Tisdagen den 25 April 1871
ProtokollRiksdagens protokoll 1871:425
102
Den 25 April, f. m.
Tisdagen den 25 April 1871.
Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.
Justerades ett protokollsutdrag för den 22 och 24 dennes.
Föredrogs Konstitutions-Utskottets den 15 dennes bordlagda memorial
N:o 6, angående det hyllande förslaget till ny Föreningsakt
mellan Sverige och Norge.
Flere ledamöter begärde detta memorial ånyo på bordet; hvarefter
Herr (Trefven och Talmannen hemställde, huruvida Kammaren,
i enlighet med den vid hållet Talmanssammanträde träffade öfverenskommelse,
behagade besluta , att memorialet skulle företagas till afgörande
nästkommande lördag den 29 dennes.
Svarades ja.
Efter föredragning af Stats-Utskottets den 15 och 24 dennes bordlagda
memorial N:o 45, i anledning af erhållen återremiss å mom.
e) och f) af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 40; företog Kammaren
till förnyad pröfning ofvanberörda momenter, hvarvid desamma af
Kammaren biföllos.
Föredrogos ånyo och biföllos Stats-Utskottets den 15 och 24
dennes bordlagda Utlåtanden:
N:o 46, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition angående
understöd af allmänna fattigvårdsmedel åt arbetsföre svenske medborgare,
hvilka i nödställd belägenhet aflemnas å svensk gränsort; och
N:o 47, i anledning af väckt motion om anslag för uppsättande
103
Den 25 April, f. m.
af ett kungörelseblad under benämning: “Sveriges allmänna tidningar"
m. m.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottes den 15 och 24 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 48, i anledning af väckt motion angående vidtagande
af åtgärd för att åstadkomma större fullständighet af “Svensk författningssamling11
och om anslag för detta ändamål.
Grefve Mörn er, Oscar: Jag bar visserligen icke något yrkande
att framställa i detta ämne, men efter frågan om Svensk författningssamling
kommit under Riksdagens ompröfning, vill jag gifva luft åt
det missnöje, som är rådande rörande densamma. Det råder eu långsamhet
med dess utgifvande, som öfverskrider alla gränser. Kongl.
Maj:ts förordnanden komma först månadtal efter deras utgifvande till
landsorterna och uppläsas i kyrkorna, för att icke tala om de kungörelser,
i hvilka tillkännagifvas, att Kongl. Maj:t tillförordnat regering
under någon bortresa från hufvudstaden. Dessa komma vanligen
till landsorten först flera veckor efter det Kongl. Maj:t kommit
hem, hvarföre också dessa kungörelser i den socken, jag tillhör,
aldrig blifva upplästa. Vidare borde väl också finnas någon tillsyn,
att med urskilning föreskrifves hvad som skall uppläsas från predikstolen
eller icke, så att det icke förordnas, att sådana långa kungörelser
som medicinaltaxan med sina många och utförliga beskrifningar
huru alla piller och pulver skola tillagas, i deras helhet skola
uppläsas från predikstolen. Hvad som brister i lagen i detta hänseende
kan likväl hjelpas genom ett förnuftigt tillvägagående å presterskapets
sida, men hvad som i alla fall qvarstår är, att expeditionen
är ytterst långsam och att en ändring häri behöfves. Något yrkande
har jag som sagdt icke att framställa, men jag har ansett, att
det icke kunde skada att framställa dessa fullt befogade klagomål
öfver det sätt, hvarpå Svensk författningssamling redigeras och expedieras.
Herr von K och: Icke heller jag har något bestämdt yrkande
att framställa i afseende på det nu föredragna betänkandet, men jag
vill likväl i anledning af Herr Sjöbergs motion om kungörelser i
Svensk Författningssamling i protokollet hafva förvarad den tanke,
att det vore nödvändigt, att någon åtgärd vidtoges i den syftning
som lagberedningens för redan 25 år sedan aflåtna skrifvelse innehåller,
på det att kungörelser måtte komma landets befolkning tillhanda
på det lämpligaste sättet. I afseende på hvad. Grefve Hörner
nyss yttrat om författningars uppläsande från predikstolen, tror
jag mig veta, att detta ämne beror på Regeringens handläggning, då
åtminstone för icke länge sedan utlåtande blifvit infordradt från
vederbörande. Någon författning på grund deraf bär dock icke emanerat,
så att ett verkligt virrvarr i detta hänseende egen ruin, der
icke sunda förnuftet kommer till hjelp och kompletterar lagen. Som
emellertid nu en enskild motionär fästat uppmärksamheten på de när
-
104
Den 25 April, f. m.
varande bristenm, ehuru hans motion synes vara utförd på ett mindre
följdriktigt sätt, så hoppas jag, att Regeringen tager saken om
hand och afhjelper dessa brister, som redan länge vant erkända.
Herr Beckman: Ifrågavarande motion kan visserligen icke för
närvarande leda° till något praktiskt resultat, men jag ber dock att
fa instämma i åtskilligt af hvad föregående talare anmärkt. Det
vore visserligen af behofvet påkalladt, att en förändring åstadkommes
i det sätt, hvarpå kungörelser i allmänhet publiceras och isynnerhet
med afseende ä författningars uppläsande från predikstolarne.
Jag vägai uttala den förmodan att det skulle vara möjligt att åtminstone
inskränka deras antal, Indika skola från predikstolen uppläsas.
Det bär förefallit mig som om detta uppläsande icke alltid
skulle vara nödvändigt. Så länge detta sätt för författningars publicerande:
qvar stål-, torde val vara oundgängligt att hvad af menighet
bor iakttagas pa detta sätt meddelas, men deremot icke allt som möihgen
kan vara för den enskilde af vigt att känna. Eu del saker såsom
medicinaltaxa!!. och annat, som angår enskilda eller korporationer,
torde icke vara af beskaffenhet, att på detta sätt kunna eller
hora komma till allmänhetens kännedom. Det vill synas som om
liera inskränkningar här kunde ske.
Såsom jag redan yttrat har icke heller jag något yrkande att
framställa, men efter saken kommit på tal, har jag velat uttala äfven
mm mening.
Öfverläggningen förklarades slutad och Utlåtandet bifölls.
ik F?re0d/°P åny? oe1l? Iades ti]l handlingarne Stats-Utskottets den
lo och 24 dennes bordlagda memorial N:o 49, i anledning af Statskontorets
underdåniga berättelse angående statsverkets spanmålsrörelse,
undsättningsfonden och f. d. magasinsfonden.
Stats-Utskottets den 15 och 24
Eöredrogos ånyo och biföllos
dennes bordlagda Utlåtanden:
N:o 50 angående förändra dt stadgande om räntebärande obligationers
uppköpande af Riksgälds-kontoret;
• N.:o B1> angående uppkomna besparingar å medel, afsedda för
inlösning af Riksgälds-kontorets obligationer och räntekuponer; samt
e , NV?. 5^. i anledning af Kong! Maj:ts nådiga proposition angående
försäljning af en Göteborgs hospital tillhörig qvarnlägenhet i
Forss ström af Ahle härad och Elfsborgs län.
Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 15 och 24 dennes bordlagda
Den 25 April, f. m.
105
Utlåtande N:o 53, i anledning af väckt motion angående eftergift af
Kronans rätt till danaarf efter åtskilliga inom Westervibs samhälle
aflidna personer.
Herr von Koch: Jag har vid flera föregående tillfällen uttalat
den åsigten, att ingen disposition af statsmedel bör ega rum på
grund af enskild motion. Det är en sanning, att det stundom skett
i danaarfsfrågor, och jag tror beklagligtvis till och med att något
sådant en gång vid denna riksdag undgått min uppmärksamhet. I
detta fall tyckas handlingarne jemte en underdånig ansökning hafva
blifvit ingifna till Kongl. Maj:t, men man har icke haft tid att afvakta
Kongl. Maj:ts yttrande, utan vänt sig direkte till Riksdagen
med begäran om efterskänkning af medel, som tillhöra Kronan. Jag
tror icke, att detta är lämpligt, och misstag skulle kunna göras, om
man trodde på handlingar, som icke af vederbörande blifvit pröfvade,
då jag nemligen föreställer mig, att det icke är möjligt för Statsutskottet
att medhinna granskning af sådana handlingar. Kör min
del vill jag derföre yrka afslag å Utskottets förslag, på det att, då ärendet
i alla fall ligger hos Kongl. Maj:t, vi må få se, huruvida Kong].
Maj:t finner skäl att göra en proposition i ämnet till nästa Riksdag.
Det är väl icke så brådtom med saken, att man icke kan vänta
till dess.
Herr Odelberg: I anledning af den sista talarens anförande
får jag upplysa, att då Stats-Utskottet företog detta ärende, erhöll
Utskottet samtidigt alla handlingar i ämnet, som varit inlemnade till
Kongl. Maj:t. Då handlingarne, som innehålla magistratens ansökan
jemte Konungens Befallningshafvandes utlåtande deröfver, synas vara
särdeles fullständig och saken således mer än vanligt utredd; då alla
auktoriteter tillstyrkt bifall till ansökningen och antagligen en Kongl.
proposition i ämnet hade blifvit till Riksdagen afgifven, om ej motion
blifvit väckt, och ärendet, i följd deraf, blifvit i Stats-Utskottet företaget
innan det af Kongl. Maj:t blifvit pröfvadt; då vidare det ändamål,
hvartill dessa medel skola användas är synnerligen godt och då
det slutligen sällan om ens någonsin lärer hafva kommit i fråga, att
Riksdagen vägrat bifall till en sådan ansökning; så får jag tillstyrka
bifall till Utskottets förslag.
Grefve Mörner, Carl Gföran: För min del kan jag icke annat
än godkänna riktigheten af de anmärkningar, som den förste talaren
framställt mot Utskottets förslag, men då vi i går sväljde så stora
kameler, vet jag icke, hvarföre vi i dag skola sila myggorna.
Herr von Koch: Det sista skälet kan jag icke godkänna. Jag
beklagar, att man tagit sig för att svälja kameler, men jag vill för
min del ändock försöka att sila myggorna.
Efter de upplysningar Herr Odelberg meddelat, att nemligen
vederbörande verkligen varit hörda och att egentliga anledningen
blott varit den, att Kongl. Maj:t icke hunnit att afgifva proposition,
och vid det förhållande, att intet skäl förefinnes, att denna gång
106
Den 26 April, f. m.
något missbruk kommer i fråga samt att motionen dessutom föranledts
just deraf, att den vana eller rättare sagdt ovana inritat sig,
att på grund af enskild motion bevilja sådana afskrifningar, så vill
jag för denna gång, och sedan jag uttalat ett varnande ord, icke motsätta
mig bifall till Utskottets förslag, dock under uttrycklig förklaring,
att jag hädanefter icke vill på enskild motionärs förslag disponera
statsmedel, en grundsats, som förr icke varit vanlig, men som
i sednare tider börjat tillämpas.
Friherre af Ugglas: För min del måste jag äfven hufvudsakligen
instämma i de åsigter, som af Herr von Koch blifvit uttalade,
men summan är så liten, att jag icke vill motsätta mig bifall till
Utskottets förslag, så vida jag af Utskottets ledamöter kan erhålla
en upplysning. Vid behandlingen af en likartad fråga förut under
riksdagen, fattade denne Kammare det beslut, att den anmärkningsprocent,
som bör författningsenligt tillkomma Kong! Kammarkollegii
advokatfiskal, skulle undantagas. Ku känner jag icke, om denna procent
utgår blott efter det rättegång blifvit anställd eller äfven eljest,
och jag anser derföre nödvändigt att få veta, om advokatfiskal^
rätt blifvit iakttagen nu, så val som förra gången. Detta torde emellertid
ytterligare bevisa riktigheten af hvad Herr von Koch yttrat
om olämpligheten för representationen att taga befattning med dylika
frågor, såvida de icke utgått från ^Regeringen, som ju har tillfälle
att utreda alla på saken verkande förhållanden. Jag anhåller
om upplysning i det hänseende jag nämnt och anser för öfrigt hela
saken temligen likgiltig.
Herr O delberg: I anledning af den siste ärade talarens fråga
får jag upplysa, att i detta fall någon rättegång icke förekommit,
utan att endast en underdånig ansökning af magistraten i Westervik
rörande disposition för slöjdskolan i nämnde stad af arfsmedlen efter
de ifrågavarande personerna blifvit jemte Konungens Befallningshafvandes
i Kalmar län utlåtande i ämnet till Kongl. Maj:t ingifven
samtidigt med motionens väckande och att den underdåniga ansökningen
jemte åtföljande handlingar blifvit från Kongl. Civildepartementet
till Utskottet öfverlemnad.
Herr Stråle: Jag anser mig böra upplysa, att den sannolika
anledningen till nu behandlade motion är den, att advokatfiskal i
Kammarkollegium granskat bouppteckningarne för åtskilliga år och,
der arfvingar eller testamentstagare icke funnits, å embetets vägnar
begärt Konungens Befallningshafvandes handräckning att erhålla upplysning
om förhållandet med qvarlåtenskapen. Påtagligen har någon
utifrån kommande påtryckning förorsakat magistratens i Westervik
ansökan, ty de personer, hvarom här är fråga, afiedo, Lundberg 1853,
Fagerström 1856 och Persdotter 1863. Storleken af den provision,
som advokatfiskal på grund af anmärkning åtnjuter på influtna
medel, erinrar jag mig icke för ögoblicket; men vid föredragningen
-af det af föregående talare omnämnda fall, meddelade Herr Thyseiu-i
upp lysning i detta hänseende. Huruvida i förevarande fråga,
Den 25 April, f. m.
107
der rättegång icke är anställd, men eu embetsåtgärd dock vidtagen
af kammaradvokatfiskalen, något undantag för aktoratsarfvode bör
bestämmas, öfverlemnar jag åt Kammaren att bedöma.
Herr Brusewitz: De handlingar, hvilka öfverlemnats till Statsutskottet
och på hvilka Stats-Utskottet grundat sitt förslag, upplysa
ingenting om någon rättegång eller för öfrigt om något af de förhållanden
den föregående talaren vidrört.
Ofverläggningen förklarades slutad och utlåtandet bifölls.
Föredrogs ånyo och lades till handlingarne Stats-Utskottets den
15 och 24 dennes bordlagda Utlåtande N:o 54, i anledning af Kong!.
Maj:ts nådiga skrifvelse med öfverlemnande af förteckningar öfver
de för statsverkets räkning utarrenderade egendomar.
Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 12 och 15 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
om antagande af en författning rörande Lapparne i de förenade konungarikena
Sverige och Norge.
Härvid anmälte sig och yttrade
Herr von G-egerfelt: I anseende till den föreslagna lagens
längd torde det vara nödvändigt att densamma paragrafvis föredrages,
men jag får fästa uppmärksamheten på den omständigheten att
Utskottet vid 28 § hemställt, att lagen skall gälla endast för viss
tid. Om nu de föregående paragraferna obetingadt bifallas, skulle
följden deraf blifva att denna hemställan i och med detsamma vore
förfallen.
Jag får derföre föreslå, att utlåtandet måtte punktvis föredragas,
dervid det i första punkten innefattade förordningsförslaget paragrafvis
genomgås och rubriken samt Utskottets hemställan, att Kongl.
Maj:ts proposition i ämnet ej måtte oförändrad antagas, sist förekomma;
äfvensom att Kammaren uttryckligen förbehåller sig att,
utan hinder deraf, att förslagets föregående paragrafer möjligen blifva
af Kammaren antagna, pröfva 28 § af Utskottets förslag.
Herr Grefven och Talmannen förmälte, att Herr von G-egerfelt
hade föreslagit, att förevarande utlåtande måtte punktvis företagas
till afgörande, hvarvid det i lista punkten innefattade förordningsförslaget
borde paragrafvis genomgås och dess rubrik samt Utskottets
hemställan, att Kongl. Maj:ts nådiga proposition i ämnet ej
måtte oförändrad antagas, sist förekomma, äfvensom att Kammaren
skulle förbehålla sig att, utan hinder deraf, att förslagets föregående
paragrafer möjligen biefve af Kammaren antagna, pröfva den sista
108
Den 25 April, f. m.
eller 28 § i Utskottets förslag, hvari blifvit tillstyrkt, att förordningens
bestämmelser skulle efter viss tids förlopp kunna uppsägas;
och hemställde Herr (Trefven och Talmannen, huruvida Kammaren behagade
härtill lemna bifall.
Svarades ja.
Till följd häraf förekom nu förordningsförslagets
§ t
Herr
von K och: Då, efter mitt förmenande och det bruk, som
förr varit vanligt, vi alltid genast kunnat öppna en allmän diskussion,
oaktadt lagen skall föredragas punktvis, vill jag nu, på det en sådan
allmän diskussion må komma i gång och det nästan “nomadiserande*1
tillstånd, hvari Kammaren kommit, upphöra, taga mig friheten att
på de af Herr Carlén anförda skäl tillstyrka, att lagen icke måtte
bifallas; och vill jag sedermera, i fall det. skulle blifva behöfligt,
vidare utveckla de grunder, som jag har derför. I korthet vill jag
nu blott säga att jag tror, att det kanske är skäl att dröja något
med utfärdandet af denna lag, då jag hoppas, att inom icke allt för
lång tid på båda sidor om fjellen göra sig gällande sådana åsigter,
som nu äro det svenska folkets, hvilket alltid varit kändt för att
uppföra sig ädelmodigt i afseende på de provinser och riken, som
med detsamma varit förenade, såsom det egnar det större folket mot
det mindre. Jag tror det vara särdeles vigtigt att göra detta, i
synnerhet mot en landsdel, som ehuru befolkad af svenska undersåter,
likväl icke här är representerad, och som i så många afseenden har
anspråk på att blifva behandlad i enlighet med mensklighetens grundsatser,
isynnerhet då man i motiverna till lagen talat om odlingens
rätt mot nomaderna. Jag kan för min del likväl icke förstå mig på
en sådan odlingens rätt. Dess rätt är endast andlig. Den mission
att framföra odlingen med eld och svärd, hvilken andra folk trott
sig ega, tror jag icke, att svenska folket anser sig berättigad att
utföra, utan det må vara dem, som anse sig dertill berättigade, förbehållet
att göra det. Hvarföre tänkesätten ännu icke hunnit blifva
lika här och hos våra närbeslägtade vänner på andra sidan fjellen,
fruktar jag är derför, att den generation icke alldeles ännu försvunnit,
som hemtat sin bildning utom det egentliga Skandinaviens landamären.
Det heter ju “circonstances font l''homme“. Hos de gamla och med icke
skandinaver i Köpenhamn uppfostrade statsmännen, synes ännu förefinnas
några anstrykningar på grund af uppfostran, hvilka göra att
man tolkat odlingens rätt på det sätt, som man vet vissa andra folk
plägat göra det.
Herr Carléns reservation är temligen fullständig för den åsigt,
som jag nu tagit mig friheten uttala. Jag afser ock endast ett uppskof,
i hopp om, att något billigare åsigter skola göra sig gällande
på båda sidor om kölen. Att sådana redan börjat spridas, hafva vi
sett af handlingarne, då vi nemligen der erfara att en norsk man
uttalat tänkesätt fullt värdiga den normandiska racen, ehuru de ännu
Den 25 April, f. m.
109
icke lyckats göra sig gällande något allmännare inom hans eget
fädernesland. För öfrigt finnas skäl som mycket tilltala mig, anförda
i det yttrande, som är afgifvet i högsta domstolen, särdeles af Justitierådet
Carlsson.
Jag vill derföre icke för närvarande vidare uppehålla Kammaren,
men jag hoppas, att af dem, som haft bättre tillfälle att sätta sig
in i förhållandena, få förklaringar, som kunna lugna oss i det afseende,
som jag nu vågat framställa. Emellertid yrkar jag afslag å
första paragrafen.
Herr Faxe: Då jag icke kan dela de förhoppningar, som den
föregående talaren uttalat, och då jag efter genomläsande af de handlingar,
som kommit till Riksdagens kännedom i denna sak, tror mig
hafva funnit, att ett nära nog oafvisligt behof är för handen att
reglera förhållandena mellan Lapparne och de bofaste inom begge
rikena; så, ehuru jag medgifver, att en viss tvekan kan uppstå, huruvida
lapparne på sätt nu är föreslaget komma att åtnjuta sin fulla
rätt; likväl, enär det efter min åsigt är alldeles ostridigt, att lapparne
om de närvarande förhållandena skola fortfara, komma att lida mycket
mera, samt att denna lag är ett sätt att åtminstone minska detta
lidande, och jag för öfrigt ingalunda hyser någon, förhoppning, att ett
dröjsmål skulle verka godt, utan tvärtom skadligt, hvilket jag sluter af
de yttranden som blifvit afgifna, särdeles från norsk sida, och hviika
yttranden ingalunda innefatta något erkännande af de åsigter, som en
norsk prestman förut uttalat, angående lapparne, får jag för min
del anhålla om bifall till den nu föredragna paragrafen.
Friherre De Ge er: Om här vore fråga om att genom en svensk
lagstiftning för svenska undersåtei ordna förhållandena emellan den
nomadiserande och den jordbrukande befolkningen, så skulle äfven
jag, ledd af mina sympatier för Lapparne, önska, att åtskilliga af
de stadganden, som förekomma i detta lagförslag, hade, om möjligt,
blifvit mera betryggande för Lapparne, än de i sjelfva verket äro!
Jag skulle likväl icke af denna min sympati låta leda mig så långt,
att jag med förbiseende af den jordbrukande befolkningen uteslutande
velat tillgodose, hvad som kan vara gagneligt för Lapparne,
hvilkas antal efter de beräkningar, som blifvit gjorda, i Sveriges
och Norges hela landområde icke uppgår till mera än omkring 9,OCH)
personer, då den jordbrukande befolkningen ensamt i Tromsöe stift,
der den egentliga kollisionen med Lapparne eger rum, uppgår till
150,000 personer. Men hvad man här framför allt icke får släppa ur
sigte är, att denna lag från svensk sida afser endast att försäkra de
svenska Lapparne om den rätt, som på grund af en afslutad traktat
kan tillkomma dem i ett annat land, hvilket icke lyder under svensk
lagstiftning.
Den urkund, hvarpå vi stödja de svenska Lapparnes rätt i
Norge, är ett bihang (kodicill) till en mellan Sverige och Danmark
1751 afslutad gränstraktat. De stadganden, hviika häri innehållas i
afseende på Lapparnes betesrätt, äro lika korta som obestämda.
De utgöras dels af stadgandet i 10 § att “allthenstund Lapparne
no
Deri 25 April. f. m.
behöfva begge Rikens land, skal thet them, efter gammal sedvana,
vara tillåtit Höst och Vår åt flytta med theras Renhjordar öfver
Grän t.sen in uti et annat Rike, och hädanefter, såsom tillförene, lika
med landets undersåtare, undantagande på sådana ställen, som här
nedanföre anföres, få betjena sig af land och strand til underhåll
för theras djur och sig sjelfva"; vidare i 12 § att “hvarest
på Norska sidan är o fredlyste Skälfång och Fogeldunssamlande,
som på Norska kallas Kobbelveide, Fugle och Dunvär, för hvilka
vissa undersåtare årlig skatt betala, skal thet under sådant straff,
som Norske Lagen för Norske undersåtare stadgar, vara the Svenske
Lapparne förbudet, åt ther bruka något skytterie, eller åt på
annat sätt skada gjöra“; i 16 § att “Lapp-Länsmannen och Nämndemännerne
skola reciproce besörja, åt the öfverflyttande Lappar för
theras djur njuta tillräckeligt underhåld, dock så att Loppen sielf
aom för landet skattar, icke af främmande Lappar vttränges och lider
brist", äfvensom att “å ömse sidor skola the främmande Lappar noga
aekta sig åt the icke under theras flyttningar gjöra landets egne
invånare någon skada, hvarken Vintes- eller Sommar på Skog, Åker
och Ang-. Multebärs- eller Hjortron-Myror eller något annat, vid Laga
plikt, och bör skadan ersättas efter mätismannaordom"; hvarjemte
slutligen uti sista § af denna codicill uttryckligen förklaras, att
dessa rättigheter endast skola anses såsom “en tolerance och reciproque foglighet1^
och att det ena riket icke genom traktaten tillerkännes “någon
jurisdiktion eller annan rättighet af hvad namn then vara må, in
ötver Gräntsen i thet andra Riket."
Nu har denna traktat på norska sidan blifvit uppfattad så,
att man sagt, (för att formulera denna uppfattning på samma sätt
som de norske ledamöterna i den första år 1843 tillsatta komitéen)
att traktaten icke kunde uppfattas på annat sätt. än att, om Lapparne
ville begagna privat egendom till underhåll för sina renar, så
måste de derom träffa öfverenskommelse med egarne. Norska regeringen
fullföljde icke eu så strängt norsk uppfattning, men antog
dock, att hvarje Lapp vore förpligtad att vakta sina renar samt
ville visserligen ^ tillåta Lapparne att beta på enskild mark, men
under tillsyn, så att de icke gjorde någon skada derpå. Härtill
kommer, att under underhandlingarnes gång inträffat eu ny omständighet,
som kan vålla, att hela traktatens giltighet från norsk sida
ligen loke utan allt skäl kan ifrågasättas, nemligen att Ryssland
18ö2 beslutade att uppsäga denna 1751 års gränsetraktat, i hvad
den rörde Lapparne, och spärrade gränsen mellan Finland och Norge,
hvarigenom norrmännen i sjelfva verket gått miste om en fördel,
som traktaten. tillförsäkrade dem, i det hälften af den gränslinia,
som traktaten i afseende på Lapparne afsåg, blifvit för dem afstängd,
och omkring tre femtedelar af de norska Lappar, som förut begagnade
sin betesrätt i Sverige, derifrån blefvo förhindrade.
Den svenska uppfattningen af traktaten har gått i en helt olika
riktning, såväl hos den första komitéen, inom hvilken de svenska
ledamöterna yrkade, att Lapparne skulle hafva rättighet att beta på
all oinhägnad utmark, som måhända ännu mera i ett uttalande af
vår förnämsta juridiska auktoritet, högsta domstolen. I yttrandet
Den 25 April, f. m.
111
af den ledamot i högsta domstolen, som en föregående talare åberopat
och med hvilken flertalet af högsta domstolens ledamöter hafva
instämt, säges nemligen, att enligt fördraget eger intetdera riket, under
förevändning att befordra jordbruket eller för annat ändamål, “vidtaga
åtgärder, ledande till hinder eller inskränkning i Lappens
begagnande af sådana delar af det vid nyssnämnda tidpunkt (1751)
utaf _ honom ensamt eller gemensamt med den bofaste innevånaren
nyttjade området, som måste anses vara för Lappen fortfarande behöfliga.
“
Mot denna uppfattning anmärker norska regeringen i sin “Indstilling“
den 2 Februari 1869: “Denne Paastand tu det vsere saameget
mindre fornodent åt opholde sig ved, som dens Gjennemförelse neppe
skulle have noget Tilsvarende i noget andet Lands Ret eller Historie“,
och åberopar, att fett sådant påstående motsäges af den efter
1751 tillkomna lagstiftningen, hvaribland anmärkes dels ett beslut,
fattadt i sammansatt svenskt och norskt statsråd 1817, då eu i viss
mån gemensam ersättningsskyldighet ålades Lapparne, utan att undantag
gjordes för de odlingar, som blifvit verkställda efter 1751,
och dels att i de båda rikena nybyggesanläggningar tillåtits i de
trakter, der Lapparne skulle beta, utan att 1751 års traktat ansetts
derför utgöra hinder.
För min del har jag under den tid jag hade att med denna
fråga å embetes'' vägnar taga befattning yttrat en uppfattning, som
i denna punkt står närmare den norska än den af högsta domstolen
uttalade. Huruvida den är riktig eller icke, derom kunna meningarne
vara delade, men hvad som är säkert är, att en uppfattning
motsatt den svenska inom Norge finnes, och att man näppeligen har
så ovedersägliga skäl för den svenska uppfattningen, att man, då
ingen domstol finnes, som kan slita tvisten, torde kunna genomdrifva
något, som bestämdt strider emot den norska åsigten. Följden
deraf har också redan visat sig vara den, att de olägenheter, som
i senare tider börjat uppstå, icke kunnat lösas med 1751 års gränsetraktat.
Den odling, som fortgått i dessa trakter, har icke, såsom
den första talaren antydde, framträngt med eld och svärd, utan med
fredliga medel, plog och spade under lagens skydd, och de svårigheter,
som inträffat, äro åtminstone ännu icke större än att, efter de
upplysningar man kunnat inhemta, det låter sig göra både att bereda
tillräckligt bete åt de Lappar, som ännu finnas, och tillåta
fortgången af den odling, som der pågår. Frågan är blott att oi dna
förhållandena så, att Lappar och nybyggare så litet som möjligt
komma i kollision med hvarandra, och detta är hvad man försökt
åstadkomma genom detta lagförslag.
De olägenheter, som af denna lag egentligen skulle anses kunna
uppstå och vara betungande för Lapparne, äro, att sådana Lappar, som
följas åt i ett distrikt, åläggas att taga gemensam vård om sina rendjur
och, i händelse dessa göra skada samt det icke kan utrönas
genom hvilkens eller hvilkas renar skadan blifvit förorsakad, gemensamt
derför ansvara, samt vidare, att föreskrifter äro lemnade i afseende
på rättegångssättet, hvarigenom den skadeersättning, som dem
kan åläggas, får utkräfvas inom båda rikena. Huruvida den gemen
-
112
Den 25 April, f. m.
samma ansvarigheten är så förderflig, derom kunna meningarne vara
delade. Från eu rent theoretiskt juridisk synpunkt är den visserligen
i någon män betänklig. Högsta Domstolen liar också i sitt 1868 afgifna
utlåtande deremot ganska bestämdt uttalat sig. Dervid är likväl
att bemärka, att Högsta Domstolen, då den yttrade sig öfver den
första komitéens utlåtande, icke hade något att anmärka mot en dylik
gemensam ansvarighet, hvilken då till lika utsträckning som nu var
föreslagen. Härtill kommer framför allt, att Lapparne sjelfva, i ämnet
hörda, förklarat, att de icke hade något emot att underkasta sig
denna gemensamma ansvarighet. Det är påtagligt, eller åtminstone
sannolikt, att Lapparne sjelfva inse, att det för dem är en större fördel
att icke blifva underkastade någon annan påföljd än den, som på laglig
väg kan ådömas dem, än att vara såsom nu utsatta derför, att nybyggare
skaffa sig sj elfva rätt. Detta är från nybyggarn es sida åter, om
icke ursäktligt, så åtminstone förklarligt, då de på laglig väg knappast
någonsin kunna erhålla någon skadeersättning till följd deraf, att det
i allmänhet är omöjligt att säga, hvilken lapps renar gjort skada.
Derför skaffa de sig hundar och bössor samt skjuta ned eller jaga
bort renande. Detta förhållande har blifvit ännu mycket mera betänkligare
för Lapparne, sedan Norges Höjeste Het nyligen gifvit en
dom, hvarigenom det förklarats endast vara sjelfpantning, att en nybyggare
för att förskaffa sig säkerhet och godtgörelse för liden skada
skjutit ned renar och behållit dem till dess skadan blifvit honom
godtgjord. Ett sådant tillstånd måste i hög grad tarfva förbättring.
I afseende på denna punkt ber jag, då här åberopats intyg af en utmärkt
norsk man, prestmannen Stoekfleth, öfver det barbariska förfarande,
som iakttages mot Lapparne och som af honom i särdeles
lifliga färger blifvit skildradt, att med hans egna ord få något mildra
intrycket af hans skildring eller åtminstone visa, att detta onda icke
bör läggas de norska myndigheterna till last. I företalet till 1860
års upplaga af hans dagbok öfver missionsresor i Finnmarken säger
han nemligen: “För att både rättvist och riktigt kunna bedöma nutiden
med dess utveckling och ståndpunkt, är det nödvändigt att något
känna till den förflutna tiden med dess brister och förhållanden. Det
är visserligen ej längre än åtta år sedan jag sista gången lemnade
Finnmarken, men det är redan något öfver 35 år. således mer än en
menniskoålder, sedan jag första gången kom dit upp. Huru mycket
har ej under denna tid och isynnerhet under loppet af de tvänne sista
decennierna förändrat och förbättrat sig i alla riktningar! Dessa nordliga
trakter kunna i sanning ej vara nog tacksamma mot norska regeringen
för alla dess gagneliga och tidsenliga reformer, hvilka tillika
©vilkorligt åter måste bidraga att väcka och gorå innevånarne mer
och mer mottagliga och mogna för nutidens och framtidens fördelar
och utveckling". Att hvarken norska regeringen eller den norska befolkningen
i allmänhet hyst någon så fiendtlig sinnesstämning'' mot
Lapparne, som man här tyckes vilja förutsätta, synes mig framgå dels
af detta intyg och dels af den omständigheten, att norska regeringen
sjelf föreslog och Stortinget åt Stoekfleth enhälligt beviljade en betydlig
lifstidspension, just för hans bemödanden till Lapparnes bästa.
Bland de fördelar och rättigheter, som genom förslaget skulle
beredas
113
Den 25 April.
beredas Lapparne, tillåter jag mig till en början nämna det i 5 § förekommande
stadgande, att gamla renvägar icke få stängas och att der
sådana gamla ren vägar redan blindt stängda, de på norska statens
bekostnad skola upptagas och göras tillgängliga för Lapparne. Vidare
få Lapparne hädanefter uppehålla sig å de trakter, Indika de efter
gammal sedvana hittills besökt. Vidare slippa de betala renbetelega,
hvilket hitintills varit dem ålagdt. Vidare kommer den gemensamma
ansvarigheten icke att tillämpas på andra ställen, än cler ordentlig
distriktsindelning eger rum, och sådan distriktsindelning får icke ega
rum, med mindre än att till betet finnes öppen väg, så att de kunna
komma dit utan att göra skada, hvarförutan i distrikten icke fä emottagas
flera renar, än som der väl kunna underhållas, och om större
antal anmälas, skola de norska myndigheterna gifva anvisning på
närgränsande distrikter der tillräckligt bete finnes; äfvensom i analogi
härmed i 25 § stadgas, att renbete visserligen kan förbjudas
i någon viss trakt, der detsamma alltför mycket skadar, men endast
under vilkor att annan tjenlig och tillräcklig betesmark i stället anvisas.
Vidare få Lapparne begagna jagt och fiske äfvensom skog, i
den män det för dem är nödvändigt, hvarjemte författningen slutligen
innehåller, att det ena riket icke får ensidigt vidtaga någon förändring,
som angår det andra riket eller dess undersåtar, då deremot enligt
1751 års traktat beträffande lagstiftningsrätten inom hvardera riket
icke något förbehåll finnes.
Detta synes mig vara ett ordnande af förhållandena, som i alla
afseenden är att föredraga framför 1751 års traktat. Till yttermera
säkerhet, att man icke härigenom skulle göra något missgrepp, har
Utskottet ifrågasatt, att en viss uppsägningstid skulle förbehållas å
båda sidor, så att, om något stadgande icke skulle befinnas vara till
Lapparnes bästa, man skulle kunna komma ifrån detsamma och återgå
till 1751 års traktat. För min del skulle jag icke hafva något emot
en sådan förändring, om den kunde förbehållas Sverige ensamt, men
då den äfven måste förbehållas Norrmännen, fruktar jag, att då, såsom
jag hoppas, svenska regeringen kommer att med alla lämpliga medel
och äfven med tillsättande af särskilda personer att bevaka Lapparnes
rätt påyrka traktatens punktliga uppfyllande, Norrmännen kunna
finna traktaten allt för betungande och af sådan anledning uppsäga
densamma, då de, efter sin uppfattning, hafva snart sagdt inga skyldigheter
att uppfylla, utan kunna ordna lagstiftningen på sätt dem
för godt synes. Jag, som för min del känner, huru mycket arbete
och bemödande under snart sagdt ändlösa underhandlingar varit behöfliga,
för att uppnå det resultat, som är framlagdt i detta lagförslag,
skulle uppriktigt beklaga, om detta arbete skulle hafva användts
förgäfves, isynnerhet som det synes mig vara frukten af ett tillmötesgående
från norsk sida, som man icke alltid är van att finna.
Herr Nordström: Det nu föredragna betänkandet, rörande den
lappska folkstammen och dess näringslif på båda sidor om de förenade
rikenas gräns högt upp mot norden, innefattar enligt sin natur lika
mycket en international, som en rent inhemsk fråga, och nu ifrågasatta
förändringar i den sednast emellan Sverige och Danmark i
Riksd, Prat. 1871. 1 Afd. 3 Band. 8
114
Den 25 April.
ämnet afsilande traktaten af år 1751 utmärka äfven frågans ståndpunkt
såsom företrädesvis internationel. Vid bedömande af dessa
förändringars verkningar på den lappska folkstammens intressen på
hvardera sidan om gränsen och de föreslagna forändringarnes deraf beroende
antaglighet borde derför reciprociteten, tagen i sin allmännelighet,
och således på det ena eller andra sättet, allt efter omständigheterna,
erkänd och medgifven, utgöra eu bestämmande grund; men det är
emellertid just detta förhållande, som man vid noggrann pröfning'' af
förslaget icke kan. efter mitt omdöme, fullständigt återfinna. Initiativet
till förslaget har utgått från norska regeringen, och de-t öfvervägande
elementet deri har omisskänneligen karakteren åt en fråga om nyodlingens
och kolonisationens rätt, ja företrädesrätt att i Norge sträcka
sina eröfringar in på de betesmarker, som den lappska befolkningen
på båda sidor om gränsen från uråldriga tider innehaft och för sin
renhjordsskötsel brukat, äfvensom pa de vattendrag, der densamma
sedan uråldriga tider haft rätt att idka fiske: och ehuru under den
tid af omkring 27 år. som frågan sednast varit under pröfning, icke
obetydliga modifikationer af de första anspråken må hafva skeft,
återstår dock i förslaget ännu mycket, som, satt i full utöfning, icke
skulle motsvara en rättvis och billig reciprocitets enkla anspråk,
åtminstone efter hvad jag förmår bedöma.
Jag tror mig ej begå något misstag, då jag antager, att äfven
Lapparne äro menniskor och såsom undersåtar af sin regering berättigade
till fullt skydd för sina rättigheter, bland Indika väl en af de
förnämsta måste erkännas vara att ostörda fa idka det slags näiing,
som allena lämpar sig för de trakter under polcirkeln, der de sedan
urminnes tider varit och äro bosatta, och sålunda för sina andliga
och lekamliga behof redligen kunna förvärfva sig de medel, förutan
hvilka de icke kunna existera. Jag tror ock, att undantagslagai i
afseende å dem, såvidt fråga ej är om stadganden af rent ekonomisk
natur, icke stämma öfverens med den det civiliserade samhällets störa
grundsats, som vill, att lagen skall vara lika för alla och alla lika
inför lagen; men hvarken denna skyddspligt eller denna rättsidéens
stora grundsats kan man vid deras tillämpning uti frågavarande förslag
finna vara erforderligt iakttagen. Nyodlingens och jordbrukets
förmenta rätt till obegränsad utsträckning framför nomadlifvet, äfven
på marker der det förra i verkligheten kanske icke kan ernå mer
än ett skenlif, men alltid blifva eu förevändning för intagor, balansera
vara af den vigd;, att andra rättmätiga konsiderationer fått vika
tillbaka, Och icke blott i fråga om det internationela förhållandet i
detta hänseende emellan de två rikena, enligt detta förslag, utan
ock, hvad särskild! Sverige angår, i dess egen ekonomiska lagstiftning
beträffande nybyggesanläggningar och afvittringar i de nordliga
landskapen synes man hafva förbisett, att äfven Lapparne ega
anspråk uppå att blifva bibehållna och skyddade vid de marker, som
de af ålder egt och innehaft, och som för de två enda näringar, de
i sina trakter kunna i större utsträckning utöfva, äro nödiga och
oumbärliga, näringar för öfrigt. hvilkas produkter icke allenast för
den nordliga befolkningen i allmänhet äro af stor betydelse, utan
till och med i tullspecialerna väga betydligt mera, än de som hafva
Den 25 April.
115
sitt upphof i de högt mot norden belägna nybyggenas verksamhet,
att ej tala om, att också Lapparne, likasom andra rikets inbyggare,
erlägga skatt till Kronan, efter derom bestämda lagar, och äfven
derföre borde vara skyddade mot intrång på deras områden af sådan
beskaffenhet, att deras framtida tillvaro derigenom, mer eller mindre
långsamt, sättes i fara.
Enligt historiens vittnesbörd, framlagda, af utmärkte forskare,
sådana som Porthan, (ieijer, Högström, Lenquist, Keyser, Mundi
m. fl., voro de folkslag, till hvilka Lapparne höra. äldre bebyggare i
den skandinaviska norden än de germaniska invandrare, från Indika
Göter, Svear och Norrmän härstamma, och deras öde har varit att
trängas allt högre upp mot norden. De förekomma i de äldsta historiska
källorna dels under namn af Finnar i vidsträcktare betydelse.
dels under namn af Q,vener. Lappar, med mera, och sjelfva detta
namn Lappar, härledande sig från det lappska ordet lappri eller ioppu,
som betyder slut. beteckna- dem tillika såsom ett gränsfolk, högt
upp mot nordan. Finmarken hette fordom det “storligen vidsträckta
land, som i vester, norr och öster om sig hade hafvet med sina många
störa fjärdar, i det inre vilda fjellbygder och dalar och stora vatten,
och utmed vattnen stora fjellsträckningar, och ändalångst med öde-’
marken de stora Ijellarne, som kallas kölameli. Geijer (Svenska
folkets häfder), som citerar detta ställe från Egils saga (kapitlet
14), tillägger, att i nionde århundradet Finmarken började ofvan
om det norska Halogaland och sträckte sig tvärt öfver till Hvita Hafvet,
och på demrn sida nära lika långt i söder, som Halogaland på den
andra, eller till 65:te breddgraden. Denna mark var en ödemark,
genomströfvad åt nnsk-lappska nomadsstammar. Desse, folkstammars
na bo er voro således i vester Norrmän, i öster de finska folk, som bebodde
länderna på den sidan, eller Qvener.och Karelare, samt i söder de
uppåt trängande svenska kolonisterna. “Öster från Naumadalen(iNorge)
sages vidare i Egiis saga, är Jemtland, och så Qvenland, och så
linland, och så Kinaland (eller Karelen), och sedan ligger Finnmarken
öfver alla dessa landå Dock förekommer Qvenland äfven
såsom omfattande vidsträcktare trakter; men detta hör ej hit. Hvad
särskilt de svenska Finn- eller Lappmarkerna angår, berättar Adam
ajb -Bremen, som skref mot slutet af 11 :te århundradet, vid samma
tid då namnet Lappar begynner förekomma i de historiska urkunderna,
att hufvudorten i Skridfinnarnes eller Lapparnes land var Helsingland
och hvad dermed fordom förstods belyser Geijer. då han anmärker,
(i. c. 1, s. 86) att af det nuvarande "svenska Norland hette hela
den de!, som ligger utmed kusten, från Dalelfvens utlopp tills upp om
Norrbotten, ännu i 15:tie århundradet med ett gemensamt namn Helsinfeland,
i vester, hvarom närmare fjellen lågo Herjeådalen och Jemtiand.
Att likväl den svenska kolonisationen redan i ll:te århundradet
begynt bebygga Helsinglands kustland anmärker redan Adam
af Bremen äfvensom Sturleson. I samma man kolonisationen fortgår
trängas de nomadiserande finsk-lappska folken tillbaka höore upp
mot norden. Redan i 14:de århundradet finnes odlad bygd omkring
Skellefteå och Umeå eif i Westerbotten, och de nomadiserande Finnlapparna
voro derjemte ständigt utsatta för pluiidringståg och skatte
-
116
Den 25 April
anspråk af Norrmännen i vester, af Svenskarne från södra sidan och från
östra sidan af Karelare, understödda af de Nowgorodska storfurstarne,
hvilka, när deras välde föll för storfurstarne i Moskwa (på 1470-talet),
af dessa sednare efterträddes. _
Det är emellertid långt ifrån mig att här vilja inlåta mig i
någon historisk föreläsning om kolonisationen; min afsigt med det
sagda har endast varit, dels att antyda vidsträcktheten af de områden,
som fordom räknades till Finn- eller Lappmarkerna, dels att
erinra om. huruledes naboerna till dessa marker, Norrmän, Svenskar,
och Karelare samt Ryssar, alla lika begifna på plundring och beskattning
af nomadfolken i Finnmarken, och, såsom den välbekanta norska
Historieskrifvaren P. A. Munch säger, betraktande Lapparne som en
underordnad race, den der såsom herrelös tillhörde den starkare,
småningom sig emellan kommo i tvister och krig om fasta besittningar!
dessa nejder, samt i följd deraf till överenskommelser och
traktater, som för den förevarande frågans bedömande icke äro utan
sin betydelse. Redan i 14:de århundradet förekommo företeelser af
denna beskaffenhet emellan Norrmän och Ryssar, Indika, såsom äfven
de från de två följande seklerna, här likväl må förbigås, dock med
den erinran, att det är från dessa tider, som Ryssarne, oaktadt Norrmännens
protester och motstånd, togo besittning af Finnmarkens östliga
delar, eller den lappmark, hvars hufvudort är Kola, och den de
inkorporerade under sin kyrka och sin styrelse. Af större betydelse
äro de svenska konungarnes anspråk på herraväldet öfver hela
Finmarken samt på titel af “Lapparnes konung". Det var isynnerhet
Carl IX, som ifrigt sökte tilltvinga sig af sina grannar erkännande
af dessa anspråk, dem han utsträckte till såväl Finnmarken som Tromsö
distrikt af de norska nordlanden, och med hänsigt hvartill han genom
ett särskilt bref åt den då nyanlagda staden Göteborg förlänade
uteslutande rätt till handel sökande på fjordarne i dessa trakter.
Att dessa anspråk dock ej skulle godkännas af Norge-Danmark eller
Ryssland är lätt begripligt, och kunna de betraktas såsom bidragande
orsak till de hårda krig, som vid denna tidpunkt förekomma
först emellan Norge-Danmark och Sverige, och sedan emellan Sverige
och Ryssland, och af Indika det förra afslutades genom freden i Knarod
(i Halland) år 1613, och det sednare genom freden i Stolbowa, år 1617.
Genom dessa fredsslut afsade sig Sverige anspråken på uteslutande
besittning af Finmarken, och det vid den tiden bestående förhållandet
med dessa trakter skulle förblifva dervid, samt plundnngståo''
och skatteutskrifningar hos de nomadiserande Lapparne för alltid
upphöra. För desse sistnämnde hade detta utan tvifvel vant en
stor fördel, derest de fått njuta den tillgodo; men detta blef dock ej
händelsen. Från norsk sida ville man framgent betrakta de marker,
som tillhörde Lapparne, såsom områden, hvaröfver regeringen ansag
sig kunna efter godtfinnande förfoga, till bevis hvarpå bland annat
kan åberopas det förhållande, som omtalas i ■norska regeringens\
Riksdagen meddelade, framställning i ämnet af den 15 Oktober 18b/
(sidd 57, 59), förhållandet nemligen med de egoomraden, som är Ibbb
i Finmarken i Norge utdelades åt enskilda personer till egendom,
med egenskap af allmänning ar, som icke behöfde odlas, men töi
117
Den 25 April.
egarne ansågos medföra rättighet att af ditkommande Lappar fordra
afgifter för . betesmarkernas begagnande. Yäl förklarade Konung
Fredrik III i Danmark (f 1670), att Lapparne för framtiden skulle
vara försäkrade om okränkbar eganderätt till alla deras betesmarker
och uppodlingar, men att verkställigheten ej torde motsvarat
den tydliga försäkringen synes man kunna sluta äfven deraf, att ytterligare
ett sednare Kong!. Reskript af år 1726 (Fredrik IV) fanns
nödigt för att bibehålla Lapparne vid sina landområden efter derom
verkställd hell orig undersökning.
Hvad i detta afseende må hafva blifvit tillgjordt kan emellertid
nu lemnas derhän. Visst är, att gränsetraktaten mellan Sverige och
Danmark af tts Oktober 1751 samt dithörande första kodicill är
för Lappames näringslif och rättigheter på båda sidor om gränsen
af den största vigt och betydelse i anseende till det bättre tillstånd.
som derigenom för dem i alla afseenden ordnades, om också
iakttagandet deraf i verkligheten ej alltid fullt öfverensstämde med
föreskrifterna och andan af traktaten. Enligt 3:dje artikeln i sjelfva
traktaten skulle intetdera riket nu eller framdeles tillegna sig någon
skatt eller uppbörd eller annan rättighet af hvad egenskap den månde
vara in öfver gränsen; men som Lapparne på ömse sidor behöfde
begge rikenas land till deras rendjurs uppehälle, så hade man i afseende.
a dem. öfverenskommit om sådana inrättningar, som i traktatens
första bihang eller kodicill innehållas, och af denna kodicill
inhemtas: att det skulle vara Lapparne från hvardera riket, efter gammal
sedvana, tillåtet att höst och vår flytta med deras renhjordar
öfver giänsen in uti det andra riket och hädanefter såsom tillförene
lika med landets undersåtar, undantagande på sådana ställen som här
nedan nämnas, få betjena sig af tand, och strand, till underhåll för
deras.djur och sig sjelfva,.samt vänligen emottagas, beskyddas och hjelpa.
13 till rätta, äfven i krigstider, hvilka uti lappväsendet ingen förändring
skola göra, och aldraminst de främmande Lappar vara expo,
‘Pf plundring eller något slags tvång eller öfvervåld, utan
alltid blifva såsom egna undersåtar ansedde och behandlade, påhvilken
sida de sig såsom främmande uppehålla. Nyssnämnda undantag
skulle vara sadana fredlysta ställen för skälfångst och duninsamlingai,
som upplåtits åt norska undersåtar mot årlig skatt; men på alla
andra ställen skulle Lapparne från det andra riket få idka skytteri
och fiske lika med norska undersåtar; hvarjemte tillägges, att de
främmande Lapparne å ömse sidor skulle taga sig i akt att icke under
deras flyttningar göra landets egna innevånare någon skada på
aker’ äng, skog, hjortron-myrar eller något annat, vid bot och skadeersättning.
Uti det nu anförda ligger hufvud- och kärnpunkten af
traktaten. Det öfnga angår verkställigheten och dess detaljer.
Nagra kommentarie!’ häröfver torde icke kunna anses ligga utom
ämnet Lapparne i norden, eller, den der bosatta folkstam, hvilken
dé tillhöra, hafva allt ifrån den tid,, historien om dem har något att
förtälja, icke uppträdt som en lösdrifvande befolkning utan land eller
landområden, såsom t. ex. zigenarne, de der, såsom någon träffande
yttrat, bära sitt fädernesland vid sina skosulor. Tvärtom, de land
-
118
Den 25 April.
sträckor, de i dag bebo. äro. om också ej till omfånget, så dock till
läget, desamma som vid deras historias början. Detta land var den
stora Fin- eller Lappmarken. Huruledes omfånget minskats och delvis
kommit under de dertill stötande grannfolks, Svenskars, Lonmäns
och Ryssars, öfverhöghet i statsrättslig mening, är ofvan med några
ord antydt. '' Hvad Ryssarne i detta hänseende angår, lemnas tragan
derom nu derhän, emedan den egentligen ej hor hit; men beträffande
Svenskars och Norrmäns öfverhöghet öfver afskiijda delar al Lappm aiken,
är det af vigt att erinra sig, att, äfven efter det denna öfverhöghet
på hvardera sidan kom till, beskaffenheten åt de näringsfång,
i li vilka, lämpade efter breddgrad och klimat, Lappar ne sökte medlen
för sitt uppehälle och sin tillvaro, under alla tider erkänts vara
sådan, att Lapparne icke borde och icke kunde beröfvas rättigheten
till full utöfning af dessa näringsfång, utan borde tvärtom, obeioende
af de politiska gränserna, dervid bibehållas på de marker, denna
folkstam från aflägsna tider innehaft. Dessa näringsfång voro rendjursskötsel,
skytte och fiske, och om just dessa rättigheters fulla
utöfning är det, som Lapparne på båda sidor om gränsen mellan
Sverige och Norge ytterligare försäkras genom 1751 års traktat. De
skulle från hvardera sidan, emedan de behof de bägge rikenas land
för sitt uppehälle, få med sina renhjordar tåga öfver gränsen in i
det andra landet efter garn,mai sedvana,; de skulle lika med, landets egna
undersåten, dädanefter såsom tillförene, få betjena sig af land och strand
till underhåll för deras djur och dem salfva; de skulle pa dessa
marker få idka skytte och fiske lika med landets egna undersåtar;
och de främmande Lapparne skulle äfven % krigstider^ skyddas och behandlas,
fria från tvång, plundring och öfvervåld, såsom landets egna
undersåtar. De få undantagen äro förut uppgifna, men någon rättighet
för de kontraherande parterna att låta genom nybyggesanläggninqar
och inlager i dessa trakter göra intrång på de Lapparne från urminnes
tider tillkommande näringsrättigheter söker man i denna tråktat
förgäfves. Skälet är enkelt: hvarje sådant medgifvande skulle
inneburit en fortgående anledning till inskränkning och minskning af
dessa samma rättigheter; det hade varit att taga med den ena handen
åter hvad man gifvit med den andra. Det är den urgamla rätt
ten och sedvanan, det är full reciprocitet, som här för Lapparne ömsesidigt
bekräftas, och ur juridisk synpunkt betraktad utgör denna
rätt en servitutsrätt, som på hvardera sidan om gränsen tillkommer
Lapparne kollektivt derstädes att på andra sidan utöfva och til 1 -
^ Hvad innehåller nu i stället föreliggande lagförslag ? Utgånget
från norskt initiativ och följaktligen uppstäldt med blicken företrädesvis
fästad på norska intressen innefattar det _ eu _ omisskännelig
tendens att söka understödja och befordra nyodlingsmtresset äfven
på de lappska områdena, och sjelfva reciprocitetspnncipen ställes i
bakgrunden, så snart sådant af detta intresse pakallas. Sålunda, for
att anföra några exempel, innehåller väl förslagets ö g att, genom
rödjande eller uppodling afjord eller uppförande åt hägn åder, Lapparne
ej må beröfvas sådana gamla renvägar, som fortfarande för
dem anses vara oumbärliga, och att, om sådana vägar pa nämnda
Den 25 April.
119
sätt allaredan blifvit stängda, de åter genom statens försorg skola
för Lapparne göras tillgängliga; men då pröfning af “oumbärligheten"
naturligtvis måste antagas tillkomma Regeringen i det land, der Lapparne
från andra sidan för sina renar söka bete, så utgör väl detta
ett bevis på, huruledes intrång genom intagor och hägnader skett på
de Lapparne af gammalt tillhöriga betesmarker, men icke på omsorg
om, att genom gemensam,, ömsesidig pröfning söka afhjelpa följderna
deraf. I 6 § uppställes såsom regel, hvilken ytterligare utvecklas i
9 §, att de från andra sidan kommande Lappar skola vara underkastade
gemensam ansvarighet för all skada som af renarne tillskyndas
de jordbrukande innevånarnes egendom inom något för Lapparnes uppehåll
anvisadt distrikt; men för skada och öfvervåld, som af de
jordbrukande innevånarne sjelfve, eller genom deras hundar, eller
annorledes inom distriktet tillskyndas Lapparne eller deras rendjur,
skalle enligt 17 § ingen sådan gemensam ansvarighet kunna utkräfvas,
utan talan endast höra riktas mot den individuel brottslige, om
han kunde upptäckas. Vidare förekommer uti 25 §, att, om i någotdera
riket å något område vid kusten eller inne i landet renars underhåll
pröfvas vara för den jordbrukande befolkningen i synnerlig
mån betungande, Konungen kan förordna, att det området ej vidare
må till sådant ändamål begagnas, mot det att erforderlig betesmark
Lapparne anvisas på annan landsträcka, som dertill finnes tjenlig.
Att härigenom omfånget af de betesmarker, Lapparne på hvardera
sidan af gammalt egt begagna, under tidernas lopp betydligt kunde
komma att minskas, är uppenbart; att detta stadgande ej heller väl
låter förena sig med innehållet af 1 § torde och måste medgifvas;
och att den ersättning på annan landsträcka, som i 25 § tillika utlofvas,
härvid i verkligheten icke eger någon betydelse, följer helt
enkelt deraf, att sådana ersättnings-landsträckor redan förut tillhöra
omfånget af de marker, i hvilka Lapparnes betesservitutsrätt af gammalt
är fastställd.
Huru litet man i afseende å allt detta tagit dessa omständigheter
under moget öfvervägande, finner man äfven af ett yttrande af
Sveriges Justitiestatsminister år 1862, hvilken enligt en till" norska regeringen
den 22 December samma år aflåten skrifvelse, åberopad i
de Kongl. Maj:ts proposition åtföljande handlingar (sid. 57), förklarar
det vara äfven sin öfvertygelse, “att 1751 års traktat icke kunde
tolkas så, att jordodlingens framsteg skulle vara underordnad Lapparnes
behof af betesmarker, eller att annan eller mera jord icke
skulle kunna underläggas privat egendomsrätt än den, som Lapparne
hittills både begagnat eller behöfde begagna"; tilläggande Justitiestatsministern,
“att bestämmelser om Lapparnes rätt till bete borde
utgå från förslaget, dels såsom onödiga, enär hvardera riket måste
anses berättigadt att genom speciel lagstiftning bestämma gränserna
för Lapparnes rättigheter, endast med förbehåll att alltid samma rättigheter
inrymmas det andra rikets JFlyttlappar som dettas egna undersåtar,
dels ock derföre att de i sin nuvarande form icke synas
medföra full reciprocitet mellan rikena, i thy att Lapparnes betesrätt
enligt dessa bestämmelser blefve på svensk sida utsträckt till all
oinhägnad mark, men på norsk sida inskränkt till allmänningarne i
120
Den 25 April.
de till svenska lappmarken gränsande distrikt, utan att der finnes
någon bestämmelse till att hindra, att också dessa allmänningar
i framtiden till större eller mindre del undandragas bete af Lapparnes
renar" in. m.
Det är mig obekant, hvilket intryck en uppmärksam genomläsning
af detta yttrande gjort på eder, mine Herrar; hos mig har det väckt
en stor förundran. Att i en internationel lag, ämnad hufvudsakligen
att närmare ordna Lapparnes betesrätt för sina rendjur, hvilken de
från urminnes tider egt och blifvit försäkrade om att efter gammal
sedvana få behålla, inga bestämmelser om denna rätt skulle ingå, är
för mig ofattligt. Icke heller kan jag för min del inse, huruledes
det skulle få ankomma på kvartdera rikets speciela lagstiftning att
bestämma gränserna för dessa rättigheter, endast med förbehåll att
samma rättigheter inrymmas åt båda sidorna, enär det är och alltid
måste erkännas vara en ovilkorlig grundsats i den internationel a rätten,
att bestämmelserna i en internationel lag eller traktat måste
ega bindande kraft framför hvad någondera af de kontraherande
makterna kunde finna godt att för sitt eget land enskildt förordna.
Den internationela lagen eller traktaten omfattar ju bestämmelser
till efterrättelse ej blott för det ena landet utan ock för de andra,
hvilkas Regeringar förenat sig derom, och just detta är här förhållandet.
Lapparnes på hvardera sidan om gränsen betes-och näringsrättigheter
hafva genom 1751 års traktat blifvit bibehållna vid hvad
de a,f ålder varit, och full frihet till jordodling och nybyggesintagor
på endera sidan skulle derför medföra inskränkning uti dessa rättigheter
på den andra. Också visar det åberopade yttrandet, att denna
uppfattning af saken icke varit alldeles främmande för dess ärade
författare; och då den vid sådant förhållande likväl icke gjort sig
gällande i förslaget, utan tvärtom, såsom 25 § visar, motsatsen deraf,
så uppstår härigenom en ny anledning till förundran.
Uti det handlingarne bilagda utlåtande af den 2 Februari 1869,
som Norska Regeringen afgifvit öfver vår Högsta Domstols särdeles
tänkvärda anmärkningar mot ifrågavarande förslag, upptages äfven
(ss. 118, 144) till skärskådande frågan, huruvida icke, efter det
Finland år 1809 skiljdes från Sverige och kom under rysk öfverhöghet,
den förändrade ställning frågan om Lappväsendet i internationell
och statsekonomiskt hänseende derigenom erhöll, borde leda
derhän, att 1751 års traktat vore att anse såsom upphäfd och kraftlös.
Glenom fredstraktaten i Fredrik,shamn år 1809 hade nemligen
gränsen emellan Sverige och Finland blifvit så bestämd, attMuonioniska,
Enontekis, Enare och Utsjocks lappmarker räknades till Finland,
och som de vinterbeten, Lapparne i dessa distrikt hade att
tillgå, derigenom undandrogos den gamla gemensamheten, kommo
Norges Lappar i saknad af fullt sequivalent för svenska Lapparnes
sommarbeten i Norge. Detta torde dock tåla någon belysning. För
det första funnos i den stora Lappmarken från fordom och ännu då
vissa stora distrikt (Neiden, Pasvig, Peisen), som hvarken ansågos
tillhöra Norge eller Sverige eller Ryssland, men begagnades gemensamt
med de derboende af Lapparne äfven från nämnda stater; och
när år 1826 genom konventionen emellan Ryssland och Norge af den
Den 25 April.
121
14 Maj dessa distrikt delades emellan Norge och Ryssland, erhöllo
redan derigenom Norrmännen för sina Lappar ett ganska betydligt
sequivalent. För det andra hade Kautokeino och Afjuwarre lappmarker
redan tidigare tillfallit Norge, så att i följd af allt detta
Tanaelfvens öfra gren blef Norska Finmarkens östra gränslinie mot
Finland, och Pasvig eller Klaster och Jakobselfven till Ishafvet dess
östra gräns mot Ryssland. Den gamla flyttningsrätten hade ock efter
år 1751 aldrig blifvit satt i fråga förr än år 1852, då gränsspärrningen
från ryska sidan vidtogs. Men enligt officiela handlingar,
dem jag i en tidigare period af min lefnad haft tillfälle att
granska, gafs anledningen dertill af Norrmännen genom det ringast
sagdt härda beteende, de ådagalade mot de Lappar från östra sidan,
som efter gammal sedvana komino öfver till norska området, för att
der idka fiske och söka bete för sina rendjur. Gränsspärrningen kom
dock ej brådstörtadt. Förslag till uppgörelse i god sämja uppgjordes,
och komiterade från båda sidor sammanträdde först här i
Stockholm och sedan uppe i Lappmarkerna för att ordna tvistepunkterna;
men då de, i anseende till Norrmännens protester, ej kunde
träffa vänlig öfverenskommelse, förblef saken dervid och gränsspärrningen
anbefalldes från ryska sidan. För öfrigt torde det ej kunna
bestridas, att, om gränsspärrningen förhindrar Norska Finmarkens
Lappar att för sina rendjur söka bete på nu mera finsk grund, den
ock förhindrar Finska Lappar från begagnande af enahanda förmåner
i Norska Finmarken; och följer af allt detta, att redan ur dessa
synpunkter betraktadt det omnämnda, genom fredsfördraget 1809 förlorade
sequivalentet icke har den betydelse, som man från norsk sida
sökt gifva deråt. Huruvida detta förhållande är sådant, att deraf
den bindande kraften af 1751 års traktat skulle kunna sägas vara
förfallen, är emellertid en fråga, hvarpå jag nu ej finner lämpligt att
inlåta mig. Visst är, att sedan traktaten, oaktadt Finlands frånskiljande,
under några och femtio år derefter fortfarande från båda
sidor erkänts vara gällande, omförmälda af Norska Regeringen nu
uppkastade antydning framkommer alltför sentida och skulle, bedömd
efter den internationela rättens allmänna grundsatser, utan
tvifvel leda till ett annat resultat, än det som nu. blifvit framkastadt.
Hvad slutligen angår det föreliggande förslagets detaljer, antager
jag såsom gifvet, att eu hvar af eder, högt ärade Herrar, tagit
kännedom om de vigtiga anmärkningar deremot, hvilka i Högsta
Domstolens handlingarne bilagda utlåtande förekomma. Hänvisande
till dem, kan jag för min del ej annat än förklara, att förslaget är
i behof af ytterligare noggrannt öfvervägande, och i sådan syftning
kommer min röst att utfalla. Det gäller här i viss mån sjelfva lappska
folkstammens framtida tillvaro, som erfordrar skydd för deras
näringslif och uråldriga rättigheter. Deras historiska besittningsrätt
af markerna i den höga norden kan ej förnekas, och på fullt skydd
derför måste de således erkännas hafva anspråk såsom laglydiga undersåtar.
Herr Beckman: Om det alltid måste kännas ansvarsfullt att
122
Den 25 April.
deltaga i en lagstiftningsåtgärd, så måste detta dock företrädesvis
vara fallet, då frågan gäller ingenting mindre än vilkoren för en nationalitets
vara eller icke vara. Jag har djupt känt detta, men icke
deraf funnit mig förhindrad att i hufvud saken godkänna föreliggande
förslag till lag. Dock erkänner jag villigt, att en del af de betänkligheter,
nästföregående talare framhållit, förtjena afseende. Utskottet
har icke förbisett dem, utan af dem och åtskilliga andra funnit
sig föranledt att, såsom i 28 § skett, föreslå ömsesidig uppsägningsrätt.
Denna form torde ej kunna anses olämplig i fråga om en lag,
som skall ersätta en traktat och behåller mycket af dennas natur.
Bestämningen att kodicillen åter skall inträda i gällande kraft, i fall
denna lag upphör att ega sådan kraft, torde ock vara nödvändig.
En föregående högt aktad talare har i den ömsesidiga uppsägningsrätten
sett en våda just för Sverige. Dock beror detta naturligtvis
af det förhållande, i hvilket förslagets bestämningar stå till kodicillens.
Och då det synes mig o afgjordt huruvida icke en del bestämningar
i förslaget äro mer betungande för Lapparne, än de, som innehållas
i kodicillen, och för öfrigt eu del omständigheter ännu icke
äro så klart utredda, att man med visshet kan förutse, huru lagen
kommer att verka, så synes dess antagande med nppsägningsrätt
innebära minsta vådan.
Vore förhållandet sådant att förslaget rent af hotade Lapparnes
existens, då borde det visserligen icke ens på det sätt Utskottet
föreslagit antagas. Man har funnit ett sådant hot ligga i 25 §.
För Lapparne, säger man, är det ingalunda likgiltigt om de få komma
med sina renar ända ned till hafvet eller icke. Jag erkänner, att
det icke kan vara likgiltigt. Likväl synes å andra sidan ådagalagdt,
att det väsendtliga för svenska Lappar är att någon tid af sommaren
få föra sina renar öfver fjell en, till norska sidan, der hafsluften
är märkbar högt upp. Att för framtiden åt dem betrygga denna rätt
åsyftar 25 §. Med det tillägg några reservanter, bland dem äfven
jag, påyrkat, torde detta syftemål någorlunda vinnas.
16 § i kodicillen till 1751 års traktat föreskrifver, bland annat:
“Å ömse sidor skola de främmande Lappar noga akta sig, att de icke
under deras flyttningar göra landets egne innevånare någon skada
hvarken vinter eller sommar på skog, åker och äng, multe- eller
hjortronmyror eller något annat vid laga ansvar och bör skadan ersättas
efter mätismanna ordom.“ Den olika tolkning, soinkangifvas
och verkligen gifvits åt orden “något annat“, synes göra närmare bestämning
önskvärd. En sådan lemnas genom 9 § af förslaget.
Den gemensamma ansvarighet, som., här för vissa fall ålägges
Lappar, har varit föremål för klander. Äfven mig har den synts betänklig.
Emellertid har man så väl från svensk som norsk sida funnit
denna ansvarighet oundgänglig; och Lapparne sjelfva hafva icke
mot densamma haft någonting att invända, allenast yrkat, att samma
gemensamma ansvarighet må åläggas de fastboende med afseende på
deras hundar. För min del har jag icke kunnat undgå att erkänna,
det sistnämnda yrkande är mindre befogadt, så vida i allmänhet de
fastboende bo temligen afskiljde från hvarandra och det sålunda bör
finnas temligen lätt att utreda hvem som är egare till de hundar,
Den 25 April.
123
hvilka tillfogat skada. Deremot lärer det för den fastboende oftast vara
omöjligt att afgöra, Hvem de skadegörelse renarne tillhöra, enär flera
egares hjordar ofta följas åt. Stadgandet om Lappars gemensamma
ansvarighet torde således ej höra förkastas. Men då erfarenhet om
dess verkningar behöfves för att blifva viss om dess ändamålsenlighet.
så torde''''häri ligga ett talande skäl för uppsägningsrätten.
I afseende på andra moment af denna paragraf erkänner jag,
att det varit ömkligt, om deri innehållits ett stadgande att “utängslotterna"
borde vara inhägnade eller åtminstone tydligt betecknade.
Stadgandet i denna paragrafs 4:de moment anser jag nödvändigt
höra ändras i den syftning min reservation angifver. Det synes
mig påtagligen obilligt, att Lapparne skola ersätta äfven den brist
på erforderligt bete, som uppkommit allenast derigenom, att allt för
många renar blifvit af vederbörande hänvisade till ett och samma
distrikt.
Icke heller har jag kunnat fullt godkänna de stadgande^ som i
8 och 9 §§ förekomma, angående rättighet för uppsyningsman att i
fråga om skadeersättning in. m. föra talan för inom distriktet betande
Lappar. Den inskränkning synes åtminstone af billigheten påkallad,
att rättsgiltig förlikning ej må kunna af honom ingås för Lapp. som
sjelf närvarande sådan förlikning bestrider. Genom denna inskränkning
skulle ock förebyggas eljest lätt uppkommande tvister genom
ansvarspåståenden för oskäligt ingången förlikning.
Jag har velat i ett sammanhang uttala dessa anmärkningar, ehuru
de icke nu kunna från min sida föranleda något yrkande. Då allenast
1 § är föredragen, så inskränker jag mig nu till att instämma
med dem, som yrka bifall denna paragraf, mot hvilken jag ingenting
haft att anmärka.
Herr von Sydow: Jag erkänner villigt, i likhet med den värde
talaren på Norrlandsbänken, soro hade ordet näst före den siste, att,
om man betraktar bestämmelserna i det nu föreliggande lagförslaget
endast från Lapparnes synpunkt, äro de icke de aldra fördelaktigaste
man kunde önska, men man får icke se dessa bestämmelser från
denna ensidiga synpunkt, utan måste ihågkomma, att här äfven äro
andra och dertill ganska vigtiga intressen i fråga, intressen som beröra
en befolkning, hvilken endast i Tromsö amf uppgår till 150.000
menniskor, under det att Lapparnes antal icke bestiger sig till mera
än 9,000. Det vore derföre redan i hög grad obilligt att fordra, att en
så talrik befolknings fördelar skulle helt och hållet gifvas till spillo
för de fåtaliga Lapparne. Men det är icke från billighetens utan
från rättens ståndpunkt man måste utgå då man vill bedöma de förhållanden,
som utgöra föremål för ifrågavarande lagstiftning, och om
man utgår ifrån rlenna ståndpunkt, har man att tillse, huruvida den
nu gällande lagstiftningen medför större förmåner för den lappska
befolkningen än de lagbestämmelser, som nu äro föreslagna. En
högt aktad talare på Stockholmsbänken har redan fullständigt redogjort
för den lag, som ligger till grund för Lapparnes rättigheter,
nemligen 1751 års kodicill, samt tillika visat, att de förmåner, som
enligt densamma, jemförd med Kong!, brefvet den 4 November 1817,
124
Den 25 April.
tillkomma Lapparne, icke i något fall äro större än de, som innehållas
i det föreliggande lagförslaget. Jag delar fullkomligt denna
uppfattning och anser derföre det vara högeligen att beklaga, om
Riksdagen nu skulle förkasta lagförslaget och derigenom uppskjuta
eller måhända omöjliggöra en i hög grad behöflig lagstiftning, hvarigenom,
såsom Friherre De Geer visat, den Lappska befolkningen
skulle tillskyndas ganska betydliga fördelar.
Den värde talaren på Norrlandsbänken har anmärkt, att enligt
10 § i kodicill eu skulle Lapparne hafva en positiv rätt till likställighet
med den bofasta befolkningen, men han synes dervid hafva
förbisett 16 § i kodicillen, som innehåller ganska väsendtliga inskränkningar
i denna rätt, nemligen att Lapparne icke få göra den bofasta
befolkningen någon skada, af hvad beskaffenhet den än må vara.
Vidare har samme värde talare framställt anmärkning mot den föreslagna
gemensamma ansvarigheten för skadeersättningar, och jag får
erkänna, att från principiel ståndpunkt det icke är lätt att försvara
detta stadgande. Men omständigheterna i detta fall äro sådana, att
de principiela betänkligheterna måste vika, om man skall komma till
något resultat. För öfrigt är en sådan gemensam ansvarighet icke
strängare än den ansvarighet, som eger rum för hvarje bolag i afseende
på skada, som af en bolagsman för bolaget kan tillskyndas
tredje man, och de Lappar, som slagit sig tillsammans i ett distrikt,
kunna med skäl betraktas såsom delegare i ett bolag. Man har invända
att, om en sådan gemensam ansvarighet bör ega rum för Lapparne
i afseende å den skada, som deras renar kunna tillskynda den
bofasta befolkningen, borde i konseqvens dermed gemensam ansvarighet
äfven finnas för nybyggarne att ersätta den skada, som deras
hundar kunna tillfoga Lapparnes renar, men jag får i detta afseende
erinra, att det är en stor skilnad mellan att bland hundradetals eller
tusentals renar kunna igenkänna den eller dem, som gjort skadan,
och sålunda få ett medel i händerna att kunna vända sig emot dess
egare med anspråk på ersättning, och att taga reda på den, som kan
vara skyldig till skadestånd genom bristande vård om en eller annan
hund, som val i allmänhet icke ströfvar omkring särdeles långt från
hemmet och jemförelsevis måste vara lätt igenkäniig. Man bör dessutom
ihågkomma, att nybyggena i allmänhet icke ligga koncentrerade
på en plats utan äro kastade omkring på de stora utmarkerna, med
betydliga afstånd emellan hvarje, och synes det mig icke vara någon
. skymt af rättvisa uti att föreskrifva att en nybyggare skulle
stå i någon ansvarighet för en skada, som vållats af en annan, måhända
på flera mils afstånd boende nybyggares hund.
I afseende på den anmärkning, som blifvit framställd emot 9 g
4 inom., erkänner jag, att det stadgande nämnda lagrum innehåller
är det svagaste i hela förslaget, men jag får fästa uppmärksamheten
derpå, dels att alldeles samma skyldighet till skadeersättning finnes
föreskrifven i den nu gällande lagen, såsom den tolkas af de Norska
myndigheterna, dels att detta stadgande tillkommit endast för att
förekomma, att Lappar med sina renhjordar för en längre tid slå
sig. ned på ett ställe i närheten af något nybygge och derigenom
tillintetgöra allt det bete, som nybyggaren afsett att under sömma
-
Den 25 April.
126
ren få för egna kreatur begagna. Jag medgifver, att stadgandet är
evasivt och lätt kan medföra tvistigheter, men denna olägenhet öfverväga
vida af de fördelar i andra hänseenden, som, enligt lagförslaget
skulle Lapparne beredas, och jag tvekar derföre icke att antaga
äfven detta lagrum, destomindre som jag betvifla!'' att lagen utan
detsamma hade någon utsigt till framgång i Norge.
Samme värde talare har vidare anmärkt, att ingen gräns blifvit
satt för Norrmännens nyodlingsrätt, men jag tillåter mig i detta afseende
erinra om innehållet af 25 §, som just innehåller stadgande
om eu sådan gräns, isynnerhet om den redaktion deraf antages, som
jag och några andra reservanter i Utskottet föreslagit.
Att uppsyningsmannainrättningen skulle kunna komma att medföra
ganska stora svårigheter vill jag icke förneka, men då Lapparne
sjelfva i detta afseende icke haft något deremot att anmärka,
synes man mig böra låta alla betänkligheter vika; och dessutom skola
svårigheterna i detta fall mycket förminskas, om, på sätt föreslaget
blifvit, ett skickligt rättegångsbiträde anställes för att gå Lapparne
till banda med råd och dåd.
Jag tror mig nu hafva besvarat de vigtigaste af de anmärkningar,
som blifvit gjorda emot lagförslaget, och inskränker mig derföre
till att anhålla om bifall till Utskottets förslag.
Herr von Kock: Det är alltid med stor tvekan som jag tager
till ordet, då min åsigt är motsatt den högt ärade mans, som har yttrat
sig näst efter mig; men det har funnits tillfällen, då jag varit
tvungen dertill, och ett sådant tillfälle förefinnes äfven i dag. Jag
har äfven en annan anledning dertill, då jag lärer hafva yttrat mig
första gången på ett så otydligt sätt, att den talare, på hvilken jag
nyss alluderade, missförstått mig.
Han har nemligen uppfattat mitt yttrande så, som skulle jag
hafva sagt att odlingen för närvarande framgår med eld och svärd.
Det tror jag mig, när protokollet hunnit blifva uppsatt, kunna visa
att jag icke sagt. Jag sade, att vi i Sverige allmänneligen hysa den
åsigten, att odlingen bör framgå med andliga medel, och att våra
åsigter härutinnan icke öfverensstämma med dem som göra sig gällande
på andra ställen, der man anser sig böra utföra odlingens heliga
sak med eld och svärd. Likväl upplyste den aktade talaren
sjelf om ett fall, då det åtminstone kan dragas i tvifvelsmål, huruvida
icke litet eld blifvit använd, nemligen hvad sättet att skjuta renar
angår.
För öfrigt vill jag hembära min tacksamhet till honom, som jag
tror mest af alla svenske män har hatt besvär med att få svensk iag
skrifven i riktning att bättre bevara Lapparnes rättigheter. Jag tror
äfven att, för såvidt jag haft tillfälle att se, samma bemödande kan
spåras hos alla komiterade jemte andra svenska personer i öfrigt som
deltagit i behandlingen af detta ärende. När jag säger detta, är det
icke för att utslunga något klander mot de norska myndigheterna.
Det är större intressen beträffande denna angelägenhet hos norska
befolkningen, som äro i fråga, än här i Sverige, och då är det na
-
.126 Den 26 April.
turligt att man der måste vara ömmare om att bevara dessa intressen.
Jag har haft tillfälle under mina embetsresor att taga reda på
dessa förhållanden och har äfven haft anledning att i mina embetsutlåtanden
derom uttala mig. Jag har derifrån qvar i minnet att
nybyggarebefolkningen isynnerhet i Sverige var af den art. att det
är svårt att säga huruvida man skall kunna påstå, att det varit i
civilisationens riktning, som man befordrat nybyggandet i denna del
af landet. Det är naturligt att när man generaliserar ett omdöme,
detta skall blifva i viss grad oriktigt, men mitt intryck är, att de
flesta nybyggare, som öfvergå till Lappland, göra det för att komma
åt den skog som finnes eller för att tillbyta sig varor af Lapparne
och detta tyvärr mest mot bränvin; sedan denna rörelse upphört försvinna
nybyggarne.
Denna min erfarenhet är hemtad från temligen lång tid tillbaka
och möjligtvis är förhållandet nu annorlunda; kanske det icke heller
är så illa bestäldt i Norge, der, till följd af ett genom golfströmmen
och andra naturförhållanden alstradt blidare klimat landet är mera
Renligt för odling än på östra sidan om fjellen.
I anledning af de yttranden, som blifvit afgifna af andra talare,
vill jag nu emellertid återtaga mitt yrkande om afslag å denna §,
på det de anmärkningar som kunna vara att göra, må tagas i betraktande
vid en förestående revision af lagen; men huruvida jag slutligen
kan lemna min röst för denna § kommer att bero, dels derpå om
några sednare §§ blifva bifallna, och dels derpå huruvida lagen kommer
att antagas endast provisoriskt.
Jag vågar hoppas, att efter ett annat qvinqvennium skall äfven i
Norge, ett ungt, friskt, med jättesteg framilande land, humaniteten
hafva gjort sådana framsteg, att det icke skall kunna der sättas i
fråga att taga ett steg tillbaka i afseende på en vänlig och mensklig
behandling af Lapparne.
Ett annat skäl för mig att icke motsätta mig lagens antagande
är att jag hoppas, att man under detta qvinqvennium skall kunna
göra något för att bringa saken på eu fullt rättslig fot. Denna vore
efter mitt begrepp, såsom jag förstår de gamla traktaterna, att man
finge en allmän gräns utstakad för hela den lappska befolkningen, både
den svenska, finska och norska. Jag tror, att rätta tidpunkten nu
är inne att utstaka en sådan gräns för dessa Lappar, Indika numera
icke böra betraktas såsom vildar, Indika odlingen hittills ansett sig
kunna drifva undan, utan såsom undersåtar och medborgare i tre lagbundna
samhällen. Kunde man dervid få gränsen så reglerad, att
nödigt afseende fästes vid både betes- och fiskerätt, för såvidt dessa
rättigheter kunna anses vara Lapparne genom urminnes häfd bevarade,
och dessa servitutsrätter, ungefärligen efter grunderna i svenska
lagarne blefvo utbrutna och hela lappområdet på liberalt sätt arronderadt,
så vore mycket vunnet.
För närvarande återtager jag min anhållan om afslag å första
punkten, på det uppmärksamhet må egnas åt de anmärkningar som
vid de följande §§ blefvo gjorda.
Den 25 April.
127
Grefve Wachtmeister, Hans: Då jag för min del önskar, att
föreliggande lagförslag måtte blifva antaget, så får jag, i afseende på
de skäl deremot som blifvit anförda, åberopa den talare på Stockholmsbänken,
som bäst af alla torde vara inne uti frågan.
Jag tror, att man genom att afstå lagen skulle sätta Lapparne i
ett sämre tillstånd än förut, och jag tror äfven att man skulle göra
sig skyldig till bristande tillmötesgående mot Norrmännen i denna
för dem vigtiga fråga. Men då jag icke kunnat vara med om att
obetingadt antaga lagen, utan önskar dess antagande endast på
viss tid med uppsägningsrätt, så vill jag endast med några få ord
lemna skäl för denna min uppfattning af saken.
Jag inser väl den af en historisk nödvändighet betingade omständighet,
att kulturen måste gå framåt, der den kommer i kontakt
med nomadlifvet, men jag anser på samma gång, att det folk, under
hvars lagars skydd dessa nomader lefva, måste tillse att icke genom
dessa lagar deras undergång föranledes.
Utskottet har icke alldeles kunnat frigöra sig från farhågan för
en sådan påföljd af den föreliggande lagen, i den mån odlingen i
framtiden kommer att gorå betydligare framsteg. Jag erkänner, att
en reglerad lagstiftning i dessa förhållanden är alldeles nödvändig,
ty det närvarande tillståndet lärer vara outhärdligt. Det är visst
möjligt att inga andra praktiska bestämmelser kunna göras, än dem
som innehållas i det framlagda förslaget, men det är dock uppenbart
för hvar och en, att åtskilliga af dessa bestämmelser äro åt en ganska
vådlig beskaffenhet; och med afseende på det sväfvande och
ovanliga förhållande som de beröra, måste naturligtvis deras tillämpning
blifva det hufvudsakligen afgörande i afseende på deras
verkningar. Blifver denna billig, tror jag att det tillstånd hvari
Lapparne genom den nya lagen komma, Blifver bättre; men skulle
deremot mindre billighet, fastmera fördom, ja till och med, såsom
man väl vid de båda parternas ömsesidiga ställning kan tänka sig,
eu fiendtlig uppfattning göra sig vid tillämpningen gällande, då befarar
jag, att Lapparnes ställning blifver svårare än hittills, helst
denna tillämpning uteslutande ligger uti den ena partens hand.
Jag vill t. ex. fästa uppmärksamheten å den punkt, hvarvid man
här företrädesvis har fästat sig, nemligen den som angår ansvar för
skada å utmark som af Lapparne användes för bete åt deras renar.
Då denna skada karakteriseras, så att den skulle vara föremål
för ersättning endast i det fall, “att jordens egare eller innehafvare
genom densamma kommit i saknad af erforderligt bete för sina hemdjur",
så tyckes väl ett påstående om sådan ersättning kunna komma
att blifva ganska godtyckligt, isynnerhet som just genom den gemensamma
ansvarigheten frestelsen att anhängiggöra ett slikt påstående
blifver större, enär ingen bevisning behöfver mot särskild person göras
gällande utan endast skadan konstateras, hvarefter ersättningen
uttages i Lapparnes gemensamma hjordar, hvilka genom möjlig öfverdrift
och tätt påkommande ersättningspåståenden snart kunna smälta
tillsammans.
Utskottet har emellertid haft tre vägar att gå. Den första: att
afstå hela förslaget. Detta har jag för min del icke kunnat vara
128
Den 25 April.
med om. Vidare hade man kunnat vidtaga partiela förändringar,
såsom den siste ärade talaren önskat. Jag tror för min del, att det
skulle leda till stor omväg att börja lappa på en internationel lag,
hvartill dessutom behöfdes större (leta]]''- och lokalkännedom om de
egendomliga förhållandena än på ett aflägset ställe kan stå till bands.
Den tredje utvägen var slutligen den, som blifvit Utskottets förslag,
nemligen att antaga lagen med uppsägningsrätt.
Fördelarne af denna sistnämnda utväg äro två, den ena att man
kommer i tillfälle att vinna erfarenhet af huru lagen kommer att
verka, på samma gång man icke utestänger möjligheten att i framtiden
åstadkomma nödiga ändringar, och den andra att uppsägningsrätten
enligt min öfvertygelse kommer att verka såsom en regulator
vid lagens tillämpning, enär man kan tänka sig möjligheten att farhågan
för en upplösning icke kan vara utan inflytande härpå.
Det har blifvit invändt mot en sådan uppsägningsrätt, att den
skulle kunna ske från norsk sida och att då ett rättslöshetstillstånd
skulle kunna inträda, om Norrmännen åberopade att 1751 års traktat
vore bruten genom 1852 års gränsspärrning i Finmarken.
För min del tror jag icke, att denna åsigt på norsk sida skall
göras gällande. Vår förmåga att uppfylla ofvannämnda traktat, i
hvad den rörer en del af norska gränsen, har blifvit genom en för
oss olycklig fred bruten, och härvid bör gälla regeln “ultra posse
nemo obligatur!"
Slutligen vill jag endast säga, att man icke får undra på, att
Lagutskottet icke kunnat komma till annat resultat än lagens antagande
med uppsägningsrätt, då de svenska komiterade, Indika haft
bästa tillfälle att på platsen se saken från alla sidor, icke heller för
sin del kunna finna på något bättre sätt att lösa svårigheterna.
Herr von Mcller: Då jag inom Utskott er tillstyrkt detta lagförslags
antagande af Riksdagen, med de undantag som Herr Ribbings af mig biträdda
reservation utvisar, har jag ställt på mig den frågan: är det
nuvarande förhållandet mellan Lappande och den bofasta befolkningen
af den art och beskaffenhet, att det blott och bart ur mensklig synpunkt
kan försvaras och bör bibehållas, eller skall den föreslagna
lagen bereda ett bättre, och jag har efter noga granskning af alla de
handlingar, hvaraf Utskottet erhållit del, kommit till den öfvertygelsen
att det nuvarande förhållandet är i högsta grad beklagligt. På Qvalön,
som af Lapparne först för 50 år sedan började begagnas tillbete för
deras renar, hafva, enligt komiterades undersökningar, stridigheterna
emellan nybyggarne och Lapparne medfört för dessa sednare eu förlust
af emellan 240 å 300 renar, under loppet af en sommar — hundarne
hafva jagat de unga kalfvarne så, att dessa nedstörtat från
klipporna. När sålunda inom blott ett distrikt Lapparne förlorat
nära 300 renar, då kan man föreställa sig, huru förhållandet kan
gestalta sig i alla de öfriga. En talare på Stockholmsbänken berörde
huru beklagligt tillståndet är äfven från rättslig synpunkt. Herrarne
återfinna en närmare redogörelse i Kong!. Maj:ts proposition, der på
sid. 146 norska Regeringen säger: “Man kan ikke regne paa åt de
Fastboende,
Den 25 April.
129
Fastboende, som hidtil i Almindeligbed have holdt sig inden Lovlighedens
Graendser, stolende paa åt der dog omsider vilde blive dem
an vist lovlige Midi er til åt gjare sin Fet gj seldon de, ville vedblive
paa samme Maade, naar det Gång efter Gång viser sig, åt deres Haab
om Indforelsen af en lovlig Orden svigter. De ville alt hyppigere tage
sig selv til Kette ved åt nedskyde Kensdyr — forelcbig, som hidtil
for åt skaffe sig Be viis og Sikkerhed for Skadeserstatning, hvilken
Fremgangsmaade ifelge eu nylig falden Heiesteretsdom kun er åt betragte
som Selvtcegt og ikke som Tyveri, og felgelig ikke er Gjenstand för
offentlig Paatale.“ Detta eller “Sele tcegten", har Höjeste Beten sålunda
proklamerat vara det enda skydd den kan gifva nybyggare
mot den skada, som renarne utöfva på deras marker. Under sådana
förhållanden frågar jag: kan man vilja bibehålla det närvarande
oefterrättligt!etstillståndet? Lag-Utskottet har derföre också, under
noga pröfning af dessa förhållanden, hvilka Utskottet varit i tillfälle
att närmare än Herrarne granska, då Utskottet äfven haft båda komitéernas
protokoller att tillgå och (beklagligen först sedan Utskottet
justerat sitt betänkande) fått från Justitie-statsdepartementet emottaga
norska Regeringsdepartementets for det Indre skrifvelse af den
8 Mars 1871, afgifven till Justitie-statsministern med berättelse angående
verkställda undersökningar i och för ordnandet af betesdistrikten
för Lapparne och nybyggarne i Tromsö amf; Lag-Utskottet
har, säger jag, föreslagit antagandet af denna lag, dock så att den
efter 5 år ensidigt af endera af rikena skall kunna uppsägas med
den verkan, att i sådant fall kodicillen af 1751 ånyo träder i kraft.
Emot denna uppsägning hafva dock, såsom betänkandet utvisar, fem
af Utskottets ledamöter reserverat sig. Jag vill icke här yttra mig
om det rättsenliga i en sådan uppsägning. Herrarne återfinna reservanternas
mening i betänkandet, och af juristerna inom Kammaren
må denna fråga närmare utvecklas. Jag kan dock icke underlåta att
nämna, att frågan om en sådan uppsägning icke finnes i den norska
komitéens betänkande intagen; den har först af den svenska komitéen
blifvit införd i det protokll som öfverlemnats till svenska Regeringen.
Hvad var orsaken härtill? Var det en känsla af tveksamhet om
den nya lagens verkningar? Var det fruktan huruvida lagen skulle
brista i tillämpningen? Jag vet det icke! Må en af de här närvarande
komitéledamöterna sjelf förklara det. Jag hade likväl trott, att det
varit lyckligare, om komitéen framkommit med ett lagförslag, som den
velat tillstyrka, icke med uppsägning såsom ett hyreskontrakt, utan
med _ den helgd som en lag bör ega. När man framhållit huru bedröfliga
och upprörande de närvarande förhållandena äro, hvad skulle
väl då följden blifva om denna lag skulle kunna uppsägas? Jo, att
återgå till det gamla oefterrättlighetstillståndet. Och skulle väl någon
vilja önska detta? Jag vädjar till den närvarande komitéledamoten,
huruvida från den tiden då komitén besökt Norge icke redan
en bättre ordning inträdt, i det att Lapparne börjat fördela sig i distrikt
och icke mera strömma in i oregelbundna hopar. Denna bättre
ordning har dock endast skett i förlitande på, att den nya lagen
Riksd. Prof. 1871. 1 Afd. 3 Band. 9
ISO
Den 25 April.
skulle blifva gällande. Den af mig nämnda berättelsen, som beklagligtvis
inkommit så sent, är upprättad af en Herr Haukland, hvilken åtföljd
af Lappar såsom värderingsman verkställt partiela undersökningar
och uppgjort beräkningar, huru många renar skulle kunna
födas i hvarje distrikt. Denne tjensteman har gått till väga med
den största oväld, noggrannhet och sakkännedom; han klandrar på
det högsta de orättvisor som af nybyggarne föröfvats emot Lapparne
och omnämner till och med, att mord blitvit begångna; men döljer
ej heller, att de sednare icke är o så menlösa, som man understundom
här vill framhålla. Man skall finna af dessa handlingar hvad
norska Regeringen åsyftar att åtgöra i denna fråga. Herr Haukland
har föreslagit inlösande af vissa gårdar, som ligga inom de ifrågavarande
distrikten, att broar skola byggas öfver elfvar för att bereda
nya renvägar till distrikten, att stängslen skola uppföras å vissa
ställen, svåra att bevaka m. in. Man måste af den opartiskhet, hvarmed
nämnde tjensteman förfarit, finna anledning att glädja sig öfver,
att norska Regeringen på sådant sätt uppträdt i denna vigtiga fråga.
Norge har sålunda visat sig vilja göra något, men hvad har Sverige
gjort? Har väl något land så misshandlat Lapparne som vi gjort. Den
talare, som bestred lagens antagande från rättslig synpunkt, känner
bättre än jag af historien den förföljelse för hvilken de svenska Lapparne
varit utsatta. Jag vill icke gå tillbaka i tiden, utan hålla mig
till den närmast liggande. Största delen af det norska landet, der
Lapparne nu beta sina renar, var redan år 1661 tillhörigt enskilda personer,
då deremot den svenska Lappmarken var statsegendom. Korn
så afvittringsverket, som beröfvade Lapparne många tusen tunnland
af deras bästa betesmarker och skiftade dem mellan hundradetals af
nybyggare. Då höjdes eu röst från Norrlandsbänken af Landshöfdingen
Almqvist till Lapparnes försvar. Det var vid lbb7 års riksdag
han inom denna Kammare bragte denna fråga på tal, och följden
blef en underdånig skrifvelse till Kong!. Maj:t, som till följd deraf
utfärdade Kongl. Brefvet den 13 December 186<\ deri stadgades, att
en gränslinie skulle uppdragas mellan den egentliga fjellbygden och
den till odling tjenliga delen af Norrbottens och Westerbottens lappmarker.
Denna linie är också uppdragen, dock endast provisorisk.
Detta Kongl. Bref innehöll derjemte förbud att ofvanom limen bevilja
anläggande af nybyggen och förslag om eventuel indragning af nybyggen
inom de trakter, som uteslutande till renbete böra upplatas.
Jag har, såsom jag förut nämnt, från rent mensklig synpunkt
tillstyrkt detta lagförslag, emedan jag är öfvertygad, att det, trots
sina brister, skall åstadkomma ett bättre tillstånd än det närvarande,
och när en gång distriktindelningen skett samt vederlag blifvit lemnadt
åt Lapparne, och dessa sålunda komma att bortflytta från de
trakter, der de ligga i oupphörlig strid med nybyggarne, när, säger
jag, detta skett, torde Lapparne vara betryggade från all den förföljelse,
som de hittills varit underkastade. Enligt min åsigt sker detta
likväl icke såsom 25 § nu är redigerad. Lika med mig hafva två
reservanter i denna Kammare och två i Andra Kammaren önskat, att
de i nämnda paragraf Lapparne tillförsäkrade fördelar måtte tydligare
bestämmas och derföre yrkat ett så lydande tillägg till denna paragraf.
Den 25 April.
131
“Betesmark som sålunda blifver Lapparne anvisad skall sedermera
icke vara underkastad intrång genom rödjning, odling eller på annat
sätt, utan alltid få af Lapparne till deras renars underhåll oförkränkt
begagnas. “
Om Riksdagen skulle antaga detta tillägg till 25 §, har Riksdagen
derigenom visat, att den vill betrygga Lapparnes existens. Sverige
har redan genom 1867 års Kongl. Bref visat, att det vill sätta
en gräns för odlingen och betrygga nomadens tillvaro. Norge skall,
enligt hvad jag sökt antyda, genom anordnande af ändamålsenliga
distriktsindelningar samt tjenliga och motsvarande betesvederlag,
handla i enahanda syftemål. Sålunda skola brödrafolken gemensamt
iakttaga och erkänna de förpligtelse!- de ega till det folkslag, som
sedan urminnes tid i nordanlanden haft sin hembygd.
Jag slutar med att yrka bifall till Kongl. Maj:ts lagförslag med
det tillägg till 25 §, som ofvan är nämndt, emedan jag anser, att i
detta tillägg ligger det mest betryggande för Lapparnes tillvaro.
Herr Bergman: Efter den historiska utredning af frågan om
Lapparne och deras urgamla rätt till bete för sina renhjordar på båda
sidor om gränsen mellan Sverige och Norge, som en talare från
Norrland meddelat, och efter den fullständiga redogörelse för de underhandlingar
som under en längre tid fortgått emellan de båda länderna
om Lapparnes rättigheter, hvilken af en annan högt ärad talare
har blifvit lemnad, äro vidare upplysningar i detta afseende icke
erforderliga, emedan dessa anföranden, och särdeles det sistnämnda
fullständigt angifver den ståndpunkt, på hvilken denna fråga för närvarande
befinner sig.
Svenska ledamöterna af den år 1866 tillförordnade komité, som
sammanträdde i Tromsö för att uppgöra förslag till ordnande af så
väl svenska Lapparnes rätt till renbetesland inom Norge, som norska
Lapparnes lika rättigheter i Sverige gent emot hvartdera landets bofasta
jordbrukande befolkning — ansågo till en början, att enklaste
och bästa sättet att förebygga framtida tvister vore att på marken
uppdraga en bestämd gräns emellan Lapparnes och den jordbrukande
befolkningens betesmarker. För en sådan lösning af frågan mötte
dock flera hinder genom lokala förhållanden, emedan landet, synnerligast
inom Tromsö amf, har en ringa bredd från hafvet till riksgränsen,
med djupa hafsvikar som på flera ställen intränga i landet helt
nära intill gränsen och afskära de olika landsträckorna från hvarandra,
jemte det att emellan dessa vikar höga fjell på flera ställen
framgå och stupa med tvärbranten ned i hafvet, hvarigenom kommunikationen
långs kusten afbrytes. Då dertill kommer att den odlade
och den odlingsbara jorden finnes belägen efter stränderna och uti de
dalgångar som derifrån intränga mellan fjell en, samt att betesmarkerna,
hvarå såväl jordbrukarne som Lapparne skola beta sina hjordar,
dels äro gemensamma och dels blandade om hvarandra, så inses
lätt de svårigheter som härigenom mötte för uppdragandet af en
bestämd gräns emellan de olika befolkningarnes betesområden, och
hvarföre komitéen måste öfvergifva detta sätt att ordna förhållandena.
Komitéen hade derjemte dels förut kännedom om och dels
132
Den 25 April.
under hållna sammanträden med lappska och norska befolkningarne
ytterligare inhemtat, att anledningarne till stundom inträffande oenighet
emellan nomaderna och den jordbrukande befolkningen voro flera,
nemligen: att jordegarne anse sig vara i sin goda rätt att upp
odla
och freda de jordlägenheter som af staten eller enskilde till
dem upplåtits oaktadt dessa trakter förut begagnats till renbete; att
Lapparne, som förut begagnat bete för sina hjordar å dessa nu till
odling intagna trakter, derigenom blifvit utestängda från den ena
lägenheten efter den andra och stundom äfven hindrats att å sina
vanliga vägar''tåga till andra af dem begagnade betesland; att Lapparne
härigenom ansågo sig iörnärmade å sina gamla betesmarker
och derföre ej alltid iakttogo noggrann vård och tillsyn om sina hjordar,
hvarigenom dessa stundom åverkade de intagna och odlade lägenheterna;
att jordegarne, som vid sådana tillfällen icke kunde fasttaga
renarne för att derigenom på laglig väg erhålla ersättning för
liden skada, i det stället dels med hundar jagade renarne långt bort
från den odlade jorden och dels nedsköto dem; att anledningarne till
oenigheten således voro ömsesidiga och framkallades hufvudsakligen
af svårigheten att å laglig väg vinna rättelse i de missbruk som hitintills
egt rum ifrån båda sidor. Med anledning häraf och enär, dels
af förut omnämnda lokala hinder och dels i saknad af geometriska
kartor öfver landet, komiterade icke då kunde föreslå någon bestämd
gräns emellan de olika nationernas betesområden, så beslöto komiterade,
att dels med ledning af lista kodicillen till 1751 års gränstraktat
emellan Sverige och Danmark, dels genom de upplysningar
som 1844 års -komités handlingar lemnade, dels med anledning af
hvad vid hållna sammanträden med norska och lappska befolkningen
inhemtats, och dels af hvad som vid besök på åtskilliga omtvistade
ställen förefunn.its, att, i sammanhang med ordnande af tiden
och sättet för begagnandet af de ömsesidiga betesrättigheterna, äfven
uppgöra förslag till nödiga polisföreskrifter, hvarigenom uppkommande
tvister om åverkan och tillfogad skada från ena eller andra
sidan kunde utredas och afgöras och att dermed för framtiden förekomma
sådana våldsamma uppträden mellan de olika ländernas innevånare
som förut stundom egt rum, då mången så väl jordbrukare
som Lapp, med förbigående af lagens stadgande, sjelfva förskaffat sig
ersättning för lidna eller förmenta skador på växande gröda eller
djur. Huruvida komitéen härvid lyckats att föreslå sådana föreskrifter
för ordnandet af de ömsesidiga rättigheterna, som kunna för framtiden
om icke i allo förebygga, så åtminstone lemna anvisning om
huru uppkommande tvister skola lösas, är en fråga som det icke
tillkommer mig att bedöma, helst komitéens arbete har det gemensamt
med alla andra menniskoverk att vara ofullkomligt. Att emellertid,
utan fullständig kännedom om de på stället förekommande många
egendomliga förhållandena, nu förkasta detta förslag till stadgar,
torde vara mindre lämpligt, enär det ganska väl behöfves några års
erfarenhet för att kunna bedöma huru den vid tillämpningen verkar,
och enär det svårligen kan bestridas, att om den föreslagna författningen
tillämpas rätt och med nödig varsamhet, samt under den kontroll
som svenska komiterade äfvensom Lag-Utskottet föreslagit, så
Den 25 April.
133
skall densamma införa ett långt bättre och fridsammare förhållande
emellan de olika nationerna än som hitintills egt rum.
Det är egentligen inom Tromsö amt som tvisterna emellan Norrmän
och Lappar under de sednare åren tilltagit, och anledningen dertill
är den af kejserliga ryska regeringen år 1852 förordnade gränsspärrningen
emellan Finland och Norge, och hvarigenom de norska
och finska Lapparne, som förut begagnat gemensamma betesmarker i
båda landen, derifrån afstängdes och förbjödos att derefter gå öfver
gränsen in i det land som de icke tillhörde. Före denna tid hade
de inom norska Kautokeino socken boende Lapparne frihet att tidtals
söka bete för sina renar dels inom Finland och dels inom Sverige,
men efter gränsspärrningen förbjödos de att gå till Finland och
kunde icke heller på sina vanliga vägar komma till Sverige, emedan
den Finland tillhöriga landtungan, som här åtskiljer Sverige och
Norge, ej vidare finge med de norska renhjordarne beträdas. De
norska Kautokeinolapparne, som härigenom saknade bete för sina renhjordar,
flyttade då öfver till Enontekis socken i Sverige och blefvo
svenska undersåtar för att derigenom kunna begagna sina gamla
betesmarker. Renhjordarne i Enontekis socken förökades derigenom
betydligt, och när denna sockens Lappar sedermera, förstärkte med
den nya tillökningen, efter vanligheten flyttade öfver gränsen till
Norge och trakten af Tromsö, så uppkom trängsel och till följd deraf
tvister om åverkan med flera olägenheter, och hvarvid de sammanstötningar
på Qvalön, som af en föregående talare blifvit omnämnda,
äfven inträffade. 1 sammanhang härmed får jag upplysa att, enligt
på stället erhållna uppgifter så väl af Norrmän som af Lappar, har
denna ö icke af ålder begagnats till renbete utan är det först i sednare
tider som Lapparne ditfört sina hjordar, emedan läget medgaf lättnad
i djurens bevakning; samtidigt härmed har odlingen äfven fortgått,
och när nu renhjordarne på eu gång hastigt tillökades, sä uppkom
äfven här trängsel och deraf följande osämja. Det är således de
norska Kautokeinolapparnes öfverflyttning till Sverige, som under sednare
tider till stor del varit orsaken till de öfverklagade olägenheterna
omkring Tromsö.
Emot förslaget har blifvit anfördt, att betesmarkens indelning i
särskilda distrikt och de inom hvarje sådant distrikt förlagde Lapparnes
skyldighet att gemensamt ersätta den åverkan somafrenarne
derinom föröfvas, när den skyldige ej kan upptäckas, skulle leda till
Lapparnes förtryck. Med anledning häraf får jag meddela, att vid de
sammanträden som 1866 års komité på åtskilliga ställen hade med
så väl den norska jordbrukande befolkningen som med då i Norge
vistande svenska Lapparne, inhemtades upplysningar om hvilka trakter
som hade sådant läge och voro af beskaffenhet att utan alltför
störa olägenheter kunna begagnas till renbete och som således kunde
inledas till särskilda betesdistrikt; vidare öfverlades om hvilka åtgärder
som kunde blifva lämpliga för att förekomma de beklagliga
uppträden och tilltag som stundom inträffat, och hvarvid från båda
sidor framhölls nödvändigheten af att meddela tillämpliga föreskrifter
om huru och af hvem åverkan af renar skall godtgöras, emedan
det nu vore nära nog omöjligt för jordegarne att på laglig väg kunna
134
Den 25 April.
tilltala den lapp hvars renar gjort skada, alldenstund renen såsom
ett mindre tamt djur ej kan fasttagas och egaren derigenom upptäckas;
detta är äfven anledningen till att jordbrukarne ofta nog
söka att sjelfva taga sig rätt genom att nedskjuta någon af de åverhande
renarne för att sålunda framkalla egaren eller, om han icke
infinner sig, på detta sätt skaffa sig ersättning för liden skada. Upplysningsvis
får jag meddela, att rendjuren äro medelst inskärningar
eller klippningar i öronen märkta olika för hvarje egares djur, och
att Lapparne genom dessa märken känna hvilken som egen djuret,
hvaremot märkenas betydelse i allmänhet icke är bekant för jordbrukarne.
Till följd häraf framställdes för Lapparne förslag om bildande
af renbetesdistrikt, hvarvid alla i samma distrikt stationerade
Lappar skulle såsom ett bolag gemensamt ansvara för ersättning af
den skada som inom distriktet genom renar förorsakades på dej ordbrukandes
tillhörigheter, när den till skadan skyldige ej kunde upptäckas;
och ansågo Lapparne att en sådan gemensam ansvarighet
vore bättre än den osäkerhet som nu är rådande, då djuren antingen
nedskjutas eller jagas och skadas af hundar, hvarföre de med en sådan
distriktsindelning och gemensam ansvarighet förklarade sig nöjde.
Lapparne. medgåfvo derjemte, att åverkan för det mesta inträffar genom
en mindre noggrann omsorg vid renarnes bevakning, och att
den gemensamma ansvarigheten skulle åstadkomma en bättre ordning
härutinnan, jemte det denna ansvarighet vid de flesta tillfällen
skulle bidraga till att upptäcka egaren till den eller de renar som
gjort skada. Det visar sig häraf att distriktsindelningen och den
gemensamma ansvarigheten äro af behofvet påkallade, och då Lapparne
derjemte förklarat att de icke hade någonting emot en sådan
åtgärd, så kunna de föreslagna stadgandena icke anses förtryckande
för nomaderna.
Till följd af den osämja som stundom uppkommit, de beklagliga
sammanstötningar som under en längre tid egt rum. och de klagomål
som oupphörligen anförts så val af norska jordbrukare som af
svenska Lappar ända sedan lång tid tillbaka, och som föranledt tillsättandet
af en komité år 1844 och en annan komité år 1866, visar sig
tydligen behofvet af att någonting måste göras för att afhjelpa dessa
klagomål-, och då det nu föreliggande förslaget till stadga, sådant
det blifvit af Lag-Utskottet framstäldt, säkerligen skall åvägabringa
ett bättre förhållande emellan jordbrukarne och nomaderna än det
som hitintills varit rådande, så får jag hos Kammaren förorda detsamma
till antagande.
Ehuru öfverläggningarne hitintills omfattat hela förslaget, så
och då beslut för närvarande endast skall fattas om 1 §, så får jag
dervid yrka bifall till Utskottets förslag.
Herr Hasselrot: Jag har inom Lag-Utskottet ej deltagit i
detta ärendes behandling och ber att nu få tillkännagifva, att jag
på de skäl, som anförts i Herr Carléns reservation och innan den
nu pågående regleringen af lappgränsen hunnit fullbordas, ej kan
tillstyrka bifall till det lagförslag, som nu föreligger till antagande.
Det är väl möjligt, att detsamma kan komma att medföra fördelar,
Den 25 April.
135
men någon visshet derom anser jag ej kunna vinnas förr än gränsregleringen
blifvit uppgjord och distrikten ordnade. Om det sedan
visar sig, att Lappgränserna blifva så bestämda, att Lapparne inom
sina områden kunna finna trefnad och fullt tillräckligt bete för sina
rendjur, då är tiden inne att ordna förhållandena mellan dem och
den fasta befolkningen.
En talare på motsatta sidan fäste uppmärksamheten på, att den
fasta befolkningen i Tromsö amt utgjorde 150.000, då Lapparne
deremot voro endast 9,000 till antalet, och att man i lagförslaget
borde beakta flertalets fördelar. Jag tror, att det är väl så angeläget
att vid lagstiftningen se till den svagares som den starkares
rätt. Detta fattiga folk, undanträngdt till yttersta norden, bör utgöra
ett särskildt föremål för vårt behjertande, och framför allt må
vi se till, att ej de rättigheter och fördelar, som blifvit detsamma
tillförsäkrade genom 1751 års traktat, på något sätt rubbas! Sådant
kan ske genom nu föreliggande lagförslag; och på debatt man må
med full trygghet kunna lagstifta i detta ämne, tror jag det vara
af vigt, att frågan tills vidare uppskjutes, hvadan och då jag föreslår,
att Riksdagen må besluta att Kongl. Maj:ts nådiga proposition
för närvarande ej kan bifallas, jag icke kan lemna min röst för den
nu föredragna paragrafen.
Grefve Mörner, Oscar: Bland de många ärenden, som förelegat
Lag-Utskottet till behandling, har det ej varit något, hvars afgörande
förefallit mig svårare än detta. Å ena sidan förspörjas klagomål
från grannlandet öfver det men och intrång, den bofasta befolkningen
der lider af de Lappar, som under vissa tider ditflytta från
Sverige, å den andra sidan finner jag dessa nomader genom gamla
traktater tillförsäkrade ett uppehälle för sig och sina renar i Norge.
Och hvad begära dessa Lappar? Jo, rättigheten att få finnas och
lefva. Och det är just denna rätt att få lefva, som det här, enligt
mitt förmenande, gäller, en rätt hvilken jag ej anser att man får
förnärma. Och derföre har jag ej kunnat utan bekymmer se de åtgärder,
som äro i fråga att vidtagas, och som jag befarar skola
komma att uppställa svårigheter för denna folkstams existens. Men,
säger man, det skulle ej ligga någon olycka deri, att den försvunne.
Ja, mine Herrar! jag betviflar att vi kunna förhindra att Lapparne
såsom folkstam utdö, men jag anser det vara min skyldighet och
min pligt såsom menniska och såsom svensk att undvika hvarje åtgärd,
som i ringaste mån kan påskynda något sådant, och att göra
allt hvad jag kan för att rättvisa och billighet må vederfaras dessa
nomader, som dock äro menniskor och svenska medborgare de ock,
fastän de hafva ett annat lefnadssätt och stå under oss i civilisation.
Här har blifvit sagdt, att det nuvarande tillståndet är outhärdeligt,
och att väsendtliga anledningen dertill är att söka i de sväfvande
och obestämda stadganden, som förefinnas i 1751 års kodicill.
Denna uppfattning kan jag ej dela.
Då denna kodicill 1751 tillkom, förefanns i Finmarken och
Tromsö amt utan tvifvel föga utaf odlade trakter. Ingen kunde på
den tiden ana, att det skulle kunna blifva en så stor fast befolk
-
136
Deri 25 April.
ning, som vi nu finna i dessa orter; och man ansåg ej då nödigt att
gå in i så bestämda definitioner vid denna lags utfärdande, utan
uppdrog endast sjelfva hufvudgrunderna, efter hvilka, rättsförhållandena
mellan de fastboende och Lapparne skulle regleras. De sistnämnde
skulle få begagna sig ■— så stadgades det — af land och
strand till underhåll för sina djur och dem sjelfva, men de skulle
noga akta sig, att de icke under deras flyttningar gjorde skada å
åker och äng, skog, multebärs- eller hjortronmyror eller något annat.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att det står “under
deras flyttningar''1. Det kan häraf slutas, att man ansåg eu begränsning
i Lapparnes frihet att bereda uppehälle åt sina renar och derigenom
åt sig sjelfva böra göras endast under flyttningarna, men att
man deremot icke ansåg sig berättigad att göra några inskränkningar
i denna frihet å de trakter, der de hade sina gamla betesplatser.
1 öfrigt bestämde kodic.illen, att de skulle vara i allt likställde med
landets egna innevånare, och det står i denna Förordnings 12 §, att, om
Lapparne gjorde obehörigt intrång i anseende till vissa förhållanden,
skulle de undergå sådant straff, som norska lagen för norska undersåtar
stadgar. Det kan naturligtvis ej falla mig in att anse,
att Lapparne genom dessa stadganden tillerkänts en sådan besittningsrätt
till sina gamla betesmarker, att hinder derutinnan kunde
finnas för norska män att odla i dessa trakter, men utaf nämnda
stadgande framgår dock otvetydigt, att 1751 års kodicill uppstått
under förutsättning och fullt medvetande, att jemte Lapparne fanns
en annan lika berättigad folkstam, men att densamma måste underkasta
sig åtskilliga inskränkningar, som möjligen kunde blifva en
följd deraf, att Lapparne måste beredas uppehälle för sig och sina
renar. Rätten att beta, å ena sidan, skulle upprätthållas lika väl
som rätten att odla, å den andra. Men det var ej någon, som bevakade
dessa ömsesidiga rättigheter. Kodicillen blef ej tillämpad,
utan föll allt mer och mer i glömska, och allt gick efter som vanan
småningom bildat det; den bofasta befolkningen kände ett intrång,
från hvilket den ville befria sig, och en tunga, hvilken den ej ville
erkänna sig skyldig att bära, men som var en oundviklig följd deraf,
att den valt sina bostäder i en ort, der den kom i beröring med
en nomadiserande folkstam. Och man hör nu sägas, att det närvarande
tillståndet är alldeles outhärdeligt, och det å ömse sidor.
Man har anfört, huru nybyggarne, för att sjelfve taga ut sin rätt,
skjuta Lapparnes renar, och exempel på mord, som egt rum, barock
blifvit anfördt. Detta bevisar, säger man, att en ny lagstiftning,
för att motverka dessa missförhållanden, är af behofvet oafvisligen
påkallad. För mig bevisar det på sin höjd, att en noggrannare tillsyn
öfver gällande lagar är behöflig, jag tror dock, att en förändring
till ett bättre i afseende på tillståndet i dessa trakter under sednare
tiden kan förnimmas. Mord kunna förekomma i alla trakter, äfven
de mest civiliserade och med hvilka lagar som helst, och, ty värr,
måste vi antaga, att, äfven om den nya lagen skulle blifva gällande,
ändock mord kunde förekomma i Tromsö amf. Jag ber särskildt
att få bemärka, att det icke är från Lapparnes sida dessa klagomål och
yrkandet på en ny lag uppkommit. Det är från den norska bofasta
Den 25 April.
137
befolkningen klagomålen öfver intrång och rättskränkning förspörjas,
klagomål som kanske icke alltid äro så synnerligen beaktansvärda.
Den norska Regeringen har emellertid med mycken omsorg
skött denna fråga och velat komma till ett godt mål genom att söka
bereda nya lagbestämmelser, och derföre förtjenar denna Regering
allt erkännande, om äfven man kan finna betänkligheter vid antagandet
af allt, som föreslaget blifvit.
Men det är icke blott inom omfånget af de bestämmelser, hvilka
1751 års kodicill innehålla, som den norska regeringen sökt finna
lösningen af denna fråga. Man finner af den Kongl. propositionen,
att norska Regeringen låtit anställa undersökningar och upprätta beskrifningar
öfver utmarker m. m. i dessa orter, för att utröna om
ej tillgång kan beredas å tjenliga betesmarker.
Öfverallt framhålles emellertid det nuvarande tillståndet såsom
outhärdeligt och det trängande behofvet af en ny lag. För min del
kan jag dock ej finna, att förhållandena blifvit försämrade de sista
åren, den jordbrukande befolkningen har alltjemt ökats och i allmänhet
kommit i bättre vilkor, och Lapparne hafva åtminstone ej förminskats
till antal, och deras välmåga kan ej sägas vara i tillbakagående.
Men de olika folkstammarne i dessa trakter kunna ej lefva i fred och
ro tillsammans, de båda parterna kifvas och vilja förtränga hvarandra.
Tillståndet synes mig dock ej så betänkligt, som man här
hör allt för mycket upprepas.
Att åberopa 1852 års gränsspärrning såsom ett skäl för det berättigade
i anspråken från norsk sida kan jag, utom de statsrättsliga
skälen, ej finna befogadt, då man vet, att det var en mängd norska
Lappar, som till följd af dess stadganden gingo öfver ifrån Finmarken
till Sverige och förvandlade sig i svenska Lappar. Det var denna
emigration från Norge till våra lappmarker, som gjorde att Lappar
och renar här blefvo hastigt ökade, och trängsel vid betena sommartiden
inom Tromsö amt uppkom.
Oaktadt jag anser den nya lagen vara för litet betryggande för Lapparnes
rätt, och att denna rätt skulle bevaras bättre genom en riktig
tillämpning af 1751 års kodicill, så skulle jag dock anse mig tvungen att
ingå på lagens antagande, och det derföre att ett uppskof dermed möjligen
kunde leda till ej önskliga förvecklingar. Och ett stöd för antagandet
skulle jag hemta i min tillförsigt till den norska Regeringen och de
norska embetsmännens ådagalagda rättskänsla. Men jag har nyss
fått en upplysning, till följd af hvilken jag anser mig uppkallad att
förorda ett uppskof. Det har nemligen af fullt trovärdig person blifvit
mig meddeladt att, enligt ett nyligen anländt nummer af norska
Aftenbladet, Storthinget anses säkert komma att uppskjuta ärendets
behandling till nästa år. Om denna uppgift är riktig, hvarom knappt
kan vara något tvifvel, så visar den, att man vill se tiden an just
der, hvarest man ifrat mest för denna lag. Då vill jag fråga: hvad
skäl hafva vi att öfverila oss? Kunna vi ej äfven uppskjuta med fattande
af vårt beslut angående denna lag? För en sådan åtgärd talar
ett ytterligare skäl, och det är att distriktsindelningen ännu ej hunnit
afslutas. Med afseende å denna är det bekant, att norska Regeringen
gripit verket an med både allvar och nit, och just på den beror huru
138
Den 25 April.
tillståndet, i dessa trakter för framtiden skall blifva. 1 sitt yttrande
af år 1869 säger den norska Regeringen, att denna distriktsindelning
om ett par år skall vara fullbordad. Till en betydlig del torde densamma
redan vara verkställd i Tromsö amt, att döma efter de kartor,
som om denna sak finnas att tillgå. Då denna distriktsindelning
är gjord, är derigenom en sådan punkt gifven, att då kunde man
undvika ett stadgande sådant som det, hvilket finnes intaget i 28 §
af författningsförslaget, äfvensom det tillägg till 25 §, som blifvit
påyrkadt af åtskilliga reservanter inom Utskottet. Ty detta sednare
förslag, som visserligen är tillkommet i största välmening, skulle
blifva den åtgärd, hvarigenom man skulle förstöra Lapparnes framtid.
Stadgandet i paragrafen skall föranleda upprepade ansökningar
från aen jordbrukande befolkningens sida om utbyte af betesmarker
för Lapparne, och det är omöjligt annat än att Regeringen,
som icke kan få fullkomlig kännedom om alla de förhållanden,
som härvid böra tagas i betraktande, skall nödgas gifva vika för sådana
anspråk, som stundom äro föga berättigade, och komma att anvisa
nya betesmarker, äfven då sådant ej är af verkligt behof påkaliadt
Kommer då dertill ett stadgande af den beskaffenhet, reservanterne
föreslagit, nemligen att betesmark, som sålunda blefven Lapparne
anvisad, skall sedermera alltid få af Lapparne okränkt begagnas,
så är det klart, att af en sådan föreskrift måste skapas en ytterligare
äflan på norsk sida att göra dessa ersättningsmarker små och
trånga, eller att anvisa dem så högt upp på fjellen som möjligt, så
att jag tror, att detta vilkor vore att alldeles störta Lapparne, och
de kunna hafva allt skäl att bedja att blifva bevarade för sina vänner,
— med sina ovänner kunna de bättre reda sig.
Jag kan ej lemna obesvaradt ett yttrande af en ledamot inom
Utskottet, hvilkens varma hjerta jag känner, men som stundom af sin
känsla låter föra sig nog långt. Han påstod, att Sverige hade gjort
ingenting för Lapparnes rätt och skydd, då i Norge deremot hade
åtgjorts ganska mycket. Jag ber då få anmärka, att redan år 1867
verkställdes på Svensk sida undersökningar i Lappmarken, och man
började utstaka rengränsen i vårt land. De åtgärder, som talaren
omnämnde såsom verkställda å norsk sida — eller inköp af mark och
utförande af brobyggnader m. m., till fromma för Lapparne — hafva
nästan icke alls ännu blifvit vidtagna. De äro endast föreslagna af
en skicklig och aktningsvärd norsk ingeniör, men verkställigheten
deraf fattas, och ovisst kan vara om alla dessa vackra förslag någonsin
komma att sättas i verket. Jag vill på grund häraf påstå, att
hvarken klandret å ena sidan eller berömmet å den andra är fullt
berättigad!.
Skulle så vara, att norska Storthinget uppskjutit afgörandet af
detta ärende till nästa år, vet jag ej hvarföre vi nu skola antaga
lagen, och af sådan anledning yrkar jag afslag å denna likasom de
öfriga paragraferna i författningsförslaget.
Man skulle genom ett sådant tillvägagående undvika att bestämma
om den omtvistade frågan angående uppsägningsrätten; men skulle
lagen nu antagas i Sverige, får jag förklara att jag skall kämpa för
att 28:de paragrafens stadgande om denna rätt måtte komma att bi
-
Den 25 April.
139
behållas. Ty jag fruktar, att norska Regeringen ej kan med bästa
vilja i verlden undgå att i ett eller annat afseende, oaktadt all använd
möda, blifva förd bakom ljuset af den egennytta, som de fastboende
i Tromsö amf skola göra gällande. Och jag kan ej inse, att
det skulle ligga någon fara i en dylik bestämmelse. Följden af en
uppsägning skulle blifva endast den, att vi skulle återkomma till de
stadganden, som innefattas i kodicillen, hvilken, om man tolkar den
rätt, onekligen medför större rättigheter för Lapparne än den nya
lagen, och de inkast, som möjligen kunna göras mot denna min uppfattning,
tror jag mig kunna vederlägga. Jag hoppas, att Kammaren
skall afslå det framställda lagförslaget. Jag vill dermed ej hafva
uttalat någon åsigt, att ju icke en förändrad lagstiftning i detta hänseende
i en framtid bör komma till stånd, men jag anser det ej för
närvarande vara skäl för oss att vidtaga eu sådan åtgärd, och tror
det vara önskvärdt, att en fråga sådan som denna behandlas samtidigt
i de båda rikena. Jag anser alltså det föreliggande lagförslaget
ej nu böra antagas; men då jag till följd deraf yrkar afslag
på den föredragna paragrafen, vill jag dervid erkänna, att jag mot
densamma i och för sig allena icke rimligen kån finna skäl till någon
anmärkning.
Herr Statsrådet Berg: Den lagstiftning, som nu är i fråga, kan
icke annat än vara synnerligen svår, och det må således icke vara
underligt, att olika åsigter om dess lämplighet kunnat uppstå. Den
har nemligen att reglera förhållandet emellan den jordbrukande befolkningens
och nomadernas vidt skiljda intressen, och den måste dervid
äfven fästa afseende vid tvänne olika nationers, vid tvänne särskilda
representantförsamlingars skiljaktiga rättsuppfattning, ty för lagens
antagande är det nödvändigt, icke blott att den godkännes inom
det ena riket, utan äfven inom det andra, och huru svårt det är att
lösa frågan till begges belåtenhet, torde vara lätt att inse, då man
betänker de olika åsigter om den nu gällande kodicillens betydelse,
som äro rådande hos de olika ländernas rättslärde.
Yi hafva här nyss hört en utmärkt framställning af den tolkning,
som från svensk sida gjort sig gällande. Man bär sagt, att Lapparne
genom 1751 års kodicill fått sig tillerkänd en positiv och ovilkorlig rätt
att låta sina renar beta på det norska området, och att denna betesrätt
utgör en servitut på den norska jorden, som, om betesmarken ock sedermera
undergått förändring och blifvit odlad, dock måste ega bestånd.
Deremot bar ifrån norsk sida en alldeles motsatt åsigt blifvit framställd,
i det man der påstått, att Lapparne icke skulle få beta ens
på sådana utmarker, som blifvit upplåtna åt enskilde. Att förlika
dessa ^motsatta åsigter synes nästan ligga utom det möjligas område,
och då lagens tillämpning hufvudsakligen skall ega rum inom Norge,
är det klart, att den uppfattning om lagens mening, som der är
rådande, måste i sjelfva verket komma att gorå sig gällande, ty från
svensk sida lärer man svårligen åt Lapparne kunna bereda större
förmåner, än de norska auktoriteter, som hafva att afgöra tvister
härom, finna med lagens innehåll öfverensstämma, och de åsigter,
som redan blifvit af de norska domstolarne uttalade, synas icke
140
Den 25 April.
ingifva synnerlig förhoppning, att om man än aldrig så väl må deducera
de svenska Lapparnes rätt att oberoende af skedda odlingar
fritt begagna sig åt de fordna betesmarkerna, denna rätt i allt fall
någonsin skall inom Norge blifva erkänd.
Detta har jag så mycket mindre anledning att tro, som jag icke
ens för min del kan helt och hållet dela den uppfattningen, att 1751
års kodicill är så tydlig och klar i detta hänseende, som man här
velat påstå. Det är visserligen sannt, att densamma medgifver
Lapparne å ömse sidor rätt att höst och vår flytta öfver gränsen
med sina renar och i det främmande landet betjena sig af land och
strand, med undantag för vissa särskildt uppräknade ställen, men
derjemte är uttryckligen stadgadt, att de inflyttande Lapparne icke
få undantränga det egna landets Lappar eller under sina flyttningar
göra skada å skog, åker och äng, multebärs- eller hjortronmyror,
eller något annat.
En talare har förmenat, att denna föreskrift borde anses ega
gällande kraft endast då Lappen vore''på väg att flytta från det ena
riket till det andra, men ej sedan han tagit sitt tillhåll i det sednare.
Denna tolkning af ordet flyttning tror jag dock, att man svårligen
skall kunna på fullt allvar vidhålla. Lapparne måste väl anses
stadde på flyttning icke endast då de vandra öfver gränsen från
det ena landet till det andra, utan under hela den tid de föra sitt
nomadlif inom det främmande rikets område, och föga antagligt är,
att man velat ålägga Lappen större aktsamhet, då han vistades uppe
bland fjellen, der renarne icke kunna göra någon skada, än då han
uppehöll sig i den odlade bygden, der först någon, kollision med enskildes
eganderätt var att befara. Då nu således på den tid då
traktaten ingic.ks, enligt hvad sjelfva denna afhandling gifver vid
handen, på de trakter, der renarne fingo beta, funnos odlade bygder,
och Lapparne uttryckligen förbjöds att såväl å dessa odlingar som
å skog eller annat göra skada, torde man icke kunna säga, att
Lapparnes rätt till bete å nämnda trakter varit ovilkorlig eller oinskränkt,
och hade man haft för afsigt att sätta en gräns för odlingens
vidare framträngande till skada för Lapparne, så föreställer jag mig,
att man icke skulle underlåtit att i ett så vigtigt ämne intaga något
uttryckligt stadgande i traktaten. Något sådant finnes dock icke, utan
tvärtom förklaras att man endast såsom en “tolerans11 medgifvit Lapparnes
flyttningar öfver gränsen, och att hvardera staten förbehöll sig
sin höghetsrätt inom eget område oförkränkt. På grund häraf har
man också lika litet i Sverige som i Norge ansett sig förhindrad att
upplåta mark till odling, derföre att renar der tillförene betat, men
medgifvas måste, att såvida traktaten skall hafva någon betydelse,
Lapparne icke må så förträngas, att hela ändamålet dermed förfelas,
och att det således icke bör vara tillåtet att så medelst odling från
Lapparne undantaga sådana marker, som äro alldeles nödvändiga för
renarnes underhåll, eller afstånga deras renvägar. Så har dock skett
på vissa ställen, och då i det förslag, som här är framlagdt, blifvit
föreskrifvet, att norska staten skall på allmän bekostnad åter utlägga
så beskaffade vägar och foga anstalt att nödiga betesplatser icke
saknas, skulle således genom förslagets antagande Lapparne i detta
141
Den 25 April.
hänseende beredas en trygghet, som den nuvarande traktaten med
dess obestämda ordalag ej varit i tillfälle att erbjuda. Äfven i andra
hänseenden har man, såsom en del talare redan visat, sökt bereda
Lapparne ganska väsendtliga förmåner. Föreskrifterna härom hafva
emellertid betingat andra till skydd för de bofasta mot skada af
Lapparnes renar. Under medgifvande att de fastboendes antal är
mycket större än nomadernas, har man likväl häremot invändt, att
man icke borde fråga efter det större antalet, utan endast se till
att den svagares rätt icke kränktes, och att Lappens rätt att existera
icke tillintetgjordes. Ja, mine Herrar! vore den framlagda lagen
sådan, att Lapparnes existens genom dess antagande ifrågasattes,
så skulle jag vara den första att tillstyrka afslag å densamma. Jag
tror dock ej att så är fallet. Jag tror tvärtom, att den föreslagna
lagen vida bättre än den nuvarande skall befrämja Lapparnes existens
och befria dem från många af de olägenheter, för hvilka de nu äro
utsatta.
Klagan öfver de nuvarande förhållandena har ej försports endast
i Norge, missnöjet är lika allmänt bland Lapparne, och dessa, hvilka
då de komma in i Norge, ofta se sig fördrifna från sina gamla uppehållsorter
och sina renar skingrade eller skjutna, hafva ej heller
någon anledning att glädja sig åt dessa förhållanden eller önska deras
fortvaro. En förändrad lagstiftning i ämnet är således af högsta
behof påkallad. Jag tror dock, att då man härvid fattar sitt beslut,
man icke bör så mycket ingå i den juridiska detaljen och säga, att
i det och det afseendet borde Lapparne hafva fått sig större rättigheter
tillerkända. Man måste erinra sig, att det icke ligger i vår
makt att antaga hvilka bestämmelser som helst, och att hvad vi
här besluta icke kan blifva lag, med mindre det är af beskaffenhet
att kunna godkännas äfven i Norge. Frågan synes mig vid sådant
förhållande egentligen vara, om det för Lapparne är förmånligare att
det nuvarande förhållandet kommer att i många år fortfara, än att
de bestämmelser, som nu äro föreslagna, blifva gällande.
Man har sagt, att den föreslagna gemensamheten i ansvar skulle
vara så principvidrig, att redan på grund deraf, och då en principvidrighet
aldrig kan leda till goda följder, tillräcklig anledning skulle
vara att icke godkänna förslaget. Att det i allmänhet icke kan anses
fullt principenligt att ålägga flera personer gemensamt ansvar för
hvarandras åtgärder, vill jag för min del icke bestrida, men då man
tager hänsyn till det särdeles exceptionela förhållandet med de nomadiserande
Lapparne, tror jag dock det föreslagna stadgandet kunna
försvaras. Då nemligen Lapparne tillåtas att med sina renar i stora
flockar vandra in i ett främmande land, der de äro okända, och der
man icke kan taga reda på rätter egare till den ren, af hvilken
skada blifvit föröfvad, synes det ej olämpligt att såsom vilkor
för denna Lapparnes rätt föreskrifva, att de ibland dem, som låta
små renar beta tillsammans, äfven skola gemensamt vakta desamma
och gemensamt ansvara för den skada, som sker, likväl så
att om den till försummelsen skyldige kan framvisas, lian, och
icke de öfriga, får bära ansvaret? Jag tror, att en af de väsendtligaste
orsakerna till det missnöje, som uppkommit bland den norska
142
Den 25 April.
befolkningen, just är, att enligt nuvarande förhållanden det icke för
dem är möjligt att skaffa sig ersättning för skada som skett, och
häri ligger och orsaken, hvarför de norska nybyggarne till sitt skydd
sett sig nödsakade att med hunden söka köra bort renarne, på det
deras gröda icke måtte blifva helt och hållet förstörd.
Jag vill icke vidare upptaga Herrarnes tid, då frågan är sedd
från alla sidor, och då jag icke har någon ny sådan att framdraga.
Jag ber blott att få tillägga, att enligt min tanke skulle lagen, om
den blefve antagen, icke annat än befrämja Lapparnes intressen,
och det är detta, som, enligt hvad jag hoppas, blir det bestämmande
vid frågans afgörande.
Man har sagt, att det icke kunde skada att uppskjuta saken
ännu någon tid. Härtill ser jag dock ej något giltigt skäl, helst
anledning ej torde vara att hoppas, det derigenom skulle kunna vinnas
bifall till något för Lapparne förmånligare lagförslag i ämnet. Såsom
ett ytterligare skäl till uppskof har eu talare appgifvit, att frågan i
Norge blifvit uppskjuten till nästa Storthing, hvaraf han syntes vilja
sluta, att saken der ej ansågs vara af brådskande natur. Ehuru, så
vidt jag vet, frågan ännu ej förevarit i Storthinget, vågar jag icke
bestrida den ärade talarens uppgift, men om det förhåller sig så
som han säger, torde anledningen till uppskofvet kunna sökas deri,
att norska Storthinget, under den korta tid det är tillsammans, funnit
sig ej hinna taga denna vigtiga fråga i öfvervägande och derföre
uppskjutit den till ett följande år, utan att man deraf kan hemta
stöd för det antagande, att frågan skulle vara likgiltig i Norge.
Huru vigtig den än är för dem, hvilka den rör, kan man icke begära,
att alla representanter skola hafva så reda på saken, att de, innan
densamma hunnit närmare utredas, skulle vilja deri fatta sitt beslut.
En sådan utredning bar bär inom Lag-Utskottet egt rum, och någon
anledning till uppskof synes således här ej förefinnas; hvarför jag
hoppas, att Kammaren nu måtte lemna sitt bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.
Herr Widén: Jag vill visserligen icke bestrida, att Lapparnes tillstånd
är sådant, att det kunde tarfva förbättring, ehuru jag icke tror,
att det är så illa, som en föregående talare skildrat det. En ledamot
af den för afgifvande af utlåtande i ämnet tillsatta komité, som
tillika är medlem af denna Kammare, har åtminstone enskildt till
mig yttrat, att sedan Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens
län och vederbörande amtman i Norge företagit sig att söka ordna
förhållandena mellan Lapparne och de bofaste, så hafva icke så stora
kollisioner under de sista åren uppstått. Emellertid erkänner jag,
att ett icke så ringa behof förefinnes att få en förbättring i förhållandet
mellan Lapparne och vederbörande bofaste Norrmän i de norska
Lappmarkerna. Men ser jag på den lag, som nu blifvit framlagd
för detta ändamål, så kan jag icke finna tillrådligt att antaga densamma.
Jag gifver visserligen ett oförbehållsamt erkännande åt alla
de bemödanden, som af Regeringen, komiterade och äfven andra personer
blifvit gjorda för att åstadkomma någorlunda drägliga vilkor
för den nomadiserande befolkningen, men situationen måtte hafva
Den 25 April.
HS
varit den svenske parten öfvermäktig. Ty ser jag på resultatet af
deras bemödanden i föreliggande lagförslag, så kan jag icke finna,
att någon rätt blifvit Lapparne derigenom tillerkänd. Man finner
visserligen i början af förslaget, att vissa vackra rättigheter blifvit
åt dem inrymda, men går man vidare, så upptäcker man, huru den
ena efter den andra tages bort, så att de till slut stå alldeles rättslösa.
Jag behöfver blott erinra om 9 §:ns 4:de moment, som till och med
beröfvar dem deras hittills åtnjutna rätt att, utan fara för ersättningsanspråk
från Norrmännens sida, begagna utmarkerna till bete
för sina rendjur och i dess ställe tiliförbinder Lapparne ersättningsskyldighet
derför, så fort Norrmännen kunna finna sig hafva egt för
ringa bete för sin boskap å samma marker. Deremot hafva alla
möjliga rättigheter blifvit tillagda Norrmännen. Men icke nog dermed
att Lapparne sättas helt och hållet i beroende af de bofaste
Norrmännens godtycke, de åläggas till på köpet den dryga kostnaden
att hålla eu mycket stor uppsyningspersonal för utöfvande af
tillsyn öfver författningens efterlefnad, som just skall sätta Norrmännen
i tillfälle att utöfva sitt.godtycke så långt och så vidt som möjligt.
Förhållandena behöfva ordnas, det medgifver jag — har jag
sagt — men då borde ock den lag, som skall åstadkomma detta,
vara i någon män rättvis. Att det nu föreliggande förslaget är sådant,
det har jag icke kunnat se, och det tror jag icke heller vara
så lätt att bevisa. Tvärtom har jag icke kunnat finna annat, än att
om man skulle antaga detsamma, så komme man na att legalisera
det rättslöshetstillstånd, hvaruti Lapparne i strid mot 1751 årskodicill
blifvit försatte.
Jag vill icke vara vidare vidlyftig i denna sak och åberopar endast
såväl hvad Herr Nordström i ämnet anfört, som ock hvad Herr
Carlén i sin reservation yttrat, samt yrkar för min del afslag å den
punkt, som nu är föredragen, hvaruti jag innefattar ett afslag på
hela lagen.
Herr von Gegerfelt: Till följd af den långa diskussion, som
här försiggått, skall jag icke vidare yttra mig i saken utan endast
yrka bifall till denna paragraf.
Friherre Nordenfalk: 1 likhet med en föregående talare är
jag öfvertygad om, att Kammaren icke genom afslag å § 1 förmenar
sig rätt att pröfva lagen i dess detaljer, hvarföre vid dessas pröfning
tillfälle torde gifvas att besvara de anmärkningar, som mot förslagets
öfriga paragrafer blifvit framställda. Lika, ja ännu svårare anmärkningar
hafva inom Utskottet mot flere af dem blifvit gjorda, men
pluraliteten kom dock till den öfvertygelsen, att de borde bifallas och
att ett uppskof vore det sämsta af allt. Jag yrkar bifall till den
föredragna paragrafen, mot hvilken ingen anmärkning ännu blifvit
gjord.
Herr Berg: Då jag såsom suppleant i Lag-Utskottet deltagit i
öfverläggningarne rörande denna fråga, ehuru jag icke var närvarande,
då sjelfva saken slutligen afgjordes, så tillåter jag mig att
144
Den 25 April.
yttra min åsigt i ämnet. Jag tror, att då, såsom betänkandet utvisar,
nästan ingen af Utskottets ledamöter i sin helhet gillar det
förslag, som af Kongl. Maj:t afgifvits, detta borde vara ett bevis för,
att det icke heller i sin helhet skulle vara antagligt. Jag har vidare
af de reservationer, som blifvit gjorda, och h vilka till största delen
finnas utlåtandet bifogade, funnit, att den åsigt, som Herr Carlén
yttrat, och som i hans reservation återfinnes, är den, som närmast
öfverensstämmer med min mening. Han har likvisst icke röjt alla
bristfälligheter i förslaget eller framställt alla anmärkningar deremot,
som jag tror kunde göras, och af denna anledning ber jag att
få fästa uppmärksamheten äfven på § 7 mom. 1, hvars bestämmelser
om lapplänsmännens åligganden jag anser vara mindre lämpliga, äfvensom
hvad § 8 beträffar, det torde vara svårt att finna uppsyningsman,
som skulle kunna så uppfylla sitt kall, som denna paragraf fördrar.
Det har inom Utskottet blifvit ifrågasatt, och en värd vän bär äfven
här, enligt hvad jag vill minnas, talat om nödvändigheten att gifva
en sådan uppsyningsman någon ersättning; något sådant har emellertid
icke i Utskottets betänkande blifvit intaget, hvilket torde
vara en brist, som borde hafva blifvit iakttagen. Den aktade vän,
som på det varmaste har förordat lagens antagande så när som
på ett litet undantag har nu fästat uppmärksamheten på det, som
äfven Herr Carlén i sin reservation omnämnt, att sedan Utskottets
beslut blifvit justeradt, har en skrifvelse ingått till Justitie-stats -ministern från norska Regeringen, som visar att uppmätningar blifvit
gjorda och distriktsindelning föreslagen, men att inom Tromsö amf
bete icke kunnat anvisas för mer än 56,000 renar, och har härvid
tillika nämnt, att den person, som verkställt dessa undersökningar,
har föreslagit, att landsträckor skulle inköpas för att underlätta denna
distriktsindelning. Under sådana förhållanden, och då man i Norge
beslutit, att icke vid detta Storting företaga frågan till afgörande, så
torde det vara allt skäl att äfven här uppskjuta densamma, under
förhoppning att den reglering, som redan börjat, skall göra det nödvändigt
att ett annat år besluta en lag, som bättre uppfyller de rättmätiga
fordringar, man derpå kan ställa.
Jag förenar mig i den reservation, som Herr Carlén afgifvit och
yrkar afslag å den föredragna paragrafen.
Friherre Raab, Carl: Då Kammarens oro tyckes vara mycket
uppjagad, så anser jag det icke vara skäl att uppehålla tiden, utan
anhåller endast hos Herr Talmannen att få veta, om frågans utgång
i Andra Kammaren är känd, hvarefter och sedan jag fått upplysning
härom, jag torde för några ögonblick återfå ordet.
I anledning häraf tillkännagaf undertecknad, att underrättelse
om Andra Kammarens i ämnet fattade beslut blifvit begärd men
ännu icke meddelad.
Friherre Raab, Carl: Då jag ensldldt af en ledamot nyss fått
höra, att frågan redan är afslagen i Andra Kammaren, så inskränker
jag
Den 25 April.
145
jag mig. att yrka afslag å denna paragraf liks
iorfattmngsförslag.
om å de öfriga i detta
åt fe t f ''r ! Jag ,e) egnf 7niierllS uppmärksamhet
deraf Ä aJ f''°tf.hghetl här och visa sig, kommer det
uerai, att den föreliggande frågan är för en hel folkstam under
!wf’eS kr°na/ftt största vigt, och då vi här af de närmast förei
ä a0nfdiga''f egnat omkring tio å elfva timmar om dagen
åt diskussion af de stora intressen, som vända sig omkring bränvinsbr
an ning och anslag för jern vägar, torde det ej kunna sägas vara
oi mycket, om man tager i anspråk en eller två halftimmar mer till den
tld> s.om »fordras för diskussionen af eu fråga, af hvars morna
profning en hel folkstams välfärd väsendtligen beror. g
itn högtärad ledamot af Regeringen förklarade nyss, att, om
han kunde föreställa sig att Lapparnes framtida tillvaro genom den
föreslagna lagen kunde äfventyras, skulle ej heller lian yrka på
denna lags antagande. Jag tillåter mig i anledning deraf att återkalla
hans uppmärksamhet pa, bland andra, 25 §, som efter mitt
omdöme ganska tydligt anvisar, huruledes under tidens lopp denna
tillvaro verkligen kunde komma att äfventyras. Om på något visst
område af den egentligen för bete och rendjursskötsel dugliga
lappmarken har eller der renars underhåll skulle befinnas blifva
for den jordbrukande befolkningen betungande, skulle det få ankomma
på Regeringen i det landet att förordna, att dessa områden
ej vidare unge till rendj ursbete användas. Någon begränsning af
den jordbrukande befolkningens utsträckning eller förbud mot nybyggens
anläggande på de marker, som åt Lapparne blifvit förbelaiina,
linnés dessutom hvarken i denna § eller annorstädes i förslaget
stadgadt. Uti 6 § förklaras tvärtom uttryckligt, att den der
omtalade distriktsindelnmg helt och hållet skall bestämmas ur synpunkten
åt lättadt tillfälle för den jordbrukande befolkningen till
nödig uppsigt öfver Lapparne och deras djur", och uti 9 § utsträcka
den gemensamma ansvarigheten för skadeersättning till skador
ej allenast på hägnade egor, utan ock på ohägnade utmärker. Huruledes
sadana, uteslutande i jordbrukets och nybyggesanläggar.dets
intresse antagna stadganden skola allt mer kunna leda dertill att
det ena området efter det andra under tidernas fortgång åtskiljes
från betesmarkerna och Lapparne samt upplåtes åt jordbruket och
nybyggarne, torde en hvar kunna lätteligen inse; och då, ju raskare
och i ju derå riktningar sådana områden af Lapparnes fordna betesmarker
derifrån rör framtiden afskiljas, desto förr nalkas ock den
tidpunkt da hvad som för Lapparne af deras fordom tillräckliga
betesmarker återstår upphör att motsvara deras behof, och de sjelfve
dntna allt mer och mer mot fjellarne, måste, af brist på erforderliga
medel att lefva, upphöra att lefva. Let är likväl långt ifrån mig
att vilja säga, att den föreslagna lagen äfven i afseende å nu antydda
punkter ej skall komma att med välvilja mot Lapparne tilllampas;
men sjelfva grundsatsen i dessa stadganden är likväl sådan
att, da den med noggrannhet handhafves, den ej kan undgå att mediat?.
Prof. 1871. 1 Afd. 3 Band. 10
U6
Den 25 April.
fora så beskaffade följder, som de nyss antydda, och det är deri,
som det högst betänkliga af det hela ligger så länge man vill erkänna
att äfven Lapparne hafva något anspråk uppå att la existera.
Herr von Möller: Jag skall icke vara lång i mitt yttrande,
men lag måste bemöta en ärad vän på Östgötabänken, som velat
neutralisera mina skäl. som jag byggt på den till .Herr Justitiestatsminister]!
från norska Regeringen inkomna skrifvelsen. Hen
innehåller likväl äfven, att en likartad utredning, uppgjord åt samme
norske agronom, har blifvit öfverlemnad från Departementet för det
Indre till norska Storthinget. När nu denna utredning officiel öiverlemnats
till Sveriges och Norges representationer, så är man val
fullt berättigad, att med tillförlitlighet åberopa Herr Hauklands
memorial. „ ...
Jag inskränker mig att yrka bifall till J51 och hoppas, att äfven
de öfriga måtte blifva åt Kammaren antagna.
Grefve Mörner, Oscar: Genast efter det Herr Statsrådet
Berg haft ordet, begärde jag det äfven endast för att få förklara,
att ifall jag, i motsats mot hvad jag trodde mig hafva yttrat, verkligen
sagt, att norska tidningen Aftenbladet uppgifvit, att Storthinget
fattat beslut att uppskjuta frågans behandling, så var det en
ganska ledsam missägelse. Jag ville nemligen saga, att 1 denna
tidning'' stått att läsa, det man trodde att saken skulle blifva uppskjuten,
och att jag tillika hade all anledning att förmoda, att tidningen
vore ganska väl underrättad. Det var endast för att gifva
dessa upplysningar som jag begärt ordet.
Hvad åter det beträffar, som sist yttrades om den autentik
skrifvelsen, så bär jag aldrig betvifla!, att den var inlemnad nån
norska Regeringen, men derföre äro inga gårdar köpta eller några broar
byggda, och saken stål'' således på alldeles samma punkt som förut.
Friherre af Ugglas: Det rykte, som här blifvit utsprida att
Andra Kammaren alslagit lagen, har hos en talare föranledt den
åsigt, att Kammaren herde med mycket lätt hand genomgå densamma,
och således så godt först som sist afslå den. Jag är af eu helt
annan åsigt. Så länge frågan ännu icke var afgjord, så var det
verkligen forelladt med betänkligheter att vidtaga eu eller annan förändring
i förslaget, som kunde anses af behofvet påkallad, emedan
vi voro nödsakade betänka, att lagen skulle gälla äfven ett annat
land än vårt, och i följd deraf blifva föremål för pröfning af ett annat
lands lagstiftande församling. Nu är emellertid detta förändradt,
nu står det Kammaren öppet att § för § genomgå förslaget och oesiuta
hvad som synes häst och lämpligast, samt således åtminstone
för sin del antaga en lag, som skulle blifva ett godt stöd för Kongl.
Maj:ts Regering vid framläggandet af ett nytt förslag i en fråga,
som icke kan falla. Jag får således föreslå, att Kammaren med
samma omsorg som hittills ville genomgå de öfriga delarne åt denna
lag. Hvad den första paragrafen beträffa:, så har jag under diskussionen
icke hört en enda anmärkning framställas deremot, hiaitöie
jag får yrka bifall till densamma.
Den 25 Apri''. I47
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grefl¥?"n0icl1''l
Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande §:n och dels utslag derå; framställde Herr
(Trefven och Talmannen proposition på bifall till §:n och, då dervid
svarades många ja jemte åtskilliga nej, förklarade sig hafva funnit
ja öfvervägande.
§ 2.
Bifölls.
Härefter anmälde sig och yttrade
Grefve Wachtmeister, Hans: Då diskussionen efter föredragningen
afborsta paragrafen rörde sig kring hela lagförslaget, så har jag
fattat utgången, af beslutet rörande densamma såsom om Kammaren
dermed velat bifalla hela lagen, och sedan nu Andra Hammaren har
fattat sitt beslut i lmfvudsaken, och någon påföljd således icke kan
blifva af hvad beslut vi än fatta, så får jag yrka, att vid den fortsatta_
behandlingen af förslaget paragraferna måtte endast nämnas
och . icke uppläsas. Hvad det beträffar, som den siste talaren föreslagit,
att vi skulle noga genomgå hvarje paragraf och dervid framställa
de anmärkningar, hvartill enhvar kunde finna fog, så betvifla!''
jag, att vi på den vägen skola komma till något lämpligt resultat.
Det fordras nemligen så mycken grundlig kännedom om lokala förhållanden
för att afgöra dessa frågor, att jag tror att då de svenska
kommissarierna icke ansågo sig kunna komma till något annat resultat,
så kunna ej heller vi göra det.
Jaå’ yrkan, på sätt jag förut nämnt, bifall till lagförslaget i sin
helhet.
Herr von K och: Jag begärde ordet egentligen med anledning
deraf, att Grefve Wachtmeister yttrade, att vi enligt hans förmenande
genom bifall till första paragrafen hade afgjort alltsammans. Derpå
kan jag icke ingå, ehuru jag instämmer i hans yrkande, att paragraferna
icke må uppläsas utan endast nämnas, men jag kan icke
afstå från min rätt att dervid, få göra hvarje anmärkning, som omständigheterna
kunna föranleda. I det fallet instämmer jag således
med Friherre af Ugglas.
Grefve Mörner, Carl Göran: Då jag icke för min del sätter
stort förtroende till den mogna pröfning, som Kammaren nu klockan
2 och 55 minuter eftermiddagen kommer att egna åt detta vidlyftiga
förslag, särdeles om man blott skall repa upp § efter § utan att uppläsa
dem, så är det visst icke derföre, att jag är med lagen i allo
belåten, som jag icke vidare kommer att synnerligen besvära Kammaren
med yttranden i denna sak.
Herr Rydqvist: För min del hade jag af många skål helst önskat,
att hela detta lagförslag blifvit af Kammaren förkastadt, men
Den 25 April.
148
då man icke fattat ett sådant beslut, utan redan godkänt första paragrafen,
så kan jag icke finna annat, än att förslaget bör paragratvis
föredragas. Jag kan således icke biträda den mening som velat gorå
sig gällande, att det föreliggande Utlåtandet må diskuteras klumpvis,
hvad angår alla de öfriga och detta så mycket mindre, som jag för
min del har åtskilliga anmärkningar att göra mot förslagets olika delar.
Sedan Herr (Trefven och Talmannen med anledning af Herr Rydqvists
förslag yttrat, att Kammarens förut fattade beslut, att förordnings
först aget skulle paragrafvis genomgås, måste lända till efterrättelse
; hemställde Herr (Trefven och Talmannen, huruvida Kammaren,
på'' sätt Grefve Waclitmeister föreslagit, behagade medgifva, att
luder den fortsatta föredragningen förslagets paragrafer ej upplästes,
derest sådant ej af någon ledamot särskilt äskades, utan endast
med deras nummer anmäldes.
Då härtill svarades så väl ja som nej, förklarade Herr (Trefven
och Talmannen, att som Grefve Wachtmeisters förslag ej blifvit åt
Kammaren enhälligt bifallet, föredragningen af förordningsförslaget
naturligtvis komme att på vanligt sätt fortgå.
Herr Nordström begärde nu ordet och yttrade:
Jag tillåter mig vördsamt föreslå, att Kammarens session för
dagen °nu måtte afbrytas och frågans behandling fortsattes vid något"
annat tillfälle. Det är säkert, att när vi skola genomgå lagen
paragrafvis, så komma eu mängd detalj diskussioner att uppstå och
ingen utsigt vore att hinna slut med tragan förrän pa sena qvällen,
hvarföre jag får hemställa om man icke kunde uppskjuta den vidare
behandlingen till ett följande sammanträde.
Härå svarade Herr Grefven och Talmannen, att när han funne
sådant lämpligt, skulle lian till Kammaren göra hemställan om uppskof
med Utlåtandets vidare behandling till ett påföljande sammanträde.
§ 3.
Herr Rydqvist: Den sista punkten i denna paragraf lyder så:
“Öfverträdelse!’ af detta förbud straffas med böter, till belopp första
gången a! högst 40 Riksdaler svenskt Riksmynt eller 10 Speciedaler
norskt mynt och annan gång af högst dubbelt11. Efter denna ordalydelse
skulle alldeles oförtydbart 40 Riksdaler svenskt Riksmynt anses r
värde motsvara 10 Speciedaler norskt mynt. Jag hemställer dock, huruvida
det kau vara lämpligt att i det ifrågavarande lagförslaget fastställa
en sådan tolkning af de olika ländernas myntbestämmelser, då man vet
att värdet af deras silfvermynt icke är lika, utan att den norska species
är |:dels procent mindre värd än den svenska. Jag hemställer desto mer,
om" det kan vara lämpligt att nu, år 1871, afgifva en sådan förklaring
i denna lag, då Kong!. Maj:t sistlidet ar. i ett cirkulär gifvit
tillkänna, att norska och danska speciedalrar icke få mottagas af ve
-
149
Den 25 April.
derbörande allmänna verk till samma värde som 4 R:dr svenskt Riksmynt.
Det skulle efter min tanke vara mycket oriktigt att nu högtidligt
förklara, att de ega alldeles lika värde. Vid sådant förhållande
hemställer jag, om icke en förändring i denna sista punkt
kunde.befinnas lämplig, nemligen så, att det skulle komma att heta:
“Öfverträdelse af detta förbud straffas med böter, till belopp första
gången af högst 40 Riksdaler svenskt Riksmynt, der deri vid svensk
domstol åtalas, eller 10 Speciedaler norskt mynt, då den åtalas vid
norsk domstol, och annan gång med högst dubbelt*1.
Friherre De Geer: För min del kan jag icke finna, att detta
stadgande i tredje paragrafen skulle innehålla något slags förklarande,
ätt 10 Speciedaler norskt mynt skulle vara eqvivalent med
40 Riksdaler svenskt Riksmynt. Här är endast sagdt, att den, som
begår någon öfverträdelse, skall dömas antingen till 10 Speciedaler
norskt mynt eller till 40 Riksdaler Riksmynt, hvilket väl måste
tillämpas så, att om det är en svensk domstol, som handlägger målet,
så dömer den till 40 Riksdaler Riksmynt, och om det är eu norsk
domstol, till 10 Speciedaler norskt mynt. För min del kan jag icke
finna, att deraf skall föranledas någon förändring i de båda ländernas
myntförhållanden, och anhåller derföre om bifall till paragrafen
i oförändradt skick.
Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade Herr Grofven
och Talmannen, att i afseende, å den förevarande §:en hade yrkats
dels bifall till densamma oförändrad och dels af Herr Rjrdqvist,
att §:en måtte antagas med den förändring, att sista meningen
deri komme att lyda sålunda: “Öfverträdelse af detta förbud
straffas med böter, till belopp första gången af högst 40 Riksdaler
svenskt Riksmynt, då den vid svensk domstol åtalas, och 10 Speciedaler
norskt mynt, då den vid norsk domstol åtalas, samt annan gång
af högst dubbelt**.
Härefter framställdes proposition på bifall till §:en oförändrad
och besvarades med ja.
§ 4.
Bifölls.
§ <5-
r^ki''ri ^ ordström: Såsom jag förut anmärkt visar denna para
graf
bland annat, huruledes jorduppodlingen fått ohejdadt göra intrång
på Lapparnes betesmarker, och är det godt och val, att sålunda
inkräktade gamla renvägar nu skola kunna åter utläggas; men
då detta medgifvande göres beroende deraf, att de fortfarande skola
befinnas vara för Lapparne behöflig», förlora]'' det redan hälften af
sm betydelse, och ännu mer, derest, såsom sannolikt är, pröfningen
af detta behof uteslutande skall tillkomma Regeringen i det land,
150
Den 25 April.
der den stängda ren vägen finnes. Då emellertid ifrågavarande lag
liar en internationel karakter, borde oek deraf följa, att i denna pröfning
ombud från regeringarne på båda sidor skulle deltaga, och
detta förbiseende är det, som jag nu ber om att få till protokollet anmärka.
Jag skulle yrka återremiss, om ett sådant yrkande både
någon utsigt att vinna understöd, men derpå måste jag numera
tvifla.
Herr von Kock: Jag hemställer om, då en anmärkning är gjord
och då det icke torde vara lämpligt att bär redigera en ny lydelse
af någon paragraf, det icke vore bäst, att vi, italien gjord anmärkning
icke blifvit på tillfredsställande sätt besvarad, måtte tillkännagifva,
att vi icke äro nöjda med förslaget i den delen och lör sådant
ändamål besluta återremiss.
Herr Statsrådet Berg: Jag ber att i största korthet få besvara
den näst siste talarens anmärkning. Jag tror, att när en rättighet
skall göras gällande, så skall den myndighet, som eget’ att bestämma
om saken, äfven pröfva densamma, och att således, när någon gör
anspråk på, att eu renväg skall upptagas, som är stängd, så vänder
han sig till en myndighet, som pröfvar om hans påstående är befogadt.
Att deremot stadga i lagen, att alla renvägar, äfven sådana
som icke äro behöflig», skola upptagas, det tror jag hvarken vara nödigt
eller lämpligt.
Grefve Mö mer, Oscar: 1 denna paragraf är föreskrifvet, att
Lapparne icke få beröfvas sina gamla renvägar ‘genom rödjning eller
uppodling af jord eller uppförande af hägnader“. Om åter sådana
vägar stängas genom andra motiver eller sätt, som det mänskliga
snillet kan upptänka att förstöra vägar eller göra dem obrukbara,
så finnes intet förbud deremot inbegripet i denna paragraf. Af denna
anledning är jag mycket höjd att icke bifalla densamma, men jag
vet ej huru jag skall göra dermed, ty dä jag icke är i stånd att formulera
en ny lydelse, så vet jag ej bättre än att yrka återremiss,
ehuru jag måste tillstå, att jag ej heller förstår, hvartill en sådan
skulle tjena.
Herr Faxe: Den siste ärade talaren bär redan erkänt, att en
återremiss skulle tjena till intet, och då hemställer jag ock, om det
kan vara lämpligt att besluta en sådan. Jag hemställer tillika, om
icke paragrafen för vanligt sundt förstånd är tillräckligt klar, och
om det icke således vore skäl att utan vidare bifalla densamma.
Friherre De Ge er: Skall granskningen af förslaget blifva så
noggrann, som de mot denna paragraf gjorda anmärkningarne tyckas
antyda, så förutser jag verkligen en ganska vidlyftig diskussion. En
talare bär sagt, att Lapparne skulle kunna beröfvas sina renvägar
genom andra åtgärder än de, som funnos i denna paragraf omtalade.
Jag ber härvid att få påpeka, att i paragrafen äro uppräknade de
lofligt! åtgärder, hvarigenom intrång .skulle kunna ske i Lapparnes
Deri Jo April.
151
rätt; andra olagliga medel att beröfva dem sina vägar, tror jag ej
behöfva stå i denna lag omnämnda. Jag anhåller om bifall till
paragrafen.
Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad samt Herr Grofven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels
bifall till den förevarande §:en, dels återremiss deraf och dels afslag
derå; framställde Herr Grefven och Talmannen proposition på bifall
till §:en och, då dervid svarades många ja jemte några nej, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.
§ 6.
Grefve Mörner, Carl Göran: Uti den af Kammaren antagna
§ 3 omförinäles, att de trakter, der Lapparne äro berättigade att beta,
äro sådana som de af gammal sedvana hittills besökt. Jag kan icke
föreställa mig, att till en trakt, som Lapparne af gammal sedvana
besökt, icke skulle finnas eu väg. Den förutsättning, hvarifrån andra
momentet af § 6 utgår, eller att väg icke skulle finnas till ett distrikt,
som skall indelas, antyder således, att man med distrikt menar
något annat än hvad § 3 bestämmer, och att man afser med hela
distriktsindelningen något annat, än ett skydd för Lapparnes gamla
rättigheter. Tviflan man på att en sådan mening ligger i denna §,
så får man en ytterligare bekräftelse derpå i sista momentet, der det
säges, att det beror på Konungen att bestämma hvad som skall ingå
i distriktet. Det kommer således icke i fråga att göra sig reda för,
om det är ett distrikt som de af gammal sedvana besökt. Man uppställer
en princip i § 3, men slår omkull den i § 6, hvilket, enligt
hvad jag tror, icke kan anses som något särdeles lämpligt sätt att
tillvägagå, ehuru jag är lika öfvertygad om, att Kammaren kommer
att godkänna det.
Herr Nordström hördes häri instämma.
Herr Statsrådet Berg: Jag her blott att få nämna, att då i § 3
omnämnes Lapparnes betesrätt i allmänhet, så talar § 6 om de trakter,
som kunna indelas i distrikter, och der den gemensamma ansvarigheten
kommer i fråga; och från dessa trakter äro icke ens uteslutna
sådana, der Lapparne förut ej haft rätt att beta.
Öfverläggningen förklarades slutad och § bifölls.
§ 7.
Bifölls.
§ 8.
152 Den 25 April.
Mom. a, b, e och d.
Biföllos.
Mom. e.
Herr Bec km an: Vid detta moment anhåller jag, att få göra en
anmärkning, nemligen icke i afseende på den pligt, som ålägges
uppsyningsmannen att inställa sig vid besigtningar samt syner och
värderingar i anledning af skada, som skett genom renar, utan med
afseende på den rättighet, som här tillägges honom i momentets sista
del, der det heter: “samt att, när vid förekommande rättegångar fråga
uppstår om skyldighet för de under uppsyningsmannens tillsyn stående
Lappar, att för uppkommen skada gemensamt ansvara, föra
dessas talan, hvarvid han, om skäl dertill finnes, eger att å nämnde
Lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning som
syne- och rättegångskostnader."
Jag har redan, då det var fråga om lagen i allmänhet, erkänt,
att jag finner ingen möjlighet att, derest man skall ordna hithörande
förhållanden, undgå den visserligen betänkliga gemensamma ansvarigheten,
och likaledes tror jag, att det ej är olämpligt, att uppsyningsmannen
må få föra Lappens talan, men deremot anser jag det vara
för långt gånget att utesluta rättigheten för enskilda att, då de så
önska, infinna sig och få sin talan upptagen. Jag hoppas emellertid,
att detta icke har varit meningen och derföre vill jag icke heller i
det afseendet framställa något yrkande. Hvad åter angår den rättighet,
som här äfven tillerkännes uppsyningsmannen, att, utan afseende
på hvad möjligen den egentligen målsegande Lappen kan hafva deremot
att invända, likväl för hans räkning kunna ingå förlikning, så
synes mig detta vara ett plus i tyngd på denna institution, som man
alltför val kunnat undvika, emedan den icke synes oafvisligen nödvändig.
Det kan visserligen synas vara en obetydlig sak att ordna
dessa Lappars förhållanden, men rätten är lika helig hvarhelst den
kommer i fråga.
Om en sådan Lapp vill tala för sin egen räkning och möjligen
kunde betinga sig billigare förlikningsvilkor än uppsyningsmannen
och dock måste nöja sig med hvad denne för honom utläster, så synes
mig detta vara en obillig och hård bestämmelse. Man kan visserligen
invända, att när de äro underkastade målsmanskap och
gemensam ansvarighet, så förutsätter det. att den skall vara utan undantag.
Jag deremot inser icke, huru ett sådant undantag skulle
kunna skada: principmässigt är hela förhållandet icke, och då man
från detta påtvungna icke principmässiga förhållande gör ett undantag
till priiicipmässigheten, så kan jag icke se något midt deruti,
derest det kan ske utan att upphäfva stadgandena i öfrig! Det är
visserligen sann!, att genom en sådan åt enskilde medgifven rätt kan
någon gång en förlikning icke komma till stånd, och att detta vore
beklagligt, men det kan likaväl inträffa, att äfven rättegångar derigenom
förebyggas, emedan det icke är otänkbart, att då det säges,
att förlikning endast kan ingås, då skäl dertill finnas, så kunna tvister
uppstå derom huruvida uppsyningsmannen verkligen med skäl
153
Den 25 April.
ingått förlikning. Jag får derföre föreslå, i enlighet med min reservation,
att här gör.es det tillägg: “dock ej för Lapp, som sjelf närvarande
sådan förlikning bestriderHela momentet skulle således få
följande lydelse:
''‘Uppsyningsman är pligtig:
e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt
syner och värderingar, hvil-ka anställas i anledning af skada, som
någon uppgifver hafva blifvit honom af renar inom distriktet tillskyndad,
samt att, när dervid eller vid förekommande rättegångar
fråga uppstår om skyldighet för de under uppsyningsmannens tillsyn
stående Lappar, att för uppkommen skada gemensamt ansvara.
fora dessas talan, hvarvid handom skäl dertill finnes, eger att å
nämnda Lappars vägnar ingå förlikning angående såväl skadeersättning
som syne- och rättegångskostnader; dock ej för Lapp, som
sjelf närvarande sådan förlikning bestrider".
Detta är icke såsom mig synes mycket begärdt, men det är dock
så mycket, att om Lappen sjelf inställer sig. så är hans talan icke
förspilld.
Herr Hydqvist: De rättigheter och skyldigheter, som den ifrågavarande
uppsyningsmannen har såsom Lappens ombud inom distriktet,
äro i denna paragraf bestämda. Åt det töredragna momentet
framgår dock, liksom af hela detta lagförslag, att det är egentligen
ett skydd för de bofaste Norrmännen emot Lapparne, som dermed
atses. Uppsyningsmannen skall sålunda iakttaga Lapparnes rätt,
när desse^ blifva anfäktade, derför, att deras renar tillfogat Norrmännen
någon skada, men jag saknar i detta moment, liksom i de
öfriga, hvarje bestämmelse derom, att han äfven skall''iakttaga Lapparnes
rätt, när dessas renar blifvit misshandlade eller till och med
ihjälrilfia af Norrmännens hundar. Det är efter min tanke alldeles
icke förr plåt/. Det är allmänt kändt, att det finnes vissa slags hundar,
hvilka dresseras för att vara egaren behjelpliga till vinnande
af ett visst syftemål. Sålunda bar Lappen sina renhundar, Indika
äro mycket fogliga och beskedliga djur, som söka hålla renarne tillsammans,
på samma sätt som vallhundarne gorå med boskapen. Men
det finnes andra, slags hundar, hvilka, liksom de amerikanska blodhundarne
hade till bestämmelse att rifva ihjäl Indianer, äro särskild*
dresserade att bita renar. Jag kan icke förstå annat, än att man i
denna lag bör bereda Lappen skydd för den betydliga skada, som
härigenom kan förorsakas honom och derföre vill jag ock påyrka,
att ordalydelsen i denna paragraf mom. e må blifva följande:
“Uppsyningsman är pligtig:
e) att efter behörig kallelse inställa sig vid besigtningar samt
syner och värderingar, hvit k a anställas i anledning af skada, som
någon uppgifver hafva blifvit honom af renar eller hundar inom
distriktet tillskyndad, samt" etc.
Jag anhåller om proposition å detta förslag.
Herr von Sydow: I motsats mot den förste talaren anser jag
betydelsen af hela. uppsyningsmannabcstyret till stor del bero derpå,
att han eger rätt att ingå förlikning. Har han icke eu sådan rätt,
154
Den 25 April.
så är hans befattning af föga vigt. Det föreslagna tillägget kan jag
icke heller finna nödigt, ty om den rätte målseganden, den hvars
renar gjort skadan, infinner sig vid besigtningen, så lär väl icke uppsyningsmannen
kunna neka honom att sjelf ingå förlikning, om han
så önskar.
Den siste talarens förslag åter, eller att uppsyningsmannen borde
vara skyldig att sjelfmant söka befordra till bestraffning den, hvars
hundar gjort skada på renarne, kan jag icke godkänna. Jag kan
nemligen ej finna något giltigt skäl, hvarföre den, hvars renar blifvit
skadade af hundar, skulle mindre i detta än alla andra fall vara
skyldig att sjelf anställa talan om skadeersättning, utan kunna hvälfva
denna skyldighet på en annan, hvarigenom uppsyningsmannabefattningen
blefve ytterligare onerös.
Jag yrkar bifall till momentet.
Herr Nordström: Uti detta mom. e af 8 §:en förekommer äf
ven
en afvikelse från de grundsatser, som vår egen och andra länders
lagar noggrant söka hålla vid makt. Jag menar den Lapparnes
uppsyningsman i distriktet bär tillagda rättighet, att vid rättegångar
om skada, för hvilken ersättning och ansvar skulle gemensamt
kunna utkräfva^ af samtliga inom uppsyningsdistriktet då befintliga
Lappar, icke allenast föra dessas talan, utan ock på deras
vägnar ingå förlikning om skadeersättning och rättegångskostnader.
Vår lag stadgar dock uttryckligen, att ingen fullmäktig för annan i
eu rättegång må saken förlika, utan att han häfver uttryckligen lof
dertill. Vill man häremot invända, att uppsyningsmannen, som utses
af Lapparne i distriktet genom val, eger uti sitt på detta val
grundade konstitutorial erforderlig fullmakt äfven till förlikning, torde
deremot få anmärkas, att enligt vår lag sjelfve Konungens ombudsman,
ehuru försedd med konstitutorial på sin befattning, icke eger
kronans rätt genom förlikning minska, och ej tvänne parter den tredjes,
eller annans rätt; och allt detta på goda skäl, emedan förlikning
för att komma till stånd, förutsätter eftergift eller minskning af yrkad
rätt på endera eller båda sidor, och deröfver måste rättsegaren
sjelf i första rummet få tillfälle att sig utlåta. Att döma af diskussionens
gång hittills hyser jag visserligen icke hopp, att denna min
anmärkning skall komma att gillas af pluraliteten, men detta utgör
icke för mig något hinder att nedlägga den i protokollet, såsom min
åsigt om saken, yrkande jag för min del utslag å momentet.
, Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(Trefven och Talmannen, att under densamma hade yrkats dels bifall
till det förevarande momentet oförändradt; dels af Herr Beckman,
att detsamma måtte antagas med följande, vid dess slut fogade
tillägg: “dock ej för Lapp, som sjelf närvarande sådan förlikning
bestrider"; dels af Herr Rydqvist, att momentet skulle bifallas
endast med tillägg af orden: “eller hundar“ efter ordet: “renar";
och dels slutligen, att momentet skulle af Kammaren afslås.
Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen proposition
Den 25 April.
155
på bifall till momentet oförändradt och, då dervid svarades många
ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.
Mom. f.
Herr Rydqvist: I afseende på mom. f anser jag mig, i
konseqvens med hvad jag förut föreslagit, böra hemställa om ett
liknande tillägg, så att momentet skulle lyda så:
“f) att söka upptäcka genom hvilkens eller hvilkas renar eller
hundar skada inom distriktet blifvit förorsakad etc.“
Jag vet på förhand, att detta icke kommer att af Kammaren
gillas, men jag anhåller att få i protokollet intaget, att jag för min
del ansett en dylik förändring af ordalydelsen vara af nöden.
Sedan öfverläggningen förklarats slutad samt Herr Grefven och
Talmannen upptagit det af Herr Rydqvist gjorda yrkandet å bifall
till momentet med tillägg af orden: “eller hundar" efter ordet:
“renar;" framställdes proposition på bifall till momentet oförändradt
och besvarades med ja.
§:ens slutmening.
Bifölls.
Uppå Herr Grefvens och Talmannens hemställan blef härefter
Utlåtandets vidare föredragning uppskjuten till nästföljande sammanträde.
Kammaren åtskiljdes kl. H e. m.
In fidem
O. Brakel.