Tisdagen den 25 maj Sid (Riksdagens protokoll 1965:28)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 28

FÖRSTA KAMMAREN

1965

24—25 maj

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 maj Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Lidgard ang. remissbehandlingen av vissa offentliga

utredningar .......................................... 4

av herr Schött om tidigare utbetalning av folkpension ...... 5

Reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m....... 7

Ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering
............................................ 58

Anslag under tredje huvudtiteln till internationell biståndsverksamhet: Den

internationella biståndsverksamheten .................. 72

Styrelsen för internationell utveckling ...................... 93

Humanitärt bistånd........................................ 95

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. in..................... 96

Arbetsrum för riksdagens ledamöter .......................... 106

Vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt .......... 113

1 Första kammarens protokoll 1965. Nr 28

Nr 28

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 25 maj Sil.

Statsutskottets memorial nr 130, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om rikets indelning i skattekraftsområden 7

— nr 131, ang. gemensam votering i fråga om bidrag till Svenska

diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet ............ 7

— nr 132, ang. gemensam votering i fråga om invalidbostadsbidragets
maximibelopp .................................... 7

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. reglering av priserna på
vissa jordbruksprodukter, m. m........................... 7

— nr 10, ang. vatten- och luftvårdens organisation ............ 58

— nr 17, ang. ändrad organisation av rationaliseringsverksam heten

på jordbrukets och trädgårdsnäringens områden...... 58

Andra lagutskottets utlåtande nr 52, ang. elevhem för vissa rörelsehindrade
barn m. fl..................................... 71

— nr 53, ang. ändring i skollagen ............................ 71

Statsutskottets utlåtande nr 125, ang. anslag under tredje huvudtiteln
till internationell biståndsverksamhet ................ 72

— nr 109, om åtgärder till stödjande av samernas kulturliv .... 96

Bankoutskottets utlåtande nr 36, om arbetsrum för riksdagens ledamöter,
m. m........................................... 106

Statsutskottets utlåtande nr 110, ang. anslag på tilläggsstat II till
Förvärv av kvarteret Vinstocken inom Nedre Norrmalm i
Stockholm .............................................. 113

— nr 111, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: staten för

statens allmänna fastighetsfond .......................... 113

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, ang. ändring i förordningen
om allmän varuskatt .............................. 113

— nr 34, ang. ändring i tulltaxan ...................... 139

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrad lydelse av 2 §
2:o), 4:o) och 17:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt .. 139

— nr 28, om översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser . . 139

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. anslag till statsdepartementen,
m. m. (justitiedepartementet) ........................ 139

— nr 113, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (försvarsdepartementet)
........................................ 139

Måndagen den 24 maj 1965

Nr 28

Måndagen den 24 maj

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 285, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med hemställan om
riksdagens samtycke till förordnande
om fortsatt valutareglering, dels ock
väckta motioner om upphävande eller
ändringar av valutaregleringen;

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., jämte i
ämnet väckta motioner;

nr 287, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 16 § förordningen
den 29 november 1963 (nr
573) om Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m.; samt

nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av Svenska skeppshypotekskassan,
m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 112—127, bankoutskottets
utlåtanden nr 41—44, andra
lagutskottets utlåtanden nr 52 och 53
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
14—17.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

får hemställa, att kammaren måtte
besluta, att å morgondagens föredragningslista
jordbruksutskottets utlåtan -

den nr 15, 16 och 17, andra lagutskottets
utlåtanden nr 52 samt 53, ävensom
statsutskottets utlåtande nr 125 i nu
nämnd ordning uppföres främst bland
två gånger bordlagda ärenden.

Vidare hemställer jag, att jordbruksutskottets
utlåtande nr 14 sättes näst efter
statsutskottets utlåtande nr 120.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

128, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utbyggnad av televerkets
verkstadsrörelse jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 129, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa löneanslag
m. m.;

nr 130, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om kommunal
skatteutjämning, såvitt avser rikets indelning
i skattekraftsområden;

nr 131, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga belut i fråga om anslag för
budgetåret 1965/66 till Bidrag till Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet;
och

nr 132, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut i fråga om invalidbostadsbidragets
maximibelopp; samt

bevillningsutskottets betänkande nr
37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av postpaketportot
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Tisdagen den 25 maj förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogal
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag om ledighet från riksdagsarbetet
den 25 och den 26 maj 1965.

Bromma den 24 maj 1965.

Olle Dahlén

Härmed intygas att riksdagsmannen
Olle Dahlén på grund av övre luftvägsinfektion
inte bör närvara vid riksdagsarbetet
den 25 och 26 maj 1965.

Stockholm den 24/5 1965.

Brita Hanson
leg läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. remissbehandlingen av vissa offentliga
utredningar

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Lidgards fråga
angående remissbehandlingen av
vissa offentliga utredningar, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 14 maj, och anförde:

Herr talman! Herr Lidgard har frågat,
om jag är beredd att närmare ange
anledningen till att ecklesiastikdepartementet
underlåtit att samordna remissbehandlingen
av 1963 års universitetsoch
högskolekommittés (U 63 :s) betänkanden
med de förslag som enligt
uppgift inom den närmaste tiden kom -

mer att framläggas av 1960 års lärarutbildningssakkunniga
(LUS).

Det är nödvändigt, att ansvariga myndigheter
och organ så snart som möjligt
får klarhet om lokaliseringen av
den år 1963 beslutade utbyggnaden av
universitet och högskolor fram till
början av 1970-talet. Inte minst den
långa detaljplaneringstiden kräver snara
beslut beträffande i första hand den
medicinska, den farmaceutiska och den
högre tekniska utbildningen, om det år
1963 beslutade programmet tidsmässigt
skall kunna hållas. Utbyggnaden av den
medicinska utbildningen sammanhänger
nära med sjukhusplaneringen
på olika orter och förutsätter mycket
betydande sjukhusinvesteringar för att
det skall kunna realiseras. Planeringen
och verkställandet av dessa investeringar
kräver tid och medger inga uppskov.
Även genomförandet av programmet
för den tekniska utbildningens utbyggnad
kräver en lång planeringstid.
.Tåg har funnit det nödvändigt att sätta
tiden för remissbehandlingen av U 63 :s
betänkande till fem månader, för att det
skall bli möjligt att för årets höstriksdag
framlägga den plan, vars godkännande
är erforderligt för att 1963 års
beslut skall kunna realiseras.

Den samordning herr Lidgard efterlyser
torde närmast gälla sambandet
mellan U 63 :s förslag om universitetsfilialer
på fyra (senare fem) orter och
lärarutbildningssakkunnigas kommande
förslag till framtida lärarutbildning.
Lärarutbildningssakkunniga beräknas
avlämna sitt huvudbetänkande någon
gång av de första dagarna i juni. Av anförda
skäl har det emellertid inte varit
möjligt att förlänga remissbehandlingen
av U 63 :s betänkande. Mina egna
kommande ställningstaganden till U 63 :s
förslag kommer givetvis att ske under

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

hänsynstagande till att senare ställningstaganden
till lärarutbildningssakkunnigas
förslag från min sida ej föregripes
i några väsentliga avseenden.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet Edenman för det svar som
jag har fått på min fråga. Jag tror att
det är mycket värdefullt att ecklesiastikministern
på detta sätt har redovisat
den grund som finns för hans ställningstagande
i detta ärende. Det har
förekommit en viss offentlig debatt i
detta sammanhang, som kanske kan må
väl av att få den komplettering som nu
har skett.

Jag har noterat det i och för sig rätt
självklara i ecklesiastikministerns uttalande,
att ställningstagande till U 63 :s
betänkande inte skall föregripa ett kommande
ställningstagande till lärarutbildningssakkunnigas
förslag. Jag skulle
kanske vilja säga att det skulle ha
varit utmärkt om även remissinstanserna,
som skall behandla lärarutbildningssakkunnigas
förslag, hade haft
samma förmån i sitt arbete.

Nu framgår i ecklesiastikministerns
svar, att det som föranleder att man
inte har kunnat samordna remissbehandlingen
är hänsyn till planeringsarbetet,
och där hänvisas i första hand
till den medicinska, farmaceutiska och
högre tekniska utbildningen. Nu har
jag emellertid, som också framgår av
svaret, i första hand åsyftat den .samordning,
som kanske skulle kunna ha
skett när det gäller lärarutbildningsfrågorna,
en samordning som framför allt
berör de filosofiska fakulteterna. Eftersom
dessa inte omnämns i svaret från
statsrådet Edenman, utgår jag ifrån, att
det inte krävs en riktigt lika långsiktig
planering där som beträffande de andra
utbildningsanstalterna.

I sitt betänkande tycks U 63 helt och
hållet ha utgått ifrån i stort sett oförändrade
studie- och examensförhållanden,
medan vi vid väntar att lärarut -

Om tidigare utbetalning av folkpension
bildningssakkunniga i grunden skall
reformera lärarutbildningen. Som lärarutbildningssakkunniga
själva sagt i
en skrivelse till departementschefen
synes en av förutsättningarna för denna
reformerade lärarutbildning vara
ett nytt betygs- och examenssystem vid
de filosofiska fakulteterna.

Med all respekt för det viktiga i att
ansvariga organ måste ha tid på sig för
planering, tycker jag ändå att det här
skulle ha varit möjligt att dela upp remissarbetet,
så att man kunde ha samordnat
remissorganens verksamhet åtminstone
när det gäller de filosofiska
fakulteterna och lärarutbildningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om tidigare utbetalning av folkpension

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Schötts fråga
om tidigare utbetalning av folkpension,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 20 maj, och yttrade:

Herr talman! Herr Schött har frågat,
om jag vill medverka till att utbetalning
av folkpension kan ske senast den
13 under skatteuppbördsmånaderna för
att underlätta folkpensionärernas skatteinbetalning.

Enligt gällande bestämmelser utbetalas
pension enligt lagen om allmän försäkring
tidigast den 15 i varje månad.
Om den 15 är sön- eller helgdag eller
lördag börjar utbetalningen på närmast
föregående vardag som inte är lördag.
Skatteuppbördsterminerna infaller i
regel den 6 till den 13 i månaderna
mars, maj, juli, september, november
och januari.

Sammanlagt omkring 1,2 miljon människor
i vårt land åtnjuter folkpension
i någon form. De folkpensionärer,
för vilka den av herr Schött väckta
frågan kan ha något intresse, torde vara
att söka bland dem som betalar Bskatt.
Uppskattningsvis finns det mel -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Om tidigare utbetalning av folkpension
lan 100 000 och 150 000 folkpensionärer
som betalar B-skatt. Flertalet av
dessa torde lia så stora inkomster vid
sidan av folkpensionen att tidpunkten
för pensionsutbetalningen inte kan ha
någon större betydelse för deras möjlighet
att fullgöra skatteinbetalningarna.

Tiderna för skatteuppbörd och pensionsutbetalning
har lagts så att de i
princip inte sammanfaller, bl. a. med
hänsyn till att posten skall kunna bereda
allmänheten — däribland skatteinbetalare
och pensionärer — en god
service. Skulle uppbördsterminer och
pensionsutbetalningsperioder helt eller
delvis sammanfalla, skulle man möjligen
underlätta skatteinbetalningen för
ett mindre antal, men postens service
för det stora flertalet kunder skulle försämras
på grund av ökad köbildning.

Både för pensionärerna och riksförsäkringsverket
skulle det vara olämpligt
att ha olika utbetalningstid för pension
i skatteuppbördsmånaderna och
övriga månader.

Utbetalning tidigare än som följer av
gällande regler försvårar det administrativa
förfarandet. Pensionsförändringar,
adressförändringar och dödsfall som
inträffat i slutet av närmast föregående
månad skulle inte kunna beaktas i samma
utsträckning som nu. Detta skulle
leda till felexpediering med olägenheter
både för mottagare och avsändare
då rättelse skall äga rum.

Med hänsyn till de omständigheter
jag nu anfört finner jag inte anledning
att för närvarande överväga ändring av
de nuvarande utbetalningsbestämmelserna.

Herr SCHÖTT (li):

Herr talman! Först ber jag att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framföra ett tack för svaret,
som ju var ganska utförligt men ur min
synpunkt tyvärr ganska negativt.

Folkpensionärerna tycker det är underligt,
att de, om de samma månad

har två uppgörelser med det allmänna
— att lyfta sin folkpension och betala
sin skatt — inte kan få klara av dessa
båda saker samtidigt. Ur deras synpunkt
är naturligtvis en samordning
önskvärd.

Statsrådet har fullständigt rätt när
han säger, att denna fråga icke är något
problem för flertalet folkpensionärer
utan endast för en mindre del. Men
jag vågar påstå, att denna mindre del
är intresserad av en samordning. Låt
mig nämna, att för en vecka sedan träffade
jag några kolleger —- alltså häradskrivare
— och vi tog upp denna
fråga. De kunde vittna om att åtskilliga
skattskyldiga hade kommit till dem
och framfört just detta önskemål.

Jag vet att här uppe i Stockholm torde
frågan inte ha så stort intresse. Här
är det procentuella antalet berörda relativt
litet, kanske beroende på att man
här vid taxeringen är generösare än på
andra håll med extra avdrag. Ute i landet
har frågan dock, även om den inte
är stor, för åtskilliga sitt givna intresse.

Av svaret framgår, att det skulle innebära
vissa olägenheter både för pensionärerna
och för riksförsäkringsverket
om man hade olika utbetalningstid
för pensionen i skatteuppbördsmånader
och övriga månader. Jag hoppas att
man framöver kan överväga, om man
då inte i samtliga månader kunde utbetala
pensionen den 13.

Det sägs i svaret att även detta skulle
innebära vissa olägenheter. Med de nya
tekniska hjälpmedel man i dag har, tror
jag dock att man i framtiden skulle kunna
åstadkomma denna bättre service
också åt den minoritet, som de av mig
omtalade folkpensionärerna utgör. Även
om de är en liten grupp, vore det önskvärt
att vi kunde ge dem en bättre service.
De är i hög grad förtjänta av det.

Herr talman! Jag tycker mig trots allt
se en viss ljuspunkt i svaret. Det är när
statsrådet säger, att han icke finner
anledning för närvarande att överväga
ändring av de nuvarande utbetalningsbestämmelserna.
Det tyder i alla fall på

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

att det finns möjlighet att frågan kan
komma upp till ett förnyat övervägande.
Jag har den uppfattningen, att ifrågavarande
folkpensionärers önskemål
kvarstår och antagligen kommer att göra
sig mer gällande framöver.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 128 och 129.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 130, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om kommunal
skatteutjämning, såvitt avser rikets indelning
i skattekraftsområden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
memorialet hemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 131, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1965/66 till Bidrag till Svenska
diakonsällskapets sociala utbildningsverksamhet.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan.

På sedermera gjord proposition godkändes
den i memorialet förslagna voteringspropositionen.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
132, i anledning av kamrarnas skiljak -

tiga beslut i fråga om invalidbostadsbidragets
maximibelopp.

Utskottet hade även beträffande detta
memorial hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Härefter godkändes på gjord proposition
den i förevarande memorial föreslagna
voteringspropositionen.

Herr talmannen yttrade, att, under
förutsättning att de nu godkända voteringspropositionerna
bleve godkända
även av andra kammaren, enligt överenskommelse
med nämnda kammares
talman gemensamma omröstningar
komme att anställas vid kamrarnas sammanträden
onsdagen den 26 maj.

Föredrogs och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 15, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på vissa jordbruksprodukter,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
föreslagit riksdagen, att i avbidan på
särskild proposition i ämnet, för budgetåret
1965/66 beräkna till prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område ett
förslagsanslag av 155 miljoner kronor
och till särskilt stöd åt det mindre jordbruket
ett förslagsanslag av 95 miljoner
kronor.

Sedermera hade Kungl. Maj:t i eu
den 5 mars 1965 dagtecknad proposition,
nr 95, angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

in. m., vilken hänvisats till jordbruksutskottet,
föreslagit riksdagen att
dels godkänna de i propositionen angivna
grunderna för reglering av priser
m. in. på vissa jordbruksprodukter under
regleringsåret 1965/66,

dels bemyndiga Kungl. Maj:t eller,
efter Kungl. Maj:ts medgivande, statens
jordbruksnämnd att vidtaga erforderliga
åtgärder för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1965/66,
dels godkänna vad i propositionen
föreslagits om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1965/66, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel,
dels godkänna de förslag, som framlagts
i propositionen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte
eller influtit under regleringsåret
1964/65 eller tidigare regleringsår, och
av andra i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna
eller inflytande avgiftsmedel,
dels godkänna, att stöd åt odlingen av
spånadslin och hampa anordnades enligt
de riktlinjer, som angivits i propositionen,

dels på riksstaten för budgetåret
1965/66 under nionde huvudtiteln anvisa a)

till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 160 000 000 kronor,

b) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av
92 000 000 kronor,

dels medgiva, att de under fonden
för förlag till statsverket för budgetåret
1953/54 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter, Ytterligare
lagring av jordbruksprodukter och
Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö under
budgetåret 1965/66 finge användas för
de med anslagen avsedda ändamålen.

I avvaktan på resultatet av arbetet
inom 1960 års jordbruksutredning hade
i propositionen framlagts förslag angående
reglering av priserna på vissa

jordbruksprodukter under regleringsåret
den 1 september 1965—den 31
augusti 1966. Förslagen hade grundats
på en mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
träffad överenskommelse, som tillstyrkts
av jordbruksnämndens konsumentdelegation.
För prisregleringen under
nästa regleringsår hade förordats,
att huvuddragen i nu gällande system
alltjämt skulle tillämpas.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) de Iikalydande motionerna 1:732,
av herr Carlsson, Eric, och herr Tågmark,
samt II: 861, av herr Jonasson
m. fl.,

2) de Iikalydande motionerna I: 733,
av herr Isacson m. fl., och 11:860, av
herr Hansson i Skegrie m. fl.,

3) de Iikalydande motionerna 1:734,
av herr Mattsson m. fl., och 11:862, av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., ävensom

4) de Iikalydande motionerna I: 735,
av herr Svanström in. fl., och 11:859,
av herr Börjesson i Glömminge in. fl.

I motionerna I: 733 och 11:860 hade
hemställts, att riksdagen måtte,

dels i överensstämmelse med den
överenskommelse, som träffats mellan
.statens jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation samt godkänts
av jordbruksnämndens konsumentdelegation,
medgiva 1) att frågan
om ersättning för jordbrukets förluster
på grund av exportbortfall till följd av
EEC under regleringsåret 1965/66 finge
tagas upp till överläggning mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
så snart storleken
av förlusterna kunde överblickas; 2)
att för försök och forskning på jordbrukets
område finge av regleringsmedel
inom den för regleringsåret 1965/66
överenskomma normalramen disponeras
ett belopp av intill 2 miljoner kronor;
3) att stödet till lagring av kött
av höns och kyckling finge lämnas vid

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. ni.

de tillfällen, då det inhemska priset
icke överstege mittpriset;

dels godtaga jordbruksnämndens förslag,
att fraiktbidrag av införselavgiftsmedel
skulle lämnas vid export av utsädespotatis; dels

ock uttala, att kostnader för
statsverket, som kunde uppkomma till
följd av sockerbetsimport från Danmark,
borde täckas genom anslag på
statsbudgeten.

I motionerna I: 735 och II: 859 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 95 måtte i överensstämmelse
med den överenskommelse,
som träffats mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation
samt godkänts av jordbruksnämndens
konsumentdelegation, medgiva,
dels att införselavgiften för bruna
bönor den 1 september 1965 finge fastställas
till 55 kronor per deciton, dels
ock att införselavgiften för matärter
den 1 september 1965 finge fastställas
till 25 kronor per deciton.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

I. 1) i anledning av Kungl. Majrts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 733 och II: 860 samt I: 735 och II:
859, förstnämnda motionspar såvitt nu
vore i fråga, ävensom med avslag å motionerna
I: 732 och II: 861, godkänna
de i utlåtandet angivna grunderna för
reglering av priser m. m. på vissa jordbruksprodukter
under regleringsåret
1965/66.

2) bemyndiga Kungl. Maj:t eller, efter
Kungl. Maj ds medgivande, statens jordbruksnämnd
att vidtaga erforderliga åtgärder
för att genomföra prisregleringen
under regleringsåret 1965/66,

3) i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt med bifall till motionerna
I: 733 och II: 860, såvitt nu vore i fråga a)

godkänna vad i utlåtandet föreslagits
om användningen av införsel -

avgiftsmedel, som inflöte under regleringsåret
1965/66, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regieringsåret inflytande avgiftsmedel,

b) godkänna de förslag, som framlagts
i utlåtandet rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte eller
influtit under regleringsåret 1964/65
eller tidigare regleringsår, och av andra
i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna eller
inflytande avgiftsmedel,

4) godkänna, att stöd åt odlingen av
spånadslin och hampa anordnades enligt
de riktlinjer, som angivits i utlåtandet,

5) på riksstaten för budgetåret 1965/
66 under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område ett förslagsanslag
av 160 000 000 kronor,

b) till Särskilt stöd åt det mindre
jordbruket ett förslagsanslag av
82 000 000 kronor,

6) medgiva, att de under fonden
för förlag till statsverket för budgetåret
1953/54 anvisade investeringsanslagen
Lagring av jordbruksprodukter,
Ytterligare lagring av jordbruksprodukter
och Inlösen av inhemskt oljeväxtfrö
under budgetåret 1965/66 finge
användas för de med anslagen avsedda
ändamålen;

II. lämna motionerna 1:734 och II:
862 utan åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Hjalmar Nilsson, Lage Svedberg, Mossberger,
Magnusson och Manne Olsson,
fru Lindskog samt herrar Arweson,
Persson i Skänninge, Trana och Eskilsson
i Likenäs, vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under I. 1 och I.
3 hemställa, att riksdagen måtte

I. 1) med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:732 och 11:861, 1:735 och 11:859
samt I: 733 och II: 860, sistnämnda motionspar
såvitt nu vore i fråga, godkän -

J-f Förslå kammarens protokoll l''JC>5. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

na de i reservationen angivna grunderna
för reglering av priser m. m. på vissa
jordbruksprodukter under regleringsåret
1965/66,

3) med bifall till Kungl. Majrts förslag
samt med avslag å motionerna I:
733 och II: 860, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna vad i reservationen föreslagits
om användningen av införselavgiftsmedel,
som inflöte under regleringsåret
1965/66, och av andra i samband
med jordbruksregleringen under
regleringsåret inflytande avgiftsmedel.

b) godkänna de förslag, som framlagts
i reservationen rörande dispositionen
av införselavgiftsmedel, som inflöte eller
influtit under regleringsåret 1964/65
eller tidigare regleringsår, och av andra
i samband med jordbruksregleringen
under samma regleringsår influtna eller
inflytande avgiftsmedel.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Det nuvarande systemet
med reglering av priserna på jordbruksprodukter
grundades på beslut av 1959
års riksdag. Den då träffade överenskommelsen
— det s. k. 6-årsavtalet —
utgår den 31 augusti innevarande år.
1960 års jordbruksutredning som skall
framlägga nytt förslag för reglering av
priserna på jordbruksprodukter har inte
blivit färdig med sitt arbete, och på
grund härav fick statens jordbruksnämnd
under föregående år i uppdrag
att efter hörande av jordbrukets förhandlingsdelegation
och nämndens konsumentdelegation
inkomma med nytt
förslag till en provisorisk reglering av
prissättningen på jordbruksprodukter
under regleringsåret 1965/66.

Det av jordbruksnämnden framlagda
förslaget har i stort sett godtagits av
departementschefen. Förslaget finns redovisat
i proposition nr 95 som nu behandlats
av jordbruksutskottet. Förslaget
avviker i vissa avseenden från det
regleringssystem som nu gäller.

En förändring som företagits är slopandet
av inkomstregeln, som i princip
innebär att prisnivån för jordbrukets

produkter årligen skulle justeras med
hänsyn till löneutvecklingen för industriarbetarna.
Denna inkomstregel avses
icke gälla för nästa år, och jag vill
för min del uttala min tillfredsställelse
över att den slopats. I stället får jordbruket
genom höjda införselavgifter
kompensation för inkomstregelns borttagande.

Departementschefen har på några få
punkter avvikit från jordbruksnämndens
förslag. Med anledning härav har
flera motioner väckts med förslag att
riksdagen skall bifalla jordbruksnämndens
förslag i alla punkter. Utskottsmajoriteten
har med lottens hjälp tillstyrkt
propositionen och de i motionerna
ställda yrkandena.

Jag jämte flera av utskottets ledamöter
har reserverat oss för bifall till
Kungl. Majrts förslag.

Herr talman! Jag skall nu övergå till
de punkter i motionerna som avviker
från propositionen. Innan jag går in på
dessa detaljer kan jag dook inte underlåta
att inför kammarens ledamöter peka
på den ton och det ordval som finns
i vissa av motionerna, och då främst i
motionen 11:860. Man finner där på
sidan 2 följande uttalande: »Såvitt framgår
av propositionen är beräkningarna
icke blott, såsom departementschefen
medger, grova uppskattningar utan även
missvisande och medför en klar övervärdering
av det sannolika resultatet
för jordbrukets del.» Går man över till
nästa sida i motionen finner man följande
mening: »För de missvisande
uppgifter som lämnats i propositionen
bär alltså departementschefen hela ansvaret.
»

Motionärerna använder här ordet
»missvisande» flera gånger i sin argumentering.
Jag kan emellertid inte finna
att vare sig i motionerna eller i debatten
i utskottet några sakliga synpunkter
framkommit som styrker påståendena.
Endast vaga formuleringar
har presterats och ett skrivsätt som
mer överensstämmer med en viss journalistik
i en viss press under de senaste

Tisdagen den 25 maj 19155 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

åren. Men om uppgifterna i propositionen
skulle vara missvisande så måste
väl även jordbruksnämndens uppgifter
vara felaktiga — och dessa uppgifter
har ju godkänts av jordbrukets förhandlingsdelegation! Ja,

herr talman, jag har känt ett behov
av att säga detta därför att motionerna
icke bidragit till en reell diskussion
i dessa frågor.

Motionärerna har som grund för sitt
ställningstagande angett att det utbildats
en praxis under årens lopp att förhandlingsresultatet
i sin helhet godtagits
av regering och riksdag, och man
tillägger att det därför borde vara endast
tekniska och formella ändringar
som skulle kunna komma i fråga vid
prövningen av ett enhälligt förhandlingsresultat.
I detta hänseende måste,
heter det, full parallellitet anses föreligga
mellan jordbruksavtalet och löneavtalen
för statens tjänstemän.

Nu har dock det här s. k. förhandlingspaketet
inte godkänts i sin helhet
varje gång det lagts fram, och dessutom
har ju motioner väckts varje gång
med yrkanden om tillägg till den träffade
överenskommelsen. Jag skall återkomma
till detta längre fram i mitt anförande
men jag skall först ta upp motionärernas
jämförelse mellan förhandlingspaketet
och löneavtalet för statens
tjänstemän.

Jag vill då hävda att någon parallell
inte kan dras mellan å ena sidan de förhandlingsöverenskommelser,
som träffas
av jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation, samt å andra
sidan överenskommelserna om statstjänstemannens
löner. De senare överenskommelserna
syftar till att, på ett
sätt som motsvarar den enskilda arbetsmarknadens
kollektivavtal och som
konfirmeras genom förslaget till statstjänstemannalag,
kollektivt reglera de
avlöningsvillkor och andra villkor som
skall gälla för de enskilda tjänsteavtalen
mellan arbetsgivaren-staten och de
statsanställda, som företräds av de av -

talsslutande tjänstemannaorganisationerna.

Mellan staten och de jordbrukare,
som företräds av jordbrukets förhandlingsdelegation,
föreligger inte något
anställnings-, leverans- eller annat avtalsförhållande
motsvarande de statsanställdas
anställningsförhållande. De s. k.
jordbruksavtalen syftar därför inte till
att reglera några avtalsvillkor mellan
staten och jordbrukarna. En jämförelse
med kollektivavtalen mellan staten och
de statsanställdas organisationer eller
med motsvarande hittills tillämpade
överenskommelser är således inte hållbar.

Genom de överläggningar som föregår
de s. k. jordbruksavtalen ges emellertid
företrädarna för jordbruket långtgående
möjligheter att medverka vid utformningen
av statsmakternas stöd till
jordbruksnäringen i olika former.

Det slutliga ansvaret för samhällets
åtgärder på jordbrukets område liksom
inom andra områden av näringslivet
måste dock ligga hos Kungl. Maj:t och
riksdagen. I den mån budgetmedel behöver
tas i anspråk ankommer det således
på riksdagen att fatta beslut. Även
i övrigt måste statsmakterna ha avgörandet
i fråga om omfattningen och
utformningen av jordbruksstödet. Denna
fråga är nämligen av allra största
betydelse för alla befolkningsgrupper
i landet och måste lösas med hänsyn till
våra handelspolitiska relationer till
andra länder.

Jordbruksregleringen innefattar inte
endast frågor rörande gränsskyddet på
jordbruksprodukter, utan även avvägningen
av jordbruksproduktionens storlek
och inriktning med hänsyn till landets
livsmedelsförsörjning, reglering av
import och export av jordbruksprodukter,
disposition av de införselavgifter
som i stiillet för tullar uttas på jordbruksvaror,
fördelning av jordbruksstödet
mellan prisstödjande åtgärder och
subventioner över statsbudgeten o. d.

Som framgår av vad jag här anfört

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

kan jordbruksnämnden inte ha befogenhet
att med jordbrukets förhandlingsdelegation
träffa en för statsmakterna
bindande överenskommelse om
jordbruksstödets utformning. Nämnden
har däremot till uppgift att efter utredning
lägga fram förslag för statsmakterna
i detta ämne. Som ett naturligt
led i förberedelserna för sådana förslag
ingår överläggningar med jordbrukets
företrädare. De s. k. jordbruksavtalen
innebär således i realiteten endast att
vid överläggningarna mellan parterna
enighet har nåtts mellan nämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation om
ett förslag till utformning av stödet som
senare skall föreläggas statsmakterna.

Enligt min uppfattning är jordbruksnämnden,
liksom varje annan förberedande
myndighet, skyldig att självständigt
bedöma varje förslag och önskemål
från jordbruksorganisationernas
sida.

Jag kommer alltså fram till att Kungl.
Maj :t och riksdagen äger att fritt bedöma
de förslag som jordbruksnämnden
framlägger. Någon jämförelse mellan
handläggningen av jordbruksavtalet
och statstjänstemännens löneavtal kan
knappast åberopas.

Motionärerna har, som jag tidigare
nämnde, i sin motivering även angivit,
att det utbildats en praxis, att riksdagen
inte skulle göra några ändringar i
överenskommelsen. Den uppgiften har
fått en stor plats i den allmänna debatten
kring årets förslag rörande jordbrukspriserna,
men den är inte sann.
Senast 1959 gjorde regeringen avvikelse
från de då föreliggande överenskommelserna.
Avvikelsen i den då framlagda
propositionen framgår om man
läser centerpartiets motion II: 593. Den
gällde bl. a. följderna av eventuella åtaganden
på det internationella området,
åtgärder mot otillbörlig pristryckande
import, gränsskydd på luzerninjöl, makaroner
och majsstärkelse samt användning
av regleringsmedel för forsknings-,
försöks- och upplysningsverksamhet.
Mot den bakgrunden hade det

nog varit angeläget att motionärerna litet
bättre kontrollerat det aktstycke
som de satt sina namn under och som
legat till grund för utskottsmajoritetens
ställningstagande i den här frågan.

I andra motioner framfördes förslag
om ändringar på andra punkter i den
träffade överenskommelsen.

De ändringar i överenskommelsen
som vidtagits i den nu föreliggande propositionen
är i princip av samma natur
som de som vidtogs 1959. De berör
inte den egentliga prisuppgörelsen, utan
endast vissa detaljer av den som inte
ansetts kunna godtas med hänsyn till de
förut berörda perspektiven på jordbruksuppgörelsen.

Samtidigt som man hävdar, att överenskommelsen
skall till punkt och pricka
följas och respekteras, har man i
motionerna 1:732 och 11:861 ställt yrkanden
om ändring i en icke oviktig
fråga, som förutsatts vara oförändrad
i överenskommelsen. Motionärerna yrkar
ändring i systemet med prisorter.
Den frågan har inte berörts i jordbruksnämndens
framställning. I motionerna
I: 734 och II: 862 yrkas på införande av
råvaruprisutjämning för majsstärkelse
som används för fabrikation av gipsplattor.

Dessa motioner har inte tillstyrkts av
utskottet. Jag vet inte om motionerna
avstyrkts med hänsyn till den nya principen
att man inte får rubba förhandlingsresultatet
och att man därför måst
offra något för den nya ståndpunkten.

Men, herr talman, det är inte bara i
år som motioner väckts om ändring av
de mellan jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen
träffade överenskommelserna.
Jag skall tillåta mig anföra
ytterligare ett par exempel.

I anslutning till propositioner angående
vissa prisreglerande åtgärder på
jordbrukets område som avlämnades
1961 och 1964 väcktes ett stort antal
motioner om ändringar i de då träffade
överenskommelserna. Om motionerna
hade bifallits av riksdagen, skulle beslutet
på väsentliga punkter ha avvikit

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

från överenskommelsen mellan parterna.

När man ser detta får man gärna det
intrycket, att den nya principen om
förhandlingspaketets handläggning skulle
vara ensidig. Regeringen skulle vara
bunden av överenskommelsen, medan
de ledamöter av riksdagen som företräder
jordbrukets organisationer skulle
ha möjlighet att yrka på ändringar.

Jag kommer nu, herr talman, att övergå
till några av de yrkanden som ställts
i motionerna och som utskottsmajoriteten
tillstyrkt.

I överenskommelsen har behandlats
frågan om ersättning till jordbruket för
exportförluster till följd av bildandet av
EEC under regleringsåret 1963/64 och
1964/65. Dessa förslag, som grundade
sig på utfästelser som lämnats i proposition
nr 134/1963, har godtagits i propositionen.

Frågan om någon dylik ersättning för
1965/66 nämns inte i de elva punkter,
vari nu träffad överenskommelse redovisas.
Det enda som över huvud taget
står om det i jordbruksnämndens framställning
är den mening på sid. 44 i
skrivelsen som återges på sid. 15 i propositionen:
»Frågan om eventuell ersättning
för jordbrukets förluster under
regleringsåret 1965/66 till följd av
inverkan av EEC har förutsatts få tagas
upp till prövning när dessa förluster
kan överblickas.» Någon motivering
lämnas sålunda inte.

Jag kan inte anse det rimligt att efter
sexårsavtalets utgång ge jordbruket ersättning
för exportförluster till följd av
EEC. Andra näringar som drabbas av
höjningar av tullar och dylikt inom
EEC får ingen ersättning. Det torde
kunna anföras exempel på industriföretag
som fått vidkännas stora kostnader
för omställning av produktionen eller
för alt etablera sig inom EEC. Även
jordbruket måste ta konsekvenserna av
vad som händer i utlandet. Det kan
inte vara konsumenternas eller skattebetalarnas
sak att svara för detta.

Motionärernas huvudargument tycks

vara att det är en klokare politik att
ersätta jordbruket för de eventuella
förluster, som ännu några år kan uppstå
till följd av diskrimineringen på
andra marknader, än att riskera felinvesteringar
på grund av produktionsomställningar
som genomförts under
trycket av tillfälliga svängningar i
marknadsläget utomlands. Det finns
inga tecken som tyder på att våra möjligheter
att exportera jordbruksprodukter
till EEC i framtiden skulle bli större.
Tvärtom synes det finnas en strävan
att göra EEC självförsörjande beträffande
allt fler jordbruksprodukter.
Det går därför inte att finna något reellt
underlag för motionärernas argument,
som för övrigt lika väl skulle kunna
tillämpas beträffande industriföretag.

Ett ytterligare skäl för att det inte
går att lämna ersättning för eventuella
exportförluster är att möjligheterna att
i framtiden fastställa dem på ett objektivt
sätt torde vara praktiskt taget obefintliga.

För det fall den här berörda punkten
över huvud taget kan anses ingå
i den träffade överenskommelsen, så är
den ett typiskt exempel på frågor där
regeringens och riksdagens prövning
inte bör kunna åsidosättas genom överenskommelser.
Frågan är nämligen av
betydelse för en lika behandling av våra
näringar.

I punkt 11 av överenskommelsen har
intagits att, under förbehåll av Kungl.
Maj:ts godkännande, skall av regleringsmedel
inom normalramen intill 2 miljoner
kronor få disponeras för försök
och forskning på jordbrukets område.
Enligt jordbruksnämndens framställning,
som återges på sid. 21 i propositionen,
skulle medlen användas såsom
jordbruksnäringens bidrag till vissa
bildade eller tilltänkta branschforskningsinstitut
m. m.

Motsvarande förslag fanns i 1959 års
jordbruksöverenskommelse och avvisades
av dåvarande departementschefen
med motivering, att frågan om att finansiera
forsknings- och försöksverk -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

samhet på jordbruksområdet i princip
bör prövas i samband med den årliga
budgetbehandlingen. Jordbruksutskottet,
med undantag för en reservant, delade
departementschefens uppfattning,
som även riksdagen följde.

Motionärerna tycks fästa avgörande
betydelse vid det förhållandet att medlen
skall tas inom den normalram av
160 miljoner kronor av införselavgiftsmedel,
som jordbruket skall äga disponera
över. Det bör dock påpekas att
medlen inom denna totalram inte får
fritt disponeras av jordbruket, utan
skall användas för olika regleringsändamål.
Det skulle vara närmast befängt
att denna väg anvisa medel för forskning
på jordbruksområdet. Sålunda har
efter förhandlingar mellan staten och
en stiftelse, vari Lantbruksförbundet är
huvudintressent, så sent som förra året
överenskommelse träffats om finansieringen
av jordbrukstekniska institutet,
varvid stiftelsen bl. a. får tillsätta halva
styrelsen i institutet. Genom den här
överenskommelsen skulle hastigt och
lustigt såsom jordbrukets avtalade bidrag
till institutet få användas statsmedel
i form av införselavgifter. Det kan
också nämnas att förhandlingar för
närvarande pågår mellan staten och
bl. a. Svenska mejeriernas riksförbund
om inrättande av ett livsmedelstekniskt
branschforskningsinstitut i Alnarp. Om
jordbrukets bidrag till detta institut skulle,
såsom framskymtar i jordbruksnämndnes
framställning, täckas av införselavgifter,
så synes förhandlingarna vara
onödiga och staten lika gärna direkt
kunna betala hela kostnaden.

Det bör påpekas att i propositionen i
samband med avvisandet av förslaget
i denna del inte företagits någon minskning
i totalramen med 2 miljoner kronor.
I den mån jordbruket hittills satsat
egna medel för ändamål, som är
att hänföra till regleringsändamål, bör
dessa till motsvarande belopp användas
för forskningsändamål.

Slutligen bör framhållas att förhandlarna
vid denna punkt i överenskom -

melsen gjort ett extra förbehåll om
Kungl. Maj ds godkännande. Detta synes
vara ett tecken på att man här
känt sig vara inne på ett område, som
inte lämpligen bör inrymmas i överenskommelser
om jordbruksprisreglering.

1963 års riksdag godkände ett avtal
mellan Sverige och Danmark om samhandeln
med jordbruksprodukter inom
EFTA. I detta sammanhang redovisades
också en mellan vederbörande intressenter
träffad överenskommelse om
import av danska sockerbetor. I avtalet
med Danmark utfäste sig regeringen att
verka för att ett långtidsavtal ingås,
som kan möjliggöra en fortsatt och vidgad
import av danska sockerbetor till
Sverige. I anslutning till detta har vederbörande
sedermera för 1964 och i
dagarna även för 1965 träffat överenskommelse
om betimport.

Den för sockerregleringsåret 1965/66
träffade överenskommelsen om sockerregleringen
innehöll ursprungligen ett
förbud för Sockerbolaget att importera
danska sockerbetor om inte den i Sverige
1965 odlade sockerbetsarealen understeg
43 000 hektar. I så fall skulle
bolaget få importera danska betor från
en areal motsvarande vad den svenska
arealen understiger 44 000 hektar. Denna
punkt utgick sedermera ur överenskommelsen.

Det är riktigt att, som motionärerna
och utskottet framhåller, vid import av
sockerbetor i stället för socker sockerregleringsfonden
får mindre tillskott.
Samma förhållande förelåg dock under
den äldre sockeröverenskommelsen. I
och med att förbudet för Sockerbolaget
att importera danska sockerbetor utgick
ur överenskommelsen om sockerreglcringen
och mot bakgrunden av den av
riksdagen godkända dansk-svenska s. k.
Lissabon-överenskommelsen har anledning
funnits för de svenska sockerbetsodlarna
att räkna med en viss import.
Denna torde dock inte komma att röra
sig om mer än en kvantitet motsvarande
produktionen på 1 500 hektar.

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Någon anledning till ersättning åt de
svenska sockerbetsodlarna för importen
kan sålunda inte föreligga. År 1963
var det över huvud taget inte tal om sådan
ersättning, och situationen är nu
inte någon annan.

I nu föreliggande proposition har begärts,
att kostnader för statsverket, som
uppkommer till följd av sockerbetsimporten,
liksom hittills skall få täckas av
fettregleringsmedel eller, om dessa inte
räcker, av kvarstående odisponerade införselavgiftsmedel
eller budgetmedel.
Världsmarknadspriset på socker är för
närvarande cirka 43 öre per kilo, och
gränsskyddet uppgår till 67 öre per
kilo. Det betyder alltså ett gränsskydd
för sockret som ligger 150 procent
över världsmarknadspriset.

Jag tror att motionärerna och utskottsmajoriteten
skall tänka litet grand
på detta prisläge när de går att besluta
i denna fråga.

Det bör framhållas att frågan om
fraktbidrag vid export av utsädespotatis
inte behandlats i jordbruksöverenskommelsen
utan utretts av jordbruksnämnden
i anledning av anhållan av 1964 års
riksdag. Nämnden har i denna utredning
bl. a. framhållit, att det för att stimulera
efterfrågan på kvalitetsutsäde
är nödvändigt att tillgången är god och
under en övergångstid överstiger efterfrågan,
och att det, om det sålunda tillskapade
överskottet inte skall behöva
avsättas till underpriser, är nödvändigt
att ekonomiskt stödja exporten av utsädespotatis
med ett fraktbidrag.

Det är svårt att förstå hur ett överskott
av utsädespotatis skall kunna stimulera
efterfrågan, om inte överskottet
har någon inverkan på priset. Inte heller
kan överskottet rimligen stimulera
någon ökad inhemsk efterfrågan, om
man lämnar exportsubventioner för att
sälja det på utlandet.

Till detta kommer att kommerskollegium,
som är den instans som har förutsättningar
att bedöma de handelspolitiska
återverkningarna, enligt i propositionen
återgivet remissyttrande sagt,

att det finns betydande risk för ej önskvärda
handelspolitiska återverkningar.
Att under nu angivna förhållanden införa
fraktbidrag för export av utsädespotatis
torde varken det norrländska
jordbruket eller landet i övrigt vara
betjänt av.

Av uppgifter i jordbruksnämndens
framställning framgår, att produktionen
av broiler år 1964 uppgick till 10
miljoner kilo och konsumtionen till 8
miljoner kilo samt att överskottet 2
miljoner kilo, eller ett tredjedels års
konsumtion, fanns i lager vid årsskiftet.
Till följd av överproduktionen har
priset legat under nedre prisgränsen
och till skydd för nedre prisgränsen
har lämnats visst lagringsstöd. Det bör
också anmärkas att broilerproduktionen
till övervägande delen har industriell
karaktär.

Jordbruksnämnden har i samråd med
jordbrukets förhandlingsdelegation föreslagit
viss sänkning av prisgränserna.
Detta har godtagits i propositionen.
Det är dock att märka att den nya nedre
prisgränsen även ligger över partipriset.
Dessutom har jordbruksnämnden,
utan att åberopa samråd eller överenskommelse
med förhandlingsdelegationen
eller någon motivering, föreslagit
att i fortsättningen för bl. a. broiler
lagringsstöd skall lämnas redan när
priset går under mittpriset.

Med hänsyn till att broilerproduktionen
är av industriell karaktär kan
det diskuteras om varan över huvud
taget bör omfattas av jordbruksregleringen.
Ett prisgränssystem för denna
vara infördes ej förrän år 1962, således
under sexårsavtalet. Det normala
för varor, som omfattas av jordbruksregleringen,
är att skyddsåtgärder inte
tillgrips förrän nedre prisgränsen underskrides.
För nötkött in. m. har man
emellertid främst med hänsyn till den
långa produktionsperioden och önskvärdheten
att undvika snabba svängningar
möjlighet att tillgripa lagringsstöd
redan då mittpriset underskrides.
Några sådana skäl för ett utvidgat lag -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

ringsstöd för broiler kan rimligen inte
anföras. Nämndens förslag skulle endast
leda till att den nödvändiga produktionsanpassningen
i fråga om broiler
fördröjs. För konsumenternas del
kan det inte vara förenat med någon
fördel att i än större utsträckning än
nu få äta kyckling som lagrats lång tid.

För matärter sattes införselavgiften
vid sexårsavtalets ingång till 6:30 kronor
per deciton och är nu 13:40 kronor
per deciton. Jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen föreslog
nu en höjning av införselavgiften med
11:60 kronor per deciton eller med
något över 80 procent. Som motivering
för denna kraftiga höjning av gränsskyddet
har anförts att någon överproduktion
inte längre föreligger utan snarare
ett mindre importbehov. Höjningen
av införselavgiften anses vara lämpligt
avvägd för att motverka ytterligare
nedgång av odlingen.

För bruna bönor sattes införselavgiften
vid sexårsavtalets ingång till 21
kronor per deciton och är nu 44: 25
kronor per deciton. Jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen har nu
överenskommit om en höjning av införselavgiften
med 10:75 kronor per
deciton eller med inemot 25 procent.
Som motiv anges endast att odlingen
successivt nedgått och för närvarande
endast täcker omkring hälften av
konsumtionsbehovet.

Motionärernas argument är, förutom
vad jordbruksnämnden anfört, att en
ytterligare minskning av dessa odlingar
inte är önskvärd ur livsmedelsförsörjningens
synpunkt samt att odlingsgrenarna
är av väsentlig betydelse för
jordbruket i vissa trakter.

Av jordbruksnämndens argumentering
framgår att det här inte är fråga
om mycket annat än ett ställningstagande
till vår självförsörjningsgrad med
ärter och bruna bönor. Detta ställningstagande
har ansetts böra leda till
en mycket stor höjning av gränsskyddet.
Det kan inte vara motiverat att i
en provisorisk jordbruksreglering ta

ställning till vilken omfattning vår odling
av dessa produkter bör ha. Det är
en fråga för jordbruksutredningen.
Matärter och bruna bönor har rimligen
ej heller någon sådan betydelse för livsmedelsförsörjningen
att några omedelbara
åtgärder för att öka odlingen kan
vara nödvändiga. Det har ej heller förebragts
någon som helst utredning om
att odlingens relativa lönsamhet försämrats
trots de höjningar av gränsskyddet
som företagits under sexårsavtalet.

Mot bakgrunden av det anförda är
det av principiella skäl inte motiverat
att biträda förslagen.

Detta är, herr talman, motiveringen
till vår reservation, som på alla punkter
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag,
och jag ber att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Det är kanske ägnat att
förvåna att två av jordbruksutskottets
ledamöter, som anses vara konsumentrepresentanter,
inleder denna debatt.
Kanske förvånar det också att herr
Hjalmar Nilsson och jag som konsumenter
har kommit att inta olika ståndpunkter
i detta ärende.

En förklaring kan naturligtvis vara
att det inte är så mycket som skiljer
i våra uppfattningar; och sedan jag hört
herr Hjalmar Nilssons anförande förebrår
jag mig ännu mera, liksom möjligen
även herr Hjalmar Nilsson, att vi
inte i utskottet försökt åstadkomma ett
enigt utlåtande. Jag menar därmed att
motsättningarna såvitt jag förstå inte
är så stora som det kan låta. I jordbruksutskottet
har vi ju också lyckats
nå fram till eniga beslut även i frågor
som varit mera kontroversiella än denna.
Jag vill för min del gärna konstatera,
helst som herr Hjalmar Nilsson
ibland skärpte tonen, att motsättningarna
inte alls är så stora som hettan i
den allmänna debatten gett sken av.

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Vad först gäller frågan om departementschefens
rätt att vidta ändringar
i de överenskommelser, som statens
jordbruksnämnd har träffat med jordbrukets
förhandlingsdelegation och som
godkänts av konsumentdelegationen,
står det klart att statsrådet har denna
rätt; avtalen sluts ju under förutsättning
av Kungl. Maj :ts och riksdagens
godkännande. Någon tvekan på den
punkten kan alltså inte råda.

Å andra sidan är det onekligen så,
som utskottsmajoriteten framhåller, att
en praxis har utbildats innebärande att
resultaten av överläggningarna i allt
väsentligt godtagits av både Kungl.
Maj:t och riksdagen. Förhandlingsresultaten
har med andra ord allmänt
betraktats med den respekt som ett
förhandlingspaket brukar bli föremål
för i vårt land. Vid förhandlingarna
har det, här som i liknande fall, varit
fråga om att ge och ta. Inte minst
gäller detta om sexårsavtalets ingående,
då man nådde fram till en överenskommelse
efter mycket långa och svåra förhandlingar
i vilka båda parter gav efter
på sina intressen. Bara detta att man
från jordbrukets sida gick med på en
höjning av normjordbruken från 15 till
25 hektar innebar ju en stor eftergift,
som helt naturligt föranledde vissa kompensationer
från motpartens sida. Vi
har nog också vid förhandlingarna i
jordbruksutskottet om prisfrågorna å
ömse sidor ofta åberopat att här föreligger
ett avtal, och vi har på bägge sidorna
respekterat det nästan helt ■—
jag kan knappast påminna mig att vi
under hela femtitalet gjorde några
egentliga avsteg från avtalet. Det är riktigt,
som herr Hjalmar Nilsson säger, att
motioner om ändringar förelegat. Men
de har i allmänhet rört bagateller och
som regel avslagits — det har gällt sådana
oväsentliga frågor som huruvida
makaroner, kakmix, hundbröd eller dylikt
skulle räknas in under avtalet.

Onekligen har denna respekt för avtalen
haft sin stora betydelse. Utskottsmajoriteten
betonar också detta och

gör en god sammanfattning när den
skriver: »I anslutning till det anförda
vill utskottet inledningsvis anföra, att
förenämnda praxis i välgörande grad
medverkat till att jordbruksfrågorna
avpolitiserats. En möjlighet till än allsidigare
bedömning av ett avtals skälighet
föreligger sedan konsumentintresset
genom tillkomsten år 1962 av
konsumentdelegationen erhållit ökad
insyn och inflytande vid överläggningarna
mellan jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation. Utifrån
detta betraktelsesätt bör man kunna
förutsätta, att ett enigt förhandlingsresultat
på ett tillfredsställande sätt beaktat
olika parters synpunkter och sålunda
bör kunna ligga till grund för
Kungl. Maj :ts förslag till riksdagen.»

Jag citerar detta därför att det belyser
utskottets inställning i denna fråga.
Och ser man förhandlingsresultaten
ur den synpunkten, något som jag tror
att jordbrukarna allmänt gör, är det
kanske rätt förståeligt att statsrådets
ingripanden i efterhand, även om de i
flera fall endast gällt relativt oväsentliga
detaljer, dock har orsakat en viss irritation.
Därmed menar jag inte alls att
de former, som protestaktionerna tagit,
kan försvaras. Men nog tror jag att det
hade varit lyckligt, om statsrådet låtit
småtingen passera enligt överenskommelsen,
eller att vi i utskottet, såsom
jag inledningsvis berörde, hade lyckats
skriva oss samman i ett enigt utlåtande.

Herr Hjalmar Nilsson kom in på vad
man i några motioner sagt om uppskattningen
av de merintäkter som jordbruket
beräknas få. Departementschefen säger
ju att jordbruket kan komma att
tillföras 110 miljoner kronor, men gör
det förbehållet att vissa uppskattningar
är osäkra eftersom bl. a. marknadsmässiga
förutsättningar blir avgörande för
det faktiska utfallet. Detta kan endast
grovt uppskattas, säger statsrådet, och
det är nog riktigt.

Herr Hjalmar Nilsson kritiserade att
man hade angripit de här beräkningarna,
och det kan ju hända att det har

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

begagnats överord. Men jag får nog säga
att när jag har studerat beräkningarna,
så har jag funnit att de måste anses
tämligen ungefärliga. Statsrådet kommer
fram till de nämnda 110 miljonerna
och säger, att det är en merintäkt
som man kan räkna med att jordbruket
skall få, men när man granskar siffrorna
så blir man litet fundersam, ty de
förutsätter vissa speciella omständigheter.
De förutsätter också, att man spår
i framtiden. Vi vet inte hur världsmarknadspriser
och sådant kommer att
utveckla sig, och vad som fattas i beräkningarna
är enligt min mening en
uppskattning av de minskade inkomster
som jordbruket kan få till följd av t. ex.
prisgränssänkningar.

Även jag skulle därför vilja uttrycka
en viss undran över den här beräkningen,
eftersom jag märker att de 110 miljonerna
så att säga har fastnat i huvudet
på folk. När man diskuterar jordbrukspriserna
med personer utanför utskottet,
gör de ofta påpekandet att
»jordbruket får 110 miljoner i merintäkter».
Statsrådet kan dock inte garantera,
att det blir en nettomerintäkt
på 110 miljoner. Jag vill inte alls påstå
att jag hittar i jordbruksprisregleringens
alla labyrinter, men när jag
har försökt sätta mig in i den här frågan
har jag funnit, att det maximalt
kan vara möjligt att det blir 110 miljoner,
men det kan lika väl bli någonting
långt mindre — kanske halva beloppet
d. v. s. 55 miljoner.

De där uträkningarna är kanske en
smula äventyrliga, och jag vet inte riktigt
hur statsrådet själv uppfattar de 110
miljonerna. Menar han att de är satta
som en riktrote för de framtida prisregleringarna,
så att utfallet skall ge 110
miljoner, så är det all right; då har jag
ingen invändning att göra. Men är det
inte så, då får jag nog göra en viss reservation,
ty det har sagts mig att statens
jordbruksnämnd inte vill stå för
summan, och jordbruksorganisationerna
har kritiserat beloppet och sagt att
det är helt osannolikt.

Ja, detta var vad jag ville säga om
dessa 110 miljoner, en sak som kanske
inte är helt oväsentlig.

Herr Hjalmar Nilsson gick utförligt
in på de olika frågor, där meningarna
går isär, och han yrkade bifall till reservationen,
som helt följer propositionen.
Vad som skiljer utskottsmajoriteten
och reservanterna är ju att utskottet
helt följer överenskommelsen, medan
reservanterna vill godkänna de ändringsförslag
på sammanlagt sju punkter
som departementschefen har framfört.

En fråga som herr Hjalmar Nilsson
tog upp gäller hur man skall se på förhandlingsöverenskommelsen.
Han sade
att vissa motionärer jämför den med löneavtalet
för statstjänstemännen, och
han ansåg att en sådan jämförelse är
ohållbar. Det har kanske redan framgått
av vad jag har sagt, att jag har
ungefär samma uppfattning. Beträffande
statstjänstemännen är det ju fråga
om ett definitivt avtal, men för jordbruket
är det ju fråga om beslut som
fattas under förutsättning av departementschefens
och riksdagens godkännande.

Jag vill så övergå till de olika punkter
där utskottsledamöterna har stannat
i olika uppfattningar. En av de första
punkterna är den om införselavgifterna.
Beträffande justeringen av dem bär
det uppstått meningsskiljaktigheter. Jag
anser att jag kan gå ganska snabbt förbi
dem, ty detta är ingen större fråga,
utan utskottet borde ha kunnat skriva
sig samman. Med hänsyn till den långsiktiga
prisutvecklingen är det onekligen
önskvärt att inte göra alltför kraftiga
avsteg från en generell linje. Huvudregeln
bör alltså vara att importavgifter
och prisgränser ändras procentuellt
lika mycket för de berörda produkterna,
men under årens lopp har åtskilliga
avvikelser gjorts bl. a. i syfte
att förhindra att alltför kraftiga svängningar
i världsmarknadspriserna påverkar
prisutvecklingen inom landet. Utskottet
nöjer sig också med att säga, att
det förutsätter att avvikelser skall vara

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

möjliga i den omfattning som kan anses
erforderlig för att fullfölja det nya avtalets
syfte. Det tycker jag är en klok
formulering, ty man kan behöva göra
avvikelser från den generella linjen för
att nå upp emot de beräknade merintäkterna
av sammanlagt 110 miljoner
kronor. Detta är alltså inte en fråga
där det råder större motsättningar.

Herr Hjalmar Nilsson berörde sedan
också bidraget till lagringskostnader
för fjäderfäkött, där departementschefen
inte har hiträtt jordbruksnämndens
förslag om att bidrag bör
utgå vid de tillfällen då det inhemska
priset överstiger riktpriset. Genom att
fästa bidraget vid mittpriset skulle man
uppnå en viss analogi med uppläggningen
av lagringsstödet för nötkött. Det är
ett av motiven. Ett annat motiv är väl,
att man sänker prisgränsen för broiler
och fjäderfä. En anknytning av priset
till mittpriset skulle då så att säga medföra
en kompensation för sänkningen
av prisgränserna. Nu vill departementschefen,
såsom herr Hjalmar Nilsson
framhöll, inte lämna bidrag när priset
överstiger nedre prisgränsen. Denna
fråga är naturligtvis inte av någon
större vikt, utan vi har i utskottet väl
närmast betraktat den så, att det inte
finns någon anledning att frångå jordbruksnämndens
förslag. Den ingår såsom
en detalj i hela uppgörelsen.

Till de mindre sakerna hör ju också
frågorna om höjd införselavgift för
matärter och bruna bönor på grund
av nedgången i odlingen. Herr Hjalmar
Nilsson ville inte godkänna en sådan
höjning. Jag vill minnas att reservanterna
säger, att dessa produkter
inte kan ha sådan betydelse för livsmedelsförsörjningen,
att det i nu föreliggande
provisorium kan vara påkallat
gynna en ökad odling.

Det ligger ju till så, att varken odlingen
av ärter eller odlingen av bruna
bönor i dag täcker det inhemska behovet.
Vid förhandlingarna har man
kommit överens om att ge ett ökat stöd
för att nedgången inte skulle fortgå yt -

terligare. Särskilt beträffande bruna bönor
är ju nedgången i odlingen betydlig,
och för närvarande täcker den inhemska
odlingen inte mer än hälften
av det inhemska behovet. Har man då
träffat en överenskommelse om att ge
ett ökat stöd, tycker jag att denna bör
bibehållas. Detta är viktigt inte minst
därför att vi, om den odling av bruna
bönor som vi alltså har behov av i detta
land minskar, måste tänka oss andra
odlingar på motsvarande mark. Om
det då på denna mark i stället odlas
vete, som vi får exportera med stora
förluster, uppstår frågan, om det medför
någon nationalekonomisk vinst eller om
det inte rentav medför en förlust att
neka ett ökat stöd i form av höjd införselavgift.
Sedan kanske det också
beror litet på hur mycket man uppskattar
bruna bönor och ärter. De hör dock
till våra nationalrätter. I varje fall har
vi i utskottet funnit, att den träffade
överenskommelsen i detta avseende bör
lämnas utan erinran.

Herr Hjalmar Nilsson kritiserade
ganska mycket förslaget om att 2 miljoner
kronor inom 160 miljonersramen
skulle få användas till forskning.
Det innebär alltså att jordbruket avstår
2 miljoner kronor av de 160 miljoner
kronor, som det tillkommer jordbruket
att utnyttja för regleringsändamål
på jordbrukets område, och överlämnar
dessa 2 miljoner kronor till olika
forskningsanstalter såsom ett jordbrukets
bidrag till dem.

Jag kan inte finna att detta är någonting
som mera allvarligt kan kritiseras,
utan snarare är det väl fråga om en
praktisk lösning av problemet hur detta
bidrag skall utbetalas. Forskningen
kommer ju hela jordbruket till godo,
och förs dessa 2 miljoner kronor enligt
förslaget forskningen till godo kommer
hela jordbruket att få delta i stödet till
forskningen. Om pengarna inte betalas
ut på detta vis, blir det jordbrukets
föreningsrörelse som får satsa de 2 miljoner
kronorna. I jordbrukets föreningsrörelse
ingår ju inte hela det svenska

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

jordbruket, och därför är det nog en
rättvisare ordning om man gör denna
överföring enligt överenskommelsen.
Även i detta fall har vi i utskottet alltså
funnit det klokt att låta överenskommelsen
passera utan erinran.

En fråga av kanske större vikt, som
herr Hjalmar Nilsson rätt utförligt var
inne på, är det svenska jordbrukets förhållande
till EEG. Jordbruksnämnden
har i sin framställning förutsatt, att
frågan om en eventuell ersättning för
jordbrukets förluster på grund av exportbortfall
till följd av verkningarna
av EEC för regleringsåret 1965/66 får
prövas när förlusterna kan överblickas.
Departementschefen uttalar emellertid
som sin mening, att någon dylik ersättning
inte bör komma i fråga efter den
1 september i år. Denna avvikelse från
vad som hittills har gällt motiverar departementschefen
med att jordbruket
vid ingången av nu gällande jordbruksreglering
har haft lång tid till sitt förfogande
för att anpassa produktionen
efter de ändrade marknadsförhållandena
i Europa.

Här måste jag erkänna att jag inte
riktigt förstår statsrådet. Jag förstår
inte hur det skulle varit möjligt för det
svenska jordbruket att anpassa sig till
något så instabilt som marknaden för
jordbruksprodukter inom EEC. Det var
ju först i september förra året som man
inom EEC träffade en uppgörelse om
konventionens jordbrukspolitik, och
den uppgörelsen förutses träda i kraft
den 1 juli 1967. Alltså kan man inte
förrän 1967 tänka sig börja med en anpassning,
ty först då har man något fixt
att rätta sig efter. Det förefaller mig
som om man inte hade diskuterat igenom
detta problem. När det gäller en
prolongering av avtalet under ett år,
tycker jag att samma bestämmelser som
gällt i detta avseende under de senaste
åren även borde få gälla nästa år.

Herr Hjalmar Nilsson sade att andra
näringar har fått anpassa sig till utvecklingen
på kontinenten och att jordbruket
då också måste göra det. Men

inom andra näringar är förhållandena
annorlunda. Den svenska industrien
kan t. ex. flytta delar av sin produktion
inom EEC-länderna och har därigenom
en möjlighet att anpassa sig; det svenska
jordbruket bär inte någon motsvarande
möjlighet. I detta fall är jag bestämd
i min uppfattning att statsrådet
borde ha följt överenskommelsen. Detta
förefaller mig liksom utskottet i alla
avseenden skäligt.

Herr Hjalmar Nilsson kom också in
på en annan skälighetsfråga, och det är
sockerbetsimporten från Danmark. Han
redogjorde för det dansk-svenska jordbruksavtalet.
Enligt detta avtal betalar
Sverige som bekant årligen till Danmark
av statsmedel ett belopp om 20
miljoner kronor som en form av handelspolitisk
kompensation. Departementschefen
säger nu att de kostnader
för statsverket, som kan uppkomma
till följd av sockerbetsimporten från
Danmark, bör täckas av antingen kvarstående
odisponerade införselavgiftsmedel
eller av medel ur anslaget Prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område.
Uttalandet kommer onekligen rätt överraskande,
ty departementschefen har
varken i den proposition som vi nu behandlar
eller i proposition nr 75 detta
år angående sockerregleringen berört
innebörden av det handelspolitiska arrangemang
som ligger till grund för
statsrådets föreliggande förslag.

Genom att införselavgiften för sockerbetor,
räknad per viktenhet socker, är
mycket lägre än införselavgiften för
rent socker, innebär en överflyttning av
importen från socker till sockerbetor
dels att sockerregleringen gör en inte
förutsedd förlust, dels att de danska odlarna
av sockerbetor för till oss exporterade
betor erhåller ett pris som överstiger
världsmarknadspriset för socker.
I och för sig har vi ingenting emot att
stödja de danska jordbrukarna utöver
vad som sker enligt det dansk-svenska
avtalet i den mån det kan anses rimligt
eller skäligt, men i den utsträckning
som det sker bör det, som utskot -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

tet framhåller, i sedvanlig ordning redovisas
för riksdagen för godkännande,
och kostnaderna för detta ökade stöd
bör liksom övriga stöd inom EFTA:s
ram föras på statsbudgeten och inte belasta
den svenska sockerbetsodlingen på
ett sätt som inte förutsattes när sockerbetsavtalet
för nästkommande år ingicks.
Här har jag en annan uppfattning
än herr Hjalmar Nilsson, och utskottet
har även i detta fall biträtt överenskommelsen.

Till slut berörde herr Hjalmar Nilsson
den sista punkt där våra meningar
går isär, alltså frågan om fraktbidrag
vid export av norrländsk utsädespotatis.
Jordbruksnämnden har som kammaren
erinrar sig efter en anhållan från
riksdagen 1964 gjort en utredning angående
förutsättningarna för att i vissa
fall medge sådana bidrag. Herr Hjalmar
Nilsson gjorde där ett citat ur vad
jordbruksnämnden skriver. Jag vet inte
om citatet var riktigt fullständigt återgivet,
och därför vill jag repetera det.
Jordbruksnämnden skriver bl. a.:
»Framför allt i övre Norrland är betingelserna
för produktion av utsädespotatis
goda. För att stimulera efterfrågan
på kvalitetsutsäde är det enligt
nämndens uppfattning nödvändigt att
tillgången är god och under en övergångstid
överstiger efterfrågan. Om det
sålunda tillskapade överskottet inte
skall behöva avsättas till underpriser
synes det nämnden nödvändigt att ekonomiskt
stödja exporten av utsädespotatis
med ett fraktbidrag av sådan storlek
att fraktkostnaderna från produktionsområdet
till en exporthamn täcks.
Dessa kostnader har nämnden beräknat
till ca 8 öre/kg.»

Jag minns inte om herr Hjalmar Nilsson
citerade de två sista meningarna.
De utgör ett bemötande av några av
hans invändningar. Jag vill understryka
att något prisstöd inte avses utgå för
utsädespotatis som avsätts inom landet.
Nu avstyrks förslaget på grund av att
kommerskollegium tror att man sannolikt
kommer att betrakta detta export -

stöd som en exportsubvention, som inte
är förenlig med de handelspolitiska åtaganden
Sverige gjort inom ramen för
GATT och EFTA. Förhåller det sig
egentligen så? Reservanterna yttrar sig
mycket försiktigt på denna punkt, och
vi inom utskottsmajoriteten har, liksom
för övrigt statens jordbruksnämnd, ansett
att exportbidraget inte skulle skada
något annat lands intressen och därmed
inte heller strida mot EFTA-fördraget.
Detta är en tolkning som man
möjligen kan diskutera, men vi har
inom utskottet kommit fram till att det
knappast kan vara fråga om någonting
som strider mot avtal som vi ingått. När
därutöver mycket starka skäl talar för
detta fraktbidrag — inte minst att stödet
avser odling av utsädespotatis i
Norrland och det rent av kan vara till
nytta för andra länder att få ett gott utsäde
— har vi inte heller på denna
punkt velat frångå överenskommelsen.

Jag tror att jag nu har berört de
punkter som herr Hjalmar Nilsson tog
upp. Av min redogörelse framgår ju
att utskottsmajoriteten på som vi tycker
goda grunder har velat följa den ingångna
överenskommelsen. Något bärande
skäl för att frångå den anser vi
inte har förebragts. Överenskommelsen
bildar en enhet, vars balans man inte
utan starka skäl bör rubba ens i detaljer.

Med de orden, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häri instämde herr Pettersson, Gunnar,
(fp).

Herr HERMANSSON (ep):

Herr talman! Sedan herr Hansson
i Ronneby nu har utvecklat jordbruksutskottets
synpunkter på denna fråga,
har jag ingen anledning att gå in på
sakskälen, utan jag ber att få instämma
i herr Hanssons yrkande om Difall
till utskottets utlåtande. Men jag skulle
vilja framföra några allmänna synpunkter
på detta problem, som har aktualiserats
på sista tiden.

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

De hårda meningsbrytningar, som på
sistone kännetecknat jordbrukspolitiken,
är enligt min mening illavarslande
för framtiden. Jordbruksministern
och regeringen har visat en ny attityd
mot jordbruket — en attityd som jordbruksbefolkningen
uppfattat som aggressiv
och utmanande.

Situationen motiverar en erinran om
tider, då det var annorlunda och då
man i hög grad inriktade sig på ett förtroendefullt
samarbete. I början av
1930-talet hade vårt land en svår ekonomisk
kris. Det var arbetslöshet och
därmed också kris för jordbruket. Krisuppgörelsen
1933 var i första hand en
samverkan mellan arbetare och bönder.
Denna samverkan möjliggjorde,
att krisen ganska snabbt kunde övervinnas.
Jag vill erinra om dåvarande
statsminister Per Albin Hanssons ord
om arbetarna i förhållande till bönderna:
»Vi äro ben utav deras ben och kött
utav deras kött.» Det uttalandet innebar,
att socialdemokratien var beredd till
hänsyn gentemot jordbruket. Det innebar
att man sökte samförstånd.

Då sade man också från socialdemokratien
till bönderna: Gör som arbetarna,
organisera er! Jordbrukarna byggde
upp sin föreningsrörelse. Vem vill bestrida
att dessa organisationer varit av
största betydelse för vårt folkhushåll?
De är helt enkelt en förutsättning för att
vi skall kunna klara folkförsörjningen
på ett tillfredsställande sätt. Särskilt under
avspärrningstiden under andra
världskriget borde vi ha lärt oss hur
nödvändigt det är att vi bär ett produktionskraftigt
jordbruk i vårt land. Men
nu betecknar man denna jordbrukarnas
samverkan, som säkert är ett villkor
för att vi skall kunna klara livsmedelsförsörjningen,
som en monopolisering,
och man riktar hårda angrepp mot
jordbruket för höga livsmedelspriser.
Sådana attacker har i stor utsträckning
förekommit i olika socialdemokratiska
tidningar, men det mest anmärkningsvärda
är att den nya hårda attityden
gentemot jordbruket i så stor utsträck -

ning emanerar från regeringen. Jordbruksministern,
som bär högsta ansvaret
för jordbrukspolitiken i landet, har
i intervjuuttalanden kritiserat jordbrukspolitiken
och bl. a. sagt, att våra
levnadskostnader skulle vara åtskilligt
lägre, om vi hade en mera tidsenlig
jordbrukspolitik. Han sade i ett tal den
1 maj, att jordbruket har sina fiender
i dem som högröstat går emot en fortsatt
rationalisering. Han sade det på ett
sådant sätt, att det var svårt att tro att
han med detta avsåg andra än just jordbrukarna.
Statsrådet Ulla Lindström bär
ryckt till hans undsättning och i ett föredrag
påstått, att livsmedelspriserna
stigit oproportionerligt i skydd av jordbruksuppgörelsen.
Uttalandena från regeringskretsen
har varit sådana, att
jordbrukarna knappast kunnat få någon
annan uppfattning än att man söker
rikta det missnöje, som prisstegringarna
medfört, just mot jordbruksbefolkningen.

Visst bär livsmedelspriserna stigit —
såväl som andra priser — men livsmedlen
tar i dag i anspråk betydligt mindre
del av vad vi tjänar än tidigare. Av
alla genomsnittskonsumentens utgifter
för varor och tjänster av skilda slag
gick 1950 en tredjedel, d. v. s. 33 procent,
till livsmedel. Den andelen hade
1961 sjunkit till 29 procent. Av alla våra
livsmedel kommer endast omkring 60
procent från svenskt jordbruk. Mellan
åren 1950 och 1960 steg priset på livsmedel
från det svenska jordbruket med
78 procent, men på de svenska jordbruksprodukter,
som ingår i dessa livsmedel,
steg priset under samma tid med
endast 63 procent, medan priserna på
förädlingsindustriens och handelns
tjänster däremot steg med 102 procent.
Av priset på de livsmedel som framställs
av svenska jordbruksprodukter
gick 1950 cirka 58 procent till betalning
av jordbrukarnas insatser i produktionen.
År 1961 hade denna andel sjunkit
till 50 procent — enligt de undersökningar
som utförts av distributionsgruppen
inom 1960 års jordbruksutred -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

ning. Nu är denna andel till jordbrukarna
ett stycke under 50 procent.

Av kostnaderna för maten går endast
cirka 27 procent till ersättning åt de
svenska jordbrukarna. Av alla genomsnittsfamiljens
utgifter är inte mer än
något över 8 procent beroende av jordbruket.
Om t. ex. ersättningen till jordbruket
skulle höjas med 10 procent,
skulle detta återverka med mindre än
1 procent på genomsnittskonsumentens
utgifter. Detta säger väl det mesta om
det verkliga underlaget för den nya hårda
attityden gentemot jordbruket.

En måttstock på livsmedelspriserna
i vårt land i förhållande till andra länder
kan man få genom att jämföra arbetstiden
i timmar för ett veckoinköp
av livsmedel. En industriarbetare i vårt
land får enligt en undersökning, som
Jordbrukets konsumentupplysning genomfört,
arbeta 9,2 timmar för ett veckoinköp.
Lägre siffra noterades endast
för USA, Danmark och Norge, medan
siffran var 12 timmar för Schweiz,
12,7 för Tyskland, 13 för Belgien, 13,2
för Frankrike, 14,6 för Finland och
15,9 för Italien. För lantarbetare hade
Sverige den näst Danmark bästa siffran.
De svenska lantarbetarlönerna är
de högsta i världen, vilket också är en
faktor att notera i sammanhanget. Till
denna bild hör ju dessutom, att livsmedelspriserna
är väsentligt mer subventionerade
i t. ex. USA, Frankrike, Tyskland
och England än i vårt land.

Det finns knappast anledning att bestrida
att strukturrationaliseringen liksom
rationaliseringen i övrigt inom
jordbruket går snabbt. Jordbruket framställer
nu ungefär lika mycket jordbruksprodukter
som för 10—15 år sedan,
trots att antalet gårdar minskats
kraftigt och trots att den mänskliga arbetskraften
är väsentligt mindre. Jag
kan i detta sammanhang nämna antalet
yrkesverksamma i jordbruk och boskapsskötsel.
År 1940 var antalet yrkesverksamma
750 000, och i år är antalet
275 000. Antalet gårdar var 1940 cirka
300 000 och är 1965 omkring 200 000.

Arbetskraftens produktivitet i jordbruket
har enligt statistiska centralbyrån
under en tioårsperiod stigit med i
genomsnitt 4,9 procent om året mot 4,6
procent för industrien. Senaste året beräknas
arbetskraftens produktivitet ha
stigit i jordbruket med 6,9 procent.

Den kritik, som t. ex. jordbruksministern
riktat mot jordbruket och jordbrukspolitiken,
tycks bl. a. innefatta,
att livsmedelspriserna skulle vara höga
därför att det finns så många små brukningsenheter.
I verkligheten förhåller
det ju sig inte så. Av alla jordbruk i
vårt land faller omkring 19 000 inom
storleksgruppen 20—30 hektar, d. v. s.
normjordbruket. Enligt gällande prissättningssystem
är det välskötta och
rationella slättbygdsjordbruk i denna
storleksgrupp som skulle ge sina brukare
en arbetsinkomst motsvarande den
som industriarbetare får på landsbygden.
Jordbrukets produktpriser skulle
således vara avpassade efter dessa jordbruk
för att inkomstlikställighet skulle
uppnås. Det finns cirka 20 000 jordbruk
som är större än normjordbruken och
omkring 160 000 som är mindre. Men
de mindre brukningsenheterna är ju enligt
gällande avtal inte tillförsäkrade
produktpriser, som är tillräckliga för
att innehavarna skulle kunna tillförsäkras
inkomstlikställighet. De nuvarande
produktpriserna är alltså avpassade efter
förhållandena på relativt stora gårdar
och påverkas inte alls av att det
finns många småbruk i landet. En storleksrationalisering
kan alltså inte ge de
vinster i billigare livsmedel som man på
vissa håll vill förespegla folk.

Det är särskilt tre propositioner på
riksdagens bord nu i vår som framkallat
oro hos jordbruksbefolkningen, nämligen
propositionerna om den nya jordförvärvslagen,
om rationaliseringsorganisationen
och om den provisoriska
prisregleringen.

Jordbrukarna ser med oro på den
nya jordförvärvslagen, därför att de befarar
alt den på sikt skall medföra framför
allt att skogen kommer i händerna

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

på personer som är mer eller mindre
likgiltiga för den arbetsväxling mellan
jord och skog som är en grundförutsättning
för jordbruket och för samhället
i dess helhet genom att man på
grund av den undgår undersysselsättning
under vintern. Man ser med oro,
att bondebruket trängs tillbaka genom
ökat markinnehav hos staten och de
stora bolagen.

Beträffande rationaliseringsorganisationen
är man på jordbrukarhåll förvånad
över att jordbruksministern utan
vidare frångick jordbruksutredningens
förslag och på egen hand utformade en
linje, som måste försvåra jordbrukarnas
medverkan i rationaliseringsverksamheten.
Det är ett värdefullt samarbete
som härmed sätts på spel.

Mycket förvånande är jordbruksministerns
proposition om prisregleringen.
Sedan länge har vi ju en praxis, att
jordbruksregleringen skall vara baserad
på överenskommelser med jordbruksorganisationerna.
En sådan överenskommelse
har träffats mellan regeringens
förhandlingsorgan och jordbrukets
förhandlingsdelegation för nästkommande
regleringsår, ett provisorium
i avvaktan på att jordbruksutredningen
skall lägga fram sitt förslag. Här borde
det alltså inte ha varit några kontroverser,
men jordbruksministern har
överraskat med en proposition, som på
ett antal punkter frångår den överenskommelse,
som träffats med jordbruksorganisationerna
och som godkänts av
konsumentdelegationen. Det gäller t. ex.
frågan om jordbrukets ersättning för
exportbortfall till följd av nästa regleringsår,
de två miljoner kronorna till
försök och forskning och vissa införselavgifter,
såsom för matärter och bruna
bönor.

Man frågor sig vad det är som kan
ligga bakom jordbruksministerns handlingssätt.
Naturligtvis kan en regering
inte tvingas att lägga fram propositioner,
som den inte vill lägga fram, men
anses det att jordbrukets prisreglering
bör vara baserad på förhandlingar med

jordbruket, måste ju propositioner i
denna fråga vara förhandlingsresultat,
d. v. s. i överensstämmelse med de överenskommelser
som träffats med jordbruksorganisationerna.
Skulle jordbruksministern
och regeringen inte vara
nöjda med den överenskommelse, som
regeringens förhandlingsorgan träffat
med jordbruksorganisationerna, så kan
väl jordbruksministern inte därför bara
stryka ett streck över uppgörelsen.
Jordbruksministern bör väl i så fall försöka
få till stånd en annan överenskommelse,
som han kan lägga till grund för
en proposition. Ett avtal som träffas
mellan två parter måste ju vara lika
bindande för båda parterna. Om jordbruksministern
förbehåller sig rätten
att utan vidare frångå träffade överenskommelser
och göra dem till värdelösa
papper, innebär det ju i praktiken, att
jordbrukarna förvägras förhandlingsrätt.
Jag hoppas verkligen att detta inte
är jordbruksministerns avsikt för framtiden.

Jag har förgäves sökt finna en rimlig
förklaring till regeringens nya hårda
attityd gentemot jordbruket. De riktlinjer
som gäller för jordbrukspolitiken
fastställdes av 1947 års riksdag. Jordbruksministern
säger själv i propositionen,
att dessa riktlinjer alltjämt gäller.
I dessa riktlinjer ingår principen
om inkomstlikställighet för jordbruket.
Situationen är den, att denna inkomstmålsättning
för jordbruket i praktiken
inte kunnat uppnås. För jordbruksministern,
som har högsta ansvaret för
jordbrukspolitiken, borde det alltså vara
angeläget att eftersträva målsättningens
förverkligande, men i stället har vi fått
se jordbruksministern gå till attack mot
jordbruket för att livsmedelspriserna
skulle vara för höga. Det är en offensiv
som har saknat grund och rimlig motivering.
Man frågar sig, varför denna
aktivitet inletts nu, kanske endast några
månader innan jordbruksutredningen
är färdig med sitt material. Varför
har jordbruksministern inte ens kunnat
avvakta jordbruksutredningen? Varför

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

har jordbruksministern i ett intervjuuttalande
sagt att det inte längre finns
anledning till inkomstlikställighet för
jordbruket? Kunde inte jordbruksutredningen
i kraft av sitt uppdrag ha fått
svara på den frågan? Är jordbruksministerns
intervjuutalanden att fatta som
tilläggsdirektiv till jordbruksutredningen?
Vi behöver inte vara förvånade över
att jordbruksministerns förehavanden
skapat oro hos jordbruksbefolkningen.

Nu har man ju i jordbruksutskottet
kunnat träffa en kompromiss i fråga om
rationaliseringsorganisationen. Kan man
våga räkna detta som en början till en
återgång till mera normala förhållanden
och till ett fortsatt arbete i samförståndets
tecken? Det måste väl vara bättre
för regeringen att arbeta med bönderna
än mot dem. Man behöver inte betvivla
att samarbetsviljan finns hos jordbrukets
organisationer. Där har man med
beklagande konstaterat att den nya attityden
från jordbruksministerns sida
öppnat ett hot mot förutsättningen att
utforma jordbrukspolitiken i samförstånd
mellan statsmakterna och jordbrukets
utövare. Jag hoppas alltså, att
jordbruksministern skall ha styrkan att
kunna återvända till normala förhållanden,
till en jordbrukspolitik, som avser
att skapa högsta möjliga effektivitet inom
näringen men också acceptabla förhållanden
för näringens utövare. Jag
hoppas, att jordbruksministern är beredd
till en sådan politik i samarbete
med jordbrukets utövare. Detta är, herr
talman, såvitt jag kan förstå en förutsättning
för att folkförsörjningen i vårt
land skall kunna klaras på ett tillfredsställande
sätl.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det har sannerligen
blåst friska vindar kring jordbruksministerns
och regeringens jordbrukspolitik
under den gångna våren. Den starkaste
opinionsstormen har naturligtvis

rasat ute i landet, men även inom riksdagens
väggar har vi haft känning av
vinddraget. Det är säkerligen längesedan
vi hade en så irriterad stämning i
vårt land kring jordbrukspolitiken som
den vi bevittnat i vår.

Det är emellertid inte så egendomligt
att man känt oro bland jordbrukarna
och deras organisationer inför
framtiden. Man har konstaterat att jordbruksministern
rumsterat om friskt i
framlagda utredningsförslag, när han
lagt fram sina propositioner, och presenterat
vittsyftande förslag utan avvaktande
av resultatet av arbetet inom
den sittande jordbruksutredningen.
Man har därför befarat, att jordbruksministern
tänkte införa en ny ordning
för jordbrukspolitiken i vårt land, vilken
sedan flera decennier utformats
genom överläggningar och överenskommelser
mellan statsmakterna och företrädare
för jordbrukets organisationer.

Vi har väl känt något av den irriterade
stämningen även inom jordbruksutskottet
vid behandlingen av de båda
stora frågor som skall avgöras i dag:
propositionen om jordbrukspriserna
under nästa regleringsår och propositionen
om rationaliseringsverksamhetens
organisation. I den sistnämnda
frågan har det emellertid som redan
sagts här i dag, träffats en kompromiss
inom utskottet, där en del av oppositionens
önskemål har blivit beaktade. Jag
hoppas personligen att detta skall kunna
medföra en avspänning i den irriterade
situationen, så att utredningar och
diskussioner om den framtida jordbrukspolitiken
kan föras i en lugnare
atmosfär än som varit fallet under de
senaste månaderna. Enligt min uppfattning
vinner man ingenting i sak från
någondera sidan genom att skärpa motsättningarna
i frågor, där man ändå till
sist måste komma överens.

När det giiller prispropositionen är
det framför allt ett par omständigheter,
som har bidragit till att oroa stämningen
bland jordbrukarna. Dessa frågor
har redan behandlats av de båda

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

närmast föregående talarna, men jag
kan inte heller gå förbi dem med tystnad.
Den ena är omständigheten att
jordbruksministern på en del punkter
frångått den överenskommelse som träffats
mellan jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation. Visserligen
kanske ändringarna var för sig
inte är så stora, men själva överenskommelsen
mellan jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen innebar
i sig betydande ändringar i förhållande
till sexårsavtalet. Bland annat har
sexårsavtalets automatiska inkomstregel
slopats och ersatts med ett nytt inflationsskydd,
vars effekt vi inte känner.
överenskommelsen hade ju också
godkänts av jordbruksnämndens konsumentdelegation,
och den omständigheten
har från jordbrukets sida betraktats
som ett ytterligare skäl till att den
borde kunna accepteras även av regeringen.

Från högerns sida har vi i liknande
situationer tidigare hävdat, att riksdagen
bör acceptera en överenskommelse
som har träffats mellan representanter
för statsmakterna och jordbrukets förhandlare.
När riksdagen år 1963 senast
behandlade prisfrågorna på jordbrukets
område ur principiell synpunkt,
var vi inte helt tillfredsställda
med de förslag som jordbruksministern
lade fram. Vi hade önskat större tillmötesgående
från regeringens sida gentemot
jordbrukets önskemål, men i ett
särskilt yttrande till jordbruksutskottets
utlåtande anförde vi den gången,
att vi inte velat yrka på ändringar i den
träffade överenskommelsen, eftersom vi
menade att en sådan skulle respekteras.
Vi röstade också efter denna uppfattning
vid riksdagsbehandlingen av frågan.
Det är en principiell inställning,
som vi hävdat även i år. I överensstämmelse
med denna uppfattning har vi
stött den mening, som genom lottens utslag
fått majoritet inom jordbruksutskottet
och som helt stämmer med
överenskommelsen mellan de förhandlande
parterna på området.

Det kan visserligen vara sant att jordbruksministerns
ändringar gäller mindre
väsentliga punkter i sammanhanget,
men om avvikelserna inte är så stora,
så borde det inte heller ha varit svårt
för reservanterna i utskottet, herr Hjalmar
Nilsson, att acceptera utskottsmajoritetens
förslag. Det förefaller också,
som herr Nils B. Hansson redan anfört,
som om jordbruksministern i sin proposition
betydligt övervärderat effekten
av de olika reglerna för jordbrukets inkomster.
Sammanfattningsvis talar jordbruksministern
om att jordbruket skali
tillföras en sammanlagd merintäkt av
ungefär 110 miljoner kronor under ett
år, men denna s. k. merintäkt skall ju
endast kompensera jordbruket för verkningarna
av den inflatoriska utvecklingen
i samhället och därmed göra det
möjligt för jordbrukarna att behålla sin
inkomststandard. Beräkningarna utgår
också från en optimal utveckling, där
allt skall samverka till det bästa. Sådana
beräkningar brukar i regel inte slå
in, och jordbruksministern gör själv till
sist den reservationen att uppskattningarna
är osäkra, eftersom bl. a. marknadsmässiga
förutsättningar blir avgörande
för det faktiska utfallet. Tyvärr
har vi erfarenhet av att utvecklingen
inte alltid går i så gynnsam riktning.
För jordbrukets del finns en hel del hotande
moln vid horisonten, bl. a. de
ständigt ökande svårigheterna på traditionella
exportmarknader.

Jag hade inte tänkt gå in i alla detaljer
beträffande skiljaktigheterna mellan
utskottsmajoritetens och reservanternas
förslag. Jag tänkte i stället med
några ord beröra den aktuella debatten
omkring inkomstutvecklingen inom
jordbruket och prisbildningen på jordbrukets
produkter. Som herr Hermansson
nyss påpekade har ju debatten omkring
dessa spörsmål varit mycket intensiv
under de senaste månaderna, och
jag vill erinra om att statsrådet Ulla
Lindström tog upp frågan till en mera
temperamentsfull än saklig belysning
i ett föredrag för någon månad sedan.

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Diskussionen på det här området blir
lätt känslomässig, eftersom livsmedelskostnaderna
är en mycket känslig post
i hushållsbudgeten och därför att det är
husmödrarna som direkt drabbas av de
stigande livsmedelspriserna. Om man
försöker tränga in i problemet, skall
man dock finna att det inte är priset
till jordbrukarna som är den väsentligaste
faktorn i samband med de stigande
levnadskostnaderna. Jag skall
försöka lämna ett bidrag till diskussionen
kring dessa frågor, men först vill
jag med några ord beröra inkomstutvecklingen
inom jordbruket, så långt
den kan följas.

Det föreligger färska uppgifter härom
i senaste numret av Jordbruksekonomiska
meddelanden. Efter en omfattande
redovisning av insamlat material konstaterar
den s. k. inkomstgruppen inom
jordbruksnämnden, att klyftan mellan
industriarbetarnas inkomster och jordbrukarens
inkomst vid ett normjordbruk
minskat något från 1962 till 1964
och att den det sistnämnda året var
ungefär 6 000 kronor. Men den 1 september
1959, när sexårsavtalet började,
beräknades inkomstklyftan till 3 000
kronor för samma grupp, och skillnaden
bär alltså fördubblats under de
gångna fem åren. Detta har skett trots
att inkomstutvecklingen för jordbruket
varit betydligt gynnsammare mot slutet
än i början av sexårsavtalet. Dessa förhållanden
är en påtaglig realitet för
alla som arbetar inom jordbruket och
bidrager till att öka oron för framtiden.

Beträffande livsmedelskostnadernas
utveckling publicerade en arbetsgrupp
inom 1960 års jordbruksutredning ett
omfattande material under fjolåret. Ett
kort sammandrag av detta material tillställdes
för övrigt riksdagens ledamöter
under den gångna veckan från jordbrukets
konsumentupplysning. Herr Hermansson
anförde en del siffror ur detta
material; jag ber att få komplettera med
ytterligare några siffror.

Från 1950 till 1964 ökade konsumentprisindex
för livsmedel med 109 enheter,
medan producentprisindex för livsmedel
under samma tid endast ökade
med 70 enheter. Priserna till jordbrukarna
för levererade livsmedel har sålunda
stigit väsentligt mindre än den
prisstegring som konsumenterna fått
vidkännas. Jordbrukets andel i konsumenternas
utgifter för livsmedel har
följaktligen minskats under denna tid.
Det gäller för alla slag av livsmedel.
Materialet från jordbruksnämndens arbetsgrupp
visar t. ex. att värdet av samtliga
råvaror från jordbruket, som ingår
i mjöl och bröd, minskats från 29
procent av försäljningspriset år 1950
till 21 procent år 1961. För mejerivaror
hade jordbruksandelen i priset
minskats från 69 procent är 1950 till 63
procent år 1961. För kött och fläsk var
motsvarande siffror 62 procent respektive
60 procent. I medeltal för samtliga
undersökta varugrupper hade jordbruksandelen
av konsumenternas livsmedelsutgifter
minskats från 58 procent
år 1950 till 50 procent år 1961.

Orsakerna till dessa förändringar är
många och jag skall endast nämna ett
par. Konsumtionsvanorna ändras år
från år, bland annat beroende på att allt
fler husmödrar numera arbetar i förvärvsarbete
utanför hemmet och därför
är beroende av att kunna köpa mera
tillagade livsmedel än förr. Under det
att konsumenterna förr köpte livsmedel
både i större kvantiteter och i mera
obearbetat skick, gäller inköpen i dag
förädlade livsmedel och i små kvantiteter.
Då spelar t. ex. transporter, lagring,
sortering, kontroll och förpackning
en betydligt större roll i den färdiga
varans pris än förr. Det är bekvämt
att köpa kött och charkuterivaror i burk
eller i andra färdiga förpackningar,
och även de förkättade mjölkförpackningarna
ökar både bekvämlighet och
hygien. Men konsumenterna får betala
för bekvämligheten! Tendensen pekar
också på att kostnaderna både för för -

28 Nr 28 Tisdagen den 25 maj 19bo fn:.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

ädling och distribution kommer att ta
en allt större andel av konsumenternas
livsmedelsutgifter.

Från 1950 till 1961 hade jordbrukets
andel i konsumenternas utgifter för livsmedel,
som sagt, minskats från 58 procent
till 50 procent, och arbetsgruppen
räknar med att denna andel skall sjunka
till omkring 40 procent år 1970. Både
i USA och Kanada har jordbrukets
andel för motsvarande livsmedelskonsumtion
som hos oss redan gått ned till
35—40 procent. Det betyder, att det är
andra faktorer än själva råvarukostnaden,
nämligen förädlings- och distributionskostnaderna,
som i allt högre grad
påverkar kostnaden på de färdiga varorna.
De beslut som vi fattar här i
riksdagen, t. ex. när det gäller förkortad
arbetstid och förlängd semester,
liksom den ökade omsättningsskatten,
bidrar naturligtvis också till att höja
livsmedelspriserna högst väsentligt. Efter
den 1 juli får man betala minst en
tioöring i skatt för varje liter mjölk
som köpes. Allt detta är förvisso fakta
som man bör hålla i minnet, när man
diskuterar livsmedelspriserna.

Innan jag slutar vill jag ta upp ett
spörsmål, som visserligen inte berör
provisoret för nästa år men som intimt
hänger ihop med den framtida prisregleringen.
Jordbruksministern säger
i propositionen, att provisoriet endast
skall tillämpas under nästa regleringsår.
Om inte jordbruksutredningen blir
färdig i så god tid, att den nya jordbruksregleringen
kan träda i kraft den
t september 1966, så får överläggningar
om ytterligare provisorium tas upp i
god tid dessförinnan.

Det är väl för tidigt att nu uttala sig
om vad som skall ske efter den 1 september
1966, men jag tror inte att ett
nytt jordbruksavtal skall forceras fram
till varje pris till denna tidpunkt. Del
skulle förvisso vara önskvärt, både att
jordbruksutredningen får den tid, som
behövs för att kunna komma med ett
väl genomtänkt förslag, och att myndigheterna
som skall yttra sig över för -

slaget får en rundligt tilltagen remisstid.
För en så viktig fråga som utformningen
av den framtida jordbrukspolitiken
får inte remissförfarandet bli en
chimär, så som det blir om tiden tillmätes
för kort. Det är även en fråga
som inte bör pressas fram i riksdagen
under sådan tidsnöd, som varit fallet
i år. Jag skulle därför vilja vädja till
jordbruksministern att ta denna fråga
under övervägande. Om inte jordbruksutredningen
blir färdig i mycket god
tid i höst, så att både remissmyndigheter,
jordbruksdepartementet och riksdagen
får tillräckligt lång tid på sig,
så tror jag att det är bättre med ytterligare
ett års provisorium än att det
nya systemet skall till varje pris forceras
fram till hösten 1966. Med det
sagda, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till jordbruksutskottets utlåtande
nr 15.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Eskilsson drog,
liksom herr Hermansson tidigare, upp
frågan om att det blivit en ny ordning
inom jordbrukspolitiken och att det
skulle blivit eu kärvare linje ifrån jordbruksministerns
och regeringens sida.
Han säger vidare, att detta skulle ha
smittat av sig i jordbruksutskottet, där
man också fått en allt kärvare linje.

När det gäller den påstådda nya ordningen
vill jag säga, att om jordbruksministern
ändrat fyra punkter i den
överenskommelse som har träffats emellan
jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation, kan detta väl
ändå inte innebära en tillräcklig grund
för den storm — om jag får använda
uttrycket — som på vissa håll gått över
landet. Den verkliga orsaken måste väl
ligga på annat håll.

Beträffande andan inom jordbruksutskottet
har jag en mening som helt avviker
från herr Eskilssons, nämligen
att den andan återspeglar sig i de motioner
som väckts i samband med pro -

Tisdagen den 25 maj 19135 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

positionen och inte i den debatt som
förts från vår sida här.

När det gäller kompromisserna och
överenskommelserna kan vi nog säga
att det är vi som har tagit initiativet,
så att vi på vårt håll stått öppna fölen
diskussion om sammanjämkning och
samförstånd i alla dessa frågor, men de
borgerliga har sagt blankt nej från början
när man tagit upp frågan om samförstånd.

Jag har velat säga detta för att det
skall stå klart, att vi socialdemokratiska
ledamöter i utskottet bär stått öppna för
en diskussion i alla de frågor som nu
föreligger men att vi inte har haft möjlighet
att driva igenom våra synpunkter,
eftersom det redan från början
ställts upp sådana villkor, att en diskussion
var otänkbar.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om vi genom
en diskussion här i kammaren kan
få fram någon korrekt historieskrivning
om vad som hänt i jordbruksutskottet.
Vad som hänt inom utskottet är ju inte
verifierat annat än genom uttalanden av
olika ledamöter och den uppfattning
som var och en har.

Jag kan emellertid inte vitsorda herr
Hjalmar Nilssons uttalande, att den socilademokratiska
hälften av jordbruksutskottet
har varit angelägen om samförstånd
och kompromisser. Det kan
möjligen gälla den fråga som vi skall
behandla senare i dag, nämligen frågan
om rationaliseringsverksamhetens organisation.
Den första sonderingen i denna
fråga från den borgerliga hälften om
sammanjämkning och inställningen på
den socialdemokratiska sidan till förslaget
vittnar sannerligen inte om någon
särskild redobogenhet hos de socialdemokratiska
ledamöterna att åstadkomma
en kompromiss. Det hände väl
någonting från den ena veckan till den
andra som påverkade inställningen och
önskemålet om en avspänning i den ir -

riterade debatten. Det tycker jag att
båda parterna kan vara tacksamma för.

Herr Hjalmar Nilsson säger, att den
omständigheten att jordbruksministern
på fyra punkter avvikit från den träffade
överenskommelsen, inte hade bort
föranleda den våldsamma opinionsstorm
som har rasat över landet. Jag har inte
just nu tillfälle att kontrollera, huruvida
det bara gäller fyra punkter, men
min minnesbild är nog att det gäller
fler punkter.

Men här är det inte fråga bara om
prispropositionen, herr Hjalmar Nilsson!
Jordbruksministerns förslag på
flera punkter — jordförvärvslagen, organisationsförslaget
och prispolitiken
— har tillsammantagna uppfattats som
tecken på en kärvare inställning gentemot
jordbruket och har fött den reaktion
vi bär fått bevittna ute i landet.
Jag har nog också den känslan, att herr
Hjalmar Nilssons tonfall gentemot oppositionen,
när han inledde debatten i dag,
inte heller vittnade om ett särskilt förstående
och tillmötesgående sinnelag.
Av dem som hittills har yttrat sig har
han varit den som mest rivit upp debatt,
och han har förstorat upp skiljaktigheterna
mellan de båda ståndpunkterna
på ett sätt som jag inte tycker är
lyckligt för en saklig bedömning av
de olika spörsmålen.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Tonfallet i mitt tidigare
anförande berodde på att jag inte gillade
tonfallet och skrivsättet i motionen,
där det talas om missvisande uppgifter,
som man inte sedan kunnat vederlägga.
Det var mot detta jag reagerade.

Sedan vill jag säga beträffande den
kompromiss som träffades, att det förslag
till överenskommelse som nu föreligger
är samma förslag som jag framförde
till den särskilda delegationen en
vecka tidigare. Jag vet inte om skillnaden
är att herr Eskilsson var med
första gången men inte den andra.

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle: bruket sagt, att uppgiften har varit att

Den särskilda delegationen har jag
inte haft förmånen att tillhöra vare sig
den första eller den andra gången, och
jag var tyvärr förhindrad delta i jordbruksutskottets
justering av utlåtandet
om rationaliseringsverksamhetens organisation,
när kompromissen träffades.
Om jag varit med, skulle jag givetvis,
med den allmänna inställning jag har
till önskvärdheten av samförstånd och
samarbete, ha biträtt kompromissen.

Enligt min uppfattning är kompromissen
mera ett uttryck för ett förslag
som de borgerliga representanterna
framförde vid det första sammanträffandet
än för det svar som den socialdemokratiska
delen av delegationen
lämnade vid det tillfället.

Herr AHLSTEN (fp):

Herr talman! När jag nu tar till orda
i anslutning till en prisproposition, sedan
jag varit borta från riksdagen under
sex år, är jag litet villrådig. Under
de tio år jag tillhörde andra kammaren
satt jag samtidigt i jordbrukets förhandlingsdelegation,
och eftersom jag var
den ende riksdagsmannen där, fick jag
till uppgift att i andra kammaren försvara
regeringens jordbrukspolitik,
många gånger i strid mot de synpunkter
som mitt eget parti och andra partier
hade lanserat. Jag ansåg det vara
en hederssak att stå för vad jag hade
träffat avtal om, och därför gjorde jag
inga avsteg från avtalen utan försökte
fullfölja vad vi hade kommit överens
om.

När vi nu diskuterar de här frågorna
kan jag inte låta bli att ta upp förliandlingsläget,
trots att de övriga talarna
har nämnt det.

Hur skall man över huvud taget förverkliga
1947 års beslut? Här föreligger
ett riksdagsbeslut, och det råder ingen
tvekan om att regeringen har ansvar
gentemot jordbruket för att det förverkligas.
När vi träffas vid förhandlingsbordet
har vi som representerat jord -

medverka till en överenskommelse, som
kan möjliggöra att detta beslut förverkligas
på ett förnuftigt och smidigt sätt.

När vi förhandlade de första åren
gick det till på det sättet, att vi räknade
ut hur många arbetstimmar som utfördes
i det svenska jordbruket. Sedan
räknade man om dessa timmar efter löneläget,
och jordbruket presenterade
en räkning på hela beloppet. Det resulterade
i att vi fick uppgörelser som gällde
svinpremier, arealbidrag o. s. v.

Under den tid då jag i andra kammaren
försvarade jordbrukspolitiken gjordes
inga avsteg från överenskommelserna,
vad jordbruksministern än hette,
utan man följde ständigt överenskommelserna.
Man resonerade så, att statens
jordbruksnämnd tillsattes som ett
statligt förhandlingsorgan, och denna
jordbruksnämnd hade att hålla kontakt
med kanslihuset, främst med jordbruksministern,
men jag förutsätter att även
finansministern ville ha ett finger med
i spelet. När den slutliga uppgörelsen
hade undertecknats både av jordbrukarna
och av jordbruksnämnden, ansåg
vi att uppgörelsen hade godkänts i
kanslihuset.

Jag måste, herr talman, få deklarera,
att om det inte blir så, utan om det blir
som herr Hjalmar Nilsson har sagt i dag
och som även jordbruksministern har
sagt offentligt, då har vi slagit sönder
hela den apparat som riksdagen har
skapat för att förverkliga 1947 års beslut,
ty då går det inte att klara det.

Vi känner allihop till vad 1947 års
beslut innebär, men vi håller kanske på
att glömma anledningen till att det tillkom
en gång i världen. Det var ju så,
som här har nämnts, att vi hade avspärrning
i fem, sex år. Har man avspärrning
och ransonering, måste det
finnas fonder av livsmedel som svarar
mot tilldelningen på de rasoneringskort
som staten delar ut. Den ekonomiska
föreningsrörelsen fick se till att dessa
fonder av livsmedel fanns tillgängliga.
Jordbrukarna grälade på den tiden på

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

oss i den ekonomiska föreningsrörelsen
och sade att de aldrig skulle komma
att få någon ersättning för att de då
levererade livsmedel i många fall till
halva priset mot vad de kunde få på
den allmänna marknaden. Vi hade på
den tiden leveransplikt i föreningarnas
stadgar. Jag tycker den inte är sympatisk,
och vi håller på att ta bort den,
men den utgjorde under denna tid en
säkerhetsventil och hjälpte oss att få in
livsmedel i dessa fonder. Samlingsregeringen
försäkrade oss ständigt, att om
vi bara kunde få jordbrukarna att vara
solidariska mot samhället och konsumenterna
och leverera sina livsmedel,
så skulle de få ersättning för sin insats
och inkomstlikställighet när det blivit
andra tider. För att lugna jordbrukarna
tillsatte man mitt under brinnande krig
1942 års jordbrukskommitté.

Bakom 1947 års beslut ligger således
ett löfte från hela det svenska folket,
att jordbruket skulle få inkomstlikställighet.

Under de första åren visade det sig
mycket svårt att tillämpa 1947 års beslut.
Därför gick vi över till mer automatiskt
verkande metoder. Vi skrev ingen
räkning när året var slut och den
ekonomiska redovisningen framlagts,
utan vi gjorde upp nya indexserier och
vidtog automatiskt verkande åtgärder.
Sedan godkände jordbruket detta avtal.
I och med att jordbruket godkände detta
fanns ingen rätt att i efterhand begära
justeringar, under förutsättning att
inte alldeles särskilda skäl förelåg.

Nu vet vi alla att det har varit svårt
att uppnå inkomstlikställigheten; det
har varit omöjligt bl. a. därför att inflationen
gått före och vi inte hunnit
fatt. Dessutom startade vi med mycket
låga lantarbetarlöner. Man har här jämfört
lantarbetarlönen med industriarbetarlönen,
och Sverige har i dag den för
lantarbetarna bästa relationen i hela
världen. Vi liar alltså måst höja dessa
löner väsentligt, och även detta bär
gjort att vi inte kunnat nå inkomstlikställighet.
Jag tycker att man skall

erkänna detta faktum, och gör vi det
måste man väl ändå medge, att det bör
vara av allra största intresse för regeringen
att se till att avtalet med jordbruket
hålles. Ett riksdagsbeslut är ju
ett riksdagsbeslut, och den dag man inte
håller det avtal som jordbruket godkänt,
den dagen faller riksdagsbeslutet rent
konstitutionellt och med hela den ekonomiska
tyngden tillbaka på regering
och riksdag; det finns ingen annan möjlighet.

Nu har inte avtalet hållits, och då
kan man resonera så -— jag hoppas att
jordbruket inte gör det: Avtalet har inte
hållits, följaktligen har vi fria händer
att presentera en räkning när året gått,
eftersom det är 1947 års beslut som
skall verkställas. Det var ju ett mycket
besvärligt läge när vi godkände sexårsavtalet,
vilket även sträckte sig över
sexårsperioden och bl. a. innehöll den
nyheten som vi från jordbrukets sida
gick med på, att man skulle använda
gårdar på 25 ha som jämförelseobjekt
i stället för gårdar på 15 ha. Den frågan
var politiskt mycket omdiskuterad och
ur jordbrukets synpunkt oerhört betydelsefull.
Vi måste samla Lantbruksförbundets
styrelse, man samlade RBF :s
styrelse och dess stämma och redovisade
inför alla dessa organisationer förslaget
till avtal. Med några rösters majoritet
fick man RLF:s stämma att godkänna
förslaget. Men inte tror väl någon
att bönderna skulle ha sagt ja om
vi inför stämman förklarat att detta är
ett avtal mellan jordbruksnämnden och
jordbruket; sedan kan jordbruksministern
och riksdagen göra hur de vill. Nej,
då hade svaret blivit: »Varför kallar Ni
hit oss? Vi har ju ingenting att ta ställning
till och vet inte hur det blir.» Och
så hade de skällt ut oss och rest hem.
.lag menar att det inte finns några möjligheter
att liigga upp en sak så; man
kan inte handla på det sättet.

Enligt min mening måste vi försöka
komma tillbaka till eu ordning där man
uppnår samförstånd på ett tidigt stadium.
Jag har velat säga detta till stats -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

rådet — jag är orolig, och det har jag
rätt att vara därför att jag i tio år har
slagits för rättvisa på detta område.
Det är inte lyckligt som situationen nu
har blivit. Låt oss försöka komma överens
och få till stånd någonting som
kan fungera framöver.

Men jag lämnar detta problem och
tar upp en annan fråga som ingen tidigare
sagt någonting om här, nämligen
rationaliseringen. Jag sade, att vi godkände
en övergång från gårdar på 15
till gårdar på 25 hektar som jämförelseobjekt.
När vi gjorde det 1959, måste
vi ju skapa åt oss en motivering som
vi kunde redovisa ute bland jordbrukarna
och som vi kunde stå för. Min
syn på frågan var helt enkelt den, att
när vi kommit fram till sex år efter
1959, måste vi ha uppnått strukturrationalisering
av jordbruket på södra och
mellersta Sveriges slättbygder, således
inom de 13 län där vi kan säga att man
har nått så långt som en ekonomisk rationalisering
över huvud taget kan nå.
Då jag talar om ekonomisk rationalisering
menar jag, att man ute i bygderna
har replipunkter på gårdar om 25 hektar
och mera, till vilka man kan knyta
mindre jordbruk, utan att dessa gårdar
som får mera jord behöver bygga nya
ekonomibyggnader, skaffa sig ny uppsättning
av maskiner o. s. v. En sådan
rationalisering blir verkligt ekonomisk,
och vi menade att den i stort sett skulle
vara genomförd när vi kommit fram
ungefär till dagens läge.

Jordbruksräkningen 1961 visar att vi
då hade 146 380 brukningsdelar från 2
till 10 hektar. Ungefär 20 000 av dessa
fanns inom de 13 länen i södra och
mellersta Sverige, medan 124 000 fanns
i landets skogsbygder. Nu har så många
år gått att det inte kan vara särskilt
många kvar av dessa 20 000 brukningsdelar
inom slättbygderna. Däremot måste
skogsbygderna ha många av sina
småjordbruk kvar, eftersom man inte
där kan rationalisera på samma sätt.
Rationaliseringen i skogsbygderna blir
av en helt annan art. Vi räknade med

att man där måste lägga skogen till
jordbruket för att brukaren skulle kunna
få sin bärgning. Det är fullständigt
uteslutet att i skogsbygderna skilja skogen
från den odlade jorden och av fem
eller sex gamla småjordbruk skapa en
helt ny gård som kostar flera hundratusen
kronor. Det är ingen rationalisering
som går att genomföra.

Då resonerade vi så: Låt oss gå över
till 25-hektarsgårdarna inom de bästa
jordbruksbygderna i södra Sverige och
lägga dem till grund för inkomstlikställigheten!
Då har konsumenterna fått
sitt, och då kan man låta rationaliseringen
i landet i övrigt löpa i något
lugnare takt, eftersom lantbruksnämnderna
och rationaliseringsorganen ute
i landet nu är uppbyggda och i verksamhet;
man behöver då inte skälla så
mycket på de där småbruken.

Jag vill gärna, herr statsråd, ha sagt
att jag är bekymrad över detta tjat på
småbruken. Jag känner mig ansvarig
för att de kom till en gång i världen.
Jag är så gammal att jag var med när vi
skapade egnahemsrörelsen här i landet.
Den skapade vi ju inte bara för att avhjälpa
arbetslösheten, utan vi skapade
den därför att något av en frihetsrörelse
skakade hela det svenska samhället,
som gav arbetarna rösträtt men som
också innebar att vi måste se till att ge
en arbetsplats och ett hem åt en stor del
av de svenska arbetarna; statarna, torparna
och andra måste få en förbättrad
standard och en annan ställning i samhället.
Det fanns en tid, herr talman, då
i dessa småhem levde kanske det lyckligaste
folket i vårt land. Dessa människor
med stora barnskaror hade fått
flytta in i de små hemmen. De fick känna
trygghet, de fick mat, de fick en
egen arbetsplats och ett eget hem, och
de kände sig som egna företagare. I dag
bor i dessa små hem vårt lands mest
olyckliga människor -— låt mig få detta
klart och tydligt sagt till detta riksdagsprotokoll
— därför att de har en känsla
av att man jagar dem. Varje uttalande
som görs av statsråd, i press och på

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

annat håll om att de skall bort är som
ett piskslag på en krokig rygg. Det är
inte värdigt oss att vi uppträder på det
sättet.

Om vi ser på åldersfördelningen i
detta fall så var år 1961 av dessa
146 000 småbrukare inte mindre än
95 000 över 50 år. Det är alltså här fråga
om gamla människor som inte kan
omskolas. De har inget val i livet, men
ändå skall de inte få leva vidare. Det
är inte riktigt att vi handlar på det sättet.

När det gäller försörjningsmöjligheterna
kan det vara värt att notera, att
man i Småland har ungefär 5 hektar
skog på varje hektar odlad jord, och
det är en storlek på gårdarna som lantbruksnämnden
anser vara rimlig för
Smålands del i dag. I Norrland har man
ungefär 10 hektar skog på varje hektar
odlad jord, och det behöver man där
ha, eftersom boniteten är mycket lägre
och jordbruksförhållandena sämre
än i Småland. Detta är en riktig avvägning.
Beträffande skogsförhållandena
kan nämnas, om jag drar en gräns söder
om Dalarna och Gävleborgs län, att
ungefär 2/3 av skogen norr om denna
gräns tillhör bolag och staten och 1/3,
således drygt 5 miljoner hektar, enskilda
personer. I ett sådant län som Västerbotten
finns det 118 000 hektar odlad
jord och 1 255 000 hektar enskild
skog. Det innebär i stort sett 10 hektar
skog på varje hektar odlad jord, men
fördelningen i detta län är inte lika
lycklig som i Småland, därför att inte
mindre än 12 000 brukningsdelar är
mellan 2 och 10 hektar, som inte har
någon skog eller för litet med skog för
att jordbruk skall kunna drivas där
uppe.

Skall jordbruk drivas i Norrland''?
Ja, nog har jag sett det så att jordbruk
skall drivas i den del av landet där vi
har vår malm, vår skog, vår skogsindustri,
våra vattenfall och där vi har de
långa avstånden. Därtill kan läggas att
"i också har att ta hänsyn till beredskapssynpunkterna,
kanske i högre grad

2 Första hammarens protokoll 1965. Nr 28

än vad som gäller för någon annan del
av vårt land. Vi bör försöka sträva efter
att skapa sådana förhållanden, att vi
kan hålla samma pris på livsmedel över
hela landet. Den synpunkten hade vi
när vi gick in för att acceptera 25-hektarsgårdar i stället för 15-hektarsgårdar
år 1959. Detta är av vikt för konsumenterna,
det är av vikt även för
jordbrukarna och det är ur olika synpunkter
av vikt för hela samhället.

När det gäller förhållandet till EEC
skulle jag vilja fråga statsrådet — som
är närvarande i kammaren, vilket jag
sätter mycket stort värde på — om
statsrådet någon gång har diskuterat
beredskapssynpunkterna med jordbrukets
organisationer och med jordbrukarna.
Detta är mycket viktigt. Vi kan
ju inte bara anpassa oss till en EECmarknad.
Vi har ju också en egen marknad
här hemma. Jag vet från den tid då
jag sysslade med dessa frågor i livsmedelskommissionen
och andra organ, att
vi i fråga om vetet hade ett lager av
200 000 ton ur beredskapssynpunkt,
därför att vetet var en produkt som det
var brist på i Europa. Detta var således
ett beredskapsproblem i allra högsta
grad. Nu har vi slaktat ned vårt hästbestånd,
och vi kommer år 1970 att ha
slaktat ned ungefär 50 procent av våra
kor. Då frågar vi oss: Hur skall vi
egentligen nu bära oss åt för att anpassa
oss dels till EEC-marknaden och dels
till ett beredskapsläge för hela vårt
folk i detta land? Det är viktigt att
den frågan kan klaras ut. Om vi skall
begränsa försörjningsgraden i någon
större utsträckning genom statliga ingripanden,
tycker jag nog att folket i
val borde få säga sin mening om den
saken, som berör hela vårt folk. Jag
ser läget så att det finns anledning att
diskutera igenom dessa problem ingående,
så att vi inte vidtar felaktiga åtgärder,
som kan bli till skada för hela vårt
folk.

Jag skall inte gå in på skillnaden mellan
vad utskottet och reservanterna har
skrivit. Jag har velat anföra dessa syn -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

punkter, som grundar sig på mina praktiska
erfarenheter som förhandlare i
jordbruksfrågor under lång tid.

Jag vill säga till statsrådet att jag känner
oro inför dagens utveckling. Låt oss
försöka dämpa den oron och komma
till rätta med problemen på ett riktigt
sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vet inte om herr
Ahlstens inlägg i debatten kan tolkas
som ett försök att dämpa oron. Jag vill
ta tillfället i akt att framhålla att jag
har mycket stor uppskattning av herr
Ahlsten. Jag observerade hans namn
mycket tidigt i jordbruksdebatterna,
och jag sympatiserade ganska ofta med
vad han sade. Nu har herr Ahlsten varit
borta någon tid från det aktiva arbetet
under senare år, och det är kanske
anledningen till att hans synpunkter
i dag inte gjorde vad jag skulle vilja
kalla samma sympatiska intryck på mig
som tidigare.

Herr Ahlsten tog upp beredskapsfrågan.
Vi hade i förra veckan en debatt
just om den saken. Jag beklagar att
herr Ahlsten inte var bär vid det tillfället.
Jag skall inte gå in på dessa ting
i dag, ty det skulle föra för långt. Det
är också uppenbart att småbrukarproblemet
inte heller hör till dagens debattämne.
Jag vill på den punkten bara
säga till herr Ahlsten att det är oriktigt
att påstå att regeringen skulle eftersträva
att lägga ned småbruk och att
den på något sätt skulle försöka hindra
medborgare i det här landet att sitta
kvar på ett litet jordbruk och försöka
försörja sig där. Det är ingalunda på
det sättet, herr Ahlsten. Därför är det
att ta till ord i överkant när han vill
pådyvla mig att jag skulle vara fientlig
mot småbrukarna. När vi försöker analysera
jordbruksnäringens utveckling —
vi känner till människors anspråk i dag
på en hög levnadsstandard — finner vi

att med den riktning utvecklingen har
blir det allt färre människor som vill
stanna kvar på de små och numera
icke rationella brukningsenheterna. Vi
må väl ha rätt att göra den bedömningen,
och jag tycker att herr Ahlsten inte
har anledning — allra minst i den här
debatten — att dra upp detta som en
stridsfråga.

Jag vill erinra om att 1963 förde regeringen
förhandlingar med jordbrukets
organisationer om vissa förbättringar
av sexårsavtalet. Det hade ju
framkommit mycket missnöje med detta
avtal, och man ansåg att det inte uppfyllde
de förväntningar som hade ställts
på det. Framför allt var man då överens
om att det fanns en tröghet i fråga
om regelutlösningarna som medförde
att jordbrukets inkomster i övrigt kommit
att sacka efter. Nu efteråt kan vi
väl vara överens om att det var ett
ganska stort tillmötesgående från regeringens
och riksdagens sida, när statsmakterna
1963 var med om att vid sidan
av avtalet vidta förstärkningar för
jordbruket. Det betydde att man varaktigt
lyfte upp prisnivån på sådant
sätt att jordbruket tillfördes 112 miljoner
kronor per år, något som blivit
bestående framöver. Sexårsavtalet har
därefter under den senare delen av avtalsperioden
fungerat bättre ur producentsynpunkt.
Allt fler har onekligen
tyckt att automatiken i sexårsavtalet
varit till fördel för jordbrukarna, och
man har kunnat se hur priserna höjts.

Jag vill erinra om detta för att klargöra
att ingen har anledning att påstå
att regeringen ställt sig fientlig till jordbruket
eller varit ointresserad av näringens
utveckling. Det finns så mycket
som talar emot ett sådant påstående.

Vi hade alla hoppats att 1960 års jordbruksutredning
nu skulle ha varit färdig,
så att vi kunde ha sluppit den här
diskussionen om ett provisorium. Vi
hade då kanske kunnat gå till en debatt
mer inriktad på utformningen av den
framtida jordbrukspolitiken efter må -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

hända litet klarare uttalade målsättningar
-—■ hur de nu hade kommit att
se ut. Nu har vi inte haft den möjligheten,
utan regeringen måste uppdra åt
jordbruksnämnden att ta upp förhandlingar
med jordbrukets organisationer
och konsumentdelegationen om ett provisorium.

Det är ju rätt märkligt att när man i
dag diskuterar detta provisorium, så
är det icke en enda människa som står
upp och pekar på de mest väsentliga
förändringar som har vidtagits i jämförelse
med det avtal som gäller fram
till september i år. Det har ju ändå inträffat
rätt stora förändringar. Man har
infört nya regler och förändrat åtskilligt
av innehållet i sexårsavtalet. Bland
annat har man kommit ifrån den automatiska
sammankopplingen med industriarbetarlönen,
vilket ju ändå tidigare
för många har framstått såsom någonting
av det mest bärande i avtalet. Jag
tror inte, herr talman, att någon i denna
diskussion har stått upp och pekat
på denna fråga, som ju ändock utgör
det mest radikala avsteget från vad som
har gällt hittills.

Det är kanske heller inte så underligt
att denna fråga inte har kommit upp.
Jag vill säga till herr Ahlsten och
andra att jordbruksnämnden har på det
sätt som herr Hjalmar Nilsson beskrev
fått ett uppdrag att inkomma med ett
förslag till en provisorisk lösning i fråga
om jordbruksregleringen. Nämnden
hade då att samråda med dels jordbrukets
förhandlingsdelegation och dels
konsumentdelegationen. Jag kan försäkra
herr Ahlsten att jag inte har givit
några direktiv till jordbruksnämnden
om hur dessa förhandlingar skall föras.
Jag kan också försäkra herr Ahlsten, att
dessa frågor inte har varit underställda
regeringen eller jordbruksministern för
ställningstagande på det sätt som man
tycks föreställa sig. Det är här en stor
skillnad jämfört med låt oss säga uppgörelsen
år 1963, då regeringen själv
satt och förhandlade, och jämfört med
den ordning som herr Ahlsten förmod -

ligen minns från tidigare tillfällen, då
man förde direkta förhandlingar med
regeringen. Detta gäller inte i dagens
läge. Därför finns det inte anledning,
tycker jag, att göra gällande att regeringen
skulle ha varit informerad i alla
detaljer och sedan behagat sätta sig
ned och göra ändringar. Det är inte i
överensstämmelse med verkligheten.

Man kan ställa frågan: Vad är det
som har gjort att de förhandlande parterna
har förändrat jordbruksavtalet så
radikalt? Jag tror att man har kommit
till insikt om orimligheten i sexårsavtalet
när det gäller jämförelsen med industriarbetarlönen.
Redan när denna
sak diskuterades år 1959 ställde sig en
hel del av riksdagens ledamöter frågande
till om det kunde vara klokt att
skriva ett avtal på sex år och om man
kunde lita på att mekanismen i avtalet
skulle fungera på ett riktigt sätt. Det
fanns ledamöter som varnade för dessa
föreställningar och som redan då ansåg
det sannolikt att man, när avtalet en
gång löpte ut, fick söka sig fram efter
helt andra linjer.

Ledamoten herr Sköld, som onekligen
har erfarenhet på detta område, sade
bl. a.: »... det kan vara tveksamt om
de uppställda målen för jordbrukspolitiken
ändå kan uppnås. Det kan hända
att de är för ambitiösa. Det kan också
hända att vår jordbruksreglering är för
stel, har för svårt att följa med i konjunkturväxlingarna,
har för svårt åt t
anpassa sig efter jordbrukarbefolkningens
uppfattningar i olika lidslägen.»
Han fortsätter sedan, när han diskuterar
direktiven för 1960 års jordbruksutredning,
den utredning som riksdagen
uttalade önskemål om år 1959: »Det kan
hända att vi måste söka oss fram till
riktlinjer som inte överensstämmer med
1947 års riktlinjer. Vi har inte sagt att
man inte skall eftersträva att finna möjligheter
att ge jordbrukarbefolkningen
eu rimlig inkomst i jämförelse med
andra medborgargrupper, men vi har
absolut inte velat binda oss för att det
skall ske genom eu inkomstjämförelse

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

melian vissa grupper jordbrukare och
vissa grupper löntagare. Det är en sak
som vi vill överlämna åt utredningen
att ta ståndpunkt till.»

Jag skulle kunna citera flera inlägg
från debatten 1959, men jag kan väl
säga att nu tycks ha inträffat vad som
vissa ledamöter år 1959 framhöll såsom
sannolikt. Detta är värt att notera, att i
de förhandlingar som nu har förts om
ett provisorium tycks för de förhandlande
parterna ha gått upp, att det inte
är så lyckligt att ha en samordning i
inkomstavseende. Jag finner att detta
måste vara förklaringen till att man nu
har kunnat ta en uppgörelse för ett år,
där man har frångått vissa av de regler
som har gällt i sexårsavtalet. Jag upprepar
dock vad jag sade tidigare. Det
skulle ha varit önskvärt att 1960 års
utredning hade förelegat, och att vi
hade sluppit att ta upp en debatt utan
att ha ett underlag för en bedömning
av framtiden.

Jag tycker ändå att det av diskussionen
förefaller som om man åtminstone
på vissa håll vore beredd att söka
sig fram till lösningar enligt andra riktlinjer
än hittills.

Jag vill skjuta in till herr Ahlsten, att
hans beskrivning av hela förhandlingsordningen
är felaktig. Jag erinrar om att
det i 1947 års beslut inte står ett enda
ord om förhandlingar. Jordbrukarna
har viserligen då och då framställt det
— så har även skett här i riksdagen —
som om förhandlingar var så att säga
en självklar rättighet, och att man
skulle kunna räkna med att resultaten
av dessa förhandlingar också skulle bli
bindande. Jag behöver egentligen inte
säga mera om detta, ty de som lyssnade
till herr Hjalmar Nilssons intressanta
inlägg fick en verkligt klargörande
beskrivning av vad som hade inträffat
så sent som år 1959, då riksdagen
accepterade avvikelser på flera
punkter. Det var dock inte någon högljudd
kritik den gången. Det var i denna
kammare en enda ledamot, herr Sigfrid

Larsson, som i ett inlägg pekade på att
han ansåg att man hade frångått en förhandlingsuppgörelse,
när man inte hade
tagit med vissa av de produkter som
var nämnda i jordbruksnämndens framställning.
Men jag har läst igenom hela
andra kammarens debatt och inte kunnat
finna att någon enda ledamot där
ansåg att det var fråga om ett avsteg
som inte kunde tolereras. Det måste
därför ha blivit en annan atmosfär den
här gången.

Man påstår att denna ändrade atmosfär
beror på regeringens hållning. Ja,
nog kan man ha anledning att fundera
över om inte de kritiska uttalandena
som på den borgerliga kanten gjorts
när det gäller prisregleringsfrågan, har
medverkat till att förstora motsättningarna.
Jag tycker nog att många av kammarens
aktade ledamöter, soin skrivit
på motionen, borde ta sig en allvarlig
funderare över om det kan vara riktigt
att i en motion lämna felaktiga sakuppgifter.
I motionen står bl. a. att det
aldrig förut har inträffat att man har
gått ifrån en s. k. förhandlingsuppgörelse.
Detta påstående har sedan använts
i den offentliga debatten. I tidningarna,
t. o. m. i TV och Radio, har
man åberopat motionen och utgått ifrån
att vad som står där är riktigt. Inte kan
det bidra till att skapa gynnsammare
förutsättningar för en konstruktiv debatt,
när man inte ens vinnlägger sig
om att kontrollera så viktiga sakuppgifter.
Det är ju också just på den
punkten som regeringen blivit utsatt
för den kraftigaste kritiken, nämligen
att vi skulle ha gjort något som aldrig
förut inträffat.

Herr Ahlsten har förmodligen glömt
bort en del av det gamla. Jag har i varje
fall fått uppgiften av min kollega finansministern,
att denne varit med om
att under sin tid som jordbruksminister
vidta ändringar i jordbruksnämndens
framställningar. Med hänsyn till
vissa andra uppgifter som herr Ahlsten
har lämnat tror jag att jag tills vi -

Tisdagen (ten 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

dare litar mera på vad finansministern
sagt om förhållandena i ett tidigare skede,
som jag inte själv kan känna till.

Därmed nog sagt om frågan vem som
kan ha bidragit till att skärpa tonen i
debatten och skapa missförstånd i diskussionen.

Därutöver vill jag säga, att om man
ser ut i världen i dag, skall man upptäcka
att det pågår en radikal omställning
av livsmedels- och jordbruksproduktionen.
I många länder är man på
väg att övergå till fabriksmässig framställning
av flera produkter. Vi har
tendenser i den riktningen här hemma.
Vi har ganska snabbt fått fram en
fabriksmässig framställning av ägg.
Broilerproduktionen sker i dag i stora
företag — den är egentligen inte
längre en familjejordbrukets angelägenhet.
Därför är jag förvånad över att
man när det gäller broilern — denna
lilla detalj i överenskommelsen — tycker
att vi varit för kallsinniga när vi
vill lägga in lagringsstödet först vid den
nedre prisgränsen — utskottsmajoriteten
vill ha det vid mittpriset. I fråga
om en sådan produkt som broilern, som
faktiskt har stora förutsättningar att
slå igenom och bli ett väsentligt inslag
i vårt kosthåll, får vi akta oss för att
med konstlade medel hålla priset uppe.
Produktionen ökar, det pressas fram
mer och mer broiler, trots att priserna
ligger vid eller under den nedre prisgränsen.
Det gör att man inte vet vad
som är det reella innehållet i utskottets
ställningstagande, ty vi har ett
stycke innan vi kommer upp till mittpriserna.
Jag förmodar att vi över huvud
taget inte kommer dit under det
närmaste året.

Frågan om broilern är i och för sig
en detalj, men jag pekar på den, därför
att den är ett exempel på en modern
livsmedelsproduktion. Vi kommer
förmodligen att på flera områden få se
att livsmedelsproduktionen övergår i
nya former. Vad medför detta? För
konsumenterna innebär det eu tämligen
gynnsam utveckling. Min kollega fru

Lindström har fått mycket ovett i jordbrukarpressen
för att hon har pekat på
hur billig broilern i verkligheten är i
dag. Jag skulle vilja anföra ett par siffror
som belyser det.

Från år 1962 till nu har priset på
broiler sjunkit med ett par procent.

I partipriserna är det en nedgång från
6: 21 kronor per kg 1962 till 6: 07 kronor
i början av 1965.

Går vi sedan till nötkött, finner vi,
att partipriset under samma period —-från 1962 fram till 1965 — har ökat
från 4: 80 kronor till 6: 80 kronor, alltså
en höjning med 41,7 procent. I fråga
om nötköttet har vi som alla vet
närmast en bristsituation. Priset på nötkött
ligger nu vid övre prisgränsen. Det
kommer bl. a. att betyda, att i den mån
vi får en anpassning av prisgränserna
enligt det nya avtalet kan det möjliggöra
att köttpriset blir ännu högre.

Fläskpriset håller sig ungefär oförändrat.
Priset var 4: 52 kronor år 1962
och är 4: 74 i dag, en ökning med 5
procent. Man kan mycket väl förstå att
det för en husmor kan te sig som om det
blivit dyrare att leva än förut. Jag föreställer
mig att när statsrådet Lindström
riktade uppmärksamheten på broilern
och dess pris så gjorde hon det för att
hon menar att det kan vara förtjänstfullt,
om man i ökad utsträckning efterfrågar
den billiga broilern. Då kan
vi också slippa ge lagringsstöd till den.
I stället kan konsumenterna köpa den,
och det kan hända att vi då inte heller
får samma efterfrågan på nötkött, som
vi i dag har begränsad tillgång på.

Jag har gärna velat ta tillfället i akt
för att säga några ord i denna fråga,
eftersom den faktiskt för konsumenterna
är ganska väsentlig, om prisutvecklingen
på detta sätt kan hållas under
kontroll.

Det är ett faktum att livsmedelspriserna
i vårt land stigit kraftigt. Jag har
inte för avsikt att närmare gå in på
detta. Men om vi jämför med andra
länder — var och en kan gå till en statistik
som finns publicerad 1)1. a. i

.58

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Lantbrukskalenderns senaste årgång,
vilken upptar alla OECD-länderna ■—-finner vi att bortsett från Turkiet och
vissa u-länder där prisstegringarna varit
stora, finns det bland de utvecklade
länderna inte något land där höjningarna
varit så stora som i Sverige. Denna
statistik utgår från året 1953 och går
fram till 1963. Under den perioden har
index i Sverige stigit från 100 till 150,
således med 50 procent. Det land som
kommer oss närmast är Frankrike med
18 procent. Sedan är det ett långt hopp
till övriga länder. Norge kommer närmast
med 38 procent. Sedan följer Nederländerna
med 33, Storbritannien
med 31 procent, övriga länder ligger
väsentligt lägre.

Man invänder att statistiken omfattar
de livsmedelspriser som vi betalar i
butikerna och — det argumentet har anförts
här av herr Hermansson — att det
endast är en obetydlig del av dessa priser
som jordbrukarna får. Ja, det kan
diskuteras. Jordbrukarnas andel i livsmedelspriserna
är i genomsnitt ungefär
50 procent. Av de priser som vi betalar
i butiken är hälften att hänföra till
kostnader i det primära producentledet.
Men om vi jämför jordbrukarnas avräkningspriser
skall det egentligen inte
ske mot priserna i detaljhandeln, ty det
är ju fullständigt felaktigt. Men i diskussionen
har man gått på den linjen att
man säger att partipriserna på jordbruksprodukter
inte stigit kraftigare än
detaljhandelspriset, och sedan visar
man på hur hög kostnadsökningen varit
i detaljhandeln. Därmed tycker man att
man kommit ifrån all diskussion om
dessa frågor.

Om vi tar partiprisindex har sedan
1949 partipriserna ökat med 72 procent.
Jordbruksprodukterna har ökat med 93
procent. Där varierar det dock något.
Animalierna har ökat med 105 procent
under denna tid, medan partipriserna
för spannmålsprodukter har ökat med
117 procent. Lägre noteringar förekommer
endast för sådana livsmedel som
vi köper utifrån. Det gäller frukt och

vissa andra livsmedelsprodukter som
vi importerar. På dessa jordbruksprodukter
har ökningen endast varit 51
procent under samma period.

För att ta en kortare period kan vi
ta den tid som sexårsavtalet gällt. Här
har totalindex för partipriserna ökat
med 28 enheter. Jordbruksprodukterna
har ökat med 43 enheter. När det gäller
övriga vegetabiliska livsmedel vari ingår
importerade produkter är ökningen
bara 12 enheter. För den inhemska produktionen
ligger ökningen för animalier
på 51 enheter och för spannmål 62 enheter.
När det gäller spannmål gör jag
det förbehållet att en del av förmalningskostnaderna
möjligen kan ha kommit
med, så att vi kanske i de 62 enheterna
får räkna in en del kostnader
som kan ha inträtt under en viss förädling.

Men dessa siffror visar ändå att även
när det gäller partiprisernas utveckling
är det ganska påtagligt att jordbruksprodukterna
har ökat kraftigare än andra
varor. Jag nämner inte detta för att
jag menar att vi i dag skall kunna vidta
några ändringar. Självfallet skall sexårsavtalet
löpa, liksom också det nya
avtalet med dess regler. Men jag pekar
på detta som en erinran om hur utvecklingen
varit. Där kan jag på nytt gå tillbaka
till diskussionen 1959. Flera ledamöter
av riksdagen, inte bara socialdemokrater
utan även representanter för
de borgerliga partierna, framhöll då att
det kunde vara en fara för jordbruket
att bara lita på ett gränsskydd som
ständigt växte. Man hade då ett gränsskydd
på 42 procent. Man sade att om
gränsskyddet skulle komma att bli högre
än 42 procent kunde det föranleda kritik
och önskemål om en annan ordning.
Jag tror vi har anledning konstatera att
sexårsavtalet i varje fall på konsumenthåll
nu framstår som mindre gynnsamt.
Det visar också på en utveckling av livsmedelspriserna
här hemma som gör, att
vi kan ha anledning fråga oss om vi inte
mera radikalt bör ompröva metoden för
jordbrukets prisreglering i framtiden.

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Jag skall till sist kanske också säga
några ord i anslutning till direkta frågor
och påståenden som gjorts här i dag.

Herr Hermansson hade mycket med i
sitt anförande, som jag tyvärr inte hinner
att bemöta, eftersom detta skulle
föra alltför långt. Han sade att om regeringen
och riksdagen gör ändringar i
träffade uppgörelser blir sådana avtal
värdelösa. Jag tror inte att de som på
allvar funderar över detta problem kan
göra så stora invändningar mot att regeringen
utifrån de förutsättningar som
regeringen har att bedöma frågan prövar
en uppgörelse som träffats av jordbruksnämnden.
Det kan här bli fråga
om andra aspekter än sådana som jordbrukarna
och jordbruksnämnden har
att företräda. Jag vill rekommendera
dem som inte var närvarande när herr
Hjalmar Nilsson höll sitt anförande att
läsa hans anförande, som för produkt
efter produkt gav en klar motivering
för skälen till att reservanterna i utskottet
inte ansett sig kunna biträda utskottsmajoritetens
uppfattning. Det
finns såvitt jag kan se alla skäl till att
både regeringen och utskottsminoriteten
kan säga att dessa värderingar är
väl motiverade.

Jag har här pekat på att de stora
förändringarna som skett i år ligger
på ett helt annat område, där det egentligen
inte här i kammaren förs någon
diskussion utan där alla tycks vara
överens om att det nya avtalet fått en
lämplig konstruktion. Det är anledning
att notera att det dock gäller betydelsefulla
förändringar som enhälligt tycks
accepteras av riksdagen.

Herr Hermansson trodde att det skulle
bli eu ny och bättre anda i jordbruksdebatten
sedan man träffat en
kompromiss i organisationsfrågan inom
jordbruksutskottet. Han undrade om det
förebådade en ny attityd från regeringens
sida. Det kan ju diskuteras vem
som har givit efter på denna punkt. Vi
skall ju senare i dag diskutera organisationsfrågan.
Är det en stor eftergift
atl representanterna för regeringspar -

tiet gått med på att landstingen skall
utse fyra ledamöter i stället för två?
Jag vill inte tolka den saken på det
sättet. Det är inte detta diskussionen i
allmänhet har gällt. Det är inte detta
som jordbruksministern och regeringen
fått ovett för, utan det är mycket annat
som man har kritiserat — men vi kan
spara den diskussionen tills dessa frågor
kommer upp. Herr Hermansson har
nog anledning att fundera över om inte
hans partivänner och andra kan ha bidragit
till att denna kompromiss har
kommit till stånd.

Jag lyssnade med stort intresse på
herr Nils Hansson, bl. a. därför att han
kom som andre man på talarlistan.
Men jag tyckte inte att han gav så mycket
vägledning vid analysen av prisregleringsfrågorna.
Han klandrade mig för
de beräkningar som har gjorts. Jag tycker
att det som sagts i propositionen
kännetecknas av stor försiktighet. Vi
tyckte i departementet att det var eu
brist att vi denna gång inte kunde få
ett besked från nämnden om vad detta
kostar i pengar — det som intresserar
folk är ju vad det kostar att acceptera
den nya regleringen. Vi gjorde ett försök
att räkna ut kostnaden. Jag har haft
experter till mitt förfogande, som varit
avdelade för denna uppgift. Självfallet
har de arbetat objektivt och försökt att
bilda sig en uppfattning om vad resultatet
kan bli. Det är naturligtvis svårt
att bedöma verkningarna eftersom det
kan inträffa ändringar i den ena eller
andra riktningen. Vi kom fram till att
det skulle kunna betyda ett tillskott på
110 miljoner kronor till jordbruket. Jag
var snarast rädd för att man skulle ha
räknat i underkant för att visa hur dåligt
detta avtal är. Ser vi på vad det tidigare
avtalet skulle ha gett så är det
sannolikt alt vi skulle komma fram till
väsentligt högre siffror per år. Jag skall
emellertid gärna vänta med den debatten
till dess att vi kan se resultatet om
ett år eller så. Då får vi se om de beräkningar
vi försökt göra varit så tokiga.
Vi liar använt det underlag som

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

finns tillgängligt och har som sagt bemödat
oss om att göra en rättvisande
bedömning.

Herr Hansson sade att det maximalt
skulle bli möjligt att komma till 110
miljoner kronor men höll mer troligt att
det skulle stanna någonstans på halva
vägen. Vi vet ingenting om detta, men
beräkningarna är som sagt gjorda med
tanke på att de skulle kunna ge ett uttryck
för vad som kan inträffa. Jag
tror inte att herr Hanssons påstående
har något större fog för sig. Vad man
kan tvista om är effekten vid utlösning
av regeln för prisgränserna till följd av
förändrade relationer mellan olika
kostnadsindex. Det gäller här en mera
osäker siffra — den kan bli 50 miljoner,
och den kan bli lägre. Vi har stannat
för att beräkna den till 30 miljoner
kronor. Om de andra punkterna behöver
man inte tvista. Därför går det inte
att säga att effekten bara skulle bli hälften
av den som är avsedd.

Jag tycker nog att herr Hansson försökte
sätta sig på två stolar och alltså
försöker att vara både konsumentvänlig
och försöker slå vakt om jordbrukarnas
intressen eller kanske han tvekade om
han över huvud taget vågade sätta sig
på någon av dessa stolar. I varje fall
gav hans beskrivning i denna fråga inte
intryck av att han berikade våra kunskaper
om jordbrukets prisreglering.
Men å andra sidan förstår jag att det
var ett ömtåligt ämne för honom, särskilt
som han presenterade sig som representant
för konsumenterna i denna
talarstol.

Herr AHLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr statsrådet tar
upp frågan om beredskapen och påpekar
att vi diskuterat den tidigare, är
detta alldeles riktigt. Men jag vill erinra
om att på sid. 31 i proposition nr
95 står följande: »Med hänsyn bl. a.
till att jordbruket vid utgången av nu
gällande jordbruksreglering haft relativt
lång tid till förfogande för att an -

passa produktionen efter de ändrade
marknadsförhållandena i Europa anser
jag att någon ersättning inte bör komma
i fråga för tiden efter den 1 september
1965.» Det var därför jag frågade,
huruvida man sett på saken ur
allmän beredskapssynpunkt och inte
bara låtit jordbruket anpassa sig som
det ville utan att taga hänsyn till
konsumenternas intressen. Vi kan väl
inte komma ifrån att detta är något som
har intresse för både konsumenterna
och jordbrukarna — kanske mest av
allt för konsumenterna. Så ser jag det
i varje fall. Jag tycker därför att min
fråga, om herr statsrådet diskuterat saken
med jordbrukets organisationer, var
i högsta grad berättigad.

Statsrådet Netzén skrev litet annorlunda
i den kungl. propositionen år
1959 om EEC än vad vi hade skrivit
i överenskommelsen. Men han gjorde
det på sådant sätt att det inte behövde
bli någon ändring i överenskommelsen,
därför att han anvisade frågan till ett
beslut av regeringen och riksdagen. Utskottet
föreslog därefter med hänsyn
till en motion från centerpartiet ett tilllägg,
som innebar att vad som överenskommits
i förhandlingsdelegationen
skulle bli riksdagens beslut. Sedan frågan
om övergång från enheter med 15
hektar till enheter med 25 hektar hänskjutits
till 1960 års jordbruksutredning
kunde väl detta knappast sägas vara ett
avsteg från överenskommelsen, utan det
kunde accepteras.

Statsrådet erinrade om att frågan om
inflationen och livsmedelspriserna 1963
togs upp av regeringen och blev föremål
för förhandlingar med jordbrukets
representanter. Det är allldeles riktigt.
Vi hade ju också förutsatt att vi skulle
ha rätt till dylika förhandlingar om väsentligt
ändrade förhållanden inträffade.
När vi 1959 skulle räkna fram jordbrukets
inkomster släpade de jordbruksekonomiska
undersökningarna efter
två år. Vi kunde då inte räkna med
någon annan löneutveckling än vad som
motsvarade produktionsökningen — det

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

hade finansdepartementet gjort klart för
oss. Vi accepterade också detta, då vi
inte ville medverka till en fortsatt inflation.
Men då vi sedan fick den jordbruksekonomiska
undersökningen redovisad
visade det sig att löneglidningen
varit så kraftig att inkomstklyftan för
jordbrukarna blev mycket större än
3 600 kronor. Det var en av anledningarna
till att vi gick till regeringen och
begärde nya förhandlingar, vilket vi
också fick.

Jordbruksministern sade att han inte
kände till att man 1947 skulle ha beslutat
något om förhandlingar. Men riksdagen
beslöt ju då att inrätta statens
jordbruksnämnd, och det är i anslutning
därtill som frågan om förhandlingar
kommit upp. Vi har från jordbrukets
sida betraktat statens jordbruksnämnd
som ett statligt förhandlingsorgan.
Jag beklagar om man anser att
nämnden inte haft de kontakter med
departementet som man menar att den
borde ha haft. I jordbruksnämnden sitter
förutom ordf. två representanter
för jordbruket. Där har hela tiden suttit
doktor Odhner från LO — en utomordentligt
duktig karl som kan alla dessa
frågor och som vi lärt oss att uppskatta.
Vidare finns i nämnden en representant
för konsumentkooperationen
och en för enskild handel. Dessutom
existerar det en särskild konsumentdelegation.
Ingen kan väl förmena jordbrukets
representanter att vi anser att
man här borde ha haft tillräckligt med
kontakter åt olika håll så att man kunnat
framlägga ett förslag som är så utformat
att det inte behöver göras om
på nytt.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var som alltid intressant
alt lyssna till jordbruksministerns
anförande. Han förfäktar sin uppfattning
med stor skicklighet men också
lugnt och sakligt, som vi är vana vid
i första kammaren. Det iir egentligen
inte mycket att invända mot jordbruks 2r

Första kammarens protokoll 1905. Nr 28

ministerns framställning. På ett par
punkter tycker jag dock att framställningen
kunde ha varit mer allsidig, så
att problemen belysts även från andra
utgångspunkter än jordbruksministerns
egen synvinkel.

Jag vill först säga att jag i mitt anförande
faktiskt pekade på en av de
väsentligaste ändringarna i det provisoriska
jordbruksavtalet i jämförelse
med sexårsavtalet. Enligt jordbruksministern
är det mest radikala avsteget
från nuvarande regler just upphävandet
av inkomstregeln och införandet av
ett inflationsskydd. Jag tillät mig säga
i mitt anförande att det är möjligt att
det kommer att gå väl men att det dock
är en oviss utveckling som vi biträder
i denna punkt. Det är möjligt att betänksamheten
som man på en del håll
visat inför denna ändring i provisoriet
i jämförelse med sexårsavtalet kan visa
sig vara realistisk.

Jordbruksministern gjorde en jämförelse
mellan prisutvecklingen på
broiler och nötkött. Det är naturligtvis
fullt korrekt att erinra om hur utvecklingen
har varit, men är det inte lite
långsökt att försöka få fram en jämförelse
mellan ett par produktionsgrenar
som arbetar under så vitt skilda förhållanden?
Broilerproduktionen går ju
att industrialisera, den går att driva i
stordrift och med betydligt mindre insatser
av arbetskraft än när det gäller
nötköttsproduktionen. Det är en produktion
som kan utvidgas och få större
omfattning på betydligt kortare tid än
vad som är möjligt när det gäller nötköttsproduktionen.

Vid produktionen av nötkött har vi
att brottas med en del problem som är
specifika för oss här i landet, bl. a. tillgången
på arbetskraft och kostnaderna
för densamma. Detta gör att prisutvecklingen
måste bli en annan i en sådan
produktion än vid en industrialiserad
tillverkning.

.lag vill till sist göra en kommentar
till jordbruksministerns uttalande att
livsmedelspriserna inte har stigit så

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. in.

mycket någonstans som i Sverige. Det
är möjligt, men vi bör också se på anledningarna
till denna utveckling. Frånsett
de olika naturliga förutsättningarna
för jordbruksdrift i vårt land och
i andra länder vill jag bara peka på att
enligt tillgänglig statistik är lantarbetarlönerna
högre i vårt land än i något
annat land i Europa. Danmark, Norge,
England och Tyskland har lantarbetarlöner
som är ungefär 70 procent av de
svenska lantarbetarlönerna. I Belgien,
Frankrike, Finland och Italien är lantarbetarlönerna
ungefär 50 procent av
de svenska. Det är väl en faktor som
måste påverka prisbildningen på livsmedel
och som man måste ta hänsyn
till när man skall bedöma jordbruksministerns
statistik.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Till herr Ahlsten vill
jag säga att jag kanske inte kunde följa
honom riktigt i tankegångarna när det
gällde beredskapsfrågan. Det är ju på
det sättet att vår export av jordbruksprodukter
sker på sådana områden där
vi har överskott inom landet och där
det så att säga knappast är beredskapssynpunkterna
som blir avgörande just
för utvecklingen av exporten. Men jag
kan väl hålla med honom om att när
det gäller bedömningen av beredskapen
är det anledning att ta seriöst på
frågan.

Jag erinrade om den debatt som vi
nyligen har fört här i kammaren. Jag
kan i dag upprepa att det finns en särskild
grupp inom 1960 års jordbruksutredning,
som har till uppgift att penetrera
frågor om vår beredskap både i
ett krigsläge och i ett beredskapsläge.
Materialet har delvis kommit fram och
finns i kanslihuset — till vissa delar
fortsätter utredningen. Där har det varit
med reprensentanter från jordbruket,
herr Ahlsten. Jag föreställer mig
därför att det har funnits goda förutsättningar
för jordbruksorganisationerna
att få sina synpunkter beaktade i an -

slutning till bedömningen av beredskapsfrågorna.

Jag vill inte alls förneka att jordbruksnämnden
naturligtvis har till uppgift
att ta kontakt och förhandla med
jordbrukets organisationer, men den
bär också många andra uppgifter. Jordbruksnämndens
primära uppgift är att
se till att hela vårt regleringssystem kan
löpa, att gränsskyddet kan upprätthållas,
att de nödvändiga justeringarna göres.
Jordbruksnämnden har för övrigt
också att taga hänsyn till beredskapsfrågorna,
för att bara nämna några av
uppgifterna. Att jordbruksnämnden både
nu och tidigare har kontakter varje
år — kanske flera gånger om året —
med jordbrukets representanter är helt
naturligt, och så bör det väl självfallet
vara även i fortsättningen. Men, herr
Ahlsten, hur vi skall bedöma karaktären
av uppgörelserna; hur pass bindande
de skall vara för regering och riksdag,
är en helt annan sak.

Herr Eskilsson! Jag vill gärna säga
att mitt inlägg måhända har varit ensidigt
i det att jag har polemiserat mot
vissa påståenden som gjorts under debatten.
Jag kunde självfallet ha haft
anledning att komplettera med åtskilliga
andra synpunkter på jordbruksnäringen.

Jag är tacksam för påpekandet att
det finns skilda förutsättningar för produktion
av olika livsmedel. Ägg och
broiler har visat sig vara ganska lätta
att producera i stora enheter. När det
gäller fläsk är vi förmodligen på väg
åt samma håll. Jag vet i alla fall, att i
Amerika och på ytterligare en del håll
har man genomfört försök även med
mjölkproduktion under dessa förutsättningar,
med stora besättningar, där man
kan ha mjölkmaskinerna att gå nästan
dygnet runt. Jag har träffat människor
som beskrivit detta för mig, men jag
vet inte hur pass effektivt det är. Vi
skall dock inte helt utesluta att framtiden
kan finna lösningar när det gäller
produktion i större skala på sådana
områden, där detta i dag ter sig

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

litet främmande för oss. Jag vill kanske
göra reservation för vegetabilieproduktionen,
där man är beroende av ytan
och arealen på ett annat sätt än när det
gäller animalieproduktionen. Jag tror
för min del att det är svårt att dra paralleller
på det området med vad som
hänt låt oss säga i fråga om broiler.
I mitt anförande drog jag fram detta
som ett exempel på konsumenternas
funderingar kring dess frågor. Jag tror
att det exemplet kan vara väl tillämpligt.
Det bör inte i och för sig vara något
fel vare sig av statsrådet Lindström
eller av någon annan att peka på dessa
frågor.

Det är också riktigt att förutsättningarna
i fråga om prisstegringarna
är litet annorlunda hos oss. Det kan
vara betydande skillnader i olika länder.
Kostnadsfaktorerna spelar alldeles
uppenbart in på priserna. Men vi kan
inte undgå att notera den verklighet
som vi står inför. Jag hoppas att 1960
års utredning skall analysera allt detta
för oss, både kostnadssidan och intäktssidan
för jordbruket, och göra en
ordentlig genomlysning av problematiken,
så att vi får bättre underlag när
det gäller att ta ställning till framtiden.
Vi kan naturligtvis vara en smula oroade
över att detta lar tid och att materialet,
som vi sedan skall ta ställning till,
kanske är förlegat när vi får det i våra
händer. Men vi får väl beakta den eftersläpning
man alltid får räkna med i det
avseendet.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag är ledsen att konstatera,
att jordbruksutskottets ärade
vice ordförande har lämnat kammaren.
Han skulle annars ha kunnat sitta
kvar här trygg i hägnet av såväl jordbruksministern
som experterna. Det var
en del i hans anförande som jag ville
bemöta, och jag kan inte underlåta att
göra det i alla fall.

Han sade först all den debatt, som
förts i denna fråga, hade varit osaklig.

Han sade också alt ingenting i sak
framkommit ens vid utskottsbehandlingen,
som var av värde och som påverkade
hans ställningstagande.

Jag är ju inte ledamot av jordbruksutskottet,
så jag vet inte om man över
huvud taget diskuterade frågan i sak,
men jag har försport, att det var en
mycket kort debatt som fördes där och
knappast i sak.

Nu vill jag självfallet inte på något
sätt påstå, att herr Hjalmar Nilsson
medvetet har gjort oriktiga påståenden,
änskönt jag inte kan låta bli att i någon
mån ta upp dessa påståenden i en
senare del av mitt anförande.

Jag fäste mig vid en sak som herr
Nilsson anförde om ärtor och bönor.
Det var i och för sig en detalj i det
stora sammanhanget, men jag gjorde
den reflexionen att han tydligen tappat
allt sinne för proportioner. Han
sade att jordbruksutredningen skulle
utreda hur mycket ärtor och bönor vi
skulle odla i vårt land. Ärade kammarledamöter!
När det gäller de stora jordbruksspörsmålen:
jordförvärvslagens

och bolagsförbudslagens vara eller icke
vara eller frågan om att knäsätta nya
principer för jordbruksprissättningen,
dä är det tydligen inte farligt att gå i
förväg eller förbi de resultat jordbruksutredningen
kommer till!

Jag vill därtill göra några reflexioner,
innan jag går in på dessa frågeställningar
i sak.

När riksdagen 1959 beslöt om det
sexåriga jordbruksavtalet sades det, att
när man fortsättningsvis skulle ta ställning
till de jordbrukspolitiska övervägandena
i vårt land, skulle man bygga
på resultat av en ny jordbruksutredning.
Som alla känner till har ju också
denna utredning kommit till stånd,
men den har inte tidsmässigt kunnat
klara programmet. Orsaken härtill skall
jag inte närmare gå in på här. Möjligen
har utredningen blivit mer omfattande
än vad man från början förutsåg. Endast
en sak menar jag att man kan med
bestämdhet fastslå, nämligen att det

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

inte rimligen kan vara jordbrukarna
som förorsakat förseningen.

Som en konsekvens av vad jag anfört
i dag menar jag nog att det i nuvarande
läge hade varit rimligt att man som ett
minimiprogram på oförändrade grunder
hade förlängt det nu löpande sexarsavtalet
i avvaktan på utredningens
resultat. Detta så mycket mer som det
sexåriga jordbruksavtalet inte givit vad
man från början hade tänkt att det skulle
ge jordbruket.

Jag säger inte detta därför att jordbruksministern
förvånade sig över att
ingen sagt någonting om det väsentliga
som försvunnit i det gamla avtalet. Jag
hade tänkt säga detta i alla fall. Det är
en väsentlig skillnad mellan det avtal
som nu löper och det avtal som kominer.
Även om jag inte vill ta ställning
till huruvida man fortsättningsvis
i det långa loppet bör ha inkomstregeln
kvar, så menar jag nog att det hade varit
rimligt att vi hade fått ha den kvar
oförändrad fram till dess man kunde
bygga en prisreglering på utredningens
resultat.

Den attityd som regeringen har intagit
är sålunda för mig obegriplig. Nu
säger jordbruksministern att det i och
för sig inte föreligger något motstånd
från regeringen och att regeringen inte
har varit med om de förhandlingar, där
jordbrukets representanter och jordbruksnämnden
tydligen har varit överens
om att inkomstregeln bör tas bort.

Med de kontakter jag har med jordbruksrepresentanter
som deltagit i förhandlingarna
vill jag nog säga att detta
inte är en riktig beskrivning. Jordbruket
har hållit mycket hårt på denna regel.
Jag kan inte heller tro på påståendet
att det inte skulle förekommit några
kontakter mellan jordbruksministern
och jordbruksnämnden. Finns det inte
några direkta kontakter, så räcker det
ju med att jordbruksnämndens ledamöter
läser vad som står i StockholmsTidningen
och Aftonbladet för att få
reda på vad jordbruksministern vill.

Det är inte min mening att här när -

mare diskutera jordbrukets ekonomiska
situation, och jag skall inte heller analysera
sexårsavtalets utfall med hänsyn
till producenternas och konsumenternas
intressen. Eftersom handsken är
kastad vill jag emellertid säga, att det
inte är rimligt att påstå att jordbruket
har förorsakat de stora prisstegringar
som vi alla pressas av. När det i dag
proklameras kamp mot matpriserna —
det är ett statsrådsord jag härvid citerar
— vill jag anföra att jordbrukets
producentprisnivå har stigit betydligt
mindre än priserna i konsumentledet.
Jag vill också ha sagt, liksom någon tidigare
talare, att den andel av konsumentbudgeten
som motsvaras av priset
på jordbrukets produkter, när de lämnar
jordbruket, är mycket liten i dag
och att den är i ständigt sjunkande.

Också jag har läst vissa protokoll
från 1959, när sexårsavtalet godtogs.
Jag kan inte underlåta att i det här sammanhanget,
när livsmedelspriserna jämförs
med livsmedelspriserna i andra
länder, citera vad dåvarande jordbruksminister
Netzén sade i kammaren: »Det
råder ingen tvekan om att importskyddet
är högt, men om man vill göra ett
allvarligt försök till bedömning, så skall
man kanske i rättvisans namn erinra
om att producentpriserna på jordbruksprodukter
i vårt land befinner sig på
en mycket hedrande plats jämfört med
Europas länder i övrigt.»

Detta var således i ingångsskedet.
Jag vet att det har hänt åtskilligt sedan
dess. Det har skett en höjning av prisnivån,
men jag vill påminna om att det
samtidigt har skett en allmän prisstegring
i vårt land och att vi vid en internationell
jämförelse kanske inte har
varit de sämsta när det gällt att allmänt
höja priserna.

Jag vill också ta upp till debatt vad
vi i dagligt tal kallar ett jordbruksavtals
principiella innebörd. Jag gör
det därför att det i den föregående debatten,
både den som förts ute i landet
och den som förts här i dag, faktiskt
har gjorts gällande att det inte

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

föreligger något egentligt avtal och att
det på sin höjd finns en vägledande
överenskommelse, som jordbruksministern
har rätt att följa om han vill, men
som han kan göra avsteg från om det
passar bättre.

Jag är fullt medveten om att jordbruket
inte på något sätt har en förhandlingsrätt
fastslagen, men på skilda områden
i detta land har en vedertagen
praxis utbildats — i vissa fall har man
till och med korrigerat grundlagarna i
enlighet med denna praxis. Jordbruksförhandlingarna
har dock i vårt land
mer än tjugoårig hävd. Under denna
tid har vi, om jag inte räknat fel, haft
inte mindre än sju jordbruksministrar
före herr Holmqvist, och de har, möjligen
med mycket få undantag, följt
träffade överenskommelser. Jag tror det
är synnerligen angeläget att vi får en
bekräftelse på jordbruksministerns syn
på jordbrukets principiella förhandlingsrätt.
Det har vi i viss mån redan
fått — och det han redovisat är ju inte
särskilt glädjande för jordbruket. Jag
tycker dock det skulle vara intressant
om han ville återkomma och ange sin
syn på dessa saker.

Jag skulle också vilja ta upp herr
Hjalmar Nilssons resonemang i detta
sammanhang. Han sade att de jämförelser
som i vissa fall hade åberopats mellan
jordbrukets förhandlingsrätt och
statstjänarnas förhandlingsrätt saknar
verklighetsgrund. Jag är den siste att
vilja påstå att riksdagen inte skulle ha
rätt att ändra någonting, men det måste
givetvis gälla i båda fallen. Det finns
rimligtvis ingen större anledning att
ändra i det ena fallet än i det andra.

Herr Hjalmar Nilsson säger också att
ett jordbruksavtal är av oerhört stor betydelse
för svenska folket i gemen, eftersom
det påverkar livsmedelspriserna
och levnadsstandarden över huvud taget.
Ja, nog har det stor betydelse, herr
Hjalmar Nilsson, men det har självfallet
också statstjänsfcmännens ekonomiska
villkor. Jag kan inlc ange hur
stort antal jordbrukare och statstjänste -

män vi har. Jag vet bara att medan
jordbrukarnas antal snabbt sjunker,
ökar statstjänstemännens antal för varje
dag, och den dagen kommer väl då
de grupperna väger jämnt.

Jag vill som jämförelse säga, såsom
kammarens ledamöter väl känner till, att
1 procents löneförbättring för statstjänstemännen
betyder 60 miljoner kronor,
och att 1 procents höjning av prisnivån
för jordbruket betyder ungefär
50 miljoner kronor. Man kan av dessa
siffror dra slutsatsen att en höjning
ingalunda är betydelselös i någotdera
fallet, men också att man inte utan vidare
kan acceptera en höjning i ena
fallet och hävda att en höjning i det
andra fallet fört med sig alltför stora
konsekvenser.

Vidare sade herr Hjalmar Nilsson att
man, när man diskuterar ett prisregleringsavtal,
kommer in på en hel del
andra saker, såsom jordbruksproduktionens
storlek och avvägning och själv -försörjningsgraden. över huvud taget
har jag nog den uppfattningen, att detta
egentligen inte hör samman med
prisregleringsavtalet, utan närmast hör
samman med riktlinjerna för jordbrukspolitiken
i stort, och det är ju någonting
helt annat.

Det är givetvis mycket svårt att på
förhand bedöma de ekonomiska verkningarna
av ett jordbruksavtal, och det
är kanske klokast att som jordbruksministern
säger vänta med debatten tills
det gått något år, då vi kan disktuera
frågan på betydligt säkrare grunder.
Jag håller med om att det kan vara
riktigt, men nu har jordbruksministern
ändå givit sig in på att så att säga på
förhand taxera vad detta jordbruksavtal
är värt, och då kan det inte vara mer än
rätt och riktigt att jag säger vad jag
tror om den värderingen. Jag vill, herr
talman, i någon mån ta upp den till begrundan.

Först skulle jag emellertid vilja beröra
ett uttryck som är nämnt i propositionen,
nämligen ordet merintäkt. För
den som är oinvigd i prissättningens

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

mysterier — och det är givetvis de allra
flesta människor i vårt land —• ligger
det nära till hands att anta att det
här är fråga om ett inkomsttillskott i
kalla pengar till jordbrukarna, varmed
de kan höja sin standard.

Låt mig i sammanhanget säga, att
varken treprocentregeln eller inflationsskyddet
syftar till någonting annat än
att kompensera jordbruket för kostnadsstegring
och inflation. Detsamma gäller
givetvis om dessa reglers utlösning förorsakar
justering av prisgränser och
mittpriser. Det finns således ingen som
helst anledning att tala om merintäkt
i ordets verkliga bemärkelse. Tilläggas
bör också att priseffekten alltid är beräkningsmässig.
Någon garanti för hurudant
utslaget blir finns aldrig.

Det är kanske djärvt att ge sig på att
närmare analysera den summa som
jordbruksministern har nämnt, eftersom
han säger att experter har räknat fram
den och att man därför kan förlita sig
på den. Jag tar ändå risken att i någon
mån detaljgranska uppgifterna.

Låt mig först stanna vid inflationsskyddet
i den värdering som där har
gjorts. Det har sagts att det skulle tillföra
jordbruket 30 miljoner kronor
från den 1 mars till den 30 september
1966, alltså under ett halvt år. Såvitt
jag vet kommer det att gå till på så sätt
att man höjer importavgifterna. Enligt
jordbruksministerns rekommendation
skall de generellt höjas så mycket, att
man på ett helår får in 60 miljoner,
men märk väl att det under det första
halvår som inryms i det regleringsår
vi nu diskuterar inte finns någon möjlighet
att under dessa förutsättningar få
in 30 miljoner. Jag vågar det påståendet
därför att detta resonemang förutsättei
att alla priser regleras omedelbart från
den 1 mars. Vi vet ju av erfarenhet att
priserna på hela vegetabilieproduktionen
är satta i förväg och att prisnivån
där inte på något sätt rubbas förrän
vi kommer fram till slutet av det år
varom man ingenting vet. Jordbruksministern
säger också att han inte tar ställ -

ning till hur det skall vara efter den 1
september. Jag vågar alltså påstå, att
detta inflationsskydd inte kommer att
ge några 30 miljoner fram till den 30
september 1966. Jag förmodar att utskottets
vice ordförande kommer att gå
in på den saken.

Härtill lägger jordbruksministern 30
miljoner kronor, som jordbruket enligt
hans beräkning skulle tillgodogöra sig
i och med prisgränsjusteringen den 1
mars 1966 med hänsynstagande till s. k.
upplupet kostnadsindex. Det betyder
alltså, om man skall analysera det litet
närmare, att man, om treprocentregeln
utlöses med hänsyn till jordbrukets ökade
kostnader, höjer prisgränserna så att
jordbruket får in 30 miljoner.

Jordbruksministern lägger därtill 20
miljoner kronor, varmed konsumtionsmjölken
enligt överenskommelsen skulle
subventioneras för under året inträffade
regelutlösningar, och slutligen också
som ett resultat av höjning av prisgränserna
3,5 respektive 24,5 miljoner
kronor, och då får han summan 110
miljoner kronor.

Jag har redan analyserat inflationsskyddet.
Låt mig därför bara säga några
ord om de 30 miljoner som jordbruket
skulle få i anledning av det s. k.
upplupna kostnadsindexet.

Här har man således räknat med 30
miljoner kronor, men det är mycket
ovisst, om man över huvud taget kan ta
ut detta belopp. Man har självfallet förutsatt,
att prisnivån för produkterna ligger
så högt, att man kan utnyttja det
rum som uppstår när man lyfter prisgränsen.
Men det är enligt mitt förmenande
mycket diskutabelt om vinsterna
härav skall så att säga tillgodoräknas
uppgörelsen, därför att i prissättningssystemets
metodik, alltså förutsättningen
för att över huvud taget den åsyftade
prisnivån skall nås, ingår att en viss
harmoni måste finnas mellan införselavgifter
och prisgränser. Prisgränserna
måste således justeras i den mån kostnadsindex
har förorsakat regelutlösningen,
ingenting annat. Detta är nå -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

gonting som redan ligger i det löpande
avtalet och ingenting nytt som i detta
sammanhang skall tillgodoräknas jordbruket.

Det skall inte på något sätt förnekas
att i ett visst gynnsamt marknadsläge
också en löpande prisgränshöjning av
detta slag i sig själv kan ge en positiv
priseffekt. Vanligast är dock att ingenting
sker, med hänsyn till de vida gränser
inom vilka priserna får röra sig.
Det som en eller annan gång sker i dylika
sammanhang är väl närmast att
hänföra till vad jag skulle vilja kalla
treprocentregelns marginaleffekter, i
detta fall positiva, men jag vill framhålla
att det också finns negativa sådana.
Det finns därför näppeligen någon
anledning att, som i propositionen görs
gällande, åberopa dessa högst eventuella
prisförbättringar som härav kan
följa såsom en särskild förmån i detta
sammanhang.

Om jag sedan får stanna något vid
de 20 miljoner kronor, som omnämns i
propositionen. Vad är då detta egentligen
för pengar, varifrån kommer de
och hur skall de användas?

Ja, det är huvudsakligen pengar som
frigjorts inom den ram på 160 miljoner
kronor av regleringsmedel, som jordbruket
hittills har haft rätt att disponera,
därigenom att medel för sockerregleringen
numera har lagts utanför
denna ram. Men dessa pengar skall i
första hand användas för att undvika
höjningar av konsumtionsmjölkpriset,
därest treprocentregeln utlöses. Det är
alltså såvitt jag förstår en konsumentsubvention.
Endast under den förutsättningen
att denna regel ej utlöses under
året får jordbruket behålla dessa
pengar såsom en merintäkt, om jag nu
skall använda det uttrycket. Jag skulle
faktiskt vilja fråga, hur man skall hantera
detta när inflationsskyddet utlöses;
då skall naturligtvis priset på konsumtionsmjölken
höjas. Skall man då också
använda utav de 20 miljonerna för att
fylla på de 30 miljonerna? Det kunde ju
vara intressant att veta hur det blir på

den punkten. Det är nämligen ganska
oklart, eftersom man säger att vi bör
undvika att höja prisnivån för konsumtionsmjölken.
Om så är fallet räknar
man ju faktiskt jordbruket till godo
samma pengar två gånger.

Får jag därtill säga något om de
överenskomna prisgränsjusteringarna
när det gäller smör och kött. Härvidlag
har jordbruksministern räknat med -—
det framhöll han också i sitt inlägg här
i kammaren — att prisnivån skall hållas
vid den övre prisgränsen och på detta
sättet får han ut dessa pengar. Jag vågar
påstå, men den erfarenhet man har,
att det inte finns några möjligheter att
göra det under hela året. Dessa pengar
är sannolikt mycket osäkra, och jag
tror att det är riktigt att reducera den
summan ganska avsevärt.

Jag vill med detta ha sagt, att här
har skett en övervärdering. Även om
man inte vill acceptera detta uttryck
utan anser att det är överord, vill jag
göra gällande att detta påstående är
riktigt. Jag anser också att denna sak
framställts i propositionen som om det
vore fråga om pengar som kommer
jordbruket till godo för standardhöjning
och ej, som fallet är, blott och bart
som kompensation för prisstegring och
inflation. Sanningen är helt enkelt den,
att jordbruket har gjort en klar eftergift
i förhållande till tidigare avtal. Detta
bör bringas till svenska folkets kännedom
-— för begrundan och efterföljelse.

Låt mig även säga några ord om
propositionens avvikelser från den gjorda
överenskommelsen. I den stundom irriterade
debatt som föregått denna frågas
riksdagsbehandling, har de ändringar
som gjorts i vissa sammanhang bagatelliserats
— det har väl skett också i
debatten här i kammaren i dag — och
man har velat betrakta dem som småpotatis.
Jag skall inte ge mig in på en
värdering av dessa ändringar. Jag vill
blott och bart konstatera, att om jordbruksministern
i det ena fallet — alltså
när det gäller jordbruket bagatellise -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

rar ändringarna, så kan de självfallet
inte för konsumenterna vara av någon
avgörande betydelse. Jag vill också
framhålla att de förhandlingar, vilkas
resultat vi nu diskuterar, har varit både
långa och segslitna och att det från
jordbrukets sida rådde stor tveksamhet
huruvida avtalet skulle antagas eller
icke. Det var väl dessa små saker, som
nu varit föremål för ändringar, som
gjorde det möjligt för jordbrukets representanter
att til syvende og sidst ändå
acceptera avtalet.

Jag vill, herr talman, än en gång konstatera
att jordbruket här har gjort en
betydande eftergift. Att så har skett, får
väl närmast ses mot bakgrunden av att
man betraktat detta som ett kortfristigt
mellanspel intill dess jordbruksutredningens
resultat föreligger, ehuru i och
för sig, såsom jag tidigare anfört, detta
egentligen borde vara skäl för att inte
nu göra någon ändring.

Jag är också angelägen att slå fast, att
jordbruket inte på något sätt är tillförsäkrat
någon standardhöjande automatik.
De prishöjningar som avtalsmässigt
kommer att ske i fortsättningen är helt
beroende av inflationen och den allmänna
kostnadsutvecklingen i landet.
Avgörande för prisutvecklingen på jordbrukets
produkter är således hur vi lyckas
bemästra inflationen i vårt land.

Emellertid anmäler sig från dessa utgångspunkter,
mot bakgrunden av den
under senare år förda debatten om
jordbrukets inkomstläge, en intressant
frågeställning: Hur kommer jordbrukets
inkomster att fortsättningsvis utvecklas
på de premisser, enligt vilka detta avtal
löper?

Självklart är att den s. k. inkomstklyftan
inte på något sätt kan utjämnas;
den starka rationalisering som glädjande
nog skett och alltjämt sker inom
jordbruket kan ju ändå inte räcka till
mer än att fortsättningsvis hålla relationerna
mellan jordbruk och industri
oförändrade. Även om produktivitetsförbättringen
inom jordbruket på senare
tid varit kraftigare än inom industrien,

kan det vara vissa tvivel underkastat
om jordbruket i det långa loppet förmår
hålla den takten. Därför måste det
i fortsättningen som hittills vara en
angelägen uppgift att följa och registrera
inkomstutvecklingen inom jordbruket.

Jag uttalar också den förhoppningen,
att vad som därvid kommer fram skall
vara vägledande såväl för jordbruksutredningen
vid dess slutliga ställningstagande
som ock vid kommande jordbruksförhandlingar.

Herr talman! Jag vill med detta anförande
yrka bifall till utskottets förslag
på alla punkter.

Herr MOSSBEKGER (s):

Herr talman! Jordbruksutskottets vice
ordförande herr Hjalmar Nilsson och
sedermera jordbruksministern har ju utvecklat
reservanternas synpunkter på
denna fråga. Därför har jag egentligen
inte mer att tillägga därvidlag, utan vad
jag kommer att säga får väl i huvudsak
bli en del personliga reflexioner omkring
den storm som föregått behandlingen
av detta ärende i kamrarna.

Jag har, såsom kammarens ärade ledamöter
känner till, min hemort på
västkusten. Där brukar det blåsa ganska
bra; ibland blåser det upp till storm
och någon gång blir det full orkan. Det
senare har väl inträffat även i dessa
jordbruksfrågor. Jag är inte alldeles säker
på att stormen kommer direkt från
västkusten, men det är nog inte helt
osannolikt att så kan vara fallet.

Emellertid vet vi ju att stormen efter
ett antal dagar brukar bedarra, och så
har väl skett även i dessa frågor. Till
dagens behandling i kamrarna har kanske
styrkan i någon mån tilltagit —
jag vet inte om det skall tas som tecken
på en viss önskan att komma ifrån
den kompromiss, som träffats i den
andra fråga vi skall behandla här, den
som gäller ändrad organisation av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets
och trädgårdsnäringens område.

Tisdagen den 25 maj 19(55 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Herr Hansson i Ronneby anförde
bl. a. att det hade varit möjligt för utskottet
att nå en kompromiss även i den
fråga som vi just nu behandlar. Omöjligt
skulle det väl inte ha varit. Men tyvärr
gavs ju inte tillfälle att diskutera
den saken i utskottet; där sades ifrån
på ett ganska bestämt sätt, tycker jag,
att det inte fanns någon anledning att
diskutera en kompromiss eftersom de
olika ståndpunkterna var tagna. Detta
är kanske delvis att beklaga; men eftersom
man har nämnt tanken på en kompromiss
skulle det ju ha varit av intresse
att få höra vad utskottsmajoriteten
velat kompromissa om.

Anledningen till den storm som förekommit
mot jordbruksministern skulle
ju i första hand vara, att han inte godtagit
den av förhandlingsdelegationen och
jordbruksnämnden träffade överenskommelsen
i sin helhet. Det är riktigt
att jordbruksministern gjort en avvikelse
på tre eller fyra punkter, såsom herr
Hjalmar Nilsson tidigare sagt.

Den kanske väsentligaste av dessa
punkter gäller väl de 2 miljoner kronorna
till försök och forskning på jordbrukets
område. Men här kan man nog våga
säga, att överenskommelsen var träffad
med det bestämda förbehållet att
Kungl. Maj:t skulle godkänna den; det
lades sålunda i Kungl. Maj:ts hand att
själv avgöra om de 2 miljonerna till
detta ändamål skulle godkännas eller
inte. Enligt min mening föreligger därför
inget skäl till kritik på den punkten.

Jordbruksministern hade precis samma
inställning till frågan 1959, såsom
här tidigare påpekats, och inte heller
utskottet godtog förslaget den gången,
utan det blev ett praktiskt taget enhälligt
uttalande från riksdagen i enlighet
med utskottets förslag om avslag på förslaget
om 2 milj. kr. till försök och
forskning. .lag vill också framhålla att
anslaget till forskning på jordbrukets
område täckes precis på samma sätt som
anslagen till andra forskningsändamål.
Slutligen kan man väl säga att dessa

pengar inte tas ifrån jordbrukarna, utan
de får behålla dessa 2 miljoner. Jag tycker
inte att det föreligger något som
helst skäl för kritik, när jordbrukarna
får använda pengarna till andra ändamål.

Den egentliga kärnpunkten gäller väl
striden huruvida detta är ett avtal eller
inte. Därom kan man alltid ha olika
uppfattningar, men det är ju ett faktum
att statens jordbruksnämnd fick i uppdrag
att efter hörande av jordbrukets
förhandlingsdelegation inkomma med
förslag till eu provisorisk reglering av
prissättningen under kommande 12-månadersperiod.
I propositionen står ju
också tydligt och klart på sid. 26, att
det egentligen inte var ett avtal utan en
överenskommelse som skulle träffas
med hänsyn till att det gällde ett provisorium
för ett år.

De andra punkterna — striden om
gödkycklingsuppfödning etc. —• behöver
jag inte orda så mycket om. Här har
ju redan sagts, att införselavgiften ligger
47 öre högre än som normalt skulle
behövas då priset befinner sig mellan
prisgränserna. Därför har reservanterna
i likhet med Kungl. Maj:t ansett att det
inte finns något skäl för bidrag till lagringsstöd
på den punkten.

Ja, herr talman, det skulle naturligtvis
vara mycket att säga i denna fråga,
men då fältet delvis redan är avbetat
och då jag anser att utskottets talesmän
inte har framfört några skäl, som direkt
ger mig anledning att ingå i debatt,
skall jag bara för min del till sist
säga, att de små avvikelser som gjorts
från den av utskottet åberopade överenskommelsen
inte är värda all den
uppmärksamhet de har fått. Det kan väl
inte heller vara riktigt, som utskottsmajoriteten
vill ha det, att regering och
riksdag skall sättas åt sidan och bara ha
att godkänna vad som kan komma fram
vid sådana förhandlingar som dessa.

•lag missunnar inte jordbrukarna en
hygglig standard — långt därifrån —
men jag tror att dessa avvikelser, som
är mera av formell natur, inte kommer

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

att inskränka jordbrukarnas standard.
Tvärtom — enligt jordbruksministerns
förslag skulle denna överenskommelse
tillföra jordbrukarna 110 eller 111 miljoner
kronor. Man kan naturligtvis tvista
om huruvida det blir detta belopp
eller inte, och det kan därför vara skäl
i att vänta med att diskutera den frågan
och inte säga, som vissa ledamöter har
gjort, att det inte går att uppfylla avtalet
på den punkten.

Jag tycker att kammarens ledamöter
utan tvekan kan följa reservanterna i
denna fråga, ty den är alltför liten att
votera om, och uppgörelsen gäller ju
bara ett år. Jag tror att de kammarledamöter,
som inte är bundna av utskottets
förslag, till gagn för både producenter
och konsumenter bör rösta
på reservationen, som jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jordbruksfrågorna som
i dag diskuteras har varit föremål för
en intensiv debatt under det senaste
halvåret, vilket egentligen är rätt egendomligt,
eftersom hela problemkomplexet
är under utredning. Merendels
är det ju kutym att debatten inte brukar
vara så livlig i en sådan situation,
och jag har frågat mig vad det kan
finnas för orsak till den intensiva debatten
om dessa frågor.

En del av de tidigare talarna har ansett
att orsaken skulle vara jordbruksministerns
speciella inställning i en del
frågor, vilket tagit sig uttryck i att
han rubbat den praxis som hittills har
tillämpats i dessa frågor. Så är nog även
fallet.

Exempelvis har vi under några år
haft en import av danska sockerbetor.
Förmodligen innebär denna import en
viss vinst för sockerbolaget, som till
följd av den krympande svenska betodlingen
anser sig få ett alltför irrationellt
utnyttjande av sina fabriksanläggningar.
Givetvis har de svenska odlarna
ingenting emot import av danska be -

tor, dock under förutsättning att inte
den svenske odlarens ersättning kommer
i kläm när avtal träffas med Danmark.
Vi vet att ett belopp av 20 miljoner
kronor är en handelskompensation
inom EFTA:s ram mellan våra länder.

Men i föreliggande proposition om
prissättningen kommer det plötsligt
fram att de danska betorna blivit så
pass dyra, att statsverket kan komma att
få — som departementschefen uttryckt
saken — täcka förlusten därav med införselavgiftsmedel
eller ur anslaget för
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område. Detta var en åtgärd, som ingen
har sett någon redovisning av tidigare
till riksdagen. Reservanterna har enligt
deras uppgift funnit att en sådan redovisning
skett i proposition 178 år 1963,
och reservanternas talesman herr Hjalmar
Nilsson har i sitt anförande hänvisat
till detta.

Jag har läst avtalets punkt 4 i proposition
178. Där sägs: »De svenska och
danska regeringarna är eniga om att
verka för att ett långtidsavtal ingås,
som kan möjliggöra en fortsatt och vidgad
import av danska sockerbetor till
Sverige.»

Att man ur detta kan få fram något
annat än vad som sägs, eller att förlusterna
på sockerbetsimporten från Danmark
skall täckas av prisregleringsmedel
på jordbrukets område, är verkligen
en egendomlig uppgift! Då tycker jag
att man redan 1963 kunde ha uttryckt
sig något mindre anonymt, om jag så
får säga. I det sammanhanget hade en
klar redovisning varit angelägen.

Till detta kommer att de danska betorna
kostar mera per viktsenhet socker
än vad vi i år hittills kunnat importera
för. Sockerfonden undandras därmed
regleringsmedel, vilket i sin tur verkar
negativt på det svenska betpriset. Nu
finns det ju personer som anser att vi
här i landet med hänsyn till världsmarknadspriset
får betala ett alltför
högt pris för vårt hemproducerade socker.
.lag fann även att herr Hjalmar

Tisdagen den 25 maj 19(55 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Nilsson här yttrade ett par meningar,
i vilka lian liksom ville visa att det i
denna sockermedelsfond ingår ett
gränsskvdd med 67 öre per kilo, som
de svenska konsumenterna fick gå emellan
med.

Jag är, herr talman, angelägen att
betona att världsmarknadspriset innebär
en konstlad prissättning, som uppstår
när exportländernas egna försörjningsbehov
bar täckts. Sockerpriset bar
också, vilket omtalas i proposition nr
73 om sockerbetsavtalet, fluktuerat
starkt under senare år, där svängningar
från 41 kronor till 170 kronor per
deciton inträffade härom året. På senare
tid bar man kunnat konstatera, att
noteringarna på världsmarknaden har
gått betydligt nedåt igen. Att under sådana
förutsättningar med starka fluktuationer
på världsmarknaden kunna
bedöma, huruvida den inhemska produktionen
är dyr eller billig, är mycket
svårt. Vad som ur konsumentsynpunkt
är avgörande måste väl ändå vara det
pris våra konsumenter får betala i jämförelse
med andra länder. Gör vi en
sådan jämförelse skall vi finna, att det
svenska priset ligger på en nivå, som
är något lägre än medelprisnivån för
de västeuropeiska länderna. Tar vi Danmark
som jämförelse finner vi, att det
svenska fabrikspriset ligger endast ett
par öre över. Danskarna höjde priset
i år med 30 öre per kilo.

Det har i pressen förekommit uttalanden
om att Sverige i stället borde
importera danska jordbruksprodukter
för att på det sättet kunna sänka den
höga nivån på livsmedelspriserna. Då
ställer man sig frågan: Tror man verkligen
att det förhållandet, att exempelvis
lantarbetarlönerna i Danmark
ligger 30 procent under de svenska —
aliså en produktionskostnad som ligger
under den svenska — är någonting som
kommer att bli permanent och bestående?
År man på svenskt konsumenthåll
verkligen beredd att tro, att denna utveckling
är så bestående att man kan
utnyttja den situationen?

Jag vill sedan säga — för att återgå
till det ämne som jag här speciellt talar
om, nämligen sockret — att alla sockerproducerande
länder har sockret under
en prisreglering och håller därmed
en konstlad nivå. Får jag därför såsom
ett följdresonemang framhålla, att både
odlare och fabrikanter i detta land
oförtrutet arbetar på att göra odlingen
så konkurrenskraftig som möjligt. Det
är ju vad vi för närvarande mycket
strängt arbetar med på både odlingsområdet
och fabriksområdet. Vi har
därför stor anledning att betona, att den
mekanisering som har skett har nått
långt. Svårigheten ligger dock främst
i att få en odlingsvärdig sockerbeta via
det monogerma fröet. Vi har kommit
ganska långt på den vägen, men ändå
säger experterna att det tar ett visst
antal år, innan man har hunnit förädla
den beta, som man får av det monogerma
fröet, till att bli odlingsvärdig,
alltså en beta som innehåller en tillräcklig
procent socker.

Jag vill, herr talman, med anledning
av resonemanget i utskottsutlåtandet om
forskningsanslagen framhålla, att det
givetvis är angeläget att vi stöder forskningen
både på detta område och på
andra områden med alla de möjligheter
och resurser vi har tillgängliga. Med
anledning av forskningsanslaget vill jag
beröra också en speciell del av forskningen
i detta sammanhang, nämligen
biocidområdet. Jag tycker nog det kan
höra hemma här, och jag vill i detta
sammanhang faktiskt rikta ett tack till
statsrådet Holmqvist för hans intresse
för dessa frågor. Biocidforskningen syslar
nämligen med ett problem av mycket
stor betydelse. Även om mycket har
skrivits i pressen om exempelvis kvicksilverförgiftade
fåglar, tror jag att man
kanske i detta sammanhang tar till litet
i överkant. Jag har nämligen — det
vill jag tillkännage för kammaren såsom
flitig jägare med exempelvis mycket
fasaner i mina marker — ännu inte
sett någon fasan med de sjukdomssymtom
som karakteriserar kvicksilverför -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

giftade djur. Sådana fall har ju dock
konstaterats här i landet och — förmodar
jag — på så säker grund att det
finns stor anledning till en noggrann
penetrering av hela problemet, även
sett ur den moderna jordbruksproduktionens
synvinkel.

Behovet av att i fortsättningen beta
utsäde med just kvicksilverpreparat torde
vara angeläget att få ordentligt utrett.
Jag är inte heller övertygad om
att de mängder betningsmedel, som av
olika firmor används i det utsäde de
tillhandahåller lantbrukarna, är rätt doserat.

I övrigt är alla de kemiska bekämpningsmedel
som använts i jordbruket
av intresse. När sommarvärmen sätter
in och därmed floran av skadedjur på
våra kulturväxter på åker och i trädgårdar
ökar, då gäller det att på ett varsamt
och riktigt sätt handha de rätta
preparaten. Vi har ju sedan ett par år
tillbaka i lag krävt, att de som utför
dessa skadedjursbekämpningar skall ha
genomgått en kurs som ger dem auktorisation
att handha dessa medel. Jag tror
att vi i Sverige kommit en bit på väg
för att på ett riktigt sätt sköta dessa saker.

Men, herr talman, jag har ibland ställt
mig frågan: Hur är det i de länder från
vilka vi importerar frukt och grönsaker
och andra livsmedel? Här hemma vet vi
ungefär hur dessa vanliga medel blir
hanterade, men vad har hänt med de
varor som vi köper utifrån? Jag skulle
tro att skadedjursfrekvensen i varmare
länder är mycket större än vad den är
här hemma och därmed följaktligen en
stor bekämpning. Det är därför av mycket
stor angelägenhetsgrad, när man nu
ger anslag till forskning på olika områden,
gällande i detta fall speciellt jordbruket,
att man beaktar just de internationella
sammanhangen. Får jag här säga
att jag hoppas att den utredning,
som nu sysslar med detta i vårt land,
skall ta internationella kontakter, så
att vi får giftfrågan ordentligt belyst

även beträffande de livsmedel som vi
importerar.

Herr talman! Till slut vill jag säga,
att jag tror att en positiv vilja till förståelse
alltjämt är den bärande linjen
även i jordbrukspolitiken. Minst av allt
tror jag att de, som i gälla tonarter talar
om dyra livsmedelspriser, har en
reell uppfattning om vilken liten del
som jordbrukets producentled har av
desamma. Det är ju detta led som här
diskuterats i dag.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Jag var ganska oviss
om jag skulle ta till orda i denna debatt,
eftersom jag häromdagen hade
en diskussion med jordbruksministern
i en del av de frågor som kommit upp
i dag. Men jag har begärt ordet med anledning
av några uttalanden som herr
Hjalmar Nilsson gjorde i sitt inledningsanförande.
Jag tror att vi, trots att
vi är pressade av tiden, ändå har anledning
att inte onödigt hasta förbi en
del av denna problematik.

Jag skall inte ta upp frågan om ordval
och sådant, men om jag i min dagbok
skriver något om stämningen i
kammaren i dag, skulle jag vilja säga
att det var en »lugn men irriterad stämning».
Ty det är ingen tvekan om att
det sagts en hel del, som tyder på en
stark irritation -— men under behärskning.

Jag tror emellertid att ingenting är
viktigare — och det har sagts av tidigare
talare — än att jordbruksdebatten
får fortgå i en lugn och saklig atmosfär.
Med anledning av det uttalande
som jordbruksministern här gjorde beträffande
1960 års jordbruksutredning
och dess arbetsuppgifter vill jag framhålla,
att det är ett väsenltigt krav att
vi på ömse håll försöker skruva ner
känslostämningarna och se på denna
fråga sakligt och kallt, tills 1960 års

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

jordbruksutredning har lagt fram sitt
förslag och tills vi får se hur regeringen
kommer att hantera denna fråga.

Det är väl ingen tvekan om att vi också
vid ett tillfälle som detta bör ge oss
möjlighet att redovisa varför diskussionen
går som den gör och varför man är
irriterad. Jordbruksministern tog upp
en sak som är intressant när han sade,
att vi i denna debatt inte beaktat den
väsentligaste ändringen i jordbruksavtalet,
den som rör anknytningen till industriarbetarlönerna.
Jag har antecknat
denna fråga och vill ta upp den, ty
jag tycker att den är mycket väsentlig,
inte minst i samband med irritationen
kring förändringen i propositionen i
förhållande till avtalet. Jordbrukarna
har känt det som ett offer, när man nu
offrar denna anknytning till årsarbetarlönerna
inom industrien. Jag vill citera
vad som står i jordbruksutskottets utlåtande
nr 29 år 1959: »Vidare skall i
systemet införas en ny regel om justering
av gränsskyddet med hänsyn till
den allmänna årslöneutvecklingen för
industriarbetare i dyrortsgrupperna 2
och 3 i syfte att trygga, att inkomstnivån
inom jordbruket skall följa med i
den allmänna inkomstutvecklingen.»

Ingen kan väl inbilla sig att det är
jordbruket som tagit initiativet till att
denna fråga slopas i provisorieavtalet,
utan jordbruket har tvingats att godta
denna förändring och ser det som ett
offer. Då måste man väl säga att man
från regeringssidan mot bakgrunden av
ett sådant offer, som egentligen är det
som först och främst gör det möjligt för
jordbruket att uppnå inkomstlikställighet,
skulle kunna förvänta generositet
i övriga frågor och att man skulle ha
godtagit förslaget till prisavtal på det
sätt som det framlagts. När jordbruksministern
inte gjorde det, utan vidtog
vissa ändringar, blev irritationen mycket
stark, och det skall jordbrukarna
inte klankas för. Jordbrukarna känner
det som ohållbart att vederbörande sitter
och förhandlar i månader och till
sist kommer fram till clt avtal, som

de inte är nöjda med, för att sedan konstatera
att avtalet till på köpet i vissa
fall frångåtts i propositionen.

Med hänsyn till att 1960 års jordbruksutredning
skall utarbeta förslag
till nytt jordbrukspolitiskt program,
hade det varit mycket klokt av jordbruksministern
om han i år hade varit
generös i överkant och godtagit förhandlingsöverenskommelsen
exakt sådan
den var.

Det är ju så att jordbrukets priser
på sista tiden ständigt har kommit upp
till debatt. Man har sagt, att vi har ett
omodernt jordbruk och för höga livsmedelspriser.
Jag har en känsla av, inte
minst mot bakgrunden av det uttalande
som statsrådet Lindström gjort och
som följts upp i andra sammanhang, att
man vill ge jordbrukarna skulden för
kostnadsinflationen i samhället. Det är,
tycker jag, något som jordbrukarna inte
kan godta; det är ett fullständigt ohållbart
resonemang.

Jordbrukets kostnader har ökat mycket
starkt under senare tid, och jordbruket
har i någon mån genom prishöjningar
kunnat täcka in dessa kostnadsökningar.
Men någon reell förbättring
för jordbruket är det inte fråga
om. Jag har gjort mig mödan att få
fram två planscher, som något så när
visar utvecklingen på detta område.
Herr talmannen tillåter mig att visa
planscherna — de kommer inte att återges
i snabbprotokollet, men väl i det
slutliga protokollet. Det är fyra kurvor
på båda, och de visar utvecklingen från
1950 fram till 1963/64.

På den första planschen, (plansch 1),
har vi överst konsumentprisindex för
livsmedel. Det är alla livsmedel, även
de som inte rör jordbruket, alltså även
till exempel import av frukt, grönsaker
och fisk. Det visar en mycket stark
stegring. Nästa kurva är det nominella
producentprisindexet. Det visar de
pengar som jordbruket får för sina produkter.
Denna kurva ligger väsentligt
under den första. Skillnaden är detaljhandelsledet,
hanteringen från produ -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Plansch 1

Konsumentprisindex

Livsmedel

ominellt producentprisindex

V Konsumentprisindex

Reellt producentprisindex

60/61 61/62 62/63 63/64

1950/51 51/52 52/53 53/54 54/55

55/56 56/57 57/58 58/59 59/60

cent till konsument. Kurvan visar att
skillnaden ökar stadigt, med vissa avvikelser.

Konsumentprisindex är så att säga
rättesnöre för den ekonomiska debatten
när vi diskuterar. Det är den kurva
som kommer sedan, och den följer ganska
precis medeltalet för det nominella
producentprisindexet.

Om vi nu skulle dividera det nominella
producentprisindexet med konsumentprisindex
får vi fram det reelln
producentprisindex, som ligger i botten.
Det är de priser jordbrukaren får
för sina produkter, om man skriver ned
värdet i förhållande till 1951 års penningvärde.
Jag tycker att denna kurva
mycket tydligt åskådliggör hur litet

Nr 28

Tisdagen den 25 inaj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

Plansch 2

Industrivaror

Alla varugrupper

Jordbruksprodukte ■

”Terms of trade’

jordbruket är skulden till kostnadsinflationen.
Den är värd att studera. Den
ligger något över 100 och är ca 105
för närvarande. Det har skett en stegring.
Men vi var i botten 1962. Det var
då jordbruket kände situationen fullständigt
ohållbar och begärde förhandlingar
med regeringen, ty det höll på
att barka åt skogen med det prisavtal
som gjordes 1959. Regeringen lät förhandla
med sig, och man gjorde vissa
justeringar, som jordbruksministern varit
inne på och som innebar förbättringar
för jordbruket. Sedan har det
blivit ytterligare förbättringar, till stor
del på grund av världsmarknadssituationen.

Jag har tagit med en annan plansch,
(plansch 2), som belyser detta. Vi talar
så ofta om världsmarknadspriser
och menar att världsmarknadspriset är
en vägledning för vad konsumenten
skall betala. Det var ett uttalande av
herr Hjalmar Nilsson, som belyser detta
och som jag skall återkomma till.
Den första kurvan visar världsmark -

nads primernas utvecklingr. Den andra
kurvan visar alla varugrupper. Den ligger
nära 100 hela tiden. Industrivarorna,
som representeras av nästa kurva,
ligger på senaste tiden över 100 och
visar en viss stegring. Jordbruksprodukterna
hade en mycket stark nedgång
från 1959/60 fram till 1962. Det var en
doppning av världsmarknadspriserna,
som återpeglas i den tidigare kurvan
och som gjorde att jordbruket kände situationen
fullständigt ohållbar.

I dag är situationen förändrad — man
ser hur kurvan viker uppåt, det är en
stark stegring av världsmarknadspriserna.
Men om vi skulle införa också
de senaste månadernas priser, så skulle
vi se att kurvan på nytt faller. Det visar
hur svårt det är att bygga en jordbrukspolitik
på någonting så obeständigt som
världsmarknadspriserna.

För att belysa obeständigheten tog
herr Hjalmar Nilsson socker som exempel.
Vi har en sockcrreglering, med en
importavgift som ligger på 150 procent,
sade han. Men, herr Hjalmar Nilsson,

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

år 1954 hade vi en importavgift av 0
procent. Om jordbruket då inte behövt
ta hänsyn till sockret när det gällt att
räkna fram världsmarknadsprisindex,
hade jordbruket kunnat tjäna 50 miljoner
kronor. Det kunde emellertid jordbruket
inte. Skall inte det tas in i bilden?
Det var den gången kurvan som
spökade i annan riktning.

Det säger något om den situation som
alla konsumenter — liksom vi här i
riksdagen — måste ta med i beräkningen.
Vi kan inte komma ifrån att världsmarknadspriserna
är så obeständiga. År
1960 var det 2 procent för litet socker
i världen på grund av Kubakrisen. Nu
har vi 1 å 2 procent för mycket socker.
Det säger vilka små marginaler det är
och hur svårt det kan vara att klara regleringarna.
Det förklarar också varför
man i varje land har prisregleringar
och kastar ut varor på världsmarknaden
som skapar problem för andra länder.
Jag tror att det finns all anledning
att ta sockerregleringen som exempel
på hur svårmanövrerade dessa problem
är.

Herr Thorsten Larsson har också varit
inne på frågan om sockret. Jag skall
inte fördjupa mig i den saken närmare,
jag ville bara ta detta som exempel.

Sedan är det en sak som jag inte riktigt
kunnat förstå. Det är jordbruksministerns
resonemang i propositionen
om att vi haft så lång tid att anpassa
oss till EEC-marknaden, att någon kompensation
inte behöver utgå i detta sammanhang.

Hur länge är det som EEC haft sin
jordbruksreglering — kan herr Hjalmar
Nilsson svara på den frågan? Det är
inte lång tid! Jordbruket är ingen sak
som man kan anpassa från den ena veckan
till den andra. Jordbruksproduktionen
tar det många år att lägga om. Man
kan inte laborera med denna produktion
på samma sätt som inom industrien.
Om det till exempel uppstår problem
inom stålindustrien, så kan produktionen
minskas genom kvotering,
men vi har en produktionsapparat när

det gäller vår jord och våra djur, som
väl inte omedelbart går att lägga om, i
synnerhet som vi inte vet hur EEC:s
politik kommer att se ut på jordbruksområdet.
Vi tycker därför att vi under
detta provisorium bör ha möjlighet att
ha kvar det som nu gäller. Det blir en
annan fråga när vi sedan får ett avtal
enligt 1960 års jordbruksutredning —
då kan vi återkomma till denna sak.

Jag skulle till sist bara som ett litet
kuriosum ta upp en fråga som jordbruksministern
var inne på. Han talade
om storproduktion när det gällde broiler,
ägg och fläsk. Jag delar hans uppfattning
att det går att bedriva en storproduktion
när det gäller dessa saker,
men jag är inte övertygad om att det
går att göra det när det gäller mjölk.
Jag hörde en skildring av en svensk industrimän
som varit i Amerika. Han
berättade om vad han hört när det gäller
jordbruksfrågan i Amerika och sade,
att det växt fram mjölkfabriker med
tusentals djur. Han berättade att man
körde in korna i en stor karusell, där
man mjölkade dem, och att mjölkskötarens
enda uppgift var att sätta på
mjölkaggregatet — man har ännu inte
någon apparat som kan göra detta, men
en sådan kommer man nog snart att
hitta på — och det fanns en anordning
som gjorde att ljummet vatten spolade
kons juver underifrån, så att kon var
tvättad och klar när aggregatet sattes
på. När kon var färdigmjölkad, hade
man en annan finess varigenom aggregatet
kopplades av och sedan kunde sättas
på en ny ko.

Finns det någon människa som sysslar
med djur som tror på detta? När
det är fråga om djur är det fortfarande
fråga om individer. Även om det satsas
miljontals kronor på forskning i ärftlighetslära,
går det inte att skapa en
ko som jämnt reagerar likadant. Kon
är en produkt av miljön, den är oerhört
känslig och har nerver och reagerar
som vi. Faktum är att ett djur som
fungerar som en maskin aldrig kommer
fram. Det måste vara människor som

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. reglering av priserna på vissa jordbruksprodukter, m. m.

sköter om dem. Jag har mjölkat så
många hundratals gånger och så många
tusentals liter mjölk, att jag vet att det
aldrig går att hantera djuren på detta
sätt — det måste vara någonting av
mänsklighet över det hela när man hanterar
djur. Jag anser därför att vi bör
tänka oss mindre, begränsade enheter
på detta område.

Jag läste i går en ledare i Dagens Nyheter
som lyder »Till mjölkkons försvar»
och den har skrivits på ett sätt som
gör att jag sagt till mig själv: »En så
stor tidning som Dagens Nyheter borde
väl ändå ha råd att ha sakkunnigt
folk som skriver om detta!» Men det har
man tydligen inte haft. I ledaren säges
på följande sätt: »Det är svårt att inse
att mjölkproduktion skulle behöva vara
ett nödvändigt komplement till uppfödning
av biffkor av skilda slag.» Det har
gjorts en undersökning som visar att en
uppfödning av biffdjur i dag utan anknytning
till mjölkkonsumtion ger oss
ett kött som i vårt klimat kostar 800
kronor mera per färdig djurkropp med
en vikt av cirka 200—250 kilogram än
om vi tillämpar mjölkproduktionsalternativet.
Det är vad det kostar.

Så underligt är det hela funtat och sådant
är sammanhanget inom jordbruksproduktionen
och det är därför svårt
att bara säga: »Så enkelt är det — vi
får en storproduktion på detta område
och vi struntar i det andra!» Det är
biologiska och genetiska frågor och inte
bara tekniska och ekonomiska frågor,
som det här gäller, och det är detta som
gör att problemen är så besvärliga. Vi
får vänta till långt efter det att vi blivit
pensionerade innan vi får se sådana
besättningar växa fram, som kan ge oss
så billigt kött och så billig mjölk som
man här tänkt sig.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag måste säga att jag
med all respekt för herr Isacsons kunnande
i dessa frågor inte kan undgå —
när han tog upp en mängd statistik i

detta sammanhang —■ att säga, att det
val ändå inte är någon som kopplat ihop
denna fråga med världsmarknadspriserna,
som herr Isacson gjorde. Vi har här
i landet ett regleringssystem, som vi
själva skapat. Och om man ser på den
utveckling, som ägt rum, skulle jag vilja
anföra ett enda exempel — om vi nu
skall ge oss in på statistik — och det är
att jordbruket i Sverige har ett gränsskydd,
som uppgår till 50 procent av
importpriserna i dagens läge. Den siffran
bör herr Isacson tänka på, när han
drar ut konsekvenserna av det hela.

Jag skall inte gå in på frågan om kon
har nerver och reagerar som vi på olika
sätt. Jag vill bara fråga: reagerar kon
också mot den clearing som sker mellan
mjölkpriset, smörpriset, gräddpriset
och margarinpriset, som konsumenterna
får betala?

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Nej, korna reagerar nog
inte. Men om de fattade sammanhanget,
skulle de säkert göra det!

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag vill bara ha till protokollet
antecknat, att det skulle ha varit
av värde om jordbruksutskottets ärade
vice ordförande ville tala om inte
bara att man här kommer fram till siffran
110 miljoner kronor, utan också
hur man kommer fram till dessa 110
miljoner kronor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande punkterna I. 1 och
I. 3 av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter särskilt
i fråga om utskottets hemställan i
övrigt.

Därefter gjorde herr talmannen jämlikt
de rörande punkterna I. 1 och I. 3
förekomna yrkandena propositioner,

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. ändrad organisation för jordbrukets
först på bifall till vad utskottet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
vad utskottet hemställt, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Hjalmar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15
punkterna I. 1 och I. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 65;

Nej — 72.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 16, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vatten- och luftvårdens orga -

och trädgårdsnäringens rationalisering
nisation, jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ändrad organisation för jordbrukets
och trädgårdsnäringens rationalisering Föredrogs

ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad organisation
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 19 mars 1965 dagtecknad
proposition, nr 100, vilken hänvisats
till jordbruksutskottet, hade Kungl.
Maj:t föreslagit riksdagen att godkänna
de i propositionen angivna grunderna
för omorganisation av de statliga och
statsunderstödda rationaliseringsorganen
på jordbrukets och trädgårdsnäringens
områden.

Härvid hade förordats, att hushållningssällskapets
och lantbruksnämndens
uppgifter i fråga om rationaliseringen
skulle sammanföras i ett organ.
Däremot hade det icke ansetts lämpligt
att nu infoga skogsvårdsstyrelserna
i ett för jordbruk och skogsbruk gemensamt
regionalt organ. Det nya regionalorganet
hade föreslagits få karaktär
av statlig myndighet och benämnas
lantbruksnämnd. Enligt Kungl.
Maj:ts förslag skulle den nya lantbruksnämnden
bestå av sju ledamöter, av
vilka Kungl. Maj:t skulle utse ordförande
och tre andra ledamöter samt landstinget
två ledamöter. Såsom ordförande
borde i regel landshövdingen utses,
varjämte nämndens chefstjänsteman föreslagits
vara självskriven ledamot.
Nämndens beslut beträffande åtskilliga
ärenden ansåges kunna fattas av delegationer
inom nämnden. Den delegation,
som avsåges för strukturärenden,
hade föreslagits få fem ledamöter, nämligen
nämndens chefstjänsteman, ytter -

Tisdagen den 25 maj 19(55 fm.

Nr 28

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering

ligare två nämndledamöter samt överlantmätaren
och länsjägmiistaren. Hushållningssällskapen
hade avsetts bestå
och hava till huvudsaklig uppgift att
vara kontaktorgan mellan lantbruksnämnderna
och näringsutövarna inom
jordbruk och trädgårdsnäring. De nya
lantbruksnämndernas närmare organisation
m. m. avsåges bliva föremål för
särskild utredning. Den nya organisationen
hade beräknats kunna genomföras
tidigast den 1 juli 1967.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

A. i samband med statsverkspropositionen,
de likalydande motionerna I:
334, av herr Hedström m. fl., och It:
404, av fru Lindskog in. fl.;

B. i anledning av propositionen nr
100:

1) motionen I: 746, av herr Elof sson.

2) de likalydande motionerna I: 747,
av herr Hansson, Nils, m. fl., samt II:
879, av herrar Ståhl och Antby,

3) de likalydande motionerna I: 748,
av herr Nilsson, Ferdinand, in. fl., och
IT: 880, av herr Svensson i Vä,

4) de likalydande motionerna I: 749,
av herr Pettersson, Gunnar, in. fl., och
It: 876, av herr Hansson i Skegrie m. fl..

5) de likalydande motionerna 1:750,
av herr Sveningsson och herr Jacobsson,
Gösta, samt II: 877, av herr Hedin
in. fl.,

6) motionen 11:878, av herr Persson
i Heden m. fl.

I motionerna 1:334 och 11:404 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om en snabb utredning om hemkonsulenternas
framtida verksamhet samt deras
centrala och regionala anknytning.

I motionerna 1:748 och 11:880 hade
anhållits, att riksdagen, för den händelse
propositionen nr 100 skulle anses
böra läggas till grund för något dess
beslut, måtte uttala, att antalet ledamö -

ter i lantbruksnämnd borde vara nio,
varav minst fyra valda av vederbörande
landsting, ävensom att strukturdelegation
inom lantbruksnämnd borde bestå
av vederbörande chefstjänsteman och
fyra dess lekmannaledamöter, varav
minst två skulle vara valda av landsting.

I motionerna I: 750 och II: 877 hade
föreslagits, att, om propositionen i övrigt
godtoges, de från staten skilda hushållningssällskapen
inom ramen för gällande
generella regler för föreningar
skulle berättigas att själva handhava
sina angelägenheter samt att sällskapen
skulle tillförsäkras rätten att fritt disponera
de tillgångar de förfogade över,
när statsbidrag till deras verksamhet
upphörde att utgå.

I motionen II: 878 hade yrkats att
riksdagen skulle avslå propositionen nr
100 med förklaring att principbeslut
om organisationen av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets, skogsbrukets
och trädgårdsnäringens områden
borde fattas i senare i motionen
angivna sammanhang; att riksdagen,
därest detta yrkande icke skulle bifallas,
måtte godtaga de av jordbruksutredningen
föreslagna grunderna för
omorganisationen av de statliga och
statsunderstödda rationaliseringsorganen
på jordbrukets, skogsbrukets och
trädgårdsnäringens områden; samt att
riksdagen, därest propositionen ansåges
böra läggas till grund för beslut, måtte
besluta, att lanbruksnämnden skulle bestå
av nio ledamöter, varav Kungl.
Maj:t skulle äga utse ordförande och
två andra ledamöter, landstinget två ledamöter
och hushållningssällskapet fyra
ledamöter.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
alt riksdagen måtte

a) avslå motionerna 1:747 och II:
879, 1:749 och 11:876 samt 11:878,
samtliga motioner såvitt däri yrkats avslag
på förevarande proposition, ävensom
motionen 1:746,

60 Nr 28 Tisdagen den

Ang. ändrad organisation för jordbrukets

b) lämna utan åtgärd motionerna I:
747 och 11:879 samt 1:749 och II: 876,
samtliga motioner såvitt däri yrkats
vissa utredningar,

c) lämna utan bifall motionen II: 878,
såvitt avsåge grunderna för omorganisationen,

d) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
ävensom motionerna I: 748 och II:
880, I: 750 och II: 877 samt II: 878, sistnämnda
motion såvitt avsåge lantbruksnämndens
sammansättning, godkänna
de i utlåtandet angivna grunderna för
omorganisation av de statliga och statsunderstödda
rationaliseringsorganen på
jordbrukets och trädgårdsnäringens områden,

e) anse motionerna I: 334 och II: 404
besvarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Utskottets förslag innebar bland annat,
att lantbruksnämnden skulle utökas
med två av landstinget utsedda ledamöter
samt att strukturdelegationen
skulle utökas med en lekmannaledamot.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av herrar Harald Pettersson,
Jonasson och Persson i Heden.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även om detta utskottsutlåtande,
nr 17 från jordbruksutskottet,
är enhälligt så vill jag med hänsyn
till ärendets stora betydelse ändock
framföra några synpunkter. Mot bakgrunden
av den mycket hårdhänta kritik,
som förekommit här i riksdagen
och ännu mer i den allmänna debatten
omkring detta och en del andra förslag
som jordbruksministern har lagt fram
vid årets riksdag, kan man faktiskt ha
anledning till en viss förvåning över
att man har nått denna enighet omkring
rationaliseringsorganisationen för
jordbruket. När jag lyssnade till jordbruksministern
i en tidigare debatt här
i dag kom jag till den uppfattningen att
han var tveksam om det framtida värdet
av den kompromiss som träffats
inom jordbruksutskottet. Såvitt jag fat -

25 maj 1965 fm.

och trädgårdsnäringens rationalisering
tade jordbruksministern rätt, ansåg han
att denna kompromiss inte var mycket
att bygga vidare på framdeles. Jag delar
den uppfattningen att det råder
tveksamhet om värdet av den kompromiss
som träffats om organisationen
för jordbrukets rationalisering.

När det gällde det för några veckor
sedan behandlade förslaget till ny jordförvärvslag
så hade mycket viktiga delar
i det förslaget inte blivit föremål
för någon utredning utanför kanslihuset.
När det nu gäller den kungliga propositionen
nr 100 så går jordbruksministern
emot 1960 års jordbruksutrednings
förslag i betänkandet om hushållningssällskapen,
lantbruksnämnderna
och skogsvårdsstyrelserna och föreslår
någonting helt annat. Det förslag som
nu behandlas avviker i så hög grad
från jordbruksutredningens förslag att
man, utan att göra något försök att personligen
kritisera eller misstänkliggöra
jordbruksministern för hans socialistiska
idéer, starkt kan ifrågasätta om det
finns någon anledning att fortsätta med
stora statliga utredningar, eftersom deras
arbete blir så litet respekterat.

Att lantbruksnämnderna inte borde
ha tillkommit som självständiga organ
utan att dess arbete borde ha lagts in
och lagts samman med hushållningssällskapen,
den uppfattningen hade vi
inom högerpartiet när beslutet fattades
därom i riksdagen 1947, och jag gjorde
härom ett uttalande i debatten för 18 år
sedan, då i andra kammaren. Vi föreslog
då när det stora beslutet fattades
om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
att hushållningssällskapen
borde ha fått en sådan organisation
att de redan då kunde ha tagil
hand om den verksamhet som lämnades
till lantbruksnämnderna. Men vi
har aldrig haft den uppfattningen, att
hushållningssällskapen, som meningen
nu är, helt skall avskaffas.

Personligen har jag hela tiden ansett
att det blev överorganiserat på jordbrukets
område med två organ med arbetsuppgifter
så närstående varandra

Tisdagen den 25 maj 19G5 fm.

Nr 28

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering

som lantbruksnämnden och hushållningssällskapen,
och nog bör det vara
viktigt att just de organ som sysslar
med rationalisering av jordbruket och
skogsbruket rationaliserar sitt eget arbete.

Närmast har jag den uppfattningen,
att det hade varit lika bra att vi hade
tagit steget fullt ut och rationaliserat
in även skogsvårdsstyrelserna i det nya
organet som skall ha namnet lantbruksnämnd.
Skogsbrukets framtida ställning
skall vidare utredas, och vad jordbruksministern
här har för framtidsplaner
är för oss i dag ett oskrivet blad.
Menar jordbruksministern att här skall
genom en ny utredning sambandet mellan
jordbruket och skogsbruket försvinna
så långt som möjligt så tror jag
att detta skulle vara en olycklig utveckling.

Redan 1947 anade vi här i riksdagen
att bakom tillkomsten av lantbruksnämnderna
fanns den planen att hushållningssällskapen,
dessa gamla fina
organ, med mycket gott anseende och
uppskattade av jordbrukarna i allmänhet,
skulle försvinna och lantbruksnämnderna
som ett helstatligt organ
träda till i stället. Detta var säkert redan
då en socialdemokratisk uppfattning.
Den här avrättningen av sällskapen
har dröjt en rätt lång tid, 20 år,
men nu, efter vad man kan förstå, är
den dagen inne.

En iakttagelse vi ofta gör är väl den,
att socialdemokratiska partiet ibland
har en långsiktig målsättning. Säkert
var det 1947 meningen att man långt
tidigare än som nu sker skulle ha avlivat
hushållningssällskapen, men vissa
omständigheter har gjort att det har
gått så här lång tid innan detta mål
blev uppnått.

Om det nu är rationellt att här göra
en sammanläggning av dessa organ på
jordbrukets område, så har nog jordbrukarna
i stor allmänhet och säkert
många av oss här i riksdagen den uppfattningen,
att hushållningssällskapen
och deras verksamhet borde ha levat

kvar så mycket som möjligt, och till
denna gamla organisation borde ha
lagts vad som ur rationaliseringssynpunkt
ansetts vara riktigt, det må sedan
ha kallats för helstatliga organ eller
inte. Denna uppfattning hade även
1960 års jordbruksutredning.

Här kan inte förnekas att dessa 150
år gamla hushållningssällskap med sina
cirka 150 000 medlemmar är organ som
har jordbrukarnas stora förtroende och
som varit av värde att bygga vidare på.
De har fått detta stora förtroende genom
de mycket betydelsefulla tjänster
som de har gjort svenskt jordbruk. Jag
tror inte att det är för mycket sagt att
de helstatliga lantbruksnämnderna med
stor sannolikhet aldrig kommer att få
ett motsvarande förtroende, men de har
också andra och svårare arbetsuppgifter
att fylla.

Nu talas det om i propositionen och
det strykes under i någon mån kraftigare
i utskottets utlåtande, genom den
kompromiss om enighet som träffades
i utskottet, att hushållningssällskapen
kommer att ha uppgifter även framdeles.
Även om det är dunkelt uttryckt hur
man menar att det skall vara för framtiden
så blir det säkert ett klarare språk
när organisationsutredningen har fullgjort
sitt uppdrag och sagt sin mening
i överensstämmelse med jordbruksministerns
starka vilja.

Jag tycker emellertid redan nu att
det vilar något av ett löjes skimmer över
de uttalanden som finns i den kungl.
propositionen då man menar att hushållningssällskapen
skall vara kvar, såvitt
vi kan förstå, utan annan arbetsuppgift
än att vara en förbindelselänk
mellan den helstatliga lantbruksnämnden
och de enskilda jordbrukarna. Att
de framtida lantbruksnämnderna har
behov av ett särskilt propagandaorgan
tvivlar jag inte på, men jag tror inte
att hushållningssällskapens medlemmar
vill åtaga sig den uppgiften.

Med de uppgifter som iir skisserade
i propositionen om hushållningssällskapen
att de skall vara kvar till namnet

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering

men ställas under ett hårdhänt kungligt
förmynderskap, utan att få ha kvar
någon av sina nuvarande uppgifter,
utan att få ha stadgar som inte är godkända
av Kungl. Maj:t, utan att ha någonting
att säga till om och inte ens få
välja några ledamöter som nu sker i
lantbruksnämnden kommer sällskapen
snart att försvinna enligt min mening.
På den kost som sällskapen fått av jordbruksministern
kan deras liv inte uppehållas
ens till namnet om detta verkligen
är meningen. Även det kan man
tvivla på.

En mycket aktuell fråga för många
sällskap är den, hur det skall bli med
deras nuvarande tillgångar. Hur skall
det bli med dessa i vissa fall stora donationer
som de har att förvalta? När
den saken skall avgöras måste här beaktas
att de donationer som finns i
sällskapen har lämnats av intresse för
dessa organs verksamhet och de har
inte lämnats till en helstatlig lantbruksnämnd.
Vi får här hoppas att den organisationsutredning,
som skall tillsättas
och lägga upp den framtida organisationen,
och sedan regeringen inte kommer
på den tanken, att donationer på
ett eller annat sätt skall konfiskeras till
staten.

Jag har en stark förhoppning att
även socialdemokratiska partiet skall
ha en verklig respekt och en stark känsla
för den vilja donatorerna hade när
de en gång överlät stora tillgångar till
hushållningssällskapen att sköta och
förvalta. Kommer den respekten att finnas
kvar kan säkert en hel del sällskap
leva kvar under någon form och bedriva
en del av den verksamhet som
under många år haft så stor betydelse
hos svenskt jordbruk.

Det var, herr talman, dessa synpunkter
som jag ville anföra.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Det kanske kan synas
onödigt att säga någonting om ett utskottsutlåtande
där det inte finns några
reservationer, men eftersom hands -

ken så att säga är kastad av herr Sveningsson,
gäller det väl för oss som
sitter i utskottet att klara ut vad vi har
menat med denna skrivning.

Utskottsbehandlingen av denna fråga
höll på att bli något av en parodi. Det
har talats om samförståndsvilja i olika
sammanhang tidigare. När vi kom till
jordbruksutskottets sammanträde märkte
vi, att propositionen och en rad
motioner var så olika, att vi tog för givet
att det var onödigt att föra en debatt.
Ung som jag är i detta game tycker
jag det är upprörande, att inte
jordbruksutskottet kan ge sig tid att
rätta till saker och ting som man tycker
är felaktiga i en proposition. Jag reagerade,
och vi var fler som gjorde det,
men vi hade nog alla på känn att det
var ganska utsiktslöst att försöka komma
till någon som helst uppgörelse.

Det tillsattes emellertid en delegation,
som fann att man inte kunde komma
överens. Vi träffades igen och skrev
ett utskottsutlåtande, men när vi sedan
skulle justera detta utskottsutlåtande
hade vi på ömse håll kommit på bättre
tankar. Man var beredd att ge och ta,
men vad vi till slut nått fram till vet
vi kanske inte så mycket om. Någon
har kallat det för vattvälling — de tycker
att vi har sålt hushållningssällskapens
själ för en vattvälling. Jag hoppas
det är en plastisk deg som det går att
forma något vettigt av! Den saken beror
helt och hållet på den organisationsutredning
som skall handha det
hela.

Som herr Sveningsson sagt är hushållningssällskapens
roll för jordbruket
sedan långt bakåt i tiden så pass
betydelsefull, att det skulle föra alltför
långt att här skildra vilka olika insatser
hushållningssällskapen gjort på
olika sätt för att bygga upp det svenska
jordbruket. Vi skulle kunna gå ut i dag
och se hur många av hushållningssällskapen
gör utomordentliga insatser, tar
initiativ, ser ständigt framåt, kommer
med nya djärva idéer och söker förverkliga
dem. Det finns en rad hushåll -

Tisdagen den 25 maj 1955 fm.

Nr 28

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering

ningssällskap som för en ständig jordbruksteknisk
debatt. De har försöksgårdar,
bedriver försöksverksamhet,
har diskussionsklubbar, hjälper jordbrukarna
i deras studieverksamhet och
har en rad uppgifter därutöver, som jag
inte nu skall fördjupa mig i. Alla som
arbetar i jordbruket har en känsla av
att hushållningssällskapen har stor betydelse
i dagens moderna jordbruk och
att vi inte kan undvara dem för framtiden.

Lantbruksnämnderna har en annan
uppgift, att förvalta de pengar som staten
lägger ned på jordbruksrationaliseringen.
Mellan lantbruksnämnderna och
hushållningssällskapen har väl i viss
mån uppstått ett konkurrensförhållande.
Jordbrukaren har i varje fall känt
det så ibland, att han inte riktigt vet
vem han skall gå till. Detta skulle jordbruksutredningen
klara ut och skapa
ett rationellt organ, som skulle kunna
bli jordbruket till gagn på bästa sätt.
Det kompromissförslag man kom till i
jordbruksutredningen godtogs av de
allra flesta remissinstanser, med undantag
av att skogssidan satte sig på tvären
och inte ville ha med skogsvårdsstyrelserna.
Jag kan inte befria mig
från känslan av att det berott på ett
komplex på skogssidan, att man där
inte kunnat godtaga detta. Men nu är
det som det är. Jordbruksministern har
annonserat en skogspolitisk utredning.
Den är ännu inte utsedd, men jordbruksministern
har i ett anförande
praktiskt taget presenterat direktiven.

Skogssidan är alltså tills vidare lagd
åt sidan. Kvar står hushållningssällskapen
och lantbruksnämnderna. De skulle
kunna bilda ett rationellt organ, men
det kan inte hjälpas att den proposition,
som är avgiven på detta område,
i mycket hög grad kommit att förvåna
— i varje fall måste jag säga, att hur
jag än vridit och vänt på propositionen
är jag förvånad över jordbruksministern.
Jag har lärt känna honom som
en praktisk politiker, som kan hantera
saker och ting på ett praktiskt sätt, men

hela denna proposition är så flytande
och egendomlig att man egentligen inte
vet vad avsikten är.

Jag tror att den organisationsutredning,
som skall klara ut dessa problem,
får en mycket svår och delikat uppgift
när det gäller att förhandla med hushållningssällskapen
om deras medel och
framtida arbetsuppgifter. Det blir en
uppgift som ingalunda någon kommer
att missunna dem. Om den utredningen
får relativt fria händer och det folk,
som sätts i den, förstår problemen, kan
det hända att vi ändå får något vettigt
av det hela. Jag kan dock inte befria
mig från den känslan, att hushållningssällskapen,
trots allt vi har skrivit i detta
utlåtande, är satta på svältdöd. Det
må vara en död i skönhet och en död
som är åtföljd av många vackra ord —
men en död, tyvärr.

Det kan väl inte gå an att Kungl.
Maj :t i varje särskilt fall skall fastställa
stadgar och säga vad hushållningssällskapen
skall få arbeta med, trots att
Kungl. Maj :t inte ger dem några pengar.
Varför skall då Kungl. Maj :t lägga sig i
vad de gör? Varför skall regeringen
bry sig om deras stadgar? Det beror väl
på att de har fonder som skall förvaltas.
Jag tror emellertid att jordbruket
skulle klara det utan ett ingrepp som
jordbrukarna känner som en direkt
omyndighetsförklaring.

Herr talman! Kompromissen är kanske,
som det har sagts, en dålig kompromiss,
men det är dock en kompromiss,
och vi är på vår sida beredda att försvara
den, därför att vi hoppas på organisationsutredningen.
Den innebär att
den lokala anknytningen till lantbruksnämnderna
kommer att bli starkare genom
att landstinget får tillsätta fyra i
stället för två ledamöter, och i den
strukturgrupp som skall behandla den
ömtåliga jordförvärvslagen kommer tre
lekmannaledamöter att sitta. Det blir
alltså möjligt att fä en mera allsidig
sammansättning av den lantbruksnämndsdelegation
som skall ha hand
om rationaliseringsfrågorna.

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationaliscrin;

När det sedan gäller hushållningssällskapens
verksamhet förlitar vi oss
helt på den praktiska handläggningen
hos organisationsutredningen. Vi förlitar
oss på att jordbruksministern kommer
att ge den fria händer att handla
praktiskt och vettigt för att göra det
bästa möjliga av den situation som nu
har uppstått. Jag är optimist till min
läggning, hem talman, och vill se detta
inte som en vattvälling eller en dålig
kompromiss, utan som en surdeg som
det kan bli någonting av i framtiden.
Det är hushållningssällskapen väl värda
mot bakgrunden av sin historiska insats
på jordbrukets område och sin stora
uppgift i framtiden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr PETTERSSON, HARALI), (ep):

Herr talman! Det har här i debatten
av flera talare sagts, att man tycker
att frågan är litet underlig och att man
inte riktigt förstår vad jordbruksministern
har menat med den framlagda propositionen.
Vi tror från vår sida, att
det hade varit riktigare om man först
företagit denna aviserade utredning om
riktlinjerna för den framtida skogspolitiken.
Det är väl närmast därför som
denna fråga i dag ter sig litet underlig.
Det var väl ändå meningen att man över
hela linjen skulle få en samordning av
rationaliseringsorganen på länsplanet.

Utskottet har nu lyckats komma fram
till ett enhälligt utlåtande. Jag skall
inte ge något personligt omdöme om
den kompromiss som är träffad, men
jag kan väl få säga så mycket, att det
var det enda som kunde åstadkommas
om vi skulle få ett enhälligt utlåtande.
Och kompromissen är en förbättring
jämförd med det ursprungliga förslaget.

Det är på en punkt som vi frän centerpartiets
sida inte har kunnat dela utskottsmajoritetens
uppfattning. Det gäller
vad som sägs på s. 22 i jordbruks -

utskottet att man instämmer i jordbruksministerns
uttalande om att man skall
göra denna omorganisation och att
skogsorganen inte nu skall inlemmas i
dessa rationaliseringsorgan. Vi har till
detta utlåtande fogat ett särskilt yttrande,
som är mycket kortfattat men
som dock anger vår syn på denna fråga.
Jag skulle vilja komplettera detta
yttrande med några ytterligare synpunkter.

Inom 1960 års jordbruksutredning
med sina 24 ledamöter var 21 av ledamöterna
överens om att rationaliserings-
och rådgivningsorganen skulle
sammanföras och att man även skulle
inlemma skogsorganen. De flesta remissinstanser
var också inne på den
linjen. Men i propositionen anges sådana
synpunkter som att det skogsbrukspolitiska
arbetet inte ännu kan
överblickas. Man anser, att skogsbruket
huvudsakligen kommer att bedrivas
fristående från jordbruksnäringen. Men
i dag är det ett faktum — och det kommer
nog att kvarstå under en lång tid
—- att huvuddelen av den enskilt ägda
skogsmarken i vårt land drives i kombination
med jordbruk. Den uppluckring
som statistiken visserligen kan sägas
tyda på är faktiskt något missvisande.
Den strukturomvandling som i stor
utsträckning sker genom mer eller
mindre tillfälliga arrendearrangemang,
avseende den odlade jorden, gäller de
s. k. sidoarrendena, vilka förrycker de
statistiska uppgifterna. Dessa sidoarrenden
måste givetvis betraktas som
mycket temporära arrangemang i avvaktan
på en definitiv fastighetsreglering,
och ur planeringssynpunkt är ett
jordbruksföretag som byggs upp på
kortsidiga arrenden ytterst orationellt.
Att även skogen skall tas med i den
slutliga fastighetsregleringen är väl
självklart, och inte minst har utvecklingen
på senare tid gått i den riktningen
att man nu ser de stora fördelarna
med att kombinera jordbruk och
skogsbruk.

En framgångsrik företagsplanering

Tisdagen den 25 maj 19G5 fm.

Nr 28

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering

och därmed också information och rådgivning
till företagarna förutsätter att
man tar hänsyn till alla verksamhetsgrenar
inom företaget. Vi ser i dag inom
jordbruket jordbruksföretaget inte
som ett företag med speciell inriktning,
inte som elt animalieproducerande företag
eller ett vegetabilieproducerande
företag utan som en företagsenhet. Det
finns många sådana företagsenheter i
vårt land — och det kommer också att
finnas det framöver —- som arbetar med
en kombination mellan jord och skog,
och man måste också ta hänsyn till detta.
Den rådgivningsverksamhet och de
rationaliserings- och organisationsuppgifter
som det är fråga om kommer
framför allt att inriktas på dessa mindre
enheter. Storskogsbruket kommer inte
att behöva dessa rationaliseringsorgan
i samma omfattning till hjälp och
stöd i sitt arbete som de mindre företagen.
Därför tror jag att vi först och
främst måste vara inriktade på att hjälpa
det mindre skogsbruket med dess
bekymmer i olika avseenden.

Jag har med detta velat ge en liten
klarare bild av vad vi avser med vårt
särskilda yttranden. Vi har anslutit oss
till utskottets utlåtande, men vi har med
detta velat säga, att vid fortsatta överväganden
bör man inte bortse ifrån möjligheten
att om bärande skäl talar för
en samordning av länsorganen beträffande
jordbruket och skogsbruket, bör
det inte vara uteslutet att vi får det, om
inte nu, så i varje fall i framtiden.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep) :

Herr talman! När jag begärde att bli
antecknad för att få ordet vid behandlingen
av jordbruksutskottets nu föreliggande
utlåtande, gjorde jag det med
en liten biavsikt. Jag visste hur brännbart
det tidigare utlåtandet var, och jag
vill uttrycka min överraskning över att
det finns så mycken vältalighet kvar
efter den debatten, att den räcker till

3 Förslå kammarens protokoll 1965. ,Vr 28

många anföranden även på den här
punkten.

Sedan vill jag konstatera att i detta
fall liksom i så många andra en kompromiss
i och för sig inte entusiasmerar.
En kompromiss måste innebära att
man ger och tar. Å andra sidan konstaterar
jag en bestämd skillnad i förhållande
till behandlingen av andra
frågor som har berört centrala delar av
svenskt jordbruk. Här ernår vi ändå
en förbättring, och det tycker jag bör
erkännas.

Här har sagts att man har utlämnat
hushållningssällskapen. Jag har den bestämda
uppfattningen, att hushållningssällskapen
har haft och väl även kommer
att få ett betydande vä,rde för
svenskt jordbruk. Jag ber att få erinra
om att jordbruksutskottet i sitt utlåtande
konstaterar att hushållningssällskapen
kommer att få viktiga funktioner
och säger att i den mån sällskapen åtar
sig statliga uppgifter — detta förutsättes
således — frågan om statligt vederlag
härför givetvis bör prövas.

Här har uttalats farhågor, hur det
skall gå med dispositionen över tillgångarna,
särskilt fond- och donationsmedel.
I utskottsutlåtandet sägs: »Enligt
departementschefen kan sällskapen
självfallet behålla och disponera de tillgångar
som inte överförs till staten i
samband med att verksamhet övertas.
Fond- och donationsmedel utgör exempel
på sådana tillgångar, som sålunda
kvarstannar hos sällskapen.» Där, herr
Sveningsson, har vi besked att det inte
är meningen att tillgripa dessa för sällskapen
och deras verksamhet givna medel,
utan att de skall stanna hos sällskapen
i överensstämmelse med de donationsbestämmelser
som kan föreligga.

De överväganden som kommer att
ske inom jordbruksorganisationen kommer
självfallet att uppta de här problemen
till behandling. Utskottet förutsätter
uttryckligen att Kungl. Maj:t
vid den förestående omorganisationen
kommer att beakta de inom sällskapen
anstiilldas berättigade intressen. Detta

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering

är några uttalanden som enligt min mening
tydligare och klarare än vad som
står i propositionen anger en positiv
inställning till sällskapen, och jag vill
understryka detta.

Sedan vill jag säga, att inte heller jag
var trakterad av den proposition som
förelåg. Det framgår av en motion, nr
748 i denna kammare och nr 880 i andra
kammaren, där jag och några medmotionärer
säger — och det är inte avsett
som en tillfällig formulering —
att riksdagen, för den händelse propositionen
nr 100 skulle anses böra läggas
till grund för något dess beslut, ville
göra vissa ändringar däri. Detta är
ingen kärleksförklaring. Å andra sidan
vet vi hur det har gått vid behandlingen
av tidigare kungl. propositioner. Under
sådana förhållanden var vi djärva
nog att framlägga förslag till förbättringar
av Kungl. Maj:ts proposition.

Jag har för min del aldrig anslutit
mig till den uppfattningen, att ett svalg
skall vara befäst mellan opposition och
regeringsparti, att något slags tornerspel
efter 1800-talets engelska mönster
skall utkämpas mellan dessa sidor. Min
uppfattning om den parlamentarism
som har rötter i svensk praxis har jag
tidigare angivit när jag citerat ett uttalande
av Olof Olsson i Kullenbergstorp,
där han såsom vårt partis politik
angav att stödja alla goda och bra förslag
som kan framkomma; att söka förbättra
dem om de inte är så goda och
bra som vi önskar och — om det inte
visar sig möjligt ■— rösta emot dem.
Detta är, såvitt jag förstår, en saklig
grund vid bedömningen av olika frågor
i den svenska riksdagen. Självklart är
att detta inte stämmer med lekstugan
på andra hållet, där man anser sig kunna
efter engelskt mönster tala om opposition
och regeringsparti, fastän man
faktiskt har att röra sig med olika grupper
och indelningar. Man roar sig till
och med att räkna på fingrarna vilket
parti inom oppositionen som efter ett
val har fått de flesta mandaten, och så
utnämner vissa tidningar ordföranden i

det partiet till oppositionens ledare,
något som jag haft tillfälle att reagera
mot tidigare. Vi inom centern har egna
ledare, och vi har nog med det.

Då jag tog ståndpunkt i denna fråga
fäste jag mig särskilt vid det starkt socialbyråkratiska
inslaget i propositionen.
Jag tyckte att det, när lantbruksnämnderna
skulle konstrueras fram,
blev väl stort utrymme för ämbets- och
tjänstemän och för regeringsnämnda ledamöter;
ytterst litet föreföll mig bli
kvar för ett folkligt inflytande genom
de två ledamöter som vederbörande
landsting skulle ha att tillsätta. Jag
tyckte att det antalet var i knappaste
laget, och samma uppfattning låg till
grund för vår motion om förstärkning
av det folkliga elementet. Vi vet av erfarenhet
att Kungl. Maj:t tar hänsyn till
detta önskemål och utser de regeringsnämnda
ledamöterna inte enbart efter
partilinjer — floran av halvdemokratiska
institutioner på länsplanet är ju
ganska riklig •— men vi vet också vilken
inverkan det har även på borgerliga
ledamöter av dessa nämnder att
de för sitt förnyade uppdrag är beroende
av Kungl. Maj:t. Det kan inte hjälpas
att de demokratiska synpunkterna
har fått sitta emellan.

När jag sedan kom till den punkt som
gäller strukturrationaliseringen, nådde
man såvitt jag förstår något av en krokan
— i strukturdelegationen placerades
nämligen både lantbruksdirektören
och överlantmätaren, ehuru han inte
var infogad i rationaliseringsorganisationen,
samt länsjägmästaren, som inte
heller var medtagen i organisationen.
Därtill kom tvenne ledamöter av den
på nyss angivet sätt sammansatta lantbruksnämnden.
Jag förmodar att åtminstone
någon av de ledamöter i lantbruksnämnden,
vilka skulle komma i
fråga, därvid skulle tillhöra de av
Kungl. Maj:t utsedda. Således kunde
man räkna med att i strukturdelegationen
skulle komma att ingå kanske bara
en enda folkvald ledamot, och det var
väl i minsta laget.

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering

Jag är övertygad om att dessa synpunkter
var, om inte uttryckta på detta
sätt så i alla fall latenta hos bra många
inom den stora åsiktsriktning som i
svensk riksdag benämnes landstingspartiet.
Man menade att en ändring borde
komma till stånd, och när det visade
sig att utskottet på den punkten var
tillmötesgående och ökade antalet landstingsval
ledamöter från två till fyra
i enlighet med vår motion -—■ och sålunda
åstadkom en mera fasetterad bild
av läget i landstingen, en större möjlighet
för åsiktsriktningarna där att bli
företrädda av direktvalda representanter
i lantbruksnämnden —- så betraktar
jag det som ett framsteg.

I vår motion hade vi slutligen föreslagit
att strukturdelegationen skulle få
fyra av lantbruksnämnden utsedda ledamöter.
Det blev inte så — man får inte
allt man önskar —- men det blev tre.
Och kom ihåg att om en enda ledamot
av delegationen anmäler avvikande mening
i ett ärende, går detta till lantbruksnämndens
plenum och behandlas
där. Det är inte värdelöst att ha fått
dessa saker — jag måste konstatera
det därför att jag tycker att kritiken är
litet orättvis.

Nå, säger man, vilken betydelse har
detta? Ja, jag var för min del sekreterare
och ledamot i den utredning som
lade fram förslaget till den nuvarande
jordförvärvslagen, och jag har med
stort intresse följt utvecklingen. De
principer som där redan från början
förelåg har, höll jag på att säga, nu
blommat för fullt. Redan hos den gamla
jordförvärvslagen fanns ett starkt inslag
av skälighetsbedömning, möjlighet
att bedöma ärenden från fall till fall.
I Kungl. Maj:ts förslag till ny jordförvärvslag
återkommer samma sak. Där
sägs i 4 §: »Förvärvstillstånd må vägras,
om anledning finnes till antagande»
o. s. v. »Tillstånd må dock ej vägras —
--om förvärvaren här i riket driver»
o. s. v. »och får antagas med fånget
huvudsakligen åsyfta att varaktigt

tillgodogöra sig» o. s. v. Ytterligare: »om
fånget avser en för rationellt skogsbruk
lämpad brukningsenhet och förvärvaren
får antagas med fånget huvudsakligen
åsyfta att bereda sig stadigvarande
inkomst genom eget skogsarbete
på egendomen», »om fånget avser
jordbruk, som uppenbarligen varken i
befintligt skick eller efter tekniskt och
ekonomiskt rimliga rationaliseringsåtgärder
kan ge sin innehavare tillfredsställande
försörjning» — fortfarande en
skälighetsbedömning —• och »om fånget
medför att brukningsenhet, som redan
tillhör förvärvaren, vinner i ändamålsenlighet»,
vilket också är en skälighetsbedömning.
I 5 § sägs det: »Förvärvstillstånd
må vägras, om egendomen finnes
böra tagas i anspråk för att underlätta
bildandet av brukningsenhefer
med ändamålsenlig storlek och ägoanordning.
Tillstånd må dock ej vägras»,
sägs det, »om fångesmannen eller tidigare
ägare utverkat lantbruksnämndens
förklaring, att egendomen må överlåtas»
o. s. v. I 6 § heter det: »Förvärvstillstånd
må vägras, om fånget avser
sådan fastighet» o. s. v. I 7 § stadgas:
»Finnes ansökan om förvärvstillstånd
icke böra bifallas, med mindre förvärvaren
ålägges att verkställa viss åtgärd»,
skall det fastställas av nämnden. Vidare
sägs det: »Talan må ej väckas utan att
lantbruksnämnden hemställt därom.»
Om jag går till 8 §, föreskrivs där: »Förvärvstillstånd
må för sin giltighet göras
beroende av» o. s. v.

Allt detta visar klart för oss att den
jordförvärvslag vi nu får kanske t. o. m.
starkare än den tidigare ställer större
och större krav på lantbruksnämderna.
Under sådana förhållanden framstår det
såsom i hög grad önskvärt att lantbruksnämnderna
blir i möjligaste mån
bättre, mer demokratiskt, sammansatta
än de blir enligt det starkt byråkratiska
och cenlralinflucradc betraktelsesätt
som kommer till uttryck i propositionen.
Dessa synpunkter har i utlåtandet
tillmötesgåtts i en utsträckning som jag

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. ändrad organisation för jordbrukets
finner tillfredsställande, och jag tror att
det är av ganska stor betydelse att så
har skett.

Med hänsyn härtill ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall givetvis inte
ta upp någon debatt med herr Ferdinand
Nilsson om huruvida centerpartiet
har nog av sina egna ledare eller
inte, och jag skall inte heller ta upp till
debatt om hur stort svalg det skall vara
mellan majoriteten och oppositionen
i det politiska arbetet. Jag vill bara
säga att jag tycker nog att oppositionen
i detta fall har offrat litet väl
mycket för att nå det resultat som har
blivit följden av denna kompromiss.
Vad som har uppnåtts är i själva verket
att landstingen skall välja fyra ledamöter
i stället för två, såsom föreslagits
i den kungl. propositionen, i de
blivande lantbruksnämnderna.

När det gäller uttalandena om hushållningssällskapens
framtid, om fondbildningen
och om personalen i sällskapen
är jag en smula pessimistisk.
Jag är inte så säker på att den organisationsutredning
som skall tillsättas, i
tillräckligt hög grad kommer att beakta
dessa uttalanden. Vår läggning är ju
litet olika; vi kan vara optimistiska och
vi kan vara litet mer pessimistiska. Jag
hälsar naturligtvis dessa optimistiska
uttalanden som här har skett med tillfredsställelse
och hoppas att de skall
komma att beaktas. Om de som i debatten
har gjort optimistiska uttalanden
framdeles får rätt när ärendet återkommer
till riksdagen, kommer jag
självfallet att hälsa det med mycket stor
tillfredsställelse.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få framhålla
att de uttalanden som har gjorts av

och trädgårdsnäringens rationalisering
utskottet och som jag hoppas blir riksdagens
beslut har sitt värde som anvisningar
för en kommande utredning.
Eftersom dessa uttalanden har stöd av
ett enhälligt utskott — de borde enligt
min uppfattning helst också ha stöd av
en enhällig riksdag — borde väl detta
vara en bättre grund att stå på än om vi
genom ett avslagsyrkande i enlighet
med vissa motioner fått rent bord och
ingenting att stödja oss på. Men det vill
ju herr Sveningsson.

När det gäller partiernas ledarfråga
trodde jag inte att den saken skulle föras
på tal från det parti som herr Sveningsson
tillhör. I andra partier kan
man kanske ha en del bekymmer, men
vi inom centern har ordnade förhållanden
och kan vara nöjda med det. Hur
högern har det, vet jag inte.

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Vi var nog samtliga i
utskottet övertygade om att detta var ett
ärende som skulle komma att väcka ett
stort intresse i landet, men eftersom utskottet
har varit enhälligt, med undantag
för det till utlåtandet fogade yttrandet,
hade vi nog räknat med att det här
i kammaren inte skulle uppstå någon
större debatt i denna fråga. Herr Sveningsson
och herr Pettersson inledde
emellertid debatten, den förre med ett
stort upplagt anförande, i vilket han
gav uttryck för starka bekymmer när
det gäller hushållningssällskapens
framtida existens. Herr Pettersson ifrågasatte
i sitt anförande, huruvida icke
den kommande lantbruksnämndens organisation
även skulle innesluta skogsvårdsstyrelsernas
verksamhet.

Jag tror, herr Sveningsson, att hushållningssällskapen
kommer att ha kvar
sin betydelse i stora delar av Sydsverige
och även i Norrland. Man måste
dock inse det felaktiga i att ha två organisationer
som med statsbidrag arbetar
vitt skilda från varandra utan någon
som helst samhörighet. Hushållningssällskapens
tjänstemän har i all -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering

mänhet samma utbildning som de
tjänstemän som lantbruksnämnderna
förfogar över. Det torde väl då vara
alldeles riktigt och förnuftigt att man
samordnar dessa tjänster, så att de kan
utnyttjas på ett bättre sätt än hittills
har skett. Hushållningssällskapen har
visserligen haft en annan verksamhet
än lantbruksnämnderna. En stor del av
dess uppgifter torde dock numera
komma att överflyttas till lantbruksnämnderna,
där man kan utnyttja
tjänstemänen på ett helt annorlunda
sätt.

Jag kan inte fatta att det skulle vara
förnuftigt att baka in skogsvårdsstyrelserna
i lantbruksnämndernas verksamhet.
Skogsvårdsstyrelserna hjälper i
vissa fall lantbruksnämnderna i deras
arbete — framför allt de lantbruksnämnder
som inte har speciellt skogskunnig
personal anställd — när det gäller
värdering av skog, fastigheter med
skog o. s. v. Det torde väl stå klart för
alla, att den kommande lantbruksorganisationen,
som kanske får väsentligt
flera uppgifter när rationaliseringsverksamheten
har nått ännu större
framsteg i detta land, kommer att åläggas
en än större och viktigare arbetsbörda.

Jag tror ingalunda att det vore lyckligt
att överföra skogsvården till lantbruksnämnderna.
Jag betraktar en
skogsvårdsstyrelse inom ett län såsom
en organisation som har en domstolsuppgift
att fylla i fråga om den vanhävd
som förekommer även inom skogen.
Tyvärr har detta ännu inte skötts
så fulländat, men min förhoppning är
att riksdagen ganska snart tar itu med
frågan om vanhävd av växande skog.
Det finns sterbhus, som låter skogen
ruttna ner och kanske smitta intilliggande
skogar till förtret för dem som
äger dessa.

Jag anser att skogsvårdsstyrelsens
verksamhet i övre Norrland är mycket
effektiv. Den tillhandahåller både frö
och plantor samt ställer arbetskraft till
förfogande för instruktion. Samtidigt

är den en bevakande institution, som
även kan gripa in om bolagen missköter
sin skog. Bolagens skogar är inte
frikopplade från den statliga översynen.
Skulle denna verksamhet läggas på lantbruksnämnderna,
bleve det en alltför
tungrodd organisation. Det är dock
möjligt att det i framtiden finns utsikter
att kunna balansera över den.

Det roar mig att se på hur hushållningssällskapens
val av ledamöter till
lantbruksnämnderna har skett i detta
land. Hushållningssällskapen utser ju
en del och Kungl. Maj:t en del. Jag fann
att av de 50 ledamöter som hushållningssällskapen
väljer i de nuvarande
lantbruksnämnderna har centerpartiet
38 ledamöter, högern 7, folkpartiet ett
enda mandat — i Västerbottens län —
och .socialdemokraterna 4. Jag förstår
att det finns intresse för att behålla den
valmetoden, så länge medlemmarna inte
finner större anledning att bevaka små
rättigheter när dessa val förekommer.

Jag förmodar, herr Sveningsson, att
de hushållningssällskap som blir kvar
kommer att ha en uppgift att fylla.
Många av dem har den ekonomien att
de kan driva sin verksamhet. Inte bara
staten har ju underhållit hushållningssällskapen,
utan även landstingen har
medverkat i täckandet av deras kostnader.

Jag skall inte upptaga tiden längre,
herr talman, utan ber att få yrka bifall
till utskottsutlåtandet, som är enhälligt
frånsett ett särskilt yttrande.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag trodde faktiskt inte
att det skulle bli någon större debatt
i denna fråga, eftersom utskottet hade
kunnat skriva ihop sig till ett enhälligt
utlåtande så när som ett särskilt yttrande
av herr Harald Pettersson in. fl.
Det är klart att jag kan respektera herr
Harald Petterssons uppfattning i denna
fråga, nämligen att göra ett djärvt
grepp på en gång. Han vil följa förslaget
från 1900 års jordbruksutredning

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och
och slå ihop hushållningssällskap, lantbruksnämnder
och skogsvårdsstyrelser
till en enda institution. Det är mycket
som talar för detta, och det är många
som delar herr Harald Petterssons uppfattning.
Vårt utredningsförfarande och
remissväsende är dock sådant, att man
i vissa fall måste ta hänsyn till de remissyttranden
som kommer in. I detta
fall har det kommit sådana yttranden,
att jag kan förstå departementschefen,
när han vill vänta litet i fråga om
skogsvårdsstyrelserna och göra en speciell
utredning för att utröna deras
framtida arbetsuppgifter. Det finns alltså
skäl för detta, och det anför även
herr Harald Pettersson.

Herr Sveningsson ondgjorde sig över
att hushållningssällskapen får så få arbetsuppgifter,
och han pekade på 1960
års jordbruksutrednings förslag. Men,
herr Sveningsson, om departementschefen
hade följt 1960 års jordbruksutredning,
som förordade en sammanslagning
av hushållningssällskap, lantbruksnämnd
och skogsvårdsstyrelse, så
skulle hushållningssällskapen ha försvunnit
direkt in i den nya organisationen
med donationer, fonder och
andra tillgångar. Genom ett enda penndrag
skulle de ha försvunnit med namn
och allt. I stället kommer de nu att
finnas kvar som medlemsorganisationer,
och då ondgör sig herr Sveningsson
över att de skall finnas kvar och
anser att man borde gå en annan väg.

Jag förstår inte att man i ena fallet
skall följa utredningens förslag och att
man i det andra fallet skall göra ett
speciellt undantag för hushållningssällskapen.

Herr Ferdinand Nilsson har talat om
vad vi skrivit i utskottet. Ja, en kompromiss
innebär att man jämkar på
sina uppfattningar. I det här fallet har
både de som har motionerat och vi som
följt propositionen arbetat oss fram till
ett förslag som vi ansåg kunde godtagas.
Utskottet har skrivit att hushållningssällskapen
får behålla fonderna
och andra medel som de förfogar över.

trädgårdsnäringens rationalisering
Även om herr Sveningsson inte hade
något annat yrkande än vad utskottet
har föreslagit så har jag velat säga, att
hade man gått på den linje som herr
Sveningsson anfört, så skulle hushållningssällskapen
och fonderna ha försvunnit
helt och hållet.

Herr Isacson sade att många har liknat
kompromissen vid en vattvälling.
När hushållningssällskapen kom till, åt
nog människorna här i landet i huvudsak
vattvälling. Nu har tiderna förändrats,
och vattvälling tillhör inte vår vardagskost.
Då tycker jag man kan fråga
sig: Skall inte organisationerna också
följa med utvecklingen?

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det har uttryckts förvåning
över att det blivit debatt i den
här frågan, trots att det förelåg ett enhälligt
utlåtande, och det har sagts att
jag skulle vara skuld till det. Jag får
väl be om ursäkt, men jag tycker att
detta är en angelägenhet som jordbrukarna
i landet har stort intresse av,
och då bör det vara tillåtet att säga
sin mening.

Jag begärde ordet för att få tacka
herr Svedberg för det löfte han givit
att hushållningssällskapen kommer att
få leva vidare, och jag hoppas att han
och herr Nilsson framdeles också kommer
att ge dem förutsättningar för detta.
Det är naturligtvis värdefullt att
hushållningssällskapen får ha kvar sina
tillgångar orörda, men eftersom de får
så pass litet att säga till om, är jag inte
säker på att medlemsorganisationen
kommer att vara kvar. Emellertid går
det väl att finna någon form för hushållningssällskapens
framtida arbete.

Herr Nilsson säger att hade vi följt''
1960 års jordbruksutrednings förslag,
så hade hushållningssällskapen försvunnit
direkt. Ja, men utredningens förslag
innefattade ju att medlemsorganisationen
skulle vara kvar i de nya organen.
Lantbruksombuden skulle vara
kvar, och de skulle få välja fyra leda -

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. ändrad organisation för jordbrukets och trädgårdsnäringens rationalisering
möter i de organ som utredningen före- Herr SVENINGSSON (h):

slog som rationaliseringsorgan. Jag Herr talman! När jag talade om de

hade inte haft någonting emot om 1960 löften som givits och uttryckte min

års jordbruksutrednings förslag hade glädje över att de givits, tänkte jag inte

blivit förverkligat, men om man av- på herr Ferdinand Nilsson utan på herr

skaffar medlemsorganisationen och gör Svedberg och herr Hjalmar Nilsson som

ett helstatligt organ, där jordbrukarna tillhör regeringspartiet och deras uttasjälva
inte får något inflytande, har jag landen och löften väger därför rätt
svårt att vara med. tungt.

Herr ISACSON (h):

Herr talman! Herr Nilsson påstod att
jag sagt att kompromissen var en vattvälling.
Vattvälling kan förvisso vara
gott, men det var inte jag som sade att
kompromissen var en vattvälling, utan
jag hoppades att den skulle vara en
surdeg som det skulle kunna bli någonting
av för framtiden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr Sveningsson talade
om att det i debatten har lovats
vissa saker, men herr Sveningsson har
kanske uppfattat att det är utskottet
som har föreslagit vissa uttalanden och
att det är riksdagen som kanske kommer
att besluta sig för att göra dessa
uttalanden. Det var vad jag hänvisade
till. Varken herr Svedberg eller jag har
lovat någonting om vad som skulle hända
i framtiden. På det sättet handskas
vi inte med oss själva.

Sedan vill jag säga några ord till herr
Svedberg som lät litet förvånad över att
hushållningssällskapen i så stor utsträckning
väljer dem och dem, men
inte dem och dem till lantbruksnämnderna.
Ja, är det något konstigt? Är det
konstigt att jordbrukarna väljer jordbrukare
när det gäller deras egna organisationer?
Hushållningssällskapen är
ju i det väsentligaste jordbrukssammanslutningar.
Jag har inga pretentioner
på att fackföreningarna, där socialdemokrater
och kommunister härjar med
varandra, skall välja centermän i någon
större utsträckning. De gör det ibland,
liksom det hänt här, men några större
pretentioner har jag inte, herr Svedberg! -

Herr SVEDBERG, LAGE, (s):

Herr talman! Jag vill säga herr Ferdinand
Nilsson, att han inte skall tro
att centerpartiet ensamt i detta land
representerar jordbrukarna. I så fall
skulle folkpartiet bland de 50 valda ledamöterna
i lantbruksnämnderna vara
tillräckligt representerat av den ledamot
som finns inom Västerbottens län,
och det tror jag inte.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag förstår mig inte
riktigt på herr Sveningsson. Han excellerar
i exhibitionism, då han förklarade
att han tänkte naturligtvis på de
och de socialdemokraterna — de stod
hans hjärta nära, förstod jag. Jag tycker
det ligger närmare till hands att
fästa sig vid vad ett enhälligt utskott
skrivit på denna punkt. Bortse inte från
det, herr Sveningsson!

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
elevhem för vissa rörelsehindrade barn
m. fl.; och

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. den internationella biståndsverksamheten
ring i skollagen den 6 juni 1962 (nr

319).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 125, i anledning av Kungl.
Maj ds framställningar om anslag för
budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under tredje huvudtiteln till internationell
biståndsverksamhet jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Ang. den internationella biståndsverksamheten Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels medgiva, att Sverige finge
förbinda sig att under åren 1965, 1966
och 1967 utgiva bidrag till Förenta Nationernas
Särskilda fond med 9 000 000
dollar för år, dels ock till Förenta Nationernas
Särskilda fond för budgetåret
1965/66 anvisa ett anslag av 46 800 000
kronor.

I detta sammanhang liade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Adolfsson och Lager (I: 141)
samt den andra inom andra kammaren
av herr Hermansson m. fl. (11:182), i
vilka hemställts, att riksdagen måtte besluta
höja anslaget för det multilaterala
tekniska biståndet via FN:s organ samt
det multilaterala finansiella biståndet
med 50 miljoner kronor utöver Kungl.
Maj :ts förslag,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Lundström och Sundin (I: 143)
samt den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 184),

i vilka anhållits bland annat, att riksdagen
måtte höja förevarande anslag
med 10 miljoner kronor utöver Kungl.
Maj :ts förslag och därför anvisa ett förslagsanslag
av 56,8 miljoner kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Ullsten väckt motion (11:439),
vari föreslagits, att riksdagen skulle höja
förevarande anslag med 50 miljoner
kronor utöver Kungl. Maj ds förslag och
därför anvisa ett förslagsanslag av 96,8
miljoner kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:141 och 11:182 samt
I: 143 och II: 184, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, ävensom motionen
II: 439,

a) medgiva, att Sverige finge förbinda
sig att under åren 1965, 1966 och
1967 utgiva bidrag till Förenta Nationernas
Särskilda fond med 9 000 000
dollar för år;

b) till Förenta Nationernas Särskilda
fond för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 46 800 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Axel Andersson,
Bengtson, Dahlén och Ståhl, fröken
Elmén samt herrar Nihlfors, Antonsson
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och motionerna 1:141
och II: 182 samt I: 143 och II: 184, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
ävensom motionen II: 439,

a) medgiva, att Sverige finge förbinda
sig att under åren 1965, 1966 och
1967 utgiva bidrag till Förenta Nationernas
Särskilda fond med 10 000 000
dollar för år;

b) till Förenta Nationernas Särskilda
fond för budgetåret 1965/66 anvisa ett
anslag av 56 800 000 kronor.

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. den internationella biståndsverksamheten

Herr talmannen yttrade, att överläggningen
vid denna punkt jämväl finge
omfatta övriga punkter i utlåtandet;
eventuella yrkanden borde dock ställas
vid de särskilda punkterna, sedan de
var för sig föredragits.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Frågan om den internationella
biståndsverksamheten tilldrar
sig alltjämt ett stort intresse såväl
från många av riksdagens ledamöter
som i vida kretsar utanför riksdagen.
Frågan är också vittomfattande och
svåröverskådlig samt inte gripbar på
samma sätt som många övriga frågor
som riksdagen vanligen sysslar med.

Statsutskottets första avdelning har
ägnat mycken tid och intresse åt frågan.
Vi har hört företrädare för både departement
och biståndsmyndighet men vi
har mot slutet tyvärr råkat ut för tidsnöd
på grund av för kammarens ledamöter
kända förhållanden. Vi beklagar
detta, men har så gott vi kunnat och så
positivt som möjligt sett på problemen
och i det föreliggande utlåtandet försökt
ta ställning till mångfalden frågor
kring detta ämne, vilket jag hoppas och
tror blir till gagn för saken. I det väsentliga
torde man kunna säga att vi är
helt överens. Det är endast i detaljer
som meningarna har gått isär.

Den internationella hjälpverksamheten,
för vilken de allmänna riktlinjerna
fastställdes år 1962, har som jag tidigare
sade tilldraget sig och tillrar sig
alltjämt ett utomordentligt stort intresse.
Detta får anses naturligt, då det här
problemet är av alldeles särskild betydelse
och det därjämte är ett ganska
nytt verksamhetsfält, där vi saknar
närmare erfarenhet. I de debatter som
förts är det dock ingen som bestrider
behovet av denna verksamhet liksom
inte heller vårt engagemang i denna
uppgift. Det är endast då det gäller att
bedöma möjligheterna att få maximal
effekt i våra ansträngningar som meningarna
gått isär.

3f Första kammarens protokoll 1965. Nr 28

Statsutskottets utlåtande nr 125, som
vi nu går att behandla, omfattar dels
de punkter i utrikeshuvudtiteln som berör
anslagen till den internationella biståndsverksamheten,
dels propositionen
nr 63, som närmast avser organisationen
av biståndsorganet. I anledning av
dessa båda propositioner har framställts
ett 25-tal motionsyrkanden, som
spänner över praktiskt taget hela fältet.
Flertalet av dessa motioner väcktes
i början av årets riksdag, alltså innan
omorganisationsförslaget framlades.

Vad den anslagsmässiga delen beträffar
innebär Kungl. Maj:ts förslag en
höjning av anslagen till den internationella
biståndsverksamheten med inemot
58 miljoner kronor, varav inemot 33
miljoner kronor avser tredje huvudtiteln,
varom bär närmast är fråga, under
det att motionsvis framförts förslag
om ytterligare höjningar med varierande
belopp.

Den största höjningen, med 50 miljoner
kronor, svarar kommunisterna för.
En del av detta belopp avser emellertid
det multilaterala finansiella biståndet,
som redovisas under sjunde huvudtiteln.
Herr Ullsten har yrkat på
samma höjning, dock under förutsättning
av kamrarnas bifall till i annat
sammanhang väckta motioner om uppjustering
av skattesatsen för allmänna
varuskatten. Den gemensamma folkparti-
och centermotionen nr 184 i andra
kammaren innebär en anslagshöjning
med sammanlagt 12,5 miljoner kronor.
I denna motion liksom i liögermotionen
men även från socialdemokratiskt
håll har också framställts vissa förslag
och rekommendationer, vilka i stort
sett går ut på att genom bättre planering
och samordning av u-landslijälpen
snabbare nå fram till det tidigare åsyftade
målet, en procent av bruttonationalprodukten.

Statsutskottets majoritet har vid sin
bedömning av de äskade anslagen ansett
sig böra helt godtaga Kungl. Maj:ts
förslag. En minoritet i utskottet har
föreslagit en uppräkning av dels an -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. den internationella biståndsverksamheten

slag till Särskilda fonden med 10 miljoner
kronor, dels anslaget till humanitärt
bistånd med 2,5 miljoner kronor.

Vad först Särskilda fonden beträffar
har den — som bekant — en mycket
stor uppgift att fylla. Dess verksamhet
avser ju så kallade förinvesteringar,
d. v. s. investeringar som är en förutsättning
för att egentliga investeringar
i större omfattning skall kunna komma
i gång i u-länderna. Det ligger i sakens
natur att genom fondens undersökningar
rörande u-ländernas förmåga att tillgodogöra
sig tekniskt och även finansiellt
bistånd möjligheterna ökas för
andra länders bilaterala biståndsgivning.
Med hänsyn härtill och då fondens
mål, avseende bidragsbelopp per
år, ännu icke uppfyllts, hade en höjning
varit fullt motiverad. Jag är på
det klara med att det anslag som Kungl.
Maj:t bär föreslagit är av en hög valör
men att en höjning av anslaget ändå
är motiverad trots att vi ligger tvåa
då det gäller bidragsgivningen till denna
fond — vi överträffas endast av
USA. Jag ber därför att få yrka bifall
till den av herr Boman m. fl. framförda
reservationen vid denna punkt.

Ett annat bidragsändamål, som enligt
min mening inte heller blivit tillfredsställande
tillgodosett i propositionen,
är anslaget till humanitärt bistånd.
Enligt Kungl. Maj:ts förslag skall anslaget
utgå med oförändrat belopp. Särskilt
på flyktinghjälpens område är,
som vi alla vet, behoven mycket stora.
Nöden bland flyktingarna antar alltmer
oroväckande dimensioner. Jag tänker
här närmast på flyktingar från Afrika,
speciellt Sydafrika. Det behjärtansvärda
flyktingarbetet där hindras
och hämmas av brist på medel. Flyktingskarornas
skrämmande förhållanden
är förtjänta av största uppmärksamhet.
För ett ökat bidrag till ändamålet
föreligger alltså starka skäl.

Under den nu behandlade anslagsrubriken,
Humanitärt bistånd, disponeras
även medel till humanitära stödåtgärder,
som administreras genom fri -

villigorganisationer sådana som missionssällskapen,
Röda korset och Rädda
barnen. Vad särskilt missionssällskapen
beträffar kan man hänvisa till
de stora möjligheter som finns att kanalisera
svenskt bistånd genom deras
humanitära verksamhet. Ingen kan väl
bestrida missionssamfundens stora
praktiska erfarenhet av fältarbete, deras
stora förtrogenhet med förhållandena
i mottagarlandet och i många fall
goda kontakter med dess myndigheter;
deras språkkunskaper ej att förglömma.
Jag behöver här icke erinra om
att missionssamfunden i ett flertal uländer
med egna insamlade medel
byggt upp betydande sociala och humanitära
institutioner. Till följd härav
och genom en effektiv och billig
administration måste de vara ett värdefullt
stöd för biståndsarbetet. Det
verkar emellertid, som om missionens
stora möjligheter icke utnyttjas till
fullo i den statliga biståndsverksamheten.
Jag förbiser härvid icke att statsmedel
lämnats till vissa punktinsatser
genom svenska missionen. Men en större
satsning på missionen — jag menar
förstås dess humanitära arbete —
skulle säkert komma i lämpliga händer
och ge fullgott utbyte.

Vi har just läst om den fruktansvärda
naturkatastrofen i Pakistan. Såvitt
jag förstår kommer detta anslag att användas
för att bispringa katastrofens
offer. Härigenom får man väl räkna
med minskat utrymme för hjälp åt flyktingarbete
och frivilligorganisationernas
verksamhet.

Jag tror alltså för min del, att en höjning
av anslaget till Humanitärt bistånd
är synnerligen välbefogad, särskilt
då det gäller att stödja vår flyktinglijälp
i Afrika och att bättre än
vad nu är fallet tillvarata alla de möjligheter
som missionssamfunden äger.
Det kan erinras om att detta biståndsanslag
är ett av de få, som Kungl. Maj:t
ansett sig icke böra höja för nästa budgetår.
Jag kommer därför, herr talman,
att yrka bifall till den vid punkten 12

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang.

i utskottets utlåtande fogade reservationen
av herr Boman in. fl., som innebär
en anslagshöjning med 2,5 miljoner
kronor. Det är icke stora pengar
som det här är fråga om, men det är så
mycket mera behjärtansvärda och angelägna
ändamål.

Åtskilliga motionsyrkanden avser organisationen
av den internationella
hjälpverksamheten. Dessa yrkanden, av
vilka en stor del framställdes i början
av riksdagen, blir till stor del tillgodosedda
i propositionen. Jag ber att få
återkomma härtill senare.

Då det gäller biståndsmyndighetens
organisation föreslås i propositionen,
att den kommande styrelsen skall begränsas
från nuvarande elva personer
till åtta, varvid förutsättes att några
suppleanter icke längre skall finnas.
Statskontoret hade i sin utredning ansett
att antalet styrelseledamöter kunde
begränsas till sju. Med det breddade
samrådsförfarande, som föreslagits, kan
det vara befogat att något minska antalet
styrelseledamöter. En sådan minskning
är också motiverad av att styrelsens
arbetsformer måste vara så smidiga
och effektiva som möjligt. Å andra
sidan är det emellertid viktigt att styrelsen
i görligaste mån kan med sig införliva
den sakkunskap och det intresse,
som finns företrädda i riksdagen,
organisationslivet och de frivilligorganisationer,
som arbetar på biståndsområdet.
Utskottet har vid sitt bedömande
av denna fråga kommit fram till en
kompromiss mellan propositionens förslag
om herr Dahléns motion nr 690
och alltså stannat vid att föreslå, att
antalet styrelseledamöter bestämdes till
nio. Jag har svårt att tänka mig att statsrådet
fru Lindström skulle ha någonting
speciellt att erinra mot detta.

Då det gäller frågan om den centrala
biståndsmyndigheten och biståndsanslagen
föreligger samstämmighet i utskottet
beträffande propositionens förslag,
att biståndsmyndigheten bör i sin årliga
petitaframställning avge anslagsförslag
rörande det bilaterala tekniska

den internationella biståndsverksamheten
och humanitära biståndet samt sådant
bilateralt finansiellt bistånd, som utgör
en integrerad del av ett i övrigt tekniskt
biståndsprojekt. Beträffande det
övriga finansiella biståndet och det multilaterala
biståndet innebär Kungl.
Maj :ts förslag, att utarbetandet av anslagsförslagen
rörande dessa biståndsformer
icke skall göras av biståndsmyndigheten
utan inom Kungl. Maj:ls
kansli och att biståndsmyndighetens
medverkan härvidlag endast kommer
att ske inom ramen för det samråd,
som avses äga rum inom det föreslagna
interdepartementala organet, där ju biståndsmyndigheten
också skall vara företrädd.

Statskontoret har i sin utredning
mycket grundligt penetrerat denna fråga
och framlagt vägande skäl både för
och mot detta förslag men ansett sig
böra förorda detta alternativ. Kungl.
Maj:t har alltså följt statskontoret i denna
del. Jag vill gärna erkänna, att jag
har vissa sympatier för motionsyrkandet
på denna punkt, närmast av följande
skäl. Vi har nu försökt att få till
stånd en samlad beredning och samordning
inom biståndsverksamheten
samt en koncentration av arbetsuppgifterna
till en central biståndsmyndighet.
Denna myndighet skall ha ansvar för
att en omfattande planering sker icke
endast av enskilda projekt, utan av hela
biståndsverksamhetens avvägning och
inriktning på längre sikt. Det hade därför
varit önskvärt — för att inte säga
naturligt — om en motsvarande samordning
kunnat ske även då det gäller
beredningen av anslagsförslagen. Det är
ju också så, att biståndsmyndigheten

— såsom även statskontoret framhållit

— genom sin verksamhet får alla förutsättningar
att bedöma flertalet av de
faktorer, som bör påverka den inbördes
avvägningen mellan samtliga biståndsslag.
Vad som framför allt gjort att jag
ändock icke anslutit mig till motionsyrkandet
är att u-ländernas behov av
medel då det gäller den bilaterala finansiella
och den multilaterala bi -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. den internationella biståndsverksamheten

ståndsverksamheten är praktiskt taget
obegränsat. Storleken av anslagen för
ändamålet måste ställas i relation till
vår ekonomiska förmåga, varvid biståndsmyndighetens
bedömningar icke
har samma betydelse som då det gäller
övriga biståndsformer. Det är nämligen
beträffande dessa biståndsformer
närmast fråga om ekonomisk-politiska
och utrikespolitiska ställningstaganden
av sådan innebörd, att det kan anses befogat
att anslagsberedningen sker efter
samråd med det interdepartepientala
organet. Särskilt gäller detta anslagen
till de olika FN-organen, där avvägningen
alldeles speciellt sammanhänger
med politiska bedömningar inom ramen
för utrikespolitiken. Frågan är som
nämnts komplicerad, men jag har ansett
mig — liksom statsutskottets majoritet
— icke böra frångå det förslag,
som statskontoret efter grundliga överväganden
kommit till och till vilket
Kungl. Maj:t ju även anslutit sig.

Såsom statsutskottet framhållit, torde
den nu föreslagna omorganisationen av
biståndsmyndigheten nödvändiggöra en
ändrad anslagsindelning, varom förslag
också torde vara att förvänta. Den nuvarande
förbistringen på detta område
är stor. Denna kan väl delvis förklaras
av att olika slag av bistånd hänger nära
samman och i hög grad påverkar varandra.
Här behövs alltså en renodling
och systematisering av anslagen. Men,
som sagt, frågan om anslagsberedningen
kan i en nära framtid ånyo bli aktuell.
I avvaktan härpå och på de erfarenheter,
som under mellantiden kan
vinnas, anser jag mig böra biträda propositionen
på denna punkt och kommer
alltså att yrka bifall till utskottets
hemställan i denna del, d. v. s. moment
III under punkt 6.

Herr Nils Theodor Larsson och herr
Sundin har i denna kammare väckt en
motion, nr 364, om utvidgning av det
internationella livsmedelsprogrammet.
Som bekant inledde FN:s livsmedelsoch
jordbruksorganisation -—■ FAO —
år 1960 sin s. k. Frihet från hunger -

kampanj, och som ett led i denna upprättades
en internationell livsmedelsfond.
Detta innebar, att FN och FAO
gemensamt och i samarbete med andra
mellanstatliga organisationer på försök
skulle bedriva ett treårigt livsmedelsprogram
med frivilliga bidrag från
medlemsländerna. Sveriges bidrag till
fonden har hittills utgjort sammanlagt
2 miljoner dollar. Detta livsmedelsprogram
ingår nu i sitt tredje och sista
försöksår. Jag vill erinra om att enligt
de år 1962 fastställda riktlinjerna för
biståndsverksamhetens utformning bör
vårt land understödja aktioner mot svälten
i världen. Det är därför önskvärt
att — som utskottet också framhållit —
denna biståndsverksamhet fortsätter efter
periodens utgång och att Kungl.
Maj :t med uppmärksamhet följer denna
fråga, då den i höst kommer att behandlas
av FAO, och i positiv anda
prövar de förlag, som där framlägges.

Frågan om svenskt medlemskap i
OECD:s organisation för samordning
av medlemsländernas u-landsinsatser
— det s. k. DAC — har tidigare under
åren blivit föremål för långvariga diskussioner
här i riksdagen. Av utrikesministerns
uttalande under utrikesdebatten
i våras synes en svensk medlemsanslutning
vara nära förestående.
Sverige har ju under senare år deltagit
som observatör i DAC, och de erfarenheter,
som därvid vunnits, synes, enligt
vad som kunnat inhämtas, ha varit
goda. Med hänsyn som sagt till vad utrikesministern
uttalat anser jag några
vidare kommentarer i denna fråga inte
behövliga.

Frågan om expertrekryteringen har
ofta dryftats i samband med u-hjälpen.
Den har i år berörts i den gemensamma
folkparti- och centerpartimotionen. Som
bekant är behovet av experter stort, och
det är angeläget att allt göres för att
intensifiera denna rekrytering. Självfallet
hämmas denna rekrytering av det
rådande arbetsmarknadsläget. Men det
är ett nyckelproblem i hela vår biståndsverksamhet
att utbildad personal

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. den internationella biståndsverksamheten

ställs till förfogande. I propositionen
föreslås vissa åtgärder för en intensifiering
på området. Jag tror att genom
vad därvid föreslagits syftet i motionen
får anses bli i allt väsentligt tillgodosett.
Därest rekryteringssvårigheterna
kan lindras genom särskilda åtgärder
såsom utbildning av experter
och vidgat samarbete med näringslivet
bör dessa möjligheter undersökas. Frågan
om en förbättring av experternas
ekonomiska och allmänt sociala villkor
har i denna kammare berörts av
herr Dalilén m. fl. i motionen nr 690.
Det må erinras om att förra årets riksdag
godkände Kungl. Maj:ts proposition
om riktlinjer för biståndsexperters
villkor m. m., varvid betydande förbättringar
beslöts. Det är givetvis angeläget
att allt som kan göras också göres
för att ytterligare förbättra dessa
villkor. Jag tror att herrar motionärer
kan vara tillfredsställda med vad som
sålunda förekommit och utskottet ytterligare
anfört i denna fråga.

Vad beträffar frågan om en internationalisering
av fredskårsverksamheten,
som berörs i nyssnämnda motion
nr 143 i denna kammare av herrar
Lundström och Sundin, har såsom i
statsutskottets utlåtande framhållits ett
internationellt fredskårssekretariat upprättats.
Detta skall utgöra en central
för information om fredskårsverksamhet
i olika delar av världen och har
till uppgift att verka för upprättandet
av fredskårsorganisationer i olika länder.
Sverige är anslutet till sekretariatets
råd. Det är att förvänta att den
i nämnda motion berörda frågan om
samordning av de nationella fredskårsorganisationerna
härigenom kan bli löst
på ett tillfredsställande sätt. Vad beträffar
den svenska fredskårsorganisationen,
som nu påbörjar sin verksamhet,
är det glädjande att konstatera att
erfarenheten visat att det finns ett stort
intresse bland svensk ungdom att medverka
i uppgifter av detta slag. Förutsättningar
finns alltså för att denna
fredskårsinsats kan växa i omfattning.

Men givetvis får man här gå fram med
en viss försiktighet så att organisationen
inte spårar ur utan blir till avsedd
nytta.

Riksdagen har under en följd av år
behandlat frågor som sammanhänger
med svenska investeringar i u-länderna
och gjorde förra året vissa positiva uttalanden
i ämnet. Samma fråga har
även vid denna riksdag behandlats i
vissa motioner i denna kammare. Det
är självfallet att vi skall avvakta vad
som på detta område kan göras på det
internationella planet bl. a. inom OECD,
där man försöker arbeta sig fram till
ett internationellt försäkrings- eller garantisystem.
Det tycks emellertid ta
lång tid, och det är ovisst hur pass stort
värde en sådan konvention kan få. Det
är dock önskvärt, att resultatet därav
framlägges så snart som möjligt. Det
pågår emellertid, såvitt mig är bekant,
ett interskandinaviskt utredningsarbete
i syfte att åstadkomma ett investeringsgarantisystem.
Detta är i och för sig
ett värdefullt framsteg. Det kan dock
i sammanhanget erinras om att ett stort
antal länder själva funnit praktiska lösningar
på detta problem. De politiska
riskerna har självfallet en starkt dämpande
effekt på investeringsviljan. Det
är att hoppas att Kungl. Maj:t med
största uppmärksamhet följer dessa frågor
och vidtar alla de åtgärder som kan
göras till skydd för våra u-landsinvesteringar.

Inledningsvis erinrade jag om den
starka kritik som u-hjälpen under de
senaste åren varit utsatt för, särskilt då
det gäller administrationen, som varit
splittrad i fråga om u-hjälpens både
syfte och medel. Det är emellertid att
hoppas, att den omorganisation som
riksdagen förra året beslutade och det
mera genomgripande reformförslag som
vi nu behandlar skall medföra att vi
får ett verkligt arbetsdugligt redskap
för u-hjälpens bedrivande och ett stabilt
program att arbeta efter. Det är i
stort sett detta som de i början av årets
riksdag väckta motionerna åsyftade ge -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.
Ang. den internationella biståndsverksamheten

nom sina förslag om bättre organisatorisk
utbyggnad och en systematiserad
samordning av bilaterala och multilaterala
biståndsinsatser. Jag tror att dessa
motionsyrkanden blir i allt väsentligt
tillgodosedda, därest riksdagen nu
godtar de i propositionen nr 63 uppdragna
allmänna riktlinjerna för åstadkommandet
av en närmare samordning
av de olika biståndsformernas centrala
administration. Det är — och det vill
jag särskilt framhålla — att hälsa med
tillfredsställelse att en utredning på detta
område kommit till stånd och att
Kungl. Maj.-t nu framlagt förslag som
bygger på utredningens resultat, vilket
enligt min mening grundar sig på ett
mycket förtjänstfullt arbete.

Vi har satt målet för vår u-hjälp till
en procent av nationalprodukten, men
utan en fast organisation och utan en
fulltalig och kvalificerad tjänstemannakår
under god ledning, som har att
sköta den mångsidiga verksamhet som
biståndsmyndigheten har att bedriva,
tror jag att hur mycket vi än skulle
satsa i pengar utbytet dock skulle bli
tämligen ringa. U-hjälpen är en av vår
tids stora frågor. Att skaffa mat, arbete
och kunskap åt u-ländernas miljontals
människor, det är en stor uppgift. Att
vi efter måttet av vår förmåga bör bidraga
härtill är vi säkert alla ense om.

Herr talman! Jag yrkar således nu bifall
till reservationen vid punkten 2.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Vid den internationella
handelskammarens kongress i New
Dehli i februari i år gjordes ett uttalande,
som jag skall be att få referera
i vissa delar.

Där sade man bl. a., att ehuru alla
nationer främst är ansvariga för sin
egen utveckling, så är de samtidigt alla
beroende av varandra och har därför
också ett gemensamt ansvar. De mindre
utvecklade behöver tekniken och de
materiella resurserna hos de mera framskridna
länderna för sin ekonomiska

tillväxt och förbättring av sin levnadsstandard.
Resurserna härför skapas huvudsakligen
genom den enskilda företagsamhet,
som har varit grundvalen
för de mera utvecklade ländernas välstånd.
Hjälp från regering till regering
är otillräckligt. Välstånd kan ej heller
bara skapas av enbart pengar, det kräver
därutöver skicklighet, erfarenhet
och initiativ. Regeringarnas ansvar för
en tillväxande och balanserad ekonomi
är uppenbart, men samtidigt har erfarenheterna
världen över visat, att enskild
företagsamhet spelar en dominerande
roll för att säkerställa välståndsökning.
Det bör därför råda förtroende
och samarbetsvilja mellan å ena sidan
regeringen och å andra sidan den enskilda
företagsamheten, med ömsesidigt
erkännande av den andra partens specifika
uppgift och ansvar. Så långt uttalandet.

Jag tror att detta uttrycker högst väsentliga
ting. Om man har den alldeles
självklara utgångspunkten, att u-hjälpens
syftemål skall vara att på sikt
åstadkomma största möjliga välståndsökning
i mottagarlandet, och om man
renodlar detta som kriterium för bedömning
av sina insatser, så måste man
säkert vidgå, att de statliga åtgärderna
aldrig ensamma kan ge maximal effekt.
Det är nog i stället så, att ju mera de
kan stödja och i rätt riktning leda de
fria ekonomiska krafterna, desto bättre
blir resultatet. De statliga insatserna
bör därför i stor omfattning syfta till
att verka som katalysatorer för enskild
företagsamhet och enskilda initiativ.

Det svenska näringslivets kommersiella
verksamhet i u-länderna bör stödjas
och kompletteras av svenska statliga
åtgärder. Om de allmänna hjälpprojekten
sätts in på rätt sätt i länder, där
svenskt kapital investeras och där svenska
handelsförbindelser upprättats, så
kan deras effekt avsevärt ökas.

När det talas om u-hjälp, får man
ibland det intrycket, att många menar
att den borde syfta till en utdelning av
vårt eget överflöd — att den skulle va -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. den internationella biståndsverksamheten

ra elt slags internationell social och
ekonomisk utjämningsprocess, någonting
av den gamla tankegången att fattigdomen
är bäst när den delas lika. I
själva verket är det inte detta frågan
gäller. Det är inte med den metodiken
som vi har vunnit våra ekonomiska
framgångar.

Vår förmåga att lämna hjälp är också
direkt beroende av vår förmåga att
hålla de egna ekonomiska framstegen
snabba och inte minst att i vårt land
vidmakthålla en ekonomisk balans. Sedan
lämnas stöd åt u-länderna bäst genom
att hjälpa dem att skapa en produktionsapparat,
som snarast kan gå för
egen maskin och som kan integreras i
världsekonomien.

Utmärkande för u-länderna är ju
främst att de i dag lider av de problem
och svårigheter som industriländerna
gjorde för ett eller annat århundrade
sedan. De lider av kapitalbrist, deras
investeringskvot och sparbenägenhet —
eller kanske rättare sagt sparförmåga
— är låg, de brottas med väldiga överbefolkningsproblem.
Den stora skillnaden,
jämfört med industriländerna i ett
tidigare skede, är emellertid att nu finns
den tekniska erfarenheten och kunnigheten,
nu finns det investeringsvilligt
kapital och nu finns det alltså möjligheter
till genvägar i utvecklingen.

Men man måste göra klart att det bara
är genvägar; en distans kvarstår som
måste inhämtas. Processen måste genomlöpas,
även om det kan ske på kortare
tid.

Det är emellertid ofta som om man
inte ville erkänna, att problemen inte
är desamma i utvecklingsländer och industriländer.
Nationella prestigesynpunkter
i u-länderna vill ofta koncentrera
resurserna på investeringar som
tillgodoser denna prestige. Jag tänker
exempelvis på flygbolag och rederier.
Dessa kräver stora kapitalinsatser men
ger sällan ett utbyte i relation till dessa;
om de ger något utbyte alls.

.lag tänker vidare på vad som ibland
sker, när man med lagstiftningsåtgärder

eller genom införande av handelshinder
pressar fram industrianläggningar, som
vid en fri bedömning av förutsättningarna
inte skulle ha kommit till stånd.

Det är också en klar skillnad i de
ekonomiska faktorer, som är för handen
i industriländer jämfört med utvecklingsländer.
Löneläget i u-länderna
måste av naturliga skäl ligga på en lägre
nivå. Hur mycket man än försöker
förkorta utvecklingsprocessen, så kan
det inte bli några omedelbara eller snabba
ändringar i det förhållandet. Vid
uppbyggandet av en industri är den typ
av tekniska anordningar och den grad
av automatik och dylikt, som ger bästa
ekonomiska utbyte, alltid en direkt
funktion av de på platsen rådande förhållandena,
främst i fråga om utbildningsnivå
och lönekostnader. Härav följer
att den tekniska standarden i ett uland
bör vara en annan, mindre komplicerad
och, enligt vårt sätt att se och
uttrycka oss, gammalmodigare än den
som vi i dag använder. Det är emellertid
inte så lätt att få förståelse för att
fabriker som är mindre tekniskt avancerade
kan vara de bäst fungerande enheterna
i ett u-land. Också här kommer
den nationella prestigen in i bilden.
Detta är beklagligt, för just detta är nog
en av förklaringarna till att den redan
förut väldiga klyftan mellan i-länder
och u-länder bara växer och till att
de sociala skillnaderna inom u-länderna
också ser ut att öka.

Det är en viktig och delikat uppgift
att försöka vinna förståelse för denna
typ av ekonomiska sammanhang, och
jag tror för min del att den bäst skapas
genom att hjälpa fram den enskilda företagsamheten.
Den har inte så lätt att
undandra sig de ekonomiska realiteterna.
Industriländernas handel med och
investeringar i u-länderna är ett av de
allra verksammaste medlen för dessa
länders framsteg. Men det är självklart
att enskilda investeringar där, lika väl
som i industriländer, måste ställa i utsikt
rimliga vinster för att te sig lockande.
Gör de inte det så är det orim -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. den internationella biståndsverksamheten

ligt att begära att de skall komma till
stånd.

Stor vikt måste därför tillmätas de
speciella problem, som vidlåder u-länderna
i fråga om riskerna för nationaliseringar,
revolutioner och andra omvälvningar,
som inte främjar ett investeringsvänligt
klimat. På näringslivshåll
bedöms dessa risker i dag snarare större
än tidigare. Denna bedömning i förening
med vetskapen om att investeringar
i u-länder visst inte alltid är de mest
räntabla har givetvis en avgörande effekt
i fråga om investeringsbenägenheten
i dessa länder. Den undersökning,
som nyligen gjorts bland ett antal av
våra största industriföretag med intresse
för etablering i u-länderna, visade
faktiskt att två tredjedelar av dessa företag
varit inne på att göra sådana investeringar
men inte vågade genomföra
dem, främst av hänsyn till det instabila
politiska och ekonomiska läget i
vederbörande land. Enkäten visade, hur
angeläget man finner det vara att det
skapas investeringsgarantier och investeringsavdrag
för att främja investeringsverksamheten
i dessa länder. Den
genomgående uppfattningen är uppenbarligen
att garantier är så angelägna
att problemet snarast måste få sin lösning,
och denna, anser man, bör helst
sökas på ett nationellt plan.

Det är alltså uppenbart att någon
form av skydd för u-landsinvesteringar
kan ha en betydande effekt, och jag
vill understryka vad statsutskottet anför
på den punkten.

Lika viktigt är det att våra skatteregler
inte försvårar eller omöjliggör
insatser i udänderna t. ex. genom att
dubbelbeskattning äger rum.

En viktig principiell fråga, som tidigare
diskuterats, men som kan behöva
tas upp till ny diskussion på
grund av andra bidragsländers handlingssätt,
är frågan om, och i så fall i
vilken mån, bilateralt finansiellt bistånd
skall lämnas med villkor att prestationerna
skall förbehållas svenska
företagare och intressen.

Från svensk sida har hittills inte
krävts någon sådan bindning. Den är
också föga tilltalande om man strävar
efter största möjliga effekt av biståndet.
Den bör rimligen uppnås vid fri
konkurrens om uppdragen. Å andra sidan
är det faktiskt på det sättet att
Sverige numera, i stort sett, är ensamt
om att underlåta att vid bidragsgivning
kräva anknytning till egna prestationer.
I den mån den allmänna utvecklingen
på det här området inte kan ledas till
en generell liberalisering kan det därför
trots allt bli nödvändigt att fundera
på en omprövning av den svenska attityden.

I den partimotion om u-hjälpen som
högerpartiet väckte vid riksdagens början
pekade vi på möjligheterna att inrätta
en u-landsinvesteringsfond. Det
skulle kunna bli en värdefull form att
gynna svenska insatser utan starkare
bindningar.

I partimotionen krävs också att en
allmän översyn skall verkställas av hela
biståndsverksamheten. Sedan motionen
väcktes har proposition nr 63 om
det statliga utvecklingsbiståndets administration
framlagts. Det är ju bl. a.
den som kammaren nu behandlar. De
förändringar som där föreslås vill vi
i stort sett ansluta oss till. Vi hoppas,
att det nu föreslagna verket skall kunna
bli ett effektivt organ för effektiva
biståndsinsatser. Vi vill därför avvakta
de initiativ och förslag som kan komma
därifrån, innan vi aktualiserar vårt
krav på den nya översynen. Jag har i
stället i det föregående försökt ange
något av den principiella inställning
som vi intar i frågan om u-landsproblemen.

Jag sade nyss att vi i stort sett accepterar
förslaget till den nya organisationen.
En sak vill jag dock särskilt
understryka. Det interdepartementala
samrådsorgan som skall skapas — biståndsberedningen
— får inte ges eller
komma att utöva uppgifter, som bör
tillkomma biståndsverkets styrelse.
Denna måste få allt det inflytande och

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang.

avkrävas allt det ansvar, som normalt
åvilar en verksstyrelse.

På en punkt har vi avgivit reservation.
Det är i fråga om formen för anslagsäskandena,
där vi anser att biståndsmyndigheten
bör täcka hela fältet.
Mot bakgrunden av de krav som jag
inledningsvis ställde, nämligen att uhjälpens
självklara syftemål skall vara
största möjliga effekt av de medel som
ställs till förfogande, är det mycket som
tyder på att en förskjutning undan för
undan bör ske mot en ökning av det
bilaterala, finansiella biståndet.

Den som bör ha största möjligheten
till en samlad överblick över hela fältet,
d. v. s. biståndsmyndigheten, bör i
sina anslagsäskanden ha möjlighet att
direkt redovisa sina synpunkter på och
förslag i fråga om den lämpliga avvägningen
av olika biståndsformer inom
ramen av de totala anslag som kan erfordras
och påräknas.

Herr talman! Jag kommer alltså att
yrka bifall till reservationen vid punkten
6 och i övrigt till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Under en rad år har
folkpartiet riktat kritiska anmärkningar
mot biståndsverksamhetens organisation
och skötsel. Även i årets motioner
fanns det kvar en hel del av denna
kritik. Sedan de avlämnats har emellertid
statskontorets organisationsutredning
blivit klar, och den har lagts till
grund för den proposition som vi nu
behandlar i dag. Propositionen ger
onekligen det intrycket att NIB kommer
att få en helt annan stadga än tidigare.
Den bygger vidare på en bättre planering,
mindre ryckighet och större motståndskraft
mot impulsiva förslag.

Vi har alltså fått uppleva ett steg i
rätt riktning, och ett steg som vi hoppas
skall leda till möjligheter att betydligt
öka u-landshjälpen fram mot en
omfattning motsvarande den enprocentsregel
som utskottet tycks vara

den internationella biståndsverksamheten

enigt om, även om man inte direkt säger
ut det.

Jag tror att man i ansträngningarna
att komma u-länderna till hjälp har
praktiskt taget hela svenska folket bakom
sig. Det är inte bara ungdomarna
som högljutt kräver insatser, utan även
långt utanför deras led är man på det
klara med att vi har skyldighet att hjälpa
de mindre lyckligt lottade länderna.

Det är särskilt en sak som jag personligen
är intresserad av och vill uppehålla
mig vid. Egentligen skulle herr
Dahlén, som suttit i statsutskottets första
avdelning under behandlingen av
detta ärende, ha framfört våra synpunkter,
men jag har fått rycka in i
hans ställe, och det är naturligt att jag
väljer att säga någonting om en sak som
jag tycker är särskilt angelägen — det
gäller det humanitära biståndet.

Herr andre vice talmannen underströk
särskilt behovet av hjälp till flyktingarna,
framför allt i Afrika, men
han nämnde också i korthet en annan
sak, som har aktualiserats nyligen,
nämligen hjälpen vid inträffade naturkatastrofer.

Inför den katastrof som har inträffat
i Pakistan måste det framstå som inte
bara lämpligt, utan nödvändigt, att vi
ingriper och hjälper till. Det gäller 5
miljoner människor som har kommit i
stora svårigheter. Sverige har lämnat
100 000 kronor av statliga medel till
hjälp, och Röda korset har, om jag inte
minns fel, satsat 500 000 kronor, men
det räcker inte långt när 5 miljoner
människor har förlorat hus och hem i
ett område som hotas av epidemier och
andra olyckor. Det borde självfallet
finnas pengar som möjliggör ett snabbt
ingripande.

I TV i går kväll meddelades, att radio
och TV hade avbrutit sin insamlingskampanj
för de sockersjuka och
i stället skulle starta en kampanj för
hjälp åt Pakistan. Det är naturligtvis
bra att frivilliga krafter på det sättet
mobiliseras alt hjälpa till och att det
lämnas ekonomisk hjälp, men det kom -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Ang. den internationella biståndsverksamheten

mer att ta sin tid innan hjälpen växer
till några belopp att tala om, och det är
nödvändigt att det finns pengar till
hands med vilka man snabbt kan ge
ett ordentligt handtag. Därför tycker
jag att den viktigaste reservationen är
den som kräver en ökning av anslaget
till humanitärt bistånd med 2,5 miljoner
upp till 10 miljoner kronor.

I övrigt, herr talman, kan jag helt
och fullt instämma i vad de föregående
talarna har sagt beträffande de tre föreliggande
reservationerna.

Jag vill alltså på folkpartiets vägnar
uttala glädje över vad som har skett på
detta område. Vi hoppas att det skall
skapa möjligheter för oss att ytterligare
öka våra hjälpinsatser och göra dem
effektiva, så att pengarna inte kastas
bort.

Jag kommer, herr talman, att yrka bifall
till de tre reservationer som föreligger
i detta utlåtande.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! De anslagsökningar som
här föreslås bör självfallet inte på något
sätt nedvärderas, men trots ökningen
av insatserna för utvecklingsländerna
måste man känna otålighet över att
det går så sakta. Målsättningen 1 procent
av vår nationalinkomst till internationell
biståndsverksamhet, som redan
liar omnämnts i några anföranden,
förlorar sig alltför mycket i fjärran. Vi
kommunister har därför i motioner föreslagit
bl. a. ytterligare 50 miljoner
kronor i multilateralt tekniskt och finansiellt
bistånd via FN-organen.

I den mån dessa motioner har behandlats
av statsutskottet nu — en del
har ju behandlats redan tidigare —
förekommer i statsutskottets skrivning
en anmärkning mot oss motionärer,
nämligen att vi inte klargjort hur vi
tänkt oss anslagsökningens uppdelning
mellan tekniskt och finansiellt bistånd
och inte heller anvisat hur uppdelningen
i fråga om det tekniska biståndet
skulle ske.

Jag får säga, herr talman, att vi tar
denna anmärkning från statsutskottet
ad notam och skall handla på annat
sätt vid ett annat tillfälle när vi utformar
en motion i dessa frågor, men denna
gång ansåg vi oss helt enkelt inte
behöva göra en sådan fixering. Det är
vår förklaring. Vi vet att de otillfredsställda
behoven i båda fallen är mycket
stora, och vi ansåg därför att utskottet,
om det helt eller delvis ville
godta vårt förslag, kunde under sin bearbetning
företa vad man brukar kalla
en avvägning. Det är alltså motivet för
alt vi handlat på detta sätt när vi utformat
vår motion, som av utskottet betraktats
såsom något gles.

Får jag också tillägga, att vi alla har
vetat att överväganden sedan en tid
förekommit beträffande det bilaterala
biståndets former och organisation. Det
har därför varit litet svårt att fixera
exakt vad som skall inrymmas i begreppen
multilateralt bistånd och bilateralt
bistånd. Under tiden för utskottsarbetet
har både formerna och organisationen
klarlagts, såsom framgår av s.
16 i utskottets utlåtande.

Nå, jag lovar att vi skall försöka utforma
våra motioner i dessa frågor —
och andra frågor också — tydligare än
vad som förefaller ha skett denna gång.
Jag vill nu bara, så kortfattat jag kan,
markera våra motioners framhållande
av att takten i biståndsökningen bör
påskyndas och vårt hävdande av att
tyngdpunkten bör ligga på stödinsatser
genom Förenta Nationerna och andra
internationella organ.

Det är här också fråga om stödets
former. I den högermotion, som herr
Virgin nyss talade för, avseende nya
riktlinjer för den svenska biståndsverksamheten,
ger man en framträdande
plats åt hjälp åt svenska enskilda industriföretag
att etablera sig i utvecklingsländerna.

Jag vet inte hur mycket som skall intolkas
i det som sägs i motionen, som
herr Virgin ytterligare utvecklade här.
Eftersom jag inte vet det, kan jag inte

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

Nr 28

Ang. den internationella biståndsverksamheten

heller direkt polemisera mot det sagda
utan kan endast redovisa vår åsikt,
nämligen att handlandet på intet sätt
bör inriktas på att exploatera dessa länders
resurser av naturtillgångar och arbetskraft
och övrig potential, utan bör
inriktas på att hjälpa till att skapa förutsättningar
för landet och folket självt
att med sin egen stegrade kraft bygga
upp en god ekonomi och säkra ett socialt
och kulturellt framåtskridande på
basis av resurser som landet självt har
inom sina egna gränser. Detta måste
enligt vår mening vara generallinjen.
Där är det bl. a. fråga om de förinvesteringar
som FN:s särskilda fond har
att arbeta med och som nämndes för
en stund sedan av herr andre vice talmannen,
undersökningar om naturtillgångar
och industriella möjligheter, utbildnings-
och forskningsverksamhet
o. s. v. Bland annat denna verksamhet
fanns i våra tankar när vi skrev vår
motion om ökad bidragsgivning.

Visserligen har vårt land presterat en
förhållandevis stor insats för FN:s särskilda
fond, men fondens målsättning
har ju ändå inte uppnåtts. I ännu mindre
grad är detta fallet med de hälsovårdande
åtgärderna för mödrar och barn
— där gapar en bred klyfta mellan biståndskraven
och de resurser som ställts
till förfogande.

Sammanfattande vill jag till slut säga,
att hjälp till självhjälp måste vara ulandsbiståndets
både medel och mål. Vi
måste hjälpa till att frigöra ländernas
egna krafter och får inte medverka till
någon form av exploatering under välgörenhetsmask.

Så, herr talman, kommer jag till yrkandefrågan.
Jag yrkar icke bifall till
vår motion — det är inte ens tekniskt
eller formellt möjligt. Men jag ansluter
mig till reservationen vid punkten 2.
Genom förslaget om en ökning av bidraget
till Särskilda fonden med 10
miljoner kronor utöver vad regeringen
har förordat går man ju våra motioner
åtminstone en liten bit till mötes.

Vår andra motion, om upprättande
av ett handelscentrum i Stockholm för
att underlätta u-ländernas export, avstår
jag nu från att yttra mig om. På
s. 37 i utskottets utlåtande framgår
ju att överväganden förekommer i den
riktning, som vi har föreslagit i motionen.
Inte heller på den punkten har jag
därför anledning att ställa något yrkande.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 241,
till Konungen angående val av fullmäktige
i riksgäldskontoret med suppleanter; dels

ock till riksdagens förordnanden
:

nr 242, för herr Waldemar Svensson
att vara fullmäktig i riksgäldskontoret;

nr 243, för herr Axel Gustav Birger
Andersson att vara fullmäktig i riksgäldskonitoret; nr

244, för herr Gustaf Henning Gustafsson
att vara suppleant för en fullmäktig
i riksgäldskontoret; och

nr 245, för herr Uno Ingvar Svanberg
att vara suppleant för en fullmäktig i
riksgäldskontoret.

Anmäldes och godkändes bankoutskottots
förslag till riksdagens skrivelser: nr

288, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av likviditets-
och kassakvotslagen den 25 maj
1962 (nr 256), m. in., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 290, till fullmäktige i riksgäldskontoret
i anledning av framställning

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 fm.

från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ytterligare förvärv av bostadsrätter
för riksdagens räkning, m. m.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 295, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser departementens
organisation och arbetsformer;
samt

nr 296, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen av
ett statligt förhandlingsorgan m. m., såvitt
propositionen avser riktlinjer för
den statliga förhandlingsverksamheten
och vissa därmed sammanhängande frågor.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets memorial nr 9, angående
uppskov med behandlingen av
visst till utskottet hänvisat ärende;

bevillningsutskottets betänkande och
memorial:

nr 36, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1965/66, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 38, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade ärenden;

bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

45, angående ändrad lydelse av
1 § avlöningsbestämmelserna för hos

riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän; nr

46, i anledning av Kungl. Maj :ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets trettonde session;

nr 47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ändrad lönegradsplacering av vissa
tjänster vid riksbanken, m. m.;

nr 48, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och organisation;

nr 49, i anledning av framställningar
från Nordiska rådets svenska delegation
angående organisationen av delegationens
kansli; samt

nr 50, angående regleringen för budgetåret
1965/66 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

första lagutskottets memorial nr 29,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; ävensom

jordbruksutskottets memorial nr 19,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.49.

In fidem
K.-G. Lindclöw

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

Tisdagen den 25 maj eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. den internationella biståndsverksamheten
(forts.)

Fortsattes överläggningen vid punkten
2 i statsutskottets utlåtande nr 125,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
om anslag för budgetåret 1965/
66 på driftbudgeten under tredje huvudtiteln
till internationell biståndsverksamhet
jämte i ämnet väckta motioner.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Efter andre vice talman
Johanssons grundliga genomgång av
detta ärende skulle jag kunna fatta mig
mycket kort på utskottets vägnar. Jag
har möjlighet att instämma med honom
i de allra flesta sammanhang och jag
kan liksom han understryka, att uhjälpsfrågorna
i år har behandlats under
mycket större lugn än vid tidigare
tillfällen. Det har rått en tämligen stor
enighet i de väsentliga frågorna.

Bara på ett par punkter har andre
vice talmannen inte företrätt utskottet;
han anför där reservationer beträffande
några av de anslagsbelopp det här gäller.

I det ena fallet avses anslaget till
Förenta Nationernas Särskilda fond, där
Sverige senaste året varit den störste
bidragsgivaren näst USA. Sedan man
nu har fastställt ett behov i fonden av
100 miljoner dollar har från svensk
sida föreslagits en höjning av det svenska
bidraget med 4,4 miljoner kronor
till 46,8 miljoner kronor. Denna höjning
vill reservanterna ytterligare öka ut
med 10 miljoner kronor.

Inom utskottet har vi ansett att det
inte finns anledning för Sverige, som
alltjämt i detta bidragshänseende intar

en tätposition, att gå längre än vad som
föreslagits av Kungl. Maj:t. Statsutskottet
anser att vårt lilla obetydliga och
skattetyngda land inte bör gå längre
än till att som nu sker bidraga med närmare
10 procent årligen av hela fonden.
Utfästelsen gäller för tre år framåt. Det
anses vara rimligt att även andra bidragsländer
höjer sina anslag i sådan
omfattning att målsättningen 100 miljoner
dollar skall kunna uppnås.

I detta sammanhang kan det vara värt
att erinra om att det inte i första hand
är på pengarna det kommer an. Det har
många gånger understrukits att man
ännu mera behöver människor, som
kan utföra arbetet ute i u-länderna. Regeringen
föreslår nu åtgärder i syfte
att förbättra och effektivisera rekryteringen
av biträdande experter. Det torde
vara lämpligt att så sker om ens de
pengar fonden innehåller skall kunna
utnyttjas på ett riktigt sätt.

Den andra punkt, i vilken herr andre
vice talmannen har anfört reservation,
gäller humanitärt bistånd. Det svenska
anslaget i detta avseende höjdes väsentligt
under det senaste året och utgör nu
7,5 miljoner kronor. Reservanterna vill
höja till 10 miljoner kronor.

Det råder inga delade meningar om
att behovet av pengar för detta ändamål
är stort och att man har nästan obegränsade
möjligheter att förbruka medel
på de olika intressen som innefattas
i detta anslag. Det gäller emellertid
även här liksom i fråga om den särskilda
fonden en avvägning, inte bara
mellan de svenska bidragen till olika
ändamål, utan även en avvägning mellan
bidragsländernas olika insatser. Det
har anförts tidigare i debatten att naturkatastrofer
eller liknande skulle kunna
påkalla medelsbehov av betydande
storlek ur detta anslag. Det är sant och
det har man även inom utskottet kun -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. den internationella biståndsverksamheten

nät förstå. Man har dock sagt sig att
om oförutsedda händelser, såsom nu
katastrofen i Pakistan, skulle inträffa
och det skulle visa sig nödvändigt att
Sverige bidrar med större summor, så
har man utvägen att skaffa dessa pengar
över tilläggsstat. Resurserna att hjälpa
vid sådana fall är alltså inte uttömda.

Jag har för egen del haft tillfälle att
på närmare håll titta på några av de
projekt som den svenska biståndsverksamheten
håller i gång i några u-länder,
och jag vill gärna begagna tillfället att
vittna om att den svenska verksamheten
i regel sköts mycket bra. Man måste
dock observera att de svårigheter, med
vilka våra utsända har att kämpa i denna
verksamhet, är betydande. Förhållandena
i u-länderna är annorlunda. De
myndigheter som finns både centralt
och lokalt är olikartade dem vi är vana
vid. Man har inte den hjälp av myndigheterna
på orten som man skulle ha.
Detta gör att svårigheterna ofta är mycket
stora och att tillfällena att göra
misstag också är många.

Det kan alltså inte hjälpas om det någon
gång händer att man gör misstag.
Detta faktum å sin sida understryker
att man bör handla med försiktighet.
Man bör inte ösa ut svenska skattebetalares
pengar utan att man har garantier
för att de verkligen blir riktigt utnyttjade
för ändamål som är avsedda.

Det är val att hoppas att den nya organisation
som biståndsverksamheten
nu kommer att få ger bättre möjligheter
än tidigare för verksamhetens bedrivande,
att den möjliggör större engagemang
från svensk sida än hittills har
kunnat ske. I så fall kan vi ju vara belåtna
med den utveckling som nu är
i gång. Beträffande denna organisation
skall jag inte yttra mig. Herr vice talmannen
har redogjort för den och redogjort
för utskottets synpunkter på den,
och jag antar att det är statsrådets avsikt
att också säga något om den.

Jag kan alltså begränsa mig till att
konstatera detta och yrka bifall till utskottets
förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Kammaren har ju med
sådan intensitet diskuterat jordbruksfrågor
och de svenska hushållningssällskapen
tidigare i dag, att den internationella
hjälpen — en av vår tids största
frågor, som herr Johansson i Mysinge
så riktigt uttryckte det — kom
litet i kläm med middagsrasten, och
jag beslöt mig för att jag skulle tala
kort och utan att gå mig in på principiella
frågor, som bland annat herr Virgins
anförande annars skulle fresta till.
Ehuru förhoppningen grusades att detta
ärende skulle kunna avgöras innan vi
tog paus, skall jag hålla fast vid min
ursprungliga avsikt och inte ta kammarens
överansträngda tid i anspråk längre
än absolut nödvändigt.

Om u-landshjälpens storlek och administration
råder i år inga större motsättningar,
såsom framgått av utskottsutlåtandet
som vi nu behandlar och av
föregående talares inlägg. Det är klart
att jag konstaterar detta med tillfredsställelse
och tar det som uttryck för att
man inom riksdagens olika partier tycker
att vi är, som herr Axel Andersson
sade, på rätt väg och inte vill forcera
fram ett större format för u-hjälpen än
vad regeringen har ansett att vi rår med
för närvarande.

De två reservationerna vid punkterna
2 o eib 12 för en större ökning av anslagen
till FN:s särskilda fond och till
humanitärt bistånd än de av regeringen
föreslagna jävar inte detta intryck, ty
det rör sig ju om alternativa belopp,
som inte skulle märkbart ändra totalintrycket
av u-hjälpsbudgeten för nästa
år. Jag räknar då inte på allvar med det
bud på 50 miljoner kronor mer till bistånd
genom FN:s olika organ som herr
Adolfssons parti motionerat om. Jag betraktar
det förslaget som en demonstration,
låt vara med mycket goda syften
bakom, mot den prioritering av våra
statsutgifter som regering och riksdag
har gjort tillsammans och som bär gett
u-hjälpen en mindre andel av våra resurser
än försvaret, skolan, jordbruket

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

Ang. den internationella biståndsverksamheten

och annat. Det är avvägningsfrågor som
får lösas i större sammanhang.

Förslaget i reservationen vid punkten
2 om en uppräkning med 10 miljoner
kronor till Särskilda fonden grundar sig
på en naturlig önskan att hjälpa fonden
att nå det hundramiljondollarstreck,
som FN uppsatt som mållinje och dit
det ännu, som herr Gillström mycket
riktigt sade, fattas ett litet stycke. Men
man brukar ju numera redovisa tillsammans
Särskilda fonden och EPTA ■— det
senare är som bekant programmet för
enskilda experter — och målet att de
här båda organen gemensamt skall disponera
150 miljoner dollar per verksamhetsår
har just uppnåtts för innevarande
år. Särskilda fonden ligger visserligen
ett stycke under hundramiljondollarnivån,
men EPTA ligger ett stycke
över 50 miljoner dollar. Tillsammans
har man alltså 150 miljoner dollar att
röra sig med.

Vid FN:s uppskjutna nittonde generalförsamling
som — det får vi innerligt
hoppas — kommer att återupptas i
början av september kommer förslag att
framläggas för generalförsamlingen om
en formlig sammanslagning av de båda
biståndsprogrammen. I det sammanhanget
kommer också att behandlas en
rekommendation av generalsekreterare
U Thant om en justering av taket för
FN:s totala tekniska biståndsverksamhet
från 150 till 200 miljoner dollar.
Detta betyder att särskilda fonden nu
befinner sig så att säga i väntans tider
och förbereder sin anpassning till en ny
situation. Det kan ha bidragit till en
viss eftersläpning i dessa utredningsprocesser,
ty ett faktum är att både fonden
och de FN:s fackorgan som effektuerar
majoriteten av fondens godkända
projekt uppvisar administrativa flaskhalsar
för närvarande. Fonden har sålunda
under 1965 alltjämt en marginal
på 20 miljoner dollar som den kan men
inte hunnit öronmärka för nya insatser.
För Sveriges del är regeringens och utskottsmajoritetens
anslagsförslag alltså
fullt tillräckligt denna gång.

Det humanitära biståndet är i motsats
till Särskilda fonden ett anslag som
står till förfogande för direkta svenska
insatser för u-länder och katastrofområden
och användes huvudsakligen till
kapitalutbetalningar, ibland också för
varubistånd, ömsom direkt till ett drabbat
land eller till ett flyktingsorgan eller
en flyktingsorganisation, ömsom indirekt
genom humanitära organisationer
och genom missionen.

Det är klart att man om man har mera
pengar till förfogande alltid kan säga:
Låt oss ge ännu mera till katastrofoffren
där eller där! Men som dessa anslag
hittills har fungerat, har ett verkligen
ömmande fall ännu aldrig behövt
avvisas, och aldrig har man behövt ge
snålt eller mindre utan ofta åtskilligt
mer än andra jämförliga länder.

Både herrar Johansson och Axel Andersson
uppehöll sig vältaligt och sympatiskt
vid de behov som detta anslag
är avsett att tillmötesgå och vid nödvändiga
hjälpinsatser i större format
än vad nuvarande anslagsram kan medge.
Ur bådas munnar talade det varav
hjärtat var fullt — medkänslan med det
aktuella översvämningshärjade östpakistan.
Eftersom herr Johansson i Mvsinge
uttryckte oro för att katastrofhjälpen
skulle gå ut över flyktingsbiståndet
och Axel Andersson nämnde
siffran 100 000 kronor som det belopp
som svenska staten kunde antas vara
beredd att ge Pakistan, vill jag omnämna,
att östpakistan erhöll motvärdet till
200 000 rupies eller drygt 216 000 kronor
genom beslut i förra veckans konselj
och att detta inte kommer att gå ut
över anslaget till flyktinghjälpen, som
har ett starkt stöd i Sverige, vilket för
övrigt dagens välkomne gäst, prins Aga
Khan, såsom biträdande flyktingskommissarie
har bekräftat. Vidare vill jag
framhålla att av väldokumenterade och
motiverade och av vederbörande tillstyrkta
framställningar från missionen
är det heller ingen som blivit avslagen
under de senaste åren.

•lag har sålunda den uppfattningen,

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. den internationella biståndsverksamheten

att det av regeringen förordade anslaget
kommer att räcka för nästa budgetår,
och om katastroferna blir ovanligt
många eller stora finns ju, som herr
Gillström påpekade, alltid möjlighet till
tilläggsanslag. Jag tycker därför att reservationen
vid punkten 12 bör kunna
avvisas utan att man behöver känna något
dåligt samvete för det.

Dessa två anslag är de enda där avvikande
meningar har framförts i reservationer.
Jag har uppfattat det så,
att det i detta hus föreligger en realitisk
bedömning som går ut på att
man inte bör lägga ner mera pengar på
bilateral u-hjälp, d. v. s. att administreras
av u-hjälpsorganet, än vad detta förmår
omsätta av egen kraft till u-folkens
bästa. Ökningar därutöver måste gå till
den multilaterala hjälpen genom olika
FN-organ, fast även där finns flaskhalsar,
som jag nyss redovisat för Särskilda
fondens vidkommande, låt vara
tillfälligt.

Under alla år som u-lijälpen existerat
har det talats så mycket om dess främsta
förutsättning — tillgång på kapabla
och villiga människor som kan anlitas
i biståndsverksamheten -—- att väl ingen
riksdagsman numera talar om enbart
pengar och förbiser handen som skall
förvandla pengarna till nvttighcter. Uhjälpsadministrationen
och u-hjälpen
måste alltså anpassas till varandra, och
då vi räknar med en ständig uppräkning
av u-hjälpsanslagen framöver, måste
det nya u-hjälpsverket kunna växa i
takt med detta och redan från början
ges en kostym med sömsmån och möjlighet
att lägga ut vidden. Den omorganisation
av nämnden som nu förestår
kan alltså inte bli den för alltid givna
och slutgiltiga, det skall vi ha klart för
oss. Men den kan bli, hoppas jag, ett
mera effektivt verktyg för den svenska
u-landshjälp som vi i dagens läge kan
förutse och som vi nu inriktar oss på
framöver.

Det förslag som riksdagen i dag skall
besluta om bygger, som herr Johansson
i Mysinge framhöll i sitt anförande, på

ett enhälligt förslag från statskontoret
som fått uppdraget att utreda rationaliseringsmöjligheterna
i u-hjälpens administration
och gjort detta. Regeringsförslaget
bygger helt på statskontorets
förslag även beträffande den punkt där
reservanter föreslår -— jag syftar då på
reservationen vid punkten 6 — att anslagsberedningen
skall ske på ett annat
sätt, vilket herr Johansson i Mysinge
också noterade i sitt sakrika och nyanserade
anförande.

Men jag är inte fullt säker på hur
reservanterna egentligen tänker sig detta,
och herr Virgin var mycket kortfattad
i sin motivering.

I utskottstrycket sammanblandar reservanterna
flera saker. Först är det
den u-hjälp som Sverige utövar direkt
inflytande över. Så talas det om pågående
projekt, kända prioritetsländer,
följdinsatser, svenska insatser till tidigare
projekt etc. Samtidigt tänker man
tydligen på den u-hjälp som går igenom
FN-organen och den s. k. världsbanksgruppen
och som vi inte har något inflytande
över annat än rent principellt
genom talesmän i de internationella organens
principdiskussioner och styrelsemöten.
Att biståndsmyndigheten skall
utarbeta petita för den förra sortens
u-hjälpsverksamhet är vi alla överens
om. I reservationens motivering sägs
ingenting annat än vad som — med
andra ord — står skrivet i propositionen.
Men slutsatsen i reservationen innebär
faktiskt något annat — ett krav
på att biståndsmyndigheten skall utforma
anslagsförslag även för den multilaterala
biståndsverksamheten genom
FN och andra internationella organ.

För en sådan åsikt, som inte har underlag
i statskontorets utredning eller
propositionen eller någon annanstans,
anförs ingen motivering. Det är i sin
tur förståeligt, att det inte kan anföras
någon hållbar motivering för att så
skulle ske. Utrikespolitik och internationell
finanspolitik bör nämligen regeringen
med riksdagens stöd själv föra,
inte något ämbetsverk, och de anslag

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

Ang. den internationella biståndsverksamheten

som lämnas till internationella organ är
intimt förknippade med den FN-politik
som vi bedriver i andra sammanhang.

Jag vill bara ha sagt detta, därför att
jag tror att denna reservation i viss
mån bygger på ett missförstånd. Det
nya u-hjälpsorganet kommer ändå att
få tillräckligt att ansvara för när det
får hand om drygt 95 procent av all
administration av svensk u-hjälp; i de
återstående 5 procenten räknar jag då
in utrikesdepartementets och bankernas
normala befattning med dessa ärenden.
Nya SIDA eller SAID, eller vad man till
vardags kommer att kalla organet, får en
central roll för framtida svensk u-hjälp
och, hoppas jag, all riksdagens välvilja
i de alldeles tillräckligt svåra uppgifter
som förestår det nya verket.

Som ledamot av denna kammare kan
jag unna mig tillfredsställelsen att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
efterlyste ytterligare motiveringar för
reservationen vid punkten 6.

Jag kan ange den principiella bakgrunden
till denna reservation så, att
vi reservanter anser att det organ som
har de största möjligheterna att överblicka
den totala u-hjälpsverksamheten
också bör få möjlighet och skyldighet
att göra ett förslag till den avvägning
mellan olika former för u-hjälp, som
kan rymmas inom den ram som rimligen
kan avsättas för ändamålet. Vi
anser att detta lättast kan ske om den
styrelse, som kommer att tillsättas för
biståndsmyndiglieten, får detta ansvar.

Jag vill återigen understryka vad jag
sade i mitt första anförande, nämligen
att det är viktigt att den nya styrelsen
verkligen får de befogenheter och det
ansvar som en sådan styrelse rimligen
bör ha.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I mitt förra anförande
talade jag om hjälpen till Pakistan. Jag

hade en minnesbild av ett TV-program
i går, där en representant för Röda
Korset förklarade att Röda Korset hade
satsat 500 000 kronor och att man från
staten fått ett bidrag på 100 000 kronor.
Nu meddelade statsrådet, att statens
bidrag utgjort 216 000 kronor. Jag
måste erkänna att det var på sätt och
vis glädjande, men jag tycker inte att
det är en imponerande insats, då man
vet att det gäller att bringa snabb hjälp
till fem miljoner människor som befinner
sig i minst sagt svår belägenhet.

Både statsrådet och herr Gillström
menade, att om det blev en sådan stor
katastrof, skulle man alltid kunna få
fram pengar genom tilläggsanslag. Men
nog måste man väl ändå kunna handla
med den skyndsamhet, som är av nöden.
Det kan man, om pengarna finns
tillgängliga och man inte behöver gå
den där omvägen som alltid måste ta
sin lilla tid.

Det är därför som jag tycker att en
utökning av denna del av anslaget med
2,5 miljoner kronor är fullt på sin plats.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag hörde också, herr
Axel Andersson, TV-programmet och
den missuppfattning om beloppet som
kom till uttryck där, och jag tog tillfället
i akt att göra en rättelse, eftersom
saken inte bör stå oemotsagd i
riksdagens protokoll.

Jag kan hålla med herr Axel Andersson
om att det inte är någon imponerande
hjälp, men det är en rätt
ofta återkommande hjälp. Vi har vid
flera tillfällen gett bidrag till översvämningsoffer
just i östpakistan. Det
aktualiserar frågan om en katastrofberedskap.
Man kan ju alltid göra av med
pengar, om man har dem inom räckhåll
och någon behövande räcker fram
handen, men vi brukar hålla på att behoven
skall kartläggas — senast häromveckan
hade vi eu stor diskussion i
dechargedebatten om detta — och
hjälpmedlen hinna väljas med sådan

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

90 Nr 28
Ang. den internationella biståndsverksamheten

omsorg, att hjälpen når så att säga behovens
kärna. Det är ett problem som i
många fall vid återkommande katastrofer
i ett visst område kräver personliga
insatser från svensk sida, och det är
anledningen till att vi är beredda att
nu föra över katastrofberedskapen till
det nya ämbetsverket. Det är då naturligt
att vi i fråga om detta anslag,
liksom alla andra som kräver administrativa
experter, är måttfulla under
det nya verkets uppbyggnadsår.

•lag vill sedan svara herr Virgin, som
förtydligade sin motivering för reservationen
vid punkten 6 och sade, att de
organ som bäst kan överblicka u-hjälpens
behov, bör kunna ange vad som
rimligen kan •—- om jag uppfattade honom
så — avsättas för olika ändamål
inom den ram man kan tänka sig.

Ja, om den nya biståndsmyndigheten
skall ha den överblicken och även den
kapaciteten att föreslå — inte på en
höft och tillyxat, utan väl genomtänkt
— vad Sverige bör bidra med till Särskilda
fonden, UNICEF, EPTA, FAO,
UNESCO etc., så måste dess generalsekreterare
eller dennes ställföreträdare
sitta mer än halva året på sammanträden
i dessa organ. Det är ett 30—40-tal andra medborgare — riksdagsmän
och organisationsrepresentanter — som
med regeringens direktiv och utrikesdepartementets
stöd och med rapportskyldighet
till regeringen nu fungerar som
delegater och observatörer och som då
skulle få skjutas åt sidan för att ge biståndsmyndigheten
denna allenarådande
överblick. Tanken på en sådan centralisering
av kontakterna med de internationella
organen strider mot de
senaste årens strävanden från regeringens
sida att låta riksdagen och organisations-Sverige
få så stor insyn som
möjligt i vår u-hjälp. Men det betyder
inte att inte u-hjälpsmyndigheten skall
få tillgång till all den information som
man rimligen kan ge den och få anföra
sina synpunkter på anslagsfrågor i den
biståndsberedning, där den skall vara
aktivt verksam. Ingenstans i svensk

statsförvaltning eller i dess historia
har emellertid ett ämbetsverk betrotts
med att föra landets politik i ett så väsentligt
avsnitt som detta, och det kan
inte komma i fråga nu heller.

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte rätt bedöma
hur stora arbetsinsatser som kan
behövas för att få den överblick, som
statsrådet fru Lindström talar om. Jag
får naturligtvis godta hennes uppgifter
på det området.

Jag vill dock framhålla att den samordnade
överblicken ändå måste ske
någonstans. Vad vi vill ha sagt är att
den då borde ske inom det verk som
under alla omständigheter får svara för
stora delar av den. Att detta inte behöver
innebära något ingrepp i regeringens
politiska befogenheter är väl uppenbart.
Regeringen måste ju självfallet
till slut göra den avvägning, som görs
inför alla förslag som kommer från
olika verk.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag kommer att fördröja
voteringen ytterligare en stund,
därför att jag anser det nödvändigt att
till kammarens protokoll foga en del
randanmärkningar till de projekt som
är upptagna i statsutskottets utlåtande
under punkten 5, som gäller övrigt multilateralt
tekniskt bistånd.

Det talas där om de projekt som Sverige
har för kvinnoutbildningsprogrammet
i Afrika. Programmet omfattar insatser
i Kenya, Tanzania, Sierra Leone,
Ghana och en tredjelandsutbildning av
afrikanska kvinnor i Haifa, Israel. Jag
tror det är väsentligt att vi får klart
för oss, att detta svenska biståndsprojekt,
som inte har väckt så speciellt
stor uppmärksamhet här hemma, utomlands
har följts och följs med stort intresse.

Vi är faktiskt det enda land som systematiskt
har riktat in en del av vår
biståndsverksamhet till att hjälpa kvin -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

Ang. den internationella biståndsverksamheten

nor i u-länderna. Mer och mer har man
ingående börjat följa de principer som
ligger bakom det svenska kvinnoutbildningsprogrannnet.
Då representanter
för de nordiska länderna träffades
till en FN-kurs i Danmark i fjol höst,
upptog kvinnoprojekten en mycket viktig
del av de veckolånga förhandlingarna.
Vid UNESCO-rådets möte i fjol
höst upptog de också en synnerligen
uppmärksammad del av programmet,
inte bara bland de västeuropeiska deltagarna,
utan också från delegationer
från olika afrikanska länder, vilka uttalade
sin stora uppskattning av dem.

Bakgrunden till det berättigade i att
rikta in en del av biståndsverksamheten
på kvinnorna är eu rad komplicerade
och sinsemellan sammanvävda
skäl. I regel strävar vi ju efter att göra
vår tekniska insats så, att vi hjälper
samtliga generationer och samtliga
grupper i de länder vi vill hjälpa. Det
är dock ett faktum, att under utvecklingsländernas
strävan att höja sin
standard och få en fortsatt utveckling
av sitt land kommer, om inte någonting
görs, den redan bestående klyftan mellan
män och kvinnor ytterligare att
vidgas. Det är någonting som de afrikanska
och även de asiatiska regeringarna
erkänner, men som de säger att
de inte, om de inte får hjälp, kan göra
någonting åt.

Det är många omständigheter som
samverkar till att kvinnorna får en speciellt
utsatt situation med hårdare påfrestningar
i den dagliga livsföringen
och med sämre förutsättningar att få
livsföringen förbättrad än andra befolkningsgrupper.
Det är de kulturella
och religiösa livsformerna, som särskilt
spelar in, och det är, som jag sade,
också kravet på en snabb förbättring av
levnadsförhållandena som efter den politiska
frigörelsen medfört att de olika
länderna satsar på en liten grupp ungdomar
med högre skolutbildning, en
grupp av intelligentian som av traditionella
och andra skäl till övervägande
del består av män.

Jag skall inte komma med någon
längre utveckling om kvinnornas rättsliga
ställning, om hem- och familjeförhållanden
och sådana företeelser som
brudköp och barnförlovningar, vilka
givetvis utgör en väsentlig del av bakgrunden
till kvinnornas ställning i dag,
men det förtjänar påpekas att dessa
kvinnor utgör enligt uppgift 70 till 80
procent av de 100 miljonerna illiterata
vuxna afrikanerna eller ungefär 85 procent
av hela den vuxna befolkningen.

Det är klart att bilden blir mer nyanserad,
om vi tar land efter land och
studerar förhållandena i olika delar av
Afrika. Kvinnorna i Västafrika intar
t. ex. en mer självständig ställning än
kvinnorna i Central- och Östafrika.
Men när man är ute och studerar just
dessa förhållanden, är det påtagligt vad
som kan åstadkommas genom att —
som vi gör via ILO, FAO och UNESCO
— försöka ge kvinnorna möjligheter till
lanthushållsutbildning i Musorna, Tanzania,
till att ta studentexamen med två
års efterföljande universitetsstudier i
Tanga, Tanzania, och att ge kvinnorna
en av de få utbildningsmöjligheter som
finns i Kenya, nämligen till sekreterarutbildning,
att hjälpa till att utbilda
fler lärarinnor i Sierra Leone o. s. v.

När man kommer ut i dessa länder,
inser man verkligen sanningen i talet
om att när en man utbildas, så utbildas
en individ, men utbildas en kvinna, så
utbildas en familj och en släkt, ja, en
hel nation. Det är därför som dessa
punktvisa insatser faktiskt kan betyda
oerhört mycket på lång sikt. Typiskt
för dagens situation i Västafrika kan
väl sägas vara Kenya Polytechnical Institute,
där det finns 960 elever, av vilka
endast 20 är kvinnor. Regeringen
har där med mycket stora ekonomiska
uppoffringar uppfört ett stort modernt
och flott elevbostadshem, men trots
upprepade tillsägelser och uppvaktningar
från undervisningsministeriet
har det inte blivit en enda liten korridor
till de 20 kvinnliga eleverna vid institutet.
Ändå är inackorderingsproble -

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. den internationella biståndsverksamheten

met brännande för dem. Det är elever
som dessutom har en svår och teoretiskt
mycket krävande tvåårsutbildning och
som fått evakuera undervisningslokal
efter undervisningslokal och som nu
endast har fått ett litet kök att förlägga
alla sina teoretiska studier till.

Om vi går till departementen och ministerierna
i de olika länderna, märker
vi bristen på utbildad kvinnlig arbetskraft.
Talar man med de få kvinnor,
som finns på ministerierna, säger de
att det behövs utbildning av kvinnor
för att kunna skapa opinion — alltså
kvinnor som kan skriva och diskutera
och kan sprida tankarna på ett likaberättigande
mellan de olika grupperna
i länder, där det inte finns annat än
ett litet fåtal kvinnliga parlamentsledamöter,
där det finns så få kvinnliga
ministrar och kvinnliga administrativa
tjänstemän och där det inte finns en
enda kvinnlig journalist. Detta inverkar
i sin tur på en konservering av
familjeförhållandena, på föräldrarnas
målsättningar för sina ungdomar och
deras utbildning. Det inverkar också
på regeringarnas ställningstaganden till
vilka grupper ungdomar man skall satsa
på. Man erkänner med andra ord
det orättvisa i att slå in på den nuvarande
linjen, nämligen att mest låta
yrkesutbilda och knyta sina förhoppningar
till männen. Man inser att det
är en väg som man borde slå in på,
men gör det inte ändå om man inte,
som nu från svensk sida, får bistånd
till vissa punktinsatser.

Dessa insatser kommer nu att övertas
av det nya biståndsprojektet. Jag anser
det vara värdefullt att dessa insatser
fortsätter, och jag menar att det är
en synnerligen fin pionjärgärning, som
statsrådet fru Lindström och ambassadör
Inga Thorsson gjorde när de drog
upp riktlinjerna för detta program.

Det kan väl vara allas vår förhoppning
att de skandinaviska länderna,
som anmält sitt intresse, och andra
länder, som har förhört sig om principerna
för dessa insatser och de prak -

tiska vägarna att genomföra dem, så
småningom gör upp program så att
exemplet väcker efterföljd. Även om
detta sker i ett litet format, är det synnerligen
viktigt och angeläget för utvecklingsländernas
framtid att så sker.

Med detta ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan ha upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 125 punkten
2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej —41.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

Anslag till styrelsen för internationell utveckling

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Anslag till styrelsen för internationell
utveckling

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att, i avbi dan på särskild proposition
i ämnet, till Nämnden för internationellt
bistånd (NIB): Avlöningar för
budgetåret 1965/66 beräkna ett förslagsanslag
av 2 867 000 kronor.

Därefter hade Kungl. Maj st i propositionen
nr 63, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
utrikesdepartementsärenden för den 5
mars 1965, föreslagit riksdagen, såvitt
nu vore i fråga, att

I. besluta, att nämnden för internationellt
bistånd skulle upphöra den 1 juli
1965 och att samma dag skulle inrättas
en ny central myndighet för administration
av internationellt bistånd, benämnd
styrelsen för internationell utveckling,
i huvudsaklig överensstämmelse
med vad departementschefen förordat; IT.

bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
de övergångsbestämmelser, som
fordrades för genomförande av de
framlagda förslagen;

III. bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för styrelsen
för internationell utveckling i enlighet
med vad departementschefen förordat;

IV. godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för styrelsen för
internationell utveckling, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1965/66;

V. till Styrelsen för internationell utveckling:
Avlöningar för budgetåret

1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
5 120 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels de likalydande motionerna I:
143, av herrar Lundström och Sundin,
samt II: 184, av herrar Hedlund och
Ohlin, såvitt nu vore i fråga,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
fröken Mattson (I: 144) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Tyresö (II: 180),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Virgin m. fl. (I: 146) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
in. fl. (11:181), såvitt nu vore i
fråga,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlén m. fl. (1:690) och den andra
inom andra kammaren av herr Antonsson
m. fl. (II: 815),

dels en inom andra kammaren av
herr Rubin in. fl. väckt motion (II:
436),

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Zetterberg och Svensson i Kungälv
väckt motion (11:816).

I motionerna 1:690 och 11:815 hade
hemställts,

I. att riksdagen måtte besluta, att bistån
dsmyndighetens styrelse skulle bestå
av 12 personer, inklusive styrelsens
chef, samt att därvid skulle understrykas
angelägenheten av att styrelsen för
biståndsmyndigheten finge en tillfredsställande
förankring i riksdagen, organisationerna
och missionen;

II. att riksdagen måtte uttala, att undersökning
borde göras för att underlätta
expertrekryteringen på det sätt
som angivits i motionerna samt i övrigt
beakta vad som anförts i motionerna;

III. att riksdagen måtte besluta, att
samma former vid utarbetandet av anslagsförslag
skulle gälla för det multilaterala
biståndet och det bilaterala finansiella
biståndet som vore föreslaget
för övrigt bistånd.

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Anslag till styrelsen för internationell utveckling

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. beträffande den nya biståndsmyndighetens
benämning att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionen II: 816, besluta,
att myndigheten skulle benämnas
Styrelsen för internationell utveckling;

II. beträffande antalet styrelseledamöter
att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:690 och 11:815, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att antalet ledamöter
skulle vara nio, ordföranden inberäknad; III.

beträffande framläggande av anslagsförslag
att riksdagen måtte, med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:690 och II:
815, såvitt nu vore i fråga, besluta, att
det skulle ankomma på styrelsen för internationell
utveckling att i sin årliga
petitaskrivelse framlägga förslag rörande
bilateralt tekniskt och humanitärt
bistånd samt i fråga om sådant bilateralt
finansiellt bistånd, som utgjorde
en integrerad del av ett i övrigt tekniskt
biståndsprojekt;

IV. beträffande Kungl. Maj :ts förslag
i övrigt att riksdagen måtte

a) besluta, att nämnden för internationellt
bistånd skulle upphöra den 1
juli 1965 och att samma dag skulle inrättas
en ny central myndighet för administration
av internationellt bistånd i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits,

b) bemyndiga Kungl. Maj :t att meddela
de övergångsbestämmelser, som
fordrades för genomförande av de framlagda
förslagen,

c) bemyndiga Kungl. Maj :it att fastställa
personalförteckning för styrelsen
för internationell utveckling i enlighet
med vad i statsrådsprotokollet föreslagits,

d) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för styrelsen för internationell
utveckling att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1965/66;

e) till Styrelsen för internationell utveckling:
Avlöningar för budgetåret

1965/66 anvisa ett förslagsanslag av
5 420 000 kronor;

V. att motionerna 1:143 och 11:184,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till någon
riksdagens åtgärd föranleda;

VI. att motionerna I: 146 och II: 181,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda;

VII. att motionerna I: 144 och II: 180
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

VIII. att motionerna 1:690 och II:
815, i vad de avsåge expertrekrytering,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

IX. att motionen II: 436 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Andersson,
Virgin, Dahlén, Bohman och
Ståhl, fröken Elmén samt herrar Nihlfors,
Antonsson, Petersson och Sjönell,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under III hemställa, beträffande
framläggande av anslagsförslag att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 690 och II: 815, såvitt nu vore
i fråga, besluta, att samma former vid
utarbetandet av anslagsförslag skulle
gälla för det multilaterala biståndet och
det bilaterala finansiella biståndet, som
vore föreslagna för övrigt bistånd.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr andre vice tajmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att
med anledning av vad därunder yrkats

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

propositioner beträffande utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt beträffande
mom. I och II, därefter särskilt
rörande mom. III samt vidare särskilt
angående mom. IV—IX.

På gjord proposition bifölls utskottets
i mom. I och II gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. III framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 125 punkten
6 mom. III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 52.

Därjämte hade G ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anslag till humanitärt bistånd

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IV—IX hemställt.

Punkterna 7—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Anslag till humanitärt bistånd

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Humanitärt bistånd för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 7 500 000 kronor.

Vidare hade i de likalydande motionerna
I: 143, av herrar Lundström och
Sundin, samt II: 184, av herrar Hedlund
och Ohlin, hemställts bland annat, att
riksdagen måtte höja förevarande anslag
med 2,5 miljoner kronor utöver
Kungl. Maj :ts förslag och därför anvisa
ett förslagsanslag av 10 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:143 och II: 184, såvitt
nu vore i fråga, till Humanitärt bistånd
för budgetåret 1965/66 anvisa ett
reservationsanslag av 7 500 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman, Ivar Johansson, Axel
Andersson, Bengtson, Dahlén och Ståhl,
fröken Elmén samt herrar Nihlfors, Antonsson
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt motionerna
1:143 och 11:184, såvitt nu vore i fråga,
till Humanitärt bistånd för budgetåret
1965/66 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 19G5 em.

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. m.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 125 punkten
12, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej —40.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 13—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Om bidrag till tidningen Samefolket,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 109, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till stödjande av samernas
kulturliv.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist m. fl. (1:157) och den andra
inom andra kammaren av herr Jönsson
i Ingemarsgården m. fl. (II: 199), hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anihålla dels om
tillsättande av en allmän utredning rörande
villkoren för samernas kulturliv
och om stöd för detta samt att förslag
i ämnet sedermera måtte föreläggas
riksdagen, dels ock att ett årligt anslag
å 100 000 kronor av allmänna medel
måtte tilldelas tidningen Samefolket.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att motionerna 1:157 och 11:199,
i vad de avsåge utredning rörande
villkoren för och stöd åt samernas kulturliv,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att motionerna 1:157 och 11:199,
i vad de avsåge anslag till tidningen
Samefolket, icke måtte bifallas av riksdagen.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Ivar Johansson,
Axel Andersson, Edström, Källqvist,
Thorsten Larsson, Wallmark, Larsson
i Hedenäset, Nelander, Mattsson, Nordstrandh,
Källslad och Mundebo, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
II hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av motionerna I: 157 och II:

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

199, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag
till tidningen Samefolket för budgetåret
1965/66 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett anslag av 50 000
kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag vet inte om det är
herr talmannen eller någon annan som
är ansvarig för ordningen på dagens
föredragningslista, men hur som helst
är det en händelse som ser ut som en
tanke att vi efter u-länderna skall behandla
samerna.

Jag tycker att det känns nästan genant
att behöva stå här i första kammarens
talarstol och försöka förmå kammarens
ledamöter att göra en sak, som
borde förefalla alldeles självklar, nämligen
att visa en liten smula generositet
för en liten folkgrupp, som aldrig har
trängt sig på och som alltid bär varit
lojal, trots att den måste finna sig i att
trängas tillbaka från de delar av vårt
land, som sedan årtusenden varit deras
helt enkelt därför att de bär varit de
enda som har kunnat finna sin bärgning
på den karga jord det rör sig om.

En liten smula generositet är vad som
begärs i reservationen till statsutskottets
utlåtande angående bidrag till tidskriften
Samefolket. Jag måste erkänna
att jag känner mig smått skamsen över
att ha varit med om att pruta ned beloppet
till 50 000 kronor i reservationen.

I den kalkyl, som lades fram för statsutskottets
andra avdelning när vi uppvaktades
av representanter för samerna,
redovisades att framställningskostnaderna
för denna tidskrift uppgick till
100 000 kronor, trots att man tagit upp
mycket små ersättningar till redaktören
och till de övriga medarbetarna. Men
det är ju så många gånger så, inte minst
här i riksdagen, att man får nöja sig
med att ta ett litet steg i förhoppning
om att det så småningom skall komma
ytterligare steg.

Samefolket är en mycket märklig tidskrift,
på en gång fackorgan och kulturorgan,
delvis tryckt på svenska och del 4

Första kammarens protokoll 1965. Nr 28

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. m.
vis på lapska. I den tidskriften får man
del av erfarenheter från lappbyar inte
bara i Sverige, utan också i Norge och
Finland. Här får man råd och rön angående
renskötseln, här får man också
del av de statsmakternas beslut, som
kan vara av särskilt intresse för samerna,
liksom man här finner mycket sakkunniga
och mycket välskrivna artiklar
om samisk kultur. Till sist får samerna
här också läsa det egna språket, som
man annars mycket sällan har möjlighet
att få se i tryck.

Detta är emellertid inte bara en mycket
förnämlig tidskrift. Det är också den
enda föreningslänken mellan människor,
som lever spridda över en yta, betydligt
större än hela Svealand, och
som dessutom lever så vid sidan om alla
allmänna kommunikationsmedel, att de
i varje fall under en stor del av året
mycket sällan har tillfälle till kontakt
med yttervärlden.

När utskottsmajoriteten här ängsligt
menar, att man kan skapa ett prejudikat,
och hänvisar till en utredning om
andra minoriteter i vårt land, så är det
helt enkelt en orimlig undanflykt.

För det första utgör samerna en minoritet
som har funnits här i landet sedan
urminnes, för att inte säga förhistorisk
tid. Det är alltså inte fråga om
några nykomlingar, utan om en del av
vårt folk sedan hedenhös.

För det andra har de inte kommit
hit lockade av några lysande konjunkturer
— därmed intet ont sagt om de
människor som kommit utifrån till vårt
land och hjälper oss på många olika
sätt.

För det tredje — och det är inte minst
viktigt — har de inte, som de andra
minoriteter utskottsmajoriteten talar
om och som bor centralt, möjlighet att
prenumerera på eller dagligen köpa tidningar
för sin minoritetsgrupp. För samerna
är den enda föreningslänken Samefolket.

Nog verkar det minst sagt småsnålt
att vi inte skulle ha råd att offra 50 000
kronor på en kulturtidskrift av detta

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. m.
unika slag. Man frågar sig faktiskt, om
vi liksom vill glömma bort samerna i
det här sammanhanget — annars är vi
ju pigga på att visa upp att de finns
inom vårt lands gränser.

Herr talman! Jag har tagit mig friheten
att ta med mig en bild av en same
för att visa den för kammaren. Den här
gamle samen i sin färgrika dräkt har
spritts i många hundratusen exemplar
ut över världen och har hjälpt till att
locka hit många sköna dollar, pund,
francs, D-mark och vad det nu kan vara
fråga om. Man har utnyttjat honom
för att dra många miljoner kronor till
det här landet. Han och dalkullan med
dalahästen har varit de två stora attraktioner
med vilka man har velat locka
främlingar till vårt land. Men när dessa
människor nu vill ha ett litet bidrag till
sin egen tidskrift, då skall vi inte ha
råd att hjälpa dem!

Herr talman! Jag vädjar verkligen till
kammarens ledamöter att för en gångs
skull vara litet generösa. Därmed ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Källqvist (fp), Isucson (h), Dahlberg
(s), Nyman (fp) och Schött (h).

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Detta statsutskottets
utlåtande nr 109 är till omfånget inte
alltför stort — det är bara ett blad —•
men både utskottets förslag och reservationen
är i sina motiveringar starkt
koncentrerade. Denna fråga om åtgärder
för stödjande av samernas kulturliv
är emellertid av sådan storleksordning
och betydelse, att det finns anledning
att säga ytterligare några ord.

I sitt utlåtande säger utskottet, att det
utan ett mera ingående utredningsmaterial
inte anser sig kunna göra den erforderliga
avvägningen mellan bidragsbehovet
i detta speciella fall och det
stödbehov som kan föreligga på andra
jämförbara områden.

Man gör två reflektioner när man läser
den motiveringen. För det första

sägs det att ett mera ingående utredningsmaterial
erfordras. Det rör sig
här enligt reservationen om ett anslag
på 50 000 kronor. Jag frågar mig: Vad
skulle en utredning kosta?

För det andra vill jag fråga vilka
jämförbara områden man kan leta fram.
Finns det över huvud taget några sådana?
Jag har mycket svårt att tro det.
Samerna är en ursprungsbefolkning på
Nordkalotten, ensam i världen som folkgrupp,
som återfinns inom ett område
från Kolahalvön och Nordkap ned till
Röros och Idre. Antalet samer i detta
väldiga område rör sig om 34 000—
35 000 människor, därav i Sverige
10 000, i Norge 20 000, i Finland 2 500
samt i Rysland ungefär 2 000.

De har haft ett näringsområde som
framför allt varit förlagd till fjällkedjan.
Samernas verksamhetsområde är av internordisk
karaktär, där de med sina
hjordar gått över de olika gränserna.
Man kan säga att deras näring är praktisk
nordism utan att den nationella
samhörigheten på något sätt gått förlorad.

Av de svenska samerna har ungefär
3 000 sin utkomst inom rennäringen.

Jag har nämnt dessa siffror som en
bakgrund till den fråga vi nu har att
ta ställning till, nämligen stöd till tidskriften
Samefolket, detta samernas eget
kulturorgan. Den samiska kulturen liksom
rennäringen har tiderna igenom
varit föremål för ett omfattande intresse.
Det har utgivits eu rad tidskrifter
om samiskt liv och samisk kultur, alltifrån
vetenskapliga verk till populärskrifter,
att sätta i händerna på den
ökande skara av turister som ser romantiken
i en näring som är annorlunda.

Den som liksom jag haft tillfälle att
närmare lära känna samerna och deras
näringsvärv vet att samerna gör
en insats av stora mått inom rennäringen,
en insats av stor betydelse för
Nordkalottens och den skandinaviska
fjällkedjans näringsliv. Dessutom utnyttjas
här marker vilkas avkastning

Tisdagen den 25 maj 19G5 em.

Nr 28

annars inte skulle komma folkhusliållet
till del. Mot bakgrunden av generationers
erfarenheter av anpassningen till
en karg natur och ett hårt klimat gör
samerna här arbetsinsatser som fordrar
både hänsyn, respekt och förståelse.

Jag hade förmånen att i mars månad
i år få delta i Svenska samernas
riksförbunds landsmöte i Karesuando.
En rad ärenden var där föremål för behandling,
såsom rättsosäkerheten, omdaningen
av rennäringen, sociala problem,
kanske främst på bostadsområdet,
samernas ställning som minoritetsgrupp,
den kulturella situationen m. m.

I en av de resolutioner som antogs
uttalades: »Landsmötet hälsar med

glädje och tillfredsställelse, att 1965 års
riksdag genom motionerna I: 157 och
11:199 beredes tillfälle att fatta viktiga
beslut om åtgärder till stödjande av
samernas kulturliv. Samerna avvaktar
med allvar riksdagens behandling av
motionerna i fråga. Riksdagens beslut
blir mätaren på den betydelse riksdagen
lägger vid det allmännas stöd till
en minoritet med urgammal hemortsrätt
i Sverige och till stärkandet och
utvecklandet av dess kultur.»

En uppvaktning i dessa frågor har
också skett inför statsutskottets andra
avdelning. Jag beklagar att avdelningen
och utskottet ändå ej funnit det
möjligt att följa motionärernas förslag
bl. a. om ett bidrag till samernas egen
tidning Samefolket. Motionerna i övrigt
innehåller synpunkter på en utredning
om den samiska kulturen. Den
delen ligger ju under utredning inom
Nordiska rådet, och det är bara att hoppas
att den utredningen snart skall ge
resultat.

Reservanterna har emellertid övergivit
motionens hemställan om ett anslag
på 100 009 kronor och stannat vid
50 000 kronor. De har därmed visat god
vilja att nå enighet.

Behövs då detta anslag till tidskriften
Samefolket? Herr Axel Andersson har
redan sagt att tidskriften Samefolket är

Första kammarens protokoll 1965. Nr 28

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. m.
samernas egen röst. Den ger möjlighet
för denna befolkningsgrupp att tala ut
och göra sin röst hörd i det svenska
samhället. Väsentligast är ändå Samefolkets
betydelse för den säregna kultur
med gamla traditioner som samerna
representerar.

Vi lever i ett samhälle i omdaning,
ett samhälle som förvandlas. Mycket
av det gamla är dömt att do och ersättas
av ett nytt livsmönster. Så är det
också för den samiska befolkningen i
vårt land. Jag nämnde här att vi har
ungefär 10 000 samer i landet och att
3 000 har sin utkomst i rennäringen.
Det betyder att 7 000 ägnar sig åt andra
sysselsättningar och alltså får söka
sig till en ny miljö.

I ett omvandlingsskede är det viktigt
att människan inte rotrycks ur sitt kulturella
ursprung. Från den utgångspunkten
har Samefolket gjort en stor
insats dels genom sin vaktslagning om
samisk kultur och dels genom sin avdelning
för det samiska språket, som
är gemensamt för denna folkgrupp i
Nordens länder. Jag tror också att Samefolket
gör en väsentlig insats genom
att hålla kontakt med den grupp av
samer som måst söka sig till nya områden.

Det samiska språket är ett säreget
språk. Jag är inte kompetent att yttra
mig om det, men jag vill hävda att vi
måste ta vårt ansvar för att det får
möjlighet att fortleva och fördjupas.

Får jag här, herr talman, berätta, att
en av mitt livs stora upplevelser var en
fest i Kautokeino i Norge för norska
och svenska samer där jag fick lyssna
till hur man bl. a. på samiska sjöng
samefolkets egen sång. Jag försäkrar
kammarens ledamöter att jag sent kommer
att glömma den sammankomsten.
Där kände man ensamheten och ödsligheten
men också viljan att hävda
den gamla kulturen och att anpassa sig
till vår kultur — det var mycket man
kunde läsa ut ur den sången.

Rennäringen står i dag inför stora
förändringar. Skälen därtill iir flera.

100

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. m.
En rationalisering med anpassning till
nya förhållanden är också här på väg.
Denna omdaning måste göras av samerna
själva i samverkan med berörda
myndigheter. Här kommer kraven på
rådgivning, upplysning och information
med i ökad omfattning. Även på
den punkten har tidskriften Samefolket
en viktig uppgift att fylla, och den fyller
också uppgiften.

Ytterligare en synpunkt kan fogas
till detta. Grundtanken i 1913 års reform
av lappskoleväsendet var att »lapp
skall vara lapp och att lapparna inte
behöver samma kunskapsmått och bildning
som andra». Denna grundtanke
fanns kvar ända fram till början av
1940-talet.

För vår tids skolsyn är denna grundtanke
väsensfrämmande. Dock finns det
många samer vilkas skolgång baserats
just på 1913 års skolreform och som
fått en ofullständig skolunderbyggnad.
Det har sagts mig att tidskriften Samefolket
för den generationen blivit en
upplysnings- och informationskälla av
stort värde. Ett stöd till reservationen i
dag innebär de facto att vi i någon mån
rättar till de misstag och brister som
1913 års skolreform innebar för samerna.

Visst kan man säga att 50 000 kronor
är ett stort belopp, men vi har alla,
ärade kammarledamöter, på ett eller
annat sätt fått nyttja samernas ursprungsland.
Jag tänker på alla sjöregleringar
som har gjorts för att ge vårt
folkhushåll ljus och kraft, och jag tänker
på gruvor som anlagts i fjällbygden.
Turismen har också sökt sig in
till områden, som förr var förbehållna
samerna och deras renhjordar. Moderna
kommunikationer har fört med sig
tågdöden, som varje år drabbar 2 000—

3 000 renar. Samerna har också andra
svårigheter.

Vi brukar ibland säga att vi har känsla
för minoriteter. Vi har haft debatter
om detta i flera omgångar här i kammaren.
Det är grupper som vill hävda
sin rätt och sin kultur. Samerna be -

traktar sig i dag som en minoritetsgrupp
och känner sig, tyvärr inte utan
skäl, ställda utanför vår gemenskap. Vi
brukar vid särskilda tillfällen framhålla
att Sverige är ett högststående
kulturland. Våra kulturella insatser, så
som de avspeglas i ecklesiastikhuvudtiteln,
innebär också en kraftig aktivitet
under de senaste femton åren. Ett
stöd till tidskriften Samefolket är även
en kulturinsats, en insats till stöd för
en minoritetskultur. Det är med stort
intresse, såsom jag sagt, som den samiska
folkgruppen avvaktar dagens
riksdagsbeslut i en för den viktig fråga.
Tidskriften Samefolket är dess
språkrör i för samerna angelägna näringspolitiska
frågor, men den betyder
också för dem kontakten med deras
säregna kultur och deras eget språk.

Får jag också stryka under vad herr
Axel Andersson sade, att det är fara i
dröjsmål om vi skulle skjuta på avgörandet
i dessa angelägenheter, just
med hänsyn till frågeställningen hur
man skall klara redaktörskapet för tidskriften
Samefolket på sikt. Jag tror att
det är angeläget att någonting sker och
sker snart.

Får jag slutligen säga, herr talman,
att för oss utanför samernas led gäller
frågan i dag ett stöd till en kultur som
tilldrager sig intresse världen över. Det
gäller ett kulturarv, en levande kultur
som är ett styrkebälte för dagens samer
och som vi har ansvar för inför
framtiden.

Jag ber, herr tahnan, att få yrka bifall
till reservationen.

I herr Eric Carlssons yttrande instämde
herrar Wikberg (ep), Bengtson
(ep) och Svanström (ep).

Herr STRANDBERG (h):

Herr talman! Vi har alla i sanning
medverkat till att försvåra samernas
existensmöjligheter i deras ursprungliga
näring, renskötseln. De stora och fria
renbetesmarkerna har i många fall
minskats, genom avstängningar har sto -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

101

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. m.

ra svårigheter uppstått vid renhjordarnas
förflyttning mellan låglandet och
fjällvärlden — ja, herr talman, på det
sättet skulle man kunna fortsätta uppräkningen
av olika samhälleliga ingrepp
i samernas livsföring.

Utskottet hänvisar till att Nordiska
rådet tillsatt ett samarbetsorgan för samespörsmål
och renskötselfrågor samt
att detta organ även skall studera kulturfrågorna.
Herr talman! Låt oss då i
avvaktan på utredningsresultaten från
detta samarbetsorgan hålla samernas
egen tidning Samefolket vid liv tills
vidare. Det vore tragiskt om detta kulturorgan,
som nu verkat i 46 år, skulle
upphöra. Det måste anses vara en ringa
återbäring gentemot den minoritetsgrupp,
i vars liv vi gjort så stora intrång,
därest riksdagen följer reservanternas
förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till föreliggande reservation.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! I anslutning till vad tidigare
talare anfört om nödvändigheten
och önskvärdheten av bl. a. en utredning
angående samernas kulturliv och
stöd för detta vill jag gärna mycket
starkt understryka hur det från flera
håll arbetas för att slå vakt om och sprida
kännedom om samefolkets kulturliv.

Kommande hösttermin ger man t. ex.
uppe i Norrland — denna gång med
förläggning till Umeå — genom kursverksamheten
vid Uppsala universitet
kurser med föredrag av olika forskare
och specialister i syfte att belysa skilda
sidor av samernas kultur, t. ex. deras
historia, deras rättsliga ställning, samerna
och renskötseln, samernas konsthantverk.
Motiveringen för detta initiativ
är helt enkelt att samhällsarbetare
av olika slag, som har sin gärning förlagd
till övre Norrland, förutsättes ha
stor nytta av eu allmän orientering i
de aktuella frågor och spörsmål som är
samernas.

Jag vill i detta sammanhang också

påpeka att vi är väldigt många som räknar
det såsom en brist att vårt land inte
har någon professur som omfattar samekultur
och liknande frågor; låt vara
att uppsalaprofessuren i finsk-ugriska
språk, med tonvikten lagd på finska och
lappska delvis berör även dessa frågeställningar.
Ett planeringsförfarande —
detta sagt med adress bl. a. till ecklesiastikdepartementet
och forskningsråden
—- som siktar till en utredning av
dessa spörsmål och gärna med en lösning
i anknytning till det universitet
vi har uppe i norr skulle från många
håll hälsas med stor glädje.

Allt som kan göras bör göras för att
bevara samekulturen under livsdugliga
former, och ett handtag i det syftet vore
att riksdagen beviljade detta belopp på
50 000 kronor till tidningen Samefolket.
Därför, herr talman, ber jag att få ansluta
mig till de tidigare yrkandena om
bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag hade tänkt att kort
och gott yrka bifall till statsutskottets
hemställan, men med hänsyn till vad
som har anförts här får jag kanske säga
några ord.

I avdelningen ansåg alla, i varje fall
såvitt jag vet, att vi skall slå vakt om
denna minoritet. Diskussionen gick
dock inte efter sådana linjer, utan här
gällde frågan, hur vi skulle kunna göra
en riktig avvägning mellan de olika minoriteter
som finns här i landet. Vi har
många tusen finnar, vi har italienare,
tyskar, österrikare o. s. v., och när utskottet
skriver så som vi gör i utlåtandet,
sker det just i tanke att vi skulle
kunna få en utredning om hur man på
bästa sätt kan hjälpa dessa olika minoriteter.

Vad gäller första satsen i utlåtandet,
så har ju redan nämnts att Nordiska rådet
tillsatt ett samarbetsorgan för samespörsmål
och dithörande frågor. Därför
behöver jag inte orda mer om den
saken.

102

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. m.

Jag blev litet förvånad över herr Eric
Carlssons anförande, när han sade att
en utredning skulle kosta mer än man
här begär. Får jag då först påpeka att
denna utredning skulle avse inte bara
samerna utan även andra. Dessutom
tror jag att det varken av utskottets
skrivning eller av reservationen klart
framgår vad det är man begär ■— det
är inte ett engångsanslag på 50 000 kronor
utan ett årligt anslag på detta belopp.
Det gör kanske en väsentlig skillnad;
och då tror jag att man också kan
rekommendera en saklig utredning på
detta område.

Herr Carlsson tog också upp frågan
om samernas skolväsende, och jag misstänker
att någon av kammarens ledamöter
fick en felaktig uppfattning om
vad som egentligen har hänt på det området.
När det gäller undervisningsväsendet
kan vi tryggt säga att samerna
är mest gynnad nation. Samebarnen eller
rättare sagt deras föräldrar har möjlighet
att välja, om barnen skall gå i en
vanlig högstadieskola i den kommun
där de bor eller om de skall gå i samernas
egen högstadieskola. Jag tror
inte att vi senare tiders barn behöver be
om ursäkt för hur undervisningsväsendet
är ordnat i detta fall. Att det en
gång i tiden ansågs att samernas barn
inte behövde ha några särskilda kunskaper
— såsom herr Eric Carlsson
nyss framhöll — är tyvärr riktigt, men
det är längesedan som detta gällde. Jag
kan tryggt påstå att samerna i detta avseende
just nu har minst lika stora
möjligheter som eller kanske rentav
större möjligheter än andra svenska
barn beträffande utbildning på det stadium
som vi här resonerar om.

Vi som företräder utskottet har inte
på något sätt velat nedvärdera samernas
verksamhet. Vi bär endast velat få
till stånd en allsidig utredning om hela
detta komplex. Jag tror att det står sig
bäst i längden, om vi resonerar lugnt
och sakligt om dessa ting och inte låter
känslorna slå alltför mycket över. Av

den anledningen har utskottsmajoriteten
inte ansett sig kunna tillstyrka motionsyrkandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Redan under debatten
i andra avdelningen bestred jag att man
kunde tala om de andra minoriteterna
på samma dag som man talade om samerna.
För det första har samerna funnits
i vårt land åtminstone ett par tusen
år, för det andra •—• och det är det
viktigaste i sammanhanget — har dessa
nykomlingar som herr Näsström nämnde,
nämligen finnar, italienare och tyskar,
precis samma möjligheter som vilken
kammarledamot som helst att prenumerera
på en tidning eller köpa den
i tidningskioskerna — det må gälla Hufvudstadsbladet,
Helsingin Sanomat eller
vilken tidning som helst -— men den
chansen saknar samerna, som är spridda
över ett väldigt område, från Karesuando
och ner mot Idre. Härtill kommer
att de inte har kontakt med omvärlden
mer än några gånger om året.
Tidskriften Samefolket skall i varje fall
utkomma med ett nummer i månaden,
och det är väl ungefär det antal gånger
då samerna kan räkna med att ha någon
kontakt med yttervärlden. Det är
väl ändå ingen som anser att det är en
rimlig ordning, att de skall behöva
spara ihop en månads läsning. Det tror
väl ingen går.

Herr Näsström säger att reservationen
påyrkar ett årligt anslag. Det är inte
riktigt. Det står visserligen i reservationen
att vi anser det vara en rimlig
insats att ett årligt anslag beviljas, men
själva yrkandet går ut på ett anslag för
budgetåret 1965/66. Själv hyser jag den
förhoppningen att vi för budgetåret
1966/67 skall kunna gå ännu något längre.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

103

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Får jag till utskottets
ärade talesman säga, att jag har aktat
mig för att ge uttryck för någon överilning
i detta ärende. Vi har försökt
att föra en lugn och saklig debatt i
denna fråga, även om jag känslomässigt
engagerat mig, eftersom det här rör sig
om en säregen kulturfråga.

Utredningar är ju alltid dyrbara. En
utredning som gäller tidskriften Samefolket
och därmed sammanhängande
frågor kan komma att ta tid, och risken
finns — för att draga en parallell —
att »medan laven växer dör renen», med
andra ord att medan en utredning pågår
kan man tappa bort tidskriften
Samefolket.

Vad skolan beträffar nämnde jag 1913
års skolordning. Jag hade hämtat mina
uppgifter från den utredning som gjordes
år 1960 om samernas skolgång. I
den utredningen redovisades just vad
jag talade om i mitt anförande, nämligen
att praktiskt taget alla samer, som
har sin utkomst av rennäringen och
som fått sin skolutbildning före år 1940,
har fått denna bristfälliga utbildning
enligt den gamla skolordningen. Det var
dessa människor som det var fråga om.

Låt mig till sist bara säga att den
samiska folkgruppen och dess kultur är
av stort nationellt värde. Ingen tvekan
råder om den saken. Samerna är inte enbart
samer, utan de är svenska medborgare
med delaktighet i det gemensamma
samhällslivets förpliktelser och
förmåner. Det som rör en samhällsgrupp
måste röra hela samhället. Det är
från dessa utgångspunkter som ett stöd
till tidskriften Samefolket skulle vara
av väsentlig betydelse för samerna och
samisk kultur.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Axel Andersson
försöker påpeka att anslaget skulle gäl -

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. in.
la bara för kommande budgetår och att
man i varje fall i klämmen inte har
sagt någonting om en fortsättning. Då
får jag erinra om den motion, som utlåtandet
bygger på. Där står: »... dels ock
att ett årligt anslag å 100 000 kr. av allmänna
medel tilldelas tidningen Samefolket».
Sedan har man prutat detta till
50 000 kronor. Man prutade inte mycket,
men man prutade genast hälften.

När det gäller de andra minoriteterna,
herr talman, vill jag först påpeka,
att de samer som vi nu talar om allesammans
talar svenska och kan läsa
svenska tidningar. En stor del av de
övriga minoriteter vi har här i landet
kan inte tala svenska, och de kan inte
läsa svenska tidningar. Många tusental
finnar kommer hit varje år och har stora
svårigheter på detta område just genom
att de inte förstår vårt språk och
inte kan läsa våra tidningar. Den tidning
det här gäller är ju en månadstidning,
som inte har med egentlig nyhetsförmedling
att göra. Det kanske är
befogat att påvisa den saken. Samma
svårigheter har ju italienare, österrikare
och andra som kommer hit tillvårt
land. Jag utgår ifrån att alla dessa
minoriteter inklusive samerna utför en
för vårt land nyttig gärning. Vi skall
hoppas att förhållandena blir sådana
även i fortsättningen.

Herr Eric Carlsson talade om 1913
års skollag. Vi skall väl ändå inrikta
oss på att tala om den skollag som sedan
rätt länge gäller. Går vi ännu längre
tillbaka, till 1800-talet, var det ju rent
avvita förhållanden, inte bara för samerna
utan även för många andra.

På grund av de lokala svårigheter
som här råder konstaterade vi i avdelningen,
att vi för att undervisa samernas
barn behöver anslag som är nästan
tre gånger så stora som de anslag
som gäller för de svenska barnen. Vi
bär inte alls hesiterat inför detta, utan
vi har varit med om den saken just för
att hjälpa samerna. Jag tycker att detta
är, herr talman, ett ganska klart bevis
för att vi inte på något sätt har velat

104

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. m.
diskriminera den minoritet som samerna
utgör.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Vi skall väl inte bråka
så mycket mer om det här så att kammaren
alldeles tröttnar. När herr Näsström
fortfarande vidhåller att det gäller
ett årligt anslag och hänvisar till
motionen, vill jag dock framhålla, att
reservanterna ju inte har utgått från
motionen. Det heter i vår reservations
kläm, att i anledning av motionerna yrkas
ett bidrag till tidningen Samefolket
för budgetåret 1965/66 av 50 000 kronor.
Det är alltså det yrkande vi ställer
och som riksdagen skall ta ställning till.
Riksdagen skall inte ta ställning till det
som står i motionerna utan till vad utskottsmajoriteten
och reservanterna har
föreslagit.

Sedan måste jag erkänna att jag fortfarande
inte förstår vad det har för betydelse
i detta sammanhang om man
kan tala svenska eller inte. De som inte
talar svenska utan finska, tyska eller
italienska kan ju lika lätt som herr Näsström
skaffa sig de tidningar och den
litteratur de behöver. Den finns att tillgå
överallt, men däremot har man inte
dessa möjligheter om man är same. Sveriges
Radio har dock varit litet mera generös
än statsutskottets majoritet. Sveriges
Radio har insett problemets vidd
och har utsändningar på samespråket.
Man förstår att det är av viss betydelse
att bevara samespråket. Tidningen Samefolket
är tryckt på både svenska och
lapska. Man vill att samerna skall kunna
bägge språken.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det är nödvändigt
att vi klarar begreppen. Här
fanns en motion om ett anslag på
100 000 kronor årligen till denna tidning.
I utskottet gick motionärerna över
till ett annat förslag, som innebar en

prutning till 50 000 kronor. Men så står
det »i anledning av motionerna», precis
som herr Andersson säger. Avsikten
var att det skulle utgå ett årligt anslag.

Får jag fråga herr Andersson direkt:
Om riksdagen mot min förmodan skulle
gå med på detta anslag, i år, tror herr
Andersson då att man skulle dra in det
påföljande år?

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tror ingenting. Jag
hoppas att man inte skall göra det. Skall
man däremot stanna vid de 20 000 kronor
som herr Näsström vill vara med
på, så är väl risken den att hela den
här tidskriften försvinner.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det hade kanske räckt,
om herr Axel Andersson hade svarat
för reservanterna, men vi har ju fått
välvillig hjälp av flera talare här, och
jag skulle vilja säga med anledning av
deras inlägg att jag kanske inte helt
vill instämma i de motiv som de fört
fram.

Här har talats om att vi har en skuld
till samerna som vi skall betala, ty vi
har tagit ifrån dem saker och ting. Man
har också talat om att samerna varit
med om att dra in utländsk valuta till
landet. Jag tycker att det inte är riktigt
att föra in dessa synpunkter i sammanhanget,
ty det är inte fråga om en
affärsverksamhet som vi skall bedriva
här.

Jag vill alltså inte instämma i de motiven
utan håller mig till de kulturella
synpunkterna. Då vill jag säga med anledning
av herr Näsströms inlägg, i vilket
han talade om de andra minoriteter
som finns i landet, att därvidlag gäller
det ju en arbetsmarknadsfråga, som
bland andra arbetsmarknadsstyrelsen
sysslar med, nämligen att hjälpa den
utländska arbetskraft som kommer hit
att komma in i det svenska livet och

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

105

lära sig att förstå våra seder och helst
tala vårt språk hjälpligt. Det har för
mig uteslutande varit fråga om att ge
samerna en fair chans att hålla kontakten
sinsemellan och bevara de särdrag
som kännetecknar den äldsta kultur
som har funnits i det här landet.

Det är dessa enkla kalla fakta utan
patetik som har gjort att jag anslutit
mig till den reservation som jag nu ber
att få yrka bifall till.

Häri instämde herr Skärman (fp).

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det var en liten detalj
i herr Axel Anderssons senaste anförande
som jag inte vill skall stå oemotsagd.
Herr Andersson sade nyss att jag
skulle ha föreslagit 20 000 kronor. Det
är ju fullständigt felaktigt, och jag vill
inte att det skall stå felaktiga saker i
vårt protokoll.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag skall ta herr Näsström
ur den förtvivlan han har råkat
i. Jag har för mig att det har funnits
en gång ett statsbidrag till den här tidskriften
på 20 000 kronor, men om det
är försvunnet, är ju situationen ännu
sämre för utgivarna. Får de inte de här
pengarna nu, kan man vara alldeles säker
på att de inte kan klara upp situationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vet inte om det är
jag som kan komma i en obehaglig situation
när en annan ledamot av kammaren
stiger upp och säger felaktiga
saker.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punk -

Om bidrag till tidningen Samefolket, m. m.

len av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
i punkten I gjorda hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten II
framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 109 punkten
II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr tahuannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Näsström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

106 Nr 28

Ang. arbetsrum för riksdagens ledamöter

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om arbetsrum för riksdagens ledamöter,
m. m.

I två till bankoutskottet hänvisade likalydande
motioner, nr 489 i första
kammaren av herr Nåsström m. fl. och
nr 600 i andra kammaren av herr Ohlin
in. fl., hade hemställts, utom annat, att
riksdagen måtte besluta, att riksgäldsfullmäktige
skulle givas i uppdrag att
enligt i motionerna angivna riktlinjer
skyndsamt framlägga förslag till provisorisk
lösning av riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet även upptagit två senare
väckta motioner, såvitt dessa hänvisats
till bankoutskottet. Det gällde de likalydande
motionerna nr 705 i första
kammaren av herr Hernelius m. fl. och
nr 832 i andra kammaren av herr Larsson
i Umeå m. fl., vilka motioner väckts
i anledning av propositionen nr 105, angående
ytterligare utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65. I denna proposition, som hänvisats
till statsutskottet, hade Kungl.
Maj :t bland annat föreslagit, att riksdagen
skulle anvisa anslag till förvärv
av och ändringsarbeten i kvarteret Vinstocken
vid Gustav Adolfs torg i Stockholm.
De nämnda motionerna, vari
hemställts, att riksdagen med bifall till
propositionen, såvitt denna avsåge kvarteret
Vinstocken, måtte samtidigt besluta
tillsätta en utredning med uppdrag
av i motionerna angivet slag, hade,
såvitt de anginge användning av kvarteret
Vinstocken för riksbankens räkning,
hänvisats till bankoutskottet och
i övrigt till statsutskottet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:489 och 11:600, såvitt nu vore
i fråga, måtte uppdraga åt riksgäldsfull -

mäktige att med beaktande av vad utskottet
i utlåtandet anfört framlägga
förslag beträffande riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga; samt

att motionerna I: 705 och II: 832, såvitt
nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hilding, Mattsson, Regnéll, Larsson i
Umeå, Hyltander och Sjönell, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av motionerna
1:489 och 11:600 samt 1:705 och II:
832, samtliga såvitt nu vore i fråga,
måtte uppdraga åt bankoutskottet att på
sätt som reservanterna anfört utreda
och till årets riksdag lägga fram förslag
beträffande riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! För en stund får nu
kammarens ledamöter tillfälle att diskutera
sina egna angelägenheter. När
det gäller arbetsförhållandena här i
riksdagen kan vi alla betrakta oss som
tämligen sakkunniga, och just i dessa
dagar upplever vi väl mer än annars
behovet av förbättringar i olika avseenden.

Det är två motionspar som ligger till
grund för bankoutskottets utlåtande om
arbetsrum för riksdagens ledamöter. De
är underskrivna av ledamöter från fyra
partier, och det får väl tolkas som ett
av många tecken på att det föreligger
en allmänt utbredd önskan om att det
måste ske något även i arbetsrumsfrågan.

I den ena motionen, väckt av bl. a.
herr Näsström i denna kammare och
av herr Ohlin m. fl. i andra kammaren,
begär man ett förslag till provisorisk
lösning av riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga
snarast möjligt skall läggas
fram. Motionärerna aktualiserar
också frågorna om bostäder, skrivhjälp,
riksdagens upplysningstjänst och statsbidrag
till gruppkanslierna. Dessa se -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

107

nare frågor behandlas inte i nn föreliggande
utlåtande utan i annat sammanhang.

Den andra motionen har väckts med
anledning av proposition nr 105, som
behandlas i det utlåtande som kommer
som nästa punkt på dagens föredragningslista.
Där föreslås ■— och statsutskottet
tillstyrker — förvärv av kvarteret
Vinstocken, som ligger vid Gustav
Adolfs torg. Det är alltså den fastighet,
där Skandinaviska banken för närvarande
har sitt huvudkontor men som
banken nödgas lämna eftersom den inte
längre kan få sitt växande lokalbehov
tillgodosett i denna del av Nedre Norrmalm.
Som bekant bygger banken ett
nytt huvudkontor vid Sergels torg och
räknar med att kunna flytta sin verksamhet
dit vid instundande årsskifte.
Det förtjänar att särskilt understrykas
att banken inte lämnar sina lokaler för
att de är dåliga eller olämpliga utan
av utrymmesskäl.

Motionärerna har i likhet med många
andra ställt sig frågan, vem eller vilka
som sedan skall få flytta in, och de
har kommit till den slutsatsen, att arbetsrumsfrågan
för riksdagens ledamöter
i det sammanhanget kanske kan
komma ett stort steg närmare sin lösning.
De anser nämligen, att man nu
bör närmare pröva, om inte riksbanken
skulle kunna överta dessa banklokaler.
Byggnaden är avsedd för bankverksamhet
och passar alltså bättre för
en bank än för något annat. Härigenom
skulle riksdagen inom en relativt nära
framtid kunna överta riksbankens nuvarande
lokaler. Att riksdagen någon
gång skall ta dessa lokaler i anspråk
råder det, såvitt jag har förstått, inga
delade meningar om, men ju förr det
kan ske, desto bättre är det naturligtvis.

Till bilden av riksbankens lokalfråga
hör emellertid att en tomt för dess räkning
sedan något år reserverats vid
Sergels torg. Den byggnad som nu står
där inrymmer telestyrelsen. Detta verk
skall enligt planerna flytta till Farsta
under år 1968, och sedan drabbar griiv -

Ang. arbetsrum för riksdagens ledamöter
skoporna det gamla huset, i och för
sig fullt användbart, för att bereda
plats för en ny byggnad — i första
hand för riksbanken, har man tänkt sig.
Det är dock ännu inte alls klart, hur
detta bygge kommer att gestalta sig.
Först skall det bli en internordisk arkitekttävlan
för att få fram ett idéförslag
till utformningen av bebyggelsen
på södra sidan av Sergels torg. Det är
då inte bara telestyrelsens kvarter som
beröres av tävlingen, utan också ett
par andra kvarter. Tävlingen förberedes
i samarbete mellan Stockholms
stad och riksbanken men bär ännu inte
blivit utlyst.

Det är alltså inte stort mer gjort åt
det nya riksbankshuset än att en tomt
tills vidare reserverats. Motionärer och
reservanter anser då att det inte finns
något som helst hinder för att en närmare
utredning företas omgående rörande
möjligheterna att flytta riksbanken
till bankhuset vid Gustav Adolfs
torg.

Utskottsmajoriteten vill också ha
skyndsam prövning av olika möjligheter
att öka antalet arbetsrum men kan
inte alls tänka sig alternativet att riksbanken
flyttar till Skandinaviska bankens
hus. Utskottet säger bara helt kort
att endast en nybyggnad kan ge riksbanken
tillräckligt ändamålsenliga lokaler.
Varför det skulle vara olämpligt
för en bank att flytta till banklokaler
förklarar man inte.

Skillnaden mellan majoritet och reservanter
är alltså i huvudsak endast
att reservanterna vill att man åtminstone
närmare skall undersöka förutsättningarna
för riksbanken att ta Skandinaviska
bankens lokaler i anspråk, innan
man slutgiltigt bestämmer sig för
deras användning. Någon sådan utredning
har inte förekommit, och jag har
svårt att förstå, varför man från utskottets
sida utan vidare vill avviss
denna åtgärd. Reservanternas önske
mål iir val i själva verket tämligen
blygsamt.

De summariska överväganden som

108

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. arbetsrum för riksdagens ledamöter
förekommit har dock visat, att en provisorisk
överflyttning av riksbanken i
väntan på den nya byggnaden går att
genomföra. Det är alltså en utväg, om
man snarast möjligt vill lösa arbetsrumsfrågan
och andra angelägna lokalfrågor
för riksdagen. De extra kostnader
som ett sådant provisorium kan
komma att innebära får vägas mot de
fördelar som ett sådant arrangemang
medför, inte bara för riksdagen, utan
också för riksbanken, som arbetar under
mycket besvärliga förhållanden i
sina nuvarande lokaler.

Det är mycket som talar för att den
av reservanterna begärda utredningen
kommer till stånd. Lokalerna i Skandinaviska
banken är gott och väl tillräckliga
för riksbanken. Skandinaviska
banken har där cirka 600 anställda, medan
riksbankens personal inte uppgår
till mer än cirka 350. Det är ett alldeles
utomordentligt läge, fullt jämförbart
med, om inte bättre än läget vid
Sergels torg. Byggnaden beskrives i
propositionen nr 105 och säges vara av
god teknisk beskaffenhet och i gott
skick. Inredningen är i vissa delar av
hög klass, sägs det vidare. Sedan torde
det också vara god ekonomi att ta i
bruk dessa banklokaler och slippa bygga
ett nytt riksbankspalats på Sveriges
dyraste tomtmark. För det ändamålet
har hittills avsatts 50 miljoner kronor.
Riksbanken bör föregå med gott exempel
och lösa sin lokalfråga på det ekonomiskt
gynnsammaste sätt som står
till buds.

För riksdagen och dess ledamöter
bör det vara ett mycket starkt intresse
atl så snart som möjligt få ta riksbankens
nuvarande lokaler i anspråk. Visar
det sig efter en utredning tekniskt
och ekonomiskt möjligt att flytta riksbanken
till Skandinaviska bankens nuvarande
lokaler, kan riksbankens hus
stå till riksdagens förfogande om något
år. Det skulle innebära en tidsvinst på
minst fem år i jämförelse med utskottsmajoritetens
alternativ. Jag föreställer
mig att även utskottsmajoriteten tycker

att detta vore en avsevärt mycket mera
tilltalande lösning än den som annars
kommer i fråga och som eventuellt
skulle innebära att riksdagsledamöterna
och utskotten temporärt hänvisas till
Skandinaviska banken. För mig är en
sådan lösning inte lockande. Byggnadsstyrelsen
ställer sig i sitt yttrande över
motionerna också mycket tveksam till
denna lösning och menar att det knappast
är lämpligt att riksdagens önskemål
inriktas speciellt på lokalerna i
Skandinaviska bankens fastighet.

Med det anförda, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till bankoutskottets utlåtande.

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,
(b):

Herr talman! I sitt utlåtande hemställer
bankoutskottet att riksdagen måtte
uppdra åt riksgäldsfullmäktige att
''med beaktande av vad utskottet anfört
framlägga förslag beträffande riksdagsledamöternas
arbetsrumsfråga. Mot detta
förslag har några av utskottets ledamöter
reserverat sig och föreslagit, att
riksdagen i stället måtte uppdra åt bankoutskottet
att på sätt som anförs i
reservationen utarbeta och till årets
riksdag lägga fram förslag beträffande
riksdagsledamöternas arbetsrumsfråga.
Det rör sig här i själva verket om två
olika frågor, ty arbetsrumsfrågans lösning
är helt beroende på hur riksbankens
lokalfråga löses, om denna skall
ske genom en temporär flyttning till
Skandinaviska banken vid Gustav Adolfs
torg för vidare flyttning till definitiva
lokaler i kvarteret Fyrmörsaren vid
Sergels torg eller genom en definitiv
flyttning till Skandinaviska banken eller
genom en flyttning från det nuvarande
bankhuset direkt till Sergels torg.

Utskottets majoritet anser att riksbanken
skall vara kvar i sin nuvarande
byggnad till dess att flyttning kan ske direkt
till Sergels torg. Enligt mina beräkningar,
som måste vara mycket ap -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

109

proximativa, skulle banken kunna flytta
in i sitt nya hus den 1 juli 1971 och
riksdagen få arbetsrum i bankhuset den
1 juli 1973, sedan riksbankshuset blivit
ombyggt.

Reservanternas linje är att riksbanken
skall flytta in i Skandinaviska bankens
hus sedan detta ombyggts. Huruvida
flyttningen skall vara temporär
eller definitiv tar reservanterna icke
ställning till, utan den frågan skall väl
den föreslagna utredningen lämna svar
på. Om jag gör samma approximativa
uppskattning av tiden för detta senare
alternativ, kan riksbanken flytta in i
kvarteret Vinstocken den 1 januari
1968 och riksdagen få arbetsrum i riksbankshuset
den 1 januari 1970, vilket
betyder att riksdagen kan få sin definitiva
arbetsrumsfråga ordnad 3 1/2 år
tidigare än om man skall låta riksbanken
stanna kvar tills den kan flytta direkt
till Sergels torg.

Tidpunkten för arbetsrumsfrågans
lösning är sålunda helt beroende av
hur man löser riksbankens lokalfråga.
Utskottets majoritet har den uppfattningen
att någon flyttning av riksbanken
till kvarteret Vinstocken icke skall
komma i fråga utan föreslår i stället, att
i kvarteret Vinstocken temporärt ordnas
arbetsrum för riksdagsmännen från
och med nästa höst och för tiden fram
tills det ombyggda riksbankshuset kan
tagas i anspråk. När så skett blir de i
Vinstocken disponerade lokalerna lediga
för annat ändamål.

Jag vill erinra om att riksdagen redan
1962 beslutat avsätta icke mindre än 50
miljoner kronor till en byggnadsfond.
Detta skedde, så långt jag nu kan erinra
mig, efter det riksbanken anmodats
se sig om efter en lämplig tomt.

Hösten 1963 anmäldes att ett avtal
träffats mellan staten och Stockholms
stad, varigenom staten blev ägare till
hela kvarteret Fyrmörsaren, och riksdagen
beslöt då att denna tomt tills vidare
skulle reserveras för riksbankens
räkning. Niir detta beslut fattades var

Ang. arbetsrum för riksdagens ledamöter
det fullt känt att Skandinaviska banken
skulle flytta från sin fastighet vid Gustav
Adolfs torg, och redan vid denna
tidpunkt togs frågan upp om inte riksbanken
skulle kunna överta bankbyggnaden
vid Gustav Adolfs torg. Det visade
sig att preliminära undersökningar
redan då gjorts, men enligt vad riksbankschefen
då uppgav hade dessa undersökningar
givit till resultat att fastigheten
ej var lämplig för riksbanken,
detta icke minst med tanke på riskerna
i samband med transporter från och till
banken, där det rör sig om mycket stora
värden.

Inför det nu föreslagna inköpet av
fastigheten har riksbanken gjort en förnyad
undersökning, och när resultatet
av denna föredrogs för utskottet avriksbankschefen
och hans medhjälpare,
påtalades förutom transportsvårigheterna
även svårigheterna att på ett rationellt
sätt ordna arbetet, som för en
riksbank är något annorlunda än för en
affärsbank. Härtill kommer att enligt
köpeavtalet Skandinaviska banken förbehållit
sig rätten till ett avdelningskontor
i byggnaden, ett villkor som
riksbanken omöjligen kan acceptera,
varför, om reservationen skulle bifallas,
nya förhandlingar med Skandinaviska
banken måste upptas för att få detta
villkor avlöst.

Den enda möjligheten att vid Gustav
Adolfs torg lösa riksbankens behov av
lokaler på längre sikt är att riksbanken
förutom den nuvarande byggnaden i
kvarteret Vinstocken även får en tomt i
vidliggande kvarter Sankt Per. Huruvida
detta är möjligt, har inte kunnat undersökas
under den tid som stått till
förfogande, men cn sak torde väl vara
ganska klar: inte blir det billigt och
nog talar sannolikheten för att skillnaden
i kostnader mellan en rationell nybyggnad
i kvarteret Fyrmörsaren och
två icke rationella byggnader i kvarteren
Vinstocken och Sankt Per under
dessa förhållanden icke blir stor. 1 denna
situation har jag för min del ansett,

5 Förslå kammarens protokoll 1965. Nr 28

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. arbetsrum för riksdagens ledamöter
att den för riksbanken lämpligaste lösningen
av lokalfrågan är nybyggnaden
vid Sergels torg.

Mot detta anför reservanterna, att
riksdagen endast beslutat att tills vidare
reservera tomten vid detta torg, men
den avsatta byggnadsfonden på icke
mindre än 50 miljoner kronor, talar de
inte om. Frågan är då, om reservation
sker av en så dyr tomt och om ett så
stort belopp avsättes så där utan vidare,
ty det var ju ändå klart, när dessa beslut
fattades, att Skandinaviska banken
skulle flytta.

Bankoutskottets hemställan innebär,
att riksgäldskontoret skall på ett effektivt
sätt bevaka riksdagens intressen,
när dispositionen av lokaliteterna i
kvarteret Vinstocken göres upp, varvid
kan åberopas vad departementschefen
anfört i propositionen, nämligen att
riksdagens lokalbehov i första hand
synes komma i fråga. Vidare skall riksbanksfullmäktige
intensifiera arbetet
med projektering av nybyggnaden i
kvarteret Fyrmörsaren så att icke tid
onödigt spilles.

Herr Hilding nämnde ingenting i sitt
anförande om hur reservanterna hade
tänkt sig att denna utredning skulle ske,
men de anser det mest ändamålsenligt
att en kommitté tillsättes för att utreda
dels frågan om arbetsrum för riksdagsmännen,
dels frågan om flyttning av
riksbanken till kvarteret Vinstocken,
temporärt eller definitivt. Kommittén,
som skulle tillsättas av bankoutskottet,
skulle bestå av teknisk expertis och företrädare
för riksdagsgrupperna, och
den skulle så bedriva sitt utredningsarbete,
att förslag skulle kunna föreläggas
detta års riksdag.

Vi räknar nu slutet av maj månad,
och det torde vara svårt att få någon
riksdagsman att under resten av denna
månad ägna sig åt annat än riksdagsarbete.
En eventuell kommitté kan näppeligen
komma i gång förrän i medio
eller slutet av juni månad för att då
söka organisera arbetet, som sedan av
praktiska skäl — semestrar — inte kan

komma riktigt i gång förrän i medio av
augusti. Lägges så härtill svårigheterna
att i en överhettad byggnadskonjunktur
anskaffa den tekniska expertis som erfordras,
hyser jag den bestämda uppfattningen,
att det inte går att få fram
ett något så när genomarbetat förslag
till detta års riksdag.

Skandinaviska banken skall lämna
fastigheten senast den 31 december
1965, då köpeskillingen, 26 miljoner
kronor, skall erläggas. En försenad utredning
kan förorsaka att byggnaden
blir stående tom och utan användning,
innebärande en utgift av mer än 100 000
kronor i månaden.

Jag finner följaktligen, att reservanternas
förslag om en snabbutredning genom
bankoutskottets försorg icke är
realistiskt med hänsyn till förhandenvarande
omständigheter. Då jag anser
att Sveriges riksbank kan göra anspråk
på lokaler, som är både rationella och
banken värdiga, har jag för min del
kommit till det resultatet, att detta bäst
tillfredsställes genom en nybyggnad i
kvarteret Fyrmörsaren vid Sergels torg.

I anslutning till denna min uppfattning
yrkar jag, herr talman, bifall till
utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar
Åkerlund (h), Ståhle (s), Nils Theodor
Larsson (ep) och Lundberg (h).

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Herr Hansson kom fram
till att med det tidsschema han tillämpar
skulle riksdagen kunna flytta in i
riksbankshuset endast tre och ett halvt
år före det tillfälle, då den nya riksbanksbyggnaden
vid Sergels torg står
färdig. Jag har för min del kommit
fram till att det skulle vara en tidsskillnad
på fem år, alltså en något mera
optimistisk beräkning.

Vad jag fäster mig vid är att herr
Hansson tydligen inte alls värderar fördelen
för riksdagen av att kunna lösa
sin arbetsrumsfråga så snart som möj -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

ligt. Även detta iir en fråga om att vara
rationell och att vara effektiv, och jag
föreställer mig att — men vad vet jag,
herr talman — både herr Hansson och
jag kanske kan bli effektivare i vårt
riksdagsarbete, om även de andra ledamöterna
i riksdagen kan bli det, är detta
ett skäl för oss att så snart som möjligt
försöka komma in i riksbankens nuvarande
byggnad.

Herr Hansson omnämner de ytterligt
preliminära undersökningar, som har
företagits rörande möjligheterna för
riksbanken att taga i anspråk fastigheten
vid Gustav Adolfs torg. En av anledningarna
till att man inte skulle kunna
flytta skulle vara att värdetransporterna
inte kan ske under betryggande former
i Skandinaviska bankens hus. Det
är då att märka att Skandinaviska banken,
medan den ännu planerade att
kvarstanna vid Gustav Adolfs torg, förberedde
en lösning av detta problem,
då den inte själv fann förhållandena
tillfredsställande. Man utarbetade två
alternativa förslag till lösning av frågan
om värdetransporterna. Det ena förslaget
går att omsätta i praktiken tämligen
omgående, och med det förslaget får
man en .sluten in- och urlastning vid
värdetransporterna med utrymme för
fyra bilar samtidigt. På längre sikt har
man tänkt sig en lösning, som skulle
ta i anspråk kvarteret Sankt Per, som
herr Hansson också omnämnde — ocli
då skulle man genom att på den punkten
överlägga med Stockholms stad sannolikt
kunna komma fram till en mycket
betryggande lösning av dessa transportfrågor.
.lag föreställer mig att det
inte blir lättare att lösa dessa transportfrågor
uppe vid Sergels torg.

Herr Hansson nämner också de expeditionslokaler,
som Skandinaviska
banken har förbehållit sig i sin gamla
fastighet. På den punkten får man naturligtvis
uppta tilläggsförhandlingar
med Skandinaviska banken, och jag föreställer
mig att bankledningen kommer
att vara tämligen resonabel när den får
böra att riksbanken vill flytta in i fas -

Ang. arbetsrum för riksdagens ledamöter

tigheten. En lösning är ju att dessa expeditionslokaler
inte får ligga på framsidan
av Skandinaviska bankens nuvarande
fastighet ■— utan förlägges till
baksidan av fastigheten i hörnet av
Jakobsgatan och Regeringsgatan. Det är
möjligt att riksbanken skulle kunna gå
med på ett sådant arrangemang, ty då
skämmer expeditionslokalerna mindre
fasaden ut mot Gustav Adolfs torg —
om man är känslig på den punkten.

Jag fick också den uppfattningen av
herr Hanssons anförande, att han menade
att om man har anslagit 50 miljoner
kronor till en ny byggnad för riksbanken,
skall man också använda beloppet.
Jag kan inte se det som någon
motivering till att man prompt skall
bygga vid Sergels torg. Visar det sig att
andra lösningar är bättre och rimligare,
skall väl dessa prövas.

Herr Hansson var också pessimist
i fråga om en relativt snabb utredning
för att undersöka möjligheterna till den
nu aktualiserade flyttningen. Jag vill
invända att varje kommande utredning
måste bli bättre än de utredningar som
hittills har förekommit. Några ingående
sådana har inte alls företagits.
Det är också skälet till att reservanterna
menar att denna möjlighet bör
prövas. Därtill kan sägas att en utredning
beträffande arbetsrumsfrågan för
ledamöterna ändå skall företagas, och
då spelar det mindre roll om man lägger
till detta utredningsuppdrag rörande
flyttning av riksbanken till Skandinaviska
bankens fastighet.

En av nackdelarna med att inte ta
Skandinaviska banken i anspråk för
riksbankens verksamhet är att det blir
betydligt besvärligare att dit förlägga
annan förvaltningsverksamhet, därför
att lokalerna mest är anpassade för
bankverksamhet och minst anpassade
för annan förvaltningsverksamhet. Det
blir nödvändigt att vidta ganska ingripande
förändringar, om man dit
skall förlägga vanlig statlig administrativ
verksamhet.

112

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. arbetsrum för riksdagens ledamöter

Herr HANSSON, GUSTAF HENRY,

Oi):

Herr talman! Beträffande arbetsrumsfrågan
vill jag tillkännage, att jag
har lika stort intresse som herr Hilding
av att den löses så snabbt som möjligt,
men skillnaden i kvalitet på de lokaler
man kan få i riksbanken efter en
kortare tids ombyggnad och de man
kan få i Skandinaviska banken, tycker
jag inte är större än att man temporärt
skall kunna placera riksdagens ledamöters
arbetsrum i Skandinaviska bankens
hus.

Riksbanken anmärker inte bara på
svårigheterna med transporterna när
det gäller att flytta till Skandinaviska
hankens fastighet. Vid den föredragning
i utskottet som riksbankschefen
och bankdirektör Laurén hade, framkom
att det åtminstone vid en temporär
förläggning dit skulle gå att ordna
transporterna. Däremot höll de styvt
på att transporterna, om det blev fråga
om en definitiv förläggning dit, måste
gå genom kvarteret Sankt Per, och det
hlir ju en annan historia.

Beträffande transporterna vid Sergels
torg vill jag bara erinra om att det
området är genomkorsat av två biltunnlar,
och det torde inte vara hela världen
att få förbindelse med dem.

Herr Hilding försökte bagatellisera
frågan om avlösning av den rätt som
Skandinaviska banken har att få ett avdelningskontor.
Jag erinrar mig att generaldirektören
och chefen för byggnadsstyrelsen
sade någonting i stil med
att det åtminstone rörde sig om en och
annan miljon kronor för att få bort
detta villkor.

Jag kanske inte skall stå här och
svartmåla för mycket om möjligheterna
att genomdriva denna påyrkade utredning.
Det kan ju tänkas att man har
turen att i den svåra konjunktur som
för närvarande råder inom byggnadsindustrien
ändå få någon som åtar sig det
arbetet, men det blir i så fall ett rent
lotteri.

Jag kommer sedan in på reservatio -

nen och tar mig friheten att referera
till vad bankoutskottet sade 1962: »Med
hänsyn till att ett tillgodoseende av
riksdagens lokalbehov kan komma att
förutsätta ianspråktagande av riksbankshuset,
har riksdagen med bifall
till bankoutskottets utlåtande nr 4 bemyndigat
fullmäktige i riksbanken att
vidtaga åtgärder för att säkerställa dispositionsrätten
till en lämplig tomt. Mot
bakgrund av att riksdagen sålunda bedömt,
att det inom en nära framtid kan
bli aktuellt att anskaffa en ny fastighet
för riksbanken, finner utskottet lämpligt
att medel avsättes för ett sådant
ändamål.» Det rör sig om icke mindre
än 50 miljoner kronor, och mot reservanterna
vill jag göra gällande att man
inte så lättvindigt avsätter en mycket
fin tomt och 50 miljoner kronor så där
utan vidare.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag vill i korthet påpeka,
att när det gäller kvarteret Sankt
Per var det ett antagande från riksbanksledningens
sida att man inte den
vägen skulle kunna ordna transporterna
för banken. Det är ju sådant som jag
tycker man skulle pröva närmare innan
man definitivt bestämmer sig för hur
Skandinaviska bankens fastighet skall
användas.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

Tisdagen den 25 mai 1965 em.

Nr 28

113

omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 06;

Nej — 33.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

110, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Förvärv av kvarteret Vinstocken
inom Nedre Norrmalm i Stockholm jämte
i ämnet väckta motioner; och

nr 111, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna
fastighetsfond.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa ändringar i förordningen om
allmän varuskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om
allmän varuskatt jämte i ämnet väckta
motioner.

I eu den 26 februari 1965 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 87, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt.

1 propositionen hade föreslagits vissa
ändringar av företrädesvis teknisk natur
i fråga om den allmänna varuskatten
i enlighet med vad som aviserats
i propositionen 1965: 14. De föreslagna
ändringarna voro avsedda att träda i
kraft den 1 juli 1965 samtidigt med den
föreslagna höjningen av den allmänna
varuskatten.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna 1:704,
av herr Gösta Jacobsson och fru Segerstedt
IT iberg, samt 11:831, av herrar
Xeländer och Thglén, vari hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 87 måtte besluta, att den
nu gällande i princip generella, skattefriheten
för fiskefartyg skulle utsträckas
till att omfatta förutom bogserbålar
jämväl räddningskryssare;

II. de likalydande motionerna I: 728,
av herr Stefanson, och II: 852, av herr
Nordgren, vari anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:4 måtte hemställa
om förslag till ändring av varuska
t te förordningen i syfte att bereda
serveringsrörelse, vilken jämväl bedreve
butiksförsäljning och därvid hade
rörelsegrenarna bokföringsmässigt åt -

114

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

skilda, möjligheter att i varuskattehänseende
behandla rörelsegrenarna såsom
två skilda rörelser;

III. de likalydande motionerna I: 729,
av herr Stefanson in. fl., och II: 853, av
herr Xordgren in. fl., vari framställts
yrkande av innebörd, att riksdagen
skulle avslå ett av Kungl. Maj:t — i
samband med föreslagen ändring av anvisningarna
till 12 § i förordningen
om allmän varuskatt rörande definitionen
av begreppet yrkesmässighet —
framlagt förslag, att statlig eller kommunal
verksamhet för att tillgodose
egna behov, även vid samverkan mellan
stat och kommun eller mellan kommuner,
skulle anses vara yrkesmässig endast
om den skedde i bolagsform.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit följande
vid riksdagens början väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I. de likalydande motionerna 1:204,
av herrar Källqvist och Svanström,
samt 11:257, av fru Gärde Widemar
och herr Mattsson, vari hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att konst som
försåldes å utställning av vederbörande
konstnärs verk skulle vara undantagen
från den allmänna varuskatten;

II. de likalydande motionerna 1:305,
av herr Stefanson in. fl., samt 11:374,
av herrar Xordgren och Westberg, vari
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att från och med den 1 juli 1965 undantaga
dentaltekniska alster från den allmänna
varuskatten och sålunda antaga
i motionerna infört förslag till förordning
angående ändring av 10 § 1 inom.
förordningen den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt;

III. de likalydande motionerna I: 484,
av herr Sveningsson, och 11:581, av
herr Xordgren in. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte antaga i motionerna infört
förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 13 § förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) angående
allmän varuskatt, vilket förslag avsåg,

att gällande bestämmelser om befrielse
från skattskyldighet i fråga om verksamhet
i ringa omfattning skulle utgå.

Vidare hade utskottet till behandling
i detta sammanhang upptagit följande
i anledning av proposition nr 14 väckta
motioner, nämligen

I. de likalydande motionerna 1:619,
av herr Helge Karlsson m. fl., och II:
730, av herr Johansson i öckerö in. fl..
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
i motionerna infört förslag till förordning
om ändrad lydelse av 10 £ förordningen
den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt, vilket förslag
innebar undantag från skatteplikt för
monterade fisknät, ryssjor, trålar, vadar
och bottengarn samt nätslingor och
annat tillbehör, som användes för montering
och reparation av dylika fiskeredskap; II.

de likalydande motionerna 1:626,
av herr Ferdinand Xilsson, samt II: 743,
av herrar Svensson i Vä och Börjesson
i Glömminge, i vad däri yrkats,

1) att riksdagen skulle besluta sådant
tillägg till 10 § 1 mom. förordningen om
allmän varuskatt, att från skatteplikt
undantoges företagares uttag ur egen
rörelse för eget och familjens hushållsbehov,
samt

2) att riksskattenämnden skulle fastställa
viss övre gräns för omfattningen
av sådana uttag, som möjliggjorde minskat
trassel för det stora flertalet småföretagare
men förhindrade missbruk;

III. de likalydande motionerna I: 627,
av herr Stefanson, och II: 738, av herr
Xordgren m. fl., vari anhållits, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt
10 § 2 mom. förordningen om allmän
varuskatt förordna, att från allmän
varuskatt skulle undantagas reparations-
och underhållsarbeten samt
service på lös egendom för produktionsän
damål.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

115

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 87 icke kunnat av riksdagen
oförändrad antagas och med bifall till
de likalydande motionerna 1:704, av
herr Gösta Jacobsson och fri! Segerstedt
Wiberg, samt 11:831, av herrar Nelander
och Thylén, samt i anledning av
de likalydande motionerna 1:619, av
herr Helge Karlsson m. fl., och 11:730,
av herr Johansson i öckerö m. fl., —
måtte antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt med
de ändringar, att 10 § 1 mom. och anvisningarna
till 10 och 18 §§ erhölle i
betänkandet angiven lydelse;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:204,
av herrar Källqvist och Svanström, samt
II: 257, av fru Gärde Widemar och herr
Mattsson,

2) de likalydande motionerna I: 305,
av herr Stefanson m. fl., samt II: 374,
av herrar Nordgren och Westberg,

3) de likalydande motionerna 1:484,
av herr Sveningsson, och 11:581, av
herr Nordgren in. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:619,
av herr Helge Karlsson in. fl., och II:
730, av herr Johansson i öckerö m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:626,
av herr Ferdinand Nilsson, samt II: 743,
av herrar Svensson i Vä och Börjesson
i Glömminge, i vad motionerna behandlats
i detta betänkande,

6) de likalydande motionerna 1:627,
av herr Stefanson, och 11:738, av herr
Nordgren in. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:728,
av herr Stefanson, och 11:852, av herr
Nordgren, ävensom

8) de likalydande motionerna 1:729,
av herr Stefanson in. fl., och 11:853,
av herr Nordgren in. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Utskottets förslag till ändringar i förevarande
förordningsförslag inneburo,

såvitt gällde 10 £ 1 mom. och anvisningarna
till 10 §, undantag från skatteplikt
för livräddningskryssare, vilka inköptes
av Svenska sällskapet för räddning
af skeppsbrutne och användes för
sjöräddning;

i avseende å anvisningarna till 18 §,
skattefrihet för större nätredskap, i den
mån de voro avsedda att användas vid
yrkesmässigt fiske, samt nät för sådana
redskap.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösla Jacobsson, Sundin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, öhvall och Börjesson
i Falköping, vilka, under åberopande av
de likalydande motionerna 1:204 och
11:257, ansett, att utskottet i anledning
av nämnda motioner bort hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att Kungl. Maj :t med
stöd av 10 § 2 mom. förordningen om
allmän varuskatt måtte förordna om undantag
från skatteplikt för konst, som
av vederbörande konstnär försåldes å
utställning;

2) av herrar Stefanson, Yngve Xilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sundin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Öhvall och Börjesson
i Falköping, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:305 och 11:374, ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till motionärernas
förslag att från allmän varuskatt
undantaga dentaltekniska alster
och sålunda bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till förenämnda
motioner antaga det vid motionerna fogade
förslaget till förordning angående
ändring av 10 § 1 mom. förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt;

3) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson, Sandin, Magnusson
i Borås, Vigelsbo, Öhvall och Bör -

116

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

jesson i Falköping, vilka, under åberopande
av de likalydande motionerna
1:627 och 11:738, ansett, att utskottet
i anledning av motionärernas förslag
rörande undantag från allmän varuskatt
av reparations- och underhållsarbeten
samt service på lös egendom för produktionsän
damål bort hemställa, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning i syfte att
från allmän varuskatt undantaga reparations-
och underhållsarbeten samt
service på lös egendom för produktionsändamål; 4)

av herrar Stefanson, Yngve Xilsson,
Gösta Jacobsson, Magnusson i Borås
och Öhvall, vilka, under åberopande
av innehållet i de likalydande motionerna
1:484 och 11:581, ansett, att utskottet
bort tillstyrka det i nämnda motioner
framställa yrkandet och att utskottet
därför bort hemställa, att riksdagen
i anledning av förenämnda motioner
måtte antaga i reservationen infört förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 13 § förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt; 5)

av herrar Vigelsbo och Börjesson
i Falköping, vilka av angivna orsaker
ansett, att utskottet bort under A hemställa,

I) att riksdagen — i anledning av de
likalydande motionerna 1:626, av herr
Ferdinand Nilsson, samt II: 743, av herrar
Svensson i Vä och Börjesson i Glömminge,
— måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt med jämväl de ändringar, att
13, 63 och 65 §§ samt anvisningarna till
63 och 65 §■§ erhölle i reservationen angiven
lydelse;

II) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära, att riksskattenämnden
måtte erhålla i uppdrag att fastställa
den övre gränsen för här avsedda
skattefria uttag ur egen rörelse, så att
flertalet mindre företag eller rörelser

befriades från den allmänna varuskatten
vid uttag för det egna hushållets skäliga
behov och så att missbruk av denna rätt
effektivt förhindrades;

6) av herrar Stefanson, Yngve Nilsson,
Lundström, Gösta Jacobsson, Sandin,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Öhvall och Börjesson
i Falköping, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1: 729, av herr Stefanson
in. fl., och 11:853, av herr Nordgren
in. fl., måtte antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
med den ändringen, att anvisningarna
till 12 § erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Efter en lång dags färd
mot natt har vi äntligen kommit till
realiteter. Det ärende, som vi skall behandla,
hänger delvis samman med den
stora skattepropositionen nr 14, som
avlämnades vid riksdagens början, och
bland annat innehåller förslag om höjning
av den allmänna varuskatten. Propositionen
nr 87 utgör en komplettering
och gäller en del nog så viktiga förändringar
i varuskatten. Den viktigaste
ändringen avser en utvidgning av materialbegreppet
— en för näringslivet
nog så betydelsefull sak. Jag hälsar de
företagna ändringarna i denna del med
tillfredsställelse.

Om de föreslagna ändrade bestämmelserna
har i huvudsak rått enighet
inom bevillningsutskottet. Utskottet har
också visat förståelse för vissa motionsvis
framförda yrkanden, som av utskottet
tillstyrkts. Det bär bl. a. gällt
.skattefrihet för räddningskryssare för
skeppsbrutna och för nätredskap för
yrkesfiskare — det sista särskilt viktigt
för fisket och dess utövare.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

117

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Därmed var det dock stopp för ut•skottsmajoritetens
välvilja. I ett flertal
reservationer, gemensamma för de tre
minoritetspartierna, har emellertid tagits
upp ytterligare några förslag framförda
motionsvägen.

Reservationen nr 1 är en gammal bekant.
Den gäller frågan om undantag
från skatteplikt för konst, som av vederbörande
konstnär försäljs på utställning.
Den nuvarande ordningen innebär,
att om en konstnär säljer en tavla
eller ett annat konstverk hemma på
sin ateljé, utgår ingen skatt. Säljer han
däremot på en utställning, utgår skatt.
Med den beslutade förhöjda skattesatsen
på 10 procent blir skillnaden ganska
betydande. Det gör att icke så
många försäljningar i fortsättningen
kommer att ske på utställning. I stället
blir det i praktiken så med tavlor på
utställning, att tavlan reserveras och
den formliga försäljningen sker senare
hemma i ateljén. Gällande bestämmelser
befordrar på detta sätt en viss skatteflykt
och ter sig svårbegripliga för
allmänheten. Jag yrkar bifall till reservation
nr 1.

I reservation nr 2 behandlas varuskatten
på dentaltekniska produkter.
Som skäl för undantag från skatteplikt
för dylika alster åberopas motionsvis,
att dessa varor är jämförbara med läkemedel,
vilka är fria från skatt. Detta
förhållande är i och för sig inkonsekvent,
men gällande regler medför därutöver
en snedvridning av beskattningen
på samma prestation utförd i olika
former. Skatt utgår då ett dentallaboratorium
levererar beställningsarbeten
till en tandläkare men inte då tandläkaren
anställer eu egen tekniker, som
i hans tjänst framställer hithörande arbeten.
Det sistnämnda är också förhållandet
om ett par tandläkare gemensamt
anställer en tekniker: då blir det
ingen skatt, eller rättare sagt, skatten
utgår enbart på det inköpta materialet.
Kostnaden för detta material utgör endast
15 å 20 procent av det totala utpriset.
Skattebelastningen blir härige 5t

Första hammarens protokoll 19115. Xr 28

nom väsentligen olika i de båda fallen.

Utskottsinajoriteten menar, att ett bifall
till motionsyrkandena skulle rubba
principerna för tjänstebeskattningen
och leda till motsvarande krav på andra
områden. Därför avstyrks motionerna
i denna del. Må vara att nuvarande
principer skulle rubbas, men reglerna
leder till underliga resultat, och det
vore förvisso ingen riksolycka om de
ändrades, framför allt inte i detta fall,
då det gäller människors hälso- och
tandvård. Några konsekvenser för
skattereglerna i övrigt behövde inte
uppstå. Tandvården intar nämligen på
sätt och vis en särställning.

Hur går det då till i det praktiska
livet? Jo, förr i världen utförde tandläkarna
själva dessa dentaltekniska arbeten
hemma. Numera anlitar tandläkarna
för ändamålet i stället i stor utsträckning
fristående dentallaboratorier
för beställningsarbetenas utförande.
Detta system har inneburit en värdefull
form av rationalisering och specialisering
genom att arbetena utförs
av specialister med högt uppdriven yrkesskicklighet
och med vissa finare
maskiner. Skatten kommer emellertid
bär in i bilden som en hämmande faktor
och innebär en betydande kostnadsfördyring
för beställningsarbetena. Det
blir en väsentlig skillnad om skatten
skall utgå på totalpriset eller enbart på
15—20 procent därav, och det blir ytterst
patienterna som får betala vad
det kostar. Patienterna drabbas alltså
av en högre skatt på tandvård i det ena
fallet än i det andra. Uppskattningsvis
uppgår den totala omsättningen från
dentallaboratorierna till ca 300 miljoner
kronor om året för hela riket. Omsättningsskatten
skulle alltså utgöra
minst 30 miljoner kronor om året. Det
är en av lagstiftaren från början inte
avsedd tyngande skatt som bär belastar
tandvården. Den begärda skattebefrielsen,
som närmast tar sikte på beställningsarbetena,
synes i detta fall väl
motiverad bl. a. av sociala skäl.

118

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Av formella skäl kan jag inte yrka
bifall till reservation nr 2, som fått en
något missvisande formulering. Jag yrkar
i denna punkt i stället bifall till
propositionens förslag till lagtext för
10 § 1 mom. punkt 8 i förordningen
med följande tillägg: »ävensom dentaltekniska
beställningsarbeten som utföras
för tandläkare eller sjukhus». Samma
yrkande kommer att framställas i
andra kammaren.

Reservation nr 3 avser reparationsoch
underhållsarbeten samt service på
lös egendom för produktionsändamål,
dör skattereglerna leder till underliga
resultat. I propositionen har införts ett
undantag från skatteplikten i ett särskilt
känsligt fall, nämligen i fråga om
s. k. utbytestvätt. Det är fråga om handdukar
och overaller o. d. som uthyrs
till näringslivet och allmänheten av
speciella uthyrnings- och tvätteriföretag.
De beskattas för närvarande två
gånger, vid såväl inköpet som uthyrningen.
Sådan utbytestvätt kommer enligt
de föreslagna ändringarna att i fortsättningen
undantagas. Detta är mycket
bra, men reservanterna menar att man
borde gå vidare på den inslagna vägen
och helt undantaga reparations- och
underhållsarbetena från beskattningen.

Exempel härpå erbjuder sådana reparationer
och service av ett företags
maskinpark som utförs av fristående
särskilda smides- och reparationsverkstäder
som specialiserat sig på sådana
uppdrag. Sker denna service på hemmaplan
av maskinernas ägare så utgår
ingen skatt, men anlitas fristående
verkstäder blir skatten 10 procent.

Skatten får i denna del en dirigerande
verkan och motverkar i viss mån
näringslivets effektivisering. Reservanterna
menar att detta är olyckligt. Vid
en övergång till mervärdesskatt skulle
denna inkonsekvens och denna snedbelastning
rättas till av sig själv, men hur
det går med mervärdesskatten vet ingen.
Vi måste därför utgå ifrån den skatteforin
vi har. Jag är medveten om att

detta inte är någon lättlöst fråga. Den
har sina komplikationer och fördenskull
inskränker sig reservanterna till
en begäran om en utredning. Jag yrkar
bifall till reservation nr 3.

Reservation nr 4 behandlar gällande
bestämmelser om befrielse från skattskyldighet
i fråga om verksamhet med
ringa omfattning. Reservanterna har i
denna del menat att i syfte att skapa
skattelikhet mellan olika grupper av
företagare bör även de som bedriver
verksamhet med ringa omfattning som
s. k. fritidsföretagare, vara underkastade
skatteplikt, eljest äger konkurrensen
inte rum på lika villkor. Ju större varuskatten
blir — 10 procent är en ganska
ansenlig siffra — desto nödvändigare
är det att alla företag behandlas
lika i skattehänseende och att det ena
företaget inte blir gynnsammare ställt
än det andra. Det skulle kanske medföra
kontrollsvårigheter att införa skatt
lika för alla, men dessa kontrollsvårigheter
borde nog kunna klaras upp.

Jag yrkar bifall till reservation nr 4.

En ur principiell synpunkt särskilt
betänklig sak i propositionen och utskottsbetänkande!
behandlas i reservation
nr 6 av herr Stefanson med flera.
Formellt knyter sig bestämmelsen i fråga
till yrkesmässighetsbegreppet. Reellt
innebär förslaget att eljest skattepliktiga
tjänster som utförs av ett statligt
organ för en kommun eller ett kommunalt
organ befrias från skattskyldighet.

Lagtexten är som sådan mycket svårbegriplig,
men villkoret för skattebefrielse
är uppenbarligen att var och en
av de samverkande varit skattefri, om
de bedrivit verksamheten för eget behov.
Men i och med att man börjar utföra
arbeten åt andra blir det inte
längre tal bara om egna behov. Det här
hänger inte riktigt samman. Man förstår
icke innebörden om man uteslutande
läser lagtexten. Däremot får man
en förklaring till hur det hänger samman,
om man läser departementsche -

Tisdagen den 25 maj 1965 ein.

Nr 28

119

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

fens uttalande. Det hade nästan varit
önskvärt att departementschefens uttalande
i denna del utgjort lagtext.

Det är närmast ett samgående mellan
försvarets fabriksstyrelse och landstingen
i fråga om tvätteriverksamhet
som aktualiserat denna skattefråga. Av
varuskattens nuvarande konstruktion
följer att den intressent som svarar för
driften blir skattskyldig för de prestationer
som utförs åt andra intressenter,
medan de prestationer som en intressent
utför åt sig själv blir skattefria.
Det är med de nuvarande reglerna i
och för sig en konsekvent lagstiftning,
som tillämpas för näringslivet i dess
helhet.

Förslaget går i denna del ut på att
även prestationer som utförs åt andra
intressenter blir fria när de utförs av
stat eller kommun. Det torde inte kunna
förnekas att innebörden härav är ett
brytande av den konkurrensneutralitet
som hittills utmärkt skattelagstiftningen
och en diskriminering av den enskilda
företagsamheten. Det statliga verket befrias
från skatt när det utför tjänster åt
landsting och primärkommuner, medan
enskilda företag i motsvarande fall
drabbas av skatt. Ett enskilt företag
som lämnar in anbud på utförande av
tvätt åt kommunala organ måste alltså
kalkylera med en skatt på 10 procent
i sitt anbud, medan försvarets fabriksstyrelse,
som inte har samma belastning,
kan låta ett anbud ligga 10 procent
lägre.

Det bakomliggande innersta motivet
är troligtvis att då det är fråga om samverkan
mellan skilda organ inom en
och samma sektor, d. v. s. den offentliga
sektorn, skattefrihet borde föreligga.
Men med samma skäl borde samverkan
mellan företag inom den enskilda
sektorn kunna göra anspråk på
skattefrihet. Skatten lägger i dessa fall
ett tungt handikapp på den enskilda företagsamheten
och kan givetvis utgöra
en svårighet i konkurrensen.

Utskottet understryker att man bör

ha rätt — observera ordvalet — att i
detta fall betrakta det allmännas verksamhet
som en enhet, där ansvaret kan
växla mellan staten, landstingskommuner
eller primärkommuner. Med denna
vidsträckta motivering kan i skattefriheten
inkluderas även den statliga
och kommunala verksamhet som bedrivs
i bolagsform. Den är för närvarande
undantagen och avses enligt propositionen
att vara det också i fortsättningen.
Har vi att vänta förslag om
skattefrihet för dylika bolags samverkan
till någon kommande riksdag, frågar
sig den misstänksamme.

I många fall förekommer det faktiskt
att enskilda tvätterier utför tvätt åt
kommunala organ. Det har gått bra hittills,
därför att konkurrensen sker på
lika villkor. I fortsättningen blir det
annorlunda genom den olika skattebelastningen.

Frågan har emellertid såvitt jag kan
förstå större räckvidd än den av statens
fabriksstyrelse bedrivna tvätteriverksamheten.
Det är nu fråga om
tvätt, men ingenting hindrar att det
kan bli fråga om andra näringsområden.
Om — för att ta ett exempel — försvarets
fabriksstyrelse etablerar ett sågverk
för försvarets behov och vill leverera
ett parti bräder till ett bygge som
utförs av ett landsting, så skulle, såvitt
jag fattat saken, den leveransen enligt
de föreslagna bestämmelserna bli
skattefri. Utförs däremot motsvarande
leverans av ett privat sågverk eller en
skogsägarnas sammanslutning, blir det
10 procent skatt. Det är som sagt ett
betungande handikapp för den enskilda
företagsamheten.

I förevarande punkt ställer jag av
formella skäl yrkandet, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:729 av herr Stefanson m. fl. och
II: 853 av herr Nordgren m. fl. måtte
anta anvisningarna till 12 § med den
lydelse som angivits i reservationen nr
6 av herr Stefanson m. fl.

120

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I motion nr 626 i första
kammaren, väckt av ett par meningsfränder
i andra kammaren under nr
743, har vi framfört förslag om vissa
undantag från omsbeskattning som vi
anser praktiska och rimliga av omtanke
om mindre företagare. Företagarna
ålägges statliga uppgifter som de får
klara på olika sätt: inlevererande av
källskatt på de anställdas löner, inlevererande
av omsättningsskatt, ATP-avgifter
o. s. v., lämnande av statistikuppgifter
etc. Det förefaller rimligt med
hänsyn till den belastning, som särskilt
drabbar de mindre företagarna med deras
minimala personalresurser att ta
hänsyn till de svårigheter som de åsamkas
i samband med dessa ålägganden.

I den del av motionen som nu kommer
i fråga har vi närmast gått in för
att från skatteplikt undanta företagares
uttag ur egen rörelse för eget och familjens
husbehov.

Det är klart att det föreligger inkomster
som bör beskattas, och vi har i motionen
resonerat så, att bestämmelser
om undantag naturligtvis kan tänkas
bli missbrukade i viss omfattning. Vi
har emellertid menat att riksskattenämnden
skulle kunna ange en norm,
enligt vilken det stora flertalet småföretagare
inom handel, hantverk, industri
och jordbruk skulle kunna befrias
från skatt för uttag till ett rimligt belopp.

Nu säger utskottet: »Utskottet finner
att ett undantag från beskattningen av
uttag för eget behov måste te sig som
en stötande skatteorättvisa för alla som
inte skulle få möjlighet till samma förmån,
varför utskottet avstyrker bifall
till motionerna.»

Det är rätt egenartat, eftersom utskottet
väl ändå har klart för sig att
generella undantag redan för närvarande
förekommer i ganska stor utsträckning.
I proposition nr 162/1959 ville
Kungl. Maj:t av praktiska skäl reducera
antalet skattskyldiga, och gränsen sades
inte böra sättas så högt, att uttaget

blev av mera väsentlig storlek eller befrielse
framstod såsom en orättvisa. Vissa
regler har utbildats i praxis, och
riksskattenämnden har angivit vissa
normer i enlighet med vad som berörts
i motionen. Det är således här inte fråga
om någon ny princip, utan endast
om en mera generös tillämpning av en
tidigare princip. Vi finner att detta är
rimligt och riktigt.

Det sägs att ett undantag kan synas
stötande ur rättvisesynpunkt. Om jag
då berör en grupp som alldeles särskilt
träffas av de gällande bestämmelserna,
nämligen de 160 000 småbrukare
som vi har i vårt land, kan jag konstatera
att orättvisan för dem ligger till
på ett annat sätt. Min uppfattning är att
den grupp det här gäller är en växande
grupp bland dessa småbrukare. Om en
ägare av ett litet jordbruk fått ett bostadsförbättringslån
och skaffat sig eu
hygglig mangårdsbyggnad, blir fastigheten
ofta taxerad som »annan fastighet»
och då inträffar en rätt egenartad
situation.

Länsstyrelsen i Älvsborg län sade i
sitt remissyttrande som är infört i propositionen
från år 1959: »Åtskilliga
produkter (brödsäd, potatis, trädgårdsprodukter,
kött och fläsk, ägg och
mjölk) kan också erhållas från fastighet,
vilken taxerats såsom annan fastighet.
Till denna kategori har i regel
hänförts fastighet, som vid normal hävd
icke kan vinterföda mer än en ko, saknar
skogsmark i egentlig mening och
huvudsakligen nyttjas för bostadsändamål.
På landsbygden är det inte ovanligt,
att man på annan fastighet håller
sig med höns och gris samt odlar potatis
och trädgårdsprodukter.» Då är
man enligt förslaget fri från den beskattning
som det här gäller. Men om
man t. ex. har en sämre mangårdsbyggnad
och i övrigt likartade förhållanden,
drabbas man av den orättvisa som här
föreligger. Detta kan ju inte vara rimligt.
Och utvecklingen går som bekant
i den riktningen att dessa mindre jordbruk
redan har blivit och i än större

Tisdagen den 25 maj 19C5 ein.

Nr 28

121

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

utsträckning kominer att bli bisysslor
för folk som väsentligen arbetar på och
får sin utkomst från annat håll. Men
för dessa produkter för husbehov är de
sålunda fria från skatt. Grannen däremot,
som har precis samma förhållanden
i övrigt, blir beskattad. Och sedan
säger utskottet att ett försök att rätta
till detta missförhållande skulle kunna
uppfattas som en orättvisa. Det kan jag
inte förstå.

Jag ber alltså att med hänvisning till
det sagda få yrka bifall till den vid utskottets
betänkande fogade reservationen
nr 5 av herrar Vigelsbo och Börjesson
i Falköping, varigenom ett resultat
i överensstämmelse med motionens
syfte erhålles.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Att syssla med konst
är oftast mycket upplyftande. Det kan
också vara nöjsamt och ibland till och
med tacksamt; den erfarenheten har jag
gjort tidigare. Under min riksdagstid
har jag också gjort den erfarenheten att
det kan vara rätt angenämt att inom
dessa väggar syssla med konst — jag
tror också att kamrarnas ledamöter och
framför allt medlemmarna i konstklubben
har uppskattat dess verksamhet i
syfte att öka intresset för konst.

Men dess värre har jag under de sista
dagarna upplevat någonting som inte
verkar så värst inspirerande då man
vill försöka arbeta för konsten — det
betänkande vi nu behandlar inger inte
några större lustkänslor i detta avseende.

Vad det nu gäller, herr talman, är
alltså oms på konst. Vi har ju tidigare
motionerat, jag tror med representanter
för alla partier, i syfte att få bort
omsen på konst.

Knligt min mening är det nödvändigt
att man försöker göra klart för sig vad
det är omsen beräknas på. Om en konstnär
t. ex. målar en tavla behöver han
inte betala oms på själva duken eller
på fiirgen; däremot får han betala oms

på penslarna. Men när han sedan säljer
den färdiga tavlan skall han betala oms
på den. Man beräknar alltså omsättningsskatten
på själva den konstnärliga
insatsen. Nu kan det ju knappast sägas
att man tillverkar en tavla — detta görs
visst någonstans nere i Europa — men
jag tror att sådana tavlor numera inte
har någon större marknad i vårt land.
Om en konstnär kommer till en färghandel
eller någon annan affär som tillhandahåller
sådana här material och
han visar att han t. ex. är medlem av
KRO eller över huvud taget är konstnär,
kan han köpa duk och annat material
utan att betala någon som helst omsättningsskatt
på detta. Jag har frågat
konstnärerna: Hur ställer ni er till det
här? Jo, svarar de, det är klart att vi
gärna betalar omsättningsskatt på våra
material eftersom man ju tar ut omsättningsskatt
på andra material. Detta har
de inga som helst invändningar mot,
enligt vad de själva uppger.

Man medger alltså befrielse från omsättningsskatt
på materialet, men man
beskattar den intellektuella, den konstnärliga
prestationen. Om vi tänker på
andra som också presterar någonting
av intellektuell beskaffenhet, exempelvis
författarna, så vet jag inte hur det
skulle kunna gå till att beskatta deras
prestationer. I regel lämnar de väl upp
sina manus hos en bokförläggare och
lär inte behöva betala någon oms i det
sammanhanget. Att sedan bokförläggaren
får betala oms i samband med bokens
försäljning i handeln är en helt
annan sak.

Sedan är frågan hur man skall beräkna
omsättningsskatten på konst. Om
detta förslag går igenom, får vi väl en
skatt på 10 procent. Antag att jag i eu
affär köper en tavla av en amatör, i
storleken 30 x 40 cm — det är ingen
omöjlighet att priset blir 20 kronor. Då
får jag betala 2 kronor i omsättningsskatt,
efter 10 procent. Antag vidare att
det skulle vara möjligt att här i Sverige
köpa en tavla av Picasso i samma storlek
till ett pris av 200 000 kronor — det

122

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

är ingen omöjlighet — så skall man på
den tavlan betala 20 000 kronor i skatt.
Detta innebär alltså en uppskattning av
den ena och den andra andliga prestationen,
och jag tycker att det hela förefaller
ganska underligt och märkvärdigt.

Sedan vill jag på det allra skarpaste
protestera mot ett uttalande i utskottets
betänkande. Där sägs: »En skattefrihet
skulle skapa administrativa problem»
— det kan jag gå med på — »och
mest gynna de konstnärer, vi,lka har det
minsta behovet av ett sådant stöd.»
Det är precis tvärtom. En konstnär
måste ha eu utställning för att kunna
skaffa sig ett namn och få sälja. Om
vi mot förmodan skulle kunna få Picasso
att bosätta sig här i Sverige, föreställer
jag mig att han inte skulle
ha någon som helst anledning att ordna
en utställning för att få sälja sina
verk; jag tror att det skulle gå bra ändå.
Men den unge mannen, som kanske
gick ut från Konstakademien förra
året, måste ha en utställning för att få
sälja och eventuellt slå igenom som
konstnär; han drabbas alltså hårdast.
Om han kan sälja i ateljén, behöver
han inte betala någon omsättningsskatt.
Och jag föreställer mig att en konstnär
som Evert Lundquist inte precis behöver
anordna utställningar för att bli av
med sin konst. När vi hade konstutställningen
här i riksdagen för ett och
ett halvt år sedan frågade många om
de kunde få köpa hans konstverk, men
de var inte till salu därför att han hade
andra planer beträffande dem.

När en konstnär ställer ut i ett galleri
får han betala en ganska stor avgift till
galleriet. Jag skulle tro att en ideell
rörelse som Konstfrämjandet tar 33 1/3
procent av försäljningssumman. Härtill
skall nu läggas 10 procent i omsättningsskatt.
Det betyder att nästan halva
beloppet går dels till galleriets innehavare
och dels till omsättningsskatt. Detta
gäller alltså när Konstfrämjandet,
som ju inte i varje fall skall ha någon
ekonomisk vinning av sin verksamhet

utan är en ideell rörelse, ordnar med
försäljningen. Hos de privata gallerierna
skulle jag tro att konstnärerna får
betala ända upp till 50 procent av försäljningsvärdet.
När det gäller vem som
drabbas hårdast av denna skatt är förhållandet
alltså det rakt motsatta mot
vad utskottet gör gällande.

Utskottet säger också bl. a. — såsom
en motivering för avslag — att dessa
yrkanden har avslagits tidigare av utskottet,
och därför är det självklart att
utskottet måste göra det även denna
gång. Ja, det är ju en mycket enkel
argumentation, och dessutom är det bara
en halvsanning, tv när skatteberedningen
hade uppe detta förslag föreslog
den att skatten på konstverk skulle slopas
och att skatten i stället skulle läggas
på det material som användes för
konstverkets framställande. Det har sålunda
redan tidigare föreslagits att
skatten på konst skall slopas.

Jag skall, herr talman, inte ta tiden
så mycket mer i anspråk, därför att
jag tror att kammarens ledamöter har
klart för sig hur hårt denna skatt drabbar
de yngre konstnärerna och hur
orättvis den på sätt och vis är. Dessutom
inbjuder den kanske till att fiffla
litet grand då det gäller försäljningen
av konstverken. Det är ju möjligt att reservera
ett konstverk på ett galleri och
sedan komma överens om att i nästa
månad hämta det hemma i konstnärens
ateljé. På det sättet slipper man undan
skatten och minskar försäljningssumman
med 10 procent.

Med dessa reflexioner, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservation
1, som avser undantag från skatteplikt
för konst som av vederbörande konstnär
försäljes på utställning. Denna reservation
har anmälts av herr Stefanson
in. fl.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag ber först att få instämma
i herr Källqvists argumentering
och yrkande beträffande reservation
1.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

123

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Får jag sedan säga några ord om reservation
2, som tar upp frågan om undantag
från allmän varuskatt på dentaltekniska
artiklar.

I den tandvård, som tandläkarna utövar,
ingår ju i stor utsträckning dentaltekniska
arbeten. Tidigare har dessa
arbeten i stor omfattning utförts av
tandläkarna själva. Utvecklingen har
emellertid fört med sig att dessa arbeten
mer och mer utföres antingen av
tandtekniker som har egna laboratorier
och således är självständiga företagare
— de levererar sina produkter till tandläkarna
— eller av tandtekniker som är
anställda hos tandläkarna.

Såsom herr Jacobsson redan framhållit
är tandvården befriad från varuskatt.
Tandläkarna uttar således ingen
skatt för det arbete de utför på patienten,
och detta gäller även beträffande
dentaltekniska arbeten som utföres av
hos tandläkarna anställda tekniker. Om
däremot tandläkaren anlitar en tandtekniker
med egen rörelse eller ett tandtekniskt
laboratorium måste tandläkaren
betala varuskatt på de arbeten som
levereras till honom.

Motionärerna och reservanterna i denna
fråga vänder sig mot den fördyring
av tandvårdskostnaderna som varuskatten
på dentaltekniska artiklar för med
sig. De dentaltekniska artiklarna ingår
ju som en integrerande del i tandläkarens
arbete och är en förutsättning för
att patienten skall erhålla den tandvård
han behöver. Den omsättningsskatt
tandläkaren erlagt till tandteknikern inkluderas
då i tandläkarens pris, och
patienten drabbas av en omsättningsskatt
på tandvård, vilket inte är fallet
med övrig sjukvård.

Det iir ingen för tandläkarnas patienter
oväsentlig fråga det här rör sig om.
Herr Jacobsson har nyligen talat om
att enligt Dentallaboratoriernas riksförbunds
beräkningar torde den av laboratorierna
inbetalda omsättningsskatten
belöpa sig till omkring JO miljoner kronor
per år. Eftersom tandläkarna även
beräknar ett visst påslag på kostnader -

na för dentallaboratoriernas leveranser
vari även ingår omsättningsskatt är de
merkostnader som patienterna får betala
högre än 30 miljoner kronor.

Jag anser således att det inte minst
ur tandvårdssynpunkt är angeläget att
undanta dentaltekniska arbeten från
omsättningsskatt. Men även ur den synpunkten
att man bör eftersträva konkurrenslikställighet
mellan olika företagsformer
och företagsled är tankegångarna
i motionerna berättigade.
Tandteknikerna själva påstår bestämt
— med instämmande från kunderna,
d. v. s. tandläkarna — att den nu pågående
utvecklingen mot enskilda tekniskt
välutrustade laboratorier med yrkesskicklig
arbetskraft är riktig. Varuskatten,
som nu den 1 juli ökar till 10 procent,
motverkar denna utveckling. Den
risken föreligger naturligtvis att när de
enskilda laboratoriernas produkter kommer
att betinga ett 10 procent högre
pris än vad som är fallet om tandläkaren
låter utföra dessa arbeten inom den
egna rörelsen av en anställd tekniker,
så övergår tandläkarna åter till att anställa
egna tekniker. Här motverkar således
varuskatten en rationell och riktig
arbetsfördelning på detta område.

Herr talman! Jag instämmer i denna
fråga i herr Jacobssons yrkande.

Låt mig sedan säga några ord om reservation
3, i vilken yrkas på en utredning
i syfte att från allmän varuskatt
undanta reparationer och underhållsarbeten
samt service på lös egendom för
produktionsändamål. Jag kan anknyta
till vad jag nyligen anfört beträffande
de dentaltekniska arbetena. Varuskatten
motverkar även här en ekonomiskt riktig
och rationell arbetsfördelning.

Inom svensk industri är som bekant
systemet med underleverantörer mycket
utbrett. De stora företagen överlåter i
stor utsträckning tillverkning av artiklar
som ingår i deras produktion till
mindre företag som är specialister på
ifrågavarande område. Detta gäller även
reparationer och underhåll av produktionsapparaten.
Det finns många exem -

124

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

pel på hur stora företag anser det vara
fördelaktigt att avveckla sina avdelningar
för reparation och underhåll och i
stället låta specialföretag överta dessa
arbetsuppgifter.

Här kommer även det förhållandet in
i bilden att så länge företaget självt
med egen arbetskraft utför reparationsoch
underhållsarbeten på maskiner och
inventarier så slipper man varuskatten,
men om dessa arbeten beställs av ett
annat företag får beställaren betala varuskatt.
Det är likadant här att när varuskatten
höjs till 10 procent är det risk
för att fördyringen av dessa arbeten
kommer att medföra att industrien av
ekonomiska skäl åter kommer att i
större utsträckning än nu anställa reparatörer
och bygga upp serviceavdelningar
med i och för sig arbetsuppgifter av
helt annan karaktär än den ordinarie
rörelsen.

Då vi tidigare vid årets riksdag behandlade
den 50-procentiga höjningen
av den allmänna varuskatten, föreslog
jag tillsammans med några medmotionärer
att reparation och underhåll på
maskiner och inventarier för produktionsändamål
skulle beskattas efter samma
regler som nyanskaffningar av maskiner
och inventarier, d. v. s. skatten
skulle utgå på 60 procent av värdet. Det
hade varit en rättvis åtgärd, och den
hade varit välmotiverad, enär det är
lika angeläget att stimulera åtgärder
som bevarar investeringarnas värde
som att stimulera ersättningsköp och
nyanskaffning.

Tyvärr godtog inte riksdagen denna
motion, varför jag nu yrkar bifall till
reservation 3.

Jag ber, herr talman, också att få yrka
bifall till reservation 4 och instämmer
i herr Jacobssons argumentation.

Jag vill sedan ta upp reservation 6
till behandling. Den fråga som förefaller
mig vara den mest betydelsefulla i
ifrågavarande utskottsbetänkande —jag
instämmer i detta avseende i vad herr
Jacobsson har sagt — är propositionens

förslag om den ändring i anvisningarna
till 12 § rörande definition av begreppet
yrkesmässighet som innebär att affärsdrivande
verksamhet i samverkan
mellan stat och kommun eller mellan
kommuner i annan form än bolagsform
är befriad från allmän varuskatt. Detta
förslag kan få vittgående konsekvenser
och kan enligt min mening sätta konkurrensen
mellan enskilda företag och
offentlig verksamhet ur spel på många
områden. Det aktuella motivet för ifrågavarande
förslag till undantag från
varuskatt är den tvätteriverksamhet som
bedrives av försvarets fabriksstyrelse,
en verksamhet som således sker i samarbete
mellan stat och kommuner. Departementschefen
säger i propositionen
att förslaget »skulle kunna anses missgynna
enskild tvätteriverksamhet», men
påstår sedan att »någon egentlig konkurrenssituation
i förhållande till enskild
verksamhet knappast föreligger
på detta område». Här har Sveriges
tvätteriförbund, som är huvudorganisation
för de berörda tvätterierna, en
annan uppfattning. Förbundet säger att
dess medlemmar i dag i stor utsträckning
kan åtaga sig kommunala tvättbeställningar
och även gör det. Det
finns stora möjligheter att öka kapaciteten
på detta område inom den enskilda
sektorn.

Om det nu framlagda förslaget emellertid
går igenom, kommer den enskilda
företagsamheten på detta område inte
att kunna konkurrera om tvättuppdragen.
Det tio procent högre pris om varuskatten
medför omöjliggör detta. De
enskilda företagen blir härigenom praktiskt
taget utestängda från konkurrensen
om de mycket stora leveranser som
det här är fråga om.

Det är dock bara ett avgränsat område
som argumentationen i propositionen
gäller. Jag anser emellertid att detta
förslag om skatteundantag kan få
betydligt längre räckvidd. Det kan praktiskt
taget skapa fria konkurrensförhållanden
på alla områden, där kommu -

Tisdagen den 25 maj 19C5 em.

Nr 28

125

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

nerna och staten är i behov av samma
typ av varor och samma typ av tjänster.

Herr Jacobsson har givit exempel på
detta. Låt mig bara därtill få nämna
underhålls- och reparationsarbeten på
fastigheter och anläggningar av olika
slag. Det som är speciellt allvarligt med
denna typ av skattediskriminering är
att man kan riskera att det inte blir varans
eller tjänstens verkliga pris eller
kvalitet som blir avgörande för valet
mellan offentlig och enskild verksamhet
utan i stället den skatteförmån som den
offentliga verksamheten här får. Departementschefen
anger såsom skäl att det
är ett allmänt intresse att offentlig verksamhet
bedrives så rationellt som möjligt
och att man skall undanröja alla
hinder härför. Jag tror emellertid att
en konkurrens på lika villkor mellan
olika företagsformer är den säkraste
garantien även för den offentliga beställaren
att varorna och tjänsterna utföres
på bästa sätt och till lägsta pris.

Får jag, herr talman, även påminna
om att man vid förarbetena till vår varuskatteförordning
liksom i allmänna
skatteberedningens betänkande gav uttryck
för den principen att vår allmänna
individuella beskattning bör vara
konkurrensneutral. Den av skatteberedningen
föreslagna mervärdesskatten hade
ju bl. a. den fördelen att i högre
grad än den nuvarande beskattningen
fylla detta anspråk just på neutralitet
mellan olika företag och företagsled.
Principen om konkurrensneutralitet är
väl också allmänt vedertagen. Det nu
framlagda förslaget beträffande skattebefrielse
för offentlig verksamhet i
samverkan mellan stat och kommuner
utgör en uppenbar avvikelse från denna
princip, vilket även erkännes av departementschefen.

Jag instämmer i vad utskottsreservaterna
här säger, nämligen att detta förslag
leder till eu allvarlig faktisk konkurrensbegränsning,
som står i strid
med statsmakternas strävanden att använda
konkurrensen såsom prisbildan -

de faktor. Jag instämmer beträffande
reservation nr 6 i herr Jacobssons yrkande.

Får jag sedan till slut, herr talman,
säga några ord även om utskottets behandling
av motionerna 1:728 och II:
852, vilka tar upp frågan om beskattningens
verkan vid olika former av serveringsrörelse.
Där har vi motionärer
påtalat den skillnad som för närvarande
råder mellan å ena sidan varuhusens
serveringsrörelse, där skatten i enlighet
med en särskild reduceringsregel
utgår på 60 procent av den skattepliktiga
omsättningen, och å andra sidan
konditorirörelse, där motsvarande reducering
i regel utgör 80 procent. Vi
har yrkat på att även konditorirörelsen
skall få åtnjuta den fördelaktigare reduceningsregeln
60 procent, och är glada
över att utskottet här har en positiv
skrivning. Utskottet finner frågan värd
beaktande men har anfört, att frågan är
föremål för utredning inom Kungl. Maj :t
varför motionen inte tillstyrkts. Jag vill
uttrycka den förhoppningen att frågan
får en välvillig behandling i departementet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson började
med att erinra om att den proposition
som vi nu behandlar bör ses i sammanhang
med den tidigare propositionen
om varuskatt, och det är nog riktigt.
Det framhålles i propositionen att man
i huvudsak avser en teknisk översyn.
De förändringar Kungl. Maj:t har föreslagit
har inte mött några gensagor
mer än på en enda punkt. Nu är det alltid
så här i riksdagen att när det kommer
en proposition, som man i och för
sig tycker är tillfredsställande, så brukar
man haka på en del önskemål som
man också vill ha tillgodosedda då propositionen
behandlas. Därav följer att
det uppkommer en serie reservationer,
i vilka oppositionen vill genomföra ytterligare
lättnader.

Om man tänker sig en längre varak -

126

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

tighet av dessa skattelagar — vi är väl
tämligen överens om att vi måste ha indirekta
skatter av detta slag även framöver
—- är det rätt olustigt att över huvud
taget tillstyrka undantag från skatteplikten.
Utskottet har gått med på ett
viktigt undantag, och det gäller redskap
för det yrkesmässiga fisket. Denna fråga
har varit aktuell tidigare, och nu
har vi gått med på att tillstyrka en sådan
förändring. Motivet har i huvudsak
varit att det svenska fisket i betydande
utsträckning arbetar på exportmarknaden
och att skattelagstiftningen
i grannländerna är förmånligare för
dessa yrkesutövare än i vårt land.

Nu vill man emellertid vidga frikretsen
ytterligare — det går att tala för
.skattefrihet utan alltför stora svårigheter
på en mängd områden. Här har
man nu tagit upp ett par känsliga saker.
Man jämställer dentalmaterial
med läkemedel och med sjukvård i allmänhet,
trots att utskottet redovisat i
vilket sammanhang man sätter in dessa
saker.

Jag hade en uppvaktning av Tandläkarförbundets
direktör, som allvarligt
ville framhålla för mig de olägenheter
som denna skatt kan innebära. Personligen
lade han tyngdpunkten på den
kostnadsfördyring som allmänna varuskattens
höjning kommer att medföra,
Men det kan man ju inte ta som motiv
för att befria det ena området efter det
andra, tv skatten i sig själv måste ju fördyra.

Det andra argument som han framförde
var att det skulle bli en strukturförändring
när det gäller laboratoriearbetet
och det arbete som utförs av tekniker
som är anställda hos en privat
tandläkare. Nu sade emellertid direktören
i Tandläkarförbundet att den nuvarande
ordningen är tillfredsställande.
»Vi vill inte ha någon annan ordning.»
För mig var detta uttalande utslagsgivande
på denna punkt. Då säger teknikerna
på laboratorierna att det kan bli
eu strukturförändring på så sätt att ett
par tandläkare går samman om en tek -

niker och att det då kan bli besvärligt
för teknikerna på laboratorierna. Man
påstår inte att det blir så, men man tror
att det kan bli en förändring. Men tandläkarna
önskar inte någon sådan, och
då frågar jag: Vem betalar skatten? Det
är konsumenterna! Det går väl inte generellt
att resonera som herr Stefanson
gjorde, att om tandläkaren får betala
skatt på dessa laboratoriearbeten
passar han själv på att ta vinst på skatten.
Det passar sig inte, herr Stefanson,
att säga så om en yrkesgrupp. Herr
Stefanson brukar tala för olika branschers
intressen, och då skall han rimligen
inte tala om att ta vinst på skatten.
.Tåg är inte särskilt känslig för dylika
argument.

Beträffande konsten tog herr Källqvist
upp ett resonemang, där han menade
att konstnären köper sin duk och
små färger utan oms — penslar får han
hetala oms på. Detta är material som
hen använder för framställning av en
vara. Det är förbrukningsartiklar ur
tillverkningssynpunkt, och ledamöterna
av bevillningsutskottet vet att materialbegreppet
nu hyfsats på ett utomordentligt
sätt av finansministern, mycket
generöst gentemot alla företagare.

Det förvånar mig att herr Stefanson,
som är representant för hantverket och
småföretagarna, klassificerar propositionens
innehåll på det sättet att den
viktigaste saken i hela propositionen är
frågan om den statliga och kommunala
tvätten, när det verkligt stora är att man
från oms undantar förbrukningsmaterial
som har mindre än ett års varaktighet.
Det är en stor eftergift, och den
kommer att kosta statsverket mycket
pengar.

Herr Källqvist erinrade om att riksdagen
har ändrat författningen så att
konstnär utan skatt får sälja från egen
ateljé. Det betraktade man på sin tid
som ett stort framsteg. Man ville beakta
afl det förekommer försäljning av
konst även i den reguljära handeln —
konsthandeln — och vid det tillfället
var det ingen som ville säga att vi skul -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

127

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

le ta bort skatten även där. Den tanken
liesiterade man inför på grund av kontrollsvårigheterna.
Men nn tar man ett
andra steg och säger att försäljning
på utställning horde vara fri från varuskatt.
Man resonerar ungefär som så
att det väsentliga är att man får bort
dessa procent från priset. Utställningshallarna
blir ju inte billigare därför
att vi tar bort skatten, utan det är
mer påslaget på 3 1/2 procent som man
nu opponerar emot. Jag vill på nytt
erinra om att det är konsumenterna
som betalar skatten. Inte kan det vara
avgörande för om folk köper ett konst\erk
för låt säga 1 000 kronor, om det
utgår varuskatt eller inte! Jag talar inte
om klassikerna, som herr Källqvist
talade om — konstverk som kan vara
värda 200 000 kronor. Om det inte är en
allmän institution som köper dessa
utan en privatperson, då har han väl
råd att betala varuskatt. Det kan väl
inte vara meningen att vi skall släppa
skatten just där, tv där finns ju förmåga
att bära skatten. Om det är en allmän
institution som vill köpa konstverket i
fråga får vederbörande överväga, om
man har resurser att lösa in ett så dyrt
konstverk. I den mån en konstnär vågar
sig fram på en utställning, tror jag
att han också klarar merkostnaden, om
han i övrigt har genomslagskraft. Herr
Källqvist har velat hjälpa konstutövarna,
och här i riksdagen har vi haft ett
par utställningar som varit mycket uppskattade.
Där har sålts flera konstverk,
och jag hoppas att så kommer att ske
även i fortsättningen.

Jag ser finansministern framför mig,
och när man ser finansministern, brukar
man alltid framställa önskemål till
statsrådet att han skall beakta det och
det. Jag kommer att tänka på eu sak.
Det var eu konstnär som vår värderade
finansminister köpte ett konstverk av
— eller han kanske fick det. Konstnären
drog sig tillbaka för ett antal år sedan,
men sedan gjorde han eu separatutställning
i sin hemstad. Herr Källqvist,
alla hans alster såldes på 4(1 mi -

nuter. Det var länge sedan han hade en
utställning, och han hade fått ett namn.
Därför såldes allt. Vad säger det? Jo,
att det måste vara en förmån även för
konstutövarna att få verka i ett land där
det finns någorlunda hygglig köpkraft
— köpkraften blir i sista hand avgörande.
Inte kan det vara på det sättet
att så snart som man skall betala omsättningsskatt
blir det ett köpmotstånd,
så att det inte kommer till stånd någon
försäljning. Jag kan inte tro att så är
förhållandet. Konstutövarna får vi hjälpa
på annat sätt, och jag anser att de
glädjande nog fått mera hjälp nu än tidigare.

Herr Ferdinand Nilsson talade om att
småbrukare och småhandlare och andra
har så mycket administrativa bestyr åt
det allmänna att de borde slippa betala
varuskatt på egna uttag ur rörelsen. Det
är klart att det går att föra ett sådant
resonemang. Jag har en bänkkamrat,
som är mycket skicklig i taxeringsfrågor,
och jag frågade min vän, om jordbrukarna
har så mycket bekymmer med
sin deklaration. Han ville inte intyga
det. Om en handlande t. ex. skulle få
göra skattefria uttag från sin rörelse
för sitt hushålls egna behov och vederbörande
har ett hushåll av den karaktär
som herr Ferdinand Nilsson beskrev,
således bestående av ett stort antal
medlemmar, skulle det för denne
småhandlare innebära en stor förmån,
som blir ännu större när vi höjer skatten.
Det är tydligen herr Ferdinand
Nilssons mening att det skulle vara en
rättvis beskattning. Vi har däremot
sagt i utskottsbetänkandet aitt vi tycker
det vore upprörande, om något sådant
skulle genomföras.

Sedan sade herr Ferdinand Nilsson
att det kan bli uttag även av person
som har annan fastighet, och då slipper
denne ifrån skatten, men jordbrukaren
får betala skatt. Jag bär hört ett sådant
resonemang i denna kammare tidigare,
men då låg det något annorlunda till.
Man hade lagt upp det så, att jordbrukarna
och småbrukarna i allmänhet får

128

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

betala skatt för alltsammans. Jag kände
en person, sade vederbörande, och han
var bankdirektör. Han skaffade sig en
skatteförmån på det sättet att han hade
hushållsgris på sommaren och tog inte
upp denna förmån till beskattning. Det
behövde han inte heller, herr Ferdinand
Nilsson, men han fick inte göra avdrag
för vad han kostat på denna produktion.
Det får jordbrukaren göra. Vi kan
väl vara överens om att vi inte skall jaga
efter att få in skattepengar på sådana
saker, men det går inte att utforma
skatten så att bara vissa grupper skall
betala skatt, medan andra blir befriade.

Beträffande den i propositionen föreslagna
förändringen när det gäller
tvätt eller andra tjänster som stat och
kommun utför för eget behov vill man
föra ett principiellt resonemang och
säga att det inte blir en neutral beskattning,
om inte enskilda företag får samma
förmån. Finansministern medger i
propositionen att det kan innebära ett
avsteg från gängse principer, och så
långt kan man kanske hålla med reservanterna.
Men nu är det så att om ett
landsting eller en kommun har en tvättinrättning
som utför tjänster för dess
eget behov, är dessa tjänster skattefria,
men om staten och t. ex. ett landsting
kommer överens om att utnyttja ett
gemensamt företag, blir det skatt. Här
är väl poängen att man vill åstadkomma
en effektivare produktion och en
rationellare ordning. Det kan inte vara
något annat motiv som gör att alla politiska
partier medverkar i landstingen
när det gäller att skapa sådana tvättinrättningar.
Riksdagen har ju förra veckan
anslagit nya stora belopp till statliga
tvätterier. Då hade man inga betänkligheter.
Det är väl så, ärade kammarledarmöter,
att det hittills varit fri
konkurrens. Men jag vet inte om att det
har varit enskilda företagare som har
erbjudit sina tjänster åt ett helt landsting
eller åt stora kommuner, utan det
har ansetts naturligt att lösa frågan genom
att skapa stora enheter. Vi brukar

efta säga att det är en riktig ordning.
De betänkligheter man här har gett uttryck
åt för framtiden, får vi diskutera
en annan gång — det får vi väl tillfälle
till.

Jag skall sluta med att säga att den
väsentliga ändring, som utskottet föreslår
i Kungl. Maj:ts proposition, gäller
undantag från skatteplikt för vissa fiskeredskap.
I övrigt innebär utskottets
förslag i stort sett bifall till propositionen.

Jag hemställer om bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag vill instämma i vad
bevillningsutskottets ärade ordförande
inledningsvis sade, att denna proposition,
som behandlar den tekniska utformningen
av omsättningsskatten, naturligtvis
innehåller mycket av värde
och mycket som är av fördel för näringslivet.
Men det är givet att man,
om man står såsom reservant under ett
utskottsbetänkande, i första hand talar
för sina reservationer.

Jag vill påstå att såsom en mycket
viktig principiell fråga i detta betänkande
framstår frågan om undantag
från varuskatt för kommunal och statlig
verksamhet. Förslaget kan få en
mycket stor räckvidd. Det kan, som jag
tidigare sagt, omfatta all statlig och
kommunal verksamhet, där kommunerna,
staten och landstingen har gemensamt
behov av varor och tjänster av
samma art och typ. Det är ett förslag
som går vida utöver tvätteriområdet.
Jag menar då att förslaget är av principiell
betydelse. Därför är detta ett
av de viktigaste förslagen i propositionen.

När det gäller tandteknikerna omtalade
utskottets ärade ordförande att
lian blivit uppvaktad både av tandteknikernas
verkställande direktör och av
en representant för tandläkarna. De
hade enligt herr Ericsson sagt att arbetsfördelningen
inom yrket är utmärkt

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

129

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

—• allt var precis som det borde vara —
tandläkarna hade behov av skickliga
tandtekniker och välutrustade laboratorier.
Men inte kom de till bevillningsutskottets
ordförande för att tala om
att allt är så bra i branschen. Nej, de
kom därför att de ansåg att varuskatten
på detta område medförde en risk för
att denna arbetsfördelning inte skulle
bestå för framtiden. Om den indirekta
beskattningen blir alltför hög, är det
givet och troligt att tandläkarna omprövar
huruvida de för dessa arbeten skall
anlita egna företagare eller om de skall
anställa tandtekniker — det var väl
detta som tandteknikerna och tandläkarnas
representanter ville säga. Jag
menar att på detta område liksom när
det gäller reparationer och underhåll
av produktionsapparaten medför omsättningsskatten
— och risken blir större
ju högre omsättningsskatten blir —
att den naturliga och riktiga arbetsfördelningen
motverkas.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! När jag deklarerade att
jag haft stort nöje av konst, måste jag
tala om att det varit ett särskilt nöje
att ha med utskottets ärade ordförande
att göra beträffande konsten. Jag ber
att få tacka för samarbetet, och jag
hoppas att vi får fortsätta med detta
efter debatten.

Utskottets ordförande sade att det
var oppositionen som gick emot det
förslag det här gäller, men jag tror att
vi på den punkten får räkna en hel
del av herr Ericssons partikamrater till
oppositionen — till min stora förtjusning.
Jag hoppas att detta så småningom
kommer att visa sig när det gäller
att slopa omsättningsskatten på konst.

Herr Ericsson säger att man inte kan
hålla på med att plocka bort det ena
efter det andra på detta skatteområde
— då blir det ingenting kvar för herr
Sträng. Det är riktigt, inen i detta fall
finns det ju redan ett undantag, och

det är en av motiveringarna till att vi
anser att omsättningsskatten på konst
bör tas bort över hela linjen. Köper
man en tavla av en konstnär i dennes
ateljé, uttas ingen omsättningsskatt, men
så snart konstnären säljer konst på en
utställning, skall skatt uttas. »Konsumenterna
skall betala», säger herr
Ericsson, och det är riktigt, men jag
försäkrar herr Ericsson att det inte är
alldeles likgiltigt om folk skall betala
10 procent mer eller mindre. Under
alla förhållanden bör inte den principen
gälla, att man bör betala skatt därför
att man har råd att betala.

Allvarligt talat måste jag säga att 10
procent på köpeskillingen för ett konstverk
betyder ganska mycket. Jag har
varit med om många utställningar i
Värmlands museum, och konstnärerna
har där varit mycket bekymrade över
att behöva betala skatt. Om arrangörerna
skall betala skatten, måste man
öka priset på tavlorna med 10 procent.
Om kostnärerna skall betala beloppet,
har jag hört många som säger: »Jaså,
är det oms på detta — då väntar jag.»
Ocli då väntar man på att omsen skall
slopas. Jag hoppas att om den inte kan
slopas i år skall det kunna ske åtminstone
nästa år.

Jag vill sedan nämna en annan sak.
Herr Ericsson säger att om man kan
köpa ett konstverk för 200 000 kronor,
så har man också råd att betala omsättningsskatt.
Man kan fråga sig vad det
är man betalar omsättningsskatt på. Jo,
det är för den prestation konstnären
gör! Varför tar inte herr Ericsson också
ut omsättningsskatt på författaren
som skriver en bok? Det är ju också
en intellektuell prestation. Man tar nu
inte ut omsättningsskatt på författare,
men gör det i stället så småningom på
hans bok.

Vi tycker det finns anledning att ta
bort all omsättningsskatt på konst. Det
skulle, förutom lättnader för konsten,
innebära större rättvisa beträffande omsättningsskatten.

130

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr John Ericsson var
vänlig att beröra de synpunkter vi hade
anfört. Han sade någonting om att
det kunde tänkas, att om man medgav
uttag för familjens behov, så skulle det
kunna missbrukas och leda till att uttagen
blev så stora att det var för rättskänslan
stötande. Det är en uppfattning
som vi motionärer liksom reservanterna
i reservation 5 fullständigt delar.
Därför har vi också som tillägg till § 65
föreslagit, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära, att riksskattenämnden
erhåller i uppdrag att
fastställa den övre gränsen för här avsedda
skattefria uttag ur egen rörelse så
att flertalet mindre företag eller rörelser
befrias från den allmänna varuskatten
vid uttag för det egna hushållets
skäliga behov och så att missbruk av
denna rätt effektivt förhindras.

Vi är således fullständigt överens om
den saken, herr Ericsson. Ett sådant
beslut kan heller inte bereda honom
några principiella betänkligheter. Vi
har ju redan nu en sådan gräns fastställd
vid uttag, men den är så låg att
den inte ger det skydd som erfordras.
Riksskattenämndens nuvarande anvisningar
medger således ett sådant uttag,
som dock är alltför lågt. Det är inte någon
ny princip, och orättvisan blir ju
inte större. Flyttar man en gräns, kommer
man alltid till ett läge där det talas
om orättvisa. Nu finns en gräns, och om
man flyttar den, så kommer fortfarande
dessa »orättvisor» att finnas. Men
då kommer det stora flertalet av småföretagare
att i detta fall bli befriade
från omsättningsskatt.

Jag talade om de fall då man vid
»annan fastighet» bedriver jordbruk
och hänvisade till ett uttalande av länsstyrelsen
för Älvsborgs län, att det kunde
ge en hel del till det egna hushållet
om man producerade för egen förbrukning.
Man befrias nämligen från omsättningsskatt
för den produktion som
man själv konsumerar. Jag menar att vi
bör höja gränsen genom en av riks -

skattenämnden fastställd norm, så att
skattebefrielsen kommer att gälla för
hela denna grupp. Vi slipper då en
massa småtjafs, och skattebortfallet för
statskassan blir ganska litet. Då vi nu
höjer omsättningsskatten så kraftigt är
ju detta småpotatis. I vår motion framhåller
vi också att det blott är små belopp
som härigenom undantas från beskattning,
och det kan därför inte vara
någon större risk att göra denna
ändring.

Jag har sedan en sak som jag vill
säga till herr Stefanson i mittpartialliansen.
Jag förstår och delar herr
Stefansons uppfattning att det nuvarande
omsättningsskattesystemet bereder
betydande svårigheter för dem som
sysslar med servicebetonad verksamhet
i anknytning till företag. Det trassel
som där uppstår förstår jag fullkomligt.
Men herr Stefanson struntar blankt
i om småföretagare och de andra grupper
som här berörs skall få någon
hjälp. Han gjorde ett stort skutt förbi
reservation 5 och sysslade bara med de
andra grupperna.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
uppkallar mig till erinringar i
fråga om reservation 6, om skattefrihet
för statlig och kommunal samverkan.
Jag skulle vilja fastslå följande: I propositionen,
sidan 27, erkänner departementschefen
— och det citeras uttryckligen
i utskottsbetänkandet — att
förslaget innebär avsteg från de allmänna
principerna och dessutom missgynnar
enskild verksamhet. Utskottets
ärade ordförande brukar eljest slå vakt
om principerna, men här sviker han
tydligen detta, utgående från den gamla
maximen: »När far super är det
rätt.» På modern svenska innebär detta,
att när det gäller stat och kommun får
det bli med principerna så mycket som
flyger och far.

Departementschefen tillfogar som ytterligare
motiv, att det är allmänt in -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

131

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

tresse att offentlig verksamhet bedrives
så rationellt som möjligt. Ja, men herr
statsråd, är det inte ett allmänt intresse
att all ekonomisk verksamhet, även enskild
sådan, bedrives så rationellt som
möjligt? Jag vill fästa uppmärksamheten
på att när detta argument från
oppositionshåll användes i fråga om
de dentaltekniska arbetena, viftas de
bort.

Departementschefen säger till sist att
någon egentlig konkurrenssituation i
förhållande till enskild verksamhet
knappast föreligger inom de aktuella
områdena. Detta bestrider jag med
största bestämdhet. Det finns många enskilda
tvätterier, som arbetar inom
kommunala organ och som nu kan bli
uteslutna. Det finns också många andra
områden än tvätterier som berörs.

Jag frågar t. ex.: Hur blir det t. ex.
med den verksamhet som bedrivs för
fångvården? Även denna verksamhet
blir såvitt jag kan förstå skattefri när
det gäller leveranser till kommuner. Ta
t. ex. lastpallar. Man gör dem f. n. till
SJ, men man kanske säljer dem till
hamnarna i fortsättningen. Vi kan också
tänka på uniformer till spårvägspersonal
vid kommunala spårvägar och
sådant.

Man kan naturligtvis bagatellisera
detta och säga, att det i praktiken inte
spelar så stor roll. Men med de tendenser
som finns till expansion av den offentliga
verksamheten är det av vikt, att
enskild och offentlig verksamhet behandlas
lika i skattehänseende och får
konkurrera på lika villkor.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag har inte kunnat
övertyga herr Stefanson om att de risker
han talade om beträffande dentalarbetena
inte är så stora, som han vill
göra gällande. Herr Stefanson har också
en reservation som gäller reparationsoch
underhållsarbete, i vilken han drivit
samma resonemang: det är fara för
att det kan bli en strukturförändring,

så att företagen gör reparationerna på
egna verkstäder. Men herr Stefanson är
medveten om att de farhågorna inte har
blivit verklighet. Det finns tvärtom storföretagare
bär i landet, som har haft
egna verkstäder, men som nu gått över
till att lämna ut sina arbeten. Det är,
tycker jag, ett mycket gott bevis på att
det inte är så stor fara på taket.

Herr Källqvist måste jag tacka för
den komplimang han gav mig när det
gäller våra gemensamma intressen för
konst. Han säger nu, att man varken
lyckades förra gången eller den här
gången, men nästa gång skall det lyckas!
Det bestyrker precis vad jag sade:
Får man en bit, vill man ha en ny bit
nästa gång, och då blir det sådana konsekvenser
som jag ville antyda.

Herr Källqvist ville inte diskutera
skatter — tyvärr, kanske jag skulle säga.
Han sade nu, att författarna får papperet
fritt. Men, herr Källqvist, folk får
betala varuskatt på boken, och det var
ju beträffande det intellektuella arbetet,
som läggs ned, som man ville ha
likställighet mellan författande av en
bok respektive framställande av ett
konstverk. Det andra gäller ju materialet.

Tidningarna är däremot som bekant
skattefria, och jag har inte hört någon
säga, att vi skall lägga skatt på dem.
Sedan har vi ju andra ting i samband
med skatteutredningen.

Herr Jacobsson säger, att jag brukar
hålla fast vid vissa principer, men här
kommer en kungl. proposition, och när
far super så är det ju rätt. Får jag då
ställa en samvetsfråga till herr Jacobsson:
Hur kommer det sig att ni i utskottet
alltid blir tio på samma linje? Hur
många gånger är det som herr Jacobsson
tar steg vid sidan om och alltså visar
frimodighet och objektivitet? Jag
vet aldrig att det har hänt i stora stridsfrågor.

Men nog försöker vi till vardags i
bevillningsutskottet att lösa frågorna på
ett någorlunda förnuftigt sätt. Och även
om far super och om man försöker

132

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

framställa det så, att vi slaviskt följer
Kungl. Maj:t i alla avseenden, så begriper
jag inte vad det skall syfta på.
Det kan inte vara varken i herr Jacobssons,
utskottets eller riksdagens intresse
att slaviskt följa Kungl. Maj:t. Ingen
Kungl. Maj:ts regering kan bli så fullkomlig
att den kan säga: Alla våra propositioner
skall godkännas oförändrade!
Det sker inte heller. Å andra sidan
är det naturligt, att om man tillhör ett
parti, som har sina företrädare i regeringen,
så försöker man om möjligt att
lotsa regeringens förslag i land.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Ericsson sade, att
han inte kunde övertyga mig om att
det inte förelåg någon risk för en strukturförändring
när det gällde dentaltekniska
arbeten. Nej, herr Ericsson har
inte kunnat övertyga mig! Dentalteknikerna
och tandläkarna uttryckte en oro
vid sitt besök hos herr Ericsson. Det
var i alla fall representanter för två
kårer, som väl känner förhållandena
och som faktiskt är oroliga för att skatten
skall menligt inverka på arbetsfördelningen
inom det området. Deras
åsikter och deras farhågor har jag tagit
intryck av.

Sedan är jag väl medveten om att
stora företag avvecklar serviceavdelningar
för att lägga ut sina arbeten på
entreprenad till fristående företag. Jag
framhöll detta i mitt första anförande
och att det tydligen var en riktig och
rationell arbetsfördelning.

Jag tror dock inte att man får höja
den indirekta beskattningen på sådana
tjänster alltför mycket. Det finns naturligtvis
en gräns, vid vilken de större
företagen finner det fördelaktigt att anställa
egna reparatörer och återigen
bygga upp egna serviceavdelningar.
Man vet inte var den gränsen ligger. Nu
blir det en skattefördyring med 10 procent
av det fristående företagets service.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara ett par ord!

Den proposition som kammaren nu
behandlar är så att säga en justering
av de erfarenheter, som den myndighet
som i det dagliga livet har att handlägga
omsättningsskatten har vunnit
under de år skatten har tillämpats.
Ingen kan ju redan från början räkna ut
alla de konsekvenser, som ett radikalt
nytt skattesystem kommer att innebära.
Så var det också när omsättningsskatten
infördes. Vi hade en allmän uppfattning
om att undantagen skulle vara så få
som möjligt, och den uppfattningen är
fortfarande lika levande och lika riktig.

De liberaliseringar som har gjorts i
propositionen, vilka utskottet har accepterat
och i någon utsträckning ytterligare
har utvidgat, får väl anses vara
liberaliseringar som kan göras utan
att man gör avkall på den grundläggande
tanken att omsättningsskatten skall
ha så få undantag som möjligt, om den
över huvud taget skall kunna existera
vidare som skatt. Jag försäkrar kammarens
ärade ledamöter, att varje nytt
undantag i sig föder argument för ytterligare
undantag. Är man inte konsekvent
i detta betraktelsesätt så talar
allting för att man snart har raserat
underlaget för beskattningsformen.

Jag har haft tillfälle att studera utvecklingen
i andra länder. Där har man
sagt: Ja, men det här finns det ändå
skäl till! Speciella grupper har kunnat
fånga opinionen, och så har man gjort
ett avsteg från den raka vägen. Sedan
har det fört med sig nya avsteg, och så
har man om något år kommit fram till
att det helt enkelt inte går längre, att
man måste hitta på ett annat system för
beskattningen.

Detta är något av förklaringen till
att man från utskottets majoritet, som
också haft att göra dessa överväganden,
har sagt sig, att den största och yttersta
restriktivitet måste iakttas.

Jag skall inte uppehålla mig vid de
detaljer som reservationen ger uttryck
för, men jag gör undantag för ett av -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

133

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

snitt och det gäller konsten. Detta är
ett sådant område, där det är lätt att
skapa opinion. Konsten och kulturen
över huvud är något som vi naturligtvis
allesammans sätter ett stort värde på.
Det är lätt att vinna gehör när man säger,
att vi bör göra ett undantag för
konsten. Frågan har varit uppe tidigare
i utskottet och i riksdagsdebatterna,
och jag har haft anledning om någon
att fundera över detta eftersom jag har
haft ett flertal olika uppvaktningar medan
propositionen skrevs från Konstnärernas
riksorganisation och andra
intressegrupperingar som har velat
stödja och staga upp deras synpunkter.

Jag har emellertid resonerat helt enkelt
på följande sätt. Om vi rent hypotetiskt
resonerar som så, att vi inte har
någon omsättningsskatt alls, då skall
ju den enskilda konsumenten i sitt köpval
välja mellan vad en riklig marknad
kan bjuda ut — det må vara föda,
kläder, semesterresor, bilen, möblemanget,
bostaden eller tavlan på väggen.
Knappast någon kommer på den
idén i det här hypotetiska fallet, när
man inte har någon omsättningsskatt,
att försöka göra gällande att man ändå
på något sätt skall ge speciellt konsten
som saluvara ett alldeles särskilt försteg
framför andra saluvaror. Men när
man nu inför en generell omsättningsskatt,
som inte rubbar det bittersta i
relationen mellan konsten å ena sidan
och människornas andra köpval å den
andra sidan, då för man fram med stort
eftertryck att det är nödvändigt att
göra vissa speciella undantag för konsten
i förhållande till andra ting.

Om man håller linjen konsekvent så
skall konstverket som det här nu diskuteras
i form av måleri av olika slag,
olja, pasteller, akvareller, litografier,
gouacher och allt vad det nu kan vara,
inte behandlas på något annat sätt än
andra varor, på samina sätt som om vi
icke skulle ha haft någon skatt. Konsten
skall tävla med andra varor om
människornas köplust och människornas
val. Jag tycker att detta är en all -

deles avgörande principiell synpunkt,
som jag vill understryka för att man
inte skall komma på sned vid själva
bedömningen bara för att man vill vara
konstvän.

Det finns en sak till som jag vill minnas
att utskottets ordförande strök under,
nämligen något som heter den reguljära
konsthandeln, och det var avgörande
för den ordning som nu gäller
när man befriade konstnärerna från
skatt för försäljningen i sin ateljé. Jag
skall medge att det är ett avsteg från
den rätta principen. När jag gav min
anslutning till denna befrielse så skedde
det helt enkelt därför att jag ansåg,
att det i praktiken var ett hopplöst företag
att när det gäller denna speciella
typ av människor ge sig ut och kontrollera,
om vederbörande verkligen tog
ut omsättningsskatt och inlevererade
omsättningsskatten för de tavlor som
han sålde i sin egen arbetsverkstad.
Intet ont om deras heder, men det ligger
väl kanske sämre till för det konstnärliga
kynnet att sätta i gång med den
specifika bokföring, som man skulle ha
ålagt dessa människor i deras egenskap
av konstnärer-målare och vad det nu
kan vara fråga om. För min del var
detta det avgörande. Man vill inte sända
fiskalerna och kontrollanterna in i
konstnärernas egen ateljé. Jag revolterade
mot den tanken.

Men det är litet annorlunda när
konstnären gör upp med en lokalinnehavare,
exponerar några års arbeten
och försäljer dem i butik ungefär på
samma sätt som i den reguljära konsthandeln.
Ibland går det bra, och då
kan det hända, såsom utskottets ordförande
omtalade, att han siil jer hela sin
utställning på 40 minuter; i andra fall
går det sämre. Ofta blir vederbörande
köpare intresserad av de konstnärliga
prestationerna och frågar innehavaren,
var konstnären bor och har sin ateljé
och reser sedan till honom för att se
hans produkter ocli eventuellt göra affärer
med honom.

Expon har sin förnämsta betydelse

134

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

därigenom att vederbörande blir känd
för allmänheten. Lyckas han, får han
en god press och blir bekant bland presumtiva
köpare, som sedan söker sig
hem till honom och gör upp affärerna
i ateljén — såvida inte konstnären gör
en sådan lyckträff, att han säljer hela
utställningen på 40 minuter.

För mig har det avgörande varit att
man måste hålla blicken öppen för att
denna utförsäljning har karaktär av
konsthandel på samma sätt som de permanenta
butikerna. Jag är övertygad
om att ett bifall till reservationen på
denna punkt osvikligt kommer att föra
med sig allvarliga krav från den reguljära
konsthandeln att befrias från omsättningsskatt,
om man i konstsalongerna
får sälja utan omsättningsskatt.

Får man det över sig, så pressas man
vidare steg för steg. Den frågan kan
ställas, varför befrielsen skall gälla måleri,
teckning och litografi, men inte
keramik och glaskonst. Simon Gate på
Orrefors gör förmodligen en konstnärlig
produkt av samma valör som den
som fäster sina konstnärliga intentioner
på en tavla och hänger ut den på
en utställning. Det här är sålunda någonting
som öppnar dörrarna till vida
fält. Varje avsteg ger möjligheter till
en ansvällning som jag tror att kammaren
måhända inte har alldeles klart
för sig.

Vi har emellertid, medvetna om att
den konstnärliga verksamheten behöver
stödjas, sökt lämna stöd på andra vägar
utan att komma i konflikt med den
princip som jag inledningsvis försökte
skissera. Var och en som haft möjlighet
att studera ecklesiastikministerns
kulturgiv under de senaste fyra, fem
åren vet att de statliga utgifterna på
detta avsnitt expanderar kraftigare än
på nästan alla andra avsnitt. Det är
den vägen vi har att gå om vi vill stödja
konsten.

Nu är det ju i allmänhet så, att en
konstnär inte har —• om jag får använda
ett så enkelt uttryck — en flygande
start. Jag minns från min tid som ung

fackförbundsfunktionär att Olle Olsson
i Hagalund gick omkring på expeditionerna
och bad att få 250—300 kronor
för sina tavlor. Det var inte många som
hade kommit underfund med vilken
konstnär han i själva verket var — det
gjorde man senare. Det är nog så med
de flesta stora konstnärer. Jag tror att
van Gough, Gaugin, Matisse, Goya, Rubens
och Rembrandt, för att inte tala
om vår egna Carl Fredrik Hill, Josephson,
Zorn och Carl Larsson inte har varit
erkända vid starten, utan de har säkerligen
fått arbeta sig fram. De har
haft vissa personer som trott på dem
och stött dem. Fin sådan stödjande insats
försöker vi åstadkomma genom kulturgiven
på ecklesiastikdepartementets
huvudtitel.

Men det spelar ingen roll för verksamheten
om konstnärerna har att kämpa
emot omsättningsskatt eller inte.
Den är ett helt fristående problem. För
den konstnär som har den rätta gnistan
och arbetar sig fram med konstens
egen låga inombords spelar inte den
tioprocentiga omsättningsskatten på
tavlor någon som helst roll.

Herr talman! Jag har velat säga detta
helt enkelt därför att jag personligen
är intresserad av konst, trots att jag
har skrivit en proposition där jag vägrat
de uppvaktande konstnärerna att
göra detta undantag. Motivet för denna
vägran är, att jag är alldeles övertygad
om att det inte är någon specifik känsla
för den konstnärliga produktionen
och verksamheten som kommer till uttryck
därest kammaren biträder reservationen.
Den produktionen, den verksamheten,
den utvecklingen bör man
hjälp på andra och effektivare vägar.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! .lag fäste mig vid några
ord med vilka statsrådet Sträng började
sitt anförande, nämligen att varje undanlag
föder nya undantag och att det är
svårt att överblicka konsekvenserna av
de undantag som görs i vår beskattning.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

135

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varaskatt

.lag har viss förståelse för det argument,
som både statsrådet och utskottets
ärade ordförande har anfört, men
jag frågar om inte det resonemanget
gäller också det undantag som statsrådet
har föreslagit i propositionen,
nämligen undantaget från beskattning
av varor och tjänster som tillhandahålles
av företag i offentlig regi i samarbete
mellan kommun, landsting och
stat. Vi reservanter är rädda för att
det undantag, som här görs när det
gäller tvätterierna, föder nya undantag
på andra områden, som herr Jacobsson
och jag har exemplifierat. Har man en
bestämmelse som innebär undantag på
ett område, kommer den att åberopas
även på andra områden.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att
med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande förevarande
betänkande komme att framställas först
särskilt angående 10 § 1 mom. punkten
8 i Kungl. Maj :ts förslag till förordning
angående ändring i förordningen om
allmän varuskatt, därefter särskilt rörande
i reservationer framställda förslag
till ändringar i 13 § förordningen
om allmän varuskatt, vidare särskilt beträffande
i reservation framställt förslag
till ändring i 63 och 65 §§ förordningen
om allmän varuskatt, ytterligare
särskilt avseende anvisningarna till
12 § i Kungl. Maj:ts förordningsförslag
samt därpå särskilt i vad anginge återstående
delar av förordningsförslaget.
Sedermera komme, fortsatte herr talmannen,
propositioner att framställas
särskilt beträffande utskottets hemställan
i vardera punkten B 1 och B 6 samt
slutligen särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta förslag
till ändrad lydelse av 10 § 1 inom.
punkten H i förordningen om allmän
varuskatt

I fråga om detta stadgande, anförde
vidare herr talmannen, hade yrkats

dels att detsamma skulle godkännas,

dels ock, av herr Jacobsson, Gösta,
att stadgandet skulle godkännas med
följande tillägg: »ävensom dentaltekniska
beställningsarbeten, som utföras för
tandläkare eller sjukhus».

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på stadgandets godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 10 § 1 inom.
punkten 8 i Kungl. Maj :ts av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 31
i denna del tillstyrkta förordningsförslag
om allmän varuskatt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes stadgandet
med den lydelse, som under överläggningen
föreslagits av herr Gösta Jacobsson.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta.
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 83;

Nej — 38.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

136

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. viBsa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

I reservationer framställda förslag till
ändringar i 13 § förordningen om allmän
varuskatt

I vad anginge dessa förslag, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att kammaren skulle — med bifall
till vad utskottet hemställt — avslå
desamma;

2:o), av herr Jacobsson, Gösta, att
den ändrade lydelse av paragrafen
skulle godkännas, som föreslagits i den
av herr Stefanson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Nilsson, Ferdinand, att
kammaren skulle antaga paragrafen
med den lydelse, som förordats i reservationen
5, av herr Vigelsbo och herr
Börjesson i Falköping.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på avslag å de framställda ändringsförslagen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav herr talmannen
upptog vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Gösta
Jacobssons yrkande.

Herr Nilsson, Ferdinand, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i voteringen
om 13 § i förordningen om
allmän varuskatt antager paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i reservationen
4 av herr Stefanson in. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej har till kontraproposition
i nämnda votering antagits paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i reservationen
5 av herr Vigelsbo och herr
Börjesson i Falköping.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —42;

Nej —27.

Därjämte hade 64 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som — med bifall till vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande
nr 31 — avslår föreliggande
förslag till ändring i 13 § förordningen
om allmän varuskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den ändrade
lydelse av paragrafen, som föreslagits i
den av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 4 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade,’att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu vo -

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

137

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —78;

Nej — 49.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I reservation framställt förslag till ändring
i 63 och 65 §§ förordningen om allmän
varuskatt

I avseende å detta förslag gjorde herr
talmannen propositioner, först därpå att
kammaren skulle — med bifall till vad
utskottet hemställt — avslå detsamma
samt vidare på godkännande av paragraferna
med den ändrade lydelse, som
föreslagits i den av herr Vigelsbo och
herr Börjesson i Falköping vid betänkandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på avslag å det framställda
ändringsförslaget, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en oinröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som — med bifall till vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande
nr 31 — avslår föreliggande förslag
till ändring i 63 och 65 §§ i förordningen
om allmän varuskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragraferna
med den ändrade lydelse, som föreslagits
i den av herr Vigelsbo och herr
Börjesson i Falköping vid betänkandet
avgivna, med 5 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propnsitionen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —110;

Nej— 17.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Kungl. Maj:ts av utskottet tillstyrkta
förslag till ändrad lydelse av anvisningarna
till 12 § förordningen om allmän
varuskatt

l vad gällde dessa anvisningar gjorde
herr talmannen propositioner, först
på godkännande av desamma samt vidare
därpå att kammaren skulle godkänna
anvisningarna med den lydelse,
som föreslagits i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 6
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på anvisningarnas
godkännande, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner anvisningarna
till 12 § i Kungl. Maj:ts av bevillningsutskottet
i dess betänkande nr 31 i denna
del tillstyrkta förordningsförslag
om allmän varuskatt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännas anvisningarna
med den lydelse, som föreslagits i
den av herr Stefanson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 6 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

138

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 57.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Återstående delar av Kungl. Maj:ts förordningsförslag,
sådant det av utskottet
tillstyrkts

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten B 1

Beträffande denna hemställan gjorde
herr talmannen propositioner, först på
bifall till densamma samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson m. fl. vid
betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Källqvist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31
punkten B 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Källqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 54.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Utskottets hemställan i punkten B 6

Såvitt rörde denna hemställan, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att
kammaren skulle bifalla densamma, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 31
punkten B 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

Nr 28

139

Ang. vissa ändringar i förordningen om allmän varuskatt

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 56.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Till följd av kammarens fattade beslut,
yttrade herr talmannen, torde övriga
i reservationerna framförda, ej behandlade
förslag hava fallit.

Utskottets hemställan i övriqt

Bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i tulltaxan den 12 september 1958 (nr
475), bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.
3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
nr 28, i anledning av väckta motioner
om översyn av inrikesflygets säkerhetsbestämmelser.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden
:

nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 113, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

På framställning av herr talmannen
medgav kammaren, att behandlingen av
återstående ärenden på föredragningslistan
finge uppskjutas till ett annat
sammanträde.

Tillika beslöts, på framställning av
herr talmannen, att statsutskottets utlåtande
nr 128 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden å
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 297, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
m. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

298, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till vissa forskningsråd
m. in., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 299, i anledning av Kungl. Maj ds
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till Förvärv av kvarteret Vinstocken
inom Nedre Norrmalm i Stockholm
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond;
samt

nr 319, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående kommunal skatteutjämning,
in. in., jämte i ämnet väckta

140

Nr 28

Tisdagen den 25 maj 1965 em.

motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 317, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
elevhem för vissa rörelsehindrade barn
m. fl.; och

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändring i skollagen den 6
juni 1962 (nr 319).

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 00.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. IOKTR. STHLM IMS