Tisdagen den 25 februari
ProtokollRiksdagens protokoll 1964:9
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 9
ANDRA KAMMAREN
1964
25—28 februari
Debatter m. m.
Tisdagen den 25 februari
Sid.
Svar på frågor av:
herr Hansson i Önnarp ang. tillsynen över försvarets decentraliserade
mobiliseringsförråd................................... 3
herr Johansson i öckerö ang. lokalisering och undersökning av det
förlista fartyget Hansa.................................... 4
Svar på interpellation av herr Gustafsson i Skellefteå ang. stats -
råds närvaro vid remissdebatter.............................. 6
Interpellationer av:
herr Jönsson i Ingemarsgården ang. tjänsten som fiskerikonsulent
i Jämtlands län........................................... 21
herr Blidfors ang. hjälpklasselevemas yrkesutbildning........... 22
Meddelande om enkla frågor av:
fröken Karlsson ang. änkepension............................. 24
herr Hagberg ang. motverkande av säsongarbetslöshet inom bostadsbyggandet
................ 24
Onsdagen den 26 februari
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten....... 25
Tvätteri i Umeå.............................................. 28
Stat för statens allmänna fastighetsfond ......................... 28
Avskaffande av den särskilda varuskatten på socker och sirap...... 35
Höjning av byggnadsforskningsavgiften.......................... 37
Utredning rörande variationer i sjukfrekvensen mellan män och
kvinnor ................................................... 39
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet... 40
1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 9
2
Nr 9
Innehåll
Sid.
Fredagen den 28 februari
Svar på interpellation av herr Nyström ang. småföretagsamheten i
Stockholms läns kust- och skärgårdsområden................... 49
Interpellation av herr Spångberg ang. upplysningsverksamheten rörande
kärnvapen och deras verkningar........................ 52
Meddelande om enkel fråga av herr Eliasson i Sundborn ang. kommunala
anslag för upprätthållande av tågförbindelser............ 54
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 26 februari
Val av valmän och suppleanter för utseende av riksdagens justitieombudsman
och dennes ställföreträdare.......................... 24
Statsutskottets utlåtande nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.................................. 25
— nr 12, rörande utgifterna inom civildepartementets verksamhetsområde
................................................... 27
— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II (justitiedepartementet) ..... 27
— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet) ..... 27
— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II (försvarsdepartementet)..... 28
— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II (socialdepartementet)....... 28
— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II (ecklesiastikdepartementet) .. 28
— nr 27, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............. 28
— nr 28, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan
m. m................................................. 35
— nr 29, ang. ersättning till Ruth Maria Erneberg m. fl........... 35
— nr 30, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan 35
Bevillningsutskottets betänkande nr 7, om avskaffande av den särskilda
varuskatten på socker och sirap........................ 35
Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om ändrad lydelse av 11 § 1 och
2 mom. förordningen angående grunder för förvaltningen av viss
kronoegendom............................................. 37
— nr 2, om ändrad lydelse av 2 § förordningen angående byggnads
forskningsavgift.
........................................... 37
Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, om förordning med vissa bestämmelser
angående seminverksamhet bland får.................. 39
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om utredning rörande
variationer i sjukfrekvensen mellan män och kvinnor........... 39
— nr 2, ang. ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbörds
skyldighet
................................................ 40
Tisdagen den 25 februari 1964
Nr 9
3
Tisdagen den 25 februari
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollen för den 18
och den 19 innevarande februari.
§ 2
Svar på fråga ang. tillsynen över försvarets
decentraliserade mobiliseringsförråd
Ordet
lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Hansson i önnarp
har frågat mig, hur tillsynen i allmänhet
är ordnad beträffande försvarets
decentraliserade mobiliseringsförråd
och vilken ersättning som utgår till dem
som fullgör tillsynen. Till svar vill jag
anföra följande.
Tillsynen av krigsmaktens permanenta
förråd utövas delvis genom ständig
personell bevakning. Då sådan bevakning
inte förekommer utövas tillsynen
på ordinarie arbetstid av särskilt utsedd
militär eller civil personal i samband
med erforderlig kontroll av förrådsställd
utrustning och materiel. Under
annan tid sker tillsynen genom försorg
av civilanställd vaktpersonal eller
av för uppgiften särskilt kontrakterad
personal, s. k. tillsynsmän, utvalda
bland ortsbefolkningen. Visst samarbete
i tillsynen äger även rum med lokal
polismyndighet. Tillsynens omfattning
anpassas till varje särskilt fall och är
beroende av slaget av materiel, förrådsuppbördens
storlek, förrådets läge och
förrådslokalens beskaffenhet. Ersättning
till civil bevakningspersonal bestäms
med utgångspunkt i arbetets omfattning.
Heltidstjänstgörande vaktman är
sålunda placerad i lönegrad A 9. Tillsynsmannens
ersättningar varierar i
allmänhet mellan 120 och 600 kronor
om året. Ersättningsbeloppen är bl. a.
beroende på förrådets storlek och betydelse
samt avståndet mellan tillsynsmannens
bostad och skyddsföremålet.
Vidare anförde
Herr HANSSON i önnarp (ep) :
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min fråga.
Anledningen till att jag ställde denna
fråga var närmast en ren tillfällighet.
Jag fick kontakt med en s. k. tillsynsman
och därvid kom jag till den slutsatsen
att det vederlag som han åtnjöt
för sin tillsyn inte stod i rimlig proportion
till de åligganden som han åtagit
sig enligt ett skrifligt kontrakt med
vederbörande FO-stab.
För att konkretisera bakgrunden till
vad jag avser att säga vill jag nämna
att det rör sig om ett avstånd från bostaden
till förrådet på 3,5 km, d. v. s.
han har varje gång att färdas 7 km. Därtill
kommer att han åtagit sig att utöva
tillsynen två å tre gånger per vecka.
Det betyder med andra ord att tillsynen
skall utövas cirka 130 gånger per år.
Vidare ingår i hans åligganden att han
skall noggrant övervaka förrådet och
bilda sig en säker uppfattning om att
det inte gjorts någon åverkan eller att
något annat otillbörligt inte förekommit
eller att det inte föreligger misstankar
om förberedelse till dylikt.
För denna tillsyn har vederbörande
nu en årsersättning på 70 kronor; år
1955 hade han 65 kronor. Om man räknar
med de resor han måste företa för
4 Nr 9 Tisdagen den 25 februari 1964
Svar på fråga ang. lokalisering och undersökning av det förlista fartyget Hansa
att fullgöra tillsynen enligt kontraktet,
har han faktiskt inte med än 70 kronor
för att färdas 91 mil per år.
Jag har velat göra försvarsministern
uppmärksam på dessa förhållanden.
Det kan verkligen ifrågasättas, om det
är riktigt med en så låg ersättning och
om tillsynen av förråden under sådana
omständigheter kan bli vad man egentligen
avsett och kan fordra såväl ur
militär som civil synpunkt.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. lokalisering och undersökning
av det förlista fartyget
Hansa
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Johansson i
öckerö har frågat om jag vill medverka
till en undersökning av möjligheterna
att lokalisera och undersöka vraket av
det år 1944 förlista fartyget Hansa.
Med anledning härav vill jag anföra
följande.
Hansa förliste i Gotska sjön. Platsen
för förlisningen kunde fastställas till
ett område om cirka 11 x 11 kilometer.
Vattendjupet inom området är minst
97 meter. Med den sökarutrustning som
för närvarande håller på att installeras
på flottans ubåtsbärgningsfartyg Belos
kan det inom en nära framtid bli möjligt
att fastställa läget av vrak inom det
aktuella området. Möjlighet saknas nu
liksom år 1944 att med dykare identifiera
föremål på det aktuella djupet.
Identifiering med hjälp av undervattenstelevision
torde däremot vara möjlig.
Marinen har emellertid ännu inte
tillgång till härför erforderlig utrustning.
En närmare undersökning av vraket
torde vidare förutsätta bärgning.
Enligt tillfrågad civil bärgningsexper
-
tis saknas i dag liksom år 1944 resurser
inom landet för bärgning av vrak
på det djup varom här är fråga.
Vidare anförde
Herr JOHANSSON i öckerö (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min fråga.
Svaret är ju negativt och detta beror,
såsom statsrådet själv framhåller, på
de otillräckliga resurserna när det gäller
att bärga och undersöka ett vrak
som ligger på det vattendjup som Hansa
gör. En tänkbar utväg vore naturligtvis
att undersöka vraket med hjälp av dykare,
men såvitt jag kan förstå av svaret
är även detta omöjligt. Att vraket skulle
bärgas och undersökas, har jag aldrig
ifrågasatt; det finner jag vara fullständigt
otänkbart. Vad jag närmast syftat
på är att man skulle kunna göra en
undersökning av vraket på den plats
där det ligger.
Under kriget var det väl ingen annan
fartvgskatastrof i Östersjön som upprörde
svenska folket så mycket som
Hansas förlisning. Det inträffade ju under
kriget många olyckor i Östersjön
och en del kunde förklaras, andra inte.
När det gäller Hansa måste man i
varje fall säga att det var ganska brutalt
att sänka ett svenskt fartyg på väg
mellan svenska hamnar. Det är nämligen
ganska klart att det var fråga om
en torpedering. För min del har jag
svårt att föreställa mig att minsprängning
av ett faryg av Hansas storlek
skulle förorsaka en katastrof av den
omfattning som ägde rum — om nu inte
de explosiva varor som delvis utgjorde
Hansas last hade exploderat i samband
med en minsprängning. Men Hansakommissionen
har ju konstaterat att det
skett en torpedering. Däremot är det
inte klargjort, vilken av de krigförande
makterna som torpederat Hansa. Det
obehagliga i hela situationen är just att
så långt efter kriget har vi ännu inte
fått klarhet på denna punkt. De som
Tisdagen den 25 februari 1904 Nr 9 5-
Svar på fråga ang. lokalisering och undersökning av det förlista fartyget Ilansa
utförde torpederingen borde ha kunnat
träda fram själva och säga: »Det var
vi som gjorde det.» Annars kan det lätt
hända att misstankarna går åt fel håll.
Vad som nu aktualiserat saken är
väl delvis de rykten som kommit från
tyskt håll och som går ut på att en
rysk u-båt skall ha sprängt Hansa. Låt
oss emellertid fastslå, att det är ett
rykte. Hur mycket sanning som ligger
i det vet vi inte. En sak är emellertid
klar, nämligen att 84 personer gick
bort. De två som blev bärgade har lämnat
vissa upplysningar.
Herr talman, låt mig säga några ord
om några andra ganska märkliga händelser
i Östersjön under och efter kriget!
Jag
vill då börja med »Kinnekulle».
Kinnekulle var ett Lidköpings-fartyg.
Det var på väg från Stolpmiinde till
Hälsingborg med last. Att båtar försvann
var inte så underligt. Det märkvärdiga
i detta fall var att båten återfanns,
och detta i nästan oskadat skick.
Danska fiskare fann båten öster om
Själland vid Stevns udde. Livbåten
hängde vid sidan. Det hade varit brand
ombord, men ingen brand som var av
sådan omfattning att besättningens 7
man varit tvungna att lämna fartyget.
Ett faktum var emellertid, att besättningen
var borta och deras kläder m. m.
var också försvunna. Båten gick från
Stolpmiinde den 17/2, och väggalmanackan
visade, att de den 18/2 varit
ombord. Man kan i alla fall befara, att
besättningen blivit bortförd av ett fartyg.
Vart de tagit vägen vet vi inte.
Jag är fullt övertygad om att regeringen
gjort ganska vidlyftiga undersökningar
för att få klarhet om besättningens
öde, men den har inte lyckats.
Det sista som framkommit är, att eu
dansk matros påstått att han hade talat
med Kinnekulles skeppare i Riga, och
det kan ju tänkas att detta är riktigt.
Jag hoppas att regeringen på denna
punkt kommer att göra vad som kan
göras för att vinna klarhet.
Vad beträffar Hansa kan man säga,
att om man hade kunnat konstatera
vem som sänkte båten hade detta kunnat
bli nyckeln till lösning av flera gåtor
i Östersjön. Ungefär samtidigt som
Kinnekulle förliste, försvann malmöbäten
Ivan. Denna båt hade 17 mans
besättning och var också den på resa
från Stolpmiinde. Från Ivan fann man
en livbåt och i båten var provianten
orörd. Senare fann man också ett livbälte,
som bar spår av brand. Jag tycker
det är ganska märkvärdigt, att någonting
sådant skall behöva hända utan
att bli uppklarat.
Jag skall nämna ytterligare ett par
fall. »Bengt Sture» från Trelleborg avgick
den 28/10 och sänktes av en rvsk
u-båt. Enligt senaste rykten skulle sex
man av besättningen blivit bärgade ombord
på u-båten. Vart de sedan tagit
vägen vet vi inte.
Vi måste förstå de anhörigas situation
härvidlag. När vederbörande är
borta accepteras detta; man ställer in
sig på det. Men detta att leva i ovisshet
och att det dyker upp rykten som
man sedan inte kan få bekräftade, innebär
en psykisk press för de anhöriga
till besättningsmännen.
Senare försvann även en Skärliamnsbåt
som hette Svan. Skeppare var Valfrid
Olsson. Ombord var, om jag inte
minns fel, fem man. Den var på resa
från Liibeck till Köpenhamn. Man har
inte heller här kunnat klara ut på vad
sätt den försvann.
Slutligen nämner jag också som sista
exempel Göteborgsbåten Dan, som försvann
så sent som 1952 under en resa
från Danzig till Degerhamn på Öland.
Det var en mycket stark båt, ett ombyggt
valfångstfartyg, byggt att ligga
i isen med. Vädret var vid samtliga dessa
tillfällen skapligt, även om det inte
var gott. Det rådde i varje fall inget
oväder. Och ändå har det aldrig funnits
ett spår av dessa tre båtar! Däremot
har det sagts — jag upprepar
dock att det endast är rykten — att
6
Nr 9
Tisdagen den 25 februari 1964
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
fartygen Svan och Dan har blivit sedda
i utländska hamnar.
Jag ser att hans excellens herr statsministern
är närvarande i kammaren
nu, och därför vill jag sluta med att
utrycka förhoppningen att regeringen
med stor uppmärksamhet följer frågan
vad det blivit av dessa båtar och
gör allt som är möjligt för att bringa
klarhet i om besättningarna på dessa
båtar, som det råder oklarhet om, är i
livet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro
vid remissdebatter
Ordet lämnades på begäran till
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:
Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat mig om jag vill medverka
till att statsråden under tiden för
remissdebatterna kan lösgöras från löpande
regeringsgöromål så att de får
möjlighet att närvara i kamrarna under
dessa debatter även efter de s. k.
partiledarduellerna för att genom korta
inlägg besvara framställda frågor eller
bemöta eventuell kritik.
Herr Gustafssons fråga motiveras av
en önskan att göra remissdebatterna
värdefullare och intressantare. Jag vill
därför erinra om att jag vid upprepade
tillfällen och även i år föreslagit att
remissdebatten skulle förläggas till efter
motionstidens utgång. Jag tror att
en sådan omläggning mer än något annat
skulle bidra till att stimulera debatten.
Förslaget har emellertid hittills
avvisats av oppositionen.
I anslutning till frågan vill jag vidare
meddela —- vilket herr Gustafsson säkert
känner till — att samtliga statsråd
i allmänhet befinner sig i riksdagshuset
under remissdebatterna och att de
även om de inte hela tiden uppehåller
sig i någon av kamrarna ändå försöker
följa vad som där sker. Om det därutöver
är ett önskemål att statsråden i
ökad utsträckning skall delta i debatterna,
skulle detta underlättas om vederbörande
riksdagsledamöter ville i
förväg anmäla när de tänker ta upp någon
speciell fråga till kritisk granskning.
Några åtgärder från min sida för att
ytterligare öka statsrådens möjligheter
att följa remissdebatterna torde däremot
inte erfordras.
Vidare anförde:
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsministern för svaret på min interpellation
och för att detsamma har avlämnats
så snabbt att vi nu har möjligheter
att föra en debatt i frågan medan
den senaste remissdebatten ännu är i
färskt minne.
Min interpellation är kanske av ett
något ovanligt slag. Den tillkom emedan
missnöjet med remissdebatterna i
deras nuvarande utformning ser ut att
tillväxa. Kritik mot dessa debatter har
ju vid flera tillfällen framförts här i
riksdagen, men vi har inte med regeringens
representanter debatterat vad vi
borde göra åt saken. Min avsikt har nu
varit att få en sådan debatt till stånd.
Man kan måhända med någon överdrift
tala om remissdebatternas förfall.
Det är i så fall någonting som vi alla
har ansvaret för. Min interpellation får
självfallet inte uppfattas som ett försök
att bortförklara detta eller att skjuta
över hela ansvaret på statsråden.
Det har från min sida inte varit fråga
om någon ansvarsfördelning över huvud
taget. Däremot anser jag, och det
vill jag kraftigt understryka, att statsråden
har väsentligt större möjligheter
än vi andra att snabbt göra remissdebatterna
mera intressanta. För att ingen
skall tro att jag vill förringa det ansvar
vi alla har, vill jag också säga något om
Tisdagen den 25 februari 19G4
Nr 9
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
den kritik som i detta fall har riktats
mot oss kammarledamöter och som jag
tycker i langa stycken har varit befogad.
Det har bl. a. sagts att vi talar för
länge och att debatterna skulle bli mera
intressanta om det bleve snabbare växlingar
i talarstolen än nu sker. Vid
årets remissdebatt gjordes också ett
försök till förbättring genom införandet
av en frivillig begränsning av anförandenas
längd. Som riktpunkt uppställdes
därvid 40 minuter för partiledarna
och 20 minuter för oss andra.
Det togs också tid och upprättades protokoll,
som jag här har ett exemplar av.
Jag tänker emellertid inte föredra det
utan nöjer mig med att konstatera att
partiledarna klarade sin uppgift ganska
bra. Enligt protokollet överskred herr
Ohlin tidsgränsen med 7 minuter, men
de två andra partiledarna talade i gengäld
kortare, så att de tre tillsammans
klarade sina inlägg på 1 timme 58 minuter,
d. v. s. 2 minuter kortare tid än
beräknat.
Sedan talade finansministern i 1 timme
28 minuter. Jag vill också tillägga
att en genomläsning av protokollet ingalunda
övertygar om att en måttlig begränsning
av anförandets längd skulle
ha behövt gå ut över viktiga ting. I övrigt
hölls tiden ganska bra. Om ingen
talare hade överskridit tidsgränsen,
skulle remissdebatten ha avslutats 1
timme 29 minuter tidigare än vad fallet
blev. Den förlängningen är sålunda
inte mycket att säga om. Om alla talare
däremot hade utnyttjat hela tiden, skulle
remissdebatten ha pågått 5 timmar
längre än vad fallet var.
Jag skall inte här anföra några »individuella
resultat» utan meddelar endast
att herr Hagberg var den som drog över
tidsgränsen mest. Han höll på i 41 minuter.
Men det var hans första inlägg
sedan han avgått som partiledare, och
det är ju en händelse som inträffar så
sällan att vi nog hade råd med en viss
generositet i det fallet.
Om jag utgår från detta protokoll, vet
jag inte om det försök som gjorts har
haft någon verkan eller inte. De flesta
talare höll på 16 å 17 minuter, men om
detta betyder att de var rädda för att
komma för nära den uppställda tidsgränsen
och därför slutade tidigare än
de annars skulle gjort, eller om de inte
brukar tala längre än så, är omöjligt att
avgöra. Om vi vill komma längre än vi
nu gjort, förefaller det som om vi borde
sikta på en tidsbegränsning på 15
minuter.
Vidare har vi kritiserats för att vi
inte väljer lämpliga ämnen utan ofta
talar om frågor av lokal natur och utan
allmänt intresse. Det kan ibland vara
fullt motiverat att ta upp en lokal fråga,
om den kan användas för att exemplifiera
problem av mera allmän natur.
Kan den inte användas på det sättet,
bör vi nog vara rätt försiktiga med lokala
problem, om vi menar att remissdebatten
skall vara årets centrala politiska
debatt, som statsråd, riksdagsmän,
press och allmänhet skall följa med intresse
inte bara i början utan under
hela tiden. Det finns ju andra sätt att
aktualisera lokala problem här i riksdagen.
Det måste naturligtvis ankomma
på var och en att avgöra vad han
skall tala om. Men det kan inte bestridas
att ämnesvalet har en viss betydelse
för hur intressanta remissdebatterna
blir.
Så har det sagts att vi läser upp i
förväg skrivna anföranden, och framför
allt har remissdebatterna kritiserats
därför att det blir för litet av verklig
debatt, för litet av replikväxlingar. Man
har sagt att det är det som gör att debatterna
blir tråkiga. Här kommer man
in på den fråga jag har interpellerat
om, nämligen statsrådens insatser.
I interpellationen framhöll jag att det
är troligt att remissdebatterna skulle
samla väsentligt större intresse om departementschefer
och övriga statsråd
vore närvarande i kamrarna inte endast
som åhörare under partiledarduel
-
8
Nr 9
Tisdagen den 25 februari 1964
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
lerna utan även i fortsättningen. De
finge då möjlighet att genom korta inlägg
besvara eventuella frågor och vid
behov klarlägga förhållanden som kritiseras
eller göra tillrättalägganden. Det
skulle bli korta replikskiften mellan
riksdagsledamöter och statsråd då och
då under hela tiden, inte endast den
första dagen.
Jag tror alltså att det skulle bli väsentligt
bättre om statsråden vore närvarande
och kunde gå i svaromål — det
är de nu inte. Under årets remissdebatt
förekom ett undantag. Kommunikationsministern
var nämligen närvarande,
åtminstone tidvis, och han hade ordet
flera gånger för bemötanden och
tillrättalägganden. Statsrådet Skoglund
gjorde inte mindre än åtta inlägg här i
kammaren under remissdebatten. Ett
var längre, på elva minuter, men de
andra sju klarade han av på 23 minuter
sammanlagt. Jag tycker att han gav
ett utmärkt exempel på hur det borde
vara — om det nu är någon av de
andra statsråden som är intresserad av
att lära sig det.
Vi kammarledamöter brukar också
kritiseras för att vi inte finns här i
bänkarna under remissdebatten. Men
jag tror nog ändå att man måste fastslå
att statsråden leder överlägset i det
avseendet. Vid ett tillfälle under tredje
dagen i årets remissdebatt, då det såg
rätt glest ut här i bänkarna, räknade
jag antalet ledamöter som var inne i
kammaren, och det visade sig vara i
det närmaste tjugo procent. Det är inte
mycket, men det är mer än noll procent,
och statsrådsbänkarna var vid det
tillfället alldeles tomma, vilket inte är
särskilt ovanligt.
Nu kan man invända att vi har två
kamrar och att ingen kan begära att
statsråden skall vara i båda kamrarna
samtidigt. Första kammaren brukar
emellertid avsluta remissdebatten väsentligt
tidigare än vi, och vi har just
inte sett till någon invasion av statsråd
i andra kammaren när första kammaren
har upphört med remissdebatten. När
debatten pågår såväl i första kammaren
som här, är det ju ändå inte fler
än två kamrar. Om jag är generös och
utgår från att statsråden bör få använda
30 procent av tiden till raster och
andra ändamål — ingen begär att de
skall sitta som klistrade vid bänkarna
hela tiden — och att de delar resten av
tiden lika mellan kamrarna, kommer jag
till resultatet att de som uppträder här
i kammaren i alla fall har 35 procents
utsikt att vederbörande statsråd finns
i kammaren. Det är en väsentlig förbättring
jämfört med i det närmaste
ingen procent alls.
Jag tror i alla fall att talmännen eu
gång till bör överväga förslaget att ordna
talarlistan så att det så långt möjligt
är blir en indelning efter ämnesgrupper.
Det innebär inte att talarna
inte skall kunna tala om flera saker.
Man kan anmäla det ämne man anser
viktigast och framför allt det ämne man
är mest angelägen att få tala med ett
statsråd om. Ifall dessa ämnesgrupper
placeras i olika ordningsföljd i kamrarna,
underlättar det för departementscheferna
att bevaka sina områden.
Riksdagens upplysningstjänst har på
min begäran gått igenom protokollen
från de tre senaste remissdebatterna.
Avsikten var att se om det är vanligt
att talarna ställer direkta frågor till
statsråden och vad frågorna i så fall
rör sig om. Att antalet frågor skulle
vara stort var inte att vänta — det är
ju inte särskilt lockande att ställa frågor
till tomma bänkar. Genomgången
visade att under dessa tre remissdebatter
ställdes sammanlagt femton frågor
till ett visst bestämt statsråd — nio i
första kammaren och sex i andra. Man
har då inte tagit med frågor av mer
retorisk natur och inte heller kritik
mot ett visst statsråd, om den inte var
utformad som en direkt till honom riktad
fråga. Svarsprocenten är inte särskilt
hög: två frågor anges som besvarade
och i ett fall heter det att frå
-
Nr 9
9
Tisdagen de» 25 februari 1964
Svar på interpellation
gan besvarades delvis, i ett annat fall
att den berördes helt kortfattat, medan
elva frågor blev helt obesvarade. Det
kanske kan vara av intresse att höra
något om vilka frågor riksdagsmännen
ställer. .lag hämtar mina exempel från
årets remissdebatt.
Herr Erik Boheman ställde en fråga
till statsministern om genomförandet
av författningsändringen. Den frågan
besvarades. Fru Hamrin-Thorell ställde
frågor till statsrådet Ulla Lindström
om stödet till barnfamiljerna. Frågorna
besvarades ej. Herr Birger Isacson ställde
en fråga till finansministern angående
avdraget vid deklaration för resekostnader
med egen bil. Frågan besvarades
ej. Herr Isacson riktade också en
fråga till jordbruksministern om forskning
rörande växtskyddsmedlens skadliga
inverkan. Inte heller den frågan
besvarades. Herr Gösta Bohman ställde
en fråga till försvarsministern angående
preciserad målsättning för försvaret.
Frågan besvarades ej. Herr Hamrin
i Jönköping ställde en fråga till inrikesministern
rörande resultatet av utredningen
om bevakningen av överste
Wennerström. Frågan besvarades ej.
.lag tycker detta förefaller att vara
frågor som statsråden borde ha haft en
del att säga om, om de så velat. Statsministern
säger i sitt svar att »samtliga
statsråd i allmänhet befinner sig i riksdagshuset
under remissdebatterna och
att de även om de inte hela tiden uppehåller
sig i någon av kamrarna ändå
försöker följa vad som där sker». Men
det är ju inte stor glädje med att statsråden
befinner sig i riksdagshuset, om
de inte ingriper i debatterna. De skulle
alltså ha hört frågorna men inte brytt
sig om att besvara dem. Då har vi som
sagt inte mycket nöje av att statsråden
finns här i huset.
Tidigare i sitt svar säger .statsministern,
efter att ha framhållit att min
interpellation motiveras av en önskan
att göra remissdebatterna värdefullare
och intressantare: »Jag vill därför er
-
ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
inra om att jag vid upprepade tillfällen
och även i år föreslagit att remissdebatten
skulle förläggas till efter motionstidens
utgång. Jag tror att en sådan
omläggning mer än något annat
skulle bidra till att stimulera debatten.»
Detta är väl egentligen statsministerns
enda bidrag till diskussionen. Jag vill
emellertid härvidlag sätta ett par frågetecken
i marginalen.
Statsministern menar förmodligen att
remissdebatten, om den förlädes »till
efter motionstidens utgång», skulle
handla inte endast om regeringens förslag
i statsverkspropositionen utan
också om oppositionens partimotioner.
Begeringens förslag och oppositionspartiernas
motioner skulle alltså ställas
mot varandra, varigenom debatten
skulle bli intressantare. Nu är som vi
vet motionstiden alldeles för kort för
att oppositionen skulle hinna utforma
ett färdigt förslag. Underhandlingarna
mellan partierna för att åstadkomma
gemensamma förslag hinner helt enkelt
inte fullföljas förrän senare. Detta betyder
att oppositionens alternativ föreligger
färdiga först när reservationerna
kommer från utskotten och då är
det väl också lämpligt att diskutera
dem.
Att föra in även partimotionerna i
debatten skulle förmodligen betyda att
denna bleve ännu mer splittrad än
den nu är. Jag har nyss sagt att vi under
årets debatt fick lyssna till finansministern
i en timme och 28 minuter,
trots att han endast hade att tala om
statsverkspropositionen och kritiken
mot denna. Jag undrar hur lång tid
finansministern skulle ha behövt om
han dessutom skulle ha kommenterat
partimotioner från fyra partier? Jag
tror inte att statsministerns förslag i
detta sammanhang är något radikalmedel
för att göra remissdebatterna intressantare.
Jag vill till sist, herr talman, understryka
att det måste anses vara en verkligt
angelägen sak att remissdebatterna
10
Nr 9
Tisdagen den 25 februari 1964
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
blir intresseväckande och att de ger
en någorlunda rättvisande bild av
svensk parlamentarisk standard. De avses
ju skola vara årets centrala ocli
mest utåtriktade riksdagsdebatter, och
de borde bidra till att öka riksdagens
anseende och även till att öka allmänhetens
intresse för vad vi sysslar med
här i riksdagen. Det gör de emellertid
inte som de nu är.
Jag understryker på nytt, att vi alla
har ansvar för att det sker en förbättring
i detta avseende, men jag tror
att departementschefer och andra statsråd
har större möjligheter än vi andra
att göra en insats på detta område.
Jag menar alltså att statsrådens bevakning
av remissdebatterna bör anses
vara så viktig att statsråden reserverar
dessa dagar helt för denna uppgift. De
uppvaktningar som brukar äga rum under
remissdebatterna i riksdagshuset
får då förläggas till annan tidpunkt.
Att det skulle vara omöjligt att planera
statsrådens arbete så, att de kan
reservera några dagar varje år för bevakning
av remissdebatterna, tror jag
ändå inte. Men detta förutsätter att man
anser denna bevakning vara av vikt
och att man dessutom fäster något avseende
vid frågor till och kritik mot
regeringen även från annat håll än från
partiledarna. Jag beklagar att statsministern
i sitt svar inte var mer positiv
i detta avseende. Statsministern borne
nog kunna gå med på att statsrådens
bevakning av remissdebatterna är en
så viktig uppgift, att den endast i undantagsfall
bör få eftersättas.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! Jag vill gärna vitsorda,
att även enligt min mening är den fråga
viktig som vi nu tack vare herr
Gustafssons i Skellefteå interpellation
har kommit in på och som ju ytterst
handlar om hur riksdagen .''kall bidra
till att effektivisera eller rättare sagt
aktivisera det politiska intresset.
Jag tror också att det skulle kunna
göras åtskilligt i våra debatter för att
nå detta syftemål, även om vi naturligtvis
aldrig skall inbilla oss att tekniska
reformer på det formella området
inom politiken kan komma att spela
en avgörande roll. Det politiska intresset
väcks när medborgarna finner
att politikerna diskuterar frågor som
rör medborgarna, frågor som har ett intresse
för medborgarna. Därför är det
självklart att i tider av starka politiska
motsättningar blir debatterna i detta
hus fängslande, även om det är många
formella brister i det sätt på vilket de
presenteras, under det att i perioder av
relativt lugn, av politisk stiltje även de
mest genomtänkta och formellt glänsande
anföranden om inte faller till
marken så dock ej förmår nämnvärt
engagera eller intressera. Vi skall alltid
ha klart för oss — som jag tillåtit
mig framhålla många gånger förut —
att vad som skapar det politiska engagemanget,
det politiska intresset, är
politikens innehåll mera än politikens
former.
Vi kan ha olika uppfattningar, och
herr Gustafsson har naturligtvis rätt
att hysa sin uppfattning. Men om det
är debatterandet av sakfrågorna som i
första hand skall fängsla och intressera,
måste det ju vara rimligt att opposition
och regering i remissdebatten möts
med så långt som möjligt färdiga alternativ
och diskutera dessa, ställda
mot varandra. Jag har svårt att tro
att det inte förhåller sig på detta sätt,
och jag tycker i varje fall att vi skulle
kunna få göra ett experiment någon
gång. Varför skall det nödvändigtvis
vara så att regeringen har det — som
jag tycker — orimliga övertag som det
innebär att våra förslag och inga andra
diskuteras?
Den som efter en remissdebatt sätter
sig ned och i lugn och ro läser igenom
protokollen — det har jag gjort
många gånger — kommer ganska snart
underfund med att varken regeringen
Tisdagen den 25 februari 1964
Nr 9
11
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
eller oppositionen kan undgå att komina
in på de alternativa förslagen. Det
blir under nuvarande förhållanden
dessa trevande frågor: Vad avser oppositionen
med sin kritik? Vad innebär
kritiken — kan vi få den preciserad?
Förr eller senare antyder så oppositionsledarna
i svävande ordalag vilka
alternativen ungefärligen skall vara.
Detta är, tycker jag, en mycket egendomlig
debattform. Den fyller egentligen
ingen funktion. Det vore mycket
redigare om man från början finge ta
upp eu diskussion kring alternativen.
Detta skulle säkerligen mer än något
annat bidra till att hyfsa den remissdebatt
som vi nu inte är riktigt nöjda
med.
Vidare tyckte jag att herr Gustafsson
var något för negativ i sin bedömning
av mitt svar —• han kallade det
negativt — när han menade att det
enda alternativ, som jag förde fram
som svar på hans fråga, vore att debatten
skulle föras efter motionstidens
utgång, vilket var en i förbigående
gjord reflexion. I svaret på hans fråga
ville jag framhålla, att det vore mycket
lättare om vederbörande riksdagsmän
ville tala om för statsråden att de har
för avsikt att ställa vissa frågor. Herr
Gustafsson anslöt sig helt till denna
uppfattning, men han menade att frågorna
skulle anmälas till talmannen och
att det skulle göras en viss ämnesgruppering.
På denna punkt — och den är
ju huvudfrågan — är följaktligen herr
Gustafsson och jag helt överens. Jag
tror att det skulle vara en fördel att på
detta sätt få ämnesvalen angivna. Härigenom
skulle man kunna veta vilka anföranden
som påfordrar inlägg från
statsrådens sida.
När sedan herr Gustafsson exemplifierade
vilka frågor han tyckte det var
synd att vi inte hade besvarat, undrar
jag om inte många liksom jag fick eii
känsla av att denna typ av frågor inte
var så lyckad som exempel i detta
sammanhang. Den inledningsfråga
som ställdes gällde författningsrefor
-
men, och den besvarades av mig i första
kammaren. De övriga frågorna var
synnerligen tekniska. Vad skulle inrikesministern
vid den tidpunkten ha svarat
i Wennerströmaffären? Det kunde
inte ha blivit annat än vad ni kallar ett
undvikande svar. Hela raden av frågor
gällde politiskt tekniska problem, och
de var mycket litet ägnade att skapa en
debatt av den typ som interpellanten
efterlyste.
Vidare är det klart att det mycket
gläder oss på regeringsbänken att vi är
så efterlängtade när vi lägger oss i debatten.
Jag skall uppriktigt medge, att
jag ibland tyckt att regeringsledamöterna
talat något för mycket under remissdebatten,
och jag kan inte bestrida att
jag åtskilliga gånger avrått regeringsledamöter
från att ta till orda. Varför?
Jo, därför att remissdebatten väl ändå
skall ge en möjlighet för riksdagsmännen
att komma till tals. Om det skulle
bli en vana för regeringsledamöterna
att lägga sig i debatten så mycket som
tydligen herr Gustafsson vill att vi skall
göra, finge vi en mycket lång debatt.
Herr Skoglund framfördes i detta avseende
såsom en mönstergosse i regeringskretsen.
Ja, tänk om alla handlade
som han! Herr Skoglund gjorde 8 inlägg.
Detta betyder alltså att herr Gustafsson
väntade sig att få minst 120 inlägg
från regeringsbänken — herr Skoglund
var ju den som talade mest av
statsråden. Detta skulle om jag räknat
rätt ha betytt att statsrådens inlägg, eftersom
herr Skoglund talade i 34 minuter,
efter mönstrets exempel och med
användning av de statistiska metoder
som herr Gustafsson med så stor skicklighet
utnyttjat, skulle ha förlängt remissdebatten
med 8 timmar — och då
hade man ändå inte tillåtit någon kammarledamot
att med ett ord kommentera
våra inlägg. Skulle kammarledamöterna
ha yttrat sig över dessa anföranden,
skulle det ha blivit 8 timmar
till, och debatten hade blivit förlängd
med sammanlagt 16 timmar.
Så stimulerande — det vågar jag säga
12
Nr 9
Tisdagen den 25 februari 1964
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
i största förtroende till herr Gustafsson
— är inte mina regeringskolleger,
att det politiska intresset skulle tåla en
påspädning av sexton timmar utöver
den tid som remissdebatten redan tar.
Jag tror alltså att det är litet tveksamt
om jag skall rekommendera mina kolleger
att följa det exemplet. Jag tror nog
att jag även i fortsättningen kommer att
säga: »Begagna det här nyvaknade intresset
för statsrådsanföranden med litet
varsamhet och tro inte att alla i kammaren
med samma iver som herr Gustafsson
i Skellefteå hänger på statsrådens
läppar; det finns de som själva
vill begagna tillfället att säga ett och
annat.»
Jag tror emellertid att det fanns någonting
annat som var riktigt i herr
Gustafssons anförande. Tänk om man
kunde komma överens om att förkorta
längden på anförandena! Det finns en
första kammare, som inte är upptäckt
av andra kammaren ännu, och där talas
det mycket kortare. Det är alldeles
förbluffande hur snabba replikerna där
är. Många gånger önskar man faktiskt
att första kammarens debatter ägnades
litet större uppmärksamhet än vad som
för närvarande är fallet. När det gäller
parlamentarisk metodik, sättet att resonera
även om invecklade sammanhang,
tror jag att debattkonsten i första kammaren
inte är någonting att se över
axeln. Herr Ohlin skall nu inte vara orolig
för att detta är ett argument för första
kammarens bevarande, men jag hoppas
att om man slår ihop kamrarna
kommer de goda traditionerna från
första kammaren på denna punkt att
smitta av sig.
Jag tror alltså att en förkortning av
inläggen och snabbare replikväxlingar
verkligen skulle vara av stort intresse.
Herr talman! Får jag i detta sammanhang
ta upp en sak som inte är ordentligt
genomtänkt, men vi skulle ju resonera
fritt nu.
Remissdebatten är såvitt jag vet en
unik företeelse i världens parlament
med det sätt varpå den utnyttjas här.
I de stora ländernas parlament går
adressdebatterna så till, att det är några
av de stora kanonerna som uppträder
kontra regeringen, och sedan är det
inte någonting mera. Det är relativt
korta anföranden. Tanken att den vanliga
engelska parlamentsledamoten vid
en adressdebatt skulle kunna fånga talmannens
öga och få komma till tals är
nog ganska orealistisk. Vi har på den
punkten en mycket mera demokratisk
tradition och naturligtvis en mera demokratisk
grundlag, eftersom vi kräver
att var och en som vill yttra sig också
skall ha rätt att göra det. Vi har alltså
en unik remissdebattstradition, som nog
inte bara är av ondo; det är inte bara
långtrådighet och tristess. Till och med
när det gäller de lokala frågorna kan
det vara av värde att det finns en möjlighet
för den vanliga kammarledamoten
att beröra problem, som kanske inte intresserar
hela landet men som man i
varje fall kan förutsätta intresserar en
hel del av hans väljare och den ort han
representerar. Jag tror att vi skall akta
oss för att rationalisera till den grad
att vi tar bort den möjligheten. Det skulle
vara oklokt att låta hela debatten bli
en uppgörelse mellan Kungl. Maj :ts regering
och oppositionen; vi bör försöka
behålla en del av det som jag tror är
säreget för oss, den bredd debatten har
och därmed också den långsamhet med
vilken debatten flyter fram.
Jag tror alltså inte att vi bör göra
så förfärligt mycket åt remissdebatten,
även om herr Gustafsson och jag är
överens om denna reform. Även om jag
tror att det skulle vara till fördel att få
remissdebatten efter motionstidens utgång,
skall vi ändå i stort sett behålla
de nuvarande principerna: var och en
skall få yttra sig, och var och en skall
få tala om stora och små frågor. Men jag
skulle ändå vilja fråga: Hur vore det
om man vid sidan om denna debatt på
allvar prövade det som vi diskuterat så
många gånger, nämligen den engelska
Nr 9
13
Tisdagen den 25 februari 1904
Svar på interpellation
frågestunden? Den skulle kunna gå till
så att frågor lämnades in, t. ex. en onsdag,
och att frågorna besvarades på torsdagen
utan all den långrandighet som
man måste kräva när det gäller interpellationssvar
och även svar på enkla
frågor. Jag tror att det skulle skapa en
intensifiering av den politiska debatten,
om man vågade sig på att pröva
detta. Men det förutsätter en disciplinering
från både regeringens sida och frågeställarnas
sida. Det skulle inte få vara
så som det tyvärr ofta är nu, att frågorna
föranleder långa interpellationssvar
och att dessa i sin tur följs av ännu
längre repliker. En snabb replikväxling
skulle vara i hög grad stimulerande.
Om det finns intresse för en sådan frågestund,
tror jag att det vore skäl att
pröva den, redan innan författningsutredningens
förslag blivit genomfört.
Jag anser att detta är en viktig fråga,
ty allt som kan göras för att stimulera
det politiska intresset är betydelsefullt.
Till det hör onekligen en förnuftig uppläggning
av debatterna i detta hus.
Men till slut vill jag säga: Vi skall
aldrig tro att vi genom formella åtgärder
kan stimulera intresset för politiken,
om icke politikens innehåll och politikens
centrala frågor har förmåga att intressera
och engagera. Det är väl där
det väsentliga ligger: så länge den förmågan
finns, kanske formerna — hur
viktiga de än är — inte spelar någon
avgörande roll.
Herr HAGBERG (k) kort genmäle:
Herr talman! Eftersom herr Gustafsson
i Skellefteå presenterade mig som
en av syndabockarna i årets remissdebatt,
vill jag göra några påminnelser.
Vi kommunister har icke brutit mot
riksdagsordningen och har aldrig haft
någon benägenhet att göra det. Vi har
inte deltagit i någon överenskommelse
om begränsning av inläggen. Hade vi
deltagit i en sådan, skulle vi också ha
respekterat den. Men vi ställdes som
bekant utanför.
ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
I årets remissdebatt talades det i sammanlagt
25 timmar. Kommunisterna förbrukade
inalles inte mer än högst 2
timmar. De övriga partierna delade alltså
de återstående 23 timmarna. Jag tror
att man bör hålla det i minnet.
Låt mig sedan bara till vad som i
övrigt anförts säga, att visst skulle det
vara mycket fördelaktigt om regeringen
visade intresse för remissdebatten, som
ju ändå gäller dess program och dess
handlingar.
När jag kom till riksdagen hade jag
den uppfattningen att remissdebatten
gällde regeringens förslag. Men den
uppfattningen blev jag fort tagen ur, ty
i huvudsak gäller ju remissdebatten de
idéer som de olika talarna vill framföra
och som sedan presenteras i motioner.
Om skälet till att regeringen inte mera
aktivt engagerar sig i remissdebatten
är detta att den anser sig behöva ha reda
på vad de andra partierna kommer med
för förslag, så är det underligt att regeringen
inte har upptäckt att vad som
nu uttryckts som ett önskemål i själva
verket är något ganska karakteristiskt
för remissdebatten.
Nu har statsministern givit ett löfte
att om regeringens medlemmar i tid
får spörsmål så skall de kunna beakta
dessa, och detta kan skänka extra intresse
åt remissdebatten. Detta skall vi
ta ad notam. Ända tills nu har jag nämligen
trott att det enda som verkligen
kunde få regeringen att visa allmännare
intresse för remissdebatten vore att televisionskamerorna
var påkopplade mera
flitigt.
Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Att jag omnämnde herr
Hagberg var ingalunda avsett som kritik.
Jag tycker också att det borde ha
framgått av vad jag sade.
Vad beträffar statsministerns inlägg,
tror jag inte på hans skräckskildring
av vad som skulle ske, om alla statsråd
följde herr Skoglunds exempel. Jag me
-
14
Nr 9
Tisdagen den 25 februari 1964
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
nade inte att statsråden skulle ge sig in
i debatten, om de inte hade någon anledning
till det, och jag har svårt att
tro att alla statsråd skulle få anledning
att yttra sig lika många gånger som
statsrådet Skoglund gjorde vid årets remissdebatt.
Det berodde väl på att det
område han hade att bevaka ofta berördes
av talarna. Hur litet stimulerande
statsråden än må vara tror jag att vi
är villiga att lyssna till dem när de talar
om sina områden och ger vettiga upplysningar.
Statsministerns matematiska uträkning
tror jag att vi kan ställa åt sidan
som prov utan värde.
Statsministern kom också in på sin
älsklingstanke, att vi bör flytta remissdebatten
till efter motionstiden. Han
målade då ut något slags jämställdhet
mellan regering och opposition. Regeringen
skulle inte längre ensam ha fördelen
av att ha lagt fram sitt förslag,
utan oppositionen skulle ha samma fördel,
och då skulle man kunna debattera
på jämställd grund. Men, herr statsminister,
hur blir den debatten egentligen?
Jo, först kommer väl partiledarna
med sin kritik mot statsverkspropositionen.
Sedan uppträder finansministern,
som skall försvara regeringens
program och därefter gå igenom alla
partimotioner. Hur lång tid det kommer
att ta vågar jag inte gissa. Därefter
har opposition stalarna en replik på sex
minuter och en på tre minuter, och på
den tiden skall de dels bemöta vad
finansministern sagt till försvar för
statsverkspropositionen, dels bemöta
hans kritik av partimotionerna. Menar
verkligen statsministern att detta skulle
bli en debatt på »jämställd grund». Om
statsministern någon gång försökte sätta
sig in i hur det är att bedriva opposition,
tror jag att han skulle förstå oss
när vi säger att vi har fasligt litet känsla
för den sortens jämställdhet.
Herr BRACONIER (h):
Herr talman! Hans excellens statsministern
förde fram en del intressanta
principiella synpunkter på remissdebatten.
Jag hade dock inte väntat mig att
statsministern så starkt skulle understryka
detta med oppositionens motioner.
Generaldebatterna i alla andra parlament
-— statsministern nämnde ju
andra parlaments debatter — gäller
ju regeringens politik. Den parlamentarism
som författningsutredningen nu
vill inskriva i vår författning är ju en
fråga om det förtroende som riksdagen
skall hysa för regeringen och den förda
politiken. Riksdagen skall väl vara landets
förnämsta debattforum när det
gäller att diskutera regeringspolitiken.
Oppositionens förslag utskottsbehandlas,
och de diskuteras alla mycket ingående.
En generaldebatt får vi ju
främst i remissdebatten. Jag vill emellertid
understryka att när vi har utrikesdebatter
här i kammaren så har ju partiernas
motioner framlagts, utan att
statsråden fördenskull oftare finns här i
kammaren. Så det skälet kan ju inte
vara avgörande för det intresse man
hyser.
Sedan utvecklade statsministern en
tankegång, som jag tror är ganska farlig
för demokratien. Han säger — och det
kan naturligtvis ligga någonting i det,
frågan har förut behandlats av Herbert
Tingsten — att när man inte har några
lidelsefullt engagerande motsättningar,
måste debatten bli rätt intresselös.
Jag vill säga, herr talman, att även
om det finns frågor där inga partimotsättningar
utan helt andra motsättningar
kommer till uttryck, kan väl debatterna
ur rent principiell synpunkt
ändå vara intressanta. De kan gälla kulturfrågor.
Vi har haft en debatt om
höger- eller vänstertrafik, en fråga som
jag inte anser vara någon partifräga i
vanlig mening. Man kan engagera ett
parlament i så stora frågor utan att
behöva gå ut till folket och säga att det
är stora, lidelsefullt engagerande frågor.
Det är givet, tillägger man, att debatterna
då måste bli ganska intresselösa i
andra kammaren.
Jag vill säga, herr talman, att stats -
Tisdagen den 25 februari 1964
Nr 9
15
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
ministern har en förmåga att i dessa
debatter intressera kammaren även i
frågor där man inte på något vis lägger
in några partipolitiska synpunkter. Jag
kan erkänna att jag bara för ett par
veckor sedan hörde en debatt i andra
kammaren, då jag konstaterade att statsministern
har en förmåga att få fram
synpunkter som gör att debatten blir
levande. Det var inte en fråga där partierna
stod så mycket mot varandra.
Den svenska demokratien bygger på
samarbetstanken, en tanke som statsministern
utvecklat mycket på senaste
tiden när det gäller den kommunala
självstyrelsen, och i det fallet samarbetar
partierna. Men nog kan debatterna
ändå vara intressanta ur den synpunkten.
Sedan säger statsministern att de frågor
som blir obesvarade utgör ett vittnesbörd
om att riksdagsmännen ställer
frågor som statsråden inte har någon
speciell anledning att besvara och som
inte skänker några vidare perspektiv åt
debatten. Han exemplifierade detta genom
att gå in på interpellantens frågeställning.
Allmänheten — och det finns en intresserad
sådan utanför riksdagens portar
— måste ställa sig frågan om den
ser en talare i talarstolen under en remissdebatt
men inte några statsråd i
statsrådsbänkarna: Vad är det egentligen
man debatterar? Skall inte statsråden
känna ett visst ansvar för att
åhöra inläggen i kammaren?
Jo, svarar statsministern, det gör
statsråden. De befinner sig i detta hus
men vi ser dem inte. Men om det är på
det sättet, herr statsminister, kan man
fråga sig: Varför inte avdela åtminstone
ett eller två statsråd till att vara
närvarande, om ni ändå följer debatterna
i edra rum? Det vore väl ändå ett
uttryck för respekt för den svenska
riksdagen och även för allmänheten
att statsråden är närvarande i kammaren
när finansplanen och statsverkspropositionen
behandlas. Det är ingen
som bestrider att socialdemokraterna
många gånger betonat att det ligger eu
stor betydelse i att vi har en debatt i
denna kammare. Jag minns att statsministern
och herr Ohlin för tio år
sedan hade en lång debatt om ett så
subtilt ämne som Karl Staaffs insatser
för den svenska demokratien. Detta kan
tyckas ligga rätt långt tillbaka i tiden,
men kammaren fylldes vid en sen tidpunkt
och vi åhörde med stort intresse
denna debatt, även om den kanske inte
hade så stor aktuell politisk betydelse.
Det visar att statsministern undervärderar
sin egen betydelse när det gäller
att skapa en levande demokratisk debatt.
Statsministern har så många
gånger understrukit att vi måste få en
vitaliserad demokrati, och det är riksdagen
som är främsta forum för debatten.
Nu har statsministern i sitt svar givit
oss ett råd om hur vi skall agera för
att det skall finnas statsråd i statsrådsbänkarna
när vi kommer fram till andra
eller tredje dagen. Jag vill då först rikta
den frågan till statsministern: Vad menas
med en speciell fråga? Jag tycker
att statsministern i sitt svar till herr
Gustafsson i Skellefteå försökte raljera
med dem som ställt speciella frågor om
konkreta ting. Statsministern sade att
dessa frågeställningar egentligen inte
bidrog så mycket till att berika debatten.
Nej, det är riktigt. Hade det funnits
statsråd närvarande under andra
och tredje dagen, hade det varit många
av oss som tagit upp författningsfrågor
ur allmän principiell synpunkt, och vi
hade t. ex. ställt frågan: Hur ser statsministern
på det och det som han har
uttalat sig om? Vilken fråga anser
statsministern vara av vikt att vi bryter
ut för att skapa effektiva arbetsformer?
Statsministern
säger att formerna inte
betyder så mycket, men hela hans inlägg
vittnar om att han tillmäter formerna
stor betydelse. Han talar med
all rätt om frågetimmen i det engelska
16
Nr 9
Tisdagen den 25 februari 1964
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
underhuset. Han talar med all rätt om
att vi kanske i denna kammare, som
också interpellanten har understrukit,
yttrar oss för länge. Vi är många som
då det gällt att ta ställning till motioner
i denna fråga röstat för tidsbegränsning,
och just den saken har man tillmätt
stor betydelse i andra parlament
där man infört mycket noggranna regler
för debattordningen just för att
skapa ett levande intresse för dessa
frågor. Man har inte minst i Danmark
men även på andra håll fått fram sådana
bestämmelser som gör att debatten blir
levande.
Herr talman! Jag tycker att det skulle
kunna betecknas som ett fattigdomsbevis
om inte statsministern helt enkelt
kunde erkänna att det ser litet illa ut
att i ett interpellationssvar framhålla
att statsråden finns utanför kammarens
dörrar men att de ändå lyssnar till oss,
att inte ett enda statsråd har tid att
sitta i kammaren för besvarande av frågor.
Det skulle inte alltid behövas så
långa inlägg som kommunikationsministern
var tvungen att göra under senaste
remissdebatt, ty där kom debatten att
röra sig om mycket stora principiella
frågor. I de flesta fall skulle inläggen
kanske bara behöva röra sig om en
eller ett par minuter, och därigenom
sluppc vi att under de kommande månaderna
ta upp dessa frågor. Det skulle
sålunda inte alls innebära att riksdagsarbetet
på något vis förlängdes. Det
skulle i stället innebära att vi fick en
precisering av viktiga politiska frågor,
och det har ingenting med motionerna
att göra, tv dessa kommer, herr talman,
att diskuteras i denna kammare. När
det gäller motionerna är den svenska
riksdagen väl så grundlig som något
annat parlament. Vad vi däremot ofta
saknar i detta hus —• en uppfattning
som många gånger kommit fram i pressen
—■ är möjlighet att få till stånd allmänna
principdebatter i frågor, partiskiljande
eller inte men ändå av så
stort allmänt intresse att denna kam
-
mare diskuterar dem. Ur den synpunkten
är jag förvånad över att statsministern,
som så positivt bidragit till den
svenska debatten i betydelsefulla frågor,
tar så lätt på denna angelägenhet.
Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.
Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:
Herr talman! Det fanns så många
rosor i herr Braconiers anförande att
jag känner mig tvungen att gå upp för
att kvittera dem. Samtidigt vill jag säga
att jag tror att herr Braconier blandar
ihop en mängd olika motiv och idéer.
Jag har inte sagt att debatterna i
denna kammare är intresselösa. Vad jag
har sagt är att i tider av högpolitisk
spänning infinner sig det politiska intresset
alldeles oberoende av formerna.
Det är väl ändå ostridigt. I tider då det
är lugnare förhållanden på den politiska
fronten kan det däremot tänkas att man
får lägga större vikt vid formerna. Jag
har inte på något sätt försökt argumentera
mot betydelsen av att politiska debatter
under lugna tider eller under
stormiga tider föres på en hög nivå,
där man samtidigt försöker engagera
medborgarna så mycket som möjligt,
men jag har sagt att politikerna har den
oskattbara fördelen när det är litet
mera spänning i debatterna att inte behöva
vidta några speciella åtgärder;
spänningen kommer av sig själv. Detta
var innebörden av vad jag yttrade och
ingenting annat.
Jag skall lämna frågan om motionstiden
därhän, även om jag fortfarande
tror och hoppas att en ändring — om
vi ville pröva en sådan — skulle visa
sig vara motiverad. Kritiken mot regeringen
skulle få en annan tyngd och bli
lättare begriplig, om man bara samtidigt
presenterade hur man ville ha det.
Men det är oppositionens sak att avgöra
detta. Oppositionen har inte en sådan
tillit till sin egen politik att man
Tisdagen den 25 februari 19G1
Nr 9
17
Svar på interpellation
vill ha en sådan ändring. Det är något
som jag inte kan göra något åt. Men
vad man inte skall tappa bort i diskussionen
är följande: Vad vill vi ha
remissdebatterna till? Är det alldeles
säkert att kammarens ledamöter utan
vidare är böjda att acceptera den teori
som framföres både av herr Gustafsson
i Skellefteå och herr Braconier att det
väsentliga är en duell mellan regering
och opposition? Jag har tillåtit mig att
framhålla att även när s. k. småfrågor
föres fram det inte är så dumt att vi i
den svenska riksdagen har ett instrument
av remissdebattens karaktär. Det
gäller att gå en medelväg, att å ena sidan
försöka låta de stora principiella
politiska frågorna få sitt men jag tror
inte å andra sidan att man skall gå så
långt att man helt enkelt säger: Låt
debatterna mellan regeringsbänken och
oppositionen bli de helt dominerande!
Jag tror att man då är ute på farliga
vägar.
Jag tillåter mig i allt väsentligt, ja,
1 praktiskt taget alltsammans, vidhålla
de åsikter som jag framförde i mina
tidigare anföranden.
Herr OHLIN (fp):
Herr talman! Jag vill först säga att
jag i allt väsentligt instämmer i vad
herr Gustafsson i Skellefteå och herr
Braconier tidigare här har anfört. Jag
begärde egentligen ordet bara för att
ytterligare något belysa de ämnen de
berört.
Statsministern överraskade mig en
smula genom att ställa frågan om frågeinstitutet,
eftersom vi ju redan har ett
frågeinstitut. Om regeringen ville föregå
med gott exempel och svara inom
fyra dagar såsom det var tänkt från
början, d. v. s. om frågorna ställdes på
fredagen skulle de besvaras på tisdagen,
tror jag att det skulle hjälpa en hel
del. Jag tror vidare att det skulle vara
till hjälp om svaren kunde formuleras
kortfattat. Jag vill inte helt lägga ansvaret
på regeringen, tv jag tror att
2 — Andra kammarens protokoll 196!t.
ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
också vi övriga ledamöter av riksdagen
ibland har syndat —■ i varje fall har jag
gjort det någon gång. Men jag tror att
om regeringen ville föregå med gott
exempel enligt de ursprungliga avsikterna,
skulle nog detta vinna förståelse.
Som herr Gustafsson i Skellefteå påpekade
har statsministern inte givit ett
enda bidrag utöver ett instämmande i
vad herr Gustafsson sade för att göra
remissdebatterna livligare och effektivare.
Det instämmandet gällde att remissdebatterna
skulle förläggas till tiden
efter motionstidens utgång. Får jag
lov att beröra detta något mer än föregående
talare har gjort.
Sedan gammalt anses det alldeles
självklart i parlamentariska demokratier
att parlamentet skall granska och
kritiskt belysa regeringens åtgärder,
vanligen i anslutning till regeringens
budgetförslag. Ingenting bör göras som
försämrar möjligheterna därvidlag.
Statsministern hänvisar till att vi här
har större möjligheter att få en debatt
där alla deltar om allt möjligt. Ja, men
det bör inte få hindra att vi har behov
av att ha en sådan debatt som enligt
vad herr Braconier påpekat förekommer
i demokratierna, nämligen en debatt
under vilken regeringen står till
svars för sitt fögderi. Tänk att det skall
vara så egendomligt att finna detta naturligt!
I alla andra demokratier tycks
man göra det. Visst kan vi ha behov av
att diskutera oppositionens förslag och
jämföra dem med regeringens.
Det är riktigt, men vi har hela riksdagen
på oss för den saken, herr statsminister!
Det begränsade antalet repliker
som oppositionsledarna får, den
korta repliktiden och det förhållandet
att man kanske inte får ordet för replik
förrän mot slutet av tredje dagen, allt
detta inskränker naturligtvis oppositionens
möjligheter mycket starkt och
är därför att betrakta som en stor olägenhet.
Frågan är om statsministern är
intresserad av någon reform härvidlag.
Nr 9
18
Nr 9
Tisdagen den 25 februari 1964
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
Men, herr talman, ännu värre skulle
det ju bli, om oppositionspartiernas
talesmän skulle få använda sin repliktid,
på tre eller sex minuter, som är
avsedd till att belysa regeringens politik
och bemöta regeringens förslag,
t. ex. för att svara på regeringens kritik
av kritik från andra partier. Hur i
all världen skulle man på tre minuter
hinna svara på kritik av egna motioner
från kanske tre olika håll och samtidigt
sätta in en effektiv stöt och påvisa
svagheten i regeringens politik?
Skall det över huvud taget vara möjligt
att under samma debatt diskutera
både regeringens förslag och oppositionens
förslag, är det väl självklart att
oppositionens talesmän måste ha samma
möjlighet att yttra sig som regeringens
talesmän. Jag förmodar att statsministern
på den punkten håller med
mig. Han har emellertid gått förbi den
frågan.
Herr talman! Hur mycket längre skulle
för övrigt inte remissdebatten bli, om
vi också skulle belysa oppositionspartiernas
viktigare motioner. Statsministern
var angelägen om att remissdebatten
inte skulle förlängas, och med hänvisning
därtill ursäktade han statsråden
för att de gick upp så litet under
andra och tredje dagen. Men, herr
statsminister, om vi skall belysa även
oppositionens politik — vi har ju fyra
partier här utom regeringspartiet -—• då
blir val följden en mycket betydande
förlängning av remissdebatten.
Hem Gustafsson i Skellefteå har redan
påpekat, att oppositionen inte har
möjligheter att under motionstidens två
veckor utarbeta ett samlat alternativ
till regeringens förslag därför att tiden
är för kort och därför att man inte har
ett kansli till förfogande som skulle
göra detta tänkbart. Men den saknar
möjlighet härtill också därför att regeringens
förslag har vita fläckar här och
där. Om regeringen befarar att oppositionen
skall sätta in en stöt t. ex. i fråga
om anslagen till forskning m. m., då
sätter man bara upp en klumpsumma.
Vi får inte veta vilka forskningsanslag
regeringen tänker föreslå. Regeringen
kan helt enkelt i stor utsträckning undandra
sådana områden som den inte
vill ha debatterade genom att göra dem
till vita fläckar. Hur skulle vi då genom
kritisk belysning kunna klarlägga
att regeringen har gjort en alldeles felaktig
avvägning beträffande forskningsanslagen,
när vi inte i förväg får veta
vad regeringen kommer att föreslå utan
bara får se en klumpsumma?
Vidare utformar oppositionspartierna
till stor del sin politik under riksdagens
lopp genom arbetet i utskotten. Hur
många gånger är vi inte i det läget att
det har väckts en enskild motion, till
vilken partiet inte tagit ställning men
som vi vill ha diskuterad i utskottet och
under förberedelserna till utskottsarbetet
under våren, innan partiet tar ställning.
Det är ju alldeles omöjligt för ett
parti att i, förväg, redan i januari, göra
sådana ställningstaganden.
Herr talman! Jag tror jag kan säga
att vi i folkpartiet mycket gärna är
med om en debatt, där man också jämför
folkpartiets i riksdagen redovisade
politik med regeringens. Skall vi ta en
sådan debatt i maj, herr statsminister,
eller skall vi ta den i slutet av oktober
eller omkring den 1 november? Varför
skulle den förläggas till just den tidpunkt,
då vi har att granska och ta
ställning till regeringens politik på det
sätt som tillämpas i andra demokratier?
Varför inte ta den litet längre
fram? Jag erbjuder statsministern detta,
när han så brinnande längtar efter
att få göra jämförelser: allright, när
våra linjer är utarbetade, så ta då en
debatt och jämför! Men då får man
också försöka ordna så att oppositionens
talesmän får samma möjlighet att
yttra sig som regeringen har. Skulle
regeringen som sagt vara intresserad
av en sådan belysning, så säg bara
till! Men använd inte denna önskan att
göra sådana jämförelser till att undan
-
Tisdagen den 25 februari 19(54
Nr 9
19
Svar på interpellation
dra er eu regerings självklara plikt att
stå till svars inför parlamentet i en
samlad debatt om regeringens budgetförslag.
Vad remissdebatten beträffar
är det vidgade möjligheter för oppositionen
och inte en försämring som behövs
vid denna granskning. Men det
är en försämring av oppositionens möjligheter
därvidlag som statsministern
hittills har föreslagit.
Herr BRACONIER (h) kort genmäle:
Herr talman! Statsministern har rätt
i att jag kom in på stora, principiella
problem, som inte berördes i interpellationssvaret.
Men jag har tagit statsministern
på orden, när han ofta understrukit
hur viktigt det är att respektera
riksdagen. Jag förmodar att statsministern
menar att riksdagen då också
skall vara ett betydelsefullt debattforum,
där man även oberoende av de
politiska motsättningarna skall kunna
debattera frågor av allmänpolitiskt intresse.
Jag undrar verkligen om det skulle
berika remissdebatten att då diskutera
motioner och dylikt. Vi har ju en slutdebatt
i maj, då kammaren kan diskutera
den ekonomiska politiken ingående.
Det är ju ändå några centrala frågor.
Dessutom är det inte önskvärt att
binda utskotten i förväg, vilket delvis
skulle kunna bli följden om man diskuterade
motionerna redan under remissdebatten.
Vi är överens om att det
är en styrka att de svenska riksdagsutskotten
ofta har en saklig inställning
till de frågor som tas upp i motionerna.
Skulle verkligen remissdebatterna
vinna på att man tog upp de motionerna
redan då? Nog skulle remissdebatterna
bli intressantare om statsråden
vore närvarande och kunde besvara
frågor som ledamöterna ville ha belysta.
Helt visst skulle det för riksdagsmännen
och allmänheten te sig som ett berikande
av remissdebatterna, om de
statsråd som har ansvaret för finans
-
ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
planen svarade på frågor som berör
deras eget fögderi.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Delta är en något underlig
debatt, och jag frågar mig vilket
syfte den har. Ena gången säger man
att statsråden missbrukar sina rättigheter
att yttra sig i riksdagen, och andra
gången kräver man av statsråden
en närvaro som varken oppositionsledarna
eller de övriga ledamöterna i
kammaren vill ålägga sig. Det skulle
ha varit intressant om herr Gustafsson
i Skellefteå hade talat om hur många
av ledamöterna som var närvarande
under hela debatten och hur många av
oppositionsledarna som var närvarande
efter det att de hade varit med om
att i stort sett fördärva hela syftet med
remissdebatten. Det finns anledning för
riksdagen att säga ifrån att oppositionsledarna,
och partiledarna över huvud
taget, inte av svenska folket har utsetts
till att vara någon sorts gudar, som
måste komplettera de övriga ledamöternas
anföranden och vilka inte synes
ha för fem öre förtroende för sina
egna partivänner. Jag har suttit här i
riksdagen sedan 1941, och jag har intrycket
att oppositionsledarna borde
kunna visa större tilltro till de övriga
ledamöterna från sina egna partier.
Vid en remissdebatt har regeringen
framlagt sina propositioner, och då är
det enligt min uppfattning riksdagen
som skall vara huvudagerande. Utskotten
skall pröva propositionerna, och
det är efter denna prövning som riksdagen
borde ha möjlighet att ställa de
kompletterande frågor som kan behöva
ställas. Detta ständiga tal om att
»stå till svars för sitt fögderi» bör tilllämpas
även på riksdagen, inte bara
på regeringen. Vi har själva varit med
om att från riksdagen till utanför verkande
organ föra över viktiga frågor
därför att oppositionen haft en viss
uppfattning. Jag tror inte att det stär
-
20
Nr 9
Tisdagen den 25 februari 1964
Svar på interpellation ang. statsråds närvaro vid remissdebatter
ker riksdagens och utskottens ställning
om vi fortsätter på den vägen.
Det har också talats om treminutersreplikerna.
Det skulle ha varit intressant
om herr Gustafsson hade talat om
hur många minuter folkpartitalarna använde
under den senaste remissdebatten.
Eller accepterar herr Gustafsson
uppfattningen att det bara är partiledarna
som skall debattera? Kan inte
även andra ledamöter ha en åsikt som
de vill föra fram?
Jag vill understryka att det är angeläget
att flytta remissdebatterna till efter
motionstidens slut, då vi har möjligheter
att agera på ett bredare plan
och också regeringen kan delta mera.
Jag har inte heller uppfattningen att
regeringen i oträngt mål skall svara på
alla möjliga frågor under en remissdebatt.
Den kritik som under remissdebatten
framförts mot regeringens förslag
skall ju beaktas vid utskottsbehandlingen.
Men vad jag skulle önska vore att man
kunde få en frågestund av svenskt
mönster.
•lag hade äran höra statsministern i
universitetets aula i Uppsala svara pa
frågor som ställdes där och de besvarades
omedelbart och i ett sammanhang.
Till och med den tidning vi har
i Uppsala, som min själ inte brukar
tala för mer än ett parti, måste merfgiva
att det var en verklig succé för
statsministern. Jag skulle i anslutning
härtill vilja ställa frågan: Vore det inte
rimligt att riksdagsmännen, lät oss
säga en gång i månaden, kunde få under
exakt två timmar ställa korta frågor
till statsråden, som då omedelbart
skulle ge de upplysningar som var
möjliga att lämna under sådana förhållanden?
Det
har talats om England och engelska
traditioner. Jag håller just på att
läsa om en hel del intressanta debatter
i Englands parlament, och det ger
mig anledning att säga att vi skall akta
•oss för att efterapa andra. Det engelska
parlamentet och dess arbetsordning har
sina traditioner och Sverige har andra
traditioner. Vi vill bevara den möjlighet
som varje ledamot av den svenska
riksdagen har att hävda sin mening.
Man frågar sig då: Vad är den »minutfilosofi»
som herr Gustafsson i Skellefteå
här framfört värd ur demokratisk
synpunkt? Jag tror inte att han har
tänkt igenom vad den kan leda till i
en demokrati.
Herr KELLGREN (s):
Herr talman! En oerhört stor olägenhet
som tynger arbetet här är att vi har
så många olika politiska partier, vilket
tvingar regeringen att ägna en mycket
lång tid och mycken uppmärksamhet
åt vart och ett av dessa olika partier
och deras ledare. Det är en förklaring
till att arbetsformerna här i
riksdagen är sådana de nu är. Men
vi kan väl notera en väsentlig förbättring
i år, nämligen att remissdebatten
slutade vid en hygglig tid under kvällens
lopp. Det är väl en förbättring som
vi hoppas skall bli bestående för framtiden.
Emellertid tror jag att det största
ansvaret för att det skall bli bättre arbetsformer
här åvilar talmanskonferensen.
I år tycker jag att det har gjorts
vissa ansatser till förbättringar. Första
dagen av remissdebatten ägnades i väsentlig
utsträckning åt finansplanen
och andra dagen åt olika allmänna frågor.
Tredje dagen hade debatten mera
bygdekaraktär. Var och en redovisade
från sin valkrets olika intressanta frågor
som vederbörande ansåg vara väsentliga
och givetvis också var det.
Detta skulle kunna förbättras ocli
systematiseras ännu mera, så att man
under första dagen lät regeringen, framför
allt finansministern, och oppositionens
talesmän ägna sig åt ekonomiska
frågor.
Andra dagen skulle man kunna koncentrera
sig på olika specialfrågor, och
talmanskonferensen kunde göra en grov
Tisdagen den 25 februari 1904 Nr 9 2f
Interpellation ang. tjänsten som fiskerikonsulent i Jämtlands län
vinna pa om de kryper så nära intill
indelning efter ämnesval med möjlighet
för vederbörande statsråd att kunna
ägna dessa avsnitt av debatten ett
mera aktivt intresse, llnder tredje dagen
skulle man mycket väl kunna ägna
sig åt de speciella frågor som olika
riksdagsmän önskar beröra. Där kan
jag tänka mig den förbättringen att
man från talarstolen kunde göra en
resumé av sitt anförande och att de
anföranden, som sålunda inte hålles,
ändå skulle bli intagna i trycket. På
det sättet skulle man få redovisa vad
man hade att säga utan att behöva ta
alltför lång tid i anspråk från denna
talarstol.
I anslutning till vad statsministern
sade beträffande en frågestund vill jag
framhålla som min åsikt att det skulle
vara en utomordentlig förbättring om
vi fick en frågestund i riksdagen. Förutsättningen
är väl dock att frågorna
och svaren hålles hemliga till den tidpunkt
då debatten äger rum, ty om
frågorna först skall bli offentliga förloras
en del av spänningen när svaren
skall avlämnas. Jag vet inte hur det
är ordnat i det engelska underhuset,
men det skulle inte förvåna mig om
man där iakttog den ordning som jag
anser vara önskvärd här.
Beträffande arbetsformerna över huvud
taget tror jag att det är viktigt att
observera att motionsinstrumentet som
sådant börjar förlora sin betydelse i
den svenska riksdagen. Den enskilde
riksdagsmannen kan i stället via interpellationer
och frågor aktualisera de
olika spörsmålen. Motionerna — även
partimotionerna — har så långt jag
kan förstå mera fått karaktär av kompletteringar
till de olika förslag som
framlägges från regeringens sida. Som
sådana har motionerna givetvis sin
mycket stora betydelse, men jag tror
inte att de längre har den direkt partiskiljande
natur som de hade t. ex.
under 1930-talet. Här har nog skett en
viss förändring beroende på att oppositionen
finner att de har mest att
regeringens förslag som möjligt.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 44, angående
byggnadsarbeten vid lantbrukshögskolan
och statens skogsmästarskola.
§ e
Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 12, 15—19, 21
och 27—30, bevillningsutskottets betänkande
nr 7, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2, jordbruksutskottets utlåtande
nr 4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1 och 2.
§ 7
På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets
utlåtande nr 15 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
morgondagens föredragningslista.
§ 8
Interpellation ang. tjänsten som fiskerikonsulent
i Jämtlands län
Ordet lämnades på begäran till
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:
Herr talman! Tillgängliga uppgifter
tyder på att antalet fritidsfiskare ökat
väsentligt under de senaste åren. Det
ökade intresset för sportfiske i förening
med turismens expansion gör att de ur
fritidsfiskarnas synpunkt attraktiva
fiskevattnen numer utnyttjas i avsevärt
större omfattning än tidigare. Fiskevattnen
i jämtlandsfjällen betjänar nu
inte bara den i landskapet bosatta befolkningen
utan även turisterna. För
att möta detta tryck mot fjällvattnen
och för att tillskapa ytterligare möjligheter
för sportfiskarna att utöva sin
22 Nr 9 Tisdagen den 25 februari 1964
Interpellation ang. hjälpklasselevernas yrkesutbildning
hobby, är det nödvändigt med olika
fiskefrämjande åtgärder. För kronans
väften inom renbetesfjällen gäller det
bl. a. att fortsätta inventeringen av vattnen
för att finna nya och att fortlöpande
kontrollera alla nu upplåtna fiskevatten.
Det föreligger ett starkt och
klart dokumenterat behov av fiskeriutbildad
personal att biträda länsstyrelserna
i förvaltningen av kronans
fiskevatten inom renbetesfjällen och
ovan odlingsgränsen.
År 1961 och år 1963 anslog Kungl.
Maj:t medel att disponeras för åtgärder
i‘syfte att främja fisket i kronans
vatten på renbetesfjällen i Jämtlands
län. Med hjälp av dessa medel har en
extra tjänst som fiskerikonsulent i länet
inrättats. Befattningen har varit av
stort värde. Det kan nämnas, att under
de knappa två år, som tjänsten funnits,
inkomsterna från försäljning av fiskekort
och andra fiskeupplåtelser har
stigit högst avsevärt. För nyss avslutade
räkenskapsår redovisades en nära
60-procentig ökning, från 80 000 kr.
till drygt 125 0Ö0 kr. Det synes högst
skäligt att de ökade inkomsterna disponeras
för fiskevårdande åtgärder.
Det är olyckligt att länsstyrelsens i
Jämtlands län hemställan om inrättande
av en permanent tjänst som fiskerikonsulent
inte tillstyrkts av departementschefen.
De nu rådande provisoriska
förhållandena försvårar insatser av
den omfattning som är nödvändiga.
Det rör sig här om ett tidigare obearbetat
område, som kräver långsiktig planering
och insikt i cn rad frågor utom
den rent yrkesmässigt fiskeritekniska.
Det är av den anledningen angeläget
att befattningen blir permanent. Genom
att tjänsten har en högst tillfällig
karaktär kan dess besättande i framtiden
också vålla problem.
Under hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa
följande fråga:
Hur anser statsrådet att den för närvarande
provisoriska tjänsten som fiskerikonsulent
i Jämtlands län bör tryggas
för framtiden?
Denna anhållan bordlädes.
§ 9
Interpellation ang. hjälpklasselevernas
yrkesutbildning
Ordet lämnades på begäran till
Herr BLIDFORS (s), som yttrade:
Herr talman! I proposition 1962:54
framhöll departementschefen att samhällets
omsorg om specialklasseleverna
och då framför allt hjälpskolans
elever inte kunde upphöra i och med
att de slutar den obligatoriska skolan.
Han anförde vidare, att dessa elevers
yrkesutbildning och arbetsanställning
måste, ofta under åtskilliga år efter
skoltidens slut, ägnas stor uppmärksamhet.
Det torde inte råda något tvivel om
att h j ä 1 ps k o 1 e e 1 e v e r n a vS yrkesutbildningssituation
är svår och problemfylld.
Även om en del av dem t. ex. skulle
ha vissa förutsättningar att tillgodogöra
sig yrkesskolans kurser i vad gäller den
praktiska utbildningen så kan de i dagens
läge ej hävda sig i konkurrensen
om utbildningsplatserna. Likafullt behöver
näringslivet också dessa ungdomar.
En uppföljning av den fostran och
utbildning som sker inom grundskolan
är för deras del angelägen både vad
gäller deras yrkesutbildning och deras
inpassning i arbetslivet.
På grundval av den kartläggning av
dessa ungdomars yrkesutbildningsproblem,
som företagits inom ecklesiastikdepartementet
och som redovisats i en
promemoria i december 1961, har
Kungl. Maj :t den 12 januari 1962 uppdragit
åt skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
att i syfte att åstadkomma
förbättrade möjligheter för dessa
elevers yrkesutbildning och arbetsan
-
Tisdagen den 25 februari 1964
Nr 9
23
Interpellation ang. hjälpklasselevernas yrkesutbildning
ställning vidtaga eller inkomma med
förslag till åtgärder.
Då stora förhoppningar knutits till
denna utredning både från skolstyrelsernas
och berörda föräldrars sida anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande
fråga:
Vill statsrådet meddela kammaren,
huruvida resultatet av det åt skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning
och arbetsmarknadsstyrelsen givna
uppdraget angående förbättring av
hjälpklasselevernas möjligheter till yrkesutbildning
kan väntas inom den närmaste
tiden?
Denna anhållan bordlädes.
§ 10
l
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 för kungl. hov- och
slottsstaterna;
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1964/65 till oförutsedda utgifter;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma frågor;
nr
59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat.
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde;
nr
60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;
nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram
-
ställning om anslag för budgetåret 1964/
65 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
nr
62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och
nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark m. m.
Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
nr 64, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning m. m.
§ 11
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts skrivélse och propositioner överlämnats
till kammaren:
nr 43, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling,
nr 45, angående tillbyggnad av Institutet
för metallforskning, och
nr 46, angående organisationen av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
m. m.
Nämnda skrivelse och propositioner
bordlädes.
§ 12
Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:
nr 806, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 42, med förslag till lag om
ändring i vattenlagen, och
nr 807, av herrar Persson i Heden
och Elmwall, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.
Dessa motioner bordlädes.
24
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
§ 13
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:
fröken Karlsson, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
änkepension, och
herr Hagberg, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angå
-
ende motverkande av säsongarbetslöshet
inom bostadsbyggandet.
§ 14
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.41.
In fidem
Sune K. Johansson
Onsdagen den 26 februari
Kl. 14.00
§ 1
I enlighet med kammarens därom den
19 innevarande februari fattade beslut
skulle nu anställas val av dels tjugufyra
valmän för utseende av riksdagens justitieombudsman
och dennes ställföreträdare,
dels ock sex suppleanter för
dessa valmän; och företogs först valet
av valmännen.
Ordet lämnades på begäran till
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN,
som anförde:
Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Varje lista upptar
namn å så många personer, som det
ifrågavarande valet avser.
Den av herr förste vice talmannen för
valet av valmän avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:
Landgren
Johansson, fru
von Friesen
Dickson
Eriksson i Stockholm, fru
Svensson i Stenkyrka
Ekström i Björkvik
östrand
Gustafsson i Borås
Heckscher
Jacobsson i Sala
Larsson i Norderön
Löfqvist, fru
Alemyr
Elmén, fröken
Stiernstedt
Zetterberg
Bergegren, fröken
Johansson i Dockered
Lundberg
Gärde Widemar, fru
Wetterström, fröken
Andersson i Storfors
Wahrendorff.
Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmän.
§ 2
Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr förste vice talmannen
avlämnade en lista, som under
Onsdagen den 2G februari 19G4
Nr 9
25
Ändrad ordning för
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:
Haglund
Bengtsson i Landskrona
Berglund
Fröding
Martinsson
Svensson i Va.
Herr talmannen uppläste nu denna
lista för kammaren, som godkände densamma;
och förklarades de å listan
upptagna personerna utsedda till valmanssuppleanter.
§ 3
Föredrogs Kungl. Maj :ts å bordet vilande
skrivelse nr 43, angående val av
ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.
Därvid anförde
Herr TALMANNEN:
Efter samråd med första kammarens
talman får jag hemställa att kammaren
måtte besluta att vid plenum onsdagen
den 11 nästkommande mars företaga val
av tre ombud och tre suppleanter i
Europarådets rådgivande församling.
Kammaren biföll denna hemställan.
Skrivelsen lades till handlingarna.
§ 4
Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj :ts
å bordet vilande propositioner:
nr 45, angående tillbyggnad av Institutet
för metallforskning, samt
nr 46, angående organisationen av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
in. m.
§ 5
Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott de
å bordet vilande motionerna nr 806
och 807.
vissa anslags uppförande i statsbudgeten
§ 0
Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:
herr Jönsson i Ingemarsgården, till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående tjänsten
som fiskerikonsulent i Jämtlands län,
och
herr Blidfors, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående hjälpklasselevernas yrkesutbildning.
Kammaren biföll dessa framställningar.
i 7
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.
I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson m. fl. (1:198) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Fröding och Anners (II: 240), hade
hemställts dels att riksdagen måtte med
avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här var i fråga, ur budgeten
avföra samtliga de anslagsposter, som
funnes upptagna i en vid motionerna
fogad bilaga 1; dels att riksdagen måtte,
med ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här var i fråga, besluta
att samtliga de anslag som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad
bilaga 2 skulle vara obetecknade samt
minskas med vartdera en tiondel av det
föreslagna anslagsbeloppet; dels att anslag
till Omkostnader hos diverse myndigheter
måtte beräknas till vissa angivna
belopp under andra, femte—åttonde
och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att reservationsanslag till Diverse
utgifter måtte beräknas till vissa an
-
26
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
givna belopp under andra, tredje, femte—åttonde
och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa att
under de avförda anslagen föreliggande
medelsbehov måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för
varje huvudtitels här ifrågavarande anslag;
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa om sådan
ändring av de administrativa reglerna
beträffande omkostnadsanslag, att dessa
såsom maximerade totalbelopp utan
bindande specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande;
dels ock att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t hemställa, att vid varje budgetårs
slut till riksdagen lämnades en redovisning
för användningen under förflutna
budgetår av anslagen till Diverse
utgifter och till Omkostnader hos diverse
myndigheter.
Utskottet hemställde, att motionerna
1:198 och 11:240 icke måtte av riksdagen
bifallas.
Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Åkerlund, Staxäng och Palm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:198 och 11:240,
1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse utgifter
respektive Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent;
2)
godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring
10 procent;
3) hos Kungl. Maj:t hemställa, att
efter utgången av varje budgetår skulle
till riksdagen lämnas en redovisning
för användningen under budgetåret av
de i motionerna föreslagna anslagen
till Diverse utgifter respektive Omkostnader
hos diverse myndigheter.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr PALM (h):
Herr talman! Den motion som nu behandlas
avser ändrad ordning för vissa
anslags uppförande i statsbudgeten, och
det är ett antal högermotionärer som
står bakom den. Motionen är till sitt
innehåll just så utförlig och komplicerad
som är nödvändigt på grund av de
komplicerade ämnen den behandlar,
d. v. s. statsbudgetens uppställning.
Syftet är att framtvinga en bättre kostnadsredovisning,
att förenkla och förbilliga.
Inte minst då det gäller förenkling
av kostnadsredovisningen finns det
åtskilligt övrigt att önska beträffande
statsförvaltningen och statsbudgetens
uppställning — i varje fall i jämförelse
med bokföringen inom enskild storföretagsamhet.
Utskottet har erinrat om att det är
femte gången riksdagen behandlar denna
fråga. Jag tror mig kunna konstatera,
att det ibland lönar sig att vara
ihärdig. Läser man längre fram i utskottets
utlåtande finner man nämligen,
att där hänvisas till att en utr£dning
kommer att göras. Kungl. Maj:t har
i december 1963 uppdragit åt statskontoret
att i samråd med riksrevisionsverket
verkställa denna utredning. Den
skall gälla bokföring, kostnadsredovisning
och programbudgetering inom
statsverksamheten. Dessutom görs följande
tillägg:
»Det synes utskottet icke uteslutet att
de i motionerna framförda synpunkterna
åtminstone delvis kan komma under
övervägande i samband med berörda
utredningsarbete.» Detta är ju ett
väsentligt framsteg. Man har visserligen
skjutit in orden »åtminstone delvis»
för att inte ge motionärerna alltför stor
ära av att det tydligen är på väg att
lossna i en av motionärerna önskad
riktning.
Onsdagen den 2G februari 1964
Nr 9
27
Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
I denna fråga har jag tidigare erinrat
om att det är droppen som urholkar
stenen, och nu förefaller det som om
den sten som legat hindrande är på väg
att vittra sönder, och detta är tacknämligt.
Det är konsekvent att nu fasthålla
vid yrkandet, och jag hoppas att det
långt om länge skall få åsyftad effekt.
Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen av herr
Virgin m. fl.
Herr PETTERSON i Degerfors (s):
Herr talman! Då jag utgår ifrån att
de flesta av kammarens ledamöter känner
till det här föreliggande ärendet,
som ju återkommer för femte gången,
vill jag inskränka mig till att framhålla
ett par saker.
Att döma av herr Palms yttrande är
han rätt belåten med vad utskottet skrivit.
Han säger att saken rör sig och
framhåller att det har tillsatts en utredning
som skall göra en översyn av
den statliga budgetuppställningen. För
min del vill jag inte på något sätt bestrida
att inite den statliga budgetuppställningen
skulle kunna vara bättre
och alt det därför kunde vara befogat
med ändringar. Men jag är inte övertygad
om att den av motionärerna föreslagna
vägen är den riktiga, då man
vill klumpa ihop flera anslag till gemensamma
poster, »Omkostnader has
diverse myndigheter», och reducera
klumpsumman med 10 procent samt vidare
överföra en del anslag till en post
»Diverse utgifter». Jag tror inte att en
sådan ordning överensstämmer med en
riktig redovisning. Många av riksdagens
ledamöter brukar ju finna intresse i att
sitta och granska de olika posterna, och
det skulle bli betydligt svårare för dem
att göra detta, om en del anslag sammanfördes
i olika klumpsummor. Jag
kommer ihåg att när det första gången
var fråga om detta reagerade herr Rubbestad
däremot; han var ju en av dem
som hann med att läsa nästan hur mycket
som helst.
Jag har soin sagt inte velat göra gällande
att det inte skulle gå att modernisera
den statliga budgetuppställningen.
Men Kungl. Maj:t har ju tillsatt en utredning
som arbetar med saken, och vi
får väl vänta och se vad som blir resultatet
därav. För min del tror jag inte
att kommittén kommer att följa de anvisningar
som finns i motionen. Men
därmed må vara hur som helst; om
man kan åstadkomma en bättre översiEl
över budgetarbetet och en klarare och
enklare redovisning av olika poster, är
detta bara att hälsa med tillfredsställelse.
Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Virgin m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
§ 8
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom civildepartementets
verksamhetsområde,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
och
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
28
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Tvätteri i Umeå — Stat för statens allmänna fastighetsfond
§ 9
Utgifter å tilläggsstat II inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde
Föredrogs
statsutskottets utlåtande nr
18, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1963/64,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.
Punkterna 1 och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Tvätteri i Umeå
Sedan punkten föredragits anförde
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Den blanka reservation
som jag fogat till detta utlåtande hänför
sig inte till förslaget om uppförande
av en ny tvättinrättning i Umeå
mot vilket jag i och för sig inte har något
att invända. Jag har emellertid velat
begagna detta tillfälle, herr talman, att
inför kammaren aktualisera den tanke
som framförts av statsrevisorerna, nämligen
att tvätteriorganisationen under
försvarets fabriksverk nu är på väg att
bli, och delvis redan blivit, en så stor
organisation, att statsrevisorernas mening
att tvätterierna bör underställas
en särskild verksledning bör övervägas
med det snaraste.
Tvätterierna är numera mycket stora
företag som staten satsar betydande belopp
på. Därför är det enligt min uppfattning
utomordentligt angeläget att
man har sådana utredningar att bygga
på, att man verkligen vet hur pengarna
kommer till användning. Jag tror att de
i åtskilliga fall skulle kunna användas
på ett effektivare sätt än för närvarande.
Jag skulle vilja sluta med en hemställan
till regeringen att snarast möjligt
effektuera den beställning som statsre
-
visorerna gjort om en utredning i denna
fråga.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 10
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde*
och
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 11
Stat för statens allmänna fastighetsfond
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1964/65 jämte i ämnet väckta motioner.
I propositionen nr 1 (bilaga 20) hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för den 3 januari 1964,
föreslagit riksdagen godkänna ett statsrådsprotokollet
bilagt förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1964/65.
I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena
inom första kammaren av herr Lundström
m. fl. (1:180) och den andra
inom andra kammaren av herr Ohlin
in. fl. (11:232), i vilka såvitt nu var
i fråga yrkats att riksdagen måtte un
-
Onsdagen den 26 februari 1904
Nr 9
29
der statens allmänna fastighetsfond till
anslaget för »Fångvårdsstyrelsens delfond»
anvisa
a) för alarmanordningar och omläggning
av elledningar 290 000 kronor enligt
fångvårdsstyrelsens äskanden i stället
för av departementschefen förordade
110 000 kronor,
b) för brandskyddsanordningar
150 000 kronor enligt fångvårdsstyrelsens
äskanden i stället för av departementschefen
förordade 125 000 kronor,
c) för ombyggnads- och förbättringsanordningar
vid äldre anstalter 2 400000
kronor i stället för av departementschefen
förordade 1 100 000 kronor.
Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:180 och 11:232, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna utlåtandet
bilagt förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1904/65.
Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Ivar Johansson, Virgin, Bengtson,
Per Jacobsson, Kaijser, Källqvist,
Staxäng och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile och
Larsson i HedenäseL vilka ansett att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen mätte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 180 och II: 232, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
utlåtandet bilagt förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1964/65, med de ändringar
däri som föranleddes av de i motionerna
framställda, av reservanterna tillstyrkta
yrkandena.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! När man inom statsutskottets
fjärde avdelning hade att ta
ställning till budgeten för statens all
-
Stat för statens allmänna fastighetsfond
männa fastighetsfond, förelåg det också
en motion, II: 232, likalydande med
1:180. Denna motion berör justitiedepartementets
avlöningar och omkostnader,
men till en del berör motionen
fastighetsfonder, som fjärde avdelningen
i detta sammanhang haft att ta ställning
till.
I motionen yrkas vissa anslagshöjningar,
och motionärerna följer därvidlag
fångvårdsstyrelsens förslag. Det är
inte fråga om särskilt stora höjningar
— sammanlagt D/2 miljon — men de
gäller alarmanordningar vid fångvårdsanstalterna,
brandskyddsanordningar
och vissa andra nödvändiga förbättringar.
Vi är väl alla starkt medvetna
om att fångvården i vissa avseenden
befinner sig i ett kritiskt läge, och kan
det göras någonting för att förbättra
förhållandena, finns det naturligtvis
stor anledning att överväga om man
inte bör ge möjligheter därtill. Detta är
anledningen till att jag och många andra
inom statsutskottet ansett att denna
motion borde kunna bifallas.
Det kommer väl att sägas att Kungl.
Maj :t noggrant har prövat vad som kan
ges, att de anslagsbegärande myndigheterna
begärt höjningar på så många
andra punkter, att vi inte kan godkänna
allt, och varför skall vi då godkänna
just detta? Det är sådana avvägningsfrågor
som vi ställs inför gång efter
annan, och det medför ett ståndpunktstagande
och ett ansvarstagande för var
och en. Motionärerna och fjorton reservanter
har menat att man på dessa
punkter borde höja anslaget. Utskottets
majoritet har menat att man bör nöja
sig med vad Kungl. Maj :t har föreslagit.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till Kungl. Maj :ts förslag beträffande
fastighetsfonden med de begränsade
ändringar som föreslås i reservationen
av herr Boman m. fl.
Herr BLIDFORS (s):
Herr talman! Som framgick av herr
Svenssons anförande yrkar reservan
-
30
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Stat för statens allmänna fastighetsfond
terna en höjning av anslaget med cirka
1,5 miljon till alarmanordningar, brandskyddsanordningar
och vissa ombyggnadsarbeten.
Men till bilden hör också
att fångvårdsstyrelsen haft krav på tre
andra punkter och där har Kungl. Maj:t
helt gått fångvårdsstyrelsen till mötes.
Därtill kommer att man inte har prutat
på de ca 1,6 miljon som fångvårdsstyrelsen
begärt för normala underhållskostnader.
Det är klart att goda skäl kan anföras
för en upprustning av våra gamla,
slutna fångvårdsanstalter. Men som
herr Svensson i Ljungskile också framhöll
är det en avvägningsfråga. Även
andra förvaltningsmyndigheter kan
frambära goda och starka skäl för sina
krav. Skulle man ha tillmötesgått förvaltningsmyndigheternas
äskanden i
fråga om dessa delfonder, skulle det ha
inneburit en uppräkning jämfört med
innevarande år på 17 miljoner. Kungl.
Maj:t har stannat vid en uppräkning
på 4,6 miljoner. Här har alltså gjorts en
avvägning, som utskottet för sin del
kunnat godta.
Jag tror också att det bör finnas vissa
möjligheter för fångvårdsstyrelsen att
inom ramen för underhållsmedlen finna
utrymme för något av dessa arbeten,
som kallas för särskilda arbeten.
Jag är fullt medveten om att de gamla
anordningarna behöver rustas upp,
men det finns ju också en plan uppgjord
för nybyggnader etc. Jag vill
emellertid framhålla att rymnings- och
säkerhetsfrågorna inte bara sammanhänger
med de materiella anordningarna
utan även med en mycket angelägen
upprustning på personalsidan. Men
det är en sak som inte hör hemma i
detta sammanhang. Den får vi väl återkomma
till, när vi skall diskutera andra
huvudtiteln.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Som herr Blidfors fram -
höll är det givetvis en avvägningsfråga
hur mycket vi skall satsa på det ena
eller andra området. Men jag tror inte
att någon här i kammaren svävar i tvivelsmål
om att den fråga vi här diskuterar
bör bedömas mot bakgrunden av
två omständigheter. Den ena är de stora
brister som föreligger i fråga om byggnadsbeståndet
inom fångvården. Många
av byggnaderna är alltför ålderdomliga
och för litet rymningssäkra. Det kommer
att ta lång tid att i sin helhet realisera
de planer som är uppgjorda på
en förbättring av det byggnadsbeståndet.
Den andra och inte minst viktiga
faktorn när man skall bedöma dessa
ting är enligt min mening de många
rymningar som förekommer varje år.
Så sent som i höstas hade vi som bekant
en mycket livlig debatt om den
saken. Även om en stor del av rymningarna
inte har något samband med de
förhållanden vi här diskuterar utan
sker under permission o. d., torde det
ändå inte råda någon tvekan om att antalet
sådana rymningar från anstalterna
som möjliggöres genom bristande
säkerhets- och larmanordningar är sådant
att man är tvungen att göra en
omvärdering på den punkten.
Det måste vara en grundläggande
princip i ett rättssamhälle att den enskilde
så långt möjligt skall skyddas
till liv och egendom, och man får inte
förvåna sig över att allmänheten reagerar
starkt mot'' den stora rymningsfrekvensen
och de skador och efterspaningskostnader
som rymningarna
för med sig. Jag tror därför inte att
man med framgång kan bestrida att de
krav som här reses är ytterst angelägna.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Herr Blidfors har liksom
herr Svensson i Ljungskile, fastän
ur något andra synpunkter än den förre,
betecknat denna sak som en avväg
-
Onsdagen den 2G februari 1904
Nr 9
31
ningsfråga, och det är riktigt. Ilan tilläde
också att det inte räcker med byggnadsanslag
av den blygsamma storleksordning
vi bär rör oss med, utan det
gäller också personalfrågor och mycket
annat. I anledning härav vill jag
fästa uppmärksamheten på att den motion
som har behandlats av statsutskottets
fjärde avdelning och som vi
nu skall ta ställning till är en följdmotion
av ett betydligt större komplex
av motioner, väckta vid riksdagens början.
Där belyses hela frågan om kriminalvårdens
situation och behov på olika
områden. Den stora utredningsmotionen
ligger nu hos statsutskottets tredje avdelning,
vars utlåtande kanske inte blir
färdigt ännu på ganska lång tid.
Man kan beklaga att den formella
gången här i riksdagen är sådan att vi
inte fått ta ställning till den motion vi
nu behandlar i samband med behandlingen
av den stora sakfrågan, vilken
inte kan debatteras förrän tredje avdelningens
utlåtande föreligger, och att
vi måste behandla denna motion så
långt i förväg och ta ställning till mycket
viktiga frågor utan att ha den bakgrund
vi skulle behöva för ett ställningstagande
i sak. Kriminalvården är
ju inne i en djupgående kris, och rymningarna
är ett allvarligt utslag av
denna kris. Det är snart ett kvartssekel
sedan Stockholms stad skulle ha
fått flytta in på Långholmen och staten
skulle ha iordningställt en ny fångvårdsanstalt
på annat håll som ersättning
för Långholmsföngelset.
Men medan antalet interner på våra
fängelser ökar oroväckande kan vårdresurserna
ingalunda hålla takten med
utvecklingen. Fortsätter det så blir krisen
framemot 1970-talet än värre.
Det är mot denna bakgrund vi måste
se den blygsamma anslagsfråga vi nu
bär att ta ställning till. När det talas om
avvägning vill jag säga, att fångvårdsstyrelsen
här gjort en framställning rörande
det äldre byggnadsbeståndet —
det är bara detta det rör sig om. Jag
Stat för statens allmänna fastiRhetsfond
upprepar vad det gäller: det är alarmanordningar
och omläggning av elledningar
för 290 000 kronor — statsrådet
tar upp 110 000 kronor. Det är brandskyddsanordningar
för 150 000 kronor
— statsrådet tar upp 125 000 kronor.
Det är ombyggnads- och förbättringsarbeten
av elementärt slag för 2,4 miljoner
kronor — statsrådet tar upp 1,1
miljon kronor.
Som herr Eliasson i Sundborn nyss
nämnde omvittnades i en interpellationsdebatt
rörande de äldre fångvårdsanstalterna
att krisen inte gäller rymningar
i samband med permissioner
utan rymningar från slutna anstalter.
På dessa äldre anstalter är gallren och
anordningarna kring fönstren över huvud
taget sådana, att det vållar internerna
relativt ringa bekymmer att gå
ut och in. Fångvårdsstyrelsen har uttalat
att för att man skall kunna tillgodose
de elementära förbättringsbehoven
— inte minst med tanke på allmänhetens
säkerhet —- måste det till ett
belopp på cirka 1U miljon kronor. Det
rör sig verkligen inte om en lämplighetsfråga,
herr talman, utan om ett
elementärt behov. Vården av de intagna
sköts ju inte på rätt sätt om de kan
gå ut och in ungefär som de själva
tycker, och allmänhetens rättmätiga
krav på säkerhet tillgodoses inte under
dessa förhållanden.
Lämplighetssynpunkter får alltså inte
föras in i bedömningen, utan skall dessa
elementära behov tillgodoses måste det
av motionärerna och reservanterna föreslagna
beloppet anslås. Det är glädjande
att så många reservanter ställt
sig bakom förslaget -— 14 av utskottets
30 ledamöter finns antecknade vid reservationen.
Majoriteten är så knapp
den kan vara, vilket visar att det är
fråga om ett utomordentligt angeläget
anslag.
Jag beklagar att ärendet inte kunnat
tas upp till behandling i samband med
diskussionen om krisförhållandena inom
den svenska kriminalvården — den
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Stat för statens allmänna fastighetsfond
diskussionen gäller ju även tillgången
på personal och kvalificerad expertis
av olika slag som fångvården skulle
behöva. Men denna debatt får föras
senare, när utlåtande i frågan föreligger.
För dagen nöjer jag mig med att
understryka hur utomordentligt angeläget
det är att fångvården får de medel
som föreslås i reservationen. Anslagen
behövs oundgängligen för att
den upprustning skall komma till stånd
som i så hög grad betingas av elementära
säkerhetssynpunkter.
Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):
Herr talman! Det hade naturligtvis
varit önskvärt, som herr Ståhl sade,
att alla de frågor som behandlas i den
stora motionen kunnat komma upp i
riksdagen på samma gång. Men jag vill
nämna att det sedan många år tillbaka
har förutsatts att de pengar som beviljas
till fastighetsfonden skall kunna tas
i anspråk för reparationer och underhåll
med början redan i mars—april.
Denna ordning har som sagt rått under
många år, och det är en orsak till
att vi inom utskottsavdelningen inte
ansett oss kunna skjuta på beslutet tills
övriga hithörande frågor behandlas.
Det gäller här för övrigt endast en
mindre del av det rätt stora belopp som
fastiuhetsfonden omsluter.
Herr BLIDFORS (s):
Herr talman! Eftersom herr Eliasson
i Sundborn och herr Ståhl har gjort frågan
om rymningarna till A och O i denna
diskussion, må det tillåtas mig att
säga att rymningarnas flertal väl ändå
inte hänför sig till de slutna anstalterna
utan äger rum under permissionerna.
Som jag sade i mitt första anförande är
vidare förhindrandet av rymningarna
från de slutna anstalterna inte bara en
fråga om mekaniska anordningar. Det
gäller också att få tillräcklig personal
för bevakningsuppgifterna.
Vi kommer emellertid tillbaka till
dessa frågor i ett annat sammanhang,
nämligen när vi behandlar andra huvudtiteln.
Jag är medveten om att det
på denna punkt föreligger en motion
från folkpartiet, men — för att för ett
ögonblick föregripa den kommande diskussionen
— jag vill även peka på
att justitieministern med utgångspunkt
från de många rymningarna har föreslagit
väsentliga förstärkningar i fråga
om tillsynsinän och vaktkonstaplar på
just de slutna anstalterna. Jag vill vidare
med anledning av framför allt herr
Ståhls anförande erinra om att den anslagsförstärkning,
som reservanterna eftersträvar,
inte i sin helhet avser rymningshindrande
åtgärder. En del av dessa
pengar hänför sig till helt andra ting,
herr Ståhl, t. ex. vissa förbättringsarbeten
på vanliga lokaler. Jag menar alltså
att man inte skall betrakta denna uppräkning
såsom avseende endast rvmningshindrande
åtgärder.
I fråga om behovet av särskilda arbeten
i övrigt tvingas man till jämförelser
med vilka avvägningar som måste
göras inom även de övriga nio delfonderna.
Medicinalstyrelsen framför på
denna punkt krav på förbättringsarbeten
på vårdpaviljonger inom mentalsjukvården,
och byggnadsstyrelsen äskar
anslag till vissa förbättringar i fråga
om t. ex. vatten och avlopp på ungdomsvårdsskolorna.
Kungl. Maj:t har
inte ansett sig kunna tillgodose alla dessa
krav utan har måst pruta ned dem.
Detta är alltså en avvägningsfråga. Dessa
behov är också angelägna, herr Ståhl.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Jag ber att få fästa herr
Blidfors’ uppmärksamhet på att jag föredrog
samtliga de tre delposter, som
ingår både i statsrådets äskande och i
reservationen, och noggrant redogjorde
för vad dessa pengar skulle användas
till. Det gäller inte bara alarmanordningar
och omläggning av elledningar
— det som närmast är avsett att före
-
Onsdagen den 2G februari 19G4
Nr 9
33
bygga rymningar — utan det gäller även
brandskyddsanordningar och allmän
uppsnyggning och förbättring av äldre
anstalter. Men om man läser fångvårdsstyrelsens
petita står det alldeles klart
att det är ett elementärt krav att brandskyddsanordningarna
är nöjaktiga, och
det framgår av dessa petita att de för
närvarande inte är i sådant skick.
Kungl. Maj :t har emellertid på denna
punkt varit relativt sett generösare, och
därför har jag inte lagt huvudvikten
på denna del.
Vad det gäller är emellertid framför
allt dels att med hänsyn till den skriande
personalbrist som förekommer även
på detta område få larmanordningar,
vilka varskor när något händer, dels
att få en förstärkning av de byggnader,
som jag i en tidigare debatt i denna
kammare tillåtit mig att karakterisera
som »porösa», där internerna alltså har
alltför lätt att gå ut och in. Man kommer
inte ifrån detta, herr Blidfors, genom
att börja tala om personalen. Allt
vad som sägs i personalfrågan är fullständigt
riktigt, men vad som nu är aktuellt
är byggnaderna, och det framgår
tillräckligt starkt av fångvårdsstyrelsens
petita att behovet på detta område
är av utomordentligt stor angelägenhetsgrad.
Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:
Herr talman! Bara ett par ord till
herr Ståhl. Jag vill rekommendera honom
att läsa s. 10 i bilaga 20 till statsverkspropositionen,
där det finns en
förteckning över fångvårdsstyrelsens
äskanden. Jag vill som exempel fästa
uppmärksamheten på bara en enda liten
punkt, som uppenbart inte har med
rymningsliindrande åtgärder att göra:
anordnande av lagerlokaler i Hudiksvall
som upptagits till 75 000 kronor.
Jag har, herr Ståhl, den uppfattningen
att de av mig tidigare nämnda kraven
från medicinalstyrelsen och byggnadsstyrelsen
har minst lika hög angelägenhetsgrad
som detta.
3 — Andra kammarens protokoll 1964.
Stat för statens allmänna fastighetsfond
Jag upprepar: Alla dessa krav har
inte relevans med avseende på behovet
att hålla rymningsfria anstalter.
Herr WIKLUND (fp):
Herr talman! Med anledning av det
senaste anförandet vill jag säga, att det
ändå är en betydande skillnad mellan
medicinalväsendet och det område det
här gäller, där ju rättssäkerhetsfrågorna
kommer in i bilden.
Man brukar räkna med tre olika typer
av rymningshinder eller metoder
att bekämpa rymningarna.
Vi har först de rent tekniska rymningsliindren,
och det är ju dem det
är fråga om i detta sammanhang. Det
andra medlet mot rymningarna är effektiv
bevakning. Den tredje möjligheten
— man brukar ofta glömma bort
den —- är att ge de intagna hjälp att
komma till rätta med den spänning och
oro, som ofta präglar den som har att
avtjäna straff: oro för en del olika förhållanden
i synnerhet i samband med
frigivningen. Att bygga upp detta beliandlingspsykologiska
hinder är också
en personalfråga.
Vad jag vill starkt betona i denna
debatt — herr Ståhl rörde något vid
saken — är att om man inte har tillräckliga
tekniska rymningshinder, så
måste man åstadkomma en mycket kraftig
förstärkning av bevakningspersonalen.
Jag tror helt enkelt att det i praktiken
med nuvarande anstaltsbestånd
inte går att få bukt med dessa rymningar,
som oroar den svenska allmänheten,
utan att man gör en mycket
grundlig översyn och förstärkning av
de tekniska rymningshindren. Därför
ber jag att få yrka bifall till reservationen.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Man bör inte se den
anslagsfråga vi nu resonerar om isolerad;
man måste se den tillsammans
med vad som i övrigt yrkas på kapitalNr
9
34
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Stat för statens allmänna fastighetsfond
budgeten för fångvårdens område. Gör
man det finner man att regeringen totalt
föreslagit en ökning med nästan 4
miljoner kronor, en ökning med 18,5
procent.
Nu är det nog inte en smaksak på vilken
post man lägger denna ökning.
Skall vi öka reparationsposten enligt
regeringens förslag med 240 000 kronor
eller lägga till ytterligare 1,5 miljon
enligt motionsförslaget och i så fall kanske
bli tvungna att göra motsvarande
justering i motsatt riktning när det gäller
nybyggnadsposten?
Jag har mot bakgrunden av fångvårdsstyrelsens
utredning om anstaltsbeståndet
och utvecklingstendenserna
ansett det viktigast att lägga huvudvikten
av anslagsökningen på nybyggnadssidan.
Jag vill redan i detta sammanhang
nämna, ehuru det egentligen
hör hemma vid behandlingen av andra
huvudtiteln och dess kapitalbudget, att
jag har för avsikt att under vårens lopp
uppdra åt fångvårdsstyrelsens byggnadskommitté
att närmare granska
fångvårdsstyrelsens undersökning och
söka utarbeta en plan för den fortsatta
utbyggnaden av anstaltsbeståndet.
Ser man närmare på motionärernas
yrkanden finner man att de huvudsakligen
avser dels alarmanordningar, dels
ombyggnads- och förbättringsarbeten.
Vad det första angår tycks motionärerna
ha förbisett att ett för i år anvisat
belopp på 70 000 kronor icke kommer
att tas i anspråk för avsett ändamål,
utan det kommer enligt fångvårdsstyrelsens
förslag att användas för alarmanordningar
och reparation av elektriska
ledningar. Vad det gäller ombyggnadsarbetena
förbiser motionärerna
att vid ingången av budgetåret förelåg
en reservation på 500 000 kronor.
Trots detta har vi i år höjt anslagsposten
med mer än 20 procent. Jag tror
inte att vi i dagens arbetsmarknadsläge
kan hinna göra av med mera.
Dessutom, herr talman, innebär detta
förslag att allt vad fångvårdsstyrelsen
begärt under posten för rymningshindrande
åtgärder kan tillgodoses inom
den föreslagna anslagsramen.
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Jag vill fästa statsrådets
uppmärksamhet på att de uppgifter som
är lämnade i motionen och sedermera
i reservationen bygger på fångvårdsstyrelsen
petita.
Jag och antagligen alla som vill ha
en förbättring på detta område tar fasta
på justitieministerns förklaring att han
i sommar skall uppdra åt byggnadsberedningen
inom fångvårdsstyrelsen
att göra en översyn. Men så som anstaltsbeståndet
ser ut nu är både 2,4
miljoner och 4 miljoner, som statsrådet
nämnde, så blygsamma belopp att de
omöjligen kan förslå till en nöjaktig
upprustning. Om man tar hänsyn till
det växande antalet interner — och det
måste justitieministern göra — framstår
behovet som hastigt stigande.
Den senaste upplysningen att även
den angivna ökningen av medelsbehovet
skulle rymmas inom fångvårdsstyrelsens
anslagsram verkar mystifierande.
Hur det skall gå till i verklighetens
värld har i varje fall fångvårdsstyrelsen
inte kommit underfund med själv
eftersom den för preciserade ändamål
ansett sig nödsakad begära det anslag
som anges i reservationen.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Ljungskile
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 27, röstar
Ja;
Onsdagen den 26 februari 1964
Nr 9
35
Avskaffande av den
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Boman m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 97 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 12
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. m.,
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Ruth Maria Erneberg in. fl., och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 13
Avskaffande av den särskilda varuskatten
på socker och sirap
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 7, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av den särskilda
varuskatten på socker och sirap.
I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 36 av herr Ferdinand
särskilda varuskatten på socker och sirap
Nilsson in. fl. samt 11:46 av herrar
Johansson i Dockered och Svensson i
Vä hade hemställts, »att riksdagen måtte
besluta att den särskilda sockerskatten
avskaffas från och med utgången av
innevarande budgetår».
Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:36 av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. samt II: 46 av herrar
Johansson i Dockered och Svensson
i Vä om avskaffande av den särskilda
varuskatten på socker och sirap
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr JOHANSSON i Dockered (ep):
Herr talman! Det kan synas onödigt
att tynga protokollet med ett anförande
med anlednnig av bevillningsutskottets
betänkande nr 7. Det förhåller sig så
att herr Svensson i Vä och jag jämte
medmotionärer i första kammaren har
motionerat om slopande av den särskilda
skatten på socker och sirap. Redan
fjolårets riksdag tog ställning till en liknande
framställning från herr Hansson
i önnarp. Denna motion blev överlämnad
till allmänna skatteberedningen
för överväganden. Denna utredning har
ännu inte lämnat något förslag, och det
kan synas omotiverat att återkomma
med motionskravet om sockerskattens
slopande i år igen. Men senare beslöt
fjolårets riksdag efter förslag från regeringen
att upphäva den enskilda skatten
på kaffe.
Kooperativa förbundets styrelse gav
i skrivelse till regeringen den 10 maj
1963 uttryck för uppfattningen att sockerskatten
borde borttagas som konsekvens
av beslutet om borttagande av
kaffeskatten.
Det kanske skulle underlätta ställningstagandet
om jag får läsa till protokollet
en del av Kooperativa förbundets
yttrande. Det hette där:
»De svenska konsumenterna, har un -
36
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Avskaffande av den särskilda varuskatten
der de senaste åren funnit, att priset på
socker stigit kraftigt. De möjligheter,
som förefinnes att inom det svenska
jordbruksavtalets ram skydda konsumenternas
prisintresse, har utnyttjats
till fullo. För närvarande har den övre
prisgränsen överskridits, importen är
helt fri och alla importavgifter har slopats.
Sedan den 1 oktober 1962 har utvecklingen
av den s. k. englandsnoteringen,
som ligger till grund för betpriset
och sockernoteringen enligt jordbruksavtalet,
och Svenska Sockerfabriksaktiebolagets
prislistpris inklusive
eventuella importavgifter varit följande»,
skriver Kooperativa förbundet och
gör därefter en uppställning över englandsnotering
och sockerbolagets listpris
för olika noteringsdagar från oktober
1962. Den 1 oktober 1962 var englandsnoteringen
52:13 och Sockerbolagets
listpris 97 kronor. Den 9 maj 1963
hade englandsnoteringen stigit till
129: 77, och den svenska noteringen
var då bara 119 kronor men låg i alla
fall 22 kronor över den notering man
hade den 1 oktober 1962. Sedan har priset
på socker stigit ytterligare.
Den sockerskatt, som vi nu genom
vår motion aktualiserat, beräknas ge 55
miljoner kronor till staten. Det är rätt
mycket pengar som flyter in på det sättet,
men eftersom priset på socker och
sirap stigit så avsevärt och konsumtionen
under tiden har minskat, föreligger
enligt vår mening inte något behov
av en sockerskatt i konsumtionshämmande
syfte. Sockret är dyrt, men det
är ett nödvändigt livs- och näringsmedel.
I nuvarande prisläge måste man nog
dela kooperationens uppfattning när
det gäller skyddandet av konsumenternas
intressen. De av departementschefen
dokumenterade begränsade u-landsmotiven
för kaffeskattens slopande bör
i sin begränsning gälla även för socker.
Den nuvarande sockerskatten stimulerar
också till irriterande gränshandel.
Vi importerar betor från Danmark och
på socker och sirap
råsocker från annat håll i världen. Råvaran
till sockret produceras sålunda
inte helt inom landet, och priserna har
därför stigit avsevärt, något som också
framgår av Kooperativa förbundets
skrivelse. Husmödrarna tycker att sockret
är dyrt, och den lilla men mycket
betydelsefulla grupp näringsidkare som
utgöres av biodlare förstår inte varför
man skall behöva betala extra skatt på
socker i nuvarande höga prisläge.
Jag har all respekt för pågående utredningar,
men jag tycker inte att man
behöver ha någon särskild utredning
för att ta bort denna punktskatt. Man
behövde inte heller gå över allmänna
skatteberedningen när det gällde att ta
bort kaffeskatten. Motiven för ett borttagande
av sockerskatten är väl så
starka som de motiv, vilka låg bakom
avskaffandet av kaffeskatten.
Vi kunde inte väcka denna motion
om sockerskattens avskaffande i anslutning
till proposition nr 187 år 1963,
utan vi fick med de av mig anförda
motiveringarna väcka den under den
allmänna motionstiden. Vi anser att motiven
är så starka, att bevillningsutskottet
borde ha kunna tillstyrka vårt yrkande.
På grund av bevillningsutskottets
negativa inställning har en hel de]
konstitutionella svårigheter uppstått för
framställande av något yrkande, men,
herr talman, jag vill ändå yrka en sådan
ändring angående förordningen av
den 25 maj 1941, nr 251, om varuskatt,
att ur den därtill fogade förteckningen
över varor, för vilka varuskatt skall utgå,
bil. nr 285—287, varubeteckningen
socker skall utgå.
Herr ANDERSSON i Ess vik (s):
Herr talman! Det blev inte så som
herr Johansson i Dockered förmodat,
att utskottet skulle ha varit för ett bifall
till motionsyrkandet. Det blev i stället
så att utskottet enhälligt avstyrkte
detsamma. Jag ber, herr talman, att ur
utskottets motivering för sitt ställningstagande
få citera följande: »Med hän
-
Onsdagen den 26 februari 1964
Nr 9
37
syn till att frågan om avveckling av den
särskilda varuskatten på socker och sirap
för närvarande är föremål för behandling
inom allmänna skatteberedningen
och då utskottet finner angeläget
att punktbeskattningens utformning
löses i samband med den allmänna
översyn av den indirekta beskattningen,
som det ankommer på beredningen att
verkställa, anser utskottet sig inte böra
tillstyrka bifall till motionerna 1:36
och II: 46.»
Detta är alltså det motiv som legat
bakom utskottets ställningstagande.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Herr JOHANSSON i Dockered (ep):
Herr talman! Om vi hade kunnat lämna
denna motion i anslutning till propositionen
om kaffeskattens slopande
förra året, hade bevillningsutskottet
kunnat använda sig av samma motivering
i båda fallen. Då var det fråga om
ett förslag från Kungl. Maj :t, medan det
nu gäller ett motionsförslag i riksdagen,
men motiven är i båda fallen ungefär
desamma. Jag skulle emellertid nästan
vilja beteckna motiven för sockerskattens
slopande som starkare än motiven
för kaffeskattens slopande.
Herr ANDERSSON i Essvik (s):
Herr talman! Jag vill bara svara för
min egen uppfattning och mitt eget
ställningstagande till förslaget om sockerskattens
slopande. Om herr Johansson
i Dockered vill ha närmare informationer,
får han tala med sina partivänner
i utskottet och övriga.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Johansson
i Dockered under överläggningen
framställda yrkandet att varubeteckningen
socker skulle utgå ur den
vid förordningen om särskild varuskatt
fogade förteckningen över varor, för
Höjning av byggnadsforskningsavgiften
vilka varuskatt skall utgå; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Johansson i Dockered begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Johansson i Dockered under
överläggningen framställda yrkandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.
§ 14
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 15
Höjning av byggnadsforskningsavgiften
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift, dels i
anledning av propositionen väckt motion.
Onsdagen den 26 februari 1964
38 Nr 9
Höjning av byggnadsforskningsavgiften
Genom en den 3 januari 1964 dagtecknad
proposition, nr 17, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändrad lydelse av
2 § förordningen den 22 april 1960 (nr
77) angående byggnadsforskningsavgift,
innebärande fördubbling av avgiften.
I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av
densamma väckt motion nr 276 i andra
kammaren av herrar Nilsson i Gävle
och Holmberg. I motionen hemställdes
att »riksdagen måtte avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 17».
Utskottet hemställde, att riksdagen
med avslag å motionen 11:276 måtte
hifalla förevarande proposition, nr 17.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr NILSSON i Gävle (k):
Herr talman! Jag och min kollega
herr Holmberg har skrivit en motion,
i vilken vi föreslår ett annat system för
finansieringen av byggnadsforskningen.
Jag är angelägen understryka, att vi
ingalunda är motståndare till vare sig
byggnadsforskningen i och för sig eller
till det belopp man ansett sig behöva.
Motiven för denna motion tycker
jag mig också kunna återfinna i utskottets
avslagsyrkande. Jag tillåter mig
att citera några rader därur:
»Utskottet vill i anslutning härtill
anmärka att gällande system, enligt vilket
arbetslönen ligger till grund för avgiftsberäkningen,
i viss mån ter sig
otillfredsställande. Systemet synes sålunda
kunna leda till att de byggnadsföretag
som bäst kunnat tillgodogöra sig
forskningens resultat får lägre lönekostnader
och därmed lägre avgifter, medan
de byggnadsprojekt i vilka forskningen
icke alls eller endast i ringa ut
-
sträckning kommit till nytta belastas
med relativt sett högre lönekostnader
och motsvarande högre avgifter.»
Jag finner det egendomligt att utskottet
kan skriva på det sättet och samtidigt
avstyrka bifall till en motion som
just vilar på den tanke utskottet självt
säger sig vara bärare av.
Den nuvarande metoden att finansiera
forskningskostnader genom att ta ut
avgifter får egendomliga konsekvenser.
Jag vet inte om de politiska distriktsorganisationerna
har upptäckt dem,
men för de anställda, som varje politiskt
parti har på distriktsexpeditioner,
får man numera erlägga avgifter till
byggnadsforskningen. Om vi sålunda
har en ungdomsinstruktör anställd, vars
uppgift är att dels arbeta för utbildning
av ungdomsledare, dels arbeta för
att ordna fritidssysselsättning o. s. v.
får vi betala avgifter till byggnadsforskningen
i förhållande till den lön han
uppbär. Det hela är ganska egendomligt.
Orättvisorna är, tycker jag, mycket
framträdande, och även om det rör
sig om småsaker jämfört med vad de
flesta som bor i nya hus med de högre
hyrorna där får betala är ändå hela
denna konstruktion för att ta ut forskningsavgift
så pass egendomlig, att en
ändring är motiverad.
Jag vill, herr talman, med denna
korta motivering yrka bifall till motionen
nr II: 276.
Herr LEVIN (s):
Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
tycker att det är egendomligt att utskottet
med den skrivning som det har
gjort har kunnat tillstyrka propositionen
och avstyrka bifall till motionen.
Men utskottet har ju också förutsatt att
man vid en eventuell omprövning skall
överväga vad Svenska byggnadsarbetareförbundet
i sitt remissyttrande har
anfört just beträffande dessa olägenheter
att byggare, som kan tillgodogöra
sig en relativt liten del av forskningsresultaten,
med det nuvarande syste
-
Onsdagen den 2G februari 1964
Nr 9
39
Utredning rörande variationer i
met kan komina att belastas med jämförelsevis
höga avgifter.
Men vi bör inte överdriva betydelsen
av dessa avgifter för hyressättningen.
Det har framgått av bl. a. utredningar
och tidningsartiklar under den senaste
tiden, att arbetslönerna dock utgör en
relativt liten del av byggnadskostnaderna.
Om man på arbetslönerna lägger
en avgift på 0,40 procent, blir det ju
en så liten summa, att man knappast
kan räkna ut hur mycket den betyder
för boendekostnaderna. Det är därför
inte riktigt att påstå att den på något
sätt kan betunga hyresgästerna. Vi har
emellertid inom utskottet varit på det
klara med och erkänner att sättet för
uttagande av avgift är värt att övervägas.
Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr NILSSON i Gävle (k):
Herr talman! För att vara riktigt saklig
vill jag erinra om att man 1962 höjde
forskningsavgiften. Jag vill minnas
att avgifterna då skulle uppgå till sammanlagt
omkring 3 miljoner kronor.
Även om alltså avgiften är mikroskopisk
för den enskilde, handlar det dock
sammanlagt om mycket pengar. Men om
man 1962 ansåg att man kunde höja
avgiften och man i dag har samma
uppfattning och vill fördubbla den från
0,20 till 0,40 procent, när kan man då
räkna med att nästa höjning kommer?
Är det i förhoppning att det skall dröja
länge innan nästa höjning kommer
som utskottet har skrivit som det gjort?
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels också på bifall till motionen
11:276; och biföll kammaren utskottets
hemställan.
§ 16
Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
sjukfrekvensen mellan män och kvinnor
med vissa bestämmelser angående seminverksamhet
bland får.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 17
Utredning rörande variationer i sjukfrekvensen
mellan män och kvinnor
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckta motioner om utredning rörande
variationer i sjukfrekvensen mellan
män och kvinnor.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Fröken KARLSSON (h):
Herr talman! Jag vill redan från början
säga att jag inte kommer att yrka
bifall till motionen. Jag vill endast göra
några reflexioner kring motionens
öden. Förslaget i motionen har under
årens lopp rönt en alltmer positiv behandling.
Det är nu tredje gången förslaget
väcks, och det ser ut som om
det går en ljusnande framtid till mötes.
I sitt utlåtande över motionen år
1963 framhöll utskottet, att det delade
den uppfattning som motionärerna vid
föregående års riksdag framfört, nämligen
att »kännedomen om skillnaderna
i sjukfrekvens mellan olika grupper
av anställda samt mellan kvinnor och
män är bristfällig och att det vore önskvärt
med en i dessa hänseenden utförligare
statistik».
Utskottet har tidigare avstyrkt liknande
motioner därför att riksförsäkringsverket,
som väl skulle få uppdraget
att utarbeta den önskade statistiken,
förklarat att varken verket eller
sjukkassorna hade möjlighet att åta sig
en sådan uppgift. Man har alltså instämt
i motionernas syfte men avstyrkt dem
med hänvisning till tekniska svårigheter.
I årets utlåtande framhålls emellertid
glädjande nog, att riksförsäkringsverket
kommer att utvidga sin statistik
så att det blir möjligt att få pro
-
40
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet
blemet belyst. Frågan har alltså som
man säger fallit framåt.
Man kan kanske tycka att detta problem
inte har någon större betydelse.
Men det är allmänt känt, att arbetsmiljöns
påverkan kan vara en negativ
faktor, som inte bara skapar otrevnad
utan rent av personligt lidande och sjukdom
och frånvaro från arbetet. Man kan
anlägga både samhällsekonomiska och
mänskliga synpunkter på frågan. I Västtyskland
har man observerat svårigheterna
att finna orsakerna till sjukfrånvaron.
Försäkringsverkets kostnader
steg, och man fick klart för sig att något
måste göras. En läkare analyserade
orsakerna till sjukdomen hos inte mindre
än 100 000 arbetstagare. Det visade
sig att en av de viktigaste orsakerna
var obehag i arbetet.
Även bortsett från de ekonomiska
konsekvenserna av dessa onödiga sjukdomsfall,
menar jag att allt bör göras
för att mildra de svårigheter som de
medför för individen. Att motionen är
avstyrkt gör mig precis detsamma, ty
frågan har som sagt fallit framåt.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 18
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande
av uppbördsskyldighet
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
väckta motioner angående ersättning
till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet.
I de likalydande till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:92 av herrar Ottosson och Risberg
samt II: 117 av herr Nordgren m. fl.
hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
förslag till bestämmelser genom vilka
arbetsgivare medgåves rätt till ersättning
för den uppbördsskyldighet till
det allmänna, vilken för närvarande
icke vore ersättningsgrundande.
Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av motionerna I: 92 och
II: 117 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att motionerna jämte utskottets
utlåtande måtte överlämnas till
uppbördsutredningen.
Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Möller,
Sörlin, Söderberg, Heltebladh, Tage Johansson,
Hedlund, Jacobsson i Sala,
Andersson i Billingsfors och Rask, fröken
Anderson i Lerum samt fru Ekroth,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att de likalydande motionerna I: 92 och
II: 117 ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr NORDGREN (h):
Herr talman! Om herr talmannen
eller någon annan av kammarens ärade
ledamöter beställer en kostym eller någon
annan tjänsteprestation av mig eller
någon annan företagare, tjänsteman eller
arbetare, och det beordrade arbetet
utfaller till belåtenhet, är jag fullt övertygad
om att herr talmannen eller kammarledamoten
också är villig att betala
för den erhållna varan eller det
utförda arbetet. Det är helt naturligt,
och det är väl ingen som i vårt samhälle
reagerar mot den principen. Inom
näringslivet betalar vi våra anställda
i verkstäder och på kontor enligt gällande
avtal, och så är förhållandet även
inom den statliga och kommunala förvaltningen.
I det motionspar vi nu går att behandla
hävdas denna av alla accepterade
princip. Vi motionärer begär
ingenting annat än att den också skall
tillämpas för de uppdrag riksdagen
beställer av eller ålägger företagare att
utföra för riksdagens eller statens räkning.
Det är, herr talman, ett mycket
rimligt rättvisekrav, som helt överens
-
Onsdagen den 2(i febinani 1961
Nr 9
It
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet
stämmer med vad som godkänts i alla
andra sammanhang och med samtliga
politiska partiers uppfattning. Till min
glädje kan vi också av utskottsutlåtandet
konstatera, att utskottsmajoriteten
delar vår uppfattning att för det arbete
och det ansvar som åläggs arbetsgivare
med uppbörd, inkassouppdrag, uppgiftslämnande
av olika slag bör utgå
skälig ersättning.
Utskottet åberopar dessutom finansministerns
direktiv till den pågående
uppbördsutredningen samt statsutskottets
utlåtande år 1958 med anledning
av riksdagsrevisorernas berättelse med
olika förslag angående skatteuppbörden.
Utskottsmajoriteten anser det därför
lämpligt att motionerna överlämnas till
uppbördsutredningen för utredning av
i vilken form sådan ersättning skall
kunna utgå.
Som motionär kan jag dela utskottets
uppfattning att en saklig utredning om
dessa kostnader är på sin plats. Jag
är nämligen övertygad om att ingen företagare
vill utnyttja staten, men självfallet
vill man heller inte i dagens
hårda konkurrens arbeta timme efter
timme utan ersättning. Jag har svårt
att tro att herr talmannen eller någon
annan av kammarens ledamöter anser
sig kunna begära något sådant av någon
människa —• ens om han är företagare.
Herr talman! Med stöd av vad jag här
anfört ber jag får yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets förslag i
dess utlåtande nr 2.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Herr Nordgren bröstade
av väldigt skarpt, men det är inte
första gången han gör det i denna fråga.
Den har ju varit uppe i kammaren
1961, 1962 och 1963 och har kommit
upp också i år. Vid alla dessa tidigare
tillfällen har utskottet enhälligt avstyrkt
motionen, och kamrarna har enhälligt
avslagit den. Ingen debatt, vare
sig i första eller andra kammaren, har
förts i anledning av motionen utom
1961, dä herr Nordgren var uppe och
tackade utskottet för välvillig skrivning.
Men i år blir det plötsligt borgerlig
samling kring motionen, och med lottens
hjälp blir det majoriteten i utskottet
som sluter upp kring motionen. Man
skulle kunna tro att något .särskilt har
hänt eftersom denna förändring i uppfattning
inträtt, men vi har inte lyckats
fä reda på vad det är som är annorlunda
i År än de tre föregående åren, då
ingen ens velat spilla ett ord på motionen
här i kammaren.
Vi har avstyrkt motionen med hänvisning
till bl. a. att uppbördssvstemet
låg under utredning, och vi har avstyrkt
den med hänsyn till att vi ganska
snart kunde vänta en mycket genomgripande
omläggning av hela beskattningen.
Det har varit skäl som man
böjt sig för. Men i år, när det lär
dröja bara några månader innan vi
får se förslag om mycket stora förändringar
i beskattningen, då säger man:
Nej nu måste vi mot bakgrunden av de
nuvarande besvärligheter, som företagarna
säkerligen har med uppgiftslämnande
och med uppbörd av skatt, börja
utreda möjligheterna till ersättning
åt dem. Det är ganska egendomligt. Vi
kan väl ändå räkna med att de nya
skatteförslagen kommer att innebära
förskjutningar mellan direkt och indirekt
skatt. Efter vad man hört kommer
även nya metoder att föreslås för beskattningen
av företagen över huvud
taget. Kanske omläggningar genomföres
även i fråga om ansvaret för pensionsavgifterna.
Det vet vi inte något
om, men vi har anledning att vänta
ganska stora nyheter. De skäl som tidigare
gällde måste därför i dag gälla i
ännu högre grad. Låt oss se hur det
blir med besvärligheterna i det nya .systemet
innan vi säger att besvärligheterna
är så stora, att de berättigar till
ersättning.
Herr Nordgren frågade om det finns
någon annan i detta samhälle som gör
4 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 9
42
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet
något helt gratis. Företagarnas befattning
med omsättningsskatten är dock
ersatt. Beträffande de kostnader som
vällas företagarna genom att de skall
leverera in källskatt ansåg man när
källskatten genomfördes, att företagarna
fick en viss ersättning genom att de
har möjlighet att behålla skattepengarna
en tid innan de skall lämna dem
ifrån sig — man levererar ju källskatt
varannan månad. Helt utan ersättning
för att de levererar in källskatten kan
vi sålunda inte anse att företagarna
har varit. De andra uppgifter som företagarna
pålagts är ofta av sådan natur,
att företagarna själva har allt intresse
av att lämna dem.
Nyligen besökte vi en del industrier.
Jag vill inte påstå att jag på alla dessa
frågade företagarna om deras inställning
till dessa sina uppgifter, men ett
par företagare frågade jag och fick beskedet
att »hade vi inte fler uppgifter
som vållade oss bekymmer än de som
sammanhänger med källskatten vore vi
relativt bekymmerslösa». Det finns däremot
annat som man tycker illa om: de
nya bestämmelserna om traktamenten
och representationskostnader. Men dessa
bestämmelser är så nya, att de inte
kan ha irriterat motionärerna när de
skrev sin motion — den motion som
strängt taget varit likadan under en
följd av år. Jag menar därför att det
finns relativt liten grund för motionen,
och den grunden är ännu svagare i år
när vi väntar väsentliga omläggningar,
om vilka motionärerna lika litet som
jag vet någonting och därför inte heller
vet vad de kommer att kosta arbetsgivarna.
Jag ber att fä yrka bifall till reservationen,
som innebär avslag på motionen.
Hem- NILSSON i Bästekille (h):
Herr talman! Reservanternas talesman
fru Eriksson i Stockholm talade
om för oss, om vi inte visste det tidigare,
att motionen lagts fram andra år
och blivit enhälligt avvisad av utskottet.
Hon uttalade sin förvåning över att man
i är fått majoritet i utskottet visserligen
med lottens hjälp — för att förslaget
skulle bli beaktat. Hon sade sig
inte känna till att det egentligen har
tillkommit något nytt. Dessutom hade
fru Eriksson på sina resor frågat vissa
företagare vad de hade för åsikt härom,
och de hade svarat att hade de
inga andra bekymmer o. s. v. så vore
det inte så farligt. Fru Eriksson undrade
varför man nu återigen framställt
detta yrkande.
Vi har gjort det därför att vi varje
gång vi tagit upp denna fråga fått veta
att utredningar när som helst skulle
komma att framlägga förslag och att
man då fick ta upp alla frågor i ett
sammanhang. Det har sedan gått år efter
år utan att några utredningsförslag
lagts fram. Det har visserligen aviserats
att skatteutredningen väntas framlägga
förslag under första halvåret 1964.
men ingen vågar i dag bestämt säga att
så blir fallet. Om det skulle framläggas
ett förslag under detta första halvår
skall det först genomgås, sedan skickas
ut på remiss, och när förslaget har kommit
tillbaka från remissinstanserna
framlägger regeringen eventuellt en
proposition. Om förslaget blir sönderskjutet
i remissinstanserna anser regeringen
sig kanske förhindrad att lägga
fram proposition.
Under sådana förhållanden ansåg vi
i utskottet, att vi har väntat så länge
att det nu var bäst att sätta mera kraft
bakom orden och kräva att förslaget
överlämnas till uppbördsutredningen.
Jag kan inte finna att vi därvid har
gjort fel. Uppbördsutredningen skall
ändå granska eu del frågor, och dä är
det lämpligt att den även behandlar
denna, så att vi får besked om vilken
sida som bär mest rätt, den som anser
att dessa uppgifter är mycket betungande
för företagarna eller den som anser
att det ingenting är att tala om.
Jag vill även understryka vad herr
Onsdagen den 20 februari 1961
Nr 9
43
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av upphördsskyldighet
Nordgren sade i sitt anförande, att det
inte finns någon grupp på vilken man
ställer krav att den skall utföra arbete
utan ersättning. Den tid är förbi da
man krävde sådant. Jag anser att man
inte skall kräva det av svenska företagare
i dag heller. Staten bar möjlighet
att betala en rättvis ersättning för detta
arbete. Fru Eriksson snuddade vid
att företagarna har ersättning för inlevererandet
av omsättningsskatt. Det är
riktigt, men vi som varit med i riksdagen
några är minns att det stod många
strider om den saken innan majoritet
härför uppnåddes. Sedan det väl hade
skett har den frågan fått vara i fred.
Varken från regeringens eller motionärers
sida har man försökt att ändra detta
förhållande.
Som utskottets talesman anser jag det
rättvist att låta utredningen granska
dessa frågor, och jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr RINGABY (h):
Herr talman! Av egen erfarenhet vet
jag mycket väl, att man varken har tid
eller möjlighet att läsa alla motioner.
Men de kammarledamöter som tagit del
av den motion, som ligger bakom allmänna
beredningsutskottets yrkande,
har i varje fall fått en aning om vad
denna sak gäller. Varje månad under
hela året, även i juli och i december,
skall rörelseidkaren redovisa källskatt
eller allmän varuskatt eller ATP-avgifter
och preliminärskatt eller kvarskatt.
Dessutom skall en företagare 1—12
gånger om året lämna uppgifter om omsättningen,
löneuppgifter, svsselsättningsuppgifter,
förändringar i lönehänseende,
industristatistik, arbetsgivaruppgift
och kontrolluppgifter. Dessa
uppgifter skall på särskilda formulär
lämnas till bl. a. socialstyrelsen, kommerskollegium,
riksförsäkringsverket,
taxeringsmyndigheterna, länsarbetsnämnden
och allmänna försäkringskassan.
Fru Eriksson i Stockholm säger att
ingenting nytt har inträffat sedan fjolåret,
då eu motion i samma syfte som
den föreliggande avslogs. Det är inte
sant. Nytt för året är att traktamentena
skall redovisas på tre olika sätt.
Denna arbetsbelastning borde för alla
stå fullkomligt klar såsom orimlig infe
minst med hänsyn till att ersättning bara
utgår för redovisningen av varuskatt.
Som ledamot av beredningsutskottet
i tre år lärde jag känna dess ordförande
fru Eriksson som en skicklig och intelligent
ordförande. Men, herr talman,
inte ens de mest utpräglade utförsgåvor
räcker till för att göra sig en föreställning
om de praktiska konsekvenserna
av de uppgiftsskyldigheter som företagarna
har. Bara att läsa igenom alla
dessa otaliga blanketter och formulär
tar tid. De är som bekant inte skrivna
pa ett särskilt lättfattligt språk.
Vad beträffar ATP-avgifterna til!
exempel är det ju inte bara, som många
människor tror, frågan om att endast
dra av en viss procent på lönesumman.
I fråga om en skogsarbetare t. ex. skall
man göra ett avdrag om han har motorsåg
och ett annat avdrag om han har
häst. Det förhåller sig nämligen så, att
varken häst eller motorsåg ännu har
ATP-pension. För en arbetare som har
både häst och motorsåg skall man göra
ett tredje avdrag. Om skogsarbetaren
har lönetillägg för att han har lång väg
till arbetet skall man göra ett fjärde avdrag,
därför att detta tillägg inte är
pensionsgrundande. Det gäller att gå
igenom varenda löneuppgift och beträffande
varje uppgift undersöka om den
är avdragsgill eller inte. Vidare skall
man hålla reda på om arbetaren är
svensk, finländare eller annan utlänning.
Om han är utlänning, skall man
hålla reda på när han kom in i landet
och när han lämnade det, samt när han
är född, så att man inte betalar avgift
för sådana som är för gamla. Och när
man har slitit med dessa uppgifter i
många år kanske vederbörande flyttar
tillbaka till Finland, om han är finlända
-
■14
Nr 9
Onsdagen den 20 februari 1964
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet
re, och därmed mister sin pensionsrätt.
Man tycker då att man bär gjort arbetet i
onödan. Detta att betala ATP-avgift har
mycket litet med försäkring och pension
att göra. Det är en arbetsskatt som
alltid skall redovisas i alla sammanhang,
även om den utgär för barn som
aldrig får någon pension.
När jag som ägare till mitt lantbruk
fick rang och värdighet som uppbördsman
vid källskattens genomförande fick
jag även en stämpel med ett nummer
att stämpla under uppgifterna med.
Men jag fick ingen stämpeldyna; den
fick jag själv åka till staden och inköpa
för att sedan gratis på fritiden arbeta
som uppbördsman åt staten. I all sin
vårdslösa miljardrullning är staten på
denna punkt njugg intill snålhet. För
jordbrukare och småföretagare som
dagligen skall deltaga i arbetet hotar
denna utveckling att bli ett verkligt
problem. Är det någon som tror att
löntagarna stillatigande utan ersättning
skulle finna sig i en motsvarande ökning
av arbetsbördan, som kan röra sig
om hundratals timmar om året.
I reservationen finner man inte ett
ord om dessa problem, inte ett ord om
att det verkligen är fråga om en tung
arbetsbörda. Man kallar det för bestyr!
Man talar om pågående utredningar och
hänvisar till fjolårets beslut och säger
att det inte har hänt något sedan dess
och att det därför inte är motiverat att
göra något i detta sammanhang. Jo, det
är i högsta grad motiverat att ersättning
utgår för detta arbete.
I all sin cyniska korthet nämner reservationen
särskilt utredningen rörande
beskattningssystemet och väntade
förslag om relationerna mellan direkt
och indirekt skatt samt mervärdesskatten.
Detta är undanflykter och ingenting
annat. Även om relationerna ändras
mellan direkt och indirekt skatt, så
finns ju gratisuppbörden kvar. Om procentsatsen
är stor eller liten spelar
mindre roll ur arbetssynpunkt, och
mervärdesskatten kommer ju att innebära
mera arbete för flera människor.
Reservanterna talar även om socialf
örsäkri n gsavgi f t e rna och att förslag
väntas om deras finansiering m. in.
Ingen tror väl att dessa förslag kommer
att innebära minskat arbete och minskade
kostnader för företagen. Reservationen
är i själva verket ett bevis på
att utskottsmajoriteten har rätt när den
vill, att uppbördsutredningen skall undersöka
detta och framlägga förslag
med anledning därav, och det är ingenting
annat vi kräver i detta sammanhang,
fru Eriksson.
Med det anförda vill jag yrka bifall
till utskottets hemställan.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s>:
Herr talman! Nog är det fråga om
ett annat krav än att bara begära utredning.
Man kräver väl att få ersättning
för stämpeldynan o. s. v. Man klagar
på nuvarande ordning och säger
att det är fråga om ett omfattande pyssel
med mångahanda ting. Mig förefaller
det att det skulle vara mycket svårt
att få till stånd en rationell ordning
i fråga om ersättning för olika blanketter
och olika inbetalningsåtgärder
och att det riktiga måste vara att använda
priset som regulator. Det måste
vara på den vägen som företagaren
skall fa sina kostnader täckta. Den möjligheten
finns ju kvar, och det räknade
man med när man införde omsättningsskatten.
Det är alldeles riktigt att de borgerliga
lyckades — med kommunisternas
hjälp — få igenom förslaget om ersättning
för arbetet med omsättningsskatten.
Men jag tycker att det krav på ersättning
som i dag framföres är mycket
grumligare. Nu gäller det tydligen
ersättning för ett arbete med blanketter
och uppgifter av skilda slag, av
mycket varierande storleksordning både
för olika företagare och under olika
år.
Därtill kommer, såsom jag förut fram -
Onsdagen den 20 februari 1904
Nr 9
45
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet
liftllit, att formerna för inlevererandet
av källskatt troligen blir i rätt stor utsträckning
omlagda och detta inom en
ganska snar framtid. Det kan väl då inte
finnas skäl att. i dag med sådan intensitet
— i all synnerhet som man inte
tidigare brytt sig om att göra det —
kräva att det skall företas eu utredning
om ersättning till företagarna för
arbetet med källskatteuppbörden. Man
vet ju inte ens med säkerhet vilka arbetsuppgifter
ersättningen skall avse.
Är det då inte bättre att vänta tills det
vunnits klarhet om vilka förändringarna
blir och då återigen sätta sina krav
på pränt?
Det är mycket otroligt att ett hänskjutande
av frågan till uppbördsutredningen
skulle på något sätt påskynda
det hela, eftersom denna utredning
inte kan avge något förslag förrän förslag
om skattereglerna är framlagda.
Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.
Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:
Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
ansåg att företagarna genom att
reglera priserna kunde ta ut ersättning
för sådana extra kostnader som det här
gäller. Ja, i viss mån är det givetvis
möjligt, men fru Eriksson i Stockholm
vet lika väl som jag att man i dagens
läge inte alltid kan göra det.
Fru Eriksson i Stockholm ville inte
heller gå med på att det skulle vara
så aktuellt med att få frågan prövad.
Såsom jag sade i mitt förra anförande
tycker jag att vi redan har väntat länge
nog. Det är därför ur alla synpunkter
ett fullt motiverat förslag som framlagts
från utskottets sida.
För övrigt kom man med samma invändningar
när det gällde ersättning
till företagarna för arbetet med omsättningsskatten.
Då hette det att ingen
riktigt visste hur det låg till med saken
och att det inte var någon fara å färde,
eftersom företagarna kunde skaffa sig
ersättning genom att reglera priserna.
Det blev emellertid i riksdagen majoritet
för förslaget om ersättning och
sedan dess har det varit lugnt och stilla
på det området. Företagarna får den
ersättning som de anser sig vara berättigade
till. Och detta är vad vi i dag
kräver då det gäller arbetet med källskatten
och annat.
När fru Eriksson i Stockholm i sitt
senaste anförande talade om skatteberedningen
var hon också litet osäkrare
än i sitt första anförande. Nu sade
hon att beredningens förslag »troligen»
snart skulle framläggas. Ja, vi har väntat
i två år på förslag frän skatteberedningen
utan att det har kommit någonting.
Och vi får i dag bara höra
att det troligen kommer att föreligga
ett förslag i år; det lämnas inte något
preciserat besked om när förslaget skall
framläggas.
Vi från utskottsmajoritetens sida vidhåller
därför vår ståndpunkt.
Herr RINGABY (h) kort genmäle:
Herr talman! Det är, fru Eriksson,
fråga om ersättning för många timmars
arbete åt de småföretagare det här gäller.
Vi får inte heller glömma att dessa
företagare vanligen hela dagen står och
arbetar vid sidan av sina egna anställda.
Sedan skall de på kvällar, söndagar
och annan övertid syssla med allt
sådant som hör samman med deras uppbörds-
och uppgiftsskyldighet, förutom
att de naturligtvis måste arbeta med
anbud och beräkningar för nya projekt
för att hela verksamheten skall
kunna hållas i gång. Det är då kanske
inte så orimligt att begära att det skall
utgå ersättning för detta arbete för det
allmännas räkning, och vi har ju i utskottsutlåtandet
bara sagt att uppbördsutredningen
bör få i uppdrag att undersöka
hur en sådan ersättning skulle
kunna utformas.
Herr MAGNUSSON i Nennesholm (ep):
Herr talman! Utskottet begär ju inte
16
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet
mer än att uppbördsutredningen skall
få överväga frågan och söka framkomma
med förslag om lämpliga och väl avvägda
ersättningar till företagarna för
det arbete som de utför åt det allmänna
i samband med den uppgifts- och
uppbördsskyldighet det här gäller. Utskottsordföranden
anser att det i dag
är mindre angeläget än tidigare att ta
upp frågan om en sådan ersättning, eftersom
man inte vet vad skatteberedningen
i olika avseenden kommer att
föreslå. För min del tycker jag att detta
just är ett skäl för att nu göra en framstöt,
så att skatteberedningen får reda
på hur man från riksdagens sida ser på
dessa frågor. Om skatteberedningen får
klart för sig, att det enligt riksdagens
mening bör utgå ersättning till företagarna
för deras arbete i detta sammanhang,
så har beredningen större möjligheter
att på ett tidigt stadium framlägga
förslag därom. Det skulle kunna
med åtminstone ett år förkorta den tid
som eljest skulle förflyta från det beredningens
förslag framlagts till dess
beslut om ersättning kan fattas.
Det arbete det här gäller får ju många
mindre företagare utföra på tid som
egentligen skulle vara fritid. Som bekant
har fritiden blivit mer och mer
värdefull för alla mäninskor, och varför
skulle då inte företagarna få ersättning
för det arbete för det allmännas
räkning som de måste göra på fritid?
Därför har vi från centerpartiets sida
velat biträda förslaget om att uppbördsutredningen
skall få överväga frågan,
och jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herr
Persson i Heden (ep).
Herr HYLTANDEK (fp):
Herr talman! Jag vill understryka
vad herr Magnusson i Nennesholm här
sagt om fritiden och dess värde speciellt
med hänsyn till de små företagarna,
som kanske drabbas hårdast
av just de inskränkningar i fritiden som
arbetet med alla dessa pålagor från
statens sida innebär. För inte så länge
sedan diskuterade vi här i riksdagen
frågan om en utvidgning av semesterrätten.
För de företagare, som har ett
fåtal anställda, betyder en sådan utvidgning
ökad belastning för vederbörande
själva. I ett läge när allt flera
människor framställer berättigade krav
på ökad fritid, är det ganska naturligt
att även den, som får ägna en stor del
av sin fritid åt arbete för det allmännas
räkning, vill ha ersättning för detta.
Jag tycker att det är angeläget att understryka
den saken. Att i ett sådant
fall helt kallt säga, att man kan ta
ut denna ersättning i form av högre
priser är ett resonemang så cyniskt
att det inte behöver bemötas. Hur skulle
det vara, om man valde ut en annan
grupp av människor i samhället och sade
till dem, att ni skall göra en viss
prestation men ni får inte betalt av staten
utan får begära bättre betalt av
andra människor. Om man betänker vad
detta innebär finner man kanske att
skälet inte är så användbart som fru
Eriksson vill göra gällande. Jag tror
att det inte skadar om reservanterna
och de som instämmer med dem sätter
sig in i hur detta verkar för dem som
drabbas av just detta som motionärerna
velat ge dem ersättning för.
Kan fru Eriksson garantera att, om
nu denna motion »spolas», för att använda
ett populärt uttryck, det kommande
förslaget om ändrade skatteförhållanden
kommer att innebära en lösning
på just denna fråga? I annat fall
vore det ytterst angeläget, att den utredning
som allmänna beredningsutskottet
här blygsamt yrkat på kommer
till stånd. Den skulle mycket väl kunna
ske jämsides, och man skulle då
komma fram till ett resultat både snabbare
och effektivare. Jag hade trott
att med denna skrivning av utskottsutlåtandet
skulle en sammanjämkning av
synpunkterna kunna ske, och att man
Onsdagen den 26 februari 1961
Nr 9
47
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet
skulle kunna enas om att eu utredning
är både nyttig och nödvändig.
Jag tycker det är ett mycket blygsamt
krav som man allmänt skulle kunna
instämma i, när allmänna beredningsutskottets
»majoritet» kommit
med detta förslag.
Till sist, herr talman, ber jag fä
framhålla, att det väl är mycket ovanligt
att man säger att man skall vänta,
när man förhandlar om ersättning för
vissa tjänster som vederbörande gör.
.lag undrar i vilken förhandlingsposition
sådana skäl skulle godtas? Jag vill
bara ställa denna fråga.
Herr talman! I övrigt inskränker jag
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Hem talman! Det är alldeles riktigt
att motionen innehöll någonting annat
än klämmen i utskott.sutlätandet. I motionen
krävdes att riksdagen i dag skulle
hemställa om bestämmelser som reglerar
ersättningen för inleverering av
källskatt. Man har motiverat ersättningen
för källskatteuppbörden med andra
bekymmer man har med uppgifter av
olika slag, men det är inlevereringen av
källskatten man vill ha ersättning för.
När man nu. yrkar, att motionen skall
lämnas till en utredning måste det betyda,
att man inser att det inte är någon
mening med att i dag skriva bestämmelser
om en skatt, om vilken man inte
vet hur den skall utformas.
Men det är väl ingen som tror, att
man skulle kunna komma fram snabbare
än den sittande skatteberedningen.
Hur man än vänder sig får man vänta
tills de nya skatteförslagen är klara och
på dem applicera ett system att ersätta
företagarna.
Jag har aldrig hört att det skulle vara
särskilt cyniskt av en affärsinnehavare
eller en näringsidkare att genom priset
ta ut sina kostnader. Det är det normala
sättet att få täckning för kostnaderna.
Priset utgörs inte bara av vinst
utan är en ersättning för kostnaderna
och omkostnader och någon vinst därutöver.
Det blir enklare att få ersättning
via priset än genom det omständligare
förfarandet att låta staten
betala tillbaka pengar för olika bekymmer
man kan ha — bekymmer med uppgifter
såsom detta med stämpeldynan.
Jag tror att det är orealistiskt att behandla
frågan som utskottsmajoriteten
gjort. De har väl också insett att motionen
var besvärlig sådan som den var,
och därför har de retirerat till det, som
det kan tyckas, blygsamma förslag som
blivit utskottets, men även det är ganska
litet genomtänkt.
Herr HYLTANDER (fp) :
Herr talman! Det cyniska i det förda
resonemanget framträder bättre om
man överför detsamma på en annan yrkesgrupp.
Jag tror att de flesta kan instämma
i detta.
Inga som helst inskränkningar har
skett såvitt jag vet. Den skrivning som
detta yrkande fått i allmänna beredningsutskottet
borde väl göra det så
mycket lättare för reservanterna att instämma
och alltså så mycket onödigare
att reservera sig. Det hela utmynnar
ju bara i ett utredningsyrkande som
mycket väl kan vara motiverat med att
man vinner tid och får frågan löst tidigare.
Herr RINGABY (h):
Herr talman! Om motionen överlämnades
till utredningen funnes det ju
en chans att man kunde få förslaget
samtidigt som de nya skattebestämmelserna,
så att det inte bleve någon förhalning.
Vad sedan gäller möjligheten att ta
ut ersättning genom priset, så är detta
inte så lätt fru Eriksson, ty det drabbar
olika företagare olika. Det blir att sitta
under nätter och söndagar och göra detta
arbete — och göra det gratis. Men
det är dock ett arbete för statens och
det allmännas räkning, och därför bör
48
Nr 9
Onsdagen den 26 februari 1964
Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet
det allmänna stå för kostnaderna, så
att man slipper belasta varupriserna
med det.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Fru Eriksson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 2, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 115 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.
Ordet lämnades på begäran till
Herr BENGTSSON i Varberg (s), som
yttrade:
Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkade rösta fel.
§ 19
Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 56, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av viss kronan tillhörig
mark, m. m.
Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag
dels till riksdagens skrivelse, nr 54,
till Konungen angående val av suppleant
för bankofullmäktig;
dels ock till riksdagens förordnande,
nr 55, för herr Yngve Holmberg att
vara suppleant för en av riksdagens
fullmäktige i riksbanken.
§ 20
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 49, angående anvisande av medel
till jordfonden å tilläggsstat II till riksr
staten för budgetåret 1963/64, m. m.,
och
nr 53, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 21
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 28 februari 1964
Nr 9
19
Fredagen den 28 februari
Kl. 14.00
Förhandlingarna vid detta .sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.
§ 1
Justerades protokollet för den 21 innevarande
februari.
§ 2
Svar på interpellation ang. småföretagsam
heten i Stockholms läns kust- och
skärgårdsområden
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:
Herr talman! Herr Nyström har i interpellation
frågat mig om jag avser
att inom den närmaste tiden aktualisera
en av länsstyrelsen i Stockholms län
gjord begäran om anslag till länets företagarförening
att användas till aktivisering
av småföretagsverksamheten
i länets kust- och skärgårdsområden.
Jag vill svara följande.
Länsstyrelsen i Stockholms län har i
den framställning, som interpellanten
åsyftar, framhållit att det föreligger
sakliga motiv för strävandena att stödja
en utveckling av företagsamheten inom
vissa för skärgårdsområdet naturliga
näringsfång. De initiativ och det stöd
som det allmänna kunde ge på dessa
områden faller närmast inom företagarföreningens
verksamhet. Föreningens
möjligheter till aktivitet inom skärgårdsnäringarna
har emellertid begränsats
av knappa personella resurser.
Länsstyrelsen har därför föreslagit att
medel, förslagsvis 40 000 kronor per år
under tre år, ställs till föreningens förfogande
för en förstärkning av dess
personal i syfte att göra det möjligt
att aktivisera verksamheten inom skärgårdsområdet.
Jag finner i likhet med länsstyrelsen
det vara angeläget att företagarföreningen
med kreditstöd och konsultationsservice
verkar för en utveckling av
befintliga företag inom länets kust- och
skärgårdskommuner och lämnar sin
medverkan för att dit lokalisera nya och
för områdena lämpliga företag. Den
verksamhet föreningen i dessa avseenden
hittills bedrivit synes ha varit av
icke ringa betydelse. Bl. a. kan nämnas,
att föreningen t. o. in. år 1962 beviljat
154 lån å sammanlagt 2,8 miljoner kronor
till företag inom kust- och skärgårdskommunerna.
Därtill kommer It)
industrigarantilån å sammanlagt något
över 1 miljon kronor.
Liksom andra företagarföreningar
erhåller föreningen bidrag från staten
till sin verksamhet. Under förra budgetåret
uppgick detta administrationsbidrag
till 25 000 kronor. Under detta
budgetår kommer det, såvitt jag nu kan
bedöma, att uppgå till omkring 43 000
kronor. Av detta belopp har hittills
omkring 33 000 kronor betalats ut til!
föreningen. Jag vill nämna att föreningens
inkomster, omfattande bidrag'' från
såväl stat som landsting, under en följd
av år mer än väl täckt dess kostnader
och vissa år lämnat relativt betydande
överskott. Det må vidare påpekas, att
de företagsstödjande åtgärder, som länsstyrelsen
riktat uppmärksamheten på,
ingår normalt i föreningens verksamhet.
Enligt min mening saknas därför anledning
att genom särskilt bidrag till
föreningen binda medel speciellt för
dessa stödåtgärder.
Föreningen har, såvitt jag kan bedö -
50 Nr 9 Fredagen den 28 februari 1964
Svar på interpellation ang. småföretagsamheten i Stockholms läns kust- och skärgårdsområden -
ma, redan under tidigare är haft ekonomiska
möjligheter till viss utökning av
sina personella resurser. Detta gäller
även om hänsyn tas till att eu del av
överskottsmedlen måste fonderas för
att kunna möta eventuella framtida låneförluster.
Jag är emellertid beredd att
vid tilldelandet av administrationsbidrag
till föreningen för nästa budgetår
pröva frågan om en höjning av bidraget
med hänsyn till de ökade kostnader
som anställningen av ytterligare en
konsulent hos föreningen kan medföra.
Vidare anförde:
Herr NYSTRÖM (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag konstaterar med största tillfredsställelse
statsrådets positiva inställning
till nödvändigheten av att i Stockholms
läns kust- och skärgårdsområden ge
företagarföreningen större möjligheter
att bedriva en aktiv lokaliseringspolitik
och konsultationsverksamhet. Det
är också riktigt som statsrådet framhåller,
att den verksamhet som företagarföreningen
hittills bedrivit i nämnda
områden har varit av rätt stor betydelse
vad beträffar såväl den rådgivande
som den kreditgivande verksamheten.
Men faktum kvarstår att föreningens
personella resurser inte räckt
till för att på ett tillfredsställande sätt
bedriva verksamheten.
Statsrådet säger i sitt svar att såvitt
han kan bedöma har föreningen tidigare
haft ekonomiska möjligheter till
viss utökning av sin personal. Detta uttalande
kan jag däremot inte instämma
i. Föreningen visar för verksamhetsåret
1963 ett underskott på 20 707 kronor.
Även om denna förlust delvis sammanhänger
med vissa utbetalningar av statliga
bidrag är den dock betydande. För
-
eningens statförslag för år 1964 visar
också på ett underskott. Några större
möjligheter att själv finansiera den erforderliga
utökningen av personalen
har föreningen därför enligt min mening
inte haft.
Låt mig, för att ytterligare motivera
föreningens framställning, nämna endast
ett par ting.
Såsom torde vara väl bekant för både
statsrådet och kammarens ledamöter består
Stockholms län dels av en mycket
stor tätbebyggelse runt huvudstaden,
dels — tyvärr kan man väl säga — av
ett mycket stort område med glesbebyggelse;
denna sistnämnda del kallas
i dagligt tal Roslagen. Såsom framgår
av min interpellation har länsstyrelsen
fått Kungl. Maj:ts uppdrag att bl. a.
utreda möjligheterna att genom lämpliga
åtgärder söka förbättra sysselsättningen
i dessa områden. Utredningen
har utmynnat i förslag om ett statligt
stöd, i första hand i form av personalförstärning
till företagarföreningen.
Detta torde vara uppenbart, att om vi
skall kunna motverka avfolkningen avvår
skärgård vad gäller den bofasta befolkningen
så behövs vissa stödåtgärder.
Man vill ta vara på alla de olika
förvärvsmöjligheter som finns i skärgården.
Jag nämner några.
På jordbrukets område kan vi medverka
till en driftomläggning till specialodlingar
av skilda slag. Odlingen
av jordgubbar är exempelvis sedan gammalt
av stor betydelse i skärgården —
den kan utökas. Fisket genomgår just
nu en förändring; det viktigaste är
strömmingsfisket. Där behövs båtar
som passar för ändamålet. Fiskehamnarna
måste eckså passa för det nya
fisket. Vi har mer än 100 småbåtsvarv
— större och mindre utefter kusten
eller på öarna, och fler utrustningsvarv
och mer kunnigt folk behövs för att ta
hand om det alltmer växande båtantalet,
i synnerhet nu när dét gäller att
kunna ge service till de allt större ska
-
51
Fredagen den 28 februari 1961 Nr 9
Svar på interpellation ang. «måföretag.samheten i Stockholms läns kust- och skärgårdsområden -
ror av människor som tillbringar sin
fritid i dessa områden.
Det finns alltså arbetsuppgifter för
en bofast skärgårdsbefolkning i vårt
län. Härvidlag har företagarföreningen
en mycket viktig uppgift att fylla. Men
föreningens möjligheter till större aktivitet
begränsas tyvärr — som jag framhållit
— starkt genom de alltför knappa
personella resurserna. Det är för att
klara denna uppgift som länets företagarförening
behöver den av länsstyrelsen
föreslagna personalförstärkningen.
Till sist vill jag framhålla, herr talman.
att det givetvis vore av mycket
stor betydelse för Roslagen om vi kunde
få det statliga stöd som jag talat om.
Den lösning på problemet som herr
statsrådet anvisat i sitt svar, när han
säger att han är »beredd att vid tilldelandet
av administrationsbidrag till
föreningen för nästa budgetår pröva
frågan om en höjning av bidraget med
hänsyn till de ökade kostnaderna som
anställningen av ytterligare en konsulent
hos föreningen kan medföra», finner
jag tillfredsställande. Givetvis hoppas
jag att det inte bara blir en prövning
av frågan om förhöjt administrationsbidrag
utan ett bifall till högre
bidrag. Sker en sådan höjning anser jag
mig inte bara vara tillfredsställd med
svaret utan helt nöjd.
Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka för interpellationssvaret.
Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:
Herr talman! I anledning av vad herr
Nyström framhöll skulle jag vilja anföra
följande.
Man fick närmast den uppfattningen
att den i interpellationen lämnade uppgiften
om att det finns överskott inom
rörelsen inte är helt riktig. Räkenskaperna
är avslutade fram t. o. in. år
1962. För 1963 har vi ännu inte erhållit
några uppgifter. Under alla de år
som företagarföreningen varit verksam,
sålunda från 1957, har det förelegat
överskott pa rörelsen varierande
mellan 20 000 och 66 000 kronor om
året. För år 1962 var överskottet av rörelsemedel
20 000 kronor. Det är visserligen
sant att det detta år uppkom
en förlust på låneverksamheten, som
uppgick till 12 000 kronor, men denna
fick företagarföreningen täckning för
genom ett anslag som översteg detta
belopp och utgjorde 15 000 kronor.
Vidare vill jag gärna hålla med interpellanten
om att det är värdefullt att
tillvarata alla möjligheter till näringsfång,
som kan föreligga i dessa delar
av länet. Där kommer naturligtvis frågan
om trädgårdsodlingen och specialodlingar
inom jordbruket, vilka interpellanten
pekade på, in i bilden, liksom
även olika tänkbara stödåtgärder för
fisket. Men dessa två nu nämnda områden
tillhör knappast primärt den
verksamhet som företagarföreningarna
skall ha sin uppmärksamhet riktad på.
Det finns emellertid därutöver, såsom
framgår av vad jag redan framhållit i
interpellationen, ändå tillfällen till stöd
åt rörelser, som har vissa utsikter att
bestå i framtiden, och dessa tycks företagarföreningen
också i någon mån,
kanske i ganska stor utsträckning, ha
tillvaratagit. Detta hälsar jag med tillfredsställelse.
Som jag sade i mitt interpellationssvar
är vi beredda att pröva frågan om
anslagstilldelning, och när så sker till
nästa budgetår kan naturligtvis den
omständigheten åberopas, att särskild
arbetskraft måste avdelas för att ge råd
till och bistå skärgårdskommunerna.
Därmed vill jag inte i detta sammanhang
på förhand göra någon utfästelse
i detta avseende. Det tror jag kammarens
ledamöter förstår.
Herr NYSTRÖM (s):
Herr talman! Att herr statsrådet inte
kan göra några utfästelser är fullt på
52
Nr 9
Fredagen den 28 februari 1961
Interpellation ang. upplysningsverksamheten rörande kärnvapen och deras verkningar
sin plats. Det är fullt naturligt, och jag
har också framhållit i mitt anförande
att jag är nöjd med att frågan skali
omprövas till kommande budgetår.
Stockholms läns struktur kräver rent
allmänt, som jag tidigare framhållit,
tillsättandet av en konsulent, som kan
arbeta på dessa områden i skärgården
och i Roslagen. Skärgården har nämligen
sina speciella besvärligheter genom
de långa reseavstånden. Det finns
många småföretag ute på småöarna. Det
åtgår mycken tid för att följa upp frågan
i dess helhet.
Jag vill bara tillägga några ord om
ekonomien. Det är helt riktigt att
Stockholms läns företagarförening inte
har en alltför dålig ekonomi. Det har
tidigare förekommit ett visst överskott,
men för 1963 och 1964 räknar vi med
underskott, och därför skulle vi vara
glada för en förstärkning på adininistrationssidan.
Vidare har det framhållits från revisionshåll
att vi bör ha eu risktäckningsprocent
på 10 procent. Det finns
för närvarande 5,7 procent, och därför
behöver vi ha kvar den fond som
vi nu avsätter för risktäckning.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Föredrogs var efter annan och hänvisades
till jordbruksutskottet Kung).
Maj:ts å bordet vilande propositioner:
nr 49, angående anvisande av medel
till jordfonden å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64, m. m., och
nr 53, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.
§ 4
Interpellation ang. upplysningsverksamheten
rörande kärnvapen och deras
verkningar
Ordet lämnades på begäran till
Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:
Herr talman! 1 broschyren »Om kriget
kommer» ges optimistiska anvisningar
om skydd vid atomvapenkrig
m. m. Vid sakligt bedömande torde anvisningarna
kunna betecknas som försök
till trygghetsillusioner. Varje människa
behöver veta fakta om kärnvapen
och deras verkningar. Falska illusioner
kan leda till katastrof och förintelse.
För någon månad sedan utkom pa
svenska en bok »Kärnvapenkriget och
civilbefolkningen» av en tysk vetenskapsman,
läkaren Bodo Manstein, med
förord av nobelpristagaren Linus Pauling.
Manstein underkastar civilförsvarspolitiken
sådan den bedrivs i alla
länder, Sverige icke undantaget, en
förintande kritik. Han konstaterar med
klar bevisföring, att »det gamla begreppet
försvar över huvud taget inte längre
existerar ... Resultatet skulle endast bli
en massgravens gemenskap.»
Om denna bok skriver Bengt Vall i
tidskriften Perspektiv: »Mansteins bok
är en appell till mänskligheten: Vakna!
Och gör det snart •— innan det är försent!
Den är också den sakligaste och
pålitligaste information jag läst i ämnet.
Boken borde rimligen distribueras
till alla .svenska hem!»
Smålands Dagblad skriver: »Man
steins
bok är en väckare. Den visar på
människans enda chans i dag: att arbeta
på en allmän och total avrustning.
På denna uppgift måste alla ansvarskännande
människor satsa tid, energi
och ekonomiska resurser.»
1 Dala-Demokraten skriver Bengt
Jonsson: »Det förefaller otroligt att någon
människa som omsorgsfullt studerat
denna besinningsfulla och klargörande
bok längre vågar tro på att världen
ges någon eftersträvansvärd framtid
efter ett totalt kärnvapenkrig.»
Tidningen Vasabladet, Finland, framhåller:
»De fakta som serveras i Mansteins
bok måste räknas till dem som
människorna i ett demokratiskt .samhälle
har skyldighet att lära känna, lika
Fredagen den 128 februari 1984
Nr 9
59
Interpellation ang. upplysningsverksamheten
väl som fakta om hur de skall rösta,
hur de skall deklarera, hur de skall
handla mot sin nästa. Att vara likgiltig
är att svika det samhälle man tillhör,
att läta slumpen utvälja några totalitära
ledare som i sin ofullkomlighet
kan göra ödesdigra misstag.»
I tidningen Se skriver författaren
Ivar Ahlstedt: »Mansteins hok är fränt
uppriktig och faktaspäckad. Hur kan
det komina sig att den har mötts av
iskall tystnad? Sen den kom ut i september
har den inte blivit omnämnd
i en enda stor tidning. Vad är vi rädda
för? Vad tjänar det till att blunda? Ska
vi fortsätta att leka utrymningsövningar
och hänge oss åt trygghetsillusioner?
Är det inte bättre att se sanningen i
ögonen och försöka göra något?»
I TV förekom nyligen en kort intervju
med civilförsvarschefen om Mansteins
bok. Civilförsvarschefen kunde
icke vederlägga den beskrivning som
görs i boken om ett kärnvapenkrigs
verkliga ansikte.
Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsministern få ställa följande
fråga:
Om den bild av ett kärnvapenkrig
som man får i »Om kriget kommer»
är orealistisk och missvisande, vilket
Mansteins bok »Kärnvapenkriget och
civilbefolkningen* ger belägg för, vad
ämnar regeringen göra för att svenska
folket skall få en saklig och sannfärdig
upplysning om atomvapenkrigets faror
och fasor?
Denna anhållan bordlädes.
§ 5
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 31 maj 1957 om kommunalförbund,
och
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
rörande kärnvapen och deras verkningar
vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1965
—1968 ävensom eu i ämnet väckt motion
;
statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner,
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner, och
nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare svensk
kapitalinsats i Internationella utvecklingsfonden
(IDA);
bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av
egnahem,
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av varulotterier,
nr 11, i anledning av väckt motion
angående avdragsrätt vid beskattningen
för kostnader vid aktiebolagsbildning
m. in.,
nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 5 av anvisningarna
till 35 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., och
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 53 § 4 mom. och punkt
10 av anvisningarna till 32 § koinmunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. in.;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om införande
av brottsbalken m. m., dels ock
i ämnet väckta motioner,
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
54
Nr 9
Fredagen den 28 februari 1964
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål så ock angående ändring i
samma lag,
nr 5, i anledning av väckt motion angående
vigselrätten för vigselförrättare
vid kyrklig vigsel,
nr 6, i anledning av väckt motion om
utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen,
och
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående aktiebolags redovisningsskyldighet;
andra
lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande verkskyddets finansiering,
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående procentsatsen för uttag av
ATP-avgift,
nr 5, i anledning av väckta motioner
om höjning av karensbeloppet för rabatterade
läkemedel, m. m.,
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1961
(nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, in. in., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott,
nr 7, i anledning av väckta motioner
om förtidspensionering av vissa skogsarbetare,
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående inkomstprövningen för hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg
inom folkpensioneringen, och
nr 9, i anledning av väckta motioner
angående maximeringen av kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;
samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om domstolsprövning av körkortsindragning,
nr 4, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk bostadsförmedling,
och
nr 5, i anledning av väckt motion om
åtgärder mot störande nöjeskörning i
tätorter.
§ 6
Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom; och
nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
bvggnadsforskningsavgift jämte i ämnet
väckt motion.
§ 7
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 55, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1964/65, och
nr 56, angående lån till Svenska vanförevårdens
centralkommitté för vissa
byggnadsarbeten.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 8
Meddelande om enkel fråga
Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Eliassori
i Sundborn till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
angående kommunala anslag för upprätthållande
av tågförbindelser.
i 9
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.18.
In fidem
Sune K. Johansson
ESSELTE AB. STHLB 64
412282