Tisdagen den 24 november (Riksdagens protokoll 1970:39)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 39

ANDRA KAMMAREN

1970

24—27 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 24 november

Svar på interpellationer av: Si<*''

herr Björck i Nässjö (m) ang. värnpliktsriksdagarna............. 5

herr Skoglund (s) ang. inrättande av ett centrum för njurtransplantationer
i Umeå...........................

herr Skoglund (s) ang. förläggning till Vilhelmina av en fältstation

för undervisning och forskning inom den öppna vården......... 17

Interpellation av herr Wachtmeister (m) ang. militär personals uppträdande
.............. 00

Onsdagen den 25 november fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m............................

Järnvägsförbindelse över Svinesund......................

Utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik samt av ostkustbanan
och norra stambanan m. m.........................

Förmåner och tjänstgöringsförhållanden för värnpliktiga...........

Grundskolans målsättning m. m.......................

Meddelande ang. nästa veckas plena..........................

Försöksverksamhet med föräldrautbildning....................

Företagarutbildningen .............................

Vidareutbildling av elitidrottsmän ........................

Kurativ verksamhet vid folkhögskolorna m. m..................

Vissa vuxenutbildningsfrågor ........................

Reglerna för vikariatslön...........................

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.........................

Ändring i förordningen om automobilskatt......................

Interpellation av herr Franzén i Träkumla (ep) ang. planerad utvidgning
av Tofta skjutfält..............................

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 39

49
52
52
55
55
58
61
62
63
63
66
78

Nr 39

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 25 november em.

Premiering av visst frivilligt sparande, m. m. ..,-----.■ • • • • v ...• • ■ • •.

Sänkning av åldersgränsen för erhållande av hustrutillägg..........

Skadeverkningarna av vissa buskbekämpningsmedel..............

Kontrollen av importerade fiskkonserver.........................

Ändring i lagen om rätt till fiske................................

Vissa miljövårdsfrågor ........................................

Upprättande av en plan för vattenhushållningen..................

Massmedias inverkan på barns fostran i hemmet..................

Abortförebyggande åtgärder...................................

Interpellation av herr Stridsman (ep) ang. utnyttjande av investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte ..........................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Glimnér (ep) ang. reglering av kostnads- och beredskapsansva ret

för oljeskadebekämpning...............................

herr Wachtmeister (m) ang. vägvisningen till turistanläggningar . . .
fröken Ljungberg (m) ang. kriminalvårdens anstaltssystem.......

105

106
107
111
121
130
135

140

141

142

Torsdagen den 26 november

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. katastrofhjälp till Östpakistan
herr Nilsson i Bästekille (m) ang. meddelande till skattskyldig om
inbetalning av automobilskatt i de fall betalning i flera pöster

medges .................................................

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. olika färg på skattepliktig brännolja
och annan brännolja............................... •

herr Sjöholm (fp) ang. åtgärder för att hindra bl. a. narkotikasmuggling
genom inflygning på svenskt territorium.................

fru Frtenkel (fp) ang. bestämmelserna om avräkning av häktnings tid

.....................................................

herr Björkman (m) ang. kostnaderna för hemsändande av utländsk

medborgare ....................••••......................

herr Stridsman (ep) ang. ökad säkerhet vid på- och avstignings platser

för skolskjutsar....................................

herr Sellgren (fp) ang. tidigareläggande av beställning av havsis brytare

........................................... • • • •

herr Strömberg (fp) ang. slopande av dispenskraven för vissa studerande
.................................................

Svar på interpellation av herr Persson i Heden (ep) ang. väg som skall
undantagas från allmänt underhåll............................

142

144

146

147

148

150

151
153
153

Interpellationer av:

herr Åsling (ep) ang. prisstoppets inverkan på avtalsförhandlingarna

157

Innehåll,

Nr 39

herr Jonasson (ep) ang. upphävande av prästs vigselskyldighet . ...

Meddelande om enkla frågor av:

fru Mogård (m) ang. tryggande av enskilds rätt vid byggande av
egnahem ..................................

herr Persson i Heden (ep) ang. principerna vid beställning av beklädnadspersedlar
för försvaret.......................

herr Olsson i Edane (s) ang. huvudmannaskapet för den skyddade
sysselsättningen ...........................

herr Magnusson i Borås (m) ang. statliga textilbeställningar utomlands
......................

herr Åsling (ep) ang. sysselsättningsskapande åtgärder i bl. a.
Jämtlands län .............................

herr Green (s) ang. riskerna vid användning av natriumbisulfit i
matvaror .............................

herr Gustavsson i Ängelholm (s) ang. beredande av möjlighet att
anordna charterflygning till Sverige ........................

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. risken för päronpest vid import av
fruktträd ...............

Sid.

158

159
159
159
159
159
159
159
159

Fredagen den 27 november

Svar på interpellationer av:

herr Wedén (fp) ang. förbättring av arbetsläget inom ordningsmakten
. ...............................

herr Romanus (fp) ang. vissa konsumentfrågor.................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Polstam (ep) ang. riskerna vid användning av sulfit i matvaror
herr Svensson i Eskilstuna (s) ang. åtgärder mot åsidosättande av

länsstyrelses schaktningsförbud . . .................. .......

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder mot bildande av enmansbolag
av skatteskäl................................

herr Wennerfors (m) ang. befälsbristen inom försvaret............

herr Wennerfors (m) ang. ordförandeskapet i statliga utredningar . .

159

163

169

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 25 november fm.

Statsutskottets utlåtande nr 191, rörande den statliga trafikpolitiken
m. m...........................

“~~7 193, om en järnvägsförbindelse över Svinesund........

nr 192, om utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik
samt av ostkustbanan och norra stambanan m. m .......... ...

konstitutionsutskottets utlåtande nr 44, ang. lag om vissa kommunala
befogenheter i fråga om sysselsättning för handikappade. ........

Nr 39

Inneh&ll

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 181, om förmåner och tjänstgöringsförhållanden
för värnpliktiga...................................

_nr 182, om grundskolans målsättning m. m.....................

— nr 183, om försöksverksamhet med föräldrautbildning...........

— nr 184, om åtgärder för att tillgodose näringslivets behov av yrkes utbildad

arbetskraft .......................................

— nr 185, om företagarutbildningen............................

— nr 186, om vidareutbildning av elitidrottsmän..................

— nr 187, om intagningen av elever vid vårdyrkesskolor...........

_nr 188, om kurativ verksamhet vid folkhögskolorna m. m........

— nr 189, om studiestöd till döva vid genomgång av folkhögskolekurs

m. in.....................................................

_nr 190, om vissa vuxenutbildningsfrågor......................

— nr 194, ang. reglerna för vikariatslön..........................

— nr 195, ang. vissa anslag ur kyrkofonden m. m. . ................

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. ändring i förordningen om

automobilskatt............................................

Bankoutskottets utlåtande nr 61, ang. val av huvudmän i sparbank ...

— nr 66, ang. begränsad förtidsinlösen av vissa av svenska statens obligationslån
................................................

Onsdagen den 25 november em.

Bankoutskottets utlåtande nr 67, ang. lag om premiering av visst frivilligt
sparande, m. in.......................................

_memorial nr 68, ang. höjning av bidragen till riksdagspartiernas

kostnader för gruppkanslier.................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 78, om sänkning av åldersgränsen for

erhållande av hustrutillägg..................................

_nr 79, ang. rätten till sjukpenning i vissa fall...................

_nr 80, ang. skadeverkningarna av vissa buskbekämpningsmedel ...

— nr 81, om säkerhetsföreskrifter för transport av hälso- och miljöfarliga
vätskor, m. ........................................

nr 83, ang. ändring i strålskyddslagen........................ •

Tredje lagutskottets utlåtande nr 75, ang. kontrollen av importerade
fiskkonserver..............................................

— nr 86, ang. ändring i lagen om rätt till fiske ...........;.........

Jordbruksutskottets utlåtande nr 42, ang. vissa miljö vårdsfrågor......

_nr 44, om undervisning i miljövård vid skogs- och lantbruksskolorna
.......................................................

— nr 45, om inrättande av ett nordiskt forskningscentrum for miljövård
.....................................................

— nr 46, om mätstationer för kontinuerlig bevakning av luftföroreningar
och förändringar i atmosfären..........• ■ •............

_nr 47, om upprättande av en plan för vattenhushållningen.......

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 63, om åtgärder för att genom
ideella organisationer stödja visning av kvalitetsfilm........

— nr 64, om en utredning angående barnfilm.....................

_ nr 65, om begränsning av våldsinslagen i televisionsprogram.....

_nr 66, om massmedias inverkan på barns fostran i hemmet.......

— nr 70, om abortförebyggande åtgärder........................

105

106
106

107

111

121

130

134

135
140

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Tisdagen den 24 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 13 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang värnpliktsriksdagarna Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade
:

Herr talman! Herr Björck i Nässjö har
frågat mig om de politiska ungdomsförbundens
medverkan vid värnpliktsriksdagarna,
om värnpliktsriksdagarnas
kompetensområde samt vad jag har för
målsättning med denna verksamhet.

Till kommande värnpliktsriksdagar
liar vissa ändringar i bestämmelserna
genomförts som berör de av herr Björck
ställda frågorna.

Överbefälhavaren har bl. a. föreslagit
att de politiska ungdomsförbundens
möjlighet att lämna information inför
värnpliktsriksdagen ersätts med att förbandsledningen
på tjänstetid informerar
om uppläggningen och tillvägagångssättet
vid riksdagen och vad som skall ske
i samband därmed. Vidare har förslagits
att de värnpliktiga kandidaterna till
värnpliktsriksdagen ges tillfälle att presentera
sig och låta sig utfrågas av sina
kamrater. Jag anser att förslaget är värdefullt,
men jag har inte velat ersätta
ungdomsförbundens möjlighet till information
med detta eftersom det ju ändå
till stor del är de politiska ungdomsförbunden
som driver de värnpliktigas
frågor. Jag har därför låtit komplettera
de tidigare bestämmelserna för värn -

pliktsriksdagen med överbefälhavarens
förslag.

I anslutning till och under värnpliktsriksdagen
i Norrköping förekom en del
diskussioner om att kompetensområdet
för värnpliktsriksdagen var för begränsat.
Värnpliktsriksdagen beslöt därför
föreslå att kompetensområdet skulle omfatta
»värnpliktsförhållanden och försvaret
inom ramen för den av Sveriges
riksdag fastställda målsättningen för
försvaret». Med den ändring av bestämmelserna
som nu beslutats har värnpliktsriksdagens
kompetensområde vidgats
till att omfatta »frågor rörande försvaret».
Därmed har de värnpliktiga
fått större möjligheter till en fri debatt.

Målsättningen med värnpliktsriksdagen
har varit och är fortfarande att bereda
de värnpliktiga under grundutbildning
vid samtliga förband möjligheter
att samlas för att diskutera och
till försvarets olika myndigheter framföra
förslag och frågor som berör dem.

Vidare anförde:

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! .lag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.

Tyvärr saknar jag i svaret en del
klarlägganden, som jag gärna skulle vilja
ha, eftersom värnpliktsriksdagarna
har och även i framtiden säkerligen
kommer att följas med mycket stort intresse.
Det finns därför all anledning
att så här i början av värnpliktsriksdagarnas
historia klara upp en del frågor.

Huvudfrågan gäller de politiska ungdomsförbundens
roll och medverkan i
värnpliktsriksdagarna. Moderata ung -

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Svar på interpellation ang. värnpliktsriksdagarna

doinsförbundet skrev i våras ett öppet
brev till försvarsministern och frågade
vilka erfarenheter försvarsministern
gjort och vilka slutsatser han dragit av
den första värnpliktsriksdagen i statlig
regi. Vi frågade också vad han ansåg om
värnpliktsriksdagarnas kompetensområde
i framtiden. Försvarsministern gav
då inte något svar på de frågor vi ställt,
utan hänvisade till att han noga skulle
följa utvecklingen och sc vilka resultat
som den elvamannakommitté kom fram
till som tillsattes av värnpliktsriksdagen
och som består av representanter för
landets värnpliktiga.

Försvarsstabens personalvårdsbyrå
har berett frågorna fram till den kommande
värnpliktsriksdagen och kommit
till vissa slutsatser. Man har kommit
fram till att de politiska ungdomsförbunden
i framtiden inte skall vara
direkt inkopplade på värnpliktsriksdagarnas
organisation och på den information
som ges till de värnpliktiga före
värnpliktsriksdagarna och före valen
till dem. Slutsatserna har dragits på
grundval av de beslut som fattats av
värnpliktsriksdagen och på grundval av
vad elvamannakommittén kommit fram
till. Försvarsstaben och dess personalvårdsbyrå
har alltså instämt häri.

Det kan i detta sammanhang nämnas
att så sent som den 25 september stod
representanter för alla de politiska ungdomsförbunden
vid ett sammanträde
eniga bakom försvarsstabens förslag att
låta informationsträffar med kandidaterna
till värnpliktsriksdagen ersätta
de politiska ungdomsförbundens träffar.

Det är naturligtvis av största vikt att
de politiska ungdomsförbunden får möjlighet
att komma ut på förbanden och
informera om sin politik och sitt program.
Men en sådan information behöver
inte sammankopplas med värnpliktsriksdagarna,
ty det finns redan i
dag under rubriken Medborgarkunskap
stora möjligheter för förbanden att inbjuda
till sådan politisk information.

De politiska ungdomsförbundens del -

tagande innebär att vi får en politisering
av valen till värnpliktsriksdagarna,
och det ville alltså inte den tidigare
värnpliktsriksdagen vara med om. Det
innebär också att de som kandiderar
till värnpliktsriksdagen och som har ett
politiskt ungdomsförbund bakom ryggen
har större möjlighet att driva sin
kampanj än de kandidater som ställer
upp av egen kraft och företräder en
facklig linje i dessa frågor. Trots detta
har alltså försvarsdepartementet utan
att ange några skäl — och försvarsministern
gjorde det inte heller i svaret på
min interpellation — gått på en helt annan
linje än värnpliktsriksdagen, elvamannakommittén
och försvarsstabens
personalvårdsbyrå. Låt mig i detta sammanhang
anföra ytterligare några synpunkter.

Erfarenheterna från träffarna med
de politiska ungdomsförbunden ute på
förbanden i våras vid valen till värnpliktsriksdagen
gör att man närmast
måste beteckna verksamheten som fiaskobetonad.
Det var ett par tre åhörare
vid flera av träffarna — alltså en klar
markering från de värnpliktiga att de
inte ansåg att de politiska ungdomsförbunden
hörde hemma i detta sammanhang.
Det är självklart att de politiska
ungdomsförbunden skall engagera
sig i frågor som rör de värnpliktigas
förhållanden. Men de har alla möjligheter
att göra detta genom att utge särskilda
värnpliktsprogram, genom att påverka
representanter i riksdagen att ta
upp sådana frågor motionsvägen osv.

Herr talman! Årets värnpliktsriksdag
kommer ytterligare att politiseras mot
bakgrund av den utvidgning av kompetensområdet
som försvarsministern —
också mot de instanser som jag har räknat
upp — beslutat genomföra. 1970
års värnpliktsriksdag fastställde ett
kompetensområde med följande exakta
ordalydelse: »att vpl-riksdagen endast
bör behandla frågor som begränsas av
den målsättning för vårt försvar som är
av Sveriges riksdag och folk fastställd».

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Svar på

De värnpliktiga ville sålunda själva att
diskussioner om försvarets målsättning
m. m. skulle lämnas utanför värnpliktsriksdagen
och att denna skulle få en
facklig karaktär, som jag redan tidigare
har påpekat. Det är intressant att notera,
herr talman, att den starkaste kritiken
mot detta beslut kommer från
VCO, Värnpliktsvägrarnas centralorganisation,
som inte vill ha en facklig
värnpliktsriksdag utan vill göra om den
till en allmän diskussionsklubb.

Jag finner det angeläget att de värnpliktiga
verkligen får möjligheter att påverka
sina egna arbetsförhållanden, och
det kan de få genom en värnpliktsriksdag
som har en klart facklig inriktning.
De har däremot stora svårigheter att få
det, om man som försvarsministern har
gjort fastställer en kompetensbegränsning
för värnpliktsriksdagen som helt
enkelt lyder: »frågor rörande försvaret».
Det innebär att i storl sett vad
som helst kan tas upp.

Herr talman! Jag skulle alltså vilja efterlysa
försvarsministerns motivering
dels för ändringen när det gäller de politiska
ungdomsförbundens medverkan
vid värnpliktsriksdagarna och valen till
dessa, dels för ändringen av kompetensbegränsningen.
Om man nu anordnar
en värnpliktsriksdag och statsmakterna
ställer sig bakom den, anser jag det vara
rimligt och lämpligt att man i görligaste
mån följer upp och respekterar de
beslut om värnpliktsriksdagens arbetsformer
som den själv har fattat. Så har
tyvärr inte skett i ifrågavarande fall.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Skälet till att jag inte
velat följa överbefälhavaren, när han
föreslog att de politiska ungdomsförbunden
inte skulle delta i informationsverksamheten,
är helt enkelt att de politiska
ungdomsförbunden hittills har
haft denna rätt. öB:s förslag om att begränsa
den tycker jag inte står i god
samklang med våra försök att ge de

interpellation ang. värnpliktsriksdagarna

politiska ungdomsförbunden ökade
möjligheter att verka i det svenska samhället.
Om förbunden sedan vill utnyttja
detta tillfälle är deras sak, och därvidlag
litar jag på deras eget omdöme.
Medverkan för ett år sedan var svag,
på den punkten delar jag herr Björcks
i Nässjö uppfattning. Det var dåliga möten,
men de politiska ungdomsförbunden
får själva försöka fundera ut på
vad sätt de skall kunna utnyttja chansen
att i samband med val av ombud till
värnpliktsriksdagen föra fram sitt budskap,
om de önskar det.

Jag har i övrigt kunna följa överbefälhavarens
förslag, som jag visste var
byggt på resonemang med ungdomsförbunden
om att man denna gång skulle
låta nya bestämmelser träda i kraft,
som innebär ökad information på förbanden
och att kandidaterna på ett annat
sätt får träda fram. Det ville värnpliktsriksdagen,
och i det avseendet har
vi också följt den.

När det gäller frågan om vilken kompetens
en sådan här konferens av värnbanden,
och att kandidaterna på ett ankan
det råda delade meningar, det har
jag klart för mig. Från början hade vi
begränsat kompetensen till att uteslutande
avse det som man här kallar fackliga
frågor, de värnpliktigas sociala och
ekonomiska villkor osv. Detta vände
sig inte bara värnpliktsriksdagen enhälligt
emot utan också de flesta politiska
ungdomsförbunden. Värnpliktsriksdagen
hade en av sina största debatter
just kring detta. Man var enig om att
kompetensområdet skulle vidgas, man
var oenig om hur långt man skulle gå
i kravet på en fullständigt fri debatt
och man kom fram till att man skulle
försöka begränsa den fria debatt som
man önskade till att gälla de försvarsfrågeställningar
som var godkända av
riksdagen — av riksdagen och Sveriges
folk, tror jag t. o. m. att man sade.

Nu är det nästan omöjligt att skriva
bestämmelser med sådana begränsningar.
Därtill krävs censurbestämmelser,

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Svar på interpellation ang. värnpliktsriksdagarna

och när vi började formulera dem fann
vi att det var praktiskt taget omöjligt att
göra det. Antingen skall man bibehålla
det nuvarande kompetensområdet och
begränsa förhandlingarna till fackliga
frågor eller också får man låta diskussionerna
gälla försvarsfrågan i stort, vilket
ungefär hälften av deltagarna vid
värnpliktsriksdagen i Norrköping ansåg.
Att av rädsla för eventuella obetänksamma
beslut -—• sådana kan naturligtvis
fattas — göra hårfina definitioner
om vad man får eller inte får diskutera
tror jag skulle vara ganska olyckligt.

Hela idén med värnpliktsriksdagen
är en fråga om förtroende för de ungdomar
det här gäller. Och jag vågar påstå
att Norrköpingsriksdagen, som arbetade
intensivt i två dagar, visade att
dessa ungdomar — som aldrig hade träffats
tidigare och som representerade
vitt skilda åsikter — hade så stor ansvarskänsla
att man kan ge värnpliktsriksdagen
sitt förtroende. Jag är inte
rädd för att det skall missbrukas. Vad
vi behöver bland ungdomarna, de värnpliktiga
och andra, är en öppen diskussion
om försvarsfrågan. Det är välkommet.
Vill de politiska ungdomsförbunden
medverka i den diskussionen är det
också mycket välkommet; vill de det
inte är det deras sak. Men när man nu
har beslutat att följa värnpliktsriksdagens
rekommendation om att vidga kompetensområdet,
varför då inte positivt
gå in för att tänka sig värnpliktsriksdagen
inte bara som en konferens för
behandling av värnpliktslöner och värnpliktsförmåner
utan också för diskussioner
om det för vilket den svenska ungdomen
är intresserad — försvaret •—
och få ett forum för diskussioner om
detta?

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Eftersom jag hade nöjet
att vara med på den föregående värnpliktsriksdagen
i Norrköping vill jag
gärna göra några kommentarer.

Den framställning av händelseförlop -

pet på värnpliktsriksdagen som Anders
Björck gjorde ger en skev bild av verkligheten.
För det första rådde, som försvarsministern
också antydde, oerhört
delade meningar när kompetensområdet
i första omgången diskuterades ■—
majoritetsbeslutet fattades med minsta
möjliga marginal, 84—83, vilket också
framgår av protokollet. För det andra —
och det är väsentligt i detta sammanhang
— beslöt värnpliktsriksdagen i
slutskedet av förhandlingarna att anta
ett uttalande i vilket följande att-sats
ingick: »att begränsningen av ’värnpliktsriksdagens’
kompetens till att omfatta
’den värnpliktiges villkor och förhållanden’
utgår ur Kungl. Maj :ts föreskrifter».
Det innebär alltså att man
ställde sig positiv till en vidgning av
kompetensområdet.

Detta innebär såvitt jag kan finna —
och det framgår av uppgifter som jag
inhämtat från försvarsstabens personalvårdsbyrå
att man där gör motsvarande
tolkning — att värnpliktsriksdagen fattat
i vissa stycken motstridande beslut.
Det är under alla omständigheter ingen
entydig ställning som den intagit i detta
avseende.

Dessutom är Moderata ungdomsförbundet,
som väl är det förbund vilket
herr Björck närmast representerar, tämligen
ensamt bland de politiska ungdomsförbunden
om uppfattningen att
den hittillsvarande begränsningen i
värnpliktsriksdagens kompetens bör bibehållas.
Verkligheten är alltså en annan
än vad herr Björck i sitt anförande
gav intryck av. Jag tror att denna modererade
bild är på sin plats i detta
sammanhang — och moderation kan
väl knappast moderaten Anders Björck
ha något emot.

Jag vill också ta upp en annan fråga
i detta sammanhang. Anders Björck
tycks till självutplåning ta avstånd från
kravet att de politiska ungdomsförbunden
skall få presentera sina uppfattningar
i försvarsfrågor på förbanden.
De tidigare begränsningarna har sanno -

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Svar på

likt återverkat ganska starkt på aktiviteten
vid informationsträffarna, som
hade ett relativt lågt deltagande. Även
om det kom över 2 600 värnpliktiga till
informationsträffarna, hade ett större
deltagande varit önskvärt. De relativt
snäva frågeställningarna gjorde emellertid
att viktiga principdehatter uteblev,
varigenom diskussionen hämmades.

Det är mot denna bakgrund man också
får se den skrivelse, i vilken ÖB lade
fram sina förslag. Det är emellertid inte
i och för sig något motsatsförhållande
mellan öB:s skrivelse och det beslut
som därefter fattades. I skrivelsen framhölls
nämligen bl. a. följande: »Efter
gemensamma överläggningar med representanter
för de politiska ungdomsförbunden
föreslås att förbandet ges
huvudansvaret för information kring
1971 års värnpliktskonferens. De politiska
ungdomsförbundens medverkan
kan härvid bestå.»

Därefter uppräknas olika sätt, på vilka
de politiska ungdomsförbunden kan
få möjlighet att delta i informationsverksamheten.
ÖB:s förslag innebär
alltså inte på något sätt att de skulle
avsågas från denna möjlighet.

Den nämnda skrivelsen utarbetades
mot den gamla bakgrunden, dvs. under
den förutsättningen att begränsningar i
värnpliktsriksdagens kompetens skulle
föreligga. Vi har nu en ny situation
med ett vidgat kompetensområde. Nuvarande
bestämmelser medger alltså ett
större aktionsutrymme, och därvid kommer
hela frågan i ett annat läge. Det är
mot denna bakgrund också naturligt
att åt de politiska ungdomsförbunden
ges större möjligheter att medverka i
denna informationsverksamhet.

Något som givetvis också är väsentligt
är att ingen tvingas att deltaga i
informationsverksamheten, och det gäller
både de värnpliktiga och ungdomsförbunden.
Eftersom MUF tycks vara
ointresserat av att deltaga vid de aktuella
informationsträffarna, kan MUF
ju bara avstå härifrån. De MUF-med1*—Andra
kammarens protokoll 1970.

interpellation ang. värnpliktsriksdagarna

lemmar som gör sin värnplikt kan
t. o. in. avstå från att över huvud taget
deltaga vid de träffar, där andra ungdomsförbund
lämnar informationer.

Jag är övertygad om att de flesta av
de politiska ungdomsförbunden — åtminstonr
SSU -—- hälsar försvarsministerns
anförande i dag i denna kammare
med den största tillfredsställelse liksom
också de nya bestämmelserna på detta
område.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! Jag har visserligen inte
särskilt länge varit ledamot av denna
kammare, men jag vill ändå peka på
det förhållandet att i stort sett varje
gång jag yttrat mig — oavsett vilken
fråga det gällt — jag haft den stora förmånen
att kunna uppkalla herr Åke Gustavsson
till någon form av genmäle. Jag
är mycket smickrad över detta. Det tyder
antingen på att mina inlägg har en
särskild tyngd eller på att jag, på samma
sätt som en fotbollsspelare blir
punktmarkerad, är utsatt för en särskild
uppmärksamhet, innebärande att
jag alltid får ett genmäle vilken fråga
jag än yttrar mig i.

Men nu till saken och till försvarsministerns
svar på min interpellation.

Frågan om värnpliktsriksdagarna har
en mycket intressant bakgrund, eftersom
försvarsministern ju har ändrat
åsikt ganska ordentligt i den frågan.
Sedan försvarsministern under ett par
års tid sagt nej till statliga värnpliktsriksdagar,
anordnade Socialdemokratiska
ungdomsförbundet på egen hand sådana
riksdagar under former som ansågs
vara mycket uppseendeväckande — och
då ändrade försvarsministern plötsligt
uppfattning. Då var det genast befogat
med statliga värnpliktsriksdagar, efter
det att försvarsministern sålunda under
ett par års tid haft diametralt motsatt
uppfattning.

Här gäller det alltså om man skall
politisera värnpliktsriksdagarna eller
inte. Det är alltid tacksamt att i sådana
Nr 39

Nr 39

Tisdagen den 24; november 1970

interpellation ang. värnpliktsriksdagarna

Svar på

här sammanhang tala om censur och
liknande, men det tycker jag är att
flyga iväg litet väl högt i detta fall.
Begränsningar är inte detsamma som
censur. Frågan är i stället om väi npliktsriksdagarna
skall ha facklig karaktär
eller inte. Jag håller med försvarsministern
om att det kan vara synnerligen
intressant att på en värnpliktsriksdag
diskutera sådana frågor som
det svenska försvarets utformning och
om vi i största allmänhet skall ha ett
försvar eller inte. Jag är bara inte helt
säker på att värnpliktsriksdagen är rätt
forum för en sådan debatt. Det är ingenting
som säger att den grupp människor
som just då råkar fullgöra sin värnplikt
är bäst lämpad att föra den diskussionen.
Den debatten skall väl föras av alla
medborgargrupper här i landet. Varför
inte i så fall inbegripa de över 100 000
repetitionssoldater som ligger inne varje
år och som inte får vara med på de
Statliga värnpliktsriksdagarna?

Sedan är försvarsministern och jag
ense om att informationsträffarna med
de politiska ungdomsförbunden förra
året inte var särskilt lyckade. Jag vill
bara säga att det i så fall inte i någon
större utsträckning berodde på de politiska
ungdomsförbunden utan på de bestämmelser
som försvarsdepartementet
utfärdade. Jag hade i januari i år tillfälle
att väcka en motion i den frågan,
där jag presenterade en rad konkreta
förslag om hur man borde organisera
de politiska ungdomsförbundens medverkan,
i den mån de över huvud taget
skall vara med. Mina förslag där har
tyvärr inte följts av försvarsministern.

Slutligen säger försvarsministern att
vi skall ha en öppen diskussion i försvarsfrågan.
Det tror jag att vi alla är
ense om. Det är någonting som vi skall
tänka på i detta sammanhang, och det
tycker jag också att försvarsministern
skulle ha tänkt på när han skrev direktiven
till den nya försvarsutredningen.
Fmligf vad vi har kunnat läsa i pressen
har det ju riktats viss kritik mot att

det inte blir så helt med insynen och
möjligheterna för försvarsutredningen
att skapa en stor och bred diskussion
kring sådana frågor. Men problemet
kvarstår, om det inte hade varit bättre
att ge värnpliktsriksdagarna en facklig
karaktär, alltså att de som fullgör sin
värnplikt diskuterar de arbets- och andra
förhållanden som de möter i sin dagliga
tjänst. Då tror jag att värnpliktsriksdagarna
skulle ha fått en större
tyngd, vilket jag i så fall vore den första
att hälsa med tillfredsställelse.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara en sak. Det är riktigt
att jag länge motsatte mig förslaget
om en statlig värnpliktsriksdag och att
SSU under flera år anordnade sådana
riksdagar. Alla partier här i riksdagen
väckte motioner, i vilka krävdes att staten
skulle överta de arrangemang som
SSU hade startat. Efter påtryckningar
från framför allt riksdagen och SSU,
som ville bli av med dessa arrangemang,
gick jag med på att ordna den
första värnpliktsriksdagen. Men jag var
hela tiden på det klara med att det
inte fanns någon som helst möjlighet
alt begränsa en årlig värnpliktsriksdags
kompetensområde till uteslutande fackliga
frågor.

Det visade sig också att vad man pa
den första värnpliktsriksdagen var helt
enig om var att man ville ha kompetensen
vidgad; halva värnpliktsriksdagen
ville diskutera ungefär vad som
helst, den andra halvan ville försöka
begränsa debatterna till att försvarsfrågan
endast fick behandlas inom ramen
för vad riksdagen hade beslutat i vad
gäller målsättningar, anslagens storlek
osv. Men värnpliktsriksdagen var enig
om utvidgningen som sådan.

Jag har på den punkten fått rätt, och
då tycker jag det är lika bra att acceptera
faktum, att dessa ungdomar inte
låter sig utan vidare föras in i eu falla

Tisdagen den 24 november 1970 Nr 39 11

Svar på interpellation ang. inrättande av ett centrum för njurtransplantationer i
Umeå

där man säger: Ni har att diskutera
inom denna ram.

Jag tycker att ungdomarna i och för
sig gör alldeles rätt när de kräver att
som fullvuxna få diskutera alla de problem
som sammanhänger med den
tjänstgöring de är ålagda att fullgöra.
Vi får acceptera det, se positivt på det
och i fortsättningen räkna med att det
blir väldiga försvarsdebatter på värnpliktsriksdagarna.
Och när man har
vidgat kompetensområdet att gälla också
försvarsfrågan vore det ju orimligt
om jag skulle besluta att förbjuda de
politiska ungdomsförbunden att delta i
informationsverksamheten — en informationsverksamhet
som de tidigare har
fått bedriva.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Jag vill helt kort replikera
Anders Björck.

Anders Björck undrar varför jag så
ofta agerar i kammaren samtidigt som
han — han frågade sig om det beror
på att hans inlägg har särskild tyngd.
Det är naturligtvis på det sättet att Anders
Björck säger så många underligheter
som måste rättas till; det är helt
enkelt därför jag väljer att agera i detta
sammanhang.

Det var några saker i Anders Björcks
inlägg nyss som förtjänar att diskuteras.
Han frågar varför vi skall politisera
värnpliktsriksdagen och han säger
att grundfrågan är om man skall diskutera
fackliga frågor eller inte. Men
grundfrågan är i själva verket denna:
Skall vi tillåta värnpliktsriksdagen att
själv avgöra vilka frågor den vill diskutera
och alltså låta den diskutera de
frågor som den själv anser vara väsentliga?
Det tycker jag är ett mycket mera
sympatiskt system än att statsmakterna
drar upp snäva ramar för debatten.
Erfarenheterna har ju också visat att
det är vettigare att vara ganska generös
i detta avseende.

Herr BJÖRCK i Nässjö (m):

Herr talman! I den mån herr Gustavsson
i Nässjö fattat sin uppgift så att
han skall kommentera mina påstådda
underligheter är jag glad över att han
funnit sin plats i livet och i politiken.

Därutöver, herr talman, vill jag än en
gäng understryka att vad som här skett
kommer att innebära att debatterna på
värnpliktsriksdagarna fjärmar sig från
det som borde vara väsentligt för de
värnpliktiga — att få påverka sina egna
arbetsförhållanden, alltså en klart facklig
inriktning. De värnpliktiga skulle
säkerligen vara glada om värnpliktsriksdagarna
hade fått en sådan utformning.
Det hade säkerligen på sikt lett
till att deras åsikter fått en annan tyngd
och också en annan genomslagskraft.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. inrättande
av ett centrum för njurtransplantationer
i Umeå

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Skoglund har frå-,
gat hur jag ställer mig till socialstyrelsens
plan beträffande centra för njurtransplantationer
och om jag är beredd;
att medverka till att sådan verksamhet
får utövas även vid Umeå lasarett;

I ett cirkulär i oktober 1967 angående
njursjukvårdens organisation i landet
rekommenderade dåvarande medicinalstyrelsen
en utbyggnad etappvis av:
njurtransplantationskirurgin, till en början
på två å tre platser i landet. Sedan:
dess har transplantationskirurgin gjort
stora framsteg. Resultaten av njurtransplantationer
har förbättrats genom en
alltmer utvecklad teknik och en förfinad
vävnadstypning som minskat ris -

12 Nr 39 Tisdagen den 24

Svar på interpellation ang. inrättande av

Umeå

ken för aVstötnirig av den transplanterade
njuren. En förutsättning för de
goda resultaten liar varit tillgång på
liögspecialiserade resurser, inte minst
inom det immunologiska området. Socialstyrelsen
anser det därför nödvändigt
ätt dessa resurser koncentreras till
ett begränsat antal sjukhus.

Behovet av njurtransplantationer beräknas
till ungefär 50 på varje miljon invånare,
motsvarande sammanlagt ca 400
transplantationer per år för hela landet.
Socialstyrelsen har räknat med att i
nuvarande läge ca 100 transplantationer
per år bör utföras vid varje sjukhus
med liögspecialiserade resurser för
njurtransplantationer. Mot bakgrunden
därav har socialstyrelsen i en nyligen
framlagd utredning om njursjukvården
rekommenderat sjukvårdshuvudmännen
att transplantationsverksamheten i första
hand koncentreras till fyra platser,
nämligen Uppsala, Stockholm, Göteborg
och Lund, varvid Uppsala skulle tillgodose
transplantationsbehovet för Uppsala-
och Uméåregionerna.

Jag vill framhålla att det i första hand
ankommer på landstingen i Umeåregionen
att ta ställning till huruvida
njurtransplantationsverksamhet bör bedrivas
även vid Umeå -lasarett. I den
mån en sådan verksamhet kräver ytterligare
läkarresurser har detta till följd
att sjukvårdshuvudmannen hos socialstyrelsen
måste inhämta medgivande att
inrätta de nya läkartjänster som kan erfordras
för verksamheten. Enligt gällande
bestämmelser är det socialstyrelsen
som har att inom ramen för tillgängliga
läkarresurser pröva en sådan framställning.
Jag utgår från att socialstyrelsen
därvid kommer att noga överväga
alla faktorer som är av betydelse
för frågan om en förläggning av njurtransplantationsverksamhet
till Umeå.

Vidare anförde:

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag tackar socialminis -

november 1970

ett centrum för njurtransplantationer i

tern för svaret, men jag kan inte utsträcka
min tacksamhet till dess innehåll.
Jag ber att litet närmare få ange skälen
till detta och i övrigt kommentera det
som inte finns i svaret. Det är möjligt
att det är sista gången jag tar till orda
i den svenska riksdagen, och detta är
en för landsdelen utomordentligt betydelsefull
fråga.

Socialstyrelsen företog på sin tid en
inventering av nuläget inom njursjukvården
i Sverige och ett beräknat behov
av olika slags behandling för att alla
njursjuka skulle bli omhändertagna på
ett tillfredsställande sätt. Socialstyrelsens
initiativ att företa denna inventering
och kartläggning av behovet måste
hälsas med den största tillfredsställelse.
Det gäller ett stort antal patienter med
svåra sjukdomar, från vilka man i
många fall med modern behandling kan
återföra individen till en relativt god
hälsa. Fördenskull är det angeläget att
verksamheten byggs upp rationellt och
att vi får ut högsta möjliga effektivitet
av den.

Man har emellertid anledning att ställa
sig skeptisk till den väg att nå målet
som socialstyrelsen föreslår. Speciellt
Norrland kommer nämligen i ett synnerligen
ogynnsamt läge, om organisationen
genomförs på det sätt som styrelsen
har förordat.

När det gäller behandling med konstgjord
njure måste man skilja mellan fall
av akuta men i regel kortvariga njursjukdomar
och sådana fall där njurarna
permanent har förlorat sin funktion
och patienterna därför måste dialysbehandlas
regelbundet under sin återstående
livstid. Socialstyrelsen hävdar att
en sådan långvarig dialysbehandling
bör koncentreras till regionsjukhusen.
Tendensen under de senaste åren har
i stället varit att söka sprida ut den regelbundna
dialysverksamheten till centrallasaretten
ute i landet. Denna organisation
har också redan börjat fungera
i liten skala. Det vore olyckligt om

Tisdagen den; 24 november 1970 Nr 39

Svar på interpellation ang. inrättande av ett centrum för njurtransplantationer i
Umeå

planeringen inte skulle få fullföljas.

Socialstyrelsen säger att med de goda
resultat som transplantationskirurgin
nu nått fram till bör man hos de flesta
patienterna låta dialysbehandlingen följas
av njurtransplantation. En framgångsrik
sådan medför mycket bättre
hälsa och gör patienten långt mindre
bunden vid sjukhuset. Anledningen till
att man anser att transplantationscentra
bör dimensioneras för ca 100 operationer
per år är antagandet att vid en lägre
frekvens skulle behandlingskvaliteten
sjunka och kostnaden bli orimlig.
Det är socialstyrelsens bakomliggande
motivering till det förslag som den lagt
fram och för vilket socialministern
spänner sig som draghäst.

Att organisera en sjukvård med bristfällig
kvalitet kan självfallet inte från
någon synpunkt accepteras. Men stämmer
det med verkligheten att 100 transplantationer
per år är nödvändiga för
att ett fullgott resultat skall uppnås?
Den praktiska erfarenheten talar för
att så ingalunda är fallet.

Vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg
finns en specialklinik för transplantationer
med en speciell professur och
även i övrigt starkt koncentrerade resurser.
Verksamheten där har successivt
ökat till sådan omfattning att man möjligen
kommer upp i närheten av 100
njurtransplantationer under 1970. På
de övriga ställen i landet där man gör
njurtransplantationer har verksamheten
hittills bedrivits i förhållandevis blygsam
skala — mindre än 20 transplantationer
per år — men trots detta uppvisat
mycket goda resultat.

I själva verket finns det för närvarande
inte något centrum i världen — möjligen
med undantag för Göteborg — som
kommer upp till 100 njurtransplantationer
per år. Vid de två amerikanska centra
som betraktas som pionjärer på detta
område utfördes under tiden 1962—
1969 140 respektive 250 njurtransplantationer
sammanlagt. Vid Englands mest

betydande centrum utfördes 75 transplantationer
under en treårsperiod. 20
—40 njurtransplantationer per år betraktas
som en tämligen hög frekvens.
Den genomsnittliga frekvensen ligger
på omkring 10 transplantationer per år.

Resultatet av denna verksamhet sammanställs
i internationella transplantationsregistret
i Boston. Uppgifterna i
detta register visar att resultaten på de
centra som utför 10—20 transplantationer
per år är fullt ut lika goda som de
man får vid enstaka mycket stora avdelningar
såsom den i Göteborg.

Under förra veckan hölls på Hammersmith
Hospital i London, som fungerar
som universitetssjukhus, ett symposium
där huvudtemat var njurtransplantationer.
Ledaren för denna verksamhet
vid sjukhuset, dr Schackman, utför själv
25 njurtransplantationer per år. Resultatet
av symposiet sammanfattades så
att ett optimum för antalet utförda
njurtransplantationer vid ett sjukhus
borde ligga vid 40—50 per år.

Jag har velat anföra dessa siffror
därför att socialstyrelsen slår fast att
det är 400 sådana transplantationer som
skall utföras per år i vårt land. Denna
beräkning har gjorts med hänsyn til)
invånarantalet och på grundval av den
procentsats, som socialministern anförde
och som jag inte heller ifrågasätter.
Man har emellertid behagat dela
upp dessa transplantationer på fyra olika
institutioner, som får utföra 100 sådana
vardera, för att slippa blanda, in
Umeå i detta sammanhang.

Jag är inte ute efter verksamheten i
Uppsala utan jag undrar bara om beräkningsgrunderna
är riktiga och om man
har tagit hänsyn till kravet på likställighet
mellan olika regioner och mellan
de människor som bor i dessa.

I Sverige är den sammanlagda kapaciteten
för njurtransplantationer ännu
starkt otillräcklig — det utfördes under
fjolåret 97 sådana — och det kommer
rimligtvis att dröja flera år innan vi

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Svar på interpellation ang. inrättande av

Umeå

kan tillgodose behoven på detta område.
Säkerligen skulle vi snabbare kunna
göra detta, om transplantationsverksamhet
startades vid åtminstone ytterligare
ett centrum.

Man hänvisar också till läkarbristen.
Ja, den är sannerligen kännbar, inte
minst i Norrland. Men vad är det då
för läkare som behövs vid sjukhuset
i Umeå? Vi har i Umeå en professor
i urologi, vilket inte finns i Uppsala.
Vad vi behöver i detta sammanhang är
en immunolog och en biträdande överläkare
eller en motsvarande befattningshavare
på urologiområdet.

Påståendet att verksamheten skulle
bli billigare vid ett »supercentrum», där
100 transplantationer per år skulle utföras,
lär inte ha kunnat bevisas. De
kostnadskalkyler som har uppgjorts i
Umeå har visat, att det inte torde bli
dyrare att där ta upp transplantationskirurgi
i måttlig skala än att remittera
patienterna till annat sjukhus. Troligen
blir det t. o. m. något billigare.

Geografiska skäl talar för att ett ytterligare
transplantationscentrum bör
förläggas till Norrland. Den hittillsvarande
erfarenheten har nämligen visat
att den nuvarande koncentrationen av
njurtransplantationsverksamheten till
de norrländska patienternas behov av
Syd- och Mellansverige har medfört att
sådana transplantationer blivit eftersatt.
De stora avstånden har också medfört
höga kostnader för resor för de sjuka
och deras anhöriga. Också dessa förhållanden
skall läggas in i totalkalkylen.

Efter en njurtransplantation måste
patienterna vidare stå under regelbunden
läkarkontroll och kan i händelse
av komplikationer få undergå ytterligare
operationer. Sådan kirurgisk verksamhet
bedrivs redan nu vid regionsjukhuset
i Umeå. Med en ganska ringa
ökning av resurserna har vi möjlighet
att utvidga aktiviteten, så att vi också
kan utföra transplantationer.

Med en sådan ökad spridning av

ett centrum för njurtransplantationer i

transplantationsverksamheten som jag
här har skisserat skulle man snabbare
nå det mål som socialstyrelsen har satt
upp utan att fördenskull kvaliteten försämras
eller kostnaderna ökar. För de
njursjuka i Norrland skulle det innebära
en starkt förbättrad situation. De
penningbeviljande instanserna i Norrland
— BD-, AC- och Y-län — är som
vanligt beredda att ställa de ekonomiska
resurser till förfogande som kan bli
erforderliga bl. a. med hänsyn till de
ytterligare läkartjänsterna.

Socialstyrelsen har varit på besök i
Umeå i våras, och så sent som i förra
veckan var en representant för socialstyrelsen
—• som är i hög grad involverad
i denna verksamhet — där uppe.
Även brevväxling förekommer, men den
är sluten. Regionsjukvårdsnämnden för
nämnda län står helt bakom dessa krav
och kommer tillsammans med representanter
för universitetet att uppvakta
statsrådet och socialstyrelsen i mitten
på december. Alla dessa tre län känner
nämligen kraven så trängande.

Mot slutet av sitt svar blev statsrådet
metodisk i sin framställning. Han berättade
för kammarens ledamöter och
för mig hur ett landsting skall gå till
väga när man begär nya läkartjänster,
en i mitt fall alldeles onödig upplysning.
För den som varit med i landstingsarbetet
i 32 år är detta kända saker
sedan lång tid. Men jag känner också
till — och det gör jag av erfarenhet
—■ att ett statsråd kan göra en hel del
över myndigheternas huvuden, om han
bara vill.

I detta anförande instämde herrar
Brännström, Wikner, Nygren, östrand,
Sundelin, Westberg i Hofors och Lundmark,
fru Berglund (samtliga s) samt
herrar Sellgren (fp) och Petersson i
Gäddvik (m).

Chefen för socialdepartementet, herr
herr statsrådet ASPLING:

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Svar på interpellation ang. inrättande av ett centrum för njurtransplantationer i
Umeå

Herr talman! Jag vill starkt understryka
att socialstyrelsens rekommendation
i fråga om njursjukvårdens uppbyggnad
grundas på ett arbete som utförts
av en expertgrupp, och det arbetet
har i sin tur skett mot bakgrunden
av en nordisk utredning på detta
område. Socialstyrelsen har kommit
fram till att de högspecialiserade resurser
som behövs för en kvalitativt
högtstående transplantationsverksamhet
bör koncentreras till ett begränsat antal
sjukhus. Och detta är, herr Skoglund,
i princip en sak som jag föreställer
mig att vi kan vara överens om.

Frågan är hur många sjukhus som
bör bedriva sådan verksamhet. Herr
Skoglund har här anfört sina skäl för
att verksamheten bör bedrivas även i
Umeå, och jag är väl medveten om de
speciella problem och de svårigheter
som många gånger råder för Norrlands
del. Jag vill betona att socialstyrelsens
utredning endast är en rekommendation
till sjukvårdshuvudmännen och på
intet sätt en bindande plan. Jag har
ingen anledning att här gå in på en
rekommendation som inte blir föremål
för någon fastställelse av socialstyrelsen
och än mindre av Kungl. Maj:t.
Det är alltså sjukvårdshuvudmännen
själva som i första hand avgör om de
vill .starta t. ex. verksamhet med njurtransplantation.
Vad det gäller är att
landstinget i vanlig ordning måste inhämta
socialstyrelsens medgivande att
inrätta de läkartjänster som kan behövas
för verksamheten.

Herr Skoglund säger att detta behöver
jag inte undervisa honom om i mitt
interpellationssvar. Men, herr Skoglund,
det är detta det gäller. Jag är övertygad
om — låt mig få stryka under det,
herr talman — att socialstyrelsen vid
sin prövning av en sådan framställning
noga kommer att överväga alla de
skäl som kan tala för en förläggning
av njurtransplantationsverksamheten
till Umeå. Det är givet att man då ock -

så måste beakta de sociala och de geografiska
faktorer som här spelar in.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Man kan givetvis uttrycka
sig så som statsrådet gör, om
man liksom vill komma ifrån själva huvudämnet.

Vi har varit i kontakt med socialstyrelsen
om läkartjänsterna, och jag upprepar
att vi är helt medvetna om att det
är över socialstyrelsen vi måste gå för
att begära tjänsten i immunologi och
tjänsten som biträdande läkare i urologi.
Men med den deklaration och med
det program som socialstyrelsen har
gått ut med och som statsrådet tar i sin
mun i interpellationssvaret lär det väl
gagna föga om vi gör en ny framställning.
Man har fixerat sig vid att det
skall vara 100 transplantationer på varje
ställe, och då blir det bara plats för
verksamheten på fyra orter: Lund, Göteborg,
Uppsala och Stockholm. Längre
kan inte matematiken leda mig och säkerligen
ingen annan heller.

Om socialstyrelsen hade önskat göra
en fördelning även på Norrland och
Umeå, så hade det ju gått att ta en kontakt
med anledning av alla de kontakter
vi tagit och alla de uppvaktningar vi
gjort. Delta har emellertid inte skett,
utan oss ovetande går man ut med beskedet:
Så här skall det se ut! Tåget har
alltså gått.

Ett avsnitt i min interpellation gick
socialministern förbi, och det kanske
berodde på att det inte ingick i själva
frågan: Hur ser underlaget ut för regionsjukvården
i fortsättningen? Vi har
en utflyttning från vår region, och för
två år sedan skrev vi till socialstyrelsen
och bad att Medelpad också skulle få
komma in under vårt sjukvårdsområde.
Vi har ännu inte fått något svar. Så dålig
postgång har vi ändå inte att inte
breven når oss på två år.

Jag har alldeles dagsfärska siffror på
hur befolkningsfördelningen ser ut i

16 Nr 39 Tisdagen den 24 november 1970

Svar på interpellation ang. inrättande av ett centrum för njurtransplantationer i
Umeå

dessa tre regioner. När det gäller Uppsalaregionen
måste jag göra en liten reservation
för Västmanlandsdelen, eftersom
det är mycket svårt att veta vilka
områden som är med och vilka som inte
är med. I övrigt är uppgifterna alltså
helt klara. I denna region har befolkningen
ökat från 1 210 000 den 31 december
1965 till 1 224 000 den 31 december
i fjol. I Stockholmsregionen har
den under samma tid ökat från
1 496 000 till 1 575 000. Vad har då hänt
i Umeåregionen? Jo, där har befolkningsunderlaget
minskat från 651 000
till 642 000, och den uttunningen kommer
att fortsätta.

För att kunna driva undervisningen
och sjukvården behöver vi Medelpad,
och västernorrlänningarna själva ber
att Medelpad skall få överföras till vår
region. Socialstyrelsen kan inte vara
ovetande om att dess representanter var
uppe hos vårt förvaltningsutskott och
initierade en ökning av intaget av medicine
studerande från SO till 100. Saken
togs också upp med professorerna inom
medicinska fakulteten. Nu tar vi in 101
mot tidigare 80. Det ökade intaget kräver
ju ett ökat befolkningsunderlag,
om vi skall kunna ge sjukvården det
innehåll och den kvalitet som vi vill
ge och skall ge. Allting ligger så öppet
till för ett bifall till vårt förslag på denna
punkt.

Jag vet inte vad man är rädd för, när
man inte på två år vågar ta ställning till
denna fråga. Kan det möjligen vara
Uppsalaregionens ledning som utövar
en så skrämmande inverkan? Jag bara
frågar. Socialministern borde kunna ta
upp ett resonemang med socialstyrelsen
och ge oss besked.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Skoglund tog i
sitt senaste inlägg upp frågan om en förändring
av regionindelningen av den

svenska sjukvården. Det är självfallet en
mycket omfattande fråga, och eftersom
herr Skoglund inte har ställt den i sin
interpellation är jag inte beredd att
här gå in i en sakdebatt. Jag vill emellertid
nämna för herr Skoglund att jag
för några få dagar sedan uppvaktades
av representanter för just Västerbottens
läns landstings sjukvårdsstyrelse, som
anförde de synpunkter som herr Skoglund
här har understrukit.

Herr talman! Får jag bara göra eu
kort kommentar till! Varken i mitt interpellationssvar
eller i mitt inlägg därefter
har jag, herr Skoglund, sökt komma
ifrån huvudämnet. Vad det här gäller
— jag stryker återigen under det •—
är i första hand att klara ut frågan om
läkartjänsterna. Landstinget har gjort
en framställning och såvitt jag vet, herr
Skoglund, har socialstyrelsen ännu inte
tagit någon slutlig ställning till denna.
Herr Skoglund har i dag vältaligt
pläderat för angelägenheten av att man
i Umeå inrättar även en njurtransplantationsavdelning''.
Det är den frågan som
i sin förlängning — vilket jag flera
gånger har framhållit — blir en fråga
om läkartjänster. Herr Skoglund har
också bekräftat det i sitt inlägg.

Jag har, herr Skoglund, inte tagit
ställning till socialstyrelsens rekommendation.
Det har inte ankommit på mig
att göra det. Jag har betonat att det är
en rekommendation som inte ens blir
fästställd av socialstyrelsen och ännu
mindre av Kungl. Maj :t. Jag tycker inte
att det finns anledning att så att säga
dramatisera spörsmålet. Att frågan är
viktig från herr Skoglunds, Umeåregionens
och säkerligen Norrlands synpunkter
är jag väl medveten om, men i den
praktiska handläggningen rör det sig
om ett par läkartjänster, och socialstyrelsen
har att på sedvanligt sätt och
med sitt ansvar ta ställning till den
frågan. Jag har betonat att jag är övertygad
om att socialstyrelsen därvid kommer
att beakta både de sociala och de

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

geografiska faktorer som är av betydelse.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Får jag än en gång upprepa
att socialstyrelsen har presenterat
sitt program för njurtransplantationsverksamheten
här i landet, och i det
finns fyra stationer upptagna. Därutöver
finns ingenting.

Sedan vill jag gärna säga: Gör inte
denna fråga till en fråga om Umeå! Det
är en Norrlandsfråga; 645 000 människor
berörs av den och inte de 65 000
som bor i Umeå stad. Det finns både här
och där en viss benägenhet att göra
frågor som vi för fram från Umeå till
eu Umeåfråga eftersom universitetet ligger
där. Därmed skapas svårigheter att
få gehör i andra delar av Norrland. Det
är ofta ett knep som man använder när
man vill spela ut Umeå mot andra delar
av Norrland. Därmed har jag inte
sagt att det var statsrådets mening att
göra detta, men jag har velat lägga till
rätta hans uttalande och påpeka att det
gäller Norrland — i varje fall gäller det
tre län i övre Norrland.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att socialstyrelsen när den slutligen
skall ta ställning till frågan om de
nya läkartjänsterna kommer att beakta
just Norrlandsproblemet.

Jag har inte i något avseende sagt att
detta är en Umeåfråga. Om herr Skoglund
läser protokollet skall han finna
att jag också betonade att frågan gäller
Norrland. Jag har i interpellationssvaret
talat om Umeåregionen, och den
omfattar som bekant Norrland.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. förläggning
till Vilhelmina av en fältstation för undervisning
och forskning inom den öppna
vården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Skoglund har frågat
om jag är beredd att medverka till
att en fältstation för undervisning och
forskning inom den öppna vården lokaliseras
till Vilhelmina och om jag i så
fall anser det vara möjligt att påbörja
verksamheten under 1971.

Inom såväl hälso- och sjukvården som
socialvården har intresset under senare
år i allt större utsträckning inriktats
på de öppna vårdformerna. Det har därvid
också framstått som alltmer angeläget
att genom undersökningar och försöksverksamhet
finna former för en
tortsatt utveckling av de öppna vårdformerna,
bl. a. genom inrättande av
vårdcentraler. Det är också angeläget
att få till stånd en närmare samverkan
mellan den öppna sjukvården och socialvården.
Detta kan åstadkommas
exempelvis genom att vårdcentraler
och socialcentraler lokalmässigt förläggs
i anslutning till varandra.

Socialstyrelsen undersöker för närvarande
möjligheterna att på olika håll
i landet få till stånd försöksverksamhet
på detta område. Inom ramen för
de begränsade resurser som står till förfogande
för att stödja sådan försöksverksamhet
kommer Kungl. Maj:t framdeles
att pröva de projekt som socialstyrelsen
aktualiserar. Enligt vad jag inhämtat
återfinns Vilhelmina bland de
orter som socialstyrelsen i detta sammanhang
har uppmärksamheten på.

Det finns anledning att i detta sammanhang
erinra om den omfattande
verksamhet som har startats i Vilhelmina
när det gäller särskilda insatser för
vård och service i glesbygder. Vilhelmina
kommun har fått betydande statsbidrag
till bl. a. en service- och vård -

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Svar på interpellation ang. förläggning till Vilhelmina av en fältstation för under -

visning och forskning inom den öppna

central, och bidrag bär nyligen beviljats
för en undersökning i Vilhelmina
avseende sociala levnadsförhållanden
och socialvårdens funktion i en glesbygdskommun.
Detta ingår som ett viktigt
led i strävandena att förstärka vårdoch
serviceinsatserna för befolkningen
i glesbygdsområdena.

Vidare anförde:

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation,
till vilket jag vill göra följande
kommentarer.

Västerbottens läns landstings vårmöte
1968 beslöt alt frågan om förläggning
till länets inland — dvs. till glesbygden
— av en s. k. fältstation för undervisning
och forskning inom den öppna
vården skulle utredas. Det fanns tidigare
en sådan station i vårt land, nämligen
i Dalby i närheten av Lund. Man
lät från socialstyrelsen förstå att det
skulle vara utomordentligt värdefullt
att få en sådan station förlagd också
till en typisk glesbygd. Att Vilhelmina
har denna karaktär har fastslagits inte
minst genom beslut av Kungl. Maj:t i
kommunikationsfrågor och även genom
socialdepartementets och socialstyrelsens
förläggning av vissa aktiviteter till
detta område.

Frågan utreddes av en kommitté, vars
förslag blev färdigt i början av 1970.
Förslaget översändes så snart det utarbetats
till socialstyrelsen för att vi om
möjligt skulle kunna få en reaktion på
det före vårlandstinget i slutet av april.
Avsikten var nämligen att vi skulle ta
upp förhandlingar med staten om en
fördelning av kostnaderna.

Landstinget var inställt på att bidraga
till kostnaderna. Vi brukar i Västerbotten
själva satsa på olika projekt och
inte, såsom man gör på andra orter,
vänta på att andra skall göra allt. Vi
ville emellertid förhandla om hur stort
vårt bidrag skulle bli.

vården

Tyvärr fick vi inte förrän den 26 augusti
i år svar på vårt brev, som avsändes
den 17 mars. Trots detta beslöt
emellertid vårlandstinget att kontakter
skulle tas med statsmakterna angående
den aktuella fältstationen och att
förhandlingar härom skulle inledas.

När svaret kom, blev vi en aning förvånade.
Det visade sig nämligen att under
tiden som vi hade utrett frågan och
i väntan på landstingets vårmöte hade
inte bara Tierp börjat diskuteras som
fältstation utan också en mängd andra
orter. Stockholm hade också lyckats
komma med i resonemanget — var nu
dess glesbygd kan ligga! -— och Skara
var med, för att nu ta bara ett par exempel.
Jag måste säga att vi blev en smula
fundersamma över vad nu detta skulle
innebära.

Utöver uppgiften om alla andra som
nu anmält sig i kön fick vi också några
bruksanvisningar för hur vi borde
gå till väga. Det anmärktes på en sak
hos oss, nämligen att vi inte hade någon
professor i socialmedicin. Och det
är riktigt. Den professor som fanns och
som deltog i utredningen flyttade under
tiden till Linköping, och sedan dess
har tjänsten utannonserats tre gånger.
Tjänsten lockar visserligen sökande —
vi har haft tre sådana — men eftersom
det inte finns någon klinik där tjänstens
innehavare kan bli överläkare har de
sökande hoppat av i tur och ordning.

Vad har då landstinget gjort? I höst
beslöts att vi skulle utreda frågan om inrättande
av kliniker eller avdelningar
i socialmedicin och arbetshygien, ty då
blir professorerna överläkare. Då får de
lönepåslag i form av överläkarlön, och
då blir tjänsterna mer attraktiva. Det
är alltså det ytterligare offer som vi
från landstingets sida är beredda att
göra för att få i gång den här stationen.
Den skulle nämligen bli av utomordentlig
betydelse även när det gäller
att behålla läkare i inlandet. Fn fältstation
i Vilhelmina skulle vara stimu -

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Svar pa interpellation ang. förläggning till Vilhelmina av en fältstation för under
visning och forskning inom den öppna vården

lerande och inspirerande för läkare inom
en stor region. De skulle vid sidan
av arbetet på läkarstationen få fortsätta
sin utbildning och delta i forskning.

Vi kommer alltså nu att utannonsera
dessa tjänster för att locka sökande
och fylla de krav som ställts på oss. Det
är klart att man frågar sig var socialmedicinaren
finns i Skara, men den
frågan kan vi kanske för ögonblicket gå
förbi.

Genom det här brevet men också på
annat sätt har vi alltså fått klart för oss
att Vilhelmina inte ligger efter Tierp,
vilket vi trodde. När vi fick redogörelsen
för det arbete som hade utförts i
Uppsala, av bl. a. professor Berfenstam,
accepterade vi förslaget att Tierp skulle
gå före oss, men nu har Vilhelmina
kommit in i den mängd av orter som
finns uppräknade. Efter allt det som
skett på detta område under det senaste
halvåret är vi faktiskt överraskade
över att Vilhelmina över huvud taget
återfinns bland de orter som socialstyrelsen
har, som det heter så blekt och
uttunnat, »uppmärksamheten på».

Vid mina tidigare kontakter med socialstyrelsen
har man uttryckt sig så att
man var ivrig i saken och att man avsåg
att begära extra medel för att få
i gång denna verksamhet åtminstone
provisoriskt. Men nu är talet lågmält.
Även statsrådet använder det uttunnade
uttryckssättet — »uppmärksamheten
riktad på». Försiktigare kan man faktiskt
inte uttrycka sig, herr statsråd.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Skoglunds interpellation
till mig innesluter ett mycket
intressant projekt men också andra
ting av intresse för den svenska sjukvården,
dess utveckling och utformning.
Herr Skoglunds inlägg här ger mig anledning
att något beröra själva bakgrunden
till de strävanden som i dag föreligger
beträffande en omstrukturering

på sjukvårdssidan.

Jag vill gärna begagna detta tillfälle
att framhålla att sjukvårdsfrågorna under
1970-talet i mycket blir en fråga
om resursfördelning och om en strukturförändring,
där den öppna vården
måste få en större betydelse. De förebyggande
insatserna kommer under
1970-talet också att spela en långt viktigare
roll.

Inom öppenvården strävar vi efter afl
bygga ut och samordna de vårdresurser
som ligger utanför sjukhusen. Detta kan
ske genom att man inrättar en eller flera
vårdcentraler i varje kommunblock.
Kärnan bör består av en läkarstation,
gärna i anslutning till ett sjukhem för
långtidsvård som också kan rymma ett
antal observationsplatser. Vi bör alltså
skapa ett system där den öppna sjukvården
vid sjukhusen kompletteras med
öppen vård, förebyggande vård och hälsokontroll
i särskilda centraler utanför
sjukhusen.

Dessa vårdcentraler bör också kombineras
med socialcentra i kommunerna.
I eller kring vårdcentralerna kan
också samlas byråer för familjerådgivning,
tandvårdskliniker, försäkringskassor
etc. I anslutning till en sådan omstrukturering
bör vi skapa förutsättningar
för en utbyggnad av hemsjukvården.
Där bör också finnas ett samband med
de servicefunktioner som åvilar kommunerna,
t. ex. den sociala hemhjälpen.

I planeringsarbetet för 1970-talet måste
också ingå en ökad samordning och
samverkan mellan hälsovården, sjukvården
och socialvården.

Herr talman! Låt mig understryka att
jag med intresse tagit del av den utredning
om principförslaget till en fältstation
i Vilhelmina som herr Skoglund
här redogjort för. Utredningsförslaget
är daterat i mars, såsom herr Skoglund
framhöll. Utredningen anknyter till de
frågor som jag berört i mitt svar och
som jag nu något vidareutvecklat. Jag
har funnit detta angeläget.

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Svar på interpellation ang. förläggning till Vilhelmina av en fältstation för under -

visning och forskning inom den öppna

Jag vill dock säga att utredningen begränsats
till att i huvudsak gälla endast
utformningen av den verksamhet som
knyter an till sjukvården. Det skulle vara
av stort värde om en verksamhet av
det slag som landstinget planerat i Vilhelmina
så långt möjligt kunde samordnas
med verksamheten på den sociala
sidan. Detta bör vara särskilt naturligt
i Vilhelmina med hänsyn till de särskilda
insatser som görs där inom socialvården
med hjälp av bland annat de
statliga glesbygdsmedlen. Det kan också
finnas anledning att komplettera den
gjorda utredningen med undersökningar
bl. a. om samordningen med den primärkommunala
verksamheten i Vilhelmina.

Herr Skoglund har ju nämnt att de
statliga insatserna på det sociala området
i Vilhelmina är ett argument för
att inrätta en medicinsk fältstation där.
Men, herr talman, i utredningen har
frågan om samordningen mellan den
medicinska och den sociala sidan inte
närmare preciserats. Det är önskvärt,
att utredningen kompletteras bl. a. på
denna nog så viktiga punkt. När det gäller
frågan om statens insatser i den försöksverksamhet
som skall bedrivas vid
denna fältstation kan jag här inte säga
mera än att vi är beredda att i vanlig
ordning pröva den frågan när ett tillräckligt
utredningsunderlag föreligger.

Jag vill tillägga att socialstyrelsen, såvitt
jag har mig bekant, är intresserad
av att få till stånd en institution av detta
aktuella slag i Västerbotten. Det ter
sig naturligt att kontakter nu tas mellan
socialstyrelsen, landstinget och kommunen
för att i första hand klara ut hur
integrationen mellan sjukvården och socialvården
kan ske vid denna institution.
Om det behövs, herr Skoglund,
skall jag gärna vara med och både förmedla
kontakterna och se till att de
kommer till stånd.

Socialstyrelsen är redan nu i hög grad
engagerad -— jag vill betona detta — i

vården

Vilhelmina genom den omfattande försöksverksamhet
med särskilda insatser
för vård och service som har satts i
gång. Resultatet av den senast beslutade
undersökning som skall göras där
med hjälp av sociologiska avdelningen
vid Umeå universitet och socialhögskolan
i Umeå kommer sannolikt att bli av
stort värde för utformningen av de fortsatta
insatserna i Vilhelmina och på
andra orter i Norrland.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Får jag litet närmare
utveckla de synpunkter som statsrådet
nu senast anförde.

Den utredning som vi bedrev hade
såsom ledamot professorn i socialmedicin,
och under hela utredningstiden
höll vi närkontakt med de sociala myndigheterna
i Vilhelmina om hur denna
verksamhet skulle kunna göra nytta i
den verksamhet som socialdepartementet
redan hade startat. Det var bra att
statsrådet tog upp frågan om de stora
insatser som regeringen har gjort och
gör på det rent sociala området och i
fråga om kommunikationer i Vilhelmina.
Vi ansåg att Vilhelmina av den anledningen
borde ligga bra till i turordningen,
om vi sedan kunde få in forskning
och utbildning. Hela tiden är det
fråga om öppen vård och ingenting annat.

I Vilhelmina finns en treläkarstation,
som togs i anspråk bara för några år
sedan. Tvåläkarstationer finns i Dorotea
och Storuman samt eu treläkarstation
i Lycksele på 8—10 mils avstånd
från Vilhelmina. Tillkomsten av denna
fältstation borde vara en stimulans för
de läkare som verkar på de nämnda
stationerna. Det skulle gå lättare för
oss att få läkare till dem och på så sätt
kunna bedriva den öppna vården mera
jämnt än för närvarande med »hoppande»
läkare och vikariatsförordnanden
på kort tid.

Jag vet inte riktigt vad det är som

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Svar på interpellation ang. förläggning till Vilhelmina av en fältstation för undervisning
och forskning inom den öppna vården

kan fattas i denna utredning. Den bär
visserligen nu legat ett halvår, så det
är klart att den måste färskas upp i det
ena eller andra avseendet.

Vi har haft och har fortfarande dessa
kontakter med Vilhelmina kommun.
Det är klart att när det kommer ett besked
om att de så att säga ligger i hopen
och att man endast har uppmärksamheten
riktad på detta, så stimulerar
det inte precis, allra minst Vilhelminaborna,
att gå in med någon större
energi. Vilhelminaborna har i andra
sammanhang, lokaliseringssammanhang
t. ex., också varit ute och satsat och
blivit nobbade, så det är naturligt att
de kan vara litet tveksamma när det
gäller det fortsatta utredningsarbetet.
.lag är emellertid för min del beredd alt
medverka för att få en sådan här kontakt
till stånd. Vi bör få kontakt med
socialstyrelsen, ty det är med socialstyrelsen
vi måste göra upp detta. Vi
måste få en läkartjänst i socialmedicin
— det har vi inte nu. I annat fall får
vi inte någon som sitter på professorsstolen
i socialmedicin vid Umeå universitet.
Vi får ingen som kan ambulera
mellan Umeå och Vilhelmina, vilket
ju var avsikten. Det borde finnas eu
forskningsledare, som under längre perioder
— fjorton dagar eller tre veckor
•— kunde vara i Vilhelmina för att sedan
åka ned till universitetet i Umeå
och där med kolleger och andra kollationera
sina intryck och erfarenheter.
Här skulle vi kunna få ett verkligt kollegium
av unga friska läkare med intresse
för en sådan verksamhet, som på
dem skulle verka i hög grad stimulerande.

Jag tror att man för landet i dess
helhet skulle få ut utomordentligt värdefulla
ting, om denna verksamhet kunde
komma i gång. Här har vi ändå att
göra med människor som är beredda
att satsa och som inte först ställer frågan:
Vad får vi? Nej, de är beredda alt
vara med och betala för denna verk -

samhet.

Det är nog inte bara mig som socialministern
skall tala med och som han
skall försöka stimulera till kontakter åt
olika håll. Det skulle vara värdefullt
om socialministern också talade litet
seriöst med socialstyrelsen kring dessa
problem. Här har vi båda gemensamma
intressen att utöver den verksamhet
som redan bedrives från icke medicinskt
håll också få i gång denna medicinska
verksamhet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Skoglund frågade
vad det egentligen var som fattades i
utredningen. Jag vill svara att det är
frågan om hur socialvårdsdelen skall
integreras i det här projektet. Som jag
ser det tillmäter jag socialvårdsdelen
utomordentligt stor betydelse och jag
har, herr talman, tagit kammarens tid
i anspråk kanske litet för länge för att
i min replik skissera hur viktiga dessa
omstruktureringar är och kommer att
bli under 1970-talet.

Då det gäller Vilhelmina, som jag är
övertygad om kan komma att visa sig
vara en mycket lämplig ort i detta
sammanhang, måste projektet bli integrerat
så att säga tvärsöver hela fältet
med hälso- och sjukvård och socialvård.

Herr talman! Jag skall gärna medverka
till de kontakter som herr Skoglund
önskar. Jag har redan tidigare
sagt att det är angeläget att socialstyrelsen,
landstinget och kommunen får
diskutera saken, och kan jag bidra därtill
skall jag göra det.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 1553.

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

Interpellation ang. militär personals uppträdande

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 44,
statsutskottets utlåtanden nr 181—195,
bevillningsutskottets betänkande nr 58,
bankoutskottets utlåtanden och memorial
nr 61 och 66—68, andra lagutskottets
utlåtanden nr 78—81 och 83, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 75 och 86,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 42
och 44—47 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 63—66 och 70.

§ 7

På hemställan av herr talmannen heslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtanden
nr 191, 193 och 192 i nu nämnd
ordning skulle uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 8

Interpellation ang. militär personals
uppträdande

Ordet lämnades på begäran till

Herr WACHTMEISTER (in), som yttrade: Herr

talman! I sina hälsningsord till
krigsmaktens personal uttalade överbefälhavaren,
general Synnergren, bl. a.
följande:

»Krigsmäns uppträdande i uniform
i och utom tjänsten har större betydelse
än många vill tro. Inte minst för
omvärldens bedömning av vår vilja och
förmåga att verka i krig. Uppträd därför
korrekt och utför tjänsten så att
den ger er den tillfredsställelse, som
kommer av ett väl utfört arbete.»

Vikten av ett gott personligt uppträdande
är icke någon nyhet. Tvärtom
har detta alltid varit och torde alltid
förbli ett säkert tecken på en god anda
och därmed hög effektivitet inom en
krigsmakt. Det är glädjande att överbefälhavaren
betonat detta, även om det

är beklagligt att det varit nödvändigt.
Soldater med oordnad klädsel och dålig
hållning, kanske dessutom högljutt
skränande, kan knappast anses ägnade
att hos utländska iakttagare skapa ett
gott intryck. Resultatet torde snarast
bli rapporter om sviktande disciplin
inom vår krigsmakt.

Från alla befälsnivåer har den ene
ansvarige chefen efter den andre påtalat
förhållandena, veterligt hittills
utan åtgärder från högre ort. Gång på
gång har tjänstereglementet för krigsmakten
och bestämmelserna i »Svensk
Soldat» rörande soldaters uppträdande
ändrats. Svårigheterna att veta vad som
för tillfället gäller har blivit påtagliga
både för den aktiva personalen och än
mer för reservanställt och värnpliktigt
befäl. Det är helt naturligt att befälet
under sådana omständigheter tvekar att
ingripa för att rätta till missförhållandena;
man vet ju inte, om man har stöd
uppifrån. Och viljan att ingripa har ytterligare
trubbats av, när man märkt
den känslighet som på högsta ort lagts
i dagen för synpunkter från helt ovidkommande
organisationer.

Enligt tidningsuppgifter har utgivningen
av den soldatinstruktion, som
skulle ha publicerats i oktober månad,
uppskjutits till i april nästa år. Det
bör följaktligen tidsmässigt vara möjligt
att i denna bok intaga klart preciserade
regler för militär personals uppträdande
i uniform.

Den svenske soldaten vill ha klara,
rättvisa normer för sitt uppträdande
och en befälsutövning från sina överordnade
och förmän som är fast, därför
att dessa vet vad de har att rätta
sig efter.

Det får icke vara så som det aktiva
truppbefälet för närvarande med rätt
eller orätt upplever situationen, nämligen
att dess synpunkter så gott som
undantagslöst åsidosättes, för att icke
säga förlöjligas, och ändringar i och
tillägg till reglementet sker efter påtryckningar
från utomstående utan var -

Tisdagen den 24 november 1970

Nr 39

Interpellation ang. militär personal uppträdande

je djupare erfarenhet av militära problem.
Att diskutera hårlängd, kompaninämnd,
stormöten osv. är ett försök att
vinna kortsiktig politisk popularitet,
men det innebär också att man döljer
de verkliga problemen, befälsbrist och
bristande utbildningsresurser med icke
fullgod utbildning som följd, omfattande
sjukskrivningar m. in.

Över huvud taget förefaller det som
om man icke riktigt vill inse sambandet
mellan befälsbristen och den militära
arbetsmiljön.

Under hänvisning till det anförda får
jag därför hemställa om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för försvarsdepartementet ställa följande
frågor:

Avser försvarsministern att i den under
tryckning varande soldatinstruktionen
införa absolut klara och otvetydiga
bestämmelser för militär personals uppträdande,
så utformade att aktningen
för uniformen återställes?

Vilka åtgärder ämnar herr statsrådet
i övrigt vidtaga för att råda bot mot
i interpellationen omnämnda missförhållanden? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 191, med förslag till lag
med anledning av riksskatteverkets inrättande,
in. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 144, med förslag till lag om införande
av fastighetsbildningslagen,
m. m., motionen nr 1554, av herr Tobé;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 159, angående gymnasieskolan,
motionerna:

nr 1555, av herr Elmstedt in. fl.,

nr 1556, av fru Mogård m. fl.,
nr 1557, av herr Helander,
nr 1558, av herr Strömberg m. fl., och
nr 1559, av herr Wennerfors in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 162, angående bistånds- och katastrofutbildning
av värnpliktiga m. fl.,
motionerna:

nr 1560, av herrar Björck i Nässjö och
Oskarson,

nr 1561, av fru Ryding m. fl.,
nr 1562, av herr Svensson i Kungälv
m. fl., samt

nr 1563, av herrar Wiklund i Stockholm
och Gustafson i Göteborg;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 165, angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1970/71, motionen nr 1564, av herr
Hansson i Skegrie m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 168, med förslag till lag om
förvaltning av kyrklig jord, m. m., motionerna: nr

1565, av herr Berndtsson,
nr 1566, av herr Franzén i Motala
m. fl.,

nr 1567, av herr Hedin m. fl., och
nr 1568, av herr Hedlund m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 169, angående försöksverksamhet
med systematiserad decentraliserad
universitetsutbildning, motionerna:
nr 1569, av herr Jonsson i Mora,
nr 1570, av herr Marcusson m. fl.,
nr 1571, av herr Hordstrandh, och
nr 1572, av herr Westberg i Ljusdal;
i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
nr 170, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1951:
763) angående beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst,
in. m., motionen nr 1573, av herr Hedin;

i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
nr 173, om intrång i Stora Sjöfallets
nationalpark, motionerna:
nr 1574, av herr Hedlund in. fl.,
nr 1575, av herr Hermansson m. fl.,
och

nr 1576, av herr Häll in. fl.;

Nr 39

Tisdagen den 24 november 1970

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 174, om ökning av den svenska
andelen i Världsbankens grundfond,
motionen nr 1577, av herr Hermansson
in. fl;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 175, med förslag till lag om
linjesjöfart på Gotland, motionerna:
nr 1578, av herr Björkman m. fl., och
nr 1579, av herr Gustafsson i Stenkyrka
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 186, med förslag till lag om
ändring i föräldrabalken, m. m., motionerna
:

nr 1580, av fru Freenkel och herr
Källstad, samt

nr 1581, av herr Nordstrandh;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 187, om tillämpning av allmänna
prisregleringslagen (1956:236),
motionerna:

nr 1582, av herr Andersson i Örebro
m. fl., och

nr 1583, av fru Kristensson m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts propotion
nr 188, med förslag till riktlinjer
för omorganisation av lantmäteriverksamheten,
motionerna:

nr 1584, av herr Eriksson i Arvika
in. fl.,

nr 1585, av herrar Henningsson och
Svenning,

nr 1586, av herr Hugosson,
nr 1587, av herr Jadestig m. fl.,
nr 1588, av herr Krönmark,
nr 1589, av herr Larsson i Luttra
in. fl.,

nr 1590, av herr Larsson i Umeå
m. fl.,

nr 1591, av herr Nilsson i Kalmar
m. fl., samt

nr 1592, av herrar Tobé och Grebäck;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 190, med förslag till lag om
rikets mynt, in. m., motionerna:
nr 1593, av herr Enarsson, och
nr 1594, av fru Holmquist;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 192, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1922:
260) om automobilskatt, motionerna:

nr 1595, av herrar Lothigius och
Enarsson, samt

nr 1596, av herr Sundelin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 194, angående avveckling av
Marvikenprojektet, in. in., motionerna:

nr 1597, av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., och

nr 1598, av fru Kristensson in. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 201, med förslag till lag om
statlig lönegaranti vid konkurs, m. m.,
motionerna:

nr 1599, av herr Andersson i Örebro
in. fl.,

nr 1600, av herr Dockered m. fl., samt
nr 1601, av herrar Gustafsson i Stenkyrka
och Börjesson i Glömminge;
ävensom

i anledning av Kungl. Maj: ts proposition
nr 203, angående vissa domartjänster
i tingsrätter, motionen nr 1602.
av fru Kristensson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.37.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

Onsdagen den 25 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 191, med förslag
till lag med anledning av riksskatteverkets
inrättande, m. m.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1554;

till statsutskottet motionerna nr 1555
—1563;

till jordbruksutskottet motionen nr
1564;

till lagutskott motionerna nr 1565—
1568;

till statsutskottet motionerna nr 1569
—1572;

till bevillningsutskottet motionen nr
1573;

till jordbruksutskottet motionerna nr
1574—1576;

till bankoutskottet motionen nr 1577;

till lagutskott motionerna nr 1578—
1581;

till bankoutskottet motionerna nr
1582 och 1583;

till statsutskottet motionerna nr 1584
—1592;

till bankoutskottet motionerna nr
1593 och 1594;

till bevillningsutskottet motionerna
nr 1595 och 1596;

till statsutskottet motionerna nr 1597
och 1598;

till lagutskott motionerna nr 1599—

1601; samt

till statsutskottet motionen nr 1602.

§ 4

Föredrogs den av herr Wachtmeister
(m) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående militär
personals uppträdande.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Den statliga trafikpolitiken m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
191, i anledning av motioner rörande
den statliga trafikpolitiken m. m.

Utskottet behandlade i detta utlåtande
följande motioner:

de likalydande motionerna 1:54 av
herr Skärman och II: 62 av herr Westberg
i Ljusdal in. fl.;

de likalydande motionerna 1:483 av
herrar Helge Karlsson och Thorle Nilsson
samt II: 844 av herrar Rask och
Fridolfsson i Rödeby;

de likalydande motionerna 1:716 av
herr Ove Karlsson och fru Grethe Lundblad
samt II: 850 av herr Sörenson
m. fl., vari hemställts att riksdagen hos
Kungl. Maj :t anhölle om översyn och
förslag i syfte att på sätt som i motionerna
anförts skyndsamt skapa ett rimligare
konkurrensläge för SJ och därigenom
en för samhället bättre trafikekonomi
i avvaktan på av vägkostnadsutredningen
föranledda beslut;

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

motionen 11:835 av herr Lundberg,
såvitt nu var i fråga;

de likalydande motionerna 1:703 av
herr Axel Andersson m. fl. och 11: 846
av herr Sellgren m. fl.;

motionen 1:715 av herr Per Jacobsson; de

likalydande motionerna I: 727 av
herr Stefanson in. fl. och II: 554 av herr
Sellgren m. fl.;

de likalydande motionerna 1:736 av
herr Werner och II: 845 av fru Rgding
m. fl., vari yrkats att riksdagen beslutade
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om att ett program omgående
utarbetades i syfte att uppnå en medveten
styrning av de tunga och långväga
transporterna till järnvägarna;

de likalydande motionerna 1:209 av
herr Bengtson m. fl. och II: 244 av herr
Hedlund m. fl.;

de likalydande motionerna 1:722 av
herrar Johan Olsson och Axel Georg
Pettersson samt II: 553 av herr Josef son
i Arrie m.fl.; samt

motionen 1:210 av herr Berglund,
såvitt nu var i fråga.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 54 och II: 62,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 483 och II: 844,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 716 och II: 850,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 209 och II: 244,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 727 och II: 554,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 715,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 703 och II: 846,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 736 och II: 845,

9. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 835 i vad den hänvisats till statsutskottet,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 722 och II: 553,

11. att riksdagen måtte avslå motio -

nen I: 210 i vad den avsåge statligt stöd
till investeringar i anläggningar och
fordon för kollektivtrafik.

Reservationer utan angivna yrkanden
hade avgivits

1. av herr Per Jacobsson (fp),

2. av herr Johan Olsson (ep) och

3. av herr Eliasson i Sundborn (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! I statsutskottets förevarande
utlåtande nr 191 behandlas ett
flertal motioner, som har det gemensamt
att de berör den statliga trafikpolitiken,
men från skilda utgångspunkter.
.lag har själv bidragit med två motioner.
Jag vill här med några ord beröra
den ena, nämligen motionen II:
846, i vilken jag har hemställt om utredning
rörande en samordning av landsvägs-
och järnvägstransporter på längre
avstånd.

I nämnda motion liksom i en annan
motion som kommer att behandlas senare
i dag har jag velat göra riksdagen
uppmärksam på den enorma utveckling
på landtrafikens område som vi har
att vänta inom de närmaste 15 åren. En
av många vägar att lösa den framtida
transportanhopningen vore, skriver jag
i motionen, att utveckla ett system som
möjliggör en samordning av trafiken.
Jag har närmast antytt landtransporterna.
Ökade möjligheter till året runtsjöfart
utmed ostkusthamnarna kan även
tänkas ge samordningsmöjligheter för
den inrikes trafiken. Flygfrakttrafiken
bör heller inte glömmas bort i sammanhanget.
I årets statsverksproposition
anges att ett sådant samarbete pågår
endast mellan SJ och det av SJ delägda
ASG. Denna begränsning måste anses
otillfredsställande.

I sitt utlåtande anger statsutskottet,
vilket åtminstone för mig är en nyhet,
att det sedan en tid tillbaka — det står
inte hur länge — pågår étt omfattande

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

samarbete mellan SJ och vägverket m. fl.
beträffande planeringen av trafikens
och transporternas ordnande inom skilda
områden. Om detta utredningsarbete
är i linje med motionens syfte, kan min
motion i princip anses besvarad, och
jag har då bara att uttala min tillfredsställelse
häröver. Eftersom uppgiften
i utlåtandet är synnerligen knapphändig,
skulle jag emellertid ha önskat att
kommunikationsministern nu hade varit
närvarande i denna kammare för att
lämna en närmare redogörelse för det
nämnda samarbetets uppläggning. Om
så inte blir fallet vore det värdefullt
om någon av utskottets representanter
i kommunikationsministerns ställe ville
lämna en sådan redogörelse.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Vpk-gruppen har under
åren på olika sätt tagit upp den statliga
trafikpolitiken med alla dess aspekter
av såväl regionalpolitisk som miljöpolitisk
art. Den fråga vi aktualiserar i motionsparet
1:736 och 11:845 gäller det
förhållandet att den trafikpolitik som
förts lett till att en växande del av godstransporterna
förts över från tågtrafiken,
där drivkraften är elektricitet som
inte åstadkommer så stora luftföroreningar,
till biltrafik med allt vad detta
innebär i form av sämre luft. På järnvägarna
är dessutom olycksfallen få medan
landsvägstrafikens höga olycksfallsfrekvens
är ett känt och sorgligt
faktum. Vi har funnit denna utveckling
mycket negativ och har därför ansett
det nödvändigt att påyrka åtgärder för
att bryta trenden mot en förskjutning
av transporter och trafik från järnvägar
till landsvägar.

Vi har i tidigare trafikpolitiska debatter
i denna kammare funnit anledning
att åberopa det tiopunktsprogram,
som de SJ-anställdas fackliga organisation
presenterade 1969. Det finns skäl
att även i detta sammanhang påpeka att
de SJ-anställda själva begär en orien -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

tering mot ett ökat utnyttjande av den
spårbundna trafiken och att deras förbund
därvid särskilt uppmärksammat
godstransporttrafiken. Man vill t. ex. ha
förbud mot transport på bil av vissa
tunga och skrymmande godsslag och
avvisar bestämt en ytterligare ökning av
landsvägsfordonens längd och vikt.

I utskottets utlåtande hänvisas till det
trafikpolitiska reformprogram som nu
genomförs och till pågående utredningsarbete.
Allt detta är gott och väl, även
om det väl är en tämligen utbredd mening
att reformprogrammet är för begränsat
och att riktlinjerna för hela den
statliga trafikpolitiken är mogna för en
översyn. Det blir säkerligen anledning
att återkomma till dessa frågor när den
nya riksdagen skall ta ställning till de
allt aktuellare trafikproblemen.

Oavsett detta och oavsett att man kan
finna mycket som är lovvärt i SJ :s ansträngningar
att göra reklam för sina
tjänster, borde det emellertid vara möjligt
att redan nu ge ansvariga myndigheter
i uppdrag att se över problemet och
att utarbeta ett program för att medvetet
styra över de tunga och långväga transporterna
till den spårbundna trafiken.
Vi har i motionen satt upp som ett mål
att man inom tre till fem år skall ha
fört över alla de transporter, som den
tunga lastbilstrafiken nu utför, till järnväg.
För att uppnå detta mål har angivits
vissa åtgärder, exempelvis de som
tas upp i Järnvägsmannaförbundets
tiopunktsprogram och sådana som föreslås
i en råd motioner vilka riksdagen
under senare år haft att behandla.

Herr talman! Jag ber med hänvisning
till det anförda att få yrka bifall till
motionerna 1:736 och 11:845.

Herr RASK (s):

Herr talman! Jag vill framföra några
synpunkter i egenskap av motionär i
den fråga som behandlas i förevarande
utlåtande.

Vad först gäller utskottsutlåtandet,
tycker jag att statsutskottet inte är sär -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

skilt anspråksfullt när det börjar med
att hänvisa till sitt utlåtande nr 167
från i fjol. Det var inte precis utförlighet
som präglade det utlåtandet, lika
litet som detta kan sägas vara fallet med
årets utlåtande.

När det sedan gäller trafikpolitikens
utformning är det väl ändå på det sättet,
att 1963 års riksdagsbeslut inte blivit
så lyckat i tillämpningen. Detta har de
gångna sju åren tydligt visat. Det bevisas
också av att man beslöt sig för att
uppskjuta den tredje etappens genomförande.
Därför borde man, tycker jag,
allvarligt överväga om inte en omprövning
nu vore på tiden.

Erfarenheterna från de båda första
etapperna redovisas i utskottsutlåtandet
genom att man skriver att trafikpolitiska
delegationen i maj i år har avgivit
en promemoria om verkningarna
av de åtgärder som redan vidtagits. Är
sedan detta inte tillräckligt — och det
tror jag inte det är — så varför inte
följa motionärernas förslag om en ny
utredning som får till uppgift att bedöma
trafikpolitikens utformning framöver?
Väsentligt vore då att man inte
drev lönsamhetssynpunkten alltför snävt
när det gäller SJ:s järnvägslinjer. Ur
både samhällsekonomiska synpunkter
och trafiksäkerhetssynpunkter är det
säkerligen försvarbart med en viss
skattefinansiering för att upprätthålla
en järnvägstrafik över hela landet — en
järnvägstrafik som tillgodoser såväl
gods- som personbefordran.

Jag förstår att det inte är någon mening
i att i dag mot ett enhälligt statsutskott
yrka bifall till motionerna, och
därför inskränker jag mig till det nu
anförda.

I detta anförande instämde herrar
Mossberg (s) och Weslberg i Ljusdal
(fp).

Herr SÖRENSON (s):

Herr talman! I de likalydande motionerna
1:716 och 11:850 yrkar vi på

översyn och förslag i syfte att tills vidare
befria statens järnvägar från ränteförpliktelser
för i företaget nedlagt
driftkapital. Avsikten är att ge SJ ett
rimligare konkurrensläge och därmed
möjlighet att friare än nu engagera sig
i en mera dynamisk prispolitik med anpassning
till marknadsläge och aktuella
samhällsbehov. Vi refererar till det s. k.
Mälardalsexperimentet i vilket SJ påverkat
resfrekvensen gynnsamt genom
taxenedsättningar i vissa bestämda relationer.

Med ett rimligare konkurrensläge avser
vi att illustrera det nu alltmer kända
förhållandet att den rälsbundna trafiken
vid SJ görs helt kostnadsansvarig,
medan framför allt den tyngre landsvägstrafiken
på omvägar beviljas betydande
subventioner. Vi refererar nu liksom
tidigare till den amerikanska s. k.
AASHO-forskningens resultat, vari påvisas
att förslitningen av vägens ytlager
men givetvis också av vägen i dess helhet
sker i tredje till fjärde potensen av
fordonens axeltryck. Detta vägtest, till
en början starkt ifrågasatt men nu alltmer
uppfattat som rimligt, har för övrigt
belysts och i stort accepterats även
i den nyligen framlagda svenska utredningen
om fordonsbeskattningen (SOU
1969: 45) utan att denna dock i sitt förslag
till modifieringar av svensk fordonsbeskattning
vågar gå så långt som
detta resultat skulle motivera. Man nöjer
sig med att kräva eu mer differentierad
fordonsbeskattning, till en början med
en omfördelning inom nuvarande totalram
i avvaktan på resultatet av den nu
arbetande vägkostnadsutredningen.

Betydelsefullt att veta då man tar
ställning till den aktuella problematiken
är att det just är det tyngre tonnaget på
landsvägarna som ökar. Således har nu
antalet lastbilar i storleksklassen över
10 ton mer än tiodubblats under 1960-talet, medan trenden är rakt motsatt
beträffande mellantunga fordon i klasserna
2—10 ton. Det framgår klart av
analyserna i Vägplan 70 (SOU 1969: 56) .

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

Grundtanken bakom 1963 års riksdagsbeslut
angående trafikpolitiken var
att man med hjälp av konkurrens på lika
villkor mellan olika trafikgrenar och
trafikföretag skulle trygga en tillfredsställande
transportförsörjning för landets
olika delar till lägsta möjliga kostnad.
Vi delar denna målsättning, men
vi förhåller oss skeptiska till medlen. Vi
har ingen övertro på den här sangvinislct
redovisade tron på manchesterliberalismens
möjligheter att lösa alla
ekonomiska och samhälleliga problem.
Likväl önskar vi nu inte bryta med 1963
års trafikpolitiska beslut. Vi skulle dock
givetvis gärna se att man åtminstone
sökte skapa något som mer än nuvarande
system liknade konkurrens på lika
villkor. Det är därför vi tills vidare
nöjer oss —• i avvaktan på vägkostnadsutredningens
resultat — med att yrka
på räntebefrielse för SJ som en rimlig
motvikt till de lättnader, vilka beviljas
framför allt de tyngre fordonen i landsvägsdrift.

Har man följt den totala snedvridning
av tillgängliga trafiktekniska resurser,
som nuvarande trafikpolitik lett fram
till — inte minst genom oansvarighet
för kostnadssidan i landsvägsdriften
jämfört med fullt kostnadsansvar för
järnvägsdriften — förstår man också
på ett bättre sätt varför SJ under den
senaste femårsperioden inte praktiskt
kunnat fullgöra mer än bråkdelar av
ränteförpliktelserna på i företaget nedlagt
statskapital. Man skulle teoretiskt
sett kunna vända på begreppet och därigenom
få en effektiv illustration på de
villkor under vilka SJ arbetar genom
att prötsligt kräva fullt kostnadsansvar
för användandet av den s. k. AASHOtestens
resultat som bas och kräva full
täckning för samtliga kostnader som
vägtjänstkonsumenterna åsamkat det allmänna
för det differentierade utnyttjandet
av landets vägnät. Jag är övertygad
om att vi då mycket snabbt skulle
vakna och bli medvetna om vad som
håller på att ske genom nuvarande skev -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

het, som inte på något sätt kan vara
ekonomiskt försvarbar.

Under en studieresa i somras hade
jag tillfälle att delta i ett transportekonomiskt
seminarium i Richmond, Kalifornien,
anordnat av University of California
Extension. Man redovisade där
de verkliga kostnaderna för de konventionella
trafikgrenarna enligt ett index
utgående från talet 1 för den absolut
billigaste transporttekniken, som var —
inte oväntat •—• fartygs- och pråmtrafik
i sjösystemen. Med utgångspunkt från
den lägsta indexsiffran kom kostnadstalet
i indexserien att stiga till 1,45 för
oljetransport genom pipelines och till
6,6 för spårbunden järnvägsdrift. Detta
var de tre i särklass mest ekonomiska
driftformerna. Först därefter och med
indextalet 32 kom lastbilar på landsväg
och sist flyget med talet 179. Man kan
alltså säga att det är 179 gånger dyrare
att frakta på flyg än i kanal- och sjösystem
men också att det är fem gånger
så dyrt att skicka kolli eller frakta personer
på landsväg som det är att skicka
dem på järnväg i spårbunden trafik.
Likväl var de kostnader för miljöförstörelse,
som vi börjat diskutera här i
Sverige, inte inräknade, utan bara de
direkta kostnaderna, dvs. de som i en
totalram är möjliga att beräkna som
driftkostnad för rullande materiel på
landsväg och järnväg, flygplan, vägkostnader
och bankostnader, drivmedel och
fasta anläggningar i form av flygplatser,
hamnanläggningar och terminaler. Också
i vårt land är man numera helt på det
klara med de relativa kostnadslägena
för respektive trafikgrenar. Det är då
rimligt att vi anpassar oss efter dessa
rön och bygger upp trafikpolitiken på
de förutsättningar vi har för handen.

•lag har med dessa synpunkter, herr
talman, velat fästa uppmärksamheten på
den rådande skevheten, som blivit resultatet
av den trafikpolitik vi nu tillämpar.
Jag har emellertid inte velat bryta
upp trafikpolitiken. Med vår motion
11:850 har vi bara velat modifiera den

Nr 39

Onsdagen den 25. november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. a

så långt att vi försöker skapa eu bättre
balans i det relativa konkurrensläget,
så att det kanske allra billigaste transportmedlet
och det som vi dessutom
anser mera realistiskt, dvs. den spårbundna
trafiken, skall få en större chans
att fullgöra sina transportuppgifter på
ett mer samhällsansvarigt sätt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till
motionerna 1:716 och 11:850.

I detta anförande instämde herrar
Wikner, Gustavsson i Nässjö, Nilsson i
Kalmar, Olsson i Edane och Bergqvist
(samtliga s).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Förra året väcktes i
denna kammare elva olika motioner om
den .statliga trafikpolitiken, men statsutskottet
åstadkom ett enhälligt utlåtande
och lyckades alltså sammanjämka
alla de skilda önskemål som hade uttryckts
i de elva motionerna. Icke desto
mindre fick vi här i kammaren en debatt
på flera timmar med 32 olika inlägg.

I år har man i denna kammare väckt
tio motioner om den statliga trafikpolitiken,
och på nytt har vi i statsutskottet
åstadkommit ett enhälligt utlåtande, lät
vara att det är försett med en blank
reservation i vad avser denna kammares
ledamöter. Antagligen får vi återigen
en debatt, även om den kanske inte blir
så lång som förra årets med dess 32 anföranden.

I fjol begärde statsutskottet och fick
kammarens bifall till en skrivelse till
Kungi. Maj :t. I år yrkar utskottet avslag
på alla de tio motionerna. Det innebär
inte på något sätt att statsutskottet ändrat
uppfattning. Tvärtom understryker
vi i årets utlåtande att vi vidhåller den
uppfattning som vi framförde förra året;
förra årets skrivelse till Kungl. Maj:t
gäller alltså fortfarande. Vårt avstyrkande
betyder inte att vi anser att dessa
tio motioner saknar värde. Tvärtom
framförs det många mycket intressanta

synpunkter i dem.

Motionärerna utgår i allmänhet —■ det
har även de motionärer gjort som har
talat här nyss — från 1963 års trafikbeslut
och ansluter sig, liksom utskottet,
till de grundläggande principerna i detta
beslut. Då uppstår givetvis den frågan,
herr talman: Hur kan man från
samma utgångspunkt — nämligen ett
godkännande av huvudprinciperna i
1963 års trafikbeslut — komma till så
många olika meningar som man gör?
Förklaringen är väl helt enkelt den, att
principerna i 1963 års trafikbeslut är
mycket allmänt formulerade. De har
faktiskt inbyggda målkonflikter inom
sig. Var och en kan lägga tyngdpunkten
på den målsättning som vederbörande
tycker är den viktigaste och blunda litet
grand för övriga. Den som ser på trafikpolitiken
huvudsakligen från företagsekonomiska
synpunkter framhåller, att
1963 års beslut innebär att varje trafikgren
i princip skall svara för sina kostnader
och att förutsättningar även i
övrigt skall skapas för konkurrens på
lika villkor mellan olika trafikgrenar.
Men den som lägger huvudvikten på
sociala och regionalpolitiska synpunkter
hänvisar till den andra huvudprincipen
i 1963 års trafikbeslut, nämligen
att målet för trafikpolitiken skall vara
att för landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till
lägsta möjliga kostnader.

Dessa två målsättningar är inte i och
för sig oförenliga eftersom riksdagen
1963 uttalade att om det inte går att
lämna en viss bygd den trafikservice
som från samhällets synpunkt är rimlig
bör ersättning till trafikföretaget utgå
av allmänna medel. Men här har vi, herr
talman, det verkligt svåra avvägningsproblemet,
och det är därför som tilllämpningen
av 1963 års beslut är så
viktig. Det är beträffande tillämpningen
av beslutet som det finns så många olika
och divergerande meningar. Och att
tillämpningen inte är lätt framgår av
det förhållandet, att 1963 års trafik -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

beslut ju skulle genomföras i tre etapper.
Man siktade på att den tredje och
sista skulle vara genomförd 1968; den
är ännu inte genomförd. Det visar alltså
att när man skall tillämpa dessa principer,
som man är så rörande överens
om, uppstår dels mycket stora svårigheter,
dels väldigt olika meningar.

Nu har det hänt mycket sedan 1963
som måste påverka utformningen av
trafikpolitiken. Vi har den rekordartade
ökningen av antalet privatbilar och de
problem denna i ökad omfattning skapar
för den kollektiva trafiken såväl i
städerna som i glesbygderna. Vi har den
trängsel inom de större städerna som
denna ökning har åstadkommit. Vi har
miljöproblemen på grund av avgaser
och inte minst bullerfrågorna som har
fått ökad aktualitet. Vi har också, som
herr Sörenson påpekade, den mycket
kraftiga ökningen av antalet lastbilar,
inte minst de tyngre fordonen. Vi har
hela förändringen av befolkningsstrukturen
— den forcerade inflyttningen till
tätorterna — och den mycket oroande
utvecklingen när det gäller trafikolyckorna.

Det mesta av detta fanns naturligtvis
redan när 1963 års beslut fattades. I
detta beslut ingår också att hänsyn skall
tas till de krav som trafiksäkerheten
ställer. Men förhållandena är så i grunden
ändrade, att man givetvis inte i
detalj kan tillämpa 1963 års trafikbeslut
på det sätt som man för sju år sedan
trodde att man skulle kunna göra.

Det har hänt en hel del sedan förra
årets debatt — regeringen och riksdagen
har inte varit overksamma. Vägplan 70
har presenterats, och den bereds för
närvarande inom departementet. Bilskatteutredningen
har avlämnat två betänkanden,
och ett av dem blir föremål
för beslut av riksdagen i dag. Riksdagen
har på Kungl. Maj :ts förslag infört transportstödet,
som var ett mycket viktigt
beslut. Man har tillsatt en särskild arbetsgrupp
för att leda utarbetandet av
en modellplan för regional trafikplane -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

ring.

Man skulle alltså kunna säga att vi nu
har eu hel del av de pusselbitar som
behövs för att närmare utforma riktlinjerna
för den framtida trafikpolitiken.
Men som utskottet ser det har vi inte
tillräckligt många av de pusselbitarna
för att kunna göra en samlad bedömning.
Det är därför som utskottet på
detta stadium inte har kunnat ställa sig
positivt till motionerna I: 483 och
II: 844 om en allmän parlamentarisk utredning.

Vi är överens om att det behövs en
omprövning av de ramar som skall läggas
ut i vår trafikpolitiska ramhushållning.
Jag vill säga till herr Sörenson att
någon manchesterliberal princip för trafikpolitiken
har vi sannerligen inte i
detta hus, och någon sådan har, såvitt
jag vet, inte heller förordats från något
håll.

Den bit som vi saknar allra mest när
det gäller möjligheterna att bedöma denna
fråga är vägkostnaderna. Det illustreras
också av de intressanta uppgifter
som herr Sörenson lämnade om de rön
man gjort genom de utredningar som
företagits i USA. Vägkostnadsutredningen
tillsattes år 1966 som en expertutredning.
Meningen är att denna skall följas
av en parlamentarisk utredning. Det är
en mycket svår uppgift som vägkostnadsutredningen
har framför sig, men
det är angeläget att den snarast blir färdig
med sitt arbete. Jag skulle därför på
denna punkt vilja ställa en fråga till
kommunikationsministern: Är statsrådet
Norling villig atl ge vägkostnadsutredningen
instruktioner att forcera sitt arbete?
Den trafikpolitiska delegationen
säger i sin skrivelse av den 4 maj: »Avsikten
är att tillföra vägkostnadsutredningen
ytterligare expertis som ett led i
strävandena att intensifiera arbetet.»
Jag vill därför fråga kommunikationsministern
: Har man nu tillfört vägkostnadsutredningen
den ytterligare expertis
som den trafikpolitiska delegationen
nämner? När räknar statsrådet med att

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

vägkostnadsutredningens betänkande
kan föreligga?

Vi är alla överens om att det är angeläget
att vi snarast skall kunna göra eu
bedömning när det gäller tillämpningen
av 1963 års trafikbeslut. Fördenskull är
det viktigt att denna utredning, som i
detta sammanhang har en strategiskt
mycket betydelsefull roll, blir klar med
det snaraste.

Herr talman! Järnvägstrafiken spelar
en mycket framträdande roll i motionerna.
Det gäller såväl frågan om nedläggning
av järnvägar som planeringen
av järnvägstrafiken över huvud taget.
Utskottet har på den punkten uppfattningen,
att denna fråga måste ses i hela
det trafikpolitiska sammanhanget. Utskottet
nöjer sig med ett uttalande om
att det i avvaktan på visst utredningsarbete
som nu pågår är angeläget att
uppkommande frågor om järnvägsnedläggningar
bedöms med stor försiktighet.

En av motionärerna, herr Sellgren,
ställde en fråga beträffande ett uttalande
som gjorts av utskottet angående det
omfattande samarbete som pågår mellan
statens järnvägar, vägverket m. fl. i
fråga om planeringen av trafiken och
transporternas ordnande på skilda områden.
Vad utskottet härvidlag syftar på
är i första hand de överläggningar som
sker mellan statens järnvägar och vägverket
— även sjöfartsverket är inkopplat
— t. ex. när det gäller planeringen
av Väröområdet, när det gäller den trafikpolitiska
planeringen i samband med
SCA-terminalerna och annat. Det är ett
samarbete som vi anser vara mycket
värdefullt och som vi hoppas skall intensifieras.

Herr talman! Till sist vill jag understryka
den uppfattning som utskottet
framfört såväl år 1969 som i årets betänkande,
nämligen att trafikpolitiken
inte får ses som en isolerad fråga och
att tillämpningen och uppställningen av
principerna måste anpassas till utvecklingen
på olika områden och till sam -

hällsplaneringen i övrigt. Utskottet skriver:
»Det vore således angeläget att en
fortlöpande uppföljning och effektiv
samordning av de trafikpolitiska åtgärderna
sker med hänsyn till olika landsdelars
behov och intressen. Vid den integrerade
trafikplanering som därvid
erfordras borde beaktas inte blott de
skilda trafikgrenarnas lönsamhet och
kostnadsansvar var för sig utan även
deras inbördes beroende av varandra
samt den totala samhällsekonomiska effekten
vid olika transportalternativ. Målet
skulle vara att i överensstämmelse
med riksdagens beslut för landets olika
delar trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till ur samhällsekonomisk
synpunkt lägsta möjliga kostnader.
Hänsyn borde därvid, såsom också förutsatts
i samband med nämnda beslut,
tas till sociala, näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
förhållanden. Även
inverkan ur trafiksäkerhets-, arbetarskydds-
och miljösynpunkter liksom de
följdkostnader härav som samhället har
att bestrida i annan ordning borde beaktas.
»

Detta är ju, herr talman, en målsättning
som vi alla kan vara överens om.
Men vi måste också vara ense om att det
är en utomordentligt svår ■— och samtidigt
stimulerande — uppgift att fullfölja
denna målsättning. För att kunna
göra det behöver vi ytterligare underlag
i form av utredningsresultat. Jag
skulle hälsa med tillfredsställelse, om
kommunikationsministern hade möjlighet
att ge oss en förhoppning om att
snart ha ett underlag som kan ligga till
grund för en bedömning av tillämpningen
i dagens läge av 1963 års trafikbeslut.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SÖRENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har med intresse
lyssnat till utskottets talesmans redogörelse
och försök till analys av den
aktuella trafikpolitiken. Jag noterade

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

en hel del positiva drag i framställningen.
.lag skall nu bara göra några
randanmärkningar.

Vi begär, som vi har sagt i vår motion,
inte att man skall företa några
omfattande ändringar i den trafikpolitik
som förs; vi begär bara att man skall
arbeta inom ramarna för den. Med vår
motion syftar vi till att skapa ett konkurrensläge
som skall ge järnvägarna
möjlighet att hävda sig på lika villkor
framför allt gentemot landsvägstrafiken.
Jag skall inte närmare gå in på detta,
eftersom jag försökte klargöra det redan
i mitt första inlägg. Låt mig bara
något ytterligare skärskåda detta med
tillståndsgivningar och manchesterliberalism
som herr Gustafson i Göteborg
hakade upp sig på.

Jag har läst noga på i de förarbeten
som ledde fram till 1963 års riksdagsbeslut
i frågan, och jag kan inte befria
mig från en känsla av att man vid den
tidpunkten var besjälad av en kolartro
på en liberalisering, som skulle lösa
alla problem. Hur har det sedan blivit?
Det är självklart att man inte har kunnat
släppa loss en fullständig frihet.
Men inom ramen för den frihet som den
nvarande trafikpolitiken medger meddelar
man årligen tillstånd till praktiskt
taget alla sökande som med olika
trafikföretag vill börja konkurrera. Men
det skapas också, delvis utan hänsyn
till spelreglerna, möjligheter till konkurrens
som i många smmanhang utvecklas
till en ren piratkonkurrens.
Man kan t. ex. mycket lätt erhålla tillstånd
för skolskjutsar inte bara i Bohuslän,
varifrån jag kommer, utan även

1 andra delar av landet. Småföretag,
droskägeriföreningar osv., får tillstånd
att anordna skolskjutsar, utvecklar detta
och tar ett större antal skolskjutsar,
behöver större trafikenheter än de man
redan har och köper en buss, och med
denna buss, som är »friställd» från fredag
eftermiddag till måndag morgon,
går man in och krigar i konkurrensen
både inom och utom regionerna. På så

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Den statliga trafikpolitiken m. m.

sätt skapas en piratkonkurrens till statens
järnvägar vilken i mångt och mycket
liknar ett slags vårdslös manchesterliberalism.
Utan ansvar vare sig mot
trafikanter eller samhälle. På sträckan
Göteborg—Malmö eller Göteborg—
Stockholm kan man komma ned i priser
som bara uppgår till en tredjedel
av vad kostnadsansvaret kräver att statens
järnvägar tar ut. Det är på detta
sätt jag menar att ett slags manchesterliberalism
bryter igenom även i nuvarande
politik. Jag har velat fästa uppmärksamheten
på detta med anledning
av herr Gustafsons yttrande.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Jag skall endast göra
ett kort inlägg, då avdelningens ordförande
har redogjort för det utlåtande
som utskottet enhälligt har avgivit.

I motionerna 1:209 och 11:244 har
framställts yrkande om att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära
att en översyn skall företas innan fler
järnvägslinjer läggs ned. I motionerna
I: 727 och II: 554 har framhållits att de
vägledande principerna för kostnadsberäkningarna
i de separatredovisningar
av statens järnvägars trafiksvaga bannät
som utförs vart tredje år går tillbaka
till 1942 års järnvägskostnadsutredning
och därmed skulle vara föråldrade.
Under hänvisning bl. a. härtill har
motionärerna hemställt om en ny järnvägskostnadsutredning
samt föreslagit
att riksdagen skall uttala att ytterligare
järnvägsnedläggningar bör undvikas i
avvaktan på en sådan utredning.

Först, herr talman, skulle jag vilja
rekommendera motionärerna att studera
inte bara vad riksdagen beslutade 1963
utan gå till arkivet och plocka fram
statsutskottets utlåtande B 6 för år 1958
och protokollet för riksdagssammanträdena
fredagen den 25 juli samma år. Det
är mycket intressanta aktstycken. Jag
skal! inte citera någonting ur dem, men
jag vill gärna uppmana motionärerna att
läsa dem innan de ger sig in på en dis39 -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

kussion om statens järnvägar.

Utskottet har i det enhälliga utlåtandet
nu erinrat om vad riksdagen uttalade
förra året i sitt utlåtande nr 167,
som mycket ingående behandlade de
trafikpolitiska frågorna. Riksdagen fastställde
då de grundläggande principerna
för 1963 års beslut. Målet för trafikpolitiken
skall enligt detta beslut vara att
trygga en tillfredsställande transportförsörjning
i landets olika delar till
lägsta möjliga samhällsekonomiska kostnad.
Härvid skall hänsyn tas bl. a. till
sociala, näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
förhållanden.

Jag ser att Gösta Skoglund, vilken
som kommunikationsminister lade fram
1963 års proposition om riktlinjer för
trafikpolitiken, är inne i kammaren. Låt
mig säga att Gösta Skoglund gjorde ett
gott arbete. Han beaktade just de sociala,
näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
aspekterna, som han ansåg
vara mycket viktiga och som därefter
har iakttagits. Gösta Skoglund har all
heder av denna proposition, och när
allt kommer att redovisas tror jag inte
att eftervärlden kommer att vara så kritisk
som många har velat göra gällande.
Därmed är inte sagt att allt är bra —
vi lever i en föränderlig tid, och det inträffar
förändringar också i de trafikpolitiska
förhållandena.

I utlåtandet har vi med anledning av
de nämnda motionerna erinrat om att
det alltid förekommer ingående överläggningar
mellan statens järnvägar och
berörda regionala och lokala organ då
en fråga om nedläggning av en bana
uppkommer. I sitt utlåtande har utskottet
anfört att det enligt utskottets uppfattning
är angeläget att frågor om järnvägsnedläggelser
bedöms med stor försiktighet.
Utskottet har förutsatt att sådana
frågor också bedöms med den
grundlighet och försiktighet som avsågs
när riksdagen antog de trafikpolitiska
riktlinjerna.

Herr talman! Jag skulle också vilja
tillägga att de riksdagsledamöter som

har följt statens järnvägars policy den
senaste tiden har sett att statens järnvägar
har bedrivit en upplysningsverksamhet
— jag vill inte använda ordet
reklam — där man påpekar skillnaderna
mellan olika transportmedel och särskilt
framhäver sådana fall där järnvägen
har stor konkurrenskraft. Statens
järnvägar har här givit sig in på någonting
nytt, som kanske kommer att få
stor betydelse.

Visst kan det framföras och skall
framföras kritiska synpunkter, men man
bör också påpeka när statens järnvägar
gör någonting som är bra.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag tänker inte gå in på
någon diskussion rörande det utlåtande
som statsutskottet har avgivit över motionerna
om den statliga trafikpolitiken,
eftersom utlåtandet i stort sett är enhälligt.
Herr Gustafson i Göteborg ställde
emellertid en fråga om vägkostnadsutredningen
och dess arbete, som jag
skall söka besvara. Frågan är befogad,
eftersom denna utredning, såsom herr
Gustafson säger, spelar en stor roll för
dagens diskussioner om den tillämpning
av de trafikpolitiska riktlinjerna
som vi gemensamt skall utforma.

Frågan gällde huruvida de ytterligare
experter som skulle knytas till utredningen,
enligt vad som signalerades
för något år sedan, har kommit i arbeie
och vidare huruvida vägkostnadsutredningens
tidsplan och arbetsplan kan
närmare anges i dag.

Under utredningsarbetets gång har
det blivit helt klart att många av de för
utredningens bedömningar centrala och
avgörande frågorna har en kvalificerat
vetenskaplig karaktär, som kräver speciella
och tidsödande undersökningar. 1
syfte att möjliggöra en koncentrerad arbetsinsats
i dessa hänseenden har det,

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

såsom herr Gustafson påminde om, i
början av detta år inom utredningen tillsatts
en ekonomisk-teknisk arbetsgrupp,
som är sammansatt av vetenskapliga experter.
Svaret på herr Gustafsons fråga,
huruvida arbetsgruppen har kommit
i arbete, är alltså att den har börjat sin
verksamhet för ungefär ett år sedan.
Denna ekonomisk-tekniska arbetsgrupp
har framför sig ett utredningsarbete
inom den ekonomiska teorin som måste
sammanvägas med vissa tekniska ting
för att man på ett så riktigt sätt som
möjligt skall kunna definiera och avgränsa
vägtrafikens kostnadsansvar, vilket
är utredningens huvuduppgift.

Jag vill tillägga att vägkostnadsutredningen
håller kontakt med dem som ägnar
sig åt motsvarande arbete i andra
länder, bl. a. Frankrike, England, Västtyskland
och Norge. På alla håll anses
det att arbetsgruppen har gripit sig an
med ett mycket svårt problemområde
där olika insatser kan göras som genomgående
blir banbrytande.

Mot bakgrund av vad jag här har sagt
torde det framstå som rimligt att räkna
med att det dröjer ytterligare ett par år
innan vägkostnadsutredningen kan lägga
fram sina förslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet och jag är
överens om den mycket viktiga roll som
vägkostnadsutredningen spelar i hela
detta sammanhang. Jag blev litet bekymrad,
när jag fick en uppgift om att
vägkostnadsutredningen hittills i år bara
haft ett plenarsammanträde. Jag vet
inte, om statsrådet kan bekräfta den
uppgiften. Det innebär ju inte att utredningen
har varit passiv, utan givetvis
har olika expertgrupper arbetat. Men
om denna uppgift är riktig, tyder den på
en sak, nämligen att man nu, trots att
man har hållit på sedan 1966, inom vägkostnadsutredningen
anser, att det inte
föreligger tillräckligt med material för
att ha mer än ett plenarsammanträde

Nr 39 35

Den statliga trafikpolitiken m. in.

under året. Det gör att man måste fråga
sig, om det inte finns möjligheter
att forcera arbetet.

Statsrådet talar om en expertgrupp
som har arbetat sedan ungefär ett år
tillbaka. Men det kan inte vara dessa
experter som åsyftas i den trafikpolitiska
delegationens skrivelse. Den är nämligen
daterad den 4 maj 1970. Där talar
man om att avsikten är att tillföra vägkostnadsutredningen
ytterligare expertis
som ett led i strävandena att intensifiera
arbetet — alltså experter utöver
dem som har arbetat sedan över ett år
tillbaka.

Om vi är överens om att de trafikpolitiska
frågorna är brännande och att
det är stora ekonomiska och samhällsekonomiska
värden som står på spel,
måste det vara en förstahandsuppgift att
forcera arbetet i vägkostnadsutredningen.
Inte minst mot bakgrunden av den
uppgift som statsrådet nu lämnade, nämligen
att det kan dröja ytterligare ett par
år och att denna expertutredning sedan
skall efterföljas av en parlamentarisk utredning
som väl kommer att arbeta kanske
tre å fyra år, vill jag fråga statsrådet,
om han inte skulle vilja vidtaga extra
åtgärder för att möjliggöra en forcering
av arbetet i vägkostnadsutredningen.

Herr SELLGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande, då
kommunikationsministern inte var närvarande,
ställde jag en fråga till utskottets
representant beträffande utskottets
skrivning i fråga om långtidsutredning
rörande samordning av landtransporterna.
Jag frågade vad utskottet skrivning
innebar, där det står, att det sedan
någon tid tillbaka pågår ett omfattande
samarbete mellan statens järnvägar,
vägverket in. fl. beträffande planeringen
av trafikens och transporternas
ordnande inom skilda områden. .Tåg
fick av herr Gustafson i Göteborg bara
det enkla beskedet att det pågår ett samarbete
mellan S.T, vägverket och företrä -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

dafe för vissa delar av näringslivet.

Jag skulle vilja fråga kommunikationsministern
: Är detta en utredning
söm är tillsatt av kommunikationsdepartementet
eller har kommunikationsdepartementet
någon kontakt med denna
utredning? Om så är fallet vill jag fråga:
Vad är den mera preciserade målsättningen,
direktiven för denna utredning,
och när kan man vänta något besked
om utredningens resultat?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Till herr Sellgren vill
jag säga att de kontakter som äger rum
mellan vägverket och SJ ju är kontinuerliga.
Det är inget speciellt detta, utan
de är ju skyldiga att ha kontakter med
varandra i en rad frågor.

Det är klart, herr Gustafson Göteborg,
att man kan fråga sig, om inte vägkostnadsutredningen
borde tillföras ytterligare
folk och ytterligare expertis. Man
kan tycka som herr Gustafson, och det
är kanske fler än han som tycker att
det här arbetet skulle kunna forceras
ytterligare. Jag tror emellertid att jag
törs säga, att det kanske inte är fråga
om kvantitet när det gäller folk i detta
fall, utan fastmer om kvalitet, och jag
vågar påstå att vi har sökt efter de allra
bästa i vårt land på detta område. Delvis
har vi också lyckats knyta dem till
denna utredning som experter eller ledamöter.
Jag menar alltså att vi till
denna utredning har haft sällsynta möjligheter
att få duktiga experter och utredare,
som således sysselsätter sig med
det bär besvärliga problemkomplexet.
Men jag är beredd att från tid till annan
under utredningens fortsatta arbete förutsättningslöst
pröva alla möjligheter att
tillföra utredningen ytterligare sakkunskap.
För dagen tror jag emellertid att
vi lugnt kan konstatera att utredningens
sammansättning inte lämnar något
övrigt att önska i fråga om kvalitet. Jag
skall även framgent, tills utredningen
säger sig börja slutsummera sina upp -

fattningar, vara öppen för ett fortsatt
agerande i resursfrågan!

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet och jag är
överens om att det inte finns någon anledning
att kritisera kvaliteten på dem
som deltar i vägkostnadsutredningen;
men vi måste ju fatta beslut i de trafikpolitiska
frågorna. Utvecklingen står inte
stilla och vi kan inte säga att de här
utredningarna tillsammans med en efterföljande
parlamentarisk utredning
kanske tar ungefär sex sju år och att vi
har att avvakta resultaten. Vi måste alltså
fatta beslut, och om vi tvingas göra
det utan alt ha tillräckligt underlag
finns risken att besluten inte blir så bra
som de skulle kunna bli. Därför har vi
en gemensam målsättning, nämligen att
påskynda arbetet så mycket som möjligt,
vilket också är i överensstämmelse
med syftet i riksdagens skrivelse förra
året till Kungl. Maj :t i frågan.

.Tåg noterar med stor tillfredsställelse
att kommunikationsministern säger
sig vara beredd att ta alla tänkbara initiativ
för att intensifiera utredningens
arbete, men då bör väl kommunikationsministern
än en gång se på den trafikpolitiska
delegationens skrivelse av den
4 maj i år där det just talas om behovet
av ytterligare expertis för att intensifiera
arbetet.

Till slut vill jag fråga: Skulle det inte
kunna vara möjligt att låta vägkostnadsutredningen
publicera delrapporter med
vissa av de resultat den kommit fram
till i syfte att underlätta den allmänna
trafikpolitiska debatten?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Som svar på herr Gustafsons
i Göteborg senaste fråga tror
jag mig kunna säga att det för dagen
inte finns något att publicera från vägkostnadsutredningens
arbete som skulle
kunna ge underlag för en riktig — och

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

med det menar jag då en framåtsyftande
— diskussion om det arbete som utredningen
håller på med. Jag tycker att det
bör vara vägkostnadsutredningen obetaget
att framdeles, vid tidpunkt då utredningen
själv kan tänka sig en sådan
ordning, ta ett sådant initiativ.

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Med hänsyn till de
många motioner som väckts under våren
och de många interpellationer som
berört dessa frågor under denna riksdag
är det kanske inte så underligt ätt
vi nu har lått en relativt lång debatt
om trafikfrågorna. Det visar bara den
allmänna oro som råder för den nuvarande
utvecklingen, en oro som inte
minst grundar sig på det som händer
ute i världen, där trafikexpansionen på
vissa håll är enorm. Men oron grundar
sig inte bara på situationen i tätorterna
utan även på svårigheterna på
motsatt håll, alltså i glesbygderna. Jag
tycker att vi liksom sitter på parkett i
dag och betraktar den förfärande utveckling
som pågår på trafikens område
i vissa tätortsregioner i Europa. Det
är, tror jag, bara en tidsfråga när vi
själva kommer att flytta in på scenen
som aktörer. Om vi inte tar varning
hamnar vi i samma situation — och det
ganska snart!

Jag har ingen känsla av att vi är sämre
än andra när det gäller att klara upp
problemen. Om man ser på situationen
i andra delar av världen vill jag snarare
säga att det är tvärtom. Men det räcker
inte, menar jag, om vi skall kunna lösa
problemen. Vi måste lösa dem — och
vi har förutsättningar att göra det. Vi
kan ta lärdom av de satsningar som
gjorts i andra länder, t. ex. i Japan, Amerika
och Frankrike. Jag tänker här
exempelvis på utvecklingen på persontrafikens
område, där snabbtågen nu är
på frammarsch. Vi borde här i vårt avlånga
land absolut satsa hårdare på en
konkurrens med privatbilismen, så att
bilägarna förmås lämna sina fordon

Den statliga trafikpolitiken m, m.

hemma och i stället anlitar kollektiva
transportmedel.

I motion II: 708 förra året tog min
partikamrat herr Strandberg och jag
upp dessa frågor och hemställde att
riksdagen i skrivelse till Kungl, Maj:t
måtte anhålla att Kungl. Maj:t måtte

1. uppmana pågående statliga utredningar
inom trafikpolitikens område att
snarast fullfölja sina uppdrag,

2. uppdraga åt trafikpolitiska delegationen
att dels samordna resultatet av
nämnda utredningsarbete och i samband
därmed verkställa en analyrs av
den framtida utvecklingen inom transportområdet,
dels föreslå de åtgärder
i trafikpolitiskt hänseende vartill samordningen
och analysen kan föranleda.

I sitt utlåtande nr 167 skrev statsutskottet
den gången mycket välvilligt om
vår motion. Men vad har skett under
det gångna året? För mig verkar det
som om utskottet och riksdagen nu har
blivit mera framåt och förutseende i
dessa frågor än man är i kommunikationsdepartementet.
Det hjälper jo inte
att bara utreda. Vi måste tackla trafikfrågorna
mot bakgrund av de erfarenheter
man gjort i andra länder.

Kommunikationsministern säger att
det utredningsarbete som bedrives bl. a.
av vägkostnadsutredningen rör så vetenskapliga
och tekniska problem och
allmänt är så kvalificerat, att det måste
ta lång tid. Vi måste därför ge oss till
tåls för att utredningarna skall få,arbeta
på rätt sätt.

Jag undrar emellertid i likhet med
herr Gustafson i Göteborg, om det inte
vore möjligt att särbehandla vissa delproblem
på detta område. Därvid borde
vi ta vara på de erfarenheter som
finns i utlandet, där man på vissa avsnitt
faktiskt kommit fram till effektiva
lösningar. Vi måste enligt min bestämda
uppfattning få bilisterna att välja
de kollektiva transportmedlen, som
är snabbare, bekvämare, billigare, nptiljövänligare
och säkrare.

Man har enligt min mening i utred -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

ningarna i samband med 1963 års trafikpolitiska
beslut och i de uttalanden,
som gjorts bl. a. av riksdagen, egentligen
bara snuddat vid frågan om trafikmedlens
miljövänlighet. Detta spörsmål
har belysts alldeles för litet, trots
att det borde stå i centrum för uppmärksamheten
i dagens debatt. Miljöproblemen
möter ett sådant gensvar hos
allmänheten att departementet bättre
borde utnyttja möjligheterna att göra
insatser för de kollektiva transportmedlen
gentemot bilismen.

Jag undrar om departementet i tillräcklig
grad använder de medel, som
står till dess förfogande för upplysningsverksamhet.
Jag tycker inte att departementet
tillräckligt framhåller fördelarna
från miljösynpunkt av de kollektiva
lösningarna i förhållande till
andra trafikmedel. Jag vill till kommunikationsministern
ställa den frågan vad
som görs på detta område med hänsyn
till miljöaspekten. Jag vill få en ordentlig
redovisning härav, eftersom jag inte
tror att alla tillgängliga resurser inom
massmedia, skolundervisning, organisatiönsVerksamhet
osv. utnyttjas tillräckligt
effektivt. En hel del av frågorna på
detta område skulle snabbare kunna lösas
om det gjordes en större satsning i
dessa avseenden.

Jag tror att miljön i framtiden kommer
att bli den avgörande faktorn för
människornas val mellan kollektiva och
enskilda trafikmedel. Vi måste därför
redan nu våga påbörja en satsning på
de kollektiva transportmedlen, även om
dessa till en början inte företagsekonomiskt
skulle vara lönsamma. Investeringar
i det rätta ögonblicket måste på
sikt kunna ge fördelar.

Jag vill avslutningsvis ta upp vad herr
Sörenson sade i sitt anförande, där han
redan hade tagit ställning till frågan
om nyttotrafiken, innan den pågående
utredningen fått tillfälle att framlägga
sina synpunkter. Han framhöll rent allmänt
alt nyttotrafiken inte ger täckning
för sina kostnader. .Tåg betraktar

denna fråga på samma sätt som de problem
näringslivet i dag har på miljövårdsområdet,
t ex. inom skogsindustrin.

Den svenska massaindustrin skall
konkurrera med andra länders massaindustrier,
som på vissa håll struntar i
miljövårdsproblemen. Inom den svenska
industrin är man däremot tvungen
att ta hänsyn till miljövårdsfrågorna.
Jag tycker också att det är fullt riktigt
att så är fallet. Men vi måste då också
ta hänsyn till vad som sker i andra länder
och stödja vår egen industri i detta
avseende, det är ju med de utländska
vi skall konkurrera. Exakt samma sak
är det när det gäller nyttotrafiken — vi
har att konkurrera, inte minst med nyttotrafiken
i Europa, och vi måste skapa
en samstämmighet därvidlag. Då är det
också i viss mån statsmakternas skyldighet
att fylla ut gapet mellan kostnaderna
internationellt och de kostnader
vi har.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lothigius har nog
följt med mycket dåligt i dessa frågor.
Statens järnvägar provar olika metoder
för snabbanor. Det har stått artiklar
om detta i tidningarna, så nog borde
herr Lothigius ha uppmärksammat att
man t. o. in. har en provsträcka för att
undersöka om det finns möjligheter att
genomföra snabbare trafik, ungefär på
samma sätt som man — såsom herr Lothigius
själv beskrev •— har bl. a. i Japan.

Det går naturligtvis bra att stå här
och tala om miljöproblemen och om att
man skall söka lösa dem. Men moderata
samlingspartiet har sannerligen inte velat
vara med om att höja anslagen utan
har tvärtom velat sänka anslagen för
investeringar o. d. till statens järnvägar.
Då har herr Lothigius följt med — då
har han ingenting sagt.

Herr talman! .lag tycker att ord och

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

handling måste rimma någorlunda,
men det gör det inte för herr Lothigius’
del i detta fall.

Herr SÖRENSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag lyssnade med ett
visst intresse till herr Lothigius, och
jag instämmer i väsentliga delar i vad
han sade beträffande totalplaneringen,
främst med hänsyn till att det är den
närmaste miljön omkring oss som kommer
att bestämma utformningen av våra
trafikmedel. Också i USA har man insett
detta, och man orienterar sig där
mer och mer mot spårbunden trafik,
framför allt i tätortsregioner för att
föra ihop dem med förorterna runt omkring.

På den punkten råder det alltså inte
några delade meningar mellan mig och
herr Lothigius. Däremot ställer jag mig
frågande när herr Lothigius förklarar
att nyttotrafiken måste bestämmas av
relationerna till utlandskonkurrensen.
Men, herr talman, det är ju just därför
vi skrivit vår motion. Vi vill skapa förutsättningar
för bästa möjliga transportekonomi
i vårt svenska samhälle •—
därför vill vi satsa på järnvägarna, därför
vill vi ge järnvägarna möjligheter
att överleva. Det är ju bevisat genom
all tillgänglig nationell och internationell
statistik att järnvägarna erbjuder
de billigaste transportalternativen. Ett
stort antal svenska företag har börjat
inse detta och går mer och mer över
till sådan trafik — inte bara därför att
det är billigare ur transportsynpunkt
utan därför att företagen genom den
ständiga transportströmmen från företag
till företag, från producenter till
avnämare kommer att bli av med stora
delar av sina nuvarande lagerkostna der.

Med den totaliteten i bilden kan
vi inte bortse från att järnvägarna är
det absolut mest ekonomiska transportmedlet,
om vi vill ta upp konkurrensen
också på den internationella marknaden.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag är, herr Johansson
i Norrköping, fullt på det klara med
vad som sker på detta område med
provsträckor och början till försök i
vårt land. Men det rör sig om början
till försök, medan man i andra länder
bedrivit sådan här verksamhet under
många år. Det är därför jag anser att
vi är sent ute. Varför har vi inte tidigare
följt upp de möjligheter som förelegat?
Vi har ju dock haft utblick och
kunnat se vad som pågår, och då borde
vi tidigare ha kunnat använda oss av
dessa medel.

Vidare säger herr Johansson i Norrköping:
Men moderata samlingspartiet
vill ju inte vara med om att bevilja
de pengar som behövs för investeringar
på detta område. Här gäller det hur
man skall använda de pengar som finns,
hur de skall fördelas till det ena eller
det andra området. Härvidlag har vi
ingenting emot att man kanske gör en
annorlunda fördelning än den vi har
i dag.

Jag tog upp frågan om konkurrensen
just mot bakgrunden av den nyttotrafik
som vi måste ha i detta land. I
många fall kan järnvägarna inte fullgöra
vad industrin och näringslivet behöver.
Vi måste utnyttja lastbilar och
vägar för industrin, och det var denna
jämförelse jag försökte göra. Det är alldeles
riktigt att målsättningen skall
vara att så mycket som möjligt försöka
föra in även nyttotrafiken i de kollektiva
transportmedlen. Det är detta vi
skall arbeta för. Men det är givet att
näringslivet känner till kostnaderna och
besvären på de olika områdena. Man
har vägt det ena mot det andra. Det ligger
alltså bestämda skäl bakom de satsningar
som har gjorts.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man
kan göra jämförelser, herr Lothigius,
men det får vara proportion mellan de

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

jämförelser man gör.

Ilerr Lothigius talar om Japan. Mellan
Tokyo och Osaka finns i Japan en
snabbgående järnvägslinje. Ungefär 35
miljoner människor skall denna järnvägslinje
betjäna. Om vi bär i Sverige
hade en snabbgående linje mellan
Stockholm och Göteborg, kan herr Lothigius
räkna ut att det inte går att
jämföra denna med den japanska linjen.
Det hela stämmer inte riktigt. För
övrigt kan det nämnas att vi i vårt land
bär något annorlunda klimatiska förhållanden.
Med sunt bondförstånd borde
herr Lothigius begripa detta.

Moderata samlingspartiet hette tidigare
högerpartiet. Bakom de berömda 10
procent som högerpartiet ville minska
på alla anslag stod även herr Lothigius,
och dessa minskningar gällde även sådana
saker som vi nu talar om.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
göra ett litet förtydligande till de inlägg
som herr Lothigius gjorde för en
stund sedan.

Om jag förstod honom rätt menade
han att vi på trafikpolitikens område
skall handla snabbt och effektivt. Vi
bör vidta en rad åtgärder både i dag
och i morgon för att så snabbt som möjligt
komma fram till mera synliga resultat.

Jag kan aldrig tro att herr Lothigius
med sitt inlägg avsåg att vi skulle förmena
de utredningar, som nu är i arbete
och som måste få fortsätta tills
de blir färdiga, rätten att lägga fram
sina resultat. Allra minst bör vi förmena
riksdagen att, med utgångspunkt
i det material utredningarna lägger
fram, bedöma dessa frågor. Om det skulle
ha varit avsikten med herr Lothigius’
inlägg, måste jag säga att vi inte
kan arbeta så. Men trots att vi i fråga
om trafikpolitiken har en rad utredningar
som arbetar på litet längre sikt
kan det inte vara någon främmande att

vi under tiden också lägger fram och
i detta hus debatterar och beslutar i en
rad frågor, som i vissa stycken kan sägas
utgöra riksdagens medgivande till
speciella undantag eller avgränsningar
från de trafikpolitiska riktlinjerna på
grund av lokaliseringspolitiska, näringspolitiska
eller andra motiv. Samtidigt
fattar vi beslut om andra åtgärer på
trafikpolitikens område, när vi anser
oss vara så långt framme i diskussionen
kring dem att vi kan ta ansvaret
för ett beslut, även om vi i fråga om
den långsiktiga bedömningen får avvakta
utredningsarbetet i olika avsnitt.

Det räcker att nämna bara ett par
tre exempel. Som tidigare talare i denna
debatt redan har antytt har vi
infört transportstöd. Arbetet är i gång
med den regionala trafikplaneringen i
Norrbottens län, vilken skall utgöra
grunden för en modellplan för trafikförsörjningen
i de olika länen i landet.
Inom departementet pågår undersökningar
— på riksdagens beställning —
rörande persontransportkostnaderna inom
stödområdet. Transportforskningsutredningens
betänkande skall behandlas
av riksdagen och, förutsätter jag,
mycket snabbt leda till resultat. Jag
skulle kunna fortsätta på det här sättet,
men det är onödigt att ta upp kammarens
tid med sådant. Jag vill bara ha
sagt att även om vi avvaktar utredningar
sitter vi inte stilla under tiden.

Herr Lothigius kom in på miljöproblemen
i anknytning till trafikpolitiken.
Naturligtvis är det oerhört viktigt att
vi inte glömmer den delen av verksamheten.
Men även i det sammanhanget
är det väl angeläget att konstatera, att
affärsverken — vare sig det är fråga
om sjöfartsverket, SJ, vägverket, luftfartsverket
eller något annat — har som
en integrerad del av sitt vardagsarbete
att hela tiden ta hänsyn till miljöfrågorna.
Vi behöver inte vara rädda för
att något onödigt felsteg skall tas i den
rutinmässiga handläggningen av miljöproblemen.
Icke förty har vi även på

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

detta område en rad utredningar och
undersökningar i gång. Jag kan hänvisa
till den arbetande bullerutredningen,
som har den stora och ansvarsfulla
uppgiften att med hjälp av medicinsk
och annan vetenskaplig expertis så snart
som möjligt lägga fram förslag till normer
för det buller vi i olika sammanhang
skall kunna tåla.

Vi skall således ha klart för oss att
vi i den långsiktiga trafikplaneringen
inte bara kan sätta oss stilla och vänta
på utredningsresultat, utan vi skall agera
under tiden. Med detta inlägg har
jag velat visa att vi också gör det. Det
finns människor som lever efter devisen
att även om man inte vet vad man
gör så skall man göra det ändå. På
det här området är det ett farligt sätt
att leva.

Herr LOTHIGIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har i princip ingen
annan uppfattning än kommunikationsministern
i dessa frågor. Jag är fullt införstådd
med att man inte skall förmena
utredningar att fullborda de analyser
och undersökningar som behövs och att
dessa måste vara kvalitativt tillräckliga.
Detta är alldeles riktigt. Jag nämnde
också i mitt förra anförande att vi i
vårt land, såvitt jag har kunnat se, ligger
ganska väl framme i förhållande
till andra länder. Det hindrar emellertid
inte alt andra länder har genomfört vissa
dellösningar, som de har tvingats till
därför att deras trafiksituation har varit
olidligt svår. Varför skulle inte vi också
utan alltför tidsödande utredningar
kunna tillämpa dessa dellösningar, när
vi vet att de i praktiken har fungerat
bra utomlands?

Jag har en känsla av att utredningsväsendet
i Sverige är så omfattande,
långsamt, om också gediget och kvalitativt
högtstående, att mycket av det som
borde och kunde göras inte blir gjort
i tid.

Jag påpekade att miljöfrågan är den
stora frågan, den som i dag engagerar

2* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 39

Den statliga trafikpolitiken m. m.

människorna. Varför då inte driva den
med större kraft i upplysningsverksamheten
och i utbildningen så att möjligheterna
förbereds för en annan trafikutveckling
än den som för närvarande
sker? Man bör försöka få människorna
att förstå betydelsen av att de kollektiva
trafikmedlen används eftersom de
är miljövänligare, vettigare och riktigare,
utan att man därför med tvingande
medel inskränker människornas självständighet
på trafikområdet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till detta utskottsutlåtande,
och jag vill med några ord motivera anledningen
därtill.

När riksdagen 1963 fattade sitt principbeslut
om trafikpolitiken underströks
att målet skulle vara att för landets olika
delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till från samhällsekonomisk
synpunkt lägsta möjliga kostnader.
Hänsyn borde tas, som också påpekats
i debatten, till sociala, näringspolitiska
och lokaliseringspolitiska förhållanden,
till trafiksäkerhets-, arbetarskydds-
och miljösynpunkter.

Detta beslut fattades under mycket
stor enighet. Jag tror att det är riktigt
att säga att det vid den tidpunkten rådde
en betydande optimism inom riksdagens
alla partier om att man med
denna målsättning och detta program
skulle kunna lösa dessa frågor på ett
tillfredsställande sätt.

Ingen av oss kan emellertid vara
okunnig om den växande kritiken och
kanske framför allt den växande oron
inför utvecklingen. Banor läggs ned eller
hotas av nedläggning, en mängd
järnvägsstationer dras in. För många
människor innebär detta uppenbarligen
en försämrad service — det kan man
inte komma ifrån.

Vi kan också notera de svårigheter
som SJ har att täcka ökade löner och
andra kostnadsstegringar med en fortgående
rationalisering utan ständiga bil -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

jettprishöjningar. I själva verket har SJ
tvingats till biljettprishöjningar som i
dag onekligen avskräcker många människor
från att använda tåg. Jag vill inte
därmed säga att biljettkostnaderna i och
för sig är höga om man jämför med vad
det kostar i varje fall en person att i
stället sätta sig i en bil och resa; jag
bara konstaterar att biljettprishöjningarna
är av den storleksordningen att effekten
av dem blir att trafikunderlaget
försvagas.

Naturligtvis får man inte ett ögonblick
bortse från att bilismens snabba
utveckling i vårt land medfört en rad
problem. Vi har inte bara ett kraftigt
ökat antal bilar, vilka utgör ett alternativ
till persontransport på järnväg, utan
vi har också en mycket hög olycksfallsfrekvens
på våra vägar. Varje dag får
vi i TV och press en erinran om de
mänskliga tragedier som inträffar, och
då och då får vi av herrar experter
en bedömning av de kostnader för sjukvård
och de problem i form av »sprängda»
städer och annan inverkan på vår
miljö som den växande bilismen medför.

Vi har samtidigt en debatt i vilken
kraven på att vi måste satsa mer på den
kollektiva trafiken framförs allt högIjuddare.
Detta sker inte utan skäl. Detta
motiveras icke enbart av miljövårdshänsyn
utan även ur jämlikhetssynpunkt.

Herr talman! Det är denna utveckling
»om gjort att jag inte känner mig överygad
om att det för att vi skall komina
till rätta med detta problem räcker
med en översyn av tillämpningen av
1963 års trafikpolitiska beslut. Jag upplever
det i varje fall så att det finns en
betydande risk för att vi med denna utveckling
och kanske även med denna
målsättning inte kommer att få en tillfredsställande
trafikförsörjning i landets
olika delar, om vi med trafikförsörjning
.avser den service som dagens
och morgondagens människor kräver.
Det finns risk för, förefaller det mig,

att vi kommer att få en alltför svag trafikförsörjning;
målsättningen för riksdagsbeslutet
— och även för tillämpningen
— var att trafikförsörjningen
skulle klaras till lägsta möjliga samhällsekonomiska
kostnader. Vi måste klara
ut vilken vår ambitionsnivå i detta sammanhang
är. Därför tror jag inte att detta
bara är eu fråga om tillämpningen av
1963 års trafikpolitiska beslut.

Det finns enligt min uppfattning åtskilligt
som talar för att statsmakterna
måste bestämma sig för en mer ambitiös
målsättning för den kollektiva trafiken,
om vi skall kunna lösa de frågor
i detta sammanhang som rör socialpolitiken,
sysselsättningspolitiken, lokaliseringspolitiken
och jämlikhetsproblemen;
allt detta bör ligga i botten för
värt handlande när det gäller trafikpolitiken.
Jag tror att vi måste klargöra
om det inte på detta område behövs
en mer ambitiös och mer preciserad
målsättning för den statliga trafikpolitiken
än vad 1963 års beslut innebär.

Bet kan enligt min mening komma
att betyda att man måste ompröva 1963
års beslut. Jag tvekar inte att säga det
trots att jag är fullt medveten om att
jag själv varit med om att fatta beslutet.
Utvecklingen på detta område är så
oroande att tidpunkten nu hör vara inne
att ta upp en diskussion med något
vidare målsättning än att studera hur
detta principbeslut tillämpas. Det är
angeläget att vi verkligen får en tillfredsställande
— jag understryker ordet
tillfredsställande -— trafikförsörjning i
landets olika delar. Den situation i vilken
SJ nu befinner sig förefaller inte
medge att man tillgodoser önskemålet
om en tillfredsställande trafikförsörjning.

Jag har med andra ord kommit till
den uppfattningen att åtskilligt talar
för att vi måste satsa mer på den kollektiva
trafiken. Jag tror det är nödvändigt
att man i Sveriges riksdag och
även inom regeringen allvarligt överväger
om man inte måste ge SJ helt and -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

ra möjligheter att agera, helt andra möjligheter
att överleva, om vi skall få en
trafikförsörjning på godtagbar nivå. Det
är detta, herr talman, som jag har velat
ge uttryck åt genom en blank reservation.
Det är en personlig mening som
jag anser bör framföras i ett läge då
allt fler människor i detta land oroas
av att samhällets insatser på detta område
— trots många lovvärda initiativ
i fråga om transportstöd och liknande
— ter sig som alltför begränsade.

I detta anförande instämde herrar
Vigelsbo, Börjesson i Falköping och
Jonasson (samtliga ep).

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Sundhorn
säger att han kommit till uppfattningen
att det inte räcker med att ompröva
tillämpningen av 1963 års trafikbeslut
utan att man kanske måste ompröva
principerna för detta beslut. Anledningen
till detta är att herr Eliasson
anser att landets olika delar måste ha
en »tillfredsställande transportförsörjning».
Låt mig då, herr talman, citera
direkt ur 1963 års riksdagsbeslut: »Målet
för trafikpolitiken bör vara att för
landets olika delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning till lägsta
möjliga kostnader.»

Vi kan således vara överens om att
den målsättning som herr Eliasson här,
med rätta, viil föra fram ingår i 1963
års trafikbeslut. Det är alltså så, som
jag sade i mitt första anförande, att målsättningen
är så vittsyflande och så generellt
uttryckt att vi alla kan vara ense
om den, men när det gäller tillämpningen
uppstår det ofta olika meningar.

Jag tror att hela utskottet delar den
uppfattningen att man vid tillämpningen
av 1963 års beslut måste beakta regionalpolitiska
synpunkter, såsom har
framhållits i olika motioner och som
även herr Eliasson sade här. Därför är
det verkligt angeläget att vi får det yt -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

terligare material som vi behöver för att,
kunna utforma den trafikpolitiska ramhushållning
som vi vill ha.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson var med
vid 1958 års riksdag. Därför skulle jag
vilja rekommendera förre statsrådet
Eliasson att nu läsa om statsutskottets
utlåtande nr 6 vid 1958 års B-riksdag
och protokollet för den 25 juli, sidorna
136—144. Gör gärna en stencil av
detta och lämna den till herr Börjesson
i Falköping m. fl,, så att de får se
vad som tidigare har beslutats i den
här frågan.

Vi kan naturligtvis ha olika uppfattningar,
och besluten kan måhända omprövas
på någon eller några punkter.
Jag vill dock framhålla att det var 215
miljoner kronor som betalades för den
s. k. koliektivbiljetten när vi fattade
1963 års beslut; för detta budgetår betalar
vi 230 miljoner. Dessutom har vi
beslutat om anslag för busslinjer på
11,3 miljoner för detta budgetår, och vi
har beslutat införa transportstödet. Trafikpolitiken
har alltså icke varit statisk,
utan man har slagit in på andra
linjer. Om man inte skulle ha tagit några
som helst sociala och lokaliseringspolitiska
hänsyn utan ha sett krasst
företagsekonomiskt på frågan, skulle anslaget
ha minskat och inte ökat såsom
det har gjort.

Vi kan väl ha våra funderingar om
huruvida trafikpolitiken är riktigt utformad
och hur den bör se ut i framtiden,
men jag tror att herr Eliasson
anser liksom jag att vi inte kan springa
ifrån det vi en gång har beslutat. Jag
vill emellertid uppmana honom att läsa
de gamla handlingarna på nytt, eftersom
det är ett historiskt material, som
det inte skadar att läsa.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag bär inte bestritt att

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

1963 års principbeslut ansågs ge anledning
till optimism om att vi skulle
komma till rätta med transportproblemen,
men nu ter sig resultatet förskräckande.
Jag tror att det nu inte
bara är fråga om att ändra tillämpningen
av 1963 års trafikbeslut, utan vi
tvingas säkerligen göra en omprövning
som grundas på eu totalsyn på trafikpolitiken,
där man inte lika hårt får
hålla fast vid att varje trafikmedel skall
bära sina kostnader eller att trafikförsörjningen
skall tryggas till lägsta möjliga
kostnad för samhället.

.lag har inte ett ögonblick bestritt att
jag var med om att fatta besluten 1958
och 1963, men tillåt mig citera vad jag
tror att Arthur Engberg en gång sade:
»Även hjärnan är en mänsklig organism,
som kan utvecklas.» Jag hoppas
att också herr Johansson upplever detta
någon gång. Det är väl bättre att
justera ett beslut som man efter hand
bedömer vara felaktigt än att fortsätta
en utveckling som man känner allt större
oro inför. Spåren förskräcker — i
den mån det finns några spår kvar.

Vad jag vill är att SJ skall få en bättre
chans ätt fullgöra sin uppgift i ett samhälle
som måste satsa mer på den kollektiva
trafiken. Jag tror att även de
som nu inte är beredda att ompröva avvägningarna
inom trafikpolitiken kommer
att märka samma sak som vi fått
erfara på andra områden, nämligen att
vi alltför sent inser att vi borde ha
handlat.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag sade förut till herr
Eliasson att inte heller jag har någonting
emot att vissa ändringar företas.
Jag redogjorde också för vad som har
inträffat sedan riksdagen fattade sitt
beslut 1963 och framhöll att trafikpolitiken
inte har varit statisk. Jag hoppas
bara, herr talman, att herr Eliasson
är lika fast besluten som jag att öka
driftbidraget, om vi blir tvungna till

det, och även ta ut de pengar som behövs.
Det tror jag att herr Eliasson är,
men det finns andra, som inte är det
och som brukar krypa bakom något
annat.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Johansson i Norrköping att jag inte var
med när riksdagen fattade 1958 års
beslut angående trafikpolitiken. Däremot
var jag med 1963, och jag bär mitt
ansvar för det beslut som då fattades.
Men när jag ser vad tillämpningen av
1963 års trafikbeslut leder till i det
praktiska livet, t. ex. att statens järnvägar
övervältrar på kommunerna kostnadsansvaret
för upprätthållande av
trafiken, menar jag att det finns anledning
att ompröva 1963 års trafikbeslut
med hänsynstagande till sociala och näringspolitiska
aspekter och framför allt
med ökat hänsynstagande till de enskilda
människorna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Yttrandet av Arthur
Engberg borde komma även herr Johansson
i Norrköping att fundera över
om det inte kan finnas skäl att se över
någon del av 1963 års trafikpolitiska
principbeslut. I så fall möts vi på vägen.

Med anledning av vad herr Johansson
i Norrköping sade om stödet till
SJ över statsbudgeten under årens lopp
vill jag framhålla att vi inte har några
delade meningar på den punkten. Låt
mig emellertid förklara vad jag menar!
Jag tror inte att den skådepenning vi
ger i dag kommer att visa sig tillräcklig
om vi vill föra en verkligt ambitiös
trafikförsörjningspolitik. I så fall måste
vi välja olika vägar — det inser herr
Johansson lika väl som jag. Jag tror
det behövs en avvägning, som kanske
inte blir särskilt populär på alla håll,
men politikerna kommer att stå inför

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

valet mellan att se problemen mera
långsiktigt och att låta bli att handla.
Om vi låter bli att handla kommer de
människor som lever kvar i vissa delar
av landet att få bära bördorna av vår
brist på handlingskraft.

Man brukar säga att skillnaden mellan
en statsman och en politiker är att
statsmannen tänker på nästa generation
och politikern på nästa val. Jag
hoppas att den fortsatta debatten om
trafikpolitiken kommer att visa att riksdagen
har fler statsmän än man tror.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Riksdagen har tillsatt
den trafikpolitiska delegationen för att
följa utvecklingen på transportpolitikens
område här i landet. Som medlem
av trafikpolitiska delegationen har jag
haft tillfälle att vid ett antal hearings
från Malmö i söder till Luleå i norr
få diskutera dessa frågor med transportdistributörer,
transportutövare och
transportkonsumenter.

.lag måste säga att diskussionen vid
dessa hearings har varit betydligt mer
nyanserad än här i kammaren. Ingen
har här i kammaren försökt påvisa fördelarna
och vinsterna av 1963 års beslut.
Men det kan man få höra, när
man träffar distributörer, utövare och
trafikkonsumenter ute på dessa hearings.

Vad har 1963 års beslut lett till? Man
konstaterar ganska snart att det är inget
tvivel om att yrkesutövarna har skärpt
sig i mycket hög grad. Det har lett till
ett resultat som ur samhällsekonomisk
synpunkt har varit önskvärt. Lastbilscentralerna
har rustat upp. De har skaffat
sig moderna hjälpmedel i fråga om
både kontorsorganisation och bättre
transportmedel för att ta upp konkurrensen.
Inom SJ-sektorn kan man konstatera
samma sak: en skärpning ur
rationaliseringssynpunkt. Detta har i
sin tur lett till att man har kunnat någorlunda
hyggligt hålla tillbaka ökningarna
av transportkostnaderna, vilket är

Den statliga trafikpolitiken m. m.

av oerhörd vikt för vår samhällsekonomi
och för vårt näringsliv. Det är ju
positiva resultat som också kunde vara
värda att i någon mån notera.

Men det är alldeles givet att man i
dessa diskussioner haft mycket lätt att
påvisa att det brister på en mängd olika
områden och att problemen är mycket
stora. Man efterlyser bättre vägar, bättT
re vägunderhåll, bättre broar med större
bärkraft osv. och över huvud taget
en bättre planering.

I trafikpolitiska delegationens yttrande
till departementschefen har vi ju påvisat
— jag förmodar att statsutskottet
också har tagit del av den skrivelsen
— att man på två väsentliga punkter
behöver ledning med tanke på trafikpolitikens
utveckling i framtiden. Vi
behöver ett bättre statistiskt underlag
för handlandet — och vi har begärt att
arbetet härmed skall påskyndas — och
vi behöver bättre planering på det lokala
planet och på länsplanet.

Det har vid dessa hearings kunnat
konstateras att det brister i planering
och att man planerar olika effektivt
inom olika regioner. Det finns län, där
man praktiskt taget inte gör någonting
på planeringsområdet, och det finns
län där man enligt vad vi kunnat förstå
mycket effektivt angriper dessa problem.

Jag vill påstå att man inte på något
område i vårt land, inte i tätorterna
och inte heller i glesbygderna, skapat
en tillfredsställande trafikförsörjning
som vi kan slå oss till ro med i dag,
utan att det här gäller att undan för
undan försöka hinna med utvecklingen.
Tyvärr går utvecklingen på detta område
genom bland annat tätortskoncentrationen,
glesbygdens uttunning, så
snabbt att samhället inte hinner med
att vidtaga de åtgärder som behövs för
att skapa denna tillfredsställande trafikförsörjning.

Jag tror att samhället aldrig någonsin
kommer att kunna slå sig till ro
och konstatera att nu har vi löst tra -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Den statliga trafikpolitiken m. m.

fikpolitiken på ett tillfredsställande sätt.
Problemen kommer att öka undan för
undan och vi måste på ett allt effektivare
sätt försöka klara dem. Min slutsats
blir att herr Eliasson i Sundborn
har alldeles rätt när han säger att vi
behöver stanna upp och tänka oss för
hur vi skall fortsätta arbetet. Även om
man inte ifrågasätter klokheten i 1963
års beslut kan man fråga sig om kostnadsjakten
är det väsentliga, varvid
samhället, SJ, skall sätta in alla krafter
på att klara den delen av 1963 års
beslut. Eller är det väsentliga en från
alla synpunkter rimlig transportförsörjning? •Tåg

tror vi måste fråga oss vad som
skall komma först, och med de erfarenheter
jag har av diskussioner på olika
håll i landet tror jag att vi framför
allt måste tillförsäkra alla områden i
vårt land — näringsliv och persontrafik—■
en effektiv transportförsörjning.
Sedan får vi försöka räkna ut hur mycket
det kostar och hur vi skall kunna
klara av saken. Vi får inte till varje
pris bara jaga kostnader för att kunna
påvisa att nu håller vi på med att verkställa
1963 års beslut utan att samtidigt
sörja för den trafikservice samhället är
skyldigt att lämna medborgarna.

•lag har emellertid tolkat statsutskottets
utlåtande så att detta, även om det
inte sägs någonting särskilt om vinsterna
av 1963 års beslut, ändå finns i bakgrunden.
Jag är övertygad om att något
måste göras på det här området
och att riksdagen snart nog måste bestämma
sig för hur satsningen i fortsättningen
skall ske. Det må sedan bli
en omprövning, en översyn eller en ny
utredning, Det väsentliga är att det händer
någonting på det här området.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna verifiera
att utskottet med mycket stort intresse
tagit del av den trafikpolitiska delegationens
skrivelse av den 4 maj som jag

också åberopade i mitt första anförande.
Ävenledes kan jag bekräfta att vi
givetvis med tillfredsställelse ser de positiva
verkningarna av 1963 års trafikbeslut.
Jag tror det var viktigt att herr
Grebäck påpekade detta, ty det är ju
ett gemensamt intresse att den tillfredsställande
transportförsörjningen i landets
olika delar, som måste komma till
stånd, sker till lägsta möjliga kostnad.
Detta är ett av resultaten av 1963 års
trafikbeslut, .lag vill gärna uttrycka den
personliga förhoppningen att den trafikpolitiska
delegationen skall intensifiera
sitt arbete. Detta är ett viktigt
organ där riksdagen också har ett inflytande.
Jag har tidigare nämnt den
roll delegationen spelat när det gäller
alt fästa uppmärksamheten på vikten
av att vägkostnadsutredningen intensifierar
sitt arbete.

Många är överens om att det brister
i fråga om tillämpningen av 1963 års
trafikbeslut. Till herr Börjesson i Falköping
och andra vill jag säga, att om
det är fel på tillämpningen bör man i
första hand ändra på denna.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag har i motion 11:62
redogjort för min syn på trafikpolitiken.
Jag anser att den är oerhört viktig
men enligt min mening inte tillfredsställande
löst. Därför har jag föreslagit
att riksdagen måtte anhålla om,
eu omprövning av de trafikpolitiska
frågorna, varefter vi skulle få tillfälle
att på nytt ta ställning till dem. Jag
behöver inte säga mer utan kan på denna
punkt ansluta mig till vad herr Eliasson
i Sundborn anförde. Han talade
mycket väl för motionen.

Men sedan har jag i dag läst en
tidningsnotis, som har gjort mig konfunderad.
Det står där: »En utredning
av vägbyggandets betydelse för
lokaliseringen skall göras av vägverket.
---— Den beslutade utredning en,

som startar på nyåret, skall syfta
till en samordning av de investeringar

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

som rör vägväsendet och näringspolitiken.
» I 1963 års trafikbeslut ingår,
och man har gång på gång återkommit
till det, att aktiviteten på det trafikpolitiska
området bör samordnas med
lokaliseringspolitiken, bl. a. när det gäller
att upprätthålla från lokaliseringssynpunkt
önskvärd, olönsam järnvägsoeh
landsvägstrafik. Det stod så i propositionen,
och riksdagen anslöt sig till
det. Då trodde jag givetvis, att man
hade ett underlag för sitt ställningstagande.

Men så läser jag i dag att man inom
vägverket är beredd att på nyåret starta
en utredning för att klarlägga vägbyggandets
betydelse för lokaliseringen,
och då blir jag verkligen förvånad.
Kommunikationsministern är inte närvarande
i kammaren nu, men då han
kanske lyssnar på debatten i någon annan
lokal vill jag fråga honom: Är det
verkligen så, att när vi tog ställning
till denna fråga hade vi inte det underlag
som vägverket nu avser att skaffa
fram? Om så är fallet menar jag att
riksdagens beslut byggde på alltför lösa
grunder. För övrigt vidhåller jag, att det
behövs en totalsyn på hela det stora
problemkomplex som trafikpolitiken utgör.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt så mycket; det är ju märkligt
att vi har fått en två timmars lång
debatt om ett enhälligt utskottsutlåtande.
De tre blanka reservationer som fogats
till utlåtandet beror självfallet på
de många bakomliggande motionerna,
vilka i sin tur vittnar om hur viktig
Irafikpolitiken är.

I likhet med herr Grebäck talar jag
i egenskap av ledamot av trafikpolitiska
delegationen. Jag kan bekräfta att
jag har samma erfarenheter som herr
Grebäck från de hearings vi haft runt
om i landet, i Malmö, Göteborg, Karlstad,
Luleå och på ytterligare något
ställe där jag inte var med. Vid de sam -

Den statliga trafikpolitiken m. m.

mankomsterna hade vi mycket nyanserade,
sakliga och balanserade överläggningar
med alla som berördes av 1963
års trafikpolitiska beslut och dess
etappvisa genomförande. Jag kan inte
minnas — och jag tror inte heller att
herr Grebäck kan det — att det då växlades
några hårda ord eller att några
laddade känsloengagemang tog sig uttryck
vid de överläggningarna. Jag tror
att vi i trafikpolitiska delegationen kan
säga att utvecklingen efter de hearings
vi hade blev mera positiv än många
befarade när riksdagsbeslutet fattades.

Detta bär vi också redovisat i det
yttrande till kommunikationsministern
som herr Gustafson i Göteborg åberopade
i sitt anförande. Jag kan därför
begränsa mig till att instämma med herr
Grebäck.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 716
och 11:850; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom 4—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 8

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1: 736
och 11:845; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 9 och 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

§ 6

Järnvägsförbindelse över Svinesund

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
193, i anledning av motioner om en
järnvägsförbindelse öVer Svinesund.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Det kan i nuvarande
läge, där man sedan flera år tillbaka
bedriver rationaliseringsvei-ksamhet genom
nedläggning av järnvägar, verka
orealistiskt att föreslå byggandet av nya
järnvägar. Det är ur denna synpunkt
följdriktigt att statsutskottet avstyrker
de motioner som nu behandlas. Jag anser
emellertid att man bör se denna
fråga i ett vidare perspektiv.

I ett av yttrandena från de svenska
remissinstanserna föreligger ett klart
avstyrkande, nämligen från statens järnvägar,
som i första hand torde bedöma
frågan ur egen lönsamhetssynpunkt. De
två andra remissmyndigheterna, länsstyrelsen
i Göteborgs och Bohus län
och Näringslivets trafikdelegation, är
däremot betydligt mera positivt inställda.

Vad som i detta sammanhang framför
allt är viktigt är att man inte gör
en isolerad bedömning av järnvägarna
som transportmedel utan tar hänsyn till
att det är många faktorer som skall beaktas.
Behovet av en samplanering med
vägväsendet är uppenbart. Det är också
bra att en viss samplanering förekommer,
men denna är alldeles otillräcklig.
En hårdare styrning för ett
optimalt utnyttjande av tillgängliga resurser
skulle innebära en samhällsekonomisk
fördel.

Man måste också ta hänsyn till den
väntade utbyggnaden av näringslivet. Vi
ser i norra Bohuslän fram emot en mera
positiv utveckling än hittills. En gemensam
nordisk och kanske europeisk
marknad skulle i hög grad stimulera
näringslivets utveckling på Västkusten.

Den angränsande delen av Norge är
mycket expansiv. I Osloregionen utvecklas
näringslivet mycket starkt. En bro
vid Dröbak planeras, varigenom man
avser att närmare knyta Vestfold på
den västra sidan av Oslofjorden till
östfold och Sverige.

I en utvidgad marknad inåste kommunikationerna
mellan länderna samordnas
bättre än vad som nu är fallet.
Vi bör inte heller se de näringsgeografiska
områdena alltför snävt nationellt.
Ett ökat samarbete mellan norra Bohuslän
och Östfolds fylke är på väg. Som
exempel kan jag nämna att utredningar
pågår om ett samarbete på sjukvårdens
område. En arbetsgrupp från de bägge
provinserna skall studera ett regionalt
samarbete över gränserna beträffande
andra frågor, såsom näringslivets lokalisering,
miljövård och trafikfrågor.

Som jag ser det skulle det vara eu
stor fördel om Bohusbanan knöts samman
med det norska järnvägsnätet, i
all synnerhet som avståndet inte är
större än ca 3 mil. Detta borde också
leda till att Bohusbanan kan drivas
mera lönsamt än för närvarande. Vi bedömer
det nämligen som självklart att
det inte kan bli fråga om en nedläggning
av denna järnväg. En region som
man vill skall vara livskraftig och där
man vill satsa på nytt näringsliv måste
ha goda kommunikationer av olika slag.
Dessutom är Europaväg 6 i norra Bohuslän
i ett sådant skick att den inte
tål den ytterligare belastning som en
nedläggning av järnvägen skulle leda
till.

Jag skall, herr talman, i dag inte ställa
något yrkande om bifall till motionerna,
eftersom frågan sedan motionerna
väcktes också aktualiserats i Nordiska
rådet. Den bör behandlas förutsättningslöst
där, och därför anser jag
mig i dag kunna biträda utskottets förslag.
Men jag är övertygad om att tiden
arbetar för en utveckling av det
slag som jag här har antytt.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

§ 7

Utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel

—Örnsköldsvik samt av ostkustbanan
och norra stambanan m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
192, i anledning av motioner om utbyggnad
av järnvägslinjen Mellansel—
Örnsköldsvik samt av ostkustbanan och
norra stambanan in. in.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! I motionsparet 1:343
och 11:379 motiveras en rad åtgärder
av regionalpolitisk betydelse för övre
Norrland. I mom. d av motionsyrkandet
begärs en förlängning av ostkustbanan
— en sak som har aktualiserats vid
åtskilliga tillfällen. Till alla de skäl som
talar för en sådan utbyggnad — och dit
hör inte minst de regionalpolitiska skälen
— skulle jag vid detta tillfälle bara
vilja lägga den synpunkten att en utbyggnad
av ostkustbanan fram till Luleå
skulle ge de större tätorterna Örnsköldsvik,
Umeå, Skellefteå, Piteå och
Luleå bättre och rationellare järnvägsförbindelser
med det övriga landet än
vad som nu är fallet.

Det har gjorts beräkningar som visar
att restiden t. ex. mellan Luleå och
Stockholm skulle kunna förkortas med
8—9 timmar, om man på ostkustbanan
skulle hålla de hastigheter på 140—150
km i timmen som nu förekommer på en
del järnvägslinjer i södra Sverige. Fn
•dbyggnad av ostkustbanan skulle alltså
kunna ge järnvägen möjligheter att
bättre tillgodose de växande kraven på
en förbättrad service eftersom man
skulle kunna möta kraven på större
snabbhet, punktlighet och säkerhet utan
att kollidera med det problem som ligger
i att framförande av tåg med olika
hastigheter på samma bana alltid innebär
tidsmässiga hinder för någotdera
tågslaget.

Fn utbyggnad av ostkustbanan har

också arbetsmarknadspolitiska effekter.
Här skulle kunna ges sysselsättning fölen
del av den arbetskraft som blir friställd
i och med att vattenkraftsutbyggnaden
avtar. Dessutom skulle tillkomsten
av denna handel självklart ha storbetydelse
för den fortsatta industrialiseringen
av övre Norrland, som är en
absolut förutsättning för denna landsändas
framtid.

Remissvaren från Norrlandslänen är
positiva til! motionsförslagen om en utbyggnad
av ostkustbanan. Inte minst
framhåller man det stora intresset bland
företrädare för norrländsk industri, i
svaret från Norrbottens länsstyrelse
framhålles också att fördelarna för det
norrländska näringslivet bör tas med i
beräkningarna av samhällets kostnader
lör det här projektet. Motionärerna vill
gärna instämma i detta, eftersom också
vi menar att lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiska
aspekter bör beaktas
när lönsamhetskalkylerna görs upp.

Då statsutskottet uttalar att hänsyn
bör tas till olika landsdelars behov och
intressen när det gäller de trafikpolitiska
åtgärderna och ostkustbanan onekligen
är ett norrländskt behov och intresse,
vill jag för dagen nöja mig med att
liksom utskottet utgå ifrån att de aktualiserade
frågorna uppmärksammas
och att de åtgärder som erfordras också
blir vidtagna. Jag har därför, herr talman,
inget yrkande.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! I motionsparet I: 82 och
II: 101 där jag är en av motionärerna
tecknas inledningsvis i starkt koncentrerad
form bilden av det framtida godstransportarbetet
baserad på uppgifter i
årets statsverksproposition, Vägplan 70
och andra aktuella utredningar inom
området. Det är inga små kvantiteter
som redovisas. Fjärrgodstransporterna
på järnväg beräknas öka från 15,7 miljarder
tonkm 1970 till 31 miljarder
tonkm år 1985 samtidigt som motsvarande
siffror på lastbil beräknas till
respektive 4,3 och 8 miljarder tonkm.

50 Nr 39 Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Utbyggnad av järnvägslinjen Mellansel—Örnsköldsvik samt av ostkustbanan och

norra stambanan m. m.

Det är sålunda fråga om eu fördubbling
under de närmaste 15 åren. I motionen
antas att varken det nuvarande järnvägsnätet
eller dagens landsvägsnät har
tillräcklig kapacitet för cn sådan utökning.

Eftersom det är fråga om fjärrtrafilcen
berör saken i allra högsta grad den
industriella utvecklingen inom de fyra
nordligaste länen. Lokaliseringspolitiken
och trafikpolitiken möts här på nytt
i ett gemensamt ansvar liksom i s&
många andra sammanhang. Inom parentes
kan som exempel på en sådan koppling
anges tillkomsten av det transportstöd
som träder i kraft nästa år.

Fastän motionen inledningsvis påvisar
behovet av omfattande förberedelser
för att kunna möta den väntade utvecklingen
mynnar den ut i förhållandevis
blygsamma krav. De är i stället så
mycket mer konkreta. Det gäller en utredning
om utbyggnad av järnvägslinjen
Mellansel—Örnsköldsvik till i första
hand Husum och vidare till ett antal angivna
orter utmed ostkustbanan.

Remissvaren och utskottsutlåtandet
erbjuder en mycket intressant läsning.
Såväl de berörda länsstyrelserna som
näringslivets trafikdelegation tillstyrker
i princip motionen. Utskottets ställningstagande
innebär också i princip ett
bifall till motionen. Men det berörda trafikorganet
statens järnvägar avfärdar
enligt min mening frågan påfallande
lättvindigt. Man hänvisar till kravet på
ett omfattande utredningsarbete. Visst
finns det utredningsmaterial! År 1956
utreddes frågan om utbyggnaden till
Husum. Den ansågs då liksom det samtidigt
utredda projektet Morjärv—Kalix
som en olönsam investering. Man
byggde sedan Morjärvbanan i början av
1960-talet som godsspår i klart medvetande
om att den bedömdes bli olönsam,
men den tillhör i dag den lönsamma delen
av S.I:s bannät. Jag dristar mig till
att påstå att om Husumdelen byggts samtidigt
skulle den jämte sträckan Mellan -

sel—Örnsköldsvik ha tillhört de lönsamma
bandelarna. I dag räknas den sistnämnda
sträckan till det olönsamma
bannätet.

Som trafikdelegationen påpekar
finns utöver den nämnda utredningen
hos SJ ett inte oväsentligt utredningsmaterial,
som frambragts i samband
med den interna utbildningsverksamheten.
Detta material är mycket färskt,
och även om det inte utan kompletterande
utredningar kan läggas till grund
för en slutlig lönsamhetsbedömning är
det så pass gediget att det kan anses ha
mycket stort värde vid ett fördjupande
i ämnet.

Det är enligt min mening i hög grad
angeläget att SJ inte fixerar sin transportutveckling
enbart vid lönsamhetskravet
för varje enskild banstump. För
det enskilda näringslivet ställer nu
mera statsmakterna vissa villkor i lokaliseringshänseende.
Investeringsfonderna
för större företag i södra och mellersta
Sverige frisläpps under förutsättning
att någon del kommer det norra
stödområdet till godo. Genom tillkomsten
av ett lokaliseringssamråd kan industriutvecklingen
i större, expanderande
orter hållas under kontroll i syfte
att mindre starkt industrialiserade
orter skall tillföras ökade sysselsättningsmöjligheter.
I denna totalsyn på utvecklingen
borde rimligen även statens
järnvägar inrymmas. SJ :s ansvar borde
således utvidgas och inte enbart gälla
den transportekonomiska lönsamheten
utan även omfatta övriga grundförutsättningar
som innefattas i 1963 års trafikpolitiska
beslut. Den frågan har emellertid
debatterats i samband med nästföregående
ärende, och jag skall inte
fortsätta den debatten; jag bara anknyter
till vad som därvid sades.

De av S.T uppräknade investeringsbehoven
Öresundstunneln, utbyggnad
av fjärrblockeringen och andra — är
nog så angelägna. Även detta har betydelse
för norrländskt näringsliv. Järn -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

Utbyggnad av järnvägslinjen Mellanselnorra
stambanan m. m.

vägsfärjorna över Öresund utgör en besvärande
flaskhals för järnvägstrafiken.
•lag kan inte underlåta att passa på tillfället
att nämna detta, eftersom vissa
transportkunder hotas av att inte få tilldelning
av vagnar enbart av det skälet
att godset på grund av sin låga volymvikt
inte ger SJ maximalt bidrag. Det
är en i och för sig ohållbar kundpolitik.
Den i SJ :s remissvar påpekade utvecklingen
av enhetslasttrafiken, som
möjliggör en kombination av landsvägsoch
järnvägstransporter, är inte särskilt
relevant i det aktuella fallet, som gäller
utbyggnad av vissa järnvägslinjer till
större industrier. Ännu har man inte
funnit någon lönsamhet i att transportera
rundvirke eller pappersmassa i
containers. Det är inte heller transporttekniskt
möjligt. I någon mån kan papper
och framför allt board för export
inlemmas i sådant system.

Vad som inte har framförts i remisssvaret
är att utvecklingen av transporterna
kommer att leda till en nästan
orimlig koncentration på landsvägarna
närmast intill de berörda industrierna.
Därtill kommer att landsvägstrafiken
skär rakt igenom stadskärnan i Örnsköldsvik.
Man kan räkna med en utveckling
mot en aldrig sinande och
bullrande ström av tung trafik rakt igenom
staden dygnet runt.

Statsutskottet har varit mycket lyhört
för de övriga remissinstansernas
konstruktiva syn på de i motionerna
påvisade behoven. Det är min förhoppning
att SJ :s centralförvaltning noterar
utskottets uttalade förutsättning att SJ
vid sin kontinuerliga planering och projektering
uppmärksamt följer utvecklingen
inom berörda områden. Jag ser
det också som ett bestämt ställningstagande
när utskottet förutsätter att verker
skall kunna få till sitt förfogande de
personella och ekonomiska resurser som
erfordras för att förverkliga ansvaret att
ligga väl framme i utvecklingen. Sådant
skall egentligen inte behöva sägas ■—

•Örnsköldsvik samt av ostkustbanan och

SJ :s argumentation på denna punkt är
litet anmärkningsvärd.

Självfallet finns det en gräns för vad
SJ som företag kan åstadkomma för att
tillfredsställa alla krav som i ett sådant
här sammanhang måste ställas i fråga
om sociala, näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
förhållanden. Även
den punkten har tidigare debatterats
mycket ingående i dagens första ärende.
Jag uppfattar det närmast som en
beställning när utskottet skriver att det
utgår från att Kungl. Maj :t har sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor samt
vidtar de åtgärder som aktualiserats i
motionerna. Enligt min mening kan man
inte komma närmare ett rent tillstyrkande
av motionerna. I ett anförande under
en tidigare kammardebatt i en motsvarande
fråga har jag också påkallat
kommunikationsministerns uppmärksamhet
när det gäller behovet av att i
de fall där tveksamhet kan föreligga om
omedelbar lönsamhet för ett i motionen
anfört syfte initiativ skall tas av Kungl.
Maj d Herr

talman! Med anledning av den
positiva skrivningen från utskottets sida
har jag inte något yrkande om bifall
till motionerna.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Då det inte har framställts
något yrkande om bifall till motionerna
skall jag nöja mig med att under
hänvisning till den motivering som
anförts i statsutskottets utlåtande nr 192
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 8

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 44, i anledning av proposition
med förslag till lag om vissa kommunala
befogenheter i fråga om sysselsättning
för handikappade.

Utskottets hemställan bifölls.

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Grundskolans målsättning m. m.

§ 9

Förmåner och tjänstgöringsförhållanden
för värnpliktiga

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
181, i anledning av motioner om förmåner
och tjänstgöringsförhållanden
för värnpliktiga.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr MAGNUSSON i Nennesholm
(ep):

Herr talman! 1 statsutskottets utlåtande
nr 181 behandlas bl. a. motionen
657 som herr Persson i Heden och jag
har väckt i denna kammare och motionen
553 som partikamrater till oss,
Olle Eriksson och Thorsten Larsson,
har väckt i första kammaren. I dessa
motioner begär vi en utredning i syfte
att åstadkomma en översyn av de värnpliktigas
sociala förmåner.

Motionerna, som väcktes i januari,
föranleddes bl. a. av att många vill slippa
ifrån värnplikten. Antalet vapenvägrare
har blivit allt större. Vi tror att
detta delvis beror på att insatserna för
att förbättra de direkta ekonomiska bidragen
och även för att främja förhållandena
på förbanden under senare år
varit mycket små. Det har förekommit
en livlig diskussion om de värnpliktigas
ekonomiska villkor och om förhållandena
på förbanden, men trots detta har
mycket litet gjorts.

Vi har i vår motion anfört att målsättningen
för åtgärderna på detta område
bör vara att de som fullgör värnpliktstjänstgöringen
inte skall ha del
sämre ekonomiskt ställt än de som av
en eller annan anledning är frikallade
från värnpliktstjänstgöring. Därför har
vi ansett det vara nödvändigt med eu
höjning av dagpenningen och av utryckningsbidraget.
I varje fall bör utryckningsbidraget
vara så stort, att det
täcker samtliga kostnader för hyra och
uppehälle en månad efter utrycknings -

dagen. Som det nu är måste många
värnpliktiga när de rycker ut från det
militära låna pengar för att klara dessa
utgifter tills de får sin första avlöning
från det civila jobbet — om de nu har
något sådant att gå tillbaka till. Det
anser vi vara felaktigt i ett läge där
man borde vara angelägen om att utjämna
klyftan mellan dem som är inkallade
till värnpliktstjänstgöring och
dem som av en eller annan orsak frikallas.

Det är klart att en sådan åtgärd skulle
kosta mycket pengar, men i förhållande
till de totala försvarskostnaderna
blir utgifterna härför ändå relativt
ringa.

Nu framhålles i utskottsutlåtandet att
Kungl. Maj :t den 16 oktober bemyndigat
försvarsdepartementet att utse en
sakkunnig med uppdrag att företa en
utredning beträffande systemet för förmåner
åt värnpliktiga in. fl. Jag vill bara
uttala den förhoppningen att utredningen
skall ske så snabbt som möjligt och
att den skall ge ett så positivt resultat,
så att de missförhållanden vi påtalat i
vår motion kommer att försvinna. Det
gäller alltså att åstadkomma ett rättvisare
avlöningssystem för de värnpliktiga,
såväl när det gäller dagpenningen
som utryckningsbidrag^, och större
trivsel för den tid de är inkallade.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Grundskolans målsättning m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
182, i anledning av motioner om grundskolans
målsättning m. in.

I de likalydande motionerna I: 573 av
herr Bohman m. fl. och II: 679 av herr
Holmberg m. fl. hade hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t dels uttalade att

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

det alltjämt borde vara grundskolans
målsättning att främja elevernas allsidiga
utveckling samt att därvid meddela
eleverna kunskaper och öva deras
färdigheter, dels anhålla att Kungl.
Maj :t måtte överväga vilka åtgärder
som vore erforderliga för att inom
grundskolan möjliggöra en minskning
av undervisningsgruppernas storlek, eu
utökning av klassföreståndarnas tid
att ägna sig åt sina elevvårdande uppgifter,
en nivågrupperad undervisning
på högstadiet samt en varvad utbildning
på samma stadium allt i enlighet
med de riktlinjer som angivits i motionerna
samt förelägga riksdagen förslag
härom.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:573 och 11:679 i vad de avsåge
uttalande om grundskolans målsättning,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 573 och II: 679 i vad de avsåge
övervägande av vissa åtgärder inom
grundskolan.

Reservation hade avgivits av herrar
Bohman, Wallmark och Nordstrandli
samt fru Sundberg (samtliga m), som
ansett att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 573 och II: 679, såvitt nu
var i fråga, som sin mening ge Kungl.
Maj :t till känna vad reservanterna anfört
om åtgärder för en förbättring av
undervisningssituationen i skolorna.

Ett särskilt yttrande hade avgivits
av herrar Bohman, Wallmark och Nordstrandh
samt fru Sundberg (samtliga
in).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Motionärerna har pekat
på en rad åtgärder av pedagogisk-organisatorisk
art med gemensamt syfte
att förbättra undervisningssituationen i
skolorna, eu situation som — det är

Grundskolans målsättning m. m.

allom bekant — överallt sannerligen
inte är den bästa. Dit hör en minskning
av undervisningsgruppernas storlek, en
utökning av klassföreståndarnas tid för
elevvårdande uppgifter, nivågrupperad
undervisning och varvad utbildning,
allt i första hand på grundskolans högstadium.
Utskottet uttalar sig allmänt
välvilligt om att utbildningsmyndigheterna
förutsättes ha uppmärksamheten
riktad på de av motionärerna angivna
åtgärderna.

Vi reservanter anser inte att denna
— om vi skall kalla det så — viljeyttring
räcker utan menar att de förslag
till åtgärder som redovisats snarast bör
övervägas inom den nyligen tillkallade
parlamentariska utredningen om arbetsmiljön
i skolan, den s. k. SIA-utredningen,
och att den uppfattningen bör
tillkännages för Kungl. Maj:t.

Det innebär inte att vi hyser något
slags övertro på denna utrednings möjligheter,
viljeinriktning och snabbhet i
besluten. Tyvärr sägs det att utredningens
eventuella vilja till snabba förslag
inte kommer att prioriteras, utan
att dess arbete kommer att bli praktiskt
taget uteslutande mycket långsiktigt.
Även med risk att det kommer att
bli så, bör dock reservanternas förslag
översändas till utredningen. Någon förhoppning
om att förslagen kommer att
prövas inom rimlig tid kan man ju kanske
ändå ha. Kungl. Maj:t och SÖ är
för närvarande helt ointresserade på
dessa punkter — det är bara att konstatera
faktum.

Jag hemställer alltså om bifall till reservationen
som är fogad till utskottsutlåtandet.

Motionärerna har också — det är fråga
om en partimotion —- framfört önskemålet
att riksdagen skulle göra ett
uttalande om att grundskolans målsättning,
sådan den har uttryckts av riksdag
och regering, skall ligga fast. Bakgrunden
till denna önskan är vissa
oroande uttalanden i den skolpolitiska
debatten av representanter för rege -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Grundskolans målsättning m. m.

ringspartiet, t. ex. den tolkning av begreppet
»individualisering av undervisningen»
som skulle innebära att det förhållandet
att eleverna skall gå igenom
en kurs så snabbt de hinner och orkar
ytterligare skulle öka jäinlikhetsklyftorna.
En individ skulle alltså inte få utvecklas
efter sina förutsättningar när
det gäller att tillägna sig kunskaper och
utöva färdigheter. Dylika påståenden
strider mot grundskolans målsättning,
sådan den är formulerad och nu gällande.

Utskottsmajoriteten finner det inte erforderligt
att riksdagen gör det av motionärerna
begärda uttalandet, då målsättningen
enligt utskottet kan konstateras
överensstämma med det som motionärerna
önskar få fastlagt. Det är ju
på sätt och vis ett uttalande så gott
som något, och med det skulle motionärerna
i och för sig kunna låta sig
nöja. Vi har dock, i klarhetens intresse,
i ett särskilt yttrande velat ange
vår preciserade uppfattning om målsättningens
innebörd. Jag ber att få läsa
in denna till protokollet: »Skolans

dubbla målsättning — undervisning och
social fostran — sätter eleven i centrum
men betonar samtidigt individens
roll i gemenskapen. Den senaste tidens
skoldebatt har kunnat ge intrycket att
det skulle råda motsättning dels mellan
undervisning och fostran, dels mellan
individens och gemenskapens intressen.
Detta bygger på en felsyn. Skolans
uppgift att göra eleven till en god
samhällsmedlem kan och får inte utgöra
ett hinder för utan förutsätter
tvärtom meddelande av faktiska kunskaper
och övande av färdigheter, varvid
varje individ skall få utvecklas efter
sina förutsättningar.»

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! I riksdagen fördes i
förra veckan en lång interpellationsdebatt
om skolan, och jag bedömer det
så att det inte finns anledning att ta
upp en liknande debatt bara några da -

gar efter det att utbildningsministern
och en interpellant mycket ingående
resonerat om de frågeställningar som
motionen sysslar med.

Jag vill bara erinra om att riksdagen
i våras enhälligt beslöt att begära eu
utredning om skolans inre liv. Den
utredningen — som kallas SIA — har
med berömvärd snabbhet kommit i gång
med sitt arbete. Utbildningsministern
meddelade i interpellationsdebatten
förra veckan att han är beredd att pröva
förslag av utredningen efter hand som
de kommer — man behöver inte avvakta
ett omfattande betänkande utan kan ta
ställning till förslag till dellösningar
som presenteras under utredningens
gång. Det är mycket tillfredsställande,
och mot den bakgrunden finns det ingen
anledning för riksdagen att bifalla
moderaternas motionsyrkande eller den
reservation som har fogats till utskottsutlåtandet.
Vad göras skall är allaredan
gjort.

Jag har inte heller någon anledning
att fördjupa mig i det särskilda yttrandet,
herr talman, men nog tycker jag att
det är ett underligt yttrande som moderaterna
har fogat till utskottets utlåtande.
De vill att riksdagen skall uttala
sig om att den målsättning som är
uttalad i läroplanen för grundskolan
skall gälla. Det är en självklarhet att
den gäller intill den dag den upphävs
av regering och riksdag. Denna självklarhet
vill representanterna för moderata
samlingspartiet tala om för regeringen.
Det kan inte finnas någon rimlig
anledning att förfara på det sättet,
herr talman.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag upprepar att bakgrunden
till moderata samlingspartiets
önskan om ett uttalande i den här frågan
är att framstående representanter
för regeringspartiet i den skolpolitiska
debatten har fällt vissa yttranden som

Onsdagen den 25 november 1970 1''m. Nr 39

Meddelande ang. nästa veckas plena — Försöksverksamhet med föräldrautbildning

skulle kunna tolkas så, att man förbereder
ett upprivande av målsättningen.
Jag hämtade ett exempel från jämlikhetsrapporten,
och om jag inte är felaktigt
underrättad har den formuleringen
antagits av den socialdemokratiska
partikongressen och måste därför
betraktas som ett auktoritativt uttalande.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag har varit med om
att godkänna jämlikhetsrapporten, men
jag tycker det är en underlig metodik
att i riksdagen dra upp en diskussion
om innehållet i ett politiskt partis program.
Herr Nordstrandh får tillfälle att
göra det när jämlikhetsrapportens ideologi
så småningom tar sig uttryck i konkreta
förslag till riksdagen.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag tillmäter jämlikhetsrapporten
större betydelse och genomslagskraft
än vad herr Alemyr tycks göra.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i
utskottets utlåtande nr 182, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 178 ja och 29 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Meddelande ang. nästa veckas plena

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens bordläggningsplenum tisdagen
den 1 december kommer, såsom
tidigare meddelats, att ta sin början kl.
13.00 med hänsyn till det stora antal
interpellationer som föreligger till besvarande
nämnda dag.

Sammanträdet onsdagen den 2 december
blir planenligt ett arbetsplenum
med början kl. 10.00

På grundval av uppgifter om bordläggning
av utlåtanden från utskotten
bedöms det inte bli erforderligt att anordna
arbetsplena torsdagen den 3 december
och fredagen den 4 december.
Dessa dagar anordnas bordläggningsplena,
vid vilka interpellationssvar lämnas.
Sammanträdena den 3 och 4 december
kommer, med ändring av den
preliminära planen, att börja kl. 14.00.

§ 12

Försöksverksamhet med föräldrautbildning Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
183, i anledning av motioner om för -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Försöksverksamhet med föräldrautbildning

söksverksamhet med föräldrautbildning.

I de likalydande motionerna I: 188
av fru Elvy Olsson och fru HamrinThorell
samt 11:214 av fru Frsenkel
in. fl. hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhölle om
utredning om och förslag till plan för
försöksverksamhet med föräldrautbildning
i enlighet med de riktlinjer som
angivits i motionerna.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:188 och 11:214 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Statsutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 183 motioner, vari
begärs utredning om och förslag till
plan för försöksverksamhet med föräldrautbildning.
När utskottet i år behandlat
dessa motioner — frågan var
uppe även förra året — har man faktiskt
gått litet längre än i fjol, i det att
utskottet nu önskar att riksdagen skall
ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anför. Då frågar jag mig: Yad anför utskottet?
Jo, man förutsätter att utbildningsmyndigheterna
i sitt fortlöpande
planeringsarbete uppmärksammar behovet
av en föräldrautbildning på olika
nivåer och vidtar erforderliga åtgärder
för tillgodoseende av detta behov.

Det är mycket viktiga åtgärder det
här gäller, och jag hoppas att myndigheterna
verkligen vidtar sådana åtgärder.
Men utskottet har, när man behandlat
motionerna, precis som i fjol bara
uppmärksammat den del av motionerna
vari behandlas föräldrautbildningen i
skolorna och i vuxenutbildningen. Därutöver
framförs i motionerna önskemål
om en kontinuerlig föräldrautbildning,
alltifrån den föreberedande utbildningen
i skolan och vidare under den
tid då man skall bli eller just har blivit

förälder, då man har barn i den första
trotsåldern eller ungdomar i tonåren
osv. Frågan är också hur man skall
kunna nå alla föräldrar.

I motionerna framförs vissa förslag
t. ex. att ämnet föräldrakunskap skulle
kunna ingå i värnpliktstjänstgöringen,
vidare att man, eftersom flertalet föräldrar
uppsöker barnavårdscentraler,
skulle kunna göra besöken obligatoriska
och knyta en obligatorisk föräldrautbildning
till dessa centraler, kanske
även till barnstugorna. Jag är övertygad
om att det finns många förslag till en
föräldrautbildning som skulle kunna
prövas.

I Göteborg hölls förra veckan ett symposium
för läspedagoger från de nordiska
länderna med flera hundra deltagare.
Där slog man i ett uttalande fast
att föräldrarna i Norden får en viss
undervisning i barnens kroppsliga vård
men inte i fråga om deras intellektuella
och känslomässiga träning. Föräldraskolningen
hör till de bästa investeringar
som ett samhälle kan göra. Jag
håller verkligen med om och understryker
vad som sagts i det uttalande som
symposiet gjorde. Men vem skall ta ansvaret
för denna utbildning?

Förra veckan var föräldrar till narkomaner
samlade utanför riksdagshuset,
och jag talade med några av dem. Alla
dessa föräldrar vitsordade att de hade
känt det som en stor brist att de inte
fått någon pedagogisk eller psykologisk
utbildning. »Kanske jag kunde ha hjälpt
mina barn, om jag förstått dem i tid»,
yttrade flera föräldrar.

I dagens Sverige utbildas man till
mycket men inte till den absolut viktigaste
uppgiften: att vara förälder. Det
är ju i alla fall föräldrarna som har
det största ansvaret när det gäller att
fostra barnen. Yi skall observera att i
vårt samhälle fostraruppgiften blir allt
svårare och ansvarsfullare.

Därför, herr talman, vidhåller jag
mitt yrkande om utredning och yrkar
bifall till motionerna I: 188 och II: 214.

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Jag ber att liksom fru
Frsenkel få yrka bifall till motionsparet
1:188 och 11:214, eftersom motionerna
uppenbarligen endast till hälften blivit
behandlade i utskottet. Jag skulle vilja
säga ett par ord om vad föräldrautbildning
egentligen innebär och vad
samhället kan göra på detta område.

Det är klart att föräldrautbildningen
i mycket liten grad innebär att i föräldrarnas
huvuden stoppa en kateketisk
samling enkla vetenskapliga fakta.
Ingen handbok i potträning har någonsin
hjälpt någon enda förälder i någon
konkret situation. Vad som behövs är
snarare vad psykologerna vill kalla kommunikationsträning,
hjälp att lära sig
hur man inte bara talar med småbarn,
utan också hur man umgås med dem
— utan ord — med gester, tonfall, med
sättet att utforma vardagens rytm —
träning i att lyssna och iakttaga, att bli
varse hur barnet reagerar och om det
verkligen uppfattar föräldrarnas budskap.
Detta är vad som behövs när man
har små barn, och vi tycker att det
mycket väl skulle kunna ingå i barnavårdscentralernas
verksamhet.

För tonårsföräldrarnas del behövs
en annan och helt ny utbildning. Framför
allt är det nödvändigt med det psykologiska
stödet av att få tala med folk
med samma svårigheter. Tonårsföräldrarna
har ofta mycket besvärliga problem
och behöver t. ex. hjälp att acceptera
detta att så många av dem misslyckas,
trots den stora moraliska satsning
som de flesta föräldrar ändå gör
när det gäller deras barn, och trots de
oerhörda krav som föräldrarna ofta
ställer på sig själva.

I den mån psykologisk rådgivning
och utbildning kan åstadkommas anser
vi att sådan samhällsservice bör tillhandahållas
föräldrarna i mycket större
utsträckning än nu. I motionerna begär
vi i första hand en utredning om hur
detta skulle kunna ske.

Föräldrautbildningen i skolan är sär -

Försöksverksamhet med föräldrautbildning

deles viktig, och i det här sammanhanget
vill jag beklaga att den numera
skall kallas socialkunskap i stället för
familjekunskap. Det är emellertid nödvändigt
att inrikta sig både på de vuxna
föräldrarna och på de unga som snart
skall bli föräldrar.

Herr talman! Med dessa ord yrkar
jag på nytt bifall till motionerna.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Frågan om föräldrautbildning
behandlades också av förra
årets riksdag och liksom då var utskottet
helt överens med motionärerna om
betydelsen av vad som i motionerna
menas med sådan utbildning. Utskottet
räknar med att denna fråga kommer att
röna allt större uppmärksamhet och utskottets
skrivning är därför positiv. Jag
har inte heller någon anledning att polemisera
mot de två föregående talarna,
eftersom det inte finns några delade
meningar om betydelsen av denna utbildning.
Av det yttrande som skolöverstyrelsen
i fjol lämnade med anledning
av motionen framgår att skolöverstyrelsen
är intresserad av föräldrautbildning.

Utskottet förutsätter att utbildningsmyndigheterna
uppmärksammar behovet
av dylik utbildning och vidtar erforderliga
åtgärder. Däremot anser utskottet
inte att riksdagen nu bör ta
ställning till de detaljerade riktlinjer
som anges i motionerna. Mot bakgrunden
härav har utskottet inte ansett sig
kunna tillstyrka förslaget att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skall begära en utredning,
men utskottet anser att riksdagen
skall visa sin positiva inställning genom
att som sin mening ge Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Företagarutbildningen

dels ock på bifall till motionerna I: 188
och 11:214; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Frsenkel begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 183, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionerna
1:188 och II: 214.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Frsenkel begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 156 ja och 42 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

184, i anledning av motioner om åtgärder
för att tillgodose näringslivets behov
av yrkesutbildad arbetskraft.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Företagarutbildningen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

185, i anledning av motion om företagarutbildningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Vi är alla överens om
att utbildning i olika former är av central
betydelse för ett demokratiskt samhälle.
Den är betydelsefull för den enskilda
individens utveckling, för samhället
i stort och för effektiviteten hos
olika samhällsaktiviteter. Det finns utbildningslinjer
och utbildningsgångar
som leder fram till yrkesmässig kompetens
på skilda områden. På ett område
är det emellertid ganska klent beställt
med utbildningen åtminstone när
det gäller den del som direkt inriktar
sig på yrkesverksamhetens huvudsakliga
syfte. Det finns nämligen inte någon
reguljär utbildningsgång som är
särskilt tillrättalagd för blivande företagare.

Jag är på det klara med att man inte
kan tänka sig en utbildning som skulle
producera färdiga, effektiva företagare,
vilka kommer att bli framgångsrika
i sin yrkesutövning. Det är något
av en utopi. Man borde emellertid ändå
kunna inrätta en företagarutbildning,
som kan stimulera slumrande anlag
hos ungdomar, så att dessa uppmuntras
att slå in på företagarbanan.

Jag tror att vi alla kan vara överens
om att det är högst nödvändigt att ett
tillräckligt stort antal ungdomar inom
varje generation stimuleras att slå in
på företagarbanan för att ägna sig åt
den utomordentligt vanskliga och många
gånger otacksamma men ändå i många
sammanhang fascinerande sysselsättning
som det egna företagandet utgör.

Det finns tendenser i tiden som är
olycksbådande. Jag avser härvidlag närmast
utvecklingen mot en försämrad
nyetablering av företag. I ett näringsliv
som skall fungera effektivt och som
skall bygga upp positioner för en framtida
effektiv utveckling behövs en frisk
återväxt. Man måste alltså ha ett vitalt
nvföretagande. Nyetableringen är själva

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

livsnerven i företagsamheten. Blir den
skadad, kommer näringslivet på lång
sikt att tillfogas ytterst svåra, kanske
irreparabla skador.

De strukturrationaliseringar som vi
i dag upplever och som leder till stora
och —• såsom det heter —- slagkraftiga
företagsenheter är i och för sig värdefulla.
Hur stora dessa enheter än blir,
kan de emellertid inte i det långa loppet
behålla sin fräschör och vara ledande
för utvecklingen. För det friska
satsandet på nya idéer krävs det små
företag som kan växa upp och bli större.
Det krävs helt enkelt nya idéer som
kan exploateras. Ett skogsbestånd av
bara stora ekar kan vara slagkraftigt
och tjusigt att se på, men det försvinner
ändock en gång om inte nya friska
plantor spirar och utvecklas. Det är
på samma sätt i detta avseende, och det
finns, herr talman, statistik som är
olycksbådande när det gäller nyetableringen,
vilken faktiskt visat en oroväckande
tendens att gå ned. Jag skall bara
anföra ett par siffror.

Under perioden 1962—1969 ökade nyregistreringen
av företag här i landet
med i genomsnitt 12 procent per år.
Det är inte någon särskilt hög siffra
—• den var väsentligt högre under längre
tillbaka liggande perioder. Under
1969 bildades 9 800 nya bolag, och del
är i och för sig ganska hyggligt. Men
under första halvåret i år har, herr
talman, bara 5 979 nya bolag inregistrerats,
vilket än endast 2 procent mer
än i fjol.

Vi är alltså nere på en så låg procentsats
som några få procent när det
gäller nyetableringen av företag, och
det är mycket allvarligt. För att angripa
det onda vid roten måste man
enligt min uppfattning —■ och det har
jag försökt ge uttryck för i motionen
—- stimulera ungdomar till att bli företagare.
Det gör man bäst och effektivast
genom att erbjuda dem en intressant
utbildning just inom företagarområdet.

Utskottet skriver att det redan på

Företagarutbildningen

olika linjer inom gymnasieskolan finns
utbildning av betydelse för olika företagare.
Det är alldeles riktigt, och betydelsen
av denna utbildning skall inte
underskattas; utbildningen måste i hög
grad välkomnas och accepteras. Men
det är inte det som är väsentligt härvidlag
—• det är inte detta som jag har
velat sikta på med förslagen i motionen.
Att man får utbildning i att sätta
upp och kanske framför allt läsa eu
balansräkning, att göra en vinst- och
förlusträkning, att göra en något så när
hygglig lönsamhetskalkyl, allt sådant är
utomordentligt. Det behövs för att man
skall kunna bli en framgångsrik företagare
att man behärskar dessa områden.

Men det är ändå bara utanverken,
herr talman, ty det väsentliga är att
man så att säga får uppleva företagandets
innersta själ, att man får lära
sig hur det går till att exportera varor
och att importera varor och att man
får inblick i hur det går till att komma
från idé via patentansökan ut till
marknadsföringen. Hela detta enormt
viktiga område som heter marknadsföring
har man mycket små möjligheter
att lära sig annant än på särskilda specialistkurser.
Det borde med andra ord
finnas en utbildningslinje där man på
ett tidigt stadium kan väcka intresset
för företagandets inneboende stimulans
— själva själen i företagandet. Man
skulle kunna anordna låt mig säga företagarspel
som kan få en ung människa
att känna att detta är hennes livsuppgift.
Utbildning i balansteknik o. d.
är mer eller mindre en revisorsutbildning
—- det ger insikt i hur en revisor
arbetar. Men det är inte fråga om detta
utan om det verkliga företagandet, om
risktagandet, om att kunna bli företagare.

Herr talman! Jag sade inledningsvis
att jag inte tror att man kan lägga
upp någon reguljär företagarutbildning
som får till slutresultat att ur utbildningsformen
kliver effektiva och fram -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Företagarutbildningen

gångsrika företagare. Det kan inte gå till
på det viset. Förutsättningarna är inte
sådana — det är alltför många djupt
liggande, olika mänskliga faktorer som
spelar in här. Men man kan ge eu stimulans
på ett tidigt stadium till människor
att utveckla inneboende anlag
och bli företagare. Jag tror att det finns
eu mycket lämplig metodik härvidlag,
och det är vad man kan kalla folkhögskolemetodiken.
Om den kunde appliceras
på någon lämplig utbildningsgång
vore det, tror jag, ett stort steg i riktning
mot det mål som jag har velat
aktualisera, en lösning på det problem
jag här talar om.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.
Jag har bara velat foga dessa
kommentarer till motionen och utskottets
yttrande.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Då motionären inte
ställde något yrkande kan jag bli mycket
kortfattad.

När utskottet behandlade denna motion,
läste vi vad motionsyrkandet går
ut på. Det går ut på en önskan om en
särskild utbildningslinje eller utbildningsgång
som är tillrättalagd för blivande
företagare. Om man drar ut konsekvenserna
av ett sådant yrkande,
hamnar man i en utomordentligt underlig
situation. Det betyder, herr talman,
att man plockar ut ett antal femtonåriga
flickor och pojkar och säger: Du
skall bli företagare, och nu skall du
gå in i en särskild utbildningsgång för
din kommande insats i samhället! Som
jag personligen upplever detta skulle det
vara att återgå till det gamla klasssamhällets
tidiga bestämmande av vilken
status en människa skall ha i samhället.
Det är naturligtvis alldeles omöjligt
att göra på det sättet.

Herr Sjönell har i sitt anförande nyanserat
motionsyrkandet i betydande

grad och talat om olika element som i
utbildning på skilda nivåer bör ingå för
att så småningom kunna användas av
dem som eventuellt blir företagare. Då
är skillnaden inte så stor mellan honom
och utskottet, därför att utskottet betonar
att det i gymnasieskolan på olika
linjer finns undervisningsmoment som
med fördel kan användas av dem som
så småningom i livet råkar placeras
som företagare. Det är alldeles otänkbart,
herr talman, att från början öronmärka
medborgarna på det sättet och
säga att somliga skall bli företagare,
medan andra skall spela en annan roll
i samhället.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Jag tror att herr Alemyr
har läst detta motionsyrkande alldeles
för formellt och gjort sin egen
högst personliga tolkning. Det förefaller
som om han begagnar samma
metod som en viss potentat gör när
han läser Bibeln. Han får fram meningar
som jag är fullkomligt främmande
för och det får han fram ur ett motionsyrkande,
som säger att man vill skapa
förbättrade möjligheter till reguljär företagarutbildning.
Det betyder väl inte
att man skall öronmärka ungdomar i
femtonårsåldern och säga: Nu skall du
bli företagare, det är du tvungen till.

Vad är det för slags nonsens, herr talman?
Det är ingen som tänkt någonting
i den vägen. Herr Alemyr säger
att det är odemokratiskt. Det är inte
odemokratiskt, herr Alemyr, att anvisa
en god och lämplig utbildning för en
bana som vederbörande sedan högst frivilligt
får avgöra om hon vill slå in på
eller inte. Det är detta som är meningen.

Jag har tidigare sagt att det som finns
i den nuvarande gymnasieskolan är
utomordentligt bra på alla sätt, men det
syftar närmast till insikter i revisorsjobbet,
och inte till det jag vill komma
åt och som jag utvecklade i mitt
förra anförande. Jag har inte någon

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

anledning att upprepa detta. Jag vill
bara reagera mot den felaktiga läsningen
av motionsyrkandet.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Med reguljär företagarutbildning
torde icke menas någonting
annat än en utbildning tillrättalagd uteslutande
för dem som i framtiden skall
vara företagare.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Vidareutbildning av elitidrottsmän

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
18fi, i anledning av motioner om vidareutbildning
av elitidrottsmän.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Statsutskottet har i sitt
utlåtande nr 186 behandlat de likalydande
centerpartimotionerna I: 577 och
11:726 angående vidareutbildning för
ungdomar som satsar på elitidrott.

Även om ett enhälligt utskott föreslår
att motionerna avslås, har utskottet som
jag ser saken i alla fall fört frågan
framåt med sitt utlåtande. Man har redovisat
en godtagbar förståelse för problemet.

I utlåtandet säger utskottet att den
moderna elitidrotten kräver så stora
insatser av sina utövare, att det ofta
blir mycket svårt för dem att kombinera
idrott med studier eller yrkesutövning.
Vidare säger utskottet: »Med
hänsyn till det samband som otvivelaktigt
föreligger mellan elitidrotten och
idrotten som folkrörelse kan elitidrottsmännens
problem inte anses angå endast
dem själva. Försök att komma till
rätta med problemen eller åtminstone
minska deras omfattning och betydelse

Vidareutbildning av elitidrottsman

bör därför göras.»

Jag vill helt instämma med utskottet
i denna beskrivning av dagens svårigheter.
Det var just konstaterandet av
detta problem som gav impulsen till
oss att genom en riksdagsmotion aktualisera
frågan. Vi motionärer ville att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om utredning och förslag
om vidare utbildning för de ungdomar
som satsar på elitidrott, så att samma
kunskaper och möjligheter ges åt dem
som åt ungdom som ej utövar elitidrott.

Trots att utskottet nu erkänner svårigheterna
att i dag förena vidareutbildning
med elitidrott har man stannat för
att denna fråga skall tas upp inom
idrottsrörelsen själv. Utskottet hänvisar
till den utredning som Riksidrottsförbundet
utfört och vari redovisas olika
förslag till åtgärder.

Jag noterar också att utskottet förutsätter
— märk väl: förutsätter — att
Riksidrottsförbundet fullföljer sina initiativ.
Jag förenar mig med utskottet
och hoppas att så kommer att ske. Eftersom
avdelningens ordförande finns närvarande
i kammaren vill jag emellertid
ställa en fråga direkt till honom: Kan
jag få tolka utskottets skrivning på det
sättet, att så fort Riksidrottsförbundet
gör en framställning om ändringar i
gällande bestämmelser hos respektive
myndigheter kommer dessa att vidta
åtgärder som — helt i linje med vad
Riksidrottsförbundet har föreslagit ■—
kan innebära bl. a. för det första att
rätt medges att i alla skolformer få göra
studieuppehåll under t. ex. elt år på
grund av satsning på elitidrott, för det
andra att det skapas ökade möjligheter
till stödundervisning åt elever som på
grund av tävlingar ofta är frånvarande
från skolan — stödundervisning bör ges
dels under läsår, dels under ferier —,
för det tredje att studiehjälpen anpassas
så, att den utgår även om elev bryter
elevområde eller behöver förlängd studiegång,
och för det fjärde att elitidrottare
medges rätt till förlängd studie -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Kurativ verksamhet vid folkhögskolorna

gång med bibehållen rätt till studiemedel.

Detta är, skulle jag tro, några av de
viktigaste punkter på vilka Riksidrottsförbundet
vill få författningsändringar.
Just ett öppnande av sådana möjligheter
skulle vara en praktisk lösning av
problemen. Jag förutsätter alltså nu att
utskottet med sin skrivning — det skall
jag kanske få besked om av avdelningens
talesman — ger en fingervisning
till berörda myndigheter om att inta
en positiv hållning till de framställningar
som kommer från Riksidrottsförbundet
om ändringar i gällande bestämmelser
för att underlätta elitidrottsmännens
vidareutbildning.

Herr talman! Jag har inget yrkande
utöver utskottets hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag har inga möjligheter
att göra något som helst uttalande
om hur Kungl. Maj :t och riksdagen i
framtiden kan komma att ställa sig till
eventuella framställningar på detta område.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 16

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

187, i anledning av motioner om intagningen
av elever vid vårdyrkesskolor.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Kurativ verksamhet vid folkhögskolorna
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

188, i anledning av motioner om kurativ
verksamhet vid folkhögskolorna
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

m. m.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I motionerna 1:586 av
herr Thorsten Larsson och II: 676 av
mig har vi yrkat på utredning av frågan
om inrättande av tjänster för kuratorer
och psykologer vid folkhögskolorna.

Jag vill understryka behovet av en
kurativ verksamhet vid dessa skolor. I
motionerna har framhållits att elevsammansättningen
vid folkhögskolorna
i dag inte är enhetlig; många av eleverna
har vissa problem, och samhället
ställer kravet att folkhögskolorna skall
stå öppna för alla. Jag tror inte att någon
folkhögskola vill undandra sig sitt
ansvar och sin medverkan, men skall
skolorna fylla sin rätta uppgift måste
de ha hjälp. Jag arbetar själv i en folkhögskolestyrelse
och har där kommit
i kontakt med dessa frågor. I det stora
flertalet fall har vi lyckats lösa problemen
men det finns också exempel på
att vi har misslyckats. Det har berott
på dels att skolans ledning inte har känt
till vederbörande elevers bakgrund,
dels att skolan inte har haft de personella
resurser som behövs.

Jag vill inte på något sätt förstora upp
frågan utan har begärt ordet för att understryka
vad utskottet har sagt, att
det förutsätter att skolöverstyrelsen
uppmärksamt följer utvecklingen och
tar de initiativ till undersökningar och
åtgärder som behövs. Jag hoppas att
skolöverstyrelsen inte dröjer med att ta
sådana initiativ utan snarast tar kontakt
med skolorna och därefter framlägger
förslag.

Jag har, herr talman, inget yrkande;
jag har bara velat understryka behovet
av åtgärder och vad utskottet sagt därom.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
189, i anledning av motioner om studie -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

Vissa vuxenutbildningsfrågor — Reglerna för vikariatslön

stöd till döva vid genomgång av folk- digare ta emot dessa ungdomar och ge
högskolekurs in. m. dem en god utbildning.

Utskottets hemställan bifölls. Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Vissa vuxenutbildningsfrågor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
190, i anledning av motioner om vissa
vuxenutbildningsfrågor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! I motionen 1256 i denna
kammare har herr Westberg i Ljusdal
och jag begärt förslag om vuxenutbildning
för elever som gått ut grundskolans
specialklasser eller särskola.
Utskottet har följt de förslag som vi
framställt, och för mig återstår här endast
att tacka för och uttrycka min uppskattning
av den skrivning som utskottet
har gjort.

Jag vill dock till ärendet knyta två
reflexioner beträffande den fortsatta behandlingen
av frågan om undervisning
av elever som på ett eller annat sätt,
socialt eller psykiskt, är handikappade.

Det ena är att de myndigheter som
skall utarbeta anvisningar och regler
för denna vuxenutbildning — om och
när den kommer — tar särskild hänsyn
till de alldeles speciella förhållanden
under vilka dessa elever måste få sin
utbildning. De regler som utarbetas
bör anpassas efter den undervisning
som dessa ungdomar tidigare fått.

Det andra är att även om man får en
vuxenundervisning för dessa ungdomar,
så återstår en annan fråga, nämligen
att inom gymnasieskolans ram — den
skolform som vi nu får — skapa en god
och särskilt för dessa ungdomar anpassad
utbildning. Jag hoppas att det
inom den nya gymnasieskolan skall bli
möjligt att i större utsträckning än ti -

§ 20

Reglerna för vikariatslön

Föredrogs statutskottets utlåtande nr
194, i anledning av motioner angående
reglerna för vikariatslön.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrande:

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! I motionen 11:873 hai
vi motionärer framhållit angelägenheten
av att få till stånd en förbättring av
avlöningsförmånerna för tjänstemän
som fullgör vikariatstjänst. I § 15 i
statstjänstemannalagen stadgas, att endast
den som är behörig att inneha
tjänsten må förordnas på långtidsvikariat.
Speciellt inom krigsmakten åstadkommer
detta förhållande problem.
Kompetensbegreppet inom försvaret är
stelt knutet till grader och befälslcategorier.
Om i ett vakansläge ett underbefäl
erhåller en underofficersbefattning
eller en underofficer en officersbefattning,
saknar vederbörande den formella
kompetensen och vikariatslön kan
inte utgå. Detta förhållande med bristande
kompensation gäller många fall:
ett mycket stort antal underbefäl tjänstgör
som plutonchefer men har inte
plutonchefslön, och inom flygvapnets
strilsystem tjänstgör befäl av alla kategorier
och även civila utan att få kompensation
för merarbete och större ansvar.

Det är stor befälsbrist inom försvaret,
och det ökade antalet vakanser för
med sig större ansvar och mer arbete
för dem som är kvar. Man kan väl förstå
att det inte är särskilt stimulerande
att åtaga sig merarbete och större an -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Reglerna för vikariatslön

svar utan kompensation. Detta förhållande
ökar naturligtvis vakanserna ytterligare.

Jag finner inte rimligt att man vid
vakanser sätter in befäl av lägre grad
än den för vilken tjänsten klassats men
samtidigt inte betraktar vikarierna som
kompetenta för den tjänst de satts att
sköta, varigenom de inte heller får någon
ersättning för merarbete och större
ansvar.

Det har avgetts en del remissyttranden
med anledning av denna motion.
Försvarets civilförvaltning har framhållit
att man anser att starka skäl talar
för att under vissa förhållanden förmånerna
förbättras för personal som
under längre tid tjänstgör på befattning
i högre lönegrad utan att ha formell
behörighet för befattningen i fråga När

det gäller remissyttrandet frän
TCO-S finner jag utskottets utlåtande
missvisande. I utlåtandet heter det:
»TCO:s statstjänstemannasektion framhåller
att frågan om ersättning till
tjänsteman som fullgör vikariat är eu
avtalsfråga.» Men det är inte hela sanningen;
TCO-S har faktiskt tillstyrkt
motionen i enlighet med sin uppfattning
att lön bör utgå efter befattning.
Statsanställdas förbund anser att detta
är en avtalsfråga men säger också att
förbundet vid flera tillfällen har fört
fram krav på att vikarie även vid kortare
vikariat skall uppbära den lön som
normalt utgår för den tjänst som vederbörande
uppehåller.

Vad som är ägnat att väcka förvåning
och säkert också förargelse på eu
del håll är det remissvar som chefen
för försvarsstaben har avgivit. Han säger
bl. a. att det faktum att befattningshavare
uppehåller tjänst under ordinarie
innehavares frånvaro inte måste innebära
att resultatet av tjänsteutövningen
blir fullgott och att det av detta skäl
inte finns anledning att utbetala full
ersättning i form av vikariatslön. Om
detta vore en riktig bedömning, skulle

utbildningsläget inom försvaret, i synnerhet
inom armén, vara ytterst prekärt,
eftersom det torde vara så — vilket
framgår av en artikel i fackpressen
•— att majoriteten av plutoncheferna vid
armén är sådant befäl som inte anses
vara behörigt. Det förefaller därför
vara en mycket underlig bedömning
som chefen för försvarsstaben har gjort.
Rutin och erfarenhet betyder helt säkert
mycket när det gäller att göra en
fullgod insats.

Chefen för armén ger uttryck för
samma uppfattning beträffande villkoren
för erhållande av vikariatslöneförordnande
och anför att de önskemål om
uppmjukning av behörighetskraven som
framförts i motionen tyder på att man
ifrågasätter grunderna för personalens
utnyttjande. Men det är ju inte alls det
det är fråga om. Vad vi ifrågasätter är
inte grunderna för personalens utnyttjande
— och vi hyser inte heller någon
misstro mot personalens insatser —
utan vad vi ifrågasätter är grunderna
för den ersättning som utgår för personalens
arbete. Det är en helt annan sak.

Statsutskottet erinrar i sitt utlåtande
om att förmånerna under vikariat är
reglerade i kollektivavtal och därför
inte bör bli föremål för ställningstagande
i riksdagen. Detta respekterar jag
givetvis. Lönerna är en förhandlingsfråga.
Men om löneförmånerna inte kan
utnyttjas på grund av en mycket formell
myndighetstillämpning av statstj
änstemannalagen kommer saken i ett
annat läge. Frågan om tillämpningen av
statstjänstemannalagen måste vara eu
fråga för riksdagen.

Herr talman! Jag har inget yrkande,
men jag tillåter mig att framhålla vikten
av att denna fråga hålls aktuell och
blir föremål för åtgärder så att ersättning
ges för det arbete man utför inom
den tjänst man har satts att sköta.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi brukar en gång om
året behandla motioner från centerpar -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

tihåll i vilka man vill att vi skall gå in i
den förhandlingsuppgörelse som statstjänarorganisationerna
har träffat på
olika områden. Årets riksdag har nu
hunnit till den punkt då centerpartiet
skall demonstrera sin uppfattning om
hur förhandlingsrätten skall bedömas.

När vi beslöt ge statstjänarorganisationerna
förhandlingsrätt här i landet
var detta i och för sig en unik händelse,
även internationellt sett. Sverige var
det första land i världen som helt reglerade
detta problem, och det väckte
också en viss uppmärksamhet i internationella
juristkretsar. Samtidigt som
riksdagen fattade beslut om den fullständiga
förhandlingsrätten beslöt riksdagen
också — för att fullt respektera
denna förhandlingsrätt — att uppdra
åt en lönedelegation att å riksdagens
vägnar handlägga de förhandlingsprodukter
som uppstod mellan avtalsverket
och personalorganisationerna.

Hittills har samtliga partier utom
centerpartiet respekterat innebörden i
denna uppgörelse. Jag tycker det är anmärkningsvärt
att centerpartiet gång på
gäng vill bestämma innehållet i de förhandlingsuppgörelser
som har träffats.
Vikariatsersättningen är nämligen sedan
många år tillbaka en produkt av direkta
förhandlingar mellan personalorganisationerna
och staten och bör sä
förbli. Förhandlingsrätten som sådan
kan inte åtnjuta någon respekt om man
först godtar en uppgörelse och sedan
kräver att vissa detaljer skall justeras
beroende på vart vinden blåser för
ögonblicket. Jag tror, herr talman, att
man måste strama upp sig och hålla på
de rättsregler som gäller på den svenska
arbetsmarknaden.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag vill kraftigt understryka
att centerpartiet verkligen
respekterar förhandlingsrätten och
kommer att fortsätta att göra det. Lö3
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Reglerna för vikariatslön

nerna är en förhandlingsfråga, men om
sedan löneförmåner inte kan utnyttjas
på grund av en viss tillämpning av
statstjänstemannalagen, är det riksdagens
sak att ta ställning till den frågan.

Jag vill erinra om att TCO-S i sitt remissyttrande
tillstyrker motionen —
vilket såsom jag har sagt icke framgår
av statsutskottets utlåtande — och uttalar:
»Mot bakgrund av att begreppet
behörighet i samband med långtidsvikariat
getts olika innebörd inom myndigheterna
och då tjänstemännnen vid
myndigheter med strikt formell tilllämpning
av denna bestämmelse inte
meddelas vikariatslöneförordnande i
den utsträckning som avsetts i avlöningsavtalet,
tillstyrker TCO-S motionärernas
förslag.»

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Fru Jonäng säger att
centerpartiet respekterar förhandlingsuppgörelserna
men begränsar det till
att gälla lönerna och icke övriga delar
av förhandlingsuppgörelserna. Jag vill
erinra om att vikariatsersättningen upptas
på den s. k. C-listan och är en integrerande
del av den totala förhandlingsuppgörelsen.

Därest en myndighet handlar i strid
mot förhandlingsuppgörelsens innehåll,
finns det sätt att rätta till detta så att
myndigheten i fortsättningen handlar
helt i överensstämmelse därmed.

Fru JONÄNG (ep):

När jag säger att centerpartiet respekterar
förhandlingsuppgörelserna, menar
jag givetvis att vi respekterar hela
uppgörelserna, men jag vidhåller den
ståndpunkt jag utvecklat tidigare, att
detta är en fråga om tillämpningen av
en paragraf i statstjänstemannalagen
och att riksdagen måste ha rätt att ta
ställning till den frågan.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Detta är en fråga on
tillämpningen av en del av avtalet. Hur
39

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

avtalet skall tillämpas är reglerat. Skulle
en myndighet tillämpa det på ett felaktigt
sätt, finns det möjlighet att åstadkomma
rättelse.

Dessutom vill jag säga att vi gång på
gång har uppmärksammat hurusom
man på centerpartihåll har velat ändra
detaljer i uppgörelser. Godkänner man
icke hela uppgörelsen, respekterar man
inte heller förhandlingsrätten.

Fru JONÄNG (ep):

Jag vill bara hänvisa till det anförande
jag höll nyss och det citat jag
gjorde ur remissvaret från TCO-S.
Jag vill framhålla att TGO-S har en annan
uppfattning än den herr Lindholm
har utvecklat här.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 21

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
195, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m., i vad densamma hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru ÅSBRINK (s):

Herr talman! Konsten är lång och
livet är kort — den satsen äger en påtaglig
aktualitet i samband med statsutskottets
utlåtande nr 195, speciellt
den del som avser motion II: 1262.

Skara domkyrka eldhärjades svårt på
1940-talet. I samband med restaureringsarbetet
lyckades den dåvarande
biskopen Gustaf Ljunggren med utomordentlig
energi skaffa donatorer till
de glasmålningar som nu pryder de
stora fönstren på norra och södra sidan
av koret och som sätter sin prägel på
hela kyrkorummet.

Fönstren har utförts av Bo Beskow,
som genom sina långa och intensiva
studier av de medeltida katedralernas
glasmålningsteknik och glastillverkningen
nu har blivit den främste mästaren
i vårt land i denna konst. Hans
verk i Skara domkyrka har av sakkunskapen
betecknats som en av vår tids
mest betydande skapelser inom den religiösa
konsten i vårt land. Men det stora
korfönstret återstår ännu att utföra.
Skisserna är färdiga och har utställts.
Det har betecknats som ett konstverk
av enastående kraft och djup. I en grandios
sammanfattning av de övriga fönstrens
bibliska budskap har Bo Beskow
på Uppenbarelsebokens texter byggt
upp ett konstverk av djupaste aktualitet,
tidlöshet och religiositet.

Herr talman! Det är svårt i dag att
finna donatorer för sådana ändamål.
Skara pastorat mäktar tyvärr inte ensamt
bära kostnaderna. Vi har det för
många stiftsstäder gemensamma problemet
med relationerna mellan stiftets
domkyrka och församlingens kyrka.
Det gäller särskilt de äldre domkyrkorna,
till vilka Skara domkyrka hör. Domkyrkoförsamlingen
har gjort framställningar
främst till domkapitlet för att
verkets slutförande skall kunna finansieras,
men ingenting har ännu åtgjorts.
I dagens läge finns dock vissa skäl att
hoppas att någonting kan ske på den
väg som antyds i utskottsutlåtandet om
»beredning i vanlig ordning av berörda
instanser».

Med anledning av denna formulering
av utskottets skrivning vill jag dock
påpeka, att jag hos juridisk sakkunskap
inom riksdagen förvissat mig om
min rätt att i samband med propositionen
nr 36 väcka denna motion för att
om möjligt få något att hända.

Herr talman! Bo Beskow är född
1906 och är vital och i full och mognad
skaparkraft. Men kvar står dock det
allvarliga faktum att livet är kort. Skaparkraft
måste tillvaratas medan den
flödar. Vi kan reparera murar och valv

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

med anslag när som helst, men inga
pengar i världen kan sedan en gång ersätta
en konstnär. Det är det allvarliga
faktum som kommer med i bilden här.
Arbetet med korfönstrets fullbordan
beräknar konstnären kommer att ta
minst fem eller sex år av intensivt och
oavbrutet arbete.

Man får, herr talman, ofta höra invändningen,
att man i världsnödens
tid inte skall lägga ned pengar på att
skapa ett konstverk av denna art. Jag
menar att detta är en falsk problemställning.
Det finns i dagens samhälle ett
ansvar för ett både—och. Konst, inte
minst till andakt och uppbyggelse, har
i alla tider en utomordentlig betydelse
för människor. Ser vi tillbaka, skall vi
finna hurusom med uppoffringar och
möda kyrkorummen i vårt land har genom
århundraden skapats och prytts till
hjälp och tröst åt generation efter generation.
Yi har också i denna tid ett
ansvar att lämna till eftervärlden skapelser
av skönhet, djup och tro. Har
till på köpet en konstnär fått börja ett
verk, är det rimligt, ja nödvändigt, att
han också får avsluta det. Det har både
samtid och eftervärld rätt att begära.

Frågan om slutförande av glasmålningarna
i Skara domkyrka kan inte
heller anses vara ett lokalt, provinsiellt
intresse, utan det rör ett för landet gemensamt
intresse. Konsten är lång, livet
är kort. Med tanke på detta skulle
jag önska, att jag kunde tala med ett så
bevekande eftertryck, att konstnären
kunde ha fått börja redan i år. Som
situationen nu är, ber jag i stället bara
att få tacka utskottet för dess påtagligt
välvilliga skrivning. Jag hoppas att så
mycket skall hinna hända, att frågan
om det anslag motionen aktualiserat
återkommer till riksdagen redan nästa
år och att riksdagen då skall finna fullgiltiga
skäl att lämna sitt bifall. Konsten
är lång, men livet är kort!

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja börja
med att uttala ett tack till utskottet,
som med ansvar och omdöme sökt att
pejla frågan om Uppsala domkyrkas
framtid, för att inte tala om hur man
skall göra nu. Det hade varit tacknämligt,
om ansvariga i Uppsala hade visat
omdöme och vilja att handskas med en
gammal kulturbyggnad på ett liknande
sätt.

När vi ser på hela den bedrövliga
skapelse som man skulle försöka få fram
i Uppsala domkyrka, finns det anledning
att i dag söka reparera vad som
förstörts och återställa det som borh
tagits. Det är självklart, att det som
skett och sker beträffande Uppsala domkyrka
inte får upprepas i framtiden,
om man vill att en monumental byggnad
skall innehålla något som bör bevaras
för dess märklighet.

Jag kommer inte att ställa något yrkande
men är medveten om att jag rätteligen
skulle ha begärt avslag och återremiss
av hela ärendet och att myndigheterna
i Uppsala skulle ha fått ta sig
en allvarlig funderare över hur man
bör handla i sådana här sammanhang.
Eftersom det inte skulle bli någon avgörande
förändring om ärendet skulle
återgå till dem som lämnat ifrån sig
ett ofullbordat arbete, finns det ingen
anledning att förfara på det sättet. Det
bör dock understrykas att Uppsala domkyrka
i fortsättningen icke får vara
den ofullbordade kyrkan utan skall vara
en kyrka som vi alla kan hysa respekt
för.

Till utskottets ärade talesman skulle
jag därför vilja ställa en del frågor.
Jag förutsätter att utskottet med sin
skrivning menar att kyrkan inte skall
betraktas som ett Parismod som förändras
efter moderna i Paris eller någon
annanstans, utan att kyrkan skall vara
vad den avsågs vara.

När man år 1280 tog hit den utomordentligt
skicklige byggmästaren från
Paris hade man, om jag inte minns fel,

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

68 Nr 39

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

redan från 1260 en plan för hur man
Skulle bygga ut kyrkan. Sedan dess har
Uppsala domkyrka varit föremål för
förstörelse av olika slag, brand m. m.
Men oavsett vad man tycker eller tänker
om den senaste utformningen har vi
anledning att se på kyrkan med respekt.
Det rör sig om ett kulturmonument,
men vi skall också komma ihåg att
Uppsala domkyrka inte är någon död
företeelse. Många människor hyser stort
intresse för Uppsala domkyrka, de besöker
den med vördnad och försöker
vårda den på bästa sätt.

Det är märkligt hur vi människor är
funtade. Alla erkänner Picasso och säger
sig vilja förstå konst. Det underliga
är bara att man i alla sammanhang
försöker tolka vad det är konstnären
har menat, även om han själv inte har
skrivit en enda bokstav eller sagt något
om sitt byggnadsverk. Konstnären vill
leva i det han skapat. Jag var visserligen
motståndare till lagen om upphovsrätt,
men det var ett uttryck för att
den rätten inte alltid kan knytas till
en viss person. Ett konstverk växer
fram under en process, där konstnären
tar någon del från en gången generation
och en del från sin egen. Men när
konstverket väl är färdigt, sa skall det,
om det har ett värde för landet, folket
och kulturen, vara som det är!

Jag har en känsla av att de ansvariga
i fallet Uppsala domkyrka håller på att
med sitt arbete skapa något slags hötorgskonst,
och det har aldrig varit meningen.
Och då måste det givetvis också
skapas en motivering för de förändringar
som vidtagits. Men om detta nu
är hötorgskonst, kan man givetvis ändå
säga att det är konst, eftersom det ju
är konstnärerna själva som skall bedöma
vad konst är.

Det finns anledning att här säga ifrån
att det är omöjligt för efterkommande
generationer att se vad som har legat
bakom konstnärens arbete. Men alldeles
bortsett från tycke och smak anser
jag att ett konstverk skall vara sådant

som det en gång har skapats. Därför
vill jag fråga utskottets talesman: Är
det meningen att kyrkan skall återställas
till vad den har varit? Skall vi
ålägga dem som här har farit fram som
vandaler att återställa kyrkans interiör
som den tidigare var? Kommer dessa
människor som misslyckats med sin
arbetsuppgift att ersättas av andra med
ett mera utpräglat sinne och ett större
ansvar för arbetet?

Vi har aldrig velat ha en ny kyrka;
därför skall domkyrkan bevaras i det
skick den tidigare varit! Det är min
principiella inställning, och den vill jag
här starkt understryka. Den uppsnyggning
och de reparationer som är nödvändiga
skall ha till uppgift inte att
förändra utan att återställa domkyrkan
i dess ursprungliga skick. Vi skall konservera
kyrkan som den var!

Picasso är en mycket intressant människa.
Han målade bl. a. en stor och
förnämlig tavla och sade att den skulle
vara en skakande protest mot tidens
sönderrivande makter.

Om Picasso finge se den förödelse
som åstadkommits i Uppsala domkyrka
och finge delta i en diskussion med de
sakkunniga i detta ärende, skulle han
troligen anse sig behöva skärpa det uttalande
han gjorde 1937.

Jag vill fråga utskottets företrädare
om de har någon uppfattning om anledningen
till att domkyrkans väggar
hackats sönder på 964 ställen. Vilken
uppgift fyller denna åtgärd? Visserligen
skall man nu försöka genomföra
reparationer för 175 000—200 000 kronor,
men alla som vet något om färg
inser att det är omöjligt att återställa
det som har förstörts. Det kan näppeligen
bli fråga om något helgjutet verk.
Resultatet kommer snarare att påminna
om följderna av någon hudsjukdom.

Avsikten med tillsättandet av en domkyrlcokomitté
kan väl inte ha varit att
förstöra den puts och de målningar
som nu finns i domkyrkan? Man kan
tycka om dessa detaljer eller ej, men

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

det är inte det frågan gäller i detta
sammanhang.

Utskottet har nu uttalat att de förstörda
detaljerna skall repareras så väl som
möjligt. Man kan emellertid få det intrycket
att de ansvariga gjort ungefär
som Chaplin, som i en film lät skicka
ut en pojke för att krossa glasrutor och
sedan tjänade pengar på att sätta in
nya. Men man kan väl inte ha varit så
lättsinnig att man förstört domkyrkans
inre endast för att ge anledning till fortsatta
åtgärder.

Man borde nu försöka få tag i någon
verkligt duktig byggnadsjobbare — inte
en s. k. sakkunnig — som förstår sig
på färger osv. och som kan återställa
så mycket som möjligt av det förstörda,
även om det skulle kosta 175 000—
200 000 kronor. Om några småpojkar
skulle ha åstadkommit motsvarande förödelse,
skulle deras verksamhet ha lett
till helt andra följder för dem själva
än vad som blivit resultatet i detta fall.

Ett annat märkligt förhållande är att
det nu skall installeras ett nytt orgelverk
för drygt 1 miljon eller kanske
2 miljoner kronor. De ansvariga har
inte ens talat med den gamle domkyrkoorganisten
Weman, som i 40 år
kunnat studera domkyrkans akustiska
förhållanden. Det förefaller som om de
s. k. sakkunniga icke kände till att det
finns fyra orgelverk i Uppsala domkyrka.
Alla de som någon gång närvarit
vid sång- och musikstunder i Uppsala
domkyrka vet att man med mycken
stil och känsla för kyrkorummet
försökt utnyttja detta på ett vettigt sätt.

Man skall vidare riva bort läktare,
som visserligen inte är så gamla, eftersom
det var ärkebiskop Söderblom som
lät uppföra dem. När deras uppförande
ligger så nära i tiden, tycker man naturligtvis
att man har fria händer att
vidtaga förändringar. Vad menar man
med sådant?

Jag vet att utskottet mycket noga har
följt upp det hela, och jag fortsätter att
fråga: Vad menar man med att för -

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

ändra golvet? Vad menar man med att
förändra predikstolar och uppföra några
skrank m. m. i domkyrkan? Det är
ingen människa som har sagt åt de sakkunniga
att vi skulle ha något sådant.
De skulle se till att konservera vad vi
hade. Vi har inte heller givit de sakkunniga
i uppdrag att försöka plocka
ut en del saker ur kyrkan. Det orgelverk
som man har flyttat ut kan man
flytta tillbaka.

Till de främsta frågorna hör frågan
om värmen i kyrkan. Det vet vi inte
heller hur farligt det är. Saken är inte
utredd; det finns ingen människa som
kan säga hur man skall förfara.

Jag vill säga till utskottets talesman:
Man bör se till att man inte nu genom
att gå under kyrkogolvet förstör så
mycket att vi tvingas bestrida miljonkostnader
som ingen människa kommer
att ha ansvar för.

På detta sätt skulle jag kunna räkna
upp en mängd olika ting. Jag har tagit
del av referatet från en diskussion i ämnet,
och det märkliga är att ingen vill
ta ansvaret. Jag beklagar att både statsrådet
och vi andra fått uppgifter som
inte är hållbara.

Vad jag önskar är att utskottets skrivning
skall medföra att Kungl. Maj:t
mycket noga följer anvisningarna om
att det inte är någon ny kyrka vi skall
ha. Det är inte heller meningen att en
arkitekt eller någon annan för varje
generation skall anlitas som sakkunnig
för att förändra detta kyrkorum. Vili
vi ha en ny kyrka skall vi bygga den
på något annat håll. Vill man förstöra
Uppsala domkyrka skall man säga ifrån

det. Men att försöka göra ett slags kameleont
av Uppsala domkyrka, något
som förändras för varje generation,
vill vi inte vara med om.

Det kan synas litet konstigt att jag
säger detta, eftersom jag tillhör dem
som inte så ofta går i domkyrkan. Men
domkyrkan är ändå en monumental
byggnad i Uppsala, och vi har inte råd
att utlämna vare sig interiören eller ex -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

teriören på det sätt som förefaller lia
skett. Därför är jag, herr talman, tacksam
för utskottets skrivning och för den
möda som utskottet har lagt ned på
frågan. Jag hoppas också att de ansvariga
i fortsättningen skall se till att
man inte så känslolöst och utan sinne
för gamla kulturella värden river sönder
en monumental skapelse. Tyvärr
kan vi inte återställa den i samma skick
som den var i före förödelsen.

Om det inte städats i domkyrkan på
70—80 år, så visar ju det hur litet intresse
man har haft för att hålla rent
i domen. Utskottet får väl se till att de
som har ansvaret gör vad som skall
göras i detta avseende. Att det kan behövas
vatten och en del annat för besökare
och personal förstår jag också,
men alla dessa s. k. bekvämlighetsinrättningar
och personalrum skall inte
finnas i kyrkan utan läggas utanför.

Eftersom vi nu har sett hur förödelsen
kan gå fram, vill vi inte i kyrkan
släppa in oansvariga arkitekter eller
andra personer, oavsett om dessa är
sakkunniga eller inte.

Herr talman! Med dessa ord tackar
jag utskottet för dess insats. Tyvärr kan
jag inte rikta samma tack till Uppsala
och dem som där haft ansvaret i denna
fråga. Det bör dock ge en liten tankeställare.
Om man åtar sig uppgiften att
vara sakkunnig eller att ta ett ansvar,
skall man inte så lättsinnigt handha
arbetsuppgifterna på ett område som är
så allvarligt såväl för Uppsalas vidkommande
som för landet och kulturen
i övrigt.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Som medmotionär i motionen
11:1259, som bidragit till utformandet
av statsutskottets utlåtande nr
195, vill jag säga några ord.

Jag tror att herr Lundbergs anförande
nyss givit ett starkt intryck av
att frågan om Uppsala domkyrkas restaurering
är av mycket stor betydelse
för hela vår kommun. Med den karak -

tär av rikshelgedom som Uppsala domkyrka
också har menar vi att frågan
är av stor betydelse för landet i dess
helhet.

Det var en ganska drastisk åtgärd
som vi representanter på Uppsalabänken
med ett undantag vidtog när vi
motionerade om avslag på Kungl. Maj :ts
proposition nr 36 i vad den handlade
om att godkänna ett avtal mellan staten,
Uppsala domkyrka och den kyrkliga
samfälligheten i Uppsala om restaurering
och om pengar för detta ändamål.
Vi motionärer har blivit föremål
för både förebråelser och uppmuntran
från lokalt håll för den sakens skull.

I likhet med herr Lundberg vill jag
starkt understryka att utskottet enligt
min mening på ett utomordentligt sätt
tillmötesgått oss motionärer. Man har
gjort detta genom att avstyrka vårt yrkande,
vilket i detta sammanhang är
riktigt. Men man har bejakat motionen.
Det är skickligt, och jag tycker inte
att vi kunde ha blivit mera tillfredsställda
än genom detta beteende.

Detta är desto viktigare som utskottet
bland annat efter sitt besök i domkyrkan
fått klart för sig att vissa frågor
i restaureringssammanhanget, vilka
nu under debatten blivit mer och mer
aktuella, har så stor betydelse för kyrkans
framtid som monument och gudstjänstlokal,
att utskottet funnit anledning
att stryka under eller samla de invändningar
som gjorts med den mycket
riktiga formuleringen, kortfattad
och kärv: »i tveksamma fall bör man
avstå från ingrepp». Det är så man
måste hantera ett gammalt monument.

I herr Lundbergs anförande kom ju
till synes en mycket stark kritik mot
de människor i Uppsala som har handhaft
denna fråga. Delvis kan jag ansluta
mig till den, delvis vill jag något nyansera
den. Det har blivit något fel, hela
denna frågas behandling har kommit
snett på något sätt.

År 1962 fick vi här i riksdagen den
dåvarande ecklesiastikministerns för -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

slag om att Uppsala domkyrka skulle
få en egen domkyrkoarkitekt och att
den långa lidandeshistoria, som restaureringsfrågan
inneburit för Uppsala
domkyrka, skulle få en början till slutet
genom att man tog ett nytt grepp
och begränsade arkitektens uppdrag till
att gälla interiören och till att försöka
åstadkomma en varsam lösning efter
antikvariska principer. Jag minns personligen
hur glad jag var när detta förslag
kom.

Valet av arkitekt tror jag inte är någonting
att kritisera. Den man som fick
uppdraget är en förnämlig arkitekt och
har på många sätt givit belägg för det.
Det är själva hanteringen av frågan
som har kommit snett. Jag skall belysa
det med ett enda citat ur utskottsutlåtandet.
När man där refererar vad
som har skett berättar man hur arkitektens
första förslag, som framlades
1967, sedan skickades på remiss. Det
är alldeles riktigt; det skickades på remiss
till berörda instanser, och dit hörde
kyrkofullmäktige i domkyrkoförsamlingen
liksom domkapitlet osv. Men därefter
tillsattes en samrådsgrupp, som
skulle vägleda domkyrkoarkitekten vid
överarbetningen av 1967 års förslag.
Resultatet därav framlades 1969, men
det förslaget gick aldrig ut på remiss.
Sedan har det egendomliga inträffat att
Kungl. Maj:ts proposition nr 36 har
grundats på vad som står anfört på s.
2 i utskottsutlåtandet: »Denna samrådsgrupp,
i vilken bl. a. riksantikvarien,
ärkebiskopen och landshövdingen i
Uppsala län har ingått, har enhälligt
anslutit sig till förslaget.» Detta förslag
gick som sagt aldrig ut på remiss.

Nu vill jag gärna citera vad kyrkofullmäktige
yttrade år 1967, när de fick
det första förslaget på remiss, ty det
yttrandet är vägledande i vissa mycket
väsentliga sammanhang, nämligen när
det gäller hur man skall förändra kyrkan
funktionellt. Kyrkofullmäktige anförde
följande: »Varken kyrkofullmäktige
eller den allmänna lekmannaopi -

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

nionen i församlingen önskar se sin
helgedom som experimentkyrka på
gudstjänstlivets område. Uppsala har
ett antal mindre kyrkor, och ytterligare
tre är under planering, där intimiteten,
kontakten i gudstjänsten, kan tillvaratas.
Vi har råd att behålla domkyrkans
traditionella utformning av högmässogudstjänsten
med de stora avstånden
och med en karaktär av stor högtid.
Det finns i Uppsala en stor gudstjänstförisamling
som önskar behålla
den gudstjänsten i vår domkyrka.»

Detta är vägledande för vad församlingen
då ansåg om just den funktionella
sidan av restaureringen.

Nu kan man nog säga att önskemålen
i viss utsträckning — men inte helt ■—
villfors genom den omarbetning som
blev färdig 1969. Kvar står just sådana
frågor som blivit föremål för diskussion.
Jag skall inte ta de värderade
kammarledamöternas tid i anspråk med
att räkna upp dem utan hänvisar till
vad utskottet skriver på s. 5 i sitt utlåtande.
Där tar man upp några detaljer
som är väsentliga.

Men det allra märkvärdigaste var att
samrådsgruppen, vars enhälliga beslut
låg till grund för ett avtal, under den
tid den verkade —• jag tror att den tillsattes
1968 och den avgav sitt yttrande
från ett sammanträde den 29 augusti
1969 —- hade haft ett enda protokollfört
sammanträde. Och det är just det
protokollet som har blivit grundläggande
för restaureringsförslaget.

I en offentlig handling till riksantikvarieämbetet
har en av de deltagande
i samrådsgruppen uttalat stor tveksamhet
om huruvida han skulle skriva
under protokollet — önskemål hade
framförts om att alla i samrådsgruppen
skulle skriva under det. Riksantikvarieämbetet
ansåg det ändå riktigt att han
skrev under, eftersom frågan ju skulle
komina på remiss igen. Det gjorde
den aldrig.

På detta sätt har det efter vad jag
förstår blivit en snedvridning — jag

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

vill försiktigt uttrycka det så. Premisserna
för restaureringsförslaget och
framför allt premisserna för Kungl.
Maj :ts proposition var nog inte så fasta
och klara som hade varit önskvärt. Detta
i sin tur är anledningen till att när
man äntligen började komma underfund
med att 1969 års något ändrade
restaureringsförslag fanns — tyvärr
var ivern att offentliggöra det inte så
stor utan man fick leta sig fram till
det -—■ då kom kritiken från många
håll, då bröt den lös. Jag tycker således
att det är fel att säga som många
har gjort, att kritiken har kommit i
efterhand; den har inte haft möjlighet
att komma fram tidigare.

Jag vill, herr talman, säga detta därför
att jag tror att det spelar en roll
när det gäller inte bara den missuppfattning
utan också den misstämning
som på många sätt har kommit att råda
i Uppsala på grund av bl. a. vår motion
och den kritik som efteråt har
framförts.

Jag är glad åt att utskottet föreslagit
att det skall anslås pengar för Uppsala
domkyrkas återställande. Jag hoppas
att riksdagen ansluter sig till det förslaget.
Jag är också glad åt att utskottet
så kraftigt understryker att man
bör gå fram med största varsamhet
när det är fråga om en byggnad av
Uppsala domkyrkas karaktär.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Frågan om Uppsala
domkyrka är ett av de besvärligaste
ärenden som statsutskottets andra avdelning
haft att syssla med på mycket
lång tid. Vid behandlingen av detta
ärende ställs det krav på att ledamöterna
skall göra bedömningar mot kyrkohistorisk
och liturgisk bakgrund och av
estetisk art. Vi är inte speciellt utbildade
för sådana uppgifter någon av
oss, och därför är ärendet utomordentligt
besvärligt.

Jag har begärt ordet dels för att besvara
några frågor som ställts under
debatten hittills, dels för att göra några
randanmärkningar kring detta utskottsutlåtande.

Uppsala domkyrka befinner sig just
nu i ett utomordentligt dåligt skick.
Den är mer nedsliten än allmänheten
kanske har klart för sig. Värmesystemet
fungerar inte tillfredsställande, det
finns inte godtagbara utrymmen för
personalen, de sanitära anordningarna
är inte acceptabla, o.s.v. Byggnadsstyrelsen
har upplyst att det t. o. m. är
så allvarligt att om man har riktig otur
vid en häftig storm så kan fönstren blåsa
ut. Jag skulle kunna ge ytterligare exempel
på hur nedsliten kyrkan är, och
jag upplever det personligen som angeläget
att reagera mot att man låtit nedslitningen
gå så långt som fallet är. Det
borde ha varit möjligt att tidigare —
utan att ta ställning till striden om hur
kyrkan arkitektoniskt bör utformas —
göra sådana reparationer att nedslitningen
inte gått så långt och blivit så
allvarlig som nu är fallet.

Det är inte bara interiören som har
nedslitits, utan det gäller även kyrkans
yttre. Trots att frågan om kyrkans yttre
förslitning inte behandlas i det nu
förevarande ärendet har jag ändå anledning
att säga några få ord även om
den saken.

De som besökt Uppsala domkyrka har
observerat att man framför kyrkan har
byggt upp en underlig träanordning,
som man måste passera igenom när
man skall gå in i kyrkan. Det lär bara
finnas ytterligare en kyrka i Europa,
framför vars entré man tvingats bygga
en sådan anordning. Om man inte
hade den här träanordningen skulle besökarna
hotas av livsfara på grund av
stenar och annat som ramlar ner från
tornen. Det är inte acceptabelt att det
är på det sättet. Det är naturligtvis
mycket besvärligt att komma till rätta
med dessa förhållanden, men jag
tror att det är mycket angeläget — även

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

om, som sagt, den saken inte berörs i
det föreliggande utlåtandet — att understryka
att man måste ta itu även
med exteriören, så att detta nationalmonument
får ett värdigare och rimligare
utseende än det för närvarande
har.

Herr Lundberg frågade vad utskottet
mera detaljerat menar med vad det har
skrivit. Inom utskottet är vi alldeles
överens om att vi inte kan vänta med
iståndsättningen av Uppsala domkyrka.
Man måste ta itu med de sanitära anordningarna
och värmesystemet, och
man måste reparera kyrkan. Hur det
tekniskt skall gå till saknar vi kompetens
att bedöma. Det är självklart att
byggnadsstyrelsen med sina experter
måste ta band om den här saken och
lösa dessa problem på det sätt som tekniskt
är bäst.

Men därutöver skall utskottets skrivning
tolkas utomordentligt snävt. Vi tar
inte ställning till frågan om detaljerna
i restaureringen. Utskottsutlåtandet
skall läsas så, att de mycket omfattande
förändringar av kyrkans utseende
som förslaget innebär inte kan få genomföras.
Hur långt man skall gå uttalar
vi oss inte om; den saken måste
bli föremål för ytterligare överväganden
inom den arbetsgrupp som kommer
att tillsättas.

Utskottsutlåtandet skall sålunda läsas
på det sättet att »gå fram med
största varsamhet» innebär att utskottet
anser att man, när det råder så delade
meningar om mycket av de föreslagna
arkitektoniska förändringarna,
inte skall genomföra dem. Herr Lundberg
frågade om vi anser att kyrkan
skall följa Parismodets växlingar. Jag
känner inte till Parismodets växlingar
när det gäller kyrkoarkitektur och har
alltså inga möjligheter att svara på den
frågan. Men om herr Lundberg anser
att man inte nu skall vidta några omfattande
förändringar av kyrkan, så har

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

Herr Lundberg frågade vidare om
nedknackningarna. Det är naturligtvis
en detalj i det hela. Det är självklart att
statsutskottets andra avdelning inte har
räknat alla nedknackningarna, som den
ena sidan påstår uppgår till mellan 100
och 200 och den andra sidan påstår
uppgår till 964. Riksantikvarieämbetet
väljer en annan metod, nämligen att
räkna dem i kvadratmeter, och säger
att man knackat ned murbruk på en
sammanlagd yta av 200 kvadratmeter.
Med mina begränsade tekniska erfarenheter
tycker jag detta är ganska
ansvarslöst; man har gått alldeles för
långt. Det är små murbruksprover man
har tagit över hela kyrkan för att sedan
kunna iståndsätta den. Vare sig det
nu är fråga om 964 nedknackningar eller
några fler eller färre kan jag inte
första att det skulle vara nödvändigt
att ta så många prover. Detta har ytterligare
bidragit till att kyrkan befinner
sig i ett bedrövligt skick. Det är alldeles
klart att man nu måste laga dessa
hål. Det gäller att mura över och måla
och så långt det är möjligt försöka
återställa kyrkan i det skick den tidigare
befann sig i. För detta ger statsutskottet
klarsignal. Det räcker inte
med de 1,5 miljoner kronor som vi nu
anvisar, utan det kommer säkert att
kosta mycket mer pengar.

I detta sammanhang vill jag understryka
att detta inte får ses som eu ekonomisk
fråga. Kultursamhället måste ha
råd att slå vakt om våra gamla skatter.
Uppsala domkyrka är en av dem. Denna
synpunkt gäller naturligtvis lika
mycket vare sig det är fråga om de
gamla runstenarnas bevarande, om det
gäller Kalmar slott, Visby ringmur eller
Uppsala domkyrka. Det är inte en
ekonomisk fråga. Vi måste i detta hus
eller i det där vi snart skall hålla till
anvisa de pengar som behövs för att
slå vakt om de gamla byggnadsminnena.

han stöd för den uppfattningen i utskottets
utlåtande.

3* — Andra kammarens protokoll 1970.

Jag tror också det är angeläget att
säga ifrån att vad utskottet nu uttalat
r 39

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

inte får tolkas som kritik mot domkyrkoarkitekten,
som mot bakgrund av sina
direktiv gjort ett omfattande och säkerligen
utomordentligt skickligt arbete.
Vad vi säger är ingen kritik mot det
arbete han utfört.

Ärade kammarledamöter! Herr talman!
Utöver detta rekommenderar jag
er att läsa utskottsutlåtandet och ta del
av våra synpunkter. Jag hoppas att det
när talmannens klubba snart faller och
pengar beviljas skall bli möjligt att så
snart som möjligt komma i gång med
dessa viktiga iståndsättningsarbeten, så
att Uppsala domkyrka utåt kan presenteras
i det skick som är värdigt en kulturnation.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har med avsikt underlåtit
att citera den mycket hårda
kritik som sakkunniga har framfört, eftersom
jag — såsom framgick av mitt
förra anförande — inte har sett detta
som en huvudsakligen ekonomisk fråga.
Jag har ansett det väsentligaste vara
att gå så varligt fram att man inte
förstör de kulturella värden som detta
nationalmonument besitter.

Jag har heller inte sagt någonting om
arkitekten — jag kan inte uttala mig
om arkitektens arbeten på andra områden
än det kyrkliga, eftersom jag vet
att en del saker kanske lyckas bättre än
andra. Bara utredningsarbetet har emellertid
kostat mellan 2 och 3 miljoner
kronor, ooh det innebär ett visst ansvar
för att de är i ett skick att man
också kan utnyttja resultatet av undersökningarna.

Den som läser protokollet från samrådsgruppen
finner att kritiken varit
mycket hård, men de ansvariga har
förmodligen själva läst protokollen och
tagit innehållet ad notam.

Vi vill nu att det skall hända någonting,
eftersom Sveriges nationalhelgedom
är så nedsliten och lortig — för
att inte använda ett hårdare uttryck
.— att någonting måste göras. Vi mås -

te reparera den så fort som möjligt. Jag
tycker därför, såsom jag har sagt förut,
att domprosten, som närmast har ansvaret
för domkyrkan, och några duk-*
tiga yrkesarbetare i en byggnadsfirma
bör få undersöka vad som behöver göras.
Det får inte bli en mångårig utredning,
utan vi måste se till att det blir
någonting gjort utan alltför mycket besvärligheter
och märkvärdiga uttalanden.
På det sättet kanske vi kan göra
om kyrkan bara för den summa som
experterna nu har kostat.

En rengöring och ett återställande av
de 200 kvadratmeter av väggarna som
nu har hackats ner kommer troligen att
medföra att kyrkan kommer att se ut på
ett helt annat sätt än nu. Jag är tacksam
för att utskottets talesman har sagt
att man skall bevara det som kyrkan
skall ge uttryck åt och i övrigt bara
reparera och hålla rent. Det borde man
ha kunnat göra under dessa 80 år, så
att kyrkan fått framträda så som den
egentligen ser ut.

Det sägs att skrivningen måste tolkas
snävt och att man skall gå fram med
yttersta varsamhet. Det är just vad vi
har uttryckt i motionerna. Vi vill att
kyrkan efter en ombyggnad skall framstå
som en verklig domkyrka och inte
ge uttryck åt någonting som en nutida
hjärna har uppfunnit och som inte hör
till kyrkans uppgift.

Att jag talade om Parismodet beror
på att det brukar skifta ganska ofta.
Jag uppskattar inte Parismodet särskilt
mycket, och jag vill absolut inte att det
skall leda till stora förändringar med
vissa intervaller på väsentliga punkter
i en monumental kyrkobyggnad.

Vi är ytterst tacksamma om efter den
här diskussionen värmesystemet i domkyrkan
kan utformas så, att det icke
skadar byggnaden. De anordningar som
är nödvändiga i det sammanhanget kan
förverkligas mycket snart om de förläggs
i en sidobyggnad invid kyrkan.

Vad beträffar övriga åtgärder som kan
vara aktuella är det möjligt — jag har

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

ingen möjlighet att bedöma saken — att
en förstärkning av fönstren är nödvändig.
Vad exteriören beträffar tycker jag
det är underligt att man ännu har kvar
det skydd framför huvudingången som
har funnits i många år. Det förefaller
som om man nu hade rensat bort så
mycket genom nedknackningen av 200
kvadratmeter att man kunde ta bort utbyggnaden.
Om man vidtalar en duktig
byggnadsarbetare borde man ganska
snart kunna få bort den.

Vi är tacksamma för alla de klarläggande
uttalanden som utskottets talesman
har gjort. Vi hoppas nu att vi någon
gang skall få se att det nödvändiga
arbetet blir utfört. Vi har länge hållit
på att diskutera, men nu behövs det att
någonting verkligen blir gjort och att
man sätter handling bakom alla vackra
ord.

Fröken LJUNGBERG (m):

Herr talman! Jag begärde replik därför
att jag tycker att utskottets herr
ordförande litet orättfärdigt lade skulden
för det förfall, som både han och
herr Lundberg har beskrivit ganska
hårt, på de lokala kyrkliga myndigheterna.
Det är väl ändå fel.

Jag vill tala om för dem som inte känner
till hela historien om att det efter
Zettervalls restaurering, som blev färdig
1893, inte dröjde ens 40 år förrän
man upptäckte att det behövdes restaureringsåtgärder.
Zettervall hade bl. a.
använt en cementteknik som gjorde att
mycket förstördes. År 1934 redogjorde
domkapitlet i en skrivelse till Kungl.
Maj :t för domkyrkans tillstånd och
framhöll nödvändigheten av restaureringsåtgärder.
Året därpå utfördes en
del skyddsarbeten. Då tillkom bl. a. den
trägång som det har talats om här och
som vi i Uppsala sannerligen inte är
glada över men som torde skydda människor
mot cementstycken som ramlar
ner.

Jag vill bara nämna detta, herr talman,
därför att det tecknar bilden av

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

vad jag i mitt tidigare anförande kallade
för en lång lidandes historia i fråga
om Uppsala domkyrkas restaurering.
Men jag är övertygad om att det förslag
som nu föreligger kommer att lägga
grunden till att man skall kunna börja
på rätt väg. Jag är glad över att kyrkoministern
är närvarande och säkerligen
kommer att fullfölja det arbete vartill
grunden läggs genom det beslut som jag
hoppas att vi skall fatta här i dag.

Till sist vill jag bara säga, herr talman,
ärade kammareledamöter: Ni skall
inte tro att Uppsala domkyrka är så
förskräcklig. Jag försäkrar er att domkyrkan
är väl värd ett besök. Fortfarande
är den i sitt inre genom sin arkitektoniska
skönhet, sin gotiska höga resr
ning något av det finaste i sitt slag som
vi har i landet.

Herr ALEMYR (s) :

Herr talman! För att undvika missförstånd
vill jag bara säga ait min kritik
inte endast riktar sig mot de lokala myndigheterna
utan mot alla de myndigheter,
såväl lokala som centrala, som är
ansvariga i detta sammanhang.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Kritiken drabbar dem
som skall vidtaga olika åtgärder. Den
drabbar, som herr Alemyr nyss sagt,
dem som från regeringens, från statens
och från kommunens sida borde ha
handlat i detta sammanhang. Kritiken
är inte enbart riktad mot den ena
eller den andra gruppen utan mot samtliga
ansvariga.

Med anledning av vad fröken Ljungberg
nyss sade angående kyrkans tillstånd
vill jag erinra om att vi ju har
gett uttryck för uppfattningen att domkyrkan
är väl värd att se och bevara
även som den är.

När vi nu skall låta verkställa denna
rengöring och vissa låt vara begränsade
ingrepp i sammanhanget, vill jag påminna
om att vi i dag inte diskuterar

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

exteriören — det kanske vi får göra en
annan gång.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Det ärende som riksdagen
går att avgöra i dag är av en sådan
betydelse för hela landet — därvidlag
vill jag instämma i vad föregående talare
har sagt — att jag anser mig böra
säga några ord utan att polemik är mitt
ärende.

Denna fråga om Uppsala domkyrkas
restaurering har i den senaste omgången
diskuterats ända sedan 1930-talet.
Under hela den tiden, inte minst vid
behandlingen av årets proposition, har
de kritiska rösterna utgått inte från enhälliga
utan ofta från helt divergerande
för att inte säga motstridiga uppfattningar
och värderingar. Detta har gjort
och gör det oerhört svårt att få ett enhetligt
grepp över hela frågan. Det har
utskottet fått erfara och det är samma
svårigheter som regeringen har haft att
bemästra.

Det togs ett viktigt steg fram mot större
enighet 1962, då riksdagen på regeringens
förslag uttalade sig för en restaurering
av domkyrkan enligt antikvariska
principer. I anslutning till det
beslutet förordnades den domkyrkoarkitekt
som här nämnts. När så denne domkyrkoarkitekt
lade fram sitt första förslag
år 1967, vilket då avsåg både en yttre
och en inre restaurering, utsattes det
för kritik i åtskilliga avseenden.

Det stod redan då klart, för tre år sedan,
att tanken på en större omgestaltning
av kyrkans exterör inte hade någon
resonans bland remissinstanserna
och att förslaget i den delen helt enkelt
måste läggas åt sidan till förmån
för det som var mer angeläget. En restaurering
av kyrkans inre ansågs däremot
allmänt vara mycket angelägen,
och det rådde inte heller något tvivel
om att domkyrkoarkitektens förslag i
den delen efter omarbetning skulle kunna
ligga till grund för en sådan restaurering.
Det var en dylik inre restaure -

ring som domkyrkoarkitekten därefter
fick regeringens uppdrag att ånyo utreda
med hänsyn tagen till remissinstansernas
yttranden. När sedan ett reviderat
förslag i fråga om domkyrkans inre
lades fram på hösten 1969 kunde man
konstatera, att den framförda kritiken
hade beaktats på många av de väsentliga
punkterna. Jag vill understryka att
en samrådsgrupp med representanter
för de viktigaste remissorganen också
hade haft möjligheter att påverka det
nya förslagets utformning och att man
enhälligt slutit upp bakom detsamma
före dess framläggande. Jag tror att det
förekom betydligt mer samråd mellan
de intresserade än vid det enda protokollförda
sammanträdet.

Nå, när detta förslag kom föreföll det
regeringen som om det äntligen hade
framlagts ett förslag som allmänt kunde
accepteras. Det intrycket förstärktes
av att det nya förslaget inte framkallade
någon debatt under hösten 1969. De
närmast berörda myndigheterna — alltså
domkapitlet som styrelse för domkyrkan
och inte minst den lokala kyrkokommunen,
Uppsala kyrkliga samfällighet
— ställde sig positiva till förslaget.
Efter förhandlingar beslöt samfällighetens
fullmäktige utan någon reservation
att ställa sig bakom förslaget och bidra
till kostnaderna för dess genomförande.
Det avtal som då provisoriskt undertecknades
mellan staten, domkyrkan
och kyrkokommunens representanter
innebar ett från statens sida generöst
tillmötesgående av de lokala myndigheternas
önskemål, vilket ju framgår av
den föreslagna kostnadsfördelningen.

Personligen trodde jag när propositionen
lades fram — jag hade ingen anledning
att tro något annat — att denna
segslitna fråga skulle kunna bringas till
en lyckosam lösning i enighetens tecken.
Jag måste därför erkänna att jag
blev överraskad och naturligtvis besviken
över det motstånd mot förslaget
som tog sig uttryck i motionen II: 1259
av vissa riksdagsledamöter från Uppsa -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

la län. Så började också vid ungefär
samma tidpunkt i den offentliga debatten
en frän kritik att riktas mot förslaget,
allt dock huvudsakligen på grundval
av estetiska överväganden. Dessa
kritiker har ju sedan fortsatt att på olika
sätt försöka påverka den allmänna
opinionen i denna fråga.

Jag vill framhålla att det i och för
sig är helt förståeligt att olika uppfattningar
kan göra sig gällande i en fråga
som denna. Därom hade regeringen talat
utförligt redan i propositionen år
1962. I själva verket dröjde det ju ända
till hösten 1969, innan vi i denna fråga
hade ett förslag som enigt omhuldades
av åtminstone de berörda instanserna.
Den kritik som nu kommer fram i den
offentliga debatten, liksom delvis i motionen,
förefaller delvis vara en eftersläpning
av debatten om 1967 års förslag
och alltså bygga på en del förutsättningar
som inte längre är giltiga.

Det gäller då framför allt restaureringsförslagets
innebörd. Ibland får man
rent av intrycket att kritikerna föreställer
sig —- och därför leder den stora
allmänheten att tro — att regeringens
förslag innefattar även exteriören. Inte
sällan illustreras sådana ur estetisk synpunkt
kritiska artiklar med bilder av
förslag till nya tornspiror. Det är det
dock ingalunda fråga om. Någon yttre
restaurering är inte nu ett aktuellt
ärende.

Yad det aktuella förslaget till inre
restaurering beträffar avser det till
största delen underhålls- och reparationsåtgärder,
som är mer eller mindre
ofrånkomliga. Därom har inte minst
Uppsalas representanter här i kammaren
och utskottets ledamöter efter
besök på platsen kunnat vittna.

En annan mycket betydande del som
motiveras av funktionella krav är framför
allt dikterade av hänsyn till vad
vi enligt vedertagen terminologi kallar
»församlingens gagn och bekvämlighet».
Att förslaget också innehåller vissa,
ehuru inte särskilt genomgripande,

Vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

åtgärder som har mer estetisk eller snarare
estetisk-liturgisk aspekt skall inte
förnekas.

När vi nu har fått utskottets utlåtande,
befinner vi oss i en ny situation.
Utskottet har uttalat sig för mycket
stor varsamhet vid restaureringen och
även uttryckt tveksamhet rörande vissa
åtgärder, men utskottet har ändå förordat
bifall till propositionen. Jag skall
inte här diskutera de konkreta objekt
som utskottet valt som exempel på tveksamma
åtgärder. Det betydelsefulla är
att utskottets syn på den betydelsefulla
principiella frågan är väl förenlig med
andan i det avtal som villkorligt har
slutits mellan berörda parter. Jag kan
bekräfta att vid förhandlingarna om
kostnadsfördelningen förutsattes att avvikelser
från och begränsningar av förslaget
skall kunna göras före arbetenas
definitiva igångsättande. Detta avser sålunda
både beskärningar av förslaget
med ty åtföljande besparingar och valet
av andra tekniska och estetiska lösningar
än dem som nu har föreslagits.

Vi har också funnit en metodik för
att säkerställa en dylik anpassning. Den
metodiken, som direkt har angivits i
propositionen, avser ett hänsynstagande
till framkomna synpunkter i två
led. Dels har vi ett långsiktigt led, som
garanteras av att en restaureringskommitté
skall leda arbetena och få i uppdrag
att ingående överväga sådana delfrågor
som kan vara av kontroversiell
eller svårlöst art. Dels finns det en garanti
på mera kort sikt, nämligen den
att direktiv för den kommittén och därmed
för restaureringsarbetena skall utfärdas
av Kungl. Maj:t. Jag är personligen
beredd att medverka till att sådana
bestämmelser utfärdas att utskottets synpunkter
kan vinna beaktande. Därmed
hoppas jag att alla kan vara ense om
att varken riksdagen eller regeringen
bör fungera som smakdomare eller experter
vid diskussioner om utformningen
i detalj. Så har aldrig varit fallet
vid de tidigare restaureringsarbeteh till

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobiiskatt

vilka staten har beviljat bidrag, och så
bör givetvis inte heller problemen ställas
för de fall i framtiden — hur än
förhållandet mellan stat och kyrka gestaltas
—- då det kan vara angeläget
för samhället att rädda monumentala
kyrkobyggnader från förfall och förstörelse.

Herr talman! Det är tacknämligt att
tillgodoseendet av det trängande behovet
av en inre iståndsättning av Uppsala
domkyrka -— vilket framhålles
på s. 5 i statsutskottets utlåtande i detta
ärende —- inte längre kommer att förhalas.
Jag har med vad jag i dag anfört
velat markera att jag delar utskottets
uppfattning att de principiella synpunkter
utskottet anfört bör föranleda
ingående överväganden. Sådana vidare
överväganden förutsattes faktiskt också
i det provisoriska avtalet. Jag är övertygad
om att riksdagens positiva beslut
i dag skall leda till en för alla berörda
parter tillfredsställande lösning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 22

Ändring i förordningen om automobiiskatt Föredrogs

bevillningsutskottets betänkande
nr 58, med anledning av Kung!.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen
(1922:260) om automobiiskatt jämte
motioner.

I propositionen nr 138 hade Kungl.
Maj :t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet för den 27 maj 1970
föreslagit riksdagen att anta vid propositionen
fogat förslag till förordning
om ändring i förordningen (1922:260)
om automobiiskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

På grundval av den i samband med
1963 års trafikpolitiska beslut antagna
s. k. kostnadsansvarighetsprincipen föreslås
i propositionen en omläggning

av vägtrafikbeskattningen genom justering
av den årliga fordonsskatten.
Förslaget, som i huvudsak bygger på
bilskatteutredningens betänkande Fordonsbeskattningen
(SOU 1969:45), gäller
endast sådana motorfordon och släpvagnar
som har en totalvikt om tre ton
eller däröver.

Förslaget innebär skattehöjningar för
de tyngsta lastbilarna och för släpvagnarna
och sänkningar för bussar
samt för medeltunga och bensin- och
gasoldrivna lastbilar. Skattesänkningarna
berör ca SO % av lastbilarna. Skatten
föreslås genomgående beräknad
med hänsyn till fordonets totalvikt och
differentierad enligt antalet hjulaxlar.

I propositionen föreslås att reformen
sker etappvis och att den i en första
etapp genomförs till 10 %.

De ändrade bestämmelserna avses
träda i kraft den 1 januari 1971.

Med hänsyn till att förslaget innebär
en omfördelning av den årliga fordonsskatten
inom ramen för nuvarande totala
skatteuttag, beräknas ej någon ändring
ske i skatteutfallet.

Motioner väckta med anledning av
propositionen

1) De likalydande motionerna 1:1269
av herr Bengtson m. fl. och II: 1¥I9 av
herr Antonsson m. fl., vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå proposition
nr 138 angående omfördelning av fordonsskatten; 2)

de likalydande motionerna I: 1270
av herr Gösta Jacobsson in. fl. och
II: 1480 av herr Magnusson i Borås
in. fl., vari bl. a. hemställts,

att riksdagen måtte besluta avslå propositionen; 3)

motionen I: 1271 av herr Karl Pettersson,
vari bl. a. hemställts,

att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj :ts proposition nr 138.

Motioner väckta vid riksdagens början

4) De likalydande motionerna I: 100
av herr Karl Pettersson samt II: 114 av

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

herrar Petersson i Gäddvik och Nilsson
i Agnäs, vari hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhölle att bilskatteutredningens
förslag om ändringar i fordonsbeskattningen
icke genomfördes förrän vägkostnadsutredningen,
som hade att belysa
de totala samhällsekonomiska konsekvenserna
av sådana ändringar, hade
framlagt sitt betänkande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

A) med bifall till Kungl. Maj :ts proposition
nr 138 anta det vid propositionen
fogade förslaget till förordning om
ändring i förordningen (1922:260) om
automobilskatt,

B) avslå följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 100 och II: 114,

2) motionerna I: 1269 och II: 1479,

3) motionerna 1:1270 och II: 1480,

4) motionen 1:1271,

i den mån motionerna icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin (ep), Levin (fp), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Österdahl
(fp), Eriksson i Bäckmora (ep),
Larsson i Umeå (fp), Enarsson (in)
och Sundkvist (ep), vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte

A) med bifall till motionerna I: 1269
och 11:1479, 1:1270 och 11:1480 samt
motionen 1:1271 i vad motionerna innebure
avslag på propositionen och med
anledning av motionerna 1:100 och
11:114 avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 138,

B) avslå följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 100 och II: 114,

2) motionerna I: 1270 och II: 1480,

3) motionen I: 1271,

i den mån motionerna icke kunde
anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Ändring i förordningen om automobilskatt

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Efter den långa debatten
om Uppsala domkyrka övergår kammarens
ledamöter nu till att behandla
den mera vardagliga frågan om skatt
på lastbilar m. m.

I bevillningsutskottets betänkande nr
58 behandlas propositionen 138 med
förslag till ändring i förordningen om
automobilskatt. Förslaget syftar till en
sådan omfördelning av den årligen utgående
fordonsskatten att det blir en
skatteskärpning för de tyngsta lastbilarna
och släpvagnarna medan lättare
lastbilar och bussar får en skattesänkning.
Avsikten är att reformen skall
förverkligas etappvis med början den
1 januari 1971, då 10 procent av den
totala skatteomfördelningen genomföres,
och att den skall vara slutförd den 1
januari 1979.

En annan nyhet är att skattesatserna
skall beräknas på fordonets totalvikt
och icke enbart på tjänstevikten. Finnansministern
framhåller i sin proposition
att det icke skall genomföras någon
ändring i skatteutfallet, utan att
det endast är fråga om en omfördelning
härav. På denna punkt lär emellertid
finansministern ha räknat fel —
självfallet åt rätt håll. Skatteomläggningen
kommer nämligen i verkligheten
att tillföra statskassan en hel del nya
miljoner. Jag skall senare återkomma
till denna fråga.

Propositionen har föranlett ett flertal
motioner i båda kamrarna. I dessa
har bl. a. yrkats avslag på propositionen.
I en partimotion från centern har
rests betydande invändningar mot ett
genomförande av reformen, och vi har
i avvaktan på pågående utredningar,
som har samband med bilbeskattningen,
yrkat avslag på propositionen. Centerpartiet
har bl. a. framhållit att skogsnäringen
vid ett genomförande av förslaget
skulle drabbas av kännbara kostnadsstegringar
med uppenbar risk för
att skogsbrukets s. k. nollzon ytterligare
skulle vidgas.

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

Skatteomläggningen kommer, om den
genomförs enligt propositionen, också
att fördyra frakterna i de delar av
landet som har långa avstånd. Det gäller
i särskilt hög grad Norrland, som
redan tidigare har stora fraktkostnader.
Därför är det av allra största vikt
att frågan om hur avståndsfaktorns
betydelse skall kunna elimineras blir
löst innan skatteändringar kommer i
fråga.

I detta sammanhang bör även framhållas
att det redan skett en skärpning
av kostnadsläget, som drabbat
näringslivet och människorna i de delar
av landet som har långa avstånd,
genom den nyligen genomförda höjningen
av skatten på motorbränslen,
bensin och brännolja. Man får heller
inte bortse från den negativa verkan
som förslaget kan komma att få för
den lokaliseringspolitiska strävan att
skapa företag och sysselsättning i de
stödområden som skall bli föremål för
regionalpolitiska åtgärder. Ett skärpt
kostnadsläge i dessa delar av landet kan
verkligen inte underlätta lokalisering
av företag dit.

Mot ett bifall till propositionen talar
också att faktaunderlaget för propositionens
förslag innefattar betydande
osäkerhetsmoment. Man vet inte hur
skatten i verkligheten kommer att drabba
och hur skatteutfallet blir. Finansministern
utgår från ett oförändrat skatteutfall,
men enligt vad bevillningsutskottet
med anlitande av expertis kommit
fram till blir det ett merskatteuttag
på 10—20 miljoner kronor. Lastbilsindustrin
har i sina beräkningar
kommit fram till ett merskatteuttag på
26 miljoner kronor. Propositionens beräkningar
är gjorda på lastbilsparken
den 1 januari 1966. Bedömningen av utvecklingen
när det gäller sambandskurvor
mellan tjänstevikt och totalvikt blir
därför mycket osäker. Att i dag göra
en exakt beräkning härvidlag är omöjligt
—• man har inte en helt tillförlitlig
statistik på tjänsteviktsfördelningen

inom lastbilsparken.

Vi menar att det måste vara fel att
på så relativt lösa grunder besluta om
en skatteomläggning — alla parter är
ändå ense om osäkerheten om verkningarna,
osäkerheten om faktaunderlaget.
Vi måste ha ett bättre faktaunderlag,
och ett sådant kan bli tillgängligt
om uppskov med behandlingen av
propositionen beviljas. Det finns dessutom
starka skäl att avvakta vägkostnadsutredningens
resultat —- det föreligger
ju inte än. Bilskatteutredningens
förslag om en övergång till kilometerbeskattning
bör också avvaktas; då kan
man bättre överblicka de lokaliseringspolitiska
verkningarna av en omläggning
av fordonsskatten.

Herr talman! Vad jag här redovisat
är oppositionens skäl för ett avslag på
propositionen. Yrkande därom framställs
också i den reservation som vi
har fogat till bevillningsutskottets betänkande
nr 58, och jag ber att få yrka
bifall till reservationen, av herr Sundin
m. fl.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
nr 58 behandlar Kungl. Maj :ts
proposition nr 138 angående omläggning
av vägtrafikbeskattningen som innebär
en justering av den årliga fordonsskatten.

Enligt propositionen syftar man till
en omfördelning av den årliga skatten
inom ramen för nuvarande totala skatteuttag,
vilket beräknas medföra skattehöjningar
för de tyngre lastbilarna
och för släpvagnarna men sänkning för
medeltunga lastbilar och bussar ävensom
för bensindrivna lastbilar.

I motioner av ledamöter i moderata
samlingspartiet har vissa kritiska synpunkter
på propositionen framförts.
Bland annat har motionärerna tagit upp
spörsmålet om huruvida man inte borde
avvakta resultatet av den sittande
vägkostnadsutredningens arbete som
gäller dels frågan om vilka kostnader

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

för det allmänna som bör hänföras till
vägtrafik och dels hur dessa kostnader
lämpligen bör fördelas på olika trafikantkategorier.
Hei-r Eriksson i Bäckmora
har nyss varit inne på samma
sak.

Vi anser att det vore rimligt om vägkostnadsfrågan
varit ordentligt klarlagd
innan en sådan här omfördelning
med relativt kraftiga skattehöjningar
för de tyngsta lastbilarna kommer till
stånd. Åtgärden kommer otvivelaktigt
att få en ganska stark kostnadshöjande
effekt inom den trafiksektor som berörs
därav, och då är det av stor vikt
att denna vilar på ett riktigt underlag.
Av tillgängligt material kan man
dock dra slutsatsen att betydande osäkerhetsmoment
föreligger beträffande
fordonsskatternas fördelning. Vi har
även riktat en invändning mot att hänsyn
inte har tagits till det nyligen framlagda
förslaget om kilometerbeskattning.
Vi har velat fästa uppmärksamheten
på att bevillningsutskottet så
sent som 1969 uttalade att kilometerskatten
förefaller kunna erbjuda en
lämplig lösning av frågan om fordonsbeskattningen.
Även om vi är medvetna
om att detta system rymmer vissa osäkerhetsmoment,
tycker vi dock att övervägande
skäl talar för att både frågan
om den nu aktuella omfördelningen och
den omläggning till det system jag nyss
berört borde ha lösts i ett sammanhang.

Under utskottsbehandlingen av ärendet
har den uppfattningen framförts
att det inte enbart gäller en omfördelning
av fordonsbeskattningen utan även
en viss skärpning av denna totalt sett.
Den expert som biträtt utskottet med
beräkningar om utfallet har kommit
fram till att det kan finnas en felmarginal
på mellan 10 och 20 miljoner
kronor. Bilbranschen har i ett tidigare
skede hävdat att skatteskärpningen rör
sig om betydligt större belopp men
numera stannat för en något högre siffra
än vad experterna har kommit fram

Ändring i förordningen om automobilskatt

till — 26 miljoner har nämnts. Jag tror
för min del att man inte kan spika
fast vare sig den ena eller andra siffran
men att det finns fog för antagandet
att reglerna för fastställande av
totalvikt innebär inte oväsentliga felkällor,
som kan ge ett oriktigt resultat.

Utskottsmajoriteten utesluter inte heller
detta. Den säger sig dela den bl. a.
från vårt håll framförda uppfattningen
att det är angeläget att tillfredsställande
regler skapas för fastställande av
fordonens totalvikt och tillägger att
frågan om viktberäkning kommer att
bli föremål för prövning inom en rätt
snar framtid.

Bilbranschen har också pekat på att
allteftersom fordonsparken förnyas och
modernare lastvagnar tillkommer med
relativt låg tjänstevilct för en given
totalvikt kommer skatteuttaget successivt
att höjas och förmenar att detta
från mitten av 1970-talet kommer att
vara väsentligt högre än i dag. Om man
vill fasthålla vid principen att endast
en omfördelning skall ske, är det nödvändigt,
hävdar bilbranschen, att vidta
justeringar för undvikande av en direkt
skatteskärpning i fråga om den nya
fordonsparken. En sådan kommer nämligen
att slå igenoin på ett helt annat
sätt än i dag, eftersom hälften av den
nuvarande vagnparken fanns med redan
vid 1966 års ingång. Förslitningen
fortgår emellertid, och förnyelsen sker
därför i ganska rask takt. Om ett eller
två år är större delen av fordonsbeståndet
kanske utbytt.

Dessa synpunkter stärker oss i uppfattningen
att propositionsförslaget i
varje fall inte bör genomföras just nu.

Herr talman! Jag vill också säga
några ord om de kostnadsstegringar för
näringslivet som enligt vår uppfattning
kommer att bli följden av genomförandet
av det föreliggande förslaget. Genom
beslut nyligen har skatten på brännolja
höjts med 8 öre litern, och detta
kommer att medföra en merkostnad
för lastbilstrafiken som har beräknats

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

till ca 100 miljoner kronor om året. Beaktar
man denna skattebörda tillsammans
med den nu aktuella överflyttningen
genom hårdare beskattning av
den tunga trafiken och dessutom —
vilket jag nyss har antytt att man kan
ha anledning att befara — en skärpning
med låt oss säga ett par tiotal miljoner
kronor om året, finner man att
det i alla fall är betydande pålagor som
drabbar både produktion och distribution.
Detta utgör en pådrivande faktor
när det gäller ytterligare kostnadsstegringar
inom näringslivet.

Det är ganska uppenbart att skogsbruket
kommer att drabbas särskilt
kännbart, ty det är just för skogstransporter
som de tyngre lastbilarna i regel
används. Genom den strukturrationalisering
till allt större enheter som
har varit utmärkande för skogsindustrin
under de senaste åren har avståndet
för transporterna ökats påtagligt. Dessutom
har nedläggning av flottleder och
järnvägar medfört att lastbilstrafiken
i många fall är nästan det enda transportmedel
som står till buds för transporter
av rundvirke och sågat virke,
som det kanske mest är fråga om. Dessa
rationaliseringssträvanden, som har tagit
sig uttryck i större anläggningar
av fabriker och sågverk, gör att 25—30
mils transporter i dag inte är något
ovanligt ens i mellersta och södra Sverige.

Finansministern har i propositionen
något berört de ökade kostnaderna för
skogsbruket. Han hänvisar därvidlag
till den sittande skogspolitiska utredningen
och anför att den skall lägga
fram förslag till stöd för dessa transporter,
om det visar sig erforderligt.
Denna utredning har emellertid ännu
inte avslutat sitt arbete, och ingen vet
nog i dag riktigt när något betänkande
och förslag kommer från den. I norra
delen av landet — det har herr Eriksson
i Bäckmora nyss berört — kan dessa
fördyrade transporter komma att äventyra
lönsamheten för skogsbruket inom

stora områden där denna redan är
ytterst låg.

Herr talman! Jag har med det anförda
försökt ge en bild av hur vi inom
moderata samlingspartiet uppfattar det
föreliggande förslaget om ändring av
fordonsbeskattningen. När vi har funnit
att flera utredningar som borde ha
varit färdiga och tagits med i materialet
ännu inte är avslutade har vi efter
noggrant övervägande kommit fram till
ställningstagandet att det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
inte nu bör antas då betydande osäkerhetsmoment
föreligger. Vi vill i stället
biträda reservationen med hemställan
om avslag.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
betänkandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr
Lothigius (m).

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! När det gäller principen
om kostnadsansvaret lär det inte
råda några delade meningar. Vad vi
vänder oss mot är att Kungl. Maj :t har
lagt fram ett förslag beträffande vars
verkningar man är så osäker. Vi hade
väntat oss en mer samlad lösning vid
fördelningen av kostnadsansvaret mellan
lättare och tyngre fordon.

Vid utskottsbehandlingen av detta
ärende bar det visat sig att man är
tämligen osäker om det ekonomiska utfallet.
När man har försökt bedöma
hurdant detta kan bli, har man räknat
med dels lägre skatt för lättare fordon,
dels högre skatt för tyngre fordon.
Enligt den expertis som utskottet haft
att tillgå skulle det sammanlagt bli en
höjning av skatten på 10—20 miljoner
kronor. Utskottet har också fått ta del
av andra beräkningar, men jag skall
inte yttra mig om dem eftersom utskottets
ställningstagande har grundat sig
på uttalanden av den expertis som utskottet
självt har anlitat.

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

Enligt de beräkningar som gjorts
blir det alltså en skatteskärpning. Om
denna skulle stanna vid 10 miljoner
kronor vore det i och för sig en blygsam
summa. Men blir den 20 miljoner
kronor, är skatteskärpningen för tyngre
fordon avsevärd.

De fordon som skulle få högre skatt
är de som går långa sträckor, och det
drabbar framför allt skogstransporterna.
Vi har tidigare här i kammaren
diskuterat skogsnäringens förutsättningar,
och vi känner alla väl till den
s. k. nollzonen — det område där icke
lönsamma transporter påverkar avverkningarna
så att allt större delar av
skogsbeståndet lämnas åt sitt öde eftersom
transportkostnaderna blir för höga.
Blir det nu cn skatteskärpning för de
tyngre fordonen utvidgas nollzonen
ytterligare och det område där det är
lönsamt att avverka skog blir allt mindre.

I och för sig är kanske denna beskattning
inte så tung att bära; den höjda
beskattning på drivmedel som vi nyligen
har beslutat påverkar transportkostnaderna
betydligt mer. Men när den
ena avgiften läggs till den andra blir
verkan avsevärd.

Man hade väntat sig att hänsyn skulle
ha tagits till vilka följder förslag av
denna art kan komma att få lokaliseringspolitiskt
och att något skulle ha
sagts om vilka lindringar av eventuella
skadeverkningar som kunde tänkas.
Men i stället avvaktas bara ytterligare
utredning på andra områden.

Det är inte tillfredsställande att vi
saxar på detta sätt, att vi nu beslutar
om en åtgärd och sedan hoppas på ett
förslag till en annan åtgärd som kan
neutralisera den skärpning som blev
följden av ett beslut i dag. Det hade
varit rimligare att riksdagen fått behandla
dessa frågor någorlunda i ett
sammanhang, så att vi fått överblick och
kunnat bedöma hur de föreslagna åtgärderna
kommer att verka för de olika
näringsgrenarna.

Ändring i förordningen om automobilskatt

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till utskottets betänkande.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Som framgått av de tidigare
inläggen i denna debatt behandlar
bevillningsutskottet i förevarande
betänkande Kungl. Maj :ts förslag om
ändringar i fordonsbeskattningen som
gäller främst de tyngre lastbilarna och
släpvagnarna.

Reservanterna har gjort gällande att
detta förslag kommer att få en kostnadsfördyrande
effekt. De tre föregående
talarna har betonat just den saken.
Vi bör emellertid inte bortse från att
den föreslagna omläggningen av beskattningen
också innebär en skattelättnad.
För bussarna liksom för de medeltunga
och bensindrivna lastbilarna
blir det skattesänkningar; detta gäller
cirka 80 procent av samtliga lastbilar.
Ingen av reservanterna har nämnt det
förhållandet inför kammaren.

Skatten föreslås bli beräknad efter
fordonens totalvikt, och den kommer
att differentieras efter antalet hjulaxlar.
Reformen kommer, som redan har
framhållits, att genomföras etappvis;
slutmålet uppnås först den 1 januari
1979. Som utskottet påpekar finns det
alltså möjligheter att göra justeringar,
om det uppstår anpassningsproblem under
tiden för genomförandet av reformen.

Avsikten med de föreslagna ändringarna
är att åstadkomma en större rättvisa
mellan olika slag av lastfordon i
fråga om beskattningen. Vi har väl alla
kunnat iaktta den förändring som fordonsparken
genomgår. Man behöver inte
trafikera vägarna särdeles många mil
för att konstatera att lastfordonen blivit
allt större och tyngre. 1959 hade vi här
i landet 120 000 lastbilar. 1968 hade den
siffran stigit till 138 000. År 1959 var
antalet släpvagnar 29 procent, medan
antalet 1968 var 95 000. Av det totala
antalet lastbilar hade år 1959 knappt 1

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

procent en lastförmåga om 10 ton eller
mer. Motsvarande antal för år 1968 var
drygt 10 procent.

I den debatt som vi i början av detta
plenum hade angående trafikpolitiken
framskymtade också den strukturomvandling
som ägt rum på transportmarknaden
och som aktualiserat frågan
om en riktig utformning av vägtrafikbeskattningen.

Nu har bilskatteutredningen efter ingående
undersökningar funnit att fördelningen
av skattebördan i flera avseenden
är felaktig. Utredningen konstaterar
att de medelstora fordonen generellt
sett är överbeskattade i jämförelse
med de tyngre fordonen och att lastbilarna
är överbeskattade i jämförelse
med motsvarande släpvagnar.

Det förslag vi nu har att ta ställning
till innebär således ett hänsynstagande
till den trafiktekniska utvecklingen. Enligt
utskottets mening har man anledning
att betrakta förslaget som en ny
och riktig reform som syftar till en tidsenlig
och effektiv vägtrafikbeskattning.

I reservationen från de borgerliga
partierna har hemställts om avslag på
förslaget. Det finns anledning att något
granska de motiv som ligger bakom reservationsyrkandet.

Reservanterna säger att det inte redovisats
tillräckliga skäl för en förändring.
Men vi kan väl ändå inte bortse
från den utveckling av fordonsparken
som ägt rum. Anser vi — och det har
ingen av de tidigare talarna bestridit —
att den s. k. kostnadsansvarighetsprincipen
skall gälla, kan vi inte komma ifrån
att de tyngre fordonen måste bära en
ökad andel av beskattningen. Reservanterna
försöker avfärda detta problem
genom att hänvisa till vägkostnadsutredningen
som ännu inte har slutfört
sitt uppdrag. Man åberopar också bilskatteutredningens
nyligen framlagda
betänkande som bär beteckningen Kilometerbeskattning.
Reservanterna menar
att hela denna fråga måste prövas i ett
sammanhang. Det kommer att ta åtskil -

liga år innan vi får fram det materialet.
Menar reservanterna att de orättvisor
som i dag finns i beskattningen skall bestå
till dess och att vi under den tiden
inte skall göra någonting för att få rätsida
på problemet?

Det är all anledning att genomföra
dessa reformer etappvis, och det finns
inte skäl att nu avvakta vägkostnadsutredningen;
det kommer att ta åtskillig
tid innan den blir färdig. Som bekant
har det också förekommit ett gott samarbete
mellan vägkostnadsutredningen
och bilskatteutredningen, som bl. a. resulterat
i det föreliggande förslaget ■—
detta framgår med all önskvärd tydlighet
av vägkostnadsutredningens remissyttrande
i ärendet.

Man säger vidare att det inte finns
tillräckligt faktaunderlag för förslaget.
Herr Eriksson i Bäckmora och även
herrar Enarsson och Larsson i Umeå
har påstått att beräkningarna inte är
helt tillfredsställande. Man har exempelvis
gjort gällande att reformen kan
resultera i en skatteskärpning. Vi har i
utskottsutlåtandet redovisat att den
tänkbara felräkningsmarginalen är
mindre än 5 procent, motsvarande en
kostnad på mellan 10 och 20 miljoner
kronor. Men de som verkligen haft ett
bristfälligt underlag är reservanterna
som byggt sitt antagande på material
som de har fått från bilfabrikanterna. I
utgångsläget nämndes siffran 104 miljoner
kronor i ökad beskattning. Den
prutades sedan till 90 miljoner, för att
nu vara nere i 26 miljoner kronor. Reservanterna
har verkligen haft ett bristfälligt
underlag för sitt agerande i denna
fråga!

Vad beträffar de lokaliseringspolitiska
verkningarna har utskottet tidigare
avvisat tanken på regionala beskattningsregler
för vägtrafiken. Samma betänkligheter
gäller naturligtvis skogsnäringen,
vars s. k. noll-zon enl. reservanterna
vidgas om förslaget genomförs.
Frågan om det statliga stödet till skogsbruket
prövas i annan ordning av skogs -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

politiska utredningen. De regionalpolitiska
insatserna får vi göra med andra
medel än genom att ändra fordonsbeskattningen.
Det finns också andra möjligheter
— jag skall inte redovisa dem
här — att komma till rätta med de långa
avstånden och med den trafikekonomiska
situation som råder i stödområdet.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Carlstein inledde
sitt anförande med att säga att ingen av
dem som har uppträtt här i debatten
har talat om att det i paketet också ingår
skattesänkningar. Jag vill rätta herr
Carlstein på den punkten: i de första
meningarna i mitt anförande sade jag
just att förslaget även innefattar skattelindringar
för de lättare lastbilarna. Det
har alltså redovisats.

Herr Carlstein har inte på någon
punkt kunnat bestrida de argument som
vi anfört för ett avslag på propositionen
— det gäller framför allt att skogsnäringen
kommer att drabbas av skärpningarna
och vidare att de lokaliseringspolitiska
och regionalpolitiska åtgärderna
kommer att motverkas inom
stödområdet, där det är känsligt att ytterligare
skärpa beskattningen. Vi har
redan i år fått en skärpt beskattning på
brännolja som medför ökade kostnader
särskilt på de långa avstånden och i de
delar av landet som det här framför
allt gäller.

Om det pågår utredningar är det dessutom
brukligt i det här huset att avvakta
utredningarnas resultat. Det har tillsatts
en vägkostnadsutredning, det pågår
en utredning om kilometerbeskattning,
och det företas utredningar även
inom skogsbruket. Resultaten kommer
att få betydelse också för frågan om en
omläggning av automobilskatten. Varför
då inte avvakta resultatet av utredningarna,
vilket är en princip i detta hus?

Ändring i förordningen om automobilskatt

Herr Carlstein säger att oppositionen
i sina motioner har förlitat sig på statistik
som inte är hållbar. Då ber jag
herr Carlstein att läsa centerns motion
och tala om var han hittar en sådan statistik.
Jag har sagt att bevillningsutskottet
med anlitande av experter har funnit
att skatteskärpningen uppgår till 10—20
; miljoner och att lastbilsindustrin har
angivit beloppet till 26 miljoner. Här
ligger en betydande osäkerhet, och varken
den ena eller den andra sidan kan
ange vad som är riktigt. Varför då genomföra
ett förslag som bygger på ett så
, bristfälligt faktaunderlag som detta för,
slag gör? Vi har ansett den riktiga behandlingsgången
vara att besluta om
uppskov i avvaktan på alla utredningar
som pågår på detta område.
t Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort gent
mäle:

Herr talman! Utskottets talesman herr
i Carlstein sade i slutet av sitt anförande
i att det har vidtagits åtgärder som inom
stödområdet skulle eliminera kostnadshöjningarna.
Vad herr Carlstein där
åsyftar måste väl vara den fraktrabattering
som träder i kraft på nyåret. För
ordningens skull vill jag bara säga att
i skogsnäringen, som vi här berört, icke
kommer i åtnjutande av den rabatten,
r eftersom skogsbrukets råvarutranspori
ter är undantagna från det stödet,
r

b Herr CARLSTEIN (s) kort genmäle:

r Herr talman! Det material som bil skatteutredningen

här redovisat vittnar
om att det förekommer en betydande
orättvisa i fördelningen av skattebördan
mellan de olika fordonstyperna. Det
finns ett utomordentligt rikt material att
ösa ur som visar att så är förhållandet,
i Frågan gäller då, om vi skall rätta till
r orättvisorna eller låta dem bestå. Ut[i
skottet anser att vi måste göra de förer
slagna korrigeringarna.

Nu sägs det att vi bör avvakta de utredningar
som pågår. Det finns emel -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

lertid inget hinder för att rätta till orättvisan
och sedan vidta ytterligare justeringar
när det kompletterande materialet
föreligger. Det framgick med all
önskvärd tydlighet under den inledande
debatten i dag på morgonen att vägkostnadsutredningen
kommer att ta
åtskillig tid. Skall vi då låta orättvisorna
bestå tills vi har det materialet?

Man har vidare hänvisat till förslaget
om kilometerbeskattning. Om vi studerar
saken närmare finner vi att ett
genomförande av det förslaget måste
anstå ett antal år, eftersom det är meningen
att varje motordrivet fordon
skall förses med en stämplad kilometerräknare
och varje släpvagn med s. k.
navmätare. Utredningen har sagt att
detta inte kan genomföras före den 1
januari 1974, då det nya automatiserade
bilregistret skall ha tagits i bruk — då
skall också en serietillverkning av kilometerräknare
vara i gång. Vi har alltså
inte praktiska möjligheter i dag att genomföra
förslagen, utan de ligger i framtiden.
Skall vi då låta orättvisorna bestå?
Vi får väl ändå rätta till dem i den
takt som vi har möjlighet till.

Riksdagen har tidigare anslutit sig till
utskottets uttalanden, att man inte kan
lösa de regionalpolitiska problemen
genm skatteändringar. En invändning
som har gjorts är att det skulle leda till
snedvridningar av konkurrensen och
att regionalt utformade beskattningsregler
skulle medföra betydande kontrollsvårigheter.

Herr ENARSSON (in) kort genmäle:

Herr talman! Vi vill inte bestrida att
en viss översyn av nuvarande beskattning
behöver göras, men vi är angelägna
om att man inte åstadkommer
någonting som inte är helt tillfredsställande
och som inte har förankring i
verkligheten.

Läser man remissvaren finner man
att åtskilliga tungt vägande remissinstanser
som besitter stor sakkunskap
är kritiska mot de bakomliggande be -

räkningarna av kostnadsfördelningen.
Skogsstyrelsen tycker sålunda att hänsyn
inte tas till att de stora lastbilar
som kör rundvirke i många fall går
tomma i ena riktningen och bara har
last i andra riktningen, vilket har stor
betydelse för vägkostnadernas fördelning.

Jag vill också understryka att det
nämns tre pågående utredningar — det
kanske finns fler —• vilkas resultat kan
inverka på bedömningen av denna fråga,
nämligen vägkostnadsutredningen,
kilometerbeskattningsutredningen och
skogspolitiska utredningen. Av dessa
har kilometerbeskattningsutredningen
nyligen avlämnat sitt betänkande. Vi reservanter
tycker att det finns goda skäl
att dröja tills de fakta som dessa utredningar
kan prestera ligger på riksdagens
bord när detta viktiga beslut
skall fattas.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Carlstein anser att
det nuvarande beskattningssystemet är
behäftat med betydande orättvisor, och
jag kan medge att det är riktigt. I anslutning
härtill frågar herr Carlstein:
Skall vi låta dessa orättvisor bestå? Jag
vill med anledning därav säga att vi
inte vill vara med om att skapa nya
orättvisor, som ett bifall till propositionen
skulle innebära. Därför måste
man i första hand avvakta resultaten av
de pågående utredningarna, så att vi
får dessa med i bilden, när riksdagen
skall fatta beslut i denna beskattningsfråga.

Vidare säger herr Carlstein att man
inte kan lösa de regionalpolitiska problemen
genom beskattningen. Nej, men
herr Carlstein, vad man kan göra är,
att man kan försvåra de regionalpolitiska
strävandena att lokalisera företag
och sysselsättning i sådana områden
som nu drabbas hårdast av den nya beskattningen.
Det är enligt vår uppfatt -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

ning också något väsentligt att ta hänsyn
till.

Herr CARLSTEIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det finns
anledning att ställa frågan om reservanterna
vill ha kvar dessa orättvisor. Man
bör vara medveten om att det kommer
att ta avsevärd tid innan vägkostnadsutredningen
kan redovisa sitt resultat.

Vad är det vägkostnadsutredningen
är sysselsatt med? Den skall bl. a. klara
ut trafikolyckornas orsaker och kostnadsfördelningen
i fråga om dessa, den
skall beakta miljöfrågorna i samband
med trafiken, den skall undersöka bullerstörningar
och olägenheterna i samband
med dessa. Utredningen har alltså
ett ytterst besvärligt utredningsuppdrag.
Kommunikationsministern har
redovisat de internationella kontakter
som man har med anledning av att det
världen över pågår sådana här utredningar
för att försöka kartlägga kostnadsfördelningsansvaret.
Detta leder ju
mycket långt. Frågan måste därför ställas:
Skall vi vänta på detta stora utredningsmaterial
och låta de orättvisor
som i dag finns i beskattningen vara
bestående intill dess vi har fått fram
det materialet? Utskottet menar att det
kan vi inte göra utan att vi måste ta
upp frågorna etappvis. Här har i alla
fall bilskatteutredningen framlagt ett
så utförligt material att vi i dag mycket
väl kan ta ställning till denna etapp.

Vad sedan beträffar de regionalpolitiska
verkningarna har jag erinrat bl. a.
om det transportpolitiska program som
riksdagen antagit tidigare i fråga om
stödområdet och som ändå innebär,
att man använder 25 miljoner kronor
för att försöka lösa de problemen.

Herr ENARSSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Det är nog så att en del
av de sittande utredningarna har hunnit
ganska långt i sitt arbete. Finansministern
säger själv beträffande skogspolitiska
utredningen att den troligen

Ändring i förordningen om automobilskatt

kommer att lägga fram sitt betänkande
redan detta år. Men även om så inte
sker, kan det väl inte dröja så länge,

: och man brukar ju i sådana här fall

kunna skynda på ett utredningsarbete,
Jag tror för min del inte att just dessa
utredningar behöver så förfärligt lång
tid för att kunna framlägga sina betänkanden
vad beträffar detta avsnitt,
utan att vi lugnt kan avvakta dessa innan
vi fattar ett riktigt avvägt beslut,
i som kan stå sig ett tag framöver och ge
rättvisa åt olika berörda kategorier i
i denna viktiga fråga.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! De föregående talarna
har ju varit föredömligt kortfattade,
men jag kan inte säkert lova att vara
det. Jag tänker ta upp vissa frågor som
jag tror det finns anledning att belysa
^ ordentligt, eftersom underlaget för bilskatteutredningens
förslag är en ganska
komplicerad materia. Jag yttrar mig
1 varken som ledamot av bevillingsut skottet

eller ens som motionär, vilket
jag ofta är i skattefrågor, utan som
: ledamot i bilskatteutredningen. Jag

1 skall försöka att skingra vissa missför1
stånd och förklara en del fakta som vat
rit vägledande för utformningen av
1 propositionen, som grunder sig på bil1
skatteutredningens förslag,
t Det första som jag vill ta upp — även
t om det inte spelat någon roll i debatten
här i dag men som i motionerna och
i remisserna åberopats mot bilskatteutredningen
— är den mycket om1
talade AASHO-testen. Jag tror inte att
1 någon ens nämnt denna här i dag men
''> den har spelat en synnerligen stor roll
r tidigare.

Vad är då AASHO-testen? AASHO
betyder ju American Association of
■: State Higway Officials, och det var

il denna organisation av experter och
t tjänstemän inom vägväsendet som pro;-
grammerade, tog initiativet till och omi-
besörjde att de mycket omfattande vägn
provningarna genomfördes i Illinois i

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

USA under åren 1958—1961.

Provningarnas omfattning kan kanske
framgå om jag nämner några siffror.
126 lastbilar körde 27,5 miljoner
kilometer, passerade mer än 1 miljon
gånger över 716 provsektioner, konstruerade
på 157 olika sätt, och 300 miljoner
data tabulerades och analyserades.
Vi skulle inte kunna göra någonting
liknande i Sverige. Enbart kostna- i
derna skulle vara ett hinder. De upp- i
gick till 140 miljoner i 1960 års penningvärde.
Men ingen kan väl påstå i
att dessa undersökningar inte varit j
grundliga.

I en av avslagsmotionerna som väckts
i anledning av propositionen hävdas
bl. a., att proven inte omfattade tjäla- !
de vägar och att de alltså inte är till- i
lämpliga på svenska förhållanden. Det- 1
ta är nu inte helt överensstämmande 1
med sanningen. Visserligen var klima- f
tet efter nordiska förhållanden ganska 1
milt, med + 24 grader på sommaren ''
och — 3 grader på vintern, men den <
årliga nederbörden var 869 mm, varav 1
63 mm som snö. Genomsnittligt tjäl- 1
djup var 70 cm och på vissa punkter 1
var det 90 cm och det översta lagret 1

frös och tinade upprepade gånger un- s

der vinterns lopp. Känner ni igen för- £
hållandena från Sverige? Tjäldjupet var 1
alltså, det kan man väl lugnt påstå, i s
vissa fall fullt betryggande. ''<■

Vad visar då denna AASHO-test? Jo, s
enligt testen sliter en passage med ett j
axeltryck på 10 ton 3 000—10 000 gång- <
er mer på vägen än en passage med ett
axeltryck på 1 ton. I Frankrike, Väst- i
tyskland och Schweiz har man accepte- s
rat att slitageeffekten är 10 000 gånger r
större för det tyngre fordonet. Denna r
siffra har också godtagits av en ar- s
betsgrupp inom EEC-kommissionen c
som arbetar med dessa frågor. I Eng- j
land — där man är litet mera konser- c
vativ — har man för att vara på den \
säkra sidan nöjt sig med att anse siff- c
rån 1 000 vara en lämplig siffra för f
engelska förhållanden. Ii

Vad har då bilskatteutredningen
gjort? Den utgick från att en passage
med 10 tons axeltryck sliter vägen
300 gånger mer än en passage med 1
tons axeltryck — 300 gånger i stället
för 3 000—10 000 som har accepterats
av åtskilliga länder i Västeuropa. Utredningen
lät också statens väginstitut utföra
laboratorieprov för att få ytterligare
underlag för beräkningarna. Med
dessa fakta för ögonen torde ingen kunna
hävda att vi i utredningen har varit
oförsiktiga eller att vi har överdimensionerat
resultaten av AASHO-proven.

Men inte nog med det. Varje gång
vi ansåg oss inte vara på fast mark i
fråga om beräkningarna valdes en lösning
som ger den från den nuvarande
prisstrukturen minst avvikande kostnadsstrukturen.
Vi ville ha största möjliga
säkerhet för att beräkningarna var
hållbara. Att hävda att finansminister
Sträng skulle ha uttalat tveksamhet i
denna del är inte heller helt adekvat.
Finansministern skriver i propositionen
att han i och för sig kan förstå
att viss osäkerhet råder om värdet av
AASHO-proven men att utredningens
slutsatser knappast kan bedömas som
annat än försiktiga. Det framgår också
klart av remissyttrandena att man anser
att vi har varit försiktiga. En del
anser till och med att vi har varit försiktiga
i överkant. Men vi ville som
jag sagt tidigare vara på den säkra sidan.

Eftersom tidigare talare har åberopat
remissyttranden vill jag säga att
statens väginstitut anser att det av utredningen
valda systemet för fördelningen
av kostnadsansvaret i princip
är riktigt och kan godtas. Utredningen
delar upp kostnaderna i tre huvudgrupper:
driftkostnader, investeringskostnader
och övriga kostnader. Två av huvudgrupperna
delas i sin tur upp i tre
olika kategorier, som det dock skulle
föra för långt att här ingå på. Det är
kostnader som är beroende av axel -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

tryck och körlängder, andra som är
beroende av enbart axeltryck, fordonets
bäriglietskrav, kapacitetskrav, trafikövervakning,
administration och
andra omständigheter.

När man nu så kritiskt vänder sig
mot att AASHO-testen ingått i beräkningarna
kan det vara skäl att nämna
en omständighet, som inte är oväsentlig,
nämligen den att testen har påverkat
mindre än 13 procent av de totala rörliga
kostnaderna. Övriga kostnader, alltså
87 procent, har AASHO-testen inte
inverkat på alls. Om man därför påstår
att AASHO-testen har inverkat även
på dessa så är man ute på gungfly.

Vidare har det talats en hel del om
vägkostnadsutredningen. Även kommunikationsministern
nämnde den, när vi
tidigare i dag diskuterade statsutskottets
utlåtande nr 191 om trafikpolitiken.
Han berörde då den mycket invecklade
problematik som utredningen
arbetar med. Men nu har motionärerna
— både från mitt eget parti och
från centerpartiet — ansett att vägkostnadsutredningen
var en bra hake att
hänga upp ett avslagsyrkande på. Man
har menat, och det har sagts också här
i debatten, att den utredningen först
borde få avsluta sitt arbete innan vi
över huvud taget tog ställning till förslaget
om en omfördelning av fordonsbeskattningen
enligt bilskatteutredningens
förslag. Nu är det ju så att det är
personalunion mellan vägkostnadsutredningen
och bilskatteutredningen. Båda
utredningarna har samma ordförande,
och sekretariatet är i huvudsak gemensamt.
Utredningarna har alltså ett
nära samarbete. Bilskatteutredningens
förslag var också till stor del ett resultat
av överväganden inom vägkostnadsutredningen.
Det vore då egendomligt
om sekretariatet och ordföranden i dessa
två utredningar skulle spela två olika
roller; en säregen form av personlighetsklyvning
om ordföranden och
experterna spelar en roll i bilskatteutredningen
och sedan går över till väg -

Ändring i förordningen om automobilskatt

kostnadsutredningen och där slår sig
själv på fingrarna. Jag tror inte, mina
vänner, att experter och utredningsordförande
gör på det sättet här i landet.

Bilskatteutredningen har inte behandlat
ärendet om personbilismen. Det är
någonting som vägkostnadsutredningen
skall ta hand om. Det finns en rad olika
kostnader som inte belastar vägtrafiken
men som sannolikt kommer att
få avsevärd betydelse för de lättaste
fordonen, dvs. i huvudsak just för personbilarna.
Såvitt vi nu kan bedöma
blir vägkostnadsutredningens förslag,
som så småningom kommer att framläggas,
främst av betydelse för denna
fordonskategori, inte för de fordonsslag
som det nu föreliggande förslaget
närmast avser.

Att hävda att vägkostnadsutredningen
längre fram skulle komma till ett annat
resultat än bilskatteutredningen är
föga sannolikt. I ännu högre grad gäller
detta fördelningen av kostnadsansvaret
mellan olika fordonskategorier
inom den tunga trafiken. I detta avseende
följer nämligen vägkostnadsutredningen
och bilskatteutredningen exakt
samma linje.

Vägkostnadsutredningen arbetar bl. a.
med frågorna om kostnadsansvaret för
trafikträngsel, miljöförstöring och trafikolyckor.
Beträffande de giftiga avgaserna
är det de bensindrivna bilarna,
dvs. till största delen personbilarna,
som är de svåraste syndarna; när det
gäller buller och vibrationer är det
emellertid de brännoljedrivna tunga
lastbilarna. Kostnadsansvaret för trängselproblemet
ligger utanför det område
som behandlas i propositionen. De medel
med vilka sådana kostnader skall
bestridas kommer nämligen till stor del
från kommunalskatterna, inte från bilskatterna.

Man kan för övrigt ha sina dubier
— och det är möjligt att också finansministern
hyst sådana — om huruvida
det över huvud är möjligt för vägkost -

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

nadsutredningen att någonsin komma
fram till en godtagbar mätmetod beträffande
kostnadsansvaret för miljöförstöring
och för trafikolyckor. Det
är, såsom kommunikationsministern tidigare
i dag framhållit, ett ekonomiskt
och tekniskt mycket komplicerat problem.
Kommunikationsministern sade
också att man har uppbådat den främsta
expertis som över huvud taget står
till förfogande. Bättre experter kan inte
uppletas. Man kan inte forcera utredningen
i dessa mycket komplicerade
frågor.

Motionärerna och reservanterna har
vidare hängt upp sin argumentation på
bilskatteutredningens lilla nätta betänkande
om kilometerbeskattningen, vilket
herr Carlstein nyss visade upp för
kammarens ledamöter. Jag vill närmast
framhålla det som ett föredöme, det
omfattar inte mer än 40—50 sidor. Om
alla betänkanden vore så tunna och lättlästa
som detta, skulle de i större utsträckning
bli lästa. Man har åberopat
detta betänkande som stöd för yrkandet
om avslag på propositionen. De
som gjort detta måste emellertid vara
offer för ett missförstånd. För att kunna
införa en kilometerbeskattning, något
som både bevillningsutskottet och
vi i bilskatteutredningen understrukit
angelägenheten av, måste man ju ha ett
underlag för beräkningen av skatten.

Bilskatteutredningens tabeller har
framräknats på basis av genomsnittliga
körsträckor för olika fordon och
fordonskombinationer. Av diagrammen
kan man alltså avläsa priset per tonkilometer.
De återfinns också i bilagorna
till propositionen. Det finns vidare
i utredningens betänkande en mångfald
diagram och tabeller, som det finns
anledning att studera.

Siffrorna i de nämnda tabellerna har
emellertid översatts till en fast fordonsskatt
för varje fordonskategori. Också
häröver finns tabeller i betänkandet.

Jag vill i detta sammanhang framhålla
— något som tydligen har förbi -

setts — att remissinstansernas kritik
mot bilskatteutredningen ganska allmänt
främst riktades mot det förhållandet,
att beskattningen inte hade lagts
om till beräkning efter fordonets totalvikt.
Hela kostnadsansvarighetskalkylen
i bilskatteutredningen är emellertid
baserad på total vikt. Den har sedan
provisoriskt översatts till fordonets
tjänstevikt. Även bilskatteutredningen
ansåg att man borde gå över till totalvikt.
Vi ansåg emellertid att detta inte
skulle genomföras utan detta skedde
på en gång för hela bilparken inklusive
personbilarna. En sådan åtgärd skulle
dock inte kunna genomföras förrän det
automatiska centrala bilregistret införts.

Detta är anledningen till att vi inte
i bilskattutredningen gick in för en
skatteberäkning baserad på totalvikt.
Redan nu gäller emellertid totalvikt för
släpvagnar.

Vi hoppas att kilometerbeskattningen
skall kunna genomföras från den 1 januari
1974, om Statens utvecklingsbolag
och övriga berörda får fram den erforderliga
apparaturen — kilometerskatteräknarna
— och vi också får det
automatiska centrala bilregistret. I bilskatteutredningens
betänkande finns
alltså redan underlaget för att sätta priset
per kilometer.

På en punkt vill jag gärna ansluta
mig till reservationen, nämligen när det
gäller skogsbruket. I bilskatteutredningen
har vi inte förbisett heller den sidan
— det finns ett särskilt kapitel
om skogsbrukets transporter i betänkandet.
Vi har redogjort för de nuvarande
bestämmelserna om statsbidrag
för byggande av enskilda vägar. Under
åberopande av den utredning som för
några år sedan gjordes av skogsbrukets
motortransportkommitté har vi konstaterat,
att något mer än hälften av skogsbrukets
transportarbete på enskild väg
utförs på vägar utan statsbidrag till
underhållet. Enligt bilskatteutredningens
mening finns det alltså skäl för
en i förhållande till skattehöjningen

Onsdagen den 25 november 1970 fm. Nr 39 91

ökad bidragsgivning till skogsbruket.
Både motionärer och reservanter kunde
ha tagit upp de överväganden om
skogsbrukets transporter som finns på
s. 108 i bilskatteutredningens betänkande.
Vi har där närmare utvecklat våra
synpunkter, men i avvaktan på resultatet
av skogspolitiska utredningen, som
prövar dessa frågor, avstod bilskatteutredningen
från att lägga fram ett eget
förslag i denna del. Här är emellertid
vi i bilskatteutredningen och reservanterna
i varje fall på väg i samma riktning.

I ett avseende är jag missnöjd med
propositionen. Det gläder mig att finansministern
nu är här, så att jag
kanske kan få veta om det är ett olycksfall
i arbetet som har inträffat eller
vad det beror på. Det gäller den internationella
trafiken.

Bilskatteutredningen betraktade det
som väsentligt att söka få till stånd en
ändring av de för närvarande mycket
otillfredsställande förhållandena för de
svenska lastbilsägarna. Det gäller framför
allt trafiken mellan Norge och Sverige
— och kanske även trafiken mellan
Danmark och Sverige — med helt
olika skattebestämmelser. Det gäller
också transitotrafilcen genom Sverige.
Detta är förhållanden som måste ändras.

Efter en hel del tankemöda kom vi
fram till eu lösning som vi betraktade
som både rimlig och hållbar. Men härom
säger finansminister Sträng nästan
ingenting i propositionen, åtminstone
inte i den del där han är föredragande,
och den omfattar ungefär tio sidor. Där
hittar jag inte någonting om denna internationella
trafik. Men när man sysslar
med dessa frågor är man ju en
rätt noggrann läsare, och börjar man
leta i propositionen kan man i början
— på s. 13 — få reda på vad bilskatteutredningen
har föreslagit. Slutsatsen
där blir dock att detta skall närmare
övervägas i departementet, men någon
motivering för att bilskatteutredning -

Ändring i förordningen om automobilskatt

ens förslag inte genomförs i detta sammanhang
ges inte.

Detta tycker jag inte om, herr finansminister,
ty denna frågas lösning
betraktar vi verkligen som väsentlig.
Det är inte som finansministern säger
i propositionen att detta liksom var en
helt fristående fråga. Det var det inte,
utan den ingick i det hela. Därvidlag är
jag lika missnöjd som motionärerna och
utskottet i dess helhet. Det heter
i utskottets betänkande: Utskottet finner
den nuvarande situationen otillfredsställande
och anser därför i likhet
med motionärerna en skyndsam ändring
av den nuvarande ordningen påkallad.
»

Nu fick herr Sträng en viskning i
örat, så jag kanske kan få en förklaring!
— Förhållandet understryks ytterligare
en gång i betänkandet med all tänkbar
kraft, och jag instämmer gärna häri.
Jag hoppas att denna kraftyttring från
bevillningsutskottet skall ge snar effekt!

Till sist vill jag säga några ord med
anledning av en mera generell synpunkt
som herr Carlstein framförde
och som herr Eriksson i Bäckmora berörde
i en replik. Jag skall emellertid
formulera saken på ett något annorlunda
sätt.

Ett avslag på propositionen betyder
inte bara ett nej till höjningen för de
tyngsta lastbilarna och släpvagnarna.
Det betyder också ett nej till skattesänkningar
för de medeltunga lastbilarna
och för bensin- och gasoldrivna
lastbilar samt för bussar. Beträffande
bussarna har ju finansministern föreslagit
ytterligare en liten sänkning. I
bilskatteutredningens betänknade räknade
vi fram att det rörde sig om en
sänkning för cirka 80 procent av lastbilarna.
Det var den siffra herr Carlstein
nämnde. Jag skall inte hålla hårt
fast vid siffran 80 procent utan vara
litet mera generös. Antagligen har det
skett en förskjutning mot tyngre fordon,
varför det i dag kanske kan röra
sig om ett något lägre procenttal, låt

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

oss säga 75 procent.

Men det är märkligt vad kritikerna
av både propositionen och utredningen
talar litet om den delen av betänkandet.
Det är som om man i detta
sammanhang totalt glömt bort att /5
procent av lastbilarna faktiskt får en
sänkning. Man tittar bara på höjningen
för de tyngre lastbilarna som man tycker
är oriktig, men man säger inte någonting
om de andra.

Av detta bör man kunna dra en slutsats.
När man i motionerna talar om
kostnadshöjningar och deras inflationsdrivande
effekt, borde man väl ändå i
kalkylerna kunna ta med de kostnadsminskningar
som beslutets genomförande
skulle innebära för denna mycket
stora fordonspark. Jag tycker att de
är särskilt angelägna, sett mot finansministerns
förslag nyligen om en höjning
av extraskatten på bensin, brännoljor
och gasol, som riksdagen fattade
beslut om för ungefär en månad sedan.
Samma motionärer som nu yrkar
avslag på propositionen tycks inte
ha haft särskilt mycket att invända mot
höjningen av bensinskatten med 10 öre.
Det rör sig — jag tror att jag räknar
ganska lågt — om cirka 300 miljoner
kronor i ökning enbart på bensinskatten.
Om det finns någon logik och kon->
sekvens i det hela, måste man väl räkna
med att även dessa 300 miljoner
kommer att medföra kostnadsökningar
och i så fall också är inflationsdrivande.

Såvitt jag kan se, herr talman, är underlaget
för reservanternas avslagsyrkande
en aning bräckligt. För att använda
en term från AASHO-testen skulle
jag vilja säga att det är ett »undergrundsmaterial
med otillräcklig bärighet».
Jag vet inte vad det är som fått
dem att inta denna ståndpunkt. Jag
fronderar mot de borgerliga reservanterna.
Att mina vänner i bevillningsutskottet
— vilka jag hoppas fortfarande
skall vara mina vänner — kommit till
en annan uppfattning måste väl bero

på min oförmåga att övertyga dem. Eller
också har de låtit sig påverka av
andra — utanför bilskatteutredningen.

Nu har i alla fall en liten strimma av
ljus brutit fram ur mörkret. Samma experter
som kom fram till att det skulle
bli en skattehöjning på 90 miljoner har
i de yttersta av dessa dagar kommit
fram till — jag skall ta den exakta formuleringen
— »delvis annorlunda resultat».
Ja, det är verkligen ett understatement.
översatt till svenska betyder
detta nämligen att den först framräknade
skattehöjningen på 90 miljoner nu
efter moget övervägande och ytterligare
kalkyler smultit samman till 26 miljoner.
Man får väl ändå säga att det är
ett rätt långt steg i riktning mot det resultat
som experter från bilskatteutredningen
kommit fram till. Fortsätter
man med lika långa steg efter en ytterligare
omräkning, vet jag inte var man
kommer att hamna till slut, men att
från 90 miljoner komma ned till 26
på fjorton dagar är raskt marscherat.
Jag försäkrar er, mina vänner, att jag
inte är övertygad om att ens siffran
26 miljoner är rätt. Jag har i dag fått
se tabellen och staplarna mellan vilka
man gör jämförelser. Det skulle vara en
märklig utveckling inom den tyngre
trafiken, om skatteintäkterna hade utvecklats
såsom framgår av dessa staplar.
Jag tror inte att utvecklingen kan ha
gått på det sättet. Men utredningens experter
får väl titta närmare på de andra
experternas tabeller och komma med
nya kommentarer såsom skedde i bevillningsutskottet.

Det var, herr talman, bra att bevillningsutskottets
ledamöter fick en allsidig
belysning från bägge håll om hur
det förhåller sig. Det är experterna
på den andra sidan — inte utredningens
-— som fått revidera sin uppfattning.
Men om jag inte har lyckats att
övertyga mina vänner i bevillningsutskottet
— jag vill inte säga att de har
svikit mig —■ betraktar jag inte detta
som en desavouering. På mycket go -

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

da grunder och med gott samvete kommer
jag, herr talman, att rösta för utskottets
förslag.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte replikera
herr Björkman på mer än en enda
punkt. Han påstod att centern inte anmälde
några avvikande meningar när
det gällde herr Strängs förslag i skattepaketet
om en höjning av bensinpriset
med 10 öre. Om herr Björkman någon
gång skulle få tid att läsa centerns
motion i samband med den propositionen,
kan han konstatera att vi verkligen
har krävt att de pengar, som skulle
inflyta genom den höjda bensin- och
brännoljeskatten, skulle gå till vägändamål.
Det är ändå en rätt stor skillnad,
herr Björkman. Jag vet inte huruvida
herr Björkman röstade för det
förslaget.

Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag talade inte om
brännoljeskatten. Såvitt jag minns yrkade
herr Erikssons i Bäckmora parti
och mitt parti avslag på höjningsförslaget
i denna del. Visserligen var det
väl inte partimotioner, men vi hade
enskilda motioner i frågan. Jag talade
bara om höjningen av bensinskatten
med 10 öre. Om herr Eriksson i Bäckmora
yrkade avslag på den och jag
har misstagit mig, ber jag oförbehållsamt
om ursäkt. Jag har inget minne
av att någon gick emot höjningen av
bensinskatten.

Jag vet emellertid, herr Eriksson i
Bäckmora, att ni inte ville acceptera
herr Strängs linje, att det rörde sig om
ett stabiliseringspaket för sig, utan
önskade specialdestinera dessa 500 miljoner
till vägarna. Den reservationen
röstade jag för.

Ändring i förordningen om automobilskatt

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är tydligt att herr
Björkman nu kan erinra sig det riktiga
sakförhållandet. Vi behöver ju mera
pengar till vägarna här i landet, och
det var mot den bakgrunden vi ansåg
att om vi fick mera pengar till vägarna
kunde vi också acceptera att bensinpriset
höjdes med 10 öre. Det var
dessutom roligt höra att herr Björkman
röstade för vårt förslag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Naturligtvis skall jag
inte ta upp tiden med att kasta mig in
i någon retroaktiv debatt om bensinoch
motorbrännoljeskattens höjning, eftersom
vi har avgjort den frågan för
några veckor sedan i stor enighet och
i överensstämmelse med regeringens
förslag. Med hänsyn till att herr Björkman
lade ut texten så vältaligt och i
allt väsentligt i anslutning till min egen
uppfattning är det överflödigt att säga
någonting särdeles därutöver, men, herr
talman, det kan ju ha sitt värde att till
protokollet få antecknat att herr Björkman
och jag för en gångs skulle är ense
om allt det väsentliga i en från finansdepartementet
avlämnad proposition.
Också herr Carlstein, som har talat för
utskottet, har ju sagt det väsentliga i
denna fråga.

När jag har lyssnat på debatten, både
här och i medkammaren, har jag funnit
att reservanterna med stor energi
skjutit framför sig de här tre utredningarna,
som ännu inte skulle ha klarat av
sitt arbete, och tagit det förhållandet
såsom skäl för att ha en mot utskottet
avvikande mening. Både herr Carlstein
och herr Björkman har som nämnts
sagt det väsentliga, när de har tagit
upp själva sakfrågan, dvs. vad som ligger
till grund för propositionen, vad
som låg till grund för direktiven och
vad som låg till grund för utredningens
ståndpunktstagande. Det var ju att

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

åstadkomma en rättvisare beskattning,
en beskattning baserad på ett rimligare
kostnadsansvar i fråga om vägslitaget.

Är det någon som tror att de tre bär
åberopade utredningarna kommer att
anmäla någon annan uppfattning i denna
väsentliga, principiella fråga? Jag
tror det under inga förhållanden.

Bilskatteutredningen har gjort eu
mycket förtjänstfull utredning som bär
vid flera tillfällen har citerats. I denna
åberopas en i Amerika gjord mycket
noggrann undersökning såsom grund
för utredningens ställningstagande.
Ingen sakkunnig bestrider väl de grundläggande
resultaten av den undersökningen.

För att inte ge anledning till någon j
träta här i riksdagen tillät jag mig alt ■
skriva förslaget på en, som jag har uttryckt
det, mycket försiktig bedömning
av de s. k. AASIIO-försökens resultat. j
Jag skulle ha kunnat vara fränare och (
hårdare mot den tunga trafiken på basis
av denna utredning och fortfaran- ä
de mycket energiskt vidhålla uppfatt- }
ningen att det hela är en fråga om eu j
rättvis fördelning av kostnaderna för ,
vägslitaget. När jag nu gått ut så försik- ]
ligt är det bl. a. för att jag har velat j
göra vissa offer för preferens åt den j
tunga nyttotrafiken i fråga om beskatt- ,
ningen. Men man kan inte gärna gå ,
längre i det avseendet än vad proposi- j
tionen föreslår och vad utskottet har j
givit sin sanktion. -j

Herr Björkman har rätt när han säger
att man kan ha åtskilliga dubier om s
huruvida vägkostnadsutredningen över 1
huvud taget kan lösa sin uppgift. Jag (
tror att han har bedömt den frågan 1
rätt. Få utredningar om ens någon har i
fått sig förelagd en så intrikat och svår- s
löst arbetsuppgift som denna. Och även c
om den lyckas lösa uppgiften är det c
hela tiden fråga om vad bilismen kol- 1
lelctivt skall betala för olycksfallskost- i
naderna — lasarettskostnaderna för att £
reparera bilismens olycksfall-, buller- f
skador, miljöskador och annat som man i

kan ta upp i detta sammanhang. Det är
fråga om vad bilismen kollektivt skall
betala för detta. Men denna utredning
kommer inte att diskutera hur den interna
fördelningen inom bilismens olika
fordonskategorier skall göras. För
detta sitter bilskatteutredningen, och
den interna fördelningen behandlar vi
här i dag. Det är en annan sak än den
utredning som man åberopar när man
talar om vägkostnadsutredningens kommande
förslag.

Bilskatteutredningens kilometerförslag
är ingen kommande historia — den
har redan överlämnats. Beredningar
har ägt rum i finansdepartementet, och
jag kan gärna säga att på den punkten
kände jag personligen en viss tveksamhet.
Bl. a. är detta en teknisk fråga,
vilket herr Björkman också berörde,
som inte är löst i dag men som man har
förhoppningar om att kunna lösa inom
de närmaste åren. När man talar om
1974 som ett år då förslag kan läggas
fram på denna punkt tror jag dock att
man är relativt optimistisk — i varje
fall kommer det inte tidigare. Jag hade
senast under valrörelsen tillfälle att
besöka det företag i södra Sverige som
tillverkar den kommande kilometermätarapparaten.
Man är där ännu inte färdig,
och det tar sin tid innan denna
apparat kan tas in i produktion på löpande
band. Jag kan försäkra kammarens
ledamöter att om man talar om
1974 är man relativt optimistisk.

Jag kan inte heller tänka mig att den
skogspolitiska utredningen skulle vara
bättre rustad att ge sig in på frågan om
den interna fördelningen av bilismens
kostnader än vad bilskatteutredningen
är. Bilskatteutredningen har haft detta
som en specialuppgift, medan däremot
den skogspolitiska utredningen delvis
och — vågar jag säga — i allt väsentligt
har andra frågor att behandla. Detta
är det rätta tillfället att lösa denna fråga,
och på den punkten är jag glad
för att utskottet har förstått själva sakinnehållet
i propositionen.

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Nr 39

Herr talman! Herr Björkman ställde
en direkt fråga till mig: Varför gick
inte finansministern utan vidare på det
av utredningen framlagda förslaget, vilket
enligt utredningens uppfattning
bättre skulle lösa den kontroversiella
frågan om gränstrafiken? Jag förmodar
att herr Björkman speciellt avser trafiken
utefter vår långa landgräns mot
Norge. Detta är i och för sig ingen
ny fråga. Skall jag göra en bekännelse
kan jag nämna, att jag med mina norska
kolleger, dvs. med norska finansministrar,
redan för fyra fem år sedan diskuterade
möjligheterna att komma fram
till en gemensam teknik som kunde eliminera
dessa svårigheter. Nu lade utredningen
fram detta förslag om att den
som under 12 dygn av ett kalenderår
hade varit sysselsatt i denna trafik
skulle få en viss restitution av bensinkostnaderna
och dessutom få införa en
viss kvantitet obeskattade drivmedel
vid resan från grannlandet. Detta är en
fråga om kontroll och administration.
I sitt remissvar sade den myndighet
som i första och sista hand har att sköta
denna fråga, nämligen generaltullstyrelsen,
att den inte kunde tillstyrka
utredningens förslag oförändrat, utan
att förslaget behövde ytterligare överarbetas.
Om jag hade varit tillräckligt
frisk i humöret — i allmänhet är det
inget fel på det — kunde jag naturligtvis
ha sagt, att jag inte bryr mig om
vad som anförs av den myndighet som
har att sköta kontrollen. Jag kom emellertid
fram till den ståndpunkten, att
det ändå inte är mer bråttom, när vi
nu har lidit av denna inkonsekvens under
alla år, än att finansdepartementet
bör få tillfälle att tillsammans med generaltullstyrelsen
ytterligare fundera
över frågan och komma tillbaka till
riksdagen med ett förslag till lösning.
Nu har jag fått en direkt anmodan från
utskottets sida — och jag förmodar att
kammaren på den punkten inte har någon
annan uppfattning —- att skynda på
med det arbetet. Naturligtvis skall jag

Ändring i förordningen om automobilskatt

och mina medarbetare, så gott vi kan
ställa oss riksdagens rekommendation
på den punkten till efterrättelse.

; Herr BJÖRKMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar finansministern
för detta inlägg. Jag fick nu en
förklaring till att frågan om den internationella
trafiken hade förbigåtts.
Det var tydligen så att generaltullsty!
relsen hoppade av. Inom bilskatteuti
redningen var vi överens om hur denna
fråga med »tolvdagarsutflykterna»
borde ordnas.

i Nog vore det, herr finansminister, en
nåd att stilla bedja om att vi fick en
likartad beskattning åtminstone i de
i nordiska länderna. Vi eftersträvar på
det ena området efter det andra att
få en gemensam nordisk lagstiftning.
Men någonting så splittrat som bilbei
skattningen i de nordiska länderna får
l man leta efter.

i I Norge har man redan kilometerbeskattning
med hjälp av en navmätare.

; Vi har försökt att få fram en annan
kilometermätare som är säkrare än
navmätaren och som inte kan bli uti
satt för åverkan eller ge möjligheter
i till fusk. Det var intressant att höra
att finansministern är relativt optimist
tisk. Det har vi i bilskatteutredningen
t också varit, åtminstone hittills. Vi har
ju sett prototypen. Frågan är sedan
i om vi kan få fram denna mätare i
l tid. Vi har ännu fyra år på oss, och vi
hoppas att det skall vara möjligt,
t Herr Sträng konstaterade i början
i av sitt anförande, att han och jag för
en gångs skull var ense. Ja, herr Sträng,
t jag känner mig inte alls besvärad över
att vi är det den här gången. Men jag
i medger att det är mycket ovanligt.
1 Det är verkligen skada att det nästan
aldrig har varit herr Sträng som har
i backat upp mig —- t. ex. när det gäller
t marginalskatter och familjebeskattning
—■ utan att det bara är jag som hami
nar på herr Strängs linje. Om herr
% Sträng nu i gengäld skulle vilja vara

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Ändring i förordningen om automobilskatt

generös mot mig och backa upp mig
någon gång så måste jag säga att det
inte blir något mer tillfälle till det.
Men vi kanske kan mötas ändå — men
i en annan bemärkelse.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är ju i det här
huset ganska vanligt att motioner avslås
med hänvisning till pågående utredningar.
Jag tänkte att samma grundregel
kunde få gälla Kungl. Maj :ts propositioner,
i all synnerhet som det
i detta fall pågår tre utredningar som
har samband med den fråga vi behandlar.
Det skulle väl då finnas alla
skäl i världen att avvakta och se vilken
betydelse resultatet av dessa utredningar
kan få för denna fråga. Då
skulle man slippa att gång på gång
återkomma till riksdagen med förslag,
och åstadkomma sådana här lappverk.
Finansministern själv står ju ofta upp
här i kammaren och säger att eftersom
en viss fråga är föremål för utredning
så vill han inte ta ställning. Samma
sak kunde väl få gälla i detta fall från .
jämlikhet och rättvisesynpunkt.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! I motsats till herr Björkman
vill jag meddela kammaren att jag
tillhör utskottet och att jag kommer att
fatta mig ganska kort.

Jag skall inte gå närmare in på skattedebatten;
herr Carlstein har tagit upp
det väsentligaste i den. Men jag vill ändå
beröra en sak som efterlysts både av
herr Eriksson i Bäckmora och av herr i
Enarsson.

Nästan alltid då vi i denna kammare i
diskuterar bilskatter åberopar opposi- J
tionen att nollzonerna kommer att öka; :
det är ett stående tema i dessa diskus- i
sioner. Det innebär att man inom dessa i
områden inte kan bedriva ett lönsamt I
skogsbruk. I motioner avlämnade av i
moderaterna och centerpartisterna förs i

denna tanke fram även denna gång. Jag
tycker att man många gånger driver
resonemanget om nollzonerna för långt
och tillmäter dem för stor betydelse, åtminstone
i detta sammanhang. Jag har
en gång tidigare diskuterat denna fråga
här i kammaren, men jag anser ändå att
det är nödvändigt att mera ingående redovisa
det verkliga förhållandet när det
gäller dessa zoner.

Först och främst bör man ta reda på
vad det är som ligger bakom uppkomsten
av nollzoner inom skogsbruket. Här
är det många faktorer som spelar in. I
regel är nollzonerna avsides belägna,
vilket innebär att transportavstånden
blir långa och att transporterna således
blir dyra oavsett skatterna. Det är
kostsamt att bryta vägar till dessa områden,
och vägunderhållet blir dyrbart.
Det blir dyrt med transporter av moderna,
tunga drivningsmaskiner och transporter
av arbetare till dessa avverkningsplatser
liksom med utlämning av
virket. Inom många av dessa områden
är terrängförhållandena också mycket
dåliga. Men framför allt är boniteten
låg; skogen är både kort och kvistig, och
även härigenom fördyras avverkningen
inom dessa områden. Denna låga bonitet
— liten kubikmassa per arealenhet
— inverkar menligt på lönsamheten.
Låg virkestäthet medför långa förflyttningssträckor
per volymenhet vid körning
under pålastning inom avverkningsområdet
med de tunga maskiner vi
nu använder vid avverkningen. Jag
skall nämna några siffror.

Man har räknat fram att det är önskvärt
att vid maskinavverkning avverka
minst 50 m* per hektar om det skall
vara lönsamt att avverka. En ökning av
uttagets storlek från t. ex. 30 nD sk till
50 ms sk per har medfört en kostnadssänkning
i dagens priser med ca 2 kronor
per m* sk. Jag kan ta ett annat
exempel: om man ökar uttaget från 50
till 70 ms sk per hektar, sänks kostnaderna
med ytterligare ca 1 krona per
ms sk. Sänkningen beror huvudsakligen

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

på att maskinens förflyttningstid per volymenhet
minskar när uttaget ökar. Enligt
de beräkningar som har gjorts vet vi
även att framtidens avverkningsmetoder
med ännu större maskiner blir dyrbara
vid små uttag och känsligare för förändringar
i uttagets storlek än vad som
är fallet i dag.

Det är de faktorer som jag här har
nämnt som mest inverkar på nollzonernas
utsträckning. Vi vet dessutom att
virkespriserna brukar variera, och det
inverkar naturligtvis på lönsamheten.
Om skogsbruket skall kompenseras för
skattehöjningen bör det sålunda, såsom
det också har sagts i utskottsbetänkandet,
ske genom bidrag. Ni kan läsa själva
längst ned på s. 19, där utskottet säger:
»Utskottet vill också understryka
vikten av att beskattningen blir så rättvis
och väl avvägd som möjligt och att
det stöd som skogsbruket kan behöva
lämnas inte genom lättnader i beskattningar
utan genom direkta bidrag.»
Frågan om bidrag till skogsbruket är,
som departementschefen framhållit, föremål
för övervägande av skogspolitiska
utredningen. Det är väl den rekommendation
som man kan ge.

Herr talman! Jag har här velat belysa
att skatterna inte är den enda orsaken
till att det uppstår nollzoner inom
skogsbruket. Av motioner i ämnet
får man många gånger faktiskt det intrycket,
att skatten spelar den största
rollen därvidlag. Nu tycker jag att man
bör sluta att föra det resonemanget.
Den som inte tror på de uppgifter som
jag här har lämnat kan läsa eh bok som
skogsstyrelsen har utgivit år 1969, »Beståndsvård
och produktionsekonomi»,
och som tar upp de problem som jag här
har berört.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;

Nr 39 97

Ändring i förordningen om automobilskatt

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 58, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 121 ja och
74 nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 23

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 61, i anledning av motioner angående
val av huvudmän i sparbank,
och

nr 66, i anledning av proposition angående
begränsad förtidsinlösen av vissa
av svenska statens obligationslån.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan

4 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 39

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 fm.

Interpellation ang. planerad utvidgning av Tofta skjutfält

upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§ 24

Interpellation ang. planerad utvidgning
av Tofta skjutfält

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep), som
yttrade:

Herr talman! Sedan 1898 har militären
förfogat över ett skjutfält utmed
kusten söder om Visby. Detta militära
övningsområde kallas av hävd för Tofta
skjutfält, då det ursprungligen till sin
huvuddel var lokaliserat till Tofta socken.
Under årens lopp har emellertid
betydande utvidgningar gjorts. Nu omfattar
skjutfältet över 2 300 hektar i
Tofta och kringliggande socknar. Enligt
vad som under hand kommit fram
pågår nu omfattande planeringsarbeten
för nya utvidgningar av övningsområdet.
Enligt vad som uppgivits skall ytterligare
över 1 000 hektar inom i första
hand Stenkumla och Västerhejde socknar
läggas till övningsområdet. Den nuvarande
s. k. »västra landsvägen» från
Visby söderut skall skäras av, och Västerhejde
kyrka skall hamna inne på
skjutfältet.

Såväl berörda markägare som det gotländska
näringslivet i allmänhet måste
bli lidande av en ytterligare utvidgning
av skjutfältet i denna omfattning. Skjutfältet
ligger inom ett område som numera
är ytterst värdefullt från fritidslivets
synpunkt. Kronans marker skär
in mellan Högklint—Fridhem-området
och Gnisvärd—Tofta-området. I båda
fallen är det mycket uppskattade rekreationsområden
för såväl turister som
bofast befolkning. Det militära övningsområdet
är avstängt och förbjudet att

beträda. Att skära bort ytterligare en
betydande del av ett av de populäraste
fritidsområdena på Gotland måste inverka
negativt för turismen.

Betydande delar av det område som
nu lär vara aktuellt för utökningen av
skjutfältet är värdefull jordbruksbygd.
Det ter sig betänkligt att rasera dessa
från gotlänsk näringslivsynpunkt värdefulla
tillgångar. Detta ter sig så mycket
mer tvivelaktigt som det i regel råder
ett gott samarbete mellan berörda markägare
och kronan när det gäller militärens
möjligheter att ställa upp pjäser
och genomföra övningar utanför själva
övningsområdet. Genom ett fortsatt sådant
samarbete skulle militären kunna
få nödigt utrymme utan att bygden behöver
ödeläggas. Vidare skulle de värdefulla
fritidsområdena stå till allmänhetens
förfogande även i framtiden.

De planerade utvidgningar av Tofta
skjutfält som jag här berört har inte
redovisats öppet vare sig för dem som
bor inom området eller för närmast berörda
kommunala myndigheter. Detta
tillvägagångssätt skapar olust och osäkerhet
hos markägare och allmänhet.
Det vore därför önskvärt att man ville
redovisa sina planer öppet och ge de
berörda människorna full insyn i vad
som skall hända och inom vilken tidsperiod
planerna skall förverkligas.

Med stöd av vad som här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet villig lämna en redogörelse
för aktuella framtidsplaner beträffande
Tofta skjutfälts utvidgning?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39

Onsdagen den 25 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr förste vice talmannen.

§ 1

Premiering av visst frivilligt
sparande, m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 67, i anledning av proposition med
förslag till lag om premiering av visst
frivilligt sparande, m. m., jämte motioner.

I en den 23 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 197, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om premiering av
visst frivilligt sparande,

dels uppdraga åt fullmäktige i riksgäldskontoret
att handha administrationen
av det föreslagna premiesparandet
och anordna vinstutlottning efter
i huvudsak de riktlinjer som föredragande
departementschefen förordat.

I anledning av propositionen hade
väckts följande motioner:

A) motionen 1:1310 av herr Levin;

B) de likalydande motionerna 1:1330
av herr Helén m. fl. och II: 1548 av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari bl. a.
hemställdes

att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära att en utredning
tillsattes i syfte att inventera och utvärdera
olika former av sparstimulerande
åtgärder och att i anslutning därtill

framlägga lämpliga förslag;

G) de likalydande motionerna 1:1331
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
II: 1547 av herr Enarsson in. fl.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag på

a) motionen I: 1310,

b) motionerna 1:1330 och 11:1548 i
ifrågavarande del,

c) motionerna I: 1331 och II: 1547

bifalla propositionen nr 197;

B. att motionerna I: 1330 och II: 1548,
såvitt de avsåge emitterande av ett värdesäkert
obligationslån, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

G. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1330 och II: 1548 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande sparstimulerande
åtgärder i enlighet med vad utskottet
anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Äke Larsson, Lundin, Larfors,
Franzén i Motala, Rask, Haglund och
Fridolfsson i Rödeby (alla s), vilka ansett
att utskottet under C bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1330 och II: 1548 såvitt de avsåge utredning
rörande sparstimulerande åtgärder.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Annerås och Hyltander (båda
fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande vi
nu skall behandla gäller förslag till lag
om premiering av frivilligt sparande
eller, som det i dagligt tal populärt kal -

100 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Premiering av visst frivilligt sparande, m. m.

las, »Strängaspelet». Det innebär helt
enkelt förslag till åtgärder att stimulera
folk som får återbäring på preliminärskatten
nu i december att spara
dessa pengar eller delar av återbäringen.
Denna åtgärd är betingad av att inte
mindre än 2,6 miljarder kronor skall
utbetalas den närmaste tiden och på
så sätt ytterligare öka konsumtionen
och därmed trycket också på samhällsekonomin.

Innebörden av förslaget är kortfattat
att alla som har överskjutande skatt kan
såtta in dessa pengar eller, som jag nyss
sade, delar av dem på ett speciellt premiésparkonto
och låta pengarna stå inne
där t. o. m. utgången av år 1971. Som
premie för detta sparande utgår då 5
procents extra ränta utöver högsta inlåuingsräntan
som nu är 7,5 procent.
Men inte nog med detta utan ca 4 procent
påde sparade medlen kommer
att i två omgångar under 1971 lottas ut
ii: olika vinstvalörer. Det är således
synnerligen förmånliga sparvillkor, som
borde stimulera det här föreslagna sparandet.

, På varje insatt hundralapp får spararna
ett lottnummer som ger dem
vinstchansen. Detta erbjudande gäller
fram till den 1 februari 1971.

Bånkoutskottet har enhälligt tillstyrkt
bifall till propositionen. I anslutning
till propositionen har även väckts ett
antal motioner, som jag avstår från att
kommentera, därför att utskottet vid
utskottsbehandlingen har kunnat konstatera
att det på olika grunder skulle
bli svårt — för att inte säga omöjligt —
att villfara motionärernas önskemål.
Det Man gälla såväl tidsmässiga orsaker
som rent formella hinder.

Kvar av de olika motionsyrkandena
står således en liten del av motionerna
I: 1330 och II: 1548, vari begärs en
utredning i syfte att inventera och utvärdera
olika former av sparstimuleraiide
åtgärder. Bakom denna motionsdtel
har utskottets borgerliga ledamöter
ställt sig, och de har med lottens hjälp

fått stå för utskottets skrivning. Det kan
synas underligt att inte utskottets socialdemokrater
velat vara med om denna
åtgärd. Det finns ju inga delade meningar
om nödvändigheten att uppnå
ett ökat hushållssparande, vilket vi i
många sammanhang klargjort här i
riksdagen.

Att vi nu inte vill vara med om den
begärda utredningen om åtgärder för
att öka sparandet beror bl. a. på att
statistiska centralbyrån redan har fått
pengar till en förberedande undersökning
rörande hushållens sparvanor. När
denna inventering och kartläggning är
klar — enligt vad som erfarits skall
den bli färdig inom något år — får vi
det material vi behöver för att bedöma
denna fråga och för att vidta de åtgärder
som tydligen är nödvändiga. Vi
anser att utskottsmajoriteten föreslår
ett onödigt dubbelarbete, och det är
detta vi vänder oss mot i reservationen.

Herr talman! Således yrkar jag bifall
till utskottets hemställan under punkterna
A och B samt till reservationen då
det gäller punkten C.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Som herr Franzén i
Motala framhöll är det bara på en punkt
som utskottet inte är enigt och det gäller
huruvida det vore önskvärt att få
en utredning tillsatt som skulle dels
finna nya vägar för att stimulera sparandet,
dels söka värdera ut de erfarenheter
man hittills har kunnat göra beträffande
olika åtgärders effekt på sparandet.

I och för sig är det kanske inte så
underligt att man bedömer nödvändigheten
av en sådan utredning olika. Herr
Franzén i Motala och de som representerar
samma parti som han inom utskottet
har nämnt — och det visste vi
ju förut —• att det anslagits medel till
en statistisk utredning, men detta är
en omständighet som enligt vår mening
inte behöver utgöra något hinder att
genomföra vårt förslag.

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 101

Premiering av visst frivilligt sparande, m. m.

Man är inte precis bortskämd med
att utredningar som sätts till kommer
i gång med någon rivstart, och man
är kanske inte heller bortskämd med
att de genomför sin uppgift som ett
sprinterlopp, utan de brukar ta ganska
god tid på sig. Att det parallellt med
det arbete som en sådan utredning skulle
prestera också göres en statistisk utredning
skulle vara enbart en fördel.
Något dubbelarbete blev det naturligtvis
inte fråga om, eftersom man inom utredningen
skulle veta att statistiska centralbyrån
hade denna uppgift och själv
inte skulle initiera något motsvarande.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till bankoutskottets utlåtande
i dess helhet, alltså inte bara de
båda punkter som herr Franzén nyss
yrkade bifall till.

Herr Franzén gick snabbt över de
motioner som väckts i anslutning till
propositionen. De går i stort sett ut
på en utvidgning av det sparande som
skulle kunna komma i fråga för premiering,
antingen efter samma grunder
som i propositionen eller efter något
mindre gynnsamma grunder.

Utskottet har kommenterat dessa
uppslag genom att säga att tiden inte
liar tillåtit att gå närmare in på dem.
Det är onekligen ett svagt skäl för
avböjande, vilket jag är beredd att medge
som medlem av utskottet, men icke
desto mindre har det faktiskt förhållit
sig på detta sätt. Vi hav haft piskan
över ryggen, och trots sena sammanträden
har vi inte kunnat räkna med
att få någon meningsfylld behandling
av dessa motioner. Det är ju dessutom
inte långt till den allmänna motionstiden,
då det finns möjlighet att framföra
motsvarande förslag —- och vi vet
genom de senaste årens erfarenheter afl
sådana förslag också brukar framföras.

Jag ber, herr talman, att få göra
några reflexioner i anslutning till propositionen.
Regeringspartiet har varit
ointresserat av att göra en utvärdering
av de erfarenheter som hittills gjorts

av olika åtgärders effekt på det privata
sparandet. Detta bristande intresse är
egentligen ganska märkvärdigt, när man
dock har besked om en mycket kraftig
nedgång i hushållssparande!. I en
av de motioner som väckts med anledning
av propositionen, nämligen folkpartimotionen
I: 1330, anförs att man
med reservation för bristfällig statistik
kan beräkna att hushållssparandet
mätt i relativa termer nu är föga mer
än hälften så stort som 1964. Detta ;är
onekligen alarmerande, och för min
del uppfattar jag propositionen som ett
besked om att regeringen verkligen funnit
situationen vara alarmerande. Ilade
så inte varit fallet, hade väl inte erbjudits
så goda villkor för att få deii
dåliga sparviljan att träda i funktion.
Regeringen är medveten om att sparviljan
måste träda i funktion, inte minst
därför att den höga konsumtionen tär
på vår knappa valutareserv.

Man har gjort den bedömningen att
över den högsta bankräntan — som väl
för närvarande utgår med 7,5 procent
—- behöver allmänheten lockas med eu
skattefri sparpremie på 5 procent samt
en chans till likaledes skattefria lotterivinster
svarande mot ungefär 4 procent.
Summerat gör detta 16,5 procent
för en trettonmånadersperiod, som det
här blir frågan om. De 5 plus de 4 procenten
är garanterat skattefria; deh
vanliga bankräntan är ju skattefri, i
den mån den ryms inom det kapitalavdrag
man har rätt till.

Utöver sin 9-procentiga kostnad för
att hålla kvar en del av återbäringen
av skatt hos dem som har erlagt för
mycket skatt får staten sedan en hel
del kostnader för arrangemanget. I propositionen
antydes ett miljonbelopp för
förvaltningen av lotteriet. Det är mycket
lätt att peka på ytterligare kostnader.
I taxeringsarbetet införs nya
moment; det kostar en hel del på den
administrativa sidan. Arbetet i kanslihuset
och här i riksdagen skall också
tas med i räkningen.

102 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Premiering av visst frivilligt sparande, m. m.

På statens inkomstsida innebär de
pengar som genom »Strängaspelet» undandrages
konsumtionen ett skattebortfall
främst i indirekt men naturligtvis
också i direkt skatt. För staten —• dvs.
skattebetalarna —- är detta onekligen
en dyr affär när man summerar alla
posterna.

På tal om skatten kan man också notera
att riksdagsbeslutet om skattefria
premier i stället för normal skattepliktig
ränta snuvar —- om jag bär får
använda det slarviga uttrycket — kommunerna
på skatteinkomster som de
annars skulle ha fått.

Så en sista reflexion. Jag är ganska
säker på att om en borgerlig regering
hade lagt fram detta förslag, så skulle
den ha fått höra att förslaget var djupt
orättvist. Det skulle då ha anförts att
systemet med skattefrihet innebär en
långt större fördel för de välsituerade
;in för vanligt folk. Det är ju först sedan
kapitalavdraget har utnyttjats, som
skattefriheten får något intresse, och
detta intresse är större för den som
har en hög marginalskatt —• alltså för
den som har en stor inkomst —• än för
den som har en låg marginalskatt.

En »hundratusenkronorsman» som
redan utnyttjat sitt kapitalavdrag för
inkomst av annat kapital tjänar på
skattefriheten ca 75 procent på premiebeloppet
medan den vanlige löntagaren,
som inte har någon annan möjlighet
att utnyttja sitt kapitalavdrag, över lmvud
taget inte har någon glädje av alt
premien är skattefri.

Herr talman! Detta var några reflexioner
-—- delvis kritiska —- kring
det s. k. Strängaspelet. Vi har dock på
vårt håll icke varit så kritiska att vi
sett oss föranlåtna att inta någon annan
ställning än att också vi tillstyrker propositionen.

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle: Herr

talman! Bara ett par korta re -

pliker till herr Regnéll.

Herr Regnéll anför att utskottet har
»torftiga» skäl för att avböja motionsyrkandena.
Vi har emellertid varit
tvungna att göra detta för att över huvud
taget kunna få igenom propositionen.
Såsom jag antydde i mitt första
anförande hade det nämligen, om utskottet
skulle ha följt motionärernas
intentioner, varit stor fara för att förslaget
i förevarande proposition inte
hade kunnat genomföras inom erforderlig
tid.

Vi medger att premien beviljas på
goda villkor — t. o. m. på utomordentligt
goda villkor — men det beror ju
på att den aktuella sparformen är en
engångsföreteelse i det ögonblick när
samhällsekonomin är på toppen. Det
gäller ett läge där en stor penningmängd
är i omlopp och där det skulle komma
en ytterligare påspädning med de 2,6
miljarder kronor, som på en gång skulle
släppas loss dagarna före jul. Det är
ju därför man har föreslagit så höga
premier. Jag medger gärna att dessa
16 procent och det skattebortfall som
herr Regnéll påvisade skulle komma
att uppstå — det är naturligtvis alldeles
riktigt — utgör en mycket god penningplacering
för dem som har möjlighet
att utnyttja den. Det är klart att kostnaderna
kan synas höga och att det är ett
orättvist system. Men faktum är att man
i den uppkomna situationen får ta de
olägenheter som systemet för med sig
därför att det är nödvändigt att göra
någonting omgående. Den tillgängliga
statistiken innehåller en uppställning av
hur många som har en relativt liten
skatteåterbäring. De allra flesta får inte
mer än 100—200 kronor. Oavsett det
är det självklart att skattefrihet på dessa
5 procent onekligen innebär en favör
för dem som har hög marginalskatt.
Och tanken i detta »Strängaspel» är ju
att undandra en viss mängd pengar från
konsumtionen just i ett ögonblick då
detta verkligen behövs.

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 103

Premiering av visst frivilligt sparande, m. m.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Låt mig först bara understryka
att sparandet är en nödvändig
del i vårt samhällsekonomiska liv för
att åstadkomma investeringar och därmed
förutsättningar för ekonomiskt
framåtskridande och utveckling. Härom
är vi väl alla ense. Det är väl ingen
överdrift att påstå att vårt ekonomiska
klimat i dag inte är särskilt sparvänligt
och att samma förhållande varit
rådande under en relativt lång period.
Den höga ränta som vi har i dag och
som vi haft ganska länge är väl ett
tecken härpå.

Visserligen sker ett sparande via de
skatter och avgifter som staten tar in,
men om dessa åtgärder inte skall få en
rent konfiskatorisk verkan kan de inte
få samma innebörd som ett ekonomiskt
gynnsamt klimat för personligt hushållssparande,
med andra ord en situation
där det verkligen lönar sig att spara.
Det får inte vara så att det som jag
avstår från att köpa i dag för att i stället
spara motsvarande belopp kommer
att vara väsentligt dyrare om t. ex. ett
år, om man tar hänsyn även till eventuell
ränta på det sparade kapitalet. De
försvarsobligationer vilka vi alldeles
nyss har beslutat om tidigare inlösen
av är ett exempel på sparande, vars
effekt kapsejsat på grund av inflationen.

Den där melodin som spelades under
försvarsobligationernas glanstid ringer
nästan i öronen:

Har du hört vilken ränta du får?

Vi skall spara till många miljoner,

Vi skall tömma vår spargris i år.

I varje fall de flesta av er har väl
hört den. Förtroendet för statens förmåga
att åtminstone någorlunda bevara
penningvärdet måste återupprättas
och kommer då att ta sig uttryck i ett
ökat hushållssparande.

Den utredning rörande sparstimulerande
åtgärder som utskottet hemställer
om hos Kungl. Maj:t i enlighet med
folkpartimotionerna I: 1330 och II: 1548

är ett steg på vägen för att öka möjligheterna
till sparande. Det är här fråga
om långsiktiga åtgärder. De premierande
åtgärder som föreslås i proposition
nr 197 verkar också sparstimulerande
fast mera på kort sikt — vi har ju redan
varit inne på det. Jag yrkar därför,
herr talman, bifall till bankoutskottets
förslag i dess helhet enligt utlåtandet
nr 67.

Folkpartiet har vid ett flertal tillfällen
framfört förslag i syfte att stimulera
och öka sparandet och bekämpa inflationen.
Även Svenska sparbanksföreningen
har samlat förslag till sparstimulerande
åtgärder. Detta sagt som ett
komplement.

Sedan endast ett par ord i anledning
av förslaget att göra premieringen generell
för allt nysparande och som föranlett
det särskilda yttrande som är fogat
till utlåtandet. Propositionen har
tyvärr förelagts riksdagen vid den senaste
tidpunkt som varit möjlig med
hänsyn till den föreslagna lagens lämpliga
ikraftträdande.

Av formellt lagtekniska skäl har det
därför inte varit möjligt att yrka bifall
till denna del under mom. 3 i det motionspar
som väckts av folkpartiet, även
om man skulle anse att detta hade varit
en ytterligare sparstimulerande åtgärd.
Av allt att döma finns ingenting i propositionen
som hindrar att den skulle
ha kunnat föreläggas riksdagen avsevärt
tidigare. Då hade även denna del
kunnat tillgodoses utan att därmed fördröja
återbetalningen av överskjutande
skatt.

Här kan man då bara konstatera att
det sparande som nu sker enligt den
mindre modellen, dvs. enbart med
återbetalningsdelen av överskjutande
skatt, helt säkert kominer att bli betydligt
mindre än om det mera generella
förslaget hade haft möjlighet att gå
igenom.

Herr Regnéll betonade att vi är överens
om allt utom på en punkt, såsom
det är uttryckt i utlåtandet och i re -

104 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Premiering av visst frivilligt sparande, m. m.

servationen. Det kan hända att detta
skulle ha varit fallet beträffande ytterligare
en punkt om vi hade kunnat få
propositionen i god tid. Då hade vi kunnat
framföra förslaget om premiering
av fysiskt 3 000-kronorssparande för
alla som velat vara med. Jag kan inte
underlåta att fråga företrädaren för reservanterna,
om han under denna förutsättning
hade kunnat biträda förslaget,
eller eventuellt gått emot det?

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Herr Hyltander frågar
om jag skulle ha kunnat biträda folkpartiets
förslag om att även andra än
de som fått skatteåterbäring skulle få
delta i det föreslagna sparandet.

Till herr Hyltanders ledsnad måste
jag tyvärr säga att jag inte hade kunnat
göra det. Det beror på att våra tidigare
erfarenheter från premiesparande
inte till alla delar varit fullt tillfredsställande.
Det blir ofta — vilket
är ganska naturligt —• en överflyttning
av redan sparade medel till sådana konton
där man har möjlighet att få en
högre ränta liksom även sparpremier.
Det kan inte vara riktigt. Vad det här
är fråga om och vad det alltid varit
fråga om är en premiering av nysparandet.
Det är detta det gäller. Och om vi
skulle ha låtit annat sparande gå in
här — man skulle således ha haft chansen
att flytta över tidigare insatta sparmedel
till detta sparkonto — skulle vi
verkligen ha fått kritik på oss för att
vi gav höga räntor åt dem som redan
har sparmedel. Jag tror alltså inte att
vi på denna punkt hade kunnat villfara
herr Hyltanders propå.

Inte heller tror jag att det hade funnits
så stora möjligheter att denna proposition
skulle ha framlagts så mycket
tidigare; huruvida den kunnat framläggas
någon vecka tidigare vet jag
inte. Men det är fråga om bestämmelser
som skall börja gälla omkring den 1
december — det är ju bara några dagar
kvar dit — och innan propositionen

kunde skrivas måste man ha många
sakfrågor belysta. Det är inte möjligt att
börja skriva en sådan här proposition
långt i förväg, och det är detta som
försvårat det hela.

Vi behöver inte tvista om nödvändigheten
av sparandet. Men det finns ändå
vissa förklaringar — det är möjligt att
de är långsökta — till att hushållssparande!
har sjunkit och sjunkit ganska
mycket. En förklaring är att vi har ett
stort institutionellt sparande, bl. a. genom
AP-fonderna som för närvarande
är på 33 miljarder. På det sättet har
det blivit ett helt annat sparande än
hushållssparandet. Huruvida det inverkat
menligt på hushållssparandet kan
jag inte säga, men det är just sådana
frågor vi får besvarade genom den
kartläggning och de undersökningar
som statistiska centralbyrån skall företa
inom den närmaste tiden.

På den punkten vill jag säga till herr
Regnéll att det inte alltid behöver sitta
utredningar som arbetar i flera år. I
reservationen anföres att man räknar
med att denna utredning och kartläggning
skall vara klar under budgetåret
1971/72. Samtliga som har deltagit i
denna debatt och alla vi som handlagt
detta ärende är överens om att frågan
om hushållssparande måste ses på lång
sikt. Således är det visserligen bråttom,
men det är ändå ingen anledning till
panik och ärendet behöver inte vara
slutbehandlat precis på dagen.

Herr HYLTANDER (fp):

Plerr talman! Det är kanske ingen
idé att dra upp någon större debatt om
detta, men jag ville gärna känna herr
Franzén i Motala på pulsen. Jag ville
veta om han vill vara med om att genomföra
ett ökat sparande. Hans skäl
emot att premiera det generella sparandet
inom 3 000-kronorsgränsen gäller
lika mycket enbart sparande av överskjutande
skatt. Även den som har överskjutande
skatt kan ta ut andra pengar
för det ändamålet, om han har sådana

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 105

Sänkning av ål<

eller låna sig fram, och på det sättet
behålla denna sparpremie. Då är inte
heller detta något nysparande i egentlig
mening. Hindren för att få nysparande
förefinns alltså i båda fallen, men
man måste ju i sammanhanget säga att
man ger större möjligheter om man
vidgar ramen.

Sedan har vi statens sparande via
AP-fonder —- det institutionella sparandet.
Detta är naturligtvis möjligt
men det har inte alls samma effekt
på vare sig sparvilja eller sparklimat.
Dessutom har vi inflationen, vilken
gör att folk hellre förbrukar sina pengar
än sparar dem. Detta är den verkliga
nöten i sammanhanget. Att man
då inte skulle kunna ge en premiering
och vidga ramen för detta premiesparande
— »Strängaspelet» —• finner jag
därför en smula tråkigt, speciellt som
vi för en jämlikhetsdebatt som går ut
på att den ena människan skall vara
lika mycket värd som den andra.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Franzén i Motala begärde emllertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C i
utskottets utlåtande nr 67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

4*—Andra kammarens protokoll 1970.

■sgränsen för erhållande av hustrutillägg

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 76 ja
och 99 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Ståhle m. fl.

§ 2

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 68, med förslag till höjning av bidragen
till riksdagspartiernas kostnader för
gruppkanslier.

Utskottets hemställan bifölls.

§3

Sänkning av åldersgränsen för
erhållande av hustrutillägg

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 78, i anledning av motioner om
sänkning av åldersgränsen för erhållande
av hustrutillägg.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):
Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 78 behandlar två likalydande
folkpartimotioner angående sänkning
av åldersgränsen för erhållande
av hustrutillägg till 55 år. I detta motionspar
påvisar vi att nu gällande villkor
för rätten till hustrutillägg medför
besvärliga problem i många fall där
den pensionsberättigades hustru saknar
Nr 39

106 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Skadeverkningarna av vissa buskbekämpningsmedel

yrkesutbildning eller av andra skäl inte
kan få något arbete. I dessa fall blir
makarna hänvisade till att leva enbart
på mannens folkpension, och det är
inte tillfredsställande.

Ofta uppstår dessa problem i glesbygder,
där möjligheterna för något
äldre kvinnor att få anställning är små.
Visserligen finns en bestämmelse som
säger att hustrutillägg må utgå, oaktat
hustrun ej fyllt 60 år, om särskilda skäl
föreligger, men enligt nuvarande praxis
torde undantag från 60-årsregeln inte
medges för fall där hustrun främst på
grund av arbetsmarknadsmässiga förhållanden
är förhindrad att utföra förvärvsarbete
av någon betydenhet.

Utskottet vill inte nu tillstyrka förslaget
om en generell sänkning av åldersgränsen
men vill dock framhålla
möjligheten av att pågående överväganden
av frågan om sänkning av pensionsåldern
kan aktualisera eu omprövning
av denna åldersgräns. Man erinrar
om att statsmakterna tidigare i år har
beslutat om en uppmjukning av villkoren
för rätten att erhålla förtidspension,
bl. a. så att arbetsmarknadsmässiga
hänsyn i större utsträckning än
tidigare skall inverka på bedömningen.
Enligt utskottets mening är det önskvärt
med en motsvarande utvidgning
av möjligheterna för hustru som ej
fyllt 60 år att erhålla hustrutillägg,
och utskottet vill därför förorda att en
översyn av gällande regler företas i
lämpligt sammanhang i syfte att åstadkomma
en sådan utvidgning.

Som motionär hälsar jag detta med
mycket stor tillfredsställelse och anser
det vara ett steg i riktning mot vad
motionärerna har föreslagit. När nu
utskottet föreslår att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ger till känna
vad utskottet anfört har jag inget annat
yrkande än bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§4

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 79, i anledning av motioner
angående rätten till sjukpenning i vissa
fall.

Utskottets hemställan bifölls.

§5

Skadeverkningarna av vissa
buskbekämpningsmedel

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 80, i anledning av motioner angående
skadeverkningarna av vissa
buskbekämpningsmedel.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LINDBERG (s):

Herr talman! Det motionspar som behandlas
i andra lagutskottets utlåtande
nr 80 angående skadeverkningarna av
vissa buskbekämpningsmedel har fått
en sådan välvillig handläggning av utskottet
att det i och för sig inte tarvar
några ytterligare kommentarer. Det är
bara att tacka och ta emot.

Vad jag däremot helt kort vill beröra
är den brist som finns i motionerna.
Skulden till den bristen åvilar
naturligtvis oss motionärer. Jag åsyftar
då bevisföringen när man använder giftiga
ämnen för bekämpningsändamål.
Som förhållandet är nu är det samhället
som genom berörda organ skall
fastställa huruvida skadeverkningar förekommer
vid medlens användande
och i så fall i vilken grad. Det kan
i många fall åsamka samhället stora
kostnader, och det vore därför en rimlig
begäran att tillverkarna av dylika
medel ålades att bevisa medlens ofarlighet
innan dessa registreras och får
släppas ut på marknaden för användande,
en så att säga omvänd bevisföring.
Detta krav tas tyvärr inte upp

Onsdagen den 25 november 1970 em.

i motionerna, och jag har därför inget
yrkande.

Eftersom dessa frågor återkommer i
kammaren den 3 december i en interpellationsdebatt,
skall jag inte nu ytterligare
förlänga debatten. Jag skall därför,
herr talman, bara be att få tacka
utskottet för en mycket välvillig skrivning
när det gäller motionerna.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§6

Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 81, i anledning av motioner om
säkerhetsföreskrifter för transport av
hälso- och miljöfarliga vätskor, m. in.,
samt

nr 83, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i strålskyddslagen (1958: 110).

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§7

Kontrollen av importerade fiskkonserver Föredrogs

tredje lagutskottets utlåtande
nr 75, i anledning av motioner angående
kontrollen av importerade fiskkonserver.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 251 i
första kammaren av herr Svenungsson
m. fl. och nr 286 i andra kammaren av
herr Hedin m. fl.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om utfärdande av bestämmelser
för kontroll av importerade
fiskkonserver i likhet med motsvarande

Nr 39 107

Kontrollen av importerade fiskkonserver

kvalitetskontroll av fiskkonservexporten
och den hygieniska kontrollen av
köttkonservimporten».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 251 och II: 286 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skärman (fp), Ernulf (fp), Lidgard
(m), Sellgren (fp) och Wachtmeister
(m), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:251 och 11:286 överlämna
dessa jämte reservanternas utlåtande
till Kungl. Maj :t för övervägande i samband
med pågående lagstiftningsarbete
rörande ny livsmedelsstadga m. m. eiler
i annat sammanhang; samt

B. att motionerna i övrigt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Bakom detta utskottsutlåtande
ligger två likalydande fyrpartimotioner
som jag burit fram i denna
kammare. Motionärerna föreslår att
det skall införas en betryggande såväl
hygienisk som kvalitetsmässig kontroll
av importerade fiskkonserver, i likhet
dels med den kontroll vi för närvarande
har av importerade köttkonserver,
dels med den kontroll vi nu också liar
när det gäller export av fiskkonserver
som tillverkas här i landet.

Skälet för vårt yrkande är dels att
vi anser att konsumenterna bör skyddas
mot undermåliga varor i båda berörda
avseenden, dels att den svenska
fiskkonservsindustrin och därigenom
också hela det svenska yrkesfisket bör
skyddas mot konkurrens på ojämna
villkor med importerade varor.

I Sverige har vi sedan länge en omfattande
kontroll av både tillverkning,
transport och försäljning av alla slags
livsmedel. Men när det gäller utländska

108 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Kontrollen av importerade fiskkonserver

produkter — framför allt fiskkonserver
som det nu gäller — är det inte riktigt
bra beställt. Det framgår bl. a. av veterinärstyrelsens
yttrande över dessa
motioner. Styrelsen anför att enligt utländska
uppgifter har matförgiftning
från fiskkonserver till följd av balderietoxiner
konstaterats vid flera tillfällen.
Statens institut för folkhälsan har,
fortsätter styrelsen, i några fall påvisat
otillåten blyhalt i sardiner, härrörande
från falslödningen i olackerade
burkar. Andra livsmedelshygieniska
riskkällor är otillåtna tillsatser
och förekomst av kontaminanter som
kvicksilver och biocider beroende på
fångstplats och hantering. Styrelsen påpekar
att hälsovårdsnämndernas stickprovskontroll
av fiskkonserver vanligen
inskränkt sig till enkel konditionstest.
Från denna kontroll har dock inrapporterats
flera fall av otillräcklig sterilisering.

Låt mig bara peka på ett av de fall
som här berörts. När det gäller kvicksilverförekomsten
har vi här i landet
full garanti för att det inte saluförs någon
fisk från svartlistade vatten, alltså
fisk som innehåller mer kvicksilver än
vad som anses vara rimligt. Vilken garanti
har vi för att en motsvarande
gräns iakttages när det gäller fiskkonserver
utifrån?

I fråga om kvaliteten säger fiskeristyrelsen
att Svenska konservkontrollens
råd vid ett par tillfällen anordnat
provsmakning av vissa billiga importerade
fiskkonserver och att man därvid
funnit dessa vara av så låg kvalitet
att det allvarligt måste befaras
att personer, som köpt därav, i fortsättningen
kan bli obenägna att över
huvud taget förtära fiskkonserver. Fiskeristyrelsen
säger vidare att det, enligt
vad man erfarit, vid underhandskontakter
med personer i ifrågavarande
tillverkningsland hade framkommit att
man där menade att så länge Sverie,
i motsats till en rad andra länder som
Norge, Danmark, Västtyskland, Eng -

land, Canada och USA, inte hade någon
importkontroll finge vi skylla oss själva
om det ibland kommer in varor av
mindre god kvalitet.

Utskottet ställer sig i stort sett positivt
till en kontroll. Man säger att
man delar motionärernas uppfattning
att det är angeläget att importerade
fiskkonserver blir föremål för såväl
hygienisk som kvalitetsmässig kontroll
genom offentlig myndighets försorg.
Man pekar på den nya livsmedelsstadgan,
som man räknar med skall komma
nästa år, och den kontroll som blir
möjlig genom de bestämmelser som där
införs. Dels kan man få förbud mot
livsmedel som är hälsovådliga, dels kan
man få möjligheter till införselförbud
om kvaliteten inte är tillräckligt god.
I det fallet hänvisar man bara till
den s. k. livsmedelsstandarden och anger
att det finns undantag från den.
Det heter: »Enligt kommitténs förslag
kan till en livsmedelsstandard dock
inte räknas de kvalitetsbestämmelser
som statens jordbruksnämnd fastställer
för att främja avsättningen av vissa
livsmedel på den utländska marknaden.
» Här borde man rätteligen ha
skrivit »den utländska och inhemska
marknaden» —- det är vad livsmedelsstadgekommittén
har uttalat.

Om man bortser från denna begränsning
av vad man kan kontrollera genom
livsmedelsstadgekommitténs förslag,
är det uppenbart att det blir betydligt
svårare att kontrollera importerade
livsmedel och fiskkonserver än
svenska. Man har hänvisat till den s. k.
egenkontrollen, där alltså importörerna
själva skall förvissa sig om vilka förhållanden
som råder i importlandet, eller
till stickprov, medan självfallet kontrollen
här i landet är betydligt lättare och
effektivare.

I fortsättningen säger utskottet: »I
likhet med vad som kommit till uttryck
i vissa remissvar anser utskottet att det
kan sättas i fråga om kvalitetskraven
vid import bör vara lika höga som då

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 109

det gäller att främja avsättningen av
svenska produkter på den utländska
marknaden.» Här skulle det också i
analogi med vad jag nyss sade inte
bara vara fråga om den utländska marknaden
utan också gälla svenska produkter
på den svenska marknaden.

I reservationen till utskottsutlåtandet
har man använt denna mening men
med den ändringen att man infört
ytterligare ett ord, nämligen »inte». Man
har ifrågasatt huruvida kvalitetskraven
vid import inte bör vara lika höga,
och det anser jag vara rimligt. Utskottsmajoriteten
för här ett ganska
märkligt resonemang. Kan det verkligen
vara så att de svenska konsumenterna
skall garanteras att få en god kvalitet
av den inhemska produktionen men
inte av det som kommer utifrån? Jag
tycker att det är alldeles felaktigt.

Det finns också anledning att, som
reservanterna har gjort, framhålla att
det blir ett ojämnt konkurrensförhåliande
för de svenska fiskkonserverna i
jämförelse med konserver tillverkade
på annat håll i världen. Reservanterna
föreslår att motionerna jämte utlåtandet
i den av dem föreslagna lydelsen
skall överlämnas till Kungl. Maj :t för
att beaktas vid utarbetande av förslaget
till ny livsmedelsstadga eller i annat
sammanhang. Det är rimligt att man
så gör. Det är inte säkert att man kan
få full garanti för god kontroll av importerade
fiskkonserver i den kommande
livsmedelslagstiftningen. Måhända
måste man ha en särskild lagstiftning,
som man nu har bl. a. för köttkonserver
och för export av fiskkonserver.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid utskottsutlåtandet.

I detta anförande instämde herrar
Iberg och Sellgren (båda fp).

Ilerr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Till att börja med vill
jag påminna om att livsmedelsstadge -

Kontrollen av importerade fiskkonserver

kommittén, som hade till uppgift att
göra en allmän översyn över livsmedelslagstiftningen,
lagt fram ett betänkande
»Ny livsmedelsstadga m. m.».
Det avgavs så sent som i mars i år och
är enligt vad utskottet under hand inhämtat
under bearbetning i departementet.
Utredningens förslag går ut på
att det skall utfärdas en ramförfattning
i livsmedelsfrågor, en ny livsmedelsstadga
och en tillämpningskungörelse
samt att det skall inrättas ett särskilt
statligt centralorgan, livsmedelsstyrelsen.
Detta ämbetsverk föreslås få utfärda
tillämpningskungörelser.

Reservanterna säger att om kommitténs
förslag till ny livsmedelsstadga
kommer att genomföras, kommer också
motionärernas önskemål om kontroll av
importerade fiskkonserver att tillgodoses,
dock med den begränsningen att
kraven på kvalitet inte blir lika stränga
som de villkor statens jordbruksnämnd
fastställer när det gäller export, något
som reservanterna tycker är upprörande.
De anför att samma krav självfallet
i så fall bör ställas på svenska varor på
den inhemska marknaden. Men jag vill
erinra om att den kontroll som jordbruksnämnden
utövar när det gäller export
av fiskkonserver tar hänsyn inte
bara till kvalitén utan också till beredning,
förpackning och beteckning. Den
kontrollen går, med andra ord, ut på att
göra det möjligt för de svenska fiskkonserverna
att konkurrera på den utländska
marknaden inte bara ur kvalitetssynpunkt
utan också såsom varor,
lockande för konsumenterna. I det sammanhanget
kommer konkurrenssynpunkter
givetvis in. Det är inte bara
en fråga om de hygieniska kraven.

Om den nya livsmedelsstadgan genomförs
och vi får en livsmedelsstyrelse,
kan vi förutsätta att det också blir
en effektiv kontroll av hygienen på de
importerade fiskkonserverna, och på så
sätt tillgodoses konsumenternas krav.

Vi i utskottet menar att det som har
sagts om priskonkurrensen, om för -

110 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Kontrollen av importerade fiskkonserver

packningar osv. egentligen inte bär
med denna sak att göra utan ligger,
så att säga, på ett annat plan. Om de
svenska konservindustrierna ställer
samma krav på de konserver som avyttras
inom landet som på dem som exporteras
kommer de att saluföra eu
överlägsen produkt på den svenska
marknaden och bör då också få en bälfre
ställning i konkurrensen, i den mån
konsumenterna ser till kvaliteten och
är beredda att betala för en högre kvalitet.

Vi anser inom utskottsmajoriteten alt
rimliga krav blir uppfyllda, om man
ser till att den hygieniska kvaliteten är
tillfredsställande. Därmed har lagstiftningen
på detta område också fyllt sin
uppgift ur konsumenternas synpunkt.
Sedan kommer det an på konsumenterna
själva att avgöra vilka produkter de
skall köpa på den svenska marknaden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Det kan naturligtvis
vara riktigt att de hygieniska kraven
blir tillgodosedda när vi får den nya
livsmedelsstadgan genom att de konserver
som importeras någorlunda kan
jämföras med dem som tillverkas i vårt
land, men när det gäller kvalitetskraven
blir det faktiskt inte konkurrens
på lika villkor. Man kan inte begära att
konsumenterna skall kunna hålla reda
på att en kanske i och för sig godtagbar
utländsk produkt ändå inte uppfyller
de minimikrav i kvalitetshänseende
som ställs på svenska produkter.
Det blir en konkurrens på olika villkor
när de importerade utländska varorna
inte kontrolleras på samma sätt som
de inhemska.

Den enda kontrollen av kvaliteten
som görs gäller den s. k. livsmedelsstandarden.
I livsmedelsstadgekommitténs
förslag står det: »Till begreppet
livsmedelsstandard bör då i första hand
räknas en varas beskaffenhet från bak -

teriologisk, kemisk och toxikologisk
synpunkt samt dess sammansättning i
näringsmässigt hänseende.» Kommittén
fortsätter: »Däremot kan till en livsmedelsstandard
enligt LSK:s förslag
inte räknas de kvalitetsbestämmelser
vilka fastställes av statens jordbruksnämnd
som normer för nämndens prisreglerande
verksamhet eller för att
främja avsättningen av vissa livsmedel
på den inhemska och utländska marknaden.
»

Vad jag nyss anmärkte på var att
utskottsmajoriteten bara har talat om
den utländska marknaden, fastän det
gäller både den inhemska och den utländska
marknaden. Svenska varor som
är avsedda för såväl den inhemska som
den utländska marknaden underkastas
alltså en strängare kvalitetskontroll än
de importerade varorna. Det tycker vi
reservanter är felaktigt, eftersom det leder
till en ojämn konkurrens utöver
att konsumenterna får sämre varor utifrån
än som vore skäligt.

Herr GREBÄCIC (ep):

Herr talman! Jag vet inte om reservanterna
har tänkt på konsekvenserna
av sitt resonemang. Vore det över huvud
taget rimligt att uppställa sådana
krav som att vi på varje område för de
varor vi importerar till detta land skulle
resa samma kvalitetskrav som på
motsvarande svenska varor? Vi gör oss
ju över huvud taget gällande på exportmarknaden
genom god kvalitet på
våra produkter. Jag kan inte förstå liur
reservanterna kan komma fram till de
slutsatser de gör, då de säger att huvudvikten
är att tillgodose konsumenternas
krav på samma kvalitet på importvarorna
som på de varor vi exporterar. Men
i själva verket ligger ju huvudvikten
vid konkurrenssynpunkten och svårigheterna
att konkurrera med importvarorna.
Men utskottsmajoriteten menar
att det inte är rimligt att göra det, utan
att det är en sak som konsumenterna
själva bör få avgöra.

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39

111

Herr HEDIN (m):

Herr talman! Jag tycker inte man
kan jämföra de här berörda varorna
och livsmedel över huvud taget med
andra varor, för vilka jag kan ge utskottets
ordförande rätt i att man rimligtvis
inte generellt kan ställa upp samma
krav. Men när det gäller livsmedel
och i synnerhet konserver av både kött
och fisk som är så känsliga för att det
lätt kan bli dålig kvalitet, anser jag, att
det finns särskilt stor anledning att ha
samma krav på de varor som kommer
utifrån som på varor tillverkade i vårt
eget land.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Hedin
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskott
tets utlåtande nr 75, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Skårman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 125 ja och 55 nej, var -

Ändring i lagen om rätt till fiske

jämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§8

Ändring i lagen om rätt till fiske

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 86, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1950:596) om rätt till
fiske jämte motion i ämnet.

Genom en den 16 oktober 1970 dagtecknad
proposition, nr 176, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändring
i lagen (1950:596) om rätt till
fiske.

I propositionen föreslogs sådana ändringar
i fiskerättslagen att reglerna om
rätt till fiske vid kusten av Stockholms,
Uppsala och Södermanlands län anpassades
till den nya länsindelningen för
dessa län.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat den i anledning av
propositionen väckta motionen II: 1516
av herr Lundberg, vari hemställdes

»att riksdagen måtte besluta att avslå
Kungl. Maj:ts proposition nr 176
med förslag till lag om ändring i lagen
om rätt till fiske, samt att nuvarande
lydelse av 6 och 7 §§ bibehålls, och
att därmed östhammarområdets införlivande
med Uppsala län innebär att
svensk medborgare äger rätt att vid kusten
bedriva fiske med rörligt redskap,
dock ej efter lax».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med avslag på
motionen II: 1516 bifalla propositionen
nr 176.

112 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till fiske

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! För ca 20 år sedan diskuterade
vi här i kammaren rätt till
fiske m. m. Dåvarande jordbruksministern
och tredje lagutskottets talesman
talade under debatten i sina anföranden
om hur klokt man handlade på
detta område. Även jag var en av åhörarna
och deltagare i debatten. Man
sade bl. a. att den förändring i lagen
som föreslogs skulle komma att kosta
2 miljoner kronor. I ett anförande vid
samma tillfälle påstod jag att det skulle
komma att bli en miljonrullning. Men
eftersom tredje lagutskottet alltid skall
vara så sakkunnigt trodde sig den dåvarande
jordbruksministern — den nuvarande
finansministern — att han
hade funnit den rätta melodin och att
den föreslagna lagändringen således
inte skulle komma att kosta mer än 2
miljoner kronor.

I dag säger den nuvarande jordbruksministern
att den föreslagna reformen
i stället för 2 miljoner kronor
kostar mellan 35 och 40 miljoner kronor.
Jag anser att en felräkning på 50
procent i detta fall, dvs. 1 miljon kronor,
är en rimlig summa, men när det
börjar röra sig om 35—40 miljoner
kronor tycker jag att det har gått litet
för långt.

Som vi vet har man vidtagit en ändring
av länsgränserna så att en del av
Stockholms län, östhammar-området,
överförts till Uppsala län. Därvid har vi
inom Uppsala län utgått ifrån att invånarna
i de delar av Stockholms län som
överförts till Uppsala län skall ha samma
möjligheter och rättigheter som alla
andra invånare i Uppsala län. Inom
Uppsala län ända upp till Haparanda
har man rätt att fiska med rörliga redskap
ända in till stranden. Den rätten
har vi haft sedan 1950. Vid den tidpunkten
sade man att fisket skulle förstöras
för oss som hade dessa rättig -

heter. Eftersom jag hör till dem som
har haft alla dessa rättigheter sedan
barnsben, vågar jag säga att det fria
fisket icke inneburit någon skada för
oss; tvärtom har de som sysslat med
fiske fått större handlingsfrihet.

I den lag som stadgar ersättning för
intrång i fiske står att samhället i undantagsfall
och när intrånget kan bevisas
skall betala ersättning. Men som
vanligt när det är staten som betalar har
alla möjliga människor kommit och
sagt att de har lidit intrång i sitt fiske.
Jag besökte t. ex. en gång ett bolag, som
en folkrörelse äger, och där hade direktören
hämtat ut 93 000 kronor i ersättning
för intrång i fisket. Men det är ju
brottslig verksamhet, sade jag, du har
ju inte lidit något intrång. Då svarade
han: Jag har skrivit på en fullmakt åt
en advokat i Uppsala, och han har sedan
tagit ut pengarna.

Det kom också fram en gammal tant
och sade: Hur kan det komma sig att
jag har fått 5 000 kronor på en postgiroanvisning
i ersättning för intrång i
fisket? Jag har ju aldrig varit nere vid
sjön. Hon var 95 år. Jag begriper inte
hur hon kunnat få ersättning för sådant
intrång, men hon fick sina 5 000 kronor.
Och en annan person som hade betalt
10 000 kronor för ett litet ställe vid kusten
— han hade väl köpt det av någon
privatperson, men troligen hade staten
ägt det tidigare — fick 24 000 kronor
för intrång i fisket.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen.
Men så går det när staten inte
har någon som helst kontroll över de
pengar som kastas ut. Här i riksdagen
har det sagts att ersättningarna skulle
uppgå till 2 miljoner kronor, men i stället
blir det nu 35 eller 40 miljoner. Det
är ju orimligt! Det visar också hur ansvarslöst
människor i vårt samhälle kan
handla.

Om jag själv hade skrivit under en
fullmakt härom, skulle givetvis också
jag ha kunnat få några tusenlappar.
Eftersom jag jämställer detta med brotts -

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39

113

lig verksamhet, har jag emellertid inte
tagit emot några pengar. Vanliga människor
ute vid kusten brukar ha en viss
hederskänsla, och har man det går man
inte med på vad som helst.

Det är orimligt att en advokat på
detta sätt kan få kvittera ut ersättningar
på 4 000—20 000 kronor på löpande
band och utan kontroll för att skicka
till personer, som ibland inte förstått
varifrån pengarna kommit.

Det är också orimligt att man tar
dessa utbetalda ersättningar som intäkt
för att vid överförandet av Östhammarsområdet
till Uppsala län ge detta område
en särlagstiftning i förhållande
till länet i övrigt.

Allmogen har sedan gammalt haft
rätten att fiska. I Länstidningen Östersund
av den 18 november i år omnämns
att »Bergvik och Ala samt Östermans»
lagt beslag på stora vattenområden, som
skall utnyttjas för representationsändamål,
speciellt i samband med att utländska
gäster kommer till Sverige.
Bygdebefolkningen avstängs däremot
från sin urgamla fiskerätt, som staten
tidigare garanterat invånarna i området.

Så snart en direktör från ett bolag
eller någon annan fin herre med mycket
pengar dyker upp, är man tydligen beredd
att beröva befolkningen dess gamla
rättigheter. Man ger åt dessa bolag
rättigheter, som gör att bolagsherrar bosatta
i Stockholm eller annorstädes och
fina gossar som kommer på affärsbesök
från olika länder har rätt att fiska, men
inte bygdebefolkningen. Detta måste befolkningen
åse. Förhållandet är naturligtvis
detsamma vid denna kust. Det
finns en del människor som kan räknas
till de obesuttna och de skall ställas
utanför.

När riksdagen har sagt att vi skall ge
ut 2 miljoner kronor, och om vi anslår
1 miljon kronor i felräkningspengar,
borde det räcka. De som handhaft denna
mycket underliga affärsverksamhet
med statens medel borde inte få syssla

Ändring i lagen om rätt till fiske

med något liknande i fortsättningen. Jag
har i min motion sagt att vi skall koppla
bort den delen från denna verksamhet
och att de som arbetat med detta får
se till att de kan betala igen vad som
givits ut orättmätigt i detta sammanhang.
I varje fall anser jag att människor
i östhammarsområdet skall ha samma
möjligheter som andra. Jag har därför
yrkat avslag på Kungl. Maj :ts proposition
och anfört, att den lag som hittills
gällt inom Uppsala län även skall gälla
för de områden som har införlivats med
vårt län.

Enligt min mening har vi en mycket
underlig lagstiftning —• eller kanske
tillämpningen av densamma är underlig.
Kanske det inte är domstol som
sanktionerar dylikt handlande, men
de lekmän eller andra som handhaft
denna verksamhet borde förstå att det
inte är rimligt att fortsätta driva den
Ebberöds bank genom vilken man givit
ut pengar till höger och vänster utan
kontroll.

Likaså tycker jag att man från riksdagens
sida klart och tydligt skall säga
ifrån, att den som lidit skada eller intrång
skall bevisa det. Detta är mycket
lätt att bevisa genom att se efter hur
stora inkomster vederbörande fått av
fisket, därför att det skall ju redovisas
i självdeklarationerna.

Nu vet jag ju, herr talman, att tredje
lagutskottet inte har tid att syssla med
sådana frågor. Man endast beslutar eller
följer Kungl. Maj :t utan att kontrollera.
När vi läser utskottsutlåtandet finner vi
att man inte ens haft tid att skriva en
motivering. Det är ju ganska anmärkningsvärt.
Nu kan man självfallet säga
att i det nu aktuella fallet är det inga
bolag eller direktörer som skall ha dessa
favörer, utan att detta är vissa rättigheter
och nyttigheter som kommer den
obesuttna befolkningen till del. Då har
man väl ingen anledning att syssla med
detta. Det gäller ju att se till att de besuttna
får sitt och att de obesuttna skall
ha det som de har det.

114 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till fiske

Herr talman! Det vore ganska intressant
att ta upp hela rättsproblemet
i det här sammanhanget, men det finns
ju ingen möjlighet att göra detta. Jag
ber att få yrka bifall till min motion
som innebär avslag på Kungl. Maj:ts
proposition. Därmed skulle den lag som
gäller för Uppsala län och kusten upp
till Haparanda även avse östhammarsborna
och Östhammarsområdet, därför
att även om man säger att likhet inför
lag och rätt är någonting teoretiskt
borde ändå inte riksdagen anamma
detta.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag skall inte använda
tiden till att gå in i någon polemik med
herr Lundberg. Jag kan i alla fall säga
så mycket att en hel del av hans synpunkter
om de ersättningar som utgått
naturligtvis är riktiga. Även i de trakter
där de tillämpats har de betraktats som
ett slöseri med statliga medel.

.Tåg har inte begärt ordet därför att
jag skulle vara någon expert på fiskerättsliga
frågor, långt därifrån. Jag har
heller inte hållit på mycket med fiske.
Min erfarenhet därav hänför sig huvudsakligast
till några stilla meditationer
bakom ett metspö under tidiga ungdomsår.
Sedan har det tyvärr aldrig
blivit något mera av detta.

Att jag över huvud taget begärt ordet
beror på att Östhammars stad, varifrån
jag kommer, särskilt berörs av propositionen
nr 176 och på att jag inte är riktigt
ense med herr Lundberg om att ett
bifall till hans motion skulle innebära
några favörer för fiskarbefolkningen i
Östhammars stad. När man hör herr
Lundberg tala, skulle man lätt kunna
tro att så är fallet.

Departementschefen föreslår i proposition
nr 176 i anledning av Östhammars
överförande till Uppsala län att
lagen 1950: 596 6 och 7 §§ får viss ändrad
lydelse. Samtliga remissinstanser
som haft att ta ställning till frågan har
varit ense med Kungl. Maj:t om att de

fiskerättsliga bestämmelser, som tidigare
gällt för östhammars stad och som
är desamma som gäller för Stockholms
län trots överföringen av Östhammars
stad till Uppsala län bör fortsätta att
gälla inom Östhammarsområdet. Remissinstanserna
har varit länsstyrelsen i
herr Lundbergs hemlän — alltså länsstyrelsen
i Uppsala län — länsstyrelsen
i Stockholms län, länsstyrelsen i Södermanlands
län och kammarkollegiet. De
är ense om att förslaget i propositionen
är riktigt och att det bör vara på det
viset.

Herr Lundberg är ju en orädd man
som ofta har avvikande uppfattning mot
flertalet, och det är väl i och för sig
inget ont i det. I sitt motionsyrkande nu
begär herr Lundberg »att riksdagen
måtte besluta att avslå Kungl. Maj :ts
proposition nr 176 med förslag till lag
om ändring i lagen om rätt till fiske,
samt att nuvarande lydelse av 6 och
7 §§ bibehålies så att därmed klargöres
att Östhammarområdets införlivandé
med Uppsala län innebär att svensk
medborgare äger rätt att vid kusten bedriva
fiske med rörligt redskap, dock ej
efter lax». Detta är vad herr Lundberg
vill ha. Det är alltså det som gäller i
Uppsala län ända upp till Haparanda,
som herr Lundberg sade — även om ju
Haparanda ligger utanför Uppsala län!

Vi känner också herr Lundberg som
en man som med stort patos slår vakt
om och alltid har slagit vakt om de obesuttnas
intressen, och det vill jag gärna
lyfta på hatten för herr Lundberg för.
Men vilka är det som är obesuttna i dag,
herr Lundberg?

Det är givet att ett bifall till herr
Lundbergs förslag skulle innebära ökade
fiskemöjligheter för sommarstugeägarna
och fritidsfolket över huvud laget
— en skara som ju växer mycket
kraftigt och som förväntas komma att
växa mycket kraftigt i östhammarsområdet.
Östhammars skärgård och Öregrunds
skärgård skiljer sig ganska väsentligt
från skärgården norr därom

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39

115

ända npp till Haparanda. Norr om Öregrund
och örskär blir övärlden av mycket
mindre omfattning och havet går
mycket närmare själva kusten än vad
det gör i östhammar—öregrundsområdet
och söderut. De tusentals sommargäster
som bygger sina stugor inom dessa
områden förorsakar självfallet ett
mycket starkt tryck på fisket. Fiskarbefolkningen
där har ständigt minskat
— och denna minskning har pågått under
många år — på grund av att förutsättningarna
för ett givande fiske har
blivit allt sämre. Om man resonerar med
de genuina fiskarna vill de nog gärna
anse, utan att de på minsta vis uttalar
någon hätskhet mot de fritidsfiskande
sommargästerna, att de har en viss skuld
till den minskande fisktillgången, särskilt
inomskärs. Detta gäller egentligen
mest kronans vatten som ligger längre
ut, 200 meter utanför strandgränsen,
men folk står i alla fall där och kastar
med spö, tar upp gäddor och lägger ut
nät, och fisktillgången minskar.

För en stund sedan ställde jag frågan
till herr Lundberg och jag gör det igen:
Vilka är obesuttna? Låt oss göra en jämförelse
med fiskarna som bor där ute
på sina öar. En och annan kanske har
en eller två kor och några nät, och hans
inkomster är synnerligen blygsamma.
Är sommargästen — som kommer dit
kanske i egen motorbåt, som har sommarstuga,
som åker bil till platsen där
han har båten — mera obesutten än den
här lilla kvarvarande resten av mestadels
äldre människor som skall ha sin
bärgning och sin utkomst av vad fiske
och den lilla jordbiten ger? I mina ögon
är det de sistnämnda som är obesuttna.
Eftersom herr Lundberg med stor emfas
otaliga gånger har talat om de orättvisor
som har begåtts i gångna tider, då
bolag och stora jorddrottar har tillägnat
sig mark från allmogen, vill jag fråga
herr Lundberg: Skulle man vilja vara
elak, kan man då inte säga att om riksdagen
fattar sådana här beslut, är det en
ny potentat — staten som vi alla repre -

Ändring i lagen om rätt till fiske

senterar — som hänger sig åt samma
verksamhet?

Jag tycker för min del att det inte
sker någon olycka om de fiskerättsförhållanden
som tidigare gällt i Östhammarsområdet
alltfort får gälla. Jag sade
att jag inte är någon expert på detta
område, men fiskeristvrelsen och fiskeriintendenten
för östra distriktet lika
väl som alla remissinstanser, Kungl.
Maj :t och utskottet har haft denna uppfattning,
och den borde väl då vara
ganska välgrundad.

Därför, herr talman, vill jag sluta med
att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är ju ganska känt
att herr Trana är konservativ, och det
är väl ingenting att göra åt det, men han
måtte också sväva i en ganska stor okunnighet
om själva sakförhållandet. Om
herr Trana försöker följa upp den utredning
som gjordes i Stockholms län år
1948 och ser efter hur ägandeförhållandena
har förändrats i detta län, skall
han ändock upptäcka att befolkningen
där har fått finna sig i att dessa kustområden
har lämnats till andra.

Herr Trana talar om remissinstanser,
men vilka är det som har svarat på remisserna?
Jo, länsstyrelsens folk och
en del andra tjänstemän. Jag har inte
någon gång sett en fiskeriintendent ute
i länet förrän jag nu fick se att han hade
varit med och yttrat sig. Det är självklart
att det är roligt att konstatera att
han åtminstone kan skriva en inlaga i
det här sammanhanget, men jag trodde
att fiskerikonsulenter skulle sköta om
fiskevården. Nu skall vi inte skylla så
mycket på dem, men förstörelsen i vattenområdena
efter kusten är oerhörd
från Hallstavik till Gävle, och det är
ruskigt i sammanhanget.

Sedan invänder herr Trana: »Vi har
ju tusentals fritidsbebyggare i detta område
och de skulle ju få större fiskevatten?»
Jag vet nog att exempelvis länsstyrelsens
tjänstemän och alla fina her -

116

Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till fiske

rar från Uppsala och Stockholm har råd
att betala för fiskevatten. Men de som
har de sämsta ekonomiska möjligheter»
na tillfrågas aldrig utan ställs utanför,
och det är detta som jag tycker är orimligt.
Om fiskarna — men endast de —
i området kan bevisa att de har lidit
skada för intrång skall de kunna göra
anspråk på att få en viss ersättning
härför.

Vart skulle vi, herr talman, ha tagit
vägen om inte samhället hade skyddat
de fattiga och obesuttna? Att vi nu får
uppleva en rättstillämpning som svensk
allmoge aldrig tidigare har utsatts för
är sorgligt. Det är naturligtvis inte
tjänstemännens fel, men regeringen borde
försöka komma ihåg att vi har talat
om jämlikhetens — inte penningens —
samhälle. Det är penningens samhälle
som herr Trana och andra tycks ömma
mest för.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet att en debatt
med herr Lundberg på detta område
är ganska meningslös; jag har därför
inget intresse av att förlänga den. Sedan
herr Lundberg här har fått tala om
den stora okunnighet som behäftar alla
dem som har uttalat sig i denna fråga
och naturligtvis också mig är det inte
så mycket mer att säga. Herr Lundberg
begriper detta och vi andra begriper
ingenting. Då är man kanske ändå
så klok att man förstår att det inte
är lönt att diskutera vidare.

Men några saker som jag har antecknat
vill jag ändå beröra. Herr Lundberg
säger att invånarna i Östhammarsområdet
har fått finna sig i förhållandena.
Det är riktigt. Men jag vet inte
om herr Lundberg har tagit några
egentliga initiativ för att hjälpa dem.
Tvärtom tog herr Lundberg för några
år sedan ett initiativ, som väckte allmän
vrede i dessa bygder. Invånarna
där ansåg att herr Lundberg försökte
stjälpa dem.

Fiskeriintendenten har uttalat sig i

denna fråga, men han begriper tydligen
heller ingenting. Jag trodde annars att
han var expert.

Herr Lundberg säger också att. man
inte tillfrågat fiskarbefolkningen och
småjordbrukarna där ute på kobbarna.
Jag vill fråga: Har herr Lundberg tillfrågat
dem innan han väckte denna
motion?

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Trana vill jag
säga att jag hade trott att en represen-»
tant för Roslagen och ledamot av både
riksdagen och kommunala församlingar
skulle ha en viss känsla för att
även de som bor inom det område det
här gäller och som saknar i mantal
satt jord bör ha rättighet att bedriva
fiske. Att befolkningen icke går till herr
Trana är väl ganska naturligt, och att
man i stället har gått till mig är lika
naturligt. Herr Trana har ju eu annan
inställning — det är det sorgliga.

Då herr Trana talar om Harg, vill
jag säga att herr Trana ju vet vad som
ligger bakom det hela. I dag kan vi alla
konstatera hur vattnet har förstörts vid
Hallstavik. Och hur ser det ut, när vi
kommer till Karlholm, till Skutskär eller
till Romhus vid Gävle? Jag måste säga
att herr Trana borde verkligen försöka
sätta sig in i hur människorna har
kommit att trängas tillbaka för kapitalintressena
i dessa områden.

Att herr Trana och jag har det bra
är riktigt; jag skall hålla med om att
vi har haft alla de rättigheter som här
nämnts. Men jag kan inte förstå varför
inte andra människor, antingen de kommer
från storstäder eller mindre orter
eller om de nyttjar marken för fritidsändamål
kan få samma rättigheter. Det
är klart att en kommunalman kan säga
att man inte vill ha en befolkning som
bara använder kommunens område för
fritidsändamål, men försök, herr Trana,
att säga det i Östhammarsområdet!
Då kanske herr Trana kommer att få
ett annat mottagande än jag troligen

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 117

kommer att få, eftersom jag har velat
skydda Upplandskusten från ytterligare
nedsmutsning.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra herr Lundberg
uppmärksam på att jag icke har
sagt att vi inte vill ha fritidsboende i
våra bygder. Tvärtom satsar man både
i Östhammars stad och i hela området
på fritidsbebyggelse.

Vad jag har sagt är, att jag anser,
att fritidsbefolkningen icke skall få inkräkta
på det fattiga småfolkets och
fiskarnas rättigheter. Fritidsfolket behöver
inte få större rättigheter till fiske
än man tidigare haft, utan vi skall
slå vakt om den bofasta befolkningen
så länge vi får ha den kvar. Men det
finns absolut inte någon som helst
fientlighet hos mig mot fritidsbebyggelse
och fritidsfolk.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Som vanligt har herr
Lundberg givit uttryck för sitt missnöje
med det sätt på vilket tredje lagutskottet
behandlar Kungl. Maj :ts propositioner.
Herr Lundberg anser att vi
är alldeles för följsamma. Det förekommer
väl en och annan gång reservationer
även i tredje lagutskottet, men jag
har aldrig märkt att herr Lundberg
har biträtt dessa heller. Det är sannerligen
inte lätt att vara herr Lundberg
till lags.

Herr Lundberg säger att det inte
finns vare sig sakliga eller ekonomiska
skäl att, samtidigt som Östhammar
den 1 januari 1971 överförs till Uppsala
län, utesluta kommunen från den gemenskap
som måste eftersträvas, närmast
med tanke på dessa fiskerättigheter.
Departementschefen anför sammanfattningsvis
»att den ändrade länsindelningen
inte f. n. bör leda till saklig
ändring i gällande bestämmelser om
fiske i enskilt vatten». Det innebär alltså
att departementschefen har en annan

Ändring i lagen om rätt till fiske

uppfattning än herr Lundberg.

De sakliga skälen till att det inte är
möjligt att tillämpa samma lagbestämmelser
för östhammars kommun som
för länet i övrigt är väl helt enkelt —
förmodar jag —• att man inte hunnit
göra erforderliga utredningar eller
överväga de konsekvenser som skulle
bli följden härav. Jag kan också tänka
mig att departementschefen tagit hänsyn
till de ekonomiska konsekvenserna.
Han måste väl räkna med att befolkningen
inom östhammars kommun i
det fallet måste behandlas på samma
sätt som skärgårdsborna inom Stockholms
län i övrigt och att man inte kan
göra en lagändring utan att ta hänsyn
därtill.

Då vi talar om skärgården avser vi i
huvudsak området från Öregrund och
söderut utefter hela Stockholms läns
kust. Samma bestämmelser bör gälla inom
hela detta område, men det är inte
möjligt att utan vidare genomföra en
sådan lagändring utan att nödvändiga
utredningar först blivit utförda.

Men då ett sådant utredningsmaterial
inte föreligger före den 1 januari 1971
är det heller f. n. inte möjligt att nu göra
lagen gällande inom östhammars
område. Detta är det sakliga underlag
som vi i tredje lagutskottet haft att ta
hänsyn till. Vi har därför bedömt att
vi bör tillstyrka, vad Kungl. Maj :t begär
i detta fall.

Det är märkilgt att herr Lundberg
underkänner herr Tranas kompetens i
detta sammanhang — han är ju ändå
fullmäktiges ordförande i Östhammars
kommun, alltså den kommun som är
berörd av förslaget. Han torde således
utan och innan känna förhållandena i
skärgården och även kunna bedöma
konsekvenserna av förslaget. Jag tror
också att herr Trana givit en bild av
förhållandena som ganska väl överensstämmer
med den bofasta befolkningens
syn på dessa problem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan.

118 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till fiske

Ilerr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! År 1950 föreslog jag
att befolkningen i Stockholms län skulle
få samma rätt till fiske som befolkningen
i alla andra kustlandskap. Men
det ville ingen av ledamöterna från
Stockholms län gå med på. Därför hälsar
jag med tillfredsställelse om hela
Stockholms län kan innefattas i föreliggande
förslag om rätt till fiske.

Det talas om sakliga skäl i sammanhanget.
Ja, de sakliga skälen var tidigare
att man ur statskassan skulle betala
ut 2 å 3 mijloner kronor för intrång i
fiskerättigheter. Beloppet har nu i stället
blivit 35—40 miljoner kronor, och
det är detta jag reagerar mot.

Jag har inte funnit att östhammars
stad har tillfrågats eller haft detta
ärende på remiss. Eller är det så att
Östhammars stads ledning och dess fullmäktigeordförande
inte har ansetts vara
kompetenta att avge ett utlåtande i
detta sammanhang?

Landshövdingen i Uppsala län var
ju kompromissvillig. Han hade heller
inget att förlora eftersom han redan
har fiskerätt i området; hans sommarvilla
ligger där. Men vad anser fiskarbefolkningen?
Hur många fiskare har
herr Trana i sin kommun, och hur
många bedriver fiske i sådan utsträckning
att de deklarerar inkomster av
det? Man bör väl ändå tolka detta så
att representanterna för den fasta befolkningen
i området inte vill tillåta
fritt fiske för fritidsfolket. Jag kan naturligtvis
inte förneka att de har rätt
att hysa den uppfattningen, men fiskarbefolkningen
upplåter ju tomter och
hyr ut stugor till fritidsfolket och har
alltså väl viss vinning av hela denna
verksamhet. Det är det som varit avgörande.

Jag förstår mer än väl att herr Trana
räknar med att kammarens ledamöter
inte hör vad jag säger — man har ju

annat att lyssna på. Men nog är det
på det sättet att fiske är en ganska viktig
sak för människorna i allmänhet.

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg underkänner
remissinstanserna och säger att
där bara sitter tjänstemän som ingenting
begriper av de här ärendena. Men när
ortsbefolkningen i Östhammar har den
enastående möjligheten alt som talesman
i riksdagen för sina intressen ha
kommunalfullmäktiges ordförande, så
är herr Lundberg inte belåten med det
heller.

Hur skall man egentligen bära sig åt
för att få fram sådana uttalanden från
berörda bygder att herr Lundberg skall
anse att de är ett verkligt uttryck för
folkets mening? Jag tycker det är mycket
värdefullt att en bygdens egen representant
här kan göra sig till tolk för
ortsintressena.

Herr TRANA (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg har inte
svarat mig, om han har frågat fiskarena
— inte fiskarna.

Fiskeristyrelsen skriver: »Nämnas kan
dock att möjligheterna att bedriva fritidsfiske
inom området för närvarande
torde vara goda till följd av en relativt
omfattande fiskekortsförsäljning. Tveksamt
är om yrkes- och binäringsfisket
skulle vinna på ett vidgat fritt fiske på
enskilt vatten inom området. Detta redovisade
år 1969 ett 40-tal yrkesfiskare
och ett 20-tal binäringsfiskare.»

Det är svaret på frågan hur många
fiskare som finns. Men antalet är i ständigt
krympande, och om ett par årtionden
kan de här aspekterna inte längre
läggas på frågan.

Sedan kan jag tala om för herr Lundberg
att när jag i morse fick se att det
här ärendet skulle komma upp — jag
hade inte uppmärksammat det tidigare
—• beslöt jag mig för att fråga riksdagens
upplysningstjänst hur mycket pengar
som har betalats ut. Sedan 1950/51

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 119

tror jag det har anslagits sammanlagt
nära 43 miljoner. De faktiska redovisade
utgifterna har utgjort drygt 37 miljoner,
men av detta belopp är det bara 750 000
kronor som gått till östhammarsområdet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Talet om närdemokrati
låter vackert, men när det har gått så
långt att en representant för ett stort
område som Östhammarsområdet, som
av en tillfällighet sitter i riksdagen, anser
sig kunna tala å hela befolkningens
vägnar, liar man nog gått över från närdemokrati
till något annat. Det kan hända
att det har varit på detta sätt i Roslagen
—- herr Grebäck bör ju känna till
förhållandena där —• men nog förefaller
det hela orimligt.

Dessa argument anförs alltid gentemot
vissa grupper i samhället. Den befolkning
som har fiskat här i 50 års tid får
nu finna sig i att dessa nya herrar, som
är ganska hårda, tar ut stämning på löpande
band. Vilka är det som bestämmer
över stora områden i Stockholms
skärgård? Det borde väl ändå herr Grebäck
och herr Trana ha åtminstone en
viss uppfattning om. I varje fall syftar
de inte till att införa någon närdemokrati,
och det är vad jag protesterar
mot.

Vad sedan gäller frågan hur stor fiskarbefolkningen
är inom området är
det självfallet en försvinnande liten del
som sysselsätts med fiske på heltid. Det
finns ett visst antal deltids- och husbeliovsfiskare,
och de kommer icke att lida
skada förrän också de börjar fundera
över hur mycket de skall kunna ta ut
på samma sätt som man har gjort på
andra håll. Jag har utgått från att riksdagen
inte skall tillåta att myndigheterna
fortsätter att betala ut pengar som
hittills. Det sägs att närmare 40 miljoner
har betalats i stället för 2 miljoner.
Det är en orimlig situation i vårt moderna
svenska samhälle, men rätt är
som sagt ett relativt begrepp.

Ändring i lagen om rätt till fiske

Herr GREBÄCK (ep) kort genmäle:

Är inte herr Lundberg inne på farliga
vägar när han säger att denna grupp är
så obetydlig att vi inte behöver ta hänsyn
till den? I andra sammanhang brukar
herr Lundberg framhålla hur herrarna
for fram i gamla tider. Då var det
en liten grupp som höll räfst och utövade
terror mot obesuttna bönder och fattigfolk
över huvud taget.

Jag menar att rättssäkerheten över
huvud taget är odelbar, och det måste
man väl under alla förhållanden hålla
på inte minst från riksdagens sida vare
sig gruppen är liten eller stor.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Det var länge sedan jag
begärde ordet, och jag gjorde det då
därför att jag tyckte att det verkade som
om luften höll på att gå ur herr Lundberg.
Jag får emellertid erkänna att han
nu kommit upp ganska bra i varv igen
och att det egentligen är ganska onödigt
att fortsätta diskussionen.

Men jag kan ändå inte låta bli att instämma
med herr Lundberg, när han talar
om hur olycklig hela denna lag har
varit. Den kom till alltför lättvindigt,
och frågan är, hur det skall bli möjligt
att undvika sådana saker i fortsättningen.
Det får de tänka på som lyckats hålla
sig kvar på åkebrädan här — jag är
som vanligt utslagen och kan inte vara
med i fortsättningen. Men man får väl
hoppas, att ni kan hitta på något sätt att
undvika sådana ting.

Jag kommer mycket väl ihåg hur det
gick till när lagen antogs. I spetsen för
en delegation blekingska inomskärsfiskare,
yrkes- och deltidsfiskare, var jag
uppe här i Stockholm för att lägga fram
deras bekymmer; det är inte från det
hållet som man har begärt att få lagen.
Vi var mycket bekymrade, men en fiskeriintendent
som då var rådgivare till
tredje lagutskottet hade ingen svårighet
att få utskottet med sig på sina principer,
trots att vi helt var emot dem. .lag
måste säga att jag därför var mycket

120 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Ändring i lagen om rätt till fiske

glad över att jag lyckades få ut mina
blekingar ur utskottslokalen, innan de
fått tillfälle att i praktiken visa de färdigheter
som vi anses dela med hälsingar,
nämligen att vara de främsta knivskärarna
här i landet.

För att återgå till allvaret: Hur skall
vi slippa sådana här saker i fortsättningen?
Vem som helst som hade en
aning om hur det låg till i praktiken
kunde ha sagt att det skulle bli ungefär
som det har blivit. Och det är inte färdigt
ännu. Jag tror att man har väntat
med de svåraste och dyrbaraste ersättningsärendena,
och vi, eller rättare sagt
ni, kommer att få den här debatten varenda
år så snart ni kommer in på dessa
fiskerättsfrågor.

Skall man ta hänsyn till deputationer
som har lokal kunskap eller till politiska
utredningar, som ibland tyvärr svävar
litet för högt ovanför verkligheten?
Ja, det är som sagt någonting som ni får
avgöra.

Även om jag alltså instämmer med
herr Lundberg i att den här lagen har
varit olycklig från första början kan jag
lugna honom när det det gäller mig
själv — här brukar vi ju också diskutera
mina privata förhållanden! När herr
Lundberg någon gång på 1980-talet eller
när det äntligen kan fattas beslut om
den ersättning jag skall ha, ser att det
utgår ett stort belopp, bör han tänka på
att beloppet skall förräntas från 1950
med 6 procent, som beskattas icke som
ackumulerad inkomst utan på en gång.
Där tar staten tillbaka 85 procent på ett
bräde om inte maximigränsen då har
höjts ytterligare — och det är mycket
möjligt. Sedan utgår bara till en viss del
ersättning för minskat penningvärde.
Där försvinner resten; redan i dag är
ersättningen på så sätt nere i en tredjedel
av det reella värdet 1950. Dessutom
har jag på grund av att denna olyckliga
lag berövat en mängd av dem som herr
Lundberg kallade de obesuttna, alltså
yrkes- och deltidsfiskarna där nere,
deras levebröd, varit tvungen att ta på

mig de åtgärder för landskapsvården,
som var så att säga gratis så länge de
bodde där.

Av den ersättning som jag får blir det
alltså ingenting över utan jag måste i
stället skjuta till pengar. Så var lugn,
herr Lundberg!

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är synd att herr
Wachtmeister skall lämna riksdagen på
grund av demokratins utslag.

Herr Wachtmeister skulle egentligen
inte ha ett öre i ersättning därför att
en hög militär på 1680-talet lade beslag
på vissa markområden med hjälp av sin
fina befattning, trots att han varit med
om att förorda reduktionen. Han har
aldrig betalat någonting för godsen där
nere i Blekinge. Jag skulle gärna vilja
se åtkomsthandlingarna och kvittona
på betalningen, men herr Wachtmeister
vet att alla de handlingar som han har
bara är sådana som skrivits ut av kammarkollegiet
och som renderat utställaren
en mycket allvarlig anmärkning.

Det finns liknande händelser. År 1765
tog fyra personer 104 miljoner kronor
från staten plus några tunnor guld. Riksdagen
betraktade detta som en mycket
allvarlig sak och krävde tillbaka statens
egendom — jag har beskrivit det i
en annan motion. Jag tycker att herr
Wachtmeister skall läsa om det öde som
drabbade Grillarna och en annan hög
ämbetsman i vårt land.

Jag har uppfattat herr Wachtmeister
som så hederlig att jag inte tror att han
år 1980 kommer att begära ersättning
för s. k. intrång med 6 procents ränta.
Han skulle nog aldrig kunna begå en
sådan handling. Det är vad vi brukar
kalla en i lag icke tillåten handling.

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle: Herr

talman! Nu börjar vi kanske
komma litet väl långt bort från vad debatten
egentligen gäller. Men jag vill bara
säga till herr Lundberg, när han ger

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 121

sig in på alt tala om åtkomsthandlingarna
för Johannishus fideikommiss, att det
är en sak som han inte begriper ett
skvatt av och som han inte skall uttala
sig om. Fideikommisset är köpt till för
den tiden t. o. m. osedvanligt höga priser.
Tyvärr har mina förfäder inte varit
goda affärsmän, herr Lundberg.

Herr ÅKERLIND (m):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i den tidigare diskussionen, som jag tycker
har varit delvis ganska osaklig. Men
jag vill säga att även om propositionen
följs, finns det en viss risk att det fiskas
mycket utan att fiskerättsinnehavarna
får rimlig ersättning.

En annan sida av saken är att jag
principiellt anser att vid en länsgränsändring
det nya länets lagar bör giilla
för hela länet, det skall väl vara någon
ordning även härvidlag. Man borde ha
tänkt på detta innan beslutet om den
här länsgränsändringen fattades. Nu är
beslutet fattat, och därför bör det nya
länets lagar gälla för de nytillkomna
områdena. Det är som sagt en principiell
fråga.

Med den motiveringen kommer jag
att stödja herr Lundbergs yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 151(5;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 86, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vissa miljövårdsfrågor

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 1516.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Lundberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 166 ja och 9 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Vissa miljövårdsfrågor

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av motioner
angående vissa miljövårdsfrågor.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna 1: 422
av herr Bohman m. fl. och II: U66 av
herr Holmberg m. fl., vari, såvitt nu var
i fråga, bl. a. hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om en skyndsam utredning och förslag
till kostnadsfördelning mellan det allmänna
och enskilda då det gällde åtgärder
i miljöbevarande eller miljöförbättrande
syfte,

dels de likalydande motionerna I: 921
av herrar Brundin och Lidgard samt
II: 1100 av fru Sundberg och herr
Krönmark, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om tillsättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift att
framlägga förslag till fördelning av
kostnadsansvaret för miljöskador, var -

122 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Vissa miljövårdsfrågor

vid i utredningsuppdraget även borde
ingå att utreda behovet av och förutsättningarna
för en allmän miljöskadeförsäkring,

dels de likalydande motionerna 1: 936
av fru Elvy Olsson och II: 1090 av herr
Larsson i Borrby m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställde att principerna för
kostnadsfördelningen inom miljövården
bleve föremål för utredning,

dels de likalydande motionerna I: 326
av herrar Brundin och Hubinette samt
II: 356 av fru Sundberg m. fl., såvitt nu
var i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 920
av herr Bengtson m. fl. och II: 1085 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhölle om utredning angående kompetensförhållandena
för den kommunala
miljöpolitiken i syfte att möjliggöra en
effektivisering och aktivisering av den
kommunala miljövården i enlighet med
vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 935
av fru Elvy Olsson och II: 1081 av herr
Grebäck m. fl.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. lämna motionerna I: 920 och

II: 1085 utan åtgärd,

2. lämna motionerna I: 326 och

II: 356, såvitt desamma avsåge åläggande
för kommunerna att utarbeta planer
för landskapsvård, samt motionerna
I: 935 och II: 1081 utan åtgärd,

3. lämna utan åtgärd motionerna
1:921 och 11:1100, 1:936 och 11:1090
samt, såvitt avsåge utredning och förslag
till kostnadsfördelning mellan det
allmänna och enskilda i fråga om åtgärder
i miljöbevarande eller miljöförbättrande
syfte, motionerna I: 422 och
II: 466,

4. lämna utan åtgärd motionerna
I: 422 och II: 466, såvitt däri hemställts
om ändring av namnet på statens naturvårdsverk.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hermansson (ep), Skagerlund
(fp), Åkesson (fp), Ingvar Andersson
(m), Hansson i Skegrie (ep),
Jonasson (ep), Nilsson i Lönsboda (fp)
och Krönmark (m), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 920 och II: 1085 anhålla hos
Kungl. Maj:t om utredning angående
kompetensförhållandena för den kommunala
miljöpolitiken i syfte att möjliggöra
en effektivisering och aktivisering
av den kommunala miljövården;

2. av herrar Carl Eskilsson (m), Hermansson
(ep), Skagerlund (fp), Åkesson
(fp), Ingvar Andersson (m), Hansson
i Skegrie (ep), Jonasson (ep),
Nilsson i Lönsboda (fp) och Krönmark
(m), som ansett att utskottet under 3
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 422 och II: 466, såvitt nu
var i fråga, ävensom motionerna I: 921
och 11:1100 samt 1:936 och 11:1090
anhålla om utredning och förslag till
kostnadsfördelning mellan det allmänna
och enskilda i fråga om åtgärder i miljöbevarande
och miljöförbättrande syfte.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Vi torde alla vara överens
om att den eller de som förorsakar
en miljöskada i princip bör ersätta de
kostnader och andra förluster som härigenom
uppkommer. Vi har beslutat lagar
och förordningar som följer denna riktiga
princip. Tyvärr är det emellertid i
många fall omöjligt eller i varje fall
mycket svårt att i praktiken tillämpa
principen i fråga. Det finns kommuner
och enskilda företag som genom en viss
verksamhet åstadkommer ganska betydande
miljöförstöringar, men de överlämnar
åt andra att betala reparationskostnaderna,
om jag så får säga, och ut -

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 123

ger ingen som helst ersättning.

Jag skall här bara ge ett enda men
ganska lättförståeligt och närliggande
exempel. Jag tänker på det fallet att
en kommun eller ett företag släpper ut
förorenat spillvatten i avlopp som genom
bäckar och åar söker sig mot havet.
De vattendrag som berörs härav
blir i hög grad förorenade. Det betyder i
sin tur att olika vattenväxter — gräsarter
och vassarter — förorsakar att
vattendragen växer igen. Underhållet av
dessa vattendrag blir härigenom väsentligt
fördyrat, men det åligger de jordägare
som bor längs vattendragen att ta
på sig de fördyrade underhållskostnaderna.
Den som åstadkommer föroreningen
och indirekt är skuld till det hela
kommer undan i fråga om ersättning.

Många sådana exempel skulle kunna
anföras — t. ex. förstöring av fisket
i åar och sjöar in. m. — men jag skall
med hänsyn till tiden inte anföra fler
exempel.

Dessa missförhållanden gör att det är
på tiden att en ordentlig utredning
igångsätts om den kostnadsfördelning
som rimligen bör ske mellan dem som
åstadkommer miljöskadorna och dem
som orättvist får betala reparationskostnaderna.

Vad sedan gäller kommunernas kompetensförhållanden
när det är fråga om
miljöskador vill jag gärna säga att också
vi reservanter är helt på det klara
med att kommunerna har full frihet
att ordna sin miljövård som de behagar.
De får lov att precis som de vill utnyttja
de kommunala förvaltningsorgan
som finns — där är vi överens. Men när
det gäller kompetensen för dessa kommunala
förvaltningsorgan finns det
däremot inte några bestämda riktlinjer.
Man vet egentligen inte hur långt den
kommunala kompetensen bör sträcka
sig här, inom vilka områden som kommunerna
bör göra miljöinsatser etc. Det
är därför också nödvändigt att vi får
mera ensartade kompetensregler i fråga
om denna kommunala miljövård.

Vissa miljövårdsfrågor

Det är vad som innefattas i de två
reservationer som är fogade till detta
utskottsutlåtande. Jag ber därför, herr
talman, med detta korta anförande att få
yrka bifall till båda dessa reservationer.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Jag skall verkligen försöka
att inte animera till en så livlig
debatt som vi hade under föregående
ärende. Men detta är så väsentliga frågor
att jag i alla fall tycker att jag å
mitt partis vägnar vill göra en deklaration
om varför jag har biträtt dessa två
reservationer.

För att börja med reservationen 1,
som föreslår att vi skall begära en utredning
angående kompetensförhållandena
för den kommunala miljöpolitiken,
vet jag att detta på visst håll har
uppfattats som ingrepp i den kommunala
kompetensen. Utskottets ordförande
har tidigare framhållit att kommunerna
i dag har möjlighet att på frivillig väg
ingripa. Planläggningen ankommer dock
på naturvårdssektionen hos vederbörande
länsstyrelse. Givetvis är kommunerna
i detta fall remissmyndigheter som
får yttra sig över de frågor som gäller
den berörda kommunen. Men i och med
att kompetensförhållandena för den
kommunala miljöpolitiken inte är klarlagda
är kommunernas ställning inte så
stark som den borde vara.

Det gäller här t. ex. landskapsvården,
där många frågor inom planläggningen
måste tas upp på det lokala planet. Det
är därför från demokratisk synpunkt,
effektivitetssynpunkt och många andra
synpunkter av intresse att få kompetensförhållandena
klarlagda så formellt
som möjligt. Reservanternas krav är
därför utomordentligt väl motiverat.

Reservationen 2 kräver en utredning
rörande kostnadsfördelningen mellan
det allmänna och enskilda på miljövårdsområdet.
Här avses i första hand
reparation av redan skedda miljöskador.
Vi har numera en miljöskyddslag
som gäller miljöskador från nya fasta

124 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Vissa miljövårdsfrågor

anläggningar. Denna lag skall förebygga
skador i så stor utsträckning som
möjligt. Det föreligger här ett strikt
skadeståndsansvar för företagen. Men
när det gäller gamla anläggningar finns
det många fall där man inom processindustrin
helt enkelt har förstört vattensystem.
Och jag tror att vi alla i detta
land — oavsett var vi hör hemma politiskt
— är medvetna om att vi på sikt,
när vi har möjligheter till det, måste
försöka restaurera så mycket som möjligt.
Vi vet också att detta kommer att
dra betydande kostnader. Då får vi en
debatt om vem som skall betala.

Från visst håll sägs att detta är samhällets
uppgift. Från annat håll sägs att
det är näringslivets uppgift — det är
näringslivet som haft profit av detta.
Som jag ser det ligger sanningen någonstans
mitt emellan. Det har varit eu
teknisk utveckling, en industrialiseringsprocess,
som vi alla dragit nytta
av. Företagen, aktieägarna och de anställda
har dragit nytta av den, kommunerna
har dragit nytta av den genom
att de fått ett ökat skatteunderlag och
även staten har dragit nytta av den genom
att staten tillförts skatteinkomster.
Då finner jag det rimligt att alla tre parterna
får vara med om att betala återställandet
av miljövärdena.

I utskottsutlåtandet framförs argumentet
att man redan knäsatt en princip
genom det 25-procentiga bidraget till
miljövårdsfrämjande åtgärder — för
luft- och vattenvård — inom industrin.
Detta är emellertid enligt min mening
ingenting annat än ett stimulansbidrag
som inte på något vis kan sättas som
riktvärde för en kostnadsfördelning.

Av remissyttrandena framgår att åtskilliga
remissinstanser förordar utredning.
Några remissinstanser är för dagen
kallsinniga -— de anser att andra
åtgärder tränger på och behöver vidtagas,
medan man kan vänta på detta område.
Men om vi ser på miljöpolitiken
i dess helhet kan vi på område efter
område konstatera att de utredningar

som genomförts tyvärr har kommit för
sent. Detta är ingenting som vi kan
skylla på någon särskild — vi är väl alla
medskyldiga genom att vi inte observerat
farorna. Man skulle i dag önska
att vi för kanske 15 år sedan hade börjat
uppmärksamma exempelvis engångsförpackningarna
och problemen kring
dem.

Här har vi ett område som gäller
kostnadsfördelningen, och det är ett
problem som så småningom måste lösas.
Riksdagen borde ta lärdom av erfarenheterna
på det rent tekniska området,
om jag så får säga, och se till att vara
ute i god tid. Därför ber jag att få yrka
bifall även till reservation 2.

Jag vet att vi i och för sig inte kan
åstadkomma någonting här i kväll, men
jag vet också att denna fråga kommer
tillbaka så småningom. Med detta inlägg,
herr talman, har jag bara velat
hålla frågan öppen för fortsatt behandling.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! I det utlåtande som vi
nu diskuterar har jordbruksutskottet tagit
upp yrkanden i motioner som gäller
den kommunala miljövården samt fördelningen
av kostnaderna för miljövården
mellan enskilda och allmänna intressen.
Frågor av detta slag är inte nya
i denna kammare. De har ofta diskuterats.
Därför kan jag liksom de föregående
talarna vara ganska kortfattad. Jag
vill endast göra några randanmärkningar
och anföra några synpunkter.

Vad först gäller den kommunala miljövården
är vi inom utskottet praktiskt
taget eniga om att kommunerna bör vara
aktiva när det gäller miljövård. Reservanterna
anser att riksdagen bör dra
upp vissa riktlinjer för vilka kommunala
organ det är som skall handha dessa
frågor.

Vi har sagt att det i princip är kommunstyrelsen
som är huvudansvarig i
detta sammanhang. Kommunerna har
rätt att tillsätta särskilda nämnder för

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 125

miljövården. De har också möjlighet att
överflytta uppgifter på de olika nämnder
som finns. Vi menar att detta är
tillräckligt och att det inte finns några
skäl att göra en ändring.

Utskottet anför att nuvarande författningsbestämmelser
anger den grundläggande
kompetensfördelningen mellan
de kommunala organen just på delta
område. Vi anser att man inte kan
begära mer än vad som här redan finns.
Vill man ha en ytterligare skärpning,
bör man gå lagstiftningsvägen. Vi var
i jordbruksutskottet tämligen överens
om att frågan i så fall inte borde ha behandlats
av detta utskott utan i stället
av konstitutionsutskottet.

Det är vidare svårt att fastställa normer
som skall gälla för kommunerna
i hela landet med de olika förutsättningar
som föreligger för kommunerna.
Storstadsregionerna har sina problem,
glesbygderna sina problem osv.
Det är därför ganska besvärligt att på
det sätt reservanterna föreslår fastställa
vilka organ som skall ha hand om
de frågor det här gäller.

Vad beträffar kostnadsfördelningen
inom miljövården, som också bär
rörts av motionärer och tagits upp i reservationer
till utskottets utlåtande, anser
utskottet i likhet med flertalet av de
remissinstanser som yttrar sig över
motionerna — däribland så vikliga remissinstanser
som Sveriges industriförbund
och majoriteten av Svenska kommunförbundet
— att det för närvarande
inte finns någon anledning att påyrka
någon utredning i dessa frågor. Utskottet
framhåller i sin motivering att det
föreligger stora svårigheter att dra upp
generella riktlinjer för en ansvarsfördelning
och kostnadsfördelning när det
gäller åtgärder för att återställa markområden
eller vattendrag som utsatts
för miljöförstöring av skilda slag. Orsaksförhållandena
kan vara mycket
oklara. Ofta har skadorna uppstått till
följd av otillräckliga kunskaper om hur
ett utsläpp skulle komma att påverka

Vissa miljövårdsfrågor

vattendrag o. s. v. Enligt utskottets mening
får man väl, som man redan har
gjort i många fall, föra förhandlingar
om hur dessa problem lämpligen skall
lösas.

När det gäller nytillkommande industrier,
som använder ämnen som kan
skapa problem i naturen, är det klart
utsagt i den miljövårdslag som vi har
vem som är den ansvarige om vattendrag
eller annat i naturen skadas. .Tåg
tror att vi i princip är överens om att
så långt det är möjligt den som förorsakar
skadan också skall betala för att
dess följder rättas till.

Herr Krönmark tog upp bestämmelserna
om de 25-procentiga bidragen.
Riksdagen beslutade 1969 att stimulansbidrag
om 50 miljoner kronor skulle
anslås nu varje år under en femårsperiod
till stöd för insatser för vattenoch
luftvårdande åtgärder inom redan
etablerade industrier. Vid nyetableringar
utgår däremot inga bidrag, utan
industrin i fråga får själv stå för kostnaderna.

Härutöver vill jag nämna en fråga
som har berörts i motionerna men inte
i reservationerna och som har tagits
upp i RLF:s yttrande. RLF anser att
det är en klar diskriminering av jordbruket
att jordbrukarna inte får det
25-procentiga statsbidraget om de vill
vidta åtgärder för att hindra utflöde
från t. ex. silor att förstöra vattendrag.
Det är riktigt att de jordbrukarna inte
får detta bidrag, men de kan därför inte
sägas vara diskriminerade. Om en jordbrukare
vill genomföra en inre eller
yttre rationalisering och har för avsikt
att bygga en siloanläggning kan han
räkna in kostnaderna för rening av avloppet
och för silon och begära att fä
ett statsgaranterat lån. Han kan i vissa
fall, i den mån anläggningen sker i
samband med en betydande yttre rationalisering,
också få bidrag just till sådana
här åtgärder. Det kan inte industrin
få — det utgår bara till redan etablerade
företag. Jordbrukarna har alltså möj -

126 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Vissa miljövårdsfrågor

lighet framöver att i den mån de gör
rationaliseringar lägga till kostnaden
för reningsanläggning och få garantilån
med den lägre räntesats som tillämpas
för sådana lån. Dessutom kan de
få bidrag på jag vill minnas upp till 40
procent.

Herr talman! Jag tror inte att det
skadar att upprepa vad de föregående
talarna har sagt, att dessa frågor är
viktiga. Det föreligger inga delade meningar
om att vi måste försöka komma
till rätta med de olika problemen,
men vi kan ha olika synpunkter på hur
det skall gå till. Jag tror ändå att det
förslag som utskottet har kommit fram
till är det riktiga. Utskottet anser självfallet
att berörda myndigheter liksom
Kungl. Maj :ts kansli med stor uppmärksamhet
bör följa vad som sker på detta
område och komma med de förslag
som eventuellt kan behövas för att rätta
till missförhållanden.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan i dess utlåtande nr 42 som
innebär avslag på motionerna.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Låt mig göra ett par små
tillägg till det som har anförts av reservanternas
talesmän.

Liksom de föregående talarna anser
jag det mycket förvånande att denna
viktiga utredning uppskjutes. Dyrbar tid
går förlorad. Samhället kommer ändå
inte undan att ta ställning till efter vilka
principer denna kostnadsfördelning
skall ske.

Låt mig nämna ett par exempel. Här
har åberopats remissvar från Industriförbundet,
Kommunförbundet och naturvårdsverket.
Dessa tunga remissinstanser
är på intet sätt så eniga som herr
Persson i Skänninge vill påskina. Det
råder såvitt jag kan se stor oenighet
inom Kommunförbundet, och naturvårdsverket
anser att dessa frågor borde
tas upp som andra etapp i en sådan
utredning. Jag tror att naturvårdsverket

har svarat detta därför att man är väl
insatt i dessa problem.

Låt mig som exempel nämna en mycket
liten sektor inom miljövårdsproblematiken,
nämligen de gifter som används
vid livsmedelsproduktionen. De
har inte berörts av utskottets talesmän,
med det är egentligen dessa gifter jag
avser i den motion som jag undertecknat.
Användning av klorerade kolväten,
DDT-preparat, är som riksdagens ärade
ledamöter vet nu förbjuden i Sverige.
DDT tillåts numera i Sverige endast i
importerade livsmedel. Detta stolta beslut,
där Sverige internationellt sett gick
före — vi slog oss faktiskt i stolthet
för vårt bröst och sade att här fattade
vi ett stiligt beslut; som första nation i
världen förbjöd vi DDT — betalas av
en eller två procent av befolkningen,
som för en viss del av livsmedelsproduktionen
nu måste undvara detta farliga
gift som tidigare använts som
skydds- och bekämpningsmedel. Detta
farliga gift måste bort, och förbudet var
korrekt, men faktum är att beslutet fattades
utan att man visste någonting om
principerna för kostnadsfördelningen
i sammanhanget.

Tag till exempel fenoxisyrorna, som
nu är under debatt, med formeln 2,45 T,
4 K2N och 2,4 D. För dessa är man i*
giftnämnden redan på väg att diskutera
kanske ett totalförbud. Jag vill nu
fråga: Vet jordbruksutskottets majoritet
vad ett sådant toalförbud innebär? Jag
kan tala om att man därvid omöjliggör
all odling av stråsäd i vårt land. Det innebär
att man går tillbaka till 1800-talets.
teknik. Om expertisen skulle komma till
det resultatet — vilket man ännu integjort
— att dessa medel är farliga för
vår hälsa, då är det självfallet riktigt att
förbjuda dem. Då måste man emellertid
ha klart för sig konsekvenserna. Det är
inte giftnämndens sak att ta hänsyn
till dessa konsekvenser. Giftnämnden
har mycket vida fullmakter att totalt förbjuda
användningen av vissa preparat.
Men det anses inte vara giftnämndens.

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 127

huvudvärk att ta hänsyn till konsekvenserna.
Vems huvudvärk är detta? Jo,
det är Sveriges risksdags och Sveriges
regerings; det är här dessa frågor måste
lösas!

Ta t. ex. dinosebpreparaten, beträffande
vilka förslag om totalförbud redan
föreligger i giftnämnden! Vet jordbruksutskottets
majoritet att ett totalförbud
mot dinoseb — de gula preparaten
•— omöjliggör baljväxtodling i Sverige?
ningen.

Jag har nämnt dessa exempel bara
därför att jag är förvånad över att jordbruksutskottets
majoritet så lättvindigt
och kategoriskt kan avfärda en så pass
viktig fråga. Det behöver sannerligen
inte, som herr Persson i Skänninge
framhållit, bli någon politisk kontrovers
när det gäller att snarast få till
stånd en utredning som tar ställning till
hela problematiken om kostnadsfördelningen.

Herr talman! Jag beklagar att ett bifall
till utskottsmajoritetens förslag innebär
en ytterligare fördröjning av
handläggningen av denna viktiga fråga,
och därför ber jag att få yrka bifall
till de båda reservationerna.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Till herr Larsson i Borrby
skulle jag vilja säga att han i detta
sammanhang också kunde ha nämnt reservanterna.
Inte heller de har tagit upp
denna fråga, ehuru de hade haft lika
stor anledning som utskottsmajoriteten
att göra det. Motionerna gällde kommunernas
kompetens och fördelningen av
kostnaderna för de skador som uppstått
innan den nya naturvårdslagen
kom till.

Jag tror att herr Hansson i Skegrie ger
mig rätt i —- när han nu skall gå upp i
talarstolen — att vi i utskottet i princip
är överens om att den som förgiftar
naturen också skall stå för kostnaderna
— det må gälla en enskild eller
det allmänna.

När det talas om att vi får söka för -

vissa miljövårdsfrågor

handla oss fram till en riktig avvägning
tänker herr Larsson i Borrby i
första hand på de föroreningar som
skett innan den nya naturvårdslagen
kom till, då vi inte hade tillräckliga kunskaper
på detta område; forskningen
var då inte så långt framskriden som
nu.

Jag tror att herr Larsson i Borrby
har rätt i att dessa gifter är ganska besvärliga.
Men motionärerna har alltså
inte berört de frågorna, som inte heller
har tagits upp i reservationen, och utskottet
har endast behandlat de frågor
som motionerna sysslat med.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag har mycket noga
lagt märke till det som herr Persson i
Skänninge påpekar, nämligen att utskottsmajoriteten
bara behandlat kompetensfördelningen
och en del andra
saker. Men i min motion har jag tagit
upp hela kostnadsproblematiken när det
gäller miljöföroreningen, däri inräknat
jordbruksgifterna. Jag har hållit mitt
anförande här i dag just därför att utskottsmajoriteten
helt nonchalerat den
sidan av problematiken.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt gå upp i talarstolen igen, men eftersom
herr Persson i Skänninge sade
att jag skulle göra detta är det väl bäst
med hänsyn till protokollet — den som
en gång i tiden eventuellt vill studera
det kan ju annars fråga sig: Vart tog
Hansson i Skegrie vägen? Nu är han
här i alla fall.

Jag ger gärna herr Persson i Skänninge
rätt i att vi är överens om principerna,
nämligen att de som vållar
skada skall betala den. Men när vi alltså
är ense om detta, varför skall vi då
uppskjuta beslutet om kostnadsfördelningen? Det

heter i ett av de remissvar som
herr Persson i Skänninge alluderade på
— jag tror det var naturvårdsverkets

i28 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Vissa miljövårdsfrågor

— att man lämpligen bör ta upp kostnadsfördelningen
såsom en andra etapp
i natur- och miljövården. Vi är i alla
fall sent ute.

En synnerligen prominent talare vid
den naturvårdskonferens som hölls här
i Stockholm i förra veckan sade, att vi
nu står inför den tredje etappen i detta
sammanhang.

Den första etappen var att vi över huvud
taget hade vaknat och fått upp ögonen
inför de faror som naturförstöringen
och miljöförstöringen innebär.

Den andra etappen var att vi redan
har fattat beslut om vissa lagar och förordningar
för att styra miljövården och
hindra fortsatt förstöring.

Den tredje etappen, sade han, är frågan
om att skaffa pengarna och fördela
dem på ett sådant sätt att miljöförstöringen
kan hejdas. Han menade alltså
att vi redan nu är framme där.

Då hade det ju varit logiskt om utskottet
intagit samma ståndpunkt.

Denne prominente talare var, vill jag
minnas, landets jordbruksminister.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Låt mig bara konstatera
att jag fann, när jag med stort intresse
lyssnade till herr Persson i Skänninge,
att han icke på något sätt argumenterade
mot vad reservanterna här anfört
eller mot vad som står i reservationerna.

Herr Persson i Skänninge talade i
stället i stor utsträckning om frågor som
så att säga ligger vid sidan av detta problem.
Han berörde en fråga som riksdagen
behandlade i våras, nämligen ett yrkande
om att bidraget på 25 procent
skulle ges även till jordbruket och inte
vara begränsat enbart till industrin.

Därför vill jag ge herr Persson i Skänninge
rätt i vad han sade om att det
egentligen inte föreligger någon skillnad
i uppfattning. Det är tydligt att herr
Persson känner på samma sätt som vi
reservanter gör. Det är bara det att han
inte kan gå med på reservationen. Tyd -

ligen får ett förslag, även om det är
klokt, icke väckas av den politiska oppositionen
utan måste komma från regeringen.

Efter att ha hört herr Persson i Skänninge
argumentera här, är jag därför
mycket spänd på att få veta när regeringen
kommer att framlägga detta förslag
och säga att det är ett initiativ från
regeringens sida.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag vill inte bli beskylld
för att dra ut för långt på denna debatt.
Herr Hansson i Skegrie förklarade att
han inte tänkt gå upp mera i talarstolen
men att jag hade sagt att han skulle gå
upp och tala om att vi i princip var
överens. Det är fel. Herr Hansson i
Skegrie hade begärt ordet före herr
Larsson i Borrby. Jag vill bara säga
detta, så att det inte skall råda några
missförstånd.

Herr Krönmark säger att jag gått förbi
de frågor som tagits upp i reservationen.
Det har jag inte gjort. Jag har
sagt att reservationerna handlar om två
saker —- kommunernas kompetens och
kostnadsfördelningen mellan det allmänna
och enskilda. Jag har sagt att vi
icke tycker att vi skall avgöra kompetensfrågan
här. Det åligger kommunstyrelsen
att vara den huvudansvarige.
Vilken kommun som helst kan tillsätta
hur många fakultativa nämnder den
vill — tillsätta en naturvårdsnämnd eller,
om den vill, ge hälsovårdsnämnden
i uppdrag att handlägga naturvårdsfrågor.

När det gäller kostnadsfördelningen
trodde jag att herr Krönmark, som ändå
har avancerat rätt långt den senaste veckan,
fattade att jag sade att den kostnadsfördelning
som man här talar om
gällde vad som hade skett före naturvårdslagens
tillkomst. Då var man icke
på det klara med vad som hade orsakat
naturförstöringen. Efter naturvårdslagens
tillkomst är det ingen diskussion
på den punkten. Det är klart utsagt i

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39

129

denna lag vem som skall bära kostnaderna.
Därvidlag, lierr Hansson i Skegrie,
är vi i princip överens — det skall den
göra som har förorsakat att förstörelsen
uppstått.

Jag har alltså bemött reservanterna.

Herr KRÖNMARK (m):

Herr talman! Om herr Persson i Skänninge
hade lyssnat på mitt första anförande,
hade han nog fått klart för sig
orsaken till att jag tog upp det här problemet
just då. Det var alltså miljöskyddslagen
som var intressant i sammanhanget,
inte naturskydd slagen. Jag
sade att för de skador som inträffar
efter miljöskyddslagens införande är
ansvarsförhållandet strikt och fullständigt
klart. Jag konstaterar alltså att
herr Persson i Skänninge här slår in
en alldeles öppen fönsterruta.

När det gäller kompetensfrågan har
herr Persson i Skänninge tyvärr kommit
in på fel spår. Det är kommunerna
obetaget att anlita vilka kommunala organ
som helst för denna uppgift, antingen
kommunens styrelse eller någon
speciell nämnd, men det intressanta,
som har gått förbi herr Persson men
som vi tar upp i reservationen, är kompetensfördelningen
mellan staten och
kommunerna. Yi vill ge kommunerna
ett klart kompetens- och ansvarsområde,
men vi har inte krävt att den frågan
skall avgöras i dag; vi har krävt en utredning.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Får jag ställa en fråga till herr Persson
: Fattar giftnämnden beslut om totalförbud
för fenoxisyra, vilket innebär
att all spannmålsodling omöjliggörs i
Sverige, vem skall då ta de ekonomiska
konsekvenserna? Herr Persson anser det
ju vara fullt klart utan utredning.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Om någon jordbrukare
använder ett av giftnämnden förbjudet
medel och förstör miljön, får jordbru -

Vissa miljövårdsfrågor

karen stå för kostnaderna för skadan
— den saken är väl alldeles uppenbar.

Jag skall inte dra upp någon längre
diskussion med anledning av vad herr
Krönmark yttrade. Det är inte kompetensfördelningen
mellan kommunerna
och staten som ni vill komma till rätta
med, utan frågan vilket organ inom
kommunen som skall ha ansvaret. Läs
reservationen — där står det klart!

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
1 i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Hermansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 74 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 39

130 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Upprättande av en plan för vattenhushållningen

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
3 i utskottets utlåtande nr 42, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 75 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs vart efter annat jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 44, i anledning av motioner om undervisning
i miljövård vid skogs- och
lantbruksskolorna,

nr 45, i anledning av motioner om inrättande
av ett nordiskt forskningscentrum
för miljövård, samt

nr 46, i anledning av motioner om
mätstationer för kontinuerlig bevakning
av luftföroreningar och förändringar
i atmosfären.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 11

Upprättande av en plan för
vattenhushållningen

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av motioner
om upprättande av en plan för vattenhushållningen.

Till jordbruksutskottet hade hänvisats
följande av utskottet till behandling
i ett sammanhang upptagna motioner,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 422
av herr Bohman m. fl. och II: 466 av
herr Holmberg m. fl., vari, såvitt nu var
i fråga, hemställts att en riksplan för
den framtida vattenförsörjningen och
utbyggnaden av reningsverk upprättades,

dels de likalydande motionerna I: 522
av herrar Wirtén och Skärman samt
II: 609 av herr Tobé m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde att inventeringen
av landets vattentillgångar påskyndades
och fullbordades snarast samt att en
plan för vattenhushållningen upprättades,
varvid även utreddes möjligheterna
att återställa torrlagda sjöar till vattentäkt,
för fritidsändamål m. in.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte lämna motionerna
I: 422 och II: 466, såvitt desamma
avsåge en riksplan för den framtida vattenförsörjningen
och utbyggnaden av
reningsverk, samt motionerna I: 522
och II: 609 utan åtgärd.

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 131

Upprättande av en plan för

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson (m), Skagerlund (fp),
Svenungsson (m), Åkessson (fp), Nils
Nilsson (ep), Hansson i Skegrie (ep),
Antby (fp), Eliasson i Moholm (m)
och Persson i Heden (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
I: 422 och II: 466, såvitt nu var i fråga,
samt motionerna I: 522 och II: 609.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Samhällets och näringslivets
dynamiska utveckling ställer stora
krav på våra naturtillgångar, och
man kan väl i många fall säga att dessa
i vissa avseenden har blivit överansträngda.

Det utskottsutlåtande som vi nu behandlar
grundar sig på några motioner
som tar upp frågan om våra vattentillgångar.
Motionärerna önskar att inventeringen
av landets vattentillgångar
skall påskyndas och med det snaraste
fullbordas. Vidare vill man ha fram
en sammanfattande plan för hur tillgångarna
skall utnyttjas.

Bland remissorganen råder enighet
om att detta problem är av mycket stor
betydelse, och statens planverk rekommenderar
att motionerna beaktas vid
den fysiska riksplaneringen. Det skulle
väl vara frestande att gå in på de speciella
miljöaspekterna i detta sammanhang,
men jag skall inte göra det. Jag
vill nöja mig med att påpeka en sak
som jag tycker är av särskild betydelse.

När ett företag skall etableras eller
utvidgas, är det av utomordentligt värde
att man snabbt kan få besked från
berörda myndigheter. Alltför långa väntetider
leder till stora fördyringar när
det gäller anlägningarna. De leder också
till utebliven effektivitet i fråga om
sysselsättning och arbetsresultat, och

vattenhushållningen

detta i sin tur leder till utebliven produktionsökning.

Vi som företräder reservanterna här
delar motionärernas uppfattning, och vi
finner det synnerligen angeläget att man
påskyndar inventeringen av vattentillgångarna
liksom också planeringen. Vi
hävdar att det är nödvändigt att man
ställer erforderliga resurser till förfogande
för detta ändamål.

Med detta vill jag, herr talman, yrka
bifall till reservationen.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Det är möjligt att åtskilliga
av kammarens ledamöter är trötta
så bär dags och gärna ser att jag talar
kort. Det är också möjligt att några
är törstiga, och i så fall är det kanske
lättare att tillfredsställa denna åstundan
genom att dricka en mugg friskt vatten.
Det torde inte vara någon här som tycker
att det är märkvärdigt att vi har
möjlighet att göra det.

Jordbruksutskottet har i sitt utlåtande
nr 47 tagit upp frågan om våra vattentillgångar
och nödvändigheten av att
åstadkomma en planering och en inventering,
inte minst med avseende på reningsverk
och recipienter liksom givetvis
färskvattentillgången.

Bakom det krav som reservanterna
biträder ligger bl. a. en partimotion från
moderata samlingspartiet, i vilken vi
för fram kravet på en sådan inventering.

Vatten och luft har för oss alla varit
självklara tillgångar, och det var först
när allvarliga betänkligheter vad gäller
den självklarheten kom till uttryck som
miljödebatten egentligen startade. Vi
blev nämligen medvetna om att det här
inte bara var fråga om en tillgång till
luft eller vatten — det var också fråga
om kvaliteten.

Jag skall inte nu uppehålla kammaren
med att diskutera behovet av god kvalitet
på vår luft och vårt vatten, men jag
vill med några ord beröra skillnaden
mellan problemen när det gäller de tvä
elementen. Tillgång på luft har vi över -

132 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Upprättande av en plan för vattenhushållningen

nande att de remissinstanser som varit
tillfrågade härom starkare tryckt på

allt, men när vi lokaliserar en industri
till en viss ort tar vi hänsyn till att luftföroreningarna,
dvs. luftens reningsgrad
och industrins möjligheter att rena
avgaserna, kan påverka lokaliseringen.
Vid lokaliseringen av en industri
med hänsyn till vattnet har vi ett större
problem. Då måste vi ha klart för oss
dels hurudan färskvattentillgången är,
dels vilka möjligheter recipienten eller
Vattentäkterna har att ta emot avfallet
från industrin i fråga. Som herr Antby
sade är en felinvestering, som beror inte
minst på att förberedelsearbetet och
kunskaperna varit otillräckliga, en
utomordentligt dyrbar historia.

Men det finns också en annan sak,
som jag här särskilt vill trycka på nämligen
att vi inom miljövårdspolitiken
måste se framåt. Herr Krönmark sade
nyss att vi alltid är för sent ute, men
han slutade sitt anförande med att säga
ungefär att frågorna väl kommer upp
igen. Ja, jag är övertygad om att det
kommer att ta många år, men en gång
kommer vi ändå dithän att vi här i vårt
vattenrika land måste göra eu inventering
och planering av våra vattentillgångar.

Varför skjuter vi då mijövårdsfrågorna
framför oss? Jo, det gör vi därför
att vi är bortskämda. När det gäller vattenplaneringsfrågan
är det ganska intressant
att jämföra vårt land med länderna
på kontinenten. Där anser man i
dag att en sådan planering är növändig
— och den är också genomförd där. Vi
är kanske ännu inte tvingade att göra en
sådan planering, men vi kommer att
bli det.

Jag vill erinra om vad planverket
framhållit, nämligen att det inte går
längre att behandla olika moment inom
miljövårdspolitiken vart och ett för sig.
Frågor om recipienternas förmåga,
färskvattentillgången, utsläppens reningsgrad
och storlek liksom kommunala
och industriella lokaliseringar måste
betraktas i ett sammanhang. Så sker
inte i dag, och det är kanske beteck -

nödvändigheten av en sådan samordning
än vad utskottet gjort. Det gäller
alltså lokaliseringen inte bara av miljöförstörande
industrier utan också av
miljöförbättrande reningsverk och andra
anordningar.

Det gäller emellertid också, såsom
herr Krönmark nämnde, vårt krav på
att det som redan förstörts skall restaureras.
Dagens miljövårdspolitik skall inte
vara inriktad enbart på att skydda vftr
miljö utan skall också vara ett uttryck
för vårt ansvar för att de brott, som begåtts
på detta område i vårt land liksom
i andra länder, blir sonade.

Det talas om att man skall spara på
vatten, men det är nu kanske bara ett
talesätt. I framtiden kan det bli ett
tvång. Den hemskaste följden av ett sådant
tvång anser vi nog alla vara ett
helt slutet system, där allt smutsigt avloppsvatten
efter rening går tillbaka för
att användas som dricksvatten. En sådan
ordning är redan en realitet i
många länder. Vi behöver kanske inte
komma dithän, men vi får inte heller
ha det så ordnat att vi kan gripa in
först när situationen blivit olidlig. Då
är den nämligen också ofta ohjälplig.

Reservanterna har begärt att en kartläggning
och planläggning av vattenförsörjningen
åtminstone påbörjas, kanske
i samband med den rilcsplanering som
nu pågår. Utskottsmajoriteten har inte
velat gå med på detta krav. Jag vill i
likhet med herr Krönmark säga att det,
även om reservationen inte skulle vinna
bifall vid en votering i kammaren,
med all säkerhet inte är sista gången
som riksdagen tar ställning till denna
fråga. Kanske kommer riksdagen då inte
heller att inta samma ställning som
blir fallet i dag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 47 fogade
reservationen.

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39

133

Upprättande av en plan för vattenhushållningen

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Arbetsdagen har blivit
lång, och jag skall vara nog omodern att
fatta mig kort-kort. Det beror inte på
någon nonchalans gentemot motionärer
eller reservanter utan är endast betingat
av de remissvar som har inkommit,
bl. a. från statens planverk och naturvårdsverket,
och som redovisar vad
som gjorts och vad som avses göras på
detta område i förhållande till de resurser
som finnes att tillgå.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
förslag och reservanternas
är att reservanterna vill starkare
betona vikten av att man försöker få
fram förslag till hur våra vattentillgångar
skall ransoneras och användas. Tillgången
på rent vatten har ju blivit dimensionerande
för hela samhällets och
för industriernas utbyggnad. Det är bara
30—40 år sedan vi gjorde av med
ungefär 100 liter vatten per dygn och
person och vi är nu — som i USA —
uppe i 400 och på väg mot 500—600 liter
i de tättbebyggda samhällena. Detta
måste naturligtvis tära på vattentillgångarna.
Det gör även våra industrier,
framför allt skogsindustrierna.

I reservationen föreslår man en inventering
och en planering av hur vattentillgångarna
skall användas. Jag vill
först betona inventeringen. Man kan nog
slå av på önskemålet i motionen om en
landsomfattande inventering. Man kan
väl börja med att göra en sådan i de
områden som är särskilt aktuella, nämligen
mellersta Sverige och södra Sverige.
Det som är speciellt aktuellt just
nu är sydsvenska höglandet med hänsyn
till den industrilokalisering som där
sker. För ett och ett halvt år sedan
framlade en utredning på detta område
ett betänkande som redovisas i statens
offentliga utredningar i 1969 års serie,

nr 21. Utredningen klargjorde hur man
skulle kunna lokalisera cellulosaindustrier
och skogsindustrier i södra Sverige.
Man utgick ifrån att det endast var
ett fåtal vattendrag som skulle kunna
i a emot sådana industrier. Man hänvisade
till kusterna, till Vänern, till Göta
älv, till Nissan och till ytterligare något
vattendrag. Nu litet mer än ett år efteråt
är man beredd att bygga industrier
vid andra och mindre vattendrag,
beroende på — som fru Sundberg här
sade — att det går att ta reda på vattnet
bättre, genom att vattnet får gå i omlopp
och alltså renas inom denna process.

När en sådan här industri skall anläggas,
måste en utredning göras av koncessionsnämnden
som har att se till att
en sådan plats väljes för verksamheten
att syftet kan vinnas med minsta intrång
och olägenhet. I förarbetena till
miljöskyddslagen har anförts att ett
miljöskyddsärende inte får behandlas
på samma sätt som ett ärende enligt vattenlagen.
Vid tillämpningen av vattenlagen
har ett vattenfall i taget behandlats,
varvid man bortsett från resten,
men vid tillämpning av miljöskyddslagen
måste man behandla hela regionen
och i detta fall vattendraget i hela dess
längd och undersöka vad det kan tåla.
Det är klart att om ett sådant ärende
kommer till koncessionsnämnden, måste
det göras en utredning. Det finns inte
egna resurser för ändamålet, utan naturvårdsverket
måste begära att sökandena
gör en utredning. Naturvårdsverket
måste se till att andra söm bor''efter
vattendraget och som berörs får tillfälle
att tala om hur de tänker utnyttja vattendraget
så att man får klart för sig
hur stort recipientutrymmet -—som det
brukar kallas — är. ! ’ p-''sS

Hur mycket tål detta vattendrag av
kommunala utsläpp och av industriutsläpp?
Om ett sådant ärende kommer
upp och man inte har gjort en inventering
i förväg, varigenom data för vattendraget
framkommit, kommer det att

134 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Upprättande av en plan för vattenhushållningen

dra ut på tiden och det blir, som man
sagt i reservationen, kostnader och omgång.
Enbart den saken är värd att beakta.

Utskottets ärade talesman nämnde att
man i remissyttrandena inte understött
den tanke som kommer till uttryck i
motionen. Men jag kan omtala att sedan
naturvårdsverket har yttrat sig till utskottet
— i våras alltså— har naturvårdsverket
den 21 oktober i år skrivit
till Kungl. Maj:t och begärt att få en inventering
och planering av våra vattentillgångar
just med hänsyn till ett ärende
som gäller en sådan här sak. Då visar
det sig att dessa utredningar inte
finns till hands, och det blir alltså en
lång väntan innan man kan avgöra ärendet.
— Även naturvårdsverket har således
nu slutit upp på motionärernas sida,
om jag så får uttrycka mig.
r Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! När herr Johanson i
Västervik talade för utskottsmajoriteten
var han föredömligt kortfattad. Jag vill
bara göra en kommentar genom att säga,
att då herr Johanson försöker att ur statens
planverks yttrande läsa ut ett stöd
för utskottsmajoritetens förslag, så har
jag rakt motsatt uppfattning. Jag anser
nämligen att planverkets yttrande innebär
ett krav på större resurser för denna
verksamhet.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skall be att få citera
ur det referat av planverkets yttrande
som ges på s. 5 i utskottsutlåtandet. Det
heter där: »Viss kartläggning av vattenresurserna
sker också inom planverkets
länsinventeringsprojekt. Motionärernas
önskemål bör därför, anser planverket,
huvudsakligen kunna inrymmas
inom nämnda tre projekt.» Och på s. 9
i utskottsutlåtandet står det: »Planverket
rekommenderar att motionerna beaktas
i arhetet med en fysisk riksplane -

ring---.» Det är vad som kommer

att inträffa här.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Antby begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Carl Eskilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Antby begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 96 ja och 75 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 63, i anledning av motioner om
åtgärder för att genom ideella organisationer
stödja visning av kvalitetsfilm,

nr 64, i anledning av motion om en
utredning angående barnfilm, och

nr 65, i anledning av motion om be -

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 135

Massmedias inverkan på barns fostran i hemmet

gränsning av våldsinslagen i televisionsprogram.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§13

Massmedias inverkan på barns fostran
i hemmet

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 66, i anledning av
motion om massmedias inverkan på
barns fostran i hemmet.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats motionen II: 1123 av herr
Johansson i Skärstad m. fl., i vilken
hemställdes att riksdagen måtte föreslå
Kungl. Maj :t att utreda på vilka punkter
föräldrarnas rätt att förmedla sina
värderingar beskures genom okontrollerad
påverkan och vilka åtgärder som
borde vidtagas för att skydda och säkra
denna rätt.

Utskottet hemställde, att motionen
II: 1123 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Larsson i Borrby (ep) och Axel Kristiansson
(ep), fröken Pehrsson (ep),
fru Florén-Winther (m) samt herrar Johansson
i Skärstad (ep) och Nilsson i
Agnäs (m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionen
11:1123 i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening ge till känna vad
reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 65 behandlar en
motion om begränsning av våldsinslagen
i televisionsprogram. Eftersom utskottet
har uttalat sig positivt i den frå -

gan skall jag inte här beröra den utan
i stället säga några ord om utskottets
utlåtande nr 66 som gäller massmedias
inverkan på barns fostran i hemmet.

Hemmets betydelse för vårt samhälle
kan inte nog värderas. Föräldrarnas insats
när det gäller att fostra det kommande
släktet är också värdefull. Men
för att de skall kunna fylla denna uppgift
måste de få samhällets skydd och
hjälp. Jag tror att alla föräldrar är besjälade
av en önskan att fostra sina barn
till livsbejakande ch ansvarskännande
samhällsmedborgare. För att det skall
lyckas behöver vi värna om föräldrarnas
rätt. Samhället måste ge skydd mot
sådant som kan försvåra uppfostran liksom
det måste ge hjälp och uppmuntran
åt alla krafter som verkar i positiv riktning.

Det har riktats kritik mot hemmet,
och man har sagt att det har mist sitt
grepp om uppfostran. Det är inte så
ovanligt att höra att det genom slapphet
och bristande fostran har dryg skuld
när det gäller kriminalitet in. m. Men
man kan inte avkräva föräldrarna ansvar,
om man inte säkrar deras föräldrarätt
att fostra. Föräldrarna bör ha rätt
att själva bestämma miljön för sina
barn, och samhället får inte vare sig genom
förordningar eller genom bristande
kontroll främja en minskning av
hemmets betydelse som totalmiljö för
barnen.

Jag skall begränsa mina synpunkter
till massmedia och då särskilt TV, som
ju har en utomordentligt stor genomslagskraft.
Barnen har i sina hem fostrats
till en viss livsåskådning, och vi
anser att de inte för tidigt, innan de
nått mognad, skall konfronteras med
andra livsåskådningar. Man bör alltså
visa stor hänsyn. Det händer emellertid
inte så sällan att barnprogrammen
i TV är kryddade med svordomar. Jag
är övertygad om att om det aldrig förekom
en svordom i ett barnprogram, så
skulle ingen sakna det. Däremot är det
många som uppfattar deras förekomst

136 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Massmedias inverkan på barns fostran i

som kränkande och obehaglig, eftersom
de har fostrat sina barn till att inte bruka
svordomar. Det finns riksdagsmän —
jag vet det —- som ibland använder
svordomar, men jag har aldrig hört någon
riksdagsman göra det här i talarstolen.
Även om debatten är ganska het
avstår man från sådant. Varför? Jo, det
måste vara därför att man anser att det
inte är passande. Passar det inte att
använda svordomar i talarstolen här i
riksdagen, så passar det ännu mindre i
barnprogrammen i TV.

Jag vet att det stöter en del om man
använder siffror, men över 98 procent
av Sveriges medborgare vill tillhöra
stats- eller frikyrka. Vid den senaste undersökningen
uttalade sig 73 procent
för att de vill ha kristen fostran för sina
barn. Då anser vi att det är ett berättigat
krav att TV sänder barnprogram som
kan accepteras av majoriteten av svenska
föräldrar. Sveriges Radio-TV har sagt
i sitt yttrande att man är angelägen om
att sända program som passar alla barn
och kan accepteras av alla föräldrar
oberoende av vilken uppfattning de har
i religiösa, politiska och andra sådana
frågor.

Från olika håll har framställts en begäran
om att vi skulle få kristna barnprogram,
men ledningen för Sveriges
Radio-TV har kategoriskt avvisat denna.
Vi anser att om man skall sända
andra inslag, som många gånger är negativa
mot den kristna livsåskådningen,
har vi rätt att kräva kristna barnprogram.
Man kan fråga sig om det inte strider
mot avtalet när ledningen vägrar
att sända sådana. Man skulle kunna sända
program som TV själv producerar,
och vidare skulle man kunna släppa
in kyrka och frikyrka, som har en omfattande
barn- och ungdomsverksamhet.
Jag tror att en stor majoritet av
barnen i vårt land deltar i ungdomsverksamhet
hos kyrka och frikyrka. De
skulle känna sig hemma om de någon
gång fick möta den verksamheten på
TV-rutan.

hemmet

Både kyrka och frikyrka har utomordentligt
fina barnprogram som i kvalité
säkert kan mätas med program som
TV själv kan producera. Det är inte
program i svart, utan det är program
som kan vara roliga och trivsamma. Vi
hoppas att vi skall få se dem, därför
att vi har rätt att kräva det när majoriteten
av vårt folk vill ha det så. Det
finns ett berättigat missnöje bland föräldrar
i vårt land med de program
som sänds i dag och som inte passar
barn i låg ålder, och med program som
inte sänds men som föräldarna har rätt
att få för sina barn och som hjälp i
fostran.

Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till den reservation som är
fogad till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 66.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep), Nilsson i
Agnäs (m), Åberg (fp), Polstam (ep)
och Sellgren (fp).

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! De synpunkter som herr
Johansson i Skärstad har fört till torgs
delas i stor utsträckning av utskottets
majoritet, som också har diskuterat dessa
frågor ganska ingående vid behandlingen
av motionen.

Karakteristiskt för de synpunkter som
herr Johansson framför är vad han anför
i sin motion om att föräldrar skall
ha rätt att riktigt förmedla sina värderingar
till sina barn, utan att det skall
röra sig om någon kontrollerad påverkan
från de olika former av media som
finns i dagens samhälle.

Den organisation som företräder föräldraintressena
exempelvis i skolfrågor,
Hem och skola, har emellertid avstått
från att avge yttrande i sammanhanget.
Detta beror delvis på att man bär i
princip samma uppfattning som vad
exempelvis skolöverstyrelsen har givit
uttryck för. Sveriges Radio har mycket
riktigt sagt, när frågan om dess pro -

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 137

gramval tagits upp, att man måste eftersträva
program som kan ses av alla
barn och som kan accepteras av föräldrar,
oberoende av vilken inställning
de har i politiska och religiösa frågor.

Det är alltså en fråga om personlig
frihet — därom är, tror jag, reservanten
och utskottets majoritet överens. Men
längre är vi inte överens. Även om jag
inte kommer att svära i talarstolen så
tycker jag'' att herr Johansson i Skärstad
företräder en åsikt som innebär mycket
starka begränsningar på detta område.
Även om man tar hänsyn till de procentsiffror
vid publikundersökningar
som herr Johansson åberopar så måste
man, om man skall klara den här problematiken
på det sätt som herr Johansson
i Skärstad eftersträvar, stänga av
TV och radio och göra det omöjligt
för ungdomarna och barnen att läsa
tidningar. Det finns tendenser härtill,
speciellt litet längre norrut från mina
trakter. Det förekommer där hårda motsättningar
inom familjerna därför att
man eftersträvar sådana starka begränsningar.

Jag vill inte förlänga debatten så mycket,
eftersom det är ganska sent på
kvällen — snart midnatt. Men det skulle
vara mycket att säga ytterligare, bl. a.
om de möjligheter som står till buds
att påverka Sveriges Radios programval.
Men den frågan har vi diskuterat så
många gånger här i kammaren att det
inte finns skäl att upprepa argumenten.

Herr talman! Jag ber alltså för den
här gången kort och gott att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har just åberopat
att Sveriges Radio uttalat att programmen
skall kunna ses av barnen och
accepteras av föräldrarna. Men av fortsättningen
av yttrandet vill det synas
som om Sveriges Radio anser att man
skall kunna sända både det ena och det
andra. Det är svårt för alla föräldrar
5* — Andra kammarens protokoll 1970.

dias inverkan på barns fostran i hemmet

att acceptera ett program som är späckat
med svordomar.

Vi vill inte ha ensidiga program, och
vi vill inte skapa konflikter. Men vi anser
att det finns inslag i TV som inte
bör finnas där.

Vidare tror jag att herr Wiklund i
Härnösand kan vara överens med mig
om att alla de föräldrar som vill att
barnen skall få en kristen uppfostran
har rätt att kräva kristet färgade program
i TV. Jag kan inte förstå någonting
annat.

Herr WIKLUND i Härnösand (s) kort
genmäle:

Herr talman! I söndags kväll såg jag
ett förnämligt färg-TV-program med
Frälsningsarmén. Men det kanske inte
var det programmet som herr Johansson
i Skärstad avsåg.

Jag vill inte säga att det är för mycket
av dessa program. Men det är människor
med olika livsåskådning och olika
åsikter som Sveriges Radio och andra
nyhetsmedia skall betjäna. Avvägningen
av dessa frågor blir beroende av hur
stark opinionen för olika program är.
Om de siffror som herr Johansson i
Skärstad åberopar är riktiga, borde han
ha möjligheter att påverka programmen
i den riktning han önskar.

Men frågan gäller programmens innehåll.
Vem bestämmer vilken typ av program
vi skall ha? Det måste vi överlåta
åt programledningen på Sveriges Radio,
och vi får alltså försöka påverka saken
den vägen. Någon annan väg finns inte.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att vad det gäller här är vem som skall
bestämma vad vi skall se i TV och höra
i radio, och det är som bekant programledningen.
Men det finns ju ett litet
avtal också som denna programledning
är bunden av. Det är med den utgångspunkten
jag skall säga några ord.

Jag anser att den fråga motionärerna
tagit upp inte i första hand gäller
Nr 39

138 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Massmedias inverkan på barns fostran i hemmet

vare sig den kristna trons villkor eller
föräldrarätten utan tolkningen av begreppet
»opartiskhet» i livsåskådningsdebatten
i skolan respektive i av avtal
med staten bundna massmedia. Att även
barn genom massmedia och skolan utsätts
för ett skiftande utbud av livsåskådningar
kan inte anses vara fel —
det är inte svordomar jag talar om;
låt oss lämna dem åt sidan — i den
kultursituation som vi för övrigt lever i.
Föräldrarätten får föräldrarna utöva genom
att i sin tur påverka så mycket de
förmår och med bästa samvete. Ingen
annan här i samhället drar sig ju för
att påverka barnen, så varför skulle
föräldrarna göra det?

Men i denna rätt kan icke inbegripas
att med andras hjälp få barnen isolerade
från den debatt och den propaganda
som förs utanför hemmet. Jag
undantar vissa inslag av typ pornografi
och våldspornografi, som åtminstone jag
anser att man i möjligaste mån bör
undvika att utsätta barn för. För övrigt
måste debatten få föras fritt, dvs. den
måste föras efter vissa spelregler. Den
fråga som motionärerna tagit upp är
egentligen: Har spelreglerna följts? Radiochefen
har i sitt remissyttrande som
bekant uttalat att det inte kan anses
förenligt med Sveriges Radios opartiskhet
att sända kristna barnprogram, och
detta för att programmen skall ges en
sådan inriktning att de kan accepteras
av alla föräldrar.

Men jag måste säga att denna motivering
av förbudet mot kristna barnprogram
inte alls håller. Det är infe
sant att TV-programmen för barn alltid
görs sådana att alla föräldrar kan
acceptera dem. Där propageras ibland
för vissa politiska riktningar, inte alls
i debatt med några andra, och där propageras
ibland för ett uppförande av
barn som många vuxna finner helt
olämpligt. Inte heller kan det sägas att
radio-TV avhåller sig från att påverka
barnen när det gäller en hel del frågor
där man kan förutsätta att föräldrarna

har andra åsikter än programmakarna
och de som får lov att yttra sig i programmen.
Det är inte detta jag beklagar.
Men jag beklagar att just en enda
livsåskådning, nämligen den kristna, inte
får framträda på samma sätt som så
många andra riktningar och göra propaganda
för sin moral, även i barnprogram.

Nu förvirras debatten av det faktum
att de kristna i radion — ingalunda lika
mycket i TV — traditionellt har tillgång
till relativt mycket s. k. andaktstid,
när de ostört får framlägga sina
åsikter. Men som bekant håller detta
numera på att luckras upp, vilket jag för
min del inte heller beklagar, och den
s. k. religiösa avdelningen på Sveriges
Radio inrymmer just nu mycket debatt
med oliktänkande. Detta motsvaras i
ytterst ringa grad av någon liknande
uppluckring på det andra hållet. Kristna
kulturpersonligheter, böcker etc. är
i allmänhet grovt underrepresenterade i
radio-TV :s kulturella och politiska program.

Hur det nu än är med denna brist på
balans, så har det inget att göra med att
man inte skulle få ha andakter för barn
i TV. Radiochefen skriver att då skulle
dessa program ligga utanför det vanliga
barnprogrammet och deras konventionella
innehåll klart deklareras i rubriken.
Ja, varför inte det? Det skulle väl
inte vara något hinder för att ha kristna
barnprogram, och en sådan åtgärd skulle
ingen kunna anmärka på. Möjligen
skulle man vilja ha en motsvarande
konsumentupplysning när det är ett
FNL-program som barnen skall se.

Herr talman! Jag tar för min del avstånd
från reservanternas önskan att
hålla barnen i ett ideologiskt reservat,
utan kontakt med den debatt som förs
omkring dem.

Jag vill däremot kraftigt understryka
följande som utskottet har skrivit: »Delade
meningar gör sig självfallet gällande
i frågan om i vad mån programverksamheten
i sin nuvarande utformning

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Nr 39 ,139

Massmedias inverkan på barns fostran i hemmet

kan anses fylla kraven på opartiskhet
och objektivitet vad gäller upplåtande
av programtid för olika åskådningar.»
Det är verkligen högst betydelsefullt att
detta blir sagt och att vi inte låtsas att
Sveriges Radio iakttar objektivitet i
praktiken bara genom att man upprepar
radioavtalets formuleringar som en
trollformel, hur många gånger som helst.

Jag instämmer till fullo i utskottets
förhoppning om att de opinionsyttringar
som kommer till uttryck i den här
debatten, t. ex. i riksdagen, skall få betydelse
för programpolitikens vidare utformning.

Med denna motivering, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig påstått
att barnen skall hållas i ett ideologiskt
reservat •— så upplever inte mina barn
det — men med hänsyn till vad som
händer i vårt samhälle i dag och de
bekymmer som en stor del av det uppväxande
släktet förorsakar har vi rätt
att kräva att ungdomen skyddas. Därom
är alla överens, och även utskottet
har på den punkten delat vår uppfattning.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag tänkte inte förlänga
debatten, men fru Anér åberopade avtalet
med Sveriges Radio, som säger att
bolaget har ensamrätt att avgöra vilka
radioprogram som skall sändas. Det är
fullt klart, och vi har inte diskuterat
det. Jag tror heller inte att fru Anér och
jag har delade meningar på den punkten.

.Tåg vill emellertid citera ytterligare
några saker. »Bolaget skall i programverksamheten
hävda de grundläggande
demokratiska värdena», sägs det i
avtalet. »Även mindre gruppers intressen
av mera särpräglad natur skall i
görlig mån tillgodoses. Programverkr
samheten skall i sin helhet präglas av

skälig balans mellan olika åsikter och
intressen.»

Jag har här ett referat av ett tal som
en av programcheferna, Håkan Unsgaard,
har hållit. 1 ett avsnitt där berör
han just religiösa frågor och säger
att de religiösa programmen utgörs
dels av rena förkunnelseprogram, inriktade
på att ge publiken en religiös upplevelse,
dels av program som speglar religionens
roll i samhällslivet. Två principer,
båda grundade på servicekrav,
ter sig väsentliga: dels skall av programmens
titel klart framgå när det rör sig
om ett förkunnelseprogram, dels bör
sådana program sändas på fasta tider.
Unsgaards tal ger i varje fall mig det
intrycket att man inte tänker begränsa
de religiösa inslagen i Sveriges Radios
programverksamhet, vare sig det gäller
radio eller TV.

Herr Johansson i Skärstad tog nu till
orda ytterligare en gång och talade om
någon form av ett skydd. Om inte herr
Johanssons barn behöver skyddas så vilket
skydd skall vi ha? I begreppet skydd
ligger, menar jag, att någon gör en värdering
för att avgränsa möjligheterna
för en grupp människor — man skyddar
dem från någonting. Det är som om
man sätter en ostkupa över dem.

Hur skall man klara det om man har
en televisionsapparat eller en radioapparat
i sitt hem? Vi är överens om det
som herr Johansson i Skärstad har sagt
att föräldrarna måste spela en dominerande
roll i fostrargärningen. De skall
alltså skydda barnen från något program
genom att stänga av radio eller
TV-apparaten, men då måste föräldrarna
också skydda barnen genom att icke
låta dem läsa tidningar och icke ta del
t. ex. av den undervisning som bedrivs
i skolan eller diskussioner som barn
och ungdomar för på idrottsplatser och
i andra sammanhang.

Hur långt skall man skydda barnen?
Det är väl där problematiken ligger i
det avtal med Sveriges Radio som sär
ger att radion skall försöka tillgodose

140 Nr 39

Onsdagen den 25 november 1970 em.

Abortförebyggande åtgärder

alla intresseriktningar och alla intressegrupper
och samtdigt försöka skydda
barnen från de mest förråande inslagen
i programverksamheten.

Jag tycker att Sveriges Radio och TV
i stort sett har lyckats ganska bra, även
om jag inte är nöjd med alla program.
Man har åtminstone lyckats ganska bra
med de program som fört fram något
slag av etiskt budskap.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Larsson i Borrby m. fl.; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§14

Abortförebyggande åtgärder

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 70, i anledning av
motioner om abortförebyggande åtgärder.

" Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill endast helt kort
framhålla att jag betraktar det som mycket
angeläget att i så stor utsträckning
som möjligt sätta in förebyggande åtgärder
i syfte att i görligaste mån hejda
den ständiga ökning av abortfrekvensen
som kan registreras i vårt land.

Staten bör ge de sociala myndigheterna
väsentligt större resurser än nu
att anvisa bostäder och lämna ekonomiskt
stöd under graviditeten och den
första tiden efter nedkomsten. Men jag
undrar om vi inte också skulle kunna
få till stånd en opinionsbildning som
kan underlätta framväxten av en mera
positiv syn hos de abortsökande kvinnorna
på adoptionsmöjligheterna. Det

finns för närvarande ett stort antal gif
ta par som önskar adoptera barn.

Jag vill särskilt understryka vad socialstyrelsen
säger, nämligen att det
skulle vara av stort värde, om större
resurser kunde ställas till förfogande
för anvisning av bostad till abortsökande
kvinnor och att det är angeläget att
ytterligare resurser tas i anspråk för
att genom en utökad rådgivning förebygga
icke önskade graviditeter. Socialstyrelsen
framhåller också att det ankommer
på sjukvårdshuvudmännen att
ta de initiativ som kan erfordras för
en förstärkning av denna rådgivning.

Vad beträffar resurserna finns det under
femte huvudtiteln ett förslagsanslag
på 800 000 kronor till abortförebyggande
åtgärder. Men dessa 800 000 kronor
skall fördelas på tre anslagsposter. Den
första gäller stöd till rådgivning åt havande
kvinnor i abortförebyggande syfte,
den andra anslagsposten gäller tillgodoseende
av överhängande hjälpbehov
hos kvinnor som besöker kurator
och den tredje gäller ersättning till laboratorier
för graviditetsreaktioner.

Utskottet slutar sitt utlåtande med att
säga att man vill påminna om den möjlighet
som finns att i avvaktan på den
slutliga prövningen av abortkommitténs
betänkande väcka förslag om åtgärder
i anslutning till kommande anslagsäskanden
på hithörande områden. Jag tycker
naturligtvis att detta är ett riktigt
påpekande. Men det vore bättre om vi
i januari månad kunde få ett förslag,
som betyder en väsentlig höjning av
det här anslaget och att departementet
alltså i sin budgetplanering tar med
detta. En sådan väg borde vara framkomlig
i avvaktan på en ny abortlag.

I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag vill bara upprepa
vad utskottet säger i sitt utlåtande, att
vill man ha högre anslag skall man mo -

Onsdagen den 25 november 1970 em. Nr 39 141

Interpellation ang. utnyttjande av investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt syfte

tionera om detta och inte bara föreslå
att riksdagen skall uttala sig om önskvärdheten
av ökade resurser. Man får
väl göra sig någon möda och själv stå
för de anslagshöjningar man önskar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Interpellation ang. utnyttjande av

investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt
syfte

Ordet lämnades på begäran till

Herr STRIDSMAN (ep), som yttrade:

Herr talman! All erfarenhet talar för
att frisläpp ur investeringsfonderna har
en mycket effektiv verkan då det gäller
att ge stimulans till upprättande av nya
arbetstillfällen i regioner som har sysselsättningsproblem.
De företag som det
här är fråga om är redan etablerade
och oftast mycket välkonsoliderade. De
kan därför i stor utsträckning utnyttja
befintlig organisation, produktutveckling,
marknadsföring osv. vid nyetableringar
eller utvidgningar.

Enligt principbeslut av riksdagen 1964
skulle investeringsfonderna inte få utnyttjas
i lokaliseringspolitiskt syfte efter
det att lokaliseringsstödet införts
1965. I praktiken har det dock inte blivit
så, utan fonderna har i viss omfattning
använts på detta sätt även de sennaste
fem åren.

I den proposition, nr 75, som har förelagts
årets riksdag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten uttalade
departementschefen, att möjligheterna
att utnyttja fonderna som regionalpolitisk!
instrument borde tas till
vara även i fortsättningen. Bankoutskottet
förutsatte i sitt utlåtande över propositionen
och i samband med denna
väckta motioner (uti. nr 42) att så
skulle komma att ske i betydande utsträckning.

Avgörandet av frågan om i vilken
omfattning investeringsfondsmedel skall
användas som ett led i lokaliseringspolitiken
ligger sålunda i praktiken hos
Kungl. Maj :t. Uttalandena i proposition
nr 75 ger ingen särskilt klar ledning
för en bedömning av vilken ambitionsgrad
regeringen har då det gäller att
utnyttja investeringsfonderna på detta
sätt. Ett klarläggande på denna punkt
är därför synnerligen angeläget.

Enligt min mening är det otillfredsställande
om man även i fortsättningen
reserverar den helt övervägande delen
av investeringsfondsmedlen för sådana
investeringar som har sysselsättningseffekter
enbart i koncentrationsområdena
och att således endast några få
procent blir utnyttjade för investeringar
i norra stödområdet och andra sysselsättningssvaga
områden. Många skäl
talar för att man i stället inriktar sig
på att utnyttja investeringsfonderna mera
medvetet i lokaliseringspolitiskt syfte.

Med hänvisning till vad som anförts
i interpellationen hemställer jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
ställa följande fråga:

I vilken utsträckning ämnar regeringen
medge frisläpp ur investeringsfonderna
som ett led i lokaliseringspolitiken? Denna

anhållan bordlädes.

§16

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 378, i anledning av motioner om
försöksverksamhet med föräldrautbildning; nr

379, i anledning av motioner om
kurativ verksamhet vid folkhögskolorna
m. m.;

nr 380, i anledning av motioner om

142 Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

vissa vuxenutbildningsfrågor; och

nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa anslag ur
kyrkofonden m. in., i vad densamma
hänvisats till statsutskottet, jämte motioner; från

bankoutskottet:
nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående begränsad förtidsinlösen
av vissa av svenska statens obligationslån;
och

nr 384, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om premiering
av visst frivilligt sparande,
m. m.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 376, i anledning av motioner angående
skyddet för Smålands Taberg.

§ 17

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Glimnér (ep), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
reglering av kostnads- och beredskapsansvaret
för oljeskadebekämpning,
herr Wachtmeister (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående vägvisningen
till turistanläggningar, samt

fröken Ljungberg (m), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående kriminalvårdens anstaltssystem.

§18

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 26 november

Kl. 15.30

§ 1

Justerades protokollet för den 18 innevarande
november.

§ 2

Svar på fråga ang. katastrofhjälp till
östpakistan

Ordet lämnades på begäran till

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig vilka hjälpåtgärder
regeringen avser vidtaga för att
lindra skadeverkningarna bland de i
Östpakistan av flodvågskatastrofen drabbade
människorna och bett mig redo -

göra för den hjälpplan som eventuellt
uppgjorts.

Med anledning av det akuta hjälpbehovet
efter denna katastrof har regeringen
bemyndigat SIDA att inom en
medelsram av tills vidare 2 miljoner
kronor lämna bidrag till bl. a. de frivilliga
organisationernas hjälpinsatser i
Östpakistan. I detta sammanhang vill
jag nämna att Röda korset tidigare i år
fått ett statligt bidrag om 1 miljon kronor
för hjälpinsatser i samband med
en katastrof som inträffade i somras i
samma område.

Inom ramen för det löpande utvecklingssamarbetet
med Pakistan kommer
man från svensk sida nu att pröva möjligheterna
att ge bistånd till återupp -

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39

143

Svar på fråga ang. katastrofhjälp till Östpakistan

byggnad och för att nedbringa följderna
av eventuella kommande naturkatastrofer.
Man kommer då också att undersöka
möjligheterna av en omdisponering
av de medel vi avsatt för Pakistan
i den svenska biståndsplaneringen,
så att återuppbyggnaden främjas. En sådan
omdisponering förutsätter dock att
de pakistanska myndigheterna uttrycker
önskemål i denna riktning.

För att närmare utreda hur Sverige
bäst kan bistå Östpakistan i den nuvarande
situationen har SIDA beslutat tillsätta
en arbetsgrupp med företrädare
för SIDA och frivilliga hjälporganisationer,
bl. a. Röda korset. I arbetsgruppens
mandat ingår också att fördela
de statliga medel som anslagits för de
frivilliga organisationernas hjälpinsatser
i östpakistan.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jeg ber att få tacka för
svaret på min enkla fråga.

Nära nog dagligen blir vi i massmedia
påminda om den fruktansvärda katastrof
som har hemsökt östpakistan.
Vidden av katastrofen kan för närvarande
inte uppskattas. Hur många människor
som omkommit och hur många
som håller på att gå under på grund
av brist på livsmedel går för dagen inte
att fastställa. De rapporter som inströmmat
bär vittnesbörd om död och förintelse.
En av dessa rapporter löd så här:
Sänd kläder och mat men inga barnkläder.
Inga barn har överlevt.

Förödelsen är så stor att ingen riktigt
kan fatta dess verkliga omfattning. En
räddningsarbetare uttryckte det så: Vi
har slutat att räkna de döda; vi räknar
de överlevande i stället.

Hjälpsändningar strömmar nu in till
Pakistan från praktiskt taget hela världen.
Olika frivilliga hjälporganisationer
träder till, exempelvis Rädda barnen,

Röda korset m. fl. Tyvärr har dock
hjälpen mycket svårt att nå fram. Anledningarna
till att hjälpsändningarna
fördröjs är flera. Det kan vara svårt
att landsätta förnödenheterna på grund
av gyttjebankar, och förstörda hamnanläggningar
eller annat försvårar också
att hjälpsändningarna når fram på
kortast möjliga tid. Ett visst ansvar
åvilar regeringen i Pakistan, som inte i
tid har vidtagit åtgärder för att förhindra
naturkatastrofens skadeverkningar
genom att bygga skyddsvallar o. d.

Allt administrativt och byråkratiskt
krångel hindrar också hjälpsändningarna
att nå fram till katastrofområdet på
kortast möjliga tid. Svårigheterna är
stora, men det är ytterst angeläget att
hjälpinsatserna fortsätter. Här gäller det
att rädda människoliv. Katastrofens omfattning
får inte förlama vår handlingskraft.

Låt mig konstatera, herr talman, att
det lämnade svaret är positivt. Jag noterar
med tillfredsställelse att regeringen
är beredd att göra hjälpinsatser och
att man redan har satsat 2 miljoner
kronor och givit SIDA bemyndigande
att använda medlen för att rädda människoliv
och göra hjälpinsatser i Pakistan.
Jag tolkar utrikesministerns svar
så, att om det visar sig erforderligt är
man beredd att ställa ytterligare medel
till förfogande.

Jag vill också i sammanhanget konstatera
att man är beredd att främja
återuppbyggnadsarbetet i Pakistan, under
förutsättning att de pakistanska
myndigheterna uttrycker önskemål härom.
Jag konstaterar detta med tillfredsställelse,
liksom att en arbetsgrupp bildats
med företrädare för SIDA och frivilliga
hjälporganisationer. Jag tror att
det utan överdrift kan sägas att regeringen
här vidtagit de åtgärder som
svenska folket förväntar sig av regeringen.

Än en gång: Tack för svaret!

Härmed var överläggningen slutad.

144 Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Svar på fråga ang. olika färg på skattepliktig brännolja och annan brannolja

§ 3

Svar på fråga. ang. meddelande till
skattskyldig om inbetalning av automobilskatt
i de fall betalning i flera poster
medges

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag vill medverka
till att den skattskyldige tillställs
postförskottsanvisning eller annat
meddelande före varje betalningstillfälle
i de fall automobilskatt för lastbilar
får betalas i flera poster.

På bilskattekvittoblanketterna ges fullständig
information angående anstånd
med erläggande av bilskatt. Förutsättningarna
för anstånd med den första
inbetalningen anges på postförskottsanvisningen,
och på skattekvittot lämnas
upplysningar om reglerna för det fortsatta
anståndsförfarandet. Skattekvittot
förses också med påstämpling av länsstyrelsen
om den tid för vilken den
gjorda delbetalningen gäller.

Jag vill även erinra om att varje skattskyldig
i samband med årets bilskatteuppbörd
erhöll en informationsbroschyr
med upplysningar bl. a. om gällande
bestämmelser för anstånd.

Med hänsyn härtill anser jag anledning
saknas att komplettera informationen
om anståndsbestämmelserna med
ett relativt dyrbart aviseringsförfarande.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Först ber jag att få framföra
mitt tack till statsrådet Sträng för
att han har svarat på frågan.

Jag kanske skall säga några ord om
anledningen till att frågan ställts. Det
är inte länge sedan jag fick ett telefonsamtal
från en mycket hederlig man
som klagade över de förhållanden som

nu råder på detta område. Han sade:
Jag har varit hederlig i hela mitt liv,
men i detta fall hade jag glömt att göra
inbetalning. Jag kan vitsorda, herr talman,
att denne man alltid varit hederlig,
men här fanns det ingenting annat att
göra än att bötfälla mannen.

Man blir inte förvånad över reaktionen
hos människor som på alla sätt försöker
vara hederliga och så plötsligt
får reda på att sådan här glömska kostar
dem 366 kronor. Talar man med en
tjänsteman på länsstyrelsen gör det ingen
nytta — det vet både statsrådet och
jag. Vederbörande säger bara: Jag följer
gällande lagar och författningar -—
punkt och slut.

Vad som föresvävar mig, herr finansminister,
är att man skulle kunna förfara
på samma sätt med dessa inbetalningskort
som när det gäller inbetalningen
av B-skatt — vi som har sådan
får ju en preliminärskatteanvisning. Jag
är övertygad om att ifall vi inte fick
denna erinran om att det nu är tid att
betala en tribut till samhället, så skulle
åtskilliga av oss glömma bort saken.

Jag tror att det vore bra för alla parter
om en sådan här påminnelse skickades
ut också när det gäller automobilskatten.
Och trots att finansministern
i svaret anser att allting egentligen är
som det skall vara vill jag — med tanke
på det praktiska handlag som finansministern
många gånger visat sig ha —
hemställa att finansministern tillmötesgår
detta önskemål. Det gäller inte mig
själv, tv jag betalar ingen lastbilsskatt,
men kan statsrådet och jag göra någonting
för våra medmänniskor, så bör vi
göra det.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. olika färg på skattepliktig
brännolja och annan brännolja

Ordet lämnades på begäran till

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39

145

Svar på fråga ang. olika färg på skattepliktig brännolja och annan brännolj;

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag för underlättande
av kontroll vill medverka till att skattepliktig
brännolja får annan färg än
olja för vilken skatteplikt inte föreligger.

Frågan om märkning av obeskattad
brännolja i syfte att försvåra användningen
av sådan olja för skattepliktiga
ändamål har diskuterats i olika sammanhang,
bl. a. av bilskatteutredningen i
dess nyligen avgivna betänkande Kilometerbeskattning
(SOU 1970:36).

Av de undersökningar som utredningen
företagit framgår att ett märkningsförfarande
skulle medföra stora kostnader.
Dessa kostnader skulle väsentligt
överstiga de skattevinster som systemet
kan tänkas ge. Jag är därför inte beredd
att medverka till att det av herr
Nilsson berörda färgningsförfarandet.
genomförs.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsrådet
också för detta svar, även om svaret
är helt negativt.

Statsrådet säger att kostnaderna skulle
bli så stora att de inte på något sätt
kunde uppväga fördelarna. Men om jag
inte är alldeles fel underrättad tillämpas
ett sådant här system i Danmark,
och kan man tillämpa det där borde
man kunna göra det även här i Sverige.
Jag tror att det misstänkliggörande som
ibland förekommer — man säger att den
och den inte betalar någon skatt för oljan
— då skulle upphöra. Det vore nyttigt,
och systemet är också enkelt. Man
kan stoppa vederbörande ute på vägar
na och ta ett prov på oljan — då ser
man snabbt hur det förhåller sig. Därför,
herr finansminister, vill jag återigen
säga: Försök att göra någonting''
även på detta område! Jag tror att vi
båda två har samma uppfattning om

detta, nämligen att i den mån vi kan
förenkla saker och ting vinner alla på
det, både statsmakterna och de skattskyldiga.

Än en gång tackar jag finansministern
för svaret. Med hänsyn till att det
troligen är sista gången jag ställer en
fråga till finansministern vill jag tacka
honom också för de gångna åren. Vi har
kanske inte alla gånger varit överens
om svaren på de frågor jag har ställt,
men jag tackar för hans benägenhet att
alltid svara rejält och bra. Tack så
mycket!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag hade kanhända ungefär
samma uppfattning som frågeställaren
innan jag fick bilskatteutredningens
betänkande Kilometerbeskattning
i min hand. Utredningen har gjort
en undersökning och fixerat kostnader
och vinster i klara siffror, som är så
odiskutabla att jag inte har kunnat svara
på annat sätt än jag gjorde. Man beräknar
den sammanlagda skatteflykten
inom brännoljebeskattningen till ca 9
miljoner kronor — det är en uppgift
från 1968 — och tillägger: »Till den
nu angivna skatteflykten kommer ett
skattebortfall om ca 1 milj. kr per år
genom att debiterad skatt inte kan drivas
in utan måste avskrivas.» Vidare
säger utredningen: »De med märkningsförfarande
förenade investeringskostnaderna
och de ökade driftkostnaderna
per år för oljeindustrin har år 1968
av Svenska Petroleum Institutet beräknats
till ca 28,4 resp. 8,8 milj. kr. Vidare
har kostnaderna för investeringen
uppskattats till ca 40 milj. kr. Utöver
dessa kostnader tillkommer ytterligare
årliga kostnader för bl. a. underhåll och

skötsel---», vilka rör sig om ett

par miljoner kronor.

Jag har inte kunnat desavouera utredningen
på dessa punkter. Skillnaderna
mellan kostnad och båtnad, som det
brukar heta, är så väsentliga att jag ty -

146 Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Svar på fråga ang. åtgärder för att hindra bl. a. narkotikasmuggling genom inflyg -

ning på svenskt territorium

värr bara har kunnat besvara herr Nilssons
i Bästekille fråga rent negativt.

Låt mig återgälda herr Nilssons artighet
med att säga, att från regeringsbänken
— nu talar jag bara för mig
själv — har jag alltid betraktat herr
Nilsson som en frågeställare som man
kan föra ett vettigt och sakligt resonemang
med.

Herr NILSSON i Bästekille (m):

Herr talman! Efter den redogörelse
som finansministern här lämnade för
utredningens resultat får jag väl böja
mig för faktum, även om jag i någon
mån ifrågasätter om dessa uppgifter
ändå kan hålla. Men vi får nöja oss
med detta. Andra kommer efter mig här
i riksdagen och kan fortsätta debatten,
om det behövs.

Jag slutar med detta konstaterande
och vill än en gång tacka finansministern
för de år vi haft tillsammans.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder för att hindra
bl. a. narkotikasmuggling genom inflygning
på svenskt territorium

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag ämnar vidta några särskilda
åtgärder för att hindra bl. a. narkotikasmuggling
genom okontrollerad
inflygning på svenskt territorium.

Vi vet ännu inte om den insmuggling
av narkotika med flygplan som har upptäckts
för en tid sedan har skett genom
okontrollerad inflygning eller med flygplan
som i vederbörlig ordning har fått
tillstånd att flyga in på svenskt område.
Utredning pågår genom rikspolisstyrelsens
försorg. Jag kan därför inte

nu uttala mig närmare i frågan. Några
initiativ från min sida är inte aktuella.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Svaret förvånar mig
verkligen en aning. Jag har ställt en
helt allmänt formulerad fråga om huruvida
justitieministern skulle vara intresserad
av att söka förhindra sådan här
hantering, om den förekommer. Jag förutsätter
alltså att den kan förekomma.
Då svarar justitieministern som om frågan
vore ställd i ett speciellt fall; han
är således inte intresserad av den mera
allmänna frågeställningen. Jag hade
trott att justitieministern skulle kunna
säga: »Ja, om sådant förekommer är
jag intresserad av att sätta stopp för
det.» Ett sådant svar hade helt och
hållet tillfredsställt mig.

Jag hade inte heller tänkt fråga närmare
efter vilka åtgärder som skulle
kunna vidtas; jag önskade bara att statsmakterna
verkligen skulle söka förhindra
den här sortens inflygning. Jag tror
att allmänheten blev mycket alarmerad
dels av att det skulle kunna förekomma
sådan okontrollerad inflygning, dels av
att det var en så kvalificerat neslig last
som detta flygplan hade med sig.

Nu säger justitieministern att »det är
en fråga som inte intresserar mig; skulle
det komma fram att det har förekommit
sådan narkotikasmuggling kan
jag möjligen titta på det». Men han vill
inte rent allmänt säga att han tänker
sätta stopp för denna narkotikasmuggling
om det går.

Jag är alltså inte särskilt nöjd med
svaret som jag tycker kunde ha varit
något mer positivt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Intresset för narkotikabrottsligheten
är väl självklart. Det
framgår ju också av svaret att i det

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39 147

Svar på fråga ang. bestämmelserna om avräkning av häktningstid

aktuella fall som har väckt uppmärksamhet
och som tydligen herr Sjöholm
ytterst åsyftade har den myndighet inom
justitiedepartementet som har att ta
upp dessa frågor omedelbart startat en
undersökning. Undersökning pågår alltså,
men den har ännu inte blivit färdig.
Därför kan jag inte säga vilka initiativ
som den kan föranleda. Först måste
vi avvakta rikspolisstyrelsens utredning,
och i samband därmed får rikspolisstyrelsen
undersöka vad man fortsättningsvis
kan göra för att i görligaste
mån förhindra sådana händelser. Det
var innebörden av mitt svar.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Då är det väl dess bättre
så att om det i detta enskilda fall
skulle visa sig att det förekommit narkotikasmuggling
med flygplan ämnar
justitieministern ta itu med saken. Så
till vida är svaret då numera tillfredsställande,
men det hade gått lika bra
att säga det direkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. bestämmelserna om
avräkning av häktningstid

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Fru Frsenkel har frågat
mig, om jag ämnar utfärda bestämda
regler för avräkning av häktningstid.

Regler om avräkning av häktningstid
i de fall som fru Frsenkel torde syfta
på finns intagna i brottsbalken. Dessa
regler ger utrymme för en ganska
vidsträckt skälighetsprövning som kan
innebära risker för en oenhetlig tilllämpning.
Frågan om ändring av gällande
avräkningsregler har därför tagits
upp inom justitiedepartementet.
Med hänsyn till intresset av nordisk

enhetlighet på området har frågan överlämnats
till nordiska straffrättskommittén
för övervägande. Kommittén kommer
att behandla ärendet skyndsamt.

Vidare anförde:

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret — det var faktiskt ett sådant
svar som jag hoppades att jag skulle få.
Visserligen är man väl litet tveksam,
när en kommitté arbetar, att ärendet
inte skall behandlas tillräckligt skyndsamt,
men justitieministern lovar ju att
så skall ske.

I svaret säger justitieministern att
skälighetsprövningen kan innebära risker
för en oenhetlig tillämpning. Jag
upplever det så, att reglerna i 33 kap.
3 § brottsbalken, som anger hur häktningstiden
skall avräknas, tillämpas
mycket olika på olika ställen. Jag vet
att domstolarna ofta drar upp riktlinjer;
så gör man t. ex. i Göteborg, där
man i allmänhet tillämpar den principen
att häktningstid över tre veckor
avräknas. Men det kan finnas andra
domstolar — och även domare sinsemellan
— som tillämpar reglerna helt
annorlunda. Vi kan som exempel ta två
interner på samma fängelse som har
dömts för samma brott till precis lika
långa straff. Båda har suttit häktade
lika länge, vi kan säga två månader.
För den ene avräknas den häktningstid
som överstiger tre veckor. Den
andre får däremot inte avräkna någon
tid alls.

Dessa interner, som ju har en allmänt
mycket negativ inställning till samhället,
hlir inte positivare till detta genom
en sådan behandling i samband med
utdömandet av ett straff.

Denna fråga är enligt min mening
så viktig, att jag undrar om justitieministern
inte, trots att en kommitté arbetar
med detta, provisoriskt skulle
kunna utfärda några regler som leder
till större enhetlighet, så att det nuvarande
— för att uttrycka sig en smula

148 Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Svar på fråga ang. kostnaderna för hemsändande av utländsk medborgare

elakt — något dimmiga beslutsfattandet
undvikes.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag vill vitsorda att jag
har gjort samma erfarenhet som fru
Frsenkel. Detta gäller särskilt beträffande
nådeärenden, där det förekommer
att intagna jämför olika utslag och
har stora svårigheter att förstå den oenhetliga
tillämpningen.

Vad beträffar min möjlighet att göra
något direkt i detta sammanhang vill
jag framhålla, att regeringen inte kan
lägga sig i domstolarnas tillämpning av
gällande regler, enligt vilka domstolarna
har möjlighet till en skälighetsprövning.
Jag vill emellertid nämna att vi
har förhoppning om att ett förslag skall
kunna framläggas redan i mars månad
nästa år. Mot bakgrunden av den takt
som kommittéer brukar arbeta med får
detta betraktas som en synnerligen
skyndsam behandling.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. kostnaderna för hemsändande
av utländsk medborgare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat
mig, om jag anser att den nuvarande
kontrollen och redovisningen av
kostnaderna för hemsändande av utlänningar
är tillfredsställande ordnad.

Hemsändning av utlänning på grund
av beslut om förpassning, förvisning
och utvisning betalas av länsstyrelsen.
En redovisning av dessa kostnader kräver
ingående undersökningar.

Hemsändning av utlänning som avvisas
från landet betalas av rikspolisstyrelsen
från en särskild utgiftspost. Den -

na post är anvisad för alla slags förpassningar
m. m. som verkställs av polisen
och avser således även förpassningar
av svenska medborgare inom
landet. För budgetåret 1968/69 var utgiften
på denna post 1,4 miljoner kronor
och för budgetåret 1969/70 1 475 000
kronor. En redovisning av kostnadernas
fördelning på olika kategorier av
ärenden är inte möjlig utan en genomgång
av varje ärende.

Jag har emellertid inhämtat att under
budgetåret 1969/70 meddelades
sammanlagt 3 829 beslut om hemsändning,
varav 2 707 avvisningsbeslut. Under
tidsperioden 1 januari—30 september
1970 har polismyndigheterna meddelat
sammanlagt 2194 avvisningsbeslut,
varav 1160 avser Stockholms polisdistrikt.
De uppgifter som har förekommit
i dagspressen om antalet sådana
ärenden är sålunda felaktiga.

En begränsning av kostnaderna för
hemsändning av utlänningar bör givetvis
eftersträvas. Vissa undersökningar
i det syftet har redan skett. Dessa
kommer att fullföljas.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det utförliga svaret på min
fråga och för den fylliga redovisning
som lämnades beträffande kostnaderna,
om antalet avvisningsbeslut och under
vilka konton utgifter i detta sammanhang
bestrids.

Jag förmodar att justitieministern är
helt överens med mig om att den invandringspolitik
som vi för i vårt land
är liberal. Jag tycker också att detta är
riktigt. Vi skall visa generositet mot utlänningar,
både mot politiska flyktingar
och mot sådana som kommer till Sverige
för att få arbeta under drägligare
förhållanden än i sina hemländer.

Denna generositet får emellertid inte i
andra länder leda till att man får det in1
rycket att myndigheterna i Sverige vi -

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39 149

Svar på fråga ang. kostnaderna för hemsändande av utländsk medborgare

sar flathet i sådana sammanhang och
att det är lätt att missbruka deras inställning.
En sådan uppfattning förekommer
faktiskt.

Det tycks inte heller råda någon ömsesidighet
i detta avseende mellan Sverige
och andra länder. En svensk som
råkar i ekonomiska svårigheter utomlands
kan alltid vända sig till sin konsul
och få bistånd med kontanter för
hemresan och för andra nödvändiga utgifter,
men den hjälpen är förenad med
krav om återbetalningsskyldighet för
den hjälpsökande. En utlänning som här
i Sverige råkar i samma situation vänder
sig kanske först till sitt konsulat,
men om detta är stängt och om även invandrarverket
är stängt, så går han till
polisen. Då skriver vederbörande polisman
ut en rekvisition på en järnvägsbiljett
exempelvis till Frankrike. Det har
också förekommit att man skrivit ut
flygbiljetter till länder utanför Europa.

Det är ett intryck hos polisen på
inånga håll att det sker ett uppenbart
missbruk av möjligheterna därvidlag.
Därför vill jag ställa en kompletterande
fråga till justitieministern. Enligt de
uppgifter jag fått blir detta missbruk allt
vanligare. Jag tror att kriminalkommissarierna
i Stockholm och i andra storstäder
skulle kunna bekräfta detta vid
■en rundfråga. Jag undrar därför: Finns
det över huvud taget några internationella
överenskommelser, eller har Sverige
några överenskommelser med andra
länder i Europa eller annorstädes
— bortsett från våra nordiska grannländer
— om att tillämpa samma tillvägagångssätt
när man skickar hem utlänningar? Det

kommer många utlänningar hit
till Sverige — kanske som turister —
och gör av med sina pengar här. Sedan
får vi betala deras hemresa. De får
självfallet intrycket att det här i Sverige
är hur enkelt som helst att få sådan
hjälp, när de inte blir återbetalningsskyldiga
för de kostnader som det svenska
samhället har för dem. Med de resur -

ser vi har, herr justitieminister, måste
vi se till att medlen kommer dem till
godo som bäst behöver hjälpen. Och
hjälpbehovet i världen är enormt. Vi har
inte råd att bara låta pengarna rinna
mellan fingrarna till människor som på
detta sätt missbrukar vår generositet.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag skall gärna medverka
till att vi får klarhet i vilka kostnader
det här rör sig om. Jag har emellertid
uppmärksammat denna problematik
ganska nyligen, och därför kan jag inte
nu lämna några detaljerade uppgifter.
De måste plockas fram från olika håll.
Det framgår också av svaret.

Sedan vill jag säga till herr Björkman
alt enligt de uppgifter jag kunnat få in
är det bara Västtyskland som har samma
regelsystem som vi, alltså att man
skickar hem utlänningar på sitt eget
lands bekostnad såsom vi gör. Vi har
inga uppgifter om att man gör det i andra
liinder.

Vad sedan själva problematiken beIriiffar
— som inte är särskilt enkel i
alla avseenden — skall vi komma ihåg
att om vi inte skickar hem dessa människor
på vår bekostnad, så blir alternativet
att vi måste betala ut socialhjälp.
Trots att jag ännu inte är tillräckligt
insatt i denna fråga är det ändå uppenbart
att det åtminstone i vissa fall måste
vara billigare att betala dessa människors
hemresa än att låta dem stanna
här och betala ut socialhjälp. Det beror
givetvis också i viss mån på vart vederbörande
skall resa.

Det är sådana överväganden som kommer
in i bilden när vi efter att ha fått in
tillräckligt material skall ta ställning till
vad vi kan göra.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag är helt ense med
justitieministern om att detta inte är
någon enkel sak. Likaså är det självklart
att om man räknar med att vi måste un -

150 Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Svar på fråga ang. ökad säkerhet vid på- och avstigningsplatser för skolskjutsar

derhålla dessa människor här i landet
en längre tid, så blir det onekligen billigare
att skicka hem dem. I hela vår
arbetsmarknadspolitik har vi hållit hårt
på regeln att utlänningar som kommer
hit skall ha samma förmåner men också
skyldigheter som övriga medborgare
här i landet. Den principen tycker jag
att vi skall hålla fast vid.

Jag är tacksam för att justitieministern
har uppmärksamheten riktad på
frågan och att han gör vad han kan för
att skapa bättre kontroll och en bättre
ordning när det gäller dessa utlänningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. ökad säkerhet vid påoch
avstigningsplatser för skolskjutsar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Stridsman har frågat
mig, om jag är beredd medverka
till ytterligare åtgärder i syfte att öka
säkerheten vid på- och avstigningsplatser
för skolskjutsar.

Skolskjutsutredningen har i sitt betänkande
presenterat vissa förslag i fråga
om bl. a. skolskjutsarnas hållplatser.
I propositionen 109 år 1970 redogjorde
jag för utredningens synpunkter och de
åtgärder som planerades i syfte att öka
säkerheten för elever vid skolskjutsning.

Ingående bestämmelser på detta område
har numera meddelats i kungörelsen
(1970:340) om skolskjutsning, som
träder i kraft den 1 januari 1971. Häri
föreskrivs bl. a., att skolskjutsning med
avseende på tidsplaner och färdvägar
skall ordnas så att kraven på trafiksäkerhet
tillgodoses. De kommunala skolstyrelserna
skall verka för att särskilt
anordnade hållplatser utformas på än -

damålsenligt sätt. Skolstyrelsen skall efter
samråd med trafiknämnd, polis och
väghållare bestämma färdväg för varje
skolskjuts liksom de platser där på- eller
avstigning bör ske. Skolstyrelsen har
också att svara för att eleverna undervisas
om vad de skall iaktta för att undvika
olyckor i samband med skolskjutsning.

Vidare har trafiksäkerhetsverket fått
i uppdrag att utreda lämplig utmärkning
av skolskjutsar och deras hållplatser
m. m. Ett förslag är att fordonen förses
med en högt placerad upplyst skylt som
bringas att blinka när fordonet står
stilla för barnens på- och avstigning.

En rad åtgärder kommer således att
vidtas inom en snar framtid medan
andra åtgärder planeras och utreds i
syfte att öka säkerheten för eleverna
vid skolskjutsning liksom för andra
barn vid liknande transporter till och
från barnstugor.

Vidare anförde:

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det mycket positiva svaret
på min fråga.

Jag får ju erkänna att det är rätt påtagliga
förbättringar som statsrådet redovisar
i svaret. Vad jag i första hand
fäste mig vid är att de kommunala skolstyrelserna
aktivt skall medverka för att
främja trafiksäkerheten och att detta
skall ske i samråd med trafiknämnd, polis
och väghållare. Detta noterar jag
tacksamt.

Låt mig kortfattat redovisa varför jag
ställde frågan!

För knappt två veckor sedan inträffade
två svåra olyckor i Norrbotten som
hade samband med skolelevers avstigning
från skolbuss. I det ena fallet förolyckades
en sjuårig skolpojke och i
det andra fallet skadades en likaledes
sjuårig skolpojke mycket allvarligt. Det
märkliga är att trots att olyckorna inträffade
på två skilda platser i länet

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39

151

Svar på fråga ang. tidigareläggande av beställning av havsisbrytare

hade de exakt samma händelseförlopp.
Bagge pojkarna åkte efter avslutad skoldag
hem med var sin skolskjuts. När
bussen stannade steg pojkarna ur, och
det var när de var tvungna att korsa
körbanan som de blev påkörda av passerande
bilar.

Jag är medveten om att man inte helt
kan förhindra att olyckor kan inträffa
— det vore ett önsketänkande att föreställa
sig det. Däremot bör man naturligtvis
vidta alla säkerhetsåtgärder som
kan vidtas och uppställa vissa regler
för sådana här situationer. Och även
om jag tyckte att kommunikationsministerns
svar var positivt så hade jag
kanske väntat mig att det i svaret skulle
ha givits någon anvisning om hur en bilist
skall bete sig när han skall passera
en skolbuss som står parkerad. Man
får ju räkna med att skolbarn måste passera
körbanan rätt ofta. Även om det införs
vissa säkerhetsanordningar på bussarna
och anordnas information i skolorna
— vilket är mycket bra — tycker
jag det är något som saknas, nämligen
just hur bilisten skall bete sig vid
sådana tillfällen. Jag tror att det är av
stort värde om kommunikationsministern
vill säga någonting i den saken.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill bara upprepa
vad jag sade i mitt svar beträffande den
fråga som herr Stridsman nu ställer.
Alldeles mot slutet av svaret sade jag:
»Ett förslag är att fordonen förses med
en högt placerad upplyst skylt som
bringas att blinka när fordonet står
stilla för barnens på- och avstigning.»

Jag utgår ifrån att med bl. a. en sådan
åtgärd skulle den omkringliggande
trafiken på ett helt annat sätt än nu
kunna uppmärksamma denna form av
trafik.

Herr STRIDSMAN (ep):

Herr talman! Kan jag förutsätta att
statsrådet, om denna åtgärd visar sig

inte vara tillräcklig, är beredd att gå ett
steg längre för att verkligen få klarare
regler just för hur bilisten skall bete

sig?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det är alldeles självklart
att vad jag här har talat om inte
skall betraktas som något slutmål. I
trafiksäkerhetsarbetet ingår hela tiden
en långsiktig planering. Vi måste emellertid
hela tiden vidta åtgärder. På herr
Stridsmans senaste fråga vill jag svara,
att erfarenheterna av sådana åtgärder
som jag nämnde får vi bygga vidare på.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. tidigareläggande av
beställning av havsisbrytare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Sellgren har frågat
mig, om jag kommer att medverka
till att sjöfartsverket får tidigarelägga
beställningen av en ny havsisbrytare,
så att leverans kan ske före mitten
av 1970-talet.

Frågan om anskaffning av en ny
havsisbrytare övervägs i samband med
den pågående behandlingen av anslagsäskandena
för budgetåret 1971/72. Jag
kommer att redovisa mitt ställningstagande
i 1971 års statsverksproposition.

Vidare anförde:

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret,
även om det var tämligen magert. Anledningen
till min fråga är, som kommunikationsministern
förstår, sjöfarts -

152 Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Svar på fråga ang. tidigareläggande av beställning av havsisbrytare

verkets anhållan om bemyndigande att
projektera och beställa en ny havsisbrytare
ett år tidigare än vad som
angetts i dess verksamhetsplan. Något
belopp för detta ändamål finns inte
upptaget i årets statsverksproposition.

Erfarenheterna från föregående vintersäsong
har visat klara brister i den
nuvarande isbrytarflottans kapacitet.
»Njord» innebar naturligtvis ett betydelsefullt
tillskott. Utan den skulle ostkusthamnarna
ha drabbats av ett längre
avbrott i sjöfarten med mycket svåra
följder för det berörda näringslivet.
Om man studerar sjöfartsverkets separatbilaga
och summerar de uppgifter
som verket fått från ett antal industrier
utmed ostkusten om vad ett sjöfartsstopp
innebär i form av ökade
fraktkostnader, når man fram till summan
4 miljoner kronor per vecka.
En sådan konkurrensnackdel kan få
mycket allvarliga konsekvenser för dessa
företag.

I denna separatbilaga, som avser anskaffande
av en ny havsisbrytare, har
sjöfartsverket motiverat behovet av eu
tidigareläggning av beställningen med
de nya förhållanden som inträtt. Dessa
kräver att ett beslut fattas mycket
snart, enligt uppgift före detta års
utgång, för att tidsplanen för en leverans
år 1974 skall kunna hållas. Skulle
beställningen försinkas, betyder det,
uppger man, att en leverans av den
tänkta isbrytaren kan ske först år 1977.
Konsekvenserna av en sådan försening
är svåra att överblicka.

Nu säger kommunikationsministern
att frågan övervägs och att han kommer
att redovisa sitt ställningstagande
i 1971 års statsverksproposition. Men
om de uppgifter som jag har fått är
riktiga är tiden alltför knapp för långa
överväganden, och om ställningstagandet
dröjer tills statsverkspropositionen
läggs fram kan det vara för sent.

Om svaret innebär att kommunikationsministern
vill offentliggöra sitt beslut
först då statsverkspropositionen

läggs fram men kanske inofficiellt tidigare
beslutat ge sjöfartsverket det
begärda bemyndigandet är saken klar.
Jag skulle därför vilja fråga: Om kommunikationsministern
kommer till det
resultatet att det begärda beloppet tas
med i nästa års stat, får då sjöfartsverket
bemyndigande att verkställa beställningen
även innan riksdagen hunnit
behandla äskandet?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Om mitt svar enligt
herr Sellgren inte säger mycket — och
jag kan hålla med honom om det -—
beror det på att man inte under pågående
behandling av anslagsäskanden,
som inte bara berör detta område utan
även andra områden, kan redovisa något
ställningstagande ett par månader
före offentliggörandet av resultatet
i statsverkspropositionen. Det skulle vara
helt felaktigt att före den regelrätta
presentationen av statsverkspropositionen
bryta ut något speciellt ärende
och göra det till föremål för diskussion.

.Tåg kommer alltså inte att förfara
på det sättet utan kommer, som jag
sade i svaret, att redovisa ställningstagandet
i vederbörlig ordning i statsverkspropositionen.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Jag har all respekt för
det principiella resonemanget. Men jag
vill då i stället fråga så här: Om kommunikationsministern
skulle komma
fram till beslutet att föreslå nästa års
riksdag det begärda beloppet, kan kommunikationsministern
då bemyndiga
sjöfartsverket att lägga ut sin beställning
inom den tid som krävs för att
leverans skall kunna ske 1974?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag kommer lika litet i
de> na som i någon annan fråga att

Torsdagen den 26 november 1970 Nr 39 153

Svar på fråga ang. slopande av dispenskraven för vissa studerande — Svar på interpellation
ang. väg som skall undantagas från allmänt underhåll

föregripa riksdagens behandling avärendet.

Herr SELLGREN (fp):

Herr talman! Får jag tolka det svaret
så, att risk föreligger att det inte
blir någon beställning i god tid utan
att leverans kommer att kunna ske först
1977 på grund av förseningen genom
den formella behandlingen av ärendet?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Riksdagen skall få tillfälle
att i vederbörlig ordning behandla
detta ärende liksom alla andra ärenden.
Vad resultatet sedan kommer att
bli i fråga om havsisbrytarens beställning,
om en sådan kommer att beslutas,
eller vad följderna skulle bli av ett
beslut i negativ riktning vill jag för dagen
inte diskutera.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. slopande av dispenskraven
för vissa studerande

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Strömberg har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
om han är beredd föreslå sådan ändring
av bestämmelserna i SFS 1970: 371
att dispenskraven slopas för de studerande
som erhållit 60 poäng. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Den från läsåret 1969/70 bedrivna försöksverksamheten
med tillträde till högre
utbildning för vuxna studerande, som
uppnått 25 års ålder och som har minst
fem års yrkesverksamhet, avser grundkurser
om sammanlagt högst 60 poäng
för varje sådan studerande. Vill han

tillgodoräkna sig ytterligare poäng
krävs för närvarande dispens av konsistoriet.
Jag har i anslutning till frågor
rörande detta ämne i första kammaren
tidigare i år samt föregående höst sagt,
att jag räknar med att ansökan om sådan
dispens skall behandlas med all
tänkbar generositet.

Vidare anförde

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga.

Jag har noterat den positiva inställning,
som statsrådet visat till önskemålet
att de ärenden jag tagit upp skall
behandlas med all tänkbar generositet,
och jag är mycket tacksam för detta.
De berörda studerandena, vilka har
uppnått 60 poäng, behöver emellertid
kunna planera sina studier. De har
verkligen visat att de kunnat klara akademiska
studier trots att de haft en annan
bakgrund än den gängse. Jag hade
hoppats att det kanske skulle ha funnits
möjligheter att generellt medge dem tillstånd
att utan tillgripande av dispensförfarande
fortsätta sina studier. Om så
nu inte är fallet, är jag emellertid ändå
tacksam för det positiva besked statsrådet
nyss lämnat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. väg som skall
undantagas från allmänt underhåll

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig dels om jag vill medverka
till att vid bildande av vägsamfällighet
kostnaderna för förrättningen beta -

154 Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Svar på interpellation ang. väg som skall undantagas från allmänt underhåll

las av vägverket, dels om jag vill meddela
anvisningar innebärande att vägverket
före överlämnandet iståndsätter
vägen i enlighet med vad som fordras
för erhållande av statsbidrag för vägunderhåll.

Vad gäller den första frågan vill jag
erinra om att jag i december 1969 tillkallade
sakkunniga för att se över lagen
om enskilda vägar. De sakkunniga
kommer därvid att överväga bl. a. kostnadsansvaret
i de fall herr Persson
åsyftar.

På herr Perssons andra fråga kan jag
svara att Kungl. Maj:t har i några beslut
i indragningsärenden föreskrivit, att
de aktuella vägarna vid indragningen
skall vara i samma skick som gäller
för likartade allmänna vägar. Detta innebär
att vägarna från standardsynpunkt
automatiskt blir statsbidragsberättigade.
Vägverket håller för närvarande
på att utarbeta generella anvisnigar
med sådan föreskrift.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Låt mig tacka kommunikationsministern
för svaret på min
interpellation. Jag vill helt kort göra
några kommentarer till det lämnade
svaret, och jag börjar därvid med min
andra fråga därför att svaret här är,
såvitt jag kan bedöma sådant, att man
inte behöver ifrågasätta innebörden.

Statsrådet nämnde, att vägverket för
närvarande håller på att utarbeta generella
anvisningar med föreskrift om att
de aktuella vägarna ur standardsynpunkt
automatiskt skall bli statsbidragsberättigade.
Jag är mycket glad
över detta.

Det finns många exempel från flera
län, att väg, som överlämnats för enskilt
underhåll på grund av att man anlagt
en ny väg med en sträckning vid sidan
av den gamla, ändock för transport av
post och andra förnödenheter, för skolskjutsar
osv. används i samma ut -

sträckning som tidigare. Under tiden
för den nya vägens anläggning har dessa
vägar blivit fullständigt sönderkörda
av vägentreprenören, dvs. i praktiken
av vägverket.

Det finns sådana fall där överlämnandet
skedde för några månader sedan,
dvs. under denna höst, och där de
lokala vägmyndigheterna inte haft några
uppgifter om hur de skall handlägga
frågan i fråga om upprustning av vägen.
Jag är därför glad över det besked
som statsrådet lämnat. Jag förväntar
mig att detta med det snaraste skall
bringas till ifrågavarande vägmyndigheters
kännedom, så att de vägar det
gäller blir iordningställda och därigenom
möjlighet ges att söka statsbidrag
för underhåll av desamma. Det är nämligen
förenat med mycket stora kostnader
att iordningställa en sådan väg till
statsbidragsberättigad standard.

I sådana exempel som jag här talat
om måste det också göras en vägdelning.
Ibland rör det sig om vägar på
4—5 kilometer. För en dylik vägdelning
måste en lantmäteriförrättning göras,
och sådana är i dag ganska kostsamma.
Vi anser det vara orättvist att de
enskilda vägintressenterna då inte bara
mister det allmänna vägunderhållet
utan dessutom åsamkas stora kostnader
för vägdelningen.

Statsrådet har sagt att 1969 års vägutredning
som nu arbetar också skall se
över lagen om enskilda vägar, och då
kan också kostnadsansvaret i fråga om
vägdelningsförrättningar, i de fall jag
talat om, tas upp till behandling. Nu
vet vi emellertid att sådana utredningar
tar lång tid, och därför vill jag fråga
om statsrådet kan säga när 1969 års
vägutredning kan bli färdig med sitt
arbete. Eftersom någon proposition i
ärendet inte kan väntas förrän om
ganska lång tid hemställer jag också
om att statsrådet överväger huruvida
inte statsbidrag för kostnader i samband
med vägdelning, företagen på sådan
grund som jag här talat om, kan utbeta -

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39 155

Svar på interpellation ang. väg som skall undantagas från allmänt underhåll

las retroaktivt. Det är först under de
allra senaste åren, särskilt de två senaste
åren, som man frångått den tidigare
ordningen och överfört allmänna vägar
till enskilt underhåll. Och när nu sådana
fall förekommit och förekommer
vore det önskvärt att även retroaktiv
ersättning utgår för sådan vägdelning.

Herr talman! Jag tackar än en gång
för det lämnade svaret, som jag tycker
är positivt. Jag vill sluta med att säga
att med ledning av statsrådets svar, förutsätter
jag att dessa frågor blir lösta
inom en mycket nära framtid och i enlighet
med vad jag här givit uttryck åt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Som svar på de direkta
frågorna i slutet av herr Perssons i
Heden anförande vill jag säga att jag
inte här kan lämna något besked om
hur länge 1969 års vägutredning kommer
att arbeta. De problem som förelagts
utredningen är mycket svåra, och
eftersom utredningen har börjat sitt arbete
ganska nyligen har jag ingen bestämd
uppfattning om vilken tid som
behövs för att den skall bli färdig med
sitt arbete.

I konsekvens med det svaret kan jag
självfallet inte heller säga annat än att
jag inte är beredd att särbehandla den
fråga det här gäller på det sätt som
herr Persson i Heden önskar.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag hade väntat mig att
antingen kommunikationsministern eller
interpellanten skulle ha erinrat om
att halva den fråga som här diskuteras
har behandlats av riksdagen under den
månad som gått. Vi gjorde det i samband
med behandlingen av en motion
av herr Börjesson i Falköping m. fl.,
vilken bl. a. gällde frågan om kostnadsansvaret
för vägförrättning i samband
med indragning av allmän väg. Efter -

som ingen av talarna har sagt något om
den saken, tycker jag att jag bör göra
det.

Frågan finns behandlad i tredje lagutskottets
utlåtande nr 72 för i år, och
där finns också en belysning av hur
lång tid sådana ärenden tar. Här gäller
det dels en planläggningsfråga av enkel
natur, dels en ekonomisk fråga av ringa
omfång.

1961 föreslog tredje lagutskottet på
grundval av motioner —■ och riksdagen
antog förslaget — att man i samband
med indragning av allmän väg skulle
vidta tre åtgärder. Man skulle för det
första organisera övertagandet från de
enskildas sida av indragen allmän väg
på så sätt att det inte blev något avbrott
i underhållet, utan vägen skulle
möjligen vara kvar efter det att den nya
allmänna vägen färdigställts och till
dess att man hann ordna med en vägsamfällighet
eller på något sätt kunde
ordna så att de enskilda övertog den
indragna vägen. Vidare skulle man i
god tid informera de markägare och
intressenter som är beroende av en sådan
här indragen allmän väg, så att
de skulle kunna förbereda sig på övertagandet.
För det tredje skulle man för
att underlätta det hela — så att säga
för att minska chocken — gå in för att
staten skulle betala kostnaderna. Det
är helt obetydliga kostnader i vägsammanhanget.

Frågan återkom 1966. Jag har inte
hunnit göra tillräcklig arkivforskning
under den korta stund som stått mig
till buds, men jag skulle tro att tredje
lagutskottets utlåtande i ärendet år 1966
föranledde tillsättandet av den utredning
som omnämns i interpellationssvaret
— alltså att sakkunniga tillkallades
för att se över lagen om enskilda
vägar.

I direktiven upprepas vad som tidigare
sagts. Det står att de sakkunniga
skall se över reglerna om väghållningskostnaderna.
Därmed menar man kanske
i vanliga fall inte att man skall läg -

156 Nr 39

Torsdagen den 26 november 1970

Svar på interpellation ang. väg som skall undantagas från allmänt underhåll

ga väghållningskostnaderna på andra
än sakägare, men jag skulle tro att det
kan tolkas så vidlyftigt att man kan
lägga det även på staten, ehuru man
inte direkt lagstiftar om saken. Jag tror
inte det vore lämpligt med en lagstiftning,
utan det får bli fråga om ett
slags statsbidrag i stället.

En annan utredning -— den rör allmänna
vägar — har också arbetat, och
dess betänkande ligger nu under behandling
i departementet. Tredje lagutskottet
har i sitt utlåtande nr 72 uttalat
att man är nöjd med att det blir en
samplanering av övertagande av enskild
väg, så att den enskilda vägen
fungerar tillsammans med den allmänna
vägen. Över huvud taget skall samplaneringen
av det enskilda vägväsendet
med eller utan statsbidrag å ena
sidan och de allmänna vägarna å andra
sidan ske på ett sådant sätt att vägarna
fungerar bra tillsammans. Vidare bör
tillses att informationen till och kontakten
med dem som skall överta det
hela är god.

Däremot beklagar utskottet att frågan
om kostnaderna för förrättningen inte
tagits upp av de sakkunniga. Men utskottet
slutar med följande ord —■ jag
skall läsa upp det, eftersom det inte observerats
av vare sig departementet eller
interpellanten: »Frågan» — alltså
frågan om kostnaderna — »synes vara
av beskaffenhet att kunna upptas och
prövas av den av riksdagen efter framställning
av tredje lagutskottet begärda
och av Kungl. Maj:t år 1969 tillsatta
utredningen för översyn av lagstiftningen
om enskilda vägar. Utskottet anser
det därför lämpligt att motionen
överlämnas till utredningen för att tas
under övervägande vid fullgörandet av
dess uppdrag.»

Det var alltså utskottets och riksdagens
mening. När vi nu fått höra statsrådet
förklara att utredningen har detta
uppdrag får vi väl hoppas att det inte
skall behöva ta ytterligare nio år att
nå fram till resultat. Det rör sig ju om

en ekonomiskt sett obetydlig sak, men
den är mycket viktig för dem det gäller.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Det riksdagsbeslut som
herr Tobé åberopar och som fattades
för några dagar sedan är jag väl underkunnig
om. Men det säger ingenting
mer än vad statsrådet sagt genom att
hänvisa till den pågående utredningen.
Vad jag i första hand ville söka få svar
på var hur lång tid utredningen kommer
att ta. Något sådant besked förklarar
sig statsrådet emellertid inte
kunna lämna — men som jag sade i
mitt första anförande vet vi att utredningar
brukar ta lång tid på sig. I avvaktan
på utredningsresultatet och på
proposition och beslut kan många enskilda
människor bli nödsakade att betala
ut stora pengar för en vägdelning.
Den kostnaden är inte så liten, herr
Tobé, som det har sagts. I egenskap av
god man vid dylika tillfällen har jag
klart för mig att det kan röra sig om
ganska stora belopp för enskilda. I synnerhet
när det gäller sådana vägar som
skall delas på grund av att de indragits
från allmänt underhåll torde det vara
ett rättvisekrav att det allmänna står
för förrättningskostnaderna.

Nu kan inte statsrådet lämna något
svar på min senaste fråga heller, och
jag begär inte att han skall göra det så
här på rak arm. Jag vill emellertid än
en gång stryka under min förhoppning
att statsrådet ändock prövar möjligheterna
att retroaktivt lämna ersättning
för en sådan delning. Jag anser det
vara ett rättvisekrav.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det är riktigt som herr
Tobé säger att riksdagen nyligen i en
skrivelse till Kungl. Maj:t har behandlat
frågan. Den skrivelsen har häromdagen
överlämnats till utredningen om
enskilda vägar. Som jag sade förut lig -

Torsdagen den 26 november 1970

Nr 39 157

Interpellation ang. prisstoppets inverkan på avtalsförhandlingarna

ger frågan emellertid redan inom ramen
för direktiven till utredningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Franzén i Träkumla (ep), till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående planerad utvidgning
av Tofta skjutfält, och

herr Stridsman (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående utnyttjande av investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 13

Interpellation ang. prisstoppets inverkan
på avtalsförhandlingarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr ÅSLING (ep), som yttrade:

Herr talman! Det partiella prisstopp
på vissa livsmedel som infördes den 28
augusti motiverades vid den presskonferens,
då stoppet introducerades av statsministern,
med att konsumentpriset på
dessa varor sedan den 1 juli i år enligt
pris- och kartellnämndens undersökningar
stigit betydligt mer än vad
som kunde förklaras med utlösningen av
inflationsregeln i jordbruksavtalet. Man
låste därför priserna i avvaktan på ytterligare
undersökningar om vilka orsaker
det var som kunde ligga bakom
höjningarna. Med den nämnda motiveringen
var det klart alt stoppet måste
uppfattas som högst tillfälligt. Det gällde
att få en tids andrum för att klarlägga
sammanhangen.

Men sedan förvandlades som bekant
fr. o. m. den 7 oktober det partiella stop -

pet till ett allmänt prisstopp. Jag förmodar
att det var den allmänna prisutvecklingen
som ledde regeringen till
denna drastiska åtgärd, bl. a. av oro
över att prisstegringstendenserna kunde
kanaliseras över till de av det partiella
stoppet ej berörda områdena. Ett
prisstopp är ju en högst drastisk åtgärd,
avsedd att tillämpas under exceplionella
förhållanden. I en krissituation
med varubrist kan det måhända
vara ett medel att hålla tillbaka spekulativa
knapphetsprisstegringar. Men eu
sådan situation har vi inte nu. Många
företag arbetar tvärtom med trängda
marginaler, och problemet för dem är
att hålla kostnaderna stången. Saxningen
mellan kostnadsstegringar och
prisstegringar kan man givetvis inle
klara med prisstopp, i varje fall inte
om det inte kombineras med ett kostnadsstopp,
dvs. i praktiken ett lönestopp
med allt vad det skulle innebära av
ytterligare regleringskrångel och snedvridna
marknader.

Det är dock möjligt att prisstoppet
också var avsett som en varning till
arbetsmarknadens parter att i stundande
avtalsförhandlingar hålla sig inom
samhällsekonomiskt rimliga ramar. Det
skulle med andra ord ha en påtryckande
effekt eller måhända, i vad gäller löntagarsidan,
en lugnande effekt. Samtidigt
har emellertid från regeringshåll
sagts, att prisstoppet inte skall verka
som lönestopp. Men därmed uppstår
frågan hur det fortsättningsvis skall tilllämpas
och hur länge det skall finnas.

Tyvärr är det ju så, att det är i förelag
med trängda marginaler som flertalet
låginkomsttagare är anställda. Ju
mera prisstoppet här användes som påtryckningsmedel,
desto mera försvåras
därför möjligheten till inkomstförbättringar
för låginkomsttagarna. Till dem
hör bl. a. löntagarna inom handel och
livsmedelsindustri. En annan utpräglad
låginkomstgrupp är jordbrukarna, som
också står inför förhandlingar om ett
nytt avtal.

158 Nr 39 Torsdagen den 26 november 1970

Interpellation ang. upphävande av prästs vigselskyldighet

Sambandet mellan prisstoppet och de
förhandlingar, på arbetsmarknaden och
för jordbruket, som inletts är komplicerat.
Å ena sidan kan stoppet vara avsett
som ett psykologiskt medel, dvs.
som en påtryckning till återhållsamhet.
Men å andra sidan vore det olyckligt
om detta skedde så, att det ytterligare
skärpte svårigheterna för låginkomstgruppen.
Med hänsyn till frågans utomordentligt
stora vikt vore det betydelsefullt
med ett uttalande från regeringen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag därför om kammarens tillstånd
att till herr statsministern få
ställa följande fråga:

Hur ser man inom regeringen på sambandet
mellan prisstoppet och de olika
avtalsförhandlingarna och vilka riktlinjer
tänker man sig för prisstoppet
i händelse detta förlänges över förhandlingarna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. upphävande av prästs
vigselskyldighet

Ordet lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! I 4 kap. 3 § första stycket
giftermålsbalken stadgas: »Till vigsel
inom svenska kyrkan äga de trolovade
välja den präst inom kyrkan de
själva åstunda; dock vare annan ej
skyldig viga än präst i församling, av
vilken endera är medlem.» Präst som
vägrar att fullgöra denna vigselskyldighet
döms för tjänstefel. Tre präster har
nyligen stått till svars för brott av detta
slag.

Vid upprepade tillfällen har kritik
framförts mot vigselplikten. Bl. a. har
kyrkomötet behandlat frågan och antog
för sin del 1963 ett förslag till lag,

innebärande att vigselskyldigheten
skulle läggas på den prästerliga organisationen
i stället för på den enskilde
prästen. 1968 års kyrkomöte hemställde
att förslaget skulle föreläggas riksdagen
för godkännande.

Starka skäl kan anföras för en uppmjukning
eller ett borttagande av vigselplikten.
Det är djupt otillfredsställande
med en ordning där prästens lagliga
skyldigheter såsom statstjänsteman kan
komma i konflikt med hans uppfattning
om vad Guds ord kräver. Präster
som vägrat vigsel har gjort detta då det
gällt kontrahenter som varit frånskilda.
De har inte funnit det förenligt med
Guds ord, som de vid prästvigningen
lovat följa, att i sådana fall fullgöra den
borgerliga lagens krav. Att Guds ord på
den här punkten kan ges olika tolkningar
är en annan sak.

Enligt min mening är det angeläget
att sådana lagändringar snabbt kommer
till stånd att konflikter, som har sin
grund i prästernas dubbla lydnadslöfte,
inte behöver uppstå. Ersättande av vigselplikten
med vigselrätt skulle givetvis
innebära en lösning på frågan.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga: År

statsrådet beredd medverka till
sådana lagändringar att prästernas vigselplikt
upphäves och ersättes med vigselrätt? Denna

anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 377, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
förordningen (1922:260) om automobilskatt
jämte motioner.

Fredagen den 27 november 1970

Nr 39

159

§ 16

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
åtta enkla frågor, nämligen av:

fru Mogård (m), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
tryggande av enskilds rätt vid
byggande av egnahem,

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående principerna vid beställning
av beklädnadspersedlar för
försvaret,

herr Olsson i Edane (s), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående huvudmannaskapet
för den skyddade sysselsättningen,
herr Magnusson i Borås (m), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående statliga textilbeställningar
utomlands,

herr Åsling (ep), till herr statsrådet

och chefen för inrikesdepartementet angående
svsselsättningsskapande åtgärder
i bl. a. Jämtlands län,
herr Green (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
riskerna vid användning av natriumbisulfit
i matvaror,

herr Gustavsson i Ängelholm (s), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående beredande
av möjlighet att anordna charterflygning
till Sverige, samt
herr Nilsson i Bästekille (m), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående risken
för päronpest vid import av fruktträd.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.34.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 27 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§1

Justerades protokollet för den 19 innevarande
november.

§2

Svar på interpellation ang. förbättring av
arbetsläget inom ordningsmakten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEI.IER, som yttrade:

Herr talman! Herr Wedén har frågat
mig vilka åtgärder jag med anledning
av det under senaste året ökade antalet
brott och trafikolyckor ämnar vidta för
att redan under hösten förbättra arbetsläget
inom ordningsmakten.

Ett led i ansträngningarna att söka
komma till rätta med den oroande
brottsutvecklingen och med trafikolyckorna
är givetvis personell och materiell
upprustning av polisväsendet och
rationalisering av polisverksamheten.
Arbetet härpå har bedrivits alltsedan
polisväsendets förstatligande. Bl. a. pågår
för närvarande arbete på eu relativt
genomgripande omorganisation av
övervaknings- och utredningsavdelning -

160

Nr 39

Fredagen den 27 november 1970

Svar på interpellation ang. förbättring av arbetsläget inom ordningsmakten

arna. Beslut om en provisorisk spaningsorganisation
fattades av regeringen
i juni detta år. Ett genomförande av
dessa förslag hade redan nu lett till en
förbättring av arbetsläget inom polisväsendet.
Organisationen bör emellertid
inte byggas upp förrän erforderliga
löneförhandlingar har slutförts.

I det läge som nu har uppstått arbetar
man inom justitiedepartementet på alt
så snart som möjligt nå fram till elt
samlat och slutligt ställningstagande till
organisationen av övervaknings- och utredningsavdelningarna
i samtliga polisdistrikt.

I övrigt behandlas rikspolisstyrelsens
yrkanden om resursökningar i det pågående
budgetarbetet.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret.

Statsrådet använde ordet »oroande»
om brottsutvecldingen, och man kan åtminstone
inte säga att det ordet är för
starkt. Tvärtom. Såvitt jag har kunnat
finna låg kurvorna för de fyra, fem
första månaderna i år ganska parallella
med kurvorna för motsvarande månader
1969 och 1968, men sedan har antalet
brottsbalksbrott under detta år stigit så
att kurvorna visar en brant avvikning
uppåt — och den stegringen har varit
nästan kontinuerligt tilltagande. Siffrorna
per den 1 maj i år låg sålunda 13,8
procent ovanför motsvarande siffror
1969, per den 1 juni låg de 14,5 procent
ovanför, per den 1 juli 15,2 ovanför, per
den 1 augusti 16,9 procent ovanför och
per den 1 september —- den senaste uppgift
som jag har — låg de 17,6 procent
ovanför 1969 års siffror. Det är tyvärr
en stadig klättring uppåt. Som alla vet
visar också trafikolyckorna en ogynnsam
utveckling under denna höst.

Nu säger justitieministern mycket
riktigt att ett led i ansträngningarna alt
komma till rätta med dessa missförhål -

landen är en personell och materiell
upprustning av polisväsendet. Detta är
naturligtvis riktigt. Jag vill också gärna
inskjuta att jag givetvis förstår att herr
Geijer inte nu kan lämna någon detaljerad
beskrivning av de åtgärder regeringen
ämnar föreslå för nästa budgetår
i vad avser resurserna på detta område.
Men det förvånar mig verkligen att justitieministern
inte i interpellationssvaret
liar funnit plats för en allmän deklaration
att han finner läget kräva en
avsevärd förstärkning av resurserna. Jag
hoppas att herr Geijer kan lämna en sådan
deklaration här som ett kompletterande
uttalande.

Jag kan försäkra att ett sådant uttalande
skulle uppfattas som en lättnad
av ett stort antal medborgare här i landet.
Det skulle också uppfattas som uppmuntrande
och stimulerande för alla
dem inom ordningsväsendet, som under
ofta mycket påfrestande arbetsförhållanden
fullgör sina uppgifter till medborgarnas
skydd. Jag behöver knappast
tillägga att jag lika väl som justitieministern
är medveten om att en förstärkning
av ordningsväsendets resurser
bara är en av vägarna att söka vrida
läget till rätta. En förbättrad kriminalvård
och en större och mer metodisk
satsning på olika rehabiliteringsåtgärder
är andra, som också skulle kräva en
ingående diskussion men som vi inte
kan ta upp i det här sammanhanget. Nu
gäller det att en avsevärd reell förstärkning
av ordningsväsendets resurser är
en nödvändig åtgärd. Jag vill gärna utgå
från att justitieministern är beredd att
säga det.

När det sedan gäller läget för dagen
och för i höst säger herr Geijer att arbetet
med eu ganska genomgripande omorganisation
av övervaknings- och utredningsavdelningarna
pågår och att
man inom hans departement arbetar på
att så snart som möjligt få fram ett samlat
och slutligt ställningstagande till organisationen
av de här avdelningarna i
samtliga polisdistrikt. Han säger att be -

Fredagen den 27 november 1970

Nr 39

161

Svar på interpellation ang. förbättring av arbetsläget inom ordningsmakten

slut om en provisorisk spaningsorganisation
fattades av regeringen i somras
och att det redan har lett till en förbättring
av arbetsläget. Jag har för min
del små möjligheter att bedöma om det
verkligen finns grund för det uttalandet
inom ett eller annat avsnitt av ordningsväsendets
verksamhet. Men det vill jag
säga att mitt och många andras intryck
är att det skulle vara i hög grad förvånansvärt
om man allmänt inom ordningsväsendet
upplevde sin arbetssituation
nu som förbättrad i jämförelse med
tidigare år. Vad beträffar herr Geijers
hänvisning till att erforderliga löneförhandlingar
måste slutföras innan en definitiv
uppbyggnad av en ny organisation
kan ske, vill jag bara säga att jag
verkligen hoppas att de förhandlingarna
från statens sida skall föras utan
onödiga dröjsmål och det vill jag också
tillägga — föras med sikte på en arbetsvärdering,
som tar tillräcklig hänsyn
till de påfrestande, ofta farliga situationer
där många av ordningsväsendets
anställda fullgör sina uppgifter. Jag vill
erinra om att siffrorna för misshandel
av polismän i tjänst hör till dem som
också visar en stegring.

Till sist, herr talman, finns det en sak
som inte kostar ett öre, som tyvärr saknas
i herr Geijers interpellationssvar
men som det skulle varit glädjande att
återfinna där. Det är en förklaring om
statsmakternas och framför allt regeringens
solidaritet med och förtroende
för ordningsväsendets personal när den
går att fullgöra de uppgifter som vi och
naturligtvis främst den ansvariga regeringen
har ålagt dem. Jag vill inom
parentes erinra om att det för några år
sedan fördes en i långa stycken vettlös
kampanj mot säkerhetsavdelningen inom
polisväsendet. Vi ser fortfarande då
och då i en del tidningsreferat, kommentarer
eller artiklar omotiverade nålsting
mot och misstänkliggörande av ordningsväsendets
människor när de utför
sådana uppgifter som vi — och främst
regeringen —- bär ansvaret för. Åt det

kan i och för sig inte en regering eller
en riksdag i ett land som vårt göra mycket
och bör heller inte kunna göra det.
Men en sak kan vi — och främst regeringen
— göra, nämligen med kraft göra
klart att vi står på deras sida som vi
har ålagt de här uppgifterna. Vi står
inte på lymlarnas sida — om jag nu får
använda ett ord, som var ett bra ord i
det sammanhang det fälldes.

Jag tycker att särskilt justitieministern
borde känna ett behov av att oftare
än vad som sker göra detta tydligt, utan
några förbehåll. Det skulle, tror jag, också
vara en uppmuntran och ett ryggstöd
för dem som fullgör de svåra uppgifterna.
Jag saknar, herr talman, tongångar
av den typen i herr Geijers uttalanden
i interpellationssvaret, men jag hoppas
att de skall komma till uttryck nu.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet GEIJER:

Herr talman! Herr Wedéns interpellation
avser ju vad man kan göra nu i
höst för att förbättra arbetsläget inom
ordningsmakten, och jag har begränsat
mitt svar till den frågan. Men jag vill
gärna vidga frågeställningen och säga
att kampen mot brottsligheten måste —
som herr Wedén också framhöll —- föras
på ett brett fält. Polisen, ordningsmakten,
är därvidlag mycket betydelsefull
men bara en del av den front som
vi måste ha mot brottsligheten.

Vi är inom regeringen klart medvetna
om att en förstärkning av ordningsmaktens
resurser är nödvändig. Jag har
i svaret redovisat att ett arbete på detta
område pågår sedan länge, och det
kommer inte att avstanna. Jag hänvisar
som exempel bara till en intensivundersökning
som gjordes för Stockholms del
förra året, då man i detalj med hjälp
av statistiken sökte kartlägga och klarlägga
var brottsligheten inom Stockholmsområdet
är särskilt påfallande.
Den intensivundersökningens syfte är
att ge polisen möjligheter att disponera
sina resurser så att de sätts in där ord -

6 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 39

162 Nr 39

Fredagen den 27 november 1970

Svar på interpellation ang. förbättring av arbetsläget inom ordningsmakten

ningsstörningarna och brottsligheten är
särskilt påfallande.

Jag vill här skjuta in att jag givetvis
vidhåller vad som står i interpellationssvaret,
att jag är oroad över brottslighetens
utveckling. Men det hindrar inte
ett jag samtidigt vill säga att man måste
ta den officiella brottsstatistiken med
en nypa salt. Den omfattar ju den registrerade
brottsligheten —■ ja, inte ens
det, den omfattar anmälda brott. För
det första vet vi att många brott inte
anmäls och för det andra visar sig
många anmälda brott vid utredning i
själva verket icke vara några brott.
Likaså ingår i brottsstatistiken vissa typer
av brottslighet som vi kanske kan
komma till rätta med på andra sätt än
de traditionella. Jag hänvisar till rikspolischefens
åtgärder nyligen för att
förmå bankerna att tillämpa andra metoder
när det gäller checklönerna. Den
mycket kraftiga ökningen av antalet
brott därvidlag återspeglas i brottsstatistiken.
Man beräknar att det i år skall
bli ca 30 000 anmälda checklönebrott,
och det är dubbelt så många som för två
å tre år sedan. Om vi under nästa år
kan få andra regler för användande av
checklön kommer det säkerligen att direkt
ge utslag i brottsstatistiken. Jag har
velat säga detta för att visa att man
måste behandla brottsstatistiken med en
viss kritik.

Sedan gjorde herr Wedén kanske ett
litet misstag. De nya spaningsenlieter,
vilka regeringen givit klartecken till och
även fått riksdagens godkännande av i
våras, har tyvärr ännu inte kommit i
gång. Det står i interpellationssvaret:
»Ett genomförande av dessa förslag
hade redan nu lett till en förbättring av
arbetsläget inom polisväsendet.» Tyvärr
har de löneförhandlingar som förts inte
lett till någon uppgörelse. Innan dessa
förhandlingar gått i lås kan man inte
föra ut spaningsenlieterna i levande livet,
men vi hoppas att det inte skall
dröja alltför länge innan vi kan få denna
fråga uppklarad.

Slutligen efterlyste herr Wedén regeringens
förtroende för ordningsmakten.
Mig veterligt har vi inom regeringen
inte tvekat att deklarera att vi hyser
stort förtroende för polisväsendet och
ordningsmakten här i landet. Men vi
tror dock att det också behövs en ökad
information hos allmänheten och eu
förståelse för polisens svåra, besvärliga
och ofta impopulära arbete. Där har vi
naturligtvis alla ett ansvar. Det vore
bra, herr Wedén, om vi alla kunda hjälpas
åt att hos allmänheten inge riktiga
föreställningar om polisens arbete. Vi
behöver även hjälpas åt att skapa det
förtroende som måste till för att polisen
skall få allmänhetens stöd och hjälp
i sill verksamhet.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det var tillfredsställande
att justitieministern något utvidgade
sitt resonemang. Han sade nu att regeringen
är medveten om att det behövs
en förstärkning. Det är klart att detta är
ett mycket allmänt uttalande som i och
för sig är värdefullt. Hur pass värdefullt
det är får vi tillfälle att bedöma när
statsverkspropositionen ligger på bordet.

Det är onödigt att säga följande till
justitieministern men för att undvika
missförstånd i övrigt vill jag nämna att
de siffror som åberopats inte återgivits
ur någon partsinlaga utan de kommer
från statistiska centralbyrån. Också jag
är medveten om att man får ta dem med
en nypa salt. Jag tycker att rikspolischefens
initiativ beträffande checkbedrägerierna
är mycket värdefullt. Men
även om man tar bort den delen ur
statistiken, kvarstår det lika fullt att uttrycket
»oroande», på tal om brottsutvecklingen,
sannerligen inte är överdrivet.

När jag nu en gång till i svaret läser
ordet »hade», förstår jag att det fanns
en mening bakom. Det understryker ytterligare
vad jag sade om lämpligheten
att föra löneförhandlingarna till ett

Fredagen den 27 november 1970

Nr 39 163

Svar på interpellation ang. vissa konsumentfrågpr

snabbt slut och med den förståelse för
en riktig arbetsvärdering som jag talade
om.

Jag är glad över vad justitieministern
sade om värdet av information beträffande
sammanhanget mellan de uppgifter
som polisen har och de ansvariga
för dessa uppgifter. Allmänheten kan
därigenom få en riktig uppfattning om
polisens samhällsgagnande uppgifter i
enlighet med de uppdrag som riksdag
och regering har ålagt den.

Jag vill gärna säga, herr talman, all
jag tror inte att det från min — eller
jag vågar väl säga från vår sida inom
den liberala folkrörelsen — har saknats
ansträngningar att klargöra detta. Det
var tillfredsställande att justitieministern
sade vad han sade, och jag hoppas
att jag får ta hans yttrande som ett
tecken på att även regeringen i fortsättningen
mer energiskt än hittills vill
ägna sig åt denna mycket betydelsefulla
informationsuppgift. Inom ordningsväsendet
har man naturligtvis svårt att
ägna sig åt den, eftersom man lätt uppfattas
som en part; regeringen som den
främste uppdragsgivaren har mycket
större möjligheter att med auktoritet företräda
den uppfattning som statsrådet
Geijer här angav — det skulle glädja
mig om han oftare och med lika stort
eftertryck inför offentligheten gav uttryck
häråt.

Härmed var överläggningen slutad.

§3

Svar på interpellation ang. vissa
konsumentfrågor

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LIDBOM, som yttrade: Herr

talman! Herr Romanus har frågat
mig

om regeringen anser, att lagen om
otillbörlig marknadsföring ger konsu -

menterna ett tillräckligt skydd mot felaktig
varumärkning,

om regeringen är beredd att skyndsamt
lägga fram förslag till ny livsmedelsstadga
med bestämmelser som förbättrar
detta skydd,

om regeringen är beredd att vidtaga
några åtgärder för att förbättra möjligheterna
att lokalt tillvarata konsumenr
ternas intressen,

om regeringen är villig att under nästa
år låta distribuera en konsumentkatalog
till samtliga hushåll

och om regeringen vill föranstalta om
en snabb undersökning av tillförlitligheten
hos märkning av färdigförpackade
varor.

Flertalet av de problem som berörs i
interpellationen är under övervägande
i olika kommittéer och departement i
den mån de inte lösts genom nyligen
beslutad lagstiftning. ;

Den nya marknadsföringslagen, som
träder i kraft den 1 januari 1971, erbjuder
vissa möjligheter att motverka förekomsten
av felaktiga uppgifter på varnförpackningar.
Om en företagare vid
märkning av en vara lämnar felaktiga
uppgifter på förpackningen om varans
vikt, kvalitet eller hållbarhet är förfarandet
ofta straffbart. Men även när
straff inte kommer i fråga kan konsumentombudsmannen
och marknadsrådct
inskrida och vitesförbud utfärdas för
att stoppa fortsatt försäljning av felmärkta
varor.

Det skydd som marknadsföringslagen
ger konsumenterna kan behöva kompletteras
genom särskilda former av
kontroll. Detta har uppmärksammats av
regeringen. Förslag om en ny livsmedelslagstiftning
m''''d bestämmelser bl. a,
om märkning och kontroll av färdigförpackade
livsmedel kommer att föreläggas
riksdagen under nästa år. I detta
sammanhang bör också nämnas att utredningen
om mått och vikt har i uppdrag
att undersöka möjligheterna att
förbättra kontrollen av vägning och
mätning inom handeln. Ett förslag från

6*—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 39

164 Nr 39

Fredagen den 27 november 1970

Svar på interpellation ang. vissa konsumentfrågor

denna utredning är att vänta vid årsskiftet.

Med den lagstiftning och den administration
som redan finns eller planeras
bör problemen med färdigförpackade
varor kunna bemästras på ett sätt
■som är tillfredsställande från konsumenternas
synpunkt. Det finns enligt
min mening inte tillräckliga skäl att nu
föranstalta om någon särskild undersökning
av förhållandena i handeln på
detta område.

Den statliga konsumentverksamhetens
organisation i stort behandlas av konsumentutredningen.
Enligt vad jag bär
inhämtat kommer utredningen i början
av nästa år att avlämna ett betänkande
med förslag som berör både den
centrala och den lokala verksamheten.

I det läget är jag inte beredd att göra
•något uttalande om vilken organisation
som kan vara den lämpliga på det
lokala planet.

Inte heller vill jag göra någon utfästelse
om en konsumentkatalog till hushållen
med information bl. a. om samhällets
service på konsumentområdet.
Informationsfrågorna får prövas i samband
med ett ställningstagande till konsumentutredningens
förslag i organisationsfrågan.

Vidare anförde:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Bakgrunden till min interpellation
är naturligtvis, utöver personliga
erfarenheter, de uppgifter i tidningarna
— framför allt i Dagens Nyheter
— som framkommit under det
senaste året om att färdigförpackade varor
i snabbköpsbutiker i uppseendeväckande
stor utsträckning inte har hållit
de vikter som angivits på paketen
och att det i vissa fall har funnits tecken
på att hållbarhetsmärkningen har
blivit ändrad eller att varorna har legat
kvar i butiken efter den sista försäljningsdag
som angivits på förpackningen.

Jag tackar statsrådet Lidbom för svaret
på interpellationen. Det innehåller
inte så många konkreta besked, men jag
skall ändå anstränga mig att tolka det
positivt.

I början av svaret säger statsrådet:

»Flertalet av de problem som berörs
i interpellationen är under övervägande
i olika kommittéer och departement i
den mån de inte lösts genom nyligen beslutad
lagstiftning.»

Att de inte har lösts är uppenbart. Att
de är under övervägande i olika kommittéer
och departement bestrider jag
inte ett ögonblick, men det utesluter naturligtvis
inte att man kan ställa frågor
om dem i riksdagen; skulle man inte
få ställa frågor om sådant som är under
övervägande och utredning, skulle
man sannerligen inte få tillfälle att interpellera
regeringen om mycket. Men
att påstå något sådant var kanske inte
heller statsrådets avsikt med denna del
av svaret.

I interpellationen framhåller jag att
det är ett gemensamt intresse för konsumenterna
och den seriösa handeln
att man kan lita på förpackningarnas
uppgifter. Såvitt jag förstår har statsrådet
Lidbom ingen annan uppfattning,
utan vi har en gemensam målsättning
därvidlag. Det är naturligtvis en bra utgångspunkt
för diskussionen.

I interpellationen frågar jag om den
nyligen antagna lagen mot otillbörlig
marknadsföring ger tillräckligt skydd
för konsumenterna. Själv ställer jag mig
tveksam till om så är fallet när det
gäller färdigförpackade varor.

Det framgår av svaret att statsrådet
Lidbom tycks dela den uppfattningen.
Han säger att lagen behöver kompletteras
och att regeringen har uppmärksammat
detta. Det ber jag att få notera
med tillfredsställelse. Det är uppenbart
att — för att endast ta ett exempel —
så länge som uppgifter om nettovolym
och nettovikt inte är obligatoriska på
sådana varor, kan man inte skydda sig
mot eu felmärkning av varorna. Därför

Fredagen den 27 november 1970

Nr 39

165

Svar på interpellation ang. vissa konsumentfrågor

finns det all anledning att hoppas — vilket
även statsrådet gör — att förslaget
till ny livsmedelsstadga kan förbättra
konsumentskyddet.

En sak som inte finns med i utredningsförslaget
är att man på varuförpackningarna
bör få uppgifter om priset
i någon jämn kvantitet, så att man kan
göra jämförelser mellan varor i en butik
och varor i en annan butik, även om
den aktuella vikten kan vara något udda
tal.

.Tåg kan förstå om statsrådet inte vill
ge besked huruvida detta kommer att
föreskrivas i regeringens förslag till ny
livsmedelsstadga, men jag vill ändå fråga
följande: Anser statsrådet att frågan
om ett obligatoriskt stadgande om aprismärkning
ligger inom ramen för
vad som kan tas upp i livsmedelsstadgan,
eller är statsrådet annars beredd
att medverka till att detta tas upp i annat
sammanhang?

Gör man det senare kan man vidga
frågeställningen och inte endast behandla
a-prismärkningen utan även andra
frågor om rättvisande prismärkning som
för närvarande inte är tillfredsställande
lösta, t. ex. att butikerna i det pris de
sätter på varan också skall inkludera
momsen, så att inte den kommer som en
obehaglig överraskning i kassan, när
man redan har bestämt sig för att köpa
eu sak. Vidare att man vid realisationer
skall vara skyldig att ange en rättvisande
uppgift om det tidigare priset och
att man skall ange eventuella avbetalningskostnader
på ett synligt sätt på varan.

Jag har också frågat om regeringen
vill medverka till att göra en undersökning
av förhållandena, när det gäller
färdigförpackade varors märkning. Ett
sådant önskemål har även offentligt
framförts av livsmedelshandeln. Det är
mycket begripligt att man där inte är
tillfredsställd med att handelns hederlighet
sätts i fråga på grundval av i och
för sig obestridliga uppgifter, som dock
rör ett mycket begränsat antal butiker

i Stockholms centrum. Det är ingen svårighet
att förstå att resurserna, i synnerhet
hos pris- och kartellnämnden, för
att göra en sådan undersökning just nu
under prisstoppet är ganska begränsade.

Om de åtgärder som statsrådet Lidbom
förutskickat ger resultat ganska
snabbt, kan man naturligtvis vänta med
en sådan utredning. Men den borde vära
motiverad efter låt oss säga ett år,
dvs. då man kan avläsa effekterna av de
åtgärder som statsrådet utlovar. Jag
skulle vilja fråga om statsrådet Lidbom
kan tänka sig att medverka till att det
då görs en sådan undersökning.

För konsumenternas del räcker det
naturligtvis inte med att det kommer till
stånd lagstiftning som ger möjligheter
till ingripanden mot dessa oriktiga förfaringssätt.
Det krävs också resurser för
att kontrollera efterlevnaden av en sådan
lagstiftning.

Det förefaller uppenbart att den nyinrättade
konsumentombudsmannainstitutionen
inte kommer att ha sådana resurser;
konsumentombudsmannen förutsättes
i huvudsak komma att syssla med
kontroll av reklam och liknande mera
i stort, och inte vad det gäller de enskilda
butikerna.

Det är också uppenbart att den enskilde
konsumenten inte har tid och
praktiska möjligheter att kontrollväga
de varor han eller hon köper i förpackning.
Det måste alltså till någon form av
lokal kontrollorganisation.

På den punkten hänvisar statsrådet
till det förslag som väntas från konsumentutredningen.
Den hänvisningen kaii
jag inte fatta på annat sätt än att utredningens
förslag innebär, att det kommer
att skapas resurser för lokal övervakning
av bl. a. nu berörda förhållanden.
Jag hoppas att det är en riktig tolkning.

Trots vad jag nu sagt är det naturligtvis
angeläget att konsumenterna i ökad
utsträckning medverkar till en sådan
här uppföljning av vad som sker bl. a.
i handeln. I syfte att underlätta för kon -

166 Nr 39

Fredagen den 27 november 1970

Svar på interpellation ang. vissa konsumentfrågor

sumenterna att i första hand ta till vara
sin egen rätt har jag fört vidare det förslag
som lades fram i höstats av folkpartiets
ordförande om distribution av
en konsumentkatalog till alla hushåll.

Statsrådet hänvisar också i den frågan
till det väntade utredningsförslaget. Det
kan jag på sätt och vis förstå. Men vad
är det som skulle utgöra innehållet i en
sådan konsumentkatalog? Jo, upplysningar
om var man kan få råd, hur man
skall läsa varudeklarationer och vad
dessa betyder, vilka rättigheter konsumenterna
har, hur man skall bete sig
när man vill klaga, allmänna köpråd,
osv. Sådan information måste ges till
konsumenterna i samlad form och på
ett praktiskt användbart sätt. Om statsrådet
Lidbom vill lova att en sådan information
kommer att ges på ett för
konsumenterna praktiskt sätt — även
om han i dag inte vill binda sig för formerna
i detalj — betraktar jag också
detta som ett positivt svar.

Herr talman! Det har framförts en del
kritiska synpunkter på regeringens sätt
att sköta konsumentfrågorna. Man har
pekat på splittringen på flera organ och
på flera departement — det är bl. a. orsaken
till att denna interpellation har
ställts till statsrådet Lidbom och inte till
någon departementschef. Man har också
sagt att det förekommit väldigt mycket
av yviga uttalanden om en ny konsumentpolitik,
men ganska litet av konkreta
åtgärder. Det är väl inte utan att
det legat en del i dessa synpunkter.

Även det svar jag har fått i dag består
huvudsakligen av hänvisningar till utredningsförslag
som kommer att framläggas
och till överväganden som pågår
inom departementet.

Jag har velat tolka svaret positivt. .Tåg
uppfattar statsrådet Lidboms uttalanden
i dag som en försäkran om att regeringen
avser att vidta åtgärder för att de
förhållanden när det gäller färdigförpackade
varor, som jag berört i interpellationen,
kommer att ha förbättrats
väsentligt om låt oss säga ett år. Om den -

na tolkning är alltför djärv hoppas jag
att herr Lidbom korrigerar mig på den
punkten.

Det är inte bara massmedia som följer
dessa frågor — de uppmärksammas
också av många konsumenter. Och herr
Lidbom kan vara säker på, att om ingen
förbättring skett om ungefär ett år, så
kommer det att noteras och ställas i relation
till dagens, som jag uppfattar det,
förpliktande svar från regeringen.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Bara ett par ord med
anledning av vad herr Romanus sade
om kritiken mot regeringens konsumentpolitik,
som mera skulle ha bestått av
yviga uttalanden än av ett konkret handlande.
Det konkreta handlande som funnits
skulle ha varit alltför splittrat, instrumenten
för många och fördelade på
för många departement.

Men den diskussion som herr Romanus
och jag för här i dag är väl ett av
bevisen för att det i högsta grad är fråga
om en konkret konsumentpolitik. När
det gäller de ting herr Romanus tagit
upp är vi genomgående i det läget att
vi antingen redan genomfört en lagstiftning
som för oss en bit på väg eller också
inom en mycket nära framtid kommer
att komplettera vad vi nu har med
ny lagstiftning, ny administration, nya
möjligheter till kontroll och informationsåtgärder
av olika slag. Att åtgärderna
måste vidtas med olika instrument
och att instrumenten är fördelade på
olika departement tror jag är någonting
som man får ta med upphöjt lugn. Verkligheten
är komplicerad, och man måste
sätta in vitt skilda åtgärder för att uppnå
en samlad effekt som är god.

Herr Romanus efterlyste en del besked
av mig. Det faktum att det pågår utredningar
eller att man arbetar med saken
i departement utgör naturligtvis inget
hinder för herr Romanus att efterlysa
besked. Det är självklart att vi ändå skall
kunna diskutera ämnet här i kammaren.
Men — och detta är också självklart —

Fredagen den 27 november 1970

Nr 39 167

Svar på

om det i departementen föreligger remissbehandlade
betänkanden som regeringen
ännu inte tagit ställning till, kan
jag inte här ge konkreta upplysningar
om vilken lösning i den ena eller andra
sakfrågan som regeringen kan tänkas
komma att stanna för. Därför är jag rädd
att de efterlysta beskeden måste utebli.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag tyckte att jag i mitt
förra anförande visade ganska stor förståelse
för att herr Lidbom inte kan ge
konkreta besked beträffande detaljutformningarna.
Jag var noga med att
ställa frågorna på ett sådant sätt, att de
borde kunna gå att besvara, trots att
överväganden pågår i dessa frågor i
departementen.

För det första frågade jag om statsrådet
Lidbom anser att frågan om den
obligatoriska a-prismärkningen ligger
inom ramen för vad som kan behandlas
i livsmedelsstadgan, eller om man i
annat fall är beredd att ta upp saken i
någon annan ordning. Den frågan borde
ha kunnat besvaras i dag.

För det andra sade jag, att jag kan
förstå om man inte just nu, när SPK är
fullt sysselsatt med att övervaka prisstoppet,
vill sätta i gång den undersökning
som — med rätta — har begärts.
Men jag frågade: Om det nu genomförs
en hel del åtgärder på detta område, vill
man då, när dessa varit i kraft en tid,
följa upp saken genom en undersökning
för att utröna om förhållandena är tillfredsställande?
— Det var den andra
frågan.

För det tredje frågade jag om herr
Lidboms uttalanden — på den punkten
sade han inte emot mig, så jag får väl
utgå från att detta var riktigt uppfattat
— innebär att de åtgärder som följer av
konsumentutredningens förslag garanterar
att man får en tillfredsställande lokal
uppföljning, bl. a. när det gäller färdigförpackade
varor. Jag frågade inte
hur detta skall organiseras, bara om vi
verkligen kan lita på att det blir något

interpellation ang. vissa konsumentfrågor

av under det kommande året. Att förhållandena
i dag inte är tillfredsställande
står klart. De resurser som nu
finns är inte tillräckliga för en övervakning;
det visar verkligheten.

Till sist frågade jag: Även om inte
statsrådet Lidbom kan binda sig för hur
informationen till konsumenterna skall
gå till, vill han ändå garantera att konsumenterna
på ett praktiskt och vettigt
samlat sätt får den nödvändiga informationen?
Vi har skisserat en konsumentkatalog
för att tillgodose detta informationsbehov,
men det kanske kan göras
även på annat sätt. Ett svar på frågan
om statsrådet Lidbom vill utlova en sådan
information tycker jag inte heller
är för mycket begärt.

Herr Lidbom tycker inte att det är så
allvarligt att handläggningen av konsumentfrågorna
är splittrad på flera departement.
Den kritik som framförts
mot regeringen är enligt hans mening
inte särskilt befogad, eftersom man redan
är i färd med att vidta alla de åtgärder
som behövs för att lösa de problem
jag har tagit upp.

Vad menas med »redan»? Jag sade att
många kanske har tyckt att det har pratats
väl länge om de här sakerna men
att ännu inte mycket har kommit ut av
allt pratet. Jag skall erkänna att det har
antagits en lag om otillbörlig marknadsföring,
även om den inte har trätt i
kraft, men att regeringen skulle vara
särskilt tidigt ute kan jag inte hålla med
om. Herr Lidbom tar detta med upphöjt
lugn. Jag är inte säker på att konsumenterna
känner samma upphöjda
lugn.

Herr statsrådet LIDBOM:

Herr talman! Det inrättas nya organ
på marknadsföringsområdet som har
trätt i verksamhet eller träder i verksamhet
den 1 januari 1971. Konsumentutredningen
föreslår en översyn av den
centrala organisationen och den lokala
verksamheten. Det är väl tydligt att allt
detta syftar till att förstärka konsument -

168 Nr 39

Fredagen den 27 november 1970

Svar på interpellation ang. vissa konsumentfrågor

verksamheten. Naturligtvis kommer en
mycket effektiviserad administration att
ägna uppmärksamhet åt de för konsumenterna
väsentliga problemen och följa
förhållandena bl. a. i handeln. Herr
Romanus behöver inte hysa någon ängslan
för att man inte skall ägna uppmärksamhet
åt problemet med färdigförpackade
livsmedel, som han i dag särskilt
intresserar sig för.

I övrigt vill jag bara tillägga en sak.
Herr Romanus anser att regeringen är
senfärdig. Lagen om otillbörlig marknadsföring
är visserligen bra, säger han,
men den kom sent, och det var inte
mycket efter allt tal om och utredande
av konsumentfrågor. Jag vill bara påpeka
att den lagstiftning som träder i
kraft den 1 januari och de nya organen
— konsumentombudsmannen och marknadsrådet
— är förstärkningar som det
parti jag företräder har föreslagit. De
åtgärderna går betydligt längre och är
betydligt effektivare än de åtgärder som
föreslagits av herr Romanus’ parti.

Herr ROMANUS (fp):

Det sista påståendet faller kanske något
utanför dagens diskussion, men det
är inte desto mindre felaktigt. Det kan
herr Lidbom övertyga sig om genom att
t. ex. ta del av den motion från folkpartiet,
som väcktes i våras.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Åsling (ep), till herr statsministern
angående prisstoppets inverkan på
avtalsförhandlingarna, och

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående upphävande av prästs Vigselskyldighet.

Kammaren biföll dessa framställning,
ar.

§5

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 196, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reviderade timoch
kursplaner för de tvååriga ekonomiska,
sociala och tekniska linjerna i
gymnasieskolan jämte motioner,

nr 197, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av två
fastigheter i Långsele kommun,

nr 198, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökning av garantin
för exportkredit,

nr 199, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om bemyndigande att i
visst fall avstå fast egendom som tillfallit
allmänna arvsfonden som arv,
nr 200, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående försäljning av fast
egendom som tillfallit allmänna arvsfonden
som arv, och

nr 201, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, i vad skrivelsen hänvisats
till statsutskottet, jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 61, med anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370), m. m., och

nr 63, med anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxeringsförordningen
(1960:391);

bankoutskottets utlåtanden:
nr 64, i anledning av proposition om
offentliga styrelseledamöter i affärsbankerna
jämte motioner, och

nr 65, i anledning av motioner om
särskilda obligationslån för bostadsfinansiering; första

lagutskottets memorial nr 68,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga be -

Fredagen den 27 november 1970

Nr 39 169

slut beträffande första lagutskottets utlåtande
nr 49 i anledning av motioner
angående barnavårdsmannainstitutionen; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 82, i anledning av motioner angående
semesterrätten för skogsarbetare,

nr 84, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i arbetarskyddslagen (1949: 1),
nr 85, i anledning av motioner om
kontrollen av giftrester i frukt och grönsaker
m. m.,

nr 86, i anledning av motioner om
förbättrat skydd mot yrkesskada genom
förgiftning, och

nr 87, i anledning av motion om rätt
till sjukpenning vid fall då anmälan om
sjukdom ej skett;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 76, i anledning av motioner om ett
skogfritt område längs allmän väg,
nr 84, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar
jämte motion i ämnet,

nr 85, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 270) om äganderättsutredning,
lagfart och sammanläggning
av fastigheter i vissa fall jämte motion i
ämnet, och

nr 87, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av 1 § andra stycket lagen
(1963:268) om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

67, i anledning av motioner angående
den fysiska riksplaneringen
samt åtgärder för att stärka allmänhetens
insyn i och inflytande över samhällsplaneringen,

nr 68, i anledning av motioner angående
uppsamling, destruktion och
återvinning av industri- och hushållsavfall,
in. in.,

nr 71, i anledning av motioner om utredning
för att bredda och stödja ungdomens
kulturupplevelse,

nr 72, i anledning av motioner om
inrättande av en frivillig servicetjänst,
nr 73, i anledning av motion om åtgärder
för att rädda gamla kulturmiljöer
och stadspartier,

nr 75, i anledning av motioner angående
redovisningen av den ekonomiska
utvecklingen, och

nr 76, i anledning av motion om åtgärder
för att dokumentera den tekniska
utvecklingen, m. m.

§6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 385, i anledning av proposition
med förslag till lag om vissa kommunala
befogenheter i fråga om sysselsättning
för handikappade; och

från tredje lagutskottet:
nr 382, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1950: 596) om rätt till fiske
jämte motion i ämnet.

§7

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående ändringar i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande, m. m.

§8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Polslam (ep), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående riskerna vid användning av
sulfit i matvaror,

herr Svensson i Eskilstuna (s), till
herr statsrådet och chefen för jord -

170 Nr 39

Fredagen den 27 november 1970

bruksdepartementet angående åtgärder
mot åsidosättande av länsstyrelses
schaktningsförbud,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder mot
bildande av enmansbolag av skatteskäl,

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående befälsbristen inom
försvaret, och

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående ordförandeskapet i
statliga utredningar.

§9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.43.

In fidem
Bertil Björnsson

ESSELTE TRYCK, STHLM 71
014567