Tisdagen den 25 april Sid (Riksdagens protokoll 1967:23)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 23

FÖRSTA KAMMAREN

1967

25—28 april

Debatter in. m.

Tisdagen den 25 april Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Tistad om åtgärder mot illegal införsel av narkotika . . 5

av herr Schött ang. narkotikamissbruket .................... 7

av herr Skårman ang. hjälp klasselevernas yrkesförberedelse och

arbetsanpassning ...................................... 9

av herr Wikberg om samordning av de statliga trafikföretagens

persontrafik .......................................... 13

av herr Hiibinette om förlängt öppethållande för allmänheten
vid länsstyrelserna .................................... 16

Onsdagen den 26 april

Avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inven -

tarier och byggnader, m. m............................... 20

Resultatutjämning vid beskattningen m. m..................... 30

Om översyn av reglerna för förhandlings- och avtalsrätt för tjänstemän
i offentlig förvaltning .............................. 46

Om jämställdhet mellan män och kvinnor inom socialförsäkringssystemet
.................................................. 48

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m........... 49

Interpellation av herr Wanhainen om statliga bidrag eller lån till
katastrofdrabbade renägare för inköp av livrenar ............ 64

Meddelande ang. enkel fråga av herr Eriksson, Karl-Erik, ang.
nedläggningar av företag till följd av investeringsavgiften .... 66

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 23

Nr 23

Innehåll

Torsdagen den 27 april Sid.

Svar på enkla frågor:

av herr Svanström om åtgärder för att lindra verkningarna av

varvskrisen i Oskarshamn .............................. 67

av herr Petersson, Erik Filip, om ökad utbildning av läkare i

psykiatri .............................................. 69

av herr Lidgard om beredande av möjlighet för elever att gå om
andra ringen i gymnasiet ................................ 70

Interpellation av herr Sveningsson ang. övergången till och övningskörning
i högertrafik ................................ 72

Meddelande ang. enkel fråga av herr Svanström ang. straffrättsligt
ansvar för apotekstekniker ............................ 74

Fredagen den 28 april

Svar på interpellationer:

av herr Kristiansson, Axel, ang. kungörande av anmälan till

förenings- och handelsregistret .......................... 75

av herr Andersson, Axel, om ändrade bestämmelser angående
offentligt kungörande i tidningarna i vissa fall .......... 75

Lån till bostadsrättsföreningen Musköten ...................... 78

Om särskilt statsbidrag till företagareföreningen i Jämtlands län 83

Befrielse för Svenska litteratursällskapet i Finland från skyldighet
att utge viss arvsskatt .................................... 90

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 26 april

Statsutskottets utlåtande nr 61, ang. bidrag till handelshögskolan
i Stockholm ............................................ 20

— nr 62, ang. vissa pensionsfrågor m. m..................... 20

Bevillningsutskottets betänkande nr 28, ang. ändring i kommunalskattelagen,
m. m......................................... 20

— nr 34, om rätt till avdrag vid beskattningen för kostnader för

vatten- och luftvård ...................................... 20

— nr 35, ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av

maskiner, inventarier och byggnader, m. m............... 20

— nr 36, ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m....... 30

— memorial nr 40, med föranledande av kamrarnas skiljaktiga

beslut i fråga om befrielse från arvsskatt för stiftelser och
sammanslutningar som är befriade från gåvoskatt .......... 45

Innehåll

Nr 23

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 30, om översyn av reglerna för
förhandlings- och avtalsrätt för tjänstemän i offentlig förvaltning
.................................................... 46

— nr 37, ang. angivandet av de tjänstemän som är undantagna

från disciplinär bestraffning .............................. 48

— nr 38, om översyn av socialförsäkringssystemet såvitt angår

frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor .......... 48

— nr 39, om pensionering av äldre friställd arbetskraft in. m. . . 49

— nr 40, ang. ändrad lydelse av 33 § och 40 § 2 mom. civilförsvarslagen
.............................................. 64

Fretlagen den 28 april

Statsutskottets utlåtande nr 63, ang. allmän beredskapsstat: allmänna
frågor och bemyndigande för Kungl. Maj :t att besluta
om arbeten inom viss kostnadsram ........................ 77

— nr 64, ang. allmän beredskapsstat: justitiedepartementet .... 77

— nr 65, ang. allmän beredskapsstat: försvarsdepartementet .... 77

— nr 66, ang. allmän beredskapsstat: socialdepartementet...... 78

— nr 67, ang. allmän beredskapsstat: kommunikationsdepartementet
.................................................. 78

— nr 68, ang. allmän beredskapsstat: finansdepartementet .... 78

— nr 69, ang. allmän beredskapsstat: ecklesiastikdepartementet . . 78

■— nr 70, ang. allmän beredskapsstat: handelsdepartementet .... 78

— nr 71, ang. allmän beredskapsstat: inrikesdepartementet .... 78

— nr 72, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: försvarsdepartementet
................................................ 78

— nr 73, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: socialdepartementet
................................................ 82

— nr 74, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: kommunikationsdepartementet
...................................... 82

— nr 75, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
............................................ 82

■— nr 76, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: inrikesdepartementet
................................................ 82

— nr 77, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: avskrivning av

oreglerade kapitalmedelsförluster ........................ 82

-— nr 78, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: staten för statens
allmänna fastighetsfond .............................. 82

— nr 79, ang. ytterligare anslag på tilläggsstat II: studiemedels fonden

................................................ 82

— nr 80, ang. förvärv av Skoklosters slott och samlingar...... 82

— nr 81, ang. omorganisation av överstyrelsen för ekonomisk

försvarsberedskap ...................................... 82

— nr 82, ang. organisationen av den statliga redovisnings- och

revisionsverksamheten .................................. 82

— nr 83, ang. anslag till bidrag till företagareföreningar in. in. . . 83

— nr 84, ang. stat för försvarets fastighetsfond .............. 90

Nr 23

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 38, ang. befrielse för Svenska
litteratursällskapet i Finland från skyldighet att utge viss arvsskatt
.................................................. 90

— nr 42, ang. förslag till förordning om antidumping- och utjäm ningstull,

m. m........................................... 95

— nr 43, ang. ändrad lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
....................................... 95

Första lagutskottets utlåtande nr 31, om möjlighet för domstol att
anställa tolk ............................................ 95

— nr 32, om beaktande i rättsliga sammanhang av utlännings

språksvårigheter ........................................ 95

— nr 33, om straff för försök till frihetskränkande otukt........ 95

Jordbruksutskottets utlåtande nr 15, ang. allmän beredskapsstat:
jordbruksärenden ...................................... 95

— nr 16, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II: jordbruksärenden
................................................ 95

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 22, ang. föroreningen
av vattendrag genom vissa tvättmedel m. m............. 95

— nr 23, ang. vatten- och luftföroreningar in. m............... 95

— nr 24, om en fullständigare rening av avloppsvatten ........ 95

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

Tisdagen den 25 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Herr Larsson, Thorsten, anmälde, att
han den 21 i denna månad åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet den 28 april
1967 för deltagande i EFTA:s ministermöte
i London.

Stockholm den 25 april 1967

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 155, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden,
m. m. jämte i ämnet väckta motioner,
i vad propositionen och motionerna
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet.

Om åtgärder mot illegal införsel av
narkotika

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Tistads interpellation om åtgärder mot

illegal införsel av narkotika, erhöll ordet
och yttrade:

Herr talman! Herr Tistad har interpellerat
mig om vilka åtgärder som jag
planerar för att effektivt motverka illegal
införsel av narkotika.

Tullkontrollen har under det senaste
decenniet liberaliserats för att underlätta
den legala resande- och godstrafiken.
Narkotikasmugglingen bör inte leda
till en generell skärpning av denna
kontroll. Eftersom narkotika är en lättgömd
vara, skulle resultaten av en sådan
skärpning bli av relativt litet värde och
inte stå i rimligt förhållande till de
olägenheter som skulle drabba den legala
trafiken.

Bekämpningen av den illegala införseln
av narkotika bör därför ske främst
på grundval av upplysningar som fås
genom målinriktad inre spaning och
genom utländska myndigheter. Dessutom
måste den avse samtliga led i distributionskedjan.
Verksamheten förutsätter
således ett nära samarbete mellan tulloch
polismyndigheterna. Rikspolisstyrelsen
och generaltullstyrelsen har vidtagit
åtgärder för att underlätta och effektivisera
ett sådant samarbete.

Som ett led i smuggelbekämpningen
har inrättats ett centralt underrättelseorgan
inom tullverket. Tullstyrelsen
kommer att sätta upp ett antal spanings-
och visitationsgrupper, som är
specialutbildade och särskilt utrustade
för bekämpning av bl. a. narkotikasmuggling.
Vidare pågår försök med
vissa tekniska hjälpmedel för kontroll
av transportmedel.

När det gäller att motverka den illegala
införseln av narkotika tillmäter
jag även samarbetet med övriga länder
stor betydelse. De nordiska ländernas
tullmyndigheter har orienterats om de
åtgärder som vidtagits i vårt land. Hit -

Nr 23

Tisdagen den 25 april 1967

Om åtgärder mot illegal införsel av narkotika

hörande frågor avses bli föremål för
ytterligare överläggningar mellan de
nordiska tulladministrationerna. Möjligheterna
att effektivisera den internationella
narkotikakontrollen kommer
vidare —- efter initiativ från svensk sida
— att inom de närmaste månaderna
behandlas i internationella tullsamarbetsrådet
och i FN:s ekonomiska och
sociala råd.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Utvecklingen på narkotikafronten under
senare tid tyder på att Sverige är
utsatt för en organiserad bearbetning i
syfte att här skapa en marknad för narkotika.
Det finns anledning att tro att
internationella storföretagare inom den
illegala narkotikabranschen står bakom
denna offensiv.

Hittills har tyngdpunkten legat på
centralstimulerande medel t. ex. preludin,
och cannabispreparat eller haschisch
och marijuana. Narkotika i egentlig
mening, såsom morfin, heroin och
kokain, har dess bättre förekommit i
ringa omfattning, och antalet missbrukare
av sådana droger är lågt.

De som följt den internationella utvecklingen
på detta område fruktar
emellertid att också dessa farligare droger
kan vinna insteg och ökad utbredning
— ja, att vad som nu sker bara
är en inledning till en ny offensiv som
kommer att gå ut på att i vårt land skapa
en marknad för de egentliga narkotikapreparten
morfin, heroin och kokain.

Det är mot bakgrunden av den oroande
utveckling som skett och de ännu
mera oroande framtidsperspektiv som
skymtar i hög grad angeläget att sätta
in en motoffensiv på alla fronter mot
det ökande narkotikamissbruket. Denna
motoffensiv måste föras på djupet.
Den främsta frontlinjen går i utlandet,

och kampen måste föras i alla transport-,
distributions- och försäljningsled
ända fram till den slutliga konsumenten.
Härav följer att bekämpningen
av den illegala narkotikahanteringen i
första hand är en polisiär angelägenhet.
Det är emellertid givet att den organisation
som vi har för gränskontroll
och förhindrande av olovlig varuinförsel,
d. v. s. tullverket, måste ta del i
narkotikabekämpningen och i möjligaste
mån söka stoppa olovlig införsel av
narkotiska ämnen. Man bör därvid hålla
i minnet att narkotika, till skillnad
från de klassiska smuggelvarorna sprit
och tobak, är en föga skrymmande vara,
som är lätt att gömma undan. Den är
med andra ord lätt att smuggla, och att
effektivt stoppa narkotikasmugglingen
vid gränsen skulle kräva så rigorösa
och omfattande övervakningsåtgärder
att den legala utlandstrafiken skulle allvarligt
hindras.

Jag delar statsrådets uppfattning att
en allmän skärpning av tullkontrollen
därför inte är en framkomlig väg. Jag
vill emellertid framhålla, att man bör
vara uppmärksam på de luckor i kontrollen
som existerar, så att man inte
onödigtvis öppnar dörren om inte på
vid gavel så på glänt. Som exempel vill
jag nämna att de internationella flyglinjerna
tillsammans med transithallarna
på flygplatsen bildar ett världsomspännande
nät som är undandraget reguljär
kontroll av myndigheterna i de
berörda länderna. I detta nät kan narkotikakurirerna
röra sig fritt och på
flygplatser och i flygplan lämna över
sina varor till nya kurirer. Verkligt
farlig blir denna brist på kontroll när
man på en internationell linje tar även
inrikes passagerare, såsom förekommer
t. ex. på svenska delsträckor av internationella
linjer. Dessa inrikes passagerare
kan nämligen inte författningsenligt
underkastas tullkontroll.

Även om en allmän skärpning av
tullkontrollen inte är aktuell, kan det
vara nyttigt att på vissa områden —
jag har här pekat på ett — tänka om

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

och måhända åstadkomma förbättringar.
Det är också angeläget att man inom
ramen för det tillämpade kontrollsystemet
vidtar alla åtgärder som kan öka
effektiviteten, exempelvis i form av tätare
s. k. pådrag. Att trafiken och allmänheten
därigenom sporadiskt kan
bli utsatt för det obehag som är förenat
med en mera ingående undersökning
och kanske någon väntan kommer
säkerligen att av de flesta bäras med
jämnmod.

Det är emellertid givet, och på den
punkten är jag helt ense med statsrådet,
att bekämpningen av den illegala
narkotikainförseln måste bygga på upplysningar
som erhållas genom målinriktad
inre spaning och genom utländska
myndigheter, som statsrådet uttrycker
saken i sitt svar. Om man talar
klarspråk är det väl så att tullen för
sin målinriktade smuggelbekämpning
när det gäller narkotika måste bygga
huvudsakligen på upplysningar som den
får från polisen, i Sverige och i utlandet.
För att övervakningen skall bli
effektiv krävs därför ett mycket intimt
samarbete mellan tull och polis.
Det måste förekomma en nära och förtroendefull
samverkan på alla nivåer.
All rivalitet måste bannlysas. När det
gäller att stoppa den illegala narkotikainförseln
kan tull och polis i förening
bilda en mycket slagkraftig enhet. Jag
tror inte att det är svårt att få till
stånd en effektiv samverkan ute på fältet,
om bara ett motsvarande samarbete
kan etableras på central ledningsnivå.

Statsrådet nämnde några åtgärder
som tullstyrelsen vidtagit eller kommer
att vidtaga för att effektivisera smuggelbekämpningen.
Uppgifterna är sparsamma,
och jag har förståelse för det,
eftersom det knappast kan vara lämpligt
att gå närmare in på dessa saker i
en offentlig debatt. Jag vill därför inskränka
mina kommentarer till att betona
angelägenheten av att man tillvaratar
den erfarenhet och speciella yrkesskicklighet
som finns hos tullens
personal, samtidigt som man beaktar

Ang. narkotikamissbruket
det ökade utbildningsbehov som kan
följa med en inriktning på nya uppgifter.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om den utredning som verkställts rörande
förundersöknings- och åklagarverksamheten
i tullverket. I sitt nyligen
avlämnade betänkande föreslår utredningsmannen
en fastare organisation
av spanings-, underrättelse- och utredningsverksamheten
vid tullverket, där
den främsta nyheten är inrättandet av
en central tullkriminalgrupp under en
befattningshavare med åklagarekompetens
hos tullstyrelsen, knuten till styrelsens
kanslibyrå. Det är givet att ett
genomförande av detta förslag skulle
innebära en välbehövlig förstärkning i
avseende på ledningen och samordningen
av tullverkets smuggelbekämpande
verksamhet. Jag hoppas därför att statsrådet
mot bakgrunden av den nuvarande
situationen skall pröva alla vägar
att snabbt förverkliga utredningens förslag.

Slutligen vill jag med tillfredsställelse
notera de åtgärder på det internationella
planet som statsrådet redogjort för.
Jag vill emellertid framhålla betydelsen
av ett intimt samråd också på detta
område med andra myndigheter såsom
rikspolisstyrelsen och medicinalstyrelsen,
så att de svenska insatserna för en
bättre internationell kontroll i erforderlig
omfattning samordnas.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka statsrådet för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. narkotikamissbruket

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Schötts interpellation
angående narkotikamissbruket,
och anförde:

Nr 23

Tisdagen den 25 april 1967

Ang. narkotikamissbruket

Herr talman! Herr Schött har frågat
chefen för socialdepartementet, om han
vill medverka till dels anordnande av
en konferens för samordning av upplysningsverksamheten
om narkotikaproblemet,
dels förstärkning av resurserna
för vård av skolungdom som
hemfallit åt narkotikamissbruk.

Denna interpellation har överlämnats
till mig att besvara.

I ett interpellationssvar den 16 mars
i år utvecklade jag min syn på behovet
av åtgärder mot bruket av narkotika
bland skolungdomar. Jag redovisade
därvid ingående även de insatser som
gjorts av skolöverstyrelsen, bl. a. innehållet
i överstyrelsens samma dag utfärdade
anvisningar till regionala och lokala
skolmyndigheter.

Sedan dessa anvisningar utfärdats
har en intensiv verksamhet utvecklats,
som bl. a. tagit sig uttryck i att en serie
konferenser hållits, att upplysningsaktionerna
är i full gång och att en särskild
arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen
bildats. Syftet med herr Schötts
första fråga är således tillgodosett.

Jag erinrade vidare om att medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté
överlämnat ett betänkande med förslag
om att bl. a. förstärka vårdresurserna.
Detta är dock en sjukvårdsfråga och
alltså primärt en uppgift för sjukvårdshuvudmännen.
Efter den remissbehandling
av betänkandet som nu pågår blir
det tillfälle att ta ställning i dessa frågor.

Herr SCHÖTT (li):

Herr talman! Först ber jag att till
chefen för ecklesiastikdepartementet få
framföra ett tack för svaret på den fråga
som jag ställde till chefen för socialdepartementet.
Det hör ju till det spännande
här i huset att man aldrig vet
vem som svarar på den fråga eller interpellation
som ställs. Det hände i andra
kammaren för kort tid sedan just i
narkotikafrågan att fru Kristensson
ställde en fråga till justitieministern

och fick svar av socialministern. Jag
frågade socialministern och får svar av
ecklesiastikministern.

Nåväl! Det väsentliga är inte vem
som lämnar svaret på en fråga utan givetvis
svarets innehåll, och med hänsyn
till att narkotikafrågan i så hög
grad berör skolungdomen är det ju
ingenting onaturligt i att svaret lämnas
av statsrådet Edenman.

Min interpellation framställdes den
9 mars. Sedan dess har åtskilligt hunnit
hända. Genom press, radio och television
har presenterats oss en rad nya
bevis på narkotikahajarnas ogenerade
trafik, på följderna av deras olagliga
verksamhet med den 18-åriga Farstaflickans
död som kuslig kulmen och på
att bruket av narkotika nu även i vårt
land fått en sådan omfattning att det
måste rubriceras som ett verkligt samhällsproblem.
Allt tydligare har det
också framgått att problemet berör inte
bara storstäderna utan antagligen
hela vårt land. I den senaste tidens tidningsrubriker
träffar man således som
narkotikasamhällen på exempelvis
Karlskoga, Trollhättan och Vimmerby,
ja till och med fridfulla Ljusdals köping
figurerar i sammanhanget.

Tydligen förekommer bruket av narkotika
där vi minst anar det. Risken är
därför stor att många tar för lätt på
problemet och ej ägnar det tillräckligt
intresse.

Som framgår av interpellationssvaret
har numera vissa betydelsefulla åtgärder
vidtagits i narkotikafrågan från
samhällets sida. Störst betydelse tillmätes
härvidlag, som jag anser fullt riktigt,
skolöverstyrelsens anvisningar för
skolans myndigheter och personal om
en serie åtgärder för narkotikabekämpandet
bland ungdomen. Den i min interpellation
efterlysta samordningen av
åtgärderna bör också, som statsrådet
påpekar, kunna nås genom den av skolöverstyrelsen
tillsatta särskilda arbetsgruppen
för narkotikafrågor — SNAR
— som i samråd med kontaktmän hos
ett 15-tal andra myndigheter och or -

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

ganisationer, bl. a. medicinalstyrelsen,
rikspolisstyrelsen. Målsmännens riksförbund
och SECO, skall ta initiativ
och hålla kontakter.

Med hänsyn till vad i svaret avslutningsvis
anföres om att förstärkningen
av vårdresurserna är en sjukvårdsfråga
och alltså primärt en uppgift för
sjukvårdshuvudmännen är det givetvis
värdefullt att bland skolöverstyrelsens
kontaktorgan ingår såväl Svenska
landstingsförbundet som Svenska stadsförbundet.

Alldeles nyss har vi påmints om att
flera statsråd har att ta befattning med
narkotikafrågan i dess skilda aspekter.
Utöver ecklesiastikministern och finansministern,
som agerat här i dag,
berörs även justitieministern och socialministern.
Det är därför naturligt
att uttala den förhoppningen att även
dem emellan och mellan deras departement
råder den samordning som är en
absolut förutsättning för att vi skall
komma till rätta med det verkligt bekymmersamma
narkotikaproblemet.
Snara, effektiva åtgärder erfordras för
visso härför. Om jag förstått justitieministerns
inlägg i debatten den 16
mars rätt, har väl riksdagen också att
till höstsessionen emotse förslag om
skärpta bestämmelser när det gäller
olaglig import och illegal handel med
narkotika. Det är ytterst angeläget att
även vårdfrågan snarast möjligt kommer
upp till behandling i riksdagen. Är
statsrådet Edenman beredd meddela
kammaren att proposition i ämnet kommer
att lämnas till höstriksdagen?

Till slut ber jag att än en gång få
tacka statsrådet för svaret på min interpellation.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. hjälpklasselevernas yrkesförberedelse
och arbetsanpassning

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Skärmans
interpellation angående hjälpklasselevernas
yrkesförberedelse och arbetsanpassning,
fick ånyo ordet och yttrade:

Herr talman! I en interpellation rörande
hjälpklasselevers yrkesförberedelse
och arbetsanpassning har herr
Skärman ställt tre frågor till mig, nämligen om

jag vill lämna kammaren en redogörelse
för vad som från departementets
eller skolöverstyrelsens sida gjorts
i anledning av de förslag, som 1964
framlagts i samband med den utredning
om hjälpklasselevers yrkesförberedelse
och arbetsanpassning, vilken
verkställts av skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen,

om jag är beredd att underlätta de
svåra anpassningsuppgifterna för hjälpklassbarn
under brytningsåren genom
att tillskapa ett system av efterkontakt
med dessa elever genom anlitande av
den skola, de speciallärare och läkare
m. fl., som haft hand om dem under
grundskolan och därmed har den mest
ingående kännedomen om barnen, och

om jag vill lämna kammaren en redogörelse
för vad från departementets
sida gjorts för att råda och ekonomiskt
stimulera kommunerna till aktiv verksamhet
för att ge hjälpklasseleverna
yrkesförberedelse, rådgivning, vidareutbildning
och stödjande efterkontakt.

De förslag som lades fram i anslutning
till den av interpellanten avsedda
utredningen behandlades av skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen
våren 1965 efter sedvanligt remissförfarande.
De båda myndigheterna anslöt
sig i huvudsak till förslagen och
beslöt att i samråd vidta en rad åtgärder.
Skolöverstyrelsen sammanfattade
myndigheternas överväganden och beslut
i en promemoria som tillställdes

Nr 23

Tisdagen den 25 april 1967

Ang. hjälpklasselevernas yrkesförberedelse och arbetsanpassning

länsskolnämnderna i juni 1965. I samband
därmed uppdrogs åt nämnderna
att i enlighet med vissa riktlinjer sörja
för den regionala planeringen och
genomförandet av åtgärderna på utbildningsområdet.
Samtidigt lämnades i
skrivelse till Kungl. Maj :t en redogörelse
för utredningen och för de åtgärder
som de båda ämbetsverken beslutat
vidta. I enlighet med utredningens förslag
hemställdes också om Kungl.
Maj:ts medgivande till lägre elevantal i
särskilda yrkesskolkurser för hjälpklasselever
än som gällde för reguljära
kurser. Sådant medgivande lämnades i
april 1966.

Yrkesutbildning för hjälpklasselever
sker dels i reguljära yrkesskolkurser,
dels i särskilda kurser. Skolöverstyrelsen
har vidtagit åtgärder för att främja
yrkesutbildning i båda dessa former.
I sin promemoria till länsskolnämnderna
har överstyrelsen beträffande dimensioneringen
av utbildningen framhållit
vikten av att ingen hjälpklasselev
avvisas på grund av platsbrist samt att
yrkesvägledning och övrig information
bedrivs med sådan intensitet att helst
ingen av dessa elever avstår från att
skaffa sig yrkesutbildning efter den
obligatoriska skolans slut.

Beträffande de åtgärder som vidtagits
för att skapa praktiska förutsättningar
för den åsyftade verksamheten
kan vidare nämnas följande.

Särskilda kurser för undervisning av
hjälpklasselever bär utarbetats för konfektionssömmerskor,
snickare, verkstadsmekaniker,
tvättpersonal, hemtekniker,
storhushållstekniker och expeditionsbiträden
till vårdavdelningar. På
området för kontor och handel finns
kurser för kontors-, butiks-, lager- och
expeditionspersonal. Samtliga kurser
syftar till att utan omvägar utbilda eleverna
för verksamhet inom det område
kursen gäller. Man måste emellertid
räkna med en studiegång i så pass
lugn takt att dessa elever hinner mogna
och utvecklas för yrkesverksamhet.
Därför är tiden för de arbetslivsorien -

terande avsnitten väl tilltagen i kurserna.

För lärare som i grundskola, yrkesskola
eller omskolningskurser meddelar
yrkesundervisning åt elever på hjälpklassnivå
anordnas särskilda fortbildningskurser.
Dessa kurser omfattar numera
en termin. Hittills har cirka 200
lärare genomgått sådan fortbildning.
Fortbildningsverksamheten planeras i
fortsättningen omfatta cirka 100 lärare
per år.

I avsikt att underlätta övergången
mellan skola och arbetsliv för de intellektuellt
utvecklingshämmade eleverna
har bl. a. följande åtgärder vidtagits.

För att ge möjlighet till närmare kontakt
med arbetslivet och även utrymme
för kontakt med olika områden av detta
kan för sådana elever tiden för praktisk
yrkesorientering utökas från normalt
tre till sex veckor.

Den studie- och yrkesorienterande
verksamheten skall yrkesvalsläraren
svara för i samråd med klassföreståndaren.
Om antalet specialklasselever i
årskurserna 6—9 inom ett eller flera
rektorsområden i en kommun överstiger
36 tilldelas en av speciallärarna ett
särskilt ansvar för det studie- och yrkesorienterande
kontaktarbete som avser
dessa elever. I den funktionen kallas
denne lärare kontaktlärare. Uppgår
antalet specialklasselever till lägst
93 kan en av yrkesvalslärarna tilldelas
dessa elever. Efterkontakt med avgångna
elever är vid sidan av kollektiv och
enskild studie- och yrkesorientering en
viktig uppgift för både yrkesvalslärare
och kontaktlärare.

Skolöverstyrelsen har i sin tidigare
omnämnda promemoria till länsskolnämnderna
vidare framhållit betydelsen
av att anlags- och intressetest används
för bedömning av hjälpklasseleverna,
att skolpsykologer, skolkuratorer
och skolläkare ägnar dessa elever
speciell omsorg särskilt då eleverna
bor inackorderade på utbildningsorten
samt att information lämnas eleverna

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

Ang. hjälpklasselevernas
och deras föräldrar såväl muntligen
som genom tryckt material. Det har
förutsatts att länsskolnämnderna i sin
verksamhet på detta område skall samverka
nära med länsarbetsnämnderna.

I samma promemoria framhölls att
erforderliga resurser för hjälpklasselevernas
yrkesutbildning borde byggas
upp under en period av fem år. En betydande
ökning har redan skett av antalet
sådana elever i särskilda yrkesskolkurser.
Det finns för dagen inga
uppgifter om huruvida en motsvarande
ökning skett av antalet sådana elever
också i reguljära kurser. Det är skolöverstyrelsens
och arbetsmarknadsstyrelsens
avsikt att nu undersöka i vilken
utsträckning givna uppdrag och rekommendationer
lett till resultat.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Samtidigt som jag enligt
god sed tackar ecklesiastikminister
Edenman för svaret på min interpellation
ber jag att särskilt få uttrycka min
tillfredsställelse med att jag fått del av
svaret så tidigt att det varit möjligt att
i lugn och ro studera det.

Att ecklesiastikministern och jag är
överens om att frågan om hjälpklasselevernas
yrkesrådgivning'' och inlänkande
på ett meningsfullt arbete är av
största betydelse inte bara för eleverna
själva utan i hög grad även för samhället
är nog inte så märkligt. Hur skulle
man på denna punkt kunna ha en
annan uppfattning?

Om vi ett slag ser på hjälpklasselevernas
situation måste vi förstå att just
övergången från specialklassen i grundskolan
med dess relativa trygghet till
något nytt måste vara utomordentligt
spännande och betydelsefull för eleverna.
Många har motgångar och besvikelser
i skolan bakom sig, som gjort dem
motsträviga och ovilliga att fortsätta
utbildningen. Andra har haft problem
med sina föräldrar och syskon. Man
ser ofta hur föräldrar reagerar negativt
när barn blir satta i hjälpskola.
Ofta får barnen höra att de är lata

yrkesförberedelse och arbetsanpassning
eller dumma i jämförelse med sina syskon
eller jämnåriga kamrater. I en del
fall tar föräldrakärleken sådana uttryck
att barnen blir utsatta för överdriven
ömhet och bortskämda. Man borde i stället
behandla dem precis som andra barn
under medvetande om att de gåvor naturen
utrustat människan med måste
vara olika såväl på det intellektuella
som på det fysiska planet. Alla kan ju
inte bli toppmän; många blir tyvärr
handikappade. Det gäller att ge varje
individ tillfälle att utveckla och i meningsfullt
arbete utnyttja de möjligheter
han eller hon har. Sist men inte
minst får samhället i sin helhet gagnet
därav. Skall eleven bli en nyttig kugge
i samhället, eller skall han i sin egen
hjälplöshet spåra ur och kanske utan
egen förskyllan bli en onyttig och otillfredsställd
medborgare, som samhället
får ta hand om? Jag tror att man måste
se frågan om hjälpklasselevernas yrkesrådgivning
och arbetsanpassning i
stor utsträckning från den synvinkeln.

Min interpellation har tillkommit delvis
på grund av några konkreta fall,
som jag fått insyn i men som jag givetvis
här inte kan ta upp till belysning.
I några av dessa fall från ett par mellansvenska
städer har bristande yrkesförberedelse
gjort att vederbörande antingen
blivit en hoppjerka, som ingen
velat ha eller vid första tillfälle sagt
upp, eller också kommit i dåligt sällskap
och blivit arbetsskygg. Genom
medverkan av tidigare klasslärare har
de emellertid spårats upp och lär nu
genom praktisk yrkesorientering på
arbetsvårdsinstitut få möjligheter att lära
ett yrke och återföras till nyttigt
arbete och sunda vanor med inkomster
och tillfredsställelse för dem själva.
Men det finns exempel på att det inte
alltid gått så väl.

Den utredning, som 1964 verkställdes
av skolöverstyrelsen, överstyrelsen
för yrkesutbildning och arbetsmarknadsstyrelsen
och som jag omnämnde i
min interpellation, har således resulterat
i skolöverstyrelsens PM den 15

Nr 23

Tisdagen den 25 april 1967

Ang. hjälpklasselevernas yrkesförberedelse och arbetsanpassning

juni 1965. Ansvaret läggs där på länsskolnämnderna,
och jag vill särskilt
trycka på vad ecklesiastikministern
framhållit, nämligen »vikten av att ingen
hjälpklasselev avvisas på grund av
plastbrist samt att yrkesvägledning och
övrig information bedrivs med sådan
intensitet att helst ingen av dessa elever
avstår från att skaffa sig yrkesutbildning
efter den obligatoriska skolans
slut». I samma promemoria framhölls
att erforderliga resurser för hjälpklasselevernas
yrkesutbildning borde byggas
upp under en period av fem år.

Då knappt ett par av dessa fem år
ännu gått, är det väl för tidigt att göra
något bokslut. Jag vill dock med glädje
hälsa det meddelande herr Edenman
lämnat i svarets sista mening: »Det är
skolöverstyrelsens och arbetsmarknadsstyrelsens
avsikt att nu undersöka i vilken
utsträckning givna uppdrag och rekommendationer
lett till resultat.» Jag
tror att den undersökningen är synnerligen
välbehövlig — inte för att jag tror
att många är så negativa som den yrkesvalslärare
som vid en påstötning yttrat
att »det är ingen idé att göra något
åt de där, de blir ju understödsfall i alla
händelser». Jag förmodar att yttrandet
fälldes av en tröttkörd lärare i överilning,
men undermeningen är inte att
ta fel på. Vad jag emellertid vill framhålla
är att skolöverstyrelsens PM har
efterlevts synnerligen olika och därtill
på många håll rätt dåligt.

Om jag inte är fel underrättad har i
många fall de särskilda avdelningarna
i yrkesutbildning inte kunnat på långt
när fyllas, medan på andra håll mer än
80 procent av hjälpklasseleverna gått
vidare från 9:an till yrkesutbildning.
Jag tror att man i Västerås, där man är
mycket framåt på detta område, har
något att lära ut. Men att verksamheten
skötts i synnerligen positiv anda på
många håll förbättrar ju inte saken för
de hjälpklasselever som inte får någon
god handledning i de situationer, där
de bäst behöver den.

Naturligtvis löser man inte denna frå -

ga i talarstolen. Dock vill jag inte bara
ruska om något i saken. Jag skulle som
lekman även vilja ge några rekommendationer,
om det inte anses alltför förmätet.
De gäller inte dyra och besvärliga
omorganisationer, men nog är
många av förslagen i skolöverstyrelsens
PM så värdefulla att man borde
genomföra dem litet mer allmänt. För
att göra det bör man väl vara litet fastare
i tonen. Kontroll har redan utlovats.
Bestämmelser och viss fortbildning
behövs nog också.

Eftersom dessutom skolområdena är
så olika stora och har så skiftande resurser
är det av vikt att utnyttja de
krafter som står till förfogande. Det
innebär att man bör ta till vara det
förtroende som hjälpklasseleverna fått
för sina special- och klasslärare. Kontakten
är i dessa fall särskilt stor, eftersom
klasserna är små. Hjälpklasseleverna
är ofta tillbakadragna och rädda för
att träffa nya människor, både yrkesvalslärare
och skolpsykologer. Klassläraren
är den naturlige rådgivaren och
vägledaren i sådana fall.

Viktigast av allt för problembarn är
dock efterkontakten, vilka måste skötas
av klassläraren, som kan komma som
en gammal god vän och hälsa på. Kommer
någon annan, inställer sig genast
frågan: »Vad är det nu som är på tok
igen?» Många av eleverna intar liksom
en avvisande skyddsställning.

Vidare borde den tjänst i skolöverstyrelsen
som konsulent för hjälpklasselevernas
yrkesvägledning och yrkesutbildning
inrättas, som folkpartiet påyrkade
i en motion till vårens riksdag
vilken tyvärr dock avslogs. Därigenom
finge man någon inom skolöverstyrelsen
som direkt kände ansvaret för dessa
frågor.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
önska en boskillnad mellan skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen
på detta område. Jag tror att det skulle
vara mycket viktigt att man sloge fast
vem som verkligen har ansvaret i detta
sammanhang.

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

Om samordning av
Med dessa ord, herr talman, ber jag
än en gång att få tacka för det utförliga
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om samordning av de statliga trafikföretagens
persontrafik

Ordet gavs därefter till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
PALME, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Wikbergs interpellation om
samordning av de statliga trafikföretagens
persontrafik, och anförde:

Herr talman! Herr Wikberg har frågat
mig dels om jag anser att en samordning
av skilda trafikföretags dispositioner
bör ske för att eventuella organisatoriska
förändringar icke skall
leda till en standardsänkning för den
berörda befolkningen, dels om jag är
beredd att snarast ta initiativ till en
nödvändig samordning av de statliga
trafikföretagens planering för att så
långt som möjligt kompensera inskränkningen
i järnvägens persontrafik
med motsvarande förbättringar av
postverkets busstrafik.

Då fråga uppkommer om indragning
av olönsamma persontåg undersöker
statens järnvägar alltid möjligheterna
att ordna ersättningstrafik. Om statens
järnvägar inte i egen regi driver linjetrafik
med buss i berört område kontaktas
andra trafikföretag, vilka kan
tänkas vara intresserade av ersättningstrafiken.
I det inre av Norrland blir det
därvid ofta postverkets väl utvecklade
nät av diligenslinjer som tar hand om
trafiken. Samarbetet mellan statens
järnvägar och postverket i frågor av
detta slag har enligt mina erfarenheter
hittills fungerat bra. Postverket måste
givetvis också anlägga företagsekonomiska
synpunkter på sina trafikengagemang.
Jag vill emellertid erinra om att
såväl SJ som postverket från och med

de statliga trafikföretagens persontrafik
budgetåret 1964/65 får statsbidrag för
upprätthållande av trafik på icke lönsamma
busslinjer enligt samma villkor
som gäller för kommunala och enskilda
bussföretag.

I fall där SJ mot ersättning upprätthåller
olönsam järnvägstrafik för att ge
en bygd tillfredsställande transportförsörjning,
lägger man inte ned trafiken
utan att frågan om ersättningstrafik har
ordnats. Med svagt trafikunderlag är
det vanligen mycket dyrare att upprätthålla
en tillfredsställande transportförsörjning
med järnvägstrafik än med
landsvägstrafik. En övergång från olönsam
järnvägstrafik till busstrafik är i
regel inte endast ekonomiskt motiverad
utan innebär ofta att trafiken kan
anpassas bättre till trafikunderlag och
bebyggelse.

Den ordning som tillämpas innebär
således inte enbart kontakter och samråd
mellan de statliga trafikföretagen
utan också med andra berörda trafikföretag.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på mina
frågor. Bakgrunden till att jag ställde
interpellationen är följande:

I samband med tidtabelländringen
den 28 maj i år aviserades såväl persontrafiknedläggelse
på vissa bandelar
som tågindragningar på flera järnvägslinjer,
bl. a. inlandsbanan. Eftersom
valmöjligheterna beträffande trafiken
på den sistnämnda banan redan nu är
mycket begränsade uppsökte vi, några
riksdagsmän från Jämtland, kungl.
järnvägsstyrelsen den 14 februari i syfte
att få åtminstone en av de aviserade
tågindragningarna uppskjuten tills viadre.
Vår framställning vann dock
inget gehör hos vederbörande. De motiverade
sin inställning med att resandefrekvensen
var för låg och således
inte passade in i SJ:s trafikpolitik som
affärsdrivande företag. På vår fråga om
någon samordning mellan SJ och post -

Nr 23

Tisdagen den 25 april 1967

Om samordning av de statliga trafikföretagens persontrafik

verket rådde i dylika indragningsfrågor
för att kompensera inskränkningen
av SJ:s persontrafik fick vi till svar att
kungl. järnvägsstyrelsens uppgift var
att till poststyrelsen anmäla aviserade
indragningar.

För att göra bilden klarare bör inskjutas
att SJ och postverket har monopol
på den reguljära trafiken i stora delar
av inre Norrland.

När så förslaget om tidtabell för postdiligenslinjerna
kom visade det sig att
man inte hade tagit hänsyn till förändringarna
i järnvägstrafiken bl. a. beträffande
tidtabellen för den s. k. matartrafiken
från järnvägsstationer till
längre bort liggande bygder. Detta innebär,
för att ta ett konkret exempel,
att befolkningen i en hel socken i Jämtland
från och med tidtabelländringen
den 28 maj i år kommer att sakna möjligheter
att med reguljära kommunikationer
resa till centralorten Östersund
över en dag, trots att ressträckan inte
är längre än sju—åtta mil enkel tur —
ett efter norrländska förhållanden ganska
blygsamt avstånd.

Jag har uppehållit mig vid kommunikationsproblemen
i Norrlands inland
och framför allt i Jämtland, eftersom
dessa problem ligger mig nära. Jag är
emellertid medveten om att de sannolikt
är till finnandes inom glesbygdsområdena
över huvud taget i vårt land.

Dessa frågor har nu fått ytterligare
aktualitet sedan jag ställde min interpellation,
eftersom vi nu har fått en
liten inblick i de trafikpolitiska riktlinjer
som håller på att dragas upp av
SJ att gälla efter 1968 och som skulle
innebära att all persontågstrafik så
småningom skulle upphöra. Ungefär
samtidigt får man läsa i tidningspressen
att generaldirektör Yahlberg i vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen har uttalat
att den tid inte är långt borta då
man vid detta verk får börja handla
som SJ, d. v. s. lägga ned vägar i glesbygderna
som inte är tillräckligt relativt
lönsamma. Om detta är riktigt är
det väl en grundlig antiklimax till att

SJ ställer bättre vägar i utsikt som ersättning
för järnvägstrafiken.

Det torde finnas anledning att återkomma
i dessa frågor senare, men jag
skulle nu vilja fråga följande: Hur
stämmer detta med de riktlinjer för
lokaliseringspolitiken som riksdagen
fastställde 1964? Hur stämmer detta
med vad inrikesministern skrev i propositionen
om lokaliseringspolitiken,
nämligen att samhället måste bära ansvaret
för att befolkningen tillförsäkras
en rimlig servicestandard även i de
glesbygder, de områden, där lokaliseringspolitiska
insatser inte blir möjliga? Statsrådet

Palmes svar på min interpellation
var i sak positivt, och jag
vill än en gång tacka för det. Jag har
emellertid med det anförda, framför
allt med det konkreta exempel som jag
angav, velat påvisa att samordningen i
praktiken inte alltid fungerar så väl.
Jag hoppas emellertid att statsrådet
Palme kommer att förbruka en del av
den energi som han är känd för att besitta
till att ta itu med dessa frågor så
att de blir lösta på ett för glesbygdsbefolkningen
vettigt och tillfredsställande
sätt.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är omöjligt för
mig att uttala något om det konkreta
exempel som herr Wikberg anförde, ty
jag känner inte till det. Jag vet bara att
det är en ambition hos järnvägsstyrelsen
och andra statliga myndigheter att
när nedläggningar beklagligtvis måste
ko rama till stånd noga undersöka vilken
ersättningstrafik som finns och vilka
möjligheter som föreligger att förbättra
denna.

Enskilda tågindragningar kommer
inte upp till departementets prövning.
När det däremot gäller nedläggning av
bandelar gör vi alltid en mycket noggrann
prövning och försöker se till att
en hygglig ersättningstrafik kommer till
stånd.

Det har lagts ned rätt många bandelar

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

Om samordning av de statliga trafikföretagens persontrafik

i vårt land, och när så skett har det
trots allt förekommit ganska få klagomål.
Man har nämligen funnit sig till
rätta med det nya och sett att vi ändock
försökt göra en insats för att klara upp
problemen.

Det är såvitt jag förstår inte bara
fråga om en anmälningsplikt i detta
fall, utan det sker också ett samråd
mellan verken. Såsom jag angivit i mitt
svar kommer även de privata trafikföretagen
in i bilden. Bara i herr Wikbergs
eget län är det ett fyrtiotal trafikföretag
som erhåller statsbidrag av varierande
storlek för att bedriva annars
olönsam busstrafik.

De samordningsproblem som vi står
inför och som jag är övertygad om att
myndigheterna skall göra sitt yttersta
för att lösa på ett hyggligt sätt gäller
alltså såväl de statliga myndigheterna
som dessa privata företag. Detta strider
ju mot tanken att SJ skulle ha ett monopol
över hela detta fält, där det finns
så många privata bussföretag.

Jag har slutligen inte anledning att
nu ta ställning till huruvida allmänna
vägar bör omvandlas till enskilda vägar
eller i stället bör omhändertas av primärkommuner
och landsting. De funderingar
som generaldirektör Vahlberg
fört fram måste ha varit mycket långsiktiga.
När det är fråga om att nedlägga
en enskild väg går det i praktiken
till så att en framställning görs till
Kungl. Maj :t, där det också finns möjlighet
att överklaga beslutet. Alla sådana
fall har vi prövat mycket noga.

I de fall som jag hittills haft till
prövning — och det är rätt många —
har man i allmänhet med stora ekonomiska
insatser byggt eller rustat upp en
stor allmän väg, en riksväg eller en länsväg,
varvid man har kunnat dra in en
del enskilda vägar som snirklat omkring
den nya vägen. Vi har ändå även
i sådana fall varit försiktiga och behållit
dessa vägar under allmänt underhåll
när det funnits en koncentrerad bebyggelse
och när rätt många människor berörts.

Men man kan inte in absurdum behålla
ett vägnät som varit dimensionerat
för en annan tid när man nu med vissa
ansträngningar trots allt försöker bygga
upp ett bättre och modernare vägnät.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Den metodik som statsrådet
Palme omtalade för nedläggning
av vägar torde avse de nu gällande reglerna.
Generaldirektör Vahlbergs yttrande
gällde ju den framtida politiken
på detta område, och jag hoppas i högsta
grad att det var i detta fall till ytterlighet
långsiktigt.

Jag har .särskilt fäst mig vid en mening
i statsrådet Palmes svar: »I de fall
där SJ mot ersättning upprätthåller
olönsam järnvägstrafik för att ge en
bygd tillfredsställande transportförsörjning,
lägger man inte ned trafiken utan
att frågan om ersättningstrafik har ordnats.
»

Jag nödgas i alla fall konstatera att
i det exempel som jag har redovisat
detta inte stämmer med den målsättning
som jag i övrigt tycker är utomordentlig.
Det tråkiga är ju, att i den
mån kommunikationerna blir helt otillfredsställande,
det framför allt är de
grupper som har det sämst ställt som
blir mest klämda. Vi har i glesbygdskommunerna
proportionellt sett en stor
grupp åldringar — det känner statsrådet
Palme säkert bättre till än jag —
och det är som sagt beklagligt att de
som i de flesta fall är beroende av de
reguljära trafikmedlen skall komma i
kläm.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är klart att det är
svårt att definiera vad som menas med
en tillfredsställande transportförsörjning.
Jag vet att man inom SJ stundom
har arbetat efter den mallen att, om
det gäller utpräglat trafiksvaga delar,
en resemöjlighet i vardera riktningen
morgon och eftermidag får anses som

16 Nr 23 Tisdagen den 25 april 1967

Om förlängt öppethållande för allmänheten vid länsstyrelserna

en någorlunda hygglig trafikförsörjning.
Därför förvånar mig det exempel
som jag nyss hörde.

Med anledning av det som herr Wikberg
senast sade vill jag rekommendera
honom den utomordentliga skrift »Åldring
i glesbygd», som alldeles nyligen
har utgivits av en kommitté, i vilken
statssekreterare Valfrid Paulsson var
ordförande, och som innehåller mängder
av både värdefulla idéer och konkreta
uppslag när det gäller att lösa
dessa problem. Det måste ju till syvende
og sidst i mycket stor utsträckning ändå
bli den kommunala självstyrelsen och
det kommunala ansvaret som vi får satsa
på, ty staten kan inte hålla reda på
allt. Kommunerna som har kännedom
om problemen i bygden har ofta bättre
förutsättningar än vad vi har från kanslihusets
eller de centrala ämbetsverkens
horisont.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om förlängt öppethållande för allmänheten
vid länsstyrelserna

Herr statsrådet LUNDKVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Hubinettes interpellation om förlängt
öppethållande för allmänheten vid länsstyrelserna,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Hiibinette har frågat
inrikesministern om han uppmärksammat
de svårigheter som länsstyrelsernas
nuvarande öppethållandetider
skapar för främst de förvärvsarbetande
och om han är beredd medverka
till en sådan ändring av bestämmelserna
att länsstyrelsernas öppethållande
ändras och förlängs. Enligt fastställd
ärendefördelning ankommer det
på mig att besvara interpellationen.

Enligt länsstyrelseinstruktionen skall
landskansliet, landskontoret och länspolischefens
expedition hållas öppna
minst fem timmar varje arbetsdag en -

ligt länsstyrelsernas bestämmande. Om
arbetstiden viss dag är kortare än sex
timmar, får tiden för öppethållande
inskränkas till 3 1/2 timmar, om det
kan ske utan olägenhet. Motsvarande
föreskrifter finns i instruktionen för
överståthållarämbetet. Föreskrifterna
överensstämmer med motsvarande bestämmelser
i allmänna verksstadgan.

Interpellanten anser att länsstyrelsernas
expeditioner bör hållas öppna en
kväll i veckan. Jag delar interpellantens
uppfattning att ett behov av sådant
öppethållande kan föreligga. Det
torde framför allt gälla passexpeditionerna,
där personlig inställelse är nödvändig
både vid ansökning om och avhämtande
av pass. I Stockholm håller
överståthållarämbetet sedan flera år
pass- och kassaexpeditionerna öppna
för allmänheten en kväll i veckan under
vårmånaderna, då besöksfrekvensen
är störst. Också länsstyrelserna i
Malmö och Göteborg har sedan någon
tid motsvarande anordning.

För att möjliggöra en mera vidsträckt
användning av systemet med kvällsöppethållande
av vissa expeditioner utan
att det skall bli fråga om övertidstjänstgöring
för vederbörande personal, har
Kungl. Maj:t nyligen beslutat att samtliga
länsstyrelser får omfördela veckoarbetstiden
i erforderlig utsträckning.

Jag förutsätter att länsstyrelserna är
uppmärksamma på om en rimlig service
mot allmänheten kräver att den
skall kunna vända sig till länsstyrelsen
någon kväll i veckan och att de begagnar
den möjlighet de nu har fått att
på ett smidigt sätt ge allmänheten sådan
service.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för ett i mitt tycke
synnerligen positivt svar. Jag noterar
att statsrådet delar min uppfattning
att det verkligen behövs ett visst öppethållande
på andra tider än som nu
sker. Jag tycker också att den lösning
som statsrådet föreslår, att man skall

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

Om fbrlangt öppethållande för allmänheten vid länsstyrelserna

försöka omfördela veckoarbetstiden för
att på det sättet kunna ge en extraservice
åt allmänheten, är intressant.
Lyckas statsrådet med det, då är jag
den förste som skall gratulera, ty jag
förstår att det inte kan vara någon lätt
uppgift. Jag har ju en viss kännedom
om statliga verks och myndigheters
sätt att bedöma sin arbetsbörda, och
skall man tro dem är de naturligtvis
överbelastade. Den väg som statsrådet
föreslår kan därför inte vara någon
lätt väg, men går det så är det bra.

Jag skall inte lägga sten på börda
ytterligare, ty det är som jag sade kanske
en känslig väg, men jag tycker nog
att det är litet väl begränsat när statsrådet
Lundkvist talar enbart om passexpeditioner.
Det finns kanske också
andra expeditioner som man skulle
kunna pröva att hålla öppna. Körkortsoch
bilärenden är en stor grupp av
ärenden i dagens samhälle, och jag har
personligen haft erfarenhet av att det
kan vara lättare att gå upp på länsstyrelsen
och tala med någon tjänsteman
och diskutera en fråga eller skaffa de
upplysningar man behöver än att skriva.
Jag tror nämligen att det för många
är svårt att avfatta en missivskrivelse
eller ett följebrev till en handling för
att få sin synpunkt ordentligt klarlagd.
Om det går bra med passexpediiionerna
som statsrådet i första hand tänker
inrikta sig på, kunde man sedan vidga
detta något, även om det sker med
ett visst motstånd. Man skulle då kunna
tänka på bilsektorn.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill bara med anledning
av herr Hiibinettes inlägg säga
som ett förtydligande att jag med mitt
svar inte har avsett att till passexpeditionerna
begränsa denna möjlighet
till öppethållande på kvällstid, utan
självfallet kan det också gälla ärenden
av annan karaktär. Jag har bara nämnt
passexpeditionerna som ett exempel
som säkerligen är särskilt aktuellt i
sammanhanget.

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 23

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 812.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 61 och 62, bevillningsutskottets
betänkanden nr 28
och 34—-36 samt memorial nr 40 ävensom
andra lagutskottets utlåtanden nr
30 och 37—40.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

156 till styrelsen för riksdagsbiblioteket,
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning; nr

157 till Konungen, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
fortsatt valutareglering;

nr 158 till Konungen, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag med särskilda bestämmelser om
riksbankens sedelutgivning, m. in.;
samt

nr 159 till Konungen, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 4 mars 1955 (nr 110)
om Sveriges allmänna hypoteksbank
och om landshypoteksföreningar, m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 128, angående avveckling
av Törefors aktiebolags verksamhet
in. m.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

813, av herr Larsson, Thor sten,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
83, med förslag till lag om tryggande
av pensionsutfästelse m. m.;

Nr 23

Tisdagen den 25 april 1967

nr 814, av herr Palm m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
83, med förslag till lag om tryggande
av pensionsutfästelse in. m.;

nr 815, av herr Persson, Yngve, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 83, med förslag till lag om tryggande
av pensionsutfästelse m. in.;

nr 816, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 95, angående riktlinjer för jordbrukspolitiken
in. in.;

nr 817, av herr Nilsson, Ferdinand,
och herr Svanström, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 95, angående
riktlinjer för jordbrukspolitiken
in. in.;

nr 818, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 95, angående riktlinjer
för jordbrukspolitiken in. m.;

nr 819, av herrar Bengtson och Dahlén,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 99, angående bemyndigande
att sälja viss staten tillhörig fast
egendom, in. in.;

nr 820, av herrar Hiibinette och
Enarsson, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 99, angående bemyndigande
att sälja viss staten tillhörig fast
egendom, in. m.;

nr 821, av herrar Dahlén och Lundström,
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 101, med förslag till lag
angående ändring i lagen den 10 juli
1947 (nr 523) om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande,
m. in.;

nr 822, av herr Enarsson in. fl., i
anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 101, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 juli 1947
(nr 523) om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande, in. m.;

nr 823, av herr Kristiansson, Axel,
och herr Svanström, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 101, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 10 juli 1947 (nr 523) om kom -

munala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, m. m.;

nr 824, av herr Holmberg in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 102, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
in. m.;

nr 825, av herr Lundström och herr
Andersson, Torsten, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 102, med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § lagen den 31 mars 1955 (nr
183) om bankrörelse, in. in.;

nr 826, av herr Lundström m. fl., i
anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 106, med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet; nr

827, av herr Strandberg, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
106, med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet; nr

828, av herr Sveningsson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 106, med förslag till lag om
ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet;

nr 829, av herr Wirtén in. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
106, med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet; nr

830, av herr Strandberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 107, med förslag till lag om flyttning
av fordon i vissa fall;

nr 831, av herr Larsson, Nils Theodor,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 111, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4 mom.
vägtrafikförordningen den 28 september
1951 (nr 648);

nr 832, av herr Peterson, Eric Gustaf,
och herr Eriksson, Karl-Erik, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
111, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648);

Tisdagen den 25 april 1967

Nr 23

nr 833, av herr Strandberg in. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 111, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september
1951 (nr 648);

nr 834, av herrar Wirtén och Nyman,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 114, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 28 § 1 och 2 mom. kommunallagen
den 18 december 1953 (nr
753), m. in.;

nr 835, av herr Stefanson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 119, med förslag till lag om ändrad

lydelse av 4 § 3 inom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent;
samt

nr 836, av herr Wirtén, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 126,
med förslag till lag om ändring i vattenlagen
in. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Onsdagen den 26 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Sörenson och herr Elof sson,
Gustaf, anmälde, att de åter infunnit
sig vid riksdagen, den förre under
gårdagen och den senare denna dag.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
128, angående avveckling av Törefors
aktiebolags verksamhet m. m.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 813—815 till lagutskott,

motionerna nr 816—820 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 821—823 till lagutskott,

motionerna nr 824 och 825 till bankoutskottet,

motionerna nr 826—833 till lagutskott,

motionen nr 834 till konstitutionsutskottet
samt

motionerna nr 835 och 836 till lagutskott.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag för budgetåret
1967/68 till handelshögskolan
i Stockholm; och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa pensionsfrågor
m. m.

Yad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m.; samt
nr 34, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader för vatten- och luftvård.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning
av maskiner, inventarier och
byggnader, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 35, i anledning av väckta
motioner angående avdrag vid beskattningen
för värdeminskning av maskiner,
inventarier och byggnader,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:99,
av herr Johan Olsson m. fl., och II:
132, av herr Jonsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om framläggande
av förslag senast till 1968 års
riksdag om sådana bestämmelser i beskattningssystemet,
att högre initialavskrivning
medgåves på byggnader i
jordbruk och i rörelse, i enlighet med
vad i motionerna anförts;

2) de likalydande motionerna 1:162,
av herr Ottosson m. fl., och 11:195, av
herr Nordgren m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte antaga i motionerna
infört förslag till lag om ändring i

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23

för värdeminskning av maskiner, inventarier och

byggnader, m. m.

Ang. avdrag vid beskattningen

kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), vilket förslag avsåg sådan
ändring av gällande beskattningsregler,
att ett schablonavdrag kunde erhållas
för beräknad framtida prisstegring
på maskiner och inventarier; samt

3) de likalydande motionerna 1:415,
av herr Bengtson in. fl., och II: 535, av
herr Hedlund in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle

a) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning av frågan
om en sådan utformning av beskattningssystemet,
att detsamma kunde användas
i den aktiva lokaliseringspolitikens
syfte; och

b) medgiva, att investeringsfonderna
inom lokaliseringspolitiskt stödområde
finge användas i lokaliseringspolitiskt
syfte tills vidare enligt de grunder,
som gällde till och med den 30 juni
1965.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) beträffande högre initialavskrivning
på byggnader i inkomstkällorna
jordbruksfastighet och rörelse

att de likalydande motionerna 1:99,
av herr Johan Olsson m. fl., och II:
132, av herr Jonsson in. fl., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B) beträffande avdrag för beräknad
framtida prisstegring på maskiner och
inventarier

att de likalydande motionerna 1:162,
av herr Ottosson m. fl., och II: 195, av
herr Nordgren in. fl., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

C) beträffande beskattningssystemets
användning i den aktiva lokaliseringspolitiken att

de likalydande motionerna 1:415,
av herr Bengtson in. fl., och II: 535,
av herr Hedlund m. fl., i denna del, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
; samt

D) beträffande investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt syfte

att de likalydande motionerna 1:415,

av herr Bengtson in. fl., och II: 535, av
herr Hedlund m. fl., i denna del, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A) beträffande högre initialavskrivning
på byggnader i inkomstkällorna
jordbruksfastighet och rörelse

1) av herrar Stefcinson, Tistad, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora och Enskog, vilka ansett, att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 99, av herr Johan Olsson
in. fl., och II: 132, av herr Jonsson
in. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag till 1968 års riksdag
om en sådan ändring av avskrivningsreglerna
för byggnad, som inginge
i rörelse eller jordbruk, att en
ökad avskrivning kunde medgivas under
byggnadens första tid;

2) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Söderström, vilka dock
ej antytt sin mening;

B) beträffande avdrag för beräknad
framtida prisstegring på maskiner och
inventarier

3) av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora och Enskog, vilka ansett, att
utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen, med anledning av de likalydande
motionerna I: 162, av herr
Ottosson in. fl., och 11:195, av herr
Nordgren in. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära skyndsam utredning
och förslag till rätt i skattelagstiftningen
till avskrivning på återanskaffningsvärdet
för maskiner och inventarier
;

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Söderström, vilka ansett,
att utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:162, av herr Ottosson
m. fl., och 11:195, av herr Nordgren
in. fl., måtte antaga det vid motionerna
fogade förslaget till lag om ändring

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och

byggnader, m. m.

i kommunalskattelagen den 28 septemberg
1928 (nr 370);

C) beträffande beskattningssystemets
användning i den aktiva lokaliseringspolitiken 5)

av herrar Stefanson, Tistctd, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i
Bäckmora och Enskog, vilka ansett, att
utskottet bort under C hemställa, att
riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna 1:415, av herr Bengtson
in. fl., och 11:535, av herr Hedlund
m. fl., i nu förevarande del, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
en skyndsam utredning i fråga om möjligheterna
att använda beskattningssystemet
i den aktiva lokaliseringspolitikens
syfte;

D) beträffande investeringsfondernas
användning i lokaliseringspolitiskt syfte

6) av herr Vigelsbo och herr Eriksson
i Bäckmora, vilka ansett, att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till de likalydande
motionerna I: 415, av herr Bengtson
m. fl., och II: 535, av herr Hedlund
m. fl., i vad motionerna avsåge frågan
om investeringsfondernas användning
i lokaliseringspolitiskt syfte, medgiva,
att investeringsfonderna inom lokaliseringspolitiskt
stödomåde finge användas
i lokaliseringspolitiskt syfte tills
vidare enligt de grunder, som gällde
till och med den 30 juni 1965;

7) av herrar Stefanson, Tistad, Gustafson
i Göteborg och Enskog, vilka likväl
ej antytt sin åsikt.

Herr NILSSON, YNGVE, (li):

Herr talman! Högerpartiet har nu
liksom under tidigare år föreslagit, att
riksdagen måtte besluta om rätt till avskrivningar
på återanskaffningsvärdet
för maskiner och inventarier.

Vi är alla överens om att den hårda
konkurrensen och vårt höga kostnadsläge
kräver att näringslivet förfogar
över arbetsbesparande maskiner och
redskap. Men utvecklingen går oerhört
snabbt, den maskinella utrustningen

blir snart omodern och måste bytas ut
då den inte längre är lämpad för sitt
ändamål. Det bör också vara ett gemensamt
intresse för både företagare och
anställda i vårt näringsliv att man har
möjlighet att förfoga över maskiner
som fyller kraven på effektivitet och
modernitet; detta är ju ändå förutsättningen
och grunden för att högsta effektivitet
och kvalitet skall kunna upprätthållas
inom produktionen.

Den våldsamma inflationen gör, att
när maskinbeståndet skall förnyas har
priserna blivit högre, och det innebär
i sin tur att större kapital krävs för
ersättningsanskaffningen. Metodiken
att göra avskrivningarna på inköpspriset
innebär att man åstadkommer en
kapitalförstöring, som i sin tur vållar
svårigheter för näringslivet med hänsyn
till dess konkurrensförmåga.

Under årens lopp har en hel del utredningar
sysslat med dessa problem,
och i stort sett har man väl varit lyhörd
för dessa krav och ansett att det
föreligger fog för de framförda önskemålen.
Att återanskaffningspriset skall
få användas som avskrivningsunderlag
är redan accepterat, då staten för sina
affärsdrivande verk — såsom statens
järnvägar, postverket och telegrafverket
—- sedan några år tillbaka tillämpar
just denna princip. Inte minst med
hänsyn härtill borde det vara rimligt
att även det enskilda näringslivet skall
få tillämpa samma princip.

Nu säger emellertid utskottsmajoriteten
att det är krångligt och besvärligt
att införa lagbestämmelser på detta
område.

Vi föreslår i motionerna att en schablon
bör införas, vilket innebär att dessa
avskrivningar skall göras på 120
procent av inköpspriset. Det innebär
helt enkelt, att om maskinerna är utslitna
t. ex. efter fem år och skall förnyas
så har man genom avskrivningarna
nått fram till 120 procent av det
inköpspris som gällde fem år tidigare.
Detta kan ju inte innebära något som

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och

byggnader, m. m.

helst krångel. Vi hävdar därför att det
inte finns någon anledning att genom
nya utredningar försena denna reform.

Vi har av den anledningen till detta
betänkande fogat en reservation med
beteckningen B 4 som kräver omedelbar
lagstiftning och till vilken jag'' ber
att få yrka bifall.

Vår blanka reservation under A 2
innebär att vi vill understryka vad utskottet
anfört om önskvärdheten av
högre initialavskrivning på byggnader
i jordbruk och rörelse. I anslutning
härtill vill jag uttrycka den förhoppningen,
att då nu företagsskatteutredningen
enligt riksdagsberättelsen kommer
att avlämna betänkande härom
under detta år finansministern snarast
avlämnar proposition i ärendet.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Föreliggande betänkande
— bevillningsutskottets betänkande
nr 35 — behandlar avdrag vid beskattningen
för värdeminskning av maskiner,
inventarier och byggnader, m. m.

Låt mig först säga några ord om avskrivningsreglerna
när det gäller byggnader
i jordbruk och rörelse.

I motionerna I: 99 och II: 132 har
representanter för de tre oppositionspartierna
begärt ett förslag senast till
1968 års riksdag om högre initialavskrivning
på sådana byggnader. I motionerna
framhålls att de avskrivningsregler
som för närvarande gäller inte
är tillfredsställande utformade. Avskrivningstakten
överensstämmer inte
med den värdeminskning som byggnaderna
undergår. Den snabba tekniska
utvecklingen ställer allt större krav på
förnyelse och förändringar av produktionsutrustningen
inom alla näringsgrenar,
vilket också medför att byggnader
som ingår i rörelse ofta måste
bli föremål för genomgripande ombyggnader.
I våra dagar är eri beräknad
ekonomisk livslängd på mellan 40 och
33 år för verkstadsbyggnader och mellan
60 och 50 år för jordbrukets drifts -

byggnader en alltför lång tidrymd. Dessa
tidrymder motsvarar den avskrivningsprocent
som nu är tillåten.

Inom utskottet har man varit ense om
önskvärdheten av att avskrivningsregler
bör införas som medger högre initialavskrivning
när det gäller byggnader
i jordbruk och rörelse.

Utskottets majoritet liksom övriga
utskottsledamöter anser, att dessa avskrivningsregler
i första hand bör prövas
av företagsskatteutredningen, och
det förväntas att denna utredning redan
under detta år skall avlämna ett
delbetänkande härom. Utskottsmajoriteten
menar att förslag till nya regler
om avdrag för värdeminskning på
byggnader kan föreläggas inom en relativt
snar framtid.

Reservanterna bakom reservation nr
1 — representanter för folkpartiet och
centerpartiet — menar emellertid att
vi nu väntat så länge på förslag till sådana
nya regler för avskrivning på
byggnader, att det är hög tid att något
händer. Vi föreslår därför att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om förslag till 1968 års riksdag
på denna punkt.

Jag yrkar bifall till den vid punkten
A fogade reservationen nr 1.

Under punkten B i utskottets utlåtande
beträffande avdrag för beräknad
framtida prisstegring på maskiner och
inventarier yrkar mittenpartiernas utskottsrepresentanter
en skyndsam utredning
om och förslag till rätt för avskrivning
på återanskaffningsvärdet för
maskiner och verktyg. Värdeminskningsavdraget
syftar ju till att bygga
upp en reserv inom företagen, vilken
skall möjliggöra att genom nyanskaffning
ersätta det i företaget arbetande
kapitalet när detta förslits.

Det är då ur företagsekonomisk synpunkt
naturligtvis riktigt att avskrivningen
sker på den summa, som behövs
för att vid utrangeringen återanskaffa
ifrågavarande maskin eller inventarie.
Under en femårsperiod — den

24 Nr 23 Onsdagen den 26 april 1967

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och
byggnader, m. m.

tidslängd varunder en maskin får avskrivas
— undergår genom inflationen
maskinens inköpspris en betydande
höjning. Det rör sig om cirka 20 procent
på fem år.

Härtill kommer att vid ersättningsköp
maskiner och andra inventarier på
grund av tekniska förbättringar — utvecklingen
går ju härvidlag mycket
snabbt framåt — ofta är betydligt dyrare
än de förslitna och utrangerade.
Detta medför naturligtvis att de nya
maskinerna i regel är värdefullare och
mera produktiva för företaget, men
denna successiva fördyring av företagens
utrustning medför ofta betydande
finansieringsproblem och företagen
borde därför ha rätt att gardera sig
mot de ökade nyanskaffningskostnader
som penningvärdeförsämringen medför.

Jag anser också att den ogynnsamma
utvecklingen av företagens självfinansieringsmöjligheter,
vilka ju sjunkit
mycket starkt under de senaste
åren, motiverar ett bifall till förevarande
motion, så att företagen kan ges ökade
möjligheter till nyanskaffning. Detta
skulle innebära en stimulans för investeringsviljan
inom de svenska företagen,
vilket ju samhällsekonomiskt är
av stor betydelse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid punkten B fogade reservationen
nr 3.

I reservationen nr 5 vid punkten C
har mittenpartiernas utskottsledamöter
anslutit sig till den i centerpartimotioner
framförda uppfattningen, att beskattningssystemets
utformning kan ha
stor betydelse för en aktiv lokaliseringspolitik.
Denna erfarenhet har
gjorts i andra länder där olika åtgärder
för skattestimulans regelbundet
ingått bland de lokaliseringspolitiska
medlen.

I vårt land har investeringsfonderna
i några fall använts för att intressera
företag för att investera i områden,
som behövt lokaliseringspolitiska insatser.
Bl. a. har företag fått använda

sina fonder för investeringar på expansiva
orter, om de samtidigt förbundit
sig att etablera eller att bygga ut
sin verksamhet i områden som behövt
ökad sysselsättning. Skatteinstrumentet
användes således redan nu i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Reservanterna anser att det bör utredas,
huruvida inte mera generella åtgärder
på skatteområdet skulle kunna
användas för att stimulera nyetablering
och utbyggnad av verksamhet på
orter, som behöver lokaliseringspolitiskt
stöd. Ett medel som lämpligen
kunde övervägas vore att i stödområdena
medge en högre initialavskrivning
på byggnader i rörelse.

Herr talman! Jag yrkar därmed också
bifall till reservation 5 under punkten
C.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I det knippe av motioner
som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 35 finns en motion
som jag lämnat tillsammans med några
medmotionärer från högern och folkpartiet
och som utmynnar i en framställning
om att högre avskrivning
skall kunna medges de första åren efter
anskaffandet av byggnader i rörelse
och jordbruk. Frågan är ingalunda
ny, den har varit på riksdagens bord
i flera år. Men kravet på ändring av
beskattningsreglerna på detta avsnitt
växer sig för varje år allt starkare, och
så länge inte ändring sker lär väl också
frågan återkomma.

Nuvarande avskrivningsregler innebär
att avskrivningarna på byggnader
sker med lika belopp varje år under
byggnadens beräknade livslängd. Avskrivningsprocenten
varierar i regel
mellan en och tre procent beroende på
arten av byggnaden. Det blir alltså en
ganska lång period över vilken avskrivningarna
fördelas. Den verkliga
värdeminskningen de första åren blir
oftast betydligt större än medgivna av -

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och

byggnader, m. m.

skrivningar. Behovet att få göra avskrivningar
torde också hos ett företag
vara större åren strax efter den betydande
investering, som anskaffandet
av en byggnad innebär. Många gånger
kanske också ett byggnadsföretag har
genomförts för att sätta i gång ett produktionsprojekt,
som snabbt måste
verkställas för att det skall ge resultat,
men som också kan ha relativt kort varaktighet.
Den snabba strukturomvandling
vi nu upplever kan vidare innebära,
att den ekonomiska livslängden för
byggnader blir avsevärt kortare än den
tillåtna avskrivningstiden.

De nuvarande reglerna för avskrivning
på byggnader kan inte sägas vara
produktionsvänliga eller investeringsuppmuntrande.
I andra sammanhang
talar man ofta om hur viktigt det är
i nuvarande något vacklande konjunktur
att näringslivets investeringar uppmuntras.
Jag finner det angeläget att
något verkligen sker på detta område
inom en snar framtid.

Utskottet har i år liksom i fjol uttalat
önskvärdheten av att sådan ändring
av avskrivningsreglerna genomföres,
att högre initialavskrivning medges.
Men man vill avvakta förslag från
företagsskatteutredningen. Vi menar att
om man har en åsikt om att en ändring
bör komma till stånd, kan man också
säga detta i en skrivelse till regeringen.
Det är detta förslag som reservanterna
har enat sig om och som förs fram i
reservation nr 1.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord om reservation 6, som gäller
investeringsfondernas användning i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Hittills har användningen av dessa
fonder enligt reglerna varit så att säga
konjunkturpolitiskt betonad. Fonderna
skulle användas på så sätt, att när kon -

junkturen i det eller de geografiska
områdena eller branscherna går ner,
skulle man ha möjlighet att taga dessa
investeringsfonder i anspråk.

I en motion från centerpartiets sida
har vi med fog hävdat nödvändigheten
av att man inte ser detta enbart som
en helhet för landet utan att man tar
hänsyn till de olika geografiska områdena.
Låt mig, herr talman, bara ta ett
enda exempel och för ett ögonblick
förflytta mig till den ekonomiskt heta
regionen, till öresundsregionen, och där
bara vara medveten om att vi har
ett överhettat klimat, medan vi i Norrland,
och även i andra delar av vårt
land, har ett motsatt förhållande. Om
man är medveten om detta bör det anses
vara riktigt att även investeringsfonderna
får tjäna sitt syfte i lokaliseringspolitisk
användning. Detta har vi
i en partimotion yrkat, inte minst med
tanke på det läge som för närvarande
råder. Jag syftar då inte bara till vad
man kan kalla det nordliga stödområdet,
utan över huvud taget på delområden
i hela vårt land. För dessa områden
är det nödvändigt att man följer
denna riktlinje.

I anledning av detta, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservation
6 i bevillningsutskottets betänkande.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! De flesta av de frågor
som behandlas i bevillningsutskottets
betänkande nr 35 är ju gamla bekanta,
som varit föremål för riksdagens behandling
en följd av år och som man
flitigt kommer tillbaka till från motionärer
och reservanter. Det är alldeles
klart att man kan anföra skäl för en
generösare behandling i beskattningshänseende
på många olika områden
inom samhällslivet, men på dessa punkter
har man från utskottets sida tidigare
intagit en ståndpunkt, som majoriteten
i utskottet för närvarande inte

Onsdagen den 26 april 1967

beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och

26 Nr 23

Ang. avdrag vid

byggnader, m. m.

anser att det finns anledning att ändra
på.

En punkt som behandlas i en reservation
i utskottets betänkande gäller värdeminskning
av maskiner och inventarier.
I detta sammanhang vill utskottet
erinra om att dessa frågor är ganska
generöst behandlade i vårt land i jämförelse
med vad förhållandet är i andra
länder. Det finns inte skäl att gå
för långt när det gäller skatteförmåner
i detta sammanhang. Man kan inte säga
att vi behandlar dessa frågor mindre
generöst än andra, utan förhållandet
är det motsatta.

När det gäller en annan fråga, initialavskrivning
för byggnader till jordbruk
och rörelse, har utskottet uttalat
den uppfattningen, att det är angeläget
att man får en ändring just på detta
område. Utskottet delar väl alltså i
princip motionärernas uppfattning på
denna punkt, men det är ju så, att företagsskatteutredningen
har dessa ting
under övervägande, och man räknar
med att den kommer att lägga fram
sitt förslag redan under 1967. Då finns
det enligt utskottets mening inte någon
anledning att nu i en särskild riksdagsskrivelse
ytterligare påpeka dessa krav.

När det sedan gäller punkten angående
skatteförmåner i samband med
lokaliseringspolitiken, så har bevillningsutskottet
uttalat den principiella
uppfattningen att man skall skilja på
dessa ting. Har riksdagen fattat ett beslut
som innebär att staten skall ge lokaliseringspolitiken
ett speciellt stöd,
sä skall det vara på det sättet; då bör
man inte blanda in skattepolitiska åtgärder
i detta sammanhang utan konsekvent
följa den linje som riksdagen
sålunda har beslutat. Utskottsmajoriteten
tror att det är en riktig väg att gå.
Vi skulle kunna befara att vi kommer
in på områden, som det kan bli svårt
att bemästra, om vi blandar in skatteförmåner
i dessa lokaliseringspolitiska
strävanden.

Vad sedan gäller investeringsfonder -

nas användning för annat ändamål än
i konjunkturutjämnande syfte har det
redan förekommit, att investeringsfonderna
i vissa sammanhang har utnyttjats
i lokaliseringspolitiskt syfte. Bevillningsutskottet
har ingenting att erinra
mot detta, men utskottet vill understryka
att investeringsfonderna i
första hand skall användas för det ändamål
för vilket de är avsedda och att
dessa fonder endast i undantagsfall bör
få tas i bruk för lokaliseringspolitiska
strävanden.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan i dess helhet.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag vill påminna herr
Paul Jansson om det i rätt stor utsträckning
förändrade läge, som näringslivet
i större delen av vårt land
för närvarande befinner sig i. Syftet
med vår motion när det gäller användningen
av investeringsfonderna har inte
varit att detta skulle tjäna enbart industrin
utan att det, som jag ser det,
skulle skapa trygghet för de anställda
ur sysselsättningssynpunkt.

Till detta vill jag, herr talman, knyta
den reflexionen, att om man har tagit
del av vad finansministern har uttalat
under den senaste tiden, finner man
att dessa uttalanden harmonierar i
mycket stor utsträckning med tankegångarna
i den motion som vi från
centerpartiets sida har väckt.

Låt mig, herr talman, utöver detta
bara säga följande till herr Paul Jansson!
Om det inte funnes oro på arbetsmarknaden,
varför skulle man då framlägga
förslag om den nya investeringsbank,
som skall behandlas vid ett senare
tillfälle här i riksdagen?

Som framgår av den motion och den
reservation som vi har avgett från centerpartiets
sida, kan vad vi här föreslår
betraktas som något av medlen för att
säkra sysselsättningen och tryggheten.

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner,

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Paul Jansson
framhåller här, att utskottet avvisar
skatteinstrumentet som ett lokaliseringspolitiskt
medel och menar att det
räcker med de stödåtgärder, som redan
finns.

Jag vill bara påpeka, att man ju har
gjort avsteg från denna princip, när
man har använt investeringsfonder i
lokaliseringspolitiskt syfte. Jag kan
acceptera att de i nuvarande läge får
användas i lokaliseringspolitiken, men
jag anser nog rent generellt att man
i lokaliseringspolitiken inte använder
en typ av skattemedel som endast en
viss kategori av företag kan få begagna
sig av, nämligen aktiebolag och ekonomiska
föreningar. Jag tycker emellertid
att man, när man redan gjort avsteg
från principen, också bör kunna utreda,
om det inte finns metoder och skatteinstrument
som mera generellt kan
tillämpas i lokaliseringspolitiken — således
skatteinstrument som kan få användas
av alla typer av företag inom
stödområdena. Jag tycker att man kommer
bäst fram på den vägen.

Jag vill också påpeka att man inom
länder, t. ex. Norge, som har drivit lokaliseringspolitik
längre tid än vad vi
har gjort, anser att de skatteinstrument
och skattemedel som används i lokaliseringspolitiskt
syfte har haft en viss
betydelse.

Jag vill också erinra om att i remisssvaren
till den Näslundska kommitténs
betänkande föreslog bl. a. Industriförbundet
och Arbetsgivareföreningen användande
av vidgade avskrivningsmedel
såsom en lokaliseringspolitisk åtgärd.
»En tänkbar väg», säger de, »är
att bereda stöd åt företagsamheten i
utvecklingsorter genom vissa skattelättnader.
Liksom redan gäller för maskiner
bör sålunda företag i dessa orter
medges rätt till snabbare avskrivning
å byggnader än som eljest är möjligt
och därutöver ett extra avdrag för
anskaffningskostnader.»

inventarier och
byggnader, m. m.

Jag tror det skulle vara lämpligt att
låta skattelagstiftningen användas till
att utvidga den arsenal av åtgärder,
som behövs för att förbättra sysselsättningsmöjligheterna
i stödområden och
andra områden i vårt land med sysselsättningssvårigheter.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Det finns inte anledning
att förlänga denna debatt alltför
mycket. Jag vill emellertid säga till
herr Sundin, att han kan vara förvissad
om att han inte behöver vara rädd
att stå ensam i strävandena att trygga
sysselsättningen här i landet. Inte
minst det socialdemokratiska partiet
har visat vilka vägar man där är beredd
att beträda för att klara den uppgiften.
Vi har bl. a. lokaliseringspolitiken
och en aktiv arbetsmarknadspolitik,
som verkar för detta. Det är inte
fråga om annat än att det förändrade
läget på näringslivets område ägnas
uppmärksamhet.

Herr Sundin pekade bl. a. på en fråga
som har kommit in i bilden, nämligen
inrättandet av en investeringsbank,
som vi skall använda för att i
framtiden, alltså även på lång sikt,
trygga sysselsättningen för medborgarna.
Jag tror nog herr Sundin och jag
är överens om att det gäller att vidta
åtgärder på detta område. Därmed är
dock inte sagt, att man skall använda
skattepreferenser i alltför stor utsträckning
för att klara det hela.

Herr Stefansons senaste inlägg innehöll
i och för sig inget nytt. Redan i
mitt första anförande framhöll jag att
bevillningsutskottet inte har något
emot att investeringsfonderna i vissa
lägen används i lokaliseringspolitiskt
syfte. Det har skett vid några tillfällen.
Vi har emellertid velat understryka betydelsen
av restriktivitet på detta område.
Det får inte bli kutym att använda
investeringsfondernas pengar för
lokaliseringsändamål, ty då har man

Onsdagen den 26 april 1967

för värdeminskning av maskiner, inventarier och

28 Nr 23

Ang. avdrag vid beskattningen

byggnader, m. m.
förfelat hela tanken med att ha dessa
fonder som ett konjunkturutjämnande
medel. Har man bestämt sig för att driva
en lokaliseringspolitik, som jag tidigare
sade, skall den drivas målmedvetet.
Övriga medel, arbetsmarknadspolitik
och annat, skall givetvis användas
för att trygga sysselsättningen, men vi
får inte gå för långt i vårt tänkande att
lösa problemen genom skatteförmåner.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag är glad över att
Paul Jansson gör den deklarationen,
att vi i riksdagen är överens om att den
näringspolitik som skall föras också
skall trygga människors anställning.
För att nå den målsättningen borde vi
även vara överens om att använda alla
till buds stående medel.

Jag vill framhålla följande för utskottets
talesman: Om man exempelvis
genom lokaliseringsbidrag eller genom
den subventionering, som måhända
kan komma till stånd med den aviserade
investeringsbanken, vars inrättande
ännu inte är behandlat, så kommer
det att drabba skattebetalarna på
samma sätt som det vi här har föreslagit,
nämligen att man för att trygga
sysselsättningen skall använda medel
ur dessa fonder. Det rör människorna
som sådana och givetvis även företagen
för att de skall kunna leva vidare
i vårt samhälle.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! Till herr Sundin vill
jag bara säga, att det ofta händer att
vi är överens om målet och slutresultatet.
Men det kan råda delade meningar
om sättet att nå det resultatet —- och
det är väl det vi diskuterar i dag.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Om vi är eniga om målet
och vet att medlen måste vara
många borde vi väl, herr Paul Jansson,
vara eniga om de olika medel som vi
bör använda för att nå målet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten A framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 80;

Nej — 42.

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23

Ang. avdrag vid beskattningen för värdeminskning av maskiner, inventarier och

byggnader, m. m.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Stefanson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Nilsson, Yngve, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av honom m. fl. vid
betänkandet anförda reservationen nr 4.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Stefansons
yrkande.

Herr Nilsson, Yngve, äskade emellertid
votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående bevillningsutskottets
betänkande nr 35 punkten B
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Stefanson m. fl. vid betänkandet
avgivna, med 3 betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innefattas i den av herr Yngve
Nilsson m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —47;

Nej — 24.

Därjämte hade 65 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 62.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten C förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Stefanson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35 punkten C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —91;

Nej —43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I vad gällde punkten D, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bi -

m. m.

fall till utskottets hemställan, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Vigelsbo och
herr Eriksson i Bäckmora vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
35 punkten D, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Vigelsbo och
herr Eriksson i Bäckmora vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 22.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. resultatutjämning vid beskattningen
m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 36, i anledning av väckta
motioner angående resultatutjämning
vid beskattningen m. m.

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta,
av utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:98,
av herr Mattsson in. fl., och II: 134, av
herr Magnusson i Borås m. fl., vari
hemställts, att riksdagen måtte

a) antaga i motionerna infört förslag
till förordning angående ändring
av 2, 8 och 9 §§ förordningen den 8
april 1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

b) antaga i motionerna infört förslag
till förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning;
samt

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att skyndsam utredning måtte
företagas om möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid i
första hand borde prövas frågan om
resultatutjämning genom den s. k.
kontometoden, samt att förslag i detta
syfte snarast måtte föreläggas riksdagen; 2)

de likatydande motionerna I:
226, av herr Svenungsson och fru Hultell,
samt 11:280, av herr Carlshamre,
vari föreslagits, att riksdagen skulle i
skrivelse till regeringen anhålla om
skyndsamt förslag dels angående möjlighet
för våra fiskare att göra avsättning
till resultatutjämningsfond, dels

— med beaktande av fiskarnas speciella
arbets- och inkomstförhållanden

— om att tillförsäkra dem bättre skatteavdrag
vid yrkesutövningen;

3) de likalydande motionerna I: 574,
av herr Johan Olsson och herr Mattsson,
samt 11:698, av herr Andersson
i Örebro och herr Jönsson i Ingemarsgården,
vari yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om översyn av nuvarande bestämmelser
med begränsad resultatutjämnande
effekt samt om utredning syftande till
förslag om en mera generellt användbar
kontometod, som samtidigt kunde

medföra större likhet i behandlingen
av skattskyldiga;

4) de likalydande motionerna I: 575,
av herr Harald Pettersson, och II: 715,
av herr Josefson i Arrie in. fl., vari
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om skyndsam
utredning av frågan om införande
av rätt till resultatutjämning vid beskattningen
genom kontometoden i enlighet
med motionernas syfte; ävensom

5) de likalydande motionerna 1:584,
av herr Stefanson in. fl., och II: 726,
av herr Nordgren, vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en skyndsam utredning
i syfte att så ändra beskattningsreglerna
i fråga om beräkning av inkomst
av annan fastighet (hyresfastighet),
att avdrag finge göras med visst
belopp för avsättningar avsedda för
framtida reparationsbehov.

De i motionerna 1:98 och 11:134
framlagda förordningsförslagen avsågo,
att i fråga om fåmansbolag hinder för
förlustavdrag icke skulle möta, om
skiljaktighet i ägarförhållandena betingades
av att aktier, som övergått till
annan på grund av arv, testamente eller
bodelning, överfördes på tidigare ägare
av aktier i bolaget. Som villkor för rätt
till förlustavdrag borde enligt motionärerna
gälla, att deklarationsskyldighet
förelegat för förluståret eller för något
av de två närmast föregående beskattningsåren.
Vidare hade motionärerna
förordat, att ett av 1957 års skatteutredning
framlagt förslag till förordning om
rätt till utjämning av statlig inkomstskatt
å merinkomst i vissa fall skulle
— med vissa ändringar — antagas av
riksdagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt,

A) beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning

att de likalydande motionerna I: 98,
av herr Mattsson in. fl., och IT: 134, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i denna

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Ang. resultatutjämning vid beskattningen
del, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B) beträffande progressionsutjämning att

de likalydande motionerna 1:98,
av herr Mattsson m. fl., och II: 134, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i denna
del, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

G) beträffande allmän öppen resultatutjämning att

följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:98,
av herr Mattsson m. fl., och 11:134, av
herr Magnusson i Borås m. fl., i denna
del,

2) de likalydande motionerna 1:574,
av herr Johan Olsson och herr Mattsson,
samt II: 698, av herr Andersson i
Örebro och herr Jönsson i Ingemarsgården,
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:575,
av herr Harald Pettersson, och II: 715,
av herr Josefson i Arrie m. fl.,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D) beträffande rätt för fiskare att
att göra skattefri avsättning till resultatutjämningsfond att

de likalydande motionerna I: 226,
av herr Svenungsson och fru Hultell,
samt II: 280, av herr Carlshamre, i denna
del, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

E) beträffande gynnnsammare avdragsregler
för fiskare

att de likalydande motionerna I: 226,
av herr Svenungsson och fru Hultell,
samt II: 280, av herr Carlshamre, i denna
del, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; ävensom

F) beträffande frågan om rätt till
skattefri avsättning för framtida reparationsbehov att

de likalydande motionerna I: 584,
av herr Stefanson m. fl., och II: 726 av
herr Nordgren, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

m. m.

Reservationer hade anförts

Beträffande ändringar i förordningen
om förlustutjämning

1) av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka ansett, att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande
motionerna 1:98, av herr Mattsson
m. fl., och II: 134, av herr Magnusson
i Borås m. fl., i denna del, måtte antaga
det vid motionerna fogade förslaget
till förordning angående ändring av 2,
8 och 9 §§ förordningen den 8 april
1960 (nr 63) om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

Beträffande progressionsutjämning

2) av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka ansett, att utskottet
bort under B hemställa, att riksdagen,
med bifall till de likalydande
motionerna I: 98, av herr Mattsson
m. fl., och II: 134, av herr Magnusson
i Borås m. fl., i denna del, måtte antaga
det vid motionerna fogade förslaget till
förordning om rätt till utjämning i
vissa fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning; Beträffande

allmän öppen resultatufjämning 3)

av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka ansett, afl utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen,
med anledning av de likalydande
motionerna I: 98, av herr Mattsson
m. fl., och II: 134, av herr Magnusson
i Borås m. fl., I: 574, av herr Johan
Olsson och herr Mattsson, samt II: 698,
av herr Andersson i Örebro och herr
Jönsson i Ingemar sgården, ävensom

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Ang.

motionerna 1:575, av herr Harald Pettersson,
och II: 715, av herr Josefson
i Arrie m. fl., måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :i hemställa, att skyndsam
utredning måtte företagas om möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning,
varvid i första hand borde
prövas frågan om resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden och att
förslag i detta syfte snarast måtte föreläggas
riksdagen;

Beträffande rätt för fiskare att göra
skattefri avsättning till resultatutjämningsfond 4)

av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka ansett, att utskottet
bort under D hemställa, att riksdagen,
med anledning av de likalydande
motionerna I: 226, av herr Svenungsson
och fru Hultell, samt 11:280,
av herr Carlshamre, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning och
förslag beträffande rätt för fiskare att
göra skattefri avsättning till resultatutjämningsfond; Beträffande

frågan om rätt till skattefri
avsättning för framtida reparationsbehov 5)

av herrar Yngve Nilsson, Stefanson,
Gösta Jacobsson, Erik Filip Petersson,
Magnusson i Borås, Gustafson
i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora
och Öhvall, vilka ansett, att utskottet
bort under F hemställa, att riksdagen,
med anledning av de likalydande
motionerna I: 584, av herr Stefanson
m. fl., och II: 726, av herr Nordgren,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
skyndsamt förslag till sådan ändring
av beskattningsreglerna i fråga om
beräkning av inkomst av annan fastighet
(hyresfastighet), att avdrag finge
göras med visst belopp för avsättningar
avsedda för framtida reparationsbehov.

resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 36 behandlar en rad motioner,
som alla syftar till ändringar i
skattelagstiftningen för att åstadkomma
en rättvisare beskattning av företagen
samt underlätta för framför allt den
mindre företagsamheten att lösa sina
kapitalförsörjningsproblem genom
självfinansiering. Alla dessa frågor har
vid många tillfällen diskuterats här i
riksdagen, och jag skulle därför kunna
fatta mig ganska kort.

Samtliga reservationer nr 1—5 är
avgivna gemensamt av högerpartiets,
folkpartiets och centerpartiets representanter
i bevillningsutskottet.

Reservation nr 1 avser ändring i förordningen
om förlustutjämning och innebär,
att det för att man skall få rätt
att göra förlustavdrag bör räcka med
att deklarationsskyldighet har förelegat
för förluståret eller för något av de
två närmast föregående beskattningsåren.
Nu gällande bestämmelser innebär,
att deklarationsskyldighet skall ha
förelegat under förluståret. Då det gäller
familjeföretag får förlustavdrag utnyttjas
endast om ägarförhållandet är
i stort sett detsamma som vid förlusttillfället.
Därav följer att, om de efterlevande
till en avliden person — make
eller barn — som är hälftendelägare i
ett sådant företag, inte har möjlighet
att behålla aktierna utan överlåter dem
till den andre delägaren, så förlorar bolaget
därmed rätten till förlustavdrag.
Vi menar att en sådan orättvisa bör avlägsnas.

Reservation nr 2 gäller genomförandet
av en progressionsutjämning vid
beskattningen. 1957 års skatteutredning
hade förordat en sådan skatteberäkningsmetod.
Reservanterna anser för
sin del, att det vore önskvärt att skatteutredningens
förslag genomföres,
även om vissa ändringar i fråga om
deklarationsskyldighet och sänkning av
minimibelopp nu föreslås, samt att rätt
till utjämning även bör finnas vid fallande
inkomst.

3 Första kammarens protokoll 1867. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

I reservation nr 3 yrkas på utredning
av möjligheterna till en fullständig
resultatutjämning, varvid man i
första hand bör pröva kontometoden.
Vi anser att en sådan öppen resultatutjämning,
som är ägnad att utjämna
skillnaden i inkomst mellan olika beskattningsår,
får en jämnare beskattning
som följd och, varför inte, också
en viss sparstimulerande verkan.

Reservation nr 4 gäller en grupp näringsutövare,
nämligen fiskarna, som
på grund av yrkets vanskligheter kan
få mycket ojämna årsinkomster. Det
ena året kan inkomsten vara bra, under
det att inkomsten nästa år kan vara
betydligt sämre, inte minst på grund av
skador på fångstredskap och dylikt. Ja,
i många fall kan även fångsten gå förlorad.
En utjämningsfond skulle här ha
ett utomordentligt värde, och därför
hemställer vi i denna reservation om
utredning.

I reservation 5 slutligen hemställer
vi också om en utredning. Det förhåller
sig nämligen så att de allmännyttiga
bostadsföretagen i beskattningshänseende
har vissa fördelar framför
hyresfastigheterna, enär de endast har
att deklarera för en inkomst motsvarande
3 procent av fastighetens taxeringsvärde,
alltså en schablonmetod.
Vi vill nu att en utredning skall tillsättas,
som skall försöka utarbeta förslag
i syfte att skapa likställighet på
detta område. Vid beräkning av inkomst
av hyresfastighet bör avdrag få
göras med visst belopp för avsättningar,
avsedda för framtida reparationsbehov.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till reservationerna nr
1—5.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Rätten till resultatutjämning
vid beskattningen har vid olika
tillfällen behandlats av riksdagen.
Genom beslut av 1960 års riksdag öppnades
också möjligheter till förlustut -

m. m.

jämning vid taxering av inkomst. Däremot
saknas fortfarande allmän rätt
att utjämna vinster under olika beskattningsår,
men den särlagstiftning
som finns medger t. ex. insättning av
medel på s. k. skogskonto. Det finns
företagargrupper, t. ex. jordbrukare
och fiskare, vilkas inkomster är av ytterst
varierande storlek under olika år
och som därför tillfälligt drabbas av
en orimligt hård beskattning.

Det finns redan nu vissa undantag.
Rörelseidkare och i viss utsträckning
också jordbrukare har vissa möjligheter
att genom olika åtgärder utjämna inkomster
över olika år, men brist på kapital
lägger ofta hinder i vägen för dessa
dispositioner. Man kan helt enkelt
inte utnyttja de möjligheter som nuvarande
skattelagstiftning erbjuder. Man
får ta stöten när den kommer — kanske
under ett dåligt skördeår.

I motion nr 226 här i kammaren, som
jag har undertecknat, berörs rätten för
fiskare att göra avsättning till resultatutjämningsfond.
Kan man över huvud
taget tala om inkomstfluktuationer, så
är det inom fisket. Aldrig har fisket
bedrivits så intensivt som nu, och aldrig
har investeringar i fartyg och utrustning
varit större. Trycket på våra
fiskare har särskilt under det senaste
året vuxit oroväckande, kanske främst
genom att det naturliga underlaget för
fisket minskar, av orsaker som man
hittills vet ytterst litet om. Situationen
på Västkusten börjar bli allvarlig, då
havsfisket närmar sig en kris.

För att bevara och stärka vårt fiskes
ställning och sätta yrkesutövarna
i stånd att förnya tonnage och utrustning
och därmed trygga själva basen
för nyrekrytering och fortsatt fiske ter
det sig ofrånkomligt, att samhället ger
fiskarkåren möjlighet till skattemässig
resultatutjämning. I Norge t. ex. betraktas
en sådan ordning numera som någonting
självklart. Norska fiskare åtnjuter
säravdrag med 12 procent på den
skattepliktiga inkomsten — förutsatt
att de fiskat minst 15 veckor till havs.

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Avdraget är maximerat till 3 000 kronor.
De har vidare möjlighet att under
år med goda inkomster skattefritt avsätta
20 procent till en driftfond för
senare förvärv — kanske under inkomstmagra
år — av båt, redskap och
andra förnödenheter för fisket. Dessutom
har de lindrigare progressiv beskattning.
Danska fiskare har också betydande
skatteförmåner. Under sådana
förhållanden är det inte lätt för
våra fiskare att stå sig i konkurrensen.

Det bör kanske även beaktas, att en
i flera avseenden så likvärdig grupp
som vårt sjöfolk — fullt i sin ordning
— kompenseras genom skattelättnader
för att sjömännen i så stor utsträckning
nödgas avstå från de fördelar i land,
som samhället erbjuder övriga skattebetalare.
Havsfisket, som nu bedrives
från allt större fartyg och allt längre
bort från hemkusten, är i dag mera
jämförbart med sjöfart än tidigare.

Utskottet åberopar nu 1957 års skatteutredning
när det gäller allmän rätt
till skatteutjämning genom kontoinsättningar.
En av anledningarna till att utredningen
avstod från att framlägga
förslag i ämnet var svårigheterna att
göra nödvändiga begränsningar i kontometodens
tillämpning. Man menade
också att metodens räckvidd var så
begränsad, att den bara kunde bli av
värde för dem som från början hade
sådana vinstförhållanden att möjlighet
fanns att göra erforderliga avsättningar.
Men om vinstförhållandena ändras år
från år — och det är verkligen fallet
inom fisket — föreligger ju ännu starkare
skäl för en resultatutjämning. Utskottet
medgav också i fjolårets utlåtande,
att det inte minst ur rättvisesynpunkt
skulle vara till fördel, om möjligheter
öppnades till en mera vidsträckt
resultatutjämning vid beskattningen.
När det gäller fiskarkåren vill
jag som bohuslänning starkt understryka
rättvisesynpunkten. Den förtäckta
resultatutjämning, som nuvarande skattelagstiftning
ger möjlighet till, har nog
ingen större betydelse i detta samman -

hang. Som bekant finns inte alltid kapital
när det behövs.

I föreliggande motioner framställs
också ett utredningsy^rkande angående
förmånligare skatteavdrag för svenska
yrkesfiskare, under åberopande av
norsk och danska skatterätt. Utskottet
säger sig inte vara berett att tillstyrka
särbestämmelser för en specialyrkeskategori.
Det är möjligt att nu gällande
normer kan ändras genom en
annan tillämpning av lagstiftningen beträffande
denna yrkeskår, säger utskottet.
Ja, man kan ju alltid hoppas.

I den förhoppningen avstår jag från
att hemställa om bifall till den del av
motionsyrkandet, som upptages under
punkten E i utskottets hemställan, men
yrkar bifall till reservationen 4 under
punkten D.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! De motioner som behandlas
i bevillningsutskottets betänkande
nr 36 har det gemensamt att
motionärerna vill medverka till att undanröja
de olägenheter som den progressiva
beskattningen innebär för enskilda
personer och för företag som av
en eller annan anledning har ojämn
inkomstfördelning under olika år.

Motionärerna liksom reservanterna
anser att inkomstutvecklingen på längre
sikt än ett beskattningsår bör ligga
till grund för bedömningen av skatteförmågan.
I vår skattelagstiftning förekommer
vissa avsteg från beskattningsårets
slutenhet. Låt mig som exempel
nämna reglerna för beskattning av ackumulerad
inkomst och möjligheterna
till avsättning på skogskonto.

De i motionerna liksom i reservationerna
föreslagna åtgärderna är avsedda
att för samtliga skattskyldiga ge
större möjligheter till utjämning av
skattebelastningen vid varierande inkomster
under olika år. Detta är som
herr Yngve Nilsson har framhållit en
fråga av stor betydelse för de mindre
företagens självfinansiering.

Nr 23

Onsdagen den 2G april 1967

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

När det gäller reservationen nr 1
med yrkande om ändringar i förordningen
om rätt till förlustutjämning liksom
när det gäller reservationen nr 2
med yrkande om att riksdagen måtte
antaga den föreslagna förordningen om
införande av progressionsutjämning''
ber jag att få instämma i herr Yngve
Nilssons motivering och i hans yrkanden.

Beträffande reservationen nr 3 som
innebär förslag om utredning i fråga
om en allmän öppen resultatutjämning
vill jag i likhet med motionärerna
framhålla den skillnad i behandling
som olika kategorier av företag utsätts
för i vårt skattesystem. Så är t. ex.
aktiebolag och ekonomiska föreningar
berättigade att göra avsättningar till
investeringsfonder. Den möjligheten
finns som bekant inte för företag som
drivs exempelvis i form av enskild firma.
De har en sämre situation när det
gäller att sätta av medel till framtida
investeringar, och de har en sämre beredskap
för att möta en lågkonjunktur.

I vårt broderland Norge har det varit
möjligt att införa bestämmelser om
investeringsfonder även för företag
som drivs som enskild firma. Jag anser
att olika kategorier av företag bör behandlas
lika. Företagsformen får inte
vara avgörande för företagens möjligheter
att göra skattefria avsättningar
och för deras möjligheter att bygga
upp en beredskap mot lågkonjunktur
eller att reservera medel för framtida
utbyggnader och rationaliseringar.

Jag anser att möjligheterna att införa
en fullständig resultatutjämning
bör utredas snarast möjligt och yrkar
därför bifall till reservation 3.

Herr Svenungsson har utförligt berört
fiskarnas situation. Då jag vet att
även herr Tistad kommer att ta upp
den frågan kan jag avstå från att mera
utförligt argumentera för reservation
4. Jag vill bara säga att det här är fråga
om en kategori företagare som har
ett särskilt starkt behov av att få göra
skattefria avsättningar till en resultat -

utjämningsfond. Deras inkomstutveckling
mellan olika år beror ju delvis på
förhållanden som de själva inte bestämmer
över; tillgången på fisk, närheten
till bra fiskevatten, väderleksförhållanden
och andra yttre omständigheter
påverkar i stor utsträckning lönsamheten
inom deras näring.

Med tanke på den allt hårdare konkurrenssituationen
är det nödvändigt
att våra fiskare åtnjuter samma skatteförmåner
som deras yrkesbröder i våra
grannländer, vilka ju också är deras
största konkurrenter.

Jag yrkar därför bifall till reservation
4.

I reservation 5 har hemställts om ett
skyndsamt förslag till sådan ändring
av beskattningsreglerna i fråga om beräkning
av inkomst av hyresfastighet
att avdrag får göras med visst belopp
för avsättningar avsedda för framtida
reparationsbehov.

Reservanterna anser att det finns
starka skäl för att underhållskostnaderna
för en fastighet skall få slås ut på
flera år och att fastighetsägaren sålunda
skall ha rätt att göra skattefria avsättningar
till en reparationsfond.

Underhållskostnaderna varierar mycket
starkt år från år, och vissa år är
de flera gånger högre än normalt. De
är naturligtvis små under byggnadens
första år för att sedan när reparationsbeliovet
sätter in stiga avsevärt. Då kan
reparationskostnaderna t. o. m. vara
högre än hyresintäkterna. Den dag då
en genomgripande renovering av fastigheten
behöver utföras kan fastighetsägaren
stå inför stora kortfristiga
betalningsförpliktelser, som betyder en
svår påfrestning på hans likviditet. Det
kan naturligtvis medföra att fastighetsägaren
drar sig för att låta utföra erforderliga
reparationer, vilket är till
hyresgästernas nackdel.

Jag tror att om även enskilda fastighetsägare
bereddes möjlighet att göra
årliga avsättningar till täckande av
framtida kostnader för reparationer
skulle detta underlätta och stimulera

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

uppbyggnaden av reparationsfonder.
En skattefri fondavsättning skulle medverka
till att medel funnes tillgängliga
när de stora underhållskostnaderna
kommer. Förmånliga skatteregler på
detta område skulle främst komma hyresgästerna
till godo och ligger sålunda
i hyresgästernas intresse.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 5.

Häri instämde herr Mattsson (ep).

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! På den punkt vi nu
behandlar har väckts ett flertal motioner
innehållande förslag som alla syftar
till ökad, s. k. öppen resultatutjämning;
skapande av riskfonder, självfinansieringsf
onder, investeringsfonder
samt reparations- och underhållsfonder
för fastigheter.

Det finns inom näringslivet ett betydande
intresse för att på detta område
få till stånd bättre lösningar än
de nuvarande. Särskilt gäller detta
mindre och medelstora företag. Inte
minst i dagens läge när så många företag
ställs på hårda prov i fråga om
lönsamheten och möjligheterna att producera
och att skapa sysselsättning
framstår risk- och utjämningsfonder
som mycket angelägna.

De möjligheter som för närvarande
står till buds uppvisar många brister.
Jag syftar på reglerna för varulagervärdering
och avskrivningsmöjligheterna
för maskiner och inventarier. Det
är dock många företag som inte i sin
verksamhet har möjlighet att utnyttja
dessa vägar, eftersom de inte har
nämnvärda lager i sin rörelse. Det kan
för övrigt vara oekonomiskt att hinda
kapital i varulager för att bygga upp
en självfinansieringsfond eller en dold
reserv. Man binder ju därmed i onödan
kapital, vartill kommer risken för inkurans
i varulagret.

Inte heller torde det vara lämpligt
att bygga upp en reserv genom inves -

teringar i maskiner. Man riskerar då
att göra felaktiga investeringar. Maskiner
föråldras snabbt. Den dag man
eventuellt behöver utnyttja en reservfond
är det heller inte säkert att man
kan realisera det kapital som lagts ned
i maskiner och inventarier. Någon reserv
att tillgripa under dåliga år innebär
alltså inte denna väg.

När man tidigare diskuterat olika
möjligheter att åstadkomma en lösning
för att tillgodose nyssnämnda önskemål
har kontometoden rönt stort intresse.
Denna metod har ju också redan
prövats i form av skogskonto samt
i fråga om investeringsfonder för konjunkturutjämning.
Såvitt jag förstår har
kontometoden i dessa båda fall fungerat
tämligen tillfredsställande, och
större hinder borde inte möta att vidare
utvidga detta system. Det borde
vara möjligt att finna en kontometod
som kunde tillgodose flera av de önskemål
man har från näringslivets sida
att utjämna dåliga och goda år och att
kunna bygga upp investeringsfonder
eller fonder t. ex. för framtida underhåll.

Bland fördelarna med kontometoden
märks den stimulans av sparande som
en fonduppbyggnad otvivelaktigt innebär
och den uppmuntran av investeringar
som vi ju i dag anser så angelägna
för att näringslivet skall kunna
bevara sin konkurrenskraft. Metoden
innebär också större möjligheter till
en förnuftig planläggning av investeringarna,
vilket med de knappa resurser
som nu står till buds måste vara
av betydande värde.

I reservation nr 3 har föreslagits att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla
om utredning angående möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning
genom den s. k. kontometoden.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation i första
hand. Jag vill också med instämmande
i vad herrar Nilsson och Stefanson anfört,
j^rka bifall till samtliga övriga
reservationer 1, 2, 4 och 5.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Herr TISTAD (fp);

Herr talman! Inom den svenska fiskerinäringen
intar västkustfisket en
dominerande ställning. Av de större
fiskefartygen — med mer än 200 hästkrafters
maskinstyrka — är 85 procent
hemmahörande på västkusten. Av det
svenska havsfiskets totala avkastning
kom förra året på västkustfiskarnas del
81 procent av fångstmängden och 75
procent av fångsvärdet.

Med den ställning som fisket intar
i Bohuslän är det naturligt att vi i vårt
län inte ser på näringens problem, de
må gälla skatter eller annat, ur snävt
partipolitiska synpunkter. Förra året
gick här i riksdagen representanter för
alla fyra partierna på bohusbänken
tillsammans med några riksdagsmän
från andra håll fram med motioner om
rätt för fiskare att göra skattefria avsättningar
till resultatutjämningskonto.
I år var vi på bohusbänken överens om
att inte väcka någon motion i detta
ämne utan vänta till nästa år för att
då ta upp fiskarnas skatteproblem från
andra utgångspunkter. Högerrepresentanterna
har begagnat sig av detta tillfälle
och ensamma lagt fram en motion,
i vilken de dels tar upp frågan
om resultatutjämning, dels föreslår
bättre skatteavdrag för fiskerinäringens
utövare. Herr Svenungsson har utvecklat
högermotionärernas synpunkter,
och jag vill i anslutning till det,
herr talman, med några ord beröra hur
vi i mittenpartierna i Bohuslän ser på
dessa frågor.

Västkustfiskarna landar större delen
av sina fångster i utländska hamnar.
Förra året motsvarade dessa direktlandningar
i utlandet 65 procent av
fångstmängden och 55 procent av
fångstvärdet. Därtill kommer någon
kommersiell export. Västkustfisket är
alltså till övervägande delen en exportnäring.
Men vi importerar också rätt
betydande kvantiteter fisk, värdemässigt
betydligt mer än vad vi exporterar.
Fisket är därför i hög grad också
en importkonkurrerande näring.

För en näringsgren som är så beroende
av utländsk konkurrens är det av
betydelse att konkurrensen kan ske på
lika villkor. Tyvärr är detta inte fallet
beträffande västkustfisket i dag. Det
är inte bara det att fiskarna i vissa
andra EFTA-länder, som i t. ex. Storbritannien
och Norge, har statsstöd i
olika former, utan fiskarna i våra närmaste
grannländer Danmark och Norge
åtnjuter också helt andra förmåner i
skattehänseende än våra fiskare. Det
är ett förhållande som vi måste beakta.

Västkustfisket sådant det bedrives i
dag kräver stora investeringar. En modern
västkusttrålare kostar mellan 1
och 1,5 miljon kronor i anskaffning.
Medlemmarna i fiskelaget har alla del
i båten. Några fiskeriföretag med anställd
arbetskraft existerar inte i vårt
land.

Utvecklingen går mot allt större och
dyrare båtar. De statliga lånemöjligheterna
är begränsade. Investeringarna
måste därför till stor del självfinansieras.
De avskrivningsmöjligheter som
skattelagstiftningen erbjuder är inte
tillräckliga för detta. Ytterligare möjligheter
till skattefria avsättningar är
därför ett berättigat önskemål. Genom
en resultatutjämningsfond, som förordas
i reservation 4, skulle det bli möjligt
att under goda inkomstår göra avsättningar
till framtida anskaffningar.

Västkustfiskarna lever i stort sett
under samma förhållanden som anställda
ombord på handelsfartyg i
nordsjöfart. Sådana ombordanställda
betalar inte skatt enligt samma regler
som vi andra utan har att erlägga s. k.
sjömansskatt som utgår enligt förmånligare
grunder. Anledningen därtill är
att de ombordanställda inte har så stora
möjligheter att utnyttja samhällets
tjänster som de som arbetar i land. Vi
anser att man bör överväga att tillämpa
sjömansskattebestämmelserna, med
vissa modifikationer, på fiskare som
utövar sin näring i mera avlägsna fiskevatten.

Vi ser möjligheten att göra avsätt -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

ningar till ett resultatutjämningskonto
som ett steg på vägen till rimligare
skatteregler för fiskarna, och därför
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 4.

I detta anförande instämde herr Hermansson
(ep).

Herr SVENUNGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Tistads, min högt
uppskattade länskamrats, inledande ord
om en viss säraktion från högerrepresentanterna
i Bohuslän vill jag vänligt
tillbakavisa. Jag tror att det är ett
missförstånd. Vår motion var inte alls
menad som något slags säraktion, utan
det är mer ett gammalt krav från vårt
håll. Men jag vill uttala den förhoppningen
att vi ett annat år skall ha ett
bättre samarbete under motionstiden.
För oss motionärer är det i varje fall
nog, att herr Tistads partivänner i bevillningsutskottet
har reserverat sig till
förmån för vår motion.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Samtliga frågor i detta
betänkande gäller beskattningsårets
slutenhet, frågan huruvida man skall
räkna skatt på ett år, på fem år eller
på tio år eller om skatten skall slås ut
på en tidsperiod som vederbörande
skattskyldige själv har att bestämma.
Det är väl egentligen det vi resonerar
om, och det har vi som här förut
nämnts resonerat om i många år i denna
kammare. Det har inte förekommit
något nytt i dagens debatt, utan vi diskuterar
frågan ungefär på samma sätt
som tidigare. Jag skall därför inte bli
så mångordig.

Låt mig börja med den första frågan,
som gäller förlustutjämning. Herr Yngve
Nilsson säger i dag att det härvidlag
egentligen först är fråga om den
mindre företagsamhetens självförsörjningsmöjligheter.
Att få räkna ett förlustår
plus två andra år för att vid beskattningen
få rätt till förlustutjämning

skulle enligt hans uppfattning vara särskilt
värdefullt. Utskottsmajoriteten anser
att man för att få utnyttja förlustutjämning
åtminstone bör ha haft någon
form av förvärvsverksamhet. Vi
vill alltså inte vara med om att man
skall få utnyttja som förlust inte tidigare
utnyttjade ortsavdrag när man är
studerande eller något liknande. Utskottet
vill heller inte att man skall få
använda förluster på sådant sätt att förlustföretag
blir en handelsvara, vilket
blir resultatet om vi tillåter andra att
utnyttja förluster. Utskottet har från
denna synpunkt inte velat vara med om
att göra någon uppmjukning av förlustutjämningen
utöver hittills gällande
bestämmelser.

Den stora frågan är väl progressionsutj
amningen, där vi i dag har problemet
om ackumulerad inkomst för sådana
som har inkomster som sträcker
sig över mer än ett år. Enligt lagen
om ackumulerad inkomst kan man nu
i sådana fall få progressionen beräknad
på intill fem års inkomster. Detta
klarar de fall då en inkomsttagare på
ett år får fram inkomster som härrör
från flera års förvärvsarbete. Utskottet
har inte velat vara med om att utjämna
inkomsterna år för år om de endast
härleder sig från ett enda års inkomst.
Vi har alltså i det avseendet inte velat
vara med om någon inkomstutjämning.

Man säger nu att de små företagen
inte har någon chans att kunna få resultatutjämning
med så ojämna inkomster
som de har. Jag vågar för min
del hävda raka motsatsen. Vi har i dag
en så generös skattelagstiftning i vårt
land med tanke på de avskrivningsregler
som finns beträffande inventarier
och varulager att det egentligen inte
finns något behov att få en resultatutjämning.
Det behov som föreligger för
småföretagsamheten är närmast att få
ihop sådana vinster så att de över huvud
taget kan göra de nedskrivningar
som man enligt lag har rätt att göra
-rr det är alltså på den punkten som
behovet egentligen föreligger.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Herr Johan Olsson säger att dessa
nedskrivningar av inventarier och varulager
är olämpliga i många fall och
att det vore bättre att göra avsättning
på ett konto så att man därigenom
kunde göra besparingar och göra de
stora investeringar som det är önskvärt
att man skall göra men som nu inte
kan ske. Först säger herr Johan Olsson
att det kan vara olämpligt att göra investeringar,
och sedan säger han att
han vill ha ett konto för att man skall
kunna göra större investeringar. Jag
tycker att han talar emot sig själv på
något sätt.

Han åberopar vidare lagstiftningen
om taxering för inkomst av medel som
insats på skogskonto och säger att vi
i detta avseende redan har gjort ett
avsteg. Nej, det har vi inte, ty lagen
om insättning på skogskonto är egentligen
en komplettering till lagen om
beskattning av ackumulerad inkomst.
Det gäller här fall där det är fråga
om många års tillväxt, som man på
små enheter måste ta ut på en enda
gång. För att undvika en beskattning
på en gång av en sådan ackumulerad
inkomst får vederbörande alltså avsätta
medlen på ett skogskonto.

Utskottet vill alltså inte vara med
om någon resultatutjämning på det sätt
som här har föreslagits.

När det gäller gynnsammare avdragsregler
för fiskare konstaterade jag det
mycket intressanta förhållandet att herr
Stefanson först sade att han ansåg den
kategoriklyvning som i dag finns mellan
stora och mindre företag exempelvis
i fråga om investeringsfonderna vara
mycket olämplig — företag skulle
oberoende av formen och oberoende av
vad de sysslar med beskattas på samma
sätt. Sedan ansåg han att det borde
göras en kategoriklyvning till fiskarnas
förmån — han talar alltså emot sig
själv på den punkten. Jag vill understryka
att fiskarna har samma avskrivningsmöjligheter
som alla andra företagare
i vårt land. Herr Tistad nämnde
att en trålare kostade cirka 1,5 mil -

jon kronor. Den får skrivas av på fem
år. Om jag inte är fel underrättad, beskattas
en trålare som ett inventarium.
Det finns då möjligheter att göra stora
avskrivningar, vilket innebär att man
icke har något behov av att samtidigt
kunna göra också andra avsättningar.

Vidare sägs att det finns en skattelagstiftning
för sjömän här i landet vilken
innebär att sjömän, som går på nordsjöfart,
beskattas lägre än de människor
som arbetar på land, eftersom sjömännen
inte som andra kan utnyttja
samhällets service. Det är alldeles riktigt.
Det görs ett lägre kommunalskatteuttag
i sjömansskattetabellen, men å
andra sidan kan jag väl inte tro att herr
Tistad och herr Svenungsson tänker
åberopa sjömansskattetabellen när det
gäller beskattningen för fiskarna, ty
man har vid beskattningen för sjömännen
gjort avsteg från beskattningsårets
enhet. En sjöman som bara har en enda
månadsinkomst under ett år får betala
en väsentlig skatt för denna månadsinkomst
och kan inte utnyttja hela ortsavdraget.
Sjömansskatten verkar alltså
i precis rakt motsatt riktning mot vad
herr Svenungsson och herr Tistad här
tänkt sig, nämligen att inkomsten under
ett beskattningsår skulle slås ut på
flera år.

Om vi jämför företagsbeskattningen i
allmänhet i vårt land med beskattningen
i Norge, kan vi — och det vill jag
inte förneka — finna att fiskarna i
Norge har gynnsammare beskattningsregler
än fiskarna i Sverige. Å andra
sidan tror jag inte att reservanterna
får företagarna med sig på att genomföra
ett norskt beskattningssystem i
Sverige i dess helhet. Om vi jämför företagsbeskattningen
i Sverige och beskattningen
i Norge och tar hänsyn
till alla avskrivningsmöjligheter och
skatteregler, finner vi att den företagaren
som sådan inte är högre beskattad
i Sverige än i vårt broderland. Jag'' anser
att vi bör ta hänsyn till alla dessa
fakta, framför allt avskrivningsreglerna
men även skatteskalor och dylikt.

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottet i dess helhet.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Wärnherg'' beskyller
mig för tvetalan. Han påstår att jag
i det ena fallet principiellt går emot
kategoriklyvning i beskattningsavseende,
då jag säger att mindre och stora företag
skattemässigt skall behandlas lika.
När jag sedan hävdar att fiskarna bör
kunna få vissa skatteförmåner, så avviker
jag, anser herr Wärnberg, från den
principen. Det är inte alls så.

Skattelagstiftningen skall vara så utformad
att den är neutral i konkurrenshänseende.
Stora och mindre företag
inom samma bransch måste behandlas
lika. Jag anser också att stora och
mindre företag inom fiskerinäringen
skall behandlas lika. Det innebär inte
någon konkurrens för svensk industri,
hantverk eller handel, om fiskerinäringen
på grund av särskilda omständigheter
får vissa skatteförmåner. Vi
har genomfört det på andra håll. Skogskontona
motiveras t. ex. av att den näringen
har alldeles speciella förhållanden.
Herr Wärnbergs påstående stämmer
alltså inte.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Herr Wärnberg framhåller
att utskottets majoritet principiellt
har vänt sig mot alla förslag att
bryta beskattningsårets slutenhet. Vi
har dock redan gjort flera avsteg från
den regeln, i praktiken torde den saken
vara klar.

När statsrådet Sträng gav sina direktiv
för 1957 års skatteberedning sade
han bl. a. följande: »Oaktat sålunda
vissa möjligheter finnes att fördela
vinster på olika år» — han syftar då
bl. a. på varulagervärdering — »eller
förskjuta förlust ett år till ett följande
vinstår, får det hållas i minnet att dessa
möjligheter innefattar undantag från

den förut angivna huvudprincipen om
beskattningsårets slutenhet. I den mån
sådana särskilda möjligheter inte föreligger
i det enskilda fallet, kan denna
princip för skattskyldiga med ojämna
inkomster leda till en på längre sikt
för hård beskattning. För fysiska personer
m. fl. får härvid även progressiviteten
i den statliga inkomstbeskattningen
betydelse.»

I viss utsträckning kan samma förhållanden
som inom skogsbruket även
föreligga för företag av olika slag, bl. a.
rörelseidkare. Skogskonto, säger herr
Wärnberg, är till för att där samla upp
inkomsterna från den årliga tillväxten
under många år. Skogsägaren tar vid
avverkningen ut förtjänsten på en gång.
Den skattskyldige medges därför en utjämnad
beskattning över flera år. Många
investeringar i ett företag kan vara av
samma karaktär. Man sprider dem över
flera år, men vinsten begränsas till några
få år. Jag tror att vi även i sådana
fall har anledning hävda att det borde
finnas möjlighet till en skattefördelning.
Bara det faktum att en företagare
av konjunkturmässiga eller andra skäl
vissa år kan ha mycket låga inkomster
och andra år tack vare bättre resultat
får högre inkomster, gör det självklart
att en viss utjämning i skattehänseende
bör tillåtas.

Jag anser att kontometoden är en ypperlig
metod för att komplettera förlustutjämningen
och kanske också i
viss mån varulagervärderingen. Varulagervärderingen
är dock erkänd som
en möjlighet att göra vissa vinstdispositioner
för att utjämna resultatet år från
år. För dem som inte kan utnyttja den
metoden skulle kontometoden vara en
lämplig ersättning.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Herr Wärnberg vill göra
gällande att fiskarna är ganska väl
ställda, eftersom de hade enorma avskrivningsmöjligheter,
som han uttryckte
det. Man kanske också bör påpeka

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Ang. resultatutjämning vid beskattningen

att dessa »enorma» avskrivningsmöjligheter
motsvaras av enorma kostnader
i form av amorteringar och räntor för
båtarna. Det är väl därför knappast
möjligt att utnyttja dessa avskrivningar
i egentligt resultatutjämningssyfte.

Sjömansskattereglerna lämpar sig givetvis
inte för fiskarna utan modifikationer,
och jag sade också i mitt anförande,
att det krävdes sådana modifikationer.
Men vi anser att man kan tilllämpa
principen om en något lägre beskattning
också på fiskarna, eftersom
denna lägre beskattning motiveras av
att människor, som tillbringar större
delen av sin tid på sjön, inte kan tillgodogöra
sig samhällets tjänster i samma
omfattning som de vilka lever sitt
liv i land. Herr Wärnberg kan väl inte
förneka, att förhållandena är tämligen
likartade och att det från den enskildes
synpunkt inte föreligger någon
större skillnad om han arbetar ombord
på ett handelsfartyg eller ombord på
ett fiskefartyg, som är borta från hemorten
precis lika länge.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt,
som herr Tistad säger, att det inte kan
vara någon större skillnad mellan att
arbeta på ett fiskefartyg, som ligger
borta från Sverige långa tider, eller att
arbeta på ett handelsfartyg. Därför vill
herr Tistad ha ett annat skattesystem.
Men det system som herr Tistad nu
pläderar för verkar ju i en riktning
rakt motsatt vad han begär utredning
om. Det går nämligen ut på att förkorta
skatteperioden från innevarande år
till aktuell avlöningsperiod. Jag är inte
alls övertygad om att de sjömän som
i dag ligger ute betalar så förfärligt
mycket mindre skatt än de yrkesgrupper
som arbetar på land. Många av
dem som är ute kan nämligen inte utnyttja
möjligheten att göra ortsavdrag.
Får de en månads lön, kan de bara utnyttja
en tolftedel av ortsavdraget. De
får helt enkelt betala skatt från den

n». m.

första kronan. Sjömännen har ingen
möjlighet att göra någon årsutjämning
eller ens att deklarera. Även om de
bara har arbetat en enda vecka under
året får de betala skatt enligt tabell på
denna inkomst. Resultatet blir därför
för deras del ofta motsatsen till det här
avsedda även om sjömännens skatteskala
är en aning lägre. Fiskarena är
säkert inte intresserade av att få en sådan
skatteform, utan de vill nog i så
fall behålla det nuvarande året som
slutenhet.

Herr Tistad säger vidare att jag väl
måste medge att de stora avskrivningsmöjligheter
som fiskarna har motvägs
av enorma kostnader. Men, herr Tistad,
vad skall man med en fond för vinster
till, om man har både avskrivningsmöjligheter
och jättestora kostnader?
Då har man ju ännu mindre behov av
en fond för uppsamling av vinstmedel,
vilket det här är fråga om. Jag tror att
det i stället snarare finns behov av att
öka fiskets inkomster —- det är det
väsentliga just nu.

Herr Stefanson vill ha ett neutralt
skattesystem som varken missgynnar
eller gynnar stora eller små företag.
Det vill jag också ha, och det har vi
i stort sett. Man får nämligen göra avsättningar
till konjunkturutjämningsfonder
och investeringsfonder. Det spelar
då ingen roll om företaget är stort
eller litet. Vad som skiljer är bara att
endast aktiebolag och ekonomiska föreningar
får utnyttja möjligheten att
samla medel i dessa fonder. Det hänger
samman med att dessa kategorier
företag är de enda som har proportionell
skatt. Vi kan rimligtvis inte
medge enskilda mäninskor att göra
avsättningar till investeringsfonder,
till vilka de kan överföra inkomster
sådana år då man har så stora inkomster
att man kanske skulle få betala
80 procent i skatt. Det är inte
möjligt att införa någon form av investeringsfonder
för enskilda människor
med progressiv skatt. Om jag inte
är felaktigt underrättad finns det i frå -

Onsdagen den 28 april 1967

Nr 23

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

ga om övriga avskrivningsmöjligheter
ingen skillnad mellan stora och små
företag, utan de är likställda.

Jag vill sedan, herr talman, ta upp
en sak som jag inte berörde i mitt första
anförande, nämligen frågan om avskrivningsfonder
för privatägda bostadsföretag.
Jag håller med om att det
ligger rätt mycket i vad motionärerna
anfört. Dessa fastighetsägare har inte
möjlighet att från början göra avsättningar
för de reparationer som väntas
bli erforderliga längre fram. Det problemet
kanske kan lösas då vi får andra
initialavskrivningsregler för byggnader.
Till en del löses väl problemet
automatiskt om den nya bostadspolitik
som nu är signalerad genomföres. Den
innebär ju att fastighetsägarna får låga
hyresinkomster i början, men att det
sker en upptrappning med vissa procentenheter
varje år för att hyresintäkterna
skall räcka till när de stora
utgifterna för reparationerna kommer.

Jag tror alltså att dessa problem så
småningom kommer att lösas, men jag
medger att det ligger en hel del sanning
i vad motionärerna och reservanterna
har framhållit.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Herr Wärnberg sade,
att det inte finns någon skillnad i skattebehandling
av mindre och större företag.
Det finns emellertid en skillnad
beroende på den form varunder
företagen drivs. Det menar jag vara en
icke konkurrensneutral beskattning.

Herr Wärnberg säger att det inte
finns några möjligheter att införa investeringsfonder
och resultatutjämningsfonder
för företag, som drivs som
enskild firma. En sådan lagstiftning
skulle med hänsyn till den progressiva
beskattningen medföra orättvisor.
Jag vill bara påpeka att det har
gått att genomföra sådana regler i
andra länder, t. ex. i Norge. Omöjligt
är det alltså inte, och vi vill ha en utredning
om sådana möjligheter.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt
av utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
36 punkten A, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 62.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
36 punkten B, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
in. fl. vid betänkandet avgivna, med 2
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej —61.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten C

framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Yngve Nilsson in. fl. vid betänkandet
avgivna, med 3 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller råd bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
36 punkten C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 3
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I vad gällde punkten D, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr Yngve
Nilsson in. fl. vid betänkandet avgivna,
med 4 betecknade reservationen.

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Ang. resultatutjämning vid beskattningen m. m.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
36 punkten D, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

På därefter gjord proposition bifölls
utskottets i punkten E gjorda hemställan.

Ytterligare gjorde herr talmannen enligt
de angående punkten F förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med
5 betecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava

upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
36 punkten F, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet avgivna, med 5
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 62.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 40, med
föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 30 i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12 och
20 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt jämte
i ämnet väckta motioner, lades memorialet
till handlingarna.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Om översyn av reglerna för förhandlings-
och avtalsrätt för tjänstemän i
offentlig förvaltning

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av väckta
motioner om översyn av reglerna för
förhandlings- och avtalsrätt för tjänstemän
i offentlig förvaltning.

Andra lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 1: 360, av
herr Åkerlund in. fl., och nr 11:444,
av herr Xordstrandh in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa om
översyn av gällande system för förhandlings-
och avtalsrätt för tjänstemän
i offentlig förvaltning samt att,
därest detta föranledde ändring i gällande
lagstiftning, förslag härom skulle
föreläggas riksdagen.

I motionerna efterlystes klarare regler
beträffande fördelningen av kompetens
och ansvar mellan de olika organ,
som agerade på arbetsgivarsidan.
Frågan om möjligheterna att förhindra
samhällsfarliga konflikter utan åsidosättande
av tjänstemännens rätt hade
också aktualiserats. Enligt motionärernas
mening vore det angeläget att söka
tillskapa en sådan ordning, att den
bakom en samhällsfarlig konflikt liggande
intressetvisten kunde lösas utan
avkall på principen om de förhandlande
parternas jämställdhet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet hemställt, att förevarande
motioner, I: 360 och 11:444, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat erinrat om att Kungl. Maj :t genom
beslut den 7 april i år bemyndigat
chefen för civildepartementet att tillkalla
särskilda sakkunniga för att utreda
vissa frågor i förhandlingsrättssystemet
för de offentliga tjänstemännen.
Det kunde enligt utskottet förutsättas,
att de sakkunniga under sitt ar -

bete toge upp icke endast frågan om
kompetensfördelningen mellan de olika
organen på arbetsgivarsidan utan
även frågor som anginge samhällsfarliga
konflikter.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Det är en skrivning i
andra lagutskottets utlåtande som bär
föranlett mig att begära att få säga
några ord.

Utskottet skriver i sista meningen
av utlåtandet: »Det kan förutsättas att
de sakkunniga under sitt arbete tar
upp inte endast frågan om kompetensfördelningen
mellan de olika organen
på arbetsgivarsidan utan även frågor
som angår samhällsfarliga konflikter.»
Jag har ansett att det nog inte ingår
i de sakkunnigas uppgift att syssla med
frågan om de samhällsfarliga konflikterna.

Det är en mycket stor och besvärlig
uppgift att söka på förhand göra en
avgränsning i fråga om vad som är
samhällsfarliga konflikter eller inte. Redan
i förarbetena till Saltsjöbadsavtalet
och i dess allmänna motivering bär
man mycket ingående penetrerat denna
problematik. Man säger där bl. a.
på ett ställe: »Kommittén förmenar, att
någon ens tillnärmelsevis tillfredsställande
avgränsning av sådana områden
över huvud ej kan åstadkommas med
anspråk på objektivitet och allmängiltighet.
Redan det förhållandet att samhällets
intresse alltså är beroende av
den aktuella konfliktens omfattning gör
en sådan på förhand fixerad gränsdragning
omöjlig.» Litet längre fram i sin
allmänna motivering fortsätter man:
»Då alltså behovet att undvika eller
begränsa en viss konflikt är beroende
av omständigheterna i det särskilda
fallet, lärer någon annan utväg icke
finnas än att låta intresseavvägningen,
med hänsyn till samhällsvikten, äga
rum i varje konfliktsituation för sig.»

När det gäller metodiken för att söka
undvika samhällsfarliga konflikter även
inom det statliga verksamhetsområdet,
har man valt samma linje som följs på.

Onsdagen den 26 april 1967

Om översyn av reglerna för förhandlings den

allmänna arbetsmarknaden. Givetvis
ger inte detta några säkra garantier
för att man skall kunna undvika samhällstarliga
konflikter. Men vi kan väl
ändå räkna med att konfliktsituationer,
som kommer att föras under statstjänstenämndens
behandling, blir föremål
för mycket noggrann prövning och att
parterna kommer att ta hänsyn till
nämndens beslut även om dessa icke i
och för sig är bindande.

Frågan om hur man skall handlägga
detta problem på den statliga sidan
diskuterades också ganska utförligt i
proposition nr 60/1965, som låg till
grund för den nya förhandlingsrätten
på det statliga området. Jag tillåter mig
att citera ett stycke ur den propositionen,
där det sägs i departementschefens
uttalande: »Det hade enligt min mening
icke varit lämpligt att låta nämnden»

— alltså statstjänstenämnden — »med
för parterna bindande verkan avgöra
huruvida en konflikt med hänsyn till
föreliggande samhällsintressen kan tilllåtas
eller icke. Inom det offentliga
tjänstemannaområdet bör det vara statsmakterna
förbehållet att bestämma därom.
Ingen ifrågasätter Kungl. Maj :ts
och riksdagens rätt att tillgripa tvångslagstiftning
till skydd för vitala samhällsintressen.
»

Ja, herr talman, jag har velat göra
dessa påpekanden med hänvisning till
att det, som jag inledningsvis sade, är
svårt att på förhand söka lösa dessa
frågor och att den utredning som utskottet
nämner enligt min uppfattning
inte har till uppgift att penetrera frågan
om de samhällsfarliga konflikterna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Civilministerns anförande
är intressant ur många synpunkter.

I utskottsarbetet uppkommer ju ofta
frågan huruvida man måste sluta med
en hemställan om att det som utskottet

Nr 23

och avtalsrätt för tjänstemän i offentlig

förvaltning

anfört skall i skrivelse till Kungl. Maj:t
delgivas. Gör man inte det, behöver
Kungl. Maj:t inte ta hänsyn till vad utskottet
sagt om en motion. I detta fall
har utskottet hemställt att förevarande
motioner, I: 360 och II: 444, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Skulle till äventyrs den utredning
som tillsattes i april i år med uppgift
att överse avtals- och förhandlingsrätten
för statstjänstemännen visa att ingenting
har skett i fråga om de bekymmer
som motionärerna haft när det
gäller de samhällsfarliga konflikterna
återstår väl bara för motionärerna att
komma tillbaka, om de alltjämt har
samma bekymmer. Utskottet kan nämligen
inte ta ärendet åter och göra något
uttalande i anledning av motionärernas
förslag. Vad som har sagts stämmer
ju med verkligheten, även om verkligheten
är sådan att det inte ar möjligt
att göra någon precisering av vad
som är att betrakta som samhällsfarlig
konflikt eller ej.

Om en rekommendation som har utfärdats
i enlighet med statstjänstemannalagen
inte föranleder att parterna
rättar sig efter rekommendationen,
finns det inte såvitt jag förstår någon
annan väg att gå än att ta till tjänstepliktslagen,
om konflikten är av sådan
beskaffenhet. Motionärerna säger
då att det är gott och väl men att konflikten
ju därmed inte är löst. Det är
också riktigt. I samband med att tjänstepliktslagen
sätts i kraft skall väl på
ett eller annat sätt ändå tillkännages
hur arbetet skall betalas eller ersättas;
att det skall fortsätta är ju klart.

Anledningen till att utskottet har
skrivit att det förutsätter att även frågan
om de samhällsfarliga konflikterna
kommer att behandlas av utredningen
är väl närmast att man kunde förvänta
ett uttalande även om det blev något
anant än av ungefär samma innebörd
som civilministern gett uttryck
för i sitt anförande i dag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bi -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Om jämställdhet mellan män och kvinnor inom socialförsäkringssystemet

fall till utskottets hemställan, som endast
innehåller att motionerna icke
skall till någon riksdagens åtgärd föranleda.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Endast en mycket kort
kommentar till civilministerns anförande.

Civilministern ansåg sig kunna utgå
ifrån att organisationerna kommer att
ta hänsyn till statstjänstenämndens utlåtanden
i frågor om samhällsfarliga
konflikter. Jag är också övertygad om
att så kommer att bli förhållandet. Organisationerna
kommer att ta den allra
största hänsyn härtill, jag vågar faktiskt
säga att de helt kommer att rätta
sig efter nämndens utlåtanden, även om
de inte är bindande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av väckt motion angående angivandet
av de tjänstemän som är undantagna
från disciplinär bestraffning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om jämställdhet mellan män och kvinnor
inom socialförsäkringssystemet

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av väckta
motioner om översyn av socialförsäkringssystemet
såvitt angår frågan om
jämställdhet mellan män och kvinnor.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
I: 433, av herr Geijer, Arne, och
herr Johansson, Knut, samt II: 557, av
fru Ekendahl och herr Hagnell, i vilka
motioner yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla

om en utredning för översyn av socialförsäkringssystemet.

Motionerna hade i detta utlåtande
behandlats endast såvitt rörde det i
motionerna uttalade önskemålet, att socialförsäkringarna
borde reformeras
så, att det ekonomiska skyddet bleve
lika för män och kvinnor.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 443 och II: 557, såvitt
anginge frågan om jämställdhet mellan
män och kvinnor inom socialförsäkringssystemet,
måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära utredning i enlighet
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Vid utlåtandet fanns avgivet ett särskilt
yttrande av fru Hamrin-Thorell
samt herrar Erik Filip Petersson, Anderson
i Sundsvall och Jonsson.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Frågor som rör det allmänna
trygghetssystemet tillhör ju det
centrala inom samhällspolitiken. Vi
väckte därför från folkpartihåll vid föregående
års riksdag en motion, som
sammanfattningsvis upptog följande
förslag:

1) En självständig pensionsrätt för
hemarbetande eller deltidsarbetande
make.

2) Försörjarpension i stället för
änke- och änklingspension, grundad på
förekomsten av barn i den efterlevande
makens vård.

3) Barnpension enligt generösa regler.

4) Lika regler inom folkpensionssystemet
som inom tilläggspensionssystemet.

Vi begärde utredning om dessa frågor.
Motionen behandlades i andra lagutskottet.
Någon utredning ville inte
utskottet liksom inte heller riksdagen
gå med på. Ur riksdagsprotokollen
från denna debatt kan man utläsa hur
föga nytt detta förslag var och hur li -

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

ten anledning som skulle föreligga att
verkställa en utredning. Utskottet kunde
inte sträcka sig längre än att föreslå
riksdagen att överlämna frågan till
pensionsförsäkringskommittén. Detta
gjordes av Kungl. Maj :t i december 1966
med den formuleringen att motionen
skulle vara tillgänglig vid kommitténs
behandling av frågorna om änkepension
till frånskilda och änklingspensioner.

Formuleringen är verkligen förbryllande
även för den som försökt fördjupa
sig i regeringsretorikens konst.
Ett finare sätt att släta ut ett riksdagsbeslut
torde vara svårt att finna. Ingen
kan ändå hindra en kommitté från afl
ta del av allt material som har något
som helst av värde att tillföra debatten.

Tiden var uppenbarligen förra året
inte mogen för ett krafttag på den allmänna
pensioneringens område. Tiden
bär verkligen mognat hastigt i år, vilket
verkar något förbryllande. Mognadsprocessen
måste i alla fall hälsas
med tillfredsställelse även av oss. Jag
förmodar att LO i hög grad har bidragit
till denna process.

En utredning skall alltså komma till
stånd. Utskottet förutsätter i sitt utlåtande
att en samordning sker mellan
den nya utredningen och det arbete
med dithörande eller närliggande frågor
som bedrivs av andra kommittéer.
Denna uppfattning har vi velat understryka
i det särskilda yttrande som vi
fogat till utskottets utlåtande. Framför
allt anser vi de synpunkter som framlades
i föregående års motion i denna
fråga vara värda beaktande.

Herr talman! Jag har i övrigt ingen
avvikande mening utan yrkar bifall till
utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Om pensionering av äldre friställd
arbetskraft, m. nt.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av väckta
motioner om pensionering av äldre friställd
arbetskraft m. m.

Andra lagutskottet hade behandlat
följande inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner:

1) de likalydande motionerna I: 30,
av hem Werner, och II: 39, av herr
Andersson i Luleå m. fl.;

2) de likalydande motionerna I: 31,
av herr Werner, och II: 38, av herr
Andersson i Luleå m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 351,
av herr Carlsson, Eric, och herr Svanström,
samt II: 438, av herr Gustavsson
i Alvesta;

4) de likalydande motionerna I: 352,
av herr Dahlén m. fl., och II: 446, av
herr Ohlin in. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 353,
av herr Jansson, Paul, m. fl., och
11:436, av herr Blomkvist m. fl.; ävensom 6)

de likalydande motionerna I: 443,
av herr Geijer, Arne, och herr Johansson,
Knut, samt II: 557, av fru Ekendahl
och herr Hagnell, såvitt anginge
förtidspensionering.

I motionerna I: 30 och II: 39 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning i samråd med arbetsmarknadens
partorganisationer angående
sänkt pensionsålder till förslagsvis
65 år för grupper inom fysiskt och
psykiskt påfrestande samt hälsovådliga
yrken.

I motionerna I: 31 och II: 38 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte hemställa, att de i
motionerna behandlade frågorna rörande
trygghet till sysselsättning, inkomst
och försörjning för den äldre
arbetskraften skyndsamt måtte utredas.

I motionerna I: 351 och 11:438 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till

4 Första kammarens protokoll 1967. Nr 23

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

Kungl. Maj:t skulle anhålla om parlamentarisk
utredning av frågan om
sänkt folkpensionsålder.

I motionerna 1:352 och 11:446 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära skyndsam
utredning angående möjligheterna att
införa ändrade regler för rätt till förtidspension,
innebärande att sådan
pension efter prövning kunde beviljas
äldre personer som en sista utväg när
det visat sig omöjligt att lösa deras försörjningsproblem
genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.

I motionerna I: 353 och It: 436 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t anhålla om en
skyndsam utredning rörande förtidspension
inom ramen för allmänna försäkringen
av den äldre arbetskraft, som
friställdes vid driftinskränkningar och
företagsnedläggelser.

I motionerna I: 443 och II: 557 hade
yrkats, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om en utredning
för översyn av socialförsäkringssystemet.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna 1:351 och 11:438
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

B. att motionerna I: 30 och II: 39 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; G.

att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 31 och II: 38, såvitt
anginge förtidspensioneringen,

2) motionerna I: 352 och II: 446,

3) motionerna I: 353 och II: 436 samt

4) motionerna 1:443 och 11:557, såvitt
anginge förtidspensioneringen,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att motionerna 1:31 och 11:38,
i den mån de icke behandlats under C,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I, vid utskottets hemställan under A,

av herr Carlsson, Eric, och herr

Larsson i öskeviksby, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen med bifall till
förevarande motioner, 1:351 och
II: 438, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att frågan om en sänkt
folkpensionsålder måtte bliva föremål
för utredning av en parlamentariskt
sammansatt kommitté;

II, vid utskottets hemställan under
C,

av herr Hubinette, fru Hamrin-Thorell
samt herrar Erik Filip Petersson,
Anderson i Sundsvall, Edlund och
Jonsson, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under G hemställa,
att riksdagen med bifall till följande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 31 och II: 38, såvitt
anginge förtidspensioneringen,

2) motionerna 1:352 och 11:446,

3) motionerna I: 353 och II: 436 samt

4) motionerna I: 443 och II: 557, såvitt
anginge förtidspensioneringen,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning av reglerna angående
förtidspension i lagen om allmän
försäkring.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! När man tar del av dagens
ärenden från andra lagutskottet,
finner man osökt att mycket återstår
innan den sociala grundtrygghet som
man menar måste finnas är en verklighet.
Motionernas mångfald i en rad olika
frågor på detta område torde tala
för sig själv.

Det ärende vi nu har att behandla,
andra lagutskottets utlåtande nr 39, baseras
på en rad motioner angående pensionsfrågor.
Jag skall främst stanna för
motionsparet 1:351 och 11:438, väckt

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Om pensionerirt;

av centerpartiledamöter i båda kamrarna,
vari yrkas att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om parlamentarisk
utredning av frågan om
sänkt pensionsålder.

Av utskottsutlåtande! framgår att motioner
med samma yrkande väckts från
centcrhåll varje år alltsedan 1962. Utskottets
utlåtande och den nejsägarattityd
som där demonstreras visar att
dessa motioner måste återkomma. En
rättvis sak går inte att hålla tillbaka
hur länge som helst — även om det
ibland ter sig svårt att få förståelse för
välmotiverade krav. Allt fler och fler
utanför riksdagshusets murar inser att
en sänkt folkpensionsålder är en av de
mest angelägna reformer som återstår
att genomföra.

I den debatt som förekom i denna
kammare den 16 maj 1962 yttrade jag
bl. a. följande: »Vad sedan pensionsåldern
beträffar finns det anledning att
i dag säga ut, att vi i centerpartiet har
den uppfattningen, att man måste sikta
mot en sänkt pensionsålder också inom
folkpensioneringen. Ett motiv för
ATP var ju att man skulle skapa likställighet
mellan arbetare och statsoch
kommunalanställda och tjänstemannagruppen.
Jag respekterar den
synpunkten, men jag tror att också frågan
om pensionsåldern måste komma
med i blickfånget.»

Detta var år 1962. Denna fråga har
diskuterats varje år här i kammaren
sedan dess, detta är följaktligen sjätte
året i följd.

Varför kommer vi motionärer igen
år efter år med denna fråga om en
sänkning av pensionsåldern? Skälen är
flera. Det är en social rättvisefråga att
de som tidigast gått ut i förvärvslivet
— främst kroppsarbetarna — inte skall
behöva vänta längst på sin pension.

Man kan med rätta säga att sociala
olikheter av detta slag borde tillhöra
en förgången tid. De nuvarande bestämmelserna
om 67 års pensionsålder
tillämpas enbart för kroppsarbetare,
husmödrar och fria företagare, medan

av äldre friställd arbetskraft, m. m.
alla övriga har bättre regler och förhållanden.

Det är en social fråga av stora mått.
67 år som pensionsålder är en hög ålder.
Av industriländerna är det endast
Norge som har en högre ålder. Där
är det 70 år. Danmark har liksom vi
67 års pensionsålder. Finland har 65 år.

Går vi utanför Norden ser det annorlunda
ut. Västtyskland har 65 år,
Storbritannien 65 år för män och 60
år för kvinnor, USA 65 år för män och
kvinnor. Fortsätter vi vidare finner vi
att Frankrike har 60 år, Italien 60 år
för män och 55 år för kvinnor och Polen
65 respektive 60 år — där diskuterar
man enligt uppgift en sänkning
av pensionsåldern. Sovjetunionen har
60 år för män och 55 år för kvinnor.
I Japan är det likadant.

Man får ofta höra vilket föregångsland
Sverige är på det .sociala området.
Men när man tar del av pensionsåldern
i de olika länderna förefaller
verkligheten vara en annan.

Verkligheten är också en annan —
för vissa grupper. Det beror på vem
man jämför med. Stora grupper i vårt
land har en pensionsålder av 60, 63
eller 65 år. Det är främst inom kragoch
manschettyrkena.

Utskottet har antytt att man avtalsvägen
bör lösa pensionsfrågor för de
grupper som har »tungt och hälsovådligt
arbete». Vad har blivit av detta under
de sex år vi diskuterat frågan om
en sänkt pensionsålder? Möjligen förbättringar
för dem som redan har den
lägre pensionsåldern — men det var
väl inte dem utskottet avsåg när utskottet
talar om grupper med »tungt och
hälsovådligt arbete»?

Det brukar ibland talas om solidaritet
här i riksdagen. Förra veckan i
samband med debatten om u-hjälpen
var det ett flitigt använt ord. När jag
hör dessa vackra deklarationer får jag
ibland en känsla av att ju längre bort
problemen finns, desto mera engagerad
blir man.

Hur skulle det vara om man engage -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

rade sig och intresserade sig för våra
egna utvecklingsproblem —■ engagerade
sig för solidaritet folkgrupperna emellan
i vårt eget land? Ett led i den vägen
vore att utjämna pensionsåldern.
Finns det emellertid någon som tror att
det går? Nej, förvisso inte. De som har
förmånerna skall alltid ligga en hästlängd
före. Minskar man arbetstiden
från 45 till 42 timmar i veckan, skall
den som har 40 timmar ha motsvarande
minskning eller annan kompensation.
När semestern förlängdes från tre
till fyra veckor måste den som redan
hade fyra veckor söka få fem veckor.
Det är lika på område efter område.
Det gäller att hålla distansen, att vårda
sin sociala status, att vårda sina förmåner.
Det är solidariteten i sin prydno
så som man ser den i dag. Som jag
ser det och som vi ser det här återstår
bara en väg att gå, och det är lagstiftningsvägen,
om man vill nå en sänkning
av pensionsåldern för de grupper
som i dag når pensionsåldern vid 67
år. Det fordras solidaritet i handling
för att man skall kunna komma fram
till det resultatet, och den linjen finns
det möjlighet att ge sin anslutning till.

Till slut, herr talman, endast ytterligare
ett par synpunkter. Utskottet säger
att frågan om en sänkning av pensionsåldern
måste vägas mot angelägenheten
av andra förbättringar för
folkpensionärerna. Vidare måste man
ta hänsyn till utlovade förbättringar
och pågående utredningar om standardförbättringar
efter den 1 juli 1968.

Jag har tidigare reagerat mot att man
sätter dessa frågor mot varandra. De
måste lösas i ett sammanhang. Ser man
på den arbetsinsats som dessa människor
gör och som de gjort över en period
som ofta rör sig om 50 år och
mera, finns det säkert utrymme för både
höjd folkpension och lägre pensionsålder.
Normer för full pension av
tjänst är 30 aktiva år, där de 15 bästa
åren utgör pensionsunderlaget. Här är
arbetsinsatsen 1,5 X 30 år och mera,
och därmed torde det stå klart hur

svag utskottets motivering är på denna
punkt.

Dagens arbetsliv är pressande. Det är
ofta svårt för äldre människor att få
ny och lämplig sysselsättning. Det är
också viktigt att man får sluta sin arbetsdag
medan man har krafter kvar
— för att få en ny start till en meningsfylld
ålderdom, till en aktiv ålderdom,
som en tidning skrev. Pensionsåldern
får inte bli en epilog i
ensamhet. Det blir den om man är fullständigt
nedsliten den dag man når
pensionsåldern.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservation 1 vid
utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Svanström (ep).

Herr WERNER (k):

Herr talman! Den första fråga jag
vill beröra gäller sänkt pensionsålder
för utövare av tunga och påfrestande
yrken. Vi har i motionerna I: 30 och
II: 39 begränsat oss till dessa kategorier,
även om vi ansluter oss till uppfattningen
att vi har en för hög pensionsålder
i vårt land.

Utskottet säger att det vore befogat
med en lägre pensionsålder, men dess
slutsats är att frågan i stället bör lösas
avtalsvägen. Detta att skjuta ifrån sig
ansvaret för lösningen av ett berättigat
socialt problem har jag svårt att acceptera.
Vad finns det för anledning att
skilja ut detta från pensionssystemets
delar i övrigt? Utskottet säger att det
inte är tilltalande att tillgodose dessa
behov genom att bl. a. genom tilläggspensioneringen
för särskilda grupper
stadga en lägre pensionsålder. Varför
inte? Jo, merkostnaderna bör belasta
de grenar som skulle beröras av en
lägre pensionsålder och inte produktionen
som helhet, och det vore även
komplicerat för administrationen. Det
vore också svårt att rättvist utvälja de
grupper som skulle vara berättigade
till den lägre pensionsåldern. Jag medger
att det naturligtvis finns sådana

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23 53

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

kanden som i de kommunistiska motio -

svårigheter. Tröskelproblem är alltid
besvärliga att lösa. Men kan utskottets
talesman förklara varför det är lättare
att lösa detta problem avtalsvägen? Tåg
som exempel erkänt hårda, slitsamma
arbeten inom anläggnings- och byggnadsindustrin
med dess mängder av
företagare! Vore det lättare att för dem
få denna fråga löst avtalsvägen än att
efter utredning pröva en generell lösning
via lagstiftning och därmed infoga
denna berättigade delreform i hela
pensioneringssystemet? Avgifterna erläggs
på lönesummorna i deras helhet.
Ett uttag som medger en befogad lägre
pensionsålder för enskilda grupper —
något som en utredning i kontakt med
arbetsmarknadsparterna närmare finge
ange gränserna för — kan inte sägas
innesluta någon orättvisa mot andra
grupper. Deras ställning skulle ju inte
på något sätt påverkas i negativ riktning.
I varje fall skulle ju inte någon
skillnad uppstå härvidlag, om en lösning
avtalsvägen kunde åstadkommas
i stället för en lösning genom lagstiftning.
En lösning avtalsvägen synes betydligt
mera oviss, vilket förra årets
LO-kongress var tydligt medveten om,
eftersom den uttalade, att om inte frågan
kunde lösas avtalsvägen fick den
tas upp genom lagstiftning.

Jag vill, herr talman, med stöd av
vad jag anfört med anledning av punkt
B i utskottets hemställan yrka bifall till
motionerna I: 30 och II: 39.

Vad sedan angår återstående problem
rörande den äldre arbetskraften vill
jag erinra om tidigare motionsinitiativ
från den kommunistiska riksdagsgruppen
när det gäller ändrade regler för
förtida pensionsuttag. Utskottet åberopar
tidigare beslut av riksdagen om
avslag'' av förslag om oreducerad pension
vid den uppnådda åldern av 67 år.
Vi har i år hemställt om en samlad
prövning av detta alternativ respektive
en lösning av problemet genom en mera
vidsträckt användning av förtidspensioneringen.
I denna fråga har även
andra motionärer framställt samma yr -

nerna I: 31 och II: 38.

Låt mig emellertid först understryka
att det självfallet är angeläget att bereda
arbete och sysselsättning även åt
äldre arbetslösa. Man behöver bara peka
på vad förlusten av pensionspoäng
betyder för den kommande tilläggspensionens
storlek. Men i de fall arbetsmarknadspolitiska
åtgärder inte kan
vidtas eller räcker till måste det ges en
annan möjlighet att hålla de drabbade
äldre arbetslösa ekonomiskt skadeslösa.
Utskottet medger att detta är nödvändigt
— vilket jag vill notera. Men
för mig ter sig hänvisningen till vidgade
direktiv till pågående utredning
om kontant stöd vid arbetslöshet i hög
grad oviss. Såvitt jag kan finna ter sig
en generösare tillämpning av systemet
med förtidspensionering som en mera
framkomlig väg, och det gäller att
skyndsamt lösa detta problem. En sådan
lösning behöver inte utesluta den
av utskottet åberopade utredningen,
lika litet som utredningen om kontantunderstöd
behöver utesluta den begärda
tillämpningen av förtidspensionering
till att avse fall då arbetslöshet
uppstått på grund av arbetsmarknadspolitiska
faktorer. Det rör sig här om
människor som drabbas av åtgärder
vilka åberopas som nödvändiga och
ofrånkomliga även ur samhällets synpunkt.
Det måste därför vara samhällets
skyldighet att med största snabbhet
och allsidighet gripa in för att säkerställa
de drabbades utkomst och
försörjning.

Herr talman! Jag vill således yrka
bifall till den med II betecknade reservationen
vid utskottets hemställan
under punkten C.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
behandlar en rad motioner, vilka samtliga
syftar till förbättringar i fråga om
pensionsskyddet. Riksdagen har vid
flera tidigare tillfällen också haft att
behandla liknande förslag.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

I och för sig är varje yrkande behjärtansvärt,
men situationen är den
att våra resurser är begränsade, och vi
måste därför i första hand sätta in dem
på de mest angelägna uppgifterna. Även
pensionsfrågorna får ses i samband
med övriga sociala åtgärder som påverkar
pensionärernas situation.

Såvitt jag kan finna är det två områden
som synes vara de mest angelägna
att rikta uppmärksamheten på. Det gäller
dels folkpensionärernas ställning
efter år 1968. Den utredning som sysslar
med den saken får vi hoppas kommer
fram till ett förslag som leder till
standardförbättringar. Samtliga partier
har ju ställt i utsikt att folkpensionärernas
ställning skall förbättras. Jag
tänker särskilt på de pensionärer vilka
inte har någon annan inkomst än folkpensionen.
Det mest angelägna på detta
område torde därför vara att deras
pensioner höjes. Dels gäller det den
grupp, som vi har berört i reservation
II och som behandlas i fyra olika motionspar
från tre partier, nämligen de
äldre arbetslösa. Det gäller de människor,
som har ett eller annat år kvar till
folkpensionsåldern och som drabbas av
permittering eller avskedande från sin
arbetsplats.

Vi känner alla till hur omställningen
inom näringslivet har medfört företagsnedläggelser
och permitteringar. I
de utredningar som redovisas i en av
motionerna har det klarlagts att var
femte friställd person inte kan vinna
ny anställning. Det är särskilt på orter
med ensidigt näringsliv eller där det
nedlagda företaget har varit det enda
arbetsstället som detta ger sig till känna.
Särskilt besvärligt blir det för dem
som har endast ett eller annat år kvar
till pensionsåldern.

Vid all arbetslöshet bör i första hand
— det är vi väl alla överens om — arbetsmarknadspolitiska
åtgärder vidtagas.
Vi har också i vårt land numera
en både omfattande och effektiv verksamhet
på detta område. Men det finns
ett klientel —• den nämnda femtedelen

— som inte kan ges tillfälle till ny anställning.
Man kan ju knappast begära
att den som har ett eller ett par år kvar
till pensionsåldern skall vara lämplig
för omskolning och förflyttning till en
annan ort. Han har kanske en bostad
som lian inte gärna vill lämna och där
han räknar med att bo efter inträdd
pensionsålder. Dessutom är det nuvarande
arbetsmarknadspolitiska läget givetvis
sådant att denna arbetskraft inte
heller är så efterfrågad.

Samma sak gäller också den friställda
arbetskraft som är över 60 år och
som inte har så nedsatt arbetsförmåga
att de kan påräkna förtidspension, men
är vad vi brukar kalla utslitna. För
dem kan man säkerligen inte heller
vinna någonting medelst omskolning
och tanken på en ny anställning.

Utskottet har motiverat sitt avslag
beträffande utredningar om skydd genom
pensionssystemet för denna arbetskraft
med att hänvisa till de nya
direktiv som KSA-utredningen har erhållit
och som avser att med förtur ta
sig an detta problem. Det är alldeles
riktigt, och jag räknar med att denna
utredning snabbt kommer fram till värdefulla
uppslag som kan bli föremål för
riksdagens beslut.

De nya direktiven synes emellertid
innebära vissa begränsningar, varför
utredningen troligen inte kan tänkas
lämna förslag som täcker hela detta
område. Enligt direktiven skall utredningen
undersöka möjligheten att bygga
ut det nu gällande arbetslöshetsförsäkringssystemet,
så att skyddet kan
omfatta längre tid än nuvarande 150
dagar. Men hur långt denna tidsperiod
kan utsträckas får väl betraktas som
ovisst. Tydligen måste det sättas en
gräns någonstans.

Dessutom har vi ju stora grupper som
inte är med i någon kassa. Om man
räknar över hela fältet, är det väl praktiskt
taget lika många som står utanför
försäkringsskyddet som de som omfattas
därav. För dessa föreslås en utvidgning
av kontantunderstödsmetoden.

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

Man syftar i direktiven inte till något
nytt system utan till att den nuvarande
metoden skall göras mer effektiv.

I fråga om finansieringen har utredningen
fått vissa anvisningar. Sammanfattningsvis
sägs att finansieringen i
huvudsak övergångsvis skall ske efter
nu gällande grunder. För kontantunderstödsmetoden
innebär det, som vi
känner till, att man då kopplar in kommunerna,
vilka skall bestrida eu viss
del av kostnaderna. Jag tror det blir
mycket svårt för utredningen att ta bort
kommunandelen i detta stöd. Jag vet
inte om det av statsfinansiella skäl ens
är möjligt att få fram ett förslag därom.

Skall kommunerna bidra med en del
av understödet kan man ju räkna med
att det blir begränsningar och att det
för vissa kommuner också kan bli en
mycket tung börda att bära. Kommuner
med många arbetslösa har ju redan genom
minskat skatteunderlag fått en
sämre ekonomisk situation.

Det är mot bakgrund av detta som
man kan ifrågasätta om det inte måste
te sig ändamålsenligt att i vissa fall
tänka sig att tillgripa pensionering ett
eller annat år tidigare än vad som nu är
fallet och att man sålunda inte utesluter
den möjligheten. Detta har ju motionärerna,
var och en på sitt sätt, gett
uttryck för. Skyddet för de berörda
grupperna bör bli mer effektivt, om
man tar med dessa möjligheter att anknyta
till pensionssystemet.

Den nuvarande företeelsen med friställd
arbetskraft vid rationaliseringar
är nog ingen tillfällighet, utan vi får
säkert räkna med verkningar av densamma
under mycket lång tid framöver,
ty så långt det nu går att pejla kommer
man väl att fortsätta med rationaliseringar,
och då får man det här problemet.

Med dessa synpunkter, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservation
II.

Fru LANDBERG (s):

Herr talman! Den allt snabbare strukturomvandlingen
av näringslivet medför
mycket stora påfrestningar på arbetskraftens
förmåga att anpassa och
omställa sig. För många har resultatet
varit att de blivit friställda för kortare
eller längre tid. En del av de friställda
har inte lyckats få något arbete alls. Detta
gäller i första hand den något äldre
arbetskraften, kvinnorna och de handikappade.

I de motioner som behandlas i dag
har problemet med den äldre arbetskraften
tagits upp, och man ställer sig
då osökt frågan: Vid vilken ålder räknas
man till »äldre»? Jag har i nära 25
år arbetat på Textilettan i Norrköping
och kommit i direkt kontakt med alla
textilarbetare som friställts i Norrköping,
och de räknas i tusental. Textilarbetarkåren
i Norrköping har nämligen
under de senaste 15 åren minskat
med nära 4 000 stycken. All min erfarenhet
säger att till »äldre» räknas man
redan vid 45—50 års ålder på arbetsmarknaden.

Jag vänder mig mot ålderstänkandet
som vi fått i alla möjliga och omöjliga
sammanhang, det är ett omöjligt tänkande
ur både mänskliga och många
andra synpunkter, bl. a. ur arbetskraftssynpunkt.
Vi har nämligen en befolkningsutveckling,
där befolkningsökningen
under det närmaste decenniet endast
till en mindre del utgörs av människor
i de arbetsföra åldrarna. Den beräknas
för perioden 1965—1970 till endast
30 000 personer. Den procentuella ökningen
blir störst för åldersgrupperna
50—65 år, medan grupperna 35—45 år
kommer att minska påtagligt.

För industrin i sin helhet var år 1965
mer än hälften anställda över 40 år.
För verkstadsindustrin var dock 57
procent av de anställda under 40 år.
Prognosen för verkstadsindustrin under
samma tid innebär en kraftig förskjutning
uppåt av medelåldern, varvid
särskilt åldersgrupperna över 50 år
kommer att öka.

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

I Norrköping kommer ett textilföretag
att läggas ned till semestern i år.
Av de 75 som berörs av nedläggningen
är 42 män och 33 kvinnor. Två stycken
är under 40 år, 11 mellan 40 och 50 år,
36 stycken mellan 50 och 60 år och 26
stycken över 60 år. Utav de 75 är alltså
62 över 50 år. En del av dessa har
drabbats av den s. k. »textilkrisen» inte
mindre än fyra, fem gånger, med följd
att de inte har tio års anställning vid
samma företag och inte får del av avgångsbidraget.
En hel del av dem kommer
att få så lång arbetslöshetsperiod
att de förlorar pensionspoäng, med
följd att när de uppnår pensionsålder
får de lägre pension från ATP.

Det är angeläget för mig att inför
kammaren få säga att vi måste beakta
att flertalet av de arbetslösa, även om
de räknas till de äldre, i första hand
önskar meningsfyllt nytt arbete och
inte sysslolöshet och socialförsäkring.
Jag är övertygad om att för de flesta
av de arbetslösa som vi här talar om
upplevs friställningen som något av en
mänsklig tragedi — att långt tidigare
än man räknat med tvingas till overksamhet.
Jag har sett tillräckligt med
tårar från äldre textilarbetare som vecka
efter vecka, månad efter månad sökt
arbete och blivit förbigångna därför att
det fanns yngre sökande. Alla de problem
som hör samman med friställningen
av den äldre arbetskraften kan
inte lösas med någon enstaka åtgärd,
utan det måste till en rad olika åtgärder.

Det är därför, herr talman, som jag
hemställer om bifall till andra lagutskottets
förslag.

Herr JANSSON, PAUL, (s):

Herr talman! I egenskap av motionär
tar jag mig friheten att några minuter
uppta kammarens tid för vissa
kommentarer i samband med andra lagutskottets
utlåtande nr 39. I det utlåtandet
har man behandlat yrkanden i
motionerna I: 353 och II: 436 om en ut -

redning angående eventuell förtidspensionering
inom den allmänna pensioneringens
ram för friställd äldre arbetskraft.

Andra lagutskottet, som har behandlat
detta ärende synnerligen välvilligt,
synes av sin skrivning att döma dela
motionärernas uppfattning om att man
bör ägna den äldre arbetskraften särskild
uppmärksamhet och vidtaga speciella
åtgärder för att lösa dess svårigheter
i samband med strukturomvandlingen.
Vi har i detta land ett fullsysselsättningssamhälle
— vilket vi är
glada över —• trots att det har rått lokala
svårigheter på vissa områden. Det
finns dock människor som upplever
dagens arbetsmarknadssituation såsom
både främmande och skrämmande, eftersom
de trots vår fullsysselsättningspolitik
inte alltid kan vara säkra på att
få ett nytt arbete om de friställs. Detta
gäller just den äldre arbetskraften.

Jag delar helt utskottets mening, att
det i första hand gäller att sätta in
arbetsmarknadspolitiska åtgärder. I
andra hand kan man vid temporär arbetslöshet
ge arbetslöshetsunderstöd till
friställd arbetskraft. Man kan även tänka
sig arbetslöshetsunderstöd som en
sista åtgärd för de äldre. Man kan dock
inte räkna med att dessa människor kan
föras tillbaka till arbetslivet, och ett
utfående av arbetslöshetsunderstöd ter
sig kanske inte heller särskilt meningsfullt,
eftersom de själva vet att det inte
är någon temporär åtgärd. De kommer
aldrig att få något nytt arbete under
sin yrkesverksamma tid.

Jag har fäst mig vid fru Landbergs
inlägg. Jag har personligen erfarenheter
från textilområdet. Ett samhälle i Skaraborgs
län, där jag är bosatt, nämligen
Tidan, fick hela sin arbetsmarknad raserad
genom att den enda industrin på
orten lades ned. Det var en textilindustri.
I Tidan går fortfarande de allra
flesta av de äldre textilarbetarna utan
jobb. En del har placerats på beredskapsarbeten,
vilka anordnats genom
arbetsmarknadsmyndigheternas försorg.

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

Vi hade tänkt oss att man skulle kunna
göra eu översyn bestämmelserna om
pensionering för att få in en ny indikation
i detta sammanhang så att även
arbetsmarknadspolitiska synpunkter
kan läggas på detta problem. Utskottet
hänvisar till de tilläggsdirektiv som
KSA-utredningen har fått och i vilka
sägs att utredningen skyndsamt skall
undersöka dessa problem för den äldre
arbetskraften. Detta är naturligtvis någonting
positivt, och vi hälsar tilläggsdirektiven
med stor tillfredsställelse.

Med detta skulle väl en motionär då
kunna nöja sig. Jag kan dock inte hjälpa
att jag har den uppfattningen att
man utöver dessa arbetsmarknadspolitiska
åtgärder även borde se över bestämmelserna
för den allmänna pensioneringen
för att möjligen kunna foga in
dessa problem i det sammanhanget.

Såväl fru Landberg som herr Werner
snuddade vid en sak som är ganska
väsentlig i detta sammanhang, nämligen
förlusten av pensionspoäng. Såvitt
jag vet är arbetslöshetsunderstöd
inte att betrakta såsom pensionsgrundanöe
inkomst. Får man en generösare
bedömning och lämnar äldre arbetskraft
väl tilltaget arbetslöshetsunderstöd
— man kan göra tankeexperimentet
att en person uppbär arbetslöshetsunderstöd
fem—sex år — är detta
understöd dock inte pensionsgrundande,
utan vederbörande understödstagare
riskerar att förlora en del av
den pension som så småningom utgår.
Jag tycker att detta är så pass allvarligt
i sammanhanget att man borde ta
upp och diskutera även pensionsproblemen.

Jag vill, herr talman, med denna deklaration
ge kammaren till känna, att
jag vid den kommande voteringen har
för avsikt att stödja reservation IT.

I detta anförande instämde herrar
Hjorth (s) och Dahl (s).

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! I detta utlåtande från
andra lagutskottet behandlas ett antal
motioner som rör samma fråga, ehuru
den ses från litet olika utgångspunkter.
Ett motionspar tar sikte på generellt
sänkt folkpensionsålder. Eftersom reglerna
beträffande pensionsåldern är
desamma i fråga om folkpensionssystemet
och den allmänna pensioneringen
i övrigt, d. v. s. ATP, förmodar jag
emellertid att motionärerna avser pensionssystemet
i dess helhet. I ett annat
motionspar begränsas yrkandet om
sänkt pensionsålder till att avse personer
med tungt och hälsofarligt arbete.

De övriga motionerna, i vilka yrkas
på ändrade regler vad beträffar förtidspensioneringen,
vill jag betrakta
såsom tillkomna uteslutande i ett slags
förtvivlan över den arbetslöshet som
har inträffat på olika håll i landet och
som i stor utsträckning drabbat äldre
arbetskraft. Motionärerna vill ha pensionssystemet
som en räddningsplanka,
men utskottet har inte den uppfattningen
att det är den rätta vägen att gå. De
av kammarens ledamöter som hade tillfälle
att närvara när inrikesministern
besvarade en interpellation i det här
ärendet fick väl det intrycket att han
var mycket angelägen om att man inte
skulle utnyttja pensionssystemet för att
lösa problem som tillhör det rent arbetsmarknadspolitiska
fältet. Det måste
vara riktigt tänkt av inrikesministern
att det är fel att tillgripa förtidspension
i sådana fall där det fortfarande
finns möjlighet att räkna med
kvarstående arbetsförmåga som förr
eller senare skall kunna utnyttjas på
arbetsmarknaden. Sedan vederbörande
tillerkänts förtidspension står han inte
längre under arbetsmarknadsmyndigheternas
kontroll, och de har inga skyldigheter
gentemot honom. Jag tror inte
att det kan vara till fördel vare sig för
arbetsmarknaden eller för den som är
arbetslös att på detta sätt ställas vid
sidan av den naturliga vägen, nämligen

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

försök att bereda vederbörande sysselsättning
intill den tid då pensionssystemet
normalt träder till.

Innan jag går över till att behandla
var för sig de två kategorier av motioner
som jag har nämnt, vill jag redan
på förhand säga att jag inte tror att
herr Eric Carlssons jämförelse med
luir det förhåller sig i andra länder är
av så stort värde, om man nöjer sig
med att räkna upp vilken pensionsålder
som tillämpas. Vi vet ingenting om
i vilken utsträckning den gäller för
folket i dess helhet och långt mindre
vilka materiella förmåner som följer
med denna pensionsålder. Utan att få
tillfälle att se pensionssystemet i dess
helhet i de olika länderna måste man
ju finna varje jämförelse meningslös.
Alla vi som har haft tillfälle att syssla
med våra sociala åtgärder är nog —
trots herr Eric Carlssons invändningar
— övertygade om att det finns få länder
som kan uppvisa något motsvarande.
På många håll är pensionen begränsad
till de förvärvsarbetande.
Finns det någonting för andra i form
av skydd på ålderns dagar, så är det
säkerligen mycket begränsat. Det gör
att man inte kan bygga på en uppräkning
om vilken pensionsålder som gäller
i respektive länder. Man måste också
veta vilka den gäller och vilka förmåner
som följer med den. Som herr
Eric Carlsson mycket riktigt sagt, har
vi tidigare behandlat frågan om sänkt
pensionsålder men avvisat förslaget
och då även åberopat det förhållandet,
att såväl folkpensioneringen som tillläggspensioneringen
är föremål för en
planenlig utbyggnad. Det skulle ju bli
besvärande för våra möjligheter att
fullfölja den planenliga utbyggnaden,
om man samtidigt ville belasta upprustningen
med de kostnader som uppstår
vid sänkt pensionsålder.

Visserligen är det sant att vi redan
nästa år når den målsättning som nu
gällt under ett antal år, syftande till att
folkpensionen skall uppgå till ett visst
belopp, men tilläggspensioneringen får

ju inte full effekt förrän år 1980, då de
som var 45 år vid tilläggspensioneringens
införande har hunnit intjäna 20
poängår och därmed full pensionsrätt,
om de haft sysselsättning och inkomst
under åren. De som var äldre vid starten
för ATP får ju bara partiell tillläggspension.
Och de kategorier, som
är aktuella i dagens överläggning, torde
samtliga vara över den ålder där man
har möjlighet att intjäna de 20 poängåren.
Jag skulle tro att de allra flesta,
även om förtidspension beviljas och de
får möjligheten att räkna pensionsrätt
eller poängår fram till den dag de fyller
65 år, inte uppnår mer än i allra
bästa fall halv tilläggspension, och det
kommer inte att ge en fullgod försörjning.

Utskottet säger att den som råkar ut
för arbetslöshet, oavsett om han är 60
år eller närmast under den åldern, får
en otillräcklig försörjning via arbetslöshetsförsäkringen,
kontantunderstödet
och annan hjälp som kan stå till
förfogande. Men detsamma kommer att
gälla pensioneringen, i varje fall för
dem som nu eller under de närmaste
åren tvingas söka förtidspension på de
här föreslagna grunderna, om riksdagen
skulle godkänna dem.

Herr Erik Filip Petersson frågade
om kommunerna skulle bidraga till den
kontantunderstödsverksamhet, som möjligen
blir utvidgad och präglad av större
generositet än den nuvarande hjälpen.
Kommunerna lämnar ju för närvarande
bidrag till den delen av de
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna, om
vi skall räkna sådan verksamhet dit,
och om verksamheten utvidgas, fordras
ju kommunernas medverkan även då
det blir fråga om förtidspension, eftersom
det kommunala bostadstillägget
helt bekostas av kommunerna. Därför
tror jag inte att vi i detta sammanhang
skall blanda in de parter som får stå
för kostnaderna — annars hamnar vi
kanske i någonting som för oss vilse.

Jag tror att vi bör hålla oss till rent
faktiska, och varför inte även rent

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

principiella ting — det strider mot
pensionssystemets princip att i detta
system fånga in någonting som rätteligen
hör samman med arbetslöshetsförsäkring
eller kontantunderstöd för
dem som inte är arbetslöshetsförsäkrade,
under den tid då sysselsättning
icke kan beredas dem.

Herr Jansson accepterar den utvidgning
av direktiven för KSA-utredningen,
som har skett i syfte att ge ett mer
effektivt stöd åt dem som har svårigheter
att få ny sysselsättning. Men det
utesluter inte, säger han — om jag'' tolkar
honom rätt — att pensionssystemet
också kan ha en uppgift av motsvarande
slag.

Det tror jag också, men i så fall har
ju myndigheterna möjligheter att pröva,
vilka som bör överföras från det
system som KSA-utredningen sysslar
med, vilka som skall ges möjligheter
att efter omskolning eller efter en viss
tid beredas sysselsättning och likaså
vilka som på grund av medicinska handikapp
bör tillerkännas förtidspension.
Detta gäller i synnerhet om de har relativt
kort tid kvar till dess de når pensionsåldern.
Under sådana förhållanden
är det ju ingen mening med att
fastställa en viss väntetid.

Som regel skall vid medicinska indikationer
förtidspension inte beviljas
omedelbart. Det följer naturligt av det
förhållandet, att den som är sjuk i
första hand utnyttjar sjukförsäkringen
innan han söker förtidspension. Allmänna
försäkringskassan kan också
finna att sjukhjälpen bör avlösas av en
förtidspension. Det går alltid någon tid
— i de flesta fall väl omkring ett helt
år — innan frågan prövas. Det är mycket
troligt att den som har rätt till arbetslöshetsunderstöd
också utnyttjar
denna rätt. innan frågan blir aktuell om
huruvida arbetslöshetsförsäkringen eller
arbetslöshetsunderstödet skall avlösas,
när den tid har gått då vederbörande
är vad man brukar kalla utförsäkrad.
År det arbetsmarknadsmyndigheterna,
som skall ta vid? Eller är

det fråga om ett sådant fall, som skall
hänföras till pensionssystemet? Den
prövningen kan vi väl aldrig undandra
försäkringskassorna om ärendet aktualiseras.
Vederbörandes arbetsförmåga
kan ju vara nedsatt på grund av sådana
omständigheter, som i pensionssystemet
betraktas som ett naturligt underlag
för att bevilja en förtidspension,
d. v. s. när motiven talar för att det är
den riktiga vägen. Det är emellertid
inte den rätta vägen att överföra samtliga
som har blivit friställda och som
man brukar kalla för äldre arbetskraft
till pensionssystemet för att lösa deras
försörjning för återstående livstid.

Var skall gränsen dras för rätten till
förtidspension? Skall den sättas vid 65
eller 63 år eller skall man ta den ålder
då vederbörande har friställts och hatsvårigheter
att få ny anställning? Om
en sådan gräns dras, är det troligt att
man kan få gå ned ända till åldern 55,
i varje fall 60 år.

Jag känner ett behov av att säga ytterligare
en sak, även om den inte är
så populär — vad jag vill säga är ändå
ett faktum.

Om möjligheten till förtidspension
med restriktiva regler eller generösa
regler vid tillämpningen öppnas för
alla, medför inte då allmänna åtgärder
av detta slag risk för att vad den ene
har rätt till, det skall också den andre
ha? Om någon har rätt till förtidspension
efter dessa regler, som ju inte alls
har med pensionssystemet i övrigt att
göra, på grund av inträffad arbetslöshet
vid en viss ålder, understigande
pensionsåldern —• skall inte den förmånen
tillämpas också i ett sådant allmänt
system när det gäller dem, som
inte blivit friställda men har svårigheter
av annat slag att skaffa sig lämplig
sysselsättning?

Är det troligt att riksdagen kommer
att vara så kavat när en sådan fråga
väcks, att den inte faller för det rättvisa
i argumentet att man, om man har öppnat
en sådan möjlighet till förtidspension,
också skall tillämpa den över hela

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

fältet, såvida inte vederbörande tas om
hand på något annat sätt och bereds en
bättre lösning av de svåra problem som
det otvetydigt innebär att bli arbetslös
på en trång arbetsmarknad?

Svårigheten stiger också — det vill
utskottet inte på något sätt bestrida —
efter hand som vederbörandes ålder
blir högre. Svårigheterna att då skaffa
sig nytt arbete är ett faktum, men det
gäller detta till trots ett arbetsmarknadspolitisk!
problem. Det är därför
som utskottet förmenar att den s. k.
KSA-utredningen bör försöka finna en
tillfredsställande lösning på problemet
att ta hand om dem, som på detta sätt
får svårigheter — såsom vi hoppas under
en övergångstid.

Det är detta, herr talman, som gör att
utskottet inte funnit sig böra tillstyrka
de motioner, bakom vilkas yrkanden
ligger tanken att dessa problem skall
lösas via förtidspensioneringen och att
regler skall skapas för att möjliggöra
detta.

En generellt sänkt pensionsålder
skulle helt naturligt också underlätta
lösningen av en del problem för dem
som är mellan 65 och 67 år — om nu
herr Carlsson i första hand syftar till
att man skulle stanna vid en sänkning
till 65 år. Men detta skulle föra med sig
sådana kostnader, att man i varje fall
inte nu kan räkna med att denna fråga
kan aktualiseras inom de allra närmaste
åren.

Herr Werner har yrkat på en sänkt
pensionsålder i varje fall för vissa
grupper med tungt och hälsofarligt arbete.
Han har dessutom frågat, vad det
är som gör att det är lättare att lösa
detta problem avtalsvägen än inom det
allmänna pensionssystemet.

Jag kan på denna punkt åberopa vad
jag tidigare framhållit. Om vi öppnar
möjligheter för vissa till en generösare
tillämpning av förtidspensioneringen,
skall de inte i så fall tillämpas för alla?
Öppnar vi en möjlighet till sänkt pensionsålder
för dem som har tungt och
hälsofarligt arbete — vilket jag i och

för sig finner ganska motiverat, eftersom
pensionsåldern 67 år för dessa
grupper kan vara för hög — reses strax
anspråk från andra grupper att också
de vill komma i åtnjutande av denna
bättre förmån inom pensionssystemet.

Det behöver inte, herr Werner, gälla
uteslutande sådana som har tungt och
hälsofarligt arbete, eller som räknat sig
tillhöra dessa grupper. Det kan mycket
väl vara fråga om sådana som har en
sysselsättning, där det med hänsyn till
arbetsuppgiftens art är svårt att fortsätta
arbetet till 67 år. Det är inte säkert
att den som serverar på restaurang
kan få sysselsättning med att bära omkring
brickor till trevliga och festglada
gäster fram till dess att vederbörande
är 67 år. Jag tror att denne har det svårare
än andra både att fullgöra uppgiften
och att få möjlighet att fullgöra
den.

Det är samma förhållande med
många andra grupper. Jag tror att de
allra flesta kvinnor på kontor utan svårigheter
skulle kunna fortsätta sitt arbete
till 65 och t. o. m. till 67 års ålder,
men det är ingen som vill ha dem kvar
så länge på kontoren. Det är väl också
därför man kommit överens om en lägre
pensionsålder för denna grupp. Arbetsgivarparten
har godtagit kostnaden
för en tidigare pensionering för glädjen
att få yngre och mera trivsam arbetskraft
på detta område.

När herr Eric Carlsson åberopar att
andra grupper har en lägre pensionsålder
än 67 år, t. o. m. lägre än 65 år,
skall han ju också tala om att de inte
har denna lägre pensionsålder på grund
av beslut som gäller den allmänna pensioneringen.
De har den på grund av
överenskommelser med sina arbetsgivare,
eller också har de, som på det statliga
området, blivit tillförsäkrade lägre
pensionsålder genom åtgärder från arbetsgivarens
sida efter förhandlingar.
Jag vill säga till herr Carlsson — eller
kanske rättare till herr Werner — att
det är precis den möjligheten som vi talar
om. De som har ett behov av en

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

sänkt pensionsålder bör ta upp förhandlingar
med arbetsgivarparten. Då är
det nämligen lättare att avgränsa den
kategori, som skall ha lägre pensionsålder,
till att gälla dem som arbetar inom
det avtalsområde som berörs av
överenskommelsen.

Det är svårt att inom den allmänna
pensioneringen genom lagstiftning precisera
och riktigt avväga vilka som skall
ha en lägre pensionsålder än den generella.
Det är inte lika svårt vid förhandlingar
på arbetsmarknaden.

Herr talman! Med dessa ord tror jag
att jag talat om ungefär hur utskottet
ser på problemen. Utskottet har funnit,
att man bör satsa på de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna och spara pensionssystemet
för de klara pensionsfall,
som kan uppkomma även för dem som
har friställts innan de nått den generella
pensionsåldern. Det kommer alltid
att finnas sådana fall där det är
motiverat att ge en förtidspension.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag har ett par ord att
säga till utskottets ärade ordförande.
Men innan jag gör det skall jag stanna
något inför reservationen II. Jag har
inte kunnat ge min anslutning till den,
och det är kanske angeläget att jag motiverar
detta.

Jag har den principiella uppfattningen,
att man inte skall blanda ihop arbetsmarknadspolitik
och socialpolitik
genom någon form av förtidspensionering.
Det är i realiteten ingen framkomlig
väg, även om det låter bra. Vad
man skulle vinna med en sådan reform
vore väl att trygga sysselsättningen åt
byråkraterna som skulle handlägga dessa
ärenden. Jag har erfarenhet av vilken
oerhört snäv bedömning som i dag
sker på en del håll när det gäller frågan
om att förtidspensionera människor
som är i behov därav. Här skulle det
bli subjektiva bedömningar i mycket

stor omfattning, och då måste man fråga
sig: Hur skall man kunna klara detta
på ett objektivt sätt?

Man måste få ställa det kravet på reformer,
att det skall vara enkla regler
och att man skall slippa byråkrati och
godtycke för att reglerna skall kunna
efterlevas. Med den utformning reservation
II fått fyller den inte kravet på
enkla regler. Det ges där utrymme för
godtycke i allra största utsträckning.

Låt arbetsmarknadspolitik vara vad
det är, och låt oss få en riktig och ändamålsenlig
utformning av den sociala
sektorn i fråga om pensionsåldern och
skapa rättvisa på den vägen! Där en
sänkt pensionsålder inte räcker till, där
får arbetsmarknadspolitik och andra
åtgärder komma in.

Utskottets ärade ordförande sade till
mig att man skall vara försiktig när det
gäller internationella jämförelser. De
uppgifter jag har lämnat har jag fått
genom riksdagens upplysningstjänst.
Jag är medveten om att det är svårt att
göra direkta jämförelser i pengar, men
jag tror att man vid jämförelser skall
se värdet av utgående förmåner i förhållande
till den reallön, som man har
inom respektive land under sin aktiva
tid.

I en av våra allra största fackliga
tidskrifter kunde jag i slutet av förra
året läsa en redogörelse för hur man
hade löst ålderstryggheten i USA. En
del av mina synpunkter på detta område
grundar sig på den artikeln. Vidare
har en av landets största veckotidningar,
folkrörelseägd, helt nyligen haft
mycket intressanta och välinformerade
sociala repotage. Min redovisning för
pensionsåldern i Polen, där man i dag
diskuterar en sänkning, grundar sig på
detta reportage. Genomgående är att
man måste göra en jämförelse mellan
den reallön som utgår i respektive land
och förmånen av utgående pensioner
o. s. v. i förhållande till reallönen.

Får jag sedan säga, att en sänkning
av folkpensionsåldern — och det sade
även utskottets ärade herr ordföran -

Nr 23

Onsdagen den 26 april 1967

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

de — skulle lösa en del av de problem
som fru Landberg på ett så engagerat
sätt talade om här. Det skulle också
lösa många av de problem, som reservanterna
talat om.

När herr Strand sedan säger att den
lägre pensionsålder, som jag har hänvisat
till, är en följd av förhandlingar
och överenskommelser på arbetsmarknaden,
vill jag bara påminna om att
vi för ungefär ett år sedan här i riksdagen
beslöt om en stor reform på sjukförsäkringssidan.
Då sade man klart ut
från Landsorganisationens sida, att det
inte kan vara riktigt att vi här skall ha
olikheter mellan olika arbetstagargrupper,
så att för kroppsarbetare, husmödrar
och fria företagare skall gälla andra
regler än för andra grupper i samhället.
Av den anledningen beslöt riksdagen
att lagstifta om en förändring av
sjukförsäkringen för att vi skulle få bort
de orättvisor som fanns.

Med den jämförelsen som bakgrund
menar jag, herr talman, att det inte
finns någon annan väg att gå om man
också här vill ha rättvisa än över lagstiftning
om en sänkt pensionsålder. Den
princip som man redovisade i fjol och
som var grundläggande för sjukförsäkringsreformen
gäller också i detta sammanhang.

Utskottets ärade herr ordförande sade
några ord som för mig var glädjande
och intressanta. Herr Strand yttrade
att det med hänsyn till kostnaderna inte
gick att »inom det närmaste året» aktualisera
frågan om en sänkning av
pensionsåldern. Får jag tolka detta yttrande
på det sättet att vi ändå måste
komma fram till en förändring på denna
punkt? Vad vi behöver är att vi mycket
snart får eu utredning till grund
för ett beslut om en sänkt pensionsålder
och det är från dessa utgångspunkter
som vi har ställt vårt yrkande
här.

Får jag avslutningsvis säga att i dag
liar vi den 26 april och alltså fem dagar
kvar till 1 maj. Jag har upplevt
några 1 maj-demonstrationer, och det

har varit intressant att se hur man på
banderollerna kunnat läsa kravet på en
sänkning av pensionsåldern. Jag har
bara frågat mig: Har man också från
talarstolarna redovisat, att man i riksdagen
i solidarisk samverkan mellan
övriga partier har avslagit motioner
från centerpartihåll om en sänkning
av pensionsåldern? De krav, som sålunda
framförts utifrån, är det en anledning
att lyssna på också här i riksdagen.

Jag ber, herr talman, att utan ytterligare
utvikningar få vidhålla mitt yrkande
om bifall till reservation I.

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag'' begärde ordet med
anledning av att herr Eric Carlsson
ifrågasatte, huruvida inte ett bifall till
den med II betecknade reservationen
skulle medföra i varje fall större svårigheter
i fråga om tillämpningen än
arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Ja, det beror på vilket förtroende
man har för den ena eller andra myndigheten.
Det är ju fråga om att tolka
begreppet, och det är i reservation II
tydligt utsagt vad det är fråga om; det
står ju i näst sista stycket näst sista
meningen på följande sätt: »Förtidspension
bör alltså kunna medges i vidgad
utsträckning i sådana fall där den
äldre arbetskraftens försörjningsproblem
inte kan på ett tillfredsställande
sätt lösas genom arbetsmarknadspolitiska
åtgärder.»

Jag har svårt att tro att arbetsmarknadsmyndigheternas
tjänstemän skulle
bättre kunna handlägga dessa ärenden
än försäkringskassornas tjänstemän och
att det skulle finnas någon anledning
att misstänka, att det skulle bli subjektiva
bedömningar i det ena eller andra
fallet. Det gäller ju här att bedöma
klientelets situation. Om det utgår kontantunderstöd
eller pension kan inte
spela någon som helst roll, ty det är ju
här fråga om människor som man skall
hjälpa på det ena eller andra sättet.

Onsdagen den 26 april 1967

Nr 23

Om pensionering av äldre friställd arbetskraft, m. m.

Utskottets ordförande hade sedan
vissa misstankar om att det system,
som nämns i den med II betecknade reservationen,
skulle leda till vissa icke
önskvärda konsekvenser. Ja, det är väl
så att det alltid, vilket socialförsäkringssystem
eller vilken form av socialvård
man än har, finns möjligheter att
missbruka systemet!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
punkten B förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna I: 30 och II: 39; och
förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I vad gällde punkten C, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Petersson, Erik Filip, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 39
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

64 Nr 23 Onsdagen den 26 april 1967

Interpellation om statliga bidrag eller lån till katastrofdrabbade renägare för inköp
av livrenar

Då emellertid herr Petersson, Erik
Filip, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —74;

Nej — 50.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets i punkten D gjorda hemställan.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 40, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition till
riksdagen med förslag till lag om ändrad
lydelse av 33 § och 40 § 2 mom.
civilförsvarslagen den 22 april 1960
(nr 74), bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
160, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m., i
vad propositionen avser anslag för budgetåret
1967/68 till restaurering av
Strängnäs domkyrka.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 161, i anledning av väckta motioner
om översyn av socialförsäkringssystemet
såvitt angår frågan om jämställdhet
mellan män och kvinnor; samt
nr 162, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition till riksdagen med förslag
till lag om ändrad lydelse av 33 § och
40 § 2 mom. civilförsvarslagen den 22
april 1960 (nr 74).

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 2 och
den 3 maj 1967 för besök vid Hannovermässan.

Stockholm den 26 april 1967

T. V. Mattsson

Den begärda ledigheten beviljades.

Interpellation om statliga bidrag eller
lån till katastrofdrabbade renägare för
inköp av livrenar

Herr WANHAINEN (s) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Under vintern 1966/67
har på grund av isbildning och mycket
hård snö i markerna renbetessituationen
inom stora delar av renbeteslanden
varit mycket svår. Myndigheterna har,
främst genom arbetsmarknadsstyrelsen,
hjälp till att nödutfodra renarna.

Trots dessa åtgärder har tyvärr en
stor del av renstammen gått förlorad
genom svältdöden. Det bedömes nu att
inom de katastrofdrabbade områdena
innevarande vinter minskningen av
renhjordarna i vissa fall uppgår till
60—70 procent av reninnehavet.

Det är angeläget att omedelbar hjälp
skall kunna lämnas genom bidrag eller
lån för livrensinköp åt enheter, som
bör vara kvar i en strukturrationaliserad
renskötsel, och genom omskolningsåtgärder
i förening med avgångsvederlag
åt dem, som måste lämna rennäringen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder
för att hjälpa de katastrofdrabbade
renägarna genom statliga bidrag eller
lån för inköp av livrenar?

Onsdagen den 26 april 1967 Nr 23 65

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj:t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram; nr

64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad

5 Första kammarens protokoll 1967. Nr 23

propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 73, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte vissa motioner; nr

77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna
fastighetsfond;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare anslag
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till studiemedelsfonden; -

Onsdagen den 26 april 1967

66 Nr 23

Meddelande ang. enkel fråga

nr 80, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående förvärv av Skoklosters
slott och samlingar;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
;

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten
;

nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till företagareföreningar
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för hudgetåret
1967/68;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
angående befrielse för Svenska litteratursällskapet
i Finland från skyldighet
att utge viss arvsskatt;

nr 42, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstull,
m. m.; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 35 § 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

första lagutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av väckta motioner
om möjlighet för domstol att anställa
tolk;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om beaktande i rättsliga sammanhang
av utlännings språksvårigheter;
samt

nr 33, i anledning av väckta motioner
om straff för försök till frihetskränkande
otukt;

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, såvitt
angår jordbruksärenden; samt

nr 16, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

22, i anledning av motioner angående
föroreningen av vattendrag genom
vissa tvättmedel m. m.;

nr 23, i anledning av motioner angående
vatten- och luftföroreningar in. m.;
samt

nr 24, i anledning av motioner om en
fullständigare rening av avloppsvatten.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Eriksson, Karl-Erik, (fp) till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet:
»Hur bedömer regeringen olägenheterna
av att företag — icke minst sådana
med specialinriktad tillverkning -—
inom de av investeringsavgiften drabbade
sektorerna varslat om nedläggningar
i icke obetydlig omfattning?»

Justerades protokollsutdrag för dennad
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.24.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

Torsdagen den 27 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollen för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 163, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 12 och
20 §§ förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 169, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; samt
nr 170, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för kostnader för vatten- och luftvård.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 164, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat stöd till
skoglig forskning; och

nr 165, i anledning av väckta motioner
om utnyttjande av skog ovan skogsodlingsgränsen.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren medgiva, att svaren
på de å dagens föredragningslista
upptagna enkla frågorna komme —
i enlighet med överenskommelse mellan
statsråden •— att lämnas i omvänd
ordning emot vad de upptagits å listan.

Om åtgärder för att lindra verkningarna
av varvskrisen i Oskarshamn

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara herr Svanströms
fråga om åtgärder för att lindra verkningarna
av varvskrisen i Oskarshamn,
vilken fråga intagits i kammarens protokoll
för den 19 april förmiddagen,
och anförde:

Jag ber först att få tacka för herr
andre vice talmannens och kammarens
medgivande att ta upp mitt svar först
på föredragningslistan.

Herr Svanström har frågat mig vilka
ytterligare åtgärder regeringen är beredd
att vidta för att lindra verkningarna
av varvskrisen i Oskarshamn.

På samma sätt som tidigare vid mera
betydande permitteringar och företagsnedläggningar
har i Oskarshamn på
länsarbetsnämndens initiativ tillsatts eu
samarbetskommitté med representanter
för företaget, arbetstagarna, kommunen
och arbetsförmedlingen. Kommittén
har sammanträtt och diskuterat
de olika åtgärder som bör komma i
fråga för att underlätta övergången till
annat arbete för de arbetstagare som
berörs av nedläggningen. Den kommer
vidare att aktivt följa utvecklingen till
dess sysselsättningsproblemen är lösta
och ta de initiativ som situationen kräver.
Arbetsmarknadsverkets resurser
kommer härvid att stå till dess förfogande.

Arbetsförmedlingen i Oskarshamn
har förstärkts. Ekonomiskt stöd kommer
att lämnas till arbetskraft som måste
flytta till annan ort för att få arbete.
Omskolning och vidareutbildning anordnas
för att underlätta platsbyten,
och arbete i s. k. skyddad sysselsätt -

Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Om åtgärder för att lindra verkningarna av varvskrisen i Oskarshamn

ning kommer att i ökad utsträckning
tillhandahållas äldre och annan svårplacerad
arbetskraft.

Till rutinen vid situationer av det nu
aktuella slaget hör också åtgärder för
att stödja tillförseln av ny verksamhet
till orten samt åtgärder för att i avvaktan
på mera långsiktiga lösningar, skapa
temporära sysselsättningstillfällen
för den friställda arbetskraften.

Arbetsmarknadsstyrelsen, som nära
följer utvecklingen, räknar med att i
den situation som uppkommit i Oskarshamn
sätta in alla de arbetsmarknadspolitiska
medel som behövs för att lösa
sysselsättningsproblemen.

Ilerr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Jag ber också att
få tacka för att svaret kommit mig till
handa i så god tid, att jag hunnit tänka
över det. Genom den utsökta anordning
som vårt tvåkammarsystem innebär har
jag dessutom fått tillfälle att lyssna på
ett motsvarande svar på ungefär samma
fråga alldeles nyss.

Jag har ingen anledning att på något
sätt kritisera de åtgärder, som arbetsmarknadsmyndigheterna
hittills vidtagit
från den ödesdigra tidpunkt när det
blev uppenbart för befolkningen i Oskarshamn
att deras helt dominerande
industri var i stor fara. Detta hände för
drygt fyra år sedan och sedan dess har
en mycket intensiv verksamhet förekommit,
i vilken statsmakterna varit
engagerade.

Såvitt jag förstår har man velat betrakta
vad som händer i Oskarshamn
som ett exempel på en utmärkt skött
arbetsmarknadspolitik och en film om
vad som där inträffat har också spelats
in. Man har väl inte heller på regeringshåll
varit helt främmande för att
markera fallet Oskarshamn som ett utmärkt
exempel på positiv socialdemokratisk
verksamhet i detta sammanhang.

Det skulle vara illa om jag nu, när
jag har fått ett så klart positivt svar,
såsom jag någon gång brukar kunna göra
förföll till att vara något elak. .Tåg
tillåter andra att vara det i stället. Det
har förekommit i pressen, där man påpekat
att »man ser hur det går» o. s. v.
Jag som följt denna utveckling på nära
håll vill inte göra detta. Det vore att
lägga sten på börda.

Jag åsyftade med min fråga endast
att få besked huruvida några ytterligare
åtgärder är möjliga att genomföra. I
det svar jag fått har endast lämnats en
utförlig redogörelse av det som hittills
gjorts. Det var kanske därför egentligen
inte något svar på min fråga. Men
det är möjligt att man inte kan göra så
mycket ytterligare, och jag får därför
inskränka mig till några kommentarer.

Frågan är hur man skall kunna utnyttja
det stora kapital, som utan tvivel
är nedlagt inte bara i anläggningarna
utan också i den kvarvarande väl
utbildade arbetskraften, som har förankring
på det aktuella yrkesområdet
och som annars skulle ha att välja mellan
en förflyttning till annan ort i motsvarande
yrkesutövning eller en omskolning.
En omskolning kostar emellertid
mycket pengar. Om det funnes
en möjlighet att skapa en fortsättning
på varvsrörelsen, skulle detta vara ett
bättre tillvaratagande av det tidigare
nedlagda kapitalet.

Man kan fråga sig om inte arbetsmarknadsmyndigheterna
har någon
möjlighet att gripa in i detta sammanhang.
Jag skall inte vara ofin nog att
pressa fram ett besked på denna punkt,
ty det skulle kanske störa de förhandlingar
som jag vet för närvarande pågår.
Skulle det bli nödvändigt att medverka
till förläggandet till Oskarshamn
av någon annan tung industri, som kunde
bli en verkligt bärande faktor för
staden, så uppkommer frågan, om det
i så fall kunde komma i fråga något som
hade förankring i den gamla traditionen:
närheten till havet och närheten
till staterna på andra sidan Östersjön.

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

I detta sammanhang undrar jag, om
en petrokemisk industri eller något dylikt
kunde komma i fråga.

Detta var alltså några randkommentarer.
Jag vill understryka, att jag är
synnerligen tacksam för det positiva
svar som statsrådet dock lämnat.

Till sist vill jag bara konstatera, att
det väsentliga är att hos människorna
skapa en känsla av trygghet. De är
självfallet mycket oroliga, eftersom de
har sina fastigheter och sin förankring
i bygden. Vi får inte glömma bort att
det är människor vi har att göra med,
inte materiella ting.

Jag ber med detta att än en gång få
tacka för svaret.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Svanström framhöll,
att han inte ville utnyttja tillfället
till att vara elak. Men jag förmodar att
han ändå fick fram det lian ville ha
sagt genom att peka på vad andra har
anfört i saken!

Herr Svanström gick in på vad man
skulle kunna sätta in i stället för varvsindustrin
och om några ytterligare åtgärder
kunde vidtas. Hans funderingar
gick i riktning mot nya företagsetableringar
och önskvärdheten av att dessa
skulle vara differentierade för att kunna
ge utkomstmöjligheter och trygghet
åt människorna.

Ja, herr Svanström, den socialdemokratiska
regeringen har inte försökt
ägna sig åt något annat, och Oskarshamn
har varit ett område där denna
politik varit nödvändig. Jag inkasserar
egentligen hans uttalande så, att vi i
stora drag är överens om vad som behöver
göras. Först och främst bör samhällets
resurser stå till förfogande. Vi
bör ta kontakt med företag för att försöka
åstadkomma en etablering och en
uppbyggnad av verksamheter, vilka så
långt vi kan bedöma är så företagsekonomiskt
riktiga som möjligt — rimliga
företag som kan ge utkomstmöjligheter
för framtiden.

Om ökad utbildning av läkare i psykiatri

Herr Svanströms funderingar kring
frågan om fortsatt varvsrörelse också
för framtiden skall jag inte ägna någon
större uppmärksamhet. Vi kommer att
pröva varje projekt, som kommer upp.
Men alla är medvetna om att varven i
vårt land befinner sig i mycket besvärliga
förhållanden. Oskarshamn är inte
den enda ort där vi har problem med
våra varv. Att eventuellt flytta över
svårigheterna från en ort till en annan
skall man nog därför vara synnerligen
försiktig med.

Vederbörande myndigheter har kontakt
med ett flertal företag, och vi hoppas
att detta skall leda fram till sådana
överenskommelser, att man kan
ge garantier för sysselsättningen i framtiden
— så säkra garantier som det
över huvud taget är möjligt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om ökad utbildning av läkare
i psykiatri

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Erik Filip Peterssons
fråga om ökad utbildning av
läkare i psykiatri, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 21
april, och yttrade:

Herr talman! Herr Erik Filip Petersson
har frågat, om jag avser att vidta
åtgärder för att ett ökat antal läkare
skall erhålla specialiserad utbildning i
psykiatri.

Med anledning härav vill jag erinra
om att Kungl. Maj:t i december 1965
gav medicinalstyrelsen och universitetskanslersämbetet
i uppdrag att gemensamt
utreda vissa frågor rörande specialistkompetens
för läkare m. m. Uppdraget
syftar bl. a. till att få fram ett
ökat antal läkare med specialistkompetens
i psykiatri. Förslag väntas föreligga
före årets utgång.

Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Om beredande av möjlighet för elever att gå om andra ringen i gymnasiet

Herr PETERSSON, ERIK FILIP, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
fråga. Jag finner att det hade varit riktigare
att formulera den: »När avser
statsrådet att vidta åtgärder», ty jag förstår
att sådana redan är under förberedelse.

Min fråga hör samman med att landstingen
från och med årsskiftet har övertagit
mentalsjukvården. Därvid har de
flesta landsting ställts inför uppgiften
att väsentligt förbättra vården, rusta
upp byggnadsbeståndet och i många fall
bygga nya lokaliteter.

När man har börjat planera för modern
vård har det visat sig att det råder
en betydande brist på utbildade läkare
på området vilket fördröjer planeringen.
Läkarförbundet har i denna fråga
talat om »eu allvarlig situation» m. m.
Förbundet nämner också att mentalsjukvårdsdelegationen
beräknar att det
år 1970 skali behövas 1 900 psykiatrer
och att det 1960 fanns 500. För barnoch
ungdomspsykiatri kommer att behövas
ett årligt tillskott av 140 specialister,
och man har nu 30. Dessutom
har det visat sig att i sjukvården ungefär
hälften av vikarierna saknar specialistutbildning.

Med hänsyn till denna situation skulle
det kanske inte vara omöjligt att tänka
sig vissa provisoriska åtgärder för att
så snabbt som möjligt förbättra läget.
Jag vågar emellertid av statsrådets svar
läsa ut, att riksdagen redan nästa år
torde få ta ståndpunkt till den utbildning
som statsrådet aviserar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om beredande av möjlighet för elever
att gå om andra ringen i gymnasiet

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Lidgards fråga
om beredande av möjlighet för ele -

ver att gå om andra ringen i gymnasiet,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 21 april, och anförde:

Herr talman! Herr Lidgard har frågat,
om de elever i gymnasiets andra
ring som har i och för sig otillräckliga
betyg för flyttning till tredje ringen
men beträffande vilka nu ifrågasätts en
tvångsförflyttning kommer att beredas
möjligheter att i stället gå om andra
ringen i särskilt organiserade klasser.

Särskilda klasser för kvarsittare i
gymnasiets andra årskurs kan av olika
skäl inte organiseras läsåret 1967/68.
Elever som flyttas till tredje årskursen
av gymnasiet läsåret 1967/68 och som
bedöms ha påtagliga studiesvårigheter
kommer i stället att kunna genomgå
mindre studiekurs. För dessa elever
samt för sådana som ej blivit godkända
i studentexamen vårterminen 1968 skall
förlängd undervisning organiseras under
läsåret 1968/69. Jag vill också framhålla
att stödundervisning i tredje årskursen
kommer att ges elever som av
klasskonferenserna anses vara i behov
därav.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
fråga. Det ger ju klart besked om att
de gymnasister, som råkar i kläm mellan
det gamla och det nya gymnasiet,
inte kommer att beredas tillfälle att genomföra
sina studier under samma förhållanden
som andra gymnasister har
fått göra, både de som är äldre och redan
har upplevt gymnasiet och de som
kommer. I båda fallen har det ju funnits
och kommer att finnas möjligheter
att sitta kvar.

Nu är jag medveten om att kvarsittning
i och för sig kanske inte är det
allra bästa sättet att förkovra sina kunskaper,
men det kan ändå ge en del
elever tid för ytterligare mognad, som
kan vara fördelaktig för deras utbildning.
Jag tycker det är litet beklagligt
att ecklesiastikministern inte har kun -

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

Om beredande av möjlighet för elever att ga om andra ringen i gymnasiet

nät finna någon möjlighet att lösa detta
problem.

Frågan om särskilda kvarsittningsklasser
är ju i och för sig inte ett alldeles
nytt problem. Vi hade det ju uppe
i samband med övergången från tvåårigt
till treårigt handelsgymnasium.
Gymnasieutredningen var, om jag inte
minns fel, inne på tanken, inte som ett
särskilt bra, men dock tänkbart alternativ
till de andra möjligheter som man
diskuterade. Jag förstår mycket väl att
det just nu — trots att man måhända
blivit uppmärksam på problemet så
här i slutet av läsåret ■— av rent administrativa
skäl, och kanske rentav budgettekniska
skäl, inte har någon möjlighet
att lösa frågan.

I sitt svar hänvisar ecklesiastikministern
till att man nästa år skall organisera
mindre studiekurser och förlängd
undervisning. Vad »förlängd undervisning»
är för någonting, är jag
inte riktigt på det klara med, och jag
skall inte gå in på den saken, men jag
skulle ändå vilja hemställa till ecklesiastikministern
att han, när han skall
fundera på vad som skall hända under
det kommande läsåret, skall fundera en
gång till på möjligheten att anordna
särskilda kvarsittningsklasser. Jag har
en stark känsla av att de elever, som är
berörda, skulle uppfatta detta som ett
försök att tillmötesgå deras självklara
önskemål om, att deras avgångsexamen
i förhållande till äldre och yngre kamraters
inte skall få framstå som kvalitetsmässigt
mindre god.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! För att mitt svar inte
skall framstå som något exempel på
bristande god vilja eller som någon
principiell ståndpunkt i denna fråga
vill jag erinra om — vilket också herr
Lidgard väl vet — att jag i gymnasiepropositionen
1964 antydde metoden
med släpklasser som en av möjligheterna
— utan att ta ställning till den. Skolöverstyrelsen
lade redan förra året fram

de definitiva förslagen om hur man
skulle förfara i denna fråga, och det visade
sig då att det av praktisk-ekonomiska
skäl var omöjligt att gå på den
vägen.

När man börjar se närmare på konsekvenserna
av en sådan anordning,
finner man att de kan bli ganska fantastiska.
Man kan nog utgå ifrån — det
är skolöverstyrelsens uppfattning —• att
ungefär 15—20 procent av eleverna
skulle använda sig av den möjligheten.
Jag styrks i denna uppfattning av brev
som jag i dag har fått från föräldrar
och elever vid tekniska gymnasiet II i
Stockholm —■ alltså bara ett enda gymnasium
— där man just säger att minst
15 procent av nuvarande 241 elever
önskar sitta kvar frivilligt och gå igenom
en sådan här släpklass. Man meddelar
ytterligare att kvarsittningsfrekvensen
tidigare varit 15—20 procent.
Det innebär att man skulle få bortåt
300 klasser med cirka 5 000 elever. I
sin tur skulle detta kräva omkring 500
lärare. Räknar man med att varje gymnasieklass
bara i löner kostar ungefär
100 000 kronor om året, så är vi uppe
i en kostnad på bortåt 30 miljoner kronor.
Därtill kommer då de studiesociala
kostnaderna.

Det är riktigt som herr Lidgard sade
— och jag är tacksam för att han
hade den tonen i sitt inlägg ■—• att det
är fråga om stora ekonomiska budgetproblem,
som man inte löser i en handvändning
i månaden april eller maj. Det
är fråga om betydande kostnader. Därtill
kommer att vi fortfarande har brist
på lärare och lokaler. Det går inte att
utan vidare bara lägga på lärarna ytterligare
undervisning, och därtill kommer
de praktiskt-organisatoriska skälen.

En fullständig rättvisa, så att alla
skolor skulle ha denna möjlighet, kan
inte åstadkommas, det tror jag att alla
erkänner. Hur skulle man då lägga upp
det? Hur skall man göra med norrlandsläroverken?
Skall man generöst erbjuda
föräldrar att på egen bekostnad in -

Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Interpellation ang. övergången till och övningskörning i högertrafik

kvartera sina barn 10—15 mil från
gymnasieorten t. ex. Det är en råd sådana
problem som ligger i blickpunkten.

Vad beträffar den förlängda undervisningen
vill jag också, herr talman,
helt klart deklarera, att det är självfallet
att vi måste göra den så effektiv som
möjligt. Det är alltså fråga om en särskild
lärarledd undervisning. Eleverna
kommer att gå upp i examen, alltså i
omprövning, som skolans egna elever.
De får fullständigt fullvärdiga betyg
och de får ta sina prov under samma
förhållanden som vid en vanlig studentexamen
utom det — föreställer jag
mig — att de inte ens behöver ha
censorer. Man skall tillämpa det omprövningssystem
vi har i dag.

Från skolöverstyrelsens sida har man
t. o. in. talat om omprövningsåret 1968/
69. Det skulle alltså gälla alla dem,
som blir underkända i studentexamen
våren 1968, och dessutom alla dem som
av olika skäl har läst den s. k. mindre
studiekursen. Mot den bakgrunden —
och dessutom om man lägger in stödundervisningen
här — tycker jag att
denna sak i stort sett borde kunna ordnas
på ett tillfredsställande sätt för de
flesta.

Som sagt, om detta hade varit en billigare
och enklare historia, skulle säkerligen
både skolöverstyrelsen och regeringen
kunnat gå önskemålen till mötes.
Nu går det tyvärr inte.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag tackar för den komplettering
till svaret som jag nu har fått.

Jag får det kanske inte att riktigt gå
ihop på en punkt. Ecklesiastikministern
talar om att ifall man skulle anordna
kvarsittningsklasser nu, så skulle
det gå åt ett visst antal lärare, och
strax efteråt säger han att man avser
att inrätta en lärarledd undervisning
nästa läsår. Det kommer ju att gå åt
lärare i det sammanhanget också. En
del av dessa kostnader kommer man
uppenbarligen inte ifrån.

Jag kan kanske också få påminna om
att det förekom händelser under den
gångna hösten, som medförde att ecklesiastikdepartementet
sparade en del
pengar på lönekontot. Dem skulle man
kanske kunna använda nu för att tillgodose
gymnasisterna?

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 63—84, bevillningsutskottets
betänkanden nr 38, 42
och 43, första lagutskottets utlåtanden
nr 31—33, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 15 och 16 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 22—24.

Interpellation ang. övergången till och
övningskörning i högertrafik

Herr SVENINGSSON (h) erhöll på
begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Den 3 september i år
skall övergång ske till högertrafik. Ett
betydande antal människor känner
osäkerhet och oro inför övergångsdagen.
Det kan ifrågasättas om organisationsarbetet
inför denna trafikomläggning
inte kunde ha skett på ett sådant
sätt, att man med större trygghets- och
säkerhetskänsla kunde gått reformen
till mötes.

När riksdagen 1963 beslutade om högertrafikens
genomförande, skedde detta
i stort sett i enighetens tecken. Även
om det hos allmänheten fanns ett starkt
motstånd, ansåg man inom samtliga partigrupper
denna reform så angelägen,
att man skulle stödja densamma.

Både regering och riksdag insåg, på
grund av de många internationella sammanhangen
och trafiken mellan länderna,
betydelsen av ett enhetligt trafiksystem.
Att Sverige inför och tilllämpar
samma trafiksystem som alla
andra länder på fastlandet i Europa
ansågs ha blivit alltmer nödvändigt.

Trots värdet och betydelsen av denna

Torsdagen den 27 april 1967

Nr 23

Interpellation ang. övergången till och övningskörning i högertrafik

reform inte minst för en framtida ökad
och bättre trafiksäkerhet, var det vid
tidpunkten för beslutet hos allmänheten
många motståndare till att reformen
skulle införas. Det torde inte vara ovanligt
att riksdagsledamöterna vid olika
tillfällen får ta ansvar för beslut, bakom
vilket inte finns en majoritet bland allmänheten.

Medveten om detta förhållande har
jag ansett att det borde ha bedrivits en
positivt inriktad upplysning om högertrafikreformen
så att motståndet och
oviljan mot reformen kommit att minska.
En upplysning och propaganda i
denna riktning har dock varit alltför
sparsam. Nu kan konstateras att ett inte
obetydligt antal människor alltjämt
anser högertrafikens införande vara ett
onödigt och riskfyllt beslut.

Det kan även anföras att den extra
bilskatt, som infördes för att bestrida
kostnaderna i inte oväsentlig omfattning
blivit en stödjande faktor till det
motstånd som alltjämt finns kvar bland
allmänheten. Även om kostnaderna för
omläggningen blivit mycket större än
beräknat, så hade finansieringsfrågan
kunnat lösas utan en extra bilskatt. Befintliga
tillgångar i automobilskattefonden
hade kunnat täcka kostnaderna för
högertrafiken.

Att planera och organisera högertrafikens
genomförande uppdrogs åt högertrafikkommissionen.
Det har också
utförts ett mycket omfattande planeringsarbete.
Bussar har byggts om och
många trafikkorsningar har blivit ombyggda
eller är under ombyggnad. Vägskyltar
placeras på för högertrafiken
lämpliga ställen.

Sedan några månader tillbaka pågår
själva uppbyggandet av den organisation
av medhjälpare som skall deltaga
som vägledare och kontrollanter under
själva övergångstiden. Ett mycket omfattande
upplysningsarbete har också
pågått sedan en tid tillbaka om högertrafiken
och vilka åtgärder man avser
att vidtaga. I denna upplysningskampanj,
som skall bli alltmer intensiv fram

till övergångsdagen, deltar radio/TV,
tidningspress samt ett stort antal organisationer.
Dessa organisationer med de
mest skilda uppgifter på sina program
har välvilligt ställt sig till förfogande
för upplysning och spridandet av informationer.
Vissa uppgifter tyder på
att hela detta organisations- och upplysningsarbete
bedrivits mera på beställning
än med den entusiasm för
uPPgiften, som alltid bör vara med om
ett gott resultat ska uppnås.

Det kan även ifrågasättas om det varit
enbart lyckligt att denna mycket omfattande
upplysnings- och propagandaapparat
dragits i gång så lång tid före
själva övergångsdagen. Uppgifter har
även förekommit i tidningspressen att
intresset inte motsvarar de ansvarigas
förväntningar när det gäller att på frivillighetens
väg få fram dessa tusentals
medhjälpare under själva övergångstiden.

Meningarna är delade om huruvida
inte arbetet med högertrafikens genomförande
borde ha bedrivits efter något
andra riktlinjer än de som tillämpats.
När beslutet fattades i riksdagen 1963
hade jag för min del en stark förhoppning
om att den instans som fick ansvaret
för reformens genomförande
skulle, som redan framhållits, bedriva
organisationsarbetet så att de som var
tveksamma och motståndare till högertrafiken
skulle så långt som möjligt
förmås ändra uppfattning. I detta avseende
kan utan överdrift framhållas att
högertrafikkommissionen misslyckats.

För min del anser jag att det organisationsarbete
som bedrives i mindre
utsträckning borde ha redovisat de negativa
sidorna och de bekymmer som
kan uppstå och i stället ha framhållit
de positiva sidorna av en övergång.

Att få övningsköra i högertrafik före
övergångsdagen möter alltjämt motstånd.
Jag ifrågasätter riktigheten härvidlag
i högertrafikkommissionens förnekande
av värdet av övningskörning.
Om sådan övningskörning fått förekomma
under ganska lång tid före den

Nr 23

Torsdagen den 27 april 1967

Meddelande ang. enkel fråga
3 september så hade detta sannolikt
kommit att göra reformen mera populär.
Med denna uppfattning kan jag inte
underlåta att uttala den önskan att
övningskörning under stark kontroll
och god säkerhet skall bli tillåten på
härför tillfälligt avstängda vägsträckor
— förslagsvis under tiden 1 juli—31
augusti — för att söka popularisera
denna reform.

Med stöd av vad sålunda anförts
hemställer jag om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet få
framställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet lämna en sammanfattande
redogörelse för hur övergången
till högertrafik har planerats
och organiserats fram till själva övergångsdagen
och den närmaste tiden
därefter?

2. Är herr statsrådet beredd att medverka
till att övningskörning i högertrafik
får äga rum före den 3 september
på lämpliga platser och under betryggande
former?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Svanström och herr Carlsson, Eric, undertecknad
motion, nr 837, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 95, angående
riktlinjer för jordbrukspolitiken
m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Svanström (ep) till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:
»När avser Herr Statsrådet att ta ställning
till frågan om apoteksteknikerna
i ansvarshänseende skall hänföras till
kategorien medicinalpersonal?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

Fredagen den 28 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Ang. offentligt kungörande i tidningarna
i vissa fall, m. m.

Herr statsrådet LUNDKVIST erhöll
ordet för att i ett sammanhang besvara
dels herr Axel Kristianssons interpellation
angående kungörande av anmälan
till förenings- och handelsregistret,
dels ock herr Axel Anderssons interpellation
om ändrade bestämmelser angående
offentligt kungörande i tidningarna
i vissa fall och anförde:

Herr talman! Herr Axel Andersson
har frågat inrikesministern om han
uppmärksammat orimligheterna i nu
gällande bestämmelser för länsstyrelsernas
annonsering och om han är beredd
att låta verkställa översyn av bestämmelserna
och åstadkomma nya och
mera ändamålsenliga sådana. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.

Vidare har herr Axel Kristiansson
frågat chefen för handelsdepartementet
om han anser att bestämmelserna
för kungörande genom annonsering av
anmälan till förenings- och handelsregistren
är utformade på sådant sätt att
medborgarna får bästa möjliga information
om anmälningarnas innehåll och
om han annars är beredd att vidta åtgärder
för att ändra gällande bestämmelser.

Interpellationerna bör lämpligen besvaras
i ett sammanhang.

Enligt bestämmelser i åtskilliga författningar
skall länsstyrelserna genom
annonsering i tidningar låta allmänheten
få kännedom om beslut m. m. Vissa

av dessa bestämmelser avser fall där
kostnaderna för annonseringen skall betalas
av sökanden. I övriga fall skall
kostnaderna stanna på statsverket. I de
sistnämnda fallen förekommer dock att
sökanden indirekt har att bidra till
kostnadernas bestridande t. ex. i form
av registreringsavgifter.

Sådana fall där sökanden direkt skall
betala annonskostnaderna måste bedömas
från delvis andra utgångspunkter
än när statsverket betalar kostnaderna.
Jag kommer att uppehålla mig endast
vid de sistnämnda fallen.

Man kan konstatera att reglerna om
formerna för annonseringen är oenhetliga.
Som några typexempel kan jag
nämna att kungörande skall ske »i ortstidning»,
»i tidning med spridning inom
orten», »i den eller de tidningar i vilka
kommunala meddelanden för orten intagas».
Det förekommer också bestämmelser
som föreskriver annonsering i
den tidning i länets residensstad »där
allmänna påbud för staden vanligen
meddelas».

Jag delar herr Anderssons uppfattning
att förhållandena på området inte
är tillfredsställande och att det är önskvärt
med mera enhetliga och rationella
regler. När det gäller att bestämma målsättningen
för publiceringen bör man
enligt min mening utgå från den allmänna
principen att annonseringen
skall ske så, att den på ett rimligt sätt
kan nå dem som kan ha ett berättigat
anspråk på att få del av den information
det är fråga om. Med denna allmänna
princip som utgångpunkt bör
bestämmelserna ges en utformning som
möjliggör för varje länsstyrelse att beakta
de särskilda förhållanden som kan
råda i länet.

De bestämmelser som interpellanterna
närmast haft i åtanke gäller publi -

Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Ang. offentligt kungörande i tidningarna i vissa fall, m. m.

cering av uppgifter som tas in i handels-
och föreningsregistren.

Bestämmelser om handelsregister
finns i 1887 års lag om handelsregister,
firma och prokura. Handelsregister förs
i regel av länsstyrelsen. Innehållet i
anmälan som tas in i registret skall
ofördröjligen kungöras av registreringsmyndigheten.
Kungörelsen skall publiceras
i Post- och Inrikes Tidningar och
i ortstidning. Om anmälan avser rörelse
i stad, där tidning ges ut, skall publiceringen
ske i sådan tidning. I andra
fall skall kungörelsen i stället publiceras
i tidning som ges ut i residensstaden.
Om flera tidningar ges ut i staden,
gäller i båda fallen att annonseringen
skall ske i den tidning där allmänna
påbud för staden vanligen meddelas.

Bestämmelser om föreningsregister
finns i 1951 års lag om ekonomiska föreningar.
Detta register förs av länsstyrelsen.
Införingar i registret skall kungöras
i Post- och Inrikes Tidningar och
i tidning som ges ut i residensstaden.
Om flera tidningar ges ut där, gäller
bestämmelser motsvarande dem som
reglerar publiceringen av uppgifter ur
handelsregistren.

Som interpellanterna påpekar kan
dessa regler leda till att kungörelsen
publiceras i en'' tidning som ges ut i
länets residensstad men som kanske har
mycket ringa spridning på den ort där
rörelsen skall drivas eller föreningens
styrelse skall ha sitt säte.

Lagstiftningen om handelsregister,
firma och prokura är f. n. föremål för
översyn inom firmautredningen. Denna
väntas inom några månader lägga fram
förslag till ny lagstiftning på området.
Enligt vad jag har inhämtat kommer utredningen
att i sitt förslag beakta önskemålet
att kungörelser om anmälningar
till handelsregistret skall publiceras
i lokaltidning med god spridning på
den ort där rörelsen skall drivas utan
hänsyn till var tidningen ges ut.

I samband med behandlingen av utredningens
betänkande kan det bli an -

ledning att också ta upp frågan om den
lämpligaste utformningen av motsvarande
bestämmelser beträffande föreningsregister.

Slutligen vill jag upplysa att regeringen
överväger att utreda frågan om
vidgad samhällsinformation. Därvid
torde spörsmålet om myndigheternas
kungörelseannonsering få prövas i hela
sin vidd. Om en sådan utredning bedrivs
etappvis, bör mera påtagliga
oformligheter i kungörelseannonseringen
kunna lösas genom delreformer.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för det utförliga
svaret. Jag finner att vi är överens om
att de nuvarande reglerna för länsstyrelsernas
annonsering är otillfredsställande
och att de behöver reformeras.

Jag måste erkänna att det var med
stor förvåning som jag i början av året
läste en socialdemokratisk kollega som
klagade över länsstyrelsens sätt att
sköta annonseringen. Där tillämpade
länsstyrelsen den principen att man
annonserade i residensstaden beträffande
saker som gällde ett område där
lokaltidningen i residensstaden inte
hade någon som helst spridning. Jag
tror att man skulle få leta grundligt
inom det där området för att finna ett
enda exemplar av denna tidning.

Jag blev högeligen förvånad då jag
läste detta. Jag stötte på detta problem
redan i början av 1930-talet, då jag
hade en hård kontrovers. Den gången
gällde det att man annonserade i den
minsta tidningen. Den som skötte annonseringen
svarade att det var samtidigt
den äldsta tidningen. Han menade
att annonseringen av hävd hade skett
där. Det är klart att det var ett skäl;
han kunde säga att folk var vana att
finna annonseringen i den tidningen.
Men sådant får ju inte drivas hur långt
som helst.

Sedan har jag träffat på exempel där
länsstyrelsen ordnat annonseringen på

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

Ang. offentligt kungörande i tidningarna i vissa fall, m. m..

annat sätt. I ett län där det finns två
jämbördiga tidningar annonserar länsstyrelsen
vartannat år i en av de båda
tidningarna och menar väl då att man
har varit rättvis gentemot tidningarna.
Men det är ändå inte den saken det ytterst
gäller — att tidningarna skall få
annonsintäkter — utan det är ju främst
att allmänheten verkligen skall få del
av vad länsstyrelsen vill kungöra. I ett
sådant fall som detta hade det varit
rimligt att länsstyrelsen hade haft möjlighet
att annonsera i båda tidningarna
vilka har en likvärdig spridning över
hela länet. Detta vore så mycket rimligare
som tidningarna i allmänhet och
inte minst dessa två säkerligen gör
samhället och inte minst länsstyrelsen
stora tjänster genom att utan någon
som helst ersättning ge spridning åt
sådana saker som det kan vara angeläget
för länsstyrelsen att få ut till allmänheten.

Nu gläder det mig att det skall bli
en översyn av dessa bestämmelser och
att en annan ordning skall komma till
stånd. Jag gläder mig också åt meddelandet
om en utredning angående en
vidgad samhällsinformation. Jag hoppas
att detta också innebär att länsstyrelserna
inte skall behöva vara så
snåla när det gäller informationen, utan
att de kan tillgripa annonsering i ortstidningarna
i all den utsträckning som
kan erfordras.

Jag ber ännu en gång att få tacka
för svaret.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag ber också att få
tacka herr statsrådet Lundkvist för
svaret.

Svaret var, som jag fattade det, positivt,
och det ger också besked om att
vi har att inom en snar framtid förvänta
en ändring på berörda område.
Det finns således ingen anledning till
någon debatt eller argumentering på
denna punkt.

Jag skulle därvid kunnat hänvisa till

ungefär likartade förhållanden som
herr Axel Andersson här berört. Jag
har framställt min interpellation ifrån
den utgångspunkten att de nuvarande
förhållandena är klart otillfredsställande
för medborgarna i de städer där
det inte finns någon ortstidning —•
dessa städer blir allt fler med de förhållanden
som numera råder på tidningarnas
område. Förhållandena är
också klart otillfredsställande och i
ännu högre grad vad beträffar landsorten.

Samtidigt som jag än en gång tackar
för svaret vill jag uttrycka min tillfredsställelse
över den ändring som här
aviserats. Jag vill också notera den
passus som statsrådet Lundkvist har
inrymt i sitt svar och som lyder: »Med
denna allmänna princip som utgångspunkt
bör bestämmelserna ges en utformning
som möjliggör för varje länsstyrelse
att beakta de särskilda förhållanden
som kan råda i landet.»

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
motionen nr 837.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser allmänna frågor
och bemyndigande för Kungl. Maj :t att
besluta om arbeten inom viss kostnadsram; nr

64, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, i vad
propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 64—71 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 72, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ytterligare
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna i—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Ang. lån till bostadsrättsföreningen
Musköten

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lån till bostadsrättsföreningen
Musköten för budgetåret 1966/
67 anvisa ett investeringsanslag av
1 400 000 kronor.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Virgin (I: 737) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Bohman och Ståhl (II: 924), yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att det lånebelopp
om 1 400 000 kronor, som ställdes
till bostadsrättsföreningen Muskötens
förfogande på i propositionen angivna
villkor, skulle bestridas av medel utanför
försvarets kostnadsram för innevarande
budgetår.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) till Lån till bostadsrättsföreningen
Musköten på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1966/67 anvisa ett
investeringsanslag av 1 400 000 kronor;

b) beträffande sättet för kostnadernas
fördelning på budgeten, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 737 och II: 924,
besluta, att anslaget under a) skulle
bestridas av medel inom försvarets
kostnadsram för budgetåret 1966/67.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Wallmark, Bohman,
Ståhl och Petersson, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under b
hemställa, att riksdagen måtte, beträffande
sättet för kostnadernas fördelning
på budgeten, med avslag å Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 737 och II: 924, besluta, att
anslaget under a) skulle bestridas av
medel utanför försvarets kostnadsram
för budgetåret 1966/67.

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

Ang.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
föreslår statsutskottet att riksdagen
skall bifalla ett förslag från Kungl.
Maj:t om att anvisa 1,4 miljon kronor
på tilläggsstat II och att beloppet skall
utlämnas som lån till bostadsrättsföreningen
Musköten.

Denna förening har tillkommit på
initiativ av försvarsstabens personalvårdsbyrå
och har till syfte att uppföra
bostäder i närheten av Muskövarvet
i Stockholms södra skärgård. Muskövarvet
börjar nu närma sig sin fullbordan
och skall när det är färdigt ersätta
flottans anläggningar på Skeppsholmen
och på Djurgården i Stockholm. Utflyttningen
väntas äga rum i huvudsak under
år 1969 och kommer naturligtvis att
innebära stora omställningsproblem för
den personal — det rör sig om över
1 000 befattningshavare -—• som därvid
måste byta tjänstgöringsplats. Tillgången
på bostäder är myckt begränsad inom
rimligt avstånd från det nya varvet.
Det är därför ytterst angeläget att nya
bostäder blir uppförda. Föreningen
Musköten ämnar bygga 288 lägenheter
till en totalkostnad av ungefär 23 miljoner
kronor.

Det finns ingenting att invända mot
att föreningen får det föreslagna lånet.
Det är tvärtom högst naturligt att staten
i någon mån engagerar sig för att
underlätta omställningen för den statsanställda
personal som det här gäller
och som kommer att ställas inför betydande
förändringar i sina hittillsvarande
förhållanden. Lånet skall ju dessutom
löpa med normal ränta och amorteras
efter vedertagna grunder.

Vad vi som antecknat reservation vid
utlåtandet däremot bestämt vill opponera
oss emot är förslaget att lånet skall
läggas inom försvarets kostnadsram
och alltså därigenom minska de reella
försvarsanslagen för innevarande år
med motsvarande belopp. Detta anser
vi direkt strida mot de regler som fastställdes
i 1963 års försvarsbeslut och

lån till bostadsrättsföreningen Musköten
som i sin tur anslöt sig till 1962 års
försvarsöverenskommelse.

Försvarets kostnadsram har sammanställts
efter en hopräkning av de utgifter
som erfordras för att vidmakthålla
den organisation, den materielanskaffning
och den verksamhet över huvud
taget som tillsammans skapar avsedd
försvarsförmåga. Den ramen kan
inte minskas utan att också försvarsförmågan
minskar.

Nu kan det emellertid naturligtvis
uppstå behov under löpande period,
som i och för sig kan vara angelägna
att tillgodose men som inte är fördelaktiga
eller särskilt önskvärda från
militär utgångspunkt. Vill man ändock
tillgodose dem, måste det självfallet ske
med särskilda medel. Vi kan ta Järvafältets
utrymning som ett exempel. Den
innebar ingen militär fördel —• snarare
tvärtom —- den är uteslutande ett civilt
intresse, och därför läggs anslagen för
utrymningen också helt utanför försvarskostnadsramen.

Huvudprincipen är alltså att kunna
bibehålla en oförändrad militär effektivitet.
Om åligganden som försvaret
nu har övertas av andra, skall ramen
sålunda minskas, om nya uppgifter påläggs,
skall ramen ökas i motsvarande
utsträckning. 1962 års försvarskommitté
uttalade bl. a. att reglerna härför
skulle tolkas så, att uppgifter som genom
beslut av statsmakterna måste lösas
på ett dyrare sätt skall kompenseras
genom höjning av ramen.

Man uttalade faktiskt också — och
riksdagen hade icke någon erinran
härvidlag —- att åtgärder som initieras
av de militära myndigheterna och som
leder till besparingar skall föranleda
sänkning av anslagsramen; detta givetvis
för att stimulera till sparsamhet
och god hushållning.

Man gav alltså i försvarsöverenskommelsen
en ganska fullständig beskrivning
över hur avvägningen skall ske
mellan anslag utanför och innanför ramen.
Utgår man ifrån att överenskom -

Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Ang. lån till bostadsrättsföreningen Musköten

melsen efter bästa förmåga skall följas,
är det totalt obegripligt hur regeringen
kan motivera att det nu aktuella lånet
till bostadsrättsföreningen Musköten
skall läggas inom kostnadsramen. Försiktigtvis
redovisas heller ingen motivering
alls.

.lag vill gärna erkänna att försvarsöverenskommelsens
regler inte talar så
mycket om just lån, men det beror på
— det kan jag åtminstone för min del
som ledamot i utredningen försäkra —
atl vi inte drömde om att man skulle utnyttja
anslagen till att lämna ut lån, alltså
från anslag som har avvägts för att
bestrida försvarets löpande kostnader
och vissa planerade investeringar, allra
minst lån, vars ränteintäkter och amorteringar
icke kommer försvaret till godo.

Nu säger utskottsmajoriteten att år
1964 lämnades det ut ett lån till ett
byggnadsföretag av motsvarande art,
nämligen till bostadsrättsföreningen
MHS-eleven som avsåg att skaffa bostäder
åt dem som kommenderades till
militärhögskolan och att detta lån fick
belasta ramen utan att någon därvid
opponerade sig.

Jag kan icke godta den jämförelsen.
Jag har vid studium av ärendet inte
kunnat finna att propositionen år 1964
med ett enda ord antydde att lånet
skulle läggas inom försvarskostnadsramen.
Jag kan inte nu så här långt efteråt
erinra mig om det över huvud taget
talades om detta vid föredragningen i
utskottet eller på annat sätt. Sannolikast
är väl att ingen då hade en tanke
på att lånet skulle läggas inom ramen,
eftersom detta direkt strider mot de
regler som försvarsöverenskommelsen
hade dragit upp och eftersom man faktiskt
då ännu litade på att överenskommelsen
skulle följas.

Även om en sådan kännedom förelåg
år 1964 kan detta fall ändå icke jämställas
med det som nu är aktuellt. Lånet
till MHS-eleven utlämnades under
ett av de första åren av nu gällande
försvarsöverenskommelse, och i moti -

veringen för detsamma angavs att det
företag som det avsåg att möjliggöra
mycket snabbt skulle ge stora besparingar
i form av lägre kostnader för
traktamenten.

Det har inför utskottet bekräftats att
dessa vinster faktiskt uppkommit och
varit så stora att de överstigit hela lånesumman
under den löpande perioden.
Att lånet utlämnades inom ramen hade
därför ingen verkan i form av minskade
möjligheter att betala de utgifter
som enligt uppgjorda planer måste bestridas
om försvarsförmågan skall upprätthållas.

Detta gäller emellertid ingalunda i
fråga om det nu aktuella lånet. De besparingar
som det kan leda till kommer
inte försvaret till godo. Det finns alltså
inga skäl som kan motivera att detta
lån skall bestridas med medel ur försvarskostnadsramen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Nilsson, Ferdinand,
(ep).

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Den föreliggande punkten
tillhör inte de större bland dem som
gäller försvaret. Som herr Virgin alldeles
nyss anfört, gäller den ett lån på
1,4 miljon kronor till en bostadsrättsförening
för uppförande av bortåt 300
bostäder åt personal som flyttats ut
från Stockholm till Ostkustens örlogsbas
på Muskö.

Kungl. Maj :t föreslår att lån skall utgå
ur medel innanför ramen för försvarsutgifterna.
I den reservation, som herr
Virgin har redogjort för, anföres att enligt
1962 års försvarsbeslut dylika anslag
i princip skall ligga utanför försvarets
kostnadsram. För min del ämnar
jag inte tvista om principens innebörd
och huruvida den har övergivits
eller inte. Det är nämligen många gånger
svårt att bedöma i vilka fall medelsanvisning
bör ske utanför eller innan -

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

Ang. lån till bostadsrättsföreningen Musköten

för försvarets kostnadsram. Den frågan
liar också diskuterats vid åtskilliga tillfällen.
1962 års försvarskommitté fastställde
visserligen riktlinjer härför,
men det finns ju alltid gränsfall, och
jag anser att det föreliggande är ett sådant.

Herr Virgin har framfört den meningen
att det här är fråga om nya uppgifter
för försvaret och att kostnaderna
sålunda bort ligga utanför ramen. Enligt
försvarskommittén skulle vid ett
sådant förhållande kostnaderna ligga
utanför. Att jag dock inte ansett mig
böra biträda den uppfattningen beror
närmast på att omständigheterna i detta
fall ligger något annorlunda till. Det
är alldeles riktigt, som herr Virgin också
framhöll, att därest bostadshus inte
funnits att uppbringa på Muskö för
den personal som skall tjänstgöra vid
örlogsbasen, hade personalen i större
utsträckning måst företa resor till och
från arbetet, vilket hade medfört betydande
utgifter för statsverket i form
av traktamenten och reseersättningar.
Dessa kostnader skulle i så fall ha legat
inom kostnadsramen.

Därest staten genom lån till bostadsrättsföreningen
möjliggör för den att
bygga bostäder åt personalen, inbesparas
dessa traktamenten och reseersättningar.
Lånet utgörs ju av medel som
skall betalas tillbaka. Pengarna är inte
borta. Jag tycker att detta är skäl för att
lånebeloppet läggs innanför ramen. Utskottet
har så mycket större fog för denna
åsikt som utskottet och riksdagen tidigare,
vilket också herr Virgin framhållit,
haft samma betraktelsesätt. Jag
tänker då på samma sak som herr Virgin,
nämligen riksdagens beslut år 1964
att lämna lån till en stiftelse för bostadsanskaffning
åt eleverna vid militärhögskolan.
Det bestämdes då att det
lånet skulle ligga innanför kostnadsramen.
I bostadsbristens Stockholm var
det svårt att uppbringa bostäder för
dessa elever. Genom att bevilja lån
kunde statsverket undgå att utbetala
traktamenten m. m. åt eleverna. Frå -

gan är om icke försvaret i realiteten
snarare gör en vinst än en förlust genom
denna anordning.

Jag vill, herr talman, med hänvisning
till vad jag här har anfört hemställa om
bifall till utskottets förslag.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag kan gärna hålla
med herr andre vice talmannen om att
denna fråga inte är så omfattande ekonomiskt
sett. Däremot är den principiellt
viktig, eftersom det rör sig om
huruvida man skall kunna lita på en
träffad överenskommelse eller inte.

Mot den bakgrunden tycker jag att
det är mycket beklagligt att regeringsbänken
står tom — som vanligt, skulle
jag vilja säga — och att försvarsministern
inte har velat besvära sig med att
lämna kammaren den förklaring till
förfaringssättet som inte har lämnats i
propositionen. Det hade varit värdefullt
om så hade skett. Jag hade i så fall velat
fråga försvarsministern, om han
verkligen vill göra gällande att den nu
föreslagna åtgärden kan förenas med
försvarsöverenskommelsens anda och
innebörd.

Jag har mycket svårt att tro, att försvarsministern
skulle ha kunnat besvara
den frågan med ja. Jag skulle då ha
velat fråga honom, hur han offentligt
kan framträda och uttrycka förhoppningar
om att enighet om försvarets
uppbyggnad skall kunna uppnås även i
höst, samtidigt som han tillämpar metoder,
som innebär att den överenskommelse
som är träffad inte följes.

Jag tycker att detta klingar falskt,
herr talman!

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. a hemställt.

6 Första kammarens protokoll 1967. År 23

Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Ang. lån till bostadsrättsföreningen Musköten

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende mom. b förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Virgin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 72 punkten
4 mom. b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja ■—-86;

Nej — 32.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

73, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositio -

nen avser socialdepartementets verksamhetsområde; nr

74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte vissa motioner;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare anslag
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till studiemedelsfonden; nr

80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående förvärv av Skoklosters
slott och samlingar;

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap;
samt

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisationen
av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten,

varvid utlåtandena nr 73, 76 och 78
företogos punktvis till avgörande.

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

Om särskilt statsbidrag till företagareföreningen i Jämtlands län

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 83, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande anslag för budgetåret
1967/68 till bidrag till företagareföreningar
m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Om särskilt statsbidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att dels medgiva,
att statsgaranti för lån till hantverksoch
industriföretag in. m. under budgetåret
1967/68 finge beviljas intill ett
belopp av 55 000 000 kronor, dels ock
till Bidrag till företagareföreningar
m. fl.: Administrationskostnader för

budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Stefanson och herr Olsson, Johan,
(1:553) samt den andra inom andra
kammaren av herr Nordgren (II: 691),
i vilka motioner yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att ett årligt anslag av 150 000
kronor under en treårig försöksperiod
måtte ställas till kommerskollegiets förfogande
för forsknings- och utredningsverksamhet
om de mindre och medelstora
hantverks- och industriföretagens
problem och förhållanden;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Wikberg (1:555) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Larsson i Norderön och herr Jönsson
i Ingemarsgården (II: 688), i vilka motioner
föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att för budgetåret 1967/68 un -

der Bidrag till företagareföreningar
m. fl. anvisa ett med 100 000 kronor
förhöjt anslag såsom särskilt bidrag till
företagareföreningen i Jämtlands län
för utökad rådgivningsverksamhet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte medgiva, att
statsgaranti för lån till hantverks- och
industriföretag m. m. under budgetåret
1967/68 finge beviljas intill ett belopp
av 55 000 000 kronor;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 555 och II: 688, till Bidrag
till företagareföreningar in. fl.:
Administrationskostnader för budgetåret
1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 600 000 kronor;

C. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 553 och II: 691, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna
vad utskottet i punkten anfört.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson, Ivar Johansson,
Kaijser, Harry Carlsson, Ottosson,
Åkerlund, Johan Olsson, Bohman,
Ståhl, Gustafsson i Skellefteå,
Gustafsson i Kårby, Nelander, Björkman
och Sjönell, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna I: 555 och II: 688,
till Bidrag till företagareföreningar
in. fl.: Administrationskostnader för
budgetåret 1967/68 anvisa ett reservationsanslag
av 1 700 000 kronor.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 83 behandlas bl. a. anslagen
till företagareföreningarna. Det har ofta
varit en fråga med delade meningar.
Oppositionen har krävt ökade anslag
till föreningarna därför att man har ansett
att de har gjort en värdefull insats
för ökande av produktionen, effekti -

Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Om särskilt statsbidrag till företagareföreningen i Jämtlands län

viteten och sysselsättningsmöjligheterna
hos framför allt de mindre och medelstora
företagen. I år föreligger inga
motioner om ökade administrationsanslag
till föreningarna generellt sett. De
har bl. a. genom det ränteläge som varit
rådande i varje fall intill våren
1967 haft högre egna inkomster än tidigare.

Dock föreligger en reservation i anledning
av motioner om ett extra bidrag
av 100 000 kronor till företagareföreningen
i Jämtlands län. Oppositionspartierna
har funnit de skäl som anförts
i motionerna välgrundade. Det
blir allt tydligare att de största strukturproblemen
uppstår i de inre delarna
av landet. Där är den industriella utvecklingen
lägre, och erfarenheten har
visat att det har varit svårare att driva
en effektiv lokaliseringspolitik i dessa
områden.

Företagareföreningen i Jämtlands län
har gjort berömvärda insatser för att
i tid råda bot mot svårigheterna. Jag
tror att det är angeläget att inte dröja
med ett extra stöd i detta område; det
blir både svårare och dyrare ju längre
man dröjer. Det är angeläget att slå
vakt om de aktiviteter som är på gång.
Det extra belopp som här har begärts
är i sammanhanget inte alltför oöverkomligt,
men det kan betyda en lönsam
insats för näringslivet och sysselsättningen
i området.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den reservation som är
fogad vid utlåtandet.

I samband med punkten om företagareföreningarna
har också behandlats
motionerna 1:553 och 11:691. Motionerna
avser en framställning om ett årligt
forskningsanslag på 150 000 kronor
under en treårsperiod för forskningsoch
utredningsverksamhet om de mindre
och medelstora hantverks- och industriföretagens
problem och förhållanden.
Motionerna har tillstyrkts av de
fyra remissinstanser som har tillfrågats,
nämligen kommerskollegium, Sveriges
industriförbund, Företagareföreningar -

nas förbund och Småindustrins exportråd.

Även om inte motionerna omedelbart
har bifallits vill jag dock uttala tillfredsställelse
över statsutskottets uttalande,
att de mindre och medelstora företagen
spelar en viktig roll i samhällsekonomin
och att det synes vara påkallat
med en mer ingående kartläggning
av deras aktuella situation. Vi motionärer
skulle helst ha sett ett direkt bifall
till motionerna, men statsutskottets förslag,
att Kungl. Maj:t bör undersöka behovet
av anslag, bör dock rimligen leda
till att den begärda forskningen stödjes.
Jag vill, herr talman, uttala förhoppningen
om ett fortsatt ökat intresse från
riksdagens sida för de frågor som har
aktualiserats i motionerna.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! I likhet med de två föregående
åren står jag även i år som
undertecknare av en motion i denna
kammare med hemställan om att riksdagen
för nästkommande budgetår under
anslaget Bidrag till företagareföreningar
m. fl. måtte anvisa ett med
100 000 kronor förhöjt anslag såsom
särskilt bidrag till företagareföreningen
i Jämtlands län för utökad rådgivningsverksamhet.

Tillåt mig, herr talman, att redogöra
för bakgrunden till detta äskande.

Till följd av länets näringsstruktur
har den allmänna utvecklingen medfört
speciella problem i Jämtlands län. Den
dominerande näringsgrenen inom länet
är jord- och skogsbruket med binäringar,
medan industrin har den relativt
sett lägsta sysselsättningen av samtliga
rikets län. Dessa förhållanden och problem
har också uppmärksammats av
Kungl. Maj:t, som redan år 1959 uppdrog
åt länsstyrelsen i länet att i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen genomföra
en utredning rörande länets
näringsliv.

Utredningen avlämnade sitt betänkande
år 1963 med en rad konkreta

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

Om särskilt statsbidrag till företagareföreningen i Jämtlands län

åtgärdsförslag. Bland de förslag som
utredningen redovisade i syfte att
komma till rätta med problemen i Jämtlands
län ingick en utbyggnad av företagareföreningens
verksamhet i länet
genom en höjning av det statliga administrationsbidraget
med 230 000 kronor.

I särskilda motioner till riksdagen
underströks då också bl. a. behovet av
ökade resurser för länets företagareförening.
Dessa motioner avslogs dock
med hänvisning till att strukturproblemen
i Jämtlands län skulle vara av
samma karaktär som i övriga norrlandslän,
varför principiellt olikartade eller
längre gående lokaliseringspolitiska insatser
inte borde övervägas än för det
norra stödområdet i övrigt.

Enligt min mening har emellertid
Jämtlands län strukturproblem av påtagligt
större storleksordning än övriga
norrlandslän. Andelen sysselsatta inom
jord- och skogsbruk är större liksom
andelen industriellt sysselsatta är väsentligt
mindre än inom övriga norrlandslän.

Jämtlands läns sysselsättningsproblem
är också stora. I anmärkningsvärt
hög grad har nämligen arbetslöshetsproblemen
i länet hittills lösts genom
eu omfattande utflyttning av arbetskraft.
Folkmängden i länet har hittills
under 1960-talet reducerats med ungefär
10 000 personer. Den kvarboende befolkningen
i Jämtlands län är illa betjänt
av att sysselsättningssvårigheterna
i länet till så väsentlig del som nu
sker löses genom utflyttning av arbetskraft.

En fortsatt befolkningsreduktion i
samma takt måste inom en överblickbar
framtid antagas ge ogynnsamma effekter
även i länets huvudbygder genom
att underlaget sviktar i första hand för
de mest kvalificerade typerna av service.
Det finns enligt min mening starka
skäl att i tid vara uppmärksam på
denna del av lokaliseringsproblemen.

Beträffande lokaliseringsstödet har
erfarenheterna hittills visat att detta inte
löser problemen i inlandet. Av hittills

beviljat lokaliseringsstöd, alltså under
de första ett och ett halvt åren, har endast
4,3 procent tilldelats företag i
Jämtlands län. Sammanlagt har 22 företag
i länet fått del av detta statliga
stöd. Sysselsättningseffekten härav kan
beräknas bli cirka 330 arbetstillfällen.
Om hänsyn även tages till den under
åren 1963—1965 bedrivna lokaliseringsstödverksamheten
i form av statskommunala
beredskapsarbeten och upplåtelser
av investeringsfonder, kan länet
uppskattas ha genom beslut under perioden
1963—1966 tillförts cirka 1 300
arbetstillfällen inom basnäringar. Om
den slutliga sysselsättningseffekten härav
antages ha uppnåtts vid 1967 års
slut, skulle länet alltså under en femårsperiod
ha tillförts i medeltal 260 arbetstillfällen
per år. Under samma tid
kan man räkna med ett bortfall av sysselsättningstillfällen
i länet på närmare
1 000 per år. Nettoresultatet av sysselsättningsutvecklingen
i länet är sålunda
trots de statliga stödåtgärderna
starkt negativt. Man kan konstatera att
Jämtlands län för att nå den industrialiseringsgrad
som övriga norrlandslän
har skulle behöva en ökning av antalet
arbetstillfällen inom industrin med
över 8 300 eller ungefär 200 procent,
och för att nå den genomsnittliga industrialiseringsgraden
i riket skulle behövas
en ökning med mer än 12 300
industrisysselsatta, d. v. s. en ökning
med ungefär 300 procent.

Lokaliseringsstödets nuvarande utformning
medför, som jag tidigare påtalat,
att det inte kan främja utvecklingen
för huvuddelen av befintliga företag
inom länet. Med hänsyn till rådande
förhållanden torde det därför ställas
stora krav på småindustriföretagarna
att driva och utveckla sina företag.
Utvecklingen inom industrin går mot
ökat underleverantörsförfarande. För
mindre industrier inom vårt län, som
helt saknar storindustri och som har få
medelstora industrier och dessutom ett
perifert läge med avseende på såväl
större marknad som storindustri, blir

Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Om särskilt statsbidrag till företagareföreningen i Jämtlands län

kontaktproblemen större än för företag
inom andra län. Detta torde också ha
varit den väsentligaste orsaken till att
det finns så få medelstora industrier
inom länet.

Företagareföreningen i Jämtlands
län har mot bakgrunden av de speciella
förhållandena i länet all anledning att
ytterligare aktivera sig för att stödja
och vidareutveckla den typ av företag
som är dominerande, nämligen småindustrin.
Företagareföreningen har också
— såsom även påpekats av herr Johan
Olsson — gjort särskilda insatser
för förmedlingsverksamhet, konsultverksamhet,
försäljning, kalkylering,
produktionsplanering etc. Resultaten av
dessa initiativ har inneburit en positiv
trend, men för att kunna fullfölja
dem erfordras ytterligare resurser. En
del av dessa initiativ har till och med
fått avbrytas på grund av resursknappheten.
Som jag inledningsvis påpekade
föreslog den statliga utredningen en väsentlig
utbyggnad av företagareföreningens
verksamhet, vilket förslag
emellertid har lämnats helt utan åtgärd.
Det förtjänar också påpekas att det statliga
administrationsbidraget till vår företagareförening
successivt krympt från
70 000 kronor för budgetåret 1962/63
till 50 000 kronor för innevarande budgetår.

Herr talman! Under de tre senaste
åren har riksdagen beslutat att av administrationsanslaget
till företagareföreningarna
skall ett särskilt bidrag på
100 000 kronor utgå till Norrbottens
läns företagareförening för verksamheten
inom Tornedalen. Statsutskottet gör
samma hemställan för budgetåret 1967/
68 i det utlåtande vi nu behandlar. Jag
vill livligt tillstyrka den framställningen.
Men borde det inte av vad som nu
framförts av såväl herr Johan Olsson
som mig klart framgå, att det även i
Jämtlands län råder sådana speciella
förhållanden att ett särskilt bidrag till
företagareföreningen där också är välmotiverat
för en utbyggnad av dess
verksamhet.

Herr talman! Jag ber att få biträda
herr Johan Olssons yrkande om bifall
till den reservation som är fogad till
detta utlåtande.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! När det gäller företagareföreningarnas
verksamhet pågår ju
en utredning som — det vill jag gärna
medge — tyvärr har hållit på med dessa
frågor alltför länge. Den avser
emellertid att avlämna sitt betänkande
i september i år. Därför finns det all
anledning att vänta att det kommer förslag
om hur denna verksamhet skall
läggas upp.

I det förslag som kan väntas räknar
utredningen med en förändring av bidragsgrunderna,
och några speciella bidrag
av den karaktär som tidigare utgått
till Norrbotten för Tornedalen och
sådana som nu krävs för Jämtlands län
har man inte räknat med. Det beror
framför allt på att med den nya lokaliseringspolitiska
stödverksamhet vi har
fått för det norra stödområdet anses det
inte längre vara företagareföreningarnas
direkta uppgift att syssla med lokaliseringsfrågor.

Däremot är det alldeles klart att företagareföreningarna
i vissa fall kommer
att kopplas in för diverse utredningar
bl. a. för länsstyrelserna och för arbetsmarknadsstyrelsen.
Utredningen menar
att företagareföreningarna skall ersättas
för dessa arbetsuppgifter av den myndighet
som begär deras medverkan. Av
det skälet kan man inte säga att det
finns anledning bifalla denna motion
beträffande Jämtlands län, desto mindre
som det enligt motionärernas uppfattning
är fråga om att medlen skall
användas till rådgivningsverksamhet.
För oss som har sysslat med dessa frågor
i utredningen står det tämligen
klart att det inte finns några möjligheter
att varje företagareförening skall
kunna skaffa de experter som behövs, tv
vi är väl alla överens om att vad som
krävs är ett väl differentierat närings -

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

Om särskilt statsbidrag till företagareföreningen i Jämtlands län

liv inom de olika regionerna. Det är
helt enkelt otänkbart att varje företagareförening
skall kunna bistå med den
expertisen. Av det skälet menar vi att
den utökade rådgivningsverksamhet
som det blir frågan om här bör kunna
tillhandahållas av statens hantverksinstitut
genom att man skapar bättre förutsättningar
för deras regionala verksamhet.
Framför allt när det gäller
Norrland finns det redan nu ett kontor
i Luleå, och helt nyligen har det byggts
upp ett kontor i Härnösand, som naturligtvis
också bör kunna stå till tjänst
med rådgivningsverksamhet till Jämtlands
län.

När herr Wikberg'' säger att administrationsbidraget
successivt krymt så
är det rätt när det gäller det direkta bidraget,
men som här har påpekats, jag
tror det var av herr Olsson, har föreningarna
genom de högre räntemarginalerna
fått ett betydligt ökat tillskott.
Det är naturligtvis också statliga medel.
Av det skälet har det heller inte i
år — vilket herr Olsson också påpekade
— kommit några speciella motioner
om ökade bidrag. Föreningarnas administrationskostnader
bör därför väl
kunna täckas dels av det direkta administrationsbidraget
och dels av de ökade
räntemarginalerna.

Vi i statsutskottets majoritet anser
därför att man inte bör bifalla denna
motion, och det finns alla skäl att tro
att även om förhållandena är speciellt
svåra i jämtlandsområdet kan det med
likartade motiveringar även längre
fram ställas krav från andra läns företagareföreningar.
Jag tror att det vore
en olycklig utväg om riksdagen tid efter
annan skulle besluta om speciella
bidrag till vissa föreningar. Jag anser
att vi bör avvakta företagareföreningsutredningens
resultat och se på det förslag
som framlägges från utredningens
sida för att lösa problemet med företagareföreningarnas
ekonomiska bidrag
från staten.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag tycker att herr Söderberg
var så onyanserad i sin argumentering
mot förslaget om bidrag till
företagareföreningen i Jämtlands län,
att det kanske bör sägas någonting också
av en annan ledamot av den utredning
som han här har redogjort för.

Jag har ingenting att invända mot
herr Söderbergs sakuppgifter i sammanhanget,
men jag vill alldeles bestämt
hävda att det som utredningen är
inne på inte kan — som jag ser det —
utgöra något hinder för att detta bidrag
av 100 000 kronor skall kunna utgå
till företagareföreningen i Jämtlands
län. Jag anser tvärtom att det är i hög
grad angeläget att ge detta bidrag —
riksdagen har ändå accepterat principen
i och för sig genom att ge företagareföreningen
i Norrbottens län ett
särskilt bidrag flera år i rad. Jämtland
är nu en gång, som inte minst herr Wikberg
här redogjort för, ett specifikt fall
i detta sammanhang.

Även om det kan konstateras att företagareföreningarnas
verksamhet numera
inte har direkt lokaliseringspolitiskt
inslag, är det alldeles uppenbart,
att det lokaliseringspolitiska arbetet
och den verksamhet som företagareföreningarna
bedriver aldrig kan skiljas
åt. Herr Söderberg har här mycket riktigt
sagt att föreningarna blir inblandade
i sammanhanget när det gäller utredningsarbete
och annat, och jag anser
att det är ytterst angeläget att så
sker och att så kommer att ske i fortsättningen.
Å andra sidan kan emellertid
aldrig en verksamhet som företagareföreningarna
bedriver på det rent ekonomiska
området direkt och helt skiljas
från den lokaliseringspolitiska
verksamheten, ty dessa saker hänger
samman, som man brukar säga, som ler
och långhalm.

I detta sammanhang kan frågan ju ses
på det sättet, att det kan vara angeläget
att ge Jämtlandsborna denna förstärkning
på 100 000 kronor och betrakta
den som ett led i den lokaliseringsverk -

Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Om särskilt statsbidrag till företagareföreningen i Jämtlands län

samhet som ändå är så nödvändig och
som måste bedrivas mera aktivt än som
hittills har skett. Företagareföreningen
får alltså här tillfälle att göra en insats
för att kanske bevara de företag, som
redan finns, och därmed minska angelägenheten
av att bedriva en direkt lokaliseringspolitisk
verksamhet. Jag ser
detta närmast som ett medel att eventuellt
förebygga eller i varje fall minska
verkningarna av den fortgående sysselsättningsminskning
som herr Wikberg
här konstaterade. Det är en utomordentligt
angelägen uppgift att försöka
hindra den utvecklingen, ty om det hela
sedan skall repareras i efterhand
kommer det att kosta mycket, mycket
mer både pengar och arbete att råda bot
på dessa svårigheter än vad som skulle
kunna ske om exempelvis dessa
100 000 kronor beviljades — det blev
alltså en profylaktisk verksamhet så att
företagareföreningen skulle kunna bevara
de företag som redan finns och
stärka deras positioner.

Ur den synpunkten anser jag att det
är ytterligt angeläget, ärade kammarledamöter,
att företagareföreningen i
Jämtlands län får dessa 100 000 kronor
såsom en hjälp och kanske ännu mer
som en uppmuntran i det utomordentligt
värdefulla arbete som företagareföreningen
ändock hittills har utfört
och som skulle kunna stå som ett ledande
exempel i många andra fall. Företagareföreningen
spelar ju en väsentlig
roll, och jag tror att det är angeläget att
riksdagen visar den verksamhet som
föreningen bedrivit sin uppskattning
och sin uppmärksamhet genom att bevilja
detta bidrag som jag tycker är så
utomordentligt väl motiverat.

Herr WIKBERG (ep):

Herr talman! Herr Andersson i Brämhult
har sagt i huvudsak vad jag avsåg
att säga, och jag skall därför inte upprepa
det. Låt mig bara få tillägga att
riksdagen nu har fastslagit att det råder
speciella förhållanden i tornedalsom -

rådet i Norrbottens län och därför beviljat
ett extra bidrag åt företagareföreningen
i detta län. Jag tror att vi kan
vara överens om att det råder speciella
förhållanden också i Jämtlands län.
Vad är det då för fel att göra en likartad
behandling i detta fall?

När herr Söderberg säger att administrationsbidraget
väl täcker de erfor
derliga kostnaderna, är det nog en sanning
med viss modifikation. Låt mig
bara meddela att företagareföreningen
tidigare hade tillsatt ett par tjänster för
bl. a. konsulterande verksamhet, vilka
man på grund av penningknapphet nu
blivit tvungen att låta stå vakanta, trots
att länet som sådant inte kan beskyllas
för att inte visa tillräckligt intresse för
dessa frågor, eftersom enligt den statliga
utredningen landstinget i Jämtlands
län i förhållande till antalet skattekronor
lämnar det högsta anslaget i
riket till företagareföreningen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Att landstinget i Jämtlands
län lämnar ett extra bidrag är,
även om detta skulle vara det allra
högsta i landet, i och för sig inte något
märkvärdigt. Bidrag ger de flesta landsting.
Om nu Jämtlands läns landsting
har funnit skäl att lämna ett extra högt
bidrag får landstinget genom det skatteutjämningsförfarande
som tillämpas
också ett stort bidrag av staten i det
sammanhanget.

När nu herr Wikberg talar om anställandet
av konsulter bör det emellertid
stå alldeles klart att det inte kan vara
en vettig lösning på problemet att man
för ett så pass begränsat område som
Jämtland skall anställa speciella konsulter
såsom experter på olika områden.
Det måste vara betydligt förståndigare
att lösa detta problem i större
regionala sammanhang. Detta är statens
hantverksinstitut redan inne på genom
sitt regionalkontor i Härnösand, och
det är en utveckling som företagareföreningsutredningen
för sin del livligt
tillstyrker.

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

Om särskilt statsbidrag

Vad jag menar med att det ökade bidraget
täcker kostnaderna för verksamheten
är att de ökade bidrag som
utgår via räntemarginalerna mer än väl
utjämnar minskningen i det direkta
statliga bidraget. Därmed får föreningen
i realiteten ett betydligt kraftigare
ökat bidrag från staten än tidigare.

När herr Wikberg, med anledning av
att Norrbottens län fått ett extra bidrag,
menar att detta kan vara skäl för att
också Jämtlands län får det, tror jag
det vore oklokt att nu, när ett förslag
till omläggning av hela bidragsverksamheten
väntas, utöka dessa speciella bidrag.
Då uppstår naturligtvis skäl även
för andra föreningar att begära liknande
bidrag. Varför skulle inte företagareföreningen
i Älvsborgs län kunna begära
ett ökat bidrag för att stödja lokaliseringsverksamheten
i exempelvis Dalsland,
där man ju har speciella bekymmer?
Det är faktiskt så att företagareföreningarna
i fortsättningen inte så direkt
skall syssla med lokaliseringspolitiska
frågor utan i det sammanhanget
medverka med att verkställa vissa utredningar.
På den punkten hade herr
Andersson inte någon annan uppfattning
än jag, fast han nu säger att det
jag framförde var onyanserat. Företagareföreningarna
skall givetvis i den
mån länsstyrelser och andra myndigheter
så önskar kunna utföra utredningar.
Det är företagareföreningsutredningens
uppfattning — och jag tror
att den också delas av herr Andersson
— att detta arbete skall ersättas på ett
speciellt sätt av de statliga myndigheter
som utnyttjar företagareföreningarnas
verksamhet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Wikberg har anfört, men jag
tycker ändå att det ständiga talet om att
man skall vänta på en utredning börjar
bli litet tröttsamt. Jag har ett minne av
att samma skäl har åberopats åtminstone
ett par år tidigare.

till företagareföreningen i Jämtlands län

I norra stödområdet, som vi här har
talat om, intar väl Jämtland ändå allra
minst samma ställning som Tornedalen.
Förra året visade det sig nämligen att
befolkningsminskningen hade upphört
i alla norrlandslän och vänts i en visserligen
obetydlig men dock ökning —
med undantag av just Jämtland.

Jämtland befinner sig alltså i ett alldeles
speciellt läge, och därför tycker
jag att det som föreslagits i reservationen
vore ett mycket billigt sätt att
hjälpa till att skapa nya arbetstillfällen
i Jämtland och se till att också Jämtlands
län kommer med bland de norrlandslän
som, i stället för att ha problem
på grund av befolkningsminskning,
kan glädja sig åt en befolkningsökning.

Vidare är kommunikationerna rätt
besvärliga i detta område. Herr Söderberg
hänvisade till regionalkontoret i
Härnösand, men det skulle bli ganska
svårt att få kontakt med det på grund
av kommunikationsförhållandena. Om
konsulenterna i stället fanns i Östersund
skulle nog jämtlänningarna ha betydligt
större glädje av dem.

Jag ber alltså, herr talman, att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservationen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det är visserligen teoretiskt
möjligt att få en väl differentierad
konsultverksamhet genom att placera ut
sådana konsulter i alla län, men det är
helt enkelt orimligt, för det första av
det skälet att det inte finns tillgång till
expertis i tillräcklig omfattning, och
för det andra därför att det skulle innebära
ett nationalekonomiskt slöseri att
förfara på det sättet.

Så dåligt är det väl inte med resemöjligheterna,
herr Andersson, att inte
en konsulent i Härnösand skulle kunna
ta sig upp till Jämtland.

Jag delar fullkomligt herr Anderssons
uppfattning om att det är absolut
nödvändigt att göra vad som göras kan
för att i Jämtland få till stånd en bättre

Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

Ang. befrielse för Svenska litteratursällskapet i Finland från skyldighet att utge

viss arvsskatt

differentierad industriell verksamhet.
Statsmakterna bör medverka härtill
men inte på det sätt som föreslås här.
Andra och kraftigare lokaliseringsåtgärder
är nödvändiga i detta sammanhang.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. A.

Sedermera gjorde herr talmannen
jämlikt de rörande mom. B framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Johan, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 83 punkten
1 mom. B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wikberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—64;

Nej — 56.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. C gjorda hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 84, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1967/68, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. befrielse för Svenska litteratursällskapet
i Finland från skyldighet att utge
viss arvsskatt

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 38, i anledning av väckta
motioner angående befrielse för
Svenska litteratursällskapet i Finland
från skyldighet att utge viss arvsskatt.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 564,
av herr Kaijser, och II: 700, av herr
Björkman, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta, att Svenska litteratursällskapet
i Finland skulle befrias från
skyldighet att utge arvsskatt för vad
som på grund av testamentariska förordnanden
tillfallit sällskapet av kvarlåtenskapen
efter makarna Nordenstreng,
Uppsala; samt

2) de likalydande motionerna I: 566,
av herr Lidgard, och II: 730, av herr
Nordstrandh, vari anhållits, att riksdagen
måtte medgiva, att makarna Nor -

Fredagen den 28 april 1967 Nr 23

Ang. befrielse för Svenska litteratursällskapet i Finland från skyldighet att utge

viss arvsskatt

denstrengs i motionerna angivna donation
till Svenska litteratursällskapet i
Finland finge åtnjuta sådan befrielse,
som enligt arvs- och gåvoskatteförordningen
3 § första stycket tillkomme
akademi och sådan stiftelse eller sammanslutning,
som hade till huvudsakligt
ändamål att främja vetenskaplig undervisning
eller forskning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna 1:564,
av herr Kaijser, och IT: 700, av herr
Björkman, om befrielse för Svenska
litteratursällskapet i Finland från skyldighet
att utge viss arvsskatt, samt

2) de likalydande motionerna I: 566,
av herr Lidgard, och II: 730, av herr
Nordstrandh, om befrielse för Svenska
litteratursällskapet i Finland från skyldighet
att utge viss arvsskatt,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Gösta Jacobsson, Lundström ocli Björkman,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! I denna fråga föreligger
det icke någon motiverad reservation,
men vi är några ledamöter i utskottet
som har reserverat oss blankt.

Vi som har reserverat oss —• och jag
förmodar även andra — hade givetvis
önskat att man, skulle kunnat bifalla de
motioner som föreslår att Svenska litteratursällskapet
i Finland skall slippa
betala den arvsskatt som egentligen
skall utgå. Vi har emellertid böjt oss
inför det faktum att bestämmelserna
är sådana att Kungl. Maj :t icke har
möjlighet att medge befrielse från skatten.
Det sägs i utskottsutlåtandet att
det även andra gånger förelegat skäl i
och för sig att bevilja befrielse från
arvsskatt men att Kung], Maj :t icke
kunnat göra detta, när det gällt ut -

ländska mottagare på grund av bestämmelserna
i arvsskatteförordningen.

Det förefaller mig alldeles klart att
här borde finnas sakliga skäl för att
bevilja denna befrielse. Frågan är hur
det skall gå till. Ännu har Kungl. Maj:t
inte behandlat den framställning som
gjorts om skattebefrielse. Jag vill för
min del hoppas att Kungl. Maj:t väntar
med ett avgörande till dess ändringar
i arvsskatteförordningen ger möjlighet
till befrielse.

I utrikesdebatten avvek jag från det
tema som de flesta ägnade sig åt, nämligen
Vietnamkriget. Jag talade även
om några nordiska frågor och berörde
därvid språkproblemet i Finland. Jag
tillåter mig att erinra därom i detta
sammanhang.

Det svenska språket i Finland befinner
sig för närvarande i ett krisläge.
Den språkstrid som pågår där innebär,
såvitt jag kan förstå, att det finns stor
risk för att det svenska språket skall
komma att ytterligare hållas nere inom
grundskolan. Det är ju tråkigt för oss
svenskar som kommer att få ännu större
svårigheter att göra oss förstådda i
Finland, men för det nordiska samarbetet
skulle det enligt min mening
innebära en katastrof om denna utveckling
gick vidare. Ett nordiskt samarbete
som grundar sig på engelska
språket är för mig en ytterligt, jag höll
på att säga vidrig, tanke. Vi har ju
haft det nordiska språket såsom en
gemenskap som har förenat oss och
gjort att vi har kunnat förstå varandra,
även om det ibland kanske har skett
med någon svårighet. Vi har lättare
och bättre kunnat uttrycka vår uppfattning
än vad som varit fallet, om vi
varit tvungna att nyttja ett annat språk.

Debatten i denna fråga vid Nordiska
rådets möte i Helsingfors nyligen gav
också vid handen att det inte bara är
i Sverige den här frågan uppmärksammats.
I de övriga nordiska länderna betraktas
den på samma sätt. Tidningspressen
i Norge och Danmark har givit

Fredagen den 28 april 19C7

92 Nr 23

Ang. befrielse för Svenska litteratursällskapet i Finland från skyldighet att utge

viss arvsskatt

tydliga uttryck för att språkfrågan i
Finland har stor betydelse för samarbetet
i Norden.

Vår attityd i Sverige vad beträffar
den finska språkstriden kan naturligtvis
inte vara annan än att vi på vår
sida försöker göra vad vi kan för att
tillgodose finska krav på finskt språk i
skolan, så att t. ex. barn som flyttar hit
i samband med att deras föräldrar får
arbete här skall ha möjlighet att under
de första åren fullgöra sin skolplikt
på finska språket för att givetvis så
småningom övergå till svenska.

För övrigt kan vi väl bara indirekt
ge vårt stöd åt svenskt språk och svensk
kultur i Finland. Vi kan göra det på
flera sätt, som jag berörde i utrikesdebatten
och som jag inte skall gå in på
i dag. Det minsta vi kan göra är väl
ändå att visa att vi själva har en djup
förståelse för svenska språkets betydelse
i Finland, inte bara för förhållandet
mellan Finland och Sverige utan
för hela det nordiska samarbetet. Ett
sätt att visa detta är att skapa förutsättningar
för att i det aktuella fallet och i
vissa andra fall arvsskattebestämmelserna
inte skall lägga hinder i vägen för
donationer till främjande av svenskt
språk, svensk kultur och svensk litteratur
i Finland. I sitt utlåtande skriver
bevillningsutskottet, som jag tidigare
framhöll, att enligt utskottets mening
bör bedömandena härvidlag kunna anförtros
åt Kungl. Maj:t. Och vidare heter
det: »Utskottet förväntar sig att
Kungl. Maj:t i lämpligt sammanhang
framlägger förslag till sådana författningsändringar,
att dispensbestämmelserna
utformas i enlighet med vad som
nu gäller enligt andra skatteförfattningar,
där ett motsvarande behov av dispensregler
konstaterats.»

Jag vill uttala förhoppningen att
Kungl. Maj :t framlägger förslag i frågan
utan något längre dröjsmål. Det
framgår av motionerna, liksom av utskottets
utlåtande, att om Svenska litteratursällskapet
i Finland varit en

svensk juridisk person, så hade sällskapet
antingen sluppit arvsskatt eller
fått arvsskatten kraftigt reducerad. Som
det nu är går en mycket stor de! av
arvet till skatt, vilket är ytterst beklagligt.

Herr talman! Jag har med dessa ord
endast velat understryka värdet och betydelsen
av att en reform härvidlag
genomförs snarast möjligt, och jag hoppas
att regeringen drar på behandlingen
av denna arvsskattefråga till dess
att det finns möjlighet att bevilja Svenska
litteratursällskapet i Finland befrielse
från arvsskatt för ifrågavarande
arv. Något yrkande utöver utskottets
har jag alltså inte.

Herr LIDGARD (li):

Herr talman! Jag har allvarligt bemödat
mig om att försöka sätta mig in
i vad utskottet anfört beträffande min
motion om befrielse från arvsskatt för
Svenska litteratursällskapet i Finland.
Så mycket har jag förstått av utlåtandet
att däri hemställts att motionen
inte skall föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Jag tycker mig också ha uppfattat
utlåtandet på det sättet — det står ju
delvis i texten — att man understryker
att denna skattelagstiftning, som all annan
lagstiftning, understundom kan
medföra följder i det enskilda fallet,
vilka utgör icke avsedda, ibland stötande,
konsekvenser. Jag tycker mig i
utskottsutlåtandet kunna inlägga den
uppfattningen att detta möjligen kan
gälla i det ärende som aktualiserats. I
varje fall tycks ärendet ha föranlett utskottet
att hos Kungl. Maj:t beställa ett
förslag om författningsändringar så att
det alldeles otvetydigt skall framgår att
Kungl. Maj:t har möjlighet att ge dispens
från arvsskatt under vissa förutsättningar
i ett fall som det nu aktuella.
I enlighet med vad jag anfört i
motionen kan man kanske ifrågasätta
om Kungl. Maj:t inte har denna möj -

Fredagen den 28 april 1967 Nr 23

Ang. befrielse för Svenska litteratursällskapet i Finland från skyldighet att utge

viss arvsskatt

lighet redan nu. Det finns dock ingen
anledning att ge sig in på de juridiska
finurligheterna.

Vad jag trots mina bemödanden inte
riktigt kommit underfund med är om
utskottet menar att Kungl. Maj:t redan
nu har möjlighet att —• t. ex. efter de
linjer som finns angivna i motionen —
främja ett tillgodoseende av förslaget
enligt motionen — kanske i sista hand
genom ett direkt förslag till riksdagen
att den Nordenstrengska donationen
skall meddelas skattebefrielse. År detta
förhållandet — jag vågar kanske hemställa
att någon talesman för majoriteten
i utskottet som begriper detta bättre
än jag gör vill upplysa om den saken
— så skall jag avstå från något
yrkande i ärendet.

Om utskottet emellertid menar att
det bemyndigande som Kungl. Maj:t nu
förutsättes skaffa sig genom en författningsändring
inte skall kunna göras
tillämpligt på detta ärende — detta
ärende som är själva incitamentet på
den ifrågasatta författningsändringen —
tycker jag att man har kommit i en
mycket tråkig situation. Jag kan nog
inte på samma sätt som herr Lundström
nöja mig med en förhoppning om
att Kungl. Maj:t skall ligga och dra på
ärendet, utan jag skulle vilja hoppas
på ett förtydligande av någon talesman
från utskottet vad man har menat på
den här punkten.

Låt mig dock, herr talman, i allra
största korthet lämna en liten kommentar
till vad ärendet rör sig om och
knyta några reflexioner till formuleringar
som förekommer i utlåtandet.

Svenska litteratursällskapet har enligt
sina stadgars § 1 till uppgift att samla,
bearbeta och offentliggöra vittnesbörden
om den svenska kulturens uppkomst
och utveckling i Finland, att
främja inhemsk forskning rörande
svenska språket och litteraturen samt
att främja inhemsk litterär verksamhet
på svenska språket genom prisbelöningar
och understöd.

Svenska medborgare har i alla hänseenden
där litteratursällskapet är verksamt
jämställts med finländska när det
gäller understöd, prisbelöningar och bidrag.
Av utskottsutlåtandet kan man
kanske få den uppfattningen att sällskapet
huvudsakligen ägnar sig åt något
slag av, i och för sig naturligtvis
utomordentligt värdefull, allmänkulturell
verksamhet inom det svenska
språkområdet i Finland och därför
inte riktigt har den tunga anknytning
till vetenskaplig forskning som är en
förutsättning för skattebefrielse när det
gäller svenska rättssubjekt. Det är naturligtvis
en fråga om värderingar, och
sådana kan ju alltid diskuteras.

Under åren 1937—1964 har sällskapet
emellertid, såsom jag framhållit i
motionen, lämnat understöd åt ett mycket
stort antal svenska forskare, bl. a.
åt historiker, litteraturhistoriker och
teaterhistoriker, personer som Beth
Hennings, Henrik Schiick, Agne Beijer,
Oscar Antonsson, Åke Setterwall och
Sten Carlsson och andra som jag angivit
i motionen. Dessa är i och för sig
tillräckliga garanter för att det är en
verkligt vetenskaplig forskning som
man understödjer på ett betydelsefullt
och tungt vägande område.

I ett annat avsnitt har utskottet uttalat
att det skulle vara angeläget med en
viss reciprocitet mellan olika länder
i frågor av detta slag. Det finns naturligtvis
ingen anledning att invända något
mot ett sådant resonemang, men jag
skulle vilja understryka att denna reciprocitet
inte nödvändigtvis behöver ta
sig uttryck i högtidliga konventioner
utan också kan komma fram i ett praktiskt
handlande.

Jag har i motionen lämnat exempel
på hur den finska staten har visat en
utomordentlig generositet när det gäller
en donation som är ganska snarlik den
nu aktuella. Det gällde en donation för
ett tiotal år sedan av en finländare till
Uppsala universitet. Jag tycker att en
motsvarande generositet från svensk

Fredagen den 28 april 1967

94 Nr 23

Ang. befrielse för Svenska litteratursällskapet i Finland från skyldighet att utge

viss arvsskatt

sida icke vore omotiverad, utan att jag
därför skulle behöva bli beskylld för
att lida av en olycklig och kanske obesvarad
kärlek till finländsk kultur.

Herr talman! Jag avstår för ögonblicket
från att framställa något yrkande.
Jag gör detta i förhoppning att någon
som bättre kan ärendet skulle vilja
tala om för mig att ett bifall till utskottets
utlåtande inte behöver betyda
att sista tåget beträffande detta ärende
har gått.

Herr JOHANSSON, TAGE, (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet är
helt överens om att dessa båda motioner
bör avstyrkas. Detta är det väsentliga
i sammanhanget. Det bör kanske
också tilläggas att motionären i andra
kammaren har deltagit i ärendets behandling
i utskottet och varit med om
att fatta det beslut som vi är överens
om.

Det finns flera skäl för detta, men
vad jag framför allt vill framhålla är
att riksdagen inte bör ta ställning till
enskilda fall. Om befrielse från skatt
skall beviljas, bör en sådan fråga handläggas
av regeringen. Riksdagen bör begränsa
sig till att dra upp de normer
efter vilka skatt skall tas ut. Även om
den stiftelse som det här är fråga om
hade varit svensk, är det inte alldeles
säkert att den hade blivit befriad från
skatt; förmodligen hade det blivit en
viss reducering och eftergift.

Vad gäller motionärernas uppfattning,
som också refererades av herr Lidgard,
om att vi bör ha nordiska bestämmelser
på detta område kan sägas att utskottet
säkerligen är helt överens med motionärerna
på denna punkt. Vi har dock
mycket starkt tryckt på att om det
skall bli sådana bestämmelser, skall
dessa självklart komma till stånd efter
förhandlingar, under vilka man kommer
fram till både ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter i det avseendet.

Herr Lidgard frågade vad utskottets
utlåtande egentligen innehåller och om
man får tolka det så att ett bifall till utskottets
hemställan innebär att den ifrågavarande
ansökan från stiftelsen kan
bifallas. Jag skall inte försöka exakt
tolka bestämmelserna, men i utskottets
utlåtande har vi lagt in den meningen
att Kungl. Maj:t med nuvarande fullmakter
inte kan efterge denna skatt
och att, om regeringen anser att skatten
skall efterges, den får förelägga
riksdagen förslag härom. Om riksdagen,
som ju hittills har varit mycket restriktiv
när det gällt att ge regeringen fullmakter
i sådana frågor, ökar möjligheterna
härtill kommer självklart sådana
bestämmelser att utformas att regeringen
endast i alldeles speciella fall får ensam
besluta i skattefrågor av denna art.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets enhälliga hemställan.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag tackar för vad herr
Tage Johansson sade. Det tillfredsställer
mig emedan det visar att ärendet
kan komma tillbaka till riksdagen som
då får tillfälle att på nytt ta ställning
till frågan.

Herr Tage Johansson sade vidare att
ledamöterna i utskottet har varit ense
om att motionerna skulle avslås. Det är
emellertid inte riktigt vad man har varit
ense om, utan man har enats om
att motionerna inte skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd. Detta tycker
jag är ganska viktigt i sammanhanget,
eftersom man i utskottsutlåtandet säger
att man inte har tagit definitiv
ställning till de förutsättningar som
bör gälla för dispens.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Fredagen den 28 april 1967

Nr 23

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om antidumping- och utjämningstuil,
m. m.; samt

nr 43, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 35 | 4 mom. kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner
om möjlighet för domstol att anställa
tolk;

nr 32, i anledning av väckta motioner
om beaktande i rättsliga sammanhang
av utlännings språksvårigheter;
och

nr 33, i anledning av väckta motioner
om straff för försök till frihetskränkande
otukt.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1967/68, såvitt
angår jordbruksärenden; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 22, i anledning av motioner angående
föroreningen av vattendrag genom
vissa tvättmedel m. m.;

nr 23, i anledning av motioner angående
vatten- och luftföroreningar
m. m.; samt

nr 24, i anledning av motioner om
en fullständigare rening av avloppsvatten.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 167, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bidrag för budgetåret
1967/68 till handelshögskolan i
Stockholm; och

nr 168, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa pensionsfrågor
m. m.

Anmäldes en från talmanskonferensen
inkommen skrivelse med överlämnande
av från riksdagens organisationsutredning
inkomna promemorior
angående inrättande av ett internationellt
sekretariat inom riksdagen och
angående riksdagsutskottens studieresor
till utlandet.

Anmäldes och bordlädes
utrikesutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av motion om normalisering
av förbindelserna mellan Sverige och
Tyska Demokratiska Republiken;

statsutskottets utlåtanden:
nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till civilförsvaret; samt
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökad utbildning
av journalister m. m. jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet; samt
nr 41, i anledning av väckta motioner
rörande befrielse från bensinskatt och
differentiering av skatt på bensin och
olja;

Nr 23

Fredagen den 28 april 1967

bankoutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av motioner om pension åt
vissa f. d. tjänstemän hos riksdagen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99), jämte
i ämnet väckt motion; samt

nr 44, i anledning av väckta motioner
om en allmän grupplivförsäkring
in. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

25, i anledning av motioner angående
ungdomsvården; samt

nr 26, i anledning av motioner angående
ungdomsvården.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Nilsson, Ferdinand, avlämnad motion,
nr 838, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 95, angående riktlinjer
för jordbrukspolitiken m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.53.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967