Tisdagen den 25 april. Sid (Riksdagens protokoll 1950:14)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1950

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 14

22—26 april.

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 april. Sid.

Svar på interpellation av herr Ericsson, Carl Eric, ang. subvention

åt fastighetsägare för inköpt koks och antracit................ 6

Interpellation av herr Tjällgren om fullföljande av vissa påbörjade
vägföretag ................................................ 9

Onsdagen den 26 april.

Anslag till Europarådet........................................ 14

Befrielse för B. och T. Bergqvist från viss betalningsskyldighet. . 14

Beskattningen av hemmavarande barns förmögenhet ..........16

Avdragsrätt för skogsvårdsavgift................................ 19

Upphävande av förordningen om pappersskatt.................. 23

Sveriges anslutning till Internationella valutafonden m. m......... 31

Straff för onykterhet vid förande av fartyg m. m............... 33

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.......................... 34

Fortsatt giltighet av prisregleringslagen.......................... 57

Periodisk utbetalning av expropriationsersättning .............. 71

Prövningen av skadeståndsanspråk mot statliga verk............ 73

Utredning om inkomstförhållandena inom olika yrkesgrupper m. m. 74
Successivt avvecklande av priskontrollen........................ 75

Samtliga avgjorda ärenden.

Onsdagen den 26 april.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. effektivare sekretessskydd
beträffande enskilda personers förmögenhetsbelopp .... 13
Statsutskottets utlåtande nr 74, ang. fortsatt disposition av vissa

äldre anslag .............................................. 13

— nr 75, ang. rekreationsresor mot nedsatt avgift för militär personal
i övre Norrland ...................................... 13

1 Första kammarens protokoll 1950. Nr 14.

Nr 14.

Innehåll.

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 76, ang. förbättrad löneställning åt innehavare
av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet ...... 14

— nr 77, ang. vissa utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet. . 14

— nr 78, ang. stat för försvarets fastighetsfond m. m............. 14

— nr 79, ang. anslag till kostnader för statens gruvegendom...... 14

— nr 80, ang. befrielse för B. och T. Bergqvist från viss betalningsskyldighet
till kronan ...................................... 14

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. beskattningen av
omyndiga hemmavarande barns förmögenhet ................ 16

— nr 38, ang. ändring av 38 § förordningen om arvsskatt och gåvoskatt
..................................................... 19

—■ nr 39, ang. bestämmelser för frivillig övergång till redovisning
av inkomst av jordbruksfastighet efter bokföringsmässiga grunder
...................................................... 19

— nr 40, ang. rätt att vid taxering åtnjuta avdrag för skogsvårdsavgift
.................................................... 19

— nr 41, ang. upphävande av förordningen om pappersskatt...... 23

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. Sveriges anslutning till Internationella
valutafonden och Internationella återuppbyggnadsbanken
m. m................................................. 31

Första lagutskottets utlåtande nr 19, ang. straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig i tjänsten...... 33

Andra lagutskottets utlåtande nr 29, ang. behörighet att utöva läkarkonsten
................................................ 34

— nr 30, ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen............ 57

— nr 31, ang. ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen om försäkring för

vissa yrkessjukdomar ...................................... 70

Tredje lagutskottets utlåtande nr 10, ang. ändring av expropriationslagstiftningen
i syfte att bättre tillgodose landsbygdsbefolkningens
intressen .............................................. 70

— nr 11, ang. utbetalning av expropriationsersättning i form av periodvis
återkommande utbetalningar ........................ 71

Jordbruksutskottets utlåtande nr 9, ang. ändring i förordningen
med vissa bestämmelser rörande till människoföda avsedd mjölk
och grädde m. m........................................... 73

— nr 10, ang. anslag till bevakningsfartyg för sillfisket vid Island 73

— nr 11, ang. försäljning av allmänna arvsfonden tillfallna fastig hetsandelar

................................................ 73

— nr 12, ang. lån till Sveriges utsädesförening.................. 73

— nr 13, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast

egendom m. m............................................. 73

— nr 14, ang. anslag till byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde ................................ 73

Första kammarens allmänna beredningsutskotts utlåtande nr 22, ang.
utredning av frågor i samband med den statliga självrisken vid
skador ................................................. 73

— nr 23, ang. utredning rörande de socialpolitiska förmånernas inverkan
på enskilda inkomsttagares ekonomi m. m............. 74

— nr 24, ang. successivt avvecklande av den statliga priskontrollen 75

— nr 25, ang. rekryteringen av befattningshavare i övre Norrland. . 77

Lördagen den 22 april 1950.

Nr 14.

Lördagen den 22 april.

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen;
och dess förhandlingar leddes
av herr förste vice talmannen.

Herr von Heland anmälde, att han
åter infunnit sig vid riksdagen.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 6, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under sjätte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under åttonde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 10, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1950/51 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 105, i anledning av Kungl. Majrts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under försvarets fonder
m. m.;

nr 106, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående fortsatt disposition
av ett äldre reservationsanslag;

nr 107, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående frågor om befrielse
från betalningsskyldighet till kronan;

nr 108, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående förvärv av viss tidigare
tyskägd gruvegendom m. m.;
nr 109, i anledning av Kungl. Majrts

i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1950/51 under statens allmänna
fastighetsfond och fonden för statens
aktier, i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 110, i anledning av väckt motion
om åtgärder för effektivisering av kustbevakningen; nr

111, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående företagsräkning;

nr 112, i anledning av Kungl. Majrts
framställning om anslag för budgetåret
1950/51 till kostnader för Sveriges medlemskap
i internationella handelsorganisationen
(ITO);

nr 113, i anledning av väckta motioner
om anslag för budgetåret 1950/51
till vissa arbeten på det till Karlskrona
örlogsstation hörande fritidslägret vid
Skönstavik;

nr 114, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående Sveriges anslutning
till allmänna tull- och handelsavtalet
(GATT) m. m., såvitt propositionen
avser anslagsfrågor;

nr 115, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående befrielse från ersättningsskyldighet
i visst fall m. m.;

nr 116, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag å sjätte huvudtiteln
m. m.;

nr 117, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående livränta till Ebba
Linnea Emmertz m. fl.; och

nr 118, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående ersättning till Johannes
Karlsson m. fl. i anledning av
yrkessjukdom eller olycksfall i arbete.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 123, till Konungen i anledning
av väckta motioner om undanröjande
av vissa tekniska hinder för utövande
av rösträtt vid allmänna val.

Nr 14.

Lördagen den 22 april 1950.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 124, till Konungen i anledning
av väckta motioner angående översyn
av gällande lagar om aktiebolag och om
försäkringsrörelse.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 475, av herr Näsström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370), m. m.; och
nr 476, av herr Werner m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896).

Herr förste vice talmannen anmälde,
att till kammaren överlämnats Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 149, angående val av
ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Den kungl. skrivelsen blev nu föredragen
och lagd på bordet.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av väckta motioner om
effektivare sekretesskydd beträffande enskilda
personers förmögenhetsbelopp;

statsutskottets utlåtanden:
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 75, i anledning av väckta motioner
angående rätt till rekreationsresor
mot nedsatt avgift för viss militär personal
i övre Norrland;

nr 76, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning åt innehavare
av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet; nr

77, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1949/50 under utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1950/51 m. m.;

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa kostnader för statens
gruvegendom; samt

nr 80, i anledning av väckta motioner
om befrielse för B. Bergqvist och T.
Bergqvist från viss betalningsskyldighet
till kronan;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av omyndiga
hemmavarande barns förmögenhet;

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 38 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 39, i anledning av väckta motioner
om meddelande av övergångsbestämmelser
för frivillig övergång till redovisning
av inkomst av jordbruksfastighet
efter bokföringsmässiga grunder;

nr 40, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för skogsvårdsavgift; samt

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt,
jämte i ämnet väckta motioner;

bankoutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Majrts proposition
angående Sveriges anslutning till Internationella
valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken m. m.;

första lagutskottets utlåtande nr 19, i
anledning av väckt motion angående
straff för fartygsbefälhavare, som visat
oförstånd eller varit försumlig i tjänsten; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 29, i anledning av väckt motion
angående behörighet att utöva läkarkonsten; nr

30, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303), dels
ock i ämnet väckta motioner; samt

Lördagen den 22 april 1950.

Nr 14.

nr 31, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 1 och 3 §§
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring
för vissa yrkessjukdomar, dels
ock i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 10, i anledning av väckt motion
om ändring av gällande expropriationslagstiftning
i syfte att bättre tillgodose
landsbygdsbefolkningens intressen;
samt

nr 11, i anledning av väckt motion
om beredande av möjlighet till utbetalning
av expropriationsersättning i form
av periodvis återkommande utbetalningar; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 9, med anledning av Kungl. Mai:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juli
1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk
och grädde m. m.;

nr 10, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till bevakningsfartyg
för sillfisket vid Island;

nr 11, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastighetsandelar; nr

12, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående lån till Sveriges utsädesförening; nr

13, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; samt

nr 14, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde; ävensom

första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden:

nr 22, i anledning av väckt motion
om utredning av frågor i samband med
den statliga självrisken vid skador såväl
direkt som å tredje man;

nr 23, i anledning av väckta motioner
dels om utredning rörande de socialpolitiska
förmånernas inverkan på enskilda
inkomsttagares ekonomi i olika inkomstgrupper
m. m., dels ock om utredning
rörande storleken och verkningarna
av det inkomstbortfall, som genom
upphörande sociala förmåner och ökade
skatter inträder vid inkomsthöjning
i olika intervaller;

nr 24, i anledning av väckt motion
om successivt avvecklande av den statliga
priskontrollen; samt

nr 25, i anledning av väckt motion
om åtgärder för en tillfredsställande rekrytering
av befattningshavare i övre
Norrland.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 477, av herr Karlsson, Gottfrid,
och herr Folk, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 21 december 1945 (nr 823) om
nöjesskatt; samt

nr 478, av herr Lindström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274)
om rätt till jakt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 2.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Tisdagen den 25 april.

Kammaren sammanträdde kl. 4 eftermiddagen.

Herr Andersson, Jones Erik, anmälde,
att han under gårdagen åter infunnit sig
vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 18, 19,
20 och 22 innevarande månad.

Ang. subvention åt fastighetsägare för
inköpt koks och antracit.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
ERICSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Carl Eric Ericssons interpellation angående
subvention åt fastighetsägare för
inköpt koks och antracit, erhöll ordet
och anförde: Herr talman! Med kammarens
tillstånd har herr Carl Eric
Ericsson frågat mig, om jag ämnar vidtaga
åtgärder i syfte att fastighetsägare,
vilka senast den 30 november 1949 för
hushållsändamål inköpt koks eller antracit,
avsedd att förbrukas först efter
nämnda datum, må erhålla subvention
i enlighet med de principer som gälla
beträffande bränsle som försålts efter
nämnda dag.

Till svar härå vill jag anföra följande.

Interpellanten anför bl. a., att särskilt
i Norrland sedan lång tid kolhandeln
ordnats så, att upplagringen i stor utsträckning
sker hos konsumenten. Hösten
1949 hade många bränslekonsumenter
i Norrland därför som vanligt före
den 1 december inköpt icke obetydliga
kvantiteter koks och antracit för hushållsförbrukning
senare under bränslesäsongen.
För dessa kvantiteter kunna
de med nu gällande bestämmelser icke
erhålla subvention.

På uppdrag av Sveriges fastighetsägareförbund
har Svenska stenkolsimportörernas
förening verkställt en undersökning
av de leveranser koks och
antracit, som mot subventionsberättigade
liushållslicenser skett under tiden 1
juli—30 november 1949. Denna undersökning
utvisar, att storleken av leveranserna
fram till den 1 december 1949
utgör mellan 21 och 23 procent av den
totala licenskvantiteten, 1,8 miljoner ton.
Leveranser utöver 23 procent äro av
förvånansvärt ringa omfattning, nämligen
endast 19 400 ton. Av dessa leveranser,
som motsvara 1,1 procent av totalkvantiteten,
ha ungefär 10 800 ton ägt
rum i Norrland, medan återstoden till
övervägande del skett över vissa städer
i södra Sverige. Koksinköpen före den 1
december 1949 ha sålunda med vissa
undantag icke som interpellanten velat
göra gällande varit särskilt stora i Norrland.

Om även koks och antracit, som inköpts
före den 1 december 1949, skulle
bli föremål för subvention, skulle kostnaderna
för innevarande bränsleår komma
att öka med 19 400 ton gånger subventionsbeloppet
34 kronor eller med
omkring 660 000 kronor. Beloppet är i
och för sig icke särdeles högt. Att subventioneringen
av hushållskoks icke ansetts
böra givas retroaktivitet från
bränslesäsongens början är helt beroende
på de stora praktiska svårigheter
som äro förenade härmed. Jag är visserligen
fullt medveten om att det tilllämpade
systemet icke medför rättvisa
för den av interpellanten angivna gruppen,
men även andra grupper ha blivit
ogynnsamt ställda vid bränslesubventioneringens
införande. Jag tänker därvid
närmast på förbrukare av ved och eldningsolja.

Visserligen torde man som interpellanten
framhåller teoretiskt kunna finna
ett system för subventionering av de
leveranser av koks, som skett före den

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

Ang. subvention åt fastighetsägare för inköpt koks och antracit.

1 december 1949. Det av interpellanten
föreslagna systemet synes emellertid
knappast vara godtagbart, framför allt
med hänsyn till de bristande kontrollmöjligheterna.
Bränslekommissionen bär
diskuterat ett förslag som ur kontrollsynpunkt
synes vara mera betryggande,
men detta förutsätter ett vidlyftigt och
arbetskrävande administrativt förfarande,
gentemot vilket kommissionen själv
framför vissa betänkligheter, främst svårigheten
att bemästra det hela med nu
tillgänglig arbetskraft.

Med hänsyn till de anförda omständigheterna
torde det knappast vara möjligt
att under denna bränslesäsong försöka
reglera de olägenheter, som ett införande
av bränslesubventioneringen
under löpande bränsleår otvivelaktigt
medfört. Det förtjänar emellertid att
övervägas, huruvida man icke vid tilldelningen
av bränsle för nästa bränslesäsong
skulle kunna finna någon utväg
att kompensera den grupp, interpellanten
avser, för vad den gått förlustig under
detta bränsleår. Vilken utformning
och omfattning en sådan kompensation
skall ges, kan dock icke för närvarande
angivas. Frågan härom måste närmare
utredas.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr
talman! Jag skall först och främst be atl
få tacka herr statsrådet för det svar jag
fått på min interpellation, och jag har
särskilt anledning att tacka honom lör
att han har varit vänlig skjuta på detta
svar så länge som han har gjort, då jag
icke förrän i dag varit i tillfälle att ta
emot svaret i kammaren. Jag vill därför
meddela kammaren, att svaret förelegat
från statsrådets sida sedan en månad tillbaka.
Jag har önskat klargöra anledningen
till det långa dröjsmålet mellan interpellationens
framställande och svarets
avgivande.

Den av statsrådet åberopade utredningen,
som är utförd av Svenska stenkolsimportörernas
fiirening, omfattar ett
antal platser i landet, inen det är endast
helt godtyckligt valda platser. Det finns
alltså inte någon, om jag så får säga, ge -

nomgående och klar statistisk uppgift, på
vilken man kan grunda ett ställningstagande
till frågan. Såsom framgår av svaret,
synes herr statsrådet ha baserat detta
på de uppgifter, som återfinnas i denna
utredning, och det är emot detta som jag
skulle vilja anmäla en liten reservation.
En uppgift återfinnes i herr statsrådets
svar om den, som han säger, förvånansvärt
ringa omfattningen av subventionsberättigade
leveranser, som skulle belöpa
sig till 19 400 ton. Jag vet inte, varifrån
han fått den siffran. Om han tagit de
andra från den nämnda utredningen, så
återfinnes denna siffra inte där, utan den
har väl, skulle jag gissa, kommit från
bränslekommissionen.

Men även om denna siffra är riktig
— vilket jag inte har anledning att betvivla,
var den än kommer ifrån -— har
den enligt herr statsrådets beräkning
kommit att medföra en utebliven subvention
av ett sammanlagt belopp av
660 000 kronor, som skulle utgå till de
olika förbrukarna. Det är, som statsrådet
säger, kanske inte någon siffra av någon
större storleksordning, men den betyder
dock en hel del för alla de småförbrukare,
som finnas bland dessa människor
som icke ha fått tillgodoräkna sig
den subvention, som enligt förordningarna
är avsedd att utgå till dem.

Vad jag emellertid fäster mig vid i herr
statsrådets svar är i huvudsak det oförbehållsamma
medgivandet från herr
statsrådet sida, att han, som han säger,
är »fullt medveten om att det tillämpade
systemet icke medför rättvisa». Jag är
mycket glad åt det erkännandet, vilket
visar att jag inte varit ute i ogjort väder,
och jag är också glad åt herr statsrådets
medgivande i sitt svar.

I min interpellation låg också ett förslag
till ett sätt att ordna kontrollen över
en eventuell restitution till dem, som inte
fått del av subventionen. Statsrådet säger,
att detta förslag knappast är godtagbart.
Jag tror herr statsrådet har rätt, i varje
fall vill jag inte säga att han har orätt,
tv det är ju alldeles klart, att herr statsrådet
kan bedöma den saken bättre än
jag. Jag finner det emellertid glädjande,
då det av herr statsrådets svar förefaller,

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Ang. subvention åt fastighetsägare för inköpt koks och antracit.

som om bränslekommissionen skulle ha
hittat på ett annat system, som skulle
medföra en bättre kontroll över eventuella
restitutioner. För mig är huvudsaken
att det blir rättelse i den orättvisa
som onekligen uppkommit under denna
säsong.

Jag vill också taga fasta på det uttalande
som herr statsrådet gjorde i slutet
av sitt svar, där han säger att det förtjänar
övervägas, huruvida man inte vid
tilldelningen av bränsle för nästa bränslesäsong
skall kunna finna någon utväg
att kompensera den grupp som interpellanten
avser. Kan herr statsrådet fullfölja
den intention som han tydligen har
i detta avseende, så har man därmed
kommit till rätta med det problem som
här tagits upp.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Utöver den konsekvens av denna subvention
som interpellanten påpekat,
nämligen att somliga få del av den och
andra inte, beroende på den tidpunkt
då bestämmelserna trätt i kraft, har subventionen
också haft med sig en helt
annan följd, och det är att tyvärr de
svårigheter att avsätta vedbränsle, som
gjort sig gällande under kanske ett helt
år, ha ytterligare ökats. Subventioneringen
av importerat bränsle har medfört
en skärpning av svårigheterna att
avsätta vedbränsle, och där har man ett
exempel på hur en åtgärd, som man gör,
drar med sig konsekvenser som man
kanske inte tänkte sig, när man införde
den.

För närvarande går det knappast att
sälja de billigare vedsortimenten bär i
landet. Priset har förut endast givit ett
obetydligt rotnetto, och genom denna
subvention har läget försvårats, så att
man knappast kan räkna med att man
får något rotnetto alls på pannved, utskottsved
och sådant, som förut förbrukats
i stora kvantiteter under kriget och
åren närmast därefter. Därför torde det
vara svårt att säga, att skogarna skola
kunna konkurrera med annat bränsle,
om detta blir subventionerat. Jag tycker
att denna konsekvens närmast bör leda

till att man avstår ifrån subventionen
för gott. Jag begär inte att man skall gå
så långt, att man skall subventionera
vedbränslet för att göra det jämställt,
men jag tycker det vore klokt att låta
denna subventionering av koks och antracit
upphöra så snart som möjligt, så
att den konkurrens mellan vedbränsle
och fossila bränslen, som väl alltid kommer
att finnas, kan äga rum under något
så när lika villkor. Då har man åtminstone
en möjlighet att se vad som är
att göra för att få fram vedbränsle. Nu
blir det direkt motarbetat, och det är
en olycklig konsekvens, som blir allt
mera kännbar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
149, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN:
Herr talman! I anslutning till den nu föredragna
skrivelsen hemställer jag, att
kammaren måtte besluta att å dag, som
framdeles kommer att bestämmas, utse
ledamöter och suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Vad herr förste vice talmannen sålunda
hemställt bifölls.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
den av herr Karlsson,
Gottfrid, och herr Falk väckta motionen,
nr 477, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 21
december 1945 (nr 823) om nöjesskatt.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott herr Lindströms motion,
nr 478, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § lagen
den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till
jakt.

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

Interpellation om fullföljande av vissa påbörjade vkgföretag.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, statsutskottets
utlåtanden nr 74—80, bevillningsutskottets
betänkanden nr 37—41,
bankoutskottets utlåtande nr 8, första
lagutskottets utlåtande nr 19, andra lagutskottets
utlåtanden nr 29—31, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 10 och 11,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 9—
14 samt första kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtanden nr 22—25.

Interpellation om fullföljande av vissa
påbörjade vägföretag.

Ordet lämnades på begäran till herr
TJÄLLGREN, som yttrade: Herr talman!

I årets statsverksproposition under sjätte
huvudtiteln har under punkt 15 hemställts
att till Vissa vägbyggnadsarbeten
för budgetåret 1950/51 måtte anvisas ett
reservationsanslag av 15 000 000 kronor,
att avräknas mot bilskattemedlen.

I redogörelsen för ärendet har bland
annat anförts följande i propositionen.

I anledning av därom i Kungl. Maj:ts
proposition 1944: 80 framlagt förslag anvisade
riksdagen å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1943/44 ett reservationsanslag
av 15 000 000 kronor
till Vissa vägbyggnadsarbeten. Ändamålet
med anslaget var närmast att genom
igångsättande av mindre vägbyggnadsföretag
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
regi motverka den å spridda orter
fördelade arbetslöshet av mindre omfattning,
som i dåvarande läge uppstått
eller befarades kunna uppkomma. Av anslaget
återstodo vid utgången av budgetåret
1948/49 ca 9 miljoner kronor. Med
stöd delvis av vissa i 1949 års statsverksproposition
gjorda och av riksdagen
godkända principuttalanden om anslagets
användning bär detsamma under
innevarande budgetår tagits i anspråk
för en hel del vägbyggnadsarbeten —
förstärknings- och förbättringsarbeten
samt även större vägbyggnadsföretag —
i syfte dels att avhjälpa vissa säsongmässiga
sysselsättningssvårigheter med
avseende på vägväsendets arbetarperso -

nal och dels att bereda sysselsättning åt
friställd arbetskraft inom skogsbruket.
Anslaget väntas på grund härav bli helt
förbrukat eller i varje fall helt disponerat
under innevarande budgetår.

Av utredningen framgår vidare, att arbetsmarknadsstyrelsen
i utlåtande den
18 oktober 1949 över väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anslagsäskanden rörande
vägväsendet föreslagit, att för budgetåret
1950/51 måtte anvisas ett anslag
av 15 000 000 kronor till vissa vägbyggnadsarbeten
för att återställa den arbetsmarknadsberedskap
av en synnerligen
smidig och för sitt ändamål lämplig
form, som åstadkommits genom detta
anslag.

Som redan nämnts har departementschefen
biträtt arbetsmarknadsstyrelsens
förslag. Enär ifrågavarande anslag är avsett
att användas för vägarbeten av i
stort sett samma slag och angelägenhetsgrad
som de vägföretag, vilka utföras
med anlitande av de ordinarie väganslagen,
har departementschefen vidare
hemställt, att beloppet skall avräknas
mot bilskattemedlen.

Efter en jämförelsevis kort motivering
har statsutskottet i sitt utlåtande nr G
på så sätt tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag,
att utskottet hemställt att riksdagen
måtte för ifrågavarande ändamål för
nästkommande budgetår anvisa ett reservationsanslag
av 12 500 000 kronor.
Uskottet har i samband därmed erinrat
om att riksdagen å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1949/50 anvisat
ett reservationsanslag av 5 000 000
kronor för enahanda ändamål.

Utskottets förslag liar sedan av riksdagen
bifallits.

Sedan riksdagen, såsom jag här tidigare
framhållit, för budgetåret 1943/
44 anvisat ett reservationsanslag av
15 000 000 kronor till Vissa vägbyggnadsarbeten,
som det heter, igångsattes
under åren närmast därefter en hel del
vägbyggnadsföretag i form av s. k. beredskapsarbeten.
Särskilt synas sådana
vägarbeten ha kommit till stånd i de
norra delarna av riket och helt naturligt
då inom de orter, där arbetslöshet
var eller kunde befaras bliva rådande

Nr 14.

Tisdagen den 25 april 1950.

Interpellation om fullföljande av vissa påbörjade vägföretag.

inom den närmaste tiden. Sedan den
delvis rådande arbetslösheten ej längre
var till finnandes och man med hänsyn
till konjunkturförhållandena icke heller
hade anledning befara att någon sådan
skulle uppkomma inom de närmaste
åren, stoppades emellertid arbetena i
fråga vare sig de voro färdigställda eller
icke. Även om det inte föreligger någon
tillgänglig statistik häröver, torde man
nog våga uttala den förmodan, att den
största procenten av de påbörjade vägföretagen
icke blevo färdigställda. Att
detta förhållande vållat en hel del besvärligheter
för den allmänna trafiken
är uppenbart och torde icke här behöva
framhållas.

Vid omläggning av äldre väg, där den
nya våglinjen kanske ofta korsar den
äldre vägen, uppstår under arbetets utförande
ej sällan hinder för trafiken, så
att denna måste dirigeras in på för ändamålet
provisoriskt anlagda sidovägar.
Särskilda mötesplatser måste sålunda
ofta anordnas. Även en hel del andra
exempel på såväl för ortsbefolkningen
som för den allmänna trafiken betydande
olägenheter skulle kunna anföras,
men jag skall avstå därifrån för närvarande.
Under vanliga förhållanden,
d. v. s. när ett vägarbete icke pågår under
längre tid än vad som för detsammas
utförande kan anses normalt, får
allmänheten givetvis finna sig uti och
visa tålamod med olägenheter och intrång
av den art här påpekats. Men det
vore orimligt begära att tålamodet skulle
räcka snart sagt huru länge som helst.

Jag vågar med bestämdhet göra gällande,
att det bland befolkningen inom
de orter, som närmast beröras av här
omnämnda vägföretag, är ett allmänt,
starkt önskemål, att vederbörande statsråd
måtte vidtaga erforderliga åtgärder
för att fullfölja företagen så snart lämpligen
kan ske. Sedan årets riksdag, såsom
jag här tidigare tillåtit mig påpeka,
anvisat ett anslag av 12 500 000 kronor
för nästa budgetår till utförande av Vissa
vägbyggnadsarbeten och någon egentlig
brist på arbetskraft för arbetenas utförande
icke torde förefinnas, synas enligt
min mening hinder icke föreligga för

att man med det första återupptager arbetet
med ifrågavarande vägföretag.

På grund av vad bär anförts får jag
vördsamt anhålla om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet framställa
följande interpellation:

1) I vilken utsträckning avser herr
statsrådet att under budgetåret 1950/51
använda anslaget å 12 500 000 kronor till
de därmed avsedda vägbyggnadsarbetena? 2)

Är det herr statsrådets avsikt att,
därest anslaget kommer till användning,
taga särskild hänsyn till önskvärdheten
av att sådana vägföretag, som tidigare
påbörjats men avbrutits utan att färdigställas,
i första hand komma att fullföljas? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes nedannämnda
under sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 479, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i 1947
års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.;

nr 480, av herr Göransson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg;

nr 481, av herr Tjällgren, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
vissa ändringar i riktlinjerna för den
statliga exportkrediten;

nr 482, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad
disposition av vissa fastigheter, som
anslagits såsom avlöningstillgång vid
allmänna läroverk;

nr 483, av herr Sandler m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för lärare vid
statsunderstödda folkhögskolor och lanthruksundervisningsanstalter,
m. m.;

nr 484, av herrar Herlitz och Franzon,
i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Tisdagen den 25 april 1950.

Nr 14.

position angående lönereglering för lärarna
vid de statsunderstödda privatläroverken,
m. m.;

nr 485, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 juni 1927
(nr 321) om skatt vid utskiftning av
aktienolags och solidariska bankbolags
tillgångar, in. m.;

nr 486, av herr Veländer in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896);

nr 487, av herr Söderquist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896);

nr 488, av herr Herlitz, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om svenskt medborgarskap;

nr 489, av herr Nilzon, Ivar, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden;

nr 490, av herr Gränebo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden;

nr 491, av herrar Lindblom och Bergvall,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa strandområden; nr

492, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden;

nr 493, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt;

nr 494, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om vissa ändringar i
ecklesiastik boställsordning den 30
augusti 1932 (nr 400);

nr 495, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt tillämpning
i viss del av lagen den 23 april

1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. m.;

nr 496, av herr Petersson, Emil, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av allmänna riktlinjer
för en tvångsclearing med Tyskland; nr

497, av herr Persson, Ivar, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av allmänna riktlinjer
för en tvångsclearing med Tyskland; nr

498, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av allmänna riktlinjer
för en tvångsclearing med Tyskland; nr

499, av herr Ewerlöf, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av allmänna riktlinjer för
en tvångsclearing med Tyskland;

nr 500, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 16
maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
m. in.;

nr 501, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 16
maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
m. m.;

nr 502, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lönereglering för lärare vid
statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.;

nr 503, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
lönereglering för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.;

nr 504, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Ericsson, Carl Eric, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
av priserna på fisk och av exporten
av fisk;

nr 505, av herrar Mannerskantz och
Arrhcn, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk;

nr 506, av herr Persson, Karl, och
herr Lodenius, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående reglering

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

av priserna på fisk och av exporten av
fisk; samt

nr 507, av herrar Eskilsson och Lundqvist,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 4.25 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 26 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 förmiddagen.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 479, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till vissa ändringar i 1947
års allmänna tjänste- och familjepensionsreglementen,
m. m.;

nr 480, av herr Göransson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående ordnande av bangårdsförhållandena
i Hälsingborg;

nr 481, av herr Tjällgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i riktlinjerna för den
statliga exportkrediten;

nr 482, av herr Bergh, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående ändrad
disposition av vissa fastigheter, som
anslagits såsom avlöningstillgång vid
allmänna läroverk;

nr 483, av herr Sandler m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för lärare vid
statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.;
samt

nr 484, av herrar Herlitz och Franzon,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för lärarna
vid de statsunderstödda privatläroverken,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
nedannämnda motioner:

nr 485, av herr Mannerskantz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 27 juni 1927
(nr 321) om skatt vid utskiftning av
aktiebolags och solidariska bankbolags
tillgångar, m. m.;

nr 486, av herr Velander m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896); och

nr 487, av herr Söderquist m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen den 31 december
1945 (nr 896).

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 488, av herr Herlitz, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om svenskt medborgarskap;

nr 489, av herr Nilzon, Ivar, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden;

nr 490, av herr Gränebo m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden;

nr 491, av herrar Lindblom och Bergvall,
i anledning av Kungl. Maj:ts pro -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

position med förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa strandområden; nr

492, av herr Lundqvist m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden;

nr 493, av herr Isaksson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § lagen den 3 juni 1938 (nr
274) om rätt till jakt;

nr 494, av herr Spetz m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till lag om vissa ändringar i
ecklesiastik boställsordning den 30 augusti
1932 (nr 400);

nr 495, av herr Andrén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om fortsatt tillämpning
i viss del av lagen den 23 april
1948 (nr 175) med särskilda bestämmelser
om dispositionen av aktiebolags
vinstmedel m. m.;

nr 496, av herr Petersson, Emil, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av allmänna riktlinjer
för en tvångsclearing med Tyskland; nr

497, av herr Persson, Ivar, m. fl., i
anledning av Kungl. Majtts proposition
angående godkännande av allmänna
riktlinjer för en tvångsclearing med
Tyskland;

nr 498, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
godkännande av allmänna riktlinjer
för en tvångsclearing med Tyskland; nr

499, av herr Ewerlöf, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av allmänna riktlinjer för
en tvångsclearing med Tyskland;

nr 500, av herr Lundqvist, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition mod förslag
till lag om ändring i lagen den 16
maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
in. in.; och

nr 501, av herr Lundgren, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen den 16
maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
m. in.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
nedannämnda motioner:

nr 502, av herr Nilsson, Bror, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående lönereglering för lärare
vid statsunderstödda folkhögskolor och
lantbruksundervisningsanstalter, m. in.;

nr 503, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
lönereglering för lärare vid statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
m. m.;

nr 504, av herr Nilsson, Hjalmar, och
herr Ericsson, Carl Eric, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående reglering
av priserna på fisk och av exporten
av fisk;

nr 505, av herrar Mannerskantz och
Arrhén, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av priserna
på fisk och av exporten av fisk;
samt

nr 506, av herr Persson, Karl, och
herr Lodenius, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående reglering
av priserna på fisk och av exporten av
fisk.

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet den av herrar Eskilsson och
Lundqvist väckta motionen, nr 507, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående riktlinjer för lärarutbildningens
ordnande.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av väckta motioner om effektivare
sekretesskydd beträffande enskilda
personers förmögenhetsbelopp, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

74, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 75, i anledning av väckta motioner
angående rätt till rekreationsresor mot
nedsatt avgift för viss militär personal
i övre Norrland; och

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Anslag till Europarådet. — Om befrielse för B. och T. Bergqvist från viss betalningsskyldighet.

nr 76, i anledning av väckt motion
om förbättrad löneställning åt innehavare
av vissa arvodestjänster vid försvarsväsendet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50 under utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Anslag till Europarådet.

Med tillstyrkande av Kungl. Maj:ts i
ämnet gjorda framställning hade utskottet
i förevarande punkt hemställt, att
riksdagen måtte till Europarådet å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1949/50 anvisa ett förslagsanslag av
300 000 kronor.

Herr NORLING: Herr talman! Med anledning
av en redan väckt motion, vari
hemställes, att riksdagen måtte besluta
omprövning av anslutningen till Europarådet,
ber jag, herr talman,att få yrka avslag
på utskottets hemställan under denna
punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att därunder
annat yrkande ej förekommit, än
att vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt skulle avslås.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på avslag därå; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 7—10.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1950/51 m. m.; och
nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till vissa kostnader för statens
gruvegendom.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om befrielse för B. och T. Bergqvist från
viss betalningsskyldighet.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 80, i anledning av väckta motioner
om befrielse för B. Bergqvist och
T. Bergqvist från viss betalningsskyldighet
till kronan.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Björck och Bror Nilsson (1:235)
och den andra inom andra kammaren
av herr Gustafsson i Borås m. fl. (II:
346), hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att köpmännen Bernt
Bergqvist och Torsten Bergqvist, Hillared,
skulle befrias från vidare betalningsskyldighet
till kronan, som ålåge
dem enligt rådhusrättens i Borås i motionerna
omförmälda utslag den 16 februari
1943, och att beloppet 36 732 kronor
10 öre skulle avskrivas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:235 och 11:346 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Vi motionärer
hade ju väntat en smula större förståelse
för den sak vi behandla i motionen
än vad utskottet visar i sitt utlåtande.

Utskottet säger, att det material vi ha
framlagt inte är tillräckligt, och det kan
ju vara möjligt. Vi ha dock i motionen
åberopat, att vederbörande ha betalat så
mycket pengar de hade och kunde få in

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Om befrielse för B. och T. Bergqvist från viss betalningsskyldighet.

genom försäljningen. Sedan har det genom
kronans ombud företagits utmätning
och exekutiv auktion hos vederbörande,
och de medel, som därvid ha kommit
in, ha också betalats till kronan. Vidare
ha vi låtit utskottet ta del av utlåtande,
avgivet i år, från såväl kommunalnämnd
som taxeringsnämnd, vari dessa intyga,
att vederbörande sakna utmätningsbara
tillgångar och att deras taxering senaste
året har varit synnerligen låg. Vi
anse detta borde vara skäl nog för utskottet
att gå med på det yrkande vi ha
ställt i motionen.

Jag är något överraskad över att försvarets
civilförvaltning säger, att förvaltningen
har haft för kort tid på sig
för att kunna utreda saken. Utskottet
har ju dock haft motionen till behandling
under tre månader. Försvarets civilförvaltning
fick del av motionen först
den 1 mars och har avgivit sitt utlåtande
efter en vecka, den 7 mars. Vi förstå,
att det är kort tid, men förvaltningen borde
ha tagit längre tid, när utskottet som
sagt haft tre månader till sitt förfogande.
Jag beklagar, att civilförvaltningen
inte tagit något allvarligare på denna
rätt tråkiga affär.

Jag fäster mig dessutom vid att försvarets
civilförvaltning säger, att vederbörande
ha gjort sig skyldiga till grovt
kontraktsbrott. Det är något för starka
ord. De ha visserligen försummat kontraktets
bestämmelser om omedelbar
brandförsäkring, och så inträffade en
eldsvåda endast ett par veckor efter det
att de fått in materialen från kronan.
Jag erkänner, att det är en rätt allvarlig
försummelse, men jag tycker knappast,
att den kan rubriceras som grovt
kontraktsbrott, och de ha minsann fått
lida för den tillräckligt. Nu finns del
ingen möjlighet för dem att sätta i gång
någon rörelse, ty om de lyckas få in
några varor, kommer ju kronan att lägga
beslag på vad de ha. Eftersom ingen
vågar ge dem kredit, kunna de inte driva
någon affärsverksamhet, och detta
tycka vi är beklagligt. Därför ha vi ansett
att kronan borde nöja sig med vad
den fått — över hälften av sin fordran.
Den exekutiva auktionen och utmät -

ningen hölls år 1943, och vederbörande
ha sedan dess inte kunnat förvärva någonting.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till motionen.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Detta
är ju en rätt invecklad fråga, och statsutskottet
har knappast kunnat inta någon
annan ställning än det har gjort. Utskottet
har byggt på den utredning, som
försvarets civilförvaltning har verkställt,
och av den framgår det mycket klart,
att ett kontraktsbrott förelegat här. Enligt
kontraktet voro de båda företagarna
skyldiga att brandförsäkra kronans
egendom. Det hade de underlåtit, och
det är klart, att de också måste stå risken
för denna underlåtenhet. Vidare
finns det en hel del andra märkliga ting
i detta ärende, men jag skall inte gå in
på dem.

När herr Björck säger, att civilförvaltningen
borde ha haft möjlighet att under
den tid som stått till buds utreda denna
fråga helt och hållet, vill jag däremot än
en gång framhålla, att detta verkligen är
en ganska intrikat sak, och att man, med
de möjligheter till utredning, som här
ha funnits, inte har kunnat komma
längre än man nu har gjort. Det har utskottet
måst ta hänsyn till. Men utskottet
har understrukit, att detta är en fråga
av den beskaffenheten, att Kungl.
Maj :t i första hand bör pröva densamma.
Det är alltså inte alldeles uteslutet
att det för de personer, som herr Björck
här intresserar sig för, till äventyrs i
fortsättningen kan föreligga ljusare möjligheter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt samt
vidare på bifall till de i ämnet väckta
motionerna; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. beskattning av hemmavarande barns
förmögenhet.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 37, i anledning av väckta
motioner angående beskattningen av
omyndiga hemmavarande barns förmögenhet.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna 1:29 av herr Eskilsson
m. fl. och II: 29 av herr Nilsson
i Svalöv m. fl. hade hemställts, att riksdagen
ville för sin del antaga följande
förslag till förordning om ändring av
8 § förordningen om statlig förmögenhetsskatt
den 26 juli 1947 (nr 577):

Härigenom förordnas, att 8 § förordningen
om statlig förmögenhetsskatt
skall erhålla följande ändrade lydelse.

8 §.

Har skattskyldig hemmavarande barn,
som den 1 november året före taxeringsåret
icke fyllt 21 år, skall, därest
barnets till statlig inkomstskatt beräknade
beskattningsbara inkomst icke uppgår
till minst 10 kronor, den skattskyldige
taxeras jämväl för barnets förmögenhet,
i den mån denna överstiger 30 000 kronor.
Det överskjutande beloppet inbegripes
i sådant fall i den skattskyldiges
skattepliktiga förmögenhet.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1951, dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om
eftertaxering för år 1950 och tidigare år.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:29 av
herr Eskilsson m. fl. och 11:29 av hem
Nilsson i Svalöv m. fl. angående beskattningen
av omyndiga hemmavarande
barns förmögenhet icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Velander, Wehtje och Edström, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till de likalydande motio -

nerna I: 29 av herr Eskilsson m. fl. och
II: 29 av herr Nilsson i Svalöv m. fl., för
sin del antaga i reservationen infört förslag
till förordning om ändring av 8 §
förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.

Herr VELANDER: Herr talman! För
närvarande gäller ju, att om skattskyldig
har hemmavarande omyndiga barn, som
inte själva taxeras till inkomstskatt för
ett beskattningsbart belopp av minst 10
kronor, skall den skattskyldige, alltså i
regel föräldrarna, skatta för barnens
förmögenhet. Detta medför mycket stora
ojämnheter i praktiken. Jag tar som
exempel två omyndiga barn, som ha
30 000 kronor vartdera i förmögenhet.
Om det ena av dem har en beskattningsbar
inkomst på 10 kronor, så är förmögenheten
skattefri, men om det andra
barnet inte har så stor beskattningsbar
inkomst, skola detta barns 30 000 kronor
sammanläggas med föräldrarnas förmögenhet,
och man skall alltså beskatta
barnets förmögenhet tillsammans med
föräldrarnas. Det gör, att förmögenhetsskatten
på dessa 30 000 kronor kan komma
att variera högst väsentligt. Det kan
bli minimum 180 kronor och maximum
540 kronor, beroende på föräldrarnas
förmögenhetsläge. Det kan inte vara riktigt
att bibehålla denna ojämnhet eller
bristande likställighet, och motionärerna
ha därför tagit sikte på att ändra gällande
bestämmelser i den riktningen, att
om barnet självt inte har någon beskattningsbar
inkomst, skall förmögenheten
beskattas hos föräldrarna, endast om och
i den mån den överstiger 30 000 kronor.

Man kan säga, att detta egentligen inte
är något nytt problem. Det bär existerat
förut, fastän det förbisågs — såsom mycket
annat — vid genomförandet av 1947
års s. k. skattereform. Utskottsmajoriteten
är egentligen inne på samma linje
som motionärerna men menar, att man
kanske inte kan ge sig på problemet
just nu, ty man vet inte om det inte
skulle kunna medföra vissa konsekvenser.
Utskottsmajoriteten söker dock inte
att på något sätt antyda, vari dessa konsekvenser
skulle bestå.

För reservanterna har det varit an -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. beskattningen av hemmavarande barns förmögenhet.

geläget att understryka, att här föreligger
en inadvertens i skattelagstiftningen,
som bör undanröjas, och av den anledningen,
herr talman, tillåter jag mig
hemställa om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Såsom herr Velander anmärkte i
slutet av sitt anförande, råder det mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
ingen oenighet om att här föreligger en
inadvertens i vår skattelagstiftning som
helst bör undanröjas. Jag föreställer mig,
att herr Velanders belåtenhet med den
utformning, som utskottsmajoritetens utlåtande
har fått, i grund och botten är
större än den, som han gav uttryck åt
i sitt anförande. Det råder, som kammarens
ledamöter torde finna och som jag
nyss hav påpekat, ingen oöverensstämmelse
mellan utskottet och motionärerna
om att den bestämmelse i skattelagstiftningen,
som motionen kritiserar, så
vitt möjligt bör undanröjas och ersättas
av bestämmelser, som på ett mera rättvist
sätt ta upp de hemmavarande barnens
förmögenhet till beskattning.

När utskottsmajoriteten emellertid icke
har velat följa motionärerna i deras
önskan att omedelbart besluta om en författningsändring,
som skulle leda fram
till detta mål, så beror det dels därpå,
att det ju alltid är ovisst, vilka konsekvenser
en författningsändring av detta
slag kan få, när det inte har funnits tillfälle
att pröva dem i ett större sammanhang,
dels också på ovisshet om huruvida
möjligen inte det problem, som motionerna
behandla, kan lösas efter andra
linjer än dem, som motionärerna föreslå.

Det alldeles avgörande motivet i utskottsmajoritetens
motivering är väl
emellertid, att eftersom det för närvarande
pågår åtminstone ett par utredningar
på skatteområdet, som nära tangera
de spörsmål motionärerna ha behandlat,
torde det överensstämma med
vanlig riksdagspraxis, att man låter ärendet
vila i avvaktan på det resultat, som
dessa utredningars prövning av förevarande
spörsmål kan leda fram till. I re 2

Första kammarens protokoll 19.r>0. Nr 14

aliteten slutar ju utskottsmajoritetens utlåtande
med en bestämd rekommendation,
att det i motionerna berörda spörsmålet
skall tas under omprövning i samband
med pågående utredningar, och
om vederbörande sakkunniga i det sammanhanget
få tillfälle att läsa de uttalanden
om problemets innebörd, som utskottsmajoriteten
gör, kan det ju inte
heller hos dem råda någon tvekan om
på vilket sätt och i vilken riktning utskottsmajoriteten
helst önskar, att denna
prövning skall ske.

Jag bär nog, herr talman, det intrycket
att motionärerna borde kunna vara
rätt tillfredsställda med det utlåtande,
som utskottsmajoriteten har kommit fram
till. För min del är jag det, fastän jag
livligt sympatiserar med den tankegång,
som går igen i motionerna.

Av den anledningen, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VELÄNDER: Det anförande, som
utskottets vice ordförande här höll,
borde måhända inte föranleda något uttalande
från min sida, men eftersom det
i detta anförande antyddes, att det kunde
finnas en annan väg än den, som
motionärerna anvisat för att avhjälpa
det av mig såsom en inadvertens i lagstiftningen
karakteriserade förhållandet,
så hade det varit mycket önskvärt,
att utskottets vice ordförande hade kunnat
lämna åtminstone den minsta antydan
om vilken den vägen skulle vara.
Reservanterna ha inom utskottet sökt få
någon klarhet därom, dock utan att
lyckas. Eftersom det här — såsom jag
tidigare anförde — gäller att rätta till
en ofullständighet eller ett förbiseende,
borde man viil inte behöva så särskilt
lång betänketid på sig för att göra det.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr Velander
efterlyste, om det skulle kunna
finnas andra vägar än den av motionärerna
föreslagna. Det är uppenbart, att
så är fallet. Utskottet har inte på något
sätt tagit stiillning till huruvida den ena

Nr 14.

Onsdagen den 2G april 1950.

Ang. beskattningen av hemmavarande barns förmögenhet.

eller andra eller eventuellt en ytterligare
befintlig väg skall beträdas. Utskottet
har inte yttrat sig på den punkten,
men eftersom herr Velander efterlyste,
om det skulle kunna finnas någon annan
väg, vill jag erinra därom, att barns
förmögenhet ju i det överväldigande antalet
fall beskattas hos föräldrarna. Det
är nog rätt få undantagsfall, då barn ha
en förmögenhet på 70 000—80 000 kronor
eller däröver, varigenom förmögenheten
beskattas hos dem själva. Då
kan man naturligtvis helt teoretiskt även
tänka sig den vägen, att barns förmögenhet
alltid beskattas hos föräldrarna,
till dess barnen fylla 21 år. Utskottet har
inte på något sätt tagit ställning till vare
sig den ena eller andra vägen, men denna
lösning är ju den, som skulle rubba
minst av nu existerande förhållanden.

Herr Velander påpekade också, att utskottet
inte har sagt någonting om vad
det menade med sina ord, att en ändring
av den av motionärerna föreslagna arten
skulle medföra konsekvenser, som
inte kunna överblickas. Ja, ett utskott
kan ju emellanåt vara hänsynsfullt och
inte blotta saker och ting, som det
tänker på. Men herr Velander har ställt
en direkt fråga. För herr Velander behövs
inte någon upplysning på den
punkten, ty lian vet mycket väl, att frågan
var före vid debatten inom utskottets
andra avdelning. Det är uppenbart,
att om man skulle biträda kravet, att
intill 30 000 kronor dessa förmögenheter
inte skulle beskattas, kunde det medföra
en frestelse för förmögenhetsinnehavare
att dela upp förmögenheterna, så
att de därigenom för varje barn skulle
undandra upp till detta belopp från förmögenhetsbeskattning.
Det är säkerligen
herr Velander bekant, att för några år
sedan förekom det en utomordentligt
stark utskiftning av förmögenheter i
skatteflyktssyfte. Det påtalades officiellt
av både överståthållarämbetet och länsstyrelsen
i Stockholms län, där man
framför allt lade märke till saken. Det
förekom en utomordentligt omfattande
undandragning från beskattning genom
att man delade upp förmögenheterna
och på så sätt minskade inkomstbeskatt -

ningen hos familjerna. Det är uppenbart,
att skulle man införa en lättnad
i förmögenhetsbeskattningen på föreslaget
sätt, skulle det kunna tänkas vara
ytterligare en stimulans att dela upp
förmögenheterna för att undvika beskattning.

Jag menar inte, att vad jag nu har sagt
skulle utesluta en förändring av nuvarande
bestämmelser, men man har nog
anledning att se på hur de lämpligen skola
utformas, innan man går till ett beslut.
Det sitter eller skall tillsättas en teknisk
utredningskommitté — jag vet inte om
den är tillsatt ännu — och den kan ta
upp frågan. Från de många medlemmar
i bevillningsutskottet, som tillhöra skatteutredningen,
har det också vitsordats, att
denna inte kan undvika att syssla med
förmögenhetsbeskattningen och kan ta
upp problemet i det sammanhanget. Det
finns ingen anledning att inte avvakta
den utredning, som förestår, så att man
får ett väl genomtänkt förslag, innan man
går till beslut.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr VELANDER: Eftersom den siste
ärade talarens tankegång är för mig fullständigt
oacceptabel på två punkter, vill
jag säga ett par ord till honom.

Han säger, att den andra linjen för
att komma till rätta med detta spörsmål
skulle kunna vara, att omyndiga barns
förmögenhet alltid skall beskattas hos
föräldrarna. Jag har mycket svårt att
föreställa mig, att om man har en skattefrihetsgräns
för förmögenheter upp till
30 000 kronor, så skulle den inte existera
för en 19- eller 20-åring, men däremot
skulle den för en 21-åring gälla i
full utsträckning.

Jag måste också utgå från att när lagstiftaren
satt gränsen för inträdet av
skatteplikten vid en förmögenhet av
30 000 kronor, har han ansett, att det är
ett önskemål att människorna i allmänhet
böra sträva till att erhålla denna förmögenhet
och att de därför skola premieras
på det sättet, att de inte behöva
utgöra förmögenhetsskatt för det beloppet.

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Den andra punkten, där jag tyckte
herr Sjödahls anförande verkade något
underligt, var att han menade, att med
den av motionärerna avsedda ordningen
kunde det bli en frestelse för föräldrar
att uppdela sin förmögenhet på barnen
för att minska skattetrycket. Jag
måste säga, att just den nuvarande ordningen
inbjuder härtill, ty i och med
att barnet får en till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst av minst 10
kronor, skall barnet självt taxeras för
förmögenheten. Följaktligen måste detta
förhållande stimulera föräldrarna till
att söka vidtaga sådana anordningar, att
barnet får denna beskattningsbara inkomst
av minst 10 kronor. Det är således
den nuvarande ordningen, som i väsentlig
grad främjar just vad den siste
ärade talaren ville förebygga, när han
inte ansåg sig kunna acceptera motionärernas
ståndpunkt.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Herr Velander
säger, att man genom att undantaga
30 000 kronor från förmögenhetsskatten
velat premiera folk, som samlar
ihop de pengarna. Jag kan mycket väl
vara med om den tankegången, men här
gäller det barn — kanske barn som ännu
ligga i vaggan — som ha dessa förmögenheter,
och hur man då kan tala
om att premiera dem för att de samla
ihop denna förmögenhet, begriper sannerligen
inte jag.

Hem Velander sade tillika, att med
den nuvarande ordningen blir det ett
intresse att dela upp förmögenheterna.
Ja, det är ju möjligt, men det gäller bara,
när man kan låta varje barn få en
70 000—80 000 kronor. Sättes nu gränsen
för inträde av skattskyldighet vid
30 000 kronor, blir det väl en ännu större
stimulans att dela upp förmögenheten
bland barnen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
förevarande betänkandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet av -

Om avdragsrätt för skogsvårdsavgift,
givna reservationen; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 38, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 38 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt; samt
nr 39, i anledning av väckta motioner
om meddelande av övergångsbestämmelser
för frivillig övergång till redovisning
av inkomst av jordbruksfastighet efter
bokföringsmässiga grunder.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om avdragsrätt för skogsvårdsavgift.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 40, i anledning av väckta
motioner om rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för skogsvårdsavgift.

I detta betänkande hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av
de likalydande motionerna I: It av herr
Velander in. fl. och II: 14 av herr Nilsson
i Svalöv in. fl. ävensom de likalydande
motionerna I: 159 av herrar Werner och
Näsgård samt II: 288 av herr Hedlund i
Rådom om rätt att vid taxering åtnjuta
avdrag för skogsvårdsavgift för sin del
antaga i betänkandet infört förslag till
lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Det av utskottet framställda lagförslaget
innebar i huvudsak, att den enligt
beslut av 1947 års riksdag borttagna rätten
att vid taxering åtnjuta avdrag för
skogsvårdsavgift skulle återinföras.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tillåter mig att anföra några synpunkter
till detta bevillningsutskottets
betänkande.

Här föreslår utskottet, att skogsvårdsavgiften
skall bli en speciell skatt, och
därmed inbjudes alltså riksdagen att
ändra sitt år 1947 fattade beslut om att
denna avgift skulle vara av allmän

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Om avdragsrätt för skogsvårdsavgift,
skatts karaktär. Jag tänker inte gå in
på den frågan och diskutera den, tv det
är ju en bedömningsfråga.

Däremot anser jag mig inte kunna
underlåta att här påpeka, att detta ju
även är en statsfinansiell fråga. I själva
verket är det ju så att genom beslutet
1946, kompletterat med beslutet 1947,
kom bestämmelsen att innebära, att
skogsvårdsavgiften skulle alldeles oavkortad
tillföras statsverket såsom skogsägarnas
bidrag till skogsvårdsarbetet.
Denna skogsvårdsavgift ger nu 4,6 miljoner
kronor. Ett bifall till föreliggande
betänkande innebär, att via avdragsrätten
någonting mellan 1 och 1,5 miljoner
återföres till skogsägarna, och
skogsägarnas nettobidrag till skogsvården
kommer att sjunka från 4,G miljoner
till någonting mellan 3 och 3,5 miljoner
kronor. Det betyder alltså att här
får skogsägarna en lindring i den förut
bestämda skogsvårdsavgiften, under
det att skattebetalarna i gemen måste
komma ut med dessa pengar. I samma
mån som skogsägarnas bidrag minskas,
måste nämligen statens bidrag till skogsvården
ökas, och följaktligen medför
det en merbelastning för statsverket.

Jag har inte kunnat underlåta att här
påpeka för kammarens ledamöter, att
detta beslut innebär, att statens inkomster
minskas med något mellan 1 och
1,5 miljoner kronor, som i stället skattebetalarna
i gemen få punga ut med.

Herr WERNER: Herr talman! När herr
statsrådet gör gällande, att den förutvarande
skogsvårdsavgiften genom 1947
års beslut förvandlades till en allmän
statsskatt, måste jag göra bestämda invändningar.
Det är väl ändå så, att
skogsvårdsavgiften, även om den nu har
influtit till statskassan, utgör en omkostnad,
som är förenad med intäktens
förvärvande. Alltså bör den enligt en av
grundprinciperna i hela vårt skattesystem
vara avdragsgill.

Beslutet 1947 tillkom nog i brådskans
och överrumplingens tecken. Om riksdagen
haft tillfälle att genomtänka problemet,
hade det aldrig kommit i fråga,

att denna skogsvårdsavgift, som helt
oriktigt tages ut via det kommunala
skattesystemet, skulle komma att läggas
på fastigheterna såsom en fortlöpande
skattebörda och att det således skulle
kunna betraktas dels såsom riktigt att
man tillförde statskassan ett skattebelopp
via det kommunala skattesystemet
och dels också att denna avgift icke
skulle vara avdragsgill.

Vad sedan beträffar det praktiska
handhavandet här, om skogens taxeringsvärde
belägges med en skatteprocent
av 5 eller 5,5, skall i deklarationerna
och vid taxeringen en fördelning
ske på sådant sätt, att 4 procent av den
fastighetsskatt, som lägges på skogsvärdet,
bliva avdragsgilla, medan det övriga
icke är avdragsgillt. Det är ett så
irrationellt förhållande, att det är alldeles
nödvändigt, att en förenkling i detta
avseende sker.

Jag måste bestämt göra gällande, att
hur man än förfogar över detta skatteuttag
på skogsvärdet — det är icke en
skatt som träffar den årligen redovisade
avkastningen av skogen utan som i regel
drabbar själva fastighetsvärdet —
är denna skatt en omkostnad, förenad
med inkomstens förvärvande, och den
hör följaktligen vara avdragsgill.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Det var ju inte något vidare gott betyg
herr Werner ger riksdagen och riksdagens
bevillningsutskott, när han här
påstår, alt 1947 års riksdagsbeslut tillkom
i brådskans eller överrumplingens
tecken. Man skall varken låta sig överrumplas
eller ha så bråttom, att man inte
vet vad man gör.

Nu är det ett faktum, som jag här
har påpekat, att det förslag, som föreligger
i dag, kommer att minska statens
inkomster med det belopp, som
jag nämnde, och det beloppet måste ersättas
av skattebetalarna i allmänhet.

Jag vill vidare säga, att det förelagda
förslaget inte innebär någon förenkling.
Det skulle verka tyngande på taxeringsarbetet,
ty det skulle medföra skyldighet
för taxeringsnämnderna att kontrollera
ytterligare ett avdrag.

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Om det nu varit så, att man från utskottets
sida ansett, att man borde ändra
själva principen här och göra skogsvårdsavgiften
till en speciell skatt, som
får avdragas såsom omkostnad, hade
man kunnat ordna saken genom att höja
uttagningsprocenten för skogsvårdsavgiften
till exempelvis 2 promille och
samtidigt medgiva avdragsrätt. Då hade
det icke inträffat någon förändring i
statsfinansiellt hänseende, utan då hade
skogsägarna fortsatt att betala den
avgift till skogsvården, som de nu betala,
och samtidigt fått sin avdragsrätt.
Ingenting hade således då hänt.

Men jag föreställer mig, att vad motionärerna
här åsyfta, är just att åstadkomma
en skatteövervältring från skogsägarna
på skattebetalarna i gemen. Jag
vet inte, om utskottet observerat detta,
men jag får hoppas, att det inte på nytt
varit brådska eller överrumpling, som
dikterat utskottets beslut.

Herr SJÖDAHL: Om man nu kan tolka
herr Werners anförande på det sätt finansministern
gjorde, måste jag för
min del bestrida riktigheten av herr
Werners uttalande. Beslutet om skogsaccisens
avskaffande förbereddes inte
och behandlades inte på det sättet, att
det vare sig för utskottet, som då leddes
av den mycket försiktige fader Bärg, eller
för riksdagen var fråga om någon
överrumpling.

Jag kan nämna, att bevillningsutskottet
hade klart för sig de ekonomiska
verkningarna, när det fattade sitt beslut
i den nu föreliggande frågan. Men bevillningsutskottet
ansåg, att man rent
principiellt borde genomföra en ändring.
Förut hade man en skogsaccis, som behandlades
på ett visst sätt. Den har nu
tagits bort, och man har i stället fått en
skogsvårdsavgift. Vi ha ansett att denna
borde behandlas på liknande vis. På
rent principiella grunder har utskottet
därför inte ansett sig kunna underlåta
att tillstyrka de förevarande motionerna.

Det är ju uppenbart att man skulle
kunna ha gått den vägen, att man hade

Om avdragsrätt för skogsvårdsavgift,
skrivit till Kungl. Maj :t och begärt en
utredning, men frågan var åtminstone
principiellt så klar, att vi ansågo att
man direkt borde kunna gå till ett beslut.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr WERNER: Herr talman! Om man
erinrar sig den väldiga arbetsbelastning
som bevillningsutskottet hade år 1947,
kanske man skulle våga göra gällande
att en del detaljer inte kunde granskas
på det sätt som vore önskvärt. Jag kanske
skulle kunna tillägga att den detalj,
som vi nu diskutera, inte var den enda
som behandlades i brådskans tecken.

Herr statsrådet gör gällande att ett
bifall till utskottets betänkande skulle
innebära att man överför på staten en
skattebörda som för närvarande bäres
av skogsägarna. Jag kan inte förstå den
slutledningen, ty skogsaccisen, vilken
egentligen i medeltal var lägre än den
fortlöpande ökning av fastighetsskatten,
som genomfördes och som fick
ersätta skogsaccisen, var avdragsgill före
reformens ikraftträdande. Därför förstår
jag inte hur man kan göra gällande
att ett bifall till utskottets betänkande
skulle medföra en ändring i de förhållanden
som rådde, innan den här nya
formen av kommunalskatt, som tillföres
statskassan, inrättades för att utgöra
underlag för skogsvårdsomkostnaderna
i landet.

Herr VELANDER: Herr talman! Jag
kan instämma med herr Werner, när han
säger att beslutet om skogsvårdsavgiftens
ställning i avdragshänseende tillkom
i brådskans tecken år 1947, men,
herr talman, detta gällde inte vad mig
beträffar. Jag antecknade nämligen en
reservation till det bevillningsutskottets
betänkande, där den kungl. propositionen
godkändes. Sedan statsskattereformen
genomtrumfats, förelåg det i bevillningsutskottet
ett knippe ärenden, som
skulle behandlas i en hastig vändning,
och då var även den här frågan med.
För mig stod (let dock redan från hör -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Om avdragsrätt för skogsvårdsavgift,
jan klart, att man var inne på felaktiga
vägar.

Jag utgår ifrån att herr finansministern,
när han säger att utskottet föreslår
att denna avgift skall bli en speciell
skatt, inte precis menar vad de ordalagen
närmast ge vid handen, ty avgiften
har, såsom herr Werner nyss
antydde, städse varit en speciell skatt,
och jag misstänker att dess karaktär av
speciell skatt inte får anses ha undergått
någon omvandling år 1947. En sådan
uppfattning är i varje fall främmande
för remissinstanserna; det förefaller,
som om de alla vore ense på den punkten.
Alla remissinstanser äro också ense
därom, att avdragsrätt bör medgivas,
utom möjligen länsstyrelsen i Jönköpings
län, som tycks mena att skogsvårdsavgiften
kanske bör vara avdragsgill men
att frågan därom inte är tillräckligt stor
för att tagas upp i ett särskilt sammanhang.
Till det skulle jag dock vilja säga:
Eftersom den frågan var tillräckligt stor
för att göras till föremål för en kunglig
proposition 1947, är den väl också så
stor att den kan göras till föremål för
en enskild motion 1950.

Huvudsaken är ju vad denna avgift
eller skatt är för någonting, och det är
väl ostridigt att den utgör en omkostnad
för brukande eller innehav av skogsfastighet.
Såsom sådan bör den liksom alla
andra omkostnader vara avdragsgill. Det
kan alltså inte vara en riktig tankegång
herr finansministern fullföljer, när han
talar om en övervältring av skatt på andra
beskattningsobjekt, ty här är det inte
fråga om att fritaga skogsägarna från att
utgöra skogsvårdsavgift, utan meningen
är blott att avgiften såsom omkostnad
skall vara avdragsgill.

När man talar om de konsekvenser för
statsverket, som den föreslagna ändringen
skulle medföra i form av minskad
skatteintäkt bör man nog fråga sig: Om
avdragsrätten icke är obehörig, vilket är
då riktigare och mera rättvist, att staten
får avstå någon liten andel av sin skatteintäkt
eller att denna andel skall helt
övervältras på vissa skattskyldiga, som
därmed förmenas ett annars berättigat
avdrag?

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag skall inte fördjupa mig i dessa mera
teoretiska resonemang, som utskottets
representanter utveckla för att försöka
dölja själva sakfrågan. Det beslut, som
kammaren nu inbjudes att biträda, innebär
ju i själva verket att exempelvis ett
bolag, vars statsskatt är 40 procent, via
avdraget av skogsvårdsavgiften får tillbaka
40 procent av denna avgift. Alltså
reduceras skogsvårdsavgiften för bolagen
på en gång med 40 procent. Herr
Werner och hans gelikar bland skogsägarna
få nöja sig med en bra mycket
mindre lindring.

Herr ANDERBERG: Herr talman! Den
diskussion, som har förts beträffande
bevillningsutskottets betänkande, verkar
på mig litet underlig. Här föreligger
det ett enhälligt betänkande, men ändå
tvcks utskottet inte ha övervägt alla
synpunkter.

Jag tycker att de erinringar, som finansministern
anförde om en övervältring
av skatt från skogsägarna till övriga
inkomsttagare, visa att den föreslagna
ändringen inte är vidare tilltalande.
Det har sagts tidigare i denna debatt
att det var i överrumplingens tecken
riksdagen fattade sitt beslut år 1917.
Jag anser att det även den bär gången
är i överrumplingens tecken som bevillningsutskottet
föreslår en genomgripande
ändring. Utskottet kunde nöjt sig med
begäran om utredning. Därför är jag inte
beredd att biträda bevillningsutskottets
förslag, utan jag vrkar, herr talman, avslag
på detsamma.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Den gamla
skogsaccisen gick ju till kommunerna
och inte till staten. Nu ha vi i stället
en skogsvårdsavgift, som går till staten.
Ändringen innebär ju en förbättring
ur statens synpunkt. Skogsvårdsaccisen
var avdragsgill, ett förhållande som alltså
minskade statens inkomster på samma
sätt som nu skulle bli fallet om skogs -

Onsdagen den 20 april 1950.

Nr 14.

vårdsavgiften blir avdragsgill. Beträffande
skogsvårdsavgiften ligger det till
på precis samma sätt som beträffande
skogsaccisen. Vad man ansåg vara riktigt
beträffande den sistnämnda bör
kunna anses vara riktigt även när det
gäller skogsvårdsaccisen.

Jag finner, herr talman, ingen anledning
att frångå det förslag som bevillningsutskottet
bär framlagt.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till samt vidare på
avslag å vad utskottet i det nu föredragna
betänkandet hemställt; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Anderberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 40,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Anderberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej — 40.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. upphävande av förordningen om
pappersskatt.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 41, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
angående upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om
pappersskatt, jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 17 mars 1950 dagtecknad, till
bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 193, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga följande vid propositionen
fogade

Förslag

till

förordning angående upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283)
om pappersskatt.

Härigenom förordnas, att förordningen
den 11 juni 1948 om pappersskatt, vilken
jämlikt förordning den 27 maj 1949 (nr
237) gäller till och med den 30 juni 1950,
skall upphöra att gälla med utgången av
april månad 1950, dock att förordningen
fortfarande skall tillämpas i fråga om
varuparti, för vilket skattskyldighet inträtt
före den 1 maj 1950.

Vad i förordningen stadgas i fråga om
sådan under tiden för dess giltighet begången
förseelse, som i förordningen avses,
skall äga tillämpning även efter det
förordningen i övrigt upphört att gälla.

Till behandling i samband med förevarande
proposition hade utskottet upptagit
de vid riksdagens början väckta likalydande
motionerna 1:240 av herr
Gustaf Elof sson och fru Svenson samt II:
284 av herr Johnsson i Skoglösa m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i samband med pappersskattens
slopande införa skatt på tidskrifter av
förströelsekaraktär i enlighet med av
1949 års skatteutredning framlagt förslag
eller alternativt att riksdagen måtte besluta,
att skatten å papp och papper skulle
utgå även under budgetåret 1950/51.

Utskottet liade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder hemställt,

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. upphävande av förordningen om pappersskatt.

A) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition nr
193 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning angående upphävande
av förordningen den 11 juni 1948
(nr 283) om pappersskatt; samt

B) att de likalydande motionerna I:
240 av her Gustaf Elofsson och fru Svenson
samt II: 284 av herr Johnsson i Skoglösa
m. fl. om skatt på tidskrifter av förströelsekaraktär
m. in. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av, utom annan,
herr Niklasson, som likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
När detta ärende behandlades i
bevillningsutskottet, hade jag inte tillfälle
att närvara, och av den anledningen
skall jag be att här få säga några
ord beträffande den föreslagna skatten
på förströelsetidskrifter.

Detta ärende har behandlats av bevillningsutskottet
vid olika tillfällen,
och man har varit enig om att här föreligger
ett område, där man skulle kunna
ta ut en skatt utan att det på något
sätt skulle vara till skada för dem, som
vilja läsa dessa förströelseskrifter, ty
vilja de inte köpa dem, så behöva de det
icke. Man har hänvisat varje gång i bevillningsutskottet
till den pågående skatteutredningen,
och denna skatteutredning
har ju i sitt betänkande framlagt
ett förslag om skatt på tidskrifter, som
skulle medföra en ökad inkomst för
statsverket på cirka 20 miljoner kronor.
Finansministern har i den kungl. propositionen
sagt, att på grund av den
kritik, som detta betänkande har rönt,
är han icke beredd att nu framlägga något
förslag i frågan. Jag får säga, att det
är väl den enda gången, som finansministern
varit rädd för kritik. Jag kan
erinra om att för ett par år sedah behandlades
i denna kammare ett förslag
till skatt å kvarlåtenskap, då av 26 eller
27 hörda myndigheter bara en hade tillstyrkt
och alla de andra avstyrkt. Det
hindrade inte att förslaget framlades.
Det är väl då på grund av någon sär -

skild känslighet i fråga om detta ärende,
som finansministern inte vill framlägga
något förslag om att på detta sätt
tillföra statsverket ökade inkomster.

Man säger på vissa håll, att en skatt
på den s. k. kolorerade veckopressen
skulle innebära, att man begränsade
tryckfriheten och att ett sådant ingrepp
i detta fall inte är önskvärt. Jag vill,
herr talman, bara här framhålla, att någon
begränsning av tryckfriheten inte
från min sida har ifrågasatts. Jag har
inte i motionen sagt att man skulle förbjuda
tidskrifter, utan de skulle få komma
ut i samma utsträckning som för
närvarande, och kunna de öka upplagan
så gärna det. Men då vi ju veta, att en
hel del av dessa veckotidskrifter ingalunda
äro sådana, att man kan säga att
de äro till så stort gagn för det svenska
folket, tror jag inte att det skulle vara
farligt, om man tog ut den extra skatt,
som just 1949 års skatteutredning här
föreslagit och varigenom man skulle
tillföra statskassan 20 miljoner kronor.
Vi hörde för bara några minuter sedan,
att finansministern var betänksam mot
att man genom vad som föreslogs i föregående
ärende avliände statskassan 1,5
miljoner kronor. När finansministern
finner det så värdefullt att kunna behålla
1,5 miljoner kronor, tycker jag att
han borde sätta ännu större värde på
att tillföra statskassan 20 miljoner kronor.

Jag vet, herr talman, att det inte tjänar
någonting till att här i kammaren
försöka trumfa igenom motionen, då
man från bevillningsutskottets sida vid
ärendets behandling sista gången hade
ändrat mening ganska avsevärt. Man ansåg
att det var besvärande att införa denna
skatt och att det skulle uppstå svårigheter.
Kontrollstyrelsen liar ju dock
vid detta ärendes behandling förklarat
att det finns möjligheter att genomföra
denna beskattning. Jag tycker för min
del, att vi här skulle ha ett lämpligt
skatteobjekt. När det t. ex. gällde tobaksskatten
och spritskatten, anfördes det
från regeringsbänken, att de som inte
köpa de berörda varorna ju slippa att
betala någon skatt. På samma sätt me -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. upphävande av förordningen om pappersskatt.

nar jag, att de som inte vilja köpa tidskrifterna
ju också slippa betala skatten.

Jag kan inte förstå, att skatten kan
anses innebära något ingrepp i tryckfriheten.
Något sådant skulle jag, lierr
talman, absolut inte vilja vara med om,
utan jag vill att det skrivna ordet skall
få vara fritt här i vårt land så långt det
är möjligt. Men jag tror inte att man
genom denna skatt på tidskrifter förgriper
sig på det fria ordet och tryckfriheten.

Jag skall inte här hålla något längre
anförande om denna sak. Jag vill bara
säga ifrån, att om finansministern glömmer
detta område, varifrån man kan få
in en avsevärd skatt, så skall jag inte
glömma att återkomma till ärendet en
annan gång.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr ANDERSSON, ELON: Herr talman!
Jag skall be att få konstatera ett
par saker. Med hinder för tryckfriheten
avser tydligen herr Elofsson endast det
mest konsekventa ingreppet mot tryckfriheten,
nämligen att man skulle förbjuda
tillkomsten av en skrift, men däremot
uppenbarligen inte sådana åtgärder, som
bestå i en mer eller mindre närgången
censurbetonad granskning av skriftens
innehåll och allmänna innebörd. Jag föreställer
mig att kammarens ledamöter
ha en något mera, låt mig säga vidsträckt
uppfattning om vad tryckfrihet och hinder
för tryckfrihet innebära. För det
andra ber jag att få konstatera, att det
nu är första gången som ett utformat
förslag till tidskriftsbeskattning har varit
föremål för yttrande av i ärendet
intresserade myndigheter. När kammaren
vid tidigare tillfällen diskuterat frågan
om en tidskriftsskatt, har det mest
gällt uttalade önskemål om att en dylik
skatt måtte komma till stånd, men de
myndigheter som ha administrativt eller
annat intresse av frågan ha inte fått
tillfälle att pröva de praktiska och principiella
möjligheterna för en sådan
skatts genomförande. Nu har detta skett
genom att skatteutredningens enligt min
mening ovanligt vanskapta barn har burits
fram med tanke på att det skulle

undfå dopet. Det har visat sig att de
myndigheter, som yttrat sig, i stort sett
ha funnit sig icke kunna tillstyrka genomförande
av förslaget på grund av
både principiella och praktiska skäl.
Det är enligt mitt sätt att so en ganska
stor vinning, som man därmed har uppnått.

Jag tänker inte upptaga någon debatt
med herr Elofsson angående saken i övrigt.
Yi ha ju haft tillfälle, lierr Elofsson
och jag liksom andra av kammarens ledamöter,
att vid så många tillfällen tidigare
ventilera våra synpunkter och deklarera
våra alldeles motsatta uppfattningar
om frågans innebörd, att jag förmodar
att det varken för herr Elofsson
eller mig eller kammarens övriga ledamöter
tjänar något till att uppta denna
diskussion på nytt. Jag har bara i anledning
av herr Elofssons anförande velat
påpeka de två saker som jag nyss
nämnde.

Vad beträffar det betänkande från bevillningsutskottet,
som nu föreligger, har
jag för min del mycket stora sympatier
för den reservation till motiveringen,
som avgivits av herr Kristensson. Den
innehåller en ganska riktig beskrivning
av mitt sätt att se på frågan. Det borde
enligt min mening inte ha förelegat något
hinder för utskottet och riksdagen
att säga så bestämt som herr Kristensson
att ur både principiella och praktiska
synpunkter en tidskriftsskatt inte
bör komma i fråga. Jag skall emellertid
inte, herr talman, ställa något yrkande
om bifall till herr Kristenssons reservation.
Jag skall fastän jag tycker att han
bättre uttryckt den mening, som jag för
min del omfattar, nöja mig med det uttalande,
som utskottsmajoriteten har
gjort och där det ju konstateras alt man
i varje fall inte nu anser sig kunna tillstyrka
genomförandet av den av skatteutredningen
föreslagna tidskriftsskatten,
utan låter ärendets fortsatta behandling
anstå till den prövning som Kungl. Maj:t
kan anse sig ha anledning att ägna frågan.

Jag skall således, herr talman, nöja
mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. upphävande av förordningen om pappersskatt.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Inom utskottet
har det funnits mycket varierande
meningar om hur man borde ställa
sig till denna sak. Om jag minns rätt,
är det inte mindre än sju ledamöter av
utskottet som suttit i skatteutredningen,
och det är ju inte att tänka sig att de
i utskottet skulle frånfalla den ståndpunkt,
som de intagit såsom kommittéledamöter.
Därtill kommo motionärerna.
Hälften av bevillningsutskottet tillhörde
därför en grupp som man på förhand
kunde räkna ut skulle ansluta sig till
kravet på en beskattning förr eller senare
av tidskrifter. Gentemot denna
grupp fanns en annan, som över huvud
icke ville gå med på någon tidskriftsbeskattning,
framför allt kanske på
grund av de stora praktiska svårigheterna
att genomföra en gränsdragning
mellan sådana tidskrifter som skulle
beskattas och sådana som skulle vara
fria från skatt, men även därför att man
ansåg, att införandet av en tidskriftsskatt
skulle komma att innebära ett låt
vara icke avsiktligt kränkande av de
grundsatser som kommit till uttryck i
vår tryckfrihetsförordning. Som så ofta i
den svenska riksdagen blev resultatet
att de båda lägren i utskottet förenade
sig om en skrivning, som inte direkt
avrättar någondera parten men som innebär
att man klart avstyrker införandet
av en tidskriftsskatt i varje fall för
närvarande. Utskottet pekar därvid på
de konstitutionella och praktiska skäl
som ha åberopats mot införande av en
tidskriftsskatt, men även på ovissheten
om vad en dylik skatt skulle medföra i
form av inkomster för staten.

När man vet, hur det föreliggande utlåtandet
har tillkommit, tror jag att man
rätteligen bör betrakta det som en helt
annan akt än en dopakt, för att anspela
på vad herr Elon Andersson nyss yttrade.
Jag vill för min del närmast kalla
det för en begravningsakt. Hade de föregående
talarna inte uppträtt här i
kammaren, hade det kanske också kunnat
bli en s. k. stilla begravning.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag fäste mig särskilt vid herr Elon
Anderssons yttrande, att införandet av
en tidskriftsskatt skulle komma att medföra
en närgången granskning av de utkommande
tidskrifterna, vilket han ansåg
vara olämpligt. Jag förvånar mig
verkligen över att man kan vara rädd
för en dylik granskning, som väl tidskrifterna
böra kunna tåla. Det är för
övrigt rätt märkligt att vi bär i landet
anse oss utan vidare kunna beskatta kaffe,
biografbiljetter och allt sådant, medan
man inte anser sig kunna vara med
om att beskatta tidskrifter sådana som
t. ex. Pin Up, Top Hat. Det torde väl
inte vara obekant för kammarens ledamöter,
att ungdomar, som gjort sig skyldiga
till något brott, ofta vid förhör påstått,
att de fått uppslag till sina dåd
vid läsning av tidskrifter som de ha läst.
Jag undrar, herr talman, om inte tiden
nu är inne för att ingripa mot dylika
tidskrifter. Det skulle säkerligen vara till
gagn för svenska folket och framför allt
ungdomen.

En tidskriftsskatt av bär föreslagen art
skulle ju bara innebära en extra kostnad
av 5 öre för de billigaste tidskrifterna
och kanske 40, 50 öre för de dyraste.
Det skulle säkerligen icke innebära någon
oöverkomlig uppoffring för den tidskriftsläsande
allmänheten att betala
detta merpris. De som läsa dessa tidskrifter
skulle säkerligen köpa dem även
i fortsättningen.

Herr FRANZON: Herr talman! Om herr
Gustaf Elofsson hade yrkat bifall till motionerna
skulle jag ha ansett mig oförhindrad
att rösta för dem. Även om jag
anslutit mig till utskottets utlåtande har
jag nämligen hela tiden varit mycket positivt
inställd till frågan om en beskattning
av tidskrifter.

Herr Elon Anderssons yttrande, att det
framlagda förslaget är vanskapt, får stå
för hans egen räkning. Jag vill bara påminna
om att den skatteutredning, som
herr Elon Andersson alluderade på, var
fullständigt enig om att i skrivelse till
regeringen föreslå införandet av en sär -

Onsdagen den 20 april 1950.

Nr 14.

Ang. upphävande av förordningen om pappersskatt.

skild tidskriftsskatt. Utredningens förslag
dikterades kanske till stor del av hänsyn
till det statsfinansiella läget. Då härtill
kommer att vi alltjämt ha kvar punktskatter
på s. k. umbärliga varor, frågar
jag mig om inte även dessa tidskrifter
kunde betraktas som umbärliga och i nuvarande
statsfinansiella läge bli föremål
för särskild beskattning. Inom skatteutredningen
voro vi fullständigt på det
klara med att om staten skall kunna bära
alla de utgifter, som föranledas av redan
beslutade åtgärder och som komma att
bli en följd av de reformer av olika slag,
som riksdagen redan principiellt bundit
sig för, så måste statsverket på något sätt
beredas ökade inkomster på annan väg
än genom skärpning av den direkta skatten.
Inte minst från det parti, som herr
Elon Andersson tillhör, har man ju med
skärpa vänt sig mot verkningarna av de
höga direkta skatterna.

Frågan om införandet av en tidskriftsskatt
har motionsvis förts fram många
gånger här i riksdagen, jag tror vid sju,
åtta riksdagar. Det är emellertid nu första
gången som vi framför oss ha ett utarbetat
förslag, som framlagts efter verkställd
utredning. Därvid har framkommit.
att en tidskriftsskatt på 30 procent
skulle tillföra staten en inkomst av 20
miljoner per år. Av den utredning, som
kontrollstyrelsen på slcatteutredningens
uppdrag verkställde, framgick att 38 tidskrifter,
som skulle drabbas av skatten,
ha en sammanlagd upplaga per år av
över 200 miljoner exemplar. Vissa tidskrifter
ha en upplaga per vecka av
355 000 exemplar. Det skulle därför bli
ganska stora belopp som skulle inflyta
till statsverket i form av tidskriftsskatt.
Pappersskattens införande medförde ju
att priset på tidskrifterna höjdes med 5,
10 och i vissa fall 15 öre. Då pappersskatten
nu skall avskaffas, uppstår enligt min
mening frågan, om man inte skulle kunna
bebålla denna beskattning av tidskrifterna,
vare sig vi kallade den för pappersskatt
eller tidskriftsskatt.

Skatteutredningen har också genom att
framlägga sitt förslag velat infria riksdagens
egen begäran. Herr Elon Andersson
kanske erinrar sig, att bevillningsutskot -

tet, när frågan behandlades senaste gången,
skrev, att frågan torde upptas i samband
med pappersskattens avveckling.
Skatteutredningen har nu, som sagt, effektuerat
denna riksdagens begäran. Det
statsfinansiella läget kräver att staten tillföres
så stora inkomster som möjligt.
Skatteutredningen ansåg, att detta borde
vara tillräckligt motiv för att få ta
punktskatt även på tidskrifter. Herr
Elon Anderssons egna partivänner, som
ju också voro med i utredningen, erkänna
nog villigt, att även om det där rådde
tveksamhet ur vissa synpunkter, så
enades utredningen om att man med
tanke på statsverkets behov av ökade
inkomster borde ha kvar i någon form
en beskattning av tidskrifter. Det var
från denna synpunkt, som skatteutredningen
kom fram till ett enigt förslag
på denna punkt.

Bevillningsutskottets betänkande är
trots allt, om jag undantar reservationen,
ganska positivt till tanken på en extra
beskattning av tidskrifter. Utskottsmajoriteten
anser att frågan ånyo bör prövas.
.lag hade för min del önskat en ännu positivare
skrivning och skulle för min del
ha velat få den skrivningen, att om staten
behöver tillföras ökade skatteinkomster,
så böra tidskrifterna vara det första
objekt, som belägges med en extra skatt,
innan man tänker på andra varuslag.

Med dessa ord, herr talman, har jag
endast velat motivera min inställning i
skatteutredningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VELANDER: Herr talman! Otvivelaktigt
har den förda debatten givit
vid handen, att man kan inlägga högst
olika meningar i bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.

Herr Elofsson har deklarerat sitt positiva
intresse för en skattläggning av
den kolorerade veckopressen, men det
förefaller mig, som om han i dagens
läge ändock vore beredd att rösta för
utskottets ståndpunkt, om jag nu inte
missuppfattade honom.

Nr 14.

Onsdagen den 2(> april 1950.

Ang. upphävande av förordningen om pappersskatt.

I tskottets ärade vice ordförande deklarerade
sin inställning på det sättet
att han hade velat falla tillbaka på den
Kristenssonska reservationen, men han
yrkade likväl bifall till utskottets hemställan.
Den Kristenssonska reservationen
innebär emellertid med mitt säl!
att se ett materiellt ståndpunktstagande
till den förevarande skattefrågan, helt
motsatt det som bondeförbundets representanter
äro så positivt inställda till.

För mig synes saken ligga så till att
utskottet genom sin skrivning har velat
komma förbi ett ståndpunktstagande i
sak till detta mycket ömtåliga spörsmål.
Det är inte första gången som vi ha
kommit underfund med att detta är
mycket svårt att komma till rätta med.
Det har ju riksdagen nästan varje år
under 1940-talet konstaterat. Kungl.
Maj :t har nu förklarat att man har uppmärksammat
1949 års skatteutrednings
enhälliga ståndspunktstagande, men
samtidigt anfört, att Kungl. Maj.t icke
för närvarande är beredd att ta ställning
därtill. Det har då framstått för
mig såsom en smula förmätet att abslrahera
från alla mer eller mindre försiktiga
och tveksamma uttalanden som
ha gjorts i tidigare sammanhang, särskilt
under 1940-talet, och resolut föregripa
den slutliga prövningen från
Kungl. Maj:ts sida. Därför har jag biträtt
den skrivning som utskottet presterat
och som innebär att man avvisar
ett ståndpunktstagande i sak i förevarande
sammanhang.

Utskottets yttrande får alltså icke fattas
såsom något ståndpunktstagande för
eller emot utan innebär detsamma att,
om Kungl. Maj:t i annat sammanhang
finner sig böra förelägga riksdagen en
proposition i ämnet, det får förutsättas
att bevillningsutskottet och riksdagen då
äro beredda att helt obundna pröva denna
med utgångspunkt från det läge, vari
frågan då befinner sig.

Jag vill med detta, herr talman, endast
understryka vad här redan sagts,
att utskottet enligt min mening icke
avsett att ta någon ståndpunkt till förmån
för eller emot tidskriftsbeskattningen.

Herr ANDERSSON, ELON (kort genmäle):
Herr talman! Jag vill i anledning
av herr Velanders yttrande bara erinra
honom om att jag förklarade mig personligen
ha större sympatier för det sätt
att skriva som det Kristenssonska förslaget
innebär, men att jag är beredd att
acceptera utskottets motivering av precis
samma skäl som herr Velander anförde,
nämligen att utskottet har uttalat
sig varken för eller emot tidskriftsskatt.
Jag är fullt medveten om motsättningen
mellan herr Kristenssons reservation
och utskottsmajoritetens utlåtande. Men
den omständigheten att jag avstår från
att yrka bifall till herr Kristenssons reservation,
fastän jag helst skulle vilja
det, innebär icke, att jag i utskottsmajorietetens
utlåtande inlägger något annat
än det som herr Velander här angav.

Herr VELANDER (kort genmäle):
Herr talman! Mitt apostroferande av
den Kristenssonska reservationen skedde
på grund av vad herr Kristensson däri
anför; han slutar sålunda: »Utskottet
anser det sålunda uppenbart att ett tillmötesgående
av det i de likalvdande
motionerna 1: 240 och II: 284 framställda
yrkandet om ett införande av
en beskattning av förströelsetidskrifter
icke kan ifrågakomma.» Det förefaller
mig kunna betecknas såsom anmärkningsvärt
att man på den premissen
yrkar bifall till utskottets hemställan;
jag är dock glad över att utskottets vice
ordförande kunde göra det!

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Jag skall inte lägga mig i de många finurligheter,
som folkpartiets representanter
även i denna fråga kommit med,
utan jag nöjer mig med att konstatera,
att folkpartiet även här synes företräda
två olika ståndpunkter.

Om riksdagen nu skulle besluta att införa
en tidskriftsskatt för att bl. a. söka
minska spridningen av sådana tidskrifter,
som anses mindre värdefulla för
svenska folket, måste vi ha en institution
av ett eller annat slag som skulle avgöra,
huruvida vederbörande tidskrift
skall anses ha förströelsekaraktär eller

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. upphävande av förordningen om pappersskatt.

vara av mera »tråkigt» slag. Vi måste då
också säkerligen räkna med att tidskrifter,
som skulle komma att hänföras till
den mindre värdefulla gruppen, skulle
försöka ta igen skatten på så sätt, att de
gjorde tidskrifterna så mycket sämre, ty
det är nu en gång ett faktum, att det vanligtvis
går lättare att sälja dåliga än bra
tidskrifter. Man kan vidare utgå ifrån att
förströelsetidskrifter, som råkat komma
omedelbart under gränsen, skulle försöka
att rehabilitera sig och komma upp
i den skattefria gruppen. De skulle med
andra ord vända sig till kontrollinstitutionen
med en förfrågan, huruvida de
inte genom att öka antalet spalter med
»tråkig» läsning, det må vara politiska
eller vetenskapliga artiklar, skulle kunna
flyttas upp i den skattefria gruppen.

Allt detta är praktiska frågor som vi
måste hålla i minnet, när det gäller att
ta ståndpunkt till frågan om huruvida
det är lämpligt att införa en extra skatt
på tidskrifter av förströelsekaraktär. Om
vi inte ha dessa fakta för ögonen, kommer
hela vårt resonemang att hänga i
luften.

Om vi bli nödsakade att införa en sådan
institution, som jag här talat om,
skulle den således sitta och granska tidningarna
och avgöra, om den ena eller
andra tidningen genom att införa ett
visst kvantum »tråkig» läsning skulle
kunna slippa skatt. Detta är ju i grund
och botten ingenting annat än en form
av maskerad censur på denna del av tidskriftsproduktionen.
Är riksdagen verkligen
beredd att för denna saks skull
göra intrång på vår tryckfrihet? .lag är
det i varje fall icke.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! .lag har begärt ordet för
att säga några ord om den fråga som
här ventileras, närmast om den s. k. kolorerade
pressen.

Ingen skall kunna påstå annat än att
den kolorerade pressen är ur kulturell
synpunkt tämligen diskutabel. De flesta
av dessa tidskrifter äro väl litterärt och
konstnärligt sett ganska värdelösa. Genom
att införa eu skatt på dessa tid -

skrifter skulle man väl därför i och för
sig inte göra någon större oförrätt mot
tidskrifterna som sådana. Däremot kan
man diskutera, huruvida man därmed
inte skulle göra orätt mot den publik,
som gynnar tidningarna i fråga. Jag har
själv haft många barn och har nu många
barnbarn. Jag har gjort den erfarenheten
att barnen i allmänhet köpa alla de
mera populära veckotidningarna. Man
kan för all del säga, att jag har råd att
betala några ören mer, men det är inte
alla barn som ha pappor som kunna betala.
Det är nog i regel ett föga penningstarkt
klientel som underhåller dessa
tidningar. Under alla förhållanden är
det ju alltid så, när man diskuterar frågor
som tangera censuren, att man rör
sig med den största osäkerhet. Man vét
inte vad följden blir av det beslut man
fattar i dag. Om vi i dag pricka ut några
tidningar, som vi alla äro ense om
äro mindervärdiga, blir nästa steg att
man tar tidningar, som komma näst därefter,
och så är man över i något som kan
kallas för censur, och jag har alltid för
min del haft den uppfattningen, att det
är vanskligt att ge sig in på den stråten.

Varför äro dessa veckotidningar mindervärdiga?
Ja, där skriva inte Strindberg,
Hjalmar Bergman och Pär Lagerkvist
och vad de hetat eller heta, utan
det är tämligen oskyldiga, inte särskilt
sexuellt betonade författare, men i alla
fall författare, som framställa verkligheten
på ett sätt som är oriktigt. Det kan
man säga, men å andra sidan har jag
för min del alltid hävdat att det är
bättre att folk läser någonting än att de
inte läsa någonting alls. Om dessa småbarn
— ja, även de äldre skikten —
som nu köpa veckotidningar, inte köpte
dessa, skulle de inte köpa några tidningar
alls och inte läsa några böcker
heller, utan de gingo ut på gatan eller
sutto på dåliga ställen, eller vad de nu
gjorde för att fördriva tiden, men de
skulle inte läsa.

Nu kan man säga, att det här inte är
fråga om att hindra folk att läsa, utan
det iir bara fråga om att ta ut en skatt.
Det är fråga om att finansministern vill
ha pengar. Det är ju ett vällovligt syfte

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. upphävande av förordningen om pappersskatt.

i och för sig, men jag tycker det är att
börja i galen ända, när man tar ut dessa
pengar av en publik, som minst av allt
kan sägas vara köpkraftig. Nu säga
många naturligtvis, att det är tidningarna
som få betala den där skatten och
inte den läsande och köpande allmänheten.
Ja, jag är inte säker på det. Jag
tror att förlagens nettoinkomster komma
att bli lika stora efter införandet av
en sådan här skatt som före, och av det
torde framgå att det är de människor,
som köpa tidningarna, som få betala
skatten, inte förlaget.

Man vet som sagt inte var det hela
slutar. Frågan är, om man nu skall skilja
getterna från fåren, vilka som äro fåren
och vilka som äro getterna på det
här fältet. När man har börjat med veckotidningarna,
kanske man snart kommer
över till den vanliga pressen. Just
i dagarna diskuterar man öven denna
press ur samma synpunkter som här anlagts
på den kolorerade veckopressen.
Man talar om Stockholms aftontidningar,
som konkurrera med varandra om
att publicera nakna kvinnor och värdelösa
sensationsuppgifter. Om man skulle
angripa den press, som är värdelös,
skulle man ju lämpligast angripa även
denna press och lägga skatt på tidningar,
som missbruka allmänhetens förtroende
genom dåliga och sensationellt utstyrda
löpsedlar, genom att ta in nakna
kvinnor o. s. v. Jag tror man skulle
hamna i rena förvirringen, om man gick
den vägen, och det är den vägen man
har anträtt, när man vill lägga skatt på
vissa publikationer därför att de skulle
vara ur kulturella eller andra synpunkter
värdelösa.

Jag vill därför för min del både som
pressman och som medborgare i allmänhet
bestämt varna riksdagen för att
ens ge ett litet finger åt möjligheten av
en skatt på publikationer av något slag.
Man hamnar i rena galenskapen, om
riksdagen försöker att sortera det ena
från det andra, och regeringen och
eventuella ämbetsverk ha inte heller någon
större möjlighet att i det avseendet
skilja det goda från det dåliga eller det
mindre goda.

Jag är inte riktigt tillfredsställd med
utskottets betänkande. Jag tycker utskottet
talar med två tungor, men utskottets
förslag är ju bättre än något annat
förslag som här föreligger, och jag yrkar
därför bifall till utskottets hemställan.

Herr NIKLASSON: Herr talman! Herr
Sjödahl yttrade, att behandlingen av
detta ärende närmast liknade en begravningsakt,
och det är nog inte utan att
jag i viss mån vill ge honom rätt, även
om andra talare ha bestritt att utskottets
betänkande är så negativt som han
velat göra gällande. Jag har emellertid
ansett att utskottets förslag är mycket
negativt, och det är av denna anledning
som jag till betänkandet fogat en blank
reservation.

Jag skall inte förlänga debatten genom
att ta upp de olika skälen för eller
emot. Jag tror i likhet med motionären,
att det inte är någon mening med att
ställa något yrkande om bifall till motionen.
Jag har dock inte velat vara
med om att stänga dörren för en fortsatt
behandling av denna fråga, och detta
är som sagt anledningen till den blanka
reservation, som jag har fogat till
utskottets betänkande. Jag har endast
velat deklarera detta.

Herr LUNDGREN: Herr talman! Det
var en passus i herr Gustaf Elofssons
anförande, som föranledde mig att begära
ordet.

Herr Elofsson förklarade, att den kolorerade
veckopressen inte tål granskning,
och det är förvisso sant. Vad som
emellertid enligt min uppfattning är så
utomordentligt farligt är att införandet
av en skatt på vissa tidningar skulle
förutsätta en granskning av innehållet
i tidningarna. Detta måste såvitt jag förstår
bestämt strida mot i varje fall andemeningen
i regeringsformens bestämmelser
i § 86 om tryckfriheten.

Det är såväl dessa mera teoretiska
överväganden som de praktiska skäl,
som utskottet anfört, som göra att jag

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. Sveriges anslutning
för min personliga del måste bestämt
motsätta mig en skatt, som förutsätter
en materiell prövning av innehållet i en
tidskrift.

Jag skulle, herr talman, gärna ha sett
att utskottet hade motiverat sitt avstyrkande
av motionen på det sätt som
framgår av herr Kristenssons i Osby reservation,
men jag har, herr talman, på
denna punkt icke något yrkande.

Herr ELOFSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag begärde ordet när jag hörde
min namne på kristianstadsbänken säga,
att det skulle bli trevligt, om vi införde
en skatt av detta slag, tv det
skulle bara innebära att de tidningar,
som blivit belagda med denna skatt,
skulle omvända sig och bättra sig och
på så sätt bli skattefria. Jag skulle vilja
fråga herr Elowsson: Är det någon skada
skedd med detta? Jag tror inte det
är någon skada skedd, om han som redaktör
själv omvänder och bättrar sig
på sådant sätt.

När herr andre vice talmannen Åkerberg
framhöll, att hans barn och barnbarn
köpte många veckotidningar och
att det inte var det penningstarka klientelet
som köpte dessa tidningar, menar
väl inte herr Åkerberg att inte ungdomen
nu för tiden har gott om pengar.

Jo, den har mycket gott om pengar, och
det är därför som upplagorna stiga i
så oroväckande grad.

Jag fäste mig inte så mycket vid vad
herr Åkerberg sade om att man publicerar
nakna kvinnor. Ja, herr Åkerberg
såväl som jag kanske tittar på dem, men
det är väl ingen skada skedd med det.
Det är säkerligen andra saker i dessa
artiklar som kunde behöva granskas
mer än dessa nakna kvinnor. Jag tror
att det är åtskilligt i dessa artiklar, som
kanske inte är så särskilt nyttig läsning,
åtminstone inte för ungdomens del.

Herr SJÖDAHL: Herr talman! Endast
några ord. Här har nämnts, att det skulle
finnas vissa positiva uttalanden för en
tidskriftsskatt i utskottets betänkande.
Jag vill bestrida detta.

till Internationella valutafonden m. m.

Utskottet säger på eu punkt, att då
riksdagen tidigare behandlat dessa frågor
har riksdagen inte i princip ställt sig
avvisande. Nej, men den har icke helier
i princip ställt sig välvillig, och i förevarande
betänkande finns icke något uttalande
vare sig i den ena eller andra
riktningen. Jag bestrider att man ur detta
utskottsbetänkande kan utläsa något positivt
för en tidskriftsskatt. Om så varit
fallet, hade jag i varje fall saknats bland
dem som underskrivit detta betänkande
och i stället förefunnits som reservant.

Yad säger nu utskottet? Jo, utskottet
konstaterar att det inte givit sig in på
en närmare prövning av de olika slag
av invändningar som rests mot en tidskriftsskatt.
Vidare konstaterar utskottet,
att statsskatteutredningens förslag ligger
hos Kungl. Maj :t, men utskottet säger tilllika,
att det icke kan förorda att skatteutredningens
förslag på denna punkt antages
av riksdagen och avstyrker därför
motionerna.

Jag tror inte man ur detta kan utläsa
något positivt uttalande. Vad riksdagen
gör, om riksdagen bifaller utskottets förslag,
är att riksdagen avslår de i ärendet
väckta motionerna och intet annat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
betänkandet hemställt.

Ang. Sveriges anslutning till Internationella
valutafonden m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående Sveriges anslutning
till Internationella valutafonden
och Internationella återuppbyggnadsbanken
in. in.

I en den 10 februari 1950 dagtecknad
proposition, nr 89, som hänvisats till
bankoutskottets förberedande handläggning,
hade Kungl. Maj:t under åberopande
av propositionen bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag föreslagit riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att i enlighet
med vad i propositionen förordats

Nr 14.

Onsdagen den 2G april 1950.

Ang. Sveriges anslutning till Internationella valutafonden m. m

vidtaga de åtgärder, som erfordrades för
Sveriges anslutning till Internationella
valutafonden och Internationella återuppbyggnadsbanken,
ävensom att lämna
den av riksbanksfullmäktige förutsatta
garantien för täckning av riksbankens
eventuella förluster på grund av ifrågavarande
medlemskap,

dels bemyndiga riksbanken att tillskjuta
insatskapitalet,

dels ock — därest anslutning till förenämnda
institutioner icke komme att
ske — bemyndiga Kungl. Maj:t att ingå
de särskilda valutaavtal, varom artikel
24 mom. 6 Havanastadgan för en internationell
handelsorganisation och artikel
15 § 0 i det allmänna tull- och handelsavtalet
innehölle bestämmelser.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj ds förevarande
proposition.

Herr PERSSON, HELMER: Herr talman!
Både utskottet, departementschefen
och bankofullmäktige finna det logiskt
och riktigt, att Sverige ansluter sig till
Internationella valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken, men
det anses inte föreligga något formellt
tvång för vårt land att ansluta sig till de
nämnda institutionerna. Följaktligen
skulle utgångsläget vid riksdagens behandling
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 89, vara, att det står Sverige fritt att
bli medlem eller inte. Reellt sett är naturligtvis
denna frihet tämligen begränsad,
ty såväl Internationella valutafonden
som Internationella återuppbyggnadsbanken
torde vara komplement till
Marshallorganisationen, som ju Sverige
har anslutit sig till.

Vid läsningen av bankoutskottets utlåtande
undgår man inte att fästa uppmärksamheten
vid bland annat följande
fakta. Sveriges utgifter till dessa båda
institutioner bli i första hand guld eller
US-dollars 81,0 miljoner kronor och
svenska kronor 540,6 miljoner kronor.
Därtill kan återuppbyggnadsbanken kräva
ytterligare ett belopp av 414,4 miljoner
kronor. Det rör sig alltså om väldiga

belopp, som Sverige skulle riskera i händelse
riksdagen bifaller föreliggande proposition
och bankoutskottets förslag.
\ arken utskottet, departementschefen eller
bankofullmäktige ha hittills levererat
så påtagliga bevis för nyttan av detta stora
ekonomiska engagemang, att riksdagen
skulle ha anledning att bifalla här
föreliggande förslag. Man säger i allmänna
ordalag, att vårt land kommer att få
nytta av dessa engagemang, men det har
varit ytterst svårt att påvisa annat än
att vårt land ikläder sig stora ekonomiska
risker genom anslutning till Internationella
valutafonden och Internationella
återuppbyggnadsbanken.

Med hänsyn till dessa risker och ovissheten
över huvud taget när det gäller
detta problem ber jag, herr talman, att få
yrka avslag på bankoutskottets hemställan,
vilket är liktydigt med avslag på
Kungl. Maj ds proposition nr 89.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Man är alltid litet osäker,
när man diskuterar med kommunister i
frågor av denna art. De yrka ju alltid avslag
på utgifter och åtgärder över huvud
taget, som ur rysk synpunkt äro misshagliga.
Det lönar sig inte att diskutera
med dem om fördelar och nackdelar, tv
de ha sin ståndpunkt, inte därför att de
prövat om förslaget är fördelaktigt eller
inte, utan därför att en viss potentat
uppe i skyn har sagt att de skola yrka
avslag.

Bankoutskottet har emellertid vid sin
prövning av detta ärende inte funnit,
att det skulle vara förenat med några
stora fördelar för vårt land att ansluta
sig till Internationella valutafonden och
Internationella återuppbyggnadsbanken,
men vi ha i likhet med regeringen kommit
till den uppfattningen, att Sverige
ändå bör ta steget. Det rör sig här om
rätt stora belopp, men å andra sidan
få de svenska kronorna — som ju bilda
den största delen av vår insats — användas
efter vårt eget medgivande, och
det är alltså inte någon risk för att de
komma att användas för syften, som
strida mot våra intressen.

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Om straff för onykterhet vid förande av fartyg m. m.

Framför allt lia vi ansett att detta steg
är en följd av vår anslutning till Havanastadgan.
Enligt den skola vi ikläda
oss alla de förpliktelser, som finnas angivna
i detta sammanhang, utan att få
några som helst fördelar. Visserligen
slippa vi betala dessa pengar, men när
det gäller dollar spelar det å andra sidan
kanske inte så stor roll, om vi ha
dem liggande i Washington eller här i
Stockholm.

Man kan alltså inte räkna med några
överdrivna fördelar, men det nuvarande
tillståndet är ju betingat av Sveriges
och andra länders anslutning till Marshallorganisationen.
Den har för tillfället
övertagit de uppgifter, som skulle
vila på Valutafonden och Internationella
banken. Men Marshallorganisationen är
ju avsedd att avvecklas inom ett eller
annat år, och då inträda förhållanden,
som kunna medge ett utnyttjande för vår
del av de fördelar, som äro förenade
med anslutning både till Valutafonden
och till Internationella banken.

När dessa institutioner på sin tid planerades,
var också Sovjetunionen med
och gav under alla förhållanden trekvarts
löfte om att vara med i det praktiska
utförandet av dessa planer, men
då det kom till kritan ville inte Sovjetunionen
satsa några pengar. .Tåg vet
inte, om det berodde på att man inte
har några pengar eller på någon principiell
motvilja mot att deltaga med
andra länder i uppbyggandet av den
genom kriget sönderslagna världen. Det
lämnar jag därhän. Sverige har ju inte
givit några sådana löften — vi voro inte
med den gången •— men vi anse att det
är en given plikt för oss att la på oss
de bördor som äro förenade med återuppbyggnaden.
Detta är inte någonting
som vi kunna göra pengar av i dag eller
i morgon, men jag är säker på att
det för oss kommer att lämna valuta,
vare sig vi utnyttja det direkt eller inte.

.lag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först

il Första hammarens protokoll 1950. Nr 11.

på bifall till samt vidare på avslag å vad
utskottet i det under behandling varande
utlåtandet hemställt; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om straff för onykterhet vid förande
av fartyg m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av väckt motion
angående straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig
i tjänsten.

I en av herrar Lindberg och Svensson i
Göteborg inom andra kammaren väckt
och till lagutskott hänvisad motion, nr
65, vilken behandlats av första lagutskottet,
hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta att i sjölagen införa en allmän
regel om straff för fartygsbefälhavare,
som visat oförstånd eller varit försumlig
i tjänsten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen i anledning
av förevarande motion ville i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att utredning
måtte verkställas rörande införande
av straffbestämmelse för fartygsbefälhavare,
som varit onykter vid förande
av fartyg eller eljest i tjänsten, och
att i samband därmed behovet av straffstadgande
för fartygsbefälhavare, som visat
oförstånd eller försumlighet i tjänsten
eller gjort sig skyldig till vårdslös
navigering, måtte övervägas.

Herr ERICSSON, CARL ERIC: Herr talman!
I detta ärende ha yttranden från
olika håll avgivits, vilka återfinnas i utskottets
utlåtande. Jag tror, att man bör
tillmäta det av Sveriges redareförening
avgivna yttrandet en alldeles särskild
betydelse. Det förhåller sig nämligen så,
att Redareföreningen har alla intressen
av att befälet ombord på våra fartyg är
nyktert och att befälhavarna på ett
skickligt och klokt sätt handhava fartyg,
gods och navigering. Då Redareföreningen
trots sitt uppenbara intresse i
dessa hänseenden avstyrkt de förelig -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

gande motionerna, torde det i första
hand bero på att man inte anser, att
något behov av en sådan lagstiftning föreligger.

Jag tror också, att Redareföreningen
har tänkt på de konsekvenser, som sannolikt
komma att bli följden av en lagstiftning
i enlighet med motionernas yrkande.
Visserligen är det bara föreslaget,
att frågan skall utredas, och man
kan ju inte veta, vilket resultat utredningen
kommer till, men en lagstiftning
kan ju ändå tänkas bli följden av detta
initiativ.

På s. 14 i utskottets utlåtande återfinnes
en mycket klar redogörelse för befälhavares
ställning ombord i fartyg. Det
skulle vara mycket att tillägga utöver
detta, men jag är på grund av en halsåkomma
tyvärr förhindrad att göra det.
Med åberopande av redogörelsen på s.
14 i utskottets utlåtande och Redareföreningens
yttrande ber jag, herr talman,
att få yrka avslag på utskottets
hemställan, även om jag har klart för
mig att detta mot ett enhälligt utskott
är lönlöst.

Jag ber alltså att få yrka avslag på
utskottets hemställan.

Herr LODENIUS: Herr talman! Denna
motion berör egentligen tre skilda frågeställningar:
för det första ansvar för
fartygsbefälhavare, som visat oförstånd
eller varit försumlig i tjänsten, för det
andra ansvar för befälhavare på grund
av vårdslös navigering, som icke föranlett
sjöolycka, samt sist men därför icke
minst frågan om ansvar för befälhavare,
som varit berusad vid fartygets förande
eller eljest i sin tjänst.

Flera av remissinstanserna vitsorda,
att nu gällande lag icke är tillräcklig
när det gäller att beivra befälhavares
försummelser. Sveriges fartygsbefälsförening
nämner, att man är ense med motionärerna
om att en befälhavare, som
visat oförstånd eller varit försumlig i
sin tjänst, bör befordras till straff, men
föreningen anser att gällande bestämmelser
äro till fyllest och åberopar härvid
82 § sjömanslagen. Nu är det emel -

lertid enligt den juridiska expertisen
så, att denna paragraf inte gäller för befälhavare.

Vad beträffar frågan nummer två, om
ansvar för befälhavare på grund av
vårdslös navigering, som inte medfört
sjöolycka, hävda flera av remissinstanserna
och även utskottet att det med
hänsyn till de mycket stora värden både
i människoliv, fartyg och gods, som
här stå på spel, nog kan ifrågasättas
om inte redan en vårdslös navigering,
som innebär fara men ändå inte leder
till någon olycka, bör kriminaliseras.

Vad slutligen gäller frågan nummer
tre, om onykterhet i tjänsten, ha praktiskt
taget alla remissinstanser förordat
införande av straffbestämmelser för sådan
förseelse.

Utskottet har ju inte, herr talman,
tagit definitiv ståndpunkt till motionens
yrkanden, men vi ha ansett att det är
ett aktuellt behov att få till stånd en
utredning i dessa frågor. Jag kan inte
finna annat än att mycket goda skäl
tala för att en utredning igångsättes, så
att frågorna bli närmare klarlagda.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner,
först på bifall till samt vidare på avslag
å vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 29, i anledning av väckt motion
angående behörighet att utöva läkarkonsten.

I en inom första kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 12, vilken
behandlats av andra lagutskottet, hade
herr Lindström hemställt,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag måtte
utarbetas till lagstiftning om förbud att

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

utöva läkarkonsten för i Sverige icke legitimerad
läkare samt att Kungl. Maj:t
måtte för riksdagen framlägga förslag om
sådan lagstiftning; eller i den händelse
riksdagen funne, att denna hemställan
icke kunde bifallas,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att förslag till ändrad
lagstiftning om behörighet att utöva
läkarkonsten måtte utarbetas på grundval
av medicinalstyrelsens den 2 december
1941 avgivna förslag, varvid hänsyn
borde tagas till de erfarenheter, som under
åren 1942—1950 ytterligare hade
kunnat vinnas på nämnda område, samt
att Kungl. Maj:t måtte förelägga riksdagen
förslag rörande dylik lagstiftning;
samt, ifall sistnämnda yrkande bifölles
eller, om riksdagen icke funne ändring
av lag om behörighet att utöva läkarkonsten
av den 21 september 1915 påkallad,

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att sådana föreskrifter
måtte utfärdas, som vore ägnade att
förhindra ekonomisk uppskörtning av
allmänheten genom försäljning av mediciner,
som ordinerades av person, vilken
efter lagstiftningen om behörighet att utöva
läkarkonsten icke ägde sådan behörighet.

Utskottet hade i det nu föreliggande utlåtandet
av angivna orsaker hemställt, att
förevarande motion, I: 12, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört,
hland annat, att utskottet i anledning av
vissa av chefen för inrikesdepartementet
gjorda, av utskottet återgivna uttalanden
förväntade, att frågan om en översyn av
lagstiftningen på hithörande område så
snart sig göra läte komme alt upptagas
till omprövning, samt att utskottet därför
ansåge, att någon framställning till
Maj:t i anledning av motionen icke vore
erforderlig.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
är andra lagutskottet tack skyldig för
att utskottet bär lagt ned så pass mycket
arbete på den motion, som jag har
väckt och som nu iir föremål för be -

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.
handling. Andra lagutskottet har åstadkommit
en hel liten skrift, och jag kan
säga, att den i vissa stycken åtminstone
är ägnad att belysa det föreliggande
problemet. I alla fall visar detta utlåtande,
att andra lagutskottet lägger
vikt vid denna fråga.

Jag kan dock inte vara fullt lika tacksam
när det gäller utskottets motivering
och yrkande. Jag har inte kunnat undgå
att finna, att det bär borde ha varit
större rum för bestämda uttalanden, som
skulle ha blivit eller kunnat bliva en
fastare grund för riksdagen att i dag
bygga sitt beslut på. Det är sannolikt,
herr talman, att jag kommer tillbaka till
detta senare i mitt anförande.

Andra lagutskottet har remitterat min
motion nr 12 i denna kammare till ett
antal instanser. I reciten till sitt utlåtande
delar andra lagutskottet mycket
noggrant upp remissinstanserna i två
olika kategorier. I en klass ställes medicinalstyrelsen
jämte de medicinska
fakulteterna i Uppsala och Lund och lärarkollegiet
vid karolinska institutet.
Det är kanske riktigt att dessa höga och
sakkunniga organ få en fin placering.
Men jag tycker nog ändå, att Sveriges
läkarförbund knappast har gjort sig
förtjänt av att skjutas ned i en alldeles
speciell avdelning, särskilt markerad av
utskottet, tillsammans med Svenska homeopaternas
riksförbund och Svenska
föreningen för vetenskaplig homeopati
— vad nu det senare är för någonting
vill jag inte försöka definiera. Sveriges
läkarförbund representerar i alla fall de
människor, som enligt gällande behörighetslag
skola få utöva läkarkonsten
här i riket. De båda andra organisationerna
företräda de personer, som den
redan gällande behörighetslagstiftningen
har kommit till för att mota och som
alltid principiellt måste anses suspekta
ur denna lagstiftnings synpunkt.

Man brukar i regel inte, när man
skall överväga en ny lagstiftning, fråga
de människor, som iiro eller som skola
bli föremål för diskriminerande åtgärder.
Det är så mycket onödigare, herr
talman, som man alltid på förhand precis
vet vad de skola säga.

Nr 14.

Onsdagen den 2G april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

Jag kan emellertid använda ett av uttalandena
från homeopatorganisationerna
som utgångspunkt för ett inledande
resonemang. En av dessa organisationer
liar sagt: »Gentemot herr Lindströms
förbudsyrkande tillåter sig vår förening
hävda den synpunkten, att en samhällsmedborgare
principiellt sett hör ha rätt
att vid sjukdom anlita den läkemetod
som han har förtroende för. Ett tvång
härvidlag strider också mot våra hävdvunna
frihetsprinciper.»

Det är en mycket vanlig synpunkt,
som kommer fram när man diskuterar
dessa ting, nämligen att det här skulle
gälla den personliga friheten. Och den
som kräver förbud eller begränsning i
verksamheten för människor, som icke
äro behöriga att utöva läkarkonsten,
den bryter, säger man, en gammal och
upphöjd svensk frihetstradition.

Jag vill påstå att detta sätt att resonera
är att ställa varje verklig frihetsprincip
på huvudet. Ty det är så, att
all verklig frihetssträvan måste gå ut
ifrån den enskilda individen. Och det
är då en omständighet av allra högsta
vikt, att individen är skyddad på det
sättet, att han kan ha någon nytta av
friheten och att han kan vara en bevarare
och upprätthållare av friheten.
Ända sedan lagstiftning började att skapå
rättsliga garantier för personlig frihet
har den också såsom en huvudsak i
sammanhanget velat skydda kroppslig
integritet. Där denna icke kan garanteras
och skyddas, där existerar ingen full
frihet.

Man kan gå igenom den ena betydelsefulla
statsakten efter den andra i historien
för att få detta bestyrkt. Redan
i den engelska Magna Charta av 1215
ville de, som då verkade emot konungen,
slå fast garantier för kroppens integritet.
Och det är mycket signifikativt,
herr talman, att om man går till G. M.
Trevelyans med rätta berömda History
of England och ser efter vad han behandlar
av innehållet i cbartan, så finner
man att det är just den 39 artikeln,
den som jag här pekat på, som han anför
såsom den grundläggande.

Den utomordentligt betydelsefulla lika -

ledes engelska Habeas Corpus-akten från
1079 gick också ut på att befästa skyddet
för den kroppsliga säkerheten mot godtycklighet,
främst ovanifrån. Och detta
begrepp, Habeas Corpus, har sedan blivit
ett sammanfattande begrep för alla i
ett land gällande lagar, som ha till syfte
att skydda den personliga integriteten
och friheten.

I ett dokument, som vi kanske här i
vårt land bättre känna till, nämligen den
amerikanska självständighetsförklaringen
av 1776, sades det, att man bland
människornas oförytterliga rättigheter
i främsta rummet hör sätta livet, friheten
och strävandet efter lycka.

Gå vi till vårt eget land och läsa den
paragraf i vår grundlag, för vilken vi
säkerligen allesammans ha den djupaste
respekten, nämligen regeringsformens
§ 16, så läsa vi där: Konungen bör »ingen
fördärva eller fördärva låta, till liv, ära,
personlig frihet och välfärd, utan att han
lagligen förvunnen och dömd är». Och
dessa tankegångar äro, det veta vi alla,
äldre i svensk statsrätt än regeringsformen
av 1809, då vi fingo den i dess
nuvarande form.

Skyddet för livet är alltså ett huvudmoment
i strävandena för demokratien
och friheten och samtidigt en huvudomsorg
för dessa, var de än framträda. Demokratiens
kanske störste diktare, Walt
Whitman, som skrev den härliga hymnen
»I sing of the body elcctric», skildrar
där, som nog de flesta här komma ihåg,
alla kroppen^ färdigheter och härligheter,
och det hela mynnar ut i en hymn
till människokroppens frihet och demokratiens
ära. Han säger där bland annat,
att »om någonting är heligt, människans
kropp är helig».

Det är, jag upprepar det, väsentliga
beståndsdelar i all demokratis liv, all frihetstanke,
att kroppen skall respekteras
och skyddas. Anser man att det mänskliga
frihetsbegreppct i hög grad har att
göra just med detta, så strävar man också
efter att avlägsna sådant, som kan utgöra
ett icke oundvikligt hot emot kroppen
och emot livet. Här komma vi helt naturligt
in på frågan om vård och bot för
den sjuka kroppen. Vi ställa det kravet

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

på läkekonsten att den så långt det över
huvud är möjligt skall skydda liv och
hälsa. På det sättet hör den läkekonst,
som är ägnad att göra detta, till skyddet
för vår demokrati och vår frihet.

Med denna uppfattning som grundval,
herr talman, blir kvacksalveriet just emedan
det är ett hot emot och innebär en
risk för liv och hälsa till hela sin natur
en fiende till den kroppsliga integriteten
hos människan och därmed också en fiende
till friheten. Det är från den synpunkten,
om vi nu verkligen lägga någon
djupare mening i ordet frihet än vad
som hänför sig till bara deklamationen,
som vi i samband med denna fråga även
måste ta hänsyn till vad jag här nu har
pekat på. Då får hela problemet en helt
annan bakgrund än man vill ge det i en
slö, slapp och vanemässig agitation, som
möter oss från så många håll och kanter.

Jag skulle naturligtvis kunna uppehålla
mig mycket utförligt vid frågorna om
kvacksalveriets natur. Jag skall inte göra
detta i någon större utsträckning, därför
att utskottet genom några väl valda citat
varit inne på dessa frågor och därvid
också behandlat speciella delar av problemet,
nämligen de som gälla homeopati,
chiropraktik och ögondiagnostik. Jag
tror att det räcker till för att vi skola få
den principiella belysning av problemet,
som vi behöva. Men jag skall i alla fall
anföra ett par exempel för att utvidga utskottets
exemplifiering.

Jag har bär i min hand en katalog
ifrån en läkemedelsfirma i Stockholm,
som heter Drogon, över s. k. biologiska
läkemedel. Det är en av de firmor, som
äro huvudleverantörer till våra homeopater.
Det är inte nog med att man i
denna katalog på över 100 sidor räknat
upp olika läkemedel och talat om vad de
kosta, utan man går också in på de
sjukdomar, som man kan bota med dem,
och det är eu mycket lång råd. Man är
också angelägen att framhålla, att läkemedlen
i fråga verka olika på olika personer.
Bn de! av oss i kammaren skola
tydligen vara mycket rädda för att använda
fosfor i medicinen, ty det står i
vägledningen om sådana medel: De verka
bäst på långa, magra personer med fram -

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.
åtlutande hållning, blonda eller rödhåriga
med ljusa ögonbryn, särskilt ungdomar
som vuxit för fort och besväras
av blodbrist. Det är klart, att det måste
mobiliseras en viss skicklighet hos den
i sådana fall utövande »läkaren», som
inte bara skall se till de skavanker man
har innanför skalet, utan också ställa
upp dem som skola botas i någonting
som mest liknar en skönhetstävlan.

Det finns även andra exempel, som
kunna vara värda att anföra. Det talas
här om ett medel, som heter silvernitrat,
som man rekommenderar vid ovanliga
sinnestillstånd, särskilt vid diarré före
kvrk- och teaterbesök, och backsippa,
som är ett tredje av dessa medel och
som passar för gråtmilda kvinnor, som
fordra deltagande och sympati!

Det finns sålunda här löften om att
bli botad i riklig utsträckning för åkommor,
som man vanligen kan slinka lätt
undan. Men det viktigaste är, att man
genom att anföra sådana vittnesbörd
kan belysa naturen och innebörden i
kvacksalvarverksamheten.

När man sedan kommer till kvacksalveriets
resultat, då har man, herr talman,
ett oändligt stort material att ösa
ur. Andra lagutskottet anför några exempel,
men de mest påtagliga exemplen
bär man, om man går till de polisutredningar,
som finnas rörande sådana
fall. Jag har i mina händer fem polisrapporter
från olika delar av landet;
jag har tillgång till många flera, men dessa
kunna räcka. Jag har två stycken från
Östersund, där homeopaterna synas ha
mycket stora möjligheter att driva sin
verksamhet. Den ena gäller en homeopat
som heter Olof Harald Modin, som har
behandlat en sjuårig flicka i Jämtland.
Hon hade insjuknat med ont i halsen och
feber, och utslag hade inställt sig någon
dag senare. Då flickan inte blev bättre,
hade fadern och modern beslutat att besöka
läkare, och då de — det är ordagrant
citerat — hade hört talas om att
homeopaterna skulle vara synnerligen
skickliga, hade de ansett det vara bäst
att besöka en sådan. Homeopaten Modin
tog hand om flickan, ställde en s. k.
diagnos, gav henne någon medicin och

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

förklarade att hon icke behövde vård på
lasarett. Han ordinerade piller åt flickan
och tog fem kronor för besväret. Men
modern var inte säker på diagnosen
utan tog med flickan till eu distriktssköterska,
som ögonblickligen konstaterade
att flickan var sjuk i scharlakansfeber.
Det kunde hon göra, det bekräftades av
en läkare, och så fick flickan den behandling
som hon skulle ha. Homeopaten
sade att det var någonting helt annat.
Tänk om hon i fortsättningen skulle ha
levat i dessa pillerhänder! Vad skulle då
resultatet kunnat bli?

En annan polisrapport från Östersund
rör homeopaten Karl Bertil Löwdahl.
Han hade fått tag i en patient, en kvinna
som hette Maria Elisabet Olofsson från
Högarna i Häggenås socken. Hon kom
till honom, och han sade att hon hade
en sjukdom i magen, för vilken hon fick
behandling. Han förklarade att han icke
hade någon anledning att tro att det var
någonting annat, t. ex. tuberkulos. Hon
fick medicin av homeopaten för magkatarr,
men hon blev så småningom
sämre och nödgades då gå till läkare,
som konstaterade mycket höggradig
lungtuberkulos, vilken hade försämrats
under denna utdragna s. k. behandling
och som ganska snart ledde till att kvinnan
avled.

Så har jag här ett par rapporter ifrån
Skåne angående korgmakarenTure Larsson
i Södra Åsum, som icke var någon
homeopat utan en »allmän helbrägdagörare».
Mannen var enligt eget påstående
fullkomligt blind, men han utövade
en mycket stor s. k. läkarverksamhet.
Det finns i denna polisrapport omnämnt
en del ting, som äro rent av skrämmande.
En patient som hette John Olofsson
kom dit. Larsson frågade: »Hur är det
med ditt huvud? Det går ju på dina
ögon.» Härpå har Olofsson svarat: »Ja,
det är just därför jag har kommit hit.»
»Botaren hade därefter sagt att Olofsson
var full av mask och att dessa maskar åto
upp den näring som nerverna skulle leva
på. Larsson hade också beskrivit maskarnas
utseende och sagt att de voro trubbnosiga
samt med två fingrar angivit maskarnas
längd till cirka tre centimeter

o. s. v. Det finns en rik exempelsamling
bara i denna rapport om hur denne man
burit sig åt, men detta exempel kan få
räcka att belysa hur det har gått till.

Så har jag här en polisrapport från
1943 om den s. k. Lommakvinnan ifrån
Malmö, som på föranstaltande av vår
kollega i andra kammaren doktor Huss
har blivit närmare skärskådad. Enligt
polisrapporten hade denna botgörerska
till en fru Hammar lämnat bl. a. rådet,
att hon skulle infånga en mus och lägga
den i en panna, innehållande ett dricksglas
mjölk. Då mjölken var kokt och
musen var död — denna skulle levande
läggas i pannan — skulle Kjell, d. v. s.
en pojke, som var sjuk, dricka av mjölken.
Det finns flera exempel på sådana
muskurer i dessa polisrapporter.

Jag har slutligen en femte rapport,
herr talman; det är den sista jag skall
anföra. Den kommer från Stockholms
polis och är dagtecknad den 8 januari
1946. Det gällde en fru Margit Larsson
ifrån Skärplinge i Öster-Lövsta socken
i Uppsala län. Hon hade kommit i kontakt
med helbrägdagöraren Manne Lind,
Filadelfia, i Stockholm. I hennes familj
hade funnits många fall av tuberkulos.
Hon hade 1943 fått en pleurit i vänstra
sidan. Lungförändringen påvisades första
gången 1941 och har sedan dess fortskridit.
Patienten har vid upprepade
tillfällen föreslagits intagning på centralsanatoriet
i Uppsala men vägrat. Hon
hade emellertid mycket större förtroende
för helbrägdagöraren och sjukbesökaren
i Filadelfia Manne Lind, som
emellertid inte gjorde någonting annat
åt henne än läste böner och bibelord för
henne och som vid polisförhöret förklarade,
att han behandlade alla sjuka
på samma sätt och att hans »praktik»
var ganska omfattande. Han tog emellertid
ingen betalning för vad han gjorde
utan gjorde gjorde det för sin religiösa
uppfattnings skull.

Ja, här ha vi några exempel som —
jag understryker det — skulle kunna
fullständigas med flera andra.

Enligt gällande behörighetslagstiftning
för läkarkonsten, d. v. s. lagen av
den 1 september 1915, äro särskilda

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

sjukdomar alldeles speciellt utpekade
som sådana, vilka människor utan läkarbehörigliet
icke få befatta sig med och
försöka bota. Till dem höra veneriska
sjukdomar, tuberkulos, kräftsjukdomar,
vissa smittosamma sjukdomar och hvpnotisk
behandling. De som taga haind om
sådana fall äro egentligen, om jag får
använda ett så hårt ord, kriminaliserade
redan på grund av bestämmelserna i
den 35 år gamla lag, som vi ha.

Hur följes nu denna lag? .lag har här
i min hand homeopatisk läkarbok, författad
av Fredrik Johansson. Den har
utkommit i tredje tillökade upplagan,
15 :e tusendet, år 1942, och den har säkerligen
fått efterföljare. Här lovar denne
liomeopat Johansson att med sina
medel bota kräfta och tumörer. I sin
beskrivning av kräftan och dess botande
underhåller han en tydlig misstro
mot behöriga läkare. Han är litet försiktigare
beträffande lungsot, men han
säger också där, att liomeopaterna skola
ingripa om det skall bli någon hjälp.
Han lämnar vidare exempel på, hur han
kan ingripa mot sinnessjukdomar, särskilt
sinnessvaghet, med homeopatiska
medel, och han säger om dem som äro
behäftade med syfilis —- tvärtemot lagstiftningens
innebörd: »De som äro

behäftade med en sådan sjukdom eller
hava anledning att frukta att bli smittade
böra genast vända sig till någon
kunnig homeopatisk läkare.»

Även här, herr talman, skulle exemplen
kunna bli många flera, men jag nöjer
mig med att tillägga ytterligare ett,
som är alldeles speciellt intressant därför
att det kastar ett säreget ljus över
hela denna verksamhet. Jag bär här ett
visitkort, som har blivit mig tillskickat
av ett butiksbiträde i staden, som bar
fått kortet av den, som bar sitt namn
på det. .lag skall läsa upp det ordagrant:
»Cbiropraktiker Inga Johansson
(Messias) Specialitet psykiatri, reumatism,
t.b.c, kräfta och effektiva muskelbehandlingar.
Olofsgatan 14—16, Stockholm.
» Är det någon som vill ha telefonnumret,
kan han få det också!

Sådan reklam delas alltså ut trots behörighetslagen;
människor lova att bota

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

sjukdomar, som de enligt behörighetslagen
inte en gång böra få titta på. Till
yttermera visso klämmer man till med
ett »Messias» inom parentes. Detta kanske
säger kammarens ledamöter åtskilligt
om hur man rätteligen bör betrakta
detta fall. Saken borde vara klar.
Men det tycks inte ha så stor verkan hur
man betraktar det, när vederbörande i
alla fall alltjämt går lös och bedriver sin
agitation med visitkort av denna typen.

Här förekommer alltså ett öppet lagtrots,
och ett lagtrots som man bara i
mycket få fall kan komma åt och beivra.
Det börjar redan vid undersökningen,
herr talman, det gäller inte
bara själva behandlingen. Jag har sagt
i min motion, att undersökning och behandling
böra jämställas i dessa fall,
och Sveriges läkarförbund har starkt
understrukit den synpunkten i sitt remissuttalande.
Det är klart att en homeopat,
som i de allra flesta fall inte
har någon kännedom om människokroppens
anatomi och som inte har någon
djupare kunskap om sjukdomar och
sjukdomsförlopp, icke kan fälla några
säkra omdömen vid avgörandet om en
människa lider av den ena sjukdomen
eller den andra. De rättsfall, som förekommit,
belysa just det faktum, att undersökningarna
ha givit felaktiga utslag,
vilket i sin tur medfört en behandling,
som många gånger har utsatt vederbörande
för risk till liv och hälsa.
Det är en kardinalpunkt i det hela, att
undersökning och behandling i en kommande
lagstiftning jämställas, så att inte
— såsom ofta har varit fallet —- en
liomeopat vid en domstol kan slingra
sig undan genom att säga: undersökningen
visade det och det, och jag har behandlat
patienten för det som undersökningen
visade och ingenting annat.
Detta är en vanlig krokväg, som man
har lyckats med i en hel del fall, men
den bör nu definitivt spärras.

I medicinalstyrelsens utlåtande från
december 1941 sades en hel del om
reklam och annonsering, och även i
andra lagutskottets utlåtande bär framhållits
att man bör förbjuda annonsering
och annan reklam för kvacksalveri.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

Medicinalstyrelsen sade redan för nio
år sedan, att homeopat- eller kvacksalvarreklamen
i tidningarna hade minskat,
och det är riktigt. Men den förekommer
ändå i mycket stor omfattning.
Jag roade mig i slutet av januari månad
med att klippa tidningarnas homeopatannonser
under ett par dagar. Jag hann
bara ned till Mälaren, herr talman, så
att materialet täcker bara landskapen
norr därom. För dessa dagar fick jag
i alla fall ihop så många annonser, som
jag har klistrat upp och som jag har
här i min hand. De flesta äro små, men
de fylla dock tre ark.

Det är inte så, att någon särskild tidningspress
har visat sig speciellt tjänstvillig,
utan här äro alla kulörer representerade,
från högern till kommunisterna.
Min högt skattade vän herr Lundgrens
politiska språkrör Umebladet hör
till dem, men dit hör också t. ex. Länstidningen
i Östersund, vilken är socialdemokratisk,
dit hör Västerbottens Folkblad
och en hel rad andra, som jag
inte skall ge mig in på att läsa upp.
Det förekommer alltså mycken reklam
i pressen genom kvacksalvarannonser.

Men det finns också ett annat sätt att
reklamera. Det sker genom att homeopaterna
resa omkring och ta upp adresser
på folk, och sedan skicka de meddelanden
till människor på olika orter om när
de komma dit och ha mottagning. Jag
har här två sådana förteckningar över
turnéer av en homeopat, som är från
Stockholm och som heter Otto Lindström
— herr talman, karlen heter tyvärr
Lindström! Ja, det kan man inte göra
någonting åt, hur beklagligt det än är,
lika litet som man kan hindra att ett
av hans huvudsakliga jaktområden är
vår ordinarie talmans valkrets i södra
Sverige.

Det är klart, att när ett sådant brev
kommer till en ort, blir det visat för
flera människor än mottagaren av försändelsen.
Det är väl också meningen. På
det sättet drives en ganska effektiv reklam.

Här bör man kräva mycket bestämda
åtgärder för att skala bort så mycket
som möjligt av denna reklamverksamhet.

Jag är medveten om, herr talman, att
man inte kan komma undan allt, tv det
slingrar sig fram på många och mystiska
vägar, men i alla fall kan man göra
något för att få den offentliga pressen
fri från denna reklam.

I min motion har jag icke sagt någonting
i ett ämne, som för närvarande och
särskilt för några månader sedan har
varit mycket diskuterat här i landet,
nämligen helbrägdagörelsen genom tron.
Det är klart, att jag för min del inte
önskar, att sådana scener skola få utspelas
eller sådana tilltag ske som att draga
fram de sjuka för hela den stora publiken
på det sätt som skedde i början på
detta år i Filadelfiaförsamlingens lokaler
i Stockholm. Det är alldeles uppenbart,
att vi även i detta sammanhang ha att
göra med ett riskabelt hanterande av
lidande människors liv och deras möjligheter
att få tillbaka hälsan, och även
här bör man i den mån det går försöka
att stävja vad jag icke tvekar att
kalla ett ofog.

Det har sagts, att uttalanden i den riktning,
som jag nu har gjort här, betyda
att man vill inskränka religionsfriheten.
Detta har i grunden ingenting med religionsfrihet
att göra. Om en församling eller
en församlingsmedlem vill be till
Gud om bot för en syster eller broder,
eller om en hel konventikel vill göra det
så är det under vanliga förhållanden
ingen anledning att förbjuda detta, och
jag vill inte göra det, även om jag är
fullkomligt övertygad om att det inte är
något botemedel. Men om vi skola tala
om religionsfrihet i detta sammanhang,
måste vi komma ihåg, att praktiskt taget
all utövning av religion i detta land
är omgiven av vissa skrankor, som vi möta
i strafflagen och som äro principiellt
uppdragna i regeringsformens § 16, där
vi läsa: Konungen bör »ingens samvete
tvinga eller tvinga låta, utan skydda var
och eu vid en fri utövning av sin religion,
så vitt han därigenom icke störer
samhällets lugn eller allmän förargelse
åstadkommer».

Här är alltså en principiell begränsning
gjord redan i grundlagen. Man kan
ha olika meningar om vad som åstad -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

kommer allmän förargelse och vad som
störer samhällets lugn men det är uppenbart,
att några i varje fall blevo förargade
över seanserna i Filadelfia i januari
och februari och att det också i viss
mån störde lugnet i en del samhällskretsar,
åstadkom både positiva och negativa
reaktioner, som hade föga av den stora
rons upphöjdhet över sig. Det gäller alltså
här ingen ny princip i svensk lagstiftning.
Det är ingen ny stjärna för svenskt
frihetstänkande, som man försöker att
sätta på himlavalvet, om man framhåller,
att även här måste man finna lämpliga
gränser. Tvärtom, jag understryker
det, är den princip jag vill hävda nedlagd
i den paragraf, som är vår grundlags
allra kostbaraste klenod.

Andra lagutskottet har — lyckligtvis
vill jag säga — på en punkt mycket oreserverat
instämt i min motion. Det är då
det gäller priserna på en hel del s. k.
läkemedel, som bjudas ut i marknaden.
Det är också en sak som är ganska uppenbar,
och den bör väl inte diskuteras
så länge. Det kom i dag till mig en skrift,
som kallas »Apotekskollektivet» och
som utgör en serie föredrag, hållna vid
Apotekaresocietetens och Sveriges apotekareförbunds
informationsdag den 3
december 1949. Där finns en uppsats av
apotekaren Tore Lindham: »Hur prissättas
läkemedlen?» Det är bara några
rader där, som jag fäst mig vid, rader,
som i praktiken kanske inte ha så stor
betydelse, men som i alla fall ha det
principiellt. De lyda: »För några år sedan
annonserade en firma om skoinlägg
och halsberlocker, som på grund av sin
jodhalt skulle kunna bota praktiskt taget
alla sjukdomar. Priset var ytterst
facilt med hänsyn till dess föregivna
verkan, jag tror det var 2—3 kronor,
men dess verkliga verkan upptäcktes
tydligen av ingen (bortsett från fabrikantens
svällande bankkonto).»

Här är alltså en apotekare, som har undersökt
eif läkemedel, vilket tydligen har
tilldragit sig en hög grad av intresse hos
en viss del av allmänheten. Det var värdelöst.
Det liar i alla fall sålts i ganska
stor omfattning, och de enda, som haft
nytta av det, voro försäljare och produ -

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.
cent, men inte de, som borde ha nytta
av det, d. v. s. patienterna.

Jag har här någonting mycket intressant.
Det är homeopatisk medicin, som
har blivit ordinerad av homeopaten med
det vackra namn som jag nyss nämnde
och som verkat nere i Blekinge. Han
har ordinerat det pulver, som finns i
den här påsen. Jag har låtit analysera
detta pulver vid en sakkunnig institution
här i närheten. Det enda de kan
säga om detta pulver är, att det uppfyller
den svenska farmakopéns renhetskrav
på mjölksocker. Det innehåller
inga föroreningar, d. v. s. det är rent
mjölksocker. Det kunna ni skaffa er var
ni vilja och bli »botade» av, om ni
önska!

Vidare har jag två flaskor här, »nr 1»
och »nr 2». Det är klar och fin vätska i
båda. De ha också underkastats analys
och den ger för båda vid handen, att det
är vatten, försatt med obetydlig mängd
sprit, och den enda föroreningen är mögelsvamp.
Det kostar sammanlagt 16 kronor
för patienten! I verkligheten kostar
det kanske högst 25 öre.

Det finns många som äro föremål för
sådana här »läkares» vänlighet. Jag tror
att det behöver understrykas, att det är
högst angeläget att vi få en verkligt
djupgående undersökning på den här
punkten, en undersökning, som också
måste följas av åtgärder, vilka leda någonting
till.

Undersökningen om priserna på »läkemedel»
av detta slag går andra lagutskottet
med på, men förbudet, som jag
bar föreslagit som första alternativ, för
människor, vilka inte äro legitimerade
läkare, att utöva läkaryrket vill man
inte vara med om. Inte ens medicinalstyrelsen
vill vara med på det. De högakademiska
institutionerna vilja inte
vara med på det. Statsrådet och chefen
för kungl. inrikesdepartementet vill inte
heller vara med på det. När andra
lagutskottet har fått ett sådant väldigt
tillflöde av tveksamma instanser, är det
klart, att utskottet skulle kunna mobilisera
en tveksamhet, som rann över
alla bräddar.

Vi iiro kanske inte mogna

an dra

Nr 14.

Onsdagen den 2G april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

lagutskottet är ju inte moget, och första
kammaren är kanske inte heller mogen.
Men vi ha sett många gånger i vår egen
historia, att även om ett stort antal människor
ha hållit fast vid seder, bruk och
föreställningar eller vanföreställningar
som vid heliga ting, så har lagstiftningsmakten
brutit in med den verkställande
makten bakom sig och sagt: Det här får
ni sluta med! Först efter ingreppet har
det blivit en ändring, och folk har vant
sig av med det.

Vi ha ett exempel, som jag har använt
i min motion och som Sveriges läkarförbund
också stryker under, nämligen
det om tvångsvaccinationen. Det fanns
ju en mycket stark opinion emot
skyddskoppympning mot smittkoppor
bara för tio eller femton år sedan.
Kungl. Maj :t lyssnade på opinionen och
föreslog riksdagen i en proposition att
lämna avgörandet till medborgarnas
fria vilja, men kamrarna satte sig på
tvären och sade: Vi skola ha den gamla
ordningen kvar, se efter att den blir
efterföljd! Regeringen mobiliserade
mycken kraft men led nederlag den
gången i två obstinata kammare. Vad
har följden blivit? Jo, man har fått en
mycket hög procent av laglydnad på
detta område nu, och agitationen mot
skyddskoppympningen är mindre än
den har varit någon gång under den
rätt långa tid, som jag kan minnas.

Det finns paralleller även på andra
områden. Enligt en definition, som vi
sågo i ett utskottsutlåtande förra veckan
från ett annat lagutskott, tillhör jag
dem, som äro födda på gränsen mellan
Dalarnas norra och södra tjuvskyttedistrikt.
Men även om jag har denna placering
i geografien skulle det inte falla
mig in att yrka på att vi skulle upphäva
vår jakträttslagstiftning och vårt
beivrande av tjuvskytte på den grund,
att det finns en hel massa människor
här i landet, som mycket gärna och med
stor entusiasm ägna sig åt tjuvskytte.

Den där frågan om mognad, herr talman,
har ingenting med realiteter att
göra. Det är här fråga om någonting,
som man väljer själv. Inrikesministern
har valt, medicinalstyrelsen har valt,

andra lagutskottet har valt o. s. v., och
de äro mycket stora auktoriteter. Men
de ha också haft en annan utväg. De
hade kunnat välja på det sättet, att vi
hade kommit närmare den dag, då den
allmänna mognaden och i synnerhet
rättsmedvetandet hos det svenska folket
kunnat acceptera en lagstiftning av
det slag som jag här talat för.

Motionen har avstyrkts, men i motiveringen
har utskottet hemställt om en utredning.
Statsrådet Mossberg har i dessa
sammanhang brukat understryka,
att en sådan utredning komme att bli
omfattande och tidsödande. Ja, så måste
det naturligtvis bli. Det är en gammal
fråga, och gammal bör ju få bli
äldre! Behörighetslagen är 35-årig. Medicinalstyrelsens
förslag om begränsning
av kvacksalvares möjligheter —
det var inte fråga om förbud då, utan
endast om begränsning — är redan
nio år gammalt och har legat i både
socialdepartementet och inrikesdepartementet
och sovit sin törnrosasömn. Det
är klart, att när en fråga — trots att
den så många gånger har ryckt fram till
aktualitet — har fått sova så länge, så
tar det sin tid att väcka den till liv.
Det förstår jag också. Men jag har inte
lika lätt att begripa, att andra lagutskottet
bara så där milt och ömt smekt den
sovande utefter ryggen. Det hade varit
riktigare om utskottet försökt ge en injektion,
helst av annan art än den homeopatiska,
så att den sovande hade
kommit till liv och man hade fått verkliga
garantier för att det, om det nu
skall bli en utredning, skall bli en snabb
och effektiv utredning, som leder till
resultat, vilka man på många håll i
landet har frågat efter.

Herr talman! Det ligger närmast till
hands för mig att yrka bifall till alternativ
1 i min motion om fullständig
förbudslagstiftning mot kvacksalvare,
d. v. s. att läkarkonsten endast skall
få utövas av dem, som därtill äro behöriga.
Jag skall inte göra det, i varje
fall inte än.

Jag stannar vid dessa reflexioner,
som ha varit ovanligt långa, herr talman
— jag har aldrig talat i en hel tim -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

mes tid i den svenska riksdagen förut,
men med hänsyn till att den fråga som
jag har helyst har varit så stor, är jag
kanske i någon mån försvarad. För
ögonblicket har jag intet yrkande.

Herr ELOWSSON, NILS: Herr talman!
Jag kan tyvärr inte lova kammaren att
hålla ett lika underhållande anförande
som det vi nyss ha lyssnat till. Jag skall
heller inte ingå i någon sorts svaromål
för lagutskottets räkning gentemot herr
Lindström. Det förmodar jag att utskottets
ordförande kommer att göra, om
han anser det behövligt.

Det är emellertid några andra synpunkter,
som jag i detta sammanhang
skulle vilja trycka på. De komma nog
att i rätt mycket sammanfalla med den
ståndpunkt som herr Lindström intar,
men de komma kanske inte ändå att
följa precis samma linjer.

Vad man särskilt fäster sig vid, när
man sysslar med den här frågan, är den
tvekan för att inte säga ängslan, med
vilken inte bara statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet utan också de
myndigheter — i det sammanhanget får
man väl kalla dem de ansvariga myndigheterna
— som ha sysslat med frågan,
ha närmat sig densamma. Vi kunna
ju inte komma ifrån, att kvacksalveriet
innebär ett många gånger medvetet bedrägeri
gentemot sjuka människor, och
när man tänker på hur angeläget det
svenska samhället är att på andra områden
försöka förhindra bedrägeri ocli
att beivra bedrägeri vid de tillfällen då
sådant förekommer, tycker man att detta
skulle vara lika angeläget i det här
sammanhanget. När vi för några år sedan
antogo den nya aktiebolagslagen,
föregicks beslutet av ett mycket långvarigt
arbete, som hade till syfte att
förhindra allt det smussel, som ofta sammanhänger
med bolagsstiftandet. På
samma sätt ligger det till med strafflagen
och hälsovårdsstadgan, där man
på allt sätt har försökt förhindra att
bedrägeri ostraffat kan utövas. Men så
snart det gäller det område, som vi nu
behandla, iir man så till den grad för -

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.
siktig, att man hellre låter de sjuka bli
utsatta för praktiskt taget hur mycket
skoj som helst utan att man vill ingripa
däremot. Vi måste medge att den frihet,
som kvacksalvarna i allmänhet åtnjuta,
är praktiskt taget okontrollerad,
under det att våra läkare, våra sjuksköterskor
och våra barnmorskor samtliga
äro underkastade en synnerligen ingående,
för att inte säga närgången kontroll.
De kunna inte slarva ifrån sig någonting
utan att det blir uppenbarat och
beivrat. Man frågar sig då: Finns det
mindre anledning att försöka åstadkomma
en kontroll på den verksamhet, som
kvacksalvarna utöva, än att följa den
sjukvårdande verksamhet, som är legitimerad? Man

kan också fråga sig, huruvida
denna behörighetslag, som ju praktiskt
taget är det enda skydd vi ha mot
kvacksalveriet, i själva verket är en
skyddslag för den sjuke. Det är den
inte, utan man kan snarare säga, att den
är en skyddslag för kvacksalveriet, och
det är självfallet detta som man bör försöka
åstadkomma en ändring i.

När homeopaterna — jag håller mig i
detta sammanhang bara till dem — förebrås
att de inte kunna ställa diagnos
på ett sjukdomstillstånd, svara de ofta
att de sjuka komma till dem, först efter
att ha varit hos läkare. De få alltså av
de sjuka veta vilken diagnos en läkare
har ställt. Men den diagnos, som på det
sättet kommer till homeopatens kännedom,
måste ju bli ofullkomlig, därför att
den meddelas av den sjuke, och vidare
vet man ju inte heller, huruvida homeopaten
kan bilda sig en riktig uppfattning
om sjukdomen på grundval av vad
den sjuke meddelar, även om den sjukes
framställning är riktig. Det iir alldeles
klart att en bedömning av ett sjukdomstillstånd
på så osäkra grunder inte
kan leda till någonting annat än att
sjukdomsbehandlingen blir i allra högsta
grad slumpartad.

Jag hade för någon tid sedan tillfälle
alt tala med en liikarc i samband med
ett kvacksalverifall som det skrevs om
i tidningen, och jag frågade honom,
varför man på läkarhåll gjorde så litet

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.
iör att försöka hejda de kloka gubbarnas
och gummornas, homeopaternas
och de andra kvacksalvarnas verksamhet.
Han svarade, att »den verksamheten
egentligen inte gör så stor skada.
De, som gå till homeopater, chiropraktiker,
ögondiagnostiker eller kloka gubbar
och gummor, komma i allmänhet
förr eller senare underfund med att den
behandling de där ha fått inte har
hjälpt dem, och så komma de till oss i
alla fall». Men detta resonemang kan
naturligtvis inte vara riktigt i samtliga
fall. Skadeverkningarna äro inte så begränsade
som denne läkare vid det tillfället
försökte göra gällande. Det råder
på detta område ett tillstånd som man
inte kan beteckna som tillfredsställande.

Om vi sedan se på vilken skillnad det
är mellan den utbildning, som exempelvis
våra läkare få, och den utbildning,
som en homeopat, för att nu inte tala om
en klok gubbe eller gumma, skaffar sig -—
antingen den ärvs från exempelvis föräldrarna
eller vederbörande skaffar sig
den själv — finna vi, att den skillnaden
naturligtvis är himmelsvid. De, som slå
sig på att bota människors sjukdomar
utan att ha genomgått en ordentlig utbildning,
sakna ju inte bara möjlighet
att ställa en riktig diagnos utan också
alla förutsättningar att bota de sjukdomar,
som de syssla med, och att detta
är en uppenbar fara för många människor,
bär ju herr Lindström för en stund
sedan mycket tydligt exemplifierat, men
det är ju en fara inte bara för dem som
för tillfället äro drabbade av sjukdom,
utan det kan också inträffa att en epidemi
inte kan hejdas i rättan tid.

Den undfallenhet, som från statsmakternas
sida har visats gentemot kvacksalveriet,
har hos allmänheten skapat den
föreställningen, att det även på statsmakternas
håll finnes den uppfattningen, att
det ändock kan komma något gott genom
kvacksalveriet. Det har givit hemul
åt denna art av läkekonst -— om man nu
kan använda ett så fint namn — något
som har ökat och självfallet alltjämt ökar
förtroendet till kvacksalvarna. Det finns
ju personer, som efter att ha varit i kon -

takt med kvacksalvare, mycket övertygande
uppge att de ha blivit botade av
en chiropraktiker, en homeopat eller liknande,
och man får höra att det dock
är så, att det ändå förekommer att kvacksalvarna
bota människor. Så länge man
inte i varje särskilt fall har fått vetenskapliga
belägg för att vederbörande ha
blivit botade, så länge kan man inte säga
att det är fråga om någonting annat än
en tro på att vederbörande har blivit
botad; han vet ingenting om det med säkerhet.
Alla, som tro sig ha blivit botade
genom kvacksalveriet, tala därom, men i
de fall — de vanliga fallen — då ingen
bot har erhållits, talar man inte om den
saken, och just detta bidrager till att ge
allmänheten förtroende för kvacksalveriet.
Jag hade för bara ett halvår sedan
tillfälle att taga kontakt med en kvinna
som låg på Kristianstads lasarett. Hon
låg där för värk och hade legat där även
tidigare, men då hon inte hade blivit avsevärt
bättre, sökte hon homeopater och
chiropraktiker och lade ut mycket pengar
för detta. Hon blev inte det minsta
bättre för det, trots att personer av båda
kategorierna hade lovat henne att hon
skulle bli fullständigt bra. När jag fick
kontakt med henne, låg hon alltså på nytt
på Kristianstads lasarett för behandling,
och hon förklarade att den enda behandling,
som gav henne någon lisa, var den
hon fick på lasarettet.

Även om man skulle hålla med om att
en eller annan kvacksalvare någon gång
av en lycklig slump skulle kunna bota en
sjuk — och det kan man inte hålla med
om, förrän man vet att så verkligen är
förhållandet — måste man ställa sig den
frågan, huruvida man med hänsyn till
dessa tillfälliga eller fåtaliga fali skall
ge detta vida svängrum åt alla de andra,
som inte kunna bota, utan bara förtjäna
pengar och fördröja att de sjuka komma
under vård.

Nu sägs det att dessa homeopater och
chiropraktiker ha en möjlighet att psykologiskt
påverka de sjuka på ett annat
sätt än läkare i allmänhet och ge de sjuka
förtroende och hjälpa dem att övervinna
sjukdomen eller i varje fall finna lindring.
Det är möjligt att det i vissa fall

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

förhåller sig på det sättet, men man måste
också taga med i räkningen de många
fall, där en sjuk person går till en homeopat,
chiropraktiker eller annan
kvacksalvare och blir besviken över att
han inte får den hjälp som han har blivit
lovad. När sjuklingen efter ett sådant
besök finner att han inte blir bättre än
han var förut, måste detta verka ännu
mer deprimerande.

När man skall taga ställning till frågan,
på vilket sätt man skall försöka
komma till rätta med missförhållandena
på detta område, får man emellertid
inte glömma bort att man stöter på någonting
som förnuftet i allmänhet har
svårt att komma till rätta med, nämligen
en djupt rotad tro på kvacksalveriet.
Folk tror i mycket stor utsträckning
på att homeopater och chiropraktiker
kunna hjälpa i betydligt större utsträckning
än som verkligen är fallet,
och denna tro måste man räkna med,
när man skall vidtaga åtgärder av ett
eller annat slag. Skall man rubba den
tron, får man gå till väga på sådant
sätt, att man inte gör kvacksalvarna
till martyrer, och skall man undvika
det, finns det, såvitt jag förstår, ingen
annan möjlighet än att man sätter i
gång en utredning, i vilken även kvacksalvarna
få vara med på ett sådant sätt
att de kunna, om det är möjligt, vetenskapligt
bevisa hållbarheten av sina
teorier, medan de å andra sidan bli
tvungna att erkänna, när vetenskapen
kan vederlägga deras teorier med de metoder
som stå vetenskapen till buds.

När denna fråga under fjolårets riksdag
var uppe till behandling, framfördes
samma synpunkter från utskottshåll,
men då ville man inte ens lyssna
på sådana tankegångar. Efter vad man
kunnat förstå av uttalanden i pressen
under sista tiden, finns det numera
större resonans för dessa synpunkter,
och för min del är jag övertygad om
att man inte kan utesluta kvacksalvarna
från en sådan utredning, om man
vill vinna å ena sidan att tron på kvacksalveriet
knäckes och å andra sidan någonting
positivt som kan bli av värde
för framtiden.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja rikta en vördsam hemställan till
den svenska läkarkåren att inte taga
avstånd från denna tanke och vägra att
sätta sig tillsammans med homeopater
och chiropraktiker i en utredning. Jag
kan mycket väl förstå, att det måste bära
emot för läkarna att göra det — det
skulle kanhända bära emot för många
flera än läkarna — men jag skulle vilja
vädja till dem att se bort från allt det,
som i detta sammanhang är motbjudande,
och gå med i en sådan utredning
med tanke på det otvivelaktiga gagn hela
vårt folk skulle ha av ett försök att
komma till rätta med den vantro, som
råder på detta område. Man kan ju inte
komma ifrån, att det är nedsättande för
ett samhälle i våra dagar, att praktiskt
taget vilket skoj som helst skall kunna
bedrivas utan någon påföljd. Här skall
kunna komma en dam nerifrån Köpenhamn
och sätta sig och blåsa i en telefonlur
och bedyra, att på det sättet botar
hon sjukdomar, och här skall en
legitimerad läkare i en av Stockholms
förorter kunna försöka slå i folk, att
hon besitter »de vises sten» och att hon
kan åstadkomma ett vatten med läkande
krafter genom att lägga denna sten i
vattenledningsvatten, in. m., m. in. Det
är helt enkelt en skam för vår tid, att
vi skola finna oss i detta.

Därför vill jag, herr talman, sluta med
att understryka, att även om andra lagutskottet
har skrivit mycket försiktigt
— och gjort detta för att kunna så att
säga skriva sig samman — får man inte
därav draga slutsatsen, att det inte
skulle finnas en stark önskan om att
någonting blir gjort på detta område.

Jag ber att med understrykande av
denna önskan få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LUNDGREN: Herr andre vice talman!
Då jag är den ende läkaren i denna
kammare, kanske det kan vara motiverat
att jag framhåller några personliga
synpunkter på det här föreliggande problemet,
detta så mycket mera som min
ärade vän herr Ilickard Lindström ge -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.
nom sitt yttrande direkt har uppkallat
mig.

Det är ett mycket allvarligt och viktigt
problem herr Riekard Lindström har
aktualiserat genom sin motion, och vi ha
all anledning att vara tacksamma för det
initiativ han tagit. Herr Lindström hade
gjort en sammanställning av hoineopatannonser
från tidningar i norra delen av
landet, och i denna samling av tidningsklipp
hade också den tidning, för vilken
jag är ansvarig utgivare, kommit med
på ett hörn. Problemet om ansvarige utgivarens
ansvar för i tidningen införda
annonser är — och det vet min vän
Riekard Lindström mycket väl — alltid
ömtåligt. Jag har för min del gärna velat
medverka till en allmän överenskommelse
mellan lokaltidningarna där uppe
om att inte ta "emot homeopatannonser,
men någon sådan överenskommelse ha
vi inte lyckats få till stånd. Detta är anledningen
till att sådana, som jag gärna
medger, utomordentligt olämpliga annonser
förekommit även i den tidning,
för vilken jag bär ansvaret.

Herr Nils Elowsson talade nyss om en
utredning beträffande det vetenskapliga
värdet av homeopati, chiropraktik och
dylikt. Han vädjade därvid till läkarna,
att de tillsammans med kvacksalvarna
skulle aktivt deltaga i en sådan utredning.
Jag måste personligen säga, att jag
tror mycket litet på värdet av en sådan
utredning. Det gäller här rena trossaker,
och sådana ting kunna inte objektivt
fastställas. Det är ju eljest på det sättet,
som också tydligt framgår av utskottsutlålandet,
att såväl chiropraktik som
homeopati och ögondiagnostik vid vetenskaplig
granskning visat sig sakna
allt värde såsom medicinska behandlingsmetoder.

Läkarna äro ju, mina damer och herrar,
naturvetenskapligt utbildade och ha
inga förutfattade meningar när det gäller
att bedöma olika behandlingsmetoder.
Läkarna utnyttja alla de metoder,
som vetenskap och erfarenhet visat vara
lämpliga.

I andra lagutskottets utlåtande återges
en hel del yttranden från olika myndigheter,
sammanslutningar o. s. v. Me -

dicinalstyrelsen säger i sitt yttrande bl.
a. följande om orsakerna till förekomsten
av kvacksalveri:

»Under gångna tider torde människans
fallenhet för det övernaturliga, för under
och för mysticism ha utgjort en av
de viktigaste orsakerna till att kvacksalvare
kunnat göra sig gällande i konkurrens
med verkliga läkare. I nuvarande
tid rekryteras kvacksalvarnas klientel
säkerligen till ej ringa del av kroniska
fall, där läkares behandling icke förmått
hjälpa den sjuke, samt av nervöst sjuka,
som för erhållande av bot och råd vända
sig till vem det vara må, där de tro,
att hjälp står att finna.»

Beträffande nuvarande former för
»kvacksalveri» uttalar medicinalstyrelsen,
att »kvacksalveriet» ovedersägligen
till sin natur undergått en genomgripande
förändring under senare tid. Våra dagars
»kvacksalvare», säger styrelsen,
iiro ofta av en moraliskt sämre halt än
forna dagars, de utöva i regel sin verksamhet
yrkesmässigt, de äro vanligen
ambulerande, och de rymma inom sig
icke sällan individer, vilka måste betecknas
som asociala.

Den verksamhet, som utövades av
»kvacksalvare», kunde, enligt vad medicinalstyrelsen
vidare framhåller, icke anses
bringa de sjuka en bättre hjälp än
den, som meddelades av legitimerade
läkare i sluten och i öppen sjukvård.
Ej heller vore anlitande av »kvacksalvare»
nödvändigt på grund av bristande
tillgång å läkare.

Det betänkliga med kvacksalveriet ligger
just däri, att den sjuke hindras att
i tid komma under sakkunnig vård. Detta
är alltså en indirekt skada.

Jag måste dock som min personliga
uppfattning deklarera, att jag icke tror
på värdet av en lagstiftning om förbud
för denna verksamhet. Herr Riekard
Lindström anhåller i sin motion, att förslag
skall utarbetas till lagstiftning om
förbud att utöva läkarkonsten för i Sverige
icke legitimerad läkare. Jag tror icke,
herr talman, att tiden är mogen för
en sådan förbudslagstiftning. Den skulle
icke ha tillräcklig resonans i den allmänna
folkmeningen. Däremot tror jag

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

att en omarbetning av behörighetslagen,
som ju är från år 1915, kan vara lämplig.
Den nuvarande behörighetslagen
måste ur vissa synpunkter betraktas såsom
omodern. Personligen tror jag emellertid
icke på någon tvångslagstiftning,
vare sig på detta eller på något annat
liknande område. Humbug kan man enligt
min uppfattning aldrig bekämpa med
lagstiftning. Vad som fordras är i första
hand upplysning. Det gäller för läkarna
att visa, att de göra sin sak bättre. Detta
är enligt min uppfattning i längden det
bärande och enda botemedlet mot det
samhällsonda, som kvacksalveriet obestridligen
utgör.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NORMAN: Herr talman! I det läge,
som denna fråga befinner sig i, kan jag
begränsa mig så gott som uteslutande
till att svara herr Rickard Lindström, i
den mån han riktade en kritik mot utskottets
utlåtande.

Herr Rickard Lindström tyckte, att utskottet
borde ha kunnat lämna litet större
rum för bestämda uttalanden. Utskottets
motivering är, som herr Elowsson
här har framhållit, ett uttryck för utskottets
enhälliga mening. Den täcker inte
alla de skiftande ståndpunkter beträffande
detta spörsmål, som finnas inom
utskottet, men vi ha ansett det vara lämpligt
att uppskjuta debatten rörande olika
meningar, till dess vi fått ett förslag i
frågan från Kungl. Maj:t.

Herr Rickard Lindström menade, att
utskottet liade placerat Sveriges läkarkår
i mycket dåligt sällskap, när vi i
reciten ha angivit vilka åtgärder vi ha
vidtagit för att skaffa oss en vidgad inblick
i ämnet. .lag vill säga, att det i
varje fall inte bar varit utskottets avsikt
att på något sätt chikanera Sveriges
läkarkår. Vi kunna inom riksdagens
utskott följa två huvudvägar när det gäller
att skaffa upplysningar om ett ämne,
som vi ha att behandla. Den ena
vägen är att inhämta yttranden av olika
slag från ämbetsverk, på det sätt riksdagsordningen
föreskriver, och den and -

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

ra vägen är att bereda tillfälle för organisationer
och andra, som vi räkna med
kunna ha några synpunkter på frågan,
att inkomma med yttrande. Då blir det
alltså dessa två grupper av yttranden i
reciten.

Herr Rickard Lindström ville ju helst
ha ett förbud mot kvacksalveri. Han hade
dragit fram polisrapporter, receptexempel
och dylikt, som enligt hans
mening motiverade ett förbud. Jag kan
också bidraga med ett recept, som jag
tror att herr Rickard Lindström skall
uppskatta. En dam kom under vandring
i Härjedalens fjällvärld till en fäbod,
där en gammal man — han var mellan
80 och 90 år —- gick och svängde sin
lie med full kraft. Hon frågade honom,
hur han bär sig åt för att bli så gammal.
»Ät snus och drick starkt kaffe, så
blir hon gammal», sade han.

Det är nämligen så i fråga om de här
spörsmålen att man har litet olika uppfattning
om vad som är kvacksalveri.
För herr Rickard Lindström är all lekmannaverksamhet
här kvacksalveri. Det
finns ett betydande antal personer som
inte dela den uppfattningen. Nu var det
herr Rickard Lindströms mening, att vi
ha skyldighet att respektera kroppen
och skydda den genom lagstiftningsåtgärder,
och han ansåg sig ha stöd för
den uppfattningen såväl i vår Magna
Charta, § 16 regeringsformen, som i den
engelska Magna Chartan och den amerikanska
självständighetsförklaringen.

Det är ju ganska egendomligt alt i
både England och Amerika är den homeopatiska
behandlingsmetoden erkänd
och föremål för vetenskaplig forskning.
Jag säger inte detta för att uttrycka någon
egen mening om den behandlingsmetoden,
utan endast för att anföra ett
bevis för att min uppfattning är riktig,
att här föreligga olika meningar, och
det kan kanske finnas skäl för bådadera.
För herr Rickard Lindström är saken
så enkel, att vi äro inte mogna för en
entydig uppfattning. Jag måste säga att
herr Rickard Lindström mognar rätt
fort, ty i fjol när vi behandlade ett avsnitt
av det här spörsmålet, nämligen
chiropraktiken, därvid det framhölls i

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

yttranden från till och med de medicinska
auktoriteterna, att behandlingsmetoden
kan ha sitt värde i vissa fall, stod
det i den reservation som riksdagen anslöt
sig till, att det behövs ingen legitimering
av den chiropraktiska verksamheten,
ty på de områden där den kan
göra nytta, har den alla möjligheter att
göra det. Herr Rickard Lindström anslöt
sig till denna reservation, och jag
drar därav den slutsatsen, att han då
hade den uppfattningen, att man inte
skulle gå längre, eller i varje fall inte så
långt som till ett förbud mot all lekmannaverksamhet
på det här området.

Nu kan jag inte dela herr Rickard
Lindströms uppfattning, att statsmakterna
här ha skyldighet att ingripa med en
absolut förbudslagstiftning. Den motivering
är inte hållbar, som herr Lindström
framförde att allt vad som
kan göras för att respektera och skydda
kroppen är berättigat. Det leder enligt
min uppfattning till förbudslagstiftning
när det gäller rusdrycker. Jag skulle
tro att det är många flera människor,
som fördärva sin kropp genom spritmissbruk
än genom användning av homeopatiska
läkemedel. Det skulle leda
till konsekvent nikotinförbrukningsförbud
också. Jag är säker på att jag själv
inte tar tillräcklig hänsyn till kroppens
krav på att respekteras och skyddas, när
det gäller dessa skadeverkningar. Det är
så mycket som kulturmänniskan håller
på att fördärva sin kropp med, att man
kan inte komma till rätta med det genom
förbudslagstiftning av olika slag.

Därmed vill jag inte lämna fältet fritt
i det här avseendet, utan jag hade i fjol,
och jag har fortfarande en bestämd uppfattning
om att rena charlataneriet måste
man söka komma till rätta med. Jag
gav i fjol uttryck åt den meningen att
det är önskvärt att våra läkare taga vara
på det goda, som kan finnas i vad som
nu kallas kvacksalvarverksamhet. Den
uppfattningen ges också uttryck åt här
från en intresseorganisation när det gäller
den homeopatiska behandlingsmetoden,
som säger att förhållandena så som
de nu äro i fråga om lekmannaverksamheten
inte äro tillfredsställande, utan

att det riktiga vore givetvis att denna
behandlingsmetod tillämpades ibland av
de legitimerade läkarna; man måste givetvis
förutsätta, att det är dem som man
skall lita till, när det gäller att ställa en
diagnos.

Nu har herr Rickard Lindström inte
ställt något yrkande om det alternativa
önskemål, som är framfört i motionen,
om en förbudslagstiftning på detta område,
och därför behöva vi kanske inte
så mycket diskutera den saken nu. .lag
kan i det avseendet returnera den lilla
artigheten som herr Rickard Lindström
visade mig i onsdags, då han ocli jag
diskuterade ett spörsmål, där jag var
motionär och han försvarade utskottet,
och herr Lindström sade att »herr Norman
var klok nog att inte göra något yrkande».

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottsutlåtandet.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Det
finns väl inte någon anledning att nu
ägna det här spörsmålet någon större
uppmärksamhet. Intresset i kammaren
tycks ju också vittna om att hela den
här frågan synes vara så utförligt behandlad,
att det inte finns någon anledning
att nu breda ut sig i något slags
omfattande analys och ännu mindre att
nojsa över eländet och de förefintliga
avarterna. Då jag emellertid tagit till orda,
är det främst för att sätta herr Lindströms
motion i förhållande till vad som
förekom i denna kammare förra året.

När jag läste motionen, fick jag närmast
det intrycket, att det var eftertankens
kranka blekhet som föranlett motionens
väckande. Herr Lindströms ställningstagande
i fjol blev ju, som envar
förstår, en god hjälp för kvacksalvarna.
Vår motion då gick som bekant ut
på ett krav på utredning och en högre
utbildning för en viss grupp, som betecknas
såsom lekmän på läkekonstens
område. På det sätt, som vi föreslogo och
andra lagutskottet och tillstyrkte utredning
om, skulle det ha varit möjligt
att rensa någon del av den djungel, som
finns på detta område. Det gick herr

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Lindström emot då, och avslaget ledde
ju till att det fick vara som det är. Jag
tror, att vissa kvacksalvare voro glada
över herr Lindströms lyckosamma kamp
för kvacksalveriet i fjol. Utredningskravet
undanröjdes, och kravet på högre utbildning
kunde lämnas å sido till glädje
för alla dem som bedriva läkarverksamhet
utan någon som helst utbildning.

Jag har ingen anledning att här närmare
gå in på frågan. Min inställning
till dessa problem blev tillräckligt belyst
förra året. Jag kan inte biträda förbudslinjen
men anser att man borde
följa den linje, som vi motionärer förra
året angåvo, d. v. s. kräva en högre utbildning
av dem, som skola bedriva läkarverksamhet.
Vi kunna aldrig förbjuda
homeopaterna och cliiropraktikerna
att utöva sin verksamhet, därtill är det
för många, som anlita dessa och som
fått hjälp även i de fall, då läkarna förklarat
fallen obotliga.

Tidningen Husmodern gjorde för en
tid sedan en undersökning å la Gallup,
och det framgick av den undersökningen,
att 70 procent av de tillfrågade förklarade
sig tro på den hjälp som dessa
s. k. lekmän erbjuda. Man har beräknat
att ungefär femhundratusen människor
i vårt land årligen använda hoineopatiska
medicinen. Jag bär svårt för att tro
att de skulle fortsätta med detta, om
medicinerna inte hade någon som helst
verkan.

Att vi här i vårt land inte kommit
längre på detta område än vi gjort, tror
jag beror till stor del på att vi ha haft
ett slags panisk förskräckelse för att ge
något som helst erkännande åt någon
annan verksamhet än den som bedrives
av legitimerade läkare. Så är inte förhållandet
i andra länder. Jag skall inte
dra in Amerika i det här sammanhanget
— jag berörde det i fjol —- men jag kan
nämna att i Frankrike bar man 235 legitimerade
homeopatiska läkare och 5
mindre sjukhus, i Tyskland 573 homeopatiska
läkare samt 5 homeopatiska kliniker
i Miinchcn och Stuttgart. År 1918
fattades beslut om den första tyska statliga
homeopatiska professuren, 1929 tillkom
den andra och 1940 ytterligare två

4 Första kammarens protokoll 1950. Nr 14.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

professurer. Jag kan vidare nämna, att
England har 220 legitimerade homeopatiska
läkare och 15 mindre homeopatiska
sjukhus, Holland har 35 homeopatiska
läkare och ett sjukhus, Spanien 120
och Schweiz 35 homeopatiska legitimerade
läkare, och även här i Sverige är
det ju åtskilliga av de legitimerade läkarna
som begagna även homeopatiska
läkemetoder.

Jag har den bestämda uppfattningen,
att den rätta vägen att komma fram till
en riktig lösning på detta område är
att läkarna och dessa till någon del utbildade
s. k. lekmän — jag tänker då
speciellt på homeopater och cliiropraktiker,
som ha en viss utbildning •— samarbeta,
och jag tror att en utredning efter
de linjerna skulle leda till det allra
bästa resultatet. Jag kan inte inse att det
skulle vara någon risk, om några av
dessa lekmän med någon högre utbildning
fingo tillfälle vid våra sjukhus och
sjukvårdsinrättningar att använda dessa
metoder. Då fick man under läkarkontroll
den bästa bevisningen för hur det
i det långa loppet verkar.

Herr talman! Min inställning här kan
kort sammanfattas i vad som i utskottsutlåtandet
säges av medicinalstyrelsen,
där det heter: »Medicinalstyrelsen delar
den av riksdagen senast år 1915 uttalade
uppfattningen, att den lekmannaverksamhet,
som avser endast tillfällig
läkarhjälp, bör — om ock inom vissa
gränser — lämnas fri. Då det vidare
icke är uteslutet, att en lekman även
under utövandet av en i viss mån yrkesmässig
verksamhet genom meddelande
av råd eller behandling kan vara sina
medmänniskor till hjälp vid lindrande
eller botande av sjukdom eller sjukdomssymptom,
finner styrelsen sig icke
böra till vidare diskussion upptaga ett
från olika håll framfört förslag om införande
av totalförbud mot utövande av
lekmannaverksamhet på läkarkonstens
område och detta desto mindre som ett
dylikt förbud torde sakna resonans i
det allmänna rättsmedvetandet.»

.lag delar fullkomligt de föregående
talarnas uppfattning, att förbudsvägen
på detta område inte är den väg, som

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.
man kan komma fram på. Men jag menar
att den väg som anvisades i fjol
när det gällde en viss grupp och som
naturligtvis kan utsträckas till att omfatta
även andra grupper, torde i det
långa loppet visa sig vara den bäst
framkomliga vägen.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag har begärt ordet av
en viss anledning. Det har nämligen hållits
så många tungt vägande anföranden
och vältaliga yttranden, att det kan vara
onödigt att ingå på själva sakfrågan,
men jag måste ändock säga några ord,
eftersom jag på sätt och vis har blivit
invecklad i denna diskussion såsom, jag
vill inte säga auktoritet, men som en
sanningssägare.

Vi riksdagsmän få oss tillsända en
mängd tryckta handlingar. Bland annat
få vi emellanåt även homeopatiska
tidskrifter. I dem har det på sista tiden
ett par tre gånger stått att homeopaterna
yrka bifall till ett yrkande, som jag
skulle ha framställt, om utredning av
frågan. Man kan av detta lätt få den
uppfattningen, att jag är en meningsfrände,
kanske till och med anhängare
av homeopatien. Jag har nu, herr talman,
begärt ordet för att deklarera att
jag faktiskt icke är det. Jag tror inte ett
dugg på homeopatien, men jag tror däremot
ibland på värdet av utredningar.
Herr Lindström har påpekat att medicinalstyrelsen
har gjort en utredning, och
det påpekandet är ju riktigt. Rent vetenskapligt
är medicinalstyrelsens utredning
naturligtvis av stort värde, men den
har säkerligen inte folkpsvkologiskt haft
någon inverkan. Om man kan dra någon
slutsats av herr Lindströms anförande,
så är det väl framför allt den,
att en oerhörd lättrogenliet behärskar
allmänheten när det gäller dessa ting.

Herr Lindström sade att i Jämtland
ha homeopaterna en stor kundkrets
bland allmänheten. Han anförde drastiska
exempel på vilka skadliga verkningar
som homeopaternas verksamhet
där haft. Jag måste gentemot herr Lind -

ströms resonemang fråga om människorna
i Jämtland verkligen äro dummare
än allmänheten i andra delar av
vårt land där homeopatien är mera begränsat
populär. Jag tror inte att man
kan säga att jämtlänningar äro dumma.
Vi ha några jämtlänningar här som gott
stå sig i jämförelse med de övriga förstakammarledamöterna.
Jämtlänningarna
ha sedan gammalt rykte om sig att
under alla förhållanden vara knipsluga
och kniviga människor. Jämtland har
också sedan gammalt namn om sig att
vara hemvist för politisk radikalism. På
den tiden, då folkpartiet — eller liberalerna,
som det då hette — var det radikalaste
partiet här i landet, voro alla
riksdagsmän från Jämtland liberaler. Nu
äro de företrädare för ännu radikalare
åsikter. Man kan nog inte säga alt jämtlänningarna
äro dummare än folket i
andra trakter av vårt land, men de ha
kanske en viss benägenhet att ställa sig
i opposition mot allt som är vedertaget.
Framför allt vilja jämtlänningarna järna
opponera sig mot myndigheternas
påbud och påfund. Därför inbilla de sig
ofta att homeopatien gömmer några
mystiska hemligheter som äro fördolda
för vad man kallar för den allopatiska
läkekonstens utövare, och därför gå
jämtlänningarna till homeopater och
tro att de bli botade, vilket naturligtvis
är ett misstag.

Jag är visserligen lika trosviss i fråga
om homeopatiens hristfälligheter som
herr Lindström, men jag är övertygad
om att det skulle vara mycket värdefullt
med en utredning som inte bara vore
rent professionell och som inte verkställdes
enbart av vetenskapsmän. Den
stora allmänheten tror nämligen lätt att
vetenskapsmännen och läkarna i detta
sammanhang blott ta hänsyn till yrkessynpunkter.
Läkarna äro, säger man,
emot homeopatien, därför att den skadar
deras professionella intressen. Om
vi få till stånd en allsidigt sammansatt
kommitté, som får utreda frågan om homeopatien,
är jag förvissad om att resultatet
skulle bli, att majoriteten skulle
underkänna homeopatien. En och annan
homeopat i utredningen skulle vis -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

serligen reservera sig och påstå motsatsen,
men majoriteten skulle säkerligen
ta avstånd från den homeopatiska
läkekonsten. En utredning på bredare
bas än den som medicinalstyrelsen har
gjort skulle vara synnerligen värdefull,
ty den skulle för den stora allmänheten
bli övertygande på ett helt annat sätt
än medicinalstyrelsens utredning, som
ju är tämligen okänd för den stora massan
människor.

Det har här av en föregående talare
— jag tror att det var herr Norman —
påpekats, att i många länder, såsom
Tyskland, England och Amerika, är homeopatien
erkänd och att det där till
och med finns vetenskapliga läroanstalter
i homeopati. Jag vet inte, om man i
medicinalstyrelsens utredning har tagit
ställning till den homeopatiska vetenskapen,
som väl i och för sig kan anses
vara lika högt kvalificerad som annan
vetenskap. En utredning, som verkligen
tränger på djupet och försöker att för
gemene man klargöra vad som i homeopatien
är riktigt eller inte, skulle i nuvarande
situation, då det ju framför allt
gäller att bekämpa den vidskepelse, som
enligt herr Lindström råder ute bland
den stora allmänheten, otvivelaktigt vara
av stort värde.

Om man gör en utredning får man ju
ett rent sakligt men även pedagogiskt
resultat. Jag fäster för min del större
avseende vid det pedagogiska resultatet,
som en utredning på detta område kan
få, än det rent vetenskapliga resultatet.
Vetenskapligt är nog saken redan fullständigt
klar. För min del är jag helt
övertygad om att homeopatien icke inrymmer
några dolda och mystiska sanningar.
Men jag anser att en utredning
som resultat av sitt arbete skulle kunna
framlägga ett material beträffande den
homeopatiska metoden och medicinen,
vilket skulle kunna övertyga åtminstone
en stor del av allmänheten.

Det är ju så, att även läkarna ofta svära
på magisterns ord och ha sina intresseståndpunkter.
Många läkare ha väl
aldrig själva undersökt, om det finns
någon sanningskärna i homeopatien,
utan de ha intagit sin ståndpunkt därför

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

att homeopatien strider mot deras yrkesintressen.
Det skulle vara möjligt att
genom en allsidigt .sammansatt kommitté
få fram ett material, som vore vägledande
och som toge ställning till både
de enskilda fallen och den internationella
vetenskapens ståndpunkt.

Jag tycker att herr Lindström i sitt
tungt vägande anförande i vissa stycken
var litet för troskyldig. Han berättade att
han låtit analysera en del homeopatiska
läkemedel och därvid fått fram bara pudersocker.
Jag har för min del talat med
många läkare som sagt, att man nog inte
genom en mekanisk analys kan få fram
innehållet i en medicin. Utspädningen
kan vara så stor, att man vid en rent mekanisk
analys icke kan vinna klarhet om
de olika ingredienserna, men de kunna
ändå vara tillräckliga för att inverka på
den mänskliga kroppen. Allt detta är
hemligheter för den stora allmänheten.
Den svär, som jag nyss sade, på magisterns
ord. En stort upplagd utredning,
som verkställes av en kärna ledamöter
med vetenskaplig kapacitet men i vilken
också inginge representanter för vad vi
bruka kalla det sunda förnuftet, skulle
genom sitt resultat göra ett väsentligt
starkare intryck på den stora allmänheten
än vad medicinalstyrelsens i dammiga
luntor gömda utredning har kunnat
göra.

Jag vill, herr talman, inte framställa
något yrkande, ty för dagen äro vi väl
dömda att acceptera det resultat, vartill
utskottet har kommit. Jag kan heller inte
ansluta mig till herr Lindströms yrkande
om elt ögonblickligt förbud mot
kvacksalveri. Det vore dock enligt min
uppfattning ett steg framåt, om vi kunde
få till stånd en utredning, där fakta utan
alla känslosynpunkter kunde läggas på
bordet.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr LUNDGREN (kort genmäle):
Herr talman! I mitt första anförande
nämnde jag att jag ansåg att en utredning,
verkställd av lekmän eller andra,
rörande dessa ting skulle ha ganska litet
värde, därför att man icke kan ge -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.
nom kommittéer utreda rena trosfrågor,
och det rör sig dock här huvudsakligen
om rena trossaker.

Herr andre vice talmannen talade om
något som han kallade för »homeopatisk
vetenskap». I vetenskapens natur
ligger alltid att den skall vara förutsättningslös.
Det är alltså fullständigt orimligt
att tala om »homeopatisk vetenskap».
Det skulle ju innebära att vetenskapen
vore bunden att komma till ett visst resultat.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Herr Lundgren
erinrade i sin replik om att han
redan förut sagt, att det icke lönar sig att
utreda saker, som ha med tron att göra.
Det är ju möjligt, men om man följer
religionshistorien tillbaka under årtusendena,
skall man finna, att ingen fråga
har varit föremål för så många utredningar
som just den, som har med tron att
göra.

I fråga om homeopatien är det väl hos
den stora allmänheten ofta fråga om en
tro, men denna tro bottnar i en uppfattning,
som naturligtvis kan vara oriktig
men som vederbörande själv anser vara
baserad på praktisk verklighet. Om en
kommitté skulle kunna utreda skillnaden
mellan tron och praktiken, skulle den göra
nytta. Jag tror inte på att man kan
omvända alla — så naiv är jag verkligen
inte — men jag tror att man skulle kunna
åstadkomma en välgörande effekt för
vad som brukar kallas den stora allmänheten.

Herr LINDSTRÖM: Herr talman! Jag
har inte, som herr andre vice talmannen
syntes förmoda, velat placera jämtlänningarna
i någon särklass och utmärka
dem — för att använda herr andre vice
talmannens egna ord — som särskilt
dumma. Jag tog Jämtland som exempel,
därför att det förelåg ett par särskilt typiska
polisprotokoll från denna i övrigt
mycket hedervärda provins’ huvudstad.
Jag kunde, hem andre vice talman, lika

gärna tagit Örebro län som ett ur flera
synpunkter belysande exempel, bl. a. ur
den synpunkten att största frekvensen på
direkta homeopatannonser i mitt ganska
bristfälliga register uppvisas av en tidning,
som heter Örebro-Kuriren, icke
okänd av herr andre vice talmannen! Vidare
tror jag att herr andre vice talmannen
i medicinalstyrelsens yttrande år
1941 kan finna åtminstone på ett ställe
i redogörelsen för särskilda rättsfall, atl
den stad är avsedd, i viliken han är näst
Vår Herre själv. (Herr Herlitz: Glöm
inte landshövding Olsson!) Jag vill inte
ge anledning till någon konkurrens mellan
våra kamrater i kammaren, men den
ledamot som gjorde inkastet får väl i alla
fall erkänna, att herr andre vice talmannen
intar en mycket hög ställning i denna
nejd.

Herr andre vice talmannen sade att
det, efter vad han hört en del läkare uttala,
kunde ligga en läkande förmåga
till och med i pudersocker. Jag förstår
denna synpunkt, tv när jag lyssnade till
herr andre vice talmannens anförande,
fick jag en mycket stark känsla av att
han har en olycklig kärlek till den del
av detta läkemedel, som har ankytning
till de två första stavelserna i namnet,
alltså till puder.

Herr Norman försökte att med en del
resonemang framställa mig såsom den,
som har huggit i sten på vissa avgörande
punkter. Jag bär här, som led i min
principiella bevisföring rörande människolivets
ställning till de demokratiska
fri- och rättigheterna över huvud taget,
anfört vissa statsakter från Storbritannien
och Förenta staterna. Då säger andra
lagutskottets ordförande: »Men i dessa
länder har man ju, trots sina chartor
och självständighetsförklaringar legaliserat
bland annat homeopatien.» Det är
riktigt, men om vi skulle skärskåda allting,
som ryms inom frihetsbegreppets
vida område, ifrån sådana synpunkter,
skulle vi nog finna, herr Norman, att det
också finns åtskilligt annat inom dessa
länder, som inte riktigt motsvarar de
höga principer, som vid vissa tillfällen ha
proklamerats. Jag har icke anfört dessa
akter för att säga att detta är riktlinjer,

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

som överallt ha följts eller följas i praktiken,
utan jag har gjort gällande att
detta är idéer, som äro oupplösligt förbundna
med frihetsbegreppet och som
måste vidare utvecklas, om frihetsbegreppet
skall bli någonting annat än en
illusion.

Vidare sökte såväl andra lagutskottets
ärade ordförande som herr Lindblom
göra gällande, att jag intog en ståndpunkt
i fjol vid behandlingen av chiropraktikermotionerna
och har intagit en annan
ståndpunkt i min motion i år. Det är
att förfalla till skenlogik, när man gör
sådana påståenden. Läget var för min
del ett helt annat i fjol än det är i år.
I fjol uppträdde jag i en debatt rörande
en motion, som jag inte haft någonting
att göra med, och rörande ett utskottsutlåtande,
vars utformning jag inte på
minsta sätt hade ansvaret för. Jag måste
där, för att hävda en för mig viktig synpunkt,
rösta med reservationen. Vad jag
vid den tidpunkten betraktade som den
stora risken var, att riksdagen av andra
lagutskottet skulle lockas till att göra ett
positivt uttalande till förmån för en av
dessa grenar av »läkekonst», om jag nu
får använda ett så högtidligt ord här. Ett
bifall till andra lagutskottets utlåtande
kunde ha blivit inledningen till eu legalisering
av inte bara chiropraktiker utan
även homeopater och möjligen andra.
Det var denna risk, som vid det tillfället
måste avvärjas. Jag hade precis samma
synpunkter då, som jag nu har sammanfattat
i min motion, men när jag själv
har fält utveckla dessa synpunkter, herr
talman, har jag naturligtvis också stått
fri att säga vad jag egentligen menade
över hela linjen. Det är alltså i motionen
och i mina anföranden här, som min
ståndpunkt uppenbaras.

Herr Norman begagnade en metod,
som tyvärr alltför ofta användes i
populära debatter, när han sade, att skall
man här förbjuda människor, som inte
ha behörighet att utöva läkarpraktik,
att ändå uppträda som helbrägdagörare
eller »botare», så leder det till konsekvenser
även på andra områden. Man
kommer, menade herr Norman, då lätt
fram till tanken på ett rusdrycksför -

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

bud, och han gick så långt att han
vände yxan mot sig själv och sade, att
följden också kunde bli ett förbud mot
användning av nikotin. Detta är en överraskande
logik, eftersom det ju ändå är
två vitt skilda saker vi här ha att göra
med. När det gäller spritdrycker eller
nikotin har var och en att bestämma
för sig själv mer eller mindre på eget
ansvar. Jag är fullt medveten om att
detta kan leda individen till en ödesdiger
bundenhet, som minst av allt är bra
för hälsan. Men det är en sak — jag
skall inte gå in på något närmare resonemang
om den — och en annan sak är
vad vi här resonera om, nämligen att
människor i sina försök att få bot för
kroppsliga fel skola bli mer eller mindre
tvångsbundna vid andra individer,
som förege sig kunna bota sådana skavanker
men som icke ha kompetens att
göra det. Jag hade ett exempel ur ett polisprotokoll
från den stad norrut, som vi
ha resonerat om. Det gällde en flicka med
scharlakansfeber. Föräldrarna skulle söka
hjälp för henne, men eftersom homeopaterna
hade ett så gott rykte i bygden
blev det till en sådan man gick.
Det var alltså en föreställning i bygden,
en faktisk psykologisk makt, som ledde
föräldrarna med den sjuka flickan till
eu person, som sedermera visade sig
ställa en feldiagnos och som kunde göras
till föremål för åtal enligt behörighetslagen.
Det är detta vi ha att hålla
oss till.

Herr Lindblom nämnde en verkligt
skrämmande siffra, som jag inte kan kontrollera,
nämligen att 500 000 människor
i vårt land använda homeopatisk medicin.
Jag medger att denna medicin i
många fall kan vara oskyldig och inte
behöver göra dem något ont, som använda
den. Men det är, herr talman, en
invändning av ringa betydelse. När man
säkert vet, att ett stort antal människor
lita på denna medicin och denna behandlingsform
och icke på någonting annat,
så att de faktiskt riskera liv och hälsa,
då kommer denna siffra i sin rätta belysning
och blir skrämmande. Då nödgas
man överväga, huruvida man icke i detta
lall bör gå ganska radikalt till väga.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

Ett av de stora argumenten från kvacksalvarsidan
är, att t. ex. homeopatien
har biivit godkänd i land efter land och
upphöjd till vetenskap, att man bygger
homeopatiska sjukhus o. s. v. Den rika
flora av homeopatiska agitationsskrifter,
som flödat över riksdagens medlemmar
under de senaste månaderna, har alldeles
speciellt velat skjuta fram den saken. Jag
lägger för min del inte någon särskild
vikt vid detta. Inte heller lagstiftningen
är säker för misstag, och det finns
många exempel på att när lagstiftningen
bär varit alltför böjlig gent emot populära
strömningar och synpunkter när det
gällt för människor mycket riskabla ting,
då ha människorna blivit utsatta för risker,
som de icke skulle behövt råka ut
för, om lagstiftarna visat större misstänksamhet
och inte varit så eftergivna. Detta
kan alltså inte bli något argument för
min del. Jag såg för några veckor sedan
i en homeopatisk skrift, att den brittiske
konungen på något sätt har visat sympati
för homeopatien, men jag kan i detta
sammanhang inte ta större hänsyn till
ett majestät än till vad man brukar kalla
en vanlig människa, tv här spela så
många faktorer in, att man inte vet åt
vilket håll människornas hjärtan och
hjärnor ledas. Här har man huvudsakligen
att bygga på uttalanden och erfarenheter
av dom, som äro utbildade för det
ansvarsfulla läkaryrket. De äro de enda
vittnesgilla. Däremot bör man i mycket
liten grad bygga på uttalanden av människor,
som tro det ena och det andra,
och i ännu mindre grad på yttranden av
människor, som ha sin utkomst av att
spela läkare, fastän de sakna alla förutsättningar
för det.

Slutligen är man bland dem, herr talman,
som försvara homeopatisk och chiropraktisk
s. k. läkekonst mycket ofta
angelägen om att göra en skillnad mellan
vissa av dessa icke behöriga s. k. läkare
och kvacksalvarna. Man anger inte
var gränsen går — uttalandena i det sammanhanget
äro mycket vaga. Uppenbarligen
gör man dessa uttalanden för att
skydda sig själv, tv man kan inte ta ansvaret
för allt som göres av dessa s. k.
fria läkare. Det är för att stärka den

egna svaga auktoriteten, som man använder
dessa talesätt, men jag har aldrig
hört någon föreslå praktiska åtgärder för
att härvidlag skilja agnarna från vetet.

Herr Norman gav mig en returkomplimang
för de ord jag sade till honom
i onsdags förra veckan, när det gällde
en annan fråga, i vilken herr Norman
visade en i mitt tycke klok hållning.
Nu ansåg han, att jag var lika klok som
han som inte ställde något yrkande i
mitt första anförande. Ja, herr talman,
naturligtvis är det mycket smickrande
för en enkel man att av en utskottsordförande
i den svenska riksdagen upphöjas
så högt i klokhetens himmel som
herr Norman har gjort genom att jämställa
mig med honom, men jag har kanske
litet svårt att dväljas på dessa stora
höjder, och därför skall jag nu ge herr
Norman möjlighet att på den punkten
justera sitt omdöme.

Jag sade i mitt första anförande, att
jag för närvarande inte ville ställa något
yrkande. Jag ville först lyssna på
debatten. Jag ville ta reda på om det
skulle komma fram några nya, för mig
hittills okända argument och frågan på
något sätt ställas i en annan belysning.
Jag måste säga att i det avseendet går
jag från debatten och från mina respekterade
motståndare minst lika fattig
som jag var förut. Det finns efter
denna undervisning, herr talman, ingen
anledning för mig att inte nu göra det
yrkande som jag för en stund sedan
uppsköt.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
alternativ I i min motion nr 12 i första
kammaren.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Ja, herr talman, herr
Lindström hade lyckats upptäcka, att min
nuvarande hembygd skulle vara ett betänkligt
näste för homeopatien, och han
hade även upptäckt homeopatiska annonser
i den tidning, som jag redigerar. Ja,
jag beklagar att det finns någon sanning i
det påståendet, men jag vill i alla
fall till kammarens protokoll göra ett

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

konstaterande. Eftersom jag är född varken
i Jämtland eller i Närke svär jag
mig fri från alla de religiösa eller medicinska
laster, som kunna florera i
dessa landskap. Vad nu annonserna beträffar
måste jag också konstatera, att
jag inte är annonschef i örebro-Kuriren,
och jag har inte något ansvar för annat
än vad som står på ledaravdelningen.

Herr Lindström var gaddig och antydde
att jag skulle älska pudret. När
det gäller talekonst undrar jag vad som
menas med puder. Med puder menar
jag att man använder tio gånger så lång
tid för att säga en enkel sak som man
skulle behöva göra. Herr Lindström har
här hållit på en och en halv timme med
vad han skulle kunnat klara på tio minuter.
Jag tycker det är oförsiktigt av
honom att använda retoriska termer,
som ställa hans egna älskvärda små
svagheter i en betänklig belysning.

Herr LINDSTRÖM (kort genmäle):
Herr talman, jag gör ingalunda anspråk
på att vara det mönster av koncentration,
när det är fråga om talekonst, som herr
andre vice talmannen, och därför använder
jag den tid jag anser mig behöva för
att någorlunda utreda mina synpunkter.

Herr andre vice talmannen gjorde ett
försök till räddning. Han svor sig fri
från Jämtland, och det var ganska lätt.
Han lösgjorde sig även från Närke, och
det var litet svårare. Men så bekände
han, visserligen inte öppet men dock så
att alla förstodo det, att han hör hemma
i Gävleborgs län. Gävleborgs läns huvudstad,
nämligen Gävle, är en av landets
förnämsta liomcopatcentraler, och
homeopaterna ha där en synnerligen
omfattande verksamhet, inte endast i
Gästrikland utan även i Hälsingland.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
(kort genmäle): Herr talman! Vi skola
inte inveckla oss alltför mycket i lokala
allusioner och insinuationer, ty om vi
göra det skulle vi börja undersöka, hur
många homeopatcr man har i Dalarna,

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.
där herr Lindström är född. Jag tror att
om man gör en rättvis undersökning —
men en rättvis undersökning kanske inte
hör till herr Lindströms specialgebit —
skulle man lätt nog komma fram till att
Dalarna står sig gott både i jämförelse
med Närke och Hälsingland och Gästrikland,
när det gäller liomeopatiska sympatier.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag
skulle inte ha uppträtt i denna debatt,
som enligt min mening pågått alldeles
för länge, om jag inte uppkallats av herr
andre vice talmannens anförande.

Hela denna fråga blev ju föremål för
en genomgående behandling vid förra
årets riksdag, och jag tycker att det närmast
är att beklaga, att den har kommit
upp igen, ty det kraftiga bakslag, som då
gavs, hade för allmänheten stått sig säkrare
än då saken nu underkastas en förnyad
lång debatt. Vad som särskilt förvånade
mig var att herr andre vice talmannen
nu återigen kom fram med det
förslag, som riksdagen då med så oerhört
stark majoritet i båda kamrarna avslog,
nämligen detta underliga uppslag att tillsätta
en utredning angående homeopatiens
och chiropraktikens ställning inom
vetenskapen med tillhjälp av lekmän.
Herr andre vice talmannen uttryckte saken
så att det borde finnas en liten kärna
av vetenskapsmän och i övrigt skulle den
sammansättas av personer, på vilka allmänheten
skulle lita. Är nu inte detta ett
ytterst underligt resonemang? Vi skulle
tillsätta en kommitté för att utreda en vetenskaplig
fråga, om en vetenskaplig metod.
Den skola inte vetenskapsmännen
avgöra. Nej, dem tror folket enligt herr
andre vice talmannens mening inte på.
Det skall vara andra personer som skola
göra utredningen. Det skall vara politiker
naturligtvis, ty på dem förmenar man underligt
nog att folk tror mera på än på
vetenskapsmännen. .lag tror det är en felaktig
uppfattning. Jag tror folk tror mycket
mindre på politiker än på vetenskapsmän.
Antag att vi få en kommitté
som består av, låt oss säga, herr Lindström
och herr Lindblom samt några veten -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. behörighet att utöva läkarkonsten.

skapsmän och så kanske herr andre vice
talmannen, som ett ovisst vacklande och
löst mellanting mitt emellan de båda andra
ståndpunkterna. Jag tror mycket litet
på att den skulle göra ett starkare intryck
på svenska folket än vetenskapsmännens
egna resultat. Vi skola komma ihåg att
homeopati och chiropraktik och allt
detta inte äro några nya saker. Åtminstone
homeopatien har haft mer än ett sekel
på sig för att slå sig igenom i vetenskapen,
men den bär inte lyckats vinna
några vetenskapsmän av betydelse för
sig. Utgör inte detta förhållande en säkrare
borgen än en kungl. kommitté, vars
uppgift skulle vara alt leverera ett
ställningstagande åt det svenska folket,
ett ställningstagande som, observera det,
i detta fall inte är grundat på kompetensen
att göra ett ställningstagande utan
på inkompetensen, vilket herr andre vice
talmannen så vackert kallar för sunda
förnuftet?

Tanken på en sådan utredning, som
vi avslogo förra året, böra vi inte komma
tillbaka med igen. Det är ett av dessa
obetänksamma uppslag, som ibland
komma fram men som vi göra bäst i att
slå ihjäl så fort som möjligt.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN:
Herr talman! Jag skall inte tvista med
herr Wistrand om hur man skall sammansätta
kommittéer. Jag vill i alla fall
erinra om att när man tillsätter en kommitté
så (sammansätter man den inte
på det sätt, som herr Wistrand bär tycks
finna lämpligt. När vi tillsätta en försvarsutredning,
ta vi inte bara officerare
med, utan vi tillsätta nästan bara
lekmän, som kanske inte äro så sakkunniga
från början, men deras uppgift i en
kommitté är ju att bli sakkunniga genom
den undervisning de erhålla av den verkliga
sakkunskapen. Varför skall det vara
på ett annat sätt, när det gäller homeopatien?
Varför skola inte läkare och andra
vetenskapsmän kunna undervisa den
stora allmänhetens representanter om
hur det förhåller sig i dessa avseenden?

Jag har inte uttalat mig om hur majoriteten
i den där kommittén skulle

vara beskaffad. Jag har sagt att kommittén
skall sammansättas på ett sätt
som gör att den kan övertyga den stora
allmänheten. Det tycks för herr Wistrand
och för herr Lindström vara likgiltigt,
vad den stora allmänheten gör och tänker.
De mena att om man bara klubbar
igenom ett förhud, så är saken klar. I
allmänhet har jag den uppfattningen,
att generella förbud krångla till sakerna
i stället för att klara upp dem. Jag vill
klara upp den här saken. Jag tror inte
ett dugg på homeopatien, men jag vill
göra en undersökning, som kan övertyga
inte bara herr Wistrand och herr
Lindström, utan den stora allmänheten,
som har mycket dunkla begrepp om dessa
ting.

Herr WISTRAND: Herr talman! Jag har
inte yrkat på något förbud i denna sak;
jag har icke anslutit mig till herr Lindströms
yrkande. Men herr andre vice talmannen
har alldeles missförstått frågan,
när han uppdrar paralleller med en försvarsutredning.
Här är fråga om vad som
är en vetenskapligt riktig metod eller
inte, och det måtte väl inga andra än
vetenskapsmännen kunna avgöra. En
kommittéutredning efter herr andre vice
talmannens linje skulle säkert krångla
till saken, och jag tror, att vilka politiker
man än må sätta in i en sådan
kommitté, kommer deras insats där att
bli av snarast löjeväckande natur, emedan
de komme att ge sig in på saker,
som de icke kunna bedöma.

Herr NORMAN: Herr talman! För att
intet missförstånd skall föreligga i fortsättningen
önskar jag såsom i varje fall
delvis ansvarig för det utlåtande, som
andra lagutskottet framlade i fjol och
som då avslogs, påpeka, att i det utlåtandet
icke förordas någon majoritet av
lekmän i en sådan här utredning och att
vi endast uttalat, att det vore lämpligt,
att i denna kommitté funnes även representanter
för dessa lekmannariktningar.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock, av herr Lindström, att
kammaren skulle bifalla den i ämnet
väckta motionens första alternativ.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lindström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 29, röstar Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Lindströms
under överläggningen gjorda yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 30, i anledning av dels
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303),
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 10 mars 1950 dagtecknad
proposition, nr 115, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Härigenom förordnas, att priisregleringslagcn
den 30 juni 1947, vilken jäm -

likt lag den 3 juni 1949 (nr 317) gäller
till och med den 30 juni 1950, skall äga
fortsatt giltighet till och med den 30
juni 1951.

I samband med propositionen hade
utskottet till behandling förehaft två i
anledning av densamma väckta motioner,
nämligen inom första kammaren
nr 421 av herr Andrén m. fl. och inom
andra kammaren nr 510 av herr Hjalmarson
in. fl. I motionerna, vilka voro
likalydande, hade hemställts, att riksdagen
för sin del måtte giva prisregleringslagen
den 30 juni 1947 fortsatt giltighet
endast till och med den 31 december
1950 samt att riksdagen måtte
understryka, att prisregleringslagen vore
en fullmaktslag och att priskontrollen
borde avvecklas på varje varuområde,
där detta kunde ske utan påtaglig
risk för prishöjningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte antaga det genom
förevarande proposition, nr 115,
framlagda lagförslaget oförändrat; samt

B. att motionerna 1:421 och 11:510,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet förut i utlåtandet
anfört, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wistrand och Hagård, vilka ansett, att
prisregleringslagen den 30 juni 1947 (nr
303) borde givas fortsatt giltighet allenast
till och med den 31 december 1950
och som till följd därav yrkat, att propositionen
måtte bifallas med den ändringen,
att i den föreslagna lagen orden
»den 30 juni 1951» skulle utbytas mot
orden »den 31 december 1950».

Herr WISTRAND: Herr talman! De åtgärder
som ha gått ut på att återföra
vårt ekonomiska liv till mera normala
förhållanden genom att minska på regleringar
och få bort ransoneringar och
vad därtill hörer, ha på det hela taget
försiggått endast långsamt och trevande
och med uppenbar tvekan i varje särskilt
fall. Kungl. Maj ds proposition och

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ntskottsutlåtandet beträffande förslaget
till lag om fortsatt giltighet av prisregleringslagen
ge också uttryck för samma
tvekan. Det är som om man hade
så länge levat i ett regleringssamliälle,
att man instinktivt värjer sig för att öppna
fönstret och få ett vinddrag ifrån
den luft, som vi dock alla ha andats före
kriget.

Det är uppenbart, att prisregleringslagen
måste, med hänsyn bland annat till
de subventioneringar som ges, förlängas
till detta års slut, men det förefaller
enligt min och min medreservants mening
icke önskvärt, att man gör halt vid
nästa årsskifte. Ju längre vi dröja med
att återföra prisbildningen till friare
former, desto svårare får man också att
komma ur det nuvarande tillståndet. Vad
som enligt min mening behövs här, det
är ett beslutsamt och friskt steg, som för
med sig en befriande gärning.

Det förhåller sig ju också så, att det
har gjorts anmärkningar emot det sätt,
på vilket denna prisregleringslag har
tillämpats. Det måste i detta sammanhang
anses direkt uppseendeväckande,
att riksdagen icke har beretts tillfälle att
yttra sig över de direktiv som lämnats i
anslutning till prisregleringslagen. Allt
detta gör ju att man med allt större
längtan motser den situation, då man
skall bli helt och hållet fri ifrån den.

Mot möjligheterna att upphäva prisregleringslagen
redan vid nästa årsskifte
ha åberopats två skäl. Det ena är personalsvårigheter.
Man menar att personalen
i nämnden och dess kansli och
byråer skulle troppa av så hastigt, att
nämndens verksamhet skulle försvåras.
Jag lämnar därhän, om det verkligen
kan vara regeringens och priskontrollnämndens
mening, att en både betungande
och kännbar reglering skall uppehållas
uteslutande för att hålla kvar personal
i det organ, som utövar regleringen.
Det vore ju att ställa sakerna på
huvudet, och personalsvårigheterna få
val, ehuru först nämnda, icke anses utgöra
huvudmotivet.

Det andra motiv som har anförts, i
varje fall av utskottet, har varit, att
de avtalsförhandlingar, som ju skola

föras under principiellt fria ekonomiska
förhållanden till årsskiftet, skulle i
hög grad underlättas, om man kunde garantera
prisnivån, och att det därför
skulle kunna vara angeläget att möjligheterna
till fortsatt prisreglering bibehölles.
Jag måste tillstå, att inte heller
det argumentet inverkar på mig. Skall
man tänka sig att någonsin bli fri från
en prisreglering — och vi lära ju alla
vara i princip överens om att man bör
bli detta — då skall man icke vid något
tillfälle koppla den samman med avtalsförhandlingar.
Gör man det så blir
följden den att man blir tvungen att bibehålla
den under avtalstiden och frågan
kommer upp år efter år i samband
med avtalsförhandlingarna så att man
får saken fastlåst för all framtid. Det
är ett ytterst farligt perspektiv som
stärker mig i min uppfattning, att man
nu bör beslutsamt gå in för prisregleringens
upphävande.

Nu finns det ju en möjlighet som det
också har talats om både i Kungl. Maj :ts
proposition och i utskottets utlåtande
nämligen att man väl kan besluta lagen
men hoppas och tror, att Konungen icke
skall behöva använda den. Detta är för
mig inget skäl. Vad som är angeläget
det är att verkligen i tid på något håll
börja med nedrivandet av hela denna
byggnad som ger regeringen befogenheter
och möjligheter att ingripa på alla
möjliga områden inom det ekonomiska
livet i enlighet med en lagstiftning som
har tillkommit under helt andra förutsättningar
och helt andra villkor än dem
som nu göra sig gällande. Vi böra i
varje fall på denna punkt undanröja den
möjlighet till godtycke varunder det
ekonomiska livet nödgas leva, då det ej
kan förutses de påbud, som komma att
riktas emot det. Det är framför allt faran
för att prisregleringslagen, om den icke
nu beslutsamt upphäves vid nästa årsskifte,
kommer att kvarstå som en permanent,
ordinarie ingrediens — öppen
eller latent — i statslivet, som gör mitt
yrkande så bestämt, att riksdagen måtte
bifalla den reservation, som till utskottets
betänkande är fogad av mig och herr
Hagård.

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Herr PETRÉN: Herr talman! Priskontrollen
har ett direkt samband med uppgörelser
som ha träffats kring stabiliseringspolitiken.
Den har ett samband med
de subventioner som utgå på en del varor,
dä man från statens sida, när man
subventionerar, även vill ha en kontroll
över dessas priser. Vi böra komma
fram till en friare ekonomi från årsskiftet,
och då bör också priskontrollen
kunna föras bort. Huruvida detta kan ske
plötsligt den 1 januari, är väl svårare att
säga direkt; i varje fall bör den bortfalla
i början av året. Den centrala frågan
på denna punkt är för mig icke,
om prisregleringslagen nu förlänges
ett halvt eller ett helt år. Den är en
fullmaktslag, som i och för sig icke innebär
att priskontrollen måste utövas,
och ännu mindre ger den några anvisningar
om hur priskontrollen i förekommande
fall skall tillämpas. Det väsentliga
är, att man får fastlagt att priskontrollen
tillhör de regleringar som skola
försvinna och att avvecklingen sker i
snabbast möjliga takt. Varutillgången är
nu på de flesta områden betryggande.
Ett kvardröjande av priskontrollen på
dessa områden innebär enligt min mening
ett allvarligt faromoment. Priskontrollen
kan här leda till ett konserverande
av ett högt prisläge — maximipris
bli lätt minimipris — och konkurrensviljan
mattas av den stelhet som ligger
över handel och näringsliv. En rörlighet
måste finnas i fråga om priser.
Priserna måste kunna anpassa sig efter
tillgång och efterfrågan. En sådan
rörlighet i priserna på enstaka artiklar
både uppåt och nedåt behöver icke innebära,
att den genomsnittliga prisnivån
på ett varuområde stiger utan torde i
inånga fall i dagens läge innebära att
prisnivån faller. Detta är någonting som
priskontrollnämnden genom sitt ensidiga
betraktelsesätt på varje enskild vara
icke alltid synes beakta.

Det finns mycket att anmärka mot
priskontrollniimndcns sätt att verka. De
enskilda parterna ha tidigare praktiskt
taget aldrig fått tillfälle att direkt inför
nämnden framlägga sina synpunkter.
Detta är så mycket mer allvarligt som

den föredragande inför nämnden ofta är
samma person som fört förhandlingarna
med firmorna, ett ur principiell synpunkt
knappast acceptabelt förhållande,
då det givetvis är svårt för en föredragande,
som haft ett visst utgångsläge vid
sina förhandlingar, att objektivt frigöra
sig från denna ståndpunkt. Svårigheter
ligga också i att det material, som åberopas
vid priskontrollnämndens förhandlingar,
många gånger hålles hemligstämplat.
Detta är naturligt i en hel del
fall, då man med hänsyn till konkurrensförhållandena
måste ge skydd mot insyn,
men det finns andra fall, då det är
tvivelaktigt, om det har varit något värde
med sekretessen.

Denna fråga har belysts i en interpellation
av herr Nilson i Spånstad i andra
kammaren förra året. Det kom emellertid
aldrig något svar från regeringsbänken
på den interpellationer Det är nog
så, att priskontrollnämnden har en väl
stor benägenhet att hemligstämpla sina
handlingar. Detta bär senare visat sig
på ett ganska markant sätt, nämligen då
näringslivets organisationer förra året
gjorde en framställning om att få priskontrollen
up<phävd för en rad olika varor.
Priskontrollnämnden avlät ett yttrande
till folkhushållningsdepartementet,
och detta yttrande hemligstämplades,
varigenom en fortsatt saklig behandling
av frågan såvitt jag förstår blev
fördröjd. I det fallet fanns det icke någon
anledning att ingå på några konkurrensförhållanden,
och det borde ha varit
möjligt att offentliggöra yttrandet. När
det senare kom ut, att priskontrollnämnden
hade avgivit ett yttrande i ärendet,
upphävdes också hemligstämpeln.

Avgörande för hur priskontrollnämnden
arbetar äro de gällande direktiven.
De första direktiven, som utfärdades år
1942, underställdes riksdagen. År 1948
utfärdades nya, provisoriska direktiv,
som icke underställdes riksdagen. Jag
medger att det den gången skulle ha
stött på svårigheter att höra riksdagen,
tv ärendet var brådskande och riksdagen
var inte samlad. Alldeles nyligen
— den 14 april i år — ha nya direktiv
utfärdats. Inte heller dessa ha emeller -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

tid underställts riksdagen, och detta är
så mycket mera anmärkningsvärt som
utfärdandet av direktiven föregåtts av
en behandling i den s. k. Haganderkommittén,
där man icke uppnådde enighet
om direktivfrågorna utan hävdade
två i väsentliga punkter skilda åsikter.
Det borde ha varit angeläget för Kungl.
Maj:t att underställda riksdagen dessa
direktiv.

Det är ingen oväsentlig fråga jag nu
talar om, då det ju är genom utformningen
av direktiven som vi kunna få
den verkliga garantien för att priskontrollnämnden
nu är ställd på avskrivning.
De nya direktiven kunna inte betraktas
som tillfredsställande och tyda
inte utan vidare på att priskontrollen
betraktas som eu krisreglering. Jag behöver
endast peka på punkt 8 i direktiven,
som anger, att priskontrollnämnden
bör vidtaga åtgärder för att åstadkomma
prissänkningar där onormala
marginaler föreligga. Ett sådant generellt
direktiv ger priskontrollnämnden stora
befogenheter. Jag är ingen förespråkare
för onormala vinstmarginaler, men det
verkar som om man inte hade klart för
sig att all handel och företagarverksamhet
över huvud taget är förknippad med
risker och att det mot den bakgrunden
är mycket svårt att bedöma vad som är
normala och onormala vinstmarginaler.
Denna punkt i direktiven skulle ju också
innebära införande av en egendomlig
princip, om ett företag, som gör rationaliseringar,
skulle råka ut för att automatiskt
och omedelbart tvingas sänka
produktpriserna. Om en sådan princip
finge vinna insteg, skulle det sedan inte
bli lätt att finna nytt, riskvilligt kapital
för ytterligare rationaliseringar.

Herr talman! Jag ser det nuvarande
läget, med ett alltför långt kvardröjande
av priskontrollen, som ett faromoment,
då det kan bidraga till att höga priser
i onödan konserveras. Det finns tecken
som tyda på att det på vissa håll föreligger
en överdriven, för att icke säga
felaktig, uppfattning om priskontrollens
betydelse. Ett av dessa tecken ha vi i de
nya direktiven, men framför allt kunna
vi se dem i att priskontrollen ej avveck -

las på områden, där vi ha en riklig varutillgång
och där inga risker för prishöjningar
synas föreligga. Exempel på
varor för vilka detta gäller äro importerade
texilvaror, vidare cellull och
konstsidenvävnader samt — för att taga
ett exempel från ett helt annat område
— blixtlås, där hemmamarknaden är
mättad och fabrikanterna söka sig ut
på exportmarknaden.

Priskontrollnämnden borde taga mer
hänsyn till handelns och näringslivets
synpunkter och taga fasta på de försäkringar
som ges.

Det göres ibland gällande, att priskontrollen
är ett medel i kampen mot monopol-
och kartellbildningar. Det är nog
en i många stycken felaktig syn. Det är
snarare så, att priskontrollen och andra
krisregleringar, som vi ha haft, framtvinga
ett närmare samgående företagen
emellan och därigenom öka riskerna
för monopol och priskarteller. Nu finns
det glädjande nog tecken på att kartellmentaliteten
minskar, när våra regleringar
få mindre omfattning. En fri konkurrens
är ett mycket stort konsumentintresse,
men det är också ett företagarintresse.
Varje framsynt företagare har
klart för sig att den fria konkurrensen
är den bästa jordmånen för initiativ och
företagsamhet och är det som ger produktionsviljan.

Det är glädjande att man, som i går
blev bekant, från industriförbundets håll
nu tagit ett initiativ och, som jag hoppas,
funnit ett medel att bekämpa de
konkurrensbegränsande företeelserna i
näringslivet genom den kommitté som
har tillsatts för att övervaka och påpeka
vad som bör göras för att ernå en
friare konkurrens.

Min förhoppning är, herr talman, att
vi skola komma fram till en friare ekonomi
och att vi skola få priskontrollen
snabbt avvecklad, men man skulle vilja
se en större vilja till dessa regleringars
avskaffande än som har kommit till synes
i de nya direktiven för priskontrollnämnden.

Det finns många fler synpunkter att
anlägga på denna sak än jag nu har fört
fram. Jag kanske här får anföra yt -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

terligare en: priskontrollnämnden åsamkar
staten stora direkta utgifter — det
har talats om personalsidan förut här i
debatten — och den drar även med sig
en byråkrati i näringslivet. Det är i dag
inte få människor som få syssla med sådant
improduktivt arbete som att räkna
fram kalkyler som inte normalt behövas
för företagets redovisning men som erfordras
för diskussionerna med priskontrollnämnden.
Även andra uppgifter erfordra
arbetskraft. När exempelvis en
strumpgrossist importerar varor i tiotusentals
paket, skall det sitta folk och
på varenda förpackning klistra fast en
etikett med grossistens av priskontrollnämnden
givna, särskilda registreringsnummer.

Herr talman! Jag bär gått något vid
sidan av ämnet och givit mig in på vad
som är behandlat i första kammarens
beredningsutskott och som senare i dag
kommer upp till behandling här i kammaren,
och detta har jag gjort därför
att de båda ärendena äro varandra
närliggande och det således inte kan vara
någon mening med att riva upp debatten
på nytt om en stund. Jag har vid beredningsutskottets
utlåtande fogat en
blank reservation, då jag anser att utskottets
skrivning är väl tunn och intetsägande
och att man kunde ha fått fram
ett mera klart uttryck för de synpunkter
jag här utvecklat.

Herr NORMAN: Herr talman! Det förefaller
mig nästan som om prisregleringslag
och priskontroll skulle vara en särskilt
lämplig strykpojke för vårt värderade
högerparti. Frågan om dessa företeelser
var ju uppe till behandling redan
i onsdags, då det gällde anslag till denna
verksamhet. Nu kommer den tillbaka i
anledning av förlängningslagen och såsom
herr Petrén påpekade är frågan om
priskontrollens vara eller icke vara också
föremål för ett utlåtande som behandlas
senare här i dag.

Jag tror att vi äro ganska överens om
att en lämplig priskonkurrens i allmänhet
är det bästa medlet att möjliggöra att
allmänheten skall kunna köpa varor till
bästa möjliga pris. När förutsättningar -

na för en sådan priskonkurrens icke helt
och hållet äro för handen, tror jag emellertid,
att lagstiftningsåtgärder sådana
som den det här är fråga om kunna vara
nödvändiga.

Nu råder det ju inte någon meningsskiljaktighet
om nödvändigheten av en
prisregleringslag för innevarande år. Den
nödvändigheten har erkänts i den motion,
som har väckts i anslutning till
propositionen i frågan och som går ut
på att prisregleringslagen endast skall
förlängas till årets slut. I och med att
man erkänner detta förefaller det mig
som om man också skulle erkänna, att
det kanske är behövligt med en prisregleringslag
även under en del av nästkommande
år.

Utskottet har i fråga om den framtida
ekonomiska utvecklingen påpekat, att regeringen
är inställd på att det nuvarande
subventionsförfarandet beträffande vissa
varor icke skall tillämpas längre än till
ingången av år 1951. Finansministern
har dock i ett annat sammanhang uttalat,
att det under en övergångstid kan vara
behövligt att fortsätta subventioneringen
av ett par varugrupper, nämligen bomull
och hudar, för att man skall kunna uppnå
en smidigare prisanpassning och motverka
spekulativa lagringsuppköp. Enbart
den synpunkten förefaller mig vara
ett skäl för att vi inte här skola förhasta
oss.

Andra lagutskottet har för något år sedan,
när det var fråga om begränsning
av en annan fullmaktslag, uttalat — vilket
också godkänts av riksdagen — att man
skall vara försiktig när man upphäver
vissa befogenheter, som riksdagen har
givit Kungl. Maj:t, så att man inte riskerar
att behöva förnya dem. Jag tror beträffande
denna fråga, att läget just är
detta, att vi inte i dag böra fatta ett beslut,
som kan nödvändiggöra, att vi redan
i höst få ta upp frågan om att förnya
den fullmakt som Kungl. Maj:t här
har.

Det är enligt min uppfattning riktigare
att se problemet så som andra lagutskottet
har sett på det: riksdagen beviljar
denna fullmakt för ett år framåt, men
uttalar den förväntan, att Kungl. Maj:t

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

inte skall använda den annat än när
det visar sig behövligt.

Med understrykande av denna synpunkt
hemställer jag om bifall till utskottets
utlåtande.

Herr NORDENSON: Herr talman! Utskottets
ordförande har här gjort gällande,
att vi från högern begagna varje tillfälle
att göra priskontrollen till en strykpojke
och vid upprepade tillfällen ta upp
debatt i saken. Det beror, herr Norman,
helt enkelt på att vi anse, att priskontrollen
har en så utomordentligt stor betydelse
inte bara för vårt näringsliv utan
för hela vår ekonomiska politik, att det
är av allra största vikt att vi uppmärksamma
vilka verkningar priskontrollen
har, så att den inte snedvrider vår ekonomiska
utveckling.

När man går tillbaka litet i tiden och
ser på hur frågorna på detta område ha
behandlats, kan man inte undgå att förvåna
sig över att statsmakterna, erkannerligen
regeringen, ha tagit på denna
sak anmärkningsvärt legert — i varje
fall ha näringslivets intressen behandlats
ganska lättvindigt. Vi behöva här
bara gå till motiveringen för priskontrollagens
förlängning. Vi äro ju ense om
att prisregleringen skall förlängas i varje
fall till årets slut. Diskussionen gäller det
därpå kommande året. Men därvidlag
har Kungl. Maj:t ingen annan motivering
än den som priskontrollnämnden
har givit, nämligen att en lättnad i priskontrollen
eller dess avskaffande skulle
kunna inverka på lönerörelserna på arbetsmarknaden
och att man därför måste
iakttaga den största försiktighet.

Det är ju klart, att om vi inrikta oss på
att häva stabiliseringspolitiken vid nyåret,
komma vi att få räkna med sådana
rörelser på arbetsmarknaden, men skola
vi häva stabiliseringspolitiken, böra vi
rimligtvis häva den i alla dess moment.
Driva vi försiktigheten alltför långt,
komma vi — såsom förut liar påpekats
— i det läget, att vi aldrig bli av med
priskontrollen. Och det har dock sagts
från alla håll, att det är ett bestämt
önskemål att avveckla priskontrollen.

Om vi gå litet tillbaka i tiden, måste

vi erinra oss att priskontrollen kom till
för att man skulle förhindra sådana prisstegringar,
som voro betingade av varuknapphet.
Men sedan har priskontrollen
i hög grad ändrat karaktär. Den har kommit
att bli ett led i stabiliseringspolitiken
men har på sistone också gått över
till att bli ett instrument för en direkt
dirigering av utvecklingen inom näringslivet.
Det är anmärkningsvärt, att man
inte tidigare haft några närmare direktiv
om hur priskontrollen skulle bedrivas.
Det har ur vissa synpunkter varit tacknämligt,
därför att den kunnat utövas
med en viss smidighet, men det har också
lett till en mycket stor osäkerhet hos
näringslivets män. De ha inte vetat, hur
de skulle förhålla sig, och detta har vållat
en hel del snedvridningar av produktionen
och en mycket stark bundenhet.

Från näringslivets håll har man därför
begärt att få klarhet om efter vilka
linjer priskontrollen skulle handhas. En
särskilt kraftig framstöt gjordes år 1948,
då man begärde förhandlingar. Sådana
kommo ju inte till stånd, och utan att
närmare höra näringslivets representanter
utfärdade regeringen på sommaren
1948 sina direktiv, de s. k. provisoriska
direktiven. De utmärkte sig för en alldeles
utomordentlig hårdhet. Jag tror man kan
säga, att om de skulle ha tillämpats rigoröst,
skulle de ha lett till så hårt konfiskatoriska
åtgärder, att det skulle ha
medfört mycket betänkliga konsekvenser.
Nu blev tillämpningen inte så hård,
därför att marknaden visade en fallande
tendens. Men det påtalades energiskt från
näringslivet, att direktiven hade kommit
till stånd utan förhandlingar, och
man underströk angelägenheten av att få
diskussioner om dessa direktiv och särskilt
att få preciserat, hur de s. k. lönsamhetsberäkningarna
skulle ske. Det var
på grund härav som den s. k. Haganderkommittén
kom till, vilken i februari i
år har avgivit sitt yttrande.

Det råder inom denna kommitté enighet
om att direktiven skola gälla endast
till detta års slut, men i övrigt gå meningarna
mycket starkt isär. Näringslivets
män ha påfordrat, att man skulle slopa
priskontrollen successivt på olika områ -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

den i den män som det genom varutillgången
ställdes i utsikt, att det inte
skulle bli några prisstegringar. Majoriteten
har här gått vida längre och sagt, att
ett slopande av priskontrollen på ett område
icke horde ifrågakomma annat än
om man kunde vänta sig, att det blev en
sänkning av det gällande priset. Man
måste säga, att sannolikheten härför är
ganska ringa med hänsyn till de tendenser
som föreligga, och om man skulle
tillämpa detta rigoröst, har man hart när
gjort det omöjligt att verkligen åstadkomma
en successiv lättnad i priskontrollen.

Ändå allvarligare är kanske, att medan
näringslivets män ha menat att kostnadsökningar,
sådana som ökade råvarupriser,
skulle få ta sig uttryck i prisstegring,
har majoriteten hårt hållit på att dylika
kostnadsökningar helt skulle bäras av näringslivet.
Höjningar skulle få ifrågakomma
endast i rena undantagsfall, när
man efter lönsamhetsundersökningar
kommit fram till att lönsamheten är, som
det heter, »för låg». Därvid har man
dock tyvärr inte angivit, vad som skall
anses vara »för låg lönsamhet».

Från näringslivets håll har man på
denna punkt framhållit, att det är rimligt
att de bördor som falla på folkhushållet
på grund av prisstegringstendenser
skola drabba alla medborgare. Men skulle
man fullfölja de direktiv, som kommitténs
majoritet har givit, ■skulle det i själva
verket innebära att det blev näringslivet,
som helt fick taga på sig bördan
av de kostnadsstegringar, som kunna
ifrågakomma och som ju kunna vara
beroende på åtgärder utanför vår domvärjo.

Man kommer emellertid här också -—
och det skall jag särskilt understryka —
med ännu längre gående krav, nämligen
att priskontrollen skall ingripa, när det
anses att övernormala vinster eller övernormala
marginaler föreligga, utan att
man dock närmare anger, vad som skall
åsyftas med detta uttryck. Det innebär
att man ingriper även i fall, där någon
prisstegring inte har ägt rum. Det har
också visat sig att det finns fall, där
prisstegring inte har skett utöver 1939

års nivå men där man trots detta har ingripit
på grund av att man ansåg vinsten
vara för hög. Därmed har man kommit
utomordentligt långt bort från det som
var den ursprungliga grunden för hela
priskontrollen, och man har kommit in
på en mycket djupgående dirigering av
det ekonomiska livet.

Kungl. Maj:t har nu fastställt direktiv
för priskontrollen i huvudsaklig överensstämmelse
med majoritetens förslag. Det
är endast när det gäller frågan om lättnader
på ett visst område, som Kungl.
Maj :t inte har gått fullt så hårt fram utan
närmare följt den ståndpunkt som näringslivets
män intagit.

Såsom redan har påpekats här av några
föregående talare är det anmärkningsvärt
att regeringen, när den har kommit
till den ståndpunkten att den vill
föreslå så hårda direktiv, inte har framlagt
dessa för riksdagen. Haganderkommitténs
utlåtande kom i februari,
och det har ju således funnits god tid
för Kungl. Maj:t att framlägga dessa direktiv
och sina synpunkter på dem för
riksdagen i samband med den nu föreliggande
propositionen. När vi vidta så
långt gående åtgärder, som dessa direktiv
faktiskt innebära, är det ju rimligt
att vi också bereda riksdagen tillfälle
att ta ställning därtill. Jag vill erinra
om att när direktiven för priskontrollnämnden
ursprungligen lades fram år
1942 på basis av direktör Söderlunds
promemoria, så underställdes de riksdagen.
Då nya direktiv kommo år 1948,
var riksdagen inte samlad, och detta
kunde ju tjäna som en ursäkt för att inte
riksdagen hade fått ta del av dem. Men
det påtalades den gången vid liöstriksdagen
1948, att regeringen hade tagit ställning
utan alt låta riksdagen yttra sig.

Vi skola komma ihåg, att det inte är
själva lagen som här är det avgörande.
Den är ju en fullmaktslag och säger
egentligen mycket litet om vilka verkningarna
kunna bli. Det är direktiven,
som helt och hållet äro avgörande för
hur en prisreglering kommer alt verka
i fortsättningen, och det är därför som
det finns så starka skäl för att riksdagen
skall få yttra sig i en dylik fråga.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

Nu bär man från olika håll vittnat
om att man önskar komma ifrån priskontrollen.
Då måste vi nog också se till
att man verkligen bereder marken härför,
och det har framkommit också i
den motion, som kommer att behandlas
här senare i dag. Man har där understrukit,
att om vi skola komma ifrån
priskontrollen, måste vi se till att vi
verkligen energiskt sträva efter att i varje
ögonblick och på varje punkt, där så
är möjligt, åstadkomma en lättnad. Ur
denna synpunkt äro de nya direktiven
mycket beklagliga, eftersom de snarare
låsa fast oss än flytta oss framåt.

Den enda möjligheten att nu komma
loss är förvisso att vi steg för steg försöka
avskaffa priskontrollen, så att den
till sist kan helt avvecklas. Vi måste ta
vissa risker därvidlag — med den ökade
varutillgång, som nu råder, torde
dock riskerna inte vara så stora. Det
har ju visat sig gång på gång, att på de
områden, där priskontrollen har släppts,
har det inte inträtt någon nämnvärd
prisstegring. Möjligen har så skett på
någon punkt, men den genomsnittliga
prisnivån har i varje fall inte stigit —
däremot har den sjunkit i flera fall.

Vi mena nu, att tidpunkten är inne
att verkligen ta ett ordentligt steg här
och slopa priskontrollen från och med
ingången av nästa år. Det är klart, att
sådana förhållanden kunna tänkas inträda,
att man här måste vidtaga vissa
åtgärder i kontrollerande riktning. Men
då är det riktigare att man gör detta
i samband med de övriga åtgärder som
vidtagas. Jag tror, att man då har större
utsikter att inte i fortsättningen behöva
binda sig för hårt.

Det är sålunda enligt min mening särskilt
två skäl som göra, att man nu
verkligen bör ta steget fullt ut och slopa
priskontrollen från och med nyåret. Det
ena är, att om man släpper lönestabiliseringen,
bör man också släppa priskontrollen,
eftersom de hänga så nära
ihop, och såsom herr Wistrand påpekade
riskerar man, om man skulle behålla
priskontrollen, att den i fortsättningen
blir permanent. Det andra skälet är att
priskontrollen — genom den utveck -

ling som här har fortgått och inte minst
genom de direktiv som nu ha utfärdats
— har kommit in på helt andra
linjer än de som urprungligen voro avsedda,
när priskontrollen kom till. Man
har gjort mycket djupare ingripanden
i näringslivet än vad man från början
tänkt.

Det är därför, herr talman, som jag
anser det riktigt att vi nu ta ett kraftigt
grepp och komma ifrån priskontrollen,
och därför yrkar jag bifall till den av
herrar Wistrand och Hagård avgivna reservationen.

Herr von HELAND: Herr talman! Även
om jag kan instämma i en hel del av
vad herr Nordenson här har framhållit,
ansluter jag mig till utskottsförslaget.

Herr Nordenson talar här om näringslivets
män och de önskemål de ha framfört.
Jag tror inte, att herr Nordenson
därvid har ansett sig även tala för jordbruket,
som ju också är en näring här
i landet av åtminstone ännu så länge
en viss betydelse.

Hur var det vid krigsutbrottet? Jag
vill erinra om att jordbruket då låg under
en priskontroll genom det system
som vi hade för att fastställa jordbrukspriserna.
Under de första krigsåren förekom
alltså priskontroll inom jordbruket,
men däremot icke inom näringslivet
i övrigt. Detta gjorde, att jordbrukarna
belastades med de väldiga prisförhöjningar
som ägde rum intill år 1942, då
prisstoppet kom.

Med erinran om detta måste jag medge,
att jag är en smula rädd för att här
understödja högerns förslag, ty jag är
inte lika säker som herr Nordenson på
vad som kommer att inträffa den 1 januari
1951. Här har visserligen talats om
att stabiliseringspolitiken då kommer att
brytas och att pris- och lönestoppet kommer
att hävas. Men är det någon som kan
vara absolut säker på att man inte även
efter den 1 januari kommer att behöva
gå försiktigt fram när det gäller denna
fråga? Inom jordbruket, som jag representerar
vid underhandlingar om priserna,
ha vi nu godtagit en uppgörelse som

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

gäller från den 1 september i år under
ett år framåt, under förutsättning att
pris- och lönestoppet icke kommer att
brytas. Det är ju möjligt, att det kommer
att hävas helt, och naturligtvis
komma även vi med våra anspråk efter
den 1 januari. Men inför den ovisshet,
som jag tycker råder när det gäller
det faktiska resultatet av de underhandlingar,
som måste föras i höst, anser
jag det vara lugnast att gå på utskottets
förslag. Jag förmodar, att frågan
om priskontrollen kommer att bli
mycket aktuell vid dessa underhandlingar
på höstkanten, vid vilka även näringslivets
män skola få komma till tals
med regeringen.

Ur dessa synpunkter, herr talman, ber
jag — trots att jag i mycket förstår de
betänkligheter som herr Nordenson har
framfört — att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag tillåter mig att göra några randanmärkningar
till ett par av de synpunkter,
som ha framförts av de föregående
talarna.

Först vill jag yttra mig om frågan,
huruvida Kungl. Maj:ts direktiv till* priskontrollnämnden
skola föreläggas riksdagen
för godkännande. Jag vill då till
en början fästa uppmärksamheten på att
enligt prisregleringslagen har Kungl.
Maj:t riksdagens fullmakt att utfärda
tillämpningsföreskrifter. Det är alltså
inte tal om annat än att det är Kungl.
Maj ds prerogativ enligt lagen att utfärda
direktiven.

Någonting otillbörligt har därför icke
skett. Men det är uppenbart att det sedan
blir eu annan fråga, om det inte
kunde vara lämpligt att riksdagen för
upplysnings skull ändå i samband med
frågan om lagens förlängning hade fått
ta del av direktiven. Det skulle man
möjligen kunna tycka vore rimligt, och
jag skulle för min del vilja säga, att
regeringen inte har någon som helst anledning
att motsätta sig en sådan tanke.
Att riksdagen inte har fått del av direktiven
i år - - jag kan bara svara för

5 Förslå Kammaren^ protokoll t!).ri<). Nr II

i år — beror ju därpå, att frågan om
lagens prolongering har framlagts från
finansdepartementet enligt gällande departementalstadga,
under det att tillämpningen
av priskontrollen ankommer på
folkhushållningsdepartementet.

Nu kom kommitténs förslag in till
folkhushållningsdepartementet de sista
dagarna i februari månad, medan den
proposition det här gäller är dagtecknad
den 3 mars. Det är ju ganska naturligt
att handelsministern, som i detta
avseende är tillförordnad folkhushållningsminister,
inte kunde vara färdig
med sin bedömning av direktiven så
snart, att dessa kunde anges i propositionen.
Men jag medger, att om vi hade
varit inställda på detta, skulle vi väl
ha kunnat ordna det på något sätt. Jag
vill för min del säga, att om det nu skulle
vara så — vilket vi ju inte behöva
ha någon mening om i dag — att regeringen
blir tvungen att återkomma till
riksdagen i denna fråga, kan det kanske
vara lämpligt att vi då också se till
att direktiven bringas till riksdagens
kännedom samtidigt med själva lagfrågan.

Den andra sak, som jag här skulle
vilja yttra mig om, är frågan om hur
lång tid förlängningen skall avse. Reservanterna
föreslå ju, att lagen skall
upphöra att gälla vid nyår, under det
att Kungl. Maj:t och utskottsmajoriteten
önska en förlängning under hela nästa
budgetår. Det har här frågats, om detta
verkligen kan ha någon betydelse för
kommande avtalsförhandlingar. Det tycker
jag, att herrarna lätt skulle kunna
tänka sig in i. Jag går ut ifrån såsom
ganska självklart, att det kommer att
bli avtalsrörelser på skilda områden till
hösten. Ingen kan väl vara blind för
vad som borde vara ett faktum, nämligen
att dessa förhandlingar komma att
föras i en mera gynnsam anda, om man
på löntagarsidan har garanti för att det
kommer att bli en lugn prisutveckling

och man kan räkna med en sådan, om
man har priskontrollen kvar.

Det blir ju i alla fall ett systemskifte
vid nyår, det kan man inte komma
ifrån. Det s. k. lönestoppet upphör. De

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

subventioner, som ha utgivits på grund
av delvalveringen, komma att försvinna.
Det kan både här och där uppkomma
förväntningar, att detta nya läge skall
bli en impuls till prisstegringar. Många
kunna tänka: Här ha vi ju ett incitament
till en ny prisstegring! Jag tror
att det helt enkelt är nödvändigt att
överbrygga denna övergång med tillhjälp
av priskontrollen. Jag hade inte
trott att någon på allvar skulle våga ta
på sitt ansvar att genomföra övergången
utan stöd av priskontroll. Därför håller
jag bestämt före, att om man nu vill
— enligt de tankar, som röra sig hos
många människor — börja att avveckla
de stora krisåtgärderna och därvid
också avtalsbundenheten på arbetsmarknaden,
så är det också nödvändigt att
gå försiktigt fram, steg för steg, och
icke tro att det är möjligt att göra en
omsvängning i ett enda ögonblick. Jag
skulle betrakta det som ett lättsinne att
inför dessa utsikter låta prisregleringslagen
upphöra med utgången av detta
kalenderår.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Jag kan
på alla väsentliga punkter instämma i
de anföranden, som här tidigare ha hållits
framför allt av herrar Wistrand och
Nordenson. Jag skall bara be att få säga
ett par ord med anledning av vad herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
nyss anförde.

Herr statsrådet tog först upp frågan
om direktiven. Han ansåg, att det var
onödigt att lägga fram dessa för riksdagen,
eftersom prisregleringslagen gav regeringen
rättighet att på egen hand i administrativ
ordning genomföra tillämpningsföreskrifter.

Nu är det emellertid inte alldeles säkert,
att de direktiv, som här äro givna,
uteslutande innehålla tillämpningsföreskrifter.
Det hade under sådana förhållanden
verkligen varit rimligt, att riksdagen
hade fått taga del av direktiven
för att pröva, om de genomgående innehålla
tillämpningsföreskrifter eller om
de även innehålla föreskrifter av annan
art.

Jag vill framhålla för kammarens ledamöter,
att den ekonomiska räckvidden
och betydelsen av de avgöranden,
som träffas i priskontrollnämnden, äro
större än alla de avgöranden, som träffas
i civilmål i detta land per år räknat.
De ha alltså en oerhörd ekonomisk räckvidd.
Men när det gäller behandlingen av
civilmål, ha vi alla möjliga juridiska garantier:
då ha vi en instansordning, en
fast procedurordning och en lagstiftning,
som i detalj reglerar allting. Här däremot
är fältet fritt. Det hela regleras i
några allmänna ord i en prisregleringslag
och genom direktiv, som uteslutande
utfärdats av Kungl. Maj :t. Riksdagen
har inte ens haft tillfälle att granska dessa
direktiv.

Det är detta förhållande, herr talman,
som jag finner mindre lämpligt. Och
jag skulle vilja tillägga, att det blir ännu
mindre lämpligt när man vet, att i spetsen
för priskontrollnämnden står en person
utan någon som helst juridisk utbildning.

Det är dessa omständigheter som göra,
herr talman, att man måste finna det ytterst
anmärkningsvärt, att Kungl. Maj:t
inte funnit nödigt att förelägga de sist
antagpa direktiven till riksdagens prövning.

De skäl, som herr statsrådet anförde
för att man nu skall lämna en fullmakt,
gällande till den 1 juli nästa år, äro av
sådan art —- det har redan belysts av
föregående talare — att de alltid kunna
anföras för en förlängning av priskontrollnämndens
verksamhet. Ty det är
självklart att det alltid är fördelaktigt,
när man avser att lugna en opinion och
framför allt dem som deltaga i avtalsförhandlingar,
att kunna hänvisa till att
vi ha en fast och stabiliserad prisnivå
och att de kunna avsluta sina avtal utan
att på den punkten behöva hysa någon
oro.

Skola vi hålla på och ge det svenska
folket denna sorts injektioner för att
lugna det, få vi med andra ord fortsätta
att ha vår bundna ekonomi. En fri prisbildning
på såväl varor som tjänster är
dock ett så väsentligt moment i den fria
ekonomien, att vi utan dessa element

Onsdagen den 2(5 april 1950.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

icke kunna komma fram till en fri ekonomi.

Jag skulle kunna taga någon liten hänsyn
till vad herr statsrådet anförde —
jag skulle kunna tänka mig, att man t. ex.
bestämde sig för ett sådant datum som
den 1 mars. Det skulle möjliggöra för
riksdagen att i ett nödläge, då verkligt
starka skäl talade för en ytterligare förlängning,
på grundval av en ny proposition
ånyo taga ställning till saken.

Men i det nuvarande läget, herr talman,
när det främst gäller att hävda den
fria ekonomiens principer, ber jag helt
enkelt att få yrka bifall till den avgivna
reservationen.

Herr NORDENSON: Herr talman! Med
anledning av herr von Helands yttrande
vill jag bara säga, att när jag använde
uttrycket »näringslivet» var det med
tanke på att bakom de framställningar,
som ha gjorts, stod en verkligen mycket
samlad representation för vad man
brukar kalla för statsnäringarna. Och
jag borde naturligtvis ha använt det uttrycket.
Anledningen till att jag inte uppehållit
mig vid jordbruket är alt dess
priser under de senaste åren varit fastställda
i samråd med statsmakterna. På
det området har priskontrollnämnden
över huvud taget inte utövat någon verksamhet.

Gentemot herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet vill jag invända,
att min anmärkning inte på något
sätt var av konstitutionell art. Jag är
fullt på det klara med att regeringen
inte överskridit sin befogenhet, när den
inte underställt frågan riksdagens prövning.
Det var ärendets betydelse som
gav mig anledning att understryka, att
det lämpligen borde ha överlämnats
även till riksdagen. Det har skett förut.
Jag kan erinra om att när finansminister
Wigforss tog upp frågan om omsättningsskatten,
framlade han en proposition
för riksdagen enbart för alt inhämta
riksdagens mening, och ställningstagandet
i frågan gjordes först senare.

Jag förstår också, att det iir värde -

fullt att ha en priskontrollag, när man
går till förhandlingar. Men om vi ■— såsom
det redan har sagts — måste stödja
oss på denna lag vid förhandlingar
med arbetarna, så binda vi oss, såvitt
jag förstår, mycket hårt för framtiden.
Jag skulle dock vilja påstå, att jag skulle
ha varit mera förstående för tanken
att förlänga denna fullmakt över nyåret,
om direktiven hade varit mindre hårda
eller ännu hellre gått i en lindrande
riktning, varigenom man hade kunnat
peka på att man ändock ville komma till
friare förhållanden.

Som det nu är, vidhåller jag yrkandet
om bifall till reservationen, herr talman.

Herr WISTRAND: Herr talman! Då
herr statsrådet gör gällande, att det
skulle vara lättsinnigt att gå till de avtalsförhandlingar,
som komma att äga
rum i höst, utan de garantier för en
fast prisnivå, vilka skulle lämnas genom
en förlängning av prisregleringslagen,
vill jag endast fästa herr statsrådets
uppmärksamhet på att nuvarande
avtal inom näringslivet äro sammankopplade
med en indexberäkning. Det
finns naturligtvis även den möjligheten
-— jag vill inte säga att det är synnerligen
önskvärt — att även i fortsättningen
vid en löneuppgörelse använda
en viss indexberäkning.

Att säga att en förlängning av prisregleringslagen
är nödvändig för avtalsförhandlingarna
är Sålunda att använda
större våld än nöden kräver.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
Jag vill till den siste ärade talaren säga,
att om man vid de kommande förhandlingarna
skulle skjuta in sig på att klistra
fast lönerna vid en viss indexberäkning,
så skulle detta rimma illa med
allt det tal som vi hört om att man äntligen
måste »komma bort från indextänkandet».
Jag skulle för min del tro, att
det snarast är ett allmänt intresse för
alla parter, att man såvitt möjligt skulle
komma bort från den minutiösa anpass -

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

ningen till index. Därför vore det väl
ganska felaktigt att göra det till ett nödvändigt
löntagarintresse att anpassa löneavtalen
till index.

För herr Andrén skulle jag bara vilja
påpeka, att det är uppenbart att alla
våra krisföranstaltningar äro av en annan
struktur och mera lösliga än vår
allmänna processordning när det gäller
civilmål. Jag föreställer mig att även
herr Andrén förstår, att det måste sä
vara. Man har inte tid att i dessa krisfrågor
vänta på ett liögstadomstolsutslag
något årtionde efter det tvisten har anliängiggjorts.
Men därför har man också
försökt att konstruera krisorganen på
sådant sätt, att olika intressen och erfarenhet
från skilda områden bli representerade
på olika sätt. Jag vet inte om
det är alldeles nödvändigt, och jag undrar
om till och med framstående domstolsjurister
skulle anse att det är alldeles
självklart, att ordföranden i en sådan
organisation som priskontrollnämnden
borde vara jurist. Det kan ju finnas
klokskap även inom andra områden,
och när det ändå finns tillgång till väl
utbildade jurister inom organisationen,
kan man utgå från att de juridiska synpunkterna
bli beaktade. Jag undrar om
inte herr Andrén liksom vi lekmän ofta
har en viss benägenhet att bli mera konungslig
än Konungen själv.

Gentemot argumentet, att de kommande
avtalsförhandlingarna utgöra ett skäl
för prolongering av prisregleringslagen,
har det sagts, att ett sådant argument i
så fall alltid skulle kunna användas. Då
vill jag säga, att vi väl dock inte alltid
äro i den situationen, att vi övergå från
ett lönestopp till en fri lönerörelse. Det
är en ganska exceptionell omständighet,
som jag vill fästa uppmärksamheten på.
Jag tror därför inte att herr Andrén behöver
använda de djupa brösttoner, som
han här tillgrep.

Herr WISTRAND (kort genmäle):
Herr talman! Jag är, som jag redan förut
antytt, fullkomligt överens med herr
statsrådet om att det inte är önskvärt,
att man bibehåller indexberäkningen

vid kommande avtalsuppgörelser. Men
för att undgå den behöver man väl inte
betala vilket pris som helst.

Det bär här från olika håll med all
rätt framhållits, att herr statsrådets anförande
och regeringens ställning till
denna fråga ge anledning till mycket
stora farhågor för att priskontrollagen
blir permanent. Jag kanske därför vågar
be att få rikta en fråga till herr statsrådet:
Under vilka omständigheter och
när anser herr statsrådet, att denna lagstiftning
bör kunna upphävas? Det kommer
väl alltid vid varje årsskifte att hållas
avtalsförhandlingar.

Herr ANDRÉN (kort genmäle): Herr
talman! Delvis har jag blivit förekommen
av den föregående ärade talaren.
Jag skall emellertid ändå be att få säga
några ord.

Statsrådet Sköld anmärker att det nu,
vid övergången till ett system med friare
avtal, skulle vara angelägnare än eljest
att ha en priskontroll. Men, herr talman,
var gång man övergår från ett fritt avtal
till ett annat har väl frågan om priskontroll
ungefär samma angelägenhetsgrad,
tv i en sådan situation vet man
ju alltid lika litet om den kommande
prisutvecklingen.

Jag framhöll den brist på juridiska
regler, som utmärker priskontrollen, och
jag framhöll vidare att detta är desto
mera betänkligt som det i spetsen för
priskontrollen icke finns någon juridiskt
bildad person. Om jag skulle få lov att
begagna den vokabulär, som statsrådet
Sköld använder, skulle jag kanske få lov
att säga, att då borde väl även statsrådet
Sköld kunna begripa, att det just vid
övergången från ett krigs- och kristillstånd
till ett mera normalt tillstånd är
så mycket mera angeläget att snarast
möjligt gå tillbaka till de rättsprinciper,
som tidigare rådde i det svenska näringslivet.
Med nuvarande ordning kan
det ske en mannamån på många olika
sätt, och >ag vill inte att vi i det svenska
samhället skola ha regler som tilllåta
något sådant.

Det är så utomordentligt viktiga eko -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

nomiska avgöranden, som träffas i priskontrollnämnden,
att man i rättssamhällets
namn måste fordra att dessa avgöranden
skola träffas under lika betryggande
garantier som andra viktiga avgöranden.
Jag förstår att detta kan vara
vanskligt under krigs- och kristider —
men äro vi inte nu överens om att vi
skola försöka komma fram till mera ordinarie
ordning och att omständigheterna
nu äro sådana att detta borde vara
möjligt?

Det är med hänsyn till delta, herr talman,
som jag vidhåller mitt yrkande.

Herr statsrådet SKÖLD: Herr talman!
.lag vet inte om herr Andrén inte vill
eller inte kan inse vad som är skillnaden
mellan ett läge, där man övergår från
lönestopp till avtalsrörelse, och ett läge,
där man redan har ett fritt avtalssystem
och endast förhandlar om ett nytt avtal,
byggt på ett tidigare avtal efter en fri avtalsrörelse.
Om det sista skulle vara fallet,
anser jag ändå inte att kammarens
tid tillåter mig att ge den upplysning på
denna punkt, som kanske skulle vara erforderlig.

Till herr Wistrand vill jag bara säga,
att jag personligen icke är anhängare av
permanent priskontroll. Enligt mitt sätt
att se bör priskontrollen avvecklas steg
för steg i den mån det är möjligt att genomföra
en sådan avveckling utan att
utsätta sig för en prisstegring, som är
betingad av tillfälliga omständigheter.
När man kommer till ett läge där man
ser att man har nått en prisnivå, som
kan fungera på ett normalt sätt, då skall
man enligt min mening taga det prisläget
och slippa ifrån priskontrollen, antingen
detta medför en tillfällig höjning av prisnivån,
en sänkning av den eller en bibehållen
prisnivå.

Men det finns ingen möjlighet för mig
att i dag säga, att den och den dagen,
under de och de omständigheterna kan
priskontrollnämnden avvecklas. Det
finns ingen möjlighet för mig att överblicka
det samspel av omständigheter,
som kan möta oss och tvinga oss till ett
bedömande i den situationen.

Herr FORSLUND: Herr talman! Då jag
har deltagit i andra lagutskottets arbete
rörande denna fråga vill jag ytterligare
understryka, att vi såsom motiv för vårt
tillstyrkande av en förlängning av lagens
giltighetstid till den sista juni nästa år
ha godtagit Kungl. Maj:ts resonemang,
även om den saken inte är så tydligt utskriven.
Vi som bilda majoriteten ha förstått,
vilket allvar som ligger i de löneförhandlingar
som sannolikt komma till
stånd framemot årsskiftet, och jag kan
tala om att jag inom utskottet har uttalat
min förvåning över att den motion,
i vilken det yrkas att lagen endast
skall förlängas till årets slut, kommer
från det parti, som gång efter annan
har hävdat att det företräder sakkunskapen
och det största allvaret inför tidens
krav och möjligheter.

Att professor Andrén inte förstår den
här saken må jag ursäkta honom, ty han
kan inte så noga veta vilken betydelse
som vid en löneförhandling kan ligga i
att man har det irritationsmomentet
hängande över sig, att arbetarparten kan
säga: »Nu har riksdagen beslutat att
kontrollåtgärderna rörande prisläget skola
upphävas vid årsskiftet.» Man måste
vara ett barn, tycker jag, om man inte
kan begripa att sådant verkar irriterande.

Det som förvånar mig mest är emellertid,
att min vän herr Wistrand såsom
gammal löneförhandlare inte i denna
sak har kunnat tillägna sig samma återhållsamhet
som undertecknad. Vi bruka
ju kunna komma överens, framför allt när
det gäller ting som röra arbetsmarknaden
och speciellt sådant som har med
arbetet inom andra lagutskottet att göra.
Men i den här frågan har herr Wistrand
tagit till en huvuduppgift att verka för
högerns märkvärdiga inställning att absolut
gå emot Kungl. Majrts förslag.

I en sak kanske jag i någon mån delar
herr Wistrands uppfattning. Jag tror
inte på att man, åtminstone för statstjänargruppernns
del, kan komma förbi indexförfarandet.
Det skulle vara egendomligt
om vi nu efter 35 år skulle kunna
vara beredda att frångå detta system och
slå in löneöverenskommelserna i helt

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. fortsatt giltighet av prisregleringslagen.

fasta lönebelopp. Men, herr Wistrand,
även om man har ett index finns det
intervaller, och alla de personer, vilka
skola tala om indexets innebörd, vilja
hålla reda på prisutvecklingen. Därför
vill man vidmakthålla den säkerhetsåtgärd
som heter priskontroll.

Jag vill alltså starkt understryka att
utskottet har känt sitt fulla och hela
ansvar inför det läge, som arbetsmarknadens
ekonomiska problem kunna komma
att föra oss in i framemot årsskiftet
och att vi därvid ha kommit till den
uppfattningen, att vi inte kunna biträda
den föreliggande motionen, som enligt
min uppfattning synes vara mycket lättsinnigt
framlagd.

Herr ANDRÉN: Herr talman! Statsrådet
Sköld är inte tillfredsställd med sin överlägsna
position som svensk finansminister,
utan han vill dessutom gärna i
debatten föra in ett moment av personligt
översitteri. Jag skall inte tillägna
mig dessa metoder.

Men jag vill säga till honom och likaså
till herr Forslund, att avgörande för
atmosfären vid alla avtalsförhandlingar
måste vara, hur man bedömer den kommande
prisutvecklingen. Den rent principiella
skillnaden mellan lönestopp och
fria avtal har inte samma betydelse som
denna bedömning av den framtida prisutvecklingen.
Jag tror inte heller att
arbetsmarknadens parter just för närvarande
bedöma prisutvecklingen så allvarligt,
som många gånger kan vara
fallet när man går till avtalsförhandlingar
från ett fritt avtal till ett nytt
sådant.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det under
behandling varande utlåtandet hemställt
samt vidare på bifall till det yrkande,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna

proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wistrand begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 30,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det yrkande, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wistrand begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 109;

Nej — 21.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 31, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 14 juni
1929 (nr 131) om försäkring för vissa
yrkessjukdomar, dels ock i ämnet väckta
motioner, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion om ändring av
gällande expropriationslagstiftning i
syfte att bättre tillgodose landsbygdsbefolkningens
intressen, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Om periodisk utbetalning av expropriationsersättning.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckt
motion om beredande av möjlighet till
utbetalning av expropriationsersättning
i form av periodvis återkommande utbetalningar.

Tredje lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen
nr 171 i första kammaren av herr
Andersson, Jones Erik, m. fl. och nr 211
i andra kammaren av herr Ericsson i
Näs m. fl. I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om skyndsam utredning angående
sådan ändring av expropriationslagen,
att expropriationsersättning skulle kunna
utbetalas i form av periodvis återkommande
utbetalningar såsom i motionen
angivits.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Werner och Andersson
i Dunker ansett, att utskottets
utlåtande bort hava den lydelse, reservationen
visade, och avslutas med en
hemställan, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t ville i anledning av motionerna
I: 171 och II: 211 hemställa om
utredning rörande möjligheterna att
motverka den försämrade bärkraft å
jordbruksfastighet, som uppkomme vid
expropriation varom här vore fråga, i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
i reservationen förordats.

Herr WERNER: Herr talman! Den

snabba utbyggnaden av vattenkraften särskilt
i övre Norrland har medfört att
ett nät av stora kraftledningsgator har
måst framdragas genom de skogsproduktiva
områdena. Det är alldeles uppenbart,
att detta ingrepp i skogsproduktionen

är i hög grad betänkligt inte bara ur folkhushållets
synpunkt utan även för den
enskilde, som drabbas av ingreppet. Ofta
är det så, att dessa gator sträcka sig utefter
hela längden av en enskild skogsägares
fastighet och följaktligen spoliera
den försörjningsbas, som ett familjejordbruk,
särskilt i övre Norrland, har
i skogen.

Dessa skador, som äro av en vittgående
samhällsekonomisk betydelse, ha
enligt min mening lämnats alltför litet
beaktande av statsmakterna, och vissa
åtgärder synas vara påkallade för att
om möjligt förekomma de ingrepp, som
här ske. Jag tänker då närmast på möjligheterna
att öka kraftledningarnas höjd
över skogen så mycket, att den växande
skogen kan utveckla sig under kraftledningarna.
Det skulle kunna ske genom en
ökning av de bärande stolparnas höjd.
Särskilt gäller detta de större kraftledningsgatorna.

Det är emellertid inte detta frågan nu
gäller, utan frågan, huruvida de enskilda
markägare, som måste upplåta mark
för kraftledningsgatorna, skola erhålla en
engångsersättning, beräknad i pengar,
eller om det skall finnas möjligheter
att utforma denna ersättning som ett avgäldssystem
för en följd av år framåt.
Några motionärer ha menat att en sådan
uppdelning skulle vara möjlig, och
vi reservanter ha delat denna motionärernas
uppfattning. I vår reservation
ha vi förordat att en utredning måtte
komma till stånd angående möjligheterna
att låta dessa ersättningar utgå i fortlöpande
följd, kanske med en viss periodisk
justering. Huruvida detta skall bli
möjligt vågar jag inte yttra mig om, men
i varje fall är saken av så pass stor vikt
att en undersökning är mer än väl befogad.

•lag skall inte vidare utveckla de synpunkter,
som reservanterna ha anfört,
utan jag hänvisar till reservationen. Med
dessa ord ber jag att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Häri instämde herr Andersson, Jones

Erik.

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Om periodisk utbetalning av expropriationsersättning.

Herr LARSSON, NILS: Herr talman!
Den skildring av ingreppen vid uppsättande
av kraftledningar genom skog, som
lierr Werner här har givit, har utskottsmajoriteten
ingenting att invända emot.
Frågan är alltså endast, hur man skall
göra med ersättningen. De remissinstanser,
som utskottet har hört, ha samtliga,
kan man säga, i sin motivering pekat på
en råd av svårigheter som resa sig, om
man vill ordna dessa ersättningar som
ständigt utgående avgälder, och även om
lantbrukstyrelsen och länsstyrelsen i
Kopparbergs län säga att de inte ha
någonting att erinra mot en utredning,
talar ändå hela deras remissvar för att
denna fråga är praktiskt taget omöjlig
att lösa. Det har exempelvis pekats på
svårigheten att på ett betryggande sätt
kunna ordna det så, att den, som lidit
intrång, i alla tider skulle kunna erhålla
ersättning, och man har erinrat om de
svårigheter, som skulle uppstå för inteckningshavarna.
Ytterligare har anförts,
att utbetalningen av beloppen, vilka
i de flesta fall säkerligen komma att bli
mycket små, kommer att vålla ett ofantligt
stort arbete. Man måste bl. a. ständigt
undersöka, vem som är innehavare
av en viss fastighet, eftersom ju fastigheter
ofta byta ägare.

Det är dessa praktiska överväganden
som ha varit avgörande för utskottet, när
det i föreliggande fall har gått på avslagslinjen.
Personligen tror jag också
att det intrång för jordägarna, som här
kan uppstå, icke är så stort som herr
Werner ville göra gällande. Det är ju
mycket sällan som en kraftledning går
fram längs efter ett skogsskifte —- kraftledningen
brukar ju ofta snedda eller gå
tvärs över ett skogsskifte. Ersättningsbeloppet
kan därför aldrig komma att
uppgå till någon så stor summa, att vederbörande
i all framtid skulle kunna
lyfta ett penningtillskott, som skulle kunna
trygga att lians gård för all framtid
bleve ett bärkraftigt familjejordbruk. Det
är helt enkelt orimligt att tänka sig, att
så skulle kunna bli fallet.

Jag her även få hänvisa till den redovisning
av remissyttrandena som utskottet
har gjort. Remissyttrandena böra

enligt min mening vara tillräckligt upplysande
för att kunna övertyga kammaren
om att denna fråga icke bör bli föremål
för utredning.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Herr SPETZ: Herr talman! Jag tillåter
mig att tolka herr Werners anförande så,
att han och hans meningsfränder icke
motsätta sig, att det dras fram kraftledningar
i vårt land och att alltså utbyggnaden
av våra vattenfall och elektrifieringen
fortsätta, men då torde det också
vara ofrånkomligt, att mark i något fall
kan behöva tagas i anspråk från det
jordbruk, som befinner sig på gränsen
till att vara bärkraftigt och som genom
denna minskning av arealen blir ofullständigt.
Men jag vill påpeka, att precis
samma förhållande kan uppstå efter expropriation
för annat ändamål, t. ex. för
anläggandet av allmän väg, skjutfält eller
dylikt. Den svårighet, som man bär har
för ögonen, kan inte avhjälpas genom
någon åtgärd vid själva expropriationen.
Ett jordbruk kan inte gärna göras bärkraftigt
därigenom att brukaren erhåller
en viss årlig ersättning, som han sedan
skulle få uppbära utan någon som helst
motsvarande arbetsprestation. Ett dylikt
svagt jordbruk måste göras bärkraftigt
på andra vägar, och det kan inte ske genom
några bestämmelser om ersättning
vid expropriation. Det blir väl i så fall
närmast lantbruksnämnderna som få
ordna den saken.

Jag ber, herr talman, alt få instämma
i det yrkande, som bär gjorts om bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Ang. prövningen av skadeståndsanspråk mot statliga verk.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 9, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 21 juli
1937 (nr 737) med vissa bestämmelser
rörande till människoföda avsedd mjölk
och grädde m. m.;

nr 10, med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1950/51 till bevakningsfartyg för
sillfisket vid Island;

nr 11, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastighetsandelar; nr

12, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående lån till Sveriges
utsädesförening;

nr 13, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.; och

nr 14, med anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. prövningen av skadeståndsanspråk
mot statliga verk.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
22, i anledning av väckt motion om utredning
av frågor i samband med den
statliga självrisken vid skador såväl direkt
som å tredje man.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 36, hade herr Petersson,
Emil, hemställt, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning
av frågor som stode i samband
med den statliga självrisken vid skador
såväl direkt som mot tredje man.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motion nr 36 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Herr PETERSSON, EMIL: Herr talman!
Tyvärr är det icke så väl beställt på detta
område som vore önskligt. Utskottet
vill icke heller bestrida, att skäl kunna
anföras för inrättandet av ett centralt
statligt organ för prövning av skadeersättningsanspråk
mot statliga verk. I sitt
remissyttrande säger riksförsäkringsanstalten,
att genom en sådan anordning en
större enhetlighet måhända skulle ernås,
och för den rättssökande allmänheten
skulle icke råda tveksamhet om rätt forum
för framställande av skadeståndsanspråk.

I vår motion ha vi tillåtit oss att erinra
om en del olägenheter med nuvarande
system. Vi anföra i motionen: »På
grund av att staten inte har försäkrat
utan står självrisk, vilket med hänsyn
till den statliga verksamhetens omfattning
måste anses riktigt, finnes ingen
tredje part som träder till, när ett skadeståndskrav
reses emot staten, utan det
statliga förvaltningsorgan, som varit vållande
till skadan, avgör självt om ersättning
skall utbetalas. I många fall blir
det just den, som direkt varit vållande
till skadan, som får det största inflytandet
vid skadeståndskravets bedömande.
Erfarenheten visar också att vederbörande
myndigheter ogärna höra andra personer
i en skadeståndsfråga än sin egen
personal. Därest ett statligt förvaltningsorgan
vägrar att betala ut ersättning,
finnes för den enskilde medborgaren
ingen annan möjlighet att få skadeståndskravet
avgjort än genom rättegång
mot staten, en sak som åtminstone
en enskild person avstår ifrån i det
längsta. Det torde också ur allmän synpunkt
icke vara önskvärt, att våra domstolar
belastas med för många mål av
sådan art. Då det icke finnes eif centralt
statligt organ, som avgör frågorna, utan
vederbörande förvaltningsorgan, blir
följden den att i vissa fall från ett förvaltningsorgan
utbetalas ersättning, under
det att ett annat statligt förvaltningsorgan
i ett fullständigt analogt fall
bestämt vägrar att utbetala ersättning.»

Härtill kommer, herr talman, att de
som företräda staten ha en viss benägenhet
att bagatellisera eller undervärdera

Nr 14.

Onsdagen den 26 april 1950.

Ang. utredning om inkomstförhållandena inom olika yrkesgrupper m. m.

skadan, och det inträffar också att de
uppträda bryskt mot den, som rest
krav på skadestånd. Därigenom skapas
irritation mellan staten och den enskilde.

Vi motionärer ha velat föra fram detta
spörsmål för övervägande, men då utskottet
nu icke är berett att föreslå några
positiva åtgärder för frågans lösning,
är det lönlöst att ställa ett yrkande. Jag
hoppas emellertid att det skall bli möjligt
att så småningom få ändring i de
nuvarande förhållandena så att, när ett
skadeståndskrav reses mot ett statligt
verk, det inte skall bli svårare att få det
reglerat än om kravet hade rests emot
en enskild medborgare eller ett privat
företag.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag vill
utöver vad som sagts i utskottets utlåtande
påpeka att ett bifall till herr Peterssons
motion skulle förutsätta inrättandet
av ett nytt centralt ämbetsverk. Jag tycker
sannerligen att vi redan ha inrättat
tillräckligt många nya ämbetsverk.

I övrigt erinrar jag om att, såsom
framgår av riksförsäkringsanstaltens remissyttrande,
»som allmän regel gäller,
att den, som ej åtnöjes med statlig myndighets
beslut, äger få sina ersättningsanspråk
prövade av Kungl. Maj:t. Ogillas
i administrativ ordning prövat ersättningsanspråk,
är det vederbörande
obetaget att hänskjuta skadeståndsfrågan
till domstols prövning». Riksförsäkringsanslalten
bär även som sin mening
framhållit, att det inte torde bli färre
mål, som gå till domstols prövning, om
ett sådant här centralt organ skulle inrättas.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. utredning om inkomstförhållandena
inom olika yrkesgrupper m. m.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr

23, i anledning av väckta motioner dels
om utredning rörande de socialpolitiska
förmånernas inverkan på enskilda inkomsttagares
ekonomi i olika inkomstgrupper
m. m., dels ock om utredning
rörande storleken och verkningarna av
det inkomstbortfall, som genom upphörande
sociala förmåner och ökade skatter
inträder vid inkomsthöjning i olika
intervaller.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskotts hänvisad
motion, nr 341, hade herrar Mannerskantz
och Lundqvist hemställt, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om snar utredning av de
samlade socialpolitiska förmånernas inverkan
på de enskilda inkomsttagarnas
ekonomi i olika inkomstgrupper samt
av de möjligheter, som stode till buds
att motverka tvära skiftningar i de sociala
förmånernas samlade summa vid
stigande inkomst.

I en likaledes inom första kammaren
väckt, till utskottet hänvisad motion, nr
342, hade herr Andersson, Elon, m. fl.
hemställt, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
rörande storleken av det inkomstbortfall
genom upphörande sociala
förmåner och ökade skatter, som inträdde
vid inkomsthöjning i olika intervaller,
och rörande verkningarna därav
bland annat ur synpunkten av samhällets
intresse att den enskilde uppmuntrades
till yrkesutbildning och produktiva
insatser och belönades därför genom
en höjning av realinkomsten.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

att första kammaren i anledning av
motionerna för sin del måtte besluta, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla,

1) att, då pågående utredningar om
marginalskatt och om sociala förmåners
och studiekostnaders inverkan på nettoinkomst
o. d. slutförts, en sammanställning
av resultaten snarast möjligt måtte
utarbetas samt

2) att utredning av inkomstförhållan -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

Om successivt avvecklande av priskontrollen.

dena för olika grupper, arbetare och
tjänstemän, yrkeslärda och icke yrkeslärda,
inom olika yrken måtte verkställas.

Herr LUNDQVIST: Herr talman! Jag
ber att som motionär endast få ge uttryck
åt min glädje och tacksamhet för
den starkt positiva hållning som utskottet
har intagit till här föreliggande frågekomplex.

Utskottets inställning visar, såvitt jag
förstår, att man på ansvarigt håll icke
kan eller vill bestrida det principiellt
berättigade i den kritik som vi motionärer
ha framfört mot nu radande förhållanden,
en kritik som ju till väsentlig
del bygger på den stort upplagda kartläggning
av realinkomsterna för olika
inkomsttagargrupper som Svenska Dagbladet
för några månader sedan framlade.

Bara detta indirekta erkännande från
utskottets sida av vår kritiks berättigande
anser jag vara av stort värde för var
och en som vill få till stånd en ur såväl
samhällets som den enskildes synpunkt
rättvisare och förnuftigare inbördes
ordning mellan olika medborgargrupper
i vad gäller realinkomsterna.

Vad jag här i allra största korthet
skulle vilja särskilt understryka är, att
det måste anses vara ett viktigt stats- och
samhällsintresse att avvägningen av sociala
förmåner, löner och beskattning
blir sådan, att de yrken och tjänsteställningar,
som kräva specialutbildning,
kanske mångårig sådan, teoretisk eller
praktisk, verkligen kunna bli rekryterade
med högkvalificerade innehavare —
alldeles oavsett från vilket ekonomiskt
samhällsskikt de komma.

Lika angeläget är det givetvis också
ur samhällets synpunkt att realinkomsterna
ställa sig så inom olika grupper,
att det verkligen blir lönande och lockande
för den enskilde — vare sig han
tillhör handens eller hjärnans arbetare
— att genom extra utbildning eller genom
egna särskilda ansträngningar
över huvud taget söka komma framåt
ocli förbättra sin och familjens ställning.

Jag hoppas, herr talman, att de utredningar,
som utskottet nu enhälligt förordar,
skola bedrivas med all möjlig
skyndsamhet och att dessa utredningar
sedan också utan onödig tidsutdräkt
skola komma att leda fram till en önskvärd
förbättring av relationen i realinkomsthänseende
mellan olika inkomstgrupper
och att detta sker på den eller
de vägar som kunna anses bäst leda till
målet.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

I herr Lundqvists yttrande instämde
herrar Mannerskantz, Arrhén och Hjalmar
Nilsson.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt;

och skulle jämlikt § 63 riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag av
protokollet delgivas andra kammaren.

Om successivt avvecklande av priskontrollen.

Föredrogs ånyo första kammarens allmänna
beredningsutskotts utlåtande nr
24, i anledning av väckt motion om successivt
avvecklande av den statliga priskontrollen.

I en inom första kammaren väckt, till
dess allmänna beredningsutskott hänvisad
motion, nr 340, hade herr Andrén
m. fl. hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t — i avvaktan på prisregleringens
fullständiga avvecklande —- ville
från priskontroll låta frilägga de varuområden,
där detta utan påvisbar risk
för prishöjning vore möjligt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att motion nr 340 ej måtte till någon
första kammarens åtgärd föranleda.

Reservation hade anmälts av, utom annan,
herrar Lundqvist och Carl Eric
Ericsson, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka motionen.

Nr 14.

Onsdagen den 20 april 1950.

Om successivt avvecklande av priskontrollen.

Herr LUNDQVIST: Jag skall inte ta
upp någon längre debatt, herr talman,
men eftersom jag står såsom reservant,
tillåter jag mig att säga några ord till
motivering för det yrkande om bifall
till min reservation som jag gärna vill
framställa.

Det är ju tillfälligheternas spel som
gör, att priskontrollen och priskontrollnämnden
nu stå i diskussionens brännpunkt
för tredje gången under en vecka.
Jag vet inte vem som skall lastas härför,
men jag tycker knappast att man
kan lasta högerpartiet, såsom andra lagutskottets
högt värderade ordförande
nyss syntes vilja göra gällande.

Den föreliggande motionen går ut på
att man — i avvaktan på prisregleringens
fullständiga avvecklande — från
priskontroll skall låta frilägga de varuområden,
där detta utan påvisbar risk
för prishöjning är möjligt. Här i dag i
varje fall har diskussionen väsenfligen
rört sig om, huruvida priskontrollen
skall upphöra vid årsskiftet eller den 1
juli 1951. Att priskontrollen skall upphöra,
tyckas alla vara ense om. Till och
med herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
gav i sitt sista anförande
ganska klart uttryck åt den uppfattningen,
att så bör ske. Men då gäller
det väl, såvitt jag förstår, att försöka
få till stånd en så smidig övergång som
möjligt ifrån den nuvarande ordningen
till den nya. Man bör alltså försöka att
successivt avkoppla det ena området efter
det andra. Utskottet hänvisar i utlåtandet
till att även priskontrollnämnden
förklarat att en dylik avveckling bör
komma till stånd, vilket också säges vara
utskottets uppfattning. Det tråkiga är
då bara, att om man tar del av alla de
remissyttranden från näringslivets representanter,
som omnämnas i utskottets
utlåtande, finns det där inte ett enda
sådant organ som delar den uppfattning
som priskontrollnämnden har givit
uttryck åt, nämligen att den redan har
visat en sådan urskillning. Man anser i
stället att priskontrollen på område efter
område har farit strängare fram än
vad som varit nödvändigt.

Om emellertid alla äro överens om att

priskontrollen skall upphöra, förefaller
det mig, som om man borde åstadkomma
ett uttalande i en mera positiv riktning
från riksdagens sida. Därigenom skulle
man ju påskynda priskontrollens avveckling
och undvika att den på något
område dröjer kvar längre än vad som
är absolut nödvändigt. Det är detta som
motionärerna önska, och i reservationen
hemställes nu om bifall till motionen.

Jag tillåter mig, herr talman, att med
dessa ord yrka bifall till den av herr
Carl Eric Ericsson och mig avgivna reservationen.

Herr NÄSGÅRD: Herr talman! Jag är
för min del lika intresserad av denna
fråga som herr Lundqvist och herr
Petrén, vilken senare ju redan under ett
tidigare utlåtande talade till förmån för
den av honom här avgivna blanka reservationen.
Jag tillåter mig att erinra om
att utskottet har skrivit, »att priskontroll
icke bör bibehållas längre än som kan
anses erforderligt med hänsyn till prisstabiliteten».
Utskottet utgår ifrån att
priskontrollnämnden utnyttjar varje tillfälle
till priskontrollens hävande, där det
utan risk kan ske.

Herr Lundqvist har nu yrkat bifall till
sin reservation, vilket innebär bifall till
motion nr 340. I denna motion yrkas,
»att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla att Kungl. Maj:t —
i avvaktan på prisregleringens fullständiga
avvecklande — från priskontroll
låter frigöra de varuområden, där detta
utan påvisbar risk för prishöjning är
möjligt». Jag ber att få påpeka för kammarens
ledamöter, att motionens yrkande
i sak nära överensstämmer med ett
uttalande i andra lagutskottets utlåtande
nr 30, som vi för en stund sedan ha
behandlat och godkänt. Andra lagutskottet
skriver: »Utskottet vill därför understryka
angelägenheten av att priskontrollen
på ett visst varuområde upphäves
så snart detta synes kunna ske utan
risk för en ogynnsam prisutveckling på
området i fråga.» Herr Lundqvist borde
enligt min mening ha kunnat nöja sig
med det av kammaren nyss antagna ut -

Onsdagen den 26 april 1950.

Nr 14.

låtandet av första lagutskottet och inte
behövt yrka bifall till motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det under behandling
varande utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta motionen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
kammarens allmänna beredningsutskotts
utlåtande nr 25, i anledning av väckt motion
om åtgärder för en tillfredsställande
rekrytering av befattningshavare i övre
Norrland, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 125, i anledning av väckta motioner
angående viss ändring av 38 § förordningen
om arvsskatt och gåvoskatt;

nr 126, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid taxering åtnjuta avdrag
för skogsvårdsavgift; och

nr 127, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

successivt avvecklande av priskontrollen.

angående upphävande av förordningen
den 11 juni 1948 (nr 283) om pappersskatt.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 132, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa utgifter å tilläggsstat
II till riiksstaten för budgetåret 1949/
50 under utrikesdepartementets verksamhetsområde.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning, att utskottets hemställanden
i utlåtande nr 77 bifölles även av
andra kammaren.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Johannesson för tiden den
8—den 17 nästkommande maj för utrikes
resa.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter ikammarens sammanträde
avslutades kl. 5.27 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.