Tisdagen den 24 maj. Sid (Riksdagens protokoll 1949:20)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1949

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 20

24 maj.

Debatter ni. in.

Tisdagen den 24 maj. Sid.

Om avveckling av bränsle- och. trafikkommissionerna ............ 4

Anslag till bränslekommissionen .............................. 7

Anslag till livsmedelskommissionen ............................ 8

Anslag till trafikkommissionen .................................. 9

Subventionering av införseln av vissa varor in. in............... 10

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m............. 20

Höjd begravningshjälp åt statstjänstemän m. fl................. 74

Organisation av den lägre trädgårdsundervisningen in. in......... 76

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering ........ 82

Statsbidrag till lokal försöksverksamhet ........................ 92

Förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning 96

Samlliga avgjorda ärenden in. ni.

Tisdagen den 24 maj.

Statsutskottets utlåtande nr 12, ang. anslagen under tolfte huvud -

titeln: folkhushållningsdepartementet ...................... 4

— nr 168, ang. subventionering av införseln av vissa varor m. in.

jämte i ämnet väckta motioner ............................ 10

— nr 169, ang. statligt stöd åt aluminiumindustrien 20

— nr 171, ang. anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m. 20

— nr 172, ang. vissa ändringar i statens allmänna avlöningsregle mente

in. in.................................................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 44, ang. organisationen av forskning,
undervisning och försöksverksamhet på mejerinäringens
område samt av trädgårdsundervisning och trädgårdsförsök
in. in.......................................................

— nr 45, ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering. 82

_ nr 46, ang. anslag till lantbrukshögskolan och statens lantbruks försök

_ nr 52, ang. godkännande av Sveriges anslutning till ett internationellt
veteavtal ........................................ 105

_ nr 54, ang. anslag till statens linnämnd in. in. 105

Första hammarens protokoll 1949. År 20.

Tisdagen den 24 maj 1Q49 fm.

Nr 20.

Tisdagen den 24

Kammaren sammanträdde kl. 2 eftermiddagen.

Herr Andrén anmälde, att han åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 18 och
den 20 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 269, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1949/50 till moderskapspenning;

nr 270, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1949/50 till civilförsvaret;

nr 271, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa anslag till
civilförsvaret för budgetåret 1949/50
m. m.;

nr 272, i anledning av väckta motioner
om restitution av krigskonjunkturskatt
till Loss- och lastningsföreningen
Hamnarbete u. p. a. i Sundsvall;

nr 273, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående Svenska skifferoljeaktiebolagets
framtida verksamhet
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 274, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående reglering av pensionsförhållandena
för vissa befattningshavare
m. m., i vad propositionen avser
dyrtidstillägg å vissa livräntor m. m. i
anledning av olycksfall eller yrkessjukdom; nr

275, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1949/50;

maj förmiddagen.

nr 276, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1948/49, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar;

nr 278, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under fjärde huvudtiteln
för budgetåret 1949/50 m. m.;

nr 279, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ordnande av Södra
skånska infanteriregementets förläggning
i Ystad;

nr 280, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till anskaffning av flygmateriel
in. m. jämte i ämnet väckta motioner;

nr 281, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag
under fjärde huvudtiteln m. m.;

nr 282, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bestridande av vissa
kostnader från anslaget till oförutsedda
utgifter;

nr 283, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1949/50;

nr 284, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar om anslag för budgetåret
1949/50 till bidrag till restaurering
av Linköpings och Strängnäs domkyrkor; nr

285, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till Stockholms och Göteborgs
högskolor jämte i ämnet väckta
motioner; samt

nr 286, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården m. in.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Om avveckling av bränsle- och trafikkommissionerna.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av 43 § 2 mom. barnavårdslagen
den 6 juni 1924 (nr 361);

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303);

nr 317, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1, 15 och 27 § allmänna
förfogandelagen den 22 juni 1939 (nr
293) samt om fortsatt giltighet av samma

lag!

nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
eftergift i vissa fall från bestämmelserna
i 36 § första stycket arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1);

nr 319, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 27 § förordningen
den 15 juni 1934 (nr 264) om
erkända arbetslöshetskassor; och

nr 320, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätten
till arbetstagares uppfinningar.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 321, i anledning av fullmäktiges i
riksbanken förslag till vissa ändringar i
lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank
och i bankoreglementet m. in.;

nr 322, i anledning av fullmäktiges i
riksgäldskontoret förslag till vissa ändringar
i reglementet för riksgäldskontoret; nr

323, angående regleringen för budgetåret
1949/50 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk m.
in.; samt

nr 324, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i
1947 års allmänna tjänstepensionsreglemente,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1949/50 under
tolfte huvudtiteln, avseende anslagen
inom folkhushållningsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Förevarande utlåtande omfattade dels
en såsom »Inledning» betecknad avdelning,
dels ock 19 särskilda, med 1—19
betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis med inledningen
först.

Inledningen.

Om avveckling av bränsle- och trafikkommissionerna.

Under tolfte huvudtiteln i innevarande
års statsverksproposition hade chefen
för folkhushållningsdepartementet
bland annat gjort vissa allmänna uttalanden
rörande anslagsbehovet för krisförvaltningen
för budgetåret 1949/50.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Mannerskantz in. fl. (I: 148) och den
andra inom andra kammaren av herrar
Östlund och Edström (II: 181), hade
hemställts, utom annat, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte begära,
alt statens bränslekommission och statens
trafikkommission skulle avvecklas
under budgetåret 1949/50.

Utskottet hade i den nu föredragna
avdelningen på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen rhåtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i berörda avdelning anfört;

b) att motionerna I: 148 och II: 181

— i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t angånde avveckling av bränslekommissionen
och trafikkommissionen

— icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

I motiveringen hade utskottet yttrat
bland annat:

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Om avveckling av bränsle- och trafikkomnussionerna.

»Undersökningar pågå för närvarande
angående lättnader i de återstående ransoneringarna
eller deras fullständiga
upphörande. Utskottet får uttrycka förhoppningen
om att den förbättring i försörjningsläget,
som redan inträtt, skall
fortsätta och därmed förutsättningar skapas
för en fullständig avveckling av nu
gällande ransoneringar. Utskottet vill
understryka angelägenheten av att alla
möjligheter för en sådan avveckling tillvaratagas.
I den mån krisregleringarna
upphöra böra vederbörande krisorgan
skyndsammast möjligt avvecklas och
eventuellt återstående arbetsuppgifter —
såsom departementschefen antytt •—
överflyttas på andra organ. Härigenom
torde ytterligare besparingar kunna
åstadkommas. Beträffande bränslekommissionen
synes utvecklingen på bränsleförsörjningens
område tala för sannolikheten
av att kommissionen under nästa
budgetår kan avvecklas.»

Reservation hade avgivits av herrar Johan
Bernhard Johansson, Mannerskantz
och SI axäng, vilka ansett, att utskottet
bort under rubriken Inledning uttala sig
för en avveckling under nästa budgetår
av bränslekommissionen, och trafikkommissionen
samt att utskottet med anledning
härav bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna I: 148
och II: 181, såvitt nu vore i fråga, uttala
sig för att bränslekommissionen och trafikkommissionen
skulle avvecklas under
budgetåret 1949/50.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
På denna punkt har det väckts två likalydande
motioner, som särskilt vända
sig mot att avvecklingen av kristidsregleringarna
går för sakta.

Jag är själv en av motionärerna. Vi ha
menat att man borde koncentrera sig på
att få bort sådana kommissioner, för vilka
utvecklingen redan har lett därhän
att de ha för litet att göra. Situationen
inom vissa av kommissionerna är den,
att de ha kvar sin stora centrala kanslibyrå,
som har varit avsedd att betjäna
vissa specialavdelningar. Nu ha arbetsuppgifterna
mer och mer minskats, så

att specialavdelningarna ha mycket litet
att göra. Det måste då vara en irrationell
anordning att kanslibyråerna fortfarande
finnas kvar i praktiskt taget oförändrad
utsträckning och att de krisåtgärder,
som fortfarande kunna förekomma, sortera
under ett stort antal kommissioner.
Både för bränslekommissionen och för
trafikkommissionen äro ju arbetsuppgifterna
numera så begränsade, att de uppgifter,
som ännu kvarstå, lämpligen borde
kunna sammanföras till ett annat organ,
som man kanske av särskilda orsaker
ännu inte kan avveckla.

Jag tänker mig att t. ex. koksregleringen
inte längre är behövlig. Vedregleringen
är ju avvecklad sedan åtskillig
tid tillbaka. Koltillförseln har numera
gått ganska bra. Vi ha det knappt med
eldningsolja av märkena I och II, men
oljan av märket III är frisläppt. Trafikkonnnissionen
skall handlägga bensinransoneringen,
men detaljarbetet skötes
av länsstyrelserna och överståthållarämbetet,
och det kan inte bli mycket kvar
för trafikkommissionen att sköta. Det
vore väl inte opraktiskt att då avskaffa
trafikkommissionen och bränslekommissionen
och låta förslagsvis industrikommissionen,
som ju har hand om ärenden
av snarlik typ, sköta det arbete som
återstår när det gäller bensin och eldningsolja
in. m. dylikt.

Hittilldags, herr talman, har väl ingen
reglering avskaffats förrän långt efter
det att det borde ha gjorts, i flera fall
åratal för sent. Under sådana förhållanden
måste man ju misstänka att de organ,
som ännu handha vissa regleringar,
också komma att bli för sent avvecklade,
vilket medför kostnader och omgång
och åstadkommer att landets personella
resurser tagas i anspråk alldeles
i onödan. Det är en kännbar sak just nu,
när de personella resurserna uppenbarligen
inte riicka till.

När nu regeringen har visat en så påfallande
svag lust att skrida till verket
när det gäller att avveckla både regleringar
och reglcringsorgan, så måste
man anse att det är riksdagens sak att
skynda på detta avvecklande, och det är
därför som vi reservanter ha velat att

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Om avveckling av bränsle- och trafikkommissionerna.

riksdagen skulle bestämt uttala, att trafikkommissionen
och bränslekommissionen
skola avvecklas under det budgetår
som detta utlåtande berör, alltså budgetåret
1949/50.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att
utskottets yttrande under rubriken »Inledning»
måtte få den avfattning som
föreslås i den vid punkten fogade reservationen.

Herr ERICSON, JOHAN ERIC: Herr
talman! Om kammarens ledamöter taga
del av vad utskottet har skrivit skola de
finna, att det sedan föregående budgetår
har skett en betydande minskning i
de anslag som begäras. Sedan hänsyn tagits
till den promemoria, som har kommit
från folkhushållningsdepartementet,
uppgår minskningen till mer än nio miljoner
kronor.

Vidare har utskottet i sitt yttrande understrukit
önskemålet att alla åtgärder,
som försörjningsläget medger, vidtagas
för avskaffande av regleringar och kommissioner.
Vid föredragningen av detta
ärende i avdelningen blev det också
klart, att undersökningar i sådant syfte
pågå både beträffande bränslekommissionen
och beträffande trafikkommissionen.
Det framhölls emellertid också, att
det är omöjligt att så där brådstörtat avskaffa
en kommission. Även när verksamhetsområdet
minskas är det en hel
del arbeten som måste slutföras. Men eftersom
utskottet i sitt yttrande så kraftigt
har understrukit önskvärdheten av
att arbetet med avvecklingen pågår i
den mån läget så möjliggör, anser jag det
vara överflödigt att gå längre än utskottet
har gjort. Jag tycker att den minskning
i de av Kungl. Maj :t begärda anslagen,
som har skett, vittnar om att vilja
också finnes att i den takt som är möjlig
företaga inskränkningar i krisförvaltningen.

Med anledning därav ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Som jag nyss nämnde har det visat sig

att regeringen inte handhar avvecklingen
på ett sätt som är rationellt, och det
är därför som jag anser att det inte räcker
med de fromma önskningar som ha
uttalats av utskottsmajoriteten. Ty det är
inte annat än fromma önskningar! Vill
man att det skall bli någonting av har
man inte annat att göra än att komma
med ett bestämt uttalande och låta detta
uttalande åtföljas av att de begärda anslagen
icke bli täckta. När pengarna
då äro slut, så äro de slut. Jag kommer,
herr talman, att framställa yrkande därom
när vi komma till de punkter i utlåtandet,
som gälla anslagen.

När den ärade talesmannen för utskottsmajoriteten
här yttrar, att avvecklingen
måste ha sin tid, vill jag säga att
det allra enklaste är att säga upp hela
personalen snarast möjligt. Det är ju inte
gjort, men om riksdagen beslöte att kommissionerna
skola avvecklas under kommande
budgetår bleve man tvungen att
säga upp personal och våningar, som
också väl behövas till annat. Jag menar
inte att personalen skall kastas ut på gatan
omedelbart, utan de fastställda uppsägningstiderna
skola givetvis iakttagas
— det finns ju bestämmelser om uppsägning
av personalen i kristidsorganen.
Men jag är rädd att dessa förberedande
åtgärder icke vidtagas, om riksdagen
inte gör ett bestämt uttalande i frågan.

Jag tror inte att regeringen bryr sig
om utskottets uttalande, att utskottet »vill
understryka angelägenheten av att alla
möjligheter för en sådan avveckling tillvaratagas».
Ett sådant lamt uttalande är
enligt min mening icke tillräckligt, och
därför, herr talman, måste jag vidhålla
mitt tidigare yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande avdelningen hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
därom anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna den -

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

na proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i inledningen till sitt utlåtande
nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet därom anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej — 18.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 1—5.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6.

Anslag till statens bränslekommission.

Under punkterna 9 och 10 av tolfte
huvudtiteln i statsverkspropositionen hade
Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
för budgetåret 1949/50 anvisa till Statens
bränslekommission: Avlöningar ett
förslagsanslag av 1 800 000 kronor och
till Statens bränslekommission: Omkostnader
ett förslagsanslag av 800 000 kronor.

I en den 6 april 1949 dagtecknad, inom
folkhushållningsdepartementet upprättad
promemoria, vilken överlämnats till

Anslag till statens bränslekommission.

utskottet, hade framlagts vissa reviderade
beräkningar av anslagen till krisförvaltningen
för budgetåret 1949/50. I
denna promemoria hade anslagsbehovet
för nyssnämnda båda ändamål beräknats
till 1 500 000 kronor respektive 700 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 148, av
herr Mannerskantz m. fl., och II: 181, av
herrar östlund och Edström, hade hemställts,
utom annat, att riksdagen måtte
för budgetåret 1949/50 anvisa till Statens
bränslekommission: Avlöningar ett
anslag av 800 000 kronor och till Statens
bränslekommission: Omkostnader

ett förslagsanslag av 400 000 kronor.

Med förmälan, att utskottet ansett sig
böra godtaga de i departementspromemorian
framlagda anslagsberäkningarna,
hade utskottet i den nu förevarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte,
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionerna I: 148 och II: 181, såvitt de
avsåge förevarande anslag, för budgetåret
1949/50 anvisa

a) till Statens bränslekommission: Avlöningar
ett förslagsanslag av 1 500 000
kronor;

b) till Statens bränslekommission: Omkostnader
ett förslagsanslag av 700 000
kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz och Staxäng ansett,
att utskottet —• under hänvisning
till yrkandet under rubriken Inledning
samt under uttalande av att anslagen till
bränslekommissionen bort uppföras såsom
obetecknade — bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:148
och II: 181, såvitt de avsåge förevarande
anslag, för budgetåret 1949/50 anvisa

a) till Statens bränslekommission: Avlöningar
ett anslag av 800 000 kronor;

b) till Statens bränslekommission: Omkostnader
ett anslag av 400 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Trots att kammaren nu bar avslagit yrkandet
om ett mera bestämt uttalande un -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till statens livsmedelskommission,
der rubriken »Inledning» anser jag ändå
att det kan vara riktigt att de anslagssummor,
som Kungl. Maj:t har till förfogande,
begränsas. Jag ber därför att i
enlighet med den vid denna punkt avgivna
reservationen få yrka, att anslagen
till avlöningar och omkostnader för
bränslekommissionens del bestämmas till
800 000 kronor respektive 400 000 kronor.

Herr ERICSON, JOHAN ERIC: Herr
talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt de därunder
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten 7.

Anslag till statens livsmedelskommission.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 150, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1949/50
anvisa till Statens livsmedelskommission:
Avlöningar ett förslagsanslag av

2 500 000 kronor och till Statens livsmedelskommission:
Omkostnader ett för slagsanslag

av 1 400 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Mannerskantz
m. fl. (I: 261) och den andra
inom andra kammaren av herr Birke
m. fl. (II: 329), hade hemställts, att riksdagen
måtte anvisa till Statens livsmedelskommission:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 000 000 kronor och till Statens
livsmedelskommission: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hem -

ställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionerna 1:261 och 11:329,
för budgetåret 1949/50 anvisa

a) till Statens livsmedelskommission:
Avlöningar ett förslagsanslag av
2 500 000 kronor;

b) till Statens livsmedelskommission:
Omkostnader ett förslagsanslag av
1 400 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Även på denna punkt föreligger det en
motion, men jag har här inte reserverat
mig beträffande beloppen. Jag vill dock
här säga, att de av utskotten föreslagna
beloppen — 2 500 000 kronor till avlöningar
och 1 400 000 kronor till omkostnader
— säkerligen äro för höga.

Det finns väl ingen möjlighet, herr talman,
att köttransoneringen skall kunna
bibehållas längre än allra högst till midsommar.
Arbetet i samband med denna
ransonering utgör en så betydande del
av livsmedelskommissionens uppgifter,
att bortfallet av ransoneringen måste
medföra en högst avsevärd minskning
av kostnaderna. Jag vill därför säga, att
det är säkert att anslagen icke komma
att behöva gå åt, om nämligen saken
sköts som den skall skötas.

I samband med frågan om köttransoneringen
skulle jag vilja tillägga, att det
finns en sak som regeringen inte tycks
fästa tillräcklig vikt vid: man får inte
lägga sitt resonemang uteslutande på det
nationalekonomiska planet och säga att
man för att undvika prishöjningar måste
bibehålla ransoneringarna, även om det
går så långt som fallet är för närvarande,
då varorna få ligga och man riskerar
att de bli skämda. Man måste också tänka
på det psykologiska moment som ligger
i att en mycket stor grupp av människor,
som arbeta i charkuteri- och
slakteribranschen, nu i ransoneringens
åttonde år bli utsatta för en stark press
från allmänhetens sida. När alla människor
äro på det klara med att ransoneringen
sjunger på sista versen, så är
deras sätt att framträda med sina anspråk
ett helt annat än det var tidigare,

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

när de insågo att ransoneringen var behövlig.
Det finns ju egentligen inte längre
någon bland konsumenterna, som anser
att ransoneringen fortfarande är
nödvändig. På det sättet blir det en påfrestning
för personalen i denna bransch
— jag skulle nästan vilja säga att ett fortsatt
bibehållande av ransoneringen är en
provokation till brott, något som egentligen
är förbjudet i Sveriges grundlag.

Herr ERICSON, JOHAN ERIC: Herr
talman! Jag ber att på denna punkt få
yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 8 och 9.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10.

Anslag till statens trafikkommission.

Under punkterna 16 och 17 av tolfte
huvudtiteln i statsverkspropositionen
hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1949/50 anvisa till
Statens trafikkommission: Avlöningar ett
förslagsanslag av 750 000 kronor och
till Statens trafikkommission: Omkostnader
ett förslagsanslag av 440 000 kronor.

I den förut omnämnda, den 6 april
1949 dagtecknade departementspromemorian
hade behovet av anslag för berörda
ändamål beräknats till 700 000
kronor respektive 425 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 148,
av herr Mannerskantz in. fl., och II: 181,
av herrar östlund och Edström, hade
hemställts, utom annat, att riksdagen
måtte för budgetåret 1949/50 anvisa till
Statens trafikkommission: Avlöningar

ett förslagsanslag av 350 000 kronor och
till Statens trafikkommission: Omkostnader
ett förslagsanslag av 240 000 kronor.

Med godtagande av de i departementspromemorian
framlagda anslagsberäkningarna
hade utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riks -

Anslag till statens trafikkommission,
dagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:148
och II: 181, såvitt de avsåge förevarande
anslag, för budgetåret 1949/50 anvisa a)

till Statens trafikkommission: Avlöningar
ett förslagsanslag av 700 000
kronor;

b) till Statens trafikkommission: Omkostnader
ett förslagsanslag av 425 000
kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz
och Staxäng, vilka ansett, att utskottet
— under hänvisning till yrkandet
under rubriken Inledning samt under
uttalande av att anslagen till trafikkommissionen
bort uppföras såsom obetecknade
— bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt motionerna I: 148 och
II: 181, såvitt de avsåge förevarande
anslag, för budgetåret 1949/50 anvisa

a) till Statens trafikkommission: Avlöningar
ett anslag av 350 000 kronor;

b) till Statens trafikkommission: Omkostnader
ett anslag av 240 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna punkt gäller trafikkommissionen,
och jag vill endast be att beträffande
anslagsbeloppen få yrka bifall till den
vid punkten fogade reservationen.

Herr ERICSON, JOHAN ERIC: Herr
talman! Jag ber att även i denna punkt
få yrka bifall till idskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 11—19.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Ang. subventionering av införseln av
vissa varor m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 1G8, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående subventionering
av införseln av vissa varor
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 172, hade Kungl. Maj d, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över folkhushållningsärenden
för den 18 mars 1949, föreslagit
riksdagen att för budgetåret 1949/50
under tolfte huvudtiteln anvisa dels till
Subventionering av införseln av vissa
varor ett reservationsanslag av
20 000 000 kronor, dels ock till Subventionering
av hushållens bränslekostnader
ett reservationsanslag av 25 000 000
kronor.

I samband härmed hade utskottet till
behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bergvall m. fl. (1:283) och den andra
inom andra kammaren av herr Wedén
m. fl. (11:359), i vilka hemställts, att
riksdagen måtte med ändring av de i
propositionen nr 172 framlagda förslagen
besluta avskaffa de i nämnda proposition
berörda subventionerna från
och med den 1 januari 1950 samt å riksstaten
för budgetåret 1949/50 under
tolfte huvudtiteln anvisa till Subventionering
av införseln av vissa varor ett
reservationsanslag av 10 000 000 kronor
och till Subventionering av hushållens
bränslekostnader ett reservationsanslag
av 12 500 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Domö m. fl. (I: 284) och den
andra inom andra kammaren av herr
andre vice talmannen Skoglund m. fl.
(II: 360), i vilka hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 172.

I en den 30 april 1949 dagtecknad,
inom folkhushållningsdepartementet
upprättad promemoria, vilken överlämnats
till utskottet, hade uttalats, att —

såvitt då kunde bedömas — något anslag
till subventionering av hushållens
bränslekostnader icke behövde uppföras
å riksstaten för budgetåret 1949/50.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:283 och 11:359 samt 1:284 och
II: 360, till Subventionering av införseln
av vissa varor för budgetåret 1949/
50 under tolfte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 17 000 000 kronor.

Reservationer hade anmälts av, utom
annan,

1) herrar Ohlon, Boman i Kieryd,
Bergstrand och Widén, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna 1:283 och
II: 359 samt I: 284 och II: 360, till Subventionering
av införseln av vissa varor
för budgetåret 1949/50 under tolfte huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 3 000 000 kronor;

2) herrar Mannerskantz och Staxäng,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag ävensom motionerna
1:283 och 11:359 samt 1:284 och
11:360, avslå Kungl. Maj:ts förslag om
anslag för budgetåret 1949/50 till subventionering
av införseln av vissa varor; 3)

herr Johan Bernhard Johansson,
som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr OHLON: Herr talman! Kungl.
Maj:t har hemställt om ett anslag på 20
miljoner kronor för nästa budgetår för
subventionering av importen av bomull
och hudar och dessutom 25 miljoner kronor
för subventionering av hushållens
bränslekostnader. Sedermera har Kungl.
Maj:t tagit tillbaka det sistnämnda yrkandet,
angående subventionering av
kol och koks, och därför torde det inte

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor in. ni.
vara mycket att säga om den saken. Kvar I slutet av år 1947 beslöt Kungl.

står i varje fall äskandet om subventionering
av importen av bomull och hudar.

Första gången efter kriget som en sådan
subventionering kom till stånd var
vid 1946 års riksdag, då ett reservationsanslag
på 25 miljoner kronor anvisades
för ändamålet. Året därpå, 1947, anvisades
på samma sätt 35 miljoner kronor,
och i fjol begärde Kungl. Maj:t bemyndigande
att för subventionering av vissa
varor få använda från föregående år
reserverade medel. Kungl. Maj :t begär nu
att utöver det anslag på 20 miljoner
kronor, som begäres i år, få använda 11
miljoner, som utgöra kvarstående reserverade
medel, för ändamålet.

När den här frågan första gången förekom
vid 1946 års riksdag, anförde dåvarande
folkhushållningsministern att
det i då rådande läge var nödvändigt att
införa en importsubventionering, men att
den borde begränsas till sådana importerade
råvaror, vilkas importpriser utövade
ett väsentligt inflytande på den
allmänna prisnivån inom landet. Dessutom
framhölls det, att subvention endast
skulle lämnas för så vitt sannolika
skäl komme att föreligga för antagandet,
att prisstegringen skulle vara av övergående
natur. Vid följande riksdag, d. v. s.
år 1947, anfördes i propositionen angående
subventionsanslag liknande synpunkter.
Det hette där i departementschefens
yttrande, att det inte syntes
möjligt att på någon längre sikt genom
subventionsåtgärder uppehålla en konstlad
skillnad mellan den utländska och
den inhemska prisnivån. Även om det
inte var möjligt att fälla något bestämt
omdöme rörande den sannolika prisutvecklingen
utomlands, syntes dock,
ansåg departementschefen, skäl föreligga
för antagandet, att den under det
senast förflutna året inträffade prisstegringen
åtminstone i viss utsträckning
var av övergående natur. Det syntes därför
påkallat att ännu någon tid framåt
vidtaga åtgärder för att begränsa återverkningarna
på den svenska marknaden
av denna internationella prisförhöjning.

Maj:t, att subventioneringen av importen
av bomull skulle upphöra med 1948
års ingång. Anledningen därtill var den,
att inga tecken syntes tyda på en nedgång
av bomullspriserna och att därför
de för subventioneringens genomförande
angivna betingelserna, nämligen att
prisstegringen skulle vara av tillfällig
natur, inte längre ansågos vara för handen.
Däremot fortsatte subventioneringen
av införseln av hudar även efter
den 1 januari 1948.

När Kungl. Maj:t i fjol av riksdagen
begärde tillstånd att utnyttja förefintliga
reservationer för importsubventionering,
anfördes ett helt nytt motiv. Nu
sades det, att förväntningarna om en
prissänkning utomlands inte hade infriats.
Priserna på såväl bomull som hudar
lågo nu tvärtom på en högre nivå än då
subventioneringen började tillämpas.
Men i stället hade det kommit till en
annan omständighet, nämligen de överläggningar
mellan tjänstemännens huvudorganisationer
och staten, som försiggingo
i fråga om grunderna för de
nyreglerade lönernas och pensionernas
höjning efter budgetårets utgång. Och
med det motivet, att man inte ville låta
levnadslcostnadsindex påverkas av eu
prisstegring på bomull och hudar, ansåg
man det vara nödvändigt att dels
återinföra subventioneringen av bomullsvaror
och dels låta subventioneringen
av hudar bestå.

Den subventionering som kom i fråga
förra året beträffande bomull utgjorde
23 öre per kilogram. Det beräknades
att återanskaffningsvärdet i genomsnitt
var 3 kronor 10 öre per kilogram. Detta
utgjorde ett vägt medeltal av priserna
på brasiliansk bomull, 2 kronor 98 öre,
och på ostindisk bomull, 3 kronor 85
öre. Det av priskontrollnämnden kalkylerade
priset var 2 kronor 87 öre, och
följaktligen skulle det behövas en subvention
på 23 öre.

När man i år begär en fortsatt subvenlioncring
av bomull visar det sig,
att man har kommit till ett subventionsbelopp
som är dubbelt så högt som i
fjol. Det av priskontrollnämnden fast -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. ni.

ställda kalkylpriset för bomull — 2 kronor
87 öre per kilogram — kvarstår,
men importpriset beräknas numera i genomsnitt
ligga på 3 kronor 34 öre. Vi
ha alltså fått eu utveckling rakt motsatt
den som förutsattes år 1946, första
gången dessa subventioneringar fördes
på tal.

Subventioneringen av hudar utgjorde
förra året genomsnittligt 1 krona per kilogram
för de införda råhudarna, under
det att man i år räknar med 1 krona 35
öre. Nu säges det, att detta beror på alt
importen i år i väsentlig mån kommer
från Argentina, möjligtvis också från
Uruguay, och att hudarna därifrån ha
en högre kvalitet. Man menar att subventioneringen
skall vara så stor, att
garveriernas pris för de importerade hudarna
icke skall behöva överstiga 1 krona
61 öre per kilogram.

Departementschefen framhåller i sin
proposition i frågan vid detta års riksdag:
»Något bestämt omdöme beträffande
den kommande prisutvecklingen på
de internationella råvarumarknaderna
kan i dagens läge icke uttalas. Tecken
synas dock tyda på att en viss omsvängning
i den internationella prissituationen
på senaste tiden ägt rum. Utsikterna
till någon nedgång i priserna synas
för närvarande mera sannolika än när
frågan om importsubventioneringen behandlades
föregående år.» Sålunda kunna,
fortsätter departementschefen, »skälen
för ett fortsättande av subventionsåtgärderna
ännu någon tid för närvarande
sägas vara starkare än för ett år
sedan.»

Om man inte genomför subventioneringarna
kommer detta att medföra, säges
det i fortsättningen, avsevärda prisförhöjningar
på den svenska marknaden.
Vidare hänvisas det till det lönestopp,
som för närvarande råder i landet,
och med hänsyn till detta konstaterar
departementschefen, att riksdagen
för nästa budgetår bör anslå ett belopp
av 28 miljoner kronor för ändamålet,
fördelat med omkring 15 miljoner kronor
för bomull och 13 miljoner kronor
för hudar, men eftersom 11 miljoner
kronor finnas reserverade skulle det i år

erforderliga anslaget bli 17 miljoner kronor,
vilket emellertid för säkerhets
skull avrundas upp till 20 miljoner.

Såsom framgår av denna kortfattade
redogörelse ha motiven för de vidtagna
subventioneringsåtgärderna varit något
växlande. Rättvisligen måste man dock
medge att slutsatsen har varit konstant,
hur förhållandena än ha varierat: subventionerna
böra bestå hur än stunderna
växla och skrida — eller, för att använda
ett något vanvördigt uttryck, herr
talman, hur än de internationella växlarna
stunda och skrida!

Man måste ställa sig den frågan, hur
vi kunnat råka in i denna situation.
Svaret ligger inte långt borta: Orsaken
ligger, i varje fall i väsentlig mån. i den
handelspolitik som vi ha fört under de
senaste åren. Genom att vi ha förbrukat
vår valutareserv ha vi förverkat våra
affärsmäns möjligheter att operera på
de för oss gynnsammaste marknaderna.
Vi kunna inte längre alltid göra våra
inköp i de länder som erbjuda de liigsta
priserna. Vi tvingas i stället att verkställa
inköpen i de länder, vilkas valutor
vi händelsevis ha tillgängliga, och
tvingas sålunda att acceptera de priser
som dikteras för oss.

Av de uppgifter, som från folkhushållningsdepartementet
lämnats statsutskottets
andra avdelning vid detta ärendes
behandling, framgår, att om vi hade
möjlighet att göra inköpen av bomull i
det land eller i de länder, där denna
vara ställer sig billigast, skulle hela subventioneringen
härför vara överflödig.
Och inte nog härmed, vi skulle rentav
åtnjuta ett inköpspris som vore lägre än
det s. k. kalkylpriset, vilket erhållits sedan
subventionen på 47 öre per kilogram
dragits ifrån importpriset. Med
andra ord, textiipriserna skulle vara lägre
än vad som nu är fallet.

Vad som här sagts om bomullen gäller
delvis, dock blott delvis, om de svenska
inköpen av hudar utifrån.

Folkliushållningsdepartementet räknar
med att ett borttagande av subventionerna
för bomullsinköpen skulle medföra
en höjning av levnadskostnadsindex
i 1935 års serie med 0,23 enheter.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. in.

Om subventionen för inköp av hudar
borttoges, skulle detta enligt departementet
framkalla prisförhöjningar för
skor och skolagning, som skulle betyda
en höjning av levnadskostnadsindex
med 0,31 enheter.

Den sammanlagda indexeffekten av
att man slopade importsubventionerna
på bomull och hudar skulle alltså i dagens
läge enligt departementet ge drygt
en halv enhets ökning av levnadskostnadsindex
i 1935 års serie.

Jag har försökt att litet närmare granska
folkhushållningsdepartementets beräkningar
rörande subventionen av hudinköpen.
Denna gäller uteslutande hudar,
av vilka bottenläder beredes. Priset
på svenska hudar för detta ändamål är
1 krona 42 öre per kilogram. Det genomsnittliga
priset på importerade hudar
för bottenläder utgör för närvarande 2
kronor 96 öre per kilogram. Emellertid
äro dessa två siffror ej jämförbara. Det
kvantitativa utbytet, det s. k. rendementet,
är nämligen 75 procent av importerade
hudar och bara 63 procent av inhemska.
Sedan de importerade hudarna
subventionerats med 1 krona 35 öre per
kilogram komma de, såsom nyss nämnts,
att kosta garverierna 1 krona 61 öre per
kilogram. Härigenom blir, sedan rendementet
tagits med i beräkningen, budkostnaden
per kilogram färdigt bottenläder
i stort sett densamma för importerade
och för svenska hudar, eller 2
kronor 14 öre per kilogram för de importerade
och 2 kronor 25 öre per kilogram
för de svenska.

Nu säger folkhushållningsdepartementet,
att ett borttagande av subventionerna
skulle ha till följd en allmän prisförhöjning
på skor med omkring åtta
procent, vilket för de s. k. fria skorna
skulle utgöra omkring 3 kronor 50 öre
per par och för de priskontrollerade 2
kronor per par. Detta måste vara en något
tvivelaktig beräkningsgrund. En
stegring i priset för bottenlädret kan väl
omöjligen resultera i en proportionellt
lika stor stegring för alla andra kostnadsfaktorer
vid framställning av skor.
Prisförhöjningen måste väl i stiillet bli
densamma för såviil fria skor som pris -

kontrollerade sådana, beräknad enligt
departementet till 1 krona 69 öre per
kilogram för bottenläder.

Och inte heller kan jag finna, att departementets
påstående, att prisstegringen
för de priskontrollerade skorna skulle
bli 2 kronor per kilogram, är riktigt.
Enligt vad som uppgivits utgjorde den
genomsnittliga bottenläderåtgången vid
skotillverkningen förra året 0,55 kilogram
per par. En höjning av läderpriset
med 1 krona 69 öre skulle således medföra
en prisstegring med 0,55 gånger
1,09, d. v. s. 93 öre per par, och inte,
som departementet anger, 2 kronor per
par. Och detta borde väl gälla både fria
skor och priskontrollerade.

Departementet uppger att ett upphävande
av subventionen för importerade
hudar skulle medföra en prisförhöjning
på skoreparationer med i genomsnitt 60
öre per par. Om man räknar med en genomsnittlig
läderåtgång vid varje reparation
på något mer än 0,20 kilogram,
skulle subventionens försvinnande ge en
kostnadsstegring i medeltal på ungefär
36 öre.

Vid alla dessa beräkningar har jag
emellertid utgått ifrån att prisstegringen
skulle vara densamma för importerade
och inhemska hudar, som användas för
tillverkning av bottenläder. Man bör
emellertid komma ihåg, att priserna på
inhemska hudar och skinn regleras genom
de prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område, som varje år behandlas
av riksdagen. Hudarna äro att betrakta
som biprodukter vid slakterierna
och ingå i prissättningen på slakteriprodukter.
Ett slopande av subventioneringen
på importerade hudar kan därför
inte utan vidare få anses inverka på
priserna på inhemska hudar och skinn,
då ju i annat fall den s. k. jordbrukskalkylen
skulle förryckas.

Men även om man skulle medgiva eu
stegring i de svenska hudarnas pris till
de importerades nivå, skulle effekten
härav på levnadskostnadsindex inte bli
så stor som folkhusbållningsministern
räknat med. Sannolikt skulle den bara
bli ungefär hälften så stor.

Folklnishållningsministern pekar ju

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m.

själv på att den internationella prisrörelsen
är i nedåtgående. Det vore väl
egendomligt, om inte detta skulle komma
att inverka på den internationella
marknadens priser även när det gäller
bomull och hudar.

Vi äro i år bundna av överenskommelse
om förlängning av gällande löneavtal.
Varje stegring av levnadskostnadsindex
bör därför i görligaste mån undvikas.
Vi reservanter inom folkpartiet
ha ansett oss kunna gå med på att subventionerna
bibehållas till årsskiftet,
även om deras effekt på levnadskostnadsindex
inte är så stor som folkhushållningsdepartementet
menar, men från
och med nästa årsskifte kunna, därest
inga nya omständigheter tillkomma, subventionerna
enligt vår mening avskaffas.
Under tiden böra de tekniska och
andra åtgärder vidtagas, som subventionernas
avskaffande måste medföra.

På grund av utsikterna till fallande
priser på den internationella marknaden
torde som sagt ett avskaffande av subventionerna
vid årsskiftet väntas få betydligt
mindre verkan på prisnivån än
i dagens läge. Inte heller torde det förglömmas,
att en minskning av statens
utgifter har en tendens att förbättra balansen
i samhällsekonomien och sålunda
försvaga de inflationsdrivande krafterna
i samhället.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till den av mig och andra vid statsutskottets
behandling av detta ärende
avlämnade reservationen.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Den föregående ärade talaren har redan
ganska utförligt och dessutom riktigt redogjort
för den här frågans innebörd.
Jag kan helt ansluta mig till hans synpunkter
både på subventioneringens förkastlighet,
principiellt sett, och på det
läge som vi nu befinna oss i.

Det enda som egentligen skiljer de två
reservationer åt, som här föreligga, är
ju att de som stå för reservationen 2)
ha menat att det inte skall behöva vara
någon större svårighet att manövrera så
med de 11 miljoner kronor, som finnas

reserverade, att ingen olycka inträffar
under den tid som återstår av detta år,
alltså av den tid under vilken lönestoppet
skall råda, under det att de andra
reservanterna ha velat lämna ett visst
anslag.

Det förhåller sig ju så, att import av
ett parti hudar låt oss säga i oktober månad
till ett pris, som är högre än det
som ligger till grund för priskontrollnämndens
bestämmelser om vad ett par
priskontrollerade skor får kosta, inte inverkar
på skopriserna med detsamma.
Sedan hudarna ha kommit in i landet
skola de distribueras till garverierna, de
skola garvas — vilket är en ganska dryg
och tidsödande process — och de skola
skickas i väg till skofabrikerna för att
läggas in i deras lager. Allt detta tar
månader, och innan råmaterialet tages
i anspråk har man kommit in i den Hd,
då man fått taga pris- och lönestoppet
under förnyat övervägande.

Det kan alltså inte vara nödvändigt att
räkna så hårfint som att priserna skola
behöva stiga i december bara för attimport
till högre pris har ägt rum i december.

Vidare är ju prisläget fallande, och
fastän det är alldeles riktigt som herr
Ohlon har sagt, att det sätt, på vilket
valutareserven har kommit bort, står
svenska folket dyrt, så är det väl ändå
tämligen säkert att man inte har att befara
stigande priser på de marknader,
som vi äro hänvisade till. Det gör att
jag för min del inte tror att det skall
vara nödvändigt med ett så stort subventionsbelopp,
att man skall behöva
anslå nya pengar; jag tycker det är oriktigt
att göra så i detta skede — strängt
taget borde man enligt min mening inte
ens använda den reservation som finns, i
varje fall inte i dess helhet.

När vi sedan komma fram till det årsskifte,
som vi ha närmast framför oss,
så tycker jag nog det vore riktigt att saker
och ting finge nämnas vid sina rätta
namn här i landet efter att i så många
år ha gömts undan för människorna. När
allt kommer omkring är det en mycket
stor del av de människor, vilka köpa
priskontrollerade skor, som få betala

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m.

subventionerna själva, och i betydande
omfattning innebär alltså subventioneringen
bara ett växlande av pengar, vilket
medför en massa spill på vägen.

Herr talman! Eftersom det med det
belopp, som finns kvar såsom reservation,
enligt min mening måste vara möjligt
för vederbörande statliga myndigheter
att hantera prisapparaten så, att
ingen olycka sker på prisområdet, anser
jag det vara det riktigaste att man
nu inte anslår några nya medel, utan i
stället bifaller reservationen 2), till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Herr PAULI: Herr talman! Jag tänker
inte fördjupa mig i så många skomakeridetaljer
som herr Ohlon anförde. Han
hade tydligen — som en läroverksrektor
bör göra lika väl som hans pojkar och
flickor — infunnit sig här »med nödiga
läroböcker försedd», och jag vet att åtskilliga
kamrater här i kammaren ha
förvånat sig över att han inte bara som
bekant är skolsakkunnig, utan därjämte
även är skosakkunnig.

Emellertid, för att tala allvar, har kammaren
säkert observerat att skillnaden
ur principsynpunkt är ytterst ringa mellan
utskottets inställning och de två reservationer
som ha framlagts av folkpartister
respektive högermän inom utskottet.

Utskottet har självt rent principiellt
om dessa subventioner sagt: »Utskottet
förutsätter, att subventioneringen alltjämt
tillämpas restriktivt och att alla
möjligheter till en avveckling framdeles
iiven av dessa återstående subventionsåtgärder
tillvaratagas.» Det är ett ganska
klart uttalande, tycker jag. Det anföres
i reservationerna — de båda reservationerna
äro till mycket stor del identiska
i sina ordalag — att »utskottet anser subventioneringsåtgärderna
snarast möjligt
böra avvecklas». Vad är det för principiell
skillnad mellan detta uttalande och
utskottsmajoritetens? Ingen, såvitt jag
förstår. Vi önska allihop att dessa subventioner
så snart som möjligt skola
kunna avvecklas.

Så säger herr Mannerskantz, att här

är det fråga om pengarna. Ja, i fråga om
anslagens storlek förekommer det tre olika
ståndpunkter. Även utskottet har velat
spara; utskottet har tyckt att den avrundning
uppåt till 20 miljoner kronor,
som regeringen har föreslagit, inte har
visats vara strängt nödvändig, även om
man inte kan förutse allt som kommer
att inträffa. Utskottet har därför ansett
sig kunna skära ned anslaget till de 17
miljoner kronor, som äro direkt motiverade
i propositionen.

I den folkpartistiska reservationen har
man velat bibehålla subventionerna till
nästa nyår och fördenskull velat anvisa
ett anslag på 3 miljoner kronor, medan
herr Mannerskantz i sin reservation inte
vill anslå några nya pengar, utan anser
att det skall kunna räcka med de 11 miljoner
kronor som finnas reserverade. Det
kan herr Mannerskantz naturligtvis inte
veta, och inte vi heller, tv hela den internationella
prisutvecklingen är en rätt
svåröverskådlig sak, och även om man
anser sig kunna konstatera eu fallande
tendens för närvarande så är det svårt
att bevisa att denna tendens kommer att
fortsätta, fastän det kan synas troligt.

Alla tre linjerna — även utskottets —
äro således billigare än propositionens.

Ett huvudargument i propositionen
har varit hänsynen till löne- och prispolitiken.
Man har velat hjälpa til] att få
en stabil prisnivå inom landet och därigenom
undvika en stegring av levnadskostnaderna
under nuvarande avtalsperiod.
På denna punkt anföres det i de
båda reservationerna, sedan man refererat
departementschefens hänvisning till
behovet av en stabil prisnivå, följande:
»Enligt utskottets mening äro emellertid
de principiella vådor, som äro förknippade
med en subventioneringspolitik av
ifrågavarande slag, så betydande, att utskottet
anser subventioneringsåtgärderna
snarast möjligt böra avvecklas.»

Som jag redan har sagt, ligger det i
dessa sista ord icke någonting, som principiellt
sett avviker ifrån vad utskottet
säger, och det visar sig att folkpartireservanterna
i det följande stycket av sin
reservation säga, att de likväl vilja ta
så mycken hänsyn till önskvärdheten av

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m.

att undvika en stegring av levnadskostnaderna,
att de anse att ett nytt anslag
för subventioner bör lämnas för tiden
fram till nyåret, när löneavtalen utgå.
Reservanterna fortsätta: »Efter denna
tidpunkt böra, därest inga oförutsedda
omständigheter inträffa, förutsättningar
föreligga för ett slopande av ifrågavarande
subventioner.»

Jag vill fråga herr Ohlon, om lian inte
anser att detta är ett mycket svävande
uttalande. Om jag rätt uppfattade herr
Ohlons anförande nyss, framställde han
regeringens och regeringspartiets ställning
härvidlag så, att vi skulle anse att
subventionerna böra bestå hur än stunderna
eller de internationella ekonomiska
förhållandena växla och skrida. Detta
är givetvis en alldeles felaktig framställning
både av regeringens och av utskottets
ståndpunktstagande. Men herr Ohlon
har dessutom själv gjort gällande att man
kan tänka sig oförutsedda omständigheter,
och i så fall tycker jag knappast att
folkpartisternas motivering räcker till
såsom skäl för att stoppa hela subventioneringen
vid nyåret.

Med hänsyn till osäkerheten i det nu
förevarande läget förefaller del mig att
vara det riktigaste att gå på utskottets
linje, som praktiskt taget innebär detsamma
som propositionen. Att som herr
Mannerskantz gör i sin reservation bara
säga, att inte ett öre skall ges i form av
nya anslag, utan att de 11 miljonerna få
räcka och att de nog komma att räcka
till — någonting som her Mannerskantz
säkert inte vet något om — tycker jag
är att föra ett med förlov sagt något
lättvindigt resonemang.

Med hänvisning till vad jag nu har tilllåtit
mig säga ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Det
tycks råda enighet om att man inte skall
vidtaga några omedelbara åtgärder för
avveckling av subventionerna, utan behålla
dem ännu en tid.

Skillnaden mellan propositionen och
reservationerna är den, att man i propositionen
har velat ge möjlighet till fort -

satt subventionering även efter den 1 januari,
om priserna då alltjämt ligga på
nuvarande nivå, medan däremot reservanterna
vilja låta yxan gå vid detta datum;
endast om alldeles särskilda omständigheter
skulle inträffa skulle man
enligt folkpartireservationen kunna fortsätta
subventioneringen efter nyåret.

Om priserna falla på de varor det här
gäller — hudar och bomull — antingen
genom ett allmänt prisfall eller genom
möjlighet för oss att välja en billigare
marknad, komma ju subventionerna att
avveckla sig själva. Då kommer man givetvis
till en tidpunkt då man kan ta under
övervägande, huruvida det är nödvändigt
att behålla den lilla rest som
står kvar. Det får bli ett övervägande
med hänsyn till den rådande situationen.

Just nu skulle ett borttagande av subventionerna
medföra en höjning av levnadskostnadsindex
med tillsammans ungefär
en halv enhet. Det är en så betydande
del av den lilla marginal vi ha
kvar inom stabiliseringens ram, att det
skulle vara ganska vanskligt att nu taga
bort subventionerna. Vi veta ännu inte
hur förhållandena utveckla sig efter nyåret,
då prolongationsavtalen för lönerna
utgå, men det är av vikt att vi ej beröva
oss möjligheten att fortsätta prisstabiliseringspolitiken.

I fråga om subventionernas inverkan
på levnadskostnadsindex och den kritik
som herr Ohlon riktade mot de i propositionen
anförda beräkningarna är det
omöjligt att här gå in i detaljer. Ett exempel
kan jag dock nämna.

Ett par priskontrollerade herrskor av
viss typ kostar i parti från fabriken 20
kronor 75 öre. Priset skulle om man tog
bort subventionen stiga med 1 krona 80
öre. Man har då räknat med att det åtgår
ett kilo bottenläder per par, varav
en del går bort i avfall. Den stegring som
skulle inträffa, om man tillämpade det
osubventionerade importpriset, skulle
uppgå till 9 procent för denna typ av
skor.

Att bedöma prisutvecklingen i nuvarande
stund är kanske lika svårt som det
var då vi lade fram propositionen. Det

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m.

bär i dagarna inträffat ett prisfall på
bomull i Brasilien, som fört bomullspriset
ned mot den amerikanska prisnivån.
Men det har enligt uppgift varit en säsongmässig
prissänkning i samband med
skörden, och man bar att vänta en säsongmässig
prisstegring längre fram.

Som frambålles i propositionen äro
tendenserna på de utländska marknaderna
dock vikande, och man har kanske
att räkna med att detta kommer att gälla
även bomull och hudar. Då få vi den
automatiska avveckling av subventionerna,
som jag nyss talade om, vilket kanske
kan leda till att de helt avvecklas
under budgetårets lopp, även om man
inte kommer till full överensstämmelse
mellan importpriset och kalkylpriset.

1 fråga om importpriserna och hemmamarknadspriserna
vill jag betona, att
en prisstegring på de svenska hudarna
kommer att inträffa om man inte åstadkommer
en utjämning av priserna, således
clearar det låga priset på svenska
hudar mot det högre importpriset och
får ett marknadspris som ligger någonstans
däremellan. Det har gjorts undersökningar
om man skulle kunna åstadkomma
en justering av avräkningspriset
genom en dylik prisclearing, men det
har visat sig att det skulle komma att
medföra så stora olägenheter och så stora
administrativa besvärligheter att man
inte ansett sig kunna gå fram på en dylik
väg. Man måste därför som resultat
av en höjning av priset på importerade
hudar räkna med en motsvarande höjning
av även priset på svenska hudar.
Vilka konsekvenser detta sedan kan ha
för jordbrulcskalkylen, det vill jag lämna
därhän.

Jag vill sluta med att framhålla att
subventioneringen är ett medel i stabiliseringspolitiken.
Den var från början
avsedd att utjämna mera tillfälliga prisstegringstoppar
på den internationella
marknaden. Som framgick av debatten i
riksdagen, då subventionen på bomull
återinfördes, har man även tillagt subventionerna
viss betydelse för den ekonomiska
stabiliseringspolitiken. (lenom
den prisutveckling på den internationella
marknaden, som vi kanske kunna se

2 Första kammarens protokoll 19b9. Nr 20.

fram emot, kommer det första motivet,
således att man vill skära bort pristopparna
på den internationella marknaden,
att framstå med större styrka, såsom
också framhållits i propositionen. Men
samtidigt kan man också därigenom se
fram mot en snabbare avveckling av
subventionerna.

Herr OHLON (kort genmäle): Herr talman!
Statsrådet gick inte in på någon
närmare polemik gent emot mina beräkningar.
Jag ber att få upprepa hur de
voro upplagda.

Enligt uppgift från industrikommissionen
åtgår det 0,55 kilo bottenläder
per par tillverkade skor — märk väl
att det är fråga om bottenlädret. Enligt
departementschefen skulle ett frigivande
av importpriserna och en samtidigt
inträffande prisförhöjning av de inhemska
hudarna medföra en prisstegring
på 1 krona 09 öre per kilogram. Såvitt
jag förstår kan då prisstegringen bli endast
0,55 gånger 1,09, d. v. s. 93 öre. Sedan
är det ju som statsrådet sade möjligt
att industrikommissionen vid sin
viktuppgift inte tagit hänsyn till avfallsprodukterna.
Skulle så vara fallet
blir naturligtvis prisstegringen något
större, men i varje fall kommer den inte
att bli högre än omkring en krona. Såvitt
jag kan förstå kan den aldrig komma
att uppgå till mellan 2 kronor och
3 kronor 50 öre.

Det är mycket sannolikt, såsom statsrådet
framhöll, att ett frigivande av priserna
på importerade hudar måste medföra
en samtidig stegring av priserna
på inhemska hudar. Jag är också övertygad
om att statsrådets bevisning på
den punkten är riktig, att en clearing
mellan priserna på inhemska och utländska
hudar, vilka vardera täcka omkring
hälften av den svenska marknadens
förbrukning, skulle bli en administrativt
mycket besvärlig apparat. I
varje fall föreställer jag mig dock, att
sådana som prisrörelserna nu äro på
den internationella marknaden, skulle
vid bifall till reservationen riskerna för
en inverkan på vår levnadskostnadsin -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1919 fm.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m.

dex om några månader vara högst minimala.

Statsrådet KOCK: Herr talman! Med
anledning av vad herr Ohlon sagt angående
priskalkylerna ber jag få påpeka
att de beräkningar, som jag här angav,
är de som tillämpas av priskontrollnämnden
för PK-skor. Man beräknar således
att det åtgår ett kilogram bottenläder
per par skor av den typ jag nämnde.
Avfallet kan gå upp till så mycket som
ett par hekto. Det kanske förklarar åtminstone
en del av skillnaden mellan
kalkylerna.

Jag ber vidare att till vad herr Ohlon
yttrade avslutningsvis få säga, att om
utvecklingen går på det sätt som herr
Ohlon förutsätter, och som vi alla hoppas
att den skall göra, d. v. s. mot fallande
priser på dessa importvaror, komma
vi att nå den avsedda effekten, nämligen
subventionernas upphörande. Och
detta kanske redan innan vi kommit
ned till det pris som överensstämmer
med den nuvarande kalkylen, därför att
effekten på levnadskostnadsindex då
kan bli så liten att man utan risk kan
slopa subventioneringen.

Herr BERGH: Herr talman! Statsrådet
Kock började sitt första anförande med
att säga, alt Kungl. Maj :t intog samma
ståndpunkt som reservanterna så till vida
att man i båda fallen avsåg att behålla
dessa subventioner ännu någon
tid. Naturligtvis kan man uttrycka saken
på det sättet. Men det beror då givetvis
på vad man inlägger i uttrycket
»någon tid». Man skulle kunna formulera
skillnaden på det sättet, att medan
folkpartireservationen menar att subventionerna
skola vara slut vid årsskiftet
och herr Mannerskantz’ reservation
att de skola vara slut senast vid årsskiftet,
så skjutes enligt propositionen
och utskottsmajoriteten subventionernas
slopande mot en tidpunkt i framtiden,
om vars infallande ingen i dag med visshet
kan säga något.

Det förefaller mig vidare vara ytterst

svårt att på något övertygande sätt
kunna göra gällande, att bär inte föreligger
en så stark motsättning mellan
denna form av s. k. stabiliseringspolitik
och de former av stabiliseringspolitik,
som regeringen driver i övrigt, att
man inte borde försöka överbrygga dessa
motsättningar. Den ena formen av
stabiliseringspolitik från regeringens sida
bär tagit sig det uttrycket att man
vill ha höjda konsumtionsskatter, såsom
höjd extra bensinskatt o. s. v. Man strävar
sålunda avsiktligt efter en form av indirekt
beskattning, som syftar till en
höjning av priserna för att uppsuga vad
man betraktar som överflödig köpkraft.
Den form av stabiliseringspolitik som
regeringen driver via subventionerna
går i rakt motsatt riktning. Här vill man
minska konsumtionspriserna eller i varje
fall hindra prisstegringar att slå igenom.
Man vill alltså i det ena fallet höjningar
och i det andra fallet sänkningar.
Jag anser att denna motsättning är
så pass gräll, att den måste sägas vara
mer än ett skönhetsfel.

Jag måste också konstatera att regeringen
gör sig skyldig till precis samma
motsägelsefulla resonemang, när
man försvarar den form av subventioner,
som avses i det föreliggande utskottsutlåtandet,
med att det skulle föreligga
något slags avtal på denna punkt
med tjänstemannaorganisationerna och
de kollektivanställda; man talar i detta
fall som om subventionernas bibehållande
skulle tillhöra förutsättningarna
för lönestabiliseringen. Var och en vet
emellertid, att skatterna inte påverka indexberäkningen.
Folk får faktiskt betala
en merkostnad för sina skor, enligt
regeringens linje i form av skatter, enligt
reservanternas linje direkt i form
av ett högre pris. Skorna måste i varje
fall betalas. Om man betalar två kronor
mer för ett par skor i form av skatter
eller betalar detta belopp direkt när
man köper skorna kan totalt sett vara
skäligen likgiltigt.

Hela det resonemang som föres i propositionen
är således ur denna synpunkt
att leka blindbock med de löneanställda,
som det här gäller.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Ang. subventionering av införseln av vissa varor m. m.

Icke desto mindre uppfattas det som
ett slags avtal från regeringens sida och
som en av förutsättningarna för det s. k.
lönestoppet, att priserna inte skola få
stiga. Det är en orimlig tanke att det
villkoret skulle kunna tänkas vara uppfyllt
genom att de anställda i stället via
skatterna få betala dessa högre priser.
Det är, upprepar jag, att leka blindbock
med dem det gäller.

Nu menar man, i varje fall bland en
del anställda, att här föreligger ett fast
avtal som kan uppfyllas på sätt propositionen
föreslår. Det är hänsyn till
denna uppfattning som föranlett reservationernas
utformning. Vi vilja inte
omedelbart slopa subventionerna, eftersom
regeringen disponerar över en kvarstående
reservation, och skillnaden mellan
reservanternas ståndpunkter är bara
den, att i det ena fallet vill man låta
subventionerna löpa avtalstiden ut till
den första januari, medan man i det
andra fallet vill att subventionerna skola
sluta sannolikt något tidigare. Det
kan vara en smaksak vilken reservation
man väljer. Det spelar totaliter inte någon
roll. Att jag ansluter mig till reservationen
nr 1), som går ut på att man
skall avskaffa subventionerna vid årsskiftet,
är uteslutande av hänsyn till
det sätt varpå detta s. k. avtal uppfattas.

Herr talman! Jag kommer för min del
att rösta för herr Ohlons reservation.

Herr BERGVALL: Herr talman! Om
statsrådet ännu varit kvar i kammaren
skulle mitt korta anförande ha fått karaktären
av en direkt fråga till henne.
Nu får jag i stället ge det konstaterandets
form.

På en punkt bar denna debatt skänkt
oss en viss klarhet. I de nu utfärdade
provisoriska direktiven för priskontrollnämnden
står, att inga omkostnadsökningar
få föranleda prishöjningar, försåvitt
inte det företag som drabbas av
kostnadsökningen går med förlust eller
ger oskäligt låg vinst. Här förutsättes
emellertid ulan vidare i statsrådets resonemang,
att de kostnadsökningar, som
äro påkallade av subventionernas upp -

hörande, skulle få blomma ut i sin maximala
styrka. Av detta kan jag dra en
ur mina synpunkter mycket värdefull
slutsats. En sak har jag vetat förut, och
det är att de provisoriska direktiven för
priskontrollnämnden inte ha efterlevts.
En annan sak vet jag från och med i
dag, och det är att inte heller statsrådet
anser att de böra efterlevas.

Det kan ju vara ett ganska intressant
konstaterande! Under sådana omständigheter
vore det emellertid önskvärt att
man snart finge dessa redan alltför
många månader gamla provisoriska direktiv
ersatta med nya.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande
utlåtandet yrkats 1 ro) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2ro) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Ohlon m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; samt
3:o) att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i herrar Mannerskantz’
och Staxängs vid utlåtandet
anförda reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Ohlon begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i den
av honom m. fl. avgivna reservationen,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 168, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ohlon m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-proposilionen.

Då emellertid herr Ohlon begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 92;

Nej — 31.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 169, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående statligt
stöd åt aluminiumindustrien, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 7.30 eftermiddagen.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 171, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1949/50 till främjande av bostadsförsörjningen
m. m. jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till riksdagen avlåten propositionen,
nr 153, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 11 mars 1949, föreslagit riksdagen
att

dels godkänna av departementschefen
förordade ändringar i olika avseenden
fr. o. m. den 1 juli 1949 av grunderna
för den statliga låne- och bidragsverkr
samheten till förmån för bostadsförsörjningen; dels

medgiva, att räntefoten för lantarbetarbostadslån,
vilka kunde komma
att beviljas under budgetåret 1949/50,
bestämdes till 3,25 procent;

dels för budgetåret 1949/50 anvisa
följande anslag, nämligen

å driftbudgeten under femte huvudtiteln: till

Kapitalmedelsförluster och ränteeftergifter
å tertiärlån för vissa bostadsbyggnadsföretag
ett förslagsanslag av
400 000 kronor,

till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer ett förslagsanslag
av 21 000 000 kronor,

till Särskilda bostadsrabatter ett reservationsanslag
av 1 500 000 kronor, och
till Bidrag till inrättande av pensionärshem
ett reservationsanslag av
6 000 000 kronor samt

å kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd:

till Tilläggslån till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag
av 15 000 000 kronor,

iill Dån till uppförande och förbättring
av lantarbetarbostäder ett investeringsanslag
av 5 000 000 kronor,

till Lån till anordnande av kollektiva
tvätterier ett investeringsanslag av
2 000 000 kronor, och

till Lån till Aktiebolaget Elementhus
ett investeringsanslag av 1 000 000 kronor; dels

besluta, att å personalförteckningen
för bostadsstyrelsen antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med sju samt antalet byrådirektörer i
lönegrad Ce 31 med en;

dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för bostadsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare fr. o. m.
budgetåret 1949/50;

dels besluta, att å personalförteckningen
för länsbostadsnämnderna skulle
uppföras fem kontorsbiträdestjänster i
lönegrad Ca 8;

dels fastställa av departementschefen
förordad avlöningsstat för länsbostadsnämnderna,
att tillämpas tills vidare
fr. o. in. budgetåret 1949/50;

dels ock under femte huvudtiteln för
budgetåret 1949/50 anvisa såsom förslagsanslag
till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
2 300 000 kronor, till Bostadsstyrelsen:
Omkostnader 377 000 kronor,

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
1 400 000 kronor och till Länsbostadsnämnderna:
Omkostnader 455 000 kronor.

I samband med Kungl. Maj :ts förevarande
förslag hade utskottet till behandling
förehaft följande motioner, nämligen

från förslci kammaren:

I: 80 av herr Lindblom m. fl.,

1:81 av herr Lindblom m. fl.,

I: 181 av herrar Norling och Öhman,
1: 290 av herr Lindblom m. fl.,

1:291 av herr Grånebo in. fl.,

1: 294 av herr Domö m. fl.

1:295 av herr Wehtje och
I: 296 av herr Carl Eric Ericsson
m. fl. samt

från andra kammaren:

II150: av herr Ståhl m. fl.,

II: 157: av herr Ståhl in. fl.,

11:166 av herr Hagberg i Luleå m. fl.,
11:366 av herr Wedén in. fl.,

11:371 av herr Johansson i Stockholm
in. fl.,

II: 372 av herr Hedlund i Rådom
m. fl.,

II: 373 av herr Hjalmarson,

II: 374 av herr andre vice talmannen
Skoglund in. fl., och

11:375 av herrar Ljungberg och Hastad.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
avfattat sin hemställan i 26 särskilda,
med 1—XXVI betecknade punkter,
av vilka vissa voro indelade i moment.

Vid utlåtandet funnos fogade ett flertal
reservationer.

På framställning av herr talmannen
beslöts alt utlåtandet skulle företagas
till avgörande punktvis och momentvis.

Punkten I.

i de likalydande motionerna 1:290 av
herr Lindblom in. fl. och II: 366 av herr
Wedén in. fl. hade hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
om i vad män villkoren för den
statliga långivningen behövde justeras i
enlighet med vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:294 av
herr Domö in. fl. och II: 374 av herr
andre vice talmannen Skoglund in. fl. hade
bland annat förordats en mera dynamisk
bostadspolitik.

I de likalydande motionerna 1:296 av
herr Carl Eric Ericsson in. fl. och II: 375
av herrar Ljungberg och Håstad hade
hemställts, utom annat, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära en omprövning från grunden
av den statliga bostadspolitiken, så
att för alla företagarkategorier rättvisa
bedömningsgrunder tillskapades.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte besluta, att i motionerna
I: 290 och II: 366, I: 294 och II: 374
samt I: 296 och II: 375 framlagda förslag
beträffande utredning rörande en
allmän omprövning av den statliga bostadspolitiken
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Enligt en vid punkten avgiven, med
1 a betecknad reservation hade herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Sundelin, Boman i Kieryd och
Ståhl, fröken Elmén samt herr Birke ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna I: 290
och II: 366, I: 294 och II: 374 samt I: 296
och II: 375 hos Kungl. Maj:t anhålla om
utredning rörande en allmän omprövning
av den statliga bostadspolitiken.

Reservation hade vidare anmälts av
herrar Gustav Emil Andersson och Rubbestad,
vilka dock ej antytt sin mening.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Det är nu flera år sedan de nya riktlinjerna
för den svenska bostadspolitiken
uppdrogos. Det program, som socialministern
framlade för omkring fyra år
sedan, grundades på bostadssociala utredningens
betänkande, vilket avgavs i
två omgångar. Då den nya bostadspolitiken
började diskuteras här i riksdagen
markerade man särskilt, att avsikten var
att gå fram i två etapper. Den första

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

etappen angavs vara att inhämta den eftersläpning
som hade uppkommit inom
bostadsproduktionen och hinna i fatt efterfrågan
på nya lägenheter, så att den
besvärande bostadsbristen kunde hävas.
Man räknade med att det skulle vara
möjligt att uppnå detta mål under de
närmaste åren. Som en andra etapp i
programmet skulle därefter följa en sanering
av den del av det äldre bostadsbeståndet
som behövde saneras.

Ända sedan början av 1940-talet ha vi
i vårt land haft en utomordentligt stor
byggnadsverksamhet. Byggnadsverksamheten
har i själva verket varit så stor,
att statsmakterna ha ansett att den hotade
den ekonomiska balansen. Trots den
stora byggnadsverksamheten synas vi
emellertid inte på något sätt ha närmat
oss den tidpunkt då man hunnit i fatt
efterfrågan på nya lägenheter och då
man således kan säga, att den akuta bostadsbristen
är hävd. Det måste i allra
största allmänhet vara något fel på en
bostadspolitik som inte leder till annat
resultat än att man bygger och bygger,
men där ändock varje dag många tusen
människor i landet stå inför det osäkerhetsmomentet
att de inte veta, hur de
skola få tak över huvudet.

Det kan vara svårt att exakt fixera orsakerna
till den rådande situationen.
Men det kan hända att dessa orsaker
kunna sökas på samma plan som orsakerna
till utvecklingen på andra områden,
där staten genom subventioneringar
har gjort en vara eller nyttighet lättare
tillgänglig och billigare för medborgarna.
Om man studerar utvecklingen på
bostadsmarknaden framför allt här i
Stockholm, men även i städerna och de
större tätorterna ute på landsbygden,
kan man inte komma ifrån den iakttagelsen,
att människorna breda ut sig allt
mer, om jag så får uttrycka mig. Personer,
som tidigare ha bott i ett rum och
kök, söka skaffa sig en tvårumslägenhet.
Familjer, som ha två eller tre rum och
kök, försöka i sin tur att erhålla en än*
nu rymligare eller en modernare bostad.
Unga människor, som tidigare bott hemma
hos föräldrarna och således inte upptagit
en särskild bostad, vilja numera ha

en egen lägenhet. Bostadsbehovet per
person har därigenom ökats i starkare
takt än bostadsbeståndet. Detta är kanske
ett av skälen till att det trots den
stora bostadsproduktionen i dag är lika
besvärligt för de bostadssökande att
kunna uppbringa en lägenhet som det
har varit under många år nu.

Denna utveckling har lett till att man
i realiteten har tvingats avvika från det
program som socialministern framlade
för tre eller fyra år sedan. Enligt det ursprungliga
programmet skulle man ju
vänta med att söka förbättra bostäderna
för dem som ansågos ha för dåliga bostäder
till dess att man först hade hunnit
inhämta den eftersläpning som uppstått
på bostadsmarknaden i fråga om
produktionen av bostäder för nytillträdande
bostadssökande. Genom att man
samtidigt som man har försökt att realisera
den första delen av programmet
även infört ett omfattande system med
subventioner har man i själva verket
motverkat sitt eget program. Så länge
som man fortsätter med denna politik
och framför allt så länge som man med
hänsyn till den nationalekonomiska balansen
inte vill medge ett ännu större
bostadsbyggande i landet, kommer det
nuvarande eländet på bostadsmarknaden
att fortfara.

Frågan är då om det finns några möjligheter
att avhjälpa de nuvarande svårigheterna.
Sätten härför äro, som alltid,
flera. En utväg är att icke fortsätta
med eller att i varje fall icke utvidga
sådana åtgärder som delvis ha varit orsaken
till att bostadsbristen inte hävts,
således att inte ytterligare utvidga systemet
med tilläggslån, bostadsrabatter av
olika slag o. s. v., och att över huvud
taget inte vara alltför generös med subventioner
på bostadsområdet. En annan
metod är att söka förbilliga byggnadskostnaderna.
Jag drar för min del starkt
i tvivelsmål, huruvida den hittillsvarande
politiken att kommunerna skola ha
hand om allt bostadsbyggande i landet
är ägnad att förbilliga bostadsproduktionen.
Det kan av många skäl misstänkas
att motsatsen blir resultatet. Faktum är
ju att de förkättrade s. k. spekulativa

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

byggherrarna, som bygga hus för att,
som man anser, sälja dem med stor vinst
eller behålla dem i sin ägo för att kunna
ta ut stora hyror, är den enda grupp
byggherrar, om vilken man med nästan
hundraprocentig säkerhet vet, att de göra
allt vad som kan göras för att husen
skola bli så billiga som möjligt i uppförande.
Även om en dylik privat företagare
utlämnar sitt bygge på entreprenad,
är det större säkerhet för att byggnadskostnaderna
bli låga, än om ett
kommunalt eller allmännyttigt företag
har hand om ett byggnadsföretag och i
sin tur lämnar ut det på entreprenad.
Det är nämligen i dylika fall de privata
byggmästarna, som nu i många år haft
svårigheter att själva få bygga, som lämna
in entreprenadanbud. Det vore väl
inte så märkligt, om de privata byggmästarna
i detta läge försökte ha ett visst
samarbete i fråga om anbuds ingivande.
Resultatet blir att entreprenadsummorna
kanske inte alltid hållas så låga som
de borde kunna vara. I varje fall finns
det ju inte, om det är ett kommunalt
eller allmännyttigt företag, som lämnar
ut ett bygge på entreprenad, samma intresse
hos byggmästaren att få bygget
så billigt som möjligt som då en enskild
byggherre uppför ett hus för egen räkning.
De enskilda byggmästarna försöka
alltid genom rationaliseringar och användande
av lämpliga metoder förbilliga
sin produktion så mycket som möjligt.
Det intresset förefaller inte finnas i lika
hög grad hos entreprenörer som bara
skola bygga åt allmänna företag. Med
den alltmer inaugurerade politiken att
de enskilda företagarna skola kopplas
av från bostadsproduktionen, vilken i
stället skall omhänderhas av det allmänna,
kunna vi enligt min mening aldrig
räkna med att nå fram till ett mera väsentligt
förbilligande av bostadsbyggandet
här i landet.

Både i avdelningen och i utskottet
hade vi en hel del diskussioner om det
verkliga läget just nu på bostadsproduktionens
område. Det finns en hel mängd
bestämmelser och åtgärder som måste
anses vara ägnade att gynna de allmänna
företagen och missgynna de enskilda

byggmästarna. Det torde inte råda något
tvivel om att den ordning, som här
tillämpas på olika områden, är led i en
samordnad bostadspolitik ifrån den härskande
regimen här i landet. Man använder
olika vägar för att nå fram till
sitt mål. När någon åtgärd påtalas, svarar
man bara, att statsmakterna inte
kunna lägga sig i hur kommunerna göra,
t. ex. om kommunerna i sin tomtpolitik
gynna de egna kommunala företagen. Vi
kunna inte, säger man, lägga oss i om
kommunerna med nuvarande kvoteringsbestämmelser
uppgöra en viss turlista.
Det är sedan, fortsätter man, ganska
naturligt om bostadsstyrelsen inte
ändrar på en dylik turlista.

Det vore enligt min mening mycket
rejälare att öppet säga ut, att man på
alla tänkbara sätt vill söka nå fram till
det målet, att det allmänna och dess organ
skola svara för allt bostadsbyggande
i Sveriges land. Om man klart sade ifrån
detta, skulle i fråga om bostadspolitiken
två olika uppfattningar öppet stå mot
varandra. Den ena uppfattningen är den
som omfattas av den meningsriktning
som jag representerar, och som hävdar
att det allmänna gärna må befatta sig
även med byggnadsföretag, men att
största delen av fältet alltjämt bör lämnas
fritt för enskilda företagare. Endast
därigenom, anse vi, kan utvecklingen föras
framåt till alla parters båtnad. Mot
denna uppfattning står den andra åskådningen,
som således siktar till att söka
utrota allt enskilt byggande här i landet
och låta kommunerna bli allenarådande
på detta område. .lag tycker emellertid,
som sagt, att denna åsiktsriktning bör
klart säga ut sin uppfattning, ty då skulle
det bli lättare för de människor, som
ha att ta ställning till den allmänna politiken
i vårt land, att välja mellan dessa
två mål. Om det nuvarande regeringspartiet
skulle lyckas hålla sig kvar vid
makten så länge, att det kan fullfölja sin
politik och nå fram till målet, således
att staten och kommunerna eller av dem
tillskapade organ ensamma skola ha
hand om all bostadsproduktion i landet,
är jag nämligen övertygad om att medborgarna
så småningom komma att få all

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

anledning att beklaga sig. Resultatet av
denna politik kommer nämligen att bli
ett monopol som inte så lätt kan brytas.
Ännu har det ju inte i historien funnits
exempel på ett av staten upprättat monopol
som inte har missbrukats på alla
möjliga sätt. Vad garanterar att inte även
ett monopol för bostadsbyggandet här i
landet, liksom så mycket annat som staten
har tagit under sin domvärjo, kan
komma att utnyttjas för att finansiera
både det ena och det andra. Statens järnvägar,
som har monopol på praktiskt taget
all järnvägstrafik i Sverige, har höjt
sina taxor med 50 procent, vilket väl
knappast något annat företag kunnat
göra. Vi ha ju också erfarenhet av
hurusom staten kan genomföra olika
slags dolda indirekta beskattningar. Vem
vet om inte bostadsbyggandet, medvetet
eller omedvetet, kan komma att
dras in i beskattningspolitiken. Det kan
också tänkas att utvecklingen för att
nå fram till bättre och billigare bostäder
inte kommer att gå lika snabbt
i varje fall om samhället tar hand
om all bostadsproduktion som om de
privata byggherrarna finge fortsätta med
sin verksamhet. En viss utveckling kommer
det naturligtvis under alla förhållanden
alltid att bli, men den kanske inte
blir så snabb som den kunde bli. Det
är anledning att förmoda, att om det
inte finns en fri konkurrens, kommer
utvecklingen inte att gå lika hastigt som
annars kanske kan bli fallet.

Detta är, herr talman, de två principiellt
olika uppfattningar som stå mot
varandra och som tagit sig uttryck i olika
ståndpunktstaganden i de olika punkterna
i förevarande utlåtande. Det väsentligaste
avsnittet i reservationen under
punkt 1) a) är yrkandet om att det
i olika motioner framställda förslaget
om en utredning rörande en allmän omprövning
av den statliga bostadspolitiken
måtte bifallas av riksdagen. Vad som
i övrigt anföres i reservationen under
denna punkt är till stor del blott en konsekvens
av detta yrkande. De synpunkter,
som jag här utvecklat, återfinnas på
s. 28 och 29 i utlåtandet under reservationen
1) a).

Då det, herr talman, kommer att bli
nödvändigt att på ett flertal olika punkter
i utlåtandet framställa särskilt yrkande,
torde det underlätta för kammarens
ledamöter att hålla isär de olika
frågorna, om man vid varje sådan punki
återkommer med en kortfattad beskrivning
av vad majoritetens och reservanternas
yrkanden innebära. Jag skall därför
inte nu fördjupa mig i alla de övriga
reservationer som äro fogade till utskottets
utlåtande. Jag nöjer mig med att
konstatera, att det i år är något färre
reservationer än vad det brukat vara. Orsaken
är kanske inte att vi ha varit enigare
i utskottet i år än tidigare, utan snarare
att Kungl. Maj :t i propositionen inte
har kommit med så många nyheter
som i fjol och förfjol.

Som en sammanfattning av detta inledningsanförande
konstaterar jag, att
reservanterna vilja framhålla att det icke
är en lycklig politik att statsmakterna
mer eller mindre öppet gynna ett
överförande i det allmännas regi av i
första band ägandet och förvaltandet
av fastigheter och nu även själva byg.
gandet. Reservanterna vilja dessutom understryka,
att man icke genom utvidgade
och i vissa fal! behållna subventioner
bör försvåra situationen på bostadsmarknaden
och förhindra att den nuvarande
stora bostadsbristen blir hävd.
Det är nämligen detta som har blivit resultatet
av en stor del av den bostadspolitik
som hittills förts.

Herr talman! Beträffande punkten I.
hemställer jag, att kammaren måtte besluta
i enlighet med den skrivning och
kläm som innefattas i reservationen
1) a).

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
skall inte gå in på det resonemang som
herr Mannerskantz i sitt anförande inledningsvis
förde. Jag har nog i den delen
en något annan uppfattning än herr
Mannerskantz, nämligen då det gäller bostadssubventionernas
inflytande på det
här området. Jag tror inte att man så kategoriskt
som herr Mannerskantz här

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

gjorde kan påstå, att de statliga subventionerna
i stor utsträckning iiro skulden
till det svåra läge som vi nu ha på bostadsmarknaden.

Men då herr Mannerskantz sedan kom
över till att tala om möjligheten till en
fri konkurrens emellan olika företagare
då det gäller byggande och förvaltning
av bostadshus, vill jag helt instämma
med honom. Jag ber att få erinra om att
chefen för bostadsstyrelsen, generaldirektör
Alf Johansson, för inte så länge
sedan i ett föredrag framhöll, att det visserligen
vore obestridligt att i de intentioner,
som ligga bakom de senare årens
bostadspolitik, ingått att på bostadsmarknaden
bereda ett avsevärt rum för ett bostadsbyggande
och en fastighetsförvaltning,
som ligger direkt under det allmännas
och då närmast kommunernas kontroll,
men att det vore lika obestridligt,
att i avsikterna icke ingått att skapa något
slags monopol för någon företagsform,
utan att det tvärtom uttryckligen
deklarerats att olika företagsformer, såväl
när det gäller byggande som förvaltning,
böra stå vid sidan av varandra och
kunna i fri konkurrens tävla samt ådagalägga
sin eventuella överlägsenhet eller
eventuella underlägsenhet.

Jag kan helt ansluta mig till denna
sålunda deklarerade uppfattning om en
fri konkurrens på detta område. Men det
är nog så att man på många håll anser
denna fria tävlan mellan olika företagare
inte vara för handen, åtminstone inte
i full utsträckning. De enskilda företagarna
ha ju redan då det gäller formerna
för den statliga låne- och bidragsgivningen
ställts i ett sämre läge än kommunala
ocli allmännyttiga förelag. Den
nuvarande bvggnadsregleringen har också
i stor utsträckning av de kommunala
organen använts för att hålla tillbaka de
enskilda företagarna. Det tror jag är ett
påstående, som man inte kan förneka.

Man förstår ju kanhända de kommunala
organen om de, när del gäller att
uppgöra tlirordningsförslag, placera ell
kommunalt eller allmännyttigt bostadsföretag
framför ett företag, som är sökt
av en enskild företagare, då exempelvis
det s. k. trekronorsbidraget inte kan ut -

gå beträffande andra än av kommunen
eller s. k. allmännyttiga företag uppförda
bostäder och då det sålunda inte finns
någon möjlighet att bevilja trekronorsbidrag
i hyreshus uppförda av enskild
företagare. Jag tycker alltså att man i viss
mån får förstå de kommunala organen
på denna punkt. Men det har nog också
framkommit tendenser, som tyda på att
det i vissa fall har förefunnits en medveten
strävan hos de kommunala organen
att hålla tillbaka de enskilda företagarna.
Det lär till och med ha hänt,
att ett kommunalt organ generellt beslutat
att inte tillstyrka byggnadstillstånd
för sådana byggen, som varit avsedda att
komma till stånd utan anlitande av den
statliga långivningen.

Man har inom utskottsavdelningen vid
behandlingen av denna fråga påstått, att
om enskilda företagare ville med egna
medel bekosta byggnadsföretag utan att
anlita statliga lån, så skulle de kommunala
organen vara angelägna att släppa
fram dylika företag, kanske framför
andra. Men här har dock, om jag är riktigt
underrättad, förekommit att man
som jag nyss sade, generellt beslutat att
inte tillstyrka byggnadstillstånd för sådana
företag.

Jag har den uppfattningen att då det
gäller byggande av bostäder är det primära
att man skall försöka få fram goda
bostäder så billigt som möjligt. Jag är
inte säker på att man når det målet genom
att i så hög grad gynna en företagarform.
Av utredningar som verkställts
tycker jag att det klart framgår, att i
många fall bygga enskilda företagare
billigare än kommunala och allmännyttiga
företag. Jag har sett utredningar
härom, och jag tror att de uppgifter, som
där lämnats, äro svåra att jäva. Jag vill
alltså inte vara med om att man här skall
gynna eu företagsform — det må vara
enskilda företag eller kommunala och
allmännyttiga företag — framför andra,
utan här skola på likaberättigad grund
de olika företagen få tiivla med varandra.
Då tror jag vi kunna få fram de billigaste
bostäderna och att vi på det sättet bäst
tillgodose de bostadsbehövande här i
landet.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

Herr talman! Jag ber att på förevarande
punkt få instämma i det av herr Mannerskantz
här framställda yrkandet.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Som kammarens ledamöter redan
ha funnit har Kungl. Maj :ts förslag om
åtgärder för bostadsförsörjningens främjande
inte heller i år kunnat samla ett
enhälligt utskott. Till utlåtandet äro dock
• i år fogade bara 10 reservationer mot 15
i fjol, så att utvecklingen går, hoppas
jag, ändå i rätt riktning. En annan och
kanske ännu viktigare omständighet, som
kammarens ledamöter torde observera,
är att i dessa tio reservationer icke finns
någon samlad linje. De olika partierna
ha anslutit sig än till den ena och än till
den andra särmeningen. I reservationen
nr 6), som rör det s. k. trekronorsbidraget,
har folkpartiet t. o. m. — jag
borde, herr talman, kanske säga som
vanligt — inte kunnat hålla ihop utan
splittrats i två grupper.

Det finns således, konstaterar jag, ingen
samlad opposition, utan man delar
upp sig på små detaljfrågor, som naturligtvis
i och för sig kunna vara ganska
viktiga.

Reservanterna göra, såsom kammarens
ledamöter nyss hörde, gällande att ett
av huvuddragen i den statliga bostadspolitiken
är, att den gynnar kommunala
och allmännyttiga företag framför
enskilda företag. Denna uppfattning
uttalas även i motionerna. Gentemot detta
påstående är det kanske nödvändigt
att ånyo erinra om det faktum, att det
för några årtionden sedan och även
långt fram i tiden uteslutande var enskilda
företagare som hade hand om bostadsproduktionen
i vårt land. Det var
de enskilda företagarnas oförmåga att
lösa bostadsproblemet som tvingade staten
och kommunerna att ingripa. Man
bör hålla detta i minnet när man klandrar
de åtgärder som samhället nu vidtagit
för att åstadkomma en ändring till
det bättre.

De riktlinjer för en målmedveten bostadspolitik,
som vi under de senaste
åren ha fått till stånd, grundas på en

övertygelse, som säkerligen alla både här
i riksdagen och ute i landet i stort sett
dela, nämligen att goda hem äro grundvalen
för ett välordnat samhälle. För
att få till stånd goda hem är det nödvändigt
att skapa goda bostäder, vilket,
mena vi, är en så viktig samhällelig
angelägenhet, att det allmänna, staten
och kommunerna, bör ha avgörande inflytande
på bostadsproduktionen. Detta
är, fastslår jag, grundvalen för den bostadspolitik
som vi nu ha börjat bedriva.
De som påstå, att de enskildas intressen
nu trädas för nära, måtte inte
ha förstått innebörden av den förda politiken.

I den allmänna debatten om bostadspolitiken
gör man sig ofta skyldig till
en hel del feltolkningar. Man hör bl. a.
påstås, att den enskilde företagaren inte
längre skulle ha någon möjlighet att
göra sig gällande inom bostadsproduktionen.
Det är en fullständig missuppfattning,
som måste bero på att man
inte gör någon skillnad mellan att äga
och förvalta bostäder och att uppföra
bostäder. Under utskottsarbetet har det
klart bevisats, att just tillvaron av s. k.
allmännyttiga och kooperativa företag
skapar en konkurrens som är mycket
nyttig och hälsosam. Dessa allmännyttiga
och kooperativa företag bygga som
regel inte i egen regi — i varje fall ha
de inte gjort det hittills — utan utlämna
sina byggen på entreprenad till den
minstbjudande. Den byggmästare, som
arbetar med de lägsta kostnaderna, får
hand om bygget. Därigenom får man till
stånd en nyttig konkurrens inom bostadsproduktionen,
vilket måste anses
vara angeläget.

Men när det gäller dessa s. k. spekulativa
byggherrar, som bygga hus för
att sälja, är det en fullt medveten inställning
från det allmännas sida då
man vill försöka hålla dem tillbaka. Man
vill inte att dessa byggherrar skola ha
samma förmåner som de allmännyttiga
och kommunala företagen att få låna upp
till 100 procent av byggnadskostnaderna
eller som de kooperativa företagen 95
procent av byggnadskostnaderna, utan
de få nöja sig med att erhålla lån till

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

85 eller i särskilda fall 90 procent av
byggnadskostnaderna. Vi anse att de enskilda
byggherrarna böra visa sitt intresse
för bostadsbyggande och bostadsförvaltning
genom att själva satsa 15
respektive 10 procent av byggnadskostnaderna.
Detta är enligt vår uppfattning
en riktig politik, och, herr Mannerskantz,
vi sväva inte alls på målet då vi
hävda, att det allmänna bör ha ett avgörande
inflytande på bostadsproduktionen
i landet. Men jag säger som jag har
sagt tidigare vid de tillfällen då denna
fråga behandlats, att det därmed icke är
meningen att utrota de privata byggmästarna.
De ha sitt arbetsfält och sina arbetsuppgifter
och äro lika nyttiga som
andra medborgare som göra skäl för
sig.

Jag har velat klart fastslå detta därför
att man i den allmänna diskussionen
på denna punkt ofta gör sig skyldig till
en missuppfattning, som således icke har
något reellt underlag.

Den föreliggande propositionen innehåller,
som herr Mannerskantz riktigt
påpekade, inte många nyheter. Detta är
väl också anledningen till att den hoppande
minoriteten har inskränkt sig till
framstötar på blott tio punkter.

En av nyheterna i propositionen är att
vissa enskilda företag skola privilegieras
genom en högre lånegräns och genom
att kunna erhålla s. k. trekronorsbidrag.
Det förutsättes att dessa privilegierade
enskilda företag skola förlägga sin bostadsproduktion
till för vår exportindustri
viktiga orter. Utskottet har i denna
del gjort ett par återhållande uttalanden
och anför, att dessa undantagsbestämmelser
icke få tillämpas alltför vidlyftigt,
utan att skälig hänsyn måtte tas
till bostadsläget i övrigt inom kommunerna
i fråga.

En annan nyhet i propositionen är
att Kungl. Maj:t blir besvärsinstans i
fråga om vissa låneärenden. I övrigt
innehåller propositionen, som sagt, inga
större nyheter.

Herr Mannerskantz yttrade, att det
måste vara något fel på vår bostadspolitik.
Men han medgav att det är svårt att
fixera, var felet skulle ligga. Oppositio -

nen har uppenbarligen svårt att precisera
den saken. Man kommer med allmänna
påståenden och säger, att om det
inte hade förts en sådan bostadspolitik
här i landet som man har bedrivit under
de senare åren, hade läget i dag varit
bättre. Det återstår för reservanterna att
bevisa riktigheten av detta påstående.
Vad herr Mannerskantz här kommer med
är hypoteser, men inte påståenden som
kunna bevisas.

Herr Mannerskantz gjorde även gällande,
att en orsak till svårigheterna på
bostadsmarknaden var att man inte kunnat
producera bostäder i samma takt
som människorna fått behov av bostäder,
då ju en familj, som tidigare har
bott i ett rum och kök, numera kunde
flytta in i två rum och kök o. s. v. Ja,
det är uppenbart, att om man bär medvetet
skulle åstadkomma en dammlucka,
så skulle det vara genom att förbehålla
de bostäder, som byggas, för de större
inkomsttagarna. Om inte staten subventionerade
bostadsbyggandet, skulle antalet
bostäder snart räcka till. Ty då finge
folk som inte hade så stora inkomster
bo trångt och besvärligt och i de sämre
husen. Men då vore vi tillbaka till det
tillstånd, som vi hade förr i tiden. Och
det är ju ändå inte det allmännas — jag
tror att herr Mannerskantz med en alldeles
särskild betoning använde uttrycket
de »maktägandes» — strävan. Jag
vill gärna tillhöra de maktägande i detta
hänseende, det skäms jag inte ett dugg
för. Det socialdemokratiska partiet har
aldrig haft på sitt program att förhindra
människorna att få bättre bostäder. I
stället bar detta parti varit den drivande
kraften då det gällt åtgärder som syftat
till att åstadkomma bättre bostäder.

Sedan tog det herr Mannerskantz rätt
mycket tid att beskriva, hur olyckligt
det skulle bli när kommunerna fingo en
monopolställning på detta område. Han
befarade att de skulle ordna med egna
produktionsföretag, och man hade försöksvis
redan gjort det på några håll. Det
vet jag — och det är möjligt att dessa
kommuner få betala rätt dyra lärpengar
— men jag skulle tro att också detta verkar
i viss mån stimulerande på de en -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

skilda företagarna att söka hålla sina
priser nere. Det blir ändå därigenom en
viss konkurrens, det kommer man inte
ifrån.

Herr Mannerskantz tog statens järnvägar
såsom ett varnande exempel på den
monopolställning, som kan komma att
bli rådande också på detta område. Jag
skulle tro att herr Mannerskantz’ partivän
herr Lundqvist är mera kapabel än
jag att förklara, vari den faran möjligen
kan bestå — om det nu över huvud taget
är någon fara. Jag tycker nog att
herr Mannerskantz kunde ha valt ett
bättre exempel; jag tänker för ögonblicket
på ABA och Kvarntorp. När han talar
om statens järnvägar förstår jag honom
inte riktigt, ty vi ha ju fortfarande
några enskilda järnvägar kvar i landet,
och om jag inte har läst taxetabellerna
alldeles fel så ha de enskilda järnvägarna
alltjämt högre biljettpriser och högre
taxor än statens järnvägar. Den allmänna
taxehöjning, som ägt rum, beror ju
inte alls på att en del enskilda järnvägar
ha inlösts av staten.

Finns det därför inte något bättre exempel
på hur det skall gå för bostadsproduktionen,
om det allmänna gör sina
insatser på det sätt som Kungl. Maj:t
har föreslagit, tror jag inte det är så
värst farligt, och jag vill nog hävda att
det inte är någon fara alls. Det är ytterst
sett för att ge människorna bättre trivsel
i samhället som denna politik bedrives,
och jag tror nog att man så småningom
skall kunna bli ense om att det är lämpligt
och riktigt. Det är kanske en förflugen
tanke jag har, men måhända behöver
det inte dröja så länge, herr talman,
innan vi kunna konstatera, att denna
utomordentligt viktiga fråga har lyfts
över partierna och man är ense om att
det allmänna bör göra dessa mycket stora
insatser för att ordna förhållandena
på bostadsområdet.

Så några ord till herr Sundelin. Han
uppehöll sig också vid frågan om att de
enskilda ställdes vid sidan, och alldeles
särskilt höllos de tillbaka av de kommunala
organen. Vi ha i utskottet och på
avdelningen rätt ingående diskuterat
dessa frågor, och nog ha vi inom majo -

riteten åtminstone hävdat, att detta måste
betraktas som en kommunal angelägenhet.
Om staten skall ge sig till att
föreskriva, hur kommunerna skola handla
i de särskilda fallen, ja, då får man
nog definitivt upphöra med talet om att
göra slut på Krångel-Sverige.

Därtill kommer ju, att i de fall kommunerna
ställt de enskilda på sämre
plats i turordningen, så lämnas ändå en
besvärshänvisning, därest de beslutande
och avgörande organen vid avvägningen
emellan enskilda och allmännyttiga,
kommunala företag avslagit en framställning
från enskilt håll. Detta har utskottet
åberopat, och utskottet anser att de
utredningskrav, som äro gjorda på den
punkten, äro överflödiga, eftersom således
redan nu tydliga besvärshänvisningar
lämnas även till enskilda, då deras
framställningar blivit avslagna.

Jag vill, herr talman, inskränka mig
till det sagda, som har berört några principiella
punkter i denna fråga, och jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan
under punkten I.

Herr NORLING: Herr talman! Det nedskärningsprogram,
som innefattar kommande
budgetårs bostadsförsörjning,
rimmar dåligt med det program som en
gång var regeringsprogram, nämligen arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, vari
det heter: »Vill vi i framtiden ha full
sysselsättning måste vi bygga ännu mer
än då. I första hand måste vi snabbt häva
bostadsbristen.» Så har ej skett, utan
i stället har bostadsbristen ökat varje år,
och speciellt i de större städerna har
bostadsnöden blivit ett socialt elände.
Familjebildning hindras, familjer splittras,
barnen skiljas från föräldrar och
få sin uppväxt på barnhem. Detta är endast
några exempel på vart bostadsnöden
socialt leder.

Inga tidigare framförda argument för
begränsning av bostadsbyggande äro
brukbara längre. Brist på arbetskraft för
bostadsbyggande finnes ej längre. I stället
växa de arbetslösa byggnadsarbetarnas
köer i takt med de bostadssökandes
köer. Byggnadsmaterial finnes nu i tillräcklig
mängd, och företag inom bygg -

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

nadsämnesindustrien ha nedlagt sin drift
på grund av för stor lagertillgång. Men
trots detta nedskäras investeringarna
för bostadsbyggen. Däremot kunna tilllåtas
lyxinvesteringar av stora mått. I
Expressen läste man således den 16 mars
om att en i Stockholm bosatt bankir
byggde en lustjakt på Lidingö för 1,5
miljoner kronor. Vidare har man fått
läsa om att amerikanska medborgare
här i Sverige få bygga sig sommarvillor
utan att lagen om tillståndstvång tilllämpas.
Det är också en likhet inför lagen! När

man därför i såväl propositionen
som utskottsutlåtandet ser den kärva
nedskärningslinjen av bostadsförsörjningen,
är det anmärkningsvärt. När man
därtill ser att statens bostadsorgan, bostadsstyrelsen,
försöker skjuta över skulden
och ansvaret till lokala myndigheter,
är detta ännu mer anmärkningsvärt.

I sitt yttrande över propositionen
framhåller bostadsstyrelsen, att någon
allmän försämring i bostadsförsörjningen
under år 1948 inte inträffat, men betonar
samtidigt att märkbara ytterligare
försämringar inträffat framför allt i
Stockholm och Göteborg. Styrelsen finner,
att bostadstillskottet där blivit långt
mindre än när det gäller stadssamhällen
i övrigt.

Orsakerna till dessa förhållanden,
framhåller styrelsen, skulle vara det
ringa gensvar, som dessa städer gåvo de
statliga stödåtgärderna under 1940-talets
början. Således skulle för Stockholms
vidkommande 60 procent av underskottet
härröra sig från åren 1940—1943, och
sammanfattningsvis skulle för Stockholms
del tre fjärdedelar av bostadsunderskottet
vara beroende av underproduktion
före byggnadsregleringen och
underutnyttjande av tilldelade kvoter.
För Göteborgs del skulle hela underskottet
av bostäder hänföra sig till dessa
faktorer. För Stockholms vidkommande
tänker jag inte gå in i något svaromål,
utan hänvisar därvidlag till motionen i
andra kammaren nr 371. Däremot vill
jag säga något om bostadsproduktionen
i Göteborg, vilken stad jag representerar.

Under åren 1938 och 1939 var bostadsproduktionen
i Göteborg relativt hög,
och därjämte var den spekulativa bostadsproduktionen
inriktad på mycket
dyrbara lägenheter, varav följde att det
vid 1940 års ingång fanns 2 349 hyreslediga
lägenheter, eller en ledighetsprocent
av 2,0, vilket dock inte betydde att
bostadsbehovet var fyllt, utan att lägenheterna
voro för dyra för vanligt folk.

Detta hade som följd att den privata
byggverksamheten så gott som helt stoppade
upp på grund av, såsom man uttryckte
sig, tidigare överproduktion,
stigande räntor och ökade byggkostnanader.
När nu bostadsstyrelsen lägger
hela skulden på Göteborgs stad för botadsunderskottet,
så är det inte med
verkligheten överensstämmande. Redan
hösten 1939 gav statsrådet Möller en utredning
i uppdrag att företaga en snabbundersökning
rörande bostadsbyggandet.
Den 29 december 1939 utgav också
denna utredning en promemoria, vari
bland annat förklarades, att det icke
kunde komma i fråga att medelst statliga
åtgärder hålla produktionen uppe
i den nivå, som den haft under de senaste
åren. Utredningen kom fram till
en prognos, som sedan blev vägledande
för bostadspolitiken speciellt i de kommuner,
där socialdemokraterna hade inflytande.

I denna prognos hävdade utredningen,
att en viss inskränkning av bostadsbyggandet
visat sig ofrånkomlig, även om
förutsättningarna i övrigt voro gynnsamma
för byggnadsverksamheten. Från
statligt håll förutsatte man då, att även
i fortsättningen bostadsproduktionen
skulle till övervägande del ligga i händerna
på de privata byggarna.

Då bostadsstyrelsen påtalar det ringa
gensvar, som de statliga stödåtgärderna
fingo bland annat från Göteborg, får jag
anföra följande. Såsom förut sagts, stoppades
den privata byggnadsverksamheten
upp så gott som helt. Vad gjorde då
staden? Jo, den 29 februari 1940 beslöto
stadsfullmäktige atl höja den kommunala
bostadsproduktionen från 477 lägenheter
år 1939 till 834 lägenheter år
1940. Det var således i det närmaste en

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

fördubbling av bostadsbeståndet, och det
var i huvudsak fråga om lägenheter för
barnrika familjer, pensionärshem, lägenheter
för änkor med barn och lägenheter
för mindre bemedlade familjer med två
barn. Man beslöt vidare uppmuntra såväl
kooperativt som enskilt bostadsbygge
genom att teckna borgen för byggnadskreditiv
upp till 67 procent av
byggkostnaderna av en sammanlagd
summa av 4 miljoner kronor. För att ytterligare
höja bostadsbyggandet föreslogs
i en kommunistisk motion, att kommunen
skulle stödja ett kommunalt bostadsbygge
i egen regi. Motionen avslogs.

Dessa initiativ från stadens sida bestyrka
inte bostadsstyrelsens uppfattning.
Att sedan effekten av de statliga och
kommunala åtgärderna för att stimulera
byggnadsverksamheten blev synnerligen
låg, får tillskrivas de stigande
byggnadskostnaderna och de höga räntorna
på lånen. Dessutom tog det mycket
lång tid att få lån beviljade av
Kungl. Maj :t. Som exempel kan nämnas,
att stadsfullmäktige i Göteborg den 31
oktober 1940 beslöto att hos Kungl.
Maj :t begära lån för ett barnrikebygge,
men beviljandet av detta lån tog'' så lång
tid, att bygget blev färdigt först 1942.
Dessutom reducerades lägenhetsantalet
när lånet beviljades.

Jag tror mig med vad jag anfört ha
tillbakavisat bostadsstyrelsens beskyllning,
att Göteborgs stad själv var orsaken
till nuvarande bostadsunderskott,
såsom otillbörlig. I stället torde det vara
så, att såväl Stockholm som Göteborg
ej erhållit tillräckligt med bostäder i de
av myndigheterna fastställda kvoterna.
Således ha de större städerna fått bygga
ett mindre antal bostäder än övriga städer.
Tar man år 1939 såsom utgångspunkt,
så har det i Stockholm och Göteborg
byggts 24 respektive 19 procent
färre bostäder, medan i övriga städer
byggts mellan 12—66 procent mera bostäder
under samma tid. På grund därav
har bostadsbristen också blivit störst
i dessa städer.

För att belysa bostadsbristen skall
jag ta ett exempel från Göteborg.

Vid månadsskiftet februari—mars i
år fanns det på den kommunala bostadsförmedlingen
9 200 ansökningar
om bostäder, medan endast 27 lägenheter
funnos att förmedla. Av de sökande
saknade 5 319 egen bostad, och 1 733
voro familjer med barn. Av de 27 lägenheterna
var det 15 stycken enrums- och
9 tvårumslägenheter, 1 fyrarumslägenhet,
1 enkelrum och 1 möblerat rum.
Inför en sådan bostadslöshet finnar man
en ytterligare begränsning av investeringen
för bostadsbygge vara en utmaning
mot de bostadslösa.

I realiteten betyder en minskning av
investeringen med 8 procent, att 21,s
procent färre bostäder komma att byggas
under kommande budgetår än under
innevarande. För Göteborgs vidkommande
betyder detta att nuvarande
brist på bostäder kommer att öka med
ytterligare 900 lägenheter.

Från vilken sida man än betraktar
kvottilldelningen till Stockholm och
Göteborg visar det på en underförsörjning.
Ser man på äktenskapsbildningen,
så ha på 1 000 äktenskap i Stockholm
byggts 791, i Göteborg 840 och i övriga
delar av landet 1 236 lägenheter. Tar
man nettoinflyttningen, blir proportionen
likartad. Tar Inan folkmängden,
har Göteborg på 1 000 invånare fått
bygga 8,o lägenheter, medan närliggande
städer fått bygga mellan 12 och 16,7 lägenheter
på samma antal invånare.

Innan jag övergår till de ändringar,
som Kungl. Maj :t föreslagit i propositionen,
skall jag ytterligare ta ett exempel
från Göteborg, som visar karusellen med
kvoterna. Genom byggnadsstoppet 1948
skars kvoten ner från 4 200 lägenheter
år 1947 till 2 900 lägenheter år 1948. Genom
fördröjning av arbetstillstånd och
byggnadstillstånd försvann kvottilldelningen,
och under åren 1947 och 1948
uppfördes, oberoende av årskvoterna,
sammanlagt 4 743 lägenheter, eller endast
543 fler lägenheter än enbart 1947
års kvotsiffra.

Jag kan illustrera detta med ett exempel.
Göteborg lider av svår brist på skollokaler,
varför duplicering tillämpas, så
att klassrummen kunna utnyttjas av två

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

klasser. Därjämte saknas lokaler för att
genomföra reformen om fria skolfrukostar.
Göteborgs stad hade därför ansökt
att få bygga två nya folkskolor i stadsdelar,
där det fanns en stor bebyggelse
av bland annat barnrikehus. Skolöverstyrelsen
meddelade, att dess kvot var
förbrukad, men staden kunde få bygga
skolor, om man avstod visst antal lägenheter
av bostadskvoten. Staden stod alltså
inför det alternativet, att antingen
finge barnen ej gå i skola på grund av
brist på skollokaler, eller också finge
såväl föräldrar som barn vara utan bostäder.
Resultatet blev, att den beslutande
instansen offrade 77 lägenheter för
att få en skola.

Någon tid senare fick staden besök
av arbetsmarknadskommissionen, då den
stora kullagerindustrien ej kunde få arbetare
på grund av bostadsbristen. Resultatet
av besöket blev att SKF fick 170
lägenheter av arbetsmarknadskommissionens
speciella kvot, eller omkring 100
lägenheter mer än den kvot som staden
tilldelats. Det måste vara något galet
med det hela. Först kräver man, att staden
skall avstå bostäder för att de barn,
som staten ålagt skolplikt, skola kunna
fullgöra denna, och sedan överlåter man
åt ett enskilt industriföretag att bygga
bostäder, där endast dess egna anställda
få bo.

Sedan vill jag även säga några ord
om de i propositionen föreslagna och av
utskottet tillstyrkta ändringarna av nuvarande
bestämmelser.

Beträffande villkoren för lån till byggande
av egna hem föreslås, att bestämmelsen
om en viss minimiyta för erhållande
av lån skall utgå, vilket enligt vår
uppfattning kommer att betyda en standardsänkning.
Till en sådan vilja kommunisterna
ej medverka.

Den föreslagna ändringen av lånebestämmelserna
för byggande av flerfamiljshus
betecknar ett omslag i den hittillsvarande
bostadspolitiken, vilken inneburit
att kommunerna svarat för bostadsbehovet
inom kommunen. Motiveringen
för denna omsvängning i bostadspolitiken
är anmärkningsvärd, alldenstund
regeringen har resurser för att

komma till rätta med tredskande kommuner,
som ej vilja åtaga sig ansvaret
för sina innevånares bostadsförsörjning.
Genomförandet av denna ändring innebär
att arbetarna vid de företag, som
skola bygga bostäder åt anställda, få ännu
en boja som binder dem vid företaget.
Det blir inte bara det dagliga uppehället
som binder, utan också bostaden.
Förslaget innebär en utvidgning av modern
livegenskap för att binda arbetaren
som utsugningsobjekt vid företaget.
Med nuvarande bostadsbrist betyder
detta, att en arbetare, som fått bostad genom
företaget, praktiskt taget inte kan
sluta sin anställning, hur han än vantrivs
med arbetet. De arbetsgivare eller
industriföretag, som uppföra tjänstebostäder
för sina anställda, komma givetvis
att förbinda hyresrätten med anställningen
på så sätt, att när anställningen
upphör, är också hyresrätten förverkad.
Någon ändring av hittills tillämpade bostadsrättssystem
blir det således inte,
och hyresavtalet blir ett modernt slavavtal.

De ändrade villkoren för tertiärlån
och tilläggslån betyda att industriföretag,
som minst behöva hjälp, få sådan
från det allmännas sida, och i de fall,
då företagen äro kända för god solvens,
blir det utvidgat statligt bidrag. Mot förslaget
om att trekronorsbidraget skall utgå
även till dem, som komma att bebo
industriföretags bostäder, finnes ingenting
att invända. Såväl departementschefen
som utskottet erkänna genom denna
åtgärd att löneförhållandena hos de stora
industriföretagen äro sådana, att statligt
stöd måste lämnas för att förbättra
de ekonomiska förhållandena för arbetarna
och de anställda hos dessa solventa
företag.

I propositionen omnämner departementschefen
att utredningen om utsträckt
bidragsgivning till familjer i tidigare
uppförda bostadshus ännu ej avslutats,
varför ställning till denna fråga
icke heller bör tagas i år med hänsyn
till det statsfinansiella läget. Detta understrykes
av utskottet, som yrkar avslag
på den kommunistiska motionen.
Då nu statliga subventioner endast utgå

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

till dem, som bo i lägenheter, färdigställda
efter den 1 januari 1948, eller i
allmännyttigt företag, färdigställt efter
den 1 juli 1946, är det ur rättvisesynpunkt
långt ifrån tillfredsställande, utan
alla, som bo i likvärdiga bostäder, borde
givetvis erhålla samma bidrag.

Till detta kommer de ensamstående
mödrarnas bostadsfråga, som trots uttalanden
i föregående års bostadsproposition
helt bortglömts i år vad gäller ensamstående
mödrar med ett barn, en
kategori som väl i första hand borde
komma i fråga när det gäller statliga
stödåtgärder.

Sammanfattningsvis kan således från
vår sida framföras, att investeringsmöjligheterna
böra utvidgas så, att ett bostadsbyggande
kan igångsättas, som kan
upphäva bostadsbristen, att bostadsbidragen
böra utvidgas att omfatta alla
som bo i likvärdiga lägenheter, att ensamma
mödrar med flera barn böra erhålla
ett högre bostadsbidrag än som nu
utgår, att mödrar med ett barn böra få
bostadsbidrag, att bostadsstandarden ej
får sänkas samt att såsom allmännyttigt
företag ej bör räknas privatföretag, där
kontroll av kommunal myndighet saknas.

I anslutning till vad jag nu anfört
kommer jag, herr talman, att vid ifrågavarande
punkter yrka bifall till den
kommunistiska motionen nr 371 i andra
kammaren.

Beträffande punkten I ber jag, herr
talman, att få ställa det yrkande, som
återfinnes i nämnda motion, där det föreslås,
att »riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställer om att förslag
uppgöres till sådan justering av den totala
investeringsbudgeten, att bostadsbyggnadsverksamheten
omedelbart ökas
och att åtgärder samtidigt vidtagas, som
gynna denna byggnadsverksamhet på bekostnad
av mindre nödvändig produktion
och främja produktionen inom de
materialtillverkningens sektorer, där
brist eller knapphet råder eller befaras
komma att råda, samt att vid ökningen
av bostadsproduktionen de särskilt svåra
bostadsförhållandena i storstäderna
beaktas.»

Herr WEHTJE: Herr talman! I den
fråga, som här nu diskuteras, kan man
konstatera enighet mellan partierna om
målsättningen, nämligen bättre och prisbilliga
bostäder. Däremot råder en fundamental
skillnad i uppfattningen rörande
sättet för genomförandet av detta program.

Departementschefen liksom utskottsmajoriteten
trampar oförtrutet på med
subventioner och allsköns understöd,
vilka nu till och med i vissa avseenden
skulle utvidgas. Vi på högerhåll ha däremot
hävdat, att man icke löser bostadsfrågan
genom subventioner, utan att
problemet måste angripas på ett radikalare
sätt, d. v. s. att man måste på allt
sätt söka få ned produktionskostnaderna.
Ett konkret exempel härpå utgöres
av de resultat, som näringslivet kommit
till vid sina — i egen regi — bedrivna
forskningar, vilka nu skulle föras ut i
praktiken.

Vad till en början gäller frågan om
behovet av statliga subventioner vill
jag gent emot herr Gustaf Karlsson understryka,
att vissa av dem tillkommit i
ett krisläge. Man ville ursprungligen hejda
en befarad ökning av bostadskostnaderna.
Hur ha dessa då utvecklat sig?
Visserligen har byggnadskostnadsindex
ökat avsevärt i förhållande till förkrigsåren
1937—1939, men det märkliga är
att bostadskostnaderna i huvudsak hållit
sig oförändrade. Ränteavvägningen
jämte en fortskridande rationalisering
ha nämligen gjort att vi i stort sett hållit
oss på förkrigsnivån; för Stockholms
del motsvarar detta en hyreskostnad av
ungefär 30 kronor per kvadratmeter. Då
penningvärdet samtidigt försämrats med
ungefär 50 procent, innebär detta en
icke obetydlig relativ sänkning av hyreskostnaderna.
Att vid sådant förhållande
icke blott konservera utan till och
med utbygga det av ett krisläge framtvingade
subventionssystemet synes allt
annat än välbetänkt. Hjälp åt barnrika
familjer och andra socialt ömmande fall
har väl icke av någon yrkats skola upphävas.
Däremot måste man inlägga en
bestämd gensaga mot att »barnrikedom»
skulle anses vara för handen redan vid

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

tvåbarnssystemet. Från högerhåll ha vi
därför yrkat, att de särskilda subventionerna
skola utgå först om det finns
tre barn.

Vidare ha vi vänt oss mot det s. k.
trekronorsibidraget, som »försöksvis»
skall utgå för vissa hyresgäster. Motiveringen
härför har varit mycket svävande.
Trots detta föreslår departementschefen
nu ett förhöjt anslag för
detta ändamål. Man får onekligen en
känsla av att här — fastän bidragets försöksbetonade
karaktär framhäves —
permanentas en diffus subventionsgrupp.

Slutligen ha vi betonat att tilläggslånen
ursprungligen motiverades av det
inträdda krisläget i början på 1940-talet.
När nu hyreskostnaderna synas ha stabiliserat
sig — till och med tecken på
prisfall inom viktigare delar av bostadsproduktionsmarknaden
märkas — finner
jag ingen anledning att öppna möjligheterna
att införa en femte tilläggslånegrupp
utöver de fyra som redan finnas.
I själva verket borde man successivt
söka avveckla denna låneform. Men
något sant intresse härför spåras ej hos
de makthavande.

Fn fortsatt, allmän subventionering
måste leda till att vi slutligen hamna i
ett tillstånd där all subventionera alla
— vi söka lyfta oss själva i håret. Huvudparten
av skattebördan måste trots
den starka progressiviteten bäras av den
stora massan av skattebetalare. Finansministern
tvingar oss att godtaga alla
möjliga indirekta skatter, vilka direkt
drabba konsumenterna; nära nog hälften
— inemot 2 miljarder kronor — av
statsverkets inkomster kommer nämligen
från andra inkomstposter än den progressiva
inkomst- och förmögenhetsskatten.
Resultatet av den allmänna subventionspolitiken
blir följaktligen att de
enskilda hushållen genom direkta eller
indirekta skatter få betala varandras
bostadskostnader, samtidigt som de erhålla
subventioner för gäldande av sina
egna. Man har råkat in i en circulus vitiosus.
Het ivriga försvaret härför kan
knappast förklaras på annat sätt än att
det är fråga om en trossats, där icke
längre de sakliga motiveringarna höra

15 Första hammarens protokoll 19i9. ÅT 20.

hemma. Majoritetspartiets tes synes vara
att göra såväl uppförandet som ägandet
och förvaltandet av flerfamiljehus till en
samhällets angelägenhet; det enskilda
initiativet ställes på indragningsstat i
största möjliga utsträckning.

I den allmänna bostadsdebatt, som
fördes i denna kammare för ungefär ett
år sedan, förklarade visserligen socialministern,
att »något principiellt hinder
för en enskild företagare att bygga
av hjärtans lust finns absolut inte i den
förda bostadspolitiken». Erinringar mot
detta uttalande gjordes emellertid från
borgerligt håll, och de framförda farhågorna
ha under det gångna året i alltför
hög grad besannats — tyvärr. Så
vitt jag kan överblicka, resa sig nämligen
hart när oöverkomliga principiella
hinder och praktiska svårigheter för de
enskilda företagarna. I praktiken förhåller
det sig ju så, att det till följd av de
allmänna byggnadsrestriktionerna blivit
en till ytterlighet skärpt konkurrens
mellan olika företagare och företagartyper
när det gäller fördelningen
av bostadskvoten. I huvudstaden ha vi
bevittnat ett allt annat än uppbyggligt
skådespel i denna dragkamp. Stadens
fackorgan förordade en viss — som jag
förmodar — efter rent sakliga grunder
uppgjord fördelningsplan. Det gick emellertid
snart kommunalpolitik i ärendet,
och det politiserades enligt trosartikeln
om största möjliga bostadsproduktion i
kommunal regi. Vid ärendets fortsatta
behandling visade det sig emellertid att
de kommunala företagen sannolikt icke
skulle mäkta med att inom rimlig tid
genomföra den bostadsproduktion en välvillig
majoritet varit benägen att förbehålla
åt dem; man blev därför nödsakad
att göra den jämkning, »som betingas
av kravet på att ur kommunikationssynpunkt
lämpliga och för exploatering
iordningställda områden bliva
bebyggda i ett sammanhang». Man kunde
nämligen icke komma ifrån det faktiska
förhållandet att de privata företagarna
nått avsevärt mycket längre än de
kommunala bolagen när det gäller planeringen;
det anförda citatet utgör sålunda
eu vacker omskrivning av ett er -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

kännande av det privata initiativets styrka
och effektivitet. Över huvud taget
kan det konstateras att eftersläpningen
för färdigställandet av bostäder är betydligt
större för de kommunala företagarna
än för andra producenter. Man
kan för övrigt starkt ifrågasätta nödvändigheten
av dessa kommunala företag,
när redan företagarorganisationer
■för produktionen av bostäder finnas tillgängliga.
Det synes vara ett uppenbart
nationalekonomiskt slöseri, särskilt i en
tid då krafterna behövas för andra och
mera angelägna ändamål. Vad mera är,
framstår det ingalunda som ett axiom,
att bostadsproduktion i allmän regi skulle
medföra ett förbilligande av produktionskostnaderna,
något som majoritetspartiet
ansett självfallet. I själva verket
iha siffror framkommit, som tyda på det
rakt motsatta förhållandet. Jag hänvisar
därutinnan till de utredningar Stockholms
byggmästareförening gjort. Vissa
undersökningar av Stockholms stads
fackorgan peka också helt säkert i samma
riktning. Inga uppgifter ha publicerats,
som bestrida de resultat Stockholms
byggmästareförening offentliggjort, resultat
som klart visa att de enskilda producenterna
äro mera konkurrenskraftiga
och ha byggt billigare än de kommunala
organen.

I sin strävan att finna angreppspunkter
på det enskilda näringslivet har man
från majoritetens sida så förblindats, att
man glidit förbi de avigsidor som det allmänna
självt är orsaken till. Hur ofta har
icke bevittnats, hurusom offentliga organ
i sin formbundenhet ställt sig avvisande
till nya uppslag, initiativ och reformer?
Hur många företagare ha icke tvingats
att kämpa frenetiskt för att övertyga
en formbunden kommunalmyndighet om
nödvändigheten av en så allmänt erkänd
sak som sopnedkast! I dagens läge, då man
till och med uppfört nödbostäder utan
centralvärme och \v. c., borde man förutsättningslöst
kunna angripa frågan om
att inreda befintliga vindsutrymmen till
bostäder. I Stockholm ha siffror framkommit,
som skulle tyda på att här finns
en potentiell reserv på ungefär 10 000
bostäder. Som jämförelse kan nämnas att

huvudstadens nuvarande bostadskvot är
blott 6100 lägenheter per år. Andra lösningar
skulle erbjuda sig, om man ville
acceptera en uppdelning av vissa enfamiljshus
på två lägenheter. Stadsplanebestämmelser
stå emellertid hindrande i
vägen. Genom ett friare och mindre formbundet
betraktelsesätt skulle de statliga
och kommunala organen kunna tillvarataga
de många goda initiativ de enskilda
företagarna komma med. Hur mycket
mer komplicerat, ja omöjligare, initiativdämpande
och gråare blir det inte, om
det allmänna i en framtid skulle stå som
förvaltare till praktiskt taget samtliga
flerfamiljshus?

Från näringslivets sida måste en skarp
protest därför riktas mot att byggnadsregleringen
användes som instrument för
att genomföra en partidogm; i sista hand
är det den bostadssökande allmänheten
som kommer att få sitta emellan.

Men även om icke byggnadsregleringarna
funnes, ha statsmakterna i alla fall
vid utformningen av bostadspolitiken
gjort en sådan åtskillnad mellan kommunala
företag och enskilda producenter,
att den av socialministern påstådda konkurrensen
»av hjärtans lust» blir mycket
olustig. Belåningsvillkor och särskilda
subventioner äro nämligen så utformade,
att enskilda företagare med naturnödvändighet
måste komma till korta. Att det
s. k. trekronorsbidraget ej kan utgå för
enskilda eller kooperativa företagare,
utan blott till s. k. allmännyttiga och
kommunala, leder obönhörligen till att
dessa senare företagargrupper i den bostadssökande
allmänhetens ögon komma
att te sig fördelaktigare än andra; genom
trekronorsbidraget skapas för dessa företag
en helt oförtjänt goodwill. Belåningsgränserna
äro också oförmånliga för de
enskilda byggnadsföretagarna. Det är
onekligen illa beställt med jämlikheten i
dagens demokratiska Sverige.

I detta sammanhang är det eu mindre
fråga, som dock i det speciella fallet har
stor betydelse, nämligen att åtskilliga industriföretag
sökt lämna sina bidrag till
bostadsförsörjningen genom att uppföra
fastigheter, som sedan upplåtits som föreningshus
till de anställda hos respektive

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

företag. Enligt departementschefens förslag,
som även tillstyrkts av utskottets
majoritet, skulle för dylika fall statliga
lån ej längre kunna utgå. Detta skulle
givetvis leda till att någon ytterligare dylik
bostadsproduktion ej kommer till
stånd. Som motiv för att utesluta dylika
företag från statliga lån torde blott kunna
andragas ett enda fall, där vissa missförhållanden
uppstått. Så förblindad har
man tydligen blivit i sin strävan att, till
förmån för det allmännas insatser, bromsa
för den bostadssökande allmänheten
gagneliga privata företag.

I det föregående har jag upphållit mig
vid några allmänna, principiella synpunkter
för att belysa den utveckling vi
befinna oss i. Utan att regeringen eller
statsutskottets majoritet lagt korten på
bordet ha de successivt drivit oss in i
en utveckling, som om den får fortgå
ohämmat leder oss in i ett tillstånd där
det allmännas åtgärder sättas i högsätet
och förhärligas, samtidigt som de privata
företagarnas insatser betecknas såsom
samhällsskadlig spekulation, som på allt
sätt måste stäckas. Ägandet och förvaltandet
av flerfamiljshus anse de makthavande
böra i princip vara förbehållet det
allmänna, detta också utan att kunna peka
på att detta sker bättre i dess regi.
Nästa steg, som för övrigt flera kommuner
redan tagit, blir att produktionen
skall ske i det allmännas regi. Ett statskommunalt
bygg- och bostadsmonopol
är icke något som vi möjligen i en avlägsen
framtid kunna råka ut för; vi
befinna oss redan på god väg i en dylik
utveckling.

Jag finner det av dessa skäl nödvändigt
att den statliga bostadspolitiken
skyndsamt göres till föremål för en fördomsfri
omprövning enligt det yrkande
herr Mannerskantz framställt.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag skall instämma med herr Mannerskantz,
när han säger, att den viktigaste
delen av det föreliggande utskottsutlåtandet
gäller de allmänna principerna
för den statliga bostadspolitiken. 1
första satsen av den med 1) a) beteck -

nade reservationen erinras om att man
vid utformningen av bostadspolitiken
har varit fullt överens om att låta olika
företagsformer komma till sin rätt när
det gäller såväl byggande som förvaltning.
Jag skall, herr talman, be att helt få
instämma i denna allmänna syftning när
det gäller bostadspolitikens utformning.

I den nämnda reservationen övergår
man emellertid direkt till att förklara,
att denna riktiga princip icke alltid följes
i verkligheten. Såväl herr Mannerskantz
som herr Wehtje har här i debatten
uppehållit sig vid denna fråga, men
man har nöjt sig med generella påståenden
och omdömen och avstått från
att ange några som helst konkreta exempel
— om jag nu bortser från vissa förhållanden
här i Stockholm, som ha varit
på tapeten.

Jag har för min del en annan syn på
denna sak. Jag har nämligen på tjänstens
vägnar ställts inför uppgiften att
rätt ingående studera utvecklingen av
de kommunala och allmännyttiga bostadsföretagen,
och jag har därvid kunnat
konstatera att samtliga dessa företag
äro uppbyggda på ungefär samma
sätt och arbeta efter i stort sett likartade
metoder. Jag kan bestämt påstå att
det är en allmän regel att byggnadsprojekten,
innan de föras fram till sitt förverkligande,
underkastas en noggrann
prövning av vederbörande kommunala
myndigheter. Vid denna prövning gör
man i regel också ganska ingående jämförelser
med annan byggnadsverksamhet.
Man vill från de kommunala instansernas
sida inte släppa fram något byggnadsprojekt,
som i vare sig den ena eller
andra formen — det gäller byggnadskostnader
och framför allt hyror — skulle
ställa sig ofördelaktigt i jämförelse
med annan bostadsproduktion. Man släpper
alltså inte ut ett byggnadsprojekt,
förrän det har genomgått denna prövning.

I regel utbjuder man sedan det prövade
projektet till offentlig entreprenadgivning,
och eftersom entreprenadsystemet
tillämpas av samtliga företagare inom
den allmännyttiga bostadsproduktionen,
måste detta innebära, herr Wehtje, att

Nr 20.

Tisdagen den 24 mai 1949 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

praktiskt laget all bostadsproduktion bär
i landet för närvarande utföres av enskilda
byggmästare. Det är endast i undantagsfall
som kommuner själva, genom
egna produktionsföretag, ha utfört
sina egna byggnadsprojekt.

Herr Mannerskantz har i ett anförande
här nämnt, att han för sin del fann
det ganska naturligt att byggmästarna
här i landet med hänsyn till sina möjligheter
att på den så att siiga fria sektorn
få uppföra egna hus och handha
deras förvaltning skulle vara mindre angelägna
om att utföra byggenskapen efter
entreprenadgivning till lägsta möjliga
pris. Ja, däri kan måhända ligga
förklaringen till att det finns kommuner
som anse, att man för att komma
till bättre resultat också själv bör pröva
den produktiva linjen. Jag tror att
det skulle vara i byggmästarkårens och
byggnadsföretagarnas intresse att inte
koppla in på den linjen, att man söker
begränsa konkurrensen genom mer eller
mindre vittgående överenskommelser och
därigenom hålla ett högre prisläge än
som skulle framkomma vid en konkurrens
byggnadsföretagen emellan i fråga
om fastigheter uppförda i egen regi.

Jag har nöjet att här representera en
stad, som har drivit en rätt omfattande
allmännyttig byggenskap, och jag finner
det ganska förvånande när man här i
riksdagen både nu och tidigare och även
i pressen får höra talas om den oenighet,
som skulle råda ute i kommunerna om
bostadspolitikens praktiska utformning.
Jag vill meddela kammaren, att samtliga
partier i Uppsala ha varit och alltfort
äro fullt överens om att driva en bostadspolitik,
där den allmännyttiga sektorn
av kvoten utgör ungefär 25 å 30
procent. Byggmästarna i Uppsala synas
trivas med systemet. De kivas rätt tappert
om entreprenaderna — närmast,
förmodar jag, i det syftet att försöka
hålla främmande byggherrar utanför
stadsgränsen. Vi ha följaktligen, av alla
tecken att döma, kunnat utföra våra
byggen till de lägsta möjliga priserna.

Uppsalaförhållandena på detta område
äro emellertid kanske inte fullt så idylliska,
som jag här har försökt att ka -

rakterisera dem. Det är givet att man
också har spårat visst missnöje med
den politik, som där har utformats. Bland
annat har högerns lokalorgan vid upprepade
tillfällen uttryckt sitt missnöje med
den kommunalpolitik, som bedrives på
bostadsområdet. Man har principiellt
gått emot den uppläggning av denna politik,
som högerns representanter i nämnder
och styrelser biträtt. Den åberopade
tidningen har även ifrågasatt lämpligheten
av att högern låter sig representeras
i nämnder och styrelser, som, enligt
vad man säger, medvetet verka i socialiserande
riktning. Till de angripna högermännens
heder måste sägas, att de
icke låta sig påverkas av sådana uttalanden.
Så långt jag har kännedom om
högerrepresentanternas arbete på detta
område, präglas det av en ärlig vilja
att söka göra det absolut bästa, och dessa
representanter ha när det gäller
den kommunala bostadsförvaltande verksamheten
lagt i dagen en ansvarskänsla,
som är väl så god som någon annans.

När herr Wehtje talar om att det är
ett nationalekonomiskt slöseri att driva
kommunala företag på bostadsproduktionens
område, har jag rätt svårt för att
följa honom. Jag skulle förmoda att herr
Wehtje anser att det skulle vara ett
idealtillstånd för vårt land, om de privata
byggnadsföretagarna icke skulle vara
besvärade av några restriktioner på
byggnadsområdet, men ha full möjlighet
att utnyttja hela den statliga långivningen
och subventionspolitiken och dessutom
vara befriade från den mycket
otäcka belastningen av en hyresreglering.
Då hade man fältet alldeles fritt
och hade uppnått allting man på det
hållet kan önska sig.

Jag skall emellertid gärna medge, herr
Wehtje, att det finns en grupp i samhället
som faktiskt har skäl att vara missnöjd
med den nuvarande utvecklingen
på bostadspolitikens område, nämligen
de människor som äro och som för framtiden
tänka sig att vara fastighetsägare
och fastighetsförvaltare. Det är alldeles
riktigt som herr Wehtje nämnde, att detta
är en grupp som håller på att helt enkelt
trängas ut till följd av den nya ut -

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

vecklingen. Eftersom herr Mannerskantz
efterlyste bestämda besked om hur man
vill ha det, skall jag be att på den punkten
få göra den personliga deklarationen,
att jag helt ansluter mig till denna
nya utveckling, eftersom jag anser att
tendensen är riktig. Vi måste komma
bort från det tillståndet, att bostaden
skall vara en handelsvara.

Men vägen iir lång, herr Welitje, och
man tycker inte att dagens fastighetsägare
och fastighetsförvaltare skulle behöva
känna sig ängsliga. Beståndet av hyhvresbostäder
i våra städer och större
samhällen skulle, om mina uppgifter äro
riktiga, utgöra ungefär 1,2 miljoner lägenheter,
varav i dag endast ungefär
16 000 lägenheter förvaltas i allmännyttig
regi. När herr Welitje talar om monopolställning,
finns det ingen saklig
täckning för påståendet. Man utslungar
ett schematiskt omdöme utan att bekymra
sig om verkligheten bakom.

Herr Mannerskantz har redan berört
en ganska intressant passus i reservanternas
yttrande, där man säger att vi skulle
ha sluppit den mycket besvärande bristsituationen
på hyresmarknaden, om en
annan bostadspolitik förts här i landet
under senare år. Jag förmodar då att
herr Mannerskantz menar, att om man
slopar den statliga långivningen — både
den räntebärande och den mera subventionsartade
— och om man slopar eller
begränsar hyresrabatterna och vidare
slopar hyresregleringen och låter hyresnivån
bestämmas av tillgången och efterfrågan
på bostäder, så skulle vi ha ett
bra recept för hur man snabbt skall kunna
komma till rätta med bristsituationen.
Det är mycket som tyder på att ett sådant
resonemang på sätt och vis är riktigt.
Det är mycket sannolikt att en onormalt
hög prisnivå i nyproduktionen — om det
över huvud taget skulle kunna hinkas bli
någon nyproduktion, för den händelse
man slopar hela den statliga långivningen
— och starkt stegrade hyror i det
gamla bostadsbeståndet skulle medföra
atf människorna ånyo måste Iriinga sig
tillsammans i mindre bostäder, eller med
andra ord alt man ånyo skapade en avsevärt
ökad trångboddhet.

Men vilka grupper i samhället skulle
då få ta stötarna, herr Mannerskantz? Om
jag inte bedömer läget alldeles fel, skulle
barnfamiljerna och de ekonomiskt sämst
lottade familjerna i övrigt få ta den kraftigaste
törnen. Hur går det då med högerns
så många gånger omvittnade intresse
för befolkningspolitiken här i landet?
Och hur går det — herr Sundelin
och andra folkpartister i kammaren —•
med den nyinskrivna passusen i folkpartiets
program, där man deklarerar sitt
stora intresse för de små och betryckta i
samhället? Om än bristsituationen nu är
besvärande, så är läget åtminstone så till
vida bättre än det kunde ha varit, nämligen
att svårigheterna av dagens bristläge
få bäras av alla medborgarkategorier.
Skulle herr Mannerskantz’ eller herr
Sundelins linje segra i dag, skulle vi få
ett ganska ensidigt hvresklientel på våra
bostadsförmedlingar. Köerna där skulle
komma att utgöras av barnfamiljerna och
de ekonomiskt sämst lottade. Som det nu
är har man på bostadsförmedlingarnas
register ett mycket rikt differentierat hyresklientel,
något som enligt mitt förmenande
bevisar att man på detta område,
som på många andra områden, har kunnat
fördela bristsituationens bördor över
alla kategorier.

Till sist vill jag endast, herr talman,
säga några ord om fördelningen av bostadskvoterna,
eftersom också den frågan
har fått ett utrymme i reservanternas yttrande.
Man säger ofta — och i regel tar
man Stockholm som exempel, men jag
tänker mig att stockholmarna komma att
svara för sig själva i detta sammanhang
— att de centrala organen, bostadsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen, inte
lägga sig i fördelningen av bostadskvoterna,
utan att detta är en kommunal
fråga, som ligger inom ramen för den
kommunala självstyrelsen, och följaktligen
iir det kommunerna själva som skola
avgöra den frågan.

Det iir emellertid alldeles fel, ty vi ha
nu ett kungabeslut på att förmedlingsorganen
bär i landet inte ingå på något sätt
i den kommunala förvaltningen, utan
våra förmedlingsorgan anses som enbart
förmedlingsorgan för den statliga bo -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

stadspolitiken, och följaktligen kunna
kommunala beslut inte gälla beträffande
fördelningen. Vi ha från Uppsala ett
ganska färskt exempel på att detta resonemang
är riktigt.

Dessa förmedlingsorgan ha alltså i allt
vad de företaga sig bara en förmedlande
uppgift, och därför ha de sökande när
det gäller såväl ansökan om byggnadstillstånd
som ansökan om statliga lån alltid
sin rättssäkerhet skyddad genom besvärsrätt,
arbetsmarknadsstyrelsen och
bostadsstvrelsen. Det är därför ganska
överflödigt, när reservanterna här uttala
sig för att en deklaration från bostadsstyrelsens
sida skulle vara påkallad för
att klara ut förhållandet beträffande fördelning
av kvoterna.

Med åberopande av vad jag nu har anfört
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WEHTJE (kort genmäle): Herr
talman! Herr Eriksson framhöll först att
det föreföll honom, som om jag med mitt
yttrande skulle ha velat slå in på en linje,
enligt vilken man skulle vilja sträva
efter att koppla ur konkurrensen från
de kommunala företagen. Det har inte
alls varit min mening. Den utvecklingen
tror jag inte man behöver befara, utan
den utveckling som är på väg är den,
att de enskilda byggnadsföretagarna bli
urkopplade. Och vad jag finner vara synnerligen
angeläget är, att denna konkurrens
sker öppet, så att samtliga kostnader
redovisas och inte de kommunala
bostadsbyggnadsföretagen få sina uppdrag
lämnade till sig utan att man får
möjlighet att jämföra priser och anbudssummor.

Jag efterlyser i övrigt var Stockholms
stads utredning angående bvggnadskostnaderna
här i Stockholm, som gjordes
med anledning av Stockholms byggmästareförenings
motsvarande utredning,
blivit av och vilket resultat den gav.

Jag skulle också vilja säga några ord
med anledning av att herr Eriksson sedan
tycktes betvivla min ärliga vilja att
göra det absolut bästa, eller att jag och
mina meningsfränder inte alltid skulle
ha nog ansvarskänsla för att vilja lösa

denna viktiga fråga. Jag vill be herr
Eriksson vara vänlig att ta reda på hur
vi vid de många företag, där jag har
ansvaret, utan några subventioner eller
något slags statlig hjälp ha löst bostadsfrågan
för flera tusen av våra anställda
— sedan behöver herr Eriksson nog inte
längre betvivla min ärliga vilja eller ansvarskänsla.

Herr Eriksson tyckte vidare att jag
överdrev, när jag sade, att det skulle
ligga en fara för de kommunala byggnadsföretagen
i monopolställningen.
Gentemot detta skall jag be att få peka
på den utveckling, som helt nyligen var
på väg här i Stockholm; där fanns sannerligen
inte mycken plats för enskilda
företagare att få tillfälle att visa vad de
kunde åstadkomma.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle):
Herr talman! Då herr Eriksson
talar om monopolställning, skulle jag
vilja genmäla, att det är inte nog med
att påpeka, hur det ser ut i dag, utan
det gäller att i tid beakta tendensen och
förutse den slutliga utvecklingen. Fortsätter
den nuvarande tendensen som
den gjort hittills — vilket den har gjort
starkare i vissa städer än i andra —
blir det slutligen så, att ingen annan än
det allmänna får bygga, och då föreligger
monopol, men ännu ha vi inte kommit
därhän.

Det är så, mitt uttalande måste uppfattas,
och det är den utvecklingen som
jag har velat varna för.

Beträffande barnfamiljerna ha vi ju
gått med på att vi skulle ge bostadsrabatter
åt dem som ha tre barn eller flera,
men vi anse att man kan stanna därvid.
Sedan kan man fråga sig om man
bör ge barnfamiljerna bidrag på tio olika
sätt. Det kan väl begränsas till några
få.

Slutligen skulle jag vilja säga till herr
Eriksson, att vi inte heller begärt, att
man skall slopa alla subventioner. Jag
har bara, vilket herr Eriksson tydligen
godtog, konstaterat att subventionerna
sannolikt äro ett skäl till att den nuvarande
bostadsbristen är så stor. Vi ha velat
att man inte skall öka den utan minska

Tisdagen den 24 maj 1949 fm.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen.

den, då det nu ser ut att bli en kostnadsminskning.

Herr ERIKSSON, EINAR (kort genmäle)
: Herr talman! Jag har inte anledning
att betvivla herr Wehtjes ärliga
strävan när det gäller att klara bostadsförsörjningen
inom de företag som ha
nöjet att ha honom till ledare och chef.
Jag förmodar att jag inte uttalade mig
på det sättet över huvud taget, utan när
jag talade om högern och folkpartiet
framhöll jag att det är inte riktigt, när
man vill göra gällande — som man
tycks göra åtminstone i propagandan —
att en annan bostadspolitik här i landet
skulle ha förhjälpt oss ur den bristsituation
som vi för närvarande befinna oss i.

Därmed har jag också besvarat herr
Mannerskantz’ replik, eftersom lian säger:
»Vi vilja icke slopa de nuvarande
förmånerna i form av statlig subventionering
till barnfamiljerna, vi vilja endast
i viss mån begränsa den.» Men om man
i ett utskottsutlåtande säger, att en annan
bostadspolitik skulle ha försatt oss
i ett bättre läge, då måste detta tolkas
så, att hela den statliga bostadspolitiken
är orsaken till bristläget i dag.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen i
förevarande fråga skulle uppskjutas till
aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN anförde: Efter

samråd med andra kammarens talman
och talmanskonferensen får jag
beträffande arbetets ordnande under
återstoden av vårsessionen meddela, att,
såvitt nu kan bedömas, plena med kamrarna
komma att hållas alla vardagar
med början kl. 11 förmiddagen. I morgon
onsdag är det icke avsett att hålla
kvällsplena; övriga dagar komma sådana
plena att anordnas, i den mån arbetet
så kräver.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 236, i anledning av väckta motioner
om åtgärder för en mera produktiv
fiskodling i Kalix älv;

nr 237, i anledning av väckta motioner
om vissa ändringar i kungörelsen
angående statligt stöd till jordbrukets
yttre och inre rationalisering m. m.;

nr 240, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till nötboskapsavelns
befrämjande under budgetåret
1949/50;

nr 241, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till statens
sockernämnd för budgetåret 1949/50;

nr 242, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.;

nr 243, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bidrag till bokföringsverksamheten
inom jordbruket;

nr 244, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående åtgärder till stödjande
av oljeväxt- samt hamp- och linodlingen
m. m.; ävensom

nr 245, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag till vissa
byggnadsarbeten å Bogesunds egendom
m. m.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

176, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1949/
50 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

177, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1949/
50 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

178, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1948/49; samt

nr 179, angående uppskov med behandlingen
av vissa till utskottet hänvisade
ärenden;

bevillningsutskottets bctänkanden:

nr 44, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 19 no -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

vember 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;
samt

nr 47, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1949/50, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till vapenförordning,
dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

nr 45, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om explosiva varor;

andra lagutskottets memorial nr 33, i
anledning av dels Kungl. Maj ds propo -

sition med förslag till lag angående ändring
i lagen den 12 maj 1917 (nr 189)
om expropriation, m. m., dels ock i ämnet
väckta motioner; ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 53, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående åtgärder i prisreglerande syfte
på jordbrukets område jämte i ämnet
väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 5.10 eftermiddagen.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 24 maj eftermiddagen.

Kammaren sammanträdde kl. 7.30
eftermiddagen.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen
m. m.

Fortsattes överläggningen angående
statsutskottets utlåtande nr 171 punkten
I.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr tal man!

Då jag har deltagit i tredje avdelningens
behandling av detta ärende och
dessutom i rätt stor utsträckning handlagt
dylika ting som kommunalman, ber
jag att få göra ett litet inlägg i debatten.

Först ber jag att få konstatera, att det
är med en viss tillfredsställelse jag märker,
att en del motionärer i år verkligen
börjat skilja på produktion av bostäder
och förvaltning av bostäder. I fjol var
det nog rätt så oklart på den punkten,
och delvis hänger det nog i också i år.

Det låter ju rätt plausibelt att tala
om fri konkurrens, som reservanterna göra.
För min del måste jag kräva, att
man låter de kommuner, som anse sig
ha förutsättningar därför, delta i konkurrensen,
när det gäller själva produktio -

nen, alltså bygga i egen regi i detta ords
egentliga bemärkelse. Hittills har det
skett i så ringa omfattning, att reservanternas
rädsla verkar mycket omotiverad
och nog bottnar i att de inte vilja ha
någon konkurrens från kommunerna i
detta avseende.

Vad beträffar entreprenörerna framhöll
jag vid fjolårets riksdagsdebatt, och
jag ber att få upprepa det nu, att för
en entreprenör bör det vara egalt, om
han bygger för ett allmännyttigt kommunalt,
kooperativt eller enskilt företag. Det
avgörande bör väl vara, att entreprenadkontraktets
förpliktelser uppfyllas.

Jag ber att få säga herr Wehtje en sak.
Han nämnde ju själv, att han är stor företagare.
Jag tänker då på ett stort företag,
som står under hans domvärjo och
arbetar mycket med entreprenader, framför
allt för staten. Är det något obehag
att lämna in entreprenadanbud åt staten,
en kommun eller ett kooperativt företag?
Skall det inte smälla lika högt? Eller
har man någon allmän motvilja mot de
sistnämnda slagen av företag?

Jag ber också att få tillägga, att i den
mån det förekommer trustbildningar eller
andra överenskommelser mellan en -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

treprenörerna — herr Mannerskantz var
ju inne på det — så bör det vara ett
stort intresse, ja rent av nödvändigt, att
kommunerna få börja bygga i egen regi.

Jag noterar också, att det är få byggmästare,
som bygga hus för att ha dem
kvar. Är byggmästaren inte entreprenör,
säljer han i regel fastigheten, när hyrorna
äro fasttällda och hyresgästerna börjat
flytta in.

Men, herr talman, jag skall inte uppehålla
mig vid den saken. Det har förvånat
mig, att den rätt långa debatt, som
har ägt rum i detta ärende, inte alls har
rört sig om reservationens kläm. Det
brukar i varje fall herr Mannerskantz
hävda i avdelningen, att det som står i
klämmen är viktigast. Vad begära nu reservanterna?
De begära en allmän omprövning
av den statliga bostadspolitiken.
Nu kan jag inte neka mig nöjet att
erinra om att det inte är så värst länge
sedan man på ungefär samma håll krävde,
att det s. k. utredningsraseriet skulle
minskas. Men här är man gång efter
annan i färd med att kräva mycket omfattande
och kostsamma utredningar.

Vad den här ifrågasatta utredningen
beträffar, torde en omprövning av vissa
delar av bostadspolitiken vara behövlig.
Men då syftar jag närmast på att ernå
en förenkling och inte att åstadkomma
nya direktiv, som påyrkas här och i en
annan reservation.

Även jag tror, att byggnadskostnaderna
nu ha nått kulmen. Men man borde,
åtminstone när det gäller sådana här ting,
inte endast tro, utan man bör veta litet
grand också och röra sig med fakta. Vidare
få vi väl hoppas på att den i år så
ytterligt skärpta och sniiva kvoteringen
skall komma att uppmjukas redan nästa
år. Ser jag då litet realistiskt på utredningskravet,
kommer jag, herr talman,
till det resultatet, att förslagsställarna äro
litet för tidigt ute med sitt krav på eu
omfattande och allsidig utredning, ty de
kunna ju bara röra sig med antaganden.
Visst material finns för all del redan
inom bostadsstyrelsen, och det prövas
varje år, men en större utredning föreligger
det inte skiil att nu sätta i gäng
med.

Jag ber också att få erinra om att vid
en allmän omprövning skulle man även
pröva den nya organisationsformen för
behandling av dylika ärenden, och den
förverkligades ju så sent som i fjoi. Jag
tycker därför, att herrarna äro litet väl
tidigt ute. Vi få inte glömma, att det här
rör sig om ytterst svårbedömda ting.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LINDBLOM: Herr talman! Jag
tror, att det är en alldeles oriktig tolkning,
då man försöker av det bär föreliggande
materialet och den förda diskussionen
få fram en sådan bild av det
hela, som att man från den ena sidan
skulle vilja motarbeta möjligheten till
att öka bostadsbyggandet och skapa billiga
bostäder för hyressökande och från
den andra sidan skulle vara särskilt
ivrig för den saken. Jag tycker, att det
är en alldeles felaktig bild av hela sakläget.
I verkligheten ha vi ju i motionerna
och även i reservationerna noga
understrukit vikten av att åtgärder vidtas,
som leda till en sådan fri konkurrens,
som kan på snabbast möjliga sätt
bringa fram tillräckligt antal bostäder
till bästa möjliga pris. Det behöver inte
vara någon tvekan om ståndpunkten i
det fallet. Jag tycker därför, att det är
alldeles oriktigt att framställa det så,
som om man på den ena sidan var motståndare
till ett sunt bostadsbyggande
och på den andra sidan var förespråkare
för det.

När herr Karlsson t. ex. i sitt anförande
drog den gamla historien, som
jag tycker nu borde vara avlivad för
länge sedan, att de enskilda byggarna
inte förmådde i det kritiska läge, som
uppstod vid krigsutbrottet, tillgodose bostadsbehovet,
så tycker jag verkligen, att
den frågan har varit uppe så pass många
gånger och förklarats så pass många
gånger, att man inte skulle behöva ta
upp den till behandling ytterligare. Alla
veta ju, och det är för resten också bevisat
i offentliga handlingar, att det var
ränteläget och det myckna arbetet med
byggande av skyddsrum, bristen på ar -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

betskraft och en hel del andra saker,
som samverkade till att det vid det tillfället
inte kunde gå att genomföra en
byggnation i det hastiga tempo som man
hade önskat. Det blev därför en stagnation.

Då ingrep man från kommunalt och
statligt håll och frambringade sålunda
ett bostadsbyggande med statligt stöd
för att på det sättet lättare kunna genomföra
det önskvärda byggandet. Men
det hindrar ju inte — om man i en sådan
given situation kände behov av att
söka statligt stöd och subventioner för
att få byggnationen i gång — att det sedermera
kan behöva tas under omprövning.
Det är ju inte så alldeles självklart,
att man skall fortsätta på den nu
inslagna vägen precis som hittills.

Herr Iwar Anderson menar, att vi äro
för tidigt ute. Det kan jag inte förstå.
Vi ha dock gått den här vägen i snart
tio år, så det finns ju inte så litet material,
som man kan bedöma. Den, som
bär följt verksamheten på detta område,
har ju kunnat märka, att det har förekommit
åtskilliga tendenser, som inte
ha varit så lyckliga.

Jag tillhör inte dem, som opponera
sig emot att det är skillnad mellan exempelvis
kommunalt och enskilt bygge
i vad gäller belåningsprocenten. Jag
menar, att skall en enskild person bygga,
bör han åtminstone sätta in 15 procent
i bygget, annars kan han låta bli
att bygga. Men om han kan sätta in 15
procent i ett bygge och belåna det till
85 procent men inte får någon kvot till
bygget, är han ju lika illa ställd i alla
fall. Det är sålunda inte skillnaden mellan
belåningsgränserna, som synes mig
vara det för närvarande mest avgörande,
utan det är kvotfördelningen.

Någon talare i debatten bär framhållit,
att enskilda skulle kunna få bygga
så mycket de ville. Det är ett fullständigt
felaktigt påstående, tv det kunna de
ju helt enkelt inte göra, eftersom bostadsbyggandet
och byggnadsregleringen
höra så nära samman med varandra, att
man inte kan bortse från det ena vid
bedömandet av det andra. Man kan ju
inte bygga, om man inte får byggnads -

kvot. På den punkten ha vi menat, att
man skulle försöka finna en utväg. Det
är måhända mycket svårt att lösa detta
problem, det skall jag villigt medge, men
kanske finns det en form, varigenom
man skulle kunna få fram en mera rättvis
fördelning härvidlag. Tv kom ihåg,
att det inte är tillräckligt, att man säger,
att en enskild byggare kan bygga
antingen i kommunal eller kooperativ
regi. Ofta går det ju så till, om en kommun
bygger i egen regi, att då lämnas
entreprenaden till exempelvis HSB eller
Riksbyggen, som sedan å sin sida lämnar
bygget till en enskild byggare. Jag
är inte alldeles säker på att man genom
denna omväg får billigare bostäder än
om de enskilda genom ökad kvottilldelning
i förhållande till de kommunala och
kooperativa företagen finge möjlighet att
bygga i sådan utsträckning, att man
hade ett tillräckligt jämförelsematerial.

Det har gjorts undersökningar på vissa
platser om denna sak, både här i
Stockholm och annorstädes, och där har
det visat sig, att de enskilda kunde dels
utföra byggena snabbare, dels också bygga
billigare, så att de, fastän de icke erhållit
någon subvention, ändå kunde
komma ned till lägre hyror än de, som
hade fått subvention.

Alltså synes mig en undersökning vara
nödvändig, men utskottet vill inte vara
med om att utreda direktiven för kvotfördelningen.
Det är riktigt, som utskottet
säger, att ett beslut i en förtursfråga
inte kan överklagas. Det är just detta,
som är den stora svårigheten. Om ett
ärende har gått så långt, att den fördelande
myndigheten har avslagit framställningen,
vet jag mycket väl, att man
kan anföra klagomål. Men här händer
det t. ex., att en byggare bär varit placerad
på låt mig säga tredje, fjärde
plats i fråga om fördelningen av kvoterna,
och så kommer han kanske upp till
andra plats. Sedan avslås inte hans ansökan,
men man sätter ett annat, ett
kooperativt eller kommunalt byggnadsföretag,
framför honom. Då står han
visserligen kvar, hans ansökan är inte
avslagen, men genom denna omflyttning
får han vänta ytterligare ett år eller två.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Dessutom kan det ifrågasättas, om det
är klokt, att man i kommunens regi driver
så stora företag, att det inte blir
någon tilldelning över åt andra. Då får
man ju ingen jämförelsemöjlighet.

Vad sedan beträffar det förslag, som
har framförts här om ytterligare möjlighet
att öka bostadsbeståndet, särskilt
genom utbyggande av vindsutrymmena,
har ju utskottet intagit en, som det heter,
välvillig hållning. Jag skulle dock
anse, att denna sak hade bort understrykas
litet kraftigare, och måhända skulle
man här lämpligen ha kunnat tänka sig,
att dispensförfarandet skulle kunnat decentraliseras
exempelvis till länsstyrelserna,
för att man skulle få ett snabbare
avgörande. Frågan om utbyggande av
vindarna har undersökts, och det visar
sig, att det finns mycket stora möjligheter
att med en ringa investering få
fram mycket goda lägenheter. Jag tror,
att det vore ett sätt att snabbare få slut
på den olidliga bostadsbristen.

Man måste väl ändå i det läge, som
råder, allvarligen undersöka, om man
inte kan få ett snabbare slut på bostadsbristen
än som nu tycks ske på ett flertal
håll. Nygifta, familjer och andra, som
gå år ut och år in och vänta på att få
en lägenhet, bli hårt prövade, och beskär
man ytterligare investeringsmöjligheterna,
är det ju klart, att då få de vänta
så mycket längre.

Det var visst herr Karlsson, som sade,
att det förelåg olika bud i reservationerna.
Ja, det gäller, såsom han också själv
underströk, vissa detaljer, och det kan
ju inte vara så konstigt, alt man kan ha
olika uppfattning i vissa detaljfrågor,
men i huvudsyftet, i själva målsättningen,
äro vi dock ense. Den detalj, som
anfördes, gällde, att vi i fråga om trekronorsbidraget
hade gått på olika linjer.
Jag får då säga: År det så underligt,
när man ser, hur detta bidrag i
verkligheten ter sig? Antingen måste
man försöka få det att rättvist tillfalla
alla de familjer, som bo i sådana lägenheter
att det kan utgå, eller också synes
det mig att man inte har någon annan
utväg än att ta bort det. Ty det kan inte
vara rimligt, att en person, därför att

han har råkat få den turen att komma
in i ett allmännyttigt företags lägenhet,
skall få detta trekronorsbidrag, medan
en annan person, som bor nära intill
honom och som kanske är i ännu större
behov därav, icke kan få bidraget. Jag
tror inte för min del, att detta system
i längden blir hållbart. Därför menar
jag, att det inte är så underligt, när man
ser verkningarna av detta, att man också
kan ha olika meningar om det.

Jag tror, att man bör pröva vår bostadspolitik
mycket allvarligt. Den ingriper
i hela vårt samhälleliga liv, och det
är nödvändigt, att man i tid undersöker,
huruvida vi verkligen kunna fortsätta på
den nuvarande linjen, eller om man till
äventyrs måste finna några andra former.
Jag tror inte, att det blir möjligt att
fortsätta med subventionerna i den omfattning,
som hittills har skett, och jag
tror inte heller, att det skulle vara nödvändigt,
om man verkligen undersökte,
vilka möjligheter som kunna finnas för
att i viss mån lägga om bostadspolitiken.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen i den nu angivna
punkten.

Herr KARLSSON, GUSTAF (kort genmäle):
Herr talman! Herr Lindblom argumenterade
för likställighet mellan de
enskilda företagen och de allmännyttiga,
och jag ställde mig frågan, om herr
Lindblom verkligen på allvar menar, att
de enskilda med möjligheter till spekulation
i sina företag också skola ha möjlighet
att låna upp till 100 % av allmänna
medel. Men av fortsättningen av hans
anförande förstod jag, att han inte menade
så, utan han ansåg, att de skulle
vara likaberättigade vid kvottilldelningen.
Då vill jag fästa herr Lindbloms
uppmärksamhet på att kvottilldelningen
beslutar inte riksdagen, och det är väl
tämligen säkert, att i varje län anser
man att man har en för liten kvot, och
i varje kvotort i detta land är man missnöjd
med att man har för liten kvot. Det
är, tror jag, en Guds lycka, herr talman,
att vi slippa att också diskutera den saken,
ty det skulle bli det verkliga kve -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

rulerandet, om vi nu även skulle ta upp
frågan om avvägningen av kvoterna i
det här landet. Det är en sak för sig.
Det är klart, att herr Lindblom kan
framföra sina önskemål, och man har
ju i reservationerna blandat ihop kvottilldelningen
och förslagen angående de
bostadsbefrämjande åtgärderna, men
detta om kvottilldelningen är något, som
ligger alldeles vid sidan.

Slutligen är det inte tio års verksamhet
man har att bedöma. Denna verksamhet
har pågått sedan 1947 efter nuvarande
linjer, och det är, förmenar majoriteten,
för kort tid för att ge material
till en ny utredning. Den må komma och
kan kanske vara berättigad om några är.
Det ha vi ställt Öppet.

Det är bara dessa påpekanden jag ville
göra, herr talman.

Herr LINDBLOM (kort genmäle): Med
anledning av det sista, som herr Karlsson
sade, ber jag att få hänvisa till sidan
25 punkt XI och den i anledning
därav förda diskussionen i utlåtandet.
Riksdagen diskuterar således kvoten.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Jag har med intresse lyssnat
till den debatt som har förts och särskilt
ägnat mig åt att försöka utröna,
vad reservanterna syfta till med sitt förslag
om att få omprövad den bostadspolitik,
som har fastställts så sent som 1947
och 1948. Jag har inte kunnat finna några
direkta positiva bidrag till en eventuellt
ny bostadspolitik i de anföranden,
som ha hållits från reservant- och oppositionshåll.
Det har förekommit ett allmänt
missnöje, främst emot den nuvarande
kvottilldelningen och det sätt,
varpå kommunala myndigheter handha
den. Jag skall inte gå in därpå i det här
sammanhanget. Det har dessutom uttalats
enligt min mening ganska överdrivna
farhågor för vart den av statsmakterna
fastställda bostadspolitiken syftar.
Man kan möjligen i reservanternas förslag
till skrivnihg finna en antydan om
vad de eftersträva. Det heter i reserva -

tionen — vilket har uppmärksammats
i debatten — att om »en helt annan bostadspolitik»
förts under senare år, hade
sannolikt någon sådan bristsituation,
som vi nu befinna oss i, inte behövt
uppstå. Och när man lyssnade särskilt
till herr Mannerskantz’ anförande, fick
man kanske klart för sig, alt bakom frågan
om omprövning ligger närmast tanken,
att man skall komma till »en helt
annan bostadspolitik».

Vilken annan bostadspolitik kan man
tänka sig som alternativ? Så värst många
alternativ tror jag inte man kan leta
fram. Men om man försöker fundera ut,
vad som låg bakom herr Mannerskantz’
anförande, så får i varje fall jag den
uppfattningen, att han knöt an till hela
den ekonomiska syn, som särskilt i högern
haft en förkämpe. Där kommer
t. ex. frågan om penningpolitiken in.
En helt annan bostadspolitik skulle ju
kunna tänkas, om vi hade haft en fri
ekonomi med en högre ränta, som måste
ha medfört högre hyror och dyrare bostäder.

Dessutom voro både herr Mannerskantz
och herr Wehtje förespråkare för
att subventionerna borde, om inte helt
slopas, dock successivt avvecklas. Utöver
de högre hyror, som hade kommit
fram genom en annan räntepolitik, skulle
vi alltså ha haft en annan subventionspolitik.
Staten skulle inte på sätt som
skett ha lämnat stöd åt bostadsbyggandet
under de här åren. Särskilt för dem,
som nu få det verkliga stödet, barnfamiljerna,
skulle det ha blivit mycket höga
hyror. Herr Mannerskantz gav faktiskt
subventionerna skulden till bostadsbristen.
Han menade, att den politik
som har förts är den egentliga anledningen
till nuvarande bristsituation,
eftersom subventionspolitiken och penningpolitiken
bland annat ha medfört en
för dagen alltför hög standard på våra
bostäder. Herr Mannerskantz menar naturligtvis,
att vi på grund av subventionerna
ha under dessa år kunnat bereda
särskilt familjer med flera barn möjlighet
alt förbättra sin bostadsstandard.
Den förda bostadspolitiken har givit ett
sådant resultat. Följden har alltså blivit,

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen in. m.

att vi under de senare åren kunnat göra
bostäderna rymligare. I stället för att
före kriget familjebostäderna i flerfamiljshusen
till drygt 50 procent, alltså
mer än hälften, voro enrumslägenheter,
är sammansättningen nu ändrad, i det
att tvårumsbostäderna ha fått betydligt
större andel av produktionen. Vi bygga
alltså större bostäder nu, men därigenom
blir det enligt herr Mannerskantz mening
för få bostäder. Vi kunna därför
under nuvarande förhållanden inte
komma ifrån, att det råder bostadsbrist.

Dessutom lia hyrorna hållits nere.
Trots att lönerna nästan ha fördubblats
på tio år, ha ju hyrorna ingalunda stigit
lika kraftigt. De ha tvärtom i stort sett
kunnat hållas vid 1939 års nivå. Detta
innebär en förbättrad relation mellan inkomster
och hyror. Att hyrorna hållits
nere bar självfallet ökat efterfrågan på
bostäderna.

Jag fattade herr Mannerskantz så som
om hans program var det motsatta. Han
ville, att hyrorna skulle hållas uppe för
att därigenom efterfrågan skulle kunna
hållas nere. De lägre inkomsttagarna,
som under de bär åren faktiskt ha blivit
föremål för särskild omtanke i den förda
politiken, skulle genom herr Mannerskantz’
program få bo trängre för att
man skall kunna bereda alla plats.

Naturligtvis kan elt sådant resonemang
ha ett visst fog för sig, och man
kan alltid diskutera, om den bostadspolitik,
som statsmakterna under de senaste
åren med sådan kraft ha fört i
standardökningssyfte, kommit vid rätt
tidpunkt. Frågan är bara, om man vill
acceptera en sådan bostadspolitik som
reservanterna, i varje fall reservanten
herr Mannerskantz, förordade. Vi vilja
inte acceptera en sådan bostadspolitik,
och jag är alldeles övertygad om att inte
heller något annat parti i ansvarsställning
hade kunnat föra en sådan bostadspolitik.

Med en »helt annan» bostadspolitik
har jag också förstått, att man vill ge de
enskilda byggherrarna ett större svängrum
än för närvarande. Då skulle det,
menar man, bli bättre. Jag vill erinra om
att det man bär diskuterar gäller flerfa -

miljshusen. Dessa omfatta ca en fjärdedel
av den årliga byggnads- och anläggningsverksamlieten
i landet. Hälften av
våra investeringar i byggnader och anläggningar
gäller inte bostäder. Av den
hälft, som avser bostäder, faller hälften
på en- och tvåfamiljshus. Det är alltså
bara en fjärdedel av den totala byggnadsverksamheten
som gäiler flerfamiljshusen.
Kommuner, kooperativa företag
och allmännnyttiga företag ägna sig
ju knappast åt de övriga tre fjärdedelarna
av byggnadsverksamheten. Dessa
tre fjärdedelar äro i stort sett förbehållna
enskild byggnadsverksamhet. Det är
alltså den fjärdedel, som faller på flerfamiljshusen,
som vi diskutera. Där ha
— det är alldeles riktigt — staten och
kommunerna tillsammans påtagit sig ansvaret
för bostadsförsörjningen. Det innebär
den nu förda bostadspolitiken.
Man fördelar ansvaret och uppgifterna.
Staten ställer krediter till förfogande, och
man förutsätter, att kommunerna dels se
till, att det bygges bostäder, och dels ta
initiativ till och svara för en ändamålsenlig
förvaltning av bostäderna.

Enligt min mening äro de kommunala
organen mycket lämpliga för att förvalta
bostäder. Allmännyttiga företag och kooperativa
företag äro också lämpligare förvaltningsorgan
för våra bostäder i flerfamiljshusen
än vad enskilda äro. Vi ha
så många erfarenheter från det förflutna,
som jag inte skall ta upp till diskussion
här. Jag är alldeles övertygad om att den
stora allmänheten känner sig betydligt
tryggare, när den har sitt hem i ett av
kommunen eller något kooperativt eller
allmännyttigt företag ägt flerfamiljshus
än i en enskild fastighetsägares hus.
Skillnaden märks särskilt i dag, när den
stora allmänheten väl vet, att den i dessa
kommunala eller av allmännyttiga företag
ägda fastigheter icke blir utsatt för
någon som helst uppskörtning, medan det
i fråga om hus som förvaltas och ägas
av enskilda fastighetsägare tyvärr finns
tendenser åt det hållet, som ständigt måste
stävjas.

Vi sticka inte under stol med alt den
bostadspolitik, som nu föres och som vi
också i framtiden vilja föra, syftar till

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att i så stor utsträckning som möjligt
vidga kommunernas, de allmännyttiga företagens
och de kooperativa företagens
möjligheter att äga och förvalta bostäderna
i våra större samhällen och städer. I
fråga om förvaltningen får det inte råda
någon tvekan om att den bostadspolitik,
som här föres, syftar till detta.

Däremot ha statsmakterna aldrig uttalat
några önskemål om att dessa bostäder
skola byggas i kommunal regi, och
det förekommer ju inte heller i någon
nämnvärd omfattning. Vi känna till fem
kommuner i landet, som ha egna bostadsföretag.
Det är Stockholm, Göteborg och
tre andra orter. Detta förhållande visar
ju, att vi i dag inte ägna något särskilt
intresse åt att främja byggandet i kommunal
regi.

De enskilda byggmästarna stoppas alltså
icke av den anledningen, att den nuvarande
bostadspolitiken skulle tränga
ut dem genom att hindra dem att producera.
Tvärtom är det ett faktum, såsom
har sagts här tidigare, att även byggandet
av flerfamiljshusen — en fjärdedel av
den byggnadsverksamhet vi ha i landet
— domineras av de enskilda byggherrarna.

Men vi skola komma ihåg, att det finns
två grupper av byggmästare. Den ena är
de egentliga byggmästarna, som i huvudsak
ägna sig åt att bygga på entreprenad
åt enskilda företag, åt kommuner, åt
kooperativa och allmännyttiga företag.
Den andra gruppen av byggmästare dominerade
särskilt tidigare. Den består
av byggmästare, som inte bara bygga hus,
utan också i allmänhet äga den mark,
varpå huset bygges, och den fastighet,
som så småningom blir färdig. Ägare av
mark, ägare av fastighet — den kombinationen
av byggmästare är väl närmast
den som i debatten har kallats för spekulationsbyggmästare.
Jag medger gärna,
att dessa sistnämnda byggmästare genom
den bostadspolitik som nu föres komma
i ett sämre läge än tidigare. De få mindre
svängrum efter hand som kommunerna
själva komma att äga den mark, som
skall bebyggas, och efter hand som kommunerna
själva skaffa sig spekulationsfria
förvaltningsföretag. Men jag för min

del är inte övertygad om att byggmästarna
i gemen förlora på denna nyordning,
som håller på att uppstå. Goda yrkesmän
inom byggnadsfacket ha alltjämt sin
mycket stora chans. Genom den nya bostadspolitiken
har skett en sanering
bland byggmästarna, som även i byggmästarkretsar
hälsats med ganska stor
tillfredsställelse. För många, många år sedan
kunde en byggmästare, såsom det
bär sagts en gång tidigare i denna kammare,
starta med femtio öre på fickan och
ha chans att tjäna en liten förmögenhet.
Den enda risk han löpte var att han kunde
förlora sin femtioöring. Jag tror, att
den tiden är förbi, ty den politik, som nu
föres och som statsutskottet även i år har
tillstyrkt, innebär ändå en stabilisering
och sanering. Vi få en säkrare och jämnare
produktion. Vinsterna bli visserligen
mindre än förr för de byggmästare, som
bygga på entreprenad, men å andra sidan
tror jag att också riskerna bli mindre,
framför allt riskerna både för företagarna
och för det allmänna, att den ena
kraschen kommer efter den andra. Jag
skulle tro, att vi i dag inte behöva riskera
någon krasch på bostads- och byggnadsmarknaden,
just därför att dessa nya
förhållanden stabilisera marknaden. Ingen
räknar med någon risk för bakslag.

Det som har väckt den starkaste irritationen
— det har märkts i denna debatt
också — är naturligtvis byggnadsregleringen,
som självfallet är mycket besvärlig.
Men bvggnadsregleringen trodde jag
att man i stort sett var enig om. Den ingår
som ett väsentligt led i vår stabiliseringspolitik,
och den är nödvändig i dag,
om vi vilja göra allvar av våra ansträngningar
att få större utrymme för vår export.
Den som känner förhållandena vet,
att under den stora byggnadsrushen
strax efter krigsslutet överfördes till
byggnadsverksamheten i landet åtskilliga
tiotusental arbetare ifrån våra basindustrier,
våra exportindustrier, för vilka
det blev utomordentligt svårt att få arbetskraften
att räcka till. I våra järnverk
fick man sluta med treskiften och
kunde knappast hålla tvåskift. Man har
ännu inte på alla håll kunnat återgå till
treskift. Brist på yrkeskunnig arbetskraft

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

gör sig starkt gällande på åtskilliga håll
inom våra järnverk och järnbruk. Detta
är känt för dem som syssla med dessa
ting. Vad som har gjort, att vi nu under
de senaste månaderna eller det senaste
halvåret ha fått en något förbättrad situation
på arbetsmarknaden och fått möjlighet
att föra arbetskraft tillbaka till våra
viktigaste basindustrier, är dock den
starkare återhållsamhet, som har framtvingats
inom byggnadsverksamheten.
Skulle man nu släppa efter där, misstänker
jag att de ansträngningar, som
ha gjorts under det sista året och som
jag trodde alla voro överens om, ha skett
förgäves och att vi inte skulle komma
någon vart med våra försök att få balans
i vår ekonomi. Därför tror jag inte att
man skall hoppas för mycket på möjligheterna
att snabbt komma i det läge, då
man kan tillfredsställa den väldiga efterfrågan
på bostäder, som nu gör sig gällande.
Att det sedan i vissa kommuner
måste, på grund av att bostadskvoterna
äro så små, uppstå strid kring frågorna
om vilka av de konkurrerande företagen
som skola få bygga, följer tyvärr med
systemet. Jag tror inte, att det är så
mycket att göra åt det. Man bör dock
komma ihåg att detta bråk är begränsat
till ett fåtal platser. Denna fråga har inte
så stora proportioner som man gör gällande
här, och den hör icke till bostadspolitiken
i stort. Det föreligger i varje
fall icke något försök ifrån statsmakterna
att, såsom här har påståtts, via handhavandet
av kvottilldelningarna strypa den
enskilda företagsamhetens möjligheter.
Vi ha ingalunda några sådana baktankar.

Jag kan inte inse, att de av reservanterna
framförda argumenten för en omprövning
av bostadspolitiken iiro hållbara.
Vi måste fortsätta att föra den bostadspolitik
vi äro inne på. Att göra återtåg
nu skulle vara fullständigt orimligt
och dessutom enligt min bestämda mening
också alldeles omöjligt. Därför hör
man tills vidare uppskjuta sina funderingar
om att få plats för en annan bostadspolitik,
i varje fall om det gäller en
sådan bostadspolitik som herr Manncrskantz
förordade.

Herr MANNERSKANTZ (kort genmäle):
Herr talman! När jag först hörde
statsrådet Andersson, tyckte jag, att han
hade ganska riktigt tolkat det som jag
åsyftade i mitt anförande. Jag tyckte också
det var bra, att han ärligt sade ifrån,
att man syftade till att staten och kommunerna,
alltså det allmänna, skulle få största
möjliga del i produktionen av flerfamiljshus.
Men sedan föreföll det, som om
statsrådet i slutet av sitt anförande tog
tillbaka det mesta av vad han sagt, tv det
var många vändningar som gingo ut på
att man inte vill utrota den enskilda byggenskapen
och att man inte har någonting
emot att enskilda bygga åt sig själva.

Såsom jag tidigare sade är det inte
bara läget för dagen som man har att
fästa sig vid, utan också det mål som
man vill komma fram till. När man har
kommit dit att den enskilda bvggenskapen
i fråga om flerfamiljshus är praktiskt
taget borta, då komma olägenheterna
verkligen att visa sig. Det är det som
man i tid måste värja sig för.

Vad som enligt vår mening borde undersökas
är, om man inte skall hålla efter
denna på många olika sätt framträdande
trängtan hos de allmännyttiga och
kommunala företagen att breda ut sig på
de enskilda byggherrarnas bekostnad och
stävja kommunernas åtgöranden för att
hjälpa dem därvidlag. Man bör avstå från
att fullfölja den politik, som nu allt tydligare
börjar drivas — särskilt i de kommuner
där den avancerat längst — ty annars
kommer den att slå igenom överallt.
Man måste i tid vara vaken härför,
när man ser saken så som jag ser den.

Vidare tycker jag, att det är oriktigt
att av mitt anförande läsa ut, att vi ansett
det vara fel, att barnfamiljerna ha
fått större utrymme. Det är inte så. De
som mest ha brett ut sig äro andra än
barnfamiljerna. De är sådana som inte
ha disponerat egna lägenheter tidigare,
utan ha bott hos sina föräldrar eller på
något annat sätt varit inneboende, som
skaffat sig egna lägenheter. Andra familjer,
som skulle ha flyttat till en mindre
våning, om inte hyresregleringslagen
hade funnits — t. ex. föräldrar, vilkas
barn ha kommit ut i världen — sitta nu

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kvar i en för stor våning. Hyresmarknaden
blir låst med det system som nu råder,
och det är en av orsakerna till att
vi inte lära bli av med bostadsbristen så
länge man fortsätter på samma väg som
hittills. Det är därför som jag för min del
anser, att det skulle vara klokare att
välja vägen att först avhjälpa bostadsbristen
och sedan göra den sanering av bostadsbeståndet
i övrigt, som avsågs i socialministerns
förslag till riksdagen för
tre år sedan. Detta förslag har man alldeles
gått ifrån, och det tycker jag är
oriktigt.

Jag tror också, att det är en synpunkt,
som inte har kommit fram här. Det finns
så många institutioner, som behöva placera
sina medel i fastigheter, även om
räntan blir låg, t. ex. försäkringsbolag och
stiftelser. De få ju mindre och mindre
möjlighet att placera sina pengar i hus,
som de själva äga —■ ett placeringssystem,
som jag inte tycker är alldeles
odugligt. Hyresgäster i sådana hus ha
aldrig haft anledning att beklaga sig. Husen
ha skötts väl, och man har inte haft
några tråkiga erfarenheter.

Innan det nuvarande systemet sattes i
gång fanns det alltid ett överskott på
bostäder. Detta överskott var den bästa
regulatorn. Det är den vi skola försöka
få tillbaka. Det går inte med det nu tilllämpade
systemet.

Herr statsrådet ANDERSSON: Herr
talman! Endast en kort replik. För att
inga missförstånd skola uppstå efter herr
Mannerskantz’ anförande vill jag påpeka,
att när jag starkt framhöll, att jag ansåg
kommunernas organ vara lämpade att
handha bostadspolitiken, åsyftade jag —
och jag tror jag sade det klart — förvaltningen
av fastigheter. De kommunala
förvaltningsorganen uppmuntras nu genom
den statliga bostadspolitiken —■
det är alldeles uppenbart — och det
betraktar jag som en stor fördel. Däremot
åsyftade jag ingalunda, att kommunerna
skulle lägga sig till med egna organ
för produktion. Sådant förekommer
endast i liten utsträckning — det erinrade
jag om — och det är naturligtvis

inte något fel i att kommunerna försöka
sig på egen produktion. Att förbjuda
kommunerna detta har ingen ifrågasatt.
Konkurrensen måste nog vara fri
även på detta område. Men statsmakterna
göra inga försök att uppmuntra kommunerna
att starta egna produktionsföretag.
Det är alltså förvaltningsorgan som
kommunerna få möjlighet att hålla sig
med. Därvidlag få kommunerna företräde
framför de enskilda.

Herr JOHANNESSON: Herr talman!
Jag har begärt ordet därför att Stockholms
stads bostadspolitik har apostroferats
så många gånger i den pågående
debatten, nu senast av herrar Lindblom
och Mannerskantz. Och i den reservation
beträffande de allmänna principerna
för den statliga bostadspolitiken, som
vi just ha diskuterat, har man speciellt
anfört ett beslut i Stockholms stadsfullmäktige
som ett »eklatant exempel» på
maktmissbruk. Eftersom reservanterna
tydligen anse, att detta beslut har det
bevisvärdet, att det skulle kunna rättfärdiga
hela reservationen, vill jag nämna
något om vad det innebär. Men innan
jag gör det, skulle jag, herr talman, vilja
säga med anledning av de allmänna
synpunkter som ligga bakom reservationen
och med anledning av de anföranden
som herrar Mannerskantz, Wehtje
och Sundelin tidigare ha hållit, att
jag tycker mig i deras anföranden förmärka
en viss rädsla för det som de annars
i allmänhet anse sig vara de enda
verkliga försvararna av, nämligen den
fria företagsamheten och den fria konkurrens,
som följer med den. Det är
egendomligt, att man skall ha en sådan
rädsla för konkurrens både när det gäller
ägandet och förvaltandet av bostäder
och ännu mera när man kommer in
på det kapitel, som heter producerande
av bostäder.

Jag vågar påstå, att herrar Mannerskantz,
Wehtje och Sundelin i denna debatt
faktiskt ha fortsatt med försök, som
gjorts både i kommunala instanser och
i den borgerliga pressen att förvilla begreppen
för allmänheten i fråga om de

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

olika företagsformerna på bostadsbyggnadsområdet.
Det har visserligen många
gånger i denna debatt — senast av herr
statsrådet Andersson —- sagts att det i
själva verket är den privata byggmästarkåren
här i landet, som helt dominerar
bostadsproduktionen, men ändå få
vi höra, att vi äro på väg mot ett statligt
eller kommunalt monopol eller, såsom
herr Mannerskantz mycket drastiskt
uttryckte det, att vi vilja utrota allt enskilt
byggande. Det finns enligt min mening
ingen som helst täckning för det
påståendet. Jag vill ställa en direkt fråga
och begär ett svar därpå: Räknas inte
de privata byggnadsentreprenörerna
till de privata företagarna? Det vore bra,
om vi kunde få ett klart svar på den
frågan, ty blir svaret jakande, faller därmed
hela den förda argumentationen.

Jag skulle som exempel i detta sammanhang
vilja taga förhållandena i
Stockholm, eftersom det antytts, att utvecklingen
här gått längst på detta område.
Jag tar då siffror från år 1948, som
äro de senaste som kunna redovisas; det
året bör också tendenserna ha varit mest
utpräglade, om herrar opponenter ha
rätt.

För de kommunala bostadsbolagen i
Stockholm byggdes år 1948 sammanlagt
3 033 lägenheter. Av dessa uppfördes
2 782 lägenheter av privata entreprenörer
och 251 i bolagens egen regi. I förhållande
till samtliga för bolagen uppförda
lägenheter utgjorde de senare således
0,8 procent. Herr statsrådet Andersson
sade nyss, att det endast är i
Stockholm och Göteborg och på tre
mindre platser i landet, som kommunerna
bygga i egen regi. Jag vill att herrarna
själva skola tänka efter hur stor
del de lägenheter, som de bygga i egen
regi, utgöra av hela bostadsproduktionen
i landet under året. Det blir då inte
fråga om procent utan om promille, men
lika fullt skapar det rädsla för vad man
kallar en stark tendens till statligt eller
kommunalt monopol, enligt vad vi ha
fått höra i denna debatt.

I reservationen heter det: »Ett eklalant
exempel på hur denna ställning kan
missbrukas av kommuner utgör ett ny 4

Första kammarens protokoll 19b0. Nr 20.

ligen inträffat fall i Stockholm. En opåräknad
minskning av bostadskvoten ledde
där till att den för enskild byggenskap
beräknade andelen nedskärs på ett
drastiskt sätt.»

Jag vill illustrera det drastiska nedskärandet.

Av fastighetskontoret framlades ett
förslag till fördelning av byggnadskvoten,
vilket i oförändrat skick tillstyrktes
av fastighetsnämnden. Förslaget innefattade
en produktion för de kommunala
bolagen på 2 402 lägenheter eller 39
procent av hela kvoten, medan enskilda
spekulationsbyggmästare skulle få bygga
1 974 lägenheter eller 32,4 procent, allmännyttiga
företag 9 procent, kooperativa
företag 4,1 procent och slutligen —
jag hoppar över den mindre betydande
byggnadsverksamheten — byggare av
småstugor och villor 8,3 procent. Vad innebär
nu stadsfullmäktiges korrigering i
detta fall av fastighetskontorets proportionella
fördelning? Jo, det av stadsfullmäktige
nyligen fattade beslutet innebar,
att i praktiken komma omkring 200 lägenheter
av de sammanlagt 6 100 lägenheter,
som det är fråga om, att överflyttas från
de enskilda spekulationsbyggmästarnatill
de kommunala företagen, varigenom procenttalet
för de förra kommer att nedgå
till något under 30. För att ställa
detta i ännu grällare belysning vill jag
nämna, att år 1948 byggde de enskilda
spekulationsbyggmästarna 15, r> procent
av hela antalet lägenheter. Stadsfullmäktiges
beslut innebär således i själva verket
en utvidgning av den sektor, som utgöres
av den enskilda spekulationsbyggenskapen.
Jag tror att jag genom att
anföra dessa siffror har givit en bild
med fullt bevisvärde av vad man bär
kallar ett kommunalt övergrepp.

Jag måste, berr talman, tillfoga, att
jag tror att speciellt herr Wehtje sammanblandat
två beslut, som stadsfullmäktige
ha fattat. Vid samma tillfälle fattades
nämligen även beslut om att de
kommunala bolagen i fortsättningen
skulle få producera 4 000 lägenheter.
Herr Wehtje har nog stiillt denna siffra
mot hela antalet lägenheter — fl 100 —
som bostadskvoten för staden omfattar.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Dessa 4 000 lägenheter avse emellertid
icke en bestämd tid, utan beslutet har
tillkommit för att möjliggöra för bolagen
att projektera byggnadsverksamheten
för att vara färdiga därmed i god
tid.

Vad den förda diskussionen i övrigt
beträffar så ba herrar Wehtje och Sundelin
förklarat, att de anse att man bör
utvidga de privata spekulationsbyggmästarnas
sektor, emedan de bygga billigare.
I det sammanhanget har herr Wehtje
stött sig på en utredning, som Stockholms
byggmästarförening har förebragt.
Herr Wehtje efterlyste samtidigt
med mycken emfas den utredning, som
pågår inom staden om bvggnadskostnaderna
för olika byggnadsföretag. Jag kan
lugna herr Wehtje med att den utredningen
ingalunda är bortglömd. Den
kommer antagligen att redovisas redan
i nästa vecka. Utan att veta mycket om
utredningens resultat bar jag dock några
uppgifter på utvecklingen i Stockholm
när det gäller byggnadskostnaderna
för enskilda byggmästare i jämförelse
med de kommunala företagens kostnader.
Jag skulle vilja nämna de siffrorna
i denna debatt, ty jag tycker att
de iiro mycket belysande.

Vårt fastighetskontor följer fortlöpande
prisutvecklingen, och av siffrorna för
åren från 1942 fram till 1946 framgår
det, att de kommunala bolagens byggnadskostnader
hålla sig 6 3/4 procent lägre
än kostnader för enskilda spekulationsbyggmästare.
Det är då att märka,
att samtliga dessa kommunala hus uppfördes
av privata entreprenörer.

Under år 1946 visade de privata entreprenörernas
anbud en stark tendens att
stiga, och vi kunde snart konstatera en
stegring på omkring 10 procent. Då
man granskade förhållandena, visade
det sig, varpå denna stegring berodde.
Jag erinrar inom parentes om att det
vid den tiden var svårt att få fram byggnadsmateriel,
särskilt för de underentreprenörer
som hade hand om rör- och
sanitetsanläggningar och elektrisk installation.
Det blev tidsförluster för huvudentreprenörerna,
som emellertid hade
garderat sig däremot i avtalen med de

kommunala bolagen, och man kan beräkna,
att en eller en och en halv procent
av den nämnda stegringen kan rubriceras
såsom ersättning för risk för
tidsförlust. En beräkning i efterhand bestyrker
riktigheten härav. Detta är vad
de kommunala bolagen ha fått utgiva
på grund av att byggena inte kunnat
slutföras inom beräknad tid på grund
av underentreprenörernas besvärligheter.

Man kan vidare konstatera, att ungefär
2 procent av den stegrade kostnaden
berodde på höjda löner och materialpriser,
men kvar stå 6,5 å 7 procent
av kostnaden. Hur skall då denna del av
höjningen av anbudssummorna förklaras?
För att använda ett mycket milt
och fint uttryckssätt vill jag säga, att
denna del av höjningen egentligen inte
kan rubriceras såsom annat än en medveten
höjning av anbudssummorna på
grund av att man från den privata
byggnadsverksamhetens sida kände, låt
mig säga, oro för den under dessa år
allt starkare skönjbara tendensen till en
kraftig utveckling av de kommunala bolagen.
Jag vågar alltså säga, att det var
fråga om ett medvetet överbud vid anbudsgivningen,
motsvarande ungefär 6,5
å 7 procent. Att sådana överbud voro
möjliga, måste tyda på en viss ringbildning
vid avgivandet av anbud.

Resultatet blev betydligt högre kostnader,
och de uppgingo för olika företag
till mellan 405 och 430 kronor per
kvadratmeter färdigställd lägenhetsyta.
Denna kraftiga stegring medförde en
tendens till hyreshöjning, och eftersom
vi redan tidigare trots alla subventioner
hade svårigheter att få bostäder uppförda
till kostnader, som kunde bäras av
de lägsta inkomsttagarna i Stockholm,
var det ett för fackmyndigheterna mycket
allvarligt problem.

Ingen må väl under sådana förhållanden
förundra sig över att kommunen för
att åstadkomma verklig konkurrens med
dessa anbudsgivare började i liten skala
bygga i egen regi. Under år 1948 färdigställdes
ett hundratal lägenheter — mera
var det inte — av ett allmännyttigt bostadsföretag
i Stockholm. Dessa byggen

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ha slutvärderats, och siffrorna ge vid
handen, att byggnadskostnaderna uppgingo
till 380 kronor per kvadratmeter
färdigställd lägenhetsyta eller, för att all
rättvisa skall vara skipad, omräknat
med hänsyn till de lånevillkor, som gälla
för den privata byggnadsverksamheten,
386 kronor 50 öre.

Det är inte att förvåna sig över att
kommunen i detta fall, när tendenser
till ringbildning i anbudsgivningen visat
sig, sökt en utväg att hålla byggnadskostnaderna
och därmed allmänhetens
hyreskostnader nere. Det har också kunnat
förmärkas en fallande tendens i anbudssummorna,
dock icke så långt ned
som före 1946.

Jag har velat nämna detta, ty jag tycker
att de anförda siffrorna klart belysa,
att den i debatten påtalade bostadspolitik,
som bedrives av staten ocli fullständigas
av kommunerna, har där den
fått någon utveckling haft en reell bakgrund
i de försök som, enligt vad vi
väl alla medgiva, måste göras för att
hålla byggnadskostnaderna och hyreskostnaderna
nere i ett så rimligt läge
som möjligt.

Eftersom det i reservationen även påtalats,
att de privata spekulationsbyggmästarna
äro handikappade redan på
grund av utformningen av långivningen,
vill jag, herr talman, tillfoga, att det väl
inte är alldeles uteslutet, att de kreditinstitutioner,
som stå bakom dessa byggmästare,
skulle kunna lämna toppkrediterna
till samma ränta som staten lämnar
motsvarande lån till de kommunala
eller allmännyttiga bostadsföretagen. Då
står man på en likvärdig grund även ur
den synpunkten.

Slutligen skulle jag vilja bemöta vad
både herr Wehtje och herr Sundelin anfört
om att de privata byggmästarna under
alla förhållanden bygga snabbare än
de kommunala. En undersökning på den
punkten visar, att om man håller sig till
enskilda byggmästare, som bygga ett eller
två eller tre hus samtidigt, har tiden
mellan erhållandet av byggnadstillstånd
och meddelandet av igångsättningstillstånd
i allmänhet varit kortare
än för kommunala företag. De kommu -

nala bolagen ha emellertid planerat en
bebyggelse, inte på 50 eller 60 lägenheter
utan på 500 eller upp till 1 000 lägenheter
i taget, och sedan dessa bolag fått
byggnadstillstånd, ha de erhållit igångsättningstillstånd
vid en betydligt senare
tidpunkt. Det är kanske det som förvillar
begreppen. Håller man sig till tiden
för husens färdigställande, är byggtiden
fullt jämförbar mellan allmänna
och enskilda byggnadsföretag.

Vid sådana förhållanden kvarstår intet
av argumenten mot den statliga bostadspolitiken.
Med det anförda har jag,
herr talman, velat understryka det berättigade
i denna politik och betydelsen
av att kammaren går på utskottets linje.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Jag
skall inte förlänga debatten mycket. Jag
har begärt ordet i anledning av ett yttrande,
som fälldes av herr Einar Eriksson
i hans första anförande före middagsuppehållet.
Han tycktes vara bekymrad
över mitt ställningstagande i
utskottet och frågade, hur det gick ihop
med folkpartiets deklarerade vilja att
hjälpa de små och betryckta i samhället
— jag tror att det var ungefär så hans
ord föllo. Han hade fäst sig vid ett uttalande
i reservationen, där det uttalas
tvivel, huruvida den förda bostadspolitiken
har varit den i allo riktiga.

När man ser på förhållandena på bostadsmarknaden,
kan det väl vara försvarbart,
om man hyser vissa tvivel om
huruvida den förda politiken verkligen
har varit den riktiga. Men jag vill fästa
herr Einar Erikssons uppmärksamhet
vid att jag bestämt sade ifrån, att jag
inte delar herr Manncrskantz’ uppfattning
om att den .statliga subventioneringen
är orsaken till det läge, i vilket
vi ha råkat.

.Tåg vet inte om herr Eriksson har observerat,
att jag har undertecknat även
en annan reservation, som går ut på en
utvidgning av gränserna för trekronorsbidraget.
Jag hoppas verkligen, att han
inte skall ha några betänkligheter mot
alt följa mig på den linjen, och att vi
diir gemensamt skola kunna verka för

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

att hjälpa de ekonomiskt svagt ställda,
inte bara såsom nu sker huvudsakligen
i storstäderna utan även på landsbygden.

Herr HERLITZ: Herr talman! Utskottsmajoriteten
och reservanterna ha i år
tagit upp till principiell diskussion den
stora frågan om företagarnas och fastighetsägarnas
skäliga rätt och intresse
i samband med den statliga bostadspolitiken.
Här finns emellertid i den moderna
bostadspolitiken en annan part,
vars intresse jag alltid har haft ögonen
på, när vi ha diskuterat den, men som
jag inte alltid funnit beaktade på annat
håll.

Jag har nämligen ställt mig denna fråga:
i den mån nu en allt större makt
över bostadsuthyrningen här i landet
samlas hos de kommunala organen, vilka
garantier ha vi då, att de förmåner,
som de kommunala organen sålunda
tillhandahålla åt medborgarna, bli fördelade
på ett rättvist och rimligt sätt?

Låt oss komma ihåg, vilken makt man
nu samlar hos kommunerna. Det har på
ett sätt, som i hög grad har intresserat
mig och är förtjänt av att väcka den
största uppmärksamhet, sagts ifrån på
socialdemokratiskt håll, att man, ehuru
man ännu inte på långa vägar har nått
dit, målmedvetet siktar till att så långt
det är möjligt eliminera det privata fastighetsägandet
i städerna och att alltså
samla fastighetsbeståndet i kommunernas
hand. All nutida lagstiftning går i
den riktningen. Som exempel härpå kan
jag nämna expropriationslagen, som vi
få behandla i höst. Då är det självklart,
att i den mån det är fråga om kommunernas
hus eller hus som ägas av allmännyttiga,
av kommunerna behärskade
företag, kommunerna också råda över
uthyrningen. Men det intressanta är, att
i den mån det finns kvar ett privat fastighetsägande,
veta kommunerna att på
varjehanda olika vägar även på denna
punkt förskaffa sig inflytande över uthyrningen.
Det kan ske genom att uppställa
villkor, då tomter säljas eller upplåtas.
Det ställes villkor vid byggnadstillstånd,
eller sägs åtminstone ifrån till

vederbörande sökande, att om han skall
få byggnadstillstånd, är det nog bäst att
han förbinder sig att hyra ut sina fastigheter
på ett sätt som kommunen kan
vara tillfreds med. Det ställes sådana
pretentioner i sammanhang med beviljandet
av de statliga lånen. Och sist men
icke minst sägs det till fastighetsägarna:
»Yar snäll och träffa nu en frivillig
överenskommelse med kommunen om
att Ni skall hyra ut så som kommunen
vill.» Fastighetsägarna torde här och var
befinna sig i ett sådant läge, att de inte
gärna kunna underlåta att ingå sådana
s. k. frivilliga överenskommelser. Jag säger
naturligtvis inte, att det är på det
sättet överallt, men jag har givit en liten
katalog över de vägar, som finnas.

Jag tycker att man inför denna situation
för det första skulle göra klart för
sig, i vilken utsträckning det är skäligt
och lämpligt, att kommunerna lägga sig
till med en sådan makt, och jag skulle
vilja tillägga: ett sådant ansvar. Vilja vi
styra fram emot det samhällsmålet att
all uthyrning i kommunerna blir beroende
av kommunala organ? På vissa
punkter tycker jag att det är alldeles
tydligt, att man inte enligt gällande rätt
kan uppställa sådana här villkor. På
andra områden kan man diskutera den
saken. Nog av — här borde det dragas
bestämda skiljelinjer, så att det blir
klart, i vilken utsträckning det är meningen
att kommunerna skola råda över
var någonstans vi skola bo.

För det andra: i den mån man kommer
till det resultatet, att kommunala
organ, bostadsförmedlingar eller vad de
kunna heta, skola bestämma över var vi
skola bo, torde det vara angeläget att
tänka på att denna kommunala maktutövning
blir vederbörligen reglerad. Det
kan ju läggas så många synpunkter på
urvalet av bostadssökande. Jag har exempel
från en grannkommun till Stockholm,
som har försökt att med alla de
medel, som den har kunnat räkna ut,
genomföra en ordning, varigenom bostadstillgångarna
inom kommunen förbehållas
kommunens egna medlemmar,
så att inte några utbölingar få tränga
sig in. Den har med andra ord försökt

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

genomföra en sådan avstängningspolitik
gentemot andra kommuner, som vi
känna från mörka århundraden, 1700-talet och början av 1800-talet. Ett annat
exempel, som också är taget från praktiken,
är att man inom en viss kommun
har försökt att i första rummet förbehålla
bostäder åt arbetare vid en industri,
som det ur någon allmän synpunkt
är angeläget att främja. Kommunerna
kunna också tänkas anlägga andra liknande
synpunkter. Den ena kommunen
vill giva företräde för dem, som äro i
ett visst ekonomiskt läge, en annan vill
främja familjer med många barn. Det
kan anläggas allehanda olika synpunkter,
som man av en eller annan anledning
kan beteckna som lojala och fullt
justa. Men dessutom kan det inträffa,
att man i kommunerna tillämpar samma
princip, som nu inrotas hos det ena
statsorganet efter det andra, där man
har att pröva tillståndsfrågor, nämligen
att man tillmötesgår den som vet att hålla
sig mest energiskt framme, för att
inte tala om den risk, som naturligtvis
alltid finns, att privata intressen nästla
sig in: man låter bekanta och bekantas
bekanta få företräde.

Jag säger detta med tvekan, ty jag vet
att i det stora hela går allt just och hederligt
till i våra kommuner, och jag vet
att var gång man i riksdagen diskuterar
sådana här möjligheter, åberopa alla de
kommunalmän, som sitta här, hur utmärkt
det går till i deras kommuner. Det
tror jag visst, men, mina damer och herrar,
det finns mångahanda olika slag av
kommuner. Och rent principiellt är det
på det viset, att i den mån det samlas
en stor makt i kommunernas händer, är
det överensstämmande med våra invanda
principer, att det på något sätt skall
vara reglerat, hur denna makt skall utövas,
så att inte godtycke eller obehöriga
synpunkter få tillfälle att inrota sig.
Det göra vi överallt, där kommunerna
eljest ha utrustats med makt, såsom när
det gäller fattigvård, folkpensioner, barnavård
och annat.

•lag är inte beredd att ange, på vad sätt
man skulle kunna reglera detta; det är
många saker att tänka på. Liksom lag -

stiftningen ordnar de organ, som handha
sådana angelägenheter som byggnadsväsen
och hälsovård o. s. v., skulle jag
vilja ha utpekade de organ, som skola
ha den ansvarsfulla uppgiften att bestämma,
vilka medborgare som skola få
bo här och vilka som skola få bo där.
Jag skulle också vilja se ett försök till allmänna
regler beträffande de principer,
som där skola tillämpas. Jag skulle kunna
tänka mig den möjligheten, att man
får besvära sig över de åtgärder, som
kommunerna vidta o. s. v. Men detta
kastar jag bara fram rent exempelvis.
Jag har ingen färdig plan, utan jag bär
bara velat påpeka, att detta är ett problem,
som man måhända ännu kan le åt
en liten smula, emedan det hela är i
sin begynnelse, men som, för den händelse
det socialdemokratiska programmet
i fråga om städernas bostadspolitik
skall realiseras, för varje år får en allt
mera överväldigande betydelse.

Herr ERIKSSON, EINAR: Herr talman!
Jag begärde ordet närmast för att komplettera
ett par sifferuppgifter, som jag
lämnade tidigare. Jag nämnde att av ett
hvresbostadsbestånd på 1,2 miljoner lägenheter
i städer och tätorter förvaltades
endast cirka 16 000 lägenheter av
allmännyttiga företag. Det kan synas
vara rätt egendomliga proportioner, men
jag vill nämna, att i dessa 16 000 lägenheter
äro självfallet inte inräknade det
bostadsbestånd, som under 20-, 30- och
40-talen uppfördes och för närvarande
förvaltas av bostadskooperativa företag,
och inte heller de lägenheter, som
byggts av särskilda företag, startade för
tillgodoseende av bostäder åt mindre
bemedlade, barnrika familjer. De 16 000
lägenheterna äro uteslutande sådana,
som tillkommit efter de bostadspolitiska
besluten år 1946 och 1947.

Tillåt mig, herr talman, att medan jag
bär ordet göra ett par korta reflexioner
kring vad som har yttrats i debatten
efter det jag hade ordet.

Herr Lindblom har precis samma sätt
att argumentera som herrar Mannerskantz
och Wehtje: han bara helt en -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kelt gör påståenden utan att på ett eller
annat sätt konkretisera vad han vill angripa.
Han sade i mycket allmänna ordalag,
att det bär förekommit så mycket
som tyder på att den statliga bostadspolitiken
är felaktig och att det följaktligen
vore skäl till en översyn, men han
anger inte med ett enda exempel, på vilket
sätt dessa tendenser ha uppenbarat
sig. Nog borde herr Lindblom på ett
så stort område, som det bär gäller, kunna
finna ett enda litet sådant exempel.
Nej, det förhåller sig alldeles säkert
med den saken på samma sätt som då
lian talade om att det på vissa platser
gjorts utredningar, som visa att den enskilda
byggenskapen kan producera bostäder
billigare än kommunerna, men
sedan endast talade om förhållandena i
Stockholm. Nu bär herr Johannesson så
fullständigt skjutit sönder den åberopade
utredningen av byggmästarföreningen
i Stockholm, att jag skulle vilja veta,
vilka andra exempel herr Lindblom kan
lia att anföra. Stockholmsförhållandena
äro inte längre ett användbart argument,
herrar Lindblom och Wehtje!

Herr Mannerskantz ansåg det vara alldeles
oriktigt att tolka reservanternas
uppfattning på det sättet, att det skulle
vara barnfamiljerna, som brett ut sig
och på det sättet skapat vår nuvarande
bristsituation. I stället, säger lian, ha de
barnlösa och bostadslösa tack vare den
statliga bostadspolitiken nu fått en chans
att breda ut sig. Herr Mannerskantz
måtte ha en mycket liten kännedom om
hur man faktiskt går till väga ute i kommunerna,
ty det är snarare på det sättet,
att kommunerna befinna sig i det läget,
att de tvingas att i kanske alltför stor
utsträckning ta hand om barnfamiljer
och därigenom löpa risk att förvandla
sina bostäder till kategoribostäder. Kommunerna
måste i första hand försöka att
bereda barnfamiljerna och de sämst
ställda bostäder, men åtminstone de
kommunala företagen böra enligt min
mening se till, att de i sina bostadshus
göra hyresklientelet så differentierat
som möjligt för att undvika olyckan
med kategoribyggen.

Jag uppmärksammade mycket väl det

påpekande, som herr Sundelin gjorde
om att han inte kunde instämma i herr
Mannerskantz’ argumentering i dennes
första inlägg och att herr Sundelin i varje
fall inte kunde anse, att subventionerna
utgjorde en av orsakerna till vårt
bristläge. Det är vackert så, herr Sundelin,
men när man talar om hela den
statliga bostadspolitiken, är det ju inte
bara fråga om en liten del därav — subventionerna
— utan också om den räntebärande
statliga långivningen. Den är
nämligen ryggraden i hela den statliga
bostadspolitiken, och en icke oväsentlig
beståndsdel därav är hyresregleringen.
När man helt allmänt säger, att
den statliga bostadspolitiken är orsaken
till det nuvarande bristläget, måste man
ha klart för sig, vilka som äro de väsentliga
beståndsdelarna och vad som är
av mycket tillfällig och kristidsartad
karaktär.

Herr Sundelin inbjöd mig att tillsammans
med honom verkligen visa
min vilja att behjärta de små och betrycktas
intressen i samhället genom att
rösta på hans reservation om att utvidga
trekronorsbidraget. Jag skall, herr talman,
inte gå in i någon polemik på den
punkten, men jag vill säga herr Sundelin,
att jag för min del skulle nog ha
större råd att gå på den linjen än herr
Sundelin, som förmodligen på lördag
ämnar minska statens inkomster genom
en sänkt skatt.

Herr LINDBLOM (kort genmäle): Jag
kan glädja herr Einar Eriksson med
att jag har uppgifter om billigare bostadsbyggnadskostnader
från en socialdemokratisk
byggmästare i Falun, som
har gjort en undersökning om saken, och
dessutom har jag uppgifter i samma riktning
från Eskilstuna. Det finns också
flera, men jag ville inte tynga protokollet
med alla dessa jämförelser.

Herr WEHTJE: Jag skall först, herr
talman, be att få vända mig till herr Johannesson.
Han sade, att vi visserligen
ropade på konkurrens men i själ och

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

hjärta voro rädda för att det skulle bli
för mycket därav. Jag får ju säga, att en
sådan argumentering verkligen iir ägnad,
såsom han sade, att förvilla begreppen.
Vår reaktion mot utvecklingen, sådan
den håller på att bli, får ses mot
bakgrunden, hur man förfar t. ex. med
tomtförsäljningar bär i Stockholm. Hur
förfar man med fördelningen av byggnadskvoterna? Herr

Johannesson nämnde, att man
för att utröna de enskilda byggmästarnas
verkliga byggnadskostnader för något
år sedan låtit kommunala företag
uppföra ett par hundra bostäder. Den
kommunala bostadsproduktionen har nu
efter den tiden tolvdubblats, och går utvecklingen
i den takten, blir det nästa
år alls ingen plats för dem, som jag
ömmar för, de enskilda företagen. De
200 lägenheterna ha enligt herr Johannessons
uppgift i år hunnit bli 2 400,
och jag tror att om man forskar i hävderna
skall det visa sig, att det var efter
en beskärning, som man kom ned
till det talet, vilket enligt hans uppgifter
emellertid ökats med ytterligare ett
par hundra.

Herr Johannesson lämnade också en
del uppgifter om produktionskostnader
för olika fastigheter. Det är ju mycket
att beklaga, att dessa siffror inte ha redovisats
tidigare. Vi ha väntat ganska
länge på dem, och de bli helt visst mycket
användbara i den fortsatta diskussionen.
Det kommer säkert att bli ett
mycket intresserat studium av dessa
uppgifter, och genom dem få vi tillfälle
att se, vilka företagstyper som äro de
mest produktionskraftiga. Herr Eriksson
säger, att nu blir Stockholm inte längre
användbart som demonstrationsobjekt.
Jag tror inte att det är uteslutet, att vi
kunna tala om stockholmsförhållandena
även i fortsättningen. Och, herr Eriksson,
det är inte bara siffror från Stockholm,
som visa att det finns konkurrenskraft
hos de enskilda och kooperativa
företagen, ty sådana uppgifter finnas
iiven från många andra platser här i landet,
och jag skall be att senare få stå
till tjänst med dem.

Herr statsrådet Andersson är inte kvar

i kammaren, men jag skulle ändå vilja
svara på några av de frågor, som han
framställde. Den första frågan var, varför
vi begära en omprövning av bostadspolitiken.
Jag trodde att jag i mitt första
inlägg hade gjort detta ganska klart. Det
mest vägande skälet är att man är klart
inne på den vägen, att man gynnar vissa
företagsformer, som man kallar för
allmännyttiga företag. Man vill inte bara
att kommunerna skola äga och förvalta
bostadshus, utan man vill också gynna
byggnadsverksamhet i kommunal regi
genom åtgärder som förut ha angivits.

Vidare nämnde herr statsrådet Andersson,
att vi hade överdrivna farhågor,
men inför den påtalade utvecklingen
tycker jag inte att man kan säga att
vi överdriva. I varje fall råder det inom
den enskilda företagsamheten och de
kooperativa företagsformerna en stark
oro med hänsyn till det mycket begränsade
livsrum, som beredes dem. Det
nämndes, att det nu endast var i fem
städer eller samhällen som man gick in
för att främja också det kommunala byggandet,
men såsom stödåtgärderna från
statens sida äro utformade, är jag övertygad
om att dessa fem snart komma
att bli många flera. Det kan inte undgås,
att tendensen sprider sig.

Det efterlystes, vilka alternativ som
man skulle vilja framlägga för bostadsförsörjningen.
Jag trodde att jag hade
tillräckligt tydligt sagt ifrån även på
den punkten. Alternativet är att man
skulle giva övriga företagsformer tillfälle
till fri tävlan under lika förhållanden.
Man bör vidare försöka att komma
ifrån subventionering och stödåtgärder
utom i de särskilda fall, där det kan
vara behövligt, t. ex. för de barnuppfostrande
familjerna och för de gamla.
Det är dock så, att byggnadskostnaderna
nu äro på nedgång, men man spårar
inte i de i propositionen framlagda förslagen
eller i statsutskottets utlåtande,
som ju nära ansluter sig till propositionen,
någon insikt om att man bör ta
hänsyn till att de statliga stödåtgärderna
borde begränsas i stället för att, såsom
förslagen avse, ökas.

Det angavs vidare av statsrådet An -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

dersson, att kommunerna skulle vara
mycket lämpliga organ för förvaltning
och att allmänheten alldeles säkert
skulle känna sig mest nöjd med att få
bo i av kommunen ägda och förvaltade
bostäder. Jag är inte alldeles övertygad
om det, ty analyserar man förhållandena,
är det väl ändå så, att de som inte
draga sig för besväret helst bo i en av
dem själva ägd bostad, och för dem som
inte av omständigheterna ha möjlighet
därtill har ju, enligt vad erfarenheten
visat, andelsbyggeriet varit en mycket
omtyckt form för bostadsanskaffning.
De som inte kunna gå in för att få sina
bostadsförhållanden ordnade under sådana
former anse nog, att det är skäligen
likgiltigt, om de bo i kommunägda
hus eller hus, som ägas av enskilda. Huvudsaken
är väl, att det kan finnas en
viss rörelsefrihet, vilken ju nu nästan
helt saknas och som väl kommer att bli
ganska beskuren även i fortsättningen.
Jag tror att framtiden skulle komma att
te sig ganska trist för vårt folk, om bostadsförsörjningen
skulle ordnas ungefär
på samma sätt som sjukhusvården för de
sjuka eller att var och en skulle ha rättighet
till en lägenhet, lika väl som han
har rättighet att komma in på allmän
sal, när han blir sjuk, utan att någon
valfrihet föreligger i vare sig det ena
eller andra fallet.

Jag skall inte uppehålla mig närmare
vid den av statsrådet Andersson framkastade
tanken att det var byggnadsregleringen,
som vi egentligen ville kritisera.
Det har inte inträffat här i kväll.
När det inte har varit balans mellan
sparande och investeringar, framstår
det väl som ganska klart att en reglering
varit ofrånkomlig. Vad som kritiserats
är däremot att det inte varit nödvändigt
att kvoteringen av byggnadstillstånd
har verkställts, som det skett, eller
det sätt, varpå tomtupplåtelser ha
gjorts o. s. v. Det följer med det system,
som har inaugurerats av statsmakternas
allmänna riktlinjer för bostadsförsörjningens
ordnande med klar favorisering
av vissa företagsformer.

Till sist vill jag endast säga några ord
om de skäl, som kunna tala för en om -

prövning av hela vår bostadspolitik. Det
sades att de argument, som hittills ha anförts,
inte äro hållbara, men jag skulle
vilja framhålla faran i att bibehålla subventionssystemet
längre än eller i större
utsträckning än vad som är oundgängligen
nödvändigt. Här har t. ex. trekronorsbidraget
kritiserats. Det sägs, att det
är av försökskaraktär, men det anges
inte vad det är man vill söka komma
fram till. Hur länge skola dessa försök
fortsätta, och hur långt tänker man sig
att de olägenheter, som växa fram på
grund av ett sådant extraordinärt bidrag,
skola få utveckla sig? Vidare är
det alla skäl att verkställa omprövningen,
innan monopoliseringen av byggandet,
ägandet och förvaltandet av fastigheterna
drivits alltför långt. Jag är säker
på att om man ville underkasta dessa
förhållanden en verklig undersökning,
skulle man finna, att monopoliseringen
har gått mycket längre än vad
folk i allmänhet föreställer sig. Till sist
frågar jag också: Finns det anledning
att lämna stöd och lån och bidrag i så
mycket större utsträckning till de, såsom
det säges, mycket mera effektiva
allmännyttiga företagen än till de enskilda?
Detta är, herr talman, de skäl
som synas mig starkt tala för att man
inte uppskjuter en omprövning av bostadspolitiken.

Herr JOHANNESSON (kort genmäle):
Jag har bara begärt ordet för att få tillfälle
att rätta två misstag.

Det ena gjorde jag själv, när jag nämnde
att av 3 033 lägenheter, som under
år 1948 uppförts i Stockholm för de
kommunala bostadsbolagen, 251 byggts i
dessa bolags egen regi. Det blir naturligtvis
8 procent och inte 0,8 procent, vilket
jag råkade säga. Vidare vill jag i rättvisans
intresse rätta ett misstag, som
herr Wehtje gjorde, när han angav att
200 lägenheter skulle ha uppförts i kommunal
regi och att antalet sådana lägenheter
tolvdubblats och utgjorde 2 400.
Det var 100 sådana lägenheter, som
byggts förra året, och de 2 400 lägenheter,
som skola byggas av de kommunala

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

bolagen under år 1949, skola till allra
största delen byggas av privata entreprenörer.
Även i det fallet var således
siffersammanställningen felaktig.

Herr SUNDVIK: Herr talman! Då det
gjorts gällande, att den kommunala byggnadsverksamheten
skulle vara närmast
skadlig, och det till och med föreslagits,
att det kommunala bostadsbyggandet och
de subventioner, som lämnas, skola omprövas,
skulle jag vilja framhålla, att vi
inte ha hållit på med detta system mera
än två år. Man kan därför inte helt
ha funnit de linjer, som man bör följa.
Förhållandena äro ju så olika på olika
platser, och verksamheten bedrives inte
på samma sätt på alla platser. Vissa
kommuner ta ingen annan befattning
med byggnadsverksamheten än att de
förmedla lån till egnahem och fördela
byggnadskvoten. Andra kommuner ha
bildat kommunala bostadsbolag eller
stiftelser, som ombesörja verksamheten.
En stor del av kommunerna överlåta
husbyggandet åt HSB eller Fackföreningarnas
bostadsproduktion eller Svenska
riksbyggen. Det sistnämnda förfarandet
är ett mycket lättvindigt sätt att få till
stånd bostadsbyggandet. HSB tillhandahåller
ritningar och står till tjänst med
alla utredningar, och av den anledningen
anlitas HSB i många fall. Men en
ansvarig kommunal ledning, som i dessa
tider tänker sätta i gång med bostadsbyggande,
får ju lov att tänka sig för
riktigt, innan byggandet igångsättes. I
den kommun där jag hör hemma ha vi
bildat ett kommunalt bostadsbolag, som
bedriver verksamheten. Vi skaffa själva
ritningar, och när ritningarna och arbetsbeskrivningarna
äro färdiga infordra
vi anbud från entreprenörer. Sedan
verksamheten har kommit i gång ha vi
en kompetent tekniker som kontrollerar
byggnadsverksamheten.

Enligt min uppfattning fyller kommunal
bostadsbyggnadsverksamhet, bedriven
på detta sätt, eu samhällsnyttig
funktion. Den innebär också en säkerhet
för tillgodoseende av de krav som

herr Herlitz var rädd skulle åsidosättas.
Vi ha ju en bolagsordning, i vilken det
föreskrives att vi inte få ha högre utdelning
än, om jag inte minns fel, tre
procent per år, och härigenom tryggas
hyresgästernas rätt att få en låg hyra.

Jag anser alltså för min del att frågan
om en utredning angående bostadspolitiken
är för tidigt väckt. Man bör
ha mera erfarenhet om verksamheten
innan en sådan utredning kommer till
stånd.

Därför skall jag be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
i den nu förevarande punkten hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Johan Bernhard Johansson
m. fl. vid punkten anförda reservationen;
samt 3:o), av herr Norling, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om att förslag måtte uppgöras
till sådan justering av den totala investeringsbudgeten,
att bostadsbyggnadsverksamheten
omedelbart ökades, och
att åtgärder samtidigt måtte vidtagas,
som gynnade denna byggnadsverksamhet
på bekostnad av mindre nödvändig
produktion och främjade produktionen
inom de materialtillverkningens sektorer,
där brist eller knapphet rådde eller
befarades komma att råda, samt att vid
ökningen av bostadsproduktionen de
särskilt svåra bostadsförhållandena i
storstäderna måtte beaktas.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande
av det förslag, som innefattades i
herr Johan Bernhard Johanssons m. fl.
reservation, uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu så lydande
omröstningsproposition:

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 171 punkten
I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid punkten anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 33.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten II.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, beträffande
egnahemslån, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
II: 371, i vad den berörde denna
fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 11 mars
1949 anförts.

I motionen II: 371, av herr Johansson
i Stockholm m. fl., hade hemställts, utom
annat, att riksdagen måtte för sin del
besluta att avslå i propositionen framlagda
förslag angående ändrade bestämmelser
om minimistorlek av egnahem.

Herr NORLING: Herr talman! Jag ber
att få yrka bifall till motionen II: 371.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ: Även jag, herr
talman, yrkar bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionen 11:371 i nu ifrågavarande
del; och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten III.

I förevarande punkt hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande villkoren såväl
för godkännande av bostadsföretag
såsom allmännyttigt som för lån till enskilda
bostadsföretag, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:291 och II: 372 samt II:
371, i vad de berörde denna fråga, godkänna
vad utskottet förordat.

Enligt en vid punkten avgiven, med
2 betecknad reservation hade herrar
Gustav Emil Andersson, Ivar Persson,
Rubbestad och Pettersson i Dahl ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte, beträffande villkoren
såväl för godkännande av bostadsföretag
såsom allmännyttigt som för lån till enskilda
bostadsföretag, med bifall till motionerna
I: 291 och II: 372 samt II: 371,
i vad de berörde denna fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förslag till ändringar av
nu gällande bestämmelser.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Kungl. Maj:t och utskottet föreslå på
denna punkt ett undantag från gällande
grunder för erkännande av ett bostadsföretag
såsom allmännyttigt, vilket jag
och mina medreservanter anse vara ganska
betänkligt. Även utskottet synes vara
tveksamt, då det uttalar, att »eventuella
bestämmelser om att hyresgäst

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mister sin bostad om man förlorar sin
anställning vid visst företag böra tilllämpas
med försiktighet».

Jag vill även erinra om att utskottet
tidigare i år haft att ta ställning till ett
förslag om liknande undantag från gällande
bestämmelser och inte heller då
ansåg sig kunna utan vidare förorda förslaget
i fråga. Jag syftar på det ökade
bidrag till vatten- och avloppsledningar
som tidigare i år har beviljats av riksdagen
utöver vad Kungl. Maj :t begärde i
statsverkspropositionen. Kungl. Maj:t hade
hemställt om ett särskilt anslag för
de undantagsfall som det den gången
gällde, men utskottet ansåg att det inte
borde anvisas ett särskilt anslag härför
och förordade, att medlen inte heller
skulle hållas skilda från det övriga anslaget
till vatten- och avloppsledningar.

I propositionen har inte förebragts någon
närmare utredning om behovet av
de nu föreslagna undantagsbestämmelserna.
Vi reservanter kunna inte anse
det vara riktigt, att lägenheter i s. k.
allmännyttiga bostadshus skola förbehållas
vissa kategorier av befolkningen.
Om man i större utsträckning skulle göra
dylika undantag från de allmänna
reglerna, skulle lätt en snedbelastning
av näringslivet bli följden. Även om det
i dagens läge kan vara behövligt med
flera bostäder på vissa orter med för
vår export viktiga företag, är det därmed
inte säkert, att just dessa orter
även i framtiden komma att vara mest
betjänta av ett ökat bostadsbestånd.

Härtill kommer att förslaget lätt kan
medföra, att nyinflyttade till dessa industriorter
komma att gynnas på ett sätt
som den på platsen tidigare bosatta befolkningen
inte kan finna vara rimligt.
Enligt vad jag hört ha tendenser i den
riktningen också visat sig.

Reservanterna anse att det icke finns
någon anledning för riksdagen att utvidga
vare sig låncmöjligheterna eller
övriga förmåner som avses under denna
punkt till att omfatta även sådana husbyggen
som här föreslagits.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
avgivna och med nr 2) betecknade re -

servationen av herr Gustav Emil Andersson
m. fl.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att på denna punkt få sälla mig
till dem som försvara utskottsmajoritetens
ståndpunkt.

Det föreslås här, att vissa bostadsföretag
vid för landets export och försörjning
nödvändiga industrier skola få
räknas såsom allmännyttiga och således
komma i åtnjutande av de förmåner som
därigenom kunna erhållas, trots att dessa
bostadsföretag i sina stadgar ha bestämmelser
om att lägenheterna skola
förbehållas personer, som äro anställda
vid företaget i fråga. Utskottet har gjort
en del försiktiga uttalanden för att de
föreslagna undantagen från bestämmelserna
i övrigt inte skola leda till sådana
missbruk som annars kunde befaras. Utskottet
framhåller således, att ifrågavarande
undantag endast bör medgivas »i
den mån det icke medför ett uppenbart
åsidosättande av övriga bostadssökandes
inom kommunen berättigade intressen».
Det betonas vidare, att rådrum bör
ges om det blir nödvändigt att byta hyresgäster
i dylika hus.

Jag anser, herr talman, att vi på detta
område böra stödja de industrier som
genom sin exportproduktion kunna hjälpa
oss ur det träsk, vari vi nu befinna
oss. Det är enligt min mening bara rimligt
att vi försöka hjälpa dessa industrier
att lösa de anställdas bostadsproblem.
Jag tror för övrigt inte att dessa
industrier höra till dem som behöva riskera
att bli överflödiga i framtiden eller
att vad som här föreslås kan komma att
medföra en snedbelastning av näringslivet.
Det gäller ju här erkända nyckelindustrier,
och den risk, som herr Ivar
Persson antydde, torde därför inte föreligga.

i denna punkt sammanfaller således
utskottsmajoritetens uppfattning med
Kungl. Maj:ts, även om utskottet har avfattat
sitt utlåtande på ett sätt som kan
vara ägnat att verka dämpande, då
Kungl. Maj :t skall tillämpa de föreslagna
undantagsbestämmelserna.

Nr 20.

Tisdagen den 24 mai 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning
gjorde herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den
under behandling varande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Gustav Emil Andersson m. fl. vid punkten
anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Ivar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 171 punkten
III, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustav Emil
Andersson m. fl. vid punkten anförda
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkten IV.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande villkoren för belåning
av hus, uppförda av bostadsrättsförening,
med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna I:
295 och II: 373 i denna del, besluta, att
dylik belåning ej finge medgivas, därest
i sådan förenings stadgar intoges i statsrådsprotokollet
angivna särbestämmelser.

Herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz och Birke hade enligt en
vid punkten avgiven, med 3 betecknad
reservation ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
beträffande villkoren för belåning av
hus, uppförda av bostadsrättsförening,
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag och
med bifall till motionerna 1:295 och II:
373 i denna del, besluta, att dylik belåning
skulle få medgivas, även om i sådan
förenings stadgar intoges i statsrådsprotokollet
angivna särbestämmelser.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna punkt gäller, huruvida även bostadsrättsföreningar,
bildade i samma
syfte som berördes i den nyss behandlade
punkten, således för bostadsbyggen
vid försörjningsviktiga industrier, skola
kunna komma i åtnjutande av samma
förmåner som företag som bygga vanliga
hyreshus.

Jag anser för min del att bostadsrättsföreningar
på många platser och i vissa
kombinationer äro en form som är att
föredraga och som i varje fall kan vara
önskvärd. Jag vill inte påstå, att detta
gäller överallt, men den saken får ju
bostadsstyrelsen bedöma. I många fall
medför systemet med bostadsrättsföreningar
den fördelen, att de människor,
som bo i dessa lägenheter, ha ett större
personligt intresse att vara aktsamma
om lägenheterna och få en starkare
hemkänsla. Det vore därför enligt mitt
förmenande felaktigt, om riksdagen genom
att följa utskottsmajoritetens förslag
skulle försvåra och i praktiken kanske
delvis förhindra att bostadsrättsföreningar
kunna komma till stånd även på
de orter där det i övrigt kan vara lämpligt
med dylika föreningar för att få
fram bostäder.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid denna
punkt avgivna reservationen nr 3).

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Denna punkt skulle kunna kallas

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

för lex-Bolinder-bvn. Det är ju känt vilken
irritation som har föranletts av det
system, som där tillämpats. Utskottsmajoriteten
vill stödja Kungl. Maj:t, som
genom sitt förslag syftar till att förhindra
att denna irritation sprids i allt
vidare kretsar. Utskottet vill därför blott
ge dessa lån till allmännyttiga företag
och inte till byggnadsföretag som helt
domineras av ett industriföretag där lägenheterna
förbehållas vissa grupper.
Utskottet ansluter sig således på denna
punkt till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid punkten
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten V.

I förevarande punkt hade utskottet på
anförda skäl hemställt, att riksdagen måtte,
beträffande antalet subventionsgrupper
vid tilläggslångivningen, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 294 och II: 374, i vad de
berörde detta ämne, godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits.

Det av utskottet tillstyrkta förslaget innebar
bland annat, att Kungl. Maj :t skulle
vid behov få inrätta en femte subventionsgrupp.

Enligt en vid punkten avgiven, med 4
betecknad reservation hade herrar Johan
Bernhard Johansson, Manncrskantz,
Gustav Emil Andersson, Ivar Persson,
Rubbestad, Pettersson i Dahl och Birke
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande antalet subventionsgrupper
vid tilläggslångivningen, med avslag
å Kungl. Maj ds förslag samt med bi -

fall till motionerna 1:294 och 11:374, i
vad de berörde detta ämne, besluta att
icke bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
en femte subventionsgrupp.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Här ha högern och bondeförbundet slagit
sig ihop. Vi vilja gemensamt i kammaren
i kväll försöka störta Kungl.
Maj ds förslag att utvidga tilläggslånen
genom att inrätta en ytterligare subventionsgrupp.

Tilläggslånens bästa tid är enligt vår
uppfattning förbi. När de infördes, sade
statsrådet Möller, att han ansåg det
vara en mycket otillfredsställande form
för subvention, som han hoppades skulle
bli av rent tillfällig natur. Som nästan
alla sådana här »tillfälligheter» har
systemet nu tillämpats i fyra—fem år,
och ännu syns det inga tecken på att man
från socialdepartementets sida vill försöka
avskaffa systemet med tilläggslån,
utan man försöker tvärtom att utvidga
det ytterligare. Man föreslår nämligen
här inrättande av en femte subventionsgrupp,
som man vill ha för att, om hyreskostnaderna
på någon ort skulle bli
särskilt höga, kunna bevilja större tillläggslån
än vad som hittills varit möjligt
med fyra subventionsgrupper. I enlighet
med den principiella uppfattning,
som jag har utvecklat tidigare här i
kväll, tror jag att ett bifall till detta förslag
skulle innebära en onödig förlängning
av denna form av subvention, som
jag inte anser vara särskilt lämplig.

Jag hade i detta sammanhang velat
göra ytterligare en liten justering i det
föreliggande förslaget. Bondeförbundets
representant på avdelningen tyckte
emellertid inte att det var nödvändigt
att ta med denna sak i reservationsyrkandet,
varför jag avstod därifrån. Det
gäller kostnaderna för skyddsrum i nybyggda
fastigheter. Dessa kostnader höja
hyresbeloppen så oerhört litet — det
kan bli fråga om någon krona per månad
— att jag anser det vara fullt befogat
att de finge medtas i hyreskalkylen,
så att vi sluppe ifrån särskilda tilläggslån
för skyddsrum. Detta säger jag, herr
talman, inom parentes, ty något vrkan -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

de i denna riktning ingår inte i reservationen,
som framför allt är riktad mot
Kungl. Maj :ts förslag att utöka möjligheterna
att erhålla tilläggslån genom inrättande
av en femte subventionsgrupp.

Jag yrkar, herr talman, i detta avseende
bifall till den vid denna punkt avgivna
reservationen nr 4.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Jag vill inte på något sätt grumla
herr Mannerskantz’ glädje över högerns
förbindelse med bondeförbundet. Jag
vill endast i sak erinra om att fjolårets
riksdag bemyndigade Kungl. Maj :t att
inrätta en femte subventionsgrupp. Detta
bemyndigande har hittills inte utnyttjats.
Nu begär Kungl. Maj:t att erhålla
ett dylikt bemyndigande även för
nästa budgetår. Som motivering anföres
bl. a. att bestämmelserna om inrättande
av skyddsrum ha skärpts, vilket fördyrar
byggnadskostnaderna och medför en
hyreshöjning, som enligt bostadsstyrelsens
beräkningar uppgår till 7—20 öre
per m2 lägenhetsyta. Det är även att
märka att respektive kommun själv får
betala en fjärdedel av dessa tilläggslån,
vilket helt säkert kommer att verka
hämmande, så att några överflödiga lån
inte begäras.

Det är enligt mitt förmenande befogat
att ge Kungl. Maj:t detta bemyndigande,
varför jag, herr talman, yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr WEHTJE: Herr talman! Jag skall
inte förlänga debatten. Jag vill bara påpeka
att jag under den tidigare förda
diskussionen har framhållit, att byggnadskostnaderna
nu äro på nedgående.
Det är ägnat att väcka förvåning att
man under sådana förhållanden vill utvidga
subventionsmöjligheterna, vilket
detta förslag innebär.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen enligt
de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det

förslag, som innefattades i den av herr
Johan Bernhard Johansson m. fl. vid
punkten anförda reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 171 punkten
V, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid punkten anförda reservationen.

Punkten VI.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande frågan om visst barnantal
såsom förutsättning för familjebostadsbidrag,
med avslag å motionerna I:
294 och 11:374, i vad de avsåge detta
spörsmål, besluta att icke vidtaga ändring
i gällande bestämmelser.

Enligt en vid utlåtandet avgiven, med
5 betecknad reservation hade herrar Johan
Bernhard Johansson, Mannerskantz
och Birke ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort, såvitt
nu vore i fråga, hemställa, att riksdagen
måtte, beträffande frågan om visst
barnantal såsom förutsättning för familjebostadsbidrag,
med bifall till motionerna
I: 294 och II: 374, i vad de avsåge detta
spörsmål, besluta, att sådant bidrag
skulle tillkomma familjer med minst tre
minderåriga barn.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Förra året genomfördes den ändringen
i bestämmelserna för familjebostadsbidrag,
att man började kalla även tvåbarnsfamiljer
för barnrika familjer. Man
införde således en ny tolkning av det
gamla hävdvunna svenska ordet »barnrik».
Det var inte bara en redaktionell
åtgärd, utan förändringen medförde en
betydande kostnadsökning, som under
utskottsbehandlingen har uppskattats
till ungefär 6 miljoner kronor, i form
av direkt penningsubvention till de familjer
som få dessa bidrag. Vi böra
dock inte glömma bort, att varje krona
av dessa 6 miljoner måste tas in till
statskassan genom bensinskatt, pappersskatt
eller andra skatter, som givetvis
även de familjer, som få denna subvention,
äro med om att betala på det ena
eller andra sättet. Det blir därför bär
ett ganska kuriöst utbetalande av pengar
fram och tillbaka.

Fastän de ändrade grunderna för familjebostadsbidragen
nu tillämpats ett
år, vidhålla vi vår uppfattning att man
bör återgå till den tidigare ordningen,
nämligen att låta dessa bidrag utgå blott
till familjer med minst tre minderåriga
barn. Detta yrkande sammanfaller också
med den av socialministern uppställda
normen för bostadens storlek, då han
ju räknar med en boendetäthet av två
personer per rum och ingen i köket.
Det innebär således en bostad om två
rum och kök för en familj, bestående av
makar och två barn. Behovet av större
bostad inträder inte, förrän familjen fått
tre barn, som väl är det minsta som behövs
för att familjen skall kunna sägas
ha många barn och således är att hänföra
till gruppen barnrika familjer.

Med hänsyn härtill ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid denna
punkt avgivna reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr taltalman!
Liksom utskottsmajoriteten under
punkten om den allmänna bostadspolitiken
ansåg, att två års erfarenheter
äro för litet för att därpå kunna bygga
en begäran om utredning om en eventuell
ändring av den hittills förda poli -

tiken, anser utskottsmajoriteten att ett
års erfarenhet av fjolårets beslut att utvidga
familjebostadsbidragen till att
omfatta även familjer med två barn i
stället för som tidigare tre vara en alltför
svag grund för ett yrkande om en
ändring på denna punkt. Det måste väl
ändock vara en fast linje i vår bostadspolitik.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i motsvarande
del av den av herr Johan Bernhard
Johansson in. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 5 betecknade reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Punkten VII.

I förevarande punkt hade utskottet av
angivna orsaker hemställt, att riksdagen
måtte avslå i motionerna 1:181 och II:
166 samt 11:371 framställda förslag om
utvidgning av bidragsgivningen för
mindre bemedlade, barnrika familjer.

Herr NORLING: Herr talman! Med
hänvisning till tidigare anförd motivering
ber jag att få yrka bifall till det i
motionen II: 371 framställda förslaget
om utvidgning av bidragsgivningen för
mindre bemedlade barnrika familjer.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på bifall till
motionen II: 371 i nu ifrågavarande del;
och förklarades den förra propositionen,
som uppropades, vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Punkten VIII.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte beträffande trekronorsbidraget
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionerna I: 290 och II:
366, I: 291 och II: 372, I: 294 och II: 374
samt I: 296 och II: 375, i vad de avsåge
denna bidragsform, godkänna vad i
statsrådsprotokollet anförts.

I de likalydande motionerna I: 290, av
herr Lindblom m. fl., och II: 366, av herr
Wedén m. fl., hade hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte besluta att utvidga
gränserna för det s. k. trekronorsbidraget
till att omfatta andra fastigheter
än kommunala och allmännyttiga
samt av industrier för anställda uppförda.

Herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Gustav Emil Andersson,
Ivar Persson, Boman i Kieryd, Rubbestad,
Pettersson i Dahl och Birke hade
enligt en vid utlåtandet avgiven, med
6 a betecknad reservation ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, utom annat, att
riksdagen måtte beträffande trekronorsbidraget
med avslag å Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna 1:290 och 11:336
samt med bifall till motionerna 1:291
och 11:372, 1:294 och 11:374 samt I:
296 och II: 375, i vad motionerna avsåge
denna bidragsform, besluta, att bestämmelserna
om sådana bidrag skulle
upphävas.

Enligt en annan, med 6 b betecknad
reservation hade herrar Sundelin och
Ståhl samt fröken Elmén förordat en utvidgad
tillämpning av trekronorsbidraget
och i enlighet därmed ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort, såvitt nu vore i fråga, hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
trekronorsbidraget i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionerna
I: 290 och II: 366 samt med avslag
å motionerna 1:291 och 11:372, 1:294
och II: 374 samt I: 296 och II: 375, i vad

motionerna avsåge denna bidragsform,
godkänna vad i reservationen anförts.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Denna punkt rör det mycket omdiskuterade
trekronorsbidraget. Bidraget utgår
på så sätt, att kommunerna kunna få
vissa belopp att utdela i form av bidrag
med tre kronor per kvadratmeter lägenhetsyta.
För bidragen gälla vissa tämligen
diffust utformade regler, som kommunerna
ha visat sig ha olika skicklighet
att utnyttja.

Förutom den allmänna synpunkten att
subventionsväsendet inte bör utvidgas,
allra minst i nuvarande situation, då vi
ganska säkert stå vid en vändpunkt i
fråga om byggnadskostnaderna med vikande
priser i sikte, tillkommer att hela
systemet med trekronorsbidrag är en
otymplig hjälpform, som inte alls fyller
de krav statsutskottet och riksdagen i
övrigt bruka uppställa för statsbidrags
utgående.

Härtill kommer att kommunerna i
mycket skiftande omfattning visat sig
kunna utnyttja dessa bidrag. Jag har här
en tablå över trekronorsbidragens fördelning
under de båda senaste åren. Det
första året, 1947/48, var det totala beloppet
som togs i anspråk ungefär
300 000 kronor. Härav fick Stockholms
stad 138 000 kronor. För budgetåret
1948/49 ha disponerats närmare 715 000
kronor, och nu begär Kungl. Maj:t 1,5
miljoner kronor. Rimbo kommun fick
1948/49 477 kronor och Nyköpings stad
420 kronor. Eskilstuna erhöll 25 000
kronor, medan Stockholms stad fick
322 807 kronor. I Bohuslän har Göteborgs
stad fått 30 606 kronor, medan
samtliga kommuner i länet inte erhållit
mer än sammanlagt 4 000 kronor. En del
kommuner i landet ha bara fått några
få hundra kronor i bidrag.

Jag kan, herr talman, inte komma
ifrån att detta är en oriktig form för
statsbidrag. Dessutom utgår jag ifrån att
kommunerna, vilka anvisningar som än
utfärdas, snabbt komma att lära sig att
mera allmänt utnyttja denna möjlighet
till bidrag, så att beloppet från nu begärda
1,5 miljoner kronor kanske kom -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

mer att stiga till 15 miljoner kronor.
Fortsätter denna bidragsgivning i samma
takt som hittills, äro vi i varje fall
snart uppe i detta belopp.

Både inom Kungl. Maj:ts kansli och
inom bostadsstyrelsen har man varit
mycket bekymrad över denna form av
subvention. Inom bostadsstyrelsen, som
ju har några representanter här i riksdagen,
anser man att det måste bli sista året
nu som denna bidragsform användes. Ju
mer detta bidragssystem utvidgas, desto
svårare blir det att avskaffa detsamma.
De hyresgäster, som ha kommit i åtnjutande
av trekronorsbidrag, bli nämligen
allt fler, och man kommer naturligtvis
inte utan vidare att kunna beröva
dem en förmån som de redan fått.
Hela denna bidragsgivning har fått en
onödigt stor omfattning. Det vore därför
klokast att inte låta denna försöksverksamhet
fortsätta även nästa budgetår,
då den ju redan har fått en sådan
omfattning, att vi ha ett stående belopp
på 1,5 miljoner kronor att betala under
många år framåt.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
reservation som vid denna punkt är fogad
till utskottets utlåtande och som innebär
avslag på utskottets hemställan.
Jag kommer, om så behövs, att begära
votering och kanske även rösträkning.

Herr SUNDELIN: Herr talman! Vid
denna punkt finnes också anförd en reservation
av mig, herr Ståhl och fröken
Elmén. Vi ha inte kunnat ansluta oss till
herr Mannerskantz’ med flera förslag om
avskaffande av trekronorsbidraget, då vi
anse att detta bidrag kanske är ett av
de socialt mest motiverade.

Enligt nuvarande bestämmelser har
emellertid bidragsgivningen inskränkts
till att endast avse hushåll i av kommunala
eller allmännyttiga företag uppförda
bostadshus. Vi föreslå i reservationen,
att försöksverksamheten i fråga
om trekronorsbidrag utvidgas så, att dessa
bidrag skola kunna utgå till hyresgäster
i alla fastigheter, som färdigställts
efter den 1 januari 1949, förutsatt att
de för bidragen gällande villkoren i öv 5

Första kammarens protokoll 19b9. Nr 20.

rigt uppfyllas. Med hittillsvarande bestämmelser
verkar denna bidragsform
mycket orättvist. Det kan till och med
inträffa att i två, i fråga om standard
jämförbara, hus, som ligga bredvid varandra,
en familj i det ena huset kan få
trekronorsbidrag, men inte familjen i
det andra huset, trots att båda familjerna
leva under ungefär samma ekonomiska
villkor.

Vi anse, som sagt, att bidragsformen
bör utvidgas till att omfatta även andra
fastigheter än sådana som äro uppförda
av kommuner och allmännyttiga företag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som jag, herr Ståhl
och fröken Elmén ha avgivit vid denna
punkt.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Samtliga reservanter på denna punkt äro
överens om en sak, nämligen att dessa
bidrag verka orättvist. Det är ju också
omtalat att denna bidragsform varit avsedd
såsom ett försök. Ingen kan väl påstå
att detta försök, åtminstone som det
hittills utfallit, kan betecknas såsom vällyckat.
Det vore därför enligt min mening,
precis som herr Mannerskantz anförde,
bättre att detta försök upphörde,
ju förr desto hellre.

Nu menar herr Sundelin att man genom
att utvidga trekronorsbidraget skulle
kunna få en bättre ordning till stånd.
Herr Sundelin går då ut ifrån att bidraget
är alldeles särskilt socialt betonat.
Så kan emellertid knappast sägas vara
fallet. Det sker ju en behovsprövning,
och man har satt inkomstgränsen ganska
högt. En familj med två barn kan ha
en beskattningsbar inkomst på upp till
4 000 kronor och kan likväl få del av
detta bidrag. Sedan stiger gränsen med
1 000 kronor för varje barn, så att familjer
med mellan 7 000 och 10 000 kronor
taxerad inkomst kunna erhålla detta
bidrag. Man kan därför inte säga att
bidraget är så starkt .socialt motiverat,
då personer, som ligga nära de övre inkomstgränserna,
få del av detsamma.

Herr Sundelin har i sin reservation

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tänkt sig att bidraget skulle utvidgas till
att omfatta även landsbygden. Ja, under
förutsättning de flesta i nämnda inkomstläge
på landsbygden skulle kunna
få del av bidraget, skulle jag kanske inte
haft något emot herr Sundelins förslag.
Men landsbygdens folk bor ju i regel
inte i hyreshus av sådana typer, där dessa
bidrag kunna komma i fråga. Det blir
därför säkerligen mycket få av dem som
skulle behöva det som komma att få del
av bidraget.

Jag har, liksom herr Mannerskantz,
uppmärksammat de siffror som ställts till
utskottets förfogande om fördelningen
av dessa 715 000 kronor. Det var inte
mer än ungefär 15 000 kronor som hade
kommit på landsbygdens lott, fördelade
på 17 landskommuner. Det är inte mycket.
Det kommer naturligtvis under
ganska lång tid framåt inte att kunna
bli någon jämn fördelning av bidragen.
Skulle det bli jämn fördelning under
den förutsättning jag här nämnt, skulle
ju kostnaderna komma att stiga till en
mycket betydande nivå.

Jag anser för min del, herr talman,
utan tvekan att denna form av bostadsbidrag
inte på längre sikt kommer att
kunna försvaras. Därför är det bättre
att den avskaffas, ju förr dess hellre.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till den reservation,
som är betecknad med 6 a och avgiven
av herr Johan Bernhard Johansson in. fl.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Syftet med detta trekronorsbidrag
är ju att bereda kommunerna möjlighet
att hjälpa familjer, som ha det svårt i
något avseende. Familjefadern kan vara
sjuk, eller familjen kan ha det svårt på
annat sätt. Familjen kan till exempel bo
i en mycket dålig bostad. Meningen är
att bidraget skall kunna bereda en dylik
familj extra hjälp att flytta in i en bättre
bostad. Det råder väl ingen tvekan om
att det finns behov av detta bidrag; det
har vittnats från kommunerna alt sådana
behov finnas. Men säkert är alt det är
mycket svårt att få en fullt rättvis prövning
då det gäller bidragens fördelning.

Denna form av extra hjälp för ekonomiskt
mindre väl ställda familjer att
flytta in i hyggliga bostäder har tidigare
haft karaktären av försöksverksamhet.
Departementschefen anser, liksom utskottsmajoriteten,
att denna försöksverksamhet
bör fortsätta, åtminstone ett år
till. Jag tror för min del att man inte
utan vidare kan slopa bidraget utan att
man får någon ersättning därför i någon
form — vilken form kan jag inte
säga; det blir myndigheternas sak att få
till stånd en avveckling, som inte förtar
varje möjlighet för familjer i ekonomisk
misär att komma in i hyggliga bostäder.

Visserligen anförde herr Persson i
Skabersjö att man inte kan tala om att
bidraget är avsett för familjer med små
inkomster, när en familj, där mannens
och hustruns sammanlagda beskattningsbara
inkomst uppgår till 4 000 kronor,
kan få del av bidraget, men jag vill då
bara fästa uppmärksamheten vid att i
regel ha kommunerna så många sökande
med mycket lägre inkomster, att man
aldrig kommer till de familjer som befinna
sig vid denna översta gräns. Vad
beträffar herr Sundelins yrkande om cn
utvidgning av bidraget, har ju detta yrkande
delvis blivit tillmötesgått av såväl
departementschefen som utskottsmajoriteten,
då hushåll i sådana av industriföretag
bildade icke-spekulativa bostadsföretag,
som uppfylla villkoren för erhållande
av lån till 95 procent — en sak
som jag tidigare i dag varit inne på —
skola vara berättigade till trekronorsbidrag.
Detta är dock ett tillmötesgående
av den riktning inom folkpartiet,
som vill ha en utvidgning till stånd —
här är, som jag tidigare nämnde, folkpartiet
inte enigt.

Det finns en hel del skäl som ytterligare
skulle kunna anföras för att detta
bidrag, åtminstone under nästkommande
budgetår, bör utgå, men jag nöjer
mig med det sagda och yrkar bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på den nu ifrågavarande punkten
yrkats 1 ro) att vad utskottet hem -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

ställt skulle bifallas; 2:o) att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
motsvarande del av den av herr Johan
Bernhard Johansson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 6 a betecknade reservationen;
samt 3:o) att kammaren skulle
godkänna det förslag, som innehölles i
motsvarande del av herr Sundelins m. fl.
vid utlåtandet anförda, med 6 b betecknade
reservation.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Maiuierskantz begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren hava
utfallit med övervägande ja för deras
mening, som ville till kontraproposition
antaga godkännande av det förslag, som
innefattades i förevarande del av herr
Johan Bernhard Johanssons m. fl. reservation.

Herr Sundelin äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 171 punkten VIII antager
godkännande av det förslag, som innefattas
i motsvarande de! av den av herr
Johan Bernhard Johansson in. fl. vid utlåtandet
avgivna, med G a betecknade
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits godkännande
av det förslag, som innehålles i motsvarande
del av herr Sundelins in. fl.

vid utlåtandet anförda, med 6 b betecknade
reservation.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid
att flertalet röstade för ja-propositionen.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 171 punkten
VIII, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i motsvarande del av den av
herr Johan Bernhard Johansson m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 6 a betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 3G.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten IX.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten X.

I förevarande punkt hade utskottet på
anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande fördelningen av bostadsbyggandet
på landsbygd och stadssamhällen,
i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med avslag å motionerna
I: 291 och II: 372, I: 181 och II: 1GG samt
11:371, i vad de avsåge detta spörsmål,
godkänna vad utskottet anfört.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

Enligt en vid punkten angiven, med
7 betecknad reservation hade herrar
Gustav Emil Andersson, Ivar Persson,
Rubbestad och Pettersson i Dahl ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande fördelningen
av bostadsbyggandet på landsbygd
och stadssamhällen, i anledning av
Kungl. Majrts förslag och motionerna I:
291 och II: 372 samt med avslag å motionerna
I: 181 och II: 166 och II: 371,
i vad de avsåge detta spörsmål, godkänna
vad i reservationen anförts.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Det gäller här, trots vad herr Gustaf
Karlsson på ett tidigare stadium av debatten
i dag talade om, att ta en viss
ställning till kvoteringen av lägenheterna,
ehuru inte så, att det skulle göras
upp en lista på hur många lägenheter
som skulle få färdigställas på varje ort,
men när man i propositionen nämnt huvudpunkterna
— och dit anser jag förhållandet
mellan vissa icke-kvotbelagda
orter och övriga mindre orter höra —
må det vara tillåtet att tala om den saken
även här.

Denna proposition lades fram i början
av mars, jag tror det var den 11
mars, och redan den 18 mars, innan
man hade hunnit med någon som helst
behandling — motionstiden var inte utgången
ens — fastställde Kungl. Maj :t
kvoterna på de s. k. kvotorterna. Man
tycker att riksdagen därför har kommit
ganska mycket i efterhand i detta fall.
Jag tycker för min del inte att det är
riktigt att behandla en så viktig fråga
på detta sätt. Kungl. Maj :t har nämligen
inte bara fastställt kvoterna för en del
av de orter, som tidigare varit s. k. kvotorter,
utan Kungl. Maj :t har också flyttat
ned en del dylika, kanske sedan flera
år tillbaka kvotbelagda orter, d. v. s.
tagit ifrån dem deras speciella kvot. Resultatet
bär blivit att ungefär 10 000 lägenheter
skulle komma på icke-kvotorter,
och till denna grupp har hänvisats
ett 40-tal tidigare kvotbelagda orter. Det
är då landsbygden som har fått sitta

emellan, enligt min mening på ett alltför
markant sätt, när det gällt att inskränka
på antalet lägenheter som skulle
få färdigställas.

Det har resonerats mångt och mycket
och gjorts många vackra utredningar
och beräkningar under senare tid för
att visa att de kvotbelagda orterna och
särskilt de största absolut behöva vad de
fått sig tilldelat, ja, att de inte ens äro
på långt när tillgodosedda med det. Jag
måste erkänna att jag inte är någon
expert på dessa beräkningar, men jag
har följt med olika sådana litet grand,
och jag kan inte komma ifrån, att det
måste ligga åtskilligt i vissa beräkningar,
som äro gjorda och som visa att
åtminstone några större kvotorter inte
ha anledning att beklaga sig så särskilt
mycket. Enligt en tidningsartikel, som
publicerades för någon tid sedan av en
lärd man, en filosofie licentiat från Göteborg,
hade bostadsstyrelsen gjort vissa
fundamentala fel vid sina beräkningar.
Den hade räknat med att cirka 40
procent av de nyinflyttade i storstäderna
— det gällde Stockholm, Göteborg
och Malmö — voro gifta och därför behövde
familjebostäder. Rätta siffran
därvidlag skulle, om man får tro denna
undersökning, vara 10 procent. Jag vågar
inte gå i god för att siffran är alldeles
korrekt, men att den ändå måste
peka i rätt riktning lär inte kunna bestridas.
Vi förstå att under sådana förhållanden
har man vid tidigare beräkningar
fått fram alltför stora siffror för
de största städerna här i landet. I själva
verket visar den undersökning, som jag
här hänvisar till, att dessa stora kvotorter
ha fått en större tilldelning av
lägenheter än vad de rimligen skulle
vara berättigade till. Även om de inte
fått så mycket för stor tilldelning som
denna undersökning visar, är jag dock
för min del övertygad om att de inte
med skäl kunna anse sig missgynnade.
Vi ha sett, hur Stockholm till och med
har fått påökning på sin kvot i ett viktigt
fall —- jag syftar på tunnelbanan.
Det lär vara omöjligt att i denna dag
över huvud taget kunna säga, hur mycket
detta väldiga projekt kommer att

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

kosta. Jag vill emellertid hålla för troligt
att det är ganska väsentliga summor,
som Stockholm drar åt sig i rena
tillägg, utan att det i dagens situation
egentligen blir några bostäder för flera
människor. Man kan inte komma ifrån
att inskränkningarna i byggnadstillstånden
skett så, att landsbygden bär blivit
verkligt missgynnad.

I enlighet med vad som anförts i en
motion ifrån den grupp som jag tillhör
— det gäller motion nr 291 i denna
kammare — är det oavvisligt att landsbygden
bör beredas en starkare ställning
när det gäller kvotfördelningen.
Eljest komma vi inte att kunna hålla
kvar på landsbygden ens det folk, som
vi ha där för närvarande. Jag trodde
att vi voro tämligen överens om att
flykten från landsbygden fortgått så
långt, att det icke är önskvärt ur några
som helst synpunkter att den får fortgå
något väsentligt längre.

Jag skulle vilja, herr talman, göra ett
tillägg. Från storstädernas sida genmäles
att folk på landsbygden i alla fall
har tak över huvudet. Men det är dock
också ganska klart, att när man i städerna
arbetar med näbbar och klor för
att få nya, moderna lägenheter, som
kunna fylla fordringarna för tilläggslån,
trekronorsbidrag och allt vad det
heter, är det inte riktigt att ej låta landsbygden
få utföra klart erforderliga förbättringar
i det bostadsbestånd som
finns där och som ofta är svnnerligen
dåligt.

Herr talman! Under dessa förhållanden
menar jag att det är rimligt att riksdagen
gör det uttalande, som är gjort
i reservation nr 7), och som jag ber att
få yrka bifall till.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Visserligen tycker jag i likhet med herr
Ivar Persson, att det är ganska bra att
det är så dåligt med bostäder till exempel
bär i Stockholm, att folk av rädsla
för att få gå brandvakt på gatorna inte
vågar flytta hit — det är kanske inte
så dumt ur många synpunkter. Men jag
har under utskottsbehandlingen överty -

gat mig om att även om det skulle bli
ungefär den fördelning, som Kungl.
Maj :t antytt — den är ju inte fastställd,
ty det är igångsättningsbeskeden som
behövas ytterligare och som äro de avgörande
-— komma nog förhållandena i
vissa av de större städerna att bli ännu
sämre på grund av den naturliga folkökningen
inom städerna. Även om man
så mycket som möjligt vill gynna landsbygden
eller, rättare sagt, landsorten —
»landsorten» är nog i det bär sammanhanget
ett riktigare ord, som herr Ivar
Persson kanske bort använda i stället,
tv det är nog rätt många tätorter på
landsbygden som inte äro kvotbelagda
— tror jag att rättvisan bjuder oss att
erkänna, att det finns litet större chanser
på landsbygden att restaurera äldre
hus. Det sker ju också i ganska stor omfattning.
Jag tror att en hel del byggnader
på landsbygden, om de restaureras,
bli nästan bättre än nya hus som man
bygger. Jag tror att detta är någonting
som i viss mån har gjort att man inte
på rena landsbygden bär stannat i samma
rent ut sagt ganska förtvivlade läge
som på många av tätorterna. Det är av
den orsaken, som jag tycker att man
rent objektivt har svårt att påstå, att det
är riktigt att här göra några mera betydande
framstötar för att till förmån
för landsbygden få ett uttalande — något
annat blir det ju inte. Annars är det
nog riktigt att vi här i landet gett Kungl.
Maj:t mycket stora fullmakter, som man
ständigt får korrigera. Därför tycker
jag att man bör sätta in all kraft på att
ändra dessa fullmakter, när det är verkligt
nödvändigt, men i övrigt tror jag
att det iir bättre minska antalet fullmakter.
Men det kunna vi inte göra i
kväll. Med hänsyn härtill ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Herr Ivar Persson åberopade en
artikel i Göteborgs Handelstidning som
bevis för att landsbygden på detta område
hade särskilt missgynnats. Jag vill
bara meddela herr Persson, att om han
studerat efterföljande nummer i Han -

70 Nr 20. Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

delstidningen, hade han i numret för
fredagen den 20 maj fått veta, att generaldirektören
Alf Johansson i en brett
upplagd artikel bemött denne licentiat
—• Sven Rydenfelt hette han visst —
och Rydenfelt har fått erkänna att han
i väsentliga delar tagit fel. Jag menar
att tidningsartiklar är det kanske inte
så lämpligt att åberopa i en riksdagsdebatt,
men då herr Ivar Persson tidigare
gjort det anser jag att jag kan göra det
nu också.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av herr Gustav Emil Andersson in.
fl. vid punkten anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Persson, Ivar, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 171 punkten
X, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gustav Emil Andersson
m. fl. vid punkten anförda reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Persson, Ivar, begärde
rösträkning, verkställdes nu vote -

ring medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 23.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten XI.

I denna punkt hade utskottet på åberopade
grunder hemställt, att riksdagen
måtte, beträffande frågan om kommunal
myndighets turordningsförslag och överklagande
av beslut angående byggnadstillstånd,
avslå i motionerna I: 80 och
II: 150 gjord framställning om utfärdande
av direktiv.

Herrar Johan Bernhard Johansson,
Mannerskantz, Sundelin, Boman i Kieryd
och Ståhl, fröken Elmén samt herr Birke
hade enligt en med 8 betecknad reservation
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, beträffande frågan
om kommunal myndighets turordningsförslag
och överklagande av beslut angående
byggnadstillstånd, med bifall till
motionerna I: 80 och II: 150 i denna
del, besluta hos Kungl. Maj:t göra framställning
om utfärdande av direktiv.

Herr MANNERSKANTZ: Herr tal man!

Här är det närmast fråga om att
regeringen skulle ge direktiv till bostadsstyrelsen,
vilka skulle föreskriva,
att den inte får vara partisk, när turordningsförslagen
göras upp, och att
den bör se till, att möjligheter finnas
att överklaga även dylika turordningsförslag.

Denna fråga har ju dryftats ganska
ingående, och jag skall därför på denna
punkt inskränka mig till att yrka bifall
till reservationen. Jag skulle dock
vilja be folkpartirepresentanterna observera,
att det kan finnas anledning för
dem att ge sin anslutning till denna reservation.

Herr ANDERSON, IWAR: Herr talman!
Det är rätt intressant att från håll,
där man eljest i allmänhet går till

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.
Punkterna XII—XV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

storms mot all centraldirigering, få höra,
att man nu vill, att ytterligare direktiv
skola utfärdas. Jag tror för min del
att alla kommunalmän, som syssla med
dessa spörsmål, anse att det finns mer
än nog av paragrafer och direktiv.
Skulle man önska någonting, vore det,
såsom jag sade tidigare, i stället en förenkling
av det hela. Det är så många
omständigheter, som kunna spela in
när det gäller att ta ställning till vilket
bygge, som inom den snävt tillmätta
kvottilldelningen skall släppas fram.

Jag skall, herr talman, inte gå in på
kvottilldelningen, ty den ha vi, såsom
herr Karlsson i Munkedal påpekat, ingen
anledning att nu närmare syssla med,
men jag ber att få passa på tillfället att
säga, att den procentberäkning, som tilllämpas
vid tillståndsgivningen för närvarande
— d. v. s. att man inte får utnyttja
mer än 30 procent av kvottilldelningen
under första och andra kvartalen,
25 procent under det tredje och
återstoden under det fjärde kvartalet —
försvårar för de kommunala myndigheterna
att mera rättvist ge tillstånd för
de olika byggena, ty då måste man ju
även ta hänsyn till storleken av bygget.

Nu har det startats så många slags
byggnadsfirmor, att det finns all anledning
för kommunalmännen att gallra.
Men låt för all del det mått av kommunal
självbestämningsrätt, som finns i
detta avseende, vara kvar. Jag litar i
detta fall mera på kommunalmännen än
på, såsom det brukar heta, »herrarna i
Stockholm», ja, man kanske kan tillägga
»herrarna i residensstäderna».

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard Johanssons
in. fl. vid punkten anförda reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, vilka förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten XVI.

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna I: 294 och II: 374, i
vad de berörde detta anslag, till Hyresrabatter
för mindre bemedlade, barnrika
familjer för budgetåret 1949/50 under
femte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 21 000 000 kronor.

I den av herr Johan Bernhard Johansson
in. fl. avgivna, med 5 betecknade reservationen
hade hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Majrts förslag samt motionerna I: 294
och II: 374, i vad de berörde detta anslag,
till Hyresrabatter för mindre bemedlade,
barnrika familjer för budgetåret
1949/50 under femte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 15 000 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Med hänsyn till att kammaren nu fattat
beslut om att även tvåbarnsfamiljerna
skola ha bostadsbidrag, anser jag mig
inte kunna yrka på att förevarande anslag
skall utgå med 15 miljoner kronor,
utan vi få stå vårt kast och anvisa de 6
miljonerna ytterligare.

Jag bär, herr talman, intet yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt.

Punkterna XVII och XVIII.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten XIX.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna I: 291 och
II: 372, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att anslag till bidrag till främjande av
bostadsbyggande på landsbygden icke
skulle anvisas för budgetåret 1949/50.

Enligt en vid punkten avgiven, med 9
betecknad reservation hade herrar Glis -

Nr 20.

Tisdagen den 24 mai 1949 em.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

tav Emil Andersson, Ivar Persson, Rubbestad
och Pettersson i Dahl ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I: 291
och II: 372, så vitt nu vore i fråga, till
Bidrag till främjande av bostadsbyggande
på landsbygden för budgetåret 1949/
50 under femte huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 2 500 000 kronor.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
De flesta miljonerna av den bostadssubvention,
som det här är fråga om, komma
ju städer och tätorter till godo. Den
punkt, som nu är föredragen, gäller endast
landsbygden'', och jag tycker det ser
illa ut, att den skall vara alldeles tom.
Det sägs visserligen av departementschefen
och utskottet, att det finns utsikter
till att medel skola bli över från
tidigare anvisade anslag. Det beräknas
att 15 miljoner kronor skola komma att
stå till förfogande för ny långivning. Det
tror jag emellertid är något osäkert.

I den motion, som har väckts på denna
punkt, har föreslagits anvisande av
2,5 miljoner kronor till främjande av bostadsbyggandet
på landsbygden. Det är
ju känt av oss alla, att bostadsförhållandena
på landsbygden äro långt ifrån tillfredsställande
och att där behövs en sanering.
På landsbygden finns det mycket
fattigt folk, som inte har råd att
rusta upp sina bostäder och som därför
behöver det stöd, som kan erhållas av
staten. Jag har en mångårig erfarenhet
från min verksamhet i egnahemsnämnden
av hur mycket gott de medel ha
gjort, som riksdagen ställt till förfogande
för bostadsförbättring på landsbygden.
Det är också att sätta värde på, att
människor vilja bo kvar på landsbygden
i dessa dåliga bostäder. Det vore
inte för mycket begärt, att landsbygdens
krav bleve i större utsträckning tillgodosedda
både när det gäller kvoteringen,
som man här tidigare i kväll talat
om, och när det gäller att ställa medel
till förfogande för upprustning av dessa
mindre bemedlades bostäder.

Under denna punkt faller också frågan
om vatten och avlopp för landsbygdens
hushåll. Även för dessa ändamål
skola ju de medel, som man väntar skola
stå till förfogande, räcka till. Riksdagen
har nu en gång högtidligen lovat landsbygdens
hårt arbetstyngda husmödrar
att få vatten- och avloppsfrågan löst, och
jag behöver inte för kammarens ärade
ledamöter framhålla det behjärtansvärda
i denna hjälp. Jag tror att vi alla äro
besjälade av en vilja att så snart som
möjligt söka se till, att landsbygdens bostäder
bli försedda med denna bekvämlighet.

Det synes oroande, att för dessa olika
ändamål inte upptagits ett öre under förevarande
punkt utan att vi endast ha
att lita till det löfte, som har givits, att
pengar väntas bli över. Ja, jag vet på
vilket sätt de kunna bli över. En person
har inte kunnat få sina arbeten färdiga
inom den bestämda tiden på grund av
att han inte fått byggnadslov eller på
grund av att han inte fått material eller
inte kunnat skaffa pengar i förskott, när
tiden gått till ända, då bygget skulle
vara färdigt. Man skriver så till honom
och frågar, om han är klar, och svarar
han då nej, rapporteras det till bostadsstyrelsen,
att det beviljats honom så och
så mycket i lån, men att han inte har
fått sitt bygge färdigt inom föreskriven
tid. Han får då ingenting, och på det
sättet blir det medel över, som ånyo
kunna användas.

Med hänsyn till vad jag här anfört
borde kammaren kunna gå med på att
fylla ut denna punkt med de 2,5 miljoner
kronor, som det här gäller.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som på denna
punkt är avgiven av herr Gustav Emil
Andersson m. fl. och som har beteckningen
9) i föreliggande utskottsutlåtande.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Även om vi under punkten X i utskottsutlåtandet
hade beslutat i enlighet med
reservationen nr 7), således den reservation
som herr Ivar Persson i Skaber -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Anslag till främjande av bostadsförsörjningen m. m.

sjö talade för, liade det enligt min mening
varit obehövligt med en förstärkning
av förevarande anslag. Det var så
vid behandlingen av detta ärende på avdelningen,
att bondeförbundets representant,
när han yrkade bifall till motionen
— det var inte herr Rubbestad
— inte hade reda på att det fanns 15
miljoner kronor till förfogande. Han
ställde yrkande på ytterligare 2,5 miljoner
kronor, och han föll inte ifrån detta
yrkande, när han fick kännedom om de
reserverade medlen. På det sättet har
han begärt 17,5 miljoner kronor för detta
ändamål. Det är, måste jag säga, en nästan
alltför långt driven envishet, eller
vad man skall kalla det för.

Redan av dessa rent kamerala skäl anser
jag, att det inte finns någon anledning
att under denna punkt yrka på
något anslag, då reservationen är så stor,
att enbart den räcker till för en utvidgning
av verksamheten i förhållande till
innevarande budgetår.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
av herr Gustav Emil Andersson in. fl.
vid punkten anförda reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkten XX mom. 1.

I förevarande moment hade utskottet
på anförda skäl hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
294 och II: 374, i vad de berörde detta
anslag, för budgetåret 1949/50 under fonden
för låneunderstöd anvisa till Tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhiet
ett investeringsanslag av
15 000 000 kronor.

Enligt en med 10 betecknad reservation
hade herrar Johan Bernhard Johans -

son, Mannerskantz och Birke ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
294 och II: 374, i vad de berörde detta
anslag, för budgetåret 1949/50 under fonden
för låneunderstöd anvisa till Tillläggslån
till viss bostadsbyggnadsverksamhet
ett investeringsanslag av
10 000 000 kronor.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Trots den skrivning, som här antagits,
anser jag att det på denna punkt kan
vara befogat med en begränsning av anslaget,
då jag utgår från att kostnaderna
för byggnadsverksamheten komma
att sänkas och då jag förmodar att bostadsstyrelsen
till följd därav kommer
att minska på långivningen, när det gäller
tilläggslån.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den vid punkten avgivna reservationen,
vilken innebär att förevarande anslag
skall utgå med 10 miljoner kronor i
stället för, såsom av Kungl. Maj:t föreslagits,
15 miljoner kronor.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Med åberopande av förut fattade
beslut i förevarande avsnitt av statsutskottets
utlåtande anhåller jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
momentet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Johan Bernhard
Johansson m. fl. vid punkten anförda
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkten XX inom. 2—4 samt punkterna
XXI—XXVI.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. höjd begravningshjälp åt statstjänstemän m. fl.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 172, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa ändringar
i statens allmänna avlöningsreglemente
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet avfattat
sin hemställan i fyra särskilda, med
I—IV betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II.

Ang. höjd begravningshjälp åt statstjänstemän
m. fl.

I denna punkt hade utskottet, med tillstyrkande
av Kungl. Maj:ts i proposition
nr 132 därom framlagda förslag, hemställt,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 11 mars
1949 förordats

a) vidtaga ändringar i de i statens allmänna
avlöningsreglemente meddelade
bestämmelserna rörande semesterersättning,
sjötillägg och begravningshjälp;

b) vidtaga ändringar i de i avlöningsreglementet
för folkskolan meddelade
bestämmelserna rörande begravningshjälp; c)

meddela beslut eller bestämmelser
rörande

förande över stat av pensionsberättigande
statlig tjänst, vilken förenades
med ordinarie, medelst förordnande
tills vidare tillsatt och ej pensionsberättigande
statlig tjänst,

vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning
vid högre kommunal skola samt

beredskapsersättning åt vissa tjänstemän
vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk.

Reservation hade anförts av herrar
Johan Bernhard Johansson, Mannerskantz,
Gustav Emil Andersson, Ivar

Persson, Rubbestad, Pettersson i Dahl
och Birke, vilka ansett, att utskottet bort
avstyrka Kungl. Maj ds förslag om ändring
av bestämmelserna angående begravningshjälp.
I enlighet härmed hade
reservanterna ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Majd att i huvudsaklig
överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
11 mars 1949 förordats

a) vidtaga ändringar i de i statens allmänna
avlöningsreglemente meddelade
bestämmelserna rörande semesterersättning
och sjötillägg;

b) meddela beslut eller bestämmelser
rörande

förande över stat av pensionsberättigande
statlig tjänst, vilken förenades
med ordinarie, medelst förordnande tills
vidare tillsatt och ej pensionsberättigande
statlig tjänst,

vikariatslöneförordnande å rektorsbefattning
vid högre kommunal skola samt

beredskapsersättning åt vissa tjänstemän
vid statens järnvägar och statens
vattenfallsverk.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Jag ber om ursäkt att jag behöver komma
åter, men det har verkligen hopats
många reservationer här i kväll.

Denna fråga rör en ganska liten sak,
nämligen huruvida begravningshjälpen
alltjämt skall utgå med 400 kronor eller
om den skall höjas till 500 kronor.

Vi äro några reservanter som ansett,
att man bör vara följdriktig i detta fall
och inte gå ifrån den lönestoppspolitik
som vi för närvarande föra. I de allmänna
avlöningsbestämmelserna ingår begravningshjälpen
såsom en löneförmån.
Det har sina risker att ändra på löneförmåner
av vad slag det vara må, och
det skälet, att man vill åstadkomma jämställdhet
när det gäller dessa bestämmelser
och bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen,
kan knappast, anse vi,
vara något bärande skäl. I fråga om
olycksfallen gäller det mera en rättslig
fråga. Här är det däremot fråga om en

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. höjd begravningshjälp åt statstjänstemän m. fl.

överenskommelse mellan parter, och vi
ha funnit det vara principiellt riktigast
att inte göra någon ändring i detta fall,
då man eljest är så försiktig när det gäller
lönehöjningar.

Jag ber med det sagda att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Persson, Ivar.

Herr KARLSSON, GUSTAF: Herr talman!
Orsaken till att Kungl. Maj :t föreslår
en höjning av begravningshjälpen
från 400 kronor till 500 kronor är ju att
den begravningshjälp, som utgår enligt
olycksfallsförsäkringslagen, förra året
höjdes till 500 kronor. Dessa bidrag ha
alltid utgått med lika belopp, och därför
har utskottet ansett det motiverat att
höja beloppet även i statens allmänna
avlöningsreglemente.

Jag måste nog säga till herr Mannerskantz,
min gamle vän och trätobroder

— det senare har ju bekräftats här i dag

— att när vi tidigare i dag hört honom
tala om köttransoneringens upphävande,
trots alla risker som därigenom skulle
uppkomma i fråga om prisförhöjningar
och dylikt, och nu hör honom säga, att
han inte kan bifalla förslaget om att
höja begravningshjälpen därför att det
kan äventyra stabiliseringspolitiken, då
måste man komma att tänka på det där
talet om att sila mygg och svälja kameler.
I utskottet var det en sakförståndig
man på lönefrågor, som hade räknat ut
att denna höjning för de statsanställda

— det lär vara omkring 200 000 — gör
1 krona 50 öre om året, eller i promille
uträknat %„ promille. Jag tror inte att
detta medför någon risk för den ekonomiska
stabiliseringen!

.lag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MANNERSKANTZ: Herr talman!
Herr Karlssons i Munkedal sammankoppling
av frågan om köttransoneringens
upphävande med begravningshjälpen
tycker jag nog iir tämligen obefogad.
.lag har inte sagt, att det skulle med -

föra några prisförhöjningar om man
släppte denna ransonering. Jag anser att
priserna på de bästa delarna av den
storboskap, som säljes såsom styckekött
i butikerna, kanske kan höjas, men att
priserna på andra bitar av samma djur,
som nu äro svåra att sälja på grund av
ransoneringen, kunna sänkas, och då
blir prisstegringen kanske plus minus
noll.

Vidare kan man ju inte här bara gå
efter hur litet en höjning betyder. Hur
skall man kunna anföra det argumentet
när det gäller exempelvis subventioneringen
av importvaror o. s. v.? Och vid
avtalsförhandlingar tages ju minsta lilla
sak upp i saxningsarbetet — det har
nog herr Karlsson i Munkedal varit med
om mer än jag — och jag tror att han i
själva verket förstår detta rätt väl.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag ber att till herr Karlsson i Munkedal
få säga, att vi reservanter inte gjort
gällande, att höjningen av begravningshjälpen
skulle äventyra stabiliseringspolitiken.
Vi ha endast sagt, att den är
ett avsteg från principen om stabilisering,
och det tycker jag att även herr
Karlsson i Munkedal skulle kunna instämma
i. Herr Karlsson och hans meningsfränder
ha dock under denna riksdag
i åtskilliga fall varit med om att
avslå framställningar om medel, ehuru
det gällt mindre belopp än vad det
här är fråga om. Här om dagen avslogo
vi till exempel en proposition, i
vilken för ett visst ändamål äskades
34 000 kronor. Det gällde en principfråga
från vissa herr Karlsson närstående
personers sida, men det var inte någon
fråga av tstatsfinansiell betydelse. .lag
skulle ju också kunna peka på att jag
själv, till och med i gemensam votering,
fått en motion avslagen, där det inte
rörde sig om mer än något över 200 000
kronor.

Vi ha, herr Karlsson, talat så mycket
om principer under denna riksdag, att
jag tycker att vi skulle ha detta i friskt
minne även när vi behandla denna i
och för sig riitt obetydliga fråga.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

Jag vidhåller, herr talman, det instämmande
som jag tidigare under debatten
gjorde, varmed jag gav tillkänna min
anslutning till reservationen.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtaridet avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna III och IV.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen
m. m.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 44, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående organisationen
av forskning, undervisning och
försöksverksamhet på mejerinäringerts
område samt av trädgårdsundervisning
och trädgårdsförsök m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen den 25 februari
1949 avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 79, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av ett bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen, bland annat, att godkänna
vissa riktlinjer för organisationen av
den lägre trädgårdsundervisningen samt
att å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa vissa i
propositionen närmare angivna anslag.

1 detta sammanhang hade utskottet behandlat
en inom riksdagens andra kammare
av herr Andersson i Dunker m. fl.
väckt, till utskottet hänvisad motion,
nr 325.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till

Kungl. Maj:ts framställning samt i anledning
av motionen 11:325,

1) godkänna, att den lägre trädgårdsundervisningen
organiserades efter de
riktlinjer, som Kungl. Maj:t uppdragit;

2) fastställa i utlåtandet införd personalförteckning
för Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut;

3) godkänna i utlåtandet införd avlöningsstat
för Alnarps lantbruks-, mejerioch
trädgårdsinstitut, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1949/
50;

4) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa vissa
under punkten angivna anslag;

5) å kapitalbudgeten för budgetåret
1949/50 under statens allmänna fastighetsfond
anvisa under denna punkt angivna
anslag.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Beträffande trädgårdsskolorna har i
propositionen föreslagits, att grov- och
rutinarbetet skall borttagas från utbildningen,
varefter denna skall omfatta lektioner,
demonstrationer, arbetsövningar
och exkursioner. Kurstiden nedbringas
härigenom från två år till omkring 1572
månader. I motionen II: 325 har däremot
yrkats, att trädgårdsskolorna i avvaktan
på närmare erfarenheter av huru lärlingsutbildningen
kommer att utfalla
skola liksom hittills anordna tvååriga
praktisk-teoretiska kurser. Tillika har i
motionen hemställts, att de regler, som
gälla mellan parterna på arbetsmarknaden,
skola tillämpas jämväl vid den tvååriga
kursen, i den mån praktiskt arbete
förekommer i denna.

Vad som anförts till förmån för borttagandet
av grov- och rutinarbetet förtjänar
enligt utskottets mening beaktande
framför de farhågor, som uttalats i
fråga om en dylik reform. Utskottet vill
därför ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag
i förevarande hänseende. Såsom
framhållits i propositionen är dock förslaget
i dessa delar att betrakta endast
såsom en norm, från vilken avvikelser
skola kunna ske, därest så finnes påkallat.
Möjlighet bör således föreligga att

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. organisationen av
anordna tvååriga kurser på sätt i motionen
föreslagits. Med hänsyn till att arbetsvillkoren
under den praktiska delen
av lärlingsutbildningen skola regleras genom
frivilliga överenskommelser mellan
parterna på arbetsmarknaden, torde det
icke få anses uteslutet att på enahanda
sätt lösa frågan om villkoren för elevernas
praktiska arbete i kurser, dör grovoch
rutinarbete må förekomma.»

Reservation hade avgivits av herr Boman
i Stafsund, som ansett, att utskottets
yttrande bort i vissa delar hava den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning samt bifall till motionen
II: 325,

1) godkänna, att den lägre trädgårdsundervisningen
organiserades efter de
riktlinjer, som i reservationen uppdragits; 2)

fastställa--— (lika med punk terna

2—5 av utskottets hemställan);

6) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning angående förläggandet
av en trädgårdsanläggarskola till
Bergianska trädgården samt angående
förläggandet av trädgårds- och lantbruksundervisningsanstalter
till Svartsjö.

I den av reservanten föreslagna motiveringen
hade det senare av de nyss
återgivna styckena av utskottets yttrande
ersatts av följande uttalande:

»Enligt propositionen skall den föreslagna
undervisningen vid trädgårdsskolorna
bygga på en fyraårig organiserad
lärlingsutbildning. En av lantbruksstyrelsen
år 1946 i samarbete med hushållningssällskapen
verkställd undersökning
har emellertid givit vid handen, att möjligheten
är mycket liten att finna enskilda
trädgårdar, som iiro lämpade för sådan
lärlingsutbildning. Detta förhållande
har bestyrkts av att trädgårdsyrkets
lärlingsnämnd, som varit verksam under
år 1918, trots omfattande propaganda
lyckats kontraktsbinda endast tre
lärlingar, därav en vid lantbruksakademiens
trädgårdsskola. På grund härav
synes det utskottet lämpligast, att de nu -

den lägre trädgårdsundervisningen m. m.
varande tvååriga lärokurserna bibehållas
tills vidare i avbidan på närmare
erfarenhet av huru den föreslagna lärlingsutbildningen
kommer att utfalla.
Med hänsyn till att arbetsvillkoren under
den praktiska delen av lärlingsutbildningen
skola regleras genom frivilliga
överenskommelser på arbetsmarknaden,
torde det icke få anses uteslutet att på
enahanda sätt lösa frågan om villkoren
för elevernas praktiska arbete i kurser,
där grov- och rutinarbete skall förekomma.
»

Herr ESKILSSON: Herr talman! Vid
sin behandling av frågan om den lägre
trädgårdsundervisningen har jordbruksutskottet
stannat för att i likhet med departementschefen
föreslå, att Adelsnäs
trädgårdsskola vid Åtvidaberg i fortsättningen
inte skall erhålla något statsunderstöd.
Såsom motivering för detta förslag
anför utskottet, dels att skolan inte
är belägen inom egentligt trädgårdsodlarområde
och att läget dessutom är
ogynnsamt ur fruktodlarsynpunkt, dels
att skolan ligger på enskild mark samt
att överenskommelse icke kunnat träffas
med fastighetens innehavare om
överlåtelse av lämpliga markområden
för ändamålet.

Den första invändningen, att skolan
inte skulle vara belägen inom egentligt
trädgårdsodlarområde, har jag svårt att
förstå. Adelsnäs ligger på gränsen mellan
norra Kalmar län och Östergötland.
De naturliga förutsättningarna beträffande
jordmån och klimat påminna väl
mest om de förhållanden, som råda i
norra Tjust i Kalmar län, och norra
Tjust är, såsom en del av kammarens
ledamöter torde veta, ett mycket förnämligt
fruktodlingsområde. Vad Östergötland
beträffar torde förutsättningarna
både för trädgårdsodling i allmänhet
och för fruktodling i synnerhet inte behöva
betvivlas.

Läget anser jag därför inte att man
kan beteckna såsom olämpligt, iiven om
det inte kan betraktas som idealiskt,
men det är viil inte heller precis nödvändigt
att eu skola, som skall utbilda
trädgårdspersonal, förlägges till en plats,

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

där förhållandena i alla avseenden äro
idealiska. Man kanske kan vinna lika
goda resultat, om skolan i detta avseende
inte arbetar under fullt idealiska
villkor.

Den andra invändningen, att skolan
ligger på enskild mark och att marken
inte kan förvärvas, är måhända väsentligare.
Man får dock förstå de bevekelsegrunder,
som varit avgörande för
markägaren. Såväl styrelsen för trädgårdsskolan
i Adelsnäs som föreningen
Sveriges trädgårdskonsulenter har emellertid
uttalat, att man ytterligare bör undersöka
möjligheterna att finna en lämplig
ekonomisk form för att bibehålla skolan
på dess nuvarande plats.

Utskottet framhåller i likhet med departementschefen,
att ett genomförande
av hela det förslag, som 1946 års trädgårdsundervisningskommitté
har utarbetat,
förutsätter omfattande och kostnadskrävande
byggnadsarbeten, som under
nuvarande förhållanden icke kunna
komma till stånd. Endast dylika arbeten,
som äro av mindre omfattning och mindre
kostnadskrävande, skulle således kunna
komma till utförande omedelbart.

Det är då förvånande att man finner
det nödvändigt och lämpligt att nedlägga
denna undervisningsanstalt, innan
ännu praktiska erfarenheter vunnits av
den nya lärlingsutbildningen. Trädgårdsskolan
vid Adelsnäs är gammal och
har ett mycket gott anseende. Den räknas
såsom en av de städse bäst skötta
skolorna av detta slag i landet. Stora
skaror elever ha under årens lopp utbildats
för praktiskt trädgårdsarbete vid
denna skola. Där finnas redan färdiga
och uppväxta anläggningar, som erbjuda
goda möjligheter för undervisning.
Skolan har dessutom den fördelen, att
den inte drar några stora årliga kostnader
för staten. Bidraget för driften vid
skolan utgör för närvarande 15 000 å
16 000 kronor om året. Det finns således
anledning att fråga sig, om det är nödvändigt
att lägga ned undervisningen
vid denna skola, innan de nya utbildningsformerna
ännu prövats.

Utskottet har inte varit fullständigt
enigt. En ledamot, herr Boman i Staf -

sund, har bland annal på denna punkt
reserverat sig och föreslagit att statsbidrag
tills vidare skall utgå till skolan
enligt nu gällande grunder.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till herr Bomans reservation evad
den gäller den lägre trädgårdsundervisningens
ordnande.

I detta anförande instämde herr Sanne
och herr Nilzon, Ivar.

Herr BJÖRCK: Herr talman! Det föreliggande
förslaget till trädgårdsundervisningens
ordnande har, kan man säga, i
stort sett hälsats med tillfredsställelse
såväl av trädgårdsodlarna som av övriga
som beröras av förslaget. För trädgår
dsundervisningskommitténs ledamöter
är det också en glädje att kunna
konstatera, att såväl Kungl. Maj :t som
jordbruksutskottet i stort sett äro eniga
med kommittén om det förslag, som
här föreligger.

Jag vill endast i största korthet beröra
några av de frågor, där meningarna äro
delade. Jag syftar här på vad reservanten
inom jordbruksutskottet har framhållit,
liksom på några av remissyttrandena
och även på vad den ärade representanten
på östgötabänken nyss anförde.

Reservanten påpekar, att lärlingsutbildningen
på trädgårdsodlingens område
inte är så synnerligen väl ordnad.
Det är svårt att få lärlingar, likaså att
finna enskilda trädgårdar, som äro lämpade
för sådan lärlingsutbildning, säger
han. Jag vill erinra om att denna svårighet
inte endast förekommer inom
trädgårdsyrket, utan är karakteristisk
för alla hantverksyrken. De låga födelsetalen
under hela 1930-talet ha gjort,
att svårigheterna att få lärlingar antagligen
komma att bestå under åtskilliga
år framåt.

Hitintills har det emellertid inte varit
någon svårighet att få elever till trädgårdsskolorna.
De fem trädgårdsskolor
vi ha här i landet — de tre statsunderstödda
jämte skolorna i Alnarp och
Bergianska trädgården här i Stockholm,
vilken senare ju är en stiftelse — ha i
regel varje höst haft betydligt flera so -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

kande än som kunnat antagas. Man har
därför kunnat välja ut dem, som varit
bäst meriterade och haft den längsta
praktiken. Inte heller i fortsättningen
torde det bli svårt att få elever till trädgårdsskolorna,
även om svårigheterna
att få lärlingar komma att bestå under
åtskilliga år framåt. Ungdomarna äro
eftersökta nu för tiden och få i regel
goda löner inom de olika yrkena. Därför
vilja de inte gärna binda sig för en
flerårig utbildning inom trädgårdsyrket,
förrän de lärt känna yrket och blivit
på det klara med hur de trivas med
arbetet o. s. v. I regel arbeta de unga
som elever vid någon större eller mindre
herrgårdsträdgård, som arbetare i handelsträdgård
o. s. v. Efter några år, då
de förvärvat praktik, söka de sig in vid
trädgårdsskolorna, och om de ha något
så när goda betyg bli de antagna, även
om de inte ha lärlingsutbildning.

Både inom trädgårdsnäringen och
andra grenar har man försökt att på
olika sätt ordna lärlingsutbildningen.
Ännu har man inte lyckats, men vi skola
hoppas att resultaten i framtiden skola
bli bättre. Bristen på lärlingar inom
trädgårdsyrket gör emellertid, att det
enligt min mening är föga välbetänkt
att, såsom reservanten har gjort, yrka
på att de tvååriga kurserna vid trädgårdsskolorna
skola bibehållas.

När det gäller förläggningen av trädgårdsskolorna
äro meningarna också delade.
”Hitintills ha vi haft tre statsunderstödda
skolor och dessutom den statliga
skolan i Alnarp samt Bergianska trädgårdsskolan.
Trädgårdsundervisningskommittén
har ansett, och dess mening
delas av departementschefen liksom av
utskottet, att tre statliga skolor böra
räcka. Meningen är att i någon mån utbygga
dessa tre skolor, så att de kunna
ta emot flera elever och därigenom bli
mera bäriga ekonomiskt än de Dittills
varit. Därmed är inte sagt, att vare sig
Adelsniis trädgårdsskola eller Bergianska
trädgårdsskolan måste läggas ned,
men Adelsniis trädgårdsskola kan åtminstone
inte tills vidare räkna med att
få statsunderstöd. Den Bergianska trädgårdsskolan
bär ju hittills arbetat utan

statsunderstöd, och man anser att den
kommer att reda sig också i fortsättningen.
Denna skola, som drives av en
stiftelse som tillkom genom en donation
för över hundra år sedan, har som bekant
ett mycket gott anseende.

Här har nämnts, att Adelsnäs trädgårdsskola
är mycket val skött. Jag har
ingen anledning att hysa en annan uppfattning,
men om man jämför med Östergötland,
Skåne eller Mälardalen måste
man säga, att Adelsnäs trädgårdsskola
inte ligger i något utpräglat trädgårdsområde.
Utskottet har liksom departementschefen
framhållit, att om de
föreslagna tre statliga trädgårdsskolorna
visa sig otillräckliga, bör en ny skola
eventuellt förläggas till västra Sverige,
i trakten av Göteborg, som ju är ett
stort trädgårdsområde.

En av huvudorsakerna till att inte
Adelsnäs kan komma i fråga såsom
statsunderstödd trädgårdsskola är emellertid
att marken där, såsom herr Eskilsson
nyss antydde, äges av enskild
person. Ägaren har begärt statsunderstöd
för vissa byggnadsarbeten, och såväl
lantbruksstyrelsen som kommittén
har förklarat, att de inte hade någonting
emot att föreslå bidrag, under förutsättning
att ägaren överlät den mark, där
trädgårdsskolan ligger, till en särskild
stiftelse. Ägaren har emellertid inte velat
gå med på detta, och därför har varken
lantbruksstyrelsen eller kommitterade
ansett sig kunna tillstyrka statsbidrag.
Herr Eskilsson nämnde att man
kan dröja med vissa byggnadsarbeten
vid Adelsnäs, men det är ju meningen
att bygga ut trädgårdsskolorna både vid
Experimentalfältet och Alnar]) i viss utsträckning,
och skolan på Adelsnäs kommer
följaktligen att bli något eftersatt.
Jag skall emellertid inte upptaga tiden
med alt citera vad utskottet säger om
Adelsnäs trädgårdsskola, utan jag ber
att få hänvisa till s. 44 i utlåtandet, där
var och eu kan la del av utskottets motivering.

Meningarna ha varit ganska delade
även när det gäller lantbruksakademiens
trädgårdsskola vid Experimentalfältet.
Denna skola ligger ju så nära Stockholm

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

att man antar, att marken förr eller senare
kommer att behövas för andra ändamål.
Trädgårdsundervisningskommittén
har undersökt möjligheterna att finna
någon annan, mera lämplig plats
för denna trädgårdsskola, men resultatet
har blivit negativt. Kommittén trädde i
förbindelse med 1945 års markkommission,
som förvaltar marken inom Djurgårdsområdet
—detta är ju statlig mark,
som kronan disponerar efter riksdagens
godkännande, som det heter. Markkommissionen
svarade oss, att den ännu ej
tagit slutlig ståndpunkt till dispositionen
av ifrågavarande markområde. Kommissionen
ansåg emellertid, »att kommittén
borde inrikta sig på att avveckla
trädgårdsskolan vid Experimentalfältet
för att frigöra marken där för andra,
allmännyttiga institutioner eller som
fritidsområde för allmänheten». Av detta
senare yttrande framgår, att behovet
av här ifrågavarande markområde för
byggnader inte synes vara så särskilt
trängande.

Såväl Kungl. Maj:t som jordbruksutskottet
är emellertid enigt om att trädgårdsskolan
vid Experimentalfältet så
snart som möjligt bör flyttas bort från
detta område. Man har tänkt sig — och
både departementschefen och utskottet
synas vara inne på den linjen —• att
kunna flytta denna trädgårdsskola till
Svartsjö före detta kutngsgård. Enligt
vad inrikesdepartementet har upplyst
om kan man räkna med att alkoholistanstalten
på Svartsjö kommer att nedläggas
inom en nära framtid. Det kommer
kanske att dröja åtskillig tid, innan
denna lösning är klar, men utskottet synes,
liksom också reservanten, anse att
detta skulle vara en god lösning av frågan.

En annan tvistig fråga gäller placeringen
av triidgårdsanläggarskolan. Några
vilja, och till dem hör även reservanten,
ha denna skola förlagd till Bergianska
trädgården. Åtskilligt talar för
att Bergianska trädgårdsskolan skulle
lämpa sig för detta ändamål, och inom
trädgårdsundervisningskommittén fanns
stort intresse för en sådan lösning. Sedan
vi grundligt undersökt problemet,
måste vi emellertid för vår del avstyr -

ka denna lösning. Byggnadskostnaderna
skulle nämligen uppgå till inte mindre
än 800 000 kronor.

Det är rätt intressant att konstatera,
att den förra utredningen rörande denna
fråga — som utfördes av dåvarande
statssekreteraren, numera ledamoten av
denna kammare herr Näsgård tillsammans
med fem andra sakkunniga —
kom till samma resultat. Denna utredning
ansåg, att det skulle bli för dyrt
att förlägga denna skola till Bergianska
trädgården, och vidare framhöll man
att markområdet där var något för litet,
vilket också vi ha sagt i vår utredning.
Också herr Näsgård föreslog därför, att
trädgårdsanläggarskolan skulle förläggas
till Experimentalfältet.

En omständighet, som talar för denna
lösning, är att jordbruksförsöksanstalten
den 1 juli i år kommer att flyttas
från Experimentalfältet till lantbrukshögskolan
i Ultuna. Åtskilliga
byggnader vid Experimentalfältet bli i
det sammanhanget lediga och kunna tagas
i bruk för att utvidga Experimentalfältets
trädgårdsskola och även för trädgårdsanläggarskolan.
Detta är en av orsakerna
till att vi anse, att trädgårdsskolan
vid Experimentalfältet kan ligga
kvar där tills vidare, kanske under 15 å
20 år framåt.

Också i fråga om lärotidens längd ha
olika meningar gjort sig gällande. Trädgårdsundervisningskommittén
har ansett,
och departementschefen har liksom
utskottet anslutit sig till kommitténs
uppfattning, att en tid av ett år
och fyra månader skulle vara tillräcklig
för att eleverna skola kunna inhämta
de nödiga kunskaperna, om grovarbete
uteslutes från undervisningen. Man får
därigenom möjlighet att avsevärt utöka
antalet lektionstimmar och tiden för experiment
och övningar ute i det fria.
Man vinner då åtskillig tid, och den
hittillsvarande lärotiden av två år bör
kunna minskas enligt kommitténs förslag.
Förutsättningen är att statsanslaget
till trädgårdsskolorna blir så pass mycket
högre, att de kunna reda sig ekonomiskt
utan att alltför mycket anlita eleverna
som arbetare. Meningen är också,
att eleverna skola få statsstipendier, så

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. organisationen av den lägre trädgårdsundervisningen m. m.

att de kunna betala för mat och husrum
vid skolan.

Detta är i stort sett vad jag har att
säga. Vi äro inom kommittén glada över
att såväl utskottet som departementschefen
är ense med oss om att en lärotid
på ett år och fyra månader bör vara
tillräcklig. Det praktiska arbetet böra
eleverna ha hunnit klara av innan de
komma in vid skolorna. Ansökningarna
ha ju hittills varit så pass talrika, att
man kunnat välja ut dem som haft den
längsta praktiken. Vid skolorna här i
Stockholm har som regel ingen antagits
till elev utan att ha fem eller sex års
praktik, och då ha de sannerligen hunnit
lära sig grovarbete tillräckligt, så
att man bör kunna koncentrera sig på
den teoretiska undervisningen.

Jag anser mig, herr talman, i stort
sett kunna yrka bifall till utskottets hemställan.
Vad man skulle kunna önska vore,
att kommitténs förslag kunde realiseras
i större utsträckning än som nu
föreslås av departementschefen och utskottet,
men vi förstå att situationen på
det statsfinansiella området lägger hinder
i vägen för detta. Kommittén har
som bekant även förordat inrättande av
en trädgårdshögskola, och vi hoppas att
det inte skall dröja alltför länge innan
detta önskemål liksom övriga kvarstående
förslag från kommitténs sida kan
realiseras.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Till
min stora tillfredsställelse framställde
herr Björck inte något annat yrkande
än om bifall till utskottets utlåtande.
Därför har jag ingen anledning att här
särskilt dröja vid vad han yttrade.

Den förste ärade talaren, herr Eskilsson,
uppehöll sig i huvudsak vid en enda
punkt i utskottets föreliggande utlåtande,
nämligen frågan om Adelsnäs
trädgårdsskola. Herr Eskilsson anförde
eu del av de synpunkter utskottet ansett
tala för att icke statsbidrag fortfarande
skulle utgå till denna trädgårdsskola.
■lag skall endast ytterligare be att få
påpeka, att den förebragta utredningen
har visat, såsom det också står i utskottets
utlåtande, att denna skola ej ligger

(! Första kammarens protokoll 1949. Nr 20.

inom något egentligt trädgårdsodlarområde,
att den är ogynnsamt belägen ur
fruktodlingssynpunkt samt att skollokalerna
ligga på avsevärt avstånd från huvuddelen
av odlingarna under glas, varför
den inre organisationen vid skolan
måste bliva ofördelaktig och medföra betydande
olägenheter för undervisningen.
Utskottet har vidare anfört, att skolan
är belägen å enskild mark samt att överenskommelse
icke kunnat träffas med
fastighetens innehavare om överlåtelse
av lämpliga markområden på en stiftelse,
vilken i fråga om byggnadsbidrag
skulle komma i åtnjutande av samma
förmåner, som tillkomma lantbruksundervisningsanstalter.
Utskottet har även
liksom Kungl. Maj:t anfört en annan
sak — som jag tror berördes av herr
Eskilsson — nämligen att det aktuella
behovet av utbildningsmöjligheter kån
anses fyllt genom kurserna vid Alnarp,
Söråker och Experimentalfältet. Jag vill
dock fästa uppmärksamheten på att utskottet
i enlighet med propositionen har
sagt, att statsbidrag jämlikt nuvarande
grunder böra lämnas för de pågående
huvudkurserna vid Adelsnäs trädgårdsskola.

Jag tror inte att vare sig herr talmannen
eller kammarens ledamöter äro särskilt
trakterade av att man vid denna
sena timme gör några längre utläggningar,
och därför ber jag, herr talman,
att med dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr andre vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, att i avseende på
det nu förevarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels ock, av herr Eskilsson, att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i punkterna 1—5 av den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja besvarad.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk
och skogshantering.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående yrkesutbildning
inom jordbruk och skogshantering
jämte i ämnet väckta motioner.

I en till riksdagen den 4 mars 1949 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 124, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett bilagt utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för samma dag, föreslagit riksdagen
att å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa i propositionen
närmare angivna anslag.

Kungl. Maj :ts förslag innebar viss omorganisation
av den lägre yrkesundervisningen
inom jordbruket och skogshanteringen.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
ett flertal inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

1) dels i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag ävensom motionerna 1:260 och
II: 328, I: 266 och II: 334 samt I: 268
och II: 338, såvitt nu vore i fråga, dels
ock med avslag å motionerna I: 265 och
II: 336, I: 267 och II: 337 samt I: 269 och
II: 335 godkänna att den lägre yrkesundervisningen
inom jordbruket och skogshanteringen
organiserades efter de riktlinjer
som utskottet i det föregående
uppdragit;

2) med bifall till Kungl. Maj:ts därom
framställda förslag samt med avslag
å motionerna I: 268 och II: 338, såvitt
de berörde förevarande fråga, å riksstaten
för budgetåret 1949/50 under nionde
huvudtiteln anvisa under punkten
angivna anslag;

II. att motionerna I: 267 och II: 337,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under
punkten I, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet anfört
bland annat följande:

»Vad jordbrukets yrkesskolor angår
torde man enligt utskottets mening icke
kunna bestrida, att dessa ha ett icke
obetydligt värde, framför allt då det gäller
att bereda ungdom från andra hem
än jordbrukarhem lämplig möjlighet att
komma över till jordbrukets yrkesområden.
De avsevärda kostnader i förhållande
till elevantalet, som onekligen äro
förenade med denna skolform, böra
dock föranleda till att såsom Kungl.
Maj :t framhållit jämväl andra vägar prövas
för meddelandet av sådan utbildning,
som avses med skolornas verksamhet.
I avbidan på den fortsatta utvecklingen
biträder utskottet fördenskull
Kungl. Maj :ts förslag, att jordbrukets yrkesskolor
icke nu skola inordnas bland
de övriga statsunderstödda fasta lantbruksundervisningsanstalterna
utan bibehållas
vid sin nuvarande organisationsform.
Därvid förutsätter utskottet,
att nödig uppmärksamhet likväl kommer
att ägnas behovet av sådana skolor.
»

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Svedberg, Näslund,
Hugo Sundberg, Hseggblom och Jacobson
i Vilhelmina ansett, att utskottets motivering
bort i vissa angivna delar hava
den ändrade lydelse, reservationen visade.
I den av reservanterna föreslagna
motiveringen hade det nyss återgivna
stycket erhållit följande avfattning:

»Vad jordbrukets----jordbrukets

yrkesområden. Vid sådant förhållande
synas tillräckliga skäl ej föreligga att
icke inordna dessa skolor — lämpligen
under den av de sakkunniga föreslagna
benämningen jordbruksskolor — bland
de övriga statsunderstödda fasta lantbruksundervisningsanstalterna.
»

Herr SVEDBERG: Herr andre vice talman!
Vi äro några ledamöter i jordbruksutskottet
som haft en annan uppfattning
än utskottsmajoriteten i fråga
om jordbrukets yrkesskolor.

I den till utskottets utlåtande fogade
reservationen ha vi vågat föreslå, att

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

dessa yrkesskolor skulle inordnas bland
de övriga statsunderstödda lantbruksundervisningsanstalterna.
Därigenom skulle
man framför allt vinna, att dessa yrkesskolor
bleve jämställda med lantbruksundervisningsanstalterna.
Statsbidrag
till driftkostnaderna skulle då kunna
utgå, och eleverna vid jordbrukets
yrkesskolor skulle bli berättigade till
statsstipendier på samma sätt som elever
vid lantmannaskolorna.

När jordbrukets yrkesskolor infördes
såsom en särskild skolform i det statliga
undervisningssystemet, framhölls
det att denna skolform tog sikte på att
möjliggöra, att ungdomar omedelbart efter
avslutad folkskola kunde få tillfälle
till både praktisk och teoretisk undervisning
i jordbruk. Framför allt tänkte
man på att ungdomen från icke jordbrukarhem
tack vare dessa yrkesskolor
skulle få möjlighet att deltaga i denna
teoretiska och praktiska undervisning
och därvid komma underfund med om
ett verkligt intresse för denna yrkesgren
föreligger.

I Norrland ha vi tre yrkesskolor av
detta slag, en i Västerbotten och två i
Norrbotten. Vi reservanter hysa den
uppfattningen, att yrkesundervisningen
där har haft en stor uppgift att fylla.
Eleverna vid dessa skolor ha, efter genomgången
kurs, i stor utsträckning fortsatt
att arbeta inom jordbruket.

Personligen har jag förvånat mig över
att icke en majoritet inom utskottet kunnat
vinnas för den uppfattning, som redovisas
i reservationen. Man talar ju
mycket om flykten från landsbygden och
om svårigheterna att skaffa arbetskraft
till de större jordbruken i södra Sverige,
och det är inte minst med tanke härpå
som jag har förvånat mig över att majoriteten
inom jordbruksutskottet inte har
ansett lämpligt att följa reservationens
linje. Det är ju särskilt bondeförbundet
som i en rätt omfattande propaganda
fört fram dessa synpunkter, och jag har
haft särskilt svårt att fatta denna meningsriktnings
ståndpunkt när det gäller
jordbrukets yrkesskolor.

överskottsarbetskraften i Norrland har
visat stort intresse för denna yrkes -

utbildning. Vi ha trott, att vi inom riksdagen
skulle kunna vinna gehör för den
uppfattningen, att ett stöd till denna yrkesutbildning
är nödvändigt. Departementschefen
har i sitt uttalande på denna
punkt framhållit, att han anser att
denna yrkesundervisning har en uppgift
att fylla i Norrland, och efter vad jag
förstår grundar han sin uppfattning på
att de norrländska jordbruken i allmänhet
inte ha den storleksordningen, att de
ge möjlighet åt ungdomar från andra
hem än jordbrukarhem att få sin första
praktiska undervisning i jordbruk där.

Jag har även hört sägas, att den jordbrukets
yrkesskola, som finnes utanför
Stockholm, bär haft en stor uppgift att
fylla. Eleverna ha rekryterats från
Stockholms stad, och det har visat sig att
de, som ha fortsatt sin utbildning även
sedan de ha slutat vid yrkesskolan, i
fortsättningen ha stannat vid jordbruksnäringen.

Jag tror att det krav, som framställes i
den föreliggande reservationen, är rättvist.
Varför skola de elever det här gäller
ställas i en sämre ställning än de,
som gå i de övriga statliga undervisningsanstalterna?
Böra inte dessa elever
ha samma möjlighet att få statliga stipendier
som de andra? Landstingen och
hushållningssällskapen i de ifrågavarande
länen få själva bidraga med en större
insats till dessa skolor, på grund av att
statsbidragen till deras driftkostnader
äro lägre än de som utgå till de övriga
lantbruksundervisningsanstalterna.

Jag skall inte ytterligare förlänga debatten.
Min förhoppning är att kammarens
majoritet följer reservationen, till
vilken jag ber att få yrka bifall.

Herr NILSSON, BROR: Herr talman!
I egenskap av gammal lantbrukslärare
skall jag be att få uttala min tillfredsställelse
över det förslag, som här föreligger
till antagande av riksdagen.

Det bästa i detta förslag iir, att det
nära anknyter till de gamla institutioner
för lantbruksundervisningen, som vi
ha här i landet. Det innebär sålunda inga
revolutionerande nyheter. Det ger emel -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

lertid möjligheter till bättre anpassning
för lokala önskemål och behov, och det
medför ju också ökade möjligheter till
anslag. Även kurserna ordnas på ett modernare
sätt, varvid större vikt t. ex.
lägges vid maskinhållning och sådant.

Jag hade endast ett par önskemål ytterligare
i denna fråga, och jag delgav
utskottet dem i en motion. Jag önskade
dels att kontrollassistentutbildningen ännu
inte skulle tagas bort från de längre
kurser, som nu finnas vid lantmannaskolorna,
och dels att lärarna vid de föreslagna
sommarkurserna skulle få den
fasta anställning, som utredningen hade
föreslagit. Det ena av dessa önskemål,
det beträffande kontrollassistenternas utbildning,
har utskottet tillmötesgått, men
det andra önskemålet har det inte kunnat
acceptera.

Jag är en smula bekymrad över hur
det skall bli möjligt att få extra lärare
till de ungdomar, som man tänker sig
skola genomgå en s. k. teoretisk och
praktisk sommarkurs, vilken ju är en av
förslagets mera betydelsefulla nyheter.
Meningen är ju att kunna låta unga pojkar
i åldern 15—18 år under 110 dagar
på sommaren få både praktisk och teoretisk
undervisning. Man förstår, att
det blir nödvändigt att ha goda instruktörer
och lärare till ett rätt stort antal
sådana pojkar, om det skall bli något
bevänt med pojkarnas praktiska utbildning.
Man kan inte skicka ut dem hit
och dit till arbeten utan tillsyn. Jag har
svårt att tänka mig att man i skolornas
närhet skall kunna få tag på lämpligt
folk som extralärare för de unga, men
jag hoppas, att herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet inte skall
dröja för länge — om det visar sig, när
dessa kurser för yngre elever komma
i gång, att de äro eftersökta — att ordna
med statsbidrag så att man må kunna
få fasta anställningsformer för dessa lärare.
Statsbidrag skulle även de tillfälliga
extralärarna få, så att det är inte
det man behöver hysa bekymmer för.
Utan det bekymmersamma är varifrån
man skall kunna få folk, som för ett
tillfälligt arbete kan offra så många dagar
under sommaren. Kunde man där -

emot som lärare vid dessa skolor få fast
knyta sådana personer, som gått igenom
driftledarkursen på Alnarp, så bleve
det genast bättre. Man kan nämligen
inte tänka sig, att fast anställd lärarpersonal,
föreståndare och ämneslärare,
skall hinna med även denna utbildning,
och inte heller att de äro tillräckligt
många för att kunna handleda ens ett
tiotal sådana elever i praktisk utbildning.

Jag skulle vilja säga till herr Svedberg,
när han efterlyser, varför bondeförbundet
inte velat gå med på hans reservation
om jordbruksskolorna, att i
varje fall jag för min del inte kan annat
än tycka, att departementschefens ståndpunktstagande
i denna sak är berättigat,
då han ännu en tid vill avvakta resultaten
av dessa skolors verksamhet innan
de så att säga lagfästas som en bestående
form fövr lantbruksundervisning.
Vi ha ju ännu inte prövat dem så värst
länge. Dessutom förmodar jag att man
vill se, hur de nya kurser, som man
kallar för praktisk-teoretiska kurser, vid
lantmannaskolorna skola verka. De borde
nämligen i någon mån, kanske i rätt
stor utsträckning, kunna ersätta jordbruksskolorna.
Där skulle man få ungdom
i åldern mellan 15 och 18 år att under
trevliga former med omväxlande teoretisk
och praktisk verksamhet liksom känna
sig för om jordbrukaryrket passar
dem. Departementschefen har inte heller
släppt tanken på jordbruksskolorna
utan endast skjutit på avgörandet för
att se, hur denna skolform kommer att
verka. Detta tycker jag är en klok ståndpunkt.
Majoriteten inom utskottet har
därför inte velat gå med på reservationen.

Hushållningssällskapens kursverksamhet
är även den, tycker jag, förståndigt
lagd, och hushållningssällskapen ha givits
den frihet, som de behöva för att
kunna ordna kortare kurser av de mest
skiftande slag. Särskilt är att glädja sig
åt att propositionen erbjuder möjlighet
till frihet att kunna anpassa undervisningen
efter lokala behov och efter egna
initiativ ute i bygderna.

Jag har ingen anledning att göra något

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

annat yrkande, herr talman, än om bifall
till jordbruksutskottets utlåtande.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Såsom
framgår av det föreliggande utlåtandet
ha reservanterna i huvudsak yrkat,
att jordbrukets yrkesskolor bort inordnas
bland övriga statsunderstödda fasta
lantbruksundervisningsanstalter, alltså
lantmannaskolor och lantbruksskolor,
varvid förmånligare statsbidrag borde
utgå, ävensom att eleverna vid dessa skolor
borde få erhålla stipendier.

I anledning härav vill jag först fästa
uppmärksamheten vid ett uttalande, som
departementschefen har gjort. Det återfinnes
i utlåtandet å s. 17, där det heter:
»De sakkunnigas förslag, att lantmanna-
och lantbruksskolorna skola bibehållas
i sin nuvarande organisationsform,
vill jag ansluta mig till. Vad som
föreslagits rörande inordnandet av jordbrukets
yrkesskolor under benämningen
jordbruksskolor bland de övriga statsunderstödda
lantbruksundervisningsanstalterna
synes mig däremot fordra närmare
överväganden» — jag ber att få
poängtera de tre sista orden: fordra närmare
överväganden.

Jag kan försäkra herr Svedberg och
andra herrar reservanter, att jag personligen
— och jag vågar säga att så har
varit fallet med samtliga ledamöter inom
utskottet — nog anser och ansett, att
ifrågavarande skolor ha en uppgift att
fylla. Men just på grund av propositionens
uttalande, att det har ställts i utsikt
vissa överväganden beträffande statsbidragets
utgående till dessa skolor, har
utskottet ansett sig böra tillstyrka bifall
till propositionen.

Utskottet har för övrigt sagt, att man
inte kan bestrida, att jordbrukets yrkesskolor
ha »ett icke obetydligt värde,
framför allt då det giiller att bereda
ungdom från andra hem än jordbrukarhem
lämplig möjlighet att komma över
till jordbrukets yrkesområden», cfc.

.lag skall inte trötta med att citera alltför
mycket, men jag kan inte underlåta
alt också framhålla, vad utskottet säger
i fortsättningen, nämligen följande: »I

avbidan på den fortsatta utvecklingen biträder
utskottet fördenskull Kungl. Maj:ts
förslag, att jordbrukets yrkesskolor icke
nu skola inordnas bland de övriga statsunderstödda
fasta lantbruksundervisningsanstalterna
utan bibehållas vid sin
nuvarande organisationsform.»

Därefter följer en mycket viktig mening:
»Därvid förutsätter utskottet, att
nödig uppmärksamhet likväl kommer att
ägnas behovet av sådana skolor.»

Herr talman! Det är ju vanligt, ja,
det är praxis här i riksdagen, att när
en viss fråga är föremål för övervägande
eller utredning, så brukar inte riksdagen
i förväg besluta i en sådan fråga.
Då avvaktar man i stället denna utrednings
resultat.

Det är i huvudsak på dessa grunder
som utskottet har tillstyrkt den kungl.
propositionen, och jag ber med detta
korta yttrande, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr BERGH: .lag skulle tro, herr talman,
att det tjänar ganska litet till att
försöka övertyga någon här i kammaren
om att jordbruksutskottet inte har handlat
som det bort i detta ärende. Vad som
närmast har uppkallat mig är det förhållandet,
att jag i år, liksom några gånger
tidigare, har motionerat om ett sådant
understöd åt eleverna vid jordbruksskolorna,
att dessa skolor skulle verka lika
lockande, som andra för motsvarande åldersstadium
avpassade skolor göra.

Jag trodde, att saken var tämligen klar,
när en sakkunnigutredning enhälligt hade
föreslagit, att dessa skolor skulle inordnas
bland de fasta undervisningsanstalterna.
Bland de sakkunniga — det
kanske intresserar herr Bror Nilsson ntt
höra — befann sig också herr Ivar Persson
i Skabersjö, och han hade samma
mening som de andra sakkunniga. Sedan
de sakkunnigas betänkande framlagts
trodde jag, som sagt, att saken var klar.

Nu har departementschefen haft en
annan mening. Ehuru icke sakkunnig på
detta område, tycker jag ju att det är åtskilligt
som talar för departementschefens
resonemang då han säger, att i mel -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

lersta och södra Sverige kunna dessa
skolor kanske ersättas med andra anordningar.
Men så säger han också, att han
ansluter sig till den mening, som har
kommit till uttryck i en del remissutlåtanden,
att dessa skolor ha en viss betydelse
i Norrland. Jag blev med hänsyn
till detta uttalande förvånad över departementschefens
slutsats. Eftersom av de
fyra skolor av detta slag, som vi ha, tre
ligga i Norrland, hade nämligen den för
mig naturliga slutsatsen av vad departementschefen
sagt varit den, att åtminstone
de skolor, som även enligt departementschefens
mening ha en viss betydelse,
skulle ha föranlett ett annat ståndpunktstagande
än det, som finns i departementschefens
uttalande. Detta i all
synnerhet som existensen av sådana skolor
ju vid en omorganisation givetvis
hade fått prövas i vanlig ordning och det
alltså legat i Kungl. Maj :ts hand att avgöra,
huruvida dessa skolor skulle få bidrag
enligt de nya grunderna eller icke.

När herr Tjällgren, den av mig högt
uppskattade ordföranden i jordbruksutskottet,
nu lämnat sin förklaring, har
just det skett som jag misstänkte skulle
komma att ske, nämligen att jordbruksutskottet
utan vidare mycket följsamt
gått i departementschefens spår och slutit
upp kring samma motivering som departementschefen
anfört. Utskottet har
emellertid skärpt vad som sagts om skolornas
betydelse. Det säger inte, att de
ha en viss betydelse, utan det säger, att
de ha ett otvivelaktigt värde. Men slutsatsen
blir likväl densamma!

Nu har emellertid jordbruksutskottet
haft en god portion tur, då det har kunnat
komma till samma slutsats som departementschefen.
När det tidigare var
fråga om elevunderstöden, kunde jordbruksutskottet
säga, att »utredning pågår».
Så kommo de sakkunniga med en
specialframställning. Då kunde utskottet
inte säga, att utredning pågick, men det
kunde säga, att något förslag från Kungl.
Maj ds sida inte förelåg. Därefter fullbordades
utredningen, och dess innehåll är
redan antytt. Men då följer departementschefen
inte de sakkunniga, utan
han talar om vissa överväganden. Och

nu kan utskottet falla tillbaka i sin gamla
trall igen och säga, att det inte är
riksdagspraxis att man beslutar någonting
i frågor, som äro föremål för övervägande.
Så stå vi där igen, och vi lära
väl få stå och stampa på samma fläck
mycket länge!

Ifall man anser, herr statsråd och herr
ordförande i jordbruksutskottet, att jordbruksskolorna
ha en viss betydelse i en
viss del av landet, så borde man väl inte
vilja sätta dessa skolor på undantag. Det
är väl vidare självklart, att så länge presumerade
huvudmän inte veta någonting
om dessa skolors framtida öde, så dra
de sig för att inrätta sådana. Och de
huvudmän, som redan ha inrättat sådana
skolor, dra sig för att utveckla dem vidare
— det kan rent av hända, att de
sätta i fråga att de skola avvecklas.

Den slutsats, som både departementschefen
och utskottet har dragit, sätter
nämligen såvitt jag förstår dessa skolor
på undantag och animerar ingalunda
vare sig till något nyinrättande eller till
något utvecklande av sådana. Detta svär
en smula, tycker jag, emot uttalandena
om i ena fallet att dessa skolor ha viss
betydelse och i andra fallet att de ha ett
otvivelaktigt värde.

I fråga om utskottets ställningstagande
till elevunderstöden, som är en naturlig
följdsats av den ståndpunkt, man intagit
i fråga om dessa skolors inordnande
bland de fasta undervisningsanstalterna,
skulle jag dessutom vilja göra en
liten randanmärkning till jordbruksutskottets
motivering. Utskottet anger på
denna punkt som särskilt skäl för sitt
avstående från att dessa skolor skola likställas
med andra yrkesskolor, att det
pågår en undersökning om studiehjälp i
allmänhet. Men vad som här har begärts
är ingenting annat än att dessa skolor
må bli likställda med andra. Om det varit
något nytt, som här hade föreslagits,
hade man kunnat begripa denna motivering.
Men då det inte är fråga om något
nytt utan om en anpassning till vad de
andra skolorna redan ha, ter sig denna
motivering litet besynnerlig.

Jag kan inte annat än beklaga, att ett
olycksöde tycks vila över dessa skolors

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

behandling i riksdagen, och jag kan inte
tolka detta på annat sätt, än att man inte
önskar att sådana skolor mera skola komma
till och inte är intresserad av att de
nuvarande bibehållas. Jag är ledsen över
att så är fallet, men vi få väl, i den mån
vi i våra bygder ha att göra med dessa
skolor, ta konsekvenserna härav. Ty vad
som hittills har inträffat under de år vi
ha talat om dessa saker och senast i år,
kan jag faktiskt inte betrakta som annat
än ett tecken på att man inte önskar att
denna skolform skall bibehållas eller utvecklas.

I detta anförande instämde herr Sundberg,
Hugo, och herr Andersson, Lars.

Herr statsrådet STRÄNG: Herr tal man!

Det var närmast herr Berghs senaste
anförande, som gav mig anledning
att begära ordet.

Jag tycker inte gärna att man har
rätt att dra den slutsats, som herr Bergh
gjorde, vare sig av departementschefens
eller av utskottets skrivningssätt. Jag
skall försöka redovisa de bevekelsegrunder,
som gjort, att jag här inte har kunnat
följa utredningens förslag om att i
avseende på driftkostnadsbidragen och
stipendiebidragen jämställa eleverna vid
dessa jordbrukets yrkesskolor med eleverna
vid övriga lantmanna- och lantbruksskolor
i allmänhet.

Det finns naturligtvis en hel del skäl,
som tala för att detta speciella slag av
skolor har sitt berättigande. Det har
bland annat anförts här, att man vid dessa
skolor i ett mycket tidigt skede tar
hand om ungdomarna, således redan innan
de hunnit ge sig ut för att välja
andra yrkesområden, och att man på så
sätt kan spåra in dem i jordbruksarbetet
under förhoppning att de skola stanna
kvar där även i fortsättningen.

Det har också anförts — men det är
ett skäl, som jag tror har en mera känslomässig
och kanske argumentsmässig
vikt än en reell betydelse — att man
med dessa jordbruksskolor åtminstone
kan försöka att få strömmen av arbetsvillig
ungdom från landsbygden till staden
att vända för att i stället gå den

motsatta vägen. Det skulle här ges möjlighet
att ta hand om ungdom, som inte
har någon som helst praktisk erfarenhet
av jordbruksarbete, och att bibringa den
de första grundläggande kunskaperna
därom och att därigenom också kanske
kunna få den att stanna vid modernäringen.

När man emellertid ser på resultatet
av denna skolverksamhet, åtminstone i
den mån den omfattar södra och mellersta
Sverige, nödgas jag nog deklarera,
att jag tycker, att resultatet näppeligen
har motsvarat kostnaderna. Vi ha
här Gålöskolan att se på. Jag vill då
först göra den reservationen, att den
risken ju alltid finns, när man i dessa
jordbruksskolor tar in ungdomarna omedelbart
efter avslutad folkskola, att de
ännu inte ha någon deciderad uppfattning
om var de egentligen höra hemma
och vart de skola ta vägen i yrkesutbildningsavseende.
I den mån de komma
från städerna kanske här spelar in
något som jag inte vill kalla för jordromantik,
men i alla fall det förhållandet,
att landsbygden numera för en liten
pojke i de där åren alltid har sin särskilda
lockelse. Det är nog inte någon
tvekan härom. Men jag har den allmänna
uppfattningen i denna fråga, att en
ung pojke inte blir medveten om vilken
läggning han egentligen har, förrän han
kommer upp i en något mognare ålder;
14—15-åringen är alltför obeständig och
skiftande i sin uppfattning om vad han
skall bli och behöver några år till på
nacken, innan han har detta klart för
sig.

Det roade mig således härom året att
försöka få eu redogörelse för vart de
ungdomar, som hade gått igenom Gålö
jordbruksskola, hade tagit vägen, sedan
de blivit utbildade vid skolan. Jag vill
för det första meddela, att denna utbildning
är dyr. Man beräknar att varje
elev kostar 4 000 kronor under de båda
åren eller kanske något mer. Det kostar
alltså 4 000 å 5 000 kronor att ge dessa
unga pojkar den utbildning, som varje
bondpojke och lantarbetarpojke får gratis
hemma på gården, när han börjar arbeta
där efter slutad skolgång. Någon

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och

så väsentligt stor skillnad är det nämligen
inte mellan de kunskaper, som
pojkarna förvärva vid denna yrkesskola,
och den de få i praktiken om de
växa upp i ett jordbrukarhem.

Denna utbildning är således rätt dyrbar,
och det är då intressant att se,
vart dessa pojkar sedermera ta vägen.
Och det visar sig onekligen, om man
följer dem i deras olika sysselsättningar
tillbaka tills de slutade vid skolan, att
avfallsprocenten är för stor för att utbildningskostnaden
ur samhällelig synpunkt
sett skall kunna sägas vara verkligt
försvarbar.

De pojkar, som tillhörde den första
årsklassen därute, ha numera yrkesverksamhet
av skiftande slag. Jag vill minnas,
att en del arbeta här i Stockholm;
en del gå som servitörer på restauranger,
en del sitta som lastbilschaufförer i
Stockholms åkerier, en del äro sysselsatta
som byggnadsarbetare, och andra
arbeta på annat sätt här i Stockholm.
Om man därför gör en provtagning efter
låt mig säga fem å sex år, sedan vederbörande
kurs gått ut från skolan, tror
jag man får vara rätt nöjd, om man finner
att hälften av kursdeltagarna stannat
kvar i jordbruket. Detta betyder i själva
verket att de, som bli kvar inom jordbruket,
kosta dubbelt så mycket per elev
med tanke på vad denna utbildning totalt
kostar.

Jag tror därför att i södra och mellersta
Sverige, där både bondpojkarna
och lantarbetarpojkarna lärt sig den enklare
och grundläggande utbildningen
utan några kostnader för statsverket och
samhället, är det knappast lönt att tänka
sig att bygga ut denna speciella skolverksamhet.

Därifrån har jag kommit över till att
man bör försöka ge dessa unga pojkar
den kompletterande teoretiska utbildningen
i de befintliga undervisningsanstalterna
och i första hand lantmannaskolorna,
och så har den praktisk-teoretiska
sommarkurs kommit till, som
herr Nilsson här nämnde i sitt anförande.
Men jag bär vidare sagt ifrån,
att när det gäller Norrland, får man
se saken litet annorlunda. Där är det

skogshantering.

inte så säkert, att pojkarna i de ofullständiga
småbruken där uppe få en
grundläggande praktisk utbildning; där
kunna de behöva en vägledning, ocli
därför kunna skolorna i Pålkem och
Sorsele och vad de nu heta ha sin betydelse.

Men jag måste å andra sidan säga, att
jag inte är beredd att utan vidare auktorisera
dessa skolor i den utsträckning,
att jag sätter likhetstecken mellan dem
samt lantmanna- och lantbruksskolorna.
Det har inte gjorts någon undersökning
om vart elevmaterialet från dessa norrländska
skolor tagit vägen. Jag hoppas
att en undersökning på den punkten
skall ge ett mera glädjande resultat än
utredningen beträffande Gålö jordbruksskola
gjort, men jag menar, att man bör
titta på resultatet, innan man engagerar
sig hårdare. Kommer man då fram till
ett bättre resultat för Norrlands del, då
finnas ju de möjligheter öppna som både
departementschefen och utskottet
skrivit om som avse att ge statligt stöd
i detta avseende. Min tveksamhet är sålunda
betingad av att jag tror att dessa
skolor ha en uppgift att fylla i Norrland,
men jag är inte beredd att tillmäta
skolorna ens i Norrland samma
vikt och betydelse som de legitima lantmannaskolorna
ha.

Sedan är det nog så, att skillnaden
emellan statsbidragsgrunderna inte är
så väsentlig som man kanske av denna
debatt skulle ha anledning att tro. I fråga
om byggnadsbidrag till skolor och
ekonomihus o. s. v. äro bidragsgrunderna
likartade vid jordbruksskolorna
och vid lantmannaskolorna. I fråga om
driftkostnaderna är skillnaden högst obetydlig.
I fråga om stipendierna till eleverna
äro ju förmånernas konstruktion
något annorlunda, men jag är faktiskt
inte beredd att utan vidare väga dessa
stipendier emot varandra och säga att
det är någon avgjord skillnad ens på
den punkten.

När ärendet ligger så till, är det då
inte riktigare, att man får tid på sig
att ytterligare utröna, vilka verkningar
dessa norrländska skolor ha haft och
om deras elevmaterial verkligen har

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

blivit kvar vid modernäringen eller inte,
innan man på allvar auktoriserar skolorna
efter samma grunder och principer
som de nu erkända lantmannaskolorna? -

Herr OSVALD: Herr talman! Jag har
haft tillfälle att något litet sätta mig in
i den verksamhet, som bedrives vid dessa
jordbrukets yrkesskolor, och jag skall
därför be att få säga några ord i denna
debatt.

Jag vill börja med att säga, att jag
i många avseenden kan dela den uppfattning
som herr statsrådet har givit
uttryck åt i fråga om skolornas arbetssätt
och betydelse i södra och mellersta Sverige,
men jag skulle kanske i alla fall
vilja tillägga, att den här åberopade statistiken
över vart pojkarna ta vägen efter
slutad skolgång är, om jag inte tar
fel, uppgjord med utgångspunkt från
Gålöskolan. Gålöskolan rekryteras ju till
väsentlig del ifrån Stockholms stad, och
då är det kanske inte så egendomligt,
att många av eleverna senare återvända
till stadsyrkena.

Det är alldeles riktigt, att kostnaderna
per elev bli ganska höga. Jag skall
inte uppehålla mig vid den saken. Vad
jag framför allt skulle vilja säga några
ord om, är stipendierna.

Om man utgår ifrån att särskilt de
norrländska skolorna spela en betydelsefull
roll, vilket jag för min del skulle
vilja påstå, så får man medge att det är
angeläget att man till skolorna får ett
så rikhaltigt och gott elevmaterial som
möjligt. Då måste man väl också erkänna,
att för dessa elever föreligger ett
lika stort behov av att få stipendier som
för eleverna vid andra skolor. Nu äro
visserligen deras förmåner något annorlunda
beräknade än t. ex. elevernas vid
lantmannaskolorna — de. ha ersättning
för arbetskläder i större utsträckning,
vilket är ganska naturligt, eftersom de
till väsentlig del sysselsättas med kroppsarbete.
Jag skulle dock tro all vad själva
stipendiebeloppen beträffar ha dessa
elever lika stort behov av stöd som
eleverna vid lantmannaskolorna.

Nu säger statsrådet, att han med hänsyn
till den pågående utredningen angående
principerna för statens studiehjälpsverksamhet
inom olika områden
icke kan förorda någon ändring av nu
gällande stipendiebestämmelser. Det är
sant, att de sakkunnigas förslag, som
nu håller på att utarbetas, skall framläggas
redan till 1950 års riksdag. Det
betyder naturligtvis därför inte så särdeles
mycket om vi nu ha delade meningar
i denna fråga. Men det är i alla
fall en gärd av rättvisa, att de elever,
som komma till jordbruksskolorna, redan
nu beredas samma förmåner som
eleverna vid lantmannaskolorna i form
av stipendier. Jag kan inte gärna tänka
mig, att det förslag som skall framläggas
angående statens studiehjälpsverksamhet
kan medföra, att eleverna vid
lantmannaskolorna komma att ställas i
en sämre ställning, och om man därför
redan nu sätter eleverna vid jordbrukets
yrkesskolor i samma klass som
lantmannaskolornas elever, så kan vä)
därmed inte något större fel bli begånget.
Tvärtom tycker jag, som sagt,
att det vore en gärd av rättvisa att ordna
det på det sättet, att jordbruksskolornas
elever få samma ekonomiska
möjligheter att bevista skolan som eleverna
vid lantmannaskolorna.

Jag ber, herr talman, att få biträda
det yrkande om bifall till reservationen,
som här tidigare framställts.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Då jag har deltagit i den utredning som
föreslagit att dessa skolor skulle inordnas
i det ordinarie systemet, och i viss
mån även har apostroferats i denna debatt,
vill jag yttra några ord i denna
punkt.

Vi ha inom utredningskommittén på
grund av de besök vid skolorna som vi
gjort och våra iakttagelser på olika sätt
av deras verksamhet kommit till den
uppfattningen, alt skolorna ha en ganska
stor betydelse, speciellt naturligtvis för
Norrland, som här tidigare påpekats.
Om jag förstår riitt, voro både departementschefen
och utskottet anse med oss

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

om att dessa skolor ha och i fortsättningen
kunna komma att få ett betydande
värde. Jag vill inte förneka, som jordbruksministern
här betonat, att dessa
skolor äro relativt dyra, och vi gjorde
vissa undersökningar för att försöka förenkla
dem, t. ex. genom att göra dem
ettåriga i stället för tvååriga. Beträffande
en annan skoltyp togo vi steget fullt ut
och föreslogo att de skulle bli ettåriga
i stället för tvååriga, men departementschefen
har inte velat biträda vårt förslag
därvidlag, och i analogi härmed kan
man kanske inte vara säker på att departementschefen
hade velat biträda ett
sådant förenklingsförslag beträffande
denna skoltyp heller, om vi hade kommit
med ett dylikt. Jag menar dock, att
vi hade fog för att förklara, att skolor
av denna typ få större värde relativt
sett som tvååriga — även i förhållande
till kostnaderna — än som ettåriga.

Det är ju riktigt, som det är sagt här,
att man tänker sig, att även pojkar ifrån
andra håll än jordbruket skola föras
över till denna näring genom dessa skolor,
men vi skola naturligtvis inte vänta
oss för mycket på den punkten. Att skolorna
skulle kunna »vända strömmen»,
som jordbruksministern uttryckte sig,
det ha vi inte trott på, men vi hade trott
att de i alla fall skulle kunna bidraga
något till att bromsa upp flykten ifrån
jordbruket.

Det har nu sagts av herr Bror Nilsson,
att dessa ändamål delvis kunna tillgodoses
med den praktisk-teoretiska sommarkursen
vid lantmannaskolorna. Ja, delvis
kunna de naturligtvis det. Men jag håller
fortfarande på att en skoltyp av nu
ifrågavarande slag har mycket att betyda
för Norrland, där jordbruket är
mera ojämnt utvecklat och där många
brukningsdelar ännu icke äro rationellt
utrustade. Man kan kanske säga, att det
finns behov av en del saker och ting på
detta område även längre söderut, men
detta gäller i varje fall inte hela jordbruket
i dessa landsdelar och inte heller i
samma omfattning. Vi ha därför i kommittén
inte alls föreslagit, att det skulle
bli en utbyggnad av skolformen, så att
varje landstingsområde skulle starta en

sådan här jordbruksskola, utan vi ha endast
föreslagit att de skolor som nu finnas
skulle få något större statsbidrag och
att vi sedan skulle se hur det utvecklade
sig och om det skulle startas flera sådana
skolor.

När herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet säger, att dessa
skolor egentligen inte ge mera än pojkarna
få lära sig gratis hemma, så är
det väl ändå inte alldeles riktigt. Den
teoretiska utbildning de få under de två
åren är ju ändå inte alldeles obetydlig.
Visserligen ingår däri den vanliga fortsättningsskolan,
men genom att denna
utbildning kommer under en tid, då eleverna
även skulle gått i fortsättningsskolan,
vinna de ju någon tid.

Jag menar därför, herr talman, att
det skulle vara en gärd av rättvisa gent
emot såväl huvudmännen för dessa skolor
som eleverna därstädes, att villkoren
bleve desamma som för lantmannaskolorna.
Därmed har man inte tagit någon
som helst ställning till hur långt utbyggnaden
skall gå, hur många sådana skolor
vi behöva eller hur raskt den utbyggnad,
som är önskvärd, skall äga rum.

Herr talman! Jag kan inte annat än ansluta
mig till reservationen.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
har begärt ordet närmast för att säga, att
jag nog tycker att denna debatt är delvis
överflödig.

När man hör vissa av herrarna får
man nästan den uppfattningen, att det
gäller att nedlägga dessa skolor eller att
helt och hållet dra in det utgående statsbidraget.
Det är ju inte fråga om det.
Tvärtom har ju utskottet understrukit,
att man bör vid denna utredning eller
vad det skall kallas, som nu skall igångsättas,
ägna nödig uppmärksamhet åt
behovet av sådana skolor. Därmed har
utskottet understrukit, att det inte vill
vara med om att skolorna skulle slopas.

Jag vill än en gång fastslå, såsom jag
sagt både inom norrlandskommittén, där
jag var ledamot, och inom utskottet,
att jag tror att dessa skolor ha en viss

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. yrkesutbildning inom jordbruk och skogshantering.

uppgift att fylla. Men jag upprepar också
vad jag tidigare sagt, att när det nu
har ställts i utsikt ett visst övervägande,
om jag skall begagna det uttrycket, som
jag vill närmast likna vid en utredning,
skall man inte föregripa resultatet av
denna utredning utan nöja sig med att
invänta det resultat, vartill utredningen
kan komma. När detta står utsagt bär i
den kungl. propositionen, får man väl
säga att det är kungsord. Och man skall
väl inte betvivla riktigheten av kungsord! Herr

talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SVEDBERG: Herr talman! Jag
ber bara att få säga till utskottets ärade
ordförande, att jag lyssnade med intresse
till herr Ivar Perssons anförande,
vari han nämnde att han deltagit i den
utredning, som haft just med denna skolform
att göra, och att utredningen kommit
till det resultatet, att den förordat
precis vad som inneslutes i den reservation
som här föreligger, nämligen likställighet.

Jag förstår då inte, vad herr ordföranden
i jordbruksutskottet menar, när
han talar om en ytterligare utredning.
Kungl. Maj :t har sagt, att man får taga
under nytt övervägande frågan om hur
denna skolform skall arrangeras, om jag
förstod yttrandet rätt. Men vi tycka, att
om dessa skolor redan nu göras likställda
i fråga om statsbidrag, så elimineras
därmed inte möjligheten att överväga
den andra frågan inom departementet.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman! Sedan

överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det under behandling varande utlåtandet
hemställt med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall till
utskottets hemställan med godkännande
av den motivering, som förordats i den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till

utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 45 med
godkännande av utskottets motivering
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med godkännande av den motivering,
som förordats i den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Svedberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 66;

Nej — 49.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets utlåtande
nr 46, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag till
lantbrukshögskolan och statens landbruksförsök
för budgetåret 1949/50 m. in.
jämte i ämnet väckta motioner.

I detta utlåtande hade utskottet avfattat
sin hemställan i två särskilda, med 1
och II betecknade punkter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att utlåtandet skulle företagas till
avgörande punktvis.

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. statsbidrag till lokal försöksverksamhet.
Punkten I.

Ang. statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

I förevarande punkt hade utskottet på
åberopade grunder hemställt, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
i proposition nr 41 framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:238
och II: 307 samt I: 239 och II: 306,

1) fastställa under punkten införd personalförteckning
för lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök;

2) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1949/50;

3) å riksstaten för budgetåret 1949/50
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Avlöningar ett förslagsanslag
av 2 506 000 kronor,

b) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Omkostnader ett förslagsanslag
av 372 700 kronor,

c) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Materiel m. m. ett reservationsanslag
av 403 500 kronor,

d) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bokinköp och bokbindning
för högskolans bibliotek ett reservationsanslag
av 35 000 kronor,

e) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Stipendier ett förslagsanslag
av 34 100 kronor,

f) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Underhåll av byggnader
m. in. ett reservationsanslag av
35 000 kronor,

g) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Inredning och utrustning
ett reservationsanslag av 403 300
kronor,

h) till Lantbrukshögskolan och statens

lantbruksförsök: Särskilda undersök ningar

ett reservationsanlag av 77 400
kronor,

i) till Lantbrukshögskolan och statens

lanbruksförsök: Avkastningsbedömning

rörande avelssvin ett anslag av 44 800
kronor,

j) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bidrag till lokal försöksverksamhet
ett reservationsanslag av
225 000 kronor,

k) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bidrag till fast försöksverksamhet
vid statsunderstödda lantbruks-
och lantmannaskolor ett reservationsanslag
av 43 000 kronor,

l) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Kostnader för specialkurs
för utbildande av maskinkonsulenter
ett reservationsanslag av 20 000 kronor,

in) till Täckdikningsförsök m. in. ett
reservationsanslag av 125 000 kronor;

4) å kapitalbudgeten för budgetåret
1949/50 till Byggnadsarbeten vid lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök
anvisa ett investeringsanslag av
366 000 kronor;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att träffa
avtal med styrelsen för Institutet för
husdjursförädling vid Wiad om statens
övertagande av institutets tillgångar samt
att utfärda de bestämmelser, som bleve
erforderliga för genomförandet av föreslagen
organisation av verksamheten vid
Wiad.

I de likalydande motionerna I: 239 av
herr Veländer in. fl. och II: 306 av herr
Jönsson i Rossbol in. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta, utom annat,
att under rubriken Bidrag till lokal försöksverksamhet
skulle uppföras ett med
225 000 kronor till 450 000 kronor utökat
belopp.

Vid utlåtandet hade reservation anförts
av herrar Näslund, Hseggblom,
Ahlsten, Boman i Stafsund och Åhman,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den ändrade lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag ävensom
motionerna 1:239 och 11:306 samt
med avslag å motionerna I: 238 och II:
307

j) till Lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök: Bidrag till lokal för -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang.

söksverksamhet ett reservationsanslag av
350 000 kronor,

Herr NÄSLUND: Herr talman! Jag har
på en punkt jämte några andra av utskottets
ledamöter anmält en avvikande
mening, och jag skall be att få säga
några ord med anledning därav.

Denna punkt avser det anslag, som
departementschefen rubricerar som bidrag
till lokal försöksverksamhet. Denna
försöksverksamhet har hittills bedrivits
i huvudsak av hushållningssällskapen,
och kostnaderna för försöksverksamheten
ha ju blivit rätt betungande
för dem, emedan sällskapen icke i samma
utsträckning som tidigare ha kunnat
få försöksvärdar, som velat lägga ned
personliga uppoffringar på dessa försök.

Nu har departementschefen visserligen
varit välvillig nog att räkna upp
detta anslag med 39 800 kronor i avsikt
att detta belopp skulle täcka de merkostnader
som uppstått, så att verksamheten
skulle kunna upprätthållas inom den
nuvarande ramen. Reservanterna äro
övertygade om att detta icke är möjligt
utan att det behöves en betydande förstärkning
av anslaget för att hushållningssällskapen
skola kunna klara denna
verksamhet i den omfattning, i vilken
den hittills bedrivits. Därför har jag anslutit
mig till ett yrkande, som återfinnes
i en reservation vid utskottets utlåtande.

Jag ber, herr talman, att på denna
punkt få yrka bifall till den av mig
in. fl. avgivna reservationen.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!
Det är bara på en punkt som jag här
vill anföra ett par synpunkter; det gäller
försöksgårdarna.

Det är nämligen så, att dessa gårdar,
när de inrättas, komma att kosta lietydande
belopp. Hittills ha de kostat
400 000—500 000 kronor, men om de nu
skola byggas, komma de säkerligen upp i
miljonen. Jag menar då, att när man
investerar så mycket pengar i dessa går -

statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

dar, böra de användas på ett sådant
sätt, att man kan uppnå syftemålet med
deras inrättande. Jag tror att man kan
säga, att de — eller åtminstone en del
av dem — under de senare åren icke ha
fått de anslag som de borde ha varit berättigade
till, och därför har försöksverksamheten
icke kunnat bedrivas i den
omfattning som ursprungligen har varit
avsedd och som också är önskvärd.

Sedan vill jag också säga, att uppställningen
av staten för försöksgårdarna
under de senaste åren har varit alltför
bunden och att detta bär medfört
stelhet i tillämpningen. Om en häst dör
eller — som det hände vid en av de
norrländska försöksgårdarna — havren
fryser, så att den inte kan användas
till utsäde, måste man gå till Kungl.
Maj:t och begära pengar för sådana ändamål.
Jag anser att det vore bättre och
i varje fall mycket smidigare både för
föreståndaren och för lantbrukshögskolans
styrelse, som skall handha
övervakningen, om man kunde få ett
utjämningsanslag på t. ex. 40 000 eller
50 000 kronor, som styrelsen kunde
få använda, då sådana speciella förhållanden
inträffa. Jag tror att det skulle
vara till glädje för föreståndaren om
han, då en sådan olyckshändelse inträffar,
hade litet pengar till disposition och
sluppe att i varje särskilt fall gå till
Kungl. Maj :t, och det skulle också bli
väsentligt smidigare för högskolans styrelse.

Jag vill därför på denna punkt framföra
den uppfattningen, att det borde
bli möjligt att till ett annat år taga upp
ett sådant utjämningsanslag, som skulle
användas för att få till stånd en smidigare
tillämpning av staterna vid försöksgårdarna.

I övrigt ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, HJALMAR: Herr talman!
Den behandling, som lantbrukshögskolans
och statens lantbruksförsöks anslagsäskanden
ha rönt i Kungl. Maj ds
proposition, bär ju i stort sett präglats
av mycket stor välvilja från departe -

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

mentschefens sida. Det är helt naturligt,
att det i nuvarande ekonomiska läge icke
har varit möjligt att tillgodose alla de
önskemål, som de anslagsäskande institutionerna
ha haft. Jag noterar med stor
tacksamhet, att Kungl. Maj:t har fullföljt
den upprustning av lantbrukshögskolan
och den förstärkning av dess arbetsresurser,
som riksdagen beslöt förra året.
Detta gäller i all synnerhet de personella
resurserna. Att de rådande förhållandena
på byggnadsfronten ha lagt hinder i
vägen för något större byggnadsprogram,
är ju ganska naturligt.

Det är emellertid på ett par punkter
som jag anser att det hade varit befogat,
att lantbrukshögskolan och försöksverksamheten
hade fått sina önskemål litet
bättre beaktade än som blivit fallet. Styrelsen
för lantbrukshögskolan har vid
olika tillfällen hemställt om inrättande
av laboratorsbefattningar vid husdjursinstitutionerna
vid högskolan, och förslag
därom ha också framförts motionsvis
i riksdagens båda kamrar. Dessa förslag
ha emellertid icke haft någon direkt
verkan. Jordbruksutskottet bär vid sin
behandling av propositionen betonat, att
det med hänsyn till den stora betydelse,
som liusdjursskötseln har inom vårt
lands lanthushållning, torde vara befogat,
att frågan om laboratorsbefattningarna
ägnades förnyad prövning. Detta
uttalande av utskottet vill jag på det allra
livligaste understryka. Jag vill även
tillägga, att jag allvarligt hoppas, att
jordbruksutskottets uttalade önskemål
snart må kunna effektueras.

Ett par områden inom statens lantbruksförsöksverksamhet,
där medelsanvisningen
är otillräcklig för verksamhetens
rationella bedrivande, äro dels de
fasta försöksgårdarna och dels den under
hushållningssällskapen sorterande
lokala försöksverksamheten. Herr Jon
N. Jonsson har ju redan betonat, hurusom
försöksgårdarna icke på ett tillfredsställande
sätt kunna fylla sin uppgift,
och han har också föreslagit vissa
utvägar, som han anser vara framkomliga
därvidlag. Jag är icke lika övertygad
om att de utvägarna äro de bästa,
men jag är övertygad om att försöks -

gårdarnas behov av materiel och utrustning
borde bli bättre beaktade. Det har
mycket träffande sagts, att försöksgårdarna
i många hänseenden äro rent av
svältfödda. Det är möjligt, att detta innebär
en viss överdrift, men det ligger
dock tyvärr en viss sanning i dessa påståenden,
och faktum är, att försöksgårdarnas
verksamhet befinner sig i ett
ganska beträngt läge.

Jag kan icke finna annat än att detta
förhållande snarast möjligt bör ändras,
och jag vill också framhålla, att
jag anser det var väsentligt viktigare
att staten sörjer för att redan existerande
försöksinstitutioner hållas i arbetsdugligt
skick än att nya sådana inrättas.
En försöksgård, som inte kan
arbeta fullt effektivt, gör ju inte mer än
halv nytta, och det leder ju också till
att den personella uppsättningen av befattningshavare
där blir dåligt utnyttjad.

Inte heller inom den lokala försöksverksamheten
äro förhållandena tillfredsställande.
Kostnaderna för utförda
försök ha stigit i samband med stigande
arbetslöner, och knappheten på arbetskraft
har krävt en förbättring av den
tekniska utrustningen, om försöksverksamheten
skall kunna bedrivas i tillräcklig
omfattning. Men det anslag, som är
tillgängligt för detta ändamål, räcker
inte till vare sig för den arbetskraft, som
erfordras, eller för den tekniska utrustning,
som behövs. Detta gör, att försöken
många gånger innebära en större
ekonomisk belastning för hushållningssällskapen
än dessa rätt gärna kunna gå i
land med.

Jag vill också understryka, att den lokala
försöksverksamheten ju är ett av de
allra viktigaste hjälpmedlen för det praktiska
jordbruket. Man kan utan överdrift
säga, att de lokala försöken äro ett jordbrukets
laboratorium, som behöver drivas
i sådan omfattning, att verksamheten
kan lämna den vägledning för jordbruket,
som detta så väl behöver.

Jag vill därför uttala den förhoppningen,
att herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet ett kommande
år måtte beakta de här synpunkterna.
Jag har inte kunnat ansluta mig till den

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. statsbidrag till lokal försöksverksamhet.

anförde reservationen, tv jag har ansett,
att det behövdes litet bättre utredning
för att kunna framföra ett konkret förslag,
men jag vill det oaktat mycket kraftigt
understryka vikten av att den här
frågan framdeles ägnas ökad uppmärksamhet.

Herr OSVALD: Jag vill i likhet med
ett par föregående talare framhålla den
stora betydelse, som den lokala försöksverksamheten
har för jordbrukets utveckling.

Då statsrådet föreslagit ett anslag av
225 000 kronor för denna verksamhet,
har han i propositionen uttalat, att detta
borde möjliggöra att driva verksamheten
i samma omfattning som hittills. Jag måste
säga, att man har anledning att ställa
sig mycket skeptisk mot möjligheterna
att med ett bidrag av den storleken
bedriva verksamheten i den omfattning
den hittills har haft. Det har mött så
starkt ökade svårigheter att skaffa den
frivilliga, oavlönade arbetskraften på de
gårdar, som ha försöken, att man måste
tänka sig att lägga arbetet på en annan
bog och ha särskilt folk i betydligt större
utsträckning för utläggning och skötsel
av försöken.

Det är emellertid inte bara ett bibehållande
av denna försöksverksamhet i
dess nuvarande omfattning, som enligt
min mening är angeläget. Vi behöva för
att jordbruket tillräckligt snabbt skall
kunna uttnvttja de resultat, som nås av
växtförädling och annan forskning på
jordbrukets område, en mycket mera
omfattande lokal försöksverksamhet. Det
är därför angeläget, att man får möjligheter
att bedriva denna verksamhet i
större omfattning än hittills.

Med det anslag, som är upptaget i reservationen,
skulle man åtminstone kunna
fylla de allra mest trängande behoven.
Jag skulle i anslutning till vad den
närmast föregående talaren herr Hjalmar
Nilsson framhöll vilja säga, att det
inte behövs någon ytterligare utredning
på den punkten. Det är redan uppenbart,
att detta anslag behöver höjas för
att kunna tillgodose det nuvarande be -

hovet. Och det behöver höjas ännu mera,
om vi skola kunna tänka oss att få en
verksamhet av den omfattning och beskaffenhet,
som behövs för jordbrukets
egen skull.

Jag skulle också, herr talman, vilja
instämma i det uttalande, som nyss gjordes
av herr Jonsson, då han framförde
vissa synpunkter om anslagen till försöksgårdarna.
Även beträffande dem ligger
det så till, att man skulle kunna utvinna
mycket mer av den verksamhet,
som där bedrivs, om anslagen vore något
rikligare än vad de för närvarande
äro.

Jag skall kanske också tillägga en sak,
som rör själva försöksverksamheten.
Den har ju fått den upprustning, som vi
beslöto vid förra årets riksdag, men det
är en upprustning, som väsentligen rör
själva toppen. Vad som för närvarande
behövs är en upprustning av basen, så
att säga, hela den stora verksamhet som
skall ledas från den nyorganiserade och
välutrustade topporganisationen. Det är
detta vi behöva både för försöksgårdarna
och för den lokala försöksverksamheten.

Jag ber, herr talman, att få instämma i
det yrkande om bifall till den av herr
Näslund m. fl. avgivna reservationen,
som redan tidigare framställts.

Herr PERSSON, IVAR: Herr talman!
Jag skall be att i allt väsentligt få instämma
med herr Hjalmar Nilsson. Eftersom
jag har biträtt en motion i denna
kammare, nr 239, vari yrkas väsentliga
höjningar av anslagen på ett flertal
punkter, skulle jag givetvis helst ha velat
yrka bifall till denna motion. Då jag
emellertid nu förstår, att det är utsiktslöst,
vill jag i alla fall ytterligare understryka,
att på den punkt, där en reservation
av herr Näslund m. fl. föreligger,
är enligt min mening behovet av ytterligare
medel allra störst.

Man kan nog säga, att det föreligger
mycket klara behov av ökade anslag,
om upprustningen ens skall kunna någorlunda
påbörjas även på ett llertal
punkter, där staten själv står för hela

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

kostnaden. Men beträffande den punkt,
som reservationen avser, är det ju fråga
om anslag till verksamhet, som hushållningssällskap
och lokala föreningar stå
såsom huvudmän för. Eftersom detta anslag
utgår i proportion till den verksamhet,
som bedrivs, duger det inte att säga
till vederbörande huvudmän: »Inskränk
verksamheten till det bidrag ni få.» Ty
inskränkes verksamheten, så minskas
också bidragen. Huvudmännen måste i
alla fall själva stå för en viss rätt stor
del, och den har redan under flera år
varit större än vad många av dessa institutioner
egentligen orka med.

Det är därför ett utomordentligt stort
behov av att anslaget höjs över propositionens
förslag. Helst skulle jag velat gå
på den summa, som den nämnda motionen
anger, men givetvis skulle en del
vara vunnet, om kammaren biträdde den
reservation, som här är avgiven och till
vilken jag ber att få yrka bifall.

I herr Ivar Perssons yttrande instämde
herr Maiuierskantz.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den av herr
Näslund m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näslund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 46
punkten I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Näslund in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Mannerskantz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —• 75;

Nej — 40.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten II.

Ang. förläggningen av en norrländsk
institution för jordbruksforskning.

I denna punkt hade utskottet av angivna
orsaker hemställt, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 236 och II: 304, fatta principbeslut
om att en försöksgård skulle inrättas
vid Röbäcksdalen utanför Umeå och atf
viss forskningsverksamhet på jordbrukets
område skulle förläggas dit.

I de likalydande motionerna 1:236 av
herr Tjällgren m. fl. och II: 304 av herr
Jönsson i Rossbol in. fl. hade hemställts,
att frågan om förläggningen av den i
propositionen föreslagna forskningsinstitutionen
för norrländska jordbruksfrågor
måtte göras till föremål för fortsatt
utredning.

Reservationer hade anmälts

dels av herr Ernst Hjalmar Nilsson,
som dock ej antytt sin mening;

dels ock av herrar Tjällgren och Boman
i Stafsund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under två särskilda, med II och III

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

betecknade punkter hemställa, att riksdagen
måtte

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
1:236 och 11:304, såvitt nu vore i fråga,
fatta principbeslut om att en försöksgård
skulle inrättas vid Röbäcksdalen
utanför Umeå ävensom att viss
forskningsverksamhet på jordbrukets
område skulle förläggas till Norrland;

III. med bifall till motionerna 1:236
och II: 304, i vad däri hemställts om utredning,
i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att frågan om förläggningen
av institutionen för nämnda forskningsverksamhet
ävensom om verksamhetens
omfattning och organisation måtte bliva
föremål för ytterligare utredning.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Då
jag vid denna punkt har antecknat mig
som reservant jämte en ledamot av medkammaren,
skall jag be att i all korthet
få säga några ord.

Jag vill då erinra om att Kungl. Maj:t
i proposition till årets riksdag har föreslagit,
att riksdagen måtte fatta principbeslut
om inrättande av en ny försöksgård
i Norrland. Denna försöksgård har
föreslagits placerad vid Röbäcksdalen
utanför Umeå, och dit skulle även viss
forskningsverksamhet på jordbrukets
område förläggas. Beträffande försöksgården
har det inom utskottet inte rätt
några delade meningar om dess förläggning,
men däremot om forskningsinstitutionens
placering, och frågan om på
vad sätt den sistnämnda verksamheten
skall organiseras har departementschefen
ansett böra bli föremål för fortsatta
överväganden.

•lag vill erinra om att förslaget om
inrättande av denna forskningsinstitution
för Norrland ursprungligen bar
kommit från norrlandskommittén. I sitt
betänkande om forsknings- och försöksverksamheten
på jordbrukets område
framhöll kommittén, att ifrågavarande
verksamhet icke varit ett stöd för jordbruket
i Norrland i samma omfattning
och under lika lång tid som för jordbruket
i övriga delar av landet. Därför

7 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 20.

borde nu en särskild forskningsinstitution
förläggas till Norrland.

Vad sedan beträffar placeringen av institutionen
har norrlandskommitténs majoritet
stannat för Röbäcksdalen utanför
Umeå, men reservationsvis ha andra
platser föreslagits som förläggningsort.
Olika reservanter ha förordat t. ex. Offer
i Västernorrlands län, Törsta i Jämtlands
län och Öjebyn i Norrbottens län. Av de
i ärendet inkomna remissvaren har det
också framgått, att delade meningar ha
rått om denna institutions förläggning.
Så ha t. ex. i Västernorrlands län länsstyrelsen
och hushållningssällskapets
förvaltningsutskott ansett, att nämnda
verksamhet bör förläggas till Offers försöksgård
i Undrom. Detta har motiverats
bland annat med att byggnader i betydande
omfattning redan funnes vid Offer,
medan Röbäcksdalen måste helt nybyggas.
Det har vidare framhållits, att det
är givet, att en nybyggnad särskilt i
dessa tider med kraftigt begränsad byggnadsverksamhet
måste komma att fördröja
verksamhetens igångsättande. Ytterligare
har länsstyrelsen i Norrbottens
län ansett i sitt remissvar, att forskningsinstitutionens
förläggning borde än
mera utredas. Sedan har inkommit yttrande
från detta håll, att institutionen
borde förläggas till Öjebyn i Norrbottens
län.

Det har ju talats mycket i den här
frågan, och jag skall inte nu säga mycket
mer än jag redan gjort. Meningen
har varken hos mig eller någon annan,
som ansett att frågan om förläggningsplatsen
inte borde avgöras nu, varit att
sätta något krokben eller någon pinne i
hjulet för denna forskningsinstitutions
förläggning till Västerbotten. Det har
inte varit vår mening. Men vi ha ansett,
att när man går att inrätta en så pass
dyrbar institution, borde man ha närmare
utrett frågan och framför allt då kostnaderna.
Det är det vi ha tillåtit oss
yrka. Vi ha alltså varit med om att försöksverksamheten
förläggs till Röbäcksdalen,
men inte att forskningsinstitutionen
också placeras där. Vi ha ansett,
att denna sak kunde vidare utredas.

Jag vill än en gång betyga, att det inte

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

har varit vår mening att förhindra institutionens
förläggande till Röbäcksdalen,
ifall det efter närmare utredning skulle
visa sig vara den lämpligaste platsen,
även med hänsynstagande till kostnaderna.

Herr talman! Jag skall i alla fall be
att få yrka bifall till min och herr Bomans
reservation, men jag vill redan nu
säga, att jag inte kommer att begära votering.

Herr ANDERSSON, LARS: Herr talman!
Jag vill först av allt uttala min
tillfredsställelse över att Kungl. Maj :t
genom förevarande proposition har gått
in för att realisera denna för Norrland
så viktiga fråga, som det här gäller.
Däremot, det må jag säga, är jag inte
tillfredsställd med att departementschefen
i samband med detta principbeslut
om själva forskningsinstitutionen vill
fastslå även platsen för densamma.

Inom norrlandskommittén liksom även
inom jordbruksutskottet ha ju meningarna
gått isär, när det gällt att avgöra var
denna institution skall förläggas. Den
kommer ju att få mycket viktiga och omfattande
arbetsuppgifter, och jag tror, att
man inte kan vara tillräckligt omsorgsfull,
när det gäller att välja platsen för
densamma. Jag menar även, att ett uppskov
för närmare undersökning och utredning
därav inte behöver betyda, att
frågan försinkas i och för sig, ty det
är ändock så, att det allmänna ekonomiska
läget och andra svårigheter göra,
att vi åtminstone inte inom de närmaste
åren kunna fullt realisera förslaget. Då
tycker jag, att det hade kunnat räcka
med att riksdagen nu stannat vid ett
principbeslut, som endast avsåg, att denna
forskningsinstitution skall komma
till stånd, men att frågan om var den
skall förläggas skulle få ytterligare utredas.
Det är inte bara platsens lämplighet
utan, som herr Tjällgren nämnde,
även kostnaderna, som i detta stycke
böra spela en viss roll.

Det finns således så vitt jag kan se
fullt befogade skäl för att man så att
säga vilar på hanen i fråga om förläggningen
och låter principbeslutet enbart

innebära, att en forskningsinstitution
skall skapas för Norrland.

Detta gör, att jag, herr talman, ber att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen av herrar
Tjällgren och Boman i Stafsund.

Jag vill dessutom säga några ord till.
Om kammaren dess värre tar utskottsmajoritetens
förslag, har jag som norrbottning
en sak att framföra. I Norrbotten
verkar nämligen sedan ett femtiotal
år tillbaka en kemisk-växtbiologisk
anstalt, vars driftskostnader till
mycket stor del bestritts av bidrag från
hushållningssällskapet och framför allt
från landstinget. Det är betydande belopp,
som landstinget här har satsat.
Vi i Norrbotten hysa en viss oro för
att vi, därest denna centrala forskningsinstitution
kommer att förläggas till Röbäcksdalen,
komma att förlora den för
oss så värdefulla och uppskattade anstalt,
som den kemisk-växtbiologiska anstalten
utgör. Där drivs en verksamhet,
som stegrats undan för undan. Inte
minst markkarteringarna ta denna anstalt
i anspråk, och vad som särskilt
under senare tid har tagit anstalten i
anspråk är den kemiska undersökning
av vattentäkterna för de vattenförsörjningsföretag,
som äro i gång.

När vi i utskottet ha framfört dessa
våra farhågor och bekymmer, har man
från utskottsmajoritetshåll sökt trösta
oss med att det visst inte behöver betyda,
att vi skola förlora denna anstalt.
Man har till och med låtit förstå, att
om detta skulle bli aktuellt, skulle utskottet
motsätta sig en sådan anordning.
Utskottets ledamöter, som företogo
en resa genom Norrland för att
närmare pejla denna fråga, erinra sig
säkerligen, hur vår landshövding O. W.
Lövgren framförde dessa bekymmer vid
sammankomsten i Piteå, och föreningsnämndens
ordförande framförde samma
bekymmer.

Jag vore synnerligen tacksam, om någon
talesman för utskottsmajoriteten här
ville bekräfta, att vi inte behöva hysa
oro på den punkten i Norrbotten.

Häri instämde herr Sundberg, Hugo.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

Herr NÄSLUND: Herr talman! Det är
synnerligen tråkigt, att vi norrlänningar
genom tvist inbördes skola bidra till
att förlänga detta nattplenum, men jag
skall lämna min medverkan till att göra
det så kort som möjligt.

Jag kan börja, där den föregående
ärade talaren, herr Lars Andersson i
Hedensbyn, slutade, nämligen med den
kemisk-växtbiologiska anstalten. Lyssna
på mig nu, herr Andersson, så skall jag
lämna en försäkran här om denna anstalt,
som norrbottningarna nog ha gjort
mycket för att upprätthålla och driva.
Jag kan naturligtvis inte gripa Kungi.
Maj:t i ämbetet och garantera, att denna
anstalt kommer att bli där för evigt,
men vad jag kan göra är att peka på
vad utskottsmajoriteten har skrivit på
den punkten. Vi överlämna åt Kungl.
Maj :ts övervägande att efter de utredningar,
som kunna vara erforderliga,
pröva, huru den vetenskapliga forskningen
skall organiseras. Ty märk väl:
det är just på den punkten, som det
råder delade meningar i saken.

Nu vilja motionärerna, att riksdagen
skall avslå Kungl. Maj:ts framställning
om ett principbeslut i fråga om forskningsinstitutionerna.
Men om anläggande
av en försöksgård i Norrland är utskottet
enigt, och man är också enig om
att platsen för den gården skall bli Röbäcksdalen
vid Umeå. Nu vet jag inte,
hur man har kunnat samsas om det,
men det skulle väl ha sett alltför konstigt
ut, om Västerbotten inte ens skulle
ha fått en försöksgård. Vi ha ingen sådan
i Västerbotten förut, under det att
det finns tre i Norrbotten. Vi äro alltså
eniga om att där skall anläggas en försöksgård.
Men sedan säga motionärerna
och reservanterna: På den punkten äro
vi eniga, men eftersom de i ämnet hörda
myndigheterna liksom Kungl. Maj:t
inte äro riktigt på det klara med hur
man skall organisera den vetenskapliga
forskningen, så skall man utreda det vidare.

Kungl. Maj:t iir emellertid inte tveksam
om var själva kärnan i denna forskningsverksamhet
skall vara förlagd.
Kungl. Maj:t säger uppriktigt, att Rö -

bäcksdalen passar för det ändamålet.
Organisationen i övrigt vill Kungl. Maj:t
däremot överväga, och den saken överlämna
vi västerbottningar och utskottsmajoriteten
i fullt förtroende i Kungl.
Maj:ts hand.

Nu måste jag säga vad beträffar talet
om en ytterligare utredning, att man
i akterna i detta ärende kan utläsa, att
antalet myndigheter, som hörts över
norrlandskommitténs betänkande, utgör
inte mindre än 25 stycken. Av dem kan
jag nämna lantbruksstyrelsen och lantbruksliögskolans
styrelse. Alla de hörda
myndigheterna ha tillstyrkt denna anstalt
i Norrland. De flesta av dessa 25
myndigheter ha jämväl yttrat sig om
platsen inte bara för försöksgården utan
också för den vetenskapliga forskningen,
och detta flertal tvekar inte att föreslå
Röbäcksdalen. När en så auktoritativ
offentlig utredning som norrlandskommittén,
tillstyrkt av ett stort antal
myndigheter, kommit med detta förslag,
måste jag säga mig, att hur mycket herr
Tjällgren än må försäkra, att det inte
ligger några baktankar bakom hans yrkande
på ett uppskov utan bara den
ärliga avsikten att få det här mer utrett,
så tvivlar jag — det må förlåtas
mig — på herr Tjällgrens och reservanternas
förmåga att frambringa så utomordentligt
mycket mer synpunkter av
betydelse, att det kan vara värt att ta
den försinkning, som är förenad med
ett uppskov av beslutet om platsen för
jämväl den vetenskapliga forskningen.

Ty vad innebär detta? Jo, det innebär,
att Kungl. Maj:t inte kan börja
planlägga för försöksgården i Röbäcksdalen,
så länge Kungl. Maj:t inte vet,
hur mycket som skall förläggas dit. Det
ligger i sakens natur. Herrarna få förlåta
mig, om jag hyser den bestämda
meningen, att ett bifall till reservationen
här skulle komma att äventyra anstaltens
tillkomst med ett eller flera år —
jag skall vara så försiktig. Men även det
är en tillräckligt lång tidrymd.

Sedan kan jag inte annat än vända
mig mot de föregående talarnas sätt att
argumentera, när de som motiv för att
man inte nu skall förhasta sig med att

100

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

besluta om vart den vetenskapliga forskningen
skall förläggas åberopa kostnaderna.
Herr Tjällgren nämnde, att bland
dem som hade avstyrkt förläggning till
Röbäcksdalen befunno sig länsstyrelsen
och hushållningssällskapet i Västernorrlands
län. De hade påpekat, att det skulle
bli mycket billigare att förlägga försöksgården
till Offer än till Röbäcksdalen,
ty i Röbäcksdalen måste man ju
bygga upp från början. Det är riktigt.
Samma tankegång framförde herr Lars
Andersson med avseende på jämförelsen
med Öjebvn.

Men är det inte en lucka i bevisföringen,
när herrarna tala på det sättet,
samtidigt som herrarna ha varit med
om att tillstyrka inrättandet av en försöksgård
i Röbäcksdalen? Ty sedan vi
ha inrättat en försöksgård i Röbäcksdalen,
där det måste nybyggas, har jag
svårt att förstå, att kostnadsmomentet
skulle behöva vara av någon avgörande
betydelse vid jämförelsen med Offer och
Öjebvn. Det är möjligt, att man kan använda
några av byggnaderna i Offer.
Men beträffande Öjebvn skulle jag tro,
att det vore bättre, om de nuvarande
ekonomibyggnaderna inte hade funnits
där, utan man liksom vid Röbäcksdalen
hade fått helt och hållet börja på
nytt.

Hc-rr talman! Jag skall sluta med en
komplimang till utskottets ärade ordförande.
Han lovade att inte begära någon
votering för vilket jag tackar honom.
Jag har den förhoppningen, att talmannen
även i detta ärende liksom regelbundet
annars hör övervägande ja för
utskottet. Jag nöjer mig med vad jag nu
sagt och ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr STEN: Herr talman! Trots att det
är många stora ärenden som trängas på
föredragningslistan och trots att timmen
är sen, kan det inte hjälpas, att
man måste yttra sig på en eller annan
punkt.

Om det skall behövas någon särskild
motivering eller ursäkt för mitt vidkommande
i detta fall, vill jag säga, att jag

i norrlandskommittén har varit mycket
intresserad deltagare i diskussionen om
förläggningen av olika centrala institutioner
till Norrland och att detta är den
första fråga av denna art som förelägges
riksdagen. Jag kan försäkra kammaren,
att det i själva verket är en så
stor fråga, att det skulle ha varit betydligt
riktigare att börja en debatt i
densamma vid denna tidpunkt på dagen
i stället för vid den här tiden på
natten.

Norrlandskommittén har diskuterat
möjligheterna att åstadkomma en centralpunkt
i Norrland genom att dit förlägga
olika institutioner. Det skulle ha
varit av utomordentlig betydelse för befolkningsutvecklingen
och näringslivets
utveckling i Norrland, om man kunde
ha åstadkommit en sådan centralort,
som på samma sätt som Göteborg och
Malmö hade kunnat konkurrera med
Stockholm när det gäller att dra till sig
särskilt de yngre generationerna. Nu
kan man endast antyda, att detta har
diskuterats, och övergå till att — vilket
antagligen blir den enda rimliga lösningen
— se till att man för varje institution
får den förläggningsort, som i
det särskilda fallet bär de starkaste motiven
för sig.

För min del måste jag då säga, att jag
efter en trettioårig verksamhet med hela
Norrland som arbetsplats har med
stigande förvåning tagit del av de tankegångar,
som jag aldrig har hört talas
om förrän under de allra senaste
åren, nämligen att man skulle förlägga
sådana institutioner — och som det vill
synas alla sådana institutioner — så
långt norrut som till Umeå eller dess
närhet. Jag har kommit till den uppfattningen,
atl vad som har varit utslagsgivande
för norrlandskommitténs majoritet,
för de remissinstanser, som den
föregående ärade talaren åberopade, och
för Kungl. Maj :t är något slags obestämd
känsla av att man vill hjälpa övre Norrland
i olika hänseenden.

Men vill man åstadkomma institutioner
som skola bli till verkligt gagn för hela
Norrland och som kunna bli en avlastning
för riksinstitutionerna på olika om -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

101

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

råden, då måste man ovillkorligen hålla
sig till gängse begrepp om vad som ur
denna synpunkt kan vara centralt för
Norrland. Och då finns det ingen möjlighet
för mig att komma låt oss säga
norr om skogen mellan Mellansel och
Vännäs. Man behöver ju bara tänka på
att Umeå ligger i ett av våra nordligaste
landskap, som sträcker sig ända
upp till finska gränsen. Och om man gör
den invändningen, att i övre Norrland
har länsindelningen helt slagit igenom,
så att man inte längre talar om de gamla
landskapen, står det ju fast, att norr
om Västerbottens län finns inte mer än
ett norrländskt län, nämligen Norrbottens
län, under det att det finns tre
norrländska län söder om Västerbotten.

Kommunikationerna äro också mycket
tidsödande, särskilt från inre Norrland.
Jag har vid ett par tillfällen under
de senaste åren varit i den belägenheten,
att jag från min vistelseort i min
födelsebygd norra Jämtland skulle bege
mig till ett sammanträde med norrlandskommittén
i Umeå. Jag kan försäkra
kammaren, att det var ett betydligt
svårare dagsverke än att bege sig
från samma ort i inre Norrland till Uppsala
eller Stockholm. Det kommer att
bli ganska hopplöst att kunna lära människorna
i de inre delarna av Norrland
att hitta till Umeå.

Men om nu denna viktiga fråga vid
denna tidpunkt på dygnet och vid denna
tidpunkt på riksdagen kommer att
avgöras enligt utskottets förslag — trots
att en saklig prövning ur olika synpunkter
ovillkorligen skulle ha givit företräde
åt den egendom, som är ifrågasatt
i Ångermanland — vill jag ju medge, att
då sker den minsta skadan, om man till
Umeå förlägger denna centrala norrländska
institution. Ty även om jordbrukarna
få svårt att hitta till Umeå för
studiebesök och demonstrationer och
sådant, erkänner jag ju som lekman, att
forskningsresultaten bli tillämpliga ganska
långt söderut. Också lekmannen vet
ju, att när det gäller exempelvis frö av
hö, säd och potatis är det bättre att
detta kommer något för långt norrifrån,

på grund av att det då har den härdighet
och den anpassning till en kort vegetationsperiod,
som kan komma till nytta
även i de sydligare norrländska landskapen.
Rent personligt unnar jag gärna
de västerbottniska jordbrukarna, »Norrlands
smålänningar», som åtminstone
för min syn sedan ett tjugutal år tillbaka
ha framstått såsom Norrlands i
många avseenden främsta jordbrukare,
att få denna institution, fastän jag aldrig
kan medge, att man på sakliga grunder
kan komma fram till att det är en lämplig
förläggningsort för en central norrländsk
institution.

Men vad som måste betonas i dag och
som var anledningen till att jag har tagit
till ordet vid denna sena timme, trots
att jag egentligen sedan några timmar
skulle ha legat i min säng, det är att det
beslut, som här antagligen kommer att
fattas, inte får bli på något sätt prejudicerande,
när vi komma till andra norrländska
förläggningsfrågor. Vi måste efter
detta överge tanken på att få till
stånd något slags norrländsk huvudstad,
någon gemensam förläggningsort för
olika centrala institutioner i Norrland.
Vi få gå på den andra linjen, att söka
få den förläggning, som i det särskilda
fallet kan vara mest lämplig för Norrland
och bli en avlastning för övriga
riksinstitutioner på respektive områden.
Redan när vi komma fram till frågan
om ett norrländskt rikssjukhus, då resemöjligheterna
och det centrala läget
komma att spela en större roll än i denna
fråga, kan en dylik avlastning av
verklig betydelse icke vinnas, om man
lägger sjukhuset norr om Västernorrlands
län.

Den sannolika utveckling, som man
kan skönja efter det beslut, som här
kommer att fattas i överensstämmelse
med utskottets förslag, blir en ur vissa
synpunkter ganska god lösning, om Umcdalen
nu får denna centrala jordbruksforskningsanstalt,
rikssjukluiset förlägges
till Sollefteå eller eventuellt till annan
ort i Västernorrlands län, under det
att, såsom herrarna ha varit i tillfälle
att ta del av på sina bänkplatser i dag,
Jämtland onekligen hävdar sig bäst rent

102

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

sakligt sett när det gäller storbiblioteket
på grund av sina tidigare insatser på
detta område och när det gäller en högskola
kan erbjuda ett läge liknande det
som Uppsala eller Lund intar inom nationen.

Det är vad jag har ansett mig böra
säga i dag, då den första fråga av denna
art, som vi nått fram till, på grund av
känslomässiga motiv synes få en lösning,
, som en strängt saklig omprövning
icke skulle kunna leda fram till.

Nu har herr Tjiillgren sagt, att han i
den föreliggande frågan inte kominer att
begära någon votering. Jag hade från
mina utgångspunkter eljest för avsikt
att i det avgörande, som här kommer
att äga rum, ansluta mig till hans reservation,
eftersom något annat alternativ
icke står till buds. Reservationen är visserligen
skenbart något sämre men jag
tror, att detta i själva verket icke har
någon egentlig betydelse, utan att denna
institution skulle ha kommit till vid samma
tidpunkt, om man hade företagit de
utredningar, som herr Tjiillgren har förutsatt
i sin reservation.

Herr JONSSON, JON: Herr talman!

Jag vill för min del liksom jordbruksutskottets
värderade ordförande i inledningen
av anförandet säga, att Norrland
har blivit eftersatt, när det gäller försöken
på jordbrukets område, och därför
vill jag för min del hälsa med stor tillfredsställelse,
att ett förslag nu föreligger
om upprustning i det hänseendet.

När man har denna inställning till
frågan, tror jag det är nödvändigt att
man klargör för sig, att man på grund
av Norrlands storlek och de stora kostnaderna
för att få dessa försöksinstitutioner
ändå måste nöja sig med en institution.
Jag tror dock, att man på vissa
håll överskattar betydelsen för orten av
att den får en sådan institution och underskattar
betydelsen för hela Norrland.
Det är ju meningen med inrättandet av
en sådan institution, att en viss samordning
kan ske av filialer för olika försöksområden
och forskningsområden
inom jordbruket, såsom jordbruksförsök,

husdjursförsök, svalövsfilial och maskinprovningar,
om de centraliseras till
en plats. Men det är ingalunda meningen,
att försöksverksamheten skall bedrivas
enbart på den platsen, utan den
skall utstråla över hela Norrland.

När man ser hur stort Norrland är och
utgår från att hela Norrland skall ha nytta
och glädje av en sådan forskningsinstitution,
måste man väl eftersträva att
få den så centralt belägen som möjligt.
Jag har inom norrlandskommittén haft
att ta ställning till denna fråga, och då
har jag sagt mig, att om man förlägger
institutionen till Umeå, kommer man
rättvisan närmast. Visserligen har herr
Sten här sagt, att det är besvärligt att
resa från Jämtland till Umeå. Men hur
blir det för exempelvis herrar Grym eller
Sundberg? De få rätt besvärliga resor,
om de skola åka från sina hemorter
i Norrbotten till Offer i Ångermanland.
Om man ser på de rent geografiska förhållandena,
till exempel avstånden från
södra Hälsinglandsgränsen till Offer å
ena sidan och från Offer upp emot
finska gränsen å andra sidan, så inser
man orimligheten av att förlägga institutionen
till Offer, om den skall tillgodose
hela Norrland.

Jag vill bestämt reagera när den föregående
talaren säger, att om man fattar
ett beslut i överensstämmelse med vad
Kungl. Maj :t och jordbruksutskottet ha
föreslagit, så vilar detta på slentrianmässiga
grunder, men om man skulle
förlägga institutionen till Offer i Ångermanland,
är man saklig. Jag tror inte
man kan resonera på det sättet.

Jag måste för min del säga att det är
ledsamt, att när nu Norrland kan få en
institution av betydelse för hela det norrländska
jordbruket, så skall man på detta
sätt tvista om dess förläggning.

Här talas om att det skall vara en ny
utredning. Vi ha, såsom också jordbruksutskottet
påpekar, inom den första sektionen
av norrlandskommittén, jordbrukssektionen,
ägnat denna fråga en
mycket ingående prövning och många
och långa diskussioner. Vi ha rest i
Norrland och sett på förhållandena, och
majoriteten inom kommittén har däref -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20.

103

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

ter kommit till det resultatet, att det är
nödvändigt, om man skall få en verklig
central, att man förlägger den till Umeå.
Om man fortsätter ett eller två år till
och utreder denna sak, tror jag man se*
dan står på precis samma punkt som nu,
nämligen att några vilja ha institutionen
förlagd till Ångermanland, några till
Umeå, några upp till Norrbotten och några
till Jämtland. Man skulle nog kunna
uttrycka saken så här: Nu har herr Tjällgren
begärt en ytterligare utredning av
frågan, men om Kungl. Maj:t och jordbruksutskottet
skulle ha föreslagit att
denna institution skulle förläggas till Offer,
tror jag utredningskravet för hans
vidkommande icke varit särskilt aktuellt,
utan då hade det förmodligen varit herr
Näslund och andra som ansett, att frågan
skulle ytterligare utredas.

Vi måste ta ståndpunkt till denna sak
utan att kunna ge de olika norrlandsdelarna
allt vad de önska. Jag tror, herr
talman, att om man följer vad utskottet
har föreslagit, kommer man så nära en
riktig och önskvärd avvägning som är
möjligt. Sedan får institutionen söka att
åstadkomma en effektivisering, en utvidgning
och en fördjupning av forsknings-
och försöksverksamheten över hela
Norrland.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Osvald.

Herr NILSSON, ERNST HJALMAR:
Herr talman! Jag har i detta ärende avgivit
en blank reservation, och jag skall
be att med några korta ord få motivera
detta.

Först och främst vill jag erinra om,
att beträffande försöksgården har utskottet
varit enigt om att Västerbotten skall
få en försöksgård med förläggning till
Höbäcksdalen, men det är beträffande
forskningsverksamheten som jag har
haft en avvikande mening. Det är framför
allt på två punkter som jag haft
denna avvikande mening.

Den första punkten gäller själva organisationen.
Departementschefen har i

propositionen sagt, att han i likhet med
ett flertal av remissinstanserna icke har
klart för sig, hur verksamheten skall organiseras,
men jag anser, att man bör
ha klarhet på denna punkt, innan man
fattar ett principbeslut. Jag skall inte ingå
på de olika platser som ha föreslagits.
Jag skall endast säga någa ord till
herr Jon N. Jonsson. Han sade, att om
forskningsverksamheten förlägges till
Röbäeksdalen vid Umeå, så kommer det
att bli en central, varifrån impulserna
sedan skola stråla ut. Han tog som exempel
bland annat maskinprovningarna.
Jag tror inte, herr Jon N. Jonsson, att
verksamheten kan stråla ut så värst långt
när det gäller maskinprovningarna.
Norrlandskommittén har i sitt betänkande
sagt, att maskinprovningarna skola
organiseras i likhet med vad som
skett i Alnarp. Därifrån har jag försökt
att inhämta upplysningar och fått veta,
att i Alnarp har man en räjong av ungefär
en mil, inom vilken maskinprovningar
utföras. I vissa fall kan man
sträcka sig utanför denna räjong. Det
betyder alltså, att maskinprovningarna
i huvudsak komma att stanna i trakten
av Umeå. Norrland är så stort, att man
kan se resultat av maskinprovningarna
endast i form av publicering i tidningarna
eller i de särskilda tryck som utgivas.

Den andra punkten, där jag har velat
motivera min reservation, gäller kostnaderna.
Vi skola här i dag fatta ett
principbeslut att förlägga forskningsverksamheten
till Röbäeksdalen, ehuru
vi icke veta, huru stora kostnaderna
bli. Vi skola alltså i princip besluta att
dit förlägga en forskningsverksamhet,
samtidigt som vi säga, att vi senare
komma att ta ställning till kostnaderna.
Norrlandskommittén har gjort vissa beräkningar
över kostnaderna och bär sagt,
att det kommer att röra sig om ganska
stora summor. Men norrlandskommitténs
beräkningar skedde för något mer
än tre år sedan. Både material och löner
ha stigit ganska avsevärt sedan den
dagen. De verkliga kostnaderna komma
väl därför att bli mycket högre än de
på sin tid framräknade.

104

Nr 20.

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

Det är alltså dels själva organisationen,
dels de mycket ovissa kostnaderna
för denna forskningsverksamhet,
som gjort att jag icke anser mig kunna
gå med på att i dag fatta ett principbeslut
om forskningsinstitutionens förläggning.
Jag har efter övervägande beslutat
att för min del be att få yrka bifall
till herr Tjällgrens reservation. Jag gjorde
det inte i utskottet, ty jag hade gärna
velat ha en annan skrivning av reservationen,
men den motsvarar i viss mån
även mina tankegångar. Man uppskjuter
inte frågan, om man går på herr Tjällgrens
reservation. Det anfördes visserav
herr Näslund, att man skulle uppskjuta
frågan till oviss framtid, men jag
tror inte att man behöver göra det. Även
om riksdagen i dag fattar principbeslut
om att forskningsverksamheten skall förläggas
till Röbäcksdalen, kan ju Kungl.
Maj:t inte låta påbörja byggnationen där
förrän riksdagen har anslagit medel för
ändamålet. Varför kan man då inte vänta
med beslutet tills man bär fått klart för
sig hurudan organisationen skall vara
och vilket resultat kostnadsberäkningarna
ge?

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till herr Tjällgrens reservation.

I herr Ernst Hjalmar Nilssons yttrande
instämde herrar Näsström och Pålsson.

Herr TJÄLLGREN: Herr talman! Jag
ber om ursäkt för att jag tar till orda
igen.

Det var otur att herr Näslund gick
ut just nu, men jag vill i alla fall erinra
om att min försäkran, att jag icke skulle
komma att begära votering i denna fråga,
huvudsakligen grundade sig på två
skäl, nämligen dels att jag hade på känn
att kammaren i alla fall skulle komma
att bifalla utskottets förslag och dels att
jag trodde att jag genom min försäkran
i någon mån skulle bidraga till att förkorta
denna debatt.

Så tycks emellertid inte ha blivit fallet,
utan på den punkten har jag missräknat
mig. Tvärtom tycker jag nog att min
vän herr Näslund i Åsele så att säga har

arbetat upp sig litet för mycket. Mitt
anförande gick ju ut på att jag icke yrkade
på någon bestämd placering av
forskningsinstitutionen. Tvärtom sade
jag, att mitt ställningstagande skulle bli
beroende på resultatet av den utredning,
som hade begärts. Till min stora ledsnad
hörde jag emellertid nu att herr Näslund
inte kunde lita på vad jag yttrade
på den punkten. Jag är mycket ledsen
över att min vän Näslund inte skall tro
på vad jag säger. Har jag sagt att jag
skall foga mig efter utredningens resultat,
så skall jag stå för det.

Herr Näslund sade att han inte kunde
förstå att vi reservanter först inom utskottet
ha varit med om att tillstyrka,
att försöksgården skall förläggas till Röbäcksdalen,
men att vi inte ha samma
mening när det gäller forskningsinstitutionen.
Att vi ville förlägga försöksgården
dit beror ju på att vi voro ense om
att Västerbottens län i likhet med övriga
norrlandslän borde ha en försöksgård.
Forskningsinstitutionen behöver däremot
inte vara bunden till denna plats. Jag
vill erinra om vad professor Gustafsson
från Ultuna nämnde när vi voro i Älvsbyn:
Vi skola inte blanda ihop två saker,
försöksgården och forskningsinstitutionen.
Den förra bör ligga invid Umeå i
Röbäcksdalen, men forskningsinstitutionen
behöver inte ligga på samma plats.

Som jag har sagt tidigare här i dag är
det norrlandskommittén, som har väckt
förslaget om att institutionen skall förläggas
till Röbäcksdalen. Fastän jag inte
hade tänkt göra det skall jag nu be att
få upprepa något som jag tog mig friheten
nämna i utskottet, nämligen att
det inte var så underligt, att norrlandskommitténs
beslut blev sådant, med den
sammansättning som kommittén hade;
västerbottningarna voro både i kvantitativt
och kvalitativt avseende synnerligen
väl representerade i kommittén.

Efter härmed slutad överläggning
gjordes i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det för -

Tisdagen den 24 maj 1949 em.

Nr 20. 105

Ang. förläggningen av en norrländsk institution för jordbruksforskning.

slag, som innefattades i den av herrar
Tjällgren och Boman i Stafsund vid utlåtandet
anförda reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av Sveriges
anslutning till ett internationellt
veteavtal; och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställning om anslag
till Befrämjande av fröodlingen
m. m.: Statens linnämnd m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av återstående ärenden på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde.

Denna hemställan bifölls.

På framställning av herr talmannen
beslöts att bankoutskottets -utlåtanden
nr 43 och 44 skulle på föredragningslis -

tan för morgondagens sammanträde
uppföras näst efter sammansatta statsoch
andra lagutskottets utlåtande nr 1.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 325, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till föräldrabalk,
m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 326, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
straff för olovlig varuutförsel, m. m.;

nr 327, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående nya grunder
för kyrkomusikerorganisationen
m. in., dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 328, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december
1945 (nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens
sammanträde avslutades kl. 1.37 på
natten.

In fidem
G. H. Berggren.

8 Första kammarens protokoll 19i9. Nr 20.