Tisdagen den 25 februari Sid (Riksdagens protokoll 1958:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1958

FÖRSTA KAMMA REN

Nr 7

21—26 februari

Debatter in. m.

Tisdagen den 25 februari Sid.

Interpellationer:

av herr Elmgren ang. pressdebatten om utrikesdepartementet och

dess B-avdelning ........................................ 6

av herr Olofsson, Uno, om en partiell utjämning av priserna på
flytande bränsle ........................................ 6

Onsdagen den 26 februari

Anslag till Kungl. Maj:ts hovhållning .......................... 11

Anslag under andra huvudtiteln:

Avlöningar vid hovrätterna ................................ 13

Utredning ang. inrättande av en vattendomstol för Norrbottens

län .................................................... 16

Löneförmåner till vattenrättsdomaren å en extra avdelning vid
Österbygdens vattendomstol .............................. 25

Anslag under elfte huvudtiteln:

Gottgörelse till vissa polisdistrikt ............................ 26

Civilförsvarsstyrelsen ...................................... 28

Civilförsvarsutbildningen .................................. 31

Kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m..... 32

Bestämmelserna om särskild investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg ............................................ 33

Skattebefrielse för viss traktamentsersättning .................. 34

Om upphävande av varuskatten å gräddglass .................. 35

Ändring i lagen om djurskydd ................................ 37

Interpellation av herr Andersson, Axel Johannes, ang. lärarpersonalens
tillsyn vid skolmåltiderna ............................ 38

1 Första kammarens protokoll 1958. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 26 februari Sid.

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
.................................................. 10

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna) ............................ 11

— nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln (justitiedepartementet)
.................................................. 13

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet . . 26

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet .... 26

— nr 32, ang. vissa anslag under elfte huvudtiteln (inrikesdepartementet)
................................................ 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. ändring i förordningen
om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg 33

— nr 7, ang. skattebefrielse för viss traktamentsersättning ...... 34

— nr 8, om upphävande av varuskatten å gräddglass .......... 35

— nr 11, ang. tillstånd för Inomeuropeisk Mission att tullfritt få

införa vissa flyktingarbeten ................................ 37

— memorial nr 22, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
skogsvårdsavgiften för år 1958 ...................... 37

Bankoutskottets memorial nr 5, ang. arvodena till fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret m. fl..................... 37

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändrad lydelse av 4 § förordningen
om ersättning i anledning av kroppsskada, ådragen
under vistelse å anstalt m. m............................... 37

— nr 2, ang. ändrad lydelse av 14 och 36 §§ lagen om understödsföreningar,
m. m......................................... 37

— nr 3, ang. ändring i barnavårdslagen ...................... 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 4, ang. ändring i lagen om djurskydd
.................................................. 37

— nr 5, om vissa ändringar av flottningslagstiftningen......... 38

Fredagen den 21 februari 1958

Nr 7

Fredagen den 21 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av vissa
haverikostnader;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag avseende
handelsdepartementets verksamhetsområde
;

nr 80, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till statsutskottet;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa,
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från viss betalningsskyldighet till kronan;
och

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avstående i visst
fall av kronans rätt till danaarv m. m.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om förlängning
av tid för preskription av rätt
till arv eller testamente;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fort -

satt giltighet av lagen den 20 juni 1924
(nr 225) med särskilda bestämmelser
angående olovlig befattning med spritdrycker
och vin, m. m.; samt

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse för
försvaret.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 74, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändring i kyrkomötesförordningen
den 22 april 1949 (nr 174).

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 75, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
den vid förordningen den 30 juni 1943
(nr 477) om skatt å vissa pälsvaror fogade
förteckningen över pälsskinn.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
58, angående godkännande av Sveriges
anslutning till en konvention mellan
OEEC-länderna om upprättande av säkerhetskontroll
på atomenergiens område.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 61,
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 10 § förordningen den 27 mars
1953 (nr 95) om Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

Nr 7

Fredagen den 21 februari 1958

nr 59, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen om
upprättande av ett europeiskt bolag för
kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic);

nr 63, angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

66, angående högre utbildning av
sjuksköterskor; och

nr 67, angående ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna, jämte i ämnet väckt
motion;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/
58, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
samt

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1958/59 till överståthållarämbetet
och landsstaten, Polisväsendet,
Civilförsvaret, Brandväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 6, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i förordningen med

provisoriska bestämmelser om särskild
investeringsfond för ersättande av avyttrat
fartyg;

nr 7, i anledning av väckt motion angående
skattebefrielse för viss traktamentsersättning; nr

8, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten å gräddglass; nr

11, i anledning av väckt motion angående
tillstånd för Inomeuropeisk Mission
att tills vidare tullfritt få införa vissa
flyktingarbeten; samt

nr 22, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets betänkande
nr 5, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1958 skall utgå,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial nr 5, angående
arvodena till fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret m. fl.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under vistelse å anstalt m. m.;

nr 2, i anlednig av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 och 36 §§ lagen den
24 mars (nr 96) om understödsföreningar
m. m.; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag); ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd, dels ock i ämnet
väckt motion; samt

nr 5, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar av flottningslagstiftningen.

Anmäldes och bordlädes en av fru Sjöström-Bengtsson
under sammanträdet till

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

herr talmannen avlämnad, av henne m. fl.
undertecknad motion, nr 316, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.06.

In fidem
G. H. Berggren

Tisdagen den 25 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 18 och
19 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Åberopande bifogade läkarintyg får jag
härmed anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
fr. o. m. den 25 februari
t. o. m. den 28 februari 1958.

Stockholm den 25 februari 1958

Gunnar Lange

Ledamoten av Första kammaren herr
Gunnar Lange måste på grund av angina
follicularis (halsfluss) vara sängliggande
t. o. m. den 28/2 1958.

Stockholm den 24/2 1958

Herbert Lebram
leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts i
propositionen angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1957/58 gjorda framställning beträffande
gottgörelse till jordbruket för av dess ut -

övare erlagd energiskatt för motorbrännolja
till traktorer; och

nr 73, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten, i vad motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
84, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 59, angående godkännande av Sveriges
anslutning till konventionen om
upprättande av ett europeiskt bolag för
kemisk behandling av bestrålat atombränsle
(Eurochemic);

nr 63, angående fortsatt disposition av
vissa äldre reservationsanslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

66, angående högre utbildning av
sjuksköterskor; och

nr 67, angående ordnande av den andliga
vården vid sjukhusen, m. m.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet motionen nr 316 av fru Sjöström-Ben
g t s s o; i m. fl.

Nr 7

Tisdagen den 25 februari 1958

Interpellation ang. pressdebatten om utrikesdepartementet och dess B-avdelning

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 1, 2, 16, 21 och
32, bevillningsutskottets betänkanden nr
6—8 och 11 samt memorial nr 22, bankoutskottets
memorial nr 5, andra lagutskottets
utlåtanden nr 1—3 ävensom
tredje lagutskottets utlåtanden nr 4 och 5.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

64, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.; och

nr 65, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni 1939
(nr 350).

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående anslutning av
HSB:s sparverksamhet till ungdomens
lönsparande.

Interpellation ang. pressdebatten om utrikesdepartementet
och dess B-avdelning

Ordet lämnades på begäran till herr
ELMGREN (s), som yttrade:

Herr talman! Undertecknad anhåller
om första kammarens tillstånd att till
hans excellens utrikesministern få framställa
följande spörsmål:

Är utrikesministern i tillfälle att lämna
kammaren något meddelande i anledning
av de många skriverierna i pressen
om utrikesdepartementet och dess
B-avdelning, föranledda av en rättegång
vid Stockholms rådhusrätt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om en partiell utjämning
av priserna på flytande bränsle

Herr OLOFSSON, UNO, (fp) erhöll
härefter på begäran ordet och anförde:

Priset på flytande drivmedel är mycket
skiftande i olika delar av vårt land.
På grund av de stora avstånden och de
därmed förenade höga fraktkostnaderna
har oljebolagen sedan mitten av 1940-talet då en överenskommelse träffades
med de militära myndigheterna och
priskontrollnämnden tillämpat ett priszonsystem
som i korthet innebär att konsumenterna
beroende på var de är bosatta
får erlägga ett frakttillägg av varierande
storlek. Landet är i detta syfte
indelat i fem zoner, 0—4-zon. Dessutom
finns det ett antal s. k. frankoplatser
i det inre av mellersta och norra Norrland.
I de tre 0-zonerna, som omfattar
Stockholms- och göteborgsområdena
samt sydvästra Skåne, erläggs inget zontillägg.
I 1-zonen betalar konsumenterna
med utgångspunkt från priset i 0-zonen
1 öre mer per liter olja, i 2-zon 2 öre
mer o. s. v. På de nämnda frankoplatserna
är frakttillägget 4—6 öre per liter.
För eldningsolja gäller ett ungefär motsvarande
zonsystem. Dessutom utgår för
eldningsoljan ett ortstillägg som varierar
med avståndet från depåorten.

Denna olikhet i priset på flytande
bränsle har länge varit föremål för diskussion.
Särskilt från norrländskt håll
har man framfört önskemål om en prisutjämning.
Man har därvid framför allt
åberopat de speciella kommunikationssvårigheterna
i denna landsända och de
även bortsett från zontilläggen oundvikligt
mycket höga transportkostnaderna.
Dessa kostnader drabbar såväl näringslivet
i stort som den enskilde. Den omfattande
utbyggnaden av oljehamnanläggningarna
i de norrländska kuststäderna
har dessutom på sistone aktualiserat
frågan, om de nuvarande frakttillläggen
motsvaras av verkliga fraktkostnader.

Frågan har vid upprepade tillfällen de
senaste åren varit aktuell i riksdagen. I
ett par motioner 1946 hemställdes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Interpellation om en partiell utjämning av priserna på flytande bränsle

skulle begära en utredning. Allmänna beredningsutskottet,
till vilket motionen
remitterades, inhämtade vid sin behandling
av dessa yttranden från dåvarande
priskontrollnämnden och bränslekommissionen
samt från Sveriges oljekonsumenters
riksorganisation och ett antal
oljeföretag. Priskontrollnämnden fann
att en partiell utjämning borde utredas,
medan riksförbundet för sin del ansåg
att frågan borde bli föremål för utredning
i sin helhet. Inom bränslekommissionen
och de tillfrågade oljebolagen ansåg
man inte, att motionerna borde föranleda
någon åtgärd. Riksdagen biföll
motionärernas förslag. Utredningsuppdraget
överlämnades till den 1945 tillsatta
oljeutredningen, vilken 1947 avgav
sitt betänkande (SOU 1947:14). I detta
konstaterades, att ett enhetspris för hela
landet inte skulle leda till någon prisutjämning
i stort sett utan snarare medföra
en skärpning mellan orterna. Detta
skulle nämligen enligt utredningen bli
den ofrånkomliga följden av en höjning
av priset i de nuvarande O-zonerna, vilka
representerar höga dyrorter, och en
sänkning i de högre zonerna, där de allmänna
levnadskostnaderna är lägre. Utredningen
ansåg dessutom att enda möjligheten
för införandet av ett enhetspris
vore en monopolisering av distributionsorganisationen.
Några åtgärder av mer
omfattande art föranleddes inte av denna
utredning.

Av de uttalanden och övriga handlingar
som förekom i samband med frågans
behandling vid denna riksdag framgick,
att framför allt socialekonomiska skäl
talade för införandet av ett enhetspris.
Huvudargumentet var en allmän strävan
efter lika ekonomiska villkor för näringslivet
i hela landet, varvid man särskilt
framhöll de förhållanden som gällde
för Norrland. Dessutom underströks
den betydelse frågan hade för jordbruket.
Mot ett enhetspris anfördes att detta
skulle komma att strida mot affärsmässig
praxis, eftersom priset i så fall
inte skulle motsvara faktiska kostnader.
Dessutom ansågs risk finnas för ett
minskat intresse för rationalisering av
distributionsväsendet, och det skulle bli
nödvändigt att ompröva oljeföretagens

nuvarande geografiska försäljning. En
viss risk ansågs därmed föreligga för att
oljeföretagen skulle komma att koncentrera
sin försäljning runt de stora oljehamnarna.

1950 blev frågan åter aktuell i riksdagen
genom en rad motioner som samtliga
framförde krav på en ny utredning.

I motionerna antyddes olika vägar för
en prisutjämning. I en motion föreslogs
en utjämning genom olika skatteuttag inom
skilda landsdelar. I de övriga motionerna
föreslogs åtgärder, vilka inte skulle
komma att medföra några kostnader
för statsverket. Samtliga krävde dock ett
ganska omfattande clearingsystem, vilket
enligt allmänna beredningsutskottets
uppfattning sannolikt skulle medföra administrationskostnader
som skulle komma
att stå i dålig proportion till de
kostnadssänkningar som kunde åstadkommas
inom de högre zonerna. Utskottet
inhämtade denna gång yttranden från
i stort sett samma instanser som vid sin
tidigare behandling av frågan. Ståndpunkterna
var ungefär desamma som
1946. Priskontrollnämnden ansåg inte att
något nytt hade framkommit. Den förordade
även denna gång en partiell utjämning
och nämnde som exempel införande
av 0-zoner i Norrland. Sveriges
oljekonsumenters riksförbund ansåg, att
de nuvarande priserna på ett riktigt sätt
avspeglade kostnadssammanhanget och
menade, att den enda möjligheten till en
kostnadsutjämning låg i en statssubventionering.
De tillfrågade oljebolagen menade,
att frågan om ett enhetspris måste
bedömas i ett större sammanhang, där
man toge hänsyn till dyrortsindelningen
i sin helhet. Det framgick dock av deras
yttrande, att man från detta håll eftersträvade
en prisutjämning men att
man ansåg, att denna endast kunde ske
inom ramen för affärsmässigt korrekta
principer.

Utskottet ansåg inte att motionerna
borde föranleda någon åtgärd från riksdagens
sida men underströk sin uppfattning
att frågan borde ägnas all uppmärksamhet
från de priskontrollerande
myndigheterna.

Även vid de två följande riksdagarna
blev frågan om ett enhetspris på flytan -

o Nr 7 Tisdagen den 25 februari 1958

Interpellation om en partiell utjämning av priserna på flytande bränsle

de drivmedel föremål för motioner. 1951
föreslogs ett clearingsystem som enligt
motionären inte skulle medföra några
kostnader för staten. Kostnaderna skulle
i stället helt drabba konsumenterna. Utskottet
ansåg emellertid att den tidigare
av dem framförda åsikten om disproportionen
mellan administrationskostnader
och prislindring ägde relevans även
beträffande detta förslag, vilket på denna
grund avstyrktes.

När frågan 1952 var uppe till behandling
i riksdagen meddelade priskontrollnämnden
i sitt yttrande till allmänna beredningsutskottet,
att man just aktualiserat
frågan om införande av ett antal
O-zoner i Norrland. Utskottet underströk
vikten av att den pågående prövningen
skedde i en positiv anda och förklarade
i övrigt, att frågans nuvarande läge inte
påkallade någon åtgärd från riksdagens
sida.

Sista gången denna fråga var föremål
för behandling i riksdagen var under
våren 1956, då föranledd av likalvdande
motioner i första och andra kammaren.

I dessa motioner togs ingen ståndpunkt
till lämpligaste sättet för en prisutjämning,
utan man begärde en förutsättningslös
utredning. I sitt utlåtande denna
gång upprepade priskontrollnämnden
vad den tidigare anfört i frågan och avslutade
sitt yttrande med att framhålla,
att en utjämning av priserna på flytande
drivmedel enligt nämndens mening endast
kan bli av partiell natur och ske i
den omfattning, som kunde betingas av
kostnadssänkningar till följd av rationalisering
av transportteknik och anläggande
av flera depåer. Vidare meddelade
nämnden att den i slutet av 1955 igångsatt
en utredning i syfte att bl. a. undersöka
möjligheterna till införandet av ytterligare
O-zoner. Länsstyrelsen i Norrbottens
län tillstyrkte för sin del den begärda
utredningen, vilket även Sveriges
oljekonsumenters riksförbund gjorde.

Allmänna beredningsutskottet avslutade
sitt utlåtande med ett förmodande att
den igångsatta utredningen ytterst skulle
komma att leda till sänkning av priserna
på flytande drivmedel för vissa
konsumenter. Resultatet av denna utredning
borde därför avvaktas, innan det

fanns anledning att ännu en gång ingå
på frågan.

Enligt vad jag senare inhämtat har
den nämnda utredningen avslutats men
inte föranlett någon åtgärd. På grund
av utredningens karaktär är resultatet
tills vidare hemligstämplat. Uppgifterna
bygger nämligen på kostnadsberäkningar
gjorda inom ett särskilt oljeföretag.

Jag kan endast till en del stödja den
uppfattning, som kommit till uttryck i
bl. a. priskontrollnämndens remissyttranden,
att en allmän prisutjämning beträffande
flytande drivmedel skulle verka
skärpande på prisolikheterna i stort
mellan de olika dyrorterna. Det bör
nämligen påpekas att samtliga områden
med zontillägg på 4 öre per liter och
mera även i övrigt har höga levnadskostnader.
Detta gäller framför allt det
inre av Norrland. Även de delar av
Norrland, som har tre zontillägg, representerar
höga dyrorter. Däremot representerar
de flesta orter i södra och mellersta
Sverige med ett eller två zontilllägg
låga dyrortsgrupper. En clearing
mellan de här nämnda områdena kunde
därför knappast medverka till en skärpning
av levnadskostnadsskillnaderna
utan skulle snarast ha en motsatt effekt.
Däremot skulle givetvis den relativt kraftiga
höjning av oljepriset i t. ex. Stockholm
och Göteborg, som bleve nödvändig
vid införandet av ett enhetspris för
hela landet, verka i den riktning som
priskontrollnämnden avsåg.

Jag vill emellertid inte av dessa skäl
förorda en allmän prisutjämning. Administrativa
svårigheter och en rad av de
tidigare refererade olägenheterna med
en dylik clearing talar enligt min mening
starkt emot dess genomförande.

Både 1950, 1952 och 1956 meddelade
priskontrollnämnden i sina remissyttranden
till allmänna beredningsutskottet,
att man hade frågan om införande
av ett antal 0-zoner i Norrland aktuell.
Av vad nämnden tidigare uttalat måste
det anses framgå, att man avsåg att lösa
denna fråga inom ramen för helt affärsmässiga
principer, d. v. s. priset skulle
stå i god överensstämmelse med kostnaderna.
Som förutsättning för den tilltänkta
prissänkningen synes nämnden

Tisdagen den 25 februari 1958

Nr 7

Interpellation om en partiell utjämning av priserna på flytande bränsle

därvid ha räknat med förbättrade transportförhållanden
för norrlandshamnarnas
del. Nämnden har också i det ovan
refererade yttrandet till 1956 års riksdag
framhållit att en rationalisering av
transporttekniken bör möjliggöra en
prissänkning.

Redan när detta yttrande avgavs hade
både Gävle och Sundsvall goda oljehamnar.
Därefter har Örnsköldsvik tagit i
bruk en förstklassig oljehamnanläggning
som även innefattar bergrumscisterner.
Denna hamn kan ta emot de största
oceangående tankbåtar, och de omfattande
lagerutrymmena möjliggör lossning
av hela lasten. I Härnösands hamn tar
man nu också emot oceangående tankbåtar,
och cisternanläggningar är under
snabb utbyggnad. Detsamma gäller Umeå
uthamn. Den rationalisering av transporttekniken,
som anförts som förutsättning
för en prissänkning, synes därför
nu föreligga. Bl. a. har man genom anläggandet
av de nya djuphamnarna längs
norrlandskusten kommit ifrån den tidigare
olägenheten med att de större tankbåtarna
måste fördela sina laster på flera
hamnar.

Mot bakgrunden av denna utveckling
finns det nu enligt min mening inte
längre något skäl för att oljebolagen
skall få ta ut ett öre mer per liter för
den olja som lossas i t. ex. Örnsköldsvik
och två öre mer för den olja som lossas
i Umeå eller Härnösand jämfört med
priset i Stockholm. Den reella kostnadsökningen
för lossning i norrlandshamnarna
utgör enligt hamnmyndigheterna
där endast något tiondels öre.

Det är möjligt att oljebolagen kommer
att anse att införandet av ytterligare 0-zoner endast kan ske genom en utvidgning
av den interna clearing, som nu
sker mellan de tre nollzonshamnarna
Stockholm, Göteborg och Malmö. Med
den nämnda mycket ringa skillnaden i
fraktkostnad vid lossning i norrlandshamnarna
kan dock en sådan utvidgning
av prisclearingen endast förväntas medföra
obetydliga justeringar i det nuvarande
nollzonspriset.

Införandet av 0-zoncr i t. ex. gävleområdet,
sunds valls—härnösandsområdet
samt örnsköldsviks- och umeåområ -

dena skulle hli av utomordentlig betydelse
för det norrländska näringslivet,
som ju är starkt koncentrerat till kustdistrikten.
Men iiven för det inre Norrland
skulle denna åtgärd ha sin betydelse.
En prissänkning i de här nämnda
områdena måste ju komma att återverka
på stora delar av de distributionsräjonger
som betjänas av resp. oljehamn.

Av den gjorda exposén över oljeprisfrågans
behandling framgår, att riksdagen,
även om den inte velat förorda en
generellt gällande prisutjämning, dock
entydigt uttalat sig för en partiell utjämning.
Härvid har framför allt pekats på
önskvärdheten av prislättnader för Norrlands
del.

Med anledning härav anhåller jag om
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få rikta följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
förhandlingar upptages mellan berörda
priskontrollerande myndigheter och oljeföretagen
i syfte att åstadkomma en
partiell prisutjämning på flytande bränsle
i enlighet med av riksdagen tidigare
framförda önskemål och under hänsynstagande
till de synpunkter på denna fråga
som ovan anförts.

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 317, av herr Persson, Helmer, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse av
16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346) angående
statsmonopol å tillverkning och
import av tobaksvaror, m. in.; samt

nr 318, av herr Norling m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.20.

In fidem
G. //. Berggren

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Onsdagen den 26 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! För detta val ber jag att

få avlämna en gemensam lista, vilken
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen. Listan
upptar namn på så många personer som
det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista av följande utseende
och med rubriken »Den gemensamma
listan»:

Elmgren, B. F.,

ledamot av första kammaren

Möller, Y. A.,

ledamot av första kammaren

Sundström, W.,

ledamot av andra kammaren

Olsson, Gunnel,

ledamot av andra kammaren

Heckscher, G.,

ledamot av andra kammaren

Regnéll, C. G.,

ledamot av andra kammaren

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på
gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades hava blivit utsedda
till ombud i Europarådets rådgivande
församling herrar Elmgren, Sundström
och Heckscher samt till suppleanter
för dem respektive herr Möller, fröken
Olsson och herr Regnéll.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det förrättade valet.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 64, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 3 juni 1949 (nr
314) angående rätt för Konungen att i
vissa fall meddela särskilda bestämmelser
om bankaktiebolags kassareserv,
m. m.; och

nr 65, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350).

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksgäldskontoret
inkommit framställning angående
anslutning av HSB:s sparverksamhet till
ungdomens lönsparande.

Vid föredragning av den av herr Persson,
Helmer, m. fl. väckta motionen, nr
317, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr
346) angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m„
hänvisades motionen, i vad den avsåg de
delar av propositionen, som hänvisats
till statsutskottet, till detta utskott samt
i övrigt till bevillningsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet motionen, nr 318, av herr
Norling m. fl.

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna, jämte i ämnet väckt
motion.

Punkten 1

Anslag till Kungl. Maj:ts hovhållning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Kungl. Maj ds hovhållning för
budgetåret 1958/59 anvisa ett anslag av
2 000 000 kronor.

Anslaget till Kungl. Maj ds hovhållning
hade från och med budgetåret 1956/57
upptagits i riksstaten med ett oförändrat
belopp av 1 750 000 kronor. Den nu
föreslagna höjningen motiverades väsentligen
av de numera inträffade ävensom
för år 1958 förutsedda stegringarna
av löne- och pensionskostnaderna för
vid hovet anställd personal.

I en inom andra kammaren av herr
Spångberg väckt motion (II: 310) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
avslå den i statsverkspropositionen begärda
höjningen av anslaget till Kungl.
Maj ds hovhållning.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionen
11:310, till Kungl. Majds hovhållning
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
anslag av 2 000 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herr Söderberg ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och med bifall till motionen
11:310, till Kungl. Maj ds hovhållning
för hudgetåret 1958/59 anvisa ett
anslag av 1 750 000 kronor.

Anslag till Kung. Maj ds hovhållning

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Till Kungl. Maj ds hovhållning
föreslås en anslagshöjning på
inte mindre än 250 000 kronor, men motiveringen
för denna kraftiga höjning
är ytterst knapphändig. Vi får visserligen
veta, att höjningen väsentligen motiveras
av de numera inträffade, ävensom
för år 1958 förutsedda stegringarna
av löner och pensionskostnaderna, men
det är också allt.

Vid behandlingen av huvudtiteln i avdelningen
sökte vi erhålla ett bättre material
för att kunna bedöma behovet av
anslagsökningen. Vissa uppgifter kunde
finansdepartementet lämna, men de uppgifter
som vi främst behövde för att kunna
bilda oss en uppfattning om det berättigade
i de äskade anslagen stod inte
att få. Vi upplystes om att antalet hovfunktionärer
sannolikt uppgår till ett
hundratal, men hur många av dem som
är fast anställda, vågade föredraganden
inte uttala sig om. Någon personalförteckning
och lönestat fanns inte heller
att tillgå. Det stod alltså tämligen klart
för oss att i fråga om anslaget till hovhållningen
bör man inte resonera utan
endast votera.

Grunden till denna uppfattning har vi
att söka i ett beslut vid 1840 års ståndsriksdag.
Vid den riksdagen förelåg från
ledamöter av bondeståndet en motion
om nedskärning av anslaget till hovhållningen
med 100 000 riksdaler. Som skäl
härför anfördes av Johan Jacob Rutberg
från Norrbottens län bland annat följande:
»Jag har af allmänna Tidningarne
sett, att anslaget till Kongl. Hofstallet är
så rundeligen tilltaget att hästarne derstädes
icke tåla den starka utfodringen.
»

Med anledning av den diskussion som
uppstod vid behandlingen av detta ärende
la de statsutskottet fram följande förslag
till ständerna: »Utskottet har trott
det vara ändamålsenligt att fördela de
under Titeln förekommande, i närlagde
tabell uppräknade, anslag till två afdelningar,
af hvilka den ena borde innefatta
sådana anslag, som äro ställda
till II. M. Konungens och de öfrige
Kongl. Personernes Egen höga disposi -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Anslag till Kungl. Maj:ts hovhållning
tion, för hvilka summor och deras användande
icke någon redovisning, utan
endast qvitto såsom förr varit vanligt,
erfordras; Samt den andra afdelningen
sådana anslag, hvilka utgå i och för vidmagthållande
af någon Statens egendom
och för hvilkas användande afgifves redovisning,
underkastad granskning af
Rikets Ständer och deras Revisorer samt
Kongl. Kammar-Rätten.»

De reglerna har i stort sett följts sedan
dess. Punkterna 1—5 i hovstaten är
ännu i den dag, som i dag är, icke föremål
för statsrevisorernas eller riksräkenskapsverkets
granskning. De revideras
i stället av revisorer, utsedda av riksmarskalksämbetet.

Sedan 1840 års ståndsriksdag har mycket
vatten flutit under Norrbro, och tiden
har icke heller precis stått stilla när
det gäller samhällsutvecklingen. Det är
tydligen bara i fråga om riksdagens ställning
till statschefen och hans hov som
utvecklingen går med snigelfart. Visserligen
har väl glansen kring det kungliga
hovet något förbleknat under det
gångna seklet, men det är på tiden att
demokratiseringsprocessen når även hovet.

För min del måste jag, herr talman,
anse det djupt otillfredsställande att den
svenska riksdagen skall votera miljonbelopp
till en hovhållning som ännu i
dag smakar något av medeltid, samtidigt
som riksdagen saknar möjlighet att sakligt
pröva de anslagsäskanden som göres.
Till den nuvarande statschefens förtjänst
må dock framhållas att han vid
sitt trontillträde skar ned hovet med en
tredjedel. Det bör gå att komma ännu
längre i sådan rationalisering och därmed
möjliggöra att den fast anställda
personal, som bibehålies, tillförsäkras
samma löneökningar och pensionsförmåner
som de i statens tjänst anställda,
utan att anslaget till hovhållningen behöver
ökas.

I det här huset hör vi i tid och otid
talas om »det rådande statsfinansiella läget».
I budgetberedningen och vid statsutskottets
granskning av Kungl. Maj:ts
förslag tvingas man, under hänvisning
till detta läge, att säga nej till ytterst be -

hjärtansvärda framställningar om anslag.
Låt mig ta ett enda exempel!

Patienterna vid våra sinnessjukhus
måste redan tidigt på eftermiddagen låsas
in på sina salar, därför att vi inte har
råd att tillsätta alla tjänster som skulle
behövas för att klara övervakningen, om
patienterna skulle tillåtas vara uppe
längre. Men när det gäller att uppehålla
glansen kring den kungliga tronen, då är
det inte fråga om vi har råd eller inte.

Högern och folkpartiet har i ett flertal
motioner framlagt förslag om prutningar
av anslag på så gott som samtliga
huvudtitlar, främst på socialvårdens och
undervisningens områden. I många fall
synes förslagen vara mycket svagt underbyggda,
vilket kammarens ledamöter
senare kommer att få erfara. Men en
huvudtitel, nämligen den första, har
lämnats orubbad. Den har man i undersåtlig
vördnad glidit förbi.

Det är klart att riksdagen noga bör
pröva anslaget till hovstaten liksom alla
övriga utgifter. Men då en sådan prövning,
enligt min mening, omöjliggöres på
grund av brist på nödvändiga sakuppgifter,
ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till min reservation.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tror att man kan
instämma med den föregående talaren
i ett avseende, nämligen i fråga om den
brist på insyn och den brist på redovisning
som föreligger i detta fall. Det
hänger sannolikt samman med hela vårt
statsskick, vår monarkistiska författning
som skapar någon sorts förtroendeförhållande
och kanske också en mycket
dyrbar representation, vilken riksdagen
år för år får ta konsekvenserna av. Det
är emellertid inte just nu fråga om att
ändra den detaljen. Hade det förelegat
något förslag om att införa en bättre
ordning i fråga om redovisningen, skulle
jag med mitt republikanska sinnelag antagligen
ha varit med om en reform, men
något sådant förslag föreligger inte. Det
är inte heller fråga om den större saken,
huruvida vi skall ha monarki eller
republik, utan det är helt enkelt fråga

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

om att betala löner till de på detta område
anställda, löner som svarar mot
vad man betalar för likvärdiga arbetsuppgifter
på andra håll inom statsförvaltningen.
Riksdagen har för några år
sedan beslutat att den personal det gäller,
väsentligen kansli- och ekonomipersonal
— all den där utåt synliga ståten
är i stor utsträckning oavlönad ■— skall
anslutas till statens pensionsanstalt. Detta
medför dels att lönerna måste justeras
i överensstämmelse med de reglementen
som gäller, dels att pensionerna höjs,
i den mån sådana utgår. Pensionskostnaden
på detta område är relativt stor,
därför att den nuvarande Konungen,
som inledaren sade, när han tillträdde
sitt ämbete, skar ned sin stat med en
tredjedel, och då måste åtskilliga anställda
förtidspensioneras.

Det är alltså helt fråga om att reglera
lönerna för personal som utför en, så
vitt jag förstår, nyttig gärning, även om
vi inte uppskattar allt som har samband
med hovståten i hovstaten. Vi har ändock
denna personal, och vi måste se till
att den får den lön som den skall ha.
Här föreligger två års eftersläpning med
löneförhöjningar, och därtill har man
räknat med justeringar för nästa budgetår.
Summan verkar stor men är nog, som
finansdepartementets föredragande sagt
utskottet, uträknad någorlunda riktigt.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr NORLING (k):

Jag vill endast kort och gott instämma
i herr Söderbergs yttrande samt i
hans reservation.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; ocli förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Anslag till avlöningar vid hovrätterna

Herr Söderberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1 punkten 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 22.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 2—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1958/59 under andra huvudtiteln,
avseende anslagen inom justitiedepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Anslag till avlöningar vid hovrätterna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att,

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Anslag till avlöningar vid hovrätterna
med tillämpning under budgetåret 1958/
59, vidtaga de ändringar i hovrätternas
personalförteckning, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1958 anfört, dels
fastställa av departementschefen förordad
avlöningsstat för hovrätterna, att
tillämpas under budgetåret 1958/59, dels
ock till Hovrätterna: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 8 860 500 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Alexanderson och fru Gärde Widemar
(I: 210) och den andra inom andra kammaren
av herr Carlsson i Stockholm (II:
262), hade — såvitt avsåg förevarande
anslag — hemställts, att riksdagen måtte
dels i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att de förslag rörande hovrätternas personalorganisation,
som föranleddes av
verkställda utredningar, måtte föreläggas
innevarande års riksdag samt att utredningen
rörande lösen- och stämpelförordningen
måtte påskyndas och därav
föranledda förslag snarast framläggas,
dels ock att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, därest nämnda
förslag icke skulle kunna framläggas och
behandlas före ingången av nästa budgetår,
överskrida avlöningsanslaget till
hovrätterna i den mån så erfordrades
för provisoriska förstärkningar.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att motionerna 1:210 och 11:262,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

II. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att, med
tillämpning under budgetåret 1958/59,
vidtaga de ändringar i hovrätternas personalförteckning,
som föranleddes avvad
föredragande departementschefen i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1958 anfört; -

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för hovrätterna, att tillämpas
under budgetåret 1958/59;

c) till Hovrätterna: Avlöningar för

budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 8 860 500 kronor.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Under denna punkt har
jag väckt en motion. Den har inte föranlett
någon reservation, och jag kommer
inte heller att här ställa något yrkande
på denna punkt. Jag kan emellertid
inte underlåta att i detta sammanhang
ge uttryck åt den beklämning,
som råder bland de för rättsvården ansvariga
för det sätt, varpå dessa lönefrågor
inom domstolsväsendet handlagts.
De har varit föremål för utredningar
under snart fem år, och redan för två
år sedan förelåg ett av organisationsnämnden
utarbetat förslag. Vid föregående
års riksdag anfördes det i statsverkspropositionen
att man kunde vänta
en proposition under år 1957. Det
kom ingen då. I årets statsverksproposition
redovisas utredningen men säges,
att det uppstått skiljaktiga meningar beträffande
vissa lönefrågor, och därför
har det icke framlagts något förslag i
frågan. Det innebär att domstolarna nu
under de tio år, som nya rättegångsbalken
varit i tillämpning, har fått arbeta
under en försöksvis fastställd organisation,
och man har ännu inte kunnat få
fram den lämpliga personaluppsättningen.

Jag vet att personalen med hänsyn
till det sätt, varpå förhandlingarna har
drivits, har sagt att den föredrar att
frågan tas upp till nya förhandlingar
nästa år framför att pressa fram ett
beslut i år. Det är emellertid inte främst
ur personalens synpunkt som jag nu talar,
utan det är av hänsyn till rättsvårdens
behov. Rättsvården har blivit illa
eftersatt genom det sätt varpå dessa
frågor har handlagts. Det framgår inte
minst under huvudtitelns redogörelse för
tillståndet vid domstolarna i fråga om
arbetsbalanser och dylikt.

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Jag vill nu hoppas att den rekommendation,
som utskottet närmast under en
följande punkt, som rör häradsrätternas
avlöningar, har lämnat, nämligen att
frågan tas upp och löses med det snaraste,
verkligen kommer att lända till
efterföljande och att anvisningen kommer
att bli mera realbetonad än de antydningar
som är gjorda t. ex. i föregående
års statsverksproposition.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt.

Punkterna 18—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2b

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1958 angiven
ändring i vattendomstolarnas personalförteckning,
dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för
vattendomstolarna, att tillämpas under
budgetåret 1958/59, dels ock till Vattendomstolarna:
Avlöningar för nämnda

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
2 770 800 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Grym in. fl. (I: 43) och den andra inom
andra kammaren av herr Larsson i Hedenäset
m. fl. (II: 52), i vilka hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av frågan om inrättande av ytterligare
en vattendomstol med i huvudsak Norrbottens
län som domsområde, samt att
av utredningen föranledda förslag så
fort sig göra läte underställdes riksdagens
prövning,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Alexanderson (I: 158) och den

Anslag till avlöningar vid hovrätterna

andra inom andra kammaren av herr
Gezelius m. fl. (II: 70), i vilka hade
hemställts, att riksdagen måtte vid fastställandet
av avlöningsstat för vattendomstolarna
för budgetåret 1958/59 dels
besluta, att den nye vattenrättsdomaren
vid österbygdens vattendomstol skulle
erhålla arvode motsvarande lönegrad B
3 jämte avlöningsförstärkning 4 200 kronor,
dels ock anvisa härför erforderliga
medel.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt,

I. att motionerna I: 43 och II: 52 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; II.

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 158 och II: 70

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1958
angiven ändring i vattendomstolarnas
personalförteckning;

b) fastställa under punkten införd avlöningsstat
för vattendomstolarna, att
tillämpas under budgetåret 1958/59;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 2 770 800 kronor.

I motiveringen hade utskottet yttrat:

»Utskottet tillstyrker av skäl som departementschefen
anfört att medel anvisas
till en extra avdelning vid Österbygdens
vattendomstol. Departementschefens
förslag i fråga om löneställningen
för den i avdelningen ingående personalen
har utskottet även funnit sig böra
godtaga. Härav följer att utskottet avstyrker
förslaget i motionerna I: 158 och
It: 70 om högre löneförmåner åt vattenriittsdomaren
på avdelningen.

Beträffande yrkandet i motionerna I:
43 och II: 52 om utredning av frågan om
inrättande av en vattendomstol för Norrbottens
län får utskottet erinra, att utskottet
förra året icke fann tillräckliga
skäl föreligga för att kunna biträda
framställda motionsyrkanden med samma
innebörd. Utskottet anser icke att i

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Om utredning ang. inrättande av en vattendomstol för Norrbottens län

förevarande motioner anförts skäl, som
bör föranleda ett ändrat ståndpunktstagande.
Motionerna avstyrkes därför av
utskottet.»

Reservationer hade anmälts

a) av herrar Pålsson, Birke, Skoglund
i Doverstorp, Jansson i Kalix, Nilsson i
Göingegården och Lassinantti, vilka ansett,
att det stycke i utskottets yttrande,
som började med orden »Beträffande yrkandet»
och slutade med »av utskottet»,
bort hava följande lydelse:

»Beträffande yrkandet i motionerna I:
43 och 11:52 om utredning av frågan
om inrättande av en vattendomstol för
Norrbottens län finner utskottet det befogat
att en sådan utredning kommer
till stånd med hänsyn till den successiva
förskjutning till landets nordliga
delar, som kännetecknar utbyggnaden
av landets vattenkrafttillgångar, och det
härav följande behovet av en ändamålsenlig
organisation.»

samt att utskottet bort under I hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:43 och 11:52 i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad i
det sålunda föreslagna yttrandet anförts;

b) av fröken Elmén, herr Gustafsson i
Skellefteå och fröken Vinge, vilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka motionerna
I: 158 och II: 70 om högre löneställning
för vattenrättsdomaren å den extra avdelningen
vid Österbygdens vattendomstol
och att i enlighet därmed utskottets
yttrande i denna fråga bort erhålla den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under II hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna I: 158 och II: 70

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1958
angiven ändring i vattendomstolarnas
personalförteckning;

b) fastställa i reservationen införd avlöningsstat
för vattendomstolarna, att
tillämpas under budgetåret 1958/59;

c) till Vattendomstolarna: Avlöningar
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 2 776 500 kronor.

På framställning av herr talmannen
beslöts att förevarande punkt skulle företagas
till avgörande momentvis.

Mom. I

Om utredning ang. inrättande av en vattendomstol
för Norrbottens län

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! På den punkt, som kamfaren
nu behandlar, finns det ett par
motioner väckta, nr 43 i denna kammare
och nr 52 i andra kammaren, där det
hemställts om en utredning av frågan
om inrättande av en vattendomstol i
huvudsak för Norrbottens län. Som en
av motionärerna och som reservant i
utskottet har jag begärt ordet för att
andraga några synpunkter på problemet.

Motionärerna har allenast hemställt
om en utredning. Det förefaller under
dessa omständigheter åtminstone för
mig rätt märkligt att statsutskottet har
stannat på en så negativ linje. Skälet
för utskottets avstyrkande av motionerna
anges endast vara den omständigheten,
att utskottet förra året inte fann
tillräckliga skäl föreligga för att kunna
biträda framställda motionsyrkanden av
samma innebörd.

Det gör onekligen på mig ett något
torftigt och billigt intryck, att man icke
har andra skäl att komma med än att
man ett år tidigare inte funnit det tillräckligt
motiverat. Det skulle alltså utgöra
ett bestående skäl, för hur lång
tid vet jag inte. Det händer ibland att
frågor, som en gång avvisats, åter tränger
på och tarvar en lösning. Då man begärt
något så måttfullt som en undersökning,
förefaller det mycket märkligt
att utskottet avvisat denna begäran. Det
är så mycket märkligare som vi alla vet,
att den mycket angelägna utbyggnaden
av vår vattenkraft med hänsyn till kvarvarande
stora projekt måste ske längre
norr ut. Turen har nu kommit till Norrbottens
län, i varje fall kommer den väl

Onsdagen den 2G februari 1958

Nr 7

Om utredning ang. inrättande

dit under de närmaste åren. Det finns
alltså många skäl för att närmare utreda
det här väckta spörsmålet.

Det har i detta sammanhang förekommit
en del yttranden. Jag har läst ett
yttrande av äldste vattenrättsdomaren i
Umeå, en man som jag i många avseenden
har satt mycket stort värde på och
fortfarande gör. Man blir emellertid en
aning beklämd, då man läser yttranden
av denna typ.

Det är mycket konstigt att det, så
snart det gäller inrättandet av någonting
uppe i Norrland — det må vara en
domstol eller någon annan institution
— är så lätt att mobilisera argument
för hur omöjligt det är att bo och vistas
i Norrland. Argumenten skärps i regel,
ju längre norr ut man kommer. Jag
är själv inte från Norrbotten, men jag
är på grund av min hemort inordnad i
det kollektiv som betecknas Norrland,
och jag måste därför reagera mot resonemang
av här nämnt slag. Detta har
förts fram i ett yttrande, som jag av angivna
skäl icke vill kommentera i detalj.
Jag kan emellertid inte helt förbigå
det.

Det verkar, som om man av ett dylikt
yttrande och även av vissa yttranden av
statsutskottet får det intrycket, att det
går att vistas i Umeå men absolut inte
norr därom. Detta verkar på mig något
underligt. Även om jag är jämtlänning,
har jag genom resor i skilda ärenden ett
flertal gånger besökt både Västerbotten
och Norrbotten. Det har inte varit några
hastiga resor, utan jag har åtskilliga
gånger vistats där en hel vecka eller
mer och haft möjligheter att göra iakttagelser.
Jag kan för min del inte finna
något som är avskräckande där uppe.

Då man läser vidare i detta yttrande,
blir man mycket förvånad över att
åsikterna inhämtas på det sättet, att någon
går omkring i ett verk eller i en institution
och frågar vederbörande, om
de vilt flytta till Luleå eller Boden. Sedan
redovisas all den negativism som
svaren innehåller. Det är ju klart, att
om en fråga ställs i den formen och
ganska abrupt till vederbörande, som
sitter i sin invanda miljö, blir svaret

2 Förslit hammarens protokoll 195R. Nr 7

av en vattendomstol för Norrbottens län

»nej tack». En sådan fråga bör man väl
få fundera på, och frågan bör kanske
formuleras på annat sätt, innan en sådan
enkät kan tillmätas någon bedelse.

Jag är av den meningen, att en av de
starkare sidorna i vårt rättsväsen är
att underdomstolarna i alla tider har
varit knutna till den bygd, som utgjort
deras domsområde. En vattendomstol är
också en underdomstol, även om dess
verksamhet är knuten till ett visst ämnesområde
och till ett visst arbetsfält.
Jag tror att en vattendomstols anknytning
till den bygd, där den skall verka,
är lika angelägen som då det gäller häradsrätterna.

Det har i det yttrande, som jag nyss
nämnde, gjorts en redovisning för hur
resorna skulle ställa sig. Med något
slags teknik får man fram att det skulle
bli bättre och billigare resor, om umeådomstolen
utbyggdes med ytterligare en
avdelning, än om en avdelning förlädes
till Luleå. Det är något som jag har
mycket svårt att förstå.

Jag tror heller inte det är riktigt att
förringa värdet av att en domstol är
stationerad i residensstaden i det län,
där den skall verka, och det är angeläget
att den har goda förbindelser med
länsstyrelsen och med lokala myndigheter
av skilda slag, det må vara lantbruksnämnd,
hushållningssällskap, länsbostadsnämnd
eller liknande. Det är riktigt,
som det framhålles, att man kan
reda upp mycket per telefon, men det
blir inte den personliga kontakt mellan
de olika myndigheternas företrädare som
på ett helt annat sätt bidrar till lösningar
i besvärliga situationer.

Jag vill också säga några ord som förklaring
till att jag, trots att jag själv inte
är norrbottning, ändå håller styvt på
motionärernas förslag om en utredning
av spörsmålet och reagerar emot vissa
yttranden från dem som är emot utrcdningskravet.
Det är på samma sätt varje
gång det gäller att förlägga en institution
av något slag till Norrland. Jag vill
erinra om att vi för ett knappt år sedan
här i riksdagen hade en fråga uppe som
hade vissa likheter med den nu förelig -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Om utredning ang. inrättande av en vattendomstol för Norrbottens län

gande, även om den inte rörde alldeles
likvärdiga ting, och där statsutskottets
majoritet hade accepterat en vettig linje
men där det fanns några reservanter. Det
gällde inrättandet av en fångvårdsanstalt
i Ulriksfors. Då var det precis samma visa:
det var omöjligt att bo på den orten,
ty där var det kallt, mörkt och ruskigt.
Det skulle inte gå att få personal till anstalten,
sades det, och det ifrågasattes
på fullaste allvar att även internerna
skulle bli miljöskadade, om anstalten placerades
där. Det vi nu talar om är ju
någonting liknande, även om det ligger
på ett annat plan.

Man blir till slut led på att höra dessa
evinnerliga påståenden, att Norrland är
obeboeligt. Det förefaller ju ändå, som
om det skulle vara rätt beboeligt när det
gäller att hämta nyttigheter och förmögenheter
från Norrland. Det går bra att
resa upp dit och flytta ned sådana ting
till Mellan- och Sydsverige, men ingen
människa kan tänka sig att leva sitt liv
i Norrland, det tycks vara omöjligt. Man
måste någon gång få tillfälle att säga
ifrån vad man innerst menar om dessa
ständigt återkommande invändningar.

Då jag förmodar att det även här i
kammaren kan höjas någon röst för den
mening som i utskottet redovisades från
avdelningens sida — tyvärr var det en
norrlänning som på sådant sätt förde
dess talan — vill jag begagna tillfället
att säga ett par ord om vad som har anförts
i det sammanhanget.

Det framhölls i utskottet att det skulle
vara ett misshushållande med arbetskraft
att förlägga en avdelning av domstolen
till Luleå. Det påstods att det
skulle bli ett mycket mer effektivt arbete,
om umeådomstolen byggdes ut med
ytterligare en avdelning. Det är en bekännelse
som jag fann vara mycket
märklig för att komma från det hållet.
Om man fullföljer det resonemanget,
kommer man väl alldeles osökt —- och
det är också vad som har hänt — fram
till att verka för att allting skall centraliseras
och klumpas ihop här i Stockholm;
det blir ju enligt detta sätt att resonera
mest effektivt på det sättet. Om man inte
tar hänsyn till bygdernas intressen

och inte bekymrar sig om behovet av resor
och dylikt, kommer man väl fram
till att låta alla myndigheter hålla till
här i Stockholm.

Jag kan erinra om hur det var den
gången, då vi skulle ha en vattendomstol
förlagd till Östersund. På den tiden var
det Jämtland som hade större delen av
byggnadsverksamheten på detta område
och som alltså gav umeådomstolen dess
huvudsakliga arbete. Då fick man höra
precis samma tongångar som nu. Efter
åtskilliga plågor gick det till sist att genomföra
saken. Jag hoppas att norrbottningarna
skall lia samma framgång,
även om det kanske inte kommer att
lyckas redan i år.

Herr talman! Jag vet att det efter mig
kommer talare som har vida bättre detaljkännedom
i denna sak än jag har,
men jag har ändå velat redovisa min
mening. Det är fem ledamöter i utskottet
som på denna punkt har reserverat
sig tillsammans med mig. Vi föreslår en
ändrad skrivning av ett visst stycke i
utskottets utlåtande och hemställer om
bifall till motionerna med deras begäran
om utredning. Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag ber att helt få instämma
i herr Pålssons uttömmande anförande.
Jag vill också framföra mitt
och Norrbottens tack till herr Pålsson
för det stöd han gett oss när det gäller
att bringa denna fråga till en positiv lösning.
Som huvudmotionär vill jag härutöver
säga några ord i denna inte enbart
för Norrbotten och Norrland utan
för hela landet mycket viktiga fråga.

Som alla känner till, har efterkrigstiden,
d. v. s. de senaste 10—15 åren, kännetecknats
av en kraftigt expanderande
utbyggnad av landets vattenkrafttillgångar.
Av helt naturliga skäl har denna
utbyggnad, såsom herr Pålsson påpekade,
koncentrerats till landets nordliga
delar och inte minst till Norrbottens län.
Tillgången på utbyggnadsvärda vattenfall
liksom befintliga möjligheter för ernående
av regleringsmagasin tyder på

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Om utredning ang. inrättande
att denna tendens i framtiden kommer
att ytterligare accentueras. Detta belyses
av en utförd inventering över Sveriges
utbyggda och ännu ej utbyggda vattenkrafttillgångar.
Av denna inventering
framgår bl. a., att av de år 1959 outbvggda
utbyggnadsvärda vattenkrafttillgångarna
belöper sig drygt 26 procent på
Kalix, Lule och Pite älvar i Norrbottens
län. Enbart Lule älv, som i detta sammanhang
troligen är den mest aktuella
av de norrbottniska kraftälvarna, beräknas
med redan utbyggda vattenfall ha
sammanlagda vattenkrafttillgångar som
uppgår till nära hälften av landets nu
utbyggda vattenfall.

När den fråga, som vi nu behandlar,
tidigare har varit föremål för yttrande
från vissa myndigheter, har ett antal remissinstanser,
vattenfallsstyrelsen, lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Norrbottens
län och norrländska vattenkraftutredningen,
förordat, att en ny vattendomstol
inrättas i Norrbottens län. Jag
kan inte tänka mig annat än att de
nämnda instansernas positiva ställningstagande
är grundat på hållbara och realistiska
sakskäl. Deras ställningstagande
har visst icke motiverats av önskemålet
att få några tjänstemän placerade någonstans
i Norrbotten, låt mig säga exempelvis
i Luleå stad. Helt säkert är det
andra och långt betydelsefullare motiv
som har varit i blickpunkten.

Det kan väl inte förnekas att om en
särskild vattendomstol förlädes till Luleå,
skulle vattendomstolens personal
vinna en bättre lokalkännedom än nu
är fallet. Resorna skulle givetvis också
förkortas. Som alla vet, är avstånden i
övre Norrland mycket stora. Norrbygdens
vattendomstol bar nu sitt säte i
Umeå. Mellan Umeå, Västerbottens läns
residensstad, och Luleå, Norrbottens läns
residensstad, är avståndet 291 km, om
man åker rikstretton. Det är ungefär lika
långt som avståndet mellan Göteborg
och Örebro. Mellan Umeå och Porsi —
jag tar för givet att Porsi är bekant för
kammarens ärade ledamöter är avståndet
420 km, d. v. s. ungefär 10 km
mer än mellan Uppsala och Vänersborg.

av en vattendomstol för Norrbottens län

Det borde vara klart för alla, åt! de
långa avstånden från Umeå till bygder
vid Lule älv och översta Norrland gör
att lång tid åtgår till resor och givetvis
minskar den tid personalen kan ägna
sig åt effektivt domstolsarbete. Nog vore
det väl mest rationellt att en vattendomstol
nyinrättades med i huvudsak Norrbottens
län som domsområde.

För att ytterligare styrka min ståndpunkt
vill jag citera ett uttalande av dåvarande
chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, som i proposition
nr 140 år 1954 bl. a. anförde följande:
»Enligt min mening är det av
principiella skäl mindre lämpligt att endomstol,
särskilt en underdomstol, förlägges
långt utanför den bygd där denhar
att verka. Vad särskilt gäller de norrländska
kraftverks- och regleringsföretagen,
som underställes vattendomstols
prövning, har dessa en sådan omfattning,
att de djupt ingriper i befolkningens
levnadsförhållanden. Det är med
hänsyn härtill viktigt att domstolens ledamöter
äger en kännedom om bygdens
och befolkningens förhållanden som endast
kan vinnas av den som själv är bosatt
på platsen.»

Detta uttalande har sin giltighet lika
väl i dag som år 1954.

För oss motionärer och många andra
— inte enbart för dem som bygger och
bor i Norrbotten — är det högst angeläget
och av verkligt behov påkallat, att
en särskild vattendomstol inrättas för
det nordligaste länet i detta land. Som
jag tidigare har sagt, finns inom detta
län inte mindre än drygt en fjärdedel av
landets ännu inte utnyttjade utbyggnadsvärda
vattenkrafttillgångar, och om det
nu mot förmodan skulle finnas någon
som inte har fullt klart för sig, hur pass
stor Norrbottens läns landareal är, så
kan jag upplysa om att även den uppgår
till omkring en fjärdedel av hela landet.

På denna fråga om inrättande av en
vattendomstol med Norrbottens län som
domsområde bar vi inte alls lagt några
känslomässigt betonade synpunkter, utan
vårt ställningstagande baseras helt och
hållet på det rent praktiska och verkliga
förhållandet. Det vore helt enkelt

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Om utredning ang. inrättande av en vattendomstol för Norrbottens län

olyckligt, om denna kammare skulle följa
statsutskottets majoritets förslag om
avslag på våra motioner. Därför ber jag
att få yrka bifall till den vid punkten fogade
reservation, som har avlämnats av
herr Pålsson m. fl. Jag hoppas verkligen
att kammaren bifaller reservationen.
Mindre betydande frågor än denna har
utretts.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Grym säger, att
motionärerna inte har anlagt några
känslomässiga synpunkter på detta
ärende. Det har inte heller statsutskottet
gjort. Däremot hade man, när herr
Pålsson talade, ett intryck av att det var
de känslomässiga synpunkterna som var
det allt överskuggande. Det gjordes nästan
gällande, att när statsutskottet tagit
ställning, hade det skett för att på något
sätt ge till känna ett slags förakt för
de nordligaste delarna av vårt land. Så
är det ju inte alls. Vi har sökt att bedöma
frågan så realistiskt som möjligt, och
för min del kan jag svära mig fullkomligt
fri, ty när vi förra året behandlade frågan
om fångvårdsanstalten i Ulriksfors,
var jag en av dem som ansåg det vara
lämpligt att förlägga en sådan anstalt
till Norrland.

Det ärende, som vi nu har att behandla,
förekom ju även förra året. Det
förelåg då liksom nu motioner om att
man skulle förlägga en avdelning av
vattendomstolen till Luleå eller skapa en
helt ny vattendomstol där. En utredning
hade verkställts, och utredningsmannen,
lagman Viklund, redogjorde på statsutskottets
tredje avdelning för hur ärendet
låg till. Han hade efter sin verksamhet
i saken kommit till det resultatet,
att det icke var möjligt att just då
eller nu förlägga en avdelning av vattendomstolen
till Luleå och detta på
grund av rekryteringssvårigheter. Detta
skäl ansåg utskottet vara så starkt, att
de då väckta motionerna avvisades, och
riksdagen tillstyrkte vad statsutskottet
föreslagit. Men utredningsmannen hade
då — utom att han avvisade tanken på
en ny vattendomstol — förordat att man

skulle bygga ut och förstärka Norrbygdens
vattendomstol med två vattenrättsdomare,
tre vattenrättsingenjörer, en biträdande
vattenrättssekreterare, en kanslist
och två biträden. Detta tillstyrktes
av utskottet. Det var också föreslaget av
regeringen, och det bifölls av riksdagen.
Man ansåg alltså, att om man skulle
komma någonstans, var det bättre att
förstärka den domstol, som fanns, än att
skapa en ny, i vilken man riskerade att
inte få nödig arbetskraft.

När nu utskottet i år behandlat frågan,
har vi funnit att något nytt inte
har inträffat utan att samma skäl för att
avvisa tanken på en vattendomstol i Luleå
fortfarande föreligger, och detta bär
gjort att vi, alltså på mycket sakliga
grunder, har nödgats avstyrka motionerna.

Nu vill man ha en utredning. Den utredningen
har redan skett, och det var
ju den som pekade på att man på grund
av rekryteringssvårigheter inte kunde
vinna någonting av betydelse.

Herr Pålsson har framfört den tanken,
att man eventuellt inom statsutskottets
tredje avdelning hade tagit starka
intryck av en skrivelse från vattenrättsdomaren
i Umeå som har kommit utskottet
till handa. Jag kan försäkra, att
den skrivelsen icke på något sätt har
påverkat statsutskottets tredje avdelning,
ty avdelningen hade, när skrivelsen
kom, redan tagit ståndpunkt. Vi har inte
heller beställt den skrivelsen; den kom
utan att vi hade bett om den, och jag
tror att de flesta av avdelningens ledamöter
ännu inte ens har läst den. Jag
har i varje fall inte gjort det, så att mig
har den i alla händelser inte påverkat.

Efter det att utskottet justerat sitt utlåtande
har Kungl. Maj :t medgivit att
Norrbygdens vattendomstol fr. o. m. den
1 april i år förstärkes med ytterligare
en vattenrättsdomare och en biträdande
sekreterare. Detta anser vi vara mycket
betydelsefullt — vi är i utskottet väl
medvetna om nödvändigheten av att förstärka
vattendomstolarnas personal. Vi
vet att arbetet släpar åtskilligt efter. Vi
inser också betydelsen av landets vattentillgångar.
Men om det nu föreligger

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Om utredning ang. inrättande

svårigheter att rekrytera en ny vattendomstol,
så tror vi inte att det är någon
mening med att nu sätta i gång en utredning
av det slag som motionärerna
begärt. Det är bättre att ge sig till tåls
och se, vilket resultat den beslutade förstärkningen
av Norrbygdens vattendomstol
kommer att få. Man bör ju också
hålla i minnet att en vattendomstol inte
arbetar på samma sätt som vanliga domstolar.
Det är inte kansliorten som är det
betydelsefullaste för en vattendomstol:
den befinner sig i regel på resande fot
och sammanträder på olika platser. Därför
är förläggningsorten inte av samma
betydelse för den som för exempelvis en
häradsrätt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
framhöll att det skulle vara svårt att rekrytera
personalen vid en vattendomstol,
som förlagts exempelvis till Luleå. Ja,
Luleå ligger ju, som jag redan sagt, nära
trettio mil norr om Umeå, men jag har
sannerligen inte hört att det skulle vara
besvärligare att få folk att stanna i Luleå
än i Umeå. Svårigheterna är ungefär desamma.

Vad sedan beträffar utredningsmannen,
lagman Viklund, som i fjol hade
en föredragning i denna fråga i utskottet,
kan det mycket väl tänkas att han
var part i eget mål. Det är mycket troligt
att helt andra synpunkter skulle ha
framlagts för utskottet, om avdelningen
låtit någon ansvarig tjänsteman vid vattenfallsstyrelsen
eller länsstyrelsen i
Norrbottens län komma till tals.

Jag är själv inte ledamot av statsutskottet,
men jag sitter som ordinarie i
tredje lagutskottet. Där arbetar vi inte
som i statsutskottet på avdelningar. Varför
gör statsutskottet det? Det är väl
främst därför att utskottet vill effektivisera
arbetet så mycket som möjligt. På
samma sätt tror jag att vattendomstolarnas
arbete skulle bli mer effektivt än det
är för närvarande, om det inrättades en
vattendomstol i Luleå.

av en vattendomstol för Norrbottens län

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Att statsutskottets tredje
avdelning i fjol hörde utredningsmannen
lagman Viklund, berodde ju på att
han hade utrett frågan. Vi ansåg att det
var lämpligt att ta del av hans uppfattning,
och vi hade inte alls någon anledning
att tro att han på något sätt skulle
vara partisk. Möjligen var han partisk
till förmån för sin egen utredning, men
inte på något annat sätt. Det var alltså
ganska naturligt att vi hörde vad han
hade att säga, och det var han som förklarade
att rekryteringssvårigheter skulle
föreligga. Det är inte någonting som
vi hittat på i utskottet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag ber att få understryka
vad som redan framhållits av herrar
Pålsson och Grym, nämligen att det här
ytterst inte är fråga om ett norrlandsintresse,
än mindre ett specifikt norrbottensintresse.
Bakom framstötarna i denna
fråga ligger framför allt den mycket
betydande angelägenheten att de vattendomstolar,
som har att göra med vattenregleringarna
däruppe, verkligen får sådana
resurser, att vattenkraftens utbyggande
inte förhindras eller i varje fall
inte försinkas på det sätt som nu sker.
Jag förmodar att det inte finns någon
som tycker att det är en rimlig ordning
att det i vissa fall skall dröja inemot ett
kvarts sekel, innan en regleringsfråga
är slutligen avdömd. Detta betyder ju
att vattenkraftens utbyggande inte bara
försenas, utan också att de skadelidande
får vänta i många, många år på besked.
Jag kan nämna att regleringsdammen i
Suorva invigdes år 1944, men man väntar
att det skall dröja ett gott stycke in
på 1960-talet, innan skadeståndsfrågorna
är avgjorda. För några år sedan såg
vi inom statsrevisionen ett exempel på
alt ett enda års försening av ett kraftverksbygge
av inte siirskilt stor omfattning
hade minskat intäkterna för vattenfallsstyrelsen
med cirka 16 miljoner kronor.
Därtill kommer de indirekta verkningarna
av att industrien och företag -

Nr 7

Onsdagen den 20 februari 1958

Om utredning ang. inrättande av en vattendomstol för Norrbottens län

samheten i övrigt inte får den tillgång
till elektrisk energi som är önskvärd.

Bakom framställningarna i denna fråga
ligger önskemålet att få de där flaskhalsarna
litet vidgade. Ett steg i den riktningen
togs ju i fjol, då Norrbygdens
vattendomstol i Umeå förstärktes.

När motionärerna i år upprepar önskemålet
att man skall undersöka, om det
inte vore lämpligt att förlägga en avdelning
av den domstolen till Norrbotten,
så är det ju inte för att skaffa skatteobjekt
dit upp — för Luleå stad gör det
mycket litet från eller till, om en domstol
av detta slag finns där eller inte —
utan skälen är, som redan har sagts, att
man räknar med att en förstärkning av
domstolen i kombination med förläggning
delvis till Norbotten skall medverka
till att vattenmålen avdömes litet snabbare.

Allt detta har ju egentligen framhållits
under debatten. Jag begärde ordet
närmast för att reagera en smula mot
det i mitt tycke våldsamt överdrivna talet
om rekryteringssvårigheter vid förläggning
av en avdelning till Luleå. Jag
diar för egen del bott där i över 30 år
•och kom dit närmast från Umeå. Även
om jag tyckte bra om Umeå och umeåborna,
är det för min del inte någon tvekan
om att jag föredrar att bo i Luleå.
Skulle det förefinnas verkliga rekryteringssvårigheter,
så medger jag utan vidare,
att det vore all anledning att tänka
sig för. Men jag vill ställa frågan: Är
dessa omtalade rekryteringssvårigheter
någonting faktiskt eller någonting animerat? Också

jag har läst det yttrande, som
herr Pålsson här apostroferat, och som
gammal luleåbo kan jag inte undgå att
bli rätt förvånad. Man talar bl. a. om att
det från Luleå skulle vara särskilt svårt
att uppehålla kontakterna söderut för
folk som flyttat dit nerifrån landet. Det
uttalandet ter sig ganska märkvärdigt,
när vi vet att det går mycket snabbare
att komma från Luleå än från Umeå till
Stockholm; vi har ju mycket bättre flygförbindelser
från översta Norrland till
Mellansverige än man har från mellersta
•och södra Norrland. Och när man talar

om det hårda klimatet och svårigheterna
för familjer att trivas där uppe, så kommer
jag närmast att tänka på den blinde
som talar om färg — klimatet i Norrbotten,
speciellt kustlandet, är ofantligt
mycket bättre än klimatet bär i Stockholm.
Sedan må det ju sägas, att man
målar den lede på väggen litet väl kraftigt,
när man som ett skäl mot förläggning
av en avdelning till Luleå till och
med säger, att det är så dyrt där uppe,
att barnsbörd inte skulle kunna ordnas
under förhållanden som motsvarar normal
standard i Stockholm. Vi har i Luleå
byggt en gynekologavdelning, som
jag tror står på toppen. Jag känner inte
till vilken standard man har på barnbördsavdelningarna
i Stockholm, men
jag tror att standarden i Luleå är fullt
tillfredsställande. Det talas vidare om
att specialistvård vid sjukdom skulle vara
mycket svår att åstadkomma — men
vi har mycket väl utbildade specialiteter
vid lasaretten i Luleå och Boden.
Man säger också, att det skulle vara mycket
svårare att i Luleå få utbildning för
barn efter skolåldern. Luleå är norr om
Uppsala den stad i Sverige, som har det
mest differentierade skolväsendet nedanför
högskolestadiet. Vad Umeå har att
bjuda på i fråga om högskolor är en
tandläkarhögskola och den blivande medicinska
högskolan.

I den mån man kan säga att rekryteringssvårigheterna
är en realitet, finns
det därför anledning att understryka vad
herr Pålsson yttrade för en stund sedan:
vill man genom överdrivna uppgifter om
bostads- och levnadsförhållanden i översta
Norrland framkalla rekryteringssvårigheter
för en avdelning av vattendomstolen
i Luleå, då har man inte den inställning
till problemets allvarliga karaktär,
som väcker förtroende.

När nu motionärerna inte begärt mer
än att frågan skall utredas igen, så tycker
jag nog att den ståndpunkten är väl
motiverad. Det är inte tillräckligt att
som skett utan vidare hänvisa till den
ståndpunkt utskottet och riksdagen intog
i fjol, eftersom ju det argumentet
kräver att man också visar, att den
ståndpunkten var hållbar. Vi motionärer

Onsdagen den

Om utredning ang. inrättande

anser, att den icke var hållbar, och bakom
vårt förslag ligger det som jag tycker
bör vara hela landets intresse: att vi
ser till att domstolsproceduren då det
gäller vattenmålen blir ordnad på sådant
sätt att det går undan, så att vi kan utbygga
våra vattenfall inom rimlig tid
och folk slipper vänta så orimligt länge
på domsluten som för närvarande är fallet.

Jag ber alltså att få biträda yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att här upprepa vad herrar Pålsson,
Grym och Bergh framhållit i sina inlägg
i debatten beträffande punkten 24 i utskottets
utlåtande.

Jag vill bara vända mig mot statsutskottets
talesman herr Birger Andersson
och tillägga en liten sak utöver vad som
här tidigare har anförts.

Om motionen nr 43 i denna kammare
och nr 52 i andra kammaren hade utmynnat
i ett direkt förslag om inrättande
av en vattendomstol i Norrbottens
län, hade man bättre kunnat förstå statsutskottets
ställningstagande till frågan
och dess hänvisning till förra årets behandling
av ärendet. Nu har emellertid
motionärerna hemställt om utredning av
frågan om inrättande av ytterligare en
vattendomstol med i huvudsak Norrbottens
län som domsområde. Då tycker
man att det verkar vara väl snålt av utskottet
att direkt avstyrka en utredning.
Det synes åtminstone mig vara en rätt
stor skillnad mellan hemställan om utredning
och ett direkt förslag om inrättande
av den institution, varom det här
är fråga. Jag tycker att statsutskottets
ställningstagande —• då utskottet framhåller
att motionärerna inte har anfört
tillräckliga skäl för att en utredning bör
verkställas — till viss del måste vara
baserat på en förutfattad mening, när
man till och med anser att en utredning
i detta fall inte är lämplig.

I likhet med herrar Pålsson, Grym och
Bergh ber jag alltså, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

26 februari 1958 Nr 7 23

av en vattendomstol för Norrbottens län

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Ragnar Bergh säger
att det inte är tillräckligt att bara
hänvisa till vad riksdagen beslöt i fjol,
ty det har hänt en hel del sedan dess.
Ja, det har det gjort. Norrbygdens vattendomstol
har förstärkts med åtskilliga
tjänstemän i enlighet med vad utredningsmannen
hade föreslagit. En utredning
har alltså skett för inte så länge sedan,
och vad den förordat har förverkligats.

Nu säger herr Nyström att motionärerna
bara önskar en utredning; det föreligger
inte något förslag om att nu inrätta
en domstol.

Den reservation, som riksdagen hade
att ta ställning till i fjol, gick också ut
på önskan om en utredning. Där föreligger
alltså inte någon skillnad mot förra
året. När fjolårets riksdag, strax efter
det att en utredning hade skett, ansåg
att det vore bättre med en förstärkning,
kan ju även årets riksdag anse detsamma.
Så lång tid har inte förflutit sedan
dess, och därefter har ju en förstärkning
av rätt betydande grad ägt
rum.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Alla torde väl vara eniga
om att våra vattendomstolar behöver
förstärkas och behöver förstärkas ganska
betydligt och så snart som möjligt.
Ur den synpunkten är det naturligtvis
mycket tacknämligt att Norrbygdens
vattendomstol har blivit förstärkt och
kanske kommer att förstärkas ytterligare.
Det är alltför många olägenheter förknippade
med den brist på arbetskraft
som man för närvarande har vid behandlingen
av de ärenden, som faller
under vattendomstolarna.

Emellertid måste man väl säga, att om
arbetet skall kunna bedrivas med tillräcklig
snabbhet, är det angeläget att
domstolarna befinner sig i den del av
landet och i den bygd, där de kommer
att få sin huvudsakliga verksamhet förlagd.
Ur den synpunkten måste det väl
sägas vara riktigt att vi, så som förhål -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Om utredning ang. inrättande av en vattendomstol för Norrbottens län

landena nu ligger till, får en vattendom- år risk för ransonering
stol i Norrbottens län. '' - - -

Här bär framförts en del argument
mot en förläggning upp till Norrbottens
län. Man talar bland annat om rekryteringssvårigheter,
men det kan väl inte
vara svårare att rekrytera folk till en
vattendomstol i Norrbottens län, t. ex. i
Luleå, än att rekrytera tillräckligt sakkunnig
personal till en vattendomstol i
Umeå. De argument av annan art, som
här anförts, har ju redan herr Ragnar
Bergh smulat sönder, och jag behöver
därför inte uppehålla mig vid dem.

För mig synes det utomordentligt angeläget
att vi får inte bara den förstärkning
av Norrbygdens vattendomstol, som
redan är beslutad, utan att vi också underlättar
arbetsmöjligheterna på det sättet,
att man förlägger en avdelning av
vattendomstolen till Luleå.

Jag skulle vilja understryka motionärernas
och reservanternas krav på en
utredning genom att säga att det är angeläget,
inte bara att en utredning kommer
till stånd, utan att den kommer till
stånd snarast möjligt och att den bedrives
skyndsamt.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Debatten har förvånat
mig i någon mån såtillvida, att man får
ett intryck av att det huvudsakligast
skulle vara ett norrlandsintresse, att vi
får en ny vattendomstol i Norrland. Det
är ju långt ifrån främst ett norrlandsintresse,
det är i första rummet ett intresse
för södra och mellersta Sverige, som
är i största behovet av vattenkraftens
utbyggnad. Det är ganska egendomligt,
att det inte bara behövs några år och årtionden
utan ibland ett kvarts sekel innan
vissa frågor, som gäller vattenkraftens
utbyggnad, skall kunna regleras av
domstol.

Vilka berörs av detta? Jo, industrierna
och den allmänhet, som behöver
elektrisk kraft och inte kan få sådan.
Genom de eftersläpningar av kraftverksbyggandet,
som skett, löper vi år efter

w av elektrisk
kraft. Behovet av kraft för vår produktion
och för oss själva kan inte tillfredsställande
lösas på annat sätt än genom
förbättring av vattendomstolarnas möjligheter
att besluta om denna utbyggnad.
Detta är, som jag ser saken, i främsta
rummet ett intresse för södra Sverige
och mellersta Sverige, som behöver bättre
försörjning med elektrisk kraft.

Här har talats om atomkraftens användning.
Vi vet dock, att även om utvecklingen
på detta område går mycket
snabbt, måste vi räkna med att det även
vid snabbaste utbyggande inte blir möjligt
att praktiskt i större utsträckning
utnyttja atomkraften förrän om tidigast
tio år. Hur skall vi göra under dessa
mellanliggande år? Det enda är att intensivt
fortsätta utbygga vår vattenkraft.
Var har vi denna kraft? Jo, i Norrland,
där vi har de outnyttjade vattenfallen,
som kan förse även Sydsverige och Mellansverige
med kraft. Jag kan inte förstå
annat än att det är synnerligen angeläget
just för Sydsverige och Mellansverige
att vi får förstärkning av vattendomstolarna
i Norrland, varigenom vi
får möjligheter till denna bättre utbvggnad
av vattenkraften.

Motionärerna har nu inte begärt, att
en ny vattendomstol skulle inrättas,
utan endast begärt en utredning av frågan.
I denna utredning bör man ju kunna
klarlägga rekryteringssvårigheterna,
som tycks vara det enda motivet för utskottet
att ställa sig avvisande till motionerna.
Jag kan inte finna annat än att
utskottets motivering är synnerligen
svag. Det är synnerligen behjärtansvärt
att motionärernas begäran om utredning
bifalles.

Jag instämmer i de föregående talarnas
hemställan om bifall till den med
1 a betecknade reservationen under
punkt 24.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Ang. löneförmåner till vattenrattsdomaren a en extra avdelning vid österbygdens

ifrågavarande momentet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Pålsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Grym begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten 24
mom. I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Pålsson m. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 74.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Mom. II

Ang. löneförmåner till vattenrättsdomaren
å en extra avdelning vid Österbygdens
vattendomstol

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det gäller även här fråga
om en förstärkning av vattendomstolarna.
Kungl. Maj:t har nämligen föreslagit
inrättande av en extra avdelning
vid österbygdens vattendomstol, och
detta förslag är mycket välmotiverat och
Itar tillstyrkts av utskottet.

vattendomstol

Kungl. Maj :t har emellertid inte tagit
konsekvenserna av sitt förslag så till vida
att man inte givit domstolens ordförande,
vattenrättsdomaren, den ställning
som vattenrättsdomare regelmässigt
har. Man har prutat på hans avlöningsförmåner
med inte mindre än 5 700 kronor
och givit honom samma ställning,
som brukar tillkomma en biträdande
vattenrättsdomare, trots att det här är
fråga om ordförandeskapet i en självständig
avdelning av vattendomstolen.
I motsvarande fall har annars alltid tilllämpats
de löner, som gäller för vattenrättsdomare,
även om det varit fråga om
mera tillfälliga tjänster. Det är så mycket
mera motiverat i detta fall som det
är fråga om stora och mycket komplicerade
ärenden rörande vattenkraftsföretag,
som skall handläggas av denna extra
avdelning. Jag kan också peka på det
anmärkningsvärda förhållandet, att bisittarna
inom avdelningen, vattenrättsingenjörerna,
har fått samma löneställning
som ordinarie vattenrättsingenjörer.
Resultatet blir således, att ordföranden
inom avdelningen kommer att få en
lägre avlöning än bisittarna.

Förslaget är så anmärkningsvärt, att
jag har svårt att tro att man kommer att
få kompetenta sökande. Från Kungl.
Maj:ts sida har man tydligen hoppats på
att placeringen i Stockholm skall medföra
att man får sökande, och för sakens
skull vill jag också hoppas, att så blir
fallet. Dock kan man vara övertygad
om, att de sökande som kommer att anmäla
sig inte blir av den kapacitet och
kompetens, som egentligen erfordras för
en domaruppgift av här ifrågavarande
slag.

Jag ber under åberopande av vad jag
nu anfört att få yrka bifall till den vid
punkten av fröken Elmén m. fl. avgivna
reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I detta fall har statsutskottet
följt vad löneniimnden förordat.
Vi har ansett att då det här är fråga om
eu extra domstolsavdelning, så kunde
man i detta fall godtaga vad Kungl. Maj:t

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Anslag till gottgörelse till vissa polisdistrikt
föreslagit. Blir emellertid förhållandet
det att det inte går att få den personal,
som är nödvändig för ändamålet, så får
väl Kungl. Maj :t ompröva frågan.

Det är motiveringen för den ståndpunkt,
som statsutskottet har intagit, och
jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr ALEXANDERSSON (fp):

Herr talman! Det brukar inte vara sed
i andra fall, att vid inrättande av tillfälliga
domaruppdrag tillämpa lägre avlöning,
och den seden har inte heller
förekommit inom vattendomstolarna. Jag
tror att man bör akta sig för att fastslå
en sådan princip som normal.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Vi har inte ansett att det
är statsutskottets sak att i detta speciella
fall pröva lönegradsfrågorna. Vi får i
detta fall lita på regeringen, och visar
det sig att vad som har förordats är felaktigt,
så finns ju sedan möjligheter att
rätta till det hela.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det under behandling varande momentet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
fröken Elmén m. fl. vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 25—61

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58,
i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 21, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1957/58 i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under elfte huvudtiteln
gjorda framställningar rörande
anslag för budgetåret 1958/59 till
Överståthållarämbetet och landsstaten,
Polisväsendet, Civilförsvaret, Brandväsendet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 28

Anslag till gottgörelse till vissa polisdistrikt Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Gottgörelse till vissa polisdistrikt
för ombesörjande av särskilda anordningar
för polisväsendet i dess helhet
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 850 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Jacobsson
m. fl. (1:176) och den andra
inom andra kammaren av herr Anderson
i Sundsvall m. fl. (II: 199), hade hemställts,
såvitt nu var i fråga, att förevarande
anslag måtte uppföras med 700 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 176 och II: 199, såvitt nu vore i
fråga, till Gottgörelse till vissa polisdi -

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Anslag till gottgörelse till vissa polisdistrikt

strikt för ombesörjande av särskilda anordningar
för polisväsendet i dess helhet
in. m. för budgetåret 1958/59 anvisa
ett förslagsanslag av 850 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Malmborg och Slåhl, fröken Elmén
samt herr Gustafsson i Skellefteå ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:176 och 11:199, såvitt nu vore
i fråga, till Gottgörelse till vissa polisdistrikt
för ombesörjande av särskilda anordningar
för polisväsendet i dess helhet
m. m. för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 700 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! På denna punkt har i en
reservation föreslagits en begränsning av
det anslag som Kungl. Maj:t har begärt.
Det gäller gottgörelse till vissa polisdistrikt
för ombesörjande av särskilda
anordningar för polisväsendet. Vi har föreslagit
en nedsättning av anslaget, som
av Kungl. Maj:t begärts till 850 000 kronor,
till 700 000 kronor och motiverar
detta med att den besparing som man
beräknar skall uppstå i och med att
passkontrollen har upphört — denna besparing
har av departementschefen själv
beräknats till ca 300 000 kronor — bör
möjliggöra en nedskärning av anslaget
på denna punkt på det sätt som vi i reservationen
har föreslagit.

Departementschefen har visserligen anfört
att belastningen under budgetåret
1956/57 var relativt hög, den uppgick
då till 791 567 kronor, men vi förmenar
att när den minskning av medelsbehovet,
som kan beräknas uppstå i och med
passkontrollens upphävande, slår igenom
under budgetåret 1958/59 bör det
också vara möjligt att begränsa anslaget
till det belopp som vi har föreslagit i
reservationen.

Man har i utskottet sagt att det här
gäller ett förslagsanslag och att reservationen
alltså i realiteten inte med säker -

het kan beräknas innebära någon reell
besparing. Jag vill gentemot detta bara
göra den invändningen, att jag förmodar
att riksdagen har anledning att titta
även på förslagsanslagen. Om riksdagen
har anvisat ett förslagsanslag på en viss
punkt så innebär detta väl åtminstone
en viss anvisning till vederbörande myndighet
att i den mån det är möjligt försöka
begränsa utgifterna inom den av
riksdagen anvisade anslagsramen.

Jag ber med denna motivering, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det bör framhållas, vilket
redan framgått av herr Jacobssons
inlägg, att det här gäller ett förslagsanslag.
När man vill åstadkomma besparingar
bör man ju göra det på ett sådant
sätt att besparingarna blir reella
och inte fiktiva. Genom att skära ned
förslagsanslagen kan man visserligen fä
en mindre summa nu, men budgetutfallet
blir sämre, ty pengarna skall ju dock
förr eller senare betalas.

Nu säger herr Jacobsson, att bara det
förhållandet att det finns ett förslagsanslag
så att säga inbjuder vissa myndigheter
att göra av med mer pengar än de
annars skulle göra. Emellertid är gottgörelsen
till vissa polisdistrikt reglerad genom
bestämmelser. Myndigheterna har
alltså tämligen svårt att göra någonting
som medför att det blir dyrare, utan de
får finna sig i de bestämmelser som
existerar.

Passkontrollen har ju omlagts så att
den numera sker vid de nordiska ländernas
yttergränser. Till följd därav har
en del av passpolisen dragits in, men
trots detta blev belastningen förra året
så pass stor att det ansetts nödvändigt
att uppta det belopp i budgeten som departementschefen
har föreslagit. Belastningen
översteg nämligen anslaget med
nära 300 000 kronor. Detta gör att man
inte utan vidare kan skära ned beloppet,
hur angeläget man än anser det vara
att göra en besparing. Om reservanterna
skulle ha rätt och beloppet icke

Nr 7

Onsdagen den 2(3 februari 1958

Anslag till civilförsvarsstyrelsen
går åt, så finns ju dessa pengar kvar.
Risk föreligger å andra sidan för att
dessa medel koinmer att behövas.

Det är detta som gjort att statsutskottet
har ansett att departementschefen
här har ställt sig på den säkra sidan. Vi
yrkar fördenskull bifall till departementschefens
förslag. Statsutskottet har
förenat sig med honom i ett försök att
bedöma detta så realistiskt som möjligt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkterna ‘29—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Anslag till civilförsvarsstyrelsen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
av departementschefen i statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1958 föreslagen ändring i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen,
dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1958/59, dels
ock till Civilförsvarsstyrelsen: Avlöningar
för nämnda budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 2 132 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de förut omnämnda likalydande
motionerna 1:176 av herr Jacobsson
m. fl. och II: 199 av herr Anderson i
Sundsvall m. fl., vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att förevarande anslag

måtte uppföras med 2 053 600 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
fru Ewerlöf m. fl. väckt motion (II:
308).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 176 och II: 199 ävensom II: 308,
förstnämnda två motioner i vad de berörde
förevarande anslag,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 3 januari 1958 förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlö ningar

för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 2 132 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Ragnar Bergh, Jacobsson,
Skoglund i Doverstorp, Malmborg,
Thapper och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården, Cassel
och Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall till
motionerna 1:176 och 11:199, i vad de
berörde förevarande anslag, ävensom
med avslag å motionen II: 308

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att ur personalförteckningen
för civilförsvarsstyrelsen
avföra en kontorsbiträdestjänst i
Ao 5;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för civilförsvarsstyrelsen
att tillämpas tills vidare fr. o. m. budgetåret
1958/59;

c) till Civilförsvarsstyrelsen: Avlö ningar

för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 2 053 600 kronor.

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Vi har vid de punkter,
som berör civilförsvaret, anfört några
reservationer.

På denna punkt gäller reservationen
närmast frågan om extraordinariesättning
av vissa tjänster inom civilförsvaret.
Utskottet har gjort ett uttalande, och
jag har ingen anledning att göra några
invändningar mot det, att det gäller befattningshavare,
som varit anställda under
relativt lång tid och att det därför
också kan vara motiverat att de får tryggare
anställningsförhållanden. Vi reservanter
har ändå ansett, att det medan utredning
pågår om civilförsvarets organisation
och administrativa utformning
inte är klokt att vidtaga några ändringar
i nu gällande personalförhållanden.
Detta är egentligen motivet till att vi har
ansett att man bör låta anstå med denna
sak till dess utredningen blir färdig och
det blir fullt klart hur civilförsvarets organisation
i fortsättningen skall vara
uppbyggd.

Vi har också yrkat avslag på förslaget
om en särskild sakkunnigutredning
rörande civilförsvarets sambandstjänst.
Vi anser att det i nuvarande läge kan
vara motiverat att också detta får anstå
tills vidare. Vi menar därför att man
på denna punkt, i vad det gäller extraordinariesättning
av vissa tjänster, med
samma motivering som utskottet har använt
i sitt yrkande om avslag på motionen
nr 308 i andra kammaren angående
ändrad anställningsform för civilförsvarsöverläkaren
bör låta anstå med den
omreglering av tjänsterna som bär föreslagits.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det bar kommit på min
lott att nu i egenskap av talesman för
utskottsmajoriteten uppträda som »civilförsvarsförsvarare».
Detta har ju inte
tillhört de lustigaste uppgifterna tidigare
i riksdagen. Vi vet alla att civilförsvaret
varit ute i hårt väder, och dis -

Anslag till civilförsvarsstyrelsen
kussionen om det har kanske inte alltid
varit så saklig. Att det har förekommit
ting inom civilförsvaret som har kunnat
föranleda omprövningar har ju också
tagit sig uttryck i en rad kommittéer
som skall pröva verksamheten. Det har
vidare tagit sig uttryck i en minskning
av anslaget med åtskilliga miljoner varje
år. Detta kan även konstateras nu.
För innevarande budgetår anvisade vi
något över 30 miljoner kronor, medan
för det kommande Kungl. Maj:t föreslår
omkring 26,8 miljoner kronor. Den besparingen
har då framför allt uppnåtts
genom att man bättre har utnyttjat reservationsmedel,
genom omdisponering
och genom besparingar på tillgängliga
medel.

Jag skall emellertid inte fördjupa mig
så mycket i den allmänna frågeställningen.
Jag tror nog att var och en av
oss, om vi begrundar frågan och samtidigt
begrundar våra gamla synder i
vår attityd gentemot civilförsvaret, har
anledning att dra något andra slutsatser
för framtiden än vi kanske ansett oss
ha skäl att göra tidigare. Civilförsvaret
har ifrån 1953/54, då det fick 50 miljoner
kronor, gått ned till under 30 miljoner
kronor. Det är en utveckling, som
är rakt motsatt den, som det offensiva
försvaret undergår. Det försvar som
ibland kallas för »det snälla försvaret»
och som skall skydda den s. k. civilbefolkningen
— om det alls finns någon
sådan i krig — har alltså krympts samman.
Där bör nog en omprövning ske.

Vi har en rad punkter, där folkpartiet
motionerat om minskningar i avsikt att
spara pengar för statsverket. Den här
punkten gäller extraordinariesättning
av sex befattningshavare, och man tror
att man skall kunna spara cirka 40 000
kronor på det. Kammaren bör emellertid
veta, att av de sex befattningshavarna
avlönas tre på detta anslag och de övriga
tre avlönas på andra anslag. Det är
alltså ingen reell i kronor och ören beräknad
besparing som uppstår, om man
går på reservanternas yrkande, även om
det förefaller så just beträffande denna
punkt.

Det iir vid allom bekant att en stor del

Nr 7

Onsdagen den 2G februari 1958

Anslag till civilförsvarsstyrelsen
av personalen inom civilförsvaret -— det
gäller tjänstemän som varit anställda rätt
lång tid, fem år och mera — icke har
den stabilitet i anställningsförhållandena,
som personalen i övriga verk kan
räkna med. Om riksdagen följer reservanternas
förslag, skulle det uppfattas
som ett ställningstagande även gentemot
andra, som ännu inte fått extraordinarie
eller ordinarie tjänst inom verket.
.lag tror att vi med detta gör en ännu
större skada än vad som kan synas framgå
av reservationen.

Vad beträffar den andra delposten,
som rör de 30 000 kronorna, ligger till
grund en hemligstämplad utredning om
sambandstjänsten, som vi inom avdelningen
har fått tillfälle att taga del av.
Man har ansett skäl föreligga för att ha
någon sakkunnig, som skall bereda de
här frågorna i fortsättningen. Vi ansåg
att det fanns synnerligen starka skäl för
detta då vi fick vetskap om betingelserna.

Med det hör sagda, herr talman, ber
jag få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Jag vill bara påpeka, att man inom
civilförsvarsstyrelsen också diskuterat
förändringarna i de här tjänsterna och
det har då framkommit invändningar
mot det förslag som här föreligger —
bland annat av ledamoten av civilförsvarsstyrelsen,
herr Thapper — som
också återfinns under den här reservationen.
Det är alltså här inte fråga om
någon strävan att försätta dessa tjänstemän
i en ogynnsammare ställning än
den nödvändigt behöver vara. Det synes
oss dock vara en riktig ordning, att man
i avvaktan på den utredning som pågår
rörande organisationen tills vidare inte
vidtager de förändringar av personalens
förhållanden som här har föreslagits.

Därutöver vill jag, herr talman, säga
ett ord med anledning av det allmänna
resonemang som herr Bergman här fört
angående civilförsvaret och dess förhållanden,
att civilförsvaret har varit en
strykpojke i viss mån, som man ansett

sig kunna angripa från olika utgångspunkter.
Jag vill betona att de reservationer,
som vi har på de olika punkterna,
över huvud taget inte innebär något
försök till värdering av civilförsvaret
som sådant. Jag hyser personligen den
förhoppningen, att den utredning som
för närvarande pågår om civilförsvarets
administrativa uppbyggnad och den utredning
som pågår om utformningen av
dess praktiska arbetsuppgifter skall ge
till resultat, att civilförsvaret får de arbetsmöjligheter
och den plats i vårt totala
försvar som även jag anser att det
bör ha.

Jag har varit angelägen att framhålla
detta, då man ju självklart i diskussionerna
kring dessa punkter lätt kan misstänka,
att det här föreligger ett försök
att komma civilförsvaret till livs. Det
har ingalunda varit avsikten från reservanternas
sida.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Herr Jacobsson kan väl
inte kalla sig modig när han kryper bakom
herr Thapper i sin argumentering i
denna fråga. Herr Thapper har också
på andra punkter yrkat på andra belopp
än vad Kungl. Maj:t föreslagit. Det har
dock inte föranlett herr Jacobsson att
följa herr Thapper i alla avseenden.

Jag vill säga att de utredningar, som
har sysslat med här berörda frågor, har
tillstyrkt att dessa befattningar skall ordinariebesättas.
Det utgör skäl nog för
statsutskottet att följa Kungl. Maj :ts förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 38—W

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Punkten M

Anslag till civilförsvarsutbildningen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Utbildnings- och övningsverksarahet
för budgetåret 1958/59 anvisa ett
förslagsanslag av 5 904 000 kronor.

I de förut omnämnda likalydande motionerna
I: 176 av herr Jacobsson m. fl.
och II: 199 av herr Anderson i Sundsvall
in. fl. hade hemställts, såvitt nu var i fråga,
att förevarande anslag måtte uppföras
med 3 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet under denna
punkt anfört rörande förbud för myndigheterna
att utan medgivande överskrida
dem tilldelade belopp av förevarande
anslag;

b) i anledning av motionerna I: 176
och II: 199, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t giva till känna vad
utskottet under punkten anfört om avvecklingen
av tjänsterna som biträdande
länsinstruktörer;

c) med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
176 och 11:199, såvitt nu vore i fråga,
till Utbildnings- och övningsverksamhet
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 5 904 000 kronor.

Heservation hade anförts av herrar
Ohlon, Sundelin, Jacobsson, Malmborg
och Ståhl, fröken Etmén samt herr Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört rörande
förbud för myndigheterna att utan medgivande
överskrida dem tilldelade belopp
av förevarande anslag;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:

176 och II: 199, såvitt nu vore i fråga,
till Utbildnings- och övningsverksamhet
för budgetåret 1958/59 anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Vi har på denna punkt
föreslagit en begränsning av anslaget till
3 miljoner kronor. Vi har gjort det med
den motiveringen, att vi anser att den
pågående utredningen även på denna
punkt motiverar en begränsning av utbildningsverksamheten
till dess att klarare
linjer skapats hur civilförsvaret bör
vara ordnat och efter vilka linjer arbetet
i fortsättningen bör bedrivas. Det är
väl känt för oss alla, att den krigstekniska
och försvarstekniska utvecklingen
för närvarande går mycket snabbt, och
det är därför också svårt att bedöma efter
vilka linjer civilförsvaret bör arbeta
och på vilket sätt utbildningsverksamheten
bör vara uppbyggd.

Det är dels den pågående utredningen
och dels de snabba förändringarna på
detta område, som har gjort att vi för
vår del anser att man tills vidare bör
begränsa utbildningsverksamheten och
att man bör kunna hålla sig inom den
kostnadsram som vi föreslagit i reservationen.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Om man skall ytterligare
begränsa utbildningsverksamheten inom
civilförsvaret kan man inte längre tala
om utbildning. .lag vill utan att vidare
fördjupa mig i detta säga, att 1953 års
utredning om civilförsvarsutbildningen
tillstyrkt detta förslag, som statsutskottet
också har biträtt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punk -

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Anslag till kostnader för anordnande av allmänna skyddsrum m. m.

ten anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 42—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Anslag till kostnader för anordnande av
allmänna skyddsrum m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 176 och
II: 199, i vad de berörde förevarande
anslag, till Kostnader för anordnande av
allmänna skyddsrum m. m. för budgetåret
1958/59 anvisa ett reservationsanslag
av 4 300 000 kronor.

I de förut omnämnda likalydande motionerna
I: 176 av herr Jacobsson m. fl.
och II: 199 av herr Anderson i Sundsvall
m. fl. hade hemställts, såvitt nu var
i fråga, att förevarande anslag måtte
uppföras med 3 835 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin, Jacobsson,
Malmborg, Thapper och Ståhl,
fröken Elmén samt herr Gustafsson i
Skellefteå ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 176 och II: 199,
i vad de berörde förevarande anslag, till
Kostnader för anordnande av allmänna
skyddsrum m. m. för budgetåret 1958/
59 anvisa ett reservationsanslag av
3 835 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Vi har här i en reservation
föreslagit en begränsning av anslaget
till anordnande av fullträffsäkra
skyddsrum till 375 OCH) kronor mot i propositionen
upptagna 750 000 kronor.

Det är givet att man alltid kan diskutera
i vilken takt utbyggnaden bör ske.
Vi har emellertid ansett, att det inte

minst med hänsyn till det nu rådande
budgetläget finns anledning att beskära
anslaget på denna punkt. Man bör därför
kunna inskränka sig till det belopp, som
vi föreslagit i reservationen.

Jag ber därför, herr talman, i korthet
att få yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Den som sysslar något
med byggenskap här i landet får allt som
oftast ett mer eller mindre hemligt uppdrag
genom kommunerna att försöka
medverka till att bygga lokaler, som civilförsvaret
har behov av. Jag har om
hand ett aktuellt fall just nu, där vi sedan
ett par år tillbaka har sysslat med
ritningsarbeten, varefter fastigheterna
nu har börjat uppföras, och i dessa har
vi inrymt mycket viktiga lokaler för civilförsvaret.
För endast någon kort tid
sedan kom det emellertid meddelande
från länsstyrelsen om att man saknade
medel och att länsstyrelsen således icke
kunde utbetala statsbidrag till dessa lokaler.
Man säger inte, att man inte har
behov av lokalerna. Man yrkar inte avslag
på statsbidrag, utan man konstaterar
kort och gott att det icke finns några
pengar och att kommunen således inte
kan få något statsbidrag i det fallet.

Nu står både den ansvarige byggaren
och kommunen i den situationen, att de
knappast vet hur de skall förfara med
lokalerna. Det är inga billiga lokaler, ty
de är mycket speciellt inredda och det
finns en hel del speciella kostnader förknippade
med uppförandet.

Vad jag nu skulle vilja få klarhet i är,
huruvida det verkligen saknas pengar
för ett ändamål som detta. Av handlingarna
framgår att det finns ett tidigare
godkänt anslag på 47,2 miljoner. Civilförsvarsstyrelsen
förklarar att 29,6 miljoner
är låsta på förhand genom beställningar,
men det finns ju då en mellanskillnad
på 17,6 miljoner som inte är
redovisad. Huruvida även dessa pengar
är låsta eller om de alltjämt står öppna
för byggandet av sådana lokaler återstår
att konstatera.

Jag skulle också vilja ha reda på om

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Ang. bestämmelserna om särskild investeringsfond för ersättande av avyttrat fartyg

fördelningen mellan länen är sådan, att
vissa län får överskott och andra underskott.
Jag vill erinra om att sådana
lokaler som det här är fråga om aldrig
uppförs med mindre än att ett fullödigt
samarbete med civilförsvarsstyrelsen i
Stockholm är rådande. Ritningarna skall
i första hand godkännas av denna huvudmyndighet,
vilket också skett i det
fall som jag här syftar på.

Alla bestämmelser är således följda.
Men ändock är vi i den situationen att
vi inte vet om vi skall fortsätta med färdigställandet
av dessa lokaler eller hur
vi över huvud taget skall förfara.

Jag vore därför tacksam om herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
kunde upplysa om huruvida dessa
17,6 miljoner kronor redan har disponerats.
Har medlen i realiteten redan
förbrukats, eller ligger pengarna anvisade
till olika länsstyrelser ute i landet
för att användas längre fram, medan
man kanske samtidigt på andra håll i
landet helt saknar medel för de anläggningar
som det här är fråga om?

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Jacobsson säga, att detta anslag är snävt
tilltaget, men det avser ju också endast
att täcka behovet av medel för komplettering
av redan befintliga skyddsrum för
att personal i civilförsvaret skall kunna
sitta där och utföra sitt arbete under
krig. Det gäller här bl. a. att anlägga
stötvågsskydd och annat, som har blivit
nödvändigt sedan de nya bomberna uppträtt
på »marknaden». Man kan naturligtvis
ytterligare skära ned detta anslag,
men då blir följden att vår beredskap
på detta område minskas. Våra
skyddsrumsanläggningar är inte byggda
med tanke på att kunna motstå de nya
kraftiga vapen som numera kommit fram.
Därför måste vi nu efter band genomgående
bygga om och komplettera
skyddsrumsanläggningarna för ledningscentraler
o. d.

Jag skall inte i detta sammanhang närmare
ingå på den frågeställning som
herr Axel Svensson berörde, men jag vill

8 Första kammarens protokoll 1958. Nr 7

bara nämna att det kommer in ansökningar
från kommunerna om bidrag till
sådana här arbeten. Meningen är att man
av dessa medel också skall lämna bidrag
till anläggningar i kommunerna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! I anledning av den fråga,
som herr Axel Svensson ställde, vill jag
endast säga, att vi vid genomgång av
reservationerna har funnit att dessa varit
ganska tillfredsställande. I viss mån
har medlen varit låsta, men det har ändå
funnits möjligheter att medge ytterligare
medel till sådana här arbeten.

Vad beträffar det speciella fall, som
herr Axel Svensson här talade om, kan
jag nu inte ge något exakt besked. Jag
måste först få tillfälle att undersöka det
och skall sedan återkomma.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 51—72

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. bestämmelserna om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat
fartyg

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 6, i anledning av väckta
motioner om viss ändring i förordningen
med provisoriska bestämmelser om
särskild investeringsfond för ersättande
av avyttrat fartyg.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:13 av herrar Spetz och
Dahl samt 11:12 av herr Johansson i

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

öckerö m. fl. hade hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna infört
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 1 och 2 §§ i förordningen den 19
februari 1954 (nr 40).

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 13 av
herrar Spetz och Dahl samt II: 12 av
herr Johansson i öckerö m. fl. om viss
ändring i förordningen med provisoriska
bestämmelser om särskild investeringsfond
för ersättande av avyttrat fartyg,
i den mån desamma icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Som motionär vill jag
understryka vad utskottet skriver om att
det under vissa förutsättningar kan inträffa,
att en fiskare eller annan ägare
av fartyg vid försäljning av sitt fartyg
icke har möjlighet att sätta in mer än
en del, kanske ibland ingenting alls, av
den ersättning, han erhåller, i särskild
investeringsfond, vilket för vederbörande
nr skattesynpunkt är mycket oförmånligt.
»Detta förhållande är som motionärerna
framhållit materiellt sett inte
tillfredsställande», konstaterar utskottet.

Den gällande förordningen om särskild
investeringsfond för ersättande av
avyttrat fartyg är provisorisk. Den gäller
endast till och med innevarande beskattningsår,
alltså till och med 1959 års
taxering.

Utskottet skriver: »I samband med

övervägande av frågan om en permanent
eller fortsatt provisorisk lagstiftning i
ämnet bör emellertid prövas om praktiska
möjligheter föreligger att i lagstiftningen
beakta de i motionerna framlagda
önskemålen.» Jag ber att få understryka
detta utskottets uttalande.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. skattebefrielse för viss traktamentsersättning Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning av väckt
motion angående skattebefrielse för viss
traktamentsersättning.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 89,
av herrar Senander och Holmberg hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om förslag
snarast möjligt i syfte att åstadkomma
hel skattebefrielse för traktamentsersättning
som icke överstege visst belopp
per dygn, förslagsvis 40 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 89 av herrar Senander
och Holmberg angående skattebefrielse
för viss traktamentsersättning
måtte anses besvarad genom vad utskottet
i betänkandet anfört.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Utskottet har inte tillstyrkt
här föreliggande motioner, men
utskottet har å andra sidan anfört, att
det nog ändå finns åtskilligt att uppmärksamma
när det gäller beskattningen
av traktamenten och reseersättningar.
Utskottet har också vid flera tillfällen
tidigare understrukit vikten av att man
vidtar åtgärder i denna sak.

Vad man kanske framför allt har fäst
sig vid är att tillämpningen av gällande
lagstiftning bär vait mycket oenhetlig
inom landet. Enligt gällande lagstiftning
prövas inte storleken av traktamenten
och reseersättningar skattemässigt, när
det är staten som fastställer dem, men
om det är kommuner eller enskilda som
bestämmer dem prövar man gottgörelsernas
storlek, dock så att man rent
schablonmässigt godtar traktamenten
och reseersättningar som inte överstiger
vad staten har fastställt för sina befattningshavare,
under förutsättning att det
även i övrigt är fråga om fullt jämförliga
fall.

Det är tillämpningen av denna princip
som är så oenhetlig. Utskottet har
i sin skrivning velat understryka sin

Onsdagen den 2G februari 1958

Nr 7

mening, att taxeringsintendenterna ute i
länen bör se till att tillämpningen blir
enhetlig åtminstone inom varje län. Nu
bär ofta taxeringsnämnderna i olika
kommuner olika praxis. Detta vållar ont
blod, och det med allt skäl — det bör
inte vara på det sättet. Utskottet har
velat fästa uppmärksamheten hos de
myndigheter, som handlägger dessa frågor
ute i länen, på att man måste vidta
alla åtgärder för att få en enhetlig rättstillämpning.
Och vi menar att också
riksskattenämnden, i den mån så erfordras,
i fortsättningen liksom hittills bör
ha sin uppmärksamhet riktad på dessa
saker.

Riksskattenämnden har gjort en framställning
till Kungl. Maj:t om en översyn
av de nu existerande bestämmelserna, då
dessa åstadkommer en sådan förvirring
ute på fältet som de för närvarande gör.
Nämnden har fäst uppmärksamheten på
det förhållandet, att det inte bara är det
allmänna resereglementet, som bestämmer
traktamenten och resekostnadsersättningar,
utan också en hel del andra
överenskommelser och andra bestämmelser
som följs av statliga myndigheter.
Dessa frågor har i stor utsträckning
kommit alt utgöra ett överläggningsämne
vid de kollektiva förhandlingar som
förs dels mellan fackföreningarna och
statens företag, dels mellan tjänstemännens
organisationer och statens företag,
och detta har lett till överenskommelser
på mer eller mindre kollektiv basis om
hur traktamenten och ersättningar för
resor skall beräknas. Riksskattenämnden
finner för sin del, att det inte under alla
omständigheter är så riktigt att dessa
överenskommelser sedermera skall kunna
åberopas vid tillämpningen av beskattningsbestämmelserna
då det gäller i
enskild tjänst anställda.

Utskottet liar kommit till den uppfattningen,
att förhållandena har ändrats så
pass mycket sedan den aktuella bestämmelsen
ursprungligen tillkom, att det
skulle vara lämpligt att Kungl. M/aj:t
följde det råd som riksskattenämnden
har givit då den har begärt att dessa
saker skall omprövas. Efter behandlingen
inom utskottets andra avdelning har

upphävande av varuskatten å gräddglass
jag åtagit mig att å avdelningens vägnar

— och som jag hoppas, även utskottets

— framföra dessa synpunkter. Det gäller
alltså för det första en mera enhetlig
tillämpning av nu gällande bestämmelser
och för det andra — något som utskottet
för något år sedan har begärt — en
omprövning av dessa bestämmelser i ljuset
av de förhållanden som nu råder.

Herr talman! Jag har bara att yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr ÅMAN (s):

Jag har, herr talman, inget yrkande
utöver det som utskottet gör. Jag vill
bara understryka vad utskottets talesman
här sagt, nämligen att det nuvarande
tillståndet i dessa hänseenden i
mångt och mycket är oefterrättligt. Det
finns företag och organisationer, som
knyter bestämmelserna om traktamenten
och reseersättningar direkt till motsvarande
statliga regler. Men man kommer
ibland i det läget att de som på den privata
sektorn följer exakt samma bestämmelser,
som tillämpas för statens tjänstemän,
i skattehänseende behandlas annorlunda
än de statliga befattningshavarna.

Jag har med detta, herr talman, endast
velat understryka angelägenheten av
att man så snart som möjligt får till stånd
den önskade översynen och därav betingade
rättelser på detta område.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt.

Om upphävande av varuskatten å
gräddglass

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning av väckta
motioner om upphävande av varuskatten
å gräddglass.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1: 5(> av herr Franzén in. fl.
och 11:84 av herr Börjesson in. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
all varuskatt å gräddglass från och med

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Om upphävande av varuskatten å gräddglass

den 1 januari 1959 icke vidare skulle
uttagas.

Utskottet hade i det nu förevarande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 56 av
herr Franzén m. fl. och II: 84 av herr
Börjesson in. fl. om upphävande av varuskatten
å gräddglass icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Bengtson, Alvar Andersson och Vigelsbo,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Frågan om avskaffande
av skatten på gräddglass har återkommit
här i riksdagen motionsvägen år efter
år, men på avstyrkande av bevillningsutskottet
har riksdagen avslagit motionerna.
Det framgår av reciten i utskottsbetänkandet,
att det har varit ganska
svårt att hitta reella skäl för att
avslå motionerna, men man har haft en
räddningsplanka genom att hänvisa till
1952 års kommitté för indirekta skatter.
Nu har ju denna kommitté slutfört sitt
arbete och sagt att den inte kunnat finna
skäl för att bibehålla denna skatt.

Det är ganska förvånande att glassskatten
över huvud taget har kommit
till. Skall man söka efter anledningen
till att den har kunnat införas en gång
i tiden, så är det väl att det när den infördes
inte fanns någon nämnvärd konsumtion
av glass, och då hänfördes den
helt enkelt till gruppen choklad- och
konfityrvaror. Om vi inte hade haft denna
skatt och någon skulle komma på
den idén att motionera om den, tror
jag inte att ett sådant förslag skulle vinna
något nämnvärt gehör. Glassen är ju
ett livsmedel, och om man skulle ifrågasätta
att beskatta t. ex. margarinet, som
dock till mycket stor del importeras,
skulle detta säkert möta mycket starkt
motstånd från skilda håll. Det finns
knappast heller någon vara, vars beskattning
är så inkonsekvent, att man inte
har någon skatt alls på större kvantiteter,
men däremot på mindre kvantiteter
en skatt av 65 procent på exakt samma
vara.

Målet måste väl bli att avskaffa glassskatten,
och jag har med tillfredsställelse
sett att utskottet skrivit, att utskottet
liksom 1952 års kommitté anser att starka
skäl talar för upphävande av skatten
på glass. Men om nu vårt ekonomiska
läge är så svårt, att livsmedel verkligen
måste beskattas, får man väl ta under
övervägande i annat sammanhang, om
avskaffandet går att förena med beredskapssynpunkter
och med den jordbrukspolitik
som vi har beslutat om i
vårt land. Jag hade tidigare föreställt
mig, att de två andra icke socialistiska
partierna var anhängare av att denna
skatt skulle avskaffas; åtminstone har
man fått det intrycket tidigare, men nu
förefaller det som om man skulle ha
svängt i det avseendet.

Eftersom det inte synes finnas några
förutsättningar i varje fall i år för att
få bort skatten på gräddglass, har jag
för dagen, herr talman, ingenting annat
att göra än att avstå från att framställa
något yrkande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Då herr Bengtson icke
framställt något yrkande, kan jag fatta
mig mycket kort.

Som kammarens ledamöter säkert
erinrar sig hade kammaren tillfälle att
behandla denna angelägenhet så sent
som i slutet av förra årets höstsession
eller endast för ett par månader sedan
—• jag höll på att säga för endast ett
par veckor sedan — och jag skulle finna
det ganska osannolikt att kammaren i
dag skulle vara beredd att intaga en
annan ståndpunkt än då. Det bär i denna
angelägenhet enligt min mening inte
inträffat någonting, som talar till förmån
för motionärernas ståndpunkt. Snarare
är det väl så att riksdagen nyss har
beslutat åtgärder, som är av den beskaffenheten
att de kanske kommer en och
annan, som förut ställt sig ganska sympatisk
till förslaget, att i dag inta en
annan ståndpunkt, nämligen det beslut
som kamrarna fattat häromdagen om en
ny väsentlig höjning av punktbeskattningen.
Mot bakgrunden av detta beslut

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

skulle det kanske te sig litet egendomligt
att nu avskaffa skatten på glass. Jag
tror inte att medborgarna riktigt skulle
förstå detta.

Å andra sidan vill jag understryka vad
utskottet nu liksom i fjol har givit till
känna, nämligen att, skall någonting göras
i denna fråga, bör det inte ske på
det viset som ifrågasatts i motionen,
nämligen att gräddglassen skulle behandlas
på ett annat sätt i skattehänseende
än den vanliga glassen, ty det går inte
av kontrollskäl. Skall en ändring genomföras,
bör alltså beskattningen på glass
helt och hållet borttas. Det är den ståndpunkt,
som intogs av 1952 års indirekta
skattekommitté, såsom vi brukar kalla
den, och det är den ståndpunkt, som bevillningsutskottet
och riksdagen intog i
fjol. Det är nog den enda riktiga vägen
att gå och det är ju också den, som bevillningsutskottet
nu rekommenderar
riksdagen att ånyo följa.

Men den eventuella ändringen bör, såsom
utskottet framhållit, företas vid ett
tillfälle, då man kan överblicka det statsfinansiella
läget bättre än för ögonblicket,
och jag föreställer mig att riksdagen
i dag kommer att biträda den meningen.

Med dessa ord hemställer jag om bifall
till bevillningsutskottets betänkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 11, i anledning
av väckt motion angående tillstånd
för Inomeuropeisk Mission att tills
vidare tullfritt få införa vissa flyktingarbeten,
bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 22, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande nr
5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1958 skall utgå, jämte i iim -

Ang. ändring av lagen om djurskydd
net väckta motioner, godkändes den i
detta memorial föreslagna voteringspropositionen.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
memorial nr 5, angående arvodena
till fullmäktige i riksbanken och
riksgäldskontoret m. fl., bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 4 § förordningen
den 14 maj 1954 (nr 250) om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen
under vistelse å anstalt m. m.;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 14 och 36 §§ lagen
den 24 mars 1938 (nr 96) om understödsföreningar,
m. in.; samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändring i lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd
(barnavårdslag).

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring i lagen om djurskydd

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 19
maj 1944 (nr 219) om djurskydd, dels
ock i ämnet väckt motion.

Genom en den 10 januari 1958 dagtecknad
proposition, nr 35, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats i
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr
219) om djurskydd.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en av fröken Wetterström
i andra kammaren väckt motion,
nr 404.

Nr 7

Onsdagen den 26 februari 1958

Interpellation ang. lärarpersonalens tillsyn vid skolmåltiderna

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med avslag å
motionen II: 404 bifalla förevarande
proposition, nr 35.

Herr JOHANSSON, ANDERS, (fp):

Herr talman! Egentligen har jag inte
någon större anledning att ta till orda i
den fråga det här gäller. Men jag har
velat begagna tillfället att uttala den tillfredsställelse,
som jag och många med
mig känner med det nu framlagda lagförslaget,
som är ägnat att på ett helt
annat sätt än tidigare ge innehåll och
mening åt den djurskyddslag som vi redan
har. Vi, som sedan decennier tillbaka
har försökt att tillämpa denna lag,
har erfarit hur fruktlöst det många gånger
varit att vinna gehör för den.

Genom den effektivisering av övervakningen
som uppnås genom det föreliggande
lagförslaget hoppas vi att djurskyddsarbetet
skall få en bättre förankring
och att respekten för lagens efterlevnad
kommer att bli mera påtaglig. Vi
vill därför tacka justitieministern för att
han framlagt detta lagförslag, som nu
skall bringas i praktisk tillämpning.

AU jag nu begärt ordet beror närmast
på att jag även önskar rikta en vädjan
till justitieministern att han så fort som
möjligt måtte låta riksdagen få ta ställning
också till nästa steg på hithörande
område. Den sakkunnigutredning, som
givit uppslaget till det lagförslag, som
nu behandlas, har som bekant framlagt
ytterligare ett delförslag, avseende bestämmelser
som berör cirkusfrågan och
rätten att förevisa levande djur och vad
i övrigt därmed sammanhänger. Detta
lagförslag befinner sig för närvarande
ute på remiss hos olika instanser, och
det är möjligt att det inte kommer att
mötas med samma enhälliga positiva
opinion som det lagförslag vi nu behandlar.
Jag hoppas och förlitar mig på
att justitieministern till en kommande
riksdag ändå kan presentera ett förslag
till begränsning av de uppenbara missförhållanden
som förekommer på ifrågavarande
område.

Jag vill å den samlade djurskyddsrö -

relsens vägnar betona att vi hyser en
stark, ja, mycket stark, förväntan att just
detta gebit av djurskyddet nu verkligen
får det stöd av statsmakterna som vi så
länge har eftersträvat. Vi hoppas som
sagt att justitieministern redan till nästa
års riksdag skall kunna lägga fram ett
lagförslag i sådan riktning.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till det föreliggande utskottsutlåtandet.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckta motioner om vissa ändringar
av flottningslagstiftningen, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge tillkännagiva, att en gemensam omröstning
komme att anställas vid kamrarnas
sammanträden onsdagen den 5
nästkommande mars.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

69, med förslag till ändringar i vägtrafikförordningen
m. m.; och
nr 70, angående anslag å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1957/58
till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel
m. m.

Interpellation ang. lärarpersonalens tillsyn
vid skolmåltiderna

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp) erhöll på begäran ordet och anförde: Herr

talman! I en interpellation den
24 oktober 1956 riktade jag en fråga till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående lärares tillsyn
vid skolmåltider.

Onsdagen den 26 februari 1958

Nr 7

Interpellation ang. lärarpersonalens tillsyn vid skolmåltiderna

I interpellationen erinrades om att
statsutskottet i sitt utlåtande nr 8 punkt
218 år 1954 uttalat att omregleringen av
ersättningens storlek för vakthållning
borde bli föremål för förhandlingar
med vederbörande lärarorganisationer
innan nya grunder för ersättningens
storlek fastställdes. Utskottet fann vidare
motiverat, att en översyn verkställdes
beträffande tillsynsskyldighetens närmare
utformning med beaktande av bl. a.
lärares intresse av avkoppling under
skoldagens arbete. Utskottet förväntade
även på denna punkt förhandlingar med
lärarorganisationerna, varefter de berörda
frågorna jämte förslag i ämnet borde
i lämpligt sammanhang underställas riksdagens
prövning.

I följd av riksdagens beslut tillsatte
Kungl. Maj:t den 26 oktober 1954 en utredning
i frågan. Utredningens betänkande
lämnades den 7 april 1955 men
har veterligt hittills icke varit föremål
för någon Kungl. Maj ds åtgärd.

Ecklesiastikministern statsrådet Persson
besvarade den 7 november 1956 en
enkel fråga av herr Braconier i andra
kammaren angående samma spörsmål
som det i interpellationen framförda och
nöjde sig då med att uttala den förhoppningen,
att han senare under riksdagen
skulle få tillfälle att »med anledning av
herr Axel Anderssons i första kammaren
framställda interpellation lämna en redogörelse
för de olika frågor som sam -

manhänger med lärares tillsyn vid skolmåltider».

Något svar på denna interpellation
kom dock icke och jag anhåller därför
om första kammarens tillstånd att till
nuvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande
fråga:

Ämnar statsrådet inom en snar framtid
vidta åtgärder för att med beaktande
av riksdagens beslut bringa frågan om
lärares tillsyn vid skolmåltiderna till en
för de olika parterna tillfredsställande
lösning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Hesselbom under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad motion, nr 319, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 16 § lagen den 11 juni 1943 (nr 346)
angående statsmonopol å tillverkning
och import av tobaksvaror, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.33.

In fidem
G. H. Berggren