Tisdagen den 25 april (Riksdagens protokoll 1950:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

ANDRA KAMMAREN

Nr 14

22—26 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 april.

Sid.

Svar på fråga av herr Nihlfors ang. åtgärder till förhindrande av
att matematikproven i studentskrivningarna bii av sådan svårig -

hetsgrad, att kuggningsprocenten blir onormalt hög.......... 8

Svar på interpellation av herr förste vice talmannen Skoglund ang.
genomförande av 1947 års principbeslut rörande ålderdomshemvårdens
framtida ordnande .............................. 10

Interpellationer av:

Herr Norup ang. anställningsförhållandena för befattningshavare

med agronomexamen.................................. 24

Herr Östlund ang. de renslcötande samernas beskattning...... 25

Herr Christenson i Malmö ang. krigsmaterielverkets upphandling
av kontorsmöbler.................................. 26

Onsdagen den 26 april fm.

Svar på interpellationer av:

Herr Svensson i Ljungskile ang. de traktatmässiga grunderna

för Hollands och eventuellt andra nationers rätt att konkurrera

om den interna svenska fraktfarten, m. m............... 28

Herr Johansson i Torp ang. revision av gällande bestämmelser
om statens låneverksamhet för den mindre skeppsfarten, m. m. 39

Upphävande av förordningen om pappersskatt ................ 43

Kompetensbestämmelser för dem, som innehava enskilda vårdhem

för sinnessjuka.......................................... 62

Motioner ang. statens övertagande av ansvaret för hälso- och sjukvården
i vissa städer, köpingar och municipalsamhällen...... 66

Motioner om befrielse för ägare av allmänna samlingslokaler från

skyldigheten att erlägga fastighetsskatt m. m............... 68

1—Andra kammarens protokoll 1950. A7r 14.

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Motioner om skärpning av straffbestämmelserna för olovlig jakt.. 69

Motion om utredning och förslag ang. rätt för förtroendemän i en
kommun att med kommunen träffa avtal om leveranser etc. .. 72

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till

aktivt sjukvårdsarbete .................................. 73

Motion om förbättrad löneställning åt innehavare av vissa arvodestjänster
vid försvarsväsendet ............................ 91

Europarådet ............................................ 94

Motioner om befrielse för B. Bergqvist och T. Bergqvist från viss

betalningsskyldighet till kronan .......................... 94

Motioner angående beskattningen av omyndiga hemmavarande

barns förmögenhet...................................... 96

Motioner om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift
................................................ 99

Interpellationer av:

Herr Kyling ang. extra ordinarie och vikarierande folkhögskollära res

semesterrätt ...................................... 103

Herr Staxäng ang. förbud mot utförsel av skattefria tobaksvaror 104
Herr Dahlgren ang. skyldighet för förare av motorfordon att ställa

sitt fordon till förfogande för vissa sjuktransporter, m. m.....104

Herr Dickson ang. ändring av nuvarande praxis i fråga om överlåtelse
i vissa fall av med statsmedel teriärbelånade flerfamiljshus 105

Onsdagen den 26 april em.

Sveriges anslutning till Internationella valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken m. in................... 107

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen...................... 109

Motion om ändring av gällande expropriationslagstiftning i syfte

att bättre tillgodose landsbygdsbefolkningens intressen........ 139

Motion om beredande av möjligheter till utbetalning av expropriationsersättning
i form av periodvis återkommande utbetalningar
................................................ 141

Interpellation av herr Fagerholm ang. tillämpningen i vissa fall
av byggnadsregleringslagen .............................. 145

Innehåll.

Nr 14.

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 26 april fm.

Bevillningsutskottets betänkande nr 41, ang. upphävande av förordningen
om pappersskatt.............................. 43

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 23, ang.
kompetensbestämmelser för innehav av enskilda vårdhem för

sinnessjuka .......................................... 62

Statsutskottets utlåtande nr 68, ang. statsverkets övertagande av
staden Noras förpliktelser emot borgmästaren E. Å. Edvardsson 65

— nr 69, ang. anslag till dövhetens bekämpande.............. 65

-— nr 70, ang. sjukhusvård för invånarna på Gotland i Stockholm 65

— nr 71, ang. statens övertagande av ansvaret för hälso- och

sjukvården i vissa samhällen............................ 66

Statsutskottets utlåtande nr 72, ang. anslag till inventering av typskogar
.............................................. 67

— memorial nr 73, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut

om anslag till hemvärnet................................ 67

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, ang. bemyndiganden för
Kungl. Maj:t att besluta om vissa postavgifter ............ 67

— nr 35, ang. fastighetsskattens avskaffande ................ 67

— nr 36, ang. befrielse från fastighetsskatt in. m. för allmänna

samlingslokaler........................................ 68

Första lagutskottets utlåtande nr 17, ang. skärpta straff för olovlig
jakt .......................... 69

— nr 18, ang. lag om rätt för utländsk försäkringsanstalt att

driva försäkringsrörelse här i riket........................ 72

Andra lagutskottets utlåtande nr 27, ang. fortsatt giltighet av utlänningslagen
.......................................... 72

— nr 28, ang. ändring av lagen om avgifter till välfärdsanordningar
för sjöfolk i hamn .............................. 72

Andra kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 26, ang.
rätt för förtroendemän i en kommun att med denna träffa

avtal om leveranser etc................................. 72

•—• nr 27, ang. skydd åt beteckningen sjukgymnast............ 73

— nr 28, ang. återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor

m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete ........................ 73

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. effektivare sekretessskydd
beträffande enskilda personers förmögenlietsbelopp .... 91

Statsutskottets utlåtande nr 74, ang. fortsatt disposition av vissa
äldre anslag .......................................... 91

— nr 75, ang. rätt till rekreationsresor mot nedsatt avgift för

viss militär personal i övre Norrland...................... 91

— nr 76, ang. förbättrad löneställning åt innehavare av vissa

arvodestjänster i försvarsväsendet........................ 91

— nr 77, ang. utgifter å tilläggsstat II (utrikesdepartementet) .. 94

—- nr 78, ang. stat för försvarets fastighetsfond .............. 94

— nr 79, ang. kostnader för statens gruvegendom ............ 94

— nr 80, ang. befrielse för B. Bergqvist och T. Bergqvist från

viss betalningsskyldighet till kronan...................... 94

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. beskattningen av omyndiga
hemmavarande barns förmögenhet .................. 96

— nr 38, ang. viss ändring av 38 § förordningen om arvsskatt

och gåvoskatt ........................................ 99

— nr 39, ang. frivillig redovisning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder.................... 99

— nr 40, ang. rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift
............................................ 99

Onsdagen den 26 april em.

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. Sveriges anslutning till Internationella
valutafonden och Internationella uppbyggnadsbanken
m. m.............................................. 107

Första lagutskottets utlåtande nr 19, ang. straff för fartygsbefäl havare

som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten .. 109

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. behörighet att utöva

läkarkonsten .......................................... 109

— nr 30, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.......... 109

— nr 31, ang. ändrad lydelse av lagen om försäkring för vissa

yrkessjukdomar........................................ 139

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, om ändring av gällande expropriationslagstiftning
i syfte att bättre tillgodose landsbygdsbefolkningens
intressen.................................. 139

-—• nr 11, ang. periodisk expropriationsersättning.............. 141

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. ändring i förordningen med
vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk
och grädde m. m....................................... 145

— nr 10, ang. anslag till bevakningsfartyg för sillfisket vid Island 145

— nr 11, ang. försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna fastig hetsandelar

.......................................... 145

— nr 12, ang. lån till Sveriges utsädesförening................ 145

— nr 13, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig

fast egendom, in. in................................... 145

— nr 14, ang. anslag till byggnadsarbeten under jordbruksdepartementet
.............................................. 145

Lördagen den 22 april 1950.

Nr 14.

Lördagen den 22 april.

Kl. 2 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 15
och den 18 innevarande april.

§ 2.

Föredrogs Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande skrivelse nr 149, angående
val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Skrivelsen lades till handlingarna;
och beslöt kammaren på förslag av
herr talmannen att å dag, som framdeles
komme att bestämmas, utse ledamöter
och suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

§ 3.

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet följande
på bordet liggande motioner, nämligen:

nr 565 av herr Ohlsson i Kastlösa
in. fl.;

nr 566 av herr Hedlund i Rådom
in. fl.; och

nr 567 av herr Kårrlander in. fl.

§ 4.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 123, till Konungen i anledning
av väckta motioner om undanröjande
av vissa tekniska hinder för utövande
av rösträtt vid allmänna val.

Vidare anmäldes och godkändes
statsutskottets skrivelser till Konungen,
nämligen

nr 6, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verk -

samhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta molioner; nr

10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under försvarets fonder
in. in.;

nr 106, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till
kronan;

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående förvärv av viss
tidigare tyskägd gruvegendom m. in.;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under statens allmänna
fastighetsfond och fonden för statens
aktier, i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 110, i anledning av väckt motion
om åtgärder för effektivisering av kustbevakningen; nr

111, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående företagsräkning;
nr 112, i anledning av Kungl. Maj ds

Nr 14.

Lördagen den 22 april 1950.

framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för Sveriges medlemskap
i internationella handelsorganisationen
(ITO);

nr 113, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1950/51
till vissa arbeten på det till Karlskrona
örlogsstation hörande fritidslägret vid
Skönstavik;

nr 114, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) in. m., såvitt propositionen
avser anslagsfrågor;

nr 115, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i visst fall m. in.;

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till Ebba
Linnea Emmertz in. fl.; och

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Johannes
Karlsson m. fl. i anledning av
yrkessjukdom eller olycksfall i arbete.

Slutligen anmäldes och godkändes
första lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 124, till Konungen i
anledning av väckta motioner angående
översyn av gällande lagar om aktiebolag
och om försäkringsrörelse.

§ 5.

Justerades protokollsutdrag.

§ G.

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen:

nr 5G8, av herr Henriksson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr
196, angående lönegradsplacering av
viss eldar-, reparatörs- och maskinistpersonal,
m. in.;

nr 5G9, av herrar Jansson i Kalix och
Staxäng, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 237, angående komplet -

tering av riksstatsförslaget för budgetåret
1950/51, m. m.; samt

nr 570, av herr Kollberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 239,
med förslag till vissa ändringar i gällande
tulltaxa, m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av väckta motioner om
effektivare sekretesskydd beträffande
enskilda personers förmögenhetsbelopp; statsutskottets

utlåtanden:
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 75, i anledning av väckta motioner
angående rätt till rekreationsresor
mot nedsatt avgift för viss militär personal
i övre Norrland;

nr 7G, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning åt innehavare
av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet; nr

77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50 under utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för
försvarets fastighetsfond för budgetåret
1950/51 m. in.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa kostnader för
statens gruvegendom; och

nr 80, i anledning av väckta motioner
om befrielse för B. Bergqvist och
T. Bergqvist från viss betalningsskyldighet
till kronan;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av omyndiga
hemmavarande barns förmögenhet; nr

38, i anledning av väckta motio -

Lördagen den 22 april 1950.

Nr 14.

ner angående viss ändring av 38 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 39, i anledning av väckta motioner
om meddelande av övergångsbestämmelser
för frivillig övergång till
redovisning av inkomst av jordbruksfastighet
efter bokföringsmässiga grunder;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för skogsvårdsavgift; och

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning till Internationella
valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av väckt motion angående
straff för fartygsbefälhavare, som visat
otorstånd eller varit försumlig i
tjänsten; i

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av väckt motion
angående behörighet att utöva läkare
konsten;

nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner; och
nr 31, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om
försäkring för vissa yrkessjukdomar,
dels ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckt motion
om ändring av gällande expropriationslagstiftning
i syfte att bättre tillgodose
landsbygdsbefolkningens intressen; och
nr 11, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet till utbetalning
av expropriationsersättning i
form av periodvis återkommande utbetalningar; -

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 9, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
21 juli 1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd
mjölk och grädde m. in.;

nr 10, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag för
budgetåret 1950/51 till bevakningsfartyg
för sillfisket vid Island;

nr 11, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående försäljning
av vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastighetsandelar;

nr 12, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående lån till
Sveriges utsädesförening;

nr 13, med anledning av Kungl.

Maj :ts proposition angående bemyndigande
att försälja viss kronan tillhörig
fast egendom, ni. in.; och

nr 14, med anledning av Kungl.

Maj:ts proposition angående anslag till
vissa byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde;
samt

andra kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 24, över motion om åtgärder för
en tillfredsställande rekrytering av
befattningshavare i övre Norrland;

nr 29, över motion angående förenkling
och effektivisering av statsförvaltningens
arbete;

nr 30, över motion om viss omläggning
av det offentliga utredningsväsendet; nr

31, över motion angående förbättrad
ungdomsvård;

nr 32, över motion om utredning av
frågor i samband med den statliga
självrisken vid skador såväl direkt som
å tredje man;

nr 33, över motion om åtgärder i
syfte att nedbringa rökskadorna från
industrier m. in.;

nr 34, över motion om viss utredning
rörande skyddsåtgärder mot koloxidförgiftning,
in. in.;

nr 35, över motion om successivt av -

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Svar på fråga angående åtgärder till förhindrande av att malematikprovcn i student
skrivningarna bli av sådan svårighetsgrad, att kuggningsprocenten blir onor
malt hög.

vecklande av den statliga priskontrollen; nr

36, över väckta motioner dels om
utredning rörande storleken och verkningarna
av det inkomstbortfall, som
genom upphörande av sociala förmåner
och ökade skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller dels
ock om utredning rörande de socialpolitiska
förmånernas inverkan på en -

skilda inkomsttagares ekonomi i olika
inkomstgrupper in. m.; och

nr 37, över motion angående ändring
av giltighetstiden för tur- och returbiljetter
å privatägda busslinjer.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 2.05 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Tisdagen den 25 april.

Kl. 4 em.

§ 1.

Justerades protokollen för den 19
innevarande april.

§ 2.

Svar på fråga angående åtgärder till
förhindrande av att matematikproven i
studentskrivningarna bli av sådan svårighetsgrad,
att kuggningsprocenten blir
onormalt hög.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE, som yttrade:
Herr talman! Ledamoten av andra kammaren
herr Nihlfors har frågat mig, om
jag är i tillfälle att lämna besked, huruvida
åtgärder planeras i syfte att för
framtiden förhindra, att matematikproven
i studentskrivningarna bli av sådan
svårighetsgrad, att kuggningsprocenten
blir onormalt hög.

När jag svarar härpå, utgår jag ifrån,
att herr Nihlfors endast syftar på studentskrivningarna
i allmän-matematik
på realgymnasiet, vilka ju fått en särskild
aktualitet i år. Regeringen har

som bekant, på ansökning av målsmännens
riksförbund, medgivit, att vårens
studentskrivningar i detta ämne få bedömas
efter en mildare norm än den
som föreskrives i läroverksstadgan.
Herr Nihlfors undrar nu, om några motsvarande
åtgärder planeras för framtiden.
Härpå kan jag svara med en hänvisning
till att skolöverstyrelsen i sitt
utlåtande över nyssnämnda ansökning
förklarat, att provet på förhand bedömdes
som icke svårt av de fackmän,
som varit verksamma vid dess utarbetande.
Man torde därför få betrakta vad
som skett närmast som ett missöde.
Över huvud taget synes det knappast
vara möjligt att i förväg absolut säkert
bedöma svårighetsgraden av ett utarbetat
prov. Jag utgår ifrån att vad som
inträffat kommer att mana överstyrelsen
till ännu större försiktighet vid utarbetande
av matematikproven för
framtiden. Några ytterligare åtgärder
från Kungl. Maj:ts sida torde icke vara
erforderliga.

Jag vill också i detta sammanhang
erinra om de i årets skolproposition
framlagda planerna på att inrätta en
tredje, allmän gymnasielinje. Denna

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

Svar på fråga angående åtgärder till förhindrande av att matematikproven i studentskrivningarna
bli av sådan svårighetsgrad, att kuggningsprocenten blir onormalt
hög.

torde komma att visa sig mycket lämplig
för de lärjungar, som under nuvarande
förhållanden välja reallinjen
utan att egentligen passa för den. Det
torde till stor del vara elever av den
typen, för vilka den nuvarande allmänna
matematikkursen på realgymnasiet
utgör en stötesten. Efter en sådan gymnasieform
skulle det nog visa sig, att
kuggningsprocenten ginge ned även om
kunskapsfordringarna i matematik hållas
uppe på nuvarande nivå.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Nihlfors’ fråga.

Härefter anförde:

Herr NIHLFORS: Herr talman! Jag får
tacka herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet för det snabba
svaret på min fråga, som inlämnades
i kammarens kansli förra tisdagen.
Den under senare år spårade tendensen
att låta avsevärd tid förflyta, innan svar
ges på en enkel fråga, kanske man kan
hoppas nu har brutits.

Herr statsrådet sade i sitt svar, att
provet i allmän-matematik på rcalgymnasiet
»på förhand bedömdes som icke
svårt av de fackmän, som varit verksamma
vid dess utarbetande». Vidare
ansåg herr statsrådet att vad som skett
närmast finge betraktas som ett missöde.

Det skulle alltså ha varit ett missöde,
att i genomsnitt omkring 30 procent av
dessa prov ursprungligen underkändes
och att vid vissa skolor kuggningsprocenten
steg till 50 procent, innan regeringen
välvilligt ingrep genom alt besluta,
att proven skulle godkännas även
om endast två uppgifter blivit nöjaktigt
behandlade. Enligt min och mångas
uppfattning kan det dåliga resultatet
icke så mycket bero på ett missöde från
abiturienternas sida som på ett beklagligt
missöde på annat håll. Det är därför
tillfredsställande, att herr statsrådet
i sitt svar siigcr sig utgå från atl

skolöverstyrelsen iakttar ännu större
försiktighet vid utarbetandet av matematikproven
för framtiden.

Det var just detta jag hoppades få ett
uttalande om, när jag ställde min fråga.
Däremot tänkte jag mig inte, att proven
skulle bedömas mildare än vad gällande
stadga föreskriver i fråga om antalet
rätta tal för att få provet godkänt.
Snarare måste det bli så, att proven avpassas
efter den kunskapsnivå, som
man kan räkna med att eleverna skola
uppnå, då det bl. a. enligt uppgift saknas
en hel del kompetenta matematiklärare.
Vidare bör man väl taga hänsyn
till att matematikundervisningen i
realskolan minskat i omfattning sedan
1930-talet.

Av herr statsrådets svar framgick att
flera fackmän varit verksamma vid
provens utarbetande. Uttryckssättet kan
man nog missförstå. Såvitt jag vet är
det endast en ämbetsman inom skolöverstyrelsen
som ensam beslutar dessa
prov, sedan förslag inkommit från olika
fackmän. Det ligger nära till hands
att antaga, att den som beslutar liksom
hans förslagsställare alltför mycket ser
bort från det faktum, att gymnasiet inte
längre är en förskola till högre akademisk
utbildning och ej vill acceptera
den förändring i kunskapsnivån som
ägt rum. Om förändringen i kunskapsnivån
är beklaglig eller ej skall jag icke
uttala mig om.

Inte heller herr statsrådet synes vara
beredd att acceptera de rådande förhållandena.
I sitt svar erinrade han om
den kommande gymnasiereformen och
hoppades att den allmänna linjen skall
bli lämpligare för de elever, som nu
nödgas välja reallinjen utan att egentligen
vara lagda för den matematikkurs,
som de nu tvingas söka tillgodogöra
sig. Statsrådet Weijne slutade med
det uttalandet all kuggningsprocenten
nog skulle komma att gå ned i det nya
gymnasiet, även om fordringarna i ma -

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

tematik skulle hållas uppe på nuvarande
nivå.

Det är möjligt att den kommande reformen
kommer att rätta till missförhållanden,
men inte kan man väl vänta
ända till dess genomförande och blunda
för verkligheten nu? Varken elever
eller deras anförvanter och väl ej heller
lärarna kunna lastas för den nuvarande
situationen, och ingen vill väl
påstå, att den allmänna begåvningen
har sjunkit jämfört med tidigare.

Jag tror att en förbättring skulle kunna
ernås — i avvaktan på gymnasiereformen
— om man ändrade på sättet
för matematikprovens fastställande.
Inom vederbörande lärarförening lär
ha dryftats den utvägen, att en särskild
kommitté skulle få utforma dessa provuppgifter.
Erfarna lärare, som ha intim
kännedom om elevmaterialet och
som därför borde kunna realistiskt bedöma
vad som rimligen kan fordras av
nutida abiturienter, kunde som ledamöter
i en dylik kommitté vara till stor
nytta.

Om man av herr statsrådets uttalande,
att det inträffade kommer att mana
skolöverstyrelsen till större försiktighet,
kunde göra den konklusionen, att
man till nästa år ändrar sättet för provens
utformning i den riktning som här
antytts, skulle säkerligen många föräldrar
och elever bli någorlunda tillfredsställda
och framför allt lugnade. Jag är
övertygad om att herr statsrådet på sin
gamla arbetsplats kan öva sådant inflytande
—- utan att detta skulle kunna
kallas ministerstyre — att Kungl. Maj :t
i fortsättningen slipper ingripa i själva
grunderna för betygssättningen på sätt
som i år har skett.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet WEIJNE: Herr talman!
Jag blev uppenbarligen missförstådd av
herr Nihlfors, när jag använde uttrycket
missöde. Med missöde menade jag
helt enkelt att skolöverstyrelsen råkat

ut för ett missöde. Jag tror att om man
skall kunna göra några prov och med
säkerhet bedöma, hur de komma att
verka bland eleverna, skulle man egentligen
behöva prova proven — om jag
får använda det uttrycket — bland ett
litet men representativt elevmaterial.
Det kan man inte göra med studentproven
och följaktligen löper man där
alltid en viss risk, att resultatet blir
sämre eller bättre än vad man beräknat.

Jag kanske bör understryka att ett
prov inte bör vara för lätt heller utan
vara av lagom svårighetsgrad, och om
man ser på proven i andra ämnen,
finner man nog att procenten underkända
växlat rätt starkt från ett år till
ett annat.

Den ärade interpellanten talade om
icke kompetenta matematiklärare. Det
är möjligt att något sådant har inverkat,
men å andra sidan finner man, att
även vid läroverk i storstäder, som ha
lätt att få lärare, kuggningsproccnten
varit hög. Över huvud taget växlar det
härvidlag mellan olika läroverk på ett
sätt, som gör det ganska svårt att se
anledningen.

Slutligen yttrade den ärade interpellanten,
att man icke fick blunda för
verkligheten i avvaktan på den gymnasiereform
som nu planeras. Jag tycker
att jag genom mitt ingripande tillräckligt
har visat, att jag icke har velat
blunda för verkligheten utan i stället
ingrep, när så ansågs vara av behovet
påkallat.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation angående genomförande
av 1947 års principbeslut rörande
ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr talman! Med andra kamma -

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

rens tillstånd har ledamoten herr Skoglund
i Doverstorp till statsrådet och
chefen för socialdepartementet riktat
följande fråga: Är statsrådet villig upplysa
kammaren om vidtagna åtgärder
och föreliggande planer för genomförandet
av 1947 års principbeslut rörande
ålderdomshemsvårdens framtida
ordnande?

Då statsrådet och chefen för socialdepartementet
på grund av sjukdom är
förhindrad närvara, får jag i hans ställe
lämna följande svar.

Rörande frågan om statsbidrag till
anordnande av ålderdomshem anförde
departementschefen i 1947 års proposition
angående grunder för ålderdomshemsvårdens
ordnande och utbyggnad
bl. a., att slutförandet av den då pågående
översynen av grunderna och villkoren
för statens bidrag till hälso- och
sjukvården borde avvaktas. Det väsentliga
ansågs vara att kommunerna erhöllo
kännedom om att statsbidrag kunde
påräknas ävensom de huvudsakliga
villkoren härför. I enlighet med vad
socialvårdskommittén föreslagit förordades,
att statsbidrag skulle kunna utgå
till nybyggnad eller om- eller tillbyggnad
av ålderdomshem. Statsbidrag
borde utgå till byggnadsföretag, som påbörjats
efter den 1 juli 1946.

Riksdagen, som godkände de framlagda
förslagen, uttalade, som interpellanten
även framhåller, önskvärdheten
av att grunderna för statens bidrag fixerades
snarast möjligt. Den förut omnämnda
översynen av grunderna och
villkoren för statens bidrag till hälsooch
sjukvården har sedermera slutförts.
De framlagda förslagen beröra dock ej
frågan om bidrag till ålderdomshem.

Emellertid ansågs socialvårdskommitténs
förslag till statsbidragsgrunder
icke utan vidare kunna läggas till grund
för en proposition, varför särskilda
sakkunniga tillkallades den 28 april
1949 för ytterligare utredning av statsbidragsfrågan.
De sakkunniga ha även

i uppdrag att undersöka behovet av eu
samordning beträffande statsbidragen
till ålderdomshem och till pensionärshem
och, om så befinnes påkallat, framlägga
förslag även rörande ändrade
regler för statsbidrag till pensionärshem.

I samband med utredningen prövas
även huruvida allmänna föreskrifter utöver
dem, som angivits i propositionen,
böra meddelas rörande ålderdomshemmens
standard; detta närmast med hänsyn
till att de förslag rörande utformningen
av bl. a. ålderdomshem, vartill
hänvisades i propositionen, sedermera
avgivits av 1945 års vårdliemssakkunniga.

Den 4 mars 1949 uppdrog Kungl.
Maj:t åt socialstyrelsen att utreda den i
propositionen berörda frågan om särskilda
ålderdomshem för dövstumma
och andra lytesbelastade åldringar. De
föreniimnda sakkunniga skola även i
samråd med socialstyrelsen utreda om
och efter vilka grunder statsbidrag till
sådana hem skall utgå.

De sakkunniga ha bedrivit sitt arbete
i sådan takt, att förslag skulle kunna
framläggas för innevarande års riksdag.
Efter samråd med statsrådet och chefen
för socialdepartementet ha emellertid
de sakkunniga ansett sig böra avvakta
ortsavdragskommitténs betänkande
rörande ortsavdragen vid den kommunala
beskattningen. Sedan nämnda
kommitté numera avlämnat sitt betänkande
komma de sakkunniga att under
vårens lopp slutföra sitt uppdrag. Efter
sedvanlig remissbehandling kommer
förslaget alt upptagas till prövning.

Emellertid bör den omständigheten,
att beslut ännu ej fattats om statsbidragsgrunderna,
knappast verka återhållande
på kommunernas byggnadsplaner.
Det väsentliga torde nämligen
vara att kommunerna ha kännedom om
att statsbidrag kan påräknas och de huvudsakliga
villkoren härför. Varje kommun,
som har möjlighet att lösa sin ål -

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

derdomshemsbyggnadsfråga, kan göra
detta utan att därför komma i sämre
läge än om kommunen avvaktat fastställande
av bidragsgrunderna.

Den 24 oktober 1947 uppdrog Kungl.
Maj:t åt socialstyrelsen att föranstalta
om den i propositionen berörda arkitektpristävlan.
Denna avslutades i november
1949. Sedan de prisbelönade
förslagen undergått vissa överarbetningar,
kunna numera de kommuner,
som planera för sin åldringsvård, rekvirera
kopior av förslagen från socialstyrelsen.

Beträffande den i propositionen berörda
frågan om förbättrad utbildning
av föreståndarinnor på ålderdomshem
må nämnas, att Kungl. Maj :t i juni 1947
uppdrog åt socialstyrelsen att verkställa
utredning av spörsmålet om rekrytering
och utbildning av personal vid ålderdomshem
och därmed sammanhängande
frågor. Enligt vad jag underhand
erfarit, kommer utredningen att framläggas
inom kort. I avvaktan på utbildningsfrågans
definitiva lösning har
statsunderstödda utbildningskurser och
kompletteringskurser för föreståndarinnor
anordnats av socialvårdsförbundet.

Med hänsyn till storleksordningen av
den utbyggnad av vissa sjukvårdsgrenar
in. m., som måste föregå ålderdomshemsreformen,
uttalade departementschefen,
att den av socialvårdskommittén
beräknade tiden, fem år, för reformens
genomförande syntes vara alltför
knappt tilltagen. Den senare utvecklingen
har tillfullo bestyrkt riktigheten
härav. Klientelblandningen är, som intcrpellanten
framhåller, ett av de svåraste
hindren för genomförandet av ålderdomshemsreformen.
Interpellanten
bar även understrukit vikten av att huvudmannaskapet
för bl. a. sinnessjukvården,
sinnesslövården, kronikervården
och vården av allmänt genstörtiga
och störande element får en tillfredsställande
lösning. För innevarande års
riksdag bar framlagts förslag rörande

modernisering och utbyggnad av de
statliga sinnessjukhusen. I samband
härmed har föreslagits, att huvudmannaskapet
för vården av de lättskötta
sinnessjuka skall kvarbliva hos landstingen
och städerna utom landsting.
Det finns, sedan denna fråga fått sin
lösning, anledning att räkna med att
ålderdomshemmen inom en icke alltför
avlägsen framtid skola kunna befrias
från de sinnessjuka.

Socialvårdskommittén har föreslagit,
att landstingen och städerna utanför
landsting skulle åläggas legalt huvudmannaskap
i fråga om vården av kroniskt
sjuka och att Kungl. Maj:t skulle
fastställa planer för utbyggnaden av
vårdformen inom de olika landstingsområdena.
I propositionen angående
ålderdomshemsvårdens ordnande tillstyrkte
departementschefen detta förslag
men uttalade, att förslag till härav
påkallade lagstiftningsåtgärder torde
böra anstå till en kommande riksdag. I
statsutskottets utlåtande i anledning av
en motion vid 1949 års riksdag angående
huvudmannaskapet för vårdhem
för kroniskt sjuka uttalades emellertid,
att utskottet hyser den övertygelsen att
landstingen redan nu ägna stor uppmärksamhet
åt möjligheterna till eu förbättring
på hithörande område, varför
knappast något vore att vinna genom
ett lagligt åläggande att anordna vårdhem.
Statsutskottets utlåtande godkändes
av riksdagen.

Beträffande sinnesslövården föreligger
numera förslag från 1946 års sinnesslövårdsutredning
till såväl lösningav
frågan rörande huvudmannaskapet
för sinnesslövården som till sådan utbyggnad
att ålderdomshemmen skola
kunna befrias från alla sinnesslöa.

I samband med frågan om klientelblandningen
på ålderdomshemmen behandlades
i propositionen även frågan
om vårdmöjligheter för sådana personer,
som icke äro i egentlig mening sjuka,
men som på grund av sitt störande

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

uppträdande icke böra eller kunna vårdas
på ålderdomshem. Sedan socialstyrelsen
numera slutfört den undersökning
av klientelet på arbetslicmmen,
som nämndes i propositionen, torde
förslag om vården av detta klientel vara
att vänta från socialvårdskommittén.

1947 års principbeslut har varit av
slor betydelse genom att riktlinjer för
ålderdomshemsreformen uppdragits.
Med ledning av detta beslut har ett stort
antal kommuner vidtagit åtgärder för
ordnandet av sin åldringsvård.

Byggnadsregleringen har emellertid i
hög grad begränsat kommunernas möjligheter
att realisera sina byggnadsplaner.
Sedan den 1 juli 1949 inräknas
emellertid ålderdomshemsbyggen inom
bostadsbyggnadskvoten. Kommun som
förfogar över egen bostadsbyggnadskvot
kan sålunda av denna kvot utbyta
ett erforderligt antal lägenheter mot ett
ålderdomshemsbygge. Varje lägenhet
motsvaras därvid av tre platser på ålderdomshemmet.
Kommun, som icke
tilldelats särskild bostadsbyggnadskvot,
får hos vederbörande länsarbetsnämnd
ansöka om erforderlig tilldelning av länets
bostadskvot för ålderdomshemsbygget.
Denna decentralisering av avgörandet
om kvottilldelning har otvivelaktigt
verkat stimulerande på kommunernas
ålderdomshemsbyggande. Sedan
den 1 juli 194C ha sålunda 24 ålderdomshemsbyggnader
med sammanlagt
840 platser påbörjats och färdigställts,
medan fastställda planer föreligga
för ytterligare 25 byggnader med
1 305 platser. För socialstyrelsen kända
aktuella byggnadsfrågor föreligga dessutom
i 180 kommuner. Vid bedömandet
av verksamheten på detta område
torde man även böra beakta, att under
åren 1939—1950 statsbidrag beviljats
för 18 264 pensionärslägenheter för omkring
30 000 pensionärer.

Ålderdomshemsreformen innebar, att
man radikalt bröt den gamla faltigvårdstraditionen
och att den ersattes

av en ny syn på denna del av samhällets
åldringsvård. Icke blott ett betydande
antal ålderdomshem måste nycller
ombyggas, utan även en rad andra
vårdformer måste byggas ut. Denna
reform kan icke föreskrivas bliva genomförd
inom någon bestämd tidsfrist,
utan detta måste ske steg för steg, allteftersom
våra resurser medgiva. Jag delar
emellertid helt interpellantens mening
om angelägenheten av att denna
reform genomföres i snabbast möjliga
takt.

Härefter anförde:

Herr förste vice talmannen SKOGLUND:
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Jag tror dock att jag är mest uppriktig
och sanningsenlig om jag säger,
att jag finner det i flera hänseenden
vagt utformat. Det förefaller snarast
som om socialdepartementet — jag kan
ju begränsa mig till detta område —
här närmast nöjer sig med att länsa undan
för en växande opinion och endast
vidtar de åtgärder som det, jag höll på
att säga, blir tvingat till men ingalunda
självt tar ledningen.

När 1946 års socialvårdskommitté
framlade förslag till förbättrad socialvård,
mottogs det med mycket stort intresse
i hela landet och inom alla kretsar.
1947 framlade socialministern för
riksdagen ett på denna utredning
grundat förslag, som jag emellertid vågar
påstå var starkt uttunnat. Detta förslag
var närmast avsett att utgöra underlag
för ett principbeslut, som riksdagen
också enhälligt fattade.

Riksdagen underströk, när den godtog
Kungl. Maj:ts proposition, att en
utveckling efter propositionens linjer
på alla sätt borde påskyndas. Jag förmodar
att det var socialministerns åberopande
i propositionen av så många
utredningar som möjligt, vilka han
önskade invänta, som föranledde riks -

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

dagen att så pass kraftigt understryka,
att den ansåg att förslaget borde omsättas
i verkligheten så skyndsamt som
möjligt. Det har visat sig att detta uttalande
hade fog för sig. Vid början av
årets riksdag var det alltjämt lika oklart
på detta område, och det är detta som
föranlett min interpellation.

Att det inte är väl beställt när det
gäller vården av våra åldringar och
våra sinnessjuka, sinnesslöa och liknande
grupper behöver jag inte alltför
mycket utveckla. Det känna de flesta
till, och jag är övertygad om att andra
kammarens ledamöter i alla händelser
ha mycket väl reda på detta. Alltjämt
vårdas ett stort antal sinnessjuka eller
sinnesslöa och i övrigt störande element
på våra ålderdomshem och göra
dessa till långt ifrån trivsamma uppehållsorter
för normala åldringar. Jag
har ifrån håll, som jag betraktar som
tillförlitligt, hört sägas att det ännu
finns ålderdomshem, som förvara sinnessjuka
inlåsta i celliknande anordningar.
Ansvariga myndigheter — till
vilka jag givetvis först och främst räknar
socialstyrelsen —■ ha ingalunda underlåtit
att göra Kungl. Maj:t underkunnig
om de förhållanden som råda,
utan ha på alla sätt, såvitt jag kunnat
förstå, sökt rikta uppmärksamheten på
att här måste en förbättring åstadkommas.

Vad vårdplatser för de kroniskt sjuka
beträffar, så råder det en betydande
brist inom så gott som alla län. Detta
medför, att ett mycket stort antal sjuka
personer måste vårdas på ålderdomshemmen.
Jag kunde ge statistik och
många siffror, men, som jag sade nyss,
jag tror knappast det behövs. Jag skall
bara be att få citera några rader av
vad en stor dagstidning skrev för bara
kort tid sedan. Rubriken lydde: »Sjuttio
procent sjuka gamla utan vård i landet».
Rubriken får väl tidningen själv
stå för, men det kommer bestämdare
uttalanden i artikeln. Där upplystes ex -

empelvis att på Falu nya ålderdomshem,
där det bor 69 gamla, äro 43
sängliggande sjuka och att i Gävleborgs
län 32 procent av de gamla på kommunala
ålderdomshemmet öro kroniskt
sjuka. Därtill kan läggas, att landstinget
inte äger någon plats för deras
vård.

Jag skall inte fortsätta med att skildra
de mörka sidorna på socialvårdens
område. Man bör i sanningens namn
erkänna, att där såväl på många andra
områden finnas både ljusa och mörka
sidor, men dess värre äro än så länge
de mörka allt för många.

Vad jag vill komma fram till är, att
jag litar mera till landstingen och kommunerna
än till staten, om de här av
mig anförda, mindre tillfredsställande
tillstånden skola kunna rättas till och
misshälligheterna redas upp inom måttlig
tid. Men för att landsting och kommuner
skola kunna arbeta målmedvetet
måste de veta, var de ha statsmakterna.
Sedan min interpellation väcktes har
Kungl. Maj :t lagt fram en proposition
beträffande sinnessjukvården. Jag måste
säga att det är i hög grad tillfredsställande
att så skett, ehuru det varit
bättre, att den kommit långt tidigare.
Däri blir nu huvudmannaskapet verkligen
klarlagt. Enbart detta gör det ju
så väsentligt mycket lättare för landstingens
ledning att avge förslag, hur de
ämna ordna det inom respektive områden.

I fråga om sinnesslövården omförmäler
statsrådet, att 1946 års socialvårdsutredning
framlagt ett förslag. Jag
hoppas att herr statsrådet tillåter att
jag frågar: Ämnar regeringen föra det
förslaget vidare inom rimlig tid? På
den punkten har statsrådet varit ganska
förbeliållsam. 1 fråga om de s. k.
störande elementen, som inte kunna
betraktas som vare sig sinnessjuka eller
sinnesslöa, föreslog socialvårdskommittén
beträffande vårdformen för dessa
att staten skulle vara huvudman. Stats -

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

rådet nämner härvidlag försiktigtvis
endast, att förslag torde vara att vänta
från socialvårdskommittén. Vad detta
innebär vågar jag inte på rak arm yttra
mig om.

När det gäller de kroniskt sjuka är
det säkerligen av värde att det blir
tydligt fastslaget, vem som är ansvarig
för den gruppen. I principbeslutet 1947
uttalas, att det borde vara landstingen,
och dessa ha också i de flesta fall i
stor utsträckning åtagit sig den uppgiften.
Men det vore som sagt värdefullt
och skulle ge en helt annan stadga åt
detta arbete, om det också vore klart
fastställt att landstingen äro ansvariga.

Jag har hört en uppgift — jag vet
inte hur pass vederhäftig den är, det
känner statsrådet bättre än jag — att
socialdepartementet är i färd med att
utarbeta en proposition beträffande
kronikervården och att den rent av
skulle vara färdig, men alt Kungl. Maj:t
helt enkelt har låtit den ligga och alltså
inte fört den vidare. Jag hoppas i
så fall att vad som föranlett att den
fått ligga på detta sätt inte skulle vara,
att Kungl. Maj:t anser att behovet härvidlag
inte är trängande.

I 1947 års principbeslut fastslogs, att
kommunerna skulle erhålla statsbidrag
till byggande av ålderdomshem, men
beträffande grunderna för bidragens
utgående blev ingenting bestämt. Det
sades endast att de kommuner, som
verkställt om- eller nybyggnad, skulle
kunna räkna med att senare komma i
åtnjutande av statsbidrag. Såvitt jag
fattade herr statsrådet, betraktade statsrådet
det icke såsom varande av särskild
betydelse, att kommunerna kände
till bur stort statsbidraget var eller
icke gjorde det — de skulle i alla händelser
ordna den frågan. Jag skulle
vilja säga, att dess bättre är intresset
ute bos kommunerna många gånger så
stort, att statsbidragets omfattning inte
blir det enda avgörande. Men i många
fall försvårar dock den oklarhet som

råder planläggandet och beräkningarna
av vad olika byggnader skola användas
till. Det vore av mycket stort värde om
Kungl. Maj:t kunde klara upp denna
sak, så att man skulle kunna arbeta på
ett säkrare sätt och samtidigt gripa sig
an det hela med litet större friskhet.

Det är ju en kommitté som utreder
frågan om statsbidragsgrunderna och
socialministern kanske kan hänvisa till
att utredning pågår i saken såväl som
i fråga om allting annat. Den tillkom
visserligen så sent som i början av 1949
och är således knappast mer än årsgammal,
men hade det varit så alldeles
otänkbart att den kunnat vara färdig
med ett förslag till denna riksdag? Som
jag uppfattat saken, lär kommittén få
tryckningstillstånd så fort årets riksdag
kommer dithän, att man kan skönja
dess åtskiljande.

Det finns — det behöver jag inte underrätta
statsrådet Andersson om, men
jag vill i alla fall understryka det —
ute i kommunerna och ute i länen ett
icke så litet antal byggnader, som med
måttliga omändringar skulle kunna användas
för vård av lindrigt sinnessjuka,
i vissa fall också för vård av kroniskt
sjuka, samt till andra liknande ändamål,
bland annat för att lösa det nämnda
problemet om bur man skall ta hand
om de störande grupperna. Man vet
f. n. inte riktigt hur man skall ordna
det med dessa hus. Det kan till exempel
vara ett rätt bra ålderdomshem,
som med fördel skulle kunna ändras
om för något av de ändamål jag nyss
berört, men kommunen är inte riktigt
på det klara med vad den bar att räkna
med, då den planerar en ombyggnad.
Den känner sig osäker, landstinget
likaså. Landstinget vill kanske
inte åtaga sig utvidgade uppgifter, förrän
huvudmannaskapet fastslagits. Det
är just detta som varit ett av huvudmotiven
till den interpellation jag bär
framställt. Jag liade hoppats att genom
det svar, som socialministern skulle av -

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshenisvårdens framtida ordnande.

ge, kommunalmännen skulle få en god
ledning och att även landstingens ansvariga
förvaltningsutskott och chefstjänstemän
skulle kunna dra nytta av
vad socialdepartementet svarade. Tyvärr
måste jag säga, att jag inte tror att
så blivit fallet.

Statsrådet Andersson slutade interpellationssvaret
med att tala om, vad
den nya reformen Jjetytt. Ålderdomshemsreformen,
säger statsrådet, innebar
att man radikalt bröt den gamla
fattigvårdstraditionen och att den ersa
Ites av en ny syn på denna del av
samhällets åldringsvård. Ja, det vågar
jag försäkra att det var i alla händelser
en enhällig socialvårdskommittés
uppfattning, att reformen skulle innebära
någonting sådant. Dess värre få
vi nog säga, att den ännu inte förts ut
i livet på ett sådant sätt, att den medfört
alla dessa goda verkningar.

Statsrådet gjorde avslutningsvis också
några vänliga, sympatiska och till
intet förpliktande uttalanden om angelägenheten
av reformens genomförande
i snabbast möjliga takt. Jag tackar och
instämmer men tillägger, att det måste
till en tydlig handlingslinje, om vi här
skola nå resultat.

Herr STÅHL: Herr talman! Jag skulle
kunna i allt väsentligt instämma med
den föregående ärade talaren, men eftersom
jag haft anledning att i mitt hemlän
syssla med de här frågorna och sett,
hur ytterst allvarliga de äro, har jag
inte kunnat underlåta att över detta
interpellationssvar, som jag i likhet
med interpellanten ställt stora förhoppningar
på, uttrycka min besvikelse.

Den relativt hoppfulla ton, som såvilt
jag kunnat uppfatta det, anslås i
interpellationssvaret, stämmer tyvärr
mycket dåligt överens med den mörka
verkligheten ute i landet. Det är ju
nämligen så, herr talman, att våra ålderdomshem,
som skulle vara hem för

friska åldrande människor, nu till övervägande
delen äro sinnessjukhus och
kroppssjukhus. Herr förste vice talmannen
nämnde några siffror ifrån Falun,
och jag skulle kunna komplettera med
ett exempel från en med Falun ungefär
jämnstor stad, där alla platser på ålderdomshemmet
för närvarande upptagas
av kroniskt sjuka, sinnessjuka eller sinnesslöa.
Jag kan inte finna annat än
att byggandet av ålderdomshem icke
hållit den takt, som man hoppades på
när 1947 års lag genomfördes, och jag
tror man kan konstatera, att en av
huvudorsakerna därtill är de bristfälliga
besked som lämnats efter lagens
genomförande, speciellt beträffande vad
interpellanten här påtalade, nämligen
statsbidraget. Jag kanske kan få nämna
en alldeles färsk siffra ifrån mitt eget
hemlän beträffande klientelblandningen.
Den lämnades vid söndagens socialvårdskonferens
i Värmlands län och
ådagalade, att vid de 72 ålderdomshem,
som finnas i Värmland, äro 40 procent
av de intagna i behov av annan vård.
Bland detta klientel finnas omkring
120 sinnesslöa.

Nu är det faktiskt så, att när man
kommer ut och ser på ålderdomshemmen,
te sig förhållandena ofantligt mycket
värre än vad de göra så här rent
siffermässigt. Den bistra vardagligheten
medför ju synnerligen stora påfrestningar
såväl på umgänget på ålderdomshemmen
mellan de gamla av olika
slag, vilka vistas där, som på personalen.
Det värsta är kanske blandningen
av kroppssjuka och psykiskt sjuka. Jag
har några siffror, herr talman, som
enligt vad jag tror inte anförts rörande
det totala behovet av vårdplatser. Man
räknar med att för vården av kroniskt
sjuka behövas omkring 7 000 nya platser
i landstingsområdena och dessutom
minst 1 000 platser i städerna utanför
landsting. För vård av lättskötta sinnessjuka
krävas 2 300 nya vårdplatser,
och för vård av tungskötta äldre sin -

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

nessjuka beräknar man behovet till omkring
2 000 platser. Detta visar vilken
börda som nu ligger på ålderdomshemmen.
Det illustrerar faktiskt hur det är.

Jag skulle vilja säga, herr talman —
och härvidlag instämmer jag med interpellanten
— att jag icke tror det går
att åstadkomma någon verklig effektivitet
i den här delen av socialvården
förrän det blir klarlagt, att det är landstingen
som måste ta hand om de kroniskt
sjuka. Ju mer tiden lider och ju
fler gamla vi få, desto mer tyngande
och allvarligt blir detta spörsmål. Jag
är själv landstingsman och vet, vilka
bördor som åvila landstingen. Men det
kan inte hjälpas — människorna måste
gå före arbetsfördelningsfrågorna, och
i det här fallet är det enligt min uppfattning
nödvändigt, att landstingen
klart få sig denna uppgift tilldelad.

Jag skulle vilja fråga om herr statsrådet
är i tillfälle tala om, vad del kan
bero på att den proposition rörande
huvudmannaskapet för kronikervården,
som var bebådad i propositionsförteckningen
till årets riksdag, inte framlagts.
Jag måste uttala mitt allra livligaste beklagande
över att detta inte skett, då
jag som sagt är övertygad om att det
inte går att få någon fart på utbyggnaden
av ålderdomshemmen förrän den
bär frågan blivit klarlagd.

Beträffande sättet att ta hand om de
sjuka skall jag gärna erkänna, herr talman,
att jag inte längre vågar hoppas
att det, som man tidigare trott, skall
vara möjligt att bygga nya och fina
anstalter vare sig åt kronikerna eller åt
de sinnesslöa. Jag tror att man får slå
in på andra vägar. Vi ha ett lysande
föredöme här i landet när det gäller
ombyggnad av äldre hus till hem för
sådana sjuka, nämligen Norrbottens
län. Om jag är riktigt underrättad, har
man där på några få år lyckats bygga
ut mellan 700 och 800 platser just genom
att ta i anspråk äldre byggnader,
som av landstinget inretts till provi -

soriska hem. Detta har dessutom medfört
den stora fördelen, att kostnaderna
blivit ofantligt mycket mindre än om
alit skulle ha nybyggts, och jag vågar
säga, att om man på fackmannahåll utdömer
de provisoriska hemmen, bör
man resa upp och se, hur patienterna
ha det i de sjukhem jag nyss berört,
•lag har själv i Kopparbergs köping i
Örebro län sett ett provisoriskt kronikerhem.
Jag är den förste att erkänna,
att det är enkelt och anspråkslöst på
många sätt. Men om man jämför den
vård och den trevnad, som de gamla
patienterna ändå ha på ett sådant enkelt
hem, med vad de få utstå, när de
ligga borta i sina stugor i skogarna
utan att kunna få ens nödtorftig hjälp,
måste man säga, att dessa enkla och anspråkslösa
inrättningar äro rena paradiset
för de gamla och sjuka.

Jag vill passa på att lägga de många
riksdagsmän, som äro landstingsmän,
på hjärtat att intressera sig för vad som
skett i Norrbotten under de sista åren.
Titta på detta och undersök, om det
ej är ett föredöme, som vi litet var ute
i länen skulle söka att efterfölja!

Herr talman! När man resonerar om
dessa saker möter man alltid den invändningen:
Vad lönar det sig att inrätta
nya anstalter och nya hem, när
det i alla fall icke finns personal? Vi
stå, icke minst i det län jag representerar,
i en mycket allvarlig situation.
Vi fä slå igen den ena sjukvårdsavdelningen
efter den andra därför att vi
icke ha personal. Men ute på ålderdomshemmen
ha vi personal, egendomligt
nog. .lag vill, särskilt till herr statsrådet
som talesman för regeringen,
ställa frågan: Hur länge kunna vi räkna
med att fa behålla personalen på ålderdomshemmen,
så som det nu ser ut?
Den som kommer dit på ett flyktigt
besök blir slagen av de fruktansvärda
bördor, som i många fall åvila personalen
på ålderdomshemmen. Jag tror för
min del, att det skulle vara lättare att

Andra kammarens protokoll l!),r>0. Nr Vt.

Nr 11.

Tisdagen den 25 april 1950.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

komma till rätta även med personalsvårigheterna,
om vi kunde få till
stånd de anstalter, som behövas för att
ålderdomshemmen skola kunna göra
skäl för sitt namn, d. v. s. verkligen bli
ålderdomshem, hem för åldringar. De
anstalter som här behövas äro hem för
de sjuka, framför allt för kronikerna
och de sinnesslöa. Innan den sidan av
problemet är löst tror jag icke att vi
mer än på papperet kunna komma till
rätta med den stora frågan om vården
av våra gamla.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Den skildring som här lämnats
av bristen på platser vid våra
sjukhus och förhållandena vid ålderdomshemmen
ger ju i stort sett en riktig
bild av verkligheten. Det har ingen
förnekat. I interpellationssvaret bortförklaras
heller icke tillståndet. Men
man får icke glömma, att detta ju icke
är någon situation som vi helt plötsligt
kommit i. Vi ha befunnit oss i samma
situation i många år. Vi ha här gamla
försummelser, framför allt när det gäller
ålderdomshemmen, försummelser
som äro mycket svåra att gottgöra. Om
man ser på de befintliga ålderdomshemmen
i landet är en mycket stor del
av dem — över hälften — gamla ålderdomshem,
som ha varit i bruk under
många år. Enligt en uppgift, som jag
fått från socialstyrelsen, ha av samtliga
år 1940 befintliga byggnader — ungefär
1 400 — 267 tagits i bruk före 1901,
223 under åren 1901—1910, 249 under
åren 1911—1920, 368 under åren 1921—
1930 samt något över 300 under åren
1931—1940. Socialstyrelsen uppgiver,
att icke mindre än 739 av våra ålderdomshem
tagits i bruk under den praktiska
tillämpningen av 1871 års fattigvårdsförordning.

Den svårighet att uppföra ålderdomshem,
som kommunerna ha haft under
de senaste åren, har ändå icke före -

legat i all tid. En bit in på 1940-ialet
stod det, som alla veta, fullständigt
fritt för kommunerna att bygga ålderdomshem.
Det var först 1943 och 1944
eller senare som byggnadsregleringen
försvårade för kommunerna att uppföra
ålderdomshem. Nu ha vi åter fått
en ordning, som ser ut att vara tillfredsställande,
och byggnadsverksamheten
kommer, såsom angivits i svaret,
också i gång undan för undan.

Med andra ord, den anhopning av
svårigheter, som vi nu få känna på,
är naturligtvis i första hand beroende
på försummelser i det förflutna, när
man icke tog lika allvarligt på dessa
problem som man gör nu.

Den fråga som herr Skoglund sköt i
förgrunden var statsbidragsfrågan.
Riksdagen bär beslutat, att statsbidrag
för uppförande av ålderdomshem skulle
utgå från den 1 juli 1946. Grunderna
för dessa statsbidrag ha ännu icke blivit
underställda riksdagen. I interpellationssvaret
har jag förklarat anledningen
till detta. Den aktuella anledningen
till att förslaget icke, såsom varit
tänkt, kom fram till detta års riksdag
var ju, att de sakkunniga, som
överväga ett förslag, konstruerat så, att
man skall taga hänsyn till respektive
kommuns skatteunderlag, ville avvakta
det förslag till höjda ortsavdrag som
har framlagts. De mena, alt man icke
kan överblicka alla konsekvenserna i
fråga om grunderna för statsbidrag till
ålderdomshem, förrän man har fått
detta förslag klart. Som herr Skoglund
upplyste är kommittén därefter färdig,
och vi få alltså från kommitténs sida
emotse det förslag, som är nödvändigt
för att kunna bedöma hur dessa statsbidrag
skola utformas. Jag tror icke att
man kan skylla det förhållandet, att
det ej planeras och bygges tillräckligt
med ålderdomshem, på att statsbidragsfrågan
icke är löst. önskvärt vore självfallet,
att denna fråga hade blivit löst
på ett tidigare stadium. Men, såsom på -

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års prineipbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

pekats i interpellationssvaret, är det
starka skäl som tvingat till detta dröjsmål.
Jag tror alltså icke att man kan
skylla på statsbidragsfrågan. Kommunerna
känna till att statsbidrag skall
utgå och äro också beredda att bygga.
Socialstyrelsen, som här har den största
erfarenheten, har sagt att den icke
anser att detta förhållande haft något
avgörande inflytande på själva problemställningen.
\Ti räkna alltså med
att så fort förslaget kommer kunna
skicka det på remiss för att sedan kunna
taga ställning till det.

Jag vill något beröra övriga frågor
som ställts här, bland annat om kronikervården.
Herr Ståhl frågade, varför
icke proposition avlämnats vid årets
riksdag beträffande frågan om huvudmannaskapet
för vårdhem för kroniskt
sjuka. Jag har i interpellationssvaret
hänvisat till det beslut som fattades av
1949 års riksdag, där man efter ett uttalande
av statsutskottet, som riksdagen
godkände, faktiskt var överens om att
det knappast vore något att vinna på
att i lag fastställa landstingens huvudmannaskap,
eftersom landstingen redan
nu ägna så stor uppmärksamhet
åt förbättringar på hithörande område.
Det är alltså detta riksdagens
uttalande som gjort att propositionen
icke framlagts utan frågan blivit uppskjuten.

Frågan i vilken takt våra sjukhus,
sinnessjukhus, arbetshem och ålderdomshem
kunna utbyggas är ju en
fråga om vad våra resurser tillåta. Vi
ha efter kriget haft en mycket omfattande
investeringsverksamhet, som
varje år med cirka 30 procent överstiger
den investeringsverksamhet vi hade
före kriget. Under de första efterkrigsåren
har alldeles speciell uppmärksamhet
måst ägnas åt utbyggnaden av industrien,
av våra kraftverk och av våra
hamnar. En större andel än tidigare av
investeringsverksamheten har alltså
kommit på denna sektor inom folkhus -

hållet. Det medgives, att sjukhusbyggnader,
skolhusbyggnader och andra
offentliga byggnader ha fått vänta under
denna tid. Men vi äro redan i år
framme vid en tidpunkt, då vi kunna
utöka investeringsverksamheten för de
offentliga byggnaderna. Våra investeringsplaner
innebära ju en i förhållande
till fjolåret betydande ökning. Vi
föreställa oss, att den fortskridande
ekonomiska förbättringen skall göra
det möjligt att i en snabbare takt än
under de senaste åren föra fram dessa
byggnadsplaner till en lösning. Det är
ju allmänt kända förhållanden som ha
föranlett, att vi på detta sätt under
några år ha släpat efter. Det finnes väl
ändå ingen anledning att vara pessimistisk.
Den ekonomiska förbättringen
framskrider, och det skall bli möjligt
att avdela en större del av våra ekonomiska
resurser till att skapa bättre förhållanden
för åldringarna och även
bättre förhållanden inom hälso- och
sjukvården.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Herr talman!
Statsrådet nämnde om att det var tidigare
försummelser, kanske rätt långt
tillbaka, som föranlett svårigheterna
nu. Jag tror icke att vi skola söka avlasta
dagens ansvar med att tala om
det som ligger längre tillbaka i tiden.
Såvitt jag förstår stå vi nu inför vad
jag skulle vilja kalla ett fullständigt
omändrat vårdbehov. Genom förbättrade
folkpensioner, genom förbättrat
inkomstläge för stora grupper, genom
byggandet av pensionärsbostäder och
allt detta kunna människorna i större
utsträckning än tidigare klara sig i
sina egna bostäder och behöva ej för
sin försörjning söka sig till ålderdomshem.
Den grupp människor det nu gäller
att skaffa vård kommer dit antingen
för afl de äro sjuka eller på annat sätt
oförmögna att klara sig eller för att de

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

på grund av ålderdom icke längre
kunna vårda sig själva. Det är alltså
fråga om ett helt annat slags vård än
vi tänkte oss tidigare. Det är för detta
vi måste inrätta oss, och då måste vi
bygga helt andra vårdanstalter, skaffa
lämplig personal och helt enkelt lyfta
upp dessa olika vårdplatser och hela
omvårdnaden om dessa människor på
sådant sätt, att det står i bättre samklang
med den levnadsstandard människorna
nu ha.

Herr STÅHL (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall be att få replikera
statsrådet Andersson bara på den punkt
som gäller den uteblivna propositionen
om huvudmannaskapet för kronikervården.
Statsrådet säger, att uteblivandet
beror på statsutskottets uttalande
vid fjolårets riksdag. Hur hänger det
ihop, herr statsråd? När vi i år i januari
gingo in på andra kammarens
kansli, läste vi i förteckningen, att inrikesministern
planerade att komma
med en proposition om kronikervården.
Sedan dess ha vi förgäves väntat
på denna proposition. Anledningen till
att den uteblivit måste alltså ligga i en
händelse, som timat icke i april i fjol,
då statsutskottet skrev sitt utlåtande,
utan mellan januari och april i år. Jag
frågar fortfarande statsrådet: Vilken är
anledningen till att en så allvarlig åtgärd
vidtagits som att man avfört frågan
om huvudmannaskapet för kronikervården?
Tv detta är en verkligt allvarlig
åtgärd av regeringen.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Den förklaring som jag fått är,
att 1949 års riksdag uttalat, att det ej
finnes något aktuellt behov av en sådan
lagstiftning. Varför frågan upptagits
på propositionsförteckningen, kan
jag icke giva svaret på; det får inrikesministern
göra.

Vad sedan beträffar det som anfördes
av herr Skoglund, så är jag naturligt -

vis helt enig med honom om att vi på
detta område, liksom på många andra,
ha eu situation, där bristen icke är en
brist i gammal vanlig bemärkelse utan
en brist som sammanhänger med ökade
anspråk, vilka uppstått i samband med
höjd levnadsstandard, t. ex. genom
folkpensionernas förbättring och de till
det bättre förändrade levnadsförhållandena.
De ökade anspråk, som i samband
med detta stiga fram, ha ju under
de senaste åren blivit oss nästan övermäktiga.
Det kommer att taga sin tid
att tillgodose alla dem, som nu efterfråga
platser på sjukhusen och äro i
behov av vård på olika sätt. Det kommer
att taga ganska många år, såsom
vi också antytt, att kunna tillfredsställa
dessa önskemål.

Att koppla bort det förflutna är väl
ändå omöjligt, eftersom en förutseende
utbyggnad särskilt av ålderdomshemmen
ute i kommunerna under 1920-och 1930-talen skulle ha medfört att vi
nu hade befunnit oss i en bättre
situation.

Det är ju ändå icke så, att alla ålderdomshem
plötsligt just i dag börjat
ramla ihop och blivit för trånga. De
ha varit det tidigare också. Det är bara
det förhållandet, som herr Skoglund
alldeles riktigt erinrade om, att vi ha
under de senaste åren fått andra anspråk
på sådana ting, därför att den
allmänna höjningen av levnadsstandarden
efter kriget gjort detta naturligt.
Att svårigheterna springa fram ur ett
sådant förhållande är också allmänt
känt. Den enda möjligheten att rätta
till detta är, såsom jag förut antytt, att
låta det ske i takt med de förbättrade
produktionsresultaten. Det är väl ändå
på det sättet, att de ansträngningar, som
från samhällets och enskildas sida nedlagts
under de sista åren för att förbättra
underlaget för vår produktion,
til syvende og sidst bli avgörande också
för lösningen av dessa aktuella sociala
problem.

Tisdagen den 25 april 11)50.

Nr 11.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

Herr förste vice talmannen SKOGLUND
(kort genmäle): Statsrådet angav
som skäl för att propositionen om kronikervården
icke framlagts, att han
fått den uppgiften, att det skulle vara
statsutskottets uttalande förra året som
föranlett att propositionen ej framlagts.
Den har dock färdigställts under, om
jag förstått rätt, den nu gångna vintern,
men har icke förts fram till riksdagen.
Låt mig bara säga, att jag tror
att statsrådet »fått» alldeles fel uppfattning
sig medskickad och att skälet
är någonting helt annat.

Herr HAGÅRD: Herr talman! Jag
måste erkänna, att även jag blev mycket
beklämd inför det perspektiv statsrådet
Andersson rullade upp för oss i
denna fråga. Jag begriper emellertid
mycket väl, att vi inte kunna för närvarande
bygga ålderdomshem i någon
större utsträckning; därtill är vårt ekonomiska
läge alltför besvärligt.

Jag vill emellertid fråga, om det ändå
inte finns någon möjlighet att göra
något på detta område utan att därför
behöva ta till alltför stora mått och
steg. Statsrådet talade om att det härvidlag
var fråga om gamla försummelser,
som utgöra en tung belastning. Enligt
mitt förmenande är det emellertid
ganska färska försummelser, som här
ligga oss i fatet. Jag vill bara erinra om
vår häpnad när den undersökning, som
gjordes 1938 angående det klientel, som
då fanns på våra ålderdomshem, blottade
de svagheter, som då rådde. Det
var första gången man gjorde ett försök
att i siffror få fram de verkliga förhållandena.
Man hade efter den betan
kunnat förvänta ett kraftigt ingripande
i syfte att så att säga evakuera ålderdomshemmen
och göra dem mera trivsamma.
Men ingenting skedde under
hela 1940-talet. Klientelets sammansättning
torde sålunda fortfarande vara i
stort sett oförändrad, och knappast på

någon punkt torde det ha blivit någon
förbättring.

Statsrådet talade något om, att man
kan anföra förmildrande omständigheter
i detta sammanhang. Ja, det är riktigt
alt man t. ex. i viss mån sökt lösa
bostadsfrågan för folkpensionärerna,
men märk väl, att det är en lösning
som gäller de friska åldringarna men
inte de andra, dem som behöva vårdas
på anstalt. I övrigt skall jag inte gå
in på frågan om pensionärshemmen,
men jag vill säga, att jag förstår de
kommunalmän, som gång på gång fråga:
Varför få vi .statsbidrag och ett
ganska hyggligt sådant för att bygga
pensionärshem, men icke ett öre av
statsmedel till att förbättra ett ålderdomshem?
Detta motsatsförhållande hade
jag tillfälle att påtala i samband med
en interpellation i fjol och skall därför
nu inte närmare gå in på den saken.

Såsom statsrådet framhöll har det inträtt
en förändring i våra ålderdomshems
karaktär genom det beslut som
fattades 1947, fastän det kanske inte genomförts
så, att det blivit tydligt och
klart att det är fråga om en fristående
anstalt, som närmast är att betrakta
som ett inackorderingshem för våra
åldringar. I fråga om evakueringsmöjligheterna
kan det inte tagas några större
krafttag, men något måste absolut
kunna göras. Att vi emellertid inte kunna
bli kvitt de sinnessjuka, kan jag jo
förstå med hänsyn till det läge, vari
sinnessjukhusbyggnadsfrågan för närvarande
befinner sig, men det finns
dock härvidlag andra möjligheter, framför
allt ha vi då att tillgå eu rad anstalter
på socialvårdens område; jag
tänker närmast på arbetshemmen, som
i viss utsträckning stå till vårt förfogande.
Där tycker jag, att man skulle
kunna våga sig på att göra något. Herr
Skoglund och jag hade i fjol en liten
motion, i vilken vi drogo upp denna
fråga och ville ha fram försök i syfte
att evakuera åtminstone eu viss del av

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

klientelet på våra ålderdomshem. Motionen
avvisades emellertid under hänvisning
till att frågan om arbetshemmen
ännu inte var fullt utredd, varför
man måste ställa sig avvaktande.

Det finns emellertid, herr talman, i
detta avseende även andra möjligheter
att peka på. I den proposition, som
framlades 1947, återgåvos några tankar,
som socialvårdskommittén kastat fram
i detta sammanhang. Sålunda nämndes
exempelvis, att en evakuering skulle
man kunna tänka sig omedelbart av den
kategori, som består av sådana personer,
som äro arbetsföra i viss utsträckning
men som i regel inte äro försörjningsdugliga,
och personer, som äro om
icke sinnesslöa så dock intellektuellt
sett icke fullgoda. Det var enligt undersökningen
1938 fråga om ett antal av
mellan 2 000 och 2 500 personer, som
man enligt socialvårdskommittén skulle
kunna bygga särskilda försörjningshem
åt för att på så sätt befria ålderdomshemmen
från detta klientel. Sedan dess
har frågan om arbetshenmien blivit
slutgiltigt utredd genom socialstyrelsen,
och den utredningen ger vid handen,
att man i försiktig takt kan från ålderdomshemmen
ta bort de svårhanterliga
och störande elementen till för dem
särskilt lämpade vårdhem. Man kan låta
arbetshemmen vara kvar i oförändrat
skick för försumliga familjeförsörjare
och med samma princip för intagningen
som hittills.

I det betänkande statsrådet refererade
framkastades tanken på hur huvudmannafrågan
skulle kunna ordnas och
att för varje landstingsområde skulle
finnas ett par mindre försörjningshem,
som landstinget självt skulle sköta
om. Sedermera bär emellertid även
den tanken framkastats att staten skulle
handha dessa hem.

Jag menar sålunda, herr talman, att
även om man inte nu kan ta några
större krafttag, så får man försöka lösa
problemet med de små medel man hav

och använda de anstalter, som stå til!
förfogande. Detta åtminstone kan göras
i nuet, och sedan får man försöka att
så småningom bygga upp det hela. Jag
är dessutom angelägen framhålla, att
man i de nya storkommunerna på vissa
håll är ivrig att ta itu med frågan hur
man i framtiden skall planera sin ålderdomshemsfråga.
På den punkten tarvas
det verkligen eu planering, och den
bör göras i god tid. Arbetet kan läggas
i olika händer, och möjligen skulle man
härvidlag kunna tänka sig en förstärkning
i socialstyrelsen. Mitt resonemang
slutar sålunda, herr talman, med att
jag vill uttala den meningen, att man
inte får se på denna fråga med alltför
stor pessimism, utan att man skall försöka
att med små medel så småningom
föra den fram till en lösning.

Herr HEDLUND i Östersund: Herr
talman! Jag hade inte tänkt begära ordet
i denna fråga, då jag ju nästan kan
betraktas som part i målet.

Då jag bedömer ålderdomshemsfrågans
läge gör jag det inte alls ur byggnadssynpunkt.
Jag är medveten om att
många, många ålderdomshem inte äro
så modernt inrättade som man skulle
vilja ha dem. Det skulle vara trevligt
med en mera modern stil på dem, men
de fylla dock den uppgiften att ge de
åldringar, som äro i behov av vård på
ålderdomshem, en relativt god omvårdnad.
Tyvärr ha vi dock ej lyckats skapa
sådana ålderdomshem, som 1918 årslag
avsåg att skapa. Orsaken härtill är inte
något bristande intresse från primärkommunernas
sida. Det vore orättfärdigt
att säga, att en enda kommun, åtminstone
av dem jag känner, skulle ha
visat bristande intresse att ordna ålderdomshemsvården.
Tvärtom har jag
mött ett sprudlande intresse och en vilja
så stor att ordna denna vård, att det
är tråkigt att inte denna strävan kunnat
förverkligas. Varför: jo, därför att

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 11.

Svar på interpellation angående genomförande av 1947 års principbeslut rörande

ålderdomshemsvårdens framtida ordnande.

vi här i riksdagen inte vetat vad vi ville
beträffande vissa vårdgruppers omhändertagande.
När vi för 30 år sedan började
detta arbete sades det, att staten
skulle ta vård om de sinnessjuka och
att kommunerna skulle fullständigt befrias
från detta klientel. Vi skulle ha
renodlade ålderdomshem, och därefter
inrättades hemmen. Men efter några år
beslöt riksdagen att endast befatta sig
med den akuta sinnessjukvården, men
att vården av de lättskötta sinnessjuka
— ja, jag vet inte varför de kallas så,
tv de äro nog så svårskötta — få kommunerna
och landstingen ta ansvaret
för. De ålderdomshem, som byggdes under
dessa år, ha varit avsedda för det
klientel, som 1946 års i princip antagna
lag avsåg. Och därför äro ej hemmen
rustade för vård av andra än
friska åldringar.

Nu säger man: Om vi bara hade klarat
statsbidragsfrågan och fått sätta
i gång och bygga ålderdomshem, skulle
vi få det som vi ville ha det. Men jag
försäkrar, att vi få dragas med samma
tillstånd, om vi bygga de moderna ålderdomshemmen
utan att först ordna
vårdfrågan för dem, som icke få vistas
på ålderdomshemmen. I stället för att,
som 1946 års lag, ålägga kommunerna
att ordna ålderdomshemsfrågan skulle
landstingen ha gjorts till legala huvudmän
för vården av kroniskt sjuka och
lättskötta sinnessjuka. Först sedan anstaltsfrågan
för detta klientel blivit löst
kunna de ålderdomshem skapas, som
1946 års lag talar om. Nu säger man, att
landstingen visa god vilja att ordna denna
sak. Ja, det göra eu del landsting.
Jag tillhör själv ett landsting, som tillfredsställande
ordnat kronikervården
och vården av de lättskötta sinnessjuka,
incu i ett grannlän är ilen inte ordnad.
För att vi skola komma till rätta
med denna fråga, som inte är ny för
dagen, måste vi genom lagstiftning skapa
en huvudman för vården av kroniskt
sjuka och lättskötta sinnessjuka. Det

förhållandet att Norrbottens läns landsting
tillfredsställande kunnat ordna saken,
medan andra landsting ingenting
gjort, det är bevis nog för att vi måste
ha en lagstiftning, som ålägger landstingen
att ordna sjukvårdsfrågan för
lättskötta sinnessjuka och kroniker.

Nu rekommenderas, och jag instämmer
till viss del häri, att man skall använda
gamla ålderdomshem och vårdhem
för det klientel, som inte skall vara
på ålderdomshem. Ja, gärna det för
lättskötta sinnessjuka, men jag bönar
för de kroniskt sjuka, att man inte går
den vägen. Jag har sett kroniskt sjuka
på hem, som äro ordnade på detta sätt.
och jag säger nu som alltid, att de äro
de mest beklagansvärda människor, de
som ligga på de kronikerhem, vilka inte
öro anslutna till sjukvårdsinrättning.
De långvarigt sjuka behöva i många fall
medicinsk behandling i samma omfattning
som de akut sjuka. Att då tänka
sig att sjuka, utslitna och söndervärkta
människor, som behöva behandling för
sina lidanden, skulle läggas in på utrymda
ålderdomshem, ja, jag ryser inför
den tanken. När landstingen äro
ålagda att ordna övrig sjukvård, skola
de även åläggas att ordna den kroniska
sjukvården, genom inrättandet av verkliga
sjukvårdsanstalter.

Jag vädjar till herr statsrådet att föra
frågan om legalt huvudmannaskap
för landstingen att ansvara för kronikervården
och vården av de lättskötta
sinnessjuka till sin lösning.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Vad beträffar frågan igen varför
propositionen, som var en angelägen
sak, inte lagts fram, så har jag fortfarande
de upplysningarna, att man inom
inrikesdepartementet haft en stor anhopning
av ärenden och att med hänsyn
till riksdagens eget uttalande förra
året, att frågan inte tillhörde de allra
angelägnaste uppgifterna — riksdagen
sade ju nämligen, att landstingen redan

24 Nr 14. Tisdagen de» 25 april 1950.

Interpellation angående anställningsförhållandena för befattningshavare med agronomexamen.

nu ägna stor uppmärksamhet åt förbättrande
åtgärder på hithörande område,
varför det knappast skulle vara
något att vinna genom ett lagligt åläggande
för landstingen att anordna dessa
vårdhem — denna proposition i konkurrensen
med andra fått stå efter.

Praktiskt taget skulle jag kunna instämma
i herr Hagårds anförande när
han erinrade om att man med små
medel kan göra det mesta möjliga av
situationen. Jag vill försäkra, att det
är just detta man försöker göra, och
inom socialstyrelsen, där man har uppmärksamheten
ständigt riktad på denna
sak, planerar man att föra över från
ålderdomshemmen de sinnesslöa och
de dövstumma ävensom andra element
till vård på andra anstalter. Socialstyrelsen
har också olika slag av utredningar
på detta område i gång, men
det är klart att den alltjämt avgörande
frågan är, hur sinnessjukvården kommer
att ordnas vid den stora reform,
vartill förslag framlagts för riksdagen
i år. Där ligger kanske lösningen til svvende
og sidst av frågan hur man skall
kunna få tillfredsställande förhållanden
på ålderdomshemmen, vilket ju är ett
önskemål från alla håll.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid

till statsutskottet motionen nr 568
av herr Henriksson; samt

till bevillningsutskottet motionerna:

nr 569 av herrar Jansson i Kalix och
Staxäng; och

nr 570 av herr Kollberg.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12,
statsutskottets utlåtanden nr 74—80,

bevillningsutskottets betänkanden nr 37
—41, bankoutskottets utlåtande nr 8,
första lagutskottets utlåtande nr 19.
andra lagutskottets utlåtanden nr 29—
31, tredje lagutskottets utlåtanden nr
10 och 11, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 9—14 samt andra kammarens
allmänna beredningsutskotts utlåtanden
nr 24 och 29—37.

§ 6.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag tillåter mig hemställa, att bevillningsutskottets
betänkande nr 41 måtte
å morgondagens föredragningslista uppföras
främst bland två gånger bordlagda
ärenden och övriga ärenden i
den ordning de förekomma å dagens
föredragningslista.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 7.

Interpellation angående anställningsförhållandena
för befattningshavare med
agronomexamen.

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NORUP, som anförde: Herr talman!
I Kungl. Maj:ts proposition nr
149 till 1948 års riksdag angående organisationen
av rationaliseringsverksamheten
på jordbrukets område uttalade
föredragande departementschefen i
samband med frågan om lantbruksnämndernas
personalbehov bl. a. följande:
»Särskild utredning synes vidare
böra ske angående anställningsförhållandena
för befattningshavare med
agronomexamen inom statsförvaltningen.
» Jordbruksutskottet anslöt sig till
departementschefens uttalande, och
detta blev även riksdagens beslut. Någon
dylik utredning har dock ännu
icke kommit till stånd. Kungl. Maj:t har
visserligen uppdragit åt 1949 års tjänsteförteckningskommitté
att utreda frå -

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

Interpellation angående de renskötande samernas beskattning.

gan om de .statliga lönegradsplaceringarna
men icke i direktiven till utredningen
omnämnt den anbefallda särskilda
utredningen angående anställningsförhållandena
för befattningshavare
med agronomexamen. Intet synes
sålunda från Kungl. Maj:ts sida hava
åtgjorts för att bringa riksdagens beslut
i verkställighet. Det är med beklagande
man nödgas konstatera detta.

Som bekant råder stor ojämnhet i
lönesättningen mellan agronomerna och
med dem i utbildningshänseende jämförliga
kategorier. Det är emellertid av
oerhörd betydelse för det moderna
jordbruket att till sitt förfogande ha
en välkvalificerad agronomkår, och
detta förutsätter att anställningsvillkoren
bli sådana, att man kan konkurrera
om den bästa arbetskraften. Skola
sådana verksamheter som jordbruksforskningen,
lantbruksundervisningen
och jordbruksrationaliseringen ledas av
personal med lägre kvalifikationer, blir
jordbruket i längden lidande härpå.
Det förhåller sig nämligen otvivelaktigt
så, att den påtalade ojämnheten i lönesättningen
påverkar yrkesvalet och att
därför de bästa begåvningarna söka sig
till de verksamhetsfält, vilka erbjuda de
bästa förmånerna.

Med anledning av vad jag sålunda
anfört ber jag att till herr statsrådet
John Lingman få framställa följande
fråga:

Ämnar herr statsrådet med det snaraste
låta verkställa den utredning angående
anställningsförhållandena för
befattningshavare med agronomexamen
inom statsförvaltningen, varom beslut
fattades vid 1948 års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

S 8.

Interpellation angående de renskötande
samernas beskattning.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÖSTLUND, som yttrade: Herr
talman! I underdånig framställning den

22 januari 1945 ha ombud för renskötande
samer hemställt om vissa ändringar
i bestämmelserna rörande samernas
beskattning. Sedan länsstyrelsen
i Norrbottens län den 17 mars 1945 avgivit
yttrande över denna framställning
ha samma ombud den 15 november
1945 inkommit med erinringar i ärendet.

Speciella bestämmelser rörande lapparnas
taxering återfinnas i 26, 41, 56,
83 och 87 §§ taxeringsförordningen.
Det framgår av dessa, att lapparna icke
äro skyldiga att avgiva självdeklaration
för sin inkomst av renskötsel eller för
i sådan rörelse nedlagd förmögenhet.
För frivilligt bruk finnes — utöver den
vanliga självdeklarationsblanketten —
ett särskilt utarbetat formulär vari
uppgifter angående renskötseln kunna
lämnas. Det ges också föreskrifter angående
lappfogdarnas och lappordningsmännens
medverkan vid taxeringen
av samernas renskötselinkomster.

Då självdeklaration icke är obligatorisk
sker taxeringen av lapparnas inkomster
i allmänhet efter schablonmässiga
grunder. Betydande skiljaktigheter
i tillämpningen synas därvid föreligga
olika län och även olika taxeringsdistrikt
emellan. Det har från samernas
ombud uttalats det önskemålet, att samerna
icke skulle undantagas från
deklarationsplikten. Därvid framhålla
ombuden, att renskötseln är en för yttre
påverkningar och oförutsedda risker
synnerligen utsatt näring. Bl. a. vållas
renägarna stora förluster genom .skadegörelse
av björn, lo och örn. Ombuden
ha lagt fram förslag om vilken metod
som bör tillämpas vid taxeringen samt
förslag om att renskötande samer
måtte få egen representation i taxeringsnämnderna.
De hemställa även, att samerna
skola befrias från skyldigheten
att erlägga skatt till underhåll av hemkommunens
skolväsende, eftersom samebarnen
icke erhålla sin undervisning
i hemkommunens skolor.

Under hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens till -

Nr It.

Tisdagen den 25 april 1950.

Interpellation angaende krigsmaterielverkets upphandling av kontorsmöbler.

stånd att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få rikta följande
frågor:

1) Ha i anledning av ovannämnda
underdåniga framställningar några åtgärder
vidtagits i syfte att närmare utreda
frågan om de renskötande samernas
beskattning?

2) Om så icke är fallet, har herr statsrådet
för avsikt att låta verkställa en
sådan utredning och för riksdagen
framlägga förslag om de ändringar i
denna beskattning, som utredningen må
föranleda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Interpellation angående krigsmaterielverkets
upphandling av kontorsmöbler.

Herr CHRISTENSON i Malmö erhöll
på begäran ordet och anförde: Herr
talman! Det har väckt stor uppmärksamhet,
att krigsmaterielverket helt nyligen
avslutat en leveransorder på kontorsmöbler
för 1,8 miljoner kronor för
uttag till och med den 31 december
1951. Samtidigt synes det som om verket
har vissa svårigheter att placera och
sälja de överblivna kontorsmöbler, som
de under avveckling stående kristidskommissionerna
lämna efter sig.

Inköp och försäljning ske numera
under fredsmässiga former, och konkurrens
har åter blivit en affärsrealitet.
Det ar därför anmärkningsvärt, att
krigsmaterielverket i det nämnda upphandlingsärendet
inte handlat enligt
den praxis, som bör vara rådande under
normala förhållanden.

Krigsmaterielverket har i en skrivelse
tillfrågat endast 23 möbelfabrikanter.
Det beräknas, att det i landet finns ett
tusental fabriker, som kunna tillverka
skåp, fåtöljer, stolar etc., och av dessa
torde över 400 ha specialiserat sig på
kontorsmöbler. Av de 23 tillfrågade firmorna
ha fem fått offerten uppdelad

på sig. Enligt uppgift av Svensk Leveranstidning
har en av dessa fem fått
tillfälle att justera ingivna offerter.

Av handlingarna framgår, att anbudsfrågan
togs upp den 15 mars 1949 och
att avrop skulle ske under ett år räknat
från den 1 oktober 1949, men det slutliga
kontraktet undertecknades inte
förrän den 22 mars i år, varvid leveranstiden
utsträcktes till den 31 december
1951. Frågan är då, varifrån krigsmaterielverket
gjort sina inköp under
tiden 1 oktober 1949—22 mars 1950.

Möbelbranschens utövare äro i huvudsak
småföretagare. Det är i många
fall klokt att fördela en stor order på
många företag, så att inte investeringar
i byggnader och maskiner onödigtvis
pressas fram därför att det gäller leveranser
till staten, vilket ofta skett vid
leveransuppdrag med staten som
köpare.

Krigsmaterielverket har sänt ut ett
cirkulär, vari det åberopar gällande
regler om hur centrala statliga upphandlingar
skola äga rum och även ger
direktiv för hur rekvisitioner skola ske
från de statliga institutionernas sida.
Slutsatsen blir att uppliandlingsförfarande,
som skett i fråga om kontorsmöbler,
även skall iakttas när det gäller
sådana varor som armatur, gardiner,
mattor och andra kontorsartiklar.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Anser herr statsrådet att krigsmaterielverket
i ovan refererade fall följt
gällande författningar om offentlig kungörelse
vid upphandling av kontorsmöbler
för statsverkets räkning?

Denna anhållan hordlades.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

§ 11.

Anmäldes, alt till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats följande
motioner, nämligen

nr 571, av herr Braconier m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 205, angående ändrad disposition
av vissa fastigheter, som anslagits såsom
avlöningstillgång vid allmänna
läroverk;

nr 572, av herr Rubbestad m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 211, angående vissa ändringar i riktlinjerna
för den statliga exportkrediten;

nr 573, av herr Håstad m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 232, angående lönereglering för lärarna
vid de statsunderstödda privatläroverken,
in. in.;

nr 574, av herr Kyling m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 235, angående lönereglering för lärare
vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter,
in. m.;

nr 575, av herrar Kyling och Nilsson
i Svalöv, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 236, med förslag till
vissa ändringar i 1947 års allmänna
tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. in.;

nr 576, av herr Hagberg i Malmö
m. fl., i anledning av''Kungl. Maj:ts proposition,
nr 243, angående ordnande
av bangårdsförhållandena i Hälsingborg; nr

577, av herrar Vigelsbo och Pettersson
i Ersbacken, i anledning av
Kungl. Majrts proposition, nr 237, angående
komplettering av riksstatsförslagct
för budgetåret 1950/51, m. m.;

nr 578, av herr Edström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition, nr 240,
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 juni
1927 (nr 321) om skatt vid utskiftning
av aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar, in. m.;

nr 579, av herr Svensson i Ljungskile,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition.
nr 244, med förslag till förordning

om ändring i uppbördsförordningen
den 31 december 1945 (nr 896);

nr 580, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
likaledes i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 244;

nr 581, av herr Hagberg i Malmö, i
anledning av Kungl. Majtts proposition,
nr 192, med förslag till lag om ändring
i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning, in. m.; och
nr 582, av herr Östlund m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 192.

Vidare anmäldes följande under sammanträdet
avlämnade motioner, nämligen: i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 197, angående godkännande
av allmänna riktlinjer för en tvångsclearing
med Tyskland motionerna:
nr 583 av herr Håstad m. fl.;
nr 584 av herr Hagberg i Malmö
in. fl.; och

nr 585 av herr Häckner m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 203, med förslag till lag om
fortsatt tillämpning i viss del av lagen •
den 23 april 1948 (nr 175) med särskilda
bestämmelser om dispositionen
av aktiebolags vinstmedel m. m. motionerna: nr

586 av herr Hjalmarson m. fl.;
nr 587 av herrar Edström och Nilsson
i Svalöv; och

nr 588 av herrar Åqvist och Gunnarsson; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 206, med förslag till lag om
ändring i lagen den 14 juni 1928 (nr
289) angående handel med utsädesvaror
motionen nr 589 av herrar Rosén
och Widén;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 209, med förslag till lag om
vissa ändringar i ecklesiastik boställsordning
den 30 augusti 1932 (nr 400)
motionen nr 590 av herr Stjärne m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 216, med förslag till lag an -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

gående ändrad lydelse av 2 § lagen den
3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt
motionen nr 591 av herrar Haeggblom
och Nolin;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 223, med förslag till lag om
tillfälligt byggnadsförbud inom vissa
strandområden motionerna:

nr 592 av herr Hedlund i Rådom
in. fl.;

nr 593 av herr Pettersson i Dahl
in. fl.;

nr 594 av herr Svensson i Ljungskile
in. fl.; och

nr 595 av herr Fagerholm m. fl.;

i anledning av Kungl. Majrts proposition,
nr 202, angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk
motionerna:

nr 596 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.;

nr 597 av herr von Seth m. fl.; och
nr 598 av herrar Braconier och Nilsson
i Bästekille;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 235, angående lönereglering
för lärare vid statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter,
m. m. motionerna:
nr 599 av lierr Norup m. fl.; och
nr 600 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition,
nr 219, angående riktlinjer för
lärarutbildningens ordnande motionen
nr 601 av herrar Hseggblom och Hagärd.

Samtliga dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.38 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 26 april.

Kl. 11 fm.

§ 1.

Justerades protokollen för den 20
innevarande april.

§ 2.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga
grunderna för Hollands och
eventuellt andra nationers rätt att konkurrera
om den interna svenska fraktfarten,
m. m.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Svenssons i
Ljungskile interpellation angående de
traktatmässiga grunderna för Hollands
och eventuellt andra nationers rätt att
konkurrera om den interna svenska
fraktfarten, m. m.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form utdelats till kamma -

rens ledamöter, och herr statsrådet
Ericsson lämnade nu endast en kort
sammanfattning av huvudpunkterna i
svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Svensson i Ljungskile
till utrikesministern riktat följande
frågor:

1. Vil! Eders Excellens lämna andra
kammaren en redogörelse för de traktatmässiga
grunderna för Hollands och
eventuellt andra nationers rätt att konkurrera
om den interna svenska fraktfarten? 2.

Kan man från Eders Excellens’
sida förvänta initiativ till att förbehålla
den svenska kusttrafiken för svensk
sjöfart?

Onsdagen tlen 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

Med hänsyn till att frågorna beröra
den mindre skeppsfartens problem bär
det ansetts lämpligt, att de besvaras av
mig. Jag vill erinra om att jag senare i
dag ämnar besvara en av herr Johansson
i Torp till mig riktad interpellation
angående revision av gällande bestämmelser
om statens låneverksamhet
för den mindre skeppsfarten.

Herr Svensson erinrar i sin interpellation
om att den mindre fraktfarten i
Sverige f. n. är utsatt för hård konkurrens
från andra länders sida, i främsta
rummet Holland. Att denna konkurrens
blir så besvärande för den svenska sjöfarten
förklaras enligt interpellationen
främst bero på att de svenska fartygen
äro underkastade strängare legala bestämmelser
i fråga om kvalitet, utrustning
och bemanning än motsvarande
utländska fartyg. Det säges vidare i interpellationcn,
att den holländska konkurrensen
blir särskilt kännbar på
grund av att fartyg från Holland ha
rätt att gå i fraktfart mellan svenska
hamnar och att denna rätt synes vila
på överenskommelser från 1850-talet.
Såsom förhållandena nu utvecklats bör
det enligt interpellanten finnas grundad
anledning till att ompröva dessa
överenskommelser.

Varje land har enligt internationell
sedvänja principiellt rätt att meddela
de bestämmelser rörande kustfarten inom
dess område, vilka äro bäst ägnade
att tillvarataga det egna landets intressen.
Från denna utgångspunkt har
praxis i skilda länder utvecklats på olika
sätt. Sålunda har Förenta staterna
i syfte att skydda den inhemska sjöfarten
helt förbehållit kustfarten åt fartyg
under amerikansk flagg. Storbritannien
däremot bar lämnat kustfarten helt fri
för utländska fartyg.

1 128 § tullstadgan erinras att särskilde
bestämmelser utfärdats av innehåll,
att kustfart inom svenska farvatten icke
må bedrivas av andra främmande fartyg
än sådana, som genom avtal med

främmande makt likställts med svenska
fartyg. Med detta författningsrum få
sammanställas föreskrifterna i 1726 års
förklaring till det s. k. produktplakatet
av år 1724. Enligt förklaringen äro alla
utländska fartyg förbjudna att idka
kustfart i svenska farvatten. Förbudet,
som i princip ännu är gällande, tillkom
under en utpräglat protektionistisk till.
Först i samband med de liberalare tendenserna
på handelns och sjöfartens
område vid mitten av 1800-talet lämnades
efter hand tillstånd för utländska
fartyg att idka kustfart inom Sverige.
Enligt särskilda, på principen om ömsesidigliet
baserade avtal mellan Sverige
och vederbörande främmande land äro
för närvarande fartyg från följande länder
likställda med svenska fartyg i avseende
å rätt till kustfart, nämligen
Argentina (vänskaps-, handels- och sjöfartstraktat
17 juli 1885), Belgien (traktat
angående ordnande av handels- och
sjöfartsförbindelserna 11 juni 1895),
Danmark jämte Island, (kungörelser 5
maj 1858 [nr 34] och 27 november 1925
[nr 471]); avser endast fartyg över 30
registertons nettodräktighet, Frankrike
(sjöfartstraktat 30 december 1881 samt
konvention 13 januari 1892), Irland
(kungörelse 15 augusti 1854 [nr 42]),
Italien (handels- och sjöfartsfördrag I t
juni 1862), Japan (handels- och sjöfartstraktat
19 maj 1911), Nederländerna
(kungörelse 30 december 1856
[nr 66]), Portugal (deklaration angående
handels- och sjöfartsförbindelserna
16 april 1904) samt Storbritannien
och Nord-Irland (kungörelse 15 augusti
1854 [nr 42]).

Vad särskilt den nederländska kustfarten
i Sverige angår kan nämnas, att
svenska fartyg enligt kungörelse den 10
december 1852 (nr 60) tillerkänts rätt
att idka kustfart vid nederländska kusten
samt mellan Holland och dess västindiska
besittningar. Det bör observeras
att motsvarande rött icke gavs beträffande
farten på Ostindien. Neder -

Nr 14.

Onsdagen den 20 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, an. m.

ländska fartyg erhöllo först fyra år senare
genom den förut angivna kungörelsen
av år 1856 rätt att idka kustfart
i Sverige.

I en tilläggskonvention, som år 1908
slöts mellan Sverige och Nederländerna
och som innehöll vissa tillägg till 1847
års handels- och sjöfartstraktat mellan
de båda länderna, tillerkände de fördragsslutande
parterna varandra vidare
mest-gynnad-nationsbehandling i allt
vad som rör sjöfarten.

De båda länderna ha sålunda i två av
varandra helt oberoende avtalskomplex
tillerkänt varandra kustfartsrättigheter.
Även om man skulle kunna hävda att
överenskommelserna från mitten av
1800-talet icke motsvara nu rådande
förhållanden, äro vi dock genom mestgynnad-nations-avtalet
av år 1908 förpliktade
lämna holländarna rätt till
kustfart så länge något annat land har
denna förmån i Sverige.

Med vad jag nu anfört anser jag mig
ha lämnat den i interpellationer första
punkt begärda redogörelsen.

Från svensk sida har sedan gammalt
i olika sammanhang hävdats principen
om havens frihet. Efter kriget ha på
många håll utomlands tendenser gjort
sig gällande att genom diskriminerande
åtgärder, riktade mot andra länders sjöfart,
skydda den inhemska. Man hoppas
därigenom kunna upprätthålla det egna
landets handelsflotta, som kanske under
friare konkurrensförhållanden icke
skulle kunna hävda sig. Tillsammans
med flertalet större sjöfartsnationer
har Sverige städse uttalat sig emot sådana
åtgärder och även vid internationella
konferenser strävat att värna friheten
på sjöfartens område.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt
torde det vara naturligt, att man hyser
betänkligheter mot att slå in på en väg,
varigenom man —- låt vara endast för
den mindre kustsjöfarten -—- skulle
övergiva av Sverige eljest hävdade principer.

Härefter anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för svaret på min interpellation.
Särskilt svaret på den första frågan
är uttömmande och visar, hur det
ligger till med de traktatmässiga grunderna
för andra länders konkurrens i
svensk kustfart. Jag skall gärna erkänna,
att det i detta avseende är mera
komplicerat än jag trodde, emedan
mest-gynnad-nations-bestämmelserna
kopplat ihop det hela till en långrev,
som gör att man inte kan reda upp förhållandena
med ett enstaka land.

Å andra sidan vill jag gärna ta fasta
på det handelsministern här säger om
att »varje land har enligt internationell
sedvänja principiellt rätt att meddela
de bestämmelser rörande kustfarten inom
dess område, vilka äro bäst ägnade
att tillvarataga det egna landets intressen».
Vidare säger statsrådet att tullstadgan
erinrar om särskilda bestämmelser,
enligt vilka kustfarten förbehålles
svenska fartyg, såvida annorlunda
inte är bestämt genom särskilda
avtal. Det är nu tio länder, vilka ha
rätt att gå in i den interna svenska
kustfarten. Det är Danmark men inte
Norge, det är Holland men inte Tyskland
o. s. v. Över huvud taget är det ju
så, att de flesta länder inte ha rätt att
idka kustfart här i Sverige. Det finns
stora nationer såsom Förenta staterna,
som annars håller på liberala principer,
som har förbehållit den egna flaggan
kustfarten.

Jag tycker nog, att det under sådana
förhållanden är en smula onödigt att
inrangera eventuella inskränkningar
under begreppet diskriminerande åtgärder.
De länder som ännu inte ha
rätt till svensk kustfart kunna ju då
vända det argumentet emot oss och
säga, alt de inte längre vilja vidkännas
sådana diskriminerande åtgärder utan
vilja ha samma rätt som t. ex. Holland.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

Både Tyskland och Norge skulle kunna
göra anspråk gällande mot Sverige med
det argumentet. Det förefaller mig nog,
som om det skulle vara riktigare att betrakta
de där tio ländernas rätt till
svensk kustfart som ett undantag från
ett mera normalt tillstånd.

Såsom jag har påpekat i min interpellation
har saken emellertid även en
annan sida än den rent traktatmässiga.
Handelsministern talar om fri konkurrens.
Jag tror för min del, att den svenska
skeppsfarten inte har något emot
en fri konkurrens, men sådana förhållandena
nu äro har man i mycket väsentliga
delar satt denna fria konkurrens
ur funktion.

De legala bestämmelser, som gälla för
den .svenska sjöfarten, i första hand
sjöarbetstidslagen, ålägga de svenska
fartygen helt andra och mycket hårdare
bestämmelser i fråga om bemanningen
och i fråga om manskapets förmåner
än motsvarande regler för de
konkurrerande länderna. Från sjöfartshåll
omvittnas allmänt, att dessa bestämmelser
särskilt hårt drabbat de
mindre fartygen, fartyg under 500 ton
eller kanske t. o. m. under 400 ton.

Bestämmelserna om behovet av maskinist
äro t. ex. mildare för segelfartyg,
som ha riggen kvar, än för rena
motorfartyg. Detta har lett till att man
i stor utsträckning behåller riggen och
till och med kan kosta på ungefär
30 000 kronor för att på en ny båt sätta
upp en fullkomligt meningslös rigg
för att komma förbi bestämmelserna i
manskapslagen.

Samma bestämmelse har en underlig
verkan även i ett annat sammanhang.
Den gäller nämligen för fraktskutor
men inte för fiskebåtar. Det har lett
till att om ett fartyg ibland går i fiske
och ibland i fraktfart kan det ligga ute
på Atlanten i flera veckor på fiske utan
examinerad maskinist, men samma fartyg
kun inte gå i barlast mellan Göte -

borg och en hamn några mil därifrån
utan anställd maskinist.

Tycker handelsministern, att legala
bestämmelser, som verka på detta fullständigt
oefterrättliga sätt, kunna vara
rimliga?

De holländska fartygen, som mer än
andra konkurrera med de svenska småskutorna,
ha en besättning på fyra eller
fem man, medan svenska båtar av samma
storlek ha en besättning på sex, sju
eller åtta man. I Göteborgs hamn och
även i andra hamnar är det inte ovanligt,
att man får se en grupp småskutor,
bestående av ett svenskt fartyg och
åtta eller tio holländska, medan en mycket
stor del av det svenska tonnaget
ligger kvar i hamnarna och över huvud
faget inte kan konkurrera.

Ett av våra större rederier har nyligen
gjort en utredning om driftskostnaderna
för de mindre fartygen och kommit
till det resultatet, att de holländska
mindre fartygens driftskostnad endast
utgör 60 procent av den svenska. Det är
självklart, att med en så oerhörd differens
i fråga om driftskostnaden måste
de svenska fartygen slås ut i konkurrensen.

Resultatet av detta blir, att de sociala
bestämmelser som antagits till skydd
för svenska sjömän i många fall i praktiken
verka så, att dessa inte alls komma
i arbete. Tonnaget kan inte konkurrera,
och då äro ju dessa sociala bestämmelser
för förhållandena ombord
värdelösa. Jag vill stryka under, att detta
gäller de mindre fartygen. För de
stora fartygen, som gå på långa distanser,
tror jag att bestämmelserna i den
nya sjöarbetstidslagen i stort sett äro
riktiga, men det är ju ganska klart, att
påfrestningen på manskapet är en helt
annan i sjöfart på långa distanser än i
kustfart och östersjöfart.

Den internationella konvention -—
egentligen endast ett konventionsförslag
— till vilken den svenska lagen
ansluter sig, godkändes ju av Sverige

Nr 14.

Onsdagen den 2(1 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

före något annat land. Sedan kom Norge,
och sedan kom ingen. Sverige och
Norge äro alltså de enda länder som
godkänt denna konvention. Norge har
redan tillsatt en kommitté för att undersöka
lagens verkningar på den inre
fraktfarten och är tydligen berett att
ta hela saken under omprövning och
eventuellt backa. Då skulle Sverige ensamt
vara underordnat en internationell
konvention. Anser handelsministern,
att det är rimligt, att vi ensamma
hålla oss med eu internationell konvention
och samtidigt släppa in de länder,
som inte underordnat sig denna, i den
interna svenska kustfarten?

När det gäller våra kommunikationer
för den interna fraktfarten finns
det ju många gånger ett tämligen fritt
alternativ, om man skall frakta varorna
på land eller på vattnet. Här finns en
konkurrens mellan järnvägarna och
kusttrafiken och även mellan bilarna
och kustfarten. Den holländska konkurrensen
i vår interna kustfart har alltså
ungefär samma karaktär som om vi
släppte in stora holländska lastbilar i
vårt kommunikationssystem. Det blir
inte stor skillnad.

Jag vill också erinra om att när frågan
om sjöarbetstidslagen behandlades
i andra lagutskottet år 1948, framhöll
utskottet särskilt, att såväl övergångsstadgandena
som den allmänna dispensklausulens
möjligheter att åvägabringa
en anpassning gradvis till de nya reglerna
borde utnyttjas med skälig hänsyn
till angelägenheten av att inte redan
existerande fartyg belastas utöver
vad som vore ekonomiskt försvarligt,
varjämte vederbörligt beaktande borde
skänkas de speciella förhållanden, varunder
verksamheten bedrevs inom vissa
sjöfartsgrenar. Så uttalade sig utskottets
majoritet, medan det i en rätt manstark
reservation hävdades, att man inte
borde gå in för bemanningslagen, förrän
andra sjöfartsdrivande länder också
hade tagit ståndpunkt till den.

Jag förstår mycket väl, att de traktatmässiga
förhållandena i detta fall ha
mer än en sida. Sverige är ju en sjöfartsnation,
som har intressen även på
andra länders kuster, men jag tycker
å andra sidan, att man inte borde avvisa
ett förslag om att de här frågorna
grundligt granskas. Ty läget kan i längden
inte förbli sådant som det för närvarande
är, och det stämmer allra
minst med regeringens program om den
fulla sysselsättningen att sätta en stor
del av vårt mindre fartygsbestånd ur
funktion. Framför allt blir det orimligt,
när man ställer det i relation till de
andra bestämmelser, som så starkt påverka
driftsförhållandena.

Jag tror alltså, att det blir nödvändigt
att ompröva den mindre kustfartens
problem ur båda dessa synpunkter,
och prövningen får väl visa, var rättelse
skall ske, men jag tror inte, att
man kan komma ifrån problemet. Jag
beklagar, att handelsministern i sitt
svar i så hög grad förbigick det som
var problemets kärna.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman!

Herr Svensson i Ljungskile framhöll,
att det råder skillnad mellan fiskefartyg
och andra fartyg. Om ett fiskefartyg går
till en hamn med fisk och lossar den
där och sedan tar annan frakt, inträda
genast nya bestämmelser. Han frågar
mig, om det kan vara rimligt med bestämmelser
som tillämpas på ett sådant
sätt. Det är klart, att det kan förefalla
underligt med den framställning av saken
herr Svensson i Ljungskile gjort,
men det var väl från början så, att fiskefartygen
fingo särskilda favörer. Jag
har sökt sälta mig in i vilka motiv som
kunnat ligga bakom denna skillnad, och
jag har kommit till att man i första hand
sagt, att fiskefartygen skulle behandlas
på ett särskilt sätt. När det blir annan
last, tillkommer ett annat moment, näm -

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

ligen befraktarnas synpunkt, och då
uppstår givetvis frågan, hur man skall
ordna med befäl o. d.

Det är nog riktigt, som herr Svensson
i Ljungskile har framhållit, att det
mindre svenska tonnaget har en viss
belastning i förhållande till det holländska,
när det gäller bemanningen. Det
vill jag inte bestrida, men kommerskollegium
lämnar, efter vad jag förvissat
mig om, i rätt stor utsträckning
dispenser från dessa stränga bestämmelser.

Lönerna ligga kanske något eller
t. o. in. avsevärt högre för det svenska
än för det holländska manskapet, men
å andra sidan äro bostadsförhållandena
bättre på de holländska fartygen. Där
komma vi till ett annat spörsmål, som
jag tror spelar en väsentlig roll — jag
har tillfälle att beröra det i mitt svar
på herr Johanssons i Torp interpellation
om en stund —, nämligen det,
att det svenska mindre tonnaget i stor
utsträckning är omodernt. Det består
av träfartyg, under det att t. ex. det
holländska småtonnaget består av stålfartyg.
Det är klart, att det kan ha sina
svårigheter för ett omodernt tonnage
att hålla sig uppe i konkurrensen med
modernare fartyg.

Man bör naturligtvis undersöka, om
något kan göras, vilket rimligen kan
föranleda beslut för att underlätta för
det mindre tonnaget att hävda sig i
konkurrensen. Jag ställer mig inte alls
avvisande till detta, och jag tror, att
man inom departementet har betraktat
saken så, att det på visst sätt sammanhänger
med utbildningsfrågorna. Jag
är gärna beredd att undersöka, i vad
mån man kan komma fram genom partiella
reformer på olika områden.

Del är alldeles uppenbart, att internationella
konventioner, som inte vinna
anslutning mer än från Sverige, inte
kunna fylla någon funktion. Vi veta ju,
att det råder olika uppfattningar inom
olika länder om vad som är riktigt och

3 — Andra kammarens protokoll 1950. N

rimligt i fråga om konkurrensförhållandena
för det mindre tonnaget i kustfarten,
men Sverige är ständigt en av
de nationer, som framhålla det orimliga
i de åtgärder, som vidtagas från vissa
nationers sida, och jag tror nog att det
i princip är riktigt att säga, att vi hävda
havens frihet.

Det erkänner ju även herr Svensson
i Ljungskile, men han säger, att vi
kunna betrakta de avtal vi slutit som
undantag från regeln. Hur kan det
stämma överens med den allmänna
principen? Vi få nog gå fram efter andra
linjer och se efter, om det möjligen
kan finnas skäl att vidtaga sådana åtgärder
som eventuellt kunna innebära
en mindre belastning och ökad konkurrenskraft
för det svenska tonnaget.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Det är ju riktigt att kravet på
att maskinist skall finnas ombord framträder
på ett extremt sätt när det gäller
fartyg, som exempelvis gå i fiske
och i fraktfart. Naturligtvis vill jag inte
ett ögonblick påyrka, att man skall tilllämpa
denna bestämmelse på fiskefartyg
— jag hoppas tvärtom i allra högsta
grad att man inte skall göra det. Men
det är ju tydligt att man inte i tillräcklig
grad beaktat de mindre fraktskutornas
förhållanden, när man utformat
dessa bestämmelser. De faktiska
exempel, som jag har fått mig till livs
i detta fall och som jag inte här relaterat,
äro nästan otroliga. Det kan hända
ibland, att ett sådant fartyg får segla
med en maskinist, som praktiskt taget
ingenting gör. Man har honom bara
som ett koll i ombord för att uppfylla
lagens bestämmelser. Nu säger herrstatsrådet,
att kommerskollegium kan
ge dispens från dessa bestämmelser.
Det är ett mycket allmänt önskemål
•från skepparnas sida, att man särskilt
när det gäller kravet på att maskinist
skall finnas ombord skall ge dispens i

;• U.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

mycket stor utsträckning. Jag tror att
man skulle kunna göra det utan minsta
risk. Ty dessa mannar, som ha levat i
en båt sedan skolåldern, känna till de
motorer som de ha i båtarna lika bra
som en examinerad maskinist. Ett frikostigare
dispensförfarande skulle säkerligen
kunna göra åtskilligt för att
förbättra förhållandena medan man avvaktar
en undersökning av problemet i
dess helhet.

•lag ber till sist, herr talman, att få
stryka under och ta fasta på att handelsministern
icke ställer sig främmande
för att hela detta område bör underkastas
en omprövning.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Interpellanten hade ursprungligen riktat
sin fråga till mig, men helt naturligt
har handelsministern besvarat densamma,
eftersom denna fråga till största
delen hör hemma under handelsdepartementets
arbetsområde. Jag skulle
dock gärna vilja säga några ord om den
principfråga, som interpellanten reste.

Interpellanten frågar — och det tycks
vara huvudsyftet med interpellationen
—- om det kan förväntas initiativ i avsikt
att förbehålla den svenska kusttrafiken
för svensk sjöfart. Det inträffar
plötsligt att vi få det besvärligt på
grund av konkurrens utifrån i fråga
om kustfarten, och då är herr Svenssons
omedelbara reaktion, att vi måste utestänga
den utländska konkurrensen och
förbehålla kusttrafiken för svensk sjöfart.
Det är inte riktigt den reaktion
man väntar sig från en medlem av
folkpartiet, som annars hyllar principen
att man skall medge fri konkurrens
i största möjliga utsträckning.

När man nu emellertid tar upp problemet
att förbehålla kustfarten för
svenska båtar, bör man i alla fall erinra
sig, att det torde kunna sägas vara
en sekelgammal tradition att vi i prin -

cip medge kustfart för utländska fartyg.
Det är ju nu inte alla länder som
ha den förmånen, men alla som velat
ha den ha säkerligen kunnat få den.
De länder, som äro beredda att medge
rätt för svensk kustfart inom sitt eget
område, kunna sålunda få motsvarande
rättighet hos oss. Det har varit en
svensk princip att i största möjliga utsträckning
främja den regeln, att kustfarten
skall stå öppen även för utländska
båtar, och vi ha också från svensk
sida i olika sammanhang, vid internationella
konferenser och i internationella
kommittéer o. d., alltid som en
självklar princip hävdat, att länderna
inte skola avspärra sina kuster för utländska
båtar. Jag har därför mycket
svårt att tro, att man även efter en närmare
utredning skulle komma fram till
den lösningen, att man hastigt slår om
och säger, att kustfarten i vårt land
skall vara förbehållen svenska båtar.
Jag vill erinra om att somliga länder
visa tendenser att gå längre och försöka
främja fraktfart även på utlandet
för egna rederirörelser. Att fraktfart
till eller från ett land skall reserveras
för det egna landets fartyg är en
princip som vi haft anledning bekämpa
vid de tillfällen, då vi deltagit i
internationella konferenser, där sådana
frågor varit under behandling. Vad herr
Svensson i Ljungskile nu vill förorda
att vi införa här i landet har Sverige
med andra ord ansett vara en protektionistisk
politik.

Nu uppehåller sig i själva verket interpellanten
till största delen vid sjöarbetstidslagen
och dess verkningar,
vilket ju är ett problem för sig. Det är
ju klart att det också finns anledning
att undersöka om det på detta område
finns ojämnheter som kunna behöva
undanröjas. Jag vill inte på något sätt
kritisera tanken på att undersöka alla
de frågor, som i detta sammanhang äro
för handen, utan bara på förhand säga,
att jag tror inte mycket på att Sverige

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

skulle vilja förorda en motsatt regel
till den nu i vårt land gällande i fråga
om kustfarten.

Herr LINDBERG: Herr talman! Frågan
om småtonnaget i kustfarten har ju
varit på tal vid tidigare tillfällen här i
riksdagen, fastän det nu är ganska
länge sedan. Jag kan ju erinra om att
det också under kriget har uppstått
vissa problem för den mindre sjöfarten,
vilka man från både myndigheternas
och organisationernas sida har försökt
hjälpa til] att klara upp, i den mån
det nu varit möjligt. Det är emellertid
en omständighet man får komma ihåg
när man diskuterar denna fråga, nämligen
att kustsjöfarten i regel är handikappad
i förhållande till det andra tonnaget,
emedan kustsjöfarttonnaget är
gammalmodigt. Det saknar moderna
anordningar för lossning och lastning

o. s. v. Det har inte luckor stora nog
för att kunna få hjälp av hamnarnas
moderna lossnings- och lastningsanordningar,
och allt detta gör att fartygen
ha svårt att stå sig i konkurrensen.

När herr Svensson i Ljungskile talar
om såväl sjöarbetstidslagen som bemanningslagen
bör han komma ihåg, att bemanningslagen
har tillkommit ur utpräglad
sjösäkerhetssynpunkt och att
sjöarbetstidslagen också tangerar sjösäkerhetskravet
i avsevärd grad. Det
går inte att utan vidare slopa bemanningsföreskrifterna,
vare sig för befälet
eller för manskapet ombord i segelfartygen,
och organisationerna å ömse sidor
ha ju varit tvungna att införa vissa
föreskrifter rörande bemanningen. Det
har varit ett önskemål under många år
att vi skulle få en sådan bemanningslag
att vi hade bestämda riktlinjer alt
gå efter och inte bara vore hänvisade
till bestämmelserna i § 5a sjölagen. Om
man nu gör en undersökning på detta
område, är det skäl att ta upp samtliga
hithörande problem till behandling.

Det har av och till sagts, att den äldre
delen av kustsjöfartsfartygen skulle slopas
och att man skulle skaffa sig modernare
tonnage. Detta har också ett
typiskt kustrederi som Sveabolaget
gjort. Detta bolag har minskat ner sitt
kusttonnage, jag tror från 48—50 båtar
till 18—20. Men då äro så gott som samtliga
moderna fartyg, som kunna stå sig
i konkurrensen.

Även en annan omständighet kanske
behöver ägnas en tanke i detta sammanhang'',
och det är befraktarnas ställning
i hela systemet. De svenska befraktarna
söka naturligtvis tonnage,
där de kunna få det billigast. De förbigå
därför ofta det svenska gamla och
omoderna tonnaget och anlita utländskt
tonnage i stället. Det är naturligt att så
sker, därför att befraktarna vilja ha så
låga frakter som möjligt, vilket ju också
är något som intresserar uppdragsgivaren.
Vid slutet av kriget visade det
sig omöjligt för våra små gamla och omoderna
båtar med sina högre fraktsatser
att ombesörja koltransporterna från
Polen. De måste sluta med denna fraktfart,
enär de inte kunde få några returfrakter.
Samma förhållande råder här
i Sverige. Om dylika fartyg få en last
ifrån exempelvis Skåne upp till Norrland
och inte erhålla någon returfrakt,
så säger det sig självt, att frakten måste
bli avsevärt hög eller också att transporten
går med betydande förlust.

Det är inte så .enkelt att säga hur
dessa frågor skola kunna lösas. Sveriges
segelfartygsförening gjorde ju före
kriget ett försök att tillämpa bestämda
tariffer och ordna det så att fartygen
i mesta möjliga mån skulle få returfrakter.
Detta visade sig vara ganska
svårt, och det hände till och med, att
en del av medlemmarna i Segelfartygsföreningen
kröpo under tarifferna när
tillfälle bjöds. Allt detta får man naturligtvis
taga hänsyn till. Jag tror inte att
man vinner något resultat, i varje fält
inte något önskvärt resultat, genom att

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

försöka utestänga andra nationers fartyg
ifrån våra kuster. Det är en annan
sak när det gäller den rena insjöfarten.
När svenska rederier söka sig till utlandet
— det är ju många av dem som
ha samtliga sina fartyg gående i fraktfart
mellan enbart utländska hamnar

— måste vi väl ändå tillåta att andra
nationers fartyg också besöka Sverige
och göra en och annan resa utmed våra
kuster.

En annan tendens inom svensk sjöfart,
som kanske inte framträdde så
markerat under världskriget och därefter
men däremot gjorde sig så mycket
kraftigare gällande före världskrigets
början, var överlåtelse till andra nationer
av en hel del tonnage som inte ansågs
vara konkurrenskraftigt nog på
grund av de svenska bestämmelserna.
Vi komma nog ihåg hurusom en hel
del svenska rederier då överlämnade
sina fartyg till Finland. Ett av dessa
rederier — nu välbekant som större
rederi och skeppsbyggare i Uddevalla

— fick sedan besvärligt vid återförandet
av sina fartyg till Sverige. Ett rederi
här i Stockholm hade ju satt sina
fartyg under finsk flagg, och en del
andra rederier läto sina båtar gå under
panamansk flagg — det kan väl ifrågasättas
om inte alltfort en del av dessa
fartyg föra panamansk flagg.

Det är sålunda många problem som
skulle behöva undersökas i detta sammanhang.
Jag tror inte att vi nå några
resultat ur det helas synpunkt, om vi
bara taga upp en del av frågorna till
granskning — det måste nog bli en
granskning över hela linjen. Jag tror
inte heller att småtonnaget, som det
ömmats för i detta sammanhang, lider
någon större skada av att följa existerande
sjöarbetstidslags- och sjösäkerhetsbestämmelser.
Man måste ju också
tänka en liten smula på det människomaterial,
som skall arbeta och ha sin
utkomst ombord i fartygen.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Hans excellens utrikesministern
är förvånad över att folkpartiet
ifrågasätter den fria konkurrensen. Det
är inte fri konkurrens det här gäller,
Ers Excellens. Det är ju detta jag försökt
bevisa. Jag tror inte att svensk
sjöfartsnäring har det minsta emot att
konkurrera med utländskt tonnage på
jämställda villkor, men det är dessa
jämställda villkor som ha eliminerats.
Detta har ju givetvis i viss mån varit
ofrånkomligt. Men alla som jag har talat
med — och det är åtskilliga — sedan
denna interpellation väcktes, ha
vitsordat att i vår nuvarande lagstiftning
hänsyn till det mindre tonnaget
icke tagits i den utsträckning som vore
möjligt utan att eftersätta vare sig sjösäkerheten
eller sociala hänsyn. Att
dessa båda ting måste beaktas är jag
fullständigt överens med herr Lindberg
om.

Skall man sedan diskutera principer,
Ers Excellens, kan man ju returnera
frågan och spörja om det står i överensstämmelse
med 27-punktersprogrammet
att föra en sådan politik, att vår
mindre sjöfart får lägga upp och sjömännen
sitta på land med sina sociala
förmåner. Sjöarbetstidslagen är i detta
sammanhang inte en fråga för sig. Jag
har berört detta i motiveringen till min
interpellation. Denna lag spelar i allra
högsta grad samman med andra gällande
bestämmelser. Herr Lindberg säger
att det moderna tonnaget klarat sig,
och som exempel anför han RederiSvea.
Men Rederi-Svea har minskat sitt
kusttonnage till mindre än hälften, och
det kan väl inte anses utgöra något särskilt
tecken på att detta rederi har klarat
sig bra. Den som läste vad chefen
för Rederi-Svea för en tid sedan skrev
i tidskriften Sunt Förnuft om den
mindre kustfarten och om den konkurrens,
som SJ där bedriver, fick inte
heller det intrycket, att Rederi-Sveas

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Svar pa interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och ev en tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

chef ansåg det vara väl beställt med
den mindre kustfarten.

Nu tycks även herr Lindberg vara
av den uppfattningen, att det finns
mycket på detta område, som borde
tagas under omprövning. Den saken
äro vi alltså överens om, och jag har
för min del ingenting emot att alla
tänkbara synpunkter beaktas vid en
sådan omprövning. Jag tror nämligen
inte, att utvecklingen kan få fortsätta
som den nu gör.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena UNDÉN: Herr talman!
Jag vill bara helt kort svara herr Svensson
i Ljungskile. Herr Svensson säger,
att man inom folkpartiet är anhängare
av en fri konkurrens, under förutsättning
att densamma sker under lika villkor.
Men då vill jag säga, att det argumentet
ju är det vanliga vid alla tullhöjningar.
Man säger då att villkoren
här i landet icke äro desamma som
utanför våra gränser och att vi därför
skola höja tullarna och på så sätt utestänga
konkurrensen. Herr Svensson i
Ljungskile är därför en ganska ljum
anhängare av sitt partis program på
denna punkt.

Vad sedan frågan om arbetslösheten
beträffar är det klart, att socialdemokratiska
partiet eftersträvar den fulla
sysselsättningen, men man använder
inte vilka medel som helst för att
trygga den.

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr
talman! Jag utgår ifrån att herr Svensson
i Ljungskile med sin interpellation
avser att påtala förhållandena på sådana
båtar, som kallas motorseglare,
d. v. s. segelfartyg med hjälpmaskin.
Det är då ett par saker, som herr
Svensson i Ljungskile berörde, som jag
inte vill låta stå oemotsagda.

Den första gäller den nya sjöarbetstidslagen.
Jag erinrar om, att för eu
mycket stor del av det tonnage, som

herr Svensson i Ljungskile åsyftar, är
arbetstiden icke reglerad. För besättningen
på fartyg under 100 bruttoregisterton
finns ingen lagstadgad arbetstid.
De äro undantagna i lagen. För fartyg
över 100 bruttoregisterton gäller däremot
den nya sjöarbetstidslagen, vilken
stadgar att arbetstiden skall vara 56
timmar i veckan, och att det för överstigande
arbetstid skall utgå viss kompensation,
som de avtalsslutande parterna
skola komma överens om. När
arbetstiden per vecka uppgår till mellan
56 och 84 timmar — vilket kan
hända, när fartyget ligger till sjöss —
skall kompensation utgå med 1 ‘/s dag
per månad. Jag tycker inte det är för
mycket att begära 1 */j dags kompensation
per månad för folk, som arbetar
84 timmar per vecka.

Vad sedan bemanningen beträffar är
det för närvarande så på dessa fartyg,
att vi sakna varje bestämmelse om bemanning,
om man undantar vad som
finns inryckt i § 5 a sjölagen, där det
står att fartyget skall vara bemannat
på betryggande sätt. Punkt och slut.
Från organisationernas sida ha vi under
en följd av år kämpat för att här
i landet få en bemanningsordning av
samma slag som finns i andra länder,
men vi ha inte lyckats få detta stadgat
i lagen ännu. Vi hoppas dock att vi
skola lyckas med det så småningom. I
avvaktan på detta ha organisationerna
sett sig nödsakade att avtalsvägen införa
vissa bestämmelser, vilka emellertid
enligt vår mening icke på långt när
äro till fyllest utan böra byggas ut och
förbättras.

•lag vill här erinra om en olyckshändelse,
som för några månader sedan inträffade
på Vänern ombord på ett av
de småfartyg, som det här gäller. Det
fallet väckte stor uppmärksamhet på
västkusten, där tidningarna skrevo
mycket om det. Den olyckan inträffade
med ett sådant fartyg, som herr Svensson
i Ljungskile anser vara så starkt

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående de traktatmässiga grunderna för Hollands och even tuellt

andra nationers rätt att konkurrera om den interna svenska fraktfarten, m. m.

bemannat, att det på grund härav inte
kan konkurrera med andra nationers
fartyg. Enligt tidningarnas uppgifter
var båten bemannad med två man. Den
ene stod till rors, och den andre låg
och sov. För att rorgängaren skulle
kunna väcka den sovande hade man
spänt ett snöre från styrhytten och ned
till den man, som låg och sov. Men icke
förty inträffade en olycka. Detta är ett
exempel, som visar, att om man skall
tala om bemanningsförhållandena på
ifrågavarande fartyg, så skall det vara
med avsikt att förbättra dem, inte för
att eventuellt få en ändring åt andra
hållet till stånd.

Herr LINDBERG: Herr talman! Antingen
hörde inte herr Svensson i
Ljungskile riktigt vad jag sade, eller
också uttryckte jag mig oklart och tvetydigt.
Jag antar att det senare var
fallet.

När jag talade om de åtgärder som
vidtagits av Sveabolaget, sade jag att
bolaget hade skaffat sig moderna kustfartyg
och att det var detta som gjorde,
att bolaget hade kunnat reducera den
gamla flottan från 48 fartyg till det antal,
som jag tidigare uppgivit. Det är
klart att det med moderna och mera
snabbgående fartyg med snabbare lossnings-
och lastningsmöjligheter måste
gå bättre att segla i kustfart än med
de äldre båtarna. Det är också klart att
Sveabolaget har haft besvär med konkurrensen
från järnvägar, bussar och
bilar, men också bolaget har skaffat sig
lastbilar för att landvägen kunna forsla
sådant gods, som man inte hinner med
att frakta sjöledes.

Herr SVENSSON i Ljungskile: Herr
talman! Jag håller gärna med herr
Lindberg om att man med modernt,
förstklassigt tonnage klarar sig bättre
i konkurrensen än med det gamla. Men
detta innebär inte att alla svårigheter

äro övervunna i och med att man får
moderna båtar.

Herr Svensson i Göteborg anförde ett
exempel från Vänern, dit en liten tankbåt,
som brukar fylla olja på andra båtar,
hade gjort en avstickare. Men det
är en sak, som inte alls hör hemma
inom det område, där jag har rört mig
i debatten, d. v. s. fartyg på mellan 200
och 300 ton och med 7 å 8 mans besättning.
Om man skärper bemanningsbestämmelserna
ytterligare för sådana
fartyg, så få sjömännen ombord på dem,
som jag tidigare framhållit, sitta på
landbacken med sina sociala förmåner.
Jag har inte alls något intresse av att
man på detta område går fram på sådant
sött, att man berövar sjömännen
deras berättigade sociala förmåner eller
äventyrar säkerheten på sjön, men
det är skillnad på större fartyg och sådana
små båtar, som huvudsakligen
ägas av familje- eller partrederier och
ofta skötas av släkt och vänner. Det är
inte samma sociala problem där som
beträffande sådana fartyg, som gå på
längre trader. Vill man ta hänsyn till
de faktiska förhållandena, så blir resultatet,
att det inte går att fortsätta som
hittills.

Herr SVENSSON i Göteborg: Herr talman!
Jag vill visst inte skärpa bemanningsbestämmelserna,
ty det finns för
närvarande inte några sådana bestämmelser.
De enda föreskrifter som finnas
äro de, som inrymmas i sjölagens
§ 5 a, där det står att fartyget skall
vara bemannat på betryggande sätt. Detta
är ingen bestämmelse, ty det innebär,
att ett fartyg kan vara bemannat
med två man — som fallet var i exemplet
med tankbåten på Vänern. Enligt
denna paragraf i sjölagen behöver det
inte vara flera.

Däremot vill jag i svensk lagstiftning
ha införda de bestämmelser, som vi nu
sakna och som arbetsmarknadsparter -

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation angående revision av gällande bestämmelser om statens låne verksamhet

för den mindre skeppsfarten, m. m.

nas organisationer i kollektivavtal ha
enats om. Dessa bestämmelser vilja vi i
stället ha införda i lagen.

Herr LINDBERG: Herr talman! Jag
skall inte säga många ord, men jag
måste beklaga att herr Svensson i
Ljungskile har en besvärlig dag, beroende
på att han givit sig in på att
försöka lösa ett problem, som han inte
riktigt behärskar.

Om man nu skulle vidtaga en rad åtgärder
för att underlätta för den gamla,
dåliga svenska kustsjöfarten att konkurrera,
så skulle man ju faktiskt samtidigt
göra det omöjligt för de större
rederierna, d. v. s. de som ha de moderna
fartygen, att konkurrera. Men de
måste ju också leva. Det är dessa som
ge sitt folk de sociala förmåner, som
herr Svensson i Ljungskile tror att sjömännen
skaffa sig på land, därest småbåtarna
läggas upp.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3.

Svar på interpellation angående revision
av gällande bestämmelser om statens
låneverksamhet för den mindre skeppsfarten,
m. m.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet ERICSSON erhöll på begäran
ordet för att besvara herr Johanssons
i Torp interpellation angående revision
av gällande bestämmelser om
statens låneverksamhet för den mindre
skeppsfarten, in. in.

Svaret hade före sammanträdet i
stencilerad form tillställts kammarens
ledamöter, och herr statsrådet Ericsson
lämnade nu allenast eu kort sammanfattning
av huvudpunkterna i
svaret.

Det i kammaren utdelade svaret var
av följande lydelse:

1. Är herr statsrådet beredd att utan
dröjsmål igångsätta utredning angående
revision av gällande bestämmelser om
statens låneverksamhet för den mindre
skeppsfarten samt för 1951 års riksdag
framlägga de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning?

2. Kan herr statsrådet finna det möjligt
att bereda representant för den
mindre skeppsfarten tillfälle att deltaga
i framtida förhandlingar om handelsavtal
med andra länder?

Det må erinras om att det i motioner
(1:212 och 11:178) till 1949 års riksdag
hemställdes om skrivelse till Kungl.
Maj :t med anhållan att Kungl. Maj :t
måtte framlägga förslag till ändrade lånevillkor
för statens låneverksamhet
för den mindre skeppsfarten i huvudsaklig
överensstämmelse med i motionerna
angivna riktlinjer. Motionerna
avsågo att få till stånd en utsträckning
av låneverksamheten att gälla lån i
form av byggnadskreditiv. Motionerna
remitterades till kommerskollegium,
som hörde nämnden för statens lånefond
för den mindre skeppsfarten. Av yttranden,
som avgåvos i april 1949, framgår,
att närmare utredning ansågs nödvändig
för ställningstagande till det genom
motionerna framförda förslaget
att utvidga låneverksamheten för den
mindre skeppsfarten.

Dessförinnan hade Sveriges segelfartygsförening
i skrivelse till Kungl. Maj:t
den 4 februari 1949 anhållit om en utredning
i ämnet. Skrivelsen remitterades
till kommerskollegium den 11 samma
månad.

I anledning av motionerna förklarade
sig statsutskottet i utlåtande (nr 161)
den 17 maj 1949 anse, att en utredning
i ämnet vore påkallad, varjämte utskottet
sade sig förutsätta att utredningen
komme till stånd. Med hänsyn till segelfartygsföreningens
skrivelse, vari
alltså frågan redan väckts, ansåg emellertid
utskottet, att motionerna icke

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående revision av gällande bestämmelser om statens låne verksamhet

för den mindre skeppsfarten, m. m.

borde föranleda någon särskild åtgärd
från riksdagens sida.

Först må nämnas, att kommerskollegium
i anledning av Kungl. Maj:ts remiss
den 11 februari 1949 av segelfartygsföreningens
skrivelse låtit verkställa
en statistisk utredning till belysning
av utvecklingen av den mindre skeppsfartens
förhållande under tiden 1938—
1949. Kommerskollegium har emellertid
iinnu icke kunnat avgiva utlåtande över
skrivelsen. Detta har sin grund däri,
att nämnden för statens lånefond för
den mindre skeppsfarten, som av kollegium
anmodats avgiva yttrande i
ärendet, icke till kollegium inkommit
med ett sådant yttrande. Eånenämnden
överväger f. n., förutom segelfartygsföreningens
skrivelse, också ett i februari
innevarande år inkommet förslag
från samma håll rörande finansiell medverkan
från statens sida till förnyelse
av den mindre skeppsfartens fartygsbestånd.
Nämnden har helt nyligen tillsatt
en delegation — bestående av tre
representanter från den mindre skeppsfarten,
nämndens sekreterare samt tre
andra personer — för att med stöd av
det förut angivna statistiska materialet
framlägga utredning och förslag i ämnet
till nämden. Först då nämndens
yttrande och därefter kommerskollegii
utlåtande över segclfartygsföreningens
skrivelse föreligga, torde ställning
kunna tagas till frågan huruvida ytterligare
utredning behövs. Naturligtvis
vore det i hög grad tacknämligt om
nämnden — som ju i sitt arbete bistås
av företrädare för den mindre sjöfarten
— komme till sådana resultat att
särskild ytterligare utredning ej erfordrades
utan man på grundval av nämndens
förslag kunde utforma nya bestämmelser.

I anledning av interpellantens andra
fråga vill jag framhålla att den mindre
skeppsfartens intressen ej så ofta torde
kräva .särskilt beaktande vid handelsavtalsförhandlingar
med främmande

länder. Där så av en eller annan anledning
— såsom diskriminering genom
valutabestämmelser i fråga om fraktbetalningar,
förbehåll om varutransport
på egna kölar in. in. — kan vara
påkallat, får det självklart förutsättas,
att den mindre skeppsfartens företrädare
likaväl som representanter för
handelsflottan i övrigt bliva hörda och
få tillfälle att göra sina synpunkter
gällande.

Härpå yttrade:

Herr JOHANSSON i Torp: Herr talman!
Jag ber att till statsrådet och chefen
för handelsdepartementet få framföra
mitt tack för det avgivna svaret.

Den interpellation som jag har framställt
berör ett problem, som delvis vidrördes
i förra interpellationsdebatten,
nämligen frågan om hur konkurrensen
med det utländska tonnaget skall kunna
göras effektiv. Jag förstår till fullo,
att handelsministerns svar är det mest
positiva, som handelsministern anser sig
kunna lämna med hänsyn till den nuvarande
situationen. Om jag likväl gör några
randanmärkningar får det inte fattas
så, att jag vill ifrågasätta handelsministerns
goda och ärliga uppsåt att
komma till rätta med problemet. Jag
tycker det framgår ganska klart, att
handelsministern har ett positivt intresse
för detta.

Det är med intresse man av svaret
konstaterar, att frågan huruvida en
fullständig utredning i .statlig regi skall
företagas är beroende av en pågående
förberedande utredning, som tydligtvis
kommer att draga långt ut på tiden,
utan att man därför denna gång kan
lasta den eljest vid olika tillfällen mycket
förkättrade centralbyråkratien i huvudstaden.
Emellertid känner man en
viss oro, när man erfar, att kommerskollegium
ej kunnat besvara Kungl.
Maj:ts remiss på grund av uteblivet
yttrande från nämnden för lånefonden

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Svar på interpellation angående revision av gällande bestämmelser om statens låne verksamhet

för den mindre skeppsfarten, m. m.

för skeppsfarten och att denna nämnd
först nyligen, alltså tydligen först efter
interpellationens framställande, har
tillsatt en delegation, som skall ta itu
med uppgiften att framlägga ett förslag
för nämnden. Först sedan delegationen
fullgjort sitt uppdrag och nämnden tagit
ställning till arbetsresultatet och
kommerskollegium i sin tur övervägt
saken, är tiden alltså mogen att avgöra,
om ytterligare utredning är behövlig.

Samtliga de som ha att behandla denna
angelägenhet äro för visso ansvarskännande
och högt förtjänta personer,
men det hindrar inte, att det förefaller,
som om det skulle bliva lång tidsutdräkt,
innan man får fram ett arbetsresultat.
Under tiden lider den mindre
skeppsfarten hårt av trycket från konkurrensen
från utländskt tonnage, vilket
lär vara gynnat av synnerligen generöst
tillmätt låneunderstöd från sina
hemländer. För den mindre skeppsfarten
gäller det näringens vara eller inte
vara, och detta problem tränger sig på
med ständigt stigande aktualitet, och
den nådatid, som är beskärd för statsmakterna
att taga ställning, krymper
samman för varje dag. Med hänsyn till
ärendets brådskande natur må det vara
tillåtet att redan i detta sammanhang
peka på åtminstone en tänkbar form för
understöd, som i varje fall bör diskuteras.

Det är som bekant så, att den mindre
skeppsfartens betryckta läge har sin
upprinnelse i handelspolitiska skäl, varvid
de större rederierna draga alla
fördelarna. Då emellertid vårt land tillföres
behövlig utlandsvaluta, kan det
rimligen icke ifrågasättas att äventyra
denna nationalinkomst genom protektionistiska
åtgärder. Den föregående interpellationsdebatten
gav ju också ganska
tydligt belägg därför. Däremot vore
det inte orimligt att försöka finna en
form, varigenom den större rederinäringen
tvingades hjälpa sin fattigare
släkting, den mindre skeppsfarten. Fn

sådan hjälp vore på intet sätt någon
allmosa utan en välförtjänt lön för den
drängtjänst, som den mindre skeppsfarten
utfört och utför för såväl nationalhushållet
i allmänhet som för den
transoceana handelsflottan. Många av
de laster, som införas genom den mindre
skeppsfarten, torde exempelvis komma
de svenska varven och därmed också
de större fartygen till godo. Fn lösning
i här antydd riktning torde vara
värd att undersökas.

Som jag sade i början visade den
föregående interpellationsdebatten, att
problemets kärna inte ligger i frågan,
huruvida man skall vidta protektionistiska
åtgärder eller inte, utan i frågan
om hur de svenska fartygen skola kunna
upprustas för att hålla den utländska
konkurrensen stången, och det är detta
som jag har velat ställa under diskussion
genom denna interpellation. Jag
vet, att jag gör mig till tolk för hela
näringen, om jag riktar en vädjan till
handelsministern — som jag för övrigt
är övertygad om kommer att min vädjan
förutan göra det — att inte förtröttas
i att hålla ett vaksamt öga på utredningen,
så att den inte utdrages under
onödigt lång tid framöver.

Herr STAXÄNG: Herr talman! Då jag
inte ville förlänga debatten i den första
fråga, som statsrådet här besvarade,
så vill jag nu i stället beröra den andra
interpellationen och de problem som
ha berörts i den. Om jag skulle ha yttrat
mig i den första frågan, skulle jag
ha omnämnt, att vad beträffar de
dispenser, som inte minst i fråga om
personalen vid ifrågavarande mindre
fraktbåtar säkerligen äro nödvändiga i
större utsträckning än som nu ges, har
jag redan tidigare — jag tror det var
1937 — tagit upp den frågan vid flera
tillfällen, .lag har därvid framhållit,
att sådana dispenser äro mycket önskvärda,
särskilt under eu övergångstid.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Svar på interpellation angående revision av gällande bestämmelser om statens låne verksamhet

för den mindre skeppsfarten, m. m.

Jag skulle också ha framhållit, att det
utom från holländska fraktredare förekommit
konkurrens även från andra
länder, inte minst i vinter, vad beträffar
fraktfarten vid våra kuster, ja,
t. o. m. från större svenska ångfartygsbolag,
som t. o. m. haft en viss subvention
från statens sida.

Vad beträffar den sak, som herr Johansson
i Torp har interpellerat om,
vill jag först säga, att de problem, som
togos upp i den första interpellationen,
har jag, som jag nyss sade, visserligen
varit inne på vid riksdagsbehandlingen
vid flera tillfällen, men jag har mer
och mer kommit till den uppfattningen,
att man visserligen skall försöka åstadkomma
lättnader för den mindre fraktfarten
på det sätt, som inte minst herr
Svensson i Ljungskile berörde — därvidlag
kan jag instämma med honom —
men det är ytterst viktigt, att man får
till stånd en rationalisering, en förbättring
av det tonnage, som denna
fraktfart har att arbeta med. Det var
därför som jag för några år sedan väckte
en motion om att man skulle försöka
bygga ett försöksfartyg. Det förhåller
sig nämligen på det sättet, att en del
av dessa fraktare vissa tider även bedriva
fiske, bl. a. sillfiske vid Island.
Det är därför faktiskt nödvändigt, att
man experimenterar sig fram till en
lämplig fartygstyp för dessa olika uppgifter,
inte minst att man för fraktfarten
får fram en verkligt modern och
lämplig fartygstyp, varigenom arbetet,
bl. a. lossningen, i högre grad skulle
kunna rationaliseras. Den gången blev
det inte någon större förståelse från
riksdagens sida. Jag hälsade därför
med desto större tillfredsställelse, att
man förra året från utskottets sida ställde
sig välvillig till den motion, som jag
då väckte och som statsrådet har berört
i sitt interpellationssvar. Det är
mycket att beklaga, att detta, som så
ofta händer vid utredningar, fastnat i
ett utredningsorgan, i detta fall en

nämnd. Jag vill naturligtvis uttrycka
min tillfredsställelse över statsrådets
uttalande här, att han finner det önskvärt,
att detta utredningsarbete forceras.
Men jag skulle vilja tillägga, att det
vore önskvärt, att statsrådet på något
sätt kunde starkare forcera utredningen
och göra påtryckningar på den nämnd,
som har saken om hand för närvarande,
så att utredningsarbetet fortare leder
till ett slutresultat.

I övrigt ber jag, herr talman, också
att få instämma i den vädjan, som ligger
i interpellantens andra fråga, som
statsrådet i sitt svar också ställt sig välvillig
till, nämligen att den mindre
skeppsfartens företrädare lika väl som
handelsflottan i övrigt få tillfälle att
göra sina synpunkter gällande vid vissa
handelsavtalsförhandlingar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4.

Föredrogos var efter annan följande
på kammarens bord liggande motioner;
och remitterades därvid till statsutskottet
motionerna:

nr 571 av herr Braconier in. fl.;
nr 572 av herr Bubbestad in. fl.;
nr 573 av herr Håstad m. fl.;
nr 574 av herr Kyling m. fl.;
nr 575 av herrar Kyling och Nilsson
i Svalöv; och

nr 576 av herr Hagberg i Malmö
m. fl.;

till bevillningsutskottet motionerna:
nr 577 av herrar Vigelsbo och Pettersson
i Ersbacken;

nr 578 av herr Edström;
nr 579 av herr Svensson i Ljungskile;
och

nr 580 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl.;

till behandling av lagutskott motionerna: nr

581 av herr Hagberg i Malmö;
nr 582 av herr Östlund m. fl.;

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

nr 583 av herr Håstad in. fl.;
nr 584 av herr Hagberg i Malmö
m. fl.;

nr 585 av herr Häckner m. fl.;
nr 586 av herr Hjalmarson m. fl.;
nr 587 av herrar Edström och Nilsson
i Svalöv;

nr 588 av herrar Äqvist och Gunnarsson; nr

589 av herrar Rosén och Widén;
nr 590 av herr Stjärne m. fl.;
nr 591 av herrar Hseggblom och
Nolin;

nr 592 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.;

nr 593 av herr Pettersson i Dahl
m. fl.;

nr 594 av herr Svensson i Ljungskile
m. fl.; och

nr 595 av herr Fagerholm m. fl.;
till jordbruksutskottet motionerna:
nr 596 av herr Svensson i Stenkyrka
in. fl.;

nr 597 av herr von Seth m. fl.;
nr 598 av herrar Braeonier och Nilsson
i Bästekille;

nr 599 av herr Norup in. fl.; och
nr 600 av herr Nilsson i Svalöv
in. fl.; samt

till särskilda utskottet motionen nr
601 av herrar Hseggblom och Hagård.

§ 5.

Föredrogs den av herr Norup vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet Lingman angående anställningsförhållandena
för befattningshavare
med agronomexamen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6.

Föredrogs den av herr östlund vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till

herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående de renskötande
samernas beskattning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7.

Föredrogs den av herr Christenson
i Malmö vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet angående krigsmaterielverkets
upphandling av kontorsmöbler.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt, jämte i ämnet väckta
motioner.

I en den 17 mars 1950 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 193, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
upphävande av förordningen den
11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.

Till behandling i samband med propositionen
hade utskottet upptagit de
vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna 1:240 av herr Gustaf
Elofsson och fru Svenson samt
11:284 av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att i samband med pappersskattens
slopande införa skatt på
tidskrifter av förströelsekaraktär i enlighet
med av 1949 års skatteutredning

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

framlagt förslag, eller alternativt, att
riksdagen måtte besluta, att skatten å
papp och papper skulle utgå även under
budgetåret 1950/51.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kung!. Maj :ts förevarande proposition
nr 193 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående
upphävande av förordningen den 11
juni 1948 (nr 283) om pappersskatt;
samt

B) att de likalydande motionerna
1:240 av herr Gustaf Elofsson och fru
Svenson samt II: 284 av herr Johnsson
i Skoglösa m. fl. om skatt på tidskrifter
av förströelsekaraktär in. m. icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottet hade i sin motivering efter
redogörelse för den huvudsakliga innebörden
av den kritik, som framförts
mot det av 1949 års skatteutredning
framlagda förslaget om .särskild tidskriftsskatt,
anfört bl. a. följande.

»Utskottet anser sig i delta sammanhang
icke kunna ingå på ett närmare
bedömande av huruvida och i vad mån
fog finnes för den sålunda framkomna
kritiken mot skatteutredningens förslag
i ifrågavarande hänseende. Med hänsyn
till de invändningar, som rests mot förslaget,
torde det dock vara uppenbart,
att ett tillmötesgående av det i de likalydande
motionerna 1:240 och 11:284
framställda yrkandet om ett omedelbart
införande av en beskattning av förströelsetidskrifter
i enlighet med skatteutredningens
förslag icke kan ifrågakomma.
Utskottet vill emellertid framhålla,
att vid de tillfällen då riksdagen
tidigare haft att taga ställning till frågan
om införande av en beskattning av
förströelsetidskrifter, riksdagen icke i
princip ställt sig avvisande mot tanken
på en sådan beskattning. Då denna
fråga — som ur statsfinansiell synpunkt
icke är av oväsentlig betydelse — fortfarande
är under Kungl. Maj.ds pröv -

ning, avstyrker utskottet det i motionerna
framställda yrkandet om införande
av en beskattning av förströelsetidskrifter.
»

Reservationer hade avgivits:

1) av herr Kristensson i Osby, som
ansett, att ifrågavarande stycke av motiveringen
bort hava följande lydelse:

»Utskottet anser, att de framförda
kritiska synpunkterna äga betydande
räckvidd. Detta gäller särskilt de principiella
betänkligheterna samt de avsevärda
praktiska svårigheterna ett genomförande
av här ifrågasatt tidskriftsskatt
skulle medföra. Det åberopade
och utan tvekan riktiga förhållandet
att de här diskuterade tidskrifterna till
sin art och innehåll äro av högst skiftande
karaktär medger dock icke att
man ur beskattningssynpunkt kan verkställa
en klar gränsdragning dem emellan.
Utskottet anser det sålunda uppenbart,
att ett tillmötesgående av det i de
likalydande motionerna 1: 240 och
11:284 framställda yrkandet om ett införande
av en beskattning av förströelsetidskrifter
icke kan ifrågakomma. På
grund härav avstyrker utskottet det i
motionerna framställda yrkandet.»

2) av herr Niklasson, utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr
talman! Först vill jag säga, att jag givetvis
är tillfredsställd över att pappersskatten
skall försvinna med denna
månads utgång. I det avseendet har det
inte varit delade meningar i bevillningsutskottet,
och det finns ingen anledning
för mig att närmare gå in på
denna sak. Däremot ha meningarna gått
isär, när det gäller motiveringen i samband
med tidskriftsskattens behandling.
Bevillningsutskottet har dock varit
enigt om att man inte skulle tillmötesgå
motionärerna och omedelbart införa
en tidskriftsskatt. För min del har jag

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

varit angelägen om att riksdagens skrivning
skulle bli sådan, att man inte stimulerade
vare sig regeringen eller
eventuellt blivande motionärer till åtgärder
på detta område, och det är
därför som jag på denna punkt har avlämnat
en reservation.

Frågan om en tidskriftsskatt är gammal.
Den har diskuterats under mer
än ett årtionde här i vårt land. Den har
diskuterats i bevillningsutskottet då och
då, och även här i riksdagen, och vid
ett par tillfällen har den varit föremål
för utredning. År 1943 gjorde dåvarande
docent Welinder en utredning, som
utsändes på remiss. Remissvaren voro
emellertid sådana, att utredningen inte
ledde till någon kungl. proposition.
1949 års skatteutredning tog upp denna
gamla tanke och gjorde en utredning i
frågan tillsammans med kontrollstyrelsen.
Deras förslag har sedan varit ute
på remiss på olika håll. De flesta av
dessa remissvar äro avstyrkande, och
det är ganska betecknande för läget, att
även i de remissyttranden, där förslaget
tillstyrkes, framhållas vissa betänkligheter
mot en sådan beskattning på
tidskrifter. Man har från remissinstansernas
sida framfört principiella skäl
emot en sådan skatt. Man säger sålunda
bl. a. att den kommer att strida mot vår
tryckfrihetslagstiftning.

I den tryckfrihetsförordning, som
trätt i kraft den 1 januari i år, heter
det i 2 §: »Någon tryckningen föregående
granskning av skrift eller något
förhud mot tryckning därav må ej förekomma.
Ej heller vare tillåtet för myndighet
eller annat allmänt organ att på
grund av skrifts innehåll, genom åtgärd
som icke äger stöd i denna förordning,
hindra tryckning eller utgivning
av skriften eller dess spridning
hland allmänheten.» I kommentarerna
Iill denna lagparagraf säga 1944 års
tryckfrihetssakkunniga, att man vid bedömandet
av hinder för skrifts spridning
också får ta hänsyn till ekonomiska
återverkningar, och om dessa

återverkningar äro sådana, att verksamhetens
fortsättande inte är ekonomiskt
berättigad, anses sådant hinder föreligga.

Man kan givetvis ha olika uppfattningar
om hur en sådan tidskriftsskatt
skulle inverka för olika företagare. Jag
vill emellertid erinra om att professor
Törnqvist i sitt sakkunnigutlåtande säger,
att en sådan skatt kommer att leda
till att en del mindre lönande tidskrifter
måste nedläggas.

I tidskriftsfloran finns också Svenska
Journalen. Det är en god tidskrift. Den
har för närvarande en nettoupplaga på
cirka 40 000 exemplar i veckan. Den
skulle skattläggas enligt alternativ 1
och alternativ 3 i kontrollstyrelsens förslag
men inte enligt alternativ 2. Skatten
skulle bli tio öre per exemplar. Det
skulle för Svenska Journalen bli eu
skatt på 208 000 kronor enligt kontrollstyrelsens
beräkning. För dagen har
Svenska Journalen över 30 000 fasta
prenumeranter, alltså motsvarande cirka
tre fjärdedelar av upplagan. Årsavgiften
är 15 kronor. Med 30 procent
skatt skulle den bli 19 kronor och 50
öre. År det någon som tror att en sådan
höjning av årsavgiften för denna tidskrift
inte skulle utgöra en broms för
tidskriftens spridande? Man måste givetvis
vidare räkna med att toppen av
en tidskrifts upplaga, de sista 10 å 20
procenten av upplagan, blir avgörande
för ekonomien, alltså för om det skall
bli någon vinst eller inte, understundom
om företaget över huvud taget skall
kunna bestå eller inte.

Det är ju uppenbari att tryckfriheten
är ett av kännetecknen på ett demokratiskt
samhälle. Jag vill särskilt här
framhålla, att det, såvitt jag vet, inte
finns något demokratiskt land i världen,
där man har skatt på pressen eller
på någon del av denna, alltså inte heller
skatt på tidskrifter. I England hade
man en sådan skatt men tog bort den i
mitten på 1800-talet. I en av USA:s
stater, Louisiana, bestämde man 1934,

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

att man skulle ta två procent av pressens
bruttoinkomster i skatt, så snart
tidningarna eller tidskrifterna hade en
upplaga av över 20 000 exemplar i veckan.
Men när den lagen skulle föras ut
i levande livet, fann man, att det inte
gick, därför att konstitutionen lade hinder
i vägen.

Detta förhållande, att det inte finns
något demokratiskt land i världen, som
har tidskriftsskatt, bör vara en tankeställare
för oss och göra, att vi inte lekande
lätt sopa bort de principiella betänkligheter,
som ur tryckfrihetssynpunkt
äro framförda mot en sådan beskattning.

I övrigt har man framhållit praktiska
svårigheter. Dessa praktiska svårigheter
bestå till en del däri, att det faktiskt
är besvärligt att skriva lagtext på detta
område. Kontrollstyrelsen utgick ifrån
att i princip alla tidskrifter skulle skattläggas
men undantog sedan de tidskrifter,
som ur olika synpunkter vore mera
kvalificerade. I ett senare förslag utpekade
man emellertid direkt de tidskrifter,
som ha förströelsekaraktär och uttalade
följande: »Man vill skattlägga
svenskspråkiga tidskrifter, vilka väsentligen
äro av förströelsekaraktär och
som utgivas i förvärvssyfte och för försäljning
inom landet.» Det är emellertid
uppenbart, att man också kan behandla
kulturella och rent av vetenskapliga
ämnen ganska lätt, så att det
närmar sig förströelselitteratur. Även
med en sådan lagparagraf blir det därför
svårt att begränsa beskattningsområdet.
Och även om man skulle lyckas
med detta, kvarstår ändå, att det blir
utomordentligt stora svårigheter att tilllämpa
denna lagstiftning på de konkreta
fallen. Nytta och nöje omväxla ofta i
denna press. Det är inte lätt att avgöra
vad som huvudsakligen är nyttigt i en
tidskrift och vad som huvudsakligen
är av förströelsekaraktär. Ofta kan man
naturligtvis lätt draga en sådan gräns,
men jag vill göra gällande, att det ock -

så ofta kommer att bli gränsfall, som
äro mycket svåra att bedöma.

Det är ganska betecknande för läget,
att kontrollstyrelsen inte vill avgöra
frågan om denna gränsdragning utan
vill, att den skall avgöras av en tidskriftsnämnd.
1949 års skatteutredning,
som anslutit sig till de allmänna riktlinjerna
i alternativ 1 i kontrollstyrelsens
förslag, vill däremot att denna
gränsdragning skall avgöras, inte av en
nämnd utan av kontrollstyrelsen och
förordar, att nämnden bara skall ha
rådgivande karaktär.

Det är givetvis svårt att draga en
gräns mellan de tidskrifter som skola
beskattas och de som skola gå fria. Men
det finns också en annan gränsdragning,
som kontrollstyrelsen pekar på
och som är besvärlig nog, nämligen
mellan böcker och tidskrifter. Det är ju
meningen, att böckerna i stort sett skola
bli fria från skatt, men kontrollstyrelsen
säger att det finns en del böcker,
som i viss mån måste jämställas
med tidskrifter. Man säger, att därvid
måste vara vägledande bokens pris, utstyrsel,
utgivning och förhandenvaron
av konkurrerande, till innehållet likartade
tidskrifter. Därvid kan det också
bli fråga om en gränsdragning, som
kan bli besvärlig nog.

Man har, när dessa frågor diskuterats,
gång efter annan talat om de brister,
som vidlåda veckopressen, och det
framhålles också i de motioner, som då
och då väckas i denna fråga. Det är
klart att jag inte vill vara någon försvarsadvokat
för denna press. Kritiken
är i långa stycken berättigad. Den saken
är uppenbar. Men det är lika uppenbart
att man inte bör skära hela
veckopressen över en kam, utan det
finns också där artiklar, som äro värdefulla
och ge kunskaper. I varje fall
måste man, när det gäller detta, ha
klart för sig, att man inte här kan vidtaga
någon skattebeläggning efter en
moralisk värdering av materialet.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

Då vi 1948 diskuterade dessa ting här
i kammaren, var anledningen härtill,
att pappersskatten också skulle gälla
facklitteratur, vilket några ansågo inte
var rimligt. Vid det tillfället uttalade
bevillningsutskottet och dess främste
talesmän här, att det inte var möjligt
att göra någon gränsdragning mellan
facktidskrifter och andra tidskrifter.
.lag anser att en gränsdragning på detta
område är lika svår nu som den var
1948. Det finns alltså praktiska svårigheter,
men jag vill också tillägga, att
jag av principiella skäl anser, att man
inte bör lägga någon straffskatt på läsning,
och därför yrkar jag, herr talman,
bifall till min reservation.

Häruti instämde herrar Antby, Sjölin,
Ståhl, Nyberg, Stjärne, Mårtensson
i Smedstorp, Mosesson och Johnsson i
Stockholm, fröken Vinge samt herrar
andre vice talmannen Olsson och Gustafsson
i Borås.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Vad beträffar den föreliggande kungl.
propositionen ber jag bara att få yrka
bifall till utskottets hemställan. Jag vill
passa på att starkt understryka vad departementschefen
i detta sammanhang
har sagt, nämligen att pappersskattens
borttagande självfallet bör resultera i
att konsumentpriserna på hittills skattebelagda
varor i motsvarande mån sänkas.
Liksom vi 1948 tilläto skattehöjningen
att slå igenom i priserna, bör
det vara rimligt, att så mycket som
möjligt av de 50 miljoner kronor, som
årligen uttagits i skatt, kommer konsumenterna
till godo i form av sänkta
papperspriser.

Därmed skulle det ju egentligen vara
tillräckligt sagt i den föreliggande frågan.
Jag förstår, herr talman, inte herr
Kristensson i Osby, som talar om saker
och ting, varom det här icke föreligger
något förslag. Har utskottet i något avseende
föreslagit genomförande av en
skatt i överensstämmelse med de före -

liggande motionerna? Nej, utskottet har
avböjt. Utskottet har förklarat, att frågan
om en sådan skatt ligger under
Kungl. Maj:ts prövning, och förrän
riksdagen får ett förslag i frågan finns
det ju ingen anledning att ta upp detta
förslag och slå ihjäl det, när det inte
existerar. Utskottets motivering håller
alla dörrar öppna. Det finns möjlighet
för var och en att ansluta sig till densamma,
vare sig han nu är i fråga om
tryckfriheten »folkets man», såsom en
tidning härom dagen skrev, eller om
han är motståndare till tryckfriheten.

Jag tycker att hela detta resonemang
tyder på att man inte vill se denna fråga
sådan den i verkligheten här föreligger.
Det gäller inte nu att ta någon ståndpunkt
till frågan om en tidskriftsskatt, såvida
man icke vill förhindra varje möjlighet
att i viss utsträckning diskutera
problemet om skatt i detta avseende.
Det har icke utskottet velat göra, men
det är det herr Kristensson velat göra
med sin motivering. Han vill stänga
alla dörrar och säga, att vi inte längre
skola resonera om denna skatt. Utskottet
har sagt, att den dock kanske någon
gång kan komma att visa sig vara
av betydelse, och att det inte är anledning
att på förhand i det läge vari
vi befinna oss vifta bort 25 miljoner
kronor. Det finns ju folk som inte sätter
något värde på pengar, men man
kan ju inte begära, att bevillningsutskottet
utan vidare skall vifta bort 25
miljoner kronor, samtidigt som man här
kräver, att man skall genomföra skattesänkningar
på alla möjliga områden.
Jag skulle egentligen vilja säga att det
gläder mig, att folkpartiet är på väg
till klarhet i detta avseende. Herr Kristensson
i Osby försökte ge en historisk
redogörelse för detta. Vem har ursprungligen
kommit upp med denna
tanke? Jo, folkpartistiska riksdagsmotionärer.
Det var de, som först föreslogo
genomförandet av denna skatt —
jag medger, att det var med en annan
motivering än nu. Då motiverade man

Nr 14.

Onsdagen den 20 april 195(1 fin.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

skatten ur moralisk och sedlig synpunkt.
Senare följde eu högerframstöt
i detta ärende, och under »de senaste
åren har bondeförbundet övertagit jobbet.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga om det är nödvändigt att andra
kammaren i dag säger, att den är fullkomligt
på det klara med att detta är
ett brott mot tryckfriheten. Skall samma
kammare, som 1949 godkände pappersskattens
fortsatta uttagande och
gjorde denna uppdelning, i dag säga,
att det var ett brott mot tryckfriheten
som då gjordes, något som kammaren
inte vill vara med om nu? Jag skulle
särskilt vilja fråga dem, som framföra
tryckfriheten såsom det avgörande argumentet
härvidlag, om det skall vara
nödvändigt att taga med allt tryck för
att man inte skall komma i konflikt med
tryckfrihetsförordningen. Genom den
uppdelning vi gjorde höllo vi nyhetspressen
utanför denna beskattning, men
resonemanget nu skulle betyda att man
tvingade kommande motionärer att
även medtaga dagspressen för att inte
komma i konflikt med tryckfrihetsförordningen.
Jag tror att detta är ett farligt
resonemang, såvida man inte har
den avsikten att lägga skatt även på
dagspressen. Den avsikten har jag aldrig
haft, och jag hoppas att vi skola
kunna undvika det. Därför vill jag varna
en smula för detta.

Tidningsutgivarna ha visserligen sagt,
att en beskattning kommer att betyda
sänkta upplagor. Detta kan jag emellertid
inte tänka mig. Den som haft tillfälle
att någon dag i veckan se kommersen
när dessa alster komma ut i
en tobaksaffär, han kommer nog tämligen
lätt underfund med att den femöring,
som pålades 1948, inte inverkade
någonting, och den torde komma att
inverka lika litet denna gång.

Men, herr talman, vad tjänar det till
att diskutera detta? Motionerna, som
föreslå denna skatt, äro avstyrkta. Utskottet
tar över huvud taget ingen ställ -

ning till frågan om tryckfrihetsförordningen
och utskottet tar ingen ställning
till frågan om svårighetsgraden. Vi ha
så många gånger sagt att svårigheter
finnas, och det ta vi inte tillbaka. Vi
säga endast att denna fråga ligger under
Kungl. Maj ds prövning och att den
skall avgöras när den i en eller annan
form kommer tillbaka eller då riksdagen
är beredd att taga ställning till
detta problem.

Jag skulle kanske kunna sluta med
detta, men när jag tittar på herr Kri.stenssons
reservation måste jag fråga:
Vilken ståndpunkt intog herr Kristensson
i Osby år 1949? Då hade vi en liknande
motion, som bevillningsutskottet
behandlade. Jag har här i min hand
bevillningsutskottets utlåtande från i
fjol. Utskottet anförde då inga av de skäl
emot denna lagstiftning, som herr Kristensson
anfört här i dag, utan det sade
att denna fråga skulle prövas i samband
med avvecklingen av pappersskatten.
Som herrarna och damerna förstå
var jag mycket intresserad av att titta
efter, vilka ledamöter som buro upp
detta utskottets fjolårsuttalande. Bland
dessa finner jag herr Kristensson i
Osby. Det förefaller mig som om den
ståndpunkt, som vi inom utskottet intogo
i fjol, och vilken även herr Kristensson
skrev under, är precis densamma
som den ståndpunkt utskottet i år
intagit, mot vilken herr Kristensson nu
ansett det vara angeläget att ensam reservera
sig. Detta må nu vara herr Kristenssons
ensak.

När vi alla veta, att allt det undersökningsmaterial,
som behövs för att
bedöma denna fråga, ligger hos Kungl.
Maj:t och eventuellt kommer att redovisas
för riksdagen, då har det förefallit
utskottet vara orimligt att innan vare
sig utskottet eller riksdagens ledamöter
ha fått se detta material klippa till och
säga, att vi vilja över huvud taget inte
resonera om en skatt. Bevillningsutskottet
ställer sig i detta avseende på
den linje, som vi anse vara rimlig, att

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14. 49

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

vi taga i princip ingen ståndpunkt i
år utan vi låta detta material bearbetas,
och när förslaget kommer hit kunna vi
obundna taga ståndpunkt. Detta och
ingenting annat innebär utskottets förslag
i år. Bevillningsutskottets förslag
binder ingen riksdagsman. Herr Kristenssons
motivering innebär att man
binder sig för ett visst ståndpunktstagande.
Jag ber, herr talman, att med
anförandet av dessa synpunkter få hemställa
om bifall till bevillningsutskottets
förslag.

I detta yttrande instämde herrar
Bladh och Gustafsson i Bogla.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande betonar särskilt,
att utskottet inte gör något förslag
i denna fråga, utan att man vill
hålla dörrarna öppna. För min del menar
jag att man nu har diskuterat denna
fråga så pass länge, att man kunde
vara beredd att avfärda den. Frågan
har ju varit ute på remiss, och vi ha
fått den ytterligare belyst i den utredning,
som gjorts av 1949 års kommitté.

När utskottet nu framhåller, att riksdagen
tidigare i princip inte intagit en
avvisande tanke mot denna beskattning,
så anser jag detta vara ett ganska positivt
uttalande. Jag vill att skrivningen
skall vara mera negativ, så att man
framhåller vikten av den kritik, som
framkommit på detta område.

Herr Olsson i Gävle säger, att då
pappersskatten 1948 infördes lade man
också denna skatt på tidskrifter och att
vi, som nu lägga tryckfrihetssynpunkter
på denna fråga, då inte voro inne
på samma linje. Men, herr Adolv Olsson,
efter 1948 och även efter 1949 har
det hänt något på detta område. Vad
är det då som har hänt? Jo, vi ha fått
en ny tryckfrihetslag, som trädde i
kraft den första januari i år. Vad mera
liar hänt? Jo, 1949 års skatteutredningsförslag
har varit ute på remiss och fått

kritik. Justitierådet Gärde, som var
ordförande i 1944 års tryckfrihetssakkunniga,
har givit ut en skrift, där han
utvecklat dessa principiella synpunkter.

Vi äro väl båda överens om, herr
Olsson i Gävle, att det blir en del
gränsfall, om man skall skattebelägga
tidskrifter. En del skrifter komma då
att hotas av denna tidskriftsskatt. Det
ligger då nära till hands att tänka sig,
att de redaktörer, som så att säga ha
skattesvärdet över sig, äro angelägna
om att redigera sina tidskrifter på sådant
sätt, att de inte komma in i farozonen
och drabbas av denna skatteläggning.
Man måste således säga, att
en skatt som denna skulle påverka
innehållet i. de tidskrifter, som ligga på
gränsen till denna skatteskyldighet,
och en sådan påverkan av innehållet
kan ju inte gärna stå i överensstämmelse
med andan i vår tryckfrihetslagstiftning.
Det kan väl knappast vara
någon fördel att man på detta sätt uppmanar
dessa redaktörer att göra sina
tidskrifter så torra som möjligt, så att
de inte skola kunna räknas såsom förströelselitteratur.

Då man 1948 beslöt om pappersskatt
även på tidskrifter betonades det, såvitt
jag vet, från alla håll — från departementet
såväl som från utskottet —
att detta var en tillfällig skatt. Nu står
man inför något som eventuellt kan bli
en permanent skatt, och det är klart att
alla principiella invändningar väga
mycket tyngre då det är fråga om en
permanent skatt än när det gäller en
tillfällig skatt.

I mitt förra anförande tog jag ett
exempel. Jag sade att Svenska Journalen
hade 30 000 fasta prenumeranter.
Om nu prenumerationspriset på denna
tidning stiger från 15 kronor till 19
kronor 50 öre per år, tror icke herr
Olsson i Gävle att detta kommer att utgöra
ett visst hinder för spridningen
av denna tidning? Jag vore tacksam
för elt svar på den frågan.

Herr Olsson i Gävle talade vidare om

Andra kammarens protokoll 1!),r>0. Nr U.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

att herr Svensson i Ljungskile 1942 motionerade
i denna fråga. Det är riktigt.
Han gjorde det under den tid, då vi
hade omsättningsskatt på böcker men
inte på tidskrifter, och vid det tillfället
yttrade herr Olsson i Gävle följande:
»Man kommer således här in på
ett försök till uppdelning, som åtminstone
för oss i utskottet har lett fram
till att man krånglar till saken på det
sättet, att man till slut hamnar i en
allmän skatteläggning av såväl dagspress,
föreningsorgan, vetenskapliga organ
som tidskrifter.» Detta var ungeför
detsamma som bevillningsutskottet
framhöll samma år, och herr Olsson
och jag ha båda den uppfattningen, att
det i ett fritt land som Sverige aldrig
kan bli fråga om att beskatta det fria
ordet på så sätt att man lägger skatt på
dagspressen. Jag vill inte heller medverka
till en beskattning av tidskrifter.

Herr Olsson i Gävle säger sedan att
man med denna skatt skulle få in 25
miljoner kronor och att det är en stor
summa. Jag respekterar ordföranden i
1949 års skatteutredning när han är
ute på jakt efter pengar åt statskassan,
men jag anser att han här kommit inpå
fel väg. Ju snävare man drar gränsen
vid denna skatteläggning, desto mindre
pengar komma in. Professor Törnkvists
beräkningar visa, att i varje fall
kontrollstyrelsens uppskattning av beloppet
är högt tilltagen.

I andra demokratiska länder — däribland
många som varit med i kriget
— är man på jakt efter skatteobjekt,
men inte ens under dessa svåra tider
vänder man sig till tidskrifterna för att
där driva in skatt till statskassan.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Det må ju vara herr Kristensson
i Osby tillåtet att anse, att jag
är inne på en galen väg. Jag kan trösta
mig med att när jag började vandra på
denna väg, så hade jag åtminstone två
av herr Kristenssons partivänner med
mig. Då äro väl även de inne på samma

»galna» väg som ordföranden i skatteutredningen.

Vad jag inte kan förstå i detta sammanhang
är, att herr Kristensson ovillkorligen
vill driva oss att taga en
ståndpunkt, som ingen av oss är beredd
att taga. Riksdagen skall således
taga en bestämd ståndpunkt och när
sedan ett förslag kommer skola vi bara
säga, att vi redan tagit ståndpunkt och
inte behöva diskutera dessa ting i fortsättningen.
Vi tycka att detta är ett
underligt sätt att behandla skattefrågor.

Nu säger herr Kristensson att vi ha
fått en ny tryckfrihetsförordning sedan
den 1 januari i år. Tror herr Kristensson
att tryckfriheten var mindre före
den 1 januari än efter detta datum?
Jag tror det inte. Jag tror att man
kunde diskutera detta problem även då
den gamla tryckfrihetsförordningen
gällde. Meningen bland de människor,
som hävda herr Kristenssons uppfattning,
är väl inte, att det var möjligt
att diskutera denna fråga före den 1
januari men inte efter denna tidpunkt?

Jag tror som sagt att man i alla fall
bör utgå ifrån, att vi vilja ha kvar
prövningsrätten. Vi vilja inte stänga av
alla möjligheter till diskussion, det är
allt. Sedan kan man naturligtvis säga
som herr Kristensson, att vi inte ha
det förtroendet för riksdagens andra
kammare, som skulle tillåta oss att behålla
den fria prövningsrätten, och
därför är det bättre att stänga av möjligheterna
till den frihet, som man annars
i andra avseenden hävdar.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Jag måste

framhålla för herr Olsson i Gävle att
jag aldrig sagt, att riksdagen inte har
den fria prövningsrätten på detta område.
Jag är emellertid av den meningen,
att man bör använda denna
fria prövningsrätt här i dag genom att
rösta för reservationen och på det sättet
inte stimulera regeringen att framlägga
ett förslag i denna fråga.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Öl

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

Får jag påminna herr Olsson i Gävle
om vad han skrev i december månad
i fjol, då han i skatteutredningen skrev
följande: Om man inte använder den
tidpunkt då pappersskatten försvinner
till en skatteläggning av tidskrifter, då
kan frågan svårligen komma upp igen.
Detta citat är inte ordagrant, men
andemeningen är den rätta. Denna
fråga skulle svårligen kunna komma
upp igen! Om herr Olsson i dag drager
slutsatsen av detta skriftliga påpekande,
så skulle följden bli den, att
man skrinlägger denna tanke, ty herr
Olsson vill inte att frågan skall lösas
genast eftersom man inte har något förslag
på riksdagens bord.

Jag vet, herr Olsson, att man redan
innan den nya tryckfrihetslagen trädde
i kraft hyste betänkligheter mot en
skatteläggning av tidskrifter, och jag
vet även att dessa betänkligheter framträdde
vid behandlingen av omsättningsskatten
1940. Det är emellertid
klart, att man genom den nya tryckfrihetslagen
fått dessa betänkligheter ytterligare
poängterade.

Jag vill fästa herr Olssons uppmärksamhet
på en sak, som kanske inte är
så betydelsefull men som ändå är anmärkningsvärd.
Kontrollstyrelsen utgår
ifrån att skatteläggningen skall ske så,
att tidskriftspriserna komma upp till
tal, som äro delbara med fem; detta
för att spara på växelmynten. Har man
således en tidskrift med ett pris på 20
öre och en skatt på 5 öre, skulle skatteläggningen
på denna tidning bli 25
procent. En tidning, som kostar 25 öre
och belägges med en skatt av 10 öre,
skulle skatteläggas med 40 procent,
och en tidning med ett pris av 30 öre,
som får ett skattetillägg av 10 öre,
skulle få en skatteläggning med 33 il3
procent — allt enligt kontrollstyrelsens
förslag. Man har således inte den jämna
skatteläggning, som vi i andra fall
bruka räkna med och som billighet
och rättvisa bruka fordra.

Jag vill påpeka vad nuvarande landshövding
Lövgren sade 1942, då denna
fråga diskuterades här i kammaren:
»Efter de många ingående debatterna i
denna sak tycker jag man kan avföra
denna fråga från dagordningen.» Jag
sticker inte heller under stolen med,
herr Olsson i Gävle, att min tanke är
den, att det inte hör till praktisk politik
att syssla med detta. Vid sökandet efter
skatteobjekt kan man inrikta sin energi
på andra områden.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Det är naturligtvis riktigt,
att det vore enklast att lösa denna
fråga i samband med papperskattens
avskaffande. Jag har också tillåtit mig
att uttala, att svårigheterna skulle bli
större om man inte gjorde detta. Jag
blundar alltså inte alls för det faktum,
att svårigheterna ökas om man uppskjuter
detta. Då denna fråga en gång
kommer från Kungl. Maj:t är det möjligt
att svårigheterna visa sig vara så
stora, att herr Kristensson i Osby även
kan räkna in mig bland dem, som ställa
sig på hans linje. Jag vill dock tillägga
att det i så fall inte blir med den motivering,
som herr Kristensson presterat
här i dag.

Sedan säger herr Kristensson att
detta inte är praktisk politik. Ja, men
riksdagen yttrade sig ju i fjol ganska
klart i denna fråga och sade, att den
skulle omprövas. Är det inte praktisk
politik när riksdagen säger detta?

Nu talar herr Kristensson om dessa
femöringar. Det är ju utrönt, att man
genom dem skulle få möjlighet att taga
ut 10 miljoner kronor av det svenska
folket. Pappersskatten på de tidskrifter
det här är fråga om har uppgått till
ungefär 2,5 miljoner om året, så jag
tror inte att herr Kristensson skall behöva
sörja över att ifrågavarande företagare
inte hålla sig på den säkra
sidan.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

Herr JOHNSSON i Skoglösa: Herr talman!
Eftersom jag är motionär i denna
fråga, skall jag be att få säga några ord.

Anledningen till att min motion har
blivit väckt är att vi inom det parti,
jag tillhör, ha ansett att man, om man
ändå skall uttaga indirekta skatter, bör
lägga dem på sådana varor, som inte
äro absolut nödvändiga, så att skatten
inte tynger människorna mer än vad
som över huvud taget är tvunget.

När man sedan från utskottets sida
med den motivering, som utskottet har
presterat, yrkat avslag på motionen,
skall jag för närvarande inte opponera
mig så starkt däremot. Faktum är ju,
att det har inträffat vissa förändringar.
Vi kunna skönja att åtminstone den
största delen av bensinskatten, i varje
fall inom en överskådlig framtid, kommer
att avvecklas, och en av motiveringarna
för införandet av denna tidskriftsskatt
var, att vi ansågo det vara
rättvist att uttaga en del andra indirekta
skatter så länge bensinskatten
kvarstod oförändrad.

Jag skulle kanske i detta sammanhang
också säga, att jag i mycket stor utsträckning
kan ansluta mig till vad bevillningsutskottets
ordförande här har anfört
i denna fråga om de väsentliga
problem, som man tagit upp till diskussion.
Men jag kan inte riktigt förstå
den argumentering, som man här
skjuter i förgrunden, när man påstår,
att det skulle innebära ett grovt brott
mot tryckfriheten att införa en sådan
särbeskattning på den s. k. kolorerade
veckopressen. Det är väl ur många synpunkter
önskvärt, att denna tidningspress
inte får större utbredning än vad
som kan anses vara nödvändigt. I närvarande
stund har en stor del av dagspressen
mycket svårt att få en någorlunda
tillfredsställande papperstilldelning,
och man har under sista tiden
gått in för att ytterligare försöka skära
ned denna pappersranson. Jag menar,
att då det är väl ett grövre brott mot
tryckfriheten om man minskar dags -

pressens möjlighet att publiceras på
det sätt och i det format som är nödvändigt.
Det är framför allt de mindre
dagstidningarna, som mycket hårt
drabbas av denna åtgärd. Jag sätter för
min del i fråga, huruvida det inte kan
vara riktigare att i någon utsträckning
vidta åtgärder, som äro ägnade att begränsa
den kolorerade veckopressens
utbredning — den spottas ju fram i
miljonupplagor varje vecka, under det
att man måste minska formatet på de
dagliga tidningarna nästan för varje
kvartal som går. Jag tror att det skulle
vara anledning för dem, som så kraftigt
stryka under att tryckfriheten
måste bevaras, att något litet också beakta
den synpunkten.

Jag skulle till herr Kristensson i
Osby vilja säga, när han så kraftigt betonar
att tryckfriheten kommer att ta
skada av den här föreslagna åtgärden,
att det i herr Kristenssons anförande
mycket tydligt skiner igenom, att det
inte är detta argument som för honom
är det avgörande, utan att det för honom
synes föreligga mycket starkare
argument, när han talar om exempelvis
Svenska Journalen. Jag har ingenting
att anmärka på Svenska Journalen
— jag anser att det är en trevlig och
bra tidning — men vad som mycket
tydligt kommer fram i herr Kristenssons
argumentering är, att de ekonomiska
betingelserna just för dessa
veckotidningar ligga honom mycket
varmt om hjärtat.

Herr talman! Jag skall inte uppta
kammarens tid längre. Jag har bara velat
anföra detta såsom en motivering
för min motion och jag skall inte ställa
något yrkande. Jag kommer att ansluta
mig till utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby (kort
genmäle): Herr talman! Herr Johnsson
i Skoglösa talar om veckopressens kvalitet,
och jag respekterar hans uppfattning
i detta fall. Jag har förut medgi -

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

vit, att man kan rikta en berättigad kritik
mot åtskilliga veckotidningar, men
man får å andra sidan inte vara blind
för att det i dem också finns artiklar,
som kunna vara av värde.

Det väsentliga på detta område är
ändå, att det inte är säkert att man genom
att skattelägga dessa tidskrifter
gör dem bättre. Man löper i stället risken
att deras ekonomi försämras på ett
sådant sätt, att det går ut över den redaktionella
och tekniska standarden,
och då har man fått en sämre veckopress
än tidigare, vilket inte kan vara
någonting att sträva efter, varken för
motionärerna eller andra.

Jag har pekat både på de principiella
betänkligheterna mot införandet av en
tidskriftsskatt och på de praktiska synpunkterna.
Jag tror, att herr Johnsson
i Skoglösa i hög grad skulle märka de
praktiska svårigheterna, om han vid
motionsskrivandet tog sig för att skriva
en lagtext på detta område, varigenom
han försökte avgränsa de beskattningsbara
tidningarna från de icke beskattningsbara.

Sedan bestå givetvis svårigheterna
också i att föra ut dessa lagregler i levande
livet och tillämpa dem i praktiken.
Jag tror för min del inte, såsom
1949 års skatteutredning, att kontrollstyrelsen
är lämpad att på detta område
skipa rättvisa. Kontrollstyrelsen
säger visserligen, att det i Danmark
finns en nämnd, som skattelägger sockervaror
och choklad, men det råder en
stor skillnad mellan att skattelägga lekamlig
kost och andlig spis. Kontrollstyrelsen
har hittills inte haft någon
kulturell uppgift, och jag tror inte heller
att man bör lägga någon moralisk
uppgift i dess händer.

Jag skulle sedan för herr Olsson i
Gävle vilja betona en sak. Herr Olsson
i Gävle säger, att det inte har skett någonting
nytt på detta område, sedan
den nya tryckfrihetsförordningen har
genomförts. Jag vill då framhålla, att i
den gamla förordningen fanns inte upp -

taget något förbud mot att hindra spridning
av skrift, och vad jag förut så
kraftigt betonat är, att man med denna
skatteläggning i viss mån hindrar spridning
av skrift.

Herr EDBERG: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten med många ord
— det föreligger ju ingen anledning därtill
— men jag skulle dock vilja säga
några ord beträffande motionerna om
specialbeskattningen av tidskrifter.

Jag vill först uttrycka min tillfredsställelse
över att bevillningsutskottet
även denna gång förhärdat sitt hjärta
inför det förslag, som med sådan energi
framförts framför allt från bondeförbundshåll
om införandet av en särskild
skatt på tidskrifter.

Jag har också en känsla av att herr
Kristensson i Osby försöker att göra
klyftan mellan sig och utskottsmajoriteten
något bredare än vad den egentligen
torde vara. Den passus i utskottets
utlåtande som franlett reservationen
och som har en formulering, som
jag själv inte tycker om, har jag för
min del fattat såsom en avrundande
synpunktsredovisning eller kanske hellre
såsom en formuleringskompromiss
för att åstadkomma största möjliga
enighet inom utskottet, men däremot
på intet sätt såsom en invit till regeringen
att hålla frågan varm. Jag ser
att herr Olsson i Gävle energiskt skakar
på huvudet och jag drar därav den
slutsatsen, att min uppfattning varit
riktig.

I utskottsutlåtandet anföres dessutom
åtskilliga betänkligheter mot detta förslag
att införa en särskild tidskriftsskatt,
som ju under ett årtionde varit
en stående rätt hos riksdagen. Nu har
man skjutit de fiskaliska synpunkterna
i förgrunden, men jag vill erinra om
att tidigare var det i hög grad de moraliska
synpunkterna, som dominerade
när det gällde att komma åt den kolorerade
veckopressen. När herr Johnsson

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

i Skoglösa nyligen skulle motivera sin
motion, anförde han också bland annat,
att det ur många synpunkter vore önskvärt
att denna tidningspress — alltså
den kolorerade pressen — ej finge större
utbredning än vad som vore nödvändigt.
Detta önskemål kan man stryka
under, men det är ingenting som
lagstiftningen har med att göra. Har
man en sådan uppfattning som herr
Johnsson i Skoglösa, kommer man, vilket
faktiskt skett i denna fråga, att på
ett ganska underligt sätt sammanfläta
fiskaliska och diskriminerande synpunkter.

Staten kan ju dock inte rimligen uppträda
såsom en smakdomare. Den kan
inte ställa sig upp såsom aposteln Paulus
och säga: »Allt är Eder lovligt, men
allt är Eder inte nyttigt.» Den kan
exempelvis inte säga: Pin Up och

Cocktail äro smaklösa tidskrifter som
det inte finns någon anledning att önska
någon vidare utbredning, utan snarare
motsatsen, därför lägger vi skatt
på dem, medan All Världens Berättare
och Folket i bild visserligen äro förströelsetidskrifter
men som sådana av
högre standard, ej sällan goda introduktörer
till den högre skönlitteraturen,
dem frita vi därför från skatt. På
detta sätt kan staten inte rimligen resonera,
utan den måste, om den över
huvud taget leker med tanken på en
speciell tidskriftsslcatt vara konsekvent
och låta alla förströelsetidskrifter falla
under fördömelsen.

Men vad är det då för förströelse det
här kan bli fråga om? Gränsdragningen
måste bli mycket godtycklig, därför
att formerna glida över i varandra. En
specialtidskrift för film, är det en förströelsetidskrift?
Jag föreställer mig, att
svaret sannolikt blir ja. Är en specialtidskrift
för teatern förströelselitteratur?
Jag föreställer mig, att man på
denna punkt skulle bli mer tveksam och
svaret närmast bli: jaså. Men filmen
och teatern äro bara två olika grenar
inom dramatiken.

Skulle en specialtidskrift för bildande
konst räknas till förströelselitteraturen?
Jag föreställer mig att svaret på
den frågan skulle bli nej. Men bildande
konst, teater och film äro ju olika
konstarter, och staten kan inte gärna
träda fram och påstå, att den ena är
av mindre värde än den andra.

Vidare kan man fråga: är populärvetenskap
att anse som förströelse? Ja,
det är den obestridligen för många.
Jag tror således, att man kan tala om
olika slag av förströelse: ett slags förströelse
för den mer kultiverade smaken
och ett slags förströelse för den
mindre kultiverade smaken. Menar herr
Johnsson i Skoglösa, att staten från
beskattning skall frita den förströelselitteratur,
som är avsedd för den mer
kultiverade smaken, men att staten
skall skattebelägga den litteratur, som
är avsedd för den mindre kultiverade
smaken? Då är man ändå inte på linjen
att låta staten uppträda som smakdomare.
Och även om man skulle finna en
formel för att fixera vad som är förströelse
och säga exempelvis, att noveller,
följetonger, tecknade serier o.
s. v. äro skattekvalificerande förströelse,
måste man ändå tänka på att
många tidskrifters innehåll är i hög
grad blandat. Den speciella nämnd efter
modell choklad- och sockernämnden
i Danmark, som man hade tänkt
inrätta för att bedöma dessa frågor,
skulle helt enkelt när det gäller vissa
tidskrifter få sitta med mätsticka för
att avgöra om tidskriften innehåller
51 % av förströelselitteratur eller bara
49 % och om den alltså ur dessa synpunkter
är skattekvalificerad eller inte.

Jag tror, att sådana gränsdragningsproblem
skulle bli mycket talrika, om
man följde det förslag, som herr Johnsson
i Skoglösa har framställt. De skulle
väcka långa debatter och olust. Jag erinrar
bara om den olust, som den graderade
papperstilldelningen till veckopressen
väckte en gång i tiden.

Jag tror dessutom, att herr Johnsson

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

i Skoglösa inte riktigt tänkt sig in i
vilka konsekvenser det skulle bli av
den föreslagna tidskriftsbeskattningen,
därest man ville handla logiskt. Förr
eller senare måste det exempelvis framstå
såsom en anomali, att inhemska tidskrifter
beskattas, medan däremot utländska
gå fria från skatt. Förr eller
senare skall man finna att konsekvensen
fordrar, att utländska förströelsetidskrifter,
som införas i landet, beläggas
exempelvis med en tull motsvarande
skatten på de svenska tidskrifterna.
Att det är relativt få tidskrifter, som
införas, utgör principiellt intet skäl för
att man skulle sätta de utländska förströelsetidskrifterna
i en bättre ställning
än de svenska.

Skulle man emellertid handla konsekvent
på detta område, kommer man i
konflikt med vad som håller på att ske
på det internationella planet. Vid den
kulturkonferens, som hölls i Lausannc
i slutet av förra året på tillskyndan av
F.uroparådet, väckte det stor uppmärksamhet,
att ett av de västeuropeiska
länderna beläde skrifter och böcker
med tull. Detta betraktades såsom kulturreaktionärt
och just med anledning
därav gjorde Lausanne-konferensen ett
uttalande till förmån för det fria utbytet
av tryckta skrifter mellan länderna.

Förr eller senare måste det också
komma att framstå såsom rätt egendomligt,
att själva den yttre formen skall
vara avgörande, att t. ex. bokformen
skall gälla som en frisedel från skatt.
Det skulle betyda, att det i tidskriftsform
presenterade lättgodset, som herr
Johnsson i Skoglösa riktar sig mot,
skulle undgå beskattning, därest det
utgavs i bokform, under det att även
mycket förnämlig skönlitteratur skulle
anses såsom beskattningsbar, om den
publicerades i form av en följetong i eu
tidskrift.

Förr eller senare måste en logisk
skattetänkare finna det naturligt, att
skatten också utstriickcs till att drabba
all förströelselitteratur, även den i bok -

form, men eftersom staten inte kan
uppträda som smakdomare, tvingas man
lägga hela skönlitteraturen under fördömelsen,
och vilka gränsdragningsproblem,
som därvidlag skulle uppstå,
låta sig väl ändå tänkas. Arma nämnd,
som skulle tvingas läsa allting som kommer
ut i bokform, för att se om det vore
beskattningsbart eller inte! Att det samtidigt
skulle innebära en kulturreaktionär
handling att uttaga en bokskatt
är jag övertygad om, att även herr
Johnsson i Skoglösa vill vitsorda. Jag
tror över huvud taget inte, att någon för
närvarande vill gå så långt som till en
skatt även på böcker, men jag vill peka
på vart ett konsekvent handlande i
denna fråga skulle leda.

Jag kanske i detta sammanhang en
passant får erinra om den herostratiskt
ryktbara diktatorn i Louisiana, Huey
Long, som för åtskilliga år sedan sökte
införa en speciell skatt på tidningar
och tidskrifter i Louisiana. Trots den
självständighet, som de amerikanska
staterna åtnjuta, ansågs detta dock vara
en fråga, som inte bara angick Louisiana
utan den togs upp av den federativa
högsta domstolen, vilken förbjöd
denna skatt, därför att den ansågs icke
stå i överensstämmelse med den amerikanska
konstitutionen. Det förefaller
knappast som om vårt land skulle ha
någon anledning att importera Huey
Longs idéer.

Liksom dessa ansågos oförenliga med
den amerikanska konstitutionen, måste
man nog säga, att det skulle rimma
ganska illa med den svenska tryckfrihetsförordningens
anda med en beskattning
av en viss art av tidskrifter.
Jag tror emellertid inte, att, som herr
Kristensson gör gällande, något nytt
har skett i denna sak i och med antagandet
av den nya tryckfrihetsförordningen.
Jag tror att jag kan säga detta
så mycket mer som jag suttit i den kommitté,
som har utarbetat den nya tryckfrihetsförordningen.
Samma lagregler,
som gälla för närvarande, gällde tidi -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

gare, även om den nya tryckfrihetsförordningen
på vissa punkter liberaliserats.
Jag vet, att det finns många som
anse, att en tidskriftsskatt inte skulle
kränka tryckfrihetsförordningens magistralt
fastställda rätt för varje svensk
man att utan några av den offentliga
makten i förväg lagda hinder utgiva
skrifter i vad ämne som helst. Detsamma
sades också på sin tid om transportförbudet.
Nu torde vi vara ganska
överens om att detta förbud rimmade
ganska illa med tryckfrihetsförordningen,
och den nya tryckfrihetsförordningen
har också utestängt varje möjlighet
att återinföra transportförbudet.

Herr Olsson i Gävle var just inne på
tryckfrihetsfrågan. Jag tror, att denna
frågas samband med trvckfrihetsrätten
icke vid något tillfälle i denna
kammare har betonats starkare än av
bevillningsutskottets ärade ordförande,
som i en replik till herr Johnsson i
Skoglösa förra året med mycket stor
skärpa slog fast, att man här måste gå
fram med stor försiktighet. »Det finns
någonting», sade herr Olsson, »i detta
land, som heter tryckfrihet och den få
vi inte vid något tillfälle trampa under
fotterna.» Detta är ett uttalande, till
vilket man mycket varmt kan ansluta
sig.

När herr Olsson i Gävle talar om
pappersskatten, vill jag erinra om att
det föreligger en avgörande skillnad
mellan denna skatt och den tidskriftsskatt,
som herr Johnsson i Skoglösa
vill införa, ty pappersskatten, även den
i och för sig mycket diskutabel, lades
dock på alla tryckta skrifter med undantag
av dagstidningar. Här skulle man
välja ut vissa tidskrifter på grund av
deras karaktär och skattebelägga dem.
Det gör det hela betydligt betänkligare
ur tryckfrihetssynpunkt. I förväg lagda
hinder behöva ju inte bara bestå i
indragning och censur, utan de kunna
också vara av ekonomisk art. Om en
tidning berövas rätten att erhålla papper
eller får sin papperstilldelning vä -

sentligt minskad i förhållande till andra
tidningar — ett system som Peronregimen
i Argentina försökt använda mot
La Prensa — är det uppenbarligen fråga
om ett hinder i den svenska tryckfrihetsförordningens
mening. Men en
skatt kan verka på samma sätt genom
att pressa en tidnings upplaga tillbaka.

Jag vill inte säga att så skulle bli
fallet med de skattesatser, som det nu
skulle vara fråga om — därom vet jag
över huvud taget ingenting — men det
är ju ganska lätt att resonera som så,
att om åsnan tål det ena risknippet, då
tål hon också det andra, utan att tänka
på att bördan så småningom kan bli
så tung, att ryggraden knäckes. Om man
finner att tidskrifterna tåla en pålaga av
5 öre, 10 öre eller 15 öre, så kanske
man i ett ansträngt statsfinansiellt läge
resonerar som så, att de nog tåla ännu
mera. Men det är alldeles uppenbart, att
när skatten nått en viss storlek, kommer
det en punkt, där utgivningen hämmas
och där ett klart hinder i tryckfrihetsförordningens
mening föreligger. Och
eftersom det är omöjligt att objektivt
fastställa var gränsen går, är det nog
säkrast att inte ens räcka ett finger
åt tanken på en tidskriftsskatt. Jag tror,
herr Johnsson i Skoglösa, att det är
säkrast att ordet får förbli fritt —- även
från skatt.

Jag vill alltså läsa utskottets betänkande
så, att även om utskottet vill hålla
dörrarna öppna och också av andra
skäl inte har velat ge uttryck åt en bestämd
ståndpunkt, så har man inte velat
ge något finger åt tanken på en tidskriftsskatt.
Jag utgår därför ifrån att
utskottets formulering inte ett följande
år åberopas som bevis för att riksdagen
har ställt sig välvillig till tanken på en
sådan skatt.

Om denna läsning är riktig — och
herr Olssons i Gävle uttalanden ha givit
mig ett starkt intryck därav — förefaller
det vara hugget som stucket, om
man nu röstar med utskottet eller med
reservanten. Men eftersom jag för egen

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

del tilltalas betydligt mera av formuleringarna
i reservationen, kommer jag
att rösta för denna.

Under detta anförande hade herr
andre vice talmannen övertagit ledningen
av förhandlingarna.

Herr JOHNSSON i Skoglösa (kort
genmäle): Herr talman! Jag skall liksom
herr Edberg försöka fatta mig kort
och inte alltför länge ta kammarens tid
i anspråk.

Det har här talats om behovet av att
slå vakt om tryckfriheten. Jag är lika
angelägen som någon annan, att det
skall finnas en tillräckligt stor frihet
när det gäller det tryckta ordet, men
jag ifrågasätter, om graden av denna
frihet är beroende av om det blir en
beskattning av det slag, som vi här ha
diskuterat.

Herr Edberg har vid ett par tillfällen
här ställt frågor till mig beträffande
de praktiska svårigheter, som beskattningen
av förströelsetidskrifter enligt
herr Edbergs åsikt skulle föra med sig.
Ja, jag är medveten om att det därvidlag
finns sådant, som inte skulle klara
upp sig av sig självt, men när såväl bevillningsutskottet
i fjol som 1949 års
skattekommitté — och de böra väl vara
ganska sakkunniga på detta område -—•
ha ansett att det skulle vara möjligt att
genomföra en beskattning av detta slag,
så kan jag inte förstå, att det hela skulle
behöva möta några oöverstigliga
hinder.

Jag vill, herr talman, bara ha anfört
detta som ett svar på herr Edbergs
frågor.

Herr ORGÅRD: Herr talman! Utskottets
här föreliggande yttrande synes
mig icke ge någon som helst grund för
eller anledning till en realdebatt i frågan
om särskild skatt på förströelsetidskrifter.
Striden mellan utskottets
ordförande och reservanten gäller ju
endast tolkningen av utskottets uttalan -

de. Reservanten menar att det innehåller
ett positivt uttalande, som skulle
kunna stimulera finansministern till en
framstöt på området. Detta bestrides
bestämt av utskottets ordförande.

Jag har inte mitt namn under betänkandet,
men jag har lyssnat på debatten
och har under tidigare år inom utskottet
deltagit i behandlingen av frågan
om pappersskatt. Jag kanske därför
får som opartiskt vittne intyga, att inom
utskottet ha alla de meningar, som
här brytas mot varandra, förts fram,
och jag vill tillägga, att alla dessa meningar
finnas företrädda av dem, som
undertecknat bevillningsutskottets nu
föreliggande betänkande. Bland de nuvarande
ledamöterna av bevillningsutskottet
finnas de, som äro lika starka
principiella motståndare till en tidskriftsskatt
som både herr Kristensson
och herr Edberg men som ändå ha
ställt sig bakom utskottets betänkande.
Man har efter diskussionerna inom utskottet
kommit till den uppfattningen,
att det i nuvarande läge är bäst att inte
säga någonting, som ger belägg för en
framstöt åt något som helst håll. Det
material, som finns hos Kungl. Maj:t,
bär ju ännu inte varit föremål för någon
som helst prövning. När så har
skett och materialet framlägges, kan ju
tillfället vara inne att taga en mera bestämd
ståndpunkt.

Jag vill tillägga — det var kanske
just därför som jag begärde ordet -—
att det ur deras synpunkt, som äro
motståndare till en tidskriftsskatt, kan
vara förenat med en viss risk att på
sätt, som i reservationen och i yttrandena
här har skett, pressa utskottets uttalande
i en viss riktning. Om utskottets
betänkande, såsom väl är troligt,
här vinner majoritet, skulle detta starka
hävdande från en stor minoritets sida
av att utskottets uttalande innebär någonting
positivt i annan riktning än reservationen
kunna tolkas på ett sätt,
som motståndarna till en tidskriflsskatt
inte funne önskvärt.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

Under dessa förutsättningar och med
hänsyn till det sätt, varpå utskottets uttalande
här har tolkats av utskottets
ärade ordförande, liksom till att det
bakom betänkandet står representanter
för olika meningsriktningar inom utskottet,
anser jag mig kunna med gott
hjärta yrka bifall till utskottets utlåtande.
Och det förefaller mig vara klokast
även av dem, som äro motståndare
till en tidskriftsskatt, att här förena sig
med utskottsmajoriteten och sålunda ge
större tyngd åt utskottets utlåtande, där
det ju tydligt utsäges, att man icke vill
binda sig i någon som helst riktning.

Herr SEVERIN: Herr talman! Jag vill
deklarera att jag kommer att rösta för
reservationen och jag skall i korthet
motivera, varför jag kommer att göra
det.

Man kan naturligtvis, såsom bevillningsutskottets
ärade ordförande här
gjort, säga att skillnaden mellan reservationen
och utskottets utlåtande inte
är så stor. Båda sluta med samma yrkande,
och det finns egentligen inte så
mycket att strida om. Ja, ur den synpunkten
skulle man ju kunna känna sig
tillfredsställd även med ett beslut i enlighet
med utskottets utlåtande. Det
finns emellertid i herr Olssons i Gävle
motivering här i kammaren en del, som
jag tycker mig ha svårare för att godtaga
än utskottets utlåtande.

Mina invändningar mot en tidskriftsskatt,
sådan den i motionerna är föreslagen,
sammanhänga inte så mycket
med de svårigheter, som skulle uppkomma
därigenom att tidskrifternas
pris höjdes och att de, som köpa dessa
tidskrifter, skulle nödgas betala 5, 10
eller 15 öre mera för den förströelseläsning
som det här gäller. Jag tror att
man med relativt jämnmod skulle betala
dessa ören och jag tror inte heller
att förlagen skulle behöva sörja över
några sänkta upplagor. Men med en tidskriftsskatt
av det slag, som föreslagits,

följer ovillkorligen en diskriminering
av vissa pressalster. Det måste ske ett
urval, ett skiljande av fåren från getterna.
Det måste bli en anordning, varigenom
staten avgör huruvida en tidskrift
är sådan, att den lämpligen bör läsas
av medborgarna utan att en viss extra
skatt betalas eller om en sådan skatt
bör utgå.

Jag har fattat tryckfriheten så, att
den även innebär läsfrihet. När svenska
medborgare äga rätt att utge vilka
tryckalster som de vilja, så bör enligt
mitt förmenande däri ligga, att medborgarna
under samma villkor äga rätt
att läsa dessa alster och att det således
icke skall uttagas någon särskild skatt
för rätten att läsa vissa pressalster, en
skatt som man skulle slippa betala vid
läsning av andra. Det är detta, som för
mig är det avgörande. Finns inte denna
läsfrihet, anser jag att tryckfriheten
har blivit i viss mån begränsad. Då är
den inte så fullständig, som jag önskar
att den skall vara och som uppenbarligen
förutsättes såväl i regeringsformen
som i tryckfrihetsförordningen.

Jag kan instämma med herr Edberg,
när han säger att den fråga, som i dag
föreligger, inte är sådan, att vi nu äro
nödsakade att taga ställning till frågan
om en tidskriftsskatt. Jag vill också i
likhet med honom uttala den förhoppningen,
att även om kammaren i dag
biträder utskottets utlåtande, detta inte
av Kungi. Maj:t måtte tagas till intäkt
för att till nästa år komma med ett förslag
till tidskriftsskatt. Jag hoppas att
Kungi. Maj :t uppfattar även ett bifall
till utskottets utlåtande så, att kammaren
inte vill ha någon tidskriftsskatt.

Icke desto mindre kommer jag, eftersom
jag när det gäller det stycke, varom
strid här står, är mest tilltalad av
den formulering, som finnes i reservationen,
att rösta för densamma.

Herr OLSSON i Gävle (kort genmäle):
Herr talman! Jag nödgas säga, att jag

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

inte förstår, att man här lägger ned så
mycket tid på att polemisera mot ett
förslag, som kanske kommer att föreligga
först om fem år eller som kanske
aldrig kommer att föreligga.

De synpunkter, som herrar Edberg
och Severin ha gjort sig till tolk för, ha
inte saknat förespråkare inom bevillningsutskottet.
Om jag skall förråda en
liten hemlighet, så kan jag tala om att
bland de nitton man, som här utgöra
majoriteten inom bevillningsutskottet,
äro nog anhängarna av en särskild skatt
på kolorerade tidningar i minoritet.

Vad tjänar det då till, mina herrar,
att diskutera på sätt som här skett?
Skall herr Kristensson i Osby här särskilt
framträda som försvararen av det
fria ordet, därför att de andra, som äro
anhängare av tryckfriheten, inte synas?
Jag tillåter mig säga, att bland dessa,
som här inte synas därför att de inte
ha velat stänga alla dörrar, finns det
sådana som i fråga om tryckfrihetens
omfattning nog intaga en radikalare
ståndpunkt än vad herr Kristensson
gör.

Herr EDSTRÖM: Herr talman! Som
det nu ligger till, vill jag bara bekräfta
vad utskottets ärade ordförande här
sagt om att de, som ställt sig bakom
utskottets betänkande, företräda mycket
skilda meningar. För min del hör
jag till dem, som inte under några förhållanden
vilja tänka sig införandet av
en tidskriftsskatt. Jag tror att det skulle
vara en ganska stor olycka, om en
sådan skatt infördes, men orsakerna
härtill behöver jag inte nu upprepa —
dem ha både herr Edberg och herr
Severin tidigare vältaligt klarlagt.

Man sökte inom utskottet finna en
formulering, som skulle ställa hela frågan
öppen och som icke skulle på något
sätt binda någon av dem, som företrädde
olika meningar, och man trodde
sig också ha funnit en sådan i utskottets
här föreliggande utlåtande, vilket

jag också för min del har accepterat.
Jag anser att om kammaren godkänner
utskottets utlåtande, stå vi fria i framtiden
och kunna intaga vilken ståndpunkt
vi vilja, men om man i stället
väljer reservationen, så har man klart
och tydligt bundit sig.

När herr Kristensson i Osby här slog
sig för sitt bröst och sade: »Vi som
föra tryckfrihetens talan etc.», så känner
jag mig, herr talman, föranlåten
att helt kort erinra om att det nog inte
bara är herr Kristensson som för tryckfrihetens
talan. Det tror jag vi alla vilja
göra och också alla i utskottet. Flertalet
av oss vilja inte ha något intrång
på tryckfriheten, inte ens genom en
tidskriftsskatt av det slag det här gäller,
men vi ha ansett det klokast att
inte nu binda oss på sätt som sker i
reservationen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON i Kristinehamn: Herr
talman! Då jag har mitt namn under utskottets
betänkande, vill jag med några
få ord deklarera varför jag kunnat ge
min anslutning till utskottets formulering.

Jag har precis samma uppfattning
som herr Olsson i Gävle givit uttryck
åt, nämligen att om man icke med bestämdhet
kan säga, att det i framtiden
inte kan bli tal om en ytterligare utvidgning
av punktbeskattningen eller
om införandet av en ny omsättningsskatt
i en eller annan form, så kan man
nu icke frånhända sig varje möjlighet
att på nytt taga upp frågan om tidskriftsbeskattningen.
.lag kan inte finna
att de argument, som nu anförts mot
en sådan beskattning, äro av den styrka,
att de böra utesluta varje tanke på
en tidskriftsskatt i ett läge, där man
med ljus och lykta söker efter möjliga
skatteobjekt.

Jag har i utskottet förfäktat den meningen
— jag kan ju anföra det för att
belysa hur många olika meningar i

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

verkligheten ligga bakom detta utskottsutlåtande
— att skall man ha en tidskriftsskatt,
skall man inte ge sig in på
något granskningsförfarande och skilja
mellan skattefria och skattebelagda tidskrifter
utan då skall man skattelägga
alla tidskrifter som utges i kommersiellt
syfte. Då kommer man ifrån den uppdelning,
som herr Edberg så skickligt
svartmålade för kammaren, och man
kommer också ifrån den olägenhet, som
är förknippad med att man eventuellt
träder tryckfrihetsförordningen för
nära. Jag föreställer mig nämligen att
om man skapar en skattelagstiftning,
som ger precis samma utgångsläge åt
alla tidskrifter, kan det inte bli tal om
att man därigenom försvårar för någon
att plädera för den mening som han
vill förfäkta i tryck.

Men allt detta är ju inte aktuellt nu.
Frågan om skattesatserna, som det här
har talats om, och frågan om formen för
en sådan skatt äro inte aktuella, därför
att vi inte veta hur det kommande förslaget
ser ut, om det någonsin kommer
något sådant. Därför har jag, trots att
jag i vissa fall har en divergerande mening
och trots att jag helst ser att man
slipper ifrån en sådan skatt, kunnat
förena mig med utskottsmajoriteten
även i fråga om motiveringen och ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag skall fatta mig mycket kort.
Utskottets ärade ordförande sökte göra
gällande att frågan kanske aldrig kommer
upp och att därför denna diskussion
skulle vara onödig. Det må vara
hänt; det kanske går på det sättet. Men
jag tror att man kan vara mera säker
på att frågan inte kommer igen, om
kammaren röstar för reservationen,
därför att den är mera avvisande i detta
fall än vad utskottets skrivning är.

Herr Edström färglägger i detta sammanhang,
såsom han brukar göra, och
säger att herr Kristensson bröstar sig

och talar om »vi som föra tryckfrihetens
talan». Jag tror att herr Edström
på detta sätt för ned diskussionen på
ett lägre plan. Jag har lagt tryckfrilietssynpunkten
på detta problem men
utan att brösta mig. Herr Edström har
måhända anlag åt det hållet, det må
han själv svara för.

Jag vill sluta mina anföranden här i
dag — om inte något särskilt uppkallar
mig på nytt — med att säga att jag
inte tror att man på det praktiska livets
område kan vid en tidskriftsskatt
åstadkomma rättvisa och likformighet.
Principiellt sett bör enligt min mening
det fria ordet i vårt land vara fritt från
skatt.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
vill bara säga ett par ord. Herr Olsson
i Gävle har i ett par anföranden frågat
varför kammaren i all rimlighets namn
skall diskutera en fråga som sannolikt
skulle återkomma till kammaren.
Herr Olsson har tidigare i sitt första
anförande klarlagt att diskussionen i
dag och beslutet i dag ändå gälla frågan
huruvida kammaren skall ta utskottets
förslag och därmed låta frågan
om skatteliiggning av förströelsetidskrifter
stå öppen eller huruvida kammaren
skall ta reservationen och därmed
uppenbarligen såga av möjligheten
för en skatteläggning av förströelsetidskrifter
i fortsättningen. Det är just
denna rågång mellan förslagen som gör,
att beslutet här i dag, så vitt jag förstår,
ändå har en ganska stor betydelse,
därför att om kammaren tar reservationen,
har kammaren därmed också
klarlagt för regeringen att den inte
önskar någon skatt på förströelsetidskrifter.

Det är detta som gör att jag för mitt
vidkommande tillsammans med ett par
andra socialdemokratiska tidningsmän
har känt ett behov att få säga, att
många inom kammaren tro att det är
riktigt att kammaren ger regeringen det

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Upphävande av förordningen om pappersskatt.

beskedet, att den inte önskar någon
skatt av det slag som här diskuterats.
Jag gör det, eftersom diskussionen uteslutande
gäller förslaget om skatt på
tidskrifter med förströelseläsning. Jag
har många gånger frågat mig vad i all
världen kontrollstyrelsen har för kvalifikationer
att avgöra vad som är förströelseläsning
eller inte.

Jag håller med herr Kristensson i
fråga om hans anmärkning, att skall
det läggas någon skatt på tidskrifter, så
skall den inte läggas på en speciell sort,
utan då skall man taga med i varje fall
alla de tidskrifter, som arbeta ur vinstoch
förvärvssynpunkter.

Jag har tillåtit mig att i korthet anföra
endast dessa synpunkter som motivering
för att jag kommer att rösta med
reservationen, vilket dock ingalunda
innebär att jag på alla punkter är
överens med herr Kristensson i Osby i
fråga om de uttalanden, som han har
gjort i kammaren i dag.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skulle bara vilja gentemot den
siste ärade talaren, som förebrådde mig
att jag inte var konsekvent, säga att jag
inte kan förstå att de verkliga anhängarna
av frihet måste till varje pris
ha frihet att hindra andra att ta saklig
ställning till ett problem när det
föreligger utrett. Det är ingenting annat,
som utskottsmajoriteten har krävt
i detta avseende, och det är det man
vill hindra genom ett bifall till herr
Kristenssons reservation.

Herr SEHLSTEDT: Herr talman! Jag
tror att det tvärtom ligger till på det sättet,
att herr Olsson i Gävle vill ha alla
vägar öppna för att brandskatta oss i
skatteavsecnde och sålunda även vägen
att skattlägga förströelsetidskrifter.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Det sista kan man erkänna under den
förutsättningen, att man från alla håll
fortsätter att kräva att skatterna skola

sänkas. Slutar man därmed skall jag
inte anstränga mig ett enda ögonblick
att skaffa fram ersättning.

Herr SEHLSTEDT: Jag vill bara häremot
invända, att det enligt mitt sätt
att se är ganska märkligt att bevillningsutskottet
tillstyrker avskaffandet av en
pappersskatt, som ger 50 miljoner kronor,
och föreslår en ny skatt, som ger
25 miljoner kronor. Har man först vant
oss vid ett trassel, så avskaffar man det,
och sedan vill man vänja oss vid ett
nytt trassel på detta område.

Herr OLSSON i Gävle: Detta hänger
samman med att bevillningsutskottet
vill att riksdagen skall vara en smula
hederlig även i skattefrågor. Om herr
Sehlstedt går tillbaka till riksdagens
förhandlingar 1948, skall han snart
komma underfund med varför Kungl.
Maj:t lagt fram denna proposition om
att avskaffa pappersskatten.

Herr SEHLSTEDT: Jag tillåter mig
erinra herr Olsson om att i så fall har
bevillningsutskottet en massa andra
synder på sitt samvete i fråga om
punktskatter, vilkas avskaffande man
icke kommer att föreslå.

Herr OLSSON i Gävle: Bevillningsutskottet
har ingenting som tynger dess
samvete i det avseendet, ty om herr
Sehlstedt tar alla de förslag som föreligga
till riksdagens prövning och räknar
över vad de kosta, skall herr Sehlstedt
komma underfund med att om de
bifallas, riksdagen har återbetalt vad
riksdagen lovade 1948.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
av herr Kristensson i Osby avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med över -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.v

Kompetejisbestämmelser för dem, som innehava enskilda vårdhem för sinnessjuka.

vägande ja besvarad. Herr Kristensson
i Osby begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 41,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den av herr Kristensson i Osby avgivna,
vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen. Herr Kristensson i
Osby begärde likväl rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 151 ja och
59 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
i betänkandet hemställt.

§ 9-

Kompetensbestämmelser för dem, som
innehava enskilda vårdhem för sinnessjuka.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 23,
över motion angående kompetensbestämmelser
för dem, som innehava enskilda
vårdhem för sinnessjuka.

I en inom andra kammaren väckt
motion, nr 329, vilken hänvisats till allmänna
beredningsutskottet, hade fru
Sjöstrand och herr Bergstrand hem -

ställt, att riksdagen ville i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning och
förslag angående kompetensbestämmelser
för dem, som handha enskilda
vårdhem för sinnessjuka.

Utskottet hemställde, att motion II:
329 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av herr
Wedén, fröken Vinge och herr Braconier,
vilka ansett, att utskottets motivering
bort hava annan, av reservanterna
angiven avfattning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr WEDÉN: Herr talman! Den reservation
som föreligger utmynnar i
samma yrkande som utskottsmajoritetens
förslag. Skillnaden gäller motiveringen.
Saken är den, att reservanterna
inte ha kunnat känna sig lika övertygade
som flertalet av utskottets ledamöter
av den argumentation, som medicinalstyrelsen
har fört fram i denna
fråga.

Utskottsutlåtandet bygger ju på en
motion som tagit upp problemet om
vissa minimikvalifikationer för personer,
som ta emot sinnessjuka i enskild
vård eller på enskilda vårdhem. Några
bestämmelser om sådana minimikvalifikationer
finnas för närvarande icke.
Ändå är det likväl icke reservanternas
mening, att några utpräglade och omfattande
missförhållanden skulle förekomma
inom ifrågavarande vårdformer.
Men å andra sidan ha reservanterna
inte kunnat slå sig till ro i känslan
av att allting på detta område är
väl beställt. Personligen har jag genom
olika kontakter kommit till den uppfattningen,
att det onekligen finns en
del missförhållanden, och jag har ansett
det motbjudande att sjuka människor,
ur stånd att själva hävda sina intressen
eller tillvarataga sin rätt, skulle
vara utsatta för sådana missförhållanden.

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Kompetensbestämmelser för dem, som innehava enskilda vårdhem för sinnessjuka.

Med hänsyn till medicinalstyrelsens
yttrande — det är ju den enda sakkunniga
instans som stått utskottet till buds
— ha inte heller reservanterna nu ansett
sig kunna yrka bifall till motionen.
Men reservationen innebär en vädjan
till kammaren att kraftigare än vad utskottsmajoriteten
gjort stryka under,
att den fråga som motionen tagit upp är
värd en ännu större uppmärksamhet
från medicinalstyrelsens sida. Om kammaren
vill gå med på det, tror jag att
det skulle vara till gagn för de sjuka
det här gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den
motivering, som har angivits i reservationen.

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Det
är ett ganska anmärkningsvärt förhållande
att de personer, som ta emot
nervsjuka människor i enskild vård, icke
själva behöva visa sig ha någon som
helst utbildning för detta arbete. Man
kan få ta emot en upp till fem sådana
personer i sitt hem utan att behöva
göra annat än att anmäla det till pastorsämbetet.
Genom denna anmälan
kopplas visserligen hjälpverksamhetsläkaren
in och skall följa dessa sjuka
människors förhållanden, men han bor
vanligen på ett helt annat håll och ofta
ganska långt bort. Man kan få ta emot
mer än fem personer i ett enskilt vårdhem
för sinnessjuka. Dessa hem äro numera
de vanligaste, och de andra tyckas
mer och mer försvinna. Men tar man
emot mer än fem sjuka, skall tillstånd
begäras av medicinalstyrelsen, vars inspektör
skall se till dessa hem och en
gång om året lämna redogörelse härför.
Dessutom skola de sjuka stå under
inseende av legitimerade läkare, och vid
hemmet skall vara anställd sjukvårdspersonal
med utbildning i sinnessjukvård.

Teoretiskt kan denna vård alltså anses
betryggande övervakad. Men hur

är det i praktiken? Dessa bestämmelser
från 1929 kunna inte få samma
effekt i våra dagar som då. Det är ju
en stor skillnad i fråga om befolkningsmängden,
och samhällsförhållandena
äro nu ganska olika mot förr. Vi ha
visserligen flera läkare, men de äro
mycket mera överhopade med arbete
än förr, och vi ha mindre tillgång på
unga människor, som vilja åtaga sig sådant
arbete. Med den oerhörda arbetsbörda,
som numera åvilar alla läkare
utan undantag, kan inte läkaren, hur
gärna han än önskar det, följa vården
så i detalj som kunde vara välbehövligt
i många fall. Flera av dessa hem starta
med en god personal, varav någon enstaka
är utbildad för sinnessjukvård.
Efter några månader kanske personalen
är skingrad — den har fått mera lockande
arbete — och man har ingen
möjlighet att ersätta den under nu rådande
förhållanden på arbetsmarknaden.
Vem blir det då som får ta hand
om de sjuka? Jo, föreståndaren för
hemmet eller hans maka eller föreståndarinnan.

Kan det då anses vara för mycket
begärt att dessa ha en smula utbildning
för ett arbete av så ömtålig natur? Jag
tror att i våra dagar just bristen på
folk har aktualiserat denna fråga. De
flesta av de sjuka äro ju fullt medvetna
både om sin sjukdom och sin omgivning.
De borde få känna sig trygga
och lugna, och de skola, som det faktiskt
står i sinnessjuklagen, »behandlas
med mildhet efter människokärlekens
fordringar».

Motionärerna ha varit av den meningen,
att situationen på detta vårdområde
skulle kunna förbättras åtskilligt
genom alt man fordrade ett visst
mått av kunskaper av de personer, som
ha ansvaret för de sinnessjukas vård.
En utväg skulle vara att lämna dessa
personer tillfälle till praktisk tjänstgöring
vid sinnessjukhus samtidigt som
en teoretisk kurs kunde löpa parallellt
härmed. Precis samma system tilläm -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Kompetensbestämmelser för dem, som innehava enskilda vårdhem för sinnessjuka.

pas ju nu t. ex. vid våra barnsjukhus
vid utbildning av barnsköterskor. Det
blir ett visst tillskott av arbetskraft till
sjukhuset, och man kan under utbildningstiden
få ett visst begrepp om huruvida
personen i fråga verkligen har
förutsättningar för detta arbete. Det
bleve alltså icke kostsamt för huvudmannen,
och kostnaderna för den enskilde
toge denne säkerligen med jämnmod,
då han visste att han sedan skulle
komma att få en ganska försvarlig inkomst
på sin verksamhet.

Medicinalstyrelsen har i sitt remisssvar
ansett, att man hellre borde utöka
antalet för ändamålet utbildade sjuksköterskor.
Ja, kanske det, men är inte
det en önskedröm som så mycket annat
på sjukvårdens område just nu? I det
läge, vari den statliga sinnessjukvården
för närvarande befinner sig, kommer
troligen efter hand en ändå större del
av de vårdbehövande att söka sig till
enskilda vårdhem. Det är därför just
nu av ändå större vikt än förut att tillse
att vården på dessa hem verkligen fyller
måttet. I dagens situation har frågan
fått ny aktualitet, och att den följes
med största uppmärksamhet i fortsättningen
är säkerligen nödvändigt.

I förhoppning att så verkligen sker
kan jag för dagen, herr talman, nöja
mig med att instämma i reservanternas
uttalande.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Fru Sjöstrand har här redogjort
för de olika vårdformer som reservationen
avser. Det är ju fråga om
dels enskilda vårdhem och dels vård
av sjuka i enskilda hem.

Jag undrar om jag inte får tolka fru
Sjöstrands uttalande i den riktningen,
att när det gäller det förstnämnda slaget
— enskilda vårdhem — äro föreskrifterna
för dessas drivande förhållandevis
tillfredsställande. Man skall ju
för det första erhålla tillstånd för att
driva ett sådant vårdhem, och för det

andra skall tillsyn av vården utövas av
legitimerad läkare. Det finns också en
praxis som medicinalstyrelsen tillämpar
och som innebär, att då föreståndaren
eller föreståndarinnan inte är sjukvårdsutbildad,
skall det anställas sjulcvårdsutbildad
personal på dessa vårdhem.
När det gäller vården av sinnessjuka
i enskilda hem föreligga icke samma
stränga bestämmelser som i det
förstnämnda fallet. Men det föreligger
dock anmälningsskyldighet och föreskrifter
beträffande verksamheten av
hjälpverksamhetsläkaren inom sinnessjukvårdens
område, vilken ju skall biträda
med råd och anvisningar beträffande
vården av de i dessa hem intagna
patienterna.

Om man över huvud taget skall våga
sig på att göra något allmänt uttalande
beträffande dessa båda vårdformer, vill
jag beträffande den först relaterade
vårdformen, alltså vården i enskilda
vårdhem, som min personliga uppfattning
uttala, att gällande föreskrifter nog
kunna anses tillfredsställande. Beträffande
den senare vårdformen, som betecknas
som vård av sinnessjuka i enskilda
hem, finns det kanske skäl att
ifrågasätta, huruvida den över huvud
taget bör användas i fortsättningen.
Detta är emellertid en fråga som icke
ligger inom motionens ram, och utskottet
har därför icke haft någon anledning
att syssla med den.

Vad reservationen angår är det ju
som herr Wedén säger riktigt, att reservanterna
velat att utskottet skulle ha
sträckt sig litet längre i motiveringen
för att påpeka just de förhållanden, som
man antar råda på en del platser där
dessa vårdformer tillämpas. Utskottsmajoriteten
har emellertid icke ansett
tillräcklig bevisföring framlagd för att
göra ett mera allmänt uttalande än vad
utskottet presterat i sin motivering. I
utskottets utlåtande heter det också
bl. a. att utskottet förutsätter att »medicinalstyrelsen
med uppmärksamhet följer
och i görligaste mån övervakar även

Onsdagen den 2G april 1950 fm.

Nr 14.

f>5

Kompetensbestämmelser för dem, som innehava enskilda vårdhem för sinnessjuka.

denna vårdform», d. v. s. den vårdform
som betecknas som vård av sinnessjuka
i enskilda hem.

Jag tror, herr talman, att detta är så
långt som man kan sträcka sig. Jag anser
den motivering utskottet anfört tillfredsställande,
varför jag hemställer om
bifall till såväl utskottets kläm som dess
motivering.

Fru SJÖSTRAND: Herr talman! Jag
förstår mycket väl, att utskottet mot
medicinalstyrelsen icke kunnat gå in
för en utredning. Men jag finner det
lika klart, att en utredning kunde ha
varit motiverad. Jag anser det nämligen
självklart, att skall man sköta ett
arbete skall man också ha en utbildning
för detsamma. Jag är icke riktigt säker
på att myndigheterna följa denna
fråga med tillräcklig uppmärksamhet.

Som ett parallellfall vill jag dra fram
vad som har hänt på ett annat område,
nämligen när det gäller vården av sinnesslöa
och vanföra. Nu vill jag nämna,
att vi visserligen i tidningarna sett ganska
överdrivna skildringar av vad som
förekommit därvidlag. Missförhållandena
ha kanske icke haft så stort omfång
som tidningarna velat göra gällande.
Men det har i alla fall visat sig,
att det funnits hem, där förhållandena
icke varit tillfredsställande. Detta har
också föranlett, att statsrådet Mossberg
tillsatt en utredning nyligen, och i utredningsdirektiven
heter det bl. a., att
utredningen bör uppmärksamma inspektörernas
allt för stora arbetsbörda,
varjämte man bör pröva hur den skall
kunna lättas för att möjliggöra en rationellare
inspektion. Precis samma synpunkter
anföras alltså som jag anfört i
den andra frågan. Det säges också i
direktiven, att man icke huvudsakligen
avser medicinsk-psykiatrisk-pedagogisk
verksamhet utan vård i allmänhet.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla vad som sades vid inspektionen
av hemmet Bodaborg. Det konsta 5

— Andra kammarens protokoll 1950. Kr

terades faktiskt att det var en del missförhållanden
i hemmet. Men man sade
också att vårdpersonalen icke gjort något
av ond vilja utan att missförhållandena
ha mera berott på oförstånd och
på att personalen vid hemmet liksom
personalen vid ett flertal sådana anstalter
icke erhållit tillräcklig utbildning
och fortlöpande sakkunnig instruktion
beträffande vården av efterblivna barn.
Detta är en parallell till vad jag
påpekat beträffande sinnessjukvården.
Jag har en bestämd känsla av att de
sinnessjuka befinna sig liksom litet på
skuggsidan när det gäller sjukvården i
samhället.

Herr talman! Jag har intet annat yrkande
än det jag tidigare framfört och
ber att få instämma med reservanterna.

överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 10.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statsverkets övertagande
av staden Noras förpliktelser
gentemot borgmästaren Erik Åke Edvardsson,
vilkens befattning kommer att
indragas vid upphörande av rådhusrätten
i samma stad;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till åtgärder för dövhetens
bekämpande; och

nr 70, i anledning av väckt motion
angående anordnande av specialsjukvård
för innevånarna på Gotland å
sjukhusen i Stockholm.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Vi.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

§ 11.

Motioner angående statens övertagande
av ansvaret för hälso- och sjukvården i
vissa städer, köpingar och municipalsamhällen.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 71, i anledning av väckta motioner
angående statens övertagande av ansvaret
för hälso- och sjukvården i vissa
städer, köpingar och municipalsamhällen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr JOHANSSON i Mysinge: Herr
talman! Detta utskottsutlåtande har tillkommit
med anledning av en motion
som jag och en annan kammarledamot
väckt och som gäller vissa önskemål
om förbättringar i den utbyggnad av
tjänsteläkarorganisationen, varom riksdagen
år 1939 i princip uttalade sig. I
enlighet därmed skola städer med över
5 000 invånare i regel utbrytas ur provinsialläkarorganisationen
och därigenom
i praktiken påverkas att hålla egen
stads- eller tjänsteläkare. Från denna
bestämmelse har dock Kungl. Maj :t möjligheter
att i visst fall medgiva undantag.
Jag tror emellertid att dessa undantag
äro så begränsade, att det är
önskvärt att utöka möjligheterna till
undantag.

Det är av naturliga skäl högst betungande
för dessa småstäder att påtaga
sig en dylik stadsläkarinstitution, och
man tycker nog, att det borde föreligga
likställighet i detta hänseende med köpingar
och municipalsamhällen, som i
många fall närma sig en storlek som är
tre gånger större än här är ifrågasatt
när det gäller småstäderna, men ändå
äro kvar i provinsialläkardistrikten i
stor utsträckning.

Sedan kommer ytterligare en fråga
in här, som påverkar önskvärdheten av
en reform i detta avseende, och det är
den nya storkommunindelningen. I mitt
eget län är situationen den, att tre av
Östergötlands mindre städer fått sig tilldelade
en högst väsentlig landsbygd på

grund av den nya storkommunindclningen.
Vi ha t. ex. Söderköping, som nu
har 3 018 invånare och som får två
kommuner med tillsammans 2 134 invånare
ytterligare. Den kommer således
upp i 5 152 invånare. Vi ha också Skänninge,
som ökar sitt invånarantal från
2 217 till omkring 4 000, och vi ha Vadstena
med 3 382 invånare, som genom
sammanslagning med S:t Pers kommun
kommer upp i närheten av 4 000. Av
dessa tre småstäder är det endast Söderköping
som haft otur och råkat
trampa över denna gräns på 5 000 invånare.
Därigenom har den kommit att
råka i farozonen. Medicinalstyrelsen har
i dagarna också till de kommunala instanserna
skickat ut på remiss förslag
till ny indelning av länet i provinsialläkardistrikt.
I detta förslag föreslås
att Söderköping brytes ut ur denna organisation
och placeras i samma ställning
som Norrköping, Linköping, Motala och
Mjölby. Söderköping får därigenom
rang, heder och värdighet av storstad i
detta speciella hänseende.

Dessutom tillkommer i det förslag till
provinsialläkarorganisation som framlagts,
att Söderköping får tvenne läkare,
nämligen en stadsläkare för Söderköpings
stad och en provinsialläkare.
Stadsläkaren får det lilla området i
centrum som verksamhetsområde, under
det att provinsialläkaren får två storkommuner
på vardera sidan om Söderköpings
stad, som sträcka sig från den
yttersta ändan av den planerade Stegeborgs
storkommuns skärgård ut mot
Slätbaken och till Aspvedens storkommuns
skogsområden, om jag ej missminner
mig en sträcka av omkring tio mil
från ytterområde till ytterområde. Man
har cn känsla av att om Söderköping
i stället får vara kvar inom provinsialläkarorganisationen,
kan det bildas två
ur geografisk synpunkt bättre provinsialläkardistrikt
än det nu föreslagna.

Denna vår motion har varit remitterad
både till medicinalstyrelsen, Svenska
landstingsförbundet och Svenska
stadsförbundet. Medicinalstyrelsen och
Svenska stadsförbundet ha i mycket

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Motioner angående statens övertagande av ansvaret för hälso- och sjukvården i
vissa städer, köpingar och municipalsamhällen.

hög grad delat motionärernas uppfattning,
under det att Svenska landstingsförbundet
hänvisar till att frågan skulle
vara upptagen till prövning hos Kungl.
Maj:t.

Statsutskottet, som behandlat motionen,
har kommit med avslagsyrkande.
Jag förstår mycket väl, att den springande
punkten för detta avslagsyrkande
naturligtvis varit de kostnader som en
ändring av denna organisation skulle
åsamka statsverket. En sådan ändring
skulle leda till en kostnadsökning på
något över en miljon kronor. När det i
båda fallen gäller utgifter för allmänna
institutioner, kan man naturligtvis diskutera
vem som har den största ekonomiska
bärkraften, staten eller de små
städerna, men jag skall icke dra in den
saken till diskussion i detta resonemang.
På grund av det ställningstagande
riksdagen i år tagit i åtskilliga frågor
rörande ökade anslagskrav, förstår jag,
att det är utsiktslöst att söka driva någon
mening därvidlag.

Jag vill dock konstatera, att utskottet
på sidan 15 i utlåtandet varit mera
positivt än i den första delen, och det
är jag tacksam för. Utskottet säger nämligen:
»Med hänsyn till vikten av en
smidig anpassning efter den nya kommunindelningen
torde enligt utskottets
mening en viss uppmjukning av de på
här berörda område tillämpade principerna
vara påkallad, och utskottet förutsätter,
att Kungl. Maj :t ägnar denna
fråga uppmärksamhet.» Jag vill på det
kraftigaste understryka utskottets uttalande
på denna punkt, och det är min
förhoppning att Kungl. Maj:t skall beakta
just dessa synpunkter och speciellt
förhållandena för de städer som på
grund av storkommunindclningen råka
komma över den gräns, varom jag här
förut uttalat mig.

Jag hoppas således alt Kungl. Maj:t
skall på allt sätt beakta detta spörsmål,
så att inte småstäderna i onödan brytas
ut ur provinsialläkarorganisationcn.

När det gäller Söderköping vill jag i
detta hänseende också påpeka, att dessa
152 invånare utöver de 5 000 ju är ett
antal av ringa storleksgrad. Jag vill vidare
framhålla att det överskjutande antalet
inom bara några år, med hänsyn
till den avfolkning landsbygden för närvarande
är utsatt för, kan försvinna så
att staden återigen kommer under
5 000-invånarstrecket.

Herr talman! Med understrykande av
detta utskottets uttalande vill jag endast
uttala den förhoppningen att Kungl.
Maj :t skall tillgodose de berörda önskemålen.
Jag har i övrigt intet yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 12.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för inventering av
typskogar.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 73, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1950/51 till hemvärnets övningar.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 14.

Föredrogos vart efter annat bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndiganden
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om
vissa postavgifter; samt

nr 35, i anledning av väckta motioner
angående utredning om fastighetsskattens
avskaffande, m. in.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

Nr 14.

Onsdagen den 2G april 1950 fm.

§ 15.

Motioner om befrielse för ägare av allmänna
samlingslokaler från skyldigheten
att erlägga fastighetsskatt m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 3G, i anledning av väckta
motioner om befrielse för ägare av allmänna
samlingslokaler från skyldigheten
att erlägga fastighetsskatt m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr LARSSON i Luttra: Herr talman!
Det betänkande som nu behandlas är
föranlett av en motion av mig och några
andra kammarledamöter och gäller beskattningen
för ägare av allmänna samlingslokaler,
särskilt vad beträffar fastighetsskatten.
Vissa sådana lokaler äro
skattefria i detta avseende, såsom en
del kyrkliga och frikyrkliga lokaler
samt nykterhetsföreningarnas lokaler.
Motionen tar sikte på att utvidga denna
skattefrihet till att avse allmänna samlingslokaler
över huvud taget.

Man kan säga att de föreningsägda
samlingslokalerna i vårt land väsentligen
äro av tre olika kategorier. Det är
Folkets hus, det är bygdegårdar och
det är ordenshus. Dessa olika kategorier
av lokaler äro jämställda i fråga om statligt
stöd när det gäller anordnande av
allmänna samlingslokaler, och de äro
också på det sättet jämställda med varandra,
att i en kommun kanske det är
ett Folkets hus som är allmän samlingslokal,
i en annan kommun är det ett
ordenshus och i en tredje cn bygdegård.
Det förhåller sig nämligen sfi,
att finns det en samlingslokal som någorlunda
fyller ifrågavarande behov, så
har man inte möjlighet att där få statligt
stöd till uppförande av ytterligare
en lokal. I princip äro också
dessa lokaler, om de äro uppförda med
statligt eller kommunalt stöd, öppna för
föreningslivet på orten.

Vid bifall till motionen skulle denna
jämställdhet emellan de olika lokaltyperna
också utsträckas till att gälla beskattningen.
Utskottet framhåller att man

skall iaktta varsamhet när det gäller
skattebefrielser och hänvisar till den
utredning om en revision av kommunalbeskattningen,
som finansministern
fått bemyndigande att igångsätta.
.Tåg vill i detta sammanhang erinra om
att bevillningsutskottet 1947 behandlade
en motion från socialdemokratiskt håll
med ungefär samma yrkande som vår,
och den kunde man inte heller gå med
på. Man hänvisade till den utredning
som då pågick om föreningslagen.

Jag vet inte, herr talman, om den utredning,
som utskottet nu nämner, är
tillsatt eller vilka direktiv den i så fall
har. Har den sådana direktiv att den
kan föreslå fastighetsskattens avskaffande,
är det uppenbart att då löses också
frågan för samlingslokalerna i vad avser
fastighetsskatten. Men om så inte är
förhållandet hoppas jag ändå, att utredningen
skall taga upp dessa problem
rörande samlingslokalerna, så att man
kan få en tillfredsställande lösning av
frågan, ty det nuvarande tillståndet är
inte tillfredsställande.

Jag har, herr talman, velat göra dessa
erinringar och har inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
För den utredning som tillsattes den
17 mars, vill jag minnas, äro direktiven
oförtydbara: den skall pröva hela
kommunalskattelagstiftningen och därmed
också frågan om fastighetsskatten
och dess eventuella avskaffande. Det är
självfallet att däri ingår också som ett
led den tanke som motionären här har
framfört.

Det är naturligtvis riktigt att det finns
en viss skattefrihet för exempelvis nykterhetsföreningarnas
lokaler, men den
inskränker sig bara till den del av fastigheten
som användes direkt för nykterhetsorganisationens
behov. Varje annan
verksamhet som bedrives i lokalen
blir beskattningsbar, och det är givetvis
det allra längsta man kan komma
till i detta sammanhang också. Att be -

Onsdagen den 20 april 1950 fm.

Nr 14.

Motioner om skärpning

villningsutskottet anser alt man bör behandla
denna fråga med en viss försiktighet
beror på att man ju även
måste tänka på skattekronorna i de respektive
kommunerna. Jag erinrar om
att här föreligger ett förslag från 1944
års skattekommitté, om jag minns rätt,
enligt vilket t. o. m. en kommun, som
liar eu begravningsplats i en annan
kommun, blir skattskyldig för denna.
Och 1946 skrev bevillningsutskottet och
hemställde om en förutsättningslös utredning,
huruvida inte den statliga
skattefriheten ute i kommunerna också
skulle undergå en omprövning, detta
för att staten eventuellt skulle bli skattskyldig.

Det hela kan naturligtvis betraktas
som ett litet problem men ett litet problem
som plötsligen kan växa ut till
att bli så pass stort, att man inte kan
behärska det. Men självfallet ingå de
tankar, som återfinnas i motionen, under
de utredningsdirektiv som Kungl.
Maj:t har utfärdat.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16.

Motioner om skärpning av straffbestämmelserna
för olovlig jakt.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av väckta motioner
om skärpning av straffbestämmelserna
för olovlig jakt.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ERICSSON i Sörsjön: Herr talman!
.lag har inte begärt ordet för att
rikta några anmärkningar mot vad utskottet
framhållit i anledning av den
väckta motionen. Inte heller vill jag
göra några erinringar mot motionärerna,
som jag är övertygad ha varit besjälade
av en god vilja att söka komma
till rätta med de spörsmål de här ha
aktualiserat.

av straffbestämmelserna för olovlig jakt.

Såvitt jag kan förstå har inte utskottet
tagit ställning till frågan, huruvida
en skärpt lagstiftning på detta område
är nödvändig eller inte utan har ställt
detta så att säga mera på framtiden. Utskottet
pekar på de stora svårigheter,
som äro förenade med att vidta några
ändringar, och framför allt är ur den
synpunkten det uttalandet värdefullt,
att man inte kan uttaga detta speciella
område och ställa det i en annan klass
än de övriga härmed sammanhängande.
Det är väl svårhetsgraden av ett brott
som här måste vara avgörande.

Nu har man emellertid på vissa håll
den uppfattningen, att eu skärpt lagstiftning
i syfte att råda bot på de otvivelaktigt
i vissa fall förekommande förseelserna
på detta område skulle vara
nödvändig. För min del ställer jag mig
dock ganska skeptisk till möjligheten
att effektivt bekämpa dylika förseelser
med stränga straff. Det är inte säkert
att man kommer så långt med en skärpt
lagstiftning. Jag vill peka på att det
finns länder, som fortfarande bibehålla
dödsstraffet såsom ett yttersta medel,
som man kan tillgripa i synnerligen
svårartade fall. Men brottsstatistiken
från t. ex. ett av de länder, som ha kvar
dödsstraffet, Förenta staterna, visar, att
trots detta ett mycket talrikt och ständigt
återkommande antal mord förekommer.

Jag vill ytterligare tillägga, att om det
förhölle sig så att förseelserna på det
område som det här är fråga om hade
ökat under den senaste tiden, skulle
man kunna överväga en undersökning
rörande möjligheten av en skärpt lagstiftning.
Men det ligger dess bättre
inte så till att den olaga jakten ökat i
förhållande till föregående skeden, utan
det har tvärtom skett en förbättring i
detta hänseende. Under äldre tider respekterade
man de bestämmelser, som
funnos beträffande jakten, ungefär på
samma sätt som jordbrukarna hittills
respekterat den nyligen avskaffade bestämmelsen
om minimiavstånd mellan

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Motioner om skärpning av straffbestämmelserna för olovlig jakt.

halmstack och byggnad. Man gick ut
i skogen och tog sig något av det matnyttiga
villebråd som fanns i omgivningen.
Men i detta hänseende har det
som sagt otvivelaktigt blivit en ganska
stor förbättring under den senaste tiden.
Det bottnar naturligtvis också däri
att det blivit större möjligheter att uppdaga
förseelser i vad det gäller olaga
jakt, bl. a. på grund av de förbättrade
kommunikationerna av olika slag.

Jag vill också peka på en annan sak
som minskat förseelser av det slag som
vi nu diskutera, nämligen bildandet av
jaktvårdsföreningar och i samband därmed
utläggandet av jaktvårdsområden.
Det är ju så, att om man bildar en
jaktvårdsförening, får den i regel ett
betydande antal medlemmar, och detta
medlemskap blir, på samma sätt som
medlemskap i andra föreningar, ganska
förpliktande. Man får därmed ett större
ansvar och även ett större intresse av
att se till att det område, som man liksom
är delägare i, fredas för olovlig
jakt. Naturligtvis finns det folk som inte
alls bryr sig om huruvida det finns
någon lagstiftning på det ena eller
andra området eller inte, men de höra
dess bättre till vad jag måste beteckna
som undantagen.

Det har framhållits här, både av motionärerna
och även i somliga av de
avgivna yttrandena, att det vid olovlig
jakt förekommer djurplågeri i icke ringa
utsträckning. Jag är medveten om detta,
men djurplågeri förekommer även vid
laglig jakt. Jag skulle kunna ge många
exempel på hur även vid lagligt tillåten
jakt mycket stora lidanden åsamkas djuren,
kanske framför allt älgen. Jag menar
således att oavsett om jakten bedrives
under lagliga eller olagliga former
kan den ge anledning'' till svåra lidanden,
särskilt för de större djur som
finnas i våra skogar.

Jag tror alltså för min del att det blir
ganska omöjligt att genom en skärpt
lagstiftning på detta område i någon
nämnvärd utsträckning kunna förhind -

ra djurplågeri vid jakt. Dessutom är det
svårt att ställa någon till ansvar för eu
sådan förseelse, då det i varje fall är
nödvändigt att förebringa en bevisning,
som enligt min mening är synnerligen
svår att åstadkomma.

På tal härom vill jag framhålla för
kammarens ledamöter att djurplågeri
förekommer även i annat sammanhang.
Jag har min bostad under riksdagstiden
ute i Johanneshov, och i närheten av
det stora hus där jag bor finns ett
tidsenligt och modernt slakthus. I detta
slakthus avlivas årligen ca 600 djur
storboskap, ungefär 1 000 kalvar och
ett stort antal får. De avlivas under former
söm måste betecknas såsom djurplågeri.
Om man inte kan åstadkomma
någon rättelse eller vidta någon åtgärd
till förhindrande av det ritualmässigt
bedrivna djurplågeriet i detta slakthus
inom storstadens hank och stör, förstår
jag sannerligen inte hur det skulle vara
möjligt att kunna åstadkomma någon
förbättring i fråga om de mera fåtaliga
fall av djurplågeri, som förekomma under
jakt inom glest befolkade områden
i vårt land.

Jag kan inte sluta detta anförande utan
att foga en kommentar till ett yttrande
som avgivits av jaktvårdskonsulenten
i mitt hemlän. Detta är alltså ett officiellt
yttrande, och det är klart att dylika
måste tillmätas en viss betydelse.
Men enligt min mening måste det betecknas
såsom i hög grad originellt, om
jag får använda det uttrycket. Samtidigt
även häpnadsväckande att man på sätt
som skett med undantag för vissa mer
centralt belägna delar av mitt landskap.
Dalarna, så att säga uppdelat landskapet
i tvenne områden, och — märk väl
— inte i jaktvårdsområden utan, som
det ordagrant heter här, i norra Dalarnas
och södra Dalarnas »tjuvskyttedistrikt».

Jag tillhör det norra av dessa distrikt.
Motionären representerar kanske
det södra, så han får naturligtvis tala
för det distriktet. Jag tänkte nu säga

Onsdagen den 2G april 1950 fm.

Nr 14.

Motioner om skärpnin;

några ord beträffande tillståndet inom
»norra tjuvskyttedistriktet».

Jaktvårdskonsulenten anger några
kommuner, där det skulle vara särskilt
illa ställt i detta avseende, och han
nämner då särskilt tvenne socknar,
nämligen Särna och Idre, där väl den
olaga jakten i alldeles speciellt hög grad
skulle florera. Han påpekar, att där avlivas
under den lagligt tillåtna tiden
cirka 50 älgar och därutöver under den
olovliga tiden ytterligare ett 50-tal. Jag
måste ju säga, att det påståendet är i
ganska hög grad överdrivet. Vore det
så att man avlivade så många som 50
älgar inom dessa socknar under icke
tillåten jakttid — utöver de älgar, som
dödas under den tillåtna jakttiden —.
skulle alldeles säkert om något år älgstammen
där vara ganska väl utrotad.
Men dess bättre förhåller det sig inte
på det sättet. Trots den rikliga avskjutning,
som förekommer varje år, måste
det ju sägas, att älgstammen ändå är
ganska riklig i dessa socknar. Det var
mycket värre, som jag framhållit, under
gångna tider. Jag erinrar i detta sammanhang
om en kronopark, som ligger
mig ganska nära, där det knappast
fanns en älg kvar. Tjuvskyttet hade varit
så effektivt och omfattande att den
befintliga älgstammen så gott som utrotats.
Men så förhåller det sig inte nu.

Jag tror att jag kan sluta detta mitt
anförande med det sagda. .lag har framhållit,
att jag inte har någon anmärkning
mot vare sig utskott eller motionärer,
och jag anser mig kunna hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr PETTERSSON iErsbacken: Herr
talman! Min kamrat från norra Dalarna
har redogjort för sitt distrikt, och lian
uppmanade mig i sitt anförande alt
redogöra för mitt. .lag hade från början
tänkt att inte alls yttra mig i frågan,
men det var ett par saker som herr
Ericsson i Sörsjön påtalade, som ger
mig anledning att nu komma med några
helt korta kommentarer.

av straffbestämmelserna för olovlig jakt.

Vår jaktvårdskonsulent i Dalarna säger,
att det skjuts 40—50 djur i Särna
och Idre på laglig tid och lika många
under olaglig tid, och utskottet framhåller,
att det högsta utdömda straffet
i regel är två månaders straffarbete. Vi
motionärer ha då gjort den reflexionen,
att om man hade bättre möjlighet att
hålla efter tjuvskyttarna, skulle det bli
ett bättre sakernas tillstånd. Ett jaktlag
består inte bara av en person utan av
flera, och när man känner till saken
litet grand vet man, att det inte gärna
går att vittna mot en tjuvskytt. Dessa
jaktkamrater hålla ihop oerhört, och det
har sina konsekvenser att vittna mot
ett jaktlag. Man förstår därför, att det
behövs åtgärder i motionens syfte för
att få bukt med tjuvskyttet.

Av de remissyttranden, som inkommit
till utskottet, finner man att de flesta
gå i positiv riktning. Det står t. ex. i
utskottsutlåtandet: »Av de instanser,
till vilka utskottet vänt sig, uttala sig
hovrätten för Nedre Norrland och straffrättskommittén
avstyrkande. Däremot
tillstyrkas motionerna av Föreningen
Sveriges landsfiskaler och Svenska jägareförbundet.
I tillstyrkande riktning
uttalar sig även riksåklagarämbetet. Av
de ovannämnda landsfogdarna tillstyrka
samtliga utom landsfogden i Kopparbergs
län, vilken uttalar att klarhet i
frågan om en straffskärpning först kan
vinnas efter eu allsidig utredning. Jaktvårdskonsulenten
i Dalarnes jaktvårdsförening
tillstyrker motionerna. Straffskärpningar
påyrkas även i de vid Jägareförbundets
yttrande fogade skrivelserna.
» När man läser alla dessa remissvar
måste man ju komma till den
uppfattningen, alt utskottets uttalande
bär lika gärna kunnat gå i positiv riktning,
vilket skulle ha inneburit hemställan
om bifall till motionerna.

Min kamrat herr Ericsson i Sörsjön
har pekat på förhållandena i andra
länder och att man t. ex. i Amerika har
bibehållit dödsstraffet, men att det inte
blivit något bättre på rättsvårdens om -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Motion om utredning och förslag angående rätt för förtroendemän i en kommun att
med kommunen träffa avtal om leveranser etc.

råde därför att man har denna höga
straffsats kvar. I motionen ha vi emellertid
inte yrkat på dödsstraff för tjuvskytte
utan endast föreslagit, att vår
polismakt skulle få litet bättre resurser
och lagligt stöd i sina strävanden att
hålla efter dem som inte följa lagens
bestämmelser.

Jag har, herr talman, inte tänkt ställa
något yrkande utan har bara velat säga
dessa ord med anledning av vad herr
Ericsson i Sörsjön anförde. Jag slutar
sålunda mitt anförande utan att ställa
något yrkande.

Vidare yttrades ej. Utskottets hemställan
bifölls.

§ 17.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande nr 18,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om rätt för
utländsk försäkringsanstalt att driva
försäkringsrörelse här i riket; samt

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av utlänningslagen den
15 juni 1945 (nr 315); och

nr 28, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av lagen om
avgifter till välfärdsanordningar för
sjöfolk i hamn.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 18.

Motion om utredning och förslag angående
rätt för förtroendemän i en kommun
att med kommunen träffa avtal om
leveranser etc.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
26, över motion om utredning och förslag
angående rätt för förtroendemän

i en kommun att med kommunen träffa
avtal om leveranser etc.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde

Herr BRACONIER: Herr talman! Den
nu föreliggande frågan om kommunala
jäv har ju mycket diskuterats bland
vetenskapsmännen. Man har därvid
mer och mer kommit till den uppfattningen,
att då i och med den kommunala
självstyrelsen kommunerna fått
allt mera att bestyra, frågan, huruvida
och i vad mån en person på grund av
kommunala uppdrag kan inverka på
leveranser i sådan riktning att det kan
gynna honom själv, kommit i förgrunden.
Därför har också krav ställts på
att man genom jävsbestämmelser skulle
göra det möjligt att hindra en påverkan,
som inte är berättigad ur det allmännas
synpunkt. Frågan diskuterades ganska
mycket föregående år i ett fall där strid
stod om vederbörande person otillbörligt
tillskansat sig förmåner som han
inte borde ha. Det är givetvis svårt att
utforma jävsbestämmelser, som säga att
en person inte bör väljas till kommunala
uppdrag därför att han kanske
levererar vissa varor till kommunen,
exempelvis till skolmåltider och sådant.
Jag är medveten om svårigheterna att
komma till klara och entydiga bestämmelser
på detta område. I det betänkande,
som skrivits av professor Herlitz
om förvaltningsförfarandet, hävdar
han, att det riktiga vore att man finge
fram allmänna jävsbestämmelser och
inte bestämmelser för särskilda fall. Att
jag inte i utskottet gjort något yrkande
i frågan har berott därpå att frågan
är föremål för utredning, låt vara att
jag för min del inte tror, att den utredning,
som nu är i gång, kommer att
beröra sagda fall. Jag har emellertid
under sådana förhållanden inte velat
reservera mig, men jag tror för min
del att när det gäller leveranser, är det
just fråga om de särskilda fall, som

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Återförande av sjukskötcrskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

herr Herlitz talar om, och inte om de
allmänna fall, som Landstingsförbundet
avser när det uttalar, att man bör försöka
komma fram till allmänna bestämmelser.

I detta betänkande sägs också, att
man får räkna med att den allmänna
lagstiftningen inte kan bli tillfyllestgörande
utan att den på olika områden
måste suppleras med olika specialregler.
Frågan kan, herr talman, synas
ganska teoretisk och vara av uteslutande
juridiskt intresse, detta eftersom ju
svensk förvaltning och politik har anseende
att i mycket liten mån vara
korrumperad. .Tåg tror också att det är
en allmän uppfattning, att den kommunala
självbestämmanderätten varit ganska
fri från obehörig påverkan. Men
det vore nog riktigt om man kunde
komma fram till sådana bestämmelser
alt man sluppe debatter sådana som
dem som förekommo förra året, vilka
kunna komma att skada den kommunala
självstyrelsen, och då det växer
fram en opinion, som säger att kommunalmän
i förtroendeställning ha
möjlighet att tillskansa sig förmåner,
som de inte skulle ha om de inte hade
en förtroendepost. Jag har därför ansett
det värdefullt att få en utredning
till stånd för att man i möjligaste mån
skall kunna gardera sig mot obehörigt
inflytande på detta område. Med hänsyn
till att frågan är föremål för utredning
har jag emellertid inte velat
ställa något yrkande.

Under detta anförande hade herr talmannen
återtagit ledningen av förhandlingarna.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

S 19.

Föredrogs andra kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr 27.
över motion om beredande av skydd
åt beteckningen sjukgymnast.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 20.

Återförande av sjuksköterskeutbildade
gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

Föredrogos i ett sammanhang andra
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande, nr 28, över motion
om vidtagande av åtgärder för återförande
av sjuksköterskeutbildade gifta
kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete
och till kammaren överlämnat utdrag,
nr 301, av första kammarens protokoll,
innefattande delgivning av sistnämnda
kammares beslut över dess allmänna
beredningsutskotts utlåtande, nr 17,
i anledning av väckt motion i samma
ämne.

I motionen i andra kammaren nr 339,
vilken hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
hade fru Bomun och
fröken Wetterström hemställt, att
Kungl. Maj:t snarast måtte vid staten
tillhöriga sjukvårdsanstalter vidtaga
sådana organisatoriska åtgärder, att,
där så vore möjligt, sjuksköterskeutbildade
gifta kvinnor in. fl. kunde
genom möjlighet till deltidsarbete återföras
till aktivt sjukvårdsarbete.

Andra kammarens allmänna beredningsutskott
hemställde, att motionen
II: 339 ej måtte till någon andra kammarens
åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Ager, fröken Vinge samt herrar Nilsson
i Bästekille och Braconier, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
andra kammaren i anledning av motionen
nr 339 för sin del målte besluta, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att Kungl. Maj:t snarast
ville vid staten tillhöriga sjukvårdsanstalter
vidtaga sådana organisatoriska
åtgärder, att där så vore möjligt
sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor in.
fl. kunde genom möjlighet till deltidsarbete
återföras till aktivt sjukvårdsarbete.

74 Nr 14. Onsdagen den 2G april 1950 fm.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

Första kammaren hade på hemställan
av sitt allmänna beredningsutskott,
i anledning av motionen I: 351 av herr
Lundgren, för sin del beslutat, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla om undersökning av möjligheterna
att vidtaga sådana organisatoriska
åtgärder, att sjuksköterskeutbildade
gifta kvinnor m. fl. genom möjlighet
till deltidstjänst kunde återgå till aktivt
sjukvårdsarbete.

Sedan ärendet föredragits, anförde:

Fröken VINGE: Herr talman! Sjuksköterskebristens
omfattning och besvärliga
verkningar äro så allmänt kända
att det är överflödigt att ta kammarens
tid i anspråk för att lämna några
mera detaljerade uppgifter i detta avseende.
Man försöker ju avhjälpa denna
brist bl. a. genom att öka elevantalet.
Man utbildar också årligen omkring
1 000 sköterskor. Men avgången från
yrket är också stor, nämligen årligen
enbart på grund av giftermål mellan
450 och 500 sjuksköterskor. Att det
finns ett mycket stort antal personer,
som ha utbildning för sjuksköterskeyrket,
huvudsakligen gifta kvinnor,
som inte ha arbete i sjukvården bekräftas
bl. a. av 1945 års folkräkning. Om
anledningen härtill är den att det är
en särskilt hög giftermålsfrekvens bland
sjuksköterskorna eller om det är särskilt
svårt att förena sjukvårdsarbete
med vården av hem och barn, undandrar
sig mitt bedömande. Om det senare
är fallet är säkerligen arbetstidens
längd en betydelsefull faktor. Detta pekar
hän på att man bör söka öka tillfällena
till deltidsarbete. Man bör alltså
försöka förmå en del gifta kvinnor
med sjuksköterskeutbildning att, som
motionärerna säga, återgå till aktivt
sjukvårdsarbete. Ty det är ju ändå
bättre att få deltidsarbetande personal
än ingen personal alls. Det har ju diskuterats,
om deltidsarbete är lämpligt
på vårdavdelningarna; den frågan kan

jag inte bedöma. Men vi veta ju, att
det finns många andra arbetsuppgifter
inom sjukvården, där utbildning erfordras
och där deltidsarbete utan svårighet
kan anordnas.

Det finns eu konflikt i det moderna
samhället med dess ökade krav på den
gifta kvinnans arbetsinsats mellan å ena
sidan arbetsmarknadens, å den andra
sidan hemmens och barnens krav. När
jag för min del ända sedan min skoltid
varit intresserad av frågan om deltidsarbete
har det berott på att den konflikten
i regel ter sig mindre svår vid
deltids- än vid heltidsarbete. Tiden tilllåter
mig inte alt ingå i någon lång debatt
om frågan, om det är önskvärt ur
arbetstagar- och arbetsgivarsynpunkt
eller ur samhällets synpunkt att det
ordnas med ökade tillfällen till deltidsarbete.
Det finns fördelar och nackdelar,
skäl både för och emot, vilka utförligt
redovisats i 1944 års deltidstjänstutrednings
betänkande. Kvar står
problemet att frågan om arbetskraften
inom sjukvården måste lösas och att vi
måste lösa den så att den inte medför
svårartade skadeverkningar på andra
områden.

Utskottsmajoriteten vill nu reducera
det hela till en förhandlingsfråga. Det
framgår emellertid inte klart om man
därmed menar, att detta närmast är
cn angelägenhet för arbetstagarna och
om de böra ta initiativet till förhandlingar,
eller om man anser att det är
ett arbetsgivarintresse och att arbetsgivarsidan
bör ta detta initiativ. För
min del anser jag att man bör undvika
att sammanblanda myndigheternas
egenskap av arbetsgivare och deras
egenskap av ansvariga instanser för
hälso- och sjukvården i landet. Förutom
arbetstagar- och arbetsgivarsynpunkter
bör man på denna fråga anlägga
också allmänt samhälleliga synpunkter
med hänsyn till arbetsmarknadsläget
och framför allt till de sjukas vårdbehov.
Att denna åsikt också delas på

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor nt. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

regeringsliåll kan jag till den ärade utskottsordförandens
och hans politiska
meningsfränders uppbyggelse visa genom
att återge några ord av statsministern
i en interpellationsdebatt här i
kammaren den 30 maj 1949, som gällde
hela frågan om de gifta kvinnornas
arbetsinsats, där han ur kungl. kungörelsen
den 30 juni 1947 citerade följande:
»I nuvarande arbetsmarknadsläge
måste det betraktas såsom angeläget
att möjligheten till deltidsarbete beredes
sådana samhällsmedlemmar, vilka
av särskilda skäl äro hindrade fullgöra
heltidstjänstgöring eller för vilka
svårigheter föreligga att kvarstå i dylik
tjänstgöring.»

Motionärerna ha begränsat sin framställning
till att endast gälla statlig
tjänst. Jag finner detta deras sätt att
se på frågan alldeles riktigt. Det överensstämmer
i stort sett med de synpunkter
vi lade på frågan i 1944 års
deltidstjänstutredning. Den reservation,
som jag jämte några kamrater fogat vid
idskottets betänkande, går ut på direkt
bifall till motionen. Det har här framhållits
att första kammaren redan tagit
ställning till den föreliggande frågan
och därvid utvidgat räckvidden av det
hela till att omfatta sjukvården över
huvud taget. I den situationen vill jag
inte yrka bifall till reservationen, då
jag därigenom riskerar att frågan faller.
.Tåg ber i stället, herr talman, att få
yrka, att andra kammaren måtte biträda
första kammarens i detta ämne
fattade beslut.

Fröken WETTERSTItöM: Herr talman!
Den stora bristen på sjuksköterskor
har i många fall lett till att
sjukhusen tvingats stänga en eller flera
vårdavdelningar, varigenom sjuka människor,
som varit i behov av sjukhusvård,
utestängts från denna vårdform.
Situationen är utomordentligt allvarlig,
och den hotar att ytterligare förvärras

allt eftersom de högre åldersklasserna
alltmera öka i numerär. Sjukfrekvensen
stiger som bekant kraftigt med åldern.
I medicinalstyrelsens utredning beträffande
den öppna vården meddelas, att
en prognos av professor Wahlund visar
att folkmängden från 1940 till 1980
kommer att växa med omkring 20 procent.
Under samma tid beräknas ökningen
av sjukvårdsbehovet komma att uppgå
till över 36 procent. Även om sökandeantalet
till sjukvårdsskolorna från
att före 1949 under en följd av år ha
varit konstant för litet i och med samma
år ökat med ett par hundra, är det
givetvis omöjligt att förutsäga, om det
därvidlag är fråga om en varaktig tendens.
Enligt en aktuell undersökning
genom arbetsmarknadsstyrelsen, vilken
för övrigt har åberopats i det positiva
remissyttrande, som styrelsen avgivit
med anledning av motionen, finns det
för närvarande enbart vid sjukhusen
1 149 sjuksköterskeplatser, som antingen
skötas av vikarier eller stå tomma,
och dessutom äro sedan en längre tid
400 distriktssjukskötersketjänster vakanta.

Orsakerna till den oroande sjuksköterskebristen
äro att finna icke enbart
i rekryteringssvårigheter i samband
med ett allt mera reducerat befolkningsunderlag
och ett stigande antal
vårdbehövande utan också i den omständigheten,
att gifta sjuksköterskor i
stor utsträckning sluta med sitt yrkesarbete.
Anledningarna härtill äro förvisso
flera, såsom t. ex. den nuvarande
sambeskattningens egenskap att göra
yrkesarbetet icke lönsamt, bristen på
kvalificerad hemhjälp samt sjukhusens
obenägenhet att inrätta deltidstjänster.

Med denna situation för ögonen ha vi
motionärer begärt, att Kungl. Maj:l
måtte snarast vidtaga sådana organisatoriska
åtgärder att, där det är möjligt,
sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor
genom deltidsarbete kunna återföras
till aktivt sjukvårdsarbete. 1 mo -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor
arbete.

tionen har framhållits, att vi visserligen
varit fullt medvetna om att de statliga
sjukhusen endast omfatta en mindre
del av driften vid svenska sjukhus,
eftersom de flesta sjukhusen tillhöra
landstingen. Men vi ha menat att det
vore lämpligt och föredömligt, om staten
som arbetsgivare ginge i spetsen,
när det gällde att på organisatorisk väg
skapa förutsättning för deltidsarbete.

Vad hjälper det sjuka människor, att
samhället har aldrig så tekniskt välutrustade
vårdavdelningar, om den
mänskliga arbetskraften fattas? Att
döma av de motiv som utskottet anfört
för sitt avslagsyrkande förefaller
det närmast som om utskottet antingen
helt missuppfattat motionens innehåll
eller till varje pris sökt efter anledningar
att avstyrka densamma. Detta
är så mycket mera ägnat att förvåna
som samtliga remissyttranden från så
vägande instanser som medicinalstyrelsen,
Sjuksköterskeföreningen och arbetsmarknadsstyrelsen
instämt i motionens
uttalande om behovet av att återföra
sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor
till aktivt sjukvårdsarbete samt också
anvisat framkomliga vägar därtill.

Utskottet finner problemet i stor utsträckning
vara av lönepolitisk art och
ägnar stort utrymme åt denna fråga.
Riktigheten härav bestrides icke, vilket
framgår av vad jag tidigare anfört om
lönsamheten med tanke på sambeskattningen.
Men detta spörsmål är icke berört
i motionen.

Utskottet säger vidare: »Förutom åtgöranden
av rent lönepolitisk art ha
även vissa andra åtgärder i motionen
föreslagits för att underlätta de gifta
sjuksköterskornas återinträde i tjänst.
Sålunda borde repetitionskurser anordnas
för de sjuksköterskor, som längre
tid varit ur aktivt arbete. Gentemot
detta har utskottet givetvis intet att
érinra, men någon särskild undersökning
kan det icke motivera. Vidare anses
daghem böra inrättas i närheten av

m. fl. till aktivt sjukvårds eller

inom de större statliga sjukhusen.»
Det är icke motionärerna som preciserat
sina önskemål så långt, utan det är
medicinalstyrelsen i sitt utlåtande.

Det är ju så att vi alla — oavsett vilket
politiskt parti vi tillhöra — vilja
genom olika sociala åtgärder skapa
trygghet för vårt folk. Vi vilja därför
också utbygga och förbättra sjukvården.
Böra vi då icke se till att vi i första
hand tillvarataga alla de möjligheter,
som redan finnas, så att det hela
så långt som möjligt fungerar friktionsfritt?
Vad hjälper det alt vi ha aldrig så
många sjukhus, om vi icke ha tillräckligt
utbildad, kvalificerad personal som
håller det hela i gång? Helt visst skulle
våra sjukhus i större utsträckning än
nu är förhållandet kunna utnyttja de
sjuksköterskeutbildade gifta kvinnorna.
Deltidsarbetet är tyvärr en så ny företeelse,
att det ofta mötes med skepsis,
fastän det, rätt utnyttjat, skulle kunna
tillföra samhället ett tillskott av arbetskraft
och gagna samhällets intresse.

Jag vädjar till kammarens ledamöter
att beakta vikten av denna fråga samt
erinrar om att första kammarens beredningsutskott
har tillstyrkt motionen och
att första kammaren beslutat i enlighet
härmed.

Herr talman! I anslutning till min
motion yrkar jag, att andra kammaren
måtte biträda första kammarens beslut.

I detta yttrande instämde fru Eiverlöf
och herr Håstacl.

Fröken HÖJER: Herr talman! Motionärerna
ha hemställt, att vid staten tillhöriga
sjukhus skola vidtagas organisatoriska
åtgärder, så att framför allt
sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor
genom möjlighet till deltidsarbete kunna
återföras till aktivt sjukvårdsarbete.
Det är icke bara motionärerna som talat
om den stora brist på sjuksköterskor,
som vi för närvarande ha i landet.
De myndigheter, medicinalstyrel -

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor in. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

sen och arbetsmarknadsstyrelsen, och
den yrkesorganisation, som yttrat sig,
ha alla vitsordat denna stora brist på
sjuksköterskor. Härom dagen, när man
i kammaren talade om införandet av
sjukvårdsförsäkring, framhölls också,
att ett av skälen till att man icke kunde
införa den vid den tid man tänkt sig
var bristen på sjuksköterskor.

Världshälsoorganisationen, som har
att utreda många olika länders sjukvårdsförhållanden,
bl. a. i fråga om befattningshavarna
och deras kunskaper,
har bestämt framhållit, att det hjälper
icke att man har utmärkt dugliga och
duktiga läkare, ty sjukvården kommer
icke landets befolkning till godo, om
man ej samtidigt har en väl utbildad
sjuksköterskekår.

Då man nu alltså är rörande enig om
denna sak, kanske jag skulle kunna
säga som fröken Vinge, att man behöver
icke ytterligare tala i denna fråga.
Men jag har en känsla av att man talar
om bristen, men man tror icke på den.
När det t. ex. gäller rekryteringen, kan
man i denna kammare säga: »För all
del, det är brist på sjuksköterskor, men
nu ha vi fått in flera ansökningar till
sjuksköterskeskolorna, och nu är denna
fråga snart ur världen.»

•lag vill passa på att säga, att vi ha
ännu icke ett enda år haft alla våra
platser vid sjuksköterskeskolorna besatta.
Vi ha icke ett enda år haft fullt
vid alla sjuksköterskeskolor. I år skulle
vi egentligen ha haft 1 500 platser besatta,
om den utredning, som 1946
års sjuksköterskeutbildningssakkunniga
gjort, verkligen skulle kunna leda till
att vi få det antal sjuksköterskor som
vi behöva. Och då gäller det bara den
allra nödvändigaste sjukvården.

Jag tar mig alltså friheten att säga
ytterligare ett par ord om sjuksköterslcebristen.
Jag tänker icke tala så mycket,
men jag vill taga upp ett par detaljer
för att få fram hur katastrofalt det
verkligen är. Det finns i runt tal 12 000

aktivt arbetande sjuksköterskor i landet.
Det är av vikt att man har klart
för sig, att det antalet icke är större.
Arbetsmarknadsstyrelsens undersökning,
som fastslår en brist på 1 149
sjuksköterskor, visar att det är en stor
brist. Vidare äro 400 distriktsskötersketjanster
vakanta. Det är svårt att få en
exakt siffra på antalet vakanser, helt
enkelt beroende på att vakanserna
uppehållas av tillfällig arbetskraft och
därför variera från månad till månad,
ja till och med från vecka till vecka.

Finns det då icke möjlighet att bedriva
sjukvård med ett mindre antal
sjuksköterskor här i landet? Man har
i 1946 års sjuksköterskeutbildningsutredning
framfört, att man kan icke
klara sig med mindre än två och en
halv sjuksköterska per genomsnittsavdelning.
Jag talar då icke om de synnerligen
svårbemästrade specialavdelningarna,
där man givetvis måste ha
flera, eller om de mera lättskötta sjuka,
där man eventuellt kan klara sig med
något mindre antal. I genomsnitt blir
det två och en halv sjuksköterska per
vårdavdelning, bortsett från specialavdelningarna.
För att klara detta anser
utredningen, att vi behöva taga in 1 500
elever i sjuksköterskeskolorna per år.
Men man anser också, att för att bedriva
sjukvården behöver man ha detta
antal sjuksköterskor.

Så stå vi nu inför denna mängd vakanser.
Hur verkar detta på sjukvården?
Först och främst verkar det så,
att de som äro anställda bli uttröttade
och förtvivlade, därför att de icke
hinna sköta arbetet så som de skulle.
Det är den främsta och viktigaste verkan.
Det är den som gör att det sedan
icke är så lätt att rekrytera till sjuksköterskeskolorna.

Jag skall anföra några siffror. På 935
inrättade sjuksköterslcetjänster i Stockholm
finnas för närvarande 330 vakanser.
207 av dem äro tillsatta med tillfälliga
vikarier. Hur tillfälligt detta i

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

själva verket är framgår bland annat av
att på ett sjukhus ha 3 medicine kandidater
uppehållit en sjukskötersketjänst.
Samtidigt med att de sköta sina
studier uppehålla de denna tjänst under
en liten kort tid på vägen mot läkarexamen.

På ett annat sjukhus är det 4 vikarier,
därav 2 äldre, pensionerade och
2 tillfälligt anställda utlänningar. I
Stockholm äro 15 avdelningar stängda
på grund av sjuksköterskebrist.

Jag kan taga ett annat stickprov —
från Värmlands län. Där ha vi 92 vakanta
befattningar, 61 på sjukvårdsinrättningar
och 31 i den öppna vården.
36 befattningar i den slutna vården
äro tillsatta med vikarier, 25 tjänster
äro utan vikarie. I den öppna vården
äro 23 platser utan vikarier.

På Filipstads lasarett finnas 11 ordinarie
tjänster, varav 5 äro vakanta och
2 tillfälligt tillsatta. En poliklinikmottagning
och en röntgenavdelning äro
utan vikarier. En avdelning är stängd.
På Årjängs lasarett äro av 8 ordinarie
tjänster 6 vakanta, och de 4 anställda
sjuksköterskorna, som äro där tillfälligt,
skola alla sluta till sommaren. Man
bombarderar nu sjuksköterskebyrån
och Sjuksköterskeföreningen med böner
om att de skola få fram människor till
dessa befattningar.

Karolinska sjukhuset intresserar oss
kanske allra mest, eftersom motionärerna
tala om de statligt anställda. För
dagen finnes det 49 tjänster vakanta,
Därav äro 39 besatta med vikarier, av
vilka dock 26 utgöras av tillfällig utländsk
arbetskraft, vidare sådana som
äro pensionerade över 60 år. Man har
t. ex. en sådan på det mycket krävande
nattsköterskearbetet. Vidare äro en
dermatologavdelning och en avdelning
på garnisonssjukhuset inom Karolinska
sjukhuset stängda på grund av sjuksköterskebrist.
På de andra avdelningarna
går arbetet ut över sjuksköterskorna.

Dessa siffror gälla april månad; de
äro rena stickprov. Det är många andra
platser, varifrån jag fått meddelande
om liknande förhållanden. På de flesta
av dessa ställen har man icke börjat
tänka på semester för personalen. Semesterfrågan
får man försöka klara genom
att stänga avdelningar, men det
går icke alltid, framför allt icke när det
gäller specialpersonalen.

Jag tror mig med dessa exempel ha
visat, att det verkligen är fara på färde.

Om man nu kan bevisa, att det verkligen
är ett behov att få fram sjuksköterskor,
skulle jag också vilja ställa
frågan, om man vinner någonting genom
att vädja till de gifta sjuksköterskorna.
Det är ju det som är dagens
egentliga fråga. Vi ha i den statistik, som
vi inom Svensk sjuksköterskeförening
hålla på med, hunnit så långt, att vi ha
kontakt med 3 655 gifta sjuksköterskor.
Det torde icke vara mer än några
hundratal därutöver som över huvud
kunna komma i fråga i detta sammanhang.
Förmedlingen av sjuksköterskor
skötes genom sjuksköterskebyråerna,
som ha utomordentligt väl reda på varenda
sjuksköterska i detta land. Arbetsmarknadsstyrelsen
har icke den kontakt
med sjuksköterskegruppen som
sjuksköterskebyråerna ha. Genom dem
kan man få uppgifter om alla sjuksköterskor
som icke äro aktivt arbetande
— något som man icke alltid har möjlighet
till inom en yrkesorganisation.
Av dessa 3 655 stycken ha vi kommit i
direkt kontakt med 80 procent. Därvid
har framgått, att 57 procent ha arbete
åtminstone tidvis. Många av dem ha
heltidsarbete — jag är icke riktigt säker
på hur stor procent det är, och
jag vill icke nämna någon siffra. Men
kontinuerligt arbete, antingen i form
av heltids- eller halvtidsarbete, eller
regelbundna vikariat, innehas av dessa
gifta kvinnor. Hur skulle vi kunna klara
oss utan dem? Det är tack vare vårt
intensiva arbete för att få med de gifta

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

kvinnorna som det faktiskt är så bra
som det ar.

8 procent ha förklarat att de skulle
kunna taga något arbete inom sjukvården.
35 procent kunna eller vilja icke
taga arbete i sjukvården. Dessa 35 procent
motsvara 1 019 personer. Man frågar
sig: Varför vilja de icke göra detta?
32 procent skylla på skötseln av hem
och barn. Jag menar icke att det ej är
sant, ty de ha småbarn allesammans.
31 procent framhålla den låga lönen
och de höga skatterna. 22 procent säga
sig kunna deltaga i yrkesarbetet, om
de hade möjlighet att få hemhjälp. De
vilja gärna skaffa hemhjälp men de ha
icke kunnat erhålla sådan. 15 procent
anföra andra orsaker, sjukdomar och
allt möjligt annat; de äro ur räkningen.

Det är de 31 procenten och de 22
procenten, alltså sammanlagt omkring
550 sjuksköterskor, som man faktiskt
omedelbart skulle kunna få i arbete i
deltidstjänst, om man vidtoge några åtgärder
härför.

Det är alltså tydligt att här finnas
möjligheter att utöka kadern om man
vidtar åtgärder i detta syfte.

Då skulle jag först vilja taga upp en
fråga. Här har sagts från ett par håll
och även från motionärerna, att när
det gäller deltidsarbete ha de icke
tänkt sig sådant deltidsarbete på en
vårdavdelning men väl på en poliklinik
eller något annat. Jag måste säga
att vi äro i den situationen, att man
icke alls skall gå till en sak som denna
med förutfattade meningar. Personligen
kan jag rakt icke förstå, varför man
ej skulle kunna använda sig av deltidsanställda
på en vårdavdelning. Tänk
er, att det kommer en sjuksköterska år
från år till samma vårdavdelning och
samma patienter fyra timmar om dagen!
Det är kolossalt mycket bältre än
att ha en medicine kandidat som där
tillbringar en tredjedel av åtta timmar
under ett par månader — och jag vet
icke vad man har allt för anordningar

på våra sjukhus. Men mycket torde
vara vunnet — vilken tjänst det än
gäller — om man kunde få kontinuerlig
deltidstjänst av kunnigt folk.

Sedan har någon tagit upp frågan om
detta är ett arbetsgivarnas eller ett arbetstagarnas
intresse. Ja, vid alla de
diskussioner i denna fråga, som jag
hört inom sjuksköterskekåren, har det
varit ett oändligt intresse från denna
kårs sida att få fram väl kvalificerad
hjälp på våra sjukhus för att patienterna
skola få den vård de behöva få.
Att det är ett samhällsintresse är ju alldeles
uppenbart.

Går jag sedan till frågan om vad som
är att göra eller vad som brister i
denna fråga, vill jag instämma i vad
andra kammarens beredningsutskott
framhåller i sitt utlåtande, att problemet
i stor utsträckning är av lönepolitisk
natur och att det således inte är
möjligt att lösa denna fråga i detta
sammanhang. Det är i allra högsta
grad en lönepolitisk fråga enligt mina
begrepp. Det finns också andra saker
som kunna hjälpa till att få frågan löst.
Innan jag lämnar den lönepolitiska
frågan vill jag emellertid framhålla, att
den enligt mitt förmenande bör lösas
genom fria förhandlingar mellan parterna
utan att någon utanförstående
lägger sig i saken.

Beredningsutskottet har i sitt utlåtande
framställt saken så, som om vi
ha fått ett förhandlingsinstrument genom
beslutet av årets riksdag att tillsätta
en samarbetsnämnd, men det är
ju inte alls någon förhandlingsnämnd.
Det tycker jag för min del har uttalats
fullt tydligt vid behandlingen av
frågan.

Medicinalstyrelsen har framhållit, att
det är bristen på daghem, bristen på
hemhjälp, den oregelbundna arbetstiden
och sambeskattningen som gör det besvärligt
att få fram villighet till deltidstjänstgöring.
Vad kan man nu vidtaga
för organisatoriska åtgärder? Enligt

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

mitt förmenande är det av vikt att frågan
löses med så litet tvång som möjligt,
d. v. s. att man inte har alltför
många regler att rätta sig efter. För
närvarande ha vi exempelvis vid Karolinska
sjukhuset 49 vakanta heltidstjänster.
Direktionen för Karolinska
sjukhuset torde inte utan vidare kunna
ta en ordinarie tjänst och annonsera
den som halvtidstjänst. Jag kan inte
riktigt förstå utskottets utlåtande, när
det säger, att en i statlig tjänst anställd
sjuksköterska med deltidstjänst kan erhålla
pension i samma proportion som
en heltidsanställd. Det är en sanning
med modifikation. Om jag har en ordinarie
tjänst, kan jag begära nedsättning
av arbetstiden, men direktionen kan
inte slå sönder dessa ordinarie tjänster
i halvtidstjänster och utannonsera dem.
Det är sådant som man skulle behöva
göra, om man ville locka denna arbetskraft
till arbetet. Om dessa ändringar
av tjänstereglementet äro en organisatorisk
åtgärd, är det alltså viktigt att
det sker en ändring av allmänna
tjänstereglementet på den punkten.

Vidare skola enligt min mening personalföreståndarinnan,
som är ansvarig
för att skaffa personal till sjukhuset,
ha frihet och befogenhet att inom ramen
för antalet befattningar i samråd
med de sjuksköterskor, som hon har
möjlighet att få till detta arbete, göra
upp om deltidstjänst. Hon skall alltså
inte vara bunden av att det måste finnas
så och så många heltidstjänster,
utan kan hon inte få heltidstjänster besatta,
skola de göras om till deltidstjänster,
om hon kan få arbetskraft till
dessa och om sjukhuset har behov därav.
Detta innebär en ändring av sjukhusstadgan
och andra författningar om
husmoders och personalföreståndarinnas
befogenhet. Utomlands ha vederbörande
mycket större befogenheter än
i vårt land. Jag anser att detta är en
av de viktigaste organisatoriska åtgär -

der som eventuellt skulle kunna genomföras
genom denna motion.

Man kan väl knappast anse, att en
ändring av ett pensionsreglemente är
en organisatorisk åtgärd, men en ändring
av ett pensionsreglemente, nämligen
reglementet för statens pensionsanstalt,
är här av oerhörd vikt. När
riksdagen antog detta nya reglemente
den 30 november 1949, uttalade utskottet,
att denna möjlighet att för deltidsanställda
öppna pensionsreglering borde
utredas med all möjlig skyndsamhet.
Nu ha emellertid 1947 års lärarpensionssakkunniga
avgivit sitt betänkande
och funnit att frågan är så invecklad,
att den måste tagas upp i ett
större sammanhang, och så är den frågan
skjuten på framtiden liksom alla
de andra. Nog borde man väl tillfälligt
kunnat ta upp denna fråga och ordna
saken för de halvtidsanställda när det
går för extra ordinarie halvtidsanställda
enligt allmänna tjänstepensionsreglementet.
Tjänstemännens centralorganisation
har nu hemställt hos Kungl.
Maj :t om skyndsam utredning just på
denna punkt.

Innan jag slutar vill jag, eftersom
denna fråga är så oerhört viktig, taga
upp några åtgärder som inte direkt
höra samman med problemet om deltidsanställning.
Arbetsmarknadsstyrelsen
har i sitt yttrande framhållit att en
hemsamaritverksamhet nu har startats
i syfte att rekrytera lämpliga personer
till enklare sjukvårdsarbete i hemmen.
Härigenom skulle ernås bland annat att
lindrigt sjuka icke skulle behöva belasta
sjukvårdsinrättningarna. Hur ligger
det till med detta? Medicinalstyrelsen
har för cirka ett år sedan lagt fram
ett förslag om utbildning av personal
just på detta område, baserat på utbildning
och erfarenhet som sjukvårdsbiträde.
Även denna sjukvårdspersonal
behöver en ordnad utbildning, och den
kan bli till verklig nytta, om man sät -

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

ter i gång med utbildningen. Varför
har ingenting skett på den punkten?
Varför ha inga åtgärder vidtagits i anledning
av 1946 års kommittés för
sjuksköterskeutbildningen förslag till
förbättrad utbildning? Jag skall för
ögonblicket inte mer ta upp dessa frågor,
utan jag inskränker mig till att
med hänvisning till vad jag har sagt
instämma i det yrkande, som har framställts
här, att kammaren måtte besluta
i enlighet med första kammarens beredningsutskotts
förslag.

Herr SVENSSON i Alingsås: Herr talman!
Jag förmodar att vi i denna debatt
inte behöva fråga oss, huruvida det är
önskvärt eller inte att tillföra våra sjukvårdsanstalter
mera sjukvårdande personal.
Vi äro väl fullkomligt överens om
att man bör eftersträva att skapa möjligheter
för att få till stånd en utökning
av sjukvårdspersonalen i den utsträckning
som förhållandena motivera. Därom
behöva vi alltså inte tvista i dag, ty
på den punkten äro väl de föregående
talarna och jag fullkomligt överens likaväl
som vi alla beklaga, att det i dag
icke finns så stor sjukvårdande personal
vid våra sjukvårdsanstalter som
skulle vara önskvärt.

I den motion som här föreligger har
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle begära, att sådana
organisatoriska åtgärder snarast vidtagas
att, där så är möjligt, arbete kan
beredas sjuksköterskeutbildade gifta
kvinnor m. fl. vid våra sjukvårdsanstalter.
Jag delar i mångt och mycket motionärernas
synpunkter, och jag tror
också det kan finnas möjligheter att
återföra en hel del av de gifta sjuksköterskorna
till aktivt sjukvårdande arbete
genom att införa deltidstjänstgöring.
Jag har emellertid den uppfattningen,
att det under nuvarande förhållanden
och med nuvarande bestämmelser
skall kunna lyckas vederböran -

de instanser att åstadkomma dessa möjligheter,
vilket också remissinstanserna
ha yttrat.

Jag vill gärna understryka i anslutning
till det uttalande jag nyss gjorde
om att åtgärder böra vidtagas för att
återföra gifta sjuksköterskor till deltidsarbete
inom sjukvården, att vederbörande
remissinstanser ha uttalat angelägenheten
av att det vidtages åtgärder
just i den riktningen. Därmed är
inte sagt, att man bör följa motionärernas
yrkande, att det skall vidtagas några
organisatoriska åtgärder. Jag vill
också hänvisa till att sjuksköterskeföreningen
för sin del har understrukit
vikten av att stor frihet lämnas den lokala
ledningen att ordna deltidstjänster.
Jag tror ett sådant uttalande är motiverat
och att man bör följa en sådan linje.

Det har här i debatten anförts emot
utskottes utlåtande, att den av kommunerna
och staten tillsatta samarbetsnämnden
egentligen inte skulle ha någonting
med ett sådant här ärende att
göra i något avgörande skede. Jag är
fullt medveten om att den nämnd för
samarbete mellan stat och kommun i lönefrågor,
som är i vardande, icke är en
förhandlingspart, som sluter avtal, men
det är en rådgivande instans, som jag
tror kommer att ha stor betydelse för
lösandet av de framtida lönepolitiska
frågorna. Anledningen till att utskottet
har berört just detta förhållande är bara
den, att en viss remissinstans också
har pekat på att landstingsförbundet
har slutit ett avtal beträffande deltidstjänstgöring
med speciella förmåner i
lönebänseende, vilket man väl anser i
stort sett tillfredsställande, även om befattningshavarna
givetvis ha önskemål
som gå längre. Vad vi vilja framhålla
med detta uttalande är bara att det synes
oss önskvärt, att om landstingen nu
genom detta deltidsavtal skapa förmåner
för deltidstjänstgörande personal
på landstingens sjukvårdsanstalter, bör
det vara möjligt att genom samarbets -

6 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr li.

82 Nr 14. Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

nämndens försorg också aktualisera frågan
om att dessa förmåner böra komma
dem till godo, som äro anställda
med deltidstjänstgöring vid de statliga
sjukvårdsinrättningarna.

Jag ifrågasätter om det över huvud
taget är erforderligt att riksdagen hos
Kungl. Maj:t begär att åtgärder skola
vidtagas för att skapa organisatoriska
förutsättningar för att man skall få deltidstjänstgörande
personal vid våra
statliga sjukvårdsinrättningar. Jag har
vid samtal med medicinalstyrelsen
kommit till den uppfattningen, att även
de statliga sjukvårdsinrättningarna ha
möjlighet och rättighet att införa deltidstjänstgöring
vid de statliga sjukvårdsinrättningarna.
Vad skulle då en
en hänvändelse av denna art leda till?
Där kommer man in på någonting som
fröken Höjer nyss berörde. Det finns
många åtgärder, som i och för sig äro
berättigade men som inte ha inkluderats
i denna motion. De synpunkter,
som fröken Höjer som speciellt sakkunnig
på detta område har relaterat, ha
över huvud taget inte framförts i motionen.
Det avgörande tycks emellertid
vara den lönepolitiska sidan av saken.
Man frågar sig då, om inte detta bör
vara någonting som vederbörande parter
på arbetsmarknaden själva få göra
upp på ett sådant sätt, att det kan tillföras
mera personal till våra statliga
och andra sjukvårdsinrättningar.

Det är ungefär på detta sätt, relaterat
i största korthet, som utskottsmajoriteten
har sett på frågan. För att det
inte skall komma någon replik efter
mig om att andra kammarens allmänna
beredningsutskott bör följa förslaget
från första kammarens beredningsutskott,
kan jag meddela, att utskottets
beslut har fattats i fullt medvetande om
den ställning första kammarens beredningsutskott
har intagit, men det har
icke kunnat rubba den uppfattning majoriteten
i andra kammarens beredningsutskott
har intagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken VINGE (kort genmäle): Herr
talman! Det finns redan i avlöningsreglementet
bestämmelser om hur det skall
ordnas med avlönings- och pensionsförmåner
osv. för deltidsanställda sjuksköterskor.
Det är därför jag i den avgivna
reservationen, som jag nu inte
kan åberopa, eftersom jag inte yrkar
bifall till den, har framhållit, att det
inte behövs några förhandlingar. Vi
veta, hur löneförhållandena skola vara
ordnade. År man sedan på någondera
sidan missbelåten med dessa bestämmelser
och vill ändra dem, kan man ta
upp den saken, men det kan inte finnas
något hinder ur den synpunkten
för att redan nu inrätta deltidstjänster
vid sjukhusen.

Vi hörde nyss, att det vid landstingens
anstalter pågår förhandlingar, och
vi skola hoppas att dessa leda till resultat
och att man skall komma överens
om lönevillkoren. Det finns då ingen
anledning att med hänvisning till
lönefrågorna uppskjuta eller undvika att
ta ställning till själva frågan om inrättande
av deltidstjänster. Det är alldeles
riktigt som motionärerna framhålla, att
vad som behövs är organisatoriska åtgärder.
Utskottets ärade ordförande
vitsordar ju själv att det vore önskvärt,
att åt de lokala sjukhusledningarna gåves
större frihet att organisera dessa
saker. Det är ju inte tillräckligt med att
man i största allmänhet talar om att det
bör finnas deltidstjänster. Det behöver
ju för varje särskild sjukvårdsanstalt
göras en beräkning över vilka tjänster
man kan göra till deltidstjänster, hur
många deltidstjänster man behöver inrätta
med hänsyn till antalet sökande
osv. Det är därför rent organisatoriska
åtgärder som behövas. Jag tror det kan
vara tillräckligt att peka på detta.

Jag vill bara tillägga, att när jag va -

Onsdagen den 2G april 1950 fm. Nr 14.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

rit ivrig att försöka få riksdagen att taga
ställning och hemställa till Kungl.
Maj:t att Kungl. Maj:t vidtar åtgärder,
beror det på att man under många år
har kunnat märka, att det råder någon
sorts motstånd mot tanken på deltidsarbete,
inte bara i sådana fall, då det
är svårt att ordna deltidsarbete, utan
till och med i sådana fall, då det egentligen
vore önskvärt att få det. Av någon
sorts fördom sätter man ändå inte
i gång. 1944 års deltidstjänstutredning
gjorde en enkät bland de statliga verken.
Det gällde icke sjuksköterskor speciellt,
utan statstjänster över huvud taget.
Man frågade alla de verk, som hade
att avge riksdagspetita, om de bland
sina arbetsuppgifter hade sådant arbete,
som bättre skulle passa för deltids-
än för heltidsarbete. Man fick jakande
svar, bland andra från posten,
telegrafen, järnvägen och domänverket.
När man sedan frågade, om de hade
några deltidstjänstgörande, visade det
sig, att bara ett av dessa fyra verk hade
sådana. Man frågade också, om det
fanns arbetsuppgifter som lika bra kunde
utföras av deltids- som av heltidsarbetande.
Man fick ett stort antal jakande
svar på den frågan, men det visade
sig, att det även bland dessa verk
fanns ytterst få som hade deltidstjänstgörande
personal, trots att man visste,
att det i synnerhet hos gifta kvinnor
men även inom andra kategorier fanns
ett starkt önskemål att få deltidsarbete.
Detta styrker mig i min tanke, att man
måste bryta vanetänkandet på detta
område. Det vore önskvärt att riksdagen
i denna fråga gjorde ett positivt uttalande
för att på något sätt försöka
hryta isen och för att man skall få till
stånd de ändringar, som äro önskvärda.
Det är av den anledningen jag har reserverat
mig, och det är av den anledningen
som jag sedermera har ställt yrkandet
om bifall till första kammarens
beredningsutskotts förslag.

Fröken HÖJER (kort genmäle): Herr
talman! Jag delar fullt den uppfattningen,
att det är de lokala myndigheterna
som skola ordna denna fråga, men de
lokala myndigheterna ha inte, som jag
sade förra gången, möjlighet i dag att
ordna upp den. Om det finns ett visst
antal ordinarie tjänster t. ex. vid karolinska
sjukhuset, får inte direktionen
dela upp dem i halvtidstjänster. Det behövs
särskilda åtgärder för att den skall
få göra det, och dessutom anser jag, att
det behövs en ändring av sjukhusstadgan
och andra stadgor, som ha avseende
på sjukhusen och deras organisation,
för att personalföreståndarinnorna
skola få större befogenheter i detta
avseende.

Herr FAST: Herr talman! Jag är ingalunda
någon motståndare till deltidstjänstgöring,
men jag har begärt ordet
för att försöka bringa ned denna fråga
till rimliga proportioner, ty det har den
inte fått i den hittills förda debatten.
Jag vill också med ett par ord försöka
visa, att det inte är så värst mycket att
göra på detta område, som man här har
velat göra gällande.

Då jag har lyssnat till denna debatt,
har jag fått den uppfattningen, att man
har en ofantlig övertro på statsmakternas
förmåga att i livets alla skeden
bota alla svårigheter via utredningar.
Jag har deltagit i åtskilliga utredningar,
men jag har aldrig haft någon övertro
på dem, och jag tror det vore till
lycka om också riksdagen tillägnade
sig den uppfattningen, att man inte får
ha någon övertro på utredningar. Om
man kan komma till rätta med ett problem
utan utredning, är i varje fall den
vägen oändligt mycket lättare framkomlig
och leder snabbare till målet än
den långa utredningsvägen. Detta hindrar
inte att jag erkänner, att utredningar
ibland äro nödvändiga i fråga om
vissa problem.

84 Nr 14. Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

Jag har en viss rätt att begära ordet
i detta sammanhang. Jag var nämligen
en av initiativtagarna till det första deltidsavtal
som slöts mellan landstingsförbundet
och Svensk sjuksköterskeförening.
Detta avtal har sedermera ersatts
av ett nytt och omfattar nu även
barnmorskorna. Men låt mig, herr talman,
säga, att vi äro inom landstingsförbundet
ganska besvikna på resultatet
av detta deltidsavtal.

Man talar om att det finns så och så
många sjuksköterskor tillgängliga, men
var finna dem, när man efterfrågar
dem? Det kanske vore en utväg, om
fröken Höjer ville till förvaltningsutskottets
förfogande ställa adresserna på
dessa sjuksköterskor, så att vi möjligen
skulle kunna leta upp dem och höra,
huruvida de äro villiga att inträda i
deltidstjänst. Nej, det förhåller sig nog
så — och fröken Höjer var själv inne
på den saken — att dessa kvinnor, som
ha lämnat aktiv sjukvård efter att ha
gift sig, oftast icke äro beroende av sitt
arbete. Villkoret för att de skola kunna
tjänstgöra fyra timmar på ett sjukhus
är, att de få tillgång till hembiträde,
och var finns denna goda sak att erhålla?
Det är ju inte så särskilt mycket
vunnet, om man måste ersätta en deltidstjänstgörande
sjuksköterska med ett
hembiträde i heltidstjänst, som ändå
inte kan ersätta en mor.

Med detta har jag ingalunda velat
förringa vare sig nyttan eller nödvändigheten
av att utnyttja deltidstjänstgöring
så långt det går. Med mitt yttrande
har jag bara velat framhålla, att
vi inte skola överdriva proportionerna
i fråga om vad som står att vinna. Det
är en rad av andra faktorer, som härvidlag
äro bestämmande och slutligt inverkande.
Men en sak, herr talman, vill
jag passa på att säga, och det är att om
staten skall blanda sig i denna sak, så
kommer, det är jag livligt övertygad
om, det intresse, som dess bättre under
senare tid kunnat förmärkas på lands -

tingssidan, att mycket hastigt svalna.
Man vet inte vad det kommer att leda
till och vilka bestämmelser som tvångsvis
skola läggas på landstingen och städerna
utanför landstingen. Man är litet
misstänksam mot staten på mycket
goda grunder när det gäller både denna
sak och andra. Vi äro alla mycket angelägna
att bevara den kommunala
självstyrelsen, och vi tala vid högtidliga
tillfällen utomordentligt vackert om
denna, men sedan äro vi mycket hastigt
färdiga att glömma den saken.

Det yrkande, som här blivit framställt
och som närmast avser bifall till motionen,
avkopplar icke, såsom reservationen
gör, landstingen från denna affär,
utan inkopplar landstingen på samma
sätt som sker vid bifall till första kammarens
beslut. Jag är livligt övertygad
om att detta icke kommer att leda till
någon framgång, utan att det tvärt om
leder till en icke önskvärd utveckling
av deltidsavtalet.

Jag vill säga speciellt till fröken
Höjer, att jag är fullt medveten om den
brist på sjuksköterskor, som råder. Det
vore underligt om jag inte vore det.
Men det är den skillnaden mellan mig,
samt medicinalstyrelsen och sjuksköterskebyrån,
att jag observerat den i
åtskilliga år, innan man har observerat
den på andra sidan, och begärt att åtgärder
skulle vidtagas i tid. Men då
var man på den sidan rädd för att det
skulle bli en överbefolkning i yrket.
Samma var förhållandet med Sveriges
läkareförening —- jag har bevis för vad
jag säger — där man varit rädd för en
överbefolkning på läkarbanan. Nu se
vi ju förhållandena. De äro uppenbara
för en och var. Jag medger att sjuksköterskeföreningen
har intagit en helt
annan och vidsyntare ställning, då det
gällt import av arbetskraft, än vad man
har gjort t. ex. inom läkarnas organisation.
Jag försöker att vara rättvis så
långt det är mig möjligt och så långt
mitt minne räcker till.

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

Det deltidsavtal, som träffats mellan
sjuksköterskeföreningen, barnmorskeföreningen
och landstingsförbundet avser
att reglera även de sociala förmånerna.
Det innehåller inga pensionsbestäinmelser
—- det föreligger ingen pcnsionsrätt
— men det innebär dock att
om en sjuksköterska tidigare varit anställd
i landstingets tjänst, så kan hon
få inräkna den tid hon är deltidsanställd,
omräknad i heltidstjänst, för beräkning
av ålderstillägg och andra förmåner.
Därmed har jag inte sagt, att
detta är sista ordet i förhandlingarna
mellan sjuksköterskeföreningen och
landstingsförbundets förhandlingsorganisation.
Jag är glad åt att fröken
Höjer här själv understrukit, att detta
be vi att själva få ordna i förtroendefulla
förhandlingar mellan dessa båda
parter. Det är det bästa som kan ske.
Det har förts mycket hårda förhandlingar
och fällts många hårda omdömen
om mitt sätt att sköta dessa förhandlingar,
men det hindrar inte den
uppfattning vi ha, nämligen att vi hysa
stor respekt för varandra och ha på det
stora hela försökt att komma fram till
ett rimligt resultat. Men det är så med
alla uppgörelser, att de äro inte evigt
bestående. Tiderna ändras, och man
måste anpassa sig efter tidens krav.

Jag kan inte gå in på vad som kan
åtgöras ifrån statens sida, men jag vill
understryka vad fröken Höjer här själv
har pekat på, nämligen att då man kommer
in på en del aktuella problem, som
det är nödvändigt att lösa, om man vill
vinna några resultat, i den mån sådana
gå att vinna, så stöter man i första hand
på t. ex. sjukhuslagen. Det har för ganska
lång tid sedan gjorts en framställning
från landstingsförbundet och från
Svenska stadsförbundet om en fullständig
revision av hela sjukhuslagstiftningen,
som i åtskilliga hänseenden är
ganska ålderdomlig och sålunda föga
tidsenlig. Jag vet inte när denna utredning
kommer att sättas i gång. Jag vet

att det blir ett ganska omfattande arbete.
Vad som skulle kunna vinnas på
den statliga sidan kan tänkas vara, att
dispens ges för den bundenhet, som
direktionerna enligt min mening på ett
ganska orimligt sätt anse sig vara underkastade
och som gör att de inte
kunna anställa deltidsanställd personal.
Det är en mycket enkel sak. Jag tror inte
alls det behövs någon utredning. Om inrikesministern
hade varit närvarande,
hade det säkert räckt med en vädjan
till honom att vidtaga härför behövliga
åtgärder. Man behöver inte vänta på en
utredning, som i sina olika perspektiv
spänner ganska vitt.

Herr talman! Jag lovar att inte ytterligare
upptaga tiden. Jag hinner då inte
utveckla frågan närmare, men jag vill
som min mening säga, att det yrkande
som är ställt och som således måste omfatta
även landstingssidan, kommer inte
att bidraga till en lösning av denna sak.
Det kommer att göra landstingen ganska
misstänksamma gent emot detta,
och man kommer att fråga sig vad staten
här kommer att föreskriva. Det är
bäst att vi hålla oss borta från denna
sak.

Jag vet — och det vill jag gärna medge
-— att läkarna inte äro så särskilt
välvilligt inställda till deltidsanställda
sjuksköterskor. Men det är ganska självklart,
att om man befinner sig i det läget
vid ett sjukhus, att man på grund
av personalbrist står i beredskap att
stänga avdelningar, då äro även läkarna
tvungna att finna sig i deltidstjänstgöring
för .sjuksköterskor. Men annars
är det ganska förståeligt att läkarna
helst se att de få heltidsanställd personal.

Ytterligare en sak kunna vi göra utan
statliga utredningar, och det är att försöka
påverka både husmödrar och läkare
att intaga en välvilligare inställning
till lösandet av detta problem genom
praktiska åtgärder men icke genom
statliga utredningar.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr HUSS: Herr talman! Jag tror
inte att det är någon av kammarens ledamöter
som inte har klart för sig, att
vi för närvarande ha en fruktansvärd
situation på sköterskefronten. Under
sådana förhållanden är det ganska beklämmande
att utskottet inte vill göra
någonting. Man hade kunnat förstå utskottet,
om det hade menat att de åtgärder,
som föreslås, inte äro lämpliga,
men då hade det legat nära till
hands att utskottet kommit med förslag
till andra åtgärder.

Summan av det hela blir, med den
hemställan utskottet har, att ingenting
behöver göras. Vilka äro då de väsentliga
skälen för detta? Jo, man skyller
på den s. k. samarbetsnämnden. Det
finns en samarbetsnämnd, som skall
söka att förena förhållandena vid statens
sjukhus och landstingens, och när
nu landstingen ha fört löneförhandlingar,
så bör denna samarbetsnämnd lämpligen
kunna ordna förhållandena också
vid statens sjukhus. Det är resonemanget.
Men man förbigår kardinalfrågan,
den verkligt väsentliga frågan, och det
är pensionsfrågan. Det är nämligen så,
att dessa sköterskor mena att det inte
lönar sig för dem att taga anställning
på deltid, såvida inte tjänsten förenas
med pension. Medicinalstyrelsen har
också instämt i detta krav.

Vad säger nu utskottet på den här
punkten? Jo, det säger att sköterskor
med deltidstjänst kunna redan nu få
pension i proportionsvis samma utsträckning.
Denna uppgift är med förlov
sagt missvisande, för att inte säga
inkorrekt. Det är nämligen så att om de
varit ordinarie med heltidstjänst, så
kunna de få deltidstjänst med pension,
men de kunna inte få, vilket det nu är
fråga om, en anställning med deltidstjänst
förenad med pension efter att

ha varit borta flera år från arbetet.
Den väsentliga frågan, pensionsfrågan,
förbigår man helt och hållet.

När herr Fast säger, att landstingens
centrala lönenämnd inte heller har haft
någon framgång i sina strävanden att
förvärva deltidsanställda sköterskor, beror
det helt enkelt på att inte heller
landstingen velat erbjuda dessa sköterskor
någon pensionsförmån.

Utskottets talesman har sammanfattat
sin uppfattning så, att han menar
att ingenting talar för att andra kammaren
skall frångå utskottsmajoriteten.
Det finns, med andra ord, ingenting
som talar för att andra kammaren skall
följa första kammaren och följa reservanterna.
För min del kan jag inte
förstå annat än att det minsta man kan
göra är att bifalla den utomordentligt
beskedliga anhållan, som ligger i reservationen,
där det begäres att riksdagen
skall skriva till Kungl. Maj:t och
hemställa om lämpliga åtgärder.

Jag får därför på det allra livligaste
hemställa om bifall till reservationen.

Fröken HÖJER: Herr talman! Till
herr Fast skulle jag vilja säga, att nog
försöker man vara snabb i vändningarna,
men det är väl litet för mycket
begärt, att när man undertecknar en
överenskommelse den 23 februari 1950
angående avlöning vid deltidstjänst, så
skall nu dags dato verkningarna därav
redan ha gjort sig gällande. Det tycker
jag är att begära för mycket, ty det
dröjde 14 dagar eller tre veckor innan
överenskommelsen blev justerad och innan
den blev införd i tidskriften. Sjuksköterskorna
ha knappast sett den ännu.
Man måste tala om för dem, att nu
få ni denna avlöning i likhet med de
ordinarie anställda men inte pension
för närvarande. Det är ju litet tråkigt.
Om det blir ordnat, får man det retroaktivt,
men annars inte. Det är denna
lilla hake, som ändå inte är så rolig,

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

men nog tror jag att detta deltidsavtal
i alla fall kommer att ge några sjuksköterskor
till. I mitt första anförande talade
jag om hur många det gällde. Det
är inte någon massa människor. Det är
dock en liten grupp, som man vädjar
till.

I fråga om vad de olika grupperna
gjort vill jag erinra om att 1936 eller
1937 beslöt Norrbottens läns landsting
att avskeda alla gifta distriktssköterskor.
Vi togo upp en strid med landstinget
då. Längre är det alltså inte sedan
myndigheterna inte ville ha gifta
sjuksköterskor, fastän de nu så gärna
vilja ha dem. Man måste börja om från
början och vädja till de unga att stanna
kvar. Alltså kommer detta att verka
först småningom, när det hela verkligen
blir ordentligt utbyggt.

Jag skulle också vilja säga, att jag
ansluter mig till vad första kammaren
redan beslutat. Första kammarens utskott
föreslår, att första kammaren i
anledning av motionen för sin del
måtte besluta att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om undersökning
av möjligheterna att vidtaga
sådana organisatoriska åtgärder att
sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor
m. fl. genom möjlighet till deltidstjänst
kunna återgå till aktivt sjukvårdsarbete.
Det behövs inga långa utredningar
och undersökningar just för att utreda
en sådan småsak som t. ex. delning av
ordinarie tjänst o. dyl. Herr Fast och
jag äro säkerligen därvidlag precis på
samma linje, ehuru jag anser att riksdagen
här skulle genom att uttala sig
för reservationen starkare poängtera
vikten av att någonting göres.

Herr GUSTAFSON i Göteborg: Herr
talman! Jag hade tyvärr inte tillfälle
att närvara i utskottet, då utlåtandet
justerades. Hade jag varit det, skulle
jag reserverat mig mot utskottets motivering.
Jag har nämligen inte samma

tro som utskottsmajoriteten på viljan
och förmågan hos samarbetsnämnden
för lönefrågor att i så stor utsträckning
förbättra förmånerna för de gifta sköterskorna
i deltidstjänst, att de finna
det möjligt att återtaga sitt arbete inom
sjukvården, Samarbetsnämnden kom ju
till i helt andra syften.

När jag nu ändå kommer att rösta för
utskottets yrkande utan att godkänna
dess motivering i det avseende jag nyss
nämnde, beror detta inte på att jag förbiser
frågans vikt. Jag är själv gift
med en sjuksköterska och känner något
till de problem som möta på detta
arbetsområde. Men det är därför att jag
är övertygad om att det först och
främst gäller en lönepolitisk fråga, som
ju knappast kan ingå i dessa organisatoriska
åtgärder, som motionärerna ha
begärt. Jag anser vidare att initiativet
till ett inrättande av deltidstjänster bör
komma från direktionerna för de sjukhus,
där man finner att man inte kan
få personal. Det bör ligga i deras intresse
att ta ett sådant initiativ. Och säkerligen
kommer det inte att möta några
svårigheter att få sådana deltidstjänster
till stånd.

Det var mycket intressant att höra
fröken Höjers sista anförande, där hon
sade, att hon och herr Fast nog äro
överens om att man beträffande de småsaker
det här gäller ganska snart skulle
kunna komma till ett resultat. I likhet
med herr Fast vill jag säga, att detta
var ju att få ned frågan till jorden i
viss utsträckning. Vi behöva en ökning
av sjuksköterskekåren. Men jag tror
inte att den genom första kammarens
beslut anvisade vägen är så särskilt
effektiv. Jag kommer därför att rösta för
utskottets hemställan.

Fröken NYGREN: Herr talman! Det
har ju ordats så mycket om sjuksköterskebristen,
att om det varit någon som
inte visste om den förut, bör alla nu

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta
arbete.

känna till den. Alla äro nu som tidigare
överens om att vad som kan göras
för att motverka denna brist bör man
också göra. Alla de av utskottet inhämtade
yttrandena, från medicinalstyrelsen,
Svensk sjuksköterskeförening och
arbetsmarknadsstyrelsen, understryka
också motionärernas uppfattning om
betydelsen av att återföra gifta sjuksköterskor,
som lämnat sina tjänster, till
aktivt sjukvårdsarbete i en eller annan
form. Man är också överens om att inrättande
av deltidstjänster på förmånliga
villkor skulle bidraga till en utveckling
i önskad riktning.

Så långt äro alla överens. Men när
man läser det yttrande, som Svensk
sjuksköterskeförening bär avgivit till
andra kammarens allmänna beredningsutskott,
märker man, att föreningen där
har varit litet försiktig när det gällt att
uttala sig för ett bifall till motionen. Det
heter bl. a.: »Härvid anses vara av vikt,
att stor frihet lämnas den lokala ledningen
att ordna dessa deltidstjänster
med hänsyn till det totala behovet och
den tillgängliga arbetskraften. Möjligheten
att använda deltidstjänst bör fördomsfritt
prövas på varje område.» Det
framgick också mycket tydligt av fröken
Höjers klarläggande anförande, att
hennes förening, som ju har att handlägga
hithörande frågor och har en
mycket allvarlig syn på dessa, ändock
är mycket angelägen om att bibehålla
friheten på detta område. Jag hade
tänkt säga precis som den föregående
talaren, att det måste väl ändå ankomma
på direktionerna för vederbörande
sjukhus, där man har tjänster som
icke kunna besättas, att inrätta deltidstjänster.
Men det är alldeles riktigt som
tidigare i debatten sagts, att det då icke
blir tjänster med pensionsrätt utan arvodestjänster.
Men en sjukhusdirektion
kan naturligtvis när den skriver sina
petita för nästa år begära att få utbyta
en eller annan heltidstjänst mot
flera deltidstjänster, en begäran som då

kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårds får

prövas i vanlig ordning. Under sådana
förhållanden kommer det inte att
bli några allmänna föreskrifter, som
binda vare sig den ena eller den andra
parten, och jag antar att Svensk sjuksköterskeförening
då kan få vara med
och diskutera villkoren. Så går det åtminstone
till i andra centrala verk, när
det gäller att inrätta nya tjänster eller
förändra en tjänst på ett eller annat
sätt.

Den motion utskottet haft att behandla
slutar i en tämligen vag kläm. Man
vill att Kungl. Maj:t skall företaga organisatoriska
åtgärder i motionens syfte.
Fröken Höjer var själv litet tveksam
huruvida det verkligen kunde sägas
gälla organisatoriska åtgärder eller om
det möjligen var något annat. Jag är
rädd för att om man binder vare sig
den ena eller andra parten, så får man
ett annat resultat än vad man har önskat.

Doktor Huss sade att utskottet bara
yrkat avslag på motionen och icke föreslagit
några positiva åtgärder i stället.
Ja, såvitt jag förstår kan väl ett beredningsutskott
inte gå utom motionens
ram, utan får hålla sig inom densamma
likaväl som de tillfälliga utskotten förut
fingo göra. Annars skulle jag nog ansett
att utskottet borde ha föreslagit,
att vissa anslag skulle ställas till förfogande
för dessa kurser, som medicinalstyrelsen
i sitt yttrande har rekommenderat
och som alldeles säkert äro av
mycket stor betydelse. Jag skulle dock
tro att genom den debatt som nu förts
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet ännu en
gång har riktats på dessa frågor, och
medicinalstyrelsen kommer väl att följa
dem uppmärksamt i fortsättningen.
Vi kanske kunna förvänta att till ett
kommande år få mottaga förslag om anordnande
av sådana kurser, och vi
kanske då också kunna få förslag från
direktionerna vid vissa sjukhus om utbytande
av vissa heltidstjänster mot de
förmånliga deltidstjänster som man

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

önskar inrätta. Att man behöver göra
någonting är redan omvittnat. Jag tror
inte att vi komma någonstans vare sig
genom att bifalla motionen, alltså genom
att rösta med reservanterna, eller
genom att rösta i likhet med första
kammaren, som bett Kungl. Maj :t att undersöka
saken. Saken blir väl, vill jag
hoppas, undersökt genom åtgärder ifrån
dem som närmast äro berörda av denna
angelägenhet. Kungl. Maj:t kan ju
ändå inte göra om tjänster, som skola
vara pensionsberättigade. Frågan måste
nog under alla förhållanden återkomma
till riksdagen ett kommande år för att
något positivt beslut skall komma till
stånd, och för nästa år går det an att
ordna deltidstjänster som arvodestjänster.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets hemställan.

Herr HUSS: Herr talman! Sedan jag
fått upplysning om att det ställts ett
yrkande om att andra kammaren skulle
följa första kammarens beslut i denna
fråga, får jag återtaga mitt yrkande.

Fröken WETTERSTRÖM: Herr talman
! Vi äro tydligen alla tämligen överens
om att situationen på sjuksköterskeområdet
är synnerligen prekär. Somliga
av oss tro sig finna en utväg att, låt vara
i ringa mån, förbättra denna situation
genom att återföra en del förutvarande
sjuksköterskor till arbetsmarknaden. Andra
se det hela i svart och säga, att det
finns ingen möjlighet eller att det inte
är någon idé att försöka göra någonting
åt saken. Herr Fast sade alldeles nyss
att det säkerligen inte är mycket att
göra. Staten skulle möjligen, sade han,
kunna ge dispens för direktionerna vid
de statliga sjukhusen ifrån den bundenhet,
som den nuvarande sjukhuslagen
medför. Jag tog fasta på detta, låt vara
alt det inte är så mycket. Skulle man
inte kunna försöka denna utväg? Jag
är den förste att inse, att de lönepoli -

tiska skälen kanske äro ett av de allra
starkaste hindren för att de sjuksköterskor,
som genom giftermål lämnat sjukvården,
för närvarande inte i någon stor
utsträckning återtaga sitt förvärvsarbete.
Men jag tror i alla fall att en viss
lättnad skulle inträda på området, om
Kungl. Maj:t ville undersöka möjligheterna
att företaga dessa organisatoriska
åtgärder, som vi ha begärt i vår motion.
Jag vill ytterligare understryka
den rättelse, som fröken Höjer nyss lämnade,
att vi icke i motionen begärt någon
utredning.

Herr OLSSON i Mellerud: Herr talman!
Jag ber om ursäkt för att jag
tar tiden i anspråk ett par minuter.
Men eftersom jag har haft litet med
sjukhusinrättningar att göra, kanske
det inte är alldeles opåkallat.

Jag är benägen att tro att man bedömer
möjligheterna att återföra sjuksköterskor,
som genom giftermål lämnat
sjukvården, till skötersketjänst litet för
pessimistiskt på grund av att man inte
så gott som omedelbart ser resultatet
av vissa åtgärder, som man har börjat
vidtaga. Vi känna ju till att en mycket
stor procent av sjuksköterskorna gifta
sig i mycket unga år och på grund därav
då ofta lämna sin tjänst. Det är ju
för all del smickrande för sjuksköterskorna,
men det skapar givetvis problem
för huvudmännen, som ha bidragit
till att utbilda dem för sjukslcöterskeyrket
och som sedan inte få den
valuta av denna utbildning sofn de beräknat.
Men man bör i alla fall inte
omedelbart, sedan man satt igång med
att skapa deltidsavtal, summera ihop
resultatet och konstatera, att det måhända
inte svarar mot de högt spända
förväntningarna och bli tveksam om
huruvida detta avtal betytt någonting.

.lag vill påpeka att en mycket stor
del av de sjuksköterskor vi tala om
fullgöra vikarietjänster vid våra sjuk -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Återförande av sjuksköterskeutbildade gifta kvinnor m. fl. till aktivt sjukvårdsarbete.

vårdsinrättningar under praktiskt taget
hela sommaren, under hela semestertiden.
Det är en betydande lättnad att ha
tillgång till pensionerade sjuksköterskor
och till gifta sjuksköterskor för dessa
vikarietjänster. Det förefaller som man
inte till fullo hade uppskattat värdet
och betydelsen av detta, som ju faktiskt
är en frukt av de försök man har gjort
att föra in f. d. sjuksköterskor i tjänst
igen.

Jag har varit med om att för landstingsförbundets
vidkommande vid förhandlingar
mellan landstingens centrala
lönenämnd och Svensk sjuksköterskeförening
träffat det avtal som nyss omnämndes.
Vi hade redan tidigare ett
sådant avtal om deltidstjänst med kommunalarbetarförbundet
■— det avsåg
väsentligen sjukvårdsbiträden. Jag tror
att man inte har rätt att säga, att detta
avtal inte givit ett relativt hyggligt utbyte.
När vi nu kommit så långt, att vi
träffat detta nya avtal med Svensk
siuksköterskeförening, så få vi ge oss
en liten smula till tåls. Vi ha anledning
tro att vi även på denna väg skola kunna
få ut, kanske inte allt vad vi skulle
önska men åtminstone en del av vad
vi hoppats på i detta avseende. Det rör
sig här om två avtal. Vi ha dels ett
deltidsavtal, med en något högre kontantlön
men som utesluter sociala förmåner,
dels ett avtal, som upptar de vanliga
sköterskevillkoren men innefattar
sociala förmåner. Jag vill inte sticka under
stol med att vi som regel rekommendera
de deltidsanställda att taga det
avtal som ger sociala förmåner, då det
under alla skiften, vid sjukdomstillfällen
och dylikt, ger den anställda en betydligt
tryggare ställning.

Vi ha vid sidan härav även ett timavtal,
avseende tjänster av kortare varaktighet
än halv dag. Även en tjänst på
ett par timmar per dag kan utnyttjas av
sjukhusen, och det finns således avtal,
där förmånerna för dessa äro reglerade.

Nu frågar kanske en och annan, var -

för man inte förbättrar dessa förmåner,
så att man kanske kan locka ut en större
kontingent av dessa gifta sjuksköterskor.
Ja, det stöter egentligen bara på
det hindret, att man riskerar att en del
anställda, som nu ha heltidstjänst, skulle
lämna denna heltidstjänst och övergå
till en förhållandevis bättre avlönad
deltidstjänst. Det skulle ju vara en utveckling
till det sämre, vilket man även
på sjuksköterskeföreningens sida har
förstått.

Jag ansluter mig i övrigt till dem som
här ha hävdat, att rena arbetsmarknadsfrågor,
frågor om avvägande av löneförmåner
o. dyl., icke böra regleras genom
riksdagen. Vi ha organisationer,
som tillerkänts förhandlingsrätt och
som nu under några år utnyttjat denna
förhandlingsrätt. Jag tror att vi på den
vägen ha möjlighet att komma fram till
sådana anställningsvillkor, som givetvis
stå i överensstämmelse med villkoren
för tjänster av motsvarande art men som
dock kunna anpassas inom ramen för
den rörelsefrihet som en förhandlande
organisation ovillkorligen behöver.

Jag vill också framhålla, att det från
huvudmännens sida visats ett betydande
intresse för att utvidga utbildningsanstalterna.
Vi se med tillfredsställelse
att utbildningsanstalter, som för några
år sedan voro besatta till hälften eller
mindre, nu äro väl fyllda. Det ger en
antydan om att sjuksköterskeeleverna
ha förstått att värdera den förbättring
av anställningsvillkoren som genom förhandlingar
faktiskt kommit till stånd.

Jag måste i detta läge rekommendedera
kammaren att biträda utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till andra kammarens allmänna
beredningsutskotts hemställan dels
ock på bifall till det av fröken Vinge
under överläggningen framställda yrkandet,
att andra kammaren måtte bi -

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Motion om förbättrad löneställning åt innehavare av vissa arvodestjänster vid för''
svarsväsendet.

träda det beslut, som första kammaren
fattat i ämnet; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Vinge
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande
nr 28, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av fröken Vinge under överläggningen
framställda yrkandet, att andra kammaren
måtte biträda det beslut, som
första kammaren fattat i ämnet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Fröken Wetterström begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 120 ja och 75 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit sitt
allmänna beredningsutskotts hemställan;
och skulle den gjorda delgivningen
icke föranleda någon kammarens åtgärd.

§ 21.

Föredrogos vart efter annat:

konstitutionsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av väckta motioner om
effektivare sekretesskydd beträffande
enskilda personers förmögenhetsbelopp;
samt

statsutskottets utlåtanden:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag; och

nr 75, i anledning av väckta motioner
angående rätt till rekreationsresor
mot nedsatt avgift för viss militär personal
i övre Norrland.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22.

Motion om förbättrad löneställning åt
innehavare av vissa arvodestjänster vid
försvarsväsendet.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 76, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning åt innehavare
av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet.

I en inom andra kammaren väckt
motion (II: 42) har herr von Friesen
hemställt, att riksdagen måtte bevilja
de vid försvarsväsendet pensionsavgångna
i arvodesbefattningar efter 5
års tjänst en löneuppflyttning i närmast
högre löneklass och efter 10 års tjänst
ytterligare en löneuppflyttning till närmast
högre löneklass inom samma löneplan
samt att de vid slutlig avgång
ur tjänst måtte erhålla den pension som
svarade mot erhållen löneklassuppflyttning.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 42 icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

I motiveringens andra stycke hade
utskottet yttrat följande:

»Den till pensionsavgången beställningshavare
i arvodesbefattning utgående
ersättningen utgöres i regel av
skillnaden mellan den lön vederbörande
skulle ha åtnjutit vid kvarstående i
förut innehavd beställning och tjänstepensionen.
Anordningen är ekonomiskt
fördelaktig för statsverket. Den möjlig -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Motion om förbättrad löneställning åt innehavare av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet.

het, som står den pensionsavgångna
personalen till buds att jämväl efter
inträdet i pensionsåldern bibehålla sin
tidigare ekonomiska standard för ytterligare
ett antal år, lärer väl även ur
personalsynpunkt normalt kunna anses
som en förmån. Att betraktelsesättet
kommit att förskjutas i motsatt riktning
torde bl. a. få ses mot bakgrunden av
rådande förhållanden på arbetsmarknaden.
»

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Ståhl.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr STÅHL: Herr talman! Den blanka
reservation som avgivits till detta utlåtande
har sin grund i utskottets motivering.
Om man läser å ena sidan lönenämndens
uttalande, särskilt andra
stycket å sid. 5 i utlåtandet, och å andra
sidan utskottets motivering, särskilt
den mening, som börjar med orden
»Den möjlighet, som . ..», skall man
finna att utskottets skrivning innebär
en skärpning av lönenämndens uttalande.
Det pågår en utredning av denna
fråga, som ingalunda är oviktig med
hänsyn till tilloppet av befattningshavare
av detta slag, och det är ganska
olyckligt att statsutskottets femte avdelning
liksom blandar sig in i saken
och påverkar eller löper risk att påverka
utgången av den utredningen.

Jag vill därför, herr talman, inte
ställa något yrkande om bifall till motionen,
men jag hemställer att andra
stycket i utskottets motivering skall
utgå.

ord få beröra den mera materiella sidan
av saken.

Det är alldeles uppenbart att utskottets
uttalande i andra stycket av motiveringen,
att »anordningen är ekonomiskt
fördelaktig för statsverket», endast
så tillvida täcker det verkliga förhållandet,
att man kan säga, att de
omedelbara statsutgifterna för dessa
arvodister bli relativt låga. Men i själva
verket förhåller det sig ju så, att man,
på grund av att dessa arvodestjänster
inte kunnat besättas med pensionerade
underofficerare, har fått utannonsera
tjänsterna och använda personal, som
för statsverket ställer sig avsevärt dyrare
än det blir med den mycket blygsamma
förhöjning av ersättningen till
de redan pensionerade som har ifrågasatts
i motionen. Hela anordningen blir
med andra ord ur statsverkets synpunkt
ganska otillfredsställande.

Jag förstår naturligtvis att det är
omöjligt att komma med ett yrkande
om bifall till motionen. Utskottet har
som vid så många andra tillfällen sagt,
att frågan prövas i ett annat och större
sammanhang. Det är uppenbart att ersättningen
till dessa pensionärer måste
sättas så, att det över huvud taget blir
ett intresse för dem att i den ålder de
nått fortsätta sitt arbete, något som väl
i och för sig måste anses nyttigt och
nödvändigt för landet.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få biträda det av herr Ståhl framställda
yrkandet om uteslutande av andra
stycket i utskottets motivering.

Häruti instämde herr Gustafson i
Göteborg och fru Sjöstrand.

Herr von FRIESEN: Herr talman!
Herr Ståhl har nyss berört innehållet
av sin reservation, som avser den rent
formella handläggningen inom utskottet,
och jag skall sluta mitt korta anförande
med att instämma i hans yrkande.
Men jag skall be att med några

Herr LINDHOLM: Herr talman! När
dessa tjänster inrättades, betraktades de
såsom mycket förmånliga för den del
av den militära personalen, som kunde
komma i fråga till desamma. Det var
under en tidsperiod, då det var stor
brist på arbetstillfällen. Sedan har det

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Motion om förbättrad löneställning åt innehavare av vissa arvodestjänster vid för
svarsväsendet.

skett en omsvängning på arbetsmarknaden.
Det är för närvarande stark
efterfrågan på arbetskraft, och därmed
har följt att uppfattningen om värdet
av dessa tjänster i någon mån ändrats.
Den diskussion som här föres är också
aktuell i Norge; problemet finns alltså
även i andra länder.

Herr Ståhl vill göra gällande, att utskottet
i sin skrivning har skärpt lönenämndens
uttalande. Men detta beror
nog på hur man läser utskottets skrivning
på denna punkt. Jag har suttit
såväl i lönenämnden som på statsutskottets
femte avdelning och medverkat
vid skrivningen. Vi ha i utskottets motivering
kort och gott redovisat den vinst
staten har av dessa arvodestjänster för
närvarande. Det är ju obestridligt att
staten har vinst på dem. Men å andra
sidan kunna naturligtvis arvodisterna
använda detta uttalande såsom argument,
när de resa krav på större ersättning
för det arbete de utföra. Om herr
Ståhl vill särskilt gynna den kategori
som nu tillhör arvodespersonalen, borde
han i stället för att påyrka, att detta
stycke i motiveringen tages bort, uttala
sin tillfredsställelse med uttalandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr STÅHL: Herr talman! Eftersom
avdelningens ordförande fortfarande
inte har riktigt klar för sig skillnaden
i skrivningen, trots att han är ledamot
både av lönenämnden och av femte
avdelningen, skall jag be att få läsa
upp de korta meningar det här gäller.
Ä ena sidan skriver lönenämnden:
»Lönenämnden finner det förståeligt,
om befattningarna med hänsyn till nu
utgående nettoersättningar, åtminstone
under rådande förhållanden på arbetsmarknaden,
icke framstå såsom särskilt
lockande för de personalkategorier,
för vilka de äro avsedda. Såsom
framhållits i motionen, ställer det

sig ekonomiskt ofördelaktigt för statsverket,
om andra kategorier, såsom
f. n. i icke obetydlig utsträckning är
fallet, måste tagas i anspråk för befattningarnas
uppehållande.» Detta säger
alltså lönenämnden. Så kommer
utskottsavdelningen och skriver så här:
»Den möjlighet, som står den pensionsavgångna
personalen till buds att jämväl
efter inträdet i pensionsåldern bibehålla
sin tidigare ekonomiska standard
för ytterligare ett antal år, lärer
väl även ur personalsynpunkt normalt
kunna anses som en förmån.» Jag frågar
verkligen om det går ihop. Jag kan
tala om för herr Lindholm, att det finns
andra medlemmar av lönenämnden,
som liksom jag ha den bestämda meningen,
att detta innebär en skärpning.
Meningen med mitt yrkande är
sålunda icke att nu taga ställning till
den personal det gäller. Som jag tidigare
sagt går jag på klämmen, att utredningen
skall verkställas. Men jag
har hävdat att statsutskottet icke skall
genom sin skrivning söka påverka en
pågående utredning, utan denna bör
få arbeta förutsättningslöst. Vill man
säkra det, gör man det genom att
stryka andra stycket i motiveringen,
såsom jag tidigare yrkat.

Herr LINDHOLM: Herr talman! Herr
Ståhl har i alla fall inte läst vare sig
lönenämndens eller utskottets uttalande
riktigt. Han har gjort en felaktig sammanställning
av de citat han givit.
Uppenbart är, att det är oförmånligt
för staten, om vi icke få tillräckligt
antal arvodesbefattningar besatta. Det
måste ju dock vara förmånligt för staten
att ha dessa arvodister att falla tillbaka
på. Man måste således kunna säga,
att lönenämndens och utskottets uttalanden
sammanfalla. Vad beträffar den
sista satsen som herr Ståhl citerade och
där vi uttala, att det även kan vara förmånligt
för den pensionsavgångna per -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Europarådet. — Motioner om befrielse för B. Bergqvist och T. Bergqvist från viss
betalningsskyldighet till kronan.

sonalen att ha dylika befattningar att
falla tillbaka på, så vill jag erinra om
att pensionsåldern för dessa grupper
är ganska låg. I många fall har man
där barnen i skolåldern och stora utgifter
för familjen. I det läget kan
det väl för sådana personer vara förmånligt
att få behålla en tjänst med
den löneutfyllnad som hittills förekommit.
Om man ser på spörsmålet sådant
som det är, kan man inte utläsa den
tolkning som herr Ståhl med mycket
stor ansträngning lyckats åstadkomma.

Efter härmed slutad överläggning
framställde herr talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan
dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring beträffande
motiveringen, som under överläggningen
yrkats av herr Ståhl; och fattade
kammaren beslut i enlighet med innehållet
i den förra propositionen.

§ 23.

Vissa utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50
under utrikesdepartementets verksamsamhetsområde.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
77, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50 under utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Europarådet.

I anledning av Kungl. Maj:ts i propositionen
nr 62, punkt 8, framlagda förslag
hemställde utskottet i denna punkt,
att riksdagen måtte till Europarådet å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag
av 300 000 kronor.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! I annat sammanhang kommer
kammaren att få behandla en motion
om Sveriges utträde ur Europarådet
och Europaförsamlingen. Såsom en av
motionärerna vill jag i konsekvens
härmed i korthet yrka avslag på utskottets
hemställan i punkt 6.

Herr WARD: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt, dels ock på avslag såväl därå
som å Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och biföll kammaren utskottets berörda
hemställan.

Punkterna 7—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 24.

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1950/51 m. m.; och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa kostnader för
statens gruvegendom.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 25.

Motioner om befrielse för B. Bergqvist
och T. Bergqvist från viss betalningsskyldighet
till kronan.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
80, i anledning av väckta motioner om

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14.

Motioner om befrielse för B. Bergqvist och T. Bergqvist från viss betalningsskyldighet
till kronan.

befrielse för B. Bergqvist och T. Bergqvist
från viss betalningsskyldighet till
kronan.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Borås: Herr talman!
I den motion, som ligger till grund
för statsutskottets utlåtande nr 80, ha
vi hemställt att riksdagen måtte besluta,
att köpmännen Bernt Bergqvist och
Torsten Bergqvist, Hillared, må befrias
från vidare betalningsskyldighet till
kronan, som åligger dem enligt rådhusrättens
i Borås i motionen omförmälda
utslag den 16 februari 1943,
och att beloppet 36 732 kronor 10
öre avskrives. Det torde inte vara någon
nytta med att jag rekapitulerar vad
som redovisas i motionen. Bröderna
Bergqvist häfta i skuld till kronan med
36 732 kronor 10 öre, vilket belopp med
ränta på kapitalet nu uppgår till 49 250
kronor. Skulden har uppstått genom att
bröderna Bergqvist enligt krigsleveranskontrakt
nr 4113 den 11 mars 1942
åtagit sig att till kronan leverera 15 000
omgångar överdragskläder. Kronan
skulle tillhandahålla erforderligt material.
I maj 1942 härjades firman C. R.
Bergqvists fabrik, där arbetet utfördes,
av brand. Försäkringen täckte inte på
långt när värdet. Kronan fick 30 979
kronor och tillgodoräknade sig även en
firmans fordran på något över 10 000
kronor. Därefter kvarstår en fordran
på 36 732 kronor 10 öre.

Naturligtvis är det riktigt att firman
ådagalagt stor försumlighet, då den
inte brandförsäkrat till betryggande belopp.
Det förflöt en och en halv månad
från det kontraktet undertecknats till
dess olyckan skedde. Jag ber att få
anmärka, att branden dock inträffade
endast 14 dagar efter det varan kommit
till fabriken. Att firman genom att inte
sköta försäkringsfrågan gjort sig skyldig

till försumlighet, som inte kan ursäktas,
är som jag sade alldeles riktigt. Men
att som civilförvaltningen kalla det för
kontraktsbrott av grov beskaffenhet
tycker jag nog är att skjuta med litet
för grova hagel. För sin synd har firman
fått böta en hel del. Frågan är
bara om straffet skall räcka livet ut.
År 1943 verkställdes utmätning av firmans
egendom, då även en del möbler
och böcker samt två tomtområden utmättes.
Exekutiv auktion på lösöret
hölls i oktober 1943. Den inbringade
1 231 kronor, av vilken summa staten
erhöll 948 kronor. Bröderna Bergqvists
firma har sedan dess legat nere, och
ägarna ha arbetat i faderns rörelse.
Såväl kommunalnämnden som taxeringsnämnden
i Hillared ha intygat, att
några utmätningsbara tillgångar icke
finnas.

Statsutskottet skriver i sitt utlåtande,
att det anser ytterligare utredning erforderlig
för frågans bedömande. Man
är alltså inte tvärsäker utan ganska
tveksam på denna punkt. Försvarets civilförvaltning
skriver: »På grund av
den korta tid, som stått civilförvaltningen
till buds» —• jag ber att få anmärka,
att det dock är tre månader
sedan motionerna väcktes —• »kan ämbetsverket
icke förebringa någon egentlig
utredning om bröderna Bergqvists
ekonomiska omständigheter.» Civilförvaltningen
vill därför inte på grundval
av den långt ifrån grundliga utredning
som gjorts tillstyrka motionerna utan
går på avslagslinjen. Vilken ståndpunkt
civilförvaltningen kunde tänkas ha
kommit till efter en mera noggrann och
grundlig utredning kan civilförvaltningen
inte redovisa.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
emot ett enhälligt statsutskott
men kan på grund av vad som förebragts
inte låta bli att förundra mig
över att avslaget motiverats med ett så
knapphändigt utredningsmaterial. Det

96 Nr 14. Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Motioner angående beskattningen av omyndiga hemmavarande barns förmögenhet.

må tillåtas mig en stilla undran om det
inte är tänkbart, och om det inte ligger
inom möjligheternas gräns, att man
hade kunnat skaffa fram ett grundligare
utredningsmaterial.

Utskottet skriver att ytterligare utredning
är erforderlig för frågans bedömande.
Man kanske kan fatta det
som en vänlig vink om att en annan
gång bättre motivera den framställning,
som i detta fall har gjorts, och att, då
en grundligare utredning föreligger, behandlingen
av ärendet kan tänkas bli
något annorlunda.

Herr WARD: Herr talman! Eftersom
herr Gustafsson i Borås inte ställde något
yrkande kan det kanske vara överflödigt
att ta till orda i denna fråga,
och jag skall därför fatta mig mycket
kort.

Jag vill inte påstå, att ifrågavarande
framställning är alldeles omotiverad,
och det har heller inte första avdelningen
i statsutskottet sagt, även om vi nog
anse det vara ganska tvivelaktigt att
man skall kunna gå denna framställning
-—- i varje fall i dess helhet — till
mötes. Jag vill också erinra herr Gustafsson
i Borås om att det i sådana fall
som det förevarande är vanligt att de,
som vilja bli befriade från ålagd betalningsskyldighet,
i första hand gå till
Kungl. Maj :t för att verkligen få ärendet
utrett och prövat. Det är ju nämligen
fullkomligt omöjligt för ett utskott att
gå igenom alla de handlingar, som
kunna åberopas i detta mål. Ärendet
måste gå till en myndighet, som förfogar
över arbetskraft för sådant ändamål.
Herr Gustafsson i Borås bör därför
rekommendera vederbörande att
ingå till Kungl. Maj:t med en underdånig
anhållan i ärendet.

Efter härmed slutad överläggning
blev utskottets hemställan av kammaren
bifallen.

§ 26.

Motioner angående beskattningen av
omyndiga hemmavarande barns
förmögenhet.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 37, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
omyndiga hemmavarande barns förmögenhet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:29 av herr Eskilsson
m. fl. och II: 29 av herr Nilsson i Svalöv
m. fl., hade hemställts, att riksdagen
ville för sin de* antaga av motionärerna
framlagt förslag till förordning om ändring
av 8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
den 26 juli 1947 (nr
577).

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:29 av herr Eskilsson
m. fl. och II: 29 av herr Nilsson i
Svalöv m. fl. angående beskattningen
av omyndiga hemmavarande barns förmögenhet
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Veländer, Wehtje och Edström, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 29 av herr Eskilsson
m. fl. och II: 29 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl., för sin del antaga följande Förslag till förordning

om ändring av 8 % förordningen
den 26 juli 19^7 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.

8 §.

Har skattskyldig hemmavarande barn,
som den 1 november året näst före taxe -

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Motioner angående beskattningen av

ringsåret icke fyllt 21 år, skall, därest barnets
till statlig inkomstskatt beräknade
beskattningsbara inkomst icke uppgår
till minst 10 kronor, den skattskyldige
taxeras jämväl för barnets förmögenhet,
i den mån denna överstiger 30 000
kronor. Det överskjutande beloppet inbegripes
i sådant fall i den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1951, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om eftertaxering för år 1950 och tidigare
år.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Förordningen om statlig förmögenhetsskatt
synes mig innehålla en viss inadvertens,
då det gäller omyndiga barns
förmögenhetsbeskattning. Om ett minderårigt
barn som arv eller gåva erhåller
en förmögenhet, vilken lämnar en
avkastning, som är så stor att den minskad
med ortsavdraget ger en beskattningsbar
inkomst till staten av tio kronor,
så beskattas detta barn självständigt.
Följaktligen bli då enligt 1947 års
skattelagar 30 000 kronor av förmögenheten
skattefria. Om barnets förmögenhet
däremot icke lämnar en avkastning,
som är så stor att tio kronor beskattningsbart
belopp till statlig inkomstskatt
återstår, sedan ortsavdraget fråndragits,
så skall detta barns förmögenhet
läggas till föräldrarnas förmögenhet
och beskattas efter den skattesats, som
gäller för den del av den sammanlagda
förmögenheten, som ligger i toppen.

Detta får ofta till följd — vilket utskottet
riktigt nog framhållit — att en
mindre förmögenhet hos ett omyndigt
barn mången gång blir väsentligt hårdare
beskattad än vad en större förmögenhet
hos ett annat omyndigt barn blir.
Jag har som överförmyndare många

Nr 14.

omyndiga hemmavarande barns förmögenhet.

gånger haft med sådana fall att göra,
där ett omyndigt barns förmögenhet
på t. ex. 25 000 kronor förmögenhetsbeskattats
med 250 kronor, medan
ett annat omyndigt barn, som haft en
förmögenhet på 50 000 kronor, endast
haft 120 kronor i förmögenhetsskatt.
Det är denna min erfarenhet från verksamheten
som överförmyndare, som givit
mig uppslaget till den motion, II: 29,
som vi nu behandla. Jag har reagerat
mot att ärvda, mindre förmögenheter i
många fall bli hårdare beskattade än
vad de större förmögenheterna bli.

Som vi alla känna till är en förmögenhet
ej överstigande 30 000 kronor
hos gift par eller ensamstående person
över 21 år alltid skattefri. Denna bestämmelse
får väl ses mot bakgrunden
av att det har synts önskvärt att alla
fysiska personer skaffade sig en mindre
förmögenhet som ekonomiskt underlag.
Denna mindre förmögenhet borde
sparas samman av så många som möjligt,
och vi försöka också på alla möjliga
sätt att uppmuntra sparandet. Man
måste då fråga sig, om det kan vara riktigt
att vi i vår skattelagstiftning ha en
bestämmelse, som verkar i motsatt riktning.
Jag kan nämligen inte finna annat
än att denna bestämmelse om att
omyndiga barns förmögenhet intill
30 000 kronors gräns i vissa fall skall
beskattas verkar hämmande på sparandet
hos denna kategori. Varför skall
t. ex. barnbidraget — om det helt eller
delvis insättes på en sparbanksbok —
beskattas hos dem, som ha en mindre
förmögenhet, men icke hos dem, som ha
en större förmögenhet? Hämmar icke
denna bestämmelse i många fall sparandet?
Jag tror att den gör det. Jag
skulle här kunna anföra många exempel
på hur denna bestämmelse i vår
skattelagstiftning verkar hämmande på
sparandet, men jag skall icke nu trötta
kammarens ledamöter med det.

Fn grupp medborgare i vårt land,
som drabbas alldeles speciellt av den

7 — Andra kammarens protokoll 1950. Nr H.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

98 Nr 14.

Motioner angående beskattningen av omyndiga hemmavarande barns förmögenhet.

orättvisa, som ifrågavarande skattebestämmelse
medför, är jordbrukarna. Det
har vid flera tillfällen från olika håll
påvisats, hur jordbrukaren exempelvis
drabbas hårt av kvarlåtenskapsskatten.
Det är på samma sätt med förmögenhetsskatten.
Härmed är inte sagt att
jordbrukarna äro förmögnare än andra
samhällsgrupper. Det ligger så till, att
den förmögenhet, som en jordbrukare
har, alltid utgör ett skattepliktigt objekt,
medan däremot den förmögenhet,
som en lärare, en läkare eller en jurist
har i sin utbildning, icke utgör ett
skattepliktigt objekt. Jordbrukarsonen,
som tänker följa i sin faders fotspår
och bli jordbrukare, måste redan i
unga år försöka spara undan litet pengar
för att ha till sina investeringar i det
egna jordbruket. Dessa besparingar bli
då, enligt nuvarande bestämmelser, i regel
beskattade redan från början.

En annan orsak som bidrar till att
jordbrukarbarnen ofta drabbas hårdare
än andra av denna bestämmelse är,
att då barnets självständiga skatteplikt
inträder hänsyn även tages till andra
inkomster än kapitalavkastningen, t. ex.
inkomst av arbete. Jordbrukaren får
icke heller som avdrag i sin deklaration
upptaga vad han eventuellt har utbetalat
till hemmavarande barn, som icke
fyllt 16 år före den 1 november året
före deklarationsåret. Detta medför, att
de jordbrukarbarn, som arbeta hemma,
i regel bli självständigt beskattade först
vid 17 års ålder. Ända till dess att så
sker blir deras eventuella förmögenhet
beskattad tillsammans med föräldrarnas.
Sedan genomgår kanske den unge
pojken eller den unga flickan i 20-årsåldern
en folkhögskola eller lantmannaskola
och har då ingen arbetsinkomst.
I sådana fall blir vederbörandes förmögenhet
i regel på nytt beskattad tillsammans
med föräldrarnas.

Utskottet har i sitt föreliggande betänkande
gjort en välvillig skrivning,
men har ändå sagt, att den bestämmelse,
som påtalas i vår motion, för närva -

rande icke kan ändras. Man trycker på
att den nuvarande bestämmelsen icke är
tillfredsställande men skriver ändå:

»Utskottet kan dock icke förorda, att
en omedelbar författningsändring äger
rum i enlighet med motionärernas förslag.
En ändring av denna art kan medföra
konsekvenser, vilka nu ej kunna
överblickas.»

Såvitt jag kan bedöma måste dessa
konsekvenser endast vara av tilltalande
natur, d. v. s. sådana, som främja sparandet.
Antagligen kommer väl dock
utskottets värderade ordförande att
framhålla, att de konsekvenser som utskottet
befarar äro att ändrade bestämmelser
i den riktning motionärerna avse
skulle stimulera till en överflyttning
av kapital från föräldrar till barn. Jag
tror emellertid, att denna stimulans är
större med nuvarande bestämmelser.
Nu försöker man säkerligen på många
håll att flytta över så mycket kapital,
att barnen genom kapitalinkomsten bli
egna skatteobjekt. Om barnen exempelvis
vid något tillfälle ha fått 10 000 å
12 000 kronor, så försöker man flytta
över så mycket, att de själva bli beskattade.
Dessa stora kapitalöverflyttningar
skulle enligt min uppfattning icke bli så
aktuella, om bestämmelserna ändrades.
Jag kan därför icke finna annat än att
reservanterna ha rätt, när de hemställa
att riksdagen måtte bifalla föreliggande
motioner.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
reservation, som är avgiven av herrar
Veländer, Wehtje och Edström.

Häruti instämde herr Nilsson i Bästekille.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Denna bestämmelse har funnits i vår
skattelagstiftning ända sedan förmögenhetsskattens
tillkomst år 1910. Den
är således ingen ny uppfinning. Utskottet
erkänner också, att den kan vålla
besvärligheter och att den i många fall
kan anses vara orimlig. Men från detta

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14.

Rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift.

erkännande och till att förorda bifall
till reservationen är det ett ganska långt
steg. Vi vilja gärna ha klarhet i vad
som kan inträffa. Vi vilja kunna överblicka
vilka konsekvenser som följa med
ett sådant bifall, och det ligger ju inte
något orimligt i det. Om det skulle visa
sig att det, såsom motionärerna påstå,
icke följer några allvarliga konsekvenser
av ett bifall, ja, då är det ju här
endast fråga om ett kortare uppskov,
innan vi tillmötesgå de av motionärena
framförda önskemålen.

Skulle det däremot visa sig, att det
föreligger verklig fara för kapitalöverflyttning,
så tror jag att man måste
skydda sig för detta på ett annat sätt än
reservanterna här ha förordat.

Herr talman! Jag ber att med anförande
av dessa synpunkter få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i
utskottets förevarande betänkande nr
37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av

kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 27.

Föredrogos vart för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 38 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt;
samt

nr 39, i anledning av väckta motioner
om meddelande av övergångsbestämmelser
för frivillig övergång till
redovisning av inkomst av jordbruksfastighet
efter bokföringsmässiga grunder.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
betänkanden hemställt.

§ 28.

Rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för
skogsvårdsavgift.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 40, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för skogsvårdsavgift.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen:

I) de likalydande motionerna 1:11 av
herr Velander m. fl. och II: 14 av herr
Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga av motionärerna
framlagt förslag till lag om ändring
av punkt 3 av anvisningarna till
22 § kommunalskattelagen;

II) de likalydande motionerna 1:159
av herrar Werner och Näsgård samt
11:288 av herr Iledlund i Rådom, vari
hemställts, att riksdagen för sin del
ville besluta, att anvisningarna till 20,
22 och 29 §§ i kommunalskattelagen den
28 september 1928 skulle erhålla viss
ändrad lydelse.

100 Nr 14. Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i anledning av de likalydande
motionerna 1:11 av herr Velander m. fl.
och II: 14 av herr Nilsson i Svalöv m. fl.
ävensom de likalydande motionerna

1:159 av herrar Werner och Näsgård
samt II: 288 av herr Hedlund i Rådom
om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för skogsvårdsavgift för sin del antaga
följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att anvisningarna till 20 § 3., 22 § 3. och 29 § 9. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

Nuvarande lydelse: Av utskottet föreslagen lydelse:

Anvisningar
till 20 §.

3. Såsom allmänna skatter räknas allmänna
utskylder till staten samt till
landsting, kommun, församling, skoldistrikt,
fattigvårdssamhälle, som avses i
6 § lag om fattigvården, tingslag och
municipalsamhälle. Såsom allmän skatt
räknas däremot icke skogsaccis.

till 22 §.

3. Såsom speciell skatt till det allmänna
må nämnas skogsaccis. Allmänna
skatter till stat och kommun få icke
avdragas (se 20 §).

till 29 §.

9. Såsom speciella för rörelse utgående
skatter eller avgifter till det allmänna
må nämnas vissa tillverkningsskatter,
stämpelavgifter, tull- ochhamnumgälder,
skogsaccis, nöjesskatt m. m.
dyl. Däremot få allmänna skatter till
stat eller kommun icke avdragas (se
20 §).

Anvisningar
till 20 §.

till 22 §.

3. Såsom speciell skatt till det allmänna
må nämnas skogsvårdsavgift.
Allmänna skatter till stat och kommun
få icke avdragas (se 20 §).

till 29 §.

9. Såsom Speciella för rörelse utgående
skatter eller avgifter till det allmänna
må nämnas vissa tillverkningsskatter,
stämpelavgifter, tull- ochhamnumgälder,
nöjesskatt m. m. dyl. Däremot
få allmänna skatter till stat eller
kommun icke avdragas (se 20 §).

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1951; dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om skogsaccis på grund av taxering eller eftertaxering
för år 1948 eller tidigare år.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
yttrade:

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag

skall inte ta upp någon teoretisk diskussion
rörande frågan om skogsvårdsavgiften
skall anses som en allmän
skatt eller som eu speciell avgift. Det
är självklart att det är en bedömnings -

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14. 101

Rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift.

fråga, som det kan råda delade meningar
om. Men jag har ansett mig böra
säga några ord, därför att denna fråga
också har en statsfinansiell aspekt.

När det 1946 hade beslutats, att skogsvårdsavgiften
skulle utgå med IV2 promille
på taxeringsvärdet av skogsmark
och växande skog, och riksdagen följande
år beslöt, att denna nya skogsvårdsavgift
skulle anses såsom en allmän
med fastighetsskatt likvärdig skatt,
så uppstod ju det förhållandet, att den
skogsvårdsavgift, som skogsägarna betalade
till staten som bidrag för skogsvårdsarbetet,
tillföll staten netto, att
alltså staten här fick netto 4 600 000
kronor från skogsägarna som hjälp till
skogsvårdsarbetet. Nu föreslår utskottet
här, att denna skogsvårdsavgift från
att ha varit en allmän skatt skall förvandlas
till en specialavgift med avdragsrätt
för skogsägaren från inkomstskatten.
Följden blir då, att statens inkomst
av denna avgift minskas med något
belopp mellan en och en och en halv
miljon kronor, alltså att skogsägarnas
bidrag minskas med nämnda belopp,
och skattebetalarna i gemen få alltså betala
denna summa mer till skogsvårdsarbetet.

Det kan alltså inte hjälpas, att det
förslag, som bevillningsutskottet här
framlägger, innebär en klar skatteövervältring
från skogsägarna på skattebetalarna
i allmänhet. Om det vore så, att
man ansåge, att man 1947 hade begått
ett misstag och kommit att behandla
skogsvårdsavgiften principiellt felaktigt,
så hade det ju funnits möjlighet att
nu föreslå, att man skulle låta den gå
tillbaka till att bli en speciell avgift
och alt man samtidigt skulle höja uttagningsprocenten
t. ex. till två promille.
Då hade det inte inträffat något
annat än att staten fått det bidrag från
skogsägarna, som riksdagen förut genom
sina beslut åstadkommit. Men genomförandet
av det förslag utskottet här
framlagt innebär — jag har ansett, att
jag bör tala om det för kammarens le -

damöter -— att man minskar statens
inkomster med denna summa och att
motsvarande utgift följaktligen får i
stället för att förut ha burits av skogsägarna
nu bäras av statens allmänna
kassa, d. v. s. av skattebetalarna i
gemen.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag skall inte ta upp någon diskussion
om det här är en allmän skatt eller
en specialavgift. Vi ha i bevillningsutskottet
efter en ingående prövning av
dessa ting kommit till det resultatet —
och vi stödjas därvid av alla remissmyndigheterna
—- att det är en specialavgift
och att den sålunda bör vara avdragsgill.
Jag har nog haft uppmärksamheten
fäst vid vad detta kan betyda.
Jag erkänner oförbehållsamt, att man
berövar finansministern minst en miljon
kronor. För min personliga del har
jag tillåtit mig att säga, alt det finns
bara en utväg i detta avseende, nämligen
att man höjer skogsvårdsavgiften
från W2 till 2 promille. Då får finansministern
igen det belopp, som han förlorar
genom denna åtgärd. För min
personliga del har jag således ingenting
emot att rekommendera finansministern
att vidta en sådan åtgärd.

Jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
När ifrågavarande lagändring
vidtogs, var man av utredningsbetänkandet
och propositionen att döma av
den meningen, att dessa avgifter vore
att betrakta som en ersättning för sådant
arbete, som skogsvårdsstyrelserna
utföra åt skogsägarna. Är man av den
meningen är det svårt att komma
fram till att inte denna skatt bör vara
avdragsgill i likhet med andra omkostnader
för skogsbruket. Mig förefaller
det som om fallet är tämligen
likartat med ett åkeriföretags skatter
för sina bilar. Det är väl ingen, som
skulle vilja bestrida, att en sådan skatt

102 Nr 14. Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift.

är en avdragsgill omkostnad för rörelsen.
Och är man på det klara med det,
förefaller det mig, som om man också
bör vara med om att skogsvårdsavgiften
såsom varande en »ersätttning för
tjänster», som skogsvårdsstyrelserna
göra skogsägarna, bör vara en avdragsgill
omkostnad.

Jag ber därför att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Jag vill
vill bara säga till den siste ärade talaren,
att det här förhållandet ju inte på
något sätt har ändrats sedan riksdagen
1947 enhälligt beslöt nu gällande ordning.
Det har egentligen inte hänt någonting,
som borde föranleda ändring
i den ståndpunkt man då intog.

Till herr Olsson i Gävle skulle jag
vilja säga, att det är gott och väl, att
jag till ett annat år kan komma med
förslag om höjning av skogsvårdsavgiften,
men för nästa budgetår förlorar
väl i alla fall statskassan denna miljon
kronor.

Herr JONSSON i Skedsbygd: Herr talman!
Det förefaller ganska klart, att
när den förutvarande skogsvårdsavgiften
eller skogsaccisen, som fyllde samma
ändamål, som man nu avser att
fylla med den nuvarande skogsvårdsavgiften,
var avdragsgill, bör även den
senare vara det. Det är ju en sådan allmän
omkostnad som drabbar skogsägarna.
Med anledning av att finansministern
sade, att detta betyder en
klar skatteövervältring, kan man ju
ställa frågan, huruvida inte nuvarande
förhållande, när denna skatt inte är
avdragsgill, innebär en klar skatteövervältring
på skogsägarna. Skogsägarna,
som få betala fastighetsskatt för marken,
för skogen, medan den växer, och
förmögenhetsskatt på den, ifall en förmögenhet
ligger bakom, och dessutom
inkomstskatt, när den avverkas, betala
nog sina skatter. Talet om skatteöver -

vältring imponerar inte mycket på mig.
Jag ser det närmast så, att en sådan
skatteövervältring skulle innebära återställande
av rättvisa på denna punkt.

Det var ganska intressant att höra
den nya motivering utskottets ordförande
anförde, när han sade, att det nog
inte funnes någon annan utväg än att
höja skogsvårdsavgiften för att återigen
få in ifrågavarande belopp. Man kan
ifrågasätta, om det verkligen skall vara
nödvändigt. Jag tror att skogsägarnas
skatter för skogens taxeringsvärde
många gånger om täcka de kostnader
staten har för skogsvårdande åtgärder.

Herr OLSSON i Gävle: Herr talman!
Jag nödgas bara säga, att det inte kan
vara någon för herr Jonsson i Skedsbygd
ny motivering att här tala om en
förhöjning av skogsvårdsavgiften till
två promille. Det tillät jag mig göra
redan i utskottet, så att det bör inte
vara någon överraskning. En sak är att
genomföra avdragsrätten. En annan sak
är att diskutera om den promillesats,
som skall gälla i ifrågavarande avseende.

Herr LUNDBERG: Herr talman! Efter
de upplysningar som här lämnats finns
det ingen anledning för oss att i år bifalla
utskottets förslag, då det icke föreslagit
de ändringar, som skulle ge
den miljon kronor, som genom ett bifall
till förslaget skulle frånhändas staten.
Jag anser därför, herr talman, att
det är rimligt att vi avslå utskottets
förslag, och jag ber att få yrka avslag
på utskottets hemställan.

Herr KRISTENSSON i Osby: Herr talman!
Jag vill bara kort och gott säga,
att vi i bevillningsutskottet alla kommit
till den uppfattningen, att detta är en
specialskatt, och därför bör den vara
avdragsgill. Jag yrkar för min del, herr
talman, bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 26 april 1950 fm. Nr 14. 103

Interpellation angående extra ordinarie och vikarierande folkhögskollärares semesterrätt.

Herr JANSSON i Aspeboda: Herr talman!
Om införande av avdragsrätten
nödvändiggör uttag av högre skatt,
undrar jag, om inte resultatet blir, att
man hoppar ur askan i elden. Om jag
tänker mig ett taxeringsvärde av 10 000
kronor, blir avgiften 15 kronor efter
1,5 promille och 20 kronor efter 2 promille.
Då är det inte säkert, att man
inte hoppar ur askan i elden, om den
tanken ligger bakom, att man skall genomföra
en sådan höjning. Därför borde
väl ändå först avgöras, om denna
skogsvårdsavgift skall vara en speciell
skatt eller inte.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet SKÖLD: Herr talman! Det är
klart att herr Jansson i Aspeboda har
rätt däri, att de mindre skogsägarna
hoppa ur askan i elden. Denna avdragsrätt
har nämligen sin största betydelse
för de skogsägande bolagen.
Deras skogsvårdsavgift blir ju genom
införande av avdragsrätten förminskad
till 60 procent, d. v. s. de få en lindring
med 40 procent. Det är inga små
skogsägare som kunna få en sådan lindring.

Herr NILSSON i Svalöv: Herr talman!
Jag vill bara upplysa kammaren om att
när utskottet fattat ett enhälligt beslut
i denna fråga, stöder det sig bl. a. på,
såsom också framgår av utskottsbetänkandet,
remissyttranden. Dessa remissyttranden
gingo så gott som alla i en
enda riktning. De förordade att motionerna
borde bifallas. Jag yrkar, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på avslag därå; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Lundberg begärde likväl votering, i anledning
varav efter given varsel följan -

de voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
förevarande betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning;
och befanns därvid flertalet av
kammarens ledamöter hava röstat för
ja-propositionen, vadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggninggen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 7.30 em, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 29.

Interpellation angående extra ordinarie
och vikarierande folkhögskollärares semesterrätt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr KYLING, som anförde: Herr talman!
Sedan 1938 gäller enligt semesterlagen
den bestämmelsen att alla arbetstagare
— med undantag av sådana
hos staten anställda, för vilka särskilda
föreskrifter om semester gälla — äga
rätt till viss minimisemester.

En stor del av lärarkåren vid folkhögskolorna
består av extra ordinarie
och vikarierande lärare. Till dessa befattningshavare
utbetalas lön enligt
Kungl. Maj:ts kungörelse 1942 nr 801,

104 Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Interpellation angående förbud mot utförsel av skattefria tobaksvaror. — Interpellation
angående skyldighet för förare av motorfordon att ställa sitt fordon till
förfogande för vissa sjuktransporter, m. m.

3 §, i princip för varje folkhögskolekurs.

Självfallet vore det olämpligt, om
semester skulle utgå medan en kurs pågår.
Den måste därför av praktiska skäl
förläggas till kursfri tid. Då lön emellertid
utbetalas för varje kurs, skulle i
detta fall semester böra ersättas av
semesterersättning.

Det uppges emellertid att semesterersättning
utgår till de nämnda lärarkategorierna
i ett mycket begränsat antal
fall. I stället måste regeln anses
vara, att varken semester eller semesterersättning
tillerkännes dessa lärare.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet få framställa
följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle att delge kammaren
sin uppfattning — med hänsyn
till gällande avlöningsregler — om att
extra ordinarie och vikarierande folkhögskolelärare
regelmässigt icke tillerkännas
semesterrätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30.

Interpellation angående förbud mot utförsel
av skattefria tobaksvaror.

Herr STAXÄNG erhöll på begäran ordet
och yttrade: Herr talman! Enligt
lag den 11 juni 1943 ang. statsmonopol
å tillverkning och import av tobaksvaror
utgår skatt icke för tobaksvaror,
som hos monopolets utövare inköpas
såsom proviant för fartyg, därest varorna
med fartyget under stadgad tullkontroll
utföras till utrikes ort. Denna
bestämmelse synes bl. a. ha givit fiskebåtar
möjlighet att såsom proviant
medföra tobaksvaror, för vilka skatt
icke behövt erläggas. I skrivelse den 28
oktober 1949 har Svenska tobaksmono -

polet ifrågasatt att förbud borde meddelas
bl. a. vissa fiskebåtar att utföra
obeskattade tobaksvaror såsom proviant.
Tidigare ha så vitt känt inga invändningar
gjorts mot den förmån som
härigenom tillkommit fiskarena i deras
krävande yrke.

Jag får därför anhålla om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kungl. finansdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet villig upplysa kammaren
huruvida inom finansdepartementet
är under övervägande att föreslå
förbud mot utförsel av skattefria
tobaksvaror och i så fall huruvida sådant
förbud är avsett att gälla även
beträffande fiskare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 31.

Interpellation angående skyldighet för
förare av motorfordon att ställa sitt fordon
till förfogande för vissa sjuktransporter,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr DAHLGREN, som anförde: Herr
talman! Av och till förekommer det att
en person, som till följd av olycksfall,
misshandel eller akut sjukdom är i
ögonblickligt behov av läkarvård, inte
så snabbt som det är möjligt och nödvändigt
kommer under sådan vård.
Tillkallad ambulansbil eller polisbil
kan vid tillfället i fråga inte anlända
omedelbart, eller också är det tidsödande
att tillkalla sådan bil.

Det har på senaste tiden inträffat
flera fall i vårt land, då bilister kategoriskt
vägrat att transportera sådana
personer till sjukhus, som segnat ner på
gatan till följd av livshotande akut
sjukdom eller som skadats vid olycks -

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Nr 14. 105

Interpellation angående ändring av nuvarande praxis i fråga om överlåtelse i vissa
fall av med statsmedel tertiärbelånade flerfamiljshus.

fall. Bilisten, som handlar på detta sätt,
motiverar detta med att han inte vill ha
bilen nedblodad eller på annat sätt
skadad, eller helt enkelt med att han
inte har med saken att göra. Det är
emellertid upprörande, att en människas
liv kanske skall tillspillogivas för
att en bilklädsel skall få förbliva oskadad.
Om väl också flertalet bilister äro
beredda att hjälpa en människa, som är
i behov av omedelbar transport till
sjukhus, så är det dock ett oefterrättligt
förhållande, att mindre ansvarskännande
bilister skola kunna vägra sådan
hjälp. Det skulle otvivelaktigt också stå
i bästa överensstämmelse med den allmänna
rättsuppfattningen om en ändring
härvidlag företoges.

På grund av vad jag nu anfört får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
rikta följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att föreslå
sådan ändring eller sådant tillägg i
vederbörlig lagtext, att förare av motorfordon
förpliktas att ställa sitt fordon
till förfogande för sådan oförutsedd
transport, som erfordras för att
på snabbast möjliga sätt föra skadad
eller svårt sjuk person till sjukvårdsanstalt,
samt att statskassan i sista hand
svarar för den ekonomiska skada, som
härigenom kan drabba bilens förare eller
ägare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 32.

Interpellation angående ändring av nuvarande
praxis i fråga om överlåtelse i
vissa fall av med statsmedel tertiärbelånade
flerfamiljshus.

Ilerr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr DICKSON, som yttrade: Ilerr
talman! Enligt Kungl. Maj:ts kungörelse
den 29 juni 1946 om tcrtiärlån och till -

läggslån för flerfamiljshus tillkommer
det byggnadslånebyrån, numera bostadsstyrelsen,
att handhava låneverksamheten
för statens räkning. Vid behandlingen
av ett tertiärlåneärende fastställer
bostadsstyrelsen ett avkastningsvärde
å den fastighet, som är avsedd
att belånas. I förekommande fall
beviljas därefter tertiärlån i förhållande
till detta värde.

I 17 § i nämnda kungörelse finnas
regler för förfarandet i de fall, där
fastighet, för vilken tertiärlån beviljats,
övergår till ny ägare. Sålunda skall den
nye ägaren viss tid efter övertagandet
av fastigheten göra ansökan om att få
övertaga lånet. Vill bostadsstyrelsen
icke bifalla ansökan kan lånet uppsägas
till betalning genast eller efter viss tid.

Där köpeskillingen icke överstiger
det ursprungligen fastställda avkastningsvärdet
eller detta värde jämte sådana
på fastigheten nedlagda kostnader,
som bostadsstyrelsen anser höja avkastningsvärdet,
brukar övertagande av
betalningsansvaret för lånen godkännas.
Där köpeskillingen för lånet är högre
än vad nyss nämnts, bruka ansökningarna
regelmässigt avslås.

Vissa kostnader utöver köpeskillingen
äro ofrånkomliga vid köp av fastigheter,
t. ex. lagfartsstämpel, medan andra
kostnader äro regelmässigt återkommande,
t. ex. mäklarprovisioner. Sådana
kostnader höja icke en fastighets avkastningsvärde,
men otvivelaktigt öka
de köparens kostnad för förvärvet. I
enlighet med praxis medger bostadsstyrelsen
icke ens den höjning av fastighetspriset,
utöver det ursprungligen
bestämda avkastningsvärdet, som betingas
av dylika kostnader. En köpare
av en tertiärbelånad fastighet måste
därför alltid komma att göra en förlust,
om han av en eller annan orsak måste
i sin tur sälja fastigheten, även om det
finns köpare som äro villiga att betala
det med dessa kostnader ökade priset.
Det påstås, att denna praxis lett till att

106 Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 fm.

Interpellation angående ändring av nuvarande praxis i fråga om överlåtelse i vissa
fall av med statsmedel tertiärbelånade flerfamiljshus.

en del av köpeskillingen ofta betalas under
bordet.

Ett försök att sanera fastighetshandeln
har gjorts därigenom att handelskamrarna
lämna auktorisation åt därav
förtjänta mäklare. Auktoriserade mäklare
deltaga givetvis icke vid förmedling
av affärer, där en del av valutan
erlägges under bordet. Den upprätthållna
praxis leder därför till den icke
önskvärda konsekvensen, att handeln
med statsbelånade fastigheter alltmer
tenderar att övergå från de auktoriserade
mäklarna till mindre nogräknade
förmedlare.

Den möjlighet som finnes att uppgöra
affären utan att erhålla bostadsstyrelsens
tillstånd, därför att den köpeskilling,
som är avtalad mellan parterna,
överstiger det värde, som styrelsen godkänner,
består i att statslånen inlösas.
Dessa löpa emellertid med förhållandevis
låg ränta och med en säkerhet, som
icke är bankmässig. Inlösen av lånen
förutsätter därför att fastighetsköparen
har en relativt solid ekonomisk ställning
eller att han kan skaffa sig kredit.
Praxis gynnar således de bättre situerade.

Ett gravationsbevis utvisar icke något
om de villkor, som gälla beträffande
statslånen. Fastighetsköpare i gemen
äro vana vid att det bara är en formalitet
att övertaga betalningsansvaret för
en inteckning, som redan vid köpet är
belånad. Lyckas en säljare, eventuellt
i samråd med en icke nogräknad förmedlare,
åstadkomma ett köpeavtal med
»för hög» köpeskilling för fastigheten
med en köpare, som är i god tro, är
det mot denne godtroende köpare, som
staten riktar sin reaktion. Säljaren går
fri, om han sett sig för.

De anförda exemplen torde visa, att
nuvarande praxis vid prövning av över -

tagande av statliga tertiärlån medför ett
flertal olyckliga konsekvenser.

Man torde svårligen kunna finna några
fördelar hos det tillämpade systemet.
Både genom den allmänna hyresregleringen
och genom de särskilda
villkor, som kunna knytas till tertiärlånen
med avseende på hyresnivån i den
belånade fastigheten, är det möjligt att
låsa fast förräntningen av fastigheten,
om detta anses vara värdefullt. Tron på
att myndigheter bättre än fastighetsköparen
själv kunna avgöra, hur stor
andel han bör ha av fastighetens avkastning,
synes icke vara tillräckligt starkt
motiv för den verksamhet, som bostadsstyrelsen
bedriver på ifrågavarande område.
I varje fall synes omtanken om
köparens bästa icke böra leda till att,
om han betalat mer för en fastighet än
staten anser försvarligt, han dessutom
skall drabbas av ett straff, som består i
att han icke får behålla de subventionsbetonade
statslånen.

Jag anhåller om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder
i syfte att få den praxis ändrad,
vilken innebär att bostadsstyrelsen icke
godkänner överlåtelse av med statsmedel
tertiärbelånade flerfamiljshus,
där köpeskillingen — eventuellt endast
med säljarens direkta omkostnader vid
förvärvet av fastigheten — överstiger
det fastigheten åsatta s. k. avkastningsvärdet? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 5.44 em.

In fidem
Gunnar Britth.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14. 107

Onsdagen den 26 april.

Kl. 7.30 em.

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes därvid
förhandlingarna till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1.

Sveriges anslutning till Internationella
valutafonden och Internationella återuppbyggnadsbanken
in. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Ivungl. Maj:ts proposition
angående Sveriges anslutning
till Internationella valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken
in. m.

I en den 10 februari 1950 dagtecknad
proposition nr 89, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagda utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i propositionen förordats
vidtaga de åtgärder, som kunde erfordras
för Sveriges anslutning till Internationella
valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken, ävensom
att lämna en av riksbanksfullmäktige
förutsatt garanti för täckning av
riksbankens eventuella förluster på
grund av ifrågavarande medlemskap,
dels bemyndiga riksbanken att tillskjuta
insatskapitalet,

dels ock — därest anslutning till förenämnda
institutioner icke kornme att
ske — bemyndiga Kungl. Maj:t att ingå
de särskilda valutaavtal, varom artikel
24 mom. G Havanastadgan för en internationell
handelsorganisation och artikel
15 § 6 i det allmänna tull- och handelsavtalet
inneliölle bestämmelser.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
proposition.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr JOHANSSON i Stockholm: Herr
talman! Det förekommer varje arbetsdag
i denna kammare att vi timtal diskutera
anslag på något tiotusental kronor
till nödvändiga eller mycket behjärtansvärda
ändamål, vilka avvisas
med kalla handen med hänvisning till
det statsfinansiella läget. Det förekommer
nästan lika ofta, att riksdagen med
liknande motiveringar avslår investeringsförslag,
vilka skulle lända till nytta
för vårt näringsliv och vårt land. Sist
uppsköts för andra gången den stora
sjukförsäkringsreformen med hänvisning
till det statsfinansiella läget.

Men ibland ta kamrarna sig ledigt,
och utan debatter och inför tomma
bänkar kunna alla hämningar släppa,
och man är plötsligt beredd till jätteinvesteringar,
som ingen tycks lägga
märke till. Jag ser inte ens herr Rubbestad
närvarande i kammaren nu, och
det inger mig en viss besvikelse, att
denne trogne väktare i natten är mycket
uppmärksam när det gäller miljoner
men inle ser upp med miljarder, ty
det är just vad det här är fråga om.

Anslutningen till Internationella valutafonden
och Internationella återuppbyggnadsbanken
är en följd av Havanastadgan,
som vi ha bekämpat, och
Annecy-överenskommelsen. Nu komma
räkningarna, och det innebär att Sverige
skall ge regeringen en fullmakt
att ansluta sig till dessa båda institutioner,
och detta kommer att kosta, om
man summerar ihop insatserna till Internationella
banken och valutafonden,

108 Nr 14. Onsdagen den 26 april 1950 em.

Sveriges anslutning till Internationella valutafonden och Internationella återuppbyggnadsbanken
m. m.

inte mindre än enligt den lägsta beräkningen
621 miljoner kronor, därav 80
miljoner, kanske 92 miljoner kronor i
guld.

Utskottet säger, att det är klart att
denna inbetalning i guld givetvis minskar
riksbankens för utländska betalningar
disponibla behållning av guld
eller US-dollars och därmed vår rörelsefrihet
på valutaområdet, men —
fortsätter utskottet — häremot böra
ställas möjligheterna att i utbyte mot
egen valuta hos fonden anskaffa andra
länders valutor. Men det står i utlåtandet
endast, att vårt land har rätt att i
ökad omfattning inköpa utländska valutor,
och det är inte på något sätt ifrågasatt,
att dessa inköp skola ske i samma
omfattning som vi avhända oss
valutor.

Därtill kommer, att detta inte är hela
insatsen. Man räknar med att insatsen
i vardera Internationella banken och
valutafonden skall uppgå till 100 miljoner
US-dollars eller enligt nuvarande
kurs 1 036 miljoner kronor. En fantastisk
summa! Av detta belopp skola,
som sagt, »endast» — det är naturligtvis
ett oriktigt ord i detta sammanhang
—- om regeringens förslag går
igenom, betalas 621 miljoner kronor.

De 414 miljoner kronorna skola inbetalas,
om de behövas för att infria av
banken ställda garantier eller för betalningar
å av banken upptagna lån.
Märk väl tillägget: inbetalningen skall
därvid fullgöras i guld, US-dollars eller
sådan valuta, som erfordras för att infria
den förbindelse, som föranlett betalningsyrkandet!
Alltså: i sämsta fall
kunna vi bli tvingade att betala ytterligare
414 miljoner kronor i guld. Plötsligt
har man glömt vårt ansträngda valutaläge.

I gengäld skulle vi få ytterst begränsade,
tvivelaktiga fördelar. Det enda
som är säkert är, att vi genom denna
anslutning skulle få hjälpa till att finansiera
den politik, som kännetecknas

av Trumans bekanta fjärde punkt, som
handlar om internationella investeringar
i underutvecklade länder. Enligt
de amerikanska kalkylerna skulle staterna
stå för insatserna och privatkapitalet
skörda de eventuella profiterna,
och det är framför allt politiska investeringar,
såsom framgår av vad som
redan har gjorts i länder som Turkiet,
Grekland, Kina och Indokina.

Vi ha i flera motioner yrkat avslag
på de ursprungliga förslag, vilka innefattat
själva grunderna till denna fortsatta
insyning i Sverige i mycket omfattande
internationella sammanhang.
Vi ha yrkat att Sverige skulle utträda
ur Marshall-organisationen och ur
Europarådet. Vi röstade emot Havanastadgan,
som utgör själva grundvalen
till detta förslag om inträde i Internationella
valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken.

Jag har ingen som helst förhoppning
om att ens denna jättesumma på över
en miljard kronor, av vilken kanske
hälften måste betalas i guld, skall avskräcka
kammaren. Vi ha inte motionerat
i alla dessa efterföljande frågor,
som förorsakats av tidigare beslut, men
den grupp, vi tillhöra, vill icke ha något
som helst ansvar för denna politik,
och därför, herr talman, yrkar jag avslag
på utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Munkaljungby:
Herr talman! Vi ha inom bankoutskottet
ägnat denna fråga en synnerligen
omsorgsfull behandling, och vi
ha haft föredragningar och ha vid olika
sammanträden behandlat detta ärende.
Det rådde nog från början inom utskottet
en rätt stor tveksamhet, åtminstone
bland en del av utskottets
ledamöter, men sedan vi grundligt genomgått
detta ärende, kunde vi ändå till
slut komma till ett enhälligt beslut.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14. 109

Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan dels ock på avslag såväl
därå som å Kungl. Maj:ts förslag i ämnet;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 2.

Föredrogos vart efter annat:

första lagutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av väckt motion angående
straff för fartygsbefälhavare, som visat
oförstånd eller varit försumlig i tjänsten;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 29, i
anledning av väckt motion angående
behörighet att utöva läkarkonsten.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 3.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1950 dagtccknåd
proposition, nr 115, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t, under
åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
följande förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att prisregleringslagen
den 30 juni 1947, vilken jämlikt
lag den 3 juni 1949 (nr 317) gäller
till och med den 30 juni 1950, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1951.

I samband med propositionen hade

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 421 av herr Andrén m. fl. och inom
andra kammaren nr 510 av herr Hjalmarson
m. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte giva prisregleringslagen
den 30 juni 1947 fortsatt giltighet
endast till och med den 31 december
1950 samt att riksdagen måtte
understryka, att prisregleringslagen vore
en fullmaktslag och att priskontrollen
borde avvecklas på varje varuområde,
där detta kunde ske utan påtaglig
risk för prishöjningar.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
förevarande proposition, nr 115,
framlagda lagförslaget oförändrat; samt

B. att motionerna I: 421 och II: 510,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet i motiveringen
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand och Hagård, vilka ansett, att
prisregleringslagen den 30 juni 1947
(nr 303) borde givas fortsatt giltighet
allenast till och med den 31 december
1950, och till följd därav yrkat, att propositionen
måtte bifallas med den ändringen
att i den föreslagna lagen orden
»den 30 juni 1951» måtte utbytas mot
orden »den 31 december 1950».

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAGÅRD: Herr talman! Frågan
om priskontroll och prisreglering förekommer
på inte mindre än två ställen
på dagens föredragningslista, såväl här
i andra lagutskottets utlåtande som sedermera
under allmänna beredningsutskottets
rubrik. Här gäller det emellertid
själva prisregleringslagen.

Alla, som ha sysslat med detta spörsmål,
försäkra att de numera äro över -

110 Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ens åtminstone på ett par punkter. I en
punkt säger man, att en allmän statlig
priskontroll i och för sig inte är önskvärd
utan att den är ett nödvändigt
ont, och i en annan punkt säger man,
att priskontrollen bör i varje fall inte
behållas längre än som är nödvändigt
med hänsyn till det ekonomiska läget.
På dessa punkter är man alltså överens.
Men när det sedan gäller den praktiska
bedömningen av förhållandena och det
slutliga avgörandet, när en avveckling
av regleringstvånget verkligen bör äga
rum, brytas meningarna mot varandra.

I propositionen med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
föreslås, att gällande prisregleringslag
skall erhålla fortsatt giltighet
t. o. m. den 30/6 1951. Man är i princip
enig om att denna lag bör förlängas
intill detta kalenderårs slut —
alltså till den 31/12 1950 — och utskottet
har utan vidare uttalat sig för en sådan
förlängning, men när man sedan
kommer in på frågan, om denna lag
skall gälla även efter den 1/1 1951, alltså
närmast under det första halvåret 1951,
råder det delade meningar. Reservanterna,
som finnas upptagna under utskottsutlåtandet,
ha i sin uppfattning
anslutit sig till de synpunkter, som
framförts i en motion i första kammaren
av herr Andrén m. fl. och i denna
kammare av herr Hjalmarson m. fl.

Vi ha ansett, att med hänsyn till
den faktiska utvecklingen på varumarknaden
med en ökad varutillgång, ja,
t. o. m. en påtaglig varumältnad på de
flesta områden, bör eu successiv avveckling
ske fortast möjligt och åtgärder
i denna riktning vidtagas redan
den allra närmaste tiden.

Tillgång och efterfrågan böra hålla
varandra i jämvikt, och för den, som
personligen under en rad av år haft tillfälle
att på nära håll dagligen följa de
prisreglerande organens verksamhet
och deras sätt att stelbent binda näringslivet,
står det också klart, att inga
hinder böra resas mot en återgång till

frihetens återställande på detta område
så snart som möjligt.

T. o. m. andra lagutskottet bekänner
sig till samma uppfattning. Det har endast
förklarat, att den omständigheten,
att det föreligger en viss osäkerhet rörande
avvecklingen fr. o. m. nästa kalenderårs
början, gör att man här måste
gå in för en förlängning även under
första delen av nästföljande kalenderår.

Man kan fråga, hur man skall bära
sig åt för att verkligen få visshet beträffande
den framtida utvecklingen.
Skall man vänta på att få en klar upplysning
i detta fall, är jag rädd för
att en avveckling aldrig kommer att
äga rum. En omständighet, som för
övrigt för mig personligen har varit
ganska avgörande, är att man numera
t. o. m. hör röster, som antyda, att det
vore tillfredsställande, om prisregleringen
kunde fortsätta. Man har t. o. m.
funnit, att de maximipriser, som ha
åsatts varorna genom priskontrollnämndens
ingripande, i regel bli utförsäljningspriser,
som binda marknaden.

När man hör sådana uttalanden, blir
man skeptisk. I den skrivelse från priskontrollnämnden,
som omnämnes i
själva propositionen, har priskontrollnämnden
antytt att det är nödvändigt
ur personalsynpunkt, att man får en
viss övergångstid och att man, i varje
fall icke redan under innevarande år,
icke kan vidtaga några avvecklande åtgärder.
Men den, som har haft erfarenhet
av svårigheterna när det gäller att
över huvud taget avveckla det som hör
samman med vår kristid, vet att detta
en gång måste ske och att själva krisorganen
och framför allt personalen
någon gång måste finna sig i det obehag,
som avvecklingen kan medföra.
Det är här framför allt en tidsfråga.

Herr talman! Jag har med detta velat
belysa reservanternas inställning till
denna fråga, och jag ber att få yrka
bifall till reservanternas förslag.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

111

Herr SCHMIDT: Herr talman! Med
tanke på detta ärendes fortsatta behandling,
närmast under nästa år,
skulle jag vilja framföra några synpunker
i denna fråga.

Här har talats om att man med hänsyn
till den hos priskontrollnämnden
anställda personalen bör uppskjuta
nämndens avveckling till mitten på
nästa år. Detta skäl kan jag inte godta,
därför att jag inte tycker, att resonemanget
är tillräckligt klart på denna
punkt. Den kvalificerade personal, som
är anställd i statstjänst, kan ju alltid
när som helst förflyttas. Den kvalificerade
personal, som kommer från näringslivet,
kan dit återvända när som
helst. Värre är det för den personal,
som inte har den förankring jag här
berört. Det är ju dock troligt, att -—-om jag så får uttrycka’mig —- den duktiga
personalen, som haft möjligheter
att tillträda andra befattningar, redan
har givit sig i väg från priskontrollnämnden.

Emellertid är det nödvändigt med en
viss uppsägnings- och avvecklingstid,
och då man ju under alla omständigheter
måste räkna med att nämnden
skall vara i verksamhet till årets slut,
tycker jag att det är praktiskt att lagen
i fråga får gälla till mitten av nästa
år. Därför kommer jag, herr talman,
att ansluta mig till utskottets förslag.

Jag kommer sedan in på några allmänna
synpunkter. Jag vill erinra om
att jag i debatten om den allmänna
ekonomiska politiken den 25 maj 1949
gjorde några uttalanden om priskontrollen,
där jag framhöll att priskontrollen
verkar bromsande på prisförändringar
i båda riktningarna —- den bromsar
prishöjningar, och den bromsar också
prissänkningar. Den kan i gynnsamma
fall stoppa en prishöjning, men också
i ogynnsamma fall förhindra en prissänkning.
Jag framhöll också den psykologiska
sidan av saken och gjorde
det uttalandet, att man bortser alldeles
för mycket från det spel, som under

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

normala förhållanden äger rum mellan
köpare och säljare och som har en
utomordentlig betydelse i fråga om
prissättningen. Detta spel är ur räkningen,
så länge priskontrollen lägger
sig emellan.

Nu är läget det, att vi ha både prishöjnings-
och prissänkningstendenser.
Jag avser härmed inte att väcka någon
debatt om utsikterna på varumarknaden.
Tydligt är emellertid, att båda
slagen av tendenser föreligga, och det
anser jag vara ett gott tecken. Men när
det gäller möjligheten att åstadkomma
prissänkningar föreligger här en mentalitet,
som jag skulle vilja försöka
komma till rätta med. Det är just på
den punkten som jag närmast har känt
mig uppmanad att yttra mig.

Det har nämligen påpekats, inte bara
i propositionen och utskottsutlåtandet
utan även i remisserna, att man inte
bör slopa priskontrollen så länge det
föreligger risker för prisstegringar och
risker för en ogynnsam prisutveckling
på ett visst område. Ja, det är just det,
att vi bara tala om risker. Hur skulle
det vara om vi i stället sade, att priskontrollen
må försvinna från ett visst
varuområde när det finns en chans till
prissänkning?

Jag skall sluta med att berätta en
liten historia. En ung ingenjör var anställd
hos mig när jag var chef för ett
industriellt företag. Han blev flyttad
Sill ett statligt företag, som var mycket
byråkratiskt skött men som numera blivit
föremål för omorganisation. Jag
frågade honom hur han trivdes där.
Ja, sade han, i början var det förskräckligt.
Jag fick lov att ha skriftligt medgivande
på allting, även när jag skulle
ha ett telefonsamtal. Men nu har jag
blivit sådan, sade han!

Det är just detta jag vill framhålla.
Sitter man länge i priskontrollnämnden
»blir man sådan», man får till slut den
känslan, att man reglerar prisutvecklingen
på ett utomordentligt förnämligt
sätt. Det finns emellertid inget in -

112 Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

strument soin är så ofullkomligt som en
priskontrollnämnd, åtminstone vill jag
öppet erkänna det, eftersom jag suttit
där. Jag brukade alltid säga till mina
amanuenser när det var resonemang
om en kalkyl: Kom ihåg, att det alltid
är någon, som blir lurad, den sökande
eller priskontrollnämnden. Därmed vill
jag inte ha sagt att priskontrollnämnden
inte en och annan gång genomskådade
kalkyler, som godtogos, men
man ansåg det vara klokt att fara varliga
fram.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat lägga grunden till en friare bedömning
av denna fråga när den nästa
år kommer upp. Som framgår av mitt
uttalande yrkar jag bifall till utskottets
förslag.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Efter att ha hört den föregående ärade
talarens inlägg med dess mycket starka
kritik mot den statliga priskontrollnämndens
verksamhet samt dess mycket
starka understrykande av nämndens
ofullkomligheter kan jag inte riktigt
förstå hur talaren — vid avvägningen
mellan skälen för och emot — kunde
stanna vid ett tillstyrkande av utskottsutlåtandet.

Ur vår synpunkt sönderfaller den
fråga, som nu behandlats, i två delar.
Först ha vi problemet om prisregleringen
under sista halvåret 1950, därefter
problemet om priskontrollen under
första halvåret 1951. Jag tar först
upp frågan om prisregleringen under
återstoden av innevarande år. För att
spara tid skall jag med talmannens tilllåtelse
be att i detta sammanhang även
få säga några ord i anknytning till beredningsutskottets
utlåtande nr 35, som
också behandlar en motion från vårt
håll rörande den statliga priskontrollen.

Enighet råder om att priskontrollnämnden
bör få fortsätta sin verksamhet
till årets slut. Däremot bryta sig

meningarna om direktiven för nämndens
verksamhet. I förhandlingsdelegationen
för översyn av dessa direktiv
framträdde två olika uppfattningar. Enligt
den ena borde prisregleringen upphävas
beträffande sådana varuslag eller
grupper av varor, för vilka genomsnittligt
sett risk för prisstegringar icke
föreligga. Enligt den andra borde prisregleringen
släppas beträffande visst
varuslag eller viss grupp av varor endast
om sannolika skäl tala för att prissänkning
kan åstadkommas. Kungl.
Maj:ts formulering av riktlinjerna för
priskontrollen från och med den 15
april 1950 synes innebära en kompromiss
mellan dessa ståndpunkter, vars
rätta innebörd emellertid är mycket
svår att tolka för en utomstående.

För min del vill jag endast stryka
under att det vore orimligt, om prisstegring
icke skulle kunna tolereras ens
på enstaka artiklar. Självfallet bör genomsnittsberäkningen
för ett helt varuområde
vara utslagsgivande. Hur skall
man eljest kunna tillgodose konsumenternas
intresse av en produktion, som
så nära som möjligt ansluter sig till
deras önskemål och efterfrågan? Konsumenternas
huvudintresse måste rimligtvis
vara att den allmänna prisnivån
icke stiger — inte att varje enskild artikel
bibehålies vid sitt nuvarande läge.
I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten
på företagsamhetens
klart dokumenterade vilja att draga sitt
strå till stacken för att underlätta den
antiinflationistiska politiken. Alla äro
med på att priskontrollnämnden skall
kunna vägra prishöjning, om nämnden
genom lönsamhetsberäkningar kan visa
att en kostnadsökning kan bäras. Företagen
ha alltså förklarat sig beredda att
under angiven förutsättning acceptera
sänkt lönsamhet.

Det framgår av direktivens utformning,
att begreppet service icke kommer
att beaktas vid prissättningen. Det
påstås nämligen att detta begrepp är
mycket svårt att definiera. För kon -

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

113

sumenterna är det emellertid obestridligen
en realitet. Alla veta, att vi lida
under stor brist på hemhjälp. Företagen
kunna övertaga en del av de arbetsbelastade
hemmens uppgifter. Det
står i klar strid mot konsumenternas
intresse, om detta omöjliggöres på
grund av att företagen icke få ta ut
skälig ersättning för sina tjänster. Det
betyder att man förhindrar en möjlighet
till minskning av arbetsbördan i
hemmen.

Den tredje synpunkten jag i detta
sammanhang vill stryka under är nödvändigheten
av att vi verkligen få garantier
för att priskontrollnämnden, så
länge den finns kvar, låter sin verksamhet
präglas av vilja till objektivitet
och av snabbhet och smidighet i handläggningen.
Det har vidtagits vissa erkännansvärda
åtgärder för att tillgodose
dessa syftemål. Viljan till objektivitet
tillåter jag mig dock fortfarande
sätta ett litet frågetecken för, i synnerhet
efter att ha läst igenom beredningsutskottets
resumé av priskontrollnämndens
yttrande över vår motion rörande
kontrollens avveckling. Jag skall bara
be att få taga ett exempel.

Nämnden har tagit upp ett yttrande
ur högermotionen beträffande priskontrollens
betydelse i samband med
stabiliseringspolitiken. »Motionärerna
ha härvid uttalat», refererar nämnden,
»att man kan över huvud taget ifrågasätta
huruvida en priskontroll i detta
samband verkligen har någon avgörande
betydelse». Nämnden fortsätter: »Om
denna uppfattning vore allmänt vedertagen,
kan med skäl priskontrollens
existensberättigande ifrågasättas. Det
förhåller sig dock obestridligt så, att
priskontrollen städse betraktats som ett
led i den allmänna ekonomiska politiken
under och efter kriget.»

Vad ha vi då sagt i vår motion, herr
talman? Jo, följande: »Priskontroll nämnden

har som skäl för fortsatt priskontroll
under år 1950 anfört hänsynen
till stabiliseringspolitiken. Man kan

8 —

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

över huvud taget ifrågasätta huruvida
en priskontroll i detta samband verkligen
har någon avgörande betydelse.
1 här diskuterat sammanhang har det
anförda skälet under inga förhållanden
någon bärkraft. Vad vi föreslå är priskontrollens
lättande på områden, där
detta icke medför påvisbara risker för
någon prishöjning.»

Detta är något annat än den uppfattning,
som nämnden tillägger oss och
polemiserar emot. När man ser sådana
exempel förstår man lättare, att den
känslan är allmänt spridd bland företagarna,
att priskontrollnämnden fungerar
som ett slags åklagarmyndighet,
icke som en oväldig förvaltningsinstans.

I detta avsnitt kan jag slutligen icke
underlåta att påtala det ganska egendomliga
förhållandet, att icke de nya
direktiven för priskontrollnämnden blivit
underställda riksdagens prövning.
Vi få tillfälle att här i riksdagen besluta
i en stor mängd ganska bagatellartade
ekonomiska frågor. Men när det
gäller ett spörsmål som det vi nu behandla
med dess djupt ingripande betydelse
för det stora flertalet människor
i detta land, då skjutes riksdagen
utan vidare åt sidan, trots att den är
samlad och inga tekniska hinder föreligga
för dess hörande.

Jag skall sedan be att i största korthet
få säga ett par ord om nästa fråga
— frågan om prisregleringens bestånd
efter utgången av 1950. De flesta kunna
väl vara eniga om att en naturlig balans
i samhällsekonomien endast kan uppnås
inom ramen för en fri prisbildning.
Statlig priskontroll betyder statsdirigerad
inriktning av konsumtionen. Vad
vi eftersträva är ett tillstånd, där konsumenterna
få ett direkt och personligt
inflytande över prisbildningen,
varigenom produktionen kan anpassas
efter konsumenternas på marknaden
uttalade önskemål. Statlig prisdirigering
motverkar intresset för rationalisering
och sänker därmed effektiviteten
inom näringslivet. Ju längre priskont -

Andra kammarens protokoll 1950. Nr 14.

114 Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

rollen får verka och ju mera näringslivet
avlägsnar sig från naturliga marknadsförhållanden,
desto större bli olägenheterna.
En alltför länge bibehållen
priskontroll motverkar prissänkningar
och bevarar marknadsmässigt sett för
höga priser. Så länge en vara är priskontrollerad
tveka näringsidkarna att
frivilligt företaga prissänkningar. De
äro nämligen rädda för att priskontrollnämnden
i ett sådant läge skulle komma
att vidtaga ytterligare ingripanden
och vid en eventuellt ny kostnadsökning
vägra återgå till förutvarande
priser.

Att statlig priskontroll medför snedvridning
såväl i fråga om produktion
som priser har ofta påvisats. Jag skall
be att få lämna ett par exempel härpå.
En välkänd fabrik i Sverige för tillverkning
av kvalitetsverktyg har bland annat
framställt en typ av saxar, som
åsatts ett stoppris av 12 kronor, medan
liknande saxar framställda på annat
håll fått säljas för 14 kronor. För huggjärn
och hyveljärn ha priserna varit
knappt kostnadstäckande. Företagets
hyveljärn kostade för tvenne olika utföranden
3:53 resp. 5:70 kronor, men
samtidigt har i marknaden försålts utländskt
hyveljärn för 5:25 resp. 7:50
kronor. Flacktänger i olika utföranden
ha sålts av företaget för 3:90, 3:35
och 3: 30 kronor, medan motsvarande
priser för en sämre amerikansk tillverkning
varit resp. 5, 5: 50 och 5
kronor. Amerikanska linjetänger ha
sålts i marknaden för 10: 50 kronor,
medan företaget i fråga fått uttaga endast
5: 70 kronor. Tillverkningen av
plåtslagartänger har nedlagts, sedan
förlusten visat sig uppgå till 2: 50 kronor
per styck.

Ett konkurrerande svenskt företag
har på filklovar tillämpat 25 procent
högre pris än den här åsyftade firman.
Priskontrollens vägran att tillmötesgå
den senare firmans intressen har medfört
en minskad tillverkning till förmån
för det andra företaget. Samtidigt

ha väsentligt sämre filklovar av lättmetall
sålts till mycket högre priser.
Tillverkningen av skärpstål har nedlagts,
likaså av kökssatser, vilka senare
betingat ett pris av 27 kronor, medan
i handeln såldes kökssatser av sämre
kvalitet till 33 kronor. Detta är bara
några exempel.

Den statligt godkända prissättningen
uppfattas ofta både av företagen och av
konsumenterna som ett slags officiell
bekräftelse på prisets skälighet — en
uppfattning, som visst inte behöver
vara riktig. Omedelbart sedan priskontrollen
släpptes på en del beklädnadsvaror
sjönko priserna för viss bomullskonfektion
med 5 procent, för en
sådan stor artikel som bandvaror med
7—15 procent, för konstsilkeunderkläder
med 15—20 procent och för handskar
likaledes med 15—20 procent o. s. v.
Å andra sidan var det ont om vissa
strumptyper vid priskontrollens upphörande,
och priserna stego något. Genast
kom produktionen ordentligt i
gång, och prisstegringen blev mycket
kortvarig.

En statlig priskontroll, som kan vara
nödvändig i en extraordinär situation,
innebär vidare alltid allvarliga vådor
från rättssäkerhetens synpunkt. Den
skadar tilltron till förvaltningens opartiskhet
och oberoende av politiska bedömanden.
Ingen myndighet bör få
uppträda som åklagare och domare i
samma sak. Det har också varit en
inom svensk förvaltning hittills godtagen
princip, att myndigheterna skola
bevisa rättmätigheten och riktigheten
av frihetsinskränkande åtgärder innan
de vidtagas, men den principen har
priskontrollnämnden åsidosatt.

Det är glädjande att fullständig enighet
rått i den Haganderska kommittén
om att priskontrollnämnden är ett
olämpligt instrument för övervakning
av konkurrensbegränsande företeelser
inom näringslivet. I själva verket har
prisregleringen själv bidragit till ökad
samverkan inom näringslivet. Den har

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

115

visat sig utgöra ett faktiskt stöd för
konkurrensbegränsande åtgärder och
motverkat frivillig prissänkning icke
minst på sådana områden, där redan
förut konkurrensbegränsning förekommit.
Man motverkar därför osunt kartellväsende
och skadlig monopolism
genom att avveckla den statliga priskontrollen.

I förbigående vill jag också här, innan
jag slutar, bemöta en tanke, som
ibland har skymtat. Man tycks på sina
håll understundom anse, att den statliga
priskontrollen skulle vara ett ändamålsenligt
instrument för att påverka
inkomstbildningen i samhället till företagsamhetens
nackdel men till förmån
för övriga grupper i samhället. Jag
bortser då från det samhällsekonomiskt
ohållbara i tankegången. Jag vill bara
fråga: Vad är det för slags människor,
som svara för huvuddelen av svensk
företagsamhet? Jo, den alldeles överväldigande
delen uppbäres av köpmän,
hantverkare, små verkstadsägare och
andra liknande små och medelstora
företagare. Deras inkomster skilja sig
dock icke väsentligt från de stora löntagargruppernas
inkomster. Många av
dem fresta en ganska osäker tillvaro.
Varför skulle de då behandlas sämre
i inkomsthänseende än andra medborgargrupper?
Kan en sådan uppfattning
verkligen svara mot vad man anser
vara socialt rättfärdigt? Jag tror det för
min del inte.

Till sist vill jag, herr förste vice talman,
erinra om att år 1947 konstaterade
andra lagutskottet, »att den nuvarande
priskontrollen tillkommit som ett
medel att förhindra prisstegringar i ett
varuknapphetstillstånd». Denna förutsättning
existerar inte längre, och därmed
har också den materiella grunden
för priskontrollnämndens verksamhet
bortfallit. Vidare räkna vi ju allmänt
med — jag kommer här till något som
i detta sammanhang har spelat en viss
roll — att parterna på arbetsmarknaden
skola kunna ålägga sig den åter -

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

liållsamhet och försiktighet vid behandlingen
av lönefrågorna som läget kräver
inför årsskiftet 1950—51. Detta är
ett uttryck för vår tilltro till människornas
förmåga att kunna bruka friheten
under ansvar. Det finns inte
någon anledning att hysa mindre tilltro
till motsvarande förmåga hos företagsamhetens
representanter när det
gäller handläggningen av prisfrågorna.
En rad representativa uttalanden,
inte minst på sistone, ha givit
klara belägg för den saken. Och vi ha
också allt skäl att tro på konsumenternas
förmåga att själva tillgodose sina
intressen i ett system med fri prisbildning
och verklig konkurrens — alltså
ett sådant system som vi inom högern
ha velat främja genom våra olika framstötar
på det ekonomiska området.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till högerreservationen
vid det här föreliggande utlåtandet från
andra lagutskottet.

Herr EDSTRÖM: Herr förste vice talman!
Det förutsättes ju att stabiliseringspolitikens
skede skall avslutas i
och med innevarande år, och i varje
fall föreligga inte några överenskommelser
om fortsatt lönestopp efter år
1950. Meningen är väl då — åtminstone
ha vi inom näringslivet sett saken så —
att man skulle försöka återställa förutsättningarna
för en fri ekonomi. Men
om riksdagen nu, såsom regeringen har
föreslagit och andra lagutskottet tillstyrkt
i sitt utlåtande nr 30, skulle förlänga
prisregleringslagen att gälla även
första halvåret 1950, betyder det att
det skulle uppkomma en situation av
mycket underligt slag. Hur har egentligen
regeringen tänkt sig, att näringslivet
skall kunna fungera i ett läge med
fria löner och bundna priser? Visserligen
har en liknande situation förelegat
tidigare, men vi minnas ju hur den
gav upphov till svåra konflikter och
många gånger förlängde och försvårade
avtalsförhandlingarna.

116 Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Finansministern har gärna talat om
år 1950 som det sista stoppåret — det
har framskymtat även i propositionen
nr 237. Men han godtar ntan vidare
priskontrollnämndens argumentering
när det gäller en förlängning av prisregleringslagen.
Skall detta tolkas så,
att man inte bör räkna alltför optimistiskt
med löftena om att vi vid ingången
av år 1951 skulle börja återvända
till det friare ekonomiska system,
som jag anser vara en grundförutsättning
för vårt lands välstånd? Det
är klart att övergångstiden kan medföra
vissa besvärligheter. Men förr eller
senare måste vi ju ta steget. Är det då
inte bättre att göra det så snart som
möjligt för att desto fortare komma in
i normala förhållanden?

När andra lagutskottet förordar
prisregleringslagens förlängning i enlighet
med propositionens yrkande, så
sker det med en ganska torftig motivering.
Om man läser utlåtandet, får
man veta att prisregleringslagen med
hänsyn till stabiliseringspolitikens utformning
egentligen bara behöver förlängas
t. o. in. den 31 december 1950.
Detta är just vad högern har framhållit
i sin motion. Men, säger utskottet —
och det är egentligen det enda utskottet
säger — det kan dock inte anses uteslutet
att även under första halvåret
1951 en statlig priskontroll på vissa
områden visar sig erforderlig. I och
med detta har utskottet givit sitt bidrag
till skapandet av en situation, som
tvingar vårt näringsliv att halta och
som öppnar möjligheter till svåra
konflikter. Jag kan inte inse, att det
finns någon anledning för riksdagen att
bygga ett viktigt beslut på så lös grund
som här tydligen föreligger.

Med herr talmannens tillstånd ha vi
ju i detta sammanhang möjlighet att
också taga upp frågan om den successiva
avvecklingen av priskontrollen —
det är punkt 86 på dagordningen. Vid
denna punkt återfinnes beredningsutskottets
utlåtande över högerns parti -

motion om successiv avveckling av
priskontrollen, en fråga som vi alltså
senare i dag få ta ställning till men
som ju hänger mycket nära samman
med den fråga som nu behandlas.

Många debatter om priskontrollens
vara eller icke vara ha hållits här i
riksdagen utan att man kunnat komma
fram till någon klarare linje. Om jag
har fattat saken rätt, äro vi i alla fall
eniga om att priskontrollen bör bort
så fort som möjligt. Uttrycket, att priskontrollen
inte skall finnas kvar en
dag längre än som är nödvändigt, har
hörts till leda. Enigheten om dess avskaffande
bygger väl på övertygelsen
hos de flesta här i kammaren, att en
statlig priskontroll drar med sig följder
av olyckligaste slag för vårt produktionsliv.
Den snedvrider och hämmar
produktionen. Att den dessutom kostar
staten pengar är ju en sak, som statsutskottet
har observerat och sagt sitt
ord om.

Allmänna beredningsutskottet, som
yttrat sig om den successiva avvecklingen
av priskontrollen, argumenterar
inte i egentlig mening i sitt utlåtande.
Utskottet överlåter detta till
priskontrollnämnden, vars yttrande har
blivit utförligt refererat. Men inte heller
nämndens argumentation har kunnat
övertyga mig om att vår motion är så
onödig som priskontrollnämnden velat
göra gällande.

Visst har man släppt loss några varor.
Det kan förresten anmärkas, att en hel
del varor gjordes fria från priskontroll
en kort tid efter det att högern i
januari lade fram sin motion. Men
även om nämnden således kan peka
på vissa områden, som blivit fria, så
tycker jag ändå att den visar en påtaglig
ovilja att taga upp ett sakligt
resonemang om frigivande av andra
stora och viktiga varugrupper.

När nämnden blir angripen, svänger
den sig alltid med en massa mer eller
mindre teoretiska motiveringar för sig
själv och sitt tillvägagångssätt. Jag an -

117

Onsdagen den 26 april 1950 em.

ser att det borde en gång för alla slås
fast, att priskontrollens främsta uppgift
är att förhindra vad man skulle
kunna kalla knapphetsprisstegringar.
Så var meningen från början när priskontrollen
kom till, och om jag har
förstått saken rätt, har i varje fall
inte riksdagen godkänt någon annan
grund för bedömningen av frågan om
priskontrollens berättigande.

Det är självklart att man för närvarande
inte vill avhända sig kontrollen
över vissa varor, som ingå i socialstyrelsens
levnadskostnadsindex. Priserna
på sådana varor ha ju ett klart sammanhang
med stabiliseringspolitiken.
Men när det gäller andra varor, framför
allt råvaror, tyckas de verkliga skälen
för ett bibehållande av priskontrollen
vara av annan art. Här är det väl
snarast fråga om något som jag flera
gånger tidigare talat om, nämligen en
av de många länkarna i den ekonomiska
kontrollkedja, varmed staten vill binda
näringslivet.

Men håller man nu fast vid att priskontrollen
är till för att motverka prisstegringar,
som förorsakas av varubrist,
bör ju motivet för att ha kvar
priskontrollen bortfalla i och med att
varutillgången blir normal. Det har
efterlysts några konkreta exempel på
varuområden, där tillgången och förhållandena
i övrigt nu äro sådana, att
man borde kunna taga bort den snedvridande
priskontrollen. Jag vill gärna
tillmötesgå priskontrollnämndens begäran
på den punkten. Jag skulle kunna
stå länge här och räkna upp sådana
exempel, men jag skall inskränka mig
till att taga några stycken, som jag
tror kunna vara av värde.

Jag väljer då bl. a. biltillbehör och
bilverktyg. När det gäller biltillbehör,
är varutillgången tillfredsställande, och
så snart man i större utsträckning kan
påräkna en tysk import, vilket icke
torde dröja alltför länge, kommer konkurrensen
alt bli så utomordentligt
hård, att risk för prishöjningar sanner -

Nr 14.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ligen inte kan föreligga. Beträffande,
bilverktyg råder en mycket hård konkurrens
och importen är tillfredsställande.
Konkurrensen torde leda till
prissänkningar redan i år.

Jag kan nämna elektrisk installationsmateriel,
i fråga om vilken vi vänta
en stark konkurrens. Varför den skall
ligga under priskontroll förstår jag inte.
Se vi på hushållsporslin, som tillverkas
i Sverige, är det så att om vi gå in
i en butik och fråga efter den varan,
få vi veta, att detaljisterna på många
håll i landet realisera porslin. Prisstoppet
kan alltså hävas, men det finns
fortfarande.

Kemikalieimporten är frilistad och
importläget är mycket gott. Det råder
fullständigt fri konkurrens, och då
tycker jag nästan att det är löjligt
att tro, att priskontrollen skulle kunna
ge förmånligare priser än den fria konkurrensen.

I detta sammanhang kan jag också
nämna kosmetika. På det området är
varutillgången mycket riklig, och där ha
vi också en mycket hög varuskatt. Den
höga konsumtionsskatten på lyxvaror
med 75 procent omöjliggör t. o. m. en
liten, liten höjning av utförsäljningspriset,
ty skatten skulle dra med sig en
stark prisstegring. Någon risk för prishöjning
finns det alltså inte, och då
undrar man vad priskontrollnämnden
kan ha för motiv för att bibehålla priskontrollen
på ett sådant lyxområde, där
den knappast kan ha någon betydelse
ur stabiliseringssynpunkt.

Det finns vidare exempel i fråga om
livsmedel. Där vill jag dra fram te. Te
är upptaget på frilistan, och det betyder,
att varutillgången är god. Men priskontrollnämnden
har från sitt skrivbord
spekulerat fram ett normalpris på te,
vilket medför, att man tar ut ett enhetligt
pris på te, oavsett kvaliteten, vilket
naturligtvis är en stor nackdel för konsumenterna,
eftersom det onekligen
medför en kvalitetsförsämring. Den
goda varutillgången och den rådande

118 Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

konkurrensen motivera ett omedelbart
slopande av priskontrollen. Det anser
också livsmedelskommissionen. Genomsnittligt
sett skulle säkerligen ett upphörande
av normalpriserna på te medföra
en prissänkning, men det intresserar
inte priskontrollnämnden.

Bruna bönor är ett annat exempel.
Det räcker kanske att påpeka, att marknadspriserna
fortfarande ligga under
stoppriserna, och vi ha väl knappast
råd att ha en dyrbar priskontrollnämnd
bara för att konstatera något
sådant.

Jag kan även nämna konserver. Att
en avveckling av priskontrollen skulle
leda till sänkta marknadspriser håller
jag för absolut troligt, men det är självklart,
att just nu har ingen lust att
underskrida ett pris, som har auktoriserats
av den statliga priskontrollnämnden.

Detta var några exempel.

Priskontrollnämnden gör gällande, att
dess kritiker inte ha presterat en lika
god motbevisning som nämnden själv.
Nej, det ha vi kanske inte gjort, om man
med bevisning menar — för att använda
Strindbergs uttryck — de knappologiska
mästerverk, som priskontrollnämnden
presterade den 6 juni 1949
och då hemligstämplade. I så fall håller
jag med om att nämnden har rätt,
men jag har tidigare karakteriserat
nämndens bevisning bara genom att
hänvisa till dess argument angående
priskontrollen på inlagda gurkor.

Nämnden sade om de där beryktade
gurkorna, att priskontrollen på dem
inte kunde hävas, därför att skördeutsikterna
för råvarorna voro osäkra.
Då vill jag upprepa, att eftersom skördeutsikterna
allt sedan tidernas begynnelse
ha varit och för alla tider torde
förbli osäkra, är det ett argument för
att behålla prisstoppet inte bara på de
stackars gurkorna utan på alla växande
förnödenheter, så länge världen består.
Den argumenteringen tycker jag
hör till det mest befängda, som någon

myndighet i Sverige har presterat under
de sista åren.

I priskontrollnämndens yttrande över
den aktuella motionen tillbakavisas
kritiken mot nämndens sätt att handlägga
vissa ärenden. Till svar på det
tillbakavisandet vill jag bara erinra om
det som förhandlingsdelegationen för
priskontrollnämnden framhållit i ett
yttrande till Kungl. Maj:t. Däri har förhandlingsdelegationen
— säkerligen
inte utan orsak — funnit anledning inskärpa
vikten av objektivitet i nämndens
beslut och i ärendenas behandling. Förhandlingsdelegationen
har också påpekat,
att enskilda parter böra beredas
tillfälle till företräde inför nämnden för
att direkt framlägga sina synpunkter.
Ingen rök utan eld, så motionärernas
framställning på just denna punkt var
nog inte så alldeles obefogad.

Till sist, herr förste vice talman, vill
jag säga, att om vi någonsin skola uppnå
normala förhållanden gäller det att
ta vara på alla tillfällen till avveckling
av regleringar. Takten måste ökas, om
vi inom rimlig tid skola kunna ge vårt
näringsliv möjlighet att arbeta i sunda
förhållanden. Vi måste också komma
ihåg, att det gäller att göra övergången
från det bundna till det fria läget så
smidig som möjligt. Den enda utvägen
synes vara en successiv övergång, och
det är detta motionärerna ha velat påpeka.

Herr förste vice talman! På den nu
föreliggande punkten ber jag att få
yrka bifall till reservationen av herrar
Wistrand och Hagård.

Chefen för handelsdepartementet, lierr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Det
har här ifrågasatts, om det inte hade
varit lämpligt att regeringen låtit riksdagen
taga del av förslaget till direktiv
för priskontrollnämnden och ge sin
mening till känna. Det är klart att det
kan ligga någonting i denna erinran,
även om lagen ju ger regeringen de

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

119

konstitutionella rättigheterna att fastställa
dessa direktiv.

Föregående år utfärdades provisoriska
direktiv, men det ansågs inte lämpligt
att nu utan vidare förnya dessa
provisoriska direktiv, utan regeringen
tillsatte särskilda sakkunniga, den s. k.
Haganderska kommittén, för att göra
en översyn av direktiven. Kommittén
stannade ju för att föreslå direktiv, som
inte skulle vara definitiva utan endast
gälla under innevarande år. Som bekant
gingo därvid företagarnas representanter
på en linje och arbetstagarnas
representanter på en annan, till vilken
också representanten för Kooperativa
förbundet anslöt sig. Vid en genomgång
av de båda förslagen skall man
emellertid finna, att de i långa stycken
överensstämma, även om det finns en
del skiljaktigheter.

Ett av de viktigaste avsnitten i förslagen
gäller frågan om vilka förutsättningar
som skola föreligga för att priskontrollen
på en vara skall slopas. Enligt
de nu fastställda direktiven skall
detta ske, när det finns tillräcklig säkerhet
för att inte några prisstegringar
komma till stånd. Ifrån företagarhåll
hävdades — det är endast summariska
referat som jag här lämnar —• att om
det genomsnittligt sett inte kunde väntas
uppstå någon prishöjning, skulle ett
sådant läge föreligga att priskontrollen
kunde upphävas.

Det är emellertid alldeles uppenbart
att vi vid bedömandet av denna fråga
tagit intryck av det läge, vari vi nu befinna
oss, och att vi med hänsyn till
den stabiliseringspolitik, som varit nödvändig,
kanske i viss mån ha varit mer
återhållsamma än som annars skulle ha
varit fallet. Det är klart att om det hade
varit möjligt att taga större risker
när det gäller prisstegringar, så hade
det nog funnits åtskilligt som talat för
att vi borde ha gjort ett försök med att
slopa priskontrollen på flera varuområden.

Nu var emellertid förhållandet också

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

det, att när de sakkunniga framlade sitt
förslag till nya direktiv, hade finansministern
redan propositionen om ny
prisregleringslag färdig, och det tog
ungefär ytterligare en månad, innan vi
voro redo att fatta beslut beträffande
de nya direktiven. Detta gjorde att vi
i år inte ha haft någon speciell tanke
på att underställa riksdagen dessa direktiv,
men jag erkänner, som sagt, att
det kan ligga någonting i påpekandet,
att när riksdagen får ta ställning till
så många andra spörsmål, så kunde den
också ha fått göra det i detta fall.

Man har ifrågasatt, om det verkligen
behövs någon prisregleringslag även
under 1951. Ja, det blir ju alltid en bedömningsfråga.
Enligt vad jag har kunnat
finna, hysa många företrädare för
näringslivet mycket stor optimism beträffande
möjligheterna att klara höstens
avtalsrörelser, medan andra återigen
bestämt ge uttryck för den uppfattningen,
att de stora organisationerna
på arbetsmarknaden nu borde uppmanas
att visa måttfullhet. Jag kan för
min del inte tänka mig, att de osäkra
förhållanden, som skulle inträda om
priskontrollen slopades fr. o. m. 1951,
skulle kunna göra det lättare att träffa
sådana uppgörelser på arbetsmarknaden,
att några rubbningar av den allmänna
ekonomiska balansen icke därigenom
skulle åstadkommas. Jag kan
inte förstå annat än att man vid avtalsförhandlingarna
skulle komma att begära
täckning för de risker, som kunde
föreligga till följd av ett sådant slopande
av priskontrollen.

Nu hörde jag visserligen under första
kammarens debatt rekommenderas att
man skulle knyta lönerna till levnadskostnadsindex,
men vi ha väl alla varit
överens om att det nog inte är så lyckligt
att följa en sådan linje. — Jag ser
att herr Edström skakar på huvudet,
och han vill tydligen inte vara med om
en sådan anknytning till index, utan
har kanske någon annan linje att föreslå.

120

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

När det gäller dessa spörsmål måste
man se något längre än fram till årsskiftet
1950—1951. För det första tar
det säkerligen tid, innan de stora avtalsförhandlingarna
kunna ge något resultat
— det äro vi ju vana vid. För
det andra kan det — och det är något
som berör regeringens äskanden till
riksdagen — vara nödvändigt att i viss
utsträckning behålla subventionerna på
en del varor även in på år 1951 för att
det inte skall bli några överraskningar
av sådant slag, som kunna åstadkomma
svårigheter ur allmänna ekonomiska
synpunkter.

Nu har emellertid debatten här inte
i första hand rört sig om sådana saker
utan mera om detaljer vid priskontrollens
tillämpning. För någon tid sedan
var det en talare här i kammaren, som
med mycket stor skärpa framhöll de
misstag, som priskontrollnämnden skulle
ha gjort sig skyldig till beträffande
en speciell varugrupp. När vederbörande
kammarledamot kom ned från talarstolen,
talade jag med honom och lovade
att jag skulle undersöka saken. Vi
ha också sedermera haft ett privat samtal,
varvid jag kunde visa att saken nog
inte förhöll sig på det sätt, som vederbörande
hade framställt den i sitt anförande
här från kammarens talarstol,
utan att det hela nog var mera komplicerat.

Jag skulle vilja säga detsamma när
det gäller de här framställda allmänna
påståendena om att man sätter ett enda
pris, oavsett om det är fråga om en
mängd olika kvaliteter. Herr Edström
sade nyss att det bara finns ett normalpris
på te. Nej, det gör det inte, utan
det finns flera priser för olika kvaliteter.

I priskontrollnämndens direktiv säges
uttryckligen ifrån, att man skall
försöka så långt det över huvud taget
är möjligt föra en sådan prissättningspolitik,
att snedvridning av produktionen
undvikes. Det är sålunda klart utsagt
i de direktiv, som äro fastställda,

att detta är en uppgift för nämnden.
Jag har mig emellertid bekant åtskilliga,
för att inte säga många fall, där man
gjort gällande att nämndens verksamhet
kännetecknas av stelhet och att det
endast är teoretiska resonemang, som
ligga bakom dess beslut. Jag vill bestrida
att så är förhållandet. Inom priskontrollnämnden
finns åtskilligt med
praktiskt och kunnigt folk, som har erfarenhet
just från handelns område, och
även företagarna själva äro representerade
i nämnden. Jag tror inte alls att
man kan så där generellt säga att allt
vad priskontrollnämnden gör är fel.
Men det finns kanske i detta sammanhang
anledning erinra om att när det
gäller de varor, där priskontrollen har
släppts, har resultatet kanske inte i
samtliga fall blivit så gynnsamt som
man nu vill göra gällande, utan det har
nog hänt att priserna ha stigit.

Det säges av dem, som försvara den
fria konkurrensen, att affärsmännen inte
våga sänka sina priser under normalpriserna,
ty de äro rädda för att
branschen då vid en kostnadsökning
inte kan få normalpriserna höjda. Ja,
det är verkligen sällan man märker att
det finns företagare, som äro medvetna
om att de av priskontrollnämnden fastställda
priserna äro maximipriser. Det
skulle vara ett glädjande tecken, om
man litet oftare kunde konstatera, att
även när det gäller priskontrollerade
varor förmå affärsmännen att krypa under
normalpriset, något som de ju ha
rätt till. Att priskontrollnämnden kanske
skulle vägra vederbörande bransch
att få de högre normalpriser, som kunna
föranledas av att kostnaderna stiga,
ar nog ingen allvarlig risk utan bara
ett allmänt talesätt.

Herr Edström ansåg att när det gäller
kemisk-tekniska varor och liknande
ting skulle priskontrollen i varje fall
kunna släppas, ty på det området skulle
det inte hända någonting i prisstegrande
riktning. Jag behandlade för någon
tid sedan ett ärende, där man hade på -

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

121

visat orimliga marginaler inom vederbörande
bransch. Visserligen var det
fråga om en artikel som kunde säljas
på olika sätt, så att man kunde räkna
marginalerna olika, men för en icke
fackman framstod det likväl som något
alldeles orimligt. Priskontrollnämnden
ifrågasatte, huruvida det inte var nödvändigt
att införa en normalprissättning.

Här har vidare påståtts, att priskontrollen
leder till en ytterligare bundenhet
av handeln i form av nya karteller.
Det går väl knappt att bestrida —- jag
vill i varje fall inte göra det -— att den
kristid vi genomlevat har medfört, att
man inom branscherna har tvingats till
ett samarbete med hänsyn till de krav
som försörjningsläget ställt. Det kan ju
hända, att detta samarbete har lett fram
till kartellöverenskommelser, men karlellerna
funnos väl redan innan priskontrollen
kom till, och denna skulle
då på sin höjd endast i någon mån ha
kunnat medverka till nya karteller.

Vi ha ju helt nyligen fått en mycket
initierad skildring från en företagare
av hur vittutgrenat nätet med karteller
är. Denne säger, att någon gång bör
man kosta på sig litet självkritik, och
när man kritiserar kommissioner och
myndigheter skall man också tänka på
hur många kartellavtal man skrivit på
under årens lopp. Jag har inte hört någon
påstå, att den mannens skildring av
förhållandena inom det enskilda näringslivet
var felaktig.

Nu kan man visserligen säga, att priskontrollnämnden
har inte i första hand
till uppgift att se till att dessa karteller
och monopol sprängas. Nej, det är rikligt.
Vi ha andra organ för att sköta
den saken, men när det gäller själva
prisövervakningen måste man väl ändå
la med i beräkningen det förhållandet,
att en bransch är väl kartelliserad, vilket
kan medföra att även om varutillgången
är relativt god kunna priser
fastställas, som kanske ge eu litet för
bra marginal. Ty märk väl: Vilka fak -

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

torer skola garantera konsumenterna
ett skäligt pris, om konkurrensen är
borta? Jag tror, att det är angeläget
inte minst under denna övergångstid
att man har ögonen riktade just på att
det inte skall komma fram oskälig vinst.

Å andra sidan vill jag erinra om att
i de direktiv, som äro fastställda, har
man knäsatt återanskaffningsprincipen
och andra för handel och företagsamhet
fundamentala principer, som inte
funnos med förut. Man bestrider heller
ingalunda rätten till en skälig vinst.
Vad man säger är, att om det visar sig,
att marginalerna på en vara äro för låga,
vilket kanske i och för sig kunde
motivera en prishöjning, skall man undersöka,
huruvida företaget inte kan få
igen en del av den uteblivna vinsten på
andra delar av sin verksamhet. Med
andra ord, man skall lägga bärighetsprincipen
till grund för det hela.

Det kan naturligtvis innebära, att om
man driver den linjen för långt kan
tillverkningen av en viss vara pressas
bort, därför att det blir för liten avans
på att tillverka just den varan. Då lägger
man ned den tillverkningen och
gör något annat i stället. Men om man
hos priskontrollnämnden framhåller
detta, är jag övertygad om att dessa
förhållanden komma att undersökas på
ett objektivt sätt. Jag vet av egen erfarenhet,
att man i vissa fall, där företagen
haft utomordentligt gynnsamt resultat,
ändå har beviljat prishöjning på
en speciell vara med tanke på att man
har velat ha fram just den varan i marknaden,
där det har förelegat behov av
den. Det är klart, att det delvis strider
mot de provisoriska direktiven, men
praktiska skäl och sunt förnuft få ju bli
avgörande i de olika fallen.

Herr Hjalmarson ifrågasatte priskontrollnämndens
objektivitet. Det har också
gjorts antydningar om alt nämndens
sammansättning inte är sådan, att den
ger den bäsla garantien för en objektiv
prövning. Det hänvisas till att när det
är fråga om så viktiga beslut för den

122

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

enskilde och för företagen, vore det
kanske bättre om man hade en jurist i
ledningen för nämnden och dess arbete.
Olika meningar kunna väl råda om detta,
men, som finansministern framhöll i
första kammaren, man kan ha övertro
även på jurister, och nämnden är för
övrigt numera organiserad så, att det
sitter hovrättsråd i ledningen för dess
båda avdelningar.

Vidare vill jag bringa till kammarens
kännedom, att priskontrollnämnden har
börjat tillämpa en metod, som innebär
att de stora organisationerna inför
nämnden få framföra sina synpunkter,
när det gäller viktigare avgöranden.
Man har även ändrat förfarandet vid
föredragningar inom nämnden, så att
nu kan man kanske säga, att man går
mera formellt fram än tidigare, men det
är alldeles klart, att varje ärende inte
kan behandlas på det sättet. Det skulle
innebära, att väntetiderna skulle bli alldeles
för långa från det sökanden kommit
in med sin framställning. Det är ju
angeläget, att man kan få ett beslut så
snabbt som möjligt. Med denna förändring
av handläggningen av ärendena
har det väl skapats ytterligare en garanti
för att t. ex. företagarnas och affärsmännens
synpunkter skola kunna
komma till nämndens kännedom.

Jag tror, att vad som har sagts här
är i stort sett inte något nytt. Jag är beredd
att erkänna det berättigade i frågan,
om dessa direktiv inte borde ha
underställts riksdagen. Det är en lämplighetsfråga,
det kan jag gå med på.
Men när man frågar, under vilka förutsättningar
vi kunna slopa priskontrollen,
ha vi ju från regeringens sida åtskilliga
gånger sagt ifrån, att i och för
sig är det inte något självändamål med
priskontroll, och när det finns objektiva
förutsättningar för att slopa denna,
skall det också ske. När det gäller monopol
och karteller få vi försöka komma
till rätta med svårigheterna på annat
sätt, och jag föreställer mig, att i
det avseendet finns det en mycket starkt

fotad mening inom den svenska riksdagen.

Jag tror sålunda, att det är ändamålsenligt
att förlänga prisregleringslagen
på det sätt utskottet har föreslagit och
att det är till fördel för hela den framtida
ekonomiska utvecklingen.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Självfallet har jag inte ifrågasatt regeringens
konstitutionella befogenheter
att själv fastställa direktiven, men jag
tar fasta på herr statsrådets uttalande,
att det skulle ha kunnat finnas skäl för
att riksdagen borde få pröva dessa direktiv.

När det gäller frågan om tillämpningen
av de direktiv, som nu gälla från
den 15 april 1950, har jag givit uttryck
åt den uppfattningen, att prisregleringen
borde upphävas på sådana varuslag
eller grupper av varor, för vilka genomsnittligt
sett risk för prisstegring
inte föreligger. Jag fattade herr statsrådets
svar så, att herr statsrådet inte
godkänner denna uppfattning, och det
föranleder mig att ställa en fråga. I de
gällande direktiven heter det, att prisregleringen
bör upphävas för visst varuslag
eller vissa grupper av varor, då
tillräcklig säkerhet föreligger att detta
ej kommer att medföra prisstegring för
detta varuslag. Om nu Kungl. Maj:t inte
anser, att man kan upphäva prisregleringen
ens när man genomsnittligt sett
har säkerhet för att det inte skall bli
en prisstegring, frågar jag: Vad innebär
då egentligen Kungl. Maj:ts uppfattning
om tillräcklig säkerhet? Vad är det för
säkerhet man anser sig behöva ha utöver
den, som jag här har fäst uppmärksamheten
på?

Vidare, herr talman, framhöll herr
statsrådet, att det kan vara olämpligt
att släppa priskontrollen vid årsskiftet
1950/51, därför att det medför en viss
osäkerhet, som i sin tur kan ogynnsamt
påverka förhandlingarna mellan parterna
på arbetsmarknaden. Jag skulle

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

123

vilja fråga herr statsrådet, som är gammal
förhandlare: När har inte den osäkerheten
förelegat? Vad är det för faktorer,
som speciellt påverka framtidsbedömningen
inför det stundande årsskiftet
och som på ett sådant sätt skilja
sig från dem, som förelegat vid avtalsförhandlingar
vid tidigare årsskiften,
att de kunna anses vara av den art att
de motivera ett bibehållande av priskontrollen?
Jag är rädd för att detta är
en ganska ödesdiger argumentering,
därför att inte annat än jag kan förstå
skulle den kunna åberopas vid varje
årsskifte som ett motiv för att icke upphäva
priskontrollen. Jag vill genast tilllägga,
att jag är alldeles övertygad om
att detta inte är handelsministerns uppfattning,
men om man uttalar sig på
sätt han gjort, kan det mycket lätt utnyttjas
för ett permanent bevarande av
priskontrollen.

Till sist, herr talman, vill jag än en
gång fråga: Varför skall man tro att företagsamhetens
representanter vilja gå
mindre försiktigt fram än arbetstagarparten?
Jag föreställer mig, att herr
statsrådet från de sista dagarnas umgänge
med den .svenska industriens representanter
måste ha fått ett mycket
starkt intryck av den vilja att gå försiktigt
fram, som svensk företagsamhet
har, och att den på allt sätt vill försöka
hjälpa till för att göra övergången vid
årsskiftet så mjuk och lätt som möjligt.

Herr EDSTRÖM (kort genmäle): Herr
talman! Jag vill till handelsministern
säga, att har jag fått en felaktig information
angående teet, har jag fått den
från näringsorganisationshåll. Här står
i så fall uppgift mot uppgift. Men det
är ganska lätt att klarlägga hur det förhåller
sig. De informationer jag fått äro
naturligtvis ingenting emot dem som
stått handelsministern till buds, och
därför är det ju möjligt att jag tagit fel
på den punkten.

.lag begärde egentligen ordet med an -

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ledning av den princip som handelsministern
talade om, nämligen att man,
om det uppstår förlust på en vara, söker
täcka denna genom vinst på en annan.
Detta är en farlig princip, och den
har jag talat emot tidigare från den
här platsen. Det är just den som leder
till den värsta snedvridningen i diskussionen.
Tror handelsministern att en
fabrikant som har förlust på en vara
fortsätter med tillverkningen av denna?
Det gör han säkerligen icke. Om det
blir vinst på en vara men förlust på en
annan, går han naturligtvis över till att
tillverka den vara som det är vinst på.
Det är detta som gör att priskontrollnämnden
med de direktiv den har innebär
en så stor fara för hela näringslivet.

Herr talmannen övertog nu ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Herr handelsministern sade
några ord om allmänna talesätt när det
gällde kritiken av priskontrollnämnden.
I anledning härav vill jag om kalkylgranskningen
säga, att en sådan må
vara aldrig så riktig, men pressar jag
kalkylen för långt, leder detta till att jag
kopplar ur konkurrensen, ty, som herr
Edström sade, fabrikanten slutar då
med tillverkningen. Men vad händer
dessutom? Jo, en annan fabrikant tar
upp tillverkningen till ett högre pris.
Det har förekommit att två fabrikanter
bytt tillverkning för att därigenom klara
upp prisfrågan. Det finns visserligen
en bestämmelse i prisregleringslagen
om att man ej får överträda gängse
pris. Men det finns ingen möjlighet att
kontrollera detta vid tillverkning av
halvfabrikat vid alla småverkstäder och
andra småföretag i landet. Följden av
det hela blir emellertid produktionsbegränsning.

•lag kan tala om en annan sak, men
jag skall ej nämna vad det gäller för
vara, tv jag vill ej ge fabrikanten trumf

124

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

på hand genom att jag gör det. Vid en
viss tillverkning har en viss detalj, som
behövs vid denna tillverkning, på grund
av att man fastställt ett för lågt pris ej
funnits att köpa. Vad har fabrikanten
som behövde denna detalj gjort? Jo,
han har låtit sina försäljare, samtidigt
som de rest ut och sålt hans varor i
landet, köpa upp denna detalj till detaljpris
hos landets järnhandlare. Man
kan ju tänka sig vilken fördyring som
därigenom inträder.

Herr talman! Även om det sker ett
noggrant arbete i priskontrollnämnden,
vill jag framhålla, att man där icke kan
förhindra att produktionen söker sig
fram på ej önskvärda vägar, vilket
kanske ej skulle ske vid vanlig konkurrens.

Herr JACOBSSON i Igelsbo: Herr talman!
Utskottet har framhållit i sitt
utlåtande, att eu allmän statlig priskontroll
icke bör bibehållas längre än
vad som med hänsyn till det ekonomiska
läget är nödvändigt. Utskottet
understryker angelägenheten av att
priskontrollen på ett visst varuområde
upphäves så snart detta synes kunna
ske utan risk för en ogynnsam prisutveckling
på området. En dylik successiv
avveckling av priskontrollen tilllämpas
redan nu, säger utskottet. Utskottet
är enigt om att prisregleringslagen
bör tillämpas till i vart fall den
31 december 1950. Reservanterna ha
föreslagit att lagen bör förlängas till
detta datum. Även om utskottsmajoriteten
är mycket intresserad av att priskontrollen
avvecklas så snart som möjligt,
har utskottet dock ej för sin del
velat vägra Kungl. Maj:t den begärda
fullmakten till den 30 juni 1951. Utskottet
förutsätter givetvis, att fullmakten
kommer att utnyttjas endast där
det är oundgängligen nödvändigt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr OHLIN: Herr talman! Jag har
lyssnat till debatten, som har täckt icke
bara andra lagutskottets utlåtande utan
i viss mån även beredningsutskottets
utlåtande. Jag kan instämma med det
allra mesta som sagts här, inte bara av
min partivän herr Schmidt utan även
från högerhåll. Jag behöver därför icke
upprepa de synpunkter som därvid
framförts.

Jag tror att man långt inne i det socialdemokratiska
partiet är intresserad
av att priskontrollen skall avlägsnas
när den gjort sin tjänst. Som herr
Schmidt sade, är priskontrollen till sin
natur sådan, att den blir »degenererad»
efter ett visst antal år. Den gör en betydande
nytta i sådana prislägen som
vi haft särskilt under kriget, men allt
eftersom tiden går ökas dess förmåga
att skapa stelhet och snedvridningar,
och förmågan att smidigt uppnå vad
man önskar minskas. Jag tror därför
att den skeptiska hållning gent emot
priskontrollen som ett näringspolitiskt
instrument, som kommit till uttryck
både i herr Schmidts uttalande och i
yttranden från flera kammarledamöter,
är mycket väl motiverad. Det är mot
bakgrunden av en sådan skepsis man
i det stadium av utvecklingen som vi
kommit till bör taga ställning till dagens
konkreta spörsmål.

Nu skall jag liksom den föregående
talaren tillåta mig att säga ett ord
också om de synpunkter som framförts
i beredningsutskottets utlåtande. Jag
förmodar att ingen kan ha något emot
ett uttalande om att man avskaffar priskontrollen
där detta kan ske utan prisstegring.
Det tyckas vi vara överens om
allesamman, och detta framgår ju av
lagutskottets utlåtande, av beredningsutskottets
utlåtande liksom av reservationen
till beredningsutskottets utlåtande.
Jag skulle vilja säga, att det
enda ställe där detta icke framgår är
i högerreservationen till lagutskottets
utlåtande. Det är i och för sig mycket
glädjande att detta slås fast. Det är ett

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

125

betydande framsteg, och jag vill, herr
talman, säga, att jag tycker att lagutskottets
och beredningsutskottets uttalanden
äro mera tillfredsställande än
något uttalande som vid tidigare tillfällen
kommit på kammarens bord i
dessa ting. Det är därför som jag frågar
mig, om man i verkligheten gör
saken någon tjänst genom att — vilket
lätt kan försvaga utskottsutlåtandet —
insistera på att man icke är enig i fråga
om det avskaffande jag talat om. Jag
tror snarare, att man gör saken en
större tjänst genom att slå fast att man
är enig på den avgörande punkten.

Andra lagutskottet uttalar ju, att man
vill avskaffa priskontrollen så snart
som möjligt, och utskottet understryker
angelägenheten av att den upphäves på
ett visst område så snart detta synes
kunna ske utan risk för en ogynnsam
prisutveckling på området i fråga. Som
jag uppfattade handelsministerns uttalande
på den punkten — jag kontrollfrågade
ett par ledamöter i kammaren
— var detta ej alldeles klart. Jag skulle
vara tacksam om handelsministern —
även om han själv anser sig ha givit
klart besked — ville upprepa vad han
anser på den punkten, alltså tala om
vad det är för villkor som borde vara
uppfyllda för att man skall upphäva
kontrollen på ett visst område. Räcker
det t. ex. om man — herr Hjalmarson
har också varit inne på samma synpunkt
— känner trygghet för att prisutvecklingen
på detta område i genomsnitt
snarare går i nedåtgående än i
uppåtgående riktning? Räcker det om
man har trygghet för att icke någon
prisstegring sker på området, även om
man måste räkna med att uppjustering
sker av enstaka priser? Svarar han
klart ja på dessa frågor, är jag för min
de! tillfredsställd. Om han däremot
skulle svara nej och säger att vi vilja
ha trygghet för att icke något enda
pris kan komma att justeras uppåt, då
måste jag säga, att den ståndpunkten
förefaller både verklighetsfrämmande

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

och olycklig. Jag trodde att en av de
saker vi voro överens om var, att priskontrollen
på sitt debetkonto har att
den bidragit till en viss snedvridning,
så att den i vissa fall bevarat priserna
på en onödigt hög nivå, men att den å
andra sidan lett till att i enstaka fall
produktionen av viktiga saker blivit
oräntabel och därför inskränkts till
konsumenternas skada. Det kan vara
till verklig nytta för de svenska konsumenterna,
om man tillåter en friare
avvägning av prisrelationerna så att
priserna på vissa varor stiga och därigenom
komma fram i tillräcklig utsträckning,
medan andra priser samtidigt
justeras nedåt, så att man genomsnittligt
sett ej behöver befara en prisstegring.
Jag är övertygad om att det
för konsumenterna vore en betydande
vinning att få större rörlighet och bättre
anpassning av produktionen efter marknadens
behov, blott man ej får en allmän
höjning av priserna.

Saken har naturligtvis ett så pass
stort intresse att det vore välkommet
om från regeringsbänken en förklaring
kunde göras. Att döma av utskottets
skrivning bör väl svaret bli tillfredsställande.

Beträffande tidpunkten för upphävandet
av priskontrollen säger utskottet,
att det kan inte anses uteslutet att
även under första halvåret 1951 en statlig
priskontroll visar sig oundgängligen
erforderlig. Utskottet skriver alltså
mycket restriktivt; man synes närmast
förorda en mycket väsentlig avveckling
av priskontrollen efter årsskiftet. Men
så har man tillagt, att det icke är uteslutet
att man även under första halvåret
1951 bibehåller en viss priskontroll.
För min del vill jag erkänna,
att om någon sagt till mig för några
månader sedan, att vi skulle få enighet
i utskottet och få regeringspartiet med
om ett uttalande av denna art, skulle
jag ha svarat: Kan det verkligen vara
sant, att vi ha kunnat få regeringspartiet
med så långt? När utskottsleda -

126

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

möterna fått till stånd detta uttalande,
tycker jag att de olika partierna gjort
en mycket god insats.

På denna punkt kan jag emellertid
icke alldeles följa med argumentationen
från högerhåll. Det är väl ändå så att
när lönestoppet skall släppas den 1
januari 1951, kan det inför detta uppkomma
en viss oro som är större än
vad man konstaterat under förhandlingar
om t. ex. subventionerna, vilka,
som jag — och jag tror även högern —
hoppas skola avvecklas vid nästa årsskifte.
Om vi ha ett så känsligt läge,
skulle det kunna ha ogynnsamma psykologiska
verkningar om riksdagen i
förväg band sig för att avveckla priskontrollen
1 januari 1951. Genom den
restriktiva skrivning utskottet åstadkommit
medför skrivningen så pass
stora fördelar, att man ej gör saken
någon tjänst genom att söka driva den
längre. Med den ståndpunkt jag företräder
— jag tror att mina partivänner
i kammaren också äro med därpå —
är det klart att man med denna restriktiva
skrivning vill understryka, att man
bör söka steg för steg och snarast möjligt
avveckla priskontrollen på det ena
området efter det andra. Jag tror att
man har rätt att tolka utskottets utlåtande
i den andan.

Jag skulle mycket önska, att man
icke på högerhåll söker driva reservationen
så, att det stora framsteg som
majoriteten i utskottet åstadkommit
kommer att framstå såsom mindre än
det är, en risk som säkerligen högerledaren
ej är omedveten om. Om man,
herr talman, får tolka majoritetsuttalandet
på det sätt jag gjort, gör man
faktiskt denna sak — att bana väg för
ett friare näringsliv — den största
tjänsten genom att stödja utskottsutlåtandet,
vilket, som sagt, representerar
ett mycket stort framsteg.

I detta anförande instämde herrar
Kristensson i Osby, Kollberg och Häckner.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! Jag
vill gärna svara herr Hjalmarson på
den fråga som han framställde om vad
mitt yttrande innebär när jag säger, att
det skall finnas tillräcklig säkerhet för
att icke ett frisläppande av priskontrollen
leder till prisstegringar och vilka
förutsättningar som skola föreligga. Allmänt
sett får jag hänvisa till vad som
hänt i flera fall. När vi märkt att varutillförseln
blivit rikligare och räknat
med att få behålla detta gynnsamma
läge, ja, då har också priskontrollen
slopats. Det är ej annat än vad herr
Hjalmarson själv hänvisar till beträffande
vad som hänt inom textilindustrien.
Det är precis samma förutsättningar
som vi anse böra föreligga. När
det blir erforderlig konkurrens och priserna
bli skäliga, då anse vi att priskontrollen
icke längre har en uppgift
att fylla; då sköter konkurrensen om
saken.

Från företagarhåll har man velat ha
direktiv utformade om att priskontrollen
skulle hävas om man genomsnittligt
sett skulle kunna uppehålla oförändrad
prisnivå — man har inte velat
använda uttrycket sänkt prisnivå, ty
man har ansett att det vore utmanande
att göra så. Jag förstår mycket väl, att
herr Hjalmarson angrep denna skrivning,
att det skall finnas tillräcklig säkerhet.
Skrivningen hade kanske blivit
mottagen med ännu större surhet
om man hade sagt att förutsättningen
för upphävandet av priskontrollen
skulle vara prissänkningar. Jag undvek
med flit att säga detta.

Jag vet inte, om jag klargör något för
herr Hjalmarson, om jag hänvisar till
vad som förekommit i praktiken många
gånger under senare tid. Jag syftar på
sådana varuområden, där man icke haft
någon tveksamhet i fråga om att släppa
priskontrollen, därför att man kunnat
konstatera en någorlunda tillfredsställande
konkurrens och läget har kun -

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

127

nät bedömas så att det icke komme att
bli fråga om någon prishöjning.

Nu säger herr Olilin, att det innebär
ett stort framsteg, om man får tolka utskottsutlåtandet
som han gjort. Om man
har en bransch med 100 varuslag och
priserna äro oförändrade för 75 men
falla för 20 och det kanske blir en
aning justering uppåt för de 5, föreställer
jag mig att herr Ohlin blir nöjd
med att jag säger, att det icke utesluter
ett frisläppande av priskontrollen om
vi öka varupriserna för de där 5. Men
om han har klart för sig att vår mening
är att priserna skola hållas under
innevarande år, att riksdagen har voterat
stora belopp som skola möjliggöra
detta genom subventioner, då får
man anlägga speciella synpunkter på
priskontrollen det året. Jag vill gärna
säga — jag sade det också i mitt förra
anförande — att jag erkänner att om
vi ej haft detta läge, kunde det i vissa
fall ha varit möjligt att man tagit vissa
risker, som man ej tar nu, helt enkelt
därför, att de förutsättningar som man
skulle vilja ha, icke föreligga. Därför
är det bättre att vara försiktig tills vidare.

Jag kan icke förstå annat än att det
skulle vara en merit för företagarvärlden
och för affärsmännen om vi kunde
litet oftare få besked från dessa håll
om att de ha en positiv vilja att åstadkomma
skäliga marginaler genom att
sänka priserna där det är möjligt —
även om det är fråga om normalpriser,
ty dessa få ju underskridas. Jag hoppas,
att herr Hjalmarson och andra
vilja framhålla dessa synpunkter. Det
är lika värdefullt att man kan få prissänkningar
på det sättet, om det skulle
vara så som han gör gällande, att
priskontrollen leder till att man håller
uppe priserna på vissa områden.

Herr Hjalmarson frågade slutligen,
om jag inte fått det intrycket av industrimän
och företagare i allmänhet, när
jag umgås med dem vid vissa tillfällen,
alt de äro starkt besjälade av vilja att

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

åstadkomma sunda förhållanden. Ja,
det är klart, att det finnes många företagare
som verkligen ansluta sig helhjärtat
till principen om fri konkurrens.
Men jag tillåter mig erinra om den
bild av dessa förhållanden, som vi nyligen
fått, icke genom att en socialdemokrat
uppträtt och anklagat näringslivet
utan därigenom att en representant
från företagarnas egna led lyft på
förlåten. Därigenom fick man ju reda
på en del förhållanden, som knappast
skulle föranleda till att man utan vidare
skulle acceptera förslag från en
företagargrupp om borttagandet av
priskontrollen, bara därför att gruppen
i fråga säger, att den icke tror att det
skulle leda till någon prisstegring.

Jag har en erfarenhet som jag gärna
vill tala om för kammaren. Under
många år har jag fått uppvaktningar
med begäran om slopande av normalpriset
på trävaror, eftersom detta i varje
fall inte skulle leda till några prishöjningar.
Jag har alltid hävdat motsatsen
och sagt, att nu ha vi ett sådant
läge, då det kanske är svårare än tidigare
att släppa normalpriserna. Ty det
är klart att i en bristsituation risken
för prisstegring är större; för övrigt
kanske myndigheterna ha någon skuld
till att vi ha en bristsituation på detta
område just nu genom att vi tillåtit en
avsevärd stegring av exporten. Men
trots detta ville man in i det sista försöka
inbilla oss, att priserna inte skulle
stiga om man släppte normalpriserna.

Vi visste att priserna skulle komma
att stiga, men för oss var problemställningen
en annan. Vi ville nämligen
gärna tro, att det skulle finnas företagare
inom denna grupp, som trots allt
satte värde på att kunna hävda sig när
det gäller att sälja och kanske bevara
gamla kunder och därför nöjde sig med
en något mindre marginal. Vi ansågo det
bättre att släppa dessa priser fria för
att se, hur det hela utvecklade sig, alltså
— även om det blev prishöjningar
här och där — än att nödgas höja nor -

128

Nr 14.

Onsdagen den 2ö april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

malpriserna, kanske t. o. in. rätt kraftigt.

Jag har emellertid funnit att även om
man kan lita på ett antal företagare inom
denna bransch, kan man inte lita
på alla, och jag vill även härvidlag erinra
om att en företagare trätt fram och
varnat sina egna för vad som förekommit.
Han säger till dem att de inte skola
gå samman och fastställa för hög
marginal, tv det kommer en tid efter
denna! Man känner tydligen bekymmer
i så hög grad, att man officiellt framträder
och skriver artiklar om saken.
Detta ger intet besked om att allt nu
är bra som det är. Herrarna få förlåta
mig, men sådana saker måste vi också
ta hänsyn till.

Nu hoppas jag att de företagare, som
verkligen vilja åstadkomma en fri konkurrens
och skäliga marginaler, gå före
och visa vägen och ge exempel på att
vi kunna klara oss och hålla prisnivån
konstant — jag bortser då givetvis från
prisstegringar av sådan art som man
inte kan undvika — så att man kan visa
för människorna: nu stiga inte priserna
trots att vi slopat normalpriset. Ty detta
har också stor betydelse — det kan
man inte komma ifrån.

Herr Hjalmarson frågade: När kommer
den dag då vi inte tycka, att förhållandena
äro för osäkra inför avtalsförhandlingar?
Herr Ohlin har nyligen
erinrat om att det inte just är ett vardagligt
läge vi befinna oss i. Herr Hjalmarson
kanske inte har samma mening
som jag i dessa frågor. Jag har nämligen
den uppfattningen, att vi måste ta
hänsyn till vilka konsekvenser dessa
uppgörelser medföra. Om herr Hjalmarson
ser det så, att han vill ha bort
priskontrollen och vill ha fria förhandlingar,
därför att detta bildar ett gynnsammare
utgångsläge, då utgår jag ifrån
att han tänker sig en allmän och väsentlig
lyftning av prisnivån. Men det är
klart att om man släpper fram stora
lönehöjningar och företagarna ämna ta
igen detta genom prisstegringar, har

väl åtskilligt av vad vi åstadkommit här
varit förgäves. Jag ser det så, att det nu
är angeläget för oss att hålla oss inom
den ram, som vi kalla den samhällsekonomiska
balansen, och då finns det
inte hur mycket som helst att ta ut.

Det är därför jag menar att i år får
man väl bedöma detta läge på ett alldeles
speciellt sätt. När vi sagt att nu
få vederbörande parter förhandla och
då vi utgå ifrån att de klara den saken,
ha vi därmed givit beskedet att vi inte
tänka ingripa utan i förväg klargöra
regeringens ställning. Finansministern
har också i en proposition till riksdagen
tillkännagivit ungefär hur vi se på
dessa frågor.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill gärna försöka
tyda handelsministerns uttalande till
det bästa, men jag måste erkänna att
jag inte fick någon riktig klarhet om
hur statsrådet ansåg att man skulle tolka
direktiven.

Det är klart att vi alla kunna säga att
vi äro med om att slopa priskontrollen
när varutillgången är rikligare. Men det
är inte detta frågeställningen gäller,
utan den gäller om vi kunna vara med
om att slopa priskontrollen, när vi ha
garantier för att den allmänna prisnivån
inom ett visst område inte kommer
att höjas. Om man fasthåller vid statsrådets
tankegång, har jag en mycket
stark känsla av att det är risk för att
vi även i fortsättningen komma att få
dras med mycket av den stelhet i prisbildningen,
som medfört ogynnsamma
konsekvenser för konsumenterna.

Statsrådet framhöll vidare att det var
angeläget att näringslivet självt tar initiativet
till prissänkningar. Jag vill erinra
om att man vid olika tillfällen har
ifrån näringslivets sida vid förhandlingar
med priskontrollnämnden mycket
klart deklarerat sin övertygelse att
få till stånd prissänkningar inom viktiga
varugrupper, om kontrollen slopas.

Onsdagen den 2(i april 1950 em.

Nr 14.

129

Om dessa prissänkningar ej genomförts,
så länge priskontrollen bestått, beror
det på den naturliga rädsla man hyser
bland företagarna, att priskontrollnämnden
tar de frivilliga prissänkningarna
till förevändning för att fixera nya
stoppriser. Kan statsrådet garantera att
priskontrollnämnden inte utnyttjar situationen
på detta sätt?

Att man på företagarhåll i en uppmärksammad
tidskriftsartikel har reagerat
emot osund monopolism fattar jag,
herr talman, som ett uttryck för en
önskan inom näringslivet självt att komma
till rätta med denna företeelse. Vi
veta alla att före kriget — det var den
Ohlinska kommittén som konstaterade
detta — hade de monopolistiska företeelserna
en begränsad räckvidd inom
näringslivet, och i ifrågavarande kommittébetänkande
slog man fast, att förhållandena
inom svenskt näringsliv
voro sådana, att de förhindrade oskälig
monopolism. Om det inte är så alltjämt,
måste väl detta till väsentlig del bero
på själva regleringsväsendet, inklusive
priskontrollen.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Handelsministerns besked, att
individuella prishöjningar inte skulle
anses hindra att priskontrollen avskaffas
på etl område, där genomsnittligt
någon prishöjning inte behöver befaras,
kunde kanske ha varit klarare än det
var. Det var dock ett jakande svar på
frågan, och jag skall därmed låta mig
nöja i förhoppning att tillämpningen
kommer att ske i den rätta andan.

Handelsministern önskar afl man litet
oftare mötte god vilja inom näringslivet
när det gäller att sänka priserna.
•lag kan inte neka till att jag tycker, atl
ett sådant uttalande är ganska orättvist.
Yi ha dock inom en hel rad områden
avskaffat priskontrollen och även
handelsministern har, förmodar jag,
den uppfattningen att det där, t. ex.
inom textilindustrien, förekommit helt
Antlni kumminens protokoll I!).~i0.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

tydande prisfall. Handelsministern vill
väl inte säga atl man har begått misstag
genom att avveckla priskontrollen på
dessa områden? Nog tycker jag, att det
skulle vara lätt för partiets representanter
i kammaren inom textilindustrien
att ge dussintals och flera exempel på
prissänkningar. Å andra sidan vill jag
gärna instämma med handelsministern
däri, att det naturligtvis är angeläget
att företagarna — när kontrollen avvecklas
— känna det som en förpliktelse
att se till att prisutvecklingen icke
går uppåt utan i genomsnitt snarare
nedåt.

Exemplet med trävarorna, som statsrådet
nämnde, tycker jag var föga imponerande.
.lag vet inte vilka det var
som utlovat prissänkning, men efter
den devalvering som genomfördes i
höstas behövde man inte ha stora profetiska
gåvor, för att utgå från att den
svenska och den internationella marknaden
skulle förete prisstegringar. Men
det är möjligt att statsrådet, då han
talar om prisstegringar i detta sammanhang,
för ögonblicket förbiser att det
tidigare fanns något som hette svartabörspriser
på trävaror. För att bedöma
prisutvecklingen borde man under sådana
förhållanden jämföra någon sorts
genomsnitt av svartabörspriserna och
det officiella priset med de priser, som
sedan uppkommit.

När statsrådet hänvisar till överenskommelser
inom näringslivet av i någon
mån monopolistisk natur, vill jag
påminna om att herr Kollberg här i
kammaren för inte länge sedan tagit
till orda för en förstärkning av samhällets
möjligheter att övervaka på detta
område, och jag har för min del anslutit
mig till hans ståndpunkt. Naturligtvis
är det riktigt som statsrådet säger,
att allt inte är bra som det är, men
jag skulle vilja tillägga att det blir inte
heller bra, om man försöker bevara
priskontrollen. Man bör försöka se till
att inte socialdemokratien blir alltför
konservativ när det gäller att bevara

AV l''i.

130 Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

priskontrollen, och det är det som vi
försöka att göra.

Chefen för handelsdepartementet, lierr
statsrådet ERICSSON: Herr talman! När
jag uttryckte önskemål om att företagarna
och affärsmännen skulle se till,
att man litet oftare kunde genomföra
prissänkningar, utgick jag ifrån vad
opponenterna här anfört, att det finns
möjligheter att sänka priserna. Men det
gör man inte, bara därför att det finns
kontroll. Det skulle verka synnerligen
gynnsamt, om man litet oftare reducerade
marginalerna och sänkte priserna,
ty då finge man dokumenterat att priserna
inte gå uppåt utan nedåt.

Jag vill alltså, herr Ohlin, även ha
prissänkningar på sådana områden, där
vi inte ha avsett att ta bort priskontrollen
och normalpriserna. Därigenom blir
det dokumenterat från företagarhåll, att
läget är sådant att vi kunna sänka priserna,
och då kanske inte stridigheterna
bli så stora. Tv äro vi tveksamma i ett
läge och företagarna förbinda sig att
sänka priserna, emedan de ha möjlighet
till det, skola vi naturligtvis med
tacksamhet notera detta. I de direktiv
som priskontrollnämnden fått står angivet,
att om en branschförening lovar
något liknande, skall man ta vederbörlig
hänsyn till detta. Om alltså en
branschorganisation kommer till priskontrollnämnden
och säger, att den vill
ha bort normalpriserna, och vet med sig
att den kan sänka priserna, är det angeläget,
menar jag — även om man får
nej på denna begäran -— att dessa lägre
priser genomföras. Då slippa vi diskutera,
huruvida det finns objektiva förutsättningar
att ta bort priskontrollen
eller inte.

Nu är detta ju ingen stor nyhet från
regeringens sida eller någon eftergift
ifrån socialdemokratiskt håll •— som
herr Ohlin vill göra gällande. Vår linje
har hela tiden varit den, att i den mån
som det finns förutsättningar för en

prissänkning och konkurrens, är det
också tid att avskaffa denna form av
samhällelig övervakning, .lag tycker
därför inte att vad herr Ohlin karakteriserat
som ett stort framsteg är något
annat än vad vi i dessa direktiv ha slagit
fast såsom riktlinjer för vårt handlande
i dessa spörsmål.

Herr OHLIN (kort genmäle): Herr
talman! Jag skall bara be att få konstatera
att utskottets skrivning, att det
kan »icke anses uteslutet, att även under
första halvåret 1951 en statlig priskontroll
på vissa områden visar sig
oundgängligen erforderlig», måste betraktas
såsom ett betydande framsteg
jämfört med de uttalanden, som förut
gjorts både från statsrådsbänken och
från annat socialdemokratiskt håll. Jag
skulle nog kunna leta upp vissa delar
av handelsministerns föregående uttalande,
som ha en något annan färg än
utskottets utlåtande, men jag skall inte
göra det utan vill hellre betrakta detta
muntliga yttrande såsom varande inte
lika övervägt som de ordalag utskottet
här valt. Jag vill således hålla mig till
utskottsmajoritetens formulering som
innebär inte oväsentliga framsteg.

Herr JÖNSSON i Rossbol: Herr talman!
Det är möjligt att det är tillräckligt
talat om denna sak, men då med
herr talmannens tillåtelse diskuterats
såväl lagutskottets förevarande utlåtande
som beredningsutskottets utlåtande
nr 35 i samma fråga och då jag
råkar sitta med i detta utskott har jag
begärt ordet för att något kommentera
ett par av de uttalanden som gjorts
här i debatten.

Jag lyssnade med särskilt stort intresse
på herr Schmidts anförande.
Herr Schmidt satt som erfaren ledamot
av nämnden, då jag 1945 kom med i
det besvärliga och ofta kritiserade arbetet
i priskontrollnämnden. Jag tror
att jag kan säga, att redan då vid olika
tillfällen — och särskilt vid ett — var

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

131

nämnden under den tid vi samarbetade
fullt enig i sina uttalanden om att priskontrollen
skulle upphöra så snart förutsättningar
därför funnos, d. v. s. så
snart som vi hade en normal varutäckning
och det således inte förelåge risk
för en prisstegring. Det är alldeles klart
att det ofta nog måste råda delade meningar
inom en nämnd med representanter
ifrån så olika skikt i samhället,
men jag vill åberopa denna omständighet
— som alls inte är någon nyhet
— och påvisa, att det inte bara är i
remissvaret till beredningsutskottet som
priskontrollnämnden gjort detta uttalande,
utan att nämnden även tidigare
vid olika tillfällen gjort sig till tolk för
denna uppfattning.

Priskontrollnämnden bär också sagt
att den är medveten om att den inte är
ett lämpligt verktyg att bemästra de
svårigheter, som man har att brottas
med när det gäller prisbildningen med
hänsyn till den rikliga förekomsten av
karteller och monopol och den detaljprisövervakning,
som nämnden också
måste utöva. Den är säkerligen inte ett
lämpligt instrument när det gäller att
komma dessa samhällets utväxter till
livs.

Jag vill i detta sammanhang säga att
om högerns representanter -— jag tror
det huvudsakligen är de som gjort sig
till talesmän för reservanterna —- och
köpenskapen över huvud taget, som så
hårt, med rätt eller orätt, kritiserat
priskontrollnämndens arbete, ville lägga
ned något av samma energi på att rensa
upp i fråga om exempelvis kartellernas
åtgöranden av prisbildande natur,
skulle det säkerligen vara lättare att
få löntagarrepresentanterna mera intresserade
för en snabbare avveckling
av priskontrollnämnden.

Vi ha som bekant haft olikartade skeden
i ekonomiskt hänseende, men vi
voro redan vid krigets slut inställda på
att priskontrollnämnden oeli regleringarna
borde bli av mycket kortvarig natur.
Vi fingo emellertid en annan eko -

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

nomisk utveckling än den vi väntade.
Och om vi bara tänka på den senast
förflutna tiden, äro vi kanske ändå
överens om att priskontrollnämndens
tillvaro inte varit obehövlig. Jag håller
bestämt före att varken prisstabiliseringen
eller lönestoppet kunnat genomföras,
försåvitt det tidigare framställda
kravet på priskontrollnämndens slopande
verkligen skuile ha lett till att
den redan avvecklats.

Nu veta vi ju att det är nya signaler;
det kanske blir en ny giv för nästa år,
sålunda för den senare delen av det
budgetår, för vilket det är fråga om att
lagstifta om nämndens befogenheter. Jag
anser att det är riktigt att man icke förhastar
sig här. Skulle det mot förmodan
verkligen bli så, att vi få eu mycket
god varutäckning och ingen prispressning
över huvud taget, är det regeringen
obetaget att avveckla priskontrollen före
den 1 juli 1951. Den kan avvecklas
omedelbart på det nya året, om utvecklingen
är så gynnsam, att det finns förutsättning
för detta. Skulle utvecklingen
icke bli så gynnsam, kan priskontrollnämndens
verksamhet behövas i större
eller mindre omfattning.

När herr Edström tog till orda —
lian var, om jag ej minns fel, motionär
förra året och var ganska kritisk -—
lyssnade jag med intresse, om han
skulle ha något nytt att komma med.
Jag märkte icke att han hade det. Han
kom med exempel: biltillbehör, elektrisk
materiel o. s. v. var det hård konkurrens
om. När man liör detta måste
man säga sig, att det finnes ingenting i
priskontrollnämndens arbete som förbjuder
dessa tillverkare eller affärsmän
att sänka sina priser. Man säger att man
är rädd för att sänka priserna, därför
att nämnden kanske icke tillåter en
prishöjning, om det blir nödvändigt
senare. Jag försäkrar, att inom nämnden
har icke diskuterats något nytt
prisstopp. Under denna förutsättning
blir det i fortsättningen så som det
alltjämt är. Det är oändligt inånga

i:i2

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

gånger, herr Edström, som nämnden
fått liöja priset på eu vara när man
kunnat säga, att egentligen ingen ansökan
om prishöjning skulle ha behövt
ifrågakomma, därför alt den begärda
prishöjningen icke är större än det
tidigare stoppriset. Är det således ett
stoppris, som på grund av konkurrens
och varutillgång kan underskridas, och
är det affärsmässigt betingat att göra
detta, kan jag lugna herr Edström med
att det ingen risk är för köpmän och
fabrikanter att underskrida detta pris.
Det stoppris, som gäller vid prisförändringen,
är nämligen vad man får
räkna med om det skulle uppstå omständigheter,
som aktualisera frågan om
att på nytt höja priset. Det har jag en
mångfald exempel på just från nämndens
verksamhet.

Sedan är det ju så att vi ha sedan
1948 arbetat efter provisoriska direktiv.
•lag tror att dessa provisoriska direktiv
ha varit mera på tapeten utanför nämnden
än inom densamma, .lag måste säga,
att personligen känner jag mig aldrig
bunden av direktiven i nämnvärd mån,
när jag arbetar i nämnden. .lag följer
vad det sunda förnuftet bjuder och gör
en skälighetsbedömning. Enligt de direktiv
som vi fått skulle, har det sagts, eu
fabrikant, som har eu mängd varusortiment,
få finna sig i att fabricera och
saluhålla eu vara med förlust, såvitt
han har god bärighet på sin rörelse i
övrigt. Jag måste säga, att det är så
ytterst sällan som denna fråga varit aktuell
inom nämnden, att den kan gott
hänföras till det mera teoretiska planet.
Det är icke alls så, att nämnden därvidlag
halsstarrigt hållit på dessa direktiv.
Vi ha nämligen ansett att det då varit
risk för att varan skulle försvinna. .lag
vill i detta fall understryka vad handelsministern
nyss sagt, att vi ha fått
lov att höja priserna på vissa varor,
även om vederbörande fabrikant eller
industri haft mycket goda inkomstförhållanden.

.lag kan icke underlåta att säga, att

när man sitter i det praktiska arbetet
och ser alla de framställningar om prishöjningar,
som undan för undan komma
från företag med mycket god lönsamhet,
får man ju eu viss erfarenhet. Med
kännedom om dessa ideliga framställningar
om prishöjningar kan jag absolut
icke dela den uppfattning, som ofta
föres till torgs, att om vi ej haft priskontroll
nu skulle på varumarknaden
måhända ha rått lägre priser. Jag tror
att man skall kunna siiga. alt hittills ha
vi i stort sett tack vare priskontrollnämnden
kunnat förhindra en väsentlig
prisstegring på många områden. Jag
vill som exempel på att nämnden ändock
är realistisk i sin bedömning nämna,
att vi under 1949 och även innevarande
år frisläppt eu del varor. Jag
vill rätta till ett uttalande om alt textilindustrien
kunnat prestera lägre varupriser
efter frisläppningen. Det är icke
riktigt. Det är bara några små detaljer
i textilindustrien som äro frisläppta,
en obetydlighet i jämförelse med den
stora grupp som fortfarande är prisbunden.
Då frågar man sig: Varför?
Ja, det iir ju så att vi ha rätt betydande
subventioner på detta område. Vi ha
bl. a. sedan många år rätt höga subventioner
på bomull. Det är givet att så
länge vi ha subventioner och tillföra
fabrikationen statsmedel för att hålla
prisnivån nere, så länge måste vi också
ha priskontroll. Det är alltså icke riktigt
att säga, att textilindustrien bär frisläppts;
det gäller endast i fråga om
mindre detaljer. Jag har här bredvid
mig min bänkkamrat, som säkerligen i
dessa dagar icke är så glad över den
överenskommelse, som ylleindustrien
träffat med priskontrollniimnden. Han
har säkerligen icke samma goda marknad
för sin industri för närvarande som
denna haft under många år.

Till sist vill jag säga, att trots alla
klagomål tror jag icke att industrien
över huvud taget har anledning att
klaga på priskontrollniimnden. Vi ha
inom priskontrollniimnden en avdelning

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

133

som gör fortlöpande undersökningar.
Det är sålunda icke bara fråga om alt
granska de presterade verksamhetsberättelserna,
utan man gör rätt ingående
undersökningar vid alla de företag, som
äro med i dessa utredningar. Det är
hemligstämplade handlingar, varför jag
icke bär någon anledning att anföra
exempel, men med undantag av livsmedelsindustrien,
som enligt mitt förmenande
i vissa fall icke har fullt nöjaktig
bärighet, har industrien en mycket
god lönsamhet, särskilt inom vissa
grenar, .lag tror att det blir många av
dessa induslriidkare, som kanske komma
att minnas denna tid icke bara med
ledsnad. Tv när vi få en hårdare konkurrens,
en bättre varutillgång och bättre
handel mellan länderna komma de
säkerligen att få finna sig i lägre inkomstförhållanden
och sämre räntabilitet
än de ha för närvarande.

.lag sitter i nämnden som jordbrukarnas
representant. Vår produktion är
hårt priskontrollerad. .lag har icke
märkt att från så många håll höjdes röster
för att vi skulle slippa ifrån priskontrollen
under den tid, då vi verkligen
hade kunnat utnyttja knappheten
på livsmedel, den utländska prisnivån
o. s. v. .lag har funnit det vara min
uppgift att se till att vad jordbrukarna
skola köpa, icke bara som vanliga konsumenter
utan även som stora köpare
av industrialster, maskiner, redskap
o. s. v., kan köpas för skäliga priser
iiven av denna grupp, som i så hög
grad för sin närings lönsamhet är beroende
av den prissättning som är rådande
icke bara på vad de skola sälja
utan även på vad de skola köpa.

Med dessa ord har jag velat litet
gränd tillrättalägga vad som sagts och
söka ställa kyrkan mitt i byn. .lag är
tacksam för att professor Ohlin betraktat
dessa utlåtanden som ett framsteg.
•lag förmodar att han åsyftat icke bara
andra lagutskottets utan även beredningsutskottets
utlåtande, .lag iir också
av den uppfattningen, att vi gjort ett

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

framsteg. Det är endast genom enighet
som vi kunna lösa dessa frågor. .lag tror
att det är bättre att taga ett steg i taget
i samförstånd än att demonstrera.

Herr SCHMIDT (kort genmäle): Herr
talman! Min f. d. kollega i nämnden
talade om enigheten om förhållandena
1945. Men vi ha 1950 nu, och vi börja
diskutera 1951. .lag vill upprepa en
gång till vad jag sade, tv det var icke
så många i kammaren när jag började
mitt anförande. När nämnden höll på
med sitt arbete under krigsåren 1942—-1945, bromsade vi prishöjningar, i
fråga om vilka vi hade mycket liten
aning både om deras storlek och när
de skulle komma. Nu vill jag påstå, att
nämnden bromsar eu hel del prissänkningar,
som äro på väg men som man
icke känner till i nämnden.

Herr HJALMARSON: Herr talman!
Statsrådet efterlyste här företagsamhetens
vilja att medverka till prissänkningar.
.Tåg vill erinra om att detta har
skett på eu rad betydande områden.
Man kan t. ex. peka på järnvarorna.
Det är säkerligen statsrådet bekant, att
företagarna på detta område själva tagit
initiativ till mycket betydande prisreduktioner,
varigenom priskontrollen
helt enkelt mer eller mindre kommer
att hänga i luften. Ä andra sidan måste
man förstå den fruktan, som företagsamheten
hyser för att komma i ett
ogynnsamt läge vid prissänkningar, då
den ej vet hur priskontrollnämnden
kommer att handla i varje särskilt fall.

•lag nämnde, herr talman, i mitt inledningsanförande
ett exempel på hur
priskontrollens slopande verkat, när
det gällde eu viss typ av strumpor.
Priskontrollens slopande medförde en
prisstegring, tv det rådde brist på
denna vara. Sedan sjönk priset mycket
hastigt. När priset sjunkit återinfördes
priskontrollen. Nu lär man vara i samma
situation som förut, att eu brist
ånyo. hotar att uppstå. Icke kan det

134

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1930 em.

Fortsatt giltighet av prisreglerhigslagen.

vara ett konsumentintresse att på detta
sätt låsa prisbildningen! Konsumenternas
intresse måste vara att tillräcklig
rörlighet föreligger, så att man får fram
de varor, som i varje situation behövas.

Till sist ett ord till herr Ohlin, Vad
är det vi vilja från högerhåll? Vad är
det vår ståndpunkt konkret inneburit?
Den har framför allt inneburit två ting.
För det första ha vi klart uttalat oss
för önskvärdheten av att den statliga
priskontrollen skall upphöra vid eu redan
nu fixerad tidpunkt, nämligen den
1 januari 1951. För det andra har vår
ståndpunkt inneburit, att vi velat giva
direktiven beträffande de speciella förutsättningarna
för prissänkning en klar
och otvetydig innebörd, en innebörd
som jag tidigare försökt att fixera.

Jag tror, herr talman, att det är till
fördel i den politiska debatten att vidhålla
en klar och bestämd ståndpunkt.
Jag kan icke dela herr Ohlins uppfattning
att utskottsutlåtandets innebörd, i
den man detta också i allmänna ordalag
understryker önskvärdheten av
priskontrollens avveckling, försvagas av
att vi inom högern fasthålla vid vår
linje. Jag har, herr talman, till min
glädje hört, att det även finns representanter
för folkpartiet, som uppenbarligen
anse att det är en klok och
riktig ståndpunkt som vi här intaga.
Jag hörde nämligen, att en man, som
har speciella förutsättningar att bedöma
vad det här är fråga om och se
var de avgörande skiljelinjerna gå,
nämligen herr De Geer i första kammaren,
vid voteringen anslöt sig till högerns
ståndpunkt.

Sedan, herr talman, beträffande förutsättningen
för avtalsförhandlingar
viil årsskiftet vill jag säga herr Ohlin,
att självfallet har jag lika väl som alla
andra räknat med att de s. k. devalveringssubventionerna
skola slopas från
och med 1951. Men detta behöver ej
betyda ett osäkerhetsmoment för parterna
på arbetsmarknaden. Vad det
innebär ekonomiskt sett är icke svårt

att räkna ut. Det torde experterna på
båda sidor vara tämligen på det klara
med. Men vad är det för andra faktorer
som skulle bidraga till att skapa större
osäkerhet vid bedömningen än tidigare?
Jag kan för min del icke se, att
det skall vara svårare att bedöma situationen
nu än det t. ex. var 1936 och
1938. Vid de stora avtalsförhandlingarna
speciellt vid årsskiftet 1937/38 hade
väl alla, som sysslade med dessa ting,
en känsla av att bedömningen var
utomordentligt vansklig. Mig förefaller
det som om den då var vida vanskligare
än vad bedömningen inför årsskiftet
1950/51 behöver bli.

Slutligen vill jag för min del till min
ärade vän herr Jönsson i Rossbol säga,
att jag helt delar hans uppfattning om
önskvärdheten av att svenskt näringsliv
självt skall taga itu med osund monopolism
och osunt kartellväsen. I remissdebatten
vid årets riksdag tog jag mig
friheten att kraftigt understryka denna
synpunkt. Men vad som nu sker inom
Sveriges näringsliv är just att de ledande
instanserna taga itu med dessa
företeelser. Säkerligen har herr Jönsson
i Rossbol själv observerat exempelvis
det uttalande i den riktningen
som offentliggjorts — jag tror att det
var i gårdagens tidningar. Vi äro alltså
alla överens på den punkten, att näringslivet
självt skall medverka till en
sanering av osunda förhållanden. Men
om vi skola hjälpa till allesammans för
att skapa förutsättningar för en sund
konkurrens och en fri prisbildning i
konsumenternas intresse, då skola vi
också se till att vi begagna alla möjligheter
att avveckla regleringar, vilka
just bidraga till att konservera de företeelser,
som både herr Jönsson i Rossbol
och jag anse böra motverkas.

Jag måste alltså, herr talman, alltjämt
vidhålla det yrkande som från
vårt håll ställts i debatten.

Herr OHLIN: Herr talman! Det är
kanske litet märkligt att herr Hjalmar -

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

135

son och jag, som dock i den egentliga
grundsynen på angelägenheten av näringslivets
återställande till frihet stå
varandra så nära, ta upp en så ingående
debatt här om denna fråga. Men
jag kan inte neka till att det åtminstone
på en punkt förefaller mig finnas behov
att ett klarläggande.

Herr Hjalmarson säger, att högern
velat inta en klar och bestämd ståndpunkt
och att priskontrollen bör avskaffas
senast den 31 december i år.
Ja, uttalandet av reservanterna i andra
lagutskottet är onekligen klart på den
punkten, men man behöver inte gå
längre än till högerreservationen till
beredningsutskottets utlåtande för att
finna en ståndpunkt, som förefaller
vara i vart fall icke densamma. Det
heter nämligen där: »Huvudregeln bör
därvid vara, att priskontrollen avskaffas
på alla de varuområden där påtagliga
risker för därmed följande, omedelbara
prishöjningar icke föreligga.»
Hur kan högern veta, att det den 31
december kommer att på alla områden
vara så, att det inte föreligger påtaglig
risk för prishöjningar? Högern måtte
ha eu alldeles särskild profetisk insikt
rörande varumarknadens utveckling
detta år. I fortsättningen av samma reservation
hänvisas emellertid till statsutskottets
utlåtande nr 10, där det säges,
att på vissa områden det inträdda
förbättrade försörjningsläget skapat förutsättningar
för en begränsning av
priskontrollnämndens verksamhet. Alltså
har redan »på vissa områden» detta
skett. Man märker själva tonfallet. Det
finns ingenstädes något djärvt påstående
att »let under resten av året kommer
att inträffa, att dessa förutsättningar
föreligga på samtliga varumarknader.
Det förefaller som om herrar
Dickson och Braconier, som äro reservanter
i beredningsutskottet, ha anledning
finna att högerreservanterna i
andra lagutskottet ansett det lämpligt
med ett överbud. De tala om riskerna
för prishöjningar o. s. v., medan her -

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

rar Wistrand och Hagård kort och gott
säga, att priskontrollen skall avskaffas
vid årets slut. Man må säga vad man
vill om dessa ståndpunkter, men att de
skulle tillsammans utgöra eu klar och
bestämd högerståndpunkt tror jag inte
att någon kan få kammaren att acceptera.
I själva verket skulle man tvärt
om kunna säga, att det centrala i högerreservationen
i beredningsutskottet
överensstämmer väl med uttalandet avmajoriteten
i andra lagutskottet. Majoriteten
skriver att man tänker sig kunna
avveckla priskontrollen i st»>ra drag
under året men att det inte är uteslutet
att den kan behövas på vissa områden
under första halvåret 1951. Jag
tycker att detta överensstämmer mycket
bra med beredningsutskottets högerreservation.
Till slut vill jag, för att
det inte skall bli något missförstånd,
säga, att jag tycker att majoriteten i
beredningsutskottet har praktiskt taget
samma mening. I dess uttalande heter
»let »påvisbar» risk, i reservanternas
»påtagliga» risker. Jag skall inte taga
upp tiden med att dröja vid vad dessa
adjektiv innebära.

För min del har jag tidigare försökt
redogöra för varför jag tror att »let
finns starka psykologiska skäl att gå så
långt som majoriteten i lagutskottet gör
men inte inför det ovissa läget vid årsskiftet
binda sig hårdare. Jag accepterar
detta under förutsättning att man
får tolka majoritetens ståndpunkt på
det restriktiva sätt jag nämnt.

Herr Hjalmarson säger att det inte
finns några risker in för årsskiftet. Då
han ju har rätt lång erfarenhet som
förhandlare på arbetsmarknaden, medan
jag för min del inte har någon sådan
erfarenhet, är jag naturligtvis ängslig
när jag ändå vågar ge uttryck åt
min uppfattning, att herr Hjalmarson
måhända tar något för enkelt på de
dock ganska svåra arbetsmarknailsproblem,
som vi kunna komma att möta
under den senare delen av delta år.

.lag känner mig inte övertygad av

136 Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

herr Hjalmarsons replik att högerreservationen
inte på något sätt kan försvaga
majoritetens uttalande. Det är ju
alldeles klart att om man gör reservationer,
som antyda att man inte är
nöjd med vad som uppnås, kominer
det man uppnår ändå att stå i eu annan
belysning än om man kunnat få eu
mera allmän enighet. I grund och botten
syfta herr Hjalmarson och jag till
samma sak, nämligen att så snart det
finns förutsättningar successivt avveckla
priskontrollen. För min del är
jag övertygad om att majoritetens uttalande
betyder ett mycket väsenligt
framsteg och att det faktiskt är bättre
ägnat att främja denna utveckling. Det
är emellertid möjligt att reservationerna
ur högersynpunkt kunna ha
andra förtjänster.

Herr HJALMARSON (kort genmäle):
Herr talman! .lag skall inte trötta kammaren
med något slags textgranskning
av dessa utlåtanden. Jag bara konstaterar,
att i den reservation, som herr
Ohlin påtalat, nämligen reservationen
till beredningsutskottets utlåtande nr
35, framhållcs lika väl som i reservationen
till andra lagutskottets utlåtande,
att vi förutsätta att prisregleringen skall
vara avvecklad i och med utgången av
innevarande år.

Den enda anmärkning, som herr
Ohlin möjligen kan rikta mot uttalandet
i reservationen till beredningsutskottets
utlåtande, är att där inte är inskriven
den definition på förutsättningarna
för prisregleringens avskaffande
på vissa områden, som jag har
försökt precisera. Jag har emellertid
själv privat förklarat för herr Ohlin anledningen
härtill. Det är helt enkelt
den att när detta utlåtande skrevs förelågo
inte Kungl. Maj:ts nya direktiv för
priskontrollnämnden.

Till sjst, herr talman, vill jag bara
säga, att jag delar herr Ohlins uppfattning
att vi inte skola ägna oss åt något

smågnat i denna fråga. Men jag vågar
andå, herr talman, vidhålla den ståndpunkten
att linjerna i vart fall inte skulle
bli klarare om vi anslötc oss till herr
Ohlins ställningstagande i denna debatt.

Herr OHLIN: Herr talman! .lag skall
inte uppta tiden och trötta kammaren
med någon diskussion om formuleringar
o. s. v. utan nöja mig med ett
enda påpekande, nämligen att i den
motion om priskontrollens avveckling,
som herr Hjalmarson själv framburit,
har han framfört det önskemålet att
från priskontroll måtte friläggas de
varuområden där ingen påvisbar risk
för prishöjning är möjlig. Detta är precis
det uttryck, som majoriteten i beredningsutskottet
använt. Men högerreservanterna
i utskottet ha inte varit
nöjda med herr Hjalmarsons eget uttryck
utan ändrat »påvisbart» till »påtagligt»
— måhända för att därigenom
fä möjlighet att göra eu reservation.

Herr SJÖLIN: Herr talman! 1 årets
remissdebatt påpekade jag, att arbetslönerna
stigit 50 procent sedan prisstoppet
infördes 1942. Trots detta tilllåter
inte priskontrollnämnden ett förhöjt
pris på en priskontrollerad vara,
vilket haft till följd att tillverkningen
i fråga måst nedläggas. Men samtidigt
har en utländsk vara med ungefär
samma konstruktion fått saluföras här
i landet till ett med 60 procent förhöjt
pris. I dylika fall är naturligtvis en
prisreduktion fullständigt utesluten.
.lag förmodar att handelsministern inte
syftar till sådana förhållanden när han
efterlyser företagens goda vilja att göra
prisreduktioner. Jag har endast velat
påpeka detta, herr talman, för att till
protokollet få antecknat ett verkligt
sakförhållande.

Herr NORUP: Herr talman! Även vi
på värt håll ha ansett att den priskontroll,
som varit gällande, har varit
til! oerhört gagn. .lag undrar emeller -

137

Onsdagen den 26 april 1950 em.

tid om vi inte ha anledning att uttala
samma önskemål som utskottet, nämligen
att priskontrollen hör avvecklas
så fort som möjligt, .lag vill i vart fall
ansluta mig till den tanken. Men därmed
är inte sagt, att det är nödvändigt
med ett lika starkt uttalande som i högerreservationen,
där det krävs att den 31
december i år skall priskontrollen vara
slut. .lag tror nämligen, att det kan
uppstå sådana förhållanden, då det
inte vore lyckligt att man hade beslutat
priskontrollens upphörande. När man
emellertid från utskottets sida uttalat
sig för att den skall sträcka sig fram
till den 1 juli 1951, hade jag gärna sett
att man därvidlag uttalat sig ännu kraftigare
än man gjort och gått in för en
effektivare avveckling av priskontrollen.
Här sägs att man från näringslivets
sida bör visa mera initiativ och självmant
gå in för att sänka priserna. Kanhända
ligger det mycket i detta, men
jag undrar dock om näringslivet med
de erfarenheter det på detta område
har vågar sig på den saken. Ty som
här tidigare framhållits har man från
priskontrollnämndens sida inte kunnat
ge näringslivet det stöd, som det har
rätt att fordra.

.Tåg har, herr talman, velat framhålla
dessa synpunkter på den föreliggande
frågan därför att det har betydelse
även för jordbrukets vidkommande, låt
vara att våra priser äro bundna. .lag
finner det emellertid angeläget att när
man nu går in för ett friare system
man ser till att priskontrollnämnden,
som haft eu viss insyn i näringslivet,
vilket varit nödvändigt under kristiden,
snarast möjligt avvecklas, .lag vill sålunda
ansluta mig till de synpunkter på
frågan, som utskottet bär uttalat, men
med det tillägget att man hör vara mer
effektiv när det gäller denna avveckling,
än vad utskottet förutsatt.

Herr GUNNAKSSON: Herr talman!

-lag ägnar mig åt eu industri, som här
nämnts i olika sammanhang, nämligen

Nr 14.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

textilindustrien, llet iir alldeles tydligt,
att kammarens ledamöter inte kunna
skilja på textilindustri och textilindustri;
denna industri består nämligen av
flera grenar.

Det har här talats om de varor som
frisläppts. Men det är bara struntsaker,
strumpor och korsetter och sådant där,
som jag för min del inte har något att
göra med. När det gäller bomullsindustrien
finns det subventioner, som gå
till 40 miljoner kronor om året. .Tåg
har varit priskontrollerad i snart tio
är, och jag börjar nästan fasa för tanken
på att bli frisläppt. Ty det är ju
med oss människor så, att ju äldre vi
bli, dess mera vanedjur bli vi, och nu
ha vi blivit så vana vid denna kontroll,
att vi trots att vi längta efter att den
skall försvinna med bävan fråga oss,
om vi äro kapabla att klara oss i frihet;
så länge ha vi nu varit bundna.
Om vi bli fria den 31 december i år
eller den 1 juli nästa år spelar i stort
sett ingen större roll. Men jag skall
trösta herr Hjalmarson med att, som
det hänt eu gång förut, rösta med högern.
Om det kan vara honom till någon
glädje, vet jag inte.

I fråga om ylleindustrien her jag att
få nämna, att vi nu i sex månader fått
arbeta med en råvara, som kostar 5
kronor 50 öre per kg. Priset är fastställt
av priskontrollnämnden efter
överenskommelse med oss, och återanskaffningspriset
är nu 8 kronor 40 öre
per kg, alltså 54 procent högre. Vi
skola emellertid försöka klara den saken
också; det iir vårt bidrag till stabiliseringen.
.lag har velat anföra detta
därför att de! här nästan framskymtat,
att vår textilindustri skulle haft större
förtjänster än järnhandeln, men det
tror jag ju inte på förstås. Men vi ha
ju klarat oss, och hur har det gått till?
•lo, det har gått bra därför att vi ha
haft gamla hus och gamla maskiner.
Om vi skulle ha''köpt nya maskiner och
byggt nya hus o. s. v., tror jag inte att
det åtminstone inte i de flesta fall

138

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 ena.

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

— skulle ha varit möjligt. Men vi få
väl vara glada åt att det är som det är.

Jag skall, herr talman, som sagt rösta
med herr Hjalmarson, men jag gillar
nog utskottet mest denna gång.

Herr HEDLUND i Rådom: Herr talman!
Alla här säga sig ju vilja ha bort
priskontrollen. Det ar ett nödvändigt
ont menar man, som man inte skall
dragas med en enda dag mer än som är
oundgängligen nödvändigt.

Utskottsmajoriteten vill ha bort priskontrollen
så snart det på ett visst varuområde
synes kunna ske utan risk
för en ogynnsam prisutveckling på området.
Högern vill ha bort priskontrollen
vid nyårsskiftet 1950/51. Om det
betyder att man på högerhåll menar,
att denna situation på varumarknaden
genomgående kommer att ha inträtt vid
den tidpunkten, eller om man över
huvud taget inte bryr sig om hur det
då ser ut, har jag inte kommit underfund
med, men det kanhända beror på
att jag inte från början varit i tillfälle
höra debatten i denna fråga.

Om vi alltså — frånsett möjligen högerreservanterna
— äro fullt överens
om liur vi vilja att det skall bli på
detta område, är det ju en annan fråga
om vi kunna räkna med att priskontrollnämnden
så snart det är möjligt
låter de olika normalpriserna försvinna.
Finansministern har under debatten
hänvisat till vad som redan har
inträffat på detta område, och alla veta
vi ju, att många normalpriser ha försvunnit.
Men jag tror också att man
kan leta fram exeinpei på normalpriser,
som ha hållits kvar fastän de upphört
att fylla sin funktion. Man kan fråga
sig om detta egentligen fört med sig
några skadeverkningar. Ja, utan tvivel.
Normalprisen verka som en psykologisk
broms på prissänkningar. Företagarna
sakna anledning att börja på nytt
kalkylera, de hålla fast vid normalpriset
i förvissning om att konkurrenterna

göra detsamma, och på köparsidan anser
man det utsiktslöst att börja resonera
om prissänkningar. Det är klart
att om varutillgången blir mycket stor
i förhållande till efterfrågan, bryts den
psykologiska barriären så småningom
igenom, men resultatet har blivit ett
väsentligt fördröjande av prissänkningen.
När ett krisorgan som priskontrollnämnden
självt skall ta initiativet
till normalprisens upphävande innebär
detta i själva verket en fordran, att
detta organ bit för bit skali såga av de
grenar på vilka det själv sitter. Jag tror
därför att det är ganska nödvändigt
med en ordentlig knuff då och då för
att påminna om vad svenska folket vill
i detta sammanhang, och jag tror att
denna debatt egentligen bara fyllt den
uppgiften. Med dessa få ord har jag
velat deklarera att vi från vårt håll äro
angelägna om en fri prisbildning och
eu fri konkurrens snarast möjligt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hjalmarson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
förevarande utlåtande nr 30, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

139

Motion om ändring'' av gällande expropriationslagstiftning i syfte att bättre tillgodose
landsbygdsbefolkningens intressen.

ning. Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Rösträkning begärdes likväl av herr
Hjahnarson, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 170 ja och 28 nej, varjämte 7
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av dels Kungi.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Motion om ändring av gällande expropriationslagstiftning
i syfte att bättre
tillgodose landsbygdsbefolkningens
intressen.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om ändring av gällande expropriationslagstiftning
i syfte att bättre tillgodose
landsbygdsbefolkningens intressen.

Sedan utskottets hemställan föredragits,
yttrade:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr
talman! Enligt gällande expropriationslag
får expropriation som regel icke förekomma
annat än för s. k. allmännyttiga
ändamål, d. v. s. för gator, vägar,
järnvägar in. in., men i vissa fall också
för tomter till samlingslokaler och dylikt.
Dessa cxpropriationer ske ju i huvudsak
till gagn för befolkningen i en
stad eller annan tätort. Men om en stor
grupp av människor, låt oss säga jord -

bruksbefolkningen i eu stor del av ett
län, behöver uppföra eu byggnad, t. ex.
ett lagerhus för torkning och upplagring
av spannmål, måste det väl sägas
vara ett allmänt intresse att en sådan
byggnad kommer till stånd. Eller det
gäller kanske att uppföra ett mejeri för
en stor del av ett län. Det vill man i
allmänhet ha i en tätort, ty dit är ju
vägnätet koncentrerat, om man har förbindelser
åt olika håll. För sådana ändamål
får dock icke expropriation tillgripas,
trots att det, åtminstone enligt
min mening, gäller att tillgodose allmänna
intressen av minst lika stor betydelse
som de, för vilka man annars
medger expropriation.

Jag har varit med om ett fall, där
det gällde en stor mejerianläggning,
som man önskade få förlagd till eu
stad. Staden var villig att upplåta tomt
men satte sådana villkor för upplåtelsen,
att de som skulle bygga mejeriet
ansågo dem absolut orimliga, och mejeriet
kunde därför inte byggas på den
plats, där man vilie ha det förlagt. Staden
ställde nämligen det villkoret, att
de som köpte tomten för att bygga mejeriet
icke fingo borra efter vatten,
utan de skulle ha eu absolut skyldighet
att täcka sitt vattenbehov från stadens
vattenledning och betala det kubikmeterpris,
som staden behagade fastställa.
Detta gjorde att mejeriet icke
kunde förläggas i staden på plats, som
annars hade varit lämplig, utan det
måste förläggas på landsbygden med
följd alt transporterna till och från mejeriet
och för distribution inom stadsområdet
få gå betydligt längre vägar
så länge detta mejeri finns. Det blir
dyrbarare distribution och besvärligheter
på olika sätt emedan man inte
kunde på rimliga villkor förvärva lonit
för mejeribygget. Beträffande lagerhusanläggningar
jag nyss talade om ligger
det sä till, att man inte får köpa tomtmarken
utan endast hyra den, ty i åtskilliga
fält vägrar samhället att sälja.

140

Nr 14.

Onsdagen den 2G apri 1 1950 em.

Motion om ändring av gallande expropriationslagstiftning i syfte att bättre tillgodose
landsbygdsbefolkningens intressen.

och da blir man tvungen att uppföra
dessa dyrbara anläggningar på ofri
grund.

•lag har velat påpeka detta som jag
tycker ganska orimliga förhållande, att
man vid uppförande av sådana anläggningar,
som ha betydelse för jordbruksbefolkningen
inom stora områden, inte
får utnyttja den möjlighet, som en stad
eller en kommun kan tillgripa för att
tillgodose s. k. allmänna intressen av,
som jag tycker, inte alls den storlek
som det gäller i de fall jag har påpekat.

Herr talman! .lag skall inte ställa
något yrkande om bifall till motionen,
men jag har velat siiga dessa ord som
en förklaring till att jag har väckt motionen.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Det kanske kan synas onödigt att
uppträda som talesman för utskottet,
när den ärade reservanten icke ställde
något yrkande, men då han likväl funnit
lämpligt att hålla ett begravningstal
över sin motion, vill jag i korthet
motivera utskottets ståndpunktstagande.

Hot är rätt unikt att få höra en representant
för bondeförbundet föreslå utvidgning
av expropriationsrätten och
att detta avstyrkes av ett enhälligt utskott,
i vilket hälften av ledamöterna
äro socialdemokrater, .lag är visst inte
rädd för att införa expropriationsinstrumentet
på nya områden, men då
vill jag att det skall finnas verkligt behov
härför. Alt införa expropriationsinstrumentet
på områden, där något
verkligt behov icke föreligger, kan jag
icke rekommendera. På den punkten
äro vi alla inom utskottet överens, och
däri ha jämväl herr Anderssons egna
partivänner instämt.

•lag måste här använda ett par minuter
för att återge vad de olika remissinstanserna
ha sagt, för att kammaren
skall få en belysning av huruvida det
verkligen föreligger ett motiv för den

expropriationsrätt, som herr Andersson
i Dunker talar för. .lag börjar med
Svenska stadsförbundet. Av vad det
anfört framgår, att det inte alls är övertygat
om att något behov av utvidgad
expropriationsrätt föreligger på förevarande
område. Såvitt stadsförbundet
hade sig bekant, hade städerna, i motsats
till vad motionären gjorde gällande,
städse visat stor förståelse för de
här ifrågavarande landsbygdsintressena.
Denna förståelse hade stundom tagit
sig sådana uttryck, att gränserna
för den stadskommunala anslagsbefogenheten
överskridits.

Svenska landskommunernas förbund
har gjort ett likartat uttalande och förklarat,
att det för sin del icke har sig
bekant att det föreligger något fall, då
en kommun vägrat att upplåta mark inom
sina tätortsområden för att tillgodose
sådana önskemål, som åsyftas i
motionen. Slutligen har tillfälle beretts
två organisationer att yttra sig. organisationer
som stå motionären nära, nämligen
Sveriges lantbruksförbund och
Riksförbundet Landsbygdens folk.
Sveriges lantbruksförbund förklarar, att
behovet av expropriationsrätt för vissa
samlingslokaler får anses tillgodosett
genom de redan gällande bestämmelserna
därom i expropriationslagen. Beträffande
behovet för jordbrukets ekonomiska
föreningsrörelse att förvärva
mark inom tätorter måste enligt förbundets
mening dessa problem lösas på annat
sätt och i annat sammanhang. Riksförbundet
Landsbygdens folk motiverar
sitt avstyrkande med att enligt förbundets
mening ingen erfarenhet talar
för att landsbygdsbefolkningens behov
av mark och byggnader i tätorter inte
kunnat tillgodoses.

Det exempel, som herr Andersson i
Dunker tog upp, tror jag inte var fullt
belysande. Om jag fattade herr Andersson
i Dunker riktigt, gällde det inte så
mycket frågan om att förvärva själva
tomten, utan det var mera ett problem

Onsdagen den 2(> april 1950 em.

Nr 14.

141

Motion om beredande av möjlighet till utbetalning av expropriationsersattning l

form av periodvis återkommande utbetalningar.

huruvida det skulle dragas lämpliga ledningar
fram till en nyplanerad anläggning.
Det är klart att något enstaka exempel
alltid kan anföras, men Riksförbundet
Landsbygdens folk har varit något
elakt mot motionären och sagt, att
motionären inte har påvisat några konkreta
fall, som tyda på påtagliga missförhållanden.

.lag skulle förmoda, herr talman, att
det räcker med det lilla jag nu har anfört,
och jag ber att med hänvisning
till utskottets utlåtande få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Jag kanske måste försäkra, fastän
det borde vara onödigt, att jag inte
är någon vän till en utvidgad expropriationsrätt.
Anledningen till att jag
har tagit upp denna fråga är alt de expropriationer,
som nu få göras, framför
allt drabba jordbrukarna eller den jordägande
befolkningen på landsbygden.
Jag har väckt denna motion bland annat
för att kunna påvisa, alt det är eu
betydande skillnad mellan vad jordbrukarna
få utstå i fråga om expropriation
och vad stadsbefolkningen får finna
sig i därvidlag. Även om det gäller
mycket stora allmänna intressen till
jordbruksbefolkningens gagn, vill man
inte gå med på att expropriation skall
få äga rum, men när expropriationen
går ut över landsbygdsbefolkningen, då
har man inte stora hämningar i det
lallet.

Vad beträffar detta exempel med mejeriet,
som jag drog fram, så har jag
varit med och förhandlat om saken, så
jag vet precis hur det ligger till. Tomten
skulle vi få köpa, men det ställdes
sådana villkor beträffande vattenfrågan,
att vi icke kunde g/t med på dem,
och vi funno oss nödsakade all söka
oss td från staden till landsbygden.
Hade man där hall möjlighet att med
hjälp av expropriation skaffa sig den -

na tomt av staden, skulle etl allmänt
jordbrukarintres.se
det hade man inte.

Herr talman! Jag har fortfarande
intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 0.

Motion om beredande av möjlighet till
utbetalning av expropriationsersattning
i form av periodvis återkommande utbetalningar.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet till utbetalning
av expropriationsersattning i
form av periodvis återkommande utbetalningar.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehåll två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 171 i första kammaren av herr Andersson,
Jones Erik, in. fl. och nr 211
i andra kammaren av herr Ericsson i
Näs in. fl. I motionerna, vilka voro likalvdande,
hade hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om skyndsam utredning angående
sådan ändring av expropriationslagen,
att expropriationsersättning
må utbetalas i form av periodvis återkommande
utbetalningar såsom i motionen
angivits».

Utskottet hemställde, alt förevarande
motioner icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgiird.

Reservation hade avgivits av herrar
Werner och Andersson i Dunker, vilka
ansett, att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
ville i anledning av motionerna 1:171
och 11:211 hemställa om utredning rörande
möjligheterna att motverka den
försämrade bärkraft å jordbruksfastighet,
som uppkomme vid expropriation

142

Kr 14.

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Motion om beredande av möjlighet till utbetalning av expropriationsersättning i

form av periodvis återkommande utbetalningar.

varom bär vore fråga, i huvudsaklig
överensstämmelse med vad reservanterna
i sin motivering förordat.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Vi ha bär återigen en fråga om
expropriation, men här gäller det närmast
formen för den ersättning, som
skall utgå vid ianspråktagande av
mark genom expropriation. Som alla
riksdagens ledamöter känna till ha våra
vattenfall byggts ut i väldig omfattning
under de senaste årtiondena. Man har
byggt stora kraftstationer, framför allt
i Norrland, och för alt kunna distribuera
kraften över landet har man byggt
kraftledningar. Där dessa gå fram genom
skogsmark måste det röjas upp
ett ganska brett område för att inte träden
skola skada kraftledningen. Det
har under årens lopp huggits upp en
stor mängd sådana kraftledningsgator
genom framför allt de norrländska och
mellansvenska skogsområdena. Det har
gjorts en liten kalkyl över hur stora
markområden det gäller, och enligt den
uppgift jag har fått skulle det vara omkring
50 000 tunnland skogsmark som
har tagits i anspråk för dessa kraftledningar.

Nu vore det i och för sig inte så mycket
att säga, eftersom dessa kraftledningar
äro nödvändiga och givetvis
fylla ett nyttigt ändamål, men genom
borttagandet av skogen och förhindrandet
av att det får växa ny skog inom
dessa kraftledningsområden försämrar
man skogsbrukets bärkraft. I
många fall gäller det små jordbruk och
små skogslotter, där kanske en sådan
ledning går på längden över en ofta
långsträckt skogslott. Härigenom går en
mycket stor del av skogen, som tillhör
en mindre jordbrukare eller skogsägare,
förlorad. Detta tvångsvis avstående av
ganska betydande skogsmarksområden

drabbar ett betydande antal små jordoch
skogsägare. Ett förut bärkraftigt
jord- och skogsbruk blir ofta ett ofullständigt
sådant genom att en kraftledningsgata
går fram över markerna.
Ägaren till ett sådant jordbruk kan i
fortsättningen inte få sin utkomst genom
det kombinerade jord- och .skogsbruk
han där tidigare bär bedrivit.
Detta går ju också stick i stäv emot den
jordbrukspolitik, som vi ha gått in för
här i landet, nämligen att inte bara
hindra att jordbruk bli ofullständiga
utan även försöka att göra de ofullständiga
jordbruken fullständiga.

Då frågar man sig: Hur skall man,
när en skogsägare eller jordbrukare
har blivit fråntagen en värdefull del
av sin skog och hans skogsbruk sålunda
blivit ofullständigt, kunna ersätta
detta på annat sätt än som nu sker.
Motionärerna ha resonerat på följande
sätt. Det utgår ersättning för den i anspråk
tagna marken, och denna ersättning
fastställes genom expropriation eller
frivillig överenskommelse. Sker det
genom frivillig överenskommelse kan
man tänka sig, att man skulle kunna
komma överens om att ersättningen
skulle utgå i form av viss ersättning
per år under en följd av år, eller hur
man nu skulle beräkna den. Men när
det, som ofta är fallet, sker genom expropriation,
får enligt gällande bestämmelser
denna ersättning infe utbetalas
annat än som en engångsersättning. Det
kunde tänkas, att man skulle kunna
göra en ändring i expropriationslagen
som möjliggjorde en periodvis skeende
utbetalning. Ett jordbruk, som hade fått
en del av sin skog fördärvad genom
kraftledningsgator, skulle i stället för
den inkomst, som annars skulle utgått
från den i anspråk tagna marken, erhålla
kontanter genom den periodvis
återkommande ersättning, som hade
fastställts vid expropriation. På detta
sätt skulle man kunna bevara ett sådant
litet kombinerat jord- och skogsbruk,

Onsdagen den 26 april 1950 cm.

Nr 14.

143

Motion om beredande av möjlighet till utbetalning av expropriationsersäftning i

form av periodvis återkommande ntbetalningar.

så att det alltjämt kunde anses vara ett
fullständigt jordbruk.

Detta förslag har avstyrkts av utskottsmajoriteten,
men ett par reservanter
ha ansett att det var så pass starka
skäl för det, att de ha tillstyrkt en utredning.

När expropriationslagstiftningen senast
var under behandling, nämligen
vid fjolårets riksdag, gjorde andra lagutskottet
ett uttalande i den riktningen,
att utskottet ansåg att denna lag var
behäftad med så allvarliga brister i
skilda avseenden, att det mycket snart
behövde företagas en överarbetning. Vi
reservanter ha därför föreslagit, att den
av motionärerna väckta frågan borde
bli föremål för en utredning i samband
med den överarbetning, som man i
andra lagutskottet i fjol förutsatte skulle
ske beträffande expropriationslagen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservanternas hemställan,
som innebär att riksdagen skulle
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
att en utredning skulle ske i de avseenden,
som motionärerna här ha föreslagit.
Jag yrkar således bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Sou) den ärade reservanten förut
meddelade gäller även denna fråga
expropriationsrätten, men här gäller
det frågan om hur ersättningen för
exproprierad mark skall betalas.

Enligt nu gällande lagstiftning skall
sådan ersättning utgå på en gång. Motionärerna
föreslå att den skall utgå
periodvis. Det har inte klart framgått
av motionen, men såväl remissinstanserna
soin utskottet ha kommit till den
uppfattningen, att motionärerna ha
tänkt sig att det skall bli någon sorts
jordränta eller servitutsrätt knuten till
vissa fastigheter. Om man erinrar sig
de ersättningar, som utgå för expropriation
av kraftledningsgator, så ut -

göra de i regel, särskilt när det gäller
bondeklassen, relativt små belopp. Jag
vet att de ofta röra sig om ett fåtal
hundra kronor. De gå någon gång upp
till ett eller annat tusental, och gäller
det stora egendomar kunna de uppgå
till ett eller annat tiotusental. De kunna
i undantagsfall uppgå till ännu högre
belopp. Om man i stället för att betala
en engångsersättning skulle inrätta något
slags jordränta, som skulle tillkomma
fastighet, antingen för viss tid eller
för all framtid, skulle man gå in för en
princip, som statsmakterna förut i
andra avseenden varit med om att avskaffa.
Svenska elektricitetsverksföreningen
har också i sitt yttrande över
motionen framhållit, att kraftledningsägarna
kunna för sin del säkerställa
sig genom att redan från början deponera
den utgivna eller överenskomna
ersättningen i bank. Den möjligheten
står också markägaren till buds, att han
kan komplettera överenskommelsen
med ett avtal med ett penninginstitut
att ersättningsbeloppet skall tillställas
honom i vissa poster. Det måste säkerligen
bli förenat med betydande svårigheter
och en besvärlig organisation,
om man skulle införa en servitutsrätt
enligt motionärernas tankegång. Reservanterna
ha yttrat sig rätt försiktigt
om den saken, och de ha i viss mån
polemiserat emot motionens direkta
yrkande. De ha likväl ansett att det bör
övervägas, huruvida inte en dylik
jordränta bör skapas åtminstone för
det fall, där ersättningen utgår under
en viss bestämd tidsperiod, alltså i sådant
fall där inte äganderätten utan endast
nyttjanderätten övergår till den
exproprierande parten.

Jag tror det skulle vara i högsta grad
olyckligt att man införde en bestämmelse,
där på nytt systemet med dylika
jordräntor knäsattes. Det är nämligen
bekant, alt statsmakterna tidigare
ha för rätt stora pengar avlöst andra
jordräntor, som utgått i annan form,

144

Nr 44.

Onsdagen den 20 april 1950 em.

Motion om beredande av möjlighet till utbetalning av expropriationsersättning i

form av periodvis återkommande utbetalningar.

och jag tror heller inte att den svenska
bondeklassen i allmänhet skulle uppskatta
att i stället för en engångsersättning
för skada och intrång få en
ersättning, som skulle utgå under viss
tid om 5, It) eller 20 år eller för all
framtid.

Herr talman! Jag ber med detta att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ERICSSON i Näs: Herr talman!
Jag skall inte onödigtvis förlänga debatten,
eftersom vi redan diskuterat så
mycket förut här i dag. Jag ber att
kort och gott få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON i Dunker: Herr talman!
Herr Andersson i Löbbo har ju
efter all förmåga sökt kritisera både
motionärernas förslag och reservationen,
och det är ju både lians rätt och
hans plikt att göra.

Vad yttrandena beträffar, så refererade
herr Andersson i Löbbo till de avstyrkande
yttrandena. Att vattenfallsstyrelsen
och Svenska elektricitetsverksföreningen
skulle avstyrka, får
man väl anse vara självklart, men det
föreligger yttranden också från lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Kopparbergs
län. I.antbruksstyrelsen säger,
att det icke kan bortses från att ur jordbrukets
synpunkt förslaget vore av ett
visst intresse, och med hänsyn härtill
vill lantbruksstyrelsen inte motsätta sig
att spörsmålet göres till föremål för utredning.
Länsstyrelsen i Kopparbergs
län slutar med att länsstyrelsen har
intet att invända emot att en utredning
i ämnet företages.

Man kan nog vara ganska säker på
att om flera länsstyrelser i norra delarna
av landet hade fått yttra sig, de
antagligen kommit till samma resultat
som länsstyrelsen i Kopparbergs län.

Herr Andersson i Löbbo var inne på
särskilt frågan om servitutsrätten, och
därvidlag skulle det nog vara riktigare

att tillämpa servitutsrätten än att gå
in för att genom expropriation övertaga
äganderätten till marken. Vem vet,
herr talman, hur länge den elektriska
energien kommer att transporteras via
dessa ledningar ifrån Norrland och hit
ner! Vad veta vi om den framtida utvecklingen?
En vacker dag kanske vi
kunna överföra denna kraft trådlöst
eller på något annat sätt, och då ha vi
dessa långa och besvärliga kraftledningsgator,
där äganderätten tillhör staten,
bolag eller föreningar. Vore det ett
servitut i stiillet, vore det mycket enklare
att återföra marken till de ursprungliga
ägarna. .lag tror därför, herr
talman, att även den saken, att man
mera bör använda servitutsrätten i stället
för expropriation med äganderätt,
borde utredas. Jag föreställer mig att
om man kommer att göra någon utredning
på detta område, bör man inte
försumma också den saken.

.lag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr ANDERSSON i Löbbo: Herr talman!
Herr Anderssons i Dunker hänvisning
till de övriga yttrandena över
motionen är nog en tämligen dålig
räddningsplanka. Om det inte. varit så
sent på kvällen skulle jag in extenso
läst upp vad både lantbruksstyrelsen
och länsstyrelsen i Kopparbergs län
sagt. De ha visserligen slutat med att
de icke vilja motsätta sig att motionens
yrkande gjordes till föremål för utredning,
men de ha i motiveringen uttalat
sig på sådant sätt, alt det närmast kan
tydas som avstyrkande. Framför allt
har lantbruksstyrelsen vänt sig emot
tanken på ständiga jordräntor. Sedan
den refererat det sätt, på vilket man
kunde tänka sig att en dylik jordränta
skulle kunna ordnas, säger styrelsen
ordagrant: »En på ovan nämnt sätt bestämd
ersättning skulle närmast få karaktären
av jordränta, som väl måste

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14.

145

Interpellation angående tillämpningen i vissa fall av byggnadsregleringslagen.

offentliggöras genom något slag av inskrivning.
Det kunde i detta sammanhang
erinras om att betydande kostnader
nedlagts av det allmänna för att få
äldre jordräntor avlösta.»

Slutligen kan jag inte underlåta att
nämna, att det förefaller mig som om
herrar motionärer och reservanter i
detta avseende skulle ha en oberättigad
misstro mot svenska bönders möjlighet
att själva handha sina ekonomiska angelägenheter.
Både motionärerna, reservanterna
och jag känna svensk bondeklass,
och vi borde vara överens om att
när det gäller bedömande av ekonomiska
faktorer och ekonomiskt handlande,
den svenska bondeklassen av
ålder haft ett rätt gott omdöme. Det
finns ingen risk, även om det skulle
vara någon som finge en ersättning,
som går till ett eller annat tiotusental
kronor, för att de pengarna spelas bort
eller supas upp. Något undantagsfall
kan inträffa, det medger jag, men undantagsfall
äro bara till för att bekräfta
regeln. I allmänhet torde det vara så,
att den jordägande befolkningen, som
skulle lida det intrång som en expropriation
innebär, sätter större värde på
att få pengarna i sin hand vid expropriationstillfället,
ty då blir man i tillfälle
att kunna skaffa sig annat realkapital,
för den händelse man inte tror
att penningvärdet kommer att hålla sig
under tiderna.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

Föredrogos vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juli
1937 (nr 737) med vissa bestämmelser

rörande till människoföda avsedd mjölk
och grädde m. m.;

nr 10, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till bevakningsfartyg för
sillfisket vid Island;

nr 11, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastighctsandelar; nr

12, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående lån till Sveriges
utsädesförening;

nr 13, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt

nr 14, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 8.

Interpellation angående tillämpningen i
vissa fall av byggnadsregleringslagen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FAGERHOLM, som yttrade: Herr
talman! Stockholms stadsfullmäktige
kommer inom närmaste tiden att avgöra
en för den framtida bostadsproduktionen
i Stockholm mycket betydelsefull
fråga. Fastighetsnämnden begär
sålunda att stadsfullmäktige måtte
bemyndiga nämnden att låta genom detre
kommunala bostadsbolagen uppföra
ytterligare 14 000 bostadslägenheter under
kommande treårsperiod. Förslaget
har tillstyrkts i olika instanser — dock
med borgerliga reservationer. Sett mot
bakgrunden av de senaste årens utveckling
skulle förslagets realiserande komma
att innebära ett definitivt fastställande
av den kommunala monopolställning
såväl på tomtmarknaden som
inom bostadsbyggandet, vilken redan

10—Andra kammarens protokoll 1950. Nr 14.

146 Nr 14. Onsdagen den 26 april 1950 ein.

Interpellation angående tillämpningen i vissa fall av byggnadsregleringslagen.

existerar. Den för år 1950 tillgängliga
kvoten har nämligen i enlighet med av
stadskollegiet och stadsfullmäktige angivna
riktlinjer av fastighetsnämnden
preliminärt disponerats på ett sådant
sätt, att den kommunala produktionen
kommit att få en helt dominerande
ställning. Av tillgängliga 6 750 lägenheter
tilldelas den direkta kommunala
produktionen 45,i procent. Härtill
komma 10,1 procent genom s. k. allmännyttiga
företag, vilka även de kontrolleras
av kommunen. Enskilda och
kooperativa företag disponera sammanlagt
31,2 procent. Av den egentliga hyreshusproduktionen
disponerar alltså
kommunen inemot •’/3. Detta torde med
gängse terminologi utan vidare kunna
betecknas som en monopolställning.

Den för kommande treårsperiod föreslagna
dispositionen utgår från en årlig
kvottilldelning av 8 000 lägenheter, varav
de kommunala bolagen beräknas
skola disponera hälften, d. v. s. sammanlagt
12 000 lägenheter. Härtill kommer
behov av bemyndigande för ca
2 000 lägenheter, vilket bemyndigande
erfordras för fyllande av de kommunala
bolagens andel i 1950 års kvot.
Även om detaljdispositionen för övriga
företagarkategorier icke nu redovisats,
framgår tydligt att den kommunala andelen
icke kommer att bli mindre, procentuellt
sett, än under 1950. Snarare
torde den komma att ökas.

Det tillskapade bostadsbyggnadsmonopolet
möjliggöres av det närmast
absoluta markmonopol staden efter
. vissa markförvärv numera förskaffat
sig. Genom att staden upplåter mark
till enskilda eller kooperativa företagare
endast där så kan ske utan att den
kommunala produktionen behöver inskränkas,
bli övriga företagares möjligheter
att bygga ytterst begränsade. Det
är därför icke förvånande att vid dispositionen
av 1950 års kvot de enskilda
företagarnas del anges omfatta samtliga
inneliggande ansökningar om byggnadstillstånd,
där hinder på grund av

rivningar eller dylikt icke föreligger.
Detta innebär icke bristande vilja att
bygga utan är endast en illustration till
bristen på tomtmark.

Den avgörande faktorn för realiserande
av de kommunala planerna är
emellertid själva tillståndsmekaniken.
Genom att åt de kommunala myndigheterna
här givits den reella beslutanderätten
— de statliga myndigheternas
beslut grunda sig så gott som undantagslöst
på de kommunalt upprättade
turordningsförslagen — kunna kommunerna
helt dirigera byggandet enligt
egna önskemål och utan hänsynstagande
till andra företagarkategorier. Häri ligger
den yttersta grunden till att vissa
kommuner — såsom i detta fall Stockholms
stad — kunnat skapa direkta bostadsbyggnadsmonopol.

Vid utstakningen av riktlinjerna för
den framtida bostadspolitiken har från
statligt håll den kommunala produktionen
uppmuntrats. Man har emellertid
samtidigt framhållit, att avsikten varit
att på marknaden införa ett nytt och
effektivt konkurrensmoment. Detta förhållande
har också senare konfirmerats
i åtskilliga sammanhang, bl. a. genom
uttalanden av chefen för bostadsstyrelsen,
generaldirektör Alf Johansson. Det
torde däremot icke ha varit statsmakternas
mening, att åt den kommunala
produktionen skulle givas en sådan omfattning,
att det uppkomme kommunala
bostadsbyggnadsmonopol. När därför
byggnadsregleringen — en reglering
som ursprungligen tillkommit för att
åstadkomma en jämn och rättvis fördelning
av material och arbetskraft och
som senare bibehållits huvudsakligen i
investeringsbegränsande syfte — nu utnyttjas
för att tillskapa kommunala bostadsbyggnadsmonopol,
måste detta
vara ett förhållande som strider mot
statsmakternas intentioner.

Under åberopande av det här anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet Sven Andersson
få rikta följande fråga:

Onsdagen den 26 april 1950 em.

Nr 14. 147

Interpellation angående tillämpningen i vissa fall av byggnadsregleringslagen.

Anser herr statsrådet, att den tilllämpning
byggnadsregleringslagen sålunda
fått i t. ex. Stockholm överensstämmer
med vad som avsågs vid lagens
tillkomst?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9.

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 132, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50 under utrikesdepartementets
verksamhetsområde; samt

från bevillningsutskottet:

nr 125, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 38 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 126, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för skogsvårdsavgift; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen

den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.

Vidare anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 104, till Konungen i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående bemyndiganden för Kungl.
Maj :t att besluta i fråga om vissa postavgifter.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ 11-

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 602, av herr Hedlund i Rådom
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition,
nr 241, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.18 em.

In fidem
Gunnar Britth.