppstår.

Det har här sagts att vi bör komma
ihåg de speciella säkerhetsföreskrifter,
som gäller vid boxning, och att läkarna
i detta sammanhang spelar en stor roll.
Javisst, men hur kommer det sig att eu
idrottsläkare som Gösta Karlsson så tar
ställning mot boxningen efter att tidigare
ha följt en av de få proffsboxare
här i landet, efter att tidigare ha hjälpt
boxaren och efter att ha sett de skador
som uppstått på grund av boxning?

Det sägs också att det är fel påstå att
speciellt ekonomiska intressen påverkar
proffsboxningen. Jag ber att få hänvisa
till den unge boxaren, vilkens
hustru var emot att han boxades. Men
hans promotor ville att han skulle
boxas. Den unge boxaren gav efter, for
till England och återkom svårt skadad.

Jag har speciellt velat nämna England,
ty det har framhållits att den nordiska
undersökningen inte visar att det
förekommit så många skador att boxningen
bör förbjudas. Undersökningen
omfattar ett litet material, och det är
väl ett av skälen till att den inte ledde
till att man begärde att boxningen
skulle förbjudas. Just i England har i
dagarna publicerats en ny undersökning
om boxningens skador. Undersökningen
omfattar större material än den
nordiska och har tillgått så att det i
den ingått en kontrollgrupp av poliser.
Undersökningen visar klart att boxningsskadorna
är mycket, mycket allvarliga.
Den visar samma resultat som
den mindre nordiska undersökningen,
nämligen att boxarna talar sluddrigt,
att de är svåra att förstå, att de förlorar
minnet, att de tänker långsamt, att
de får orörliga ansikten och styva
kroppar och ofta går med skakningar.

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Många har också drabbats av psykologiska
skador och andra personlighetsförändringar.

Undersökningen visar också att de
skadade boxarna gärna dricker. Jag vill
säga till dem som här talat om att vanliga
alkoholskador är mycket större:
Glöm inte att det är mycket vanligt att
skadade boxare också får alkoholskador
— det ingår i bilden!

Jag vill, herr talman, instämma med
fröken Mattson, när hon säger att boxningen
är ett förhärligande av våldet
— ett förhärligande som inte passar vår
tid. Jag beklagar samtidigt att herr
Svedberg inte deltog i förra veckans
debatt om vapenvägrarna. Jag tror inte
att någon skulle vilja gå med på den
jämförelse som han här gjort, men jag
tror kanske att han påminde oss om
hur ohyggligt våldet är i världen. Att
då tillåta våld mot betalning och som
underhållning är icke värdigt kultursamhället.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag skulle kanske kunna
nöja mig med att instämma i något
av de många trivsamma och väl formulerade
anföranden som hållits till
förmån för utskottets utlåtande, men
jag känner ett behov att med några ord
nämna min personliga ståndpunkt i utskottet.

Av någon anledning har jag inte tidigare
deltagit i de upprepade boxningsdebatterna
och inte heller i utskottets
behandling av förbudsfrågan, men jag
har vid voteringarna alltid stött dem
som har blivit betraktade som medlöpare
till boxningens intressen. Debatten
har här förts av två skilda orsaker.
I det ena fallet har det gällt anslag till
Sveriges Riksidrottsförbund och motioner
har då väckts om att ingen del av
pengarna skulle få gå vidare till Svenska
boxningsförbundet. Det har jag för
min del inte velat gå med på. Jag har
ansett det vara rimligt att idrottsmännens
organisationer själva avgör för -

Ang. förbud mot professionell boxning
delningen av statsanslaget. Det andra
fallet har gällt förbud mot boxning. Ett
förbud mot boxningen har hittills avvisats
därför att man ville ha en samtidig
behandling i de nordiska länderna.
Jag har delat den uppfattningen.

I utskottet har vi haft att handlägga
en proposition, som redovisar resultatet
av överläggningar i Nordiska rådet
och som dessutom utgör en kompromiss
i förhållande till det tidigare förslaget
om totalförbud mot boxning. Jag har
funnit att propositionens förslag är välbetänkta
och bör av olika anledningar
kunna godtas av riksdagen. För egen
del bedömer jag det så, att det förbud,
som blir en följd av ett bifall till propositionens
och utskottets förslag, i
amatörlägret kommer att uppfattas på
det sättet att man där måste skärpa sig
och göra säkerhetsföreskrifterna bättre,
anordna trivsammare arrangemang
och kanske rent av förändra reglerna.
Kan vi uppnå ett sådant resultat, tror
jag att vi har kommit ett gott stycke
på väg.

Med dessa få ord, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag är medveten om att
det är ganska djärvt att ta till orda vid
denna tid i debatten, men jag lovar att
försöka vara mycket koncis även med
risk för att tillbörlig nyansering inte
kan komma fram.

Vår nuvarande statsminister har blivit
ryktbar — skall vi säga herostratiskt
ryktbar? — då han i en mycket känd
TV-intervju förklarade att vi visst har
filmcensur i vårt land, men vi ägnar oss
inte så mycket åt censurering av sedlighetssårande
filmer utan mera åt censur
av våldsfilmer. Framför allt är vi rädda
för det s. k. salongsvåldet. Jag tror att
lian har sagt något mycket väsentligt.

Om man nu anser att amatörboxning
och professionell boxning är våld, som
är att jämföra med salongsvåld —• det

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning
är inte något farligt, utan är en elegant
hantering och någonting som kan stimulera
oss — delar jag helt och hållet
den grundsyn som vår nuvarande statsminister
har. Det hör censureras kraftigt.
Om man å andra sidan liksom
många här anser att uppenbara risker
är förbundna med denna hantering, ja,
då får vi ju all anledning att visa den
nivå vi har i vår kulturutveckling genom
att säga: Vi vill inte vara med om
att öppet våld övas på det sätt som sker.

Jag har också lyssnat till vår nuvarande
finansminister några gånger i
höst, då han har talat om verkligt stora
frågor, nämligen fördelningen av ekonomiska
tillgångar. Han har gjort fullständigt
klart att fördelningsfrågan inte
har att göra med att vi kapar vissa toppar.
Men han har tillagt, att det mycket
väl kan hända att det är en renlighetsfråga
att kapa vissa toppar. Jag tillåter
mig att använda just denna tankegång.
Det är mycket möjligt att vi rör oss
med ett diminutivt problem i detta sammanhang,
men det kan vara en kulturell
renlighetsfråga av mycket stor omfattning
att säga att vi inte vill vara med
om detta. Vi är ju ändå med om en kulturutveckling,
där mänskliga värderingar
spelar en mycket stor och betydande
roll. Då hamnar vi i en situation,
där vi säger oss: Denna typ av sport
stämmer inte med den kulturutveckling
som vi har varit med om. Alltså kapar
vi den toppen. Jag känner en stark förbundenhet
med den tanken.

Jag förstår inte alls det resonemanget
att det, eftersom det är så få som för
närvarande ägnar sig åt professionell
boxning, kanske inga alls i vårt land,
inte finns någon anledning att ägna
uppmärksamhet åt frågan. Tänk om vi
hade gått över till högertrafik, när kriget
var slut och det knappast fanns några
bilar i vårt land att tala om. Hur enkelt
det hade varit och vad billigt det
hade varit. Om vi nu har hamnat i en
situation, där få människor ägnar sig åt
professionell boxning, anser jag tiden
vara precis inne att säga: En utveckling

mot en effektivare verksamhet på detta
område vill vi inte vara med om. Jag
tycker att just det minimala intresset
för proffsboxning talar för att vi i detta
läge skall säga: Nej, detta vill vi inte
vara med om!

Vidare måste jag till herr Svedberg få
säga: Jo, vi reagerar verkligen, när man
på skilda sätt söker att göra det levande
betryckt och göra det svårt för det. Jag
har ett minne av att vi här i riksdagen
för något år sedan kände oss djupt upprörda
över utvecklingen av de s. k. djurfabrikerna,
och vi talade med ganska
klar och tydlig tunga, men vi kan ju
inte hålla på och tjata om den saken
jämt. Vi sade vad vi tyckte.

Många av oss upplever att det är något
fel i den utveckling av idrotten som
gör att man plågar hästar, som gör att
ishockeyn förråas och som gör att fotbollen
medför flera skador, men vi tror
att de som har ansvar i sammanhanget
medverkar till ett sundare och riktigare
sätt att umgås på sportarenorna. Visst
reagerar vi, och jag vill säga till herr
Svedberg att någon eller några av oss
t. o. m. har sagt, när vi diskuterat de gigantiska
anslagen till de militära utgifterna
i vårt land, att vi tror att det måhända
är taktiskt nödvändigt att göra
dessa utgifter, men i grunden är det något
vanvettigt som vi håller på med.

Visst reagerar vi, herr Svedberg, och
det är den reaktionen som vi nu låter
komma till uttryck på ett litet område.
Vi har nått den situationen i vårt kultursamhälle
när vi icke längre bör säga
att detta kan av oss accepteras.

Till slut vill jag bara säga att amatörboxningen
väl ändå är plantskolan för
den professionella boxningen. Blir en
boxare, därför att han skriver under ett
kontrakt, plötsligt så mycket farligare
än han var som amatörboxare? Jag har
svårt att förstå den tankegången och
anser att den enkla konsekvensen gör
att man säger: Boxningen kan ha positiva
sidor, ty det har nästan allt här i
världen, men som helhet är denna hantering
av den arten att den represente -

Onsdagen den 26 november 1969

rar något ont, och i vårt kultursamhälle
vill vi inte se den.

Jag anser därför att reservation 2,
som skrivits och undertecknats av herr
Sjöholm, är i princip riktig, och jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservationen.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill lugna kammarens
ledamöter med att säga att jag inte
tänker hålla något längre anförande.
Emellertid har jag känt det vara på sin
plats att jag säger följande.

Det kan måhända vara så ibland att
en ny departementschef, som får vara
med om fullföljandet av en proposition
som hans företrädare lagt fram, inte så
helhjärtat som företrädaren har gått in
för förslaget i fråga, men jag vill gärna
här ha sagt att i det här fallet ställer
jag mig helhjärtat bakom den proposition
som min företrädare har avlämnat
till riksdagen. Till det vill jag bara foga
att min uppfattning givetvis helt och
hållet bygger på det huvudskäl som har
anförts i propositionen. Där har ju anförts
tre skäl, men det allt överskuggande
skälet är givetvis hälsoriskerna som
läkarkommittén har konstaterat och det
redan flera gånger omvittnade förhållandet
att de medicinska skadeverkningarna
har visat sig allvarligare än
man tidigare har trott. Jag syftar då på
hjärnskadorna av kronisk karaktär. Sådana
skadeverkningar måste givetvis
förebyggas i så stor utsträckning som
möjligt. Här har tidigare erinrats om
riksdagens uttalande 1967, att samhället
måste ingripa om det kan konstateras
att boxningen kan leda till allvarliga,
kanske livshotande skador. Det är just
sådana skadeverkningar som läkarkommittén
har konstaterat.

Med dessa få ord, herr talman, vill
jag endast instämma i utskottsmajoritetens
uttalande, att den professionella
boxningens skadeverkningar är sådana
att samhället inte kan underlåta att ingripa.

7 Första kammarens protokoll 1069. Nr 38

Nr 38 97

Ang. förbud mot professionell boxning

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Till justitieministern
vill jag bara säga att i propositionen
anföres att det i varje fall finns några
yrkesboxare i landet. Som tidigare
nämnts har utskottet konstaterat att det
för närvarande inte finns någon som
har licens.

Herr Sörenson menade att man kunde
reagera mot både hästtävlingar och
motortävlingar och, som jag fattade honom,
eventuellt tänka sig lagstiftningsåtgärder
även därvidlag. I så fall får jag
gratulera herr Sörenson; då lär han få
vänta till dess det inte finns några utövare
av dessa sportgrenar här i landet.

Herr KLING (s):

Herr talman! Herr Svedberg tycks
helt och hållet förbise vad jag sade i
mitt första inlägg, nämligen att det finns
professionella boxare här i landet som
har sagt att om propositionen, såsom
de förmodar, går igenom får de lov att
välja annat yrke. Det visar väl mer än
något att det finns professionella boxare
här i landet. Det avgörande är inte
frågan om förefintligheten av boxare
utan frågan om möjligheterna att här i
landet bibehålla en legaliserad form av
misshandel.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Fru Ruth Hamrin-Thorell
undrade om jag kunde skilja på skadorna
vid boxning och vid annan idrott.
Hon menade att skadorna vid boxning
är tillkomna med hänsyn till reglernas
utformning. Jag hävdar att skadorna av
annan sport är lika allvarliga, även om
inte reglerna föreskriver att man skall
skada. För mig är det väsentliga om
skadan uppstår eller inte. Där tycker
jag att man kan göra en parallell. Åtgärder
skall sättas in för att förebygga skador
— det gäller såväl boxning som
andra idrotter. Någon åtskillnad härvidlag
tycker jag inte man kan göra. Skador
är skador, hur de än uppstår.

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Ang. förbud mot professionell boxning

Fröken Lisa Mattson påstår att jag
har använt Nordiska rådet i min argumentering.
Det har jag inte gjort. Jag
har använt Nordiska läkarkommittén i
argumenteringen. Den har sagt att de
medicinska skadeverkningarna vid boxning
inte är av sådan art att de föranleder
något förbud.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att den
av herr Erik Svedberg m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen skulle
godkännas.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Erik Svedberg m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Svedberg, Erik,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —75;

Nej —41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Sjöholm vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Sjöholm vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens sammanträde
den 3 december.

Onsdagen den 26 november 1969

Nr 38

Interpellation ang. utformningen av det svenska biståndet till Vietnam

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 340, i anledning av motioner om
fria resor för yrkesfiskare; och

nr 341, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utvidgning av systemet
med växtförädlingsavgifter.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

345, till Konungen angående ägandeförhållandena
inom skogsnäringen;

nr 346, till riksdagens revisorer angående
omorganisation av revisorernas
kansli;

nr 347, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående omorganisation
av riksdagens revisorers kansli;

nr 348, till fullmäktige i riksbanken
angående nybyggnad för riksbankens
huvudkontor;

nr 349, till fullmäktige i riksbanken
angående ombildande av vissa ordinarie
tjänster i riksbanken; och

nr 350, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående ombildande
av vissa ordinarie tjänster i riksbanken.

Interpellation ang. utformningen av det
svenska biståndet till Vietnam

Herr HERNELIUS (in) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Vid de förklarande och
förtydligande samtal, som ledamoten av
denna kammare herr Arne Geijer förde
med vissa fackföreningsledare och en
politisk kommentator i New York i mitten
av oktober i år, begärdes av dessa
ytterligare dokumentation från svensk
sida. Sådan lämnades från utrikesförvaltningen
genom ett brev den 17/10
till nämnde kommentator undertecknat
av pressattachén vid svenska FN-delegationen.
I brevet sades i denna del följande: -

»1. Of the 40 million dollars envisaged
for assistance to North Vietnam,
one third is planned to be granted as
gifts, two thirds as loans. This division
between gifts and loans is customarily
applied in Swedish assistance programs.

2. The appropriation of this money
is dependent on decision of the Swedish
Parliament next spring. In any
case, these funds will not become available
until July 1st next year.

3. Humanitarian aid can as hitherto
be given irrespective of whether the
war has ceased or not. Humanitarian
aid will not be too narrowly defined.
It will include medicine and hospital
equipment but might also cover paper
for school books and supplies considered
vital to stave off starvation,
such as for instance certain fertilisers.

4. Assistance for reconstruction is
intended solely for the postwar era.

5. When circumstances permit, we
infend to give substantial aid also to
South Vietnam.»

För någon tid sedan medverkade utrikesministern
vid ett arbetarkommunens
möte i Uppsala. Härvid uppgav
han — i en replik — att siffran för
hjälpen till Nordvietnam var 225 miljoner
kronor. Tidsgränsen den 1 juli
nämndes, och det har framgått att en
och annan därvid fått uppfattningen att
hjälpen skulle kunna börja utbetalas
omedelbart därefter.

Enligt uppgifter i pressen har fackförbundsledaren
Gleason i telegram till
herr Arne Geijer frågat om »något hade
ändrats». Herr Geijer har svarat att intet
har ändrats.

Vid ett möte i Malmö yttrade utrikesminister
Nilsson enligt referat i Arbetet
den 23 november: »Om riksdagen
går på regeringens linje kan Sverige den
1 juli nästa år inleda både kreditgivningen
och den humanitära hjälpen
som går till krigshärjade områden i
Nord- och Sydvietnam.

— Det är ju ingenting som hindrar
att krediterna används till sjukhusbyggnader.
»

100

Nr 38

Onsdagen den 26 november 1969

Interpellation ang. utformningen av det svenska biståndet till Vietnam

Under de senaste dagarna synes stämningen
gentemot Sverige i vissa fackföreningskretsar
i USA ånyo ha hårdnat
och uppgifter om blockadåtgärder
mot svenska fartyg har på nytt förekommit.
Mot denna bakgrund vore det värdefullt
om utrikesministern klargjorde
sin och regeringens inställning i denna
fråga inför riksdagen. Härigenom skulle
fortsatta missförstånd inom och utom
landet möjligen kunna undvikas.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till hans
excellens herr utrikesministern få ställa
följande fråga:

Anser Eders Excellens att de fem
punkterna i ovannämnda brev av den
17 oktober till alla delar fortfarande
äger giltighet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herrar
Eskilsson och Svenungsson undertecknad
motion, nr 1125, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 165,
med förslag till förordning om ändring
i traktorskatteförordningen (1969: 297).

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 18.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Torsdagen den 27 november 1969

Nr 38

101

Torsdagen den 27 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 342, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjer för omorganisation av
den centrala skatteförvaltningen jämte
motioner.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 344, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj :ts proposition med
förslag till lag om förbud mot professionell
boxning m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 351, i anledning av motioner om
dels en statlig transportorganisation för
inrikesflyget, m. m., dels en översiktlig
plan för inrikesflygets utbyggnad;
samt

nr 352, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag om sjömansförmedlingen
och sjömanshusen.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 353, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
om kommunalt partistöd.

Om femdagarsvecka för värnpliktiga

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Svanströms
(ep) fråga om femdagarsvecka för värnpliktiga,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 18 november,
och anförde:

Herr talman! Herr Svanström har
frågat mig om jag ämnar vidta snara
åtgärder för införande av femdagarsvecka
för värnpliktiga under grundutbildning.

1966 års värnpliktskommitté utreder
för närvarande frågan om 5-dagarsvecka
för värnpliktiga under grundutbildning,
och ett förslag kan väntas under
första halvåret 1970.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.

Enligt de tilläggsdirektiv som 1966
års värnpliktskommitté erhöll den 28
juni 1968 bör försvaret utformas med
utgångspunkt från att huvuddelen av de
värnpliktiga skall ha sex utbildningsdagar
per vecka. Innehållet i tilläggsdirektiven
känner ju herr statsrådet så
väl. Det heter på denna punkt: »Förslagen
bör utformas med den utgångspunkten
att för huvuddelen av de värnpliktiga
antalet utbildningsdagar per vecka
skall vara sex. Utredningen bör emellertid
även så långt möjligt ge en översiktlig
belysning av hur de framlagda
förslagen skulle påverkas av ett allmänt
införande av femdagarsvecka för värnpliktiga
under grundutbildning.»

Frågan är då hur man skall uppfatta
svaret. Såvitt jag förstår måste svaret
uppfattas på det sättet, att herr statsrådet
avser att allvarligt pröva införandet
av femdagarsvecka för de värnplik -

102

Nr 38

Torsdagen den 27 november 1969

Om åtgärder mot olycksfall i stormfälld
tiga i grundutbildningen. Jag är naturligtvis
beredd att med lugn och tillförsikt
invänta de förslag som värnpliktskommittén
kommer att avge under första
halvåret 1970. Men jag skulle gärna
vilja hoppas att kommitténs förslag och
statsrådets senare åtgärder blir positiva
i den riktning som jag önskar, nämligen
att det skall bli femdagarsvecka
året runt i de militära sammanhang som
har med de värnpliktigas utbildning att
göra.

Jag är medveten om att man kan ha
olika synpunkter på denna fråga. De
värnpliktiga som har nära till hemorten
är naturligtvis mera betjänta av femdagarsvecka
än de som är förlagda långt
ifrån hemorten och som måhända hellre
skulle tänka sig en längre sammanhängande
ledighet, varigenom mindre tid
skulle gå åt till resor och de skulle få
mera effektiv fritid.

Emellertid har jag förstått att hela
utbildningstiden räknas från inryckningsdagen
och till utryckningsdagen,
och då måste man självklart utgå från
att utbildningstidens längd inte påverkas
av om man inför femdagarsvecka
eller om det fortfarande skall vara sexdagarsvecka.

Jag vill till sist uttala förhoppningen
att femdagarsvecka skall kunna genomföras
året runt för den berörda personalen
så snart som möjligt, även om det
mot all annan praxis skulle bli nödvändigt
att även i fortsättningen vinna
denna ledighetsdag genom intjänad tid
på övriga dagar.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att än en gång få tacka för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om åtgärder mot olycksfall i stormfälld
skog

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Dahlbergs (s) frå -

skog

ga om åtgärder mot olycksfall i stormfälld
skog, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 21 november,
och yttrade:

Herr talman! Herr Dahlberg har frågat
vilka åtgärder arbetarskyddsstyrelsen
ämnar vidta för att nedbringa
dödsolyckorna inom skogsbruket med
speciell hänsyn till olycksfallsrisken i
stormfälld skog.

Arbetarskyddsstyrelsen och skogsyrkesinspektionen
har tillsammans med
berörda myndigheter och organisationer
vidtagit olika åtgärder för att
minska olycksfallsriskerna i samband
med det nu aktuella arbetet med stormfälld
skog. Dagarna efter den första
svåra stormen i september i år utfärdade
skogsyrkesinspektionen en cirkulärskrivelse
till arbetsgivarna inom
skogsbruket i de stormdrabbade områdena.
I denna skrivelse gavs anvisningar
om vissa skyddsåtgärder vid arbetet
med vindfälld skog. Tjänstemän från
skogsyrkesinspektionen har därefter besökt
de aktuella arbetsplatserna och
lämnat information och anvisningar om
skyddsåtgärder. Inspektionen har även
medverkat i kurser och skyddsdagar
som hållits för skogsarbetarna. Åtgärder
har också vidtagits för att aktivera
den lokala skyddsverksamheten.

Erfarenheterna visar att risken för
olycksfall vid arbete med stormfälld
skog är mest framträdande för den icke
yrkeskunniga arbetskraften. De nämnda
arbetarskyddsåtgärderna har därför till
betydande del varit inriktade på att arbetarna
skall få erforderlig yrkeskunskap
och information om de särskilda
riskmomenten i arbetet. Även arbetsmarknadsmyndigheterna
är uppmärksamma
på detta samband mellan olycksfallsrisker
och bristande yrkeskunskap.
Arbetsmarknadsstyrelsen har i ett cirkulär
till arbetsförmedlingarna meddelat
att endast van arbetskraft bör rekryteras
för arbete med stormfälld
skog. Arbetsmarknadsstyrelsen understryker
vikten av en omsorgsfull prövning,
så att de som erbjuds arbete i den

Torsdagen den 27 november 1969

Nr 38

103

Om åtgärder mot olycksfall i stormfälld skog

stormfällda skogen verkligen har yrkesmässiga,
fysiska och övriga förutsättningar
att klara uppgiften.

Arbetarskyddsverket följer sålunda aktivt
arbetet inom de stormdrabbade
skogsområdena, och frågan om ytterligare
åtgärder diskuteras med representanter
för arbetsmarknadsparterna. En redan
beslutad åtgärd av stor generell betydelse
för arbetarskyddet inom skogsbruket
är bestämmelser om att alla nya
motorsågar fr. o. m. den 1 januari 1970
skall vara försedda med kastskydd.
Samtidigt startar en kampanj för att få
kastskydd monterade även på de äldre
motorsågar som är i bruk.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min enkla

fråga.

Skogsarbete är ju ett hårt och ansträngande
arbete och vållar årligen
20—30 dödsfall under normala förhållanden.
Stormfällningen i Syd- och Mellansverige
har nu medfört att riskerna
för skogsarbetarna ökat i betydande omfattning.
18—20 miljoner kubikmeter
skog beräknas ha stormfällts. Det innebär
att man under hela den innevarande
säsongen har full sysselsättning med
att röja upp inom skogsbruket.

Det har i vanliga fall rått brist på
arbetskraft inom skogsbruket i Mellansverige.
Denna stormfällning har medfört
att ytterligare arbetskraft fått rekryteras.
Det har nämnts att cirka 900
finländare kommit hit för att hjälpa till
med röjningsarbetet och att arbetslag
med arbetsledare och maskiner från
Norr- och Västerbotten har satts in,
framför allt på domänverkets marker,
för att hjälpa till.

Såsom framgår av svaret gäller svårigheterna
framför allt den ovana arbetskraften.
Främst måste man se till
att finländarna får den information som
är nödvändig. Ytterst få behärskar
svenska språket, och då kommer med
en gång språksvårigheterna in i bilden.
Jag tror att alldeles för få människor

har satts in för att informera den finska
arbetskraften om våra skyddsbestämmelser
o. s. v. Det behöver nog göras
åtskilligt mera, med tanke på den
omfattning stormfällningen har fått.

Därtill kommer att många som inte är
skogsarbetare går ut i markerna. Jag
hörde i dag från skogsyrkesinspektionen
att den inte har några möjligheter
att vidta åtgärder. Den kan skicka ut
cirkulär, men den kan inte förhindra
att markägare går ut och försöker avverka.
Även markägare har ju drabbats
av olyckor. Det vore ytterst värdefullt
om man kunde ytterligare aktivera
skogsvårdsstyrelsen, ty det är genom
den man närmast kan nå de enskilda
skogsägarna.

Det finns också en annan sida av
saken, nämligen försäkringsfrågan. Åtskilliga
av dem som arbetar i skogen på
fritid har inte ordnat den s. k. AFAförsäkringen.
I alla fall borde det vara
möjligt för arbetsmarknadsverket att se
till att den arbetskraft som verket anvisar
tecknar AF A-försäkring, som ju
är en billig försäkring. I olyckornas
spår följer behov av ersättningar till
efterlevande, och det är olyckligt om
inte försäkringen är ordnad så att dessa
får ett ekonomiskt skydd.

Jag har skaffat in uppgift om hur
många som hittills drabbats av olyckor
i skogen efter de senaste stormarna. Det
aktuella antalet dödsfall är 13. Fortsätter
dödsolyckorna i samma takt fram
till våren, får vi räkna med ett 60-tal
dödsfall inom skogsbruket, och det är
en alltför hård tribut.

Man måste alltså vara beredd att sätta
in ytterligare åtgärder. Jag vill fråga
socialministern, om man inte rentav
skulle kunna stoppa avverkningarna i
vissa fall, låta yrkesinspektionen snitsla
in farliga områden och föreskriva att
där inte får sättas in annat än van arbetskraft
och därtill de maskiner som
erfordras för att minska olycksriskerna.
Skogsyrkesinspektionen torde behöva
ökade resurser, om den skall klara
eu sådan uppgift.

104

Nr 38

Torsdagen den 27 november 1969

Om åtgärder mot olycksfall i stormfälld skog

Det blev väldigt stora rubriker i spalterna
med anledning av att själva stormarna
krävde fem eller sex människoliv.
Nu har dubbelt så många drabbats
av stormens följder. Detta kan inte fft
fortsätta opåtalt. Här måste alla krafter
medverka till att nedbringa olycksfallsriskerna.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill understryka att
arbetet med stormfälld skog innebär betydligt
större yrkesskaderisker än normalt
skogsarbete. Enligt arbetarskyddsstyrelsens
bedömning är skaderisken
inte så framträdande i fråga om vana
skogarbetare, men läget är mera allvarligt
när det gäller personer som inte
har vana vid skogsarbete, t. ex. fritidshuggare
och vissa skogsägare som själva
tar itu med uppröjning efter vindfällningen.
Som jag framhöll i mitt svar,
har detta varit anledningen till att arbetsmarknadsstyrelsen
i ett cirkulär till
länsarbetsnämnderna så starkt understrukit
angelägenheten av att yrkesvant
folk rekryteras så långt som möjligt.
Uppmärksamheten är alltså i hög grad
riktad just på det problem som herr
Dahlberg berörde.

Så till frågan om informationen. Den
är naturligtvis viktig, och man har
snabbt sökt få fram upplysning i olika
avseenden, bl. a. mot bakgrunden av
vad som hänt i stormarnas släptåg. Jag
kan nämna att en skrift har färdigställts,
vilken utan tvivel är av stort värde i
det här sammanhanget. Den är också
översatt till finska för att informationen
skall kunna direkt nå den finska
arbetskraften.

Under november månad har fyra
tjänstemän hos skogsyrkesinspektionen
varit verksamma inom stormfällningsområdena
i södra Sverige.

Herr Dahlberg tog slutligen upp frågan
om de olycksfall som lett till döden.
Jag vill då nämna att enligt uppgifter
från arbetarskyddsstyrelsen har
sammanlagt sex personer omkommit i

höst. Av dessa har fyra förolyckats i
samband med arbete i egen skog, d. v. s.
utanför arbetarskyddsverkets tillsynsområde;
de övriga två har varit anställda
arbetstagare, av vilka den ene var
förtidspensionär och ''den andra bilförare
som arbetade med vindfällshuggning
på fritid. Trots att arbete i egen
skog faller utanför arbetarskyddsverkets
tillsynsområde, görs betydande insatser
från skogsyrkesinspektionens sida
för att informera dessa personer om
alla speciella risker som de kan komma
att utsättas för. Med andra ord, herr talman,
har dessa frågor från myndigheternas
sida varit i hög grad uppmärksammade
under hösten och föremål för
en rad olika åtgärder.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Statsrådet svarade inte
på frågan om skogsyrkesinspektionen
kan ges befogenheter att helt enkelt avstänga
de värst drabbade områdena, i
avvaktan på att man får maskiner och
van arbetskraft. Det är mycket varierande
hur stormfällningen gått fram. På
vissa håll har bara enstaka träd fallit,
medan i andra områden nästan all skog
fallit omkull. Det borde vara möjligt att
bedöma vilka områden som är svårast
drabbade och där begränsa vindfällshuggningen
så att under inga förhållanden
ovana arbetare sätts in. I sådana
områden är det också nödvändigt med
maskinkraft.

Jag vill framhålla ytterligare en sak.
Berörda parter har på allt sätt försökt
skaffa arbetskraft, och jag vill nämna
ett litet exempel. Den 5 november hölls
på skogsvårdsstyrelsen i Örebro en
konferens om stormskadorna. Då ifrågasatte
en direktör om inte Kumlaanstaltens
interner skulle kunna användas
i detta arbete. En byrådirektör från
länsarbetsnämnden svarade att Kumlaklientelet
visserligen krävde rigorös
bevakning, men han lovade att ta upp
frågan med anstaltens ledning. Detta visar
vilka vägar man är inne på. Om

Torsdagen den 27 november 1969

Nr 38

105

Ang. indelningen i valkretsar vid 1970 års val

man skulle använda interner från
Kumlaanstalten till sådant arbete, måste
man betänka att det ju inte är säkert
att så många av dem är vana vid skogsarbete.
Länsarbetsnämnden tog dock
detta på fullt allvar och menade att det
kanske kunde vara en lösning.

Man måste vara mycket försiktig från
berörda myndigheters sida och inte ge
avkall på kravet att det skall vara vana
arbetare. Man måste också ha de maskiner
som är nödvändiga. Jag tror inte
att man i annat fall kan nedbringa antalet
olycksfall.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! På herr Dahlbergs direkta
fråga om det inte skulle vara
möjligt att direkt stoppa avverkningarna
inom vissa bestämda områden, därest
man inte har fullgoda garantier för
att yrkesvant folk står till förfogande,
vill jag svara att yrkesinspektionen inte
har den befogenheten. Det är närmast
arbetsmarknadsmyndigheternas sak.

Jag vill stryka under vad jag sagt tidigare,
att just arbetsmarknadsmyndigheterna
har en helt klar ståndpunkt i
denna fråga och mycket tidigt betonat
angelägenheten och vikten av att just i
dessa områden rekrytera yrkesvant
folk. Det är i hög grad understruket i
den skrivelse som gått ut till länsarbetsnämnderna.
Jag skall be att få lämna
denna skrivelse till herr Dahlberg, om
han icke redan tagit del av den.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. indelningen i valkretsar vid
1970 års val

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Ferdinand Nilssons
(ep) fråga angående indelningen i valkretsar
vid 1970 års val, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
18 november, och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
i Kungsängen har frågat mig om jag
uppmärksammat komplikationerna vid
sammanförande av valen 1970 till gemensam
valdag av att exempelvis röstberättigade
i Knivsta och Fjärdhundra
kommuner såsom av informationer
från civildepartementet framgår avses
skola rösta vid primär kommunala val i
Uppsala respektive Enköpings stad, vid
landstingsval i blivande landstingskretsar
inom Uppsala län men vid riksdagsmannaval
i Stockholms respektive
Västmanlands län och om jag avser att
snarast rätta till detta genom erforderlig
reglering av riksdagsvalkretsarna.

Det av frågeställaren uppmärksammade
förhållandet uppkommer vid
ändring i länsindelningen, som genomförs
samtidigt med att en ny valperiod
till riksdagen och de kommunala församlingarna
börjar. För att undgå de
olägenheter som herr Ferdinand Nilsson
påtalat måste de hittills gällande
reglerna i lagen om val till riksdagen
ändras. Detta har också föreslagits i
motioner som har väckts i denna kammare,
varav en med frågeställaren själv
som första namn. Frågan om en sådan
lagändring är alltså redan under riksdagens
prövning. Något initiativ från
min sida behövs därför inte.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för ett svar
som enligt min uppfattning är mycket
positivt till sin andemening.

Jag slår fast att han konstaterar —
liksom jag och mina medmotionärer;
vi är ju närvarande alla tre här i kammaren
för ögonblicket — att saken påtalats
i sammanhang med proposition
nr 148. Han tycker att vi övertagit ansvaret
genom vår motion, så att han
inte behöver syssla mera med saken.

Jag vill då konstatera att frågan hade
kommit ganska långt när den observerades
från min sida. Givildeparte -

106 Nr 38 Torsdagen den 27 november 1969

Interpellation om ett regionalpolitiskt handlingsprogram

mentet har meddelat partiorganisationerna
att så och så kommer det att bli,
att om kommun eller kommundel överföres
till annat län den 1 januari 1971,
skall den landstingskommunala valkretsindelningen
ändras, så att kommunen
eller kommundelen kommer att
ingå i valkrets i »den nya» landstingskommunen
för 1970 års landstingsmannaval.
Kommundelen och, i förekommande
fall, kommunen inlemmas också
i kommun i »det nya» länet för 1970 års
kommunalval. För riksdagsvalet, som
i allmänhet sker i länen som valkretsar,
gäller emellertid »den gamla» länsindelningen.
Det innebär att man i den
kommun eller kommundel, som övergår
till annat län den 1 januari 1971, vid
1970 års riksdagsval fortfarande väljer
i »den gamla» valkretsen i »det gamla»
länet.

Det är med andra ord inte bara så att
proposition nr 148 från justitiedepartementet
avgetts. Civildepartementet har
accepterat denna proposition med dess
påtalade, skall vi säga, olägenheter.

Jag menar att det var bra att vi påtalade
saken, att frågan blev ställd och
även att initiativ togs från vår sida.
Vi var inte säkra på vad justitieministern
själv ville göra. Vi visste inte om
han var beredd att medge några ändringar
i sin proposition. Därför övertog
vi denna uppgift. Vi motionerade,
och sedermera har det också kommit
några motioner från andra åsiktsriktningar.
.Tåg skall inte närmare beröra
den lilla detaljen utan konstaterar bara
att justitieministern såvitt jag förstår
har klart för sig att det var något galet
med propositionen och att han är glad
över att vi gjort ett försök att rätta till
saken.

Varför är det så betydelsefullt att
detta rättas till? Jo, det är ju så att vi
för första gången skall pröva den gemensamma
valdagen, alltså sambandet
mellan de kommunala valen i kommuner
och landsting och riksdagsvalen.
Denna i och för sig komplicerade situation
blev ännu mera komplicerad

genom att man låter riksdagsvalet ske i
en valkrets och de andra valen i en annan
—• det nya län dit kommunen eller
kommundelen överförts. Jag menar
att en redan krånglig och besvärlig sak
härigenom blev ytterligare komplicerad.

Inom vårt parti är vi kritiskt inställda
mot den gemensamma valdagen. Vårt
parti har eu gång i tiden enhälligt givit
sin ordförande i uppdrag att söka
få en rättelse på detta genom en framställning
till dåvarande statsministern.
Det blev ingenting av med det. Vi var
nu bekymrade för att man ytterligare
komplicerade saken. Jag är glad över
att justitieministern delar våra bekymmer.
Jag hoppas att detta innebär att
det stora parti som beslöt den gemensamma
valdagen och var den drivande
kraften vid reformens genomförande inte
skall lägga hinder i vägen för att vi
i detta fall får en förnuftig rättelse av
det missöde som här har skett.

Herr talman! Jag ber att ytterligare
en gång få tacka justitieministern.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 1125.

Interpellation om ett regionalpolitiskt
handlingsprogram

Ordet lämnades härefter till herr
OLSSON, JOHAN, (ep), som yttrade:

Herr talman! Debatten om den regionala
obalansen har ökat i styrka under
senare tid. Anledningen är främst
att effekterna av den pågående folkomflyttningen
blivit alltmer kännbara.
Den regionala obalansen har blivit alltmer
markerad. Det har under konjunkturuppgången
blivit gott om arbetstillfällen
i expansionsregionerna medan
antalet arbetslösa per ledig plats fortfarande
är stort i skogslänen. Under perioden
1960—1965 har antalet anställda

Torsdagen den 27 november 1969

Nr 38

107

Interpellation om ett regionalpolitiskt handlingsprogram

minskats i Norrland med drygt tre procent
men ökats i hela landet med drygt
fyra procent. Denna utveckling kommer
enligt prognoserna att fortsätta om inte
effektiva motåtgärder vidtages. Det kan
bli aktuellt att tala om landsdelskatastrofer
såsom redan görs beträffande
Norrland. Det kan också komma att bli
aktuellt för andra delar av landet. De
lokaliseringspolitiska insatser som hittills
gjorts har varit otillräckliga. Det
visar sig nu att de förslag om förstärkningar
i denna politik som framförts
men som inte vunnit majoritetens stöd
varit berättigade.

Genom den ökade befolkningsomflyttning
som kunde konstateras vid senaste
årsskiftet fick debatten ytterligare
stimulans. Regeringen har gjort en överenskommelse
med Sveriges Industriförbund
om samverkan för lokaliseringspolitiska
insatser. I sammanhanget finns
det anledning beklaga att inte samverkan
sker på samma sätt med företrädare
för den mindre industrin. Det har
presenterats ett Norrlandspaket som
emellertid inte ger varaktig sysselsättning
för något större antal. Såsom positivt
mottogs från vårt håll det uttalande
som inrikesminister Rune Johansson
gjorde i årets statsverksproposition
då han sade, att man måste inrikta
sig på att »dämpa den starka tillväxten
i de nuvarande tre storstadsregionerna
något och fördela en del av expansionen
på växtkraftiga stadsregioner
på skilda håll i landet».

Det finns emellertid trots dessa positiva
inslag anledning att ifrågasätta
om det från regeringens sida finns en
regionalpolitisk målsättning. I såväl
statsverkspropositionen i januari som i
kompletteringspropositionen i maj månad
uttalades att en ökad geografisk
flyttning är angelägen. Det innebär att
flyttningspolitiken blir föremål för en
kraftig satsning. För Stockholmsregionen
utarbetas en regionplan inriktad
på 2,5 miljoner invånare i Storstockholm
år 2000. Det innebär att drygt
hälften av folkökningen i landet skall

tillkomma detta område. Denna målsättning
är helt oförenlig med en rimlig
befolkningsbalans i landet som helhet.

Väganslagen avses under den kommande
femårsperioden skäras ner avsevärt
för stora delar av landet utanför
storstadsregionerna. Kommunikationsservicen
försämras i glesbygdsregionerna.
Samtidigt sker en kraftig åtstramning
inom jord- och skogsbruk
utan att man i tillräcklig omfattning kan
erbjuda alternativa sysselsättningar inom
rimliga reseavstånd.

Dessa negativa utvecklingstendenser
gör att mycket av de positiva åtgärder,
som det talas om och som i en del fall
också förverkligas, motverkas. Som belysande
exempel kan nämnas Ljusdalsregionen.
Den har omnämnts bland de
orter som avsetts bli föremål för extra
insatser för att upprätthålla en önskvärd
befolkningsnivå i ett område av
för ett stort inland väsentlig betydelse.
Denna region har på kort tid förlorat
eller riskerar att förlora domsaga, lantmäterikontor
och domänverkets revirförvaltning.
Yrkesskolan nedbantas till
ungefär hälften och lasarettet omvandlas
till hälsocentral. Det är institutioner
som har väsentlig betydelse för att
ett samhälle skall fungera, och de har
direkt betydelse för möjligheterna att
upprätthålla ett livskraftigt näringsliv
och för människornas tro på en framtid
inom området.

Den hittills förda politiken har alltför
mycket gynnat en koncentration till
ett fåtal orter på landsortsregionernas
bekostnad. Det är en utveckling som
också är till nackdel för dem som redan
bor i storstadsregionerna. Om det
har skett en attitydförändring på denna
punkt hos regeringen så har den hittills
inte avsatt resultat i någon regionalpolitisk
målsättning. Det är nödvändigt
att statsmakterna presenterar ett
regionalpolitiskt handlingsprogram. Det
är inte meningsfullt att satsa på ett område
med en sorts åtgärder om andra
samhälleliga åtgärder samtidigt försäm -

108

Nr 38

Torsdagen den 27 november 1969

Meddelande ang. enkla frågor
rar situationen för området. Ett regionalpolitiskt
handlingsprogram borde
ligga till grund för en riksplanering
som drar upp ramar för den regionala
planeringen.

I den regionalpolitiska målsättning
som skall ställas upp måste ingå att de
olika regionerna skall ha ett visst befolkningstal.
Detta skall inte vara exakt
fixerat utan måste givetvis röra sig inom
vissa ramar. I den målsättningen
måste därvid ingå att de regioner som
nu hotas av utglesningen inte får ha ett
lägre befolkningstal än de nu har. En
del av dem måste antagligen få en högre
nivå. Vad gäller de stora tillväxtcentra
blir det aktuellt att i målsättningen uppställa
ett hejdande av den nuvarande
befolkningsexpansionen.

När denna befolkningspolitiska regionalpolitiska
målsättning lagts fast
måste samhällets åtgärder utformas så
att målsättningen kan uppnås. Det gäller
då lokaliseringspolitiska åtgärder,
kommunikationspolitik, bostadsbyggande,
allmän service o. s. v.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande frågor:

Vill statsrådet medverka till utarbetande
av ett regionalpolitiskt handlingsprogram
vari ingår målsättningen om
viss befolkningsnivå i olika områden?

Vill statsrådet i så fall medverka till
att nu pågående negativa utveckling
hejdas och en samordning av de samhälleliga
åtgärderna kommer till stånd
för att denna befolkningspolitiska målsättning
skall kunna uppfyllas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen

av herr Schött (m) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Vill Statsrådet medverka
till ett snart införande i vårt land av
enhetliga sjövägmärken?»;

av herr Tistad (fp) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»När ämnar Statsrådet förelägga
riksdagen förslag om ändring av tobaksbeskattningen?»;
samt

av herr Strandberg (m) till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet:
»Har Statsrådet uppmärksammat,
att många värnpliktiga i samband
med inskrivningsförrättningarna
mister ett par dagars inkomst, vilket
för många kan vara kännbart, och vad
avser Statsrådet vidtaga för åtgärder
med hänsyn härtill?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.28.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 28 november 1969

Nr 38

109

Fredagen den 28 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 128, med förslag till fastighetsbildningslag.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motion om ett
svenskt initiativ till en återuppbyggnadsplan
för Vietnam på internationell
bas;

nr 15, i anledning av motioner om
vidgade förbindelser med Vietnam;

nr 16, i anledning av motioner om
upprättande av officiella förbindelser
med Sydvietnams nationella befrielsefront
(FNL);

nr 17, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska folkrepubliken
Korea (Nordkorea);

nr 18, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Tyska Demokratiska Republiken; nr

19, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Vatikanstaten; samt

nr 20, i anledning dels av Kungl.
Maj :ts skrivelse med redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1968, dels av
skrivelse från den svenska parlamentariska
delegationen hos Europarådets
rådgivande församling med redogörelse
för församlingssessionerna under år
1968;

konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 40, i anledning av motion om tilllämpning
på kommunala bolag av interpellationsinstitutet
och reglerna om
proportionellt val;

nr 41, i anledning av motioner om åtgärder
för att fördjupa och stärka det
svenska folkstyret; samt

nr 42, i anledning av proposition om
sekretess vid familjerådgivning m. m.
jämte följdmotion;

statsutskottets utlåtanden:
nr 162, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
i vad skrivelsen hänvisats till
statsutskottet, jämte motioner;

nr 163, i anledning av motioner om
ersättning till upphovsman vid utlåning
av musikalier;

nr 164, i anledning av motioner om
ekonomiskt stöd till de ideella rörelsernas
tidningsutgivning;

nr 165, i anledning av motioner om
det statliga stödet till eldistributionen
på landsbygden;

nr 166, i anledning av motioner om
rätt för elev att utföra arbete för elevorganisation
under skoltid; samt

nr 167, i anledning av motioner rörande
den statliga trafikpolitiken m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
67, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1960:258)
om utjämningsskatt å vissa varor;

bankoutskottets utlåtande nr 50, i anledning
av motioner om förstatligad
produktion och distribution av elkraft;
ävensom

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 38

Fredagen den 28 november 1969

ring i lagen den 25 maj 1962 (nr 381)
om allmän försäkring, m. in. jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 81, i anledning av motioner angående
bestämmelserna om kommunala
soptippar, m. m.;

nr 82, i anledning av motion om åtgärder
mot ambulerande försäljning av
varm korv;

nr 83, i anledning av motioner angående
berikning av livsmedel med
järn; samt

nr 84, i anledning av motioner angående
beräkningen av semester och
arbetslöshetsersättning för deltidsarbetande.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.05.

In fidem
Torgny Asplund

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969