Tisdagen den 24 oktober (Riksdagens protokoll 1961:27)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 27

ANDRA KAMMAREN

1961

24—26 oktober

Debatter m. m.

Tisdagen den 24 oktober

Sid.

Svar på frågor av:

herr Löfroth ang. vädjan om inställande av aviserat prov med kärnladdning
.............................................. 3

herr Vigelsbo ang. ersättning till efterlevande till offren vid flygolyckan
i Vikbo ........................................ 10

herr Christenson i Malmö ang. vissa utredningar om åtgärder till

främjande av den svenska utrikeshandeln.................... 11

fru Nettelbrandt ang. ersättningen till sjuksköterskor för tjänstgöring
efter pensioneringen ................................ 13

Interpellationer av:

herr Helén ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola 14

herr Svenning ang. brännoljepriserna.......................... 15

herr Svensson i Stenkyrka ang. utlandssvenskarnas rösträtt ...... 16

herr Grebäck ang. åtgärder på jordbrukets område till skydd mot

radioaktivt nedfall ...................................... 17

herr Nilsson i Gävle ang. folkpensionärernas medicinkostnader, m. m. 18

Onsdagen den 25 oktober fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena...... 20

Onsdagen den 25 oktober em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena (Forts.) 99

Torsdagen den 26 oktober

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena (Forts.) 148

1 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 27

1 * I O t 1 1;

\ k% ■

ld<»!

•» .

■

lä»

r i

Tisdagen den 24 oktober 1961

Nr 27

Tisdagen den 24 oktober

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 16, den
17 och den 18 innevarande oktober.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Riksdagsman Emil Elmwall, 000913,
Sparreholm, är intagen på lasarettet,
Nyköping, sedan den 20/10 1961. Han
beräknas vara arbetsoförmögen minst 14
dagar framåt.

Vilket härmed intygas.

Nyköping 21/10 1961

R. Jonstam
t. f. överläk.

Herr Elmwall beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen tills vidare.

Härefter föredrogos följande ansökningar: Till

Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
befrielse från riksdagsarbetet under tiden
23—28 oktober 1961 för bevistande
av internationell kongress i Rom.

Stockholm den 21 oktober 1961

Torsten Nilsson

På grund av utrikes resa anhåller undertecknade
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 16—30 okt.

Stockholm den 15 okt. 1961

Hilding Hagberg
Helmer Holmberg

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 3

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att till kammaren överlämnats
Kungl. Maj:ts skrivelse, nr 186, angående
muntligt meddelande till riksdagen.

Av denna skrivelse, som nu föredrogs
och Iades till handlingarna, inhämtades,
att Kungl. Maj:t prövat lämpligt,
att i den i § 56 riksdagsordningen stadgade
ordning till riksdagen gjordes meddelande
rörande de västeuropeiska integrationssträvandena,
ävensom förordnat,
att meddelandet skulle framföras i
första kammaren av statsministern Erlander
och i andra kammaren av statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
Lange.

Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att ifrågavarande meddelande komme
att lämnas vid början av kamrarnas
sammanträden onsdagen den 25 oktober
kl. 10.00.

§ 4

Svar på fråga ang. vädjan om inställande

av aviserat prov med kärnladdning

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Löfroth har frågat
mig, om svenska regeringen har för
avsikt att rikta en vädjan direkt till
Sovjetunionens regering att inställa det
aviserade provet med 50 megatons kärnladdning.

Med anledning härav får jag anföra
följande:

Den .svenska regeringen har med stöd
av en stark folkopinion konsekvent beklagat
de prov med atomvapen, som de

Nr 27

Tisdagen den 24 oktober 1961

Svar på fråga ang. vädjan om inställande av aviserat prov med kärnladdning

ledande stormakterna genomfört. Det
har skett med hänvisning till de strålningsfaror,
som är förenade med dessa
prov, till risken för en ytterligare spridning
av kärnvapeninnehavet, till de för
mänskligheten djupt oroande perspektiv
som stormakternas kapprustning med
alltmer fruktansvärda förstörelsemedel
innebär. Vi hälsade med stor tillfredsställelse
Sovjetunionens beslut 1958
att upphöra med kärnvapenproven, ett
beslut som sedermera biträddes av Förenta
staterna och Storbritannien. Vi såg
med stora förhoppningar fram mot förhandlingarna
i Geneve. Dessa förhandlingar
erbjöd en möjlighet att få ett definitivt
slut på atomvapenproven. Ett
positivt resultat skulle innebära ett betydelsefullt
steg i riktning mot en allmän
nedrustning. Därför uttryckte vi
vårt djupa beklagande, när Sovjetunionen
återupptog kärnvapenproven. Tyvärr
har även Förenta staterna beslutat
inleda sådana prov.

Sovjetunionens beslut att i den pågående
försöksserien spränga en 50 megatonsbomb
väckte helt naturligt stark
oro i Sverige och i alla de nordiska länderna.
En sprängning nära vårt lands
gränser av en bomb av denna exempellösa
storlek skulle under ogynnsamma
yttre omständigheter kunna medföra
påtagliga risker för ett radioaktivt
nedfall med direkta skadeverkningar.
Det var således en akut situation, där
regeringen med hänsyn till riskerna
för vår befolkning självfallet sökte utnyttja
de vägar som stod till buds att
med största möjliga effekt vädja till
Sovjetunionen att icke genomföra det
förebådade provet.

Regeringen ansåg att vi främst borde
begagna den möjlighet som Förenta
Nationernas pågående generalförsamling
erbjöd. Danmark väckte i slutet
av förra veckan med stöd av Sverige,
Norge, Island, Japan och Kanada ett
resolutionsförslag, som innehöll en vädjan
till Sovjetunionen att ompröva sitt
beslut att genomföra ett prov med en

50 megatonsbomb. Resolutionsförslaget
innebar inte, att vi tog ställning till
något av de olika förslag till lösning
av kärnvapenfrågan som förelåg till
diskussion. Det var, såsom utrikesminister
Undén framhöll i debatten i det
politiska utskottet, »ett spontant uttryck
för den oro och den ängslan allmänheten
i våra länder känner inför
riskerna från det betydande nedfall som
kan befaras som verkan av det planerade
gigantiska provet». Den svenska
opinionens enhälliga inställning i denna
fråga har på detta sätt klart kommit
till uttryck såväl inför Sovjetunionen
som inför världsopinionen i sin
helhet. Vi ville söka få hela världsorganisationens
auktoritet bakom denna
vädjan. Vi ville också markera, att de
stora atombombsproven är en fråga
som angår alla folk. Radioaktiviteten
hejdar sig inte vid några nationella
gränser. Människorna i alla länder känner
oro inför de strålningsrisker som
sådana prov kan medföra. De kräver
hänsyn från atommakternas sida. Det
är därför vår förhoppning, att det framlagda
resolutionsförslaget kommer att
få ett starkt stöd bland FN:s medlemsnationer.

Innan detta förslag ännu slutbehandlats
i FN:s politiska utskott kom meddelandet
om att Sovjetunionen låtit en
bomb av synnerligen kraftig verkan
detonera. Med anledning härav har jag
i dag till ministerpresident Chrustjov
avsänt följande telegram:

»Sveriges folk känner oro och ängslan
inför de pågående försöken med
kärnvapen av exempellös styrka nära
vårt lands gränser. Sveriges regering
har både inom Förenta Nationerna och
i annan form givit uttryck för denna
oro. Jag vädjar enträget till Eder att
inga ytterligare sådana prov måtte företagas.
»

Vidare anförde

Herr LÖFROTH (fp):

Herr talman! Jag ber att till hans

Tisdagen den 24 oktober 1961

Nr 27

Svar på fråga ang. vädjan om inställande av aviserat prov med kärnladdning

excellens herr statsministern få rikta
ett tack för svaret på min enkla fråga.

Med frågan ville jag närmast veta,
om regeringen hade för avsikt att, eventuellt
tillsammans med regeringarna i
de övriga skandinaviska länderna, rikta
en vädjan direkt till Sovjetunionens
regering att inställa det aviserade provet
med 50 megatons kärnladdning.

Nu hänvisar statsministern till det
initiativ som de nordiska m. fl. länder
tagit i frågan i FN. Det var utan
tvivel välmotiverat att gå vägen över
FN för att därigenom söka få hela
världsopinionen bakom en vädjan, men
aktionen via FN visar sig mera svårmanövrerad
än initiativtagarna sannolikt
tänkt sig och borde inte ha hindrat
en direkt framställning från svenska
regeringen till regeringen i Moskva.
Härigenom hade ytterligare understrukits
hur allvarligt det svenska folket
ser på provet med den s. k. domedagsboinben.
En sådan direkt vädjan till
ryska regeringen borde självklart ha
gjorts omedelbart, d. v. s. redan i förra
veckan.

Vilka följder som bombprovet under
ogynnsamma omständigheter kunde få
för bl. a. vårt land och då i främsta
rummet för dem som bor i mitt hemlän,
Norrbotten, är allmänt känt. När
statsministern uttalar — som skedde i
TV i går kväll — en djup besvikelse
över det ryska handlingssättet att sätta
planerna i verket och utföra bombprovet
utan varje hänsyn till den pågående
behandlingen i FN av en vädjan
att inställa provet, har han utan
tvekan svenska folket bakom sig. Säkert
kunde statsministern ha skärpt ordalagen.
Det är inte endast fråga om
besvikelse utan även om harm och förtrytelse
över den häpnadsväckande brist
på hänsyn som de ryska makthavarna
visat såväl FN som alla de människor,
för vilka provet kan få ödesdigra konsekvenser.

Allra sist, herr talman, vill jag uttala
min tillfredsställelse över det tele -

gram, som statsministern avsänt till
Sovjets ministerpresident Chrustjov.

Härefter meddelade herr andre vice
talmannen, att herrar Ohlin, Heckscher,
Eliasson i Sundborn och Gustafsson i
Stockholm begärt ordet; och beslöt kammaren
att beträffande denna fråga upphäva
den i § 20 mom. 4 kammarens ordningsstadga
föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till
herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att uttrycka en liberal opinions häpnad
och bestörtning över Sovjetunionens
långa serie av kärnvapenexplosioner,
som i går kulminerade. Tydligen
förbereddes dessa explosioner alltmedan
man i Geneve förhandlade om
en överenskommelse att för framtiden
avstå från prov med kärnvapensprängningar.
När sedan tiden för proven närmade
sig, gjorde Sovjet slut på förhandlingarna
och satte i gång. Detta handlingssätt
innebär en upprörande hänsynslöshet
i och för sig och betyder
dessutom — genom att framtida förhandlingar
försvåras — ett hinder för
försöken att tränga tillbaka kärnvapnen
och därmed avlägsna faror som
hotar freden och mänsklighetens framtid.
Sovjetunionens förfaringssätt har i
Sverige framkallat djup besvikelse.

Vidare anförde:

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I dag är det FN-dagen.
Runt omkring i världen har man hissat
FN:s fredsfana. Den syns också härifrån
riksdagshuset. Runt omkring i
världen samlas man i dag i förhoppningen
att FN skall bli vad vi hoppas:
ett skydd för fred, frihet och rättvisa
i världen. Den förhoppningen förenar
folk i alla världsdelar, med alla slags
religioner och kulturer, med alla slags
hudfärg. Den är gemensam för alla sam -

Nr 27

Tisdagen den 24 oktober 1961

Svar på fråga ang. vädjan om inställande av aviserat prov med kärnladdning

hällsklasser, för alla fria folk och för
miljoner som lever under diktaturernas
tryck. Alla fria åsiktsriktningar —
högermän och socialister, liberaler och
bondeförbundare — delar den strävan
efter fred, som för oss svenskar
sedan länge är något självklart.

På FN-dagen i år läser vi två nyheter
i tidningarna: norska stortinget
har delat ut två fredspris, ett för att
hedra Dag Hammarskjölds minne, ett
till en företrädare för de afrikanska
folk, vilkas framtid låg Hammarskjöld
så varmt om hjärtat. Den andra nyheten
är att Nikita Chrustjov i crescendo
fortsätter med sina atombombssprängningar.
Det råder inget tvivel om
vad han därmed vill ha sagt till världens
folk. Hans budskap på FN-dagen
kommer samtidigt som FN:s generalförsamling
skall behandla frågan om
en vädjan till Sovjetunionen att inställa
sprängningarna. Dess innebörd är
klar och otvetydig: Sluta upp med edra
förhoppningar att frihet och fred
skall förenas; lyd Nikita Chrustjov, annars
.. . Det spelar rätt liten roll i det
sammanhanget, om han främst vill
skrämma kineser eller amerikaner.
Kärnpunkten är att han inte vill tolerera
frihet för någon annan än sig
själv.

Den svenska riksdagens arbetssätt
tillåter oss inte att anta resolutioner.
Jag kan bara här uttala tillfredsställelse
över det budskap regeringen har
riktat till Sovjetunionens regering och
vill dessutom försöka ge uttryck åt
vad högerpartiet och dess företrädare
i riksdagen just nu känner. Vi är djupt
upprörda över den grymma lek vi får
bevittna. Hur stora den senaste sprängningens
direkta skadeverkningar blir,
om de träffar Sverige eller ej — det
vet vi ännu inte. Det är inte ens riktigt
klart hur stor laddning som har
sprängts just denna gång. Vad vi vet
är att man söker skrämma oss liksom
alla andra folk att avstå från vår frihet.
Men vi får inte låta skrämma oss.

Vår frihet lever, vi överger den inte,
vi är beredda att försvara den, och vi
tror att den kan bevaras.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Från centerpartiets sida
vill vi också ge uttryck för den
starka oro och den djupa besvikelse
som svenska folket känner inför de pågående
kärnvapenproven. Sovjet har
fortsatt dessa prov trots alla vädjanden
och trots de uppenbara hälsorisker för
folken som kärnvapenproven medför.

Vi konstaterar med tillfredsställelse
att regeringen vidtagit de åtgärder som
statsministern redogjort för. Vi anser
det naturligt, att regeringen begagnar
sina möjligheter att ge uttryck för den
starka reaktionen inom vårt folk inför
kärnvapenproven och att regeringen
också tillvaratar alla de möjligheter
som står till buds för att främja en
internationell överenskommelse om
kärnvapenprovens upphörande och för
att få till stånd en allmän och kontrollerad
nedrustning. Vårt land är — det
måste vi besinna — en liten nation,
och vårt inflytande är begränsat. Men
man skall inte därav dra slutsatsen,
att våra opinionsbildande möjligheter
är ringa — tvärtom.

Jag skulle också, herr talman, vilja
göra en reflexion som gäller vår beredskap.
Det är ytterst angeläget, att regeringen
och myndigheterna ser till att
vår bredskap här hemma blir effektiv
med tanke på de risker för människor
och djur som uppstår, om radioaktiviteten
skulle väsentligt öka till följd av
nya och måhända ännu kraftigare kärnvapensprängningar.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Man frågar sig med
oro, om sprängningen av den ryska 50-megatonsbomben utgör kulmen på de
nu från Sovjets sida återupptagna
kärnvapenproven eller om vi har att
vänta en fortsättning med kanske ännu
fruktansvärdare sprängladdningar

Tisdagen den 24 oktober 1961

Nr 27

Svar på fråga ang. vädjan om inställande av aviserat prov med kärnladdning

och med återupptagna prov också från
de andra atommakternas sida, med de
ytterligare risker för mänskligheten
som härav skulle följa — inte bara
strålningsrisk utan också risk att släppa
lös krafter som man inte kan behärska
även om man vill.

Händelsen i går uppe vid Norra ishavet
har skapat oro och avsky hos
hela vårt folk. Det kanske inte tjänar
så mycket till med protester eller vädjanden
till de ryska makthavarna. Låt
mig bara här på samma sätt som tidigare
talare i min egenskap av talesman
för den socialdemokratiska riksdagsgruppen
uttrycka den starka olust,
som vi känner inför den senaste händelseutvecklingen,
och samtidigt uttala
förhoppningen, att man till slut ändå
skall ta sitt förnuft till fånga i Moskva
och upphöra med denna fruktansvärda
lek med förintelsens krafter.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! I statsministerns uttalande
av i går finns ett avsnitt, som
vi utan vidare kan instämma i. Han
sade nämligen: »Den konstruktiva uppgift
som nu borde förena världens folk
är att med all kraft ta upp nedrustningssträvandena.
Det är vår förhoppning
att förhandlingar snarast kommer
till stånd mellan stormakterna som kan
leda fram till ett avtal om förbud mot
kärnvapenprov och en allmän nedrustning.
» Vi gör det så mycket hellre som
vi hela tiden kämpat på den linjen.
Vi hörde till den smädade skara som
samlade nära 400 000 namn under
Stockholms-appellen för kärnvapen förbud
för elva år sedan. Var fanns herrarna
då — ni som trätt upp i partiledaruppmarschen
i dag? Ni drev hetskampanj
mot den parollen. Och Dagens
Nyheter skrev att Stockholm blev
utskämt i Amerika genom att stadens
namn användes för denna appell. Expressen
skrev att det var löjligt att
ställa krav om förbud mot ett enda
vapen — vad skulle det tjäna till?

I dag driver ni en jättekampanj mot
en enda bomb bland 60 000 och mot
ett enda land. Vi har enligt statsministern
anledning att inte misstänkliggöra
vår neutralitet i andra länder.
Men gör vi inte det, om vi företar en
ensidig frammarsch tillsammans med
två atlantpaktsländer och två amerikastyrda
länder, så att Afrikas folk träder
upp och talar om en manöver i det
kalla kriget och frågar: Var går gränsen
— är det vid 49,9 megaton?

Vi har tidigare brännmärkt den kampanj
som bedrivits i detta land, delvis
med statsmedel, för att bagatellisera
strålningsfaran. Vi bär mer än andra
givit spridning åt professor Linus Paulings
och andra vetenskapsmäns redogörelser
för dessa risker. Men vad mötte
vi? Vi mötte försvarsutställningar,
där det sades att inte ens atombombskrevader
var så farliga, om man hade
med sig spade och borste och kunde
gräva ned sig.

Vi ser liur man i den av Per Edvin
Sköld redigerade boken Svenska atomvapen
på allvar påstår, att vanliga röntgenundersökningar
egentligen är farligare
än verkningarna för den enskilda
människan av alla dittills utförda
sprängningar; att det är 20 gånger farligare
att väga 25 kilo mer än normalt
och 40 gånger farligare att röka 20 cigaretter
om dagen. Kan det bli slut på
den sortens bagatellisering nu! Kan det
bli slut på talet om att maktbalansen
är den största garantien för freden!
Nu har ni fått maktbalans, och det tycker
ni inte om.

Vi är glada över att denna kampanj
har kommit i gång; och när den väl
har kommit i gång kan den inte hejdas.
Varje tänkande människa måste
nämligen ställa frågan: Om en enda
bomb kan framkalla sådan fruktan —
kan vi då riktigt fatta hur mycken förödelse
som skulle åstadkommas av
60 000 kärnvapenbomber fällda i krig
med avsikt att förstöra.

Det gäller här inte bara eu explo -

Nr 27

Tisdagen den 24 oktober 1961

Svar på fråga ang. vädjan om inställande av aviserat prov med kärnladdning

sion, det gäller mänsklighetens möjlighet
att fortleva. Det är tragiskt att det
behövdes en sådan chock för att Sveriges
folk skulle komma till denna insikt,
men det är glädjande att det gjort
det nu. Nu finns nämligen förutsättningar
för en världskampanj för avrustning
och för att få kärnvapnen förbjudna.
Sovjets och de andra socialiststaternas
underskrifter är klara —- de
är förslagsställare. Det är västmakternas
underskrifter som saknas och som
måste pressas fram.

Det är inte bara en viss bomb som
är farlig. För fyra dagar sedan höll
Förenta staternas vice försvarsminister
Roswell L. Gilpatrick ett tal i
Hot Springs — det underströks att talet
var godkänt av president Kennedy
-—■ vari han sade att Förenta staterna
nu har tiotusentals atomvapenbärare
och självfallet mer än en kärnvapenladdning
till varje vapenbärare, sex
atomubåtar med en sammanlagd beväpning
av 96 polarisrobotar, dussintals
interkontinentala raketer samt
hangarfartyg och landbaserade styrkor
på andra sidan haven, som kan avlossa
ytterligare hundratals megatonbomber.

Sveriges radio och TV, som aldrig
tagit Sveriges neutralitetsförklaringar
på allvar, talade inte om vapenskrammel
den dagen. Inte heller när US
News och World Report tre veckor tidigare
förklarade, att amerikanerna redan
under de 24 första timmarna av
ett krig kunde fälla 4 000 gånger så
mycket dödsbringande bomber som under
hela andra världskriget, och att 80
—90 procent av Sovjets befolkning kunde
utrotas redan under första anfallsvågen.
Daily Express har förklarat, att
5 000 kärnvapen redan lagrats i Västtyskland
och England.

Det var ingen som talade — som nyss
hr Löfroth —- om den fullständiga bristen
på hänsyn när ett enda land fällt
atombomber över civilbefolkningen i
två stora städer i ett krig som redan
var vunnet. Ordern om bombfällningen

gavs av Förenta staternas dåvarande
president.

Liksom alla andra fredsvänner bär
vi beklagat att sovjetregeringen, som
hela tiden kämpat för kärnvapenförbud
och som kommer att göra det i
fortsättningen och som på sin tid —-som nyss nämndes — upphörde med
kärnvapenproven i hopp att de andra
skulle följa exemplet, har funnit risken
för ett västtyskt-amerikanskt anfall
med kärnvapen så allvarlig och så akut,
att den ansett proven militärt nödvändiga.
När Sovjet har föreslagit västmakterna
kärnvapenförstöring och kärnvapenförbud
har det varit att tala som
till en vägg. Svaret har bara blivit undanmanövrer
och stegrad upprustning.
Knappast någon statsman i världen
tror på någon sådan anfallsrisk från
öster. Sovjet har, senast i går, förklarat
att det aldrig kommer att börja ett
krig. Socialismens länder har lidit så
fruktansvärt av krig och är så övertygade
om att deras system kommer att
segra i fredlig tävlan, att de inte har
något bruk för kriget. Det finns däremot
ett öppet och aktuellt hot, uttalat
av västmakterna på högsta nivå, att de
kan börja ett krig för ett Väst-Rerlin,
som inte alls är hotat, hellre än att
erkänna den faktiska uppdelningen i
ett kapitalistiskt och ett socialistiskt
Tyskland.

Här avbröts talaren av herr andre
vice talmannen, som yttrade: Jag får
anmoda talaren att hålla sig till ämnet.

Talaren fortsatte:

Herr talman! Jag kommer tillbaka
till detta. Jag kan fortsätta i morgon
om det behövs.

Jag vill sluta med att säga, att ensidiga
aktioner är till skada för Sveriges
neutralitet. Jag vet att Sveriges folk
i dag är allvarligt uppskakat över de
risker som uppstår. Men skall vi komma
någon vart, måste vi angripa problemet
i hela dess vidd. Det räcker
inte att angripa en serie prov som skall
avslutas om ett par dagar. Det var där -

Tisdagen den 24 oktober 1961

Nr 27

Svar på fråga ang. vädjan om inställande av aviserat prov med kärnladdning

för jag instämde i vad herr statsministern
sade i går.

Det är tid att vända hela utvecklingen.
Det finns bara en väg som leder till
trygghet. Den heter: avspänning, fredliga
förhandlingar om alla tvistefrågor,
tävling mellan systemen under fredlig
samlevnad, förbud mot tillverkning av
kärnvapen och förstöring av dem som
redan finns under den mest effektiva
kontroll som kan tänkas, samt nedrustning
fram till total avrustning.

Den vaknande insikten om kärnvapenkrigets
fruktansvärda risker för oss
själva, våra hem och våra barn, ja, för
alla jordens länder, skall nu bli en
mäktigt pådrivande kraft för att världen
över skapa en så stark massopinion
för fred och avrustning, att inga
regeringar och inga militärstaber i
världen kan stå emot den.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Johansson i Stockholm
började och slutade sitt anförande
med att citera vad jag sade i går.
När jag hörde mina egna ord läsas upp
av herr Johansson från denna talarstol,
tyckte jag att de lät på något underligt
sätt falska och innehållslösa; jag vet
inte om det beror på mig eller på herr
Johansson.

Det är väl ändå så, herr Johansson,
att vi, så länge detta hot mot mänsklighetens
bestånd funnits som kärnvapnen
utgör, utan hänsyn till vilken makt det
varit fråga om sökt vinna förståelse för
den tanken, att kärnvapenproven borde
förbjudas. Vi har inte ensidigt vänt oss
mot någon viss stat.

Det läge vi befinner oss i nu är emellertid
exempellöst. Aldrig någonsin har
en så stark bomb bragts att detonera,
och aldrig någonsin har en bomb som
medfört sådana risker detonerat så nära
Sveriges gränser. Herrar Hagberg
och Johansson tycks finna det roligt,
men jag säger att det är denna omständighet
— bombens storlek och niirlie1*
— Andra kammarens protokoll 1901.

ten till Sverige, med de risker det medför
för Sveriges befolkning — som har
gjort det till en bjudande plikt för
Sveriges regering och, som jag nu också
finner, praktiskt taget hela Sveriges
riksdag att tala om att vi känner denna
oro och att vi vill ge uttryck för
den inför världsopinionen. Det som
har hänt här är ju i själva verket, om
man frånser herr Johanssons inlägg,
att den svenska riksdagen genom dem
som anförtrotts att tala å gruppernas
vägnar har sagt ifrån sin mening. Det
är en opinionsyttring som man lugnt
kan kalla något av en nationell manifestation.

Det kan väl hända, att de som tror
sig för närvarande kunna leka med
världens öden inte bryr sig mycket om
vad ett litet folks parlament har att
säga, men för oss är det ändå en fördel
att vi i denna fråga står samlade och
eniga.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Statsministern beskyllde
mig för att se glad ut. Jag kan ju
ha en mycket respektabel anledning att
se glad ut, om jag nu gör det. Jag tycker
nämligen att det är bra att det
blivit en så stark opinion mot atomvapnen.
Det förhåller sig alltså inte så som
statsministern ville göra gällande. Jag
vill understryka vad min partikamrat
Gustav Johansson sade nyss: det
hade varit bra om denna starka opinion
hade kommit fram tidigare. Det är dock
inte så länge sedan fransmännen sprängde
tre atombomber. Då var det ingen
som ens höjde ett ögonbryn, det var
ingen som fann det på något sätt märkvärdigt
att en medlem av Atlantpakten
gjorde detta.

Nu kommer statsministern med förklaringen
att vad som nu skett hände
så nära oss. Varken statsministern eller
jag vet väl var dessa prov egentligen
genomförs. I den mån som radioaktivitet
sprids genom dessa sprängningar —
och de har ju varit många — så före 7r

10 Nr 27 Tisdagen den 24 oktober 1961

Svar på fråga ang. ersättning till efterlevande till offren vid flygolyckan i Vikbo

ställer jag mig, att det väl knappast
finns någon del av världen som undgår
den. Jag föreställer mig, att den
förs med luftströmmarna runt jorden
och att därför avståndet i och för sig
spelar en underordnad roll.

Det enda jag tycker är fel är att man,
när man ger uttryck för en så — jag
är säker på det — uppriktig oro, man
gör det så ensidigt, att man inte låtsas
om att amerikanerna under lång tid
varje vecka har låtit meddela att de
skall återuppta proven. De har återupptagit
dem, och därmed har de bara
gjort vad de hotat med under mycket
lång tid. De saboterade på konferensen
om kärnvapenproven ett beslut att få
dessa kriminaliserade.

Jag hoppas att den insikt som nu alla
partier tycks ha kommit fram till här
i landet, att dessa helvetesvapen måste
försvinna, skall bestå och spridas över
hela världen och få en sådan kraft, att
det tvingar de stater som har kärnvapen
att avstå från vidare experiment
och avstå från bruket av dessa vapen.
Man kanske också vågar hoppas att detta
gör det otänkbart för svenska militära
myndigheter och vetenskapsmän i deras
tjänst att i fortsättningen arbeta
med målsättningen att framställa en
svensk atombomb. Det vore inte illa.
Skulle herr Ohlin, som gav uttryck för
en liberal opinion, också försöka använda
sitt inflytande på sin egen press
för att göra slut på dess atomvapenpropaganda,
så skulle naturligtvis vinsten
bli ännu mycket större.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att vid detta tillfälle ta upp någon polemik
mot hem Hagberg. Jag vill bara
rätta ett minnesfel från hans sida. När
de franska atombombsexperimenten
gjordes i Sahara röstade Sverige för den
afrikanska resolution, som fördömde
Frankrikes tilltag.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Hem talman! Bara en kort replik till
herr statsministern.

Jag delar den oro som alla känner
för verkningarna av ett atombombsexperiment,
som utförts så nära våra
gränser. Emellertid tycks man i Afrika
och Asien, där riskerna kanske är lika
stora som här, inte riktigt förstå, att vi
värderar våra liv högre än deras.

Statsministern sade att hans ord
klingar falskt när jag återupprepar dem.
De kan inte gärna klinga falskt hos den
som hela tiden stått på samma linje.
Vi kommer att kämpa på den linjen
i fortsättningen, tills kärnvapenförbud
med stöd av världens massor blir genomfört,
även om hem Heckscher, herr
Ohlin och Bonnierpressen nästa månad
hoppar av och återgår till sin vanliga
vardag i atombombens tecken.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. ersättning till efterlevande
till offren vid flygolyckan i
Vikbo

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig, om proposition kommer att föreläggas
höstriksdagen angående ersättning
till efterlevande till de personer,
som dödades vid Vikboolyckan den 26
oktober 1960.

Kungl. Maj:t har den 15 september
1961 meddelat beslut i anledning av de
efterlevandes ersättningsanspråk. Beslutet
innebär en definitiv reglering av anspråken
utom i fråga om livräntor, vilka
enligt beslutet får utgå endast för
tiden till och med den 30 juni 1962. Beträffande
livräntor för tid efter nämnda
dag kommer förslag att föreläggas
riksdagen i den sedvanliga proposition

Tisdagen den 24 oktober 1961 Nr 27

Svar på fråga ang. vissa utredningar om åtgärder till främjande av den svenska
utrikeshandeln

angående livräntor, som avses skola
lämnas till riksdagen i januari 1962.

Med detta, herr talman, har jag besvarat
den av herr Vigelsbo ställda
frågan.

Vidare anförde

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till försvarsministern för svaret
på min fråga. Ersättningsanspråken
är enligt svaret reglerade t. o. m. den
30 juni 1962, och redan i januari månad
bebådas en proposition i ärendet,
vilken skall lämna förslag om det övriga
vederlag som skall utgå med anledning
av den inträffade katastrofen.

Till mitt tack skulle jag dock även
vilja lägga, att regleringen av skadorna
nog borde ha kunnat ordnas något snabbare
än som varit fallet. Dessa människors
tillgångar har nämligen många
gånger varit så små, att de i mycket hög
grad har fått lita till främmande människors
hjälp för att över huvud taget
klara sin existens. Jag tycker inte det
är riktigt, att de som har kommit till
skada på sätt som här har skett skall behöva
anlita sådan hjälp.

Jag skall inte tillägga mera i detta
sammanhang utan vill bara uttala den
förhoppningen, att den proposition som
försvarsministern lämnar i januari kommer
att föreslå en ersättning som i någon
män står i proportion inte bara till
vederbörandes materiella förluster utan
också till de psykiska lidanden som de
har åsamkats. Jag ber sålunda att eventuellt
få återkomma när propositionen
föreligger i januari.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. vissa utredningar

om åtgärder till främjande av den
svenska utrikeshandeln

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Christenson i
Malmö har frågat mig, i vilken utsträckning
handelspolitiska utredningar verkställts
av den inom handelsdepartementet
år 1959 tillkallade särskilda beredningen
i anledning av riksdagens beslut
år 1958 om skyndsamma åtgärder
till främjande av den svenska utrikeshandeln,
särskilt i Västeuropa. Han har
vidare frågat när förslag i anledning
av beredningens arbete är att vänta till
riksdagen.

Med anledning av frågan vill jag först
konstatera, att den åsyftade beredningen,
den s. k. exportstödsberedningen,
haft till uppgift att göra en översyn
av olika former för stöd åt den svenska
utrikeshandeln på det kommersiella området.
Den har sålunda icke haft att
verkställa några handelspolitiska utredningar.
Denna inriktning av beredningens
arbete överensstämmer för övrigt
med innebörden av det riksdagsbeslut
herr Christenson åberopat.

Beredningen har nyligen avslutat sitt
arbete och har i samband därmed avgivit
en slutrapport. Den har emellertid
successivt framlagt förslag i olika
hänseenden, vilka delvis redovisats för
riksdagen i samband med anslagsäskanden
till bidrag till handelskamrar och
till utrikeshandelsfrämjande åtgärder
såväl i 1960 som 1961 års statsverkspropositioner.
Någon särskild redovisning
för riksdagen av beredningens slutrapport
— i vidare mån än som är påkallat
vid behandlingen av olika berörda
anslagsändamål — är icke att vänta.

Vidare anförde:

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet för svaret på min fråga.

Av handelsministerns korta redogörelse
framgår i varje fall, att beredningen
inom departementet har hållit

Nr 27

Tisdagen den 24 oktober 1961

Svar på fråga ang. vissa utredningar om

utrikeshandeln

på ett par år med att utforma vissa detaljförslag.
I tidningarna däremot har
jag observerat, att frågan om kommersiella
tjänster vid de svenska utlandsmyndigheterna
har hänskjutits till den
i år tillkallade UD-utredningen. Det betyder
att det tar åtskilliga är innan dessa
förslag kommer att verka i praktiken.

I den motion som jag väckte vid
1958 års riksdag krävdes bl. a. omedelbara,
snabba och kraftiga initiativ
för att planlägga hur statsmakternas
och de enskildas resurser på ett lämpligt
sätt skulle kunna samordnas för
en verkligt aktiv handelspolitik. Motiveringen
i motionen liksom motiveringarna
i vissa detaljförslag tillstyrktes av
statsutskottet och av riksdagen.

Handelsministern har i dag i sitt
svar inte berört den passus i min fråga,
som gällde om beredningen i handelsdepartementet
har verkställt sådana
handelspolitiska utredningar som är
nödvändiga för att bedöma behovet av
förstärkning och ökning av utrikeshandelsrepresentationen.
Huvudsyftet, herr
talman, med min motion var att skaffa
Sverige valutor genom en ökad export.
I motionen behandlades också hur
vi skulle kunna klara detta med anledning
av det nya handelspolitiska läget
i Europa.

Västtyskland hade vid den aktuella
motionstiden gjort väldiga kommersiella
framsteg på världsmarknaden och
hade därmed konsoliderat sin valutareserv.
Den svenska exporten stod praktiskt
taget stilla när det gällde de utomeuropeiska
marknaderna. Det har sålunda
konstaterats, att exporten till dessa
marknader minskat från 18 till 15
procent av den totala svenska exporten
mellan 1957 och 1960. På sexstatsmarknaden
kan nämnas att den var
mycket stor, och i den vidgade EECmarknaden
med England, Danmark och
eventuellt Norge står omkring 9 å 10
miljarder valutakronor på spel. Det ha -

åtgärder till främjande av den svenska

de därför varit av handelspolitisk vikt,
enligt min åsikt, att beredningen — och
även handelsministern — gjort vissa
utredningar i samband med den beredning
som ägde rum i handelsdepartementet.
I så fall hade dessa positiva
förslag kunnat framläggas, precis som
riksdagen önskade 1958 när motionen
bifölls.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag undrar om herr
Christenson i Malmö inte har gjort
sig skyldig till en missuppfattning, när
han gör gällande att en rad av de
frågor, som han aktualiserade i en motion
och som sedan behandlades av
vederbörande utskott i ett utlåtande, inte
blivit föremål för hänsynstagande
vid de utredningar, som pågått inom
handelsdepartementet.

Saken är den, att den beredning, som
jag erinrade om i mitt svar i dag på
herr Christensons fråga, inte endast
gäller en översyn av handelssekreterarinstitutionen,
för vilken ansvaret i sista
hand ändå åvilar handelsdepartementet,
utan även övriga åtgärder, som
här kan vara aktuella. Sålunda har t. ex.
stödet åt handelskamrarna också varit
föremål för en ganska ingående
översyn i detta sammanhang och föranlett
förslag, som också haft betydelse
för den presentation för riksdagen
som gjorts i statsverkspropositionen
under vederbörliga anslagspunkter. Jag
kan, för att göra förteckningen mera
fullständig, tillägga att utredningen också
i hög grad befattat sig med det stöd
åt mässor och utställningsframträdanden,
som ingår som ett viktigt led i den
svenska exportdriven. Även i det fallet
har utredningens förslag föranlett
åtgärder av Kungi. Maj:t, och medel
har i erforderlig utsträckning begärts
av riksdagen. Jag skulle vilja rekommendera
herr Christenson att ta del
av denna utredning. Den är visserligen

Tisdagen den 24 oktober 1961 Nr 27

Svar på fråga ang. ersättningen till sjuksköterskor för tjänstgöring efter pensio
neringen

inte tryckt, men den är offentlig, och
det finns således alla möjligheter för
herr Christenson att av utredningsresultatet
se att vad jag här redovisat är
riktigt och med sanningen överensstämmande.

Sedan vill jag bara beträffande de
allmänna exportstödjande åtgärderna
tillägga, att riksdagen redan två gånger
sedan 1958 tagit ställning till omfattningen
och ramen för exportkreditgarantier.
Jag kan också nämna — därmed
avslöjar jag väl ingen hemlighet
— att riksdagen inom kort på nytt kommer
att få ta ställning till ett förslag
från regeringens sida om en ytterligare
utvidgning av denna ram.

På detta område har således under
de år som förflutit åtgärder vidtagits
för att effektivisera, utöka och vidga
det stöd som statsmakterna vill och skall
ge våra exportnäringar.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse,
att handelsministern berörde
handelssekreterarinstitutionen.
Jag är glad över att departementet, såvitt
jag kan förstå, intagit en mer positiv
hållning än det gjorde för några
år sedan.

Jag skall inte, herr talman, fortsätta
debatten. De handelspolitiska spörsmålen
kommer ju upp under morgondagen,
varför det då torde bli tillfälle
att komma tillbaka till dessa frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. ersättningen till
sjuksköterskor för tjänstgöring efter
pensioneringen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettclbrandt har
frågat mig, om jag vill medverka till

att kungl. brev av den 3 juni 1960 rörande
reglering vid sammanträffande av
pension och avlöningsförmån för sjuksköterskor
i åldern 60—63 år ändras
så, att ifrågavarande personalgrupp icke
erhåller lägre samlad ersättning än
pensionerade sjuksköterskor, som tjänstgör
efter 63 års ålder.

Då 63 år är den övre gränsen för
pensioneringsperioden skulle ett genomförande
av den av fru Nettelbrandt
åsyftade åtgärden kunna leda till en
sänkning av den faktiska pensionsåldern
för sjuksköterskorna, utan att man
därför hade några garantier för att detta
skulle ligga i sjukvårdens intresse.
Jag vill emellertid peka på att det av
fru Nettelbrandt åberopade beslutet om
reglering vid sammanträffande av pension
och avlöningsförmån äger tillämpning
på sjuksköterskor, som före beslutets
fattande den 3 juni 1960 gått i
pension under pensioneringsperioden
60—63 år. Detta har avsetts såsom en
försöksanordning under två års tid för
att se, om man genom en förmånsreglering
som den nu avsedda kan bidraga
till att den ansträngda sköterskesituationen
lättas.

Vidare anförde

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tackar civilministern
för svaret på min fråga. Det har
ingalunda varit min mening att här ta
upp frågan om de samlade förmånerna
för pensionerade sjuksköterskor över
huvud taget, utan jag har endast velat
fästa uppmärksamheten på den skillnad
som föreligger mellan just dem som
avgått under pensioneringsperioden och
dem som avgått vid pensioneringsperiodens
slut.

Herr statsrådet anför här att det enligt
det kungl. brev som jag åberopade
finns möjlighet för sjuksköterska
som avgått just under pensioneringsperioden
att få tillämpa samma förmånli -

Nr 27

Tisdagen den 24 oktober 1961

Interpellation ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola

gare regler som gäller för de övriga.
Jag vill gärna vitsorda den uppgiften,
men jag vill också säga att en försöksanordning
under en tvåårsperiod måste
anses vara en alltför kort period för
att man över huvud taget skall kunna
se någon reaktion. På så kort tid lär
man sig inte hur förmånerna verkar
och man kan inte tänka sig att de kommer
att få någon större effekt på så
kort tid. I vad mån de haft någon effekt
kommer kanske att visa sig vid
den interpellationsdebatt, som torde
komma till stånd om de frågor som i
detta sammanhang är aktuella.

Jag menar alltså att det här rör sig
om en alltför kort tid. Jag menar också
att det finns anledning att föreskriva
att ifrågavarande förmåner skall gälla
även i fortsättningen med hänsyn till
att vi nu befinner oss i kanske inte endast
den prekära situation, som förelåg
när detta kungl. brev tillkom, utan
till och med i en ännu mer prekär situation.

Jag vill dessutom gärna ta upp frågan,
om det över huvud taget finns anledning
att göra en uppdelning av det
slag som gjorts i fråga om sjuksköterskorna.
I svaret på min fråga sägs det,
att en ändring i riktning mot vad jag
närmast åsyftar skulle medföra en sänkning
av den faktiska pensionsåldern
för sjuksköterskorna. Jag vill i så fall
fråga, om det inte är detta som redan
förekommer på de allra flesta områden.
Där har, såvitt jag känner till, inte
någon uppdelning gjorts av den typ
som gäller för sjuksköterskornas del.
Det finns olika konstruktioner för det
sammanträffande av förmåner som det
här blir fråga om, men den modell som
finns just på detta område är väl i varje
fall sällsynt och kan hända till och
med unik. Det måste vara ett vitalt intresse
att få möjlighet att använda de
sjuksköterskor, som befiner sig i åldrarna
mellan 60 och 63 år. Jag vill
gärna stryka under vad som har sagts
från många håll, nämligen att man där

har en mycket väsentlig arbetskraftsreserv.

Jag vill också hänvisa till de ord
som fällts av generaldirektör Sterner i
samband med en utredning, nämligen
att just den åtgärd som det här gäller
— d. v. s. en justering av de ekonomiska
villkoren —• sannolikt skulle kunna
verka snabbast.

Det finns enligt mitt förmenande skäl
att fortsätta med de extraordinära åtgärder
som vidtogs förra året. Man
skall inte glömma bort att den katastrofsituation,
som vi talat om här tidigare,
inte är borta utan föreligger med om
möjligt ännu större styrka i dag, men
den frågan får vi som jag nämnde kanske
tillfälle att diskutera i en senare
debatt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet angående
elkraftpriset.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående anställnings- och arbetsvillkoren
vid Karlskrona örlogsvarv.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. fortsatt utredning

rörande flygkatastrofen vid Ndola

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! Den brittiska regeringen

Tisdagen den 24 oktober 1961

Nr 27

har i underhuset låtit meddela att Sveriges
regering kommer att inbjudas att
låta sig företrädas i en ny undersökningskommission
angående den flygkatastrof
vid Ndola, då generalsekreterare
Dag Hammarskjöld och hans följeslagare
förolyckades. Vidare har inom
Förenta Nationerna beslut fattats om
tillsättande av en internationell undersökningsgrupp.
Dessa meddelanden kom
en månad efter olyckstillfället. Under
mellantiden har fram till det korta och
föga upplysande meddelandet den 18
oktober intet annat än polemiskt hållna
dementier avhörts från de myndigheter
inom Centralafrikanska Federationen
som genom tillsättandet av en haverikommission
efter olyckan tog på sig
ansvar för att orsakerna till katastrofen
skulle klarläggas. Motsägande uppgifter
har förekommit om den roll som tilldelats
de svenska experter som på regeringens
uppdrag haft att följa denna haverikommissions
arbete. Utomstående
svensk expertis har vid skilda tillfällen
gjort uttalanden som gör det svårt att
fästa tilltro till teorierna om en felaktig
landningsmanöver som enda förklaring
till den fruktansvärda händelsen.

Sveriges djupa engagemang i FN:s
fredsarbete i Kongo och respekten för
de män som offrade sina liv i FN:s
tjänst kräver att ingen möda försummas
när det gäller att klarlägga orsaksförloppet
vid flygkatastrofen utanför
Ndola. En sammanfattande redogörelse
för de åtgärder regeringen vidtagit i
detta syfte bör lämnas inför riksdagen.
Samtidigt är det angeläget att en precisering
sker av hur det uppdrag kunnat
fullföljas som de av regeringen utsedda
experterna förelagts. Slutligen är det angeläget
att garantier skapas för att Sverige
med all energi tillvaratar de ytterligare
möjligheter till insyn och medverkan
i det fortsatta undersökningsarbetet
som genom FN:s respektive den
brittiska regeringens åtgöranden kan
komma till stånd.

Med hänvisning till vad jag ovan an -

Interpellation ang. brännoljepriserna

fört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern
få rikta följande frågor:

1. År herr statsministern villig att
lämna en redogörelse för regeringens åtgärder
att så långt möjligt klarlägga omständigheterna
kring och utröna orsakerna
till flygkatastrofen utanför Ndola?

2. Vilka initiativ planerar regeringen
att ta för att i det fortsatta utredningsarbetet
tillfredsställande utrymme skall
lämnas för svensk insyn och medverkan? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. brännoljepriserna

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENNING (s), som yttrade:

Herr talman! År 1958 väcktes en interpellation
i denna kammare med anledning
av pris- och rabattutvecklingen
på oljemarknaden.

Hyresgästernas riksförbund uppmärksamgjorde
också statens pris- och
kartellnämnd på frågan och krävde att
nämnden skulle vidtaga sådana åtgärder
att rabatterna på de nominella priserna
kom hyresgästerna till godo.

Med anledning av framställningen
gjorde pris- och kartellnämnden en omfattande
utredning och kartlade hela
den rabattflora, som förekom på oljemarknaden.

Denna offentliga utredning var av stor
betydelse vid slutuppgörelsen efter
bränslesäsongens slut. Hyresgästernas
och fastighetsägarnas riksförbund träffade
en uppgörelse om viss återbäring
av oljerabatterna.

Samtidigt uttalades från hyresgästorganisationens
sida önskemål om att parterna
skulle inrikta sig på verkliga riktpriser.

Vid beräkningen av bränsletilläggen
bör de verkliga nettokostnaderna ligga
till grund. Det är inte endast ett hyresgästintresse
att så sker. Det iir av sådan

Nr 27

Tisdagen den 24 oktober 1961

Interpellation ang. utlandssvenskarnas rösträtt

allmän ekonomisk betydelse att det
måste betecknas som ett samhällsintresse.

Nu i år är rabattkriget på nytt i gång,
sedan de flesta oljebolag från oktober
månad 1961 höjt oljepriserna med 16: —
kr. för olja 1 och 2 och 12: — kr. för olja
3 och 4. Det bör bemärkas att någon anmärkningsvärd
stegring av importpriserna
eller frakterna inte har kunnat
konstateras, sedan försäljningspriserna
fastställdes så sent som den 1 juli. Detta
tyder på att den nu inträffade kraftiga
prisförhöjningen närmast har skett för
att man skall kunna ge rabatter åt fastighetsägarna.

Ett oljebolag, OK, har visat att det
inte föreligger någon reell bakgrund till
den nu företagna prishöjningen. Detta
bolag har meddelat att man är beredd
att ge en generell rabatt till alla köpare
med 10:— kr. per 1 000 liter och därutöver
till större förbrukare en kvantitetsrabatt.

De verkliga konsumenterna — hyresgästerna
— får sitta emellan vid detta
rabattkrig.

Att kontrollera rabattstorleken är ytterst
svårt. Det visar statens pris- och
kartellnämnds föregående undersökningar.
Nuvarande system innebär att
mellanhänderna tar hem rabatterna eller
större delen av dessa, medan hyresgästerna
och de mindre förbrukarna
får betala ett pris, som inte står i rimlig
proportion till det verkliga marknadspriset.
Enligt de mera använda
bränsleklausulerna grundas beräkningarna
av den ersättning, hyresgästerna
skall erlägga, på det noterade bränslepriset,
men detta förutsätter att det noterade
priset överensstämmer med det
pris fastighetsägarna i regel erlägger för
bränsle. Stora och generella rabatter
utanför det noterade priset kommer genom
dessa kontraktsbestämmelser inte
konsumenterna — hyresgästerna —- till
godo.

Hyresgästerna har inför det uppkomna
läget två vägar att välja. Antingen att

begära en ändring från »inklusivekontrakt»
till »exklusivekontrakt» eller också
göra en hemställan om priskontroll
av oljemarknaden.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande frågor:

Kan man förvänta ett ingripande för
att bringa de nominella priserna på
brännoljan i bättre överensstämmelse
med de faktiska?

Är herr statsrådet beredd att låta statens
pris- och kartellnämnd göra en utredning
i avsikt att skapa rättvisa åt
de verkliga konsumenterna — hyresgästerna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. utlandssvenskarnas
rösträtt

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep),
som yttrade:

Herr talman! Valrätt tillkommer enligt
grundlagen varje man och kvinna
som är svensk undersåte och uppnått
den för valrätten stadgade åldern. Från
valrättens utövande har i grundlagen
undantagits endast den som står under
förmynderskap. I röstlängden, som skall
finnas till efterrättelse vid val, upptages
emellertid inte svenska medborgare
som stadigvarande är bosatta på utrikes
ort, eftersom de inte får införas i den
till grund för röstlängden liggande mantalslängden.
De utlandssvenskar, som är
anställda i rikets tjänst, d. v. s. på beskickningar
eller konsulat, är dock mantalsskrivna
i vårt land och därmed uppförda
å röstlängd. Det förhållandet, att
utlandssvenskarna i allmänhet sålunda
inte får utöva sin rösträtt, kan inte sägas
vara i god överensstämmelse med
vad grundlagen åsyftar.

Frågan om rösträtten för utlandssvenskarna
har ju länge varit föremål

Tisdagen den 24 oktober 1961

Nr 27

för uppmärksamhet. Det kan naturligtvis
inte bestridas, att frågan är komplicerad.
Vissa gränsdragningar torde vara
erforderliga. Det synes inte motiverat,
att personer, som vunnit medborgarskap
även i det land där de är bosatta, skall
utöva rösträtt i vårt land. De är i realiteten
inte att betrakta som svenska medborgare.
Personer, som vill upprätthålla
sitt svenska medborgarskap med avsikt
att småningom återvända till vårt land,
bör emellertid ha möjligheter att utöva
sin rösträtt. Hit hör t. ex. de många
svenskar, som arbetar i svenska företag
i utlandet eller där handhar uppgifter
på uppdrag av svenska organisationer.
Sådana personer är härvidlag närmast
att jämföra med dem, som är anställda i
rikets tjänst på utländsk ort, och bör
liksom dessa ha möjligheter att utöva
sin rösträtt. Det bör kunna föreskrivas,
att de under viss tid från den tidpunkt,
då de utflyttat från vårt land, obligatoriskt
skall antecknas i röstlängden och
att de därefter genom någon form av
anmälningsförfarande skall beredas
möjligheter att kvarstå i röstlängden.

Frågan om utlandssvenskarnas rösträtt
behandlas av 1955 års valutredning.
Det har tidigare ställts i utsikt från regeringen,
att förslag till lösning av frågan
skulle föreläggas innevarande riksdag.
Något sådant förslag synes emellertid
nu inte vara att vänta. Utredningen
har ännu inte lagt fram betänkande i
frågan. Det dröjsmål, som sålunda av
någon anledning uppstått, är enligt min
mening att beklaga.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kommarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet ställa följande
fråga:

Anser sig herr statsrådet kunna räkna
med betänkande från 1955 års valutredning
angående utlandssvenskarnas rösträttsfråga
i så god tid, att förslag till eu
tillfredsställande lösning av frågan kan
föreläggas 1962 års riksdag?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. åtgärder på jordbrukets
område till skydd mot radioaktivt
nedfall

Ordet lämnades på begäran till

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! Sprängningen av den
ryska jättebomben har i hög grad aktualiserat
frågan om i vilken grad tillräckliga
skyddsåtgärder mot farligt radioaktivt
nedfall i vårt land är vidtagna.
Enligt uppgift i pressen kan konkreta
åtgärder blixtsnabbt insättas. Om denna
uppgift är riktig, måste väl detta tolkas
så, att myndigheter och experter är
fullt på det klara med vilka åtgärder
som behöver vidtagas och hur man skall
handla i en aktuell situation för att
undvika eller minska riskerna för strålningsskador.
Men även den stora allmänheten
behöver helt säkert på förhand
vara underrättad om hur den skall
kunna skydda sig, om risk för en för
människor, husdjur och gröda farlig ökning
av radioaktiviteten skulle uppstå.
De knapphändiga upplysningar, som
finns att tillgå i skriften »Om kriget
kommer», är ju helt otillräckliga. Det
engelska jordbruksdepartementet har
utgivit en skrift med titeln »Home Defence
and the Farmer», som rätt uttömmande
redogör för de risker ett ökat
radioaktivt nedfall kan medföra för
människor, husdjur och växande grödor
och hur eventuella skador skall kunna
förebyggas och undvikas. I berörda
skrift behandlas även vilka åtgärder
som behöver vidtagas för att redan uppkomna
skador skall kunna undanröjas.
Helt säkert skulle en liknande skrift
tillämpad på svenska förhållanden ha
en stor uppgift att fylla.

Det är uppenbart, att en noggrann
kontroll av dricksvatten och livsmedel
måste ske vid ett ökat radioaktivt nedfall,
men än angelägnare förefaller det
vara att i en dylik situation söka förhindra,
att radioaktiva substanser upp -

18 Nr 27 Tisdagen den 24 oktober 1961

Interpellation ang. folkpensionärernas medicinkostnader, m. m.

tages av växter och djur. Men om detta
trots allt skett, måste klargöras hur skada
för den fortsatta produktionen skall
kunna undanröjas.

Med tanke på framtiden måste det
därför vara ytterst angeläget, att en forcerad,
intensiv radiologisk jordbruksforskning
kommer till stånd vid lantbrukshögskolan
och att högskolan ges
tillräckliga resurser härför, så att vi
med bästa möjliga tillförsikt kan våga
möta framtiden.

Det vore även i hög grad angeläget
att en omfattande kursverksamhet i
dessa frågor för jordbrukets rådgivare,
lärare och konsulenter, snarast möjligt
kunde komma till stånd.

Med stöd av vad ovan anförts ber jag
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Kan förslag med det snaraste förväntas
om en ytterligare förstärkning
av den radiologiska forskningens resurser
vid lantbrukshögskolan?

2. Kan genom statens försorg en upplysningsskrift
inom en snar framtid
motses om åtgärder på jordbrukets område
i avsikt att förhindra eller minska
strålningsriskerna i händelse av ett ökat
radioaktivt nedfall?

3. Kommer upplysningskurser inom
detta område att skyndsammast möjligt
anordnas för jordbrukets rådgivare?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. folkpensionärernas
medicinkostnader, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Gävle (k), som yttrade: Herr

talman! Trots höjningen av utgående
folkpensioner och förbättrade
pensionsförmåner över huvud, befinner
sig hundratusentals pensionärer — och
då främst alla de som endast har folkpensionen
att förlita sig till — i ett svårt

ekonomiskt läge. För många åldringar
utgör läkarvård och utgifter för läkemedel
en mycket stor belastning. Åldringarna
är i långt större omfattning än
övriga medborgare i behov av läkartillsyn.
Detta behov hålles många gånger
tillbaka på grund av de — för pensionären
—- höga läkar- och medicinkostnaderna.
Som exempel kan anföras att
när läkare kallas till hembesök uttager
denne som regel 25—35 kronor per hembesök.
Vid större avstånd, vid obekväm
tid eller vid mera krävande undersökningar
stiger beloppet. Om vi emellertid
utgår från hembesök av läkare enligt
4 § mom. 1 i Taxa för beräkning av ersättning
för läkarvård, stadgar sjukkassetaxan
18 kronor för Stockholmsområdet
och 14 kronor för riket i övrigt.
Enär sjukkassan endast utbetalar ty4 av
sjukkassetaxans stadgade läkararvode
betyder varje besök av läkare hos pensionären
en extra utgift för denne av i
bästa fall och lägst räknat kronor 14: 50.

Otaliga exempel kan anföras där sjukdom
på mycket kort tid krävt ett flertal
kallelser av läkare till hemmet. Som ett
aktuellt exempel kan anföras att ett åldrigt
par på grund av sjukdom på tre
veckor utbetalt 180 kronor till läkare
och mediciner. Paret har endast sin
folkpension att leva på och saknar egen
förmögenhet. I vissa kommuner skulle
detta pensionärspar vid begäran ha erhållit
hjälp av socialvården. Emellertid
drar sig ofta de gamla för att gå den
vägen. Detta borde inte heller vara nödvändigt.
Enligt undertecknads mening
borde det vara möjligt, i vart fall för
pensionärer med enbart folkpension
som inkomst, att erhålla full ersättning
redan från sjukkassan för samtliga sina
utlägg för läkare och mediciner. Någon
merutgift för staten eller det allmänna
skulle det i dessa fall inte bli, enär det
måste anses vara egalt om utgiften bestrides
från sjukkassan eller från socialvårdsmyndigheterna.

Beträffande priset på medicin bör enligt
min mening en skärpt priskontroll

Nr 27

Tisdagen den 24 oktober 1961
Interpellation ang. folkpensionärernas medicinkostnader, m. m.

införas. Med de liberala bokförings- och
avskrivningsregler, som finns för bolagen,
har det otal läkemedelsfabrikanter
som finns i vårt land — därtill med stor
internationell förgrening — kunnat inhösta
väldiga vinster.

Astra Läkemedel i Södertälje noterar
sålunda en ökning av sin omsättning
med 19,8 miljoner kronor under år 1960
till totalt 181 miljoner kronor. Vinsten
var under samma år 5,5 miljoner kr.
Apotekarnas Kemiska Fabriker räknar
med 11 inhemska företag och 16 utländska
företag. Koncernens vinst 1960
utgjorde 7,2 miljoner kronor. AB Ferrosan
hade en årsomsättning av
22 418 000 kronor. Bruttovinsten utgjorde
2 080 977: 11 kronor och nettovinsten
840 939:92 kronor. Apoteksvarucentralen
Vitrum redovisar en bruttovinst av
1 414 298: 23 kronor medan nettovinsten
stannade vid blott 1 864: 11 kronor. Här
kanske man kan tala om liberala avskrivningsregler?
Det anförda kan räcka
som exempel på att tillverkning av mediciner
av olika slag utgör en verkligt
god, för att inte säga lukrativ affär för
utövarna av denna verksamhet.

Mot denna bakgrund bör man se pensionärernas
medicininköp. Bolagens
miljonvinster utgöres till en stor del av
pensionärernas magra inkomster. Allmänt
klagar också pensionärerna på de
höga medicinkostnaderna. Man anser
sålunda att den av staten rabatterade
medicinen snart är uppe i samma pris
som den var före rabatteringen. Hur
härmed förhåller sig bör självklart utredas.

Med det anförda ber jag att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor:

Överväger socialministern och regeringen
att vidtaga några åtgärder i syfte
att tillerkänna i första hand folkpensionärerna
full ersättning för de faktiska
läkar- och medicinkostnader dessa kan
styrka sig ha?

Har socialministern för avsikt att med
hänvisning till de höga läkemedelspri -

serna låta införa en statlig kontroll av
dessa priser?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 175, med förslag till lag om ändring
i kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253), m. m.,

nr 176, angående bestridande av vissa
kostnader för bärgning m. m. av
regalskeppet Wasa,

nr 177, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om pensionsstiftelse m. m.,
nr 179, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter,

nr 182, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område,

nr 183, angående vissa ändringar i
hushållningssällskapens organisation,
m. m.,

nr 184, angående nedsättning av viss
allmänna arvsfonden tillkommande
fordran, m. m., och

nr 185, angående riktlinjer för en omorganisation
av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 16

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

nr 820, av herr Lundberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 176,
angående bestridande av vissa kostnader
för bärgning m. in. av regalskeppet
Wasa, och

nr 821, av herr Larsson i Hedenäset,
i anledning av sprängningen av den
ryska superatombomben.

Dessa motioner bordlädes.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Onsdagen den 25 oktober

Kl. 10.00

§ 1

Meddelande rörande de västeuropeiska
integrationssträvandena

Herr talmannen lämnade ordet till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som framförde
det i Kungl. Majrts skrivelse nr 186 avsedda
meddelandet, så lydande:

Herr talman! Riksdagen informerades
i våras vid flera tillfällen om utvecklingen
av de europeiska integrationssträvandena.
Senast skedde detta den 12
maj. Utvecklingen efter denna tidpunkt
har framför allt präglats av Storbritanniens
och Danmarks beslut att ansöka
om förhandling om villkoren för medlemskap
i den europeiska ekonomiska
gemenskapen. Genom dessa beslut uppkom
en helt ny situation för Sverige
liksom för de övriga EFTA-länderna.

Det brittiska beslutet, av vilket det
danska gjordes avhängigt, fattades först
efter föregående konsultationer med
övriga EFTA-medlemmar. Vid dessa
konsultationer motsatte sig intet av de
övriga EFTA-länderna Storbritanniens
och Danmarks beslut. För svensk del
har vi genomgående ställt oss positiva
till alla uppslag som vore ägnade att
göra slut på den nuvarande ekonomiska
splittringen i Europa och som kunde
leda till upprättandet av en enda europeisk
stormarknad.

Konsultationerna ledde till en överenskommelse
mellan EFTA-länderna
om inbördes solidaritet vid deras kommande
förhandlingar med gemenskapen.
Överenskommelsen, som återfinnes i
kommunikén från EFTA:s ministermöte
i London den 28 juni, slår fast att
EFTA-länderna skall samordna sina
aktioner och förbli enade under hela

förhandlingsskedet. EFTA som organisation
och de rättigheter och förpliktelser
den medför skall bestå åtminstone
till dess att tillfredsställande arrangemang
förhandlats fram som tillgodoser
alla medlemmarnas skilda legitima intressen
och som sålunda möjliggör för
dem alla att från samma tidpunkt deltaga
i en integrerad europeisk marknad.
En dellösning som skapar nya ekonomiska
uppdelningar i Europa kan under
inga omständigheter betraktas som tillfredsställande.
Av särskilt intresse för
Sverige, liksom för Schweiz och Österrike,
är vidare att de särskilda politiska
problem som reser sig för enskilda medlemsländer,
och därmed sådana som
gäller neutraliteten, erkänns som legitima
i London-kommunikén. Det samförstånd
som råder mellan EFTA:s medlemmar
bekräftades också i EFTA-rådets
enhälliga deklaration den 31 juli,
vari samtliga EFTA-länder tillkännagav
sin avsikt att med den europeiska ekonomiska
gemenskapen överväga åtgärder
varigenom de alla kunde deltaga i
en enda marknad omfattande omkring
300 milj. människor.

Det har redan från början varit ett av
EFTA:s huvudsyften att bereda vägen
för en uppgörelse om en europeisk stormarknad
omfattande både den ekonomiska
gemenskapen och EFTA-länderna.
Många olika vägar till en sådan
uppgörelse står öppna och har också
övervägts både här i Sverige och på
andra håll i Europa. Broslagning mellan
gemenskapen och EFTA är en möjlighet
som diskuterats. Medlemskap i EFTA för
gemenskapen som enhet är en annan.

I båda dessa fall hade det i första hand
blivit fråga om förhandling mellan de
båda organisationerna som sådana. Genom
Storbritanniens beslut att pröva

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 21

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

utvägen med enskild anslutning till gemenskapen
har ett läge uppkommit som
kan väntas resa svårigheter av både
proeedurmässig och annan art. Detta
framhäver ytterligare EFTA-solidaritentens
betydelse. Det förtjänar också
att särskilt framhållas att Storbritannien,
när landet som den första EF1Amedlemmen
slagit in på förhandlingar
med den ekonomiska gemenskapen,
klart understrukit solidaritetsförpliktelsens
betydelse genom att som ett av
sina huvudvillkor för en överenskommelse
ange att övriga EFTA-liinder uppnår
tillfredsställande uppgörelser. Senast
framhölls detta uttryckligen då
lordsigillbevararen Heath för två veckor
sedan i Paris inledde de brittiska förhandlingarna
med gemenskapen.

Det nya läget innebär emellertid icke
blott separata förhandlingar inom solidaritetsförpliktelsens
ram. Det innebär
också separata val mellan Romfördragets
två anslutningsformer, medlemskap
och association. Danmark har härvidlag
följt det brittiska exemplet och ansökt
om medlemskap. Övriga EFTAländer
har ännu icke gjort några individuella
ansökningar om förhandling.
Vilket val de till slut kommer att träffa
mellan medlemskap och association är
i vissa fall ännu en öppen fråga. Klart
står dock redan att några av dem icke
kan välja medlemskap.

Det är i detta sammanhang viktigt
att konstatera att associationen är en i
Romfördraget angiven form för en uppgörelse
som i sak innebär att det associerade
landet i ekonomiskt avseende
deltager i den integrerade marknaden.
I ett uppmärksammat anförande inför
den europeiska ekonomiska gemenskapens
parlamentariska församling den 18
september i år har ordföranden i gemenskapens
kommission, professor
Hallstein, närmare utvecklat detta. Han
påpekade därvid att ett land utanför
gemenskapen av olika legitima skäl kan
se sig förhindrat att bli full medlem
enligt art. 237 i Romfördraget. För -

draget erbjuder därför en annan och
mera flexibel anslutningsmöjlighet,
nämligen association enligt art. 238.
Associationen ger det associerade landet
möjlighet till en strukturell sammanlänkning
med gemenskapen under bibehållande
av självständighet på det politiska
planet. Det är felaktigt, sade professor
Hallstein, att avfärda associationen
som mindervärdig i förhållande till
medlemskap. Den utgör också ett fullvärdigt
instrument för europeiska enhetssträvanden.
Den tillåter olika för
individuella fall anpassade lösningar,
alltifrån sådana som i endast ringa mån
lånar sitt innehåll från Romfördraget
till sådana som nästan övertager hela
innehållet i detta fördrag. Inom ramen
för artikel 238, förklarade professor
Hallstein, kan gemenskapen och det
utomstående landet lättare enas om särbestämmelser
som tar hänsyn till det
associerade landets individuella omständigheter
och dess redan bestående förbindelser
med gemenskapen.

Inför det perspektiv som den europeiska
integrationsfrågan sålunda erbjuder
efter den senaste händelseutvecklingen
är det anledning att i korthet
rekapitulera de allmänna utgångspunkterna
för Sveriges ställningstagande.

Därvid skall först ånyo fastslås Sveriges
positiva grundinställning till internationellt
ekonomiskt samarbete. För
ett litet och högindustrialiserat land som
vårt är utrikeshandeln av största betydelse
i strävandena mot fortsatt framåtskridande.
Att skapa gynnsamma betingelser
för avsättningen av vår export
är en primär uppgift för vår handelspolitik.
Men vårt intresse för internationellt
ekonomiskt samarbete är inte
begränsat till handelspolitiken, över
huvud taget har vi tagit fasta på de möjligheter
som det internationella ekonomiska
samarbetet erbjuder att verka för
en fredlig utveckling och för en förbättring
av folkens levnadsvillkor. Vårt aktiva
deltagande i internationella ekonomiska
organisationer, världsomfattande

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

såväl som regionala, är liksom vår traditionellt
frihandelsvänliga politik ett uttryck
för denna strävan.

Eftersom två tredjedelar av vår handel
sker med andra europeiska länder
har självfallet samarbetet inom ramen
för europeiska organisationer särskild
betydelse för oss. Vi har med stort intresse
engagerat oss i strävandena att
frigöra handeln i Europa och att skapa
ett marknadssystem svarande mot den
nya tidens tekniska och ekonomiska
krav. Mot denna bakgrund har det varit
naturligt för oss att betrakta det initiativ
till ekonomisk integration som tillkomsten
av den europeiska ekonomiska
gemenskapen innebär såsom ett viktigt
steg mot ett friare varuutbyte och ekonomiska
framsteg. Det är lika naturligt
att vi finner det vara av den största
betydelse att den ekonomiska integrationen
utsträckes att omfatta alla de
länder som deltagit i och förhandlat om
marknadssamarbete i Europa. Att söka
politiskt framkomliga vägar till en enhetlig
europeisk marknad får icke tolkas
som en negativ attityd mot den europeiska
ekonomiska gemenskapen. Det
innebär i stället ett bejakande av den
utveckling mot ekonomisk integration
som gemenskapen inlett. Att understryka
Europas beroende av och ansvar mot
den övriga världen och hävda att hänsyn
härtill bör tagas vid integrationspolitikens
utformning förestavas av omsorg
om framgång för denna politik i
dess allmänna världsekonomiska sammanhang.

En vidgad ekonomisk integration i
Europa förutsätter emellertid att hänsyn
tas till de problem som reser sig på
den rent politiska sidan. En råd europeiska
länder har här särskilda intressen
av skiftande slag att bevaka. För
Sveriges liksom för Schweiz’ och Österrikes
del gäller det i första hand att
upprätthålla neutraliteten. Svenska regeringen
respekterar de särskilda politiska
mål som den europeiska ekonomiska
gemenskapens medlemmar upp -

ställt för sitt samarbete. Det har aldrig
föresvävat oss att ifrågasätta en uttunning
av detta samarbete. Men samtidigi
anser vi oss böra kunna påräkna förståelse
från gemenskapens sida för de
särskilda överväganden som neutrali
tetspolitiken föranleder i vårt eget och
de övriga neutrala ländernas fall. Detta
gör vi så mycket mer som vi inte kan
finna att vår egen neutralitetspolitik
behöver förhindra ett deltagande i en
integrerad europeisk marknad. Vi är
vidare övertygade om att vår neutralitetspolitik
också har ett allmänt värde
som fredsbefriimjande faktor i den internationella
bilden. Och vi kan inte
föreställa oss att det skulle ligga i något
lands eller i någon ländergrupps intresse
att Sverige uppger sin neutralitetspolitik.
För Sverige är det under alla förhållanden
en given förutsättning för
deltagande i en marknadsuppgörelse att
denna för vår del måste vara så utformad
att den ger utrymme för ett
konsekvent fullföljande av vår traditionella
utrikespolitik. Vår föresats att värna
om neutraliteten är orubblig, och
några missförstånd på den punkten får
inte förekomma.

De allmänna utgångspunkterna för
Sveriges ställningstagande är alltså dels
vårt oförminskade intresse av att deltaga
i en integrerad europeisk marknad,
dels vår orubbliga föresats att icke vid
en uppgörelse om sådant deltagande
sätta neutraliteten i fråga. Det är i detta
sammanhang angeläget att för alla understryka
det självklara förhållandet att
regeringens linje icke innebär isolering
från de europeiska samarbetssträvandena.
Alternativet att frivilligt ställa
Sverige utanför en integrerad europamarknad
har över huvud taget icke
övervägts i regeringen. Vad frågan gällt
är att finna en anslutningsform som går
att förena med en konsekvent neutralitetspolitik.
Under tidigare utvecklingsfaser
har denna fråga icke ställts på sin
spets. Den stora frihandelsförhandlingen
i Paris åren 1956—1958 var i poli -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

tiskt hänseende oförbindande. Detsamma
skulle med all sannolikhet ha gällt
en förhandling om broslagning mellan
den europeiska ekonomiska gemenskapen
och EFTA som organisationer. Med
den vändning utvecklingen nu tagit i
riktning mot separata förhandlingar om
anslutning mellan varje EFTA-land och
gemenskapen måste emellertid Sverige
välja en sådan förhandlingsväg som icke
medför någon inskränkning i vår utrikespolitiska
handlingsfrihet. Det är i
det sammanhanget som frågan om medlemskap
enligt artikel 237 eller association
enligt artikel 238 anmäler sig.

Underlaget för regeringens bedömning
har varit ett ingående studium av Romfördragets
alla aspekter, dess konkreta
bestämmelser, dess tillkomst- och utvecklingshistoria
samt signatärmakternas
ekonomiska och politiska syften. De
slutsatser som regeringen kommit till
betingas för det första av innehållet i
vissa av fördragets regler. Som ett exempel
härpå kan nämnas bestämmelserna
om en gemensam överstatlig handelspolitik
gentemot utomstående länder.
För det andra betingas slutsatserna av
de klart politiska syftena med Romfördraget.
Oavsett huruvida dessa kommit
till direkt uttryck i fördraget eller icke,
kan något missförstånd icke föreligga
på denna punkt. Fördragets signatärmakter
framhåller som något fullkomligt
naturligt att det politiska innehållet
är en kärnpunkt i Romfördraget. De
strävar, som tydligt framgår bl. a. av
kommunikén från statschefsmötet mellan
de sex medlemsländerna i Bonn den
18 juli i år, efter att ytterligare vidga
och fördjupa sitt politiska samarbete.
Talesmän för dem har i anslutning till
Bonnmötet förklarat att medlemsskap
enligt Romfördraget endast kunde beviljas
sådana länder som gjorde politiska
åtaganden i enlighet med förklaringen.
Att på annan grund söka inträde
vore snarast illojalt.

Resultatet av regeringens överväganden
blev ett klart konstaterande av att

medlemskap i den europeiska ekonomiska
gemenskapen icke är förenligt
med den svenska neutralitetspolitiken.
Regeringens val kunde därför endast bli
association.

Vi har för svensk del ingen anledning
att kritisera den politiska innebörden
av gemenskapens samarbete. Vi måste
samtidigt konstatera att det skulle strida
mot vår neutralitetspolitik att genom
medlemskap enligt Romfördraget identifiera
oss med så långtgående politiska
samarbetssträvanden. Valet av anslutningsform
måste givetvis ske under hänsynstagande
till vår utrikespolitiska
ställning i dess helhet.

Frågan kan naturligtvis ställas om
det icke vid förhandling om medlemskap
skulle vara möjligt att utverka ändringar
i Romfördragets regler på de för
oss kritiska punkterna. Enligt alla tillgängliga
uttalanden från gemenskapens
sida saknas möjligheter härtill. Av den
brittiska förhandlingsuppläggningen
gentemot gemenskapen framgår att Storbritannien
utgått från att några utsikter
ej föreligger att uppnå ändringar i Romfördragets
grundläggande bestämmelser.

Det har vidare ifrågasatts om icke
gemenskapens allmänna karaktär ändras
genom upptagande av ett antal nya
medlemmar. Det måste emellertid fastslås
att en vidgning av medlemskretsen
med länder som i säkerhets- och försvarspolitiskt
hänseende redan är förbundna
med gemenskapen inom ramen
för andra internationella organisationer
icke i och för sig minskar våra neutralitetspolitiska
betänkligheter mot ett
medlemskap.

Så länge det ännu förelåg möjligheter
till en förhandling i marknadsfrågan
som icke ställde de här berörda politiska
frågorna på sin spets fanns det
givetvis ingen anledning att vi skulle
göra det från svensk sida. Regeringen
fann det emellertid angeläget att i ett
inom EFTA-kretsen i maj i år framlagt
förslag precisera sin inställning till integrationsfrågan.
Detta förslag tog sikte

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

på en ekonomisk lösning av det europeiska
integrationsproblemet syftande
till att skapa en fri marknad i Europa
med låg tullnivå utåt. Det ekonomiska
samarbetet skulle icke utgöra något
hinder för de länder som så önskade att
utveckla ett fördjupat politiskt samarbete.
Den europeiska uppgörelsen borde
utgöra ett led i samtidiga strävanden
på allmän internationell grundval att
uppnå en frigörelse av världshandeln.
Därvid borde särskild uppmärksamhet
ägnas åt behovet att underlätta de underutvecklade
ländernas export och
därigenom ge dem verksamt stöd i deras
ekonomiska uppbyggnadsarbete.
Även i det nya förhandlingsläge, som
inleddes med den brittiska ansökan den
31 juli om medlemskap i den ekonomiska
gemenskapen, bibehåller de internationella
avsnitten av förslaget sin
betydelse som ett uttryck för Sveriges
målsättning på detta område.

I den nya situationen utlöstes i
Sverige en livlig diskussion om förhållandet
till den europeiska ekonomiska
gemenskapen. Härunder krävdes
bl. a. att även Sverige skulle begära
förhandling om medlemskap. Regeringen
klargjorde sin inställning i utrikesnämnden.
För att undvika missförstånd
om den svenska utrikespolitiken
framstod det som oundgängligen nödvändigt
att regeringen även inför offentligheten
snarast redovisade sin hållning
i fråga om formen för anslutning till
den ekonomiska gemenskapen. Intryck
fick ej skapas att Sverige skulle vara på
glid från neutralitetspolitiken. Den förklaring
som därför avgavs av statsministern
kvarstår givetvis i alla delar
som ett uttryck för regeringens uppfattning.

Den möjlighet som står öppen för
Sverige är alltså association med den
ekonomiska gemenskapen enligt Romfördragets
artikel 238. Som bl. a. professor
Hallstein framhållit i sitt nyssnämnda
uttalande inför gemenskapens
församling kan i dylikt fall ett lands

anslutning till gemenskapen anpassas
efter dess särskilda omständigheter. Det
bör alltså vara möjligt att här utverka
de undantag som vår neutralitetspolitik
kräver. Det gäller för oss att bibehålla
våra möjligheter att själva sluta handelsavtal
med länder utanför den förenade
marknaden. Försörjningen under krigstid
med vitala produkter, däribland inte
minst livsmedel, måste säkerställas. Vi
måste bibehålla handlingsfrihet vid krig
för att uppfylla vad en neutral stat då
har att iakttaga. Vi måste vidare ha rätt
att uppsäga associationsavtalet. Och
slutligen finns det en gräns för våra
möjligheter att överlämna beslutanderätt
till en förenad marknads institutioner.

Schweiz och Österrike har här problem
liknande våra. Det har därför varit
naturligt att med dem jämföra vår
syn på dessa frågor. Efter överläggningar
på tjänstemannaplanet i Wien
och Geneve har ett ministermöte ägt
rum i Wien för några dagar sedan. Det
kunde därvid konstateras att de tre
länderna har samma uppfattning om
vilka avsnitt av Romfördraget som ger
anledning till betänkligheter just ur
neutralitetens synpunkt.

Det skall klart framhållas att de undantag
som här berörts begränsar sig
till vad som neutralitetspolitiken oundgängligen
kräver och på intet sätt avspeglar
svenska önskemål som grundar
sig på andra överväganden. Vi har som
redan sagts det största intresse för ökat
ekonomiskt samarbete i Europa. Vi är
angelägna att deltaga i en integrerad
stormarknad och att undvika att de
svenska exportnäringarna utsätts för
en tyngande diskriminering. Vi är samtidigt
medvetna om att dessa fördelar
icke kan vinnas utan att vi också ikläder
oss förpliktelser för egen del. Vi är
beredda att på vårt håll ge full reciprocitet
genom att öppna den svenska
marknaden för gemenskapens export.
Men möjligheterna begränsas ej till enbart
detta. Vi har, som redan sagts, ett

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 25

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

starkt intresse även för allmänt ekonomiskt-politiskt
samarbete. Detta har
redan kommit till uttryck i OEEC och
OECD. Vi ställer oss emellertid inte
främmande till en utveckling mot fastare
samarbetsformer och förpliktelser på
detta område som går utöver vad som
exempelvis diskuterades vid frihandelsförhandlingen
i Paris eller vad som inskrivits
i EFTA-konventionen. Som i
varje förhandling blir det därvid fråga
om att avväga de uppoffringar som kan
aktualiseras mot de fördelar som kan
vinnas. Vår förhandlingsinställning
präglas alltså av flexibilitet och kompromissvilja.
Detta innebär dock inte
att vi vill uppge vårt önskemål om låga
tullar gentemot omvärlden samt en allmän
frigörelse av världshandeln, inte
minst i förhållande till de underutvecklade
länderna.

Den närmaste uppgiften är nu att på
lämpligt sätt och så snart som kan vara
lägligt inleda förhandlingar med den
europeiska ekonomiska gemenskapen
om Sveriges association med denna enligt
artikel 238 i Romfördraget och på
grundval av de utgångspunkter som här
just redovisats. Det är givetvis mycket
viktigt att samtliga EFTA-medlemmar
likaväl som gemenskapen är klart medvetna
om det svenska intresset för en
snabb uppgörelse i marknadsfrågan.
Samtidigt är det angeläget att vi anpassar
oss till den allmänna förhandlingsutvecklingen
på ett ur alla berörda
parters synpunkt ändamålsenligt sätt.
Förhandlingsutvecklingen mellan gemenskapen
och Storbritannien kan här
behöva ägnas särskild uppmärksamhet.
Detsamma gäller de önskemål och synpunkter
som kan framkomma som resultat
av samråd i olika former med
våra nordiska grannländer. Vi lägger
på svensk sida största vikt vid att de
samarbetsresultat som uppnåtts mellan
de nordiska länderna konsolideras. Men
vi är också angelägna om att vår nordiska
ekonomiska samverkan skall
kunna vidareutvecklas inom ramen för

den europeiska integrationen. Den nordiska
sammanhållningen kan bli av särskild
betydelse för Fänlands relationer
till det europeiska marknadssamarbetet.
Den svenska regeringen förutsätter att
hithörande problem ingående kommer
att övervägas vid det förestående mötet
mellan de nordiska ländernas statsministrar
och Nordiska rådets presidium
på Hangö den It och 12 november.

Det är alltså regeringens avsikt att en
svensk ansökan om association skall inlämnas
till gemenskapen inom en nära
framtid. Vid det redan nämnda ministermötet
i Wien har samråd ägt rum
med de båda övriga neutrala EFTA-medlemmarna
om proceduren för ett formellt
förhandlingsanbud till gemenskapen.
Det framgick därvid att Schweiz
och Österrike delar Sveriges önskan
om samordning av de neutralas aktion.
De tre länderna räknar med att taga
initiativ till förhandlingar med gemenskapen
före årets slut. Innan beslut
fattas om den exakta tidpunkten kommer
ett ministermöte i EFTA att hållas
under andra hälften av november månad.

De kontakter som regeringen haft
med intresserade parter här i Sverige
har visat att vi helt naturligt inte har
en i alla enskildheter identisk syn på
det mycket omfattande frågekomplex
som här rullas upp. Men viljan att skapa
förutsättningar för vårt lands deltagande
i en europeisk stormarknad har
vi alla gemensam. Det gäller nu att
stärka vår förhandlingsberedskap. Ett
värdefullt utrednings- och förberedelsearbete
för förhandlingar har redan utförts
i samverkan mellan myndigheter
och näringsorganisationer. Detta arbete
har sammanhållits av kommerskollegium
med en därtill knuten särskild
delegation av representanter för näringsliv
och arbetsmarknad. Inför de
förestående förhandlingarna vore det
önskvärt om förberedelserna och kontakterna
med näringslivet kunde ytterligare
fördjupas och breddas. Det blir

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska

särskilt under ett förhandlingsskede av
betydelse att snabbt kunna förmedla
informationer till berörda intressen och
få erforderliga reaktioner i uppkommande
frågor. Härvidlag borde man
kunna räkna med ett starkt intresse även
från näringslivets sida för att stärka
kontakterna, att effektivt utnyttja vår
samlade utredningskapacitet och att
säkra ett enhetligt svenskt uppträdande
inför förhandlingarna. Om förutsättningar
för en sådan koordination visar
sig föreligga är regeringen beredd överväga
att vidta vissa organisatoriska förändringar
och utvidga den krets av representanter
för näringsliv och organisationsväsende
som genom kommerskollegium
direkt medverkar i förberedelsearbetet.
Regeringen kommer liksom
hittills att upprätthålla kontakter
med ledarna för de demokratiska partierna
i riksdagen. Givetvis får dessa
frågor också fortlöpande diskuteras i
utrikesnämnden.

Det förestående förhandlingsskedet i
Europa innehåller stora osäkerhetsmoment
och kan väntas erbjuda betj''dande
svårigheter. Detta gäller inte bara för
Sverige utan även för övriga EFTAmedlemmar
och bland dem Storbritannien.
Vi har emellertid redan uppnått
betydande tullättnader inom EFTA.
EFTA-solidariteten under förhandlingarna
är, som redan framhållits, en
annan viktig faktor. Alla EFTA-länderna
är också inställda på att i avvaktan
på en uppgörelse med gemenskapen utveckla
sitt inbördes samarbete. Vi hoppas
att det snart skall erbjuda sig tillfälle
att fatta beslut om påskyndande av
den interna tullavvecklingen EFTAländerna
emellan.

För vår egen del är nu siktet klart
inställt mot målet och vi måste göra en
gemensam ansträngning att bortse från
nyansskillnader för att samlas kring en
enhetlig svensk linje. Vi hoppas att förhandlingarna
med den europeiska ekonomiska
gemenskapen ej skall vara avlägsna.
Med stöd av en nära nog enhällig

integrationssträvandena

folkopinion har den svenska regeringen
inom ramen för en strikt neutralitetspolitik
konsekvent främjat en aktiv
svensk medverkan vid skapandet av en
europeisk stormarknad. Denna handlingslinje
skall vi fullfölja.

Härefter anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! När det svenska FNplanet
störtade i den afrikanska djungeln
gjorde Förenta Nationerna en tragisk,
kanske oersättlig förlust. Till de
många minnesorden efter Dag Hammarskjölds
bortgång vill jag här endast
foga ett enkelt uttryck för den
tacksamhet vi alla känner för hans
stora självuppoffrande insatser. Tacksamheten
riktas även till dem som tillsammans
med honom i pliktfylld gärning
offrade sina liv för fred och samförstånd
i världen.

Tyvärr är situationen i Kongo allt
fortfarande farofylld och osäker. FN:s
arbete kan och får inte avbrytas. Om
klokheten i FN :s beslut att påta sig
uppgiften att på sätt som skett avlägsna
militärt verksamma vita i Katanga
kan måhända ovisshet råda, men alternativa
handlingslinjer kan i varje
fall jag inte bedöma. Självklart måste
vi i Sverige vara ytterst angelägna att
minska riskerna för vår svenska trupp
och andra svenskar i Kongo. Bl. a. av
detta skäl anser jag regeringens beslut
att på FN:s uppmaning skicka
svenskt flyg och luftvärnsartilleri vara
väl motiverat. Emellertid vill jag
uttrycka ett önskemål, som jag redan
för ett halvår sedan framfört. Sverige
bör inom FN förorda att FN inte motverkar
en i viss mån decentraliserad,
federativ organisation av Kongo. FN
bör över huvud så litet som omständigheterna
medger ta ställning till den
kongolesiska statens organisationsform.
— Ett annat önskemål är att Sverige
får sådan insyn beträffande det mili -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

tära stabsarbetet, som leder FN:s militära
insatser i Kongo, att svenska
representanter kan verka för en effektiv
planläggning och ledning.

Det är i dessa dagar fem år sedan
den ungerska frihetsrörelsen krossades
i blod av Sovjets militärmakt — under
förevändning att en regering av Kuusinentyp
begärt hjälp. Den dom som
världssamvetet då fällde framstår i dag
alltjämt som fullgiltig. Ungerns folk
skall veta att de gångna fem åren inte
ändrat vårt folks inställning och att
vi delar deras förhoppning att även
för dem frihetens dag skall randas.

En av vår tids viktigaste uppgifter
är att tränga tillbaka kärnvapnen och
nå fram till en steg för steg genomförd
allmän rustningsbegränsning. Försöket
från några av Sovjets grannstater att
åstadkomma ett FN-beslut om en vädjan
till Sovjet att avstå från sprängningen
av den gigantiska 50-megatonsbomben
väckte naturligtvis allmän sympati
här i landet. Tyvärr blev denna
aktion resultatlös. Men arbetet på att få
slut på kärnvapenproven måste fortsätta.
Ett allmänt förbud mot sådana prov
skulle betyda ett steg framåt mot kapprustningens
upphörande på en avgörande
punkt. Och de skrämmande riskerna
av radioaktivt utfall från sprängningarna
skulle försvinna. Utarbetandet
av nya, ännu mera ödeläggande
eller mera lätt användbara och likväl
förfärliga förstörelsevapen skulle försvåras.

Ett enskild land kan för varje år
som går allt mindre se sitt eget försvarsproblem
isolerat från sådana allmänna
överväganden. Yi måste — inte
minst i småstaterna — vara medvetna
om att våra utsikter att få leva i fred
och att undgå kärnvapenkrigets fasor
i avgörande grad beror på att hållbara
internationella överenskommelser träffas.
I den mån vi kan främja nedrustning
och kärnvapnens tillbakaträngande,
bidrar vi till att minska riskerna
och öka skyddet även för vårt eget

land. Det är i denna anda vårt lands
politik i FN bör bedrivas.

Enligt tidningspressen kommer utrikesminister
Undén att senare i dag
i FN hålla ett från i går uppskjutet,
mycket viktigt anförande i kärnvapenfrågan.
Med beklagande konstaterar
jag att regeringen ännu en gång handlar
utan att i förväg ha rådgjort med
utrikesnämnden. Det är en underlåtenhet
i klar strid med grundlagens anda
och bokstav. Illa rimmar det också med
tanken på demokratisk samverkan för
att uppnå enighet i allvarliga utrikespolitiska
frågor. Detta övergrepp kommer
en kort tid efter det att regeringen
endast genom oppositionens ingripande
bragtes att avstå från tanken att
skicka en svensk ansökan om associering
med den europeiska Gemenskapen
några dagar före riksdagens debatt
i denna fråga. Man frågar sig vad
regeringens avsikt är. Vill en regering,
som bakom sig har långt mindre än
hälften av landets väljare, demonstrera
sitt bristande intresse för riksdagen
och grundlagen?

Det är uppenbart att Sverige i Europamarknadsfrågan
står inför ett avgörande
av historisk räckvidd. Jag
tänker då inte bara på de rent ekonomiska
konsekvenserna av vårt lands
medlemskap i eller isolering från den
organisation, som kallas den europeiska
Gemenskapen. Tyvärr bedöms de
inte på alla håll med erforderligt verklighetssinne.
Sådana naiva uttalanden
även från ledande socialdemokratiskt
håll som att vårt land i ökad handel
med östblocket och u-länderna skulle
kunna finna ersättning för en genom
en eventuell placering utanför Västeuropas
tullmur förlorad handel har ju
framförts som argument mot dem som
påvisat de stora ekonomiska olägenheterna
av en handelspolitisk isolering
från Västeuropa.

.lag kan hänvisa till att statsrådet fru
Lindström t. ex. tycks med jämnmod
se att Sverige stannar utanför Europa -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

marknaden och i stället genom stora
krediter till u-länderna utvecklar en
stor handel med dem. LO:s representant
vid ett TV-framträdande i september,
herr Ekström, räknade utan
allvarliga farhågor med att en betydande
del av Sveriges näringsliv kommer
att stanna utanför tullmuren. Sådana
yttranden kan endast framkalla
ovisshet om hur helhjärtad anslutningen
är till en svensk ekonomisk integration
med Västeuropa.

Frågan om vårt deltagande i Västeuropas
ekonomiska uppbyggnad har
emellertid förvisso även icke-ekonomiska
aspekter, som inte uteslutande
gäller utlandets tilltro till vår vilja att
föra en orubbligt alliansfri politik. De
demokratiska partierna i Sverige är
överens om att alliansfrihet i fred syftande
till neutralitet i krig är och bör
vara en fast riktlinje för vår utrikespolitik.
Men problemet hur vi bäst gagnar
fredens och demokratiens sak är
förvisso därmed icke entydigt preciserat.

Härtill skall jag återkomma i slutet
av mitt anförande.

Tillåt mig, herr talman, först en liten
återblick. Bildandet av EFTA för
de sju staterna med Finland som associerad
framstår fortfarande som en
konstruktiv handling. Även om det nu
är klart att det huvudsakliga syftet —
en sammanslagning av de två stormarknaderna
— inte nås, kommer EFTA
sannolikt att vara till väsentlig nytta
under de kommande förhandlingarna
med den europeiska Gemenskapen.
Londonprotokollet om ömsesidigt stöd
till förmån för samtidig anslutning av
alla EFTA-medlemmarna i någon form
till Gemenskapen är en mycket värdefull
sak. Vår politik bör läggas så tillrätta
att särskilt Storbritanniens förpliktelser
härvidlag inte minskas genom
svenskt dröjsmål eller en verklighetsfrämmande
uppläggning av vår
förhandling med den europeiska unio -

nen, som jag för korthetens skull kallar
Gemenskapen.

Det lönar sig föga att nu orda om
EFTA-gruppens av mig tidigare påtalade
försummelser, speciellt underlåtenheten
att med kraft söka påverka
den amerikanska opinionen. Jag vill
blott påpeka att Sveriges regering själv
borde ha satt i gång en intensiv upplysningsverksamhet
i Amerika, om inte
andra var intresserade därav. Exemplet
hade måhända manat till efterföljd.

Redan i våras efter Macmillans samtal
med den amerikanske presidenten
såg man att en brittisk omsvängning
från EFTA-politik till medlemskap i Gemenskapen
var ganska sannolik. Märkligt
nog var Sveriges regering vid denna
tidpunkt föga intresserad av den till
grund för Gemenskapen liggande Romtraktaten.
Initiativ till en närmare diskussion
kring Romtraktaten fick tas av
oppositionen. Mitt önskemål att oppositionen
genom lämplig expert skulle få
delta i den inom kommerskollegium
bedrivna undersökningen avvisades
både i somras och nu i höst. Enligt
dagens regeringsförklaring är man
fortfarande obenägen att tillmötesgå
oppositionens mycket rimliga krav.

Såvitt jag kunde bedöma hade regeringen
under vårmånaderna ännu
inte bestämt sig för om vårt land borde
förhandla om medlemskap med väsentliga
undantagsbestämmelser eller
söka association. Regeringsförklaringen
i dag ger nog en något förenklad
bild, i jämförelse med den vi delgivits
vid regeringskontakter under våren.
Man visste ju vid denna tidpunkt ännu
inte säkert hur England skulle öppna
spelet i fråga om ett närmande till Gemenskapen.
På högsommaren synes
man emellertid ha stannat för att, om
inte något oförutsett inträffade, kunde
endast en svensk ansökan om associering
■— inte vanligt medlemskap —
komma i fråga. Men ett officiellt och
offentligt uttalande som skulle defini -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 29

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

tivt binda regeringens händer var ännu
i juli inte aktuellt.

I mitten av augusti meddelade emellertid
regeringen att ett offentligt uttalande
mot tanken på medlemskap i
Gemenskapen var nödvändigt av hänsyn
till utlandets eljest vacklande tilltro
till Sveriges vilja att fullfölja neutralitetspolitiken.
Oppositionsförslag
om andra medel att stärka utlandets
tilltro till en politik, som oppositionen
helt ställer sig bakom, ansågs inte tillräckliga.
Men det föreföll ett slag som
om regeringen dock skulle vara beredd
att se tiden an en smula och vänta med
en offentlig och definitivt bindande deklaration.
Något direkt löfte i denna
riktning gavs dock inte.

Den 22 augusti kom emellertid statsministerns
tal inför Metallkongressen.
Här fanns inte blott ett stelt avvisande
av tanken på medlemskap. Herr Erlander
sökte ge intrycket att medlemskap
men inte associering skulle hindra
vårt land att vid behov föra en sysselsättningsskapande
politik av 1930-talets märke. Detta är en klart vilseledande
framställning. Den gavs dessutom
en demagogisk utformning och
framfördes — av det i radion framförda
avsnittet att döma — med ett
tonfall som vi känner från valkampanjerna.
Jag vet fler än jag som med
häpnad konstaterade, att nu hade landets
statsminister fått vika för partiledaren
Erlander, som bestämt sig för
att använda Europamarknaden som ett
partipolitiskt slagträ i den inrikespolitiska
striden.

Inte minst allvarligt var att herr Erlander
i sin polemik gick förbi den
ståndpunkt som oppositionspartierna
intog — med undantag för centerpartiet,
som väl i denna fråga inte bör
betraktas som opposition. Ilan polemiserade
i stället mot en annan uppfattning,
nämligen den att Sverige omedelbart
borde besluta sig för fullt medlemskap
i Gemenskapen. Folkpartiets,
och såvitt jag vet även högerns, re -

kommendation var och är emellertid
en annan. Vårt land borde först pröva
på vilka villkor medlemskap kunde
uppnås och därefter träffa valet mellan
medlemskap och associering. Även
den senares innebörd borde undersökas.
Är det inte klokt att först så långt
det går ta reda på vad alternativen
innebär och sedan besluta? Varför
skulle det vara bättre att i förväg utesluta
den ena vägen och bestämma sig
för den andra, utan att veta vart någon
av dem leder?

Naturligtvis är det sunt förnuft att,
som vi förordat, pröva först och besluta
sedan. Men denna ståndpunkt är
tydligen så stark att den socialdemokratiske
partichefen fann lämpligt att
i det avgörande Metalltalet helt förbigå
den. Åhörarna av talet och senare dess
läsare kunde knappast undgå intrycket
att den linje som herr Erlander drog
upp som alternativ till regeringens, det
var vad oppositionen föreslog. Den
verkliga oppositionslinjen förtegs.

Det är skada att regeringens chef inte
i denna stora och allvarliga fråga från
början beslutat sig för ett samlande
grepp. På vårt håll måste vi reagera mot
hans förfaringssätt, och jag tror också
att det är viktigt att denna reaktion inflyter
i riksdagens protokoll — detta så
mycket mer som regeringen även i sin
nyss avgivna förklaring helt går förbi
oppositionens ståndpunkt men, liksom
i Metalltalet, polemiserar mot ett annat
alternativ till regeringens linje. Man talar
om tanken att Sverige skulle utverka
väsentliga ändringar av Romtraktatens
regler men avvisar detta med hänvisning
till att Storbritannien har utgått
från att sådana ändringar i de grundläggande
bestämmelserna inte torde bli
möjliga. Folkpartiets förslag är emellertid
att Sverige liksom Storbritannien
skulle försöka uppnå vissa tilläggsprotokoll
med särbestämmelser och liksom
Londonregeringen göra vårt inträde
som medlem beroende därav. Detta är

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

något helt annat än att ändra Romavtalets
regler för alla.

Jag tänker nu inte vidare uppehålla
mig vid regeringens hittillsvarande
handläggning — såvida inte en replik
blir nödvändig. I en demokrati skall
oppositionen kritiskt belysa och utkräva
ansvar av regeringen för dess fögderi,
men ännu viktigare är att se framåt
och diskutera vad som bör göras.

Folkpartiet har som sagt förordat att
Sverige genom en ansökan borde pröva
på vilka villkor vårt land skulle kunna
erhålla medlemskap i Gemenskapen.
Storbritanniens beslut att söka inträde
skapar enligt vår mening ett helt nytt
läge. Av hänsyn till Sveriges alliansfria
och till neutralitet i krig syftande politik
— en hörnsten i vår utrikespolitik
— bleve vissa protokoll med särbestämmelser
för Sveriges del erforderliga.
Möjligheterna att uppnå sådana kan
inte i förväg bedömas. Emellertid bör
det påpekas att även nuvarande medlemsstater
erhållit speciella undantagsbestämmelser
i tilläggsprotokoll samt
att brittiska regeringen väntar sig att
uppnå sådana. Det borde inte vara uteslutet
för Sverige att också uppnå en
del sådana undantag, särskilt i den mån
de uttryckligen motiveras med vår neutralitetspolitik
och därför inte av länder
med annan politisk riktning kan
åberopas som prejudikat. Skulle emellertid
förhandlingarna visa att ur neutralitetssynpunkt
erforderliga särbestämmelser
inte kan erhållas, bör vårt
land i stället förhandla om associering.

Tyvärr har förutsättningarna för en
förhandling av denna art försämrats genom
uttalanden som gjorts på socialdemokratiskt
håll om att man inte vill förhandla
på den nuvarande Romtraktatens
grund o. d. övermaga uttalanden
från ledande socialdemokrater om att
Sverige inte har lust att samverka med
katolska och reaktionära stater har naturligtvis
också försämrat förutsättningarna
för den här föreslagna förhandlingslinjen,
ja, för varje förhandling. De

har troligen skapat en benägenhet även
i eljest mera välvilligt inställda kretsar
att avvisa tanken på svenskt medlemskap
och att över huvud taget behandla
oss välvilligt. Men ansvaret för denna
försämring av atmosfären faller på de
partier som intagit denna egendomliga
hållning och de personer som gjort
ifrågavarande uttalanden, men inte på
oss som förordat en förtroendefull förhandling
i helt annan anda.

Man kan inte mot tanken att pröva
fullt medlemskap anföra att den till
grund för Gemenskapen liggande Romtraktaten
innehåller politiska bestämmelser.
Ty vårt land har redan genom
medlemskap i FN och andra organisationer
åtagit sig en hel rad politiska
förpliktelser. Jag är glad att handelsminister
Lange vid intervju i radio nyligen
framhållit detta. Därmed bör det
bli slut på en kampanj, som de senaste
månaderna bedrivits på ett föga sakligt
sätt. Avgörande är naturligtvis inte
om en traktat innehåller politiska saker
eller inte utan om den innehåller militärpolitiska
eller andra utrikespolitiska
bindningar som skulle strida mot vår
alliansfrihet och neutralitet. Romtraktaten
är helt fri från militära ting men begränsar
medlemmarnas handelspolitiska
rörelsefrihet på ett par punkter på ett
sätt som inte står i god harmoni med
en alliansfri stats internationella relationer.
Det är särskilt här som särbestämmelser
för Sverige skulle bli nödvändiga.

På sina håll fäster man stor vikt vid
ett uttalande av de sex statscheferna i
Bonn i somras, där bl. a. politiska konsultationer
med långtgående syftning
begärdes av alla medlemsstater. Deklarationen
har visserligen dylika uttalanden
men visar ä andra sidan att avsikten
är att förlägga de utrikespolitiska
övervägandena utanför gemenskapen
genom att skapa särskilda institutioner,
allt i överensstämmelse med den franske
presidentens kända, bestämt hävdade
inställning. För övrigt finns det ut -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

talanden från en rad kända utländska
politiker som har gjorts efter Bonnmötet
— uttalanden som går ut på att man
trots Bonndeklarationen anser att en
anslutning av neutrala stater till Gemenskapen
inte borde vara omöjlig. — I
varje fall tycker jag att saken skulle
kunna vara värd att pröva.

Om man från regeringens sida och
inom centerpartiet enligt min mening
överbetonar svårigheterna för ett eventuellt
medlemskap för Sverige, förskönar
man å andra sidan associeringslinjen.
Man talar ibland som om Sverige
bör kunna vinna inträde i Gemenskapens
tullunion sedan dennas tullar kraftigt
sänkts på vår önskan, och detta
utan att vi fördenskull behöver påtaga
oss väsentliga förpliktelser i fråga om
den ekonomiska och sociala politiken.
»Vi vill bestämma själva», sade t. ex.
Arne Geijer, kort uttryckt, den 20
augusti om den ekonomiska och sociala
politiken. Men man vill också komma
innanför tullmuren för hela det svenska
näringslivet!

Även de som i likhet med den nyss
avgivna regeringsförklaringen uttalar
sig mera nyanserat och vill acceptera
en del bindningar i fråga om den ekonomiska
och sociala politiken tycks föreställa
sig att man skall kunna utan
större motprestationer uppnå tillträde
för hela det svenska näringslivet till den
europeiska stormarknaden.

De förestående förhandlingarna och
önskvärdheten av att ingenting göres
som skulle försvaga Sveriges förhandlingsposition
gör det omöjligt för mig att
i detalj kritiskt belysa hur verklighetsfrämmande
t. ex. herr Geijers åsikter
är — och till den brukar ju regeringen
ta icke ringa hänsyn. Regeringsförklaringen
iir också alltför allmän för att
vara betryggande. Klart är att det finns
en stor risk att endast en del av det
svenska näringslivet slipper innanför
tullmuren, om inte vår förhandling
läggs upp på ett positivt sätt. Hiir finns
uttalanden från europeiska statsmän

som regeringen emellertid ännu inte,
såvitt jag vet, hänvisat till — vad det
nu kan bero på.

Vad handelsminister Langes yttrande
under vårriksdagen beträffar, att Sverige
inte bör träda innanför en europeisk
tullmur, om den inte radikalt sänkes
under nu planerad nivå, så kunde detta
näppeligen tas på allvar. Likväl upprepas
i regeringsförklaringen, att vi trots
vår kompromissvilja »inte vill uppge
vårt önskemål om låga tullar gentemot
omvärlden». Vad betyder detta? Betyder
det att vi ställer en sänkning av gemenskapens
tullmur som villkor för
svensk associering? Skulle Sverige, som
inte önskar bli medlem utan endast vill
bli associerad, kunna radikalt ändra
den tullpolitik som Gemenskapens medlemsstater
eljest tänker föra? Det är en
orimlig tanke. Skulle regeringen fasthålla
vid den kan man lika gärna låta
bli att förhandla. Det är här inte fråga
om vad den ene eller andre skulle önska
— själv skulle jag föredra en radikal
sänkning av den kontinentala tullmuren
— utan om vad som är realistisk
politik. Menar regeringen allvar med
sin uttalade önskan om Sveriges inträde
i den stora tullunionen — och det utgår
jag ifrån — får man skrinlägga alla
tankar på villkor av den Langeska sorten.
Här krävs ett klargörande uttalande
i dag.

För övrigt är det mycket möjligt att
längre fram — kanske rätt snart — ett
amerikanskt intresse kommer att framträda
för en sänkning av de europeiska
tullarna under Romstadgans nivå. Även
från annat håll kan en sänkning av tullunionens
framtida tullar aktualiseras.
Det bör Sverige naturligtvis understödja.
Tills en sådan situation uppkommer
får vi nöja oss med en allmän
hållning till förmån för en föga protektionistisk
politik och till en hänvisning
till de konsekvenser som GATT-rcglerna
kan medföra.

Jag förmodar att riksdagens debatt
kommer alt visa, att regeringen har en

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

betydande majoritet för sitt beslut att i
en nära framtid ansöka endast om associering.
I så fall blir den centrala frågan
under den närmaste tiden, hur sådana
associeringsförhandlingar skall
läggas upp. Två alternativ erbjuder sig.
Valet mellan dem är väl den närmaste
tidens viktigaste fråga i detta sammanhang.
Tyvärr ger regeringsförklaringen
inte klart besked om vilket regeringen
tänker välja.

Det ena greppet, som jag vill kalla
det negativa, innebär att Sverige förklarar
sig önska tillträde till den europeiska
stormarknaden, d. v. s. inträde i
tullunionen, såvitt möjligt utan närmare
samordning av den ekonomiska politiken
och lagstiftningen. Varje avsteg härifrån
betecknas då som en »uppoffring»
som vi endast accepterar motvilligt
och gnolande. Det betyder kort sagt
att vi önskar en stegvis införd frihandel
men är beslutna att så konsekvent
som möjligt ställa oss utanför samverkan
i Västeuropa. Det finns de som anser
att detta är en stark förhandlingsposition.
Man skall inte lova något i
samarbetshänseende om man inte blir
tvungen därtill. Personligen är jag övertygad
om att en sådan uppläggning
kommer att leda till ett mycket otillfredsställande
resultat. Sverige kommer
att bli ännu mer impopulärt än vad vi
tyvärr redan är i de kretsar på kontinenten
som är europasinnade och som
vår regering i övrigt tillskriver mycket
stort inflytande. En allmänt negativ inställning
till europeiskt samarbete även
på punkter, som inte berör vår neutralitet,
kommer att leda till att vi behandlas
mycket snävt och kan medföra att
endast vissa näringsgrenar släpps innanför
Gemenskapens tullmur. Glöm
inte att det finns starka intressen på
kontinenten och i England som önskar
operera så att den svenska pappersindustrien
allt fortfarande får möta en
hög tull på Europamarknaden! För Sveriges
skogsägare öppnas här ett oroande
perspektiv med inte blott sänkta utan

på sina håll försvunna rotvärden för en
del av skogen som en tänkbar möjlighet,
om regeringen väljer denna uppläggning
av förhandlingarna.

Det andra alternativet är det positiva,
så positivt det kan bli med associeringslinjen.
Av hänsyn till sin uppfattning
om neutralitetens krav — såvitt jag vet
är vår inställning och regeringens likartad
när det gäller att avgöra vilka
paragrafer som härvidlag är särskilt
känsliga — begär regeringen vid förhandlingarna
att bli fritagen från bestämmelser
som inte står i god överensstämmelse
med vår neutralitet.

Som deltagare i en tullunion kan vårt
land dock icke inte i tullsammanhang
bevara sin handelspolitiska rörelsefrihet
utan får begränsa kraven därvidlag
— något som jag tycker det vore
lämpligt att handelsministern klargjorde
för offentligheten, då en del mera
svepande uttalanden nog framkallat
missförstånd. Vidare bör vi inte förkläda
protektionistiska intressen genom
en omkostymering till neutralitetskrav
eller till vaga beredskapskrav. Ur beredskapssynpunkt
väsentlig produktion

— bedömd från de nya militära och
tekniska förutsättningarna — söker vi
naturligtvis trygga. Det är väsentligt.

Å andra sidan förklarar vi oss angelägna
att medverka till konstruktivt arbete
för att stärka Västeuropas ekonomi
och därmed vår egen och säger oss
önska detta även därför att det skulle
stärka demokratiens sak i världen. Att
det så skulle göra är obestridligt. Det
finns ingen anledning för oss att inte
säga det. Vår politiska neutralitet får
inte innebära en ideologisk likgiltighet
beträffande demokratien och diktaturen.

En positiv och samarbetsvänlig hållning
skulle — det är i varje fall min tro

— skapa en mera välvillig atmosfär vid
de kommande förhandlingarna i Bryssel
och ge ett för Sverige mera tillfredsställande
resultat än ett småsnålt auktionerande.
Det är här inte fråga om ko -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

handel. Lägges saken upp som till en
sådan, skall våra förhandlare finna att
de har en rätt svag ställning. Däremot
kan ett mera positivt grepp leda till en
anda av goodwill och till förhandlingar
mellan parter som har i många avseende
likartade önskemål.

Utöver de punkter i Romtraktaten
som tangerar vår alliansfrihet och
grundläggande beredskap finns det
några andra saker, som ur svensk synvinkel
ter sig så pass litet önskvärda
att krav på deras uppmjukning för vår
del väl kan resas vid förhandlingarna.
Av uppenbara skäl kan jag här inte
ingå på en konkret diskussion, och regeringen
kan det ännu mindre.

Inför deltagande i en stormarknad
med begränsad övergångstid kommer
många företag och anställda i Sverige
att ställas inför betydande övergångssvårigheter.
Låt oss inte förbise detta,
även om fördelarna för vår ekonomi
i dess helhet —- särskilt på lång sikt
— kommer att starkt överväga, med en
gynnsam inverkan på alla gruppers levnadsstandard
som följd. Regeringen
borde under medverkan av representanter
för oppositionen utreda vad som
kan och bör göras speciellt i syfte att
mildra dessa övergångssvårigheter.
Personligen tror jag att något av det
viktigaste är sådana reformer på kapitalmarknaden
och vid beskattningen
att företagen utan tidsutdräkt och svårigheter
kan erhålla det för omställning
och nyanskaffning av maskiner
och bearbetning av nya marknader erforderliga
kapitalet. Erfarenheterna
från Belgiens, Hollands och Luxemburgs
tullunion hör ägnas ett noggrant
studium.

Till de många inkonsekvenserna i kritiken
mot oppositionens ståndpunkt hör
regeringssidans påstående att den hårt
skulle drabba Sveriges utrikeshandel
med utvecklingsländerna, därför att
.Sverige skulle komma innanför en hög
tullmur och alltså utkräva höga tullar
på varor från en del av utvecklings -

länderna. Men regeringens linje innebär
ju också en svensk anslutning till
tullunionen och den drabbas därför av
samma kritik. Lyckligtvis kan det nära
samarbetet inom Gemenskapen öka
möjligheterna att få till stånd en politik
som verkar stabiliserande på priserna
för de råvaror som utgör den dominerande
delen av utvecklingsländernas
export. Här har Sverige en insats
att göra —- så långt vi kan både inom
Gemenskapen och inom FN — och möjligheterna
inom den förra blir större
om vi genom en positiv inställning får
säte och stämma i de beslutande organen.

Vid behandlingen av dessa europeiska
samarbetsfrågor får vi inte glömma
Norden. Anslutningen till Gemenskapen
kan leda till svårigheter och bakslag
för samverkan mellan Nordens
folk. Skulle Danmark och Norge träda
in i en europeisk tullunion, medan Sverige
och Finland stannar utanför, kommer
en hög tullmur längs Kölen och
Öresund att på ett ödesdigert sätt skilja
oss åt. Även om Sverige kommer med
i tullunionen genom associering och
Finland på samma eller annat lämpligt
sätt beredes motsvarande handelsmöjligheter,
kommer den betydelsefulla
samverkan i Norden inom lagstiftning
av olika slag att utsättas för uppenbara
risker. Därför är det en angelägen och
brådskande sak att klargöra dessa riskers
natur och att såvitt möjligt uppnå
att de nordiska staterna vid förhandlingarna
med Gemenskapen sätter som
en väsentlig uppgift att skapa ett tryggat
utrymme för vår nordiska samverkan
och för dess vidare utveckling.

Herr talman! Låt mig med ett par ord
sammanfatta den inställning vi i folkpartiet
företräder. Utgångspunkten är
vårt folks bestämda vilja att hålla fast
vid alliansfrihet och neutralitet. Den
är väl förenlig med en lika fast önskan
att delta i det konstruktiva europeiska
samarbete på eu friare handels grund
som är en förutsättning för det derno -

Andra kammarens protokoll 1961. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

kratiska Västeuropas och vår egen fortsatta
välståndsutveckling. Därmed skulle
följa en starkare förankring i Europa
och världen av den demokratiska
åskådning till vilken vi bekänner oss.
Även Europas möjligheter att såsom vi
önskar stödja de mindre utvecklade folken
i deras kamp för att bryta sig ut
ur fattigdom och okunnighet är till icke
ringa del beroende härav.

Vi i folkpartiet skulle önskat en mera
fördomsfri uppläggning av vårt lands
politik än den som regeringen föreslår.
Att först pröva och sedan besluta är
klokare än att i förväg binda sina händer.
Skulle emellertid riksdagens majoritet
förorda att vårt land direkt tar
sikte på en lösare anslutningsform genom
associering, blir uppgiften att lägga
förhandlingarna så till rätta att resultatet
för Sverige blir så bra som
möjligt. En snål uppläggning där den
europeiska gemenskapen å ena sidan
europeiska Gemenskapen å ena sidan
söker ge så litet som möjligt skulle
skapa intrycket, att vårt land väl önskar
friare handel men helst håller sig
utanför organiserad europeisk samverkan.
En sådan uppläggning, som tyvärr
inte ännu förefaller alldeles utesluten,
kommer vi att bekämpa in i det sista.
Väljer regeringen den — låt vara insvept
i vackra talesätt ■— blir dess ansvar
tungt. Väljer regeringen däremot
att inte blott tala om samverkan utan
att befrämja den genom att från början
visa vårt lands uppriktiga önskan
att hjälpa till i ett konstruktivt arbete
tillsammans med Europas demokratier,
då skall medverkan av den grupp jag
företräder inte saknas.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Om någon skulle ha
trott att vi lever i en fredlig värld, har
herr Chrustjov tagit honom ur den villfarelsen.
Efter att tidvis ha uppträtt
som om han verkligen önskade avspänning,
har den ryske regeringschefen nu
fullständigt kastat masken. Den senaste

bombsprängningen över Novaja Zemlja
kan inte motiveras som ett försvarstekniskt
försök; vad militärteknikerna i
dag experimenterar med är inte bomber
på 50 megaton. Nej, syftet kan bara
vara terror och propaganda. Just när
FN skall till att diskutera framställningar
till Ryssland om att låta bli, då
visar herr Chrustjov sitt förakt för
världsorganisationen genom att spränga
sin bomb, och det till på köpet på själva
FN-dagen. På sitt sätt är han en
realist. Han har förstått att kommunismen
är ett så vidrigt system, att intet
västerländskt folk frivilligt godtar det.
Nu försöker han skrämma oss till lydnad
med jättebomber. Tydligare kan
han inte visa sin nära släktskap med
Adolf Hitler och hur ouppriktigt det
var när han på sin tid talade om fred.

Kanske någon tycker att vi inte behöver
tala om den saken i dag — den
diskuterades ju i går! Men den bildar
bakgrund också för dagens debatt. Mer
än på mycket länge är det utrikespolitiken
som dominerar det politiska intresset.

Den regeringsförklaring som inledde
debatten i dag gäller en annan fråga,
men också den ligger inom utrikespolitiken.
Det är då angeläget att först och
främst konstatera en sak: det råder
enighet mellan de demokratiska partierna
i vårt land om huvudlinjen i
svensk utrikespolitik. Den huvudlinjen
heter alliansfrihet. Jag använder här
inte ordet »neutralitet», och det av
flera skäl, främst därför att ordet
»neutral» för tanken till likgiltighet. Vi
kan aldrig vara likgiltiga i valet mellan
demokrati och diktatur. Talet om
neutralitetspolitik kan därför vålla
missförstånd. En alliansfri politik, syftande
till neutralitet om ett krig trots
allt skulle komma, därom är vi ense,
och på den punkten får det inte finnas
utrymme för någon tvekan. Den politiken
bör, hoppas jag, kunna fullföljas
även nu, så länge inte det politiska läget
i vår del av världen radikalt för -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ändras. Den är motiverad av Sveriges
eget intresse, den ger oss större möjligheter
än någon annan politik att bevara
en chans till fred, men det är
också ett allmänt och inte minst ett
europeiskt intresse att den fullföljs.
Den ger möjligheter att utefter vår
långa gräns bevara freden, så att åtminstone
den här delen av Europa skall
kunna vara fri från krigshot.

När det gäller europeiskt ekonomiskt
samarbete har Sverige däremot alltid
varit med. Jag erinrar om OEEC:s tillkomst,
där inte minst Dag Hammarskjöld
gjorde mycket stora insatser.
Visserligen anslöt vi oss inte till den
europeiska ekonomiska gemenskapen
när den bildades, men i stället anslöt vi
oss till EFTA. Vi hoppades på den vägen
nå Europa. Så länge EFTA-länderna
höll ihop var det vår naturliga
väg, och det fanns inte någon anledning
för Sverige att ens fundera på att
gå in i den europeiska ekonomiska gemenskapen.

Så var det ända till den 31 juli i år.
Nu är läget, som det också sägs i regeringsförklaringen,
totalt förändrat på
bara några få månader. Både England
och Danmark har sökt inträde i EEC;
de fann att EFTA inte var tillräckligt
för dem. Visserligen finns EFTA kvar
och har alltjämt vissa uppgifter, men
EFTA-politiken måste sägas ha misslyckats
när medlemsstaterna går olika
vägar. Vad det misslyckandet beror på
är svårt att säga. En bidragande orsak
var kanske alltför stor ängslan att ge
EFTA något innehåll utöver det rent
handelspolitiska.

Nåja, hur det än är med den saken
så är i varje fall nu vår enda väg till
europeiskt ekonomiskt samarbete att
Sverige söker anslutning i den ena eller
andra formen till den europeiska ekonomiska
gemenskapen. Det är motiverat
ur många synpunkter. Gemenskapen
har inte bara lyckats skapa förutsättningar
för en bestående fred mellan
Frankrike och Tyskland. Dess utveck -

ling visar tydligt att den också är en
stor ekonomisk framgång. I de länder
där man var mycket tveksam när samarbetet
började har man nu funnit att
exportnäringarna har oerhört mycket
att vinna på den stora marknad som
håller på att bildas. Den möjliggör
bland annat en mera ekonomisk produktion
genom långa serier i tillverkningen.
Vinsten av att kunna konkurrera
på främmande marknader har för
alla berörda näringsgrenar visat sig
vara större än de risker som uppstår
genom att man möter konkurrens på
den egna marknaden. Allting talar för
att det skulle gälla oss också. Den svenska
industrien är uppbyggd utan tullskydd
eller med låga tullar. Den har
aldrig varit rädd för konkurrens. Vad
de svenska exportnäringarna fruktar är
att hindras från att konkurrera på
världsmarknaden — av andra, mindre
konkurrensvana länder.

Värdet av anslutning till Europamarknaden
är stort. Riskerna med att
stå utanför än ännu större. Jag tillåter
mig att i det sammanhanget citera ordföranden
i Sveriges Allmänna Exportförening,
bruksdisponent Nils Danielsén,
som har en ovanligt vidsträckt och
varierande erfarenhet av svensk industriell
verksamhet. Han sade i senaste
numret av tidningen Svensk Export:
»Vi kan inte ställas utanför ett vidgat
västeuropeiskt samarbete på det ekonomiska
området utan att äventyra en
fortsatt välståndsutveckling och en
fortsatt social välfärdspolitik i vårt
land.» Hans motivering var mycket talande:
»Om Sverige skulle hamna utanför
ett Västeuropa som omgärdar sig
med en avsevärd tullmur, har vi sålunda
att fortsättningsvis kämpa mot
handelshinder på i stort sett alla länder
med hög levnadsstandard. I ett
sådant svenskt underläge undanrycks
förutsättningarna för en fortsatt gynnsam
utveckling av den svenska levnadsstandarden.
Svensk teknik och organisationsförmåga
kommer då att mer

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

och mer sättas in i produktionslivet
utanför Sveriges gränser och inom de
avancerade, tullskyddade länderna.
Detta blir till förfång för svensk export
och lönsam sysselsättning i hemlandet.
»

Också för jordbrukets del finns det
motsvarande problem. Danmark och
England kommer av allt att döma att
ordnas in i den gemensamma marknadens
enhetliga jordbrukspolitik. Troligen
blir länderna inom gemenskapen
på det viset mycket snabbt självförsörjande
med jordbruksprodukter, ja, där
uppstår rent av överproduktion av livsmedel.
Det betyder slutet på den svenska
jordbruksexporten, om vi inte är
med. Å andra sidan tyder allting på att
den gemensamma jordbrukspolitik som
håller på att utbildas inte kommer att
vara så särskilt olik den svenska och
att det svenska jordbruket kommer att
ha en påtaglig konkurrenskraft och stora
möjligheter att göra sig gällande
inom den nya enheten, om vi är med.

Slutligen skall vi komma ihåg att det
skandinaviska samarbetet, vars betydelse
väl inte närmare behöver utvecklas,
numera aldrig kan ställas upp som alternativ
till europeiskt samarbete. Det
är tvärtom mycket litet sannolikt att
det över huvud taget kan fullföljas, om
några av de skandinaviska länderna är
anslutna till marknaden, medan andra
inte är det. Och det gäller inte bara ekonomisk
samverkan i Skandinavien. Också
annat samarbete kommer i så fall att
bli mycket svårare.

Det finns alltså starka skäl för en
svensk anslutning i någon form till
Europamarknaden. Diskussionen har i
rätt hög grad kommit att röra sig om
vilka anslutningsformer man skall välja.
Skall Sverige gå in som fullvärdig
medlem eller skall vi nöja oss med ett
förbundsavtal, en s. k. association?
Skillnaden ligger väl framför allt i att
den som går in som fullvärdig medlem
vet vad det handlar om. Det handlar
om Romfördraget, med de undantag

som möjligen kan åstadkommas i samband
med ett inträde. Däremot vet man
inte någonting om vad ett förbundsavtal
skulle innebära — utöver de slutsatser
som möjligen skulle kunna dras
genom att se på det enda avtal som
finns, nämligen det grekiska, och de
är inte särskilt uppmuntrande. Det tycks
som om Grekland på grundval av det
avtalet har betydligt mindre självständighet
än landet skulle haft, om det
hade inträtt som fullvärdig medlem i
Gemenskapen. En sak vet man dessutom
säkert: den som sluter ett förbundsavtal
har inte något som helst inflytande
över Gemenskapens politik. Den som är
medlem är däremot representerad i dess
organ och har i många viktiga fall
vetorätt i ministerrådet. Man skulle kunna
göra en liknelse. Den som inträder
som medlem i Gemenskapen är med i
besättningen på den stora europeiska
båten — ett litet land som en rätt blygsam
besättningsman, låt oss säga fjärde
styrman — men i alla fall med möjlighet
att se vart kursen går och att stillsamt
ge uttryck för sina åsikter om
hur man skall bära sig åt. Den som däremot
är ansluten genom ett förbundsavtal
hänger liksom efter i en liten jolle;
han vet inte vad som kommer att ske,
han har ingen möjlighet att påverka,
han har bara att välja mellan att antingen
hänga med vart det än bär eller
också skära av bogserlinan.

Det är klart att vi inte från svensk
sida kan ge oss in på någonting som
hindrar oss från att fullfölja den alliansfria
politiken. Det militärpolitiska
samarbete, som medlemmarna av Gemenskapen
håller på att upprätta, är
ingenting för oss. Men det är att märka
att det samarbetet inte äger rum inom
själva Gemenskapens ram och att det
inte berörs i Romfördraget. Också från
engelsk sida har det för övrigt sagts
ifrån att anslutning till Gemenskapen
inte för Storbritannien innefattar någon
förbindelse att gå utöver själva fördragets
innehåll. Låt mig citera premiär -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

minister Macmillan! I underhusdebatten
den 2 augusti yttrade han: »Jag
måste erinra huset om att EEC är en
ekonomisk gemenskap, inte ett försvarsförbund,
eller en utrikespolitisk gemenskap,
eller en kulturell gemenskap.
Det är en ekonomisk gemenskap, och
det område där kollektiva beslut fattas
tillhör det område som täcks av fördraget,
ekonomiska tullar, marknader
och allt annat sådant.» Det är, som synes,
en helt annan tolkning än den som
finns i vår regeringsförklaring. Regeringen
får faktiskt ursäkta om jag tror
att man i England har studerat frågan
grundligare än i vårt kanslihus.

I Romfördraget finns det egentligen
endast en punkt, som ur alliansfrihetens
synpunkt kan vålla allvarliga svårigheter,
och det är frågan om den gemensamma
yttre handelspolitiken. Det
är klart att svensk alliansfri politik i
hög grad försvåras, om vi inte kan föra
vår egen handelspolitik särskilt i förhållande
till öststaterna. Men då skall
man komma ihåg, att intet land hittills
har gått in i Gemenskapen utan att
få några särbestämmelser, och särskilt
intresse har i det sammanhanget de bestämmelser
som gör det möjligt för
Västtyskland att helt oberoende av fördraget
fullfölja sin handel med Östtyskland
och därigenom över huvud taget
med öststaterna. Om det är på det
viset, som det inte sällan sägs och som
för övrigt också framgår av regeringsförklaringen,
att man numera utomlands
på alla håll har ganska stor förståelse
för den svenska alliansfriheten och dess
värde, borde den förståelsen kunna göra
det möjligt för oss att just på den
här punkten få de nödvändiga undantagsbestämmelserna.
För övrigt är det
sannolikt att den frågan blir aktuell
inte bara om det gäller fullvärdigt medlemskap
utan också i mycket hög grad
vid förhandlingar om ett förbundsavtal.
Det gäller i det sammanhanget att
klargöra, att alliansfriheten inte bara

är ett svenskt intresse utan också har
betydelse för Europa som helhet.

Det påstås ibland att det skulle kunna
»vålla missförstånd» om Sverige tog
upp en förhandling om medlemskap i
Gemenskapen. Också dagens regeringsförklaring
innehåller någonting i den
vägen. Man frågar sig vem som skulle
missförstå det och vad det vore fråga
om för slags missförstånd. Är det den
sortens missförstånd som i buskagitationen
sprids mot högerpartiet och folkpartiet?
På det kan jag bara svara, av
egen bister erfarenhet, att mot buskagitation
är man alltid försvarslös, vare
sig den äger rum inom eller utom landets
gränser. Det antyds också i regeringsförklaringen,
att diskussionen om
svensk anslutning till gemenskapen
utomlands skulle ha medfört farhågor
för att Sverige vore på glid från den
alliansfria politiken. Några närmare belägg
för det påståendet har aldrig förekommit,
och utan att ge mig in på
någon diskussion av det förtroliga material
som tillställts utrikesnämndens
ledamöter kan jag bara konstatera, att
där finns intet stöd för några sådana
förmodanden. För egen del har jag
inte heller påträffat dem annat än möjligen
i fråga om Österrike. Och då skulle
jag bara vilja säga, med djupaste
respekt och sympati för Österrike och
österrikarna, att svensk politik i denna
fråga ändå inte kan bindas vid den
österrikiska. Där har man faktiskt andra
problem än vi bär. Ty det är väl
inte på det viset, att regeringen fäster
alldeles särskilt avseende vid vad som
sägs i länder som har socialdemokratiska
utrikesministrar — helst om de
råkar tala svenska och kan uppträda
i Sveriges radio?

Är det omöjligt för oss att få medlemskap?
Det vet man inte förrän man
har försökt. Självklart är att nu, sedan
regeringen har bundit sig, bjuder EEC
inte ut sig åt Sverige. Men också här
måste jag säga, att det som anförs i
regeringsförklaringen om vad »tales -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

män» för de sex skulle ha yttrat inte
är övertygande styrkt.

Det material som tillställts utrikesnämndens
ledamöter innehåller ingenting
som visar att det redan före de
bindande regeringsuttalandena skulle
ha funnits något avgörande motstånd
mot ett svenskt inträde. Materialet är
allt annat än entydigt och mycket tyder
på att möjligheten för medlemskap
till och med nu skulle kunna stå öppen.
Det finns skäl att komma ihåg att
Irland, som i likhet med Sverige för
en alliansfri politik, har sökt medlemskap,
och att Irlands alliansfria ställning
inte på något sätt har åberopats
som argument mot att släppa in irländarna,
vare sig under behandlingen i
Gemenskapens ministerråd eller i kommissionen.

Jag skulle därför vilja tillåta mig vädja
till regeringen på denna punkt. Om
det under förhandlingarnas gång visar
sig, att det finns större möjligheter än
man trodde att — med fullt bibehållen
alliansfrihet —• få medlemskap, eller
större svårigheter än man trodde att få
ett godtagbart förbundsavtal, ta då upp
frågan till förnyad prövning igen, överväg
återigen om man inte skulle kunna
komma längre i en förhandling om
medlemskap än genom att ansöka om
ett förbundsavtal. Självklart är dessutom,
att om ett förbundsavtal en gång
har slutits, finns det alltid möjlighet att
sedan igen ta upp frågan om medlemskap.

Men nu har regeringen tills vidare
inte velat hålla båda möjligheterna öppna,
utan avvisat alternativet medlemskap.
För min del tycker jag att det är
ett olyckligt beslut. Men jag vet att regeringen
har majoritet för det, och
demokrati innefattar ju bland annat rätt
för majoriteten att begå misstag, också
allvarliga misstag. Någon enighet mellan
regeringen och oppositionspartierna
kan naturligtvis inte krävas i det
sammanhanget. Det kan inte förväntas
att vi i efterhand skall ansluta oss till

en regeringspolitik, som vi i förväg har
avrått ifrån. Otvivelaktigt finns det vissa
argument som vi av hänsyn till landets
intressen inte offentligen vill begagna
mot regeringen. Men det är inte
många som det rör sig om här, och så
mycket är klart att det aldrig kan vara
någon större risk att hur öppet som
helst diskutera de svårigheter som skulle
uppstå, om vi kommer att stå utanför.
Det finns all anledning att tro, att
kommissionen i Bryssel med sina 1 400
anställda har möjligheter att studera
svensk handels- och industristatistik
och att dra sina egna slutsatser av det
material som där kan påträffas.

Men det är klart att det ur landets
synpunkt ändå finns anledning att önska,
att den förhandling, som skall börja,
för till bästa möjliga resultat, och
självfallet vore det orimligt att i det
sammanhanget vilja föra någon katastrofpolitik.
Alla har vi intresse av att
rädda vad som kan räddas i vår av regeringen
skamfilade förhandlingsposition
— eller »förhandlingsberedskap»,
som det heter i regeringsförklaringen.
Det är tre saker som jag gärna skulle
vilja peka på, som är viktiga för att förhandlingarna
skall kunna föras till ett
lyckligt resultat.

Det första, herr talman, är något så
enkelt som vanlig hövlighet. Vi står inför
en lång och besvärlig förhandling.
Resultatet beror inte bara av oss; det
förutsätter enighet bland alla Gemenskapens
medlemmar. I det sammanhanget
behöver vi stöd av alla de vänner
vi kan uppdriva både inom Gemenskapen
och bland de länder som nu
förhandlar om gemenskap i den. Det
dummaste vi kunde göra vore att i onödan
skapa ovilja eller bitterhet mot
Sverige. Jag tror inte man kan säga,
att regeringen och regeringen närstående
personer och pressorgan i det sammanhanget
har iakttagit den omsikt som
skulle vara motiverad.

Kanske skall man inte här fästa för
mycket avseende vid vad statsrådet

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Lange på sin tid sade om förbundskansler
Adenauer som hade förälskat sig
i Marianne. Den historien ligger så pass
långt tillbaka i tiden, att den väl nu
får anses vara preskriberad. Men det
finns åtskilligt som är färskare. Landshövding
Cederwall skrev kort efter sin
avgång från statssekreterarposten, en
världshändelse som vid det laget kanske
ännu inte hade observerats utanför Sveriges
gränser: »Man kan knappast bortse
från att de ledande länderna inom
Gemenskapen för närvarande domineras
av reaktionära regimer, delvis med
starkt katolskt inslag. I jämförelse med
dessa tror jag alla svenska politiska
partier är relativt progressiva.» När
man vet vad herr Cederwall tycker om
de svenska oppositionspartierna, förstår
man vad det betyder. Statsrådet
Lindström talade i september i år om
»den gemensamma marknadens frimureri».

Statsministern citerade i sitt bekanta
tal i Metallkongressen finansministern
i Labour’s skuggkabinett som yttrat att
England »framstår som den sjuke mannen
i Europa». Arne Geijer skrev i
Fackföreningsrörelsen vid ungefär samma
tid: »Man kan inte heller bortse
från faran av att vi genom en anslutning
skulle bli bundna vid en reaktionär
politik för marknaden i dess helhet
eller knutna till länder i Västeuropa
med borgerliga diktaturer, vilkas inhemska
politik och kanske särskilt kolonialpolitik
vi inte kan acceptera.»

Observera att herr Geijer i det sammanhanget
inte talade om medlemskap
utan över huvud taget om anslutning!
I pressen yttrar man sig lika kraftigt.
I augusti hette det i Aftonbladet: »Det
är inte omotiverat att säga, att EEC är
en reaktionär sammanslutning.» Några
veckor senare: »Vi önskar inte förbindelser
och förpliktelser som skulle ge
ett starkt ökat inflytande av — — —
reaktionär anda hos oss.» Regeringen
kan kanske säga att vi har eu fri press
och att vad som står i tidningarna där -

för inte binder regeringen. Men just
i den här diskussionen har det sagts,
att statsministerns uttalande i augusti
om att Sverige inte kunde tänka sig
medlemskap i Gemenskapen delvis var
föranlett av att det skulle kunna vålla
missförstånd, om regeringen inte tog
avstånd från de uttalanden av annat
innehåll som förekom i borgerliga tidningar.
Vad skall det då inte vålla för
missförstånd med de uttalanden som
förekommer i själva regeringspressen!

För det andra: om vi skall förhandla
med länderna inom Gemenskapen, måste
vi försöka sätta oss in i hur man där
resonerar. Det är klart att Gemenskapens
medlemmar har en stark känsla
för sina egna ekonomiska intressen och
arbetar för dem. Men det håller på att
breda ut sig en uppfattning, både i deras
bestämmande kretsar och hos hela
folken, att det europeiska arbetet är så
viktigt för var och en av dem, att de
enskilda ländernas omedelbara intressen
måste komma i andra hand. Låt mig
göra en parallell.

Vi vet alla att damerna och herrarna
på Norrbottensbänken i den här kammaren
väldigt ofta röstar på samma
sätt oberoende av partilinjer och att de
ibland yttrar sig med synnerligen stor
bitterhet om oss andra. Det är när de
slåss för Norrbottens speciella intressen.
Men det är väl inte någon tvekan
om att de ändå i alla hänseenden känner
sig som svenskar och att den nationella
gemenskapen för dom är viktigare
än den provinsiella. På motsvarande
sätt börjar man för närvarande
se det ute i Europa. Man tror på det
europeiska samarbetet; man tror att
europeisk samverkan för alla Europas
länder kan skapa möjligheter som en
rent nationell politik inte kan åstadkomma.

Men man är mycket tveksam om luir
vi i Sverige uppfattar saken. Bland det
farligaste som kan hända oss i den här
förhandlingen är om den part vi skall
förhandla med tror att vi i honom ser

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

en motståndare. Endast om man har
klart för sig att målsättningen åtminstone
till mycket stor del är gemensam
för oss allesammans, finns det möjligheter
att uppnå ett hyggligt förhandlingsresultat.
Låt mig i det sammanhanget
åberopa vad ordföranden i Gemenskapens
kommission, professor
Hallstein, yttrade på ett annat ställe
i det anförande, som redan citerats i regeringsförklaringen
och som hölls när
han lade fram Greklandsavtalet för sexstatsparlamentet:
»Då båda sidorna var
bestämda av viljan att föra förhandlingarna
i europeisk anda och att nå till
en framgångsrik överenskommelse,
fann man de nödvändiga kompromisslösningarna.
Det visade sig att alla svårigheter
kunde undanröjas utan att
Romfördragets väsentliga grundsatser
antastades.»

Särskilt riskabelt är det självfallet att
visa småaktighet och ge intryck av att
man ingenting lärt och ingenting glömt.
Vi måste klart och tydligt markera, att
alliansfriheten är vårt villkor och att
den svenska alliansfriheten, rimligt tolkad,
är ett gemensamt europeiskt intresse.
Men i övrigt måste det också
framgå av vår ståndpunkt att vi inte
vill ha så litet som möjligt av europeisk
samverkan utan, i allas gemensamma
intresse, också vårt eget, så mycket
som möjligt. Vi vill ha så mycket
som kan förenas med alliansfriheten,
och vårt intresse är inte begränsat enbart
till tullsänkningar för svenska exportvaror,
hur önskvärda sådana än
kan vara. Vi får inte bära oss åt som en
barnunge, som är bjuden på kalas men
inte vill äta den mat som sätts fram.
»Jag har kommit hit för att äta tårta,
och något annat vill jag inte ha» —
den som säger på det sättet brukar inte
få någon tårta heller. Ju starkare vi
betonar alliansfriheten, desto mera angeläget
är det att vi i övrigt inte gör
onödiga svårigheter.

I själva verket är det mycket litet
i Romfördraget som verkligen vållar

några problem i samband med en rimligt
tolkad alliansfrihet. Det är därvidlag
särskilt farligt att åberopa alltför
mycket, därför att det som vi har åberopat
som ett absolut hinder för alliansfriheten
— det har ju regeringen
just sagt ifrån — det förhandlar vi inte
ens om. Att offentligen binda sig i
avseende på vilka punkter det där kan
vara fråga om är utomordentligt farligt,
och alldeles särskilt måste vi akta
oss för att under alliansfrihetens täckmantel
ta upp sådant som inte nödvändigt
hör dit, bl. a. därför att det minskar
den respekt som man utomlands
bör ha för den svenska alliansfriheten.

Vidare finns det i det här sammanhanget
anledning att Sverige så mycket
som möjligt engagerar sig i det europeiska
och väsiterländska samarbetet
också utanför Gemenskapen; fast naturligtvis
inte på det maktpolitiska området.
Jag skulle i det sammanhanget
särskilt vilja nämna den nybildade organisationen
OECD. Man fäster mycket
stora förhoppningar vid den organisationen
både i Västeuropa och i Förenta
staterna, och vi kan glädja oss åt att en
svensk regeringsledamot, statsrådet
Lange, nu sitter som vice ordförande i
OECD:s råd. Inte minst ur synpunkten
av de förhandlingar vi i övrigt skall
föra finns det anledning att visa, att vi
verkligen vill vara med i det samarbetet,
att den omständigheten att vi
dröjde så länge med att ratificera avtalet
var en ren tillfällighet och inte
uttryck för någon brist på intresse, och
att vi är beredda att engagera oss inte
minst i det samarbete för stöd åt underutvecklade
länder, som många uppfattar
som OECD:s kanske allra främsta
uppgift.

Och slutligen för det tredje: vi måste
ha fullgod ekonomisk beredskap för de
situationer som kan uppstå i samband
med förhandlingarna. Hur mycket vi
än hoppas att de förhandlingarna för
till ett tillfredsställande resultat, så att
tullmurarna bryts ner för alla delar av

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

det svenska näringslivet, kan vi inte vara
säkra på att det blir möjligt. För
övrigt behövs det ekonomisk beredskap
i både det ena och det andra fallet. I
den utsträckning svensk exportnäring
kommer in inom marknaden utan tullmurar
erbjuds det stora utvecklingsmöjligheter.
Men för att kunna utnyttja
de möjligheterna måste den ha resurser
för de omställningar, för den utvidgning
av verksamheten som de kan
föranleda, och det kräver investeringar
och kapital. I den mån någon del
av näringslivet lämnas utanför möter
det stora svårigheter. För att övervinna
de svårigheterna, för att t. ex. få
fram lägre produktionskostnader så att
man kan klättra över tullmuren, eller
för att göra de omläggningar som blir
nödvändiga för att kunna sälja på andra
marknader, behövs det också investeringar,
och för investeringar behövs
det kapital.

Om vi skall kunna utnyttja möjligheterna,
om vi skall kunna minska de olägenheter
som eventuellt uppstår, om
vi skall ha en sådan förhandlingsposition
att vi inte i panik behöver godta
hur dåliga anbud som helst, måste slutsatsen
för vår egen ekonomiska politik
vara en och densamma. Det får inte
längre vara på de produktiva investeringarnas
område man bekämpar inflationen.
I dag är inflationsriskerna störst
när det gäller ökade produktionskostnader,
och i det sammanhanget är det
mycket angeläget att företagen kan göra
nödvändiga produktiva investeringar,
och att det allmänna å sin sida inriktar
sin investeringsverksamhet på
sådant som är direkt produktionsfrämjande.

Det behövs en fri kapitalmarknad,
det behövs sparande och kapitalbildning,
det behövs framför allt en långsiktig
politik som kan höja levnadsstandarden
på längre sikt också om den
kanske inte omedelbart ger nya konsumtionsmöjligheter.
lin god ekonomisk
beredskap innebär framför allt att man
2* —Andra kammarens protokoll 190}.

skapar reserver för framtiden. Jag såg
häromdagen i en regeringen närstående
tidning en rubrik, som jag måste säga
var oroande: »Goda tider, strålande
tider inför den stora avtalskampen. Aftonbladets
tips: LO kräver 8 %.» Om
det är någonting som är ägnat att fördärva
vår förhandlingsposition så är
det den sortens uttalande. Om man i de
länder vi skall förhandla med får det
intrycket att Sverige har goda tider,
strålande tider, ja då tar man inte någon
särskild hänsyn till Sveriges ekonomiska
intressen. Då säger man sig
tvärtom, att här finns en marginal:
svenskarna kan gott avstå litet grand av
sina goda och strålande tider, så att
de som inte har det fullt så bra som
de, som inte har nått upp till deras levnadsstadard,
kan avancera litet snabbare.

Vanlig hövlighet, medvetande om det
europeiska samarbetets grundläggande
betydelse och god ekonomisk beredskap,
det är de viktiga villkoren för att
vi skall kunna föra de förhandlingar
som nu står framför oss. Om de villkoren
uppfylls, men också bara då,
kan vi möta förhandlingarna med förhoppningar
och räkna med resultat som
möjliggör en fortsatt lycklig ekonomisk
utveckling i Sverige. Allt detta är oupplösligt
förenat med aktiv medverkan i
arbetet för Europa; det krävs inte minst
att den svenska opinionen blir medveten
om detta. Är regeringen beredd att
hjälpa till för att göra den svenska allmänheten
mera Europa-sinnad? Det är
en av de viktigaste förutsättningarna
för samverkan i en av de största frågor
som svenska politiker på mycket länge
liar haft att behandla.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Samarbetet mellan de
västeuropeiska länderna har utvecklats
successivt under tiden efter det andra
världskriget. Vi har undan för undan
närmat oss den fråga som i dag står klar
och konkret, nämligen om vårt lands

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

relationer och anknytning till sexmaktsunionen.

Inom ramen för OEEC har som bekant
ett fruktbärande ekonomiskt samarbete
ägt rum under åtskilliga år. De
största insatserna som OEEC och dess
organ har gjort ligger väl i avveckling
av valutahinder och av kvantitativa
regleringar i varuutbytet mellan länderna.
Ett allt friare varuutbyte var
ett väsentligt mål för organisationen.

Det var därför naturligt att frågan
om att gå vidare väcktes på ett tidigt
stadium både inom OEEC och annorstädes.
I fråga om inriktningen av detta
vidgade samarbete gick dock meningarna
isär. I en del länder ansågs det
att såväl ett ekonomiskt som ett politiskt
samarbete skulle etableras i en
strävan att i politiskt avseende svetsa
länderna samman. Avsikten härmed var
tvåfaldig. Man ville förhindra sådana
motsättningar mellan de europeiska
kontinentalmakterna som ånyo kunde
ge upphov till en världsbrand och man
ville skapa en politisk motvikt till östblocket.

I andra länder var den meningen förhärskande
att samarbetet endast skulle
gälla det ekonomiska, framför allt handelsutbytet.
Denna meningsriktning,
till vilken vårt land hör, siktade främst
till ett frihandelsområde med OEECländerna
som underlag.

Olika faser ledde fram till de båda
sammanslutningarna EEC och EFTA.
Under hela denna utveckling rådde i
vårt land stor enighet om den svenska
ståndpunkten. Vi hörde till dem som
ville ha frihandelssamarbetet. Vi var
eniga om att vårt land kunde delta i en
stormarknad eller frihandelsområde
utan hinder för neutralitetspolitiken.
Denna enighet manifesterades senast,
när riksdagen i fjol ratificerade Eftakonventionen.
Centerpariet tog redan
på ett tidigt stadium en positiv ståndpunkt
till frihandeln. Vi sade klart från,
att vårt land inte får isoleras från det
västeuropeiska samarbetet. Men vi har

också bestämt sagt ifrån, att alliansfriheten
inte får äventyras och att samarbetet
för vårt lands vidkommande
måste få en sådan utformning, att förutsättningarna
för neutralitetspolitiken
bibehålies.

När jag hörde de båda senaste föregående
talarna utveckla nackdelarna
med att vi skulle stå utanför EEC-unionen,
såg jag framför mig tvenne män
iförda boxhandskar, fäktande i en dörröppning
liksom om de ville försöka få
upp den vidöppna dörren. Det finns
inga meningsskiljaktigheter, mina herrar,
om angelägenheten av största möjliga
handelsgemenskap och övrig ekonomisk
gemenskap!

Men man frågar sig, varthän sådana
utläggningar kan leda, vilken effekt de
kan få. På en och annan, som haltar i
neutralitetsfrågan, kanske det kan få
den effekten att man säger: »Ja, då ger
vi upp neutraliteten, om det på så sätt
blir lättare att få igenom tullsänkningar
och slippa vådorna av att bli utanför.»
Det är möjligt. Men möjligt är också att
uttalandena får den beklagliga effekten,
att de inger motparterna på förhandlingssidan
den uppfattningen, att vi
känner oss oerhört svaga, så svaga att
vi är beredda att gå med på praktiskt
taget vad som helst. Däri ligger en betydande
risk, besinna det, mina herrar!
Som herr Heckscher sade i förra delen
av sitt anförande vet visserligen EECländerna
mycket väl hur vi har det
ställt, ty de har statistiska uppgifter
härom. När herr Heckscher sedan kom
in på Aftonbladets skriverier, gällde
inte längre statistiken -— men det må
nu vara herr Heckschers ensak. Vad jag
vill framhålla är just att de vi skall förhandla
med får den uppfattningen att vi
känner oss väldigt svaga i vår förhandlingsposition.

Vad beträffar jordbruket och dess
förhållanden inom OEEC-marknaden
tror jag det är för tidigt att yttra sig
härom ännu — i varje fall i alltför positiv
riktning. Vi skall vänta och se. Det

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 43

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

var mycket glädjande att höra herr
Ohlin tala om skogsbruket. Jag tror
det är jämnt tio år sedan jag hörde honom
göra det senast, och det var på
hösten då också. Då tyckte han att
skogsägarna tjänade för mycket pengar
och att staten borde ta hand om en del
av dem. I det sammanhanget tillkom
den där vinstbeskattningen, som kanske
närmast var en följd av herr Ohlins
omtanke om skogsbruket.

Vi är emellertid tacksamma för att
nu ha fått höra allt detta innefattande
omtanken om skogsbruk, jordbruk och
övrigt näringsliv. Jag bara säger än en
gång att jag såg framför mig bilden av
de två männen med stora boxhandskar
som stod i dörröppningen och boxade i
tomma luften. Alla vill vi naturligtvis
sälja papper och andra varor utan tull
till Europamarknaden, och alla vill vi,
både herr Ohlin och jag, göra vårt yttersta
för att det skall bli möjligt.

Centerpartiet håller fast vid de allmänna
riktlinjer, varom det rått enighet.
Sverige får inte isolera sig i det
västeuropeiska handelssamarbetet. En
ekonomisk splittring i Västeuropa måste
undvikas. Vi bör och skall söka samarbeta
med sexstatsunionen — därom
är alla överens. Men vi håller också
fast vid att detta samarbete måste utformas
på ett sådant sätt att Sveriges
alliansfrihet bevaras. Eftersom de fyra
stora partierna är ense om att man bör
söka uppnå ett samarbete med EEC, synes
huvudfrågan i dag gälla på vilket
sätt detta samarbete skall utformas. Jag
kommer därför att ganska utförligt uppehålla
mig vid den saken.

Statuterna för EEC lämnar, såsom vi
hört här i dag, två möjligheter för utformningen
av samarbetet: medlemskap
enligt artikel 237 eller ett mindre samarbete
än fullt medlemskap, s. k. associering,
enligt artikel 238. Den närmare
innebörden av dessa båda begrep]) och
skillnaden mellan dem har bl. a. angivits
i ett memorandum från EEC:s kommission
till ministerrådet, daterat i

februari 1959. Denna innebörd har även
så sent som den 18 september i år understrukits
av ordföranden i EEC:s
kommission. Då handelsministern här
ganska ingående refererat allt detta,
finns det inte anledning för mig att närmare
beröra saken.

Det är inför valet mellan medlemskap
och associering som meningarna
bryter sig och inte när det gäller något
annat — inte i fråga om huruvida vi
skall försöka få till stånd ett samarbete
eller inte. Hela kampanjen om isoleringen
i förhållande till det övriga
Europa är ofattbar mot den bakgrunden,
att vi alla vill samarbeta och att
det endast gäller att finna en sådan
form för detta samarbete att vår neutralitetspolitik
kan upprätthållas.

Termerna alliansfrihet och neutralitetspolitik
täcker inte varandra. Jag
är överens med herr Heckscher på en
punkt, nämligen att ordet neutralitetspolitik
möjligen kan föra tanken på en
form av ideologisk neutralitet. Något
sådant är det inte fråga om, åtminstone
inte för centerpartiets vidkommande.
Vi kan inte sätta likhetstecken mellan
östs styrelsesätt och västs. Jag brukar
vara mycket angelägen om att framhålla
att det är ett svalg befäst emellan dem,
detta för att undvika missförstånd när
jag talar om neutralitetspolitiken.

Å andra sidan täcker inte heller, herr
Heckscher, begreppet alliansfrihet hela
sanningen. Även om det inte föreligger
eu militär allians, kan man på andra
vägar försätta sig i cn sådan situation
att det är uppenbart för envar att man
saknar möjlighet att vara neutral i ett
krigsläge. Vad har då neutraliteten för
värde, herr Heckscher? I cn sådan situation
skulle det inte hjälpa mycket
att man ställer sig här i talarstolen och
med hög röst säger att vi är alliansfria.
Det sätt varpå man handlar och vandlur
i denna värld är, herr Heckscher,
viktigare än vad man säger.

Det hade bort finnas möjlighet att
uppnå enighet mellan de demokratiska

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

partierna i denna fråga, när man studerar
vad som sagts i fjol och året därförinnan,
kommer man till den bestämda
uppfattningen. Jag vill erinra om
att herr Ohlin under EFTA-förberedelserna
mycket bestämt framhöll att sexstatsunionen
är och kan väntas bli en
allt mera politisk union, som innebär
betydande suveränitetsinskränkningar
för medlemsstaterna samt att en svensk
anknytning knappast kan rimma med
vår alliansfria utrikespolitik, vars signum
är en i förhållande till alla politiska
block fristånde ställning. Och så
fortsatte herr Ohlin: »En svensk utrikespolitisk
nyorientering av det slag,
som här så småningom skulle kunna
följa, synes mig under i dag rådande
världspolitiska förhållanden» — det var
då det! —- »av många skäl inte vara
önskvärd.»

Detta uttalande gjordes i förfjol. Jag
kan knappast se att det utrikespolitiska
läget har undergått sådana förändringar,
att man i dag kan tillåta vad som för
två år sedan inte ansågs tillrådligt.

Jag tycker också att herr Heckscher
borde kunna instämma i dessa synpunkter,
så att vi kan följa en enhetlig
linje när vi går att möta våra motparter.
I fjol sade nämligen herr Heckscher att
han var ense med herr Ohlin och mig
om att Sverige inte kan överväga att
söka inträde som medlem i sexstatsunionen.
Emellertid förefaller det som
om ståndpunkten i dag tråkigt nog inte
oväsentligt avviker från vad herrarna
har sagt förut.

Romfördraget innehåller enligt vår
mening bestämmelser som helt enkelt
inte låter sig förenas med neutralitetspolitiken.
Man behöver bara nämna de
hinder som finns för en självständig
handelspolitik och för näringspolitiska
åtgärder i beredskapssyfte för att säkra
vår försörjning i krig och avspärrning,
men detta är inte det enda. Romfördraget
ingår som ett led i en långtgående
politisk målsättning, precis som

herr Ohlin yttrade enligt vad jag nyss
läste upp.

Jag kan ju för att återuppliva minnet
nämna ytterligare några ord från protokollet
som visar hur herr Ohlin betraktade
saken. Han sade: »Tror man
sig kunna forcera vägen rakt in i de
sex kontinentalmakternas union, kommer
man att finna, att man hamnar inte
i en instans för friare handel utan i en
politisk federation.» Vi trodde på herr
Ohlin den gången, och i dag tror vi
också på vad herr Ohlin sade då men
inte på vad han liar sagt i dag.

(Herr Ohlin: Storbritannien!)

Jag kommer till Storbritannien senare.

I april i år påpekade herr Heckscher
att det från auktoritativt håll framhållits
att de politiska synpunkterna är de
väsentliga.

Vi kan i dessa frågor stödja oss på
vissa besked från framstående representanter
för länder som tillhör EEC
och behöver inte nödvändigtvis falla
tillbaka på vad herrar Ohlin och Heckscher
sade för två år sedan eller i fjol.
Det finns andra lika klara uttalanden i
precis samma riktning.

När det nederländska parlamentet
ratificerade Romfördraget framhöll landets
regering i en deklaration att ratificeringen
öppnade perspektiv mot en
politisk och ekonomisk utveckling av
historisk betydelse.

Uttalanden på detta tema — alltså att
fördraget endast utgör en etapp på vägen
mot det allmänpolitiska målet —
gjordes också vid ratificeringen i andra
länder på respektive regeringars vägnar
av sådana män som Adenauer i
Västtyskland, Mollet och Faure i Frankrike,
de Gasperi och Pella i Italien,
Bech i Luxemburg och Luns i Nederländerna.
Alla representerar länder
som är med i EEC.

Andra deklarationer från sexländerna
i samma riktning kan också
nämnas, t. ex. de sex utrikesministrarnas
i Luxemburg år 1952 och Messina

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

år 1955 liksom de sex regeringschefernas
i Paris år 1957.

Jag kan inte finna att det råder någon
som helst tvekan om att såväl regeringar
som parlament i de sex länderna
hela tiden haft det långtgående
allmänpolitiska perspektivet i sikte.
Det är mot denna bakgrund vi ända till
i fjol var överens om att Sverige inte
kan ingå som medlem i sexstatsunionen.

I andra neutrala länder ser man saken
på motsvarande sätt. Låt mig återge
några ord av den schweiziske förbundspresidenten
när han kungjorde
sin regerings hållning i denna fråga.
»Som utgångspunkt måste gälla att vi
skall förbli vid neutraliteten och oavhängigheten»,
framhöll förbundspresidenten.
»Därvid bör uppmärksammas
att det mellan dessa består ett oupplösligt
samband. Å ena sidan uppställer
neutraliteten ett rättsligt och politiskt
medel med oavhängighetens upprätthållande
som mål. Ä andra sidan förutsätter
neutraliteten oberoende», o. s. v.
Jag skall inte trötta med ytterligare
citat.

Så långt den schweiziske förbundspresidenten.
Jag tycker att hans principer
är riktiga. Det var väl skäl av
denna beskaffenhet som gjorde att vi
var så ense förut.

Inom EEC är man uppenbarligen införstådd
med de neutrala ländernas situation.
Vad skall vi säga t. ex. om
statssekreteraren i västtyska ekonomiministeriet
Muller-Armacks anförande
inför Reykommittén den 15 maj i år,
då han underströk att de neutrala länderna
har möjlighet till associering?
Däri instämde kommitténs samtliga ledamöter,
representerande alla EECliinder.

När Relgiens utrikesminister Spaak
i sitt lands parlament diskuterade frågan
om anknytning av EFTA-länderna
till EEC välkomnade han en ansökan
om medlemskap från England. Om de
neutrala EFTA-länderna yttrade han:

»Flera neutrala medlemmar kan inte
ingå som medlemmar i den gemensamma
marknaden. Det gäller därför
att finna en formel för association av
dessa.» Det är detta vi skall hjälpas åt
med, herr Ohlin och herr Heckscher.

En avgörande betydelse i detta sammanhang
har också den mycket omtalade
Bonndeklarationen av den 18
juli i år. Där klargjorde man sin föresats
att gå vidare och framhöll att andra
europeiska stater som är beredda
att inom alla områden påta sig samma
ansvar och samma förpliktelser må ansluta
sig. Det sades att man skulle komma
fram till en gemensam uppfattning
för politiskt enande och därmed stärka
den atlantiska alliansen.

Jag finner det ställt utom allt tvivel,
att EEC-medlemskap skulle föra oss ur
vår utrikespolitiska kurs. Vår utrikespolitik
skulle ändras på ett sådant sätt,
att vi satte oss emellan två stolar: vi
skulle få neutralitetspolitikens nackdelar
men inte dess fördelar, och vi skulle
få paktanslutningens nackdelar men
inte dess fördelar. EEC-medlemskapet
vore det absolut sämsta alternativ vi
kunde välja. Man kan ifrågasätta om
det då inte vore bättre att ta steget
fullt ut till en paktanslutning på en
gång.

Någon gång har tanken framskymtat,
att Englands inträde skulle medföra
förändringar i EEC som gjorde
det möjligt för oss att vara med. Är
det rimligt, herr Ohlin, att tänka sig
att England, en ledande makt i det
västliga militärblocket, Atlantpakten,
skulle träda in bland EEC-staterna med
syfte att försöka luckra upp de allmänna
politiska motiven i EEC? Är inte
Englands främsta intresse att för handelns
vidkommande skapa lämpliga
förutsättningar för sina dominions? Är
det inte ett tillräckligt stort problem
för England att klara detta utan att
arbeta mot sina egna intressen, utan
att luckra upp en sammanslutning som
är till stöd för den västliga militär -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

alliansen, där England tar en verksam
del?

En svensk ansökan om medlemskap
under sådana förhållanden kan bara
tolkas på ett sätt, nämligen så, att vi
är på väg bort från vår utrikespolitiska
kurs eller som herr Ohlin uttryckte
saken i förfjol »i färd med en utrikespolitisk
nyorientering». Så lär man
också på en del håll utomlands ha uppfattat
det. Jag har i min hand fått ett
tidningsklipp ur en borgerlig tidning
från Nederländerna; huruvida den står
herr Ohlin eller herr Heckscher närmast
känner jag inte till. Där sägs det
i samband med redogörelsen för frågan
om inträde i EEC att det är nog
ingen hemlighet att bland annat oppositionspartierna
i Sverige — jag hoppas
de undantar oss — struntar blankt
i neutralitetspolitiken sådan den har
utformats av den svenska regeringen.
Jag skall plocka fram tidningen här
i dag i kammaren om herr Ohlin vill.
Annars kan herr Ohlin få låna den av
mig privat.

En ansökan om medlemskap kan
under dessa omständigheter bara tolkas
så, att vi är på glid bort från vår
utrikespolitiska linje. På EEC-håll har
man entydigt förklarat, att man icke
har ändrat den allmänpolitiska målsättningen
för organisationen. Kommer
vi då med en ansökan om medlemskap,
kan EEC-staternas slutsats rimligen
inte bli annan än att det är vi, som
har ändrat oss på denna punkt. Men
nu om någonsin gäller det att hålla en
fast och klar kurs. Ingen tvekan får
uppstå i fråga om vår utrikespolitik.

Vidare: om vi nu med kännedom om
att var och en som vill bli medlem
måste godta de allmänpolitiska målsättningarna
begär att få förhandla om
medlemskap, hur skall vi med bibehållet
anseende kunna dra oss ur de förhandlingarna
med den motiveringen
att det inte gick att få EEC-makterna
att uppge organisationens allmänpolitiska
målsättning? Att gå till EEC och

begära uppmjukning av organisationens
politiska målsättning vore detsamma
som att säga till EEC-männen,
att vi helt enkelt inte tror på allvaret
i alla de deklarationer de har gjort, senast
i somras: »Era gemensamma deklarationer
1952, 1955, 1957 och 1961»,
skulle vi säga, »sätter vi inte tilltro
till. Trots att ni har arbetat och slitit
under ett decenniums tid med detta
tror vi att ni kommer att uppge den
politiska målsättningen nu, när ni har
nått enighet om de allmänna linjerna
och verksamheten börjat få konturer».
År det någon som på allvar tror att
vårt lilla land skulle kunna styra Europa
till den milda grad, att vi skulle
kunna förmå en sådan institution sedan
den har lyckats nå sitt syfte och
har iblivit funktionsduglig att stryka
det ena av sina mål. En ansökan med
sådana intentioner — det ordet var fel
valt, pretentioner vill jag säga — vore
sämsta tänkbara förhandlingsupptakt.

Från EEC-håll har man gång efter
annan framhållit det olämpliga i att
försöka sudda ut de politiska målsättningarna
för EEC. EFTA:s generalsekreterare
har också framhållit detta inför
de förestående förhandlingarna
mellan olika EFTA-länder och EEC.

Från EEC-håll har betonats, att man
förstår och respekterar vår neutralitet
och att man inte motsätter sig samarbete
med oss av den anledningen att
vi är neutrala. Vi har all anledning att
möta dem med samma respekt. På denna
punkt kommer kanske herr Heckschers
och min ståndpunkt varandra
närmare.

Det kan alltså inte bli fråga om medlemskap
i EEC. Jag har dock hört att
den tanken väckts, att vi skulle använda
ansökan om medlemskap som
en metod för att få en god associering.
Kan man verkligen på allvar förfäkta
den meningen, att vi, ehuru vi vet att
det på grund av den politiska målsättningen
är omöjligt för oss att bli medlemmar,
av förhandlingstaktiska skäl

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fin.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

skulle begära medlemskap? Är det rimligt
att tänka sig ett sådant tillvägagångssätt? Vid

förberedelserna till förhandlingarna
med EEG kommer naturligtvis
olika intressen och meningar att
göra sig gällande. Det är därför av
största vikt, att fortlöpande kontakt
hålles med de politiska partierna och
med näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer såväl före som under
förhandlingarna.

Vårt land bör fortsätta sina strävanden
att nå samverkan och gemenskap
med andra länder. Samarbetet i Förenta
Nationerna, OECD och EFTA, så
länge den senare organisationen existerar,
måste fullföljas. Vi behöver också
en nära kontakt på det ekonomiska
området med den europeiska gemenskapen.
Ett samarbete främst på handelns
område med EEC-länderna måste
självfallet vara till gagn för Sverige
och för dessa länder. Jag är väl
medveten om att det näppeligen är
möjligt att begränsa samarbetet till
handelns område, men det kan vara
onödigt att här i talarstolen antyda
hur långt man skulle vilja gå i de kommande
förhandlingarna. Jag avstår i
varje fall från den saken. Men som det
upprepade gånger framhållits av centerpartiet
— och härom har partierna
för övrigt varit överens — är det inte
möjligt för vårt land att delta i EECgemenskapens
allmänpolitiska samverkan
utan att därmed äventyra den neutralitetspolitik
som vårt land länge
fört. Europageinenskapen har nämligen
som vi väl vet ett tvåfaldigt syfte: ett
allmänpolitiskt och ett ekonomiskt.
Vårt lands deltagande i Europagemenskapen
måste därför sökas på den väg
som Gemenskapen själv anvisar för länder
som inte kan medverka politiskt,
d. v. s. vårt land bör söka anslutning
enligt stadgans 238 §. lin sådan anslutning
— en associering — innebär
att vi kan behålla den politiska individualitet
och självständighet som är

nödvändig för alliansfrihet och neutralitet.
Då skulle det också finnas möjligheter
till en sådan jordbrukspolitik
och sådana handelsavtal, som tillfredsställande
tryggar vår försörjning av
livsmedel och andra livsviktiga varor
vid krig och avspärrning. När det gäller
dessa ting måste vi vara oerhört
hårda, ty det är ett alldeles nödvändigt
komplement till neutralitetspolitiken,
att vi har förutsättningar att vid en
avspärrning försörja vårt land på skilda
sätt.

Det har sagts, att möjligheterna att
med bibehållen neutralitetspolitik ingå
som direkt medlem borde närmare undersökas.
Den saken är emellertid, såvitt
jag kan se, klarlagd. För det första
har det på EEC-håll uttalats, att ett
medlemskap inte kan förenas med vår
neutralitetspolitik. För det andra har
EEC bestämt framhållit, att man skall
bibehålla den politiska inriktningen
och målsättningen inom organisationen.
För det tredje bär man framhållit,
att alla medlemmar måste ikläda
sig samma ansvar och samma förpliktelser.
Och för det fjärde har det på
EEC-håll bestämt sagts ifrån, att nya
medlemmar inte kan påräkna några
väsentliga ändringar i eller undantag
från gällande stadgar. Ytterligare undersökningar
är överflödiga!

De förhandlingar som nu stundar
kommer att bli av stor betydelse för
vårt land, och vi hoppas att de skall
kunna genomföras på ett lyckosamt
sätt. Men helt säkert är det många svårigheter
att övervinna. En svensk politisk
splittring kan endast äventyra
ett gott förhandlingsresultat och måste
därför undvikas. Vid tidigare ställningstaganden
i marknadsfrågorna har
det rått stor enighet. Enigheten har
gällt ja till ökad handelsgemenskap
mellan Europas folk men nej till en
bindning som kunde äventyra alliansfriheten.
Vi har slagit vakt om neutralitetspolitiken.
Jag vädjar till riksdagens
partier att kvarbliva vid de prin -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

cipiella ståndpunkter man var ense om
i fjol och året dessförinnan. På det
sättet skapar vi de bästa förutsättningarna
för ett gott resultat, och då gör
vi den bästa insatsen för land och folk.
Då visar vi också att det råder enighet
om hur vi skall lösa uppgiften att verka
för fredlig samlevnad mellan folken.

Centerpartiet har på ett tidigt stadium
bestämt sig för två saker, nämligen
för det första att energiskt och
målmedvetet arbeta för största möjliga
samverkan med Europagemenskapen
särskilt på handelns område, och
för det andra att söka det samarbetet
i sådana former, att vår neutralitet, vid
vilken vi håller orubbligt fast, inte kommer
att äventyras.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Även om den debatt
som hittills förts måste betecknas som
ganska intensiv, kan den på intet sätt
mäta sig med den hetsighet, som under
de senaste månaderna tidvis präglat
den svenska pressdiskussionen när
det gäller marknadsfrågorna. Att tonen
blivit lugnare — man kanske till och
med vågar säga försonligare — tycker
jag är en stor fördel, och jag vill gärna
tolka det som ett uttryck för att vi
nu har kommit varandra närmare. I
varje fall är det uppenbart att vi är
överens om vissa ting.

Först och främst vill vi hålla fast
vid vår neutralitet. Ingen av partiledarna
har på den punkten ifrågasatt
någon nyorientering. Jag är medveten
om att man inom vissa kretsar i högern
och folkpartiet ibland tycks ha
lekt med tanken, att den svenska neutralitetspolitiken
kunde vara mogen för
en omprövning. Jag tänker därvid på
vissa uttalanden, som dessa partiers
ungdomsförbund har gjort. Men jag
skall gärna erkänna att partiledarna
aldrig har framfört något sådant yrkande.
De understrykanden av neutra -

liteten som en huvudlinje i vår utrikespolitik,
som gjorts i dag, är sålunda
värdefulla men innebär ingen nyhet.

Några kompromisser i det fallet är
otänkbara. Vi får under inga omständigheter
kompromettera den svenska
neutralitetspolitiken. Det är den klara
innebörden av vad partiledarna i dag
haft att säga i sina deklarationer.

Vi är också överens om en annan
sak, nämligen den, att det är av stor
vikt att vårt land blir i tillfälle att
delta i det ekonomiska samarbete som
nu i nya former och med vidgat innehåll
håller på att växa fram i Europa.
De ekonomiska och tekniska utvecklingstendenserna
talar här ett entydigt
språk för en utsträckt ekonomisk integration
och för en friare handel samt
kanske också för ett fastare samarbete
på andra områden av ekonomien. I den
riktningen har vi redan arbetat under
praktiskt taget hela efterkrigstiden, sedan
produktionsapparaten i de av kriget
härjade länderna börjat återuppbyggas
•— alltså inte bara under några
månader eller år. Vårt medlemskap
i återuppbyggnadsbanken och internationella
valutafonden, vår verksamhet
i GATT och OEEC samt vårt deltagande
i olika FN-organ talar bär sitt tydliga
språk. Anklagelsen för svensk isolationism
på det ekonomiska området
saknar därför berättigande.

Inte heller kan ett sådant uttalande
göras när det gäller regeringens ställningstagande
i dagens Europamarknadssituation.
I regeringsdeklarationen
har uttalats, att vi aldrig ett ögonblick
övervägt att frivilligt ställa vårt land
utanför en europeisk stormarknad. Det
är därför mycket anmärkningsvärt, att
den saken har fått så stort utrymme i
den debatt som under de senaste månaderna
har förts här i landet. Även
några talare i dag har uppehållit sig
vid den saken. Man föreställer sig att
morgondagens Europa kommer att domineras
av en gemensam marknad, om -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

given av en förhållandevis hög tullmur.
Man räknar härvid med att England,
Norge, Danmark och möjligen några
länder till kommer att ingå i den
nuvarande ekonomiska gemenskapen
samt att de länder som blir avskilda
från denna stormarknad — däribland
Sverige — vid export till länderna i
den gemensamma marknaden skulle bli
tvungna att klättra över tullmurar, som
i många fall kommer att uppgå till 15
eller kanske till och med 20 procent.
Och detta kommer vi inte att klara,
säger man, så mycket mera som en
skärpt konkurrens också kan väntas
bli följden av en fortgående koncentration
och en ökad arbetsfördelning inom
stormarknaden.

Det kan då vara på sin plats att här
uttala en varning för att tillmäta tullarna
alltför stor betydelse. Jag tror
sålunda att herr Ohlin i dag gjort sig
skyldig till vissa överdrifter. Visst är
det angeläget att slå fast, att tullarna
är viktiga handelshinder, men de är
sällan ensamt avgörande för konkurrensförmågan.
Även många andra faktorer
spelar in. Att vi under de senaste
åren har kunnat öka vår export på
Västtyskland, trots att landets tullar har
sänkts för konkurrentföretag inom den
gemensamma marknaden — sänkningar
som vi inte har fått del av — är ett
bevis härpå. Tullarna betyder mycket,
men de betyder inte allt.

Enskilda företag och branscher har
försökt att i siffror belysa verkningarna
för deras del av en sådan utveckling
när det gäller export, produktion och
sysselsättning. Sveriges industriförbund
har vid ett par tillfällen lagt fram siffror,
som avser att illustrera den merbelastning
som den svenska industrien
utsättes för på grund av tullarna, om
Sverige hålles utanför den europeiska
integrationen. Om dessa spekulationer
och denna lek med siffror endast avsåg
att ytterligare understryka vårt intresse
av att även i framtiden delta i
handelssamarbetet i Europa, så skulle

jag inte sagt någonting om det. Men
regeringen har inte ansett det nödvändigt
att företa sådana statistiska undersökningar
för att bevisa hur angeläget
det är att vi deltar i den europeiska
integrationen. Vi har tagit som ett självklart
faktum, att vi måste anstränga oss
för att inte bli lämnade utanför en
europeisk stormarknad, och något siffermässigt
bevis härför har vi inte betraktat
som behövligt. Truismer behöver
ju inte bevisas.

Men, som jag nyss sade, om man bara
på detta sätt vill understryka vårt
intresse av fortsatt samarbete med de
delar av Europa, där vi för närvarande
säljer två tredjedelar av vår export,
är det inte så mycket att säga om saken.
Kommentarerna har emellertid i
stor utsträckning haft en annan innebörd.
Tyvärr kan jag inte helt frigöra
mig från intrycket, att man velat skrämma
människorna för en politik som man
påstår är regeringens, trots att regeringen
begagnat varje tillfälle att understryka
vårt positiva intresse av en
europeisk stormarknad och vår vilja
och avsikt att verka för denna.

Jag måste därför, herr talman, med
skärpa vända mig mot det slag av misstänkliggörande,
som man på sina håll
hängett sig åt genom skräckmålningar
av verkligheten. Att det kan skada oss
i de kommande förhandlingarna är väl
också ganska uppenbart. Alla inser vi
att dessa förhandlingar ändå kommer
att vara svåra att genomföra. Herr Hedlund
har alldeles rätt i vad han sade
i detta sammanhang. Vi skall inte på
förhand visa oss veka eller •— ännu
mindre — ge på hand vad vi kan vara
villiga att acceptera.

Men för att skaffa oss friast möjliga
inträde på den framtida europeiska
stormarknaden är vi beredda att betala
ett visst pris -— det kan vi säga.
Vad det kan röra sig om kan vi inte
veta ännu, innan ens de första förhandlingskontakterna
tagits. Vi är emellertid
beredda att diskutera sådana punk -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ter där inga betänkligheter ur utrikespolitisk
synpunkt föreligger.

De uppoffringar, som kan komma att
begäras av oss, får naturligtvis vägas
mot de fördelar, som ett likaberättigat
inträde på stormarknaden beräknas
ge vår ekonomi och vårt näringsliv.
Vad vi i en sådan förhandling kan
tvingas att ge upp kan ändå ha ett värde
i och för sig, som inte någon av
oss egentligen skulle vilja avstå från,
om vi inte erhåller någonting som anses
ännu värdefullare.

Låt mig emellertid sammanfatta de
intryck, som jag haft av den hittills
förda debatten. Här är alla ense om
att fullfölja neutralitetspolitiken — om
den kan vi inte förhandla. Vi vill samtidigt
alla delta i den europeiska integrationen.
Våra ansträngningar måste
gå ut på att bereda vårt land tillträde
till den europeiska stormarknaden,
som nu håller på att växa fram,
utan att vår export utsättes för någon
tyngande diskriminering. Inte heller om
detta råder några delade meningar, låt
mig fastslå det ännu en gång.

Uppfattningarna har däremot gått
isär när det gällt formerna för vår medverkan
i det europeiska integrationsarbetet.
Vad vi från början eftersträvade
var, som också framgår av regeringsdeklarationen,
en ekonomisk lösning
av marknadsproblemet, som skulle
ge oss en enhetlig marknad i Västeuropa
med låga tullar utåt och möjligheter
till ett regionalt samarbete, vilket
kunde sträcka sig utanför handelsområdet.

I regeringsdeklarationen har vi pekat
på två sådana former för en ekonomisk
lösning. En broslagning mellan
Gemenskapen och EFTA är den ena,
medlemskap i EFTA för Gemenskapen
som enhet är den andra. Men vad vi
då hade i åtanke var ju en förhandling
mellan de sex och de sju om gemensamma
ekonomiska anordningar utan att
de politiska problemen skulle behöva
aktualiseras.

Sedan England och Danmark ansökt
om medlemskap är läget ett annat. Därmed
har dessa länder för sin del accepterat
Romfördragets politiska principer,
och det är dessa principer som,
om de godtas för vår del, skulle innebära
en förändring av vår neutrala
status eller, om herr Heckscher föredrar
det uttrycket, av vår ställning såsom
alliansfri nation.

Medlemskap i Gemenskapen har inte
för ett ögonblick föresvävat regeringen
som en tänkbar lösning på marknadsfrågan.
Herr Ohlin sade i sitt anförande,
att regeringen hade bestämt
sig mycket sent för vilken form som
skulle väljas. Det är alldeles oriktigt,herr
Ohlin. Vi hade ingen anledning att tala
om den ena eller den andra formen
så länge det gällde en förhandling mellan
de sex och de sju. Men nog visste
vi, inte bara i augusti eller i våras utan
långt dessförinnan, var vi stod. Skälen
har redovisats vid upprepade tillfällen.

Herr Hedlund har ju bringat i erinran
att företrädarna och ledarna för
oppositionen till helt nyligen haft samma
uppfattning om denna sak. Med hänsyn
till vår neutralitetspolitik var en
svensk anslutning till Romfördraget
helt omöjlig. Herr Hedlund citerade
här vad herr Ohlin sade för två och ett
halvt år sedan, och han hänvisade också
till uttalanden av herr Heckscher. Jag
skulle trots allt vilja föredra ännu ett
citat, av så sent datum som den 19
april i år. Då uttryckte sig herr Heckscher
på följande sätt:

»Det är å andra sidan klart, att det
finns bestämda gränser för vad vi kan
gå med på också med hänsyn till föreliggande
ekonomiska intressen och strävandena
efter en ökad europeisk enhet
på det ekonomiska området. Bl. a. är
det klart, att vi inte i dagens läge kan
tänka oss en anslutning till den europeiska
ekonomiska gemenskapen — och
det av många skäl. Det är inte bara med
hänsyn till att en sådan anslutning skulle

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 51

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

kunna vålla missförstånd i fråga om
vår alliansfria politik» — jag ber kammaren
observera detta — »och kanske
rent av göra det svårt att fullfölja densamma
utan det är också av rent ekonomiska
skäl.»

Det var alltså vad herr Heckscher
tyckte den 19 april i år.

Nu tycks herrarna ha ändrat uppfattning
i viss mån på den punkten. Och det
har man ju rätt att göra bara man tydligt
säger ifrån, att man kommit till en
annan mening. Man rekommenderar att
Sverige ansöker om förhandlingar som
i första hand siktar till fullt medlemskap.
Som herr Ohlin säger i dag: Först
skall vi begära förhandlingar om medlemskap
och se vart vi kommer. Lyckas
vi inte i den förhandlingsomgången är
det tid att tänka på att anmäla sig för
association.

Varför rekommenderar man det och
varför intar man nu en annan ståndpunkt
än den man intog så ganska nyligen?
Ja, jag har ställt mig den frågan,
och jag tror att skälen är följande.

Man påstår att gemenskapen kommer
att ändra karaktär i och med att nya
medlemmar, och då framför allt England,
vinner inträde. Ja, herr Ohlin går
så långt när han skall förklara vad gemenskapen
innebär, att han citerar den
engelske premiärministern MacMillan,
innan denne ännu befinner sig innanför
gemenskapens murar. De element i
Romfördraget, som vi funnit oförenliga
med vår ställning som neutral nation,
kan enligt herr Ohlins och herr Heckschers
uppfattning egentligen bli mer
eller mindre betydelselösa efter en förhandling,
om jag förstått herrarna rätt.
Gemenskapen skulle bara bli ett ekonomiskt
arrangemang utan annan politisk
innebörd.

Herr Hedlund har redan uppehållit
sig vid detta. Vad kan man egentligen
säga om det? Hittills finns det i varje
fall ingenting som tyder på att några
sådana möjligheter föreligger. Företrädarna
för sexmaktsunionen har klart

sagt ifrån, att de inte kan gå med på någon
medlemskapsförhandling, om inte
unionens karaktär av politisk gemenskap
från början accepteras och respekteras.
Det är nu ett faktum.

I regeringsförklaringen har vi pekat
på bestämmelserna om den yttre handelspolitiken
som ett av de avsnitt, vilka
gör det omöjligt för ett neutralt land
att godta Romfördraget. Vår rätt att
autonomt föra handelsförhandlingar
och sluta avtal kan vi inte uppge, om vi
samtidigt vill hävda att vi för en självständig
och alliansfri politik. Jag är
tacksam för det erkännande som jag i
varje fall tyckte mig höra att herr Ohlin
gav på den punkten. Enligt de upplysningar
vi inhämtat har England inte för
avsikt att begära befrielse från Romfördragets
förpliktelser att avstå den
yttre handelspolitikens handläggning
till gemensamma institutioner. Herr
Hedlund har alldeles rätt i att det är
en stor illusion att på allvar föreställa
sig, att vi i Sverige skulle på en så
väsentlig punkt kunna utverka undantag
som inte ens England, trots att England
i och för sig skulle kunna ha intresse
av det, anser sig böra och kunna
begära.

Ett annat skäl som också åberopats
för att man nu, till skillnad mot för ett
par år sedan, skulle kunna vara beredd
att acceptera medlemskap i Gemenskapen,
är att den franske statschefen
de Gaulle velat begränsa kommissionens
uppgifter och fullmakter och överföra
dessa i viss utsträckning till ett ministerråd.
Herr Ohlin var, om jag hörde
rätt, inne på den saken. Det uttryck
som den franske statschefen använt och
i viss mån ställt upp gentemot Europas
förenta stater är Nationernas Europa.
Jag undrar emellertid om inte herrarna
är offer för missuppfattningar också
här. Mig veterligt bar de Gaulle aldrig
ifrågasatt ändring av texten i Romfördraget.
Han bar i och för sig inte
velat ändra på kommissionens hittillsvarande
befogenheter. Vad de Gaulle i

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

vissa sammanhang uttalat sig för är i
själva verket en snabbare uppbyggnad
av det politiska samarbetet och en utvidgning
av detta samarbete till nya
fält, såsom försvarspolitiken och utrikespolitiken.
Detta menar han bör vara
regeringarnas och statsledarnas ansvar,
där möjligen kommissionen skulle
kunna anlitas som förberedelseorgan.

Om utvecklingen således skulle gå i
den av herr Ohlin antydda riktningen
och den riktning som den franske statschefen
vid några tillfällen sagt sig önska,
kan jag inte se att det på något sätt
skulle minska våra betänkligheter eller
undanröja hindren för oss att söka
medlemskap i gemenskapen. Det
skulle tvärtom öka dem.

Egentligen är det ganska anmärkningsvärt
att man utifrån ett material
som är gemensamt —- Romfördraget sådant
det lyder, gemenskapen sådan den
utvecklats och den starka betoning av
de politiska aspekterna som dess ansvariga
företrädare är angelägna att
framhäva — kan komma till så skilda
uppfattningar som här föreligger. Regeringen
har ansett att medlemskap inte
kan övervägas och att inga sådana
ändringar av Romfördraget kan erhållas,
som skulle göra det möjligt för oss
att ansluta oss till det. Samma material
har som sagt högern och folkpartiet
haft som utgångspunkt för sin bedömning,
och ändå kräver de att vi
borde ha valt att inleda förhandlingar
om medlemskap. Om herr Ohlin erkänner
— vilket han i varje fall gjorde
1959, och herr Heckscher — vilket
han gjorde så sent som i april i år —
att Romfördraget gör det omöjligt för
oss att tänka på medlemskap, tror jag
att vi skulle kunna komma varandra
betydligt närmare. När det föresvävar
herrarna att det måste bli möjligt att
åstadkomma sådana väsentliga ändringar
i Romfördraget, vad är det egentligen
herrarna stöder sig på? Det skulle
sannerligen vara intressant för Sve -

riges riksdag och Sveriges folk att få
del av ert material.

De uppgifter som stått regeringen till
buds i detta sammanhang tyder klart på
motsatsen. Att under sådana omständigheter,
såsom herrarna rekommenderar,
begära förhandlingar enligt § 237
om medlemskap skulle i bästa fall endast
betyda ett ganska allvarligt dröjsmål
med inledandet av seriösa förliandlingskontakter.
Också där måste jag ge
herr Hedlund rätt. Det är fara värt att
det också skulle lända oss till skada
vid de fortsatta kontakterna. Det kan
bidra till att öka misstron hos de sex
rörande våra verkliga avsikter. Det
finns alltjämt många bland dem — det
vet herr Heckscher av personlig erfarenhet
-— som tror att vårt syfte endast
är att störa gemenskapens verksamhet
och försvaga de politiska elementen
i samarbetet.

Herr Heckscher säger att man ju
egentligen vet vad medlemskapet går ut
på, och jag ger honom i viss mån rätt
i det. Men det är just den omständigheten
som gör det nödvändigt för oss
att säga ifrån, att vi icke kan tänka
oss att begära förhandling om medlemskap.
Herr Heckscher menar att associeringen
inte ger oss någon möjlighet
att öva inflytande på den gemensamma
marknadens utveckling och det
sätt varpå den sköts. Jag tror att han
är en smula för pessimistisk på den
punkten. I en illustration liknade han
Sverige vid en liten jolle, svängande
efter gemenskapens stora fartyg, mer
eller mindre utlämnad till vädrets, vattnets
och vindens makter. Var och en
som varit med om bogsering vet, att
den som för bogserbåten tar hänsyn till
belägenheten för den som följer efter
och navigerar med hänsyn därtill. Men
vilken belägenhet skulle vi befinna oss
i, om vi var med bland besättningen
på ledarfartvget, herr Heckscher? Vi
skulle bli en besättningsman. Men så
mycket känner väl också herr Heckscher
till om navigeringens betydelse -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

fulla konst, att han vet att det inte är
en enskild besättningsman som för befälet
ombord utan det är kaptenen.

Herrarna kommer nog så småningom
underfund med att det enda Sverige
nu kan överväga är att anmäla sig till
förhandling om associering. Det är den
väg regeringen anser att vi bör pröva.
Vad den kommer att medföra vet
vi inte i dag. Romfördraget säger ingenting
om associeringens innehåll. Det
måste bli föremål för en förhandling,
där ingen kan förutsäga utgången med
någon grad av bestämdhet. Vad vi eftersträvar,
det vet vi, men inte det pris
som kan komma att avkrävas oss. Blir
det för högt, kan vi tvingas att söka
ännu nya vägar för vår medverkan i
den europeiska integrationen. Vad som
än kan komma att inträffa, står vi ändå
inte med tomma händer eller utan
bundsförvanter. Även utanför kretsen
av bundsförvanter finns det de som har
intresse av och förståelse för att vårt
land med bibehållande av sin neutrala
ställning och sin sociala och politiska
särart skall kunna beredas tillfälle
att delta i det vidare ekonomiska
samarbete som nu håller på att växa
fram i Europa.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till belysning av regeringens
tidigare inställning skall jag be
att få läsa upp en sak — jag måste tyvärr
denna gång förbigå herr Hedlund,
men jag återkommer senare till honom.
Statsministern sade den 22 juni inför
utländsk publik: »EWG-ländernas politiska
syften och vår alliansfrihet behöver
inte förhindra någon av oss att fullt
ut delta i en fri europeisk marknad och
i ett närmare ekonomiskt samarbete.»
Fullt ut var det, herr handelsminister!
Vid denna tidpunkt räknade regeringen
klart med att man icke skulle deklarera,
bundenhet uteslutande för associeringspolitik.
De statsmän som liar uttalat
sig för att neutralitet inte behöver vara

oförenlig med medlemskap var bl. a.
MacMillan, Maudling, Erliard och framstående
talesmän för Norge och Danmark.

Handelsminister Lange sade själv i
andra kammaren: »Jag tror att skillnaden
mellan medlemskap och associering
i själva verket är hårfin.» Kan vi
få en kommentar från handelsministern
till detta yttrande, att skillnaden är
hårfin?

Det är klart att det här inte räcker
att enbart komma med önskelistor och
säga att vi vill ha alla fördelarna, och
att när det sedan gäller vad Sverige
skall ge säga, att det kan vi av förhandlingsskäl
inte tala om. Man räknar på
regeringssidan t. v. bara upp en lång
lista på vad man inte vill ge.

Låt oss komma till realiteter så långt
det av förhandlingsskäl är möjligt, herr
handelsminister! Är regeringen villig
att ta en positiv ställning vid uppläggningen
av förhandlingarna? Hur ställer
regeringen sig till en sådan ekonomisk-politisk
samverkan som inte strider
mot neutraliteten? Vill man för det
första klart bejaka största delen av nu
ifrågasatt samverkan? Vill man för det
andra förklara, att vi är intresserade av
att inte bara genom en friare handel
utan även genom ett organiserat ekonomiskt-politiskt
samarbete göra vad vi
kan för att stärka det demokratiska
Västeuropa? Vill man för det tredje
säga, att det för vår del inte bara är en
affärskalkyl beträffande egna ekonomiska
fördelar utan också ett led i vår
strävan att vara med i ett konstruktivt
arbete inom den demokratiska sfären,
och för det fjärde säga, att vi genom ett
sådant samarbete liksom inom OECD
bör kunna stärka vårt stöd till utvecklingsländerna
genom att använda våra
växande resurser?

Kan regeringen svara ett klart och
bestämt ja på dessa frågor, har vi fått
den trygghet och den positiva uppläggning
av förhandlingarna, som vi
tyvärr varken fått genom regeringsför -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

klaringen eller genom herr Langes nyss
hållna anförande.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

I likhet med herr Ohlin måste jag
denna gång i stort sett avstå från att
svara herr Hedlund, men på en punkt
talade herr Hedlund och herr Lange
om ungefär samma sak. De citerade tidigare
uttalanden av herr Ohlin och
mig. Då skall jag bara be att få citera
vad som står i regeringsförklaringen om
vad som hände den 31 juli: »Genom
dessa beslut uppkom en helt ny situation
för Sverige liksom för de övriga
EFTA-länderna.» Jag kan förstå om
herr Hedlund kanske inte har märkt
att det står så i regeringsförklaringen,
men jag tycker att man kan begära att
herr Lange åtminstone skall ha läst sin
egen förklaring.

Det talas så mycket om politik i detta
sammanhang. Kanske borde man därvidlag
vara litet försiktig och veta vad
man talar om. Naturligtvis berörs politiska
frågor i Romavtalet, men jag kanske
får citera vad en av sexstatsunionens
främsta tjänstemän, M. Deniau,
har sagt, eftersom herr Lange tydligen
inte bryr sig om MacMillan: »Romfördraget
söker icke upprätta någon politisk
gemenskap, och samordningsmaskineriet
begränsas till de minimifordringar
som för närvarande kan förutses.
»

Herr Lange talade också om bogsering.
Herr Lange vet säkert lika mycket
om navigation som jag och vet då
också att det ofta förekommer att folk
seglar ned sin jolle under vattnet. Jag
vill hoppas att det inte kommer att ske
med Sverige.

Vi är inte utan bundsförvanter, säger
handelsministern. Låt oss hoppas att
regeringen inte beter sig så, att vi förlorar
de bundsförvanter som vi ännu
kan ha kvar efter dess uttalanden.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! I går organiserade regeringen
en antisovjetisk manifestation
här i riksdagen med i förväg levererade
telegram och färdiga deklarationer,
som naturligtvis televisionen
tjänstvilligt vidarebefordrade. I dag förklarar
regeringen att den respekterar
EEC:s politiska mål och är beredd till
samverkan under fastare former. Herr
Lange förklarade i sitt andra anförande,
att det har blivit större enighet mellan
regeringen och den borgerliga oppositionen:
man har kommit närmare
varandra. Han sade att det är angeläget
för Sverige att delta i integrationen
och att vi är beredda att betala det pris
som kan ställas därför. När herr Lange
säger att regeringen inte har övervägt
självständighet gentemot EEC, vill jag
därför fråga, om detta betyder att regeringen
är beredd att gå ännu längre
än i dagens förklaring? Och ännu en
fråga: Om nu England, bl. a. på grund
av samväldesländernas motstånd, misslyckas
med att genomföra en anslutning,
betyder då detta att Sverige skall
avstå från associationen?

Jag hinner inte utveckla skälen mot
association, men jag vill peka på några
saker. Jag betraktar detta ståndpunktstagande
som ett steg på kapitulationens
väg. Man har offrat Norden för EFTA,
och i dag offrar man EFTA för EEC.
Men det är inte nog med det. Man vill
till förmån för en marknad med 260
miljoner invånare offra en marknad
med 2,7 miljarder invånare. Blir inte
konsekvensen av detta, att den nationella
suveräniteten också offras till förmån
för monopolen? Det finns en talare
som inte har dolt detta, nämligen högerns
nye ledare herr Heckscher, som
i våras när han argumenterade för den
s. k. integrationen (det är underligt att
just sådana där fascistiska påfund blivit
högsta mode i dag) framhöll, att den
nationella suveräniteten är ett begrepp
som tillhör medeltiden och som inte
passar i detta sammanhang.

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Varken från högern eller
från folkpartiet har man velat bestrida,
att vi så sent som i våras var
ense om att ett medlemsskap i EEC inte
var möjligt med mindre vi kom att
äventyra neutraliteten. Man har inte
kunnat lämna någon annan förklaring
till sin ändrade ståndpunkt i dag än
att peka på Englands ansökan om inträde.
Vad i all världen har Englands
inträde för betydelse för neutralitetssynpunkterna
i detta sammanhang?
Därom har inte lämnats någon som
helst upplysning, och för mig är det
ofattbart.

Vad skall en sådan här debatt leda
till? Skall slutintrycket bli, att de demokratiska
partierna är så oeniga som
de över huvud taget kan bli? Skulle det
inte vara bra mycket bättre om vi kunde
hjälpas åt att försöka föra i hamn de
associationsförhandlingar, beträffande
vilka det i riksdagen finns en betryggande
majoritet? Skulle inte minoriteten
kunna sträcka sig så långt att den
sade: »Visserligen har vi inte fått som
vi vill när det gäller huvudlinjen och
naturligtvis kommer vi att påpeka det
då och då, men det hindrar inte att vi
tycker att vi skall hjälpas åt allesammans
för att försöka få fram ett gott resultat.
» Vore det inte att ta situationen
som den är och göra det allra bästa av
förhållandena att på detta sätt arbeta
gemensamt för land och folk?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Ohlin envisas
med att citera den engelske premiärministern
för att ge stöd för sin uppfattning,
att medlemskap i Gemenskapen
är fullt förenlig med neutralitet.
Jag tror det är viktigare, herr Ohlin,
att hålla sig till vad EFTA:s företrädare
sagt till oss som deltagit vid behandlingen
av dessa frågor i EFTA:s minis -

terråd. Det är i varje fall dessa uttalanden
som jag vill åberopa. Vid detta
tillfälle sade såväl den biträdande utrikesministern
Heath som den av herr
Ohlin åberopade minister Maudling klart
ifrån, att de förstod att vissa länder inte
kommer att kunna acceptera annat än
association, i varje fall inte under några
omständigheter ett medlemskap. I
Londonkommunikén — jag vill minnas
den var av den 28 juni -— utsäges det
klart, att länderna kan komma att gå
olika vägar när det gäller att i framtiden
ordna sina förhållanden till den
stora europeiska marknaden men att
detta inte skall förhindra oss att under
förhandlingsarbetet hålla samman.

Jag vet inte när jag skulle ha sagt att
skillnaden mellan association och medlemskap
är hårfin. Jag erkänner gärna,
herr Ohlin, att jag ibland har en beklaglig
förmåga att uttrycka mig oriktigt.
Jag har gjort det här i kammaren
också. Om jag bara har sagt detta och
ingenting annat, då ber jag att få ta tillbaka
det. Men om jag möjligen -— jag
vet inte i vilket sammanhang —- sade
att vi beträffande reglerna på handelsområdet
inte kan se att association
nämnvärt skiljer sig från medlemskap,
är det en helt annan sak. Vad jag har
sagt vet jag inte. Det kanske herr Ohlin
kan hjälpa mig att ta reda på. Det var
i varje fall detta jag menade och det
ber jag kammarens ledamöter notera.

Det som herr Hagberg yttrade här
förvånade mig inte. Herr Hagberg betecknar
ju varje steg mot internationellt
ekonomiskt samarbete så snart det inte
berör östländerna som en kapitulation.
Herr Hagberg var en av de få i den
svenska riksdagen som röstade mot
EFTA-avtalet. Det är en konsekvent väg
herr Hagberg följer, men det är inte
något argument för att ett vidgat ekonomiskt
samarbete skulle betyda ett uppgivande
av det som vi betecknar som
våra sociala och ekonomiska värden,
ännu mindre någon ändring av den utrikespolitiska
kurs som vi följer.

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lange vill
inte att vi skall åberopa vad brittiska
regeringens medlemmar säger offentligt.
Han vill att vi skall hålla oss till vad
de säger privat till honom. I så fall
kunde han vara vänlig att låta oss ta
del av vad de säger privat till honom.
Vi är medvetna om att det material som
ställs till utrikesnämndens förfogande
alltid är ofullständigt, men vi har vant
oss vid att regeringen åtminstone tar
med de saker som passar in i deras egen
argumentation. Det har den tydligen
inte gjort i detta fall.

Till herr Hedlund vill jag till slut
säga, att jag är helt överens med honom
om att vi skall säga att detta inte är vad
vi önskade oss men att vi naturligtvis
skall hjälpas åt för att föra saken i
hamn. När jag hörde herr Hedlund frågade
jag mig, om han hade fått tag i
manuskriptet till mitt första anförande,
ty det var exakt detsamma som jag yttrade
där.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Självfallet kan regeringen,
herr Lange, uppträda så, att främmande
politiker vid underhandskonferenser
får intrycket att ingen annan väg
än associering står öppen för en nation
med vår inställning. Det är en uppgift
som jag tror att handelsministern
kan klara bra.

Till herr Hedlund vill jag säga, att
jag just har läst igenom utrikesnämndens
protokoll från i våras. Där hävdade
jag klart och bestämt, att vi skulle
pröva möjligheterna till vanligt medlemskap.
Ett sådant kunde emellertid
inte komma till stånd utan undantagsbestämmelser
utan med tillämpning av
sådana undantagsbestämmelser, som
andra länder har fått och som man vet
att England nu väntar att få.

Herr Hedlund talade också om konjunkturvinstbeskattningen,
men han
tycks ha glömt bort att han själv var
medlem av den regering som lade fram

detta förslag. Har herr Hedlund glömt
bort detta? Ibland verkar det som om
han inte kommer ihåg att han gått ur
regeringen, men nu tycks det vara
tvärtom!

Herr Hedlund önskade att vi skulle
blicka framåt. Han var den som gjorde
detta minst av inledarna. Från vårt håll
ställde vi framför allt den frågan till både
herr Hedlund och till regeringen: Är
ni villiga till en positiv uppläggning?
Den frågan har vi inte fått något svar
på utan endast undanflykter med hänvisning
till förhandlingssituationen.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt att jag
var med i regeringen 1951 — det har
jag visst inte glömt, herr Ohlin! Regeringen
lade då fram ett vinstbeskattningssystem,
som var allsidigare än det
herr Ohlin hade inriktat sig på. Herr
Ohlin tog sikte på skogsägarna, men regeringen
sade ifrån att i så fall måste
alla grupper vara med och bära en likformig
börda.

Om sedan herr Heckscher och jag råkar
ha en uppfattning som är så pass
nära sammanfallande att han tror att
jag till och med kan ha fått insyn
i hans manuskript —- ett manuskript
som jag inte känner till något
närmare om — så är det mycket bra.
Denna samstämmiga uppfattning skall
vi vara glada för, och jag hoppas att
också herr Heckscher är det.

Till herr Ohlin vill jag säga att om
han frågar mig, huruvida vi vill vara
med och arbeta i en positiv anda i denna
fråga, blir svaret bara ett klart ja!

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag undrar hur herr
Ohlin över huvud taget av regeringsdeklarationen
har kunnat få uppfattningen,
att vi inom regeringen inte arbetar
positivt för att få till stånd ett ökat ekonomiskt
samarbete i Europa. Regerings -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 57

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

deklarationen ger väl med all önskvärd
tydlighet besked på den punkten.

Till herr Heckscher vill jag säga, att
jag inte citerade yttranden av ett par
engelska ministrar vilka som helst. Jag
citerade bara vad de sagt i samband
med Londonöverenskommelsen där
man säger sig acceptera att de skilda
länderna fick tänka sig olika vägar för
sitt samarbete i framtiden med den gemensamma
marknaden.

Jag undrar, ärade kammarledamöter,
hur det skulle tolkas inte bara inom vårt
land utan även utanför vårt lands gränser
— och kanske inte minst där — om
Sverige i dagens läge begärde förhandling
om medlemskap, medan Österrike
och Schweiz förklarade att de inte anser
något sådant förenligt med sin neutralitet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr statsråd, vi
har verkligen inte fått något sådant positivt
besked som jag efterlyste.

Jag tillät mig att ställa fyra klart formulerade
frågor, som innehåller något
annat än regeringsförklaringen. Jag skall
gärna ställa dem till statsrådets förfogande,
om han kan läsa min handskrift.

Regeringsförklaringen talar om vad
man önskar. Ja, det är mycket lätt att
göra upp en önskelista, upptagande alla
fördelar. Regeringsförklaringen fortsätter
sedan med en uppräkning av sådant,
som man inte kan vara med om, detta
med formuleringar som delvis är mycket
svepande och som rör europeiskt
ekonomiskt samarbete i allmänhet. Ett
undantag utgör de specifika punkterna
som gäller neutraliteten, men man nämner
mycket annat.

Vill regeringen i dag ge ett ordentligt
besked om att man förbereder en sådan
positiv uppläggning, att man klart
bejakar största delen av nu ifrågasatt
ekonomisk politisk samverkan? Är regeringen
vidare beredd uttala, att man
är intresserad inte bara av friare han -

del utan även av detta organiserade
samarbete för att därigenom stärka det
demokratiska Västeuropa och att man
inte ser detta bara som en affärskalkyl
för Sverige?

Till herr Hedlund, som glädjande nog
svarade ja, när han hört mina frågor,
skulle jag kunna nöja mig med att rikta
någtra få ord med anledning av hans
historieskrivning.

När vi 1959 diskuterade denna sak,
var det inte fråga om att Storbritannien
skulle komma med. Då gällde det att
Sverige skulle gå in i Gemenskapen —
underförstått eventuellt i sällskap med
Danmark och Norge. Det vände jag
mig absolut emot. Nu säger man: Nå,
det är väl ingen förändring, om Storbritannien
går in i EEC? Men om man
räknar med att de mycket federationsvänliga
kretsarna inom sexmaktsgruppen
skulle kunna driva utvecklingen i
federationsriktning utöver Romtraktaten
och sedan Storbritannien kommer
med i EEC ändrar det väl i hög grad
läget, ty man vet ju att England inte
är med på att driva utvecklingen i den
riktningen. För det andra har det inträffat
att den franske presidenten de
Gaulle — som har ett auktoritativt ord
att säga i detta sammanhang, det erkänner
väl herr Hedlund — nu har gjort
klart att han motsätter sig att man
ändrar Romstadgan i federationsriktning.
Han vill ha utrikespolitiska överläggningar
inom en annan institutionell
ram och det är ju i och för sig inte
givet att det skulle binda oss.

För det tredje förhåller det sig så
att det vid detta tillfälle var naturligt
att hävda att vi borde göra ett försök
med EFTA-linjen. Det har nu vidare
för det fjärde blivit klarare, att England
satsar ganska hårt på att få tilläggsprotokoll
med särbestämmelser. Det
var ingalunda lika klart i början av
1959. Det är just användandet av denna
möjlighet på ett effektivt sätt som
vi anser avgörande för om Sverige skulle
kunna tänka på fullt medlemskap.

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska

Jag tycker verkligen att det är överraskande,
att herr Hedlund inte upptäcker
något av allt detta utan med bortseende
därifrån börjar ett citatkrig av
det slag, som vi här i kammaren känner
så väl till och som aldrig leder till
någonting.

Herr Hedlund anför som skäl att England
har ett intresse i detta fall av att
stärka det militära samarbetet etc. Ja,
men den engelska ståndpunkten är klar,
nämligen att det militärpolitiska samarbetet
ligger inom en annan organisation.
Mot bakgrunden av denna engelska
attityd får väl ändå till och med
handelsministern medge, att engelska
regeringsuttalanden gör fullt klart att
England inte tänker lägga in något som
helst militärt inom gemenskapen.

Herr talman! På regeringssidan och
hos herr Hedlund fäster man en stor
vikt vid syftet som de personer hade,
vilka förberedde gemenskapen, och säger
att de arbetar för en utveckling
långt utöver vad Romstadgan förutsätter.
När det sedan påpekas att Englands,
Norges och Danmarks medlemskap och
de Gaulles attityd på ett avgörande sätt
har minskat riskerna för en sådan utveckling
mot en förändring av Romstadgan
i federationsriktning svaras att
ingenting här har skett. Det är en märkvärdig
beskrivning av allt det som verkligen
har skett.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lange är så
förfärad över vad som skulle kunna
hända om Sverige å ena sidan och Österrike
och Schweiz å den andra kommer
att gå på olika linjer. Jag måste
säga att jag tror att det är rätt angeläget
att vi gör klart för oss att vart
och ett av dessa länder har sitt eget
problem. Jag har förut sagt att vi inte
får binda Sveriges politik vid Österrikes.
Vi får självfallet inte binda oss
vid Schweiz’ heller. Vi skall komma
ihåg att så sent som från 1956 finns
ett uttalande av utrikesutskottet och

integrationssträvandena

utrikesministern i följande debatt, som
mycket klart markerar skillnaden mellan
Sveriges ställning å ena sidan och
positionen å andra sidan i länder som
t. ex. Österrike, där man bär en lag om
neutralitet, eller Schweiz som har en
garanterad neutralitet. Det gäller olika
problem i dessa fall. Man kan inte utan
vidare sammanställa dem. Det vållar
inte alls något missförstånd eller några
underligheter, om länder, som har
olika positioner, visar olika inställningar.
Ta bara en sak som att Sverige
är medlem av Förenta Nationerna!
Schweiz anser att dess neutralitet
utgör ett hinder för medlemskap i
Förenta Nationerna. Där har vi redan
motsvarande exempel.

Herr Hedlund gav i sitt första anförande
en mycket vacker bild. Han sade
att jag och herr Ohlin var som två
boxare som stod med handskarna på
på var sin sida om en öppen dörr. Ja,
i betraktande av vad som skett under
de senaste månaderna är det väl snarast
på det sättet att den motståndare
som stod på andra sidan dörren har
försvunnit runt om hörnet — herr
Hedlund kanske förstår vad jag menar.

Jag skulle sedan också vilja säga
en annan sak till herr Hedlund. Herr
Hedlund talar rätt mycket om alliansfrihet
och har ifrågasatt om det var
rätt av mig att stå här och tala med
hög röst om alliansfriheten — herr
Hedlund talade förresten också med
hög röst. Han menar att man skulle
göra något annat. Ja, herr Hedlund,
ett av problemen med den alliansfria
politiken är att man utomlands inte begriper
den riktigt överallt. Herr Hedlund
och jag är båda medlemmar av
Europarådets församling. Där finns det
möjlighet att förklara den svenska alliansfria
politiken. Jag har aldrig hört
herr Hedlund göra det; han föredrar
att stå i denna talarstol, och det säger
jag ingenting om. Jag påtar mig gärna
uppgiften att förklara vår alliansfria
politik utomlands men då tycker jag

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 59

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

att herr Hedlund skall låta bli att anfalla
mig när jag kommer hem.

Herr Hedlund sade också att det inte
räcker att bara tala om alliansfrihet —
man skall också se till att det finns
ekonomiska resurser härför. Ja, det är
givet att man måste ha en sådan ekonomisk
politik att man kan vara oberoende.
Romavtalet innehåller i artikel
224 formuleringar som visar att man
tänker sig att medlemmarna skall kunna
vidta sådana åtgärder. Också här
gäller det en tolkningsfråga. Om herr
Hedlund menar att man också för Sveriges
vidkommande skulle ha tilläggsprotokoll
så är det en fråga som man
kanske kunde diskutera, men det är
frågor av denna typ som de flesta medlemsländerna
försöker klara upp på
andra vägar.

Till slut, herr talman! Jag är ense
med herr Hedlund om att vi bör försöka
hjälpas åt, även om vi inte är
ense. På den punkten behövs det alltså
inte någon diskussion. Det är bara
det att om man nu säger det en gång,
bör man kanske sedan inte behöva riskera
att motståndaren kommer och säger
att man är oense. Och om vi nu
är överens om samverkan, är det främst
regeringens sak att se till att vi får
de underrättelser och det övriga material
som behövs för att vi skall kunna
samverka. Dessa underrättelser och
detta material behöver vi dock få innan
regeringen intar sin position och
inte tvärtom.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Det finns ett ordstäv
som säger att den som tiger han samtycker.
Jag antar att handelsministerns
tystnad beträffande den fråga det här
gäller utgör en bekräftelse på att farhågorna
är berättigade. Vi kommer inte
bort ifrån detta genom så enkla
trick som att tala om någonting helt
annat i stället. Det är enligt min mening
ovärdigt av handelsministern att
framställa saken på detta sätt: Anting -

en är man för denna integration eller
också är man motståndare till ett ekonomiskt
samarbete.

Handelsministern erkänner att kommunisterna
intagit en konsekvent hållning
när vi gått emot EFTA. Denna debatt
och vad som har skett visar att
EFTA var en felspekulation. Ni har allihop
haft fel, och ni kommer att ha
fel i denna fråga också. Det var emellertid
inte på grund av att vi skulle
vara motståndare till ekonomiskt samarbete
gentemot alla möjliga länder
som vi gick emot EFTA eller går mot
förhandlingar om en association. Att
översätta den samverkan man här avser
till ordet ekonomiskt samarbete är
en alldeles för enkel term. Vi vill handla
med alla länder. Vi har aldrig yrkat
avslag på ett enda handelsavtal,
även om det varit fråga om avtal med
mycket reaktionära länder, om vi ansett
det vara ett svenskt intresse att
träffa ett dylikt avtal. Men vi kan inte
förstå att detta kan vara ett svenskt
intresse.

Däremot kan vi förstå talesmän från
folkpartiet och högern. När herr Ohlin
nu talar om att man måste gå in
för gemenskap för att stärka det demokratiska
Västeuropa, så menar han
väl också att därmed stärka högerns
och folkpartiets position. Dessa partier
har under snart 30 år förgäves försökt
att få ett direkt inflytande över
den svenska politiken. Genom Adenauer
och de Gaulle och dessa katolska
reaktionära regimer hoppas ni nu
få det inflytande över svensk ekonomisk
politik som ni på andra vägar
inte kunnat tillkämpa er.

Jag skulle vilja säga att vi i huvudsak
är eniga med den förklaring som
statsministern avgav inför Metallkongressen.
Men vi tycker att det är en
motsättning mellan den förklaringen
och de förklaringar som bär avgivits
av regeringen i dag. Vi kan inte förstå,
att en medverkan i en ekonomisk
blockbildning av detta slag — ty det

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska

är en sådan det handlar om — kan
vara nyttig för vår neutralitet. Vi anser
tvärtom att den är till skada för
neutraliteten och att den hotar att undergräva
denna neutralitet och försämra
den position som Sverige har.

Regeringen rör sig med termer som
»flexibilitet» och »kompromissvilja».
Flexibilitet lär betyda böjlighet. Vi
tror att regeringen skulle vara mera
betjänt av fasthet och princip, av en
principiell ståndpunkt, av en kamplinjc
mot dessa strävanden som, vilket så
klart utsagts, syftar till att skapa en
front mot den socialistiska delen av
Europa. Regeringen skulle genom att
intaga en position häremot i stället för
denna böjlighet, denna kompromissvilja,
visa att den håller fast vid linjen
att föra en självständig ekonomisk politik
som också blir ett stöd för neutralitetslinjen.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! England tillhör Atlantpakten,
sade herr Ohlin, och antydde
att den omständigheten att ett sådant
land kommer med i EEC på något sätt
skulle kunna föranleda en förändring
i situationen. Är inte förhållandet det,
att alla EEC-länderna är med i Atlantpakten,
herr Ohlin, både de som nu är
med i EEC och kanske även de som
hädanefter kommer med?

Herr Ohlin arbetar nog efter hypoteser
— och tyvärr tämligen ogrundade
hypoteser. Skulle vårt utrikespolitiska
handlande bestämmas enligt sådana
hypoteser, tror jag inte att det
skulle vara lyckligt.

När herr Heckscher sade att folkpartiets
och högerns boxning har haft
en viss effekt i alla fall, tyder det väl
på att han inte är alldeles otillfredsställd
med dagens situation. Men det
där med boxningen och dess effekt har
jag litet svårt att förstå. Det har mycket
tidigt sagts ifrån, inte minst från
centerpartihåll, att vi vill uppnå största
möjliga gemenskap. Så när herr Oh -

integrationssträvandena

lin och herr Heckscher har boxats med
någon på andra sidan, är det nog med
sina egna skuggor som de har boxats.

Sedan ett par ord till herr Ohlin. Jag
tror inte att förhållandet i neutralitetsfrågan
kan förbättras genom några tilllägg
i detaljer till ett eventuellt protokoll
om medlemskap och det har klart och
tydligt sagts ifrån att det endast på detaljpunkter
kan bli fråga om protokollsanteckningar.
Det har inte alls
antytts att man vore beredd att gå ifrån
något av de två huvudmålen, det allmänpolitiska
eller det ekonomiska. De
står båda fast. Jag vidhåller vad jag
förut sagt, att det vore närmast pretentiöst
att sätta i fråga, att EEC-länderna
skulle uppge vad de under ett
tiotal år har arbetat för att få fram.

Jag är helt överens med hem Heckscher
om att om det skall bli ett fruktbärande
samarbete måste erforderligt
material ställas till de olika partiernas
förfogande. Det skulle förvåna mig, oni
inte regeringen är beredd att ställa
sådant material till förfogande.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Hagberg säger,
att vi har fel allihop, därför att vi inte
är överens med kommunisterna. Härtill
vill jag bara säga, att jag hoppas
att vi kommer att fortsätta att ha fel
allihop — inte bara när det gäller dagens
problemställningar utan även när
det gäller andra frågor längre fram.
Så har ju varit fallet tidigare. Det är
alltså ingen nyhet.

Herr Ohlin efterlyser förhandling i
positiv anda. Om han med detta menar,
att vi på förhand skall ge positiva
besked om vilken vår ståndpunkt är
på olika områden, där vi tvingas förhandla,
är svaret att jag anser detta ytterligt
olämpligt. Jag kanske inte lyssnade
så väl på herr Ohlin, men herr
Ohlin lyssnade tydligen inte på mig
heller, när han drog upp sin tolkning
av vad de Gaulle och den engelske

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

statschefen sagt. Om herr Ohlins fråga
betyder att vi på förhand skulle
vara beredda att på olika områden uppge
ting, som är av värde, utan att veta
bestämt vad vi får i utbyte, är svaret
nej. Är det däremot en fråga om att
gå till förhandlingar även på områden,
som inte omfattas av EFTA-samarbetet,
är vi beredda härtill. Men det skall då
vara fråga om förutsättningslösa och
oförbindliga förhandlingar, där resultatet
får bedömas som helhet och där
nackdelar ocli fördelar får vägas mot
varandra, innan man bestämmer sig.

Herr Heckschor sade sig inte alls eftersträva
att komma på samma linje
som Schweiz och Österrike. Vi vet väl
alla, att vi på olika punkter kan ha
ekonomiska intressen, som skiljer sig
från varandra. Men det är ju inte det
frågan gäller. När man på österrikisk
och schweizisk sida förklarar, att man
inte anser det förenligt med sin ställning
som neutral nation att förhandla
om medlemskap, tror jag emellertid att
vårt land skulle komma i ett ganska
egendomligt läge och få stora bekymmer
med att förklara sin neutralitet,
om vi sade att vi har en helt annan
neutralitet som gör det möjligt för oss
att förhandla om medlemskap. Bland
många andra faktorer kan vi inte låta
bli att ta hänsyn till även denna
omständighet.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Om replikrätten skall
tillämpas på samma sätt i fortsättningen
som i dag ifrågasätter jag om
det finns anledning att bibehålla den
nuvarande ordningen. Man kanske då
får överväga att ge ordet till vederbörande
talare i den ordning de finns
antecknade på listan. Mig personligen
spelar inte detta någon roll, men denna
kammare består ju även av andra medlemmar
än dem som hittills haft ordet.

Herr talman! Eftersom jag i allt väsentligt
kan instämma i det anförande
som herr Hedlund här tidigare hållit

kan jag fatta mig kort. Den debatt som
under de senaste månaderna förts i denna
fråga verkar på mig ganska förvirrande.
Högerns slagord, till vilket förmodligen
även herr Ohlin nu ansluter
sig, har ju varit att man vill säga ja
till Europa. Såvitt jag vet finns det
ingen i det parti jag företräder som
har sagt eller vill säga nej till Europa.
Vad skall då dessa slagord som man
i högerkampanjen slängt omkring sig
ute i landet tjäna till? Man hade hoppats
att slagordens och klyschornas period
hos högern skulle vara slut i och
med ledarskiftet eller kanske snarare
i och med bytet av sekreterare, men
det var tydligen en bedräglig förhoppning.
Även vi, herr Heckscher, säger
ja till Europa, kanske med den skillnaden
att vi vill säga ja även till världen
i övrigt. I varje fall jag vill så
långt det är möjligt inskränka detta
ja till det handelspolitiska området.

Vi är intresserade av en så stor och
fri handel som möjligt, inte bara med
Västeuropa utan även med andra länder
inom och utom Europa. Men vad
vi säger nej till, det är att denna av
oss alla önskade fria handel skall förknippas
med bindningar, som försvårar
eller omöjliggör för oss att med
framgång driva vår utrikespolitiska
linje.

Det är väl på denna punkt — såvitt
jag begriper — som vi skiljer oss åt.
— Jag är beredd att tro herrar Heckscher
och Ohlin, även om man känner
sig något osäker efter att ha lyssnat till
dem i dag, när de bedyrar, att de inte
vill ha någon annan svensk utrikespolitisk
kurs än den centerpartiet och vi
slår vakt om. Men nog tycker jag, herr
talman, att det finns anledning till oro,
när man, med denna neutralitetsbekännelse
på läpparna, samtidigt med
glatt mod vill hoppa ut i det ovissa,
som en ansökan om medlemskap i EEC
innebär. — Jag liar fattat som en av
den svenska utrikespolitikens främsta
uppgifter just att försöka undvika så -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska

dana tvetydiga attityder. Att lyckas med
att i världen runt omkring oss skapa
uppfattningen att vår deklarerade utrikespolitiska
kurs är fast och konsekvent,
är såvitt jag begriper enda möjligheten
för oss att genomföra vår utrikespolitiska
målsättning.

Jag vill i det sammanhanget peka på
en som jag tyckte underlig sak i herr
Ohlins anförande. Han uppehöll sig
med den svenska förhandlingspositionen.
Är det klokt, herr Ohlin, att redan
nu från svensk sida öppet deklarera
på vilka punkter vi inte kan påräkna
någon förståelse från Gemenskapens
sida? Är det inte att på förhand
ge motparten trumf på hand?
Som gammal förhandlare har jag trott
det riktiga vara att ange de punkter
på vilka man själv inte kan ge avkall
och överlåta till den andra parten att
ange sina motsvarande punkter.

Nu menar högern och folkpartiet att
en svensk ansökan om medlemskap i
den gemensamma marknaden inte behöver
hos omvärlden skapa någon ovisshet
om hållfastheten i vår alliansfria
utrikespolitiska kurs. Man kan ju -—
menar herrar Ohlin och Heckscher —
samtidigt som man lämnar in medlemsansökan
begära undantag från eller
ändringar i de bestämmelser i Romtraktaten,
som för oss eventuellt kan
vara besvärande ur utrikespolitisk synpunkt.
Jag har aldrig förstått det fina
i den kråksången. Tror man verkligen
att EEC-länderna skulle vara villiga ge
upp någonting av Romavtalets politiska
målsättningar, bara därför att det
neutrala Sverige kommer och vill leka
fullvärdig medlem på egna villkor?

Det måste i så fall, om man nu tror
detta vara möjligt, bottna i en — enligt
min mening — fullkomligt felaktig
föreställning om hållfastheten i Romöverenskommelsen
och om beslutsamheten
hos fördragets undertecknare att
genomföra sina syften. Eller också måste
det bottna i en klar överskattning
av Sveriges betydelse i sammanhanget,

integrationssträvandena

eller i en lika överdriven överskattning
av förmågan hos våra förhandlare.

Jag kan för min del inte fatta annat,
än att en svensk ansökan om medlemskap
måste av omvärlden tolkas
som att Sverige är berett att acceptera
även de politiska målsättningarna i
Romavtalet.

Nu säger man från högerns och folkpartiets
sida, att det finns inga politiska
målsättningar i Romavtalets text.
Med det har man lugnat i varje fall
sina egna samveten. Men har man med
detta också övertygat den omvärld, av
vars bedömningar vi i så hög grad blir
beroende för att lyckas i våra utrikespolitiska
strävanden, om hållbarheten
i det argumentet? Det är ju ändå på
denna omvärldens uppfattning som det
til syvende og sidst beror, om vi ska
lyckas.

Jag har givetvis — lika litet som någon
annan — några klara belägg för
hur man exempelvis i Moskva skulle
uppfatta en villkorlig svensk ansökan
om medlemskap i EEC. Men jag har
svårt för att tro — även om ryssarna
är realister — att de skulle bedöma en
medlemsansökan i De sex mildare än
vad exempelvis de neutrala Schweiz
och Österrike gör, eller vad många av
våra bedömare ute i Europa, eller vad
herr Hedlund och regeringen och utan
tvekan också majoriteten av det svenska
folket gör.

För mig står det sålunda klart att den
för vårt land enda tänkbara lösningen
är att vi försöker förhandla oss fram
till bästa möjliga form av associering
med den gemensamma marknaden, en
associering som i görligaste mån håller
sig till det handelspolitiska avsnittet
och som tveklöst och benhårt avvisar
alla politiska bindningar liksom
bindningar i den yttre handelspolitiken
och då det gäller produktion av
betydelse för den svenska krigsmaktens
och totalförsvarets behov. Vad jag menar
vi skall sträva efter är ett associationsavtal
med De sex som mest

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

bör likna ett vanligt handelsavtal och
som givetvis skall vara uppsägningsbart.

Det har i dag talats mycket om nackdelarna
av att stå utanför den gemensamma
marknaden, men nackdelarna av
att komma med i EEG har mycket litet
berörts. Jag tillhör också dem som
tror att fördelarna av att tillhöra EEC
i en eller annan form överväger nackdelarna,
men därför finns det ingen
anledning att blunda för de nackdelar
som en alltför nära anslutning ändå
skulle medföra. Jag skall inte utveckla
dem vidare. Låt mig bara peka på
den gemensamma höga tullmuren, som
skulle innebära en fördyring av vår
import och besvärligheter för vår handel
med utvecklingsländerna och även
med andra länder som står utanför den
gemensamma marknaden.

Jag är medveten om att om vi sedan
— för att få till stånd ett handelspolitiskt
samarbete med EEC —- skulle
tvingas till åtaganden och förpliktelser
i andra avseenden, dessa måste
prövas med den yttersta omsorg och
eftergifterna göras med iakttagande av
all den försiktighet som är nödvändig
för att upprätthålla vår utrikespolitiska
handlingsfrihet. Detta kanske kan
innebära att vi helt ställs utanför gemenskapen,
men jag tror inte att det
därför finns någon anledning att kasta
yxan i sjön. Våra möjligheter att handla
även med De sex torde ändå inte
vara obetydliga. I valet mellan någon
form av anslutning -— denna må sedan
vara nära eller mindre nära —
och att ge upp någon del av vår utrikespolitiska
målsättning väljer jag
att ställa oss helt utanför. Det är under
dessa och endast under dessa betingelser
jag vill vara med om en svensk
förhandling om associering till den gemensamma
marknaden.

Herr talman! Denna debatt skulle huvudsakligen
röra sig om de europeiska
marknadsfrågorna, men kanske det
ändå kan tillåtas mig att uttala min till -

fredsställelse med det initiativ som Sverige,
Norge, Danmark, Island, Kanada
och Japan tagit i FN till ett resolutionsförslag,
vari församlingen uppmanas
vädja till Moskva att avstå från testningen
av en 50-megatonsbomb. Det
kan tyckas överflödigt att nu, efter vad
som hänt, orda om denna sak, men jag
vågar ändå tro att ett fortsättande av
aktionerna i FN kan ha sin stora betydelse
för att bromsa upp den utveckling
som de ryska kärnvapenproven inlett.
Nödvändigheten härav borde stå
klar för alla. Kan inte FN förmå stormakterna
till besinning, torde riskerna
för den totala katastrofen vara överhängande.

Herr förste vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är en detalj i vad
herr Gustafsson i Stockholm sade som
ger mig anledning till replik, eftersom
den kommer igen så ofta. Det är detta
resonemang: Tror man verkligen
att Sverige skulle kunna få några undantagsbestämmelser?
Är vi inte bundna
att ta allting utan förändringar?

Jag roade mig med att titta igenom
tilläggsprotokollen och konstaterade att
det finns tre undantagsbestämmelser för
Frankrike, tre för Italien, tre för Nederländerna,
två för Tyskland, två för
Belgien och två för Luxemburg.

Det är alltså ingenting ovanligt att
man för in undantagsbestämmelser i
samband med ett lands anslutning. Skulle
vi kunna hålla undantagen nere vid
två eller tre, borde det inte vara omöjligt
för Sverige att få igenom sådana.
Att de skulle träffa så djupgående och
viktiga ting som herr Gustafsson antydde
tror jag inte. I betraktande av
att en av dessa bestämmelser — den
gäller Västtyskland — just avser den
yttre handelspolitiken gentemot öststaterna
borde det inte vara någon omöjlighet
att få motsvarande bestämmel -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

se för Sverige. För övrigt uppstår detta
problem vid associeringsförhandling
med precis samma styrka som vid förhandling
om medlemskap.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Såvitt jag känner till
är de undantagsbestämmelser som herr
Heckscher här räknade upp av den
arten att de inte har någon större relevans
som jämförelse med det läge vi
befinner oss i. Finns det i något avseende
några undantagsbestämmelser
från de politiska målsättningarna i
Romavtalet?

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Dagens debatt rör sig
inte i första hand om tullmurar. Den
rör sig om en ödesfråga för vårt land:
om Sverige skall överge alliansfriheten,
neutralitetspolitiken och sin suveränitet
och beträda vägen till den aggressiva
Atlantpakten.

EEC:s extremt politiska karaktär
framgår klart redan av den tänkvärda
högläsning som herr Hedlund nyss gjorde
ur fjolårets upplaga av professor
Bertil Ohlins samlade tal och skrifter.
Den framgår ännu tydligare av EECledarnas
egna deklarationer. Jag erinrar
om Adenauers deklaration i november
1959: »De sex stater som inträtt i
den europeiska gemenskapen ser det i
första hand som en politisk angelägenhet
då det enligt vår mening är den enda
möjligheten att skydda Västeuropa
mot öster.» Brysselkommissionens chef
Hallstein förklarade samtidigt: »Vi är
inte här för att göra affärer — vi gör
politik.»

Svenska Dagbladets utsände Sven Aurén,
som nyss gjort sig förtrogen med
stämningarna i högkvarteret i Bryssel,
förklarade den 13 oktober i herr Heckschers
huvudorgan att »kommissionens
ledare ingalunda ser Europamarknaden
som en i första hand ekonomisk sammanslutning
utan framför allt som ett

bålverk mot öster». »Blotta ordet neutarlitet
äger en negativ klang i deras
öron», säger herr Aurén vidare och fortsätter:
»Det politiska är allestädes närvarande
inom marknadens regering.
Professor Hallstein och hans närmaste
medarbetare — den krets med vilken
Sverige nu skall förhandla — ser sig
utrustade för en historisk mission. De
anser sig bana vägen mot Europas förenta
stater. Marknadens ekonomiska
struktur utgör uteslutande ett medel
att förverkliga detta mål. Den stora saken
är inte fördelaktiga handelsutbyten
utan tillkomsten av nationen Europa!» Därvid

är att märka att de nuvarande
sex staterna inte ens omfattar en
tredjedel av Europas befolkning och
inte ens efter en anslutning av hela
EFTA skulle närma sig hälften. Herr
Heckschers ja till Europa är ett ja till
en liten del av Europa och till Atlantpakten.
I herrar Heckschers och Ohlins
deklarationer om anslutning med bevarad
alliansfrihet verkar ordet alliansfrihet
bara påhängt lockbete. Tillsammans
med dominerande krafter inom
storfinansen och storindustrien vill de
göra slut på neutralitetspolitiken och
dra oss med i Atlantblocket. Profitintresset
i de kretsar som hoppas tjäna
på en anslutning kombineras med denna
politiska målsättning. Det var typiskt
när herr Heckscher nyss framhöll
att »alliansfriheten är vårt förbehåll».
Då rörde sig Trumpeterstråhle i
Peer Gynt på mer hållfast mark när han
sade: »Jag följer med er på färden,
men protesterar för all världen.» Herr
Heckscher protesterar inte. Han har en
liten lapp med orden: »Vårt förbehåll
är alliansfrihet», som han sticker i fickan
när han bänkar sig i den stora alliansen.

I detta syfte skyr varken storfinansens
press, högern eller folkpartiet medel
som uppenbart skadar Sverige. Den
panikpropaganda, som de bedriver för
att nå detta mål, är icke sakligt un -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

derbyggd. De hugger till med vad som
helst och drar sig inte för hot som
skall verka som utpressning. Företag
med 65 000 arbetare skulle helt eller delvis
flytta till EEC-området. 47 000 arbetare
skulle bli arbetslösa enligt den
utredning som företeddes för Harpsundsmötet
och 100 000 skulle bli arbetslösa
enligt Expressens specialupplaga
för Metallkongressen. Verkstads-,
massa- och pappersindustrien skulle få
sin export avsevärt nedskuren och Norrlands
skogar skulle bli värdelösa. Varför
man undantagit Mellansveriges och
Sydsveriges skogar, vet vi inte. Enligt
Expressen skulle vår bilexport stoppas,
men vi skulle fullkomligt översvämmas
av billiga subsidierade sexstatsbilar.
Hur vi i vårt förebådade ekonomiska
katastrofläge skulle kunna köpa
dem, berättar inte Expressen. Tidningen
påstår bara att de skulle »ramla
över oss». Expressen förklarar också
att det blir stopp för utländska lyxvaror
som persikor, italienska skor och
Mallorcaresor, om Sverige står utanför
EEC.

Sedan regeringen kommit överens
med dessa kretsar om att inleda förhandlingar
om association, söker man
med fortsatt panikpropaganda skapa ett
sådant läge, att förhandlarna skall gå
med på betingelser som är praktiskt
taget liktydiga med full anslutning.
Storfinansens, högerns och folkpartiets
press framställer Sverige som en tiggare
vid Brysselorganisationens dörr, en
tiggare som är dömd till undergång om
anslutning inte beviljas, en tiggare som
bönfaller om förbarmande. Det är en
hundraprocentigt lögnaktig framställning
av sakläget och direkt skadlig för
Sveriges intressen.

Ingenting bar nämligen inträffat som
förändrar riktigheten av statsminister
Erlanders värderingar på Metalls kongress,
då lian fastslog att Sveriges ställning
är stark och inte motiverar någon
ändring av vår handelspolitik. Det
finns ingen anledning till panik, för3
— Andra kammarens protokoll 1961. Nr

klarade statsministern. Deltagarländerna
har sagt att de icke öppnar dörrarna
för någon stat som inte löser den
politiska inträdesbiljetten. Syftet att
stärka Atlantpakten är en starkt återhållande
faktor. Det vore utomordentligt
olyckligt om utlandet finge uppfattningen
att Sverige har glidit bort
från neutralitetspolitiken. En anslutning
till Romavtalet går icke att förena med
den svenska neutralitetspolitiken. —
Detta är några förkortade citat ur statsminister
Erlanders anförande.

Nu förklarar Dagens Nyheter och hela
storfinansens press att inte ens så
mycket som tullfrihet för den gemensamma
marknaden kan uppnås utan
att vi »till stor del accepterar Romavtalets
bestämmelser». Det jag nu sagt
om full anslutning gäller därmed också
för association på sådana villkor.

Högerns och folkpartiets propaganda
är genomgånde förljugen. Sverige är icke
någon tiggare vid sexstaternas dörr.
Om vi tar den ledande sexstatcn Västtyskland
exporterade Sverige 1960 för
2 miljarder men köpte för 3,2 miljarder.
Från januari till maj i år sålde vi
för 870 miljoner och köpte för 1 400
miljoner. Enbart på dessa 17 månader
köpte vi således från Västtyskland för
1 730 miljoner mer än vi sålde dit. Av
sexstaternas bilexport gick inte mindre
än 29 procent på Sverige. Av enbart
Västtysklands bilexport gick 28
procent till EFTA-länder, främst till
Sverige och Österrike. Sexstaterna tycker
inte om neutralitet, men de är i
stort behov av svenska köpare. Om vi
står utanför, kan vi möta varje diskriminering
med motsvarande åtgärder.
Marknaderna krymper, och vi får alltmer
en köparnas marknad.

Varför talar de högröstade inte om
nackdelarna med en anslutning? Den
frågan ställde också herr Gustafsson i
Stockholm. Den har man glömt bort.
Varför nämner man inte hur många som
blir arbetslösa vid en anslutning. Hur
många blir arbetslösa inom textil, sko,
27

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

beklädnad och andra industrier på
grund av den hårda konkurrensen inom
blocket? Hur många bönder får inte
i snabbare takt än hittills gå ifrån sina
jordbruk när jordbruksregleringarna
skall samordnas. De har redan en
del svårigheter med gränskonkurrensen
i Skåne och längs den norska gränsen.

Jordbrukarnas, småföretagarnas och
vissa industrigrenars farhågor är väl
grundade. Den gemensamma marknaden
kommer, som det redan visat sig
i Holland och andra länder, att påskynda
den pågående processen, där
monopolföretag krossar småföretagen.
Sexstatsblockets ledning räknar kallt
med att allt detta leder till arbetslöshet
och talar om arbetslöshetsfonder
till de drabbade. Allt detta har högern
och folkpartiet inte talat om.

En anslutning och en vittgående associering
kommer att stå i vägen för
en svensk konjunkturpolitik som minskar
arbetslöshetsriskerna vid en kris.
Statsminister Erlander ställde på Metalls
kongress frågan, om vi hade kunnat
bedriva trettiotalets krispolitik, om
det då hade funnits en övernationell
myndighet, dirigerad av konservativa
regeringar, som kunnat ingripa i de
enskilda ländernas politik. Det hade
inte gått. Talet om att vi undgår arbetslöshetskriser
genom anslutning eller
vittgående association är en medveten
bluff. De kan i stället förvärras,
och möjligheterna att bekämpa dem
begränsas.

Bankdirektör Wallenbergs hot vid Atlas
Copcos jubileum, att företaget eventuellt
skulle flyttas, och motsvarande
hotelser i den utredning som förelädes
på Harpsund förvånar oss inte. Vi
vet förut att kapitalisterna inte har något
annat fosterland än kassafacket och
att de gärna flyttar sig efter de största
profit- och skatteflyktsmöjligheterna.
Kapitalflykt och utflyttning av företag
hade fått stor omfattning långt innan
vi hörde talas om någon sexstatsmarknad,
och de kommer att fortsät -

ta även efter eventuell anslutning eller
association. Står vi utanför, kan vi begränsa
denna tendens genom lagstiftning,
men står vi med har vi inga
sådana möjligheter.

När storbolagen inte längre har tullmurar
som en förevändning, kommer de
att flytta efter de lägsta lönerna och
de största profitmöjligheterna. Möjligheterna
att öva starkare press på lönerna
och att förhindra angelägna socialreformer
och uppluckra dem som
finns är en av drivkrafterna för storfinansens
kampanj. Det var mycket intressant
att i dag höra herr Heckscher
säga, att han ansåg att LO:s krav på
en åttaprocentig lönehöjning var en försvårande
omständighet, när vi skulle
förhandla. Där råkade herr Heckscher
avslöja en av storfinansens och högerns
främsta beräkningar: att man skall få
främmande hjälp för att utöva press
på de svenska lönerna. I fem av sexstaterna
ligger genomsnittslönerna i dag
under de svenska kvinnolönerna, som
håller sig vid omkring 70 procent av
de manliga arbetarnas löner. Tidningen
Arbetsgivaren konstaterar belåtet att ett
svenskt företag inom förpackningsbranschen
— ett låglöneyrke — betalar 30
procent lägre lön till sina arbetare vid
filialen i Frankfurt am Main än till
motsvarande arbetare i Sverige. Tror
någon då att vi begränsar kapitalisternas
flyttningsdrift genom anslutning
eller association? Påståendet att de vill
anslutning till sexstatsmarknaden av
hänsyn till de svenska arbetarna är rena
hyckleriet. När såg vi storbolagen
visa sådan hänsyn?

Propagandapåståendet att alla problem
och alla svåra motsättningar skulle
försvinna genom anslutning till den
gemensamma marknaden är lika verklighetsfrämmande.
Amerikas förenta
stater har varit förenta i mer än ett
sekel, men de håller sig i dag med omkring
5 miljoner arbetslösa.

Hur ser det ut inom sexstatsblocket?
Om vi bortser från de svårigheter som

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

skapats av kolonialkriget i Algeriet, kan
vi notera att Frankrikes bönder börjat
barrikadstrider för att få mera betalt
och att strejkrörelserna växer. Belgiens
arbetare utkämpade nyligen den allvarligaste
storstrejken i sin historia, en
strejk som var en följd av anslutningen
till kol- och stålunionen och sexstaterna.
Hollands bönder hoppades att de
skulle få upp jordbrukspriserna med de
30 procent som skilde de holländska
priserna från de västtyska, men till detta
sade Västtyskland tvärt nej. Jag skulle
kunna fortsätta mycket länge med
denna uppräkning med stöd av uppgifter
från fackföreningshåll och jordbruksorganisationer
just inom sexstatsländerna.

Motsättningarna kommer att bestå
och handelskriget kommer att skärpas
i takt med marknadens åtstramning.
Englands anslutning — om den nu blir
av — kommer inte att mildra utan
att skärpa motsättningarna. England
har pressats hårt av Förenta staterna.
Kanadas utrikesminister Howard Green
anklagade i slutet av september USA
»för att försöka få Storbritannien in i
den gemensamma marknaden för att
främja amerikanarnas politiska syften».
Vilka dessa syften är klargjorde den
amerikanske utrikesexperten senator
William Fulbright efter besöket på samväldeskonferensen
i London. Han yttrade
bl. a.: »Engelsk medverkan i en
europeisk stormarknad skulle innebära
ett betydelsefullt steg mot utvecklingen
av en verklig nordatlantgemenskap
som skulle omfatta även USA.»
Han glömde inte att meddela att atlantgemenskapen
var riktad mot kommunismen.
Har högerns och folkpartiets
kampanj samma inspirationskälla? Vi
hörde nyss att herr Ohlin var mycket
väl underrättad om Amerikas närmaste
planer.

Europamarknaden är sammankopplad
med NATO och ett medel att driva
in motspänstiga stater i NATO. Det
finns all anledning att understryka vad

statsministern och andra tidigare sagt,
att vi genom anslutning kommer i allt
starkare motsättning till de socialistiska
länderna, till u-länderna och till
andra utomeuropeiska länder. Talet om
att vi riskerar två tredjedelar av vår
exportmarknad är en propaganda utan
underlag. De länder som vill sälja till
oss måste också köpa. Riskerna är groteskt
överdrivna i panikkampanjen.
Däremot kommer det att begränsa våra
nu växande möjligheter att få andra
marknader. De avtal som Grängesbergsbolaget
och Separator nyss har träffat
om leveranser av oljeledningsrör och
slakteriutrustning rör sig om nära 300
miljoner kronor och visar vilka möjligheter
Sverige har vid fri handel med
marknaden i öster. Sveriges oljepriser
hör till de lägsta i Europa därför att
oljan från Sovjet hindrar de anglosaxiska
trusterna att helt ta ut de monopolpriser
de vill ha. Anslutning eller
motsvarande association till Europamarknaden
betyder hårda påtryckningar
från oljemonopolen som vill bli
av med denna konkurrent och genomföra
dyrare oljepriser. Det betyder 14
procent genomsnittlig höjning av våra
tullar på våra bytesvaror mot länder
utanför EEC och sexstatsbestämmande
över vår utrikeshandel. Därigenom
strypes våra växande möjligheter
till handel på östmarknaderna.

Herr Heckscher sökte bestrida detta
genom att säga att Västtyskland, som
ju tillhör sexstatsgruppen, driver handel
med Östtyskland. Det gör Västtyskland
nu när många andra gör det. Men
om den utvidgade Europamarknadens
stater inordnas i stram tropp under
Västtysklands stränga kommando, torde
läget bli ett helt annat.

För ett år sedan förklarades EFTA
vara den stora breda vägen till trygghet
och välstånd. Vi gick emot denna
anslutning, ty vi vill inte vara med om
att bilda några handelsblock riktade
mot andra stater. Vi vill ha fri handel
i alla väderstreck och mellan stater

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

med olika politiska system. Vi bedömde
frågan riktigt. Efter bara ett år är
EFTA i upplösning. Det kommer säkert
att hända mycket i Europa under de
närmaste månaderna. Vem vet vilka
problem kapitalismens inre motsättningar
framkallat inom ett år? Men vi
vet att Västtyskland och de andra sexmakterna
kommer att ha samma behov
som hittills att köpa svensk malm till
de järnverk som är byggda för den
malmen och likaså papper som de inte
kan framställa billigare själva. Det
kommer inte att inträffa så mycket
som begränsar våra möjligheter om vi
håller oss utanför. Finland som fört
en försiktig politik har goda förbindelser
åt alla håll. De neutrala staterna
står starkare med bevarad självständighet
än om de uppger sin självständighet
och börjar likvidera den
alliansfria politiken.

Beträder man eftergifternas väg och
dras in i maskineriet, torde det bli
nästan hopplöst att ta sig ut igen. När
främmande monopolkapital och andra
mäktiga intressenter efter uppluckring
av nuvarande lagstiftning äter sig in i
svensk industri och svenskt näringsliv,
när jordbruksregleringarna obligatoriskt
samordnas, när överstatliga institutioner
börjar bestämma över vår
utrikeshandel, konjunkturpolitik, socialpolitik,
lönepolitik och lagstiftning
och —- för att citera EEC-ledaren professor
Hallsteins uttalande för några
dagar sedan — »tar upp tanken på
närmare samarbete även på försvarets
område», då sitter vi i saxen.

Den framtida handelspolitiken måste
enligt vår mening byggas på fri handel
mellan alla länder och alla världsdelar,
mellan länder med olika politiska
system, utan blockbildning och utan
tullbarriärer, utan diskriminering eller
kriminalisering av viss handel med vissa
länder. Nu förs det 20-miljonerkronors-processer
i vårt land på USA:s
anstiftan bara för att svenska affärsmän
bedrivit »förbjuden handel» med

östländerna. Handelsutbytet uppges ha
gått över det neutrala Schweiz, som
ansett sin neutralitet kräva att varorna
förts vidare — om de framställningar
man fått är riktiga. Den politik
vi föreslår — fri handel åt alla
håll — ligger i linje med kampen för
fredens bevarande.

Regeringen har tyvärr inte lyssnat
på de varnande rösterna från de egna
leden, från vårt håll och från andra
håll utan skjutit sina egna betänkligheter
åt sidan.

Vad är det som framkallat denna
oförklarliga, oförsvarliga och mot tidigare
uttalanden stridande brådska,
som lett till att man inte ens avvaktat
denna riksdagsdebatt innan viktiga avgöranden
träffats? Genom Harpsundsöverenskommelsen
och Wien-förhandlingarna
har regeringen och borgarpartierna
före debatten bestämt, att
Sverige tillsammans med Österrike och
Schweiz vid nyåret skall ansöka om
association till EEC. Man säger, att
det bara är fråga om förhandlingar,
en diskussion om villkoren, men samtidigt
säger en varnande röst: Därmed
har vi redan stuckit in en tå i EEC. Det
kan bli ödesdigert att sticka fotterna
i det maskineriet. Vi har noterat herrar
Erlanders och Hedlunds försäkringar,
att de inte skall gå med på något,
som äventyrar vår neutralitet. Men
vi har också noterat herr Langes
»■flexibilitet». Konstiga ord skall det
vara. De tyska reträttrapporterna på
sin tid brukade tala om »frontuträtning».
Det är icke troligt att regeringen
kan få till stånd en uppgörelse, som
inte äventyrar vår neutralitet, särskilt
inte när den i dag förklarat, att den
respekterar gemenskapens särskilda
politiska mål för sitt arbete och förklarat
sig inte vara främmande för en
utveckling mot fastare samarbetsformer
och förpliktelser. Alla vet, att hela
organisationen är riktad mot de socialistiska
staterna och skärper motsätt -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ningen till u-länderna och alla stater
utanför.

Herr Ohlins jämförelse med anslutningen
till FN och Sveriges förpliktelser
där är valhänt demagogi. FN
har visserligen på USA:s order ställt
Kina, världens största stat, utanför,
men i stort sett är FN-organisationen
öppen för alla länder i världen. Här är
det fråga om ett block som står i klar
motsättning till andra länder i världen,
och vi bör som sagt akta oss att
dras in i det maskineriet.

Sveriges suveränitet, neutralitet och
handelspolitiska frihet får inte ifrågasättas.
Någon inblandning utifrån i
vårt lands ekonomiska politik, konjunktur-,
skatte- och socialpolitik får
inte godkännas. Sverige kan inte heller
godkänna den fria etableringsrätten.
Det måste vara en svensk angelägenhet
att bestämma, om utländska företag
eller enskilda skall få starta industrier
och andra företag eller förvärva naturtillgångar
och allt slags fast egendom.

Sveriges urgamla, fäderneärvda
självständighet och vår hävdvunna neutralitet
får icke säljas på panikrealisation
eller styckas bort i takt med de
växande kraven utifrån.

Utöver detta skall jag bara ge några
repliker och lämna några kompletteringar.
Ett par av talarna inledde med
en hyllning till Dag Hammarskjöld.
Jag vill begagna tillfället att understryka
kravet från vår regering och andra
regeringar på en verklig, opartisk undersökning
av omständigheterna vid
Dag Hammarskjölds och hans färdkamraters
död. Det finns starka misstankar
över hela världen, att de fallit offer för
samma krafter som mördade den man
som FN speciellt skulle bistå, premiärminister
Lumumba. Vi vet vad det är
för vita desperados, som kämpar i
gruvbolagens och imperialismens tjänst
i Katanga och Nordrhodesia. Gruvbolagens
verktyg Tshombe reser med
eskortplan, men FN:s generalsekrete -

rare fick ge sig ut på en farlig resa
nattetid till den plats, som Tshombe
hade dekreterat och där FN:s motståndare
regerar.

Den ende överlevande, som inte fick
leva så länge, hann berätta att han hörde
en explosion, när planet skulle landa,
och att Hammarskjöld gav order om
att planet skulle vända. Skulle han ha
givit denna order, om planet inte var
utsatt för akut fara? Man har inte hittat
några kulhål, säger man, men motorerna
och allt omkring dem var ju nedsmält.
Varför dröjde man så länge
med att meddela vad som hänt? Var
det därför att man visste vad som hänt
och behövde litet tid? När blev det
vanligt, att starkt misstänkta får ensamrätt
på den första omfattande undersökningen
av en olycksplats, som
kan vara en brottsplats? Varför har
exempelvis England varit så motsträvigt
gentemot en opartisk undersökning? Vi

understryker särskilt det uttalande,
som nyss gjorts av två av Transairs
chefer i Kongo, majorerna Lind
och von Rosen. De är övertygade om
att störtningen inte var någon olyckshändelse.
FN-plan hade tidigare blivit
beskjutna mellan 20 och 30 gånger av
Tshombes gendarmer, och många besättningar
hade vägrat att flyga utan
skydd. Det var därför planet flög nattetid.

Det var ingen svårighet för dessa
krafter att få reda på Hammarskjölds
flygrutt. De som vill skjuta ned ett
plan från marken eller från luften kan
enligt major von Rosen lättast göra det,
när planet saktar farten för landning.
Vi vet, att regeringen stöder kravet på
en grundlig undersökning så långt nu
kan ske, sedan FN-fientliga personer
har haft hand om den första undersökningen.
Misstankarna om nedskjutning
kommer i varje fall icke att skingras.

Beträffande gårdagens debatt skall
jag bara ta upp ett yttrande av herr

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Heckscher. Herr Heckscher talade om
Chrustjovs fruktansvärda hot, och han
sade att kommunismen är så vidrig att
den måste hota sig fram. Vad som hänt,
herr Heckscher, under de sista decennierna,
är ju att en tredjdel av mänskligheten
har funnit kapitalismen så vidrig
att man i stället valt socialismens
väg. Från socialistiska länder har det
inte förekommit något annat hot än
att de hotar att försvara sig om de blir
angripna och att de har funnit det nödvändigt
att visa att de har någonting
att ta emot angripare med, om sådana
kommer. Jag tror att det kommer att
verka lugnande på de krafter, som tillhörde
Hitlers omgivning, som inte vill
ha fred 16 år efter Hitlers krig, som
bara betraktar den nuvarande freden
som en liten paus innan andra akten
skall börja, då de skall fortsätta mot
Hitlers krigsmål. Jag tror att det kan
medverka till att dessa herrar tar sig i
akt, ty det är, som just Chrustjov sade
för några dagar sedan, det rena, uppenbara
vanvettet att börja ett krig i stället
för att sluta fred i Tyskland. Ett
krig kan bara leda till förödelse av det
mesta som spirar på jorden och av
större delen av människosläktet. Jag
citerade i går ett tal som hållits med
Kennedys medgivande om vad amerikanerna
hotar med och hur de tänkte
sig att utrota 80 å 90 procent av Sovjets
befolkning inom 24 timmar. Men
jag vet att de är så pass klarsynta att
de inser att de skulle förlora lika mycket
själva.

Sanningen är, att ingen makt i världen,
inte ens stormakterna, i dag kan
finna trygghet med några som helst
militära rustningar. Det är därför herr
Heckschers tal om fortsatt upprustning
i Sverige ter sig så meningslöst. Om
inte stormakterna kan bli trygga på
detta sätt, hur skall då vi kunna bli det?

Jag slutar med samma konstaterande
som jag slutade med i går. Det finns
bara en väg till trygghet. Den heter avspänning,
fredliga förhandlingar om

alla tvistefrågor, främst tysklandsfrågan,
tävling mellan systemen under
fredlig samverkan, förbud mot inte
bara prov med utan även tillverkning
av kärnvapen, förstörelse av alla kärnvapen,
som redan finns, under den
mest effektiva kontroll som tänkas kan
samt nedrustning fram till total avrustning.
På den vägen måste vi gå
fram om vi vill bevara freden i världen.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I den historiska debatt,
som nu föres om europahandeln, bör
man ha anledning att knyta reflexioner
till de yttranden, som förekommit i den
allmänna diskussionen och som fällts i
riksdagen. Därvid kommer man inte
ifrån att erinra om den regeringsdeklaration
som föredrogs den 17 november
1959 i samband med en debatt om den
planerade sjustatsmarknaden. Då skymtade
som ett mål att EFTA-planen skulle
skapa en bro mellan sjustats- och sexstatsmakterna.

Handelsminister Lange framhöll att
det redan under Paris-förhandlingarna
hade visat sig att OEEC-länderna i
många grundläggande frågor hade likartade
uppfattningar. Statsrådet Lange
yttrade vidare: »Ett av sjustatsplanens
främsta syften är att åter få igång förhandlingarna
om ett frihandelsområde
för hela Västeuropa».

Handelsministern försäkrade i riksdagen
så sent som den 12 maj i år vid
en debatt om EFTA att EFTA utgör
vår förhandlingsbas för att hjälpa oss
närmare den europeiska marknaden. I
dagens regeringsmeddelande heter det
i en ny formulering, att broslagningen
mellan den europeiska marknaden och
EFTA är en möjlighet som kan diskuteras.
Som kommentar tillåter jag mig
att travestera Hamlet: Det är inte alltid
»kungsord» som kommer från Kungl.
Maj:ts statsråd. Det kan emellertid konstateras,
att planen på EFTA som förhandlingspartner
med EEC har misslyckats.

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Inom vårt näringsliv bär det väckt
stor uppmärksamhet och stora bekymmer,
att det på statsmannahåll gjorts
en mängd dunkla uttalanden om den
europeiska marknadspolitiken. Kommunikéerna
från EFTA-sammanträdena i
Geneve och London har vållat allmän
förvirring. Bristen på informationer i
europamarknadsfrågor har bidragit till
att den svenska debatten förts i oklarhetens
tecken. Hemliga semestermöten
mellan nordiska statsmän har inte förbättrat
upplysningsverksamheten inför
den svenska opinionen. Frågan är om
inte riksdagen borde ha inkallats i somras
i det nya läge, som uppstod genom
att England beslöt att begära medlemskap
i EEC. I dagens regeringsförklaring
rörande de västeuropeiska integrationssträvandena
har riksdagen endast
fått ett efterhandmeddelande och
får alltså i denna stora fråga bara spela
en passiv roll. Visserligen heter det i
slutet av dagens reparation: »Regeringen
kommer liksom hittills att upprätthålla
kontakt med ledarna för de demokratiska
partierna i riksdagen.» Kontakter
är emellertid inte detsamma som
en praktisk medverkan i förhandlingsfrågor.

Va står i en mycket allvarlig situation
och vid ett handelspolitiskt vägskäl.
EU misstag i förhandlingarna kan få
allvarliga konsekvenser för lång framtid.
Sedan England och Danmark sökt
medlemskap i EEC har Sverige kommit
i ett mycket besvärligt merkantilt
läge. Av vår totala export på cirka 14
miljarder kronor kommer för närvarande
9 å 10 miljarder valutakronor
från den vidgade EEC-marknaden. Vad
detta betyder för vårt framåtskridande
ligger i öppen dag. Ställes Sverige vid
sidan av EEC-länderna i handelspolitiskt
hänseende, blir det ett hårt slag
mot vårt näringsliv och vår levnadsstandard.

Stormakternas, och även de mindre
staternas industrier, som befinner sig
inom EEC:s produktionsområde och

har stor hemmamarknad, kan övergå till
serietillverkning med låga konkurrenspriser.
Såväl i riksdagen som i den allmänna
debatten bär man ofta hört det
påståendet, att Sverige med sina stapelvaror,
exempelvis skogsprodukter, papper
och andra artiklar, kommer att
bryta igenom den kontinentala tullbarriären,
men framtiden är full av frågetecken
även beträffande vår massa- och
pappersexport.

Plasten har också blivit en allvarlig
konkurrent till papperet. Det är ett obestridligt
faktum att plasten har börjat
sitt segertåg över världen. Träfattiga
länder investerar hårt på framställningen
av råvaror för plasttillverkning. Detta
kan innebära dubbelt hot på världsmarknaden
mot våra skogsprodukter.

Centerpartiets ledare herr Hedlund
har i en radiointervju redovisat en annan
uppfattning, nämligen att stagnationen
inom branschen är tillfällig.

Vid överläggningarna härförleden på
Harpsund mellan regeringen samt industriens
och vissa organisationers företrädare
framfördes intressanta synpunkter
på aktuella problem. Jag har en helt
annan uppfattning om dessa saker än
den föregående talaren.

Det uttalades sålunda bl. a. att vi kan
riskera arbetslöshet och att nya investeringsåtgärder
kommer att läggas på
is på grund av ovissheten i fråga om
EEC. Det upplystes också att åtskilliga
svenska företag planerar att förlägga
fabrikation inom sexstaterna. Vidare
kan nämnas att frågan om exportagenternas
betydelse för varuomsättningen
inom exporthandeln också kom på tal.
Jag skall i korthet belysa problemet.

En industrimän berättade om ett företag
i Eskilstuna som hade en betydande
export på Frankrike. En fabriksäoncern
i England med samma slag av
produkter hade emellertid under den
senaste tiden uppsökt och bearbetat den
svenska firmans handelsagenter och
sökt förmå dem att ta upp de brittiska
varorna i stället för de svenska i sin

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

försäljning. Argumentet hade varit att
England ansökt om medlemskap i EEC,
samtidigt som man poängterat Sveriges
negativa inställning. Resultatet hade blivit
att handelsagenterna övergått till att
ta upp de engelska fabrikaten i sin försäljning.

Försäljningsoffensiver i denna riktning
kommer säkerligen i olika sammanhang
att upprepas, om Sverige i
handelspolitiskt hänseende ställs vid
sidan om europamarknaden. Det refererade
exemplet från Frankrike, där
engelsmännen tog hand om de svenska
exportföretagens representanter, utgör
en allvarlig varning till svensk exportpolitik
men utgör också en fingervisning
om det handelspolitiska spelets
praktiska verkningar.

I min egenskap av ordförande i en
svensk handelsresandeorganisation har
jag fått kontakt med liknande problem
som i det refererade försäljningsfallet.
Kårens medlemmar förmedlar genom
sina företag varor av utländskt och nationellt
ursprung, men det finns många
som direkt företräder svenska företag
på utlandet eller representerar utländska
industrier på den svenska marknaden.

Det kan inte nog upprepas i denna
debatt, att känslan av ovisshet i fråga
om europamarknaden dominerar inom
handeln och industrien samt bland de
anställda.

Enligt regeringens uttalande i dag
skall de tre neutrala länderna Sverige,
Österrike och Schweiz göra ett försök
att som EFTA-stater förhandla om de
neutrala staternas önskemål. På grund
av geografiska förhållanden kan det väl
knappast uppstå något ökat handelsutbyte
mellan dessa länder. Österrike har
för resten en speciell pakt med Ryssland.
Varför har för övrigt Finland
lämnats utanför? När det gäller Schweiz
har jag stor respekt för det lilla landets
affärsskicklighet och för det sätt varpå
det har löst efterkrigstidens inflationsproblem.
Schweiz har inte särskilt

stor respekt för internationella organisationer
och tillhör inte FN eller Gatt.
Schweizarna litar mest på sin egen finansiella
och kommersiella skicklighet.
Det bör noteras att Schweiz och Österrike
har samlingsregeringar.

När inte ens de nordiska länderna
kan hålla ihop, torde knappast några
utsikter finnas för att i ekonomiskt och
politiskt hänseende olikartade länder
skall kunna bilda en stark neutralitetsfront.
Det nordiska samarbetet råkar
i ett allvarligt läge, om två av de nordiska
länderna hamnar inom EEC och
de andra länderna ställer sig utanför.
Det framtida nordiska samarbetet är
givetvis i högsta grad beroende av handelspolitiska
beslut, men dessa kan leda
till allvarliga politiska komplikationer.
Man kan bl. a. befara en markerad
europeisk tullmur mitt i Öresund
och vid våra gränser i norr, vilket herr
Ohlin betonade redan på förmiddagen.
Kanske kan man finna en lösning vid
mötet mellan de nordiska ländernas
statsministrar och Nordiska rådets presidium
i Hangö.

I Norden, där likartade kulturella,
ekonomiska och sociala intressen råder,
borde vi i förhållande till dagens Europa
mer än någonsin stå eniga och på
samlad front. Det är min förhoppning
att Nordens ekonomiska angelägenheter
kan samordnas på nytt och i en ny anda
för de nordiska ländernas bästa, till
gagn för Västeuropas fria handel.

Sverige har utåt ett gott namn och
de svenska kvalitetsprodukterna står
högt i kurs. De europeiska veckotidskrifterna
med sina stora upplagor behandlar
med uppmärksamhet svenskt
konsthantverk, svenska möbler, svenskt
glas, svensk keramik m. m. Den svenska
kvalitetsproduktionen av kullager, telefoner,
kontorsmaskiner och liknande
välkända artiklar har under gångna år
segrat i konkurrens världen över. Dessa
framgångar har medfört att Sverige rubricerats
såsom varande på väg att på

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

det fredliga fältet skapa sin andra stormaktstid.

Nu befinner sig de stora kommersiella
framgångar under 1900-talet, vilka
skapat vårt anseende och vårt välstånd,
inför en allvarlig kris. Allt är beroende
på hur vi kan lotsa oss igenom bränningar
och skär, för att citera en känd
skald. Vi står inför de svåraste förhandlingar
Sverige någonsin haft att
föra under fredstid. För att samla alla
de demokratiska krafterna är det av
fundamental betydelse att en parlamentarisk
utredning i samarbete med experter
tillsätts. Associeringsproblemet har
ju väldiga politiska och ekonomiska
aspekter, inte minst i importhänseende
och i fråga om tullavgifter, varför riksdagens
aktiva medverkan på ett förberedande
stadium bör vara erforderlig.

Herr talman! Jag vill till statsministern
ställa följande konkreta fråga: Rån
riksdagen påräkna att en parlamentarisk
riksdagsutredning i samarbete med
regeringens experter tillsätts vid lämpligt
tillfälle?

Det konstitutionella ansvaret vilar på
regering och riksdag. Statsministern har
i förra veckan skrivit i tidningen Metallarbetaren:
»Förhandlingarna blir

hårda, de blir säkert inte lätta.» Med
tanke på de väldiga värden som står på
spel i nutid och framtid för vårt land
och folk har från olika samhällsskikt
ifrågasatts, om inte den utrikeshandelspolitiska
situationen kräver en samlingsregering
under den tid förhandlingarna
med EEC pågår.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Skall man betygsätta
den debatt som under de senaste veckorna
och månaderna förts om Sveriges
eventuella anslutning till EEC bör
man såvitt jag förstår söka bland de
lägre betygsenheterna. Det har varit
en debatt, där alltför många onödiga
och oklara uttalanden gjorts. Man måste
beklaga att upptakten till debatten
fått en så partipolitisk skärpa. Jag

tycker därför det var ett ord i rätt tid
när herr Hedlund i en replik vädjade
om samarbete i frågan. Spörsmålet om
Sveriges anslutning till EEC bör lösas
över partigränserna. Det är inte lämpat
för partipolitiska spekulationer och
torde heller inte av Sveriges folk betraktas
som ett spörsmål som bör bli
föremål för partipolitiska strider.

Därmed är inte uteslutet att olika partier
kan ha olika uppfattningar i vissa
frågor och kan tillmäta olika åtgärder
olika betydelse. Sådana skiljaktiga meningar
bör emellertid inte nödvändigtvis
innebära ett fortsatt polemiserande
inför öppen ridå, i varje fall inte när
frågan kommer in i ett mera avgörande
skede. Så länge frågan befinner sig
på låt mig säga diskussionsplanet kan
vi däremot ha och föra fram delade meningar,
men sedan en associeringsansökan
lämnats av regeringen bör enligt
min uppfattning den partipolitiska polemiken
tystna. Det är därför önskvärt
med ett internt forum, där ömsesidig
respekt och förståelse för olika krav
och ståndpunkter kan vara ledmotivet
för debatten kring det slutliga gemensamma
ställningstagandet. Därför hälsar
man med tillfredsställelse det uttalande
som handelsministern gjorde i dag, att
regeringen är beredd att sätta till ett
kontaktorgan för denna frågas behandling.
Från centerpartiet har vi vid tidigare
debatter i denna fråga redan för
länge sedan begärt att det skall tillsättas
ett organ där både parlamentariker
och representanter för näringslivet och
handeln och andra berörda parter bör
ingå.

Enligt min uppfattning har vi hittills
i denna debatt spelat med alltför öppna
kort. Med hänsyn till att vi vet så litet
om vad EEC-staterna kan komma att lägga
in för tolkning i de olika artiklarna
iir det nog bäst att vara litet försiktig
i uttalandena för närvarande. Det finns
säkert åskådare till denna debatt vilka
noga bevakar om vi följer de rättesnören
som vi från början sagt oss vilja in -

3* — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

rikta oss efter. Det står också alltid en
sådan åskådare fritt att själv bedöma
om man skall anse att vi handlar rätt
eller inte. Herr Ohlin talade i sitt inledningsanförande
om att vi skulle kunna
tänka oss ett medlemskap med tilläggsprotokoll.
För min del vill jag bara antyda
att en sådan åskådare som jag talar
om själv bedömer innehållet i ett
villkorligt medlemskap. Vi får i detta
sammanhang inte ens misstänkas. Även
om vi ännu inte kan precisera vad en
associering innebär så framgår det ju
av Romfördraget att det måste vara en
friare form av delaktighet i den gemensamma
marknaden än den form som kallas
medlemskap. Som förut är sagt borde
det efter den s. k. Bonndeklarationen
inte råda några delade meningar om att
det är helt uteslutet för vårt vidkommande
att kunna acceptera den målsättning
som man där ställde upp för de
nuvarande EEC-ländernas ekonomiska
samverkan. Såväl i den texten som i den
kommentar som senare gjordes av den
västtyske utrikesministern, doktor von
Brentano, anges ju klart att det nu
igångsatta ekonomiska samarbetet på
såväl handelns område som på atomområdet
endast är det första steget till
ett stärkande av de syften som ett sådant
politiskt samarbete har, d. v. s. Atlantalliansen.

Efter sådana uttalanden förstår man
också bättre talet om att neutrala stater
inte är önskvärda som medlemmar i
EEC. Jag vill spetsa till det och säga att
det helt enkelt med en sådan målsättning
är lika omöjligt att vara politiskt neutral
medlem i EEC som att vara det i Atlantpakten.

Jag är övertygad om att centerpartiet
står helt bakom sin partiledare när han
hävdar att vi endast kan anhålla om att
få överläggningar om delaktighet i associeringsformen.
Jag tror för övrigt
trots allt att man bör ge en så välvillig
tolkning även av andras ståndpunkter
som att vi egentligen alla syftar till en
sådan anslutning till EEC som lämnar

vår alliansfrihet orubbad och vår möjlighet
till neutralitet obeskuren.

Men när man t. ex. från högerns sida
så bestämt förklarar att vi måste söka
en sådan anslutningsform att neutraliteten
bevaras, så blir man något förvånad
över den propaganda som samtidigt bedrivs
för att vi bör se till att vi får sitta
med bland dem som skall utforma marknaden.
Man vill naturligtvis genom en
sådan propaganda göra gällande att det
är högern ensam som vill ha detta inflytande,
inte andra. Beror det på medvetet
felaktiga upplysningar eller beror
det på dålig information om det fulla
medlemskapets innebörd? I Romfördraget
ges klart besked om att endast fullvärdiga
medlemmar får sitta i de organ
som skall tillsättas. Den som alltså skall
sitta med vid dessa bord måste också
ha förklarat sig beredd att arbeta för
den politiska gemenskapens stärkande,
d. v. s. Atlantalliansen. Med de uttalanden
som doktor von Brentano gjort
är detta kontentan av Romfördraget. Hur
skall man få detta att stämma överens
med uttalandena att man vill ha en form
för vår delaktighet som bevarar neutraliteten? Om

ett framtida förhandlingsresultat
skall anses böra benämnas med något
av de nu debatterade formernas namn
eller något annat spelar mindre roll.
Det är inte namnet utan det är innehållet
i den slutliga överenskommelsen som
är det väsentliga för bevarandet av vårt
politiska oberoende.

Vi i centerpartiet har inte hört till
dem som har motsatt sig ett ekonomiskt
samarbete, men vi har heller inte hört
till dem som har ropat »hej» inför den
fria europahandeln. Vi har ofta även
påpekat dess allvarliga konsekvenser.
När emellertid europamarknaden nu är
ett faktum har vi den meningen att det
gäller att göra det bästa möjliga av vår
egen situation.

Betraktar man siffrorna för vår export
och import till EEC-staterna får man
den bestämda uppfattningen att vi inga -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

lunda kommer tomhänta till förhandlingsbordet.
Sannolikt kommer man också
inom EEC-länderna inte gärna att
vilja äventyra den ganska betydande
export som vissa av dessa länder har
till Sverige.

Herr Ohlin berörde i dag den betydelse
den fria marknaden kommer att få
för skogsindustrierna. Jag vill naturligtvis
instämma i att vi i de svenska
skogsprodukterna har exportvaror, som
nog även EEC-staterna önskar behålla
i fortsättningen. Intresset för denna export
är alltså ömsesidigt hos oss och
hos dem som vi skall förhandla med.
Av OEEC-staternas totala skogsinnehav
ligger inte mindre än 55 procent i de
nordiska länderna, och en mycket betydande
del därav i de svenska skogarna.
Ser man detta faktum mot bakgrunden
av det ganska stora importbehov som
praktiskt taget alla EEC-staterna har
av dessa varor, främst av papper, förstår
man att det bör vara en tillgång
för oss vid ett kommande förhandlingstillfälle.
EEC-staternas konsumtion av
papper ligger för närvarande inte mycket
över hälften av den svenska.

Vi har dess bättre väl konsoliderade
företag även på detta område. I tidigare
debatter i detta ämne har centerpartiet
hävdat den meningen, att vi därest vi
får en anslutning till den europeiska
frihandeln måste stärka framför allt
småindustriens ställning och konkurrenskraft.
Småindustrien har genom sin
rika förgrening på olika produktionsområden
en stor betydelse för vår beredskapsförsörjning
med en hel rad viktiga
varor. Innan vår handelsfrihet alltså
eventuellt beskärs, bör vi göra vad vi
kan för att stärka vårt näringslivs utgångsläge.

•lag tänker också på konkurrensfrågan,
som andra också har tagit upp i
detta sammanhang. Man kan fråga sig
om vi har tillräckliga kapitaltillgångar
för att möta de investeringar som behövs.
Hushållar vi på rätt sätt med det
kapital vi har? Det har nämligen vid

flera tillfällen sagts från näringslivets
sida att man inte rädes en skärpt konkurrens,
om man bara på rimliga villkor
får de krediter man behöver för
en upprustning.

Vi har därför vid tidigare tillfällen
hävdat att den prioritering på kreditmarknaden
som nu finns måste upphävas.
I ett läge där anpassningen till
en ökad konkurrens kan komma att
betyda så mycket för den framtida sysselsättningen
och produktionen bör
nämligen alla kreditanspråk ges samma
berättigande. Det kan därför diskuteras
om det är en klok investering att t. ex.
bygga nya bostäder åt en industri, om
man samtidigt låter kreditrestriktioner
lägga hinder i vägen för företaget att
rusta upp för att hävda sig i en ökad
konkurrens.

Jag hälsar med tillfredsställelse det
uttalande som har gjorts i regeringsdeklarationen,
där det sägs att man skall
se till att vår livsmedelsförsörjning tryggas
även vid en anslutning. Jag hoppas
att detta inte skall bli bara tomma ord
på papperet utan att det skall bli möjligt
att samla alla kring dessa linjer.
De svåraste anpassningsproblemen torde
nämligen uppenbara sig på livsmedelsproduktionens
område. Här råder
nämligen helt andra förhållanden än
inom andra produktionsgrenar. Under
det att en industri kan stärka sin konkurrenskraft
genom att ställa om produktionen
eller helt eller delvis flytta
den inom konkurrensområdet, måste i
stället produktionen på livsmedelsområdet
ske på den plats den tidigare har.
Det går inte att flytta den till något
gynnsammare ställe.

Om vi därför önskar uppehålla en
tillräckligt inhemsk livsmedelsförsörjning
vid en anslutning till EEC, bör vi
ha detta i tankarna när vi går till förhandlingar.

VAra naturliga betingelser för denna
produktion är inte lika goda som de
medlemsländers som ligger längre so -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

derut. Vi har därtill högre produktionskostnader.

Det är emellertid med tillfredsställelse
som vi också har noterat jordbruksministerns
uttalande, att en anslutning
som fullvärdig medlem i EEC
är otänkbar med hänsyn till att principen
om inkomstlikställighet mellan
jordbrukets folk och andra yrkesgrupper
då inte skulle kunna upprätthållas.
I EEC:s artikel nr 39 sägs nämligen, att
man endast skall tillförsäkra jordbruksbefolkningen
»en skälig levnadsstandard».
Man får väl tolka detta jordbruksministerns
uttalande så, att vi vid
en förhandling med EEC-staterna
måste kräva att i fortsättningen få tilllämpa
vår princip om inkomstlikställighet
och se till, att en sådan anpassning
göres i överenskommelsen. Jag hoppas
att jordbruksministern har den övriga
regeringen bakom sig i detta sitt uttalande.
Vad som nämligen i vissa andra
länder kan anses vara en skälig levnadsstandard
för jordbruksbefolkningen
betraktas måhända inte som en sådan
här hos oss.

Vi måste inse att rätten till inkomstlikställighet
är en förutsättning för att
vi skall kunna upprätthålla en jordbruksproduktion
av tillräcklig omfattning.
Skulle mindre fördelaktiga villkor
tillämpas för svenskt jordbruk till
följd av en anslutning till en gemensam
europeisk jordbrukspolitik, kommer det
utan tvivel att återverka negativt på vår
livsmedelsförsörjning.

När man därför nu — och det med
full rätt — sätter kravet på bibehållandet
av vår neutralitet som det väsentliga
för en anslutning från vår sida, bör man
också observera att knappast något annat
så undergräver vår möjlighet att
vara politiskt oberoende som om vi råkar
i beroendeställning till andra länder
i fråga om vår livsmedelsförsörjning.
Ett folk som har ont om mat har
svårt att vara neutralt i längden.

Jag är nästan böjd för att också varna
för den lätthet, varmed man ibland

tar på detta försörjningsproblem. Det
framhålles t. ex. att man genom lagring
kan upprätthålla en beredskap för en
eventuell avspärrning. Jag tillåter mig
att tvivla på den saken. Hur mycket
skall man lagra och för hur lång tid?
Var skall man lägga lagren för att vara
på den säkra sidan och få behålla dem?
Och när är den rätta tidpunkten att
börja lagra? Nej, låt oss inse i tid att
om vi bygger vår försörjning på lagring
och eventuellt misslyckas är också
vår möjlighet till neutralitet tidsbegränsad.
Sannolikt betraktar den alldeles
övervägande delen av vårt folk
en tillräcklig inhemsk jordbruksproduktion
som det säkraste skyddet för
vår försörjning vid en avspärrning och
därmed för värnandet av vårt oberoende.
I ett eventuellt associeringsavtal
måste därför finnas bestämmelser, som
säkrar en tillräcklig livsmedelsproduktion
inom vårt eget land. Om det inte
sker, så rimmar det illa med det nationella
patos, varmed nu neutralitet och
alliansfrihet framhålles.

Om vi nämligen låter andra länder
diktera förhållandena för vår jordbruksproduktion,
kan den möjlighet till
neutralitet, som vi tror oss ha bevarat
genom andra eftergifter, bli en djup besvikelse.
Men låt oss också inse, att en
sådan utveckling tacksamt skulle noteras
av dem, som gärna vill ha oss med
i det politiska samarbetet. Bevarad neutralitet
får alltså inte bli en tom fras
på papperet utan måste bygga på en
realitet.

I Romfördragets bestämmelser om
jordbruket ges också vissa möjligheter
till modifikationer och dessa måste
våra kommande förhandlare iaktta. Den
relativt ringa omfattning, som vår import
från EEC-länderna och vår export
dit av livsmedel har i förhållande
till hela handelsomsättningen där, torde
också tala för att en anpassning till vår
principiella jordbrukspolitik inte bör
vara omöjlig vid en sådan förhandling.

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Herr CASSEL (h):

Herr talman! I de våldsamma strider
som rasat mellan Tyskland och
Frankrike har bara under den generation
som jag och många andra av kammarens
ledamöter tillhör miljontals
människor fått sätta till livet. Ännu i
dag kan vi se massgravarna vid Somme,
Marne och Verdun och där läsa om den
förödelse som gick fram under första
världskriget. Bara för ett tiotal år sedan
kunde vi vid våra resor ute på
kontinenten och England se hur stad
efter stad låg i ruiner. Vi har lärt oss
att uppfatta fiendskapen mellan Tyskland
och Frankrike som ödesbestämd,
som någonting man aldrig skulle kunna
komma ifrån. Vi skulle ha betraktat den
som för tio år sedan kom hit och sade
oss att försoningens stund var nära
som en utopist, en drömmare, en fantast.
Men nu är vi likväl där. De fredsbevarande
krafterna har segrat och förnuftet
har triumferat. Människor som
själva har varit med om de båda världskrigen
har samlat sig till kamp mot
kriget. Det har gällt för dem att skapa
en enhet som fick sådan styrka, att förhandlingar
med sovjetblocket kunde föras
på jämbördig fot. Varje skärpning
av Sovjets tryck mot väst har tjänat och
tjänar fortfarande att stärka solidariteten.
För dem som själva har svultit
och som sett sina familjer utblottade
har det känts som en ofrånkomlig nödvändighet
att bygga upp en enhet, där
människornas möjligheter till försörjning
är tryggade.

Metoden har varit att väva samman i
första hand det franska och det tyska
näringslivet med varandra så fast och
så oupplösligt, att krig mellan Tyskland
och Frankrike skulle bli otänkbart.
Så har då EEC vuxit fram och blivit
en politisk och ekonomisk realitet.
Detta, ärade kammarledamöter, är såvitt
jag förstår att bedöma det märkligaste
och mest inspirerande fredsverk
som vår generation fått uppleva.
Som fredsälskande människor och som

européer borde vi i Sverige hälsa vad
som här skett och sker med entusiasm.
Vi svenskar kan inte mäla oss ut ur den
europeiska gemenskapen. Vi är en del
av Europa och vår framtid beror på att
Europa åter blir en politisk faktor att
räkna med. Både mänskligt, politiskt och
ekonomiskt står vårt hopp till ett stabiliserat,
enigt och starkt Europa. Alla
känner vi, hur neutrala vi än deklarerar
oss vara och är, att så förhåller det
sig, och ungdomen tycks känna det
bättre än några andra. Men de som inte
låter rycka sig med av någon sorts
entusiasm är den svenska regeringen.
Vad dess ledamöter hittills haft att
komma med har mest varit avståndstagande
och kritik, en kritik som åtminstone
av utomstående kan tolkas
som om vi sökte sak med dem som här
agerar. De får veta att de är reaktionära
och odemokratiska, och jag skall inte
ta upp alla de tillmälen som haglat över
dem under de senaste månaderna.

När för ett år sedan 100-årsdagen av
Hjalmar Brantings födelse firades, hyllades
han av excellensen Erlander som
den store européen. Hur har det arvet
förvaltats av dagens svenska socialdemokrater?
I sin förskräckelse för ett
samarbete med andra europeiska folk,
ett samarbete som skulle kunna inskränka
deras möjligheter att föra en
ohämmad socialistisk politik, har den
svenska regeringen t. o. m. råkat i motsatsförhållande
till sina egna politiska
meningsfränder både i Norden och ute
i Europa. Låt mig bara citera några rader
som uttalades av den holländske
socialdemokaten Mansholt. Han är vice
ordförande i EEC:s kommission i Bryssel
och bör därför veta vad han i detta
sammanhang talar om. Han gjorde gällande
alt de socialistiska partierna i
Sverige och Österrike var motståndare
till fullt medlemskap i EEC framför allt
därför att de fruktade att harmonisering
av socialpolitiken och arbetskraftens
fria rörlighet skulle få skadliga
verkningar på den inhemska levnads -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

standarden. Sådana omsorger blottade,
enligt doktor Mansholt, en brist på solidaritetskänsla
som han som gammal
socialdemokrat måste beklaga. De holländska
socialdemokraterna däremot
hade i valet mellan ett enat och ett balkaniserat
Europa beslutat sig för det
förstnämnda. EEC-fördraget var den
enda möjligheten för de europeiska folken
att överleva.

Man har kanske inte avsett det, men
från den svenska regeringens sida har
man gett det intrycket ute i världen att
Sverige av politiska skäl är motvilligt
till samarbete med andra och att det
enda som skulle kunna förmå oss att
i alla fall vara med är krasst ekonomiska
fördelar. Vi vill enligt mångas
upppfattning ute i världen sitta här och
räkna kallt och egoistiskt i kronor och
ören vad vi tjänar och vad vi kan förlora.
Det är inte fråga om att ge och
satsa, att hjälpa till utan om att ta och
uppnå största möjliga fördelar för egen
del utan att behöva betala annat än
minsta möjliga insats för de fördelarna.

Men, ärade kammarledamöter, denna
den svenska regeringens och det svenska
regeringspartiets attityd har registrerats
och registreras dag för dag
med pinsam noggrannhet hos alla de
sex regeringar, med vilka vår regering
dock måste förhandla, och framför allt
hos kommissionen i Bryssel. Samtliga
dessa regeringar, alltså även de som är
mest berörda och minst välvilliga,
måste vara med om villkoren för det
associationsavtal som regeringen Erlander
nu går att begära eftersom varje
medlemsstat har veto mot associationssökande
stat.

Det ligger i sakens natur att vi alldeles
oavsett partifärg måste önska
regeringen lycka till i de svåra och för
oss alla livsviktiga förhandlingar som
nu skall komma till stånd.

Men det är väl också uppenbart att
vår tilltro till denna regerings möjligheter
att nå hyggliga förhandlingsre -

sultat är begränsad. Jag vill liksom mr
Gaitskell i det engelska parlamentet uttala
mitt beklagande över att regeringen
skall behöva föra dessa förhandlingar
utifrån en position av allvarlig svaghet.
Skillnaden är att i England svagheten
ligger på det ekonomiska planet.
Risken är att regeringen Erlander
måste offra värden som med ett bättre
och skickligare uppspel hade kunnat
räddas.

Från vårt håll har vi yrkat, att Sverige
skulle försöka att bli fullvärdig
medlem, dock med det absoluta förbehållet
att vår alliansfria utrikespolitik,
om vilken vi alla är ense, skulle kunna
vidhållas. Inom parentes vill jag säga
till herr Hansson i Skegrie, att vi är
fullt övertygade om att det är möjligt
för en neutral stat att vara fullvärdig
medlem av EEC, och vi har också belägg
för det. Jag kan i detta sammanhang
åberopa ett citat av samme holländare
som jag tidigare citerat, vice
ordföranden i kommissionen i Bryssel
Mansholt, som så sent som den 8 september
i år talade i Köpenhamn och
därvid sade, att det finns ingenting som
hindrar att en neutral stat är medlem
av EEC. Herr Hansson och jag har olika
uppfattning på den punkten, det vet
jag. Vad man från vår sida begärt är
endast, att man skall pröva, om det är
möjligt att få sådana särprotokoll, att
en anslutning som medlem kan ske utan
att man offrar något av alliansfrihet.

Regeringen säger emellertid nej, och
herr Hedlund säger nej, och därmed är
väl saken klar för ögonblicket. Jag
skall inte orda mera om detta i dag. Det
har sagts en hel del förut och vi får
väl komma tillbaka. Hade vi emellertid
fått gå den vägen, att Sverige skulle försökt
och lyckats bli fullvärdig medlem,
så hade vi aldrig kommit i det farliga
läge där vi nu är. Då skulle vi nämligen
ha kommit innanför tullmurarna
med vårt näringsliv som en helhet utan
några undantag.

Nu skall vi emellertid enligt de makt -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de

havandes mening söka association. Vi
måste ha godkännande av varje enskilt
land, och då kan det mycket lätt hända
att något av dessa länder — jag skall
inte nämna något speciellt — på yrkanden
av sådana kretsar inom landet, som
inte vill ha oss med, ställer upp villkor
och säger så här: Ja, låt gärna Sverige
komma med som associerat land men
bara under den förutsättningen att från
tullfriheten undantas den eller den näringen.
Den är besvärlig för oss och vi
vill inte ha konkurrens från den.

Den franske utrikesministern Couve
de Murville har enligt uppgift utgått
från att förhandlingar om associationsavtal
skall kunna ske på detta sätt näring
för näring.

Vilka näringar är det då som kommer
längst fram i farozonen? Ja, jordbruket
är, som herr Hansson nyss nämnde, uppenbarligen
en av dem. Det kan inte
råda någon tvekan om att det finns krafter
ute i Europa som vill hålla det
snabbt rationaliserade svenska jordbruket
borta från dess traditionella marknader
och skapa förutsättningar för att
i praktiken omöjliggöra svensk konkurrens
på nya marknader. Vid associationsförhandlingar
får dessa krafter en
chans. De svenska förhandlarna måste
vara beredda på att hålla emot hårt och
intensivt. Ett svenskt jordbruk som mist
sina naturliga marknader i England
och Västeuropa, bl. a. Västtyskland, kan
inte kompensera sig genom handel med
östblockets stater. Härför skulle krävas
en mycket dyrbar och riskabel omställningsprocedur.
Det kan inte heller råda
någon tvekan om att det finns mäktiga
intressen både i England och på Europas
fastland som vill hålla den svenska
skogsindustrien och särskilt den svenska
papperstillverkningen off side. Den
svenska råvaran är begärlig — ännu
så länge — men ju högre förädlingsgraden
är desto obekvämare är vi som konkurrent
och desto intensivare blir ansträngningarna
att få oss handikappade.

Vad man ute i Europa önskar är att

västeuropeiska integrationssträvandena

på hyggliga villkor få köpa rundvirke
från Sverige eller den massa man kan
behöva men att själv få ombesörja konverteringen
av massan till papper av
olika kvaliteter inom sitt eget land.
Även om den svenska pappersmasseindustrien
har sina allvarliga problem
i detta sammanhang är de åtminstone
för tillfället i alla fall sekundära i jämförelse
med papperstillverkningens. Massan
kommer att få möta en tull i sexland
av 6 procent av värdet, men man kommer
åtminstone tills vidare att få arbeta
med vissa tullfria kontingenter.
För närvarande gäller ett tillstånd av
kommissionen i Bryssel om tullfria kontingenter
som har giltighet fram till
den 31 december 1966. Så länge dessa
tullfria kontingenter finns får den massa
som respektive länder på Europas
fastland behöver importera införas i
stort sett tullfritt. Det tidningspapper
som exporteras från Sverige har hittills
fått gå tullfritt till vissa länder, bland
dem så viktiga som England och Danmark.
Men nu skall anpassning ske till
en gemensam yttre tullmur, och då
blir det en tull på 5,6 procent av värdet,
och det är tillräckligt för att rubba
kalkylerna för denna mycket betydelsefulla
exportartikel. Ännu värre blir det
i fråga om emballagepapper och andra
sorters papper. Där kommer vi att möta
en tullmur som ligger mellan 15 och
16 procent.

Den svenska pappersindustrien har,
utan att göra avkall på de långa serierna,
under senare år alltmera inriktat
sig på kvalitetsprodukter, märkesvaror,
vilkas priskänslighet och konjunkturrisk
är förhållandevis ringa. Det är
pergamyn, foodboard för emballage av
livsmedel, plastbelagt papper och en hel
serie av andra långt bearbetade kvaliteter.
Men ju högre kvaliteten är desto
hårdare slår också en värdetull. Blir den
av en sådan storleksordning, som det
här är fråga om, kommer den att starkt
äventyra den svenska pappersindustriens
lönsamhet. Vad detta kan med -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

föra för konsekvenser kan väl i dag
inte helt överblickas, men det kan uppenbarligen
leda till att ifrågavarande
industrier allvarligt måste studera de
fördelar som kan uppnås genom att sluttillverkningen
lägges innanför den gemensamma
tullmuren.

Men, invänder nu någon, den svenska
papperstillverkningen bär ju hittills varit
lönsam och klarat sig bra, trots att
den haft en tullmur på 10 procent att
klättra över när det gäller för Sverige
betydelsefulla marknader. Det är i och
för sig riktigt — det är naturligtvis särskilt
riktigt vid högkonjunktur — men
detta är inte problemställningen. Det
nya i situationen är, att en svensk papperstillverkare
för att sälja till en grossist
i Västtyskland måste betala 15—16
procent av värdet i tull, medan hans
kollega i Frankrike kan offerera samma
kvalitet till samma grossist i Västtyskland
och skicka varorna över gränsen
utan att betala någon tull alls. Det är
alltså oriktigt att, som man gör, räkna
med en höjning från 10 till 16 procent.
Skillnaden är 15 procent för den svenske
pappersexportören och noll procent
för den franske.

Om man i sexland och England, där
man har en betydande pappersindustri,
får klart för sig, att man för framtiden
lugnt kan räkna med ett högt tullskydd
gentemot de svenska exportörerna,
ligger det nära till hands och är
högst naturligt att pappersindustrien i
dessa länder bygger ut sin tillverkning
av kvalitetspapper och därmed slår ut
oss från de marknader, som vi med stor
möda lyckats vinna.

Skulle papperstillverkningen — jag
bortser då från tidningspapper -— komma
utanför tullmuren, torde i längden
sådant papper inte med fördel kunna
tillverkas vid svenska fabriker, eftersom
sexland med tillägg av England och
Danmark nu tar 65—75 procent av den
svenska pappersexporten och därmed
är vår ojämförligt största kund. Därmed
blir de enorma investeringar, som på

senare år har gjorts för just denna tillverkning,
knappast längre lönsamma.

För det svenska virkets möjligheter
att i längden konkurrera med billigare
råvara från andra länder och världsdelar,
såsom euealyptus, vissa snabbväxande
pinusarter o. d. är det nödvändigt,
att vår massa kommer till användning
för kvalitetsproduk(ter och
specialiteter, som vi kan göra men som
andra ännu inte tekniskt kan tillverka.
Dessa kvaliteter måste vara av den arten,
att de är beroende av de höga virkeskvaliteter,
som finns i Sverige. Rotnettot
på vår skog beror under alla förhållanden
på längre sikt direkt på om
dessa högförädlade produkter kan framställas
här i Sverige eller inte.

De av kammarens ärade ledamöter,
som gått igenom ett pappersbruk som
står i direkt förbindelse med massatillverkning,
måste ha lagt märke till att det
knappast finns några människor vare
sig i renseriet, vid kokningen eller vid
blekningen. Det är först när man kommer
fram till pappersmaskinen, och särskilt
när man kommer fram på andra
sidan pappersmaskinen, som den
mänskliga arbetskraften kommer in i
bilden. Inte minst träffar man där på
stora mängder kvinnlig arbetskraft.

Skulle nu denna del av tillverkningen
falla bort och vi alltså bil tvungna att
huvudsakligen tillverka massa, innebär
det att en betydande andel av de inom
industrien arbetande människorna blir
utan arbete. Särskilt på de bruksorter,
där annan verksamhet inte står till buds,
kommer detta att föranleda mycket besvärliga
omställningsproblem.

Ser vi problemen ur mera allmän synvinkel
kan vi konstatera, att papperets
andel av vår export utgör cirka 11 procent.
Det rör sig om ungefär 1 200 miljoner
kronor om året. Minskar dessa
exportinkomster allvarligt — och det
måste de göra, om vi hamnar utanför
den europeiska marknaden — kommer
det att medföra en betydande försämring
av vår betalningsbalans.

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Herr talman! Låt oss vara överens
om en sak — eftersom vi har varit oense
om så mycket annat — nämligen att
detta inte får ske. Den svenska pappersindustrien
får vid dessa förhandlingar
inte utlämnas. Vi får varken på
detta eller på något annat område offra
våra möjligheter att finna marknader
och kunder för svensk yrkesskicklighet,
teknisk talang, fortgående forskning och
organisationsförmåga. Vi måste förbehålla
oss rätten att konkurrera över hela
fältet och på lika villkor.

Till sist, herr talman, ett ord till min
vän herr Hansson i Skegrie, som jag
tyckte var litet väl optimistisk när han
talade om regeringsdeklarationen i dag.
Om jag förstod honom rätt, trodde han
att det skulle komma till en beredning
eller en utvidgad Malmforskommitté, i
vilken det skulle ingå representanter
för näringslivet och även för de politiska
partierna, som hans ord föll. Om herr
Hansson läser vad regeringsdeklarationen
innehåller, skall han finna att det
inte står ett ord om representanter för
de olika politiska partierna. Där sägs:
»Om förutsättningar för en sådan koordination
visar sig föreligga är regeringen
beredd överväga att vidta vissa organisatoriska
förändringar och utvidga
den krets av representanter för näringsliv
och organisationsväsen som genom
kommerskollegium direkt medverkar i
förberedelsearbetet.»

Det är nog riktigt att regeringen vill
tala vid näringsliv och organisationsväsen,
men såvitt jag förstår har den inte
den ringaste önskan att få samråda med
representanter för oppositionspartierna
eller ens för centerpartiet i denna fråga
annat än via utrikesnämnden, i den
mån denna sammanträder, och via partiledarkonferenser.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Statsministerns deklaration
på Metallkongressen den 22 augusti
att Sverige omöjligen kunde ingå
som medlem i EEC därför att det stod

i strid med den svenska neutralitetspolitiken
har i många sammanhang
kritiserats.

För egen del anser jag att det var ett
mycket klokt tillkännagivande. Det
gjorde klart för en del här hemma —
som vid den tidpunkten tydligen inte
visste bättre — att Romtraktaten inte
är så politiskt oskyldig som den vid
första anblicken måhända kan förefalla.
Men det allra viktigaste var att
omvärlden fick en klar bekräftelse på
att vårt land ingalunda har för avsikt
att överge den traditionella neutralitetspolitiken.

Jag har ytterligt svårt att inse att detta
skulle vara en belastning när våra
representanter skall sätta sig ned och
förhandla med EEC om ett framtida associationsavtal.
Det är väl bäst för
båda parter att man på en sådan betydelsefull
punkt vet var man har varandra.
När nu också de andra neutrala
staterna i Europa har intagit samma
hållning som Sverige styrker det ytterligare
vår förhandlingsposition.

För övrigt har jag aldrig förstått invändningarna
i detta avseende, såvida
inte herrar kritiker menar att vi vid
dessa förhandlingar skulle ha försökt
vinna handelspolitiska framgångar genom
att inge motparten den föreställningen
att vi kunde dagtinga om vår
neutralitetspolitik.

Personligen har jag ingenting emot
de samarbetssträvandcn som i efterkrigstidens
och dagens Europa har lett
fram till kol- och stålunionen, Euratom,
EEC och Atlantpakten, men man
skall också ha fullt klart för sig att
dessa samarbetssträvandcn har ett klart
storpolitiskt slutmål, nämligen skapandet
av ett starkt block av stater som
skall samarbeta, ja förenas politiskt,
ekonomiskt och militärt. Därför skulle
ett svenskt medlemskap i EEC få enorma
följder för vårt land. Efter en relativt
kort övergångstid skulle den svenska
riksdagen helt få överlåta sin suveräna
beslutanderätt i handelsfrågor, för

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska

att ta ett exempel, till en kommission
eller ett ministerråd, där vi visserligen
skulle ha säte och stämma men ändå
vara i en försvinnande minoritet.

Gör bara det tankeexperimentet att
det fanns en liknande organisation på
östsidan och att vi anslöt oss till denna
och överlät åt en kommission, som inte
satt i Bryssel utan låt oss säga i Warszava,
att bestämma med vilket land
Sverige skulle få handla och under
vilka villkor handelsavtalen skulle få
ingås. Det är väl inte någon här som
skulle vilja göra gällande att detta inte
skulle innebära ett klart avsteg från
vår neutrala linje.

Om det stundtals har förts en ganska
förvirrad debatt i vårt land på denna
punkt — om det går att förena medlemskap
i EEC med vår traditionella
utrikespolitik — har debatten varit
minst lika förvirrad när det gällt de
ekonomiska följderna om vi inte söker
medlemskap i EEC-blocket.

Dess bättre kan man kanske säga
att dagens debatt ger belägg för att
det har skett en viss tillnyktring. I varje
fall har vi inte mött sådana argument
som vi sett tidigare, t. ex. i pressdebatten,
och som går ut på att Sverige
till och med skulle komma i det läget
att vårt folk skulle få svälta i framtiden,
om vi inte kommer med i EEC. När
man tar fram sådana argument har man
totalt tappat sinnet för frågans proportioner.

Visst önskar vi alla ett hyggligt associationsavtal,
men de svenska förhandlarna
kan hålla huvudet kallt vid de
kommande förhandlingarna med EECblocket
i den trygga förvissningen att
Sveriges utgångsläge ingalunda är förtvivlat
ens om dörren för associering
skulle stängas.

Det är ju inte alls så som många
tycks utgå ifrån att EEC-länderna kommer
att sluta handla med Sverige, om
vi inte blir medlemmar eller associerade.
Sverige får — det skall jag gärna
medge — ett svårare konkurrensläge,

integrationssträvandena

men det är inte alls säkert att detta
blir av den svårighetsgrad som man
på en del håll i dag tycks förutsätta.
Vad man ofta totalt glömmer bort är
att ett ekonomiskt blomstrande Europa
ökar Sveriges möjligheter att sälja. Om
vi slipper krig, finns det ingen anledning
att utgå från någonting annat än
att EEC-blocket blir en ekonomisk
framgång. Och ett ekonomiskt blomstrande
Europa behöver i ännu större
utsträckning vårt trä, vår massa, vårt
papper, malmen och stålet och våra
verkstadsprodukter. Det finns ytterligare
en faktor som på längre sikt kommer
att verka underlättande för den
svenske exportören — jag tänker på
lönerna. Det är otänkbart att den tyske,
engelske, franske och italienske arbetaren
skall i längden nöja sig med en lön
som åtskilligt understiger vad den
svenske arbetaren får för samma arbetsprestation.
Härvidlag kommer en
ändring att ske och EEC kommer troligen
att påskynda processen.

De erfarenheter, som vi redan gjort
av kol- och stålunionen, EEC- och
EFTA-marknaderna, säger oss också
att även om dessa blockbildningar kan
ha stor betydelse, stängs inte därigenom
de gamla handelsvägarna, och redan
vunna marknader kan i regel framgångsrikt
försvaras. Den som till äventyrs
trodde att den tyska bilindustrien
skulle, när Europa delades i ett EEC
och ett EFTA, förlora en stor del av
den svenska marknaden till engelsmännen,
fick totalt fel. Inte ens då den
tyska marken revalverades, skedde det
någon större förändring av denna bild.
Eller om ni tar våra exportsiffror när
det gäller EEC och EFTA, skall ni också
finna belägg för mitt påstående att
det är mycket annat än bara tullarna
som spelar en roll i handelssammanhangen
länderna emellan.

Sverige är för övrigt EEC:s bästa
kund och man kan inte utan skadliga
återverkningar strypa handeln med
vårt land. Detta gäller i alldeles spe -

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 83

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ciell grad för tyskarna. Var tionde tysk
bil på export går till Sverige och var
tredje TV-apparat hittar likaledes vägen
hit. Ja, hela 5,5 procent av Västtysklands
export går till vårt land.

Skulle vår handel med EEC framdeles
tendera att minska — vilket jag
håller för rätt osannolikt, om man bortser
från de normala svängningarna —
så är vi inte alldeles försvarslösa. Vi
har effektiva stötfångare i våra mycket
höga importsiffror och vår förmåga att,
om så behövs, ersätta de importerade
varorna med svensktillverkade. Detta
är en utveckling som ingen av oss önskar
— för min del gör jag det absolut
inte — men vid ett objektivt bedömande
bör den komma med i bilden. Tag
t. ex. situationen beträffande vår bilpark.
Av de cirka 170 000 nya bilar,
som inregistreras under ett år, är ungefär
100 000 importerade, i huvudsak
från EEC-länderna plus England, medan
resten utgöres av svensktillverkade
bilar. Skulle inte tyskar, italienare,
engelsmän och fransmän i fortsättningen
vilja handla med oss på samma sätt
som nu, har vi givetvis möjlighet att i
större utsträckning använda de svensktillverkade,
utomordentligt bra bilarna.

Vad som i detta stycke gäller för bilarna,
kan även gälla för andra varusortiment,
låt vara kanske inte i lika
utpräglad grad, men vår handelsbalans
är dessbättre sådan att vi kan vidta
effektiva motåtgärder om så skulle behövas.
Jag vill emellertid än en gång
understryka att vi alla givetvis hoppas
att vi aldrig behöver tillgripa sådana
åtgärder.

I detta sammanhang bör man kanske
också erinra om att Romavtalet ingalunda
utgår ifrån att medlemstaterna
skall föra en i förhållande till omvärlden
isolerad handelspolitik. Nej, man
talar t. o. m. om att man vill avskaffa
alla handelshinder i Europa, och denna
deklaration bör väl tillmätas något
värde.

Glädjande är att från ledande EEC -

håll har på sistone klart givits uttryck
för den uppfattningen att de neutrala
staterna bör vid de kommande förhandlingarna
kunna få hyggliga associationsvillkor,
som även gör att dessa
stater i fortsättningen skall kunna upprätthålla
sin neutralitet. Vi är tacksamma
för detta, även om vi kanske
innerst inne tycker att det borde vara
en rätt självklar sak, åtminstone i samma
ögonblick som man inom EECblocket
får fullt klart för sig att kravet
på bevarad neutralitet är ett oeftergivligt
villkor.

Vi kan förstå att man helst vill ha
oss som medlemmar — det ligger i
EEC-blockets eget intresse — men då
detta inte går för sig, bör man ha ett
lika självklart intresse av att inte stöta
de neutrala länderna mera ifrån sig än
vad som är absolut nödvändigt. Jag
är också, herr talman, övertygad om att
hur än EEC-blocket i framtiden kommer
att se ut, kommer man alltid att ha
ett stort intresse av att hålla handelsvägarna
öppna både till Sverige,
Schweiz, Österrike och Finland. Det är
därför som jag menar att vi med stor
tillförsikt kan se fram mot de kommande
förhandlingarna. Det finns ingen
anledning för oss att vid dessa förhandlingar
vara så ivriga att vi uppger
vitala svenska intressen.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag skall tala om de farhågor
vi inom fisket hyser i samband
med den gemensamma marknaden.

Fn sak torde ha klarlagts genom dagens
debatt, nämligen att ingen skulle
vilja riskera vår neutralitet — sedan må
orden tolkas hur som helst. Detta vill
även jag starkt understryka. Vi som under
två världskrig haft vårt arbete på
havet inte bara avskyr kriget; vi är livrädda
för kriget. I vår lilla kommun
förlorade vi under andra världskriget
12—15 stora fiskebåtar med 50—60 man.
Sådant glömmer vi inte, och därför vill

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

jag starkt understryka att neutraliteten
för oss är livsviktig.

Vi vet att en gemensam marknad kan
medföra bekymmer för en hel del näringar.
Vi vet också att representanter
för olika näringsgrenar varit kallade till
Harpsund för överläggning om sina bekymmer.
Hur många det var vet jag inte,
men jag vet att ingen representant för
fisket var med. Annars hade det legat
nära till hands att riksförbundets ordförande,
riksdagsman Levin, hade blivit
kallad och fått lägga fram våra synpunkter.
Jag hoppas att vi får komma
med vid de konferenser som härnäst
skall hållas.

I regeringsdeklarationen heter det att
regeringen är beredd att vidta vissa
organisatoriska förändringar för att utvidga
kretsen av representanter för näringsliv
och organisationsväsende som
genom kommerskollegium direkt medverkar
i förberedelsearbetet. Det skulle
kanske kunna betyda att fiskets representanter
får vara med vid nästa tillfälle.

Vi vet att fisket är en liten gren av
vårt stora näringsliv. Men för dess utövare
betyder det dock mycket hur det
kommer att bli med vår export. När jag
talar om fiske inbegriper jag både fiskhandeln
och konservindustrien. De
svenska fiskarna landade föregående år
ungefär 250 000 ton fisk. Därav gick
126 000 ton på export. Det är då förklarligt
att vi med oro frågar oss, hur det
skall bli med vår export i framtiden. Vi
exporterade föregående år för 85 miljoner
kronor. Därav för 53 miljoner kronor
till länder, som i dag är med i sexstatsmarknaden
eller som kan tänkas
komma med; jag räknar som helt naturligt
att både England, Norge och Danmark
kommer med i detta ekonomiska
samarbete i en eller annan form. När
Danmark och Norge kommer med är det
klart att det svenska fiskets problem blir
ännu större.

Ryggraden i det svenska fisket har
varit och är sillfisket och strömmings -

fisket. Av sillen går den allra största delen
på export. Tidigare gick en stor del
av exporten till ett odelat Tyskland; nu
går denna export delvis till Östtyskland
och delvis till Västtyskland. Vi är mycket
tacksamma för den östtyska marknaden.
Under åren 1956 till 1959 hade
vi med Östtyskland ett globalavtal på
22 miljoner kronor. Tyvärr måste vi
konstatera att den marknaden har
krympt. För åren 1960 och 1961 avsåg
avtalet endast 18 miljoner kronor vilket
vi starkt beklagar. Däremot har
exporten till Västtyskland ökat; den har
på tre år mer än tredubblats. År 1958
exporterade vi till Västtyskland för 6,2
miljoner, 1960 för 22,1 miljoner, alltså
en ganska kraftig ökning.

Vi har också ett handelsavtal med
Tjeckoslovakien. Detta avtal, som 1959
avsåg en export på 5 miljoner kronor,
har i dag krympt till 2,5 miljoner kronor.
Men inte ens detta tar Tjeckoslovakien
ut; under tiden den 1 oktober
1960 till den 30 september i år levererade
vi för endast 1,6 miljoner.

Man kan vänta att en ytterligare förskjutning
av exporten från öst till väst
kommer att ske. Detta beror delvis på att
östtyskarna bygger ut sin flotta med
mycket moderna farkoster, och det kan
tänkas att de strävar mot att en dag
bli självförsörjande på detta område. I
Västtyskland är förhållandena de motsatta.
Den trålarflotta, med vilken de
fiskar sill på Nordsjön, har krympt under
de senaste åren, och den ser ut att
krympa ännu mer. Västtyskarna koncentrerar
i allt högre grad sitt fiske på
stora oceangående trålare och kommer
i land med färdigberedda varor av olika
slag.

En ändring har också skett beträffande
våra direktlandningar på Västtyskland
och även på England. De svenska
västkustfiskarna ligger på Nordsjön och
fiskar praktiskt taget året om. Detta
medför att det blir ganska stora direktlandningar
på Västtyskland. Det är naturligtvis
en fördel att kunna gå direkt

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

till Västtyskland med fångsterna; man
spar frakter, ersättning till mellanhänder
o. s. v. genom att leverera fisken
direkt i Cuxhaven, Hamburg, Bremerhaven
och delvis i Kiel.

Under nio månader 1960 uppgick antalet
sådana direktlandningar till 312.
Vid dessa levererades 10 807 ton till ett
värde av något över 6 miljoner kronor.
Under samma tid 1961 var antalet direktlandningar
503. Vid dessa levererades
19 000 ton för 10 607 000 kronor.
Dessa siffror är ur våra synpunkter
sett ganska stora. Därtill kommer vår
försäljning på Danmark. År 1960 sålde
vi till Danmark för ungefär 25 miljoner
kronor. Nu är att märka, att det vi säljer
till Danmark inte förbrukas av
danskarna, utan övervägande delen av
denna sill går vidare på export till Västtyskland
och även till Östtyskland.

Jag hoppas innerligt att vi skall komma
med i den gemensamma marknaden
i en eller annan form, ty om vi skulle
ställa oss utanför betyder det att vi
kommer att få vidkännas tullhöjningar
för vår export på Västtyskland. Jag
skulle tro att det blir motsvarande tullhöjningar
också för det vi säljer i
och till Danmark, vilket skulle medföra
att vi finge mycket svårt att sälja till
Tyskland och Danmark i konkurrens
med våra danska och norska kolleger.

Vi hoppas och tror att fiskets problem
kommer att beaktas vid de kommande
förhandlingarna. Jag tror inte att jag
säger för mycket om jag påstår att åtminstone
västkustfiskarna kommer att
få mycket svårt att klara sig i fortsättningen,
om vårt land ställer sig vid sidan
om den gemensamma marknaden.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Jag kommer inte att
uppehålla mig vid de utomordentligt
stora, för att inte säga de katastrofala
svårigheter, som skulle bli en följd av
att Sverige ställdes utanför EEC. Jag
begärde ordet för en helt annan sak.
Under den senaste tidens ofta förvir -

rande diskussion har man många gånger
helt enkelt blivit nödsakad att fundera
på innebörden i begreppen alliansfrihet
och neutralitet. Och det blir än mera
motiverat att göra efter vissa inlägg i
dag.

I den svenska debatten har efterhand
en viss förvirring uppstått i terminologiskt
avseende. Begreppen »neutralitet»
och »alliansfrihet» användes i allt
större utsträckning synonymt; inte
minst är detta fallet i pressen. Trots begreppsförvirringen
torde väl i de flesta
fall ingen tvekan råda om vad som åsyftas.
Mycket viktig blir emellertid frågan
t. ex. då den sovjetryska propagandan
talar om »neutralisering» av Östersjön.
Det förefaller följaktligen i hög grad motiverat
att söka definiera begreppet
»neutralitet».

I folkrättsligt hänseende kan ingen
tvekan råda om vad som menas med
»neutralitet». Alla experter är ense om
att »med neutralitet förstås den ställning,
som intages av en stat, som icke
deltager i pågående krig». Detta är
Torsten Gihls definition, östen Undén
säger att »när det talas om neutralitet
såsom den hållning en stat ämnar intaga
i händelse av krig, betyder det enligt
allmänt språkbruk vanligen att staten i
fråga vill hålla sig utanför kommande
krig». Hilding Eek förklarar att »i
folkrättslig mening inträder ju neutraliteten
först i det ögonblick krig utbryter
mellan två eller flera främmande
makter, och den upphör då krigstillstånd
inte längre råder mellan dem».
Många liknande exempel kunde anföras.

Den förvirring i begreppens innebörd,
som jag nyss talade om, kan ge
anledning till missförstånd, vilket också
har påpekats i olika sammanhang.
Jag vill helt ansluta mig till herr
Heckschers uppfattning att man bör
undvika att använda ordet neutralitet,
bl. a. därför att det ger intryck av likgiltighet.
En företrädare för Arvfurstens
palats, Sverker Åström, sade för ett par
år sedan följande: »Det har ibland sagts,

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

att ordet neutralitet skulle vara en inadekvat
benämning på den svenska politiken
i fred. Å ena sidan, säger man, antyder
ordet att denna politik väsentligen
endast skulle bestämmas av hänsyn
till riskerna för ett krig. Å andra
sidan ger ordet ett intryck av att
Sverige i ideologiskt avseende och när
det gäller alla utrikespolitiska förbindelser,
som inte har med militärpolitik
att skaffa, till varje pris skulle vilja försöka
inta ståndpunkter någonstans mitt
emellan de mot varandra stående stormaktsintressena.
Vi är inte rädda för
ordet neutralitet, även om vi ibland
föredrar det korrektare uttrycket
alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet
i krig. Vi erkänner likväl villigt,
att ordet neutralitet kan missförstås.»
Liknande uttalanden kan man finna hos
andra auktorer. Hilding Eek har en förträfflig
utläggning just om detta.

Det synes mig alltså mycket viktigt
att man såvitt möjligt håller dessa begrepp
isär. Beträffande en anslutning
från Sveriges sida till EEC bör frågan
sålunda icke lyda: »Kan en sådan anslutning
tänkas strida mot vår neutralitet»
utan »kan en sådan anslutning
tänkas strida mot vår alliansfrihet»?

I samband härmed skulle jag vilja ta
upp ett yttrande som herr Hedlund fällde
här i dag. Han sade, att det inte räcker
med alliansfrihet, då det kan tänkas
uppstå situationer där vi handelspolitiskt
skulle bindas. Å andra sidan gav
han klart uttryck för att han med neutralitet
inte menade någon sinnets neutralitet
i den stora kampen mellan öst
och väst. Jag skulle vilja fråga herr Hedlund,
var går den magiska linjen mellan
hans begrepp alliansfrihet och hans begrepp
neutralitet?

Man brukar i Sverige i dag gärna tala
om vår »traditionella utrikespolitik».
Neutralitetsidén har dock knappast varit
så djupt rotfäst i gångna tiders svenska
politik som hänvisningarna till vår
långvariga fred kan tyda på. En så
framstående folkrättslig auktoritet som

utrikesminister Undén har i detta sammanhang
erinrat om underhandlingarna
med västmakterna under Krimkriget
och med Danmark 1863—1864. Men i
stort var neutralitetspolitiken under
första världskriget uppburen av en allmänt
utbredd folkmening. Relativt starka
meningsbrytningar gjorde sig dock
gällande, då fråga uppstod om Sveriges
anslutning till Nationernas Förbund. I
en skrivelse i mars 1920 framhöll riksdagen,
att Sverige borde ansluta sig till
NF och att landet genom anslutningen
nödgades »redan i förväg underkasta
sig skyldigheter, till vilka det enligt
sakernas förutvarande ordning ägt att
efter prövning i varje fall taga ställning».
Skälet till att dessa skyldigheter
accepterades var framför allt den betydelse,
som man från svensk sida tillmätte
strävandena att bygga upp en internationell
rättsordning. »För Sverige»,
uttalade riksdagen i nyssnämnda
skrivelse, »som med sina mer än hundraåriga
fredstraditioner hängivet deltagit
i arbetet för den mellanfolkliga
rättsutvecklingen, framstår det nu som
en historisk uppgift att på det sätt, som
den nya tiden kräver, och efter måttet
av dess krafter medverka vid uppbyggandet
av den rättsorganisation, som
Nationernas Förbund avser att realisera».
Att det här är fråga om politik kan
väl ingen förneka.

Under i stort sett allmän enighet beslöt
Sverige också att inträda i Förenta
Nationerna. Såvitt jag har kunnat finna
ställdes det aldrig under debatt i riksdagen,
om FN:s stadga verkligen var
förenlig med regeringsformen, som utgår
från oinskränkt svensk suveränitet
och enligt vilken beslut om krig och
fred tillkommer Kungl. Maj:t. Redan i
propositionen betonade utrikesminister
Undén skillnaden mellan Nationernas
Förbund och Förenta Nationerna. Till
följd av vetobestämmelserna kände FN
inte till något medel att ingripa mot ett
krig mellan de fem stormakterna, men
— jag citerar — »i övriga fall däremot

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de

var säkerhetsrådets beslut om aktioner
mot fridstörare bindande för alla medlemsstater».

Genom att acceptera FN-stadgan har
Sverige alltså rättsligt sett accepterat
åtskilliga inskränkningar i sin suveränitet.
Bortsett från alla de skyldigheter
av humanitär, social och kulturell natur,
som finns inrymda i FN-stadgan,
vill jag här erinra om vissa speciella
sanktionsbestämmelser. I stadgans artikel
2 punkt 5 heter det sålunda: »Alla
medlemmar skola lämna Förenta Nationerna
allt bistånd i varje åtgärd, som
organisationen företager i överensstämmelse
med denna stadga, samt avhålla
sig från att lämna bistånd åt någon stat
mot vilken Förenta Nationerna vidtager
förebyggande åtgärder eller tvångsåtgärder.
»

I artikel 41 heter det också beträffande
sanktionsförfarandet: »Säkerhetsrådet
äger besluta, vilka åtgärder, icke
innebärande bruk av vapenmakt, som
skola användas för att giva verkan åt
dess beslut, och äger uppfordra» — det
är en dålig svensk översättning av den
engelska termen ’call upon’ — »Förenta
Nationernas medlemmar att vidtaga sådana
åtgärder. Åtgärderna kunna innefatta
fullständigt eller partiellt avbrytande
av ekonomiska förbindelser, järnvägs-,
sjö-, luft-, post-, telegraf- och
radioförbindelser samt annan samfärdsel,
ävensom avbrytande av de diplomatiska
förbindelserna.» Artikel 42 ger
ytterligare säkerhetsrådet möjlighet att
inskrida med vapenmakt, för den händelse
åtgärder enligt artikel 41 visat sig
otillräckliga.

I andra fall än vid stormaktskonflikt
är alltså medlemsstaterna förpliktade
att följa FN :s beslut. Det förtjänar uppmärksammas,
att Sverige vid inträdet i
FN klart förutsatte, att dessa beslut
skulle realiseras och följaktligen var villigt
att underkasta sig de internationella
inskränkningarna även av den
militära suveräniteten. När Sverige inträdde
i FN avgav herr Undén en dekla -

västeuropeiska integrationssträvandena

ration, vari det hette: »Såsom medlem
av FN accepterar Sverige viktiga inskränkningar
i sin handlingsfrihet, när
det gäller att solidariskt avvärja hotande
attentat mot freden. Inom Sveriges
riksdag bär ingen meningsskiljaktighet
rått om godkännandet av dessa internationella
förpliktelser. Vi ha godtagit
dem i full kännedom om deras räckvidd.
» Även det måste väl vara rent
politiskt.

Även med bortseende från det kanske
osannolika i att Sverige direkt skulle
tvingas till militära sanktioner i enlighet
med FN beslut mot sin vilja, är det
dock uppenbart — ingen kan ju blicka
in i framtiden -— att stora risker för
framtiden kan föreligga vad gäller sanktioner
av annan karaktär.

Jag skulle också vilja påpeka att den
svenska alliansfriheten inte är fastslagen
i något internationellt fördrag och
inte heller i svensk lagstiftning. Där
föreligger en klar folkrättslig skillnad i
förhållande till Schweiz och Österrike.
Schweiz’ neutralitet är garanterad ända
sedan 1815, och i Österrike är neutraliteten
uttryckt i en särskild lag. I utländsk
press har jag också sett en distinktion
göras mellan Schweiz’ och Österrikes
folkrättsligt reglerade neutralitet
och vad som kallas Sveriges defacto-neutralitet.

Riksdagen har också bestämt —• det
är viktigt — uttalat sig mot förslag att
definitivt och permanent binda den
svenska utrikespolitiken vid den alliansfria
linjen. Så skedde senast 1956,
då en kommunistmotion avslogs som
begärde att vi skulle avge en förklaring
om ständig neutralitet. Utrikesutskottet
sade bl. a. om motionärernas förslag:

»Deras förslag innefattar en permanent
bindning av svensk utrikespolitik
för varje tänkbart läge i en oförutsebar
framtid och därtill att ställa denna
bindning under garanti av ett antal
främmande makter. Fn omläggning av
denna art av vår utrikespolitik finner
utskottet icke vara vare sig påkallad av

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

nu rådande läge eller innebära ett ändamålsenligt
tillgodoseende för framtiden
av svenska intressen.»

Finns det, måste man fråga sig, i dagens
läge något skäl att förorda någonting
som i sak skulle kunna tydas som
en mer eller mindre permanent bindning
av utrikespolitiken?

Herr talman! Jag övergår nu till att
med ett par ord beröra frågan om Sveriges
förhållande till vissa andra organisationer
än FN.

De argument, som framförts från regeringshåll,
att en anslutning från Sveriges
sida till EEC mera än andra internationella
överenskommelser, som Sverige
tidigare anslutit sig till, skulle vara
oförenlig med den svenska alliansfriheten,
ter sig för mig mycket svårförståeliga.
Jag har redan framhållit de
omfattande inskränkningar av den
svenska suveräniteten, som vårt deltagande
i FN innebär. Jag vill också erinra
om det nordiska samarbete, som
redan tidigare tagit sig uttryck i praktiskt
taget likalydande lagstiftning i
början på detta århundrade — jag kan
nämna köplagen och avtalslagen — och
det samarbete som nu sker bl. a. i Nordiska
rådets regi, innefattande gemensam
nordisk arbetsmarknad, ett samarbete
som, märk väl, kunnat förlöpa
friktionsfritt trots att tre av rådets medlemmar
är anslutna till NATO.

Samma sak kan sägas om den planerade
nordiska tullunionen, som tyvärr
inte är realiserad. Från svensk sida hystes
då inga betänkligheter mot att inleda
ett intimt samarbete med Danmark
och Norge trots dessa länders NATOanslutning.
Jag erinrar också i detta
sammanhang om vad i dagens regeringsdeklaration
säges om det nordiska
samarbetet och de i början av november
förestående förhandlingarna.

Ett annat exempel vill jag hämta från
det faktum att Sverige tagit aktiv del i
OEEC, numera OECD, vars främsta
uppgift ursprungligen var fördelningen
av Marshallhjälpens resurser. Trots de

häftiga angreppen från sovjetrysk sida
mot denna organisation visades från
svensk sida inga betänkligheter mot att
fortsätta arbetet inom denna organisation.
1952 uttalade herr Undén i skriften
Vår utrikespolitik: »Alla partier
utom kommunisterna har gett sitt stöd
åt regeringens positiva hållning gentemot
organisationen för europeiskt ekonomiskt
samarbete.» Sedan talas det om
uppskattningen av det amerikanska initiativet
o. s. v.

Vid samma tillfälle erinrade utrikesminister
Undén om att kommunisterna
var ensamma om att motsätta sig Sveriges
inträde i Europarådet. Kommunisterna
röstade emot och hävdade, att
deltagandet i Europarådet var liktydigt
med ett övergivande av den alliansfria
politiken. Tre år i rad motionerade de
om Sveriges utträde, dock utan att vinna
något som helst gehör. Sverige var
vid Europarådets bildande helt naturligt
inte berett att acceptera att rådet
omvandlades till en Europaunion. Sverige
har emellertid genomgående ställt
sig positivt till Europarådets arbete,
och då t. ex. Sverige genom Europakonventionen
har förbundit sig att upprätthålla
viss lagstiftning, synes det åtminstone
i princip inte vara någon
skillnad häremellan och Romfördragets
klausul om att närma ländernas inhemska
lagstiftning i den utsträckning som
erfordras för den gemensamma marknadens
funktion. Vad som här är principiellt
viktigt är, att vi även redan har
givit upp vår suveränitet på lagstiftningens
område. Herr Hedlund var
rädd för inskränkning i vår suveränitet,
men personligen delar jag helt och fullt
den uppfattningen, att begreppet suveränitet
är förlegat i den nutida utrikespolitiska
situationen.

Jag vill också beträffande inskränkning
i suveräniteten erinra om vad
första lagutskottet skrev i ett av riksdagen
godkänt betänkande 1952. »Sverige
har genom att erkänna den europeiska
kommissionen för de mänskliga

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

rättigheterna såsom behörig att mottaga
framställning från enskild, som
påstår sig ha blivit utsatt för kränkning
av någon av de i konventionen angivna
rättigheterna, i själva verket till
ett internationellt forum avhänt sig
bedömandet av frågan, huruvida
svensk rätt står i överensstämmelse
med konventionen.»

Det är klart att detta är en stark inskränkning
i suveräniteten. Det kan
också erinras om att Sverige tog initiativet
till en så rent politisk åtgärd
som koordination av Europarådet och
OEEC. I kulturella och sociala frågor
har Sverige lämnat aktiv medverkan
till vidgat europeiskt samarbete.

Jag har heller inte sett att man från
regeringens sida i varje fall hittills har
givit uttryck för någon önskan att dra
sig ur det europeiska samarbetet i Europarådet.
Sverige har till och med genom
att underskriva Europarådets stadga
också i huvudsak anslutit sig till det
allmänna syfte som formulerats i Romfördraget.
I artikel 1 i Europarådets
stadga heter det bland annat: »Europarådets
syfte är att åvägabringa en fastare
enhet mellan dess medlemmar i ändamål
att skydda och förverkliga de
ideal och principer, som utgör deras
gemensamma arv, och att underlätta deras
ekonomiska och sociala framåtskridande.
» I förordet till stadgan heter det

än tydligare: »— --Det behövs en

närmare enhet mellan alla likasinnade

länder i Europa;---för att svara

upp mot detta behov och mot folkens
uttryckta förhoppningar i detta avseende
är det nödvändigt att skapa en organisation
som kommer att föra europeiska
stater till en närmare association.
»

Sverige har helt och fullt godkänt
Europarådets stadgar. Man kan då ställa
frågan: Vad skulle från svensk sida
vara att invända mot det syfte för EEC,
som uttrycktes i Romfördragets artikel
2: »Gemenskapens uppgift är att genom
upprättande av en gemensam

marknad och ett gradvis närmande av
medlemsstaternas ekonomiska politik
främja en harmonisk utveckling på det
ekonomiska livets område inom hela gemenskapen,
en fortgående och balanserad
expansion, en ökad stabilitet, en
snabbare höjning av levnadsstandarden
samt närmare förbindelser mellan de
stater som äro förenade i denna gemenskap.
»

Man vill på goda grunder fråga, om
inte detta bara är en upprepning, delvis
nästan ordagrant, av det syfte som uttrycktes
i Europarådets stadga. Det vill
synas som om härvidlag Europarådets
stadga och Romfördragets icke skilde
sig i avseende på det politiska syftet
utan endast i avseende på själva sättet
för uppnående av detta syfte. Men det
avgörande måste dock vara — det understryker
jag särskilt — själva det
politiska syftet, inte den teknik varigenom
detta syfte skall uppnås.

Invändningen att ett för Sverige främmande
politisk syfte skulle vara förenat
med Romfördraget synes alltså inte hållbar
med tanke på den långtgående likartade
målsättning, som uttrycktes i
Europarådets stadga. Det kan förtjäna
erinras om punkt d i Europarådets
stadga; artikel 1 stadgar, att »frågor rörande
medlemmarnas försvar falla icke
inom Europarådets kompetens». Precis
detsamma är förhållandet med Romfördraget.
Där sägs inte heller någonting
om militära frågor, vilka ju i stället
regleras genom NATO för de sex’
vidkommande.

När det i dag talas om Ronndeklarationen
av den 18 juni är det allt skäl
att erinra om att där uttryckligen sägs,
att militärpolitiska förhandlingar skall
föras utanför EEC.

Ytterligare en invändning mot argumenteringen
från regeringshåll vill jag
göra. Har inte EFTA några politiska
syften? Ett studium av en broschyr,
utgiven av utrikesdepartementet, är givande
och intressant. Jag bar den endast
i engelskspråkig version, utgiven

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

av ambassaden i Washington i maj 1960.
Den heter »20 Questions and Answers
about EFTA». Beträffande den socialpolitiska
och ekonomiska »liarmoniseringen»
sägs det där, att det är uppenbart,
»att ytterst ’en naturlig harmonisering’
kommer att bli resultatet av det
nära ekonomiska samarbete, som förutses
i EFTA-fördraget».

En fråga i broschyren lyder: »Är det
sant att EFTA bara har ekonomisk betydelse,
icke politisk?» På den frågan
svarar man klart nej, och det försäkras
bl. a. att då EFTA har till uppgift
att hindra splittringen i Europa har
EFTA stor politisk betydelse.

Även följande förtjänar att citeras ur
den nämnda broschyren: »Att säga att
EFTA bara har ekonomisk betydelse är
detsamma som att påstå att Marshallplanen
— ryggraden i Europas ekonomiska
återhämtning efter kriget — hade
endast ekonomisk betydelse.» F''ör säkerhets
skull poängteras i broschyren, att
en medlem av den svenska regeringen
nyligen — broschyren var alltså utgiven
i maj 1960 — har sagt att »det kan
bara finnas ett fritt Europa».

Jag tycker att man inte nog kan betona
— det har gjorts flera gånger här —
att Sveriges förhållande till EEC i första
hand är ett handelspolitiskt problem. En
viss ledtråd för hur man från svensk
sida rent allmänt bedömt förutsättningarna
för vårt lands handelspolitik ger
ett uttalande i en sammanställning om
den svenska handelspolitiken under efterkrigstiden,
som utrikesdepartementet
utgav 1952:

»Om man över huvud vill uppställa
några riktlinjer för den svenska handelspolitiken,
får detta begränsas till angivandet
av några allmänna principer,
formulerade med utgångspunkt från aktuella
förhållanden. I första hand gäller
därvid såsom det ur svensk synpunkt
grundläggande intresset, att förutsättningar
snarast skapas för en återgång
till en fri världshandel och till
valutornas konvertibilitet. --—- In -

tresset knyter sig ur svensk synpunkt
för närvarande» — det var alltså 1952
— »främst kring den europeiska betalningsunionen
och till frilistningsarbetet
inom OEEC.» Sedan sägs i utrikesdepartementets
broschyr: »Även andra
regionala eller mera partiella anordningar
av multilateral karaktär kunna i
enlighet med denna principiella inställning,
och naturligtvis också med hänsyn
till de direkta fördelar som må erbjuda
sig för Sveriges del, förtjäna att stödjas.»

Herr talman! Det synes mig som om
den sista meningen jag citerat i hög
grad är aktuell i förhållandet till EEC
i dagens läge.

Med vad jag här sagt har jag velat betona
dels att man inte hur som helst får
använda orden alliansfrihet och neutralitet
— framför allt inte ordet neutralitet
—, dels att Sverige sannerligen inte
i förhållande till internationella frågor
och sammanslutningar varit i den mening
neutralt som man numera från
olika håll vill inlägga i begreppet neutralitet.
Jag har mycket svårt att inse
att vi, om Sverige försöker bli medlem
i EEC, på något sätt skulle behöva avvika
från den alliansfria politik, om vilken
vi alla är ense.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Trots att jag för länge
sedan upphört att förvånas över storfinansens
och dess politiska företrädares
hållning till vårt lands nationella
oavhängighet, är det inte utan att jag
frapperas av det cyniska förakt för den
nationella suveräniteten som de demonstrerar
i sin flåsande propaganda för
att tvinga landet in under EEC. Visserligen
söker de göra troligt, att det inte
föreligger några risker för landets oavhängighet
vid en anslutning. Men det lär
inte finnas många som något litet känner
till saken som tror, att de menar
allvar med detta sitt påstående. Och de
har för övrigt ganska öppet här i dag

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm. Nr 27 91

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

deklarerat, att det handlar om den
nationella oavhängigheten.

De talar inte av oförstånd — de talar
mot bättre vetande då de söker förringa
riskerna. De spelar hasard med
landets intressen och drar sig inte för
att medelst en fördomsfri demagogi föra
svenska folket bakom ljuset. De fördöljer
eller bestrider uppenbara fakta i
saken samtidigt som de falskeligen gör
gällande, att landet enbart har att vänta
välsignelser av en anslutning till EEC.

Detta bedrägeri söker man maskera
med fagert tal om internationell samhörighet,
om att vi inte skall isolera oss
osv. De kretsar, som tidigare uppträtt
som patenterade nationalister och som
stämplat arbetarnas internationella solidaritet
som fosterlandsförräderi, har
nu kostymerat om sig och upphöjer
internationalismen i deras falska tolkning
till högsta dygd. Vore inte saken
så allvarlig som den är skulle man närmast
betrakta deras hastigt påkomna
försök till omvärdering av internationalismen
med medlidande.

Samma omdöme bör ges deras spelade
ängslan för att Sverige, om inte landet
kastar sig in i äventyret, skulle bli
handelspolitiskt isolerat. Denna oro är
även den en nymodighet. Herrar Ohlins
och Heckschers nerver har inte tidigare
satts i någon märkbar dallring då vårt
land under amerikansk press försatts i
en handelspolitisk isolering gentemot
marknaderna i öster.

Man behöver inte överanstränga tankeverksamheten
för att finna det verkliga
motivet till storfinansens, folkpartiets
och högerns antinationella inställning
i denna fråga. Det har tidigare
framhållits, och jag upprepar det nu, att
kapitalet är fosterlandslöst och söker sig
dit där det ger den största vinsten. Det
gamla historiska talesättet »påven, turken
eller satan, bara han betalar bra»
har sin tillämpning när det gäller storfinansen
och dess politiska förespråkare.
Det är förenligt med deras politiska
och ekonomiska intressen att slut -

ligen samlas under en hatt för att behärska
världen och hindra att folken tar
makten. Vinstintresset kommer i främsta
rummet, fosterlandet i andra eller
tredje rummet.

Det går inte att bestrida bevisade fakta.
Romavtalet innehåller sådana politiska
och ekonomiska bestämmelser, som
i högsta grad inskränker och till sist
helt berövar medlemsstaterna deras suveränitet
både politiskt och ekonomiskt.
Det går inte heller att förneka det politiska
syftet med Romavtalet. Här finns
uttalanden att åberopa från prominenta
personer som bör vara vittnesgilla. I debatten
i dag har dessa personer citerats,
och jag inskränker mig bara till att åberopa
herr Hedlund, även om han inte
just nu på grund av sin hållning i frågan
är persona grata inom den borgerliga
samlingen. Han förklarade: »När
EEC vid sidan av sin ekonomiska uppgift
också har ett direkt politiskt syfte
med inriktning på Atlantpakten, är det
otänkbart för oss att ingå i gemenskapen.
» Detta uttalande jämte de övriga
som tidigare åberopats drar bara de naturliga
konsekvenserna av Romavtalets
uttryckliga politiska syfte. Men den politiska
innebörden av Romavtalet är
klar redan genom de ekonomiska stadgandena.
De har ett sådant innehåll,
att vårt land vid en anslutning frånsäger
sig sin ensambestämmanderätt beträffande
sin ekonomi.

Jag vill i sammanhanget ställa några
direkta frågor till EEC-anhängarna, i
främsta rummet herrar Ohlin och Heckscher.
Det gör jag därför att jag tycker
att det är på tiden, att de klart säger
ifrån vad de menar med sina ansträngningar
att tvinga Sverige in under detta
avtal. Jag frågar: Är det riktigt att Romavtalet
föreskriver att kommissionen i
Rryssel har befogenhet att bestämma
den svenska kronans värde och bestämma
vilket slags konjunkturpolitik som
landet skall bedriva, att hela industrier
i enlighet därmed kan åläggas att inskränka
eller inställa driften, att skatter -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

na i vårt land skall bestämmas med hänsyn
till EEC:s intressen, att jordbrukssubventionerna
likaså bestäms från samma
utgångspunkt, att EEC även får inflytande
över vår socialpolitik och att
utländska intressen genom uppköp av
svenska naturtillgångar kan etablera
sig här i landet och därmed direkt eller
indirekt öva inflytande över vår ekonomi?
Är det inte ovedersägligt, att Sverige
inte längre får frihet att sluta handelsavtal
med andra stater än de som
tillhör vad man kallar den europeiska
gemenskapen.

Varför döljer herrar Heckscher och
Ohlin dessa fakta för svenska folket?
Om ni vill föra rent spel i denna sak,
borde ni nu begagna tillfället att besvara
dessa frågor. Det nyttar föga
er sak om ni drar er tillbaka i förnäm
avskildhet bakom den illustra skylten
»de fyra demokratiska partierna» och
vägrar svara oss kommunister. En dylik
snorkig attityd är även den upplysande.
Den visar att era förehavanden
inte tål dagens ljus.

Striden mellan regeringen och den
borgerliga oppositionen har i denna debatt
koncentrerats kring Romavtalets
politiska villkor. Det är uppenbart, att
de politiska villkoren är av stor betydelse
vid en bedömning av konsekvenserna
av en anslutning. Men de är inte
enbart avgörande. Även om dessa politiska
villkor inte hade existerat, vore
en anslutning utan tvivel lika äventyrlig
för vårt lands neutralitet. Jag tar
upp denna fråga inte minst med hänsyn
till regeringsdeklarationen. Den
fäster nämligen en avgörande betydelse
vid de politiska villkoren men synes
inte i någon större grad ha något att
invända mot en anslutning eller association,
om dessa villkor kommer bort
eller mildras så att de inte kolliderar
med neutraliteten.

Men — och nu ställer jag frågan till
regeringen — kan Sverige ansluta sig
till ett handelsblock, riktat mot andra
stater, utan att ge avkall på sin neutra -

litet? Är det förenligt med en neutral
stats förpliktelser att delta i ett handelskrig?
Är det förenligt med neutralitetens
och alliansfrihetens bud att
ställa sin ekonomi under en överstatlig
myndighets kontroll och bestämmanderätt?
Naturligtvis inte. Det är ett känt
och obestritt faktum, att ett lands ekonomiska
beroende av en annan stat eller
sammanslutning av stater också
måste återverka på den beroende statens
politik, främst dess utrikespolitik.
I det fall vi nu behandlar är det
som bekant inte bara fråga om beroende
till ett antal andra stater. En anslutning
till Romavtalet betyder inte
enbart ekonomiskt beroende. Det betyder
ekonomisk underkastelse och i det
långa loppet även politisk underkastelse.

Folkpartiet och högern, som kräver
anslutning till vad man kallar den europeiska
gemenskapen — en benämning
som för övrigt väcker kusliga minnen
till liv — visar därmed ett totalt
förakt för den nationella suveräniteten.
De båda partierna har nu ställt sig där
de i verkligheten hela tiden hört hemma:
på antinationell grund. Om denna
debatt inte utmynnar i något annat, så
avslöjar den dock synnerligen effektivt
de båda borgerliga partiernas äventyrspolitik
i fråga om den nationella oavhängigheten
och neutraliteten.

Herr talman! Jag tillåter mig också
att säga några ord i frågan om de återupptagna
atombombsproven. Det stora
pådrag som gjorts i denna fråga från
borgerligt och i inte obetydlig utsträckning
från socialdemokratiskt håll mot
Sovjetunionen ger ett starkt intryck av
hyckleri. Naturligtvis finns det massor
av människor, som i sin allmänna fruktan
för det nya förstöringsmedlet dras
med i den ensidiga kampanjen mot Sovjetunionen.
Men kampanjens bakblåsare
består i betydande utsträckning av medvetna
sovjetfiender, som begagnar varje
tillfälle att rikta en stöt mot Sovjetstaten
och övriga folkmaktens länder.

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Jag har tillåtit mig använda uttrycket
hyckleri i sammanhanget. Det finns
också, såsom påvisades av min kamrat
Gustav Johansson under gårdagens
atomdebatt, starka bevis för det gemena
hyckleri som presteras i frågan.
Många av de personer som nu rasar
som värst är endast ute för att öka motsättningarna
mellan öst och väst och
omintetgöra varje uppgörelse förhandlingsvägen
om atomvapensförbud och
nedrustning.

Jag tillåter mig erinra om att medan
förhandlingarna om atomvapensförbud
pågick i tre år, förekom både officiella
och halvofficiella uttalanden speciellt
från USA, som visade att USA inte menade
allvar med sina förhandlingar.
President Kennedy uttalade vid ett tillfälle,
att de franska atomsprängningarna
var till fördel för atlantpakten.

I Berlinfrågan förekom samtidigt uttalanden
som klart pekade hän mot att
om Sovjetunionen slöt ett fredsfördrag
med Tyska demokratiska republiken,
skulle västmakterna använda militärt
våld för att förhindra en sådan lösning,
d. v. s. inleda ett tredje världskrig. Lägger
man till detta, att medan förhandlingarna
pågick om atombombsförbud,
passade USA på att upprusta den revanschhungriga
Bonnrepubliken med
massor av atomvapen, så har man bakgrunden
och motivet till de återupptagna
atomvapensproven.

De som vägrar att ta hänsyn till
dessa omständigheter när Sovjetunionen
av militära skäl återupptar atombombsproven
har man rätt att beteckna
som hycklare.

Att jag nu tar upp ett uttalande av
statsministern i gårdagens atomdebatt
innebär inte att jag inrangerar honom i
hycklarnas led, men jag finner det vara
av stor vikt att statsministern förklarar
sig. I sitt interpellationssvar yttrade han
bl. a.: »Vi hälsade med stor tillfredsställelse
Sovjetunionens beslut 1958 att
upphöra med kärnvapenproven, ett be -

slut som sedermera biträddes av USA
och Storbritannien.»

Nu har statsministern enligt meddelande
i går i ett telegram till den ryske
regeringschefen protesterat mot Sovjetunionens
kärnvapenprov. Jag kan dock
inte erinra mig att statsministern, då
Sovjetunionen år 1958 utan att invänta
USA:s och Englands beslut i frågan
upphörde med kärnvapensprängningar,
skickade något telegram som uttryckte
den stora tillfredsställelse som han nu
talar om. Inte heller har jag mig bekant
att statsministern eller regeringen uppmanade
USA:s och Englands regeringar
att följa Sovjetunionens exempel. Det
bör antecknas, att dessa båda regeringar
under hela den tid det ryska kärnvapenstoppet
varade fortsatte med sina
kärnvapensprängningar.

Det skulle utan tvivel ha sett något
bättre ut med telegrammet till Chrustjov
i går, om statsministern eller regeringen
vid nyssnämnda tillfälle hade
åstadkommit en liknande viljeyttring.

Innan jag övergår till att säga några
ord om en inrikespolitisk fråga av betydelse
— för övrigt inte alldeles utan
samband med frågan om Sveriges anslutning
till EEC — vill jag ge en replik
till herr Ohlin, som fann det angeläget
att fälla några krokodiltårar i anledning
av den ungerska kontrarevolutionens
femårsdag. Det var inget överraskande
att så skedde. Herr Ohlin har hela tiden
sökt utnyttja ungernhändelserna
för att lufta sitt hat och sin förtrytelse
mot öststaterna.

Herr Ohlin vet ingenting om förhållandena
i Ungern i dag, men han hänger
kvar vid vad som skedde 1956. Man
förstår att kontrarevolutionens nederlag
har gripit honom djupt. Men för
dem, som i dag nyktrat till och ser
mera sakligt på vad som skedde 1956,
står det klart att valet då stod mellan
ett socialistiskt Ungern eller en fascistisk
diktatur. Detta var den verkliga
frågeställningen. Men en fascistisk diktatur
i Europas mitt, vad hade den be -

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

tytt för freden och demokratien? Frågan
är besvarad i och med att den har
ställts. Det stod emellertid även andra
värden på spel vid denna tidpunkt.
Världen stod på randen till ett tredje
världskrig. Den samordnade aktionen
från England, Frankrike och för övrigt
även Israel mot Egypten tydde på att
världskriget skulle ha blivit ett faktum,
om kontrarevolutionen segrat i Ungern.

Om inte herr Ohlin vore den petrifierade
sovjetfiende han är skulle han
åtminstone kunna medge, att Sovjets
ingripande såväl i Ungern som mot angriparmakterna
i Egyptenkrisen var
ett slag mot de krafter, som stod beredda
att kasta Ungern i fascismens armar,
och det avstyrde det tredje världskriget.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
om statstjänstemännens förestående löneuppgörelse.
Jag nämnde nyss att denna
fråga har ett visst samband med
frågan om Sveriges anslutning till EEC.
Det är, som framgått av dagens debatt,
fråga om en harmonisering i olika avseenden
— som uttrycket nu så förnämt
lyder — av förhållandena inom de
EEC-anslutna staterna. Därvid kommer
naturligtvis i första hand lönerna i
blickfältet och då även statstjänstemännens
löner. Deras löner följer ju numera
i allmänhet den allmänna löneutvecklingen
och är beroende av den
kamp som arbetarna för.

Statstjänstemännen har de allra starkaste
skäl att noga följa utvecklingen
av de stundande förhandlingarna med
regeringen om deras arbets- och lönevillkor.
Läget för framför allt de lägre
statstjänarna är nämligen allt annat än
lysande. Likalönsprincipen, som främst
statsmakterna borde gå i spetsen för,
är synnerligen dåligt tillämpad inom
statstjänsten, och detta drabbar i första
hand den mycket stora skaran av kvinnlig
personal.

Under tvåårsavtalet har en anmärkningsvärd
eftersläpning beträffande
statstjänarnas löner ägt rum i förhål -

lande till den allmänna inkomstutvecklingen.
Denna eftersläpning anses sedan
några år tillbaka uppgå till 9 procent.
Denna lucka måste utfyllas. Rättvisan
fordrar även att kompensation
ges för vad som förlorats genom eftersläpningen.
Det är nämligen inte obetydliga
förluster, som tillfogats statstjänarna
därigenom att deras löner legat
stilla under tvåårsperioden, medan
andra grupper genom löneglidning
och på andra vägar kunnat tillgodogöra
sig löneförbättringar. Utöver den självklara
kompensationen för eftersläpningen
kommer givetvis kravet på en
reallöneförbättring att aktualiseras.

En annan fråga, som måste lösas vid
årets löneuppgörelse, är frågan om pensionsavlösningen,
d. v. s. ersättningen
till statstjänstemännen för övergången
till ATP. Den uppgörelse som träffades
innan överenskommelse ingåtts om ersättningen
till de privatanställda tjänstemännen
har väckt stark kritik bland
statstjänarna. Det är väl troligt att de
som signerat denna dåliga uppgörelse
av prestigehänsyn inte vill ändra på
den. Men frågan måste regleras i någon
form, om man skall kunna dämpa missnöjet
bland de statsanställda. Detta kan,
om viljan finns, ske vid årets avtalsuppgörelse
genom en löneförhöjning,
som inkluderar kompensation för pensionsavlösning
i anslutning till den
uppgörelse, som träffats för privattjänstemännens
del.

B-listeförhandlingarna är också förtjänta
av att ägnas en särskild uppmärksamhet.
Förra årets uppgörelse, som
statsrådet Lindholm prisade i högstämda
ordalag, har i praktiken visat sig
vara minst sagt mager. Den har lett
till resultat, som medfört att 100-tals befattningshavare
i stället för löneförhöjning
vid uppflyttning till högre lönegrad
fått kännbar inkomstminskning.
B-listeförhandlingarna bör därför föras
i hamn enligt mera generösa grunder
än vad som hittills tillämpats. Naturligtvis
må även sådana otympligheter,

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

som åstadkommer löneminskningar i
stället för lönehöjningar, radikalt ututmönstras.

Jag har tagit upp denna fråga redan
på detta tidiga stadium för att om möjligt
söka påverka civilministern och regeringen
att visa större medgörlighet
vid de kommande förhandlingarna med
statstjänarnas topporganisationer. Herr
Lindholm och regeringen kan inte gärna
anse det vara att föregripa förhandlingarna,
om man redan nu påtalar
missförhållandena och kräver rättelse,
ty regeringen och riksdagen uppträder
ju i egenskap av arbetsgivare som motpart
vid förhandlingsbordet. Det är ett
minst lika stort intresse för arbetsgivaren
som för tjänstemännen att missnöjesanledningar
likvideras genom åstadkommande
av löne- och arbetsförhållanden,
som blir acceptabla för personalen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Handelsminister Lange
fällde tidigare under debatten här i
dag det intressanta yttrandet, att han
hade en känsla av att oppositionen och
regeringen närmat sig varandra. Handelsministerns
yttrande här fick en relief
av vad kommunistledaren sade,
när han instämde i statsministerns tal
vid Metalls kongress men tog avstånd
från dagens regeringsdeklaration. Jag
hoppas för min del att statsminister
Erlander inte kommer att skynda fram
här i kväll och försäkra, att han står
fast vid varenda bokstav och vartenda
skiljetecken i talet vid Metallkongressen,
ty jag kan inte tro att det talet
representerade en allsidig bild av regeringens
uppfattning i marknadsfrågan.
Det är väl för övrigt naturligt i
en demokrati, herr talman, att regeringen
tar hänsyn till meningsyttringar,
som kommer från oppositionen, från
näringslivet och från allmänna opinionen
över huvud taget, och att man därför
på regeringssidan kan modifiera

sina ståndpunkter utan att därför överge
sina huvudprinciper.

Från oppositionens sida har ett närmande
skett så till vida, att man nu
förklarat, att när oppositionen inte kan
få igenom den förhandlingsordning,
som man helst skulle vilja ha, är man
beredd att tillsammans med regeringen
göra allt man kan för att uppnå ett så
tillfredsställande associationsavtal som
möjligt. När vi därför hörde herr Hedlund
tidigare i dag först försöka mästra
sina två kolleger inom oppositionen
och sedan inträngande vädja till dem
att de nu i alla fall skulle göra allt för
att samarbeta, så vädjade han som herr
Heckscher påpekade om något som
båda oppositionsledarna redan klart
och tydligt sagt ifrån om i sina första
anföranden. Vad som var syftet bakom
detta sätt att lägga upp debatten har
jag ingen anledning att här uttala mig
om.

Men, herr talman, det är denna samarbetsvilja
i det läge som nu uppkommit
och det är detta ömsesidiga hänsynstagande,
som är förutsättning för
att förhandlingarna skall kunna föras
till ett lyckligt slut. Jag tycker också
att denna samarbetsvilja borde innebära,
att representanter för oppositionen
får tillfälle att delta i de förberedande
överläggningarna inom de instanser
bär i landet som skall dra upp
riktlinjerna för vår förhandlingsdelegation.

Herr talman! Jag sade nyss, att en
demokrati förutsätter en aktiv allmän
opinionsbildning, och jag vill understryka
att samarbetsviljan inte får innebära
att upplysningsverksamheten i
denna oerhört viktiga fråga skall avstanna.
Denna frågas lösning kommer
antagligen att vara avgörande för vårt
läge inte bara för resten av detta århundrade
utan kanske också under
kommande århundrade.

Vi vet inte vart förhandlingarna
kommer att leda. Vi kan mycket väl
komma in i en förhandlingssituation,

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

då det är oundgängligen nödvändigt
för oss att det finns en upplyst allmän
opinion här i landet. Tyvärr har regeringen
gjort alltför litet för att underlätta
denna opinionsbildning. Under
det att norska utrikesdepartementet redan
1957 gav ut en översättning av
Romavtalet, har allmänheten här i Sverige
inte haft tillgång till någon översättning
till svenska av detta avtal
förrän Industriförbundets sektion för
integrationsfrågor för en månad sedan
gav ut en sådan.

Det var alltså näringslivets organisationer,
som fick stå till tjänst med den
översättning som är absolut nödvändig
för att man skall kunna bilda sig en
uppfattning om vad Romavtalet innebär.
Jag tycker att detta är en försummelse
från regeringens sida som är anmärkningsvärd.
Det är också näringslivets
organisationer som fått stå för
upplysningen om vad det t. ex. skulle
innebära, om Sverige skulle komma att
stå utanför en europeisk integration.
Jag vill i detta sammanhang uttrycka
min stora uppskattning av det sätt på
vilket Industriförbundets integrationskommitté
bär arbetat.

Tidigare i dag sade handelsministern,
att vad som åstadkommits från
näringslivets sida hade varit skräckmålningar,
men jag skulle tro att det är
ett något förhastat yttrande från handelsministern.
De sifferuppgifter, som
kommit fram och vilkas riktighet inte
har bestritts av någon, är statistiska
uPPgifter som är nödvändiga för att
den allmänna opinionen skall kunna
bilda sig en uppfattning i denna fråga.

Regeringen har gjort ganska litet för
att vägleda opinionen. Man har för övrigt
inte ens sett sig i stånd att distribuera
regeringsdeklarationen i går
kväll för att därigenom de talare, vilka
inte är partiledare, skulle ha fått möjlighet
att studera den litet i förväg.
Denna kritik mot regeringens informationstjänst
drabbar inte — det är jag
synnerligen angelägen att framhålla —

på något sätt dem, som är verksamma
inom den svenska utrikestjänsten vare
sig hemma eller ute. De har varit mycket
beredvilliga att lämna upplysningar
och bistånd. Det är själva uppläggningen
från regeringens sida som enligt
min mening har varit bristfällig
och som behöver förbättras.

Nu säger man att det inte alls är nödvändigt
att här komma med några informationer,
eftersom det inte finns
någon som företräder den uppfattningen,
att vi skall isolera oss. Det finns
ingen som säger att vi skall föra förhandlingar
på sådant sätt, att vi kommer
att stå utanför blocket, och därför
finns heller ingen anledning, säger
man, att upplysa folket om konsekvenserna
av ett sådant läge. Men,
herr talman, vi hörde nyss i debatten
en värderad representant för socialdemokraterna
försäkra oss, att det inte
alls var så farligt egentligen, om vi
komme att stå utanför det europeiska
ekonomiska samarbetet. Jag tror att
det är nödvändigt att vi gång på gång
gör klart för allmänna opinionen hur
nödvändigt det är för vårt land att delta
i ett europeiskt samarbete, att det
faktiskt är mera nödvändigt för Sverige
än för många andra länder. Och
varför det?

Jo, om man gör en internationell
jämförelse, visar det sig att Sverige i
ovanligt hög grad är beroende av sin
export. Det är våra exportindustrier
och alla som arbetar inom dessa som
vi till stor del har att tacka för vårt
välstånd. Om vi tar exportens andel
av bruttonationalprodukten för ett antal
länder och tar ett medeltal för åren
1955—1959 för att undvika tillfälliga
förskjutningar, så finner vi enligt
OEEC:s statistik, att medan Förenta
staternas export endast utgör 5 % av
bruttonationalprodukten, Frankrikes
17 % och Storbritanniens 26 %, så utgör
exportens andel i Sverige 30 % av
bruttonationalprodukten. Det är sant
att det finns länder som har en ännu

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

större exportandel, inen Sverige befinner
sig dock bland de allra främsta
i tabellen.

Ett land som är så beroende av sin
export kan aldrig vara sig självt nog.
Det är ständigt utsatt för risken att
importera utländska inflationer och depressioner
och har därför ett alldeles
särskilt starkt intresse av ett internationellt
ekonomiskt samarbete. Vårt
medlemskap i världsbanken, valutafonden,
GATT, EFTA och OECD visar,
att vi dragit konsekvenserna av detta,
och vi bör i dessa organisationer intensifiera
våra strävanden för största
grad av ekonomiskt samarbete.

Nu bär dessutom det nya läget i
marknadsfrågan uppkommit. Av vår
export, som vi alla är så beroende av,
går inte mindre än 2/s till det s. k. StorEEC,
d. v. s. de sex plus de som nu
väntas bli medlemmar. 65 ä 70 öre av
varje exportkrona som vi tjänar kommer
med andra ord från dessa länder,
och det är pengar som vi får med detsamma.
En del av de övriga 30 å 35
örena per exportkrona innebär ofta likvid
för export till underutvecklade
länder, som av naturliga skäl inte kan
betala med detsamma utan nödgas begära
ganska långa krediter.

Under dessa förhållanden är det fullständigt
otänkbart att vi skulle ställa
oss utanför det ekonomiska samarbetet
i Europa. Vi måste innanför tullmuren
med hela vår handel. Det tycks alla
demokratiska riksdagsgrupper vara
överens om. Kommunisterna däremot
har högljutt deklarerat sina avvikande
synpunkter. Jag vill med anledning
därav bara göra den deklarationen, att
folk som reser till Moskva, inte för att
försöka avvärja bomber av en hittills
osedd storleksordning, vilka innebär
stora risker för vårt land, utan för att
applådera och prisa ministerpresident
Chrustjovs gärningar, är mycket dåliga
rådgivare, som vi inte har någon anledning
att lyssna på när det gäller
våra nationella frågor.

4 — Andra kammarens

Vi är alltså, herr talman, inom de demokratiska
partierna överens om att vi
inte kan stå utanför den gemensamma
marknaden. Men det är också mycket
angeläget att denna övertygelse tränger
igenom i den allmänna opinionen.

Att komma innanför tullmuren innebär
faktiskt ett omfattande ekonomiskt
samarbete. Alla måste ju ha klart för
sig, att vårt land inte kan få förmånerna
av att slippa tullmuren utan att göra
motsvarande ekonomiska åtaganden.
Att kräva något annat vore ungefär som
om en anställd kom till en facklig organisation
och sade, att han ville ha alla
fördelarna av det fackliga arbetet men
att han inte önskade betala någon som
helst medlemsavgift.

Vad innebär då den »medlemsavgift»
som vi kan få betala för att komma med
i stormarknaden? Ja, den innebär självfallet
inte att vi skall taga del i det försvarspolitiska
samarbetet i atlantpakten,
som ju ligger alldeles utanför EEC.
Det innebär inte heller att vi skall vara
med i den samordning av utrikespolitiken,
som de sex staternas regeringschefer
nu senast kom överens om i Bonn
och som ju för övrigt också skall förläggas
till institutioner utanför EEC.
Handelsminister Lange sade i sitt anförande
tidigare i dag, att det inte har
någon betydelse, om man lägger detta
utrikespolitiska samarbete utanför EEC.
Jag tycker att det har en ganska stor
betydelse för oss, även om Sverige bara
skulle bli en associerad medlem. Det
förhållandet, att de Gaulle nu anser att
man skall förlägga ett sådant samarbete
till särskilda institutioner utanför EEC,
innebär att federalisternas ansträngningar
att förvandla EEC till en politisk
federation inte f. n. har någon utsikt till
framgång. Jag skulle tro att Sverige,
även om det skulle bli en associerad
stat, får ett mycket bättre läge, om EEC
i framtiden kommer att sköta vad det
skött hittills, nämligen det ekonomiska
samarbetet, och om samordningen i
fråga om utrikespolitiken o. s. v. läggs

protokoll 1961. Nr 27

Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 fm.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

utanför. Jag tror att det är ett svenskt
intresse att så sker, vare sig Sverige blir
fullvärdig medlem med garantier för att
få fullfölja sin alliansfria politik eller
om Sverige blir associerad medlem.

Den alliansfria politiken innebär inte
att vi skulle vara förhindrade att se
med sympati även på de politiska strävanden
som ligger bakom EEC. Vi får
inte glömma att huvudsyftet med upprättandet
av EEC, som herr Cassel tidigare
i dag också påpekat, var att skapa
sådana förhållanden på den europeiska
kontinenten, att ett krig mellan de forna
arvfienderna Tyskland och Frankrike
skulle vara omöjligt för all framtid. Vi
bör vara tacksamma för att det på den
europeiska kontinenten funnits män,
som varit framsynta och djärva nog att
göra den konstruktiva insats för freden
i Europa som bildandet av EEC innebar.

Detta är väl också en punkt, där samtliga
demokratiska partier borde vara
överens. Jag tycker också, att det i dagens
regeringsförklaring finns tongångar
i den riktningen. Jag har noterat
med särskild tillfredsställelse ett tal,
som statsminister Erlander höll i Kiel
den 22 juni i år. Från regeringshåll brukar
sägas, att vissa oppositionspolitiker
håller bättre anföranden utomlands än
hemma i riksdagen. Jag kanske får kvittera
detta med att säga, att jag tycker
att statsminister Erlander höll ett betydligt
bättre tal i Kiel än på metallkongressen.
I sitt tal i Kiel sade statsministern,
givetvis med understrykande av
vår alliansfria hållning, att vi i Sverige
hyser full förståelse för de särskilda politiska
mål, som EEC-länderna uppställt
för sitt samarbete. Statsministern sade
vidare någonting, som jag skall be att få
citera ordagrant — inte i polemiskt
syfte, inte för att pressa orden till att
stå i motsatsställning till den ståndpunkt
som regeringen intar, utan för att få
fram själva andan i hans yttrande. Statsministern
sade: »EEC-ländernas politiska
syften och vår egen alliansfrihet
behöver inte förhindra någon av oss att

fullt ut deltaga i en europeisk marknad
och i närmare ekonomiskt samarbete
över huvud taget. Jag är övertygad om
att alla vid närmare eftertanke skall
finna, att det är mera som enar än som
skiljer oss och att det som skiljer oss
icke skall vara något avgörande hinder
för marknadens upprättande. Jag vill
till och med hävda, att både EEC och
länder som Sverige kommer att ha bättre
möjligheter att inom en marknad omfattande
hela Europa fullfölja respektive
politiska linjer.»

Jag vill för min del endast beklaga,
att statsminister Erlanders Kieltal inte
fick en lika omfattande internationell
publicitet som hans tal på metallkongressen.

»Medlemsavgiften», som vi skulle få
betala för att få komma in i det europeiska
samarbetet, innebär alltså inte
att vi på något sätt skulle göra avkall
på vår alliansfria politik, men den innebär
att vi intar en positiv inställning
till allt det ekonomiska samarbete i
Europa, som är förenligt med vår alliansfria
hållning, och att vi är beredda
att genom konstruktiva insatser medverka
till skapandet av en stormarknad,
som kraftigt ökar framåtskridandet i
Europa och därmed gör Europa konkurrenskraftigt
gentemot östblocket. Då
först kan vi få resurser att både höja
vår levnadsstandard och ge en ordentlig
hjälp åt utvecklingsländerna. Vi kan
inte uppnå ett sådant samarbete endast
genom att något intensifiera våra handelsförbindelser.

Det som nu sker hos de sex är en
oerhört dynamisk utveckling. Förra
året steg bruttonationalprodukten i
EEC med 7 procent, d. v. s. dubbelt så
mycket som vi i Sverige anser vara en
»normal» ökning. Man tvistar om huruvida
denna snabba framstegstakt är ett
resultat av bildandet av EEC eller om
den är resultat av den ekonomiska konjunkturen.
Jag skall inte uttala mig
härom. Men siffror betyder nog ändå

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

inte så mycket som vad folk tror och
väntar sig av utvecklingen.

Jag har i andra sammanhang nämnt
några siffror som finns i EEC:s senaste
årsrapport. Där påpekas att under
de tre senaste åren mer än 500 amerikanska
företag har etablerat sig i EEC
mot endast 180 i övriga Europa. Industriinvesteringar
utifrån har under de
senaste två åren ökat med 60 procent i
EEC och minskat med 20 procent i
övriga Europa.

Sådana siffror betyder mer än vanliga
statistiska uppgifter och är ett ytterligare
bevis på att vi i så stor utsträckning
som möjligt måste vara med i det
ekonomiska samarbetet i Europa. Det
kommer givetvis att medföra konsekvenser
också för vår inhemska ekonomiska
politik. Jag vill emellertid inte inkräkta
på middagsrasten genom att gå in härpå.

En allmänt positiv inställning till
samarbetet i Europa kommer sannerligen
inte att försvaga vår förhandlings -

position. Jag är tvärtom alldeles övertygad
om att en sådan positiv inställning
skulle göra det lättare för oss att
bestämt hävda legitima svenska intressen
vid förhandlingarna. Det är en sådan
inställning, som jag hoppas skall
kunna bli möjlig att uppnå genom ett
samarbete mellan de olika politiska partierna
här i landet och alla dem som gör
sin insats i vår produktion.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.58.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 25 oktober

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Meddelande rörande de västeuropeiska
integrationssträvandena (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i anledning av
det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 186
avsedda meddelandet rörande de västeuropeiska
integrationssträvandena nu
komme att fortsättas; och lämnades därvid
enligt förut gjord anteckning ordet
till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep),
som yttrade:

Herr talman! Det är enligt min mening
mycket beklagligt att de demokratiska
partierna i en tid av internationell
oro och spänning inte har kunnat uppträda
på en samlad linje när det gäller
formerna för Sveriges anslutning till
den gemensamma marknaden, EEC. Det
hade varit en styrka, om enighet kunnat
uppnås beträffande en sak som så
nära berör frågan om Sveriges alliansfria
utrikespolitik, vilken syftar till neutralitet
i krig.

Det är emellertid inte bara beklagligt
utan också förvånande att denna oenighet
har uppstått. Både herr Ohlin och

100 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

herr Ileckscher har för inte länge sedan
upprepade gånger understrukit — det
har här tidigare givits prov därpå och
jag skall inte komma med ytterligare
citat — just det förhållandet att EEC i
mycket hög grad utgör en politisk gemenskap,
där det är otänkbart för Sverige
med dess traditionella utrikespolitik
att vara medlem. Jag finner det
minst sagt förvånande att vi några månader
efter dessa kategoriska avståndstaganden
från tanken på ett medlemskap
i EEC skall behöva bevittna en
diskussion mellan partiledarna och i
pressen, där man från höger- och folkpartihåll
går på den linjen att Sverige
skall ansöka om medlemskap i EEC eller
i varje fall att frågan om medlemskap
inte bör uteslutas ur diskussionen.

Nog är det underligt att centerpartiet,
som har intagit den ståndpunkten,
att Sverige bör säga ja till ett ekonomiskt
samarbete i Europa men nej till
handlingar som kan innebära att man
utomlands förlorar tilltron till vår alliansfria
politik, skall få uppbära kritik,
inte minst av de herrar som i så kategoriska
ordalag för ganska kort tid sedan
har sagt att ett medlemskap i EEC
är uteslutet.

En associering gör enligt centerpartiets
mening det möjligt för Sverige att
delta i det ekonomiska samarbetet samtidigt
som den fritar oss från politiska
förpliktelser och från tvånget att acceptera
politiska syften som inte överensstämmer
med vår utrikespolitiska kurs.

Nu skall jag gärna medge att det inom
högern och folkpartiet inte råder enighet
i denna fråga, även om det inte
framgått av den här förda diskussionen.
Det är inte någon hemlighet för någon
i denna kammare att en del folkpartitidningar,
liksom även, såvitt jag har
kunnat utläsa ur en artikel herr Svensson
i Ljungskile har intagit en ståndpunkt
som är identisk med eller i varje
fall ligger ganska nära centerpartiets
ståndpunkt.

När man gör den invändningen att

Englands och Danmarks eventuella inträde
i EEC skulle förändra EEC:s politiska
karaktär, måste detta vara ett
verklighetsfrämmande resonemang. Vad
har EEC för anledning att ändra sina
politiska syften, klart uttalade i många
sammanhang av ledande män inom dessa
länder, bara därför att ytterligare två
länder som tillhör Atlantpakten kommer
med som nya medlemmar?

Hela resonemanget förefaller också
verklighetsfrämmande med tanke på
Förenta staternas klart dokumenterade
intresse för att England skall komma
med i EEC. Man kan utgå från att det
har förekommit en hel del diplomatisk
aktivitet, för att inte säga påtryckning
från Förenta staternas sida i syfte att
möjliggöra Englands anslutning till
EEC. Denna anslutning har ju inte
minst motiverats därmed att England
bör ta del i det politiska samarbete som
EEC är ett uttryck för.

Det har sagts att Sverige borde först
begära ett medlemskap och sedan förhandla
om en association, om man inte
får hyggliga villkor för ett medlemskap.
Jag har en känsla av att frågan om vår
alliansfria politik skulle på detta sätt
förvandlas till en förhandlingsfråga, och
därtill kommer att man knappast kan
räkna med att EEC skulle ändra sina
politiska syften med hänsyn till Sverige
som ändå är en ganska liten stat i detta
sammanhang.

För övrigt måste jag säga att det verkar
som om hela denna diskussion om
att man först skall pröva, hur det ställer
sig med ett medlemskap, och sedan
fatta beslut bygger på den tankegången,
att man vid dessa förhandlingar skall
så att säga undersöka den politiska karaktären
hos EEC. Jag kan inte komma
ifrån att det är vi som skall bedöma
frågan om EEC:s politiska karaktär och
dess förenlighet med vår alliansfria politik.
Den saken kan vi inte överlåta åt
några andra.

Dessutom vill jag peka på en omständighet
som kanske inte är den minst

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 101

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

viktiga i detta sammanhang. Om Sverige
inte från början intar en klar ståndpunkt
till frågan om en anslutning,
finns det uppenbar risk för att de parter,
med vilka vi skall förhandla, frestas
lägga upp saken på ett sådant sätt
att vi i sämsta fall har att välja mellan
två ting som vi inte önskar: å ena sidan
ett medlemskap med politiska förpliktelser,
som vi inte vill åta oss, och å
andra sidan en isolering.

När nu en rad ledande män såväl
inom EEC-organen som inom EEC-ländernas
politiska liv har givit klart uttryck
åt den gemensamma marknadens
politiska syften och betonat, att dessa
måste vara gemensamma för alla som
vill vara medlemmar, och när därtill
Österrike och Schweiz har kommit till
samma slutsats som vi, nämligen att en
associering är den enda möjliga formen
för anslutning av neutrala länder, tycker
jag att oenigheten här hemma är —
som jag sade •— lika beklaglig som förvånande.

Man måste ha gjort en allvarlig felbedömning
inom högern och folkpartiet
när man ändrat mening i fråga om
medlemskap i EEC. Men, herr talman,
en del uttalanden från socialdemokratiskt
håll har heller inte varit av den
karaktären att de underlättar de kommande
förhandlingarna; det har också
framhållits tidigare här i dag. Det är
väl alldeles uppenbart att blir Sverige
utanför ett EEC, där en rad EFTAländer
går in, innebär det en väsentlig
nackdel för oss. Detta behöver inte betyda
att vi är i en sådan position att vi
måste vara med till vilket pris som
helst, men självfallet är det ett intresse
för oss att få vara med. Det bör också
ligga i andra länders intresse att få
oss med i detta ekonomiska samarbete.
Emellertid är det olämpligt att lägga
upp diskussionen på det sättet att man
—■ som det har skett i något sammanhang
— påstår att vi kan klara oss med
en ökad handel med de underutvecklade
länderna. I och för sig är det önsk -

värt att denna handel kan ökas, men
att en sådan inriktning inte skulle leda
till konsekvenser för vårt ekonomiska
liv och vår standard tror jag inte på.

I en del socialdemokratiska tidningar
har man tagit munnen väl full när man
har talat om katolska länder och deras
reaktionära strävanden på olika områden.
Vi som har varit förskonade från
två världskrig borde kunna besinna att
här finns en rad länder som till stor del
har fått bygga upp sitt näringsliv ur
ruinerna. Det kan inte vara så svårt att
förstå att deras ekonomiska standard
på vissa områden inte har nått den nivå
som vi har här i Sverige. Även om man
inte i alla avseenden gillar den politik
som förs i dessa länder, är det inte någon
särskilt klok politik att företrädare
för regeringspartiet här hemma avger
nedsättande och mästrande omdömen.
Det bästa sättet att föra förhandlingar
är inte att göra uttalanden av denna
karaktär om motparten innan man sätter
sig vid förhandlingsbordet, åtminstone
inte om man vill ha så hyggliga
villkor som möjligt i det avtal man eftersträvar.

Inom centerpartiet slår vi vakt om
vår alliansfria kurs och vill inte medverka
till något som rubbar tilltron till
denna vår utrikespolitik. Det betyder
inte, som man försöker göra gällande i
buskagitationen — när herr Heckscher
talar om sådan bör han kanske också
tänka på den som drivs inom högerpartiet
— att vi i centerpartiet när vi säger
nej till medlemskap går in för isolering
Så är inte fallet. Även om det förekommer
överdrifter på ömse håll skall man
inte gå så långt. Vi vill tvärtom vara
med om att riva ner tullmurar och handelshinder
för att få ett vidgat ekonomiskt
samarbete. Diskussionen gäller
inte, om vi skall vara med, utan formerna
för vår anslutning.

Det måste, om vi menar allvar med
vår alliansfria politik, vara ett oeftergivligt
villkor från svensk sida, att ett
avtal skall ge oss tillräckligt utrymme

102 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

för att upprätthålla en beredskap som
ger oss reella möjligheter att föra en
neutralitetspolitik i ett eventuellt krig.
Vi bär väl erfarenheter av att möjligheterna
för ett neutralt land att föra en
framgångsrik politik och behålla sin
självständighet och sitt oberoende är
mycket mindre, om försörjningsberedskapen
klickar. Då utsätts man snart
för påtryckningsförsök från stormakterna.
Jag vill instämma med dem som
här har framhållit detta och åter understryka
att det måste vara ett oeftergivligt
villkor för Sveriges anslutning,
att vi måste ha möjligheter till en tillräcklig
beredskap när det gäller livsmedel
men också i fråga om produktion
av annan art av avgörande betydelse
för vår förmåga att klara försörjningen
i en avspärrning.

Beträffande jordbruket vill jag tilllägga
att problemet inte enbart är en
fråga om produktionens storlek utan
också om våra möjligheter att fullfölja
vår politik och infria den när det gäller
kravet på inkomstlikställighet. Vi kan
inte nöja oss med svävande uttalanden,
såsom när man enligt EEC-statuterna
talar om »rimlig standard» för jordbrukets
folk. När jordbruksministern betonat
de speciella problem som jordbruket
får om Sverige träder in i EEC i
dess nuvarande form, hoppas jag att
han också beaktar en sak som jag betraktar
som viktig för att Sverige skall
kunna behålla självständigheten i sitt
handlande, nämligen att vi kan bevara
stödet till det mindre jordbruket.

I en intervju i gårdagens Expressen
förklarade EEC:s verkställande direktör
att sexlandsavtalet inte bara binder
medlemmarna politiskt och att unionen
är en politisk gemenskap utan att en
medlem också måste acceptera avtalet
i dess helhet med vad det innebär i
fråga om rörelsefrihet för kapital, arbetskraft
och varor. Detta liksom många
andra uttalanden jag här har pekat på
understryker nödvändigheten att vi väljer
associering, inte fullt medlemskap,

om vi skall få ett avtal som tillgodoser
livsviktiga svenska intressen. Det gäller
beredskapsfrågan men också andra
spörsmål.

Jag skulle vilja ta upp ett avsnitt av
dessa spörsmål. Det finns anledning att
fundera över vilka konsekvenserna kan
bli av fria kapitalrörelser och fri etableringsrätt.
Enligt EEC-stadgan får ju utländska
företag full rätt att förvärva
egendom i Sverige på samma villkor
som svenska, och utländska medborgare
får samma rätt att förvärva aktier i
svenska företag som svenska medborgare.

Även om — det vill jag erkänna utan
vidare —- en större etableringsfrihet
kan medges så är det inte önskvärt att
utländska jättekoncerner skaffar sig ett
dominerande inflytande över en stor
del av det svenska näringslivet. Jag vill
inte svartmåla situationen och påstå att
riskerna är så stora att vi inte kan medge
ökad etableringsfrihet, men det finns
skäl att fundera över konsekvenserna —
inte bara i bästa fall — innan man skriver
på ett avtal med samma bestämmelser
som i den nuvarande Romstadgan.
Beredskapsmässiga och sociala synpunkter
kommer in i bilden. I en situation
med minskade avsättningsmöjligheter
kan det vara frestande för stora
kapitalintressen på kontinenten, om de
äger åtskilliga företag i branschen här
i Sverige, att »exportera» arbetslösheten
till ett land som ligger i periferien
genom att inskränka driften där. Man
får inte blunda för de problem som kan
uppkomma för ett land som ligger i utkanten
på den gemensamma marknadens
område.

Låt mig tillägga, när jag nu ser jordbruksministern
framför mig, att det
förefaller mig uppenbart att vi kan behålla
den bolagsförbudslagstiftning som
nu gäller utan att behöva riskera ogynnsamma
verkningar av en anslutning till
EEC.

Detsamma kan man nog inte säga om
det nya lagförslag som framlagts av den

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 103

Meddelande rörande de

s. k. jordlagsutredningen. Den uppmjukning
av bolagens förvärvsmöjliglieter
som där har föreslagits har inte
tagit hänsyn till den situation som inträffar
om Sverige inträder i EEC. Även
ur andra synpunkter är denna kommittémajoritets
tankegångar om bolagens
förvärv av skog i s. k. avfolkningsbygder
en allvarlig sak.

Om vi anser det angeläget att åstadkomma
ett vidgat ekonomiskt samarbete
i Europa och vi själva också skall delta
i detta, måste vi kunna utnyttja fördelarna
av den större marknaden och bemästra
de anpassningssvårigheter, som
uppkommer, genom en framsynt näringspolitik.
Vi har från centerhåll vid
så många tillfällen här i riksdagen under
senare år understrukit detta, inte
minst i debatterna om vår anslutning
till EFTA, och det finns skäl att upprepa
det nu. Varje form av ökad integration
betyder skärpt konkurrens och
ställer ökade krav på investeringar för
att genomföra rationaliseringar och
kostnadssänkningar, och detta kräver i
sin tur att vi har en kredit- och kapitalmarknad
som kan fungera på hyggligt
sätt. Man har underskattat och underskattar
fortfarande i debatterna om integrationen
—- i varje fall har vi inom
centerpartiet inte kunnat komma ifrån
det intrycket — de svårigheter som kan
uppstå för delar av vårt näringsliv, inte
minst för de mindre företagen, som
dock svarar för en betydande del av
totalproduktionen här i landet. De
mindre företagens kredit- och kapitalfrågor,
som vi gång på gång tagit upp
här i kammaren, måste få en tillfredsställande
lösning om dessa företag skall
kunna få någorlunda gynnsamma konkurrensvillkor.
Jag hoppas att våra förhoppningar
om att nästa års riksdag
skall få förslag, som ger bättre möjligheter
till långfristiga krediter på hyggliga
villkor till mindre företag, skall
komma att infrias. Även på andra områden
finns säkerligen önskemål som
måste beaktas, om de mindre företagen

västeuropeiska integrationssträvandena

och företagsamheten i dess helhet skall
kunna tåla påfrestningarna vid en övergång
till en gemensam marknad.

Härefter anförde:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Handelsministern slog
fast att vi är eniga om två ting, och jag
tycker att detta är utomordentligt värdefullt.

Det första är att Sverige måste deltaga
i det europeiska samarbetet. Det andra
är att vi skall föra en alliansfri politik.
Eftersom detta är fastslaget hoppas
vi naturligtvis att de insinuationer, som
man understundom får höra om högerns
och folkpartiets tveksamhet i detta hänseende,
nu skall upphöra. Min namne i
Sundborn borde också ha klart för sig
att när vi nu deklarerat denna ståndpunkt
och handelsministern anser sig
kunna slå fast att vi alla är överens om
denna, så kommer det inte att bli tillfälle
till diskussioner och förhandlingar
om den alliansfria politiken.

Vi har delade meningar om vägarna
fram mot detta slutmål. Det finns två
vägar: fullt medlemskap och associering.
Vi beklagar att regeringen på ett
tidigt stadium har uteslutit det ena alternativet
och utan att pröva båda alternativen,
såsom vi anser att man bort göra,
har bundit sig för ett av dem.

I kammaren har man i dag anfört en
lång serie citat från olika personer här
i landet och i länderna inom EEC om
frågan huruvida medlemskap innefattar
möjlighet att vara neutral. Det har funnits
citat att tillgå till stöd för bägge
uppfattningarna. Enda möjligheten att
få saken klarlagd hade varit att ta upp
förhandlingar i detta hänseende. Om
det hade visat sig att vår alliansfria politik
sattes i fara genom att vi undertecknade
ett avtal enligt det nuvarande
Romfördraget, kunde vi ha sökt få till
stånd sådana tilläggsklausulcr för Sveriges
vidkommande som hade löst våra
problem.

104 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Om associeringslinjen vet vi ingenting,
såsom herr Hansson i Skegrie alldeles
riktigt påpekade. En sak vi vet är
emellertid att det kan skapas möjligheter
att undantaga vissa näringsgrenar.
Man kan komma överens om det mesta,
men kanske inte om exempelvis skogsprodukterna
eller om jordbruksprodukterna.

Jordbrukspolitiken ger naturligtvis
anledning till många frågetecken, men
de finns vare sig vi träder in i gemenskapen
eller står utanför. Det gäller att
välja vilket som är fördelaktigast för
svenskt jordbruk: att vara med i den
ekonomiska gemenskapen eller stå utanför.

Det har sagts att Romfördraget inte
tillförsäkrar jordbruket en lika preciserad
inkomstnivå som den som har fastställts
för jordbruket här i Sverige. Det
talas i Romfördraget om en »skälig» inkomstnivå,
medan vi å vår sida har fixerat
inkomstnivån för en viss grupp
jordbrukare i förhållande till inkomstnivån
för en viss annan grupp inkomsttagare
i vårt samhälle. Inom parentes
kan man erinra om att denna inkomstlikställighet,
såvitt jag vet, ännu aldrig
har uppnåtts.

Mycket talar för att Sverige inom den
ekonomiska gemenskapen inte alls behöver
få de svårigheter man befarar.
Vi har ett rationaliserat jordbruk som
jag tror kommer att stå sig väl i denna
konkurrens. Vi vet dessutom att det
svenska jordbruket vinner fördelen av
att gemensamt med de andra medlemsstaterna
kunna lyfta bort ett eventuellt
överskott, medan Sveriges jordbrukare
enligt det avtal som gäller här själva
får ta de förluster som kan uppstå om
överskottet av deras produktion måste
exporteras.

Om vi å andra sidan ställer oss utanför
gemenskapen kommer vi att få betydande
avsättningssvårigheter, eftersom
70 procent av vår nuvarande export
av jordbruksprodukter faller på de
länder som sannolikt kommer att till -

höra EEC-området. Vi måste då för det
första kunna lyfta varorna över tullmurarna.
För det andra kommer det
att finnas särskilda preferensbestämmelser
inom den gemensamma marknaden
som kommer att skapa ytterligare
svårigheter för vår export.

När vi vet att livsmedelsproduktionen
inom det stora området stadigt ökar
och att vi kan räkna med ett stort livsmedelsöverskott
inom en ganska kort
tidsrymd, har man kommit överens om
att gemensamt avlyfta överskottet. Om
vi skulle gå så drastiskt till väga att vi
minskade den svenska jordbruksproduktionen
så att den endast täckte behovet
inom landet, kunde situationen
bli att det utövades ett starkt tryck
på den svenska marknaden på grund av
dumping av andra länder. Men det
vill vi inte vara med om.

Herr Eliasson i Sundborn var inne
på de svårigheter som den fria etableringsrätten
kommer att skapa för alla
medlemmar i gemenskapen. Det uttalas
ibland farhågor för att utlänningar
kommer att äga svensk jord och svensk
skog, därför att man inte på något sätt
får diskriminera medborgare i de andra
medlemsstaterna. Den frågan är emellertid
inte aktuell för dagen. Vi har en
bolagsförbudslag och en jordförvärvslag,
och ingen av dessa anses diskriminerande
enligt Romfördraget. Riksdagen
kommer snart att ta ställning till en
ny jordförvärvslag. Har nya förutsättningar
uppstått, kan man då beakta
dessa.

Det har också slagits fast att vi är
överens om den alliansfria politiken.
Om man menar allvar med att man vill
ha en alliansfri politik, så måste väl det
innebära att man ser till att vårt land
i händelse av en avspärrning kan få en
tillfredsställande livsmedelsförsörjning,
d. v. s. att vi skall kunna klara oss
själva — annars är hela påståendet en
illusion.

Det finns två möjligheter att klara
detta problem, två möjligheter som kan -

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 105

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ske var och en för sig fordrar vissa
tillägg i den uppgörelse vi kan träffa.
Dels kan vi lagra livsmedel, och dels kan
man inom landet hålla en tillfredsställande
produktion. Herr Hansson i Skegrie
ställde frågan: Yar, när och hur skall
man lagra? Vi kan dessutom tillägga att
lagring är en ganska dyrbar historia —
och dessutom i en avspärrningstid och
under oroliga förhållanden ganska riskabel.
Det kan hända att vi kan klara
oss med lagring en kort tid, men för en
längre tid måste vi säkerligen se till att
vi har en livsmedelsproduktion inom
landet, som täcker behovet. Följaktligen
bör vi välja det andra alternativet:
egen livsmedelsproduktion.

Man gör gällande att svenskt jordbruk
i dagens situation har en produktionskraft,
som ungefär motsvarar
80 å 90 procent av vårt livsmedelsbehov.
Men detta gäller under förutsättning
att vi har en fri import av produktionsmedel.
Skulle tillförseln av produktionsmedel
upphöra skulle vår produktionsnivå
kanske bli ungefär 60 procent
av vårt livsmedelsbehov. Ett sådant
förhållande borde utredas, så att
vi finge klart för oss vilka resurser
vårt land har i händelse av en avspärrning.
Allt detta måste beaktas vid de förhandlingar
man går att föra, om man
menar allvar med att vi i framtiden skall
föra en alliansfri politik.

Å andra sidan är det ganska uppenbart
att om man i denna situation skulle
sänka lönsamheten för svenskt jordbruk,
skulle det omedelbart bli en sänkt produktion,
och den neutralitet vi är överens
om skulle omedelbart komma i
fara.

.lag tror, herr talman, med utgångspunkt
från de synpunkter som jag här
lagt på jordbrukspolitiken, att det för
svenskt jordbruk måste vara angeläget
att vi kommer med i det gemensamma
arbetet och att vi där tillsammans
försöker nå bästa möjliga resultat.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord. Jag
skall inte ta upp någon längre diskussion
med herr Eliasson i Moholm angående
etableringsrätten. Jag tror han
underskattar de problem som finns vid
sidan om bolagsförbudslagen.

Herr Eliasson i Moholm och andra
inom hans parti resonerar så, att den
enda möjligheten att avgöra om Sverige
som en alliansfri stat kan vara
medlem av EEC är att förhandla, inte
att läsa citat av politiker och ledande
män inom kommissionen. Om man accepterar
detta resonemang, hur skall
man då kunna förklara att ledande män
exempelvis i högerpartiet för några
månader sedan kategoriskt förklarade
att medlemskap för Sverige vore helt
otänkbart?

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det är inte min avsikt
att efter partiledarnas deklarationer —
och övriga sakkunnigas på specialområden
inom den gemensamma marknaden
— ge mig in på de handelspolitiska
och ekonomiska avsnitten. Vad jag i
denna debatt vill ha sagt är, att det finns
andra aspekter än de rent ekonomiska,
hur väsentliga dessa än är, och att de
aspekterna tyvärr kommer alltför mycket
i skymundan. Jag tror, ärligen talat,
att svenska folket i gemen inte är
tillräckligt engagerat i denna fråga. Den
ligger liksom vid sidan om, angår inte
den enskilde individen, är något fjärran
beläget som man menar sig inte förstå
eller ens vill försöka förstå. Och det är
på sätt och vis begripligt. De komplicerade
spörsmål som rör vår handelspolitik
tillkommer det experterna att
sköta.

Men låt oss komma ihåg att vårt lands
ställningstagande inte enbart berör den
ekonomiska sidan. Det gäller gemenskapen
i den västerländska ideologien
och ett hägrande mål av ett Europas
förenta stater, en enhet för frihet mot

4* — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 27

106 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

diktatur och tvång. Den tiden borde
vara förbi, när vi som nation är oss
»selv nok». Vi har ingen anledning att
förhäva oss, att rycka på axlarna åt
andra nationer och insöva oss i tron att
vi i alla avseenden har det bäst, att vi
har kommit längst och att vi inte har
någonting att lära av andra och därför
inte vill beblanda oss med dem.
Flyktiga semestervistelser utanför vårt
lands gränser må vara nog så behagliga,
men därutöver finns inte mycket till
övers för förståelse, samarbete och gemenskap.

I det avseendet tror jag emellertid att
inställningen är olika generationerna
emellan. Ungdomen i dag har genom
tidiga personliga kontakter med andra
länders folk och förhållanden fått vidgade
perspektiv, och därför angår Europas
angelägenheter dem på ett annat
och mera nära sätt. Det är glädjande
tendenser och en utveckling som vi
äldre har all anledning att stödja.

Den europeiska gemenskapen har alltså
ett längre gående syfte, ett syfte som
i hög grad angår oss. Europatanken är
förvisso ingenting nytt. Victor Hugo
var dess förkämpe redan efter fransktyska
kriget, och Winston Churchill -—
för att nu göra ett långt hopp till 1946
— talade om att återställa »den europeiska
familjen». Den första åtgärden
härför ansåg han vara att skapa ett
samförstånd mellan Frankrike och
Tyskland. Nu är vi där. Detta samförstånd
är ett glädjande faktum. När två
stater, som så nyligen har legat i krig
med varandra, har räckt varandra handen
och kunnat etablera samarbete,
byggt på förståelse och vilja till samförstånd,
då har vi som icke varit inblandade
i konflikter oändligt mycket
större anledning att vara beredda till
europeiskt samarbete.

Men ett är visst, det gäller samarbete
och därmed viljan att ömsesidigt få och
ge — inte enbart att tillskansa sig förmåner.

Romfördraget innebär bestämmelser

om en harnionisering på lagstiftningens
område, bl. a. när det gäller arbetsmarknadspolitiken
och sociallagstiftningen.
Där kommer också likalönsfrågan
in i bilden. På alla dessa områden
pågår nu vittgående utredningar, i Sverige
inom departementen och inom De
sex i kommissionen. Det rör sig om komplicerade
och ingalunda lättlösta frågor.
Jag vill endast hoppas att hindren
inte skall vara oöverstigliga och att viljan
skall finnas att finna framkomliga
vägar, där prestige och nationella ståndpunktstaganden
icke blir stenar i vägen
som hotar att stjälpa lasset. Jag säger
detta, därför att det i diskussionen framskymtat
att en anslutning till EEC skulle
innebära att vi vore tvungna att sätta
spärr för vårt sociala framåtskridande,
för att liksom ge övriga medlemsstater
möjlighet att hinna ifatt oss. Detta måste
vara en feltolkning. Efter vad jag
förstår är det i fördragstexten endast
fråga om minimibestämmelser, vilket innebär
att, om ett land har nått längre
på de sociala reformernas område, så är
det inte avsett att det landet för gemenskapens
skull skall förplikta sig att dra
in dessa förmåner eller att stagnera i
sin utveckling.

Arbetskraftens fria rörlighet tror jag
enbart kan vara till nytta. Man uttalar
farhågor för att utländsk arbetskraft
skulle försvåra utkomstmöjligheterna
för den svenske arbetaren. Men då bör
vi ge akt på den spärr som förekommer
i artikel 48, att arbetskraftens fria
rörlighet innebär rätten att inom den
gemensamma marknaden söka endast
faktiskt ledigförklarade anställningar.

Att de sociala förmånerna anpassas
till medlemsländerna och inte snävt begränsas
för tillämpning inom vårt lands
gränser är naturligtvis rimligt.

Vad slutligen beträffar principen om
lika lön för män och kvinnor för samma
arbete, som återfinnes i artikel 119, ser
jag en ljusning, äntligen en framkomlig
väg att i europeiskt samarbete förverkliga
ett rättvisekrav som innebär av -

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 107

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

skaffande av diskrimination mellan könen
vid lönesättningen. Hur kommer regeringen
månne att ställa sig till den frågan,
där framstötar hittills i riksdagen
vunnit så föga gehör?

Den sociala fond som enligt artikel
123 upprättas för att främja möjligheterna
till sysselsättning liksom arbetskraftens
yrkesmässiga och geografiska
rörlighet har redan visat sig ha en stor
uppgift att fylla. Den första större uppgiften
har omfattat en snabbutbildning
av närmare 10 000 italienska arbetare,
vilka efter utbildningen under detta år
har placerats med cirka 9 000 i Tyskland
och omkring 700 i Italien. Vad kan
inte i fortsättningen åstadkommas på
det området?

Herr talman! I detta allmänt hållna
anförande har jag inte haft för avsikt
att polemisera mot dem som har en
annan uppfattning än jag, då det gäller
sättet för anslutning till sexstatsmarknaden.
Min uppfattning är densamma
som högerpartiets, nämligen att Sverige
borde begära direkt medlemskap,
därför att detta ger oss medbestämmanderätt,
vilket inte är oväsentligt i sammanhanget.
Frågan om vår alliansfria
linje måste ju bli ett oeftergivligt villkor,
antingen vi begär medlemskap eller
association. Vad jag har velat peka på
är, att det finns värden utanför det ekonomiska,
vilka vi som fri demokratisk
nation inte bör förbise, en gemenskap
som vilar på ideologisk grund och där
vi har vårt medansvar, där vi visar vår
beredvillighet att dra vårt strå till stacken
i medvetande om vårt ansvar.

Fn europeisk gemenskap innebär inte
att vi riskerar att förlora vår egenart
som nation. Den skall vi behålla och
värna om. Gemenskapen innebär endast
att vi till båtnad för vårt land och vårt
folk är beredda att inlemma oss i större
sammanhang, att öppna dörrarna ut
till omvärlden. Varför? Därför att det
västerländska kulturarvet skall gå vidare,
för att hävda individens frihet i
cn tid då kollektivism och despotism

hotar att förkväva den personliga egenarten.
Vi vill bli ett med det övriga
Europa för att tillsammans kunna mobilisera
upp positiva krafter till värn
för västerlandets kultur och frihet.

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Vi vill bli ett med det
övriga Europa, sade den föregående ärade
talaren. Men hon menade väl då inte
hela Europa? Vi får väl begränsa uttrycket
till »bli ett med halva Europa»?
Mera åsyftar vi väl inte i detta sammanhang? Och

vad innebär då detta att bli ett
med denna hälft av Europa? Innebär det
att vi i framtiden politiskt skall underordna
oss en regering, som sitter någonstans
nere i Centraleuropa, och att
den regering, vi har här uppe skall bli
något slags provinsregering? Är det
vad högern menar? Att bli ett med
Europa innebär väl inte att vi skall
klyva oss i en så att säga fredlig sida
för oss själva och en militär sida med
Europa? Det går väl inte, om vi skall
bli ett med Europa? Det får väl bli endera
av dessa två saker åtminstone?

Det är mycket oklara begrepp som
högern laborerar med i detta sammanhang.
Den gör det väl medvetet. Den
föregående talaren sade att hon uttryckte
sig mycket allmänt. Detsamma kan
sägas om det som högern har lanserat,
nämligen att säga »ja till Europa — ett
klart och tveklöst ja till de fria folkens
samverkan i produktivt skapande arbete».
Det kan man säga ja till så länge
det rör sig om en abstrakt tes på det
kommersiella området. Men när det skall
sättas in i politiska och militära former,
vad innebär det då? Då innebär det att
vi inte vill vara med på det militära
området. Och hur långt skall vi vara
med på det politiska området?

Det finns här någonting i den oklarhet
som högern arbetar med, vilket innebär
cn balansgång i fråga om neutralitetsbegrcppct.
Herr Heckscher sade i
debatten här i dag med herr Hedlund,

108 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

att herr Hecksclier i Europarådet hade
försökt förklara svensk neutralitetspolitik.
Jag vet inte vad han tänker på.
Själv kommer jag att tänka på hans uttalande
för en månad sedan i Europarådet
i fråga om Berlin och i fråga om
sex—sjustatsrelationerna, de två stora
frågorna på Europarådets dagordning. I
den då föreliggande Berlinresolutionen
gjorde högerledaren ett uttalande, som
baserades på att han visste att det från
socialdemokratiskt håll skulle komma
ett uttalande som gick ut på att vi inte
ville engagera oss i uttalandena kring
Berlinfrågan, så som de var formulerade.
Den deklaration som den svenska
gruppordföranden presenterade i anslutning
till en resolution från Europarådets
sida kring Berlinfrågan kände herr
Heckscher till när han gick upp i debatten
i Europarådet. Den deklaration
som den svenske gruppordföranden,
herr Elmgren, lämnade innehöll bl. a.
sådana här uttalanden: »Det är helt naturligt
att Berlinproblemet berör oss alla
i hög grad, eftersom den hårt pressade
Berlinbefolkningens väl och ve ligger
oss alla varmt om hjärtat.»

»Det är när Europarådets församling
går utanför denna roll och tar på sig
uppgiften att vända sig till västmakterna
med rekommendationer om hur de
skall förhandla i denna mycket känsliga
världspolitiska fråga som jag vill
ge uttryck för vissa reservationer. Vi
hoppas alla att förhandlingarna kommer
att äga rum och att de kommer att
resultera i att trygga säkerheten och de
lagligt skyddade intressen för alla som
är berörda. Jag har emellertid en känsla
av att det närmast ankommer på NATOparlamentet
eller Västeuropeiska försvarsunionens
församling att formulera
dylika rekommendationer. Jag uttalar
emellertid mitt fulla stöd för de höga
principer, för vilka resolutionsutkastet
ger uttryck.» Herr Elmgren talade vidare
om en fredlig lösning av Berlinproblemet,
respekt för existerande fredsfördrag,
den betydelsefulla principen om

självbestämmanderätt, respekt för de
mänskliga rättigheterna såsom hörnsten
för det internationella samarbetet
in. in.

Den deklarationen var inte nog för
högerledaren där nere, utan han bröt
mot den svenska gruppens reservation
— det hade han ju full rätt att göra, jag
kritiserar honom inte för det. Jag tycker
bara att det skulle vara intressant
att veta om det inte finns en del
andra politiska frågor i detta sammanhang
som är värda att uppmärksamma.

I herr Heckschers deklaration när han
röstade för Berlinresolutionen och inte
lade ned sin röst av neutralitetsskäl,
som den socialdemokratiska gruppen
gjorde, heter det: »Resolutionsförslaget
är uttryck för vår personliga mening.
Trots att det är ett faktum att
uttrycken inte, enligt min mening, är
de bästa tänkbara, så är innehållet sådant
att vi bör rösta för förslaget. Var
och en som undandrar en enda röst från
ett allvarligt uttalande om vår mening,
att fördragsöverenskommelser skall hållas,
att Berlin skall hållas öppet och,
med hänsyn till föreliggande fakta, från
vår bestämda uppfattning att inte låta
oss skrämma, tar på sig ett mycket
stort ansvar. Det är ett ansvar som jag
för min del inte är villig att ta på mig,
samtidigt som jag dock ger uttryck för
mina synpunkter beträffande resolutionsförslagets
ordagranna utformning.»

Därefter röstade herr Heckscher för
Berlinresolutionen, vilken enligt vår
uppfattning mer hörde hemma i NATOkretsen
än i Europarådet. Det är svårt
att för en internationell publik försöka
göra begripligt vad neutraliteten fordrar.
Det är ett kinkigt psykologiskt problem,
det är inte populärt alla gånger.
Det är mycket mer populärt att hålla
med om vad de andra länderna säger,
på den punkten råder inget tvivel. Det
har herr Heckscher lyckats med i detta
fall. Han gick också vidare när han uttalade
det fördömande som jag nyss ci -

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 109

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

terade, nämligen att var och en som undandrar
en enda röst från detta uttalande,
med andra ord sviker Västeuropa.

Ett sådant fördömande riktade herr
Heckscher mot oss, som försöker föra
en neutral politik och försöker ta konsekvenserna
av våra göranden och låtanden
och som inte gör andra uttalanden
om Berlin än vi kan stå för.

Jag citerade nyss vad herr Elmgren
har sagt i Berlindeklarationen. Högerpartiets
ledare hade väl inte den avsikten
att Sverige skulle gå utöver vad den
deklarationen innehöll?

Det är en annan sak när länder som
Frankrike, Holland, Belgien, England
o. s. v., som är representerade i Europarådet
och som är med i NATO, gör deklarationer
kring Berlin. Det betyder
att de kommer att skicka soldater dit
för att infria gjorda utfästelser. Det kommer
vi inte att göra, och därför skall vi
inte uttala oss på sådant sätt som dessa
länder. Vi kan då stå vid sidan om, även
om det kostar på en del när det gäller
populariteten. Vi bör härvidlag inte delta
i någon popularitetsjakt.

Herr Heckscher har lämnat ytterligare
klarläggande exempel inför Europarådet
i höst på den svenska neutraliteten och
förklarat den för internationellt forum.
Han säger rörande den fråga som vi diskuterar
här i dag, om associering eller
medlemskap i EEC, följande: »Min regering
har bestämt att den inte skall
ansöka om medlemskap utan endast om
associering. Jag anser att den gör helt
fel, men det betyder ingenting, eftersom
den har majoritet. Regeringar har privilegiet
att använda majoriteter i stället
för argument.» — Jag antar att herr
Heckscher eftersträvar majoritet för sitt
parti för att slippa använda den. -—
»Det enda jag skulle vilja säga i detta
sammanhang», anför herr Heckscher
vidare, »är att ett beslut att ansöka om
associering inte nödvändigtvis behöver
vara slutgiltigt. Associering kan vara ett
genomgångsstadium. Även om jag är
i klar minoritet», sade herr Heckscher

— han menar väl högerpartiet? ■— »kan
jag väl åtminstone hoppas på en sådan
sinnesförändring, att associeringen endast
blir ett genomgångsskede. I sådant
fall kanske den skada begränsas, vilken
uppkommer genom att använda
associering i stället för medlemskap»,
sade herr Heckscher.

Detta var ytterligare ett exempel på
hur herr Heckscher, som han var inne
på i dag, inför internationellt forum
bidrar till att skapa klarhet över svensk
utrikespolitik och svensk neutralitetspolitik.
Det är riktigt som herr Heckscher
sagt i debatten med herr Hedlund
i dag, att herr Hedlund inte bidragit
med några lika klarläggande uttalanden

— som väl är.

Den fråga man gör sig när man hör
herr Heckscher tala som han gjorde
inför Europarådet för en månad sedan
är: Kommer högerpartiet, om det går
bra för högerpartiet i valet, låt oss säga
1964, att riva upp ett eventuellt dessförinnan
slutet associationsavtal och förvandla
det till ett medlemskapsavtal?
Är det högerns strävan? Om det inte är
det, vad är då meningen med att i internationella
sammanhang säga som herr
Heckscher, att man hoppas på en sinnesförändring,
så att minoritetsställningen
försvinner och associeringen endast
blir ett genomgångsskede?

Herr Heckscliers uttalanden i Europarådet
i höst har bidragit till klarläggande
av den svenska utrikespolitiken
och neutralitetspolitiken på ett sätt som
man lätt kan göra sig en föreställning
om, när man läser hans anförande.

Den fråga som annars är uppe här
gäller till eu del vilken tidpunkt som
kan vara lämplig för oss för en associering
med EEC. Hur bråttom har vi?

Chefen för kommissionen i Bryssel,
herr Hallstein, liar nyligen sagt i anslutning
till ett internationellt möte
som de konservativa CDU-partierna hållit
i Schweiz, att »det finns ingen orsak
till brådska». Det vore att föredra

Ilo Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

att förhandlingarna med England först
komme i ett mognare skede, innan man
skulle ta upp förhandlingar med neutrala
länder som Schweiz.

För en månad sedan har han givit
klarare besked när han i anslutning
till frågan om Storbritanniens ansökan
om inträde i EEC säger: »Redan på
grund av nödvändigheten att ekonomisera
med krafterna (i Brysselkommissionen)
måste våra ansträngningar till en
början starkare koncentrera sig på Englandsförhandlingarna.
» Det betyder, att
även om vi kommer med en associeringsansökan
snart, kan den i praktiken
inte bli behandlad, då Brysseladministrationen
inte hinner med den av personella
skäl. Även om Englandsförhandlingarna
nått till visst principiellt samförstånd
i början av kommande vår, beräknas
långa förhandlingar återstå innan
de praktiska anslutningsfrågorna
kan klaras upp. De som är optimistiska
räknar med att England skulle kunna
bli associerat med EEC från och med
1963. Fransmännen, som har varit försiktigare
bedömare av Englands möjligheter
på kontinenten och har tippat rätt
hittills, säger att den engelska associeringen
med EEC i praktiken tidigast
kan komma i fråga från 1964. Klart är
i alla fall att det kommer att dröja åtskilliga
år innan vi kan få visshet om
vår egen situation. Det fordras en lång
övergångstid — övergångstiden kommer
inte att bli kortare för oss än för
England.

Detta innebär alltså att vi har god tid
på oss att förbereda associationsförhandlingarna.
Då borde det väl ankomma
på oss att till en början klargöra
vad som menas med begreppet associering.
Chefen för EEC:s kommission i
Bryssel, herr Hallstein, har givit följande
uttolkning av begreppet i mitten
av förra månaden: »Associering efter
artikel 238 inrymmer vitt skilda lösningar;
å ena sidan sådana vilka lånar
obetydligt från Romfördraget, å andra
sidan sådana vilka nästan fullständigt

överensstämmer med Romfördragets bestämmelser.
»

Om det nu finns så vitt skilda former
för vår möjliga associering med EEC —
låt oss säga en 99-procentig associering
och en 1-procentig associering — har vi
all anledning använda den tid, som återstår
innan en associationsansökan lämnas
in, till att för oss själva klargöra
den grad av associering som vår ansökan
avser. Vi kan inte komma till förhandlingarna
i Bryssel och låta administrationen
där få det avgörande inflytandet
över vår egen politiska målsättning
i en så viktig fråga som graden
av vår associering.

Från denna utgångspunkt finns det
anledning att beklaga att diskussionen
kommit att koncentreras i så hög grad
på frågan om valet mellan två alternativ,
medlemskap eller associering, att
informationen om viktiga detaljer i det
enda praktiska alternativet kommit något
i skymundan.

Jag tänker på de betydelsefulla problem,
som döljer sig bakom den s. k.
fria etableringsrätten, de fria kapitalrörelserna
och den eftersträvade utjämningen
av de sociala villkoren. På den
sistnämnda punkten är jag inte lika
optimistisk som föregående talare, som
säger att det inte är någon fara för de
socialt mera avancerade länderna. Hela
Romavtalet strävar efter att bygga upp
en ekonomisk enhet i Europa, som arbetar
på ungefär likartade villkor och
inom vilken kostnaderna skall vara
ganska likartade. Under åberopande av
denna strävan efter ett gemensamt kostnadsläge
har kommissionen i Bryssel
just i dagarna skickat ut en statistisk
förfrågan till olika länder, i vilken man
infordrar uppgifter från olika industrigrenar.
Det gäller löneläget inom dessa
branscher, men inte enbart vad vi i dagligt
tal kallar löneförhållanden utan också
de social kostnader, som arbetsgivarna
har, frivilliga eller lagligt fastställda.
Det gäller frågor om arbetstidens längd

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 111

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

och ersättningen för övertidsarbete
o. s. v.

Denna förfrågan är utskickad med
hänvisning till de paragrafer i avtalet
som bl. a. talar om att man strävar efter
att bygga upp en gemensam social marknad,
en gemensam kostnadsmarknad i
Europa. För dem på arbetsgivarhåll som
är intresserade av att i Sverige Arbetsgivareföreningen
skall ha hand om lönestatistiken,
kan det vara intressant att få
veta att det i denna förfrågan, som utskickats
från kommissionen i Bryssel
och undertecknats av hr Erhard, inte
är fråga om att arbetsgivarföreningarna
i de olika länderna skall få svara för
lönestatistiken, utan att det blir den statistiska
centralbyrån i respektive land
som skall ombesörja detta. Den segslitna
dragkamp, som har förekommit mellan
statistiska centralbyrån och Arbetsgivareföreningen
under många år, om
vem som skall göra upp lönestatistiken,
blir, om vi går med i Brysselkommissionen,
avgjord i Bryssel. Den faller
utanför vårt kompetensområde.

Detta är bara ett litet exempel, som
visar vad det är fråga om. Man fordrar
in statistik från olika länder, statistik
som man från arbetsgivarhåll i många
fall är mycket rädd att lämna ifrån sig.
Den ifrågavarande förordningen slutar
på följande sätt: »Denna förordning är
i alla sina delar förpliktande och gäller
omedelbart inom varje medlemsstat.»
»Det rätter och packer Eder efter», som
det hette på svenska förr i världen.

Vi känner inte till vilka verkningar
den fria etableringsrätten kommer att
få. Man vet rent teoretiskt att den skall
innebära rätt för utländska industrier
att etablera sig bär. Detta i kombination
med rätten att fri kapitalöverföring
över gränserna innebär möjligheter
för de stora företagen ute på kontinenten
att gå in i det svenska näringslivet
på de punkter där det intresserar
dem att göra så. Det svenska näringslivet
är på de flesta punkter inte intressant,
men vi liar säkerligen hundra

företag i vårt land, vilka är av intresse
för konkurrenter på kontinenten.

Vad kommer de stora kontinentala
koncernerna att göra? Kommer de att
använda den fria etableringsrätten och
de fria kapitalrörelserna till att köpa
över till sig vissa intressanta företag?
De behöver inte köpa hela företag. Det
kan räcka med att köpa in en minoritet
för att få kontroll över dem. Hur kommer
de sedan att driva företaget?

Dessa frågor har vi inte fått något svar
på, och vi kommer heller inte att få
dem besvarade i Romavtalet. Romavtalet
öppnar bara vägen för att handla.
Hur företagen kommer att utnyttja denna
väg vet vi inte. Detta kommer inte
an på Brysselkommissionen.

Ett exempel på hur det kan gå om ett
utländskt företag köper upp ett annat
företag kan vi ta från Sverige. Matadorfabriken
i Halmstad köptes upp av en
amerikansk rakbladsfabrik. Nu har man
sysselsättningssvårigheter vid detta
svenska företag. Det har inte skett några
moderniseringar, trots att man har
haft två år på sig för det. Nu blir det
fråga om permitteringar. Vad kommer
att inträffa om tyska företag går in i
AGA, Siemens i Asea o. s. v.? Vad vet
vi om vilken politik de kommer att
föra, om de får dessa företag i sin hand?
En sak är säker. Det kommer att bli den
politik, som passar dem, inte den som
passar oss.

Högern och folkpartiet vill ju att vi
skall sälja ut de samhällsägda företag
som äger våra malmer, våra skogar och
våra vattenfall. Kommer dessa aktier så
småningom att säljas över i tyska händer?
Vi skall inte i våra lagar få ha några
bestämmelser som hindrar tyskarna
från att på motsvarande sätt som svenskarna
komma in här. Det är principen.
Även om den inte är realiserad
inom EEC så är det i alla fall den princip,
som de arbetar efter. Herr Hallstein
säger att EEC »inte är en statisk bildning
utan en process». När vi ansluter
oss till EEC så ansluter vi oss inte en -

112 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

bart till det EEC som finns i dag utan
till det EEC som utvecklas för framtiden.
Annars skall vi på varje punkt där
det utvecklas inlämna en reservation,
och det kommer att bli mer och mer
otänkbart allteftersom tiden går.

Ja till Europa skall vi säga enligt högern.
Jag antar att samtliga riksdagsledamöter
har fått ett kort som skall
skickas till Gunnar Heckscher, Box 223,
Stockholm. På detta kort står »Klart
och tveklöst ja till fria folks samverkan
i produktivt skapande arbete. Men
Europafrågan har många sidor, reser
många problem. Är det något särskilt,
som rör Eder särskilt, något speciellt,
som Ni vill veta, skriv till oss, fråga oss.
Vi i högerpartiet är beredda att ge besked.
» Man kan undra om dessa kort är
avsedda för att samla röster eller för att
sprida information om Europamarknaden.

Kan herr Heckscher svara på dessa
frågor om etableringsrätten, vilken politik
som de tyska koncernerna kommer
att föra i framtiden, vilken politik som
de svenska kapitalägarna kommer att
föra den dag de fått pengar i händerna
från de tyskar, som köpt in deras företag?
Det skall vi fråga herr Heckscher
om, ty det är denna politik som får de
reella konsekvenserna i framtiden. Kan
herr Heckscher svara på dessa frågor?
Jag tror inte att han kan svara på dem.
Det är alltför lättvindigt att skicka ut
sådana här kort. Herr Heckscher svarar
väl inte själv på frågorna?

Vi skall i en eller annan form ansluta
oss till Europamarknaden. Associering
eller medlemskap har diskuterats, graden
av associering kan diskuteras. Men
när vi ansluter oss till den process som
EEC är, ansluter vi oss till ett område
som har en väsentligt högre tullmur än
vi själva har. En hög tullmur har man
för att skydda sig mot konkurrens
utanför gränserna. Om man inleder
samarbete mellan Frankrike och Tyskland
och kanske några länder till i Centraleuropa
och bygger upp en hög tull -

mur utåt, riktar sig denna tull mot de
varor som engelsmännen försöker sälja
på kontinenten. I och med att England
går med i samarbetet, riktar sig inte
tullmuren mot England. Frågan är då:
Vem riktar sig den mycket höga tullmur
mot, som den gemensamma marknaden
har? Det är en hög tullmur mätt
med våra mått. Det är 29 procent på bilar.
Möjligen kan det bli en sänkning
till 23 procent. Vem riktar sig denna
tullmur mot? Riktar den sig mot Förenta
staterna, som har löner som är
fyra gånger högre än Tysklands? Kan
man i Tyskland inte klara sig när man
har löner som är en fjärdedel av de
amerikanska och dessutom slipper
skeppningskostnaderna utan behöver ha
en tullmur så hög som 23 eller 29 procent? Om

tullen skall behöva riktas mot
höglöneländer som Förenta staterna,
förefaller det egendomligt att EEC fått
Förenta staternas välsignelse. Det är
inte tullarna de fått välsignelse för —
dem vill man förhandla om — utan det
är den politiska innebörden som man
accepterar. Protektionismen har man
accepterat.

Om tullmuren inte riktar sig mot
USA, riktar den sig mot de länder som
nu eller i framtiden kan tänkas sälja
industrivaror på Europamarknaden,
nämligen de underutvecklade länderna,
som försöker bygga upp sina industrier,
och Japan. I vilka länder skall Japan
och de underutvecklade länderna sälja
sina industriprodukter, om Europa
stänger ute dessa produkter med hjälp
av relativt höga tullar?

EEC, Europamarknaden, är ingen liberal
organisation. Den är en protektionistisk
inrättning. President Kennedy
har enligt vissa uppgifter i utländsk
press kallat Europamarknaden »en koncern
som är i gång». Det är en koncern,
det är en protektionistisk inrättning,
som vi diskuterar om vi skall ansluta
oss till. Det kommer att föra med sig väl

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 113

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

så stora bekymmer att vara innanför
den som att vara utanför den.

Den tid som återstår innan vi behöver
lämna in vår ansökan bör vi inte
använda till diskussion om »ja till Europa»
och annat löst prat utan till den
konkreta frågan: Hur skall den grad av
associering se ut som Sverige vill ha
som politiskt rättesnöre, när vi börjar
förhandla med Brysselkommissionen?

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ge någon
längre replik på detta, ty jag tror inte
att det finns någon anledning att gå in
på vad herr Hagnell sade om förhållandena
i Europarådet. Vad han sade om
Berlin var faktiskt obegripligt för mig.
Trots att jag lyssnade mycket omsorgsfullt
kunde jag inte förstå vad han
egentligen avsåg.

I övrigt gick han förbi det anförande
som frågan egentligen gällde, nämligen
den svenska alliansfrihetens innebörd.
Han kanske inte hörde detta, men då
tycker jag att han inte heller skall tala
om saken.

Anledningen till att jag begärde ordet
var att han talade om att »riva upp»
associationsavtalet. Men, herr talman,
det är inte så, utan som redan framhålles
exempelvis i det enda existerande
associationsavtalet, det grekiska, finns
alltid en möjlighet att från ett associationsavtal
gå över till gemenskap. Detta
framhöll jag i mitt tidigare anförande
här i dag, och det är självklart att den
möjligheten finns. Jag för min del hoppas
att vi skall få ett associationsavtal.
Jag hoppas sedan att det skall bli möjligt
att utveckla detta till en gemenskap.

När sedan herr Hagnell gav sig in på
mera allmänna fantasier om den europeiska
ekonomiska gemenskapen, som
han kallade en »protektionistisk inrättning»
och alla möjliga andra sådana
saker, förstår jag att herr Hagnell önskar
att vi inte skall ha någonting att
göra med den över huvud taget. I så fall

räcker det som svar på hans anförande
att åberopa den regeringsdeklaration
som lämnats i dag och som i det hänseendet
torde vederlägga det mesta av vad
herr Hagnell har sagt.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Om man tror, att man
kan komma så lätt undan som högerledaren
nu gör, genom att hänvisa till
regeringsdeklarationen, måste jag säga
att det nog är litet för lätt. Kvar finns
att diskutera vilken grad av associering
som vi vill ha. Har vi från högerledaren
i dag fått höra någonting om den saken?

Vad sedan Berlinfrågan beträffar förstår
jag inte att denna skall vara så obegriplig
för herr Heckscher. Inte är det
möjligen skälet att han vill förtränga
frågan. Det är mera opportunt att föra
denna politik nere i Europarådet och
bli populär där än att föra den här.

Det stycke jag citerade på svenska
var det sista sammanfattande stycket i
den deklaration som herr Heckscher tog
upp den 25 september nere i Europarådet.
Jag skall gärna läsa upp det på
engelska, om herr Heckscher i denna
form lättare känner igen det. Herr Elmgrens
uttalande hade herr Heckscher
tillfälle att läsa på både svenska och
engelska innan det lämnades, men det
dög ju inte där nere.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls beskyllt
herr Hagnell för att lämna några
felaktiga citat. Jag har bara sagt att jag
med min ofullkomliga begåvning inte
begrep vart herr Hagnell ville komma,
men det är förmodligen mitt eget fel.

Vad sedan beträffar herr Hagnells
första yttrande här, vari han sade att
det gällde »vilken grad av associering
vi vill ha», undrar jag om det inte är
han som i det sammanhanget gör det
litet liitt för sig. Här hemma är han så
van vid att det för en socialdemokrat
är så liitt att säga: Vad är det vi vill ha?
Så pekar han på det, och så får han det.

114 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska

I det här sammanhanget fruktar jag att
det mindre är fråga om vilken grad av
associering vi vill ha än om vilken
grad av associering vi kan få.

Herr HAGNELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kommer tillbaka till
det. Herr Hecksclier har skickat ut kort,
vari frågas om det är något särskilt som
rör adressaten, om det är något som
han speciellt vill veta. Adressaten uppmanas
skriva till högerpartiet och detta
är berett att ge honom besked.

Herr Hecksclier säger att det är lättare
för en socialdemokrat att föra
fram en sak. Men kan inte vi få höra
vad ni eftersträvar på denna punkt, eftersom
vi ännu inte har fått detta besked?
Ni driver en politik i en fråga som
ni vet inte är praktiskt genomförbar.
Det är, som herr Hedlund sade, inte något
fel att ni driver den linjen och kommer
tillbaka till den då och då. Men
därtill kommer att ni erbjuder er att
svara på frågor om Europamarknaden.

Berlindeklarationen kan väl inte vara
så obegriplig för herr Heckscher. Herr
Hecksclier har visst inte heller några
bristande kunskaper, erfarenheter eller
förmåga att fatta det. Om han skulle
säga så, vore detta ett understatement.
Meningen med vad jag sade om Berlin
var att knyta an till funderingar som
finns på en del håll. Är det bara ett
medlemskap i EEG som ni vill ha? Är
det inte en ytterligare anslutning till
frågor som enligt högerledaren, men
inte herr Elmgren, är sådana att de
mera hör hemma i Natoparlamentet än
i Europaparlamentet som eftersträvas?
Men Ni ställer Er välvilligt till förfogande
för det som är populärt där nere.
Vi är medvetna om att det är mindre
populärt och mycket svårare att försöka
att också där nere hävda den svenska
neutralitetslinjen.

Herr HJEGGBLOM (h):

Herr talman! Debatten har hela tiden
hållit sig mycket strängt kring den

integrationssträvandena

deklaration, som regeringen lämnat i
Europamarknadsfrågan. Det torde betyda
att protokollet över denna debatt
blir ett kompendium, som upptar de
problem vilka sammanhänger med denna
fråga. Jag har inte på samma sympatiska
sätt som min företrädare på talarlistan
velat avstå från att tala. Jag vill
nämligen till protokollet få antecknat
en redovisning för några av de nyansskillnader,
som regeringsdeklarationen
talar om. Det gäller då bl. a. inställningen
till det svenska jordbruket i Europasammanhang.

Jag skulle vilja göra mina deklarationer
i anslutning till två formuleringar,
varav den ena är Romfördragets »skälig
levnadsstandard» för den jordbrukande
befolkningen, och den andra är vårt
eget jordbruksavtals utformning av bestämmelsen
om »likställighet» mellan
inkomsterna inom jordbruket och de löner
som utgår till industriarbetare i
Sverige.

När man jämför de rätt ouppfyllda
önskedrömmar, som under denna Europadebatt
har knutits till den svenska
formuleringen, med de farhågor, som
man knyter till formuleringen i Romfördraget,
ligger det inte långt borta att
under en sådan här remissdebatt erinra
sig Frödings ord om att »drömmar äro
drömmar och ord äro ord, och ord gå
som strömmar omkring på vår jord».

Jag skulle något litet vilja belysa hur
det i verkligheten förhåller sig när det
gäller den uppfattning som här kommit
till uttryck att den svenska formuleringen
är så oerhört överlägsen den som
vi möter i Romfördraget. Av vad som
utlovats enligt den svenska jordbrukspolitikens
formulering av likställighetsprincipen
finns i dag så pass många
0UPPfyllda detaljer, att jag nog skulle
ha haft anledning att ta till orda i denna
debatt även i ett annat sammanhang
för att något ge uttryck för de bekymmer,
som för närvarande finns bland
svenska jordbrukare för den situation,
vari jordbruket nu befinner sig. Vi bör

Onsdagen den 25 oktober 19G1 em.

Nr 27 115

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

lägga märke till att likställighetsprincipen
aldrig har blivit förverkligad.
När sexårsavtalet slöts, hade vi en inkomstklyfta
mellan inkomsterna för de
inom jordbruket verksamma och industriarbetarna,
om vilken det i överenskommelsen
hette, att jordbruket genom
rationaliseringsåtgärder fick möjlighet
att under de sex åren täcka in
denna inkomstklyfta.

Nu har två av de sex åren förflutit,
och det kan konstateras att om denna
inkomstklyfta skall täckas in, måste de
i jordbruket verksamma arbetarna och
företagarna varje år få större inkomstökning
än den industriarbetarna får.
Det är väl ingen som tror att det är
möjligt att nå dithän i den situation som
föreligger. Vi får därför troligen räkna
med som en realitet att den inkomstklyfta
som finns kommer att bestå, när
de sex åren har gått till ända.

Därtill kommer det förhållandet, att
vad vårt jordbruksavtal garanterar oss
är inte uppnåendet av utlovad likställighet
i annan mån än att man räknat ut
att om jordbruket kan ernå de mittpriser,
som man vid avtalsförhandlingarna
kom överens om, når jordbruket likställighet.
Men mittpriserna garanteras
inte. Detta framgår mycket klart av att
vi har en övre och en undre prisgräns
och att priserna får röra sig däremellan.
Med undantag för kött har situationen
varit den att de svenska jordbruksprodukterna
på grund av världsmarknadens
inverkan haft en bestående
benägenhet att hålla sig vid och under
den lägre prisgränsen — såsom nu är
fallet både med fläsk och ägg. Andra
viktiga produkter har inte heller hållit
sig vid mittpriserna. Den likställdhet,
som mittpriserna skulle ge, har således
inte förverkligats. Vi har varit fullt
medvetna om det och har bara kunnat
konstatera faktum.

Det kan därför inte hjälpas att man
från jordbrukarhåll har anledning att
fundera över om det inte bakom Romavtalets
formulering beträffande en

»skälig levnadsstandard» för jordbrukets
vidkommande kan finnas sådant,
som är värdefullare än vad vi kommit
fram till i Sverige. Jag förmodar att
den svenske jordbrukaren, som vet att
den tyske jordbrukaren nu får 50 öre för
vetet räknat i svenska pengar och sedan
själv kan räkna ut att han själv efter
en omotiverad prissänkning i höst när
han fått vissa avdrag på grund av hög
vattenhalt och låg kvävehalt, får nöja
sig med mellan 40 och 41 öre, inte är
lika övertygad om att de båda formuleringarna
är så beskaffade att den
svenska alltid är överlägsen Romavtalets.
Därtill kommer att vi vet att när
de sex åren har gått till ända är det
inte längre fråga om inkomstlikställighet
för den stora massan av de svenska
jordbrukarna. Man går då över till inkomstlikställighet
för dem som har s. k.
normjordbruk. De är enligt 1956 års
jordbruksräkning 37 700 av sammanlagt
268 000 jordbrukare. Det är, säger och
skriver, 15 procent. Vi vet inte vad
Romavtalets utformning i det fallet kan
betyda. Vi vet bara att även Mellaneuropa
har ett småbrukarproblem av
minst samma storlek som det svenska.

Jag har anfört detta inte för att klaga
på avtalet, ty det har jag ställt mig
bakom. Även jordbrukspolitik är det
möjligas konst, och vi får räkna med
att det kan komma att yppa sig fler
möjligheter än hittills. De har ännu inte
stått till buds, men de kan komma. Jag
vill emellertid redovisa verkligheten
sådan den ter sig i dag, när man försöker
att haussa upp vad vi nått med
det svenska avtalet och nedvärdera vad
som skulle kunna nås genom Romavtalets
formulering.

Vad beträffar den sociala sidan av
den svenska jordbrukspolitiken, som
bl. a. gäller småbrukarstöd och dylikt,
vill jag ha till protokollet inläst, hur
Europarådets kommission definierat
det begreppet. Det heter där om den
sociala sidan av jordbrukspolitiken:
»Den sociala jordbrukspolitiken måste

116 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

tillsammans med strukturpolitiken,
marknadspolitiken och handelspolitiken
bidraga till en förbättring av levnads-
och arbetsvillkoren för jordbruksbefolkningen
och bringa dessa
villkor närmare dem som gäller för
andra jämförbara grupper.» Vidare säger
kommissionen: »Genomförandet av
den gemensamma politiken kan få till
följd att i vissa regioner eller för vissa
typer av jordbruk särskilda problem
uppkommer vad beträffar upprätthållandet
av levnadsstandarden för den aktiva
jordbruksbefolkningen. När sociala
överväganden motiverar detta, eller om
varaktigheten av omvandlingsoperationer
eller strukturförbättringar gör det
nödvändigt, kan särskilda stödåtgärder
under vissa villkor visa sig nödvädiga
för att upprätthålla inkomsterna för
regionerna eller jordbruken i fråga.»
Frankrike har dragit fördel av detta uttalande
med stöd åt sina alpbönder. Det
finns ingenting i detta uttalande som
inte kan tillämpas på svensk jordbrukspolitik
i fråga om småbrukarstöd och
särskild norrlandshjälp. Jag tycker att
dessa formuleringar från kommissionens
sida är av stort värde.

Sedan har här talats om nödvändigheten
av att Sverige vid associering
måste hålla på kravet att självförsörjningen
skall vara tryggad. Detta krav
vill jag för min del ställa mig bakom.
Men det ger mig tillfälle att belysa hur
den svenska självförsörjningen i dagens
situation är tryggad. Den är tryggad
tack vare att det svenska jordbrukets
produktion är väsentligt större
än det avsättningsutrymme som vi nu
har i Sverige, överskottet av produktionen
måste vi exportera, vilket i huvudsak
bekostas av jordbruket självt.
Vore den svenska jordbruksproduktionen
inte så stor att vi hade denna överskottsproduktion,
så skulle vi sannolikt
inte ha täckning för mer än 60 procent
av vårt försörjningsbehov. Det är
därför, tycks det mig en rätt viktig sak
att vi i fortsättningen kräver inte bara

att för vår neutralitets bevarande få
möjlighet att trygga självförsörjningen
utan också att vi tryggar vår möjlighet
att hålla jordbrukets produktion på en
nivå som ligger så väsentligt över avsättningsutrvmmet
i Sverige som för
närvarande är fallet. Lyckas vi inte därmed,
och det beror på exportmöjligheterna,
så får väl statsmakterna ta upp
den besvärliga frågan att vidga avsättningsutrymmet
i Sverige genom att
minska den livsmedelsimport som väl
för närvarande täcker värdemässigt,
åtminstone om vi tar med kaffe etc.,
25 procent av våra livsmedelskostnader.

Sedan skulle jag, herr talman, bara
vilja föra fram ett par saker till. Vi
får nog inte bara sitta med händerna
i kors och vänta tills associeringen är
klar, om vi väl skall kunna klara jordbrukssidan
i samband med associeringen.
Om vi läser Romfördraget finner
vi, att vad man där sätter främst i
fråga om jordbrukspolitiska åtgärder
är strukturrationaliseringen, vilket är
självklart på grund av de småbrukarproblem
som Mellaneuropa har att dras
med. Vi kan vara på det klara med att
endast i den mån vi själva lyckas klara
en bättre strukturrationalisering än den
vi nått för närvarande kan vi komma
på samma plan som det Europa som
Sverige kommer att bli associerat med.

Ur den synpunkten är det att beklaga
att det resultat som vi nått under
1950-talet först med hjälp av statens
förköpsrätt och sedan med hjälp
av jordförvärvslagen i dess nuvarande
avfattning är så klent som fallet är. Det
svenska jordbrukets förändring under
1950-talet stannar vid att medelarealen
ökats med en enda hektar. Det resultatet
uppnås i huvudsak därigenom att
25 000 brukningsdelar med mycket liten
areal fallit bort, så att den areal
som är kvar delas på ett mindre antal,
varför medeltalet blir det angivna. Ser
man på hur många nya brukningsdelar
över basjordbrukets storlek som vi fått,

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 117

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

så visar det sig att det är ungefär 1 700.
166 per år är allt vi nått fram till med
den rationalisering som vi nu har sysslat
med. Jag skulle vilja ge det rådet,
i förhoppning att det skall komma fram
till de makthavande, att vi med det
snaraste ser till att jordbrukare, som
vill köpa till jord för rationaliseringsändamål,
inte hindras härifrån genom
tillämpning av de nuvarande icke rimliga
jordförvärvslagarna. Så sent som i
september hörde jag att man hade nekat
tillköp av en jordbruksfastighet
med 10 hektar åker, emedan man ansåg
att det rörde sig om en brukningsdel
som var lämpad för sitt ändamål.

Skall vårt jordbruk komma på samma
plan som jordbruket i det Europa, som
nu syftar till att skapa en strukturrationaliseringsfond
för sina sex länder
med en årlig investering på 500 miljoner
kronor, är det på tiden att vi avlägsnar
det hinder, som förorsakar att
den fria och frivilliga rationaliseringen
inom jordbruket inte får luft under
vingarna.

En annan anledning att i skälig tid se
om vårt hus föreligger beträffande våra
försäljningsorganisationer. Vi bör se
till att dessa är så utformade, att de
fyller de krav som Europamarknaden
ställer. Jag skall berätta följande underliga
lilla historia. Tyskland har tagit
sig före att inte lämna kontingenter
till sina kamrater inom sexstaterna
vare sig för gödkalvar, ätbara djurdelar
eller köttkonserver. Av den anledningen
har kommissionen tänkt draga Tyskland
inför den gemensamma domstolen
under motivering att Tyskland inte
haft sådana organisationer för saluförandet
av produkterna, att landet
har rätt att göra en sådan kontingentavstängning.
Om vad som fordras står
det i kommissionens deklaration: »En
nationell inarknadsorganisation inbegriper
åtgärder som reglerar avsättningen
av en viss jordbruksprodukt i
ett land och vilka lämnar garantier beträffande
sysselsättningen och levnads -

standarden för de berörda producenterna.
Organisationen skall i detta syfte
ombesörja avsättningen av den inhemska
produktionen till stabila priser.»
Vi har alltså skäl att undersöka, om
svensk kötthandel, svensk ägghandel
och svensk spannmålshandel i detta
fall är tillräckligt effektiva, så att vi inte
som associerade råkar in i samma
situation som Tyskland nu tycks ha
hamnat i.

Såvitt jag förstår — och det har bestyrkts
vid föredragningar från utrikesdepartementet
i en utredning där jag
är med — kommer det väl för jordbrukets
del att bli skäligen likartade villkor,
antingen vi blir associerade eller
medlemmar. Kvar står dock den stora
skillnaden, att som medlemmar hade vi
fått vara med i kommissionen och rådet
med rösträtt — i vissa fall vetorätt
och i andra fall med möjlighet att vara
med i den kvalificerade majoritet som
fordras. Detta blir nu inte möjligt efter
den ståndpunkt som tagits, och det kan
jag för min del endast beklaga.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vid denna sena tidpunkt
skall jag inte besvära med något
längre anförande. Ett par konstateranden
skulle det kanske dock vara av
värde att få gjorda.

I denna fråga har det gått på samma
sätt som det har gjort många gånger
förr. Vi har haft en våldsam storm i
pressen. Det har talats om de kolossala
meningsskiljaktigheterna. Det har uttalats
varningar mot regeringens politik
och mot att regeringen skulle lura
t. ex. det oskyldiga näringslivet. Tidningarna
har använt ord som att regeringen
ämnar tillämpa något slags
»Harpsundsdressyr» för att få bukt med
den stridande motparten.

Ja, herr talman, när man nu ser tillbaka
på denna debatt, som jag lyssnat
till hela tiden i första kammaren och

118 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

fått som jag tror korrekta referat av
från andra kammaren, kan man konstatera
att det är en oerhörd skillnad på
tonen i och uppläggningen av diskussionen
utanför och innanför detta hus.
Och det kanske det också skall vara.
Här talas under känslan av att vi har
ett gemensamt ansvar. Detta är givetvis
glädjande. Dessa tecken på att man
verkligen vill komma fram till ett samarbete
hälsas självfallet från regeringens
sida med allra största tillfredsställelse.

Men det finns vissa ting som ändå
gör en något förvånad och kanske en
aning betänksam. Jag trodde faktiskt
inte att man från högerns och folkpartiets
sida i dag, den 25 oktober, med
sådan iver skulle driva tesen att förenlighet
finnes mellan neutraliteten
och EEC.

Jag trodde att alla som har intresserat
sig för dessa frågor och följt med
i den internationella debatten liksom
även i debatten i vårt eget land numera
hade alldeles klart för sig att
medlemskap i EEC icke är förenligt
med neutraliteten. Detta ställningstagande
bygger nämligen ingalunda på
några hemliga rapporter. Papperen på
det bordet är tillgängliga för varje
medborgare. Romavtalet finns där, och
professor Hallsteins uttalanden finns
där. Framför allt har vi genom Österrikes
och Schweiz’ ställningstagande
fått en åskådningsundervisning som väl
borde göra klart även för den som inte
är road av att läsa handlingar att regeringen
har bedömt situationen riktigt.

Ärade kammarledamöter! Jag undrar
i vilken förhandlingsposition vi skulle
ha stått i dag, om Sverige hade ansökt
om medlemskap, medan Österrike och
Schweiz —- de två andra neutrala staterna
i Europa — på grund av sin neutralitet
känt sig förhindrade att söka
sådant? Vi skulle ha satt oss i den
sämsta tänkbara förhandlingsposition.
Vi skulle ha rubbat tilliten till vår neutralitet,
som alltså skulle vara av en

annan art än den österrikiska och den
schweiziska.

Det är klart att detta gör en rätt
oroad. Jag vill gärna hålla med om att
man kunde begå ett misstag i början av
denna sommar — det får regeringen
delvis ta på sig skulden för, ty det är
mycket möjligt att vi inte har tagit
kontakter och ställt tillräckligt med
material till förfogande — men att man
nu, sedan allt detta har hänt, i dagens
debatt fortfarande resonerar som om
neutraliteten icke utgjorde något hinder
för oss att söka anslutning är förvånande.
Jag tror att det skulle vara
bra om vi vid något tillfälle finge ägna
en hel dag åt att diskutera vad neutraliteten
är och vad den ställer för förpliktelser
på oss, ty jag kan fortfarande
inte tro annat än att både herr
Ohlin och herr Heckscher innerst inne
vill neutralitet. Deras sätt att uttrycka
sig, såsom det kommit fram här i dag,
tyder i alla fall på att det föreligger
ett behov att analysera neutralitetsbegreppet.
Det hinner vi inte i kväll, men
jag skall gärna stå till förfogande för en
sådan diskussion.

Nu kan jag nöja mig med att konstatera
att neutralitet måste vara något
mycket mer än bara frihet från militära
allianser. Neutralitet måste byggas
upp under fredstid, så att människorna
litar på oss om det skulle bli en kritisk
situation. Det finns inte något område
inom politiken där missuppfattningar
och missförstånd kan få sådana
katastrofala verkningar som när det
gäller frågan om huruvida man kan lita
på en statslednings vilja att stå utanför
en konflikt eller ej. Om det är någon
skillnad mellan den schweizisk-österrikiska
och den svenska neutralitetspolitiken
är det därför den att Sverige
måste ålägga sig en alldeles särskild
observans att ständigt tänka på att i
sitt uppträdande icke ge anledning till
missuppfattningar och missförstånd,
förhoppningar på den ena sidan och
misstroende på den andra.

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 119

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Trots all vänlighet och trots allt som
har sagts här i dag om att vi står varandra
mycket nära — jämfört med pressens
reaktioner — har vi faktiskt ändå
inte trängt in till vad det är som gör
att exempelvis centerpartiet och socialdemokraterna
kan se så olika på
neutralitetsbegreppet i förhållande till
högern och folkpartiet som de tydligen
gör. Detta är alltså en stor och viktig
fråga, och jag står gärna till förfogande
för att ta upp en diskussion om
den, men jag förstår att vi inte hinner
klara upp saken i kväll.

Det andra som gjorde att jag begärde
ordet var att herr Ohlin har råkat
ut för ett missförstånd som jag gärna
vill rätta. Jag kanske inte hade brytt
mig om att rätta det, tv det råkar så
ofta bli missförstånd mellan herr
Ohlin och mig, och skulle jag rätta alla,
blev det långtråkigt i längden för alla
parter, men detta missförstånd skickades
ut genom televisionen, och därför
vill jag i alla fall i kammarens protokoll
ha ett tillrättaläggande. Herr
Ohlin påstår att jag i mitt Kiel-tal i
juni stod på en mycket mer förhandlingsvänlig
linje och då inte ansåg att
neutralitet och EEC var oförenliga. Det
måste bero på att herr Ohlin inte har
läst talet. Jag kan inte begära att han
skall ha gjort det. Mitt tal var en manifestation
som kommit till bl. a på grund
av att Bonn-ambassadören var mycket
ivrig att det skulle komma ned någon
auktoritativ representant för den svenska
regeringen och klargöra att Sverige
icke hade för avsikt att ändra sin neutralitetspolitik.
Det skrevs alltså ett tal
som var utomordentligt klart. Det tycker
jag förfarande när jag läser det.
Jag säger där ja till Europa, herr
Ohlin, precis som jag har gjort i dag,
ja till fullt ekonomiskt samarbete. Jag
tar som exempel på huru detta samarbete
skulle kunna ordnas upp det av
herr Ohlin mycket förhånade utkastet
som vi skickade runt till EFTA-staterna.
Där uppehåller jag mig vid de

motiv som ligger bakom skillnaderna
och säger att där är en form för ekonomisk
samverkan.

Detta tal slogs upp i tyska tidningar
precis på det sätt som avsikten varit:
med tyngdpunkten lagd på det förhållandet
att talet utgjort en bekännelse
till neutraliteten. Sålunda skriver exempelvis
Kieler Nachrichten följande:
»Därmed har den svenske statsministern
upprepat vad t. ex. hans handelsminister
under de gångna månaderna
oavbrutet uttalat: i en politisk integration,
som målet är för EEC, kan Sverige
icke delta. Alla spekulationer över Englands
eventuella anslutning till EEC»
— eller jag bör kanske säga EWG som
det heter på tyska för att inte riskera
bli beskylld för citatförfalskning; man
kan aldrig vara nog försiktig när det
gäller diskussioner med herr Ohlin —
»ja, t. o. m. ett biträde till denna kommer
icke att förändra Sveriges hållning».

Det bör inte efter detta finnas mycket
kvar av påståendena om att jag i
mitt Kieltal skulle haft en annan position
än jag i dag har intagit.

Herr Christenson i Malmö har här
frågat mig, om det inte vore skäl att,
när alla tydligen är så överens, sätta
till en parlamentarisk beredning, där
man kunde resonera sig fram till en
gemensam svensk förhandlingsposition.
Men vi har ju redan Malmforskommissionen,
som arbetar utomordentligt bra
trots att —- eller kanske just på grund
därav; det kan jag inte säga — att politikerna
inte är med i denna kommission,
som endast består av representanter
för näringslivet och de ekonomiska
organisationerna. Inte ens regeringen
är företrädd där, utan vi får
rapporter från kommissionen om dess
arbete och på grundval av dessa rapporter
resonerar vi sedan med varandra
om det fortsatta uppbyggandet
av Sveriges förhandlingsposition. I
samband med dessa förhandlingar och
resonemang är det åtminstone för mig

120 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska

angeläget att hålla kontakt med de demokratiska
partiernas ledare. Om partiledarna
anser att en fråga har sådan
betydelse, att utrikesnämnden, riksdagens
organ på detta område bör inkopplas,
så bär vi hittills aldrig vägrat
detta och kommer inte heller i fortsättningen
att göra det.

Jag kan inte finna annat än att detta
är en ganska bra arbetsmetodik. Först
får en delegation fri från politiker —
jag missaktar inte på något sätt politikerna;
jag tillhör ju själv deras krets
— men med representanter för näringslivet
resonera sig fram till vissa positioner.
Sedan får regeringen rapporter,
som man vidarebefordrar till partiledarna,
och om så begärs inkopplas
då utrikesnämnden. Detta bär alltid
skett hittills och kommer även i fortsättningen
att ske. Alla uppgifter om
motsatsen är felaktiga. Samma dag som
England meddelade att man skulle ansöka
om medlemskap i EEC — det var
den 31 juli — hade vi överläggningar
med partiledarna. Vid detta sammanträde
var det ingen som begärde någonting
annat än att det skulle hållas
ett sammanträde med utrikesnämnden
den 17 augusti, och ett sådant sammanträde
kom även till stånd.

Jag tror inte att man kan säga annat
än att vi på detta sätt har resonerat
oss fram till förnuftiga lösningar. Från
regeringens sida ser vi naturligtvis
gärna att vi får så många goda råd som
möjligt när det gäller upptagandet av
förhandlingar, men ibland blir man litet
orolig för kvaliteten av dessa råd.
Herr Heckscher har i dag framhållit
att det är mycket farligt att vid förhandlingarna
tala om att vi i Sverige
bär det så bra. Då kommer EEC-makterna
att säga: »Svenskarna har minsann
råd att betala.» Jag hade, herr
Heckscher, hela tiden trott att det skulle
vara någonting att vinna på, om vi
kunde komma i närheten av EEC, men
nu får vi plötsligt veta att detta skall
vi betala med något av vårt överflöd.

integrationssträvandena

Om vi är riktigt snälla och uppför oss
beskedligt, så tror herr Heckscher att
det kan falla en och annan smula från
den rike mannens bord ned till det
hungrande och fattiga Sverige.

När jag hör detta börjar jag verkligen
på att bli orolig för herr Heckscher
som förhandlare. Från regeringens
sida har vi sagt att det finns all anledning
att klargöra styrkan hos den
svenska marknaden, ifall någon händelsevis
skulle missta sig på den punkten.
Herrarna i EEC är säkert inte några
hjärtnupna varelser, som låter oss
slinka in för att få del av håvorna, om
vi bara kan framställa oss såsom tillräckligt
nödlidande. Nej, de kommer
sannerligen att hävda sina intressen.
Den tyska bilindustrien kommer att
fråga: »Vad vinner vi och vad förlorar
vi på att den svenska marknaden anslutes
till EEC?» Då tror jag att det är
ganska effektivt att göra klart att detta
land har den största biltätheten i Europa.

Herrarna försöke en gång störta regeringen
på er vanstyrepropaganda.
Den gick inte i svenska folket, men nu
tycks ni hoppas på att om regeringen
skildrar landet såsom vanstyrt, så skall
det bli trott utomlands. Men då får man
nog lägga beslag på många tidningar.
Jag har framför mig Expressen för i
dag. Vad som där står är förskräckligt
enligt herr Heckschers uppfattning.
Enligt detta nummer är ju varje förhandling
sönderslagen. Det står: »Social
trygghet i sexland.» Vidare: »Kommunister
+ katoliker = fattigdom.» Sedan
redogörs det för hur vi har det,
hur länge en bilarbetare i Sverige behöver
arbeta för att skaffa sig en bil,
hur många TV-apparater det finns och
hur många arbetslösa vi har. Det är
faktiskt rena skrytpropagandan för
Sverige. Men enligt herr Heckschers
uppfattning borde man försöka förmå
tidningarna att inte sprida sådana uppgifter,
vilka i hög grad skulle försämra
förhandlingsläget.

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 121

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Nej, så kommer det inte att gå till.
— Det kommer att bli förhandlingar om
ekonomiska realiteter, och då säger vi
följande: Vi vill ha så få tullhinder
som möjligt för våra varor, och vi vill
gå till förhandlingarna för att förhindra
ekonomisk splittring i Europa. När
vi går till dessa förhandlingar har vi
bakom oss ett starkt näringsliv. Det är
inget dåligt kort att spela med. Att
låtsas som om det inte vore sant att vi
har det bra här i landet skulle vara
ganska meningslöst. Ett annat kort vi
har att spela med är att de andra länderna
måste ha ett intresse av den
svenska marknaden. Däremot kan de ju
inte gärna ha något intresse av att driva
oss bort från neutraliteten.

Vidare tror jag att vi lugnt kan spela
på det förhållandet, att det i hela det
komplex av frågor som kommer att beröras
vid förhandlingarna säkert finns
ting utom marknaden som det kan
vara av värde även för andra länder
att få resonera om: den gemensamma
tullnivån, kapitalrörelserna, etableringsrätten
och liknande frågor, där vi
har bestämda synpunkter. Här gäller
det alltså ekonomiska ting, som man
kan förhandla om. Så måste en förhandlingsposition
byggas upp; en noggrann
penetrering av vad vi har att
bjuda och vad de har att bjuda. En sådan
undersökning pågår, och den utförs
av den bästa expertis landet förfogar
över. När resultaten av detta utredningsarbete
mognar, rapporteras de
undan för undan till regeringen. Regeringen
i sin tur är angelägen om att
hålla kontakt med de politiska partiernas
ledningar. Är inte det en rimlig
metod att undan för undan bygga
upp en gemensam svensk förhandlingsposition? Herr

talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan glädja statsmi -

nister Erlander med att säga att jag inte
anser att det föreligger något missförstånd
mellan herr Erlander och mig rörande
hans Kieltal. Det hela är mycket
enklare. Han har blivit felunderrättad.
Vad jag sade om hans Kieltal hade inte
med neutraliteten att göra utan gällde
en helt annan sak. Jag påpekade att
hans uttalande i Kiel innebar att EECländerna
hade ett politiskt syfte men
att vår alliansfrihet inte behöver hindra
oss från att fullt ut deltaga i ett närmare
ekonomiskt samarbete. Detta uttalande
om att vi fullt ut skall deltaga
— inte bara göra önskelista om friare
handel m. m. — går till innehåll och
tonfall betydligt längre än statsministerns
Metall-tal och regeringsdeklarationen
här i dag.

Vad jag har begärt är att regeringen
skulle, på de punkter där inte vår neutralitet
och en viss hänsyn till beredskapen
kräver annat, ha en positiv
inställning och inte söka ge så litet som
möjligt när det gäller det ekonomiska
samarbetet. I Metall-talet berörde statsminister
Erlander samarbetet i konjunkturpolitiskt
avseende. Detta är faktiskt
mycket centralt och hör till de
frågor som måste täckas av Kieltalets
uttryck om vårt deltagande i samarbetet
fullt ut, om inte Kieltalet var en ren
bluff. Av statsministerns Metall-tal fick
man intrycket att konjunkturpolitiskt
samarbete om vi blev medlemmar skulle
göra oss så bundna, att vi sedan inte
skulle kunna bedriva någon sådan sysselsättningspolitik
som vi gjorde på 30-talet.

Statsministern gav sedan en spark
till högern för att den på 30-talet försökte
men inte lyckades förhindra en
sysselsättningsskapande politik. Detta
var alltså statsministerns sätt att inbjuda
till allmän harmonisk enighet! Det är
uppenbart att detta för det första är
en felaktig skildring och för det andra
någonting annat än uttalandet att man
vill fullt ut delta i ett samarbete som
inte kolliderar med neutraliteten.

122 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Om regeringen vill göra mera än att
räkna upp vilka medgivanden Sverige
inte vill göra och sedan förhandla om
hur mycket man behöver betala på alla
övriga punkter, om regeringen alltså intar
en positiv hållning och förklarar att
regeringen — när det inte leder till
kollision med neutraliteten — uppriktigt
önskar delta i uppbyggandet av en
gemensam marknad för Europas demokratier,
då tror jag statsministern skall
finna att hans vädjan om samverkan
mellan olika partier här i landet skall
få gensvar utan att vi som tillhör andra
partier än hans fördenskull ändrar vår
uppfattning om vad som vore den bästa
vägen.

Sedan skulle jag vilja fråga statsministern:
Varför felrefererar Ni ständigt
oppositionens ståndpunkter? Inte bara
i Metall-talet utan också i yttranden här
i dag har det inte talats om, att vad
högerpartiet och vi har föreslagit är
att man skall pröva möjligheterna att
få ett tilläggsprotokoll med undantagsbestämmelser
av hänsyn till vår neutralitet
och att Sverige inte skall söka medlemskap
om vi inte får sådana undantagsbestämmelser.
Detta kallar statsministern
i dag — i Metall-talet var formuleringarna
ännu längre från verkligheten
— för att »utreda ändringar i Romavtalets
regler». Detta verkar ju som
om det var fråga om generella ändringar
i reglerna, ändringar som avsåg
alla medlemmar. Regeringen kan inte
förmå sig till att klart säga att vad oppositionen
liar förordat är att Sverige —
liksom andra parter tidigare — skulle
få undantagsbestämmelser av hänsyn
till sina speciella villkor. Man vill inte
räkna med den möjligheten utan låtsas
att vårt krav innebär att Sverige skall
genomdriva grundläggande ändringar av
reglerna för alla parter som undertecknat
Romavtalet. Vad skall sådant tjäna
till?

Får jag be statsministern att upplysa
kammaren om vad orsaken kan vara till
att regeringen negligerar eller har för

avsikt att negligera riksdagen på det
sätt som har skett. Om inte oppositionen
hade inskridit i utrikesnämnden hade
regeringen skickat en ansökan om
svensk associering några dagar före den
dag då riksdagen skulle debattera dessa
spörsmål. Något sådant kunde sannerligen
inte ske i något av de länder vi brukar
vilja jämföra oss med. Man hade helt
enkelt glömt bort att riksdagen hade
något med saken att skaffa. När vi påpekade
att riksdagen skulle sammanträda
någon dag — det var avsett att
det skulle bli den 30 oktober — efter det
att regeringen hade tänkt skicka av
Sveriges ansökan, väckte vårt påpekande
först en viss förvåning.

Det har meddelats i tidningarna, och
det finns ingen anledning att inte beröra
det i dag, att utrikesminister Undén
i går skulle ha hållit ett mycket betydelsefullt
tal, som nu har blivit uppskjutet
till i dag eller möjligen någon
senare dag. Detta tal kan inte behandlas
här förrän det är hållet, det är
självklart, men så mycket kan ändå nu
sägas om detta tal, att utrikesnämnden
inte har fått något som helst tillfälle
att diskutera den viktiga problematik
som talet gäller. Då det är ett viktigt tal
som herr Undén ämnar hålla, borde
saken ha föredragits inför utrikesnämnden.
Har verkligen regeringen glömt
bort att det är regeringen som skall
sammankalla utrikesnämnden när den
har planer om nya utrikespolitiska ställningstaganden?
Statsministern sade nu
att om oppositionen föreslår det, så är
regeringen alltid villig att sammankalla
utrikesnämnden. Men vi i oppositionen
kan inte gissa när utrikesministern tänker,
och vi kan inte meddela regeringen
att nu tänker nog utrikesministern på
någonting som vi bör veta, så nu är det
bäst att sammankalla nämnden. Vi hade
för övrigt ett nämndsammanträde för
cirka två veckor sedan.

Jag skulle tro att herr Undén inte
tänker alltför blixtsnabbt, utan att det
hade funnits möjlighet för regeringen

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 123

Meddelande rörande de

att hinna dryfta spörsmålet med oppositionen.
Skall verkligen en regering,
som bakom sig har mindre än hälften av
landets väljare, visa en sådan brist på
respekt för riksdagen och utrikesnämnden
och därmed även för grundlagen?
Eller kan vi hoppas på att regeringen,
när den nu dock i någon mån har glidit
från sina tidigare positioner beträffande
uppläggningen av förhandlingarna,
vid handläggningen av dessa spörsmål
skall vinnlägga sig om att ta mera hänsyn
till riksdagen och dess organ än vad
som skett under de senaste veckorna?

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl naturligt att
statsministern, när han replikerar anföranden
som hållits i hans frånvaro,
fastnar för lösryckta uttalanden, tagna
ur sitt sammanhang. Vad jag sade som
statsministern hade så roligt åt —• jag
gläder mig åt den glädje han kan känna
■—- var att det är angeläget att man
bygger upp reserver och inte omedelbart
tar ut i konsumtion det man behöver
och att om det var någonting
som fördärvade vår förhandlingsposition
så var det talet om att vi nu har
så strålande tider, att vi omedelbart
kan genomföra en åttaprocentig löneökning.
Under sådana förhållanden kan
vi inte räkna med nämnvärd hänsyn
vid förhandlingarna. Vad regeringen
hela tiden förutsatt är nämligen att
man skall visa oss hänsyn inte bara när
det gäller alliansfriheten — som vi alla
är överens om — utan också på en rad
andra punkter.

Vidare säger statsministern att han
tror, att om vi är riktigt snälla —• det
är ett egendomligt uttryckssätt, men
jag förstår det — så skall vi nog få vår
vilja igenom. Herr statsministern tycker
att han är väldigt snäll, om han
över huvud taget visar något positivt
intresse för det europeiska samarbetet
som sådant. I)ct är just den inställningen
som är så orimlig. Det europeiska
samarbetet är inte eu uppoffring för

västeuropeiska integrationssträvandena

oss att engagera oss i, utan det är lika
betydelsefullt för oss som för alla andra
europeiska länder. Jag tror att det
är där den stora skillnaden ligger, att
statsministern och många andra socialdemokrater
— herr Hagnell var ett
gott exempel — tycks anse, att man
egentligen inte skulle vilja ha något
med det där sällskapet att göra men att
tullskäl och andra skäl tvingar oss att
vara med. Det är den inställningen
som förefaller mig så oerhört verklighetsfrämmande
och olycklig.

Statsministern var uppenbarligen bekymrad
över vad som sagts här angående
alliansfriheten. Han sade att
det var underligt att vi inte kunde begripa
att den var oförenlig med medlemskap.
Det står i regeringsdeklarationen
att talesmän för sexstaterna förklarat
att medlemskap endast kunde
beviljas sådana länder som gjorde politiska
åtaganden enligt Bonndeklarationen.
Det var med anledning härav
som vi i debatten citerade en rad personer
som hade en motsatt uppfattning.
Herr Cassel citerade Mansholt, vice
ordförande i kommissionen. Jag citerade
Macmillan som understrukit att
det här är fråga om en ekonomisk,
icke om en utrikespolitisk organisation.
Jag citerade M. Deniau, en av de mera
betrodda tjänstemännen i kommissionen,
vilken utgivit en bok, sannolikt
granskad på kansliet, — det är väl så
det går till där nere — där han ger
uttryck för precis samma uppfattning.
Det är tydligen inte så lätt att svara på
det. Man bara konstaterar att regeringen
vet hur det är och att det är underligt
att vi inte också utan vidare accepterar
vad regeringen säger.

Så säger statsministern: »Hur skulle
det se ut om vi betedde oss annorlunda
än Österrike och Schweiz?» Låt
oss först ta Schweiz. Jag vill erinra om
att Schweiz genom sin neutralitet har
ansett sig förhindrat att ingå i Förenta
Nationerna. Tydligare kan det inte
framgå, att Schweiz ställning och Sve -

124 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

riges härvidlag är olika och att det
därför inte går att göra jämförelser
mellan de båda länderna.

Kvar står då frågan om Österrike.
Jag sade redan förut i dag, att det inte
går att säga att vi skall binda vår politik
vid den som Österrike för, ty Österrike
har andra problem än vi.

Irland är emellertid också ett alliansfritt
land, som har sökt medlemskap.
Det har inte åberopats emot Irland från
kommissionens sida, att det är alliansfritt.
Detta fall har inte tagits upp till
diskussion. Jag vet inte om statsministern
därvidlag kan lämna några
andra upplysningar, som han efter vanan
inte delgivit utrikesnämnden och
som går ut på att Irland inte skulle
vara något pålitligt exempel i detta
sammanhang.

Vi kan mycket väl ta tid på oss och
diskutera neutraliteten en gång till —
vi har gjort det åtskilliga gånger förut.
Men jag vill ta fasta på den formulering
statsministern gav i sitt första anförande
och som jag mycket starkt ansluter
mig till, eftersom jag tycker att
den ger ett gott uttryck för vad det här
är fråga om: Man skall kunna lita på
statsledningens vilja att hålla landet
utanför konflikter — krigiska konflikter
föreställer jag mig att statsministern
menade. Om detta är'' innebörden, är
det precis vad också jag anser vara
innebörden i svensk alliansfri politik,
syftande till neutralitet, detta och inte
någonting annat.

Slutligen bara ett ord om ännu en
sak. Statsministern talar om Malmforskommittén
och tycker det är bra att
representanter för näringslivet får resonera
utan att politiker är närvarande.
Jag har ingen invändning att göra mot
detta. Om statsministern tycker att
Malmforskommittén skall arbeta utan
att vare sig han eller andra politiker är
närvarande, är det förmodligen fullt
godtagbart, — han känner mera till
Malmforskommittén än jag gör. Men
det utesluter inte att man skulle kunna

skapa ett forum där inte bara regeringen
resonerar för sig med näringslivet
och för sig med de politiska partierna,
utan där regeringen, oppositionspartierna
och näringslivet tillsammans
skulle kunna föra en överläggning. Är
statsministern intresserad av att sådana
diskussioner skall kunna komma till
stånd?

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! När man försöker summera
den debatt, som hittills förts i
dag, frestas man att dra den slutsatsen
att vi är ense i huvudfrågan, att vi
skall ha gemenskap med EEC. Det är
formen som tvisten tycks gälla, om det
skall vara medlemskap eller association,
d. v. s. ett begränsat samarbete.

Från vårt håll och från socialdemokratiskt
håll hävdas ju bestämt att
medlemskap inte är förenligt med vår
neutralitetspolitik, medan högern och
folkpariet som bekant nu förfäktar den
motsatta meningen. Det märkvärdiga
är emellertid, som jag har framhållit
förut här i dag, att högern och folkpartiet
ända till i våras var helt överens
med oss om att medlemskap inte var
möjligt för vårt land, om vi ville behålla
neutraliteten.

Varför har man då ändrat mening
inom högern och folkpartiet? Den frågan
måste man ställa sig, alldeles särskilt
som högerns och folkpartiets tidigare
ståndpunkt har tagits spontant och
icke i någon debatt, där man har pressats
till hårdragna ståndpunkter. Det
uppgivna skälet, nämligen Englands inträde,
för att man skulle gå med utan
att neutraliteten äventyras, är helt obegripligt.
Det är klart att en misstanke
kan uppstå om att högern och folkpartiet
skulle vara på glid från neutraliteten.
Denna misstanke har kategoriskt
avvisats av högern och folkpartiet, och
trots att saken kan synas dunkel måste
man ju tills vidare i varje fall tro partierna
på deras ord, även om man vet
att det finns ärade representanter för

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 125

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

dessa partier som har applåderat dein
som har förklarat, att vi borde lämna
neutraliteten.

En annan tanke dyker också upp,
nämligen om det verkligen kan ligga
så till i vårt land att det är smått om
tvistefrågor mellan partierna och att
man förstorar upp motsättningarna —
sådant händer ju ibland. Det har jag
svårt att tro att man på ansvarigt höger-
och folkpartihåll verkligen skulle
vilja göra i en utrikespolitisk fråga,
även om vi har fått höra en del saker
beträffande förhandlingspositionen,
som vid någon eftertanke hos partierna
borde ha varit ägnade att dämpa ned
ivern.

För mig är två ting ofattbara, när
det gäller högern och folkpartiet. Den
första är, hur man kan tänka sig medlemskap
med bibehållen neutralitet,
och den andra är varför partierna har
ändrat ståndpunkt.

Herr Munktell har i dag frågat mig
var »den magiska linjen» går mellan
neutralitet och alliansfrihet. Som jag
framhöll i förmiddags är det ingalunda
fråga om någon ideologisk neutralitet,
utan här gäller det ett handlande, som
kan ge oss möjligheter att stå utanför
ett eventuellt kommande krig. I neutralitetspolitiken
ingår alliansfriheten som
ett viktigt led. En militär allians innebär
däremot en förpliktelse att delta i
ett eventuellt krig. Man kan alltså inte
binda sig för en sådan allians. Man
måste stå obunden för att kunna vara
neutral.

Men man måste vara obunden också
i vissa andra avseenden. Jag tillät mig
i det sammanhanget citera den schweiziska
förbundsprcsidenten, som framhållit
det oupplösliga ömsesidiga sambandet
mellan neutralitet och en viss
grad av oavhängighet och oberoende.
Ett annat viktigt led i neutralitetspolitiken
utgör enligt förbundsprcsidenten
den ekonomiska beredskapen. Vi måste
i avspänningstider kunna klara vår försörjning
av livsviktiga varor. Vidare är

det militära försvaret, civilförsvaret
och den psykologiska beredskapen också
oundgängliga delar av neutralitetspolitiken.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Ohlin förklarade
väl inte just någonting i sitt resonemang
om Kieltalet. Min uppgift var alldeles
riktig. Jag talade om nödvändigheten av
att undvika en ekonomisk splittring i
Europa, men det kanske hade kunnat uttryckas
litet annorlunda. Jag kunde i
stället ha talat om det europeiska frihandelsområdet.
Det hade varit tydligare.
Men det jag sade föranledde inga
missuppfattningar i Tyskland. Där uppfattade
man det inte som något annat än
en deklaration om att det politiska syftemål
som EWG arbetade med kunde vi
inte ansluta oss till. Där har herr Ohlin
begått ett misstag, och det hade varit
bättre att medge det.

Jag skall genast erkänna, att också vi
begick ett misstag, när vi tänkte oss att
lämna in en ansökan om association till
EEC utan att först höra riksdagen. Men
det kanske var litet ursäktligt, eftersom
vi uppfattade det som om saken brådskade
mycket. Alla människor talade om
hur viktigt det var att vi kom med på
ett tidigt stadium. Via utrikesnämnden
hade också de olika politiska meningsriktningarna
fått yttra sig, och därför
var det kanske en liten smula ursäktligt
att vi gjorde detta misstag. Jag kan emellertid
trösta herr Ohlin med att det
aldrig hade kommit att realiseras i verkligheten.
I det ögonblick vi skulle fattat
beslut och skrivit under ansökningshandlingarna
till EEC hade vi — oavsett
om oppositionen krävt det eller inte
—• ansett det självklart att riksdagen
skulle debattera frågan. Det kan jag
försäkra.

I det meddelande vi lämnade utrikesnämnden
hade vi en felaktig inställning,
som vi rättade till när vi upptäckte att
det var ett misstag. Och vi hade riitlat

126 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

till det i den konselj där beslut skulle
ha fattats. Det är jag fullständigt övertygad
om, och det tror jag att också
herr Ohlin innerst inne är.

Även i den andra fråga där herr Ohlin
angrep oss kan jag säga att jag förstår
herr Ohlin något så när. Det är
riktigt att jag i fredags eller lördags
meddelade herr Ohlin att herr Undén
under tisdagen eller onsdagen sannolikt
skulle hålla ett tal i FN rörande nedrustningen
och atombombsfrågan. Det
är också riktigt att det talet hade förberetts
tidigare. Men vi ansåg det inte
alldeles säkert att talet skulle komma
att hållas. Om det, när utrikesministern
reste till New York, hade varit klart att
talet skulle komma att hållas, så hade
detta också anmälts för utrikesnämnden.
Men det var inte alls klart. Jag har
också redogjort för herr Ohlin att det
fanns skäl som talade för att talet inte
skulle komma att hållas. Om vi då hade
anmält saken till utrikesnämnden — vilket
vi kunde ha gjort reservationsvis —
så vet herr Ohlin hur det skulle ha gått.
Det besvärliga med arbetet i utrikesnämnden
är ju att det dagen efter ett
sammanträde där finns utförliga referat
i åtminstone två Stockholmstidningar
om vad som förekommit i nämnden.

I regel kanske det inte gör så förfärligt
stor skada. Det är mycket beklagligt
att det skall vara på det sättet, men då
det gäller en regeringsdeklaration som
kanske inte kommer att hållas, blir saken
besvärlig. Jag betonar än en gång
att hade det varit klart att detta tal
skulle hållas hade det anmälts i utrikesnämnden,
trots att vi skulle ha varit
nästan säkra på att ett par av stockholmstidningarna
skulle innehålla referat
av talet dagen därpå. Så går det
tyvärr till i utrikesnämnden numera,
det vet herr Ohlin.

När jag fick meddelande om att herr
Undén ansåg att han borde hålla talet,
underrättade jag omedelbart samtliga
oppositionsledare, herr Ohlin, herr
Heckscher och herr Hedlund om detta

förhållande liksom om talets innehåll.
På måndagen fick herrarna talet. Vi
tyckte givetvis att vi därmed gjort vad
vi kunnat i denna situation. Därtill kommer
en helt avgörande omständighet,
nämligen den att vi har FN-delegationen
— numera förstärkt med herr Hjalmarson
— som sitter i New York, och
jag föreställer mig att man där i vederbörlig
ordning har resonerat om talet.

Så ligger det som sagt till. Jag tror
inte det går att skapa någon stark indignation
över det sätt på vilket här har
handlats. Det gäller dessutom ett tal som
inte utmynnar i något resolutionsförslag
utan endast är en meningsyttring i
en just nu utomordentligt aktuell fråga,
en fråga som blivit ännu mer aktuell sedan
herr Undén lämnade Stockholm för
att delta i FN-delegationen.

Det är inte mycket mer att säga om
detta, men jag skulle — trots att tiden
är långt framskriden — ändå vilja säga
ytterligare några ord till herr Heckscher.
Hans argument framfördes precis
så som jag har skildrat det här. Det
var inget fel i det referat jag fått. Argumenten
om välståndet framställdes
precis som jag bär beskrivit. Jag förstår
ingenting av herr Heckschers invändningar.
Men det var väl inte heller möjligt
att bortförklara en sådan sak.

Det viktigaste jag skulle vilja säga
till herr Heckscher är följande. Vi har
för närvarande ett mycket stort antal
vittnesbörd, som är offentliga, om EEC:s
politiska karaktär. Att det därutöver bär
förekommit ett och annat yttrande i debatter
och på annat sätt av annan karaktär,
kan vi inte ta hänsyn till. De
yttranden, som exempelvis Hallstein
har fällt i sin broschyr och sina offentliga
tal, är ändå så absolut klargörande
att det är obegripligt hur man kan fortsätta
diskussionen efter dessa klargöranden.

Vidare vill jag säga några ord om
Österrike och Schweiz. Det går inte att
vifta bort Schweiz på det enkla sätt som
herr Heckscher gör. Schweiz går inte

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 127

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

med i FN, följaktligen iakttar Schweiz
en högre grad av neutralitet än Sverige
gör, menar herr Heckscher. Man kan
säga att Schweiz har ett annat slag av
neutralitet. Den svenska neutralitetspolitiken
är mer aktiv. Vi bär engagerat
oss i en rad politiska frågor i FN.
Schweiz har velat hålla sig borta från
detta, och det må vara dess ensak.

Den avgörande diskussionspunkten
mellan herr Heckscher och mig är emellertid
följande. Vi skall föra en sådan
politik att vi inte inger misstankar åt
något håll att vi ämnar svika neutraliteten
i en krissituation — eller förhoppningar
åt ett annat håll att vi ämnar
görar det. Ingen kan inbilla mig att
Schweiz vägrar att gå in i FN för att
inte dra på sig misstankar om att inte
vara neutralt i den mening som herr
Heckscher och jag nu definierat neutraliteten.
Det är helt andra skäl som har
varit bestämmande. När det gäller neutralitetsbegreppet
sådant som vi uppfattar
det, nämligen alliansfrihet, en politik
som skapar respekt för vår vilja att
stå utanför, finns det ingen skillnad
mellan den schweiziska och den svenska
neutralitetslinjen.

Om nu praktiskt taget alla experter i
Europa — Österrikes regering, Schweiz
regering, Sveriges regering, biträdda av
hela sin expertis — efter en grundläggande
genomgång kommer till det resultatet
att det föreligger en oförenlighet
mellan EEC och neutraliteten, då
har jag mycket svårt att förstå att argumenteringen
på denna punkt skall
behöva fortsätta.

Jag skulle också vilja fråga herr Heckscher:
Vad finns det för anledning att
skildra den svenska regeringen såsom
en regering vilken motvilligt pressas
till ett ekonomiskt samarbete i Europa?
Mitt Metall-tal har ni läst på ett egendomligt
sätt —- somliga har bara hört
det i radio och blivit retade över min
något sträva röst, den rår jag inte för
— men om ni läst talet riktigt, är det
nästan obegripligt att ni bär kan påstå

att det var negativt till det ekonomiska
samarbetet. Jag skall till kammarens
protokoll läsa upp ett par satser.

»Det är vår förhoppning att förhandlingar
nu kommer i gång för att utröna
möjligheterna att nå fram till det positiva
mål som vi klart och konsekvent
har eftersträvat: att upphäva den ekonomiska
splittringen och skapa en västeuropeisk
stormarknad.»

Jag talar sedan om att det inte är anledning
att se med pessimism på läget.
Därefter säger jag: »Samtidigt hyser vi
den uppfattningen att de sakliga argumenten
för att skapa en stormarknad
som omfattar 300 milj. människor har
en så stor tyngd att alla parter borde
ha ett starkt intresse av att förhandlingarna
leder fram till ett resultat som
kan tillfredsställa de skilda legitima
intressen som gör sig gällande.»

Vad finns det för uttryck för negativism
i detta anförande? Herr Ohlin säger:
»Men det finns sådana uttryck på
andra punkter.» Det var ju vänligt att
påminna mig om det — jag höll på att
glömma bort det.

Vilka är dessa punkter som herr Ohlin
åberopar? Jag talar om den arbetsmarknadspolitik
vi gemensamt byggt
upp. Det är väl fullkomligt riktigt att
vi är ense om den. Det är väl också riktigt
att högern var emot den, när herr
Ohlin och andra mera progressiva element
inom borgerligheten kämpade för
den. Är det så farligt att säga att den
höger som fanns på 1930-talet var en
höger som hade stark anknytning till
det dåvarande Europa? Det är väl riktigt?
Vad är det som är fel i det?

Och så säger jag: Denna arbetsmarknadspolitik,
som vi gemensamt har byggt
upp och som jag tror att samtliga politiska
partier nu anser vara av stort
värde för oss alla, är ett av de ting om
vilka vi får resonera, om vi går in i EECförhandlingar.
Det är väl ändå nödvändigt
att man gör klart att det finns ekonomiska
ting som inte bara är fördelar.

Jag säger uttryckligen: På dessa

128 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

punkter behöver vi inte ta ställning i
dag — det kommer att bli långvariga
förhandlingar. Men vid dessa förhandlingar
skall värdet av att riva tullmurarna
till Europa vägas mot de nackdelar
det för med sig att vi inte längre på
samma sätt som förut kan bestämma
över exempelvis vår arbetsmarknadspolitik.
Är det inte en fördel att Sverige
för närvarande är något av ett pionjärland
när det gäller utformningen av en
dynamisk arbetsmarknadspolitik?

Men jag säger också: Hur fästade vi
än är vid detta är det en historia som
tillhör det ekonomiska området. Där
kan vi förhandla. Vi kan däremot inte
förhandla om neutraliteten.

Jag tillåter mig fråga: Vad finns det
här för motsättning på någon enda
punkt i förhållandet till den deklaration
som vi avgivit i dag och vad finns
det för anledning att försöka ge allmänheten
föreställningen, att det råder en
spänning mellan talet den 22 augusti inför
Metalls kongress och dagens regeringsdeklaration?
Det är väl också ett
egendomligt sätt att hjälpa till att -bygga
upp förhandlingspositionen, att ge oriktiga
upplysningar om den svenska regeringens
positiva intresse för ekonomiskt
samarbete. Jag hade hoppats att
denna diskussion ändå skulle komma
att leda fram till — och jag hoppas det
fortfarande — enighet om att nu gäller
det framtiden, nu gäller det att bygga
upp en svensk förhandlingsposition. Med
hänsyn till detta uppbyggnadsarbete kan
det väl aldrig ligga något värde i att på
felaktiga premisser framställa regeringen
såsom ointresserad av ett förhandlingsarbete
som den i alla fall kommer
att leda.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill begagna tillfället
att göra några få preciseringar.

Herr Hedlund tyckte att högerns och
folkpartiets solidaritetsdeklarationer i
fråga om neutraliteten borde tas ad
notam, även om man skulle kunna ta

dem med en nypa salt. Jag tycker att
högerns och folkpartiets deklarationer
i dessa frågor inte har med neutraliteten
att göra. Upprepade gånger har herr
Ohlin som den utrikespolitiska motiveringen
kommit fram till att vi måste
stödja »demokratierna i Västeuropa»,
att vi måste ta vår position med hänsyn
till deras läge och deras behov. Och
herr Heckschers tidigare argumentation
mot den nationella suveräniteten, som
han egentligen betraktade som ett medeltida
begrepp som inte hörde samman
med vår tid, är val ganska svår att förlika
med vilja till neutralitet.

Hurudant är sakläget? Jag ställer
denna fråga på grund av herr statsministerns
understrykande av neutraliteten
och de förpliktelser denna medför.
Jo, sakläget är detta: Det finns två block
i Europa. Vi kan vara ledsna eller glada
däröver ■—• det spelar ingen roll. Det
rör sig här om realiteter, och motsättningarna
är mycket starka.

Kravet från de borgerliga — högerns
och folkpartiets krav — är att vi skall
stödja det ena blocket mot det andra.
Hur kan detta förlikas med neutraliteten?
Såvitt jag förstår har högern och
folkpartiet i sin argumentation här tagit
avstånd från neutralitetslinjen.

Vad regeringens förklaringar i dag
beträffar har jag tidigare markerat det
negativa intrycket. Men det finns också
ett par positiva inslag.

Det första anser jag vara att regeringens
deklaration om neutraliteten är
mycket tillfredsställande. Vilka skador
vi än kan åsamkas genom det vinglande
som förekommit är det i varje fall för
mig självklart, att regeringens beslutsamhet
att slå vakt om neutralitetslinjen
är tillfredsställande.

De förbehåll som gavs i regeringsdeklarationen
är tillfredsställande, men
jag frågar mig om det egentligen är god
realpolitik att göra dessa förbehåll, om
regeringen åsyftar att åstadkomma en
association. Regeringen har kanske
andra avsikter. Den kanske vill komma

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 129

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

i en fördelaktigare position gentemot
den inre oppositionen. Jag vet inte vilka
svårigheter som regeringen låter sitt
handlande bestämmas av. Låt oss göra
det tankeexperimentet att detta sexstatsblock
i enlighet med sina deklarationer
förklarar att en association med sådana
här förbehåll är omöjlig. I vilken position
kommer då regeringen? Riskerar
inte regeringen att manövrera sig från
den ena svårigheten till den andra? Det
är verkligen ganska skickligt av en regering
att inom loppet av ett år inta tre
olika ståndpunkter: först torpedera

idén om en nordisk tullunion, sedan
torpedera EFTA-anslutningen och till
sist säga att ingenting annat återstår än
att finna en form för att göra gemensam
sak med det ena blocket i Europa.
Man kan inte kalla det Europa, ty det
handlar bara om en mindre del av Europa.

Jag vill inte undervisa regeringen om
vad den själv anser om neutraliteten,
men jag har uppfattat regeringens uttalanden
om neutraliteten på det sättet
att den i princip menar en fredspolitik.
Sverige skall föra en sådan politik att
landet inte riskerar att under några förhållanden
dras in i ett krig. Då är det
mycket viktigt att detta blir vägledande
också för den praktiska politiken och
inte minst för den ekonomiska politiken.
I vår tid är det ju ett mycket
nära samband mellan ekonomi och politik.
Jag har svårt att föreställa mig att
svensk medverkan i en blockbildning
med den klart politiska karaktär som
EEC har kan vara förenlig med de deklarationer
regeringen gjort till förmån
för en ständig svensk fredspolitik.

Handelsministern sade i polemik mot
mig för en stund sedan att han hoppades
att han och hans parti skulle göra
många dumheter, d. v. s. i polemik med
mig. Det är risker med det.

hans excellens statsministern för det
snabba svaret på min fråga. Statsministern
redogjorde delvis för den Malmforsutredning,
vilken sysslar med handelspolitiska
frågor. Såvitt jag funnit av
ämbetsmannaskrivelser är dock detta
ett rådgivande organ som lämnar hemligstämplade
rapporter till regeringen.
Det är gott och väl att det finns en
dylik utredning, som sysslar med utrikeshandeln,
men riksdagen — och det
är det jag har efterlyst ■— bör då även
stadigvarande få erforderliga informationer.

Regeringen kommer liksom hittills,
säger statsministern, att upprätta kontakter
med ledarna för de borgerliga
partierna i riksdagen. Men kontakter är
inte detsamma som ett verkligt praktiskt
samarbete i aktuella förhandlingsfrågor.
I dagens regeringsförklaring rörande
de västeuropeiska integrationssträvandena
har riksdagen endast fått
efterliandsmeddelanden, och riksdagen
har fått spela en ganska passiv roll i
den stora fråga som behandlas denna
höstriksdag.

I de senaste danska söndagstidningarna
framhölls från olika partier att
förhandlingarna -—■ som för resten i
morgon inledes i Bryssel — innehållit
de mest värdefulla framställningar som
någon dansk utrikesminister någonsin
gjort. Folketinget står också enigt och
därmed indirekt det danska folket. En
liknande manifestation och samling på
bröd front hade varit önskvärd även i
Sverige. En parlamentarisk riksdagsutredning
med experter skulle kanske
kunna skapa en bättre stämning i riksdagen.

Till sist en parentes apropå dagens
debatt. Statsministern kan inte lämna
den svenska riksdagen och citera Churchills
ord vid en engelsk kris: »Affärer
som vanligt!»

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp) Herr HAGNELL (s) kort genmäle:
kort genmäle: Herr talman! Herr Heckscher sade

Herr talman! Jag ber att få tacka att jag hör till en grupp som uttalar sig
5— Andra kammarens protokoll 19111. Nr 27

130 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1951

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

på följande sätt: Egentligen skulle vi
inte vilja ha något med det där sällskapet
att göra!

Får jag i anslutning till detta säga att
jag hör till dem som inte vill ha en protektionistisk
tullmur kring Västeuropa
mot yttervärlden, vare sig den riktar
sig mot USA eller mot de underutvecklade
länderna. Jag vill heller inte ha
social och ekonomisk utjämning inom
en tullmur under sådana former, som
onödigtvis försvårar för oss att själva
bestämma över vår framtida ekonomiska
och sociala politik.

Däremot hör jag till dem som vill ha
»produktivt skapande samarbete» —
för att citera — med såväl Västeuropa
som världen i övrigt på grundval av fri
internationell utrikeshandel med ett
minimum av protektionism.

Jag hoppas detta onödiggör fortsatt
användning av herr Heckschers klassifikation.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hedlund var inte
angripen av herr Heckscher och mig
men ville ändå ha replik för att kunna
angripa oppositionen och försvara regeringen.
Han gjorde det genom en
repris av sitt tidigare angrepp på oppositionen.
Jag har redan svarat på det,
och jag tror att herr Hedlund har en
mycket god fattningsförmåga, när han
vill.

Beträffande Metall-talet säger nu
statsministern att han talade så välvilligt
om den stora marknad vi önskar
delta i. Javisst, det har regeringen sagt
hela tiden, men vad sade statsministern
beträffande det ekonomiskt politiska
samarbetet? Jag tar bara ett exempel.
Statsministern sade att det inte är att
förvåna sig över att vi känner tveksamhet
att ansluta oss till internationella
avtal, som kan tänkas avsevärt inskränka
våra möjligheter att föra en egen politik.
Som exempel nämnde statsministern
den krispolitik som uppehöll sysselsättningen
under 1930-talet. Han gav in -

trycket att denna politik inte skulle ha
kunnat föras vid ett ekonomisk-politiskt
samarbete. Detta är uttryck för en
negativ inställning till sådant samarbete
och är dessutom alldeles felaktigt. Hade
vi haft ett sådant avtal, skulle vi för det
första inte ha haft behov av så mycket
åtgärder för att åstadkomma en jämnare
konjunktur och för det andra skulle
regeringen ändå ha haft möjligheter att
föra en aktiv krispolitik.

Herr statsminister! Det går inte att
bestrida att här skiner igenom en negativ
attityd till det som många söderut
betraktar som »betalning» för förmånen
av tillträde till den gemensamma marknaden.

Beträffande utrikesnämnden säger
herr Erlander att det fanns skäl som
talade för att den borde informeras.
Ja, borde inte utrikesnämnden ha informerats
innan regeringen till punkt
och pricka hade fastställt talets innehåll?
Jag har inte funnit att någonting
kommit ut från utrikesnämnden när
den ålagts särskild sekretess. Varför
inte åtminstone sammankalla utrikesnämnden
en eller ett par dagar efter
remissdebatten och uppskjuta detta tal
något? Oppositionsledarna fick talet,
säger statsministern. Ja, 24 timmar innan
det skulle hållas och samtidigt som
vi fick den regeringsdeklaration som
vi skulle kritisera och belysa vid remissdebatten!
FN-delegationen är verkligen
inte avsedd att ersätta utrikesnämnden.
Det går inte att försvara detta
förfaringssätt, herr statsminister.

Vi framställer inte regeringen som
ointresserad av samarbete, men vi vill
ha klarhet i om regeringen har en
verkligt positiv inställning till samarbetet.
Om regeringen vill demonstrera
sin goda vilja, bör oppositionen erbjudas
representation i de organ som skall
dra upp linjerna för de kommande förhandlingarna.
Är statsministern villig
att uppge den två gånger visade negativa
attityden till en sådan vädjan för
att ändå ge en antydan om att rege -

unsaagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 131

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ringen menar allvar när den säger sig
söka ett bättre samarbete med oppositionen? Herr

HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Det börjar bli litet svårt
att hålla reda på vem som replikerar
vem i denna debatt. När herr Hedlund
upprepar frågan varför jag ändrat mening
i fråga om de ekonomiska skälen
mot medlemskap i EEC, som var vad
jag åberopat vid flera tillfällen, vill jag
säga att Englands och Danmarks inträdesansökningar
självfallet innebär en
helt ny situation, såsom också regeringen
framhållit. I fråga om alliansfriheten
är det enligt min uppfattning självklart
att vi vare sig det gäller medlemskap
eller association måste begära sådana
förbehåll, att fullständig alliansfrihet
kan garanteras. Jag är inte övertygad
om att det är svårare att få sådana förbehåll
i det ena fallet än i det andra.

Statsministern vill inte godta uppfattningen
att det föreligger en skillnad
mellan Schweiz och Sveriges neutralitet.
Det är mycket egendomligt att
statsministern inte vill göra det. När
jag nämner FN, säger han att det inte
har med detta att göra. Låt oss då ta
Europarådet. Där är inte Schweiz medlem,
men Sverige är medlem. Det förefaller
mig uppenbart att den schweiziska
neutraliteten genomgående bär en
annan karaktär än den svenska. Den är
varken mer eller mindre respektabel än
den svenska. Den är av annan art och
ställer andra krav. Det går därför inte
att dra paralleller.

Statsministern säger vidare att regeringen
inte hyser någon motvilja mot
ett ekonomiskt samarbete. Det är enbart
glädjande alt så är fallet, men varför
använder man då samtidigt sådana
uttryck som »uppoffringar» och att
»vara snäll»? Varför talar regeringens
företrädare, i varje fall dess partivänner,
så ofta om gemenskapen som något
»reaktionärt»? Statsministern säger att
regeringen har så många vittnesbörd

om EEC:s politiska karaktär, och därför
bryr han sig inte om uttalanden i
annan riktning. Det beror mycket på
vad som menas med politisk. Självfallet
har varje ekonomisk organisation, inte
minst OEEC, där Sverige spelat en mycket
betydande roll, flera politiska sidor;
för det första emedan det rör sig om
ekonomisk politik — och det är en mycket
väsentlig sak i sammanhanget — och
för det andra emedan en ekonomisk
uppbyggnad av Västeuropa naturligtvis
också har en påtaglig politisk innebörd.

Jag tror, herr talman, att om herr
statsministern ständigt åberopar den
politiska aspekten, sker detta utan att
han riktigt klargör vad det är för slags
politik det är fråga om.

Till slut säger statsministern: nu gäller
det framtiden.

Ja, herr talman, det är mycket önskvärt
att vi kommer över till framtiden.

vet inte hur framtiden gestaltar sig,
men om det är så att regeringen vill se
framåt mot ett intensivt europeiskt samarbete
på alla områden av det ekonomiska
livet, då skall det sannerligen inte
saknas samarbetsvilja från den riktning
som jag har den äran att företräda.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Nu, herr Ohlin, har jag
begärt replik både mot herr Ohlin och
herr Heckscher. Om det nu skall redovisas
mot vilka man replikerar, gör jag
väl detta nu.

Sedan skall jag be att få tacka för
komplimangen. Herr Ohlin sade, att jag
har lätt att förstå när jag vill. Jag måste
säga att jag väldigt gärna vill förstå
herr Ohlin också i denna fråga, men jag
kan inte. Jag kan inte förstå hur detta
med medlemskapet och neutralitetslinjen
går ihop. Jag förstår inte herr Heckscher
ett enda dugg på den punkten.
När han börjar röra ihop OEEC:s politiska
målsättning med Europagemenskapens,
då är det som att börja jämföra
natt och dag. Det är två skilda saker.
Den sistnämnda iir en allmän po -

132 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

litisk sammanslutning syftande till att
stärka militärallianser. Läs 18 juli-deklarationen
i Bonn noggrant, herr Heckscher,
så tror jag att det blir lättare
för oss att komma överens. Vi vet, herr
Hecksclier, att endast de som vill ha
fullvärdigt medlemskap är välkomna
att söka sådant och att det endast blir
fråga om jämkningar i detaljerna, icke
i målsättningen. Och en av målsättningarna
är detta allmänna politiska
mål.

Låt mig sedan dröja ett ögonblick vid
den nya höger- och folkpartiparollen:
Hör efter om det går att få jämkningar
och bestäm er sedan. Varför gäller detta
1961 men gjorde det inte 1959 och 1960?
Då hörde man aldrig att man skulle gå
till väga på det sättet. Då ansåg herrarna
saken vara klar ändå.

Hans excellens hem statsminister*
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte nämnvärt
förlänga denna debatt. Jag har svarat
på de upprepade påståendena från
herrar Ohlins och Heckschers sida om
neutralitetspolitiken. Det är inte mer
att säga. Jag hoppas att vi skall få tillfälle
att utveckla dessa synpunkter litet
mera ingående vid något annat tillfälle
då tiden inte är så knapp som nu. Inte
i någon av edra repliker har det framkommit
ett enda argument som inte har
blivit vederlagt tidigare, och en diskussion
av den typen är föga meningsfylld.

Jag begärde emellertid inte ordet för
att säga detta utan för att konstatera,
att när herr Ohlin nu skall leta upp något
ur det berömda eller beryktade,
vilket ni vill, Metallkongress-talet, så
kommer han med mitt uttalande om att
det skulle vara med stor tveksamhet
som vi skulle vara beredda att avstå
från rätten att driva en självständig arbetsmarknadspolitik.
Är inte detta, frågar
herr Ohlin, ett vittnesbörd om negativ
inställning? Ja, herr Ohlin, är
det inte med tveksamhet även från er

sida som ni avstår från denna rätt. Påståendet
att vi på 30-talet inte skulle
ha haft detta problem är orimligt. Vi
hade ju en massarbetslöshet över hela
Europa. Tanken att om man bara hade
haft en gemensam ordning i Europa
skulle denna massarbetslöshet inte ha
funnits är orimlig. Herr Ohlin har ju
själv ägnat en stor del av sin vetenskapliga
gärning just åt undersökningar
av arbetslöshetens natur och orsaker.
Aldrig i livet skulle man ha kommit
på den idén, att man skulle ha klarat
konjunktursituationen enbart därför att
man slog ihop det hela till en större
marknad. Då skulle t. ex. Förenta staterna
inte ha några konjunktursvängningar.
Detta resonemang är helt orimligt.
Jag ser att herr Heckscher nickar,
och det är med tillfredsställelse jag noterar
att detta är en orimlig ståndpunkt.

i» f

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Endast ett par ord till
herr Hagberg. Han påstod i allra sista
delen av sitt anförande, att jag hade
uttryckt en förhoppning om att jag och
regeringen skulle komma att göra många
dumheter i fortsättningen. Ja, herr Hagberg,
illa har jag många gånger uttryckt
mig. Jag har till och med för att
använda en term som herr Hagberg känner
gjort avbön för det i dag i kammaren,
men så befängt som herr Hagberg
påstått att jag uttryckt mig hatändå
aldrig mina ord fallit.

Vad jag sade var följande: Varje gång
som regeringen uttryckt sitt positiva
intresse, sin vilja att främja den ekonomiska
integrationen och sin strävan
efter ett vidgat internationellt samarbete,
så har herr Hagberg så snart det inte
gällt våra ekonomiska förbindelser med
öststaterna betecknat det som ett mycket
allvarligt fel i vår politik. Det är
sådana fel, herr Hagberg, det upprepar
jag, som jag hoppas och anser att vi
kommer att begå även i fortsättningen.

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 133

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern säger nu
att han inte har mött ett enda argument
som inte har blivit ordentligt vederlagt.
Det är egendomligt hur man
kan uppfatta saker på olika sätt. Jag
skulle vilja säga att här har inte — såvitt
jag kan se — i varje fall från min
sida framförts ett enda argument, mot
vilket regeringen åberopat någonting.
Den har bara gått förbi alla argument.
Det är kanske det skickligaste sättet
från regeringens sida att föra denna
debatt att gå förbi argumenten i stället
för att bemöta dem.

Sedan säger herr Hedlund, att den
europeiska ekonomiska gemenskapen är
en organisation för att understödja militärallianser.
Det skulle vara intressant
att få veta var i Romfördraget herr
Hedlund kan finna något som helst stöd
för en sådan uppfattning. Herr Hedlund
åberopar Bonndeklarationen, och då får
jag ånyo — jag vet inte för vilken gång
i ordningen — erinra om att de som
haft all anledning att studera deklarationen
så ingående som ske kan, nämligen
företrädarna för den brittiska regeringen,
har — både Macmillan och
Heath i underhusdebatten i början av
augusti —* uttryckligen understrukit, att
de bindningar som man underkastar
sig i sammanhang med inträde i gemenskapen
enbart gäller vad som står
i Romfördraget och icke någonting annat.
Jag kan därför inte förstå hur herr
Hedlund kan tala om militärallianser.
Om det vore på det sätt som herr Hedlund
säger vore det ju också självfallet,
att Irlands ansökan om anslutning
över huvud taget inte heller skulle
kunna göras till föremål för prövning.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! För mig framstår ett
sådant konstaterande, som handelsministern
gjorde, av att man begår fel såsom
liktydigt med att man begår en
dumhet. Jag anser att det var både fel
och dumt när man först spolierade det

nordiska samarbetet, sedan kastade
EFTA överbord och slutligen gör en
tredje dumhet. Statsrådet Langes förklaring
av vad han har sagt bekräftar
egentligen den karakteristik, som jag
gav i mitt tidigare anförande. Herr
Lange har, som han nyss alldeles riktigt
påpekade, en viss lätthet för att
uttrycka sig felaktigt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara svara herr
Heckscher, att i regeringsdeklarationen
utförligt redogöres för de skäl, som regeringen
grundar sin uppfattning på när
den anser neutraliteten vara oförenlig
med ett medlemskap i EEC. Svaret på de
frågor herr Heckscher ställt finns i denna
deklaration.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsministerns påstående,
att vi inte — om vi var medlemmar
i en organisation av EEC:s typ
— skulle kunna bedriva en sysselsättningsskapande
politik, är felaktigt. Ni
har inte gjort något försök att dokumentera
det, och jag ber att få rekommendera
ett studium av den norska kommentaren
till Romtraktaten. Det skulle
mycket väl vara möjligt med offentliga
arbeten etc. Jag tror det är ganska uppenbart,
att ett internationellt samarbete,
om det hade funnits, dessutom
skulle ha minskat hehovet av sådana
åtgärder. Men i den mån man ville vidtaga
sådana, skulle man kunna göra
det. Om nu någon sätter sig ned och försöker
att finna fel och svårigheter, som
inte finns men som man tycker sig finna,
ocli blåser upp dem för alt använda
dem som skäl till att man är betänksam
när det gäller att gå med i den europeiska
gemenskapen, är det väl ofrånkomligt,
att detta ger ett intryck av att man
liar en tämligen negativ inställning till
väsentliga sidor av detta samarbete. Det
är ett faktum, herr statsminister, att
talet gjorde ett sådant intryck och det

134 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

kan många med mig intyga. Om vi här
i kammaren kunde låta spela upp det
som statsministern yttrade i radio skulle
intrycket vara sådant, att jag är säker
på att herr Erlander för en gångs skull,
trots den stridsman lian är, skulle lägga
ned sin talan och säga: »Nej, nej, det är
nog bäst att jag uppger försvaret!»

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern hänvisade
till regeringsförklaringen. Därmed
är vi tillbaka igen där vi började debatten.
I regeringsförklaringen står det
bl. a. så här: »Talesmän för dem» —
d. v. s. de sex — »har i anslutning till
Bonn-mötet förklarat att medlemskap
enligt Rom-fördraget endast kunde beviljas
sådana länder som gjorde politiska
åtaganden i enlighet med förklaringen.
Att på annan grund söka inträde
vore snarast illojalt.»

Detta påstående i regeringsförklaringen
är i den mån det avser något
auktoritativt uttalande från Rom-traktat-makternas
sida missvisande och
ogrundat. Jag har anfört skäl för den
uppfattningen och dessa skäl har inte
bemötts. Att då på nytt börja med att
åberopa regeringsförklaringen förefaller
mig vara att ge sig in på en typisk
cirkelbevisning.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Omedelbart efter den
passus herr Heckscher citerade finns en
hänvisning till den statschefsdeklaration
som avgavs i Bonn. Där förekommer
precis det uttalande, som jag hänsyftade
till.

Beträffande mitt tal börjar jag mer
och mer att förstå, att det var ett akustiskt
fenomen, som har stört herrarnas
nattro. Jag läste för en gångs skull talet
direkt från manuskriptet utan att göra
några som helst ändringar. Jag beklagar
att min röst sätter herr Ohlin i affekt,
men det kan jag inte hjälpa.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag är, herr talman,
medveten om den otacksamma situation,
som en enskild riksdagsman råkar
in i när hans namn på talarlistan är
placerat så, att hans anförande följer
efter en sådan här partiledardebatt.
Men det är kanske på det sättet, att om
vi enskilda riksdagsmän skulle hesitera
för den sakens skull, så fick vi mycket
sällan möjlighet att göra vår röst hörd.
Det är ju så, att när vårriksdagen börjar
lida mot sitt slut och spurten sätter
in har vi ärendenas mångfald och de
sena nattplena att ta hänsyn till och i
de allmänna debatterna har vi statsråden
ocli partiledarna. Dessa är sett ur
matematisk synpunkt inte så många
som de ärenden vi har att behandla under
ett stort plenum på slutspurten under
våren, men vad som brister därvidlag
uppvägs mycket väl av anförandenas
mångfald från dessa herrar.

Jag skulle, herr talman, ha velat säga
ett par ord till statsministern. Han har
avlägsnat sig och jag kan förstå att statsministern
har andra bestyr vid en stordebatt
av detta slag än att lyssna när en
enskild riksdagsledamot tar till orda,
men han har väl vänner här, som kan
framföra mina reflexioner till honom.
Det gäller vad statsministern i sitt
första anförande i denna debatt sade
om Malmforskommitténs arbete, alltså
den kommitté som hade att utforma vår
förhandlingsposition i fråga om EFTA
och som nu med stöd av experter arbetar
vidare på den nya uppgiften. Jag
blev inte på det klara med om statsministern
menade, att det var en fördel
att politikerna inte fanns med i sammanhanget.
Han beslöjade sin uppfattning
med en kvickhet när han sade,
att Malmforskommittén arbetade mycket
effektivt, och att han visste inte om
det var tack vare eller trots att politikerna
inte fanns med.

Jag har på ett tidigt stadium motionerat
i dessa frågor och tog bland annat
upp dem i en interpellationsdebatt

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 135

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

1958, när vi behandlade frågan om förhandlingar
mellan de 17. Det måste vara
en väsentlig skillnad mellan att sporadiskt
meddela partiledarna och informera
utrikesnämnden och att ha en
ständig kontakt med ett kontinuerligt
arbetande råd med företrädare för näringslivet
och politikerna, där man
medvetet penetrerar frågorna och försöker
medverka i uppbyggandet av en
svensk förhandlingsposition. Jag är
övertygad om att ifall detta samråd nu
hade funnits, hade för det första statsministern
inte behövt i efterhand söka
tala industriföreträdarna till rätta vid
åtminstone två tillfällen, som nu har
skett, och för det andra hade vi kunnat
undvika den politiska strid, som nu har
blossat upp kring dessa frågor.

Denna strid är även i någon mån att
tillskriva den omständigheten, att samtliga
partiledare och regeringen samt industriens
företrädare enligt min uppfattning
— den må vara mycket lekmannamässigt
grundad — tog alltför
snabba ståndpunkter, band sig i positioner
och inte lät opinionen mogna ut
i en allsidig debatt.

Jag skall inte polemisera mot högern
och folkpartiet. Jag vill endast göra en
reflexion beträffande dessa partiers position
i denna fråga. Jag framför den
emedan den positionen har förvånat
mig ganska mycket. Högern och folkpartiet
har under 1958, 1959 och 1960
sagt, att »vi kan inte tänka oss en anslutning
till EEC på grund av de politiska
bindningar som där existerar».
Jag har haft anledning att som representant
för mitt parti ett par gånger instämma
med herr Heckscher i det avseendet.
Nu säger högern och folkpartiet,
att vi skall ha ett fullvärdigt medlemskap,
men det skall kompletteras med
särprotokoll med vissa väsentliga undantagsbestämmelser.
I så fall borde väl
den möjligheten ha existerat redan under
1958, 1959 och 1960, eftersom EECstadgan
såvitt jag vet inte undergått någon
radikal förändring sedan dess. Man

kan inte gärna motivera denna ändrade
ståndpunkt med att England sökt inträde,
ty det är väl ingen som väntar några
markanta förändringar i stadgan på
grund av Englands inträde.

Om jag som enskild ledamot skulle
försöka summera de personliga intrycken
av dagens debatt är huvudintrycket,
att samtliga demokratiska partier
är ense om två mycket väsentliga ting,
nämligen för det första att vi skall försöka
bevara alliansfriheten och för det
andra att vi har en klart positiv inställning
till utvidgat handelssamarbete
med de västeuropeiska kontinentalmakternas
ekonomiska union. Det är alltså
om anslutningsformen den politiska
striden står. Jag vet inte om detta kan
bero på olika tolkning av Romfördragets
politiska innehåll. Jag skulle i varje
fall vilja uttala önskemålet, att vi även
på den punkten kunde komma varandra
närmare. Den gång vi går att förhandla
med EEC måste det nämligen vara av
väsentlig betydelse, att vi om möjligt
har en enig riksdagsopinion bakom
våra förhandlare.

Det har funnits en annan mycket naturlig
underton i den debatt, som i dag
har förts, och det är den gemensamma
känsla vi har att den senaste månadens
händelser innebär en ny fas i Västeuropas
politiska liv. Det är ingen överdrift
att säga, att Västeuropa står vid ett vägskäl.

Den offentliga debatten har inledningsvis
berört frågan, om Romfördraget
är ett politiskt dokument och i så
fall i hur hög grad och hur långtgående
politiska syften detta fördrag har. Jag
skall inte vid denna tidpunkt försöka
göra någon ingående analys av Romfördraget
och dess politiska syften, men
jag vill framföra som min personliga
uppfattning, att jag ger dem rätt som
inte kan läsa ut några entydiga politiska
bindningar i själva EEC-stadgan.
Detta beror helt enkelt på två faktorer:
för det första att fördraget med
dess 248 artiklar uteslutande behand -

136 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

lar de ekonomiska spörsmål, som rent
traktatmässigt aktualiserades i samband
med upprättandet av den ekonomiska
europeiska gemenskapen; för det andra
att Romfördraget måste uppfattas som
ett ramavtal av stort format, där den
närmare utformningen och framför allt
tillämpningen av bestämmelserna kommer
att materialiseras och ta form under
den övergångstid, som är stipulerad.
Man får således söka andra dokument,
om man vill ha fördragets politiska
karaktär klarlagd. Främst får man,
måhända, se till den anda och atmosfär
under vilken Romfördraget är upprättat.

Det råder väl ingen tvekan om att de
politiker och ekonomer som är Romfördragets
skapare känner sig burna av
en historisk mission, missionen att skapa
en politisk enhet av i första hand de
västeuropeiska kontinentalmakterna. De
politiska skaparna av Romfördraget har
arbetat med den bestämda målsättningen,
att den europeiska ekonomiska gemenskapen
med den fria handeln och
den stora samordnade marknaden endast
är ett av medlen, en av vägarna
att uppnå det mera långsiktiga målet, att
bana vägen för ett politiskt enat Västeuropa.

Det kan man förstå. Man kan förstå
alla dessa politiker, som har sett det
splittrade Västuropa ligga ekonomiskt
och politiskt lamslaget efter tvenne
världskrig. När man sett hur exempelvis
Frankrike och Tyskland historien
igenom förött sina krafter på meningslösa
krig, så har man i den nya ideologiska
situationen som uppstod efter
andra världskriget och inför den nya
situation som den snabba tekniska utvecklingen
skapat på det ekonomiska
området bestämt sig för att göra en
kraftinsats för ett enat Europa. Syftet
är, självklart tvåfaldigt, dels en ekonomisk
kraftsamling med höjd västeuropeisk
levnadsstandard som resultat,
dels en politisk avspänning som eliminerar
riskerna för nya militära kon -

flikter mellan Västeuropas stater och
konstituerar Västeuropa till en politisk
och militär maktfaktor i den ideologiska
tävlan som kännetecknar den internationella
situationen efter andra
världskriget.

Instrumenten för att nå dessa mål
är dels den ekonomiska gemenskapen,
kol- och stålunionen och Euratom, dels
atlantalliansen med Amerikas förenta
stater som den andra stora intressepartnern.
Den europeiska ekonomiska
gemenskapen och atlantalliansen är således
två kompletterande instrument
som på två viktiga områden, nämligen
det ekonomiska och det militärpolitiska,
har samma huvudsyfte.

Vill man försöka få denna ståndpunkt
dokumentariskt belagd, så finns det dokument
— en mångfald sådana har redan
i dag citerats — som i entydiga
formuleringar ger uttryck för dessa syften.
Vi behöver därför i vår inrikespolitiska
debatt icke ett ögonblick sväva
i tvivelsmål om detta. Vi har bara att
läsa klartext i sexstaternas gemensamma,
offentliggjorda deklarationer och
ledande politikers personliga uttalanden.

Om Romfördragets text inte direkt
utsäger de politiska syftena så gäller
motsatsen om den s. k. Bonndeklarationen,
som det talats om här i dag. Den
avgavs i år den 18 juli av sexstatsunioncns
stats- och regeringschefer. Såsom
jag har tolkat Bonndeklarationen är den
från början till slut ett politiskt dokument.
Det heter där bl. a., att deltagarländerna
är »beslutna att utveckla
sitt politiska samarbete med Europas
enande som mål». Vidare slår man fast,
att man skall »sinsemellan avstämma
sin politik och komma fram till en gemensam
uppfattning för att befordra
Europas politiska enande och därmed
stärka den atlantiska alliansen».

Det finns utöver detta en rad andra
uttalanden som jag inte skall uppehålla
mig vid här. Jag vill bara säga, att
vi kunde senast i går i svensk press

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 137

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

läsa ett uttalande av kommissionens
ordförande professor Hallstein, där han
som svar på en fråga säger: »Sexstatsavtalet
binder politiskt sina medlemmar.
Sexland är en politisk gemenskap.
Avtalets mål är att befrämja en politisk
enighet i Europa.»

Det skulle förvåna mig, om vi inte
från dessa utgångspunkter kan slå fast,
för det första att sexstatsunionen är en
politisk union, för det andra att ett
svenskt fullvärdigt medlemskap således
är oförenligt med vår neutralitetspolitik
och för det tredje att ett svenskt
medlemskap skulle innebära att vi överlåter
väsentliga delar av vår nationella
suveränitet åt överstatliga organ inom
denna organisation. När man tycks vara
ense om att ett fullvärdigt medlemskap
är oförenligt med alliansfriheten
kommer man till den fråga som här
i dag debatterats: Är det möjligt att erhålla
fullvärdigt medlemskap med väsentliga
undantag genom särprotokoll?
Det är ju den ståndpunkt som högern
och folkpartiet för fram. Ja, jag må säga,
att när man känner EEC:s politiska bakgrund,
dess kombination med atlantalliansen,
är det väl ändå orealistiskt
i överkant att tro, att man skulle vara
benägen att göra så väsentliga undantag,
därför att det lilla Sverige söker
inträde. Ännu mer orealistiskt är det
väl att tro, att att man skulle vilja mjuka
upp stadgan så att man tunnade ut
det politiska innehållet, bara därför att
ett litet land med 7 miljoner invånare
söker inträde.

Det återstår således associationslinjen.
Jag kan inte inse — och jag skulle
gärna vilja att herr Heckscher och även
herr Ohlin klargjorde sin ståndpunkt i
det avseendet — att sexstaterna skulle
bedöma en association så negativt annorlunda
än ett fullvärdigt medlemskap
med väsentliga undantagsbestämmelser,
att man skulle inta eu kärvare attityd
och presentera så mycket hårdare förhandlingsvillkor
vid associationsförhandlingar.
Jag tror att detta är eu fel5*
— Andra kammarens protokoll 1961.

syn; åtminstone kan det inte finnas
någon logisk anledning för sexmakterna
att inta en sådan position.

Vidare vill jag, herr talman, varna för
optimism i ett sammanhang, nämligen
när de som företräder associationslinjen
respektive det fulla medlemskapet med
de undantag, som skulle preciseras i särprotokoll,
var och en tror att deras linje
är förhandlingsmässigt markant överlägsen
den andra linjen och följaktligen
resulterar i förmånligare anslutningsvillkor.
Även om jag personligen håller
starkt på associationslinjen, anser jag
det felaktigt att tro, att den ena linjen
är i någon högre grad förhandlingsmässigt
överlägsen den andra. Det kommer
utan tvivel att bli hårda bandage i båda
fallen. Varje anslutningsform, alltså
även en anslutning vilken så långt som
möjligt bevarar vår utrikespolitiska och
militärpolitiska frihet, kommer att
successivt framtvinga en anpassning av
svensk politik efter politiken inom den
västeuropeiska unionen. I vissa lägen
kan även våra möjligheter att föra en
självständig politik försvagas. Den fria
handelns idé innebär ju, att man skall
producera varorna där det är billigast
att framställa dem, och vi riskerar därför
att få ett ensidigare näringsliv än vi
nu har och därmed att för vår försörjning
bli mer beroende av våra handelspartners
ute i Europa. Jag kan inte förstå
annat än att det måste bli fråga om
en strukturomvandling i sådan riktning.

Vi bör således enligt min mening göra
klart för oss, att oavsett anslutningsformen
kommer vårt land i framtiden att
bli mycket mer beroende av den västeuropeiska
politiken.

Det finns en viktig synpunkt på den
svenska alliansfriheten som har alltför
litet betonats i den allmänna debatten.
Herr Heckscher snuddade emellertid i
dag vid saken och jag är honom tacksam
därför. Denna synpunkt, som bör
vara ett av våra förnämsta argument när
vi slår oss ned vid förhandlingsbordet,
giiller just den svenska alliansfrihetens
Yr 27

138 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

betydelse icke bara för vårt land utan
för hela Västeuropa. Både här i Sverige
och ännu mer i utlandet finns det vissa
kretsar, där vår alliansfrihet betraktas
som enbart ett svenskt intresse, betingat
av vår egen självbevarelsedrift, för att
inte säga egoism. Vad vi behöver betona
för svensk opinion och ännu mer för
opinionen i Västeuropa och även USA
är att den avspännande faktor för hela
Nordvästeuropa, som vår alliansfrihet
utgör, i och för sig innebär ett mycket
stort värde.

När vi här i Sverige efter andra
världskriget hade att välja utrikespolitisk
kurs och bestämde oss för att inte
ansluta oss till Atlantpakten, så rönte
inte detta ställningstagande någon särskild
uppskattning i västkretsar. Glädjande
nog har vår ståndpunkt efter hand
kommit att respekteras. Såsom jag ser
saken är det också av väsentlig betydelse
att gränsen mellan maktblocken
— för att nu använda klartext — icke
går vid Torne älv såsom man kunde ha
riskerat om Sverige anslutit sig till
Atlantpakten.

Jag fäster avgörande vikt vid dessa
ting, och enligt min mening måste vi
verka för att associationsförhandlingarna
för Sveriges del föres i en sådan
anda och atmosfär, att våra förhandlingspartners
är införstådda med att
Sveriges särställning som alliansfri stat
är ett gemensamt västeuropeiskt intresse.
Detta är en av förutsättningarna för
att vi skall kunna åstadkomma ett gynnsamt
associationsavtal.

Det är klart, att alliansfriheten inte
ger oss några säkra framtida garantier.
Någon i denna kammare har sagt, att
det inte finns något sätt för små nationer
att leva riskfritt. Det tycks i dag
inte heller finnas något sätt för en hel
värld att leva utan stora risker. Men jag
vill understryka, att alliansfriheten ändå
ger oss den lilla chans som vi med säkerhet
annars inte skulle ha.

Det har i vår svenska utrikesdebatt
sedan mycket länge kunnat skönjas två

linjer, dels den officiella, som bär en
mycket bred anslutning i svensk opinion
och inom våra politiska partier
och som är byggd på alliansfriheten,
och dels en mera aktivistisk. Man kan
spåra den senare tillbaka till de finskryska
krigen på 1940-talet, det fanns
också kretsar som ansåg att vi skulle
ha intagit en helt annan position, till
det tyska överfallet på Danmark och
Norge, framför allt spårar man aktivismen
till det tillfälle då det gällde att
ta ställning till Atlantpakten. Vissa personer
inom dessa kretsar yrkar nu på
fullvärdigt medlemskap i EEC utan undantagsprotokoll,
såvitt jag har uppfattat
dem rätt. Det märkliga är emellertid
att de söker ge allmänheten det intrycket,
att detta skall kunna ske med
bevarad alliansfrihet. Märk väl att det
gäller den alliansfrihet som vi icke hade
haft kvar om den officiella svenska utrikeskursen
hade utformats efter råden
från dem som förordade en mera aktivistisk
utrikespolitik.

Herr talman! Vi får inte glömma bort
att den svenska utrikespolitiska kursen
bygger på tre faktorer. Alliansfrihet i
fred och neutralitet i krig är den
första, ett starkt, obundet, nationellt
försvar den andra och en jordbruksproduktion
av en volym som tryggar vår
försörjning vid avspärrning den tredje.

Jag skulle vilja ha antecknat till kammarens
protokoll, att dessa tre faktorer
är så inbördes avhängiga av varandra,
att vi inte kan eftersätta en av dem
utan att de andra två blir lidande därpå.

En liten nation som väljer alliansfriheten
kan inte stödja sig enbart på
sin försvarsmakt. Får jag travestera ett
gammalt uttryck: vi kan inte välja kanoner
i stället för smör. Vi måste ha
både bröd och försvarsmedel. I den
tillspetsade satsen inryms hela jordbrukets
situation inför de förhandlingar
som nu stundar. Alliansfriheten får sitt
reella innehåll endast om vi upprätthåller
en tryggad livsmedelsförsörjning

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 139

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

och ett så starkt försvar som vi är
mäktiga.

Herr talman! Får jag som en parentes
föra fram en praktisk detalj. Jag skulle
önska att man prolongerade den nuvarande
jordlagstiftningen och bolagsförbudslagen
och inte aktualiserade det nya
förslaget, ty det är klart och tydligt att
vi annars råkar i konflikt med bestämmelserna
i EEC vid våra förhandlingar.

Jag delar inte de katastrofteorier som
har förts fram om alt vårt land skulle
bringas hart när till svältgränsen, om vi
kom att hamna utanför EEC, även om
jag livligt önskar att vi skall uppnå
anslutning i någon form och helt förstår
värdet därav. Statsministern påvisade
i första kammaren — vilket framgick
av televisionssändningen — ihåligheten
i de siffror som offentliggjorts. Man talar
om en »förlust» av 1,3 miljarder kronor
om vi lämnas utanför. Jag tror att
siffermaterial av detta slag endast förvirrar
opinionen. Men även om vi
accepterar den siffran som en hypotes,
kan vi göra den reflexionen, att vi
ingalunda har gjort bankrutt eller förts
till svältgränsen därför att vi har offrat
tre gånger så mycket på vårt försvar.
En annan orsak till att jag inte delar
denna katastrofsyn är att jag tror att
sexstatsunionen, som nu kommer att
utvidgas, inte hur länge som helst kan
fortsätta med en protektionistisk politik
gentemot omvärlden.

Får jag sammanfatta vad jag anfört
enligt följande. För det första är vi ense
om alliansfrihet och vidgat handelssamarbete.
För det andra bör vi försöka
enas om cn svensk förhandlingsposition
som tillförsäkrar oss bästa möjliga
associationsvillkor. För det tredje kommer
vi oavsett anslutningsformen att
tvingas till en anpassning av vår politik
till den västeuropeiska politikens
grundlinjer, om också inte till dess
detaljer. För det fjiirde skulle jag också
önska att man tillmötesgick centerpartiets
gamla krav på ett kontinuerligt
samråd mellan parlamentariker och

företrädare för näringsliv och arbetsmarknad
när vi går att utarbeta vår förhandlingslinje.
För det femte bör vi i
tid försöka rusta vårt näringsliv genom
politiska åtgärder, som ger företagsamheten
bättre förutsättningar att möta
strukturomvandlingen och konkurrensens
hårdnande krav.

Vid höstriksdagen år 1959 slutade jag
ett anförande med några ord som jag
gärna här vill citera, även om jag hoppas
att de inte på något sätt hårdrages.
Jag har poängterat tidigare att det är
angeläget med en anslutning. Vad jag
framhöll den gången är min uppfattning
som enskild riksdagsman också i dag.
Jag sade: »Om vi en dag ställdes inför
frågan att acceptera mycket långtgående
begränsningar i vår nationella suveränitet
till förmån för överstatliga
institutioner i någon form av framtida
association, skulle jag utan tvekan välja
att behålla vårt traditionella -— en
del kallar det ålderdomliga — nationella
system, även om detta skulle ske
till priset av en standardökning i något
långsammare takt. Vi har här också ett
särskilt problem, nämligen hänsyn till
Finlands speciella läge, som jag tror
att vi i detta sammanhang bör ta största
möjliga hänsyn till och vars betydelse
vi inte bör underskatta.»

Herr talman! Jag instämde med dessa
ord den gången med herr Heckscher.
Jag har, utan att i dag instämma med
herr Heckscher, samma uppfattning som
då.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! .lag har begärt ordet som
enskild kammarledamot, och jag känner
mig inte bunden av partiledningars
ståndpunkt eller andra dylika hänsyn.
Jag tänker anföra några synpunkter på
en som jag tycker väsentlig sida av
marknadsfrågan.

Debatten i dag har varit eu blandning
av utrikespolitik, ideologi och ekonomi.
Det har lett till att de ekonomiska

140 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

aspekterna blivit något invecklade. Jag
skulle vilja säga något om marknadsfrågan
ur rent ekonomisk synpunkt.

En underton i hela debatten har varit,
att ett inlemmande av Sverige i sexmarknaden
är nödvändigt, ja, man säger
rent av ett livsvillkor. Herr Heckscher
uttryckte saken så i sitt första anförande,
att om vi inte går med i den europeiska
gemenskapen, så rycker vi undan
grunden för vårt välstånd. Det skulle
vara mycket ödesdigert om detta vore
sant. Vi skulle ju då vara fullständigt
utlämnade åt sexmakternas godtycke.
Men jag kan inte dela uppfattningen, att
Sveriges deltagande i EEC skulle vara
avgörande för vår framtid. Jag bortser
ifrån att England liksom andra EFTAstater
har lovat att EFTA skall bestå
ända till dess alla medlemsstater har
klarat upp sitt förhållande till EEC.
Men om vi inte klarar upp förhållandet
till EEC, kan vi väl inte begära att England
fördenskull skall stanna utanför.
Därför kommer väl frågan: kan vi vara
utanför när England, Danmark och Norge
går med i EEC? Det är alltså Englands
och de båda nordiska broderfolkens
inträde i EEC som kommer att
förändra vårt läge. Är det nu så säkert,
att vår starka ekonomiska ställning skulle
brytas ned av detta, så att vår gynnsamma
ekonomiska utveckling inte skulle
kunna fortsätta. Det är ju oerhört
svårt att genomskåda konsekvenserna
av det läge som uppstår om EFTA spricker
sönder, England tillsammans med
några andra går in i sexstatsmarknaden
och vi står utanför.

Jag såg häromdagen en kalkyl uppgjord
av Industriförbundet — jag förstod
av den föregående talarens yttrande
att den utredningen har varit på
tal i debatten i första kammaren och
själv berörde han ju den också. Det är
rätt betecknande hur denna kalkyl har
återgivits i pressen. Det fanns inte en
tidning som inte rubricerade kommunikén
från Industriförbundet med att Sverige
förlorar 1,3 miljarder kronor på

att stå utanför EEC. Var och en som
nöjde sig med detta trodde naturligtvis
att den siffran visade hur vårt läge
skulle förändras om England gick med
och vi stannade utanför d. v. s. i förhållande
till nuläget. Det är en mycket vanlig
propagandateknik att man slungar
fram ett sådant påstående i början av
en diskussion. Så nappar pressen och
radion på detta, och först senare börjar
man diskutera siffrorna. Det gjorde
Industriförbundet också. När man försöker
tränga in i siffrornas mening visar
det sig, att de sade något helt annat.
Industriförbundet hade tagit sig
den djärvheten före att räkna samman
den minskning av vår konkurrenskraft
som skulle uppstå genom att England
kröp in bakom EEC:s tullmurar med
den ökade konkurrenskraft som skulle
uppstå om vi följde med in bakom murarna.
Till detta lade man de prishöjningar
som skulle uppkomma om vi
stannade utanför och det förbilligande
av varorna som skulle bli följden om vi
gick med i EEC och fick del av den inre
tullfriheten. Här har man ju att göra
med storheter som inte är jämförbara
och inte har direkt inre samband. När
därtill kommer att Industriförbundet
reserverat sig för att beräkningarna
kanske inte stämmer i enskildheterna,
tycker man kanske att denna kalkyl inte
ger den vägledning från industriens
sida, som man skulle behöva ha.

Men om man nu skall ta denna kalkyl
som räkneexempel kan man ställa frågan
vad det enligt dessa siffror skulle
betyda om England gick med och vi
inte gjorde det. Våra exportörers konkurrenskraft
skulle enligt denna beräkning
då minska med 450 miljoner kronor
om året. Detta är ju bara ett par
procent av hela vårt exportvärde, men
minskningen kan drabba vissa områden
hårt och inte alls träffa andra, så saken
är inte så enkel att man bara kan se
minskningen i relation till hela exporten.
För vår import skulle vi vidare få
betala 200 miljoner kronor mera om

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 141

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

året, därför att EEC-ländernas varor
blev dyrare.

Ja, men är det nu säkert att den prognosen
håller streck? Är inte exporten i
långa stycken mer än en prisfråga? Särskilt
i den mekaniska industrien är det
ju fråga om konstruktioner. Konstruktionen
säljer ofta varan mera än priset
gör. När det gäller importen är man
ju inte piskad att köpa från ett visst
ställe. Man kan ju köpa där man får
varorna billigast. Det finns därför anledning
att siiga att dessa siffror dels
inte är särdeles imponerande i och för
sig och dels är långt ifrån säkra.

Kanske kommer resultatet att korrigera
sig på annat sätt. Om England skall
träda in i EEC måste ju England lyckas
utverka några koncessioner åt sina imperieländer.
Inom ramen för ett utvidgat
EEC-avtal kan man naturligtvis träffa
anstalter som gör att man kommer
förbi mestgynnadnations-klausulen i
viss mån, men nog blir det ändå svårt
för EEC att förhindra, att även Sverige
får en viss fördel av dessa koncessioner.

Dessutom måste vi som här har sagts
räkna med att den svenska marknaden
har något värde. Våra varor är efterfrågade
och såsom köpare är Sverige också
en god kund. Även en så mäktig sammanslutning
som ett utvidgat EEC måste
ju räkna med att göra affärer med oss.
Det kommer väl i så fall att slutas handelsavtal
mellan oss och denna stormarknad,
vilket leder till att svårigheterna
i någon mån minskas.

•lag har inte sagt detta för att på något
sätt söka göra troligt att inte Englands
inträde i EEC medan vi tvingas
stanna utanför skulle komma att medföra
övergångssvårigheter. Det kommer
det alldeles säkert att göra. Men vi får
väl göra som herr Heckscher sade: hjälpa
våra exportörer så gott det går att
kliittra över tullmurarna och hjälpas åt
att söka utrymme för vår handel på
andra marknader. Om detta sedan som
herr Ohlin säger skall ske så, att vi får

en friare kapitalmarknad eller en annan
skattelagstiftning, ja, det får vi väl pröva
när vi kan se vad som kan förväntas
medföra förbättrad ställning för oss. Vi
skall inte falla för en enkel fras eller ett
hugskott men vi skall allvarligt pröva
alla möjligheter.

Jag skulle bara vilja ställa frågan:
Blir det inte övergångssvårigheter om
vi går med EEC? Nog blir det i varje
fall övergångssvårigheter för vårt jordbruk
och vår fiskerinäring, och vi
märkte väl alla hur ängslig herr Ohlin
var inför de perspektiven. Det är klart
att vi också i det fallet skall göra vad
vi kan för att bemästra övergångssvårigheterna.
De blir kanske lika besvärliga
att rå på som de svårigheter, som uppstår
om vi inte kommer med.

Detta var några reflexioner som jag
gjort inför själva frågan om övergången
i det läget att England har anslutit
sig till EEC och vi stannar utanför.

Men jag kan inte låta bli att tänka något
på längre sikt. Det är ju i och för
sig skrämmande, att den ekonomiskt
och industriellt bäst utvecklade delen
av jorden skall tillhöra tre gentemot
varandra starkt avskärmade block: Västeuropas
EEC, Amerikas USA — två högtullsblock
— och kommunistländernas
regleringsblock. Utanför dessa tre block
står väl % av jordens befolkning. Inom
parentes sagt verkar det på mig något
underligt om man säger att de % är
isolerade, medan den tredjedel, som är
sammansluten i exklusiva klubbar, inte
är isolerad. Det verkar ungefär som om
man i seklets barndom skulle sagt att
den stora massan av Englands befolkning
vore isolerad därför att den inte
hade tillträde till de exklusiva engelska
herrklubbarna.

Men — om man vill se allvarligt på
denna fråga — är det inte en allmän
ekonomisk erfarenhet, att protektionistiska
avskärmningar inte är någon garanti
för ekonomiska framsteg? Erfarenheterna
från gången tid av sådana
protektionistiska avskärmningar visar

142 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

i stället, att de inom sig bär frö till
stagnation.

Det var ganska intressant att höra
herr Ohlin tala varmt för att vi skall
vara med i EEC och samtidigt varna
oss för att vidtaga protektionistiska åtgärder
under täckmantel av beredskapsåtgärder
o. d. Det är protektionisterna
som vill in i EEC — och då är jag väl
också protektionist, vilket jag strax
skall komma till. Men vi skall inte bortse
från att dessa avskärmningar från
yttervärlden, även om de omfattar stora
områden, ändå inte i och för sig är
några härdar för stimulans till framsteg.

Men det behöver inte gå så att en
dylik sammanslutning leder till stagnation.
Det kan också hända att den leder
till framsteg. Det beror i så fall på att
det undan för undan på längre sikt
kommer till stånd en utjämning. Den
högre prisnivån inom högtullsområdena
kommer att förminska värdet av tullmurarna.
Det är klart att det kan byggas
på dem ytterligare i all oändlighet,
men samtidigt måste det för dessa
områden ändå finnas en tendens till
att vilja utvidga sig, att vilja sälja, köpa
och byta varor. Och denna tendens
leder till att avspärrningarna mildras
och att tullarna minskas till sin faktiska
verkan. Därför kan det mycket väl hända
att på längre sikt behovet av handel
och vandel med omvärlden, behovet
av ekonomiska framsteg, kommer
att pressa ut dessa stora block ur isoleringen
till en förnyad kontakt på mera
jämlika grunder med världen i övrigt.

Nu säger man kanske: »Men när du
nu resonerar på det sättet, sätter du
din egen erfarenhet och din egen tro,
emot vad sakkunskapen säger. Har du
inte märkt, att industriens organisationer
är enhälligt inställda på att vår
framtid beror på att vi kan vara med i
EEC?» Jo, jag har märkt detta, och
jag vill gärna pröva argumenteringen.
Jag har inte funnit den så särskilt över -

tygande. Men jag vill från min erfarenhet
säga att det är naturligt — och
det sker ständigt — att industrien ser
så på sina egna dagsintressen, att den
inte riktigt fördjupar sig i framtidsaspekterna,
och därför kan man inte lita
på att det är fråga om ett särskilt långsiktigt
begrundande.

Låt mig ge ett enda exempel. 1949
devalverade England sin valuta. Den
svenska riksbankens dåvarande ledning
krävde att Sverige skulle följa England.
Exportindustrien ställde sig med en
oerhörd styrka bakom riksbanken och
förklarade, att om vi icke följde England
skulle det bli en katastrof för den
svenska exportindustrien. Det fanns röster
från regeringen och även från framstående
representanter för näringslivet
som varnade — jag kan nämna namnet
Marcus Wallenberg. Men dessa varningar
viftades bort. Det blev en press,
och eftersom riksbanken, för att bevara
sin valutareserv, av rädsla för spekulation
med den svenska kronan, ville
följa England och eftersom riksbanken
beslutade, blev det devalvering, och vi
gjorde det största misstag som vi väl
någonsin har gjort: vi lade genom denna
åtgärd grunden till den inflation
som vi sedan har haft att dras med. Jag
tror att vi kan klara övergångssvårigheterna,
om England går in i EEC men
vi stannar utanför, samt att vi på längre
sikt har goda möjligheter att fortsätta
vår ekonomiska expansion.

Man kan säga att Sverige är ett litet
land, och man kan fråga hur vi skall
kunna klara oss gentemot de stora staterna.
Men det fanns en tid, då man
sade att det bara var de stora industrikoncernerna
som kunde klara sig. De
små företagen kunde det inte, sade man,
därför skulle de försvinna. Men så säger
ingen i dag. Jag tror det är samma
förhållande med små länder. Är de effektiva,
så lär de kunna klara sig.

Det är inte min avsikt att avråda från
förhandlingar om associering till EEC.
Jag har bara velat understryka att vi

Nr 27 143

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

inte befinner oss i något tvångsläge. Vi
skall inte gå till sådana förhandlingar
med den inställningen att vi till varje
pris måste träffa avtal. Om priset är
för högt, kan vi säga nej, utan att det
händer någon olycka. Det är med stor
tillfredsställelse jag funnit att den svenska
regeringen i sina förberedelser till
dessa förhandlingar med EEC går samman
med Schweiz, som under långa tider
har visat sig vara ett land med en
realistisk bedömning av neutralitetspolitik
och ekonomi.

Jag vill som slutord säga att så som
ett av dessa länder, Sverige eller
Schweiz, kan handla, så kan det andra
landet också göra.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det har varit ett genomgående
drag i debatten i dag att den
fråga som här diskuterats ansetts vara
av mycket stor betydelse för vårt lands
framtid. Hur handelspolitiken än kommer
att utformas får den verkningar för
lång tid framåt. Vår levnadsstandard
beror självfallet också i mycket hög
grad på näringslivets utveckling, och
det är givet att Europamarknaden kommer
att få stor betydelse för vårt näringsliv,
vare sig vi står utanför eller
är med i densamma.

Det är emellertid en annan sak, som
enligt min mening kommer att få stor
inverkan på hur denna fråga löses,
nämligen inriktningen av vår handelspolitik
i fortsättningen. Herr Sköld
nämnde de siffror man redovisat från
Industriförbundet. Där har man emellertid
bara försökt att i siffror uttrycka
vad som beräknas följa med vårt inträde
i Europamarknaden och de fördelar
vi därmed kan vinna i tullhänseende.
Samtidigt har man också i siffror
redovisat de beräknade förlusterna,
om England, Danmark och Norge ansluter
sig. Ingen har emellertid gjort
anspråk på att de angivna siffrorna

skulle komma att slå exakt. Verkningarna
kan bli andra än de redovisade,
både större och mindre.

Enligt mitt sätt att se är det beklagligt
att regeringen har tagit ställning på
ett så tidigt stadium. Man borde i stället
ha varit angelägen om att hålla vägarna
öppna för förhandlingar. Jag kan för
min del inte se att det är ett affärsmässigt
utgångsläge som vi har i dessa förhandlingar.
Vår alliansfrihet är de demokratiska
partierna fullt eniga om.
Den saken har understrukits många
gånger i dag, och jag skall inte upprepa
vad som där sagts. Vad frågan gäller nu
är under vilka villkor vi i fortsättningen
har möjlighet att göra affärer på
våra gamla traditionella marknader.

Det har här i dag ägnats mycken
energi åt att försöka bevisa vad som
inte står i Romavtalet. Jag skall emellertid
inte gå in på den saken heller
med hänsyn till den sena tidpunkten.
Men jag tycker det vore rimligt att man
frågade efter dessa villkor först. Först
när man fått ett svar på den frågan kan
ett bestämt ställningstagande göras.

Det är väl ganska naturligt att det för
vår exportindustri är fördelar att vinna
med den fria marknaden. Någon klar
avgränsning mellan export- och hemmamarknadsindustri
går väl inte att
dra upp, då även våra stora exportföretag
ofta har rätt stor hemmamarknad.

Intresset knyter sig emellertid till
hur det skall gå för de industrier som
sysslar med produktion av varor för
hemmakonsumtion och hur det kommer
att bli för alla de tusentals småföretagarna
i vårt land. Mitt svar här är kort
sagt, att det är större förutsättningar i
en fri Europamarknad än om vi skulle
stå utanför.

Vi skall naturligtvis inte ett ögonblick
blunda för att det kommer att bli problem
att lösa, men det blir det även för
exportindustrierna. Det gemensamma
problemet är den stora skillnaden mellan
våra och andra länders produktionskostnader.
I den mån eu utjäm -

144 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ning kommer att ske bör emellertid
dessa problem bli mindre.

Det höga löneläget i Sverige jämfört
med det övriga Europa framgår tydligt
av en utredning som gjorts inom trikåindustrien.
Den utredningen visar oss
att på effektiviteten och den rationella
uPp!äggningen i Sverige kan ingen klaga.
Vi ligger nämligen i toppen på den
tabell som visar produktionsresultatet
per arbetstimme, medan vi i den tabell
som visar produktionen per utbetald
avlöningskrona ligger i botten. Detta är
en illustration av vårt höga löneläge.
Effektivitet och rationalisering har
dock skapat möjlighet att betala de
höga lönerna. Vi har naturligtvis ingen
anledning att beklaga att vi i vårt land
har kunnat betala ut dessa löner, men
vi måste besinna, att i en hårdnande
konkurrens är det angeläget att statsmakterna
är försiktiga med att lägga
nya bördor på näringslivet. Det måste
i framtiden skapas utrymme för rationella
investeringar, som leder till en
förbilligad produktion.

Ur hemmamarknadsindustriernas och
småföretagsamhetens synpunkt tror jag
det hade varit lyckligast om Sverige
gått in som fullvärdig medlem, enär
linjerna då blivit klarare. Vi hade fått
med hela varuområdet innanför tullmurarna
och därmed fått en konkurrens
på absolut lika villkor. Detta är
ytterligt angeläget, och det är också
min förhoppning att de förhandlingar,
som nu av allt att döma skall sättas i
gång kommer att leda fram till att vi
får hela varusortimentet innanför dessa
tullmurar. Vi vet nämligen hur ojämn
kampen är, när ett land förskansar sig
bakom höga tullmurar. En kamp därvidlag
har vi länge fört. Jag är orolig
för att det vid en förhandling om associering
skall uppstå ett sådant läge, att
vissa näringsgrenar blir förhandlingsobjekt
och offras för att andra resultat
skall nås. Alldeles särskilt olyckligt
skulle det vara om Sveriges handelspolitik
komme på en annan linje än det

övriga Skandinaviens, då vi med dessa
länder sedan gammalt haft ett mycket
stort varuutbyte. Många företag har här
funnit avsättning för sina produkter —
det har varit lätt att göra affärer och
det har också varit lätt att bevara förbindelserna.
Ytterligare en omständighet
som gör det angeläget att vi får behålla
just denna form av export är att
vi i de skandinaviska länderna haft
möjlighet att placera samma varusortiment
som vi kan placera på den svenska
marknaden. Det är av mycket stort
värde för de företag som har arbetat
såväl på hemmamarknaden som litet
grand på export.

Det har i den offentliga debatten
sagts att stora delar av svenskt hantverk
inte skulle beröras av utlandsmarknaden.
Detta torde komma att tas
upp i ett senare anförande, och jag skall
inte nu gå in på saken. Men jag tror att
det här rör sig om en villfarelse, ty för
hantverket är det verkligen angeläget
att näringslivet i stort har en god marknad.
Det inverkar omedelbart på sysselsättningsmöjligheterna.
Samma är
förhållandet med den del av småindustrien
som är sysselsatt som underleverantörer.

Herr talman! Jag vill sammanfattningsvis
säga att våra hemmamarknadsindustrier,
vår småindustri och
vårt hantverk ingalunda behöver se
pessimistiskt på en större marknad.
Förutsättningarna är bara att vi får
möjligheter att konkurrera på lika villkor.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag är ledsen att jag
måste ta en liten stund av kammarens
tid i anspråk så här pass sent. Jag skall
beröra ett par saker som varit uppe
tidigare i dag och som gäller jordbruket.

Vid flera tillfällen under debatten
har sagts att vår alliansfria ställning i
mycket hög grad beror av om vi har en
produktionsvolym i landet, som säkrar

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 145

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

livsmedelstillgången, därest ett krisläge
skulle uppstå. Otillräcklig produktionsvolym
i jordbruket skulle alltså innebära,
att vi inte kan upprätthålla en
alliansfri ställning i ett krisläge. Det är
mot bakgrunden av sådana uttalanden
som jag skulle vilja göra ett par påpekanden.

Beredskapsgruppen inom 1960 års
jordbruksutredning har nyligen sysslat
med beräkningar över vår självförsörjningsgrad.
Man har gjort beräkningar
för tioårsperioden 1950—1960 och kommit
till att självförsörjningsgraden för
samtliga livsmedel under denna tidsperiod
är 93 procent. Under 1950-talets
tre sista år är motsvarande siffra t. o. m.
något lägre, gruppen i fråga anger 85—•
88 procent. Det kan kanske invändas
att 1950-talet ur många synpunkter har
varit ett abnormt jordbruksskede och
att mera normala skördeutfall skulle
ha ändrat siffrorna något. Men vi vet
att skördeskadorna oftast haft lokal karaktär.
Det är ingen anledning att kalkylera
med några större korrigeringar
om man skulle ha räknat med normalskördar
som underlag.

Jag tror att det överraskar ganska
många att vi även vid fredstillgång på
produktionsmedel har så låg självförsörjningsgrad.
Det borde emellertid
inte överraska, om vi tänker närmare
på saken. Vi vet ju att vi under de senaste
åren har exporterat jordbruksprodukter
för cirka 400 miljoner kronor
årligen. Men mot denna export står
en livsmedelsimport på 1 500 miljoner
kronor årligen. Vi har alltså per år importerat
livsmedel — inte bara av sådant
slag som framställs i vårt eget
jordbruk utan även andra — till ett
belopp av 1 500 miljoner kronor. Mot
detta står en export om 400 miljoner.
Skillnaden på drygt en miljard kronor
talar för att vi måste leva på ett underskott
i självförsörjningshänseende.

Ett annat förhållande beträffande vår
beredskap på livsmedelsområdet förtjänar
också att uppmärksammas, nämli -

gen att vårt jordbruk i sin strävan att
bygga upp en tidsenlig produktionsapparat
har blivit starkt mekaniserat. Detta
har gjort oss i mycket hög grad beroende
av importerade produktionsmedel,
exempelvis motorbränslen, smörjmedel,
olika typer av maskiner, traktorer
m. m. Vi har vidare en avsevärd nettoimport
av fodermedel i form av fodersäd
och oljekraftfoder. Till sist är vi för
vår produktion starkt beroende av import
på handelsgödselområdet. Allt detta
samverkar till att den moderna produktionsapparat
som jordbruket i dag
förfogar över är mycket känslig för avbrott
i de internationella handelsförbindelser,
genom vilka importen av produktionsmedlen
sker. En avspärrning
följd av en begränsning i möjligheterna
att utnyttja de normala importvägarna
kommer att starkt återverka, särskilt
om avspärrningen kommer att omfatta
en längre tidrymd. Även om någon
dagsfärsk siffra inte är tillgänglig rörande
vår självförsörjningsgrad i händelse
av en avspärrning under en längre
tidrymd, kan man likväl åberopa att
statens jordbruksnämnd har gjort beräkningar
på detta område. Det finns
anledning anta att vi i varje fall inte
kommer att ha mer än 70 procents
självförsörjningsgrad i ett avspärrningsläge,
oaktat produktionen i normalfallet
skulle motsvara vår nuvarande
produktionsvolym.

Under diskussionerna i dag har även
lagringsproblemen berörts. Jag skall
inte gå närmare in på dem, trots att
jag hade tänkt göra det. Låt mig bara
erinra om att vi visserligen kan lagra
t. ex. spannmål och socker i stora kvantiteter
och under lång tid, men tyvärr
består huvudparten av det svenska
jordbrukets produktion av animalier,
vilkas lagringsduglighet är mycket begränsad.
Vi måste sålunda även under
fredstid ständigt förnya dessa lager.
Konsumenterna skulle få finna sig i
att kvantiteter av icke längre lagringsdugliga
animalier skulle bjudas ut. Så

146 Nr 27

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

kvalitetsmedvetna som konsumenterna
numera är, med full rätt, skulle de
knappast vilja finna sig i en sådan
tingens ordning på vår inhemska livsmedelsmarknad.
Problemet kan alltså
inte lösas genom lagring. Yi måste ur
beredskapssynpunkt vidmakthålla dagens
produktionsvolym inom jordbruket.

Låt mig även med några ord belysa
ett problem som herr Haeggblom tidigare
i dag berörde. Han slutade sin diskussion
om avsnittet i fråga med att
säga ungefär så här: Det kommer att
ställas samma anspråk på jordbruket
oavsett vilken form av anslutning vi får
till EEC. Jag är inte riktigt beredd att
acceptera denna slutsats. I maj månad
i våras diskuterade den s. k. Reykommittén
vilka slags jordbrukspolitiska
dispositioner som skulle göras inom
EEC, därest England sökte medlemskap
i organisationen. Kommittén gjorde då
ett uttalande, till vilket alla dess delegater
anslöt sig. Detta uttalande innebar
att en anslutning av utomstående
länder inte skulle få leda till en modifiering
av Romfördraget, bortsett från
vissa institutionella bestämmelser och
omröstningsregler. I speciella fall kunde
möjligen tilläggsprotokoll övervägas.
Vidare innebar yttrandet att ett förhandlingsinitiativ
från andra länder inte
finge försena eller förhindra arbetet på
den gemensamma marknadens förverkligande.
Nya medlemmar måste acceptera
Romfördragets principer rörande
jordbruket och de beslut om gemensam
jordbrukspolitik som träffats på grundval
av dessa principer.

Detta är alltså kommitténs utgångsläge
vid debatten med England om dess
jordbrukspolitiska dispositioner. Att
England har uppfattat detta kommittéuttalande
såsom utslagsgivande för
EEC:s ståndpunkt kan man förstå därav
att den engelska ståndpunkten, som
ju kan väntas vara ganska oförenlig
med EEC:s gemensamma jordbruksprogram,
har modifierats därhän att engels -

männen i sin jordbrukspolitiska debatt
i dag kan anses ha kommit EEC:s jordbruksmönster
ganska nära. Det är intressant
att lägga märke till detta. Jag
har velat nämna det, eftersom det enligt
mitt förmenande finns starka skäl
att anta att EEC:s villkor vid en associeringsförhandling
inte kommer att vara
lika kategoriska beträffande krav
inom jordbrukspolitiken. Det förefaller
mig ganska orimligt att EEC skulle i
samband med en association ställa krav
på engagemang i den gemensamma jordbruksmarknaden,
vilka skulle kunna
leda till att grundskälet för associationsformen
som anslutningsmodell kunde
äventyras, nämligen möjligheterna att
med hjälp av en inhemsk livsmedelsförsörjningsvolym
av nöjaktig omfattning
vidmakthålla den alliansfria positionen.
Jag anser det är överdrivet att frukta
att en assoeiationsförliandling härvidlag
skulle bli lika svårighetsmättad som
en förhandling om medlemskap. Jag
kan alltså inte instämma med herr
Haeggblom på denna punkt.

Låt mig vidare, herr talman, framhålla
att en hel del av de problem som
vi diskuterar på jordbruksområdet i
vårt land och som hör ihop med jordbrukets
struktur, jordbrukets rationalisering
och de olika stödformer som
tillämpas inom vårt jordbruk, stöd av
regional, generell och social natur, alla
är jordbrukspolitiska problem som också
diskuteras i de centraleuropeiska länderna.

Vårt jordbruks struktur avviker inte
nämnvärt från det europeiskt allmängiltiga
mönstret. Inom Centraleuropa är
småbrukarproblemet lika aktuellt som
hos oss. Skulle vi roa oss med att undersöka
hur brukningsdelarnas ekonomiska
omsättningsunderlag ser ut här
i Sverige och hur det ser ut i Västeuropa,
så tror jag att vi skulle finna att den
svenska situationen hör till de gynnsammaste
i Europa. Jag sade avsiktligt
inte »brukningsdelarnas storlek» utan
begagnade uttrycket det ekonomiska om -

Onsdagen den 25 oktober 1961 em.

Nr 27 147

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

sättningsunderlaget på brukningsdelarna,
ty jag inkluderar däri såväl jord som
skog när det gäller svenska förhållanden.
Då är vår situation ingalunda
ogynnsam. Tvärtom hör vi till plusvarianterna
i Västeuropa. Det är detta faktum
som ger oss anledning tro att vi
utan att stöta på nämnvärt stora problem
bör ha förutsättningar att hävda
att en svensk jordbrukspolitik av ungefär
den modell vi för närvarande har
— i varje fall en svensk jordbrukspolitik
av sådan modell att vår produktionsvolym
kan säkerställas — kommer
att kunna föras även då vi är associerade
med den europeiska ekonomiska
gemenskapen. Vi skulle alltså kunna
hoppas på att en svensk förhandling,
där man bör kunna förutsätta att jordbruket
såsom näringsgren är representerat,
skulle kunna utgå från att våra
preciserade jordbrukspolitiska målsättningar
kan försvaras och att inom ramen
för ett avtal, som vid förhandlingstillfället
gäller i vårt land, dessa målsättningar
kan förverkligas genom interna
stödåtgärder av de slag som jag
nyss nämnde, nämligen generella, regionala
och sociala stöd, och att vi till
sist med hjälp av en lagstiftning kan
främja jordbrukets fortsatta rationalisering
och säkerställa rådande äganderättsförhållanden
till jord och skog
i vårt land. Jag vågar påstå att dessa
förutsättningar inte är utopiska. De borde
med hänsyn till de förhållanden som

råder inom det västeuropeiska jordbruket
vara reella och möjliga att hävda.

Låt mig till sist, herr talman, i likhet
med herr Antonsson framhålla att
tidpunkten kanske just nu är illa vald
att börja tumma på den jordförvärvslagstiftning
och den bolagsförbudslag som
för närvarande gäller. Det är inte otroligt
att vi i fortsättningen kommer att
finna att nuvarande former kan vara
mer ändamålsenliga än eventuella uppmjukningar.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
sammanträde kl. 10.00.

§ 2

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
822, av herr Lindahl, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 171, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Denna motion bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.11 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

148 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Torsdagen den 26 oktober

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Meddelande rörande de västeuropeiska
integrationssträvandena (Forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen i anledning
av det i Kungl. Maj:ts skrivelse nr 186
avsedda meddelandet rörande de västeuropeiska
integrationssträvandena nu
komme att fortsättas och lämnade därvid
ordet, enligt förut gjord anteckning,
till

Herr REGNÉLL (h), som yttrade:

Herr talman! I den mån man inte
visste det förut, så vet man i varje fall
efter debatten i går att följderna för
Sveriges del av att ansluta sig till EEC
i många fall är svåra att bedöma. Det
beror antingen på att åtagandena inte
kan preciseras tillräckligt noga eller på
att konsekvenserna av de nya förpliktelserna
är svåra att överskåda.

Ett exempel var partiledarnas förmåga
att hålla neutralitetens fjäderboll
i det oändliga gående över nätet.
Ett annat exempel var herr Skölds
nattliga nervärdering av Industriförbundets
siffermaterial. Ett tredje exempel
på hur bedömningarna kan skifta
gav herr Hagnells ettriga angrepp på
herr Heckscher för uttalanden i Strasbourg
som en månad tidigare hade
kommenterats så här i Stockholms-Tidningen:
»Herr Heckscher talade som
en medlem i en svensk samlingsregering,
när han i Strasbourg inför Europarådets
rådgivande församling underströk
att Sverige och Schweiz an -

tagligen är nyttigare för världsfredens
sak — och för Västerlandets —- i sin
nuvarande egenskap än om de blev ytterligare
två småstater i ett stort militärpolitiskt
block. — Det vore en omöjlig
lösning om dessa länder blott skulle
ges valet mellan att antingen överge
den alliansfria politiken eller mer eller
mindre fullständigt uteslutas från
sina vanliga marknader i Europa. —
Om den attityden till De sex kan svensk
enighet nås.»

Detta var exempel på en rad divergerande
uppfattningar. Men det finns
lyckligtvis områden, där åtagandena
kan fixeras i klara termer och där
konsekvenserna av nya spelregler låter
sig bedömas med ganska stor säkerhet.

Ett sådant område är kapitalrörelserna.
I Romfördraget finner man bestämmelserna
om kapitalrörelserna i
§§ 67—73, men när man läst dem, bör
man också bläddra vidare till §§ 104
—109, som handlar om betalningsbalansen.

Det är inte någon ny frågeställning
som vi konfronteras med. Vi har mött
den i de bedrövligt resultatlösa överläggningarna
om en nordisk marknad.
Vi har mött den inom OEEC och i viss
mån inom EFTA.

I dessa tidigare sammanhang har
den officiella svenska inställningen varit
synnerligen restriktiv, om man nu
skall bruka ett ord fritt från övertoner.
En råd reservationer till OEECstadgan
om kapitalrörelser är det mest
påtagliga uttrycket för den restriktiviteten.

Från oppositionshåll har vi tillåtit
oss att under de senaste riksdagarna
ifrågasätta klokheten i en så avvisande
attityd mot fria kapitalrörelser. De

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 143

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

synpunkterna kom också i våras fram
i motioner från höger- och folkpartiledamöter.
Någon ingående debatt blev
det inte i ämnet vare sig i utskottet
eller i kammaren, eftersom liberaliseringen
av kapitalrörelserna ligger under
utredning sedan våren 1960.

För min del tillät jag mig i våras —
jag tror att jag var den ende talaren i
ämnet — att hoppas att utredningen
skulle arbeta raskt, eftersom man snart
nog kunde behöva ta ställning till problemet.
Ja, i den situationen står vi
nu, att våra underhandlare med EEC
om någon månad måste vara beredda
att ge besked om den svenska inställningen
till liberaliserade kapitalrörelser.
Är det meningen att utredningsresultatet
skall komma som jästen i ugnen
efter brödet? Eller är det så lyckligt
ställt, att utredningen har blivit
färdig med sitt arbete? Om så är, vilka
möjligheter får riksdagen att debattera
utredningsresultatet innan våra förhandlare
anger den svenska ståndpunkten? I

det regeringsmeddelande som riksdagen
fick i går finns en formulering
som — om jag förstår den rätt — hänför
sig också till detta område. Det
heter på sidan 9 i den stencilerade utskriften:
»Vi har, som redan sagts, ett
starkt intresse även för allmänt ekonomiskt-politiskt
samarbete. Detta har
redan kommit till uttryck i OEEC och
OECD. Vi ställer oss emellertid inte
främmande till en utredning mot fastare
samarbetsformer och förpliktelser
på detta område som går utöver vad
som exempelvis diskuterades vid frihandelsförhandlingen
i Paris eller vad
som inskrivits i EFTA-konventionen.»

När man läser detta, herr talman,
får man vissa förhoppningar om en
kommande upptining av de stela normer,
som vårt land Dittills bar tillämpat
på de internationella kapitalrörelsernas
område. Och den optimismen
behöver inte dämpas av att den mening
som följer närmast i regerings -

meddelandet nog är tänkt som en
brasklapp: »Som i varje förhandling
blir det därvid fråga om att överväga
de uppoffringar som aktualiseras mot
de fördelar som kan vinnas», heter det.

Ja, naturligtvis skall man se det så.
Men då får man inte arbeta med grova
schabloner utan det krävs en djupare
analys. I väntan på att den statliga utredningen
skall prestera en sådan bär
man god ledning av synpunkter, som
lagts fram från näringslivets sida. Både
funktionärer i Svenska bankföreningen
och några av våra ledande
bankmän har i artiklar och föredrag
gjort värdefulla insatser för att ge oss
en klarare bild av de internationella
kapitalrörelsernas problem.

Vad som då särskilt betonats är, att
det är saldot mellan kapitalimport och
kapitalexport som är det väsentliga.
Debet och kredit skall salderas, innan
man börjar att utmåla de skador som
kapitalimport, respektive kapitalexport
skulle kunna åstadkomma.

När konjunkturläget i skilda länder
är väsentligt olika, kan naturligtvis
också saldoposten av kapitalrörelserna
bli besvärande. Men i och med att den
koordinering av den ekonomiska politiken
kommer till stånd, som Rom-fördraget
siktar till, minskar risken för
att skillnaderna i konjunkturläget skall
bli alltför betydande. Om vi nu accepterar
Romfördragets riktlinjer för konjunkturpolitiken,
bör vi därför ha lättare
för att övervinna våra betänkligheter
mot friare kapitalrörelser.

Tekniskt sett underlättas liberaliseringen
genom att den — liksom andra
nyheter i Romfördraget —• inte genomföres
med en gång utan stegvis. För
Sveriges del är situationen just nu läglig
tack vare att valutareserven har utvecklat
sig gynnsamt.

När jag började mitt inlägg, citerade
jag gårdagens regeringsmeddelande.
Jag ber att få göra det ännu en gång
genom att läsa följande från sidan 4 i
meddelandet: »Vi bär med stort in -

150 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

tresse engagerat oss i strävandena att
frigöra handeln i Europa och att skapa
ett marknadssystem svarande mot
den nya tidens tekniska och ekonomiska
krav.»

I den mån formuleringen omfattar
också kapitalet -— och det bör rimligen
vara avsikten — saknar den täckning.
Kapitalets frihet har hittills behandlats
styvmoderligt i Sverige utan
blick för de krav, som en nyare tid
ställer genom sin internationalisering
av de ekonomiska förhållandena. På
andra håll har man snabbare blivit
medveten om att de totala kapitalresurserna
får sin bästa användning, om
de i kombination med företagarverksamhet
och tekniskt kunnande fritt får
röra sig över gränserna. Låt oss hoppas,
att förhandlingarna om anknytning
till EEC kan ge en erforderlig
puff framåt.

Härefter anförde:

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Jag måste säga att jag
lyssnade till gårdagens debatt mindre
som partiman och mera som industrimän.
Det är kanske ganska förklarligt
med hänsyn till att det stora problemkomplex,
som vi här diskuterar, får
konsekvenser som i allra första hand
går ut över vår svenska industri.

Allteftersom debatten framskred i
går, byggde jag så att säga upp en viss
disposition åt mig själv över vad jag
skulle säga, när min tur kom att yttra
sig. Jag hade den dispositionen och
dessa stolpar någorlunda klara intill
den tidpunkt i nattens tysta timmar, då
herr Sköld kom upp i denna talarstol
och höll ett anförande, som jag uppriktigt
beklagar att inte fler av kammarens
ledamöter stannade kvar för
att lyssna till — detta därför att herr
Sköld i sin uppläggning använde sig av
litet ovanliga grepp på denna debatt.
Hans anförande cirklade kring i huvudsak
två temata. Det ena var att han,
även om han inte direkt uttalade sig

för en anslutning till tanken på någon
sorts splendid isolation, i varje fall
visade en ganska ringa entusiasm för
samarbete över huvud taget med EEC,
speciellt om det skulle komma att ske,
som han uttryckte sig, till ett alltför
högt pris.

Det andra temat i herr Skölds anförande
gick ut på kritik mot industrien,
som enligt hans mening förde en relativt
dagsländebetonad tillvaro och inte
lade i dagen några nämnvärda ansträngningar
att, såsom man borde, försöka
blicka in i framtiden. Jag skall nu
uppehålla mig vid det första temat.

Jag blev, och jag förmodar att vi litet
till mans blev en smula förvånade över
herr Skölds uppläggning, enligt vilken
det egentligen skulle göra detsamma,
om vi tillhörde på ena eller andra sättet
den ekonomiska gemenskapen i Europa
eller inte. Jag vet inte om herr
Sköld på sin tid protesterade mot att
vi anslöt oss till EFTA. Vi tillhör emellertid
EFTA, och vi känner till orsakerna
till att Sverige enhälligt anslutit
sig dit. Vi vet nu också att det i praktiken
inte blir något EFTA kvar, när
det berövas England, Danmark och
sannolikt även Norge. Vi skulle då
komma att hänga mer eller mindre i
luften.

Under debatten i går var det en massa
citat »på vingarna», och det tycks
vara så, att uppläsandet av citat är ett
lika ofrånkomligt som tyngande inslag
i en svensk riksdagsdebatt. Jag måste
emellertid med anledning av herr
Skölds anförande i går läsa två mycket
korta citat från Romavtalets ingress,
vari det heter att »de höga signatärmakterna
önskar med en gemensam
handelspolitik bidraga till ett fortsatt
undanröjande av hindren för den internationella
handeln». Sedan heter det,
kanske litet högtidligt uppstyltat, att
man anmodar övriga europeiska folk,
vilka har samma höga syften, att förena
sig med dem i deras ansträngningar.

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 151

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Borde inte just den appellen tala
till oss här i Sverige? Vi har ju i alla
fall varit pionjärer, nästan banbrytare,
när det gällt att i den internationella
handeln arbeta för att bryta ned handelshindren
länderna emellan. Just det
som jag läste upp synes mig tala till
Sverige på ett språk som vi inte kan
undgå att förstå. Regeringens hela uppläggning
av problemet synes mig också
ge belägg för att dessa ordalag i Romavtalets
ingress inte har förklingat ohörda
inom vår svenska statsledning.

Kritiken mot industrien från herr
Skölds sida anknöt sig till en händelse
i det förgångna, nämligen devalveringen
1949. Herr Sköld erinrade om att
den svenska exportindustrien då ivrigt
engagerade sig för att denna devalvering
skulle komma till stånd och förmenade,
att den senare utvecklingen
hade givit vid handen, vilket omdömesfel
industrien den gången gjorde sig
skyldig till. Jag kan i betydande mån
hålla med om att med den riktning som
konjunkturen därefter tog, visade det
sig — för övrigt ganska snart — att
den devalveringen helst inte borde ha
skett. Men det är inte så lätt att se in
i framtiden, och jag vill stryka under
att vi inom industrien naturligtvis inte
anser, att vi ensamma är i besittning av
någon sorts de vises sten, som vi skulle
kunna använda oss av, när vi bedömer
den framtida utvecklingen. Om herr
Sköld vore närvarande i kammaren,
skulle jag erinra honom om hurusom
under den tid, då han var finansminister,
ett uppmärksammat garde, som kallade
sig Torsdagsklubben, var samlat
vid hans fotter och diskuterade aktuella
näringspolitiska frågor. Bland annat
under 1950-talets början och mitt cirklade
dessa diskussioner i utomordentligt
hög grad kring den fastlåsta räntepolitik,
som statsmakterna vid den tidpunkten
följde och som hårt kritiserades
av näringslivet. När sedan den
rörliga räntan äntligen, nästan som en
naturkraft, bröt sig fram, hade den då -

varande finansministern endast någon
vecka dessförinnan i Torsdagsklubben
försäkrat att det där räntevapnet var
något som var alldeles ur spel nu. Det
var en gammal slö yxa, som inte längre
med fördel kunde användas. Det skulle
vi inte syssla med. Det var förbrukat.
Det hade ingen som helst användning i
det moderna samhället. Om vi inom
industrien gjorde oss skyldiga till ett
omdömesfel vid devalveringen 1949, så
gjorde finansministern å sin sida ett
liknande fel, när räntefrågan var uppe.
Jag tycker därför att herr Sköld och
jag skulle kunna kvitta de frågorna.

Naturligtvis är det riktigt, som herr
Sköld i fortsättningen sade, att priset
kan bli för högt för en anslutning till
EEC i den ena eller den andra formen.
Vi vet inte vad priset kan komma att
bli, men skulle det visa sig att det blir
i högsta laget, får vi väl träffas och resonera
igenom hela problemet ingående
igen, och då vill jag bara uttrycka den
förhoppningen, att regeringen i en sådan
situation inte i förväg låst fast sina positioner,
som man nu gjort, utan bereder
riksdagen tillfälle att förutsättningslöst
diskutera den situation, som i sådan
händelse kan komma att föreligga.

Vid den långvariga debatten i går om
vilken form vi skulle använda när vi
skall samarbeta med EEC — alltså fullt
medlemskap kontra associering— framhöll
handelsministern det egendomliga
i att här har vi haft exakt samma material
att basera vår uppfattning och
våra undersökningar på, alla har vi haft
Romavtalet som utgångspunkt, vi har
haft tillgång till de uttalanden som
gjorts av herr X, Y och Z o. s. v., och
ändå har vi kommit till så olika uppfattning.
Detta är riktigt med ett litet
undantag vars räckvidd jag inte kan
bedöma. Som bakgrund för regeringens
ståndpunktstagande lär också ha funnits
en hemligstämplad promemoria,
som alltså blivit tillgänglig allenast för
utrikesnämnden och som i varje fall
jag inte har sett. Men lämna den åsido,

152 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

så är det riktigt att vi haft tillgång till
sannna material. Och likväl har vi kommit
till olika slutsatser. Det är bara att
konstatera, att vi har kommit till olika
slutsatser rörande möjligheterna att i
det fulla medlemskapets form behålla
den alliansfria linje, som vi alla är så
eniga om.

Industrien bär ju också ingående studerat
och diskuterat Romavtalet. Vi har
också haft tillgång till kontakter med
våra kolleger i de skandinaviska länderna
och kolleger nere på kontinenten.
Vi har, utan att ha kunnat fördjupa oss
i så grundliga och statsvetenskapliga
studier som herr Munktell, kommit till
den uppfattning som här givits så många
uttryck för, nämligen att det dock borde
ha varit möjligt att genom särprotokoll
kunna få, trots fullt medlemskap,
skydd för den alliansfria linje som vi
vill hålla på.

Jag beklagar att regeringen i denna
fråga uppträtt här inför riksdagen med
så fastlåsta positioner och att ställningstagandet
skett så hastigt. Jag har mycket
svårt att förstå att det verkligen
varit nödvändigt. Här har nu riksdagen
visserligen beretts möjlighet att
diskutera denna angelägenhet, men vi
har ställts inför ett fait accompli. Regeringen
har redan fattat sitt beslut, och
någon chans att få till stånd någon
ändring däri har vi alltså inte för närvarande.
Jag tycker uppriktigt sagt att
den handlingslinje och den modell för
behandling av detta problem som herr
Erlanders kollega i Norge valt varit mera
tilltalande och åtskilligt mera uppmärksam
mot stortinget.

Vad så själva sakfrågan beträffar, associering
eller fullt medlemskap, är det
väl klart, att det fullständiga medlemskapet,
om det som vi tror går att förverkliga
med ett särprotokoll, vore att
föredraga bl. a. av den anledningen att
vi då skulle få säte och stämma i alla
de överstatliga organen inom EEC, vilket
vi inte torde kunna få genom en
associering. Genom ett sådant medlem -

skap skulle vi alltså bli i stånd att verka
för ett nedbrytande av den yttre
s. k. protektionistiska tullmur, som EEC
är i färd med att upprätta kring sin gemenskap.
Om vi sitter i den där jollen,
som det taltes så mycket om i går,
och hojtar, så kan vi knappast tänka
oss att vinna någon nämnvärd framgång.

Nu står vi emellertid inför det faktum
att regeringen fattat sitt beslut. Det
blir alltså en ansökan om associering
och ingenting annat. Då måste vi naturligtvis
alla göra det bästa möjliga utifrån
den förutsättning som föreligger.
Jag noterade med tillfredsställelse de positiva
uttalanden som finns i den regeringsdeklaration
som vi fick lyssna till
i går. Jag skulle vilja klassificera dessa
uttalanden sålunda, att målsättningen
nu är att göra allt vad man kan under
förhandlingarna för att komma innanför
EEC:s tullmur utan diskriminering
av någon svensk exportvara. Vidare
sägs det att man är beredd alt under
förhandlingarna fördjupa och bredda
kontakterna med bl. a. näringslivet. Jag
kan bara försäkra att näringslivet naturligtvis
kommer att svara upp emot alla
inviter och delta i ett sådant samarbete.

Mot slutet av regeringsdeklarationen
sägs det att förhandlingsinställningen
också måste präglas av flexibilitet. Det
kanske inte är alldeles klart vad författaren
till denna regeringsdeklaration
har tänkt sig med ordet flexibilitet. Jag
skulle vilja lägga in en alldeles särskild
synpunkt i det ordet. Vi får göra
klart för oss att mycket kan ändras
i samband med Englands förhandlingar.
Nya lägen kan hastigt uppstå. Det
kan bli så att de engelska förhandlingarna
går mycket snabbare än vad någon
från början bär trott på. Det förefaller
mig ingalunda uteslutet att det
under förhandlingarnas gång skulle
kunna uppstå ett sådant läge att de
svenska förhandlarna finner att här är
det til syvende og sidst ingenting

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 153

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

annat att göra än att förhandla om ett
fullt medlemskap. Vad jag vill inlägga
i ordet flexibilitet är en önskan att våra
svenska förhandlare, därest ett sådant
läge skulle uppstå, är beredda att
ändra ansökan om associering till ansökan
om fullt medlemskap.

Nu skall de svenska förhandlingarna
börja, och de kommer ju att följas med
utomordentlig uppmärksamhet, naturligtvis
inte minst från industriens sida.
Det blir säkerligen mycket svåra och
intrikata förhandlingar, och de som får
den viktiga uppgiften att företräda Sverige
kommer att behöva stödet av en
stark allmän opinion. De behöver ha
känslan av att vi alla är europasinnade,
att vi varken vill eller tänker oss kunna
stå utanför den ekonomiska gemenskapen.
Det stödet bör man också ha
fått genom den debatt som under dessa
dagar förts här i riksdagen, låt vara
att det i diskussionen kommit till synes
nyansskillnader av rätt betydande
räckvidd.

Det är också viktigt att vi som här i
riksdagen representerar svenska folket
var och en i sin stad gör vad vi kan
för att sprida denna opinion ute i landet.
Jag tycker inte att det är något
fel att därvidlag använda ett sådant uttryck
som »ja till Europa». Det är kortfattat
och anger precis vad vi menar.
Men om min värderade industrikollega
herr Hedlund och även herr Hagnell
kan hitta på något bättre ord, så gärna
för mig. Tydligen tyckte Aftonbladet
att uttrycket var mycket bra, eftersom
man som huvudrubrik för sitt referat
av riksdagens gårdagsdebatt just använde
orden »ja till Europa».

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! När jag tar till orda i
denna debatt sent omsider sedan partiledarna
under gårdagen har använt
åtskilliga timmar för sin diskussion av
saken, så gör jag det av följande två
skäl. Det ena är att man nog på sina
håll har litet överdrivna föreställningar

om var EEC-samarbetet för närvarande
befinner sig. Det andra är att det nordiska
ekonomiska samarbetet och det
nordiska samarbetet över huvud taget
har kommit alltför mycket i skymundan
och knappast omnämnts i denna
debatt.

Det har sagts att vi nu står inför ett
historiskt avgörande. Det är möjligt att
så är fallet, men det är alltid svårt att
spå om framtiden, och under alla förhållanden
har man nog anledning att
i dag moderera sina uttryck när man
talar om ett historiskt avgörande. Så
mycket är ännu oklart i fråga om Europas
ekonomiska och politiska framtid
att vi alla, var och en på sin kant,
bör besinna oss, fundera och diskutera
grundligt utan att förhasta oss. Tyvärr
har debatten på borgerligt håll
och kanske alldeles särskilt på industrihåll
fått något av panikens prägel.
Det enda som med någon grad av visshet
kan sägas är att EEC, den europeiska
gemenskapen, ännu är långt ifrån
färdig. Den har knappast trampat ur
barnskorna, och de sex länder som hittills
undertecknat Romfördraget har i
själva verket mycket lång väg att gå
innan EEC-stadgan har blivit en fast
europeisk gemenskap. Det kan därför
vara på sin plats att göra en liten sammanfattning
av läget inom EEC.

På tullområdet har de sex kommit
— det måste erkännas — ett gott stycke
på väg. Den instundande första januari
skall de inbördes tullarna ha
sänkts med 40 procent, eventuellt till
och med 50 procent, om de som försöker
påskynda utvecklingen lyckas i
sina strävanden. Inom EFTA är motsvarande
tullsänkning 30 procent, och
det pågår diskussioner om en ytterligare
sänkning med 10 procent för att
man skall hinna ifatt EEC.

I fråga om harmoniseringen av de
yttre tullmurarna har de sex också kommit
ett stycke på väg till målet, som
är en yttre tullmur på 14 å 15 procent
när det gäller industrivaror. Sverige

154 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

har i dag en tull av cirka 10 procent
för sina industrivaror, och det är alltså
i högsta grad berättigat att säga att
de sex kommer att bilda ett högtullområde
både i förhållande till Sverige och
i stort sett även till övriga nordiska
stater.

Man bör också lägga på minnet att
det är den lättaste delen av tullsänkningsprogrammet
som EEC nu genomfört
och att svårigheterna i fortsättningen
kan beräknas bli större och större.
Man bör därför inte överdriva de
framsteg som gjorts vare sig inom de
sex eller de sju.

Vidare bör påpekas att nedrivandet
av tullhindren med all sannolikhet inte
kommer att ha den starkt integrerande
verkan som man ofta föreställer
sig — det visar erfarenheterna hittills.
I detta sammanhang skulle jag vilja anknyta
till vad Per Edvin Sköld sade
sent i går kväll, nämligen att det avgörande
inte är att man river bort tullarna
utan att konjunkturerna utvecklas
uppåt och att det sker en tillräckligt
snabb standardhöjning i de olika
länderna, så att tullarna de facto även
vid bibehållandet av den gamla nivån
inte längre utgör samma hinder som
tidigare.

Jag tror att herr von Sydow missuppfattade
Per Edvin Sköld, om han tror
att min partikollega har den uppfattningen
att det gör detsamma om Sverige
är med i EEC eller ej. Frågeställningen
gäller huruvida denna Europaorganisation
blir tillräckligt progressiv.
Om den blir ett protektionistiskt
högtullsområde kan det föreligga mycket
stora risker för oss. Vad Per Edvin
Sköld ville uttrycka var egentligen att
vi inte får förbise dessa risker.

Inom EEC har man tagit bort en del
kvantitativa handelshinder och även
genomfört vissa fria kapitalrörelser,
men det är att märka att de sex här
praktiskt taget inte har kommit mycket
längre än man lyckades inom OEEC.
Jag vill framhålla för herr Regnéll att

vi i Sverige i likhet med övriga länder
som ingått i OEEC stegvis försöker
frigöra kapitalrörelserna, men vi
vill inte gå snabbare än dessa i övrigt
frigörs mellan Europas olika länder.
Vad jag har nämnt om borttagandet av
tullar, kvantitativa hinder och om fria
kapitalrörelser är nästan allt som i dag
kan sägas om positiva framsteg inom
EEC.

På jordbrukspolitikens område står
man i dag stilla, och man ser knappast
någon säker utväg ur svårigheterna.
I fråga om etableringsrätten förs
i dag inom EEC en allmän diskussion,
men man har inte presenterat något
förslag till gemensam lagstiftning. På
arbetsmarknadsfältet har man lättat litet
grand på arbetstillståndsgivningen,
men man har inte nått längre än man
gjorde redan inom OEEC. Den sociala
harmonieringen är inte långt framskriden
ens på planeringsområdet. På finanspolitikens
fält diskuteras viss skattesamordning
— främst i fråga om omsättningsskatterna
— men allt är fortfarande
helt på det tekniska planet. I
fråga om patent- och varumärkesskyddet
är framstegen ännu små för att inte
säga obefintliga, och på transportområdet
— järnvägen och den tunga
landsvägstrafiken — håller man sig fortfarande
till allmänna uttalanden.

Däremot — det bör understrykas —-är olika privata företag både i Europa
och i USA i färd med att upprätta
filialföretag inom de sex. I detta avseende
— och det förtjänar att särskilt
omnämnas — är en integrationsprocess
i gång. I denna deltar också
Sverige.

EEC är alltså långt ifrån en färdig
organisation. Den är under utveckling,
i bästa fall mot stadgans förverkligande.
Vid det här laget kan man med säkerhet
säga att det kommer att ta tid
— säkert åtskilliga decennier — innan
man kan räkna med att få en verklig
Europaorganisation som följer innehållet
i stadgan.

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 155

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Jag säger inte detta på något sätt,
ärade kammarledamöter, för att förringa
vad man åstadkommit inom EEC.
Tvärtom är jag personligen imponerad
av de redan vunna framgångarna, men
jag tycker att det är viktigt att det i debatten
också blir sagt var man i dag
befinner sig inom EEC. Det har nämligen
betydelse för oss när vi skall förhandla
om ett associationsavtal. Vi kan
sålunda konstatera att vi på åtskilliga
områden har kommit betydligt längre,
framför allt om vi tänker på vad vi
åstadkommit genom det nordiska samarbetet.

Det förtjänar att understrykas i denna
debatt mera än vad som skett tidigare
att det inte är uteslutet att de sex
kan komma att förändras, kanske inom
ganska kort tid. Jag tillhör dem som
anser att gemenskapen i realiteten kommer
att ändras till innehållet, om Storbritannien
vinner anslutning. Däremot
är det klart att stadgans bokstav inte
formellt kommer att ändras. Vi vet
emellertid inte i dag med säkerhet om
Storbritannien kommer med. Dessutom
är Västtysklands Adenauer och Frankrikes
de Gaulle gamla män, ur vilkas
händer makten i snar framtid glider.
Nya män skall ta vid. Ingen vet vad
som då kan hända med gemenskapen,
inte som formell organisation men som
reellt samarbetsorgan.

Det finns alltså skäl att so tiden an.
Vi behöver inte handla i panik. Det är
också klokt att låta de internationella
europeiska perspektiven klarna innan
vi fattar de historiskt avgörande besluten
för vårt land.

Lika bestämt som vi fastslår att den
europeiska gemenskapen ännu mest är
en gemenskap i vardande, låt vara med
positiva framgångar på vissa områden,
lika viktigt är det att konstatera det
realitetsbetonade och långt framskridna
nordiska ekonomiska samarbetet. Vi
har också ett samarbete i Norden på
många andra fält än det ekonomiska.

Jag vill därför be kammarens leda -

möter särskilt uppmärksamma formuleringarna
på sidan 9 i regeringsdeklarationen,
där det framhålles, att vi
på svensk sida lägger största vikt vid
att samarbetsresultat som har uppnåtts
mellan de nordiska länderna konsolideras.

Det är i sanning inte vilka samarbetsresultat
som helst. Vi har här i Norden
en gemensam arbetsmarknad som
är en realitet. Det kommer att ta decennier
innan EEC lyckas åstadkomma
något motsvarande. Vi har en trygghetskonvention
på det sociala området
som likställer nordiska medborgare, inte
bara formellt utan också reellt därigenom
att de nordiska ländernas sociala
trygghetsanordningar inte skiljer
sig så mycket från varandra till sitt innehåll.
I EEC-området däremot är det
ett större avstånd mellan de deltagande
länderna i fråga om sociala anordningar,
och det kommer att ta lång
tid och kräva oerhörda ansträngningar
innan skillnaderna kan utjämnas. Vi
har i Norden ett kulturellt samarbete
som har fungerat genom århundraden.
Vi har en språkgemenskap som gör det
möjligt för oss att kommunisera och
samarbeta på ett otvunget sätt. Vi har
ett utbildnings- och forskningssamarbete
som för varje år gör nya framsteg.
Vi tar gemensamma initiativ på u-hjälpens
område, och vi bär ett fackligt,
kooperativt och industriellt samarbete
som verkligen förtjänar namnet. På
lagstiftningens olika fält har vi fortlöpande
fruktbärande samarbete. Ingen
grupp självständiga länder i vår värld
har hunnit längre än vi har gjort inom
Norden. Man kan gå från område till
område och finna exempel på stora
nordiska samarbetsinsatser. Man får
verkligen hoppas att de nordiska statsministrarna
och Nordiska rådets presidium
når fram till positiva resultat
vid sina överläggningar den It och 12
november i Hangö.

Eftersom jag ser att statsministern är
närvarande bär i salen skulle jag vil -

156 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ja fråga huruvida man i dessa överläggningar
kommer att bl. a. även diskutera
och ta ställning till de utkast
till allmän nordisk samarbetsöverenskommelse
som utarbetas inom Nordiska
rådets kanslier och som på ett förtjänstfullt
sätt sammanfattar vad vi har
uppnått men som också anvisar ytterligare
samarbetsuppgifter.

I sin deklaration av i går säger regeringen
att den är angelägen om att
vår nordiska ekonomiska samverkan
skall kunna vidareutvecklas inom ramen
för den europeiska integrationen,
bl. a. med hänsyn till Finlands relationer
till det europeiska marknadssamarbetet.
Jag är särskilt glad över
den positiva inställning till det nordiska
ekonomiska samarbetet som här
kommer till uttryck i deklarationen.
Det är säkert av väsentlig betydelse för
våra grannländer och för oss själva,
att vi även i fortsättningen kan hålla
samman. Ofta ironiseras det, kanhända
även i denna kammare, över de nordiska
samarbetssträvandena. Jag tror
att man inte skall ironisera över dessa
på annat sätt än så som man gör mellan
goda vänner som är sådana verkligt
goda vänner att de har råd att hålla
sig med ironi. Att vi nordiska länder
nu kanske går skilda vägar när
det gäller den europeiska gemenskapen
så betyder det inte att vi har olika
ekonomiska intressen. I själva verket
är dessa intressen i allt väsentligt gemensamma.
Det visar våra näringslivs
struktur och det samarbete som har
kommit till stånd. Vi är alla starkt utvecklade
industriländer med stor utrikeshandel
och har bland de lägsta tullarna
i världen. Vårt land kan behöva
stöd av våra grannländer Norge och
Danmark, om dessa blir medlemmar i
EEC, Finland behöver vårt stöd för att
nå största handelspolitiska självständighet,
och vi kommer alla att behöva
samordna våra intressen.

Därför, herr talman, tror jag att det
är en stor uppgift för statsmännen i

Norden att nu inför avgörandena i
Europa samla sig kring det gemensamma
för oss här i Norden och som regeringsdeklarationen
uttrycker det
»konsolidera» detta men också att gå
vidare. Norden behöver Europa liksom
Norden behövs för Europa. Just vad vi
representerar i fråga om låga tullar,
frihandel inte bara med länder i Europa
utan över hela världen, är något
som behövs. Att vi också på många
områden har vissa kontakter och förbindelser
med öststaterna som kan vara
av betydelse för framtiden bör man
heller inte förbise, ty Europa består
inte bara av Västeuropa utan har också
en östsida. Vi kommer ingenstans om
vi inte i fråga om de realiteter som kallas
ekonomi söker tillvarata våra gemensamma
fördelar.

Jag tror därför att en stor majoritet
inom denna kammare för att inte
säga hela denna kammare tillsammans
med praktiskt taget alla i de olika länderna
nu väntar på positiva resultat
av överläggningarna i Hangö.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag märkte under debatten
i går, och jag förmodar att många
andra gjorde det, att statsminister Tage
Erlander och handelsminister Gunnar
Lange ganska oförbehållsamt vitsordade
att de hade begått fel och misstag. Man
kan kanske säga att de gjorde en dygd
av nödvändigheten, men det är ändå en
ovanlig sak att politiker inte uppträder
som om de alltid varit, nu är och
alltid kommer att förbli ofelbara. Jag
kände mig upplyftad och glad åt det.
Jag tycker däremot inte att herr Ohlin
gav detta efterföljansvärda exempel den
uppskattning det verkligen förtjänar.

Från första kammaren rapporterar
Svenska Dagbladet i dag på framskjuten
plats, att Carl Albert Anderson
skulle ha yttrat: »Oppositionen behöver
självprövning. Jag vågar inte föreslå en
direkt anslutning till MRA, men hur
vore det med en associering?» Carl

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 157

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Albert är med denna tankegång inne på
rätt spår. Förvisso behöver oppositionen
en grundlig självprövning. Jag hoppas
därför att det snart kan bli så som
Carl xålbert säger. Och jag vill tilllägga:
han känner själv MRA tillräckligt
för att jag inte skall behöva påminna
honom om att om man vill att andra
skall ändra sig så når man detta bäst
genom att börja med sig själv.

Jag vill ta fasta på statsministerns
tanke på en debatt, eventuellt en hel
dag, om begreppet neutralitet, dess innebörd
och var det skall och inte skall
tillämpas. Finge vi också i det sammanhanget
klargjort att politik och ideologi
är vitt skilda ting så vore det särdeles
betydelsefullt. Det råder en otrolig förvirring
på den punten här i landet, för
övrigt i hela den s. k. fria världen.
Herr Hedlund — han är inte här men
det är positiva ting jag skall säga, så
jag tvekar inte att fortsätta — utgör därvidlag
ett undantag. Han underströk i
går i debatten att »det är här inte fråga
om någon ideologisk neutralitet». På
herr Hedlunds vilja till politisk och militär
neutralitet behöver ingen tvivla,
men han har vid åtminstone två tidigare
tillfällen här i kammaren klart sagt
ifrån, att ideologiskt neutral kan och får
man inte vara. Många synder skall vara
honom förlåtna för detta, och det vore
ofantligt värdefullt om de få som inser
detta — och jag hoppas och tror att
statsministern hör till dem — sökte
trumma in denna elementära sats i
svenska folket. Jag tror att det är en
framstående rysk kommunist som har
sagt att ideologisk neutralitet är lika
absurd som stekta snöbollar.

Hur den diskuterade huvudfrågan iin
löses, om det blir anslutning eller association,
så är det ett glädjande steg i
rätt riktning mot en i första hand europeisk
gemenskap. Sveriges folk måste
spela sin positiva roll för att efter hand
bygga upp en bättre värld, en ny värld,
en sann global demokrati.

Jag har ofta upprepat här i kamma -

ren att en demokrati inte kan fungera
utan moraliskt högtstående människor.
Oärliga, orena, själviska och kärlekslösa
människor undergräver och förstör demokratien
och bereder marken för diktatur
och krig. De är världskommunismens
trogna om än i sin blindhet och
förvirring ofta omedvetna befrämjare.
Det är därför som envar som vill rädda
och behålla demokratien måste aktivt
medverka till en moralisk upprustning
av hela vårt folk, börjande med sig själv.
Det är därför MRA:s världsideologi är
nödvändig, om mänskligheten skall
överleva.

Jag har ofta talat om dessa ting här i
kammaren, och vi behöver alla begrunda
dem. Jag har i mina utläggningar aldrig
hunnit längre än till att tala om den
absoluta ärligheten, men det är där det
måste börja. Jag skall därför återigen
ta upp den saken.

Finansministern vitsordade i våras
här i kammaren att han kände en person
som i Caux beslutat sig för att
rensa upp sitt liv och bli en fri människa
och som till statskassan inbetalat
pengar, som han efter falskdeklaration
orättmätigt innehade. Denne man insåg
att hans handlingssätt var oärligt och
själviskt. Jag vet att finansministern senare
fått kännedom om flera liknande
fall, till statskassans välbehövliga komplettering.
Finansministern vet att absolut
ärlighet är en riktig sak och att
ideologien fungerar praktiskt på den
punkten.

Det är väsentligt att man börjar med
ärligheten, den absoluta ärligheten, så
att vi ser hur vi själva verkligen ser ut
— och det är inte detsamma som hur
vi vill att andra skall tro alt vi är. Det
blir ingen vacker syn som då står fram.
Jag känner många som blir så förfärade
när de för första gången ser den osminkade
bilden av sig sjiilva, att de resolut
kniper ihop ögonen och beslutar sig för
att aldrig bli absolut ärliga igen. Dessa
självbedragare finns företrädda även

158 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

här i kammaren — men kanske inte just
nu.

Vägrar man att se sanningen om sig
själv, så får man en skev bild av hela
sin omgivning, av hela tillvaron. Man
kan då inte heller finna de rätta lösningarna
på problemen i världen.

Jag skall ta upp en enda detalj i det
stora problemkomplexet, nämligen korruptionen
i vidare mening i västerlandet
och därmed i Sverige. Jag är inte
affärsman eller exportör, men jag har
mig bekant att många som här i landet
fördömer korruption och tagande och
givande av mutor ändå ger mutor och
frestar människor i andra länder, där
just korruptionen är ett av de största
samhälleliga problemen. Vederbörande
säger att annars kan man inte göra
några affärer, tv då kommer andra länders
representanter och tar de affärer
som vi förberett genom vårt skickliga
mutsystem.

Men detta är ingen ursäkt. Vi river
ned och tar bort möjligheterna för människorna
i dessa andra länder att få en
rätsida på sina inre problem, om vi
fortsätter med ett sådant system. Jag
vet inte i vad mån detta sker i statens
affärer. Det skall jag inte gå in på. Men
jag nämner denna sak som ett allvarligt
fel som vi begår ute i världen.

Vad sedan beträffar den individuella
korruptionen — som är mycket
utbredd — vill jag påstå att ingen, som
inte är fast besluten att vad som än
sker leva efter absoluta moraliska normer,
är omutbar. Man är kanske ense
om att Chiang Kai-sheks fastlandsregim
föll för kommunismen, därför att den
var genomkorrumperad. Man kommer
att säga — när perspektiven klarnar —
att det var på ett hår när att det genomkorrumperade
1960-tals-Sverige gått
samma väg. Chiang Kai-sheks premiärminister
och överbefälhavare vid sammanbrottet,
general Ho Ying-chin, vitsordar
vad jag nyss sagt om hans land,
men han tillägger att med MRA:s världsideologi,
alltså med absolut moraliska

normer, hade sammanbrottet aldrig
kommit och man hade inte tvingats
överge fastlandet. Och i fråga om Sverige
påstår jag att dess fall är nära,
mycket närmare än de flesta anar, och
att endast en radikal moralisk upprustning
av hela vårt folk kan rädda oss.

Alla omständigheter som styr våra
handlingar och som kan förmå oss att
vika av från det vi vet är absolut rätt
utgör korrumperande element. Det finns
ett otal sådana element, som övar sitt
ofta enorma tryck mot oss: möjligheten
att håva in pengar eller risken att förlora
pengar kan få oss att avvika, och
våra egna begär, önskningar och passioner,
ärelystnad, fåfänga, maktbegär,
kvinnor, män, njutningar, bekvämlighet
och fruktan kan påverka oss att avvika
från den väg vi borde vandra. Jag upprepar
elementet fruktan, fegheten, och
jag skall stanna där ett tag.

Svenskar är allmänt individuellt fega,
inte fysiskt, men moraliskt. De saknar
civilkurage. Där finns undantag, men
jag säger det såsom ett generellt omdöme.
Fegheten under vackra namn såsom
»försiktighet», »korrekthet», »ansvar»
— även »solidaritet» — tycks bli
större ju högre en liten man stiger på
rangskalan. Han styrs av sin människofruktan,
fruktan för vad andra skall
säga eller tänka, för vad tidningarna
skall skriva, rädsla för att skada karriär
och ställning och även kanske av
prestige och stolthet. På det sättet hindras
han av dessa futtigheter från att stå
upp som en modig man och tala rent
språk om vad som är rätt, och därmed
begår han ett förräderi mot sitt folk,
mot sitt land och mot världen. Jag vet
många mesar till män som förblir mesar
i hela sitt liv »för hemfrides skull»,
därför att deras hustrur dominerar och
styr dem genom att gråta, ryta eller
hota med skilsmässa, och omvänt finns
det många män som är diktatorer hemma
och som dominerar och utnyttjar
sina hustrur, så att dessa inte kan bli de
riktiga människor som de är ämnade att

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 159

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

vara. Jag dömer dem inte. Till min natur
är jag lika feg själv, men jag vet om
det och försöker reparera felet, och jag
vill hjälpa andra att också ändra sig
på den punkten.

Den här korruptionen är farlig, och i
synnerhet fruktan är en dålig rådgivare.
Här trummar tidningarna dagligen in
fruktan i människorna, fruktan för Sovjetunionens
väldighet, för Chrustjovs intelligens
och makt och uppfinningsrikedom
— det är sanna saker, allt det där
— samtidigt som man besjunger kultur
och teknik i Sovjet. Därmed frestar
man folk att tro att det kanske ändå inte
vore så farligt att ge efter för den skenbara
övermakten. Sovjet är stort, Portugal,
Spanien och Sydafrika är mindre.
Gud skall veta att de ledande inte är
några helgon på någotdera hållet, men
de mindre tre staterna, dem kan man
med frejdigt kurage spotta och sparka
på — det medför ingen risk — medan
man kröker ryggen för makter som är
stora och farliga och som gör precis
samma saker och värre.

Jag for med spårvagn på Vasagatan i
går — jag skall bekänna att jag skolkade
från remissdebatten under ett par timmar
för att hälsa på en sjuk. Då såg jag
på ena sidan av gatan elt par affischer
om filmer som går i staden. De framställde
båda ett par nakna ungdomar
till sängs, och jag tänkte att vi här i
Sverige har ett s. k. kärleksliv som ligger
på en nivå långt under kaninernas.
På den andra sidan gatan var det en
neonskylt med texten »Tyska demokratiska
republiken». Nu är inte statsministern
här — annars hade jag bett honom
att för mig översätta vad »demokratisk»
betyder i det sammanhanget. Jag tänkte
att båda dessa ord — kärlek och demokrati
— här är förljugna ord. Vi benämner
gärna saker som vi tycker om
med vackra ord för att dölja hur fult
innehållet i begreppen egentligen är.
Varför inte kalla denna sorts kärlek för
sexualitet eller erotik, och varför inte

kalla demokrati i det här fallet för diktatur? Vad

vi behöver är människor med en
absolut överlägsen världsideologi, människor
som är beredda att sätta in allt
för att ge den till världen och som är
lika hängivna denna ideologi som många
kommunister är hängivna sin ideologi.
Vi behöver människor som kan stå upp
och säga till den ryske härskaren:
»TocnojiHH XpymeB, jag respekterar den
totala förpliktelse med vilken Ni kämpar
för Er ideologi, men Er idé är
för liten och Era metoder föråldrade
och felaktiga och kan aldrig leda till
annat än olyckor. Med hat, bitterhet
och splittring bygger man ingen riktig
värld. Låt oss i stället gemensamt sätta
in allt för den större idén som verkligen
löser människornas problem genom att
förvandla människorna och som ensam
förmår skapa en värld av sann frihet
och fred, en värld för alla människor
överallt, nästa steg för både kommunister
och icke kommunister.»

Det är egentligen slutet, herr talman,
på mitt anförande, men jag skall inte
neka mig glädjen att citera StockholmsTidningen,
som jag annars inte är så
förfärligt förtjust i — jag förmodar att
herr Henning Nilsson i Gävle är mera
förtjust i den. Tidningen hade den 23
oktober ett litet mellanstick som kallas
»Ett ord på vägen». Där citeras en gammal
grekisk herre som hette Platon, som
var en vis man — jag tror inte visheten
har blivit mycket större sedan hans tid.
Platon sade så här: »Det blir icke väl
regerat förrän de som icke har någon
lust därtill kommer att regera.» Under
detta skriver någon annan: »De som
åstundar och khittar efter upphöjelse är
den sällan värdiga. De bevisar sin otillräcklighet
genom att sätta egot framför
uppgiften, strävan före förmågan
och ansvaret. Strävarnas iver blir ett
varningstecken. Är de tillräckligt intensiva
kan de använda vad och vem som
helst som stegpinnar — den egna framgångens
ändamål helgar alla medel. De

160 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

som kommit ovan habegäret och äresjukan
tar erbjudan om ett högt uppdrag
utan självtillfredsställelse, men som en
plikt — och ofta med en suck.»

Jag dedicerar detta yttrande till mig
själv och till oss alla utan att i detta
sammanhang tänka på någon särskild.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Herr Kellgren började
sitt anförande i dag med att säga:
Att spå är alltid svårast när det gäller
framtiden. Detta uttalande kan jag
helt och fullt instämma i, det kan inte
motsägas.

Herr Kellgren talade även om det
nordiska samarbetet. Han sade att
även om vi i Norden kommer att gå
olika vägar, har vi ändå så många gemensamma
intressen kvar, att vi kan
ha nytta av varandra i alla fall. Jag
hoppas att herr Kellgren har rätt. Men
skulle Danmark och Norge gå in som
fullvärdiga medlemmar i EEC och vi
stanna utanför och inte ens bli associerade,
blir det inte mycket kvar av
nordiskt samarbete när det gäller den
praktiska verksamheten.

Herr Kellgren sade på tal om ifrågavarande
sammanslutning — EEC eller
de sex eller vad man nu vill kalla
den — att vi dock bör räkna med att
stadgandena inom en relativt nära
framtid kan få ett helt annat innehåll.
Han sade att genom att England kan
komma med i sammanslutningen, kan
det bli någonting helt annat reellt,
även om det inte blir det formellt. Det
var bra att detta blev infört i kammarens
protokoll, ty det innebär ingenting
annat än en bekräftelse på vad vi
sagt, nämligen att man kan säkerligen
få ett annat innehåll i stadgandena i
form av ett särprotokoll — andra ord
för samma sak.

På höstriksdagens första dag begärde
jag ordet i denna fråga därför att
jag till diskussionen här vill anknyta
vad jag hade tillfälle att säga vid
EFTA-debatten 1959. Det fanns ljusa

inslag i gårdagens debatt och det fanns
mörka. Utan överdrift kan väl sägas
att vad vi inom de demokratiska partierna
eftersträvar är ett vidgat ekonomiskt
samarbete mellan oss och det
övriga fria Europa. Att vi har delade
meningar om vägarna till detta slutmål
bör ej förstoras på det sätt som gjordes
på vissa håll i går. Vi har klart sagt
ifrån på alla håll att vi vill bibehålla
vår alliansfria linje och vår militära
neutralitet i krig.

Man trodde att dessa allvarliga uttalanden
skulle ha fastnat hos alla i
denna kammare, men så tycks inte vara
fallet att döma av debatten i går.
Vi borde dock vara skyldiga varandra
så mycken hänsyn att ingen försöker
misstänkliggöra den ena eller den andra.

Jag läste i dag i Stockholms morgontidningar
att centerpartiledaren
skulle ha sagt att han inte kunde värja
sig för misstanken, att högern och
folkpartiet var på glid från neutralitetspolitiken,
även om deras ledare sade
någonting annat. Det är en politisk
förlöpning mot de två andra borgerliga
partiledarna att litet insinuant
— om nu referatet är riktigt — framställa
saken så att dessa två stiger
upp och talar om någonting helt annat
än de menar, med andra ord inte
håller sig till sanningen — för att tala
rent ut. Det kallar jag inte politiskt
fair play. Även om vi har olika meningar
om en sak, skall vi ha respekt
för varandra och varandras åsikter,
det bör vi vara överens om.

Jag vet inte hur många gånger jag
skall behöva tala om den alliansfria
linjen och den militära neutraliteten i
krig, men jag kan väl här kosta på
mig att säga att det gladde mig att
statsrådet Lange i går kort och gott
förklarade att ingen hade begärt något
avsteg från denna linje. Det var
ett verkningsfullt uttalande.

Jag fäste mig vidare vid ett annat
uttalande i går att om vi skulle få

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 161

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

tillstånd att bli medlemmar i EEC,
visserligen med särprotokoll, skulle
detta innebära att vi icke kunde föra
en fri jordbrukspolitik, vilket vi skulle
ha möjlighet att göra om vi blev
associerad medlem. Den som läst litet
av stadgarna rörande den fria jordbrukspolitiken
vet alltför väl att det
finns undantagsprotokoll redan nu.
Den som vill kan fråga fransmännen
och holländarna vad de anser om västtyskarnas
jordbrukspolitik. De anser
inte att västtyskarna sköter den korrekt.
Men västtyskarna hänvisar till det
protokoll som finns och menar att de
får göra på detta sätt. De driver också
som bekant en egen fri jordbrukspolitik.

Jag skall också beröra ett annat uttalande
i går, nämligen att vår export
till Västtyskland av jordbruksprodukter
är så liten. Jag vill dock säga att
Västtyskland i de flesta fall har varit
en bra marknad för våra jordbruksprodukter.
På de priser vi får ut där
förlorar vi inte så mycket. Däremot
har den engelska marknaden i de allra
flesta fall varit ogynnsam. Den västtyska
marknaden är av stort intresse
för vårt jordbruk, annat kan inte sägas.
Jag föreställer mig att Sverige vid
förhandlingar om ett associationsavtal
samtidigt skall lämna tillstånd för den
tyska betproduktionen att placera en
stor del av sina produkter på den
svenska marknaden. Jag hoppas det
skall kunna utverkas att vi även i
fortsättningen på den västtyska marknaden
skall få sälja de jordbruksprodukter
som vi inte behöver för vår
egen konsumtion.

Om vi däremot blir ställda utanför,
kommer Danmark att med största förtjusning
överta vår roll. Även om vi
bör sträva efter nordiskt samarbete,
får vi inte gå så långt som att offra
våra egna intressen för alt vara vänliga
mot grannen. Vi skall försöka tillvarata
våra intressen. Jag hoppas regeringens
representanter respekterar
6 — Andra kammarens

detta önskemål när förhandlingar skall
tas upp.

Jag vill även säga några ord om den
näring jag själv är sysselsatt i, trädgårdsnäringen.

I EFTA-debatten 1959 framhöll jag
att jag förutsatte, att man vid förhandlingarna
skulle ta tillbörlig hänsyn
även till trädgårdsnäringens intressen.
Jag har anledning att säga samma sak
i dag, ty om någon tror att det råder
fri handel för denna näringsgrens produkter
inom De sex tar han fel. Fråga
italienarna! De svarar utan vidare att
det inte finns någon sådan fri handel,
ty Västtyskland har sina minimipriser,
och när dessa är nådda på trädgårdsodlingsprodukter
får ingen import äga
rum från något av länderna inom De
sex. Detta drabbar i första hand Italien.
Jag frågade så sent som i går om
någon ändring skett men fick svaret,
att bestämmelserna fortfarande gällde.

Vi bör alltså göra klart för oss här
i kammaren, att även om vi får ett
associeringsavtal med De sex innebär
det inte att gränserna öppnas hur som
helst, utan man måste förhandla sig
fram till vissa särprotokoll för att på
det sättet söka tillvarata intressena på
båda sidor. Vi är alla fullt på det klara
med att detta innebär, att vi får ge
vissa fördelar till de andra, men vi
skall också kräva vissa fördelar på deras
marknader för våra produkter.

Jag har sagt detta om trädgårdsodlingen
därför att när jag började i
denna kammare möttes jag från framför
allt herr Olsson i Gävle men även
från andra av uppmaningen: Försök
göra något själva inom näringen —
därefter kan ni ha rätt att ställa vissa
anspråk på staten! Nu kan vi utan överdrift
säga att vi gjort något själva.
Statsrådet Netzén är inte i kammaren
i dag —■ han skulle eljest ha kunnat
vitsorda att det gjorts mycket. Han
invigde för något år sedan det stora
fruktpackeriet i Kivik, och sedan han

protokoll 1961. Nr 27

162 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

var där har vi byggt till kvllagret som
nu rymmer 2,7 miljoner kilo frukt.

Var och en som är något bevandrad
i ekonomi begriper att vi inte fått allt
detta till skänks. Vi har tagit stora
ekonomiska risker, men vi har ansett
oss skyldiga att göra det för att visa
staten och dess representanter att vi
tror på vår näring men att vi också
kräver respekt för denna när avtal
görs upp.

Jag hoppas att man, liksom man
gjorde vid utarbetandet av EFTA-avtalet
1959, kommer ihåg trädgårdsnäringen,
då associeringsavtalet görs
upp, så att inte en näring blir ensidigt
utlämnad till förmån för andra. Något
sådant utlämnande vill jag inte vara
med om — det skall klart deklareras.

Jag vill sluta med att säga vad som
tydligen inte kan upprepas tillräckligt:
det råder full enighet om att vi vid
skapandet av detta nya avtal skall vara
fria från politiska åtaganden, bevara
vår alliansfria politik och vår militära
neutralitet i krig. Citat ur traktaterna
och ur enskilda uttalanden åberopades
ofta under gårdagen, och det
kan utan överdrift sägas, att man på
båda sidor styrkte sina påståenden på
detta sätt. Centerpartiets ledare var
till och med så generös att han lånade
ut vissa papper till herr Ohlin. Det
är vackert med generositet även här i
kammaren. Jag beklagar bara att jag
inte hade med mig tre nummer av
Sydsvenska Dagbladet, där det klart
och tydligt sagts ifrån att vad vi från
högerns sida och vad man från folkpartiets
sida krävt är: Efterhör villkoren
för fullvärdigt medlemskap!
Ställs politiska villkor för detta medlemskap
har vi endast att dra oss tillbaka
och tacka nej.

Det finns inte något demokratiskt
parti i denna kammare som gjort eller
någonsin kommer att göra något avsteg
från den neutralitetslinje vi är
ense om. Det parti som skulle försöka
beträda en annan linje vore dömt re -

dan från början — det skulle spricka.
Vi är eniga om den alliansfria linjen
•—■ det är en stor linje. Men detta innebär
inte att vi skall isolera oss från
det övriga Europa, utan vi skall söka
ett ekonomiskt samarbete, där vi kan
ge och ta.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det skulle ligga nära
till hands att föreställa sig, att hantverket
och den mindre industrien inte
skulle ha något särskilt intresse för
denna fråga, inte vara nämnvärt beroende
av hur denna fråga löses. Det
är emellertid en fullkomligt felaktig
och alltför kortsiktig bedömning av läget.
Förhållandet är det rakt motsatta,
och det bästa beviset härför är det
stora intresse som de europeiska integrationssträvandena
visats just av
de organisationer som företräder hantverk
och industri såväl på riksplanet
som på det lokala planet. Erfarenheten
från första hälften av 1900-talet med
den nedisning av de europeiska förbindelserna,
som två världskrig framtvingade,
har bidragit till att vi är
fullt övertygade om nödvändigheten
och värdet av en vidgad europeisk
marknad även för hantverket, den
mindre industrien och servicenäringarna.
Redan från första början accepterade
och välkomnade vi tanken på
en gemensam Europamarknad.

Visst arbetar större delen av företagen
inom hantverk, mindre industri
och servicenäringar i första hand för
att tillgodose hemmamarknadens behov
av varor och tjänster.

Även om vi är fullt medvetna om att
vissa omställningsproblem kommer att
dyka upp i händelse av en ytterligare
vidgad marknad, är vi också på det
klara med för det första att hantverket
och servicenäringarna under de senaste
decennierna genomgått väsentliga strukturförändringar,
varigenom kvalitén på
företagen och på av dem lämnade tjänster
stigit och verksamheten starkt ef -

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 163

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

fektiviserats. Struktur och verksamhet
har utformats så, att dessa företag skall
kunna tillgodose den i vårt land på
grund av stigande levnadsstandard ökade
efterfrågan på kvalificerade tjänster.
Stormarknaden medför enligt vår
uppfattning på sikt en fortsatt och snabbare
standardhöjning, och av denna
standardhöjning eller detta materiella
välstånd för hela svenska folket är det
moderna hantverket och servicenäringarna
starkt beroende för sin fortsatta
utveckling.

För det andra är vi också medvetna
om att ett växande antal mindre industriföretag
under senare år med energi
och framgång sökt sig ut på exportmarknaden,
varvid goda resultat uppnåtts
både på kontinenten och i England.
Jag ber här att få hänvisa till
»Småindustriens exportbyrås årsberättelse»,
som bl. a. erinrar om att »kontakten
lett till goda avslut för mänga
av de småindustrier som anlitar byråns
tjänster».

För det tredje bör vi komma ihåg
att ett stort antal av de företag som
tillhör denna näringsgren tjänstgör som
underleverantörer till svenska exportindustrier
och därigenom i hög grad
är direkt beroende av exportmarknadens
utveckling i fortsättningen. Som
exempel kan nämnas Volvo, som enligt
uppgift har mellan 800 och 1 000 sådana
underleverantörer. För dessa företag
skapar det nuvarande oklara läget
i fråga om exportens framtidsutsikter
självfallet stor osäkerhet och svårigheter
i avseende på planering och produktionsinriktning.
Självfallet kan en ytterligare
skärpning av konkurrensläget
medföra sysselsättningssvårigheter.

För det fjärde får vi inte glömma de
vidgade möjligheter att fördjupa sitt
yrkeskunnande och sin yrkesskicklighet
genom praktik i utlandet som skulle
ges yrkesinriktad ungdom från vårt
land, om integrationssträvandena fick
en positiv lösning. Detta belyses tydligt
genom en rundfråga som skickats

ut till våra industriföretag. Svaret visar
att cirka 63 procent av de tillfrågade
företagen är i behov av bättre
kvalificerad arbetskraft.

Ett större eller mindre avskärande
av vår export från Europamarknaden
kommer att framtvinga långtgående inskränkningar
och omläggningar av vårt
näringslivs verksamhet. En sådan anpassning
lyckades vi genomföra under
det senaste krigets avspärrning, men
endast till priset av starkt försämrade
ekonomiska villkor. Om en sådan utestängning
skulle bli fallet även nu, bleve
situationen ytterst allvarlig även
för hantverket, den mindre industrien
och dem närstående servicenäringar.
Detta lär också enligt dagens nyhetsutsändning
ha understrukits av socialminister
Torsten Nilsson i ett tal i Rom
i går.

Jag vill understryka att utövarna av
denna näringsgren — vilket också bekräftades
av en nyligen i detta hus
hållen kongress — har den uppfattningen
att denna fråga är av så stor betydelse
för vårt land, vårt näringsliv
och därmed för vår levnadsstandard
att frågan borde lösts i samråd med
näringslivet. Vi är självfallet tacksamma
för överläggningarna på Harpsund,
men vi anser att de borde ha ägt rum
innan regeringen tagit ställning i frågan.
Vi skulle då ha förordat att svenska
regeringen — med understrykande
av vår absoluta alliansfrihet — genom
underhandskontakter och om så krävts
genom formella förhandlingar om anslutning
till den gemensamma marknaden
sökt få klarhet om de villkor som
är förbundna med anslutning till olika
former, vilka ändringar eller tillägg till
Romfördraget som en anslutning skulle
erfordra samt hur dessa tillägg skulle
drabba de olika näringsgrenarna.

För närvarande står uppgift mot uppgift.
Först sedan full klarhet i dessa
avseenden erhållits anser vi det skulle
ha varit lämpligt att ta definitiv ställning
i frågan. Själv är jag av den upp -

164 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

fattningen att en ansökan om fullt medlemskap
för vårt vidkommande skulle
ha medfört ett avsevärt bättre utgångsläge.
Då så nu icke skett utan regeringen
med stöd av LO och centerpartiet
bestämt sig för associeringslinjen,
vill jag å hantverkets och den mindre
industriens vägnar uttala den förhoppningen,
att de planerade förhandlingarna
från svensk sida snarast kommer till
stånd, att avvikelserna från Romavtalet
— självfallet med bibehållande av vår
alliansfria linje — blir så få som möjligt,
att tullmuren mot samtliga svenska
varor på Europamarknaden i största
möjliga utsträckning avvecklas, så att
vi får konkurrera på lika villkor, och
att de svenska företagen, stora som små,
snarast får klarhet om och möjligheter
till framtida planering av såväl produktion
som export.

Jag vill, herr talman, till slut helt
instämma med de talare som framhållit
att det i nuvarande läge är nödvändigt
att i samarbete mellan regeringen,
de demokratiska partierna och näringslivet
göra allt vad vi kan för att vid de
kommande förhandlingarna uppnå så
gynnsamma villkor som möjligt för vårt
näringsliv och därmed också för en
fortsatt ökning av vårt materiella välstånd.
Detta är nämligen enligt vår mening
förutsättningen även för den del
av näringslivet som går under beteckningen
hantverk, mindre industri och
härmed jämförliga serviceföretag.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Herr DARLIN (h):

Herr talman! I denna debatt har mycken
teori serverats oss rörande frågan
om Sverige skall söka enbart association
till eller medlemskap i Europamarknaden.
I stället för teori vill jag
berätta litet från verkligheten sådan
som jag själv som företagare möter den.
Innan dess vill jag emellertid kommen -

tera ett uttalande av handelsminister
Lange i går.

Handelsministern påpekade vid ett
tillfälle att tullar på 15 å 20 procent
som kan möta vår export inte betyder
allt. Han menade att om vi kommer att
stå utanför den gemensamma marknaden
blir det givetvis svårigheter, men
dessa tullar vore ganska oväsentliga.
Jag delar inte handelsministerns åsikt
på den punkten. Våra vinstmarginaler
inom exportindustrien, speciellt när det
gäller färdigprodukter, är så små att vi
inte tål en sådan tullbarriär. Det gäller
inte bara tullar på 15 å 20 procent.
Många av de varor vi tillverkar i Sverige,
bl. a. i mitt företag, möts exempelvis
i Frankrike och Italien av tullar på
30 å 35 procent.

Jag vill också något beröra herr
Skölds mycket intressanta anförande i
går. Han yttrade bl. a. att Sverige inte
behövde tillhöra de exklusiva klubbarna
i Europa, såsom EEC. Han hänvisade
till att det största antalet länder kommer
att stå utanför. Herr Sköld avsåg
antagligen att Sverige skulle kunna erövra
en ny marknad i de underutvecklade
länderna.

Här i landet tillverkar vi emellertid
så många förnämliga och komplicerade
maskiner, att jag ifrågasätter om vi
skulle kunna erövra någon marknad
där. I många av dessa länder med en
låg standard och en svag ekonomi har
befolkningen inte en aning om vad dessa
maskiner skall användas till. De underutvecklade
länderna kan säkerligen
inte ersätta vår export till stor-EEC,
som ju för närvarande utgör inte mindre
än 65 procent.

Herr Sköld framhöll vidare att den
svenska verkstadsindustriens produkter
var begärliga för bl. a. Västtyskland och
att det var konstruktionerna som köptes.
Därför kunde exempelvis Västtyskland
och andra länder även om Sverige
skulle stanna utanför gemenskapen betala
höga priser.

Jag är själv exportör till Västtyskland,

Nr 27 165

Torsdagen den 26 oktober 1961
Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

och jag kan försäkra herr Sköld att
för det första finns det andra länder
än vi som har goda konstruktioner och
god kvalitet på sina varor, och för det
andra är västtyskarna prismedvetna.
Som regel är det priserna som är avgörande
även här. Några sekunder därefter
vände herr Sköld på steken och
sade att om Sverige exempelvis skulle
bli tvunget att betala högre priser på
sin import — om jag inte minns fel
pekade herr Sköld även där på Västtyskland
— så skulle vi inte köpa dessa
varor utan köpa på de platser där vi
skulle få de lägsta priserna. Det skulle
alltså bli strålande tider för oss om vi
stannade utanför EEC. Vi skulle få
västtyskarna att köpa våra varor till
överpris och vi skulle på något underligt
sätt kunna köpa vår import till
mycket låga priser.

Nej, ärade kammarledamöter, detta
debattinlägg kan jag som företagare tyvärr
inte instämma i. Det gjordes många
inlägg i går som jag inte kan instämma
i. Det verkar som om många tycks behärska
såväl fabrikations- som exportproblemen
på ett betydligt bättre sätt
än de som själva sysslar med sådana
problem.

Det lilla företag jag representerar har
en export till bl. a. Västtyskland å cirka
2 miljoner kronor per år. I dag är
tullen på dessa varor 7,1 respektive 8
procent. Den 1 januari kommer tullen
att ökas till 7,6 respektive 9 procent.
Med båda dessa tullsatser kan vårt företag
hävda sig i konkurrensen, såväl
nu som efter den 1 januari. Men om
vårt land kommer att stå utanför gemenskapen
försättes såväl vårt företag
som tiotusentals andra i Sverige i
ett prekärt läge, eftersom vi då kommer
att möta tullar på 14, respektive
17 procent på våra produkter. Och änlå,
mina damer och herrar, är dessa
orodukter särskilt gynnade i tullhänseende.
Många andra av de varor som
Sverige exporterar till bl. a. Västtyskland
kommer att mötas av betydligt hög -

re tullar. Då denna tullhöjning blivit
en realitet, kan vi inte vara med längre
utan då måste vi ge upp. Vi blir
i så fall tvungna att bygga fabriker
inom tullmuren, men varifrån skall en
liten industri ta detta kapital?

Jag tror, att om vi kommer att ställas
utanför den gemensamma marknaden,
tvingas vi att sälja — inte våra
varor utan våra konstruktioner, vår
svenska idérikedom, teknik och vetande
till utlandet och exploateringen kommer
att läggas utanför landets gränser.
Initiativrik ungdom kommer säkerligen
att i stora skaror lämna vårt
land och bygga en framtid i de progressiva
ländernas krets. Förgubbningen
inom företagarnas och teknikernas led
blir ett faktum.

Jag vill fortfarande försöka hålla mig
till realiteter. Mina västtyska kunder
säger allt oftare att de gärna vill köpa
svenska varor, men de frågar: »Kommer
ni med i Europamarknaden eller
ej? Vi kan som grossister och återförsäljare
för er snart komma i ett ohållbart
läge. Era priser kan bli för höga
för den tyska marknaden. Våra konkurrenter
ser sig om eller har redan
sett sig om efter agenturer från Europamarknadens
medlemmar, och skall vi
alltför länge arbeta under dessa nu rådande
ovissa förhållanden måste vi söka
oss nya leverantörer.» Så långt mina
tyska kunder.

Jag vill redogöra för en annan situation.
Mitt företag tillverkar en strykmaskin
på amerikansk licens med enligt
kontraktet ensamförsäljningsrätt i
Sverige, Norge, Danmark och Finland.
Ni skall nu få höra vad som har hänt
på denna front. Redan vid vår statsministers
första uttalande, att Sverige
bör stå avvaktande till ett medlemskap
i EEC, erhöll jag från min licensgivare
i Amerika ett expressbrev, vari
min amerikanske affärsvän helt frankt
skrev: »År det Sveriges avsikt att stå
utanför en gemensam Europamarknad?
Då kan ni inte uppfylla avtalets för -

166 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska

pliktelser, och följaktligen överväger vi
att säga upp avtalet så att leveranser
av licensierade produkter hädanefter
skall ske till Danmark och Norge från
vårt licensföretag i Västtyskland.»

Mina damer och herrar, detta är klara
verba. Jag vet att liknande exempel
som de jag relaterat skulle kunna
tas fram i hundratal.

Herr talman! Jag behöver ej använda
mig av antaganden eller liknelser
utan vet av erfarenhet de svårigheter
som kan komma. Jag frågar, herr talman:
Har man i denna situation råd
till passivt avvaktande eller halva åtgärder?
Jag tror det inte. Jag anhåller
om att regeringen för att motverka
arbetslöshet och lågkonjunktur tillvaratar
alla möjligheter för medlemskap
i Europamarknaden.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag har egentligen inte
begärt ordet för att återuppta de
övningar i dialektisk ordkonst som
statsministern i går kväll förde oss in
på. Bara en liten punkt. Statsministern
talade i går med darr på rösten om
de missförstånd som skulle uppstå om
Sverige i marknadsfrågan intog en annan
ställning än Österrike, och i samma
debatt talade herr Hagnell, om jag
kunde uppfatta vad han talade om,
att den ståndpunkt jag intagit i Berlinfrågan
i Strasbourg skulle vara oneutral
— trots att det var samma ståndpunkt,
eller kanske t. o. m. en något måttfullare
ståndpunkt, än den som herr Hagnells
partivänner från Österrike där
nere hade intagit. Jag tycker nog att
detta är betecknande för herrar Erlanders
och Hagnclls debattkonst. De
tillåter sig att koppla ihop ungefär vad
som helst som för tillfället passar. Det
gör effekt på många vis, det vet jag.

Men nu vet statsministern mycket
väl att både herr Ohlin och jag helhjärtat
har godtagit den svenska alliansfria
utrikespolitiken. Hur vore det
om han en gång för alla ville notera

integrationssträvandena

den saken, så att vi kunde ägna oss
åt nyttigare sysselsättning än att ideligen
få göra nästan övermänskliga ansträngningar
enbart för att finna formuleringar
som inte ens statsministern
kan misstolka. Om vi kunde komma
därhän att statsministern kunde finna
trovärdiga de preciseringar och de bestämda
ståndpunktstaganden som gjorts
av både herr Ohlin och mig i detta fall,
kanske vi rentav kunde gå över till att
diskutera i sak.

Jag har begärt ordet för att få svara
herr Sköld på ett anförande, som han
höll i natt. Jag gör det desto hellre som
jag personligen har mycket stark sympati
för den frihandelsinställning, vilken
låg till grund för hela herr Skölds
anförande. Men de problem, som han
behandlade i det sammanhanget -— där
han också diskuterade hur det skulle
ta sig ut om Sverige ställde sig utanför
Europamarknaden — är naturligtvis i
dag oerhört komplicerade.

Jag tror att herr Sköld själv tillhörde
den svenska regeringen, när denna
signerade GATT-avtalet, och med kännedom
om herr Sköld vet jag att om han
varit med i regeringen när GATT-avtalet
undertecknades kan han GATTavtalet
utan och innan. Jag vill bara
erinra kammarens övriga ledamöter om
att GATT — den allmänna överenskommelsen
om tullar och handel —
är en kodifiering för alla medlemsländerna
av principen, att man skall behandla
varandra som »mest gynnad
nation». Det betyder alltså, att om man
ger en tullsänkning eller en kvantitativ
tilldelning åt ett medlemsland, skall
man behandla de andra medlemsländerna
på samma sätt — detta också
om de inte gör någon motprestation.
Det är naturligtvis av den anledningen,
som GATT är populärt i högtullslandet
Förenta staterna, där man har fördel
av den sortens tillämpning av mest
gynnad nations-klausulen.

Från denna princip, att man skall
behandla varandra alldeles lika, finns

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 167

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

emellertid som bekant i avtalet två undantag.
De gäller s. k. frihandelsområden
och tullunioner. Det finns även
ett tredje undantag, som gäller sådana
preferensområden som existerade när
avtalet ingicks. Men det finns ingen
möjlighet, utan att bryta mot avtalet,
att ge några extra förmåner åt andra
länder annat än genom frihandelsområden
eller tullunioner.

Detta system har på det hela taget
haft en positiv inverkan på handelns
utveckling efter kriget, det är inte fråga
om annat. Avtalet har medfört påtagliga
liberaliseringar, som man uppnått
genom eftergifter i samband med
GATT-förhandlingarna. Men samtidigt
medför avtalet, att vissa av de metoder,
som man ibland skulle vilja använda,
är mycket svåra att begagna sig av. Det
betyder framför allt att den väg över
handelsavtal mellan utanförstående länder
och den gemensamma marknaden,
som herr Sköld i går talade om och som
statsrådet Lange också var inne på under
ett stadium av debatten, visserligen
inte är oframkomlig, men den är oerhört
svårframkomlig. Man måste underkasta
sig mycket stora begränsningar,
om man vill försöka att begagna handelsavtalsvägen
för att lösa de problem,
som uppkommer i det sammanhanget.

Mot den bakgrunden hade jag också
svårt att förstå det som herr Sköld sade
om effekten för samväldesländerna
av Storbritanniens överenskommelse
med den gemensamma marknaden. Jag
tror nämligen knappast att de koncessioner
åt samväldet, som Storbritannien
kan få från den europeiska ekonomiska
gemenskapen, kan komma till stånd
i annan form än genom något slags
associering av den typ, som man har
föreskrivit i fråga om andra utomeuropeiska
områden, vilka är knutna till en
medlemsstat. Att dessa koncessioner
skulle ta formen av allmänna tullsänkningar,
som därför också skulle komma
Sverige till godo, förefaller mig
relativt osannolikt — åtminstone tills

jag närmare får veta vad herr Sköld
i det sammanhanget har i tankarna.

Herr Sköld gick i fortsättningen över
till att tala om protektionismen i allmänhet
och sade att protektionisterna
i dag var de, som sökte anslutning till
den gemensamma marknaden. Ja, det
kan kanske vid första anblicken synas
förhålla sig på det sättet. Det är alldeles
klart, att den europeiska ekonomiska
gemenskapens gemensamma tulltaxa
blir högre än den svenska. Jag
vill inte göra någon hemlighet av att
jag för egen del av bl. a. den anledningen
hellre skulle ha sett att man
hade kunnat finna lösningen genom ett
frihandelsområde eller genom ett mellanting
mellan frihandelsområde och
tullunion för de länder som är med
och de som är utanför. Det är bara det
att detta i dag inte är praktisk politik,
och det är därför ingen idé att resonera
om saken.

Nu befinner vi oss i den situationen
att vi har den gemensamma marknadens
tulltaxa som är högre än den
svenska. Vad betyder det för det svenska
handelsutbytet? Jo, att man nu och
under överskådlig tid framåt inom den
gemensamma marknaden efter Storbritanniens
och de skandinaviska ländernas
inträde inom sig kommer att
rymma alla våra viktigaste handelspartners.
Ungefär 65 å 70 procent av den
svenska handeln försiggår enligt nuvarande
statistik med länder, som är
eller kan förväntas bli medlemmar av
gemenskapen. Den delen av den svenska
handeln blir sålunda befriad från
protektionistiska åtgärder. Denna speciella
del av vår handel kan alltså inte
fungera som någon protektionistisk
inrättning — för att använda de ord,
som herr Ilagnell i går kväll begagnade.

Men så har vi då de 30 å 35 procent
som ligger utanför. Vilka länder är våra
handelspartners på det området? Det
är för det första kanske öststaterna,
som allesammans har utrikeshandelsmonopol
och som därför får sägas ha

168 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ett mera protektionistiskt system än
någon annan stat kan ha. Ett utrikeshandelsmonopol
erbjuder ju obegränsade
möjligheter till protektionistisk
politik. Det är för det andra Förenta
staterna, vars allmänna tullnivå ligger
över den gemensamma marknadens.
Det är för det tredje de andra utomeuropeiska
länderna, bl. a. de s. k. uländerna,
som allesammans har höga
tullar och andra handelshinder. Dessutom
har dessa utomeuropeiska länder
i mycket stor utsträckning egna
regionala samarbetsorganisationer, som
uppehåller speciella skyddsåtgärder
gentemot bl. a. den europeiska exporten.
Våra handelspartners är alltså antingen
sådana, med vilka vi inom den
europeiska gemenskapen skulle få helt
fri handel, eller sådana, som för en
ännu mera protektionistisk politik än
vad gemenskapen gör. Det är väl ändå
klart, att detta sätter oss i en situation
som t. o. m. för en doktrinär
frihandlare — jag vet att herr Sköld
inte är en sådan — måste vålla mycket
allvarliga bekymmer. Det finns
också här ett samband, som herr Sköld
inte berörde, mellan inre och yttre
regleringar. Det är klart att också inre
ekonomiska regleringar i många fall
fungerar som ett protektionistiskt element.
Jag tror att man kan säga, att
den ekonomiska politiken som den europeiska
ekonomiska gemenskapen håller
på att bygga upp är förhållandevis
fri ■— jag understryker ordet förhållandevis
— från sådana inre regleringar
som kan verka i protektionistisk
riktning.

Om jag nu helt och reservationslöst
ansluter mig till herr Skölds uppfattning
i ett hänseende, nämligen att det
är ett svenskt intresse att arbeta för en
friare handel i världen, uppkommer
frågan: Hur kan Sverige bäst göra det?
Som herr von Sydow just har påpekat
tidigare i debatten, kan Sverige som
medlem av den europeiska ekonomiska
gemenskapen inverka också på gemen -

skapens handelspolitik. Det är riktigt att
Sverige som ett litet land i det sammanhanget
har begränsade möjligheter,
men när det gäller utformningen av gemenskapens
handelspolitik är ju att
märka, att det också inom gemenskapen
finns andra krafter som verkar i sådan
liberal riktning. Till de kretsarna hör
såvitt jag förstår inte bara vissa medlemsregeringar
utan också kommissionen,
som inte alls är road av att man
håller tullnivån så förfärligt hög.

Om Sverige skall verka för att världshandeln
skall gå i mera liberal riktning,
kan man göra det genom medlemskap
i den gemensamma marknaden. Däremot
är det nog svårt att tänka sig, att Sverige
skulle under nuvarande förhållanden
ha särskilt stora möjligheter att
verka i den riktningen, om vi är ensamma.
Av flera skäl är det så, nämligen
dels därför att den svenska marknaden
med all aktning för densamma dock är
relativt liten i jämförelse med den europeiska
marknaden och den amerikanska
marknaden, dels också därför att Sverige
har så litet att byta med, så litet av
påtryckningsmedel, om jag skall använda
det uttryckssättet, till följd av att vi
redan förut för en tämligen liberal politik
och har bundit våra nivåer i GATT.
Det är inte särskilt mycket som vi kan
erbjuda i utbyte mot en vittgående liberalisering,
som vi skulle begära av andra
länder inom och utom Europa.

Är vi däremot anslutna till stormarknaden,
så är den dels i och för sig i begränsad
utsträckning ett instrument som
kan användas för att åstadkomma friare
handel, dels är vi också medlemmar i
en organisation som har både så stor
omfattning och så stor samlad ekonomisk
styrka och sådana påtryckningsmedel,
att den verkligen kan arbeta för
en allmän upplösning av handelshindren.
På den grunden tror jag inte herr
Sköld har rätt, då han säger, att en anslutning
till marknaden skulle i och för
sig verka i protektionistisk riktning.
Det är nog tvärtom. Däremot är det na -

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 169

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

turligtvis på det sättet, att om Sverige
associeras till marknaden, vilket nu
tycks bli fallet på grund av regeringens
ståndpunktstagande om vi får ett hyggligt
associeringsavtal, så har vi berövat
oss en stor del av våra möjligheter att
verka i riktning mot en allmän liberalisering
av världshandeln. I och med att
vi står utanför gemenskapens beslutande
organ har vi i mycket mindre grad tillfälle
att arbeta i den riktning herr Sköld
önskar och som också jag önskar, än vi
skulle ha om Sverige vore anslutet som
fullvärdig medlem. Den frågeställningen
tycker jag också har en viss betydelse
i detta sammanhang.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! De båda senaste anförandena
ger mig anledning att uppta
kammarens tid med några repliker.

Till herr Darlin skulle jag först och
främst vilja säga, att jag inte tror att
han med ett och annat konkret exempel
kan motbevisa sanningsvärdet i den
tesen, att det inom mekanisk industri
ofta är konstruktionen mer än priset
som säljer varan och att detta alltså innebär
en modifikation av de farhågor,
som man från industriens håll framför
mot tanken på att vi eventuellt kan
bli tvungna att stanna utanför Europamarknaden.
På mig verkar det litet underligt,
när herr Darlin säger — vilket
naturligtvis i och för sig är alldeles riktigt
— att om vi vill sälja varor l. ex.
till Västtyskland, så kan vi inte låta
bli att köpa varor från Västtyskland,
men hur kan herr Darlin då tro, att
Västtyskland skall kunna sälja varor till
oss utan att köpa varor från oss? Det
går inte att göra gällande en sådan sak
bara för den ena parten.

.lag försökte i går kviill visa, att det
inte går att räkna så schablonmässigt att
man säger: »Här har vi nu ett pris för
en vara på ett land inom sexstatsmarknaden.
Om vi inte kommer med i detta
tullområde, kommer vi att få en högre
tull på vår vara, och det minskar vårt
7 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

nettopris med motsvarande belopp.» För
att ta bara ett enkelt exempel så kan
man inte säga: »Nu har jag den vinsten
på min vara. Jag får betala tre kronor
mera i tull. Alltså blir min vinst
tre kronor lägre.» Det är inte möjligt
att räkna på det sättet.

Jag förstår nog herr Darlins farhågor.
Det är helt naturligt, att en fabrikör i
denna brytningstid känner sig oroad.
Men jag känner mig inte särskilt imponerad
av de exempel han lämnade, ty
de var i hög grad prognosmässiga. Jag
tror inte att dessa exempel på något
sätt motbevisar vad jag i natt försökte
klargöra från denna talarstol, att det rör
sig om komplicerade frågor och att det
inte går att räkna så där enkelt aritmetiskt,
eftersom det finns krafter som
verkar åt båda hållen.

Slutligen skulle jag vilja säga till herr
Darlin, att jag inte varnade för vår
associering till den exklusiva högtullsldubben
EEC. Det uttryck, som herr Darlin
hade fäst sig vid, var mera ett försök
att visa, att talet om isolering är något
överdrivet. Det gäller tre exklusiva
områden med de industriellt bäst utvecklade
länderna i världen, Västeuropas
EEC, Amerikas USE och kommunistsidans
regleringsblock. Dessa områden
omfattar inte stort mer än en tredjedel
av jordklotets befolkning. Jag ville bara
ha sagt, att man kanske inte skulle känna
sig alltför isolerad, om man tillhörde
de två tredjedelarna. Att jag skulle ha
använt detta uttryck för att visa, att vi
inte bör associera oss med EEC, är fullkomligt
fel, eftersom jag klart sade
ifrån, att jag visst inte avrådde; jag bara
uttryckte saken så, att vi inte kan göra
det till vilket pris som helst. Men, herr
Darlin, det är klart att när ett tal hålles
sent på natten kan det leda till att den
som håller det är oklar i sitt uttryckssätt,
och att den som lyssnar kanske är
något trubbig i sin uppfattningsförmåga.

Med detta ber jag att få övergå till
att säga några ord till herr Heckscher.
•lag skulle vilja börja med den där pro27 -

170 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

pagandatesen, som herr Heckscher slutade
med, nämligen att ett medlemskap
från vår sida i EEC skulle kunna medföra
att EEC drevs i en liberalare riktning.
Det är inte min tanke att diskutera
den frågan här, eftersom frågan om
medlemskap eller inte, som vi vet efter
gårdagens debatt, har andra aspekter,
som inte bara faller inom det ekonomiska
området utan som har ett mycket
vidare perspektiv. Jag vill helt naturligt
inte nu dagen efter återuppliva debatten
härom. Det är inte min sak. Därvidlag
får herr Heckscher fortsätta diskussionen
med regeringen, och det får
väl ske efter samma linjer, som anlitades
här i går.

Men jag skulle vilja säga några ord i
frågan om protektionismen mot yttervärlden
från dessa högtullsområdens
sida. Jag fattade herr Heckschers yttrande
så, att han hade den uppfattningen,
att om man bedriver protektionism
mot andra protektionister, är det
i och för sig icke något fel. Jag skall
inte ta upp den saken till belysande.
Oavsett mot vem man tillämpar en protektionism
är dock en ökad sådan alltid
ett avsteg från — om jag så får uttrycka
mig — framsteget. Jag menade
aldrig med vad jag sade i går, att vi
inte skall ha med EEC att göra. Det är
klart att man får ta seden dit man kommer.
Som en rent principiell anmärkning
får väl var och en som har något
av frihandelstanken i blodet säga, att
denna uppdelning av världens industriländer
i tre avskärmade områden inte
är något som man skall skrika hurra för.

Slutligen skulle jag vilja säga några
ord om i vad mån vi skulle kunna få
någon fördel av Englands ansträngningar
att skapa vissa preferenser åt
sina imperieländer. Jag är fullt på det
klara med att nog blir det svårt för England
att skaffa tullpreferenser åt dessa,
ty EEC kommer då inte ifrån nödvändigheten
att även ge sådana till utomstående.
Man kan inte påstå att de preferenser
som England har gett sina im -

perieländer tidigare automatiskt leder
till att EEC skulle ha rätt enligt GATTavtalet
att acceptera dem. Därför tror
jag att det blir mycket svårt för England
att få några tullkoncessioner åt samväldesländerna.
Jag kan emellertid tänka
mig att engelsmännen utverkar någon
kvotering, och då blir frågan, huruvida
man kan bemantla situationen på ett sådant
sätt, att man kan komma förbi
GATT-avtalet. Det blir litet krångligt
för dem, men jag har i alla tider sett
att när det gäller att tillämpa protektionism
är den mänskliga uppfinningsrikedomen
oändlig.

Herr Heckscher nämnde att man kan
tänka sig att England försöker uppnå
denna bättre ställning åt sina imperieländer
genom något slags associering.
Det är väl inte otänkbart. Men om det
går den vägen, är det nog möjligt att England
bryter isen för oss och skapar låt
mig säga ett prejudikat för former av
associering som vi mycket väl skulle
kunna acceptera.

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
ytterligare, utan det får räcka med
dessa reflexioner.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det gläder mig mycket
att herr Heckscher så noga har studerat
GATT-avtalet. Jag vill också ge
herr Heckscher rätt i att detta skapar
vissa möjligheter till handelsdiskrimination.
Tullunionens form är en, friliandelsområdets
en annan. Samtidigt
skall man vara på det klara med att
GATT-reglerna är i högsta grad flexibla.
Det har också visat sig i praktiken.
Vad som godtas av GATT är därför ofta
följden av vad de mera inflytelserika
nationerna där kan ena sig om. Jag
vill nämna ett exempel, som har sin
betydelse för den debatt som förs bär
i riksdagen i dag och likaså fördes i
går. Jag sade nyss att tullunion — såsom
herr Heckscher också påpekade —

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 171

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

är en godkänd form för handelssamverkan.
Det föreskrivs emellertid enligt
GATT-reglerna att den skall vara fullständig.
Det är osäkert om gemenskapens
tullunion verkligen är fullt förenlig
med GATT-reglerna. I varje fall är
detta ytterligt tvivelaktigt när det gäller
jordbruket. Man skall ju inom kort
ha en gemensam jordbrukspolitik, och
som ett led däri kan ingå tillämpandet
av importavgifter. Det är en plan som
har diskuterats mycket.

En sak är emellertid alldeles uppenbar.
Sexmaktsunionen har i vissa hänseenden
inte uppbyggts på ett sådant
sätt, att den står i god överensstämmelse
med GATT:s anda och syftemål. När
man möjliggjorde regionalt samarbete
på handelns område och avpassade reglerna
därefter kan man aldrig ha tänkt
sig att redan långt framskridna industriländer
skulle ta detta som utgångspunkt
för en höjning av sina tullar. Det
var inte GATT:s syfte, men det är faktiskt
vad som sker när nu den gemensamma
tullmuren för sexmaktsunionen
byggs upp. Tyskland höjer sina tullar
på viktiga industriområden och Benelux
— en annan framskriden del av det
industrialiserade Europa — likaså och
ännu kraftigare. Man kan peka på att de
inte fullt så industrialiserade länderna
Italien och Frankrike i gengäld har
sänkt sina tullar. .lag skall inte i detta
sammanhang gå in på verkningarna härav,
men ett faktum är att vad som inträffat
sannerligen inte var förutsatt
när GATT-avtalet antogs. Det är väl
också en tankeställare, att de sex icke
konsulterade GATT innan man skrev
Romavtalet eller ratificerade detta.
Tvärtom var man — det vet herr Heckscher
lika väl som jag, men jag föreläser
nu inte för honom ulan för de
kammarledamöter som kanske skulle
kunna dra felaktiga slutsatser av hans
anförande — mycket angelägen om att
slippa en sådan diskussion, eftersom det
var förenat med vissa bekymmer att
vinna enighet om den kompromisspro -

dukt som förelåg i Romavtalet; därmed
ingenting ofördelaktigt sagt i övrigt om
detta avtal från min sida.

Slutsatsen blir att GATT ger möjlighet
till ett betydelsefullt samarbete på bred
basis men att avtalets regler inte är sådana,
att de inte samtidigt medger en
ganska vid praxis — det har redan utvecklingen
visat. Vi i EFTA hade det
lättare, eftersom vi inte höjde några
tullar och därför kunde på ett tidigare
stadium av utvecklingen underrätta
GATT om våra förehavanden än vad de
sex ur sina synpunkter ansåg lämpligt
och praktiskt.

Jag skall inte, herr talman, ta tiden
länge i anspråk, men jag vill göra ytterligare
ett påpekande i anslutning till
ett annat avsnitt av herr Heckschers
anförande.

Herr Heckscher har naturligtvis rätt
däri, att Sverige inte har så stark ställning
gentemot resten av den industrialiserade
delen av Västeuropa, men jag
tror att vi inte heller skall, såsom herr
Sköld underströk, underskatta vår ställning.
Vi står inte helt utan vapen. Herr
Heckscher framhöll, att våra tullar är
låga och att de därför inte hjälper oss
mycket, om vi säger till de sex att vi
reciprokt skall ge dein samma fördelar
på vår marknad som vi begär av dem,
alltså på en marknad som omfattar 270
miljoner människor, om vi skulle stå
utanför. Ja, det är sant, men det finns
dock vissa möjligheter för oss att i så
fall tillgripa tullpolitiska medel. Vi har
också som en liten beredskapsåtgiird —
jag avslöjar väl ingen hemlighet om jag
nämner detta — sagt upp den bindning
av biltullarna som finns i GATT. Dessa
tullar låg vid 15 procent, och vi har
höjt dem till något över 20 procent —
tyvärr minns jag inte den exakta siffran.
Vi har också sagt, att vi är villiga
att binda biltullarna vid samma nivå
som kommer att gälla för den gemensamma
marknaden, men däremot har
vi icke förklarat oss villiga till någon
annan bindning. Och detta gäller ett

172 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

land som utgör världens främsta importmarknad
för bilar.

Herr DARLIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att jag
inte är ensam om att ha varit litet avtrubbad
av trötthet och inte kunde förstå
allt vad herr Sköld menat vid sina
framträdanden i natt. Det har tidigare
förekommit att herr Sköld i sådana
här sammanhang har påstått, att någon
annan kammarledamot inte uppfattat
vad han sagt. En annan sak är att man
naturligtvis då och då kan missuppfatta
varandras anföranden, såsom handelsministern
själv sade i går.

Jag vill hålla med om att de omständigheter,
som jag tryckte på, inte gäller
generellt för vår export till Västtyskland.
Jag vet att Västtyskland behöver
köpa vissa produkter från oss, men jag
tror inte att man är så beroende av den
svenska marknaden, att man inte kan
göra desa inköp på andra håll. Herr
Sköld säger att Västtyskland måste köpa
av oss om vi skall köpa av dem.
Jag är fullt införstådd därmed. När
jag i går uttryckte min oro för industrien
tänkte jag främst på den mindre
och medelstora industrien, som efter
uppmaningar från regeringshåll för närvarande
håller på att bygga upp en
exportmarknad i bl. a. Västtyskland för
produkter, som tyskarna inte i och för
sig behöver köpa från oss utan kan köpa
var som helst eller själva tillverka.

Det är emellertid glädjande att vi tydligen
är överens på den punkten, att
det för Sveriges del är nödvändigt med
ett medlemskap i EEC eller i varje fall
en association för att vi skall kunna
hävda oss i framtiden.

Herr von SYDOW (h):

Herr talman! Det har både i går och
i dag riktats anmärkningar mot det
sätt, på vilket industrien har redovisat
sina farhågor för den händelse vi skulle
komma att stanna utanför den gemensamma
marknaden. Ett sådant al -

ternativ ter sig för oss som det sämsta
tänkbara, men vi måste i alla fall ta
med det i våra kalkyler, bl. a. av den
anledningen, att även ett associationsavtal
kräver enhällighet bland alla de
nuvarande sexmakterna, varför det
kan tänkas att inte ens ett associationsavtal
kan drivas igenom. Det är
siffror för vad som är att vänta med
det alternativet som vi har redovisat
både individuellt och från organisationers
sida. Det har inte varit någon
»lek med siffror», som det hette
i går. Det har heller inte varit något
försök att skrämma folk för den attityd
och det beslut som regeringen har
signalerat. Jag vill tillbakavisa sådana
antaganden som helt utan fog.

Att vi har gjort dessa utredningar
beror som jag nämnde delvis på att vi
måste räkna med det sämsta alternativet
i vår planering, men det beror
också på att vi ständigt har att besvara
frågor bl. a. från våra företagsnämnder
om hur det skulle gå för oss
och vårt företag om Sverige ställs utanför.
Sådana frågor upprepas gång på
gång även utanför företagsnämnderna.
Jag deltog i en debatt inom TCO i Finspång
så sent som i söndags, och också
från den kretsen fick jag den frågan
ställd.

Utredningarna har alltså varit nödvändiga,
och de kommer att fortsätta.

Herr Sköld beskrev dessa utredningar
något förenklat när han i sin replik
till herr Darlin sade, att om Sverige
inte kommer med i EEC, så får
en fabrikant räkna med att vidkännas
den eller den minskningen av sitt pris
på grund av att han måste ta på sig
den ökade tull som sexmakterna kommer
att omgärda sig med. Det är egentligen
inte bara detta våra farhågor avser.
Sexmarknaden och de länder som
vill komma in där, England och Danmark,
har ett visst tulläge nu som vi
känner till, i vissa fall ingen tull alls.
Men när EEC blir färdigutbyggt blir
tullmuren högre, och vi inom indu -

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 173

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

strien frågar oss då vilka konsekvenser
detta kan ha för oss.

Vi utreder då först hur mycket vi
för närvarande säljer till dessa länder.
Utredningar har givit vid handen, att
det i vissa fall blir möjligt att fortfarande
producera varor till ett pris
som är acceptabelt för sexmarknadens
köpare trots tullarna, så att varorna
alltså kan klättra över även den nya
tullmuren. Men det allvarligaste är att
den nya tullmuren kommer att drabba
många viktiga svenska exportartiklar,
enkannerligen på skogsindustriens område
så, att denna export över huvud
taget icke kan fortsätta. Den slutsatsen
ger den verkligt allvarliga aspekten
på marknadsfrågan.

Då har vi frågat oss: Kan vi då sälja
dessa bortfallande kvantiteter på
någon annan marknad? Herr Sköld sade
i går med en liten klapp på axeln,
att vi är så duktiga att vi nog kan
sälja produkterna på andra håll i stället.
Det är det vi inte kan. Vi vet ju
vad vi har för möjligheter i det avseendet
och hur relativt små kvantiteter
som går till dessa marknader. Vi vill
inte påstå, att vi inte kommer att kunna
höja vår export exempelvis till östblocket
eller u-länderna, men denna
export kan ändå inte inom överskådlig
tid gälla kvantiteter som på något sätt
kan kompensera dem som faller bort i
Centraleuropa.

Vad mera är: de nuvarande sexländerna
representerar den största potential
för fortsatt ökning av konsumtionen
som finns någonstans i världen.
Blir vi utestängda från den marknaden
kommer vår möjlighet att ta del i denna
konsumtionsökning genom fortsatt
ökad export från oss att bli äventyrad,
om den inte helt bortfaller.

Det är detta, herr talman, jag har
velat nämna som en liten spaltfyllnad
till komplement till de utredningar,
som industrien redan har företagit och
nu under höstens lopp undan för undan
kommer att företaga i syfte att

stärka den svenska förhandlingspositionen
och på bästa tänkbara sätt hjälpa
den svenska regeringens förhandlingar
vid de svåra uppgörelser som
nu förestår.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att hem
von Sydow — även om han inte direkt
sade det — riktade sig mot mitt
yttrande om Industriförbundets kommuniké.
Den kritiken vidhåller jag.
Kommunikén var propagandamässigt
upplagd så att folk skulle få det intrycket,
att vår förlust av att inte komma
med i den gemensamma marknaden
skulle uppgå till 1 300 miljoner
kronor om året. Det är klart att var
och en som såg detta måste fråga sig:
Får vi det så mycket sämre än vad vi
har det nu? Men när man sedan fördjupade
sig i fortsättningen på kommunikén,
fann man att det inte var så.
I själva verket skulle försämringen bli
hälften av vad som framgått av siffrorna
i jämförelse med vad vi nu har.
Detta visar väl att det fanns en propagandatendens
i kommunikén — det kan
väl ingen bestrida.

Sedan försökte jag här i går kväll
att visa, att även siffrorna tål att diskuteras.
Jag tror inte att det är möjligt
att säga, att jag på den punkten
icke hade fog för vad jag sade.

Min slutsats var i mitt anförande
i går, att om det till sist skulle gå så,
att priset för vår associering blir för
högt, skulle vi kunna klara oss utan
associering och ändå fortsätta vårt ekonomiska
framsteg. Var det detta som
herr von Sydow ville bestrida med det
anförande han nyss höll?

Herr von SYDOW (h) kort genmäle:

Herr talman! De siffror, som herr
Sköld har citerat från Industriförbundets
kommuniké, kan naturligtvis diskuteras.
De var inte avsedda att vara
någonting annat än en preliminär sammanräkning
av material, som skall lig -

174 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ga till grund för våra senare utredningar
som skall pågå hela hösten. Jag
beklagar att dessa siffror på detta stadium
uppfattats såsom någon sorts utgångspunkt
i propagandasyfte från
Sveriges industriförbunds sida. Så har
inte varit fallet. Jag skulle kunna säga
att det hade varit bättre, om dessa
siffror inte publicerats nu.

Herr HECKSC1IER (h):

Herr talman! Jag tror inte att herr
Sköld kan med någon rätt beskylla Industriförbundets
kommuniké — om vi
nu ett ögonblick skall diskutera detta
— för denna propagandamässiga presentation.
Jag har den här i handen,
och siffran 1 300 miljoner kronor —
som herr Sköld talade om -— är inte
alls framskjuten på det sätt som den
blev i tidningarnas rubriker. Vi vet ju
alla att det alltid är så, att om det
kommer fram någonting i ett material
som verkar sensationellt, får det en
mycket framträdande plats i rubrikerna.
Skillnaden mellan herr Skölds och
Industriförbundets sätt att räkna ligger
väl främst däri, att herr Sköld vill att
man skall jämföra med det nuvarande
läget och säga vilken försämring i förhållande
till detta som inträffar i ett
visst fall, medan Industriförbundet vill
jämföra den förbättring, som inträder
i ett läge, med den försämring, som
inträder i ett annat läge. Det är klart
att om man jämför olika saker, får
man alltid olika siffror. Sammanställningen
är i stort sett den, att en svensk
anslutning — det är inte här fråga om
medlemskap eller associering, utan det
är fråga om att upphäva tullmurarna
i förhållande till den gemensamma
marknaden — i stora drag skulle enligt
1960 års handelsstatistik betyda en
förbättring i form av minskad tullbelastning
med ungefär 640 miljoner kronor,
medan det däremot, om vi skulle
lämnas utanför och de andra länderna
sammansluter sig, betyder en försäm -

ring med ungefär 670 miljoner kronor.
Det är alltså det resonemang, som
föres, och om vi läser hela kommunikén,
finner vi att det inte kan råda
någon som helst tvekan om att det är
detta som Industriförbundet åsyftat.
Det är precis på det sättet som förbundet
presenterar det hela, fastän
man senare i pressreferaten gett det
en annan presentation.

Sedan skulle jag med anledning av
vad herr Sköld sade i början av sitt
svar till mig vilja säga till honom, att
jag inte tänker göra något försök —•
om inte någon annan gör det — att
här återuppliva den debatt om de politiska
aspekterna på frågan om medlemskap
eller associering, som vi förde
i går. Jag har en känsla av att vad
som i varje fall från högerpartiets sida
då sades inte behöver särskilt mycket
kompletteras för den, som vill förstå
det. Men jag trodde att herr Sköld i
går kväll gick in på en annan frågeställning,
nämligen den om de ekonomiska
aspekterna av olika slags anslutning
till den gemensamma marknaden.
Då vill jag säga till honom —•
och det vidhåller jag — att även ur
synpunkten av de ekonomiska verkningarna
av en friare världshandel är
det inte likgiltigt vilken anslutningsform
man väljer, eftersom man har
större möjligheter att verka i den riktningen
vid ett medlemskap än man
har genom ett rent associationsavtal.

Herr Sköld tolkade vad jag sade som
om jag skulle ha menat, att protektionism
mot andra protektionister inte
skulle vara något fel. Nej, det menade
jag inte, och jag tror inte heller att jag
uttryckte mig så. Vad jag konstaterade
var att de marknader Sverige hade att
räkna med var så protektionistiska, att
den europeiska ekonomiska gemenskapen
i jämförelse med de övriga marknaderna
var den minst protektionistiska
och att alltså anslutning till den i
verkligheten inte var så farlig som
herr Sköld ville antyda, i synnerhet

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 175

Meddelande rörande de

om man dessutom förutsätter att man
därvidlag är inne på rätt väg. Jag menade
också, att själva inträdet i en
marknad, med vilken vi har mer än
två tredjedelar av vårt handelsutbyte,
i och för sig kommer att verka i liberaliserande
riktning.

I fråga om Commonwealth skall jag
inte gå så långt. Jag konstaterar bara
att man där kan söka sig till något
liknande det, om vilket man på svenska
använder uttrycket »översjöiska länder
och områden» i Romavtalets artikel 133.
Där skall man sålunda ha vissa begränsningar
i kraven på de anslutna
länderna i jämförelse med vad som gäller
för marknaden själv.

Sedan har statsrådet Lange fullständigt
rätt i att Sverige inte är utan påtryckningsmedel.
Det är självfallet. Och
det påtryckningsmedel som statsrådet
talade om, att säga upp bindningar för
lågtullar, som vi har i GATT, är naturligtvis
en av de metoder vi kan begagna,
även om den väl inte i alla avseenden
är så tilltalande. Den har nämligen
den olägenheten, att den inte vänder
sig bara mot dem som vi i detta
fall förhandlar med utan också mot
andra, som kanske i sin tur är benägna
att företa repressalier mot oss. Jag
förmodar därför — och är övertygad
om att statsrådet Lange ser saken på
samma sätt — att det är ett påtryckningsmedel
som kan begagnas ibland
men inte i särskilt stor omfattning, i
varje fall inte i samma omfattning som
man skulle kunna begagna löften om
tullsänkningar, i den mån sådana var
aktuella.

Slutligen har statsrådet naturligtvis
rätt i att vad som godtas eller inte godtas
i GATT till stor del beror på vad
de inflytelserika medlemmarna i organisationen
önskar. Det är så sant som
det är sagt. Men är det sannolikt, att
de inflytelserika medlemmarna i organisationen
har någon speciell längtan
att godta sådana arrangemang, som
skulle vara särskilt fördelaktiga för Sve -

västeuropeiska integrationssträvandena

rige? Det skulle i så fall i hög grad
förvåna mig.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Man har från högerhåll
uttryckt undran över att jag i går
sysslade något med högern och den
alliansfria linjen. Det var inte utan skäl
jag gjorde det. Jag bortser här helt från
förre högerledarens piruetter kring den
alliansfria linjen. Det får väl åtminstone
från vårt håll betraktas som ett avslutat
kapitel. I stället läser jag ur ett
av de senaste numren av tidningen Medborgaren,
där det i en notis från riksstämman
står: »Debatten bekräftade väl
också herr Heckschers antagande att
man bland de unga i högerpartiet har
lättare att frigöra sig från gångna tiders
isolationspolitik. I detta läger visade
man stor beredvillighet att kasta
loss från alliansfrihet och neutralitet
för de möjligheter som väntar i den
europeiska gemenskapen».

Vidare skriver man i tidningen, att
riksdagsman Folke Björkman skulle ha
uttalat sig på följande sätt: »Jag gläder
mig åt HUF:s Kalmarprogram, där
man rakryggat tar ställning för Europa
även om det skulle innebära ett uppgivande
av vår alliansfrihet och vår
neutralitet.»

Man blir självfallet litet förvånad, när
man läser sådant. Nu sades det emellertid
från högerhåll i går, att man står
fast vid den alliansfria linjen och neutraliteten,
och jag sade att vi naturligtvis
skall tro högerns talesmän på
deras ord. Jag använde emellertid ett
mindre lyckat uttryck och sade »tills
vidare». Detta »tills vidare» betyder:
till dess vi får belägg för motsatsen.
Till dess vi får klara bevis för motsatsen
måste man tro högermännen på
deras ord. Detta gäller naturligtvis också
alla andra partier, även folkpartiet.

Denna remissdebatt har väl knappast
givit något nytt i sak, men vi kan nog
ändå säga att den varit klarläggande.
Med undantag för kommunisterna är

176 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

vi alla av den meningen, att det skall
förhandlas om vårt ställningstagande i
Europagemenskapen. Och jag är glad
för att högern och folkpartiet nu tycks
vilja släppa sin meningslösa och orimliga
argumentering, att vi som hela tiden
har talat för associeringslinjen
skulle företräda en isoleringspolitik.
De ledamöter av utrikesnämnden som
är närvarande här vet, att vi i centerpartiet
redan från första stund i nämnden
förordade associeringslinjen. Att
tolka det som något av en isolationspolitik
är väl ändå inte riktigt!

Situationen är fullständigt klar. Det
gäller nu att skapa bästa möjliga förutsättningar
för associationsförhandlingarna.
Detta kräver fasthet och konsekvens
i uppträdandet. Det är särskilt
ett par saker som jag då vill understryka,
även om andra har talat om
dem förut.

Vårt uppträdande får inte bli sådant,
att motparten får uppfattningen att vi
är beredda att gå med på praktiskt taget
vad som helst. Om vi talar om att
Sverige blir ett ruinerat land för den
händelse vi inte får komma med, kan
inte motparten undgå att få den uppfattningen,
att Sverige är berett att gå
med på nästan vad som helst. Det där
talet om Sverige som ett ruinerat land
är grundfalskt. Man har talat om en
förlust för Sverige på 1 300 miljoner
kronor, men vem skall ytterst betala
tullarna — skall Sverige betala hela
beloppet eller skall mottagarlandet betala
en del? Om den saken vet vi ingenting
alls. Mot den bakgrunden är en
viss försiktighet att tillråda i användandet
av siffror i sådana här sammanhang.
Det blir annars lätt missvisande,
och en upplysningskampanj
som är beskaffad på det sättet måste
med nödvändighet föranleda en upplysningskampanj,
som skall rätta till
det trassel som de s. k. upplysarna har
ställt till.

Sedan ytterligare en sak: låt nu inte
dem som sitter på andra sidan om

förhandlingsbordet få den tron, att om
vi inte är nöjda med associeringen,
springer vi över till medlemskap. Om
jag inte missförstod herr Heckscher
var han inne på den tankegången i går.
Skulle inte det kunna innebära, herr
Heckscher, att de på den andra sidan
som eventuellt önskar oss som medlem
skulle försöka länka associationsförhandlingarna
i så ogynnsam riktning,
att herr Heckscher vore beredd att
hoppa över till medlemskap? Jag tror
vi bör akta oss för att äta tårta på det
sättet, herr Heckscher — det är en
härsken tårta.

Men låt det sagda vara nog! Låt oss
gräva ned stridsyxan och låt oss nu
inte tala om vad som har varit utan
i stället hjälpas åt att föra saken framåt!

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Hedlund och neutraliteten
är ett ämne som skulle kunna
ge upphov till en lång debatt, som det
väl knappast finns anledning att ta upp
här i dag.

Jag undrar om vi möjligen kan våga
säga, att denna debatt har givit ett viktigt
resultat i det att vi hädanefter icke
behöver från herr Hedlunds och centerpartiets
sida vänta några som helst uttalanden
i syfte att ifrågasätta ärligheten
i de krav på en svensk neutralitetspolitik
som — jag talar här för folkpartiet;
herr Heckscher får tala för högern
— vi i folkpartiet företräder. Jag har
utan minsta tvekan ända från första
början när detta problem blev aktuellt
hållit på alliansfrihet och neutralitet.
Jag har haft en förkrossande majoritet
av partiet bakom den ståndpunkten. Någon
gång borde det väl vara slut på
detta tillvägagångssätt att leta upp något
uttalande någonstans och använda
det för att ifrågasätta vår inställning.

Jag säger detta därför att herr Hedlund
i radio oriktigt påstod, att folkpartiets
ungdomsförbund skulle ha gjort
ett uttalande som avvek från alliansfriheten.
Även om så hade varit, tycker

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 177

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

jag att herr Hedlund och jag borde
kunna vara överens om att inte använda
sådana uttalanden av ungdomsförbunden,
som avviker från partiernas ståndpunkt,
till att slå varandra i huvudet
med i partidebatten. Nu tror jag det var
någon annan organisation, också av liberal
färg, som hade gjort ett uttalande,
men herr Hedlund drog fram det för allt
Sveriges folk i avsikt att ifrågasätta styrkan
hos den inställning jag såsom folkpartiets
ordförande har tillkännagivit.

Jag är som sagt glad om jag kan räkna
med att herr Hedlund och jag är
överens om att inte använda ungdomsförbundens
yttranden eller enstaka uttalanden
på detta sätt. Debatten har i
så fall verkligen bragt ett för svensk
politik icke helt oviktigt resultat, om
vi kan diskutera olika ståndpunkter i
dagens fråga utan att riskera vad jag
måste kalla för ett misstänkliggörande.
Jag är uppriktigt glad över att anse mig
kunna tolka herr Hedlunds yttrande på
detta sätt. Det betyder i så fall något av
en vattendelare i debatten kring detta
spörsmål.

Jag behöver inte nu diskutera de siffror
som har tagits upp. Det har inte på
något håll gjorts gällande, att siffrorna
ger en kvantitativt preciserad bild av
vad en isolering skulle betyda för landets
ekonomi. Personligen tror jag att
siffrorna underskattar nackdelen på
längre sikt för Sveriges folkhushåll -av
att stanna utanför den stora Europamarknaden,
men skall jag motivera det,
får vi på nytt ta upp en debatt på många
timmar.

Jag håller med herr Hedlund om att
man inte bör söka ge det intrycket, att
regeringspartiet eller centerpartiet förordar
någon isolering. På den punkten
tycker jag att det från början har gjorts
fullständigt klart, att dessa partier icke
önskar någon isolering. För min del
har jag aldrig ifrågasatt annat än att
detta uppenbarligen skulle vara ett uttryck
för vad som avses. Men man måste
ju ha lov att polemisera mot uttalanden
7* — Andra kammarens protokoll 1901.

från socialdemokratiskt håll att isoleringen
inte skulle innebära någon större
förlust etc. — uttalanden som allmänheten
tagit del av.

Låt mig emellertid betyga, att regeringens
bestämda önskan och herr Hedlunds
lika bestämda önskan att Sverige
skall komma med i en större europeisk
marknad har jag funnit klar hela tiden,
och jag litar helt och fullt på denna bestämda
önskan. Önskar man ett mål
måste man dock vilja även medlen, och
det är där det blir saker att diskutera.
Vill ni verkligen tillräckligt mycket av
de medel som är en förutsättning? Vi anser
att det varit tveksamt om ni vore
villiga att helhjärtat acceptera så mycket
av den allmänna ekonomisk-politiska
samverkan som man nere på kontinenten
till en del betraktar som en sorts
betalning för att man får fördelen av
friare handel. Är det så att ni vill det är
ju allting all right. Men om ni tror att
ni kan få fördelen av en friare marknad
och samtidigt inta en mycket njugg
inställning till det ekonomiska samarbetet,
får vi lov att säga att ni gör er
skyldiga till en felbedömning på den
punkten. Vi bestrider inte er önskan att
komma innanför tullmuren, men vi säger
att ni felbedömer förutsättningarna.
Och vi har rätt att säga, att sättet att
uppnå vad vi alla önskar är att man för
en förhandling i positiv anda, en förhandling
där regeringen säger: Vad beträffar
neutraliteten är det nödvändigt
att vissa hänsyn tas på en del punkter,
men i övrigt vill vi till mycket väsentlig
del vara med om det ekonomiskpolitiska
samarbetet därför att vi önskar
det, inte därför att vi tvingas till
det. — Jag ser att herr Lange nu för
statsministern understryker vad jag säger,
och jag tackar för det.

Det är klart att det finns andra ting
som iir känsliga ur svensk synvinkel så
att medgivanden föreslås — ting utanför
neutralitetsaspekten — men vi får inte
föra fram dessa ting så att de kommer
att helt prägla förhandlingarna i övrigt.

Nr 27

178 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Alltså: vill man målen måste man också
vilja medlen.

Herr talman! Visst önskar vi alla en
lägre tullmur på kontinenten. Det har nu
blivit klart genom uttalanden av statsministern
i första kammaren i går, att
vi inte här i Sverige kan ställa något
villkor att få ned tullmuren och säga,
att vi annars över huvud taget inte vill
befatta oss med en associering. Det är
nu klart att kan vi få rimliga villkor i
övrigt, kommer Sverige att gå innanför
tullmuren, i motsats till vad herr Lange
förklarade i våras. Jag hälsar med stor
glädje denna precisering och denna utveckling
från — jag vill använda ett
starkt ord — en alldeles orimlig ståndpunkt
till en rimlig sådan.

Som sagt: Vi önskar att tullmuren vore
lägre och sympatiserar med regeringens
strävanden på lång sikt att få den sänkt.
Men vi kan inte när det gäller vårt inträde
begära, att man nu skall sänka
tullmuren därför att Sverige blir associerat
— utöver att hänvisa till GATTreglerna
och säga, att även om Sverige
endast blir associerat, skall man enligt
GATT-reglerna ta hänsyn till oss när
man räknar ut det genomsnitt efter vilket
den framtida tullmuren skall byggas
upp. Kommer den problematiken
upp t. ex. vid de engelsk-kontinentala
förhandlingarna, att man skall sikta på
en tullmur som är Romtraktatens minus
20 procent, bör Sverige lämna kraftigt
understöd. Därom är vi tydligen alla
överens.

Här har tydligen ett betydande block
som skulle hindrat en framgångsrik förhandling
blivit skjutet åt sidan. Det är
möjligt att blocket inte fanns, att det
bara var herr Lange som i går på ett
mycket tilltalande och uppriktigt sätt
gav prov på förmåga att säga vad han inte
menar, vilket han erkände förekom någon
gång. Jag tror nu inte att herr
Lange går längre eller är mera skicklig
än genomsnittet av svenska politiker
när det gäller att säga vad han inte
menar — vi råkar väl alla någon gång

ut för att formulera mindre lämpligt.
Men det hindrar ju inte att man kan
vara intresserad av om herr Lange såsom
handelsminister har olyckan att
säga något som skulle omintetgöra förliandingarna
— till på köpet just när
dessa skall börja. Det är uteslutande
därför jag tagit upp denna mycket viktiga
fråga.

Som herr Heckscher påpekade får
Sverige tyvärr inte möjlighet att öva så
mycket inflytande på tullmuren om vi
endast blir associerade som vi skulle få
om vi bleve medlem i gemenskapen.

Det är naturligtvis inte en skillnad
mellan 0 och 100 procents inflytande,
men skall vi kunna verka för lägre tullar
på längre sikt bör vi nog se till att få
en sådan associering att vi kan komma
med i vissa av de beslutande organen.
Det är egentligen för att understryka
denna synpunkt som jag denna gång har
begärt ordet. Vi måste som sagt eftersträva
sådan associering att vi kan komma
med åtminstone i vissa av de beslutande
organen i gemenskapen. Men
detta förutsätter givetvis också att vår
vilja till ekonomisk-politiskt samarbete
ligger ganska nära det fulla medlemskapets
omfattning för samarbete, i den
mån inte neutraliteten och beredskapshänsyn
lägger hinder i vägen. Det är
detta som enligt min uppfattning bör
vara målet för de kommande förhandlingarna
— en associering som ligger
ganska nära det fulla medlemskapet i
fråga om samarbetets omfattning, men
en associering som naturligtvis tillgodoser
neutralitetssynpunkterna, såsom
varje anslutningsform, som vi skulle
kunna acceptera, måste göra.

Vi är glada, vill jag säga, på vårt håll
över de lugnare tonfall och uttryckssätt
som har använts här i debatten. Jag
jämför nu inte, såsom herr Erlander,
med vad någon tidning har skrivit utan
med vad ledande socialdemokrater har
uttalat tidigare. Vi är mycket glada över
de framsteg som det innebär att debatten
har kunnat föras på det sätt som

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 179

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

skett. Däri ligger givetvis en antydan
om att vi hädanefter inte kommer att
få uppleva uttalanden som innebär örfilar
åt de parter på kontinenten, med
vilka vi skall förhandla och av vilkas
goodwill vi är beroende.

Utan tvivel har dessutom skett en viss
glidning i positiv riktning i regeringens
ståndpunkt, även om det fortfarande
inte klargjorts att den är så positiv
som vi på vår sida föreslår och syftar
till — en associering sådan som jag nyss
nämnde. Oklarheten beror väl till inte
ringa del därpå att statsministern envisas
med att säga att varje ord i
Metalltalet står han för i dag. Jag undrar
ibland, herr talman, om inte statsministern
borde lära av sin kollega handelsministern,
vilken utan tvivel även
jag kommer att betrakta såsom ett i vissa
avseenden gott föredöme. »Någon gång
uttalar jag någonting som inte är så väl
formulerat», sade handelsministern.
Detta kanske till och med gäller för landets
statsminister.

Jag skall inte vidare uppehålla mig
vid herr Erlanders förkärlek för Metalltalet.
Vad saken nu gäller är om vi kan
lita på att de positiva uttalandena nu
väger över och att det negativa Metalltalet
tillhör det förflutna.

Nu gäller det som sagt att förhandla
om en associering som ligger medlemskapet
nära genom en positiv inställning
till ekonomisk-politiskt samarbete,
inte bara ett önskemål om friare handel.
På vårt håll är man beredd att fortsätta
en offentlig debatt, som verkar i
denna riktning. Skulle regeringen önska,
vilket jag hoppas, en samverkan kring
en sådan linje, alltså en associering
som — jag upprepar det —- ligger medlemskapet
nära men som tillgodoser
neutralitetsynpunkten, kommer vi inte
blott att vara intresserade av att samverka,
utan vi kommer att vara ytterst
angelägna att göra det som vi kan göra
för alt nå ett gott resultat. I sista hand
är ju denna fråga av mycket stor betydelse
för hela Sveriges land och folk.

Det är klart att när det gäller själva förhandlingarna,
får den synpunkten inte
glömmas bort. Den har inte glömts bort
på tidigare stadium, men den kommer
naturligtvis att få liiet andra konsekvenser
nu på ett senare stadium.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jag nu har ordet
för kort genmäle vill jag begagna tillfället
att säga att jag tycker att det är
förhandlingstaktiskt alldeles riktigt
när regeringen vägrar att här hemma
offentligen precisera sina förhandlingsståndpunkter.
Vad de skall förhandla
om får de klara upp där nere och icke
offentligen här i Sveriges riksdag.

Till herr Ohlin vill jag säga att jag
inte nu skall resonera om vare sig ungdomsförbund,
studentförbund, ordförande
i sådana sammanslutningar, f. d.
ordförande o. s. v., eftersom herr Ohlin
och jag i går kom överens om att vi i
fortsättningen inte borde använda uttalanden
från sådana håll som tillhyggen
mot partierna. Därför skall jag förbigå
den saken helt och hållet.

Beträffande neutraliteten vill jag stryka
under vad jag sade i går, nämligen
att det inte alls är fråga om vad man
säger. Om man säger sig skola iakttaga
neutralitet och sedan försätter sig i en
sådan position, att var och en klart kan
se att det inte finns någon rimlig möjlighet
att vara neutral i ett krig, då spelar
det ingen roll alls vad man säger.
I går framhöll jag att det fanns en del
dunkla punkter på detta område för
högerns och folkpartiets vidkommande;
en av dessa tyckte jag var ställningstagandet
i fråga om medlemskap, mot
den bakgrund som här klart föreligger,
och det vidhåller jag.

Men trots detta — sade jag — skall
jag naturligtvis tro herrarna på deras
ord. Det gör jag; det skall jag göra intill
dess det har framkommit omständigheter
som ger mig anledning säga
att erfarenheten strider mot påståendena.
Så skall mina uttalanden fattas, att

180 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

visserligen tycker jag att det fanns dunkla
punkter, men jag anser att vi får
gå in för att tro varandra på vad vi
säger. Därför tror jag herrarna intill
dess motsatsen framgår av omständigheterna
eller på annat sätt.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag begärde ordet endast
för att låta kammaren ta del av
en reflexion, som jag gjorde i samband
med herr Ohlins resonemang om regeringens
ändrade ståndpunkt i fråga om
tullarna. Herr Lange ville, sade herr
Ohlin, i våras absolut inte acceptera
De sex’ yttre tullmur. Herr Ohlin menade
att det var ett stort framsteg när
statsministern i går förklarade att man
kunde tänka sig att förhandla och resonera
om de yttre tullarna och att dessa
inte utgjorde ett oeftergivligt villkor
eller ett oöverkomligt hinder för en anslutning
i associationens form med gemenskapen.

Herr Ohlin! Jag erkänner som jag
gjorde i går att jag ibland har den obehagliga
vanan att göra felsägningar,
men de har i alla fall en förtjänst: de
brukar nog vara lustigare än så. Här
tror jag inte det är fråga om någon felsägning.
Jag undrar om inte herr Ohlin
kan ge mig rätt i att det inte heller är
fråga om någon glidning i ståndpunkten.
I regeringsdeklarationen står det
klart och tydligt uttalat att vi inte vill
uppge vårt önskemål om lägre tullar.

Man kan fråga sig hur detta rimmar
med vår vilja att förhandla på de olika
områden, där vi av utrikespolitiska eller
neutralitetsskäl hyser betänkligheter att
förhandla med De sex. Först och främst
vet väl herr Ohlin att De sex’ yttre tullmur
än så länge inte är färdigbyggd.
På vissa mycket viktiga områden vet
vi inte ens ännu var den kommer att
ligga över huvud taget. Detta kommer
att ta sin tid. Herr Ohlin måste väl ge
mig rätt i att om någon anpassning till
en yttre tullmur skall kunna ske — vare

sig den ligger högre eller lägre än i
det land som skall associeras med marknaden
— måste övergångstider tillämpas.

Jag tror man kan använda mellantiden
på ett ganska effektivt sätt genom
att man i de internationella organ, i
vilka även vi medverkar, arbetar för
att åstadkomma en så låg tullmur som
möjligt omkring det industrialiserade
Europa. Detta är tankegången bakom
deklarationen. Det är sålunda inte fråga
om glidningar i ståndpunkter, utan det
är fullt konsekventa ställningstaganden.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Hedlund vill
jag säga att vi från vår sida har understrukit,
att det inte skall vara fråga
om medlemskap utan vidare, utan att
det skall vara ett medlemskap beroende
av vissa tilläggsprotokoll och särbestämmelser.
Herr Hedlund är annars en av
de mest kvicktänkta människor jag har
träffat, men det dröjde märkvärdigt
länge innan han begrep att det inte var
fråga om att ändra själva Romtraktaten
utan att det var fråga om tilläggsprotokoll.
Vi har sagt att om Sverige inte
kan få dessa av neutralitetshänsyn erforderliga
tilläggsprotokoll, då skall
Sverige inte heller gå in som medlem
i gemenskapen utan övergå till associeringslinjen.

Herr Hedlund kan säga som han tidigare
har sagt, att han tycker att vi
felbedömer möjligheterna att få tilläggsprotokoll.
Vi har sagt: Då bör man pröva
detta, så att man ser vem som har
rätt.

Dessa tilläggsprotokoll skulle ju gälla
de punkter som både regeringen, centerpartiet
och oppositionen tycker är
de ur neutralitetssynpunkt känsliga.
Därför kan jag inte förstå varför det
skall vara nödvändigt att ta upp en
debatt om ärligheten i neutralitetsviljan.
Debatten bör i stället gälla om oppositionen
felbedömer Sveriges möjligheter
att få tilläggsprotokoll eller om

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 181

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

det är något annat som gör att Sverige
inte kan pröva denna linje.

Herr Lange var inne på en väsentlig
fråga, nämligen följande: Vill regeringen
ge intrycket att Sverige, som är ett litet
associationssökande land, i samband
med avtalet om inträde skulle kunna
på ett väsentligt sätt påverkar tullmurens
höjd? Detta, herr Lange, var det
intryck som Ni utan minsta tvekan ville
ge i våras. Jag rekommenderar studium
av protokollet. Uttalandet i den senaste
regeringsförklaringen medger två tolkningar,
antingen att detta var avsikten
eller att man tänkt sig någonting annat.

Jag är glad om det nu har blivit klart
— fastän jag tycker herr Lange har
uttryckt sig oklart — att regeringen
inte tänker sig att man skall kunna
lägga upp en förhandling så att man,
utöver de särbestämmelser Sverige behöver
beträffande neutraliteten, dessutom
skall begära att i inträdesavtalet
få ett löfte om en väsentlig sänkning av
gemenskapens tullmur. Jag rekommenderar
regeringen att vid dessa förhandlingar
föra in den allmänna GATT-paragrafen
om ett genomsnitt såsom avgörande
etc. och att i övrigt begagna
varje därefter kommande tillfälle för
att få en tullsänkning till stånd, om
önskvärdheten av lägre tullar är vi ju
helt överens. Det får bara inte råda
någon oklarhet om förhandlingens uppläggning,
ty det lönar sig inte att komma
till förhandlingsbordet med fullständigt
verklighetsfrämmande krav. Yår
strävan till en friare handel vinner inte
ett uns på en felaktig uppläggning vid
detta tillfälle. Beträffande önskan om
den framtida tullutvecklingen längre
fram i tiden tror jag att vi är helt överens.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det bar ju blivit en
förmiddag då de flesta har förklarat
att de är överens med sig själva, med

sina partier, med andra partier och
med regeringen. Det har blivit en mycket
fridsam avslutning på en debatt
som i varje fall utanför detta hus har
varit ganska högljudd och betydligt mera
aggressiv än vi är vana vid i det
politiska livet. Jag skall inte nämnvärt
störa denna frid, men jag kanske får
lov att göra ett par reflexioner.

Först och främst noterar jag med tillfredsställelse
att en ledande man inom
Industriförbundet, herr von Sydow, beklagar
att dessa siffror har kommit ut
i denna form. Det beklagar jag också,
inte därför att vi skall för allmänheten
hemlighålla några uppgifter som är
riktiga — jag tror att det är mycket
betydelsefullt att man tillhandahåller
den allmänna diskussionen så mycket
riktigt material som möjligt — utan
därför att Industriförbundets undersökning
om dessa 1 300 miljoner kronor
inte hade något som helst upplysningsvärde.
Herr Sköld har kritiserat siffrorna
från den utgångspunkten att de
kommit fram genom att man lagt ihop
tullnedsättningen här hemma med tullhöjningarna
utomlands. Det finns emellertid
en annan, ännu mera allvarlig
invändning att göra mot hela undersökningsmetoden.
Man utgår från att de
tullsänkningar som skall vidtagas fram
till 1970 kommer omedelbart eller att
1960-talet är totalt statiskt. Det skulle
betyda att under övergångstiden fram
till 1970 skulle ingenting ha skett på
varuområdet, produktionsområdet och
handelsområdet. Ett material av denna
beskaffenhet har ingen som helst funktion
att upplysa allmänheten om vad
det är fråga om. Jag sade i första
kammaren i går att många människor
har ringt till mig och frågat: »Blir det
inte dyrare, om vi skulle råka ut för
det allra sämsta tänkbara fallet, än att
vi skulle få avstå från 1 300 miljoner
kronor?» Jag har sagt till dem som frågat
detta: »Det är mycket möjligt att
det blir dyrare, men det iir också möjligt
att det inte blir så dyrt.» Siffran

132 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

bär inget som helst värde i en upplysningskampanj.

Det är glädjande att Industriförbundet
är så lyhört för önskemål från fackföreningshåll.
Herr von Sydow sade att
utredningen gjorts för att tillfredsställa
fackföreningsrepresentanternas i företagsnämnderna
behov av upplysning
i frågan. Det var mycket välvilligt, men
jag tror att de i fortsättningen har anledning
att vända sig till Landsorganisationens
utredningsavdelning i stället.

Men en annan sak är viktigare. Det
sade jag också i första kammaren i går.
Om Industriförbundet och näringslivets
organisationer gör branschvisa undersökningar
i samarbete med de statliga
myndigheterna om vad olika alternativ
kan innebära för dem, så kan det
bidra till att bygga upp den svenska
förhandlingspositionen. Jag tar herr
von Sydows sista yttrande som ett uttryck
för att Industriförbundet i fortsättningen
kommer att arbeta så att det
skaffar fram ett material som gör det
möjligt att i samarbete med de statliga
utredningsorganen verkligen få faktiska
upplysningar.

Herr Heckscher påstod att det var en
dialektisk uppvisning som blev resultatet
av mina inlägg i går kväll. Herr
Heckscher misstar sig. För mig är detta
ingen som helst form av dialektik.
Bara detta betraktelsesätt litet von oben
gentemot neutralitetsdiskussionen är ett
belägg för att vi egentligen borde få
en ordentlig neutralitetsdiskussion.

För mig är detta utomordentligt allvarliga
ting. Jag skulle vilja säga —
och därmed kanske jag kan rikta ett
ord till herr Ohlin — att jag gärna
upprepar vad jag sade i går, att jag
tror att både herr Ohlin och herr Heckscher
innerst inne har en allvarlig vilja
att slå vakt om alliansfriheten. Jag
har inte ifrågasatt det. Men ni har en
massa vapendragare, som inte har den
uppfattningen, och ni har hamnat på
samma sida som de. Det är i viss mån
komprometterande. Ni kan inte hjälpa

att hela raden av f. d. Atlantpaktsanhängare
nu försvarar neutraliteten i
den form som herr Ohlin och herr
Heckscher pläderar för den, men det
skulle kanske inte skada om ni då och
då toge avstånd från deras allra värsta
utgjutelser. Men som jag i går liksom
många gånger tidigare uttryckligen
sagt, har jag ingen anledning att
betvivla herr Ileckschers och herr Ohlins
tro på att vad de gör är avsett att
stödja en svensk alliansfri politik.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Ohlin på en punkt tagit bestämt
avstånd från debatten i de stora tidningarna
och förklarat att han hela
tiden ansett att regeringen, regeringspartiet
och centerpartiet har menat allvar
med sin strävan att skapa ekonomiskt
samarbete i Europa och att vi
inte driver en isoleringspolitik. Det
är för mig ett av de bestående värdena
av denna debatt, att folkpartiledaren
på denna punkt så bestämt tagit
avstånd från dessa uppgifter, som man
försökt sprida ute i landet. Om jag nu
säger att jag tror på att herrarna uppriktigt
menar att ni vill ha neutralitet
och att ni vill stödja neutralitetspolitiken,
är därmed inte diskussionen
avslutad. Det måste ju då frågas vad
det egentligen är som vi har diskuterat
när det gäller EEC. Är det inte så
att frågan om formen för vårt samarbete
avgöres av hur vi uppfattar neutraliteten.
Om vi inte hade neutralitetshindret.
..

(Herr Ohlin inföll: och möjligheterna
att få särbestämmelser . ..)

Jag skall strax återkomma till det —
herr Ohlin tänker fortare än vad jag
ibland hinner med. Om vi inte hade
neutralitetshindret, vore det väldigt enkelt.
Då finge vi sätta oss ned och diskutera
precis som herrarna vill: vilka
fördelar har vi av medlemskap, vilka
ekonomiska nackdelar har vi, och
så intar vi vår position efter resultatet
av denna avvägning. Det vore en
mycket enklare situation än den vi har.

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 183

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Men att det inte blir så enkelt för det
neutrala landet sammanhänger just med
uppfattningarna om vad neutraliteten
kräver. Därför kan det inte vara på
det sättet som herr Ohlin vill: Låt oss
inte längre diskutera neutraliteten utan
låt oss se efter vad vi kan göra i nuvarande
situation! Det är ju på denna
punkt som skiljelinjen har gått, inte i
herrarnas önskan att vara neutrala,
utan att vi bedömer handlandet när det
gäller neutralitetspolitiken på ett helt
annat sätt än ni gör. Jag har, herr Ohlin,
konstaterat den väldiga skillnaden
mellan herr Ohlin och andra representanter
för den borgerliga oppositionen.
Genom att ideligen föra fram talet om
tilläggsavtal och tilläggsparagrafer har
herr Ohlin klart sagt ifrån att Romavtalet
är oförenligt med neutralitetspolitiken.
Att allmänheten får detta klart
för sig är kanske den andra vinningen
av dagens diskussion. På den punkten
har herr Ohlin alltså samma bedömning
som regeringen.

Men vad är det som skiljer mellan
herr Ohlin och oss? Jo, herr Ohlin tror
att det skall gå att få fram tilläggsparagrafer,
och denna fråga vill han ha
undersökt. Herr Ohlin vet lika bra som
vi att det politiska momentet i EEC är
minst lika betydelsefullt som det ekonomiska
— man kan ta fram hur många
belägg därför som helst, bl. a. Hallstein.
Jag har även andra papper, om
det skall vara nödvändigt. När man nu
vet detta är det väl orimligt att gå fram
med en ansökan och säga: »Vi vill ha
fullt medlemskap för att få vara med
om och bestämma EEC:s politik», och
samtidigt säga: »Naturligtvis kan vi inte
delta på punkter som berör de politiska
målsättningarna.» EEC självt har
förklarat att dessa politiska målsättningar
är av väsentlig betydelse.

Det behövs inga som helst undersökningar
för att få absolut klarlagt att
en sådan ansökan måste betraktas som
tämligen orimlig. Man begär inte som
England gör hänsyn till en viss nä -

ringsgren eller hänsyn till dominions
o. s. v. Det har ingenting att göra med
detta. Enligt herr Ohlins förklaring begär
man att vi i samband med ansökan
skall säga att visserligen kan vi
inte acceptera det som är grundläggande
för EEC:s arbete, men vi vill
ändå komma in i organisationen för
att i denna ha ett bestämt inflytande
på besluten. Man behöver inte ha någon
som helst fantasi för att föreställa
sig att så kan det inte gå till.

Det skulle vara frestande att dra en
parallell på det området, men jag skall
avstå därifrån, eftersom tiden är långt
framskriden. Regeringens ställningstagande
är följande: Liksom oppositionen
vill vi ett nära ekonomiskt samarbete,
men vi är övertygade om att den form
man väljer är viktig. Den form som ni
anvisar, nämligen anslutningens, har
även herr Ohlin förklarat vara orimlig
och oförenlig med neutraliteten, eftersom
han vill ha tilläggsbestämmelser
som här skiljer oss ut på för EEC väsentliga
punkter.

Då frågar jag: Kan det vara klokt
att i det läget begå en handling som de,
vilka tar emot denna handling, ovillkorligen
måste komma att missuppfatta.
De känner inte till det mycket subtila
resonemang som herr Ohlin framfört
här såsom motivering till varför vi
skall ansöka om ett medlemskap, som
aldrig kan bli fullt, eftersom även herr
Ohlin vill reservera sig på de avgörande
punkterna. Det är då klart att detta
kommer att uppfattas som vore vi
på glid mot en annan bedömning av
neutralitetspolitiken än den som vi tidigare
har haft. Detta är ingen anklagelse
att herr Ohlin inte tror på neutralitetspolitiken.
Vi har bara i en viktig
omdömesfråga kommit att hamna
vid olika bedömningar. Vi är så över -

tygade om att vår bedömning är riktig
och att er bedömning är farlig för
det svenska anseendet i fråga om neutralitetspolitiken,
att vi ansett oss tvingade
att ta upp denna strid.

184 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Jag vill gärna säga ytterligare ett par
ord. Underskatta inte riskerna för att
det kan bli felbedömningar utomlands
om var vi står och vart vi kan vara på
väg! Man skall inte överdriva den valfrihet,
som det lilla neutrala Sverige
har när det gäller att här ta position.
Vår ställning är ömtålig, och sedan Österrike
och Schweiz har tagit sin position,
är det ju fullkomligt oundvikligt
att Sverige, om det skiljer ut sig
från gemenskapen med Österrike och
Schweiz, skulle få denna åtgärd missuppfattad.
Jag vill därför säga följande.
Jag kan förstå om oppositionen misstog
sig på denna punkt i våras och i somras.
Oppositionen kunde säga: De missuppfattningarna
är skäligen betydelselösa,
det är hjärnspöken hos regeringen.
Men att man nu kan driva den meningen,
sedan Österrike och Schweiz har
tagit sin position, ter sig för mig obegripligt.
Om man vill göra någonting,
som verkligen skulle leda till en serie
missuppfattningar om den svenska neutralitetspolitikens
innebörd, vore det
just att bryta sig ut ur det lilla blocket
av de tre neutrala staterna. Och nog är
det ändå mycket riskabelt med de yttranden,
som man här slänger omkring
sig, tydligen utan att riktigt tänka på
vad man säger.

Herr von Sydow sade i sitt anförande,
att han hoppades att ordet flexibilitet i
regeringsförklaringen betyder att vi, när
vi kommit in i förhandlingar, skall kunna
gå över till medlemskapslinjen. Det
är just sådana resonemang som är farliga.
Herr von Sydow står alltså här
i Sveriges riksdag den 26 oktober och
säger att den svenska neutralitetslinjen
är så oklar — trots allt vad som här
sagts — att vi gott kan börja förhandla
på associeringslinjen, men det kommer
nog snart att visa sig att det är bättre
att komma fram via medlemskapslinjen.
Och då innehåller regeringsdeklarationen
en liten reservutgång genom vad
som där säges om flexibiliteten, så att vi
skall kunna komma ut genom den ut -

gången. Det är precis uttalanden av
denna karaktär, som ni kan vara övertygade
om att man läser och som, om
inte de ansvariga partiledningarna tar
avstånd från dem, leder till att man
utomlands säger sig: Sverige menar
ingenting med sin hållning, så nog skall
vi i ett kritiskt läge kunna pressa Sverige
bort från neutraliteten. Jag vill
klart säga ifrån att ordet flexibilitet i
regeringsförklaringen inte har varit avsett
att ge täckning för en sådan enligt
min mening äventyrlig politik.

Det är därför, herr talman, som vi
driver vår linje så pass hårt och som
vi inte kan avstå från att driva den vidare.
Men om det nu är så, att det som
skiljer mellan exempelvis folkpartiets
och regeringens uppfattning efter herr
Ohlins senaste deklaration skulle vara
så pass ringa, som det ändock förefaller
att vara, och att även herr Ohlin mera
bestämt tar avstånd från tanken på att
neutraliteten är förenlig med EEC-avtalet
i dess nuvarande form, borde det
inte vara omöjligt att få förståelse för
att vi har drivit vår agitation med den
röststyrka vi använt. Jag tror att det
på lång sikt komer att visa sig, att hur
illa herr Ohlin än tycker om röstläget
i Metalltalet, var det ett av de nyttigaste
tal som hållits i den svenska politiska
debatten. Det låter som självberöm, och
det är det på sätt och vis också.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle: Herr

talman! När man hörde slutet på
statsministerns anförande efter att dessförinnan
ha hört början på anförandet
förstod man mer än väl, att det inte
skulle stämma med hans temperament
att låta diskussionen sluta i den fridsamma
ton, som han tyckte sig finna,
när han kom in i kammaren. Han har
också framgångsrikt lyckats att få slut
på fridsamheten.

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 185

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Får jag först, herr talman, beträffande
dialektiken säga att jag inte anser att all
neutralitetsdiskussion är en dialektisk
ordkonst. Men jag anser att den sortens
neutralitetsdiskussion, som statsministern
satte i gång i går kväll, inte kan
betecknas på annat sätt. Vad statsministern
här gör är att han begagnar sin
oerhörda skicklighet att alltid tala om
två saker på en gång och hålla sig på det
område, där inte motståndaren befinner
sig. Talar vi om neutralitet, så talar
statsministern om Romavtalet, och talar
vi om Romavtalet, så talar statsministern
om neutralitet.

Statsministern säger att formerna för
Sveriges samarbete med den europeiska
ekonomiska gemenskapen är beroende
av hur vi uppfattar neutraliteten. Ja,
men, herr talman, det beror också på
hur vi uppfattar Romavtalet, hur vi
uppfattar gemenskapen. Det är på den
punkten — och inte i fråga om uppfattningarna
om neutraliteten — som
våra åsikter skiljer sig från varandra.
Det är uppenbart — och herr statsministern
skall inte försöka att i det fallet
göra några skillnader mellan herr
Ohlins och min uppfattning — att ingen
av oss anser att Romavtalet oförändrat,
utan tilläggsprotokoll, är förenligt med
svensk neutralitetspolitik. Men herr
Ohlin anser och jag anser att vi skall
undersöka möjligheterna att få sådana
tilläggsprotokoll att medlemskap är förenligt
med svensk alliansfrihet. På den
punkten finns det inte någon meningsskiljaktighet.

För min del anser jag — herr Ohlin
får därvidlag tala för sig själv — att regeringen
har missuppfattat inställningen
hos de till Romavtalet anslutna makterna
vad beträffar möjligheterna att uppnå
ett sådant resultat. Statsministern anser
självfallet att hans uppfattning är den
rikiga, annars skulle han ju inte uttala
den. Men en skillnad i uppfattningen
om hur man inom Romavtalets medlemsländer
ställer sig i detta sammanhang,
eu skillnad som vi i går styrkte

genom hänvisningar till bland annat ett
uttalande av Mansholt och även till hur
man sett på saken i England, där man
diskuterat den mycket ingående, är inte
en skillnad i uppfattning om innebörden
i den svenska alliansfriheten. Det
vore skönt om statsministern kunde tala
om en sak i sänder, när han resonerar
om dessa ting.

Statsministern säger till herr Ohlin
och mig, att han är beredd att erkänna
vår uppriktighet — det noteras givetvis
med tacksamhet — men det är inte slut
med det, utan diskussionen skall fortsätta.
Jag kan kvittera detta på det
andra området. Jag är fullt beredd att
erkänna statsministerns uppriktighet,
när han säger, att han och hans regering
inte önskar någon isolering från
den europeiska ekonomiska gemenskapen.
Men diskussionen är inte slut med
det, så som statsministern säger i sitt
sammanhang, tv frågan är hur man
skall bära sig åt för att undgå en sådan
isolering. Det är på den punkten meningarna
är skiljaktiga.

Jag tror, herr talman, att det vore skäl
i att man, om man nu skall fortsätta att
föra denna diskussion, från regeringens
sida väljer mellan två saker. Antingen
skall regeringen resa anspråk på att oppositionen
skall hjälpa till i arbetet på
att t. ex. skapa en förhandlingsposition,
som statsministern talade om — där reser
han ju anspråk — eller också skall
man misstänkliggöra våra motiv. Man
kan inte göra bägge delarna. Det är inte
sättet att uppnå samverkan.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern sade nyss
att »efter herr Ohlins senaste uttalande»
. . . Men, herr statsminister, jag läste
mina uttalanden i utrikesnämnden
i juni. Där sade jag samma sak som jag
sagt i dag. Jag har läst mina senare uttalanden
i nämnden i augusti. De var även
desamma som i dag. Jag har läst TTrcferat
— det är samma sak som jag sagt
i dag. Jag har vid upprepade lillfällen

186 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

kritiserat herr Hedlund och herr Erlander
för att de inte ordentligt refererat
vad jag sagt i dag, och ändå är det först
nu som statsministern fattar. Jag gör
inga kommentarer.

Herr Ohlin tror att man kan få särbestämmelser
i tilläggsprotokoll till
Romtraktaten, säger nu statsministern.
Ja, liksom alla andra stater fått tilläggsprotokoll.
Då Sverige är ett neutralt land
skulle det inte bli prejudicerande för
t. ex. de icke neutrala länder som driver
en annan politik, vilket väl inte är
av ringa betydelse. Statsministern säger
att det politiska elementet i gemenskapen
är så stort. Herr Lange har redan
själv påpekat att det finns politiska element
i många intenationella sammanhang,
där vi är med. Men när man diskuterar
det närmare sägs det: Ja, men
de kretsar som låg bakom Romtraktatens
tillkomst vill utveckla det hela i politisk
riktning utöver den nuvarande
traktaten. Ja, visst finns det sådana
kretsar. Vi svarar emellertid att om
Storbritannien, Danmark och Norge
kommer med och med hänsyn till den
inställning den franske presidenten de
Gaulle har, så är risken för att man skall
utveckla gemenskapen till något helt
annat än vad som står i Romtraktaten
mycket liten. Risken är på ett avgörande
sätt förminskad sedan 1959.

Det är därför som vi har intagit den
ståndpunkten, att man först skall pröva
möjligheterna till särbestämmelser i tillläggsprotokoll
och döma sedan. Men då
säger statsministern att själva ansökan
skulle kompromettera oss. Det skulle bli
missförstånd om vår neutralitet. Jag vill
bara säga att detta har blivit en akademisk
debatt. Efter alla de uttalanden regeringen
gjort om vad en inträdesansökan
skulle innebära, har statsministern
verkligen uppnått en viss trygghet för
att han nu har rätt i att det skulle bli
missförstånd. Det har han och hans
vänner själva framkallat. Det finns risk
för missförstånd av den anledningen, jag
vill göra detta medgivande.

Statsministern gjorde ett uttalande
som är kvintessensen i hans argumentering!
Tänk på att Schweiz och Österrike
som är neutrala inte anser sig kunna
gå med som medlemmar i gemenskapen!
Schweiz är inte med i Förenta Nationerna.
Österrike har fått sig påtvingad
neutralitet vid fredsförhandlingarna.
När Schweiz och Österrike väljer den
kursen säger statsministern, att vi inte
kunde välja en annan ståndpunkt. Detta
är, herr talman, en av denna tvådagarsdebatts
märkligaste uttalanden. Menar
verkligen statsministern att vi i så viktiga
frågor inte skulle kunna ta annan
ståndpunkt än Schweiz och Österrike,
så att om de båda länderna redan valt
eu linje, skulle vi inte kunna välja en
annan? Jag hoppas verkligen att statsministern
mera energiskt vill hävda Sveriges
handlingsfrihet och oberoende vid
framtida ställningstaganden, som är viktiga
för både vår neutralitet och vår allmänna
politik.

Vi har talat mycket om dessa frågor,
och jag anser också att debatten i väsentlig
mån har bort gälla dem. Men
lika viktigt är det att se framåt beträffande
uppläggningen av de associeringsförhandlingar
som det är majoritet för.
Jag vill då först säga till statsministern,
att vad jag sade tidigare var att jag
aldrig har tvivlat på Er uppriktiga
önskan att komma med i stormarknaden
och deltaga i strävan för friare handel.
Däremot sade jag inte, att Ni hela tiden
hyst en stark önskan att deltaga i det
ekonomiska politiska samarbete, som
Romtraktaten förutser och som inte
kommer i kollision med neutraliteten.
Jag har tvärtom haft goda grunder —
och har det tyvärr i viss mån fortfarande
— att tvivla på att Ni verkligen uppriktigt
önskar deltaga i detta ekonomiska
samarbete för att därmed göra en insats
för Europas uppbyggnad och ekonomiska
förstärkning och därmed gagna
även Sveriges ekonomi. Det är fortfarande
oklart, om Ni inte försöker att
komma undan med så litet som möjligt.

Nr 27 187

Torsdagen den 26 oktober 1961
Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

Det är här inte fråga om att precisera
vad Sverige vill gå med på eller inte,
som herr Hedlund antyder. Att herr
Hedlund slog in öppna dörrar en gång
må vara hänt. Men när han gör det för
tredje gången, tycker jag nästan det blir
för ofta.

Vi är fullt på det klara med att regeringen
inte kan binda sig på en rad
konkreta punkter. Men regeringen skulle
kunna göra ett uttalande av ungefär följande
innehåll: I de punkter av den till
grund för gemenskapen liggande traktaten,
där inte hänsyn till vår neutralitet
kräver särbestämmelser, har regeringen
en positiv inställning till samarbete,
■därför att vi önskar deltaga i ett konstruktivt
arbete i det demokratiska
Europa. Men vi reserverar oss för att
det dock på vissa punkter finns berättigade
svenska intressen, varom vi önskar
närmare förhandla. Vad vi syftar
till är en associering, som inte bara när
det gäller den friare handeln utan också
beträffande det ekonomiska samarbetet
kommer ganska nära ett sådant samarbete,
som ett medlemskap skulle innebära.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag tror det är rätt viktigt
att vi inte alltför mycket sprider
missuppfattningar om vad andra länder
har för motiv för sin politik. När
man här en smula föraktfullt talar
om, att Österrike är »påtvingat» en neutralitet,
måste jag å regeringens vägnar
protestera mot ett sådant uttalande.
Några neutralitetsbestämmelser kom
inte med i fredsfördraget. Däremot har
Österrike gjort ett ensidigt åtagande om
neutralitet. Bakom detta åtagande ligger
en vilja till neutralitet, som icke är
påtvingad landet, österrikarnas uppfattning
om neutralitet är precis densamma
som vår, då vi säger att vår politik
är vald därför att vi vill vara neutrala.
Jag beklagar verkligen, om våra österrikiska
vänner skulle få den upp -

fattningen, att man här i riksdagen tror,
att de saknar en egen vilja att driva
neutralitetspolitik. Om det förhåller sig
så som jag anser — vilket jag är övertygad
om — blir problematiken exakt
densamma för Österrike som för Sverige,
nämligen hur man skall föra en
politik i fredstid som inger förtroende
hos båda sidorna att det är en verklig
neutralitetspolitik.

Det förhåller sig precis på samma
sätt med Schweiz. Den omständigheten
att Schweiz har sin neutralitetspolitik
i krigstid rättsligt reglerad innebär
inte på något sätt några regler om
hur landet skall forma sin politik i fred
för att i krig uppnå samma situation
som Sverige vill uppnå, nämligen att
stå utanför kriget.

Vi har i Wien och Geneve haft diskussioner
med experter från både Österrike
och Schweiz på denna punkt,
där jag gläder mig åt att herr Heckscher
instämde med mig. Vi har därvid
varit överens om att det väsentliga
i neutralitetsdiskussionen är hur vi i
fredstid skall driva en politik, som inger
förtroende till att vi även i en kris
med påtryckningar, och ännu mera i
krig, kan föra neutralitetspolitik. Där
finns det — jag betonar det — ingen
skillnad mellan de åtaganden som
Schweiz har gjort och vår absolut klara
vilja att föra en sådan politik. Därför
är det besynnerligt — jag säger det
ännu en gång — och för mig obegripligt,
att inte herrarna kan säga, att så
länge inte Schweiz’ och Österrikes experter
hade kommit till den uppfattningen
att Romavtalet var oförenligt
driver ni inte längre den linjen att
med neutraliteten, kanske vi ifrågasätter
riktigheten av den svenska regeringens
bedömning. Men nu driver ni inte längre
den linjen att det iir Schweiz och Österrike
som bestämmer Sveriges politik.
Den svenska regeringen intog denna
hållning långt innan de schweiziska och
österrikiska regeringarna gjorde det. Vi
har oberoende av vad vi har för utgångs -

188 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

punkter, oberoende av varandra, kommit
till exakt samma bedömning av
möjligheten att förena EEC med neutraliteten.
Är det så konstigt? Tre fria neutrala
länders regeringar bedömer med
användning av den bästa expertis de
kan ha till sitt förfogande neutraliteten
i förhållande till EEC likartat.

Herr Heckscher har verkligen givit
sig ut på dialektikens bakgårdar, när
han försöker säga, att varje gång jag
talar om neutralitet skulle jag egentligen
tala om EEC o. s. v. Vi talar om
korrelationen mellan EEC och neutraliteten,
och då måste man nämna båda
på en gång.

Det var en parentes. Detta lilla dialektiska
försök var väl inte så allvarligt
menat.

Jag återgår till vad som för oss är det
väsentliga. Vi har haft den uppfattningen
— och vi deklarerade den redan
den 31 juli — att EEC och neutraliteten
är oförenliga. Nåväl, Ni kan ha
samma material som vi, men vi bedömer
materialet på annat sätt. Vi säger:
Er bedömning väcker misstroende i utlandet.
Hur man kan undgå att se att
detta misstroende ökat om vi följt herrarnas
linje sedan Österrike och Schweiz
tagit sin position är för mig fullständigt
obegripligt.

Herr Heckscher, det går an att få
hur mycket material som helst för att
belysa oförenligheten mellan EEC och
neutraliteten. Jag skall bara som ett
exempel ta professor Hallsteins senaste
tal, som han höll den 16 oktober. Han
säger där att de deltagande staternas
samarbete på utrikespolitikens område,
på kulturpolitikens område och på försvarspolitikens
område måste vara nödvändiga
delar av det ekonomiska samarbetet.
En reducering av EEC till det
näringspolitiska området kan icke komma
i fråga.

Vår ambassadör yttrar följande —
jag vet inte om det är ett referat eller
en egen reflexion: »Hallstein ansåg
det ej vara möjligt att ha fullt medlem -

skap i EEC och samtidigt föra neutralitetspolitik.
»

Den amerikanske finansministern Dillons
tal i Geneve den 22 september går
i samma riktning. Jag hade själv tillfälle
att med en representant för den
tyska regeringen resonera om detta i
samband med mitt besök i Kiel. Det
fanns inga delade meningar därvidlag.

Ni har båda två på ett utomordentligt
öppet sätt sagt att Ni icke heller
anser att EEC är förenligt med neutraliteten
utan att Ni kräver tilläggsavtal
på väsentliga punkter. Vad är det
då som gör det nödvändigt att fortsätta
att leka med den illusionen att
medlemskapsvägen stode öppen för oss?
En ansökan skulle under sådana förhållanden
ovillkorligen styrka misstankarna
att vi är på glid bort från neutralitetspolitiken.

Jag betonar ännu en gång att detta
är en omdömesfråga. Vi bedömer saken
på detta sätt och anser oss tvingade
att göra klart var den svenska regeringen
står. Oppositionen har säkert
de redligaste avsikter, men vi tror att
det är väl att inte dessa avsikter har
fått spegla sig i regeringspolitiken.

Under den förutsättningen att Ni är
beredda att dra ett streck över den
gångna debatten hälsar jag med tillfredsställelse
den deklarerade viljan att
vara med om att bygga upp en förhandlingsposition
för att nå en associering
utan sidoblickar på en sådan form av
flexibilitet som skulle göra att vi plötsligt
kunde hoppa över på en helt annan
linje.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket, ehuru jag fattar statsministerns
sista anförande inte som en
replik utan som ett anförande.

Statsministern måste ändå förstå —
och det gör han säkert — att om det
nu finns meningsskiljaktigheter beträffande
korrelationen, som statsministern
säger, mellan neutraliteten och ett

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 189

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

svenskt medlemskap i gemenskapen,
kan det bero på en av två saker. Orsaken
är antingen olikheter i uppfattningen
om neutraliteten eller också
olikheter i uppfattningen om gemenskapen.
Om det föreligger en klart redovisad
olikhet i uppfattningen om hur
gemenskapen här ställer sig, får det inte
tolkas som om det skulle ligga en
meningsskiljaktighet i uppfattningen
om den alliansfria politiken.

Redan här märker man att man i
misshugg dras in på den terminologi
som statsministern begagnar. Skall vi ha
en neutralitetsdiskussion, skall den inte
alls knyta an till dessa problem utan
till det resonemang som herr Munktell
förde i går men som statsministern förmodligen
inte lyssnade till. Jag hemställer
att han läser det i kammarprotokollet,
ty det var en utomordentligt
ingående och noggrann redovisning av
hur denna terminologi är beskaffad.

Det är möjligt att det kan finnas meningsskiljaktigheter,
men då det gäller
ofrånkomligheten av en alliansfri politik
och vikten av att — som statsministern
sade, och jag instämmer i det
— skapa förtroende för hur vårt land
skulle uppträda i händelse av en konflikt
finns det inga meningsskiljaktigheter
alls. Den omständigheten att vi
tänker olika i fråga om hur gemenskapen
kan reagera ger i och för sig
intet som helst underlag för påståendena
om sådana meningsskiljaktigheter.

Nu plockade statsministern i dag fram
ett papper igen; det var en rapport
från professor Hallstein. Jag kan inte
kontrollera vad det står där, men
jag är övertygad om att statsministern
citerar rätt. Det är en rapport av den
16 oktober med ett referat av ett uttalande
i Luzern. Man skulle rent av
behöva läsa inte bara rapporten utan
också själva uttalandet, men det spelar
inte så stor roll. Jag vet att det finns
många inom gemenskapen — och bland
dom professor Hallstein — som menar

att man för att åstadkomma Europas
enhet måste bygga ut både försvarssamarbete,
ekonomiskt samarbete och
kultursamarbete o. s. v. Men därav följer
inte att dessa önskemål är oupplösligt
bundna vid varandra. Professor
Hallstein uttrycker det så här: »Samverkan
mellan de deltagande staterna
på utrikespolitikens, kulturpolitikens
och försvarspolitikens område är därför
nödvändiga motsvarigheter till det
ekonomiska samarbetet. Härav följer
att ett reducerande av EEC till enbart
det ekonomiska området inte kan komma
i fråga.»

Det är tydligen denna sista sats som
statsministern hänvisar till, men för
att få en riktig uppfattning om innebörden
därav bör man veta vad som står i
talet för övrigt. Och även om professor
Hallsteins tal vore fullständigt entydigt,
finns det andra motsatta uttalanden.
Jag vill också återigen erinra
statsministern om att det hade funnits
ett mycket näraliggande tillfälle för
kommissionen som sådan att officiellt
ta ställning till dessa frågor i samband
med Irlands ansökan om medlemskap.
Jag vet inte vad statsministern därvidlag
har för informationer och om statsministern
menar att det håller på att
ske några förändringar i förhållandet
till Irland. Men så mycket är klart som
att kommissionens uttalande om Irlands
ansökan inte innehåller någonting som
motsvarar vad professor Hallstein här
anfört. Detta finner jag, uppriktigt sagt,
lika belysande som de citat statsministern
här hänvisat till.

Statsministern säger att det inte får
finnas några skillnader mellan den
svenska och den österrikiska respektive
schweiziska ståndpunkten. Jag återkommer
då till vad som ständigt här
upprepats, nämligen att Schweiz redan
tidigare dragit andra slutsatser av
sin neutrala ställning än Sverige genom
att vägra gå in i Förenta Nationerna.
Det är fullkomligt skilda uppfattningar
om alliansfrihetens och neutra -

190 Nr 27

Torsdagen den 2G oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

litetens konsekvenser, som ligger bakom
detta schweiziska ståndpunktstagande
och motsvarande svenska ståndpunktstagande.
Det markerades för övrigt från
svensk sida i samband med vår anslutning
till Förenta Nationerna att det
fanns en påtaglig skillnad av detta slag.

Kvar står endast Österrike och Sverige.
Enligt statsministerns mening
skulle det alltså vålla missförstånd —
för att uttrycka sig neutralt — om det
ena av dessa länder gick längre än det
andra. Det förefaller mig vara en mycket
egendomlig tolkning. Det avgörande
är ju inte bara själva den formulerade
utgångspunkten för politiken utan
även den politiska situation, vari vederbörande
land befinner sig, och därvidlag
finns det väsentliga olikheter
mellan Österrike och Sverige.

Statsministern framhöll att man inte
bör sprida missuppfattningar om andra
länders motiv. Jag vill bara i förbigående
säga att statsministern i så
fall har all anledning att vända sig till
dem som i detta sammanhang talat om
EEC och dess medlemsstater såsom
»reaktionärer och katoliker». På det
hållet har man verkligen spritt missuppfattningar
om andra länders motiv,
och jag hoppas att statsministern vidtar
nödvändiga åtgärder för att i fortsättningen
förhindra något sådant.

Till slut vill jag understryka att vi
bör allesamman vara med om att bygga
upp en förhandlingsposition och söka
åstadkomma ett förhandlingsresultat.
Jag upprepar vad jag sade i går:
även om det är min uppfattning att
regeringen har begått ett allvarligt misstag
och att regeringen skulle ha kunnat
uppnå en mycket bättre förhandlingsposition,
därest man handlagt ärendet
på ett annat sätt, även om det är
min uppfattning att uttalanden som
gjorts av regeringen och från regeringen
närstående håll försämrat vår förhandlingsposition,
så förändrar detta
ingenting därutinnan att det är ett gemensamt
svenskt intresse att få fram

ett så hyggligt resultat som möjligt. I
den mån vi inom det parti, som jag
har äran att tillhöra, kan göra någonting
för att hjälpa till med den saken,
står vi självfallet till förfogande.
Men förutsättningen härför är ändå att
det sker ett kontinuerligt samråd av
sådant slag, att de olika synpunkterna
kan i ett sammanhang vägas mot varandra.

Statsministern har gång efter annan
avvisat tanken på att man skulle i sådant
syfte skapa en för regeringen, oppositionspartierna
och näringslivet gemensam
beredning. Jag upprepar vad
jag sade i går: ett sådant samråd behöver
inte nödvändigt ske inom Malmforskommittén,
men det bör finnas ett
organ, där både de synpunkter som
framföres av regeringen och dess tjänstemän,
av näringslivets representanter
och av oppositionspartierna kan få brytas
mot varandra på det sätt som är
möjligt i en intern krets och kanske
även smältas samman till gemensamma
slutsatser. Detta är enligt min mening
den väg som vi har att gå i detta sammanhang.

Denna tanke har som sagt avvisats
av statsministern som föredrar att resonera
med den ena gruppen då och
den andra gruppen då. Jag anser det
vara beklagligt, men det är inte heller
något att göra åt denna sak. Om
statsministern inte vill samtidigt tala
med herr Ohlin och mig å ena sidan
och näringslivets representanter å andra
sidan, kan vi inte tvinga honom därtill.
Även i detta avseende får vi väl
försöka göra det bästa möjliga i den situation
som regeringen har skapat.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag måste verkligen,
trots de milda tonfall som utmärkt den
här debatten, protestera när statsministern
säger att herr Heckscher och
jag nu äntligen erkänner att Romtraktaten
oförändrad inte är förenlig med
alliansfrihet och neutralitet, utan att

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 191

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ett medlemskap från Sveriges sida
skulle förutsätta särbestämmelser. Såsom
jag redan klargjort har vi hela
tiden sagt detta. Regeringen har däremot
— på ett sätt som jag avstår från
att karakterisera därför att det skulle
ändra debattens karaktär — t. o. m. i
gårdagens meddelande och ännu mer i
de famösa Metalltalet, herr Erlanders
stora politiska prestation eller vad det
var vi nu fått höra, givit en vilseledande
bild av vår ståndpunkt.

Jag förmodar att statsministern hela
tiden utgått ifrån att det som utgör alternativet
till regeringens ståndpunkt
inte är något mystiskt okänt, som herr
Erlander läst någonstans utan att säga
var, utan att det är de två oppositionspartiernas
ställningstagande.

Vad är då syftet med att låtsas som
om vi inte hela tiden har sagt att Romtraktaten
har paragrafer som inte står
i god överensstämmelse med alliansfrihet
och neutralitet och att det därför
behövs särbestämmelser?

Jag tycker att det hade varit mycket
rimligare om statsministern beklagat,
att framställningen blivit vilseledande,
och vidgått att vi t. ex. gjort dessa uttalanden
vid flera tillfällen i utrikesnämnden.

I citatkriget nöjer jag mig efter herr
Heckschers uttalande med påpekandet,
att det är klart att Hallstein inte önskar
några neutrala stater som medlemmar,
och det är alldeles klart att
han som den home taktikern delvis
rättar sina uttalanden därefter. Jag
tycker därför inte att det har så stort
intresse vad Hallstein säger i detta
läge. Det finns andra personer med
större inflytande, som kanske också
har en mera objektiv inställning, eftersom
de inte driver det spel för en
europeisk federation som Hallsteinkommissionen
hela tiden gjort — vi
känner det från EFTA-förhandlingarna
— personer som gjort uttalanden av
en annan karaktär. Jag tror emellertid
att vi inte kan komma någonstans

med att var och en åberopar olika källor.
Jag vill bara till statsministern
säga, att även om inte jag har samma
möjligheter som han till privata konversationer
med främmande staters ledande
politiker, så har jag dock träffat
åtskilliga inflytelserika politiker i
officiell ställning, som uttryckt en uppfattning
motsatt den statsministern nu
refererar.

Det är möjligt att jag när jag talade
om Österrike i min replik använde en
mening som — för att uttrycka sig
som herr Lange — var illa formulerad.
Men realiteten förstod nog statsministern
ändå. Jag har inte velat göra gällande
att Österrike skulle vara neutralt
mot sin vilja. Jag syftade på att Österrike
genom sitt fredsavtal är bundet
när det gäller närmare samgående med
Tyskland. Österrike har ju undertecknat
en fredstraktat som onekligen inverkar
när det gäller ett samarbete,
som andra lika väl som den svenska
regeringen kan beteckna som syftande
till en politisk federation bl. a. med
Västtyskland. Statsministern vill väl
ändå inte bestrida, att det trots Österrikes
neutralitetsvilja ändå finns vissa
olikheter i jämförelse med Sverige, vilka
bl. a. tagit sig uttryck i att den ryske
ambassadören ansett sig kunna föra
vissa informativa konversationer i
Wien. Glädjande nog har något motsvarande
inie förekommit i Stockholm.

Vad jag sade om Österrike och
Schweiz var, att om vi inte — som
statsministern tycks mena — skulle
kunna välja en annan handlingslinje
än Österrike och Schweiz utan att vår
neutralitet kommer i fara, om dessa
båda länder valt en viss linje, så skulle
vi i alla möjliga lägen som kan uppstå
i framtiden vara bundna, om Österrike
och Schweiz tagit ställning före
oss.

På detta svarar statsministern, att i
detta fall har den svenska regeringen
bestämt sig före Schweiz och Österrike.
Det är ju »Goddag yxskaft»! Jag

192 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

talade inte alls om vem som bestämt
sig först i detta fall. Jag sade, att om
det nu är så farligt för förtroendet för
den svenska neutraliteten att intaga en
annan ställning än Österrike och
Schweiz, så kommer vi i alla lägen, där
de bestämmer sig först, att vara berövade
en del av vår handlingsfrihet.

Om jag vore statsminister, skulle jag
akta mig väldigt noga för att sprida
uppfattningen att det är fullständigt
ödeläggande för tilltron till vår neutralitet
att vi tar en annan ställning
än Schweiz och Österrike. Härigenom
berövar sig statsministern för framtiden
den handlingsfrihet han borde värna.
Det tror jag inte ens herr Palme
kan bestrida!

Det viktigaste som kunde hända när
vi nu andra dagen debatterar detta
ämne vore att regeringen sade, att debatten
har visat att vi nu — sedan majoriteten
tagit ställning — bör diskutera
en god associering, d. v. s. bör rikta
blickarna framåt. Det överraskar
mig att regeringen inte intar den attityden.
Den tycks vara mera intresserad
av att ånyo läsa upp citat ur uttalanden
än att diskutera frågan hur
vi kan åstadkomma den bästa möjliga
uppläggningen av förhandlingarna om
en svensk associering. Jag beklagar att
herr Erlander nyss talade om en associering
utan att göra det minsta lilla
försök till en precisering av kvalifikationerna
i positiv riktning, trots allt
vad vi sagt om att det väsentliga är
en positiv uppläggning. En associering
bör innefatta inte bara en friare handel
utan även ett ekonomisk-politiskt
samarbete, som står medlemskapets
samverkan ganska nära, även om hänsyn
måste tas till vår neutralitet och
vissa andra speciella önskemål, som
man kan förhandla om. Men, herr talman,
landets statsminister gör ingenting
för att betyga att det nu är fråga
om en sådan positiv uppläggning av
dessa associeringsförhandlingar. Slutsatsen
måste tyvärr bli — det finns

bara två förklaringar — att regeringen,
trots sin uppriktiga önskan om étt
svenskt deltagande i strävan efter en
friare handel, hyser motvilja mot ett
närmare ekonomisk-politiskt samarbete,
en motvilja vars källa jag avstår
från att försöka utröna, eller också att
statsministern felbedömt hur man i
detta fall kan bygga upp en förhandlingsposition
och tror, att om man bara
visar sig så negativ som möjligt
till den organiserade samverkan och
inte ådagalägger något större intresse
för den, så får man den starkaste förhandlingspositionen
och då har man
större chanser att åstadkomma de
medgivanden man vill ha.

Jag vet inte vilken av dessa förklaringar
jag skulle önska vore den riktiga.
Jag tycker att båda förklaringarna
är uttryck för ett beklagligt förhållande.
Det är oroande att vi från statsministern
inte kan få ett uttalande som
verkligen skulle innebära ett försök till
ett samlande grepp i denna stora och
viktiga fråga. Om och om igen har det
i dag från regeringsbänken begärts, att
vi i oppositionen skulle göra olika erkännanden.
Men från regeringens sida
kommer ingenting annat än ett avvisande
av herr Sven Gustafsons och
herr Heckschers m. fl. krav på att oppositionen
skall få deltaga i planeringsarbetet.
Det kommer intet försök
till ett samlande grepp för att åstadkomma
en associering, där hänsyn toges
till Sveriges neutralitet men som
innebure ett aktivt svenskt intresse för
deltagande i ett konstruktivt organiserat
samarbete med Europas demokratier.

Det är kanske bara en minut kvar
på denna debatt. Vågar jag hoppas att
statsministern skall använda denna minut
till att åtminstone försöka åstadkomma
något av ett sådant samlande
grepp och inte låta slutintrycket av
debatten bli att regeringen inte har
annat att komma med än att upprepa
att oppositionen misstagit sig om sa -

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 193

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ker och ting — som ni dock själva
betraktar som tillhörande ett passerat
stadium -— och att ni inte har intresse
av att lägga grunden till en demokratisk
samverkan vid lösningen av en
fråga som tillhör de största vi haft att
behandla under årtionden.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Herr Ohlin talade om
att jag slår in öppna dörrar när jag
varnar för att här i riksdagen precisera
förhandlingspositionen. I nästa andedrag
bevisade han emellertid att varningen
var högst påkallad. Han var
nämligen beredd att ge praktiskt taget
fullständigt besked om vår förhandlingsposition.
Vi skulle bara göra undantag
för ett visst område. I övrigt skulle vi
vara med på allt, eller i varje fall ställa
oss positiva till samarbetet. Skall man
göra så när man inleder förhandlingar?
När jag talade om att man enligt min
mening inte bör uppträda så, är detta då
att slå in öppna dörrar? Det blir naturligtvis
litet enformigt att höra samma
argument ideligen upprepas. Men det
hjälper inte. Man är ju tvungen att upprepa
motargumenten också när argumenten
upprepas.

Man talar om Romavtalets innebörd,
men står det inte efter dessa tio år
klart att ett lika väsentligt mål som det
ekonomiska är det allmänpolitiska i den
europeiska gemenskapen. Står det inte
också klart efter Bonndeklarationen i
år, att den som vill vara med som medlem
skall vara med i alla avseenden.
De som helhjärtat vill vara med är
välkomna som medlemmar. Vi vet att
statuterna har en särskild bestämmelse
för dem som vill vara med partiellt.
Det är då fullständigt obegripligt hur
man kan driva linjen om att vi skall
försöka få medlemskap och ett tilläggsprotokoll
med undantagsbestämmelser
som utesluter det ena av huvudsyftena,
ett syfte som sannolikt är minst lika
kärt för upphovsmännen som de andra.

När vi dessutom har fått besked om

att det bara är detaljer som kan bli föremål
för undantagsregleringar, lär det
väl inte kunna undgås att alla får den
uppfattningen, om vi kommer och resonerar
om medlemskap, att vi nu är
beredda att acceptera huvudsyftena.

Till sist: samma möjligheter till anteckningar
om undantag fanns i fjol
och året före, på den tiden då man från
högern och folkpartiets håll med patos
drev linjen att det strider mot vår neutralitet
att bli medlemmar. Att Englands
inträde skulle kunna medföra någon
ändring på den punkten kan jag inte
fatta.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta nu. Jag ber med dessa ord att
för min del få förklara debatten avslutad.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Efter dessa kategoriska
ord om att debatten är avslutad, måste
jag väl börja en ny debatt. Jag kan inte
låta herr Ohlins påståenden stå alldeles
oemotsagda. Herr Ohlin har en enastående
förmåga att tala om samarbete
och samförstånd på ett sådant sätt att
han eldar upp både sig själv och andra
till helt motsatta affekter än samförståndets.

Nog är det väl en underlig metodik
att hävda att vi skall skaffa oss ett så
hyggligt förhandlingsläge som möjligt
och så börja med att förolämpa den man
som ändå är ledare för den kommission
som förestår utredningsarbetet i EEC,
nämligen Hallstein. Att bara vifta bort
hans uttalanden med påståendet att det
inte spelar någon roll vad han har sagt
kan inte vara det lämpligaste sättet att
inleda förhandlingar.

Jag skall gärna medge att när jag
lyssnade till herr Ohlins anföranden i
utrikesnämnden den 17 augusti fick jag
precis den uppfattningen, att det var
mycket litet som skilde herr Ohlin från
regeringen. Därför höll jag ett litet anförande
där jag frågade: Om vi nu är

194 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

överens om att Romavtalet och neutraliteten
icke går att förena, varför kan
vi då inte säga det även offentligt? Varför
skulle vi inte kunna göra en gemensam
deklaration där vi förklarar
att på grund av vår neutralitet det av
oss alla önskade ekonomiska samarbetet
icke kan skapas på det nuvarande
Romavtalets grund? Tänk, herrar Ohlin
och Heckscher, om ett uttalande av denna
innebörd gått ut efter utrikesnämndens
sammanträde den 17 augusti! Tänk
vilken skillnad på debatten det skulle
ha blivit och hur många missförstånd
ett sådant gemensamt uttalande skulle
ha klarat upp! Efter dagens debatt är
ni villiga att säga det här inför offentligheten
. ..

(Herr Ohlin: Vi bär sagt det tio
gånger.)

Det är utmärkt, men varför kunde
vi då inte ha enats om en gemensam
deklaration av denna innebörd den 17
augusti? Jag tror att det då hade varit
rätta tidpunkten att ta emot regeringens
utsträckta hand. Då ville vi ha ett gemensamt
uppträdande i den också enligt
min mening stora och viktiga fråga
som vi nu diskuterar, men i dag säger
herr Ohlin att vi inte har någon vilja
att ta ett samlande grepp.

Jag diskuterade i går med herr Ewerlöf,
och om herr Ohlin och herr Heckscher
läser vad han sade, tror jag de
kommer att finna att herr Ewerlöf hade
en helt annan bedömning av regeringens
nuvarande position. Han dolde inte
att han var kritiskt sinnad mot åtskilligt
av vad vi hade gjort, men han ansåg
sig kunna konstatera att det i regeringsdeklarationen
ändå finns ett samlande
grepp som syftar till att ena nationen.
Jag hade mycket att säga i polemik
mot herr Ewerlöf i går, men på
den punkten hade jag ingenting att invända.

Regeringsdeklarationen slutar med
följande förklaring: »För vår egen del
är nu siktet klart inställt, och vi måste
göra en gemensam ansträngning att bort -

se från nyansskillnader för att samlas
kring en enhetlig svensk linje. Vi hoppas
att förhandlingarna med den europeiska
ekonomiska gemenskapen ej
skall vara avlägsna. Med stöd av en
nära nog enhällig folkopinion har den
svenska regeringen inom ramen för en
strikt neutralitetspolitik konsekvent
främjat en aktiv svensk medverkan vid
skapandet av en europeisk stormarknad.
Denna handlingslinje skall vi fullfölja.
» — Är det inte i varje fall ett
försök att skapa en nationell samling
i denna stora och betydelsefulla fråga?

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Vid utrikesnämndens
sammanträde den 17 augusti satt jag
kanske för långt borta för att kunna
upptäcka regeringens utsträckta hand.
Där förekom en diskussion som gick
så långt, att man delvis började diskutera
formuleringarna i ett uttalande
som skulle kunna göras. Råde herr
Ohlin och herr Hjalmarson, som den
gången företrädde högern i utrikesnämnden,
föreslog formuleringar, och
det föreföll på ett stadium som om det
inte var så långt ifrån att regeringen
kunde godta dem. De formuleringarna
skilde sig mycket från det som herr
Erlander sade i sitt tal vid Metallkongressen
— formuleringarna där hade
inte diskuterats i utrikesnämnden.
Statsministern, som i motsats mot oss
vanliga medlemmar av nämnden har
tillgång till hela protokollet och inte
bara till sina egna yttranden, kan nog
kontrollera att det förhåller sig på det
viset.

Statsministern hänvisade till herr
Ewerlöf. Jag skall gärna citera ett par
stycken ur herr Ewerlöfs anförande,
som jag hade läst innan det hölls. »Jag
erkänner gärna», sade herr Ewerlöf.
»att de ansatser till samlande tag, som
vi hittills förgäves väntat på från regeringens
sida, äntligen börjar visa sig
i dagens meddelande.» Han fortsätter:
»Kanske har vår kritik inte varit utan

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 195

Meddelande rörande de

■verkan.» Jag förstår att statsministern
i den diskussion som förts här anammar
även de minsta ansatser till beröm
med stor förtjusning.

(Hans excellens herr statsministern:
Det finns även där en fortsättning.)

Det finns många fortsättningar. Jag
kan inte gärna läsa upp herr Ewerlöfs
liela anförande.

(Hans excellens herr statsministern:
Jag kan göra det).

Herr Ewerlöf säger: »Jag tar fasta
på regeringens uttalade avsikt att bygga
ut formerna för samråd. Jag vill särskilt
understryka att, inte minst när
det gäller det politiska samarbetet, kontakterna
måste tas på ett stadium då
ståndpunkterna ännu inte hunnit låsas.
» Jag vet inte om det var den fortsättningen
statsministern ville ha med.

Sedan sade statsministern att jag har
förolämpat Hallstein. Det var en nyhet.

I varje fall kan jag på det området inte
ta upp konkurrens med statsministerns
egna partivänner, som är betydligt duktigare.

Det finns en enda punkt på vilken
statsministern och herr Hedlund i dag
har varit av olika uppfattning, och det
gäller frågan huruvida debatten nu
skall vara slut. Det anser herr Hedlund,
och på den punkten är jag betydligt
mer överens med honom än med statsministern.

Herr andre vice talmannen övertog
åter ledningen av förhandlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Herr Erlander har tydligen
inte hört talas om det gamla ordspråket
att man inte skall kasta sten,
när man sitter i glashus.

Vi skall inte förolämpa Hallstein, säger
statsministern. Men herr Hallstein
har en ärlig vilja att bygga upp en
politisk federation, som går vida ut
över Romtraktaten. Det är därför han
inte önskar ha med det neutrala Sverige
som medlem. Och att han i dessa strä -

västeuropeiska integrationssträvandena

vanden är en god taktiker, tror jag inte
att Hallstein uppfattar som en förolämpning
utan snarare som beröm. De uttalanden
som här gjorts från regeringshåll
och från framstående socialdemokrater
samt av handelsminister Lange
och andra — herr Heckscher berörde
några av dem i går — behöver vi inte
upprepa i dag. Vi skall väl ändå inte
upprepa hela gårdagsdebatten. Men uppenbart
är att de uttalandena snarare
innebär förolämpningar och nedsättande
omdömen, som i hög grad kommer
att irritera de personer vi skall förhandla
med. Jag tycker därför verkligen
att statsministern skulle vara den
siste i detta land som kommer med pekpinnar
och säger: Förolämpa inte dem,
som vi är beroende av att förhandla
med.

Vi har minst tio gånger klargjort vår
ståndpunkt beträffande Romtraktaten
och önskemålen om särbestämmelser av
hänsyn till neutraliteten. Om statsministern
nu envisas med att låtsas att det är
någonting som skett här i dag, och
fortsätter härmed, så kommer jag —
även om vi skall hålla på till midnatt —
att förklara, att statsministerns sjuttonde
försök är lika ineffektivt som de sexton
föregående. Vi har klargjort ställningen
sedan lång tid tillbaka, och statsministern
har på ett sätt, som jag nu
vill karakterisera som tämligen oanständigt,
felrefererat vår ståndpunkt.
Om Ni nu verkligen erkänner vad denna
ståndpunkt innehåller, så tycker jag
att Ni inte skall låta detta erkännande
åtföljas av ett försök att låtsas som om
vi gjort en åsiktsglidning på denna väsentliga
punkt.

Sedan sade statsministern att herr
Ewerlöf i går talade om ett samlande
grepp. Till det som herr Heckscher i
det sammanhanget sade vill jag lägga,
att om herr Ewerlöf i dag hade lyssnat
till statsministerns vägran att räcka ett
finger till det som jag har kallat för en
positiv uppläggning av associeringsförhandlingarna,
så tror jag att det i icke

196 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

ringa mån skulle ha påverkat herr Ewerlöfs
omdöme. Ja, jag är alldeles övertygad
om det.

När jag vädjar att vi skulle få något
som innebar att regeringens syfte inte
bara är »en associering» utan något mera
positivt, att regeringen inte bara skall
tala om att Sverige vill vara med i frihandeln,
den större marknaden, då gör
statsministern en typisk glidning. När
jag talar om deltagande i det ekonomiskpolitiska
samarbetet, som är en förutsättning
för att vi skall uppnå delaktighet
av en stormarknad, så svarar statsministern:
Jag har ju sagt att vi är angelägna
om att delta i stormarknaden.

Men det är ju den andra sidan av saken!
Det är där jag har begärt ett positivt
uttalande om att regeringen inte
ser deltagandet i själva samarbetet som
någonting vedervärdigt, något olustigt
att samarbeta med stater som är ledda
av regeringar med en annan inställning
än vår, utan att vår regering är positivt
inställd till ett konstruktivt arbete, även
om vi måste göra reservation för att vi
har speciella önskemål. Och när jag uttalar
att detta är det säkraste sättet att
stärka vår förhandlingsposition, så svarar
statsministern ingenting.

På tal om ett samlande grepp säger
statsministern att det hade varit tillfälle
för oss till ett sådant i augusti.
Då skulle oppositionen passat på. Det
skulle sålunda vara för sent nu. När
kammaren i går och i dag har diskuterat
den principiella frågeställningen om
anslutningsformen och vi har konstaterat
att det finns majoritet för associeringslinjen,
och när man från högern
och från vårt håll förklarat att man vill
medverka till en så stark förhandlingsställning
som möjligt och begär ett uttryck
från regeringen på en positiv vilja
till sådant samarbete i vårt land, då svarar
statsministern: Ja, hade ni önskat
ett samlande grepp, så hade det funnits
tillfälle att åstadkomma det tidigare.

Nej, herr statsminister, rätta tillfället
till ett samlande grepp — som endast

statsministern kan ta — är just vid avslutningen
av en riksdagsdebatt, som på
sätt och vis markerar en skiljelinje mellan
två faser och riktar uppmärksamheten
på vad som skall komma. Då tycker
jag att statsministern med någon grad
av generositet skulle kunna säga: Jag
har framhållit att jag tycker att oppositionen
har misstagit sig, men nu är jag
beredd att stryka ett streck över detta,
liksom jag hoppas att oppositionen är
beredd att stryka ett streck över överord
från vår sida. Nu gäller det om vi inte
kan åstadkomma en ordentlig samling
kring frågan hur den svenska förhandlingspositionen
skall byggas upp.

Om statsministern har låst sig för
mycket för att mäkta med den saken i
dag, så hoppas jag ändå att det inte
skall dröja så länge innan han inser att
det vore det naturliga greppet av landets
statsminister.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det vore frestande att
säga en lustighet om denna avslutningsdebatt.
När herr Heckscher och herr
Hedlund för första gången på flera år
äntligen är överens om en sak, nämligen
att debatten bör avslutas, så kommer
herr Ohlin genast och slår sönder den
borgerliga samling som uppstått genom
att fortsätta debatten. Men jag kan inte
låta denna debatt sluta utan att göra
klart att herr Ohlins två senaste anföranden
bottnar i en intensiv vilja att
missförstå regeringens intentioner.

Om det finns någon som kan läsa regeringsdeklarationen
rätt, får han klart
för sig att Sveriges regering har ett bestämt
positivt intresse av ett ekonomiskt
samarbete i Europa och att vi i det samarbetet
också inbegriper naturligtvis
främst frågan om handelsförhandlingarna
men också de andra ting som där
kan bli föremål för förhandlingar.

Vi har uppehållit oss vid de punkter,
där jag tror att vi har ett gemensamt
intresse av att bevara så mycket som

Torsdagen den 26 oktober 1961

Nr 27 197

Meddelande rörande de västeuropeiska integrationssträvandena

möjligt av den svenska suveräniteten.
Det är riktigt. Men vi har ju så tydligt
som det är möjligt klargjort, var vi står
i den huvudfråga som herr Ohlin efterlyser.
Att det skulle behövas ytterligare
några deklamationer på denna punkt
hade jag verkligen inte trott. Vi har ett
positivt intresse, och vi visar detta positiva
intresse genom att säga: Det finns
en rad punkter, där det kan vara besvärligt
att avstå från den nationella
suveräniteten, men t. o. m. dem är vi villiga
att diskutera.

Vad som nu förestår är inte ett gräl,
där man — såsom herr Ohlin försökte
göra i sina två anföranden — mobiliserar
missuppfattningar och misstolkningar
och på det viset bygger upp en
mur mellan representanter för de olika
partierna. Det är ju inte det som är avsikten.
Vi har alldeles tillräckligt lätt
att missförstå varandra ändå -— utan att
man skall behöva specialanstränga sig
så som herr Ohlin gjort här i dag.

Vi säger: I uppbyggandet av denna
svenska förhandlingsposition vill vi ha
kontakter med Sveriges näringsliv. Dessa
kontakter är tagna, och vi noterar
med tillfredsställelse att man från Industriförbundet
och från andra näringslivets
organisationer är villig att fortsätta
utredningsarbetet.

Vi har också sagt: Vi är villiga att låta
partiledarkonferensen få del av alla de
upplysningar och synpunkter som här
kommer fram. Jag har i partiledarkonferensen
sagt — och det kanske jag skall
säga till kammarens protokoll också —
att om det visar sig att partierna vill
låta sig representeras av annan expertis
än partiledarna, så finns det inget som
helst hinder att komplettera detta mycket
flexibla — för att begagna herr
Langes älsklingsuttryck — organ för ett
nära samarbete mellan riksdagens demokratiska
partier.

Nu har uttryckts det önskemålet, att
vi skulle få träffas allesammans på en
gång: näringslivets folk, partiledarna
och övriga representanter för de politis -

ka partierna och så resonera igenom
problemen. Ja, jag vet att herr Ohlin är
så väldigt intresserat av vad som försiggår
på Harpsund, och jag har härmed
äran inbjuda herr Ohlin att deltaga i en
överläggning av önskad typ på Harpsund.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 2

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 175, med förslag till lag om ändring
i kommunala vallagen den 6 juni
1930 (nr 253), m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 176,
angående bestridande av vissa kostnader
för bärgning m. m. av regalskeppet
Wasa;

till behandling av lagutskott propositionen
nr 177, med förslag till lag med
vissa bestämmelser om pensionsstiftelse
in. in.;

till statsutskottet propositionen nr 179,
angående försäljning av vissa allmänna
arvsfonden tillfallna fastigheter;

till jordbruksutskottet propositionerna: nr

182, angående vissa prisreglerande
åtgärder på jordbrukets område, och

nr 183, angående vissa ändringar i
hushållningssällskapens organisation,
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr 184,
angående nedsättning av viss allmänna
arvsfonden tillkommande fordran,
in. m.; samt

till behandling av lagutskott propositionen
nr 185, angående riktlinjer för
en omorganisation av det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet.

§ 3

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

198 Nr 27

Torsdagen den 26 oktober 1961

till statsutskottet motionen nr 820; och

till utrikesutskottet motionen nr 821.

§ 4

Föredrogs den av herr Helén vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till hans excellens
herr statsministern angående
fortsatt utredning rörande flygkatastrofen
vid Ndola.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Svenning vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående brännoljepriserna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Svensson i
Stenkyrka vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående
utlandssvenskarnas rösträtt.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Grebäck vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder på jordbrukets
område till skydd mot radioaktivt
nedfall.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Nilsson i Gävle
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående folkpensionärernas
medicinkostnader, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 822, av herr Lindahl,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 171, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni 1948 (nr
433) om försäkringsrörelse, lämnades på
begäran ordet till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Å motionärens, herr Lindahls,
vägnar ber jag att få återkalla
motionen nr 822.

Kammaren biföll denna hemställan.

§ 10

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
823, av herr Andersson i Linköping
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 171, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 17 juni
1948 (nr 433) om försäkringsrörelse.

Denna motion bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.54.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM SI
107435