Tisdagen den 25 April 1871 (Riksdagens protokoll 1871:425)

Tisdagen den 25 April 1871.

Kl. 10 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 18 och
April.

protokollsutdrag för den 24

Föredrogs men bordlädes för andra gången: Konstitutions-Utskottets
memorial N:o 6.

På hemställan af Herr Talmannen beslöt Kammaren, att slutliga behandlingen
af detta memorial skulle ega rum i det sammanträde, som
komme att hållas nästa Lördag den 29 i denna månad.

r fisf1"6.! ble^° f<£ andra 8ällS°n bordlagda Stats-Utskottets memorial
och utlåtanden Nas 45—54.

§ 3.

. Föiedrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 20, i anledning af Kong!.
• nådiga proposition om antagande af en författning rörande Lapparne
i de lorenade konungarikena Sverige och Norge.

PunJäen 1.

Herr Rutberg: Herr Talman! mine Herrar! När jag genomläste
•ng - x'' :,ts proposition, så måste jag erkänna, att jag icke kunde känna

tillfredsställd. Jag tror mig hafva reda på förhållandena och det
före tall er mig, som Lappames intressen blifvit förbisedda. Enligt min
uppfattning har Herr Carlén i sin reservation väl uttryckt hvad jag anser
vara rätt. Jag får derför förklara, att jag kommer att rösta för bilall
till denna och afslag å det föreliggande utlåtandet.

Herr Alm q ui st: Herr Talman! mine Herrar! Den fråga, som här
föreligger, kan visserligen synas vara af underordnad betydelse från allmännare
synpunkt betraktad, men den är sannerligen icke af inskränkt
och ringa vigt för hela den nationalitet frågan gäller. Den har för afsigt
att ordna förhållandena mellan de förenade rikenas Lappbefolkning och
mellan Lapparne och den öfriga befolkningen. Den som haft tillfälle att
närmare se huru omständigheter och förhållanden mellan dessa båda folk -

Ilen 25 April.

klasser, jag kali gerna säga nationaliteter, den lappska och den svenska,
hafva utvecklat sig, måste djupt beklaga de missförhållanden, den ovilja,
för att icke begagna ett hårdare uttryck, som småningom utbildat sig dem
emellan och äfven de sträfvanden, som verkligen understundom förmärkts
att i viss män bereda hvarandra skada. Det är derför utaf ofantligt betydelsefull
vigt för dessa orters befolkning synnerligen den lappska, att
förhållandena så ordnas, att hvar och eu må fullt klart veta, hvillca rättigheter
och skyldigheter han eger, äfvensom att dessa skyldigheter och
rättigheter må blilva å ömse sidor så stadgade, att ingendeia af dem må
kunna å någon sida förnärmas i hvad som är dem tilllörsäkradt. hör att
kunna bedöma deras nuvarande lagliga rättigheter är det enligt min uppfattning
nödvändigt, att man tager kännedom om de författningar, Kong!.
bref och kungörelser, på Indika dessa rättigheter och skyldigheter grunda
sig. Det är visserligen sannt, att förevarande lagförslag hufvudsakligen
after att ordna förhållandena mellan den svenska och norska befolkningen
i dessa bygder, men 7 § af det föreliggande lagförslaget innehåller
bestämmelser, hvilka jag icke kan förklara på annat sätt, än att de afse
reglerande utaf förhållandena jemväl emellan den svenska befolkningen
eller emellan nybyggare och Lappar ensamt på svenska sidan. Hufvudsakligast
af denna anledning eller derföre, att i den internationela konventionen
eller lagen stadganden blifvit intagna, som röra våra enskilda
svenska förhållanden, har jag funnit skäl till anmärkningar emot det lirågavarande
förslaget. Jag ber att i afseende å de rättsförhållanden, hval på
jag anser författningen hör stödja sig, få nämna, att den eftei min uppfattning
icke endast bör grunda sig på 1751 års gränsetraktat och den
första kodicillen till densamma, utan ock på andra äldre författningar och
föreskrifter, som äro meddelade lör reglerandet af förhållandena mellan
den jordbrukande befolkningen och Lappärne. Den ängdun kodicillen alser
nemligen endast att ordna förhållandena mellan svenskar och norrmän,
med hufvudsakligt afseende på den lappska folkstammens särskilda sedvanor
och behof, samt dess periodiska öfverflyttningar från det ena landet
till det andra för beredandet åt deras renhjordar af nödigt uppehälle.
Den svenska Lappbefolkningen har särskild! blifvit tillförsäkrad rättigheter,
som i föreliggande lagförslag ej heller böra alldeles förbises, då dessa
stödja sig på äldre Kongl. bref och resolutioner, utgifna, så vidt jag har
mig bekant, ända från början af 1600-talet. från nämnda tid all år
1694 utkommo nemligen åtskilliga Kongl. resolutioner och bref, hvilka
stadga, att Lapparne egde oinskränkt rätt till bete i landet.^ Småningom
fingo de begagna denna rätt så, att en renegare icke ilek göra
intrång på en annans område. Sedermera, som det tyckes omkring åi
1650, bestämdes, att Lapparne skulle erlägga skatt för sina renbeten. Denna
skatt bestämdes i början att utgå efter renhjordarnes antal i åtskilliga naturaprestationer,
men öfvergick sedermera till åsatt skatt för det begagnade
renbeteslandet, hvilken genom Kongl. bref år 1694 skulle betalas med penningar
eller som det heter i specie-riksdalrar lör det område, som Lappen
egde att disponera. Men i den mån odlingen började intränga i dessa
bygder och Lapparne derigenom bletvo mer inskränkta till sina områden,
så utgafs det så kallade Lappmarksreglementet af den 24 November 1749,
genom hvilket stadgas, huru med nybyggare skulle förfaras, och vidare

Den 25 April. 5

med afseende på deras rättigheter till det land, de ville upptaga till odling;
det hade redan förut blifvit stadgadt om huru hvar och en skulle
hafva sitt särskilda område. Detta 1749 års Lapp-reglemente föranledde
emellertid sådant hat och sådan ovilja emellan Lappar och nybyggare, att
myndigheterna ansågo sig nödsakade att göra särskilda framställningar för
att^ fa aessa förhållanden ordnade. Till följd härutaf utgafs den 5 Augusti
1760 den s. k. Lappfogde-instruktionen. Oaktadt dess benämning, hvaraf
man kunde förmoda att denna handling skulle inskränka sig att utgöra
instruktion för fogden, är det egentligen densamma, som reglerar förlig.!-landet emellan Lappar och nybyggare; den är ganska lång och innehåller
många paragrafer. Jag anser det derföre allt för tidsödande och jemväl
öfverflödigt att genomgå densamma helt och hållet, men jag ber dock att
få uppläsa några paragrafer derutur, som för Kammaren torde tillräckligt
ådagalägga, att Lapparne verkligen hafva bestämda rättigheter att stödja
sig till i afseende på sina renbeten. Det heter nemligen i 3 §: “Vid

uppbörden häfver fogden att ställa sig till rättelse then jordebok, som nu
är eller framdeles genom landshöfdingens föranstaltande kan fastställd
varda, livad skatte-Lapparne angår, så att then summan, som på hvarje
therutinnan påföres, må varda riktigt och utan afkortning årligen uppbuien".
\i se härutaf att det redan då fanns en så kallad Lappjordebok,
upprättad såsom jordeböcker i allmänhet, och som bland annat innehöll
stadgande om de skatter, som från Lapp skulle utgå. Då hade Lapparne
ännu icue fått någon resolution på sina landområden, men sedermera hafva
de flesta Lappar t. ex. i W ester bottens Lappmark fått fullständig införsel
derå. I afseende på skatterna gick man så strängt till väga, att om en
Lapp icke förmådde betala sin skatt, så voro de öfriga skyldiga att göra
det. Det stadgas nemligen i 4 §: “när någon skatte-Lappman blifver fattig
eller oförmögen eller ock genom döden afgår, utan att hafva barn eller
efterträdare, som kunna erlägga thess förre "skatt, måste de öfriga Lapparne,
såsom af ålder vanligt varit, lika fullt utbetala byens hela skattesumma
efter then fastställte jordeboken". Således synes det att de icke
endast både full bestämningsrätt öfver sitt Lappskatte-land, utan äfven att
sä stränga stadgande!! om skattens erläggande^ voro meddelade, att om
någon skatte-Lapp saknade tillgång att densamma gälda, de öfriga Lapparne
inom viss trakt skulle ansvara derför, hvilken föreskrift än i dag tillämpas.
Detta stadgande för Lapparne är mycket strängare än i fråga om ödeshemman,
dei skatterna afskrifvas, då ingen åbo finnes å stället eller brukar
detsamma. Någon giltig anledning att behandla Lapparne strängare än
landets öfriga befolkning lärer dock icke förefinnas, hvarför det tyckes som
dessa fortfarande åtminstone må få åtnjuta de rättigheter orubbade, som
dem från fordom blifvit tillförsäkrade. Det heter vidare i 6 §: “vill någon
skatte-Lappman, för arf eller giftermål eller andra skäliga orsakers
skull, afflytta på annor land, gifve thet tingsrätten och kronofogden tillkänna,
som theröfver hörer allmogen i byalaget. Häfver then, som flytta
vill, någon annan i sitt ställe, som kan svara för thess innehafde land
och skatt, må flyttningen tillåtas; dock kungöres thet kronobetjenten i
samma ort till uttagande vid skatters uppbärande therstädes. Eko. som
annorlunda och utan erhållit tillstånd flyttar, bör återhemtas och vid
tingsrätten beläggas med den plikt, som brottet förtjena karm. Således

Den 25 April.

synes äfven här, att man varit mycket sträng, hvad beträffar Lapparnes
åligganden, och det är verkligen en brist i den för dem gällande lagstiftningen,
att deras rättigheter icke äro lika bestämdt utstakade eller
stå i lämpligt förhållande till deras skyldigheter. Uti 10 § heter det
vidare: “när något Lappland blifver anslaget till nybygge, så att thet ej
vidare af Lappfolket kan nyttjas till rendjurs bete, fisk och djurfång, bör
Lappebyen icke vidare graveras med ett sådant therifrån gånget Lappland,
utan kommer thess i jordeboken påförde skatt att afdragas från byens
skattesumma." Det är sålunda här stadgadt, att de hafva rättighet att
vara befriade från skatt för Lappland, som ingår till odling eller som öfverlemnas
till nybyggare, men det finnes ingenting bestämdt eller stadgadt
derom, att Lapparne ega att eller kunna vägra sådant inträng på
deras områden, hvarigenom de stå i ett för dem bekymmersamt beroende
af odlingens och nybyggesväsendets framgång och utveckling, hvilket
jag dock i min mån sökt och jemväl lyckats att få till någon del förebygdt
i våra svenska Lappmarker. I afseende på skatten ber jag att få
uppläsa några rader ur 11 §: “som Lappskatten allt ifrån then tid skatt af
dem fordrad blef thensamma dels uti persedlar till och med 1694 och
dels ifrån then tiden uti specie-riksdalrar erlagts, men uti sednare tider
allenast uti kourant silfvermynt blifvit upptagen och beräknad; allt så och
emedan riksdalrar specie numera icke äro till fångs, men alla Lappmarksvaror
likväl i jemnlikhet af then difierence, som är emellan berörde myntsorter
till högre pris uppstigit; thy åligger thet kronofogden att noga
eftersinna och med förslag till landshöfdingen inkomma, på hvad sätt
kronan må komma till ersättning för en sådan existerad saknad uti Lappmarksräntan
anten genom vissa pelterier eller andra persedlar, som allmogen
utgöra kunde efter thet pris beräknade, som emot riksdalers värde
svara kan“. Denna skatt utgår dock numera efter vissa bestämda grunder
i nu gällande mynt. I 13 § läsa vi vidare: “uppbördsboken på Lappskatten
inrättas sålunda, att in debito upptages then summa, som efter
vanligheten utgå bör, och in credito införes huru mycket hvar och en
therpå betala. Utaf allt detta synes det mig att Lapparnes rätt till vissa
områden mot erläggande af särskild skatt derför till staten varit ganska bestämd
och att hvarje ifrågakomma!]de stadgande, som kan inskränka eller
beröfva dem denna rätt, bör med största varsamhet ompröfvas. Uti 1751
års gränsetraktats första kodicill finnes ett stadgande, som betryggar Lappen
mot skadligt intrång på hans skatteland. Det heter nemligen i 16 §:
“Lapp-länsmannen och nämndemännerne skola reciproce besörja åt the
öfverflyttande Lappar för theras djur njuta tillräckeligt underhåld, dock så
att Lappen sjelf, som för landet skattar, icke af främmande Lappar utträngas
och lider brist"

Här är sålunda ett förbehåll gjordt, att de Lappar, som innehafva
lappskatteland och derför erlägga afgift till staten, icke må lida inskränkning
med afseende på deras fulla betesrätt för sina renar. Något stadgande
i detta hänseende har jag icke funnit i det föreliggande lagförslaget.
Då Lapparne haft och fortfarande ega rättighet att begagna vissa
land, som mot åsatt skatt äro till dem upplåtna, så synes det mig dock
att bestämmelse derom jemväl bort i den nya lagen inrymmas. Det skulle
visserligen kunna sägas, att lagförslaget endast afser att reglera förhållan -

Ilen 25 April.

dena de svenska och norska lapparne emellan, och att det af sådan anledning
vore af mindre betydenhet, huruvida den omständigheten jag här
tagit mig friheten påpeka särskild! beaktades. Jag har dock icke kunnat
uppfatta detta lagförslag från sådan endast international synpunkt. Ty
då det i förslagets 3 § heter: “Lapparne äro berättigade att årligen med
sina renar flytta från det ena riket in i det andra och uppehålla sig å
de trakter, hvilka hvardera rikets Lappar efter gammal sedvana hitintills
hafva besökt”; så säges det i 7 §: “Lapp, som vill med renar flytta till
en annan socken i hemlandet än den, hvarest han har sitt hemvist, eller
öfver gränsen till det andra riket, åligger att för länsmannen i hemorten
uppgifva sitt eget och medföljande husfolks namn etc.“, hvaraf synes att
författningen ej endast afser norska och svenska förhållanden sinsemellan,
utan jemväl de svenska förhållandena ensamt, Det tyckes sålunda, som
fara vore för handen, att Lappar, som nu gifva skatt för sina land, kunde
komma att i viss grad blifva i sina rättigheter förnärmade derigenom att det
skulle bero på eu Lapps eller renegares vilja att begagna renbete i annan
socken, oberoende af dervarande Lappars möjligen ensamt, i författningsenlig
ordning innehafvande renbetesland. Det är, som jag i början
tog mig friheten nämna, hufvudsakligast af detta skäl jag ansett lagen
vara betänklig. I öfrigt förekomma visserligen flera stadganden, som för
Lapparne blifva särdeles tryckande och betungande utöfver hvad förut varit
fallet; då det nemligen uti 16 § af den ifrågavarande kodicillen, hvarest
det först säges att de öfverflyttande Lapparne skola njuta tillräckligt underhåll
för deras djur, endast stadgas att de främmande Lapparne skola
noga akta sig att under deras flyttningar icke göra landets egna innevånare
någon skada å deras särskildt angifna egendom, med skyldighet att
efter metismannaordom ersätta den skada som vållas, är nu i det föreliggande
lagförslaget mycket stränga förpligtelse!’ för Lapparne i detta
hänseende intagna, hvilka för dem blifva svåra att efterkomma, synnerligast
beträffande uppskattningen af och godtgörelsen för den skada, som deras
renar möjligen kunna föranleda på den jordbrukande befolkningens tillhörigheter.

Genom de bestämmelser, som i detta hänseende äro i lagförslaget intagna,
vill det synas som den jordbrukande befolkningen bör kunna påräkna
att alltid erhålla full ersättning för den skada, som Lapparnes renar
kunna göra å dess egendom; då deremot den ofta ganska betydliga och
beklagliga, kanske mest af ovänlighet och afundsamhet mot Lapparne, af
den jordbrukande befolkningen och af dess hundar vållade skada å Lapparnes
renhjordar svårligen, eller åtminstone endast undantagsvis, efter
detta lagförslag, torde komma att blifva Lapparne godtgjord. Det är
visserligen sannt, att Lapparne för sådan skada hafva rättighet att söka
ersättning inför domstol, men man måste betänka, huru svårt det lärer
blifva för dem att utröna och styrka hvem som varit vållande till den
skada, som skett. Lapparne, hvars renhjordar ofta äro ganska stora och
skiljda i flockar på långa distanser, understundom en hel fjerdingsväg och
deröfver, kunna påtagligen endast med största svårighet få leda på hvilka
af den jordbrukande befolkningen eller dess hundar, som dödat eller skadat
deras renar, då sådant inträffar innan Lappen eller hans folk kommer
till stället. Det synes derföre som man borde hafva uppställt en lika

Den 25 April.

sträng bestämmelse i ersättningsväg med afseende på nybyggarne eller den
bofasta befolkningen, som man gjort mot Lapparne, nemligen att de förra
samfäldt skulle ansvara för och ersätta den skada, som på Lapparnes renhjordar
tillkom inom deras gemensamma byaområden eller egor, med rättighet
att sedermera söka ersättning af den, hvilken personligen eller genom
hvars hundar skadan tillfogats Lapparne. Då så icke varit fallet synes
det mig att man icke iakttagit full reciprocitet, ty Lapparne blifva ovilkorligen
den lidande parten. Man har derjemte alldeles förbisett de stadganden,
som förefinnas uti Kungörelsen af den 18 Oktober 1801, Kongl.
Brefvet af den 3 Maj 1825 och Kongl. Brefvet af den 31 Mars 1831, genom
hvilka bestämmes, att den jordbrukande befolkningen i Lappmarken
skall vara skyldig att der de icke förvara sitt hö uti ordentliga lador utan
lägga detsamma i stack böra “sådana sina höstackar med en stadig och
tät gärdesgård till 4 alnars höjd samt 5 å 6 alnars afstånd å alla sidor
ifrån stacken instänga, så att renkreaturen ej kunna åtkomma höet“. Det
heter vidare i den förstnämnda kungörelsen, att jordbrukarne må skylla
sig sjelfva, om hädanefter deras hö af renar uppätes eller nedtrampas. Det
är för Lappen alldeles omöjligt att förebygga, att hans renar kunna göra
någon skada på upplagda höstackar, då de icke äro tillräckligt omhägnade.
Billigheten synes sålunda tala för att någonting göres för Lapparne
äfven i detta afseende, ty om nu det föreliggande förslaget skulle
blifva antaget, utan att någonting härom i detsamma blefve stadgadt,
så anser jag att den nya lagen skulle blifva för Lapparne till den grad
menlig, att deras existens blefve i icke ringa mån deraf beroende. Jag
hade derföre helst önskat att detta lagförslag kunde uppskjutas och
ånyo bearbetas och fullständiggöras; men för den händelse detsamma
anses antagligt, skulle jag gerna se att det ändock först återremitterades
till Utskottet, på det ett tillägg dertill kunde blifva fogadt med stadgande,
att nu gällande föreskrifter beträffande de svenska nybyggarne och
de svenska Lapparne sinsemellan förblifva oförändrade. Det är väl möjligt,
att ett sådant tillägg icke är formenligt med den form lagförslaget
har, men jag har dock icke kunnat underlåta att yttra min åsigt om nödvändigheten
deraf, att nuvarande stadganden beträffande ensamt de svenska
förhållandena inom våra vidsträckta lappmarker fortfarande må förblifva
orubbade, den föreliggande lagens antagande oaktadt. Då man
känner de bekymmersamma förhållanden, som ega rum mellan den jordbrukande
befolkningen och Lapparne och huru denna gamla folkstam allt
mer tillbakasättes och inskränkes till sitt antal, måste man också söka
försvara dess äldre rättigheter och tillse, att de förmåner densamma hittills
åtnjutit må, såvidt möjligt är, orubbade bibehållas, så att dess undergång
icke hastigare påskyndas, än hvad som ligger i naturens ordning och
hvilket en gång'' blir en följd af odlingens utbredande. Ty om än den
tiden visserligen stundar, då denna nationalitet måste utdö, så måste vi
dock, så länge den ännu finnes till och för sin existens behöfver vårt bistånd,
behandla den med välvilja och billighet.

Jag anser mig icke för närvarande böra göra något bestämdt yrkande,
då flera talare, som anmält sig, ännu icke yttrat sig och vidare utredning
i frågan genom dem möjligen kan erhållas. En reservant har ansett det
vara bäst att för närvarande icke antaga den föreliggande lagen, och om

Den 25 April.

ett uppskof dermed kunde låta sig göra, skulle jag, på de skäl jag haft
äran anföra, vilja understödja detsamma, men då detta icke lärer gå för
sig, afstår jag, såsom jag tagit mig friheten nämna, för närvarande från
något yrkande.

Herr Kolmodin: Svårigheten för Lag-Utskottet att uttala sig rö rande

denna fråga har i sanning icke varit ringa. Det är naturligt, att
obekantskapen med lokala och åtskilliga andra förhållanden, hvilka'' vid
densammas afgörande måste tagas i noggrant öfvervägande, åtminstone
för flertalet af Utskottets ledamöter gjort det svårt att komma till ett
bestämdt omdöme och framkallat många betänkligheter, som måst undanrödjas,
innan man vågade säga sitt “jaa eller sitt “nej“. Efter ett noggrant.
studium af alla de akter, som för mig varit i Lag-Utskottet tillgängliga,
har jag emellertid för min del kommit till den åsigten, att någonting
i denna sak nödvändigt och ofördröjligen måste göras för undanrödjande
af de svåra missförhållanden, hvilka i närvarande stund existera
i den del af landet, hvarom här är fråga. Mellan de tvänne olika racerna,
nybyggare å ena sidan och Lappande å den andra, den fasta befolkningen
och nomaderna, äro emellertid intressena så ofantligt skiljaktiga, att
man, med tanken på dessa olikheter, nästan kan förtvifla om möjligheten
af en^ lag, som till alla delar skulle kunna tillfredsställa såväl den ena
som den andra parten. Vilkoren för de skiljda stammarnes trefnad äro
så olika, att^ blott till följd deraf mänga obestämdheter, många svagheter
i lagens stadgauden ovilkorligen måste komma att förefinnas.

Eu högt ärad talare på Norrlands-bänken har emot Utskottets förslag^
framställt flera anmärkningar och såsom stöd för dem åberopat åtskilliga
Kongl. Bref, bland andra ett par från åren 1760 och 1801. Han
har dock, enligt min uppfattning, med dessa anmärkningar vidrört den
lagstiftning, som hela tiden gått bredvid gränstraktaten samt helt och hållet
utanför dess område.

Traktaten liksom den nu föreliggande lagen afse regleringen af de
internationeia förhållandena; de citerade Kongl. Brefven åter röra sig på
ett område, som det för framtiden, likasom hittills, tillhör de särskilda
staterna, Sverige och Norge, att hvar för sig och oberoende af hvarandra
ordna. Utaf de anförda årtalen framgår tydligt att så måste vara förhållandet,
och att des således icke förefinnes något hinder för den svenska
staten att inom egna landamäre!!, oberoende af och bredvid den nu föreliggande
lagen, genom särskilda anordningar bereda Lapparne de fördelar,
hvilka den kan finna med rättvisa och billighet öfverensstämmande. Efter
hvad jag nu sagt, synes de framställda anmärkningarnas betydelse hafva
förfallit, sa att jag icke kan anses vara skyldig att ingå i någon speciel
vederläggning åt de särskilda punkterna i den ärade talarens anförande.

De handlingar, som för Utskottet varit att tillgå, hafva emellertid
visat, att under närvarande förhållanden konflikterna mellan den fastboende
befolkningen och Lapparne för hvarje dag blifva allt skarpare och skarpare.

b1} byggaren skjuter Lapparnes renar för att få reda på hvem som är
deras egare, och Lappen i sin ordning skjuter nybyggarnes hundar för att
freda sm hjord. Begge söka de att, såvidt möjligt är, undandraga sig all
skadeersättning. Hvilken utaf dem båda på detta sätt slutligen skall

Den 25 April.

komma till korta, derom kan sannerligen icke något tvifvel finnas. _ Hvar
och en, som tänker på dessa stridiga intressen, skall, det tager jag för
gifvet, inse, att det är Lappen, som måste gifva vika, i fäll icke något
från lagstiftningens sida göres för att skydda och bevara hans rätt. Orsaken
till det lugn, hvarmed man i allmänhet tyckes uppfatta ett ytterligare
dröjsmål i denna nog länge fördröjda sak, synes mig i de flesta fall
ligga i en väsendtlig öfverskattning af den mycket omtalade kodicillens
innehåll. Men att man der skulle kunna finna någon så särdeles fast
grund för Lapparnes rättigheter, något stöd för eu lagskipning, som kunde
tillfredsställa de särskilda intressena och de särskilda ländernas befolkning,
detta betviflar jag på det högsta.

Jag vill ej genom kodicillens uppläsande söka att vederlägga dessa,
efter min tanke, oberättigade meningar; jag vill blott hänvisa till det enkla
faktum, att just under denna kodicill tillvaro de missförhållanden uppkommit,
öfver hvilka man nu klagar. Kodicillen har icke uppställt någon gräns
för nybyggens upptagande. Innan den tillkom, var redan största delen af
jorden upplåten åt enskilda; kronoskogarne voro redan då en obetydlighet,
och det var icke förbjudet att på dessa stora, åt enskilda upplåtna
domäner göra afsöndringar eller upprätta huru många nybyggen som helst.
Den enkla följden af allt detta blot naturligtvis, att nybyggare fortsatte
sin odlingsverksamhet och afsöndrade jord åt nya egare, samt att de fastboendes
antal ökades. Den bofasta befolkningen inom dessa distrikt anses
i närvarande stund utgöra ett antal af 150,000 personer. Tror man väl,
att man, genom att behålla kodicillen, kan hejda denna starka utvecklingsström
? Tror man icke, att dessa 150,000 menniskor skola än vidare
förökas och slutligen taga hvarje odlingsbar punkt af landet i besittning ?
För min del kan "jag icke ett ögonblick betvifla, att så länge man låter
det nuvarande förhållandet fortfara, så måste vådorna för Lappracens bestånd
blifva allt större och större. Att genom nu bestående stadganden
förekomma nybyggareväsendets spridande är omöjligt. Kodicillen har också,
såsom jag förut antydt, blifvit å båda sidor öfverträdd; då man icke fått
rätt, så har man siikt att sjelf förskaffa sig den. Detta gäller icke blott
om nybyggarne, utan äfven om Lapparne. Dessa hafva sålunda under
sednare tider uppträdt på åtskilliga Öar, hvilka visst icke af ålder utgjort
deras betesmarker. Det är ej mer än 40 år sedan de första Lapparne
visade sig ute i skärgården, nu qvarstadna de der understundom äfven
öfver vintrarne. Jag anför detta icke såsom något tadel, utan blott för
att visa, det kodicillen icke numera på någondera sidan respekteras såsom
bindande lag.

Vid sådant förhållande måste väl tiden kunna anses vara inne att afskaffa
densamma och att medelst nya lagstadganden återföra ordningen.

Kongl. Maj:t har derom till Riksdagen aflåtit nådig proposition, och
Lag-Utskottet har förordat det framlagda lag!årslagets antagande nästan
oföräudradt. Detsamma har emellertid mötts af många anmärkningar. De
af Herr Almquist framställda beröra, som jag redan visat,_ egentligen endast
våra inre förhållanden och behof vit att, oberoende af de interna donela
bestämmelserna, bereda våra Lappar de förmåner, som för deras trefnad
och existens kunna anses erforderliga. Jag lemnar dem således med
allt skäl å sido. Eu liufvudanmärkning mot den nya lagen gjorde dock

Den 25 April. 11

Herr Almquist, i det han framhöll den för Lapparne i vissa fall stadgade
gemensamma ansvarigheten.

Man har ansett detta stadgande utomordentligt hårdt. Jag vill dock
i det afseendet påpeka, att vid alla sammanträden de svenska och norska
komiterade år 1866 liöllo med befolkningen inom de särskilda orterna,
medgåfvo Lapparne denna ansvarighet; de erkände dess nödvändighet, och
det var endast på några få ställen de påyrkade samma slags ansvarighet
äfven för nybyggarne. För min del anser jag det oundvikligt, att en sådan
ansvarighet, der distriktindelning finnes, ålägges Lapparne. Det är
nemligen för _ nybyggaren omöjligt att, då renarne, som äro hvarandra ytterst
lika, ej kunna fasttagas, få reda på hvem som är deras egare; och
vill man icke gifva honom rätt, att af Lapparne gemensamt utkräfva skadestånd,
så återkommer säkert den gamlä methoden att skjuta ned en och
annan ren, för att taga reda på hjordens egare och skaffa sig skadeersättning.
För att en gång för alla undanrödja detta våld, har föreskriften
om den gemensamma ansvarigheten blifvit i lagen intagen. Hvad deremot
nybyggarne beträffar, så är förhållandet med dem i detta afseende helt
annorlunda. De bo, om några kyrkobyar undantagas, på stora afstånd
från hvarandra, och under det svårigheten att inom en talrik renhjord
skilja den ena Lappens tillhörighet från den andras är ganska stor, måste
det deremot vara mycket lätt för Lappen att taga reda på den person,
som genom skott gjort skada på hans hjord, eller egaren till "den
hund, som jagat och bitit hans renar.

Den andra anmärkningen, som, ehuru i dag icke specielt vidrörd,
dock man och man emellan med stort eftertryck blifvit framhållen, rörer
stadgandet i 9 § 4 inom., som handlar om ersättningsskyldighet för skada
å utmark. Jag medgifver, att detta stadgande väckt stora betänkligheter
inom Utskottet. Icke allenast de ledamöter, som reserverat sig mot hela
förslaget, utan äfven andra, hvilka inom Utskottet tillstyrkt bifall till detsamma,
hafva här trott sig finna den svåraste stötestenen. Momentet
stadgar nemligen, att den skada, som af renhjord kan på utmark åstadkommas,
skall af de Lappar, hvilka inom distriktet hafva sitt tillhåll, gemensamt
ersättas. Man har sagt, och detta med skäl, att genom denna
föreskrift Lapparnes från gamla tider egande betesrätt skulle blifva i betydlig
mån inskränkt. Jag ber dock få erinra, att, enligt momentets ordalydelse,
denna ersättningsskyldighet inträder först i det fall, att jordens
egare eller innehafvare genom den skedda skadan kommit i saknad af erforderligt
bete för sina egna husdjur. Föreskriften gäller således endast
de närmast kring nybygget belägna egorna, hvilka nybyggaren sjelf begagnar
för sina kreatur, och det måste vara lika lätt för Lapparne att afhålla
sina hjordar från dessa utmarker, som från de i kodicillen omtalade
multebärs- och hjortronmyrar, hvilka ofta ligga midt inne i betesmarken
och hvilka Lapparne, enligt kodicillen, äro skyldiga att skona.

Tvänne af Utskottets mest framstående ledamöter, hvilkas åsigter,
såsom naturligt är, i denna Kammare ega stort gehör, hafva, på anförda
skäl, tillstyrkt uppskof med lagens antagande. Af deras i frågan afgifna
reservationer framgår, att hufvudskälet, hvarföre de ej velat tillstyrka lagen,
har varit, att de önskade afbida fullbordandet af de pågående mätnings-
och kartläggningsarbetena i Tromsö amf, hvilka från norsk sida

Den 25 April.

blifvit företagna i och för den mycket omtalade distriktsindelningen. Först
sedan dessa distrikt blifvit uppmätta, indelta och kartlagda, först då är
det, enligt deras mening, möjligt att med någon säkerhet bedöma, huru
lagen kommer att i verkligheten taga sig ut; först då kan lämpligheten af
distriktsväsendet afgöras och hela saken tagas i ett fullständigt och moget
öfvervägande. Jag har varit i tillfälle att se den karta, som blifvit uppgjord
öfver distriktsindelningen i eu del af Tromsö amf, men jag får säga,
att det för bedömandet af, huruvida dessa distrikt äro för Lapparne beqväma,
huruvida vaktandet af renarne med afseende på den odlade jorden
är förenadt med större eller mindre svårigheter, eller huruvida distriktsindelningen
är så utförd, att dertill tjenliga naturhinder lemna säkerhet
för, att renarne icke löpa in från det ena området på det andra, fordras
ett skarpsinne, mycket större än det, som kommit på min lott. För att
kunna afgöra allt detta, måste man ega eu lokalkännedom, som endast på
ort och ställe, men icke genom studium af kartan, kan vinnas. Jag tagen
derföre för gifvet, att Lag-Utskottet, äfven sedan kartarbetet blifvit fullbordadt
och distriktsindelningen utförd, skall vara lika litet i stånd att
bedöma lagens nytta och betydelse för Lapparne, som i denna stund. En
af reservanterne, Herr Carlén, säger uttryckligen, att man bör förbida den
tid, då de i Sverige och Norge pågående arbetena med uppgörandet af så
kallade Lappgränser hunnit afslutas.

För min del har jag mig visserligen bekant, att ett sådant arbete i
Sverige pågår, men måste bestrida, att det ens blifvit påtänkt i Norge.
Derstädes är det för närvarande icke fråga om annat än uppdragandet af
gränserna för betesdistrikterna, således ej om bestämmandet af några Lappgränser
i svensk mening. Hela operationen gäller bestämmandet af de
områden, inom hvilka den gemensamma ansvarigheten för Lapparne skall
ega rum.

Af denna fråga om Lappgränserna föres min tanke fram till en annan
paragraf i förslaget, den 25:te. Några reservanter, och bland dem
äfven jag, hafva inom Utskottet förordat det tillägg till denna paragraf,
enligt hvilket den. vid i framtiden möjligen skeende utbyten af betesland,
åt Lapparne eu gång anvisade marken ej sedermera skall vara underkastad
något intrång från nybyggarnes sida, utan alltid få af Lapparne till deras
renars underhåll begagnas. Afsigten med detta tillägg är naturligtvis att
gifva ett bestämdare uttryck, än som skett i Iiongl. Maj:ts förslag, åt
Lapparnes rätt att, der utbyte af betesmark försiggått på grund af Konungens
pröfning, få förblifva i orubbad besittning åt det åt dem såsom
ersättning anvisade området. Derigenom att lagen för all framtid tillförsäkrar
dem ett ostördt begagnande af dessa marker, skulle efter hand en
verklig “kulturgräns11 uppkomma, öfver hvilken nybyggarne ej hade rätt
att framtränga. Dermed vore, efter min uppfattning, ett stort steg framåt
taget för Lappstammens bevarande från att blifva undanträngd och tillintetgjord.

Kunna vi, trots alla bemödanden, nu icke förskaffa oss den aldra
bästa lag vi kunna önska, så torde det dock vara skäl att taga emot hvad
som bjudes, en lag, som, oaktadt alla sina brister, vida bättre än kodicillen
är egnad att reglera rättsförhållandena inom dessa aflägsna bygder.
Efter min uppfattning finnes det tvänne skäl, som göra, att man borde

Deri 25 April.

besinna sig, innan man förkastar detta förslag. Det första är, att, såsom
vi nogsamt, känna, största delen af de betesmarker, som ifrån svensk sida
genom kodicillen af år 1/51 blifvit de norska Lapparne tillförsäkrade, för
dem. gått förlorad derigenom att Ryssland, sedan Sverige åt denna makt
afträdt Finland, företog sig att stänga de vidsträckta finska lappmarkerna
för båda grannländernas nomader medelst den ryktbara gränsspärrningen
år 1852. Följden af allt detta var, att norska Finmarkens Lappar kommo
i stor betesbrist samt nödgades att öfverflytta till Sverige, dels genom
att kringgå, dels genom att smyga sig igenom gränsbevakningen. Såväl
dessa nykomna, som ock de svenska Lappar, hvilka förut plägat söka
sommarbete för tina renar norrut i Finmarken, kastades nu samt och
synnerligen på Tromsö amt, hvarigenom förökade anledningar till tvister
och konflikter med nybyggare uppkommit. Norrmännen skulle, ej utan
skäl, kunna ..saga, att Sveriges afträdande af Finland i väsendtlig män
rubbat de förhållanden, som bildade grundvalen för 1751 års kodicill
Det andra skälet, som bör afhålla oss ifrån att visa omedgörlighet i denna
fråga, är eu eventualitet, som, efter min mening, mycket lätt kan inträffa.
Norrmännen torde nemligen tröttna vid att år ifrån år vänta på
vår medverkan vid undanrödjandet af de öfverklagade missförhållandena
samt företaga sig att lagstifta på egen hand. Denna utväg kan dem ej
formenas; och tror man. val, att man på det sättet skall erhålla en för
Lapparne förmånligare ställning än den, som genom den föreliggande lagen
beredes dem?

för mig återstår blott att framställa några anmärkningar mot den
ändring Utskottet ansett sig böra göra i 28 § i det af Kongl. Mai:t
framlagda lagförslaget. °

Jag anser nemligen den derstädes intagna bestämmelsen synnerligen
olämplig, enligt hvilken denna lag efter fyra års tid kan ensidigt af det
ena. riket uppsägas, så att don tolf månader derefter förlorar all gällande
kraft. Denna uppsägbar!^ skulle verka derhän, att lagen förlorade all
sin kraft och nytta, dels emedan en dylik bestämmelse aldrig är egnad
att gifva eu lag det anseende, den bör ega, dels emedan särskildt denna
lag förutsätter uppmätning och kartering af vidsträckta trakter samt expropriation
af jord, allt saker, som kosta penningar och i sanning ej företagas,
om man ej har utsigt att dermed åstadkomma ett varaktigt och beståndande
gagn. Då derjemte i nyssnämnda paragraf stadgas, att, derest
icke inom tolf månader, efter det uppsägning skett, någon öfverenskommelse
mellan båda rikena kunnat träffas, 1751 års kodicill ånyo skall
uppstå ur sin .graf och ega gällande kraft, så kan jag för min del ej biträda
ett dylikt stadgande. Denna traktat har nemligen under hela sin
tillvaro .och i synnerhet under de sista decennierna af densamma visat sig
sakna förmåga att upprätthålla rättstillståndet i dessa bygder, och nu
hoppas ^man, att den efter fem års bortovaro skall kunna träda fram på
nytt och fungera såsom. lag. Skall våldet regera, så kan det rätt så gerna
framträda ohöljdt som ikläd t trasorna af en gammal förmultnad traktat.

Jag har nu yttrat mig om denna fråga och får till sist uppriktigt
saga, att, ehuru jag för min del gerna vill träda Norrmännen till mötes
så mycket som möjligt, jag dock i detta fall företrädesvis sett på, att man
e må tråda Lapparnes rätt för nära. När alla offentliga och enskilda

Den 25 April.

underrättelser gifva vid handen, att våldet herrskar och rätten ligger nere
i dessa aflägsna bygder, då frågar jag, om det ej är skäl att se dessa,
som utgöra den svagare parten, till godo genom att nu antaga en lag,
som, ehuru ofullständig den än må vara, likväl gifver några bestämda hållpunkter
för lagskipningen och så ordnar rättsförhållandena deruppe i Norden,
att de stridande parterna å ömse sidor kunna låta vapnen falla. Om
dessutom de båda statsmakterna bifalla hvad Utskottet i 2:dra punkten
af detta utlåtande tillstyrkt och således de svenska Lapparne, vid de rättstvister
de kunna få att utföra under sin vistelse i Norge, blifva i tillfälle
att erhålla nödigt biträde, så tror jag, att genom den nu föreslagna lagen
tillståndet skall blifva ojemförligt bättre, än om Lapparne fortfarande skola
sucka under de förhållanden, som framkallats af 1751 års gränstraktat.

Jag yrkar bifall till Kongl. Majrts förslag, dock med det tillägg till
25 §, som i Herr Itibbings, af mig biträdda, reservation blifvit föreslaget.

Herr Bexelius: Jag ber att i korthet få instämma med Herr Alm quist.

Jag anser nemligen, att det nu föreliggande förslaget skall komma
att ställa Lapparne i ett långt sämre rättstillstånd mot de inkräktande
nybyggarne än nu är händelsen. Jag vill dock ej inlåta mig på någon
närmare granskning af förslaget i dess helhet, utan ber endast få lägga
Herrarne på lijertat, att dessa Lappar icke äro vid Riksdagen representerade,
hvadan det ock ej kan vara skäl att, dem oåtspordt, nu antaga
ett lagförslag, hvilket helt och hållet sätter vapen i hand på nybyggarne
och deremot lemnar Lapparne alldeles rättslösa.

Jag yrkar bifall till det af Herr Caiién i hans reservation formulerade
förslag till beslut i detta ämne.

Herr Hreggs trona: Till Herr Almquists långa och sakrika an förande

i denna fråga, har jag föga att tillägga. Jag ber endast att ta
fästa uppmärksamheten derå, att man enligt min tanke icke hatt fullt
skäl att tillskrifva 1751 års kodicill de tvister och tejder, som varit rådande
mellan nybyggarne och Lapparne, och att densammas stadganden
icke skulle betrygga Lapparnes rättigheter. Felet ligger deremot hos dem,
som vid dessa stadgandens handhafvande och tillämpning icke ställt sig
desamma till efterrättelse, ty om man rätt tillämpat 10 § i denna
kodicill, så synes det mig klart, att nybyggarne icke kunnat få ohejdadt
fortgå i sitt inkräktande på Lapparnes rätt, och hade man nu
vid framläggande af förslag till ny lag mera hållit på 10 §. så hade
man icke beliöft att sätta något annat i stället. . Af motiveringen i Utskottets
Betänkande synes att äfven Utskottet sjelf icke varit fullkomligt
öfvertygadt om det nya förslagets företräde framför 1751 års kodicill.
Jag för min del befarar, att rättstillståndet för Lapparne skulle genom
ifrågavarande lagförslag blifva sämre än förut, ty nu har man gjort allt,
för att skydda nybyggarnes rättigheter gent emot Lapparne, men icke i
samma förhållande tillgodosett de sistnämndes rättigheter. Beträffande
nybyggarne, är förhållandet sådant, att de behöfva Lapparne, men Lapparne
behöfva icke nybyggarne, utan långt innan nybyggarne trängt upp mot
fjellen och in på betesmarkerna derstädes funnos Lapparne der och redde

Den 25 April.

sig val. En föregående talare har redan erinrat, att Lapparne icke ega
några representanter i denna församling. Vid sådant egendomligt förhållande
synes det mig vara lämpligt att höra Lapparne i saken, innan
man beslutar sig för det nya lagförslagets antagande, och man kunde ju
i detta afseende infordra upplysningar från Lapplänsmännen och presterskapet.
Nu känner man icke Lapparnes tanke om förslaget. Nå«ra af
den för ordnandet af ifrågavarande rättsförhållanden tillsatta komités
ledamöter hafva visserligen under sammanträdet i Norge, heter det, samtalat
med några Lappar om saken, men dessa Lappar hafva icke varit så
många, att man med skäl kan antaga, att deras åsigter innefattat ett
uttryck af den allmänna meningen bland Lapparne rörande de af komitéen
föreslagna stadganden.

. ^.e ^märkningar, jag har att framställa emot ifrågavarande lagförslag,

afse förnämligast bestämmelsen om en gemensam ansvarighet för Lapparne
i händelse af skada å.nybyggarnes egor. Man säger väl, att detta stränga
stadgande är nödvändigt, för att skydda nybyggarnes rätt till skadeersättning
i följd af svårigheten att bevisa hviikens eller hvilkas renar förorsakat
ska,dan; men då nybyggaren, som under Lapparnes genomresa fått
skada å sina egor, skall för densammas besigtigande och värdering tillkalla
två ojäfvige män, så väljer han naturligtvis dertill två nybyggare,
och huru ojäfvige dessa med samma intressen som han kunna blifva, inses
lätt. Derigenom blir Lapparnes rätt icke fullt tillgodosedd. Ofta inträffar
skada genom nybyggarnes egna kreatur, och då skylla naturligtvis
nybyggarne på Lapparne och deras renar. Och man har likväl föreslagit
gemensam ansvarighet för Lapparne!

Jag finner således för min del stora betänkligheter vid att antaga
det ifrågavarande lagförslaget, och förenar mig i det af Herr Bexelius
framställda yrkande.

Deri'' Säckström förenade sig i detta anförande.

Herr C ar lön: Vi hörde i går från statsrådsbänken eu sats uttalas,
som af alla lärer erkännas såsom riktig, nemligen att, innan man byter
ut hvad man egen eller ändrar de stadganden som finnas, man i allmänhet
bör vara säker på två saker: den ena, att de bestämmelser, som redan
finnas, verkligen äro otillfredsställande, och den andra, att de stadganden,
hvilka skola träda i de förras ställe, verkligen blifva tillfredsställande.
Tillämpar jag denna sats på förevarande fråga, så tror jag
att endast den ena betingelsen är förhanden, nemligen den förra; ty det
nödgas jag medgifva, att de nuvarande bestämmelserna i fråga om Lapparne
ej äro rätt tillfredsställande, ja! jag ger en föregående talare rätt
i hvad han yttrade, eller att nuvarande stadganden icke kunnat hindra
snart sagdt ett krigstillstånd att uppstå mellan nomaderna och de bofaste
nybyggarne. Det är dock, efter hvad jag hört från tillförlitligt håll, för
närvarande ej ett så svårt och brinnande krig mellan dessa båda parter,
som för något år sedan; dag efter dag synes tvärtom tillståndet i någon
man förmildras, så att det numera kan betraktas snarare såsom ett vapenstillestånd,
hvilket torde uppkommit i följd deraf, att man å ömse sidor
nu vet, att det är allvarligt fråga om att genom ny lagstiftning rätta be -

Den 25 April.

fintliga missförhållanden. För min del tror jag derföre, att vi böra i
någorlunda lugn kunna afgöra saken och icke behöfva förhasta oss. Dessutom
är det icke rätt förståndigt af eu krigförande part att genast nedlägga
vapen och gifva sig på nåd och onåd, hvilket jag anser att vi skulle
gorå, om vi nu antaga Kong! Mnj:ts proposition i detta ämne med eller
utan de af Utskottet föreslagna vilkor och förändringar. Några svårare
stridigheter mellan Lappar och nybyggare lära ej ega rum annorstädes än
i Tromsö amt, isynnerhet den del af detsamma, som ligger mera inemot
kusten. Dessa stridigheter biläggas säkrast genom att så vidt som möjligt
skilja Lappar och nybyggare, och då man redan börjat uppdraga och
utstaka sä kallade Lappgränser derstädes, synes det vara en mycket olämplig
tidpunkt, att just nu förändra den befintliga lagen, som, om den också
ej betyd t så mycket till Lapparnes skyddande, dock enligt bokstafvera erkänner
deras gamla rätt. Det är godt och väl att den föreslagna nya
lagen kan blifva bättre, om den på ett välvilligt sätt tillämpas, men
liufvudsaken är dock, att den i den nya lagen ifrågasatta distriktsindelningen
blir väl ordnad, ty derförutan finnes ingen säkerhet derför att lagen0
kan för Lapparne anses tillfredsställande. Genom den karta öfver
distriktuppmätningarne med tillhörande beskrifning, som för Utskottet
varit tillgänglig, kan man väl redan nu få ett begrepp om de af sedda
Lappdistriktens beskaffenhet; men det är ej nog att på en karta finna
ytinnehållet utmärkt, eller beräkning öfver den mark, som för renarnes
bete kan vara erforderlig, samt de utmarker, hvilka af staten skulle inlösas;
man måste äfven sättas i tillfälle, att på marken taga förhållandena
i betraktande, för att derigenom kunna bedöma huruledes distriktsindel ningen

kommer att verka. .

Som jag i min reservation omnämnt, synes mig alldeles giivet, att
Lapparne ega rättighet att få tillräckligt bete för sina kreatur, och det
är, i min tanke, fåfängt att invända, att sådant skulle utgöra ett hinder

för nybyggarnes odlingar. . ...... ...

Försynen har nemligen så ordnat, att det ar alldeles omöjligt för
nybyggarne att helt och hållet förmena Lapparne denna lätt, enär dei
finnes ofantliga marker, som ej på annat sätt kunna tillgodogöras, än att
använda dem till renbete, och ett försök å nybyggarnes _ sida att inkräkta
på dessa marker skulle straffa sig sjelft. Men det finnes bland dessa
marker sådana, att Lapparnes rätt dock ej vore skyddad derigenom, att
de anvisades uteslutande till dem. Om t. ex. Lapparne hänvisades till en
del högt belägna platser, hvilka under vissa årstider aro för dem särdeles
lämpliga, men der inom ett trångt område året om innestängdes, skalle
kunna hända att Lappen, som är van vid ett fritt lif, småningom förtvinade
och hans renhjordar förgingos. Andra trakter finnas, som äro
lämpliga både för Lappår och nybyggare. Befinnas dessa nödvändiga för
de förra och kunna de undvaras af de sednare, derest de kunna erhåLa ännu
bättre på annat ställe, så fordrar rättvisan, liksom nu gällande lag, att
Lappen ej derifrån förtränges. Att ännu bida något litet och se tiden an,
till dess förhållandena härutinnan hinna utredas och ordnas, synes derföre
synnerligen angeläget. Jag har ingen fruktan för utgången. Ty det
har redan visat sig, att tillmötesgåendet från norska sidan ej. vant långa.
Den norske landtmätare, hvilken uppmätt en del af Tromsö, har i väl -

Den 25 April.

.lUige yfte /aWt.rt sitt uppdrag, och om sä fortgär, är jag ofrertvead

dl “ port ''f 1 “*“*> atS L“?Pal™ <fe"iS ila finn,“S
nar «/ hel» a betfia som torde redan inom ett eller ett

PiiÄJSrjSiSS11 distril!^* >*» ■■ * -

Ingenting ar emellertid säkert. Det kunde in hända att distrikt
anordningarne i sm fortsättning misslyckades. Jag har4 min VeseSIt
a;,tat uppmaiksambeten derå, att uppfattningen om Lapparne är mvcket
olika i Sverige och i Norge. Det är naturligt, att man ^ Sverige ei anse

iL allmänhet “af-1 t ^ tvärtom 6°dt- 1 Noi’ge deremot sei man

mand“ endasr^kad? „iT ffSt mTed oblida ÖS011- ^om åstadkomma^
, dast skadan och »^enheter. Det är möjligt att denna opinion
hån nybyggarne sprider sig till tjenstemännen och auktoriteterna samtfrån

t L LrSTir --,,Dfa fr » — väld“ ,1

;;i,T äf 4 J1^S °? SÄÄ5 “ a

lasen ej sla“ &säm“1 stäl,el Ä *ä

Lapp,™? rätJT.rln'' IT? frä?a''. '',‘T* m»‘ -1™, som förfäktat
barbariet Det ’ ;; °fta talats om ekvationens rättighet att besegra
Larbanet. Det ai en sanning att civilisationen uttränger och bör ut

fen .°m man viU deraf draga den slutsats, att Lapparne
bola uttiangas af nybyggare, bestrider jag satsens tillämpning. Det är
ernhgen icke med Lappen såsom med Indianen, att han är oemottaglfo för
civilisationen långt derifrån. Det är kandi att Lapparne fordom hat
stor benägenhet för spirituösa drycker, och att de i denna last foto till
samma,, ytterligheter som Indianen. Men det fanns för några tiotal af år

Srit* eu prest om hvilken troligen^ ÄSJ
gar fiol t talas hans namn var Laestadms. Denne upphäfde ett väckelse

ImiisiT -Ska adTe Vlda omkring och blef ett stridsrop. En häftig strid
ppstod inom Lappmarkerna emot dryckenskapslasten, och den slutade
deirned att tusentals Lappar, efter att förut hafva funnit sin högsta njut tuöft

JagdfSw’ hdt °Ch häll6t afsVU1''° förtärandet af allt spmj,
. • ö. frågar, om en race, som visat sig mäktig af en sådan
uppoffring kan anses oemottaglig för civilisationen? Dessutom är det ett
aktum, att Lapparne icke äro obenägna för fasta bostäder, utan att de

m\eVin e/n.V1S,taSTPä tasta P^atser ocb sysselsätta sig med’haudaslöider
samt för öfrigt skicka sig som annat folk. De gå, alltfomt framåt i in

St bita man* lin fo ^Vf^foffffk från Lappmarkerna berömmes såsom
uet basta man kan få. Det ar ej ett berättigadt anspråk af den så att

saga fastboende civilisationen att vilja uttränga och tilli utefoöra eu sådan
nomadrace och dermed förfara de rika håfvor, som Försynen ost ut öfver

skulle de! förib,otVll|ka kl“na af nomader ''''pphemtas. För öfrigt

skulle det loi något hvar blifva en stor afsaknad, om Lappen och med

tyckamoma renstek It fi ^lneS tilL Ja§ vädJar till de herrar, som
tLa renstek, ait icke tala om renost och renmjölk. Äfven de som

tycka om nybyggarne, skulle komma att sakna Lappen; ty om ei renar

lÄVtSr01 Lawar''och -ej ä* Ä

Rikscl. Prat. 1871. 2 A/d. 4 Band.

Den 25 April.

Då iaff sålunda för min del ej kan finna skäl att nu antaga en lag,
som skulle hvila på Lapparne tyngre än den nuvarande, kan jag ej biträda
det föreliggande förslaget. Ty händelsen ar den, att om man genomgår
detta förslag har man svårt att finna en enda paragraf, som ger Lapnarne
någon ny rätt, till vederlag mot de nya förmåner, som gifvits nyErn»
på Lappens bekosta»!. 1 detta afseende åberopar M föreskrifterna
om gemensam ansvarighet, inskränkning l betesi a ten oeh distiik
indelningen. Nu kan visserligen i den sistnämnda äfven finnas fördel
Uppå,ne, men endast en problematisk fördel, om nemligen .ndelnmgen
med välvilja anordnas. Då jag ingalonda afse, ett defmitivli afsla», boklagar
jag att våra konstitutionela forhållanden icke tillåta oss att gorå
hela denna fråga ledande, hvilket jag annars helst skulle önskat. Det
låter sig emellertid ej göra, och derföre måste jag vidhålla ram reservation.
Hela motiveringen af densamma visar, att jag endast önskar uppsköt
då den enda formen derför är den i ram reservation föreslagna, yikai jaö,
i likhet med Norrlands-representanterna, bifall dertill.

Herr Hörn fel dt: Då jag i denna fråga icke eger tillräcklig sak kännedom,

kan jag icke inlåta 111ig på bedömandet af det nu föreliggande
förslaget till en författning rörande Lapparne 1 den utsträckning jag önskade*
men jag är dock öfvertygad derom, att man vid blott eu genomläsning
af förslaget lätteligen funnit att nybyggarnes ratt emot Lapparne
bikt allt för mycket tillgodosedd. Ett stadgande, som synnerligen fastat
min uppmärksamhet, är det om gemensam ansvarighet för skada, hvaiom
7 3 mom handlar. Jag her att få uppläsa detta moment. Denna solidariska
ansvarighet skall uppenbarligen blott leda till oenighet och osämja
Lapp ar ne emellan, och man bör, enligt mm tanke, noga akta sig foi att
genom lagstadganden uppväcka split och söndring bland dessa nomader.
Lika mecf Herr Carlén tror jag, att vi icke hora antaga ifråga varan t v
lagförslag innan de arbeten med indelning och uppmätning af distrikten,
Z fc härvarande pågå, blifvit fullbordade.. Derjemte baner''ja? för
min del det vara särdeles önskvardt, att regeringen undei tiden inför
drade utlåtanden från landstingen i de norra länen rörande nu föreslagna
lagstadganden, af hvilka utlåtanden eu god belysning af frågan om beSa
s°tadgandens lämplighet sannolikt skulle kunna vinnas På grun
häraf får jag för min del yrka af slag pa. Utskottets förslag och bifall till
Herr Carléns reservation.

Grefve Sparre: Det är obestridligt, att lösningen af den nu före liggande

frågan är förenad med många och stora svårigheter. Det Kongl.
förslaget innebär eu anvisning till dennas lösning och utstakar eu väg,
somi8raåmm afseende!! kan beträdas. Jag är också, 1 likhet med en foie5
j tnlare af den åsigt att, då den af norska regeringen påbörjade
uppmätningen och indelningen af uppsyningsdistrikten med thy åtföljande
åtgärder blifvit fullbordad, ifrågavarande lag skall kunna godkannas med
en och annan modifikation, men för närvarande kan jag för min del ej
tillstyrka lagens antagande. Eu talare i denna Kammare bär med mycken
värma sökt ådagalägga, att 1751 års kodicill icke är tillfredsställande utan
brfstfälligheter. Mine Herrar! det är icke ovanligt att man

visat sig ega

Den 25 April.

SSSn.b!lSter 1 Z synnerligast en sådan

räH^TCsi. “T““ 1 CV, iag’ sJIJIierilgast en sådan som skall bestämma
♦J?Safena “el!a? tvä särskilda folkstammar och olika nationalf
tetei. Men derom ar icke nu fråga; tv lag med-ufver att 17M r

cd! tarfvar förbättring, men frågan’ ä^om det kgfelt soL mi S''
Jögei, på ett tillfredsställande satt undanrödjer svårigheterna så att th
jmmarkta tjasterna emellan nybyggarne och 4parne fnÄp för ta

virre °t f StaUer Silkei) sä’ att tillståndet blir för Lappare

ne an förut. Ty pa samma gång den ärade, talaren sn/p ii ...
varande tillståndet är olidligt, har lian medgifvit ^ L^ne oej d

anta/Of" ^ ?nder 1 betydlig lån’tillväxtS St

några^år SÄ''- “!■ lckft inindre än 150.000 mera än för
nagra ai tillbaka. Det ar visserligen sannt, att en del af chassé T

kommit öfver från den norska sidan mot Ryssland men i alla Till ^ ‘

det sig att förnämligast på 1860-talet och just då klagomålfiSnoX''

i il'' C+entS.eilhetei''. ;tl''s kodicill skulle hafva medfört en hö»st lie
ydlig tillökning egde rum, och det är således icke SS’ att de öfv-er''
i agade olägenheterna hindra Lapparnes tillväxt och förkofran Herr
Almquist har uppgifva, att tillståndet förbättrats under de sednare åran

åberopa öpH "S Ifr- naP,kla§omål under sednaste tiden. Jag har velat
i ■ ?i i hloiå for att dermed bemöta den invändning att I7Ö1 årkodicill
och det nuvarande tillståndet äro ai'' den bS^nhet V? m ^

ifrård«gälhnd?''a irlStan hrtrSl5S ]fg SOm helst för att komma
haf.ro

hafva vi att tillse om den nya lagen innehåller nödiga garantier för be

Ryggande af Lapparnes rättigheter i förhållande till nybyggarne I detta

afseende ber jag att, med anledning af en representants från W

Ä rjsfc

»TÄlÄfi KSS

löjligt att undvika bestämmelsen om gemensam ansvarighet Denna
grundsats finner jag mig således nödsakad att godkänna men nå ™
gång som jag medgifver att en så väsendtlig förmån inrymmes åt nvbra
Qaine och huru väsendtlig denna fördel är svnes deraf att såsom vi älta
veta, ett dylikt stadgande icke finnes i den för Sve^s öiH^ hin (f
gare gällande lag om egors fredande emot skada af annans hemdi t-m
vi måste, då sådan skada skett, söka reda på e-aran till de d r n
åstadkommit skadan äfven om detta sökande^ aldrig så svårt— åt "in!

. > ‘ ''<‘1 Sansen och att dervid till underhåll för si" och sina diur

J5“f“ “ “h str>“lil,> ,,,e<1 ■»*» •*» ™cie.-»ätÄ thhä

“ ,l’ atl »1 Om rättighet i *» Mia utsMihöh

Den 25 April.

skulle leda till den orimlighet, att nybyggens anläggning

hindrades - men då Norrmännen således äro ur denna synpunkt moiahs

ÄÄ-ssi-iiiiii

5»SaS5W»SÉ!?tf

Ä-U r«* fÄÄ KTÉÄ

ministern, och jag be ^ fä belagda delarne äro renbetena och

de^ deremellan liggande hvita punkterna äro nybyggen. Jag hemställer nu,
de dei emellan ligga ^narne på dessa smala sträckor, som lnu

att fästa Ten koTiSon, som Varit ned satt

för att reglera^ Lappames förhållanden i den till ryska gränsen sto man

har gjort framställning derom till noiska störtning^ ö
ur denna framställning få uppläsa följande: 0nmaae Ondet

Efter Commissionens iormenmg gaaei et i k 1 s dem til

ved åt forbyde Fjeidtmnerne Adgang til s^te^d fordi en saadan

SSSf-2 HSSSSSS

SSSSsfsSs

fcnjJt Vald red kungen //*''“““■

-W»'' »72 Ta» have deres Op hvorved

vil opnaaes, åt det Kura, som i jemn til byrdefulde

mserksomhed henvendt paa, bliver mindre og al Ankdmng th byra ^
Erstatningskrav for Skadetilfpielser paa fjerne Ldskmtt. ö g

bortfalde tt man funnit det vara för Lappare under som liga

ÄT edligt eder åtmiroiie Imgst svält ^-^rename

é =, is

måste expropriera just dessa hvita punktei, J I *> 1 h

pekat, för att uppnå nyssnämnda ändamål. Hvarken i det

Den 25 April.

den för öfverseende och förbättring af 1751 års codicill tillsatta komitén
afgifvit, eller i det nu föreliggande lagförslaget finner man dock något
tal om att expropriera andra trakter än renvägarne, och då man icke
föreslagit_att inlösa sådana smala sträckor, som dem jag utvisat, men
ändock vill stadga gemensam ansvarighet för Lapparne vid fråga om skadeersättning,
kommer ett dylikt stadgande att leda till orimlighet. Jag tviflar
icke på norska regeringens benägenhet för sådana åtgärder, som att expropriera
dessa mellanliggande områden, men från svenska statens sida är
man enligt min tanke berättigad att erhålla visshet derom, att sådana åtgärder
vidtagas, hvarom man åtminstone för närvarande icke sett någon
antydan i den svenska komitéens förslag. Då man under reglering af de
norska Lapparnes i Finnmarken förhållanden erkände Lapparnes urgamla
rättigheter till flyttning och oinskränkt begagnande af betesmarkerna, så
äro vi på svensk sida berättigade att framställa det anspråket, att då vi
skola afstå från ett allmänt begagnande af betesmarken, distrikten bestämmas
så att bevakningen af renhjordarue icke omöjliggöres.

Beträffande den inskränkning i Lapparnes betesrätt det nu föreliggande
lagförslaget gör, tillåter jag mig att särskildt fästa uppmärksamheten
på 9 § 4 mom., hvars första punkt lyder sålunda: “Skada å ut mark,

som ej ofvan är omnämnd, ersättes jemväl efter ofvan stadgade
grunder, dock endast i det fall att jordens egare eller innehafvare genom
densamma kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur“. I 1751
ars kodicill talas icke om skada å utmark, utan blott likasom i det
nya lagförslaget 9 § 2 mom. å åker, äng, utängsslåtter, växande skog eller
hjortronland. Här har man nu ytterligare föreskrifvit ersättningsskyldighet
för skada å utmark. För att nu lemna eu framställning om huru
detta stadgande i 9 § 4 mom. skall i verkligheten komma att taga sig
ut, ber jag att ur den af norske agronomen Häuckland afgifna berättelsen
öfver eu af honom efter offentligt uppdrag under nästlidna års sommar
verkställd resa genom Tromsö amt få anföra ett bevis på nybyggarnes
inkräktning på Lapparnes betesrätt. Han berättar nemligen följande:

Det förste Niels Björnstad — Kirkesdalens förste Beboer—byggede sin
frater i Iselvdalen, boede oärlig lige fra Vaaren til Hösten 5 Lappefamilier,
der tilsammen havde omkring 5,000 Ren. Slaatterne vare den Gång
ubetydelige og Lappernc vare velvillige; Alt gik af i god Orden, og forsikrede
Björnstad, åt der ingensinde opstocl Tratte. For tiden er der:
Bakkehaug Saker med 15 Kjör, — — — tilsammen 71 Kjör, förliden
Ungkreature og. Smaafee, som havne her circa 60 å 70 Dagern Nu finner
man otvifvelaktigt det vara alldeles klart, att, då nybyggare ega rätt att
låta sina kreatur heta på den utmark, som af Lapparne i urgamla tider
begagnats, det icke blir särdeles mycket qvar för Lapparnes hjordar, ty
71 kor hela temligen mycket på en sommar, och derföre har man väl lågt
alltför stor makt i nybyggarnes hand genom bestämmelsen, att Lapparne
skola ersätta den skada å utmark, som uppslår derigenom att de icke
qvarlemnat tillräckligt bete för nybyggarnes hemdjur. Det är dessutom
högst sannolikt, att, då denna skada kommer att bedömas af andra nybyggare,
saken alltid kommer att afgöras sålunda, att man finner det qvarlemnade
betet otillräckligt för nybyggarens kreatur och att Lappen får ersätta
skadan. Detta stadgande kan således i praktiskt afseende icke an -

Den 25 April.

ses lämpligt, och jag har äfven reserverat mig mot detsamma. Men om
ändring göres härutinnan och distriktindelningen verkställes så att bevakningen
åt'' renarne möjliggöres, så anser jag att lagen kan i öfrigt antagas,
med de modifikationer blott som blifva eu följd häraf.

Jag ber äfven att få yttra några ord i anledning af hvad en värd
talare i likhet med flere andre reservanter inom Utskottet anfört, och
hvilket å deras sida betraktas såsom ett riktigt kardinalargument för nödvändigheten
af det nya lagförslagets antagande med några af desse reservanter
ifrågasatta förändringar, nemligen att afträdandet af Finland gjort
omöjligt för Sverige att å sill sida uppfylla den i 1751 års kodicill åt
norska Lappar utlofvade renbetesrätten i den omfattning och mening, som
vid affattande t af nämnda kodicill afsågs, och att det således skulle bero
på Norrmännen att ensidigt stadga de bestämmelser rörande Lapparne i
Norge, som Norrmännen kunde finna för godt att föreskrifva. Jag kan
för min do) icke finna att, om Sverige med en annan makt ingått eu
traktat rörande eu viss del af sitt land och sedermera förlorar en del af
det område, hvilket traktaten angår, det i och med detsamma får anses
gifvet att traktaten rörande den återstående delen af området upphört
att vara gällande. Men om man, i likhet med reservanterna, antoge detta
vara ett faktum, så kommer man dock till ett helt annat resultat, nemligen
att icke blott 1751 års kodicill, utan hela gränsetraktaten af nämnda
är upphört att ega gällande kraft; ty tredje artikeln i gränsetraktaten

lyder sålunda: “Ingenthera Cronorne — ....... —; men som ömse sidors

Lappar behöfva begge Rikens Land till theras Rendjurs uppehälle, sä har
man i anseende till them öfverenskommit om sådane inrättningar, som
uti thenne Gräntse-Tractats Förste Bihang eller codicill innehålles“, och
åttonde artikeln stadgar att “Föregående Gräntze-Tractat tillika med thess
tilhörande bihang eller codiciller, Jivilka äro af lika kraft, som the uti
them ta Tractat ord ifrån urd voro införde, skal — —DS, de värde
roservanterne således påstå, att 1751 års kodicill upphört att gälla i följd
af Finlands afträdande, så måste de äfven medgifva, att hela gränsetraktaten
på samma gång blifvit upphäfd, och då må man gorå en ny traktat
med Norge, men något sådant har icke ens från Norska sidan blifvit anfördt.
Om vi således gå till väga med den logiska skärpa, hvilken man
är van att finna hos den ärade reservant, som författat ifrågavarande reservation,
så måste vi antingen upphäfva hela traktaten eller också låta
kodicillen qvarstå på samma gång som traktaten. Samme reservant bär
vidare yttrat, att norska staten i allt fall är alldeles oförhindrad att för
sin del stifta lag i ifrågavarande hänseende, dock icke i strid med kodicillen.
Jag kan icke rätt fatta detta yttrande i sammanhang med härofvan
anförda argument. Kan norska staten icke stifta lag i strid med
kodicillen, så måste vill densamma ega gällande kraft, och den lag som
skall stiftas stå i nödvändigt sammanhang med kodicillens bestämmelser.

Jag slutar med att i korthet redogöra för de åsigter, på grund af
hvilka jag för min del icke finner mig kunna för närvarande tillstyrka
antagande af detta lagförslag. Jag har börjat med att erkänna, att sjelfva
grundvalen för detsamma — hvilken blifvit bestridd här — eller den
gemensamma ansvarigheten •— synes mig vara riktig.

Vidare skulle jag gerna hafva sett, att i lagen inkommit några så be -

Don 25 April.

skaffade stadgande^ som finnas i 1751 års kodicill derom, att, vid tvister
mellan nybyggare och Lappar, som anhängiggöras vid norsk domstol, skulle
närvara nämndemän från båda sidor för att sålunda bilda eu slags kompromiss.
Det kan nemligen, såsom en talare jemväl erinrat, vara anledning
att befara, att de värderingar, hvilka skola företagas, icke kunna
göras med tillräcklig oväld, då spänning tilläfventyrs förefinnes mellan nybyggare
och Lappar, och jag tror således, att den tanke är riktig, som i
nämnda kodicill funnit sitt uttryck i bestämmelsen, att en kompromiss
skall ä båda sidor förordnas att derom besluta.

Jag föreställer mig slutligen, att det ej vore omöjligt att åstadkomma
en rätt tillfredsställande och betryggande lagstiftning, om man ändrar
tillägget i betänkandet, om ändring göres i 9 och 25 §§ i af mig angifva
syltning, samt slutligen om distriktindelningen blir fullbordad och
lörevisad, likasom man på svensk sida framlägger sin lappgräns.

Med dessa förändringar anser jag för min del lagen vara antaglig;
och då man således Irån svensk sida icke vill protestera mot den grund,
hvarpå lagen med ömsesidigt samtycke är byggd, utan endast begär någon
förändring af de anordningar, som med densamma afses, synes mig ock
vara iakttagen all den grannlagenhet mot brödrafolket, som jag älskar att
befordra. Man behöfver följaktligen icke afslå lagen, utan endast uppskjuta
^det. fullständiga och slutliga afgörandet af densamma, till dess de
båda i Sverige och Norge nu pågående arbetena för uppgörande af så kallade
lappgränser hinna fullbordas.

Jag tillåter mig alltså anhålla om bifall till hvad jag i korthet hemställt
i min reservation och som blifvit mera fullständigt utveckladt af
Herr Garlén.

Herr Ribb ing: Då ifrågavarande lagförslag berör ganska inveck lade

förhållanden, så nödgas jag begära Herrarnes tålamod, om jag skulle
eu något längre stund än jag önskar upptaga tiden med dess skärskådande.
Såsom medlem åt Lag-Utskottet har jag ansett det vara min skyldighet
att etter bästa förmåga söka sätta mig in i frågan och för Kammaren
göra de framställningar, som jag funnit mig föranledd till. Jag ber
till en början få fästa uppmärksamheten på — skulle sådant ock måhända
anses öfverflödigt erinra — att synpunkten vid bedömande af föreliggande
förslag icke kan eller får vara, vare sig den huruvida någon befogenhet
eller så kallad historisk eller i kulturens fortgång grundad rätt
finnes att skada eller undantränga Lapparne, ej heller den att göra eftergifter
å Norrmännen. Vackra tal för att Lapparne skola skyddas och för
att å andra sidan Norrmännens anspråk skola tillbakavisas äro således här
lika litet, som de varit det inom Utskottet, behöfliga. Frågan gäller endast
att firma en lag, som såvidt möjligt på rättvist och billigt sätt tryggar
Lapparnes tillvaro och rättigheter, på samma gång den inför ordning
i förhållandena mellan Lapparne och nybyggarne samt deraf härflytande
sämja mellan båda parterne. Endast såvida lagen i någon mån
svarar. emot denna fordran, förtjenar den att antagas. Men på samma
gång jag uppställer detta såsom lagens syfte, ber jag få fästa uppmärksamheten
på två omständigheter vid bedömandet af det i sådant syfte
framlagda lagförslaget.

Den 25 April.

Den första omständigheten är, att de allmänna rättsförhållandena
mellan Lapparne och de bofasta innevånarne inom de nordligare delarne
af Sverige och Norge för det närvarande är bestämdt genom den internationela
traktaten af år 1751 förmedelst eu till densamma särskild! fogad
kodicill. Att nu begära, det Lapparne skulle få större rättigheter i
sak eller hufvudsakligen utvidgade rättigheter i Norge mot hvad denna
kodicill tillerkänner dem, är icke att tänka på, sedan dessa trakter i Norge
blifvit så tätt befolkade mot hvad de då voro, att de norska myndigheterna
tvärtom öppet förklara, det Lappväsendet numera, med den odling
och bofasta befolkning, som i meromnämnda trakter finnas, i det hela för
Norge är en tunga och eu obeqvämlighet; — man må nemligen märka,
att dessa vestlig» kuster vid Lathet hafva ett helt annat klimat och tillåta
eu helt annan ordnad odling iin våra Lappmarker. Några hufvudsakligen utvidgade
rättigheter mot hvad i 1751 års kodicill bestämmes må man således
icke för Lapparne begära, men väl att det ofta obestämda i denna
codicill må få eu närmare bestämdhet för att tjena till regel vid rättsförhållandenas
ordnande, och att denna bestämdhet derjemte blir så vidt
möjligt fördelaktig för Lapparne. Det enda man i detta hänseende har
att se till är således, att Lapparnos förhållande i Norge genom den föreslagna
lagen icke i sak blir sämre än förut, men om möjligt genom tolkningen
af dess obestämda stadganden i någon mån bättre än genom kodicillen,
samt derjemte att samma tolkning och på den grundade noggrannare
lagbestämmelser må vara egnade att i laga form begränsa och uttrycka
de ömsesidiga rättigheterna, lagen sålunda kunna på de gifna förhållandena
komma till tillämpning för deras rättvisa och billiga ordnande.

Den andra omständigheten, som måste tagas i betraktande, är förefintligheten
af de enorma svårigheter, som visa sig när man skall stifta
en lag för att ordna gränsförhållanden mellan nomader och bofasta innevånare.
Dessa svårigheter framträda, man må göra hvithet förslag som
helst, och de hafva äfven på alla håll blifvit erkända. De visa den verkan,
att äfven förevarande lagförslag, ehuru, efter mitt omdöme, ett väsendtligt
steg till det bättre, jemfördt med lcodicillen, icke desto mindre
ingalunda är fritt från många obestämdheter och långt från i sådant afseende
motsvarar hvad som i och för sig af en lag vore att önska, men
dessa obestämdheter härflyta i grunden icke från felaktigheter i lagens affattande,
utan från beskaffenheten af de förhållanden, hvilka genom lagen
skola, såvidt möjligt är, rättsligt ordnas.

Jag måste således, såsom redan sagdt, ställa mig på den af flere
föregående talare angifna ståndpunkten, att nemligen vid förslagets bedömande
utgå från den frågan: utgör och medför, under de gifna förhållandena,
ifrågavarande lagförslag, jemfördt med 1751 års kodicill, en förbättring
i någon mån, eller är det en försämring af Lapparnes rättsförhållanden
till de bofaste ? De anmärkningar, som i ena eller andra hänseendet
blifvit gjorda, låta sammanfatta sig i vissa hufvudsynpunkter för
betraktandet af Lapparnes och de bofastes rättsförhållande samt på samma
gång för bedömandet af lagförslagets innehåll, hvilka hufvudsynpunkter
jag ber att få upptaga till skärskådande.

Man har anmärkt, att redan inskränkandet — i förslagets B § — af Lapparnes
rätt att begifva sig från ena riket till det andra till rätt att om

Den 25 April.

höst och vår flytta från ena till andra sidan gränsen skulle vara ett ingrepp
i deras rätt, som skulle bestå i att vistas och stanna hvar som
helst i det ena eller andra landet, då de enligt kodicillen hafva lika rätt
med landets egna undersåtar till land och strand. Men redan af inledningen
till samt 18 och 14 §§ i Iföl års kodicill, jemförde med §§ 2-9,
är alldeles tydligt, att samma begränsning gäller enligt densamma, ja att
den i sjelfva verket är eu lag endast för flyttande Lappar. Skälet härtill
är ock lätt funnet och tillika sådant, att ingen farhåga för Lappames
rätt och förmån dervid bör uppstå: det är helt enkelt det faktiska förhållande,
att Lapparne icke med större renhjordar kunna uppehålla sig
hvarken i Sverige eller i Norge annat än under vissa årstider, behöfva
således icke vara i Norge hela året om.

En andra hufvudanmärkning är den, som riktas mot den föreslagna
distriktindelningen, hvarigenom, säger man, eu inskränkning är gjord i
Lapparnes, i kodicillens 10:de §, dem medgifna rätt att "lika med landets
undersåtar begagna land och strand till underhåll för sina djur" och
sig sjelfva: således rätt utan begränsning till vissa distrikt, som skulle
gorå omöjligt för nomader att trifvas, instängde i dessa begränsade trakter.

Men den anförda bestämmelsen afser och innebär icke att inskränka
deras dem enligt kodicillen tillerkända rättigheter, den afser endast att
reglera de områden, hvilka af Lapparne kunna fritt disponeras gent emot
landets bofasta innevånare. Aldranhnst är dervid fråga om att instänga
dem: distrikten få de begagna när de komma flyttande. Till det sagda
kommer, att distriktindelningen ingalunda, såsom en reserverant inom
Utskottet och talare här i Kammaren yttrat, är tillkommen endast för att
åstadkomma en bättre uppsigt öfver Lapparne, utan lika mycket för att
sätta dem sjelfva i stånd och tillfälle att vistas på sådana trakter der de
icke, i följd af den tätare kolonisationen och bebyggandet ovilkorligen behöfva
komma i kollision med nybyggarno; och slutligen för att tillika ordna
bådas rättsförhållanden vid utöfningen af hvarderas rätt, såsom lätt är
att inhemta al vederbörandes yttranden och utredningar i denna punkt.
Den är, denna distriktindelning, således lika väl till fördel för Lapparne
och i dessas eget välförstådda intresse, då man sålunda anvisar dem trakter,
der de något så när få vara i fred och der de icke heller äro i fara
att mot sin vilja göra skada åt de bofaste. Man liar vid detta stadgande
om distrikt mycket klandrat, att det icke tillika upptoge åläggande för
norska staten att expropriera de nybyggare, som kunde finnas inom ett
sådant lapp-distrikts område, för att sålunda gifva Lapparne full säkerhet
att icke komma i kollision med nybyggare. Frågan om sådan expropriation
såsom en möjlig fordran har i sjelfva verket blifvit uppkastad af
norska regeringen sjelf i dess utlåtande öfver lagförslaget, men den besvarades
af samma regering dermed, att eu sådan fullständig expropriation
inom lappdistrikten helt enkelt vore omöjlig, såsom gående öfver statens
finansiela förmåga. För att åskådliggöra detta behöfver man blott erinra
om att t. ex. endast inom Tromsö a nät finnas 87.000 tunnland odlad jord
fördelad på 33,000 innevånare, och denna jord ligger spridd här och der.
Skulle nu större eller mindre delar af denna jord exproprieras, så är redan
af anförda siflror från ett amf klart, att kostnaden blefve för stor,
och det vore således att begära det orimliga. Deremot har norska rege -

ringen verkligen föreslagit, att, der inom ett distrikt en gård ligger synnerligen
obeqvämt i förhållande till distriktindelningen, och möjligheten
för lappan 10 att vakta sina renar från skada vid vistelsen inom distriktet
eller vid flyttningen är synnerligen svår, der skulle expropriationer ega ruin,
hvartill lika noggranna som väl motiverade förslag för Tromsö amt blifvit
uppgjorda af den agronom, som af norska regeringen haft uppdrag att
kartlägga samma amt och på samma gång föreslå distrikt. Och i sammanhang
och öfverensstämmelse härmed stadgar ock § 26 af föreliggande
lagförslag skyldighet för de bofaste att medgifva dylik expropriation. Slutligen
stadgar § 25, att der inom en trakt kollisioner emellan Lappar och
bofaste blefve oundvikliga, annan betesmark, erforderlig och tjenlig, må
Lapparne af Konungen anvisas. Tillägges nu, enligt mitt förslag, att inom
sådant gebiet nybyggen oj få ske, så blifva derigenom expropriationer, inom
(kasa gebiet, öfvertiödiga. Eu annan sida, från hvilken man klandrat
distriktindelningen och dermed i sammanhang stående laga stadgande!!,
är den, att dessa stadgande^ genomförande voro omöjligt af det skal,
att renarne icke kunna hålles inom distriktet, utan måste hafva tillgång
till hafvet. Men redan 1751 års kodicill visar genom ordalagen i början
af 13 §, att det icke ens då ansågs nödvändigt för renarne att hållas vid
hafvet, ty det heter: “The svenske lappar, som väl flytta öfver gräutsen

med theras djur in på norsk grund, men dock icke komma till ha,Irot eller
fjordarnc etc. “Samma sak är vidare upplyst åt alla myndigheter som behandlat
frågan, att nemligen renarne icke nödvändigt behöfva komma till
hafvet, utan på sin höjd till ställen der det finnas friska vindar som blåsa bort
insekterna; ja, protokollen öfver komiterades besök hos och samtal med
Lapparne ådagalägga, att Lappar finnas, som med sina renar förblifva sommaren
öfver inom de svenska lappmarkernas skogar. Att således uppställa
det nämnda påståendet såsom en naturhistorisk sats, visar erfarenheten
vara oriktigt. Ett stadgande i lagförslaget, som temligen nära sammanhänger
med det om distriktindelning, är det i § 0 mom. 4 förekommande,
att skada å utmark skall ersättas, dock endast i det fall att jordens egare
eller innehafvare genom densamma kommit i saknad af erforderligt bete
för sina hemdjur. Häremot hafva stränga anmärkningar riktats: utmarken
vore nemligen företrädesvis den, å hvilken betesrätt otvetydigt tillkomme
Lapparne. Att denna punkt i formelt hänseende och i fråga om noggrann
rättsbegränsning är den svagaste och mest otillfredsställande i hela lagförslaget,
vill jag icke neka. Det oaktadt anser jag, att man med den
kommit så långt man kan komma i fråga om det rättsförhållande den
berör, och likaså att den icke försämrar Lapparnes rätt mot hvad den
förut varit. Först och främst står det nemligen i kodicillens 10 § att
Lapparna hafva lika rätt till land och strand med landets egna innevånare
eller undersåtar, icke hällre rätt ån dessa, d. v. s. Lapparne hafva icke rätt
att låta sina renar såsom Egyptens gräshoppor komma och förtära hvarje
grönt grässtrå för jordegarne eller jordinnehafvarne, ty då hade de större
rätt än dessa. Men sedan tillägges ock i samma citerade § 10 : “undantagande
på sådana ställen, som här nedanföre anföresri De undantagna
ställena äro dels, enligt § 12 i kodicillen, sådana, der skälfångst och insamling
af fogeldun äro fridlysta, på liviika Lapparne icke få inkräkta eller
göra skada. Redan härmed äro llerr Almquists anmärkningar: om att inga

Den 25 April.

inskränkningar i Lapparnes rätt att begagna land och strand skulle i kodicillen
finnas, besvarade. Men dels och för det andra heter det i ko<Siciliens § 16,
att de främmande Lapparne noga skulle akta sig att de icke göra landets
egna innevånare någon skada, hvarken vinter eller sommar, på skog, åker
och äng, multebärs- eller hjortronmyrar eller något annat, vid laga plikt
Der finnes ju således en fullständig motsvarighet mot den i lagförslaget
stadgade skyldigheten för Lapparne att ersätta skada som de gjort för
innevånarne, hvilket Herr Almquist förmodlingen icke observerat, när han
blott citerar 10 §. Nu säger man måhända att utmarker bär icke stå
uppräknade, och icke heller utängsslåtter. Men det står likväl: “åker
äng, multebärsmyror, eller något annat"''. Hvad tänkte man på när man
tilläde dessa sista ord?

Jag tror visserligen, såsom eu föregående talare, att man icke tänkte
på utmarker, emedan dessa trakter den tiden voro så litet bebyggda, att
kollisioner mellan Lappar och bofaste jemförelsevis föga voro att befara —
synnerligen på utmarker — hvilket ock synes deraf, att kodicillen mest
eller uteslutande innehåller bestämmelser beträffande tvisters slitande mellan
Lapparne inbördes. Men i alla händelser stå dessa ord i lagen: "eller
något annat“, nemligen något annat som tillhör innevånarne. Nu tillhöra
utmarkerna dem, då enligt 1666 års Kungabref med få undantag alla
marker i denna del af Norge äro upplåtna till enskilde att ega och besitta;
och om således Lapparne för att beta sina renhjordar gå in på nybyggares
utmarker, gå de in på privat egendom; om de låta afbeta dem
sa att intet återstår för dessa sednares kreatur, så blir det ock en dem
tillfogad skada — det kan icke hjelpas. Och, mine Herrar, vi måste ock
något tänka äfven på de bofaste. Jag har gjort en odling, åker, äng
o. s. v.o och eger invid dessa odlingar marker, behöfiiga för mina kreaturs
bete; sa kommer eu främmande person, som ej blott “begagnar" de sistnämnda
‘-till bete för sina renar" — det må vara ett servitut på min
j01 d_ men begagnar dem sä, att de för mig blifva obegagneliga: är det

servitut? eller lika rätt? hvarvid jag skall finna mig? Nej, det vore obilligt.
Men mer är det ej, som i detta 4:de moment af § 9 förbjudes Lapparne.
Och dertill kommer, att enligt samma stadgande, för att skadan
skall leda till ersättning, nybyggaren måste åstadkomma erforderlig bevisnmg,
att skadan, sådan den i lagen bestämmes, skett. Det blir således i
verkligheten så, att nybyggaren och Lappen dela utmarkerna eller rättare
användandet åt dem, och endast å ömse sidor se till att den ene icke förstör
allt för den andre. Härvid lärer, efter af vederbörande lemnade upplysningar,
det vanliga vara, att de bofaste för sina kreatur begagna den
närmast den odlade marken belägna utmarken, under det de längre bort
belägna ostördt af Lapparne få användas. Men det aldra vigtigaste och
afgörande i denna punkt är dock, att för sig uppställa och söka ett svar
pa den fråga: hvad som skulle blifva följden, om man ville tillförsäkra
Lapparne oinskränkt rätt till utmarkerna och således gifva dem en slags
företrädesrätt i detta hänseende framför de bofaste. Renarnes antal har,
enligt^ uppgift, sedan 1840-talet ökats från 50,000 till 139,000. Om nu
a a ^ en ^el vai''it en följd af att, efter ryska gränsspärrningen
r i ra nors‘ia Lappar blefvo svenska undersåtar, så låter sig i alla
fall tankas, att renarnes antal successivt ökas allt mer, med den följd att

Den 25 April.

tillräckligt bete slutligen icke finnes för nybyggarnes kreatur jemte renarne.
Skulle då de bofaste vara skyldige att rent af utrymma landet? Detta kan
icke vara meningen, utan meningen måste vara att de tå komma öfverens
bäst de kunna. Det är nemligen noggrant att märka, att kodicillen ej
ens ger den ringaste antydning om att fortfarande rätt till kolonisering
och odling skulle vara Norge och dess innevånare betagen till förmån för
Lappanio. Tvärtom begränsar samma kodicill, såsom redan blifvit anfördt,
Lapparnes rätt så, att skada icke får göras, der odlad mark ••eller annat"
landets innevånare tillhörigt finnes, och på samma sätt, då den Lappväsendet
rörande förordning af 1749. som af Herr Almquist citerades, i
dess § 10, enligt hans egen uppgift, stadgar, att “när Lappland anslås
till nybygge, skall skatt derföre ej mer betalas af Lappar, utan detsamma
uttagas ur Lappjordeboken", så innebär ju och utsäger detta, att odlingen
af landet icke skall, med afseende på Lapparnes renbeten, förhindras eller
inskränkas.

Herr Almquist har talat om stadgandet, att Lapparne skulle få hafva
rätt till land och strand, och till stöd härför citerat förut omnämnda 10:de
paragraf af 1751 års kodicill, men äfven denna innehåller ju endast
Lappens rätt till bete för sina renar, men den upphäfver icke eller inskränker
nybyggarnes lika rätt för sina kreatur. Begge hafva alltså lika
rätt till land och strand, men ingendera kan utrota den andre. Dessutom
må jag väl fråga, om någon stat i verlden skulle utan tvång vilja gå in
på att stora, bebyggda trakter af dess område skulle raseras för att nomader
från eu annan stat skulle få bete för sina kreatur? Det är emellertid
just sä, som frågan här bör ställas, ty å, ena sidan har man odlingen
med dess förposter nybyggare, och å andra sidan har man Lappmän
med deras renar. Hvad är nu att gorå för att så mycket som möjligt
söka jemka tillsammans deras ömsesidiga anspråk? Ett sätt finnes visserligen
att upphäfva alla stridigheter, och detta består uti att uppdraga en
nomadgräns, nedanför hvilken Lapparne icke må iå finnas, likasom nybyggare
icke må, sträcka sina odlingar ofvanför densamma. Men detta
sätt, nu begagnad t, blefve till Lapparnes förlust. Det är nemligen af den
norske agronom, jag förut citerat, upplyst och beräknadt, att endast inom
Tromsö amt finnes för det närvarande bredvid och intill nybyggarnes utmarker
bete för 50,000 renar. Gör man nu det stadgandet, att Lapparne
icke skulle få gå med sina renar nedom lokalgränsen för att söka bete;
hvad blefve följden? Endast den att man uteslöte dem från bete för sina
renar på trakter, der do, åtminstone ännu, hafva sådant bete och utan
invändning af de bofaste, jemte desse, kunna få begagna det. Men antaget
ock att stadgandet i'' § 9 mom. 4 genom sin obestämdhet ej skulle
göra tillfyllest för undanrödjande af stridigheter mellan Lapparne och de
bofaste vid begagnande af utmarkerna. Det värsta, som då kan hända,
är att Lapparne i sådant fall, såsom den svagare parten, nödgas draga
sig upp öfver en viss gräns mot fjellen och icke få komma längre ned.
Men icke hafva vi skäl att påskynda detta genom att nu vidtaga åtgärder
just i den riktningen. Blir eu sådan begränsning, i framtiden nödvändig,
så må det småningom gå derhän; och äfven det utgör en förtjenst hos det
nu framlagda lagförslaget, att dess § 25 ger eu anvisning om sättet att i
ramtiden och i den män sådant visar sig af omständigheterna påkalladt

Cell 25 April.

lösa de svårigheter, som, med tilltagande odling å ena sidan, tilltagande
antal renar å den andra, ordna rättsförhållandena mellan bofaste och
Lappar medelst anvisande åt de sednare af bestämda delar af landet.
Synnerligen om till denna paragraf fogas det förtydligande tillägg, jag i
min reservation föreslagit, är med detsamma ett gebiet åt Lapparne förbehållet,
derinom de utan intrång af bofaste få vistas. Så länge åter nybyggarnes
behof icke äro större, än att clessa trakter kunna föda både
deras och Lapparnes hjordar, må båda vistas der jemte hvarandra, men
först der sådant ej längre blir möjligt, må Lapparne maka åt sig. Den
strängt rättsliga bestämmelsen, att, der den enes egor sluta, der börja
den andres, kunna här, vid ordnandet af förhållandena mellan bofaste
och nomader, icke tillämpas.

Man har slutligen — och jag kommer dermed till den sista bland
de hufvudpunkter i lagförslaget, mot hvilka klander riktats — man
har gjort anmärkningar mot stadgandet om Lapparnes gemensamma ansvarighet
i vissa fall för af renar förorsakad skada. Skälen för detta
stadgande äro redan af andra talare anförda. Stadgandet derom är nemligen
att betrakta såsom eu preventiv åtgärd för att kunna få rätt och
rättskipning der skada skett. Mån har sagt att sådant stadgande åtminstone
borde vara reciprok! och äfven gälla de bofastes hundar. Men
detta är ju icke mera rimligt eller af behofvet påkalladt här, än med andras
hundar. Renarne äro de, som äro stadda i flyttning och dervid gå
i flock samt icke kunna särskiljas efter olika egare; nybyggarnes hundar
deremot hålla sig inom sina husbönders områden och kunna der lika lätt
åtskiljas från hvarandra som alla andra hundar. Det är härvid samma
förhållande, som om jag går eller åker inom en bys eller eu sockens gebit,
och en hund der kommer och biter mig eller min häst, icke kan eller får
jag derföre, att jag ej genast vet, hvem som eger hunden, fordra gemensam
ansvarighet af alla byamännen eller sockenboarne. Och är väl detta
stadgande om gemensam ansvarighet så illa för Lapparne? Ja, så vida
det är illa att få laga ordning, men så vida sådant är en lycka, så får
man äfven lof att taga hvad som utgör ett vilkor för att befordra densamma
till verklighet. Utom dess hafva, såsom komiterades protokoll
vitsorda, Lapparne funnit det meranämnda stadgandet rimligt; hvarförutan
märkas bör att den gemensamma ansvarigheten är inskränkt till de fall,
der egaren till de renar, som gjort skada, ej kan upptäckas, och till de
Lappar, som vistas inom samma distrikt.

Man har här under diskussionen yrkat, att vi borde skicka upp lagförslaget
för att Lapparnes länsmän och prester måtte få yttra sig derom.
Till en början ber jag med anledning häraf få erinra, att komitéledamöterne
rest deruppe och hört sig före, såväl våra som de norska, och att,
efter hvad desse upplyst, Lapparne icke haft något emot de föreslagna förändringarne.
Jag betvifla!'' icke att Lapparnes länsmän och prester äro
kunnige om hithörande förhållanden, men huruvida de äro lämplige att
skrifva lagar, tillåter jag mig att draga i betänkande; då tror jag det är
lämpligare att vi här, med ledning af de upplysningar, som blifvit lemnade,
försöka göra det.

Jag tillåter mig slutligen nämna, att år 1862 ingafs till norska stortinget
ett förslag till lag för att ordna förhållandena mellan de norska

Den 25 April.

nybyggarne och de norska Lapparne, uppgjordt af norska koraiterade, samt
med bifogadt utlåtande och tillstyrkande af en norsk byfogde Saxlund,
som förut hade varit sorenskriver inom Lappmarken många år. I detta
förslag kan man, då det angick blott de norska Lapparne, ej förutsätta
någon oginhet eller partiskhet mot Sverige och svenska undersåter. Icke
desto''mindre återfinnas i samma förslag stadganden om Lappmarkens indelning
uti vissa distrikt, gemensam ansvarighet för Lapparne, ersättning
för skada å utmarker, uppsyningsman med rättighet att ingå förlikning å
distriktets vägnar, samt kort process genom kompromisser; alltså detsamma
som nu här föreslås, och på hufvudsakligen enahanda grunder.
Man har, hvad angår frågan om tvisters slitande medelst värdering af
skada och kompromiss, särskilt talat om att dessa kompromisser borde
bestå af bofaste och Lappar, samt åberopat kodicillen till stöd för denna
åsigt. Läser man emellertid kodicillens 16 och 24 §§, så finner man att
der alldeles icke är fråga om något sådant, utan om lappnämnd för slitande
af tvister mellan Lapparne inbördes. Dertill kommer att synemännen
vid första synen enligt lagförslaget egentligen äro vittnen med afseende
på skadan, för den händelse tvisten vidare, inför rätt, skall fullföljas;
liksom det ock blifvit bemärkt att nomader föga äro egnade att
värdera skada å odlingar. Hvad som behöfs för att hjelpa Lapparne i
rättegångssaker, är i sjelfva verket sakkunnige och lagkunnige personer,
och derom hafva såväl komiterade som ytterligare Lag-Utskottet gjort
hemställan i det de till Kong!. Maj:ts bepröfvande velat öfverlåta att, om
lagen antoges, ombesörja utseendet af sådan hjelp, till och med om staten
derför skulle vidkännas någon ekonomisk uppoffring.

Sammanfattar jag således allt som bär förekommer, så vågar jag påslå
att Lapparne genom förslaget icke få sämre rättigheter i något afseende
mot hvad de hittills haft, men att de deremot skola vinna en bestämdare
tolkning och begränsning af de allmänna stadganden, som i kodicillen
förekomma och dermed en garanti för bibehållande eller vindicerande
af rättighet'', hvilkas tillerkännande åt Lapparne och skyddande enligt
kodicillen äro tvetydiga, ej utsagda och derföre ej till verklighet
bragta. Sådana bestämda och uttryckligt Lapparne tillförsäkrade fördelar
äro hufvudsakligast en fullkomligt säker garanti för renegarne, hvarförutan
de icke kunna sig tillgodogöra betesrätten för sina renar äfven der
denna är dem på bestämda trakter tillförsäkrad. Vidare, få Lapparne en
dem uttryckligen tillförsäkrad, inskränkt rätt att begagna enskildes skogar,
en oinskränkt till begagnande af statens, hvad löfskog beträffar,
i sednare fallet större, än landets egna innevånare hafva. De få slutligen
distrikt, i hvilka de med mera trygghet kunna hålla sig, samt garanti
för ersättning i nya sådana med erforderligt eller tillräckligt bete åt sina
kreatur, der de gamla ej längre för deras trefnad och fred äro lämpliga.

Det är således enligt mitt omdöme fullt skäl att antaga denna lag,
och jag vill för min del yrka bifall till det nådiga förslaget, med det
tillägg uti 25 §, som jag uti min reservation föreslagit, samt med borttagande
af den förändring uti den 28:de, som Utskottet tillstyrkt. Om
det sistnämnda blir för öfrigt, om så behöfves, sedermera tillfälle att tala,
för den händelse lagförslaget skulle komma att punktvis föredragas till
antagande eller förkastande.

Den 25 April. 31

Herr östman: Jag tror, att man bör gå varligen tillväga i denna

sak, ty man bör komma ihåg att Lapparne äro det nordliga Sveriges urinnevånare,
och att de genom den" inflyttade befolkningens nybyggen och
odlingar blifvit mer och mer jagade uppåt fjellen, der de lefva ett nästan
all beqvämlighet saknande lif. Väl må det vara sannt, att något bör åtgöras
för bestämmandet af rättigheter såväl mellan de svenska och norska
Lapparne, som mellan Lapparne och nybyggarne, men jag anser det icke
vara i sin ordning att här lagstifta för detta folk, förrän det blifvit hördt
i saken. Min mening är således, att antingen Konungens Befallningshafvande
i norra länen eller landstingen derstädes borde, genom tillsättandet
åt komitéer, bestående både af svenska nybyggare och Lappar, inhemta
dessas yttranden öfver här föreliggande författningsförslag, hvadan jag
1 Öl enar mig i den af Herr Carlén vid betänkandet fogade reservationen,
med yrkande att förslaget för närvarande icke måtte antagas.

Herr Hjelm: Jag hade visserligen önskat lemna åtskilliga upplys ningar

rörande detta ämne, men då tiden är långt framskriden och flere
bland de föregående talarne temligen fullständigt utredt frågan, så afstår
jag från min nämnda föresats med tillkännagifvande, att jag önskar framgång
åt Herr Carléns förslag.

Herr Kol modin: Äfven jag skulle hafva önskat att något vidare
yttra mig ^ i ämnet, och särskildt hade jag velat nämna några ord i anledning
af Grefve Sparres anförande, men jag afstår likväl derifrån och
inskränker mig till att ändra det yrkande, jag nyss hade äran framställa,
derhän att jag nu yrkar bifall till Kong! Maj:ts förslag med den förändring
i 25:te paragrafen, som Herr Ribbing i sin reservation föreslagit.

Herr Åstrand: Det är väl en ganska kinkig sak för Kammaren

att fatta ett bestämdt omdöme, om hvad i förevarande fall är bäst och
gagneligast, då tvisten gäller antagande af eu lag, som rör en folkstam,
hvilken städse stått tillbaka, och hvilken genom lagstiftningen hittills åtminstone
icke kan anses hafva erhållit det skydd, som hvar och eu, som
tillhör ett ordnadt och lagbundet samhälle, från dess statsmakters sida
bör hafva att påräkna. Otvifvelaktigt synes mig, att många grundade
anledningar till missnöje mot de stadganden, som finnas i den nu gällande
kodicillen, och mot tillämpningen af densamma kunna framställas, men, å
andra sidan, tror jag icke, att den lag, som här blifvit framlagd, rörande
förhållandena mellan den fästa befolkningen i Norge och Lapparne, har
så tillgodosett de sistnämndes anspråk på likställighet, att den kan af
Riksdagen oförändrad bifallas.

Det har af en talare till höger om mig blifvit yttradt, att den synpunkt,
från hvilken vi böra utgå, vid bedömande af denna lag är, huruvida
Lapparnes rättsförhållanden i Norge förbättras eller försämras genom
samma lag. Jag kan icke bestrida, att dessa förhållanden i viss mån
förbättras, sä till vida, som lagen lemnar Lapparne tillfälle att obehindradt
kunna förflytta sig och sina renhjordar från en trakt till en annan,
enär lagen säger, att vägarne icke få tillstängas för dem, trots hvilken
lagstiftning, som i öfrigt må finnas. A. andra sidan har likväl ett så stort

Den 25 April.

ingrepp skett i Lapparnes rättvisa anspråk på likställighet inför lagen
med de norska ny bygga!''ne, att jag, med hänsyn till det skick, hvari detta
lagförslag sig nu befinner, icke kan med min röst bidraga till detsammas
antagande. Den olikhet, jag åsyftar, vållas af bestämmelserna i lagen,
rörande Lappens ersättningsskyldighet i händelse någon ren intränger på
nybyggarnes område, och gör skada på deras åker och äng eller till och
med betesmark, så att betet blir otillräckligt för nybyggarnes djur, under
det man deremot icke med ett enda ord sökt att skydda de stackars
Lapparne mot de ingrepp, som från nybyggarnes sida kunna göras på Lapparnes
område och egendom. Vi veta allesamman, att det icke är renen,
som följer Lappen, utan Lappen, som följer renen. När våren nalkas, så
går renen ovilkorligen, drifven af sin instinkt, undan, för att söka svalare
nejder, der han kan finna friskare bete, och derigenom, bland annat,
undgå den så kallade klöfsjukan, som ofta uppkommer af att renen uppehåller
sig längre tid på samma plats. På dessa vandringar få Lapparne
mången gång anstränga sig, för att kunna följa efter de undanvikande
renarne, hvilka de kanske först efter flera dagars sökande kunna påträffa. Under
denna tid, då Lappen varit urståndsatt att vakta sina renar, har renen
gjort skada på någon nybyggares åker och äng, och då, oaktadt
Lappen till den uppkomna skadan icke på något sätt varit vållande,
skola, enligt föreskriften i lagen, alla de Lappar, som vistas i trakten,
vara solidariskt ansvarige för ersättandet af nämnda skada. Om åter,
hvilket jag är öfvertygad om, nybyggaren värjer sina egor genom att
hetsa sina hundar på renarne, skjuta på dem eller något dylikt, hvem
ersätter Lappen för den skada honom derigenom tillfogas? Ingen! Lappen
skall stämma och bevisa, hvem som är skyldig till skadan. Jag frågar
blott, huru sådant kan vara för honom möjligt? Vore det icke rättvisare,
att äfven alla i trakten boende nybyggare hade gemensam ansvarighet för
den förlust Lappen kan komma att sålunda lida.

En talare från Gotland sade, att det skulle vara svårt att uppdaga,
hvilken som vore egare till den ren, som förorsakat skadan, då han deremot
påstod, att det skulle vara lätt att upptäcka, hvem som skrämt eller
skadat renen. Jag kan icke följa honom i denna bevisning, eller finna

att det ligger någon sanning i hans uppgift, ty det är och blir en omöj lighet

för Lappen att kunna bevisa, hvem som skjutit, eller hetsat hundar
på hans renar, då dessa under sina ilmarscher mången gång passera
utan vaktare förbi flera nybyggen. Följden af denna lag skulle blifva
den, att nybyggaren, ställande sig på lagens grund, kunde för Lappen
tillintetgöra möjligheten att vistas på de ställen, der han är van att
uppehålla sig, och derigenom vålla hela folkstammens undergång. Det

kan icke för ofta framhållas, att detta nomadiserande folk icke är så

pass herrar öfver sina renar, att de kunna jemt bevaka dem, eller begränsa
deras vistelse på den ena eller andra trakten, men, enligt nu föreslagna
lag, vill man det oaktadt för dem såsom oundgängligt vilkor uppställa
just denna skyldighet att bevaka renarne, hvilket, såsom jag nämnt,
är för dem omöjligt, hvaraf följden blir att de måste upphöra med att
hafva renar, och i samma stund äro de sjelfva tillintetgjorda.

Det är visserligen sann!, att Lapparne äro tillgänglige för civilisation

och

Oeu 25 April. gg

i k(wendf0n''’ Iärist “ Infjianer och flera andra nomadstammar,
men deremot ar äfven faktiskt ådagalagdt, att de icke äro tillgängliga
or den civilisation som krafvel- fasta bostäder. Det finnes nemligen numera
flera fasta skolor i Lappmarken, inrättade för Lapparnes barn.
Denna vackra och fortjenstfulla omtanke bär dock klarligen bevisat det
rin t, ,n^ ,ora°Jhp utl att omskapa Lapparnes ursprungliga lefnadssätt,
ty oaktadt deras barn under sin uppväxttid, ofta ända till 4 å 6 år bifrat
bland vårt folk. delande dess bruk, vanor och sysselsättningar, så
deJ dock mycket sällan att de Lappbarn, hvilka åtnjutit undersnm?
i skolorna, förskaffa sig derefter fasta bostäder, utan de återvända
till sin stam och till de seder och bruk, i hvilka de uppvuxit under sin
spadaste barndom, och om något af dessa barn skulle stadna qvar hos

nybyggare, sa har detsamma då så fattiga föräldrar, att dessa icke längre
ega nagla renar. ö

Uti 10 § af kodicill säges, “att Lappare hädanefter såsom tillförene
lika med landets undersåtare, undantagande på sådana ställen, som
bär nedanföre anfores, få betjena sig af land och strand till underhåll
för theras djur och sig sjelfva". Från denna allmänna regel finnes dock
ett undantag i 16 §, som stadgar “att Lappare skola noga äckla sig, åt
the icke under theras flyttningar gjöra Landets egne invånare någon

,: a’nhVrke\rVlnter n 6r S0ommar Pä Sk°g* Åker och Äng, MultebärseHer
Hjortron-Myrar eller något annat, vid Läge plikt, och bör skadan
ersattas efter matismanna ordonvk Jag ber herrarne observera or■
./^‘l aktH Sig för,,. Rån man påstå, att icke Lappare noga akta

dä de folJf s,mr hJm''d, så fort de kunna, för att tillse att djuren icke
gorå någon skadat -Tåg vill tolka lagen så, att om jag anstränger min
yttei sta f oi inäga för att afvärja att skada genom någon min försummelse
annan til fogas så har jag fullgjort hvad mig åligger; men med det nu
föreliggande lagförslaget skulle det vara ett annat förhållande, tv då skulle
Lapparne blifva ersattnmgsskyldige i alla hänseenden; och de personer,
hvilka skulle sitta till doms öfver dem, blefve just sådana, som sjelfva
iiciit skadan, eller dessas grannar. J

Hem Ribbing anmärkte, att då vi handlägga denna lag, måste vi
äfven so till, ato vi icke tråda de bofasta innevånarnes rätt för nära. lian
yttrade dervid ungefär: “om jag är eu bofast man och har eu egendom
samt. framlmgar komma och öfversvämma mina egor, så vore det hårdt,’
om jag icke derför skulle erhålla någon ersättning. “ Jag vill då fråga,
vilka aro dessa framlmgar, som öfversvämma andras egor? Jo just nybyggare;
ty långt innan de slogo sig ned i dessa nordliga trakter egdes
landet utaf Lapparne. Dessa hade väl icke ett ordnadt samhälle eller
ägon fast lagstiftning, ty då hade de haft fastebref på sin jord och då
hade det vant svårt för de underkufvande folken, svenskar och norrmän
att, såsom nu skett, med våld fråntaga dem den jord, de ärft af sina
loi tadel. Ai hora icke tro, mule Herrar, att, huru tålmodigt och mildt
an Lappens lynne ar, han icke närer ett djupt rotadt hat både emot o«s
och norrmannen. lian säger: ni hafva tagit ifrån oss vår jord, ni hafva
ojoi t allt för att bereda vår undergång, ni hafva stiftat lagar för att betaga
oss in vagen att kunna lifnära oss, under det vi icke hafva på något

Riksd. Pro\ IH71. 2 Af3. 4 Band. g

Den 25 April.

sätt förnärmat eder. Det är således, för att vi icke genom vårt beslut
skola lägga ett nytt glöd till de kol, som den svenska lagstiftningen ovilkorligen
sökt samla öfver denna fattiga, betryckta befolkning, som jag
icke vill bidraga till antagandet af den nu föreslagna lagen; _ men da jag
också erkänner, att i densamma finnas många förbättringar i nu rådande
förhållanden, hvilka ovilkorligen komma att allt mer och mer invecklas,
så vida icke lagstiftningen på ett verksamt sätt ingriper, och då jag ar
öfvertygad, att de norska auktoriteterna skola söka att för framtiden
undanrödja nu befintliga tvistefrön, vill jag icke direkt afstå lagen, utan
hemställer, att Kammaren i detta afslag ville inlägga något yttrande, i
sådan syftning, att, med hänseende till lagens nuvarande uppställning,
densamma i sin helhet icke kan anses lämplig och derföre icke bor an agaSJag

har varit i tillfälle att se de trakter på svenska sidan, der Lapparne
vistas, men icke varit på den norska sidan och jag har icke utan
förtrytelse kunnat se — hvad man dock i allmänhet framhållit såsom ett
Vädjande tecken till de nordliga trakternas fortskridande population och
upplysning — huru den ene nybyggaren efter den andre skyndar att tillegna
sig störa områden i de trakter, hvilka till följd af sin natur egentligen
uteslutande borde tillhöra Lapparne, och hvarigenom Lappen sä
småningom undantränges. Jag föreställer mig den förbittring i kanshin,
som ovilkorligen måste uppstå hos Lappen, då han anlander till trakter,
hvilka han år efter år af ålder vant van att under vissa perioder besöka
och dervid får se röken från eu nybyggares stuga uppstiga i nejder,
der ''Lappen förut varit ensam herrskare. Vi kalla dessa nybyggare or
civilisationens utposter, Lappen åter ser i dem förposter för sin stams
undergång. Lapparne kunna icke anse nybyggarnes åtgöranden för annat
än öppet rån på deras egendom, öppet våld på deras urgamla, från fadi eu

arfdajatfToik derföre att vi böra taga hänsyn till den lappska nationalitetens
''egendomliga förhållanden och icke uteslutande stalla oss pa sådan
rättsgrund, som vi i andra frågor kunna och höra gorå, då viskola
döma emellan personer, som tillhöra vår egen nationalitet.

Jag yrkar afslag å det här framlagda förslaget.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: Herr

Talman! mine Herrar! Det lagförslag, som nu föreligger till Kammarens
pröfning, är icke ett ögonblickets verk, utan resultatet åt ett arbete, som,
om än med något afbrott, pågått under mer än ett fjerdedels sekel. Lagförslaget
är icke heller tillkommet i följd åt några fria funderingar p;
studerkammaren, utan har framgått ur den tvingande nödvändigheten att
ordna förhållanden, deri oreda uppkommit, och att upphäfva det rattslöshetstillstånd,
som den förutvarande lagen icke maktat förebygga
eller afhjelpa. Förslaget är vidare grundadt på icke mindre an tvenne
särskilda komitéers arbeten: komitéer, i hvilka från båda rikena deltagi
de personer, som ansetts mest lämpliga till ett sådant uppdrag, hvarefter
förslaget varit föremål för eu allvarlig behandling inom svenska och norska
regeringarne. Alla dessa förhållanden mana till betänksamhet att
icke alltför hastigt förkasta ett så grundligt bearbetadt och profvadt foi -

Uen 25 April.

slag, synnerligen som det är mera än ovisst, om ett dylikt någonsin åter
kommer på Riksdagens bord.

•• Det vha1ruVarit “ed synnerliS fägnad, som jag här bevittnat det allmänna
och hfhga intresset för den lappska befolkningen och jag kan försakra,
att samma hfhga intresse led t Regeringen vid framläggandet af
detta förslag. Vore vi lika eniga om sättet, hvarpå Lapparnes väl bäst
beframjas, som vi aro emga i den önskan, att efter bästa förmåga se
Lapparne till godo så skulle saken vara ganska lätt afgjord; men så synes
icke vara forhållandet. J

Då jag i det förra hänseendet hyser en mening, fullkomligt afvikande
nån den, som uttalats af de norrländska jemte flera andra representanter
l K‘™aren, så måste jag i första rummet framhålla den omständigheten,
att vi icke hafva fullkomlig frihet att efter vårt godtfinnande ordna
den ifrågavarande lagstiftningen, utan är vår rättighet härutinnan begränsad
af hvad vi med våra norska bröder kunna öfverenskomma Derföre
galler nu bär egentligen att tillse, huruvida det som genom lagförslaget
erbjudes, har företräde framför hvad som redan finnes, eller ej
Kunde vi med full frihet röra oss med stiftandet af lagar för Lapparne,
så skulle jag visserligen icke vara obenägen att lyssna till de norrländska
representanternas åsigter, helst desse böra bättre än andra känna de
lappska förhållandena i allmänhet; men då, såsom jag redan anmärkt,
hai förnämligast galler vårt förhållande till norrmännen, anser ja°’ min
destommdre kunna fasta någon uteslutande vigt vid de nämnda representanternas
uppfattning, som de icke, så vidt jag bär mig bekant, om Lapparnes
ställning vid beröringen med de norske fastboende ega någon särskild
sakkännedom.

Vid frågans bedömande måste man således först se till hvilka lagstadganden
nu finnas. Oss möter då den omnämnda kodicillen till 1751
års gränsetraktat; men då man nämner denna lag och derpå vill grunda
sina i ättsanspråk, må man icke helt och hållet glömma hvad från norsk
sida blifvit erinradt derom att de förhållanden, som i kodicillen förutsättas
blifvit i högst väsendtlig mån rubbade genom Finlands afträdande till
Ryssland och den derpå år 1852 skedda gränsespärrningen, hvarigenom
Lapparne i norska Finnmarken förbjudits att för sina renar begagna
bete på finska området.

Hvad representanten från Wenersborg härom yttrat, kan jag för min
del icke godkänna; och jag tror icke heller att många skola dela hans
tanke Men om det äfven med fog kan påstås, att 1751 års kodicill

qvarstår i sm fulla giltighet, och det ytterligare skulle kunna antagas att
Lapparnes rättigheter uti densamma vore på ett tillfredsställande sätt tillgodosedda,
så måste likväl med de faktiska förhållandena för ögonen medgifvas
att lagen numera kommit i ett svaghetstillstånd och icke kan uppfylla
det med densamma afsedda ändamål.

^ nu emellertid tillse hvilka de fördelar äro, som i kodi cillen

tillförsäkras. Lapparne. I 10 § stadgas, att det skall vara Lapparne
tillåtet höst och vår att flytta med deras renhjordar öfver
gransen in i det andra riket, och framgent såsom tillförene, lika med landets
undersåtare, utom på sådana ställen, som nedanföre anföras få betjena
sig af land och strand till underhåll för deras djur och sig sjelfva,

och

Den 25 April.

vidare i 16 §, att Lapplänsmannen och nämdemännerne skola
ia att de öfverflyttande Lappar för deras djur njuta tillräckligt
underhåll; men efter detta stadgande följer likväl omedelbart denna begränsning:
"dock så att Lappen sjelf, som for landet skattar icke åt
främmande Lappar uttränges och lider brist"; hvarföre ock, enligt samma
paragraf, “de främmande Lappar, om så beholves och begares, tik beavämlige
ställen må kunna anvisas". Häraf synes

fråga om de

Häraf synes, att

svenska Lapparnes rätt till bete för sina renar i Norge, hvilken fråga
-just är den ömtåligaste punkten i lagen, nämnde Lappar aro satte i ett
underordnadt förhållande redan till de norska Lappare, och således an
mera till den bofasta befolkningen; ty obestridligt lärer val vara att icke
nå^otdera riket haft för afsigt att förhindra en vidsträcktare odling i de
af°Lapparne besökta trakterna, och då det mycket talats om nybyggarnes
intrång på Lappare inom det norska gebitet, lår man icke heller förbise,
att enahanda intrång på det svenska området egt ruin, och det i ännu
mera vidsträckt omfång, äfvensom att detta område ar till odling vida
mindre lämpligt, än hvad fallet är i Norge. För den asigten att Lappare
skola hafva ovilkorlig rätt att för afl framtid besöka och begagna
betet å alla de trakter, som de fordom besökt, gifver alltså, enligt mitt

förmenande, kodicillen icke något stöd. , , -

En ytterligare begränsning af Lapparnes rättigheter förekommer i
16 8 der det heter: “Å ömse sidor skola de främmande Lappar

noga akta sig, att de icke under deras flyttningar gorå landets egna
innevånare någon skada, hvarken vinter eller sommar, på skog. åker och
äng, multebärs- eller hjortron-myrar eller något annat-. Dessa orden
“något annat“ äro mycket sväfvande. Man kan gifva dem eu vidsträckt
tolkning, och dermed äro Lapparnes rättigheter betydligt inskrämma, sa
att i motsats till förmenandet, att dessa ord omöjligen kunna afse jemväl
utmark, det likaväl kan påstås, att de verkligen innefatta äfven sådan
mark ehuru, i fråga om skada derå af renar, någon sådan icke kan anses
uppkomma, derest ej jordens innehafvare blir i saknad a tfl vekligt
bete för sina hemdjur. Frågan om huru långt Lapparnes betesiatt å utmarken
sträcker sig, har alltid vant föremål for olika tolkning inom de
begge länderna, i det att man från svensk sida velat tillerkänna dem sådan
rätt å all öppen utmark, då deremot Norrmannen icke velat medgifva
densamma annorstädes, än å allmänmngarne. Enär i förevarande
förslag betesrätten är fortfarande bibehållen oinskränkt å Kronans allmanmngar,
och i det förutnämnda begränsade omfånget medgifven a den mark,
som af enskilde innehafves, så synes det mig, som om åt Lappare blifvit
i detta hänseende beredd all den fordel, som skäligen kunnat begaras
Det är särskildt en bestämmelse i detta lagforslag, som gjorts till
föremål för anmärkningar, och, efter hvad mig synes, orsakat de största
betänkligheterna mot lagen, nemligen bestämmelsen om Lapparnes gemensamma
ersättningsskyldighet för skada, som ftf deras renar fororsakatei
För min del inser jag dock icke, huru man kunnat finna denna, till
undanrödjande af det närvarande rattsloshetstillståndet, nödiga bestämmelse
vara så obillig. Den är fastmera, synes mig, eu naturlig följd åt
den Lapparne gemensamt medgift undantagsrätt till bete å annans mark;
och, tillsporde om ifrågavarande stadgande, hafva Lapparne — särskilt

Den 25 April.

de i Tromsö amf, der förvecklingarne varit störst — förklarat att de icke
hade någon anmärkning deremot. Att å andra sidan vilja för nybyggarne
föreskrifva gemensam ansvarighet för den skada, som t. ex. deras hundar
åstadkomma på renkjordarne, synes mig gränsa till det orimliga. Nybyggena
ligga ofta långt från hvarandra, och huru skulle det vara möjligt
för den ena nybyggaren att tillse, huruvida icke den andre på ett
eller annat sätt föröfvat någon skada å Lapparnes renar. Härtill skulle
fordras, att de ömsesidigt bevakade hvarandra, hvartill jag likväl tror att
ingen vill nödga dem. Med Lapparne är förhållandet helt olika; de hafva
renskötseln till sitt lefnadsyrke och sysselsätta sig, snart sagdt, icke med
något annat. Förmågan att sammanhålla renhjorden är icke heller så
liten, som här påståtts; jag hänvisar i detta afseende till de handlingar,
som inom Utskottet varit att tillgå, och som visa, att Lapparne i allmänhet
kunna med mycken säkerhet föra sina renhjordar från ett ställe till
ett annat, så att det ingalunda är renen, som är Lappens herre, utan
tvärtom.

Om nu, såsom jag är förvissad, de förmenta bristerna i förslaget icke
i verkligheten finnas till, så bör det å andra sidan icke af någon kunna
förnekas, att detta förslag, om det antäges, skall medföra ganska väsendtliga
fördelar. Det skall åstadkomma klarhet i förhållandena emellan den
fasta och den nomadiserande befolkningen, något som nu icke finnes.
Sverige får rätt att deltaga i lagstiftningen angående Lapparnes rättsliga
ställning i Norge, hvilken omständighet är af en icke ringa vigt.

Under det att Lappen, enligt 1751 års kodicill, möjligen kan fällas
till bötesansvar för hvarje skada, som genom hans renar sker, må, enligt
lagförslaget, sådant ansvar ådömas endast då skadan skett af uppsåt eller
grof vårdslöshet. Äfven innehåller lagförslaget ett stadgande om ansvar
för renars ofredande, hvilket stadgande deremot icke finnes i den gamla
lagen. En annan likaledes ny bestämmelse, hvilken har en icke ringa
betydelse för Lapparne, är den, att dessa, som i allmänhet endast med
svårighet kunna bevaka sin rätt, skulle af myndigheterna erhålla nödigt
biträde vid utförande af sina rättegångar i Norge. Äfven blefve, enligt
detta förslag, den svenska Lappen, i motsats mot hvad nu är fallet, under
vistelsen i Norge alldeles likställd med den norske Lappen. Och slutligen
må man bemärka det vigtiga stadgandet i detta förslag angående
dels förbud mot renvägarnes afstångande, som hittills förnämligast varit
en orsak till upprepade klagomål, dels rätt för Lapparne att på statens
föranstaltande få öppnade sådana renvägar, som blifvit stängda, men
fortfarande äro behöfliga. På det att sådana vägar hädanefter alltid må
finnas, äfvensom i ändamål att bereda Lapparne lämpliga ersättningsområden
för det fall, som i § 25 omtalas, innehåller förslaget ett för
grannriket alldeles nytt stadgande, nemligen angående expropriation af
enskild mark.

Jag vill icke vidare sysselsätta mig med lagförslagets detaljer, utan
skall nu yttra några ord om det af reservanter inom Utskottet väckta
förslaget angående ett tillägg till 25 §, enligt hvilket de särskilda områden,
till iivilka renegarne kunde komma att hänvisas, skulle till deras
renars underhåll städse oförkränkt bibehållas. Emot detta tillägg
har jag ingenting att erinra, emedan det innehåller just hvad som

Den 25 April.

med nämnda paragraf varit af mig åsyftadt. Hvad vidare angår den
ifrågaställa uppsägningsrätten, så anser jag det visserligen vara olämpligt
och mindre formenligt att antaga lagen under sådant vilkor, men jag är
förvissad om, att en sådan uppsägningsrätt aldrig skulle från vår sida
begagnas, emedan norrmännen, med det tillmötesgående, som de i denna
sak redan visat oss, helt visst skola behandla frågan så, att hos oss icke
kan uppstå en önskan att återgå till de gamla förhållandena, hvarigenom
skulle kunna hända att renvägar ånyo komme att afstängas och till Lapparnes
nytta exproprierad mark dem åter fråntages. Skulle det emellertid
anses tänkbart, att 1751 års kodicill under några förhållanden kunde
bereda våra Lappar större fördelar, än den nya lagen, så må man, heldre
än att förkasta hela lagen, antaga densamma med ifrågavarande af Utskottet
föreslagna tillägg.

I)å man funnit det vara af vigt att förbättra Lapparaes ställning, så
vill jag slutligen erinra, att, genom det förevarande förslaget, något hinder
ej är lagd! för den svenska lagstiftningen att på bästa sätt ordna
för Lapparne inom vårt eget land; och om här i allmänhet finnes det
intresse för Lapparne, som nu inom denna Kammare och särskilt af
representauterne från Norrland blindt uttaladt, är det icke något tvifvel
om att allt skall göras som ske kan, för att skydda Lapparne. Hvad vi
sålunda göra till förmån för de svenska Lapparne, kommer också de
norska Lapparne till del; hvadan någon anmärkning deremot icke kan
från Norges sida göras; men vi böra icke förbise den fördel, som, derigenom
att de rent svenska förhållandena icke gjorts till föremål för lagens
bestämmelser, tillkommer oss i fråga om möjlighet att härutinnan
kunna stifta eller förändra lag i Lapparnes intresse, uteslutande efter
vårt eget bepröfvande.

Jag önskar således lifligt framgång åt förslaget, vare sig med eller
utan de modifikationer i detsamma, Indika här framställts.

Herr Hediu: Herr Talman! Förhölle det sig verkligen så, som eu

talare antydt, att den af Kong!. Maj:t framlagda lag till ordnande af förhållandena
mellan nomader och fastboende i de förenade rikenas nordliga
delar vore ett mot Lapparne riktadt svärd, som höjts i den grundsatsens
namn, att barbariet skall vika för civilisationen, då skulle jag i sanning ej
spilla ett ord till dess försvar. Ty våra nomader äro ej barbarer. De
äro af ett fogligt och humant lynne; de växa upp i samma religion som
vi. de akta och lyda våra lagar, de röja ofta — enligt hvad jag af en
ärad vän och representant för Norrland erfarit — bättre bokliga kunskaper
än nybyggaren. Och, äfven ekonomiskt, representera de i många
fall, vida mer än nybyggaren, kulturens intressen i våra nordligaste bygder;
att så är förhållandet i Sveriges Lappmarker, der nybyggeväsendet
ofta verkat mera förstörande än främjande på den samhälleliga ordning
och odling, der fanns, torde nu allmänt erkännas, och att i det nuvarande
Finnmarkens am t i Norge nomadlifvet är ett oumbärligt vilkor för denna
stora landsträckas utveckling, för de der fästboendes verksamhet och möjlighet
att försörja sig, att befordra den fiskerinäring och handelsrörelse,
som börja uppblomstra på kusten, är af norrmän, som noga känna förhållandena,
tydligen ådagalagdt. Endast i Tromsö amt är motsatsen mel -

J>cn 2 5 April.

lan kolonist- och nornadintressena i ögonen fallande, ty der kan ett verkligt
åkerbruk trifvas på öarne och i fjorddalarne, och det är också här
de svåra slitningar uppstått, som påkallat den nu föreslagna lagstiftningen,
hvilken jag vill förorda, icke derföre, som sagdt, att jag i detta fall erkänner
någon “kulturens rätt mot barbariet,*1 utan derföre att denna lagstiftning,
enligt min tanke, är egnad att skaffa nomaderna ett skydd, som
de nu sakna och som de ej på den nuvarande rättsgrundvalen kunna
vinna.

Jag skall gerna bekänna, att första intrycket af denna lag var ogynsamt,
att jag fann den obillig och hård mot Lapparne. Men under den
grundliga behandling, förslaget genomgått i Utskottet, och efter noggrant
studium af kodicillen till 1751 års gränsetraktat, kom jag efterhand till
den öfvertygelsen, att de nu gällande bestämmelserna äro alldeles otillfredsställande.
Det är också naturligt, att så skall vara. Mellan då och
nu ligger en tidrymd af etthundratjugu år. Man lagstiftade då för förhållanden,
som äro vida skiljaktiga från de nuvarande, och hvilkas förändring
till hvad de nu äro säkerligen ingen då kunde förutse. Ett enda exempel
må anföras, som slående belyser det faktiska tillståndets olikhet nu och i
sednare hälften af 1700-talet. Det har blifvit upplyst — yttrade de
svenske komiterade i sitt betänkande, sid. 3 — att i slutet af förra århundradet
bestod dalgången långs Målselfvens vattendrag endast af öde
skogar, och nu är denna elfdal helt och hållet ända upp mot riksgränsen
intagen och bebygd. Härtill vill jag foga den närmare uppgiften, att
Målselfvens pastorat, bestående af socknarne Målselfven och Bardodalen i
Tromsö amt, som år 1751 var en ödemark, år 1865 räknade en befolkning
af 3,379 innebyggare. Det faller af sig sjelf, att efter en dylik kolonisation
—• och mångenstädes är förhållandet enahanda — de stadganden,
som för hundra år sedan funnos tjenliga, ej längre kunna vara tillräckliga.
Då jag hör, att man anser 1751 års kodicill innebära för Lapparne förmånligare
bestämmelser, än den nu föreslagna lagstiftningen, måste jag
väl tro, att de, som så tala och skrifva, verkligen läst denna kodicill, men
det är mig rent af omöjligt att fatta, huru de der kunnat läsa hvad de
ur densamma åberopa, ty mig synes det klart, att flera af de vigtigaste
bestämmelserna i den föreliggande lagen omöjligen kunna tolkas fram eller
deduceras ut ur kodicillen — annat än med eu ur luften gripen förutsättning,
att nemligen nybyggeväsendets fortgång uti ifrågavarande trakter
skulle genom 1751 års traktat vara förbjuden, hvilket emellertid för
ingen del är händelsen och väl ej heller af någon blifvit påstådt.

Om det nu förhåller sig så, att ett i många fall upprörande rättslöshetstillstånd
eger rum, der nomad- och nybyggarlifvets stridiga intressen
sammanstöta, och om detta beklagliga förhållande icke heror deraf,
att god och gällande lag ej behörigen tillämpas, utan deraf att de bestående
bestämmelserna ej förslå, ej duga, sedan det faktiska tillstånd,
som utgjorde deras förutsättning,''är väsendtligen förändradt, samt om detta
rättslöshetstillstånd svårast drabbar den svagaste parten, Lapparne, så
innebär redan detta för mig en stark anledning att betrakta den nya lagen
med andra ögon, än i första början, emedan den, huru sträng mot
Lapparne den ock i vissa afseenden förefaller, åtminstone sätter ordning
och laga former i rättslöshetens ställe samt, med all sin stränghet, till -

Den 25 April.

försäkrar Lapparne förmåner, som ej kunna härledas ur 1751 års kodicill.
Men härtill komma tvänne andra skäl, som till slut fullkomligt bestämt
mitt votum i frågan.

Det ena är, att norrmännen, såsom länge redan från svensk sida erkänts,
ej af 1751 års kodicill äro förhindrade att, så som de för godt
finna, ordna förhållandet mellan fastboende och nomader inom Norges
gränser, blott de icke bereda svenska, öfver gränsen flyttande Lappar eu
sämre ställning, än de medgifva sina egna nomader. Jag tillåter mig erinra
om, att norrmännen verkligen äro obenägna, ej särskilt mot de
svenska Lapparne, utan mot allt nomadväsen, för så vidt det är fråga om
Tromsö amf. Om de nu ej kunna förhindras att, på sätt dem godt synes,
derstädes reglera Lapp förhållandena, så behöfver man ingalunda antaga,
att de skola göra det på ett för de svenska Lapparne särskild! menligt
sätt, men väl kan man befara, att de skola göra det med ringa undseende
för nomadlifvct i det hela, lika strängt och sträft mot sina egne,,
som mot Sveriges flyttlappar. Nu erbjudes oss ett tillfälle att få vara
med om, samt genom eu internationel akt lagfästa detta ordnande; men
huru länge detta erbjudande står fast, veta vi ej. Nödvändigheten att få
ett slut på det nuvarande beklagliga tillståndet skall säkerligen föranleda
norrmännen, att på egen hand reglera dessa angelägenheter i Tromsö amf,
och de kunna göra det huru de behaga blott att ej Sveriges Lappar der
få sämre vilkor, än Norges egna. Detta kan komma att ske på ett för
Lapparne vida värre sätt, än i den nu föreslagna lagen.

Det andra skälet är, att norrmännen näppeligen kunna anses bundna
af 1751 års traktat, derföre att Sverige ej längre är i tillfälle att bereda
Norges nomader fördelar, reciproka med dem som våra Lappar åtnjuta i
Norge; men denna ömsesidighet är ju sjelfva principen i 1751 års traktat.
Af Norges 105,000 renar — det antal, som uppgifves vid midten af sista
årtiondet — funnos utom Finnmarkens amf blott 40,000, och det är blott
dessa, således knappt två femtedelar af hela antalet, som — till större
delen — söka vinterbete i Sverige. De tre femtedelarue deremot, de
65,000 renarue i nuvarande Finmarkens amf — hvilket den föreslagna
lagen icke afser — de hålla till i Norge hela året om, sedan de genom
den bekanta, ryska gränsspärrningen år 1852 beröfvats sina fordom förnämsta
vinterbeten, de stora mossmarkerna i de finska, men 1751 under
svenska'' Kronan lydande, distrikten Enontekis, Filare och Dtsjok. Då
Sverige till annan makt afträdt de vigtigaste områden, der det 1751 upplät
betesrätt för norska renar såsom eqvivalent för svenska renars bete i
Norge, och då dess diplomati sedermera ej förmått hindra, att den nye
herrskaren öfver dessa områden derifrån uteslutit Norges flyttlappar, så
kan åtminstone jag ej yrka, att norrmännen, ena parten, fortfarande äro
bundna af ett kontrakt, som vi, den andra parten, redan länge ej förmått
å vår sida uppfylla. Hvad nu från norsk sida i detta fall framställes
blott såsom en anmärkningsvärd sida af saken, men af hvilken man ännu
ej vill draga en bestämd praktisk slutföljd, kan en vacker dag blifva en
kategorisk förklaring, inför hvilken Sverige, enligt min tanke, kommer att
stå svarslös.

Vid sådant förhållande finner jag, att man ej bör ringakta ett tillfälle
att deltaga i och gifva traktatshelgd åt ordnandet af ifrågavarande

Den 25 April.

förhållanden. Jag tror att man bör taga hvad som bjudes och som måhända
ej länge står till buds.

Till slut ville jag yttra några ord om den af Utskottet förslagna uppsägningsrätten.
Jag medgifver att, när man — såsom jag för min ringa
del gjort — förfäktar lagens antagande, såsom en bestämd och gifven
förbättring af det nuvarande förhållandet, det kan synas besynnerligt att
yrka på denna uppsägningsrätt, såsom vilkor för antagande af lagen i öfrig^
Jag bekänner också, såsom sanningen är, att detta mitt yrkande
icke stödjer sig på ett resonnement, som jag sjelf vågar utgifva för fullt
hållbart, utan snarare på en envis och obesegrad känsla af tvekan, ovisshet
och farhåga beträffande lagens verkningar. Detta är, om man vill,
oresonligt; men jag kan ej hjelpa det. Jag motbevisar mina egna tvifvelsmål
och farhågor, men de sitta qvar ändå, Till någon undskyllan
torde det dock kunna lända, att till och med de svenske ledamöterne i
Lappkomitéen, som varit i tillfälle att genom egen åskådning och undersökning
af förhållandena på ort och ställe förvärfva en helt annan sakkännedom,
än den som Utskottets ledamöter kunnat vinna, sjelfva förklara sig
osäkra, om ej ■— såsom det heter å sid. 6 af deras utlåtande i bilagan
till Kongl. Maj:ts proposition — -‘förordningen kan komma att medföra
helt andra verkningar, än dermed af de svenske komité-ledamöterna afsetts“,
hvarföre de ock förordat lagens antagande endast på viss kortare
tid eller ock med ömsesidig uppsägningsrätt. För öfrigt vill jag tillägga
att, om Jag i denna uppsägningsrätt ser eu borgen för lagens fogliga
tillämpning, iag icke derför i ringaste mån hyser någon misstro till de
norska myndigheterna eller betvifla!- deras goda vilja att lojalt utföra lagens
bestämmelser;^ men jag har funnit, som redan är sagdt, att normännen
hafva ett åskådningssätt rörande nomadväsendet —• så snart det blir
fråga om Tromsö amf — som ej så litet skiljer sig från vårt, och som
tilläfventyrs, skulle kunna göra en i sig sjelf bister lags tillämpning mindre
foglig, än hvad man, med ett annat sätt att se sakerna, skulle finna
skäligt.

Oformligheten i det af Utskottets pluralitet föreslagna vilkoret synes
mig för öfrigt icke så stor. Denna lag är ju dock en konvention mellan
tvänne stater, och .uppsägning af traktater är ej någonting oerhördt. Om
nu under loppet af några års tillämpning de öfverordnade lokalmyndigheterna
noggrannt iakttaga lagens verkningar och derom till vederbörande
inlemna upplysningar, så skall det säkerligen — derest uppsägningsrätt
finnes — ej möta synnerliga svårigheter att öfverenskomma om de ändringar
i bestämmelserna, som man möjligen funnit nödiga, och kanske
skall man då ej tveka att låta denna traktat blifva definitiv med uteslutande
af den ensidiga uppsägningsrätten.

Då jag i den föreslagna lagen ser ett skydd för Lapparne, som de nu
sakna, och af dess förkastande befarar den följd, att deras ställning blott
ytterligare förvärras, yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Carlén: Jag ber blott att i. korthet få säga några ord, med
anledning af hvad Herr Justitie-statsministern och den siste talaren i
ämnet anfört.

Den 25 April.

Den siste talaren synes mig vara i sin uppfattning af denna fråga
mera norsk-norsk, än någon af de norrmän, som i ii ägan sig yttrat. Hvad lian
omnämnde rörande ryska fredsslutet 1809 äfvensom om gränsespärrningen
1852, nemligen, att derigenom en del marker blifvit stängda för de norska
Lapparne, var alltsammans mycket riktigt, men lians slutföljder deraf kan
jag icke dela. Icke heller från norsk sida har man omtalat nämnda förhållande
såsom något, hvarpå norrmännen kunna grunda rätt att undandraga
sig de förpligtelse!'', dem enligt bestämmelserna i 1751 års kodicill
åligga, utan endast framhållit samma förhållande såsom billighetsskäl,
hvarför man från svensk sida borde uti ifrågavarande hänseende gå norrmännens
önskningar mera till mötes ån annars kanske varit fallet. Icke heller
lärer man väl i allmänhet kunna antaga, att, om två makter ingå eu
traktat, och endera maktens gränser sedermera rubbas genom eu tredje
makts fiendtliga angrepp, sådant skall kunna inverka på de förbindelser,
den icke minskade staten ursprungligen enligt traktaten iklädt sig emot
den andra af de kontrollerande makterna, äfven om gränseförändringen
minskat den förra statens med traktaten afsedda fördelar.

I afseende å hvad Ilerr Justitiestatsminister!! anfört, skall jag endast
fästa mig vid några hufvudmomenter. Hans Excellens fann det vara nära
nog orimligt att man från Lapparnes gemensamma ersättningsskyldighet
för den skada, deras renar tillskynda nybyggarnes egor, ville härleda skyldighet
för nybyggare att äfven gemensamt ansvara för den skada, som
någon eller några af dem kunde tillfoga Lapparne, genom att skjuta på
renarne, hetsa hundar på dem eller dylikt. Det är visserligen möjligt, att
en sådan likställighet är underkastad praktiska svårigheter, men jag formår
ej fatta, hvarför den skulle vara i princip oriktig, isynnerhet om man
besinnade att renen är nödvändig för Lappens existens, hvilket hunden
icke är för nybyggarens. För min del tror jag dock, att de praktiska
svårigheterna för genomförande af eu dylik likställighetsprincip åro för
stora, och jag antager äfven att den ej behöfver stadgas, om blott den
ifrågasatta distriktsindelningen på ett förståndigt sätt verkställes, sa att
Lapparne icke inom distrikten behöfva vakta sina renar för alltför många
nybyggen med deras spridda utegor.

Hans Excellens yttrade vidare, att det skulle vara Lappens ^lefnadsuppgift1-
att vakta renar. Fog är väl Lappens lefnadsuppgift något annat,
och meningen var kanske att angifva hans yrke, och jag medgifver att
derifrån kan härledas hans skyldighet att taga vård om sina renar; men
denna skyldighet är honom ju föreskrifven, liksom i den gamla lagen, älven
i den nu föreslagna.

Bland de fördelar för Lapparne, ifrågavarande lagförslag skulle innehålla,
har särskild! betonats den omständighet, att bötesbestämmelser
för skadegörelse å renarne äro bestämdt stadgade, men, äfven om några
sådana bestämmelser icke funnits, så saknas ej. skydd, enär såväl den
norska allmänna kriminal-lagen som vår strafflag i allmänhet stadgar ansvar
för skadegörelse å annans egendom. __

Hans Excellens talade äfven om den stora fördel, som låg deri, att
norska regeringen förbundit sig att öppna renvägar för Lapparne. Det
är på visst sätt sorgligt, att man kanske får anse detta som en nyvunnen
fördel. Det skulle ej kunnat så betraktas, om man ej förut underlåtit

Den 25 April.

att fullgöra sina förbindelser, tv det framgår alldeles otvetydigt af stadgandet
i kodicillen, att norrmännen icke hafva rättighet att stänga de erforderliga
renvägarne, hvadan norrmännens medgifvande i förevarande fall
icke är att anse annat än såsom erkännande af en redan åliggande skyldighet,

Hans Excellens yttrade vidare, att vi böra besinna, att vi vid bedömande
af denna fråga icke hafva afgjordt full frihet, utan att vi dervid
voro beroende af norrmännen. Detta är nog sannt, men jag hemställer,
om denna frihet kan anses ännu vidare minskad, om vi uppskjuta frågans
afgörande ännu någon tid. Vi hafva ju samma gränsetraktat qvar, och
hvarken dess bestämmelser eller möjligheten att få dem ändrade lida det
ringaste genom ett uppskof, som ej heller gerna kan blifva långvarigt, då
det är antagligt, att lika mycket som vi för Lapparnes räkning önska
ändring af nuvarande förhållanden, lika mycket önska norrmännen för
sina nybyggare en förändring.

Den nästföregående ärade talaren frågade: hvad skola vi göra, om
norrmännen säga att de icke äro bundne af ifrågavarande traktat? Ja!
det är naturligt, icke kunna vi kriga med våra bröder; — men det lärer
icke heller behöfvas, ty deras aktning för lag och rätt är val öfver allt
tvifvel; och obestridligt är väl, att kodicillen är eu internationel traktat,
hvars bestämmelser såväl ena som andra parten äro skyldiga att uppfylla.

Herr Justitie-statsministern började sitt yttrande med något, som jag
ej rätt förstad, men hvilket lät ganska strängt. Han sade nemligen, att
vi böra besinna, att tillfället att få ett förslag till ordnande af ifrågavarande
förhållanden ånyo framlagdt å Riksdagens bord icke återkommer.
Det är väl obestridligt, det att beror på regeringen att afgöra, om den sjelf vill
framlägga ett nytt förslag eller icke; men jag har svårt att föreställa mig
att, — om förhållandena gestalta sig så, att sedan arbetena för uppgörande
af de s. k. lappgränserna blindt fullbordade, man å ömse sidor finner eu
förändrad lagstiftning fördelaktig och att någon väsendtlig anmärkning mot
detalj bestämmelserna då mer icke förefinnes, eller med ett ord att de hinder,
som nu möta för förslagets genomförande, äro undanröjda — regeringen
skulle tveka att ånyo framlägga förslaget. Dessutom tillåter jag
mig anmärka, att det står äfven hvarje representant öppet att i ämnet
väcka förslag, ehuru detsamma naturligtvis, innan det kan blifva lag,
tarfvar regeringens bifall, men icke kan man förmoda, att regeringen skall
vägra sanktion på eu af regeringen sjelf en gång förut framlagd lag rörande
ordnandet af ifrågavarande förhållanden, endast derföre att den
uppå enskild motionärs framställning blifvit af Riksdagen antagen.

Jag vill nu blott tillägga några ord med afseende å den s. k. uppsägningsrätten.
Jag finner densamma olämplig, ty den föreslagna lagen
innehåller äfven bestämmelser af civilrätts natur, och jag tror ej att en
civillag bör ställas på uppsägning. Det förefaller mig för öfrigt vida mer
förtroendefullt mot norrmännen att, såsom jag yrkat, förklara det man
för närvarande icke kan antaga lagen, än att säga det densamma antages
gällande, till dess uppsägning sker, hvilket skulle kunna tolkas, som om man
ville sätta norrmännen på prof, huru de komma att uppfylla sina åligganden.
Detta kan jag icke finna vara grannlaga, utan jag anser då bättre
att, såsom jag föreslagit, säga: lagen är måhända bra, men hvarken ni

Den 25 April.

eller vi kunna nu bedöma sådant med säkerhet: låtom oss derföre i all
sämja uppskjuta frågans afgörande till dess vi å ömse sidor samlat mera
erfarenhet rörande dithörande förhållanden.

Jag vidhåller mitt förut framställda yrkande, att Riksdagen måtte
förklara sig för det närvarande icke kunna bifalla Kongl. Maj:ts ifrågavarande
nådiga proposition.

Herr Hedin: Herr Talman! Ehuru jag visserligen vågar hoppas,

att Kammaren ej anser mig i stånd att fara med oriktiga uppgifter,
finner jag mig likväl uppfordrad att bestyrka mina ord, då en ärad
talare, som nyss hade ordet, behagat karakterisera min åsigt om giltigheten
af 1751 års kodicill såsom "mera norsk-norsk än norrmännens14.
Jag anhåller derföre att få uppläsa några rader ur norska regeringens
Indstilling af den 2 Februari 18(59; de återfinnas å sid. 145 i den Kongl.
propositionen. Efter att hafva påpekat, att Sverige redan 1852 varit ur
stånd att uppfylla ens hälften af sina, såsom vederlag för Svenska Lappars
rättigheter, åtagna prestanda, yttrar sig den norska regeringen, som följer:

“Spörges der nu, hvilken Indflydelse dette har paa Norges retslige
Stilling tii Sägen, saa er det altsaa åt overveie, om ikke Codicillen fra
samme Tidspunkt har ophört åt vane juridisk forpligtende for Norge, og
om ikke dette Rige har faaet en gyldig Adkomst til åt erklsere sig löst
fra det bele Contraktsforhold. Dette Spörgsmaal maatte formeentlig besvares
bekrseftende, hvis der handledes om et privatretligt Forhold og
hvad der maatte blive åt overveie er altsaa, om det ikke er åt besvare paa
samme Maade, naar der handles om et traktatmaessigt. Uden Hensyn til,
hvorvidt der nogensinde maatte blive Spörgsmaal om åt give denne side
af Sägen nogen praktisk Anvendelse, fortjener den dog åt tages i Betragtning“
o. s. v.

Med hänvisning till dessa ord dristar jag nu spörja, om jag sagt mer,
än jag kan svara för, när jag i mitt yttrande för en stund sedan antydde,
att man å norsk sida hyser den uppfattning, att 1751 års kodicill ej
längre är bindande, ehuru man hittills uttalat denna mening i eu moderat
form och tydligen hoppas, att ej behöfva skrida till att göra den praktiskt
gällande ?

Hvad för öfrigt angår epitetet norsk-norsk, så hemställer jag huruvida
dermed för sakens och sanningens upplysning någonting kan vinnas.
Kan det emellertid göra den ärade talaren något nöje att i sak-debatten
inblanda dylika personligheter, så skall jag gerna vidkännas både den benämningen"
och namnet dansk-dansk, öfvertygad som jag är att dermed ej
göra något intrång på min svenskhet, ty för mitt politiska förstånd, som
för min tro på försynen och mitt hopp på framtiden stadnar mitt fädernesland
ej på denna sidan Kölen och ej vid Öresund; och den tanken
följer mig ej blott, såsom med åtskillige är händelsen, i festernas jubel,
utan framför allt i det allvarliga arbetet, således äfven i Andra Kammaren,
så länge jag har äran att i dess förhandlingar deltaga.

Hans Excellens Ilerr Justitie-statsministern Adlercreutz: Jag bär

aldrig tilltrott mig att ega profetisk förmåga; och skulle, mot min afsigt,
mina ord nyss hafva fallit så, att denna fråga icke vidare skulle återkom -

Den 25 April.

ma på Riksdagens bord, derest den nu folie, ber jag att få rätta dem derhän,
att de uttrycka hvad jag verkligen menade, nemligen att det icke
vore antagligt, att ett sådant lagförslag, som det föreliggande, snart skall
komma att för Riksdagen åter framläggas. Den som vet hvilka svårigheter
varit att bekämpa, för att kunna framlägga det omfattande lagförslaget,
bör icke förundra sig öfver den farhåga, jag i detta afseende hyser,
och den bör äfven, om han eljest anser förslaget innebära några fördelar,
icke till frågans undanskjutande finna giltig anledning uti ett förment,
men i verkligheten ingalunda befintligt behof att afvakta, huru regleringen
af de för Lapparne möjligen i en framtid afsedda områden i Tromsö amf
kommer att i sin helhet utfalla.

Efter det öfverläggningen härmed förklarats slutad, framställdes, enligt
de gjorda yrkandena, propositioner dels på bifall till Utskottets förslag,
dels på bifall till Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet dock med ett
sådant tillägg till den föreslagna förordningens 25 §, som förordats af
Herr Ribbing, och dels slutligen på afslag å Utskottets hemställan på sätt
Herr Carlén i sin vid utlåtandet fogade reservation föreslagit.

Propositionen på sistnämnda yrkande fann Herr Talmannen hafva blifvit
med öfvervägande ja besvarad. Till den votering, som då begärdes, antogs
Herr Ribbings förslag såsom kontraproposition. På grund häraf erhöll
voteringspropositionen följande lydelse:

Den, som vill att Kammaren, med afslag å Lag-Utskottets hemställan
i första punkten af dess utlåtande N:o 20, skall förklara sig för det närvarande
ej kunna bifalla Kongl. Maj:ts nådiga proposition i det ämne,
hvarom berörda utlåtande handlar,

röstar ja;

Den det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, har Kammaren, med bifall i öfrigt till Kongl. Maj:ts
ifrågavarande nådiga proposition, besluta att till den i samma proposition
föreslagna förordnings 25 § skall fogas ett så lydande tillägg:

“Betesmark, som sålunda blifver Lapparne anvisad, skall sedermera
icke vara underkastad intrång genom rödjning, odling eller på annat sätt,
utan alltid få af Lapparne till deras renars underhåll oförkränkt begagnas11.

Omröstningen utföll med 78 ja mot 62 nej; och hade alltså Kammaren
fattat sitt beslut i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Punkten 2.

Bifölls.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ''/23 e. m.

In fidem
Ii. Husberg.